Nr 19 (15 Okt.)

(1884—85) Årg. 11, 3.

N OR DISK REV Y

tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenheter

under medverkan af

Prof. A. M. Alexanderson, Prof. H. N. Almkvist, e. o. Bibl.-aman. A. Andersson, Fil. Kand. R. Arpi, Fil. Lie. A. Bendixson, Doc. F. E. Berg-
gren, Doc. H. Bergstedt, Fil. Dir M. Billing, Labor. M. G. Blix, Doc. K. H. Blomberg, Doc. S. 7. Boëthius, v. Bibliotekar. A. L. Bygdén.

Prof. P. T. Cleve, Doc. 0. A. Danielsson, Doc. D. Davidson, Bibliotekar. A. C. Drolsum, Doc. T. A. Ekman, Doc. A. Erdmann,

Doc. K. B. 7. Forssell, Adj. P. A. Geijer, Prof. C. Goos, Prof. F. Gustafsson, Prof. T. Hagströmer, Prof. S. F. Hammarstrand, Prof. S.

E. Henschen, Prof. H. I. Hildebrandsson, Prof. Edv. Hjelt, Doc. H. Hjärne, Prof. H. Hoffding, Lektor O. V. Knös, Prof. I. S.
Landtmanson, Prof. L. F. Lefler, Bibl.-aman. C. H. E. Leweenhaupt, Bibl.-aman. E. I. Lind, Doc. “. A. Lundell, Prof. C. G. Lund-
quist. Doc. A. N. Lundström, v. Häradsh. C. 0. Montan, Prof. C. R. Nyblom, Doc. 7. F. Nyström, Doc. K. Piehl, Doc. A. F. Schager-
ström, Fil. Lic. F. von Scheele, Doc. %. I. E. Schäck, Doc. S. A. II. Sjogren, Bibl.-aman. C. G. Stjernström, Prof. U. R. F.

Sundelin, Doc. A. L. A. Söderblom, Prosekt. T. H. Théel, Lektor P. 7. Vising, Doc. C. Wahlund, Doc. 0. Widman m. fl.

utgifven af

Docenten Adolf Noreen, Upsala.

Förläggare: R. ALMQVIST & J. WIKSELL.	UPSALA R. Almqvist & j. WIKSELL’s boktryckeri.

Juridik.

Hermanson, Öm Finlands Ständer, deras förhål-
lande till monarken och till folket. Helsingfors
1884.

Det är uppenbart, att den finska statsrätten måste
vara rik å statsrättsliga spörsmål af högst intressant na-
tur. Finlands statsrättsliga förhållanden ha nämligen
erhållit sin egendomliga prägel dels genom föreningen
med det mäktiga autokratiskt styrda Ryssland, dels ock
därigenom att »förenings- och säkerhetsakten», ehuru års-
barn med franska revolutionen, är en frukt af sträfvan-
det att utvidga konungamakten inemot enväldets grän-
ser. Den brist på klarhet och bestämdhet, som utmärkte
Gustaf III:s lagstiftning å den offentliga rättens om-
råde, bidrager också att mångfaldiga de frågor, som den
finska statsrättsliga vetenskapen har att besvara.

Det kan emellertid icke förvåna, om Finlands stats-
rättsliga literatur hittills varit tämligen torftig. Ty efter
skilsmässan från Sverige måste ju många år förflyta,
innan landets statsrättsliga och politiska förhållanden
kunde vinna den fasthet och bestämdhet, att de väl kunde
ägna sig för en vetenskaplig bearbetning, och det var
först genom 1869 års landtdagsordning som Finlands kon-
stitutionella system blef fullständigt. Under de senare
åren har också den finska statsrätten gjorts till föremål
för bearbetningar, som väl förtjäna att beaktas äfven i
Sverge.

Prof. Hermanson, som redan genom föregående af-
handlingar sökt att utreda åtskilliga statsrättsliga be-
grepp af allmännare betydelse och att lämna bidrag till
lösandet af brännande spörsmål inom Finlands offentliga
rätt, har i den afhandling, som vi härmed anmäla, gjort
till sin uppgift att undersöka och klargöra en af de vik-
tigaste punkterna i Finlands likasom i hvarje konstitu-
tionell monarkis statsrätt, nämligen folkrepresentationens

ställning i förhållande till monarken och folket. I hela
dess omfattning behandlar dock förf, helt naturligt icke
detta ämne. Han kallar sin afhandling »ett bidrag» och
begränsar sin uppgift hufvudsakligen till monarkens och
representationens inbördes förhållande med hänsyn till
lagstiftningen ; men äfven i flere andra punkter söker förf,
klargöra folkrepresentationens ställning såväl till monar-
ken som folket.

Likasom i sina föregående arbeten utgår förf, från
den Labandska grundsatsen, att man inom statsrätten lika-
väl som inom privaträtten måste noggrant klargöra de
rättsliga begrepp, med hvilka man har att röra sig.
I särskilda bilagor söker därför förf, bestämma sådana
grundbegrepp som stat, statsmakt, folk och monark. En-
ligt hans konstruktion är »monarken den person i staten,
som ensam har högsta makten i densamma». Bland de
satser, som häraf härledas, må här framhållas: »monar-
ken uttalar den vilja, statsviljan, genom hvilken förplik-
telser åläggas folket», och »det finnes icke häller någon
annan i staten utom monarken, som kan efter egen vilja
fastställa förpliktelser». Men monarken har härvid att
iakttaga statens ändamål och att röra sig inom lagens
råmärken; han har högsta makten i staten, men ej all
makt; lagen kan föreskrifva, att för vissa påbud fordras
samtycke af andra, men det är dock monarken ensam,
som äger att efter egen pröfning uttala den vilja, som
innebär förpliktelser för statsborgarena. — Till folket åter
hänför förf, »alla de individer, öfver hvilka en och samma
varaktigt bestående statsmakt herskar»; under begreppet
falla sålunda icke blott de vid en viss tidpunkt lefvande
individerna i staten, utan äfven gångna och kommande
generationer, öfver hvilka samma statsmakt herskat och
kommer att herska.

Att dessa grundtankar äro logiskt riktiga och att
de därjämte stå i öfverensstämmelse med den positiva
rätt, som gäller i Finland, söker författaren i sin af-
handling närmare ådagalägga. I detta syfte underkastar
67	NORDISK REVY 1884—1885.	68





han de konstruktioner rörande monarkens och folkrepresen-
tationens ställning’ inbördes med afseende å lagstiftnin-
gen, som i den nyare doktrinen förekomma, en omsorgs-
full kritik, hvars resultat blir att ingen föregående kon-
struktion är tillfredsställande. Vid sin egen konstruk-
tion framhåller förf., att folkrepresentationen icke är något
organ, som har någon makt öfver folket, i likhet med
monarken; hon utgöres af folkets representanter och äger
sålunda att såsom enhet tala å folkets vägnar, uttala fol-
kets vilja, hvilken då innehåller bestämningar om skyl-
digheter (och rättigheter) för en hvar som vederbör. Det
tillkommer sålunda i de fall, för hvilka lagen föreskrif-
ver, att statsmakt icke må utöfvas öfver de enskilde,
som tillhöra folket, utan deras eget samtycke, folkrepre-
sentationen att gifva detta samtycke å folkets vägnar.
Men då folkrepresentationen icke utöfvar statsmakt och
sålunda saknar makt att bjuda och förbjuda, i det att
monarken ensam är innehafvare af den varaktiga makten
i staten, hvilken kan ålägga den enskilde förpliktelser,
så tillkommer det monarken att såsom sin vilja uttala,
att en hvar som vederbör skall rätta sig efter de af re-
presentationen i vederbörlig ordning antagna bestämnin-
garna. Genom monarkens sanktion erhåller sålunda den
af folkrepresentationen uttalade folkets vilja varaktig
hälgd. Författningen kan, såsom 1723 års R. O. (jfr
§ 79 N. G. L.), förplikta monarken att utan egen pröf-
ning påbjuda hvad ständerna beslutit, men då »är blott
det yttre utseendet af konungamakt bibehållet»; i monar-
kiens begrepp ligger, att monarken själf skall med iakt-
tagande af lagens föreskrifter pröfva, hvad statens väl
kräfver.

Hvad förf, här framhållit angående monarkens ställ-
ning vid statsmaktens utöfning kan visserligen förefalla
dem, som icke tagit den monarkiska statsformens karak-
tär och betydelse i närmare öfvervägande, något främ-
mande, men inom den moderna statsrättsliga teorin äro
dessa grundsatser numera allmänt erkända. Det är en-
dast med dessa som utgångspunkt som man anser sig
kunna nöjaktigt och följdriktigt utlägga den konstitutionella
monarkins offentliga rättssystem. — Förf:s uppfattning,
att folkrepresentationen verkligen utgöres af representan-
ter för folket i dess helhet, står däremot i bestämd strid
med den mening, som ifrigt förfäktas af Tysklands för-
nämsta statsrättslärare i våra dagar med Laband i spet-
sen. Enligt dessa uppstår väl folkrepresentationen genom
val, men hon utgör ej i rättslig mening någon represen-
tation för folket; valet grundlägger en rättighet för den
valde, men intet rättsförhållande mellan honom och val-
männen; riksdagsmännens ställning beherskas icke i en
enda punkt af de grundsatser, som juridiskt gälla an-
gående ställföreträdareskap. I motsats häremot söker
förf, ådagalägga, att folkrepresentationen i själfva verket
utgöres af medlemmar, som i hela deras ställning beher-
skas af ifrågavarande grundsatser, medlemmarne må nu
vara valda eller själfskrifna folkrepresentanter. Förtis
framställning i detta stycke är af största intresse; bevis-
ningen är särdeles skarpsinnig, och det har lyckats förf,
att i inånga stycken uppvisa, att grundlagarnas regler
med afseende å folkrepresentationens och representanter-
nas ställning ingalunda stå i strid med naturen af ett
sådant ställföreträdareskap för folket; i så väl den finska

som svenska grundlagens uttryckliga ord finner ock förf,
ett godt stöd för sin uppfattning. Det skulle vara fre-
stande att närmare skärskåda denna förtis argumentation
och pröfva de invändningar, som däremot kunna göras,
men utrymmet tillåter icke en sådan vidlyftighet.

Det är icke blott genom granskning och utredning
af viktiga statsrättsliga begrepp samt framställning af den
gällande finska statsrättens innehåll i ifrågavarande punk-
ter, som prof. Hermansons afhandling är af intresse.
Förf, belyser äfven sin framställning genom en historisk
öfversikt rörande utvecklingen af konungamaktens och
riksdagens inbördes ställning i Sverge. Visserligen har
i denna historik mycket af intresse måst förbigås, och
något nytt forskningsmaterial har förf, icke att bjuda på;
men den sammanställning af kända statsakter, som förf,
gjort, kastar dock äfven historiskt sedt ett klarare ljus
öfver de statsrättsliga spörsmål, som förf, behandlat.

K. H. B.

Uppström, Willi., Öfversigt af den svenska proces-
sens historia. Efter uppdrag af nya lagberedningen ut.
arbetad. 177 ss. Stockholm. P. A. Norstedt & Söner-

Uppström, Willi., Om domstolarnas inrättning och
därmed sammanhängande ämnen. Redogörelse efter upp
drag af nya lagberedningen utarbetad. 187 ss. Stock-
holm. P. A. Norstedt & Söner.

Nya lagberedningens betänkande angående rättegångs-
väsendets ombildning: 1 del. Om domstolsförfattningen
XXXVII -.285 ss. 2 del, Om rättegångsordningen i
tvistemål 338 ss.; 3 del, Om rä tegångsordningen i brott-
mål m. in. 350 ss.; 4 del, Bihang, 257 ss. + 10 ta-
beller. Stockholm. P. A. Norstedt & Söner.

National0konomisk Tidsskrift, udg. af W. Scharling,
A. Petersen-Studnitz og H. Westergaard. N. R. 1884.

1.	Tvermoes, Lovforslaget om billig Alderdoms-
forsogelse. — Forhandling i Nationalekonomisk Förening
om Alderdomsförsegelsen. — Will. Sch arling. Om Ind-
losning afApothekerprivilegierne. •—• Aleksis Petersen-
Studnitz, Vagabonderings-Spersmaalet. — Forskjellige
Meddelelser. — Literatur.

2.	C. St. A. Bille, Pengevæsenet i de Forenede Stater.

F. Bajer, Sundets Betydning for Norden. Th. Gjessing,
Om de reelle Apothekerbevillinger. Mindre Meddelelser.
m. m.

3.	J. Schovelin. Priskuranternes Betydning. Et Bidrag
til Belysning af Arbeiderspergsmaalet. Hempel, Lidt om
Apothekerforholdene. Hindenburg, Om Lovligheden af
Forbrugsforeninger for Apothekervaror. Th. Gjessing,
Replik i Apothekersporgsmaalet. m. m.

4.	Aleksis Petersen-Studnitz, Militærudgifterne paa
Finansloven. — Harald Westergaard, Dansk Arbeiderbank.
— Anmälan. — Vort Valutaforraad. — Tysklands Jern-
baner.

Filosofi.

Edfeldt, H. Om Boströms ideelära. Upsala
1884. Victor Roos, ss 91.

Här föreligger nu ett nytt inlägg från docenten Ed-
feldts sida i den strid, som förts och föres mellan honom
69

NORDISK REVY 1884—1885.

70.

och prof. Nyblæus om Boströms idélära. I n:r 16 af
Nordisk Revy har jag sökt visa, att den ståndpunkt, som
doc. E. förfäktar såsom Boströms, är lika litet veten-
skapligt hållbar som den af prof. Nyblæus förfäktade.
Den senare kan ej vidhålla sitt påstående, att Guds ideer
eller bestämningar äro Gud själf i olika moment af hans
lif, eftersom dessa ideer enl. honom äro ändliga; och den
förre fasthåller de fakto ej sin egen lära, att Guds be-
stämningar äro absoluta, då han säger dem ifrån en viss
synpunkt — nämligen den materiala — vara ofullkom-
liga. Äfven om det, som är fullkomligt från en synpunkt,
skulle kunna vara ofullkomligt från en annan, så kan i
alla händelser Guds ideer ej ifrån någon synpunkt vara
ofullkomliga, ty då skulle Gud själf bli ofullkomlig, efter
som ideerna äro Gud själf i olika momenter af hans lif.

Den enda möjliga utvägen för doc. E. synes vara,
om det läte visa sig, att den materiala synpunkten för
betraktelsen är en falsk synpunkt, och sålunda ideerna
endast för ett ofullkomligt förnimmande äro ofullkomliga.
Men äfven denna utväg är afskuren, om vi reflektera på,
livad som menas med material synpunkt, ty vi finna då,
att denna ej blott tillkommer det ofullkomliga förnim-
mandet, utan äfven det fullkomliga.

Doc. E. lämnar ej läsaren full klarhet om, hvad som
menas med material synpunkt. Att betrakta ideerna från
material synpunkt synes dels kunna betyda att betrakta
ideerna från innehållets synpunkt, dels äfven att jämföra
ideerna sinsemellan från innehållets synpunkt. Att Gud
måste betrakta ideerna från innehållets synpunkt, är klart
däraf, att han måste betrakta dem såsom fullständigt be-
stämda, d. v. s. konkreta. Att han måste jämföra dem
sinsemellan, framgår däraf, att han åtminstone måste jäm-
föra dem med sig, då han skiljer dem ifrån sig.

Äro ideerna ofullkomliga frän material synpunkt, så
äro de sålunda i sin sanning, i och för Gud ofullkom-
liga. Detta måste livar och en omedelbart erkänna, som
yrkar på, att Guds ideer äro konkreta, och dock gifver
dem ofullkomliga eller negativa bestämningar.

Enligt min uppfattnining har doc. E. sålunda icke
kommit ifrån den svårighet, som jag redan i min förra
anmälan anmärkte. Oförklarade kvarstå dessutom hos
doc. E. följande motsägelser.

1)	Relativt säges det vara, som är enhet af mot-
satser, enhet af själfständighet och osjälfständighet, sy-
stematiskhet och osystematiskhet etc. .. . Guds ideer
måste, utom livad de äro i sin sanning, i och för Gud,
äfven vara något i sin åtskilnad från Gud. Guds ideer
äro sålunda själfva enheter af motsatser, af en systematisk
och en osystematisk sida etc. . . . Guds ideer äro så-
lunda relativa och ej absoluta.

2)	Alt ofullkomligt säges hafva sin grund i ett ofull-
komligt förnimmande; och dock säges det ofullkomliga
förnimmandet själft, sålunda något ofullkomligt, hafva sin
grund i det fullkomliga förnimmandet. A. B—n.

Nyblæus, Axel, & Geijer, Reinhold: Samuel Grubbes filo-
sofiska skrifter i urval. VII B. Det skönas och den
sköna konstens filosofi. II508-X ss. Lund, Philip
Lindstedts förlag. Pr. 5,25.

Amicus Veritatis, Olika dagrar, samtal i religiösa
ämnen. VIII + 176 ss. Upsala, R. Almqvist & J.
Wiksell. Pr. 2 kr.

Historia.

Collett, Alf. En gammel Christiania-slægt.
Optegnelser om Familien Collett og Christianias For-
tid. 356 sid. Christiania, A. Cammermeyer, 1883.

För tvåhundra år sedan inflyttade till Norge en en-
gelsk köpman, James Collett, hvilken blef stamfader för
en släkt, som intagit en framstående plats i landets eko-
nomiska, vetenskapliga, politiska och literära historia.
Ofvanstående arbete utgör en framställning af ättens hi-
storia, en skildring af dess medlemmars verksamhet och
af de förhållanden, under hvilka de lefvat. Om sålunda
arbetet äfven närmast har värde för sina fullständiga och
noggranna biografiska upplysningar, så saknar det icke
heller ett annat af mer allmänt intresse. Förf, har i
vissa delar af sin bok lemnat goda bidrag till Norges
kultur- och handelshistoria. Vi finna sålunda här en re-
dogörelse för arten och omfånget af ett stort norskt han-
delshus’ affärer under 1700-talet. I sammanhang därmed
framställes Kristianias utveckling i merkantilt hänseende,
dess handelsflottas storlek och tillväxt, dess förnämsta
exportvaror m. m. Dess rikaste köpmän var under en
lång följd af år firman Collett, om hvars affärsverksamhet
man kan göra sig en föreställning däraf, att firman i bör-
jan af 1800-talet ägde 45 landtgårdar, 34 skogar och
31 sågar.

Det intressantaste, arbetet bjuder, är dock enligt vår
tanke dess kulturhistoriska upplysningar. Vi införas i
de rika och bildade köpmännens hem, vi få se, hur deras
hus voro inredda och möblerade, hvilka konstverk som
prydde dem, hvilka fester där firades. Där skildras graföl,
bröllop och barndop, jaktens nöjen och sällskapslifvets.
Bland de senare voro i slutet af 1700- och början af
1800-talet sällskapsspektaklen de mest omtykta, och
förf, meddelar ett och annat om den ifver, hvarmed man
omfattade dem. Till denna kulturhistoriska afdelning
kan man äfven räkna de många poem, som meddelas och
hvilka diktats till ära åt någon släktens medlem vid hög-
tidligare tillfällen.

Arbetets sista afdelning innehåller bl. a. en ganska
vidlyftig biografi öfver den framstående statsmannen J.
Collett, som många år skötte Norges finanser under Karl
Johans regering. Här meddelas några nya upplysningar
till denna tids historia, särskildt rörande stortingets upp-
lösning 1836, hvilket blef orsaken till Colletts afsked.

Arbetet är försedt med flera afbildningar af mer
framstående medlemmar af släkten samt af de ställen, som
äro af större betydelse i släktens historia.

J. Fr. N.

Bidrag till kännedom om Göteborgs och Bohusläns
fornminnen och historia, utgifna på föranstaltande af lä-
nets hushållningssällskap. 9:e o. 10:e hft. (3:e bandets
l:a o. 2:a häfte.) 1884. 8:o, 288 s., 2 kartor o. 11 pl.
Göteborg, N. J. Gumperts bokh. 4 kr. Innehåll: Om
Bohusläns införlifvande med Sverige af C. O. Arcadius;
Myntfyndet från Mölndal af Hans Hildebrand; Bo-
husläns fasta fornlemningar från hednatiden, beskrifna af
Emil Ekhoff (3. Orusts Östra och Vestra härad); Bo-
huslänska. fornsaker från hednatiden (6.) af Emil Ek-
hoft; Bohusläns runinskrifter af Sten Boije.
71

NORDISK REVY 1884—1885.

72

Literaturhistoria.

Warburg, Karl Johan. Olof Dalin. Hans lif
och gerning. Literaturhistorisk afhandling. Skrift
som vunnit svenska akademiens stora pris 1882.
Stockholm 1884. (Svenska Akad:s Handl. B. LIX)

Det är en ytterst intressant afhandling, soin d:r
Warburg under ofvanstående titel författat. I den svåra
konsten att skrifva grundligt och dock lättläst har han
lyckats.

Sin uppgift har förf, tagit något annorlunda än före-
gångarne, exempelvis Atterbom, med hvilken han eljest
i mycket öfverensstämmer. Det har, som förf, själf sä-
ger, otvifvelaktigt varit deras hufvudsak att teckna Dalin
som poet. Här är däremot hufvuduppgiften att skildra
hans kulturhistoriska betydelse. Därför egnar förf, af
bokens 481 sidor ej mindre än 130 åt Argus. Detta
kapitel lämnar en mycket god inblick i tidskriften. Såsom
något nytt och särdeles intressant för den ännu oskrifna
literaturhistoriska skildringen af censuren i Sverige nämna
vi den afdelning, som handlar om Argus’ förhållande till
censorn, Rosenadler. Förf:s öfvertygelse, att denne skrif-
vit numret om badresor i Argus, ha vi svårt att dela.
Stycket är altför genomgående dalinskt. Men det hu-
mana sätt, på hvilket Rosenadler använder sin maktfull-
komlighet, gör honom otvifvelaktigt förtjänt att kallas
en välvillig och vis fader för den unge, okände Argus-
författaren. Med afseende på detta kap. vilja vi nämna
en, som det synes oss, vilseledande uppgift. Sid. 48 sä-
ges, att Nordins påstående, det »ingen moralisk vecko-
skrift före Argus hos oss varit utgifven», upprepats af
följande literaturhistorici. Redan Hammarsköld (sid. 296)
och B. E. Malmström (sid. 511) uppgifva dock Sedo-
lärande Mercurius som dess föregångare.

På tal om utländska förebilder, som Dalin följt,
nämner förf, om en franskt-engelsk inverkan. Flerstädes
anmärkes dock i förf:s bok, att Dalin törhända ej kände
till de engelska författarne i original, utan endast i fransk
öfversättning. Emellertid förefaller det, som förf, i denna
mycket svåra fråga icke hade svaret riktigt klart. Tro-
ligen har den engelska strömningen ledts till Dalin genom
franska kanaler; det vore i så fall rättare att tala om
en engelskt-fransk inverkan eller, om man vill vara rik-
tigt noga, fransk-engelskt-fransk. Under Frihetstidens
sista årtionde var förhållandet kanske ej fullt detsamma.
Det engelska inflytandet var då troligen större; men då
var Dalins författarverksamhet afslutad.

Dalin har enligt förf, inom den svenska literaturen
icke många förebilder. Vid särskilda Dalins dikter har
förf, dock uppvisat ett inflytande exempelvis af Dahl-
stierna, Runius och den gamla svenska folkvisan. Men
Dalin själf har inverkat på många förf.; så är han i den
fina och lätta satiriska stilen föregångare till Kellgren,
fru Lenngren och Leopold; i några af sina visor, både
idylliska och dryckesvisor, ger han en försmak af Bell-
man. Ja, i hans mångskiftande visdiktning finner förf,
till och med toner, som förebåda nyromantiken (sid. 318).
Han ser i Dalins grafskrift öfver Konrad Ribbing år
1736 »en föregångare till ett i vår literatur icke sällsynt
skaldeslag, lärodiktningen, framstäld genom tecknandet

af en ädel vis». Att Dalin tjänade som mönster för
samtida författare, har naturligtvis ej heller lämnats opå-
aktadt.

Men märkvärdigt nog har förf, ej skildrat, hvilken
ställning Dalin intog till den fräjdade skaldekrets, i hvil-
ken fru Nordenflycht var själen. Den saken hade förtjänt
sitt eget kapitel. Det går ett rykte från den tiden, att
förhållandet mellan Dalin och fru Nordenflycht ej varit
det bästa. Förf, har säkert flerstädes i den handskrifna
literaturen träffat satiriska vers, riktade mot fru Norden-
flycht. Mycket ofta angifves Dalin som författare. Lika-
ledes finner man icke sällan poetiska utgjutelser, som gå
och gälla för att vara författade af fru Nordenflycht,
hvilka äro alt utom välvilliga mot Dalin. För öfrigt
eger man ju äfven ganska bestämda uppgifter om Dalins
stämning mot den nordenflychtska skaldekretsen i Gyl-
lenborgs egenhändiga biografi, af hvilka enskilda styc-
ken finnas aftrykta (föga noggrant) hos B. E. Malm-
ström. Detta är bekant för hvar och en, som något stu-
derat Frihetstidens vitterhet; men det borde ej saknats i
d:r Warburgs vidlyftiga arbete, där man önskat komma
saken närmare på spåren och få den utredd. Att intet
härom finnes (vi kunna ej räkna de två gånger, då hon
eller hennes skaldekrets i förbigående nämnas i en not),
är onekligen en brist.

Hvilken Dalins politiska ställning under olika tider
varit, är af stort intresse att taga reda på. Att han
först tillhört hattpartiet och sedan öfvergått till hof-
partiet, är den gamla åsikten. Förf, söker bevisa, att
Dalin, som i början lutade åt hattpartiet och sedan blef
så fullkomligt införlifvad med hofpartiet, att han väl kan
kallas drottningens enskilde minister, under en mellantid
snarare tillhört möss- än hattpartiet. D:r Warburg har
användt icke liten flit för att öfvertyga läsaren om Da-
lins mössvänlighet. Anmälaren har icke blifvit öfver-
tygad. Under en tid sådan som Frihetstiden, då par-
tierna för en ytlig betraktelse så skiftade efter omstän-
digheterna, får man vara försiktig att af enskilda ytt-
randen eller händelser draga altför djärfva slutsatser.
Ty det fans en mycket djupgående olikhet dem emellan.
Att Dalin mot Frihetstidens slut (1769) af en sådan
fullblodig hattpartiman som Odel omfattades med sympati,
att hans dikt Svenska friheten med beröm citeras, väger
för oss mera, än hvad förf, har meddelat att bestyrka sin
åsikt. För öfrigt gå vi gärna in på förf:s åsikt, att
Dalin, om icke varit, så åtminstone tidtals försökt att
vara en »partilös» man, och att han önskat stå utom
partierna. Men händelserna tilläto det ej.

Ett par förbiseenden vilja vi härmed anmärka. Sid.
313 citerar förf, efter en handskrift i Brokinds arkiv en
»visa om sviken kärlek». Denna säger sig förf, ej kunnat
finna bland Dalins samlade skrifter. Den finnes emeller-
tid både i Dalins Vitterhetsarbeten (tr. 1767) III sid.
154 och i hans Poetiska arbeten (tr. 1783) II sid. 72
under öfverskrift Den otrogna herdinnan. Sid. 323 näm-
nes såsom betecknande för 1700-talets uppfattning af folk-
visan, att utgifvarne af Dalins arbeten inordnat Engsö-
visan bland »skämtsamma dikter». I Dalins Poetiska
arbeten står den emellertid upptagen bland »visor» (II
sid. 143). Sid. 334 nämnes om konungens rättighet att
adla enligt 1719 års R. F., hvilket rätteligen bör vara
73

NORDISK REVY 1884—1885.

74

1720 års R. F. (se Naumanns Statsförfattningsrätt tr.
1879 sid. 309). Saken har sin betydelse för konunga-
valet år 1720.

För att visa, hur fullständigt författaren behandlat
sitt ämne, vilja vi nämna, hur förf, uppfattat Dalins
betydelse. »Dalin var en folklig skriftställare, som
bröt nÿa banor för vår präss, vår sköna prosa, vårt
drama och för en populär framställning af vetenskapens
resultat.» Med hänsyn till flere språkliga uppsatser i
Argus kallar han Dalin »den unge, svenske språkkäm-
pen på 1730-talet». Först genom Dalins Argus blef
literaturen här i Sverige egentligen folkkär. »Den ny-
svenska teaterdialogen kan med heder räkna sina anor
från ’Den afundsjuke’». Dalin gaf nationen »för första
gången en läsbar historia, som hade fosterländsk, veten-
skaplig och vitter betydelse». Härtill kommer, hvad vi
redan förut nämt om Dalins uppslag på diktens område.

Genom de många och valda stycken ur Dalins
skrifter, som förf, infört i sitt arbete, finner man här en
dalinsk antologi.

D:r Warburgs afhandling om Dalin hör till de full-
ständigaste och bästa monografier, som vår literaturhi-
storia eger.

Isak Féhr.

Melusine, Revue de mythologie, littérature popu-
laire, traditions et usages. Dirigée par H. Gaidoz
et E. Rolland. Tome II, 1, 2.

1877 utkom första årgången af denna tidskrift, men
afstannade efter första volymen. Efter sju års förlopp hafva
utgifvarne beslutat att ånyo upplifva sitt företag, och af den
nu utsända andra delen hafva tvänne nummer lemnats till
Nord. Revy. Innehållet är, såsom prospektet angifver,
tämligen vidt omfattande. Det är icke endast Frank-
rikes, utan hela världens folk-lore som göres till före-
mål för behandling. Huruvida något egentligt gagn
kan uppnås enligt denna arbetsplan, synes anmälaren
något tvifvelaktigt. För sin del skulle han hafva före-
dragit en rent nationell tidskrift, som sysslat med utlan-
dets folkliteratur endast för så vidt denna tjänade
att belysa Frankrikes. De nu meddelade literaturprofven
och notiserna sakna visst ej sitt intresse, men de äro
både för kortfattade och för fristående för att gifva någon
kraftigare belysning af ämnet. Ena spalten bjuder oss
en bosnisk saga, den andra en serbisk, den tredje en indi-
ansk, den fjärde ett par franska folkvisor. Än få vi
några notiser om folkmusiken, än en redogörelse för regn-
bågens och Stora björnens namn hos olika folkslag, än
en upplysning att det för öfrigt mycket vanliga vatten-
profvet mot häxor äfven användes i Serbien. Åtminstone
har anmälaren något svårt att hålla samman detta hete-
rogena innehåll. En mera värklig nytta synes tidskrif-
ten kunna göra, om den lade hufvudsakliga vikten på
tvänne afdelningar, af hvilka den ena här alldeles ej är
representerad, nämligen den bibliografiska. En förteck-
ning på den för hvarje månad utkommande folk-lorelitera-
turen vore af oskattbart gagn för hvarje forskare. Den
andra afdelning, anmälaren önskade utförligare redigerad,
är kritiken af nyutkomna arbeten. Några anmälningar
finnas intagna i dessa båda häften, och dessa äro — såvidt

anmälaren kan döma — de lärorikaste partierna af tid-
skriften. En utvidgning af denna afdelning bör således
ej möta svårigheter. Såsom en sista anmärkning kan
nämnas, att priset är oskäligt dyrt: 1 fr. för 1 tryckark,
af hvilket endast 12 sidor innehålla text. H. S.

Hagberg, Theodor, Literaturhistoriska gengångare.
Taflor ur förflutna tiders vitterhet. I. Rolandsagan till
sin historiska kärna och poetiska omklädnad. 143 ss.
Upsala, R. Almqvist & J. Wiksell. Pr. 1,50.

Nyblom, Carl Rupert, Estetiska studier. Ny samling.
I. 223 ss. Upsala, R. Almqvist & J. Wiksell. Pr. 2,25.

Samlaren, tidskrift utg. af sv. Literatursällskapets
arbetsutskott, IV. 2. G. E. Klemming, Antecknin-
gar af och om Buréus. E. Tegnér, Samuel Ödman och
Nya Skolan. — Smärre meddelanden.

Jämförande språkforskning.
Tidskriftsöfversikt.

Beiträge zur kunde der indogermanischen
sprachen herausgeg. von Ä. Bezzenberger. Bd VIII.

Härmed fortsattes den i Nordisk Revy 1883—1884
påbörjade tidskriftsöfversikten. — Under det Kuhns Zeit-
schrift i det hela visat sig som ett mera universelt organ,
i det den upptagit bidrag från olika riktningar inom den
indoeuropeiska språkforskningen, förnämligast dock kanske
från den, som utgått från Schleicher, tyckes däremot Bez-
zenbergers Beiträge närmast från början varit afsedd att
ge uttryck åt de åsikter, som representerats af Benfey
och den s. k. Göttingerskolan. För närvarande torde
man kunna påstå, att, för så vidt Bezz. B. har några
spår af en särskild partiståndpunkt, så bestå dessa mera
uti ett eller annat uttryck af invand partiafvoghet, än i
olika åsikter rörande språkforskningens metodiska princi-
per, som väl för närvarande, trots meningsskiljaktigheter
i detaljfrågor, dock för alla riktningar inom språkveten-
skapen äro de samma, nämligen ett strängt iakttagande
af de genom noggrann induktion af förefintliga fall funna
ljudlagarna, samt deras korsning genom en mängd inverk-
ningar af psykologisk art, vanligen sammanfattade under
det gemensamma namnet analogi. Bezz. B. har inte lagt
så mycket an på sammanfattande afhandlingar öfver hela
det indoeuropeiska språkområdet, som fastmer på special-
undersökningar inom något särskildt språk. Särskildt är
härvidlag af vikt hvad som rör de grekiska dialektinskrif-
terna.

Jag öfvergår nu till omnämnande af de särskilda bi-
dragen.

Rörande fonetik fins (s. 1 ff.) införd en af svensken
I. Flodström författad uppsats »Zur lehre von den con-
sonanten» (förut införd i Nord. Tidskr. f. Fil. N. R. V).
Förf, vill härmed visa, att explosivljudet i tappa, fatta,
tacka är att uppfatta som gemination (konsonantfördubb-
ling): men inte på det sätt som Leffler i De klusila kon-
sonantljuden, nämligen att de nämda ljuden vore att fatta
som en implosiva, hörande till den första stafvelsen, plus
75	NORDISK REVY 1884—1885.	’76

en explosiva, hörande till den senare. Han anser nämli-
gen såväl explosivorna som implosivorna i allmänhet ej
såsom själfständiga ljud, utan som s. k. öfvergångsljud,
jämförliga med hvarje annat slag af sådana, dock så att
öfvergången vid dem ej äger rum mellan två ljud, utan
mellan ett ljud och ett ljudlöst moment, framkalladt genom
spärrning af luftströmmen, och omvändt. I tappa finner
han således två sådana öfvergångsljud, åtskilda af ett
ljudlöst moment eller paus. Följden blir, att han måste
lemna ungefär följande definition på stafvelse: »samman-
fattningen af de språkelement — ljudande eller icke —
som frambringas genom en oafbruten exspirationsprocess»,
under det Sievers med stafvelse förstår »den ljudmassa,
som frambringas med en själfständig, enhetlig, oafbruten
exspirationsstöt». Det är således pausens betydelse vid
språkbildningen förf, velat betona, något som äfven Sievers
gjort, Phonetik s. 175.

Af uppsatser rörande sanskrit är hufvudsakligen att
nämna Spuren einer älteren Rigvedarecension af A. Hille-
brandt (s. 195 ff.). Ledd af några anmärkningar af
çrâutasûtra’s författare Çânkhâyana, att vissa vediska
hymner vid offer reciterades i mindre omfång, samt af
förekomsten i vissa samhita-hymner af verser, som före-
falla misstänkta såväl till följd af innehållet som af me-
triska skäl, och som därför kunna anses såsom senare
interpolationer af diaskevas terna — ledd häraf, antager
H., att före samhita-recensionen funnits en annan, sär-
skildt ägnad för offertekniken, och att det är härpå
Çânkhâyanas yttrande syftar.

Bezzenberger antyder i Vertretung der abgeleite-
ten altindischen femininstämme auf -1 im Germanischen (s.
35 ff.) blott möjligheten utaf, att skilnaden i bildning och böj-
ning mellan got. magapei och mavi sammanhänger med
olikheten i de två på -r afledda fornindiska klasserna,
representerade af nadTs dêvr, och antager, att ett närmare
granskande skulle bekräfta denna antydning.

Angående iranska språk finner man en mycket ut-
förlig och skarp recension af C. de Harlez öfver Karl
Geldner’s Studien zum Avesta (s. 169 ff.); samt en af
Bartholomæ gjord textgestaltning och öfversättning
med kommentar af Zwei lieder des Zarapustra (s.
256 ff.), där äfven viktiga inkast mot Geldner göras.
För öfrigt kan någon närmare redogörelse för innehållet
af dessa uppsatser här ej komma i fråga.

Som vanligt inom den jurnalistiska språkforsknings-
literaturen har grekiskan äfven här ådragit sig särskildt
stor uppmärksamhet. Förutom Potts afhandling Asi,
alov und das ampliativ-suffix -v, lat. -ôn, sowie wörter
auf -go, -do im nominativ (s. 37 ff.), som ej ger några
viktigare resultat, utan blott kan användas som en ma-
terialsamling för studiet af ordbildningsläran, har jag att
nämna hvad som är det viktigaste grekiskan vidkom-
mande, nämligen de från föregående band fortsatta sam-
ingarna och tolkningarna af grekiska dialektinskrifter,
som nu ock börjat utgifvas separat och fullständigt i Samm-
lung der griechischen dialektinschriften herausgeg. von H.
Collitz (3 häften utkomna). Att anmärka är först den
af Deecke lemnade Zweiter nachtrag zur lesung epicho-
rischer kyprischer inschriften (s. 143 ff.), till en del häm-
tade ur Alexander Palma di Cesnolas verk: Salaminia. The

history, treasures and antiquities of Salamis in the island
of Cyprus*). Tolkningen af kypriska inskrifter är i all-
mänhet svår till följd af stafvelseskriften och stafvelse-
tecknens olika utseende alt efter fyndorten (jfr Samml.
d. gr. dial-inschr. I, s. 8, med skrifttabell), och har
åtminstone förut varit mycket osäker. Bland de intres-
santare inskrifterna kunna anföras n:o XV Dreifuss von
Tremithus och XVI Die bleirolle von Salamis. Bland
märkvärdigare språkformer vill jag särskildt påpeka en
prepos. 6 =ek1 t. ex. 6 Sapov "HôoXéov —em diagov
TSaXiou (jfr Hom. baplÇstv och baptatég =6pxXia, Sapote
tivèç 5s StéGODç Hes.), 6 toxo[t] (Saml. d. gr. dial-inschr.
I, n:o 74); vidare ack. sg. 1 pers. pron. p.e, p.ev och
pu; xevevFöv (=xeve6v), xatédtjo.v ==xatédtogv o. s. v.

Till den grekiska dialektologien hör äfven följande
synnerligen viktiga afhandling: Die inschriftlichen denk-
mäler des arkadischen dialekts von F. Bechtel (s. 301 ff.).
Dessa inskrifter äro af särskild betydelse för kännedomen
af de grekiska dialekternas inbördes ställning och förvandt-
skap, hvaröfver säkra resultat kunna vinnas blott genom en
grundlig kännedom af ett i möjligaste måtto utvidgadt
inskriftsmaterial och en derpå bygd vetenskaplig under-
sökning. Bland egendomligare grammatiska företeelser
kunna med skäl nämnas: gen. på -a af fem, på -« (på
tegeatiska inskrifter) öfverförd från mask.; vidare spaths,
la.pés o. s. v. (== -soc); Pavtôag i st. f. Wo. Fiôag, och så-
ledes det enda spår af intervokaliskt F i den arkadiska
dialekten. Arkaderna kände äfven prep. zeôa (till be-
tydelsen motsvarande p.eté, såsom i den œoliska dialek-
ten). IIAnotiepoc anger ett xXnoto- < *nÀn-toto-, som
gifvit att. zXeiotoc; sxotov (sxotop.ßoto. n:o 31), Sexorav
(n:o 36).

Kretisch åXXaräv ==dXXoget har Collitz (s. 328 f.)
sökt statuera för en kretisk inskrift i öfverensstämmelse
med teÀevtav, à.zotôv o. s. v.

Bäst nämnes i detta sammanhang några etymologier
af grekiska ord, som Fick (s. 330 f.) gifvit. Exempel-
vis anföras: attéo : zpo-locop.at : skt yäcaté; ôsïzvov :
mht kiffen »nagen»; Séno, bägare : vom håla : avest.
jafra »klaffend»; xeytéo sticka : skt çütayâmi sönderhugga;
TéÀoç skara : xXdvoç tumult : skt kula familj, hop;
08tvo : isl kveina klaga, got. qainon gråta m. fl. I all-
mänhet äro de gifna etymologierna exempel på motsva-
righeten af ieu. guttural och gr. dental i vissa ställningar.

Italiska språk. Thurneysen har skrifvit en för de
italiska språkens vidkommande intressant uppsats: Der
italokeltische conjunetiv mit â (s. 269 ff.). Innehåller dels
en mycket berättigad kritik af det vidlyftiga tempus-
skema för verben, hvilket Mahlow K. Zi. XXVI, 570 ff.
uppstält for det ieu. urspråket, dels ock — hufvudföre-
målet för undersökningen — förklaring af den latinska
och den med denna identiska keltiska konj. med â, ss. dicat
veniat o. s. v. fir. dober, doberce dobere, dobera, doberam,
doberid, doberat af sbérâm, *bérâsi, *bérât o. s. v. Re-
sultatet kan sammanfattas så : dicam veniam o. s. v. äro
de latinska utlöparne af den gamla rotaoristen, så näm-

*) På tal om detta arbete tar jag mig friheten att påpeka en
liten intressant uppsats af Lieblein i Nyt Tidskrift: Om den ældste
græske kunst paa Cypern, skrifven med begagnande af ofvan-
nämda verk.
77

NORDISK REVY 1884—1885.

78

ligen, att de äro direkta efterbildningar efter densamma,
begagnad såsom injunktiv, hvarutaf vi ha några enstaka
spår kvar i lat. advenat, pervenat, tagam, tulat. Dock är
det ej den såsom oäkta konj. begagnade rotaoristen i
allmänhet, som varit förebild, utan aor. af V bhew, som
här skulle antagit den kuriösa formen bhwcäw : *é -bhwäwm
redan ieu. *érbhtväm > lat. * -fvam, som fungerade
så väl som præt. som konj. (s. 287). Sedan skulle detta
*-fväm (som för öfrigt genom sammansättning bildade impf,
på -bam) efter sig analogiserat så väl *esäm > eräm (i st. f. *esm)
pqpf *deixism > fdeixisäm > dlxeräm, *tutudism > *tutiidisäm
tutuderäm, som framföralt såsom injunktiv "gvenm, *tagm till
venäm, tagäm; detta dock ej såsom ensamt mönster, utan
med tillhjälp af sådana former som tuläm af *teläm = %-tclkv
(= -lëv uti frlcc^ o. s. v. Sedan altså tagam, venam,
tulam fått konj. bet., verkade de troligen i förening med
ursprungliga konj. ss. sistäm*sistä-om, sistas < *sistä-es
sternäm o. s. v. för att bilda veniam, tangam, dîcam,
feram af præsensstammarna. Grundtanken i denna för-
klaring är anslående. Dock kan man med skäl anse den
högst problematiska formen *(6-)bluwäzcm, som dock skulle
utgöra den egentliga förebilden, såsom mycket svagt moti-
verad. Snarare tyckes man ha skäl antaga, att det egent-
liga mönstret för så väl præterital-formerna som konj.
med ä utgjorts af den massa verbalbaser, som uppkom-
mit genom en enklare rotforms utvidgning med ett stam-
bildande suffix â (ê, ô), och som företrädesvis tjänat att
bilda aoristformer. Såsom sådana vill jag exempelvis
nämna ieu. *é-sthâ-m > skt. åsthåm (1 sto); *é-tlâm > gr.
étka.-v, 1. tulam; *é-bhwa-m > *éq(D)o.-V (men e^ov från
pl.) 1. -bam o. s. v. På samma sätt kunde pépœp.ev,
cpépnts möjl. höra till samma konjunktivskema.

I Lateinische dentale aus gutturalen (s. 203) ger
Fick några antydningar (dölet : lit. gélia, fht quellan;
dulcis : YAvxbs; stercus : axp; sternuo : ztépvpp.ot;
studeo : oxe68o) om att latinet vid behandling af guttu-
ralerna till någon del skulle följt samma lagar som gre-
kiskan. Dock, i de gifna exemplen, som för öfrigt äro
osäkra, kan ju växlingen bero på dissimilation och dyl.

Eine alte pàrticipialform bei Catullus CXII (s. 329)
är enligt Bury multus, i det sammanhang det där före-
kommer af molo : *m 1 tö- > multus (= fututus).

Här kunna lämpligast anföras några Etymologier
(s. 162) af Froehde. Ilia sammanställes med igög, så-
som åla : axilla, måla : maxilla o. s. v. visar. Oßptp.og,
zp.ßptp.oc hos Pindarus, har man förut sammanstält med
skt ambhrnå, men F. vill göra troligt, att det vore att
sammanföra med skt ugra =väldig; dock utan slående
skäl. " Aopos, som man tolkat med »pendulus» m. m.,
anser F. vara att uppdela uti a.-cpog, och -@pog vore
det samma som 1. värus = utspärrad o. s. v. Habeo
skulle till grund ha en V ghadh == hålla fast, som ock
skulle vara att söka i t. gatte, got. gadiliggs, gr. xàots
(se dock Kluge KZ. XXVI, 88, der 1. habere och t. haben
återföras på en V khabh). Tergus sammanställes med
répepoc, stéppos, återgående på st *terghves-, och Kluges
sammanställning af tempus och got. feihs söker han stödja
genom anförande af några exempel på lat p = ieu. g.

Innan jag öfvergår till de slav.-litauiska språken,
har jag att påpeka en uppsats, af synnerlig betydelse,

nämligen G. Meyers Die Stellung des Albanesischen im
kreise der indogermanischen sprachen (s. 185 ff.). Genom
en med etymologiska motsvarigheter bestyrkt redogörelse
för de viktigaste albanesiska ljudens ställning i förhål-
lande till de indoeuropeiska språkens ljud, kommer M.
till följande resultat angående albanesiskans gruppering
och släktskapsförhållanden. Den visar genom sin be-
handling af ieu. gh, bh, dhg, b, d, ô, k1 > s, v:s och
j:s kvarstående, 0 > a, att den hör närmare tillsammans
med de nordeuropeiska (slav.-lit. och germ.) språken än
med de sydeuropeiska, särskildt grekiskan.

Slav.-litauiska språk. Bezzenberger, som i större
arbeten behandlat särskildt de litauiska dialekterna, har
här infört en längre uppsats: Zur litauischen dialektfor-
schung (s. 98 ff.), där han, stödd på ett rikhaltigt anfördt
material, söker bestämma skilnaden mellan nordliga preussi-
ska Litauens dialekter och den af Kurschat o. a.
behandlade preussisk-litauiskan eller höglitauiskan. Denna
skilnad sammanfattas i följande punkter: 1) Ljuden %, 7,
ei i höglit, bli i Nordlitauen å. e, ä. 2) Akcentuationen
är en annan i nordlitaniskan än i höglit. 3) Höglit, demi-
nutiva på élis, élé, élis élé motsvara nordlit. élis èle élis,
èle resp.

E. Wolter Zum infläntischen lautgesetz (s. 289 ff.)
ger ytterligare ett hundratal fall till bekräftelse af den
ljudlag, Bezzenberger B. B. VII, 273 uppstält för den
infläntiska dialekten (i polska Livland) nämligen: »0 upp-
träder där i st. f. skriftlettiskt a, så vida det ej följes eller
ursprungligen följts af ett i (j) eller föregått ett e eller
ett före i eller s. k. dunkel konsonant stående a».

Bd. VIII innehåller för öfrigt en Nekrolog öfver
Benfey (s. 234 ff.) och bref till Benfey från några hans
berömda samtida (s. 245 ff.).

K. F. Johansson.

Romanska språk.

Brinkmann; Fredrik. Syntax des Französischen
und Englischen in vergleichender Darstellung. Erster
Band. Braunschweig. Vieweg und Sohn. 1884
XVII + 628 sidd. Stor 8:o. Pris: 12 Mark.

Detta första band innehåller artikelns och substan-
tivets syntax; tvänne följande, af hvilka ettutlofvas före
detta års utgång, det andra lär hafva lagts i prässen,
skola behandla de öfriga ordslagens syntax.

Man ser genast, att detta ej är någon handbok.
628 stora oktavsidor om blott artikel och substantiv äro
ej för vanliga lärjungar. Och priset, som, mänskligt att
dömma, blir ungefär 36 mark för det hela, tillåter kan-
ske ej hvarje student att pryda sin hylla med herr B:s
arbete. Det gifves nog hos oss mången, som skulle
hafva önskat en jämförande framställning af den franska
och engelska syntaxen; hittills har väl åtminstone den
lärare, som samtidigt sysslar med dessa båda språk,
nödgats på egen hand, för sig själf först och sina lär-
jungar sedan, uppgöra en dylik framställning. Sanner-
ligen, jag fruktar, att han får göra det lika väl härefter.
Det kan ej blifva någon väsentlig lättnad i arbete att


79	NORDISK REVY 1884—1885.	80

t. ex. blott för artikeln genomgå 297 sidor och
sedan så bearbeta detta, att det blir framställbart på en
lektion eller par. För öfrigt vet hvar människa, att man
ej lär sig ett språk genom inlärande af 1,000 regler
och 2,000 undantag. Nej, gå till literaturen, grip till
pennan och konversationen —• de äro de bästa hjälp-
medlen. Som uppslagsbok, att begagna i utomordentliga
fall, är herr B:s verk användbart.

Men äfven för den, som använder det så, som har
godt om tid, mycken vetgirighet och blott sitt eget goda
hufvud att undervisa, torde den antydda vidlyftigheten i
ett visst fall vara till hinders. Det egentligen nya, det,
som förf, själf mest betonar, det, som man hälst skulle
vilja tillägna sig, nämligen jämförelsen, parallellerna, det
kommer ej fullt till heders. Massorna af detaljer skymma
öfverblicken öfver det hela, hvilken dock vid all jäm-
förelse är hufvudsaken. Om man ville jämföra till exem-
pel Afrikas och Sydamerikas kustbildning och toge med
i räkningen hvarje liten vik, stor som en vanlig bad-
bassäng, eller hvarje udde, som håller en kabellängd vid
basen, så blefve, menar jag, idén om det hela ej synner-
ligen klar. L’esprit allemand säger någonstädes Madame
de Staël, a besoin d’approfondir pour comprendre. Herr
B. är uppenbarligen en esprit bien allemand. x)

Oafsedt det nya, den jämförande framställningen,
har förf:s bok dock äfven egenskaper som säkert skola
göra den eftersökt hos mera avancerade forskare. Den
lofvar nämligen att blifva den detaljrikaste förefintliga
framställning af vare sig den franska eller engelska syn-
taxen. Förf:s beläsenhet är otrolig, hans exempelsam-
lingar ytterst rikhaltiga och lyckligtvis nästan alltid för-
sedda med fullt tydliga hänvisningar, och framställningen
är i allmänhet klar och lättfattlig. Ur denna synpunkt
sedt måste herr B:s verk afvinna läsaren den lifligaste
beundran; också har referenten med mycken uppbyggelse
genomgått det och skall utan tvifvel med nöje och till-
försikt ofta återgå till detsamma för att hämta råd och
upplysning. Min beundran för dessa förtjänster är ej
mindre därför, att jag öppet tillstår, att jag skulle hafva
önskat mycket annorlunda framstäldt eller riktigare och
djupare uppfattadt. Man skall finna motiven för detta
omdöme i det jämförelsevis lilla, jag här går att med-
dela ur mina talrika randanmärkningar.

Likheter och olikheter mellan de båda språken äro
ej alltid tillbörligen framhäfda, där sådana finnas. S. 331
t. ex. talas om abstrakta substantiv i plur. i sådan an-
vändning som master of the lives of his people; man borde
hafva upplysts om att detta är vanligt i eng., vida säll-
syntare i fr. — S. 421 likställas ex. Que demande monsieur
le marquis? och If Miss Mac-Ivor will deign to give me
time; sådan användning af titel såsom tilltalsord är ej
sällsynt i fr., men väl i eng. — S. 458 och 460 jämföras
eng:s saxiska genitiv med utelämnadt s (Charles") och
fr:s genitiv med utelämnadt de (Hôtel-Dieu); dessa före-
teelser äro vidt skilda. Den parallella framställningen
af gen. och dat. är för öfrigt långt ifrån ägnad att gifva
något klart begrepp om dessas bruk i eng., hvilket man

1)	En notis på omslagsbladet upplyser om, att förf, ursprung-
ligen hade ämnat offentliggöra monografier i den stil, hans stora
verk nu har; förläggaren har dock förmått honom att frångå
denna plan, säkerligen ej på grund af finansiella beräkningar.

lätt kan förstå, då man erfar, att förf, utgår från lat.
De fr. genitiver t. ex., som kunna anses motsvara lat:s
ablat. instrumenti, causæ, modi, mensuræ etc., motsvaras
i eng. af uttryck med allahanda prepositioner; här in-
ryckas således lösa stycken ur prepositionernas syntax.
Förf, säger visserligen i förordet, att den eng. syntaxen
i mycket visar efterbildning efter lat. och fr., men han
öfverdrifver häri uppenbarligen.

Åtskilligt i förf:s framställning hade kunnat vara kor-
tare eller bort rent af vara borta. Det är ej tillbörligt att i en
syntax upptaga minutiösa regler om pluralbildning, feminin-
bildning eller eng:s genitivbildning ; tiotals sidor fylda
med uppräkningar, som innehålla l’homme — la femme,
man — woman etc. äro lika många vanprydnader. Sak-
löst hade ock, åtminstone i de flesta fall, de talrika jäm-
förelserna med latin, grekiska, ryska, allehanda romanska
och germanska dialekter (jf. t. ex. s. 420) kunnat ute-
lämnas. Me^alsnotr skyli manna hverr, æva til snotr
sé, som våra förfäder så skönt uttrykte sig. Altför
mycket uppdelad och sönderlagd är ock framställningen
af genitiv- och dativläran. Hvarför skola t. ex. a cloud
of fire och a glove of silk behandlas i två olika kapitel
(s. 473 och 540)? Är dativ »der betheiligten Person»
(s. 567) något annat än dativ »des Interesses» (commodi
et incommodi, s. 570)? Eller bör man särskilja såsom ex.
af olika användning af to: Thou, to whom my jewels trifles
are och He (Byron) was to the Public as a lover to his mis-
tress? Â andra sidan är dativen jämförelsevis knapt be-
handlad. Intet rum finnes t. ex. för uttryck sådana som
payer au mois, blesser à mort, à moi tout seul, au se-
cour! m. fl.

Ref. måste draga i tvifvelsmål riktigheten af åt-
skilliga förf:s förklaringar af historisk eller språkfilosofisk
natur. Det är säkerligen ej med rätt, som förf, i sådana
uttryck som Elle n’avait pas de frère vill gifva en kol-
lektiv betydelse åt frère liksom åt poisson t. ex. i j’ai
acheté du poisson. Vi hafva här, som jag tror, att göra
med en konstruktion uppkommen genom fusion af de
äldre: Elle n’avait frère (aucun) och Elle n’avait pas de
(des) frères. Inledningen till läran om genus lämnar åt-
skilligt öfrigt att önska (märk särskildt, att vi hafva
neutrala pronominer: ce, cela, le, que), likaså inledningen
till läran om kasus. Förf, vill gifva åt fr. och eng. 4
kasus (s. 396 ff.). Han gör sig därvid mycken möda att
visa, hurusom de Dieu, à Dieu skilja sig från Dei, Deo
blott genom platsen för det element, som betecknar kasus.
Men på hvad grund anser han då nominativ och acku-
sativ såsom med genitiv och dativ likberättigade kasus?
För öfrigt konfunderar sig förf, sedermera ända därhän,
att han säger (s. 415): »Auch als Vocativ wird die Form
des Nominativs gebraucht.» Enligt min uppfattning kan
man i t. ex. eng. tala om kasus l:o i formel bemärkelse
och då antaga två: God — God’s, eller möjligen, för att
få öfverensstämmelse med vissa pronominer (he -— his —
him), tre: God — God’s —• God; 2:o i dynamisk betydelse, då
man lämpligen kan antaga fyra: nominativ, genitiv, dativ,
ackusativ (äfven med preposition), hvilka fylla de hufvud-
sakliga funktionerna. Fr. förhåller sig, mutatis mutandis,
på enahanda sätt. Förf:s otillfredsställande sätt att upp-
fatta kasus har stor del i den förut anmärkta olämpliga
indelningen af kasusläran. I tvänne andra af förf:s för-
81

NORDISK REVY 1884—1885.

82

klaringar kan jag ej häller instämma, men saknar här
utrymme att motivera min åsikt. Det ena fallet är, då
förf, söker förklara artikelns bruk eller utelämning i t. ex.:
he is an Englishman och il est Anglais (s. 191). Det an-
dra fallet är, då förf, på femton sidor behandlar de i t. ex.
il n‘y a pas un mot de vrai dans ce gu’il dit (s. 549).
Jag är öfvertygad, att de allra flesta läsare i denna
fråga genast skola taga parti för Mätzner mot förf. (jf.
s. 543).

Bristande insikt i fr:s historia ligger till grund för
den oriktiga framställningen af x (z) i plur. (s. 302),
af växlingen mellan de och par (s. 512) och af Dieu
såsom dativ i uttrycket Dieu merci (s. 560; jf. det for-
dom vanliga la rostre merci).

En del af handlade ämnen hafva kommit in på orätt
plats; jag nöjer mig med att hänvisa till s. 220, 416,
418, 581, 602, 605.

Det händer förf, ej sällan, att de ex., han anför, ej
äro bevisande, eller äro rent af missförstådda. Jag skall
blott anföra några slående bevis härför. S. 147 anföres
Etourdi montra-t-il jamais tant de fureur? (Ec. des fem-
mes I, 7); Etourdi saknar artikel, emedan satsen är ===
Jamais étourdi ne montra tant de fureur, och ej emedan
det är en fråga med negativ mening, som förf, förklarar.
S. 162: Après s’être fait grec är ej ex. på ett substantiv
utan artikel, men ett adjektiv (obs. stafningen). S. 202,
219 förekomma eng. och fr. exempel, där the och le äro
determinativpronominer, ej artiklar. S. 238 f. anföras ej
mindre än fyra intet bevisande ex. på användandet af
blott de (ej du, de la o. s. v.) i negativa satser; dessa
ex. hafva typen: Votre coeur 1) n’a jamais eu pour moi
de véritable ardeur; obs. ett adjektiv går före substanti-
vet. S. 403 baserar förf, på några missförstådda ex.
den läran, att vid il est ett subjekt kan stå i genitiv.
Ett ex. lyder: Est-il en effet d'être assez malheureux.. A
Detta ex. är naturligtvis analogt med det under partit,
gen. (s. 485) upptagna: 11 n’est point de tête couronnée...,
och hvar och en vet, att partit, genit. (== substantiv med
partitiv artikel) när som hälst kan användas som subjekt.
S. 488 är c’était de la fausse monnaie på intet vis att
likställa med Ce juge n’était pas de ceux.. . (s. 489 2).
S. 530 uppfattas tremblant de tous mes membres såsom
innehållande en genitivus loci. Det är en genitivus
respiciendi. S. 563 kallas all the wealth I had en sub-
stantivsats (eller infinitiv?). Slutligen skulle det hafva
varit önskligt, att i artikelläran de eng. skalderna med
större försiktighet citerades, alldenstund hos dem ute-
lämnandet af artikeln är ett poetiskt effektmedel (=
svenskan).

Till dessa anmärkningar af allmännare natur skall
jag blott foga några få detaljanmärkningar, på måfå valda
ur min väl fylda arsenal. S. 50 borde t. ex. après dîner
ej fattas vid sidan af before breakfast o. d. Regeln s.
78, att länders namn i fr. sakna artikel vid de, då det
uttryckes, att »man kommer därifrån», är vanlig, men ej
tillräcklig; det heter ock t. ex. On nous mande aujourd’hui
d’Italie, J’ai reçu une lettre de Suède etc. Reglerna (s.

1) Förf, tillåter sig jämt det typografiska felet coeur i st. f. cœur.

2) På denna sida har förf. ex. le style est de l’homme même
af Buffon. Har Buffon verkligen sagt det? Jag vet, att han sagt,
och just i den skrift, förf, citerar, le style est l’homme même.

105 ff.) om artikelns användning eller utelämning vid
boktitlar äro ungefärligen de gamla, häfdvunna. Men
de äro icke desto mindre otillräckliga, ty de gälla blott
titlarna, för så vidt de stå i têten af en publikation.
Men huru många utlänningar komma väl i tillfälle att
applicera titlar på första sidan af ett arbete på ett främ-
mande språk? För mitt behof har jag föga nytta af att
veta, att t. ex. en författare af Frankrikes historia skrif-
ver på titelbladet af sitt verk Histoire de France, eller
att t. ex. herr Abbott skrifver A Shakespearian G-rammar
i têten för en publikation. Men hvad jag skulle behöfva
veta är, att, om jag vill skrifva eller tala om dylika
verk, jag skall uttrycka mig t. ex. J’ai lu l’Histoire de
France par M. Duruy, eller I have read the Shakespea-
rian Grammar by Mr Abbott, hvarvid i tryck titeln
kursiveras, men ej artikeln (l’Histoire de France). Regeln
s. 267 om utelämnandet af de i negativa satser, inne-
hållande verb och objekt i nära förbindelse, är alldeles
för allmän. Man säger t. ex. hälst: Ce monsieur ne porte
plus de perruque (jf. s. 262), och de kan här knapt vara
borta. S. 329 borde plur. af maximum vara maxima,
den nästan ensamt brukliga; likaså minima. S. 438 talas
om elliptisk ackusativ i fr. och eng.; man har svårt att
se, hvarför de citerade substantiven stå i ackusativ; be-
stämdt orätt är att så kalla de la force, du courage! du
silence!, hvilka uttryck annars af förf, kallas genitiv
(partitiv).

Denna anmälan har blifvit mycket omfångsrik, dels
emedan det anmälda arbetet är stort, viktigt och i många
afseenden högeligen utmärkt och därför förtjänat mer än
vanlig uppmärksamhet, dels därför att, då jag i vissa
afseenden nödgats bedömma det en smula strängt, jag har
ansett mig skyldig att gifva tillräckliga skäl därför.
Jag hoppas, att läsarne af Nordisk Revy skola anse, att
jag häri handlat rätt.

Vänersborg i september 1884.

J. V.

Forchhammer, Joh., Vejledning til Italiensk. X + 165
ss. Kjobenhavn. C. A. Reitzel.

Altfranzösische bibliotek, hrsg. von D:r Wendelin
Foerster. VIII Band. Orthographia gallica. Ältester
traktat fiber französische aussprache und orthographie,
nach vier hdschr. zum ersten mal hrsg. von J. Stür-
zinger. XLVI+ 52 ss. Heilbronn. Gebrüder Hennin-
ger. Pr. 2 in. 40 pf.

Gaidoz, H. & Sebillot, Paul, Blason populaire de la
France. XV + 382 ss. Paris. Librairie Léopold Cerf,
Rue de Médicis 13.

Germanska språk.

Wenström, Edmund och Lindgren, Erik, En-
gelsk-Svensk Ordbok. Första häftet. 160 ss. Stock-
holm. P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris: 2 kronor.

Detta arbete, hvaraf nu efter mångåriga förarbeten
det första häftet utgifvits, synes komma att intaga främ-
sta rummet bland engelsk-svenska ordböcker. Ofta nog
83

NORDISK REVY 1884—1885.

84

rinner en granskare, att en ny ordboks hufvudsakliga skil-
nad från äldre sådana ligger i papper, format och stilar,
hvartill kommer den mindre viktiga af flere eller färre
okritiskt och planlöst gjorda tillägg eller uteslutningar.
På få områden torde rent plagiat förekommit så ofta som
vid utgifvandet af lexika. De älsta äro ofta de bästa.
En afgjord vändning till det bättre inom den svensk-
engelska lexikografien betecknas redan af Nilsson-Wid-
mark-Collins 1875 utkomna ordbok. Likväl synes det oss
framgå af en tämligen noggrann jämförelse mellan detta
arbete och det nu utkomna häftet, att det senare nästan
i alla punkter har ett bestämdt företräde. Tidskriftens
knappa utrymme förbjuder att ingå i utförligare redo-
görelser. Vi framhålla följande punkter såsom de, hvari
den nya ordbokens hufvudförtjänster synas oss ligga.
1. Större följdriktighet råder i framställningen af ordens
betydelser. 2. Exemplen äro ordnade efter en mera be-
stämd plan, hvarigenom upprepningar undvikits och ut-
rymme vunnits. Så rinner man t. ex. under act icke
to act a studied part, under all icke to all intents and
purposes, såsom i N.-W.-C:s ordbok, men däremot äro
konstruktionerna to act for, towards, by, as förklarade
o. s. v. Upprepningar förekomma dock äfven i den nya
ordboken, t. o. m. i samma artikel; så står t. ex. under
account på två olika ställen to account for och likaledes
to one’s account på två ställen; se äfven bleed. 3. I rike-
dom på s. k. fraser samt fullständighet i angifvan-
det af konstruktionssätten intager den nya ordboken
en särdeles framstående rang och torde vid öfversätt-
ning till engelskan i väsentlig mån kunna ersätta Mo-
réns bekanta konstruktions-lexikon. 4. Man rinner ett
mer än vanligt rikt urval af ord, fraser och betydelser
ur det moderna hvardagsspråket, sådant det möter oss
i tidningar, den nyare novell-literaturen m. m.; äfvenså
ur det lägre språket, hvilket särskildt vid läsningen af
Dickens’ romaner torde bli af gagn. Det synes vara Hop-
pes förträffliga Supplement-lexikon, som härvid tjenat
författarne såsom en både rikhaltig och tillförlitlig källa.
Dessutom hafva talrika amerikanismer upptagits till för-
klaring, hvilket är en ny och icke oväsentlig fördel, då
numera Bret Hartes, Mark Twains o. a. arbeten blifvit
en vanlig och omtykt lektyr i Sverge.

Vid en jämförelse mellan N.-W.-C:s lexikon och
W.-L:s ser man, att det förra innehåller en del ord, som
saknas i det senare. Men dessa ord äro utan undantag
sådana som nästan aldrig torde förekomma i den vanliga
literaturen. Vi hafva antecknat från de första sidorna
aak, aal, aam, ab, abacca, abada, abagun, abanga, abhal,
abib m. fl.; vi kunna åtminstone ej erinra oss att hafva
påträffat något af dessa ord inom den del af den engel-
ska literaturen, med hvilken vi gjort bekantskap. I sin
anmälan framhålla författarne också, att de icke afsett
någon absolut fullständighet. Vi anse denna begräns-
ning vara välbetänkt i ett handlexikon. Därigenom vin-
nes utrymme för annat, som är af större praktisk nytta.

Med ett särskildt tecken angifves, att ett ord är
mindre brukligt, med ett annat, att det är föråldradt.
Att härvid ett och annat misstag förekommer, kan ej
förvåna, enär ju intet fullt pålitligt engelskt lexikon fin-
nes att rådfråga. Sålunda är t. ex. aberr ej endast min-
dre brukligt, utan rent af föråldradt, enär det (enligt

Murray’s New English Dictionary) ej användes senare
än medlet af 1600-talet. Aberrate, -ance, -ancy begagnas
däremot ännu i vårt århundrade. Abject såsom substan-
tiv torde vara mindre brukligt. Abide v. a. i betydelsen
»bära följderna af, plikta för» (en betydelse som beror
på sammanblandning med det obsoleta abye) är numera
alldeles föråldradt, och borde haft tecknet därför, i stäl-
let för tecknet för »mindre brukligt». Detsamma gäller
om abandon i betydelsen af »bannlysa, förvisa»; här sak-
nas hvarje särskildt tecken. Båda orden förekomma i nu
nämda betydelser hos Shakspere. Enär Shaksperes dra-
mer läsas både i skolorna och vid akademierna, skulle
det vara önskligt, att författarne kunde egna särskild
uppmärksamhet åt hans språk och dess olikheter med
nutidens. Genom att systematiskt tillgodogöra sig huf-
vudresultaten af Shakspere-lexikografien, såsom de äro
tillgängliga t. ex. i Schmidts Shakspere-lexikon, skulle
de ännu mera öka värdet af sitt arbete. De yttra vis-
serligen -— och tvifvelsutan med all rätt — att de ej
eftersträfvat fullständighet i afseende på »förgångna ti-
ders literatur». Men då ju likväl en hel mängd förål-
drade ord, uttryck och betydelser äro anförda, synes det
oss hafva varit skäl att göra samlingen fullständig just
i afseende på Shakspere. — Att de etymologiska förkla-
ringar, som äro inströdda här och där i N.-W.-C:s ord-
bok, i W.-L:s äro frånvarande, anse vi vara en bestämd
fördel. De upptaga i det förra arbetet mycket för stor
plats i förhållande till sitt värde, och äro dessutom i
ett handlexikon h. o. h. onödiga. — Den nya ordboken
är beräknad att utkomma i 8 häften à 2 kr. under lop-
pet af innevarande och följande år. A. E.

Fritzner, Johan, Ordbog over det gamle norske
Sprog. Omarbeidet, foroget og forbedret Udgave. 4:de
Hefte (eölislög — fara, ss. 289—384). Kristiania.
Den norske Forlagsforening. Pr. 1,50.

Ohlsson, Alfred, Bruket af de engelska hjelpverben
shall och will för den studerande ungdomen. Göteborg.
Pehrsson. 1884. 67 ss. Pr. 0,65.

Lamprechts Alexander, hrsg. und erklärt von Karl
Kinzel. LXXX+543 ss. Halle a. S.; Buchhandlung
des Waisenhauses. Pr. 8 m. (Germanistische Handbiblio-
qhek, hrsg. von Julius Zacher, Vl).

Nordisk Tidskrift for Filologi. N. R. VI. 4. K. J.
Lyngby, De oldnordiske former på -mk. Theodorus
Korsch, Observationes criticæ. Chr. Cavallin, Om
verben på -0.0 i den homeriska dialekten. Es. Tegnér,
Hebreiska namns behandling i gotiskan. -— Mindre med-
delelser. — Anmeldelse. •— Til Forsvar.

Naturvetenskap.

Strasburger, E., Das botanische Practicum.
Anleitung zum Selbststudium der mikroskopischen
Botanik für Anfänger und Fortgeschrittnere. Mit 182
Holzschnitten. Jena (Gustav Fischer) 1884. XXXVI
+ 664 sid. 14 Mark.

Inom den moderna botaniken har mikroskopet på
grund af de många och viktiga uppslag rörande växter-
85

NORDISK REVY 1884-1885

86

nas inre byggnad, hvartill användningen af detsamma
ledt, erhållit en ständigt växande betydelse. De fytoto-
miska undersökningarna äro emellertid af ytterst växlande
art och förutsätta en noggrann kännedom icke blott om
mikroskopets rätta användning, utan också om de inånga,
i synnerhet de senare åren införda mikrokemiska reagen-
sernas och färgmedlens bruk och om lämpligaste sätten
att vid de olika slagen af undersökningar i öfrigt be-
handla de föremål, som man vill underkasta mikroskopisk
analys. Vid de mikroskopiska undersökningarna gäller
det vidare att i hvarje särskildt fall kunna utvälja lämp-
ligt undersökningsmaterial, emedan olika objekt i detta
afseende förhålla sig mycket olika.

Också resa sig för dem, som på egen hand taga de
första stegen på fytotomiens område, stora svårigheter
från alla håll, och nödvändigheten af handledning fram-
träder alt tydligare. - Tid efter annan hafva därför ut-
gifvits en mängd större och mindre arbeten rörande mi-
kroskopi, mikroskopisk teknik och mikrokemi, alla afsedda
att göra nybörjaren förtrogen med mikroskopets använd-
ning och lämpligaste metoderna för mikroskopiska under-
sökningar.

Ofvanstående arbete afviker dock väsentligt från sina
föregångare. I stället för att såsom i andra handböcker
i mikroskopi behandla växtanatomien i systematisk följd,
har förf, fördelat innehållet på 34 »pensa», hvarvid han
så mycket som möjligt sökt gå från enklare uppgifter till
svårare. Endast kunskap om det mera elementära ur den
allmänna botaniken förutsättes såsom bekant. Härigenom
kan detta arbete med fördel sättas i händerna på ny-
börjare, som sakna all annan handledning, synnerligast
som beskrifningarna öfver det i mikroskopet sedda äro
mycket — understundom kanske mer än behöfligt —
utförliga och dessutom ofta förtydligade genom instruk-
tiva träsnitt, som samtliga äro skurna efter förf:s egna
originalteckningar.

Arbetet är emellertid afsedt icke endast för nybör-
jare, utan äfven den mer öfvade mikroskopikern har här
mycket att lära. Texten har också blifvit afdeladi tvänne
kurser, af hvilka den ena, den utförligare och med gröfre
stil trykta, är afsedd för nybörjare, och den andra och
kortare, som omedelbart ansluter sig till den föregående,
är lämpad för mera framskridne. I slutet af hvarje
pensum förekomma dessutom hänvisningar till de vikti-
gare arbeten, där en mer uttömmande behandling af det
genomgångna är att söka.

Endast så småningom och i närmaste samband med
de fortgående fytotomiska studierna kan nybörjaren göras
förtrogen med användningen af mikroskopet, reagenser,
färgämnen o. d. Därför behandlas också dessa delar icke
särskildt för sig, utan utförliga uppgifter härom äro på
lämpliga ställen i de olika »pensa» meddelade. Till af-
hjälpande af de olägenheter, som häraf kunde följa, lem-
nas tvänne utförliga register öfver »instrument och uten-
silier» samt öfver »reagentier, växtämnen och prepara-
ternas behandling», hvartill kommer register öfver de så-
som undersökningsmaterial använda växterna utom ett
allmänt register och en utförlig innehållsförteckning.
Härigenom möter det ingen svårighet att trots materia-
lets osystematiska anordning och fördelning på »pensa»

orientera sig och erhålla upplysningar rörande någon
viss fråga.

Att här lämna en närmare redogörelse för arbetets
innehåll låter sig naturligtvis icke göra. Endast det
må framhållas, att förf, på ett lyckligt sätt löst den alt
annat än lätta uppgiften att underkasta de olika växt-
delarnas inre byggnad en likformig behandling, ehuru det
naturligtvis icke kunnat undvikas, att beträffande de lägre
kryptogamerna framställningen blifvit i allmänhet mindre
utförlig. Särskildt i fråga om kryptogamerna må fästas
uppmärksamhet på den utförliga, på de nyaste arbeten
grundade redogörelse, som lemnas för metoderna för un-
dersökning och odling af bakterier. Af ett särskildt värde
äro äfven de anvisningar, som meddelas för studium af
befruktningen och därmed i sammanhang stående frågor.
Genom förf:s egna, med sällspord framgång krönta under-
sökningar på detta område blir detta kapitel af ett spe-
cielt intresse. Hvad beträffar uppgifternas tillförlitlighet
i öfrigt, behöfver endast erinras om den framstående plats,
som förf, intager såsom växtanatom.

B. F.

Tissandier, Gaston, Vetenskapens martyrer. Bem.
öfvers. från 2 uppl. med 33 träsnitt. H. 1; 96 ss. Visby,
Gotlands Allehandas tryckeri. Pris 1: 25. (Komplett i
3 häften).

Vogt, J. H. L., Norske ertsforekomster. 130 ss.
Kristiania. Alb. Cammermeyer. Pris 2: 50. (Separat-af-
tryck af Archiv for mathematik og naturvidenskap. B.
IX).

Lindman, C. A. M., Om postflorationen och dess
betydelse såsom skyddsmedel för fruktanlaget. Akad.
afhandl. 81 ss. 3. plancher, stor 4:o. Stockholm, Kongl.
Boktryckeriet. (Vet. Akademiens handlingar, B. XXI,
nr 4.)

Bruchstücke aus den briefen F. Wöhlers an J. J.
Berzelius. Hrsg. von Dir Edv. Hjelt. 56 ss. Berlin,
R. Oppenheim. Pr. 1 m.

Tekniska vetenskaper.

Tanner, H., Åkerbrukets första grunder. Autoris.
öfvers. af Em. Elmgren, Folkhögskolelärare. Andra
upplagan. II + 79 ss. Stockholm. P. A. Norstedt &
Söner. Pr. 1 kr.

Denna lilla bok, hvaraf andra upplagan nu utkom-
mit, har sökt och funnit sin publik hufvudsakligen vid
folkhögskolorna i landet, och synes oss, hvad omfattnin-
gen rör, ganska väl lämpa sig för detta ändamål; på 77
sidor framställas de naturvetenskapliga grunderna för jord-
brukets teori, delvis på ett synnerligen lättfattligt och
öfversiktligt sätt och dock ganska fullständigt. Men detta
omdöme gäller dock blott delvis. Förhållandet är näm-
ligen, att under det de sista 5 kapitlen, afhandlande slu-
tet af gödselläran, jordens bearbetning, växelbruket, krea-
turen och utfodringen, med fullt skäl kunna sägas vara
en korrekt och god framställning af däri afhandlade äm.
87

NORDISK REVY 1884- 1885.

88

nen, så äro de 5 första kapitlen raka motsatsen därtill.
Framställningen är ofta ganska oredig och oklar, delvis
alldeles för lärd, mycket ofullständig och ofta innehållande
tvifvelaktiga eller oriktiga uppgifter. Bevis för dessa
påståenden kunna hemtas från snart sagdt hvarje sida,
och vi skola »ur högen» anföra några.

I första kap. om åkerjorden eller marken synes det
af framställningen, som om jordens yta bestod blott af
bärg och åkerjord. Detta kan väl äga sin tillämplighet
om vissa trakter af England, men ej får man i en svensk
lärobok säga, att »landets yta består, där den ej är fast
bärg, af mer eller mindre fin jord och kallas åkerjord
eller mark». Vi hafva äfven något, som kallas för oodlad
jord, något som ifrågavarande arbete ej med ett ord af-
handlar, utan förf, (och öfversättaren) anser utan vidare
mark och åkerjord vara synonyma begrepp.

Strax nedanför omtalas, att man i jorden kan skilja
mellan alf och matjord, men han glömmer att nämna,
hvad det är som skiljer dessa två lager från hvarandra,
näml. mullhalten, och antyder blott att skilnaden skulle
ligga i olika färg och finlek, utan att närmare förklara
detta. Att skilja matjord och alf på grund af deras
olika finlek är för öfrigt en nyhet, som säkerligen ej
hör till de acceptabla.

Framställningen af den lösa jordens uppkomst på
sid. 2—3 är likaledes i hög grad ofullständig. Förf,
(öfvers.), som eljest, såsom vi nedan skola visa, ej är rädd
att använda lärda termer, han undandrager sig här att
nämna namnet på det fenomen, som »söndersmular» bär-
gen till åkerjord: förvittringen; han förbiser vidare helt
och hållet den kraft, inlandsisen, som mäktigast af alla
bidragit att söndergrusa bärgen och transportera den
lösa jorden i vårt land, och slutligen glömmer han allde-
les, att till bildningen af ytjorden jämte det mineraliska
förvittrings- och grusningsmaterialet äfven den organiska
världen bidragit. Han nämner ej här ett ord om myllan,
hvilkens stora vikt han för öfrigt oftast alldeles förbiser.
Men då han talar om torfjord, går han till en annan
ytterlighet. Han säger p. 4, att »torfjord består nästan
helt och hållet af växtämnen, som ofta uppgå till 97
proc., och innehåller högst obetydligt mineralämnen». Detta
kunde i sin mon sägas om torfven i skogstorfmossar,
ehuru äfven den torfven ej ofta, utan ganska sällan håller
97 proc, vegetabilisk substans; men det fins ju äfven all-
mänt kärr- och ängstorf, som äro för jordbrukaren af
minst lika stort värde som skogs- och mosstorfvar, och
de äro ju rika på mineralämnen.

På sid. 5—6 ges en indelning af jordmånerna, som
hör till det sämsta i boken. Indelningsgrund är deras
halt af sand och lera, men ej ett ord nämnes här om
kalk-, torf och mulljord. Läsaren får lära sig att göra
en enkel slamanalys, men han får på samma gång också
höra talas om åkerjordslag, som vi Gud ske lof ej få göra
bekantskap med i vårt land, och icke i något annat häller.
Eller hvad sägs om en jord bestående af 10 proc, sand
och 90 proc, lera?! Och hvilken nomenklatur sedan! I
st. för de vanliga benämningarna styf, skör och lätt ler-
jord finnas här namnen sandig halflera, halflera, lerig
halflera, och till på köpet sägs, att dessa namn ej ge sig
ut för att direkt lemna någon upplysning om jordens fy-

siska egenskaper. Är det då ej bättre att använda de
brukliga namnen, som göra det?

Vid talet på sid. 8—9 om jordens kemiska sam-,
mansättning afhandlas blott några få af de kemiska be-
ståndsdelarna, och däremot är intet att invända. Men
hvilket urval. På en dryg sida talas om kiselsyra och
silikat, på 5 rader om lerjord, på 1/s sida om svafvel-
syra, men intet ord om kali och kväfve och de öfriga,
utom att deras namn stå uppräknade, och bland dessa
finnes väl ammoniak, men ej det kanske viktigaste af dem
alla, salpetersyra. Detta ämnes stora roll för växtnä-
ringen, dess höga värde och svårigheten att rätt be-
vara det i åkerjorden fins knapt antydt. För kiselsyra
synes förf, haft särskildt stor förkärlek; han väljer henne
i § 43 såsom exempel på de ämnen, som upptagas af olika
växter i olika mängd och därigenom betinga växelbruket.

Likaså är det ytterligt viktiga kapitlet om jordens
absorptionsförmåga alldeles förbigånget, blott en och annan
antydan om, att växtnäringsämnen kunna qvarhållas, finnes
på några få ställen.

Jordens fysikaliska egenskaper och dessas beroende
på den mekaniska sammansättningen äro likaså öfverhop-
pade. Men det anförda är nog för att visa, att fram-
ställningen är i hög grad ofullständig och oriktig. Men i
stället finna vi en mängd uppgifter, som dels äro mycket
tvifvelaktiga, dels, enl. anmälarens åsikt, alldeles för lärda
för en publik, sådan som detta arbete är afsedt för. Så
t. ex. påståendet, § 43, att hvetestråts glänsande glas-
aktiga yta bildas af den upptagna kiselsyran, eller, § 74,
att superfosfat verkar en »osund beskaffenhet hos växt-
ligheten», under det att 2- och 3-basiska fosfat framkalla
en »sund». Nog är man väl snart nödgad att medgifva,
att återgången fosforsyra är kanske lika verksam som
den vattenlösliga, men att tilldöma henne högre värde,
det är väl ändå att gå före sin tid.

I afseende på märgel nämnes, så vidt vi kunnat
finna, ej ett ord om det vanliga igenkänningstecknet, att
han fräser för syra, men däremot (§ 28) att märgeln är
en jord, som håller 5—20 proc. kalk. Än all jord som
håller öfver 20 proc., är den ej märgel? Lyckligtvis
sträcker förf, på ett annat ställe ut gränsen ända till
80 proc., och det kunde nog tålt vid att gå än längre.
Bland exempel på för mycken lärdom vilja vi anföra §
32, där man får lära, att växterna innehålla albumin,
fibrin (muskeltråd- eller köttämne) och ostämne. Det
hade säkerligen varit nog att säga ägghviteämnen. Att
omtala, att kolhydraterna hålla 8 gånger så mycket syre
som kväfve, samt att redogöra för ekvivalentläran är li-
kaså tämligen onödigt i en lärobok af denna art.

Vidare anse vi det alldeles olämpligt, att öfvers. i
noter antydt sin från förf, afvikande mening; det är ju
intet vetenskapligt verk, utan en den mest elementära
lärobok. Och allra minst är det lämpligt att hänvisa till spe-
cialliteratur, såsom på sidan 18, där hänvisningen göres till
en lös förmodan, framkastad af Landtbr.-Akad:s agrikultur-
kemist i en årsberättelse. — Men de anförda exemplen
äro säkerligen redan öfvernog. Vi, kunna såsom total-
omdöme om prof. Tanners bok ej annat säga, än att det
är synd, att den är så ojämn; kapitel finnas, som äro
ypperligt utarbetade, men andra göra enligt vår mening-
boken obrukbar åtminstone såsom lärobok. Och dock
89

NORDISK REVY 1884—1885.

90

skulle en dylik lärobok för den mindre bildade jordbru-
karen väl behöfvas; men det synes oss, som det skulle
vara vida lättare och bättre att skrifva ett svenskt origi-
nalarbete än att öfversätta ett utländskt, i hvilket då
alltid en mängd ändringar och tillägg måste göras, för
att det skall blifva lämpligt för våra förhållanden. Öfver-
sättningen är för öfrigt god, om än ej alltid kanske de
engelska uttrycken fått sin fulla motsvarighet i de an-
vända svenska.

H. Juhlin-Dannfelt.

Blandade ämnen.

Ervasti, A. V., Suomalaiset Jäämeren rannalla,
matkamuistelmia (Finnarna vid Ishafvets strand, rese-
minnen). Med 11 planscher och 2 kartor. 354 s. Uleåborg,
författarens förlag, 1884.

Herr Ervastis reseminnen från den höga norden äro
af det slag, som förtjänar att ej förgätas med stunden.
Den färd, han företog sommaren 1882 — hr Ervasti har
nämligen redan förut gjort en resa i ryska Karelen och
Lappmarken och skildrat densamma i ett utgifvet arbete
— skedde på bekostnad af enskild man, fabrikör H.
Åström i Uleåborg. Vägen togs genom det vildsköna
Kuusamo, »Finlands Schweitz», och Karelen till Hvita
Hafvets hörn vid Kantalahti och därifrån längs Imandra
sjö och Ishafs-fiskarenas stigar tvärs öfver Kuola halfön
till Kuola stad. Sedan gick färden längs Ishafvets kust,
dels till lands, dels till sjöss, förbi det af Österbottens
bönder under Vesainen 1590 förstörda Petschengska
klostret, Boris-Gleb vid norska gränsen, den yttersta
grekiska kyrka i nordväst, Vadsö, Nordkap och Tromsö,
för att därifrån öfver fjällen och nedför Muonio och Ounas
elfvars forsar återvända till Uleåborg. Skildringen af
färden är gjord med lif och värme, hvarför den läses
med nöje. Om lifvet i Karelen meddelar författaren ett
och annat nytt, äfvensom nya topografiska och geogra-
fiska uppgifter. De delar af arbetet, vid hvilka intresset
främst länkas, äro väl dock beskrifningen af den land-
sträcka vid Ishafvet, Finlands ständer hos Ryssland an-
hållit att få i utbyte mot Systerbäcks gevärsfaktoris
område, samt framställningen af finnarnes (och äfven lap-
parnes) förhållanden i norska Finnmarken.

Såsom bekant utgjorde största delen af Lappmarken
i forna tider ett gemensamt område för de land, mellan
hvilka den nu är delad. I handlingar från Johan III:s
tid säges: »Tornöö lappamarck recher altt inn wdi Wester-
siönn vid Ufothen» och »Wazsöönn, der hade konung
Göstaff fiskare», och vid fredsluten i Täysinä 1595 och
Knäröd 1613 erkännes Sverges rätt att uppbära skatten
af lapparne i Sydvaranger. Anmärkningsvärdt är emel-
lertid, att Sverges krona aldrig lyckades fatta fast fot
vid kusten, utan just Varanger blef fortfarande ett dy-
likt »fællesdistrikt», hvilket försvann först i vårt århun-
drade, år 1826, då Norge och Ryssland delade detsamma;
Finland hade ingen ombudsman vid detta tillfälle, ehuru
det ägt samma del som dessa i fællesdistriktet. Denna

gränsreglering var emellertid ovälkommen både för Nor-
ges och Finlands lappar; de förre voro vana att vintertid
beta sina stora renhjordar på de vidsträkta laffälten i
det inre af landet, de senare att under sommarn fiska
vid kusten. Från finskt håll sökte man att bibehålla
dessa ömsesidiga rättigheter, men norska styrelsen gick
ej in därpå, och sålunda åstadkoms gränsens slutliga
»stängning». Författaren uttalar såsom sin åsikt, att den
varit hvardera parten till skada. Hvad vidkommer Finlands
gräns, som löper parallelt med hafskusten på ett par mils
afstånd, kan väl ingen undgå att finna dess onaturlighet.
Såsom nämdt har äfven Finland nyss försökt att vid
Ishafvet erhålla en landsträcka.

Genom gränsregleringen erhöll Norge en icke obe-
tydlig tillökning i sin finska och lapska befolkning. En-
dast i Finnmarken öster om Lyngenfjord utgör den dock
ett betydande folkelement, nämligen enligt författarens
beräkning: finnar (inbegripet deras andel af den till här-
komst blandade befolkningen) 7,666 eller öfver 231/2 proc,
af hela befolkningen, lappar 12,219 eller 38 proc. I
fråga om förhållandet mellan dessa och den norska natio-
naliteten säger sig författaren ty värr kommit till en
annan åsigt än prof. Friis i dennes förtjänstfulla arbete
»En sommer i Finmarken, Russisk Lapland och Nord-
karelen». Friis yttrar, att förhållandet mellan de finska
nationaliteterna och norrmännen är så godt, som det vara
kan mellan till språk och lynne så olika folk; hr Ervasti
fann under sin resa missnöjet med norska styrelsen bland
finnarne allmänt. Och man kan ej storligen förvåna sig
däröfver, om, såsom författaren uppgifver, de af norrmän-
nen behandlas på kärfvaste vis; så är det i folkskolorna,
hvilkas egentliga ändamål synes vara att förnorska fin-
narne. Det är barnen förbjudet att ens sins emellan, utom
på lägsta klassen, tala finska; i församlingar, där finnarne
utgöra det stora flertalet, hålles finsk gudstjänst en gång i
månaden; finska talande blifva ej använde vid kronans
vägbyggnader och andra arbeten, o. s. v. Man hade väl
knappast väntat sig något dylikt i det fria Norge! För
lapparne ha på sista tiden några folkskolor inrättats.

Skilnaden mellan framåtskridandet i ryska och norska
Lappmarken är annars i de flesta afseenden ofantlig.
Författaren uppdrager en parallell mellan Vadsö (dess
finska namn är Vesisaari) och Kuola, af hvilka det se-
nare icke kan sägas vara af naturen illa lottadt och
redan äger en 400-årig tillvaro bakom sig. Emellertid
är staden förfallen och smutsig, endast en gångstig le-
der söderifrån dit, lif och rörelse saknas, befolkningen
utgöres af 700 personer; fordomdags har den varit större.
Ställ derbredvid Vadsö med sina fabriker och ångbåtar,
telegraf och väganläggningar! Dess befolkning utgör nu
(1883) 2,150 personer, hvaraf väl tvåtredjedelar äro fin-
nar; år 1865 var den 1,343, år 1845 endast 388 perso-
ner. Lika bjärt afsticka förhållandena på andra orter
och på landsbygden från hvarandra.

Det allmännare intresse, som hr Ervastis arbete
otvifvelaktigt bör kunna påräkna äfven utom Finland,
och de många förtjänster, det äger, gör önskvärdt, att
det blefve öfversatt till något annat språk, norska eller
svenska.

Gustaf Grotenfelt.
91

NORDISK REVY 1884—1885.

92

Gregersen, N. J. I skov og mark. Lommebog
for jægere, fiskere og vernier af vor natur. Christiania.
A. Cammermeyer.

Med fullt skäl kunna vi rekommendera denna bok
till alla dem, som älska lifvet »i skov og mark».

Ej blott de kraftiga och saftiga naturmålningarna,
de godlynta skildringarna af fridfulla jaktäfventyr och
de trogna taflorna ur djurens hemlif böra bereda hr Gre-
gersens arbete ett godt mottagande hos jägare och na-
turvänner, utan i ej mindre grad böra hans, om en fin
och uppöfvad iakttagelseförmåga vitnande, faunistiska
notiser och anmärkningar blifva välkomna för den, som
egnat sig åt djurbiologiska studier. Väl låter förf, ibland
förleda sig till något för stor bredd i framställningen, och
enstaka frågor kunna vara behandlade med onödig vid-
lyftighet, så t. ex. frågan om Rackelhanens härkomst
m. m.; men stilen är jämn och lugn och bär så tydliga
spår af författarens kärlek för sitt ämne, att den, äfven
där innehållet kunnat vara mera preciseradt, aldrig verkar
tröttande.

På samma gång boken sålunda bjuder naturvännen
en angenäm och intressant lektyr, kan den ock be-
traktas som en handbok i den nobla sporten. Ty så väl
i de kapitel, som handla om »Haren» och de olika »Skogs-
fåglarna», som isynnerhet kapitlet om »Laxöringen», inne-
hålla många goda och praktiska, säkerligen ur egen er-
farenhet hämtade råd och anvisningar för den unge jagt-
älskaren och fiskaren.

C. B.

Redogörelse för Kejserliga Alexanders-universitetet
i Finland under läseåren 1881—1884. 109 ss. 4:o.
Helsingfors.

Redogörelse för Kongl. universitetet i Upsala under
läsåren 1877—1883. 228 ss. Upsala, Akad. Boktryc-
keriet.

Ny Svensk Tidskrift utg. af Reinhold Geijèr. 1884.
Augusti. A. Hallström, Från läraremötet i Stockholm
d. 17—19 juni 1884. Edvard Lidforss, Gustaf III:s
sista regeringstid. Kristofer Randers, Literaturbref
från Norge. — m. m.

Nordisk Tidskrift utg. af Letterstedtska föreningen.
1884. 5. H. Nyblom, Sandhed på scenen. A. G. Nat-
horst, Grönlands forntida växtverld. A. Aubert, Fra
det franske nutidsmaleri. 1. — Literaturöfversigt. —
Nyutkomna böcker.

Finsk Tidskrift utg. af C. G. Estlander, Wilh. Bolin
och Fredr. Elfving. XVII. 3. Fredr. Elfving, Olika
verldsåskådningar. TI—a, Den realistiska riktningen i
den franska romanen, III—IV (slut). C. W. Blomstrand,
Några ord om de moderna kemiska teorierna. — Från
J. J. Wecksells ungdom. — I bokhandeln. — Öfversigt.

Tilskueren, September 1884. A. Prydz: Resultater.
Fr. Nelsen: Biskop Dupanloup I; Ad. Hansen: Matthew
Arnold som digter, II; Matthew Arnold: Den forladte hav-
mand, overs, af Ad. Hansen; H. Jensen: Ministeriel
kirkepolitik; E. Petersen: Franske naturforskere ved
slutningen af det 18:de Aarhundrede, III; N. Neergaard:

Johan Sverdrups taler; H. Bang: M:me Judies Fore-
stillinger.

Pedagogisk Tidskrift utg. af H. F. Hult. XX. 9.
Kritiker och reformförslag: III. Axel Drake, Om dis-
kussionen angående latinfrågan (A. Hallström). (—i—),
Några ord om undervisningen i aritmetik. Th. Mazer,
Tankar rörande religionsundervisningen vid de allm. lä-
roverken. — Statistiskt. — Anmälningar. — m. m.

Afhandlingar i de allmänna lärover-
kens redogörelser för läsåret
1883-84.

Upsala. A. F. Schagerström, Om svenska bär- och
fruktnamn på -on. 14 s. 4:o.

Gelle. E. W. Pettersson, Om bisatsers konstruk-
tion i nyhögtyska skriftspråket.

(1. Inversion i tyska bisatser, 2. Ellips af hjelp-
verbet) 17 s. 4:o.

Hudiksvall. F. W. Sidvall, Anteckningar vid läs-
ningen af Sallustii Jugurtha med anslutning till kommenta-
ren i R. Törnebladhs upplaga. (Forts, af afhandlingen
i redogörelsen för läsåret 1880—81). 48 s. 4:o.

Linköping. Jordan Andersson, Om verkställandet
af Polens andra delning. 96 s. 4:o.

Vestervik. Th. Berggren, Några anteckningar om
grammatikernas olika uppfattning af indikativens imper-
fekt samt historiskt och presentiskt perfekt i nyfran-
skan. 30 s. 4:o.

Strengnäs. Isak Fehr, En svensk nppfostrings-
lära från medlet af 1700-talet. 16 s. 4:o.

Örebro. E. J. Holmberg, Martin Luthers lif och
betydelse såsom kyrkans reformator. (Högtidstal). 14 s. 4:o

Nyköping. G. K. Schotte, Bidrag till Nyköpings
elementarläroverks historia. III. Drag ur läroverkets
inre lif: lärokurser, årsexamina och undervisningsmateriel;
skolfester. 40 s. 4:o.

Vesterås. W. Molér, Förteckning på paleotyper i
Vesterås’ allmänna läroverks bibliotek tryckta före år
1500. 15 s. 4:o.

Malmö. C. L. Wåhlin, Några blad ur Malmö all-
männa läroverks arkiv. I, 15 s, 4:o.

Helsingborg. S. Ljungdahl, Om de latinska pre-
positionernas användning i sammansättning med nomen.
32 s. 4:0.

Karlskrona. Ernst Wadstein, Esaias Tegnér. Före-
drag vid minnesfesten d. 13 November 1882. 13. s. 4:o.

Göteborgs latinläroverk. Emil Hedelius, Bidrag
till teorien om liniära differential- och differenseqvationer
med konstanta koefficienter. 34 s. 4:o.

Kalmar. F. J. Bahrendtz, Förteckning öfver Kal-
mar högre allmänna läroverks samling af mynt och min-
nespenningar m. m. I. Sverige. 37 s. 4:o.

Karlstad. Oskar Klockhojf, Relativsatsen i den
äldre fornsvenskan med särskild hänsyn till de båda
Vestgötalagarna. Afhandling i syntax. 64 s. 4:o.

Östersund. S. J. Kardell, Realkatalog öfver Öster-
sunds högre allmänna läroverks bibliotek. III. Sid
73—161. 2:0.
93

NORDISK REVY 1884-1885.

94

Umieå. N. Lövgren, Utvecklingen inom den luter-
ska kyrkan under reformationsseklet af läran om menni-
skans vilja i förhållande till Guds nåd vid omvändelsen.
29 s. 4:o.

Sundsvall. G. 0. F. Westling, Hertig Karls fur-
stendöme under åren 1568—1592. 96 s. 4:o.

Stockholm. Norra latinläroverket, K. H. Sohl-
berg. Den galvaniska strömmen enligt Edlund, jämte åter-
blick på de vigtigaste af öfriga åsigter derom. 39 s. 4:o

----------Södra latinläroverket. Erik Lundberg, Fysi-
kens enheter. 27 s. 4:o. •

----------Nya elementarskolan. K. A. Melin, Om Ib-
sens individualism med särskild hänsyn till »Brand».
22 s. 4:o.

----------f. d. Beskowska skolan (—), Plan för kristen-
domsundervisningen. 7 s. 8:o.

Universitetsangelägenheter.
Upsala.

Större Konsistoriet.

Den 8 september. Kons, beslöt anmoda matematisk-natur-
vetenskapliga sektionen dels att i laga ordning vidtaga de på
sektionen ankommande åtgärder för tillsättning af e. o. pro-
fessuren i analytisk kemi och dels att till kons, inkomma med
förslag till instruktion för ifrågavarande professurs innehaf-
vare, hvilken skall i egenskap af laborator leda öfningarna i
kemisk analys på det under ordinarie kemie professorns pre-
fektur stående laboratoriet.

Enligt bref från chefen för ecklesiastikdepartementet hade
k. m:t afslagit fil. kand. X. Larssons ansökan att i fil. licen-
tiatexamen få förena ämnena latin, nordiska språk och teore-
tisk filosofi.

Kons, beslöt, att e. o. professuren i medicinsk och fysiolo-
gisk kemi skulle för andra gången kungöras ledig till ansökan.

Kons, beslöt förorda af prof. Hildebrandsson framstäldt
förslag om fördelning af observatoriitomten mellan astronomi-
ska och meteorologiska institutionen.

På framställning af Upsala akademiska ridinstitutions ak-
tiebolag beslöt kons, hos stuteriöfverstyrelsen göra hemställan
om 6 Strömsholmshingstars öfverlemnande till bolagets dispo-
sition.

För utförande af diverse extra arbeten å nya universitets-
byggnaden beslöt kons, hos kanslern hemställa, att tillsam-
mans 6,571 kr. 17 öre måtte anvisas att utgå af universitetets
reservfond.

Innan ansökningstidens utgång hade såsom sökande an-
mält sig till andra amanuenstjänsten vid universitetsbibliote-
ket tredje amanuensen fil. kand. E. II. Lind och till kanslist-
tjänsten vid akad. kansliet vice häradshöfdingen G. Gavelius,
e. o. hofrättsnotarien J. Cornelius och fil. d:rn Es. Edquist.
Kons, beslöt, att ansökningshandlingarna skulle cirkulera bland
dess ledamöter.

Inkomna reseberättelser från e. o. professor O. V. Peters-
son och docenten K. Piehl, hvilka innehaft, den förre rikssta-
tens större utrikes resestipendium och den senare Thuns ut-
rikes resestipendium, skulle cirkulera bland konsistoriets le-
damöter.

Af förekommen anledning och i enlighet med hvad bygg-
nadskomitén hemstält, beslöt kons, anmoda bygnadskomitén
att vidtaga åtgärder för att få annulleradt det mellan univer-
sitetet och entreprenören för universitetsbyggnaden, byggmä-
staren C. H. Hallström, den 6 april 1883 upprättade kon'rakt,
hvarigenom Hallström åtagit sig att för en summa af 67,000
kr. verkställa terrasserings- och planeringsarbeten vid nya uni-
versitetsbyggnaden.

Den 77 september. Kons, beslöt hos kanslern förorda, att
åt akad.-adjunkten J. Björkén, som från och med den 4 till
och med den 11 januari innevarande år förestått öfverkirurgs-

befattningen och därmed förenad klinisk undervisning å akad.
sjukhuset, måtte af besparingarna å det i universitetets stat
uppförda anslag till vikariatsarvoden åt yngre akad. lärare
anvisas ett arvode för ifrågavarande tjänstgöring under 8 da-
gar, till belopp motsvarande ordinarie professors tjänstgörings-
penningar för samma tid.

Konsistoriet uppdrog åt drätselnämden att upprätta och å
universitetets vägnar underskrifva kontrakt med Upsala akad.
ridinstitutions aktiebolag angående ridundervisningens vid uni-
versitetet öfvertagande.

På af medicinska fakulteten anförda skäl beslöt kons, hos
kanslern föreslå framställning till k. m:t, att med åtgärder
för tillsättande af e. o. professuren i anatomi fortfarande
måtte tillsvidare få anstå, dock att till k. m:t borde före ut-
gången af läsåret 1884—85, efter vederbörandes hörande, in-
gifvas yttrande och förslag rörande de åtgärder, som i anled-
ning af ledigheten då kunde finnas erforderliga.

Den 24 september. Företogs till behandling det af utsedde
komiterade afgifna betänkandet i fråga om inrättande af nya
docentstipendier, hvarom jämväl de särskilda fakulteterna och
sektionerna sig utlåtit. Kons, instämde uti hvad komiterade
anfört om fördelarna af s. k. fasta docentstipendier framför
rörliga äfvensom önskvärdheten af ett fast docentstipendium
för hvarje ordinarie professur och de e. o. professurer, som
kunde anses vara däraf i behof. Deremot ansåg sig kons, icke
böra fästa afseende hvarken vid teol. fakultetens förslag om
rätt för fakulteten att, om och så länge docent i kyrkohistoria
icke funnes, få anmäla någon af sina öfrige docenter till er-
hållande af det för docent i nämda ämne afsedda doceutsti-
pendiet eller vid prof. Holmgrens uti hans till komiterades
protokoll afgifna och af med. fakulteten upptagna reservation
gjorda framställning och förslag. Lika med komiterade ansåg
sig kons, jemväl sakna skäl att tillstyrka förslagen om be-
stämmande af ett högsta antal docenter, som vid hvarje lä-
rostol finge anställas, och att docentstipendierna hädanefter
skulle utgå med lika belopp. På yrkande af professor Fries
beslöt vidare kons, med 11 röster (Hammarsten, Tullberg,
Henschen, Clason, Alin, Schultz, Fries, Lundquist, Cleve, Tha-
lén och Daug) mot 10 (Hammarstrand, T. Nordling, Löfstedt,
Hagberg, V. Nordling, Nyblom, Rydin, Rabenius, Ribbing och
rektor), att utöfver de 6 stipendier, som blifvit af komiterade
föreslagna, äfven skulle begäras anslag för ett fast docentsti-
pendium för den zoologisk-botaniska ämnesgruppen inom mat.-
naturv. sektionen, deremot reservation anmäldes af prof Rib-
bing. Deremot afslog kons, dels prof. Alins förslag om ären-
dets återförvisande till förnyadt utlåtande af fakulteterna och
sektionerna, dels prof. Henschens förslag om ett fast docent-
stipendium för ämnena praktisk medicin och kirurgi och dels
prof. Hammarstrands förslag om ett fast docentstipendium för
läroämnet klassiska språk. I enlighet med komiterades och
prof. Fries' förslag skulle hos kanslern föreslås framställning
till k. m:t om proposition till nästa riksdag om ett årligt an-
slag af 10,500 kr. för inrättande af 7 nya fasta docenstipen-
dier, hvartdera å 1,500 kr., till fördelning sålunda, att teologi-
ska fakulteten erhåller ett stipendium för läroämnet kyrkohi-
storia, juridiska fakulteten ett stipendium, filosofiska fakulte-
tens humanistiska sektion två stipendier, det ena för semitiska
språk och det andra för de filosofiska vetenskaperna, däri äf-
ven inräknas ästetik, samt filosofiska fakultetens matematisk-
naturvetenskapliga sektion tre stipendier, däraf ett för den ma-
tematisk-fysiska, ett för den kemisk-mineralogiska och ett för
den zoologisk-botaniska gruppen.

Stockholm.

Karolinska mediko-kirurgiska institutet.

Föreläsningar och öfningar höstterminen 1884.

Prof. G. von Düben, deskriptiv anatomi; leder dissektionerna och
anställer examinatorier.

Doc. J. W. Berg, meddelar undervisning uti kirurgisk anatomi i
samband med operationsöfningar på kadaver.

Aman. P. A. Sellergren och e. o. Aman. F. G. Bissmark handleda
de studerande vid dissektionerna.

E. o. Prof. G. Betzins bar under höstterminen ingen föreläsnings-
skyldighet.

Prof. Chr. Lovén, Inspektor; har tjänstledighet.
95

NORDISK REVY 1884—1885.

Laborator R. Tigerstedt, experimentell fysiologi; leder öfningarna
på det fysiologiska laboratoriet.

Aman. G. Santesson handleder de studerande vid de praktiska öf-
ningarna på institutets fysiologiska laboratorium.

T. f. Prof. K. A. H. Mörner, föreläser farmaceutisk kemi.

E. o. Laborator S. Jolin leder de praktiska öfningarna på det ke-
miska laboratoriet.

E. o. Aman. 0. Bengtsson tillhandagår de studerande med råd och
upplysningar.

E. o. Prof. O. Sandahl, farmakognosi ; far mako dynamik.

Prof. R. M. Bruzelius har under höstterminen ingen undervisnings-
skyldighet.

E. o. Prof. P. J. Wising meddelar klinisk undervisning på Kongl.
Serafimer-lasar ettet samt leder den medicinska poli-
kliniken därstädes.

Doc. C. P. Curman meddelar enskild undervisning i balneologi
och klimatologi.

Aman. 0. Håkansson tillhandagår de tjänstgörande vid kliniken
med råd och upplysningar.

Prof. C. Santesson lemnar å K. Serafimer-Lasarettet klinisk under-
visning i speciell kirurgisk patologi och operationslära
samt leder den kirurgiska polikliniken därstädes.

E. o. Prof. C. J. Bossander meddelar å K. Serafimer-Lasarettet
klinisk undervisning i speciell kirurgisk patologi och
oftalmiatrik, leder den kirurgiska polikliniken där-
städes samt den pediatrisk-kirurgiska kliniken å Barn-
sjukhuset.

Doc. J. G. W. Zander meddelar enskild undervisning i medicinsk
gymnastik.	•

Doc. J. Widmark meddelar enskild undervisning i oftalmologi.

Aman. J. W. Hallin handleder de tjänstgörande uti anläggandet
af förband och bandager.

Prof. A. Anderson föreläser å Allmänna Barnbördshusets audito-
rium öfver de obstetriska operationerna samt å K.
Serafimer-lasarettet öfver kvinnosjukdomarna, hvar-
jämte han så väl å kliniken som polykliniken hand-
leder de tjänstgörande i den obstetriska och gyne-
kologiska explorationen.

E. o. Prof. W. Netzel meddelar klinisk undervisning å Allmänna
. Barnbördshuset samt å Sabbatsbergs sjukhus.

Doc. M. J. Salin håller under oktober månad gynekologisk klinik
å K. Serafimer-lasarettet.

Aman. E. Hæggstrom tillhandagår de tjänstgörande vid den ob-
stetriska kliniken med råd och upplysningar.

Aman. II, Sundberg tillhandagår de vid gynekologiska kliniken
tjänstgörande med råd och upplysningar.

E. o. Prof. C. O. Medin meddelar på Allmänna Barnhuset klinisk
undervisning i barnsjukdomarnas diagnos och behand-
ling, dels vid sjuksängarna, dels å polikliniken.

T. f. e. o. Prof. J. Wærn meddelar klinisk undervisning på samma
ställe.

Aman. W. Schmidt tillhandagår de tjänstgörande med råd och
upplysningar.

Aman. S. G. v. Hofsten demonstrerar på Allmänna Barnhuset lik-
öppningar.

Prof. A. Key håller föredrag i patologisk anatomi, åtföljda af
mikroskopiska förevisningar och preparationer, hvar-
jämte han, så väl härvid som vid liköppningarna, de-
monstrerar de vid dessa funna viktigare förändringar.

E. o. Prof. C. Wallis demonstrerar liköppningarna och håller före-
drag i allmän patologi och medicinens historia, hvar-
jämte han handleder de studerande vid de patologisk-
anatomiska öfningarna.

Aman. C. E. Bergfors tillhandagår med råd och upplysningar vid
liköppningarna samt de mikroskopiska demonstratio-
nerna och öfningarna å patologisk-anatomiska insti-
tutionen.

Prof. E. Heyman, helsovårdslära.

E. o. Prof. A. Jäderholm meddelar undervisning i rätts- och stats-
medicin samt handledning i verkställandet af rätts-
medicinska liköppningar och undersökningar.

Aman. H. E. Pettersson tillhandagår de studerande med upplys-
ningar i dessa ämnen.

E. o. Prof. E. Björnström meddelar å Stockholms Hospital för
sinnessjuka undervisning i sinnessjukdomarnas diagnos

och behandling samt deras förhållande till rättsvä-
sendet.

E. o. Prof.E. Ödmansson föredrager å Stockholms stadsoch läns Kur-
hus en lärokurs i de veneriska sjukdomarnas diagnos
och behandling.

Doc. E. Welander meddelar enskild undervisning i syfilidologi.

Utom till den kliniska undervisningen vid ofvannämnda sjuk-
inrättningar äga de studerande äfven tillträde till vederbörande
läkares sjukronder på Kongl. Garnisons-Sjukhuset samt till Gym-
nastisk-Ortopediska Institutet, hvarest Prof. A. Jäderholm med-
delar dem, som det önska, undervisning i ortopedisk gymnastik.

Helsingfors.

Sedvanlig terminsinskription samt rektorsombyte försig-
gingo den 15 september i universitetets solennitetssal. Afgå-
ende rektor, statsrådet W. Lagus, höll inskriptionstalet, hvar-
efter tillträdande rektor, prof. A. Ahlqvist, höll den vid dylika
tillfällen öfliga bönen på finska. Inskriptionspredikan hölls af
prof. H. Råbergh.

Under senaste och innevarande läsetermin hafva 246 yng-
lingar aflagt studentexamen. Af dessa voro 165 utdimitterade
från svenskspråkiga och 81 från finskspråkiga läroverk. Vid
examen erhöllo 30 vitsordet laudatur, 94 vitsordet approbatur
cum laude och 122 vitsordet approbatur.

Ed. Hjelt.

Nordisk Revy

utgifves under innevarande akademiska läsår 15
Sept. 1884—31 Maj 1885 med 16 nummer, 7
under höst-, 9 under vårterminen. Priset är från
och med denna årgång 6 kr., postarvodet inberäk-
nadt.

Herrar Förläggare, som önska få
sina förlagsartiklar anmälda i Nordisk Revy, om-
bedjas att i tid till Redaktionen insända desamma.

De tidskrifts- och tidningsnummer, i hvilka
Nordisk Revy anmäles, torde benäget tillsändas
Redaktionen.

Innehåll:

Hermanson: Om Einlands ständer.

Edfeldt: Om Boströms ideelära.

Collett: En gammel Christiania-slægt.

Warburg: Olof Dalin.

Gaidoz & Bolland: Mélusine.

Bezzenberger: Beiträge zur kunde der indogermanischen sprachen.

Brinkman: Syntax des Französischen und Englischen.

Wenström & Lindgren: Engelsk-svensk Ordbok.

Strasburger: Das botanische Practicum.

Tanner: Åkerbrukets första grunder.

Ervasti: Suomalaiset Jäämeren rannalla.

Gregersen: I skov og mark.

Afhandlingar i de allmänna läroverkens redogörelser för läsåret
1883—84.

Universitetsangelägenheter (Upsala, Stockholm, Helsingfors).