N:r 16.

31 Maj 1884.

NORDISK REVY

tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenheter

under medverkan af

Prof. II. N. Almkvist, Bibl.-aman. À. Andersson, Fil. Kand. R. Arpi, Fil. Lic. A. Bendixson, Doc. %. E. Berggren, Doc. H. Bergstedt,

Fil. D:r M. Billing, Labor. M. G. Blix, Doc. K. I. Blomberg, Doc. S. %. Boëthius, Doc. A. L. Bygdén, Prof. P. T. Cleve, Doc.

O. A. Danielsson, Doc. D. Davidson, Bibliotekar. A. C. Drolsum, Doc. T. A. Ekman, Doc. A. Erdmann, Doc. H von Feilitzen,

Doc. K. B. S.Forssell, Adj. P. A. Geijer, Prof. C. Goos, Prof. F. Gustafsson, Prof. J. Hagströmer, Prof. S. F. Hammarstrand, Prof. S.
E.Henschen, Prof. H. H. Hildebrandsson, Prof. Edv. Hjelt, Doc. H. Hjärne, Prof. H. Holding, Doc, O. V. Knös, Prof. I. S.
Landtmanson, Prof. L. F. Lefler, Bibl.-aman. C. H. E. Lewenhaupt, Bibl.-aman. E. H. Lind, Doc. S. A. Lundell, Prof. C. G. Lund-
quist. Doc. A. N. Lundström, Jur. Kand. C. O. Montan, Prof. C. R. Nyblom, Fil. Lic. y. F. Nyström, Doc. K. Piehl, Doc. A. F. Schager-
ström, Fil. Kand. F. von Scheele, Doc. f. H. E. Schüch, Doc. S. A. H. Sjögren, Bibl.-aman. C. G. Stjernström, Prof. U. R. F.

Sundelin, Doc. A. L. A. Söderblom, Prosekt. %. H. Théel, Doc. P. J. Eising, Doc. C. Wahlund, Doc. 0. Widman m. fl.

utgifven af

Docenten Adolf Noreen, Upsala.

FÖRLÄGGARE: R. ALMQVIST & J. WIKSELL.

UPSALA R. ALMQVIST & J. WIKSELL’S BOKTRYCKERI.

Juridik.

Uppström, Wilhelm, Öfversikt af straffprocess-
rätten enligt främmande och svensk rätt, efter upp-
drag af Nya Lagberedningen utarbetad. Stockholm
1884, Kongl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
260 s.

Under utarbetandet af sitt betänkande angående rät-
tegångsväsendets ombildning har Nya Lagberedningen
varit betänkt på att medelst särskilda framställningar
af processrättens viktigaste delar för de af denna reform-
fråga intresserade underlätta inhämtandet af sådana in-
sikter i ämnet, livilka måste anses erforderliga för en
hvar, som behöfver eller önskar bilda sig ett omdöme i
berörda fråga. Till en början utgaf en af beredningens
ledamöter, dess nuvarande ordförande, hofrättsrådet A.
Örbom år 1881 en allmännare »öfversigt af frågan om
ny rättegångsordning». Ett år senare utkom en af pro-
fessoren vid Upsala Universitet I. Afzelius författad re-
dogörelse för »grunddragen af rättegångsförfarandet i tvi-
stemål, jämförande framställning af utländsk och svensk
lagstiftning». På straffprocessens område motsvaras denna
redogörelse af hr U:s ofvannämda arbete. Enligt
meddelande har man ock att snart ytterligare motse ej
mindre en uppsats om domstolsinrättningen och vissa där-
med sammanhängande frågor, än ock en öfversikt af den
svenska processens historia samt redogörelse för den
s. k. polisjurisdiktionen. Nyttan af dessa skrifter be-
höfver så mycket mindre närmare angifvas, som bered-
ningen härmed lemnat i anseende till torftigheten, sär-
skildt på detta område, af vår juridiska litteratur särdeles
behöfliga bidrag till denna; bidrag af hvilka de hittills
utkomna hvart för sig måste anses högeligen värderika.

Det nu föreliggande arbetet, som genom ämnets och
materialets omfattning uppenbarligen erbjudit stora svå-

righeter, är desto förtjänstfullare, som den tid, hr U.
däråt kunnat egna, varit ganska knapp. Under kapit-
len: 1) Straffprocessens väsen, omfattning och förhållande -
till andra rättsgrenar, 2) Allmänna grundsatser beträf-
fande strafförfarandets inrättning, 3) Principerna beträf-
fande bevisningen i straffsaker, 4) Fackdomare och lek-
mannaelement, 5) Parterna i straffprocessen, 6) Tvångs-
medlen i straffprocessen, 7) Strafförfarandets gång samt
8) Rättsmedlen har hr U. för hvarje mera betydande
fråga lemnat en jämförande framställning af bestämmel-
serna i de viktigaste straffprocesslagar och nyare lag-
förslag, med stor sakrikhet i uppgifter, hvilka ock, så
vidt rec. kunnat finna, i allmänhet äro fullt tillförlitliga.
I motsats till prof. Afzelius, som i sitt nyssnämda ar-
bete intagit en temligen utpräglad ståndpunkt i de där
behandlade frågorna, har hr U. stält sig på en mera
objektiv grund och framställer de olika systemens drag
oftast utan att förfäkta särskild mening, dock att kri-
tiska omdömen därför visst ej saknas. Härigenom har
hr U. onekligen bäst tillgodosett syftet med sitt arbete,
hvilket ju varit att underlätta andras uppfattning, icke
att gå de omdömen i förväg, hvartill beredningens blif-
vande förslag må föranleda. Det hade dock icke ute-
slutit ett fullständigare framhållande af ämnets principi-
ella sidor, i hvilket hänseende må sägas, att förf, väl i
arbetets tre första kapitel och delvis i det fjärde upp-
fylt billiga anspråk, men sedan likasom tröttnat af, så
att den återstående framställningen nog mycket öfver-
gått till uppradande och sammanställande af fakta, hvar-
igenom ock framställningen blifvit skäligen tung.

Några anmärkningar må här göras, särskildt beträf-
fande en icke oväsentlig del, i hvilken rec. befarar att
hr U. likasom äfven andra altför mycket förlitat sig
på utländske författares icke opartiska omdöme, nämli-
gen i fråga om vissa sidor af det franska jurysystemet.
Hr U. kallar det för »en felaktig uppfattning af den en-
gelska förebilden», då det vid juryns införande i Frank-
487

NORDISK REVY 1883—1884.

488

rike ansågs, att »den rättskunnige domaren borde yttra
sig om rättsfrågan och juryn om sakfrågan» (s. 64). Rec.
vill blott i förbigående anmärka, att om den dominerande
princip fasthålles, som framför alt bestämde konstitue-
rande församlingen till juryns förmån, nämligen hela folkets,
hvarje särskild medborgares direkta medverkan till rätts-
säkerhetens upprätthållande, man måhända skall nödgas
medgifva riktigheten af en fransk rättslärds yttrande,
att denna församling — oförsiktigt måhända, men åtmin-
stone konsekvent — fullständigare och djupare, än
hvad själfva det engelska systemet innebar, inträngde i la
pensée constitutive du jury (Boitard: Leçons de droit criminel,
rec. par G. de Linage, 12me éd., revue etc. par F. Hélie,
s. 683). Beträffande den antydda felaktiga uppfattnin-
gen må till en början framhållas, att om, enligt de fran-
ske lagstiftarnes uttryckssätt, juryn skulle vara juge de
fait, domaren juge de droit, detta i och for sig blott
innebar en öfversättning af den regel, som äfven engels-
männen, på sitt vis, följde: ad quœstionem facti respondent
juratores, ad quœstionem juris respondent judices. I fråga
om regelns uppfattande och tillämpande i Frankrike är
emellertid det viktiga spörsmålet det, huruvida man där-
vid verkligen tänkte sig berörda särskiljande så, att
i domarens kompetens skulle ingå endast rättsfrågor,
i juryns endast sakfrågor. Förhållandet torde varit, att
tanken på ett sådant särskiljande, i modern mening, af
juryns och domarens kompetens för de franske lagstiftarne
aldrig framträdde. Hvarken i förhandlingarna vid juryns för-
sta införande eller vid dem, som föregingo dess omorganisa-
tion år 1808, finner man någon teoretisk utredning af
eller åtskilnad mellan begreppen le droit och le fait
(jfr Hélie: Traité de l’instruction criminelle, 12me ed. VIII,
Paris 1867, ss. 8—11). Den skilnad, lagstiftningen upp-
stälde (C. 3 brum. an IV, art. 374), var den, att juryn
skulle bedöma, 1) huruvida brottets verklighet var be-
visad eller ej, 2) huruvida den tilltalade var öfvertygad
eller icke att hafva begått eller deltagit i detsamma,
samt 3) graden af brottslighet: les questions, qui, sur la
moralité du fait et le plus ou le moins de gravité du délit,
résultent de l’acte de l’accusation, de la défense de l’accusé
ou du débat; hvarefter domstolen skulle, därest den till-
talade af juryn förklarats saker, tillämpa lagen, d. v. s.
bestämma de påföljder, brottet enligt lag borde medföra.
Tydligt är nu, att juryns nämda uppgift verkligen om-
fattade många rättsliga frågor. Men undvikandet af detta
torde aldrig hafva varit afsedt; man skilde icke på så-
dant sätt mellan le fait och le droit. En gräns sökte
man draga, hvilken icke kom att fullt sammanfalla med
den i England uppstälda; men denna olikhet innebär ej
det franska systemets egentliga egendomlighet. Denna
låg fastmera däri, att ingen komplicerad fråga skulle få
föreläggas juryn (art. 377), hvarigenom praxis föranleddes
till en uppdelning af hufvudfrågorna i enkla frågor, hvil-
kas antal stundom kunde uppgå till 100-tals, ja 1000-
tals. För undvikande af häraf härrörande olägenheter
stadgades i C. I. C. art. 337: La question résultant de
l’acte d’accusation sera posée en ces termes: »L’accusé
est-il coupable d’avoir commis tel meurtre, tel vol ou tel
autre crime, avec tordes les circonstances comprises dans le
résumé de l’acte d’accusation». Om emellertid äfven se-
dermera praxis i Frankrike icke tillåtit juryn att i samma

omfattning som den engelska besvara skuldfrågan, om
kassationsdomstolen vid upprepade tillfällen inskärpt: »que
les jurés ne sont juges que des faits d’une accusation et
des circonstances de moralité qui peuvent rendre coupable
celui qu’ils en déclarent l’auteur; que la détermination du
caractère des faits qu’ils ont reconnus, lorsqu’elle doit être
faite d’après les dispositions d’une loi qui en a réglé les
éléments constitutifs, forme une question de droit qui sort
de la compétence des jurés et rentre dans les attributions
des cours d’assises» (se Hélie: anf. st. s. 17), så har
detta hufvudsakligen berott därpå, att man på goda skäl
ansett, att C. I. C. med den antydda förändringen icke
afsett någon utvidgning af juryns dittills varande kompe-
tens, men man har ingalunda trott, att en hållbar gräns
därmed blifvit dragen mellan jus och factum (jfr Hélie:
anf. st. ss. 8-—-18). Hr U:s påstående, att »omöjligheten
att fullständigt söndra sak- och rättsfrågor från hvaran-
dra i Frankrike aldrig blifvit till fullo beaktad» (s. 64),
innebär tvärtom ett stort misstag. Söker man, såsom sig
bör, härutinnan upplysning hos de franske författarne, —
af hvilka rec. nu haft tillgång åtminstone till de för-
nämste —, skall man finna, huruledes redan den 1835
aflidne Boitard utförligt och med stor skärpa utreder
denna omöjlighet (anf. st. ss. 729 o. ff.); att Ortolan i
samma ämne gör en framställning, som han sammanfattar
sålunda: «La vérité est donc qu’il est impossible de sé-
parer le fait et le droit en deux questions radicalement
distinctes. Voilà pourquoi nous repoussons les expressions
usitées, pour les remplacer par celles-ci, que nous croyons
plus exactes: question de la culpabilité ou non-culpabilité,
question de l’application de la loi» (Eléments de droit pé-
nal, 2me ed., Paris 1859, s. 797); att Hélie än fullstän-
digare behandlar frågan (anf. st. ss. 3—18), och att t. o. ra.
den af hr U. flitigt citerade Boeuf klarligen framhåller
omöjligheten af en dylik åtskilnad: «Il ne faut pas dire
comme on le dit ordinairement, que le jury statue sur une
question de fait et la magistrature sur une question de
droit. Sans doute, le fait domine dans la question de cul-
pabilité et le droit joue un grand rôle dans la question
d’application de la loi. Mais la mission qui appartient
au jury —----------ne s’applique pas ci une pure question
de fait; elle suppose une appréciation morale et juridique.
De même, la mission accordée à la magistrature------------
suppose bien que la magistrature peut tenir compte des
faits» (Droit pénal, 8me ed., Paris 1879, s. 356.).

En gensaga mot den missuppfattning, hr U. härut-
innan ådagalägger, har synts rec. desto behöfligare, som
hr U. i den följande framställningen tagit densamma till
utgångspunkt och så godt som uteslutande grund för
åtskilliga omdömen om det franska juryväsendets anord-
ning. Så exempelvis i fråga om domstolspresidentens
résumé och frånvaron af stadgande om rättsundervisning;
därvid hr U., utgående från sagda uppfattning, förklarar
att det på den franska ståndpunkten vore riktigast att,
såsom i Belgien skett, afskaffa äfven résumén (ss. 83,
84). Denna är nu verkligen jämväl i Frankrike af-
skaffad (loi du 19 Juin 1881), men motivet till denna
reform lär ej vara det af hr U. såsom skäl för en så-
dan antydda. Förslagställarne framhöllo, att résumén
vore icke blott i och för sig onödig, då hela förhand-
lingen försigginge inför juryn, utan äfven lätteligen eller
489

NORDISK REVY 1883—1884.

490

med nödvändighet färglagd af presidentens egen, för den
anklagade oftast ofördelaktiga uppfattning af saken, och
därigenom egnad att utöfva ett mot juryns idé stridande
tryck på dennes medlemmar, samt dessutom icke öfver-
ensstämmande med lagens bud, att den anklagade skall
hafva sista ordet. Rec. har ej tillgång till öfriga för-
handlingar, men förmodar att nu anförda skäl varit de
bestämmande. Och mot hr U:s åsikt, att, i brist af
sådan résumé, «de edsvurne måste gå till fullgörandet
af sitt värf utan fasta hållpunkter» (s. 84), må erinras,
hurusom en lagkunnig åklagares och en lagkunnig advo-
kats meningsbyte härutinnan måhända kan göra tillfyl-
lest, samt att, om än C. I. C. icke talar om »rättsunder-
visning», lemnandet af sådan icke ens efter nyssnämnda
reform är presidenten förbjudet, blott han därvid afhåller
sig från framställande af sina personliga åsikter; (kassa-
tionsdomstolens dom d. 24 Febr. 1882, se Constant: La
France Judiciaire, 1881—82, II s. 576). I Belgien
lära däraf inga olägenheter försports. Hr U:s anm.
i not. 3 å s. 84 torde ock, enligt det ofvan sagda,
förfalla. — Att låta »det bristfälliga i de kontinen-
tala lagarnas stadganden» i vissa afseenden bero på
»de vid juryns införande i Frankrike rådande före-
ställningarna om nödvändigheten af bevis- och rättsfrå-
gornas söndring samt juryns enrådighet öfver de förra»
(s. 93) är ock — äfven förutsatt att dessa föreställningar
riktigt uppfattats — väl hårdt, därest satsen skall gälla
äfven idom de länder, där fransk rätt infördes; — det
synes rec., som borde tyskarne m. fl. själfve bära skul-
den, om de härutinnan underlåtit att skaffa sig säker
kunskap om den engelska rätten; så vida eljest denna
öfver hufvud måste anses äfven för andra länder i före-
varande afseende allena saliggörande. Om Frankrike säger
hr U., att där «utvecklade sig en förderflig mening om
juryns allmagt inom sin sfer till väsentligt hinder för
den förtroendefulla samverkan mellan lekmän och do-
mare, som är ett af de väsentliga karaktärsdragen i den
engelska juryinrättningen» (s. 64). Rec. tror, att i detta ytt-
rande ligger en betydlig öfverdrift, och vill i fråga om
«förderfligheten» endast erinra, att fransmännen själfve
äro synnerligen belåtne med sin jury inrättning, som åt-
njuter förtroende af alla partiel’ och af alla folkklasser.
Och en sak kunde hr U., jämte alla sina anmärkningar
mot det franska systemet, något mera framhållit: den om-
sorg, med hvilken man under snart 100 års tid i Frank-
rike sträfvat att utbilda och förbättra juryinstitutionen,
i den mån erfarenheten visat brister i lagstiftningen.
Vore hela institutionen därstädes från början bygd på — en
missuppfattning, så hade en grundligare ombildning an-
tagligen funnits behöflig och kommit till stånd. För egen
del vågar rec. uttala den åsikt, att det franska systemet
i tillämpningen möter mindre svårigheter än det engel-
ska (jfr hr U:s utredning s. 86) och, om det än i vissa
fall innebär faror, från hvilka det senare är fritt, i an-
dra icke oväsentliga afseenden åter utesluter sådana, som
det engelska systemet medför. Saken är, att, såsom hr
U. själf säger (s. 2), «straffprocessens verkliga värde, vid
all olikhet i den yttre organisationen, beror på dess för-
måga att motsvara den materiella sanningens och rättvi-
sans kraf». Och den franska kriminalrättsskipningen
torde icke stå efter något annat lands.

Det franska systemet med förmildrande omständig-
heter lär näppeligen, åtminstone så länge straffbestämmel-
semetoden i Code pénal består, böra betecknas såsom en
«utvidgning af juryns kompetens utöfver dess behöriga
gräns» (s. 89), utan innebär snarare en fullt konsekvent
utveckling af grundsatsen, att sakfrågorna öfvervägande
böra af juryn afgöras (jfr Boitard: anf. st. s. 205). För
öfrigt betviflar rec., att den hufvudsakliga förklarings-
grunden till dess förekomst vore att söka i «obenägen-
heten för en revision af Code pénal» (s. 89). Det är
ganska troligt, att vid en sådan revision ifrågavarande
system kommer att fortfarande bibehållas. Trots alt
hvad teorien däremot må hafva att säga, är systemet
otvifvelaktigt i hög grad praktiskt och har, rec. veterli-
gen, sällan föranledt svårare olägenheter. — Åsikten, att
det enligt C. I. C. art. 350 skulle vara «mot lagens
anda», som moniturförfarandet antagits i den franska
rättspraxis (s. 91), torde icke hålla streck, då med
sagda lagrum sammanställes art. 352 (»tout en observant
les formes»-, jfr närmare Boitard: anf. st. s. 752).

Å s. 99 anmärkes, att i kommissionerna för de för-
beredande jurylistornas upprättande i Frankrike ingå icke
»municipalråden», men väl tvänne af municipalråden bland
deras ledamöter utsedde personer, samt att äfven enligt
fransk lag dessa listor skola hållas offentligen tillgängliga
för granskning. Å s. 100 kunde några upplysningar
rörande förhållandet mellan antalen namn å de successiva
listorna varit af intresse.

«Såsom en för den utländska straffprocessen egen-
domlig afvikelse från den svenska» anmärker hr U., »att
målsegare och angifvare icke såsom sådana äro uteslutna
från rätt och pligt att vittna» (s. 49). Rec. finner det
icke blott i och för sig naturligare att benämna den sven-
ska lagstiftningen härutinnan en afvikelse från den ut-
ländska, utan äfven riktigare, ty »egendomligheten» ligger
väl, åtminstone numera, snarare i den svenska. Där en
legal bevisningsteori hyllas, där målsegarens eller an-
gifvarens vittnesmål skall gälla för halft bevis, där vore
det onekligen egendomligt att låta dem vitna. Men där
den fria bevispröfningen medgifves, där vitnesmålet ut-
gör ett till värdet icke fixeradt bevismedel, vid hvars
bedömande domaren fäster tillbörligt afseende just å med-
delarens egenskap af angifvare eller målsegare, försvinner
däremot egendomligheten, och vitnesplikten blir här fast-
mera ett tvång för angifvaren eller målsegaren att hålla
sig till sanningen. C. I. C. art. 323 stadgar ock, att
juryn skall underrättas om vitnes egenskap af angifvare.
— Hr U:s sats, att «det, som i civilprocessen gäller om
vitnes förhållande till part, enligt straffprocesslagarna af-
ser vitnets förhållande till den tilltalade» (s. 49), torde
vara fullständig enligt t. ex. fransk rätt, men näppeligen
enligt svensk, där väl åtminstone målsegaren härvid må-
ste tagas i betraktande. En utredning härutinnan enligt
olika lagar hade ej varit öbehöflig.

En skäligen öfverflödig upplysning meddelar hr U.
å s. 66: «Öfver möjligheten af misstag äro ej ens stats-
domarena höjda» (!). Viktigare — och rättvist — hade
måhända varit att framhålla, huruledes äfven statsdoma-
renas historia, icke mindre än »den alldeles oansvariga
juryns», erbjuder «exempel på domar, som knappt kunna
491

NORDISK REVY 1883—1884.

492

förklaras annorlunda än såsom en följd af medvetet åsido-
sättande af rättens fordringar» (jfr s. 66).

Rec. afbryter här en granskning, som, för att varda
fullständig, skulle förutsätta mera omfattande insikter i
den utländska processrätten, än rec. besitter. Om rec.
velat bidraga till en riktigare uppfattning af en viktig-
del, däråt han kunnat egna någon större uppmärksamhet,
har därmed icke afsetts att söka förringa värdet af ett
arbete, hvars förtjänster och nytta redan framhållits.

C. 0. M—n.

Filosofi.

Edfeldt, H., Om den Boströmska filosofien. Up-
sala, Victor Roos. 59 sid. Pris 1 kr.

Nyblæus, Axel, Om Boströms idélära och hans
därmed sammanhängande förklaring af den sinliga
verlden. Extra-häfte af Ny svensk tidskrift. Lund,
Gleerup. 40 sid. Pris 1 kr.

Nordisk Revy har redan i ett föregående nummer
omnämt en af prof. Nyblæus författad anmälan af Bo-
ströms nyutgifna skrifter, införd i det första häftet af
Ny svensk tidskrift denna årgång, samt den kritik, hr N.
vid samma tillfälle underkastar den skrift om den Bo-
strömska filosofien, hvarmed doc. Edfeldt inleder det ut-
gifna arbetet. Hr E. har i en särskild broskyr (se of-
van) svarat hr N., och slutligen har den sistnämde,
äfvenledes i särskild broskyr, utgifven såsom extra häfte
till Ny svensk tidskrift, replikerat hr E.

Striden mellan de båda författarne gäller den rätta
uppfattningen af det Boströmska systemet i ett af dess
viktigare moment. Striden är sålunda närmast till sitt
innehåll historisk. Men så väl hr E. som hr N. söka
därjämte visa, att den uppfattning, som hvar och en till-
skrifver Boström, är den enda vetenskapligt möjliga. Jag-
skall i det följande särskildt fästa mig vid de skäl, som hvar
och en anför för att styrka sin uppfattnings vetenskap-
liga eller rationella sanning.

Striden gäller frågan om arten af det absolutas be-
stämningar. Såsom hr E. framhåller, var uppgiften för
B. att undvika de resultat, till hvilka hans föregångare
i detta afseende blifvit ledda. För så vidt de ej lyckats
fatta sådana bestämningar, som äro förenliga med det
absolutas väsende, och dock tillagt det absoluta bestäm-
ningar, hade detta i tänkandet öfvergått från något ab-
solut till något relativt. Hvad ligger altså i begreppet
af en det absolutas bestämning? Hr E. svarar därpå:
det absolutas bestämning måste själf vara absolut, eller
negativt uttryckt: vore det absolutas bestämningar rela-
tiva, skulle det absoluta själft blifva relativt. Hr N.
svarar: det absolutas bestämning måste vara ändlig, ty
endast det absoluta själft kan vara absolut; vore det ab-
solutas bestämning absolut, så skulle vi få en mångfald
af absoluta väsenden, och den ändliga verkligheten skulle
blifva oförklarad. Hr E:s ståndpunkt är den ofvan angifna;
han utför i fullständig bevisning sin åsikt, att om det
absoluta får relativa bestämningar, det själft blir relativt,
d. v. s. icke absolut, och uppvisar i detalj, hvilka orimliga
följder detta har. Och om, såsom hr E. säger och äfven hr N.
erkänner, ett väsendes bestämning är väsendet själft från

en viss synpunkt eller i ett visst moment, och sålunda
det absolutas bestämning == det absoluta själft i ett visst
moment af dess lif, så måste bestämningen själf bli ab-
solut, ty Gud är ej i något moment af sitt lif ändlig,
utan oändlig eller absolut. Och det är ej heller möjligt
att antaga något af dessa moment för blott relativt ab-
solut, emedan då Gud själf i något sitt moment skulle
bli relativt absolut == ändlig. Hr N. invänder mot hr
E., att på så sätt skulle vi få en mångfald af gudar
(polyteism). Därför synes mig dock ej vara någon fara,
ty visserligen skulle vi få det absoluta såsom lefvande
i en mångfald af momenter, men det absoluta skulle ej själft
blifva en mångfald.

Det är emellertid klart, att det skall erbjuda stora
svårigheter att konsekvent utföra denna ståndpunkt. Ty
om Gud i alla sina momenter är »lika« absolut, hvad
är då skilnaden mellan momenten? Det visar sig också,
att doc. E. ej lyckats konsekvent fasthålla sin utgångs-
punkt, utan att han vid utförandet motsäger sig själf
och sålunda kommer att säga detsamma som prof. N.,
nämligen att ideerna äro blott relativt absoluta. Han
bestämmer nämligen deras åtskilnad så, att de, om de
jämföras sinsemellan, äro ofullkomligare och fullkomligare
i anseende till innehållet; den ena har då alltid ett ri-
kare innehåll än den andra. Detta synes ju med nöd-
vändighet innebära, att Guds ideer eller bestämningar
alla samtliga till innehållets omfattning äro ofullkomliga,
och sålunda att de i något afseende äro ändliga, d. v. s.
såsom prof. N. säger, blott relativt absoluta. Mot denna
konsekvens kan doc. E. söka värja sig på tvänne sätt.

1) Han kan säga: den materiella betraktelsen är en
oegentlig betraktelse, en betraktelse af Guds bestämnin-
gar som är egendomlig för det ändliga förnuftet. Men
mot denna tanke betonar prof. N. med rätta: bestämnin-
gen är ju ej blott det bestämda väsendet själft i ett visst
moment, utan äfven såsom väsendets bestämning i något
afseende skildt från väsendet — hvilket väl vill säga,
att det är jämfördt med väsendet, sålunda materielt be-
traktadt. 2) Han kan säga: därför att den ena är ofullkomli-
gare i anseende till innehållet, när denjämföres med den
andra, är det ej sagdt, att den själf är ofullkomlig i an-
seende till innehållet. Men är den icke detta, då inne-
hållets omfattning ej är absolut?

Hr E:s möjliga försvar torde sålunda ej kunna för-
hindra, att den ursprungliga stora differensen mellan de
bägge författarne i deras lära om arten af det absolutas
bestämningar i betydlig mån krymper ihop.

Hvad beträffar deras resp, förklaring af den sinliga
verkligheten, hvarvid skilnaden är den, att prof. N. förklarar
densamma ur de ursprungliga ändliga bestämningarna hos
Gud, doc. E. ur dessa bestämningar såsom absoluta, är
att märka: Hr E. stödjer sig vid sitt bevis för, att det
måste finnas en ändlig (sinlig) verklighet på satsen: alt
hvad som är något i och för en annan, måste först vara
något i och för sig. Däraf sluter han: Guds bestämningar,
som äro något för Gud, måste sålunda äfven vara något i
och för sig själfva. Men den sats, hvarpå doc. E. stödjer sig,
är minst sagdt tvifvelaktig. Om nämligen det, som är något
för en annan, är (såsom hr E. lär) en dettas bestämning
och sålunda väsendet själft från en viss synpunkt, finnes
det ej något skäl, utan är snarare orimligt, att det skall
493

NORDISK REVY 1883—1884.

494

vara något i och för sig, d. v. s. ett annat väsen, eller
tillämpadt på detta fall: det synes orimligt, att Gud i
ett visst moment (som sålunda redan är något i och för
sig själf) skall behöfva vara något i och för sig själf,
det vill här säga ändlig.

Doc. E. har sålunda ej lyckats förklara den sinliga
verkligheten. Jag tror emellertid ej, att detta — såsom
hr N. antager — beror därpå, att han fattar Guds be-
stämningar såsom absoluta, utan på det falska i den ofvan
nämda sats, hvarpå han stödjer sig. Åtminstone har hr N.,
som tänkt sig bestämningarna såsom ursprungligen relativa,
ej lyckats bättre. Om han nämligen ej vill förfalla till den
af honom själf bekämpade åsikten, att Guds ideer äro
sinliga (=== att de ha samma form af ändlighet som vår
omedelbart gifna verklighet), så måste de fattas såsom
ändliga i en absolut bemärkelse, men det torde vara lika
svårt att ur denna ursprungliga absoluta ändlighet för-
klara det tillvarande ändliga som att ur bestämningarnas
absoluthet göra denna förklaring; i synnerhet som hr N.
själf antager en sådan förklaring af det ändliga ur det
oändliga för möjlig. Han lär ju nämligen, att det ab-
solutas bestämningar, som ju blott äro relativt absoluta,
hafva sin grund i det absoluta själft, sålunda ur detta
måste kunna förklaras.

Det är härmed uppvisadt, att de bägge tänkarne
väsentligen stanna vid samma resultat och samma svå-
righeter, endast att doc. E. skarpare framhåller, att det
absoluta måste i sina momenter vara altigenom absolut;
prof. N. däremot söker visa, att det ej strider mot det
absolutas bestämning att vara blott relativt absolut, utan
att den förra därför lyckats fasthålla sin, eller den se-
naer bevisa möjligheten af sin ståndpunkt.

Återstår frågan: hvilken är Boströms lära, och är
denna höjd öfver de svårigheter, vid hvilka prof. N. och
doc. E. måste stanna? Att den ej är detta i förklarin-
gen af den ändliga verkligheten, synes mig gifvet, ty
denna förklaring sammanfaller med doc. E:s, hvars brister
jag ofvan påpekat. Huruvida den är det i frågan om
arten af de absoluta bestämningarnas absoluthet, beror
på, huruvida dessa bestämningar ej äro ofullkomliga där-
för, att de alltid äro ofullkomligare än något annat. Äro
de däremot ofullkomliga i något afseende, då är Gud själf
ofullkomlig — och då har B. ej väsentligen gått utöfver
sina föregångare, enligt hvilka det absoluta får relativa
bestämningar.

Hvad slutligen beträffar de bägge författarnes åter-
gifvande af Boströms lära, så synes mig prof. N. gifva
en fullt trogen bild af Boströms tankar i denna fråga,
med det enda undantaget, att han ej skarpt nog betonat,
att enligt B. bestämningarna skola vara absoluta, om det
absoluta själft skall vara absolut.

A. B—n.

Historia.

Tegnér, Elof, Gustaf Mauritz Armfelt, studier
ur Armfelts efterlemnade papper. I. Armfelt oclr
Gustaf III. 470 s. Stockholm 1883. F. & G. Bei-
jers förlag. Pris 6 kr.

Få personligheter inom vår historia hafva mera än
G. M. Armfelt varit föremål för samtidens och efter-
världens uppmärksamhet. Hans på förvånande växlin-
gar rika bana, hans egenskap af Gustaf III:s vän, hans
lättsinne, hans älskvärdhet, det hat, som han ådrog sig,
utgöra den naturliga förklaringen härtill. Romanlitera-
turen har med förkärlek bemäktigat sig hans person;
i alla de talrika memoarverk, som behandla Gustaf III:s
senare regeringstid, framskymtar hans gestalt, och ge-
nom utgifna brefsamlingar hafva många viktiga bidrag
till hans historia vunnits. Alt detta oaktadt har dock
ända till utgifvandet af ofvanstående arbete en verklig
historisk skildring af hans personlighet saknats. Att
denna brist nu är på väg att fyllas, därför har man
att tacka dels den Armfeltska släkten, som för forsknin-
gen öppnat familj earkivens rika skatter, dels den om-
ständigheten att bearbetandet af dessa anförtrotts åt en
man, som med grundlighet i forskning förenar en ej van-
lig förmåga i den historiska framställningens konst. Så-
som sades, är dock ännu blott en början gjord, ty hvad
doktor Tegnér hittills offentliggjort omfattar blott den
första perioden af Armfelts lif eller tiden till Gustaf
III:s död, men alt lofvar att det stora verket inom kort
skall blifva bragt till ett lyckligt slut.

Vilja vi då närmare besvara den frågan, hvad vår
historiska literatur genom den hittills offentliggjorda de-
len af arbetet vunnit, blir svaret i första hand: en på
historisk källforskning grundad skildring af Armfelts
egen personlighet under ungdomsåren och under det mest
glänsande skedet af hans lif, det nämligen då det fram-
för alla andra var honom förunnadt att såsom vän dela
glädjens ljusaste och pröfningens bittraste stunder i »tju-
sarkonungens» lefnad. Och ehuru det tydligen gått
Armfelts skildrare, liksom det gick så många af hans
samtida, nämligen att han ej kunnat undgå att fängslas
af hans personlighet, våga vi dock säga, att denna skil-
dring på det hela taget förtjänar att kallas opartisk.
Visserligen har förf, med synnerligt lätt hand vidrört
Armfelts sedliga förvillelser inom det enskilda lifvet,
men han har ej, för så vidt vi kunna finna, gjort något
försök att öfverskyla dem. Att åter Armfelts offentliga
lif här framstår i en vida fördelaktigare dager än i åt-
skilliga memoarverk, det har ej åstadkommits genom nå-
gra konstlade förgyllningsförsök, utan genom ett enkelt
framläggande af sakförhållanden, genom hvilka en mängd
af de berättelser, som partiilskan utspridt om Armfelt
och hans kunglige vän, nu framträda i sin rätta da-
ger. Tillräckligt mycket som är värdt att ogillas kvar-
står i alla händelser och möter oss äfven i denna skil-
dring. Stundom synes väl en skarpare betoning äfven
med afseende på skuggsidorna i Armfelts förhållande till
offentliga angelägenheter kunnat vara på sin plats (t.
ex. hans andel i pastoratshandeln och slöseriet med sta-
tens medel), men ej häller i detta hänseende kan dock
förf, med fog beskyllas för att hafva undanhållit sina
läsare det nödiga materialet för en opartisk uppfattning.

Men det är ej blott för kännedomen af Armfelts
egen personlighet, som Herr Tegnérs arbete är af bety-
delse. Sådant var förhållandet mellan konungen och
hans gunstling, att en uttömmande skildring af den se-
nares öden nödvändigt äfven måste lemna viktiga bi-
4 9 5 NORDISK REVY 1883—1884. 49 6

drag till Gustaf III:s historia. Hvad vi i detta hänse-
ende erhålla, är först och främst många drag som be-
lysa Gustafs karaktär samt en mängd interiörer ur lif-
vet kring hans person både hemma och på resor, hvar-
vid vi särskildt påpeka Armfelts dagboksanteckningar
från den stora italienskt-franska färden. Men äfven nästan
alla de stora politiska frågorna och kriserna i Gustafs
lif efter 1780 måste en skildring af Armfelts lefnad
beröra, och så sker äfven här. Med afseende på pla-
nerna mot Danmark 1783—84, 1786 års riksdag, un-
derhandlingarna i Köpenhamn 1787 och orsakerna till
finska kriget erhåller man dock egentligen ej några nya
bidrag till den rent politiska historien, och detta af det
naturliga skälet, att dessa frågor förut äro utredda ge-
nom specialundersökningar, till hvilka förf, blott haft
att hänvisa, samt att Armfelt, ehuru han kom i berö-
ring så att säga med utsidan af alla dessa angelägen-
heter, dock, såsom förf, visat, ej på dem utöfvat något
egentligt inflytande. Helt annat blir förhållandet från
och med det ögonblick, då det ryska kriget skulle brin-
gas till utförande. Visserligen har »samtiden tvifvels-
utan öfverskattat Armfelts inflytande» äfven efter denna
tid, ty hans betydelse för Gustafs historia blef, såsom
förf, visat, egentligen ej någonsin den inflytelserike
rådgifvarens, utan blott den nitiske verkställarens, men
såsom sådan deltog han i nästan alla viktigare angelägen-
heter under de återstående åren af Gustafs regering.
Och under de bekymrens och olyckornas dagar, som i
och med det ryska kriget togo sin början för Gustaf
och Sverge, då var det ock som de egenskaper hos Arm-
felt egentligen först trädde i dagen, som åstadkomma att
den fosterländska och opartiska häfdaforskningens dom
öfver hans personlighet trots alla hans svagheter måste
utfalla helt annorlunda än de samtida partiskribenternas.
Den bild af Armfelts förhållande under 1788 års sorg-
ligt ryktbara fälttåg, som förf, enligt källorna tecknat,
gör ett i sanning uppfriskande intryck, sedan man måst
bevitna alla de yttringar af klenmodighet, fronderi, ja
förräderi, hvartill så många af dem som valt krigarens
yrke vid detta tillfälle gjorde sig skyldiga, och det är
Armfelts stora förtjänst att framför andra hafva i ord
och handling protesterat mot denna förderfliga sed, att
krigaren i stället för att gladt göra sin plikt blott ser
på svårigheterna eller låter sig ledas af politiska parti-
lidelser, denna sed som från och med Lybeckers bekanta
reträtt blott alt för ofta trädt i dagen i vår krigshisto-
ria. Tillintetgöra denna smygande pest förmådde han
ej; konungen själf förlamades vid dess vidriga åsyn,
hejdades i sina operationer och vågade ej enligt Armfelts råd
genom ett kraftigt uppträdande mot Anjalamännen söka
upprycka det onda med roten; men att en ande af gam-
malsvensk plikttrohet och mod nu åter började vakna
inom den svenska armén, det var dock tydligen till vä-
sentlig del en följd af Armfelts uppträdande under detta
och de följande årens fälttåg, och vid läsningen af förf:s
skildring häraf kan man därför ej undgå att känna, huru
rättvis den hyllning är, som Runeberg på flere ställen
egnat »den tappre Armfelt» i sångerna om de strider,
som blefvo det högsta uttrycket för denna nyväkta ande och
som, omockså en Klingspor och Cronstedt, dessa gengångare
af Frihetstidens och Anjalaförbundets krigarskola, bestulo

tapperheten på dess pris, dock mer än något annat
varit egnade att åt Sverges och Finlands folk återgifva
tron på sig själf. Men det är ej blott för krigshisto-
rien utan för den politiska historien i allmänhet som
förf:s skildring af sin hjältes lif under denna epok är
af intresse, och de nya bidrag som han härtill lemnat
äro både många och viktiga. Att närmare redogöra för
dessa hafva vi nu ej tillfälle, utan inskränka oss blott
till att särskildt påpeka det nya ljus, som därigenom
fallit öfver Gustafs uppträdande i Sverge omedelbart före
1789 års riksdag —• med afseende på denna kan det dock
anmärkas, att man på grund af åtskilliga antydningar i
Vallqvists berättelse (Hist. Handl. V) kunnat vänta, att
förf, skulle haft mera att förtälja om de hemliga öfver-
läggningarna angående riksdagsärendena — öfver under-
handlingarna före och efter freden i Verelä, konungens
planer med afseende på Frankrike samt hans sista
stunder.

S. J. Boethius.

Svensk fornforskning 1882—83.

(Forts, fr. föreg. n:r.)

Svenska fornminnesföreningen, somstiftades 1869,
verkar genom utgifvande af en tidskrift och ett plansch-
verk, omfattande medeltiden och renässansen, genom an-
slag till uppsökande, beskrifvande och skyddande af lan-
dets fornlämningar, genom grafundersökningar samt genom
allmänna möten, numera hvart tredje år, i olika delar af
Sverge. Vid årsmötet i februari plägar tidskrifts-häftet
för föregående år utdelas. De för 1881 och 1882 ut-
gifna häftena innehålla en redogörelse af dr 0. Montelius
för det arkeologiska arbetets framsteg under 1880—81
med literaturförteckning, två uppsatser af riksantikvarien
H. Hildebrand om medeltidskonsten (i den ena behandlas
det viktiga Dunefyndet), hvarförutom C. Eichhorn skil-
drar Gripsholms slotts konsthistoria under renässansen
och J. Nordlander berättar mytiska sägner från Norrland.
Vidare redogör dr Hj. Stolpe för resultatet af 1881 års
gräfningar på Björkö. Dessa gräfningar, som med sär-
skildt statsanslag fortgått under dr Stolpes ledning i tio
år, äro nu tillsvidare afslutade. Mycket återstår ännu att
där göra, men bearbetandet af det redan vunna, mycket
rika materialet kräfver tid. »De hållpunkter, Björköuu-
dersökningarna gifvit, göra» anmärker dr S., »att man åt-
minstone i Mälaredalen kan med större trygghet än förut
välja föremål för undersökningen, och detta gör att denna
kan i nödfall, åtminstone för en tid, drifvas mera spora-
diskt och följaktligen med något mindre kostnad.» Förf,
afslutar sin uppsats med uttalandet af den förhoppning,
att den med ämnet förtrogne skall medge, det de bety-
dande medel, som anslagits till dessa undersökningar, ej
blifvit utan resultat använda. De prof på hvad som un-
der det tioåriga arbetet på Björkö blifvit framdraget i
ljuset, hvilka nu fylla ett par skåp i statens historiska
museum, torde äfven komma den i ämnet mindre hem-
mastadde att inse, att de utgifna summorna gifvit en öf-
verraskande rik valuta i det material, som här samlats
till belysande af en af de viktigaste perioder i Sverges
historia, öfvergången från hedendom till kristendom. Den
utsökta trohet och noggrannhet, dr Stolpe vid de omfat-
497

NORDISK REVY 1883—1884.

498

tande gräfningarna lagt i dagen, är det däremot hittills
den arkeologiske forskaren förbehållet att kunna vitsorda.

Direktör F. Nordin meddelar berättelse om sina un-
dersökningar 1879 på ett intressant graffält från äldre
järnåldern i Tingstäde socken på Gotland, och lic. Sten
Boije redogör för af honom gjorda runforskningar i Sö-
dermanland sommaren 1882.

»Bidrag till kännedom om Göteborgs och Bohus-
läns fornminnen och historia» är en tidskrift,som utgif-
ves på föranstaltande af länets hushållningssällskap. Idessa
bidrag, som redigeras af dr 0. Montelius (det sista häf-
tet af dr E. Ekhoff), inflyter en häradsvis upprättad för-
teckning på anträffade fornsaker från förkristlig tid. På
de sista åren har man äfven börjat upprätta beskrifnin-
gar öfver häradenas fasta fornlämningar, grundade på
noggranna, af hushållningssällskapet bekostade undersök-
ningar. När bägge dessa serier blifva färdiga, kommer
Bohuslän att stå långt framför öfriga svenska landskap
hvad beträffar samladt och utgifvet material till känne-
dom om landets förhistoriska tid. Önskligt vore, att an-
dra landskap snarligen följde exemplet.

I häftet för 1882 har dr E. Ekhoff behandlat de
fasta fornlämningarna på den minnesrika ön Tjörn. Min-
nesmärkena från de särskilda förhistoriska perioderna be-
skrifvas, planritningar till de viktigaste meddelas och i
inledningen lämnar förf, en öfverblick öfver de vunna
resultaten. Såsom synnerligen viktiga måste man be-
teckna dr Ekhoffs iakttagelser angående den olika höjd
öfver hafvet, som intages af grafvarna från stenåldern
och de senare perioderna, hvaraf tyckes framgå, att lan-
det höjt sig sedan stenålderns dagar. Undersökningarna
angående denna fråga måste dock utsträckas till det öf-
riga Bohuslän, innan några allmängiltiga slutsatser kunna
dragas. — Lika enkelt som slående uppvisar förf., att
gränsen för hällristningarnas sydligaste förekomst i Bo-
huslän — Gullmarsfjorden — i det hela sammanfaller
med gränsen mellan granitens och gneisens område och
att således bristen på hällristningar i södra Bohuslän icke
beror på någon skiftning i kulturen under bronsåldern,
utan helt simpelt därpå, att lämpliga hällar för ristnin-
garnas anbringande i dessa trakter saknades, — gneis-
bergen i södra Bohuslän förete nämligen grofkorniga och
skrofliga ytor.

År 1881 började artisten L. Baltzer i Göteborg ett
vidtutseende arbete, ämnadt att i bild återgifva alla nu
kända bohuslänska hällristningar. Första häftet utkom
nämda år, och sedan dess har arbetet så raskt fram-
skridit, att nu 5 häften föreligga. A. E. Holmberg ut-
gaf på sin tid i ett större planschverk alla för honom
bekanta hällristningar, men dels äro hans afbildningar
långt ifrån tillfredsställande, dels äro sedan dess en stor
mängd nya och mycket viktiga, bilder upptäkta. Herr
B:s teckningar utmärka sig för trohet och prydlighet och
utstyrseln tillfredsställer nutidens anspråk; men en hög
grad af energi kräfves för att bringa detta svåra och
vidlyftiga arbete till ett lyckligt slut.

Riksantikvarien dr Hans Hildebrand publicerade 1882
i ett särskildt utgifvet arbete med titel »Från äldre ti-
der» en samling uppsatser i kulturhistoriska ämnen. Un-
gefär en tredjedel af boken upptages af en afhandling
om »Människan i den förhistoriska tiden», däri förf, un-

der kritisk behandling af ett franskt och ett engelskt
arbete lämnar en redogörelse för forskningens resultat
beträffande tillståndet under de långa tidrymder, som sam-
manfattas under benämningen stenåldern. Af särskildt
intresse är därvidlag behandlingen af frågan om den ter-
tiära människan. Förf, kominer här till samma resultat
som i sitt stora arbete om de förhistoriska folken i Eu-
ropa, — intet enda af de 22 fynd (djurben med skåror,
»arbetade» flintor och delar af människoskelett), som man
hittills anfört som bevis för människans existens under
tertiärtiden, kan af honom erkännas som fullgiltigt och
bevisande; de flesta förklaras odugliga som bevis, och de
öfriga äro osäkra eller omtvistade. Och på sådana grun-
der kan icke en så viktig lära som den om den tertiära
människans tillvaro byggas. Den följande framställnin-
gen af den kvartära och senare stenåldrar ger förf, till-
fälle att yttra sig om flera viktiga frågor af allmän och
genomgripande betydelse.

För en ännu större krets torde en annan af uppsat-
serna vara välkommen, den som handlar om »nordiska
mytologien och prof. Bugge». Bugges nya åsikter om
uppkomsten af de nordiska gudamyterna hafva väkt upp-
seende långt utom de sakkunniges krets; men det nya
och öfverraskande i dessa åsikter framkallar helt natur-
ligt hos de i ämnet mindre hemmastadde frågan: hvad
skall man nu egentligen tro om alt detta? Dr. H. in-
stämmer med prof. B. uti, att detaljbehandlingen af Bal-
dersmyten skett under kristet inflytande, men hvad be-
träffar inflytandet från antiken, är han mest böjd att
skrifva detta på historieskrifvaren Saxos räkning. Men
dr H. betonar starkt, att om äfven ett och annat eller
många drag skulle vara lånade, bär dock det hela nor-
disk prägel och är de nordiska folkens andliga tillhö-
righet. Det är ännu för tidigt, menar förf., att fälla nå-
gon dom öfver Bugges åsikter; prof. B. har i alla hän-
delser gjort vetenskapen en viktig tjänst, då han riktat
mytforskningen på djupet.

Arbetet innehåller vidare en af talrika och intres-
santa afbildningar belyst uppsats om den romanska skulp-
turen i Sverge, en redogörelse för Schliemanns fynd i
Mykene och ännu ett par afhandlingar.

Jag afslutar härmed min uppsats, som skulle lämna
en redogörelse för de viktigare arbeten på det arkeolo-
giska området, som i vårt land under ofvan angifna pe-
riod blifvit utgifna. Mycket återstode att vidröra (ss.
B. E. Hildebrands Anglosaksiska mynt, andra uppl., och
H. Hildebrands i serien af South Kensington Museums
Art handbooks utgifna »The industrial arts of Scandina-
via in the pagan times»), men tid och utrymme förbjuda
en vidlyftigare behandling. Så mycket bör åtminstone
af det ofvanstående framgå, att icke blott mycket hos
oss arbetas och mycket skrifves till belysande af vår kul-
turhistorias olika skeden, utan äfven att arbetet är lyc-
kosamt och fruktbärande.

Gabriel Gustafson.
499

NORDISK RVEY 1883—1884.

500

Literatur- och Konsthistoria.

Friedlander, A. E., Gustaf III som dramatisk
författare. Literaturhistorisk studie. Lund 1884.

Det är under studier öfver fransk dramatik, som do-
centen Friedlander kommit att egna en närmare uppmärk-
samhet åt Gustaf III:s dramatiska skrifter. Då han här-
under sett sig i stånd att utförligare och riktigare, än
förut skett, belysa detta författarskap, har han däråt
egnat en särskild uppsats. Hufvudsaken för honom har
väl varit att visa, hur mycket häraf tillhör konungen,
hvad han tagit från sin älsklingsliteratur, den franska,
och hvad som tillhör hans medarbetare, Gyllenborg, Ad-
lerbeth, Kellgren och Leopold, för att blott nämna de
mest anlitade. Men därjämte har han ock önskat att
från Gustaf III:s dramer sluta sig till den dramatiska
konstens ståndpunkt i vårt land under denna tid och att
gifva antydningar om Gustaf III:s personliga utbildning.

Den intressanta skildring, som förf, gifvit af Gu-
staf III:s första dramatiska barndomsförsök, särskildt en
komedi, daterad den 21 juni 1756, gifver ock en klar
inblick i den tidigt utvecklade konungasonens lynne och
begåfning. Öfver den senare utvecklingen faller en spar-
sammare belysning.

Det kan sättas i fråga, om författaren har rätt i sitt
påstående, att redan från slutet af ungdomsperioden och
sedan alt framgent politiken hade för Gustaf III ett så
alt annat uppslukande intresse, att den äfven underord-
nade sig hans dramatiska skriftställarverksamhet. Det
synes oss snarare, som om hans sysslande med literaturen
för honom utgjort en kär, ja nödvändig tillflyktsort un-
dan politikens stormar, »liksom en sjöfarande med ögo-
nen söker den hamn, där han hoppas få hvila». För öf-
rigt instämma vi med förf, däri, »att en opartisk betrak-
telse af Gustaf den III:s arbete i den svenska teaterns
tjänst i dess helhet dock ger vid handen, att hufvud-
motivet till detsamma varit ett varmt intresse för foster-
ländsk kultur och bildning».

De trykta historiska och literaturhistoriska arbeten,
som behandla Gustaf III:s tid, har förf, naturligtvis fli-
tigt begagnat. Däremot har han ej haft tillfälle att ge-
nomforska den rika, ännu blott i handskrift befintliga li-
teratur, som eger många svar att lemna på många hit-
hörande frågor. Så ger exempelvis G. F. Gyllenborgs
Egenhändiga lefvernesbeskrifning (förvarad i Upsala uni-
versitetsbibliotek) en noggrann redogörelse för konungens,
Gyllenborgs och Adlerbeths del i Birger Jarls författande.
Gylllenborg omtalar här, att konungen författat planen
och lemnat den åt honom att omskrifvas på vers. Här-
vid gafs Adlerbeth honom till medarbetare. Arbetet gran-
skades sedan noga scen för scen af konungen, från hvil-
ken versifikatörerna erhöllo vidlyftiga svar och anmärk-
ningar. »Flere af mina uttryck», skrifver Gyllenborg,
»måste af Adlerbeth ändras, hvarpå följande till ex. au-
föres. Jag hade vid slutet af första akten skrifvit

Som svenskar vi vår pligt förstå,
Ur frustun i en drabbning gå

Och krig och kärlek blanda;

det ordet frustugan, det enda svenska ord att beteckna
l’appartement des dames, stötte konungens öra. Adlerbeth
föreslog i stället

Ur nöjets famn i bardalekar gå;

ett löst talesätt, som ej uppfyller tanken af det sv. ord,
men varande i den franska smaken blef af konungen ap-
plauderadt. Det är på detta sätt, som energien af sv.
språket dag för dag uppoffras af en blind smak för ett
främmande.» Gyllenborg tillägger, att hedern af planen
eller intrigen till detta skådespel tillhör konungen allena.
Hedern af divertissementernas utförande tillhör däremot
Adlerbeth. Gyllenborg sjelf kan endast berömma sig af
mödan att utveckla en inbunden intrig. Oss synes, att
dessa rader af Gyllenborg kunna utvidga den kunskap,
som förf, i sin framställning om skådespelet Birger Jarl
ger oss.

Sin utförligaste undersökning har författaren egnat
åt författarskapet af Gustaf Vasa. Han har påvisat ohåll-
barheten af den åsikt, som anser den i Gustaf III:s skrif-
ter (Oxenstjernska uppl.) utgifna texten som en prosaisk
omskrifning af Kellgrens arbete. Förf:s åsigt är, och
han har härför gifvit goda skäl, »att här verkligen före-
ligger ett utkast af konungen själf, som tjänat till led-
ning vid den slutliga redaktionen af Kellgrens arbete».
Den svenska texten anser han dock otvifvelaktigt vara
en öfversättning.

Genom denna och flera dylika utredningar, som icke
äro någon lätt eller hastigt utförd sak, är förf:s skrift af
stort intresse för literaturhistorikern.

Isak Fehr.

Dietrichsou, L., Antinoos. Eine kunstarchäolo-
gische Untersuchung. Universitätsprogramm für das
l:ste Semester 1884. Christiania. In Commission bei
H. Aschehoug & C:o. 1884. J. Chr. Gundersens Buch-
druckerei. XIII + 357 sid. 8:o; 18 planscher jämte
titelplansch. Pris 6 kronor.

Ofvanstående arbete innehåller icke blott, som titeln
angifver, en konstarkeologisk undersökning utan äfven
det fullständiga materialet för hvarje undersökning rö-
rande Antinoos; det är en allsidig och med mycken om-
sorg utförd monografi. Ett dylikt företag var utan tvif-
vel tidsenligt, ty sedan Lewezows arbete 1808 hade icke
någon mönstring företagits med Antinoosmonumenten, men
därjämte förenadt med betydande svårigheter, för hvilkas
öfvervinnande förf, icke sparat någon ansträngning. Un-
der en resa åren 1880 och 1881 har han studerat Anti-
noosverk i Tysklands museer, Italien, Grekland och Egyp-
ten, och härigenom blifvit i tillfälle att själf granska och
beskrifva icke mindre än 81 Antinoosfigurer (Lewezows
hela lista upptager blott 48). Jämte alla kända till
Antinoos hänförliga konstframställningar innehåller förf:s
källsamling äfven de literära urkunderna för Antinoos’
historia, inskrifter och notiser hos antika skriftställare.
En absolut fullständighet i förteckningen öfver monument-
förrådet kan naturligen en författare aldrig garantera,
lika litet som den kan kontrolleras af en anmälare; vi
tro dock, att det torde komma att dröja länge innan det
här samlade materialet kan erhålla någon större tillökning.

Bland de monumentala källorna har förf, upptagit
icke blott nu befintliga säkra Antinoosframställningar, utan
äfven verk, som under någon tid gått och gält därför,
svårbestämbara och tvifvelaktiga framställningar, samt
501	NORDISK REVY 1883-1884.	502

sådana, som omnämnas af äldre författare men nu icke
kunna återfinnas. Detta tillvägagående är naturligtvis
fullt riktigt i en monografisk skrift, som vill vara full-
ständig och uttömmande. Lika välgrundadt är upptagan-
det af moderna verk, som löpa fara att förväxlas med de
antika; däremot tyckes förf, gå väl långt då han bland
»Antinoische Bildhauerwerke» upptager Jonas i Santa
Maria del Popolo. Om ock detta konstverk på grund af
sin först af Viktor Rydberg påpekade likhet med Anti-
noos med all rätt fordrat ett omnämnande i boken såsom
ett högst intressant bevis på Antinoostypens uppmärk-
sammande af renaissancens konstnärer, kan det väl knap-
past räknas till källorna för en arkeologisk andersökning
rörande Antinoos.

Hela antalet upptagna Antinoosbilder utgör: 137
skulpturverk, 134 skurna stenar och 138 mynt. Om här-
ifrån afräknas tvifvelaktiga, orätt benämda och försvunna
verk, återstå enligt förf:s åsigt såsom säkra 70 skulptur-
verk, 88 skurna stenar och 123 mynt.

Då man har att göra med ett material af så olika
värde och betydelse samt ofta högst svårbestämbart, kom-
mer naturligtvis mycket an på arten af den kritik, hvar-
med man går till verket. I detta afseende förtjänar förf,
alt erkännande för den försiktighet och skepsis, hvarmed
han bedömer tvifvelaktiga fall; han har icke tvekat att
från listan på säkra arbeten stryka ett par berömda konst-
verk, oaktadt han därigenom gör en högst känbar förlust
i argumentationen för en sin fundamentalsats. Bland de
af förf, såsom säkra antagna skulpturverken torde man
knappast vara frestad att stryka något, med undantag-
för anmälarens räkning af Telamonerna vid ingången till
Sala rotonda i Vatikanen.

Beskrifningarna äro noggrant gjorda och upptaga
såsom sig bör mått, material, angifvande af restauration,
literatur och museografiska notiser. Värdefullast äro na-
turligtvis de, som förf, själf varit i tillfälle att göra
framför originalet. Som nyheter märkas bland skulp-
turverken de grekiska Antinoosbilderna (Eleusis och
Patras). Anmärkningsvärdt är vidare det bidrag förf,
gifvit till lösningen af frågan om Ildefonsogruppens
äkthet. Ehuru denna grupp, uppfattad såsom Antinoos’
»Todesweihe», är ett lika värdefullt som välbehöfligt stöd
för dem, hvilka i likhet med förf, fasthålla Antinoos’ fri-
villiga offerdöd, har dock förf:s granskning haft till re-
sultat dess utrangerande från listan på säkra Antinoos-
framställningar, och det förefaller anmälaren som om förf,
icke ens hade bort unna honom den plats bland de tvif-
velaktiga han nu erhållit. Som bekant är gruppen sam-
mansatt af en mängd fragment, och den här i fråga kom-
mande figuren är till kroppen en Apollo Sauroktonos,
endast hufvudet tillhör Antinoos. Nu har förf, under M
114 beskrifvit en i Japanisches Palais i Dresden maga-
sinerad alldeles analog staty, bestående af Sauroktonos-
kropp med ett Antinooshufvud, enligt förf:s bestämda på-
stående icke dithörande och efter hvad han tror af olika
marmorart. Alltså med säkerhet en pasticcio, som gör
pendanten i Ildefonsogruppen högst misstänkt. Vidare
anföres en uppgift af Lewezow, att Ildefons o grupp en re-
staurerats efter ett Antinooshufvud, och detta hufvud tror
sig förf, icke utan goda skäl ha funnit i M 82, ett ko-
lossalhufvud, som följt med gruppen under dess vandring

genom olika konstsamlingar. Af alt detta framgår med
nästan full visshet, att Ildefonsofiguren är ett af dels an-
tika, dels moderna beståndsdelar sammanlappadt verk; i
alla händelser är den såsom Antinoosbild af intet värde.

Då man genomgår dessa väl ordnade och fullstän-
diga urkunder för vår kännedom om Antinoos, är det
med en viss känsla af nedslagenhet man finner, att de
icke gifva några nya uppslag till lösningen af de gåtor,
som äro förknippade med denne senantikens intressanta-
ste figur, och hvilka väl i alla tider skola kvarstå olö-
sta. Den skildring af Antinoos’ personlighet som förf,
framlägger i arbetets förra del, hvilken innefattar hans
bearbetning af källorna, är otvifvelaktigt i mycket sann,
alltid intressant, stöder sig dock icke på några nya vit-
nesbörd. Det är i synnerhet två saker, som inbjuda till
en noggrannare utredning: Antinoos’ förhållande till Ha-
drianus och hans död. Ät båda dessa frågor egnar förf,
en särskild uppmärksamhet. Hvad den förra beträffar,
närmar han sig ett positivt resultat så mycket ske kan
med det tillgängliga stoffet. Han reducerar nämligen
alla äldre och yngre mindre vackra tydningar till ett
efter Antinoos’ död nästan med nödvändighet uppkom-
mande löst rykte, som därjämte står i strid med ett ut-
talande af Hadrianus själf, och presterar härigenom en
bindande bevisning för Antinoos’ oskuld, för så vidt näm-
ligen i en sådan sak historisk bevisning kan gälla. Den
andra frågan är för förf, af ännu större vigt och den
allmänna karaktäristik han efter Gregorovius gifver af
Hadriani tidehvarf åsyftar att uppvisa samstämmigheten
mellan en sådan tilldragelse som Antinoos’ antagna själf-
uppoffring för sin herre och tidens riktning och tankar.
Den allmänna bakgrund som förf, uppdrager för sin hjäl-
tes betydelsefulla själfmord är sant och skickligt teck-
nad; den poetiska sanningen, om vi så få uttrycka oss,
af en offerdöd är till fullo ådagalagd. Men kan en så-
dan uppvisas såsom ett historiskt faktum? Förf, söker
göra detta genom att åberopa sig på notiserna hos Dio
Cassius, Spartianus och Aurelius Victor, men blir här
strogen den metod han tillämpat på dessa författare så-
ooin källor för det nedsättande ryktet om Antinoos’ för-
hållande till Hadrianus. Märkas bör, att historien om
Antinoosoffret har vida färre och osäkrare sagesmän än
det andra ryktet. Spartianus säger endast, att Antinoos’
omkom under Hadriani färd på Nilen, Aurelius Victor
omtalar Antinoos’ själfuppoffring såsom ett rykte, om
hvilket han ej vet hvad han skall tro, endast Dio Cas-
sius stödjer ryktet med sin egen auktoritet. På samma
gång meddelar han dock Hadriani eget vittnesbörd, en-
ligt hvilket Antinoos drunknat, och ställer detta i mot-
sats icke blott till ett offer in optima forma utan öfver-
hufvud till hvarje offer. Altså ställer sig frågan här
alldeles som i förra fallet: å ena sidan rykten, å andra
Hadriani votum. Gäller detta senare i ena fallet, kan
det icke utan vidare förkastas i det andra. Historiskt
kan man således icke bevisa denna sak och skall för-
modligen aldrig kunna. De stöd man kan hämta från
konstverken äro också rätt svaga. Hvarken Ildefonso-
gruppen eller Massonska intaglion äro vitnesgilla, icke
häller kunna vi i likhet med förf, tillskrifva någon dju-
pare betydelse åt den omständigheten att Antinoos mest
apoteoserats under formen af Hermes och Dionys, ty
503

NORDISK REVY 1883—1884.

504

deras typer måste helt naturligt tillgripas för framstäl-
lande af en gudayngling. Och om man håller sig till
dessa gudomligheters ktoniska betydelse, så har denna
en tillräcklig motsvarighet i Antinoos’ förtidiga död;
någon satisfactio vicaria behöfver den icke bevisa. Myc-
ken vikt fäster förf, vidare vid inskriften på den barbe-
rinska obelisken: «nichts, welches diesem gleich war,
wurde ausgeführt», men om man fortsätter: »von denen,
welche täglich vor seine Altären stehen o. s. v.», fram-
går, att det blott är fråga om ett allmänt förherrligande
af Antinoos, jämförd med den honom dyrkande hopen.
Hur det förhåller sig med Antinoos’ död är således fort-
farande inhöljdt i ovisshet, och man gör bäst att icke
bygga för mycket på hypotesen om en antipsyki.

Tilläte utrymmet, vore mycket ännu att säga om prof.
D:s bok, hvars läsekrets helt visst ej skall inskränkas
till blott fackmän, ty så väl ämnet som dettas behand-
ling är synnerligen egnadt att införa den i vidare kret-
sar. Vi kunna till sist ej undgå att framhålla bokens
präktiga utstyrsel, hvilken gör den till en heder för den
officin, hvarifrån den utgått. Den omsorg, som nedlagts
härpå, skänker icke blott ögonfägnad åt läsaren utan
medför äfven ett lättadt användande. Så äro t. ex. de
olika klasserna af konstverk (säkra, tvifvelaktiga o. s. v.)
trykta med olika stil, hvilket mycket bidrager till öf-
verskådligheten.

H. Bt.

Klassiska språk.

Österberg, P. J., De structura verborum cum
præpositionibus compositorum quæ exstant apud C.
Valerium Flaccum, P. Papinium Statium, M. Valeri-
um Martialem. Commentatio academica. Holmiæ
1883. 115 ss. 8:o.

Bland de många språkförhållanden, som stå på grän-
sen af grammatikens och lexikografiens område, är det
af förf, närmare undersökta ett af de svårare. De la-
tinska verb, som äro sammansatta med prepositioner, till-
låta mångfaldiga konstruktioner, delvis med ganska ringa
skilnad i betydelsen, och svårigheten att närmare bestäm-
ma desamma ökas genom den omständigheten, att formerna
för dativus och ablativus i latinet ofta icke åtskiljas.
Hvarje monografi på detta område lemnar ett bidrag till
tvistefrågornas lösning, äfven den föreliggande, som med
noggrannhet redogör för ifrågavarande verbs konstruktion
hos tre af de romerska skalderna, hvilkas vitsord i den-
na sak dock icke är det tillförlitligaste.

I materialets omsorgsfulla hopbringande ligger för-
fattarens hufvudförtjänst. Därjämte yttrar han sig i Cap.
I om hufvudfrågan, anslutande sig därvid på goda skäl
till den åsikt, som äfven uttalats af Lehmann, hvars be-
visföring förf, dock enligt egen uppgift icke känner. Ock-
så i de öfriga af delningarna ingå betraktelser öfver de
visserligen i det hela icke betydande resultat, som kunna
dragas af en så speciell undersökning.

På de ställen, förf, citerat, har han icke förfarit o-
kritiskt med texten, utan följt goda editioner och skär-

skådat läsarterna, någon gång till och med utan att det-
ta för hans ändamål hade varit oundgängligen nödvän-
digt, såsom t. ex. sid. 25 deflectere, där det åtminstone
hade varit tillräckligt att inom parentes anföra Bährens’
konjektur timendum jämte tumentem.

Tidskriftens läsare skola antagligen icke vilja följa
ref. i en utförligare kritik af arbetet. Vi kunna dock
icke undertrycka en allmän anmärkning. Förf, åtnöjer
sig vanligen med att inregistrera de särskilda fallen un-
der de uppstälda rubrikerna och fäster större vikt vid de
generella rektionsreglerna än vid de enskilda fallens art
och verbernas betydelse. Så måste man (sid. 20—21
abiungere) dock tveka att konstruera detta verb med da-
tivus, om äfven det till betydelsen alldeles motsatta
enkla verbet så konstrueras. Likaså är det icke troligt,
att abire (sid. 20) Stat. Theb. XI 669 styr det person-
liga victoribus.

Helsingfors F. Gustafsson.

Ny literatur.

Centerwall, Julius, Julianus Affällingen. En bild från
den döende antiken. Stockholm (Fritze) 1884. 234 s.
lit. 8:o. 3,50 kr.

Acta seminarii philologici Erlangensis edid. Iwanus
Mueller et Augustus Suchs. Vol. III. Erlangæ (A.
Deichert) 1884. 477 s. 8:o 8 M.

Denkmäler des klassischen Altertums zur Erläuterung
des Lebens der Griechen und Römer in Religion, Kunst
und Sitte. Lexikalisch bearbeitet von B. Arnold, H.
Blümner, W. Deecke . . . . und dem Herausgeber A. Bau-
meister. Mit etwa 1400 Abbildungen, Karten und Far-
bendrucken. München und Leipzig (R. Oldenbourg) 1884.
Stor 8:o. Lief. 1, 2. [Arbetet utkommer i omkr. 40 häf-
ten af 3 ark till ett pris af 1 M. för häfte och utlofvas
färdigt till utgången af år 1886.]

Ebeling, H., Lexicon Homericum. Composuerunt C.
Capelle, A. Eberhard, E. Eberhard, B. Giseke . . . Edi-
dit H. E. Voluminis I fasc. XV & XVI, pag. 801-912.
Lipsiæ (Teubner) 1884. Stor 8:o. 4 M.

Gregorovius, Ferdinand, Der Kaiser Hadrian. Ge-
mälde der römisch-hellenischen Welt zu seiner Zeit. Dritte
Aufl. Stuttgart (Cotta) 1884. 505 sid. 8:0. 10 M.

Lexikon, Ausführliches, der griechischen und
römischen Mythologie. Herausgeg. von W. H. Ro-
scher. Lief. 3. [ark. 12—17]. Leipzig (Teubner) 1884.
2 M. [Se N. R. n:o 12.]

Müller, Karl Otfried, Geschichte der griechischen
Litteratur bis auf das Zeitalter Alexanders. Fortgesetzt
von Emil Heitz. Bd II. Zweite Hälfte. Stuttgart (A.
Heitz) 1884. VI+462 s. 8:o. 6 M.

Nageotte, M. E., Histoire de la littérature grecque
depuis ses origines jusqu’au VI:e siècle de notre ère.
Paris (Garnier) s. a. 516 s. lit. 8:o. 3,50 fr.

Saalfeld, G. A. E. A., Die Lautgesetze der grie-
chischen Lehnwörter im Lateinischen nebst Hauptkriterien
der Entlehrung. Sprachwissenschaftliche Untersuchung.
Leipzig (Winter) 1884. XI+131 s. 8:0. 2 M.
505

NORDISK REVY 1883—1884.

506

Studniczka, Franz, Vermutungen zur griechischen
Kunstgeschichte. Wien (Konegen) 1884. 45 s. stor 8:o. 3 M.

Weber, Philipp, Entwickelungsgeschichte der Ab-
sichtssätze. Abtheil. I: von Homer bis zur attischen
Prosa. [Beiträge zur historischen Syntax der griechischen
Sprache. Herausgeg. von M. Schanz. Bd II. Heft. 1.]
Würzburg (Stuber) 1884. VII+138 s. 8:o. 3 M.

Romanska språk.

Briz, Francesch Pelay, Endevinallas populärs Ca-
talanas, acompanyadas de variants y confrontaments
ab endevinallas francesas, lituanas, vascas, gallegas,
italianas etc., seguidas de un aplech de endevinallas
modernas y coleccionadas per F. P. B. — Barcelona
1882. 232 sidor, 8:o. Pris: 10 realer.

Den katalanska literaturen har, som bekant, på de
sista tjugufem åren blomstrat upp med ovanlig rikedom och
fägring, och det icke blott på vitterhetens, utan äfven på
den historiska forskningens område. Särskildt har notarien
Francesch Maspons y Labros utmärkt sig genom sina för-
träffliga samlingar af folksagor (Lo Rondallagre, hvaraf
tre häften utkommit), folksägner (Tradicions del Vallés)
och barnlekar (Les Jochs de la Infancia), och äfven hans
svåger, den berömde skalden Briz, har i samma riktning
gjort sig högt förtjänt af sitt fädernesland genom samlan-
det af dess folksånger, hvaraf hittills fem delar utgifvits
på ett onekligen mästerligt sätt, i det texten försetts icke
blott med tillhörande melodier, utan jämväl med varianter
och jämförelser med andra folkvisor från vidt spridda håll,
i hufvudsak alldeles som bibliotekarien Bergströms upp-
laga af Geijers och Afzelii folkvisor. Nu senast har samme
man utsändt ett häfte, hvilket bär ofvanstående titel och
synes förtjänt af samma vackra vitsord, som öfveralt egnats
Las Cansons de la Terra.

En ganska naturlig förutsättning vore den, att i ord-
språkens och ordstäfvens förlofvade land äfven gissgåtan varit
lika omtykt, eftersom hon ju så att säga är syster med dem
och lemnar folk tillfälle att utveckla sin fyndighet och skarp-
sinnighet. Har det nu varit den indolens, som åtföljer ett
hetare klimat, eller någon annan orsak, altnog förhållandet
tyckes icke hafva varit sådant, åtminstone om man får
döma efter den tillgängliga literaturen. Medan denna är
nästan riklig för adagios och refranes, är den däremot
mycket torftig för gåtorna och erbjuder, utom några få
gåtor, som Milå offentliggjort i 1877 års årgång af La
Revue des Langues Romanes, mig veterligen, ingenting
annat än den år 1880 af pseudonymen Demofilo utgifna
samlingen, hvilken imellertid är hufvudsakligen kastiliansk.
Så mycket välkomnare är därför herr Briz’ bok, och det desto
hällre som den är katalansk. Utgifvaren tyckes hafva
tagit till förebild A. Rollands Devinettes, hvilka med skäl
blifvit mycket gynnsamt mottagna af kritiken, och han har
lyckats att lemna ett arbete, som på ett värdigt sätt sluter
sig till detta. I ett hänseende torde till och med herr
Briz hafva ett företräde, nämligen i den omsorg, som blif-
vit använd på ett felfritt återgifvande af de citerade främ-

mande gåtorna: så är t. ex. den enda svenska, som an-
föres, fullkomligt korrekt återgifven — något, som hvar
man vet, är ytterst sällsynt, när den äran vederfares oss, att
utländingar lemna svenska citat på svenska.

Omständigheterna medgifva icke här ett ingående i
detaljer. Meningen har endast varit att i all korthet an-
mäla tillvaron af ett arbete, som för de intresserade synes
vara förtjänt af den största uppmärksamhet.

Lund. E. Lidforss.

Foerster, W., und Koschwitz, E., Altfranzö-
sisches Übungsbuch zum Gebrauch bei Vorlesungen und
Seminarübungen. Erster Theil: Die ältesten Sprach-
denkmäler mit einem Facsimile. Heilbronn. Hen-
ninger. 1884. IVs. + 168 spalter. Pris 3 Mk.

Det är beundransvärdt, med hvilken idoghet våra vän-
ner tyskarne ploga och harfva och välta och mylla på
den romanska, särskildt franska språkforskningens fält.
Man kan göra sig en föreställning om hvad som be-
höfves för att stilla studiitörsten, då man besinnar, att
sedan 1879 Koschwitz utgifvit tre upplagor af de älsta
franska literaturalstren, att samtidigt med hans sista upp-
laga Stengel gaf en edition af samma literatur, och att
nu Koschwitz jämte Förster ånyo publicerat den — och
alla fem publikationerna äro dock blott rena textedi-
tioner. I sanning är det ej lätt att se, hvarför roma-
nisterna nu än en gång få till lifs Strassburgerederna
o. s. v. i den förut förefintliga och allom kända formen.
Men jämte de så ofta publicerade älsta texterna finnes i
den nya publikation, som vi här anmäla, Alexius enligt
tre parallelt trykta handskrifter jämte varianter ur
de två återstående och detta var en synnerligt väl-
kommen publikation. Vid de meddelade urgamla Glos-
sarierna synes mindre vikt vara att fästa, för så vidt
publikationen är gjord med afseende på föreläsningar och
seminariiöfningar.

Men just ur denna synpunkt är Alexius, behandlad
som den är, af mycken nytta. Då häraf finnes en af
mästarehand gjord kritisk edition, så är nybörjaren i till-
fälle att med denna som facit öfva sig i handskriftsgrup-
pering och textkritik på ett sätt, som ej gärna var för-
unnadt genom Stengels edition i Ausg. und Abh.

Att ingå i en detaljerad granskning af detta arbete
är ännu för tidigt, då blott dess så att säga inledande
del föreligger. Utgifvarne säga själfva i företalet: »Kla-
rast skola ändamålet med och planen i vårt arbete framgå
af den kommande delen, som, utom stycken passande för
textkritiska öfningar, äfven skall i literära produktioner
innehålla materialier till ett så fullständigt och så mång
sidigt studium som möjligt af de viktigaste fornfranska
dialekterna, hvartill såsom bihang skall fogas ett urval
af de älsta och mest karaktäristiska urkunderna till-
hörande de olika nordfranska dialekterna.» Om redan
nu, tack vare Alexiushandskrifternas paralella aftryckande,
det af Förster och Koschwitz företagna arbetet bör hälsas
med glädje, så blir dess fortsättning, om den svarar emot de
förväntningar, man har rättighet göra sig på grund af
prospektet och utgifvarnes höga vetenskapliga rang, ett
af de allra välkomnaste och nyttigaste arbeten, som sett
dagen på den romanska språkforskningens område.

J. V.
507

NORDISK REVY 1883—1884.

508

Foerster, W., Christian von Troyes Sämmtliche Werke,
I, Cliges. Halle. Niemeyer. 1884. LXXV+1353 s.
Pris: 10 Mk.

Armitage, Fr., Sermons du XII:e siècle en vieux pro-
vençal. Heilbronn, Henninger (i kommission). 1884.
LVIII+121 s. Pris: 3 Mk.

Naturvetenskap.

Lilljeborg, W., Sverges och Norges Fiskar II—III.
Upsala 1884. W. Schultz.

Länge har »Skandinavisk Fauna» af Sven Nilsson
varit det enda arbete öfver våra nordiska vertebrater,
som zoologen och naturvännen haft att rådfråga, och det
måste erkännas, att denna fauna ända intill senare tider
genom ett rikt innehåll och ett klart framställningssätt
väl fylt sin uppgift. Innehållet var så framstäldt, att
det tilltalade fackmannen såväl som naturvännen, och med
säkerhet har Sven Nilssons fauna mycket bidragit till att
väcka det intresse för natur, som utmärker en ej ringa
del af den svenska allmänheten. Det är dock nu om-
kring 30 år sedan denna fauna utkom, och under denna
tid hafva många för norden nya former anträffats, talrika
nya fyndorter blifvit iakttagna och viktiga biologiska för-
hållanden påvisade, hvilket alt gjort bristen på en tids-
enlig fauna kännbar.

För att afhjälpa denna brist företog sig Professor
W. Lilljeborg, själf en lärjunge åt Sven Nilsson, att ut-
arbeta ett nytt faunistiskt arbete för norden, hvilket en
gång färdigt lofvar blifva en prydnad för vår literatur.
Första afdelningen »Däggdjuren» utkom redan 1874 kom-
plett i tvänne band, omfattande ej mindre än 1088 sidor.
Utaf flera orsaker har författaren sedermera ansett det af
vikt att låta behandlandet af fiskarne föregå det af de
öfriga vertebratgrupperna, och ett af de mest talande
skälen härför är, att Nilssons flskfauna redan länge ej
kunnat anskaffas annat än på antikvarisk väg, och att
intet annat arbete, som kunnat ersätta denna, funnits att
tillgå. Första häftet af Lilljeborgs Fiskfauna utkom 1881,
och helt nyligen har detta efterföljts af ytterligare tvänne.
Redan författarens namn är en borgen för faunans strängt
vetenskapliga hållning, men, att döma af hvad som redan
är färdigt, tror jag mig kunna försäkra, att arbetet ge-
nom sitt gedigna innehåll vida öfverträffat förväntnin-
garne, hvilka i betraktande af författarens ställning inom
den vetenskapliga världen ingalunda voro små. Då man
tager hänsyn till, att de trenne häften, som denna anmä-
lan närmast gäller, räkna ej mindre än 782 sidor, och att
ändock endast de taggfeniga fiskarne (Acanthopterygii)
där afhandlats, så kan man redan däraf sluta till, huru
grundligt författaren tagit sitt ämne.

En jämförande granskning af författarens fauna och
andra lands faunistiska arbeten skall ovilkorligen utfalla
synnerligen gynnsamt för den förra, och man skall lätt
öfvertygas om, att vår literatur kommit i besittning af
ett arbete, som i vetenskaplighet står vida öfver hvad
flertalet andra land hafva att bjuda på i samma riktning.
Författaren ådagalägger också i denna sin fauna stor mång-

sidighet, en ovanlig kännedom om detaljer, som är nä-
stan enastående i sitt slag, samt en beläsenhet, som med
säkerhet är högst sällsynt. Hvad som isynnerhet utmär-
ker författarens arbete, är det stora utrymme, som lem-
nats åt behandlandet af de inre organen, specielt ben-
byggnaden, ett hittills hvad fiskarne beträffar jämförelse-
vis öbearbetadt fält. Det är också väsentligen härigenom
som författarens arbete tager steget framom andra faunor,
ty den rikedom på nya observationer och noggranna oste-
ologiska beskrifningar, grundade på fullkomligt själfstän-
diga undersökningar, som kännetecknar nämda fauna, är
man ej van att finna i dylika arbeten.

Med lika stor omsorg har författaren behandlat fi-
skarnes yttre karaktärer, och särskildt har han lagt sig vin-
ning om att framställa systemet så öfverskådligt som möj-
ligt. Utom ytterst detaljerade beskrifningar och korta,
väl begränsade diagnoser har han öfverallt infogat skema,
hvilka göra bestämmandet af arter och släkten till en
möjlighet äfven för personer, som äro mindre bevandrade
inom den zoologiska forskningens gebit. En ej ringa för-
tjänst hos Lilljeborgs fauna ligger just häri. På samma
gång den är så strängt vetenskapligt hållen, att den i
många afseenden kan göra anspråk på att vara en käll-
skrift, hvarur specialisten kan inhämta många nya och
viktiga upplysningar, på samma gång är den så affattad,
att den med större fördel än t. ex. Nilssons fauna eller
andra mera populära faunistiska arbeten bör kunna an-
vändas af personer, som ej göra anspråk på en högre ve-
tenskaplig ståndpunkt. Jägaren, fiskaren och naturvän-
nen måste helt säkert erkänna, att Lilljeborgs fauna gjort
det till en lätthet för dem att förvärfva nödig kunskap i
våra nordiska däggdjurs och fiskars karakterer, lefnads-
sätt och förekomst. Jag gör mig helt säkert till tolk
för alla zoologiens vänner, då jag uttalar den förhopp-
ningen och önskan, att Professor W. Lilljeborg ännu länge
måtte med obruten kraft få verka för zoologiens framsteg
i vårt land, och att han snart måtte blifva i tillfälle att
se sitt storartade faunistiska arbete fullbordadt.

Hj. Th.

Forssell, K. B. J., Studier öfver Cephalodierna.
Bidrag till kännedomen om Lafvarnes anatomi och
utvecklingshistoria. Med 2 taflor. 112 pag. Stock-
holm 1883.

Lichenologien horer til de Dele af Botaniken, som
lige til den senere Tid væsentlig har været studeret efter
en forældet og for Videnskaben lidet nyttebringende Me-
thode, da de fleste af dem, som have studeret disse
eiendommelige Dobbeltorganismer, have rettet sin Qp-
mærksomhed og sine Anstrængelser paa systematiske
Betragtninger, som ikke hvile paa en anatomisk-morpho-
logisk Grund. Den Strid, som har veret fort om den af
Schwendener fremsatte Theori, har dog for en stor Del
bragt Studiet af Laverne ind i et nyt Spor; dels ved
Schwendeners egne fortræffelige Arbeider, dels ved an-
dres er man dog nu kommen saa langt, at visse almin-
deligere Forholde ere blevne kjendte, om der end frem-
deles findes meget rige og vidtstrakte Felter, som vente
paa Bearbeidelse.
509	NORDISK REVY 1883—1884.	510

Til de Arbeider, som paa en modern videnskabelig
Maade behandler Laverne, horer ogsaa det Arbeide om
Cephalodierne, som er udgivet af Docent K. B. J. Fors-
sell, en Elev af Skandinaviens bekjendte Lichenolog,
Professor Th. Fries.

Laverne bestaa som bekjendt af to skildte Slags
Celler, nemlig Hypher (Sopceller) og Gonidier (Algecel-
ler); men hos visse Laver findes foruden de normale Go-
nidier ogsaa andre Algeceller, som ved en nærmere
Undersogelse vise sig at være indkomne udifra, og som
fremkalde Dannelser, der ved sin Form og Farve blive
let ioinefaldende og fra gammelt ere betegnede med det
forövrigt lidet velvalgte Navn Cephalodier. Forf. tager
Cephalodierne i en noget mere indskrænket Betydning
end tidligere Forfattere, og forstaar ved dem »de hos
visse Laver forekommende og med ulige Former frem-
trædende Dannelser, som indeholde en eller flere Alger
af en anden »Type» end Lavens normale Gonidier, og
som have opstaaet ved Samvirken mellem Hypherne og
Algen (eller Algerne)». Forf. gjennemgaar den ældre
Litteratur om Emnet, og det fremgaar deraf, at disse
Dannelser have været iagttagne allerede i det 17de Aar-
hundrede, men eredog egentlig forst paa den senere Tid
blevne nærmere studerede, og det især af Th. Fries,
Schwendener, Bornet, Winter og Babikof. Herefter gaar
Forf. over til at fremstille sine egne rige, og vel udforte
Specialstudier over Cephalodierne hos en stor Mængde
Lavslægter, en Fremstilling, som dog hovedsagelig kun
kan have Interesse for Lichenologer, og ender med en
Sammenstillen af Resultaterne, som vi nærmere skulle
redegjore for. Cephalodierne ere, dels af Forf., dels af
andre iagttagne hos omkring 100 Arter, som dog udeluk-
kende tilhore Archilichenerne. Visselig har Forf. hos
Phycolichener i nogle Tilfælder, saaledes f. Ex. Pelti-
gera canina (L), foruden de normale Gonidier ogsaa iagt-
taget Algeceller, som tilhore en anden Type, men Forf.
mener dog, at disse ikke bor regnes som Cephalodier, da
den fremmede Alge ikke foraarsager nogle mærkbart frem-
trædende Dannelser, som Forholdet i Regelen er hos
Cephalodierne, og meget hentyder paa, at den fremmede
Alge og Hypherne ikke samvirke. Cephalodierne kunne
findes paa den ovre, eller paa den undre Side af Thal-
lus og enten paa Overfladen, eller inde i det, undertiden
sidde de mellem de mindre Dele, hvoraf Lavkrusten be-
staar. Ja det kan hænde sig, at de opstaa paa selve
Protothallus, og naar da Krusten bliver udviklet, synes
de at danne integrerende Dele af den. Fremtræde Cepha-
lodierna paa den ovre Side af Thallus, afvige de i A1-
mindelighed, hvad Farven angaar, fra de omgivende Par-
tier, og ere i de fleste Tilfælder morkere, om de derimod
fremtræde paa den undre Side, afvige de mindre og ere
derfor vanskelige at observere.

Forf. indeler Cephalodierne anderledes end tidligere
Forfattere og har, som det synes været saa heldig, som
man kan være, naar det gjælder at indele saa tilfældige
og saa uden Grændser i hverandre overgaaende Dannel-
ser som Cephalodier. Forf. deler dem i »Cephalodia vera»
og »Pseudocephalodier.» De sidste dannes allerede ved
Sporernes Spiring i Protothallus, derved at de spirende
Hypher omslutte Algekolonier af en anden Type end de
normale Gonidier. »Cephalodia vera» deles atter i »Cepha-

lodia epigena (perigena)», som have fremkommet paa den
ovre Side af (eller omkring) Thallus, og »Ceph. hypogena»,
som have udviklet sig fra den undre Side af Thallus.
Ever af disse deles atter efter Cephalodiernes Udseende
i mindre Grupper, som dog vel neppe kunne holdes
skarpt fra hverandre. De Alger, som træffes i Cepha-
lodierne, tilhore folgende Algefamilier: Nostocaceæ, Sti-
gonemaceæ, Scytonemaceæ, Chroococcaceæ og Oscillariaceæ.
Af disse optræde Nostocaceæ meget almindeligt, derimod
Oscillariaceæ yderst sjeldent som Cephalodiealge. Hos
samme Lav, ja til og med i samme Cephalodium kan
findes flere forskjellige Alger.

Hvad Cephalodiernes Hyphevæv angaar, efterviser
Forf., at dette har flere Uligheder, end man hidtil har
antaget. Hos Nostoccephalodierne forgrenes i Alminde-
lighed Hypherne meget rigt og udsende mellem Algecel-
lerne talrige, fine Hyphegrene. Fra disse udgaa siden
mindre og yderst fine Grene, mellem hvilke der siden
danner sig Anastomoser. Nogle Undtagelser beskrives
nærmere. Hos Stigonemacephalodierne overgaar i Almin-
delighed det hele Hyphevæv til et yderst finmasket Væv,
hvori man ikke kan sjelne de enkelte Hypheelementer.
Hos Gloeocapsa-cephalodierne ere Hypherne meget kort-
cellede og mere gelatinöse. Mest uforandrede vise baade
Hypherne og Algen sig hos Scytonema-cephalodierne,
hvor Hypherne vise samme Udseende som i Thallus’
Marvlag.

Hvorledes Cephalodierne fremkomme og udvikle sig,
fremgaar tildels af den allerede refererede Inddelning af
dem. Naar de cephalodiedannende Algeceller komme i Be-
roring med Hypherne, erholde nemlig disse en foroget
Udviklingsevne, saa ‘de forgrene sig stærkere og omspinde
Algekolonien. Samtidigt dele Algecellerne sig rigeligt,
hvorved Cephalodiet tiltager i Volum. I de hypogyne
Cephalodiers Udvikling forefindes store Uligheder, idet
Algekolonierne kunne have trængt mere eller mindre ind
i Thallus, ja til og med saa langt, at Cephalodiet frem-
træder paa den övre Side. Hvorledes Algecellerne trænge
op i Thallus, er imidlertid noget, som Forf. ikke har
kunnet eftervise og ikke tillfredsstillende kan forklare,
noget som dog er let undskyldeligt, da det vistnok vil
være forbundet med ganske store Vanskeligheder.

Særligt interessant er efter Referentens Mening Afsnit-
tet om Forholdet mellem de cephalodiedannende Algeceller og
Lavthallus. Forf. efterviser her, att der mellem Cephalodi-
ernes Alger og Hypher findes en mutualistisk Symbiose,
d. v. s. et Samliv, som befordrer begge Organismers Ud-
vikling, og Forf. fremsætter Formodninger om, hvordan
denne Vexelvirkning kan tænkes. Fra et Schwendeneri-
ansk Standpunkt, bemærker Forf., maa Symbiosen mellem
Hypherne og de normale Gonidier ansees for nodvendig,
mellem Hypherne og Cephalodiegonidierne mere tilfældig.
Laven kan saaledes existere uden de sidste, men deres
konstante Forekomst hos visse Laver hentyde dog paa, at
de muligens kunne være Laven til Nytte. »Cephalodie-
algens Forhold til Lavthallus og især til Hypherne viser
store Overensstemmelser med de normale Gonidiers For-
hold til Hypherne, og Sporgsmaalet om Cephalodierne
staar derved i en nær Förbindelse med den Schwendener-
ske Lavtheori», siger Forf. og Ref. kan heri kun istem-
me; om man skal komme til Forstaalse af, hvorledes de
511

NORDISK REVY 1883—1884.

512

eiendommelige Dobbeltorganismer, som kaldes Laver, ere
opstaaede, da vil dette vistnok opnaaes ved et noiagtigt
Studium af Cephalodierne, hvortil Forf. ved sine omhyg-
gelige Undersogelser har gjort en god Begyndelse.

Paa Basis af sine Undersogelser afviser Forf. med
fuld Ret en Del ubefoiede Invendinger, som ere gjorte mod
Schwendeners Lavtheori, men udtaler sig mærkværdigt
nok forovrigt i saa vage Ord, at hans eget Standpunkt
lige overfor denne Theori ikke bliver klart.

Da Nylander mener, at Cephalodiernes normale og
konstante Forekomst hos visse Laver bevise, at de ikke
kunne være foraarsagede af endophytiske Alger, gjor
Forf. med Rette opmærksom paa en Del analoge og vel
kjendte Tilfælder, saaledes Nostoc hos Azolla, Gunnera
og Cycas og andre Tilfælder.

Tilsidst gjor Forf. opmærksom paa, at om det end er
saa, at Cephalodierne ere Resultatet af et tilfældigt Sam-
mentræf, er det dog paatageligt, at Algens Nærværelse
og Beroring med Hypherne ikke er den eneste Betingelse
for Cephalodiernes Dannelse, tværtimod tyder meget paa,
at der forefindes Tilpasningsforholde, hvis Betydning ikke
maa undervurderes; man finder saaledes paa samme Lo-
kalitet og sammen med cephalodieforende Laver, ogsaa
andre Laver, som ikke have Cephalodier, og de cephalo-
diedannende Laver udvikle dem ikke uden ved Beroring
med visse besternte Alger.

Stockholm. A Wille.

Bibliografi.

Linnström, Hj., Svenskt boklexikon. Åren 1830—
1865. Del. 1. 2. Sthm 1867—1884. 4:o. 995 + 928 s.

Med det nyligen utkomna dubbelhäftet 57—58 af
senare delen har detta storartade verk ändtligen —post
varios casus — hunnit öfver alfabetets sista bokstaf
och ett stycke in på supplementet. Det första häftet ut-
gafs 1867. I en å detta häftes omslag trykt anmälan
beräknas arbetets omfång till omkring 50 ark
och utgifningstiden till ett år. Nu äro 240 och ett halft
ark trykta och 16 år förflutna sedan 1867. Långa ti-
der har arbetet alldeles legat nere; så t. ex. från 1872
ända till 1879. Mången fruktade väl, att författaren ta-
git sig vatten öfver hufvudet, och att den svenska lite-
raturen åter skulle komma att riktas med en af dessa
torser, som för den samma äro så utmärkande. Lyck-
ligtvis hafva sådana farhågor icke sannat sig. Med nyss-
nämda år 1879 återupptogs arbetet, och med hvilken
energi det sedan drifvits, torde framgå däraf, att då
vid den tiden endast 20 häften voro utgifna, hafva från
1879 120 häften utkommit. Äfven i verkets inre historia
kan året 1879 sägas bilda en vändpunkt, i det planen
i flera riktningar utvidgas. Härmed sammanhänger, i
förbigående sagdt, arbetets största brist. De första häf-
tena äro utarbetade efter en betydligt mindre omfat-
tande plan än det följande. Helgjutenheten har härpå
blifvit lidande, och denna brist kan blott delvis godtgö-
ras genom det vidfogade supplementet.

Sådant hr Linnströms boklexikon nu, i viss mening
fullbordadt, föreligger, utgör det ett verkligt monumen-
talt arbete. Till omfånget är det det största biblio-
grafiska verk, som någonsin utkommit i Sverge, och äf-
ven hvad inre värde, fullständighet, noggrannhet och på-
litlighet vidkommer söker det sin like. Att fullständig-
heten är blott relativ, är något som faller så af sig själft,
att det vore en fåvitskhet att tillräkna författaren detta
som ett fel. Han har dock närmat sig den, mera än man
af dylika arbeten är van att fordra, och knappast skall
något af större betydenhet hos honom sökas förgäfves.
Och om ett och annat af mindre vikt saknas, så gifver
hr Linnströms lexikon å andra sidan vida mer än titeln
utlofvar. Där nyare upplagor af en bok utkommit un-
der den af hr L. behandlade tiden, redogöres äfven för
de föregående, som falla utom denna tid. Sammaledes
för äldre editioner af klassiske författare. Svenskars
utrikes trykta arbeten äro upptagna. Om de här före-
kommande författarne lemnas korta biografiska notiser,
som utgöra ett godt förarbete till ett svenskt författar-
lexikon. Icke ens i fråga om dessa hors-d’oeuvre så
dylika fall har hr L. nöjt sig med att tro på trykta
källor, utan så vidt möjligt hämtat sina uppgifter ur
första hand. Följden blir här som öfveralt en pålit-
lighet, som icke kan nog värderas. På tal om full-
ständigheten må slutligen med beklagande anmärkas,
att hr L. ej vågat sig på att upptaga tidskrifters och
lärda sammelverks uppsatser och afhandlingar, äf-
ven då de icke förekomma i särtryck. Nödvändigheten af be-
gränsning vid ett arbete, som i alla fall visat en sådan
benägenhet att svälla ut i oändlighet, kan man nog inse,
men en utvidgning i denna riktning hade varit särdeles
önskvärd och utgjort en ytterligare stor förtjänst.

Emellertid får man vara hr Linnström tacksam för
hvad han verkligen gifver. Det är sannerligen vackert
så. Hade man öfriga perioder af den svenska literaturen
lika väl behandlade i bibliografiskt afseende, så vore den
svenska bibliografien att lyckönska. Om det oerhörda
arbete, som här är nedlagdt, om den flit och ihärdighet,
som tagits i anspråk, kan den i dylika saker oförfarne icke
göra sig någon föreställning. Komma så härtill de högst
betydande ekonomiska uppoffringar, som hr L. icke tve-
kat att underkasta sig för att bringa sitt verk till full-
bordan, så torde det icke vara för mycket sagdt, att han
förtjänar ej blott tacksamhet utan rent af beundran.
Om man säger, att hans boklexikon är en verklig guld-
grufva ej blott för bokvännen och biblioteksmannen utan
för forskaren och vetenskapsidkaren i allmänhet, så är
det ingen tom fras utan fullaste sanning. Vi sluta vår
med hänsyn till verkets betydenhet alt för knapphändiga an-
mälan med en liflig önskan, att det snart med tilläggets
fullbordan måtte föreligga fullständigt afslutadt.

E. H. Lind.
513

NORDISK REVY 1883—1884.

514

Universitetsangelägenheter.
Upsala.

Större konsistoriet.

Den 10 maj. Kanslern hade enligt ankommen skrifvelse be-
viljat 6,000 kr. från universitetets reservfond för uppförande af
en byggnad för astronomiska observatoriets behof.

Till Filénsk stipendiat hade kanslern utnämnt docenten Pfan-
nenstiel.

Prågan om bortgifvande af innevarande års understöd från
K. Oscar II:s jubelfestdonation företogs till behandling. Teologi-
ska, juridiska och medicinska fakulteterna hade förklarat sig icke
hafva någon vetenskapsidkare att i detta hänseende föreslå, hvar-
emot fil. fakultetens humanistiska sektion föreslagit docenten A.
G. Noreen och matematisk-naturvetenskapliga sektionen docenten
A. N. Lundström, hvarefter den af konsistoriet utsedda komitén
förordat doc. Noreen till understödets erhållande, men då en af
komiténs ledamöter, professor Thalén, varit af skiljaktig mening
och ansett understödet böra lika fördelas mellan docenterna No-
reen och Lundström, hade komitén öfverlemnat ärendet till större
konsistoriet för vidare behandling. Sedan under den diskussion,
som i frågan uppstod i konsistoriet, några af dess ledamöter yr-
kat, att understödet måtte odeladt tillfalla docenten Noreen, men
däremot andra yrkat fördelning däraf mellan docenterna Noreen
och Lundström, yttrade sig konsistoriets ledamöter hvar för sig,
därvid professorerna Hammarsten, Johansson, T. Nordling, Hägg-
ström, Löfstedt, Landtmanson, Hagberg, V. Nordling, Hede-
nius, Rabenius, Ribbing och rektor prof. Sahlin på anförda skäl
förordade, att understödet måtte tilldelas docenten Noreen, men
professorerna Tullberg, Hammarstrand, Clason, Alin, v. Schéele,
Schultz, Fries, Lundquist, Cleve, Thalén, Daug, Nyblom, Myrberg
och Holmgren på likaledes anförda skäl tillstyrkte anslagets lika
fördelning mellan docenterna Noreen och Lundström; och hade
således konsistoriet med 14 röster mot 12 biträdt den sistnämda
meningen, hvarom skrifvelse skulle afgå till kanslern.

På af stipendiets inspektor, professor Rydin, anförda skäl för-
klarades de 4 sökandena till Thunska resestipendiet inkompetenta.
(Docenterna Schück och Melander hade icke styrkt, att de äro i
sådana ekonomiska omständigheter, att de kunde med stipendiet
hugnas, fil. kand. Brate hade ej intygat, att han är född i Stock-
holm eller Småland, och fil. kand. Munthe hade ännu icke till-
bragt 7 år vid universitetet, som stipendieförfattningen bestämde
såsom vilkor för stipendiets erhållande.)

Fil. licentiaten G. E. Axelson, som innehaft 4 novembersti-
pendiet under läsåret 1882—83, hade inlemnat en berättelse öf-
ver sin vetenskapliga verksamhet under vistelsen vid Kristiania
universitet, och skulle berättelsen öfverlemnas till biblioteket.

Det från filos, fakultetens matematisk-naturvetenskapliga sek-
tion inkomna protokollet angående de önskningsmål, som sektio-
nen ansett böra framläggas för nästa riksdag, remitterades till
drätselnämden.

Ett från filos, fakultetens humanistiska sektion inkommet pro-
tokoll af den 30 sistl. april i fråga om framställning till nästa års
riksdag för upprättande af en personell e. o. professur i nordiska
språk åt docenten A. G. Noreen begärdes hvilande på bordet till
konsistoriets nästa sammanträde.

Tillsattes åtskilliga lediga stipendier.

På förekommen anledning fann konsistoriet skäligt föreskrifva,
att de, som för närvarande innehafva de Lidbeckska stipendierna,
må, så länge de uppbära dem, i sådant hänseende årligen hvar-
dera tilldelas 450 kr.

Teologiska fakulteten.

Den 14 maj. Anstäldes teologie kandidatexamen med stud.
A. Lundström, norrl.

Tillstyrktes vik. kollegan J. V. Anders ansökan om befrielse
från de praktiska öfningarna.

Den 15 maj 1884. Föreslogs, att e. o. professoren Sundelin
måtte erhålla förordnande att under den nya tjänstledighet, som
beviljats professoren Johansson för innevarande maj månad, fort-
farande jämte egen befattning uppehålla professoren Johanssons
föreläsnings- och examinationsskyldighet.

Juridiska fakulteten.

Den 4 mars. Aflades juris utriusque kandidatexamen af fil. d:r
A. F. Raphael, göteb.

Den 17 mars. Hos fakulteten hade den komité, som till-
satts för afgifvande af utlåtande rörande universitetets behof af
ökadt antal docentstipendier hemstält, att fakulteten ville afgifva
yttrande angående det antal fasta docentstipendier, som fakulte-
ten önskade till sitt förfogande erhålla Då nu fak. tog denna
fråga i öfvervägande, så beslöt fak. framhålla, att de lärarekraf-
ter, öfver hvilka fak. nu kunde förfoga, ingalunda stode i behö-
rigt förhållande till det ständigt växande lärjungeantalet inom
fak. __detta hade vårterminen 1880 varit 170, men uppginge
denna termin till 309 — och att fakulteten, för att på någorlunda
tillfredsställande sätt kunna upprätthålla undervisningen, ound-
gängligen behöfde utom de tvänne fasta docentstipendier, som
redan stode till fakultetens förfogande, åtminstone ytterligare trenne,
så att fakulteten kunde förfoga öfver trenne fasta docentstipen-
dier för allmän svensk lagfarenhet, rättshistoria och romersk rätt
samt öfver tvänne för stats-, förvaltnings- och finansrätt samt
nationalekonomi. — Fakulteten ville också särskildt påpeka, hvil-
ken stor betydelse dylika stipendier kunde hafva för höjandet af den
juridiska bildningen i vårt land, då genom dem tillfälle bereddes
mer begåfvade yngre jurister att under anställning vid universi-
tetet förkofra sina teoretiska insikter; härigenom skulle icke blott
utvecklingen af vår juridiska literatur främjas, utan äfven på
många sätt vinnas fruktbringande resultat för vår juridiska prak-
tik samt en ökad samverkan mellan teori och praxis uppkomma.

Den 21 april. En fakultetens f. d. lärjunge hade till fakul-
teten öfverlemnat en summa af 400 kronor att under inneva-
rande termin användas till de juridiska studiernas båtnad; och
beslöt fak., att denna summa skulle såsom premium tilldelas fil.
kand. Hj. Hammarskjöld.

Den 20 maj. Till innehafvare af ett kungligt stipendium för
juris studerande utsågs C. Lagerlöf, värml

Den 27 maj. Aflades juris utriusque licentiatexamen af E.
Trygger, göteb.

Medicinska fakulteten.

Den 2 april. Anmäldes förordnande för E. L. Wåhlén att
vara underläkare och för J. M. Bohmansson att vara amanuens
vid akad. sjukhuset.

Anmäldes Kgl. M:ts föreskrift, att e. o. professuren i med.
och fysiol. kemi skall tillsättas.

Prof. Fristedt valdes till dekanus för nästa läseår.

Den 6 maj. Anmäldes fullmakt för D:r O. V. Petersson att
vara e. o. professor i pediatrik och prakt, medicin.

Anmäldes kanslersbref ang. fortsatt anslag under nästa läseår
till undervisning i histologi.

E.	Wåhlén utsågs till innehafvare af Altins stipendium.

Filosofiska fakulteten.

Den 19 april utnämndes fil. lic. C. A. M. Lindman, smål.
till innehafvare af Dicksonska stipendiet.

S.	d. afgafs yttrande angående f. d. docenten lektor P. G.
S. Jacobsons tjänstgöring.

S.	d. upprättades förslag till det Faltzburgska stipendiet.

Den 9 maj beslöts anställande af promotion och utverkande
af venia promovendi.

S.	d. bedömdes de latinska skrifprofven, som aflagts den
24 April.

S.	d. förnyad behandling af det Faltzburgska stipendiiförslaget.

S.	d. till innehafvare af de lediga Kon. Karl Johans stipendi-
erna utsåg fakulteten docenterna K. B. J. Forssell och K. Melander.

S.	d. Såsom examinatorer i st. f. de ordinarie professorer,
hvilka i egenskap af censorer vore frånvarande under examens-
perioden, blefvo föreslagne doc. C. E. Sandström för professor
Löfstedt,e. o. professor J. M. Sundén för prof. Häggström, samt
doc. M. Falk för prof. Lundqvist.

(Prokanslerns förordnande d. 12 maj.)

Filosofiska fakultetens

Humanistiska Sektion,

Den 9 april tjänstledighet tillstyrkt för docenterna H. Schiick
och J. A, Lundell.
515

NORDISK REVY 1883—1884.

516

30 april beslöt sektionen göra hemställan, att bland riksdags-
petita måtte upptagas anslag till en personell e. o. professur i
nordiska språk för doc. A. G. Noreen.

Den 15 maj aflades filos, licentiatexamen af kand. E. Brate,
VD. och K. G. Grandinson, Sthlm.; förordades fil. lic. L. A. An-
derssons anhållan om förkortad spikningstid för sin gradualafhandling.

Matematisk-naturvetenskapliga sektionen.

Den 19 april förordade sekt, en af prof. Tullberg gjord
framställning om ett anslag å 750 kronor för anskaffande af glas-
kärl för zoologiska museets behof.

S.	d. nedsattes en komité, bestående af professorerna Fries,
Hildebrandsson och Lundqvist, för afgifvande af förberedande ytt-
rande rörande docenternas ansökan om förhöjda vikariatsarvoden
och hum. sektionens förslag i samma syfte.

Den 7 maj tillkännagafs, att kanslern d. 16 april beviljat
tjänstledighet åt doc. A. L. A. Söderblom för utländsk resa; be-
viljat 100 kronor såsom arvode åt en e. o. amanuens vid kemiska
laboratoriet under prof. Cleves frånvaro under april månad och
500 kronor hvardera åt docent. Ekstrand och Widman för första
halfåret för deras tjenstgöring vid det kemiska laboratoriet.

S.	d. afgaf sektionen yttrande rörande docenternas ansökan
om förhöjda vikariatsarvoden

S.	d. förordade sektionen såsom riksdagspetita följande
framställningar :

af prof. Daug om ett anslag å 1,500 kr. för det matem.semi-
nariet;

af prof. Lundqvist om ett årligt anslag å 500 kronor föi-
materiel till undervisningen i mekanik;

af prof. Tullberg om ett årligt anslag å 500 kronor föl-
en amanuensbefattning vid universitetets zool.-zootomiska in-
stitution.

Den 17 maj aflades fil. lic. ex. af kand. S. A. Arrhenius
upl., H. E. T. Adlerz östg., A. Wirén östg. och A. G. Högbom, norrl.

S. d. afgaf sekt, yttrande öfver humanistiska sektionens för-
slag angående höjandet af arvoden åt professorernas vikarier.

S. d. tillkännagafs, att kansl. den 6 maj tilldelat doc.
E. Pfannenstiel ett Filénskt legat och beviljat ett anslag af 6,000
kronor såsom bidrag till uppförande af ett stenhus för den me-
teorologiska institutionen.

Akademiskt tryck.

Johansson, C. E. Om apologetikens begrepp. Ups. 1884. 156 s. 8:o.

Behm, O. P. The language of the later part of the Peterborough
chronicle. 1. Phonology. 2. Inflection. Göteborg. 1884.
VII + 88 s. 8:o.

Arrhenius, S. A. Recherches sur la conductibilité galvanique
des électrolytes. I, II. Sthm. 1884. 63 + 89 s. + 1 pl.
8:o (Särtryck ur Bih. till vetenskapsakad:s handl.).

Nyström, J. F. Bidrag till svenska handelns och näringarnas histo-
ria under senare delen af 1700-talet. Första delen. Från
början af merkantilsystemets förfall till myntrealisationen
1776. Ups. 1884. 144 s. 8:o.
Grandinson, K. G. Studier i hanseatisk-svensk historia. I. Ti-
den till 1332. Sthm. 1884. 98 s. 8:o.

Andersson, Aksel. Om Johan Salbergs Grammatica svetica. Ett bi-
drag till kännedomen om 1600-talets svenska. Ups. 1884. 100 s. 8:o.
Brate, Erik. Nordische lehnwörter im Orrmulum. Halle a. S.

1884. 80 s. 8:0 (Särtryck ur Paul u. Braune, Beitr. z.
Gesch. d. deutsch. Spr. u. Lit., X bd.).

Lund.

Examina.

Den 10 maj. Juridisk kandidatexamen af Assar Åkerman sk.
och filosofisk licentiatexamen (ämnen: nordiska språk, historia
och statskunskap) af fil. kand. J. A. Kempe kalm.

Den 16 maj. Filosof, licentiatexamen (ämnen: estetik, nordi-
ska språk och nyeuropeisk linguistik) af fil. kand. Theodor Has-
selqvist, sk.

Akad. Af handlingar.

Den 14 maj. Ventilerade jur. kand. Joh, Hjelmerus, sm. föl-
docentur en afhandling med titel: “Bidrag till svensha jordegan-
derättens historia“. I. 4:o 94 sid.	.

För vinnandet af filosofisk doktorsgrad hafva följande afhand-
lingar utgifvits:

af e. o. biblioteksamanuensen, fil. lic. friherre Hans Hugold
von Schwerin, sk.: “Herodots framställning af Europas geografi“.
8:o. 207 sid. med 1 kolor. karta. Att ventileras den 26 maj.

af fil. lic. Joh. O. Nilsson, gb.: “De mutationibus scenæ, quœ
sunt in fabulis Grœcorum“. 66 sid. 8:o. Att ventileras den
28 maj.

af e. o. amanuensen vid geologiska institutionen fil. lic. J. C.
Moberg, sk.: "Cephalopoderna i Sveriges kritsystem, I. Sverges
kritsystem systematiskt framstäldt“. 45 sid. 4:o med 1 öfver-
siktskarta. Ventilation den 29 maj.

af fil. lic. S. Tessing, sk.: “De compositis nominibus Æschyleis
et Pindaricis“. 2 + 148 sid. 8:0. Ventil, den 30 maj.

af läroverksadjunkten, fil. lic. Karl Wallin, vg.: “Bidrag till
kännedomen om isomera toludemonosulfonsyror“. 62 sid. 8:o.
Ventilation den 30 maj.

För medicinska doktorsgradens vinnande framställer t. f. la-
boratorn, med. lic. Hans Bendz, sk., till offentlig granskning: “Om
förekomsten och betydelsen af varices i oesophagus vid hinder
inom portåderkretsloppet, särskildt vid cirrhosis hepatis“. 59
sid. 8:o.

Till docent i matematik är den 15 maj förordnad e. o. ama-
nuensen vid fysiska institutionen fil. lic. A, Rosén.

Under rektors och prorektors frånvaro har sedan 12 maj i
enlighet med statuternas § 51 rektorsembetet utöfvats af profes-
sor Broomé.

Till erhållande af filosofisk doktorsgrad vid slutet af inneva-
rande termin hafva 10 anmält sig.

Innehåll:

Uppström: Öfversikt af Straffprocessen.

Edfeldt: Om den Boströmska filosofien.

Nyblæus: Om Boströms idélära.

Tegnér: Gustaf Mauritz Armfelt.

Gustafsson: Svensk fornforskning 1882—83.

Friedlander: Gustaf III som dramatisk författare.

Dietrichson: Antinoos.

Österberg: De structura verborum apud Flaccum, Statium, Martia-
lem.

Briz: Endevinallas populars Catalanas.

Foerster & Kosehwitz: Altfranzösisches Übungsbuch.

Lilljeborg: Sverges och Norges Fiskar.

Forssell: Studier öfver Cephalodierna.

Linnström: Svenskt boklexikon.

Universitetsangelägenheter (Upsala, Lund).

Nordisk Revy’s
andra årgång utgifves under instundande aka-
demiska läsår 15 Sept. 1884--31 Maj 1885 med
16 nummer.	.

Då tidningens spridning ej motsvarat de om-
kostnader, som varit förenade med densammas
utgifvande, ha vi funnit oss föranlåtna att för den
kommande tiden höja prenumerationspriset till 6
kr. per årgång postarvodet inberäknat.

Upsala i Maj 1884.

R. Almqvist & J. Wiksell.