Nr 14. 30 April 1884. NORDISK REVY tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenheter under medverkan af Prof. A. % Alin, Prof. I. N. Almkvist, Bibl.-aman. A. Andersson, Fil. Kand. R. Arpi, Fil. Lic. A. Bendixson, Doc. y. E. Berggren Doc. H. Bergstedt, Fil. D:r M. Billing, Labor. M. G. Blix, Doc. K. H. Blomberg, Doc. S. y. Boëthius, Doc. A. L. Bygdén, Prof. P. T. Cleve, Doc. O. A. Danielsson, Doc. D. Davidson, Bibliotekar. A. C. Drolsum, Doc, y. A. Ekman, Doc. A. Erdmann, Doc. H. von Feilitzen, Doc. K. B. T.Forssell, Adj. P. A. Geijer, Prof. C. Goos, Prof. F. Gustafsson, Prof. y. Hagströmer, Prof. S. F. Ham- marstrand. Prof. S. E.Henschen, Prof. H. II. Hildebrandsson, Prof. Edv. Hjelt, Doc. H. Hjärne, Prof. H. Lljfding, Doc. O. V. Knös, Prof. I. S. Landtmanson, Prof. L. F. Leffler, Bibl.-aman. C. H. E. Lewenhaupt, Bibl.-aman. E. H. Lind, Doc. Y. A. Lundell, Prof. C. G. Lundquist, Doc. A. N. Lundström, Jur. Kand. C. O. Montan, Prof. C. R. Nyblom, Doc. K. Piehl, Doc. A. F. Schagerström, Fil. Kand. F. von Scheele, Doc. J. H. E. Schlich, Doc. S. A. H. Sjogren, Bibl.-aman. C. G. Stjernström, Prof. U. R. F. Sundelin, Doc. A. L. A. Söderblom, Prosekt. T. LI. Théel, Doc. P. y. Vising, Doc. C. Wahlund, Doc. 0. Widman m. fl. utgifven af Docenten Adolf Noreen, Upsala. Förläggare: R. ALMQVIST & J. WIKSELL. UPSALA, R. ALMQVIST & J. wiksell’s boktryckeri. Teologi. didoxn TV dodexc anoovolov x. t. 2. vzo Qi- Xo^sov Bqvsvviov, uqvqorollvov Nxounôalcç. Kon- stantinopel 1883. Tatiani Diatessaron, den fullständiga texten till Cle- mens Romani bref, didazn rov Jodezc dnoGrolcov och den fullständiga grekiska texten till Acta Thomæ utgöra de skatter, hvilka nu inom en helt kort tid af forskare, som gynnats af en lycklig tillfällighet, blifvit skänkta åt den teologiska vetenskapen. Af dessa genom sin höga ålder betydelsefulla arbeten blefvo de tvänne sistnämda först förlidet år tillgängliga för allmänheten, och om offentlig- görandet af den nämda texten till Acta Thomæ har ref. i M 3 af denna tidskrift talat. En skrift med namnet dideyn (diJaycu) rov dnocvolov omtalas visserligen af Eusebius, Atanasius, Nikeforus och Rufinus, men denna har för oss hittills varit okänd. Nu skulle man möjligen kunna sätta i fråga, huruvida den af Bryennius upptäkta dideyn zooY Jwdezce dnocroktov är samma skrift, som Eusebius m. fl. omnämner; men att detta verkligen är händelsen, har utgifvaren på ett, såsom det synes, fullkomligt tillfredsställande sätt ådagalagt. — Till sitt omfång är denna »de tolf apostlarnes lära» gan- ska ringa, alldenstund hon i detta afseende endast mot- svarar ungefär de tvänne första kapitlen af Lukas’ evan- gelium. Men med afseende på sitt innehåll är hon af så mycket större betydelse, ty genom de föreskrifter, hon lemnar om dopet, bönen, fastandet, nattvarden, söndagens firande, församlingens förhållande till apostlar (ordet be- gagnas här i betydelsen af kringresande predikanter) och profeter m. m., sprider hon ljus öfver flera hittills dunkla punkter på det kyrkliga området under det andra århun- dradet, från hvars förra hälft hon daterar sig. Skriften innehåller 16 kapitel, af hvilka de 6 första framställa och beskrifva tvänne vägar, lifvets och dödens; i det 7:e lemnas föreskrifter, om hur dopet bör förrättas, att det bör ske i rinnande vatten, till Fadrens, Sonens och den helige Andes namn, men undantagsvis äfven ge- nom begjutning; i det 8:de talas om fastandet och bönen; det rätta fastandet bör ske på onsdagen och fredagen och icke på måndag och torsdag, på hvilka dagar endast skrymtarena fasta. Såsom den rätta formen för bönen framställes Fader vår; detta skola de trogne bedja tre gånger om dagen. — I 9:e och 10:e kapitlen lemnas föreskrifter om nattvarden; här anföras tre tacksägelse- böner, af hvilka två föregå utdelandet af brödet och vi- net och den tredje följei- efter det samma. Med dessa böner bör menigheten uttala sin tacksägelse, men »profe- terna» äro ej bundna vid dem. Därefter talas det om apostlar, profeter och lärare, om deras förhållande till församlingen och hennes till dem, samt hur man bör för- hålla sig mot genomresande kristna. Åt profeterna skall församlingen gifva »förstlingen» af allt hvad hon har; men finnes ingen profet i församlingen, skall förstlingen gifvas åt de fattige (kap. 11—13). — På Herrens dag skall man komma tillsamman och »bryta brödet», sedan man först bekänt sina öfverträdelser ; i nattvardens firande må ingen deltaga, som felat mot sin broder, utan må de först försona sig med hvarandra (kap. 14). — Till bisko- par och diakoner skall man välja män, som äro bepröf- vade och värdige Herren, och de böra hedras på samma sätt som profeterna och lärarne (kap. 15). — Det sista kapitlet innehåller uppmaningar till vaksamhet och bere- delse till Herrens ankomst; i de yttersta dagarna skola nämligen falske profeter uppstå och laglösheter alt mer tilltaga, och då skall världsförvillaren uppenbara sig. Alla människor skola då ställas på prof, och många skola då »taga anstöt» och förgås. Men de, som äro uthållige i tron, skola frälsas. Då skola »sanningens tecken» visa sig och de rättfärdige uppstå och gå Herren till mötes, då han kommer med alla de heliga. 423 NORDISK REVY 1883—1884. 424 Den inledning, utgifvaren låtit föregå texten, är syn- nerligen utförlig, grundlig och upplysande. Högst önsk- ligt hade det dock varit, att den samma icke skrifvits på grekiska, ty det kan väl icke vara något tvifvel under- kastadt, att intresset för den skrift, om hvilken vi här talat, och för de historiska upplysningar, utgifvaren lem- nar om den samma, skall sträcka sig till långt flere än dem, hvilka i det grekiska språket icke finna något större hinder för att kunna tillfredsställa detta intresse. J. E. B. Filosofi. Staudinger, Franz, Noumena. Die "transcen- dentalen“ Grundgedanken und die “Widerlegung des Idealismus.“ Darmstadt, Brill, 1884. 4 M. 144 ss. Staudingers arbete är ej af samma allmänna intresse som det i förra numret af N. R. anmälda af Natorp. Ej därför att det skulle stå efter dennes i klarhet och skärpa och i de behandlade problemens intresse, utan därför att det rör sig inom ett område, nämligen Kants kunskapsteori, hvilket långt mer än Descartes’ synes vara ett svårtillgängligt och outredbart område; och oak- tadt S. med en ovanlig klarhet afgör vissa till detta område hörande frågor, oaktadt han dessutom gifver vä- sentliga bidrag till den slutliga lösningen af vissa af Kants problem, kvarstår dock så mycket outredt, att vårt omdöme om arbetets allmänna intresse förblir riktigt. Hvad spelar Ding an sich för rol inom det kantiska sy- stemet, och hvad är betydelsen af den nya «transcenden- tala» synpunkt, öfver hvilkens införande i filosofin Kant är så stolt, dessa äro de frågor som S. söker i samman- hang med hvarandra besvara. Anmälaren känner sig för egen del öfvertygad att förf, gifvit ett riktigt svar på den förra frågan, men måste tillsvidare inställa sitt om- döme om svaret på den senare. • Man har alt sedan kritikens första framträdande påpekat, att hon är uppbygd på en motsägelse, i det hon förutsätter och utgår från något, om hvilket hon dock uttryckligen lär att man ingen kunskap kan äga — näm- ligen just Ding an sich. Man har sökt att bortförklara denna motsägelse genom att göra gällande, det Ding an sich i det kantiska systemet endast spelar rolen af ett gränsbegrepp. Denna uppfattning är oriktig; det har Kuno Fischer visat. Hvad mer är; Kant har själf uttryckligen opponerat sig mot densamma och han har i andra upp- lagan af sin kritik ägnat ett särskildt kapitel åt veder- läggningen af den form af filosofi, hvilken han i så fall ansåg sig skola komma att tillhöra, nämligen idealismen. Kants eget system är visserligen idealism, men transcen- dental idealism, förnekar visserligen, att vi veta, hvad tingen i sig äro, men tillskrifver oss vetande, att tingen i sig äro. Den idealism, som Kant vederlägger är den som lär, att vi endast ha kunskap om våra egna förnim- melser och dessas verklighet. Man har svårt att förlika denna vederläggning med Kants upprepade gånger framhållna lära, att vi ingen annan kunskap ha än öm fenomen, och att fenomen intet är, om vi abstrahera från vår kunskapsförmåga, då ju detta synes innebära, att fenomenen intet annat är än våra egna förnimmelser, och dock måste man fasthålla möjligheten af en sådan förlikning. Fenomenet är feno- men, men fenomen af något. I fenomenet är ett Ding an sich oss gifvet, och vi hänföra våra fenomena för- nimmelser på ett Ding an sich, utan att dock därigenom vinna kunskap om hvad tinget i sig är, detta är Kants lära. Han säger ju klart och tydligt: «kropp betyder icke blott den yttre åskådningen i rummet, utan äfven tinget i sig själft, som ligger till grund för denna åskåd- ning.» Ungefär, säger Staudinger, som den solbild vi se i vattnet visserligen icke är någon verklig sol, men dock utgör en uppfattning af solen, nämligen såsom hon speglar sig i vattnet. Så förstå vi ock betydelsen af Kants vederläggning af idealismen; denna lär att vi en- dast äga kunskap om våra egna förnimmelser; Kant åter söker visa, att vi ej ens skulle äga denna kunskap, om vi ej i våra förnimmelser ägde medvetande om något af våra förnimmelser oberoende ting i sig. Staudingers framställning af hela denna Kants lära om tinget i sig är särdeles tillfredsställande; viktiga upp- slag gifvas äfven i frågan om det transcendentalas be- tydelse. S. söker visa, att Kant ej själf alltid förmått fasthålla denna i sin renhet, och söker därför att på kan- tisk grundval bygga vidare och därigenom rädda sig från de motsägelser och svårigheter, i hvilka Kant invecklat sig. Arbetets egentligen bestående förtjänst utgöres dock af framställningen af «Ding an sich.» A. B—n. Liebmann, Otto. Die Climax der Theorien. Strassburg, Trübner, 1884, 113 ss., M. 2,50. Liebmann är en af det nuvarande filosofiska Tysk- lands mest kände skriftställare. Hans förnämsta arbete, »Zur Analysis der Wirklichkeit», som utkom i sin andra upplaga 1880, visar äfven, att han förtjänar denna popu- laritet. I motsats mot de författare, hvilka söka vinna fast grund i filosofien genom att ansluta sig till något histo- riskt gifvet system, söker L. bryta sig en själfständig väg. Att han endast genom att lösa de från Kant i arf gångna filosofiska problemen kan göra sin ställning verk- ligt själfständig och välgrundad, är gifvet. Att åter dessa problem fattas i samma form som hos Kant, beror på dennes dominerande ställning för det närvarande inom Tyskland. L. sysslar liksom nästan alla filos, skrift- ställare i Tyskland med frågan om erfarenhetskunskapens förhållande till en af erfarenheten oberoende kunskap (en kunskap a priori), med frågan om en sådan finnes, och i så fall dess betydelse för den mänskliga kunskapen. Själf upp- ställer han till att börja med, i öfverensstämmelse med och anslutande sig till Bacon, fordran på en ren erfaren- het, såsom den grund hvarpå vetenskapen har att bygga. Vid fortgången af sin undersökning finner han emellertid, att en sådan ren erfarenhet ej existerar, utan att män- niskan finner sig nödsakad till »interpolation» af vissa maximer i erfarenhetsvetenskaperna, hvilka icke äro här- ledda ur erfarenheten. L. bevisar ej vår rätt att göra dessa interpolationer, utan visar endast, att utan dem ingen ve- tenskap kommer till stånd. Den uppgift, som Kant sökte lösa i sin transcendentala deduktion, har han sålunda 425 NORDISK REVY 1883—1884. 426 ej löst; han har endast påvisat, att en sådan transe, deduktion är nödvändig; hans arbete har ock sin egent- liga betydelse genom att från i viss mån nya utgångs- punkter framhäfva motsatsen mellan det aprioriska och det aposterioriska och nödvändigheten att åstadkomma någon försoning af denna motsats. Men utom detta in- nehåller föreliggande arbete äfven något annat, nämligen ett försök till Klassifikation af de mänskliga kunskaperna. Indelningsgrunden är graden af hypotetiskhet hos dessa eller — hvilket kan betraktas som detsamma — den grad, i hvilken de mänskliga kunskaperna äro blotta teo- rier (Climax der Theorien). I motsats mot det, som är blott teori, sättes erfarenheten. Graden af hypotetiskhet eller ovisshet mätes efter graden af teoriens oberoende af erfarenheten. Fasthålles detta åskådningssätt i sin stränghet, så är erfarenheten det enda vissa, det som är oberoende af erfarenheten ovisst. Författaren framställer i förra delen af sin afhandling med klarhet denna sida af saken och de skäl, som tala därför, men slutet inne- håller, såsom redan påpekadt är, ett ännu bestämdare uppvisande af, att erfarenheten såsom ren erfarenhet är det ovissaste af alt. Arbetet motsäger sålunda sig själf; författaren är medveten därom och framhåller det själf. A. B—n. Edfeldt, Hans, Om den Boströmska filosofien. Nå- gra ord. 8:0, 59 s. Upsala, V. Roos. 1 kr. Historia. Svensk fornforskning 1882—1883. Den svenska fornforskningen har under de bägge sista årtiondena haft att glädja sig åt oväntadt stora framsteg och ett ganska lifligt erkännande och intresse såväl utom som inom vårt eget land. Som bekant äro den nya forskningsmetod och det nya system, som ännu i mannaminne gjort denna forskningsart till en veten- skap, först framstälda i Skandinavien, och den plats i främsta ledet bland den unga vetenskapens målsmän i Europa, som de nordiska forskarne således redan från början intagit, hafva de vetat häfda och bevara intill den dag i dag är. Och de svenska arkeologerna hafva därvidlag ingalunda stått tillbaka. Den svenska allmän- heten har redan däri ett skäl att med intresse följa denna vetenskaps framsteg, såvida något annat skäl till dylikt intresse skulle behöfvas än ämnets stora foster- ländska betydelse. Och som bevis på tillvaron af ett sådant allmänt intresse behöfva vi blott anföra bildandet i de flesta landsändar af särskilda fornminnesföreningar och den stora mängd af enskilda fornsakssamlingar, som uppstått i vårt land. Men för att fornforskningen i Sverge skall få den utveckling, som är värdig dess redan vunna höga stånd- punkt, är centralisation i arbetet nödvändig. Arkeologen arbetar med den samling af fornföremål, som man med ihärdighet, vaksamhet och pietet så småningom kan sam- manbringa, men han behöfver mycket material, så myc- ket material som möjligt. Vårt land är icke tillräckligt rikt att på flera ställen anlägga mycket stora samlingar. Man måste då rikta hufvudintresset på ett enda stort museum, och ett sådant ha vi ock i statens historiska museum i Stockholm, som står under vård och inseende af Kongl. Vitterhets- Historie- och Antiqvitets-Akademien och närmast styres af en riksantikvarie. Detta museum har under nitisk och lycklig ledning blifvit stort och rikt, och det är ordnadt efter strängt vetenskapliga grun- der, men tillika så, att den kännedom, man där kan er- hålla om vår forntid, ligger lätt tillgänglig och de stora dragen lätt falla i ögonen. Men mycket behöfver ännu där göras. — Från enskilda fornvänners och från enskilda fornminnesföreningars sida hafva statens samlingar för en tid tillbaka fått röna en viss opposition. Man tykte, att »staten redan hade tillräckligt», större frihet borde lämnas enskilda personer och enskilda orter att själfva anlägga samlingar. En sådan frihet är naturligtvis be- rättigad, och den finnes också, men i alla händelser borde det mera enskilda intresset vara underordnadt det all- männare, de enskilda, mindre provinssamlingarnas under Centralmuseets (ty så borde det kallas; tyskarne ha ett Centralmuseum i Mainz). Också tyckas anspråken på oberoende gentemot den stora statssamlingen på de se- nare åren hafva tystnat, utan tvifvel därför att man alt- mer och mer allmänt lärt sig inse, att målsmännen för statens intressen haft rätt. Och på öfvertygelsens väg vinnes ju i sådana fall oändligt mycket mera än genom lagparagrafer, som ofta mera skada än gagna. Men ännu torde det finnas många för vår forntid intresserade i vårt land, som ej fullt insett den stora statssamlingens betydelse, sådan den nu är, än mindre hvad denna samling kan blifva och bör blifva i framti- den. Det måste då vara så mycket mera välkommet för den svenska allmänheten att, som nyligen skett, från kompetent, att icke säga kompetentaste, håll få dessa frågor utredda. Straxt efter det att nuvarande chefen för statens historiska samlingar tillträdde sitt ämbete, framlade han i en afhandling i Antiqvarisk Tidskrift VI med titel -»Statens historiska Museum och k. Myntkabi- nettet» ett fullständigt program för de under hans vård stälda samlingarna. Han visar där, hvad som redan i samlingen finnes, och hvad man i första hand ännu sak- nar, hvad man sålunda i första rummet måste anstränga sig att anskaffa, men han upprullar äfven en stort tänkt och varmt genomförd teckning af hvad man i framtiden kan åstadkomma — en af en enda genomgående och le- dande grundtanke besjälad, allsidig och detaljerad fram- ställning af den materiella kulturens (och naturl. så myc- ket af den andligas, som på sådan väg kan åtkommas) utveckling i Sverge från älsta tider intill våra dagar. Men för att detta skall kunna blifva verklighet, behöf- ves varmt och lifligt intresse för den stora fosterländska saken från alla håll i vårt land. Och till skapande af ett sådant intresse, till stegrande af det redan befint- liga synes dr Hans Hildebrands klara och varma upp- sats vara i hög grad ägnad, ty den ådagalägger tydligt nödvändigheten af, att fornvännerna underordna sina egna eller sina provinsintressen under det allmännas. Och de skola helt säkert icke häller själfva förlora på ett så- dant underordnande. Det stora museet kan och bör till gengäld understödja provinsmuseerna och kraftigt bidraga till befordrandet af deras särskilda ändamål. Det är af 427 NORDISK REVY 1883—1884. 428 1 vikt att icke blott anlägga samlingar och arbeta på de- ras ökande, utan ock att klart fatta den särskilda sam- lingens ändamål och naturliga omfattning, och framför alt att i första rummet se på hvad som kan tjäna att befordra den svenska fornforskningen i dess helhet. — I spetsen för den vetenskapliga fornforskningen i Sverge står Kongl. Vitterhets- Hist.- och Antiqvitets- Akademien. De af denna akademi utgifna talrika skrif- ter innehålla ock vanligen det viktigaste som i detta ämne skrifves. Utom sina handlingar, som utkomma mera sporadiskt, och där dessutom det rent historiska intresset är öfvervägande, utger akademien en särskild Antiqvarisk Tidskrift, som, hvad titeln anger, företrädesvis har till föremål det arkeologiska. Tyvärr utkommer den tämligen oregelbundet, hvilket i ännu högre grad gäl- ler om det nedan omnämda Månadsbladet. Detta är beklagligt, men arbetskrafterna äro få och arbetsfältet stort, och man får vara glad, att så mycket af stort in- tresse och vetenskaplig förtjänst blir utgifvet; detta är ju hufvudsaken, — att man kanske ibland får vänta ett eller annat år på fortsättningen af en afhandling, är en bisak. Med de otilräckliga anslag, akademien har till sitt förfogande, är sådant lätt förklarligt. Af Antiqvarisk Tidskrift har emellertid under de sista tvänne åren utkommit del. VI häft. 3 och 4 samt del VII h. 1—3. Den viktigaste afhandlingen, utom Hildebrands här ofvan nämda, som i dessa häften fö- rekommer, är otvifvelaktigt dr Oscar Montelius’ typologi- ska studie «Spännen från bronsåldern och ur dem när- mast utvecklade former». Dr M. redogör här för de hit- tills kända (en hel del först här bekantgjorda) former af äldre fibulor, spännen eller säkerhetsnålar, som äro funna i södra Europa (afhandl. utgör endast första delen af ett större helt, som skall behandla alla fibulor från brons- åldern och äldre järnåldern), och det rika materialet fram- lägges här ordnadt typologiskt. Hvad röra dessa itali- enska fibulor oss och vår forntid? — så kan man fråga, och så frågar sig helt säkert mången. Afhandlingen har naturligtvis närmast intresse för kännedomen om södra Europas bronsålder, och för den arkeologiska forsknin- gen i Italien måste detta arbete af den äfven där kände förf, vara af utomordentligt stor betydelse. Men medel- bart är arbetet af stort intresse äfven för oss. För de olika skedena i vår kulturutveckling måste man nämli- gen söka förutsättningarna söderut, och det är först i dessa gamla sydliga kulturländer man kan vänta svaren på åtskilliga frågor af stor och genomgripande betydelse för kännedomen om vår egen forntid. Också har dr Montelius, som, såsom bekant, särskildt gjort bronsåldern till föremål för ingående studier, icke ansett sig böra utgifva andra delen af sitt arbete »Sveriges forntid», som just skall omfatta bronsåldern, innan han under vid- sträkta resor och forskningar i de flesta europeiska land hunnit taga grundlig kännedom om motsvarande kultur- stadier därstädes. Sedan detta nu skett, vänta de sven- ska fornvännerna så mycket ifrigare på detta hans så grundligt förberedda arbete. Dr Montelius har behandlat sitt material typolo- giskt. Hvad beträffar betydelsen af detta uttryck, vill jag hänvisa till hvad dr Hans Hildebrand härom säger i inledningen till sitt arbete om de förhistoriska folken i Europa. Jag vill blott här nämna, att denna riktning inom vetenskapen för något mer än ett tiotal af år se- dan uppkommit här i Sverige, att metoden sedan flitigt i utgifna arbeten tillämpats af de svenska arkeologerna, och att efterföljare i utlandet ingalunda saknats. — Ny- ligen har dr Sofus Müller i Köpenhamn i en anmälan af dr Montelii ifrågavarande arbete, införd i den af samme dr M. redigerade Nordisk tidskrifts andra häfte för innevarande år, i viss grad stält sig i opposition mot denna riktning inom arkeologien. Men hans mening fö- refaller tämligen dunkel. Han tyckes förundra sig öfver, att dr M. uppstält »hypoteser» i st. f. att »bygge på iagttagelse». För det första är härvid att märka, att dr M:s typologiska undersökning väl, om någon, är bygd på iakttagelser, och för det andra, att det sättet att föra en vetenskap fram förmedelst uppställande af hypo- teser är lika gammalt som erkändt; men den hypotes, till hvars framställande undersökningar i en viss rikt- ning gifvit anledning, måste helt naturligt sedermera på andra vägar undersökas och därigenom till sitt värde pröfvas. Har då icke dr M. gjort detta? Jo visst. Han har först med sin för sådana, ofta mycket delikata, un- dersökningar skärpta blick typologiskt ordnat hela det rika materialet, och på grund af denna utredning har han sagt: denna form är den älsta, denna är yngre och uppkommen ur den förra, denna är yngst. Men se- dan sålunda hypotesen (man kan ju, om man vill, så benämna hans genom grundlig undersökning vunna åsikt) blifvit framstäld, har han pröfvat den genom att taga i betraktande alla andra på frågan inverkande omständig- heter, framför alt fyndförhållandena. Och hvad har händt? Jo, det af förf, på typologisk väg vunna resultatet har härigenom fått den eklatantaste bekräftelse. Detta borde väl vara ett lysande bevis på, hvad som verkligen ge- nom rent typologisk undersökning kan vinnas. Här fans tilgång att begagna flere vägar, men huru ofta är det icke som nya viktiga resultat kunna åtminstone tilsvi- dare ännu blott ernås just på typologisk väg? Det är för öfrigt en metod som så att säga går kulturutveck- lingen in på lifvet, i alla detaljer analyserar och disse- kerar de gradvis och småningom skeende förändringar (till ett bättre eller till ett sämre), som hos det menskliga arbetets produkter kunna spåras, förändringar som i de flesta fall skedde omedvetet eller oreflekteradt, men nu för oss framträda klart och tydligt såsom led i en sam- manhängande utveckling. De ofvan omnämda häftena af Antiqvarisk Tid- skrift innehålla för öfrigt: Smärre bidrag till textkritiken af svenska medeltidshandskrifter af K. F. Södervall och Hällristningar i Järrestads härad i Skåne af N. G. Bruzelius med ett tillägg af H. Hildebrand angående sättet för hällristningarnas åstadkommande. Bruzelii af- handling, som omtalar flera intressanta och för frågan om hällristningarnas ålder viktiga figurer, har fått vänta mycket länge på offentliggörande och innehåller därför ungefär detsamma, som förekommer i en upsats af rektor B. i kongressberättelsen 1874. Del VI af Ant. Tidskr. afslutas med en resumé af innehållet, skrifven på fran- ska språket. De hittills utkomna häftena (1—3) af sjunde delen innehålla en intressant uppsats af riksantikvarien Hans Hildebrand om Svenska riksvapnet och därmed sam- 429 NORDISK REVY 1883—1884. 430 manhängande frågor. Förf, sluter sig till prof. Esaias Tegnérs åsikt, att ättnamnet Vasa uppkommit af vapen- bilden, och visar, att denna ursprungligen förestält spet- sen af en dystlans, en lans som användes vid ridderliga spel. Vidare följer en afliandling af prof. H. Hilde- brandsson med titel Samling af bemärkelsedagar, tecken, märken, ordspråk ock skrock rörande väderleken, och till sist har bibliotekarien Harald Wieselgren meddelat 10 bref från den store Leibniz till den svenske språkforska- ren Sparfvenfelt, hvars förtjänst den förre tyckes ha högt värderat. Leibniz har om honom yttrat följande ord: »vix qvisqvam ipsi hodie par cognitione linguarum», och han har tillagt: »moderatius longe judicat quam vulgo Suedi soient, quibus judicium philavtia erga hanc natio- nem perturbat». (Forts.) Gabriel Gustafson. Kongl. Vitterhets Historie och Antiqvitets AkademiensMå- nadsblad, 142—144. Hans Hildebrand, Åverkan å den svarta jorden å Björkö. — Jordfynd från Stenåldern, Bronsåldern, äldre och yngre Jernåldern. — m. m. Svenska fornminnesföreningens tidskrift, femte ban- det, 3:dje häftet (J 15, 1883), Sthlm 1884. Innehåll: Svenska fornminnesföreningens sjunde allmänna möte i Skara den 18—20 juni 1883; S. Boije, Äro särskilda åtgärder önskvärda för bevarandet af runinskrifterna? F. Ödberg, Om Axevalla slott; 0. Montelius, Hvad vi veta om Vestergötland under hednatiden; H. Hilde- brand, Några ord om Vestergötlands äldre medeltids- konst (med 8 fig.); O. Granberg, Jan van Scorel och Gustaf Vasa; J. Nordlander, Om fingrarnes namn i sven- skan; Svenska fornminnesföreningens styrelse och ledamö- ter den 31 dec. 1883; Titelblad och innehållsförteckning till femte bandet. Som bilaga: Årsberättelse, Revisions- berättelse. Melusine, Revue de mythologie, littérature populaire, traditions et usages, dirigée par H. Gaidoz et E. Rol- land. Tome II, nr 1, 5 avril 1884. Sommaire: A nos lecteurs; De l’importance des usages populaires juridiques; L’origine des puces, conte du Velay; L’embrouillement des pieds, conte basque; Enquête sur l’arc en ciel; La légende de Pontoise, chanson; La femme au serpent, conte des Sauvages de l'Amérique du Nord; Une légende serbe sur les Moustiques; Bibliographie. 32 sp. stor 8:o. Paris, 1884. Pris 1 franc för hvart nummer (ett i månaden). Minnen från Nordiska Museet -— förut Skandinavisk- etnografiska samlingen —. Afbildningar af föremål i mu- seet jämte åtföljande text. Utg. af A. Hazelius. 5:e o. 6:e lift. Tvär 4:o, 6 pl. o. 26 s. Sthlm, Looström & K. För häfte 2 kr. Svenskt Diplomatarium från och med år 1401, utg. af Riks-archivet genom C. Silfverstolpe. 1:a delen. Åren 1401—1407. 4:e [slut-]hft. 4:0, s. 701—806. Sthlm, P. A. Norstedt & Söner. 3: 75. Svenska Biblioteket, l:a hft. 8:o. Sthlm, Fahlcrantz & K. 1:a afd. O. Sjögren, Allmän verldshistoria. 1:a hft. 64 s. 25 öre. Svenska flottans historia af P. O. Bäckström. 8:0, X o. 513 s. Sthlm, P. A. Norstedt & Söner, 6: 50. Literaturhistoria. Fehr, Isak, Studier i frihetstidens vitterhet. Den politiska visan jämte meddelanden om censuren och utländsk literatur i Sverige. Ak. afh. Upsala, R. Almqvist & J. Wiksell. (Pris 1: 50). Det är alldeles tydligt, att den akademiska literatu- ren inom den ästetiska professionens område alt mer och mer tagit riktning åt den historiska sidan af de ästetiska vetenskaperna. Och detta desto bättre! Under 1860-talet var det ännu rätt vanligt att finna våra doktorander di- sputera om någon liten enskildhet i den systematiska ästetiken. Dessa disputationer äro nu till allra största delen glömda och hafva näppeligen gjort annan nytta än att skaffa sina författare lagerkransar. Nya, samvetsgran- na detaljstudier på literaturhistoriens område — enkan- nerligen den svenska -—, utförda med nödiga arkivforsk- ningar och med en jämförande blick äfven på den all- männa literaturen, lända i helt annan grad vetenskapen till gagn och bära frukt i kommande tiders sammanfat- tande verk, hvilka måste hvila på dylika förarbeten. Det- samma gäller om konsthistorien. Och här finnes ännu mycket att göra, exempelvis i vår reformationstids literära historia, som är mycket litet genomarbetad, likaså på många andra områden af svensk literaturhistoria och konsthistoria. Författaren af ofvannämda afhandling har genom dessa studier lemnat några goda bidrag till kännedomen om vår svenska lite- ratur under frihetstiden. Såsom afhandling betraktad är boken kanske en smula lös, den är dels sammansatt af trenne icke direkt sammanhörande delar (den politiska visan, censuren och den utländska literaturen i Sverge), dels gäller i allmän- het, att syntesen är vida underlägsen analysen. Förfat- taren bringar icke litet nytt material, men detta hade kunnat samarbetas något säkrare och fastare. Emellertid lemnar afhandlingen äfven för specialforskaren på detta fält en hel mängd nya upplysningar, ej blott till frihets- tidens literatur, utan också till dess historia, liksom det kanske just vid forskningar inom denna tiderymd mer än inom någon annan framgår, i huru nära samband vår svenska literatnrs historia står med den politiska. Anmälaren skall tillåta sig några få anmärkningar vid arbetet. Författaren menar, att den engelska literaturen icke spelat den roll under frihetstiden, som man i allmänhet tillmätt den. Äfven om vi kunna i någon mån ge förf:n rätt häri, tro vi, att han å sin sida slår öfver till en motsatt ytterlighet. Däraf att icke engelska böcker före- komma i original i frihetstidens boksamlingar, eller att icke den tidens öfversättningar ske direkt från engelskan, bevisas intet annat, än att icke engelska språket var all- männare kändt, men medelbart verkade dess literatur ofantligt mycket isynnerhet på vår prosa och på hela tidens moralfilosofiska hållning. Det är orätt att säga, att genom öfversättningarna de egendomliga dragen borttogos. I ett arbete, som nu är under tryckning, har jag sökt att närmare uttrycka min uppfattning härutinnan: »Man har ofta velat betona ett visst omslag hos Dalin såsom en följd af hans utländska resa, antydande 431 NORDISK REVY 1883—1884. 432 att han förut skulle hafva stått i beroende företrädesvis af engelsk, efteråt af fransk literatur. Detta beror i någon mån på en missuppfattning — en missuppfattning, som till och med gått så långt, att man velat tala om särskilda »engelska» och »franska» perioder under fri- hetstiden. Det kan visserligen icke förnekas, att den engelska literaturen verkade ganska betydligt både på Dalin och på frihetstidens öfrige ledande män, men det är bestämdt orätt att skarpt skilja detta inflytande från det franska, enär inflytandet var samtidigt och det äfven är sannolikt, att den engelska strömningen leddes hit genom franska kanaler. Det är nämligen ett egendom- ligt faktum, att samtidigt därmed, att »den franska sma- ken» börjar göra sig gällande hos oss, har Frankrike sjelft tagit, hvad ideerna vidkommer, starkt intryck af Englands literatur. Å andra sidan är det ju ett faktum, att Englands vittra literatur står i starkt beroende af den franskklas- siska smaken. Det bör därföre fasthållas, att inflytandet utifrån under frihetstidens första skede var blandadt franskt engelskt, och att Englands literatur verkade på vår egen till stor del medelbart genom den franska.» Författaren finner det hufvudsakliga grunddraget i frihetstidens literatur i dess riktning på det politiska. Sant är, att frihetstidens intressen voro i hög grad po- litiska. Men vi kunna inom vitterheten nämna fyra be- tydande namn, som litet eller intet sysslat med politisk diktning: fru Nordenflycht, Creutz, Gyllenborg och Wal- lenberg; äfven Bellmans mest betydande diktning under frihetstiden är opolitisk; och ingen lär väl vilja neka till, att dessa fem gifva frihetstiden i hög grad dess literära fysionomi. Af de mera betydande skalderna är egentli- gen Dalin den ende, som odlar politisk poesi. De öfriga politiskt poetiske författarne äro — med undantag möjli- gen af Odel — dii minorum gentium, om de ens kunna räknas såsom »dii». Snarare finner jag frihetstidens li- terära grunddrag i prosans utveckling, i visorna (opoliti- ska så väl som politiska) samt i det franskklassiska dra- mats och hjeltediktens införlifvande med vår literatur. Författaren anför Atterboms ord om, att de band, som sammanhöllo ordenssällskapet Avazu och Wallassis, voro delvis politiska. Detta är mer än tvifvelaktigt. Enstaka dikter t. ex. till Stanislaus Leczinskys förmån bevisa härvid föga. Ordens egentliga syfte synes hafva varit att underhålla hänförelsen för tolfte Karl och att bevara hans ande bland Avazubröderna. Läser man namnen på ledamöterna, finner man om hvarandra blifvande hattar och mössor. Förfin tviflar på någon inverkan från Swifts »Tale of the tub» på Sagan om hästen. Omedelbar efterbild- ning föreligger här väl icke, men själfva stilarten är den- samma. I Argus förekommer en annan saga, »Erik hin götskes resa», som tydligen är imiterad från Swifts Brob- dignac. Rörande Dalins saga om Ängen (på rimmade hexa- metrar) anför förfin en uppgift af Nordin, att den skulle härröra från 1739. Detta är alldeles bestämdt ett miss- tag af Nordin. Sagan om Ängen tillhör otvifvelaktigt Dalins första period, äldre än eller samtidig med Argus. Hela styckets hållning är likartad med andra Dalins dik- ter från denna tid. Redan under Argustiden får Dalin ögat öppet för den rimmade hexameterns olämplighet. Till stöd för förfins andra uppgift från Nordin om, att de nio första stroferna i »Kämpevisan» emot hattarna tillkommit redan 1738, kan jag anföra en anteckning härom i en handskrifven samling Daliniana å Kgl. Bibl. Det stämmer icke illa med Dalins åskådning, som redan vid denna tid icke var hattvänlig, men är dock icke fullt öfvertygande. Det kunde kanske år 1742 vara lämpligt att låta påskina, att dikten var tillkommen redan 1738. Hvad »Svenska friheten» angår, är det ett misstag att anse den såsom uttryck för hattpartiets åsikt. Dalin var, när han skref den, snarast motståndare till hattarna, och visst icke hattvänlig. Det är en genom omsägning ålderstigen vorden missuppfattning att anse denna dikt för »rimmad hattpolitik»; tvärtom är den en stridsskrift emot alt partisplit ocn partihat, därtill kungavänlig så- som alt Dalins skriftställeri. För tillfället kom denna dikt emellertid hattarna till nytta. Författaren har märkt detta i någon mån, då han säger, att »de åsikter, som där framställas, äro ej hattpartiets, då det står på höjdpunk- ten af makt och ära, utan hattpartiets, då det är tvunget att stödja sig på konungamakten». Men han har icke tagit steget fullt ut, då han ansett dikten öfverhufvud vara en hattvänlig partidikt. Till de mest intressanta bidragen, som författaren lemnar, må räknas de biografiska meddelandena om Odel, Carelius och Stagnell. De anförda visorna böra ock läsas med mycket nöje. — Måhända hade någon uppskattning af deras värde såsom ästetiska alster varit på sin plats Såsom intressanta »biprodukter» vid förfins forsknin gar om vår politiska visa få väl betraktas hans anteck ningar om Censuren, hufvudsakligen grundade på Benzel stjernas censorsanteckningar, samt hans meddelanden om utländsk literatur i Sverge, hvartill han hufvudsakligen hämtat material ur tidens bokauktionskataloger. Hvad censuren angår, är det ett kapitel, som förtjänade en sär- skild utförligare forskning. Material därtill saknas nog icke. Ganska intressant är i detta afseende att genomgå något af censor rättadt manuskript, som lemnats till tryck- ning. — I boksamlingarna spelar latinet och vid sidan däraf tyskan (såsom den religiösa literaturens språk) samt så småningom äfven franskan hufvudrollen. Mot slutet af frihetstiden tar franskan öfverhand. Författarens förhoppning, att hans arbete skall vara till gagn för kommande forskare, skall utan tvifvel gå fullbordan. Karl Warburg. Hansen, P., Illustr. dansk Litteraturhistorie. 5—6 levering à 90 ore. Philipsen. Jämförande Språkforskning. Tidskriftsöfversikt. (Forts, fr. n:r 12.) Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung, herausgeg. von E. Kuhn und J. Schmidt. Bd. XXVII. Grekiskan är mest behandlad. Öfver nygrekiska förekomma ett par uppsatser af Hatzidakis Zur præ- sensbildung des Neugriechischen (s. 69 ff.), där han söker 433 NORDISK REVY 1883—1884. 434 att bestämma orsaken till den förvirring, som råder i mot- svarigheten mellan forngrekiskans och nygrekiskans præ- sensbildning och finner den ligga uti aoriststammarne. Ett exempel: alla forngr. vb. på -00 bilda i nygr. sitt pr, -wFw; orsaken till detta sammanfall är att söka i aora som af båda slutade på -woc. Vidare kan jag ej inlåt, mig härpå, ej häller på Die altgriechischen feminina au. -oç im Neugriechischen (s. 82 ff.). Wackernagel, som intar en framstående plats inom den grekiska språkforskningen genom sina undersökningar öfver vissa företeelser inom den grekiska vokalismen, sö- ker i Miscellen zur griechischen grammatik 1. Zur vocal- contraction, att bevisa en urgrekisk kontraktion af gj- >0 (gr. n). För denna åsikt vill han finna ett stöd i den eliska formen ßaaAass = urgr. *basilêves, som han säger måste uppstått genom urgrek, kontraktion af *ba- sile-éves och detta åter ur *basilejéves; men en sådan grundform är i högsta grad osäker, ty vill man hålla på Wackernagels förklaring af -8ig = skt.-ayus eller -ayus så kan ju lika väl en grundform ^basilejéves ansättas, och därmed försvagas detta stöd. Kommer härtill, att orden på -tus troligen ej äro bildade på ofvannämda sätt, utan af subst. -é med suff. -ert l.-u, hvilket antydes af nom. -ns: ar- kad. yqcqés, lagijç, kypr. isons o. s. v. (K. Z. XXIV, 300, Danielsson Gram. anm. I, 55 f.), så måste Besil.as alldeles lämnas utom räkningen. Den æoliska böjn. af vb. con- tracta kan ej häller bevisa W:s antagande, och den van- liga kontr. rf^ç o. s. v. blir ju i alla fall oförklarad. I 2. Die indefiniten relativa förklarar W. -TTI-, i de hom. onnos, önun, onnoTf o. s. v. samt æol. ÔTina, önnova, önncs på följande sätt: genom jämförelse med sådana sammanställningar i skt som yah kaç ca o. s. v. menar W., att vi för grekiskan ha att antaga samma juxta- position af ett relativ med ett indefinit, båda ursprungl. deklinerade, så att 0auç är äldre än Steg, lika så *Ss n(os, ov nov 89e no9i äldre än Snws, bnov, 0n69. Saledes måste formerna med lång konsonant förklaras genom assimilation af ursprungligt d + k, i Svve och *Snno; böjningen har inskränkts till senare ledet, och en konsonantförkortning har inträdt i det senare spraket, jfr nocci > noci, xéu1qc8 > zéuics. Man har således att förutsätta en böjning *Ss nos, *& nä *8 nno; och “8nno inträngde sedan i öfriga kasus och genera samt adverben. 3. ev im Ionischen und Attischen (s. 262 ff.) utgör en undersökning om, huru urgr. gva, evo, evi uppträda inom nämda dialekter a) eva, evo,^a, no hos Hom.: ßcolnc, Bcoulnog, nyion. ta 80; att. tä, fco; ßacAiä Basuléws. Urgr. ava, avo, > Hom. ne, no: vic, vnös, nyion. fa, sco (utom i flexionsändelser, där sa, 80), att. sa, ECD: ¥xsc, govg b) eve > Hom. ns: ßaaA^sc, nyion. 88: dwquéss 1. ne: qovnes att. -n: ßaat^Q, sporad. 88: Xaly.Aétç. ave > Hom. fit: viss, nyion. ne: néqos, att. 7: toluhararog. c) evi > Hom. ni: ITyÀqb- dons Bacilli = nyion.; att. sv: ßcmAA. ävi > Hom. ni: vni = nyion.; att. : xljs, Onöc. Om d) n als augment in digam- matisch auslautenden verben kommer W. till den åsikt, att det i att. är nästan uteslutande och hos Hom. säkert befintligt: neion, Noiyvyvvo; noycçounv noycodunv (C. I. A. 1, 423). Han anser det således för urgrek, och jämför det med skt. ävar, ävrni (Whitney §. 585). 4. Attisch a aus cap stöder W. på att. çrro < "alFiTTo < "FoeFixy, ‘Aidns < "Ai Fions, dés < “Jcb Fis; men däremot Jane < *daiver-. Homerisch ^v-s, lés und vedisch ayus af Collitz (s. 183 ff.). Denna sammanställning söker han stödja dels på bet. af ordet hos Hom., där det hällre kan öfversättas med ‘liflig’, ’kraftig’ än med ’god’, ’ädel’, dels på osanno- likheten af de etymologier, som förut gifvits; för öfrigt jämföres sammans, såsom aczc9is ’fast dastehend’ (icke ’schön dastehend’) o. s. v. Med afs. på formen nis lés, hvarur sedan av- uppstått, kan jämföras Bacilsés < "Bacilnés Zavg<(*Zns. Bland Verschiedenes af Brugman (s. 196 ff.) mär- kes: 1. Griech. csiqc und cloc, där han påvisar, att cçoc ej kan vara grekisk utveckling af &aiqc, hvarur blott kunde uppstå “çqc (jfr ceidco > (Jw), ej häller ur "d FéQuo > lesb. déQQc (> dsiqw, sål. oäkta diftong), ty detta måste ge "&qc (han jämför zuésw > uucv); och ett *a Fric > "c Fciqw måste likaledes ge "(qc. B. säger därför, att csiqc < "dFéqico, men cloo <* Fcqic < "Fric. »Med afs. på det ’prothetiska’ a- förhåller sig dFeQ-: Fr = dvq: To-cop <*vo-t o. d.» Med andra ord, man har här att tänka sig en tvåstafvig rot aver, som allt efter betoningen upp- trädt såsom avr och ver > "Fr- > "Fao (jfr dyx : necto). Med afs. på 2. Prakyt mettam = gr. uévqov, där B. förklarar mettam < *mitra-, är att jämföra hvad S. Gold- chmidt har att anföra däremot i Zeitschr. d. morgenl.. Ge- ellsch. 1883 h. 3. Intressant är Brugmans förklaring af n. pl. af &- stammarne i gr. och 1. (s. 199 f.), näml. att Tai, 9aci, istœ, literc ej äro analogibildningar efter zoi och det efter detta analogibildade 9soi af o-stammarna, utan att betrakta som ursprungliga dualer på ieu. -ai, jfr skt. n. d. f. të, sene motsv. rai, 9sci. Dessa ursprungliga dual, hade så mycket lättare att uppfattas som plural-former, sedan man i o-dekl. fått 9soi efter roi, i synnerhet som efter dual, från älsta tid vbt ofta stod i plur. På samma sätt har man att tänka sig utv. i lat.: istœ, equœ har trädt i st. f. *istas, equas (jfr osk. pas, scriftas, umbr. urtas n. pl. f.). Af intresse är Bartholom æ's förklaring af 9vyd- ine (s. 206 f.). Man har i det ursprungl. paradigmet att utgå från ieu st. *dhughater- (== skt duhitar-), som alt efter akcentens ställning antagit formerna *dhughater-, *dhughter- och *dhughtr-. Nu har B. redan i sitt arbete Arische Forschungen I uppstält följande ljudlag: media aspirata + tenuis (explosiva) > media + media aspirata redan ieu. Således *dhughater-, *dhugdher- och *dhugdhr-, hvaraf genom kontamination uppstått *dhugadher-, *dhu- gadhr > gr. *9vyd9sq-, "9vya9q- och Jvycrsq-, 9vyarq- för- klaras genom analogi efter de öfriga släktskapsorden på -ter-. Må så vara," att detta senare inverkat, men enklare synes vara att säga, att, sedan man fått *dhughater- *dhugdhr-, så har g inträngt i den förra formen, således *dhugater-, hvartill sedan bildats dhugatr-. 435 NORDISK REVY 1883—1884. 436 Der locativus singularis und die griechische i-decli- nation (s. 287 ff.) af J. Schmidt. Denna afhandling är otvifvelaktigt det viktigaste af de bidrag, som hittils in- flutit i XXVII bandet af K. Z. S. hår gjort till sin uppgift och har, enligt hvad man kan tycka, lyckats uppvisa den vediska lok. -à hos i-stammarne såsom ieu. genom jämförelse med de öfriga språken. Största delen af afhandlingen är ägnad åt förklaringen af vissa före- teelser inom den grekiska i-deklinationen. S. anför föl- jande skäl för sitt påstående, att den ieu. ändelsen i lok. af i-st. varit e: lit. szalè ’på sidan’ måste vara lok. af szalls; samma är förh. med ugne = skt. agnd, och in- genting hindrar att uppfatta fbg. ogni = ved. agnd. För samma uppfattning menar S., att fornir. dat. duil < *duli < *dülë, likasom det gall. Ucuete tala; lika så den lat. lok. -ë: peregrë, Carthagine, Tibure, rure, hvilkas -e ej kan vara förkortning af de jämsides stående formerna på -i (jfr umbr. ocre). Allt detta talar således för att antaga agnd vara en ieu. bildning. Ett annat bevis härför finner S. i den grek, i-dekl. Det är de homeriska formerna nô^oç, nôl^ï, udL^, ndÀ^aç 0. S. V., hvilkas Stam nöln- genom en längre undersökning visas kunna ljudlagsenligt uppträda blott i lok., som på äldre attiska inskrifter upp- träder med tillägg af det vanliga lok.-suff. -i såsom ndh^ dxqonéln = hom. nd).r]ï. En direkt motsvarighet till lok. “noln vill S. finna i tarent, ain < *aivë. Sedan man nu fått k6L^, så bildade man det öfriga paradigmet enl. föl- jande proportion: Baoulïi: nlni === Basilios: n6L°s = Bcoulneg: Ans o. s. v. Sedan går S. att rekonstruera den urgrek, böjn. af i-st., hvarvid Neyonolsvs är anmärkningsvärdt, i fall vi där för gr. ha ett spår af gen. ändelsen såsom blott -s, således att afdela -7oXeu-s och jämförligt med osk. He- rentateis och möjl. skt. agnés (af ieu. -*oi-s 1. -*ei-s). Lok. é finner S. i got. her såsom kompromissform af en lok. *hê (af en i-st.) och adv. hir(-i). Osäker förefaller den ieu. ljudlag, S. uppställer för att förklara, hvarför ej lok.ändelsen är -gi (sål. skt. *agndi): ieu. ei + kons, eller i slutljud > ieu. g. I Die entstehung der griechischen aspirirten perfecta förklarar S. (s. 309 ff.) dessa uppkomna genom analogi- bildning efter sådana former som zévqiq%a, zérquq9ov, vérqi- y&ah ekey%e, elley9ov, slléy9ct. Efter sådana former äro först hom. Jadéyarce, Jaudéyaro, Äqxazce o. s. v. bildade, se- dan har aspirationen inträngt i både med. och akt. Dessutom har S. i Die personalendungen -9a und -oar im griechischen visat, huru å ena sidan -9c inkommit från perf. i impf, och sedan spridts vidare, och å andra sidan, huru -sav från s-aoristen först öfvergått till aor. 2 och sedan till impf. opt. o. s. v. Orsak har i hvarje fall varit någon eller några formers sammanfallande t. ex. mellan pf. och impf, af vb slui och s-aor. och aor. 2 af t. ex. Baivu ("I-Bn-o-m, 2 p. *I-Bn-o(-o): ißrv, ißns). K. F. Johansson. Orientaliska språk. Tidskriftsöfversikt. (Forts, fr. n:o 12.) Den 14:de volymen af Journal of Roy. As. Soc. bju- der inom semitisk filologi intet af större vetenskapligt intresse. En liten uppsats af Bertin, »Suggestions on the Formation of the Semitic Tenses, a Comparative and Cri- tical Study» (14 ss.), borde visserligen göra det genom val af ämne, men behandlingen är ytterst ytlig, hvarken jämförande eller kritisk i någon grundligare mening och vitnar om en fullkomlig obekantskap med modern språk- vetenskap. I fråga om det semit, perfektet har förf, dock den enl. ref:s åsikt fullkomligt riktiga, men ännu aldrig af någon klart framhållna grundtanken, att alla dess for- mer äro ursprungligen nominalformer med possessiva pro- nominalsuffix. Prefixbildningen i imperfektet vill han däremot på det mest omöjliga sätt förklara ur samman- sättning med flere olika verbalstammar, som alla betyda »vara». För numismatici af stort intresse är Sauvaires på franska skrifna »Arab Metrology» (25 ss.), fortsatt från Vol. X. (1878), en öfversättning af den moderna arabi- ska författaren Ed-dehabi’s ytterst detaljerade och nog- granna undersökningar öfver alla i Orienten nu kurse- rande guld- och silfvermynts halt och vikt. Ett allmän- nare intresse erbjuder en uppsats af Muir, »The apology of Al-Kindy» (20 ss.), en kristen arab, som i sitt svar på ett bref från sin bäste vän, en muhammedan, framstäl- ler ett för sin tid förträffligt försvar för kristendomen mot islam. Granska läsvärd är ock Kays »Al-Kâhirah and its Gates» med förklaring af åtskilliga kufiska in- skrifter öfver Kairos portar. — Till den sanskritiska språkforskningen höra två obetydliga uppsatser »How the Mahabharata Begins» af Arnold, och ett »Sanskrit Ode addressed to the Congress of Orientalists at Berlin 1881» (8 ss.), by the Lady Pandit Ramabai (från Silchar, Assam), öfversatt af Monier Williams. Bättre är den dravidiska filologin representerad genom en liten upp- sats af Rice om »The poet Pampa» (5 ss.), som, född 824 i Sjaka, var den förste som skref episka stycken, »Adi Purana» och »Pampa Bharata» på Kannada eller Kar- nataka (Kanaresiska). Inom den indiska religionsveten- skapen lemnar den nyssnämde sanskritisten Williams en särdeles intressant framställning af »Die Vaishnava reli- gion with special reference to the Sikshâ-patrî of the Mo- dern Sect called Srâmi-Nârâyana» (28 ss.) efter en refor- mator, (född 1780 i Tjapai, en by n. o. om Lakhnau), som likt många andra sökt ur sitt förfall upphjälpa den moderna Hinduismen, eller som den med sitt enda inhemska namn rätteligen borde kallas Arja-dharma, »den ariska läran». Den buddhistiska arkeologin riktas med flere bidrag, Lillies »Buddhist Saint Worship» (9 ss.) och tre uppsatser af Simpson »The Buddhist caves of Afghanistan» (13 ss.), »A sculptured Tope on an old Stone at Dras, Ladak» (11 ss.) och »The identification of the sculptured Tope at Sanchi (3 ss.). Till allmän arkeologi kan hänföras Bayleys lärda och intressanta undersökningar »On the Genealogy of Modern Numerals» (42 ss.), där han söker uppvisa de indiska (d. v. s. våra arabiska) siffrors härkomst, från de hieroglyfiska taltecknen och genealogiska sammanhang med de i deras ställe nytjade 437 NORDISK REVY 1883—1884. 438 bokstafsformerna i olika alfabet. — Till den kinesiska filologien hör Kingsmill’s högst värdefulla, på inhemska källor grundade framställning af »The intercourse of China with Eastern Turkestan and the Adjacent Countries in the Second Century B. C.» (31 ss.). Äfven kinesisk etno- grafi erhåller ett litet, men innehållsrikt bidrag i de La Couperies notis »On a Lolo MS written on Satin» (4 ss.). Häraf framgår, att den i sydvestra delen af provinsen Le-chuen bosatta folkstammen Lolo för sitt från kine- siskan alldeles skilda språk*) nytjar ett alfabet, som Couperie å ena sidan vill identifiera med skriftformen på ett vid Harapa (nära Lahore) funnet stensigill (från 4:de årh. f. Kr.) och å andra sidan sätta i samband med kore- anska och japanska alfabet, för att därur om nagari- alfabetets uppkomst draga en slutsats, som han sedan tänker utveckla i en följande tidskriftsartikel »On the Eastern Alphabet and the Indo-Chinese Origin of the Indian writing». — Den afrikanska filologien represen- teras dels af Schöns »Grammatical Sketch of the Hausa Language» (42 ss.), som icke erbjuder något nytt utöfver hans 1862 utgifna »Haüsa-Grammar», dels ock af Custs for sin tid välkomna »Notice of the Scholars who have Contributed to the Extension of our Knowledge of the Language of Africa» (16 ss.), hvilken dock sedermera ersatts af samme förf:s nyss utkomna rikhaltiga »Sketch of the Mo- dern Languages of Africa» (2 voll. 1884) med 2 förträff- liga språkkartor. — En likartad välkommen vägledning för studierna på en del af det vidsträkta uralaltaiska språkområdet har samme ovärderlige Cust skaffat oss i ett bref från prof. Jülg »On the present State of Mongolian Researches» (24 ss.) med utförlig bibliografi. Ett annat bidrag på samma område lemnar Koelle i en lärorik mo- nografi, »On Tartar and Turk» (35 ss.), där han söker utreda den ursprungliga formen och betydelsen af dessa så ofta promiscue begagnade namn: tartar ej tatar, türk bättre än turk, bägge betydande »nomad», »vagabond», af en rot tar: tur.**) Måhända hör ock till samma språk- område det största och vida förnämsta af alla i denna Vol. innehållna arbeten, Sayces utomordentligt viktiga »The „Cuneiform Inscriptions of Van, deciphered and translated» (120 ss.). Dessa armeniska inskrifter, bekanta för redan 50 år sedan och publicerade i Journ. Asiat. (1840) efter kopior af en ung martyr på vetenskapens fält, Prof. Schulz (mördad af kurderna 1829), skilja sig från de tre på de Akämenidiska monumenten förekom- mande kilskriftsarterna, den persiska, den assyriska-baby- loniska och den (tilsvidare s. k.) mediska, och hafva flere gånger gjorts till föremål för lärde mäns (Hincks, Saul- cy's, Rawlinsons, Müllers, Lenormant's) undersökningar, men utan framgång. Slutligen trodde sig Mordtmann i ett grundligt och utförligt arbete »Entziffer. und Erklär, der armen. Inschr. von Van» (ZDMG. Bb. 26 och 31, 265 ss.) hafva nått det sökta målet, men detta arbete, som grundades på det ganska rimliga antagandet, att här före- *) Om detta språks sannolikt tibetiska släktskap hänvisar ref. till Cust’s “Sketch of the modern languages of the East Indies“ (London, 1878), där detta folk under formen Lolu äfven omnämnes såsom bosatt vid Mekhong-floden. **) Af Vambérys “Etymol. Wörterb. der turko-tatar. Sprachen“ (Leipz. 1878) synes det ref. otvifvelaktigt framgå, hvad dock förf, ej antyder, att man äfven för dessa språk får antaga olika af- ljudsstadier i roten. låge ett med armeniskan nära besläktadt språk, har an- setts fullständigt förfeladt, sedan Hübschmann (i Kuhns Zeitschr. b. 23) förklarade, att det af Mordtmann kon- struerade språket hvarken kan vara armeniskt eller ens iraniskt. Ännu olyckligare utföll ett försök af Robert (»Etude philol. sur les Inscript, cunéif. de l’Arménie», 1876), som utan en skymt af Mordtmanns lärdom och epigrafiska sakkunskap ville bevisa, att språket vore se- mitiskt (assyriskt). Att framställa, på hvad sätt Sayce lyckats, med ledning af en idé af fransmannen Guyard, dechiffrera denna nya art af kilskrift, som befunnits vara en konsekvent ombildning af den assyriska i dess under 9:de årh. f. Kr. brukliga form, tillåter icke utrymmet, lika litet som att ge ett begrepp om språkets art. Den som assyriolog med rätta berömde, men som kompara- tiv språkforskare ofta öfverskattade förf, nämner intet om språkets möjliga släktskapsförhållanden, men af flere grammatiska drag, saknaden af genus, deklination med 9 kasus, verbalstammarnas bildning m. m. vill det synas, som här förelåge ett uralaltaiskt språk. — Anmälningar af arbeten ingå icke i denna tidskrifts plan. Den ofvan anförda årgången af Journal Asiatique har sin förnämsta betydelse på det epigrafiska områ- det, äfven om man dit icke vill föra de egyptologiska artiklarna, som på senare tider utgjort en af denna tid- skrifts prydnader. Mariettes berömde efterträdare vid museet i Bulak, Maspéro, publicerar här »Les Chants d’amour du papyrus de Turin et du papyrus Harris n° 500» (43 ss.), i urskrift och öfversättning, hvilka erbjuda en öfverraskande likhet med »Höga visan». Till samma (hamitiska) språkfält hör äfven Bassets innehållsrika »Notes de lexicographie berbère» (62 ss.) från fyra olika dialekter: Rif, vid kusten ö. om Tanger, Djerba, Ghat och Kel-oui s om Tunis. — På det semitiska området finna vi utom- Devic’s literaturhistoriska upptäkt af »Ene traduction inédite du Coran», den första europeiska, skrif- ven på latin af en tysk fransiskanermunk Germanus i mediet af 17:de årh., och Huarts rätt obetydliga »Notes sur quelques expressions du dialecte arabe de Damas» (53 ss.) blott epigrafiska arbeten, men bland dessa ett af utomordentlig vikt, de Vogüé’s »Inscriptions palmyréni- ennes inédites» (50 ss.), som lemnar text och tolknings- försök till »en af de största, märkligaste och kostbaraste» hittills kända semitiska inskrifter. Det är ett palmy- reniskt senatsbeslut af den 18 April 137 e. Kr. rö- rande tull- och skatteuppbörden, som innehålles i denna af furst Lazaref upptäkta och kopierade bilingua (aramäisk grekiska) inskrift, hvars stora språkliga betydelse blifvit närmare uppvisad af Sachau (i ZDMG se ofvan). De likaledes enbart på inskrifter grundade sabäiska (himja- riska) studierna erhålla en rik tillförsel af vetenskapligt sofradt material genom en [fortsättning, af herrarne Deren- bourgs »Etudes sur l’épigraphie de Yémen (49 ss.), som innehålla 14 outgifna inskrifter i original och öfversätt- ning. Renan tolkar »Deux monuments” épigraphiques d’Edesse» (35 ss.), fotografier af stenskulptur, den ena med ett manligt hufvud, som Renan i strid med Sachau vill fatta som ett Kristusporträtt, och den bekante Cler- mont-Ganneau riktar den semitiske sfragistiken med en noggrann beskrifning af 49 »Sceaux et cachets israélites, phéniciens et syriens». (42 ss.). Till epigrafiken kan 439 NORDISK REVY 1883—1884. 440 också räknas Guyards små lärorika »Notes de lexicogra- phie assyrienne» (15 ss.). — På det indoeuropeiska området ger oss Darmesteter en fortsättning af sitt vär- defulla »Fragment d’un commentaire sur le Vendidâd» (22 ss.), och Feer ett utdrag af sina lärda och grund- liga »Etudes Bouddhiques. — Comment gn devient Arhatî» (34 ss.), d. v. s. uppnår den kvinnan tillkommande grad af fullkomlighet som motsvarar buddha för mannen. Men äfven här erbjuda de epigrafiska artiklarna största språk- vetenskapliga intresset, i synnerhet Barths »L’Inscription sanscrite de Han Chey» (11 ss.), en ort i Kambodja, och fortsättningar af Senarts »Etude sur les inscriptions de Piyadasi» (60 ss.), innehållande en jämförande framställ- ning af de nästan identiska edikten från Dhauli och Djaugada (jfr härtill Kerns art. »on the separate Edicts at Dhauli and Jaugada» i Journ. of Roy. As. Soc. 1880). — Slutligen finna vi äfven på det indokinesiska om- rådet en intressant epigrafisk studie i Aymonier’s »Quel- ques notions sur les inscriptions en vieux khmêr» (95 ss.). Khmêr är det inhemska namnet på Kambodjas folk och språk. Den särskilda afdelningen »Nouvelles et mélan- ges» innehåller bland annat »Quelques notes de lexicologie malaise» (7 ss.) af Devic, »Miscellanées chinois» (20 ss.), af Huart, innehållande utdrag af en resebeskrifning från provinsen Kiang-su, »Notes sur quelques passages des in- scriptions de Van» (6 ss.) af Guyard med viktiga tillägg till Sayces arbete, samt en utförlig och erkännande an- mälan (14 ss.) af Landbergs »Proverbes et dictons du peuple Arabe» af de Goeje (jfr N. Revy n:o7). Till sist innehåller denna årgång som vanligt en förträffligt vägledande »Rapport sur les travaux du Conseil de la, Société asiatique pendant l’année 1882—1883» (112 ss.), där Darmesteter gifver en af mer än 300 boktitlar och hänvisningar till tidskrifter åtföljd öfversikt öfver årets skörd på den orientaliska literaturens fält. H. A. Klassiska språk. Heinichen, Friedrich Adolf, Uebungen im la- teinischen Stil für obere Gymnasialklassen mit Hin- weisungen insbesondere auf Zumpts Grammatik und des Verfassers "Theorie des lateinischen Stils“. 3:e verbesserte Aufl.* Leipzig 1883, C. A. Koch. 148 s. 8:o. Pr. 2 M. Föreliggande »Uebungen» hafva flera förtjänster, som lätt falla i dagen, om man tager i betraktande några här och där gängse missförhållanden. Det är icke så ovanligt, att den s. k. temasvenskan, hvars största för- tjänst förlägges i dess korthet, endast består af några meningslösa »meningar», fullproppade med alla möjliga och omöjliga grammatiska svårigheter. Redan det fadda in- nehållet är tillräckligt för att väcka lärjungens afsmak för latinskrifningen. Kommer så därtill, att i hvarje ord * En äldre upplaga af dessa Uebungen är öfversatt och be- arbetad af f. d. Lektor A, Falk: Latinska skriföfningar etc. Sthlm J854. lurar en snara, och att i det skenbart lätta ligger en hund begrafven, då är latinets förhatlighet väl prepare- rad, och den gosse, som under sådana förhållanden kan förälska sig i den blodlösa dockan, hans hjerta måste af na- turen vara illa placeradt eller ock genom skoltvång bragt ur sitt rätta läge. Heinichens öfningar däremot utmärka sig fördelaktigt genom ett omvexlande och tilltalande innehåll. En annan med innehållslösheten sammanhängande brist är den, att de s. k. »stilarne» äro minst af allt några öfningar i stil. Men vill man tillgodose lärjungarnes stil, har man att undvika två ytterligheter, hvilka äro lika vanliga som förderfliga. Den ena består däri, att svenskan latiniseras. Härigenom är det visserligen möjligt att få ett godt resul- tat, men det är blott skenbart. Ty hvad man möjligen vinner i den latinska öfversättningens riktighet, det för- lorar man genom att förderfva lärjungens öra och smak för den svenska stilen. Och vinsten är i alla fall icke så stor, då lärjungen icke blir medveten om språkens olika egendomligheter. Den andra ytterligheten består däri, att man till öfversättning lämnar en helt och hållet mo- derniserad svenska med modernt innehåll. Ett specifikt modernt innehåll kan icke öfverflyttas till ett antikt språk. En sådan öfverflyttning blefve icke en öfversättning, utan en skapelse af ett nytt språk med det gamla som råämne. Den långt drifna moderniseringen vållar skolyng- lingen allt för stora svårigheter vid öfversättningen. Då finnas två olika sätt att gå till väga. Det ena är att med vidlyftig preparation lotsa honom igenom, det andra att lämna honom vind för våg. I senare fallet finner han, att litet eller mycket arbete föga gagnar, och för- lorar modet och lusten. I förra fallet förekommes hans själfverksamhet, då läraren öfvertagit hela ledningen och han själf får följa med som overksam passagerare. Nej, skall ynglingen få lust för ett ämne, så måste han känna sig själfständig och märka, att hans själfverksam- het kan något uträtta. Det är tillämpningen af denna grundsats som föresväfvat förf, som ändamål med dessa stilöfningar. Innehållet är taget från antik mark eller också från ett område, som är gemensamt för antiken och den nyare tiden. Tyskan är i allmänhet ansluten till det latinska uttryckssättet, men afviker därifrån, då dess egna lagar fordra det, och stundom när de medgifva det, för att göra lärjungarne medvetna om språkens olika na- tur. Svårare uttryckssätt och talesätt, som det större flertalet icke skulle finna, anmärkas i noter under texten, åtskilliga anmärkas före stycket utan signering af ordet för att icke gå lärjungens arbete i förväg. Stilsamlin- gen är ämnad för de öfre klasserna, det vill för oss säga den öfversta eller snarare öfversta afdelningen. Desi- deranda för svenska lärare (då den här ju icke kan be- gagnas af lärjungarna) hade varit en innehållsförteckning och ett register öfver de grammatiska och stilistiska svårigheter, som i stilarne exemplifieras. E. R. Lyth, P. G., De latinska verbens att-konstruktioner. En minneshjelp vid latinskrifning. 8:0, 34 s. Sthlm, Bokförlagsbyrån. 75 öre. Ciceronis, M. Tullii, orationes selectæ. VIII. In Catilinam I—IV. Pro Archia poeta. De imperio Cn. Pompeii. Pro Sexto Roscio Amerino. Pro Milone. Med förkl. anm. af R. Törnebladh. 4:e uppl. 8:0, 290 s. Sthlm, P. A. Norstedt & Söner. Inb. 3: 50. 441 NORDISK REVY 1883—1884. 442 Romanska språk. Pettersson, E. W., Om de franska hjelpverben under belysande jemförelse med språkbruket i lati- net, tyskan och engelskan. I Gäfle läroverks pro- gram 1882, 1883, I, II, XXXVII + XV sidor. 4:o. För en gång må det ske, att granskningen vänder sig mot korrekturläsningen, så odiöst än detta är. Men vid anförandet ur främmande språk af uttryck, som skola belysa regler eller annars gifva upplysningar, är det en viktig sak att aflägsna tryckfel. I ofvanstående arbetes första del finnas de dock i förfärande mängd och repre- sentera alla grader af betänklighet. Hvad lär oss förf, t. ex. i sista raderna af s. XXI, där han vill visa an- vändningen af avoir och être vid décamper med följande exempel: Les troupes ont décampé à la hate (sic) och Les troupes ont décampés (sic)? Lyckligtvis citeras käl- lan, Littré, som har: Les troupes ont décampé à la hâte och Les troupes Sont décampées. (I följande rad står: Vous ne truverez rein, il est décampé med tre blom- strande fel, utom det att exemplet ej finnes i Littré, såsom förf, uppgifver.) Man frestas tro, att le ver kan betyda glaset, då förf, säger det två gånger s. XX, eller att det finnes ett franskt verb dégéler, då förf, anför det fem gånger kort efter hvarandra s. XXIII; m. m. Då förf, lofvar oss ytterligare alster af sin penna, så tror ref. sig vara ursäktad för den gjorda anmärkningen och vågar äfven hoppas, att förf, ej däri skall se någon som hälst småaktighet. Skåda vi nu litet djupare, må det villigt erkännas, att arbetet har sitt berättigande och sin förtjänst. Det kommer till mötes ett kändt behof och gifver fullständi- gare än något annat arbete upplysningar om vissa an- vändningar af hjälpverben. Tyngdpunkten i afhandlin- gen är kap. VIII, som behandlar avoir och être vid en del intransitiva verb. Detta kapitel kan med fördel rådfrågas, och tack vare talrikheten af de upptagna fal- len skall sällan den forskande lämnas i sticket. Äfven bedömandet af hit hörande företeelser synes i allmänhet riktigt. Ett par anmärkningar af allmännare art torde ej vara obefogade. Dels är för en stor mängd exempel ej källan angifven; men i en aldrig så litet vetenskapligt hållen uppsats borde man aldrig röra sig med exempel, för hvilka ej tydliga hänvisningar finnas. Dels äro exem- plen ej alltid rätt sofrade och digererade. Därigenom sker, att det reflexiva uttrycket Ils se sont couché (sic) fort tard får gälla såsom exempel på neutralt användande af coucher I, s. XXI; il est trois heures sonnées tjänar så- som exempel på sonner böjdt med être I, s. XXXVI; en sats med gezweifelt skall belysa användningen af ver- zweifeln I, s. XXIV, såvida ej här åter föreligger något förtvifladt tryckfel. Att de många rent passiva uttryc- ken fått plats bland exemplen på neutrala verb, är o- lämpligt. Endast en detaljanmärkning skall ref. göra; den kan möjligen vara af någon betydelse. Det säges I, s. VI, mom. g), att aller med infinitiv kan stå i vilkors- satser med si. Denna regel är ej riktig; man borde tvärtom påpeka, att icke blott de vanliga futurerna, utan äfven detta perifrastiska är oanvändbart i dessa slags satser. Väl hör man i det vårdslösa dagliga talet både det ena och andra så användas, men i vårdad stil bör intetdera förekomma. Enstaka undantagsfall kunna på- träffas, och förmodligen har ett' sådant föranledt förf:s regel; det vore här särskildt önskvärdt, att man upp- lystes om, hvar exemplet är taget. J. V. Germanska språk. Franke, F., Die praktische Spracherlernung auf Grund der Psychologie und der Physiologie darge- stellt. Heilbronn, Gbr. Henninger 40 s. 8:0. Pr. 0: 60 Mk. Inledningsvis erinrar förf, till denna med skäl upp- seendeväckande broskyr, att, ehuruväl teori el. veten- skap och praxis på det språkliga området lika litet som i flere andra discipliner sällan pläga följa hvarandra åt, språkvetenskapens vacklande i att bestämma språkets väsen dock varit rätt ödesdigert för den praktiska språk- undervisningens metod. Länge har man fattat språket såsom ett konkret, ett lefvande väsen, något för sig be- stående, och ännu är nog ej denna åsikt utdöd, men därbred- vid har en annan vunnit fast fot, hvilken ser i språket blott en psykisk process och betraktar individens språk såsom ”en psykologisk mekanism, som är förbunden med språkorganens rörelser och hvars funktioner låta känne- teckna sig såsom reproduktion och analogie verkan”. Fast- håller man denna uppfattning af språket oah lemnar man ej ur sikte, vare sig den ena eller den andra faktorn — den psykologiska och fysiologiska — vid språkets alstrande, torde teori och praktik lättare kunna räcka hvarandra handen vid lärandet af ett främmande språk. Liksom hvarje individ strängt taget talar sitt språk, har sitt särskilda sätt att uttycka sina föreställningar och tankar, på samma sätt förhåller det sig med de sär- skilda språken, af hvilka hvart och ett utgör en större eller mindre serie af individspråk. Lärandet af ett främ- mande språk är därför egentligen att intränga i ett främmande sätt att tänka. Huru kan man nu med möj- ligast ringa tids- och kraftanvändning intränga i ett främmande tänkande så till innehåll som form? Lägger man märke till, huru barnet inhämtar sitt modersmål, fin- ner man, att det tillägnar sig af det lefvande, tllade språket blott det nödvändigaste, det i dess omgifning an- vända (familjespråket), att härvid alla sinnen, framför alt synsinnet spelar en stor och underlättande roll, att bar- net lär sig språket omedvetet och på samma språk, som det just skall lära sig. Stödd på dessa fakta, menai' förf., kan man ge språkundervisningen en annan form än den hittills va- rande (”öfversättningsmetoden”). I stället för att blott sammanställa de främmande symbolerna (skrifttecknen) med motsvarande i modersmålet, bör man med hjälp af öga och öra förbinda de talade orden med begreppen. Man bör till en början hålla sig till en mindre sfär af språket, det nödvändigaste af talspråket och framför alt, 443 NORDISK REVY 1883—1884. 444 såvidt möjligt är, lära det främmande språket med detta språk själft såsom uttrycksmedel. Hvad härvidlag är af första och största vikt är att förskaffa sig en noggrann och klar föreställning om det ifrågavarande språkets "artikulationsbasis" d. v. s. tal- organens för hvarje språk åtminstone i någon mån olika och därmed karaktäristiska inställning (”Indifferensläge”) t. ex. arten af läpparnes verksamhet (såsom i engelskan) o. dyl.: ljuden böra inläras nationelt, sådana de verkli- gen förekomma i det främmande språket. Därjämte bör man utgå från det verkliga ordet, ej från de skrifna sym- bolerna. "Man lär sig med det hittillsvarande syste- met”, säger förf., ”mestadels icke det främmande språ- ket, utan dess ”ortografi”. Däraf förklaras det skenbart besynnerliga faktum, att mången, som lärt sig engelska och franska ”perfekt” hemma, ej kan göra sig förstådd i England och Frankrike och sålunda ledes på den sorg- liga idén, att människorna där ej förstå sitt eget mål.” Vid lärandet af ett språk må man börja med en fonetiskt skrifven text, omfattande samtal eller små idi- omatiskt skrifna berättelser. Denna text öfversättes och förklaras ord för ord, inöfvas i dess yttre (Ijud-)form na- tionelt samt läres ordagrant utantill. I stället föröfver- sättning från modersmålet till det främmande språket, förekomma fria arbeten — affattande af bref o. dyl. samt talöfningar. Slutligen tillkommer grammatiken i knappaste form, endast tjänande till illustration af språ- ket, ej tvärtom. I synnerhet bör man härvid fästa vikt vid särhållandet af stam och ändelse. En vokabelbok endast omfattande talspråket, bör inrättas så, att den upptar orden, ordnade i grupper antingen efter betydelse — eller formförvandtskap — eller efter båda, den ena såsom hufvudindelningsgrund — dock ej såsom nu förti- den med bredvidstående öfversättning, utan med en teck- ning af de föremål, för hvilka orden äro symboler t. ex. vid ordet chapeau ej öfvers. hatt utan teckningen af en sådan. De ord, som ej äro symboler af sinnligt fram- ställbara föremål, skola återges genom omskrifning, hällre än öfversättning o. s. v. Sedan man inhämtat talsprå- ket, skrider man till studium af skriftspråket, det poe- tiska språket och ändtligen till ett historiskt vetenskap- ligt språkstudium. För utrymmets skull har refer, endast antydnings- vis kunnat påpeka den tänk- och läsvärda skriften, men anbefaller den åt alla som intressera sig för ”språkfrå- gan”. Det är mer än troligt, såsom anmäl, i ”Litera- turblatt” framhöll, att dessa åsikter ej i det första skola vinna genklang hos den praktiska språkundervisningens män. Förf, betonar ock själf till sluts, att han blott försökt ”i princip besvara frågan, frigjord från alla spe- ciella förhållanden och undervisningsformer”. Erinras må att han utredt den hufvudsakligen ur psykologisk syn- punkt. Gust. Stjernström. Schröer, M. M. Arnold, Über den Unterricht in der Aussprache des Englischen. Zweiter, wesent- lich erweiterter Abdruck. Berlin, Jul. Springer 1884. 60 s. 8:o 1 tab. Pr. 1: 40 Mk. Förf. till ofvan stälda arbete, docent i engelsk fi- ol ogi vid universitetet i Wien, såsom fonetiker lärjunge till mr Sweet i London, hvilken arbetet ock är tilläg- nadt, framhåller strax från början fonetikens vikt såväl för den historiska grammatiken, som i synnerhet för den praktiska språkundervisningen. Af synnerlig betydelse är fonetiken vid inhämtandet af ett främmande lefvande språk. Såvidt refer, har sig bekant, begynner ock denna vetenskap vinna erkännande öfveralt, och det torde ej vara förmätet antaga, att den inom ej aflägsen framtid så snart den hunnit utveckla sig till en ordnad disciplin, skall bli oumbärlig vid lärandet af ett främmande språk. Naturligtvis göres den ej småbarnen behof; de behöfva ej dissekera och innöta ljuden, de äro begåfvade med denna oförlikneliga efterhärmningsförmåga, som kommer dem att af sig själfva träffa det rätta ljudet, en för- måga som för de fleste olyckligtvis aftar konstant med åren. Fonetiken är för den vuxne, som medelst studium behöfver återförvärfva denna sin förlorade omedvetna förmåga. Det är ej nog med, att man i utlandet på måfå studerar uttalet och af en ”infödd” språklärare, hvil- kens auktoritet oftast må vara mer än tvifvelaktig, lå- ter inbilla sig, att man talar språket som en inföding, man måste själf kunna särlägga ett främmande ljudsy- stem och fatta dess ställning till modersmålets och se- dan flitigt inöfva de främmande ljuden, för att sägas kunna beherska dem. Den infödde språkläraren är för fonetikern ej någon auktoritet, blott iakttagelsematerial, såvida han möjligen själf ej är en skolad fonetiker. I denna allmännare hållna början inströr emellertid förf, goda anmärkningar och vinkar till nyengelskans ljudlära, påpekar, hvad som må anses för normgifvande engelska m. m. I det följande framställas korteligen de nyare fonetiska systemen, deras tillämpning på en- gelskan, såsom af Sweet, Trautmann (Anglia I s. 582 ff.) m. fl. Med rätta synes han betrakta Trautmanns system såsom oanvändbart för praktiska ändamål. Vidare meddelar förf. Sweets beteckningssätt jämte en sin egen modifikation, hvilken han praktiskt användt vid under- visning i engelska och funnit ändamålsenlig. Till slut lemnas i en särskildt tabell öfversikt öfver 12 olika i engelska och tyska arbeten (grammatikor, ordböcker) an- vända beteckningssätt för det engelska uttalet. I ett särskildt ”Nachtrag” meddelar förf., att under tryckning är en ”Elementarbuch des gesprochenen Englisch” af Sweet, som med första utkommer, och omnämner det huf- vudsakliga innehållet samt anför några utdrag därur med den af Sweet begagnade transskriptionen. Den lilla broskyren, som först publicerades i ”Zeit- schrift für das Realschulwesen” Bd. VII, här utgifven i andra tillökade upplagan, är i det hela intressant och lärorik samt af verkligt gagn för alla, som sysselsätta sig med studiet af engelskan eller meddela undervisning i detta ämne. Gust. Stjernström. Jahresbericht über die erscheinungen auf dem ge- biete der germanischen philologie, hrsg. von der gesell- schaft für deutsche philologie in Berlin. 5 jahrg. 1883. 1 abt. 128 ss., 8:o. Leipzig, Carl Reissner 1884. 445 NORDISK REVY 1883—1884. 446 Naturvetenskap. Hellmann, Gustav: Repertorium der Deutschen Meteorologie. Leistungen der Deutschen in Schriften, Erfindungen und Beobachtungen auf dem Gebiete der Meteorologie und des Erdmagnetismus von den äl- testen Zeiten bis zum Schlüsse des Jahres 1881, mit einer Karte und einer lithographischen Tafel. Leipzig, Wilhelm Engelmann, 1883. Med den snabba utveckling, som naturforskningen under senare decennier tagit, blifva repertorier af nu ifrågavarande slag ett alt större önskningsmål, ty i den mån publikationernas antal stiger, växer ock svårigheten att taga kännedom om, hvad som i en viss riktning ut- förts. Inom meteorologien har detta på senare tider allt lifligare insetts, och vid meteorologiska kongresser och komité-sammanträden ha mer än en gång önsknin- gar uttalats, att för hvarje särskildt land måtte utgifvas en historik öfver de meteorologiska arbetena, samt en katalog öfver utgifna och i manuskript befintliga arbeten och observationsserier. Hvad angår Sverge, så har hit- tills i denna riktning endast utgifvits en uppsats i Nordisk Tidskrift för 1881 af C. G. Fineman: De me- teorologiska arbetena inom Sverge, åtföljd af en Förteck- ning på Svenska arbeten och uppsatser i meteorologi pu- blicerade 1856—1881. Denna förteckning är visserligen ganska god för den korta tid den omfattar, men ett full- ständigt arbete af ofvan antydda omfattning vore fortfa- rande ytterst önskvärdt och lärer vara under arbete vid meteorologiska Central-Anstalten. Hvad Hellmanns arbete angår, så är det en stark volym på omkring 500 sidor stor oktav, som svårligen kan undvaras af någon fackman, som önskar taga kän- nedom om, hvad som redan uträttats i den riktning, hvari han själf för tillfället arbetar. Boken omfattar tre delar: 1. Bibliografi, 2. Observationer och Observations- serier och 3. Historik. Den första delen sönderfaller i två underafdelningar, hvaraf den första är personal-, den andra realkatalog. Personalkatalogen innehåller i alfabetisk ordning samtliga tyska författare i meteorologiska ämnen, och under hvarje namn finnes först korta personalnotiser och därpå en för- teckning på alla den ifrågavarande personens kända skrif- ter eller uppfinningar. I realkatalogen förekommer en- dast hänvisningar till personalkatalogen, t. ex. Aequatori- alstrom, Mühry 20, 29 (1866—67).... betyder: se rö- rande detta ämne de arbeten af Mühry, som hafva numren 20 och 29 och äro tryckta 1866 och 1867. Den andra delen omfattar först en alfabetisk för- teckning på samtliga orter i Tyskland, på hvilka me- teorologiska observationer utförts eller utföras. Under hvarje station är i korta drag angifvet: stationens geo- grafiska läge och höjd öfver hafvet, observationsåren och dagliga observationstiderna, stationens föreståndare, hvad som blifvit utgifvet af observationerna och i hvilka pu- blikationer, samt hvilka speciella arbeten rörande ortens klimatiska och meteorologiska förhållanden som utförts, det sista genom hänvisningar till personalkatalogen. I denna del gifves ock specialtabeller såsom förteckning på stationerna i hvarje tysk stat, på dem, hvars observa- tioner utgifvas in extenso, på skogsstationer, signalsta- tioner på kusterna, internationella stationer, stationer på större höjd än 600 meter, på stationer, hvarest observe- rats mer än 50 år, o. s. v. Tredje delen slutligen omfattar en högst fullständig tyska meteorologiens historia. Arbetet är, som sagdt, i hög grad värdefullt för fackmannen, och vi lyckönska författaren till att därige- nom hafva gjort sig väl förtjänt af alla meteorologers tacksamhet. H. Hildebrand Hildebrandsson. Schenk, A. (unter Mitvirkung von Prof. Detmer u. a.) Handbuch der Botanik. Dritter Band, erste Hälfte. 8:o. 432 pg. Breslau (Trewendt) 1884. 12 Mark. Under den gemensamma titeln Encyclopœdie der Na- turwissenschaften började i Tyskland 1879 utgifvas en serie matematiskt-naturvetenskapliga arbeten, hvaraf ofvan- stående utgör en afdelning. Encyclopædie der Natur- wissenschaften afser att lemna en omfattande och på ve- tenskapens senaste resultat grundad framställning af de olika matematiskt-naturvetenskapliga disciplinerna. I fråga om botaniken, där i stället för lexikologisk anordning materialet fördelats på större eller mindre af- handlingar, torde de särskilda författarne kunna anses hafva på ett synnerligen lyckligt sätt löst sin alt annat än lätta uppgift. Verket föreligger visserligen ännu icke såsom ett afslutadt helt, men vi behöfva för att motive- ra vår mening framhålla endast följande af handlingar: Die physiologischen Leistungen der Pflanzengewebe von Prof. Haberlandt, Die Algen im weitesten Sinne von Dr Falkenberg, Die Morphologie der Phanerogamen von Prof. Drude. Det är här icke fråga om en mer eller mindre okritisk kompilation af andras uppgifter, utan materialet har underkastats en omsorgsfull och själfständig be- handling. Första hälften af det tredje bandet innehåller tvänne arbeten : Die Spaltpilze von Dr Zopf s. 1—98. Vergleichende Entwickelungsgeschichte der Pflanzen- organe von Prof. Goebel s. 99—432. På grund af sin utomordentligt stora betydelse i flera afseenden hafva bakterierna (Spaltpilze) på sista tiden blifvit gjorda till föremål för nästan otaliga under- sökningar. Resultaten af dessa undersökningar äro e- mellertid spridda på de mest skilda håll, i tidskrifter, akademiers handlingar, disputationer o. d. samt såle- des i allmänhet tämligen svårtillgängliga. En samman- fattande framställning af bakteriforskningens nuvarande ståndpunkt har därför länge varit med väntan motsedd, och författarens arbete är så mycket mer välkommet som han själf är en af de mera bemärkte forskarne på ifrågavarande område. I följd af bakteriernas ringa storlek och svårigheten dels att erhålla rent undersökningsmaterial, dels att se- dan kunna behålla det rent leder studiet af bakterierna ytterst lätt till misstag och en oriktig uppfattning. Ock- så hysa forskarne på detta område i vissa afseenden alldeles motsatta meningar. Å ena sidan (Cohn) anses, att de olika sjukdomar, jäsnings- och förruttnelseprocesser, som af bakterier orsakas, äro framkallade af specifikt skilda 447___________________________NORDISK RE VY 1883—1884.______________________________448 bakterier, under det att från andra sidan (Billroth, Næ- geli) påstås, att en och samma bakterie-art kan under olika yttre förhållanden undergå betydliga förändringar icke blott i morfologiskt utan ock i fysiologiskt afseende. Hvilkendera åsikten är den rätta, är framtiden för- behållet att uppvisa. Förf, ansluter sig afgjordt till den senare skolan och är en af hennes förnämste förkämpar. Han framhåller således, att mellan de bakterier, som beskrifvas under namn af Micrococcus, Bacterium, Bacillus, Spirochæte och Spirillum, förefinnes ett genetiskt sam- band, och att olikheterna äro en produkt af förändrade lifsvilkor. Utvecklingsgången är hos t. ex. Bacterium aceti följande: ur Coccus-formen uppstår Bacterium-formen (Kurzstäbchen), och ur denna utvecklar sig sedan Bacillus- formen (Langstäbchen) ; blifva dess celler efter fortsatta del- ningar radade intill hvarandra, bildas Leptothrix-formen. Bacillus-formen kan återigen genom delning återgå till Bacterium-formen och denna på samma sätt återgå till coccer, hvilka senare såsom den slutliga produkten af dessa fortgående delningar äfven fått namn af gonidier — ett mycket olämpligt namn, då härmed som bekant sedan länge afses något helt annat. Ofta kan man på en och samma celltråd iakttaga celler tillhörande flera af dessa olika former. Under sådana förhållanden har förf, icke kunnat acceptera det af Colin uppstälda systemet. Bak- terierna äro emellertid ännu för litet studerade framför alt i utvecklingshistoriskt afseende för att kunna inord- nas i ett system på samma sätt som öfriga växter. Till lättare orientering framställer förf, helt provisoriskt en efter hans ståndpunkt i frågan om bakterierna lämpad gruppering af de kända formerna. Efter uteslutning af några alt för ofullständigt studerade bakterier inrangeras de öfriga under följande 4 grupper: 1) Coccaceer, som uppträda endast såsom coccer och däraf uppstående trådar. 2) Bacteriaceer, hvilka äga 4 utvecklingsformer: coccer, kortstafvar (Bacterium), långstafvar (Bacillus) och trådar (Leptothrix). 3) Leptothricheer med coccus-, staf-, tråd- och skruf- form samt i motsats mot föregående tydlig skilnad mel- lan bas och spets på Leptothrix-formen. 4) Cladothricheer med samma utvecklingsstadier som hos föregående men Leptothrix-formen utmärkt genom pseudogrenar (såsom hos Scytonema). Härtill ansluter sig en utförlig, med talrika träsnitt illustrerad beskrifning af hittills kända bakterier, hvilken framställning i främsta rummet är bygd på förf:s egna studier men ock innehåller en kritisk sammanfattning af resultaten af andra förf:s undersökningar. Dessutom lämnar arbetet en jämförande och öfverskådlig öfversikt af bakteriernas morfologi och fysiologi samt redogör för de olika företrädesvis använda undersökningsmetoderna. Till sist meddelas en literatur-öfversikt, som, ehuru om- fattande endast de viktigare hithörande arbeten, räknar öfver 200 nummer. Zopfs afhandling är sålunda ett välkommet arbete äfven för den, som ännu icke är öfvertygad om riktighe- ten af förf:s åsikter beträffande bakteriernas stora form- föränderlighet. Den kan liksom följande arbete erhållas i separat-aftryck, och såsom bevis på arbetets värde och användbarhet må nämnas, att en ny, förbättrad upplaga redan utkommit. Titeln på Goebels organogenetiska arbete är så till vida vilseledande, som det innehåller en framställning af organernas utvecklingshistoria hos endast fanerogamer och bland dessa särskildt angiospermer. Visserligen erbjuder utvecklingshistorien största intresset, då den behandlar de kryptogama växterna, men bland dessa hafva flera grupper redan i de föregående banden af Schenks Hand- buch underkastats en genomgående behandling, och de återstående torde komma att i det sista bandet bearbetas. Den inledande allmänna afdelningen behandlar: 1) historik, hvarest särskildt framhållas C. F. Wolffs teori i motsats mot evolutionsteorien och Linnés prolepsis-teori, 2) metamorfoslära, 3) utvecklingshistorien och teratologien, där förf, uttalar såsom sin mening, att teratologien vis- serligen i många fall kan tjäna såsom fingervisning för en riktig uppfattning af morfologiska frågor, men att den icke desto mindre på sin nuvarande ståndpunkt är obruk- bar och dess metod förfelad, 4) morfologisk dignitet, 5) utvecklingshistorien och den jämförande morfologien, där närmare utvecklas dessas förhållande till hvarandra sär- skildt såsom utgörande organografiens viktigaste hjälp- medel, 6) organbildning och cellanordning, 7) symmetri- förhållanden — här lämnar förf, en sammanträngd redo- görelse för sin nyligen framstälda teori om dorsiventrali- tet såsom motsats mot radiär och symmetrisk (bilateral) anordning —• och 8) formförhållanden. Den speciella afdelningen behandlar i särskilda ka- pitel utförligt utvecklingshistorien hos: skottet, sexual- skottet, trichomer och emergenser, rötter samt fortplant- ningsorganer. Att ingå i en närmare redogörelse härför skulle föranleda en alt för stor vidlyftighet. Här må endast framhållas, att Goebels arbete är det första i sitt slag så till vida, som utvecklingshistorien här behandlas i sitt sammanhang, och att förf, i allmänhet särskildt i fråga om bladen, förgrening, sporangier grundar sin fram- ställning på egna observationer. I många fall torde emel- lertid författarens åsikter möta ogillande bland morfolo- gerna. Alt för litet är också ännu på detta område åt- gjordt, och af några få enstaka iakttagelser rörande ett organs utveckling är man ej berättigad att draga några allmännare slutsatser. B. F. Lärobok i fysik för de allmänna och tekniska läro- verken. 8:o. Lund, C. W. K. Gleerup. III. Aug. Wij- kander, Läran om magnetismen och elektriciteten. Med 91 bilder och 100 problem. 129 s. clb. 2: 25. Botaniska Notiser för år 1884, utg. af C. F. O. Nor- stedt. 8:o. Lund, Gleerupska universitets-bokh. i distrib. För årg. (6 hfn = 12 ark) 4: 50. Isaac Newton og hans Betydning for Videnskaben, af K. Kroman. 75 Sid. og 1 Portræt i 8. Host. 1: 50. Forssell, K. B. J., Lichenologische Untersuchungen. 43 ss., 8:o. Separatabdr. aus Flora, nr 1—10, 1884. Tidsskrift for Physik og Chemi, udg. af August Thomsen. 2 R. V. 2. H. Otto Jensen, Elektrolyse, anvendt til Undersogelse af Viin. Nogle Bemærkninger om Elektrolyse af Mælk. — Fortætning af Kulsyre paa glatte Glasoverflader. — Spectrum af en Traad, der glo- 449 NORDISK REVY 1883—1884. 450 der ved forskjellige Varmegrader. — Elektrolysens An- vendelse i den qvantitative Analyse. — Fremstilling af de hoiere Led i Olefinernes Række. — Titanets Atom- vægt. — Om Brndgjæringen. — Brugsværdien af Kunst- smor i sammenligning med naturligt Smor. — Ericssons Solmotor. — Mindre Meddelelser. Naturhistorisk Tidsskrift, udg. af Schiodte. 3 R. XIV, 1, 2. H. J. Hansen, Fabrica Oris Dipterorum: Dipterernes Mund i anatomisk och systematisk Henseende I. J. C. Schioedte et Fr. Meinert, Symbolæ ad Monographiam Cymothoarum, Crustaceorum Isopodum Familiæ. IV. Blandade ämnen. Genmäle. Med anledning af den anmälan af C. Appel af min bok: Under the August Shade of German Universities, hvilken förekommer i . 12 af N. Revy för innevarande år, kan jag icke underlåta att afgifva följande genmäle. Först ber jag få förklara, att afsikten med min bok icke, som C. Appel tyckes antaga, på ringaste vis varit att nedsätta eller förlöjliga de tyska universiteten och det tyska studentlifvet, och ingen normal läsare kan så uppfatta den. Den utgör, så långt den går -—- när man bortser från framställningen af universitetens historia, organisation, statistik, eller hvad C. Appel kallar »noti- ser» —- en fotografiskt trogen bild af de tyska universi- tetsförhållandena, framstäld efter de noggrannaste per- sonliga iakttagelser på ort och ställe, med anlitande af tryckta källor, i min bok delvis angifna, samt rådfrågande af tyska akademiska medborgare, mestadels äldre män och bland dem åtskilliga med hög samhällsställning och omfattande bildning. Också har jag icke att, med an- ledning af C. Appels anmärkningar, i den anmälda boken göra hvarken tillägg eller uteslutningar. På grund af det sagda vill jag också inlägga den allvarligaste gen- saga mot den insinuation, som C. Appel afgjordt synes mig framkasta, att jag skulle inhämtat min kännedom om studentspråket eller hvad annat till det tyska lifvet hörer från »Weiss-Bierstugan» eller »pensionatet för unga damer». Hvad eljest angår min förmåga att skrifva engelska, min oförmåga af den »individualisering, som i så hög- grad plägar utmärka de engelska författarnes böcker», och öfver hufvud taget halten af min bok, så anhåller jag få meddela följande. 1) Manuskriptet hade intagits i The International Review, en af Amerikas förnämsta tidskrifter — i hvilken en annan universitetsartikel af mig ungefär samtidigt in- fördes — därest det icke varit för långt *), hvarföre re- daktören af nämda Review, Henry Randall Waite, sedan *) Orden lyda så: "Your article---------------— — is too long to find a place in the Review at present“, ja, det heter t. o. m.: “Your article is too long, I think, for publication in any magazine“. Och likväl saknade artikeln då de 18 Studentenlieder, omfattande 1 1/2 tryckta ark, i hvilka C. Appel är så betagen. han läst detsamma och funnit det »very interesting and of value», ansåg det böra tryckas som bok, hvarjämte han ingick kontrakt med mig att vara »joint authors of a book relating to the Universities and Colleges of the different nations of the world»: 2) Öfver en artikel af mig rörande ett annat uni- versitet, hvilken är införd i Macmillan’s Magazine Oct. 1877, fäller The Illustrated London News Oct. 13, 1877 följande omdöme: »K. M. Thordén’s account of the Uni- versity of Upsala is a most entertaining contribution, admirably written, and full of bright local colouring». En jämförelse mellan artiklarne om de tyska uni- versiteten och om Upsala universitet visar med all sä- kerhet den kompetente läsaren, att den förra icke är mindre »full of bright local colouring» än den senare. Mitt omnämnande af de länder, som efter tysk upp- fattning äro »delar af das grosse Vaterland» och »lig- gande inom Tysklands naturliga gränser», synes hos C. Appel väckt en viss förtrytelse, och om denna fråga skall jag på annat ställe med det snaraste yttra mig, enär den samma, särskildt för de skandinaviska folken, har stor betydelse. Att för öfrigt svara på C. Appels anmärkningar aktar jag alldeles onödigt. K. M. Thordén. Universitetsangelägenheter. Upsala. Större konsistoriet. Den 1 april. Kansl. beslöt, att den tid af 1 månad, inom hvilken med. fakulteten hade att till e. o. professorsbefattningen i medicinsk och fysiologisk kemi kalla någon för utmärkt skicklig- het känd vetenskapsman, skulle räknas från och med denna dag. Kanslern hade enl. ankommen skrifvelse beviljat 600 kr. ur reservfonden såsom reseersättning åt professor P. T. Cleve, som blifvit utsedd att representera Upsala universitet vid universitetets i Edinburgh jubelfest. Efter proff. I. S. Landtmanson och F. W. Häggström, som voro i tur att afgå och undanbådo sig återval, utsågos till leda- möter af mindre konsistoriet proff. H. L. Rydin och O. Alin, den förre med 8 och den senare med 9 röster. (Prof. Rabenius erhöll 5 röster och prof. V. Nordling 1 röst vid valet af ledamot från juridiska fakulteten, och vid valet af ledamot från humanistiska sektionen erhöllo proff. Löfstedt och Nyblom hvardera 2 röster samt prof. T. Nordling 1 röst.) Prof. V. Nordling omvaldes med 11 röster till ledamot af drätselnämden. (Prof. Hagströmer erhöll 3 och prof. Rabenius 1 röst.) Till dekaner hade de särskilda fakulteterna och sektionerna utsett proff. C. A. Torén, I. S. Landtmanson, R. F. Fristedt, J. M. Sundén (i händelse af fortsatt sjukdomsförfall för prof. M. B. Richert) och T. Tullberg. — Samtliga valen skulle underställas kanslerns pröfning och ett till konsistoriet inkommet läkarebetyg för prof. Richert jämväl till kanslern öfverlemnas. Till ledamöter- i den komité, som hade att afgifva yttranden i fråga om tillsättning af docentstipendier och Filénska legat, val- des, utom rektor såsom själfskrifven ordförande, proff. Cornelius, Landtmanson, Holmgren, Häggström och Thalén. Med instämmande uti hvad drätselnämden anfört, fann sig kons, icke hafva något att erinra mot bifall till H. Trefaldighets- församlings begäran, att församlingens egenskap af prebende måtte upphöra, dock under vilkor att universitetet erhåller ersättning af statsmedel för det belopp, som från församlingen för närva- rande utgår till aflöning åt en lärare inom teol. fakulteten eller 1,760 kr. årligen. 451 NORDISK REVY 1883—1884. 452 Till innehafvare af Sederholmska inrikes resestipendierna föl- innevarande år utnämde kons, docenten C. V. Aurivillius och fil. kandidaten G. Adlerz. Ett inkommet förslag om inrymmande i nya universitetsbygg- naden af nordiska museets samlingar samt inredande af nedra våningen i f. d. lazarettsbyggnaden för medicinsk och kirurgisk poliklinik remitterades till utlåtande af drätselnämden. Den reseberättelse, som docenten C. Bovallius ingifvit såsom Letterstedtsk resestipendiat under åren 1881—83, hade bland kon- sistoriets ledamöter cirkulerat och skulle till universitetsbibliote- ket öfverlemnas. Lund. Till docent i fäderneslandets nu gällande civilrätt är den 8 mars förordnad juris kand. E. F. Ü. von Sydow, sk. Innehåll : Bryennius: didayn non dwdaxc ccnoaTokor. Staudinger: Noumena. Liebmann: Climax der Theorien. G. Gustafson: Svensk fornforskning 1882—-1883. Fehr: Studier i frihetstidens vitterhet. K. F. Johansson: Tidskriftsöfversikt i jämförande språkforskning. H. Almkvist: Tidskriftsöfversikt i orientaliska språk. Heinichen: Übungen im lateinischen Stil. Pettersson: De franska hjelpverben. Franke: Die praktische Spracherlernung. Schröer: Über den Unterricht in der Aussprache des Englischen. Hellmann: Repertorium der deutschen Meteorologie. Schenk: Handbuch der Botanik. K. M. Thordén: Genmäle. Universitetsangelägenheter (Upsala, Lund, Kristiania). Medicinsk licentiatexamen är den 20 Mars aflagd af medicine kandidaten Nils Sjöberg, sk. Akad. disputationer. Till offentlig granskning framställer fil. d:r Victor Hugo Wick- ström onsdagen den 9 april en akademisk afhandling med titel: “Det skönas begrepp“; 67 ss. 8:o. För vinnande af filosofisk doktorsgrad framställer fil. licentia- Bengt Jacobsson Bergqvist, sk., till offentlig granskning onsdagen den 9 april en akad. afhandling: “Studier öfver den konditionala satsfogningen i fornsvenskan"; 103 ss. 8:o. Magnus Billing. Kristiania. 26. Jan. 1884. Det akademiske Kollegium meddeler Kantsle- ren for Universitetet i Edinburgh, at Professor i Engelsk og Ro- mansk Filologi Joh. Storm vil blive sendt som Universitetets Re- presentant ved Edinburgher Universitetets Trehundredaarsfest. 29. Marts s. A. beslutter Kollegiet, at ”Samlingen af Grube- karter og Atlasser" fra lste Juli, til hvilken Tid Professor emer. Sexe fraatræder Samlingens Bestyrelse, skal deles i to Samlinger, hvoraf den ene, bestaaende af "Grubekarter", vil blive bestyret af Universitetsstipendiat Helland, den anden, bestaaende af "Hjælpe- midler till undervisningen i fysisk Geografi”, vil blive henlagt under Professor Mohns Bestyrelse. 3. April s. A. udnævndes Professorerne Aubert og E. Hertz- berg til Statsraader. — Professor Aubert fratraadte som Fölge heraf som Formand i det akademiske Kollegium, hvorefter Decanus i det medicinske Fakultet Professor Schönberg valgtes til Formand. Som nyt medlem af Kollegiet indtraadte Pofessor Getz, der var bleven valgt til Decanus i det juridiske Fakultet efter Statsraad Aubert. 5. April s. A. Professor Guldberg tilkaldes som Medlem af det akademiske Kollegium under Decanus i det math.-naturv. Fa- kultet Prof. Mohns Fravær paa en Udenlandsreise. Som Universitetsprogram for 1. Semester- s. A. er udkommet: ”Antinoos. Eine kunstarchäologische Untersuchung von Dr. L. Dietrichson”. [XIII + 357 pp. med 19 Plancher.] Fra Aarets Begyndelse har Universitetsbibliothekets nye Varme- apparat, der i indsat Stand koster ca. Kr. 16,000, været i Brug og har vist sig meget tilfredsstillende. A. C. Drolsum. Nordisk Revy, tidning’ för vetenskaplig kritik och universitets- angelägenheter, utgifves i tvänne semestrar (16 nummer), den första omfattande höstterminen (15 Sept.—15 Dec.), med 7 nummer, den andra, vår- terminen (30 Jan.—30 Maj), med 9 nummer, och kostar pr årgång: på posten, utom postarvode, 3: 75; i bokhandeln 3: 75. Annonser för införande i Nordisk Revy mottagas antingen direkt af undertecknade eller genom S. Gumælius' annonsbyrå, Stockholm. Pris: pr petitrad 20 öre, half sida 10 kr., hel sida 18 kr. R. Almqvist & J. Wiksell. Herrar Förläggare, som önska få sina förlagsartiklar anmälda i Nordisk Revy, ombedjas att i tid till Redaktionen insända desam- ma.