N:r 13.

15 April 1884.

NORDISK REVY

tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenheter

under medverkan af

Prof. A. 7. Alin, Prof. I. N. Almkvist, Bibl.-aman. A. Andersson, Fil. Kand. R. Arpi, Fil. Lic. A. Bendixson, Doc. S. E. Berggren,

Doc. H. Bergstedt, Fil. D:r M. Billing, Labor. M. G. Blix, Doc. K. H. Blomberg, Doc. S. %. Boethius, Doc. A. L. Bygden, Prof.

P. T. Cleve, Doc. O. A. Danielsson, Doc. D. Davidson, Bibliotekar. A. C. Drolsum, Doc. %. A. Ekman, Doc. A. Erdmann, Doc.

//. von Feilitzen, Adj. P. A. Geijer, Prof. C. Goos, Prof. F. Gustafsson, Prof. F. Hagströmer, Prof. S. F. Hammarstrand, Prof. S. E.
Henschen, Fil. D:r R. Hertzberg, Prof. H. H. Hildebrandsson, Prof. Edv. Hjelt, Doc. H. Hjärne, Prof. H. H^fding, Doc. O. V.
Knös, Prof. I. S. Landtmanson, Prof. L. F. Leffler, Bibl.-aman. C. H. E. Lewenhaupt, Bibl.-aman. E. H. Bind, Doc. F. A. Fundell,
Prof. C. G. Lundquist, Doc. A. N. Lundström, Jur. Kand. C. 0. Montan, Prof. C. R. Nyblom, Doc. K. Fiehl, Doc. A. F. Schagerström,
Fil. Kand. F. von Scheele, Doc. T. H. E. Schück, Doc. S. A. H. Sjögren, Bibl.-aman. C. G. Stjernström, Prof. U. R. F. Sundelin,
Doc. A. L. A. Söderblom, Prosekt. %. H. Théel, Doc. P. y. Vising, Doc. C. Wahlund, Doc. 0. Widman m. fl.

utgifven af

Docenten Adolf Noreen, Upsala.

Förläggare: R. ALMQVIST & J. WIKSELL.	UPSALA, R. ALMQVIST & j. WIKSELL’S boktryckeri.

Teologi.

Petersen, Louis W. Schot, Ludwig Feuerbach
og kristendomen, en religionsfilosofisk afhandling.
Kobenhavn 1883. 8:o. 383 sid.

Denna särdeles intressanta och lärorika skrift, soin
utgör en akademisk disputation af för en sådan ovanligt
värde, behandlar, som dess titel angifver, en af detta år-
hundrades egendomligaste personligheter, religionsfilosofen
Feuerbach, samt innehåller såväl en objektiv framställ-
ning af dennes utveckling och läror som och en omfat-
tande kritik af dessa.

Det är bekant, utt Hegel sökte visa, hurusom den
sinliga världen, trots de motsägelser som röja sig inom
henne, likväl kan fattas såsom den enda och sanna, blott
man ser henne från den sidan, från hvilken hon presen-
terar sig som och verkligen är absolut. Denna sida, menade
han, är tanken. För tanken visar sig världen vara ett
systematiskt helt, ty för tanken upplösa sig världens
motsägelser i ett högre, ett alt omfattande, alt harmo-
niskt bestämmande helt, och tanken är verklighetens in-
nersta väsende. Närmare fattar Hegel detta så, att
verkligheten är tankens själfutveckling eller tankeprocess,
och att hvarje moment i verkligheten, för att rätt fattas,
måste fattas som ett moment i denna process.

Det hör till den mänskliga tankens väsende att
vara abstrakt, och huru mycket än Hegel vill betona
nödvändigheten att fortgå till det konkreta, så kom-
mer han dock ej öfver den grad af innehållsrikedom,
hvaraf den mänskliga tanken såsom sådan är kapabel.
Att gifva tanken en absolut betydelse innebär följaktli-
gen att tillägga en sådan betydelse åt det abstrakta och
allmänna. Ett sådant sätt att gå tillväga måste dock
förr eller senare framkalla en reaktion från de konkreta
och individuella intressenas sida. På ett synnerligen
förtjänstfullt sätt visar vår författare, huru denna reaktion

utgjorde en af de viktigaste sidorna i Feuerbachs lif och
verksamhet.

För att emellertid närmare göra sig reda för arten
och betydelsen af denna sistnämda, är det nödvändigt
att erinra sig den tvetydighet, som vidlåder Hegels lära
om tanken och tankeprocessen. Det måste i längden
visa sig förenadt med oöfvervinnerliga svårigheter att,
som Hegel vill, hålla fast tanken rent in abstrakto utan
att redan i själfva utgångspunkten fatta den som bestäm-
ning hos ett tänkande subjekt. Under det högern sökte
tillgodose detta intresse genom att återföra tanken till
ett absolut subjekt, framhöll däremot vänstern, att det
absoluta är identiskt med världsprocessen själf. Det gif-
ves ingen annan Gud än vårt tänkande af det absoluta.
Fasthålles detta och varsnar man tillika den nämda svå-
righeten att fasthålla tanken, utan att återföra den till
ett tänkande subjekt, så är vägen gen till en apoteos
af själfva det mänskliga subjektet. Det var denna stånd-
punkt Feuerbach intog.

Närmast afser visserligen denna apoteos detta sub-
jekt såsom tänkande, men inser man vidare, att den
mänskliga tanken blott kan vara bestämd af det abstrakta,
men att detta endast är en sida hos det konkreta, då
är det helt naturligt, att man skall finna sig föranlåten
att med skärpa framhålla jämväl andra sidor hos detta
subjekt, dess känslo- och viljelif. Så har ock Feuerbach
gjort.

Med mycken bestämdhet uppvisar författaren dessa
sidor i Feuerbachs grundtendens, särdeles huru han, in-
seende det otillfredsställande i en verldsåsikt som stan-
nar vid det allmänna, drefs tillbaka till det konkreta
mänskliga subjektet. Möjligen mindre fullständigt utre-
der han anledningen till de tendenser till ren naturalism
och materialism som utmärkte Feuerbach, särdeles i hans
senare skrifter. Denna är emellertid lätt funnen. Det
subjekt, han fann, saknade ett sant öfversinligt inne-
håll. Det absoluta skulle vara det allmänna, men det
391

NORDISK REVY 1883—1884.

392

allmänna kan ej fylla den fordran, som härmed är gifven.
Vi finna följaktligen intet absolut, utan stanna vid det
mänskliga subjektet i dess ändlighet. Men detta kan
ej tänkas oberoende af alt annat. Har det ej sin grund
i en absolut personlighet, så måste det förklaras ur det
opersonliga, ur naturen.

Hvad särskildt religionen angår, så fattas hon af
Feuerbach helt och hållet som en produkt af den mänsk-
liga anden. De religiösa föreställningarne äro alster af
den mänskliga fantasien, som i den objektiverat sina
egna tendenser. Men då detta har sin grund i män-
niskans natur, så har religionen som ett uttryck för denna
sitt värde och sin betydelse. Sådan är grundtanken.
De intressanta detaljerna nödgas vi neka oss att här
framställa. Vi hänvisa till det innehållsrika arbetet
själf.

is Feuerbachs religionsbegrepp har i det Hegelska sin
historiska förutsättning. Äfven för Hegel är religionen
ett med människans religiösa föreställning. Visserligen
har denna föreställning för Hegel ett objektivt innehåll,
hvilket den saknar för Feuerbach. Men detta innehåll
får för Hegel ej ett adekvat uttryck i föreställningen,
m. a. o. i religionen, utan först på filosofiens ståndpunkt.
Blott såsom föreställande, d. ä. förnimmande på ett mer
eller mindre inadekvat sätt är följaktligen människan
religiöst bestämd. Huru lätt man från denna ståndpunkt
föres öfver till den af Feuerbach intagna, blott man gör
användning af hans grundtendens i det hela, är själf-
fallet.

Å andra sidan har Feuerbachs religionsbegrepp åt-
skilligt gemensamt med det af Kierkegaard och dennes
själsfränder antagna. Visserligen bevarar här religionen,
särskildt den kristna religionen, sin objektiva sanning.
Men den form, i hvilken denna är gifven, är så helt och
hållet objektiv, att äfven ett objektivt kriterium på dess
sanning går förlorad. För en utanför stående betraktare
måste kristendomen äfven här te sig som ett psykiskt
fenomen hos åtskilliga mänskliga individer, och de an-
språk den ställer på de öfriga hafva svårt att hos dem
finna de utgångspunkter, från hvilka de skulle legitimera
sig såsom berättigade.

Arbetets senare del utgör en kritik af Feuerbachs
religionsbegrepp. Med alt skäl framhåller författaren
det oberättigade uti att tro sig hafva förklarat religionen
själf eller rättare tro sig hafva uppvisat dennas rent sub-
jektiva karaktär därmed, att man gjort reda för vissa
psykologiska tendenser hos människan, som utgöra anled-
ningen till religionens framträdande i och för henne, så
mycket mer som dessa tendenser själfva tarfva en för-
klaring. Här möter oss empirismens vanliga förblandning
af grund och anledning, hvilken ej nog skarpt kan fram-
hållas för samtiden. A andra sidan gör författaren rätt-
visa åt de förtjänster om religionsfilosofien, Feuerbach in-
lagt i och genom sina utredningar af religionens subjek-
tivt-psykologiska förutsättningar.

I sammanhang med kritiken af Feuerbach utvecklar
författaren sin egen åsikt om religionens väsende, hvar-
vid en analytisk granskning af Schleiermachers religions-
• begrepp bildar utgångspunkten. Religionen är enligt
författaren människans drift att bevara sig själf i enlig-
het med det oändliga. Att denna drift hos människan

finnes, och att den utgör hennes väsens djupast liggande
tendens, får sin förklaring däri, att människan »utgått»
från Gud och har till bestämmelse att lefva i och för
honom. Lätt inses, hvari denna drift skiljer sig från
egoismen i lägre bemärkelse, som är en drift att bevara
slg i isolering från det oändliga och obestridligt är, att
författaren härmed angifvit en viktig sida i religionen. Vi
kunna dock icke lämna oanmärkta tvänne omständigheter.
Den ena är, att författaren för själfbevarelsedriften hos
människan, äfven då den är af ofvannämda religiösa art,
ej kunnat finna någon lämpligaree xpression än, att den är
ett slags egoism, hvarigenom den mycket nära förbindes
med den sinliga driften — den andra är, att han har
svårt att från det oändliga, på harmoni med hvilket den
religiösa driften är riktad, aflägsna betydelsen af något
mer eller mindre allmänt. Fullständigt har följaktligen
ej häller han brutit med ett föreställningssätt, för hvilket
det absoluta är ett allmänt (»tanketing»), under det att
det individuella är såsom sådant ändligt, om det än
må medgifvas, att han i flera vändningar syftar hän mot
en sådan brytning. Äfven han har sålunda ej lyckats
på fullt tillfredsställande sätt uppvisa ett på en gång
osinligt och fullt individuelt bestående innehåll hos
människan.

Författarens framställningssätt är i allmänhet både
klart och lättläst. En viss benägenhet att sväfva ut på
bredden kan dock ej förnekas och sammanhänger med
den brist på gruppering, som stundom verkar menligt på
öfverskådligheten af det hela.

Om vi än i en och annan punkt ej äro fult ense
med författaren, så hindrar oss ej detta att skänka vårt
varma erkännande åt de stora förtjänster hans arbete
äger som ett värderikt bidrag ej blott till kännedomen
om en af vårt århundrades intressantaste personligheter
utan jämväl till lösningen af mer än en viktig fråga på
det religionsfilosofiska området.

L. H. À.

Teologisk Tidskrift, utg. af Martin Johansson. XXIV.2.
L. Landgren, Betänkligheter vid den nyare kritiken
af Moseböckerna. III. Martin Johansson, Återblick
på 1883 års kyrkomöte. II. III. Karl Henning, Bi-
drag till kännedomen om de religiösa rörelserna i Sverge
och Finland efter 1730. II. De religiösa rörelserna i
Sverges olika stift och landskap. H. D. J., I Förso-
ningsfrågan.

Luthersk Ugeskrift, XV. 7—13. Naadevalgstriden
i den norsk-lutherske Synode i Nordamerika. — N. A.,
Reisebrev fra Tyskland (sluttes). — Den panislamitiske
Bevægelse. — Redaktions-Artikler : Hvor er vi? Hvor-
ledes skal det ende? Hvem er Ovrighed i bibelsk For-
stand? I—III. S. Skavlan, Om Credo i Liturgien.
Vogt, Lidt Kirkehistorie fra Flesberg. — Kirkelige
Efterretninger. — Literatur. — m. m. —

Theologisk Tidskrift udg. af C. P. Caspari og Gisle
Johnson. N. R. IX, 3. E. Haupt, Vink for praktiske
Geistlige om et frugtbart Bibelstudium. — Sigurd Ödland,
Studie over Jac. 2, 14—26.
393

NORDISK REVY 1883—1884.

394

Juridik.

Genmäle

mot åtskilliga påståenden och anmärkningar i en af sig-
naturen K. H. B. författad och i Nordisk Revy införd
recension öfver mitt arbete »Politisk handlexikon.»

1)	K. H. B. yttrar, att Nordisk Familjebok af mig
»så flitigt anlitats, att ej blott numera föråldrade upp-
gifter, utan äfven undantagsvis förekommande felaktighe-
ter gå igen.» Som denna beskyllning ej på något sätt
styrkts af K. H. B., så kan jag å min sida inskränka
mig till att gent häremot påstå, att om K. H. B. själf
företoge den jämförelse mellan mitt arbete och Nordisk
Familjebok, som den utslungade beskyllningen borde för-
utsätta, skulle han nödgas medgifva, att inga i Nordisk
Familjebok förekommande artiklar, icke ens de af K. H.
B. själf författade, lagts till grund för min framställ-
ning. En dylik jämförelse skulle nog också visa, hvar-
est de relativt flesta felaktigheterna förekomma.

2)	K. H. B. uppgifver, att »art. Afgift och Beskatt-
ning stå i strid med hvarandra. I den förra skiljes
mycket riktigt afgift från skatt, men i den senare låter
förf, utan skäl beskattning beteckna påläggande af så-
väl afgifter som skatter» etc. Jag vågar dock vördsamt
hemställa till K. H. B., om han ej skulle vilja vid när-
mare eftersinnande medgifva, att t. ex. fastställandet af
de stämpelafgifter, som skola erläggas för expeditioner
från ämbetsverken, är en beskattningsåtgärd.

3)	»Bland generaldirektörernas, yttrar K. H. B. vi-
dare, »borde väl äfven statskontorets chef ha uppräknats.»
Tycke och smak kunna vara olika. För min del ansåg
jag det vara missledande att i detta sammanhang nämna
statskontorets chef, efter som han fortfarande bär titeln
president.

4)	»Såsom forenser i ett land räknas», säger K. H.
B., »ej blott de utländingar, som där besitta fast egen-
dom, utan äfven de, som för öfrigt där drifva näring.»
Påståendet skulle antagligen hafva varit fullt riktigt, om
K. H. B. i stället för ordet »räknas» användt orden
»räknar jag.» Den af mig gifna definitionen är fullt öf-
verensstämmande med den uppfattning af begreppet, som
göres gällande både i Konstitutionsutskottets vid 1856
—58 års riksdag betänkanden N:o 11 och 20 och i
Naumanns statsförfattningsrätt (III, sid. 25).

5)	Enligt K. H. B:s åsikt »kan till en persons ci-
vilstånd väl näppeligen räknas hans egenskap af äkta
eller oäkta barn.» Såsom bevis för att så kan ske, vill
jag blott anföra Rabenii förvaltningsrätt (II, 576) och
Rydéns kyrkolag (sid. 60).

6)	K. H. B. anmärker rätt, att jag i art. monopol
ej omnämnt de s. k. naturliga och faktiska monopol, som
bestå utan något särskildt rättsligt skydd. Jag har an-
sett, att det i ett populärt arbete snarare skulle förvilla
än upplysa, om man skulle på grund af en rent teoretisk
indelning framhålla, att t. ex. all egendom vore ett slags
monopol. Då K. H. B. vidare anmärker, att jag vid
uttalandet af förkastelsedomen öfver monopolen synes
hafva glömt patentinstitutet, vill jag påpeka, att patent
alt mer och mer af allmänna rättsmedvetandet erkännes
vara hvad det är, icke ett monopol utan en form för

skydd af enskild, välförvärfvad andlig egendom, och att
det sålunda ej kan hemfalla under den af mig uttalade
förkastelsedomen öfver monopol.

7)	»Såsom exempel för haltande myntstandard», an-
märker K. H. B., »borde väl förf. (sid. 198) hällre hafva
anfört Frankrike än Tyskland.» Rättelse skall ske —
när Frankrike öfvergifver den dubbla myntstandarden och
inför enkel guldstandard, men icke förmår indraga alt
silfvermyntet ur rörelsen.

8)	K. H. B. har satt frågetecken eller utropstecken
efter tre i mitt arbete förekommande definitioner. Ilvad
definitionen på folk beträffar, så synes den mig berättigad
af det kända förhållandet, att begreppet folk än motsät-
tes, än inbegriper i sig regenten eller, där regent icke
finnes, regeringen. I definitionen på personella skatter
har ett lätt (icke för K. H. B.) märkbart tryckfel in-
smugit sig. Det står nämligen indirekt, hvilket, enligt
hvad sammanhanget med det föregående tydligen utvisar,
skall vara direkt. Hvad definitionen på stående här be-
träffar, kan jag upplysa att den, liksom några andra de-
finitioner i militära ämnen, är lämnad af en fackman.

Stockholm den 8 april 1884.

Vilhelm Kôersner.

Med afseende å de invändningar, som ofvanstående
genmäle innehåller, må det tillåtas rec. att anföra föl-
jande :

1)	Hvad angår Nordisk Familjebok såsom förarbete
och källa för dr Kôersners handbok, så kan rec. icke
fatta, huru förutsättningen, att denna flitigt begagnats,
skulle kunna innebära någon »utslungad beskyllning».
Det synes nämligen rec. vara en samvetsgrann författares
skyldighet att flitigt och omsorgsfullt använda tillgäng-
liga goda förarbeten; för plagiat har rec. icke »beskylt»
förf. Att dr Kôersner icke kunnat underlåta att tillgo-
dogöra sig Nordisk Familjeboks innehåll syntes rec. så
mycket uppenbarare, som herr Kôersner själf ännu vid
påbörjandet af sitt handlexikon var anstäld vid Nordisk
Familjeboks redaktion. Rec. har för öfrigt icke beteck-
nat Nordisk Familjebok och Baumbachs Staatslexikon
såsom flitigt anlitade förarbeten utan att hafva stöd,
vederbörligt anstälda jämförelser. Här må exempelvis
anföras endast en artikel i Kôersners handlexikon, för
hvilken tydligen motsvarande artikel i Nordisk Familje-
bok legat till grund, nämligen Civildepartementet; bland
de verk, som därunder lyda, anför dr Kôersner i likhet
med Nordisk Familjebok jämväl »styrelsen öfver statens
järnvägsbyggnader», ehuru denna numera (efter 1882 års
organisation af «väg- och vattenbyggnadsstyrelsen») upphört
såsom själfständigt verk. Att herr Kôersners handlexi-
kon innehåller riktiga uppgifter i många punkter, där
Nordisk Familjebok har antikverade eller felaktiga sådana,
må villigt erkännas.

2)	Inom finansvetenskapen göres en bestämd skil-
nad mellan skatter, d. v. s. bidrag, som de enskilde
erlägga till det allmänna utan att för desamma erhålla
någon särskild motprestation, och afgifter (tyska Ge-
bühren), d. v. s. ersättningar för anlitande af offentliga
anstalter eller tjänstemän. Lika litet som det fallit
någon ansedd finansrättslärare in att efter samma grund-
satser bedöma dessa två hufvudslag af allmänna inkom-
395

NORDISK REVY 1883—1884.

396

ster, lika litet har man någonsin tillämpat satsen, att
hvar och en bör bidraga till det allmänna i förhållande
till sin förmögenhetsställning, på s. k. afgifter. Herr
Kôersners af rec. omnämda kritik af denna grundsats
skjuter sålunda uppenbarligen alldeles öfver målet. Herr
Kôersners hemställan till rec., att han måtte »medgifva
att t. ex. fastställandet af stämpelafgifter, som skola er-
läggas för expeditioner från ämbetsverken, är en beskatt-
ningsåtgärd», visar för öfrigt, huru oklar herr Kôersners
uppfattning af skilnaden mellan skatt och afgift är. Dag-
liga språkbruket och lagstiftningen använda väl stundom
benämningen afgift för flera bidrag till det allmänna, som
till sin natur äro skatter; så förhåller det sig t. ex. med
afgifterna för tillverkning af bränvin och hvitbetsocker
samt många af de s. k. stämpelafgifterna, hvilka
just äro afsedda att såsom komplementskatter träffa hvars
och ens skatteförmåga. Fastställande af afgifter för ex-
peditioner från ämbetsverken är, äfven om afgiften klädes
i stämpelns form, ett fastställande af en afgift och icke
någon beskattningsåtgärd. Se t. ex. Nationalekonomiska
Föreningens Förhandlingar 1883 s. 49 o. ff.

3)	Titeln för statskontorets chef är enligt instruk-
tion och stat generaldirektör; att den n. v. chefen bär
titeln president gäller honom personligen och beror helt
enkelt däraf, att han hade denna titel vid verkets reor-
ganisation.

4)	Med forenser har man verkligen plägat beteckna
de personer, som i ett land äro jordegare utan att där
vara statsborgare. Men numera, då utländingen i all-
mänhet tillstädjes att i annat land öfva verksamhet af
flerfaldigt slag, har man funnit skäligt att utvidga ordets
betydelse, så att det äfven må innefatta andra utländin-
gar, som genom något företag inom landet på ett mera
stadigvarande sätt äro knutna till staten och äro. under-
kastade dess myndighet. Så bestämmes också begreppet
af flera nutida förf. t. ex. Heffter, Gareis m. fl.

5)	Att förf, har auktoriteter för sin åsigt att räkna
egenskapen af äkta eller oäkta födsel till en persons
civilstånd, var bekant för rec., som till auktoriteterna kan
lägga jämväl Nordisk Familjebok. Men rec. ansåg sig
dock kunna framställa sin afvikande mening, då hvarken
i de allmänna statistiska handböckerna eller i Sveriges
officiela statistik (Sammandraget 1883 Tab. 10 och 19)
en persons egenskap af äkta eller oäkta barn räknas till
dennes civilstånd. Att förf:s definition å civilstånd såsom
»Sammanfattningen af de personliga förhållanden, hvilka
det är af vikt att känna så väl för den enskilde som
för staten» (!), är vid nog att inrymma äfven ifrågava-
rande egenskap, erkänner rec. gärna. Men det synes
honom, som om enligt denna definition med fullt fog till
civilstånd jämväl borde räknas en persons kön, ålder, namn,
nationalitet, myndighet eller omyndighet, sinnessjukdom
o. s. v.

6)	Rec. anser fortfarande, att förf, bort lämna en sådan
definition på monopol, som icke blott passar för det rätts-
liga monopolet. Helt visst skulle förf, utan att »förvilla»
kunnat omnämna och karaktärisera de s. k. naturliga eller
faktiska monopolen. Härför hade han ingalunda behöft
ingå i något teoretiskt påvisande af »att all egendom vore
ett slags monopol». Framställningen hade blott blifvit
tillbörligt exakt. Hvad patentinstitutets karaktär och

rättsgrund angår, så är förf:s påstående därom i sitt gen-
mäle stridande mot verkliga förhållandet. Ingen fack-
man bestrider nämligen, att patent är ett slags monopol,
men man har tvistat, huruvida patentet är ett berättigadt
eller oberättigadt monopol, och därvid har man såsom stöd
för dess berättigande, anfört att det utgör »ett skydd af
enskild välförvärfvad andlig egendom». Rec:s anmärk-
ning mot förf:s framställning i handlexikonet är sålunda
oförsvagad. Jämför man förf:s definitioner å monopol och
å patent, så måste man finna, att patent enligt förf:s de-
finition endast är ett särskildt slag af monopol och där-
för måste drabbas af förf:s ovilkorliga förkastelsedom öfver
hvarje slag af monopol.

7)	Förf:s invändning i denna punkt synes utvi-
sa, att han har en uppfattning af »haltande mynt-
fot», som afviker från de mera ansedda nationaleko-
nomers (t. ex. prof. Nasse), som skrifvit rörande
mynt och penningeväsende. Enligt dessa innebär hal-
tande myntfot (hinkende Währung) ett mellantillstånd
mellan den dubbla och den enkla myntfoten, hvar-
under båda metallerna väl i obegränsad mängd utgöra
lagligt betalningsmedel, men den ena blott finnes i be-
gränsad myckenhet såsom s. k. kreditmynt. Då man nui
Tyskland jämte guldmynten endast låtit 4 à 500 millio-
ner mark silfvermynt fortfarande cirkulera såsom ovilkor-
ligen lagligt betalningsmedel med ett nominelt värde, som
öfverstiger metallvärdet, men däremot i de land, där det
franska myntväsendet gäller, till följd af silfverpräglingens
inställande jämte guld cirkulera 2,500 à 3,500 millioner
francs silfvermynt, som på en gång äro kreditmynt och lagligt
betalningsmedel, så ha dessa nationalekonomer icke tve-
kat att räkna Frankrike till de land som lida af haltande
myntfot i vida högre grad än Tyskland.

8)	Med afseende å de tre definitionerna torde näp-
peligen deras oegentlighet behöfva särskildt framhållas.
För fullständighetens skull må emellertid äfven dessa
punkter litet belysas. Då man i ett politiskt handlexi-
kon vill definiera folk, så borde väl de två synpunkterna
vara folket såsom nation och folket såsom statsfolk. Förf,
har blott tagit hänsyn till den senare, och i alla hän-
delser lämnat en mindre lyckad definition. Statsfolk kan
nämligen icke begreppsenligt beteckna något annat än
sammanfattningen af de individer, som äro underkastade
en viss statsmakts fortfarande och fullständiga herska-
remyndighet, d. v. s. som äro medborgare i staten, un-
dersåtar därunder, äfven om de vistas inom en annan stat.
En och annan statsrättslärare hyser väl betänkligheter
mot att inrymma monarken under begreppet undersåte,
men han räknas dock vanligen och andra personer,
som bilda regering, alltid begreppsenligt till statsfolket.
Att man i dagligt tal ställer regenten i motsats mot fol-
ket, kunde möjligen ha förtjänt att nämnas i samband med
folk såsom betecknande de lägre samhällsklasserna, men
att indraga detta i definitionen måste anses vilseledande.

Tryckfelet i definitionen å personella skatter har
icke undgått rec., lika litet som ett mycket störande
tryckfel i samma art. några rader längre ned. Emeller-
tid är definitionen äfven oafsedt detta tryckfel mindre
tillfredsställande. Först och främst synes förf, för myc-
ket hafva jämstält den vidsträktare och hos oss mindre
brukliga betydelsen af personella eller subjektiva skatter
397

NORDISK REVY 1883—1884.

398

med personella skatter i inskränkt och egentlig mening.
Vidare är det icke exakt att säga, att skatten ”träffar
personer utan afseende å deras förmögenhet”; det bör
heta ’utan afseende å deras ekonomiska ställning”; det
är icke blott förmögenheten utan äfven inkomsten, som
anger förmågan att betala skatt. Med afseende å stå-
ende här måste rec., oaktadt all vördnad för fackinsikt,
anse detta begrepp vara mera omfattande än definitionen
anger. Enligt denna skulle ju endast de garnisonerade
trupperna kunna räknas till den stående hären. Till
våra stående eller ständiga trupper (stammen) ha alltid
räknats såväl de indelta som de värfvade regementena
(jfr Wijkander, Svenska Militärförvaltningen s. 53).

Härmed äro nu dr Koêrsners invändningar mot ett
mindre antal af de anmärkningar, som recensionen inne-
höll, besvarade. Rec. är ledsen, att han icke kunnat
finna någon af dem fullt befogad. Emellertid kan rec.
icke härmed lämna förf:s arbete, då genmälets ton synes
alstrad af den förutsättningen, att rec. velat på något
obilligt sätt framhålla arbetets fel och bristfälligheter.
Då nu tvärtom rec. på det hofsammaste sätt söktaffatta
sin anmälan och endast likmätigt sin plikt såsom anmä-
lare velat påpeka några af de fel och oegentligheter,
som han upptäkt, så vill han ännu en gång betona detta.
Och rec. vill äfven såsom bevis därpå, att han endast
varsamt gjort anmärkningar, härmed öka anmärknings-
listan med några exempelvis gjorda tillägg ur sina an-
teckningar.

Att art. Civildepartement och Civilstånd borde ha
omsorgsfullare affattats, är redan antydt. Att såsom
förf, säga, att expeditionslösen »i de flesta fall ingår till
staten och utgöres i stämpelpapper», är väl något djärft.
Förhållandet är, att ännu eu mängd afgifter för expeditioner
utgöras såsom lösen utan att ikläda sig stämpelns form
och äfven tillfalla tjänstemannen såsom sportel. Och med
expeditionslösen menas alltid sådana afgifter. Då förf,
anger en bestämd skilnad mellan komité och utskott, så
borde väl också ha påpekats, att komité i flera fall är
benämning just för det, som vi vanligen kalla utskott;
så t. ex. vid vissa svenska landsting, inom norska stor-
tinget o. s. v. Definitionen å komité är för öfrigt all-
deles för vid, ty «en sammanfattning af ett antal perso-
ner, som blifvit valda eller tillsatta för ett visst specielt
ändamål», kan icke blott en komité sägas vara utan äf-
ven en mängd representativa organ, fullmäktige i riks-
banken och riksgäldskontoret, statsrevisorerna, ja, kolle-
giala ämbetsverk o. s. v. Vilkoren för valbarhet till
kommunala förtroendevärf, som med afseende å stadsfull-
mäktige uppgifvas riktigt, äro i väsentlig mån ofullstän-
digt angifna med hänsyn till kommunalfullmäktige, leda-
mot af kommunalnämd, ordförande i kommunalstämma och
landstingsman. Bland ärenden, som ej af kommunalfull-
mäktige få handläggas borde äfven ha nämts val af elek-
torer för landstingsmannaval. Kyrkovärd är en kyrkokom-
munens valde förtroendeman, som ej kan undandraga sig-
valet utan laga skäl, och han kan sålunda icke inräknas
bland kyrkobetjente (s. 169). Personlig skyddsafgift (s.
221) finnes icke längre stadgad i 1883 års bevillnings-
stadga, men har utgjorts för 1883 enligt den förut gäl-
lande 1880 års bevillningsstadga. Definitionen å socken-
band ■— »förhållandet, att hvarje socken skall hafva be-

stämda gränser» (!) — är väl näppeligen tillfredsställande.
Sockenbandet innebar ju, att hvarje församlingsmedlem
skulle räknas till en viss kyrkoförsamling och endast
därinom enligt regeln få begagna sig af nådemedlen.

Detta må vara nog för att visa, att dr Koêrsners
Politiska handlexikon tarfvar en omsorgsfull öfverarbetning,
innan det kan anses i någon mån mönstergilt. Dessför-
innan kan endast en mild kritik, som tager mycken hän-
syn till de stora med arbetet förenade svårigheter, gifva
det de hofsamma omdömen, som min anmälan innehöll.

K. H. B.

Medicin.

. Berg, Anton, Handledning vid undersökning af
ögonens funktioner med åtföljande stilskalor till be-
stämmande af synskärpa och refraktion. Stockholm,
1884.

Den svenska läroboksliteraturen på" det medicinska
området är af lätt insedda skäl synnerligen fattig.

Det är därför ock med verklig tillfredsställelse vi
anmäla detta värderika arbete. I särskilda kapitel fram-
ställer här författaren de tillförlitligaste och enklaste
metoderna för pröfning af refraktion, synskärpa, ljus- och
färgsinne samt af ögonmusklernas funktionsförmåga. Att
olika meningar måste göra sig gällande i fråga om valet
af undersökningsmetoder, ligger i sakens natur. Det är
därför af icke ringa betydelse, att förf, är en rutinerad
praktiker, som genom mångårig, rik erfarenhet förvärfvat
en klar inblick i de olika metodernas företräden och olä-
genheter. Han har därigenom blifvit i stånd att till ett
relativt ringa antal af enkla och praktiska försök inskränka
hela undersökningsproceduren. Att bokens värde så väl
för den studerande som för den praktiserande härigenom
betydligt växer, är själfklart. Men framför alt utmärker
den sig genom en ovärderlig enkelhet och klarhet i fram-
ställningen. Gent emot dessa företräden, och i synnerhet
när man tager hänsyn till bokens rent praktiska syfte,
tystna alla invändningar mot oegentligheter, som endast
hafva underordnad, teoretisk betydelse. Den enda anmärk-
ning vi skulle vilja göra, är öfver det knapphändiga sätt,
hvarpå färgsinnets undersökning blifvit affärdad. Om ock
i den svenska literaturen redan finnas tillräckliga anvis-
ningar för dessa undersökningar, synes det oss dock, att
de ej här bort behandlas mer styfmoderligt än de öfriga
undersökningarna. Särdeles förtjänstfullt äro refraktions-
bestämningarna och strabism-undersökningarna behandlade.
I slutet af boken har förf, upptagit en mycket praktisk
öfversiktstabell samt stilskalor och astigmatismtaflor. De
senare äro så mycket mera välkomna, som svenska stil-
skalor länge varit utgångna ur bokhandeln.

M. Blix.

Berner, Hjalmar, Om Kjonsdannelsens Aarsa-
ger. En biologisk Studie. Christiania 1883. Cammer-
meyer (i Comiss); 70 ss. Pr. 1,50.

Förf, söker besvara den frågan: Hvad är det, som
bestämmer utvecklingen af det ena embryot till hankön, det
andra till honkön? Han börjar med en framställning af sitt
399

NORDISK REVY 1883—1884.

400

ämnes historia alt ifrån Hippocrates’ och Aristoteles’ intill
vår tid. Därnäst söker han genom en förtjänstfull samman-
ställning af ett ganska stort statistiskt material finna stöd för
den Richardska hypotesen om det korsade könsarfvet. Stör-
sta intresse erbjuder dock den del, han ägnat åt redogö-
relsen för senare års experimentella rön på detta område.
Hans egna försök att lämna en insats till frågans lösning
på experimentell väg hafva beklagligen ännu ej kommit i
det stadium, att de berättiga till några slutsatser. Om
därför den lilla boken icke innehåller mycket nytt för
fackmannen, bör den dock vara välkommen för den bil-
dade allmänhet, som kan önska få en inblick i detta
intressanta problem.

M. Blix.

Hjelt, Otto E. Ä., Olof af Acrel, Den svenska kirur-
giens fader. 63 ss. 4:o. Helsingfors, J. C. Frenckell
1884.

Finska Läkaresällskapets Handlingar. XXV. 5.
Q vist, Om den mikroskopiska undersökningen af vaccin-
ämnet. C. Lundström och K. H. Paqvalin, Öfver-
sigt af sjukvården på allmänna sjukhusets i Helsingfors
kirurgiska afdelning under åren 1880—1882. —m. m.—
6.	C. Qvist, Om artificiel odling af vaccinämnet. Max
Buch, Ueber Algesimetrie. W. Timgren, Statistisk
tablå öfver förekomsten af blennorrhoea neonatorum å
barnbördshuset och äldre accuchementsafdelningen i Hel-
singfors under loppet af 13 år. K. E. Lindén, Två
fall af nervtänjning utförd för Tabes dorsalis. — m. m.

XXVI, 1. J. W. Runeberg, Kliniska studier öf-
ver transsudations processer inom organismen. E. A.
Homén, Om Tuberkelbacillens diagnostiska betydelse.
Otto Engström, Om myotomi.

Norsk Magazin for Lægevidenskaben, udg. af det
medicinske Selskab i Kristiania. 3 R. XIV, 2. Jacob
Heiberg, Om et biologisk Laboratorium. S. Laache,
Om Anthracosis Pulmonum og dens Folger (Slutning).
Unger Vetlesen, Fra Rikshospitalets medicinske Af-
deling B. I. F. G. Gade, Tuberculosis linguæ. m. m.
— 3. C. F. Larsen, Akute Rheumatisme. —m. m.—

Ugeskrift for Læger, Organ for »Den almindelige
danskeLægeforening». 4R. IX. 7. L. Maar, Om Lægers
Avertissementer. Salomon, Bidrag til en Sundheds-
statistik for Kongeriget Danmark. Wilson, Desinfek-
tion ved Tyfoidfeber. — Den svenske Gronlandsexpedi-
tions Isvandring i Juli 1883. — B. Fronmüller, Ud-
vortes Anvendelse af Helvedessten med Ansigtssmerte og
Nevralgi. m. m. — 8. 9. H. Fritsch, Ovarie-
svulsternes diagnose. Kairinets antipyretiske Virkning.
Heubner, Den hydrotherapevtiske Behandling af akute
Sygdomme i Barnealderen. Th. Roth, Abortivbehand-
lingen af Furunkler og Karbunkler. Nussbaum, Salicyl-
syre som Middel mod Tic douloureux, m. m. — 10
J. Schlotfeldt, Om molkeforsyning paa Landet. E. T.
Heiberg, Beretning om Aalborgs Amts og Bys Syge-
hus i 1883. — Jequirity-Infusets therapeutiske Anven-
delse. Röneberg, Anvendelsen af de nyere Forbindings-
stoffer i Felten. Pon fick, Hæmoglobinæmi. —m. m. — 11,
12. Om Mælk. Emil Cléménsen, Beretning om Nyborg

Bys Sygehus i 1883. Hamb erg, Fysiologiske Forsog med
de flygtige Stoffer i Brændevin. J. Svensson, Vari-
kocele. — m. m. — 13. A. Stadtfeldt, Bor Subli-
mat foretrækkes for Karbolsyre som Desinfektionsmiddel
ved Fodselshjælpen? M. Herz, Saltsurt Pilokarpin som
Middel mod Diftheritis. — «Carne pura», en ny Kjod-
konserve. W. Coates, Behandlingen af Nævi. — m. m. —
14. 15. H. Maag, Aarsberetning fra Præsto Amtssyge-
hus for Aaret 1883. A. Gjellerup, Plan til et Syge-
hus til c:a 24 Senge. Rosenthal, Nyere lagtagelser
med Hensyn til Virkningen af noge Lægemidler. Rag-
nard, Svovlsyre som Oplosningsmiddel for Lig. — m. m. —
16. Otto J. Fredler, Meddelelser om Diftheritis og
dens Behandling med Chloretum pilocarp. H. C. Hel-
weg, Odense Amts og Bys Sygehus i 1883. Granville,
Behandlingen af habituel Forstoppelse. — m. m. — 17. 18.
Frits Levy, Om Plejebornene. Chr. Langgaard,
Fredericia Sygehus i 1883. — Den tyske Kolerakommis-
sion i Indien. — Spæde Borns Pleje. — Purjesz, Pnev-
moniens Ætiologi. — m. m. — 19. Frits Levy, Om
Plejebornene. James Zachariæ, Oresundshospitalet.
Chr. v. Haven, Homoopathisk Kvaksalveri. H. J.
Garrigues, Forebyggelsen af puerperal Infektion. —
Midler mod Affektion af Tandkjodet. — m. m. —

Upsala Läkareförenings Förhandlingar. XIX. 3, 4.
A. Wide, Redogörelse for de å Upsala Akademiska
sjukhus’ kirurgiska klinik behandlade bråckfallen under
år 1883. E. Alin, Adenopapilloma ventriculi. Med
Tafl. II. R. F. Fristedt, Om den farmakologiska
gruppen morfin, efter W. v. Schröder. — Undersöknin-
gar till förklaring af hudfärgens anmärkta förändring
efter öfvervintring i polartrakterna, utförda under den
senaste svenska Spetsbergsexpeditionen af dess läkare
R. Gyllencreutz och meddelad af Frithiof Holmgren.
Med Tafl. III. — Skelett med 13 par refben, demon-
streradt af G. Ekehorn. Yngve Sahlin, Om ett
fibrom i venstra fossa pterygomaxiliaris. E. D. Berlien,
Om blodigelns mundelar. Frithiof Holmgren, Om
Hering’s färgteori. — Om orsakerna till en tyfoidfeber-
epidemi Upsala vintern 1883—84. — m. m. — 5. S. E.
Henschen, Från den medicinska kliniken i Upsala år
1882—83: 5. Två fall af Menière’s sjukdom, jämte åter-
blick på denna sjukdom. O. V. Peterson, Minnen och
intryck från en studieresa i utlandet, I. — Om orsakerna
till en tyfoidfeberepidemi i Upsala vintern 1883—84.
(Forts.). — m. m. —

Hygiea, utg. af Svenska Läkare-Sällskapet. XLVI. 2
W. Karström, Fall af hysterotomi. W. Bergsten,
Fall af lefverförstoring med relativt lycklig utgång. —
Öfversikter, Referat och Recensioner. Tillkännagifvanden.
Svenska Läkare-Sällskapets Förhandlingar, januari 8. —
3. E. V. Pallin, Ett fall af Suppurativ hepatitis.
Alfred Levertin, Varbergs hafskuranstalt år 1883.
Ivar Svensson, Från kirurg, afdeln. af Sabbatsbergs
sjukhus år 1883. C. Qvist, Om den mikroskopiska
undersökningen af vaccinämnet. Dens., Om artificiel od-
ling af vaccinämnet. — m. m. —

Fira, utg. af E, W. Wretlind. VIII. 3 Bergh»
Antteckningar från Halle an der Saale. Koszutzki, Difte-
riens behandling med qvicksilfverpreparat. — m. m. 4. Chri-
401

NORDISK REVY 1883—1884.

402

stiernsson. Om provincialläkarnes pensionering, m. m.
5. Eckerbom, Helsovårdstjensten på landsbygden.
Bizzozero och Torre, Röda blodcellernas uppkomst hos
olika slag af ryggradsdjur. May, Smittsamheten af mjölk
utaf perlsjuka kor. — m. m. — Bihang till Eira, inne-
hållande de viktigaste under år 1883 utkomna författ-
ningar och Kongl. bref m. m. rörande medicinalväsendet.
— 6. Goës, Genitalretning såsom härrörande från blod-
öfverfyllnad i förlängda märgen och dess behandling.
Friedenreich, Elektroterapeutiska anteckningar. Vir-
chow, Nephritis arthritica. Lawrence, Om uppkom-
sten af Tyfoidfeber från kreatursspillning. — m. m. —

Hospitalstidende. 3 R. II. 5. O. Wanscher, Nogle
Tilfælde af Resektion af Processus masoideus med Be-
mærkninger om Teknik og Indikation (sluttet). — m. m.
— 6. Frænkel, Et tilfælde af Spondylitis cervicalis
behandlet med Vægtextension og portativt Extensions-
apparat m. m. — 7. Leopold Meyer, Om en Udvidelse af
Lægens Virksomhed som Fôdselshjælper. Hans Kaars-
berg, Nogle Notitser til Sporgsmaalet: Er den akute kru
pose Pneumoni en kontagios Sygdom?m. m.— 8. Haslund,
Meddelelser fra Kommunehospitalets 4:de Afdeling. m. m.
— 9. Haslund, Meddelelser etc. (Forts.). Sophus
Meyer, I anledning af D:r med. Leopold Meyers Ar-
tikel: Om en Udvidelse af Lægens Virksomhed som Fo-
delshjælper. — m. m. — 10. Haslund, Meddelelser etc.
(Sluttet). Frits Levy, Om en Udvidelse af Lægens
Virksomhed som Fôdselshjælper — m. m. — 11. Tage
Hansen, Kirurgiske Meddelelser. Fr. E. Klee, Be-
skrifvelse af og beretning om Silkeborg Vandkuranstalt i
1883. Frits Levy, Om en Udvidelse etc. (Sluttet).
E. Ingerslev, Om en Udvidelse etc. — m. m. — 12.
Tage Hansen, Kirurgiske Meddelelser (Sluttet). H.
J. Moller, Tre Tilfælde af Bronkialkrup hos Born.
Fr. E. Klee, Et Tilfælde af Bronchitis crouposa chro-
nica. — m. m. —

egentlig mening kan sägas stå i strid med Descartes’.
Natorp söker tvärtom visa, att, om man utför det för
bägge filosoferna väsentliga och tvingar dem till konse-
kvens mot sig själfva, deras ståndpunkt måste komma
att sammanfalla.

Af mera rent historisk-filosofisk förtjänst är N:s
framställning af den Descartes’ska kunskapskritikens grund-
läggning genom satsen cogito ergo sum, vidare hans
framställning af sättet, hvarpå ur denna sats criterium
veri härledes, af betydelsen af de olika arter af tvifvel,
som möta oss hos Descartes, samt slutligen och framför:
alt det sätt, hvarpå han uppvisar enheten mellan de skilda
delarna af Decartes’ filosofiska system, t ex. huru
naturfilosofin med konsekvens uppvuxit på samma grund
som det i egentlig mening filosofiska inom systemet.

Arbetets sista kapitel utgör ett bidrag till frågan
om den mekaniska naturuppfattningens utveckling intill
Descartes och Hobbes. Intressanta äro Natorps medde-
landen om Kepler och Galilei. Åt den senare, har N.
ägnat en särskild uppsats, Galilei als Philosoph, i Phi-
losophische Monatshefte.

Slutligen har jag blott att nämna några ord om en
egendomlighet, öfver hvilken de flesta svenska läsare
torde känna sig förvånade, men som är mycket na-
turlig, om man tager i betraktande de filosofiska för-
hållandena i Tyskland, nämligen den ständigt återkom-
mande jämförande pröfningen mellan Descartes och Kant.
En sådan har i Tyskland blifvit en nödvändighet på
grund af den dominerande ställning Kant intager i
dess nuvarande filosofiska arbete. Kant utgör likavisst nu
som en gång förr för hundra år sedan medelpunkten och
utgångspunkten för det filosofiska tänkandet, och där man
ej hyllar de kantiska principerna är det alltid genom
att precisera din ställning till dessa, som man söker gifva
fasthet åt denna i det hela.

A. B—n.

Filosofi.

Natorp, Paul, Descartes’ Erkenntnisstheori. Eine
Studie zur Vorgeschichte des Kriticismus. Marburg.
Elwert. 1882. 4 M. Ss. 190. 8.

Den som med misstro plägar möta de från Tyskland
till oss öfversända filosofiska publikationerna, och som i
allmänhet därtill torde hafva sina goda skäl, bör ej på
samma sätt mottaga det här föreliggande arbetet. Det
utgör ej blott en förträfflig historisk studie öfver Descartes
kunskapsteori, utan äfven en i vissa afseenden till och
med utmärkt utredning af inom denna kunskapsteori
mötande frågor. En sådan gifves förf, af beviset för
Guds existens. N. väger samvetsgrant värdet af de
kantiska invändningarna mot detta bevis och visar, att
Cartesius redan själf bemött desamma och ådagalagt, att
de väsentligen bero på bristande insikt i hvad gudsbeviset
verkligen påstår. Kants kritik af Descartes är sålunda
ingen kritik af hvad denne verkligen lär, ej heller
utgör den förres egen lära om Gudsidén något, som i

Historia.

Palmén, E. G. Sten Stures strid med Konung
Hans. Kritisk öfversigt. 132 ss. Helsingfors 1883.

Författaren af ofvannämda arbete har gjort till sin
uppgift att kritiskt behandla de nyare arbetena angående
den del af de skandinaviska landens historia, som ligger
emellan åren 1483 och 1503, och att fälla utslaget mel-
lan de olika åsikter, som angående denna periods le-
dande män blifvit uttalade af svenske och danske för-
fattare. I sammanhang härmed uttalar han sin förka-
stelsedom öfver teorier för historieskrifning, som enligt
hans förmenande blifvit på olika håll uppstälda och en-
ligt hvilka den historiska sanningen icke är en, utan
skiftar alt efter olika nationers och partiers synpunkter
och intressen. Uttalandet af denna förkastelsedom kunde
hafva varit öfverflödigt. Några dylika ”teorier” hafva
oss veterligen aldrig blifvit uppstälda: de existera endast
i författarens inbillning, såsom lätt synes vid en nog-
grannare genomläsning af de yttranden af olika förfat-
tare, som föranledt honom att framställa detta djerfva
påstående, De visa, dessa yttranden, intet annat, än
403

NORDISK REVY 1883—1884.

404

att de som fält dem velat framhålla vissa af de hinder,
som möta sträfvandet efter den verkliga historiska san-
ningen, nämligen dem, som ligga i den, såsom det stundom
kan synas, hardt när oöfvervinneliga svårigheten att vid
skildringen af händelser och personer, som stå historie-
skrifvarens tid nära eller hvilka för samtidens förhållan-
den varit af mycket djup betydelse, hålla sig fullt fri
från nationalitetskänslans eller partisinnets inflytelser.
Detta och intet annat är, hvad de af författaren anförda
yttrandena innebära, och säkerligen skola de, som fält
dem, finna sig i hög grad öfverraskade af att betecknas
som skapare af en teori, enligt hvilken nationella fördo-
mar eller ensidiga partiåsikter skola utgöra normen för
uppfattningen och skildringen af historiska tilldragelser
och personer.

Att svårigheten att intaga en fullt opartisk stånd-
punkt icke alltid kunnat undvikas af dem, som skildrat
unionstidens historia, är visserligen icke oförklarligt.
Väl ligga dess händelser flere århundraden bakom vår tid,
men besinnar man, huru omätlig deras betydelse är för
de skandinaviska folkens hela följande utveckling och
sålunda äfven för vår tid, så blir orsaken till detta för-
hållande ej svår att finna. Det var nu, som den öfver-
makt i norden, hvarpå Danmark gjorde anspråk, började
undergräfvas, för att under den nyare tiden öfvergå i nä-
stan fullkomlig betydelselöshet; det var nu, som Sverges
själfständighet häfdades, och därmed den storhet, som se-
dan blef dess lott, med alla sina följder grundlades; det
var nu, som nationalhatet mellan Sverges och Danmarks
folk föddes för att, närdt och ökadt af de följande tider-
nas fäjder, fortlefva ända in i vårt århundrade. Dessa
och dylika omständigheter måste man taga i betraktande,
innan man sätter sig ned för att bryta stafven öfver for-
skare, som egnat sitt lif åt att ur arkivens gömmor rikta
vår kunskap om en tid, hvars historia först under de se-
nare decennierna i verklig mening börjat skrifvas och där-
för ännu till stor del är oskrifven. Hvad särskildt angår
den period, som Hr Palméns skrift behandlar, så lemna
visserligen både Allens och Styffes arbeten ytterst värde-
fulla bidrag till dess historia, men i Allens verk behand-
las dock konung Hans tid hufvudsakligen som en inled-
ning till sonens historia; och huru innehållsrikt Styffes
arbete än är, så uttömmer det dock icke ämnet, och har icke
häller framträdt med anspråk på att göra det. Lägger
man härtill, att de sista tio åren af konung Hans’ tid
ännu icke hunnit af honom behandlas, och att den lucka,
som härigenom uppstår, icke fylles af något annat arbete;
och erkänner man på samma gång riktigheten af Hr Pal-
méns påstående, att ”frågan om konung Hans’ regentdug-
lighet och karaktär måste granskas, innan man skrider
till bedömande” af Svenskarnes förhållande emot honom,
så måste man medgifva, att Hr Palmén gått väl raskt
till väga, då han förklarat, att alt material, som behöf-
ves för bedömande af de politiska händelserna och karak-
tärerna under 1400-talets båda sista decennier är samladt,
sofradt och bearbetadt. Själf har han, så vidt man kan
finna, hufvudsakligen ur andra hand inhämtat sin kunskap
om denna tid. Månne det är däruti man har att söka
anledningen till den ringaktning han uttalar för de de-
talj-undersökningar, på hvilkas resultat det dock — för
att använda ett af hans egna älsklingsuttryck — ”sist

och slutligen” beror, hvilka de ”allmänna synpunkterna”
för tidens bedömande skola vara och huru domen öfver
det hela utfaller?

Gäller det i allmänhet, att man, för att kunna fälla
en afgörande dom i en vetenskaplig tvistefråga, måste
vara fackman och själf hafva inträngt i detaljerna af den
tvist, som skall lösas, så gäller detta i all synnerhet,
om man vill uppträda som skiljedomare mellan forskare,
hvilka så trängt till djupet af sitt ämne som Allen och
Styffe. Såsom en sålunda kvalificerad domare kan Hr
Palmén tydligen icke gälla, och han torde icke häller
göra anspråk därpå. Men om han också vore det, så
saknar han andra egenskaper, som ovilkorligen kräfvas
hos en domare, hvars utslag skola bjuda aktning: det är
opartiskhet, billighet, hofsamhet i sätt, — alt egen-
skaper, som ej äro mindre nödvändiga därföre, att
domaren icke trängt djupare in i tvistefrågan. Att Styffes
uppfattning af konung Hans kan vara föremål för delade
meningar, och att särskildt vissa bland de bevis han anför
för att styrka denna uppfattning kunna synas vara af ganska
tvifvelaktig halt, har af svenske författare blifvit framhållet
långt innan Hr Palméns bok såg dagen (se Svensk Tid-
skrift för 1876, H. 6, och Historiskt Bibliotek för 1877,
H. 3) och torde svårligen kunna bestridas. Men detta
hindrar ej, att han, såsom hvarje annan författare, har
rätt att få sina bevis pröfvade med omsorg och oväld,
och att, då han för en sak anfört en kedja af bevis,
bland hvilka intet ensamt är afgörande, men hvilka alla
tillsammans göra den ifrågavarande saken i hög grad
sannolik, få denna bevisning pröfvad i sitt sammanhang
och ej sönderplockad med förklaring, att då intet sär-
skildt bevis ensamt är fullt afgörande, så duger hela be-
visningen till intet*. Han kan med så mycket större
skäl göra anspråk härpå, som han i högre grad än de
fleste historiske forskare gjort sig känd för sin ytterliga
samvetsgrannhet och noggrannhet. Men först och sist
bör han kunna vara fredad för beskyllningen att hafva
låtit sig ledas af förutfattade åsikter och att med väld
hafva utöfvat sitt historiska domarekall.

I fråga om dylika beskyllningar borde Hr Palmén
vara ej mindre varsam än andre. Han söker visserli-
gen intaga en opartisk ståndpunkt mellan de svenska
och danska åsikterna, och han framhåller ej blott de
öfverdrifter, hvartill man enligt hans åsikt gjort sig skyl-
dig å den svenska sidan, utan ock motsvarande förhål-
lande å den danska. Det är dock ej svårt att finna,
åt hvilket håll hans sympatier — eller kanske rättare
sagdt: antipatier — i verkligheten gå. Då han t. ex.
ej kan undgå att medgifva, att Kalmare recess af 1483
var så affattad, att den gaf Sten Sture skäl att motsätta
sig konung Hans’ hyllning, till dess han uppfylt sitt
löfte om Gotlands återställande, söker han i de aftal
som förut ingåtts om rikenas förening ett stöd för sin
åsikt, att Sten Sture begick löftesbrott, då han motsatte
sig konung Hans’ anspråk. Men hvilka voro då dessa
för Sten Sture bindande aftal? Månne "unionsakterna"
af 1397, 1436 och 1450? Dessa hade ju aldrig vunnit
rättslig giltighet. Månne besluten om prins Hans’ val

* Som prof på Hr Palméns lättvindiga sätt att gå till väga
kan särskildt anföras noten å sid. 99—101.
405

NORDISK REVY 1883—1884.

406

till konung Kristierns efterträdare 1458? Giltigheten af
dessa beslut måste anses ha blifvit omintetgjord genom
1460- och 1470-talens händelser. Och personligen kunde
Sten Sture ej mera än andre anses bunden af nämda
öfverenskommelser, då han icke i dem hade deltagit. Ett
par andra exempel: i frågan om betydelsen af mötet
mellan K. Hans och Sten Sture 1487 intager Hr Pal-
mén helt och hållet den danska ståndpunkten och påstår,
att det är "höjdt öfver hvarje tvifvel", att Sten Sture
vid detta möte afgifvit nya löften om konungens hyll-
ning, ehuru de samtida källorna icke lämna något bevis
för ett dylikt påstående; — och likasom de danska
författarna talar han med hån om de skäl till dröjs-
målet med svenska rådsherrarnas ankomst till mötet
i Kalmar 1495, som af Sten Sture anfördes, och betrak-
tar dem utan vidare bevisning såsom tomma förevänd-
ningar, oaktadt, såsom Odhner (Svensk Tidskrift för
1876, sid. 511 not*) påpekat, ingen orsak finnes att
betvifla deras giltighet. —•

. Ehuru det ej är lämpligt att här vidare ingå i de-
taljer, kunna vi dock ej underlåta att beröra ännu en
af tvistefrågorna. Som bekant har konung Hans blifvit
beskyld för att, då han äggade Ryssarne till krig mot
Sverge, hafva gifvit dem löfte om afträdelse af vissa
delar af Finland: för att försvara honom mot denna
beskyllning, anför Hr Palmén, att konung Hans, då löftet
gafs, ej hade någon ”aning" om hvad han verkligen lofvade!
A andra sidan finner man, af ett bref från Jakob Ulfsson och
hans vänner till Sten Sture, att riksföreståndaren till dem
framkastat en tanke på att afträda en del af Finland: att
detta också verkligen varit Sten Stures afsikt, finner Hr
Palmén bestyrkt af en uppgift af Olaus Petri i hans krönika.
Nu är det all sannolikhet för, att Olaus Petri’s källa i
detta fall varit Jakob Ulfsson — och i sådant fall be-
visar hans uppgift ej mera, än det ifrågavarande brefvet.
Då därtill kommer, att frågan i detta bref omtalas på
ett sådant sätt, att man alldeles icke däraf kan sluta,
hvilken Sten Stures afsikt med det ifrågavarande ytt-
randet varit — det kan ju t. ex. vara möjligt, att det
endast blifvit framkastadt som ett hot för att förmå de
gensträfviga herrarna att kraftigare bidraga till Finlands
försvar ■—, så förefaller det mycket egendomligt, att Hr
Palmén kan anse det vara bevisadt, att Sten Sture verk-
ligen haft för afsikt att till Ryssland uppoffra något af
Finland. Dock: kanske är förhållandet icke så oför-
klarligt, som det synes. Hr Palmén har i sin skrift ett
yttrande, som visar, att han anser Finlands intressen
hafva under denna tid blifvit i allmänhet förbisedda af
svenska regeringen, och kanske ligger därföre det anta-
gandet för honom nära till hands, att de blifvit det äf-
ven i detta fall. Det ifrågavarande yttrandet lyder: "ju
mera de aflägsna Österlandens kraf förbisågos af de
maktägande, hvilka dock till fullo viste att uppskatta
värdet af de betydande utskylder Finland till rikets be-
hof erlade, desto tydligare framstod äfven hos Finnarne
medvetandet, att deras land icke blott var en provins
bland flere andra, utan var så godt som hälften af hela
Sveriges rike.” Styrkan i det påståendet, att Finlands
intressen i allmänhet tillgodosågos mindre än de öfriga
landskapens, skulle otvifvelaktigt hafva betydligt ökats,
om det blifvit stödt med ett enda bevis; och hvad an-

går det uttalande, som ligger i den senare delen af den
nyss anförda perioden, hade det varit önskligt, att me-
ningen därmed framträdt något klarare, än nu är för-
hållandet. Möjligen kan den något belysas genom anfö-
rande af ett yttrande, som författaren på näst föregå-
ende sida fäller: "af sträfvan efter en särskild statlig
tillvaro som landet (Finland) ägt (?) under biskop
Thomas’ tid”, yttrar han där, ”återfinnas icke några spår;
däremot”, tillägger han, ”har man i Österland påtagligen
hållit på en lokal själfständighet, och följaktligen (?)
ofta hyst större benägenhet för en unionskonung än föl-
en infödd svensk regents välde.” — Den upplysning,
som författaren här meddelar, skulle vara särdeles in-
tressant -—• om den vore åtföljd af något bevis. Men
livar finnes väl i urkunderna något spår till stöd för ett
påstående, sådant som det sist anförda? Till dess Hr
Palmén på ett tillfredsställande sätt besvarat den frå-
gan, måste vi betrakta detta hans yttrande såsom ett
särskildt skäl att icke anse honom vara rätte mannen
att emot andre forskare anslå den ton, hvari han i sin
nu ifrågavarande skrift talar. 0. A.

Literatur- och konsthistoria.

Tidskriftsöfversikt för år 1883.

(Forts.)

Zeitschrift für deutsches alterthum, herausgeg. von
Elias Steinmeyer. Band 27 innehåller en stor mängd
intressanta uppgifter i literaturhistoria. Årgången inle-
des med en sagohistorisk studie af Hertz «Die Rätsel
der Königin von Saba». Sagan stammar naturligen älst
från konungabokens berättelse, men yttrandet: «och då
hon kom in till konung Salomo, talade hon med honom
alt det hon sig föresatt hade, och Salomo sade henne
det alt; och konungen var intet fordoldt, det han henne
icke säga kunde» var naturligen ett rikt fält för den
orientaliska fantasien att bearbeta. Författaren genomgår
här de olika österländska traditionerna om Salomos och
drottningens gåtstrid. I västerlandet uppträder sagan
först hos byzantinerna och där hos en munk Georgios
från 800-talet. I dennes version har dock det egendom-
liga inträffat, att drottningen skildras såsom sibylla. An-
ledningen, hvarför hon tilldelas denna roll en namn-
förväxling. Pausanias omtalar en sibylla vid namn
Sabbe, som lefvat bland hebräerna. Denna identifierades
af Georgios med drottningen af Saba. Sedermera förband
man denna tradition med ett ursprungligen däraf obero-
ende sibyllinskt orakelspråk angående Kristi kors, och
följden blef, att drottningen af Saba i den medeltida le-
genden fick uppträda såsom en Kristi profet. Sitt hög-
sta förhärligande fick hon af Calderon, som så väl i ett
auto som en comedia divina behandlat hennes historia.
Gåtorna, som förut i allmänhet felats i de västerländska
traditionerna, upptogos ånyo hos honom, ehuru hans gåtor
till sitt innehåll skilja sig från alla öfriga kända fram-
ställningar. Förf, slutar sin uppsats med en redogörelse
för några bildliga framställningar af legenden inom me-
deltidens konst. (Germania för detta år innehåller ett
tillägg för denna del af ämnet). Därefter följa några dels
textkritiska dels sagohistoriska anmärkningar till Konrad
407

NORDISK REVY 1883—1884.

408

von Fussesbrunnens dikt »Kindheit Jesu», författade af
Schönbach. I uppsatsen »über die Heimat des deutschen
Rolandsliedes» uppvisar Schröder, att sångens författare
»Pfaffe Konrad» var bördig från Regensburg, följde sin herre,
Henrik den stolte, på dennes resa till Paris 1131, där gjorde
bekantskap med det franska originalet, och vid sin återkomst
verkstälde den tyska bearbetningen. Samme man skref
äfven, efter en äldre källa, «die Kaiserchronik». Huru-
vida han var identisk med Konrad von Tegernsee lemnas
oafgjordt, men betviflas. Af Zingerle förekommer en li-
ten uppsats om «Das Heldenbuch an der Etsch». Den
tyska medeltidens kanske vackraste handskrift är den s. k.
Ambraser-coden, hvilken Schönherr (i Germania IX) öf-
vertygande bevisat vara skrifven mellan 1502 och 1515
af skönskrifvaren Hans Ried på befallning af kejsar
Maximilian. I Maximilians bref angående denna sak
uppmanas Ried att kopiera «das Heldenbuch an der
Etsch.» Denna är således originalet, som nu emellertid
är förloradt. Genom en språklig och grafisk undersök-
ning af Ambraser-handskriften kommer Schönherr till det
resultatet, att das Heldenbuch an der Etsch härrört från
början af 1300-talet och haft väsentligen samma innehåll
som Ambraser-handskriften. Af intresse är äfven Spillers
uppsats om «Albrecht von Scharfenberg.» Som bekant upp-
ger författaren till den yngre Titurel, att denna dikt skulle
härröra från Wolfram von Eschenbach, men han har dock
varit nog oskicklig förfalskare, att han ett par gånger råkat
nämna sitt verkliga namn: Albrecht. Denne Albrecht har
man sedermera allmänt identifierat med den af Ulrich Füe-
terer (slutet af 1400-talet) omnämde Albrecht von Schar
fenberg. Så sker t. ex. i Scherers literaturhistoria. Spiller
kommer likväl efter en grundlig undersökning till det re-
sultatet, att den yngre Titurels författare och Albrecht von
Scharfenberg måste hafva varit två olika personer. I en
längre uppsats har Kaufmann kritiskt undersökt alla de
olika historiska källorna för Ulfilas biografi. Otfrids vers
och ordbetoning undersökas af Wilmanns, som äfven
lemnat ett bidrag till Alexandersagans historia. Emot hans
åsikt om den äldre tyska lyriken uppträder Burdach.
Strauch har skildrat några representanter för den tyska
mystiken. Med några få ord har Brahm påpekat att
Parricida-episoden i Wilhelm Tell af Schiller hämtats från
ett riddardrama af Meissner. Ulrich Füeterer skildras
tämligen utförligt af Spiller. (Forts.) H. S.

Treu, Georg, Sollen vir unsere Statuen bema-
len? — Berlin 1884. R. Oppenheim. 8:o. 40 ss.
Pris 1 M.

Denna broskyr, som innehåller ett af författaren,
direktör vid antiksamlingen i Dresden, i denna stad samt
i Leipzig hållet föredrag, besvarar den uppstälda frågan
med ja, och lemnar för styrkande af en sådan åsikt dels
en rätt upplysande redogörelse för de olika åsikter, som
uttalats angående polykromien inom den antika plastiken,
dels en redogörelse för åtskilliga i våra dagar företagna
försök med målade bildstoder. Framställningen är under-
hållande och ganska sakrik, men går, såsom föredrags-
formen orsakat, ej synnerligen på djupet med frågan. I
afseende på en grundligare konstteoretisk undersökning
hänvisar förf, till Fechner’s »Vorschule der Æsthetik».

S—e.

Germanska språk.

King Alfred’s Orosius edited by Henry Sweet.
Part I. Old-English text and Latin original. London
1883. 299 sidd. 23 sh. (Early English Text Society).

Denna nya edition af konung Alfred den stores forn-
engelska öfversättning eller rättare parafras af Orosii
världshistoria har det afgjorda företrädet framför Bos-
worths (1859), att den grundar sig på Lauderdale-hand-
skriften, hvilken härstammar från konung Alfreds egen
tid, under det att Bosworths text hvilar på Cotton-hand-
skriften, som är en försämrad kopia af den förra. Ut-
gifvarens namn är en full borgen för, att den nya edi-
tionen är utförd på ett mönstergiltigt sätt. Herr Sweet
har redan förut (1871) genom sin utmärkta upplaga af
konung Alfreds fornengelska öfversättning af Gregorii
Cura pastoralis gjort sig förtjänt af germanisternas stora
tacksamhet. Detta sistnämda arbete jämte Kemble-Skeats
edition af de fyra evangelierna samt Earles af The Saxon
Chronicle hafva hufvudsakligen varit de prosa-verk, hvilka
genom textens tillförlitlighet bildat den säkraste grund-
valen för studiet af fornengelskans ljud- och formlära.
Härtill kommer nu Sweets Orosius. När den andra de-
len, som skall innehålla engelsk öfversättning m. m., ut-
kommit, få vi måhända bättre tillfälle att framhålla ar-
betets vikt och förtjänster. Med denna korta notis hafva
vi blott velat fästa tidskriftens läsares uppmärksamhet
därpå. A. E.

Tidskriftsöfversikt.

Historisk tidskrift, utg. af Svenska historiska förenin-
gen, har i sina båda sista häften (årg. 1883, häft. 4 och
1884, h. 1) såsom bihang till själfva tidskriften meddelat
en synnerligen läsvärd polemik mellan Vilh. Thomsen och
N. Höjer i anledning af den senares i h. 3 för 1883 in-
förda »bidrag till Varägerfrågan», däri han rörande forn-
svenska lånorden i ryskan föreslog flere från Thomsens
framställning i »Ryska rikets grundläggning» afvikande
tydningar (se Nord. Revy, nr 4, sp. 114). Af Th:s gen-
mäle (i h. 4 för 1883) framgår, att flertalet af H:s för-
slagsmeningar måste af filologiska skäl förfalla, trots det
vid första påseende tilltalande, som åtskilliga af dem ägde.
Detta tyckes ock H. själf vara villig att medgifva; en-
dast i ett par fall — i fråga om etymologierna af Väring
och Samhatas (namn på Kijev) — håller H. fortfarande
på sin mening, som det förefaller icke utan skäl. För det
senare ordet, för hvilket Th:s tydning, »sand-bakka-ass»,
icke synes mera tillfredsställande än H:s sam-bäta-åss»,
har emellertid nyligen framstälts ett tredje förslag, som
torde träffa det rätta. Bugge har nämligen i sista häftet
af Arkiv för nordisk filologi (B. II, h. 2) i en artikel
»Oldsvenske navne i Rusland» lämnat en del etymologier,
af hvilka några förefalla slående riktiga; enligt honom är
Sambatas att uttala Samvatas (gr. 8 = v) och = isl.
Sand-va^.

Nordisk tidskrift, utg. af Letterstedtska föreningen, in-
nehåller i sitt första häfte för 1884 en synnerligen väl skrif-
ven artikel af utgifvaren, Dr O. Montelius: »Om våra förfä-
ders invandring i Norden». Ehuru naturligtvis hufvudsakligen
af historisk och arkeologisk betydelse, är dock uppsatsen äf-
409

NORDISK REVY 1883—1884.

410

ven af stort intresse för språkforskaren. Efter en kort öfver-
sikt af de äldre hypoteserna i invandringsfrågan, af hvilka
som bekant de från detta århundrade i allmänhet gått
därpå ut, att de olika arkeologiska perioderna inledts af
och bero på invandringar hit till Norden af olika folk,
öfvergår Dr M. till att framlägga sin egen, moget öfver-
vägda åsikt — ref. erinrar sig hafva hört Dr M. redan
år 1875 framhålla åtskilliga skäl för densamma —,
hvilken kan sammanfattas i påståendet: ingenting talar
för, men väl åtskilligt emot antagandet af invandringar
vid bronsålderns, äldre järnålderns och yngre järnålderns
begynnelse, hvarför åtminstone tillsvidare den veten-
skapligen mest hållbara ståndpunkt i denna fråga är
den att antaga, det våra germanska förfäder hafva
bott här i Norden altsedan stenåldern, således i mer än
4,000 år. Skulle denna åsikt befinnas vara riktig, följer
däraf den för språkforskningen viktiga slutsatsen, att den
s. k. urgermanska språkperioden måste förläggas vida
längre tillbaka i tiden, än man hittills ansett nödvändigt
och att språksplittringen inom den germanska folkstammen
ägt rum åtminstone 2,500 år f. Kr. Det kan då emel-
lertid icke undgå att väcka förvåning att efter så lång
— minst 3,000 års — skilsmässa olikheten i språkform
icke är större mellan de älsta gotiska och tyska språk-
minnesmärkena å ena sidan och å den andra de älsta
urnordiska runinskrifterna, hvilka tillhöra först tiden omkring
500 e. Kr. (I förbigående må det anmärkas, att Dr M.
tillskrifver dessa älsta nordiska inskrifter en för hög ålder,
»ett par hundra år e. Kr.» Denna tidsbestämning är nu-
mera både af Bugge och Wimmer öfvergifven, se t. ex.
Forhandlinger paa det andet nordiske filologmöde, s. 243).

Ad. N—n.

Arkiv for nordisk filologi udg. ved Gustav Storm.

2 Bind, 2 Hefte (april 1884). Indhold: Axel Kock,
Emendationer och ordförklaringar till »Gamla ordspråk»
och andra fornsvenska skrifter; Sophus Bugge, Be-
mærkninger til norrone digte, III; Gustav Storm, Om
Thorgerd Holgebrud; Finnr Jonsson, Um SkiJarimu;
G. H. Mahlow, Der umlaut in altn. fætr; V. Finsen,
Om texten paa et par steder i Grågås; Viggo Såby,
Endnu en gang »hustru»; Johan Fritzner, Kvett tön-
num; Sophus Bugge, Oldsvenske navne i Rusland;
Gustav Storm, Anm. af B. Olsens Runerne i den
oldisl. literatur; Gustaf Rundgren, Några anmärknin-
gar om Rökstensinskriften; Moltke Moe; Anm. af
lslenzk Æventyri, herausg. v. Hugo Gering; Julius
Hoffory, Karl Victor Müllenhoff.

Franck, Johannes, Etymologische Woordenboek der
Nederlandsche taal. Uitgegeven onder toezicht van Dr P.
J. Gpsijn. Eerste aflevering (A—Bont), 128 sp.; ‘S-Gra-
venhage, Martinus Nijhoff, 1884. Pr. 90 cents.

Müllenhoff, Karl, Deutsche Altertumskunde. Fünfter
band, erste abteilung. 356 ss. 8:0, Berlin, Weidmannsche
buchh. 1883. Pr. 10 mark.

Hoppe, Otto, Några iakttagelser om hebräiska namns
behandling i gotiskan. 3 ss., 8:o. Særtryk af Nord-
tidskr. for filologi, B. VI; Kbhn, 1884.

Fritzner, Johan, Ordbog over det gamle norske sprog.
Omarbejdet, foroget og forbedret udgave. 2 hefte: augna-
steinn—bröpurhefnd. Ss. 97—192. Kristiania, Forlags-
foreningen, 1883. Pr. 1,50.

Svenska fornskriftsällskapets samlingar. H. 82. Läke.
och Örte-böcker, utg. af G. E. Klemming, h. 1. 152
ss., 8:o. Sthlni, 1883. Pr. 2,25.

Skattegraveren, Et tidskrift, udg. af "Dansk samfund
til indsamling af folkeminder” ved Evald Tang Kristen-
sen. Nir 4—6; 26 febr., 11 och 25 mars; ss. 49—112.
Innehåll: Folkvisor, gåtor, sagor, sägner m. m., n:r
207—434. — Tidskriften kommer hädanefter att då och
då utsända dubbelnummer (såsom nu n:r 5), men kommer
i följd däraf att tryckas på något simplare papper, så
att priset kan förblifva oförändradt.

Af Franck’s Mittelniederländische grammatik (se
Nord. Revy n:r 11) är nu det som tillägg utlofvade Glos-
saret utkommet; det omfattar ss. 219—282 och utdelas
gratis till köpare af själfva grammatiken.

Katurvetenskap.

Renter, 0. M. Monomorium pharaonis Linné, en
ny fiende till vår husro. Ur Finska Vet.-Soc:s. För-
handlingar, Bd XXVI. Helsingfors 1884.

Insektverlden har varit ett tacksamt fält för biologisk
forskning och synnerligast bien och myrorna hafva genom
sitt kolonilif befunnits lämpliga för undersökningar i denna
riktning. Också äro resultaten öfverraskande, ja nästan
otroliga, och man vore böjd mången gång betvifla deras
riktighet, visade det sig ej att desamma hvilade på de
noggrannaste iakttagelser af framstående forskare. Äm-
nets stora vikt och allmänna intresse har också gjort, att
numera knappast en bildad människa finnes, som ej er-
hållit någon inblick i dessa djurs själslif, strider, arbeten
m. m. Hvarje litet bidrag till utvidgad kännedom om
dessa djur måste således emottagas med varmt intresse,
och det är hufvudsakligen därföre jag här vill framhålla
denna lilla skrift, som den välkända finska entomologen
O. M. Reuter nyligen utgifvit från trycket.

Författaren lämnar först en öfverblick af de ingalunda
fåtaliga insekter, som gästa våra bostäder och där anställa
större eller mindre skada. Därefter öfvergår han till en
beskrifning öfver den lilla myra, Monomorium pharaonis
Linné, som utgör ämnet för afhandlingen. Densamma,
som först på sista tiden anträffats i Finland, har sitt
egentliga hemland i Algier, Palestina samt jordens tro-
piska och subtropiska regioner. Därifrån har den spridt
sig till en del af Europas större handelsstäder, såsom
London, Paris, Lyon, Köpenhamn, Hamburg, Kasan,
Kronstad, Petersburg m. fl.

Där hvarest denna lilla gula myra acklimatiserats,
förekommer den uteslutande i husen. Den förökar sig
hastigt, så att antalet snart skall växa till många tusen.
Dess bostäder uppföras inuti murarne, och därifrån före-
tager den sedan exkursioner i husen till matvaror m. m.
Äfvenledes skall den genomborra panelningar samt möbler
och såmedelst åstadkomma betydande skada.
411

NORDISK REVY 1883—1884.

412

Åbo var den första plats i Finland, där detta lilla
skadedjur visat sig. Författaren observerade detsamma
därstädes år 1883 i ett hus tillhörande en veterinärläkare
Palmgren. Myrorna uppträdde där i stor mängd, synner-
ligast i nedre våningen, som var upplåten till bageri, och
där de ordnade i långa kolonner tågade fram på ugnens
murar. En synnerligen begärlig föda är kött och bröd,
som myrorna också med glupskhet angripa, och en gång
fann herr Palmgren skorporna i sitt skafferi fylda med
dessa smådjur. Ur en och en half skorpa utplockades ej
mindre än 200 individer. Alla försök att utrota dem
hafva misslyckats, och ännu sålänge åtminstone synas vi
stå försvarslösa emot dem. Deras styrka ligger såväl i
deras ringa storlek som hufvudsakligen i deras starka
fortplantningsförmåga, hvarigenom lätt nya tusental upp-
stå i de dödades ställe. Erfarenheten har lärt oss, att
människan just har sina värsta fiender att söka bland de
små organismerna, och att hon oftast dukar under i kam-
pen mot dem. De segra genom massorna.

Äfven i Helsingfors har författaren sedermera obser-
verat denna myras förekomst, och att befara är, att den-
samma äfven inom kort skall hitta väg till Sverge, där
den ännu ej synes vara observerad.

Sedan författaren därefter lämnat en fullständig be-
skrifning öfver nämda myras utseende samt redogjort för
hvad man förut känner om densamma från olika länder,
afslutar han sitt arbete med utdrag ur bref från mr Hague
till Darwin, publicerade i Nature, Vol. VII, pp. 443—444
och Vol. VIII. p. 244, hvari finnes några synnerligen
intressanta biologiska meddelanden om en myra, som synes
böra hänföras till ifrågavarande art eller till någon af dess
närmaste släktingar.

Hj. Th.

Aurivillius, C. W. S. Bidrag till kännedomen
om Krustaceer, som lefva hos Mollusker och Tunikater.
Akademisk afhandling. Stockholm 1883.

Denna är den sista zoologiska afhandling, som varit
framlagd till offentlig granskning för filosofiska gradens
erhållande vid Upsala universitet. Det är ett tämligen
omfångsrikt arbete (110 sidor text och 7 planscher), in-
deladt i tvänne afdelningar, hvardera bestående af tvänne
underafdelningar. Observationerna äro gjorda på olika
tider, hvarför den senare afdelningen är ett fullständi-
gande af den förra. I underafdelningarna I och 111 be-
skrifver författaren de parasitkräftor han anträffat på
mollusker under det att i de bägge öfrige underafdelnin-
garne, som upptaga öfvervägande största delen af afhand-
lingen, en redogörelse lämnas öfver de parasitkräftor för-
fattaren funnit hos tunikater. Största delen af afhand-
lingen måste därför betraktas såsom ett komplement till
Thorells redan 1859 utgifna, grundläggande arbete, som
bär titeln, «Bidrag till kännedomen om krustaceer, som
lefva i arter af slägtet Ascidia L.».

Författaren redogör med stor noggrannhet och om-
sorg för 23 stycken parasitkräftor, af hvilka 3:ne äro för
vetenskapen nya. Ej mindre än 17 af de öfriga äro re-
dan af Thorell i hans nyssnämda arbete namngifna och
utförligt beskrifna,

Hj. Th.

Wallroth K. A. Om fosforsalts inverkan på
metalloxider. Öfvers. af Kgl. Vet. Akad:s förhandlin-
gar 1883. eU 3 sidd. 21—45.

Den s. k. fosforsaltperlans egenskap att lösa me-
talloxider har länge varit känd, men däremoc hafva de
erhållna produkterna endast i ringa grad varit föremål
för kvantitativa undersökningar. Det är författarens för-
tjänst att hafva lemnat ett viktigt bidrag till vår känne-
dom om de föreningar, som därvid bildas; och hans un-
dersökningar erbjuda ett särskildt intresse därigenom, att
de påvisa, huru metallerna gruppvis bilda salter af samma
sammansättning. Så t. ex. bildar flertalet af de sällsynta
jordartmetallerna salter, som höra till samma grupp, som
de med järnoxid, kromoxid och lerjord, hvilket naturligen
yttermera bevisar, att dessa jordartmetaller bilda sex-
atomiga dubbelatomer. Berylliumsaltet är däremot af en
egendomlig sammansättning, som väl ger stöd åt Men-
delejeffs uppfattning af denna metall såsom tvåatomig,
hvaremot den strider mot den af Nilson och Pettersson på
undersökningen af berylliumföreningarnas fysikaliska egen-
skaper grundade uppfattningen af berylljorden såsom Be203.
Men dylika motsägelser äro i fråga om denna metall ej
ovanliga.

Några bland de föreningar, förf, erhållit genom smält-
ningsmetoden hafva redan förut blifvit å härvarande labo-
ratorium enligt en annan metod framställda och under-
sökta af C. N. Pahl (i en gradualafhand. 1872) så t. ex.

Zn.) Cd 1

Na, O,P,O, + Na, O.P,Os:

men en jämförelse med liknande salter, framstälda på
annat sätt, låg ej inom förf:s plan. En omväxling i för-
hållandena vid försöken skulle måhända för en del me-
taller leda till en mera naturlig och enkel sammansätt-
ning hos produkten, än hvad fallet varit med Ca-, Mg-,
Ni-, Co- och Cusalterna.

Å. G. E.

Sundvik, Ernst Edv., Kort handledning i titrer-
analysen med särskildt afseende fästadt å föreskrifterna
i Pharmacopæa fennica. Ed. IV. Helsingfors, G. V.
Edlunds förlag, 1884. Pris 2 Fmf.

De många fördelar den volymetriska analysen er-
bjuder framför viktsanalysen, hafva förskaffat densamma
alt vidsträktare användning. Särskildt har den snabb-
het, med hvilken titreranalyser kunna utföras, bidragit
härtill. Disponerar man öfver färdigberedda normallös-
ningar, kan en titreranalys utföras på lika många minu-
ter, som en vikts analys erfordrar timmar.

Den nya upplagan af finska farmakopén, i hvars ut-
arbetande förf, deltagit, har äfven inrymt åt titreranalysen
en framstående plats. Med anledning häraf har förf, ut-
arbetat föreliggande handledning i volymetrisk analys.
Den afser så väl att tjäna farmaceuterna till ledning vid
deras öfningar i analys som ock att för apotekaren utgöra
en föreskrift, enligt hvilken han kan pröfva sina droger
och läkemedel på deras halt af verksamma beståndsdelar.
Förf, har löst sin uppgift på ett särdeles tillfredsställande
sätt. Så väl de allmänna bestämningarna som de detal-
jerade beskrifningarna öfver beredningen af normallösnin-
garna och analysernas utförande äro klart framstälda.
413

NORDISK REVY 1883—1884.

414

Valet af lösningar lemnar knappast något öfrigt att ön-
ska. Såsom indikator för acidimetri synes det oss hafva
varit skäl att förf, äfven upptagit det så lätt tillgängliga
och ytterst känsliga fenolftaleinet.

Några af förf, oanmärkta tryckfel vilja vi rätta.
Sid. IX, rad. 4 nedifr. står 0,0170 läs: 0,170; sid. 1,
rad. 10 står kalilösning, läs: alkalilösning; sid. 13, rad. 16
står Ca, läs: Na; sid. 12, rad. 7 nedifr. står denna, läs :
kolsyran. I formeln på sid. 45 bör vara 2Ca(0H)2 och
2H20. Bland de å tabellen å sid. 42 uppräknade äm-
nena sakna vi brunsten. — En större likformighet i de
anförda formlerna hade varit önskvärd.

Vi kunna på det varmaste rekommendera arbetet
till begagnande af apotekare och analytiker. Ehuru det
samma särskildt afser bestämningarna i finska farmako-
pén, torde det dock vara välkommet och vinna spridning
äfven i grannlandet.

E. H—t.

Tullberg T. Bau und Entwicklung der Barten bei
Balænoptera Sibbaldii. Mit 7 Tafeln. Ur Act. Reg. Soc.
Sc. Ups. Ser. III. 1883.

Leche, W. Zur Anatomie der Beckenregion bei In-
sectivora mit besonderer Berücksichtigung ihrer morpho-
logischen Beziehungen zu derjenigen anderer Sängethiere.
Mit 10 Tafeln. Ur Kongl. Sv. Vet.-Akad:s Handl. Band.
20. N2 4. Stockholm 1883.

Palmén, J. A. Über paarige Ausführungsgänge der
Geschlechtsorgane bei Insecten. Mit 5 Tafeln. Helsing-
fors 1884.

Goes, A. On The Reticularian Rhizopoda of the Ca-
ribbean Sea. With 12 plates. Ur Kongl. Sv. Vet.-Akad:s
Handl. Band 19. . 4. Stockholm 1882.

Leche, W. Öfversikt öfver de af Vega-Expeditionen
insamlade Arktiska Hafsmollusker. I. Lamellibronchiata.
Härtill 3 taflor. Ur Vega-Expeditionens Vetenskapliga
Iakttagelser B. III. Stockholm 1883.

Wirén, A. Chætopoder från Sibiriska Ishafvet och
Berings haf insamlade under Vega-Expeditionen 1878—
1879. Härtill 6 Taflor. Ur Vega-Expeditionens Veten-
skapliga Iakttagelser Bd. II. Stockholm 1883.

Reyer, E., Aus Toskana. Geologisch-technische und
kulturhistorische studien. IV, 200 ss. Wien, Carl Gerold’s
Sohn 1884.

Den norske gradmaalingskommission: Vandstands-
observationer, 1 häft. 1882, 2 h. 1883; 116+126 ss.
4:o; 9 planscher. Christiania.

Die Norwegische Commission der Europäischen Grad-
messung: Geodätische arbeiten; 1 häft. 1882, 2 h. 1880,
3 h. 1882. 128 + 68 + 176 ss. 4:o; 4 kartor. Chri-
stiania.

Blandade ämnen '

Svenska Tidskrifter.

I motsats mot tidskrifterna i våra skandinaviska
grannländer stå de i vårt land utgifna allmänna tidskrif-
terna utanför den egentliga partibildningen.

Hvad »Nordisk Tidskrift», utgifven af Letterstedtska
föreningen på bekostnad af dess donerade fonder, angår,
så följer detta redan af donators föreskrift, som från dess
program med bestämdhet utesluter politiska och religiösa
frågor, eller just de områden, inom hvilka för närvarande
partistriderna utkämpas. Därjämte är det anmärkta för-
hållandet naturligtvis äfven en följd däraf, att vi i Sver-
ge ej på långt när hafva några så bestämda partigruppe-
ringar, som i Norge och Danmark. Det enda partiom-
råde, på hvilket »Nordisk Tidskrift» inlåter sig. är det
literära, och där intager tidskriften en afgjord högerställ-
ning. Det är dr P. Aug. Gödecke samt medlemmarna
af svenska akademien Ljunggren, Nyblom och Wirsén,
som där förfäkta de häfdvunna ästetiska åsikterna gent
emot »realismens» och »naturalismens» moderna teorier.
Ibsen, Kielland och Lie liksom medlemmarna af vår egen
unga literatursk la ha här gång efter annan blifvit skarpt
kritiserade, vanligen med utförlig och värderik motivering.
Och då prof. Nyolom i tidskriftens sista häfte så till vi-
da tyckes afvika från denna akademiska ståndpunkt, att
han lifligt berömmer Georg Brandes’ båda sista arbeten,
så innehåller hans uppsats väsentligen en samling citat
med kommentar, egnade att visa huru äfven Brandes alt
mer öfvergifvit realismens ensidigheter.

En mot den moderna literaturriktningen mera vän-
lig hållning intager i allmänhet »Ny Svensk Tidskrift»,
utgifven af docenten R. Geijer i Lund. Bååth och fru
Edgren trycka redan på dess skönliterära afdelning, den
förra genom sina där publicerade dikter, den senare genom
sina noveller, en mera realistisk prägel. Och de märk-
ligaste kritiska literaturuppsatserna hafva lemnats af
Georg Nordensvan, hvilken som bekant onekligen tillhör
den riktning, som man börjat kalla »det unga Sverge»,
låt vara att han vaktar sig för dess ytterligheter. Till sam-
ma riktning hör ju också i viss mån signaturen Robin-
son, som i förra årgången skrifvit en intressant uppsats
om Ibsen’s »En folkefiende»; och äfven utgifvarens kri-
tik af Strindbergs vid julen utkomna dikter visar trots
all sin rättvisa stränghet, en god vilja att uppskatta
hvad hos den nya skolans män kan vara förtjänt af er-
kännande.

Förutom de literära frågornas stridsområde vågar
sig »Ny Svensk Tidskrift» äfven in på ett annat af parti-
splittringarna berördt fält, nämligen den inre politikens.
Sålunda innehåller förra årgången tvänne märkliga hit
hörande uppsatser, nämligen »Försvarsfrågan och det nya
härordningsförslaget» af G. L—g, samt »Den ifrågasatta
skattereformen» af docenten H. Blomberg; i de detta år
utgifna häftena finnes också en politisk artikel, nämligen
professor H. L. Rydin’s värdefulla utredning angående
»Riksrättsåtalet i Norge». Liksom flertalet af vårt lands
bildade män i politiskt hänsende intaga dessa uppsatsers
författare afgjordt sin ståndpunkt på den s. k. högerns
sida. — På det religiösa området har »Ny Svensk Tid-
skrift» på senare år, lika litet som »Nordisk Tidskrift»
inlåtit sig.

Båda tidskrifternas öfriga innehåll utgöres dels af
kortare bokanmälningar (i »Ny Svensk tidskrift» kanske
väl korta) dels af populära uppsatser i hvarjehanda äm-
nen. Därvid kan man mellan de båda publikationerna
i allmänhet göra den skilnaden, att Lunda-tidskriften,
415

NORDISK REVY 1883—1884.

416

som också såsom redan antydts har en skönliterär afdelning,
i högre grad sträfvar efter lättlästhet, än den Letterstedt-
ska tidskriften, hvilken dock på senare tider äfven slagit
in på liknande sträfvanden, under dess hufvudredaktör d:r
O. Montelius’ insiktsfulla ledning. Hans tidskrift förfo-
gar för öfrigt öfver en större krets författare, då den ej
blott är en svensk publikation, utan en gemensamt nor-
disk och sålunda innehåller äfven danska och norska
bidrag på originalspråket. Den har till och med sär-
skilda redaktörer i Danmark och Norge, hrr. C. M.
Guldberg och Julius Lange.

För att gifva en föreställning om de båda tidskrif-
ternas omväxlande innehåll meddela vi till sist förteck-
ning öfver de uppsatser, som förutom bokanmälningarna
influtit i deras i år utgifna häften:

»Nordisk tidskrift», 1884. Häftena 1 o. 2: G.
Göthe: Den gamla holländska målningskonsten betraktad
ur några moderna synpunkter; Oscar Montelius: Om våra
förfäders invandring till Norden; C. R. Nyblom: »Ström-
ninger» och »gjennembrud»; i Danmarks literatur; Hjal-
mar Edgren: Indiens sagor på vandring i världen.

»Ny Svensk Tidskrift», 1884. Häftena 1—3:
Henrik Hallbäck: Sven Nilson t; Viktor Rydberg: Se-
gersvärdet; Axel Nyblæus: Svensk filosofi; Arvid Hultin:
Literaturbref från Finland: Esaias Tegnér: Nordiska för-
fattares arbeten om och på afrikanska språk; H. L.
Rydin: Riksrättsåtalet i Norge; Helena Nyblom: Ed-
mondo De Amicis; Edm. De Amicis: En minnesvärd
dag; Carl Snoilsky: En sovereign.

• S—e.

Nordisk tidskrift för Filologi, N. R. VI. 3. Jul-
Lange, Den antike Malerkunsts Levninger (Et Brud,
stykke). Johan Vising, Några fall af u-omljud i
franskan: amus: ons, avu: ou (o). 0. Hoppe, Några
iaktagelser om hebräiska namns behandling i götiskan.
— m. m. —

Finsk tidskrift, utg. af C. G. Estlander, Wilh. Bo-
lin och Fredr. Elfving. XVI. 3. R. F. v. Willebran d,
Topelius såsom novellförfattare. F. Saltzman, Kirur-
gins utveckling under senaste tider. A. L. Sundholm,
Liberalismens utveckling i Sverge 1830—1865, III—IV.
Georg Nordensvan, Studier i den moderna konsten:
Gustave Doré. — I bokhandeln. — Öfversigt. — m. m.—

Läsning för folket, utg. af sällskapet för nyttiga kun-
skapers spridande. Ny följd: 16 bandet (50 årgången),
häft. 1. Sthlm. Norstedt & Söner, 1884. Pr. 30 öre.
Innehåll: H. Hildebrand, Drottning Margareta Valde-
marsdotter; C. F., Tändstickorna; Gg., Baltzar Bogislaus
von Platen, Göta kanals skapare; G. Nyblæus, Det
angelägnaste; E. Björlin, Från vår ofredstid, 1. Den
förmente spionen; stadgar; revisionsberättelse.

Tilskueren, Maanedskrift udg. af N. Neergaard: 3
h. (marts): S. Schandorph, Fornuftgiftermaal; F.
Levison, Mirakelkure; E. Skram, SchwesterWeleicka;
A. C. Larsen, Om kongedemmet; Udg., Richard Cob-
den. — 4 h. (april): K. Gjellerup, Adria og landken-
ninger; H. Trier, Er en konfessionslos skole mulig;
J. Hoffory, Den unge Goethes Faust; Anmældelser.

Tidskrift för Hemmet, 1884 (26 årg.), h. 1:S. L—d,
Renaissancens och reformationens åsigter om qvinno-
bildningen och äktenskapet; E. F., Minnesrunor: I. C. J.
Svensén, II. F. A. Cederschiöld; Robinson, Svensk lyrik:
Gellerstedt, Bååth och Snoilsky; Stockholms högskola och
qvinnosaken ; Smärre meddelanden från utlandet: I. Tysk-
land 1883, II. Italien 1883; Mathilda Roos, Hektor,
skizz; Från riksdagen. — h. 2: Esselde, Frågan om
politiska rättigheter för qvinnan, sedd i samband med
hennes rättsliga ställning i andra afseende; E. F., Minnes-
runor: III. Cecilia Fryxell; E. F., Romaner, historia
och historiska romaner; Robinson, Något om Herr L.
H. Åbergs skrift: "I äktenskapsfrågan"; S., En skizz af
Mathilda Roos, förkortad; Isa: Hvi synes du så ung?
Poem; Törne: Epidemi, Poem; Trenne motioner vid
innevarande riksdag.

Universitetsangelägenheter.

Upsala.

Större Konsistoriet.

Den 19 mars. Enligt ankomna skrifvelser hade kanslern dels ut-
uämt docenten E. O. Burman till innehafvare af ett rörligt do-
centstipendium under ytterligare 3 år och dels från universitetet»
reservfond anslagit 250 kr. för förstärkning af den fristående
trappmuren i universitetshusets försal, 1,120 kr. för höjande af
golfplanet i öfra galleriet i aulan och 1,033 kr. 20 öre att utbetalas
till Göteborgs mekaniska verkstads aktiebolag såsom ränta å en
del af entrepenadsumman för af bolaget verkstäld värmeledning i
universitetsbyggnaden.

Konsistoriet beslöt hos kanslern göra framställning att, i
likhet med hvad som ägt rum, då universitetet sändt representanter
till jubelfesten i Tübingen och Würzburg, ett belopp af 600 kr.
måtte anvisas för prof. Cleves resa till universitetsfesten i Edin-
burgh, där han skall representera Upsala universitet.

Uti ingifven skrift hade direktionen för akademiska sjukhuset,
som insett behofvet af att vid sjukhuset hafva isolerade rum
för sjuka, behäftade med smittosamma sjukdomar, anhållit, att till
direktionens förfogande måtte ställas medel för att därmed be-
kosta utarbetandet af ritning och kostnadsförslag till en lämplig
paviljong för sådana sjukes isolering. Större konsistoriet beslöt
inhämta drästelnämdens yttrande häröfver och att, i händelse
drästelnämden tillstyrker framställningen, hos kanslern förorda
anslagets beviljande.

Teologiska fakulteten.

Den 12 mars. Beslöts att icke föreslå någon till erhållande
af understöd ur Oskar II:dres jubelfestdonation.

Utsågs till dekanus för nästa läsår Domprosten och Profes-
soren C. A. Torén.

Afgafs betyg öfver teol. kandidaten C. E. Johanssons den 1
mars aflagda disputationsprof.

Meddelades en skrifvelse från teol. kandidaten C. E. Johansson
af det innehåll, att han icke hade för afsikt att fullfölja sin an-
sökan till docenturen i Apologetik.

Filosofiska Fakulteten.

28 Mars. Tillkännagafs, att Hans Maj:t Konungen stadfästat
ett nytt reglemente för Konung Carl Johans stipendium, enligt
hvilket stipendierna må bortgifvas åt filosofie licentiater, som inom
de 6 senast förflutna åren, förr än stipendium kungöres till an-
sökning ledigt, aflagt profven för vinnande af filosofie doktors
värdighet. Vilkor för kompetens är, att i licentiatexamen hafva
erhållit betyg för berömliga insikter åtminstone i en vetenskap samt
att hafva för doktorsgraden utgifvit och försvarat disputation, som
för författandet blifvit åtminstone med beröm godkänd. Stipendium
må kunna bibehållas och sökas äfven af docenter och e. o. bib-
417

NORDISK REVY 1883—1884.

418

lioteksamanuenser. Tiden, hvarunder stipendiet i allmänhet får
åtnjutas, är 2 år, men prolongation på 1 år må kunna beviljas,
så vida stipendiaten inom utgången af de 2:ne åren aflagt något
lärdomsprof, bestående vare sig i en afhandling i vetenskapligt
ämne, som af filosofiska fakulteten gillas eller i godkänd disputa-
tion eller i med beröm aflagd examen i högre fakultet.

S. d. tillkännagafs att Kongl. Maj:t den 8 februari bifallit stud.
A. E. Anderssons ansökan att i teologisk-filosofisk examen få ut-
byta examensämnet teoretisk filosofi mot praktisk filosofi.

S. d. afgaf fakultetsbetyg åt docenten L. M. Wœrn.

Filosofiska fakultetens

Humanistiska Sektion.

28 Mars. Tillkännagafs att Kongl. Maj:t under d. 18 januari
tillagt doc. A. Erdmann för ytterligare 3 år ett arvode å 900 kronor,
med skyldighet för honom att 2:ne timmar i veckan meddela of-
fentlig undervisning i sanskrit.

att kanslern d. 7 mars tilldelat doc. E. 0. Burman ett rör-
ligt docentstipendium för ytterligare 3 år, räknadt från innevaran-
de års början.

och samma dag utnämt fil. d:r J. A. Lagermark till docent i
historia vid härvarande universitet.

att kanslern d. 20 mars utnämnt fil. lic. N. F. Nilén till
docent i latinska språket.

samt s. d. beviljat doc. i nordiska^språk 0. Klockhoff afsked
från sin docentbefattning.

S.	d. Till dekanus för kommande läsår utsågs prof. J. M.
Sundén i händelse prof. Richert icke komme att inträda i tjänst-
göring.

Matem. naturvet. Sektionen.

22	Mars. Som prof. P. T. Cleve såsom utsedd till universi-
tetets ombud vid Edinburgh-universitetets jubelfest begärt en månads
tjänstledighet, beslöt sektionen på prof. Cleves hemställan föreslå,
att doc. 0. Widman måtte under tiden uppehålla prefektens för
det kemiska laboratoriets åligganden, samt att en e. o. amanuens
måtte anställas vid laboratoriet under samma månad med ett ar-
vode å 100 kronor.

26	Mars aflades filosofie licentiatexamen af kand. C. A. M.
Lindman smål. och K. J. Ångström norrl.

S.	d. till dekanus för nästkommande år valdes prof. T. Tullberg.

Köbenhavn.

I det theologiske og det juridiske fakultet har der aarlig fun-
det en indtegning sted i en særlig dertil indrettet fakultets proto-
kol af de studerende, der havde besternt sig henholdsvis for det
theologiske og det juridiske studium. For det först nævnte fakul-
tets vedkommende stöttede denne indtegning sig paa akademisk
sædvane, hvarimod den for de juridiske studerende var paabudt
ved forordningen af 30 decbr. 1839 § 1, ikke som kontrolmiddel,
men for at fakultetets professorer och studerende kunde faa en
nærmere anledning til at blive gjensidig bekjendte med hverandre
samt til at meddele og söge den vejledning till studiet, som for
de studerende maatte kunne være til stor nytte. Da det imidler-
tid maatte anses som givet, at indtegningen ikke var og i en lang
aarrække ikke havde været til nytte i denne retning, og da den
ingen betydning havde som kontrolmiddel, eftersom der ingen
tvangsmidler dertil var knyttet, indstillede det juridiske fakultet,
at den som unyttig og overflödig maatte bortfalde. Denne ind-
stilling saa vel som en lignende fra det theologiske fakultet anbe-
faledes af konsistorium, hvorefter indtegningen for de juridiske
studerendes vedkommende bortfaldt i fölge kgl. resol. af 13 marts,
og for saa vidt de theologiske studerende angaar ved ministeriets
skrivelse af 14 s. m.

Ved kgl. resol. af 17 marts blev kvæstor, justitsraad L. V.
Gede afskediget fra 1 juli d. a. at regne, hvorhos der tillagdes
hans titel af etatsraad. Under samme dato udnævntes fra samme
tidspunkt kvæsturens hidtil værende bogholder Th. Fr. A. Hörring
til kvæstor.

D.	27 marts afgik professor, dr phil. P. S. V. Heegaard ved
döden.

Forelæsninger Og övelser.

Ministeriet har under 12 marts meddelt prof. Ussing orlov ti
en videnskabelig udenlands rejse fra paaskeferien til semestrets
udgang.

Under samme dato har docent, overlæge Haslund af ministe-
riet erholdt tilladelse til at foretage en udenlandsrejse i 5 uger i
anledning af den forestaaende internationale lægekongres.

Ved skrivelse af 18 marts bemyndigede ministeriet doc. Kro-
man til i anledning af prof, dr phil. Heegaards sygdom at over-
tage dennes forelæsningskursus for og examinationen af de stu-
derende, som i den kommende sommer skulle underkaste sig den
filosofiske examen.

Priskonkurrencer.

Af de för 1882—83 udsatte prisspörgsmaal have 5 fremkaldt
besvarelser, nemlig den statsvidenskabelige, den filosofiske, den
klassisk-filologiske, den österlandsk-filologiske og den fysiske. Ved
den i konsistoriums möde d. 26 marts företagne aabning af navne-
sedlerne viste det sig, at forfatteren af den statsvidenskabelige af-
handling, hvem prisen var tilkjendt (universitetets guldmedaille,
hvormed er forbundet en pengebelönning af 200 kr.), er cand. polit.
J. V. Schovelin, forfatteren af den klassisk-filologiske afhandling,
der ligeledes erholdt prisen, cand. philol. M. J. Goldschmidt, og
forfatteren af den österlandsk-filologiske afhandling, hvem der
tilkjendtes Akcessit (hvormed er forbundet en pengebelönning paa
100 kr.), cand. philol. R. Besthorn. Ogsaa forfatteren af den fy-
siske afhandling, cand. mag. N. Andersen, adjunkt ved Rönne lærde
skole, tilkjendtes prisen. Som fast kongelig embedsmand kunde han
imidlertid ikke modtage denne.

Akademiske grader.

Doktorsgraden i medicin er d. 3 marts erhvervet af cand
med. o. chir. V. Lange. Afhandling: “Bidrag til læren om den
saakaldte suppurative betændelse i mellemöret." Opponenter:
proff. Saxtorph og Reisz.

Legater og stipendier.

Ved skrivelse af 10 marts har ministeriet, efter indstilling fra
bestyrelsen for den polytekniske læreanstalt, bifaldet, at de stipen-
dieportioner (10 à 300 kr.), der aarlig bevilges af kommunitetets
midler til understöttelse for polytekniske examinander, der ikke
ere studenter, fremtidig, efter förud gaaende bekjendtgjörelse
derom, bortgives af bestyrelsen i begyndelsen af finansaaret (1
april—31 marts) og udbetales med 25 kr. maanedlig i lobet af dette.

Konsistorium har d. 26 marts bortgivet Hurtigkarls rejse-
stipendium til fuldmægtig i justitsministeriet C. V. Kraft og Thotts
rejsestipendium til cand. mag. L. Kolderup Rosenvinge.

C. Goos.

Helsingfors.

Större Konsistoriet.

Den 20 mars. Med anledning af den för hela fosterlandet
och särskildt dess universitet djupt smärtsamma underrättelsen,
att prof, emeritus kanslirådet Elias Lönnrot föregående dag aflidit,
anhöll rektor, att kons, måtte besluta sig för det sätt, hvarpå uni-
versitetet vid deu hädangångnes likbegängelse skulle deltaga. Be-
slöts, att rektor och fakulteternas dekaner, eller vid förfall annan
ledamot, skulle vid begrafningen närvara, och en minneskrans med
latinsk inskription af rektor nedläggas på grafven. Därjämte fat-
tade kons, beslut, att en solenn minnesfest skulle af universitetet
begås någon dag i början af maj månad, och utsågs prof. Ahlqvist
att hålla minnestalet vid festen, till hvilken rektor genom öfligt
program skulle inbjuda allmänheten.

(Lönnrots begrafning försiggick den 3 april i Sammatti kapell.)

Den 29 mars. Den kommission som nedsatts för bedömande
af de prof, som sökandena till lediga lektoratet ägde erlägga, hade
godkänt de prof, som aflagts af lärarekandidaten Björkqvist och
kollegierådet Mainof. Den förre hade emellertid sedermera
på grund af befordran till annan tjänst återtagit sin ansökan.
Efter inhämtande af detta skreds till upprättande af förslag,
men beslöt kons, genom omröstning (12 röster mot 11) att icke
uppföra kollegirådet Mainof på förslag till lektorstjänsten i ryska
språket.

Den 5 april. De nyutnämde proff. F. Perander och frih. E.
G. Palmén installerades i sina ämbeten och intogo säte i konsi-
storium.
419

NORDISK REVY 1883—1884.

420

lyckönskningsskrifvelse, hvilken
f. Ahlqvist.

Den förre hade till ämne för sitt installationsföredrag valt:
“Hvilka äro de viktigaste orsaker, hvarpå en större själfständighet
i ungdomens studier beror“; den senare föredrog om “Kristian II:s
karaktär“. Båda föredragen höllos på finska.

Mindre Konsistoriet.

Den 20 februari. Uti en till kanslern stäld skrifvelse anhöll
fröken J. Eskelin om tillstånd att få aflägga studentexamen, och
beslöt kons, förorda denna anhållan.

Till ledamöter i studentexamensutskottet utsågos: ordf. prof.
Rein och examinatorer proff. Gustafsson och Colliander, e. o. prof.
Schybergson och doc. Levanen samt för finska språket lektor
Godenhjelm och för ryska språket prof. Nordqvist.

Med anledning af H. K. H. tronföljarens,, universitetets kan-
slers myndigblifvande den 18 nästkommande maj, beslöt kons, af-
låta en på franska språket affattad
skulle frambäras af rektor och pro:

Den 5 mars. Kröken J. Rosquists hos kanslern gjorda ansökan
om rättighet att få aflägga studentexamen beslöt kons, förorda.

Den 22 mars. Meddelades, att H. M. funnit godt af finska
allmänna medel bevilja ett årligt anslag af 6,000 mark under fem
års tid till lokal m. m. för studentafdelningarnas etnografiska mu-
seum, för så vidt under denna tid rum för museet i någon af
kronans byggnader icke kunde beredas.

I skrifvelse från t. f. vice kanslern meddelades, att kanslern
funnit godt tilldela nedannämde personer reseunderstöd till föl-
jande belopp, att utgå ur det till kanslerns förfogande stälda an-
slag ur tullmedelsfonden (8,000 mark årligen):

Prof. G. Johansson	1,000	mark

" J. W. Runeberg	1,500	”

" K. S. Lemström	1,200	”

E.	o. prof. M. G. Schybergson 1,000	”

”	” J. R. Sahlberg	500	”

Doc. K. R. Wahlfors	1,800	”

" E. E. Sundvik	1,000	”

Till t. f. assistent vid pat. anat, inrättningen utsågs med. lic
W. E. Backmanson.

Räntebesparingarna i “Rosina Heikels stipendiefond“, uppgående
till 832 mark, tilldelades på anhållan af nämda stipendii stiftarin-
nor åt fröken R. Heikel för att lemna henne tillfälle att besöka
läkarekongressen i Köpenhamn instundande sommar.

Den 29 mars. På förslag af med. fak. beslöt kons, hemställa
om drr. O. J. Engströms och G. Heinricius’ utnämning till docen-
ter, den förre i gynäkologi, den senare i barnförlossningskonst.

Edv. Hjelt.

Antalet inskrifna studerande vid universitetet utgör för när-
varande 1,422, däraf 785 varit under terminen närvarande. Af dessa
tillhöra :

115 den teologiska fakulteten

198 ” juridiska ”

86 " medicinska ”

207 " historisk-filologiska sektionen

179 ” fysisk-matematiska ”

På afdelningarna (nationerna) fördela sig de under terminen
närvarande studerande, på följande sätt:

Nyländska afdelningen 211

Savolaks-karelska	”	137

Tavastländska	”	96

Vestfinska	”	143

Viborgska	”	44

Österbottniska	”	153

Kvinlig studerande	1

Akademiskt tryck.

Aschan, O., Om sulfokarbimiders inverkan på amidosyror. 54
ss. 4:o. Utg. för licentiatgrad.

Engström, O. J., Om vaginal exstirpation af uterus for maligna
nybildningar. 83 ss. Utg. för docentur.

Heinricius, G., Om pannlägen och pannförlossningar. 99 +
XLIX ss. Utg. för docentur.

Hermanson, R., Om Einlands ständer och deras förhållande
till monarken och folket. Specimen för prof, i statsrätt. 152 +
XV ss.

Tikkanen, J. J., Der malerische Styl Giottos. 47 ss. 4:0, med
1 pl. Utg. för licentiatgrad.

Palmén, J. A., Über paarige Ausführungsgänge der Geschlechts-
organe bei Insekten. Eine morphologische Untersuchung. Speci-
men för prof, i zoologi. 107 ss. med 5 pl.

Kritisk granskning af mossorna uti Dillenii historia muscorum.
Inbjudningsskrift till prof. E. R. Neovius’ installation, af fys. mat.
sektionens dekanus, prof S. O. Lindberg.

Olof af Acrel deu svenska kirurgins fader. Inbjudningsskrift
till prof. F. Saltzman’s installation af med. fak. dekanus prof. O.
E. A. Hjelt.

Inbjudningsskrift till universitetets glädje- och lyckönsknings-
fest den 17 okt. 1883 med anledning af deras Majestäters kröning,
utfärdad af universitetets rektor W. Lagus.

Alexanders Universitetets katalog för höstterminen 1883 (på fin-
ska) och vårterminen 1884 (på svenska).

Universitets-bibliotekets accessions-katalog. VI. 1881--1884.

Innehåll:

Petersen: Ludwig Feuerbach.

Kôersner: Genmäle; med anm. af K. H. B.

Berg: Handledning vid undersökning af ögonens funktioner.

Berner: Om Kjonsdannelsens Aarsager.

Natorp: Descartes’ Erkenntnisstheori.

Palmén: Sten Stures strid med konung Hans.

Literaturhistorisk tidskriftsöfversikt för 1883.

Treu: Sollen wir unsere Statuen bemalen?

King Alfred’s Orosius, ed. by H. Sweet.

Tidskriftsöfversikt i nordiska språk.

Reuter: Monomorium pharaonis.

Aurivillius: Krustaceer, som lefva hos Mollusker och Tunikater.

Wallroth: Om fosforsalts inverkan på metalloxider.

Sundvik: Kort handledning i titreranalysen.

Svenska tidskrifter i blandade ämnen.

Universitetsangelägenheter (Upsala, Kßbenhavn, Helsingfors).

Herrar Förläggare, som önska
fä sina förlagsartiklar anmälda i
Nordisk Revy, ombedjas att i tid
till Redaktionen insända desam-
ma. .

Perander, J. F., Herbartianismen i pedagogiken. Specimen
för prof, i pedagogik. 146 ss.

Palmén, E. G., Sten Stures strid med konung Hans. Kritisk
öfversigt. Specimen för prof, i nordisk historia. 132 ss.

Epoof, A. R., Beiträge zur Embrylogie und vergleichende Ana-
tomie der Cloake und der Urogenitalorgane bei den höheren Wir-
belthieren. Specimen för prof, i anatomi. 166 ss. med 5 pl.

Juslin, W., Om alpha amidovaleriansyra, alpha amidoetylme-
tylättiksyra och alpha oxynormal valeriansyra. 43 ss. Utg. för
jicentiatgrad.