N:r 12.

31 Mars 1884.

NORDISK REVY

tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenheter

under medverkan af

Prof. A. y. Alin, Prof. I. N. Almkvist, Bibl.-aman. A. Andersson, Fil. Kand. R. Arpi, Fil. Lic. A. Bendiäcson, Doc. S. E. Berggren,

Doc. H. Bergstedt, Fil. D:r M. Billing, Labor. M. G. Blix, Doc. K. II. Blomberg, Doc. S. %. Boethius, Doc. A. L. Bygden, Prof.

P. T. Cleve, Doc. 0. A. Danielsson, Doc. D. Davidson, Bibliotekar. A. C. Drolsum, Doc. S. A. Ekman, Doc. A. Erdmann, Doc.

H. von Feilitzen, Adj. P. A. Geijer, Prof. C. Goos, Prof. F. Gustafsson, Prof. %. Hagströmer, Prof. S. F. Hammarstrand, Prof. S. E.
Henschen, Fil. D:r R. Hertzberg, Prof. H. I. Hildebrandsson, Prof. Edv. Hjelt, Doc. H. Hjärne, Prof. H. Heffding, Doc. O. V.
Knös, Prof. I. S. Landtmanson, Prof. L. F. Leffler, Bibl.-aman. C. H. E. Lewenhaupt, Bibl.-aman. E. H. Lind, Doc. % A. Lundell,
Prof. C. G. Lundquist, Doc. A. N. Lundstrom, Jur. Kand. C. O. Montan, Prof. C. R. Nyblom, Doc. K. Piehl, Doc. A. F. Schagerström,
Fil. Kand. F. von Scheele, Doc. f. LL E. Schuck, Doc. S. A. H. Sjögren, Bibl.-aman. C. G. Stjernström, Prof. U. R. F. Sundelin,
Doc. A. L. A. Söderblom, Doc. %. I. Théel, Doc. P. J. Eising, Doc. C. Wahlund, Doc. 0. Widman m. fl.

utgifven af

Docenten Adolf Noreen, Upsala.

Förläggare: R. ALMQVIST & J. WIKSELL.	UPSALA, R. Almqvist & j. WIKSELL’S BOKTRYCKERI.

Juridik.

Kôersner, V., Politiskt handlexikon. Sthlm 1883.
J. Seligmann & C:i. Pris: 3,25.

Af den samling facklexika, som efter tysk förebild
— Meyers Fachlexika — hos oss börjat utgifvas, är
Kôersners Politiska handlexikon det andra, som före-
ligger färdigt. Tanken att genom dylika små hand-
böcker erbjuda den kunskapssökande allmänheten tillfälle
att utan större svårigheter kunna i korta och koncen-
trerade artiklar inhämta upplysningar i hvarjehanda äm-
nen är helt visst synnerligen lycklig. Och särskildt bör
ett politiskt handlexikon vara en mycket tidsenlig bok,
då ju politik af hvarjehanda slag i vår tid spelar en så
förherskande roll i det dagliga lifvet, har en sådan be-
tydelse föl’ hvars och ens tankar, samtal och åtgöranden.
Men till följd häraf blir uppgiften ingalunda lätt för en
förf, som skall utarbeta en dylik lätt användbar, upp-
lysande och tillförlitlig hjälpreda för den stora allmän-
heten.

Först och främst måste framställningen vara lätt-
begriplig på samma gång som kortfattad. Och i detta
afseende har herr Kôersner ganska väl löst sin uppgift.
Därjämte måste förf, kunna beherska sitt vidlyftiga ämne:
han måste hafva gjort fullt klart för sig, hvad som måste
i handboken upptagas, och hvad som kan uteslutas, så
att detta ej kommer att bero af tillfälligheter och arbetet
genom ojämnhet blifva mindre användbart; han måste
ovilkorligen förfoga öfver tillräckliga insikter för att kunna
gifva en sådan affattning åt de korta artiklarna, att de
icke blifva vilseledande eller intetsägande i stället för
upplysande; till sist är det ett oundgängligt kraf, att
synnerlig omsorg ägnas åt uppsatsernas granskning, ty i
sammanträngda framställningar insmyga sig särdeles lätt
otydligheter, oegentligheter och små fel af hvarjehanda
slag. Herr Kôersner har gått till sitt värf väl rustad
med kunskaper i åtskilliga stycken; han har också haft

till sitt förfogande goda förarbeten dels i Nordisk familje-
bok, som så flitigt anlitats, att ej blott numera förål-
drade uppgifter utan äfven där undantagsvis förekom-
mande felaktigheter gå igen, dels ock i Baumbachs Staats-
Lexikon i Meyers serie. Och dock kan hans arbete inga-
lunda sägas motsvara förväntningarna, näppeligen ens
billiga och välgrundade anspråk.

Att fordra, att ett sådant handlexikon i första
upplagan skulle vara mönstergilt och felfritt, vore orim-
ligt. Därför vill också anm. endast i förbigående an-
märka, att planen för artiklars upptagande och ute-
slutande borde hafva varit mera bestämd och syste-
matisk. Man borde väl icke ha saknat sådana artik-
lar som Borgerskap, Bärgverkstionde, Förlagsinteckning,
Förman, Häradshäkte, Legostadga, Notarius publicus,
Tingshusbygnad m. fl.; Vänstern borde väl ha hugnats
med särskild artikel lika väl som Högern och Cen-
tern. Betänkligare är, att felaktiga och vilseledande
definitioner samt oriktiga uppgifter förekomma i större
myckenhet, än man kan anse tillbörligt, huru väl man
än uppskattar de stora svårigheter, förf, haft att öfver-
vinna vid utarbetandet. Till stöd för uttalandet må här
anföras några bland de anmärkningar, som anm. vid ar-
betets genomläsande antecknat.

Att återgifva autonomi med själfstyrelse är mindre
riktigt; det innebär, såsom förf, sedermera i art. fram-
håller, befogenhet för särskilda områden eller samhälls-
grupper i en stat vatt på egen hand stifta lag för sig
själfva. Art. Afgift och Beskattning stå i strid med hvar-
andra. I den förra skiljes mycket riktigt afgift från
skatt, men i den senare låter förf, utan skäl beskatt-
ning beteckna påläggande såväl af afgifter som skatter
och förledes därigenom till en visserligen originell men
tämligen meningslös kritik af grundsatsen, att beskatt-
ningen skall drabba hvarje samhällsmedlem i förhållande
till hans förmåga att bära densamma. I ärkebiskopsvat
deltaga icke (s. 30) alla konsistorierna jämte ärkestiftels
359	NORDISK REVY 1883—1884.	360

presterskap, utan endast consistoria ecelesiastica och det
akademiska konsistoriet i Upsala. I artikeln Centrala
ämbetsverk och styrelser borde hafva angifvits de olika
former, under hvilka dessa arbeta; där borde hafva på-
pekats skilnaden mellan verk med fullständigt tillämpadt
kollegiesystem, de verk, hvilka helt och hållet äro ord-
nade efter enrådighetssystemet, och de verk, med afse-
ende å hvilka båda systemen äro tillämpade. Rörande
denna viktiga sak lemnar förf, hvarken på detta ställe
eller i art. Byråkrati och Kollegium någon upplysning,
utan man måste förledas att tro, att alla de centrala
verk, som ej äro inrättade efter kollegiesystemet och så-
som sådana angifvas i art. Kollegium, skulle vara efter
enrådighetssystemet ordnade styrelser. I art. Medicinal-
styrelsen säger emellertid förf., att denna är ett kollegialt
verk, fastän den ej nämnes bland kollegierna. I själfva
verket handläggas ju ärendena dels kollegialt dels efter
enrådighetssystemet såväl inom Armé- och Marinförvalt-
ningen som Medicinalstyrelsen och Statskontoret; endast
med afseende å det sist nämda verket är förf:s redo-
görelse i detta afseende tillfredsställande. Bland general-
direktörerna borde väl äfven Statskontorets chef ha upp-
räknats. Att såsom förf. (sid. 150) säga, att härads-
rätterna äfven »i mer eller mindre grad» äro ordnade
efter kollegiala systemet, är väl något djärft. Till en
persons civilstånd räknas väl näppeligen hans egenskap
af äkta eller oäkta barn. I art. Dombok saknas bland
småprotokollen förlagsinteckningsprotokoll. Egoutbyte kan
ifrågakomma äfven i andra fall, än då rättande af rå-
skilnader mellan hemman och byar afses. Bland fiskaler
borde väl äfven landtmäterifiskalen ha nämts. Såsom
forenser i ett land räknas ej blott de utländingar, som
där besitta fast egendom, utan äfven de, som för öfrigt
där drifva näring. Kronobrefbäringsbesväret är numera
afskaffadt. Monopol är ej blott en af staten tillerkänd
uteslutande rätt att inom landet producera och sälja en
vara; det finnes äfven s. k. naturliga och faktiska mo-
nopol, som bestå utan något särskildt rättsligt skydd.
Då förf, anser hvarje monopol ovilkorligen förkastligt,
synes han hafva glömt patentinstitutet, som han ej synes
vilja fördöma. Såsom exempel för haltande myntstandard
borde väl förf. (sid. 198) hällre hafva anfört Frankrike än
Tyskland, hvilket land endast i ringa grad lider af hal-
tande myntfot. Pappersmynt definierar förf, på olika sätt
sid. 199 och 217; den senare definitionen är uppenbarli-
gen oriktig, ty det viktigaste slaget af pappersmynt är
just s. k. oinlösligt pappersmynt. Omyndig kan äfven
mö vara efter fylda 25 år, om hon nämligen själf önskar
det; hvar och en som af vanvett, slöseri eller andra or-
saker ej kan vårda sin egendom, är ej utan vidare omyn-
dig; om dylik anledning finnes, må han af vederbörlig
domstol förklaras omyndig. Riksbankens grundfond är nu-
mera bestämd till 35 mill. kr. När förf, i art. Socialism
säger, att »såsom socialistiskt parti kallas socialisterna
socialdemokrater samt delas i två grupper: anarkister
(kommunister) och statssocialister», så röjer förf, bristande
kunskap om, hvad som menas med statssocialister och
anarkister. Statssocialisterna äro icke någon afdelning
af socialdemokraterna, ehuru af dessa finnas flere skilda
grupper utom anarkisterna.

Bland förf:s mindre lyckade definitioner må anföras
följande: »Folk, dels sammanfattningen af alla till en stat
hörande mänskor, dels endast de individer i en stat,
hvilka stå i undersåtligt förhållande, i motsats till rege-
ringen» (!?); »Personella skatter kallas dels i allmänhet
sådana skatter, som träffa personer direkt, dels särskildt
sådana, som träffa personer indirekt utan afseende å deras
förmögenhet» (?); »Stående här, den här, som ständigt är
sammandragen till hela sin styrka» (!). Säger man, att
dessa definitioner äro både mindre upplysande och mindre
exakta, så torde man ej fälla för strängt omdöme. Så-
som felaktiga eller oegentliga definitioner må ytterligare
påpekas Lagfart, Qvolitetsskatt, Remedium, Slagskatt m. fl.

Det må nu vara nog med anmärkningar. Vi önska,
att förf, snart måtte blifva i tillfälle att ägna sitt arbete
en omsorgsfull öfverarbetning och granskning, så att det
i förbättradt skick må bidraga att höja vårt folks politi-
ska bildning. Genom god typografisk utstyrsel och gan-
ska billigt pris har förläggaren gjort sitt bästa för att
bereda boken stor spridning.

K H. B.

Filosofi.

Hoffding, Harald. Formel Logik. Til Brug
ved Forelæsninger. Kbhvn. P. G. Philipsen 1884. 32
s. 8:o.

Detta lilla arbete har närmast framkallats genom
behofvet af att vid förf:s föreläsningar vid Köpenhamns
universitet till åhörarnes ledning ha att tillgå några
trykta grundlinier. Och häraf förklaras den skema-
tiska korthet, hvartill förf, altigenom inskränkt sig.
Genom sin enkelhet och lättfattlighet egna sig också
dess antydningar väl för detta pedagogiska syfte.

Men äfven utanför hans åhörares krets torde arbe-
tet vara förtjänt af uppmärksamhet, och det särskildt här
i Sverge, såsom det första försöket inom den nordiska
vetenskapliga literaturen att inom logiken tillämpa den
af Leibnitz först grundlagda och sedan af engelska tän-
kare, särskildt Jevons, utbildade identitetsmetoden, i mot-
sats mot den hos oss ännu allenaherskande gamla Ari-
stoteliska subsumtionslogiken.

Skilnaden mellan dessa båda olika logiska system
grundar sig på, att Aristoteles fattade omdömet från
begreppsomfångets synpunkt, såsom en subsumtion sålun-
da af ett enskildare (subjektet) under ett allmännare
(predikatet) ; under det att däremot Leibnitz närmast
utgår från innehållsförhållandet, fattande kopulan såsom
angifvande identitet mellan subjektet och predikatet.
Tankegången i omdömet enligt den Aristoteliska logiken
är sålunda: "S faller inom P"; enligt den Leibnitziska
däremot: "S är P”. Eller uttryckt i konkretare exempel:
”Människan är bland de dödliga varelserna” — betyder
enligt den gamla logikens tankegång omdömet: ”Männi-
skan är dödlig”; under det att identitetslogiken närmast
däri inlägger betydelsen: ”Människan är en dödlig män-
niska”.

Genom identitetslogikens metod vinnes en ytterlig
enkelhet i det logiska systemet. Slutledningen blir icke
361

NORDISK REVY 1883—1884.

362

längre en subsumtion af enskilda fall under allmänna
regler, utan en substitution af ett begrepp i stället föi-
ett annat därmed likbetydande. Och skilnaden mellan
universella och partikulära omdömen förlorar då sin be-
tydelse, i det universalitetsmärket eller partikularitets-
märket (orden alla, några 1. d.) räknas med till sub-
jektet. Häraf återigen följer, att alla de invecklade
Aristoteliskt logiska reglerna för konvertion och kon-
traposition blifva umbärliga: alla omdömen kunna rent
konverteras. Man må därvid endast fasthålla skilnaden
mellan absolut identitet (formel: A== B) och partiel iden-
titet (formel: A== AB). På samma sätt som härigenom
läran om de omedelbara slutsätten förenklas, så förlora
också de Aristetiska ”figurerna” och ”modi” vid slutled-
ningen sin väsentliga betydelse, hvilket af Hoffding en-
kelt klargöres, men som utrymmet nekar oss att här
antyda.

Bland förtjänsterna i förf:s kortfattade arbete må
vi dessutom framhålla den uppmärksamhet, han egnar åt
induktionsmetodens lagar, hvarvid han kritiskt tillgodogör
sig Stuart Mill’s teorier. Däremot saknar man i Hoff-
dings logik all redogörelse för systemläran, i hvad som
går utöfver den omedelbara läran om slutledningar och
bevis (mellan hvilka båda begrepp förf, ej gör önskvärd
skilnad). Sålunda finnes här, ej ett ord om definition
eller division, hvilka begrepp väl dock höra till en for-
mel logik. Dessutom tryter det enligt anmälarens för-
menande här och där på önskvärd sträng begreppsmässig-
het i uttryck och termer. Så t. ex. talar förf, på flere
ställen om olikheten mellan ett formelt logiskt betraktel-
sesätt af tänkandet och ett psykologiskt, utan att begrepps-
mässigt redogöra för skilnaden, och särskildt utan att
utsäga hvad man egentligen har att förstå med ett psy-
kologiskt betraktelsesätt. Men dessa och några andra
möjligen befintliga brister kunna delvis motiveras af den
lilla skriftens närmaste syfte, och däraf föreskrifna kort-
het, med afsikt att muntligen ifylla luckorna.

S—e

Ljunggren, Gustaf, Framställning af de för-
nämsta Esthetiska Systemerna. Andra delen: Vischers
system. Andra öfversedda upplagan. Lund, Gleerup,
1884. 378 s. Pris 3,50.

Denna publikation fyller ett verkligt behof, ty prof.
Ljunggrens framställning af de ästetiska systemerna an-
vändes fortfarande såsom lärobok vid våra svenska uni-
versitet, under det dess andra del, tills denna nya upp-
laga däraf nu utkommit, sedan flere år varit utgången ur
bokhandeln.

Onekligen är också arbetet i och för sig, äfven oaf-
sedt den akademiska undervisningens behof, af det värde,
att en ny upplaga däraf bör hälsas med glädje af dem,
som intressera sig för det ästetiska studiet.

Den motsvarande delen af den äldre upplagan inne-
höll förutom Vischers system, som representerar Hegeli-
anernas vänstra riktning, äfven Weisses, representanten
för den Hegelska högern. Men i den nu föreliggande
editionen har förf, uteslutit det sistnämda såsom »föga
påaktadt», — enligt vårt förmenande utan skada för det
hela.

Det föreliggande arbetet är väl egentligen ej någon
ästetikens historia, utan, såsom titeln betecknande angif-
ver, en »framställning af de förnämsta ästetiska syste-
merna», d. v. s. väsentligen ett referat af dem. Och
särskildt gäller detta om den nyutgifna andra delen däraf,
hvilkeu på 375 sidor innehåller ett sammandrag af Vischers
stora arbete »Æsthetik oder Wissenschaft des Schönen».
Man kan i allmänhet vara tveksam om dylika utförligare
referatframställningars värde; men ett visst berättigande
kan en sådan framställning dock sägas äga, när original-
arbetet är så oundgängligt för ästetisk elementarbildning
som Vischers, men på samma gång så omfattande (om-
kring 2,500 stora lexikonsidor!), att dess innehåll där-
igenom för flertalet af dem, som söka dylik bildning,
måste förbli oåtkomligt — om ej af annan orsak, så föl-
bristande tids skull. Ett i det väsentliga så godt referat
som prof. Ljunggrens får då ej ringa värde.

Men detta hindrar oss ej att känna saknaden af ett
verkligt historiskt arbete om ästetikens utveckling, — ett
arbete, som kritiskt bedömde de ästetiska systemens prin-
ciper och med dessa principer såsom hjärtpunkter gaf
totalvyer af de enskilda frågornas lösning. De sporadiska
små kritiska noter, som förf, till föreliggande arbete då
och då flikar in i sin refererande framställning, fylla på
intet sätt behofvet af en dylik historisk principiell kritik;
härför sakna de alt för mycket inre, så väl som yttre
enhet, förutom att de ofta enligt anmälarens anspråkslösa
förmenande ej gå synnerligen djupt. Hvilken betydelse föl-
allmänt resonnerande vetenskapers studium deras historias
kännedom äger, kan ju exemplifieras med filosofiens all-
männa historia. Hvad skulle man säga, om någon ville
ersätta denna med en liknande refererande framställning
af de förnämsta filosofiska systemen?

Och äfven med den form, som prof. Ljunggren gifvit
åt sitt arbete, hade det varit önskvärdt, att han nu gått
utöfver det område, som han för 24 år sedan behandlade.
Skulle arbetet genom sin nya upplaga ha förblifvit fullt
tidsenligt, så hade det ej varit nog att utesluta det, som
numera är föråldradt (såsom Weisses system), utan det
hade också behöft tilläggas, livad som nu lika fullt till-
hör de »förnämsta ästetiska systemerna», som en Weis-
ses eller en Vischers system då gjorde. Att en Zeising
(»Æsthetische Forschungen» 1855), en Robert Zimmermann
(»Æsthetik» 1858—1865) och en Fechner (»Vorschule der
Æsthetik» 1876) här saknas, kan endast rättfärdigas där-
igenom, att arbetet blott är en ny upplaga af ett äldre
verk, ej en efter vår tids kraf fullt lämpad framställning.

S—e.

Historia.

Hertzberg, Ebbe, Professor Schweigaard i hans
offentlige virksomhed 1832—1870. Kristiania, Alb.
Cammermeyer, 1883. Pris 1,65.

Bland de många framstående universitetslärare, som
bidragit att förvärfva anseende och berömmelse åt de
skandinaviska landens yngsta högskola, intager juris pro-
fessor A. M. Schweigaard en mycket framstående plats.
De många och betydande arbeten, hvarmed han riktat
363

NORDISK REVY 1883—1884.

364

den norska rättsvetenskapen, hafva tillförsäkrat honom
ett vackert namn såsom vetenskapsman, och hans verk-
samhet som universitetslärare har äfven för öfrigt visat
sina goda resultat uti den raska uppblomstring, som rätts-
vetenskapen i Norge företett under de senaste årtiondena.
Men professor Schweigaards betydelse för Norge stannade
icke härvid. Han har äfven knutit sitt namn till histo-
rien om hela sitt lands utvecklingsarbete i politiskt, so-
cialt och ekonomiskt hänseende under nära fyra årtionden.
Af de två sidor, som hans lifsverksamhet företer, veten-
skapsmannens och universitetslärarens samt kommunal-
och statsmannens, är det den senare, som prof. Hertz-
berg gjort till föremål för sin framställning. Förf:s arbete
är visserligen ett tillfällighetsverk, närmast föranledt af
den hyllningsgärd, som det norska folket under förra
året ägnade Schweigaards minne genom att öfver honom
resa en minnesstod. Men det har emellertid en vida större
betydelse än en vanlig biografi, i det att förf, i samband
med teckningen af Schweigaards offentliga verksamhet
lemnat icke oväsentliga bidrag till Norges inre historia
under årtionden, som äro synnerligen utmärkta genom
träget och framgångsrikt arbete för landets raska utveckling
och framåtskridande i snart sagdt alla riktningar.

Någon fullständig och kritiskt hållen öfversikt öfver
Norges inre historia under den ifrågavarande tiden inne-
håller väl icke förf:s skildring, som företrädesvis och mycket
sympatiskt framhåller den personlighet, som är tecknin-
gens hufvudbild. Men det är dock en mängd viktiga
frågor, som förf, blir i tillfälle att med omsorg och insikt
belysa. Då han tecknar Schweigaards lifsgärning, visar
han äfven, huru frihaudelsåsikterna i Norge slogo rot och
buro rika frukter, i det handel, sjöfart och näringar främ-
jades och förkofrades, huru skattesystemet, mynt- och
bankväsendet reformerades, och huru landets hela ekono-
miska framåtskridande påskyndades genom förbättrade
kommunikationer. Han framhåller vidare sträfvandena
att tillgodose den individuella frihetens utveckling och att
höja den allmänna bildningen samt lemnar jämväl månget bi-
drag till Norges konstitutionella historia under denna period.
Skildringen visar också, att Schweigaard och hans med-
arbetare på det offentliga lifvets område voro verkliga
vänner och främjare af framåtskridandet, ehuru de på
samma gång strängt höllo på lag och författning samt
sökte värna och vidmakthålla lagstadgade institutioner.
De förmådde också därför att genomföra betydande refor-
mer, då däremot de samhällsförbättrare, som under det
senaste årtiondet hänsynslöst fört framåtskridandets talan
i Norge, icke åstadkommit stora positiva resultat.

Förf:s arbete, som är affattadt i en ledig och behag-
lig stil, är både intressant och lärorikt. Och för hvar
och en, som utan mera djupgående studier vill förskaffa
sig någon kännedom om Norges inre förhållanden under
de fyra årtionden, som föregingo 1870-talet, måste förf:s
skildring vara särdeles välkommen. Att få göra närmare
bekantskap med en så betydande och helgjuten person-
lighet som Schweigaard kan endast öka behaget af bokens
läsande. '

B.

Lepsius, Die Längenmasse der Alten (Sitzungs-
berichte der königl. preuss. Akademie der Wissen-
schaften zu Berlin XLVI). Berlin 1883. 15 sidd. i
liten kvart.

I denna lilla broskyr har den fräjdade Berliner
arkeologen lämnat en sammanträngd, tabellariskt upp-
stäld öfversikt af de gamla folkens längdmått.

Den uppfattning, som han på detta område genom
utgifvandet af sin skrift «Die altägyptische Elle» för
snart 20 år sedan gjort gällande, fasthåller han fort-
farande på några smärre modifikationer när. För utför-
ligare bevisföring hänvisar han oss till ett under arbete
varande verk öfver forntidens metrologi.

Denna Lepsii afhandling får väl betecknas som en
kärkommen gåfva icke blott för dem, som sysselsätta sig
med Ägyptens och Assyriens arkeologi, men för visso
för alla, hvilkas studier beröra forntidens historia öfver
hufvud. Och särskildt skall den klassiske arkeologen
härigenom i någon liten mån komma till insikt om, hvil-
ket stort gagn för hans vetenskap studiet af forntids-
kulturerna vid Nilens liksom vid Eufrats och Tigris’ stränder
innebär.

Karl Piehl.

Historisk Tidskrift utg. af Svenska historiska för-
eningen. 1884, 1. C. G. Malmström, Några ord om
riksstyrelsen under de tio första åren af Karl XII:s från-
varo. — S. J. Boethius, Hertig Karl och svenska riksrå-
dets samregering 1594—1596. — Strödda Meddelanden
och Aktstycken. — Öfversigter och Granskningar. —
Tidskriftsöfversigt. — Carl Silfver stolpe, Bibliografi 1883.

Ring, Ole, Bestod Norge som et kongerige for og
under rigsforsamlingen paa Eidsvold? En paa aktstykker
grundet fremstilling. 88 ss. Kristiania, Cammermeyer.
Pr. 1 kr.

Konsthistoria.

Sick, I. Fr., Notice sur les ouvrages en or et
en argent dans le Nord et sur la “Solvkammer“ des
rois de Danemark, suivie d’un tableau des types de
différents poinçons et marques de vieille argenterie
européenne. Avec neuf planches. Copenhague. Leh-
man et Stage, Libraires-Editeurs. Imprimerie Græbe
1884.

Författaren, hvilken, så vidt anm. kunnat finna, är
en »homo novus» inom de konstindustriella och arkeolo-
giska författarnes led, har i denna uppsats väl egent-
ligen i egenskap af intresserad »collectionneur» vändt sig
till dem, som i detta afseende dela hans intresse. Ty
den, som går till läsningen af hans arbete i förhoppning
att däri finna en öfversigt öfver guldsmedskonstens ut-
veckling i Norden, hvartill titeln tycks ge anledning, skall
snart finna sina förväntningar svikna. Åt guldsmeds-
konsten och dess alster i de nordiska länderna i allmän-
het egnar förf, endast några rader, och dess historia i
365	NORDISK RE VY 1883—1884.	366

hans fädernesland, Danmark, behandlas blott på de 3
första och halfva 4:de sidan samt på sid. 28 och 29.
De uppgifter, som på dessa sidor lemnas, kunna väl
svårligen sägas öka arbetets värde. Förf:s uppgift, s. 1,
att det mesta af det guld, som i äldre tider förekom i
Norden, var vikingabyte, hemfördt under 9:de och 10:de
årh., kan väl anses som uttryck för en länge sedan öfver-
gifven åsikt. En ny åsikt däremot, som ej kan undgå
att väcka förvåning, är den, som finnes uttalad i en not
på sid. 2, där förf, på tal om Worsaaes fantasirika tolk-
ning af de bekanta guldhornens figurer säger: »Ses in-
terprétations, qui n’admettent plus de doutes, ont enrichi
le domaine de la science des antiquités du Nord d’une de
ses plus belles et plus intéressantes découvertes.»

Från 4:de sidan t. o. m. den 21:sta ger förf, en
rätt utförlig skildring af de danska konungarnes »solv-
kammer», hvilkens förnämsta skatter beskrifvas, jämte det
att flere drag ur dessas rätt skiftande öden upprullas.
Denna del af arbetet är dess egentliga kärna och den mest
utarbetade. I bihangen meddelas en del dokument, som
vitna om förekomsten af guld- och silfverskatter under
15- och 1600-talen samt uppgifter om guldsmeder i Dan-
mark och Norge m. m.

Arbetet afslutas med en förteckning på olika kontroll-
märken, hvilken dock tyckes vara uppstäld utan någon
bestämd plan. Den anger sig själf såsom isynnerhet
lemnande uppgifter om äldre tider, men lemnar dock så-
dana äfven från nyaste tid. På bokens titelblad säges
den skola behandla »l’argenterie européenne», men i för-
teckningen upptages äfven utom-europeiska. stater. I för-
teckningen förekomma betänkliga luckor. Så saknas, för
att blott nämna, hvad som vid en hastig öfverblick fallit
i ögonen, redogörelse för Holland, Italien och Norge i
allmänhet, bland Italiens städer saknas det just för sina
guldarbeten berömda Genova, och bland Sverges städer
saknas bl. a. Karlstad, Nyköping, Strömstad, Västerås,
Vexiö, Vimmerby och Örebro.

Arbetet, som med alla dess brister dock kan blifva
ganska välkommet för samlare i denna genre, prydes af
nio väl utförda plancher, hvaraf en synnerligen vacker i
gravyr.

—pt.

Jämförande Språkforskning.

Tidskriftsöfversikt.

Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung,
herausgeg. von E. Kühn und J. Schmidt. Bd. XXVII.

De hittills utkomna tre häftena erbjuda ett omväx-
lande och rikhaltigt innehåll, om man ock ej kan påstå,
att några egentligen genomgripande resultat vunnits. Upp-
satserna beröra mera detaljfrågor inom de särskilda indo-
europeiska språken, och jag nämner här hvarje uppsats
efter det språk, den hufvudsakligen berör.

Sanskrit. Här är att påpeka en afhandling af Knau-
er, Ueber die betonung der composita mit a privativum
im sanskrit (s. 1 ff.). Anslutande sig till de arbeten
öfver den skt akcentuationen, som utkommit af Böhtlingk

Lindner (Altindische nominalbildung). Aufrecht, Garbe
(K. Z. XXIII, 470 ff.) och särskildt Whitney (Indische
grammatik), vill K., utgående från ett i det närmaste full-
ständigt samladt material, genom specialundersökningar
öfver särskilda grupper af sammansättningar i skt, vinna
säkrare och allmängiltigare regler än de hittills befintliga.
Efter genomgående af det rikhaltiga materialet af med a
privativum sammansatta ord, kommer K. till det resultat,
att i allmänhet är antingen prefixet (a) eller suffixet (af-
ledningen) betonadt. Hvilketdera förhållandet i hvarje
fall är, beror på, om det med a sammansatta ordet är ett
blott kompositum eller en afledning af ett sådant. I förra
fallet har a tonen, i senare suffixet; ex: ädirgha icke
lång, åpräna icke lif, men asanmantrå osant tal, agandhå
luktlös och i allmänhet s. k. ‘adverbialbestämda bahuvrthi'
ha akcenten på suffixet. Att sedan såsom tredje faktor vid-
betoningen analogi verkat, visas vid behandlingen af hvarje
särskildt suffix. Om uppkomsten af a privativum yttrar han
sig mycket kort och otydligt. I allmänhet tyckes man ha
att utgå från ett ana, som betonadt åna ger anå- (dvéslnvos,
dvésdvos) eller an- (dvovuuos), och anä ger nä- (dor. vé-
nowos) eller obetonadt ger n >a-, an- (doauatog)l. n (v-Hovis).

Bartholomæ har (s. 207 ff.) sammanstält skt jihvä
med av. hizuä med förkastande af den etymologi, enligt
hvilken det skulle höra tills, med 1. dingua, got. tuggö.
Han utgår från en ieu. grundform *sig hud- > ind-ir.
*sizhud- > *zizhud- > jihvd, Denna etymologi tyckes dock
icke höjd öfver alt tvifvel.

Samma Bartholomæ har (s. 210 ff.) en uppsats om
Indisch ai in den medialausgängen des konjunktivs. R. V.
har som bekant sådana former som bråvävahai och brå-
vamahai o. s. v. B. antar, hvad väl på senare tiden
hvar och en, som sysselsatt sig med skt, gjort, att -äi
i dessa former är inkommet genom analogibildning och
särskildt efter 1 sg. konj. med. af den s. k. l:sta eller
tematiska konjug. Och denna öfverflyttning kan i kort-
het åskådliggöras genom följande proportion: bhåve: bhavai
(= bhâvasê: bhåvasai = bhåvaté: bhdvatai) = bhåvavahe:
bhävävahai = bhävamahe: bhåvämahäi- Denna skilnad
mellan ind. och konj. utsträktes sedan till öfriga perso-
ner och konjugationsklasser, äfvensom till aoristerna. Och
hvad angår 3:du. yåtäité, så är väl den i st. f. *yâtêtê
genom följ, analogi yate: yåtäi = *yâtëtë: ydtaite.

Med anslutning till Oldenbergs (s. 280 f.) förkla-
ring af pâli upanäyika, skt upanayati af Vg = gå (ej af
Vne = föra), vill J. Schmidt (s. 281 ff.) påvisa två
olika former af denna præp., näml. üpan- och üpa-. I
och för sig är det ju tänkbart, att üpa kunnat utbildas
till n-stam likaväl som till r-stam i s-uper o. s. v., men
något egentligt stöd för tillvaron af ett ieu *upn har S.
blott uti antagandet af upan-ayati samt uti gr.vnc-. Men
som andra förklaringar af detta vnd- äro tänkbara (jfr
z«r«: *y.^0 ark. xcriv), så torde ett ieu *upn vara osäkert.

Några smärre artiklar såsom Geldner: Conjectanea
Vedica I (s. 215 ff.), Aufrecht: Miscellanea (s. 218 ff.)
kunna nämnas,
367

NORDISK REVY 1883—1884.

368

Iranska språk. Geldner har i K. Z. XXIV, XXV
haft öfversättningar från Avesta införda. Hübschmann
har nu (s. 92 ff.) underkastat dessa öfversättningar en
granskning, öfver hvars resultat såsom rörande mycket
speciella saker jag icke här kan yttra mig. Samma är
förhållandet med Geldners Miscellen aus dem Avesta (s.
225 ff.) och Hübschmanns Iranica (s. 103 ff.), hvarur dock
kan framhållas, att H. i betraktande af räkneordet för
sex i zd och skt är böjd för att antaga ett ieu. *ksvek s.
Fierlinger däremot i sina notiser Iranisches (s. 193
ff.) tror sig kunna förklara zd-formen utan antagande af
den af H. uppstälda grundformen och insätter i st. såsom
ieu grundform *svek s. Zd puxda (den femte) förklarar
F. ur ieu *pnk2thö > ar. *pakthå- > ir.*px9a- puxJa- med
inskott af u. I Iranisches (s. 334 f.) antyder F. en
som han kallar indo-eranisk ljudlag, enligt hvilken ur-
sprungl. ten. asp. skulle förlorat sin aspiration framför
m, n, r möjl. y och v. Härigenom vill han förklara zd
ätar-: ved athari låga från sådana kasus, där -tr- uppkom,
såsom instr, äträ, dat ätråi o. s. v. Härigenom förkla-
ras skt -tama (i superl. och ordinalia), men pra-thama,
med antagande af en form thma-; lika så zd V kan: skt
Vkhan gräfva. Det är möjligt, att denna af F. postule-
rade lag är ieu. och samtidig med med. asp.-s öfvergång
till mediæ expl. i troligen samma ställning (jfr aham:
tyd, hanu: gena, yévus).

De italiska språken ha i denna årg. varit föremål
för ringa vetenskapligt utbyte. Förutom fortsättning på
en genom flere årgr gående afh. Materialien zur lateini-
schen Wörterbildung sgeschichte af Paucker, V Die nomina
derivativa auf -alis (-aris) und -arius (s. 113 ff.) finnas (s.
181 f.) några antydningar om Oskische einschubsvocale af
Thurneysen, som vill uppställa följande regel: inskotts-
vokal i ljudgrupperna tr, kr, kl, tl, kn, tn inträder efter
korta öppna stafvelser (paterei, men maatreis).

Keltiska språk. Windisch har (s. 156 ff.) en af-
handling Das irische prœsens secundarium, där han för-
klarar detta vara en förening af ind. och konj. medii af
det ieu. præsens.

Af det lilla, som särskildt rör germanska språk, fram-
håller jag Fierlingers (s. 190 ff.) förklaring af fht
sulan: skulan. I de former, där roten uppträdde i sitt
svaga stadium såsom skl-, blef detta sl-, hvaraf sul- ge-
nom inverkan från de svaga former, där I var stafvelse-
bildande, och där sålunda skul- uppkom.

Af mera allmän natur är Thurneysen’s Der in-
dogermanische imperativ (s. 172 ff.). Enl. T. egde grund-
språket blott tre imperativformer: 1) *bhereskt bhåra
2) med suff. -dhi: ihi 3) med suff. -töd: *bheretöd > bharatät.
Alla andra former ha uppkommit genom tillägg af par-
tiklar såsom u, om, (em,) i till former af den s. k. in-
junktiven (en så att säga irrationel verbalform, som blott
betecknade själfva handlingen utan angifvande af tid eller
sätt o. d.) eller ock den enkla injunktivens former själfva
utanpartiklar (ex. bhåvat- u, ved. nési, *bhavata-am > bha-
vatäm; inj: axés, Evianss, dös, o. s. v.). T:s förklaring af
lat -dem, -dum såsom uppkomna genom oriktig upplösning
af sammansättningar är väl blott för några få fall an-
taglig.

Af de i Windischs Etymologische Miscellen (s. 168
ff.) gifna sammanställningar skall jag nämna: skt sthuna
pelare < ieu *stulna: czüÀos; skt tuna koger < *tulna: fbg
tulü; skt mani ädelsten: hom. usiluce < *uélluc < *melni-;
skt ena svart antilop: EXés; lit smakrà haka: gmågru (om
assim. jfr. çvaçura < *svaçura) är osäkert till följd af lit.
k: skt ç. Osäkert är ock aî^ïos; ved. ayäsya ’unermüdlich’
’ewig jung’. (Forts.)

K. F. Johansson.

Orientaliska språk.

Tidskriftsöfversikt.

Zeitschrift der deutschen morgenländischen
Gesellschaft, B. XXXVII (Hefte 1—4), Leipzig,
Brockhaus, 1883. XLVI, 619 och 113 ss., 8:o — [4
haften årligen; 15 mk].

The Journal of the Royal Asiatic Society
of Great Britain and Ireland, New Series. Vol.
XIV. Part. I—III. London, Trübner, 1882*). 496
ss., 8:o. 201/2 sh. — [Vanl. 4 parts årligen till väx-
lande pris af 5—10 sh. per part.]

Journal Asiatique ou recueil de mémoires, d'ex-
traits et de notices, relatifs à l'histoire, à la philoso-
phie, aux langues et à la littérature des peuples orien-
taux. Sér. VIII. T. I (546 ss.), T. II, N:s 1, 2 **)
(304 ss.), 8:0. Paris, Leroux, 1883. [»Paraît tous les
mois», d. v. s. faktiskt i 6—8 häften, som bilda 2
tomer — 25 fr. årligen.]

Af alla tidskrifter på det vidtomfattande orientaliska
språkfältet äro de tre ofvan anförda de älsta och för-
nämsta, liksom de ock representera hvar sitt af de tre
s. k. stora kulturfolken. Och kanske skulle man också
med rätt mycken sanning kunna påstå, att de både genom
den tidsföljd, i hvilken de framträdt, och sitt värdeförhål-
lande inbördes återspegla de tre folkens historiska fram-
trädande och betydelse på språkvetenskapens område.
Journal Asiatique, den älsta, grundad 1822, har
med 1882 afslutat 60 årgångar, indelade i 7 serier (bok-
lådspris 1000 fr.), därefter följde Journ. of Roy. Asiat.
Soc., hvilken, såsom forts, af Transactions of the
Roy. As. Soc., 3 voll., 4:0, 1827—1835 (Trübner, Pd
sterl. 5, 5 sh.) utkom 1836—1863 (20 voll., Pd sterl.
10) och sedan i New Series 1864—1881 (13 voll.,Pd
sterl. 12, 171/, sh.). Af Zeitschr. d. d. morg. Ges.
(vanligen fork, till ZDMG) utkom B. 1 år 1847, äfven-
ledes som fortsättning af de förut utgifna »Jahresbericht
d. deutsch, morgenl. Ges. für das Jahr 1845» och

*) Upsala Univ. Bibl. har ännu icke erhållit den fortsättning
(ej blott V. XIV, P. 4, 1882, utan äfven hela årgången V. XV, P.
1—4, 1883), som Zeitschr. d. d. morg. Ges. och Journal Asiat,
redan anmält såsom inkomna till deras bibliotek.

**) I det redan utkomna N:o 1 af T. III (1884) annonseras
N:o 3 af T. II (Oct.—Déc.) såsom varande under tryckning.
369

NORDISK REVY 1883—1884.

370

»Jahresber. . . für . . 1846», och har fortgått utan
den planlösa indelningen i serier till och med 1883 i 37
årligen utgifna band (boklådspris 488 mk), utom särskilda
supplementhäften, innehållande »Wissenschaftlicher Jahres-
bericht über die morgenländ. Studien» 1859—1861, d:o
1862—1867 (ofullst.), 1876—1877, 1878, 1879 och 1880
(32 mk).

Äfven med den senaste här ofvan anmälda årgången
försvarar ZDMG sin erkända plats som den till inne-
hållets mångsidighet och grundlighet förnämsta af alla
orientaliska (och enligt ref:s personliga kännedom och
omdöme äfven alla språkvetenskapliga) tidskrifter. På
semitiska språkområdet finna vi först v Untersuchungen
zur semit. Gramm. I. Die Verba ‘y im Hebräischen»
(16 ss.) af Nöldeke, som här med sitt vanliga skarpsinne
och sunda språkliga realism mot Ewald och Stade bevi-
sar befintligheten af hebräiska verb med j som andra
stamkonsonant; vidare Socins från B. 34 fortsatta beskrif-
ning af »Der arabische Dialekt von Mosul und Mardin»
(35 ss.), innehållande ordspråk och talesätt, rika på nya
betydelser och ordbildningar. Likaså meddelar Prætorius
några af en munk i Masåuwa samlade »Tigrina-Sprüch-
wörter» (18 ss.) med öfversättning. Med en nysyrisk dia-
lekt gör oss prof. Guidi i Rom bekanta genom sina »Bei-
träge zur Kenntniss des neu-aramaischen Fellini-Dialektes»
(26 ss.), grundade på samlingar af och samtal med två
lärjungar i Propaganda, hvilka tala detta i trakten af
Mosul inhemska landsmål (fellihi = arab, fellähi, adj. af
fellâh, jordbrukare). Af dessa undersökningar liksom af
Pryms »Der neu-aram. Dial, des Tûr-Abdîn» (Gött., 1881)
och Socins »Die neu-aram. Dial, von Urmia bis Mosul»
framgår, att från Mosul vid Tigris till Urmiasjön finnes
en sammanhängande rad af moderna syriska dialekter.
Sydarabiska inskrifter, den för ögonblicket viktigaste
delen af semitisk epigrafik, behandlas af en af dess för-
nämste målsmän Dav. Müller dels i »Krit. Beitr. zur
südarab. Epigraphik» (19 ss.), innehållande tolkningar
och beriktiganden till de i herrarne Derenbourgs »Etudes
sur l’épigraphie de Yémen» (Journ. As. 1882) publicerade
inskrifter, dels ock i »Sabäische Inschriften entdeckt und
gesamm. von S. Langer» (103 ss.), där denne unge an-
språkslöse och själfuppoffrande resenärs (f. 1857 i Mäh-
ren, mördad 1882 i södra Arabien) samlingar göras veten-
skapen till godo. Vidare epigrafiska bidrag lemnas af
Sachau »Über den Palmyrenischen vouoa zslovi x6a» (10
ss.), hvarom jemför nedan under Journ. Asiatique; af
Euting, som i »Epigrafisches» (4 ss.) beskrifver en i
Madrid befintlig staty af Harpocrates med fenicisk in-
skrift, och Stichel, hvars uppsats »Zur oriental. Sphra-
gistik» (5 ss.) tolkar några arabiska talisman- och sigill-
legender. Därtill kommer slutligen literärkritiska upp-
satser af Kaufmann »Saadja Alfajjumis Einleitung» (20
ss.) och Steinschneider »Die Parva Naturalia des Ari-
stoteles bei den Arabern» (16 ss.). — På den indo-
europeiska språkforskningens område möter oss först
ett svenskt bidrag, det första sedan Tornbergs tid, doc.
Danielssons »Die Einleitung des Mahâbhâshya», d. ä. »den
stora kommentaren» till Pâninis berömda grammatiska
verk (34 ss.), öfversatt från sanskrit efter Kielhorns
edition (Bombay 1880). I ett kort och målande språk
ramställes här »ordläran» på ett sätt, som fördelaktigt

vitnar om de gamla indernas långt drifna forskning i
hithörande psykologiska, fysiologiska och grammatisk-
teoretiska frågor. Pour tout exemple en fråga: Månne
alla lärare i språk vid våra skolor, så många tusen
år senare, kunde på den enkla frågan »hvad är ett ord?»
ge det lika enkla som korrekta svaret: »ett ljud, som i
det dagliga lifvet har en allmänt erkänd betydelse». Sitt
språkvetenskapliga värde erhåller denna öfversättning
dels genom de i noter gifna utdragen af de använda in-
diska kommentarierna dels ock genom de i texten inom
klammer meddelade sanskritiska tekniska uttrycken för
alla hithörande begrepp. Till fornindiska språkstudiet
höra ock Oldenbergs hufvudsakligen metriska afhandling
»Das altindische Akhyâna, mit besond. Bucks, auf das
Suparnakhyana» (33 ss.) och Leumanns såväl i språkligt
afseende som för Indiens specielt djainiska kronologi vik-
tiga artikel »Zwei weitere Kâlaka-Legenden» (28 ss.), som
meddelar två nya prakrit-versifikationer af en gammal
saga om en (eller flera) helgon Kalaka; den första prakrit-
bearbetningen af denna legend har Jacobi meddelat i
ZDMG, B. 34. Genom en sinnrikt inledd hypotes om
hopblandning af osammanhöriga textdelar söker Roth
finna »Lösung eines Bäthsels in Veda» (4 ss.), 44:de sån-
gen i 5:te boken af Rigveda, och Aufrecht meddelar några
bibliografiska notiser »Ueber die Padpämritätarangini» (2
ss.). På den indiska epigrafikens område lemnar dels
Bühler fyra särskilda »Beitr. zur Erklär, der Açoka-
Inschriften» (tills. 85 ss.), hvilka på ett särdeles rikhal-
tigt sätt fortsätta Burgess’, Cunninghams, Kerns och
Senarts arbeten öfver dessa de älsta och märkvärdigaste
af alla indiska inskrifter, dels Hultzsch en tolkning af
»Amarâvatî-Inschriften» (14 ss.), publicerade af Burgess
i »Archæol. Survey of Southern India, N:o 3» från en
buddhistisk s. k. stupa (»kulle») vid Amaravati. -— På
iraniskt område finna vi utom några smärre bidrag af
Harlez »Zur Erklärung des Avesta» (3 ss.) och Roth till
Avestas exegetik, »Die Seelen des Mittelreichs im Par-
sismus» (7 ss.), Teufels intressanta föredrag om »sah Tah-
mâsp I und seine Denkwürdigkeiten» (13 ss.), som visar
ett nytt exempel på den orientaliska memoarliteraturens
betydelse i språkligt och historiskt hänseende. Denne
persiske konung (1523—1575) skref egenhändigt sina
taskirât »memoarer» i en enkel, förträfflig stil och i ett
språk, som »durchaus das Gepräge des gebildeten Um-
gangstones trägt» och således är för oss af stort lingvi-
stiskt värde. Äfven på det turkiska språkområdet lem-
nar Teufel i sin uppsats »Bâbûr und Abû'l-fazl» (47 ss,)
ett värderikt bidrag till förklaring af flere dunkla ställen
i Ilminskij's edition af den store sultan Baburs så utom-
ordentligt viktiga wakâi (»facta»). — Slutligen erhåller
äfven egyptologien ett litet bidrag i Ermans tolkning
af inskriften på »Eine ägyptische Statuette» (3 ss.), funnen
i Adana i Cilicien. -— Inom den literaturkritiska af-
delningen, som omfattar 14 särskilda arbeten i arabisk,
syrisk, indisk, iranisk och turkisk språkforskning, äro
följande recensioner af större intresse: Leumanns af Max
Müllers »Renaissance of Sanskrit-Literature» i »What can
India teach us», Nöldekes af Duvals »Les dialectes néo-
araméens de Salamas» (Paris, 1883), där åter en ny syrisk
dialekt vid byn Salamas n.v. om Urmiasjön behandlas,
371

NORDISK REVY 1883—1884.

372

samt Geigers af Tomascheks »Centralasiatische Studien
IL» (Wien, 1880), där de på Pamirs högplatå talade
munarterna visa sig utgöra ett själfständigt iraniskt språk.
Dessutom hafva de första tre häftena af denna årgång
inom samma omslag inneslutit första hälften af en nu som
alltid förträfflig och innehållsrik » Wissenschaftlicher Jahres-
bericht für 1881» (113 ss.), hvilken omfattar följande om-
råden: »Malaiisch-Polynesische Völker» (Kern), »Abes-
sinien» (Prætorius), »Syrisch, Mandäisch, Sinaitisch»
(Baethgen), »Vorderindien» (Klatt), »Hebräische Sprach-
kunde, alttestamentliche Exegese, biblische Theologie etc.»
(Kautzsch), och »Neu-Irân» (Ethé). (Forts.)

H. A.

Klassiska språk.

Aristofanes, Molnen. Öfversättning af Alarik
Hallström. Upsala, R. Almqvist & J. Wiksell, 1883.
X + 107 ss. Pris 1,50.

Det fanns redan förut en svensk öfversättning af
»Molnen», den af Thomander, som kom ut 1826. Men
den nye öfversättarens arbete har icke därför varit öfver-
flödigt. Under de sextio åren har texten naturligtvis
blifvit förbättrad på åtskilliga ställen, och hr H. har gjort
sig dessa förbättringar till godo. Det är sant att detta
icke betyder så mycket för den större, icke filologiska
allmänhet som boken är afsedd för. Af vida större be-
tydelse är hr H:s öfverlägsenhet i versbehandlingen, och
däri tror jag att den nya öfversättningens största och
afgjordaste företräde ligger. Thomander, som alla andra
på hans tid, lade det grekiska meterskemat utan förbar-
mande på den svenska versen, som följaktligen mycket
ofta måste bli lam eller halt, då den omöjligen kunde
gå in i detta skema. Hr H. däremot har låtit leda sig
af den riktiga grundsatsen att svensk vers är svensk
vers, att följaktligen den främmande versarten får böja
sig till de modifikationer som det nya rytmiska materialet
gör nödvändiga. Och utom den riktiga grundsatsen har
han hvad mera är: fin smak och stor formtalang. Icke
underligt då att hans vers är mönstergill och på många
ställen utsökt vacker. Man kan t. ex. jämföra de båda
öfversättarnes tolkningar af korsången 275 ff. och anti-
strofen 299 ff. Med sin formella virtuositet förenar öfvers.
stor fyndighet, ja kvickhet, och synes mig icke häller i
detta stycke ge sin berömde föregångare efter. Några
få gånger har han lånat en lycklig tolkning af denne,
och jag tror att han gärna kunnat göra det några gånger
till. Det förefaller på ett par ställen som han dragit
sig för att upptaga den Thomanderska öfversättningen
och hällre valt en ny, men mindre god. Ett exempel i
v. 25.

Utom själfva öfversättningen fins i boken en inled-
ning och några förklarande anmärkningar. I den väl
skrifna inledningen redogöres för styckets historia samt
föi’ de tidsförhållanden som framkallade det: sofisternas
verksamhet och Sokrates’ uppträdande. Skulle man här
anmärka något, vore det att förf. — visserligen i öfver-
ensstämmelse med den gängse åsikten — gör Aristofanes
till litet större patriot och litet mindre skald än han för-
modligen var. Det är icke sannolikt, att han af hufvud-

sakligen patriotiska skäl dref med sofisterna och Sokrates.
Icke att föra Atens folk tillbaka till Maratontiden var
hans mål, men att få det att skratta — och låtom oss
tacka honom för det!

Anmärkningarna äro korta, men tillräckligt upply-
sande. De två eller tre af textkritiskt innehåll synas
mig riktiga.

J. af S.

Ny literatur.

Ausführliches Lexikon der griechischen und
römischen Mythologie im Verein mit Th. Birt, 0. Cru-
sius ......u. a. unter Mitredaktion von Th. Schreiber
herausgegeben von W. H. Roscher. Mit zahlreichen Ab-
bildungen. Lief. 1, 2. Leipzig (Teubner) 1884. Stor
8:0. [Arbetet utkommer i 17 till 20 häften på 5 till 6
ark till ett pris af 2 M. för häfte.]

Livii, Titi, ab urbe condita libri. Ex recensione
Andreœ Frigellii. Vol. II. fasc. II, librum XXII con-
tinens. Gothæ (Perthes) 1883. 54 s. 8:0.

Lyth, P. G., De latinska verbens att-konstruktioner.
En minneshjelp vid latinskrifning. Stockholm (Bokförlags-
byrån) [Norrköping] 1884. 34 s. 8:o. 75 öre.

Museo Italiano di antichità classica diretto
da Domenico Comparetti. Vol. I. Puntata I. Firenze
(Loescher) 1884. 138 p. 4:0. VII Tav. 20 Lire.

Petersdorff, R., Eine neue Hauptquelle des Q. Cur-
tius Rufus. Beiträge zur Kritik der Quellen für die Ge-
schichte Alexanders des Grossen. Hannover (Hahnsche
Buchhandlung) 1884. 64 s. 8:o. 2 M.

Steffen, Karten von Mykenai. Auf Veranlassung des
kais. deutschen archäologischen Instituts aufgenommen
und mit erläuterndem Text herausgegeben von S., Haupt-
mann und Batterie-chef. Nebst einem Anhange über die
Kontoporeia und das mykenisch-korintische Bergland von
Dr. H. Lolling. Erläuternder Text. Nebst zwei Karten
in folio. Berlin (Reimer) 1884. 48 s. 4:o. 12 M.

af Sillén, Julius, Filologiska studier. I. Teätet
156 A ff. 67 ss., 8:o. Upsala, 1883. Pr. 1 kr.

Romanska språk.

Körting, Gustav. Encyklopædie und Methodolo-
gie der romanischen Philologie mit besonderer Berück-
sichtigung des Französischen. Erster Theil. Heilbronn.
Gebr. Henninger 1884. 244 s. 8:o.

En encyklopedi såsom handledning vid studiet af de
romanska språken har blifvit alt mera af behofvet på-
kallad genom den dagligen växande literaturen. Man
har hittills endast haft Schmitz’ bekanta Encyclopädie, som
dock länge varit föråldrad och otillräcklig. Det är där-
för med glädje, som man hälsat det arbete, som Körting
med den del, soin nu föreligger, påbörjat.

Att afgöra, huruvida denna publikation motsvarar
alla de önskningar, man kunde vilja ställa på ett sådant,
arbete, tillkommer oss icke och vore häller icke möjligt,
då vi hittills blott fått början af det stora arbetet. Men
373

NORDISK REVY 1883—1884.

374

redan denna del visar, att det blir ett verk af den be-
tydelse, att hvarje romanist måste förskaffa sig detsamma.

Denna del, hvaraf första hälften är egnad åt frågor,
som röra språkstudiet i allmänhet; och hvaraf först se-
nare hälften behandlar den romanska fildlogien, indiehäller
Särdeles mycket af intresse. Författarens klara och
öfversiktliga framställning af språkutvecklingen och alla
de frågor, som därmed stå i samband, lämnar, så vidt
vi därom kunna döma, resultatet af de nyaste åsikter,
som gjort sig gällande. Äfven där förf, behandlar frågor,
som knapt tyckas behöfva diskussion, är det ett nöje att
se dem uppstälda och belysta på ett så enkelt och kön-
Cist, om också ibland väl systematiseradt (jfr t. ex. s.
98 ff.) sätt. Det sista kapitlet i boken, ’'Bemerkungen
über das akad. Studium der rom. Philologie”, skulle vi
särskildt vilja rekommendera till beaktande. Om det
också delvis berör förhållanden, som äro för våra univer-
sitet främmande, så innehåller det så många äfven på
våra studier tillämpliga och beaktansvärda råd och an-
visningar, att säkert mången, som börjar eller nyligen
börjat sina studier i romanska språk, skall blifva förf,
tacksam för den förträffliga handledning, som han där,
ofta i en ton af älskvärd godmodighet, lämnat.

På samma gång vi således önska, att hvarje roma-
nist själf tager kännedom om detta arbete, bifoga vi
några anteckningar, som vi gjort vid bokens genomläs-
ning. Utan att diskutera följande frågor anmärka vi,
att förf, under stark betoning s. 10 * framhåller, att trög-
hetsprincipen är den viktigaste faktor i och vid språkut-
vecklingen, men att etnografiska förhållanden, såsom i högre
grad inverkande på ett språks utveckling, när det till
exempel öfvertages af ett folk från ett annat, icke sär-
skildt betonas (jfr s. 13, 17, 139) i den riktning, som
t. ex. Ascoli inslagit i sitt Lettera glottologica. A an-
dra sidan betonas på flere ställen starkt germanernas in-
flytande på vissa af de romanska språkens utveckling,
och s. 143 säger förf, att fransmännen under den äldre
medeltiden voro nästan halfgermaner, och s. 141, att de
romanska språken i sin syntax upptagit mer eller mindre
talrika germanska element. En sådan uppfattning torde
numera knappast kunna försvaras. Vi skulle icke häller
vilja underskrifva förf:s yttrande s. 20, att när en dialekt
blir skrift- eller literaturspråk, detta blott kan ske un-
der den förutsättning, ”dass der betreffende Dialekt die
schärfsten seiner Eigenthümlichkeiten aufgiebt und sich
den übrigen Dialekten soweit als möglich anzupassen
sucht”. En sådan teori har särskildt framstälts för det
italienska skriftspråkets uppkomst, men är efter vår me-
ning, i den form den här framstälts, vilseledande och
oriktig både för italienskans och för andra skriftspråks upp-
komst. — I noten till s. 161, 162 framhållas de arbe-
ten, som före Raynouard gjorts för den rom. fil. I en
kommande del skall förf, säkert vid sidan af de franska
namn, som här nämnas, betona Cl. Fauchet’s, Est. Pas-
quier’s och särskildt Ménage’s betydelse och arbeten. —-
I den välkomna förteckningen på nu lefvande romanister
och deras arbeten s. 169 ff. saknar man för flere, att
särskildt deras viktigare arbeten, som blifvit offentlig-

* S. 11 angifves, att puis skulle vara en analogibildning
efter puisse, hvilket knappast är möjligt Se därom liksom om
truis, ruis Z. f. R. Ph. III, 463.

gjorda såsom tidskriftsartiklar, icke framhållits annat
än under denna allmänna rubrik: Detta dock icke såsom
anmärkning, då förf; s. 169 n. särskildt betonar, att
hän icke gör anspråk på fullständighet. Men därige-
nom här t. ex: bland Paul Meyers arbeten icke hans
viktiga artikel om en och an blifvit nämd. Vid F. Neu
mann’s namn skulle man gärna se nämd hans inaug. diss.
”Die germanischen elemente in der provenzalischen und
französichen spräche ihren lautlichen Verhältnissen nach
behandelt I. Vid Schelers namn s. 186 skulle man ock-
så gärna se betonad hans betydelse som textutgifvare.
Från England kuidë käfiske särskildt Nicol nämts. S. 226
skulle vi också under samma kategori som de af förf,
anförda böckerna, vilja också exempelvis nämna Neu-
mann’s "Zur Laut- und Flexionslehre des Altfranzösischen”,
då detta arbete särskildt är egnadt att underlätta det
första studiet i fornfr.

Vi hoppas, att fortsättningen på detta intressanta
och de romanska studierna befordrande arbete skall vara
att motse inom den närmaste framtiden.

H. v. F.

Schmitz, Bernhard, Französische Synonymik
nebst einer Einleitung in das Studium der Synonyma
überhaupt. Dritte, sorgfältig überarbeitete Auflage,
besorgt von A. Kesseler. Leipzig. C. A. Koch. 1883.
XXXVI+272 s. Pris 4,50 Mk.

Utan tvifvel är detta arbete i hög grad aktnings-
värdt. Också anlitas det flitigt och med skäl af förf:s
landsmän. För oss svenskar är det dock blött i in-
skränkt mån användbart, i det att förf, utgår från
tyskan och återgifver de franska synonyma orden genom
motsvarande tyska synonymer hvilket, för att tjäna så-
som säker ledning förutsätter sadelfasthet i tyskan. Nu
är det bekant, att det är illa stäldt hos oss med det
rationella studiet eller de djupare insikterna i tyskan.
Ett godt exempel på olägenheter, som genom förf:s ofvan
nämnda anordning för oss uppstå, erbjuder s. 69 folgen:
suivre, succéder; accompagner är ej upptaget, emedan det föl-
en tysk troligen ej presenterar sig såsom synonymt med
suivre; men den dagliga erfarenheten hos oss lär, huru
nödvändigt det är att för svenska studerande påpeka
skilnaden mellan suivre (följa efter i senare rum och tid)
och accompagner (följa med i samma rum och tid). I
skolungdomens händer tjänar denna synonymik naturligt-
vis till intet. Nu använder visserligen förf, äfven andra
utvägar att åskådliggöra skilnaden mellan de i hvarje
fall diskuterade orden, framför alt exempel, och dessa
rikhaltiga och upplysande. Häri ligger verkets hufvud-
förtjänst, hvilken kan berättiga att påräkna detsamma
publik äfven utom Tyskland.

Det synes, som om förf, kunnat och bort mera be-
tona etymologien och mera utga fran ordens grundbetydelse,
än hvad han gjort, ty pa dessa hakar hänger ytterst
hela distinktionen af franska synonymer. Den gör det
mera i detta språk än annorstädes, ty det är ett starkt
utprägladt drag hos franskan, att betydelserna logiskt
och liksom påtagligt utvecklats ur en ursprunglig. På
insikten häraf har Littré i synnerhet grundat sina nätta,
träffande och lättfattliga distinktioner mellan synonymem
375	NORDISK REVY 1883—1884.	376

Man jämföre t. ex. förf:s dif- och konfusa utlåtanden s.
143 om Macht: puissance, pouvoir med Littrés: Pouvoir
est l’infinitif du verbe; puissance est le participe présent
avec la finale ance; de la sorte, pouvoir marque l’action
simplement; et puissance, quelque chose de durable, de
permanent: On a la puissance de faire une chose; et on
exerce le pouvoir de la faire. C’est pour cela qu’on dit
la puissance d’une machine, et non son pouvoir. (Littré,
Dict. Pouvoir 2.) I sammanhang härmed må påpekas
förf:s ofta högst otillfredsställande sätt att gifva etymo-
logier, hvarom t. ex. etymologierna till Ancien s. 11,
Avis s. 13, Sérieux s. 55 m. fl. bära vitne. Förf:s
vana att passa på tillfället för att i alla afseenden upp-
bygga sin publik — en vana, som väl ofta gjort goda
tjänster — gör sig äfven här gällande, någon gång på
ett rätt kostligt sätt, såsom då han med anledning af
det upptagna fonction (s. 12) passar på och lär oss
temat fungor, functus sum, fungi.

Ref. begagnar sig af denna lägenhet att utveckla en
tanke, som in nuce ligger i det ofvan sagda. Då den
här afhandlade synonymiken, trots sina stora och många
förtjänster, ej är ett verk, till hvilket svenskar i allmän-
het med fördel kunna vända sig, och det ej återstår oss
något annat lämpligare (Wendells lilla häfte är svagt),
så är, förefaller det, den enda utvägen att bibringa
yngre studerande de viktigaste distinktionerna mellan
franska synonymer den, att skarpt markera ordens grund-
betydelse, och huru denna i alla afledda betydelser skiner
igenom. Detta sätt torde ock vara det enda, som kan
medhinnas i skolan, då tiden för undervisningen i franska
där är så oförståndigt knapt tillmätt.

J. V.

Vising, Johan, Några fall af u-omljud i franskan:
amus : ons, avu : ou (o). 12 ss., 8:o. Særtryk af Nord,
tidskr. for filologi, B. VI; Kbhn, 1884.

Naturvetenskap.

Widmian, O., Om nitrooxypropylbenzoesyra och
hennes derivat.

Dens., Om en ny grupp af organiska baser.
(Ofvers. af Kongl. Vet. Akad:s förhandlingar, 1883,
N:o 7, sidd. 27—52.)

För något mer än ett år sedan utförde förf, en
vacker syntes af indol ur kuminol. En af mellanproduk-
terna vid denna reaktion var nitrooxypropylbenzoesyra,
hvilken förf, gjort till föremål för en ingående undersök-
ning, som lemnat särdeles intressanta resultat. Förf, har
nämligen ur detta ämne såsom utgångsmaterial lyckats
framställa föreningar, hvilka kunna betecknas såsom repre-
sentanter för en ny grupp af organiska baser.

Vid amidooxypropylbenzoesyrans behandling med ett
öfverskott af ättiksyreanhydrid och acetamidooxypropyl-
benzoesyran med saltsyra bildas under afspjälkning af
vatten en produkt, hvilken icke innehåller acetyl, men
vid behandling med reduktionsmedel gifver acetamido-
cumnisyra. Ämnet besitter en fri karboxyl, men förenar
sig äfven med syror och visar således basisk karaktär.

Dess förhållande till salpetersyrlighet karaktäriserar det-
samma såsom tertiär bas.

Den uppfattning, förf, gör sig af den nya förenin-
gens konstitution, är utan tvifvel riktig. Förf, antager
i densamma en genom inre kondensation mellan hydroxy-
len och amidresten i acetamidooxypropylbenzoesyran bil-
dad atomring, sammansatt af fyra kolatomer, en kväfve-
och en syreatom. Föreningen står således nära kinolin-
derivaten. En kolatom i kinolinets pyridinkärna är här
ersatt af en syreatom. Förf, benämner det nya ämnet
metylkumazonsyra, i det han bilägger den hypotetiska
modersubstansen till denna förening namnet kumazon.
Grenom inverkan af propionsyreanhydrid och benzoylklorid
på amidooxypropylbenzoesyra har förf, lyckats framställa
de analogt sammansatta föreningarna etyl- och fenyl-
kumazonsyra. — Det enkla kumazonet skulle naturligt-
vis äga ett särskildt intresse. Detta ämne kunde kanske
erhållas, om det skulle lyckas att hydroxylera o-nitro-
cumol. Den motsvarande amidoföreningen borde vid be-
handlingen med myrsyra gifva kumazon.

Vi uttala det hopp, att förf, fortsätter dessa sina
beaktansvärda undersökningar. Studiet af de intramole-
kylära kondensationsprocesserna och särskildt dem, hvilka
betinga en ringformig sammanslutning af atomer, skall
utan tvifvel lemna intressanta teoretiska resultat af all-
männare betydelse.

E. H—t.

Lange, J., Icones plantarum sponte nascentium
in regno Daniæ et in ducatibus Slesvici, Holsatiæ et
Lauemburgiæ ad illustrandum opus de iisdem plantis,
regio jussu exarandum Floræ Danicce nomine inscrip-
tum. Vol. XVII, fasc. 51. Hauniae 1883. 2:o. 15 p.,
tab. MMMI—MMMLX.

Sannolikt är denna fascikel den sista, som utkom-
mer af det bekanta praktverket «Flora Danica». Den
innehåller naturtrogna och färglagda afbildningar af 55
kärlväxter och 8 mossor från Danmark och dess bilän-
der jämte kritiska anmärkningar och beskrifning af nya
arter och former.

Utgifvandet af detta nationalverk, som genom danska
regenters liberalitet oafbrutet fortgått ända sedan 1761,
har under olika tider anförtrotts åt följande: G. Ch. Oeder
(fasc. 1—9), 0. F. Müller (fasc. 10—15), M. Vahl (fasc.
16—21), J. W. Hornemann (fasc. 22—39), F. M. Lieb-
mann (fasc. 40—43), J. Lange (fasc. 44—51). I trenne
supplement-häften (I utgifvet 1853, II 1865, III 1874)
hafva dessutom upptagits afbildningar af sådana svenska
och norska växter, som ej anträffats inom gränsen för
det danska florområdet, hvadan arbetet i sin helhet om-
fattar afbildningar af omkring 4,000 olika växter, repre-
senterande fullständigt såväl Skandinaviens som Islands
och Grönlands fanerogamflora. Såsom- tillägg kommer
inom kort att utgifvas ett register och en kritisk öfver-
sikt af hela arbetets innehåll.

Före nedsmältningen af de koppartaflor, som användts,
hafva genom prof. Lange aftryck tagits af särskilda
taflor, hvarigenom följande fyra specialverk bildats:

1)	Icones Florc Groerilandicæ med 336 taflor.

2)	Arboretum Scandinavicum med 174 taflor.
377

NORDISK REVY 1883—1884.

378

3)	Icones plantarum officinalium Scandinaviœ med
365 taflor.

4)	De Skandinaviske Landbruksplanter med 212
taflor.

B. F.

Schenk, A., Handbuch der Botanik. III B., erste
Hälfte, mit 160 Holzschnitten. VIII + 432 ss., 8:o.
Breslau, 1884, Eduard Trewendt.

Berner, Hj., Om Kjönsdannelsens aarsager. En bio-
logisk studie. 70 ss. Kristiania, 1883, Cammermeyer
(i commiss.). Pr. 1,50.	.

Blandade ämnen.

Tidskrifter.

En af de förnämsta källorna för kännedomen om
det andliga lif, som rör sig inom vår tid, är onekligen
tidskriftsliteraturen, och af denna, då det gäller ett folks
kultur i det hela, framför allt, ej de aristokratiska fack-
tidskrifterna med deras vetenskapliga publikum, utan de
för den stora bildade allmänheten afsedda tidskrifterna,
som öppna sina spalter för behandling af alla sorters
frågor af allmänt intresse. Om den hit hörande perio-
diska literaturen åtminstone närmelsevis fyller sin plats,
så bör man inom den kunna se, hvilka frågor som sys-
selsätta för tillfället det andliga intresset inom vederbö-
rande land, — se hvart kulturströmmens vågor gå. Och
därför behöfver man ej tillhöra samma parti, som en tid-
skrifts redaktion, för att vid dess alster kunna fästa ett
lifligt intresse. Redan såsom ett dokument till nutidens
historia kräfver tidskriften, då något andligt lif rör sig
inom den, den vakne iakttagarens uppmärksamhet; för-
utom det, att man såsom tillhörande samma tid, såsom
själf med i dess historia, kan draga nytta af den pro-
blemens formulering, som en tidskrift erbjuder, man må
så vara nöjd eller missnöjd med dess sätt att lösa dem.

Det är från denna synpunkt, som en partitidskrift
sådan som J. E. Sars’ och Olaf Skavlan’s »Nyt Tid-
skrift» äfven utom partierna bör kunna räkna på
uppmärksamhet. För visso representerar den en kultur-
rörelse i vårt norska grannland, som i hög grad kräfver
vårt intresse. Det är de i våra dagar så högljudda
»vänster»-åsikterna, som i denna publikation funnit ett
organ, som talentfullt utvecklar dess doktriner och oför-
skräckt strider för dess mål. Tvänne årgångar ligga re-
dan afslutade, och första häftet af den tredje har nyss
kommit oss till handa. Med en antydan om dess inne-
håll vilja vi å tidskriften fästa våra läsares uppmärk-
samhet.

Häftet inledes med ett fragment af en berättelse,
med titeln »Det flager i byen og paa havnen», af Bjorn-
stjerne Björnson. Det här meddelade utgöres till större
delen af en krönikeartad familj historia från en norsk
kuststad, som föreställes vara författad i början af förra
århundradet af en »dægn og kantor ved Sancta Maria».
Stycket förefaller, lösryckt ur sitt sammanhang, som det
här står, ej så särdeles betydande; men tonen, stilen i
den hederlige kantorns uppteckning är förträffligt åter-
gifven. Det är i sitt slag ett litet stilistiskt mästerprof;

blott här och där en nog långt drifven »naturlighet», som
skulle stöta, om icke framställningssättets naivetet gjorde
mycket njutbart, som i en mera reflekterad form ej vore
det. -— Närmast efter denna vittra början följer ett in-
lägg i en samfundsfråga för dagen, nämligen »Om kvinde-
sagen» af II. E. Berner, väsentligen en reproduktion af
förf:s föredrag i studentföreningen »Fram» i Kristiania.
Det är ej några synnerligen nya tankar, som här fram-
ställas, och ej några så synnerligen djupa heller; men
ämnet är ett af dem, hvarpå det kan vara nyttigt att
hänleda uppmärksamheten, låt vara om det också sker
genom upprepande af gamla sanningar. Litet mera fakta
skulle dock ej ha skadat, då förf, söker öfversiktligt
skrifva kvinnofrågans historia (se t. ex. de fem rader,
hvarpå frågans ställning i Sverge affärdas). Men må-
hända är det nu meddelade blott en inledning till ett
innehållsdigrare tema; ty, såsom i denna tidskrift tyvärr
är nästan regel, när man börjat vinna intresse för förf:s
framställning, bryter uppsatsen tvärt af, med ett förarg-
ligt »fortsættes». Särskildt stötande blir detta sätt att
meddela uppsatserna endast styckvis, då det får leda till
sådana befängdheter, som att ej mindre än tre af detta
häftes uppsatser utgöra fortsättningal* från förra årgången;
och det utan att heller någon af dem här afslutas. Så-
lunda få vi till lifs afdelningen III af P. 0. Schjott’s
»Den ældste græske historie» (8 sidor); afdelningen III
af Sigurd Ibsen’s »Statsbegrepets udvikling gjennem ti-
derne» (10 sidor); och kap. II af J. E. Sars’ uppsats
om »Kristendom og politik». Hade ej varit bättre att
lämna en uppsats hel och hållen? Det är ju ändå ett
par månader, som man får vänta på fortsättningen! —
Den sistnämda af dessa uppsatser innehåller i den här
meddelade afdelningen dels en kritik af »Luthersk Uge-
skrift’s» uttalanden om förhållandet mellan teologien och
den moderna vetenskapen, dels af dess och liktänkandes
teori om parallelism mellan den kristendomsfiendtliga »na-
turalistiska» vetenskapen och den demokratiska »natura-
listiska» statsformen. Förf., hvars utprägladt antiteolo-
giska åsikter ju äro nogsamt kända, skadar sin sak ge-
nom den obehagligt öfvermodiga ton, hvari hans polemik
är hållen. — För öfrigt innehåller häftet en dikt af P.
Sivle: »Erling skakke og Sverre konung» — ett politiskt
tendenskväde, som särskildt på slutet röjer en viss poe-
tisk kraft. Under rubriken »Bognyt» afslutas häftet
med några literaturanmälningar: en mycket berömmande
recension af Lie’s »Familjen paa Gilje», undertecknad
Emil Nicolaysen; likaså lifligt erkännande anmälningar
af Arne Garborg’s »Bondestudenter» och Gunnar Hei-
berg’s »Tante Ulrike», skrifna af Erik Vullum; samt en
mera reserverad recension af John Paulsen’s »Moderne
Damer», undertecknad M. S.

Till nästa häfte lofvar redaktionen bidrag af Jonas
Lie, fru M. Colban, d:r E. Jessen m. fl.

Om »Nyt Tidskrift» representerar det utpräglade
vänsterpartiet i Norge, så tillhör däremot den danska
tidskriften »Tilskueren» mera centerpartiet i sitt land.
Flertalet af dess artiklar stå också utanför de egentliga
partistridernas ämnen. Det är företrädesvis A. C. Larsen
(annars under signaturen Theodorus känd såsom fram-
379	NORDISK REVY 1883—1884.	380

stående rationalistisk författare i religiösa ämnen), som i
denna tidskrift Utvecklar ett politiskt program.Grund-
tankaräe i hans åsikt framstäldes redan i tidskriftens
första häfte i en ganska märklig uppsats, hvari lian före-
slår ett medlande »baade — og» i stället för de stridände
partiernas ensidiga »enten — eller». Samma centerstånd-
punkt försvarar hän äfven i det nyligen utkomna tredje
häftet af tidskriften i en uppsats »Om Köngedommet».
Under de gifna historiska förutsättningarna, t. ex. i Dan-
mark, anser han den konstitutionella monarkien för den
verkliga frihetens bästa värn, och det utan parlamen-
tarism. Häftet innehåller dessutom tvänne vittra bidrag,
det ena en mycket rolig bondhistoria af S. Schandorph,
det andra ett något sentimentalt berättadt minne från
fältlasarettet af E. Skram — samt tvänne teoretiska
uppsatser, nämligen fortsättning på utgifvarens, Y Neer-
gaard’s, studie öfver Richard Cobden och en mycket in-
tressant afhandling af d:r F. Levison om »Mirakelkure»
inom läkekonsten.

Den norska »Nyt Tidskrift» är kanske märkligare
såsom »document humain», såsom en afspegling af den
mäktiga norska vänsterns karaktär och syften; men där-
emot är »Tilskueren» mera så att säga omedelbart all-
mängiltig, dess uppsatser äro mindre ensidiga, mera upp-
lysande i sak; —: liksom den danska tidskriften också före-
faller omsorgsfullare redigerad än den norska, åtminstone
hvad undvikande af uppsatsernas stympning angår. Men
hvar i sin art äro de båda tidskrifterna väl värda upp-
märksamhet äfven i Sverge, hvartill vi med dessa knapp-
händiga rader velat rekommendera dem.

S—e.

Thordén, K. M. Under the august shade of
German Universities. Upsala 1883. R. Almqvist &
J. Wiksell, publishers. IV + 104 ss. 8:o. Pris 2 kr.

Den lilla boken med denna poetiska titel gör icke
anspråk på att lämna en utförlig beskrifning af de tyska
universiteten. Författaren kastar först en blick på uni-
versitetens, i synnerhet de tyskas, historia, han läm-
nar vidare några notiser om dessas organisation och sta-
tistik, men han själf säger i förordet, att man i boken
ej skall finna mycket, som är väsentligt för de tyska
universiteten, och då måste läsaren nöja sig, om han också
skulle sakna mycket, som han möjligen önskat finna där.
Det som gifves af författaren, är i alla fall ganska intres-
sant och i allmänhet korrekt. I några små detaljer är
dock boken ej alldeles au niveau med dagens förhållan-
den. Så är t. ex. universitetens domsrätt numera in-
skränkt till ett minimum, så har Akademien för modern
filologi i Berlin sedan några år upphört att existera.

Hvad som meddelas uti kapitlen om de två största
universiteten, Berlin och Leipzig, är mestadels riktigt,
men förlorar sig i oväsentliga detaljer. Egendomligt
är, att vid skildringen af Berlins universitet till och
med eldklockan — som referenten, ehuru han åtta
terminer studerat i Berlin, icke känner till — ej glöm-
mes, medan Aulan icke med ett ord omnämnes. »Quar-
ters of the royal body guard» är en oriktig öfversättning
af »Hauptwache». Mera karakteristiska representanter
för tyska universitetslärare kunde hafva valts; men indi-

vidualisering, som i så hög grad plägar utmärka de en-
gelska författarnes böcker, är icke denna på engelska
skrifna boks starka sida, och detta måste i synnerhet
beklagas med afseende på den del, där författaren be-
handlar sitt egentliga ämne, det tyska studentlifvet. Där
skulle teckningen af individer hafva varit det bästa
sättet att fasthålla lifvet, som annars alt för lätt
glider ur handen. Så har det händt författaren med
det tyska studentlifvet; själfva lifvet har halkat undan,
och det stycke' af den yttre dräkten, som stannade kvar
i hans hand, blir för det tyska studentlifvet, såsom
manteln i fru Potifars hand för den flydde Josef, till
en anklagelse. Sådan föreföll mig åtminstone denna
skildring vara, som uteslutande tai’ hänsyn till studen-
ternas »kneip»-lif. Och hvad angår detta lif, så medgif-
ves Visst, att det har många obehagliga sidor, men det
har äfven sin friskhet och sin humor, som försona en
med detsamma. Här på papperet emellertid, hvarest
denna lifvets anda förflugit, verkar det — för att stanna
inom studenternas åskådningskrets — alldeles som »ab-
gestandenes Bier». Endast omåttliga kvantiteter öls kon-
sumerande stannar kvar, och sväller till och med ut till
sådana oerhörda, urgermaniska hjältebragder som förtä-
randet af 80 seidlar! Men lyckligtvis är kneiplifvet
endast en sida af det tyska studentlifvet, och den bok
är ensidig, som ej framställer äfven det svärmeri för ve-
tenskap, för vänskap, all den idealism, på hvilka det tyska
studentlifvet är så rikt. Göthes dagar i Strassburg upp-
repas ännu hvarje år för mången tysk yngling.

Äfven förhållandet mellan Förenings- (Verbindungs)
och Icke-förenings-studenter är icke riktigt framstäldt,
och båda blifva genom versen pp. 49 och 50 mycket
falskt karakteriserade. Det största antalet af i förenin-
gar icke inskrifna studenter är långt ifrån att vara sådana
»tunguser»; ofta visa sig till och med studentlifvets
ädlaste sidor just hos dem, som ej vilja underkasta
sig föreningsväsendets tvång. Och emot föreningsstu-
denternas påstådda likgiltighet för den yttre människan
torde deras skräddareräkningar högljudt protestera.

Hvad som meddelas om kneiplifvet, är i allmänhet
korrekt. Dock förekomma några fel. Så har t. ex. cre-
scendot från »Bierjunge» till »Doktor» och »Papst» ej blif-
vit riktigt klart för författaren. Hemskt låter p. 55:
»vid bordets båda ändar stodo ‘chargirte' med dragna
svärd för att vaka öfver, att presidentens befallningar
noggrant utfördes.» De tyska kneiputtryckens öfversätt-
ning måste ibland misslyckas. Så återgifves t. ex. den
syntaktiskt djärfva vändningen »Ich komme Dir was»
endast mycket ofullkomligt genom det engelska »There
comes something for you»; »head of moss» för »bemoostes
Haupt» låter något förnärmande. Författarens djärfva
(men långt ifrån nya, se Kommers-B. »Es sass beim goldnen
Biere») derivation af »Salamander» ur »Sauftalle mit einander»
är en utmärkt »Bieridee», men jag fruktar, att den icke
skall vinna herrar junggrammaticis bifall. Detta är emel-
lertid småsaker, och den utländing, som vill få en unge-
färlig idé om »Salamander, Bierkomment» o. s. v., kan ha
gagn af bokens läsning, fastän kommersen i alla fall blir
en uppspikad fjäril uti denna skildring. Men lyckligtvis
har författaren också lämnat oss medlet att väcka fjäriln
till nytt lif, och detta genom att till sin bok bifoga en
381

NORDISK REVY 1883—1884.

382

liten väl vald samling af tyska studentsånger. Den som
vill lära känna tyskt studentlif, skall vända sig till
dem; där finner han visserligen ej glaset blygsamt gömdt
i hörnet, men där framskimrar äfven studenternas kraft och
friskhet, deras humor och entusiasm, och den som kan
läsa dessa sånger och sjunga dessa visor, skall ur dem
hämta en riktigare uppfattning af studenternas lif än ur
en beskrifning på hundratals sidor.

Förf:s engelska stil är lätt och flytande, hans kun-
skaper i »universityslang» äro till och med förvånande
för en utländing. Endast öfversättningarna på vers närma
sig ibland, genom att altför ofta utelämna artikeln, tele-
grammens och parlamentsredogörelsernas stilistik, och pro-
testera måste jag emot återgifvandet af det högtidligt
allvarsamma tyska »Alles schweige, jeder neige» o. s. v.
genom »All be quiet, make no riot».

Slutligen ännu en sak: Frasen p. 35 om Schweiz,
de ryska östersjöprovinserna och åtskilliga andra länder
såsom efter tysk uppfattning varande delar af »das grosse
Vaterland» och »liggande inom Tysklands naturliga gränser»
skulle mycket väl kunnat utelämnas. Detta tillhör visst,
liksom »Sauerkraut» p. 53 och »wunderschön» p. 56, utlän-
dingarnes stående uppfattning af den tyska politikens, den
tyska gastronomiens och det tyska språkets mest väsent-
liga drag, men liksom enligt detta prof kännedomen om
språket väl måste blifvit hämtad ur »pensionatet för unga
damer», så kännedomen om de två andra ämnena ur »Weiss-
bier»-stugan, och där skola vi kanske hälst låta dem
kvarstanna och ej göra den tyska nationen solidariskt
ansvarig för dem.

Bokens yttre utstyrsel är mycket prydlig och länder
med hänseende till dess billiga pris de fördelaktigt kände
förläggarne till synnerligt beröm. .

C. Appel.

Ny Svensk Tidskrift, utg. af R. Geijer. 1884. h. 2
V. Rydberg, Segersvärdet, V. Esaias Tegnér,
Nordiska författares arbeten om och på afrikanska språk.
H. L. Rydin, Riksrättsåtalet i Norge. — Niccolo Ma-
chiavelli: Mandragola, öfvers., anm. af Edvard Lidforss.
— Julliteratur. — h. 3. Viktor Rydberg, Segersvärdet
VI—VII. — Helena Nyblom, Edmondo de Amicis. —•
Anmälningar. — Polemiskt. -— m. m.

Finsk Tidskrift utg. af C. G. Estlander, Wilh. Bolin
och Fredr. Elfving. XVI, 2. 0. M. Reuter, Om djurens
själ, I—II. — A. L. Sundhölm, Liberalismens utveckling i
Sverige 1830—1865, I—II. — C. G. Estlander, Snoilskys
nya dikter. — 1 bokhandeln. — Öfversigt. — m. m.

Nordisk Tidskrift utg. af Letterstedtska Föreningen.
1884, 2. C. R. Nyblom, Strömninger og gjennembrud i
Danmarks literatur. — Hjalmar Edgren, Indiens sagor
på vandring i verlden. —- Literaturöfversikt. — Nyut-
komna böcker. .

Nyt Tidskrift, udg. af J. E. Sars og Olof Skavlan,
1884 h. 1: B. Björnson, Af fortællingen «Det flager i
byen og paa havnen»; H. E. Berner, Om kvindesagen;
P. Sivle, Erling skakke og Sverre konung; P. O. Schjott,
Den ældste græske historie; Sigurd Ibsen, Statsbegrebets
udvikling gjennem tiderne; J. E. Sars, Kristendom og
politik; Anmeldelser.

Universitetsangelägenheter.

Upsala.

Medicinska fakulteten.

Jamiari 30. Licentiatexamen med K. O. Hellberg.

Anmäldes kanslerns tillåtelse för tre kandidater från Stock-
holm att börja klinisk tjänstgöring d. 20 dec. 1883.

Anmäldes förordnande för Th. Floderus att vara underkirurg
och för 0. A. Svensson att vara amanuens vid kirurg, kliniken.

Anmäldes förordnande för docenten Bergman att vara in-
tendent vid Sätra brunn 5 år fr. o. m. 1884.

Beslöts föreslå prof. Holmgren till ledamot i komitén för fråga
om erhållande af nya docentstipendier.

Mars 4. Anmäldes prof. Hammarstens fullmakt såsom ord.
prof, i med. och fysiol. kemi.

Mars 8. Beslöts begära förnyande för nästa läseår af uni-
versitetets anslag till undervisning i histologi.

Beslöts indragning af lönebidrag som från fak:s Regnellska
fond utgått till underläkare och underkirug vid akad. sjukhuset,
hvilkas ordinarie arvoden numera förhöjts.

Beslöts i hufvudsak tillstyrka filosofiska fak:s humanist, sek-
tions förslag, att förhöjning af vikariatsarvoden måtte, till dess
annorlunda förordnades, utgå af universitetets medel.

Mars 14. Kand, examen med. F. P. Lindblom och H. M.
Toll.

Beslöts infordradt yttrande öfver åtskilliga docenters under-
dåniga framställning om åtgärder till förhöjande af vikariatsar-
voden.

Genom remiss af den 21 dec. 1883 hade större konsistoriet
infordrat fakultetens utlåtande med anledning af en af åtskilliga
docenter vid universitetet hos K. M:t gjord underdånig fram-
ställning,

dels därom att genom någon anordning och särskildt i sam-
manhang med möjlig framtida förhöjning af professorernas aflö-
ning vikariatsarvodena måtte höjas till belopp motsvarande dem,
som vikarier för andra med professorerna jämförliga ämbetsmän
åtnjöte;

dels ock därom att i nåder måtte pröfvas, huruvida ej före-
skrifterna angående användning af professorernas tjänstgörings-
penningar borde ändras i den riktning, att tjänstgäringspeningar
endast beräknades för och fördelades på läseterminerna, så att
tjänstledig professors vikarie, som vore förordnad för läseår,
erhölle hela beloppet af de till professuren hörande tjänstgö-
ringspenningar, och vikarie, som vore för kortare tid förordnad,
så stor del af tjänstgöringspenningarna, som efter den föreslagna
beräkningsgrunden svarade mot den del af läseåret, för hvilken
förordnandet gälde;

och hade konsistoriet uti samma remiss anmodat fak. att
tillika meddela yttrande angående de skyldigheter, som utan sär-
skilda arvoden kunde åläggas docent, hvilken innehade docent-
stipendium.

Sedan fak. vid sitt sammanträde d. 4 och den 8 dennes före-
haft ärendet till öfverläggning och förberedande behandling, så
beslöts nu att beträffande docenternas und. framställning afgifva
följande yttrande:

Fakulteten hyllar för sin del lifligt den grundsatsen, att hvar
och en, som egnar sitt arbete åt den akademiska ungdomens un-
dervisning, bör för detta arbete erhålla den skäliga ersättning, att
han utan ekonomiska bekymmer må kunna med erforderligt in-
tresse och samlad kraft fylla sin ansvarsfulla uppgift. Häraf föl-
jer, att fakulteten varmt vill förorda en i hennes tanke väl behöf-
lig förhöjning af de arvoden, som utgå till de yngre universitets-
lärarne, hvilka på tillfälliga förordnanden åtaga sig att för längre
eller kortare tid uppehålla den del af de ordinarie universitetslä-
rarnes, åligganden som direkt rörer undervisningen och examina-
tionen.

Med de 33 docenter, som petitionerat om förhöjning af vika-
riatsarvoden, instämmer fakulteten således i den punkt, som från
deras sida torde vara den viktigaste eller i fråga om behofvet af
en förbättring. Däremot är förhållandet icke detsamma i fråga
om sättet för förhöjningens åstadkommande. Då petitionärerna
föreslå, att vikariatsarvodena skola höjas därigenom, att i fram-
tiden en tredjedel i stället för en fjärdedel af de ordinarie lärarnes
383

NORDISK REVY 1883—1884.

384

lön skall betraktas såsom tjänstgöringspenningar, och att förbätt-
ringen af vikariernas ekonomiska ställning således skall åstadkom-
mas genom motsvarande försämring af de ordinarie lärarnes, så
tror fakulteten icke, att en sådan anordning kan lända till univer-
sitetets sanna bästa i det hela. Ty huru behöfligt och billigt det otvif-
velaktigt är att tillräckligt arvode kan erbjudas en tillfällig vikarie,
så får man vid aföningssättets ordnande likväl icke förbise den
för universitet högst viktiga angelägenheten att icke blott för till-
fället utan än mer för framtiden söka vid detsamma fästa dugande
yngre förmågor. Fakulteten anser för sin del att uppnåendet af
detta syfte snarare skall motverkas än befordras genom en regle-
ring af vikariatsarvodena i den riktning som petitionärerna före-
slagit. Det torde nämligen ej kunna bestridas, att åtminstone
mången ung man tager utsikterna i fråga om framtida bärgning
med i räkningen, då han skall fatta beslut i den viktiga frågan,
om han skall stanna vid universitetet eller icke. Utsikten att åt
universitetet kunna förvärfva de bästa krafter måste därför vara
mer beroende af de ordinarie lärarnes än af de tillfälliga vikari-
ernas ekonomiska fördelar och icke tvärtom. Nu torde det vara
en bekant, sak att vid tilltagande ålder icke allenast lefnadsbe-
hofven ökas, åtminstone för den som har att sörja för en upp-
växande familj, utan äfven att krafterna samtidigt aftaga. Enligt
regeln torde därför behofvet att nödgas anlita vikarie och afstå
tjänstgöringspenningar oftare och företrädesvis hota de äldre
lärarne och således just dem, som i allmänhet minst tåla något
afdrag af sina inkomster. Då en universitetslärare af hvilken grad
som hälst under nuvarande förhållanden svårligen skall kunna un-
der sina kraftigaste dagar aflägga något af sin årliga lön för den
tid, då han möjligen kan råka i behof af vikarie, så torde ett af
de två inträffa, antingen att han nödgas själf uppehålla sin tjänst
äfven under förhållanden, då hans krafter af någon anledning där-
till äro otillräckliga, eller han kunde använda dem på ett för v e-
tenskapen och universitetet mer gagnande sätt, eller ock att han
måste afstå så mycket till vikaries aflöning, att han själf lider
ekonomiskt betryck. I förra fallet varder- tjänsten sannolikt sämre
skött, än om vikarie anlitades, på samma gång som en yngre man
ginge miste om tillfället att genom vikariat vinna i egen utbild-
ning som lärare. I senare fallet gåfves det afskräckande exempel
för dem, som ännu icke inom sig afgjort frågan om att fästa sig
vid universitetet eller lämna detsamma. En förbättring af vika-
riernas inkomster, åstadkommen genom en förändring af proporti-
onen mellan de ordinarie lärarnes fasta lön, och tjänstgörings-
penningar i den föreslagna riktningen synes därför innebära en
våda för universitetets framtid, så till vida som den i verkligheten
kommer att på visst sätt gifva utsikt till en progressiv försäm-
ring af de ordinarie lärarnes löneförmåner i motsats till de ålders-
tillägg, som tillförsäkrats många andra tjänstemän. Fakulteten
anser sig därför icke böra understödja petitionärernas önskan i
denna punkt under annan förutsättning, än att en framtida förbätt-
ring af de ordinarie lärarnes löner kan åvägabringas på det sätt,
att vikariernas billiga anspråk och behof genom densamma kunna
tillfredsställas, utan att någon ändring behöfver göras i den propor-
tion mellan de förres fasta lön och tjänstgöringspenningar, som
nu anses billig.

Beträffande den andra delen af petitionärernas förslag, eller
att tjänstgöringspenningarna skulle uteslutande fördelas på de
månader, som infalla under- läseterminerna, så kan fakulteten icke
heller därtill gifva sitt tillstyrkande, dels emedan detta förslag
helt och hållet förbiser alla de mångartade göromål, som, utom
den egentliga undervisningen, påläggas de ordinarie lärarne, och
som ej sällan taga lika mycken tid och kraft i anspråk som
själfva läraregöromålen, och dels emedan det torde få anses mycket
tvifvelaktigt, om de ordinarie lärarne kunna afstå någon, äfven
den ringaste, af de löneförmåner, som hittills blifvit tillförsäkrade.
Endast ville fakulteten såsom billigt och riktigt medgifva dem att
ordinarie lärare, då han åtnjuter tjänstledighet för helt kalenderår,
bör afstå sina tjänstgöringspenningar äfven för ferierna.

Öfvertygad som fakulteten är, att petitionärernas önskan om
förhöjda vikariatsarvoden är billig och berättigad och därför bör
villfaras, vågar hon likväl äfven hoppas, att utvägar därtill skola
kunna beredas, utan att det behöfver ske på det föreslagna eller
något annat sätt, som länder universitetet och dess framtid i det
hela till skada.

Afvikande meningar yttrades dels af prof. Hammarsten, med
hvilken proff. Clason och Henschen instämde, dels ock af prof.
Kjellberg.

Prof. Hammarstens af proff. Clason och Henschen biträdda
särskilda yttrande hade följande lydelse: ”Vid behandlingen af mom,
2 i docenternas anhållan rörande vikariatsarvodena har jag varit
af annan mening än flertalet af fak:s ledamöter därutinnan, att
jag ansett en ändring i sättet för tjänstgöringspenningarnas för-
delning och beräkning — i den af docenterna angifna riktningen,
om ock med någon liten afvikelse i fråga om själfva utförandet
— vara både rättvis och önskvärd. Då jag detta oaktadt biträdt
fak:s afstyrkande beslut i frågan, anser jag mig därför skyldig
nämna, att detta mitt åtgörande haft sin grund endast däri, att
jag ej ansett mig berättigad att nu förorda en förändring, hvars
genomförande skulle medföra en förminskning i de löneförmåner
som universitetets ordinarie lärare redan en gång fått sig tillförsäk-
rade samt under längre eller kortare tid redan åtnjutit”.

Prof. Kjellberg anförde: ”Mot fak:s beslut att för sin del af-
styrka det förslag till förändring i det akademiska konsistoriets
bestämmelser angående vikariatsarvodena, som blifvit framstäldt
af flertalet bland universitetets docenter, kan jag ej underlåta att
fgifva min reservation. Såsom stöd för bestämmelserna att
jänstgöringspenningar kunna anordnas för ferierna åt lärare, som
under läseterminerna åtnjuta tjänstledighet, har Kongl. brefvet den
30 nov. 1876 blifvit åberopadt, enär däri rätt tillförsäkras de aka-
demiska lärarne att icke behöfva afstå tjänstgöringspenningar för
tjänstledighet, som åtnjutes under ferier; men häraf synes snarare
framgå, att K. M:t ansett tjänstgöringspenningarna afse uteslutande
den verkliga tjänstgöringstiden eller läseterminen, men däremot
icke ferierna. Det Kongl. brefvet tillförsäkrar nämligen de akademi-
ska lärare, som fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet under terminerna,
men önska ledighet under ferierna, att icke därför behöfva afstå
någon del af sina tjänstgöringspenningar. Det akademiska konsi-
storiets förklaring, att lärare, som åtnjuter tjänstledighet under
läsetermin skall på grund af detta Kongl. bref betraktas som tjänst-
görande under ferietid och af sådan anledning tillerkännas rätt
att för denna tid uppbära tjänstgöringspenningar, kan jag däre-
mot icke finna berättigad genom nämda Kongl. bref, som snarare tor-
de kunna åberopas såsom stöd för sökandenas begäran, att tjänstgö-
ringspenningarna måtte i sin helhet fördelas på läseårets båda
terminer utan afseende på ferierna. Jag tillstyrker sålunda bifall
till sökandenas anhållan i denna punkt”.

På den i remissen innefattade fråga om de skyldigheter, som
utan särskilda arvoden skulle kunna åläggas docenter, hvilka inne-
hade docentstipendium, ansåg sig fakulteten icke vara i tillfälle
att nu afgifva något tillfredsställande svar, utan ville fak. anhålla
om anstånd med denna frågas besvarande.

Rättelse:

I Revyns förra nummer s. 344 rad. 17—19 står: .... ett
ark, hvari man .... disponera, läs: .... arket.

I bokhandeln har utkommit:
SKRIFTER

af
CHRISTOPHER JACOB BOSTRÖM,
utgifna af

H. EDFELDT.

Två delar. Pris: 15 kr.

“Det svenska folket har länge kunnat vänta sig, att någon af
Boströms lärjungar skulle samla och utgifva hans skrifter. He-
dern att äntligen hafva fullbordat detta betydelsefulla värf tillhör
Docenten Edfeldt i Upsala, en af Boströms sista omedelbara lär-
jungar, och en, som alltid visat en synnerlig pietet för den store
tänkarens minne. Om en sådan pietet vitnar ock hela det sätt,
hvarpå Docenten Edfeldt nu gått till väga. Han har nämligen
icke inskränkt sig till att ånyo gifva ut, hvad Boström själf låtit
trycka, utan han har äfven uppsökt dem af Boströms arbeten, som
förut blott funnits i handskrift, och ordnat dem alla efter tidsfölj-
den för deras författande. — — —"

(A. Nyblœus i "Ny Sv. Tidskr," Jan. 1884.)
385

NORDISK REVY 1883—1884.

386

Tundequietsla bokhandeln,

U psala,

1 Drottninggatan 1.

Medicin.

Beard, Die Nervenschwäche. Mit einem Anhang: Die
Seekrankheit. 4: •—

Binz, Vorlesungen über Pharmakologie I. 7: —

Bresgen, Pathologie und Therapie der Nasen-, Mundrachen-
und Kehlkopf-Krankheiten. 6: —	.

Centralblatt für allgemeine Gesundheitspflege. Heraus-
gegeben v. Finkelnburg, Lent und Wolffberg. För
arg. 10: —

Fritsch, Krankheiten der Frauen. 9: —

Garnier, Die Männerkrankheiten, ihre Ursache, Verhütung
und Behandlung. 2: —

Gerlach, Beiträge zur Morphologie und Morphogenie
1883: I. 12: —

Hach, Über eine operative Radical-Behandlung bestimmter
Formen von Migräne, Asthma, Heufieber &c. Er-
farungen auf dem Gebiete der Nasenkrankheiten. 2: 70.

Hartmann, Krankheiten des Ohres. 6: —

Jahrbuch der praktischen Medicin, herausgegeben von
D:r P. Börner. 1884: I. 6: —

Joessel, Lehrbuch der topographisch-chirurgischen Ana-
tomie I. 12: —

Kolaczek, Grundriss der Chirurgie. 15: —

Kornfeld, Handbuch der gerichtlichen Medicin. 10: —

Leube, Behandlung der Urämie. 1: —

Ludwig Ferdinand, Prinz von Bayern: Zur Anatomie der
Zunge. 60: —

Monti, Croup und Diphteritis im Kindesalter. 8: —

Orth, Cursus der normalen Histologie. 8: —

Rôzsahegyi, Hygienische Grundsätze bei der Reconstruction
von Städten. 1: —

Schlegel, Wissen und Können der modernen Medicin. 1: —

Schroeder, Lehrbuch der Geburtshülfe. (Ny upplaga.) 15: —

Steckler, Zum Schütze wieder die Diphterie. 2: —

Toldt, Lehrbuch der Gewebelehre. (Ny upplaga:) 14: —
Zeissl, Pathologie und Therapie der Syphilis. (Ny upp-
laga.) 7: —

Ziegler, Lehrbuch der allgemeinen und Speciellen patho-
logischen Anathomie und Pathagenese. I—IV. (Ny
upplaga.) Utkommer i 5 häften à 4: —

Geografi och Naturvetenskaper.

Boguslawski, Handbuch der Ozeanographie I. Räumliche,
physikalische und chemische Beskaffenheit der Oze-
ane. 8: 50.

Finzer, Elemente der reinen Mechanik. I & II. Ut-
kommer i 5 à 6 häften à 3: 20.

Fisch, Beiträge zur Kenntniss der Chytridiaceen. 1: 50.

Handbuch der Botanik. Herausgegeben von D:r A. Schenk
III: 1. 12: —

Kosmos, Zeitschrift für die gesamte Entwickelungslehre.
Herausgegeben von D:r B. Vetter. För årg. 24: —
Krebs, Die Physik im Dienste der Wissenschaft, der
Kunst und des praktischen Lebens. 10: — inb. 11: —

Entomologische Nachrichten. Herausgegeben von D:r F.
Katter. För årg. 7: —

Rau, Elemente der modernen Chemie. 3 häften. 13: —
Muschuld v. Melasfeld, Terrainlehre eine gesonderte Wissen-
schaft. 12: —

Zeitschrift der Gesellschaft für Erdkunde in Berlin. Med
bilaga: Verhandlungen der Gesellschaft für Erdkunde.
För årg. 13: —

Historia.

Balan, Monumenta reformationis Lutheranæ. 2 Bd. 10: —

Le père Didon, Les Allemands. 5: 65.

Gagern, Todte und Lebende. 6: - —

Helvig, Russische Günstlinge. 8: —

Herzog, Geschichte und System der römischen Staats-
verfassung I. 15: —

Kupczanko, Der russische Nihilismus. 3: 60.

Nordische Rundschau. Herausgegeben von Erwin Bauer.
För årg. 20: —-

Schwanen füg el, Oldtidens Kulturhistorie. 10: —

Sigismund, Die Aromata in ihrer Bedeutung für Religion,
Sitten, Gebräuche, Handel und Geographie des Alter-
thums. 2: 50.

Sonndorfer, Handel und Verkehr mit Niederländisch-In-
dien. 2: 72.

Filologi och arkäologi.

Archiv für lateinische Lexikographie und Grammatik.
Herausgegeben von E. Wölfflin. För årg. 12: —

Bauer, Plutarchs Themistokles für Quellenkritische Übun-
gen. 2: —

Bergk, Beiträge zur römischen Chronologie. 2: 40.

Comparetti, Museo italiano di antichità classica. I: 1.
15: —

Romanische Forschungen. Herausgegeben von Karl Voll-
möller. I. 15: —

Hoffmann, Wörterbuch der deutschen Sprache. 4: 20.

Madwig, Syntax der griechischen Sprache. 5: —

Novak, Platon und die Rhetorik. 2: 40.

Philologische Rundschau. Herausgegeben von Dir C. Wa-
gener und D:r E. Ludwig. För årg. 20: —

Stobœi anthologii libri duo priores recensuit C. Wachs-
muth. 2 Bd. 18: —

Internationale Zeitschrift für allgemeine Sprachwissen-
schaft. Herausgegeben von F. Techmer. I: 1. 6: —

Juridik och Nationalekonomi.

Bödiker, Die Unfallgesetzgebung der europäischen Staa-
ten. 4: —

Jônâs, Studien und Vorschläge auf dem Gebiete des
Lebensversicherungs-Geschäftes. 2: —

Menger, Die Irrthümer des Historismus in der deutschen
Nationalökonomie. 2: 40.
387

NORDISK REVY 1883—1884.

388

I bokhandeln ha utkommit:

UNIONEN

och

KONUNGENS SANKTIONSRÄTT
I NORSKA GRUNLAGSFRÅGOR

af

H. L. RYDIN.

Pris: 2 kr. 50 öre.

Ur innehållsförteckningen: De af Sverige ing. traktater ang.
föreningens tillvägabringande. — Eidsvoldskonstitutionens innehåll.
— Norges ställning efter den 17 Maj och den förändring deri,
som åstadkoms genom kriget med Sverge samt fördragen i Moss.
— Norska stortinget 1814. — Riksaktens tillkomst och karakter.
■—■ Olika slag af statsföreningar. — Konungens sanktionsrätt, be-
kräftad af den i Norska stortinget följda konstitutionela praxis. —
Skälen för och betydelsen af Norska stortingets beslut den 9 Juli
1880. — Juridiska fakultetens utlåtande om Konungens veto och
Höjers försvar af det suspensiva veto.

Rom. Tikels författningshistoria

Från Augustus till vestrom. rikets fall
af

S. F. HAMMARSTRAND.

Förra afdelningens förra häfte.

Pris: 1: 50.

“— — — inledningen till ett literärt företag, som är egnadt
att väcka den största uppmärksamhet såväl hos historieforskaren
i vidsträckt bemärkelse som hos den klassiske filologen. Redan
det sällsynta i ett mera omfattande sjelfständigt arbete på den
klassiska fornkunskapens område i vårt land är nog för att draga
uppmärksamheten härpå: därtill kommer, att det arbetsfält, som
förf, valt, är ett äfven i de länder, där den klassiska filologiens
studium ifrigast bedrifves, jämförelsevis mindre bearbetadt --.

Den senare kejsartiden har hittills varit tillbakasatt."

(Ur en längre anm. i Hist. Tidskrift 1883, h. 2.)

■ a	o
I ÄKTENSKAPSFRAGAN.

Betraktelser med anledning af
H. Ibsens familjedramer
af
L H. ÅBERG.

Pris: 1: 25.

"— — — Den bästa redogörelse för äktenskapets teori, som
vår literatur äger, — förtjänar att finna uppmärksamma läsare
särskildt i en tid sådan som denna, då de gamla sedliga formerna
för förhållandet mellan man och kvinna angripas från så många
håll, och då ofta det yngre slägtets författare bjuda, i stället för
hvad de rifvit ned. antingen ingenting alls eller ock mer eller
mindre hållningslösa godtyckshistorier, som i detta hänseende san-
nerligen äro "stenar i stället för bröd". Författaren till denna
skrift lämnar däremot visserligen den gamla yttre auktoritetstrons
botten, men har i en högre världsåsikt en ny fast mark att bygga på.“
(Nornan.)

UTVECKLINGSLÄRAN

at

HERBERT SPENCER.
Öfversättning från engelskan af

VICTOR PFEIFF.
Med förord af professor

C. Y. SAHLIN.

Pris: 6 kr.

.	“— — — Herbert Spencer har europeiskt verldsrykte. Det
är ej nog med att hans bok hvad tankeskärpa och vetenskaplighet
beträffar är en filosofi af verklig rang och betydenhet, utan han
särskiljer sig därjämte fördelaktigt från den moderna, ofta så
ytliga vanan att förneka eller helt enkelt ignorera den andliga
faktorn, den öfver sinneverlden upphöjda erfarenheten imännisko-
naturen. Därigenom erhåller också hans filosoferande en viss varm
färgton, och på samma gång han uppvisar hela ändligheten och
otillräckligheten af vårt vetande, visar han äfven den outplånliga
nödvändigheten i vårt väsen att tro på Gud, ett evigt och rent
andligt lif. — — —“	(Vikingen.)

Om kulturen i Norden

af

W. E. SVEDELIUS.

Föredrag vid Nordiska festen i Upsala den 29
Februari 1884.

Pris: 25 öre.

MOLNEN

Lustspel af Aristofanes.

Öfversättning af
ALARIK HÄLLSTRÖM.

Pris: 1: 50.

Innehåll:

Kôersner: Politiskt handlexikon.

Hoffding: Formel Logik.

LJunggren:-Framställning af de förnämsta esthetiska systemerna.
2 delen, 2 uppl.

Hertzberg: Professor Schweigaard i hans offentlige virksomhed.

Lepsius: Die Längenmassen der Alten.

Siek: Notice sur les ouvrages en or et en argent dans le Nord.

Kuhn & Schmidt: Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung.

Zeitschrift der deutschen morgenländischen Gesellschaft.

The Journal of the Loyal Asiatic Society.

Journal Asiatique.

Hallström: Öfvers. af Aristofanes’ Molnen.

Körting: Encyklopædie und Methodologie der romanischen Phi-
lologie.

Schmitz: Französische Synonymik.

Widman: Om nitrooxypropylbenzoesyra.

Dens.: Om en ny grupp af organiska baser.

Lange: Icones plantarum sponte nascentium,
SarsSkavlan: Nyt Tidskrift.

Neergaard: Tilskueren.

Thordén: Under the august shade of German universities.
Universitetsangelägenheter (Upsala).

Annonser.