Nr 11.

15 Mars 1884.

NORDISK REVY

tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenheter

under medverkan af‘

Prof. A. 7. Alin, Prof. H. N. Almkvist, Bibl.-aman. A. Andersson, Fil. Kand. R. Arpi, Fil. Lic. A. Bendixson, Doc. 7. E. Berggren,

Doc. -H. Bergstedt, Fil. D:r M. Billing, Labor. M. G. Blix, Doc. K. H. Blomberg, Doc. S. 7. Boethius, Doc. A. L. Bygden, Prof.

B. T. Cleve, Doc. O. A. Danielsson, Doc. D. Davidson, Bibliotekar. A. C. Drolsum, Doc. 7. A. Ekman, Doc. A. Erdmann, Doc.

H. von Feilitzen, Adj. P. A. Geijer, Prof. C. Goos, Prof. E. Gustafsson, Prof. F. Hagströmer, Prof. S. F. Hammarstrand, Prof. S. E.
Henschen, Fil. D:r R. Hertzberg, Prof. H. H. Hildebrandsson, Prof. Edv. Hjelt, Doc. H. Hjärne, Prof. H. Hoffding, Doc. O. V.
Knös, Prof. I. S. Landtmanson, Prof. L. F. Leffler, Bibl.-aman. C. H. E. Lewenhaupt, Bibl.-aman. E. H. Lind, Doc. T. A. Lundell,
Prof. C. G. Lundquist, Doc. A. N. Lundström, Jur. Kand. C. 0. Montan, Prof. C. R. Nyblom, Doc. K. Piehl, Doc. A. F. Schagerström,
Fil. Kand. F. von Schéele, Doc. 7. H. E. Schuck, Doc. S. A. H. Sjögren, Bibl.-aman. C. G. Stjernström, Prof. U. R. F. Sundelin,
Doc. A. L. A. Söderblom, Doc. f. H. Théel, Doc. P. J. Vising, Doc. C. Wahlund, Doc. 0. Widman m. fl.

utgifven af	-

Docenten Adolf Noreen, Upsala.

Förläggare: R. ALMQVIST & J. WIKSELL.	UPSALA, R. ALMQVIST & j. wiksell’s boktryckeri.

Teologi.

Myrberg, 0. F. Ett ord i edsfrågan. Upsala
1883, R. Almqvist & J. Wiksell. Pris 25 öre.

Denna förträffliga lilla skrift är värd ett allvarligt
begrundande af hvarje tänkande människa. Först och
främst framhåller författaren, att edens väsende ligger
däri, att den svärjande ställer sig inför Guds ögon och
handlar med medvetenhet om sitt ansvar inför Gud. Då
nu emellertid detta strängt taget bör vara fallet med
människan vid alla hennes handlingar, så får man ej ut-
taga vissa sådana, som man tillägger edens natur, under det
denna frånkännes de öfriga. Däraf härrör förbudet mot
ed enligt Jesu ord. Emellertid finner författaren edens
bibehållande oundgängligt och betraktar detta som en
ackommodation åt vår ofullkomlighet. Den bör dock blott
bibehållas under den förutsättningen, att hos folket finnes
en allmän tro på en lefvande Gud. I annat fall blir dess
afskaffande en beklaglig nödvändighet. Dock tror för-
fattaren, att den nämda förutsättningen för närvarande
förefinnes hos vårt folk.

Emellertid är det felaktigt att, såsom f. n. sker, så
inrätta eden, att den svärjande ålägges afgifva någon
slags förklaring öfver, att han är kristen eller ens tror
på Gud. Våra edsformulär förskrifva sig från en tid,
då det gick och gälde som en själfklar sak, att en hvar,
som ej på något synnerligen svårt sätt förbrutit sig mot
borgerlig lag, vore att betrakta som en troende kristen.
Men inser man orimligheten i ett sådant antagande, så
blifver ock en fordran på förändring i själfva formen för
edens afläggande oafvisligt. Förf, tänker sig, att denna
form rätteligen borde vara ett besvärjande vid den lef-
vande Guden, ungefär såsom det skedde vid rättegången
mot Jesus. T. ex. den, som affordrade eden, kunde säga:
”Jag besvär dig vid Gud och hans heliga evangelium
att troget hålla dig till sanningen i denna sak. Lofvar
och förbinder du dig till detta?" Sv. ”Jag lofvar och

förbinder mig till detta.” För själfva ateisten kunde in-
gen betänklighet förefinnas att afgifva detta svar. Upp-
fordran till honom har skett vid det heligaste och högsta
enligt dens åsikt, som affordrade eden, och innebär för
den, till hvilken den ställes, en erinran, att tron på en lef-
vande Gud är en makt i vårt samhällslif, hvars betydelse
ej får förbises, ej en fordran, att han själf skall i denna
lära instämma. En kristen åter, ”som ej kan afgifva en
edsförpliktelse i den form, i hvilken Kristus själf afgaf
en sådan, kan åtminstone ej längre beropa sig på Kristi bud
såsom grund för sin edsvägran.” Däremot betonas skarpt
det orimliga i den nu brukliga edsformeln, ”så sant mig
Gud hjälpe till lif och själ”. Enligt författarens åsikt
har denna ursprungligen haft lydelsen: ”så sant mig Gud
hjälpe”, nämligen till att hålla eden, men har sedan nå-
gon, som ej förstått formeln, tillagt orden ”till lif och
själ” för att göra uttrycket mera fylligt. Äfvenså påpekas
flere exempel på öfverdrifter i fråga om det, hvartill man
genom eden förbinder sig, t. ex. den orimligheten, att
ännu för icke så synnerligen många år tillbaka civila
ämbetsmän förpliktades till hela konkordiebokens innehåll,
hvilken de flesta aldrig läst eller tänkte på att någon-
sin läsa.

Till sist afhandlas frågan, huru man bör förhålla sig,
innan den mer än önskvärda förändringen kan genom-
föras, och tillråder författaren, att man bör se bort från
formen och för medvetandet fixera, hvad man tror vara
själfva hufvudmeningen med satsen. Den som icke kan
detta utan samvetets förkränkelse, må emellertid, kosta
hvad det vill, vägra att aflägga eden. Skada blott, att
många dugande krafter därigenom gå förlorade för staten
och kyrkan.

L. H. Å.

Tidsskrift for udenlandsk theologisk Litteratur udg.
af L. Gude. 1883, 4. F. Heman, Den religionslose
Moral. G. Leonhardi, Tertullians apologetiske Grund-
327

NORDISK REVY 1883—1884.

328

tanker. Et bidrag til Apologie for Christendommen i
Nutiden. I. S. Büttner, Læren om Frælsens Vished
og dens Betydning for Sjælesorgen. A. W. Dieckhoff,
De theologiske Faculteters og deres Medlemmers Stilling
til Kirken. R. E. Grau, Troen den sande Livsphi-
losophie.

Juridik.

Voigt, Moritz. Die XII Tafeln. Geschichte
und System des Civil- und Criminal-Rechtes, wie
Processes der XII Tafeln nebst deren Fragmenten.
Erster Band: Geschichte und allgemeine juristische
Lehrbegriffe der XII Tafeln nebst deren Fragmenten.
Leipzig, Verlag von A. G. Liebeskind 1883.

Detta första band af det verk, hvars tidigare utkom-
na andra band förut (N. R. 1883 n:r 4) blifvit i korthet an-
mäldt, och hvilket, enligt hvad förf, i företalet meddelar,
är att betrakta såsom en grundläggning till en den ro-
merska privaträttens historia, med hvilkens afslutande
han sedan flere år tillbaka varit sysselsatt, innehåller
först en historisk del (ss. 3—94), därefter en allmän
juridisk del (ss. 97—690), slutligen i en bilaga (693—
737) fragmenten af de Tolf Taflorna.

I den historiska delen meddelar förf, först en kort
öfversikt af decemviral-lagstiftningens historia. Denna
lagstiftnings uppgift var trefaldig. Dels afsåg den att
afhjälpa den osäkerhet, som rådde i den gällande rätten,
och hvilken berodde derpå, att denna rätt till en stor
del var oskrifven och i följd deraf gaf stort utrymme
åt en godtycklig lagtillämpning. Dels afsåg den en
æquatio juris — att göra rätten lika för alla, patricier
och plebejer, patroni och klienter, cives och dediticii.
Dels afsåg den, slutligen, att afhjelpa vissa missförhål-
landen, som härflöto ur plebejernas ekonomiska ställning.
Till åtgärder i denna sistnämda riktning hörde, bland
andra, fixerandet af räntan till unciarium fenus, mildran-
det af strängheten i exsekutionsförfarandet, m. m. —
Rörande decemvirallagstiftningens förhållande till den
grekiska rätten anmärker förf, att, ehuru den måste an-
ses hafva upptagit en eller annan enstaka rättssats ur
grekisk rätt, om hvilken romarne inhämtat kännedom,
de Tolf Taflornas lag i det hela dock ingalunda är att
betrakta såsom ett lån ur denna, utan såsom väsentli-
gen hvilande på inhemsk grund. — Förf, lemnar däref-
ter en sammanträngd teckning af de lefnadsförhållanden
och det kulturtillstånd öfver hufvud samt af den för det
romerska folket egna karakter och nationella åskådning,
som framkallade decemviral-lagstiftningen. •— Rörande
den allmänna karakteren af de tolf taflornas lag, an-
märker förf, först, att den i det afseendet visar olikhet
med de flesta andra äldre lagar, att den icke är omgif-
ven med någon nimbus af gudomlig inspiration. Vida-
re framhåller han dess korthet och pregnans i uttrycket,
som ofta närmar sig ordspråksform. — Lagens innehåll
fördelar sig, enligt förf:s framställning, i följande grupper.
T. I—III innehålla allmän process, IV—VITT civilrätt
samt därmed sammanhängande ämnen af kriminal-rätts-
lig natur, IX ämnen af specielt kriminalrättslig natur,

X föreskrifter om hvad som skall iakttagas vid begraf-
ningar, XI och XII supplement till I—IX. — Däref-
ter redogör han för det sätt, på hvilket lagen blifvit
i forntiden bevarad och bearbetad. I detta afseende är
att märka, dels att Taflorna från den tid, då lagen offent-
liggjordes, voro utstälda på forum, dels att de ända till
mot slutet af republikens tid vid rättsundervisningen lär-
des utantill, dels slutligen att deras innehåll i vidsträkt
omfattning gjordes till föremål för vetenskaplig behand-
ling, dels af juridiska författare, dels af filologer och
grammatici, m. fl. — Sedan förf, därefter visat, i hvil-
ken mån lagen till innehåll och form kan anses vara
bibehållen till nutiden — i hvilket afseende han an-
märker, att man kan anse sig äga tämligen fullständig
kännedom om innehållet, då däremot formen ofta är mer
eller mindre moderniserad — afslutar han den första
delen med en kort framställning af den bearbetning af
de T. T., som ägt rum under nutiden, hvilken framställ-
ning för öfrigt kompletteras på vederbörliga ställen i det
följande.

Den allmänna juridiska delen fördelas i elfva kapi-
tel. Af dessa framställer det första det borgerliga
samhällets etiska lagar (jus, fas och boni mores). —
Det andra handlar om actio. Härvid anmärkes att
actio i dess gamla tekniska betydelse betecknar så väl
formuläret för den solemna ritual, som af den handlande
skall iakttagas vid utförandet af en rättsakt, som äfven
själfva den hvilken rättsakt, till sitt väsen bestäm-
mes af denna solenna ritual. De akter, hvilka på detta
sätt gestalta sig till actio, äro dels rättshandlingar utom
rätten, dels processakter. — Det tredje kapitlet hand-
lar om rättskapabiliteten och personen och det
fj ärde om egenskapen att äga rättigheter och rätts-
subjektet. — I det femte kapitlet behandlas de för-
värfvade rättigheterna och rättsplikterna, i det
sjätte de sätt, på hvilka rättigheter förvärfvas
och förloras, i det sjunde rättskränkningen, i det
åttonde korrektivet mot rättskränkningen, i det
nionde realiserandet af korrektivet mot rätts-
kränkningen (själfhjälpen, processen), i det tionde
civilprocessen, slutligen i det elfte kriminalpro-
cessen.

Till slut meddelas i bihanget fragmenten af de
tolf taflorna. Härvid har förf, gått till väga på det
sätt, att han i den ordningsföljd, som, enligt hans åsikt,
i Taflorna iakttagits, anfört dels de fragment af Taflorna,
hvilka till själfva ordalydelsen uttryckligen intygas af
källorna, dels de meddelanden rörande deras innehåll,
som, där icke själfva ordalydelsen blifvit bevarad, i käl-
lorna förekomma, dels det sätt, på hvilket enligt hans
åsikt en restitution af bortfallna ord eller uttryck i själf-
va fragmenten bör äga rum, dels slutligen det sätt, på
hvilket han anser en restitution af det af källorna med-
delade innehållet böra ske. Hvad som hör till hvarje
af dessa fyra kategorier har han utmärkt med särskilda
typer. Genom denna anordning vinner man sålunda på
en gång en fullständig och klar öfversikt af hvad som
enligt förf:s åsikt bevisligen är bibehållet af lagen, hvad
som med skäl bör antagas däri ha förekommit samt den
ordning, i hvilken de särskilda ämnena i lagen behand-
lats. Den uppställning af fragmenten af Taflorna, som
329

NORDISK REVY 1883—1884.

330

förf, här meddelar, afviker icke obetydligt från den af
Schoell (Legis duodecim tabularum reliquiœ) och Bruns
(Fontes juris Romani) gjorda. Äfven håns åsikt om
fragmentens ordalydelse afviker i vissa afseenden från
dessa författares.

Arbetet är synbarligen en frukt af grundlig och
mödosam forskning. En sådan skulle ock erfordras för
dess riktiga bedömande. Det skall utan tvifvel hos dem,
som riktat sin forskning åt detta håll, vinna den upp-
märksamhet, det förtjänar.

I. L.

Berger, Ossian, Fil. D:r, Jur. Lic., v. Härads-
höfding: Om Tillsynen å förmyndares förvaltning
af omyndigs egendom samt om förmyndarekamrar
enligt svensk rätt. Akad. Afhandl. i Upsala Uni-
versitets Årsskrift 1883. Upsala 1883. Akademiska
Boktryckeriet. 144 s.

Den i ofvannämda arbete till behandling företagna
fråga har, såsom bekant, under de senare åren i Sverge
ådragit sig rätt mycken uppmärksamhet, föranledd af vår
härutinnan gällande rätts bristfällighet. Då själfva äm-
net är öfvervägande praktiskt, är det ock naturligt, att
förf:s utredning riktats mot ett praktiskt mål, i det förf.,
om än utan att framlägga något detaljeradt förslag till
frågans lösning, i bokens slutkapitel angifver hufvud-
dragen af den anordning han anser lämplig om ej nöd-
vändig föl’ beredande af tillfredsställande säkerhet för de
omyndiges medel. Denna anordning skulle bestå i för-
myndarekammareinstitutionens genomförande för hela riket,
i sammanhang hvarmed staten, genom hvars embetsmän
förmyndaremedlen, insatta i förmyndarekamrarna, skulle
förvaltas, borde åtaga sig att ansvara för möjligen in-
träffande förluster, hållande sig sjelf skadeslös härför
medelst en lindrig, af de förvaltade medlen utgående af-
gift. — Då innebörden af förf:s »slutord» är den sagda,
väntar man sig helt naturligt, att den sålunda framlagda
åsikten skall befinnas utgöra det följdriktiga resultatet
af förf:s föregående utredning af det behandlade ämnet.
I denna väntan blir man emellertid tämligen besvi-
ken. En anordning, sådan som den af förf, föror-
dade, får näppeligen anses innebära en organisk ut-
veckling af redan föreliggande, ur den äldre, af förf,
tecknade lagstiftningen framsprungna institutioner, hvilka
förf, fastmera temligen omildt vill kasta öfver bord.
Hon har, enligt hvad af förf:s egen skildring framgår,
blott föga vunnit gehör hos dem, hvilka hittills sysslat
med reformförslag på ifrågavarande område. Hon har
långtifrån stöd af ett allmännare föredöme i utlan-
det; — förf, har blott kunnat åberopa ett enda land,
Danmark, där en dylik anordning är genomförd. Hon
kan icke häller sägas vara stadigt bygd på någon af förf,
till utgångspunkt vald principiel grund, ty förf, har här
föga befattat sig med principer, och det lilla, som i den
vägen förekommer, är tämligen sväfvande och långt ifrån
oomtvistligt. Vi hafva härmed icke velat obetingadt för-
neka lämpligheten af förf:s ifrågavarande förslag, ehuru-
väl det må tillstås, att vi icke äro till fullo öfvertygade
om densamma, men framhålla blott såsom en efter vår
mening viktig anmärkning, hvartill själfva afhandlin-

gen föranleder, att den åsikt, som framställes såsom dess
hufvudresultat, väl lösligt sammanhänger med den före-
gående utredningen, ur hvilken förf, själf egentligen
ej synes hafva dragit annan slutsats, än att våra institu-
tioner på ifrågavarande område äro i och för sig otill-
fredsställande samt underlägsna andra länders.

Denna anmärkning rör emellertid blott ett visst mo-
ment i afhandlingen, hvilken i öfrigt måste tillerkännas
icke obetydliga förtjänster. Den historiska öfversikten, ute-
slutande svensk, är rik på upplysningar och i det stora
hela både jämn och fullständig. Framställningen af den
gällande rätten är likaledes ganska berömvärd, och åt
den långa raden af mer eller mindre omfattande reform-
förslag, som efter utfärdandet af 1861 års förordning i
ämnet skådat dagen, ägnar förf, tillbörlig uppmärk-
samhet. Att förmyndarekammaren i Stockholm blifvit
föremål för särskildt grundlig behandling faller af sig
själft i betraktande af förf:s ofvananförda åsikt. Hvad
förf, sålunda för Sverge presterat innefattar ett akt-
ningsbjudande bidrag till vår juridiska literatur på ett hit-
tills föga behandladt område. Af utlandets lagstiftning
har endast Finlands, Norges, Danmarks och Preussens
upptagits till skildring, och är än denna öfverhufvud
ganska god, må dock sägas, att den på sina ställen
blifvit så koncentrerad, att här och där luckor nödvän-
digtvis uppstått, hvilket särskildt är fallet vid redogö-
relsen för hithörande bestämmelser i code civil, som för
Rhenprovinsernas skull — hvarför icke hällre för Frank-
rikes? — fått komma med.

Ehuruväl en närmare granskning af förf:s utredning
här måste lemnas å sido, må dock en och annan erinran
göras. Såsom en allmän anmärkning rörande den histo-
riska delen gäller, att förf, lemnat å sido de så väl i
vissa af våra gamla lagar (ÖG-L., Visby St. L.) som i
senare författningar föreskrifna åtgärder för konstaterande
af beloppet af de omyndige tillfallande arfsmedel, och
för öfrigt jämväl andra bestämmelser, hvilka kunna anses
angå tillsynen öfver förmyndareförvaltningen, då denna
tillsyn betraktas i hela dess omfattning. Särskildt må
påpekas, huruledes både i Göteborg och Stockholm tidi-
gare än förf, omförmäler en, låt vara ej synnerligen ge-
nomförd, kontroll fanns anordnad i förstberörda hänse-
ende. Förf:s i not. 1 å s. 47 förekommande sats; »Om
moder dör, så blifver fader ej genast förmyndare», inne-
bär ett bortseende från förmynderskapets långt utöfver
myndlingens ekonomi sig sträckande omfattning, och den
med sagda sats öfverensstämmande, af förf, omnämda
praxis, hvilken dock är långt ifrån allmän, står i uppen-
bar strid mot ÄB. 20: 1. Vid sitt resonnemang å ss.
70—71 förbiser förf, helt och hållet själfva intecknin-
gens löpande karaktär, som bör utesluta den å sist-
anförda sida skildrade fara. Väl inkonsekvent är
förf., då han å s. 63 uppmärksammar den i riksdagens
skrifvelse af den 19 april 1881 ifrågasatta anordning,
att förmyndarnes summariska redovisningsutdrag skulle
af vederbörande gode män eller kommunalnämd, sockne-
vis ordnade, direkt ingifvas till rätten eller domaren, men
icke ens omnämner hvarken de af 1865—66 års lagutskott
— hvars ifrågavarande betänkande ock bort i not. 1 å
s. 75 korrektare och fullständigare omförmälas — samt
| af en motionär i andra kammaren vid 1876 års riksdag
331

NORDISK REVY 1883—1884.

332

framlagda förslag, enligt hvilka sagda utdrag skulle er-
sättas medelst af gode männen, resp, kommunalnämden,
uppgjorda förteckningar, eller det år 1882 inom justitie-
departementet utarbetade förslagets stadgande om såväl
utdrags som förteckningars ingifvande. — Mot de hårda
men obestyrkta omdömena å s. 21 om Karl XII:s beve-
kelsegrunder för utfärdandet af 1716 års påbud torde
hrr historici hafva ett och annat att invända. Och då
förf, såsom föredöme framhåller den omvårdnad, som staten
i Norge och Danmark ägnat de omyndiges medelförvalt-
ning, hade det måhända ej varit ur vägen att tillse,
om ej äfven där — ej mindre än för nyssnämde konung
— sagda omvårdnad från början intet annat varit än
ett moment af den i de förenade rikena så genom-
gripande centralisationen. Just ur dylik synpunkt
torde ock en och annan vara mindre böjd för att med
öfvergifvande af kommunen såsom organ för utöfvandet af
statens öfverförmynderskap ansluta sig till förf:s ofvan-
nämda förslag. — Önskligt hade ock varit, att den ut-
ländska afdelningen fullständigats med en undersökning,
i hvad mån de resp, ländernas hithörande lagstiftning
hos dem själfva befunnits tillfredsställande eller ej, och
i sistnämda fall i hvilken riktning reformsträfvandena
därstädes gå.

Bland bokens förtjänster må här ej glömmas, att
densamma altigenom är synnerligen lättläst.

C. O. M—n.

Konsthistoria.

Adamy, Rudolf: Architektonik der Altchristlichen
Zeit, umfassend die Altchristliche, Byzantinische, Mu-
hamedanische und Karolingische Kunst. Erste Hälfte,
mit 60 Holzschnitten und Zink-Hochätzungen. Hanno-
ver, 1884. Helwingsche Verlagsbuchhandlung. 142
sidd. 8:o.

Detta arbete utgör första afdelningens förra hälft i
andra bandet af ett större verk, kalladt »Architektonik
auf historischer und ästhetischer Grundlage», hvars för-
sta band i fyra afdelningar behandlat arkitekturen såsom
konst, den orientaliska fornverldens samt hellenernas och
romarnes arkitektonik; och dessa afdelningar äro nog behöf-
liga äfven för studiet af denna, om man vill rätt fatta dess
innehåll och. ha godt af gjorda hänvisningar, oaktadt
hyarje afdelning är, såsom det heter, »einzeln käuflich».

Förf., som gjort sig till godo de nyaste forsknin-
garna i ämnet, särskildt d:r Mothes’ förut härstädes an-
mälda arbete »Die Baukunst des Mittelalters in Italien»,
har i sin bok flerestädes framlagt åsikter, som äro intres-
santa genom sin nyhet och den särskilda belysning, han
ger framstälda fakta. Efter en rätt läsvärd, ehuru nog
vidlyftigt tillskuren, framställning om öfvergången från
den helleniskt-romerska till den kristna tidsåldern, gör
han reda för, huru den gammalkristna arkitektoniken
står under naturligt inflytande af antiken. Därvid får
han dels tillfälle att likasom Mothes framhålla vikten af
det nya formspråk, hvilket visade sig i Diocletiani pa-
lats i Spalatro såsom tecken ej blott på sjunkande stil-
känsla, såsom allmänt antagits, utan på nytt, spirande

lif — förnämligast det af de kristna arkitekterna upp-
tagna nya motivet att förena kolonner med bågar —,
dels ock att framlägga sin åsigt i den tvistiga frågan
om basilikans uppkomst, såsom beroende hvarken på rent
arf från antiken eller på ren nyskapelse, utan, såsom
naturligast är, på modifikation af och själfständig kon-
struktion med element, hvilka redan förefunnos färdiga.

Mycken omsorg är äfven ägnad åt framställningen
af kupolbygnadens utveckling, hvarvid ett Jupiterstempel
i Spalatro och i synnerhet det märkvärkvärdiga Minerva-
medica-templet i Rom få tillbörlig behandling och lämp-
lig plats såsom leder i utvecklingen på antik basis mel-
lan Pantheon och den första kristna kupolbygnaden, S.
Costanza utanför Rom. De gammalkristna konstnärer-
nas eminenta förtjänst, yttrar förf, såsom sitt slutomdöme,
är att enligt behofvets fordringar ha till en estetisk en-
het sammansmält de olika former, de lånade från äldre
tider. Ja, basilikan har till och med enligt hans me-
ning gjort ett stort steg framåt i jämförelse med anti-
ken; hon har ej blott utvecklat det inre, utan hon har
i det yttre, med försakande af den helleniskt-romerska
pelararkitekturen, utvecklat hufvudformerna i logisk kon-
sekvens med det inre, och därmed har det yttre blifvit
ett troget, om ock i början enkelt, uttryck för det inre:
arkitekturens verk har blifvit en konstnärlig enhet af
ytter- och innan-byggnad. Det ligger en stark opposition
mot hittills gällande auktoriteter i denna slutsats, men
bevisningen är bindande och konsekvensen okuflig.

Lika intressant är äfven framställningen af den ro-
merska västerns kombinations- och centralbyggnader, för
hvilka S. Lorenzo i Milano står som den högst utveck-
lade representanten; så äfven framställningen af byzan-
tinismens sträfvan att utveckla kupol-arkitekturen genom
att söka förena kupolens cirkelrunda basis med kvadra-
tiskt bottenplan i kyrkan, och därmed slutar denna afdel-
ning. En särskild belåtenhet väckes dels af det klara
och enkla språket i boken, dels vid anblicken af de goda
illustrationerna, genom hvilka man är förskonad från
de gamla ökända, i alla möjliga verk längesedan utnötta
clichéerna.

C. B. N.

Tikkanen, J. J. Der malerische Styl Giotto’s.
Versuch zu einer Charakteristik desselben. Helsing-
fors, 1884. 48 sidd. Stör 8:o.

Vi möta här en akademisk afhandling på tyska af
en finsk konstlärd; det är alltid bättre för den icke
alltför språkkunnige, än om den vore skrifven på finska,
och skriften torde nu kunna räkna på en större läse-
krets. Men det valda språket tyckes också ha medfört
ett ordflöde, sådant man ibland finner i tyska handböc-
ker, och därmed har äfven följt en viss teoretisk kon-
struktion, som icke är fullt naturlig. Det heter t. ex.
å första sidan: egentliga målet för Giottos konst var,
»so weit man von sichtbaren Phänomenen zu den verbor-
genen Ursachen schliessen darf, die Verständlichkeit».
Men hvarje konstnär vill väl bli förstådd, äfven den
allra naivaste, och till de naiva hör Giotto, utan att
man för förklaringen behöfver fly till sådana krystade
uttryck som det strax efter från Förster citerade, att
konsten under medeltiden har sitt egentliga värde »als
333

NORDISK REVY 1883—1884.

334

Vermittlerin für politische, religiöse und philosophische
Wahrheiten». Vi föreställa oss, att konsten då som all-
tid var uttryck för människans naturliga drift att åter-
gifva sina fantasier i bild eller, såsom det strax efter
heter i afhandlingen: »sie sollte nur Illustration, Bilder-
schrift, Uebersetzung der Legenden in Bildern sein»,
oafsedt om nu detta, såsom förf, säger, var anledningen
till medeltidens cykliska framställningssätt eller icke.
All begynnande konst är, när den nått ett visst utveck-
lingsstadium, episkt berättande och hälst cyklisk eller
framställande en följd af episoder ur samma ämne, så-
som den assyriska, den egyptiska, den äldre grekiska
reliefkonsten. Om uppgifterna under sådana förhållanden
icke kunde bli »motiv i rent konstnärlig mening», så be-
rodde väl detta på tidens naiva ståndpunkt; men äfven
detta oaktadt vardt Giotto »en konstnärlig personlighet»,
i sitt slag fullt jämförlig med sin samtida Dante, efter-
som hans egendomliga sätt att se och bilda blef uttryck
ej blott för hans egen tid, utan för hela den följande
perioden in på 1400-talet, då Masaccios naturalism öpp-
nade nya rymder för konsten. Man kan för öfrigt gerna
gå in på, hvad förf, säger om Giotto och Giovanni Pisano,
att de haft afgörande inflytande på utbildningen af de
kristliga legenderna till konstnärligt brukbara motiv;
men vi tillåta oss dock att påminna om de Cimabue
förr tillskrifna bilderna i den öfre Assisikyrkans lång-
hus, af förf, tillskrifna Cimabues skola, således Giottos
närmaste föregångare, i hvilka flere kraftfulla motiv fö-
rekomma, som till den grad visat sig lefvande, att de
framträda ännu bland Rafaels bibelmålningar i hvalfkap-
porna till Vatikanens loggier.

När det gäller faktiska förhållanden, visar förf, myc-
ken sakkännedom och fullständig förtrogenhet med äm-
net, hvilket synbarligen entusiasmerat honom, och endast
någon gång förekomma enstaka yttranden, som väcka
förundran. Så t. ex. å sid. 18 anmärkningen efter Burk-
hardt, att händerna i Giottos bilder tyckas tala, hvartill
förf, för egen del tillägger: »Nicht so ganz wichtig ist
die Mimik. Fra Angelico z. B. benützt in weit höherem
Grade dieses Ausdrucksmittel». Ja väl, men han är ju
också ett århundrade yngre, och under så pass lång tid
skulle väl den italienska konsten ha lärt sig något.
Aeginetergruppens skapare har på samma sätt rört sig-
med största frihet i behandling af flgurernas kroppar,
men han förmådde ej ge lif åt ansiktenas stereotypa mi-
ner. — Ett liknande uttryck är äfven det på sid. 26,
att medeltidens konst visade bestämd motvilja mot det
nakna; sådant är helt naturligt, emedan den nog kände
sin egen oförmåga att framställa den nakna människo-
kroppen, hvilket blef Masaccios och ungrenässansens
första sträfvan. A sid. 30 möter man äfven ett sådant
ställe. Det heter där, att medeltiden hade förlorat
känslan för rummet. »Das Horizontale wurde vertikal
gezeichnet.» Stående där helt absolut, förefaller uttryc-
ket något underligt, då det ej får någon förklaring. När
man läser vidare, finner man förf:s mening vara, att man
ej förstod sig på förkortning, hvilket är ett faktum, be-
roende på tidens naiva ståndpunkt. Det samma är för-
hållandet med tidens brist på öga för naturen och dess
skönhet, som anmärkes å sid. 45. Landskapet är den
del af verkligheten, som senast blifvit upptakt af kon-

sten och ingått i dess sfer, likasom ju landskapet ej
häller spelar någon roll hos medeltidens och renässan-
sens skalder annat än undantagsvis. Det uppgick, som
bekant, först för holländarne och har inom den italien-
ska högrenässansen endast i Tizian en återgifvare med
verkligt öga för dess skönhet.

Afhandlingen, som bjuder på många intressanta de-
taljer och iakttagelser beträffande en af konsthistoriens
märkvärdigaste gestalter, är försedd med en illustrerande
plansch, som dock icke förlänar synnerlig prydnad åt
arbetet.

C. R. N.

Klassiska språk.

Bibliotheca scriptorum Græcorum et Roma-
norum edita curantibus Ioanne Kvicala et Carolo
Schenkl:

P. Ovidi Nasonis Carmina selecta, scholarum in
usum edidit H. S. Sedlmayer. G. Freytag, Lipsiæ
1884. 80 Pf.

P. Ovidi Nasonis Fasti, scholarum in usum edidit
0. Güthling. G. Freytag, Lipsiæ 1884. 75 Pf.

I fråga om en författare sådan som Ovidius, som på
grund af sitt enkla och klara språk är så synnerligt lämp-
lig att sätta i nybörjarens hand, på samma gång inne-
hållet erbjuder så mycket frivolt och för det unga sinnet
farligt, äro utan tvifvel de annars illa anskrifna stym-
pade upplagorna eller särskildt för skolbruk afsedda ut-
drag fullt berättigade. Detta förhållande har äfven af
gammalt varit erkändt ; och det finnes näppeligen något
land, hvars skolliteratur ej har att uppvisa en eller flere
ovidianska krestomatier. • I hvad förhållande den nu af
herr Sedlmayer utgifna står till sina föregångare, och i
hvad män den kan sägas fylla något kändt behof, lemna
vi åt herrar pedagoger att afgöra; i och för sig själft
betraktadt, synes arbetet ganska väl motsvara sitt ända-
mål; och hvad särskildt beträffar den eftersträfvade fri-
heten från alt anstötligt, lemnar den intet öfrigt att ön-
ska. Valet af stycken är i allmänhet ganska godt; så
obetydande fabler som den om Cephali hund och den om
Perdix hade dock saklöst kunnat utelemnas ; och äfven
de uteslutningar, som utgifvaren inom de särskilda styc-
kena företagit, låta till största delen rättfärdiga sig ur
pedagogisk synpunkt, äfven om där förekommer en och
annan, för hvilken det skulle falla sig svårt att afgifva
ett fullgodt skäl. De upplysningar, som kunna behöfvas
för fattandet af de ur sitt sammanhang lösrykta berät-
telserna, lemnas i nedanför texten stälda noter, mot
hvilka man skulle kunna anmärka, att de stundom i följd
af opraktisk anordning lida af onödiga omsägningar. I
sin helhet vitnar arbetet om mycken omsorg och sak-
kännedom; texten är grundad på kritikens senaste resul-
tat, och trycket är i anmärkningsvärd grad felfritt.

Samma förtjänster, som vi nu i sista rummet fram-
hållit i herr Sedlmayers arbete, träda oss äfven till mö
tes i herr Güthlings upplaga af Ovidii Fasti, hvars värde
ytterligare förhöjes genom de förutskickade kritiska an-
335

NORDISK REVY 1883—1884.

336

märkningarna samt ett här synnerligen välkommet namn-
register.

C. E. S.

Ny literatur:

Biese, Alfred, Die Entwicklung des Naturgefühls bei
den Griechen und Römern. 1, 2. Kiel (Lipsius & Ti-
scher) 1884. VIII + 145 + VI + 210 s. 8:0. 7 M.

Ephemeris epigraphica, Corporis inscriptionum
latinarum supplementum. Edita iussu instituti archæo-
logici romani cura G. Henzeni Th. Mommseni I. B. Rossii.
Vol. V, fasc. I, II. Romæ (Berlin, Reimer) 1884. 264 p.
stor 8:o. 7,20 M.

Frigell, Andreas, Prolegomena in T. Livii librum
XXII. Gotha (Perthes) 1883. LXIV p.

Herzog, Ernst, Geschichte und System der römischen
Staatsverfassung. Erster Band. Königszeit und Repu-
blik. Leipzig (Teubner) 1884. LXIII + 1188 s. 8:o.
15 M.

Homeri Tliadis carmina seiuncta discreta emendata
prolegomenis et apparatu critico instructa. Ed. Guil.
Christ. Pars I Lipsiæ (Teubner) 1884. 398 s. 8:o. 8 M.

Madvig, J. N., Syntax der griechischen Sprache,
besonders der attischen Sprachform. Zweite verbesserte
Auflage. Braunschweig (Vieweg) 1884. X + 301 s. 8:0. 5M.

Plutarchs Themistokles für quellenkritische Übungen
commentiert und herausgegeben von Adolf Bauer. Leipzig
(Teubner) 1884. IV + 104 s. 8:o. 2 M.

Romanska språk.

Tobler, Adolf, Vom französischen Versbau
alter und neuer Zeit. Zusammenstellung der Anfangs-
gründe. Zweite Auflage. Leipzig. Hirzel, 1883. VII
+ 149 s. Pris 3 Mark.

Den franska verstekniken led visserligen ej brist på
framställare. Quicherat (2:me éd. Paris 1850), Weigand
(Bromberg 1871), Foth (Berlin 1879), Lubarsch (Berlin
1879; 2 arbeten), Becq de Fouquières (Paris 1879) lågo
redan i vetenskapsmannens rustkammare. Toblers arbete
utkom — i första upplagan — 1880: det var en de-
stroyer, vid hvars sida äldre redskap blefvo obrukbara.
Den andra upplagan af 1883 är den första värdig genom
tillägg och förbättringar, ej många, det är sant, men där
kunde ej vara många att göra. Hvad som i synnerhet
skiljer detta arbete från föregående, är den historiska
framställningen; därtill kommer, att uppfattning och be-
dömande af de omhandlade företeelserna lämna äldre be-
arbetningar långt efter sig i fråga om riktighet och själf-
ständighet. Så är det nu en gång för alla utredt och
visst, att den franska versens princip ej är aksenten, ej
kvantiteten, men stafvelseräkningen. Genom hela boken
går den lugna klarhet, som å ena sidan är kriteriet på
förf:s fulla beherskning af ämnet och å den andra möjlig-
gör bokens begagnande äfven för icke djupt initierade
fackmän. Det är att önska, att den må falla i händerna

på hvar och en, som vill taga kännedom om den franska
versbygnaden, och det må på förhand försäkras, att den
gifver rik behållning ej blott af metriska utan ock af an
dra språkliga och literära insikter. Det är en lärobok i
sin prydnad.

Referenten tillåter sig att till diskussion upptaga ett
par punkter, där förf:s uttalande framkallat undersöknin-
gar, som slutat med en liten lust till opposition. Det
säges s. 66, att mindre sorgfälliga och senare skalder
begagnat de ursprungligen tvåstafviga ändelserna ions,
iez (impf, och kond.) såsom enstafviga. Det synes dock,
som om detta bruk vore något mera utsträkt. Åtmin-
stone är det regel t., ex. i Guillaume de Palerne, hvil-
ken ej gärna kan räknas till den senare literaturen och
afgjordt ej härrör från någon vårdslös författare; jfr t.
ex. v., 1088 L’aviés veue et essaie, 1090 Series tote
garie et fine, 1092 A tos les jors qu’avriés a vivre, 1360
De ce dont or parliés a moi o. s. v. (dock t. ex. avies
593); vidare förekommer enstafvigt iez i impf, och
kond. ofta, t. ex. i Amis & Amiles; jfr 416, 635,
797, 883 m. fl. S. 94 betviflar förf, att den åtta-
stafviga versen haft cesur. I regeln var den väl ock
cesurfri; men till hvad Paris och Ten Brink i motsats
mot denna åsikt framhäft, kommer ett intressant och be-
tydande fall, nämligen det som erbjudes af den anglon.
Brandan. Här är den åttastafviga versen alldeles obestrid-
ligen uppdelad i halfverser (på fem undantag när); jfr
ref:s Étude sur le dial, anglo-norm. p. 53.

J. V.

Germanska språk.

Franck, Johannes. Mittelniederländische Gram-
matik mit Lesestücken und Glossar. Leipzig, Weigel.
1883. 217 sid. 7 Mk.

Det s. k. medelnederländska (mnl.) språket eller
språket i nuvarande Holland och Belgien från 13:de
till 16:de århundradet har hittills varit jämförelsevis föga
bearbetadt i grammatikaliskt hänseende. Grimm har be-
handlat det i sin Deutsche Grammatik på grundvalen af
det material, som var honom tillgängligt 1822, då den
andra upplagan af hans grammatik utkom. För omkring
20 år sedan lemnade Verwijs i sin antologi en kort
medelnederländsk språklära. Men sedan den tiden ha
icke blott en stor mängd mnl. verk blifvit offentlig-
gjorda, antingen för första gången i tryck eller i kor-
rektare upplagor, utan äfven den germanska språkveten-
skapen själf tagit betydliga steg framåt. Det kan där-
för med skäl sägas, att det är ett länge kändt behof,
som d:r Franck sökt att fylla genom utgifvandet af ofvan
anförda arbete.

Detta arbete uppfyller ock alla berättigade anspråk
på ett sätt, som i det hela förtjänar att kallas utmärkt.
Det hvilar hufvudsakligen på förf:s egna omfattande
forskningar och öfverträffar i mångsidighet och fullstän-
dighet vida sina föregångare. Det rika materialet är
sofradt och ordnadt på ett i allmänhet klart och öfver-
skådligt sätt. Icke blott har förf, bemödat sig att inom
den mnl. perioden särskilja, hvad som är äldre och yngre,
337

NORDISK REVY 1883—1884.

338

så att de språkliga företeelserna framträda i sin natur-
liga kronologiska följd, utan han har äfven sökt att fram-
hålla de tre hufvuddialekternas skiljaktigheter. Detta
är till följd af handskrifternas oftast blandade beskaffen-
het förenadt med icke ringa svårighet, men å andra sidan
så mycket mera nödvändigt, som den dialekt, holländ-
skan, hvilken mot periodens slut börjar intaga sin alt-
mera framstående ställning, inom periodens äldre och
mellersta skeden afgjordt står tillbaka för den flamländ-
ska och brabantska. Såsom pröfvosten har förf, användt
rimmen, och, då dessa ej gjort tillfyllest, det öfvervä-
gande bruket i handskrifterna. Förf:s hela metod vid
analysen och diskussionen af språkformerna ger ett väl-
görande intryck af skarpsinnighet och sansadt omdöme.
Han har tydligen fullkomligt tillegnat sig den nya språk-
vetenskapliga skolans uppfattningssätt, men han håller
sig fri från den understundom något brådstörtade tillämp-
ning däraf, hvartill en och annan af skolans anhängare
gör sig skyldig. Med öppet öga för analogiens stora
betydelse för språkutvecklingen särskiljer han de former,
som därpå bero, från dem, som äro en ljudlagsenlig fort-
sättning af äldre, och härigenom har han bragt en förut
saknad reda och klarhet i en mängd punkter både inom
ljud- och formläran. Vi framhålla särskildt kapitlet om
inklinationen (proklisis och enklisis) samt många partier
af konjugationsläran m. m.

Enär fornlågfrankiskan, hvilken antages såsom mnl:s
närmaste stammoder, äger endast ett ringa antal språkliga
minnesmärken, är man ofta hänvisad till att i jämförelser
med de öfriga germanska dialekterna söka utgångspunkter
för förklaringen af mnl. språkformer. Det torde i detta hän-
seende icke kunna nekas, att förf, icke gjort alldeles rätt
i att med förkärlek jämföra medelhögtyskan, under det att
fornsaxiskan, medellågtyskan, frisiskan och fornengelskan
jämförelsevis föga begagnats. I dessa språk skulle utan
tvifvel många belysande fakta kunnat hämtas, särskildt
i afseende på ljudläran. — Sid. 24 yttrar förf., att »veten-
skapen med tämlig säkerhet förutsätter ett tillstånd af
det indogermanska vokalsystemet, då endast två olika
vokalljud existerade», och tillägger därpå, att man plägar
beteckna dessa vokaler med a och A, eller a och a1, eller
e och o. Att dessa satser innehålla flere missförstånd
och oriktigheter, torde vara så ögonskenligt, att det är
onödigt att upptaga tidskriftens utrymme med att på-
peka dem. — Förhållandet mellan de båda motsatta ljud-
öfvergångar, som behandlas sid. 41 och sid. 52, har förf,
icke lyckats att utreda på ett tillfredsställande sätt. På
det förra stället visas, att e framför r eller r + konso-
nant ofta öfvergår till a (eller enligt sid. 48 rättare, e
förlänges först till g och öfvergår sedan till a), t. ex.
eren, eeren och aren plöja, werden, weerden och warden
blifva, werpen, weerpen och wärpen kasta o. s. v. (ana-
log förlängning inträder också hos de andra vokalerna
t. ex. wort och woort o. s. v.); på det senare stället
anföres det såsom vanligt, att a framför r + kons, öfver-
går till e t. ex. wart (och wart) och wert blef, hart (och
hart) och hert hård o. s. v. Förf, antyder, att den se-
nare förändringen, hvilken han anser vara sannolikt lik-
stäld med öfvergången af a till æ i fornengelskan, skulle
liksom den sistnämda bero på en tonhöjning, som ver-
kats af ordets hufvudakcent. Hela denna af Scherer

framstälda förklaring, hvilken upprepats i många språk-
liga arbeten, är, för så vidt vi kunna se, i själfva ver-
ket icke antaglig. En af hufvudakcenten verkad ton-
förhöjning kan ju icke innebära annat, än att den med
större tonstyrka uttalade stafvelsens vokal frambringas
med en ton, som ligger högre på den musikaliska skalan.
Men skilnaden mellan de olika vokalernas klangfärg,
t. ex. mellan a och ä, beror ju, enligt hvad som upp-
visats af Helmholtz och andra, af deras s. k. öfvertoners
förhållande till hvarandra och till grundtonen, och inga-
lunda därpå, att den ena vokalen har absolute ett högre
tonläge än den andra. Enhvar finner ju lätt, att man
kan uttala eller sjunga icke blott ä, utan äfven e, och
t. o. m. i, med en mycket lägre ton än a. Denna för-
klaringsgrund måste väl således falla. Sannolikt äro de
båda motsatta öfvergångarna till tiden skilda, ehuru
detta torde vara svårt att uppvisa till följe af de be-
varade språkmonumentens sena ålder. Åtminstone lemnar
förf, ingen upplysning i detta afseende. Däremot på-
pekar han sid. 53 en annan omständighet, som säkert
varit af vikt, näml. att öfvergången af a till e synes
vara bunden vid vokalens korthet, under det att e i all-
mänhet öfvergår till långt a. Denna fråga sammanhän-
ger med en annan, hvilken förf, måhända skulle kunnat
utreda fullständigare än som skett. Det gäller vilkoren,
under hvilka vokalförlängning inträder framför r + kon-
sonant. Förf, anmärker sid. 45, att, om man betraktar
enskilda handskrifter, isynnerhet flandriska, och skalder-
nas rim, skulle man tro, att vokalen alltid förlänges i
nyss angifna ställning; men han tillfogar, att ett sådant
antagande förbjudes däraf, att ingen nu lefvande dialekt
visar ett sådant tillstånd. Dock anser förf, att vokal-
förlängning förut ägt rum i vida större omfattning än
nu. Hvilka dess gränser varit, och hvilka orsakerna
äro till de moderna förhållandena, har han icke kunnat
angifva, utan antyder blott, att dialektiska olikheter torde
ha förefunnits. Möjligen har saken förhållit sig på föl-
jande sätt, åtminstone vid vissa r-förbindelser : vokal-
förlängning inträdde, då r-förbindelsen efterföljdes af vokal;
i annat fall utvecklade sig en svarabhakti-vokal (se
sid. 44) mellan r och den därpå följande konsonanten,
och vokalen framför r förblef kort. Ljudlagsenliga skulle
sålunda vara t. ex. storem, storm plur. stoorme, horen horn,
plur. hoorne o. s. v. De faktiskt föreliggande formerna
i äldre och yngre språket skulle bero på en utjämning i
olika riktningar af denna olikhet i paradigmet. Förf:s
åsikt (sid. 45), att vokalen äfven i dylika singularis-former
blifvit förlängd såsom stående i öppen betonad stafvelse,
kunna vi sålunda icke biträda. Den motsäges äfven af
de stafsätt storrem, berrech o. a., hvilka han citerar så-
som vanliga i senare holländskan. För utredandet af
alla dessa viktiga, men invecklade frågor hade säkerligen
en noggrann jämförelse med medellågtyskan, där nästan
fullkomligt analoga förhållanden möta oss och där äldre
språkminnesmärken föreligga i rikare mängd, kunnat göra
god tjänst. — Förf:s påstående sid. 71, att den väst-
germanska geminationen af enkel konsonant (utom r)
framför j ursprungligen ägt rum äfven efter lång vokal,
ehuru den här försvunnit, strider mot den gällande åsik-
ten. Den enstaka form, hvilken förf, anför såsom sitt
enda bevis, torde kunna tolkas annorlunda. — Sid. 109
339

NORDISK REVY 1883—1884.

340

förklaras præterita crieu, sieu, wieu, grieu af craien, saien,
waien, groeien såsom analogibildningar efter andra præ-
terita på -ieu, näml. hieu och rieu af houwen och rouwen,
i det att *criei o. s. v. skulle öfvergått till crieu o. s. v.
»Det går icke an», yttrar förf., »att härleda detta u ur
biformer af præsens med w i stället för j, hvilka skulle
öfverensstämma med ags., ty sådana biformer kunna ingen-
städes uppvisas.» Utan att vilja förneka den möjliga
riktigheten af förf:s förklaring, ehuru visserligen olik-
heten mellan craien o. s. v. och houwen, rouwen synes
väl stor, för att en analogibildning skulle ha uppstått,
påpeka vi endast, att de motsvarande w-præterita creöw
o. s. v. i fornengelskan icke lånat sitt w från præsens-
stammen, utan att tvärtom detta w högst sannolikt ur-
sprungligen tillhört endast præteriti-bildningen och seder-
mera därifrån genom analogi meddelats åt de öfriga
verbalformerna. Att inga præsensformer med w före-
komma i mnl., är sålunda icke något bevis mot den af
förf, förkastade förklaringen. I den fornsaxiska Hêliand
finna vi præter. seu sådde (Cod. Cotton. 2545) jämte det
vanliga saida.

Men vi lemna de mer eller mindre viktiga anmärk-
ningar, som vi tilläfventyrs skulle kunna ytterligare
framkasta, å sido, för att ännu en gång med uppriktigt
erkännande betona arbetets stora förtjänster. Att mera
i detalj framhålla dessa skulle föra oss altför långt.
En liten notis må det tillåtas oss att framdraga. Hol-
ländskan har, som bekant, helt och hållet förlorat 2 pers,
sing, såväl af personalpronomen som af verbet. Förf,
uppvisai* (sid. 94), att detta icke, såsom man skulle vara
benägen att förmoda, berott därpå, att pronom, plur. ghi
trängde sing, du ur bruk, utan att till följe af det om-
växlande bruket af sing, och plur. vid tilltal till en per-
son, 2 plur. af verbet småningom inträngde såsom predi-
kat till pron. sing. du. Sålunda föregicks t. ex. det nu
allena rådande ghi sijt (— du är, I ären) af växlande
du sijt och ghi sijt.

Sid. 161—215 upptagas af läsestycken kronologiskt
ordnade, det första några hundra vers af »Van den vos
Reinaerde» från första hälften af 13:de årh., det sista
ett utdrag ur »Des Conines somme», öfversättning från
början af 15:de årh. af den franska Somme le Roy.
Något glossar innehålles icke i det nu utkomna arbetet
trots dess titel, men förf, är sysselsatt med utarbetandet
af ett sådant efter en utvidgad plan, så att det skall
kunna tjäna vid läsningen af de viktigaste mnl. texterna.
Enär Oudemanns‘ lexicon (Bijdrage tot een middel- en oud-
nederlandsch Woordenboek) i 7 delar är dyrbart att anskaffa
och obekvämt vid de första studierna, blir det af D:r
Franck utlofvade glossaret säkerligen för mången synner-
ligen välkommet.

A. Erdmann.

Franz, W., Die lateinisch-romanischen Elemente
im althochdeutschen. Strassburg, Trübner 1884. Pris
1,80 M.

Förestående afhandling uppställer som sitt mål att
lemna en kronologisk framställning af det i fht. upptag-
na lat.—rom. språkmaterialet efter de kriterier, som den
fht. ljudskridningen erbjuder för tidsbestämmelsen, och att
draga de slutsatser för germanska och romanska gram-

matiken, som behandlingen af ämnet ger vid handen.
Förf, indelar lånorden i sådana, som upptagits före af-
slutandet af den fht. ljudskridningen, grupp I, och såda-
na, som upptagits därefter, grupp III. Därtill komma
grupp II, innehållande de ord, hvilkas form ej tillåta
någon slutsats öfver deras ålder, och grupp IV, lärda
ord, som blott förefunnits i literaturspråket eller först
genom dess förmedling öfvergått i talspråket. Redan i
inledningen framhåller förf.- att ljuden i upptagna lånord
genomlöpa samma utveckling som motsvarande ljud i
inhemska ord, såvida ej särskilda omständigheter, såsom
anslutning till källordet, skydda därför. Om af två till
sin inbördes tidsföljd obekanta ljudlagar den ene verkat
på ett lånord, den andra icke, följer sålunda, att den
senare till tiden ligger före den förra, eftersom den re-
dan upphört att verka, då det lånord upptogs, som va-
rit föremål för inverkan af den andra. Sålunda upp-
visas i lånorden tidsföljden mellan de fht. förskjutning-
arna af t, p, k till resp. 2-zz, pf-ff, ch-hh. Ord såsom
pforta —1. porta, tunihha —1. tunica visa, att förskjutningen
af t ägde rum tidigare än den af p, k, pëh ‘pech’ -1.
picem, att p ljudskridit förr än k. Däraf att förskjut-
ningen af tenues i medljud fortgått till spiranter, i udd-
ljud däremot stannat vid affrikation, kunde man kanske
sluta, att ljudskridningen i den förra ställningen börjat
tidigare. Därom lemna likväl ej lånorden någon upp-
lysning, såvida ej t. pfebe —1. peponem, för hvilket förf,
med tvekan ansätter en ingenstädes uppvisad romansk
grundform *pebone, är sålunda att förklara. — Omvändt
sluter man naturligtvis ock till ett lånords ålder af dess
förhållande till de ljudlagar, hvilkas kronologi är bekant.
Sålunda visa sig chellari ’keller’ —1. cellarium, retih ’ret-
tich' —1. radicem, i hvilka 1. c ljudskrider såsom germ.
k, tillhöra ett äldre, före fht. ljudskridningen upptaget,
lager af låneord, däremot zins —1. census, chrûzi ’kreuz’
—1. crucem, som visa det yngre sibilerade uttalet af 1. c,
ett senare. När denna sibilering af 1. c öfverhufvud
ägt rum, upplysa ej låneorden, blott så mycket visar
fohhenza, vohheza —it. foccacia, att den åtminstone framför
i uti hiatus skett före fht. ljudskridningen af k>hh. -
Tillåtelsen att af ett lånords ljudförhållanden sluta till
ljudlagarnas ålder inskränkes, genom att vid lånords upp-
tagande ofta ‘lautsubstitution' äger rum. Det främmande
ordet kan analogiskt erhålla ljudförhållanden, som i mot-
svarande fall i inhemska ord äro resultatet af längesedan
döda ljudlagar, och om lånordets ljud ej i det inhemska
ljudsystemet förefinnas, öfvergå de till närmast motsva-
rande. Af att 1. mentha, census i fht. blifva minza, zins,
och 1. persicum —flit, pfirsih, får man ej sluta till tillva-
ron af en fht. ljudlag, att ëi framför nasal+-kons., eller
då i står i följande stafvelse. Dessa ord hafva anslu-
tit sig till de inhemska, i hvilka en dylik öfvergång
redan urg. ägt rum; språket kände öfverhufvud ej ë i
nämda ställningar. Genom ’ljudersättning, löser ock förf,
svårigheten med vokalisationen i tiufal ‘teufel'. Ordets
vidsträckta utbredning i germ, språk betygar dess höga
ålder, fe. deofol går tillbaka på samma grundform. Or-
det upptogs genom arianska kristendomen direkt från
grek, ducßolos på en tid, då germ, språken ej kände dift.
ea, ia, hvarför de ersatte densamme med iu. Arten af
denna ljudersättning medgifver stundom grammatiska slut-
341

NORDISK REVY 1883—1884.

342

satser af vikt. Då lat.—rom. v i äldre lånord såsom wîn
—1. vinum representeras af w, i yngre såsom chevia ‘käfig’
—1. cavia af v, sluter förf., att flit v —got. f undergått en
förändring, som gjort det till lämpligare representant för
lat.—rom. v, än w var, och anser denna förändring bestå i
öfvergång från bilabial till dentilabial spirant. Ett an-
nat fall af ljudersättning, som har betydelse för fht.
grammatiken, är den olika behandlingen af rom. ê, é.
I en grupp af lånord representeras dessa af ê, som se-
dan diftongeras till ea, ia, ie, i en annan ersättas de af
î, t. ex. 1. beta —fht. bieza, men 1. feriœ —fht. fira ’feier’.
Då i blef det de romaniska ljuden närmast liggande flit,
ljudet, kan ej ê längre hafva funnits, utan måste hafva
diftongerats. Då konsonantismen i den senare gruppens
ord med ett enda undantag, som kanske kan förklaras
såsom en kompromissform, ej visar inverkan af fht. te-
nuisförskjutningen, måste diftongeringen af ê ligga efter
densammas afslutande. — Utom den nu omnämda krono- i
logiska synpunkten vet förf, att fasthålla en annan, som
för lånordens riktiga bedömande är af stor vikt, näm-
ligen deras genomgång genom det romanska ljudstadiet.
För anmälaren, som ej är romanist, är det omöjligt att
i enskildheter bedöma de omtalade romanska förhållan-
dena. Dock de omsorgsfulla utredningar, som lemnas,
och den hofsamhet, hvarmed slutsatser dragas, äfvensom
den vidsträkta kännedom af de romanska munarterna,
hvilken förf, såsom medarbetare i Kluges Etym. Wb.
der deutschen Sprache visat, borga för, att förf, gjort
denna hufvudsynpunkt vid behandlingen af sitt ämne
full rättvisa. Arbetet slutar med en sammanställning af
de för kulturhistorien viktiga lat-rom. lånorden efter de
kulturområden, hvartill de höra. — Det knappa utrymme,
som här står till buds, förbjuder naturligtvis att närmare
gå in på enskildheterna i arbetet. Med det anförda
har jag velat visa den sunda metod, förf, användt vid
behandlingen, och dymedelst, att arbetet är förtjänt af
närmare bekantskap.	Erik Brate.

Skattegraveren. Et tidsskrift, udg. af “Dansk
samfund til indsamling af folkeminder“ ved
Evald Tang Kristensen. 1884, n:r 1—4. Tr. i Kol-
ding hos J. P. Löye. Ett n:r hvar fjortonde dag på
16 s. (== 1 ark) 8:o.

För insamling och offentliggörande af dansk folk-
literatur ha isynnerhet Svend Grundtvig och E. T.
Kristensen varit verksamma. Grundtvig bortryktes i fjol
från en duktiga och betydelsefull lifsgärning. Kristensen
(f. 1843, folkskollärare, sedan 1876 i Fårup nära Vi-
borg) har under åren 1871—1883 hunnit samla och ut-
gifva sex stora band folkvisor, äfventyr, sägner och öf-
vertro från Jylland — en exempellöst rik skörd. Det
var K. som gaf uppslaget till stiftande af det sällskap,
hvars organ »Skattegraveren» är. Redan för några år
sedan grundlades visserligen >Universitetsjubilæets danske
samfund», inom området för hvars verksamhet äfven fal-
ler uppteckning af folkliteratur ; men dels var detta
samfunds program altför vidlyftigt, dels var årsafgiften
altför hög (10 kr.). Det upprop, som den 5 okt. 1883
utfärdades af ett antal, mest i Jylland bosatta, personer
till bildning af »Dansk samfund til indsamling af folke-

minder», finnes aftrykt i Nord. Revy n:r 7. Uppropet
mottogs med bifall, och som medlemmar af samfundet
funnos redan vid dess bildning antecknade 784 personer,
hvilket antal sedan vuxit till 855. Som tidskriften ut-
visar, har samfundet bland den egentliga allmogen vun-
nit en stor mängd flitiga medarbetare. Detta vackra
utslag visar tillräckligt samfundets tidsenlighet, och vi-
sar också, huru utbredt i Danmark intresset är för fol-
kets andliga minnen. Samfundets ordförande är nu pa-
stor H. F. Feilberg (Darum ov. Bramminge), känd ge-
nom sina intressanta skildringar Fra Heden (Haderslev
1863) och Fra Vester-Jylland (i tidskr. »Fra alle lande»
1882) och sedan flere år sysselsatt med samlingar för
en stor jutsk ordbok, som efter den i Tidskr. f. filol.
offentliggjorda planen kommer att bli ett synnerligen för-
tjänstfullt arbete. Samfundets kassör är folkhögskolläraren
Chr. Båge (Testrup ov. Arhus), hos hvilken anmälan om
inträde i sällskapet lämpligast göres, i det man samti-
digt insänder årsafgiften, 3 kr.

De hittills utgifna numren af samfundets tidskrift
utmärka sig genom ett rikt och omväxlande innehåll.
»Det sproglige er forelobig stillet noget i baggrunden»,
säger utgifvaren. Att detta skulle vara riktigt, åtmin-
stone så vida det språkliga först då skall få komma fram, när
öfriga minnen minskas, har anm. svårt att medgifva.
Han tror snarare, att folkspråket försvinner minst lika
fort som visan, sagan och äfventyret. Kanske är det
t. v. praktiskt. Emellertid synes ej häller från detta
håll något vidare vara att vänta för fyllande af den
lucka i kunskapen om Danmarks folkmål, som vi i Sverge
finna så beklaglig: den nästan fullständiga bristen på
upplysningar om de danska öarnas mål (östdanskan).
De allra flesta af tidskriftens bidrag gifvas på danskt
riksspråk. Antalet af dessa bidrag stiger i de fyra ut-
komna numren till 229. Omkring fjärdedelen är sägner
af hvarjehanda slag jämte några legender och några
skämthistorier, till omfånget upptagande åtminstone halfva
utrymmet. Detta område är således fruktbarast,
hvilket ju ligger i sakens natur. Hvarje tidskriftnum-
mer inledes med en folkvisa. Det öfriga innehållet ut-
göres hitills af ordspråk och talesätt (omkr. 100), gåtor (20
st.), några böner och formler mot sjukdom, vidskepelse
och »gamle skikke», ett par »remser», några barnrim och
lekar; slutligen några väderleksmärken, »sagn om natur-
lyd og mennesketale», samt några »stedremser» (t. ex. Darum
duer, Jæste fruer; Twed herrer, Tånng snærrer o. s. v.),
till hvilka vi äfven i Sverge ha motsvarigheter, ehuru
de hittills blifvit hos oss föga uppmärksammade. Några
egentliga folksagor har tidskriften ännu ej meddelat.
Naturligtvis kunna vi icke här inlåta oss på enskildhe-
terna. Det faller af sig själft, att Jylland har mycket
gemensamt med Sverge och att tidskriften för jämfö-
rande studier äfven för oss äger sitt värde. Här före-
komma t. ex. Hobergsgubben, ehuru begripligtvis ej un-
der detta namn, Ljungby horn, välkända föreställningar
om maran, bortbytingar, jättekast mot kyrkor, stormgörning
o. s. v., o. s. v. Samfundet och tidskriften förtjäna våra
bästa välönskningar och skola säkert göra mycket gagn.

Lit.

Njäla, udg. efter gamle håndskrifter af det konge-
lige nordiske Oldskrift-selskab. Andet bind, andet hefte;
343

NORDISK REVY 1883—1884.

344

ss. 337—645. Pr. 3 kr. (Innehåll: Konr. Gislason,
Saganavnet Njåla; Konr. Gislason, Bemærkninger til
kvadene i Njåla; Tillæg og rettelser.)

Universitets-jubilæets danske samfunds pu-
blikationer för andra halfåret 1883 hafva utkommit och
omfatta :

0. Nielsen, Olddanske personnavne. XVI + 118 ss.
(Inledningen innehåller en del grammatiska anmärknin-
gar; det öfriga utgöres af ordlista.) Pr. 2,50.

O. Kalkar, Ordbog til det ældre danske sprog; 6.
hefte. Pr. 3,50.

Blandinger, utg. ved samfundets sekretær; 3. hefte,
X + 62 ss. (Innehåll: 0. Nielsen, Bidrag til fortolkning
af danske stednavne; G. Stephens, Scholia to prof. Joh.
Steenstrup’s »Danelag»; H. F. Bgrdam, Om danske slægt-
navne.) Pr. 1,50.

Matematiska vetenskaper.

Mathesis, Recueil mathématique à l’usage des
Ecoles Spéciales et des Établissements d'instruction
moyenne, publié par P. Mansion et J. Neuberg, avec
la collaboration de plusieurs professeurs belges et
étrangers. Grand: Ad. Hoste, rue des champs, 49:
Paris: Gauthier-Villars, quai des augustins, 55. Hvarje
del i stor oktav om 280 sidor; pris 7,50 frcs.

Denna matematiska tidskrift af Mansion och Neuberg
utkommer nu redan på fjärde året. Mot midten af hvarje
månad utgifves ett häfte om ett eller halftannat ark.
Prenumerationspriset är i Belgien detsamma som priset
för afslutad del, för andra länder 9 francs om året.
Tidskriften synes oss väl värd detta pris. Innehållet
består i allmänhet af korta uppsatser, uppgifter till lös-
ning, samt insända lösningar som befunnits riktiga. Inne-
hållet lemnar dessutom ett godt tillfälle att bilda sig
ett omdöme om fordringarna i Belgiens special-skolor,
alldenstund en stor mängd af de intagna uppgifterna äro
examensfrågor. De kapitel af matematiken, som be-
handlats äro: aritmetik, geometri, algebra, trigonometri,
analytisk geometri, kurvor och ytor af andra och högre
grader; serier, differential- och integralkalkyl samt pro-
babilitetskalkyl. Dessutom anmälningar och recensio-
ner af insända skrifter, till största delen af den ene
bland redaktörerna, M. Mansion. Mot valet af upp-
satser, uppgifter och lösningar hafva vi i allmänhet
intet att anmärka; tvärtom, alt synes mycket för-
tjänstfullt. Blott om uppgifterna i probabilitetskalkylen
kan man med skäl säga, att de äro alt för mycket kon-
struerade för att kunna anses hafva någon motsvarighet
i verkligheten. De äro i regeln alla af tidskriftens
italienske medarbetare M. E. Cesaro »élève ingénieur» i
Rom, som i sådana probabilitetsexempels uppställande
synes söka en distraktion från sina praktiska bestyr.
Nekas kan dock ej, att han i uppställningen af sådana
hunnit en virtuosmässig färdighet, sådan som man van-
ligen endast finner hos engelska exempelmakare. Denna
hans färdighet är dock af stort värde, när han riktar
den på andra områden af matematiken, såsom synes af

hans öfriga talrika i tidskriften intagna uppgifter. Utom
af denne M. Cesaro har ' tidskriften att uppvisa bidrag af
många andra, däribland ock personer med stora namn
inom matematiken, t. ex. Boncompagni, Plateau, Catalan,
Chasles, Darboux, Zeuthen och Hermite.

Som afsikten med tidskriften, utom anmälning och
recension af nya arbeten (ett eller två exemplar däraf
böra då sändas till M. Mansion), hufvudsakligen är att
lemna riklig tillgång till omväxlande exempel, så redogö-
res ock för examensfrågorna vid École polythéchnique.
École spéciale militaire de Saint-Cyr och École normale
i Paris.

Vilkoret för att få uppsatser intagna i Mathesis är,
att de 1:0 franco skola tillsändas endera af hufvudredak-
törerna, 2:o att de skola vara korta, hvilket betingas
af tidskriftens begränsade utrymme, samt »läsligt skrifna,
om möjligt på ena sidan af ett ark», hvari man sålunda
har ett ungefärligt mått på det utrymme, man kan hoppas
få disponera.

Med fästadt afseende på innehållets rikedom och
omväxling samt den omsorg, som redaktörerna egna sitt
företag, synes oss priset 9 frcs om året ganska billigt,
och tillönska vi dem fortsatt framgång i sitt företag.

Axel Söderblom.

Lilliehöök, C. B. Magnetiska observationer,
gjorda i Stockholm och Haparanda år 1845 och i
Carlskrona år 1846. — Öfversigt af K. Vetensk.-Akad:s
Förhandlingar 1883. M 4.

De jordmagnetiska observationer, för hvilka redogö-
res i denna uppsats, äro ej talrika och, såsom synes, ut-
förda blott på tre ställen i vårt land. Icke dess mindre
hafva de sitt intresse däri, att de härröra från en tid,
då dylika bestämningar endast sparsamt förekommo hos
oss. Då de därjämte äro gjorda med en noggrannhet, som
ej alltid iakttagits vid sådana observationer af vida fär-
skare datum, böra de komma väl till gagn vid bestäm-
mandet af de sekulära variationerna i den jordmagnetiska
kraften. G. L.

Thalén, Rob. Jordmagnetiska bestämningar i
Sverige, under åren 1872—1882. K. Vetensk.-A kad:s
Handlingar. Bd. 20. M 3.

Professor Thalén har, såsom bekant, under en följd
af år sysselsatt sig med undersökningar angående jord-
magnetismens fördelning inom Sverige. De resultat, hvar-
till han kommit i fråga om den horisontella kraftkompo-
nentens styrka — utförda inklinationsbestämningar komma
framdeles att publiceras —• återfinnas i tvänne afhandlin-
gar, den ena införd i Vetenskaps-akademiens handlingar,
Bandet 10, den andra den nu föreliggande.

De observationer, för hvilka redogörelse lemnas i den
senare, förskrifva sig från ett högst betydligt antal, bortåt
70, olika orter, nästan alla belägna i Sverges mellersta
landskap, och på många ställen hafva mätningar utförts
på flera i närheten af hvarandra belägna punkter, hvilket
vanligen är nödvändigt för att utröna, huruvida lokal per-
turbation förefinnes eller icke. Särskildt i Upsala magnet-
hus äro en mängd observationer gjorda, hvilka lemna en
säker kontroll å de därstädes uppstälda variations-instru-
menten. Nästan alla observationerna äro också korrige-
345

NORDISK REVY 1883—1884.

346

rade för daglig variation med användning af variations-
observationer. Att för öfrigt all önskvärd omsorg vid
mätningarna iakttagits, behöfver knappast nämnas. Det
är sålunda ett både rikhaltigt och värdefullt material, som
här föreligger.

Med begagnande af sina observationer från alla åren,
äfvensom af andra tillgängliga mätningar, har författaren
nu, som den afhandlingen åtföljande kartan utvisar, kun-
nat dels fullständigt upprita, dels antyda de isodynamiska
liniernas läge i större delen af mellersta Sverge.

Oaktadt de använda observationernas antal varit så
betydligt, anser dock författaren ytterligare mätningar
vara erforderliga för vinnandet af fullständig kännedom
af magnetismens intensitet inom denna del af landet. Den
oregelbundna gång, som nästan alla de isodynamiska kur-
vorna på kartan förete, är också ett talande bevis på de,
för öfrigt redan förut kända svårigheter, hvarmed upp-
rättandet af magnetiska kartor för vårt land är förenadt.
I följd af de hos oss så talrikt förekommande lagren af
järnmalm och järnförande bärgarter, måste nämligen un-
dersökningarna gå vida mera i detalj och blifva därföre
besvärligare, än i de flesta andra länder. Genom prof.
Thaléns arbete är dock ett betydande framsteg gjorda för
ernående af fullständig kännedom om vårt land, i detta
hänseende. Särskildt bör den lemnade kartan vid kom-
mande observationer blifva till god ledning.

G. L.

Tidsskrift for Physik og Ghemi udg. af August Thom-
sen. 2 R. V. 1. K. Prytz, Fra den elektriske Udstil-
ling i Wien (fortsat). -— m. m.

Tidsskrift for Mathematik, udg. af J. P. Gram og
H. G. Zeuthen. 5 R. I. 6. C. V. L. Charlier, Från
fysisk-matematiska föreningen i Upsala, II. T. N. Thiele,
Mærkelige Interpolationsresultater. John Sebelien, En
grafisk Fremstilling af Forsogsrækker. — m. m.

Pedagogik.

Knudsen, K. Latinskole uten latin. Kristiania
1884, Cammermeyer. VIII + 248 ss. Pris 2 kr.

Hr K. var för några tiotal år sedan med om att
bjuda »latinerne» fred eller åtminstone vapenhvila. Vil-
koren voro: latinet får stanna kvar i skolan, men greki-
skan skall ut. Men hrr latinare antogo icke de vilko-
ren, och nu är nådens tid slut, nu skall äfven latinet
försvinna. Men med de rena realisterna vill hr K. icke
gå, han vill ha »latinskole uten latin», d. v. s. en öfver-
vägande humanistisk skola, där de klassiska språkens
plats intages af »oldnorsk» och en mycket utvidgad läs-
ning af historien. Äfven de antika bildningselementen
skall en sådan skola ta vara på: latinet och grekiskan
få visserligen ge sig af, men de latinska och grekiska
författarne bli kvar, nämligen i öfversättning. Och att
det icke är småsmulor i öfversättningsväg som den nya
latinskolans lärjungar få till lifs, det kan man se af föl-
jande utdrag ur en skolplan som hr K. i det stora hela
gillar (Bil. 1). I hans 3:dje klass (lärjungar af omkring
15 år) skall undervisningen i historia gå till på följande

vis: »I denne Klasse gjennemlæses Middelalderens Hi-
storie. Som understottende Forfatterlæsning i norsk Over-
sættelse tænkes her for den ældre Tids Vedkommende
Tacitus’ Germania og for den senere Tids Dantes Gud-
domelige Komedie * og om muligt et passende Udvalg af
Scholastikern e og Ridderromanerne». * Stackars pojkar!

For sin åsikt att de klassiska språken böra utstötas
ur skolan, ger förf, blott ett skäl. Romare och greker
kunna öfversättas, hvarför då öda tid och kraft på att
lära deras språk? Nu ha visserligen humanisterna alt-
jämt påstått, att de icke kunna öfversättas, näml. öfver-
sättas något så när troget. De ha framhållit de antika
skriftverkens egendomliga form, och med alla kännares
bifall ha de tillagt, att denna form i den antika litera-
turen, och i den antika civilisationen öfverhufvud, be-
tydde så mycket, att innehållet den förutan blir ganska
ofullständigt uppfattadt. Hr K. företar sig nu att ge
ett bevis för att de klassiska författarne ändå kunna
öfversättas. Beviset är en jämförelse mellan dessa för-
fattare och bibeln. Har man icke många gånger sagt
att bibeln icke kunde öfversättas, utan att mista sin
»fynd» och kraft? Och är den icke öfversatt, frågar hr
K., och duger den inte i öfversättning? Hr K. håller
mycket på detta sitt »bevis». Dessvärre kunna hans
motståndare utan vidare fasthålla sin mening: de ha icke
nekat att grekiska kan öfversättas, deras påstående är
att de klassiska, de egentligen antika skriftvärken icke
tillräckligt troget kunna återges. Och till den klassen
hör icke bibeln. För öfrigt är ju frågan en erfarenhets-
fråga. De öfversättningar vi nu ha, äro på sin höjd
drägliga. Ge oss goda öfversättningar, och icke ens
latinarne skola vara så förstockade att vidhålla sin åsikt.
När vi få se de »mästervärker» hr K. själf fordrar af
framtiden, skola vi med nöje erkänna att Äschylus och
Pindarus kunna tolkas lika bra som Matteus och Markus.
Tills detta är gjordt kunna vi ju få uppskjuta vårt om-
döme ?

Några andra skäl för sin mening om de klassiska
språken framlägger förf. icke. Ej häller bryr han sig
om att undersöka hvad latinarne för öfrigt kunna ha att
säga till sitt försvar. Att han icke fäster sig vid lati-
nets underbara förmåga att ge s. k. formel bildning,
själsgymnastik etc. etc., är mycket förlåtligt, ty detta
den humanistiska apologetikens mysterium kan man på
sin höjd tro på, men icke resonnera om. Men det fins
andra fullt begripliga och verkligt viktiga skäl för lati-
net, som af förf, utan vidare förbigås. Så t. ex. latinets
— icke grekiskans — oumbärlighet för alla vetenskap-
liga arbetare, som väl icke behöfva känna romersk lite-
ratur, men svårligen kunna vara utan en smula latin.
Lika ofullständig är utredningen af förf:s egen positiva
åsikt, eller rättare det fins ingen sådan utredning: hvar-
för det skall vara så nyttigt och nödigt att läsa en hel
hop oldnorsk i skolan, får man icke veta. Alt hvad hr
K. har att säga, är det, att de grekiska och latinska
författarne kunna och böra läsas i öfversättning — och
det är sagdt mycket bättre af andra — samt det orim-
liga »beviset» genom jämförelsen med bibelöfversättnin-
garna, hvilket bevis, så vidt jag vet, är nytt, och i så

* Kursiveradt af ref,
347	NORDISK REVY 1883—1884.	348

fall det enda nya i hela boken. Men det är sant, det
fins verkligen något mera nytt, och det är »den Knud-
senske methode», som förf, själf, visserligen med citations-
tecken, kallar den. Därmed förhåller det sig så här.
Man undrar kanske på att en bok på öfver 200 sidd.
icke innehåller mer än det ofvan framstälda. Men det
kommer sig af hr K:s stora blygsamhet. Han har näm-
ligen för sin räkning behållit endast 30 sidor, och det ai-
deras innehåll som nyss refererades. Det öfriga utrym-
met användes på att »före frem vitner», hvilket vill säga
att hr K. samlat och aftrykt en hop från alla möjliga
och omöjliga håll hämtade uttalanden mot latinet och
grekiskan eller mot endera eller bara mot en åsikt om
de klassiska språken (Madvig). Detta slags vitnesförhör
lär vara en egendomlighet för hr K., det är den »Knud-
senske methode». Förf, har redan förr nytjat samma
»metod», men hans vedersakare ha icke velat ge sig ändå.
Skulle de icke häller den här gången ta räson, torde det
kanske ursäktas dem. Ty dels äro dessa uttalanden så
ytterligt olika till sin riktning, att de ingalunda afge
något samstämmigt vitnesbörd för hr K:s meningar. Dels
kan det icke nekas att sällskapet är något blandadt:
där figurera bredvid hvarandra »Romsdals Budstikke» och
Ed. v. Hartmann, »Mag. Hedlunds Blad» och Madvig
o. s. v. I allmänhet brukar man icke hålla auktoritets-
bevis för synnerligen slående. Men få vi tro hr K., så
är det hans citatmetod som väkt mesta förskräckelsen
i det latinska lägret. Därför hotar han också med
mer af samma slag. Ty, tillfogar han energiskt: »du
lyt taala det, Blessomen, sa’ jutulen til Johannes Bles-
som».

Hr K. är som bekant ifrig vän af ren norska och
han använder äfven här åtskilliga ord som vanligt folk
icke känner igen. Därför böra alla de som icke förstå
norska — t. ex. norrmännen — vara honom tacksamma
för att han gjort sin bok begriplig äfven för dem, genom
att bredvid de norska orden inom parentes sätta mot-
svarande ord från det språk som f. n. talas .i Norge.

Boken har två bilagor, den ena en skolplan, som ty-
värr icke är fullständig och icke häller till alla delar
uttrycker hr K:s nuvarande mening; den andra en be-
traktelse öfver Videnskabsselskabet i Kristiania, som icke
velat invälja hr K., samt öfver prof. Monrad, som kraf-
tigt bidragit till denna sällskapets förvillelse, ehuru han
lär vara gammal god vän och t. o. m. »bror» med förf,
o. s. v. o. s. v., som icke egentligen synes angå allmän-
heten.

J. af S.

Tidskrift utgifven af Pedagogiska Föreningen i Fin-
land. XX. 6. ss., Om anordningen af läran om infiniti-
ven i latinska elementarboken. Elis Lagerblad, Rese-
berättelse. — Referater. — Litteratur —■ m. m.

Pedagogisk tidskrift utg. af H. F. Hult. XX. 2.
Herbert Spencer, Uppfostran i intellektuelt, moraliskt och
fysiskt afseende, anm. af Carl Sprinchorn. Sigfrid
Almqvist, Tankar med anledning af ämnena för upp-
sats på modersmålet vid afgångsexamen våren 1883.
(—e—), Stockholms läraresällskap. (—p), Karlstads stifts
pedagogiska förening. — m. m.

Bibliografi.

Halvorsen. J. B., Norsk Forfatter-Lexikon 1814
—1880. Paa grundlag af J. E. Krafts og Chr. Lan-
ges “Norsk Forfatter-Lexikon 1814—1856“ samlet, re-
digeret og udgivet. Kristiania 1881, 82. Den Nor-
ske Forlagsforening. H. 1—5 à 1 Kr.

För tiden före 1814 ha Danmark och Norge ett
gemensamt författarlexikon i Nyerup och Krafts »Almin-
deligt Literaturlexikon for Danmark, Norge og Island»,
Kobhvn 1820. Särskildt har i Danmark utgifvits af
Erslev »Almindeligt Forfatter-Lexikon for Danmark» med
supplement, omfattande åren 1814—1853, i sex volymer.
Ungefär samtidigt med det danska påbörjades ett lik-
nande för Norge af sorenskriver J. E. Kraft, hvilket
sedermera fortsattes och utgafs af riksarkivar. Chr. Lange,
Kra 1863. På grundvalen af detta verkligen goda
arbete, som sedan några år varit utgånget ur bokhan-
deln, har amanuensen vid universitetsbiblioteket i Kristi-
ania, Herr J. B. Halvorsen, bygt vidare. I sin nya ge-
stalt sträcker sig arbetet till och med 1880.

Fem häften, sid. 1—320, äro tillsammans hittills
komna af Hr Halvorsens författarelexikon, omfattande
Abel—Björnson. Enligt anmälan kommer det i sin hel-
het att utgöra omkring 120 ark, fördelade i häften à 4
ark, således inalles omkring 30 häften. Arbetet är på
samma gång en bibliografi och ett biografiskt lexikon.
Biografierna inskränka sig helt naturligt till att meddela
faktiska uppgifter och äro därför tämligen jämt behand-
lade. Bland dem, som vederfarits en utförligare behand-
ling, märkas: I. Aasen, N. H. Abel 4 sid., L. M. B.
Aubert 6 sid., P. C. Asbjornsen 17 sid. samt Bjornstjerne
Björnson, på hvilken senares lott kommer ej mindre än
32 sid. I den nämda anmälan heter det: »ordnet alfa-
betisk efter Personnavne skal »Norsk Forfatter-Lexikon»
give biografiske Oplysninger om enhver norsk Mand
og Kvinde, der i Tidsrummet fra 1814 til nu, saa-
vidt det er kommet til Udgiverens Kundskab, har op-
traadt som Forfatter, Oversætter eller Udgiver af selv-
stændige Skrifter eller som gjennem betydligere Arbeider
har deltaget i den offentlige Diskussjon i den periodiske
Presse. Til de biografiske Efterretninger, der ligesaalidt
som den bibliografiske Afdeling befatter sig med Kritik
eller Karakteristik, fejes Henvisninger til Kilder, hvor
udforligere Oplysninger om vedkommendes Slægt eller
Liv og Virksomhed er at finde. Efter en lignende Plan
gives saavidt mulig fuldstændige Anforsler angaaende
hver enkelt Forfatteres eller Forfatterindes Skrifter, med
Oplysninger om Tiden for deres Udgivelse eller Offent-
liggjorelser, om Oversættelser deraf, om de Skrifter og
Polemiker, de har foranlediget i Samtiden, og Henvis-
ninger til de Kilder, hvor disse er at finde» o. s. v.
Detta program fullföljer förf, mycket sorgfälligt. Arbe-
tet kan därför med skäl göra anspråk på att betraktas
såsom en »Kildeskrift», i alla händelser såsom en oum-
bärlig handbok i Norges literatur- och personhistoria.
Det är att hoppas, att det statsanslag, som kommit ar-
betet till del och utan hvilket det med all sannolikhet ej
kan föras vidare, ej måtte i någon mån förminskas, Lif-
349

NORDISK REVY 1883—1884.

350

ligt anbefallande arbetet, lemnar anmäl, det nu, i hopp
att efter dess fullbordande få återkomma till detsamma.

Gust. Stjernström.

Universitetsangelägenheter.

Upsala.

Större Konsistoriet.

Den 9 februari. Till ledamöter i den komité, som har att
behandla ärendet om understöd från k. Oscar II:s jubelfestdona-
tion, utsagos professorerna Cornelius, Landtmanson, Hedenius,
Sahlin och Thalén.

Kons, beslöt hos universitetets kansler tillstyrka, att för meteo-
rologiska institutionens behof måtte få å astronomiska observato-
riets tomt uppföras en byggnad af sten i hufvudsaklig öfverens-
stämmelse med däröfver upprättad ritning, samt att såsom bidrag
för byggnadens uppförande — hvartill skänkts 5,000 kr. af dispo-
nenten C. J. Widman och ett lika stort belopp från J. Bjurzons
dödsbo -— finge af universitetets reservfond utgå dels 4,000 kr.
till byggnadsarbetet och dels 1,000 kr. för införande af gas- och
vattenledningar, och att från reservfonden finge lemnas nödiga för-
skott å donerade medlen.

Till ledamöter i den komité, som skall afgifva yttrande och
förslag i fråga om erhållande af nya docentstipendier, valdes på
förslag af fakulteterna och sektionerna proff. v. Schéele, V. Nord-
ling, Holmgren, Häggström och Fries.

Kons, medgaf, att äfven för åren 1884 och 1885 må af Stecksén-
Norbergska universitetsfonden utgå 750 kr. årligen till befordrande
af akad. läsesällskapets ändamål.

På framställning af rektor beslöt kons., att till grosshandlaren
D. Carnegie och konsuln J. J. Ekman skulle, såsom ett ringa be-
vis på universitetets tacksamhet för deras frikostiga stipendie-
donationer vid Gustaf Adolfs-festen 1882, öfverlemnas exemplar i
silfver af den medalj, som slagits till minne af universitetets ju-
belfest år 1877.

Den 1 mars. Enligt bref hade kanslern utnämnt förste ama-
nuensen L. Bygdén till v. bibliotekarie och Lidénske amanuensen
grefve E. Lewenhaupt till andre amanuens vid universitetsbiblio-
teket, hvarjämte kanslern tillåtit universitetet att på arrende från
den 14 d;s till 1896 öfvertaga 7 tunnl. 8,8 kappl. af Upsala slotts
humlegård, afsedt till lekplan,

Sedan docenten A. Noreen blifvit utnämd till innehafvare af
ett rörligt docentstipendium med rätt att åtnjuta detsamma från
och med den 1 sistl. juni, beslöt kons., att docenten Noreen skall
för höstterminen 1883 återbära det af honom innehafda Filénska
legatet.

Till för ändamålet nedsatt komité remitterades frågan om
tillsättning af berörda Filénska legat.

Första och tredje amanuenstjänsterna vid biblioteket skulle
kungöras lediga till ansökan.

Som den tid af 3 år, hvarunder docenten E. O. Burman ägde
uppbära ett rörligt docentstipendium, tilländagått med förlidet år,
hade efter remiss fakulteterna och sektionerna inkommit med yt-
tranden och förslag angående stipendiets återbesättande, i hvilket
hänseende teol., jur. och med. fakulteterna anmält, att de icke
hade någon att föreslå till stipendiat, hvaremot humanistiska sek-
tionen hemstält, att doc. Burman på grund af sin fortsatta för-
tjänstfulla verksamhet såsom akademisk lärare måtte för ytterli-
gare 3 år åtnjuta stipendiet, och matem.-naturvetenskapliga sek-
tionen till innehafvare af detsamma förordat docenten O. Widman,
som i afseende på naturvetenskapliga meriter och lärareverksam-
het vore bland sektionens docenter närmast förtjänt att komma i
åtnjutande af stipendiet. Sedan komitén för afgifvande af utlå-
tanden i fråga om tillsättning af docentstipendier och Filénska
legat afgifvit yttrande, och efter det rektor meddelat, att doc.
Burman för införande i universitetets årsskrift aflemnat ett af ho-
nom författadt arbete om “Kants kunskapslära“, hvilket arbete
bure vitne om synnerliga vetenskapliga studier och insikter, en-

hälligt tillstyrkt, att ifrågavarande rörliga docentstipendium måtte
för ytterligare 3 år tilldelas doc. Burman, beslöt kons, hos kan-
slern hemställa, att docenten Burman måtte för nämda tid er-
hålla prolongation å innehafvandet af stipendiet.

På förslag af humanistiska sektionen utsåg kons. prof. C. T.
Odhner och riksarkivarien C. G. Malmström att jämte prof. S. F.
Hammarstrand afgifva i statuternas § 76 föreskrifvet förberedande
utlåtande om sökandena till e. o. professuren i historia.

Med instämmande i hvad inspektorn för Dicksonska stipendiet,
prof. Rabenius, hemstält, beslöt kons, afslå docenten H. von Fei-
litzens ansökan att få åtnjuta stipendiet äfven under innevarande
vårtermin, ehuru han vistas utrikes dels af hälsoskäl och dels för
studier.

En af docenten K. B. J. Forssell såsom innehafvare af Seder-
holms mindre resestipendium afgifven berättelse öfver af honom
företagen resa i Lappland och Norge skulle bland konsistoriets
ledamöter cirkulera.

Ett af en tillsatt komité afgifvet förslag till nytt reglemente
för biblioteket remitterades till bibliotekarien Annerstedt med an-
modan att i samråd med v. bibliotekarien Bygdén däröfver af-
gifva yttrande.

Den 5 mars. Med bifall till prof. Thaléns förslag beslöt
kons, att låta sig representeras vid universitetets i Edinburgh ju-
belfest och utsåg till representant professor P. T. Cleve.

Juridiska fakulteten.

Den 18 februari. Genom remiss af den 3 januari 1884 hade
det St. akademiska konsistoriet infordrat fakultetens yttrande, huru-
vida fakulteten ville förena sig i ett af filosofiska fakultetens hu-
manistiska sektion framstäldt förslag, enligt hvilket genom tillskott
af universitetets för sådant ändamål disponibla tillgångar vikariats-
arvodena skulle tills vidare så höjas, att vikarie för ordinarie pro-
fessor, som förordnats att sköta såväl föreläsningar som examina,
skulle för höstterminen erhålla 700 kronor och för vårterminen
800 kronor, och, då förordnandet endast skulle gälla föreläsnin-
garna, för hösttermin 550 kronor och för vårtermin 650 kronor,
samt att vikarie för e. o. professor skulle, då med förordnandet
vore förenad examensskyldighet, erhålla 600 kronor för hösttermin
och 700 kronor för vårtermin, och då examensskyldighet ej in-
ginge i förordnandet, 450 kronor för hösttermin och 550 kronor
för vårtermin.

Detta ärende tog nu fakulteten i öfvervägande, och emedan
enligt fakultetens åsigt det icke borde ifrågasättas att genom till-
skott af universitetsmedel förhöja vikariatsarvoden, som genom de
i faststäld stat bestämda tjänstgöringspenningar anvisats, äfven om
dessa måste anses vara altför låga, annat än för det fall, att på
grund af tjänstgöringspenningarnas otillräcklighet nödigt biträde
för undervisningens upprätthållande icke skulle kunna erhållas
utan arvodets höjande genom särskildt tillskott, som också redan
nu enligt Kongl. brefvet den 30 november 1876 kunde i särskilda
fall ifrågakomma, och då båda de inom fakulteten anstälde do-
center åtnjöte fasta docentstipendier och sålunda vore skyldige att
bestrida vikariatstjänstgöring utan annan godtgörelse än den, som
tillkomme vikarie enligt samma Kongl. bref, fann fakulteten sig
för närvarande sakna anledning att förena sig uti humanistiska
sektionens hemställan.

Fakulteten ansåg sig hafva så mycket mindre skäl att förena
sig uti det ifrågavarande förslaget, som enligt fakultetens mening
däremot i åtskilliga punkter särskilda betänkligheter kunde fram-
ställas. Fakulteten ville sålunda särskildt anmärka, att det syntes
olämpligt ätt, såsom förslaget afsåge, anvisa höjda vikariatsarvo-
den åt hvarje vikarie oberoende af, huruvida denne vore e. o. pro-
fessor eller annan med fast aflöning försedd tjänsteman vid uni-
versitetet, docent med docentstipendium eller annan docent, att då
man ansett sig böra frångå grundsatsen, att vikarie borde helt
och hållet aflönas med tjänstgöringspenningar, som den tjänstle-
dige måste afstå, intet skäl syntes förefinnas att bestämma högre
arvode för vikariat för ordinarie professor än för vikariat för e. o.
professor, om nämligen bådas förordnanden vore lika omfattande,
att förslaget utan skäl anvisade större belopp åt vikarie för hvarje
månad under hösttermin än under vårtermin, samt att den före-
slagna bestämmelse, enligt hvilken vikarie, som upprätthölle ledig
ord. professur, icke i något fall skulle erhålla något tillskott till de
med denna professur förenade tjänstgöringspenningar, syntes kunna
i särskilda fall medföra obillighet vid tillämpningen.
351

NORDISK REVY 1883—1884.

352

Filosofiska fakultetens
Humanistiska Sektion.

10 Mars beslöt sektionen anmäla doc. A. Noreen till er-
hållande af kon. Oscar II:s jubelfestpris på grund af hans arbete
Fårömålets ljudlära.

— Sektionen tillstyrkte fil. lic. N. F. Niléns ansökan att blifva
anstäld såsom docent i latinska språket vid härvarande uni-
versitet.

Matemat. Naturvet. Sektionen.

29 Febr, tillkännagafs, att kanslern d. 28 januari för en tid
af 3 år utnämnt doc. C. Bovallius till innehafvare af ett rörligt
docentstipendium,

och att kansl. d. 2 febr, beviljat e. o. prof. G. Dillner tjänst-
ledighet under innevarande vårtermin samt förordnat docenten,
lektorn M. Falk att uppehålla hans föreläsningsskyldighet under
samma tid.

S. d. Uppsatte sektionen doc. O. Widman å förslag till ett
ledigt rörligt docentstipendium.

6 Mars beslöt sektionen anmäla doc. A. N. Lundström till
erhållande af kon. Oscar II:s jubelfestpris för hans arbete "Die
Anpassungen der Pflanzen an den Regen und den Thau“.

Landsmålsföreningarna.

Lördagen den 23 februari hade landsmålsföreningarna
i Upsala sin sedvanliga årsfest på Gillets öfre våning.
Denna, den fjärde af de fester, till hvilka en större all-
mänhet ägt tillträde, hade att glädja sig åt ett lika lif-
ligt deltagande som de föregående och fylde synbarligen ej
mindre än dessa sin uppgift att tjäna som äggelse för
föreningarna själfva och till att utbreda kännedom om och
intresse för folkets andliga minnen utom föreningarna.
Efterfrågan efter biljetter var till och med större än van-
ligt, så att nära 300 dylika, som såldes i Akademiska
bokhandeln, inom mindre än en timme voro utsålda. Den
egentliga festen, som varade kl. 71,—10 e. m., räknade
530 åskådare och åhörare. Som gäster voro inbjudna'
universitetets kansler, frih. L. de Geer, prokanslern, är-
kebiskop Sundberg, rektor prof. Sahlin, landshöfdingen
grefve Hamilton, professorerna Holmgren, Nyblom och
Richert, docenterna Tamm och Noreen, vidare biblioteka-
rien d:r R. Bergström och amanuensen d:r 0. Montelius
från Stockholm, kamarherre Djurklou från Örebro, med
fruar, samt medlemmar af riksdagen. Af de inbjudna voro
dock några af olika anledningar hindrade att komma.
Bland de närvarande var det för föreningarna en särskild
glädje att se kanslern.

Festen inleddes som vanligt med ett populärt veten-
skapligt föredrag, denna gång af docenten Schäck Om
den vandrande juden. Föreläsaren visade på ett öfver-
tygande sätt, att denna i folkböcker vidt spridda legend
ytterst leder sitt ursprung från Kristi ord Matth. 16: 28
o. Joh. 21: 20, tillämpade på Johannes och sedan i medeltids-
traditionen sammanstälda med berättelsen om en jude, som
misshandlat eller förolämpat Kristus. Festens program
upptog i det hela 11 nummer, efter det 6:te skilda af
20 minuters uppehåll. I hvardera afdelningen ingick ett
dramatiskt stycke, i den första Staffasjungning ledd af
hr Nyblin (Herodes) och återgifvande en vida spridd folk-
sed, sådan den ännu finnes i Närke. Ansatser till folkdra-
matik finnas som bekant i åtskilliga lekar och folkbruk;
men knappast torde det förut ha varit kändt, att någon-
ting i dramatiskt afseende så pass utfördt fans bland

folket som den nu uppvisade Staffanssjungningen. I den-
samma uppträdde 11 personer, nämligen en stjärnförare,
kung Herodes, kungens betjänt, två soldater, de tre vise
män, Judas, samt värdfolket (man och hustru). I andra
afdelningen framstäldes ett marknadsuppträde på en gäst-
gifvaregård i Halland, författadt af hr Bondeson och med
mycken talang och naturtrohet återgifvet af honom samt
hrr Rosén och Wadman. Till det bästa hörde utan tvif-
vel dansnumren, med elegans och säkerhet utförda
af hrr Sundström och Elfström. Två dalkarlars sampråk
om frieri och husbondväldet undgick förmodligen en eller
annan i följd af målens svårbegriplighet. Herr Peders
sjöresa, jämte en annan visa, föredragen af Rosén, gjorde
god verkan. Hr Bondeson spelade fiol med känd
färdighet, men uppträdde ej denna gång som berättare.
Som sådan utmärkte sig däremot ej mindre än vid före-
gående tillfällen hrr Palmær och Thorsén, i synnerhet den
förre. Andra afdelningen inleddes med ett mera jämt
stycke om Hur Bellman bledde hofnarr.

Om programmet i dess helhet kan anmärkas, att det
var jämförelsevis ensidigt. Sådant beror emellertid på
den växlande tillgången och kan ej fullständigt förebyggas.
För de flesta deltagarna voro numrerade sittplatser be-
redde. De yttre sceniska anordningarna måste med nöd-
vändighet blifva något primitiva. En enkel teaterfond på
en upphöjd estrad måste föreställa både Närkesstugan,
däri Staffansdrängarne uppträda, och gästgifvarestugan i
Krogsered. Efter festens slut serverades sexa för de
manliga gästerna och ett antal öfriga deltagare, hvarefter
samkvämet ytterligare fortsattes med föredrag och visor,
skålar och samspråk ett par timmar. Inkomsten, som ännu
ej är noggrant känd till beloppet, disponeras af förenin-
garnas samfälda utskott.

Lund.

Examina.

Medicinsk kandidatexamen blef den 13 februari aflagd af Hj.
Ringberg, kalm. och den 27 s. m. af W. Carlsson, sk.

Större Konsistoriet.

Prof. C. J. Ask är utsedd till representant vid sekularfesten
vid universitetet i Edinburgh.

Kongl. Maj:t har den 18 februari bifallit konsistoriets hem-
ställan att få för en köpeskilling af 10,500 kr. till Lunds dom-
kyrka försälja det invid domkyrkan belägna och till musikkapell
hittills använda hus för att med sagda köpeskilling bidraga till
betäckande af kostnaderna för den nya byggnad, i hvilken gym-
nastik och musikkapellet nu är inhyst.

Till docent i medeltidens kyrkohistoria är den 18 febr, för-
ordnad docenten i semitiska språk, lektorn, teol. kandidaten, fil.
d:r A. M. Malmström.

På matematisk-naturvetenskapliga sektionens shemställan har
kanslern medgifvit, att docenten P. Claeson må för en tid af yt-
terligare tre år innehafva det vid sektionen fästade docentsti-
pendiet.

Genom kongl. bref har docenten P. Fahlbeck af 1884 års an-
slag till resestipendier samt läroböckers och lärda verks utgifvande
fått sig tilldelade 600, kronor såsom bidrag till bestridandet af
kostnaderna för hans utgifna arbete: “La royauté et le droit royal
francs“ m. m.Magnus Billing.

Köbenhavn.

Konsistorium har som gave modtaget et exemplar i solv af
en medaille, der ved sammenskud af mænd og kvinder i næsten
353

NORDISK REVY 1883—1884.

354

alle europæiske stater er præget i Wien i anledning af Franz von
Miklosiehs 70:de födselsdag.

Komiteen for den internationale lægevidenskabelige kongres,
der vil blive holdt i Kjöbenhavn i dagene fra d. 10—16 aug. d.
a., har andraget konsistorium om, at universitetets festsal og au-
ditorier maa blive stillede till kongressens raadighed til afholdelse
af videnskabelige moder eller sammenkomster af en solen karak-
ter. Konsistorium har hertil meddelt sit samtykke.

Examina.

Konsistorium har ved cirkulære til fakulteterne af 11 febr.
udtalt, at det, efter hvad ministeriet for kirke- og undervisningsvæ-
senet ved en given lejlighed har resolveret, maa anses som en regel,
der gjælder for alle fakulteter og anvendes paa alle examina, baade
forberedende og embedsexamina, at det tilkommer det paagjælden-
de fakultet, naar det finder, at omstændighederne tale derfor, at
dispensere fra den i universitetets fundats af 7 maj 1788 I § 11
opstillede fordring om, at den, der vil indstille sig til nogen uni-
versitetsexamen, skal have hört de befalede forelæsninger.

Den 23 febr, sluttedes en magisterkonferens i mathematik,
ved hvilken der tilkjendtes cand. phil. S. A. Christensen admissus.

Den juridiske examen for utstuderede er i januar og februar
bestaaet af i alt 38 examinander, af hvilke 17 erholdt „bekvem",
21 „ej ubekvem", den farmacevtiske examen af 20, af hvilke 15
erholdt Laud, 5 Haud.

Akademiske grader.

Doktorgraden i filosofi er d. 5 febr, erhvervet af assistent ved
den kgl. veterinær- og landbohöjskole Alfr. Lehmann. Afhandling :
„Farvernes elementære æsthetik, en objektiv psykologisk undersö-
gelse". Opponenter: prof. Höffding og doc. Kroman.

Doktorgraden i medicin erhvervedes d. 14 febr, af cand. med.
& chir. H. P. 0rum. Afh.: „Kemiske studier over ovariecystevæd-
sker med særligt hensyn til den diagnostiske punktur”. Opp.: prof.
Panum og lektor Lange.

Doktorgraden i lovkyndighed er d. 28 febr. erhvervet af
cand.-jur. Carl Torp. Afh.: „Besiddelsen og dens betydning i ret-
lig henseende". Opp.: proff. Matzen og Lassen.

Legater og stipendier.

Afdöde professor ved universitetet, dr. theol. C. Hermansen
og hustru E. K. M. Hermansen, födt Secher, havde ved testamente
fastsat, at en kapital af 60,000 kr. skulde, efter at nogle i testa-
mentet nævnte personer, hvem rentenydelsen for deres lifstid var
tillagt, vare afgaaede ved döden, anvendes til at fundere et legat
til enker efter universitetslærere og til theologiske studenter ved
Kjöbenhavns universitet. Efter den af executores testamenti un-
der 9 novbr. 1883 oprettede fundats, der d. 7 febr ad mandatum
er blevet forsynet med kgl. stadsfæstelse, skal ‘/a af denne kapital
(i 4 lige store portioner) anvendes til bedste for enker efter uni-
versitetslærere —; i normerede pladser eller extraordinære docen-
ter —, 2/3 (i 8 lige store portioner) till understöttelse for theo-
logiske studenter.

Det Kongelige Danske Videnskabernes Sel-
skabs Prisopgaver for 1884.

Den historisk-filosofiske Klasse.

Historisk Prisopgave. (Pris: Selskabcts Guldmedaille.)

Skjondt det er bekjenùt, at efter de edelæggende Krigsaar
1657—60 og Enevældens Indforelse her i Landet en ikke ringe
Del af den gamle Adels Besiddelser paa forskjellige Maader gik
ud af dens Hænder, og Gaardene fik nye Ejere, er dette Forhold
dog ingensinde gjort til Gjenstand for en indgaaende Under-
sigelse. Det er utvivlsomt, at naar en saadan blev foretaget
med Benyttelse ikke blot af de almindelig tilgængelige, trykte
Kilder, men ogsaa af de hidtil enten ubenyttede eller utilstrække-
lig benyttede haandskrevne Kilder (særlig Landstingenes Justits-
og Panteprotokoller), vilde den kunne yde vigtige Bidrag til Op-
lysning om de indgribende Forandringer i mange Forhold, der
indtraadte efter 1660. Hvor onskeligt det end vilde være at se
de omtalte Forandringer i Ejendomsforholdene oplyste for hele Lan-
det, vil dog ogsaa en grundig Undersögelse med Hensyn til en

enkelt större Del af dette kunne give vigtige Oplysninger, og idet
det erkjendes, at der indenfor det Tidsmaal, som kan indrommes
til Besvarelsen af et Prissporgsmaal, ikke kan stilles Fordring til
en videre rækkende Undersogelse, udsætter Videnskabernes Selskab
folgende Prisopgave:

Hvilke Forandringer kunne paavises at være foregaaede i Ti-
den fra 1660 til 1700 i en enkelt storre Del af Danmark med
Hensyn til Besiddelsen af det tidligere fri Jordegods, og hvilke
Resultater kunne deraf udledes med Hensyn til Opfattelsen af de
i dette Tidsrum intraadte Forandringer i de sociale og ekonomiske
Tilstande?

For det Schouske Legat. (Pris: 400 Kr.)

Medens man i den græske Oldtids Fremstillinger af mytho-
logiske Personer plejer at tænke sig i det mindste for de fleste
Guders Vedkommende en tilgrundliggende og for alle Fremstil-
linger fælles Typus, viser en nærmere Betragtning af Monumen-
terne ikke blot fra forskjellige Steder, men ogsaa fra samme Sted
saa store Forskjelle, at Enheden undertiden synes nær ved at for-
svinde. En nöjaktig Undersogelse af saadanne Billedrækker med
deres indre Variationer, f. Ex. af Zevshovedet paa Monterne fra
Elis, og en Sammenligning af disse Variationer med den græske
Billedkunsts almindelige Udvikling, synes fortrinlig egnet til at
bringe Klarhed om, hvad der med Rette bor forstaas ved mytho-
logiske Typer, særlig Gudetyper, og til at regulere den nyere
Videnskabs Opfattelse af dette Begreb.

I Erkjendelse heraf udsætter Selskabet en Sum af 400 Kr.
som en Belonning for en fornemmelig paa Monterne grundet Be-
handling af Sporgsmaalet om Gudetypers Realitet og Betydning
hos Grækerne.

Den mathematisk-naturvidenskabelige Klasse.

Mathematisk Prisopgave. (Pris: Selskabets Guldmedaille.)

I et system af lineære Ændringer i Planen, besternte ved
ua1 = ax + by + cz
pyi == a,% + biy + ^^
uz1 = a20 + b23 + C2%,
kunne vi tænke os udsondret saadanne, for hvilke Koefficienterne
tilfredsstille visse betingelser. Vi ville da sige, at disse danne en
Gruppe, dersom to af Ændringerne, udforte efter hinanden, kunne
erstattes ved en tredje, og dersom man for enhver Ændring ogsaa
finder den omvendte Ændring. Af bekjendte Grupper kunne vi
nævne den fuldstændige, det vil sige Gruppen af alle lineære
Ændringer, Gruppen af saadanne Ændringer, ved hvilke den uen-
delig fjerne Linie bliver liggende, af saadanne, der ikke forandre
Afstanden mellem to hvilkesomhelst Punkter, af saadanne, der ikke
forandre Vinkler eller Areal o. s. v. I Almindelighed maa alle de
Ændringer, der ikke forandre en given Funktion, danne en Gruppe.
Omvendt kan man soge saadanne Funktioner, som ikke ændres af
en given Gruppe, og for saa vidt der er saadanne af en simpel
Natur, maa Gruppen kunne danne Grundlaget for interessante geo-
metriske Undersogelser. Lignende Betragtninger kunne anstilles
for Rummets Vedkommende.

Et saadant Undersogelsesprincip er i Virkeligheden klart og
bestemt fremsat endog i et videre Omfang end her, hvor vi kun
have talt om lineære Ændringer (se F. Kleins Program ved Til-
trædelsen af det mathematiske Professorat i Erlangen 1872), og
det er lagt til Grund for vidtrækkende Undersogelser. Disse have
imidlertid for en stor Del algebraiske eller funktionstheoretiske
Formaal, medens Principet har faaet færre rent geometriske An-
vendelser. Selskabet udsætter derfor sin Guldmedaille for et Arbejde,
der gaar ud paa at give den almindelige Theori for Grupper af
lineære Ændringer i Planen og Rummet og for Dannelsen af hertil
hörende Undergrupper, og som, paa Grundlag af udmærkede Under-
grupper, opnaar at sætte bekjendte plan- eller rum-geometriske
Forhold i en ny og frugtbar Belysning eller at vinde helt nye
Resultater.

Kemisk Prisopgave. (Pris: Selskabets Guldmedaille.)

Chloroformets Dannelse ved Indvirkning af Chlorkalk paa
Alkohol er en kemisk Proces, som udfores i stor Maalestok; ikke
desto mindre er Processens Enkeltheder ikke nöje kjendte. Sel-
skabet udsætter derfor sin Prismedaille for en paa selvstændige
356



355

NORDISK REVY 1883—1884.

Undersogelser gründet fyldestgj0rende Tydning af denne Proces i
dens Enkeltheder.

For det Thottske Legat. (Pris: 400 Kr.)

Der onskes en Undersogelse af de danske arter af Rund-
orme-Familien Anguillulin æ, som have Betydning for vort Land-
brugs Kulturplanter (Hvede, Klover, Roer o. s. v.) Undersogelsen
maa fornemmelig have deres Udviklings- og Livsforhold for Oje
og tage særligt Hensyn til Jordbundens naturlige Beskaffenhed og
Kulturtilstand. Oplysende Præparater af de forefundne Arter og
af de angrebne Plantedele maa medfolge Besvarelsen i tilstrække-
ligt Antal. Der indrommes en Frist til 31te Oktober 1886.

For det Classenske Legat. (Tidligere udsat 1881; Pris: indtil
°	600 Kr.)

Om de fleste af de her i Landet almindelige Ukrudtsplanters
Livsforhold föreligger der allerede mange Oplysninger spredte
rundt om i forskjellige botaniske Skrifter; men der savnes endnu
et samlet Arbejde, og det er endnu langt fra, at alt er kjendt
saaledes, at deres Optræden overfor og deres Kamp med vore
sædvanlige i Marken dyrkede Planter derved til fulde kan forstaas.
Selskabet ensker derfor at fremkalde Undersogelser over de for
det danske Agerbrug i dets nuværende Form vigtigste blomster-
bærende Ukrudtplanters Lifshistorie, navnlig med Hensyn til deres
Formerings- og Udbredningsmaader, deres Övervintring, deres Fros
Evne til at bevare Spirekraften under forskjellige Forhold (f. Ex.
Temperatur, Fugtighed, Jordbund m. m.), hvilke Unders^gelser
kunne tjene til Belysning af forskjellige andre Sporgsmaal, f. Ex.,
hvorfor visse Ukrudtsplanter ere fælles for flere Sædarter, andre
derimod udelukkende holde sig til en enkelt Art, hvorfor de op-
træde med forskjellig Kraft i forskjellige af Landets Egne, samt
hvorledes de bedst kunne bekæmpes af Agerbrugeren. Endelig
vilde det ogsaa være onskeligt, om de Oplysninger, som det er
muligt at samle om, naar, hvorfra og paa hvilke Maader de for-
skjellige Arter ere indvandrede her i Landet, bleve bragte til
Veje, fordi de vilde kunne have Betydning saa vel i kulturhistorisk
som plantegeografisk Henseende. Selskabet udsætter derfor en
Pris af indtil 600 Kroner for det Arbejde, der i en til Tidsfristen
passende Begrænsning leverer væsentlige Bidrag til Lösningen af
de her antydede Sporgsmaal.

Besvarelsen af Sporgsmaalene kunne i Almindelighed være
affattede i det latinske, franske, engelske, tyske, svenske eller
danske Sprog. Afhandlingerne betegnes ikke med Forfatterens
Navn, men med et Motto, og ledsages af en forseglet Seddel, der
indeholder Forfatterens Navn, Stand og Bopæl, og som bærer
samme Motto. Selskabets i den danske Stat boende Medlemmer
deltage ikke i Prisæskningen. Belonningen for den fyldestgjo-
rende Besvarelse af et af de fremsatte Sporgsmaal, for hvilket ingen
anden Pris er nævnt, er Selskabets Guldmedaille, af 320 Kroners
Værdi.

Med Undtagelse af Besvarelsen af den for det Thottske Legat
udsatte Opgave, for hvilken Indleveringsfristen first udlober 31te
Oktober 1886, indsendes Pris skrifter ne inden Udgangen af Ok-
tober Maaned 1885 til Selskabets Sekretær, Professor
Dr. H. G. Zeuthen. Bedommelsen falder i den paafolgende
Februar, hvorefter Forfatterne kunne faa deres Besvarelser tilbage.

Helsingfors.

Större konsistoriet.

19 jan. På förslag till prof, i pedagogik och didaktik upp-
fördes e. o. prof. F. J. Perander och till prof, i finsk, rysk och
nordisk historia doc. frih. E. G. Palmén.

26 jan. Proff. i matematik, E. Neovius, och i kirurgisk kli-
nik, F. Saltzman, installerades i sina ämbeten och intogo säte i
konsistorium.

Till representant vid universitetets i Edinburg 300 års fest
utsåg kons, genom omröstning e. o. prof. 0. Donner och beslöt
kons, därjämte aflåta en lyckönskningsskrifvelse på latinska språ-
ket till nämda universitetet.

Såsom representant för universitetet vid den arkeologiska
kongress, som instundande sommar kommer att hållas i Odessa,
utsåg kons, likaledes genom omröstning e. o. prof. J. R. Aspelin.

Ett ledigt understöd för unga literatörer (800 mark pr år)
bortgafs åt fil. mag. Th. Homén.

16 febr. Reseunderstödet för unge ackusjörer (2,000 mark),
hvilket bortgifves hvartannat år, tilldelades ende sökanden d:r G.
Heinricius.

Mindre konsistoriet.

19 jan. Meddelades, att H. M:t med anledning af Finlands
ständers petition i ärendet, beviljat ett årligt anslag af 18,000
mark för universitetets bibliotek. Hittills har anslaget för denna
inrättning utgått med endast 6,000 mark pr år.

16 febr. Kanslern hade bifallit till kons, anhållan att för en
summa af 3,100 mark få inlösa aflidne d:r Reinholm’s efterlemnade
samling af arkeologiska föremål, hvilka komma att till hist.-
etnogr. museet öfverlemnas.

T. f. vice kansler meddelade i bref till kons., att kanslersäm-
betet under minister-statssekreteraren Brunn’s tjänstledighet skötes
af minister-statssekreterare-adjointen generallöjtnanten C. Ehrn-
rooth.

Till adjungerad ledamot i den icke fullsuttna juridiska fakul-
teten utsågs prof. Rein.

Till docent i matematik föreslogs, på framställning af fys.
mat. sektionen, d:r Hj. Mellin.

Till t. f. laborator vid fysiologiska laboratorium utsågs fil.
mag. N. Sundman.

Till extra biträde vid kemiska laboratorium antogs fil. kand.
J. A. Forsström.

Afskedsansökan hade inlemnats af prof, i patologisk anatomi
och statsmedicin O. Hjelt.

E. o. prof. J. R. Aspelins anhållan om en löneförhöjning af
2,000 mark pr år under tre års tid afslogs.

På anhållan af prof. Johansson beviljade kons, medel ur
tryckningsfonden för bestridande af tryckningskostnaderna för en
af nämde prof, författad granskning af finska psalmboksförslaget.

Edv. Hjelt.

Innehåll:

Myrberg: Ett ord i edsfrågan.

Voigt: Die XII Tafeln. B. I.

Berger: Tillsynen å förmyndares förvaltning.

Adamy: Architektonik der Altchristlichen Zeit.

Tikkanen: Der malerische Styl Giotto’s.

Sedlmayer: Ovidi Carmina selecta.

Güthling: Ovidi Fasti.

Tobler: Vom französischen Versbau.

Franck: Mittelniederländische Grammatik.

Franz: Die lateinisch-ro m anischen Elemente im althochdeutschen.

Kristensen: Skattegraveren.

Mansion & Neuberg: Mathesis.

Lilliehöök: Magnetiska observationer.

Thalén: Jordmagnetiska bestämningar.

Knudsen: Latinskole uten latin.

Halvorsen: Norsk Forfatter-Lexikon.

Universitetsangelägenheter (Upsala, Lund, Kobenhavn, Helsingfors).

I bokhandeln har nyss utkommit:

UNDER

THE AUGUST SHADE

OF
GERMAN UNIVERSITIES

BY

K. M. THORDÉN.

Pris. 2 kr.