NORDISK REV Y tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenheter under medverkan af Proff. O. Y. Alin, I. N. Almkvist, %. Hagströmer, S. E. Henschen, H. H. Hildebrandsson, L. F. Leffler, C. G. Lundquist, C. R. Nyblom, U. R. F. Sundelin; Adj. P. A. Geijer; Labor. M. G. Blix; Docc. y. E. Berggren, H. Bergstedt, K. H. Blomberg, S. %. Boethius, A. L. Bygden, O. A. Danielsson, D. Davidson, X. A. Ekman, A. Erdmann, H. G. Hjärne, O. V. Knös, A. Lundell, A. N. Lundström, A. F. Schagerström, y. H. E. Schück, S. A. H. Sjögren, A. L. A. Söderblom, J. H. Théel, P. y. Vising, O. Widman; Jur. kandd. G. O. Montan, J. Östberg; Bibl.-aman. E. II. Lind; Fil. kandd. R. Arpi, A. Bendixson, H. von Feilitzen, m. fl. utgifven af Docenten Adolf Noreen, Upsala. Anm älan. Man klagar stundom, ja ofta, öfver att den ve- tenskapliga produktionen i vårt land är, åtminstone inom vissa forskningsområden, särskildt de humani- stiska, ringare än man kunde hafva skäl att vänta sig hos en nation, som städse visat ett beröm- värdt intresse och nit för främjande af den lärda bildningen och tillgodogörande af dess resultat. Om så är, och vi vilja icke neka anmärkningens befogen- het, så är orsaken tvifvelsutan till stor del att söka däri, att det, som bekant, är skäligen klent bestäldt med den vetenskapliga kritiken här i Sverge, ja, man kan väl säga i Norden. Icke så som skulle Hrr författare sakna nödig sjelfkritik, långt därifrån! Fastmera torde de skandinaviska vetenskapsmännen i detta afseende synnerligen fördelaktigt utmärka sig, åtminstone i regeln. Men det är den kritiska växel- verkan mellan forskarne, som tryter. För att i sin egen produktion känna sig äggad till verksamhet, men på samma gång tryggad i fråga om denna verk- samhets mål och resultat, tarfvar vetenskapsidkaren att veta, hvad som för tillfället sysselsätter andre forskare på samma eller angränsande områden, huru desse gå tillväga vid lösandet af sin speciella upp- gift, och ändtligen hvilka önskningsmål som uppstäl- las för hans egen forskning i fråga om innehåll och metod. Det är detta som han väntar sig att den vetenskapliga kritiken skall upplysa honom om, men vanligtvis blir den honom svaret skyldig. Ja, det kan beklagligtvis betraktas som regel, att ett svenskt (norskt, danskt) vetenskapligt arbete aldrig blir re- censeradt, vare sig i utlandet eller här hemma. De stora kulturfolkens kritiska organ, Literarisches cen- tralblatt i Leipzig, Deutsche literaturzeitung i Berlin, Revue critique i Paris m. fl., kunna naturligtvis icke ägna de små nationernas produktion lika stor upp- märksamhet som sin egen, och det torde vanligen bero på en tillfällighet, om undantagsvis ett skandi- naviskt arbete drages fram i ljuset, en uppmärksam- het som ingalunda genomgående kommer de arbeten till del, som däraf vore företrädesvis förtjänta, hvarför den ej häller alltid är af smickrande beskaffenhet. För öfrigt är nordisk literatur dels på grund af språket, dels i följd af ofullkomliga bokhandelsförbindelser föga känd i utlandet. Här i norden åter äga vi ingen enda perio- disk skrift, som gjort till sin hufvuduppgift att vara ett kritiskt organ för alla vetenskaper. De allmänna literaturtidskrifterna kunna icke tillgodose detta be- hof, dels på grund af bristande utrymme, dels i följd däraf att de ju vända sig till en publik, hvars majo- ritet icke kan väntas hysa intresse för rent veten- skapliga frågor. I ännu högre grad gäller naturligt- vis detta om den brokiga publik, som tillkommer de dagliga tidningarna, hvilka för öfrigt, om de också ville, knappast kunde vara försedda med nödig fack- insikt för att åstadkomma verkligt värdefull kritik. Om ett kritiskt bedömande är gentemot den producerande vetenskapsmannen en skyldig höflighet, som därjämte kan lända honom till största gagn, så är det däremot, kan man säga, rent af en plikt gent- emot den studerande ungdomen (och autodidakten), som icke utan stort men kan undvara densamma. Vi mena i detta sammanhang med den »studerande ung- domen» icke dem som absolvera en högre eller lägre ämbetsexamen, utan dem som vid universiteten ägna sig åt ett verkligt vetenskapligt studium, d. v. s. tillägna sig vetenskapens metod och uppsöka sitt be- stämda forskningsfält med ledning af den orienterande planritning öfver vetenskapens vida område, som bör vara en af den lärda undervisningens hufvuduppgifter. Hvad den akademiska föreläsningen i detta afseende 2 PROFNUMMER. NORDISK REVY. APRIL 1883. kan uträtta — och den kan åstadkomma mycket, har åstadkommit åtskilligt, bör åstadkomma än mera — måste suppleras af den offentliga kritiken i präs- sen. Ungdomen behöfver från läraren och fack- mannens sida en ledtråd i det kaos af veten- skaplig, isynnerhet tysk, literatur, som årligen öfver- svämmar vår bokmarknad. Utan en sådan ledning- kommer ynglingen antingen att bortslösa en dyrbar tid på jämförelsevis ofruktbara studier, som kanske slutligen bereda honom »öfverliggarens» sorgliga lott, eller ock återvänder han misströstande från sitt för- vägna ströftåg till den gamla bepröfvade tillflykten — kollegiehäftet och examensböckerna. Nu vare det fjärran från oss att förmena, att det anspråkslösa företag, som härmed anmäles, skulle kun- na lösa alla de höga och viktiga uppgifter, som den vetenskapliga kritiken i vårt land har sig förelagda. Genom begränsning, till den mera elementära sidan af uppgiften i det hela, tro vi oss dock kunna uträtta åtskilligt. Vi åsyfta sålunda icke att lämna detalje- rade kritiker, hvilka lämpligare finna sin plats i de facktidskrifter, som vi hoppas måtte i alt större antal komma att uppstå, utan korta anmälningar, i så vidt möjligt allmänfattlig form, af den in- och utländska vetenskapens nyaste alster. Opartiskt påpekande vär- det —• eller ovärdet — af sådana verk, som äro äg- nade att i något afseende ådraga sig uppmärksamhet, skall vårt företag särskildt hafva för ögonen upp- giften att vara en tillförlitlig rådgifvare åt de yngre vetenskapsidkare eller autodidakter, som önska orien- tera sig i den dag för dag växande literatur, med hvilken de hafva att stifta bekantskap. Det säger sig altså själft, att hvarje anmälan kommer att författas af en med ämnet fullt förtrogen fackman. För öf- rigt må vår tidnings innehåll och uppställning ut- göra sin egen förklaring. Men den vetenskapliga verksamheten har äfven sin mera praktiska sida. Ingen vetenskapsidkare kan eller får sakna intresse för de praktiska ärenden, som utgöra de materiella förutsättningarna för det lärda arbetet. Han önskar veta, huru de institutioner ar- beta, hvilkas uppgift det är att aflämna vårt lands kontingent till den trupp, som har att utföra kultu- rens pionierarbete, den vetenskapliga forskningen. Men vi bedraga oss säkerligen icke, om vi hålla före, att detta väcker intresse äfven i vidare kretsar. Den bildade allmänheten torde i Sverge mer än i de fle- sta andra land vara nära fastad vid universiteten, som fostrat en stor del af densamma, och som i gengäld många gånger fått mottaga oskattbara bevis på denna allmänhets välvilja. Universitetsbildningen har icke hos oss alstrat ett lärdt skrå, som känner sig främmande för den öfriga nationen eller af den- samma på så sätt betraktas — och skall, som vi hop- pas, ej häller framdeles komma att göra det. Vi tro oss därför kunna påräkna ganska allmänt intresse, då vi komma att meddela sammanhängande upplysnin- gar om följande akademiska angelägenheter, af hvilka åtskilliga hittills blott i program eller här och där kringströdda tidningsnotiser varit att finna: . Universitetsföreläsningar och vetenskapliga öf- ningar ; Personalförändringar, såsom utnämningar, förflytt- ningar och dödsfall; Konsistoriernas och fakulteternas beslut, så snart dessa äro af större vikt; i speciella fall komma vi att in extenso aftrycka handlingarna; Afslutande vetenskapliga examina, akademiska disputationer och program; Universitets-bibliotekets verksamhet och vikti- gare ackvisitioner; Lärda samfunds och vetenskapliga föreningars verk- samhet; Akademiens stat m. m., m. m. Naturligt är, att en i Upsala utgifven perio- disk skrift af ofvan angifna innehåll i första rummet har att taga hänsyn till hvad som rör Upsala univer- sitet, hälst detta är nordens största, hvad lärjunge- antalet beträffar. Men exklusivitet och isolering äro företrädesvis i den vetenskapliga världen otillständiga och straffa sig för resten själfva, såsom nog våra nordiska universitet kunde hafva skäl att ödmjukt bekänna, åtminstone för vissa studiegrenars vidkom- mande. Emellertid torde det icke vara en förmäten utopi att hoppas, det den tid icke är aflägsen, då en liflig växelverkan kommer att äga rum, åtminstone mellan de nordiska universiteten inbördes, så att en hälsobringande omsättning af såväl lärare som lär- jungar kommer att försiggå dem emellan, i det hvar och en studerar den särskilda vetenskapen där den för tillfället har sina ypperste målsmän, och desse senare anbringas där de bäst behöfvas. Men för att en dylik växelverkan må kunna blifva en verklighet, fordras att de nordiska universiteten känna hvarandra mera äu till namnet. För att i någon om ock ringa mån bidraga till ett dylikt inbördes förstående skola vi söka förskaffa oss åtminstone alla viktigare under- rättelser från universiteten i Lund, Stockholm, Kri- stiania, Köpenhamn och Helsingfors. Visar det sig att vårt företag vinner anklang, skall det blifva oss synnerligen kärt att i denna riktning utvidga detsamma. Vi stöta här på den ekonomiska sidan af vårt företag. Det öde, som hittils i regeln drabbat hel- eller halfvetenskapliga företag af något liknande art PROFNUMMER. NORDISK REVY. APRIL 1883. 3 i vårt land, är ingalunda ägnadt att uppmuntra till nya experiment. Då vi icke desto mindre våga för- söket, sker det i förlitande på, att det mer än van- ligt lifliga vetenskapliga intresse, som vi trott oss särskildt på senaste tider spåra inom vårt land, och som bland annat intygas af den aktiva anslutning vårt företag redan rönt, skulle befinnas förtjänt att af Skandinaviens bildade allmänhet uppmuntras. För att vinna vår afsikt att särskildt gagna den akade- miska ungdomen — med hvilken elementarlärover- kens lärarekår har många intressen gemensamma — hafva vi satt vår tidnings pris så lågt, att det väl knappast kan afskräcka ens den minst bemedlade. Ett dylikt pris gör emellertid, att företaget föratt kunna upprätthållas kräfver ett så mycket allmännare till- mötesgående. Framtiden får utvisa, om vi bedragit oss i vårt hopp härom. »Nordisk revy» utkommer under det akademiska läsåret 1883 —4 två gånger i månaden med ett num- mer i tvåspaltigt kvartformat, tillsammans 16 num- mer af något varierande storlek, men utgörande sam- manlagdt omkring 500 spalter. Prenumerationspriset är för årgång 3,75 (för prenumeranter å tidningen Upsala 2,50), lösnummer 25 öre. Vi få särskildt påpeka vikten för Hrr bokförläg- gare af att snarast möjligt insända recensionsexem- plar af sina förlagsartiklar, såvida de vilja hafva dem skyndsamt anmälda. Annonser rörande vetenskaplig literatur, i synnerhet sådan som är under förberedelse eller utgifning, mottagas gärna; annonspris 30 öre per rad. I och för redaktionsangelägenheter har man att hänvända sig till undertecknad, utgifvare. Upsala den 17 april 1883. Adolf Noreen, Docent. Teologi. Nya Testamentet. Öfversättning, utgifven år 1882 af Bibelkommissionen. Stockholm, A. L. Nor- mans Förlags-Expedition. Pris: häftad 1,75, bunden 3 kronor. Bland vårt lands nyaste teologiska arbeten är denna öf- versättning af Nya Testamentet helt visst det betydelsefullaste. Visserligen är hennes betydelse för våra församlingar väsent- ligen beroende af det öde, hon kommer att få vid det under innevarande år förestående kyrkomötet, inför hvilket hon skall framläggas; men äfven om dess dom icke skulle utfalla till hen- nes förmån, skall dock den öfversättning, hvilken kyrkomötet, i sådant fall i en oviss framtid kan blifva i tillfälle att skänka vår kyrka, komma att stå i stor tacksamhetsskuld till den, hvarom nu är fråga. I en af prof. Clas Warholm nyligen utgifven granskning af närvarande öfversättning säges, att hon har »stora förtjän- ster», att det nya i den samma »ofta är gjordt med stor om- sorg», och att det »i allmänhet vitnar om insikt och takt»; att »kommissionen i allmänhet beflitat sig om att bibehålla kyrko- bibelns språk, der sådant har låtit sig göra»; att »öfversätt- ningen i allmänhet måste lofordas för trohet, ledighet och klarhet både med hänseende till språk och tolkning af grund- texten». Men till följd däraf, att prof. W. icke anser sig kunna gilla den textkritiska grundsats, som bibelkommiss. följt, hem- ställer han, »om icke ännu en revision behöfdes, vid hvilken man då först och främst skulle med alla vetenskapens medel fastställa, så vidt nu möjligt är, den sanna apostoliska urtex- ten». Rec., anser sig helt och hållet kunna instämma i det er- kännande prof. W. gifver åt kommissionens öfversättning; hvad däremot det klander angår, hvilket W. riktar mot henne, så ligger i det samma ett icke ringa mått af öfverdrift, och rec. tror sig kunna förutse, att den urtext, W. med ledning af sin textkritiska grundsats anser sig i stånd satt fastställa, svårligen någonsin torde komma att af kyrkomötet gillas. Men det må- let att kunna få sitt arbete af kyrkomötet erkändt och anta- get måste naturligtvis bibelkommissionen ställa för sig. Bjernstjerne Bjornson, Hvorfra stammer mi- raklerne i det ny testament? Væsentlig efter tredje udgave af Charles B. Waite’s History of the Chri- stian religion to the year 200. Kristiania. Dagbladets Bogtrykkeri 1882. Pris 2,75. Förestående skrift söker uppvisa, att våra fyra evangelier mot slutet af andra seklet (170—185) uppväxt ur de apokryfiska evangeliernas på legender, ändamålslösa och fantastiska under yppiga jordmån. Om förf, till det arbete, af hvilket denna skrift är ett utdrag och en bearbetning säger Björnson: »Waite har været dommer, og dette har kommet ham till gode i det teologiske strog» etc. Rec. har i den af Bjornson utgifna skriften icke kunnat upptäcka något annat, som synes erinra om Waite’s förra verksamhet som domare än följande förfarings- sätt. Waite betraktar de kyrkliga författarne under tiden 30 —170 såsom instämda vitnen i frågan om våra kanoniska evan- geliers ålder samt de i dem omtalade undren. Därvid frågar han då t. ex.: hvad har vitnet Paulus att säga om Kristi un- der? I Pauli bref finner Waite ingenting därom; följaktligen, så sluter nu Waite, har Paulus icke känt till några underverk af Kristus; ty om han haft kännedom om ett sådant som Lasari uppväckande, så skulle han hafva hänvisat till detsamma för att styrka tron på Kristus. Men att Paulus i stället hänvisar till något, som för honom har vida större betydelse, t. ex. Kristi uppståndelse från de döda, hvarigenom han »blifvit kraftigt för- klarad vara Guds son,» det lämnas af Waite utan afseende. — Men denna tystnad kunde ju dock synas underlig, då Paulus »flyder over af fortællinger om Jesus»? Ja, om den senare upp- giften vore sann, hvilket alldeles icke är händelsen. — Då vidare t. ex. Justinus Martyr tillfrågas: känner vitnet till de fyra kanoniska evangelierna? så finner Waite dessa evangelier ingenstädes omnämda i Justini skrifter. Följaktligen, så sluter Waite återigen, har Justinus icke känt till våra evangelier. Att Justinus rör sig med en mångfald af tankar och uttryck, som förekomma i våra evangelier, det hjälper icke; lika litet att han obestridligen har känt och användt Pauli bref utan att nämna Pauli namn; lika litet att han stundom citerar gamla testamentet samt Platon utan att nämna författaren. Slutresul- tatet för Waite blir icke desto mindre det, att om Justinus icke uttryckligen nämnt våra evangelier, så har han icke känt dem. — Waite kan ock framställa frågor om åtskilliga andra ämnen, t. ex. då han frågar: hvad lär Klemens af Rom om »den ma- terielle opstandelse»? Därom finner han ingenting hos Kle- mens. Men detta kommer sig däraf, att han endast rådfrågat det 27 kapitlet af Klemens’ bref, men lämnat det 26 utan afseende. — Om en domare ginge så till väga i det praktiska lifvet, så skulle vi beklaga Bjornson och en hvar, som hos den samma sökte en på sakkunskap och oväld grundad dom. Så framt det icke möjligen är så, att bearbetaren fuskat bort Waite’s arbete, ville rec. därföre i motsats mot Bjornson säga, att Waite vid behandlingen af de i närvarande skrift förekommande frå- gorna visar sig äga alt för litet af en domares kritiska för- måga. — Detta bevisas äfven af den egendomliga textkritiska grundsats, som af Waite ofta tillämpas, näml. »forogelsesprin- cipet.» Om tvänne- hvarandra liknande berättelser i ett apo- kryfiskt och ett kanoniskt evangelium jämföras med hvarandra. 4 PROFNUMMER. NORDISK REVY. APRIL 1883. och berättelsen i det senare befinnes hafva ett visst antal ord eller rader mer än den i det förra, sä drager Waite däraf den slutsatsen, att det kanoniska evangeliet är till tiden senare samt till innehållet beroende af det apokryfiska! Gentemot det resultat, hvartill denna grundsats på flera ställen ledt, har för Waite, liksom för Björnson naturligtvis, den vetenskapliga un- dersökningens resultat ingenting att betyda. Af det som nu exempelvis anförts torde läsaren kunna sluta till värdet af den skrift, hvarom vi här talat. —gr— J. T. Beck, Vorlesungen über Christliche Ethik, herausgegeben von Jul. Lindenmeyer, Erster Band: Die genetische Anlage des christlichen Lebens (407 ss. pris ink 6,50). Zweiter Band: Die pädagogische Entwicklung des christlichen Lebens (472 ss., pris mk 7,50). Gütersloh 1882, 1883. Då den berömde bibelteologen Beck i Tübingen äfven i den skandinaviska norden efterlämnat många lärjungar och be- undrare, måste det för dem vara en kärkommen underrättelse, att nu ändtligen hans sannolikt förnämsta arbete, föreläsnin- garne öfver etiken, utkommit. Annu återstår dock den tredje delen, hvilken enligt utgifvarnes försäkran skulle redan till påsk detta år utlämnas i bokhandeln under titel: Die ethische Erscheinung des christlichen Lebens. De formella förtjänsterna i Becks etik äro först och främst en enkel och psykologiskt sann indelning af ämnet från trenne synpunkter, det sedliga lifvets grundläggning, utveckling och framträdande, och vidare att förf, icke, såsom hans flesta före- gångare, lånat sina begreppsbestämningar samt formen i all- mänhet från ett visst tidsfilosofem eller en spekulativ teologi; Beck har här såsom alltid prydt sin teologi med en form, som anm. anser vara ett ur det specifikt kristliga innehållet själft framfödt uttryck. Hufvudbristen i formelt afseende är den- samma, som i allmänhet vidlåder akademiska föreläsningar, isynnerhet sådana hvilka utgifvas i bokform efter förf:s död, och utan att han hunnit lägga den sista handen vid arbetet. En viss bredd och tavtologi i framställningen möta därföre läsaren på åtskilliga ställen. Hvad innehållet beträffar, äger Becks etik samma bibel- teologiska karaktär som hans öfriga arbeten. Därtill kommer, att han här utvecklar en öfverlägsen förmåga att införa läsa- ren i den bibliskt kristliga antropologien och att i den krist- liga lifsåskådningens ljus ställa alla etiska grundbegrepp. Å andra sidan må ej förtigas, att Beck äfven här förfäktar an- gående sakrament och kyrka sina förut bekanta åsikter, om hvilka meningarna äro delade, men oafsedt detta äro vi böjde att tro, att till och med Becks dogmatiska motståndare skola villigt erkänna, att de i det hela funnit sig tillfredsstälda af hans nu utgifna etik, och att de haft mycket godt att lära däraf. Och då den partifria ståndpunkt, Beck i allmänhet intager, icke häller här förnekar sig, äro vi öfvertygade, att bans etik skall tilltala alla uppriktiga sanningssökare, och att ett allvar- ligt studium af densamma skall kännas i hög grad uppfri- skande och renande samt följaktligen blifva af stor betydelse för hvar och en, som vill lära känna kristendomens etik i dess renhet och sanning. R. S. Renan, Le judaïsme comme race et comme religion. 1 fr. (Lévy); äfven i tysk öfvers. Bergaigne, La réligion védique d’après les hymnes du Rig- veda; komplett med de snart utkommande B. II & III à 12 mark, (Vieweg). Farrar, The epistle of Paul the apostle to the Hebrews. 12:0 3 sh. 6 c. Juridik. Habermaas, Die ideale Konkurrenz der Delikte, Stuttgart, Ferdinand Enke, 1882. (IV + 100 sid.) Pris: 2 Reichsmark 80 pf. Denna afhandling utgör en omarbetning af en vid univer- sitetet i Tübingen prisbelönt täfingsskrift. Den innehåller till en början en redogörelse för begreppet ideell konkurrens (flere brott, begångna genom en enda handling). Särskildt ut- vecklar författaren utförligt skilnaden emellan detta slags kon- kurrens samt å ena sidan en blott lag-konkurrens (vid hvilken flere straffbud enligt sin lydelse äro tillämpliga å det brotts- liga förfarandet, men ett af dem omfattar detsamma från alla de sidor, som i straffrättsligt afseende äro af betydelse, och detta straffbud förty ensamt bör komma till användning) och å andra sidan den reella konkurrensen (flere brott, begångna genom flere särskilda handlingar). Författaren tillämpar här- efter resultaten af denna utveckling å en mängd exempel, hämtade från olika delar af straffrätten. Ehuru denna kasui- stik ansluter sig till den tyska rättens bestämmelser i ämnet, erbjuder den dock mycket, som äfven för svenska jurister är af intresse. I en följande afdelning upptager författaren till besvarande frågan om straffets utmätande vid den ideella kon- kurrensen. I öfverensstämmelse med flere andra nyare för- fattare frånkänner författaren de lege ferenda indelningen i ideell och reell konkurrens det inflytande å straffet, som straff- lagarna i allmänhet tillägga detsamma, och fordrar en likfor- mig behandling af alt slags konkurrens. De skäl, författaren bjuder för denna åsikt, synas oss öfvertygande. Mindre lyc- kad förefaller författarens deduktion af den rätta principen för konkurrensens bestraffning. Författaren ansluter sig här- vid till den s. k. juridiska kumulationsprincipen, enligt hvil- ken straffen böra läggas samman, och allenast den tillökning i deras intensitet, som uppkommer genom deras verkställande i ett sammanhang, utjämnas genom en motsvarande förminsk- ning i extensiteten. Särskildt lära svenska jurister ej finna sig tilltalade af denna teori. I ett land, enligt hvars konkur- rensregler straffets storlek ej röner något som hälst inflytande af den omständigheten, att det ena brottet blir straffadt tidi- gare än det andra, och hvarest man under en längre tid vant sig att betrakta detta såsom stämmande med sakens natur, torde en sådan teori ej äga stor utsikt att vinna anhängare. J. II—r. Bidrag till Sveriges officiela statistik. H), Kungl. Maj:ts Befallningshafvandes femårsberättelser. Ny följd, 5. Åren 1876—1880. Öfverstäthållare- Embetets Underdåniga Berättelse för Stockholms Stad. (Sthlm 1883.) För den, som vill studera utvecklingen af den svenska hufvudstadens kommunalväsen i alla dess olika grenar, är Öfverståthållare-ämbetets ofvannämnda berättelse en oumbär lig hjälpreda. Några viktiga delar äro här visserligen ute- slutna, nämligen krono- och kommunaluppbörden i Stockholm jämte stadens finanser, allmänna fattigvården samt allmänna hälso- och sjukvården, men härutinnan hänvisas till de utför- liga redogörelser öfver dessa ämnen, som förekomma i den af stadsfullmäktiges beredningsutskott utgifna berättelse angående Stockholms kommunalförvaltning, i Stockholms stads fattig- vårdsnämds årliga statistiska redogörelser för hufvudstadens fattigvård samt i förste stadsläkarens och hälsovårdsnämdens till kungl. medicinalstyrelsen afgifna redogörelse angående hälso- och sjukvården i Stockholm under sista femårsperioden. Dessa berättelser tillsammans bilda sålunda det hufvudsakliga materialet för ifrågavarande studium. Den föreliggande delen af den officiela statistiken är in- galunda en torr sifferredogörelse. Man finner här omväxlande och intressanta framställningar rörande mångfaldiga föremål, och grundliga upplysningar meddelas om ändamålet med och gången af de reformer, som under den afsedda perioden blif- vit genomförda. . Amnenas hufvudgruppering är följande: 1) Stadens all- männa beskaffenhet; 2) Stadens innevånare; 3) Näringar; 4) Kommunikationsanstalter, sjöfart, varubyten; 5) Kameralför- hållanden; 6) Politi, under hvilken rubrik falla de ojämförligt talrikaste och vidlyftigaste delarne. Särskildt intresse erbjuda redogörelserna för stadens äm- betsmyndigheter, undervisningsväsendet, bostadsförhållandena samt fromma stiftelser. Börande de sistnämda förekommer en synnerligen omfattande utredning, grundad på infordrade upp- gifter från stiftelsernas förvaltare. Framställningen är synnerligen redig och lättläst. Ett sakregister för lättande af forskarens möda hade ej varit öf- verflödigt. C. G. Montan, PROFNUMMER. NORDISK REVY. APRIL 1883. 5 Annuaire de législation française, publié par la Société de législation comparée. Première an- née. Paris. Cotillon et C:ie. 1882. Det jämförande rättsstudiet i Frankrike underlättas i hög grad af tvänne institutioner; en offentlig: den af Dufaure år 1876 i justitieministeriet inrättade Comité de législation étran- gère med dess rikhaltiga samling af utländska, delvis på sta- tens bekostnad till franska språket öfversatta lagar, och en enskild — som dock genom dekret af den 4 December 1873 blifvit »erkänd såsom établissement d’utilité publique» —, la so- ciété de législation comparée i Paris. Detta sällskap började sin literära verksamhet år 1869 med utgifvandet af sin fortfarande i 7 häften om året utkom- mande Bulletin*). Från och med år 1872 begynte sällskapet dessutom årligen utgifva en diger Annuaire de législation étran- gère, innehållande dels årliga lagstiftningsöfversikter från olika länder, dels öfversättningar af och redogörelser för utländska lagar. Då denna ursprungligen för fransmännens eget behof af- sedda publikation under hand vunnit betydlig spridning jäm- väl i utlandet, har sällskapet visat sina utländska ledamöter den artigheten att nu mera låta densamma åtföljas af ett bi- hang, innehållande årsredogörelse äfven för den franska lag- stiftningen. Ofvannämda första årgång af detta bihang om- fattar året 1881. Redogörelsen innehåller först en allmän öfverblick af fran- ska parlamentets arbeten under nämda år med en efter inne- hållet ordnad öfversikt af de behandlade lagförslagen; korta upplysningar visserligen, men om hvilka det är sant, som i företalet säges, att de icke kunna samlas utan långa och be- svärliga forskningar i Journal Officiel. Härefter meddelas i tidsföljd de viktigaste under året utkomna lagar, in extenso eller åtminstone till hufvuddragen anförda, försedda med upp- lysande anmärkningar och förklaringar af framstående franske rättslärde. Priset på ifrågavarande volym är för icke-medlemmar af sällskapet 3 fr.; l'annuaire de législation étrangère kostar 18 fr.; tidskriften 6 fr. I sitt slag synnerligen utmärkta, äro dessa publikationer värda den största uppmärksamhet inom alla länder. C. 0. Montan. F. Kleinwächter, Die Kartelle, Ein Beitrag zur Frage der Organisation der Volkswirtschaft. Ins- bruck, Wagner’sche Buchhandlung 1883. VIII + 245 ss. 5,20 M. En »kartell?» är en öfverenskommelse mellan industri- idkare inom samma yrke, som åsyftar dels att afpassa pro- duktionen inom yrket efter efterfrågan, dels att tillbörligen för- dela totalproduktionen mellan de särskilda producenterna. Dylika aftal, som förekomma inom de flesta grenar af storin- dustrien, kunna innehålla bestämmelser om storleken af hvarje fabriks produktion, om det lägsta försäljningspriset för fabri- kens alster, om jämnare fördelning af beställningar, som in- komma till de till kartellen hörande fabrikerna och slutligen om fördelning af marknaden mellan de i kartellen deltagande. Det är dylika företeelser, som i ofvanstående arbete behandlas. Då, af helt naturliga skäl, dylika aftal i regeln hållas hem- liga, har förf, haft mycket svårt att skaffa sig sitt material, som naturligtvis därjämte kan lida af brister, hvilka i följd af nämda hemlighetsmakeri äro svåra att upptäcka; en om- ständighet, som man, såsom förf, betonar, måste beakta vid begagnande af de resultat, hvartill han kommer. Förf, till- mäter kartellen stor betydelse; den har en eminent viktig uppgift inom näringslifvet att fylla, och den kan enligt förf:s öfvertygelse ges en sådan utveckling, att den blir lämplig härtill. Nämda uppgift är att afskaffa det anarkiska tillstånd, som f. n. herrskar inom näringslifvet. Och detta anarki- ska tillstånd är yttersta orsaken till den regelbundet åter- kommande öfverproduktionen och ty åtföljande handelskri- *) Under titeln: Table du Bulletin de la Société de Législa- tion comparée har nyligen utkommit ett förträffligt sakregister till årgångarne 1869—80 af ifrågavarande tidskrift. ser samt de lidanden, som arbetare och arbetsgifvare ha att i anledning häraf undergå. Förf, bekämpar nämligen den bland nyare nationalekonomer mycket utbredda åsikten, att en af de väsentligaste orsakerna till den sociala frågan vore tillvaron af privat egendom till kapital, och söker att i stället uppvisa, att den egentliga orsaken till det svåraste sociala onda består just i nämda anarkiska tillstånd i afseende å planmäs- sighet och ledning, hvari det moderna näringslifvet befinner sig. Botemedlet mot den sociala frågan skulle således ligga i kartellen. Dock betonar förf., att dennas n. v. utveckling gör det omöjligt att ännu på en längre tid kunna förverkliga denna uppgift. Kartellen synes f. n. vara af mycket begrän- sad lokalkaraktär. För att den skall kunna gifva tillbörlig ordning och planmässighet åt produktionen, måste den om- fatta alla industriidkare inom samma yrke i ett helt land. Dy- lika aftal måste vidare af lagstiftningen tillerkännas bindande kraft. Så länge detta ej skett, komma kartellerna fortfarande att vara föreningar af tämligen löslig beskaffenhet. Förf, for- drar dock mera än så, nämligen att staten skall tillerkänna de i kartellen deltagande monopol på tillverkningen. Missbruk af detta monopol kunde förekommas, om t. ex staten förbehöll sig att undantagsvis äfven meddela andra rätt att utöfva yr- ket. Följden af en sådan lagstiftning skulle enligt förf:s me- ning blifva en förening af alla till kartellen hörande fabriker och verkstäder till ett enda stort företag. Denna följd inne- bär dock för förf, intet afskräckande. Huruvida förf, i denna sin mening har rätt eller ej, är naturligtvis omöjligt att af- göra, då det ju är fråga om verkningarna af framtida ekono- miska inrättningar, angående hvilka man för närvarande har mycket ringa erfarenhet. Fördelningen af utrymmet på arbetets olika delar är nå- got oproportionerlig. Under det förf, anser sig kunna an- vända 87 sidor för att framställa sina skäl för den satsen, att den sociala frågans lösning ej är att söka i den privata ägan- derättens afskaffande, ägnar han åt själfva det egentliga fö- remålet för arbetet, »kartellen», blott 88 sidor (119—206). Sidd. 207—242 ha ingenting med kartellen att göra och borde därför af förf, utelämnats. D. D. Nys, Le droit de la guerre et les précurseurs de Grotius. 8:o. 4 fr. (Muquardt.) Marque, Etudes économiques et financières sur la rente fran- çaise hypothécaire. 8:o. 3 fr. 50 c. (Ghio.) Calvo y Marcos, Regimen parlementario deEspana en el siglo XIX: 1, 2. 4:o. 32 s. (Correo, Madrid.) Filosofi. Samuel Grubbes filosofiska skrifter i urval, ut- gifna af Axel Nyblæus och Reinhold Geijer. Femte bandet. Fenomenologi. Lund 1882. Med fenomenologi menar Grubbe läran om den sinliga er- farenheten. Metoden är analys af vår inre erfarenhet, ett fort- gående särskiljande af det, som vi finna nödvändigt, från det tillfälliga. Den visshet, som blir resultatet häraf, är endast en visshet om, att något för oss visar sig under vissa former, ej att äfven för ett annat medvetande det nödvändigt skulle framträda under dessa former. Denna uppfattning tillämpas bland annat på frågan om själens immaterialitet. Själen visar sig visserligen såsom immateriell för oss, men på fenomeno- logiens ståndpunkt kan ej — för att tala med Kant — striden mellan materialism och spiritualism afgöras. I allmänhet an- sluter sig Grubbe till Kant, men med vissa modifikationer från Schelling. Erfarenheten är en produkt af åskådning och tän- kande, men Grubbe synes vilja förvandla Kants stränga särhål- lande af dessa begrepp till en mer eller mindre afgörande gradskilnad. Den väsentliga motsatsen i världen är enligt ho- nom den mellan aktivitet och passivitet. De olika själsförmö- genheterna äro sålunda blott att betrakta som särskilda yttrin- gar af en i sin rot identisk intelligent aktivitet och passivitet. I sammanhang med denna skilnad är att märka en annan, som 6 PROFNUMMER. NORDISK REVY. APRIL 1883. Grubbe särskildt framhäfver, och som synes oss blott utgöra en tillämpning af hvad ofvan blifvit sagdt, nämligen att då Kant betraktar begreppen såsom förståndets yttringar, Grubbe däremot lär, att dessa finnas implicite i åskådningarna och att förståndets verksamhet inskränker sig till att genom generalisa- tion etc. höja dem till klarhet. Eller för att uttrycka det med våra egna ord: åskådningsförmågans yttringar äro begrepp i omedelbar förening med åskådningar, under det att förstån- dets yttringar äro begrepp, som af detsamma afsöndras från det omedelbara sammanhanget med åskådningarna. Men ser man bort från denna differenspunkt mellan Kant och Grubbe, och hvad den medför, samt en märkbar olikhet dem emellan i metoden, hvilken skulle kunna uttryckas så, att för Grubbe den inre erfarenheten allena lämnar en säker ut- gångspunkt för undersökningen, under det Kant ingalunda be- traktar den inre erfarenheten såsom mer viss än den yttre, följer den senare nästan ordagrant Kants framställning — hans särskiljande af sensationer och rena åskådningar, hans lära om de aprioriska begreppen och de grundsatser, vi med stöd af dem kunna bilda. Och måste vi erkänna, att klarhet och elegans utmärka denna Grubbes framställning. Hvad utgifvarnes ar- bete beträffar, ha vi särskildt att med tacksamhet omnämna den noggranna rubriceringen af innehållet, hvilken betydligt underlättar arbetets begagnande. A. B—n. Reinhold Geljer, Hegelianism och Positivism, studier med anledning af prof. M. J. Monrads "Tan- keretninger i den nyere Tid” m. m. I. Studier öf- ver Hegelianismen. Lund 1883. Universitetets årsskrift. Här föreligger en protest från Boströmiansk ståndpunkt mot Hegelianismens filosofi, såväl dess form som dess inne- håll. Anledningen till skriften är den kritik, prof. Monrad i ofvan nämda arbete från Hegeliansk ståndpunkt underkastat vår tids positivism, men docenten Geijer har äfven tagit hän- syn till ett senare betydande arbete af prof. Monrad, kalladt »Udsigt over den hoiere Logik». Först redogör förf, för sin uppfattning af filosofiens uppgift och metod i motsats mot den Hegel—Monradska, hvarvid han särskildt fäster sig vid Mon- rads uppfattning af positivismen såsom en rent logisk-historisk nödvändighet; denna står naturligen i full öfverensstämmelse med Hegels uppfattning af de historiska fenomenen såsom idéns egna nödvändiga utvecklingsstadier. Särskildt granskas denna uppfattning ur den synpunkten, att man på så sätt får det falska (t. ex. positivismen) till ett nödvändigt moment i det sannas egen utveckling. Därefter följer ett närmare ingående på den Hegelska lo- gikens grundtankar. Förf, söker uppvisa orimligheten i att för- neka motsägelsegrundsatsen och i att tro, det man kan vinna ett absolut genom sättande och upphäfvande af blotta relationer. Särskild uppmärksamhet ägnas åt förhållandet mellan den te- leologiska tendensen hos Hegel och den, som förf, anser utgöra den Hegelska logikens egentliga tendens, tendensen att ur en abstrakt, icke en konkret, möjlighet konstruera verlden. Slut- ligen söker förf, visa oss, att hela den Hegelska metoden, som gör anspråk på att vara rent apriorisk, endast genom ett inskjutande af dolda förutsättningar kommer till stånd, och att den därför på sin höjd och allenast har ett beståndande psykologiskt värde. Dess allmänna fel skall vara att i likhet med all panteism förblanda kunskapens utveckling med sakens egen och att utgå från den Spinozistiska satsen »Omnis de- terminatio est negation. A. B—n. K. Kroman, Vor Naturerkjendelse, Bidrag til en Matematikens og Fysikens Theori. Tilkjendt det kgl. danske Videnskabernes Selskabs Guldmedalje. Kjobenhavn 1883. Detta är ett betydande arbete, af stort värde. Dess ge- digna filosofiska innehåll står ej i strid med en ytterst popu- lär och klar framställning, hvilken gör arbetet särdeles njut- bart äfven för andra än filosofer af facket. I inledningen be- handlas kunskapens ändamål, medel och vilkor. Själfuppe- hållelsedriften utgör det primära, kunskapen förklaras såsom medel för denna. Medfödda äro förmågorna att bilda, repro- ducera, variera och värdera föreställningar. Förmedelst dessa förmågor förverkligas nu tvänne olika arter af kunskap, den aprioriska och den empiriska. Till den förra höra, såsom vik- tigast, matematik, logik och mekanik, till den senare natur- vetenskaperna. I första afdelningen ägnas därefter en omsorgsfull gransk- ning åt den matematiska kunskapens natur och visshet, med kritisk anknytning till Kants uppfattning. Därför lämnar förf, först en undersökning om det berättigade i skilnaden mellan analytiska och syntetiska omdömen. Författaren förnekar den icke, men tror ej, att gränsen är så skarp, som Kant menade. Han visar sedan upp, att matematiken ej är en rent deduktiv vetenskap, utan äfven induktiv, hvilket icke förhindrar, att hon är fullt logisk och nödvändig. Slutligen redogör förf, för sin uppfattning af grunden för matematikens, liksom logikens och mekanikens, visshet, och säges denna bero därpå, att de behandla själfskapade objekter, då däremot naturvetenskapen behandlar förefunna objekter. I ett följande kapitel om logiken visas denna egentligen utgöra en lära om slutandet, så att läran om begrepp och om- döme ej kan räknas till den egentliga logiken. I ett »Tillæg» lämnas ändtligen en kritisk värdering af de Riemann—Helm- holtzska teorierna om rum af n-dimensioner. Andra afdelningen: Kausalitetslagen (aarsagssætningen) är naturvetenskapernas princip, men kan ej till sin objektivitet bevisas, utan måste antagas, då af den alt vårt handlande och reala vetande äro beroende. Dock har lagen ej oinskränkt an- vändning, åtminstone icke en bevislig sådan öfver viljans hela område, och bemöter förf, i sammanhang härmed Mills lära om viljans determinerande. — Efter att därefter utförligt ha be- handlat de fysiska grundsatsernas natur och antal samt de fy- siska lärosatsernas undersöker han de fysiska grundbegreppens, materiens och kraftens natur. Det är detta kapitel, som närmast utgör svaret på den uppstälda prisuppgiften och innehåller en betraktelse öfver mekanism och dynamism och en undersök- ning af, hvad som kunskaps-teoretiskt sedt vunnits genom de begrepp af atomer, dynamider etc., som den moderna natur- vetenskapen infört. A. B—n. Historia. A. E. Nordenskiöld, Studier och forskningar, föranledda af mina resor i höga norden. Ett popu- lärt vetenskapligt bihang till »Vegas färd kring Asien och Europa». Första häftet. Stockholm 1883. F. & G. Beijer. Pris: 1: 50. Detta häftes innehåll utgöres till största delen af en af- handling af frih. Nordenskiöld om venetianerna Zenos så myc- ket omtvistade resor. Förf, anser beskrifningen därom för äkta och söker däri stöd för den åsikten, att den gamla nord- mannabygden på Grönland låg på östra kusten, och att sam- färdseln med Amerika ännu icke var afbruten mot slutet af det 14:de århundradet. Fullständigt synes oss dock ännu icke den af många förfäktade meningen, att man här har att göra med ett literärt bedrägeri vara vederlagd. Därtill tarfvas en noggrann utredning särskildt af den sällsamma berättelsens förhållande till Zieglers Scondia och Olai Magnis arbeten. Att den senares skildring af grönländarnes kajaker icke, såsom det heter (sid. 13, noten), grundar sig på Zenos ord, framgår af hans egen berättelse, att han redan 1509 sett dylika »lä- derfartyg» i Oslo. Det är icke »långt senare», (sid. 24), som »en missförstådd italiensk patriotism» på Zenos resor sökt stödja anspråk på äran af Amerikas upptäkt; redan i Marco Barbaros manuskript heter det, att Ant. Zeno si porto nel con- tinente d’Estotilanda, nell’ America settentrionale. Att Olai Magnis karta af 1539 skulle vara identisk med den i Basel- upplagorna (den latinska och tyska) af 1567 (sid. 34), är tils- vidare ett obevisadt antagande; kartan i ed. princips af 1555 är helt olika med den senare, och frågan kan endast lösas, om man lyckas upptäcka ett exemplar af den förstnämnda, i Venedig trykta. Påfven Gregorius IV har icke, såsom det uppgifves (sid. 49), omtalat Grönland i ett bref af 831; det förekommer blott i en senare förfalskad text, men saknas i PROFNUMMER. NORDISK REVY. APRIL 1883. 7 den äkta, sådan den är trykt tidigast hos Cæsar: Triapostu- latus Septentrionis (1642) och sedermera åtskilliga gånger. För öfrigt prydes afhandlingen af flere intressanta kartbilder; vi fästa isynnerhet uppmärksamheten å det vackra faksimilet af Claudii Clavi handskrift. H—e. Bryant und Gay, Popular history of the United states; cheap ed. Vol. I. 8. 15 sh. Guest, Origines celticœ. 2 vol. 8. 32 sh. Bazaine, Episodes de la guerre 1870—71. 10 fr. Picot, M. Dufaure, sa vie et ses oeuvres. 3 fr. 50 c. Af det på föranstaltande af k. tyska arkeologiska institutet genom E. Curtius och J. A. Kaupert utgifna stora kart- verket skall under loppet af april 2;a häftet utkomma med Bl. III-V1 (Athen —Peiraieus ; Athen—Hymettos, Ke- physa, Pyrgos). 16 mk. (D. Reimer). Literaturhistoria. Guomundur Porlaksson, Udsigt over de norsk- isländske skjalde ira 9:de til 14:de århundrede. Khvn. 1882. (Utg. af Samfundet til udgivelse af gammel nordisk litteratur). Ett högst behöfligt arbete har förf, här företagit sig, och han har — så vidt vi varit i tillfälle att bedöma det — ut- fört det samma i det hela taget väl. Framhållas bör (som förf, gör inl. s. 3), att det är de — i de tillgängliga källorna — uppgifna skalderna från den nämda tiderymden, med hvilka förf, sysselsätter sig. Hans afsikt är »at opregne og, for så vidt det har været muligt at skildre de skjalde og deres levned, der virkelig eller sand- synligvis har været historiske personer, og som omtales i mer eller mindre historiske værker, uden hensyn til, om der nu findes noget tilbage af deres kvad, eller om de vers, der tillægges sådanne skjalde, må anses for ægte eller ikke». I öfverensstämmelse härmed tar förf, med många, om hvilka det kan vara högst tvifvelaktigt, huruvida de verkligen diktat det. som dem tillskrifves, eller om de öfver hufvud diktat någon ting. Naturligen skulle det ha varit mycket önskvärdt att förf, utvidgat planen för sitt arbete därhän att i dyl. fall ingå på närmare undersökningar. Med rätta torde förf, ha valt den kronologiska indelnin- gen, ehuru den naturligtvis (som förf, påpekar inl. s. 5) med- för svårigheter och icke kan med någon säkerhet genomföras. Klart är att förf, vid de tidsbestämningar, han anför, i sht. under de första seklen, ofta måste sätta ett frågetecken eller ett »omkring», och om härvidlag en anmärkning bör göras, är det den, att förf, snarare är för mycket än för litet bestämd i sina uppgifter. Jfr t. ex. förf. s. 10 »...sv. konge Björn at Haugi, hvis levetid falder omkr. 830» med 0. Mon- telius: Sveriges Historia I. Sthlm 1877 sidd. 252, 256; — förf, s. 42 »Eirikr sigrsæli (+ 993)» med Montelius a. a. s. 257; — förf. s. 43 »slaget på Fyrisvold (988)» med Montelius a. a. s. 257; — förf. s. 145 »sv. konge Knûtr Eiriksson (dpd 1195)» med Montelius a. a. sidd. 382, 389. Jfr äfven förf. sidd. 127, 132 »Sorkvir Kolsson» med Montelius a. a. s. 376 »Sverker, hvilken enligt en föga tillförlitlig uppgift skulle varit son till Kol eller Erik Årsäll. En anmärkning — om ock obetydlig — kan göras där- emot, att förf, stundom upprepar det samma 2 ggr. i st. för att på ena stället hänvisa till det andra, som t. ex. sidd. 64 och 134 berättelsen om Ormr och Ingimundr vid ett bröllop (hvilket s. 64 är år 1120 och s. 134 år 1119). S. 96 säger förf, sig ej känna flere med tillnamnet »munnr» än porfinnr och Sigurör (no. kung). — I Sturl. II 270 namnes en pôrir munnr och i Landn. s. 268 en Ölver mudr (munnr). Att ett arbete af den art, som förf:s är, bör vara försedt med register, är naturligt och nödvändigt för dess använd- barhet, och tvänne sådana finnas: ett öfver skalderna och ett öfver de namngifna skaldeverken. Beträffande dessa bör an- märkas följ. I skaldeförteckningen fattas: Dadi skåld Bår- darson s. 38: Einarr Eyjôlfsson bverœingr s. 44; Eyvindr skâldaspillir s. 32—35; Eysteinn Valdason s. 631; Innsteinn s. 65; Sigvaldi iarl s. 56; samt en pôrâr s. 77 så vida ej denne skall vara den i registret anf. Skäld-pordr, hvilken eljest icke återfinnes. För flere af skalderna anföres blott en sida, oak- tadt de omnämnas på fl. st. (förf, kunde ju, då flere sidotal anföras för samma skald, med fet eller spärrad stil ha ut- märkt det viktigaste). Så saknas t. ex. för porfinnr munnr sid. 59; —f. Griss Sæmingsson s. 70; —f. Hallarsteinn s. 81; —f. Sighvatr pordarson s. 81 och 93; —f. Bersi Skåld-Torfuson s. 93; —f. Bärdr svarti s. 124; —f. Tindr Hallkelsson s. 128; —f. porgeirr porvaldsson s. 136; —f. Guåmundr Galtason s. 156. I förteckningen öfver skaldeverken saknas: Eysteinsdråpa [?] s. 126— Grissvisur s. 70— Jônsdrâpa s. 143— Magnus- dräpa [?] s. 125— Sigurdardräpa [?] s. 126— Skjaldardräpa s. 11— Strutharaldsdräpa [T] s. 15— Svala s. 65 - Södulkolluvi- sur s. 85— porsdräpa s. 11— pörsdråpa [?] s. 20— pörsdråpa [7] s. 67. Af oanmärkta tryckfel vilja vi påpeka endast följ. S. 64:16 st. I 520, läs I 20; s. 162:23 st. 1148—50, läs 1248—50; s. 98:22 är någonting utfallet frf. »bevarede». I registr. läs: Bjarni Hallb-son 95— Björn Hitd. 76—78— Guôbrandr Gests- son 150, 169— Hafliôi Höskuldsson 170— Halldörr skvaldri 126— 127— Kålfr prænski 13— Klaufi böggvir 62— 63 — , Oddi h. litli 139— Ormr öframi (jfr Sn. E. III. 316) — Ospakr Glûmsson 87— borgils Oddason 134— borkell svartaskåld 73— périr jökull 159— ,160— porolfr (skåld) 59—; Aôalsteins- dråpa 27 — Tömasdråpa (Olafs) 161— 0xarflokkr 132. Rolf Arpi. Sigurd Müller, Handbok i Verldsliteraturens Historia. Öfversatt från danskan och bearbetad för svenska förhållanden af Carl von Friesen. Stockholm 1883. Ofvanstående lilla arbete har till syfte att gifva lärjun- gen en öfverblick öfver den allmänna literaturhistorien. Öfversättaren anser äfven, att boken lämpar sig såsom ett repetitorium för universitetsstudierna, men härför är väl arbe- tet både för kortfattadt och framför alt för litet vetenskapligt uppstäldt. Däremot passar det ej illa till att meddela de för- sta elementen af allmän literaturhistoria, hvilka äro nödvän- diga äfven för dem, hvilka endast studera svensk literatur- historia till den utsträckning, som är nödvändig för erhål- landet af betyget approbatur i filosofie kandidatexamen vid vårt universitet. Omdömena äro i allmänhet goda, några till och med mycket goda, författaren har i det hela lyckligt skilt på det som bort medtagas och det som bort uteslutas, och anmälaren skulle ej tveka att rekommendera arbetet så- som en hjälpreda vid de akademiska studierna, såvida det ej led af en tyvärr ytterst betänklig brist: osäkerhet i uppgif- terna. Man råkar fel på hvarje sida, ofta kanske obe- tydliga, men ej sällan af gröfsta slag, röjande en rent af för- vånande okunnighet. I anledning däraf kunna vi ej annat än önska att den första upplagan af arbetet snart måtte ersättas af en andra, där dels dessa fel rättas, dels äfven framställ- ningen i dess helhet i vissa punkter omarbetas i mera hi- storisk riktning. I förväntan därpå har anmälaren till de studerandes tjänst i Pedagogisk Tidskrift rättat de mest i ögonen fallande felen. H.SS. Eduard Engel, Geschichte der Weltliteratur in Einzeldarstellungen. Band I. Geschichte der Franzö- sischen Literatur. Leipzig 1883. Sällan torde väl en serie hafva börjat på ett mera olyck- ligt sätt. Denna s. k. literaturhistoria utgör ett bland de mera bedröfliga alstren af den skönliterära, ästetiserande skriftställarverksamhet, som ännu tyvärr ej utdött. För- fattaren är i saknad af all historisk uppfattning, och tyckes tro, att man skrifver literaturhistoria genom att här och där af- gifva några ästetiska omdömen om de historiska företeelserna. Jodelles tragedier affärdas naturligen med några föraktliga ord angående deras tråkighet. Du Bartas omnämnes ej ens. 8 PROFNUMMER. NORDISK REVY. APRIL 1883. förmodligen därför, att hans poesi ej fallit Herr Engel i sma- ken. Samma brist på historisk uppfattning röjer sig i upp- ställningen af arbetet, där t. ex. Ronsard behandlas i det 14:de kap., men Regnier i det 12:te. D’Aubigné har förmodligen va- rit svår att placera, och förf, har därför valt utvägen att öfverhoppa denne den franska renässancens kanske störste skald. Denna försumlighet har han dock på ett lyckligt sätt godtgjort genom att ägna ett helt kapitel åt Olivier Basselin, ehuru det borde vara bekant, att de honom tillskrifna dik- terna härröra från en långt senare tid. Samma grund- lighet ådagalägges i valet (detta torde vara det riktiga ordet) af årtal, ehuru dessa dock någon gång slumpa till att blifva riktiga. Så anför han åren för åtta af Corneilles pjäser. Sex äro visserligen oriktiga, men två äro riktiga, och det är ett glädjande faktum, att le Cid befinner sig bland de utvalda. Med rörande kärlek har förf, tillägnat sitt opus åt sin maka, Paulita Dolores, men därvid har han dock haft den oförsynt- | heten att påstå, att arbetet vore en frukt af deras “årslånga | gemensamma studier“. Mot detta sätt att anfalla en värnlös ; kvinna måste vi dock inlägga vår gensaga. Noel Auguste, Histoire abrégée de la langue et de la littérature françaises. Paris. Delalain. [1882]. VIII + 524 S. 8:0. Eu fransman med vanlig skolbildning har i regeln godt reda på sitt lands literaturhistoria för de tre sista århundradena, sämre känner han renässanstidehvarfvet, hvad där bortom ligger känner han vanligen ej alls. I öfverensstämmelse här- med vet han gemenligen intet om sitt språks historia, då dess flesta och största evolutioner ligga bortom anno 1500. Man kan a priori inse, att detta beror på det sätt hvarpå literatu- rens och språkets målsmän i skolorna — och till en del vid fakulteterna — lära eller äro i stånd att lära, och ofvan an- förda arbete af en professeur de rhétorique au lycée de Ver- sailles aflägger ett ojäfaktigt bevis härpå. Boken duger till något för den nyare tiden — den nyaste har ej kommit med . men aftager i värde ju längre man går upp i tiden, ända till dess den blir obrukbar för de första århundradena (till omkring 1400). Författaren begagnar såsom källor föråldrade eller po- pulära framställningar, hälst Demogeot och Nisard, och bristen på personliga studiei’ i det afhandlade ämnet narrar honom in i mångfaldiga de elementäraste fel. Några få må blott anföras såsom exempel. S. 48 börjar ett kapitel om Les jongleurs et les trouvères; i hela kapitlet finnes ej ett ord om les trou- vères. S. 57 nämnes Crestien de Troyes såsom författare till Perceval le Gallois, men ej till andra verk, dock äfven nämda därsammastädes. S. 69 uttalas en besynnerlig uppfattning af assonansen. S. 71 citeras ett språkprof af den helige Bernhard; det är väl bekant, att hans predikningar redigerades först på latin och betydligt senare öfversattes till franska. S. 74 an- föres ett språkprof af Maurice de Sully; ännu vet kritiken ej, hvilken af de minst 16 handskrifter, som innehålla hans pre- dikningar och som till dialekt och datum skilja sig väsentligt, står originalet närmast. Det kunde till och med vara tänkbart, att detta var latinskt. I framställningen af språkhistorien före- komma ännu mycket svårare fel. Det må vara nog att erinra därom, att författaren på god tro s. 22 anför efter Roquefort, att franskan för att få växlande ändelser (!) undertrykt lati- nets ständiga us, um och sålunda fått bon af bonus, nul af nullus, haut och altier (!) af altus, agneau af ablativen agno (sic) o. s. v. Om Diez’ och hans skolas arbete vet förf, intet, och dock framhåller han i företalet såsom det viktigaste i ar- betet de språkhistoriska partien. Det är smärtsamt att se så- dana machverk gå under franska lärares namn i en tid, då ut- märkta franska vetenskapsmän gjort sig så högt förtjänta af forskningen i sitt lands äldre literatur och språk. Johan Vising. Englische Studien VI, 1. Innehåller bland annat en sakrik recension af Eduard Schwan öfver Landmans i New-Shakspere- Society’s Transactions 1880-82 intagna uppsats “Shakspere and Euphuism (omarbetning af en äldre uppsats af samme förf.), hvilken kan sägas vara epokgörande för denna in- galunda oviktiga fråga. Landman uppvisar där, att inom den engelska poesien funnos vid denna tid tvänne riktningar, hvilka ofta sammanblandats; italianismen och guevarismen, ur hvilken senare euphuismen utvecklade sig. Denna här- ledde sig således från Spanien (Guevara), ej från Italien såsom man hittils antagit. Dess kännetecken äro: ett öfverdrifvet användande af den retoriska figuren (ej af troperna såsom hos italianismen), hvilket visar sig i satsernas utförda parallellism, antiteser och retoriska frågor, vidare begagnande af alliteration och assonans samt slutligen liknelser hämtade från antiken och naturhistoriska författare, särskildt från Plinius. Alla dessa kännetecken böra samfäldt finnas för att göra stilen euphuistisk. Någon begreppslek som hos de italienske concettisterna, eller några vidunderliga metaforer såsom hos gongoristerna förekomma här ej. Shakspere var aldrig euphuist, och — med undantag af ett eller par enskilda yttranden — karrikerade han aldrig denna stilriktning, hvilken före århundradets utgång full- ständigt besegrats af italianismen. Schwans recension för- håller sig i flere fall supplerande till Landmans afhandling, Anglia VI, 1 innehåller flere uppsatser iliteraturhistoria, så af Leonhardt Über die Quellen Cymbeline’s, där förf, kommer till det resultat, att endast Boccaccio och Holinshed lämnat stoffet till Shaksperes stycke; Lange Chaucers Einfluss auf Douglas, hvari uppvisas, att Douglas i alla sina dikter (ej blott i Palace of Honour) stod under Chaucers inflytande; Uhleman en jämförelse mellan Chaucers House of Fame och Pope’s efter- bildning Temple of Fame; slutligen en af Leicht skrifven upp- sats Die Alliter. Metra des Boetius, hvari förf, gentemot Hartmann kommer till den åsikten, att den metriska delen af den saksiska öfvers. af Boetius ej härrör från konung Ælfred. Französische Studien IV, 1. består af en särdeles redigt skrifven afhandling af Uthoff om Nivelle de la Chaussée, där förf, synbarligen tagit Marenholtz' förträffliga molièrebiografi till mönster. Behandlingssättet är mönstergilt, och är full- komligt filologiskt med försmående af den ästetiska ballasten. Uppgifterna förefalla särdeles säkra, ehuru vi ej varit i till- fälle att kontrollera dem. Utrymmet nekar oss att denna gång redogöra för inne- hållet i öfriga literaturhistoriska tidskrifter. I nästa nummer skola vi dock söka fylla denna brist. Nyutkomna arbeten. Geschichte der italienischen Litera- tur von Adolfo Bartoli I, 2.; Niebelungenstudien von Henning-, Life and works of Robert Greene vol. II—IX. ed Grosart. Beovulfskvädet af F. Rönning; Deutschlands Urteil über Mo- lière von C. Humbert. Gesch. d. deutschen Lit. von Brenning. Dessa skola utförligare anmälas i nästa nummer. H. S. Cauello, U. A. La Vita e le opere del trovatore Arnoldo Daniello. Edizione critica corredata delle varianti di tutti i manoscritti, d’un’ introduzione storico-letteraria e di versione, note, rimario e glossario. Halle. Niemeyer 1883. VI + 283 S. 8:o. Vapereau, G. Eléments d’histoire de la littérature fran- çaise contenant; I. Une esquisse générale de l’histoire de la littérature française; II. Une suite de notices sur les époques, les genres et les principaux écrivains avec un choix d’extraits de leurs ouvrages. Tome premier. Des origines au règne de Louis XIII. Paris. Hachette. 1883. VII + 395 S. 3 fr. Klassiska språk. Julius af Sillen, Platons Teaitetos, öfversatt med anmärkningar. Upsala 1882. - En svensk öfversättning af ett grekiskt eller romerskt ar- bete är nu mera en sällsynthet, sedan denna form för akade- miska disputationer kommit ur modet och det af Hjertas förlag föranstaltade öfversättningsföretaget afstannat. Bland de förf., som i Hjertas publikationer fått plats, tager Plato det största utrymmet, i det icke mindre än 4 af hans smärre skrifter, näml. Apologien, Kriton, Symposion och Phaidon jämte hans stora verk om staten där inrymmas i Dalsjös öfversättning. För dem, som endast genom öfversättningar äga kännedom om Plato, torde därföre här nämda öfversättning af Platos viktigaste kunskaps- teoretiska arbete erbjuda tillfälle till en så väl kvantitatift som kvalitatift god kännedom om den grekiske filosofens läror. PROFNUMMER. NORDISK REVY. APRIL 1883. 9 Öfversättningen, som är gjord efter den sista kritiska re- censionen af Schanz, skiljer sig från Dalsjös genom en mera konsekvent sträfvan att återgifva originalets lediga samtalston. Om det i allmänhet möter stor svårighet att öfversätta en klas- sisk författare så, att en med originalspråket ohekant läsare kan genomgå honom utan att oupphörligt stöta på osvenska vändningar och skrufvade uttryck, så är denna svårighet, då det gäller en öfversättning af Plato, dubbelt kännbar. För- fattaren har tydligen nedlagt mycken möda på åstadkommande af en läsbar svensk text, och vi tro, att han i detta afseende betecknar ett erkännansvärdt framsteg. De vidfogade anmärkningarna innehålla dels sakförklarin- gar, dels redogörelse för några textförändringar, som förf, vid- tagit. Dessa anmärkningars form tyckas gifva vid handen att förf, närmast afsett att gagna dem, som sysselsätta sig med filosofiska studier; en längre anmärkning behandlar förhållan- det mellan Protagoras och Herakleitos och vänder sig mot de försök som gjorts att ur Teaitetos bevisa sammanhanget mellan bådas läror. Till sist angifvas de viktigaste nyare arbeten, som af handla Teaitetos. H. Bt. I den af W. Deecke och C. Pauli utgifna samlingen »Etru- skische forschungen und studien» utkommer med snaraste ett af prof. Sophus Bugge författadt häfte af dels språkligt, dels arkeologiskt innehåll; f. n. under tryckning. Romanska språk. M. Schweisthal, Essai sur la valeur phonétique de l’alphabet latin, principalement d’après les gram- mairiens de l’époque impériale. Paris, E. Leroux 1882. 110 s. 8:o. 5 Fr. Georges Édon, Écriture et prononciation du latin savant et du latin populaire, et appendice sur le chant dit des Frères Arvales. Volume orné de neuf planches dont deux hors texte. Paris, E. Belin 1882. 10 Fr. K. Sittl, Die lokalen Verschidenheiten der lateinischen Sprache mit besonderer Berücksichtigung des afri- kanischen Lateins. Erlangen, Deichert, 1882. 2,80 M. Att i den mån det ännu är möjligt gifva en fullständig bild af det latinska språket, sådant det lefde på folkets läppar, har en tid bortåt varit föremål för lifliga bemödanden. Ehuru man i alla detaljer väl knappast kan vinna full visshet, är dock företaget ej alldeles så omöjligt, som det vid första tan- ken därpå gärna vill förefalla. De mångfaldiga upplysningar som af grammatici från olika perioder ofta lämnas med en precision i uttrycken, som man af dem knappast kunde vänta vid beskrifning af munnens rörelser för ljudens frambringande, föra ett godt stycke på vägen till detta mål, som det ej blott för latinare ex professo är af stor vikt att uppnå. Äfven för dem, som arbeta inom den romanska språkforskningens vida område, är det ett önskningsmål att lära känna utgångspunk- ten för de språk, som inom den moderna tiden utgöra en fortsättning af latinet. Herr Schweisthal har i sitt arbete, såsom man redan finner af dess titel, gjort till sin uppgift att med hufvudsaklig led- ning af de grammatiska verken från kejsarperioden ge en säker ledning för hvarje särskildt språkljuds verkliga uttal. Han har således skarpt begränsat sig såväl med afseende på sina använda källor, som äfven på det resultat, han söker att vinna. Kvantitet och aksent, som utgöra så viktiga delar af det talade språket, har han lämnat åsido och endast sökt så noga som möjligt ange bokstäfvernas valör. Ehuru man måste skänka honom alt erkännande därför, att han klart och öf- versiktligt samlat de viktigaste upplysningar, som hans källor lämna, kan man dock ej säga, att han verkligen gjort alt, som däraf kunnat göras, eller att han gjort det så väl, som det varit möjligt. — Hans arbete, som genast omfattades med lifligt intresse, har redan på flera håll blifvit anmäldt och stundom ganska fördelaktigt. Den al bans recensenter, som i sin anmälan nedlagt mesta innehållet, är Dr E. Seelmann i »Zeitschrift für die österreichischen Gymnasien», November’ 1882. I sammanhang härmed annonserar han som snart utkom- mande ett arbete af honom själf, »Die Aussprache des Lateins nach physiologisch-historischen Principien». Af den bekant- skap, man i nämda anmälan gör med denne författare, föran- ledes man att med mycket intresse afvakta hans egen publi- kation. Han visar sig nämligen vida bättre förberedd för sin uppgift än Herr S.. hos hvilken ban påpekar ganska allvar- samma misstag, hvilka dels bero på missförstånd af de latin- ska texter, han användt, dels, och mest, på bristande insikt i allmän fonetik. Men det är ej blott från direkta uppgifter hos latinska lärde, mau får en ledning för kännedomen om latinets uttal. Den rika inskrifts-literaturen, af hvilken betydliga och väl ordnade samlingar redan äro tillgängliga i Corpus Inscrip- tionum, lämnar därtill värdefulla bidrag, som äro af så myc- ket större betydelse, som man i en stor del däraf får upplys- ning om de obildades uttal och de tendenser, som där fram- träda. Deuna literatur har Herr Édon sökt tillgodogöra sig, liksom han äfven för sitt arbete begagnat den rika fond af mer eller mindre speciella undersökningar i ämnet, som redan blifvit gjorda. Han har således utgått från en mycket vidare bas än Herr S., hvartill kommer, att han, som titeln anger, äfven sysselsätter sig med romarnes skrift och dess historia. Hans verk omfattar således mycket, som ej ingick i planen för det förstnämda, och är äfven mycket intressantare. Mau får der periodvis ordnade exempel på ljudöfvergångar och växlingar, som t. ex. Schuchardt i sin »Vokalismus des Vulgär- lateins» mera oordnadt meddelat. Kvantiteten och aksenten, deras karaktär och modifikationer upptaga en stor del af boken och belysas med talrika exempel. Verket afslutas med en kronologi öfver de förnämsta latinska grammatici, register öfver använda handskrifter och nyare arbeten, samt tvänne innehållsförteckningar. Redan de rikhaltiga och värdefulla bipartierna skänka således ett ej obetydligt värde åt detta arbete, som skulle vara en verklig önskesak, om det äfven i redogörelsen för latinets uttal vore fullständigt och motsva- rade billiga fordringar. Men i detta hänseende lemnar det dessvärre mycket öfrigt att önska. Denna del af arbetet är mycket knapphändig och nästan vårdslös. Förf, tyckes antaga, att i de allra flesta fall de latinska språkljuden fullständigt motsvaras af de franska, och man kan ej i hans arbete spåra något bemödande att för sig själf utreda, huru ljuden fram- bringas. Samma brist på fonetiska förstudier, som i det förra arbetet gjorde sig märkbar, framträder äfven här ganska bjärt. Så t. ex. sid. 253 vid tal om gruppen gn, som ej alltid bildar positionslängd, förklarar han visserligen riktigt detta därige- nom, att de båda konsonanterna tillsammans ange en enda artikulation, men tillägger föga vetenskapligt, att det ljud, som därmed afses, är den för italienskan och franskan egen- domliga nasal, som också betecknas med gn, men omöjligen kan beskrifvas. Lika lättvindigt, men ej alltid i sak lika lyckligt, affärdar han i allmänhet alla fonetiska frågor. Med detta arbete är således lösningen af frågan om latinets uttal föga främjad, ehuru det visserligen länge nog kan behålla ett visst värde för de varierade upplysningar, det lämnar vid sidan af denna uppgift. Med det rikhaltigare material, som under de senaste åren stälts till forskarnes förfogande, har äfven begäret väkts att på olika sätt tillgodogöra sig detsamma. Tanken att kunna utreda det äldre Italiens dialektala förhållanden och att sam- manfatta och ordna de olikheter, som utmärka de eröfrade provinsernas latinska tungomål från hvarandra, är visserligen ej alldeles ny, men har dock först på senaste tiden kunnat betraktas som utförbar. De rika samlingar af latinska in- skrifter, som nyss blifvit gjorda från det romerska kejsardö- mets alla delar, tyckas härvid böra lämna god ledning. Det är också härifrån som Dr Sittl hämtat sin idé, att karakteri- sera det latinska Italiens dialektala skiftningar och ange de olika fonetiska företeelser, som man med ledning af inskrif- terna kan spåra i de utanför Italien liggande provinserna. Som en sådan sammanfattande öfversikt förtjänar hans arbete ett tacksamt erkännande. Med mycken raskhet och efter en ganska bestämd metod framställer han, alteftersom hans ma- terial ger vid handen, flera eller färre ljudöfvergångar och reduktioner såsom särskildt tillkommande någon viss del af latinets område, eller åtminstone där först uppträdande. Se- nare hälften af hans arbete omfattar det afrikanska latinet, 10 PROFNUMMER. NORDISK REVY. APRIL 1883. hvarefter boken afslutas med ett ganska vidlyftigt register. Visserligen kan man ej utan reservation antaga som faktiskt gifna alla de olikartade resultat, förf, ansett sig vinna. Där- till äro de stundom bygda på altför knappa förutsättningar, ty inskrifterna kunna dock ej användas som vetenskapligt underlag annat än i den mån, man abstraherar bort alt, som kan förklaras som tillfälligt och ej äger stöd i ett tillräckligt antal säkra intyg. Exempelvis förefaller detta ej vara nog beaktadt för de fall, som anges vara specifikt romerska. I själfva Rom är tillgången på inskrifter störst, och mycket kan därföre i dem förekomma, som skulle visa sig äga sin fullkomliga motsvarighet äfven på andra håll, om man däri- från hade större antal gamla urkunder. — Nya hjälpkällor öf- verskattas lätt i början, innan de blifvit sofrade och samvets- grant värderade. Ett sådant öfverskattande af de resultat, inskrifterna ännu kunna lämna, torde vara den svagaste sidan af detta icke utan talang utförda arbete, som har karaktären af en raskt tagen ansats och, liksom många andra arbeten af sådan art, kanske snart tränges i bakgrunden af efterföljande, där den första ifvern styrts af en mera kritisk omsikt. Obs. — Först sedan ofvanstående redan var inlämnadt till redaktionen, har anmälaren haft tillfälle att taga kännedom af den vidlyftiga och stränga resencion af Dr Sittl’s arbete, som i sjette bandet af Gröber’s Zeitschrift finnes meddelad af Herrar G. Meyer och H. Schuchardt. Af deras många och all- varsamma anmärkningar får man en ny maning att endast med mycken varsamhet begagna sig af nämda arbete och ej utan föregående kritik godkänna de i detsamma framlagda resultaten. P. A. G. K. Kühn, Zur Methode des französischen Un- terrichts. Ein Beitrag zur Reform des sprachun- terrichts und zur Überbürdungsfrage. Wiesbaden 1883, 48 s. 8:o. Ofvanstående skrift, som härmed framträder i en något omarbetad form, sedan den förra året utgifvits såsom program, är ett uttryck för den sträfvan att reformera språkundervisningen inom skolan, som alt mer och mer gör sig gällande i Tyskland. Förf, fordrar liksom Vietor i sin Eng. Grammatik och i upp- satsen »Schriftlehre oder Sprachlehre» i Zeitschrift für neufran- zösische Sprache und Litteratur (III s. 43 ff.), att man vid un- dervisningen skall utgå från ljudet och ej från skriftecknet. Förf, vill icke införa något vetenskapligt fonetiskt studium i skolan, men betonar, att om lärjungen redan vid den första språkundervisningen lärde sig, huru hvarje ljud frambringas, och i hvilket förhållande ljuden stå till hvarandra, skulle man genom omsorgsfull öfning kunna åstadkomma en säkrare och riktigare prononciation, än nu i allmänhet är fallet genom in- lärande at en mängd hvarandra motsägande uttalsregler. Un- dervisningen i grammatik borde också mer än nu är fallet skilja mellan hufvudsak och bisak och icke belasta lärjungens minne med många mindre väsentliga undantag, som i stället under läsningen af franska arbeten kunde påpekas. Undervisningen borde i de lägre klasserna koncentrera sig kring en läsebok, och under läsningen först ett riktigt uttal, sedan en på uttals- läran bygd formlära och slutligen syntaxen inöfvas. Vid stu- diet af syntaxen anser förf, icke olämpligt att undantagsvis ingå på den historiska grammatiken, försåvidt lärjungens eftertanke därigenom väckes och han bättre förstår grunden till det moderna språkbruket. Inlärandet af ur sitt sammanhang lösrykta ord eller fraser är att förkasta. I de högre klasserna skulle sedan vidtaga studier af enskilde författares arbeten, hufvudsakligen moderna, för att det lefvande språket rätt måtte inläras. Förf, visar sedan, huru han önskar, att läseboken skall vara beskaffad, och huru han tänker sig att grammatikundervisningen skall utgå från densamma. Utrymmet tillåter oss icke att när- mare ingå på de åsikter, förf, härvid framställer. I ett och an- nat fall torde man vara tveksam, om förf, alltid träffat det rätta, och om han icke delvis förbisett, att språkundervisningen i skolan har jämte sitt mål att meddela en grundlig kännedom i språ- ket också det, att meddela en någorlunda öfversiktlig kännedom af literaturen. En och annan uppgift är också faktiskt oriktig, såsom då förf. s. 12 vid je vaux och chevaux vill hänvisa lärjungen för förklaringen af dessa ord till det bekanta fak- tum, att det i franskan funnits och finnes en tendens att för- stumma l i vissa fall — något som ingenting här har att göra — eller när han för att förklara tout’s böjlighet eller oböjlig- het framför adjektiva därmed jämför uttryck som tes nouveau, venus, hvilket från den moderna grammatikens synpunkt vis- serligen kan vara riktigt, men innebär ett misskännande af den enkla historiska förklaringen för tout’s böjlighet i detta fall. Men om man också i vissa punkter kan vara af olika me- ning med förf., har den lilla skriften så många riktiga tankar och goda praktiska anvisningar, att den måste högeligen rekom- menderas till alla, som meddela undervisning i lefvande språk och som intressera sig för, att en altmer af behofvet påkallad reform på detta område träder i verket. H. v. F. Literaturblatt für germanische und roma- nische Philologie 1883, 1. Anmälan af Försters ed. af Aiol et Mirabel und Elie de Saint Grille af Bartsch med anmärkningar af Neumann. Bland viktigaste anmärkningar äro följande, hvarvid vi tillåta oss inom [ ] vidfoga några observationer. För N. Pr. Charlon, Evain etc. (och därmed i analogi bil- dade antain, putain') återupptages Diez förklaring Gr II3, 48, Jahrb. V, 411. Carlum etc. aksentuerade såsom modernt fr. album, pensum. [Jfr. Neumann zur Laut- und Flexionslehre s. 116]; autrui, lui, cui ej af etyma med w, men det ursprung- liga u > Ü under inflytelse af följande i; nd > ni prendent > prenent etc. genom en falsk uppfattning af stammen i vissa former, ej genom ljudenlig öfvergång. [Jfr? dock samma öf- vergång i vulgl. Schuchardt Vok. I, 146, och i sic. Archivio Glott. II, 148]; chalt vid sidan af ljudlagsenligt chielt, och valt äro att förklara genom analogi med resp, chaloir, chaloie, valoir etc.; mal vid sidan af mel genom analogi med mal i sammansättningar [så också Cornu i Romania 1878, 355]; -al vid sidan af -el från lärda ord [så Lücking Mund. 98]; puis < postea, urspr. poisse(s) (i Passion); prov. poissa. Poisse: pois >puis som ore: or. Neumann får i dessa anmärkninga- tillfälle inlägga en protest mot Suchiers yttrande (Literatur- blatt III. 465): »Dieses Verhalten (att i den moderna normandi- skan chie (carus) skulle förekomma utan r vid sidan af hier) beweist, dass die vielbehauptete Ausnahmslosigkeit der Laut- gesetze keineswegs überall zutrifft». På grund af sådana dubbelformer i dialekterna har man ingen anledning, säger Neumann, att anse principen om ljudlagarnes undantagslöshet osäker. Förklaringen är här gifven genom satsfonetik : -ie framför konsonantiskt börjande ord, -ier framför vokaliskt, sedan utjämning på olika sätt, hvarvid å ena sidan chie, å andra hier kvarstått. Schoppe: Ueber Metrum und Assonanz der ch. de Geste »Amis et Amiles» anm. af Neumann. [Jfr. anmälan af Darmesteter i Revue critique 1883. 93]. H. v. F. D. F. Knudsen og N. Th. Wallem, Nyere franske forfattere i udvalg. Med oplysende anmærk- ninger. Christiania. Cappelen. 1882. 106 S. 8:o. Samlingen, som är uteslutande af pedagogiskt intresse, är väl gjord och att anbefalla för mera försigkomna elever i våra skolor, hvilka kunna hinna några sidor extra pensum. Äfven för studenter, som vilja sätta sig en smula in i Frankrikes modernaste literatur och språk är boken godt användbar. J. V. Jäger, Julius. Die Quantität der betonten Vocale. Heil- bronn. Henninger. 1883. (Französische Studien herausgege ben von Körting und Koschwitz IV, 2). IV F 68 S. 8:o. Joret, Ch. Des Caractères et de l’extension du patois nor- mand. Etude de phonétique et d’ethnographie suivie d’une carte. Paris. Vieweg 1883. XXXII + 211 S. 8:o. Ett höge- ligen intressant och väl gjordt arbete af stor betydelse för den franska historiska språkforskningen. Ulrich, J. Rhätoromanische Chrestomathie I. Oberländische Chrestomathie. Texte, Anmerkungen und Glossar. Halle. Nie- meyer 1883. VIII + 275 S. 8:o. Vollmöller, Karl. Octavian. Altfranzösischer Roman nach der Oxforder Handschrift Bodl. Hatton 100 zum ersten Mal herausgegeben. Heilbronn. Henninger. 1883 (= Altfranzösische Bibliothek herausgegeben von Dr W. Förster III). XIX + 160 S. 8 0. PROFNUMMER. NORDISK REVY. APRIL 1883. 11 Germanska språk. N. Linder, Regler och råd angående svenska språkets behandling i tal och skrift. Stockholm [1882. (Aftryck ur »Fråga mig om allting»). Ofvanstående lilla skrift af en för sin nitälskan om svenska språkets rykt känd förf, skall utan tvifvel, i följd af den re- diga uppställningen och de i allmänhet goda råden, blifva en kärkommen och nyttig handbok särskildt för de många, som behöfva en vägledning för att uttrycka sig logiskt och bildadt på sitt modersmål vare sig i skrift eller tal. Den vetenskap- lige språkforskaren må från sin ståndpunkt kunna visa, att mycket, som för den allmänna uppfattningen gäller såsom »ologiskt och obildadt» är fullt berättigadt såsom öfverens- stämmande med de lagar, som språket under sin utveckling följer. Men likafullt måste man anse det sträfvandet berät- tigadt att från ett literärt utbildadt skriftspråk, ett allmän- giltigt högre talspråk aflägsna en mängd nybildningar, hvilka just därför att de medföra afvikelser från den tanke, man hit- tils plägat inlägga i orden och ordförbindelserna, och från dessas gällande snitt och klang, måste förefalla den stora mängden »ologiska och obildade», så länge till dess de möjligen så fäst sig i det lefvande, fria talspråket, att de gifvit de äldre bildningarna en föråldrad prägel. Vi skola med ett ex. belysa hvad vi härmed åsyfta. Så länge man ännu i det vår- dade föredraget sade: mig bör (= tillkommer) göra, var det högst berättigadt att såsom alldeles ologisk och obildad ute- sluta från skrift- och det högre talspråket vändningen jag bör göra — liksom än i dag för en svensk, som brukar mig synes, det norska jeg synes (= tycker) måste förefalla mycket olo- giskt —; men sedan jag bör blifvit så allmänt gängse i det fria talspråket, att mig bör fick en föråldrad klang, då måste också till slut åt den förra vändningen burskap gifvas i skrift- och det högre talspråket. Redan af hvad vi här anfördt framgår, att vi åt de nya bildningarna tillerkänna rätten att lefva och förkofras i det fria samtalsspråket. Och ett sådant medgifvande är nödvändigt. Där, om någonstädes, måste språket få lefva sitt fria, naturliga lif; därifrån måste ju en väl långsamt verkande men dock ständigt föryngrande inver- kan på riksspråket utgå, så framt man ej skall komma därhän, att- t. ex. vårt nuvarande svenska riksspråk stelnar till ett »dödt språk» liksom latin och sanskrit. Vi måste därför an- se det som ett öfvergrepp af förf., då han (s. 46) yttrar: »Fel- aktiga pronominalformer äro i samtalsspråket mycket gängse, t. ex. »-n», »-an», »-en», »-na» (för honom, henne)...». Vi in- lägga en liflig gensaga mot detta ingrepp på det fria sam- talsspråkets rätt och tillika mot utdömandet af de, såsom Rydqvist (SSL. TI, 536) med fog yttrar, »så ypperliga medlen af -n och -na, så förmånliga för stilens lätthet, smidighet och sammanträngning, med ett så afgjordt företräde framför den släpande dativen honom och henne, synnerligast i vers tung och besvärlig». Det är ju föröfrigt just riksspråkets former honom, henne som äro de ursprungligen »felaktiga», nytjade som ackusativer i stället för -n och -na. Bland andra samtals- språkets pronominalformer utdömer förf, här ock inget (för in- tet). Åfven detta förefaller oss mycket litet på sin plats. Det fordras, synes det oss, ej stor framtidsblick för att inse, att den helt naturliga analogibildningen inget såsom neutrum till ingen en gång skall uttränga den från den nuvarande gramma- tikens synpunkt oregelbundna bildningen intet. Och hvad ondt vore väl däri? Som bekant har intet fått sin nuvarande form i följd af en analogibildning efter neutrala pron. på -t; af inte blef intet efter mycket, litet o. d. (intet kan sålunda sägas vara »felaktigt» af liknande skäl som inget). Men uppenbart är, att detta blott är en nödfallsutväg, som ej kan i längden rädda den gamla formen inte som neutral pronominalform (som adverb åter lefver inte, som bekant, med friskt lif och håller på att uttränga icke). Ett varnande exempel på, hvart sträfvandet att bekämpa språkutvecklingen till sist leder, lämnas af Schlyters helt nyss antagna skrifsätt inte för intet, för hvilken förändring en svår och farlig missuppfattning af språkutvecklingens lagar och af den enskildes rätt öfver språket ligger till grund. Vi tillägga än ett ord rörande inget och intet: man försöke i sitt samtalsspråk säga intet för inget, och man skall straxt finna, huru stelt och onaturligt ens tal klingar. Hvad göres mera vitne behof? S. 42 framställer förf, anmärkningar mot åtskilliga »i tal och skrift förekommande felaktiga eller mindre lämpliga for- mer af subst. med slutartikel». Flere af dessa anmärkningar förefalla oss mindre befogade. Akademin, filosofin m. fl. dy- lika former synas oss, långt ifrån att böra utdömas, tvärtom böra äfven i vårdad skrift erkännas fullt jämbördiga med de långsläpiga formerna på -ien. De förra formerna äro ock bil- dade i öfverensstämmelse med den alt från forntiden gällande regeln, att den efterhängda artikeln mister sin vokal efter sub- stantiv på -i. Ögona för det långsläpiga ögonen är en så na- turlig och allmän analogibildning efter rikena, att denna förstnämda form ovilkorligen bör tillerkännas rätt att lefva i samtalsspråket, o. s. v. S. 51 uppställer förf, böjningen rödja, rödde, rödt såsom mönstergill, men anmärker: »I stället för dessa grammatiskt riktiga former nytjas ofta röja, röjde, röjt, hvilket dock egent- ligen är ett verb med helt annan betydelse». Rödde, rödt äro dock numera döda former; ett sträfvande att återinföra dem är] därför alldeles oberättigadt (jfr ofvan om inte för intet) och måste ovilkorligen misslyckas. Röjde och röjt äro helt naturliga och så godt som allmänt erkända nybildningar efter den nya infinitiven röja af rödja; Rydqvist har ock, som be- kant, gifvit dessa former röjde, röjt burskap. Vi gå nu att göra några anmärkningar vid rättstafnings- läran. Förf, lutar åt »nystafningen», men den tillämpning, han gör däraf, är väl godtycklig. Så kunna vi ej annat än beklaga, att förf, ej antagit nordiska rättstafningsmötets regel att alltid teckna jä för je. Icke lär mången läsare vara nöjd med »regler och råd», enligt hvilka man skall skrifva järf men djerf; tjärn, spjärna men jern, hjerna; fjäll, tjäll, spjäll, spjäl- ka men hjelp, hjelte, bjelke; bjärt, mjärde men hjerta, fjerde; bjässe men hjessa. Sådana råd måste ju medföra den fullstän- digaste osäkerhet vid stafningen. Hvem kan väl, utan att ständigt och jämt slå upp i förf;s bok, stafva ett enda ord med ljudförbindelsen jä rätt efter förf:s regler? Dessa är det nämligen omöjligt att lära sig utantill. För ettdera måste man besluta sig; antingen att stafva alla de anförda orden med je i öfverensstämmelse med Svenska Akademin, eller med jä i öfverensstämmelse med nordiska rättstafningsmötet. Förordan- det af föråldrade skrifsätt som sjel, hemta, helsa, för hvilka grunder anföras, hvilkas haltlöshet längesedan blifvit uppvisad (se Hazelius, Om rättstafningens grunder), bidraga ej att åt förf:s råd rörande rättstafningen gifva nödigt anseende. — Att för riksspråket endast erkänna ett å-ljud, tecknadt än med å, än med 0, är, enligt vår mening, att göra våld på det faktiskt be- stående uttalet. — Att bland högsvenskans »omkring fyratio språkljud» upptaga »ett s. k. tje-ljud», som beskrifves som »t med följande hårdt j», är mycket oegentligt. Som bekant, finnas bland de bildade tvänne uttal af ord som tjäna, känna, dels med tje-ljud (det mot j svarande enkla frikativa ljudet), dels med t -]- tje-ljud (det enda af förf, beskrifna uttalet), i hvilket senare fall tvänne språkljud höras. S. 24 säger förf., att »den stundom förekommande formen Sverge kräfver egentligen låg ton (gravis) på första stafvel- sen», hvadan Sverige förklaras vara rättast. Förf, förbiser här, att, då det bildade talspråket genom en högst naturlig ljudutveckling af Sverige skapat formen Sverge, som utträngt den förra formen, denna form Sverge ock är berättigad till inträde i skriftspråket, alldeles oberoende däraf att i andra tvåstafviga ord på -je, såsom de af förf, anförda Börje, svärje, aksenten är en annan. Ingenting är föröfrigt i svenskan van- ligare, än att tvåstafviga ord med samma slutstafvelser hafva olika aksent: t. ex. axel och axel, dunkel och nyckel, tapper och papper, sägen och egen. I kapitlet om »oriktiga sammanskrifningar» är förf., efter vår mening, alt för ifrig anhängare af sönderdelningen, hvar- emot så väl bruket som goda teoretiska grunder tala (jfr Noreen i Nordisk Tidskrift för 1879). Skrifsätt som allt jämt, i fall, å nyo m. fl. kunna gärna få maka åt sig för altjämt, ifall, ånyo. Mot det numer alldeles orimliga skrifsättet alls köns hade en bestämd gensaga bort göras. Inom interpunktionsläran anmärka vi, att föreskriften om kommas utelämnande framför indirekta frågesatser endast synes grunda sig på ett subjektivt tycke hos förf. 12 PROFNUMMER. NORDISK REVY. APRIL 1883. I trots af de anmärkningar, vi nu framstält, anse vi, som ofvan nämts, förf:s skrift på det hela taget vara ett godt och nyttigt arbete, som dock kunnat blifva ännu bättre, om förf, velat skänka mera erkännande åt den pågående språkutveck- lingen samt åt sträfvandena att förbättra vår rättstafning. L. Fr. Leffler. Amund B. Larsen, Oplysninger om Dialekter i Selbu og Guldalen, (Særaftryk af det kgl. norske Vidsk. Selsk. Skrifter 1881). 42 sidd. 8:o. Chr. Vidsteen, Oplysninger om Bygdemaalene i Sondhordland. Bergen 1882. 123 sidd. 8:o. Pris 1,15. Den norska dialektliteraturen är i betraktande af ämnets ovanligt rikhaltiga beskaffenhet synnerligen fattig. Detta väc- ker onekligen förvåning, då man vet, dels att den lifskraftiga norska nationen minst af alt saknar sinne för och kärlek till det specifikt nationella, dels att Norge en längre tid under detta århundrade haft en verklig storhetstid i språkvetenskap- ligt afseende. Men icke desto mindre är det ett beklagligt faktum, att ännu så länge har vetenskapen just icke mycket mera att förtälja om Norges dialekter, än hvad den genom en enda mans, visserligen outtröttliga, forskningsarbete fått veta. Men hur framstående forskare Ivar Aasen än må vara, har han dock, helt naturligt, icke mäktat i lika mån tillgodose alla sidor af den stora uppgiften, ja han kan icke fritagas från att genom den praktiskt-nationella riktning, han bidragit att gifva åt »maalsagen», hafva i icke obetydlig grad skadat de rent ve- tenskapliga intressena. Det är därför med den största glädje, man på sista tiden märker en mängd tecken till ett annat för- hållande än det ofvan antydda. En »Forening for norske dia- lekter og folketraditioner» bildades 1881 under ledning af Nor- ges mest framstående språkmän, ett fonetiskt alfabet utarbe- tas af prof. Joh. Storm, och första häftet af föreningens blif- vande tidskrift »Norvegia» lär snart vara att förvänta. Den out- tröttlige samlaren stipendiat Hans Ross har under tryckning ett vidlyftigt anlagdt och ytterst innehållsrikt supplement till Aasens ordbok. För de i förhållandena mera initierade har det ej häller varit obekant, att man i hr A. B. Larsen hade en ut- märkt dialektkännare, särskildt rörande Ostlandet, och att man från hans hand kunde vänta sig intressanta och strängt veten- skapligt hållna upplysningar om de af Aasen skäligen styfmo- derligt behandlade östliga dialekterna. En profbit ur sina samlingar har han meddelat i ofvan citerade lilla afhandling, som redogör för »Ligedannelse» (kånå kona, vuku vecka o. d.), apokope och böjning i den synnerligen intressanta Selbu-dia- lekten samt i Guldalen (Sondre Throndhjems amt). Förf, ka- rakteriserar själf sitt arbete såsom en »sammenstilling af exemp- ler», hvarur han »uddrager ingen resultater». Detta uppoff- rande af ämnets intressantaste sida må in casu vara berätti- gadt, ja prisvärdt, men nog går väl förf, för långt, när han motiverar sin återhållsamhet med att påstå, det man ej får utdraga några resultat, förr än man fått »kundskab om, hvad der ikke findes på hvert enkelt Sted», ty utan tvifvel kunna många säkra slutsatser göras, oberoende af denna, visserligen betänkliga, lucka i ens kunskap. I alla händelser är man förf, högeligen tacksam för det värdefulla och framför alt pålitliga material, han gifvit. Ljudbeteckningen är så god, den öfver- hufvud med för handen varande typografiska resurser kunnat blifva. Hr Vidsteens afhandling förflyttar oss till Vestlandet, bland hvars dialekter han till behandling företagit en hel grupp, den söndhordske, hvars både ljud- och böjningslära han framställer. Gentemot en förf., som så oförbehållsamt som hr V. bekänner sin brist på »filologisk dressur» och sin bristande insikt »spe- cielt i fonetiken», vore det en orättvisa att nagelfara med, hvad i rent vetenskapligt afseende brister. Den, som så vackert an- vänder sin »knapt tilmaalte fritid», förtjänar blott uttryck af tacksam erkänsla, specielt därför att han känt sin begränsning och i stället för att lämna quasi-vetenskap helt enkelt skänkt oss en materialsamling. Om dennas fullständighet och exakthet vågar jag ej yttra mig, då de västlandska dialekterna äro mig så godt som fullständigt obekanta. Större precision vid reg- lernas affattning hade varit önsklig. Att ljudbeteckningen är skäligen ofullkomlig, märker man lätt. Uppställningen af böj- ningsläran följer troget Aasen. Åtskilliga språkprof afsluta det hela. Ad. N-—n. Wilh. Braune, Gotische grammatik mit eini- gen Lessteücken und wortverzeichnis. Zweite auflage, Halle 1882. Det torde vara svårt att inom våra dagars grammatiska literatur uppleta ett arbete, som bättre än ifrågavarande mot- svarar de fordringar, man kan ställa på en elementargrammatik, afsedd för universitetsstudier. Dess reda i uppställningen, pre- cision i uttrycken, exakthet i uppgifterna äro öfver alt beröm, Också har den lika allmänt som hastigt vunnit erkännande och insteg vid universiteten, hvarom bland annat den omständig- heten vitnar, att redan efter två år en andra upplaga blifvit behöflig. De i denna nya upplaga vidtagna förändringarna äro icke af någon genomgripande beskaffenhet — och dylika voro icke behöfliga — men de äro samtliga att betrakta såsom af- gjorda förbättringar. Här må blott några af de viktigaste på- pekas. I § 1 anföras nu de gotiska originaltyperna; i trans- skriptionen är v utbytt mot w, kv mot 4, hv mot en ligatur af h och », i sammanhang hvarmed några nya paragrafer tillsatts (59, 63 och 41 anm.) Nya äro också § 94 anm. 5, § 141 anm. (jfr § 15), § 163 anm. (jfr § 97), § 175 anm. 2, § 176 anm. 3, § 179 anm. 4 samt en inledande öfversikt öfver deklinatio- nerna (§ 83—88). Slutljudslagen är modifierad i enlighet med Kocks artikel i Z. f. d. A. XXV, 226 ff., och äfven till andra af ve- tenskapens allra nyaste resultat (t. ex. åtskilliga af Kluges ar- tiklar) har på vederbörliga ställen nödig hänsyn tagits. Num- reringen å de svaga konjugationerna har ändrats till öfverens- stämmelse med den i Sievers’ Ags. gramm. vidtagna. Litera- turförteckningen är fullständigad genom anförande af nyaste uppsatser, ordförteckningen tillökad, så att den nu äfven kan användas såsom register till grammatiken; o. s. v. — Några smärre ofullständigheter eller oegentligheter må här tillåtas mig att påpeka. § 7, anm. 3 bör tilläggas vribus = *vrêpus, fsv. rrah, ags. vrE o, d. vråd, jfr isl. råse m., ræ da f. (Bugge, Bezz. Beitr. III, 114). § 15, a bör tilläggas hnûpô (isl. hnu^a, Bugge, Sv. Landsm. IV, 158 f.) och biûhts, däremot bör ûhtwô, ûhteigs föras öfver från a till b. § 20 borde väl icke baitrs anföras som ett säkert ex. på ai = ä. Att användandet af y för gre- kiskt v vid transskription skulle »den wahren sachverhalt ver- dunkeln», förstår jag ej, då ju grek, v uttalades som y redan långt före Kr. f. § 54 identifieras got. b i t. ex. sibun, som är bilabialt, med franskt v, som är labiodentalt; got. b är i stäl- let = spanskt b eller b i vissa trakter af Tyskland. § 81 anm. 1 bör tilläggas fragibtim (jfr § 56 anm. 4); i samma § anm. 2 är väl uttrycket, att st assimileras till ss, bra oegentligt. § 108 anm. tolkas aühsunns (1 Cor. 9, 9) såsom adhsuns i stället för det sannolikare auhsnuns, såsom Kluge (Beitr. VIII, 115) och Osthoff (M. U. IV, 313) vilja. § 161 anm. uppfattas det i Luk. 1,29 förekommande hveleiks (Braune har tryckfelet hveleiks) som skriffel för hvileiks; detta troligen med orätt, ty jfr isl. hvilikr med lång vokal i första stafvelsen; från den senare for- men med kort vokal torde däremot det fsv. hulkin, holkin utgå. S. 35, rad 2 står: a. 3 läs: a. 4. Ad. N-—n. I Svenska fornminnesföreningens tidskrift n:r 14 märkes bland annat S. Boije: Runforskningar i Södermanland sommaren 1882; förf, ger rättelser till en mängd runristningar och meddelar upplysningar om tre nyupptäkta, näml. vid Ytterstene (Trosa landsförsamling), Tystberga kyrka (obetydlig) och Grinda (Spel- viks socken; mycket intressant). J. Nordlander: Mytiska säg- ner från Norrland. I Nordisk Tidskr. for Filologi VI, Z förekommer en af 0. Hoppe författad utförlig och skarp recension af 0. Brenners Altnordisches Handbuch. Därsammastädes har Kr. Nyrop på- börjat en intressant redogörelse för »Nyere folklore-litteratur», specielt i Italien. I Bezzenbergers Beiträge VII, 4 söker John B. Bury i en djärf men idérik liten artikel lämna exempel på »anlautende nasale durch a, a vertreten» (etymologier af Artemis, Attika, Athen, Amazones, Ares m. m.). Nästa häfte af Paul-Braunes Beiträge kommer att bland annat innehålla en artikel af Kluge om urgerm. gg, hh, kk, dd, tt, bp, bb, PP, ff- PROFNUMMER. NORDISK REVY. APRIL 1883. 13 Tredje häftet af Arkiv för nordisk Filologi kommer att in- nehålla: A. Kock, Ordförklaringar; F. V. Norelius, Antecknin- gar om språket i Lucidors »Helicons Blomster» o. a. skrifter från 15- och 1600-talet; G. Storm Om Jomsvikingasaga; Fr. Leff- ler om kår-hög; S. Bugge Textkritik till Rigsbula och Hyndlu- Ijôo’; Ad. Noreen om hustru m. m. Första h. af B. II kommer att meddela en längre afhandling af J. Hoffory, »Oldnordiske konsonantstudier». Ad. N—n. Af »Norges gamle love», till hvars fortsatta utgifvande stortinget 1882 beviljade medel, är 4:de bandet lagdt under prässen. Supplementerna till l:sta bandet äro redan trykta, men verket, hvars utgifvare är prof. Gust. Storm, utkommer knappast förr än nästa år. Af landsmålsföreningarnas tidskrift, Svenska landsmålen, äro två större nummer, som bilda slutet af årgången 1882, nämli- gen Ad. Noreens Ordlista öfver dalmålet (12 ark) och Pryta' komedi Gustaf I (8 ark), nära färdiga och komma i slutet af termi- nen att utdelas. Den nya årgången 1883 torde komma att börja i september med Bohlin, Folktoner från Jämtland (2 1/4 ark, redan trykt) samt Schagerström, Vätömålet i Boslagen (5 ark). Un- der arbete äro ytterligare en redogörelse för landsmålsförenin- garna 1872—1881; en samling språkprof Från södra Sverge; Ven- dell, Bunömålet samt ett häfte smärre meddelanden, som utom en mängd längre och kortare recensioner innehåller Vidskep- liga föreställningar hos ålandska allmogen, Läsningar för sjuk- domar m. m. ur rättegångsprotokoll. Folkvisor upptecknade i Värmland, språkprof från Västergötland, Uppland och Luleå, folketymologier m. m. Kand. H. v. Feilitzen har för tidskrif- ten utarbetat en öfversikt af Italiens dialekter. Herr C. J. Svensén från Kalmar län hade, biträdd af J. An- dersson i Häckenäs, J. Johansson i Bergsäng, G. Jonsson i Skeppnetorp och A. H. Sandström från Öfver-Kalix, vid inne- varande riksdag väkt motion om ett årligt understöd af 3,150 kr. för tidskriften Svenska landsmålen, och har denna motion nyligen af riksdagens båda kamrar bifallits. De ökade till- gångarna skola i första rummet användas att utvidga tidskriftens volym till 30 ark (480 sidor) för år utan höjning i priset, samt därjämte något anspråkslöst arvode lämnas till författare och utgifvare. (Landsmålsföreningarna i Upsala firade lördagen den 17 mars en fest på Gillet, hvartill äfven allmänheten ägde till- träde. Föredrag på folkmål förekommo från Gotland, Ånger- manland. Uppland, Södermanland, N. Kalmar län, Småland, Halland och Skåne, därjämte fiere visor samt folkdansar (huf- vudsakligen från Västergötland). Docenten Lundell medde- lade resultaten af de hittills gjorda undersökningarna om förekomsten inom olika länder fr. o. m. Indien och Tibet t. o. m. Sverge och Danmark af sagan om »den kloka flic- kan» (Bondeson nr 71). Som föreningarnas gäster voro sär- skildt inbjudna med sina damer universitetets kansler, prokan- sler och rektor, landshöfding Hamilton, professorerna Holm- gren, Nyblom, Richert och Leffler, docenterna Noreen och Tamm, bibliotekarien R. Bergström samt dr J. V. Broberg från Stock- holm och friherre G. Djurklou, af hvilka dock många varit för- hindrade att komma. Festens officiella del varade från kl. 7 till kl. 10 och vid den samma närvoro omkring 450 personer. En redogörelse för Upsala-föreningarnas fester och allmänna möten 1881—1883 kommer att ingå i tidskr. »Svenska lands- målen», där allmänheten således kan göra eller förnya bekant- skapen med folkliteraturen, sådan den vid dessa tillställningar återgifvits.) . Lll. Vid innevarande riksdag hade Hr A. Hedin väkt motion om ett årligt anslag af 2,500 kr. till ett fast docentstipendium för slaviska språk vid Upsala universitet med skyldighet att meddela offentlig undervisning i ämnet. Motionären framhöll vikten af kännedom om slaviska språk, särskildt ryska, ur språk- lig, historisk, politisk och kommersiell synpunkt. Ehuru denna motion vid innevarande riksdag ej vunnit kamrarnes bifall, är det tydligt, att det ej kan dröja länge, innan ett så trängande behof, som det af tillfälle till undervisning i slaviska språk, hvilka ligga specielt oss så nära, måste fyllas. I sammanhang med ofvanstående kan meddelas, att docenten Lundell f. n. ger ett kollegium för begynuare i rysk grammatik med läsning och öfversättning, och att denna kurs räknar sex deltagare, däri- bland fyra akademiska lärare. Matematik. Acta mathematica, journal redige par G. Mit- tag-Leffler. Då redaktionen nu för första gången går att fästa läsarens uppmärksamhet på företeelserna inom den matematiska lite- raturens fält, därvid ledd af den åsikten, att man i ett öfver- siktsblad mindre bör sträfva efter att lämna exposéer af publi- cerade af handlingar — hvilket på ett område sådant som ma- tematikens både på grund af deras stora antal samt fram- ställningens individuella natur möter större svårigheter än på de flesta andra vetenskapers — än snarare ange hvad man i första hand vill rekommendera såsom läsvärdt, så är det sär- skildt lyckligt att kunna få börja med en publikation, som i högsta grad väkt uppmärksamhet såväl genom sitt uppträdande som genom sin art: Acta Mathematica. Genom Borchardts död sommaren 1880 hade alla Tysklands matematici af rang lidit en stor förlust, alldenstund de i hans Journal, åt hvars utgifvande han egnat en del af sin vetenskap- liga verksamhet med en förkärlek och framgång, som i intet stod efter grundläggarens, Crelles, varit vana att finna en he- drande och rekommenderande plats för de afhandlingar, hvar- igenom de trängt sig fram i främsta ledet bland de i denna vetenskap täflande nationerna. Att antalet af de efter denna tid utgifna volymerna minskats så mycket, beror endast af bristande tid hos den deras nuvarande förste man, som därefter utom sina många andra uppdrag äfven fick sig ålagdt att hafva högsta öfverinseendet öfver den berömda jurnalens utgifvande. I Frankrike hade de författande vetenskapsmännen lidit en liknande förlust genom Lionvilles död, hvarefter hans tidskrift ingalunda fick eller kunde påräkna att få njuta sitt forna anseende. Hufvudsakligen voro de alltså hänvisade till Comptes rendus, där ej alla och bland dem de förnämsta analystema lika gärna som förr gjorde sina besök. Frågan, hvar skola vi nu publicera, fick därföre i båda landen nästan samma svar: ej mera så lätt hemma hos oss själfva, samt ej i Tyskland, liksom å andra sidan ej i Frankrike. Sällan, om ens någonsin, har väl sålunda ett tillfälle så gifvit sig själft samt mera gynn- samt än just då att grunda en ny tidskrift, om möjligt på neu- tral mark, där de kunde uppträda utan att exponera sin natio- nella och ömtåliga värdighet. Men blott ett tillfälle, om än så gynnsamt, leder ej till resultat. Därför fordras ock någon, som både vill och kan begagna det. Den som kände med sig, att han kunde drista komma fram med ett sådant förslag samt med hopp om framgång, visste ock, att han skulle fylla ett kändt och erkändt behof. Ehuru vetenskapliga undersökningar och publikationer äro eller borde vara af den natur att vara obero- ende af land och folk, kan man dock såsom nordbo ej annat än i högsta grad glädjas däröfver, att planens upphofsman var en svensk, samt att företaget blef nordiskt, sålunda ock afsedt att blifva en ny länk i den civilisationens kedja, som förenar oss med de andra kulturfolken. Huru lifligt och varmt upp- hofsmannens förslag omfattades af H. M. konungen och andra i norden, därom talar första häftets förord tillräckligt. Huru gynnsamt hans förslag upptogs vid de stora universiteten, där- om vitna de redan publicerade afhandlingarna, liksom ock nam- nen på dem, från hvilka man i närmaste framtiden har att vänta uppsatser. Lägger man härtill den omsorg om själfva redak- tionen af afhandlingarna som utlofvats, att lämna alt i så ut- arbetad form att det kan njutas af hvar och en som ägnar sig däråt, och hvarom man redan haft tillfälle att på det hela taget 1) öfvertyga sig, så lämnar det hela intrycket af en lika omsorgsfullt utförd som snillrikt uttänkt plan. Efter ett föregående profark under förra året jämte ett för- sta häfte, har redaktören detta år hunnit utsända ej mindre än ytterligare tvänne stora häften, ett ytterligare bevis för behofvet af denna nya tidskrift. De utgifna häftena innehålla I: 1. Théorie des Groupes Fuchsiens par H. Poincaré. 1) Blott om en bland dem kunde man önska, att den alt igenom varit fullständigt analytiskt behandlad, ej blott, såsom mot slutet, tagen resonemangsvis, 14 PROFNUMMER. NORDISK REVY. APRIL 1883. Zur Theorie der Leibrenten von C. J. Malmsten. Eine Annäherungsmethode im Probleme der drei Körpei’ von Hugo Gyldén. Das Problem der Configurationen von Th. Reye. I: 2. Die Hexaeder- und die Octaëder- Configurationen (126 163) von Th. Reye. Sur les fonctions uniformes d’un point analytique (x, v) par P. Appel. (Tvâ afh.) Développements en série dans une aire limitée par des arcs de cercle, par P. Appel. Zur Theorie der Quadratischen Reste, von Ernst Schering. Sur une groupe de théorèmes et formules de la Géométrie énumérative, par H. G. Zeuthen. Sur un théorème de M. Hermite, par E. Goursat. I: 3. Mémoire sur les Fonctions Fuchsiennes, par H. Po- incaré. Note sur les intégrales Eulériennes, par L. Bourget. Altså ett innehåll lika omväxlande som värdefullt. A. S. Mineralogi och Geologi. Archibald Geikie, Text-book of Geology. London 1882. Oaktadt det stora antal läroböcker i geologi, som för när- varande användas, torde man dock kunna säga, att en fullt tillfredsställande lärobok af större omfång icke funnits att tillgå, sedan den tid då C. F. Naumann utgaf sin »Lehrbuch der Geognosie». Att med den hastiga utveckling, som den geologiska vetenskapen undergått, detta sistnämnda arbete nu skall vara i flera afseenden föråldradt, faller af sig själft. Under sådana omständigheter måste man med tillfredsställelse hälsa utgifvandet af Geikie’s Text-book, hvilket arbete före- faller oss synnerligen lämpligt såsom handledning vid studiet af allmän geologi. Säkerligen skall äfven den med vetenska- pen mera förtrogne hafva mycket att lära ur detta förträffliga arbete. På något öfver 900 sidor har förf, lyckats samman- föra det viktigaste af ämnet, hvilket han delar i 7 afdelnin- gar. I den första afhandlas såsom inledning den kosmologi- ska geologien eller jorden betraktad som himlakropp. Den andra innehåller hufvudsakligen petrografi, hvarvid förf, på ett synnerligen förtjänstfullt sätt redogjort äfven för den mi- kroskopiska undersökningsmetodens viktigare resultat. Tredje afdelningen omfattar den dynamiska geologien, hvilken förf, synes behandla med synnerlig förkärlek. Fjärde afdelningen innehåller arkitektonisk geologi och den femte en kort fram- ställning af den paleontologiska geologiens principer. Där- efter öfvergår förf, i sjätte afdelningen till den historiska (stratigrafiska) delen af ämnet, hvarvid kort men öfversiktligt redogöres för hvarje geologiskt systems förekomst och utbred- ning inom olika världsdelar, så långt densamma hittills är känd, hvarjämte viktigare ledfossil afbildas. En kanske altför kortfattad framställning af den fysiografiska geologien inne- hålles i sista afdelningen. Förf:s stil är alltigenom synnerli- gen elegant och klar och det så utomordentligt rikhaltiga materialet på ett förträffligt sätt ordnadt. Genom rikedomen på allmänna, stundom originella synpunkter, hvarigenom i synnerhet förra hälften af arbetet är utmärkt, blir framställ- ningen oaktadt mängden af fakta aldrig torr eller tröttande. Många af vetenskapens modernaste resultat hafva i detta ar- bete blifvit införlifvade med läroboksliteraturen; så äro t. ex. Challenger-expeditionens geologiska arbeten på sina ställen omnämda. I allmänhet kan man säga att arbetet blifvit full- ständigt fördt fram till slutet af 1881. 435 träsnitt, till stor del nya och i allmänhet goda, äro insatta i texten. ‘ Hj. Sj. W. C. Brögger, Über krystalle von Thorium; »Zeitschrift für krystallographie etc.» VII, 5, 1883. Enligt författarens undersökning kristalliserar metalliskt thorium i reguliära systemet i kombination af oktaedern och kuben. Mätningen af de ytterst små bläckformiga kristallerna, som för obeväpnadt öga tedde sig såsom ett fint, grått pulfver, skedde dels med en Fuess goniometer modellen II, dels under mikroskop, och utgör ett vackert bevis på, huru långt man med de moderna instrumentella hjälpmedlen i denna riktning kan komma. Hj. Sj. | Amund Helland, Om Islands Jökler og om Jökelelvens Vandmengde og Slamgehalt. Archiv for | Mathem. og Naturvid. Bd. 7 haftet 2, 1882. | De iakttagelser, for hvilka författaren här redogör, äro | af synnerligen stor geologisk betydelse. Efter att hafva på- pekat, att de geologer, som förut berest Island, nästan en- dast sysselsatt sig med studiet af vulkanerna och deras pro- dukter,, oaktadt Europas vidsträktaste isbräer finnas på ön och inbjuda till glacialgeologiska studier, redogör förf, i förra afdelningen af sitt arbete för flera af de större jöklarna. I senare delen anställer förf, på grund af direkta iakttagelser öfver älfvarnes vattenmängd och slamhalt beräkningar öfver bräernas inverkan på sitt underlag och storleken af den gla- ciala erosionen. Beträffande de siffror, hvartill förf, kommer, nödgas vi hänvisa till arbetet själft och vilja här endast nämna, att resultaten af förf:s beräkningar äro sådana, att äfven den mest ifrige anhängare af glacialerosionen däraf bör finna sig tillfredsstäld. Hj. Sj. S. A. Sexe, Alte Strandlinien und glaciale Schliff- flächen im Strandgürtel. Arkiv för Mathem. og Natur- vid. Bd. 7, haft. 2. 1882. Förf, vänder sig i detta arbete mot den åsikten, att strandlinierna äro utgräfda genom inverkan af hafsvattnet och således skulle beteckna det förra vattenståndet, och särskildt däremot att någon språngvis skeende höjning af landet ägt rum. För att bevisa, att hafsvattnet icke har något erode- rande inflytande och således ej kan åstadkomma strandlinier, påpekar förf- att glacialrefflor förekomma i själfva vattenbry- net och anger 127 ställen i närheten af Kristiania, där han iakttagit detta förhållande. Ehuru ref. ej anser, att strand- linierna kunna anföras såsom bevis för en ryckvis skeende stigning af landet, är ref. dock benägen att tro, att förf, dragit för vidtgående slutsatser ur sina observationer, och att hans sätt att resonera, då han pekar på glacialrefflorna såsom evi- denta bevis mot hafsvattnets erosionsförmåga, icke är för kritik oåtkomligt. Hj. Sj. Kemi. F. L. Ekman, Studier öfver sötvatten och deras analys. I. Chameleonmetoden. (Ôfversigt af K. Vet. Akad. Förh. 1882 N:o 5 sid. 3.) Om bestämning medelst chameleonmetoden af organiska ämnen i vatten och dessas betydelse för dricksvattens användbarhet. (Aftryck af »Helsovårds- föreningens förhandlingar för 1882».) Professor Ekman har underkastat den s. k. kameleonme- toden för bestämmande af organiska ämnen i dricksvatten en grundlig undersökning såväl med afseende på sjelfva sättet för bestämningarnes utförande som tolkningen af resultaten d. v. s. beräknandet af halten af organiska ämnen ur den funna syreförbrukningen. Han har därvid funnit, att denna metod, som framför öfriga har den stora, ja oersättliga för- delen af ett snabt och enkelt utförande, dock icke, såsom den hittils utförts, kunnat försvara det stora förtroende och det stora användande, den fått åtnjuta af det stora fler- talet kemister, som sysselsatt sig med vattenundersöknin- gar — och detta emedan den ger mycket varierande resultat alt efter olika sätt för bestämningarnas utförande. Syreför- brukningens storlek beror dels af tiden för kokningen, dels af förhållandet mellan kameleonlösningens, det organisiez ämnets och själfva vattnets mängd, dels ock därpå om inverkan sker i alkalisk eller sur lösning. Hvad särskildt detta senare be- träffar, fann förf., att det mycket ofta inträffade, att ett vat- ten, som blifvit fullständigt oxideradt i alkalisk lösning, vid surgörande åter började reducera kameleonlösningen. Detta beror helt säkert på bildning af sådana organiska syror (t. ex. oxalsyra), som utan att oxideras i alkalisk lätt förbrännas i sur lösning. För att nu få så fullständig oxidation till stånd som möjligt begagnar förf, först alkalisk och sedan sur lös- ning, hvarjämte alltid samma kvantitet kameleon, syra, alkali och vatten användes samt upphettningen sker lika länge och PROFNUMMER. NORDISK REVY. APRIL 1883. 15 med en värmekälla, som är så mycket som möjligt lika stark i hvarje fall. Operationen sker således i hufvudsak på föl- jande sätt: 200 k. c. vatten (som skall undersökas) blandas med 10 k. c. natronlut (120 gram natriumhydrat på 1 liter) och 50 k. c. kameleonlösning (0,6 gr. på 1 liter) och bland- ningen uppvärmes öfver en låga, som höjer temperaturen hos 250 k. c. vatten med ungef. 34° C. på 5 minuter. Blandningen får så koka i 15 min., hvarefter 10 kc. svafvelsyra (1 vol. på 5 vol. vatten) tillsättes och kokningen fortsättes i 10 min. Därefter tillsättas 100 k. c. eller i det fall, att vattnet är jäm- förelsevis rent och denna mängd icke räcker till att affärga vätskan, ännu något mer oxalsyrelösning (0,5 gr. krist. oxal- syra pä 1 liter) och återtitreras med kameleon. Om reagen- sernas rening och korrektion för kameleonförbrukningen få vi hänvisa till originaluppsatserna. Anmärkas måste, att syre- förbrukningen efter denna metod alltid utfaller betydligt högre än eljest blir fallet och att därför alla bestämningarna, som skola ligga till grund för bedömande af vattnens relativa renhet, måste ske efter samma förfaringssätt. Förf, ådagalägger emellertid tydligt, att för så vidt be- stämningarna af syreförbrukningen skola äga någon använd- bar betydelse för bedömande af vattnens renhet, man måste kunna använda dem som mått för de organiska ämnenas to- tala mängd. Han har därför ägnat mycket intresse åt under- sökning om det öfver hufvud taget är möjligt, att bestämma en »reduktionsfaktor», hvarmed vattnens halt af organiska äm- nen skulle kunna beräknas af deras syreförbrukning. Förf, påpe- kar då, dels att i naturliga vatten olika org. ämnen finnas upp- lösta, hvilka hvart för sig fordra mycket afvikande kvantite- ter syre för förbränning, t. ex. kolväten, för hvilka reduktions- faktorn under antagande af fullständig förbränning skulle blifva 0,34— 0,25, och oxalsyra med resp. 5,63, dels å andra sidan att org. ämnen af kameleon oxideras i mycket olika grad, t. ex. enl. förf:s försök rörsocker med red.-faktorn 0,91 och hippursyra med 7,41- Stödd på den åsikt, att de ämnen, från hvilka vatt- nets org. beståndsdelar härstamma, dock äro i stort taget af ganska likformig beskaffenhet, och att en gemensam förvand- lingsprodukt för dem alla är huminkropparne, som därför ofta utgöra en väsentlig beståndsdel af de org. beståndsdelarna i vattnen, har förf, ansett sig dock hafva skäl att söka be- stämma en sådan reduktionsfaktor för särskildt det vatten, han närmast haft till undersökningsobjekt, näml. Sthlms vat- tenledningsvatten, på experimentell väg. Han fann därvid, att reduktionsfaktorn varierade med vattnets halt af org. substans, så att den med en syreförbrukning af 0,53 —1,46 var 1,31 och steg oupphörligt till t. ex. 1,54 på 19,1 —19,8 syreförbrukning per million. Nu gäller denna reduktionsfaktor närmast blott det slags vatten, på hvilket bestämningen är gjord men torde dock med någorlunda säkerhet kunna auvändas äfven för andra sjövatten. För källvatten åter behöfvas direkta bestämningar af denna faktor. Förf, uppmanar därför de kemister, 9om använda kameleonmetoden, att hvar i sin stad bidraga till ut- redningen af denna fråga. 0. W—n. C. W. Blomstrand, Bidrag till frågan om svaf- lets förenings värde. (Ofvers. over d. K. D. Vidensk. Selsk. Forh. 1882 sidd. 251—264). Då förf, en gång gaf den snillrika förklaringen öfver de amoniakaliska metall- och särskildt platina-föreningarnes kon- stitution, fann han i och med detsamma i dessa föreningar ett talande bevis för qväfvets 5-atomighet. Då han sedermera sökte bevis för svaflets skiftande atomvärde och särskildt dess 4-ato- mighet, var det icke så långt ur vägen att söka erhålla dem på liknande sätt. Och nu har förf, verkligen funnit att, liksom amoniaks 3-atomiga qväfve i de amoniakaliska metallförenin- garna, t. ex. platinbaserna, öfvergått i 5-atomigt och N H - grupper därför kunna sammanbinda metallen med saltbildaren i haloidsalter eller med syret i syresalter, äfven det 2-atomiga svaf- let i t. ex. svafveletyl kan öfvergå till 4-atomigt och så ingå såsom förbindelseled mellan metallen och syreresten i föreningar, fullt motsvarande de amoniakaliska föreningarne. Hvad nu platina- föreningarna, med hvilka förf, sysselsatt sig, beträffar, så sträcker sig därvid öfverensstämmelsen så långt, att äfven den bekanta isomerien mellan »Reisets andra bas» och »Peijrones bas» här går igen. Motsvarande t. ex. den förre, platosaminkloriden. PtN 1 CI existerar en platosetylsulfinklorid Pt S (C2 H6,2-Cl 3 N 2 52-01 och den senare platosemidiaminkloriden Pt 0354 en pla- tosemidietylsulfinklorid Pt G(C2 Hs)2-8 (C2 Hs)2-Cl. Haloidsal- terna äro vanligen olösliga i vatten och gula eller röda- sy- resalterna liksom de fria baserna lättlösliga i vatten och färg- lösa. Liksom vid de amoniakaliska föreningarna kunna halo- idsalterna direkt förena sig med C12, Br2 o. s. v. och därvid öf- vergå i föreningar af 4-atomig platina. Däremot synas dietyl- sulfinföreningarna Pt § (CLAS ( Era vara ytterst obestän- diga. För öfrigt kunna alkoholradikalerna på flera sätt va- varieras. Genom denna mycket intressanta undersökning har äfven svaflets analogi med qväfvet såsom basbildande element, hvilken genom Oefeles öfverraskande upptäkt af sulfinbaserna (t. ex. S (G H3)3 0 H) först lades i dagen, vunnit en elegant bekräftelse. 0. W—n. Botanik. S. Schwendener, Die Schutzscheiden und ihre Verstärkungen. (Abhandl. der Königl. Akademie der Wissenschaften zu Berlin 1882). Bland de växtanatomiska arbeten, som på sista tiden utkommit, är utan gensägelse ofvanstående ett af de märkli- gaste, icke så mycket därför, att något nytt material här för första gången behandlas, som fastmer genom det sätt, hvarpå detta skett och genom de nya synpunkter, från hvilka ämnet blifvit skärskådadt. Förf., som i sina föregående epokgö- rande arbeten på det växtanatomiska området nästan uteslu- tande fästat sig vid den mekaniska princip, som ligger till grund för växtdelarnes anatomiska byggnad, har här stält sig på en betydligt bredare bas och genom en synnerligen skarpsinnig disskussion af de anatomiska objekt, som förele- gat honom, lyckats förklara flere cellulära anordningar, hvil- kas betydelse förut ej varit fattad, isynnerhet med hänsyn till permeabilitets-, elasticitets- och andra förhållanden. Af förf, un- dersökningar framgår, att å ena sidan i skyddsslidornas ana- tomiska byggnad förefinnas flere egendomligheter, såväl sådana som äro karakteristiska för större systematiska växtgrupper, som äfven sådana, som icke stå i något samband med den systematiska släktskapen utan tydligen blott äro att fatta såsom tillpassningar för klimat och lokal. , Alph. de Candolle, Origine des plantes culti- vées. Paris 1883. (Bibliothèque scientifique inter- nationale). I detta arbete har den kände förf, sökt att utreda de olika växternas hemland, innan de genom människans inver- kan började spridas öfver jorden, och löst sin intressanta men svåra uppgift på ett sätt, som vitnar om en ovanligt stor lärdom. W. Behrens, Hilfsbuch zur Ausführung Mikro- skopischer Untersuchungen im Botanischen Labora- torium. Braunschweig 1883. En utförligare hjälpreda vid mikroskopiska växtunder- sökningar, lämpad efter vetenskapens närvarande ståndpunkt, har länge varit ett kändt behof. Särskildt har man saknat tabel- lariska sammanställningar af de viktigaste reaktionerna på de ämnen, som i och af växtcellen bildas. Då ofvanstående ar- bete just i detta afseende är ganska fullständigt och därjämte upptager utförliga literaturhänvisningar, är detsamma särde- les kärkommet. A. N. Lm. 16 PROFNUMMER. NORDISK REVY. APRIL 1883. Zoologi. Carl Vogt und F. Specht, Die Säugetiere in Wort und Bild. 1883. Fr. Bruckmann’s Verlag in München. Detta arbete, som färdigt kommer att omfatta 25 häften, af hvilka redan 7 äro i bokhandeln tillgängliga, lofvar blifva ett verkligt praktverk öfver däggdjuren. Texten är populär och kortfattad. De talrika illustrationerna äro sant konstnärligt utförda och återgifva djurens lif på ett i sanning ovanligt natur- troget sätt. Det märkes genast, att artisten grundligt studerat lifvet i naturen. Arbetet synes hufvudsakligen vara afsedt för jägare och vänner af naturen i allmänhet. J. R. Théel. Report on the Scientific Results of Exploring Voyage of H. M. S. Challenger 1873—1877. Zoology. Vol. VI. En mer än vanligt framstående plats inom de sista årens zoologiska literatur intaga tvifvelsutan de tid efter annan ut- kommande arbeten, som afhandla resultaten af de undersök- ningar öfver djurlifvet på de stora hafsdjupen, som under de sista tio åren utförts af skilda nationer. Det skulle blifva för vidlyftigt att här ingå i någon som hälst detaljerad redogörelse för de resultat som vunnits genom dessa expeditioner, utan må det vara nog att framhålla, att ej blott zoologen utan äfven paleontologen och biologen genom dem erhållit de viktigaste upplysningar. Så t. ex. har man lyckats upphämta från de stora hafsdjupen ett större antal djurformer, som otvetydigt visa hän på en den närmaste släktskap med djur, som lefvat under sekundär- och tertiärtiden — sålunda för en onämbart lång tid tillbaka —, och „som man aldrig väntat återfinna annat än i fossilt tillstånd. Äfvenledes har man funnit, att likasom se- kundärperiodens krita bildades på hafvets botten, så försiggår ännu i dag i oceanens djup bildandet af en s. k. kritformation. Frågan om en gräns finns mot djupet för djurlifvet, och hvarest denna gräns kunde uppdragas, stod länge obesvarad för zoologen. Den af engelska regeringen utrustade Challenger- expeditionen har först tillfyllest besvarat denna frågan, i det att genom den bevisats, att ingen gräns als finnes, utan att djur, och till och med högt organiserade sådana, träffas på de största djup. De utomordentliga resultat man ansåg Challenger-expedi- tionen hafva vunnit, manade andra nationer till efterföljd — och så framkallades den »Norske nordhavs-expedition» 1876- 1878, de Amerikanska »Blake-expeditionerna» 1878—1880 samt en italiensk och en fransk expedition, alla med den speciella uppgiften att underkasta hafvets djup en omsorgsfull under- sökning. Bearbetningen af det rika material som insamlats måste na- turligtvis taga ej obetydlig tid, hvarför ännu endast en ringa del af de resultat, hvartill dessa expeditioner kommit, hunnit of- fentliggöras. Längst hafva engelsmännen och norrmännen hun- nit i sina publikationer. Challenger-expeditionens arbeten äro beräknade att sammanfattas inom 12 till 15 stora qvartband, af hvilka ännu blott sex äro utgifna. Den sjätte helt nyligen ut- komna volymen, som här anmäles, innehåller tvenne af hand- lingar — Report on the Actiniaria af R. Hertwig och Report on the Tunicata (Ascidia simplices) af W. A. Herdman — bägge rika på intressanta iakttagelser öfver hithörande djurs inre och yttre organisation. Såväl sjöanemonerna (Actinia) som sjöpungarne (Ascidia) hafva hittills ansetts hufvudsakligen tillhöra litoral- faunan, men nu framgår af de nämda afhandlingarne, att ej så få representanter af desamma lefva på ansenliga djup, ända till 2,600—2,900 famnar. J. H. Théel. Universitetsangelägenheter: Upsala universitet. Större konsistoriet. Den 3 januari 1883. Föredrogos skrifvelser från kanslern af den 27 sistl. dec. om beviljadt afsked för akad. kam- reraren C. F. Schenson och kungörande till förnyad ansökan af e. o. professorsbefattningen i anatomi och histologi. Enligt donationsbref af den 6 sistl. nov. hade hrr D. Car- negie och O. Ekman skänkt, den förre 100,000 och den senare 20,000 kr. att af universitetet förvaltas enligt de bestämmel- ser donationsbrefven innehålla, hvarom så väl drätselnämden som teol. fakulteten afgifvit infordrade yttranden. Kons, be- slöt att hos kanslern begära tillåtelse att få mottaga de skänkta medlen till förvaltning för uppgifvet ändamål. Uti till kanslern stäld skrifvelse hade humanistiska sek- tionen hemstält, att docenten H. G. Hjärne, som den 10 sistl. erhållit ett efter numera vice bibliotekarien C. Annerstedt ledigt fast docentstipendium, måtte berättigas uppbära sti- pendiet från den dag, då doc. Annerstedt frånträdde detsam- ma genom sin utnämning till v. bibliotekarie eller den 1 sistl. juli. Efter att hafva hört drätselnämden beslöt kons, till- styrka bifall till sektionens framställning. (Bifölls af kan- slern den ’%.) Den 17 januari. På grund af framställning från matem.- naturv. sektionen beslöt kons, att hos kanslern föreslå fram- ställning till k. m:t att med tillsättning af lediga e. o. profes- suren i analytisk kemi måtte få anstå, intill dess den af pro- fessor P. T. Cleve väkta frågan om närmare bestämmelser rö- rande e. o. professorns i ämnet verksamhet och tjänstgöring blifvit afgjord. Byggnadskomitén hade gjort framställning, att af univer- sitetets medel måtte anvisas ett belopp af 13,500 kr., som enligt behörig utredning erfordrades för att ersätta byggnads- entreprenören C. H. Hallström för öfverarbeten, som blifvit en följd af de förändringar i afseende å nya universitetsbygg- nadens fasader, till hvilkas vidtagande k. m:t lämnat sitt bi- fall. Sedan drätselnämden tillstyrkt bifall, beslöt kons, an- hålla hos kanslern, att ifrågavarande belopp måtte få utgå af reservfonden. Professor Almén anmälde sin reservation. (Bifölls af kanslern den 30/1.) På framställningar af byggnadskomitén och efter att hafva inhämtat drätselnämdens yttranden beslöt kons, att hos kan- slern anhålla att följande anslag till nya universitetsbyggna- den måtte anvisas att utgå af universitetets reservfond: 3,182 kr. 54 öre för af byggnadsentrepenören verkstälda öfverarbeten för förstärkning af trästommen och järnstaketet öfver aulan; 648 kr. 40 öre för fullständigt utförande af en af kan- slern förut gillad och bifallen åtgärd att med kopparplåt täcka fallet å taklisten till byggnadens hufvud- och sido- samt bakfasaders midtelpartier; 9,008 kr. 50 öre för utförande af såsom nödvändig ansedd förändring i konstruktionssättet i fråga om kalkstensbekläd- naden öfver de 3:ne portarne å byggnadens bakfasad samt å andra våningens grada fönster. (Reservationer anmäldes af professorerna Almén och Thalén); och 3,112 kr. 12 öre för inrättande af en ritsal å universitets- byggnadens vind samt förändrad anordning af lokalerna niris 78 och 79 i sydvestra hörnet af byggnadens andra våning. (Dessa anslagsbelopp beviljades af kanslern den 30/1.) Den 8 februari. Till ledamöter i den komité, bestående af en medlem från hvarje fakultet eller fakultetssektion, som hade att behandla frågan om utdelande af understöd från h. m:t konung Oscar Il:s jubelfestdonation, utsågos genom sluten omröstning professorerna Cornelius, Landtmansson, Hedenius, Sahlin och Thalén. Den 9 februari. Till utlåtande af drätselnämden remitte- rades ett af professor H. L. Rydin väkt förslag att vid hvarje läsårs slut skulle från trycket utgifvas en redogörelse för universitetsförhållanden samt utgifvandet däraf, därest universitetets rektor icke önskade besörja detsamma, uppdra- gas åt annan person, äfvensom att åt bibliotekarien C. An-