N:r 6. 30 Nov. 1883. N0RDISK REV Y tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenheter under medverkan af Proff. O. y. Alin, I. N. Almkvist, P. 7. Cleve, C. Goos, %. Hagströmer, S. F.. Henschen, H. H. Hildebrandsson, Edv. Hjelt, L. F. Leffler, C. G. Lundquist, C. R. Nyblom, U. R. F. Sundelin; Bibliot. A. C. Drolsum; Adj. P. A. Geijer; Labor. M. G. Blix; Docc. S. E. Berggren, II. Bergstedt, K. H. Blomberg, S. 7. Boëlhius, A. L. Bygdén, O. A. Danielsson, D. Davidson, J. A. Ekman, A. Erdmann, H. G. Hjärne, O. V. Knös, J. A. Lundell, A. N. Lundström, A. F. Schagerström, y. H. E. Schück, S. A. H. Sjögren, A. L. A. Söder- blom, J. H. Tléel, P. 7. Vising, O. Widman; Fil. drr M. Billing, H. von Feilitzen, R. Hertzberg; Jur. kand. C. o. Montan; Bibl.- amann. C. H. E. Lewenhaupt, E. II. Lind, C. G. Stjernström; Fil. lic. A. Bendixson; Fil. kand. R. Arpi m. fl. utgifven af Docenten Adolf Noreen, Upsala. K. Möllersvärds förlag. Teologi. Upplysningar angående årets Luther-literatur. Med anledning af Luthers nyss firade 400-åriga födel- sedag har isynnerhet den tyska bokmarknaden- blifvit öfver- svämmad af en ovanligt vidlyftig Luther-literatur. En tysk firma, Jul. Drescher i Leipzig, kan därföre sägas hafva åtagit sig ett svårt arbete, då hon börjat utgifva en kata- log öfver denna literatur, kallad Luther-Verzeichniss, hvars andra del redan utkommit; den ensamt innehåller förteck- ning på 192 nyutkomna böcker och skrifter, 98 afbildnin- gar m. m. och 27 musikalier, altsammans med anledning af årets Luthersfest. Naturligtvis har flertalet af dessa nya arbeten icke något vetenskapligt eller förblifvande värde, och man måste förvånas öfver, att ett jämförelsevis så ringa antal författare behandlat den store reformatorn från vissa särskilda hitintills mindre beaktade synpunkter. Anmälaren har ej kunnat upptäcka, att någon annan detaljfråga än Luthers betydelse i pedagogikens och musikens historia blifvit föremål för särskild vetenskaplig framställning, men då anm. ännu icke hunnit om dessa arbeten taga närmare kännedom och ej häller kan stödja sig på några aktade recensenters omdömen, inskränker han sig till den upplys- ning, som nu blifvit gifven. Det finnes emellertid ett antal aktningsbjudande arbe- ten af mera allmänt innehåll, på hvilka anm. anser sig böra rikta uppmärksamheten, och om hvilka han är i till- fälle lemna åtskilliga upplysningar, som torde vara af in- tresse. I främsta rummet förtjäna att nämnas de nya uppla- gor af Luthers egna skrifter, som detta år framträdt. Af den bekanta Erlangerupplagan, som hitintills utkommit i 100 delar, och hvaraf l:sta delen utgafs redan år 1826, hafva flera delar utkommit i ny upplaga, och af den gamla, väl- kända Walchska upplagan, som sedan några år ånyo ut- gifves i Nord-Amerika, har i höst lista afdeln. af 13:de baudet utkommit i S:t Louis. Men icke nog härmed. Tysk- lands furstar och folk hafva förenat sig om att fira detta år med grundläggningen af ett nytt “grosses Nationaldenk- mal“ — “dem gewaltigsten Volksmanne, dem populär- sten Charakter, den Deutschland je besessen“. Detta äre- minne består i en "Kritische Gesammtausgabe von Luthers Werken, unter Genehmigung des preussischen Kultusmini- steriums, herausgegeben von Pfarrer' Knaake“. Framför andra har kejsar Vilhelm lemnat frikostiga bidrag för detta stora arbetes värdiga utförande och sedan tio år tillbaka beredt utgifvaren tillfälle att förbereda sig därför. Tvänne de- lar hafva i höst utkommit, och om alt går efter beräkning, skalle med utlofvade trenne band hvarje år arbetet vara fulländadt inom 10 à 12 år härefter. För dem, som icke kunna eller behöfva anskaffa en fullständig upplaga af Luthers skrifter, kan rekommenderas ett nyss utkommet, af kritiken mycket berömdt urval med titel: "M. Luther als deutscher Classiker in einer Auswahl seiner kleineren Schriften“ i 3:ne delar à 4 mk. För syn- nerligen billigt pris och i en mönstergill upplaga erhållas här alla mera betydande reformationsskrifter jämte flera goda bidrag till karakteristiken af icke blott Luther själf utan äfven af flere humanister och öfriga stormän bland Luthers samtida. För deras räkning, hvilka finna äfven detta urval för omfångsrikt, men som dock vilja hafva ett omedelbart in- tryck af Luthers mest berömda reformationsskrifter, har ett likaledes med skicklighet gjordt ännu mindre urval af hans tyska skrifter utkommit i Gotha för 2,40 mk under titel: “M. Luthers Schriften in Auswahl von J. Delius“. Ett förtjänstfullt arbete är vidare den nyss utkomna första delen af “Dr M. Luthers Briefwechsel, latein. u. deutsch nach den ältesten Ausgaben und Originalhandschrif- ten“, utg. af E. L. Enders. Äfven detta verk är en kri- tisk upplaga, hvars värde vida skall öfvergå de Wettes— Seidemanns bekanta upplaga. Om vi härefter öfvergå till de mest betydande arbeten, som om Luther utkommit detta år, kunna vi klassificera dem 163 NORDISK REVY 1883. 164 i trenne afdelningar. Den första utgöres af smärre folk- skrifter, där Luthers lif och betydelse blifvit skildrade med mästarehand, och som än af särskildt tillsatta komitéer, än af allmänheten själf blifvit föredragna framför hundra- tals medtäflare. Författarne till dessa prisbelönta Luther- büchlein äro Jul. Disselhoff (hans skrift, 120 sidor à 30 pf., har utgått i 225,000 ex.), E. Haack samt B. Rogge, hvars skrift den 10 Nov. utdelades till 150,000 barn i Berlin på stadsfullmäktiges befallning, och af hvilken skrift 4 nya upplagor utkommit. En annan rätt god Jubelbüchlein af N. Fries är öfversatt på Svenska af S. Cavallin med titel: "Mårten Luther, en man sänd af Gud". Till andra afdelningen räkna vi mera utförliga, för bildade läsare i allmänhet afsedda arbeten öfver Luther. Dessa äro i regel icke grundade på källstudier och stödja sig altså på andras forskningar. Hit höra tvänne sven- ska originalarbeten, som redan genom den utmärkta typo- grafiska utstyrseln väcka uppmärksamhet. Författarnas namn äro lektor E. J. Holmberg och biskop T. Strömberg. Den senares "Minnesskrift" är såsom vältalighetsprof en pryd- nad för vår literatur. De med största talang på tyska språket författade teckningarna af ifrågavarande slag har allmänheten fått emottaga af K. J. Ledderhose, schwei- zaren Chr. Tischhauser och den framstående, för kort tid sedan aflidne teologen Blitt i Erlangen. Den sistnämdes arbete, som blifvit fullbordadt af E. F. Petersen och i svensk öfversättning af A. T. Dehlgren utkommit på för- anstaltande af Samfundet pro fide et christianismo, bar flera förtjänster både i fråga om form och innehåll. Så långt Plitt själf är författare, hvilar hans framställning på mång- åriga själfständiga källstudier; det öfriga däremot utgör en kompilation hufvudsakligen af Köstlins berömda arbeten. Detta sistnämda namn intager utan all jämförelse främ- sta rummet i den tredje klassen af Luthers nyaste biografer, d. v. s. sådana hvilka ur källor i första hand och med använd- ning af nyare upptäkter och forskningar angående Luther tecknat den store mannens lifsgärning. Köstlin, teol. profes- sor i Halle, torde öfverträffa äfven alla sina föregångare. Sä- kert är att vi nu icke känna någon större auktoritet, nå- gon bättre vägvisare än Köstlin på det område, hvarom här är fråga. Det är genom flera äldre och nyare skrifter om Luther, som denne författare vunnit sitt stora anseende. Sedan han först utgifvit en framställning af “Luthers Theo- logie“, utkom 1875 i tvänne digra band l:sta upplagan af hans “M. Luther, sein Leben und seine Schriften“. Af detta i historiskt och kritiskt afseende klassiska arbete har under innevarande år en ny upplaga sett dagen. I fjol ut- gaf Köstlin ett nytt för en större allmänhet afsedt arbete, “Luthers Leben“, hvilket i år utgått i två nya upplagor samt dessutom blifvit öfversatt på engelska och äfven på svenskt tungomål börjat återgifvas af Fredrik Fehr. Det stora värde, som detta arbete äger genom framställningens reda och innehållets grundlighet och tillförlitlighet, ökas väsentligen därigenom, att originalet har ej mindre än 59 autentiska afbildningar i texten och 6 bilagor, bland hvilka må nämnas en mängd faksimileaftryck, såsom af Worms- ediktet, Luthers testamente, hans sista bref till sin hustru m. fl. Den svenske förläggaren utlofvar omkring 40 illu- strationer, och att arbetet skall utkomma fullständigt i 7 à 8 häften à 50 öre, hvilket pris måste anses mycket billigt. Innan vi lemna Köstlin, torde böra nämnas, att han äfven med bättre framgång än någon annan i särskilda skrifter under detta år lyckats vederlägga den ultramontane tyske historieskrifvaren J. Janssen, hvilken med stor konst vetat slå mynt af de påfviskt sinnades välbekanta anmärk- ningar mot Luthers personliga karaktär. I denna sak in- tresserade hänvisas särskildt till Köstlins broskyr: “Luther und J. Janssen“, andra uppl. (Halle 1883). Näst Köstlins arbeten torde det värdefullaste af nyss utgifna biografier öfver Luther vara Moritz Meurers “Luthers Leben“, som äfven nu utkommer i svensk dräkt i 7 häften à 1,25. Ofversättarens namn är dr Rich. Ehrenborg. Af- ven i detta arbete möta vi goda källstudier, historisk tro- het och oväld, en skarpsinnig och åskådlig framställning af Luthers karaktärsutveckling och reformatoriska kallelse samt hela hans samtid. De illustrationer, som här erbju- das, äro rikhaltiga ordagranna citat ur Luthers hufvud- skrifter och andra arbeten från reformationstidehvarfvet, och läsaren kan därföre här själf göra sina reflexioner. Sti- len är för öfrigt vida lättare än i Köstlins arbeten. De upplysningar, som nu blifvit lemnade angående årets Luthers-literatur, torde gifva vid handen, att äfven verk- ligt värdefulla arbeten af och om Luther detta år utkommit både på tyskt och svenskt tungomål. Alla samhällsklasser äro nu bättre än någonsin förut satta i tillfälle att lära känna en man, hvars storhet ingen kan bestrida, och hvars minne aldrig skall utslockna. R. S. Bang, A. Chr., Udsigt over den norske Kirkes Histo- rie efter Reformationen. VI+136 ss. Kristiania. Cammer- meyer. Pr. 2 kr. Gerdin, J., Hjelpreda vid undervisningen i kyrko- psalmer för skollärare och seminarister på grundvalen af kyrkopsalmens historia med textutredning öfver 50 brukliga psalmer jemte biografier öfver deras författare. XVI+146 ss. Stockholm. A. L. Norman. Pr. 2 kr. Juridik. Backman, C. E. Juridisk Handbok, omfattande Tviste-, Utsöknings- och Rättegångsmål. Med alfabe- tiskt och kronologiskt register samt förteckning öfver 649 anmärkte Kgl. Maj:ts domar, utslag och beslut. Stockholm. F. & G. Beijer. 1883. XIV+884 ss. 8:o. Pr. Kr. 6,50. Redan för tvänne årtionden sedan utgafs den “Hand- bok uti Tviste-, Utsöknings- och Rättegångsmål“, hvaraf den nu utkomna utgör en ny betydligt utvidgad upplaga. Den ifrågavarande juridiska handboken, hvilken ursprung- ligen var författad af den erkändt skicklige och mycket er- farne domaren justitierådet J. H. Backman och nu af den- nes son hofrättsrådet C. E. Backman utgifvits i föryngradt skick, förtjänar att vitsordas såsom en särdeles god och ändamålsenlig hjälpreda för den praktiske juristen likasom ock för mången icke jurist, som behöfver att med någor- lunda lätthet kunna skaffa sig upplysning om vår rätts be- stämmelser rörande åtskilliga rättsförhållanden, i hvilka han 165 NORDISK REVY 1883. 166 gång efter annan invecklas. Handboken har i detta syfte den stora förtjänsten att vara praktisk och lätt användbar. Innehållet i giftermåls-, ärfda-, jorda-, handels- och rätte- gångsbalkarna samt i utsöknings-, växel- och konkurslagarna har sammanfattats under vissa artiklar samt utvecklats och belysts genom anförande af k. förordningar, bref, resolu- tioner o. d. och af vägledande domar, utslag och beslut samt genom återgifvande af komiterades och riksdagsut- skotts motiv för lagförslag och högsta domstolens utlåtande öfver dem. Det rikhaltiga innehållet har utgifvaren - för- stått att göra särdeles lätt tillgängligt för hvar och en, som vill begagna handboken, genom de omsorgsfullt utar- betade register, som afsluta arbetet. Sålunda finnes icke blott ett alfabetiskt register öfver handbokens innehåll utan äfven särskilda kronologiska förteckningar öfver såväl den mängd af förordningar, stadgar, bref, skrifvelser, resolutio- ner, reglementen och instruktioner, som i handboken inta- gits eller anförts, som ock öfver den stora och rikhaltiga samling af k. m:ts domar, utslag och beslut, som hand- boken inrymmer. — Ehuru handboken helt naturligt hufvud- sakligen afser att tjäna rent praktiska beliof, så blir den nog genom sitt rikhaltiga innehåll äfven af intresse och gagn för hvar och en, som drifver rättsliga studier, enär han där kan lätt erhålla kännedom om den uppfattning, som i praxis tid efter annan gjort sig gällande. Att förf, jämförelsevis litet tagit hänsyn till de bidrag till de rättsliga spörsmålens lösande, som vår tids veten- skapliga. literatur erbjuda, samt att han blott i enstaka undan- tagsfall, t. ex. rörande giftorätt, försökt sig på någon syste- matisering, har sin naturliga förklaring i handbokens rent praktiska syfte. Bland de nya delarna af handboken torde särskildt konkurslagen förtjäna att framhållas. K. H. B. Nationalekonomisk Tidskrift. Udg. af W. Scharling og A. Petersen-Studnitz. 1883 H. 4. Landbygningernes Brandforsikring ved H. Westergaard. Karteller af A. P. Hasten i Danmark. "Fonds og Aktier“, udg. afTh. Green (Anm.). Th. Sorensen, Bornedodeligheden, anm. af H. Westergaard. Selvmord i Norge. Islands, Grönlands og Dansk-Vestindiens Befolkning. Mindre Meddelelser. Tidskrift för lagstiftning etc. Udg. af Chr. Naumann. 1883. N:o 8 & 9. Rättegångsreferat. Om förslagen till ny grufvestadga III af C. A. F. Nytt Juridiskt Arkiv. Utg. af G. B. E. Holm. 1883. Afd. 1., H. 5—6. Rättegångsreferat. Kommunal Kalender, 1 h. Kjobstæder og Ladesteder. Kra, Cammermeyer. 96 ss. Pr. 1,30. Rydin, H. L. Unionen och konungens sanktionsrätt i norska grundlagsfrågor. Ups. Almqvist & Wiksell. 8 + 160 ss. Pr. 2,50. Kôersner, Vilh., Politiskt handlexikon, innehållande alfabetiskt ordnade artiklar i svensk stats-, kommunal- och kyrko-förvaltning, svensk statsförfattning, allmän folk- och statsrätt, finansvetenskap samt främmande lands författning och förvaltning. (Samling af facklexika, II), h. 1—4; 192 ss. liten 8:o. Stockholm. Jos. Seligmann. (Utkommer i 6 häften à 50 öre). Karl Lehmann und Hans Schnorr von Carolsfeld, Die Njålssage insbesondere in ihren juristischen Bestandtheilen. Ein kritischer Beitrag zur altnordischen Rechts- und Lite- raturgeschichte. Berlin. R. L. Prager. VIII + 234 ss. Pr. 6 m. Medicin. Seifert, Otto. Untersuchungen über die Wir- kungsweise einiger neueren Arzneimittel (Hydrochinon, Chinolinum tartaricum, Kairinum muriatum). Würz- burg. Stahel’s Verlag. 1883. Alt sedan den strängare naturvetenskapliga forsknin- gen gjort sig gällande inom den praktiska medicinen, hafva de gamla läkemedlen underkastats en skarp granskning. In- för densamma har blott ett fåtal hållit profvet och befun- nits äga verkligt värde. Bland dessa senare intaga de s. k. febermedlen och antiseptiska läkemedlen ett framstående rum. Den organiska kemien har på senare år skaffat lä- karen flera dylika kraftiga medel och skall säkert alt framgent finna nya föreningar af medicinskt värde. De tre nya medel Seifert undersökt höra till febermedlens grupp. S. visar, att isynnerhet hydrochinon och chinolin äga framstående antiseptiska egenskaper, ehuru de väl näp- peligen komma att uttränga chininet. Chinolinet äger dock framför chininet den fördelen att ej framkalla nå- gra nervösa rubbningar, hvarjämte detsamma har en gan- ska långvarig verkan (ofta 24 timmar). Däremot fram- kallar detsamma ofta kräkningai; medförde chinolinet ej denna olägenhet, skulle det genom sitt billiga pris (mer än 10 ggr billigare än china) utan tvifvel snart uttränga china. I hvarje fall torde det böra försökas i fattigpraxis. Att detsamma kan med framgång brukas äfven vid lung- sot, tvärtemot hvad S. säger, hafva talrika försök å härva- rande medicinska klinik bevisat. Hydrochinon torde ha mindre utsikter att komma i bruk, emedan dess verkan är öfvergående. Seiferts undersökningar grunda sig på ganska talrika kliniska iakttagelser; dock torde man kunna anmärka, att endast genomförda beräkningar af medeltemperaturen före och efter ett febermedels gifvande torde kunna klart bevisa, att ett läkemedel verkligen nedsätter temperaturen. S. stö- der sina påståenden merendels på enstaka iakttagelser, i hvilka temperaturen blifvit mätt timme efter timme. S. E. H. Upsala Läkareförenings förhandlingar. XIX. 1. E. Lennmalm, En epidemi af tarmdiphtheritis å Ups. akad. sjukhus hösten 1882. G. Bolling, Tvenne gyneko- logiska fall. S. E. Henschen, Ronneby helsobrunnar och bad år 1882 (årsber.), m. m. Hygiea, utg. af sv. läkaresällskapet. XLV. 10. F. Björnström, Ett typiskt fall af primär förryckthet. — Jacob Heiberg, Ueber die Drehung des Vorderarms; ref. af C. M. Fürst. Krieger, Aetiologische Studien. Ueber die Dis- 167 NORDISK REVY 1883. 168 position zu Catarrh, Group und Diphteritis der Luftwege, ref. af E. Heyman. Eira, utg. af E. W. Wretlind. VII. 21. Walter, Ett sjelfmordsförsök. Bergstrand, Nyare modifikationer med antiseptisk sårbehandling. H. Wildt, Rörande koleran i Egypten (slut), m. m. Tidskrift i militär helsovård, utg. af sv. mili- tärläkareföreningen. VIII. 3. Edholm, Hygieniska utställ- ningen i Berlin. Kuessner, Om den asiatiska kolerans upp- trädande och dess orsaker; ref. af D. M. C. Pontin. v. Criegern, Das rothe Kreuz in Deutschland; ref. af Nore Martin. Bibliografi, m. m. Finska läkaresällskapets handlingar. XXV. 4. G. Heinricius, Från barnbördshusen i Prag och Wien (resemeddel.). L. Krohn, Reseberättelse. K. Relander, Wolperts luftprofvare, m. m. Norsk Magazin for Lægevidenskaben, utg. af det medicinske Selskab i Kristiania. 3 R. XIII. 10. E. Bull, Et mindre almindeligt Tilfælde af Lungetæring med Empyem. C. Garmann Andersen, Ullensvang i Hardanger som Vinteropholdssted for Brystsyge. E. G. Gade, Om Tuberkelbacillen, m. m. Bibliothek for Læger, udg. af Directionen for det Classenske Literaturselskab. Kjobenhavn. 6 R. XIII. 4. E. Schwimmer, Om Nervesystemets Indflydelse paa Hudsygdom- menes Opstaaen (sluttet). G. Bizzozero, Om et tredje Form- element i Blodet. Joh. Buntzen, Nyere Lægemidler (sluttet). H. Philipsen, Om nogle Synslidelser ved trauma- tisk Læsion af Kraniet eller Ansigtet. Ny nordisk Lite- taratur, m. m. Ugeskrift for Læger, Organ for “Den almindeli- ge danske Lægeforening“. 4 R. VIII. 22. Om Fastsæt- telse af Betaling for Lægehjælp ved Domstolene. Flügge, Kjodbesigtigelsen i hygienisk Ojemed. H. /Schramm, Ner- vesutur. W. Baum, Resektion af læderede Blodkar. Ergo- tinin injektioner som Middel mod Blödninger efter Fods- len, m. m. Gynækologiske 0g Obstetriciske Meddelelser, udg. af F. Howitz. Kjobenhavn. IV. 3. E. Ingerslev, Om Retention af Ægdele og Placentarrester med særligt Hensyn til Behandlingen. W. Netzel, 1) Uterusmyom såsom hinder för förlossning. 2) Fall af retroperctonæal- sarkom. Vöhtz, Om Fjærnelsen af ovulum eller Rester der- af ved Aborten. E. Mayer, Literaturoversigt. Hospitalstidende, red. af C. Lange. Kjobenhavn. 3. R. I. 46. B. J. Salomonsen, Kritiske Bemærkninger om Lægeexamens Reform i 1870—73. Marcus Rubin, Nogle Bemærkninger om medicinsk Statistik med Ud- gangspunkt fra Frederik Lange: Om Arvelighedens Ind- flydelse i Sindssygdomene, m. m. Filosofi. Stuart Mill, J. Tre religionsfilosofiska afhand- lingar. Öfversättning af Hj. Öhrvall. A. W. Björck. Stockholm 1883. 2 kr. 25 öre. 166 ss. Det hehöfs naturligen ej något särskildt tack till öfver- sättaren för den tjänst han har gjort allmänheten. Den är i sig själf klar för den ringaste eftertanke. Värdet af att göra en person af Mills kulturhistoriska betydelse be- kant äfven i vårt land är obestridligt. Naturligen beror dock öfversättarens förtjänst ytterst på hans öfversättnings art. Om troheten mot det engelska originalet kunna vi tyvärr ej fälla något omdöme, men öfversättningens ledig- het förtjänar alt erkännande. Också har öfversättaren redan förut pröfvat sina krafter på att återgifva Mill på svenska. 1881 utkom nämligen (på Esaias Edqvists förlag, Upsala) Mills kanske mest berömda arbete “Om friheten“ i en af samma person verkstäld öfversättning. Af de tre afhandlingar som rymmas i detta band härstamma de två första från en långt tidigare period än den sista, hvilken skrefs mellan åren 1868 och 1870. Detta oaktadt uttrycka de i det väsentliga samma ståndpunkt. Dock synes oss obetingadt som om mest vore att lära af den sista, "Teism", särskildt därför att den vid sin gransk- ning af hvarje påstående företer en märkvärdig reda, klar- het och omfattande logisk insikt. I den andra i ordnin- gen, som har till titel: “Om nyttan af religion“, finna vi mest af Mills egen ståndpunkt — ej blott kritik af andras. Vi få här en inblick i den humanitetens religion, som Mill tänkte sig böra ersätta människornas nuvarande religiösa tro. Den första afhandlingen, “Natur“, söker klargöra hvad det har för betydelse att något ligger i en saks natur, om och i hvad mening man kan tillerkänna “naturens“ bud giltighet att reglera våra handlingar. Hela arbetet, isynnerhet afhandlingen “Teism“, gif- ver oss ett vitnesbörd om sträng sanningskärlek. Man får det bestämda intrycket, att Mill ej innehar sin ståndpunkt gifven före och oberoende af de skäl han framlägger. 4. B—n. Kleen, Richard. Försök till framställning i naturrätt och rättsliga förbegrepp. Förra afdelningen. Allmän na- turrätt; Senare delen: De naturliga rättsbegreppens väsende. 572 ss., stor 8:o. Stockholm. Jos. Seligmann. Pr. 7 kr. 50 öre. Historia. Hildebrand, Hans. Lifvet på Island under sago- tiden. 2:a omarbetade uppl. Sthlm 1883. Seligmann & C:is förl. 4+318 sidd. Pris 3,75. Förf:s afsikt med detta arbete anger han dels i förordet så: “att söka gifva en föreställning om det lif, som for- dom lefdes på den sagorika ön“, dels s. 318 “att låta den svenska allmänheten blifva så bekant med sagotidens lif på Island, att allmänheten själf vid studiet af det lilla vi kunna meddela om lifvet i eget land, omedvetet förser det med en bakgrund af isländska minnen.“ I denna 2:a 169 NORDISK REVY 1883. 170 uppl., som är dubbelt så stor som den 1:a (fr. 1867), hvilken utgjordes af 5 af förf, hållna muntliga föredrag, utför förf, sin plan så, att han, efter att först i korthet ha talat om Islands natur och dess upptakt, den isl. ut- vandringen och dess orsaker samt isl. statens bildning, meddelar en följd af utdrag ur de isl. sagorna. Vidare skildrar förf, kristendomens införande och årtiondena när- mast därefter samt i tvänne särskilda kapitel “isl. skalder östan hafvet" och isl. fristatens undergång. De sista tre kapp, behandla “dc offentliga förhållandena under sagoti- den,“ "hemlifvet" och sagorna. Denna uppl:s företräde framför den första består — utom i den formella, att skildringens karaktär af muntl. föredrag aflägsnats — dels däri att åtskilligt rättats, dels och hufvudsakligen i det mera af sagoskildringar, som med- delas, samt däri att dessa icke blandas med förf:s försök till systematisk framställning. Denna har förf, med flit inskränkt till det minsta möjliga och följaktligen icke med detta arb. åsyftat en handbok i isl. fornkunskap, hvartill förf, samlat bidrag, som t. o. m. gälla ett vida större om- råde. På samma gång som man nu tackar förf, för det föreliggande arb., hvilket rekommenderas en och hvar, som af det isl. litvet under sagotiden önskar få en trogen bild, kan man ej annat än uttala den förhoppningen, att förf, så snart som möjligt måtte utge en handbok i isl. forn- kunskap — en mönstergill sådan finnes näml. ännu icke, som förf, riktigt anmärker. Särskildt vill anmälaren på- peka kap. 2 därför, att förf, där — mot Steenstrup m. fl. — vid skildringen af utvandringens orsaker framhåller det, som bör framhållas (se i synnerhet sidd. 30—33). Få och obetydliga äro de anmärkningar, som anmäla- ren har att göra. I kap. 1 saknas uppgift om Islands areal och i kap. 3 om Islands nuvarande folkmängd, hvilka båda uppgifter väl bort få kvarstå — de finnas näml. i l:sta uppl. sidd. 25 och 18. Rörande upplysningar om närvarande förhållanden å Island märkes, att yttrandet s. 4 “Visserligen går en del af boskapen ute hela vintern“ gäl- ler icke alls om nordlandet utan egentl. sydlandet — S. 5: “Visserligen får man af den vildt växande strandhafren njutbart bröd, men detta förslår icke långt“. Detta strand- hafrebröd förekommer endast i ett par “sÿslur“ å sydöstra Island och där i så ringa mängd, att det betyder föga. — S. 303: “svin finnas ej längre på ön“. Jo, ehuru ej allmänt. I jämförelse med de öfriga sagoskildringarna torde den ypperliga Laxdoela-sagans om Kjartan och Bolli sidd. 241—2 af förf, ha framstälts skäligen knapphändigt. S. 282 hade förf, måhända bort tydligare framhålla oviss- heten, om Snorri Sturluson verkl. ville och ämnade hjälpa norske kungen att bringa Island under hans välde, hvilket förf, gör i sin öfvers. af “Konungaboken“ I: XV, där han säger om Snorri i denna sak: “han gjorde åtminstone in- tet, som bestämdt häntyder därpå. Sidd. 281 och 291 vore noggrannare att sätta 1271 73 i st. f. 1271 (jfr. bl. a. Aarbager f. 1873 s. 104). Ilvarför har förf. s. 290 än- drat l:sta uppl:s (s. 91) årtal 1004 för femtedomen till 1000 och s. 291 skrifvit 1116 för 1117 i l:sta uppl. (s. 92)? S. 291 säger förf.: “Från förra hälften af 1200- talet hafva vi en skrifven isländsk lag, gemenligen kallad "grågåsen". Som detta korta uttryck kan vara vilseledande och möjl. fattas så, att en lagbok kallad grågås och anta- gen som lag funnits på Island (ett misstag, som förekom- mer i t. ex. “Den oldnordiske Literatur af Dr G. Lund“ 1873), hade förf, hållre bort nämna några ord om Hafli- daskrå och — t. ex. i en not — meddelat en upplysning om den s. k. grågåsen. Förf:s yttrande s. 308 om runor- nas användning i skrift å Island är nu att beriktiga i en- lighet med ett nyss utkommet arb. "Runerne i den oldisl. Literatur“ ved Björn Magnusson Olsen Khvn, 1883. Mot de Vigfùssonska tidsuppgifterna för sagorna kunde nog vara åtskilligt att anmärka, men det förfaller, då förf, i sitt förord framhållit, hvarför han anfört dem. S. 312 borde väl bland de sagor, som handla om nybyggarne på Grön- land, ha nämts porfinns saga Karlsefnis och Groenlendinga påttr samt -— likaväl som Flöamanna saga och Fôstbroedra saga — Eyrbyggja saga. Rolf Arpi. Literaturhistoria. Rönning, R. F. Beovulfs-Kvadet. En Literær- historisk Undersegelse. Kjobenhavn. G. E. C. Gad (i kommission). 1883. Wolfs berömda homeruskritik blef grundläggande ej blott för teorien om grekernas epos utan för hvarje folkepos. En- ligt Wolf hade som bekant den homeriska dikten uppstått genom en mekanisk hopfogning af folkliga hjältesånger. Det djärfva och genialiska i hans hypotes gjorde, att man snart började att tillämpa den äfven på andra folks älsta hjältedikter. Så uppstälde K. Lachmann den s. k. lieder- teorien för uppkomsten af Niebelungenlied; så antog Gau- tier (som nu dock modifierat sin ståndpunkt), att man för att bilda en chanson de geste blott juxtaponerat några iso- lerade "cantilenor"; så sökte Möllenhoff bevisa, att Beo- vulfskvädet älst uppstått genom sammanställning af två gamla sånger (Grendelstriden och drakkampen), till hvilka sedermera lagts fortsättningar af olika författare, eller med andra ord, att den föreliggande dikten vore ett aggregat, uppkommen genom sammanfogning af ursprungligen skilda delar, för hvilka sex författare varit verksamma. Den Wolfska teorien torde dock alt mer och mer öfver- gifvas, åtminstone i dess ursprungliga form; detta såväl be- träffande Homerus, hvars af Wolf förbisedda enhet alt skar- pare betonats, som ock rörande den franska epopéen och Niebelungenlied (Holtzman, Bartsch, Zarncke). Föreliggande gradualafhandling har till syfte att för Beovulf vederlägga liederteorien, och såvidt anm. kan döma har förf, på ett särdeles lyckligt sätt löst sin uppgift. Skälen för och emot hvarje åsikt afvägas lugnt och opartiskt, slutsatserna förefalla att vara dragna med logisk nödvändighet, och i de flesta fall känner läsaren sig öfvertygad om att hafva fått ett så godt resultat, som kan åstadkommas. Vi kunna således ej annat än lyckönska vårt systeruniversitet till en så god afhandling. Utrymmet hindrar oss att, som vi skulle hafva önskat, genomgå förf:s bevisföring, hvilken hufvudsakligen fram- träder i formen af en kritik af Müllenhoffs teori. Först uppvisas, att de af M. påpekade motsägelserna ej äro af den konstitutiva art, att de berättiga till antagandet af flere författare. Därefter undersökes den poetiska stilen och to- nen, på grund af hvars olikartade karaktär, förf, kommer 171 NORDISK REVY 1883. 172 till det resultatet, att dikten uppstått på så sätt, att en förf, till ett helt sammanarbetat en samling folkliga dikter. Skil- naden mellan denna teori och Müllenhoffs är som förf, rik- tigt anmärker den, att M. förutsätter en “mekanisk“ gene- sis, Rönning däremot en “kemisk“. Dock medgifver förf., att någongång den ursprungliga sången framskymtar, t. ex. i Grendelskampen och slaget vid Finnsbury (af hvilket folkliga kväde B:s förf, dock blott skulle hafva gjort ett utdrag), ehuruväl han (såsom förut Sweet) opponerar sig mot att på M:s obesvärade sätt medels textkastreringar få fram de till grund för dikten liggande folkliga kvädena. Måhända har dock förf, i denna punkt varit något för försiktig. Därefter lemnas en redogörelse för diktens författare, som antages hafva varit en andlig. Med afseende på för- fattarens hemvist följer R. den vanliga åsikten, som anta- ger att B. älst förelegat i northumbrisk form, ehuru det bevarade manuskr. är på västsaksiska. Tiden sättes likale- des som vanligt till förra delen af 700-talet. Angående de folkliga kväden, ur hvilka B. uppstått, anser R. att de härröra från södra Sverge, och där uppstått på 500-talet. Skälet är Higelacs krigståg. Dock synes mig, att författa- ren här bort taga hänsyn till Ten Brinks m. fi. teori, att Beovulfs-kvädena uppstått ur två källor och behandlat dels en historisk Beovulf, dels en mytisk. Är detta fallet (jäm- förelser finnas antagligen i sammanställningen af de my- tiska niebelungarne och den historiske Gundicar), så förlorar beviset mycket af sin kraft. Åtminstone hade åsikten bort nämnas. 1 några mindre betydande punkter torde kanske ett och annat kunna invändas. Så säges (pag. 3 och 104), att Widsid är “sikkert ett temmelig sent forfattet regi- ster til den gamle sagnverden“. De måhända ypperste kän- narne af den angelsaksiska literaturen Ten Brink (Gesch. d. engl. Lit. I, 15, 29) och Sweet (hos Wartou II, 13) hål- la dock, som det synes med rätta, på dess kontinentala ur- sprung. Likaså vågar anm. bestämdt bestrida för:s åsikter om Grettir, hvarvid förf, egendomligt nog blott citerar Vigfussons Reader och ej nämner hans Prolegomena eller Gerings uppsats i Anglia III (till hvilken dock åtskilligt skulle kunna läggas). Vi sluta med att uttala vår hjärtliga tacksamhet till förf, för detta ypperliga och äfven i stilistiskt afseende för- träffliga arbete. E. S. Hardy. Le Théâtre d’Alexandre Hardy, Erster Neudruck von E. Stengel. Marburg 1883. Under det att engelsmän och fransmän företaga re- produktioner af renässansens literatur egentligen endast i bibliofilintresse, hafva tyskarne däremot den stora förtjän- sten att i billiga och lätt tillgängliga upplagor sprida sina omtryck. Hvad fransmännen själfva ej förmått, nämligen att ånyo utgifva Corneilles föregångare, har nu åstadkom- mits genom tysk företagsamhet. Så omtryckas Garniers tragedier i Vollmöllers Sammlung französischer Neudrucke, och i dessa dagar har Stengel publicerat Alexandre Hardys dramer. Originalupplagan, som utgafs i sex delar 1626 — 1632, är enligt en fransk bibliografi “presque impossible de trouver complet“. Ett skadadt exemplar upptages i Fon- taines katalog till 500 frs., och dock torde Hardys arbeten böra anses oundgängliga för den, som studerar fransk lite- raturhistoria. Stengels upplaga fyller således en för forska- ren ganska kännbar brist. Af arbetet har hittills blott ut- kommit ett omtryck af delarna tre och fyra. Priset är 4,20 och 5,20. - II. S. Konsthistoria. Mothes, Oscar. Die Baukunst des Mittelalters in Italien von der ersten Entwicklung bis zu ihrer höchsten Blüthe. Mit 211 Holzschnitten und 6 Far- bendrucktafeln. Fünfter Theil. (Schluss des Wer- kes). Jena. Hermann Costenoble. 1884. I första häftet af denna tidskrift anmäldes de fyra fö- regående delarna af ofvanstående arbete; nu föreligger den femte delen, hvarmed verket är afslutadt. Det omdöme, som först af anmälaren fäldes, jäfvas ej af nu utgifna del, hvilken utmärker sig för samma öfverflödande lärdom, samma rikedom på historiska detaljer, samma grundliga metod för undersökningen, och här och där äfven samma originella åsikter om byggnadsverkens och deras formers uppkomst och betydelse. Sedan förf, här först afslutat framställningen af det normandiska inflytandet, öfvergår han till “romerska skolan“, hvarvid han får tillfälle att behandla bland annat Cosmaternas familj och deras musi- viska arbeten i Roms berömda klostergårdar, Lateranen och S. Paolo fuori le mura med deras märkliga symboli- ska framställningar af blandadt gammalkristligt och hed- niskt innehåll. I förbigående kan äfven påpekas den upp- lysningen man får, att “Casa di Pilato" i Rom egentli- gen skall vara Casa di pilato, så kallad med ett äldre, tekniskt uttryck på grund af fasadens pellarrad, men icke därför, att byggnaden skulle ha något med Pilatus att göra. I den därpå följande skildringen af den “toskanska skolan“ kommer förf, till behandling af de stora minnesmärkena i Pisa, Lucca och Florens, och han får därvid tillfälle att meddela intressanta och nya iakttagelser, t. ex. att domen i Pisa icke, såsom Burkhardt uppgifver, är den första kyr- ka, i hvilken kupol och basilikaform förenats med hvar- andra, emedan detta redan förut ägt rum i Pavia, Milano, Spoleto, Verona och flera andra ställen. Öfverraskande är ock hans anmärkning om markens osäkerhet till följd af sumpighet och jordstötar, såsom varande orsaken till de anmärkta oregelmässigheterna å Pisas byggnader och sär- skildt till Campanilens bekanta lutning. “Man kann dreist behaupten, dass nicht ein Gebäude in Pisa grade steht“, påstår förf., och därefter ger han en noggrannare beskrifning af Campanilens byggnadsförhållanden, än man på något an- nat ställe torde finna (s. 736 o. ff.). Lika noggrant äro de härliga domerna i Siena och Orvieto samt katedralen i Florens behandlade, och den senare är intressant illustre- rad genom meddelande af träsnitt efter äldre målningar, som visa dess utseende, sådant man på 1300-talet tänkte sig detta, samt det fragment af Giottos fasad, som ned- bröts 1587. Egendomligt är, att, ehuru kyrkans historia följes ned till senaste tid, dock ej ett ord nämnes om den nya fasaden, som snart torde vara fullbordad. Det intres- 173NORDISK REVY 1883.174 santa arbetet afslutas med den "venetianska skolans" mä- sterverk, S. Marco och Dogepalatset samt dess efterföljare af götiska praktpalats vid Canal grande, hvilkas högsta fullkomning är Cà Doro, så nämndt efter en familj Doro, såsom författaren upplyser, icke "Cà d’oro" (gyllne huset), såsom det falskeligen blifvit kalladt. — Smärre oegentlighe- ter, såsom Orllando, S. Mario gloriosa aï Frari, Cà gran- de àï Frari lönar det knapt mödan att framhålla. — Såsom afslutning meddelas ett noggrant utarbetadt register, som skall göra det lärda sammelverket praktiskt användbart för hvar och en, som önskar grundlig underrättelse om en af konsthistoriens intressantaste tidpunkter. C. R. Nyblom. Adamy, Ii. Architektonik auf historischer und äste- tischer Grundlage. II Band: Architektonik des Mittelalters. 1 Abtheilung: Architektonik der altchristlichen Zeit, um- fassend die altchristliche, byzantinische, muhamedanische, und karolingische Kunst. Hannover. Helwing’sche Ver- lagsbuchhandlung. Klassiska språk. Forhandlinger paa det andet nordiske Filolog- mode i Kristiania den 10.—13. August 1881, udgivne ved Gustav Storm, Modets Generalsekretær. Kristiania, J. W. Cappelen, 1883. Pris 2 kr. Dessa Forhandlinger innehålla mer eller mindre kort- fattade redogörelser för fyra föredrag med ämnen hämtade från den klassiska filologiens område. På den tredje mötes- dagens allmänna sammankomst talade prof. Ussing öfver Gravningerne i Olympia og Pergamon. Föredragaren skil- drade Altis med dess utomordentligt rika konstminnen och omnämde summariskt det nya material, som det uppgräfda Olympia erbjöde såväl till byggnadskonstens som till bild- huggarekonstens historia. Gafvelgrupperna på Zeustemplet kunde icke såsom Pausanias omtalar, vara utförda af Pheidias’ lärjungar: detta intygades af de funna fragmenten. Perga- monfynden fylde en lucka i vår kunskap om bildhuggar- konstens historia mellan Alexander den store och Augu- stus. Konsten hade kulminerat, men den visste ej själf däraf. Den sträfvade alt jämt att öfverbjuda föregångarne genom dristiga nyheter; ett tekniskt mästerskap, som kunde åstadkomma det utmärkta, men i brådskan ofta lät sig nö- ja med det medelmåttiga, en stark realism vid sidan afen rik och rörlig fantasi, som ville roa och gripa på en gång och trots det öfverlassade och oroliga i kompositionen dock uppnådde hvad konstnären främst syntes ha åsyftat, en stark effekt. Bohns rekonstruktionsförsök vore förfeladt. — Ti- den medgaf icke någon diskussion i samband med detta föredrag. Sektionen för klassisk filologi hade tre sammanträ- den. På hvarje sammanträde hölls ett föredrag, som åtfölj- des af en kort diskussion. Professor Schjott höll första da- gen föredrag om det Pseudo-Xenophontiske Skrift AOvciœv nolursic. Denna skrift vore viktig både på grund af sitt innehåll och sitt språk. Den vore icke ironiskt hållen, författad senast i första delen af det peloponnesiska kriget, icke af en Athenare, måhända af en metoik, en främling el- ler kanske en man från någon förbundsstad. I den på fö- redraget följande diskussionen påpekade geheimerådet Madvig, att skriften i följd af sitt språk var rent attisk och omöjligen kunde tillhöra en så gammal tid. Prof. Gertz ansåg skriften vara ironisk, fäste uppmärksamheten på öf- verensstämmelserna med Aristofanes och menade, att skriften vore författad af en attisk aristokrat sannolikt kort före den siciliska expeditionen. — Prof. Tyng höll följande dag ett föredrag om Euripides og Seneca som Trin i Trage- diens Udviklingshistorie. Det tragiska i den antika tragedien låge i en yttre konflikt vanligen mellan två hufvudperso- ner såsom representanter för olika ideer eller berättigade sedliga makter, som i en viss situation komme i strid med hvarandra t. ex. familjen och staten, i den moderna trage- dien åter vore striden en inre. Öfvergången mellan dem bildade Euripides och Seneca: hos dessa vore såsom hos de moderna striden en inre, men denna inre strid vore hos Euripides och Seneca det ovilkorliga medlet för uppnåen- det af det poetiska målet, hos de moderna åter själfva kärnan i deras tragiska verldsuppfattning. Detta belystes vidare genom exempel från enskilda tragedier. Efter fö- redraget framhöll geheimerådet Madvig det oberättigade i att betrakta ett enskildt stycke som representant för den antika tragedien i dess allmänhet, hvilket föredragaren be- mötte med att hänvisa till Aischylos’ Agamemnon, Sofo- kles’ Aias mastigophoros och Elektra. — Det tredje föredra- get hölls af rektor Centervall och handlade om den ro- merska senatens sammansättning. Mot Mommsen och Lange ville föredragaren med Thne, Clason och framför alt Wil- lems ådagalägga, att plebejerna först omkr. år 400 fingo inträde i senaten. Därför talade ock Festus p. 246. Ge- heimerådet Madvig fann icke Willems’ bevis tillfyllestgö- rande gent emot den enstämmiga traditionen. V. K. Ny svensk tidskrift. 1883. Häft. 4: Anmälan: A. Hedin, Om latinherraväldet (Stockholm 1883). Anmälaren, som ej anställer en genomgående gransk- ning af skriften, utan endast redogör för och belyser nå- gra af dess viktigare satser, visar, huru främmande förf, i själfva verket är på det område, som han beträdt: förf, citerar till stöd för sina åsikter andra författares yttranden, som handla om något helt annat; flerestädes har förf, med sin argumentation skjutit öfver målet. Granskningen år- sakrik och dräpande. (A. H.) Nordisk tidskrift för filologi. N. R. VI. 2 (1883): Konrad Åhlén, Studier i den homeriska bety- delseläran. Om betydelsens utvidgning och in- skränkning. Förf, vill påpeka, i hvilken riktning de sekundära betydelserna hos vissa klasser af ord hos Home- ros utvecklat sig ur den i det homeriska språket förekom- mande grundbetydelsen eller ur den ursprungliga rotens be- tydelse, sådan den förekommer utpräglad i bestämda inom grekiskan befintliga ord. En rik samling exempel på så väl betydelsens utvidgning som dess inskränkning framläg- ges, ordnade efter ordklasserna substantiv, adjektiv och verb. — Mindre medelelser: J. P. Pang, Ovid. Metam. III, 93 -94 och Et "Wesenbergianum". — Anmeldelser: Schau Bruun, Græsk Grammatik til Skolebrug (Christiania 176 xiwiy o-petrer NORDISK REVY 1883. 175 ".»«^«■»^»»■nTnrT«?“?^#^’^^^?!^?!^!?^^!!^^^-?^—^^^^^ 1876). Kort redogörelse för uppställningen; tvekan uttalas om dess lämplighet i ett par afseenden; förtjänster fram- hållas, särskildt i ljudlärans behandling; några enskilda an- märkningar framställas. (V. K.) — C. J. Lindeqvist, Gre- kisk grammatik (Helsingfors 1881). Behandlingen af ver- bets böjning godkännes icke; boken äger dock många goda egenskaper trots enskilda fel eller oegentligheter. (V. K,) Ny literatur: Aristophanis Pax. Annotatione critica, commentario exegetico et scholiis græcis instruxit Fredericus H. M. Blaydes. [Aristophanis comoediæ. Ed. F. H. M. Blay- des. Pars V.] Halis Sax. 1883. XVI+330ss. 8:o. 6 M. Bursian, Conrad, Geschichte der classischen Philologie in Deutschland von den Anfängen bis zur Gegenwart. [Ge- schichte der Wissenschaften in Deutschland. Neuere Zeit. XIX Band.] München und Leipzig 1883. Oldenbourg. 1271 ss. 8:o. 14,50 M. Gilbert, Otto. Geschichte und Topographie der Stadt Rom im Altertum. Erste Abteilung. Leipzig. Teubner. 1883. 368 ss. 8:o. 6 M. Lukianos, Udvalgte Skrifter af Lukianos med For- tolkninger væsentlig til Skolebrug, udgivne af M. C. Gertz. Kjöbenhavn. Philipsen. 1883. V+186 ss. 8:o. Weber, Philipp, Entwickelungsgeschichte der Absichts- sätze. [Beiträge zur historischen Syntax der Griechischen Sprache hrsg. v. M. Schanz. Band II. Häft. 1.] Erste Abtheilung: von Homer bis zur attischen Prosa. Würzburg. Stuber. 1884. VII+138 ss. 8:o. 3 M. Lyth, P. G. Det republikanska Rom. Handbok i romersk fornkunskap. 64 ss., liten 8:0. Visby. Gotlands allehandas tryckeri. Dahl, Bastian, Die lateinische partikel Vt; eine von der norwegischen universität mit der goldenen medaille des kronprinzen belohnte preisschrift. VI+304 ss. Kra, 1882. Gröndahl & Son. Med allra snaraste utkommer prof. S. Bugges länge bebådade arbete öfver etruskiska språket. Dess titel är "Beiträge zur Erforschung der etruskischen Sprache. Er- ste Sammlung." (omkr. 260 ss.). Romanska språk. Den moderna franska syntaxens studium. (Forts.) III. I Sverge, där den första franska grammatiken synes hafva skrifvits 1646 af en fransman André Du Cloua — Petit Abrégé de la Grammaire Françoise. Upsale — har en jämförelsevis rik literatur på vårt område uppväxt. Emel- lertid är det här, likasom i den föregående artikel, som behandlade franska syntaxen i Frankrike och Tyskland, blott fråga om sådana verk, som för närvarande äro användbara eller oftare förekomma i bruk. Den som önskar taga kän- nedom om hvad äldre tider uträttat, har att vända sig i synnerhet till Hammarsköld: Förteckning på de i Sverge från äldre till närvarande Tider utkomna Schole- och Un- dervisnings-Böcker. Stockholm 1817, en katalog, som om- fattar tiden från 1646 till 1817; och till Underdånigt Be- tänkande afgifvet den 1 sept. 1866 af kommissionen för behandling af åtskilliga till språkundervisningen inom Ele- mentarläroverken hörande frågor (Stockholm, Norstedt & Söner 1866), där de på 40-, 50- och förra hälften af 60- talet begagnade läroböcker kunnigt och rättvist pröfvas och bedömas. Många af dessa äldre tiders bästa verk öfver den franska syntaxen, såsom Des Pepliers', Stridsbergs (6:te uppl. 1817), Guinchards (7:de uppl. 1862), Öhrlanders (6:te uppl. 1854) och möjligen andras, äro nu visserligen ej alldeles oanvändbara, men äga dock faktiskt ej mera be- tydelse, då andra bättre satts i deras ställe. Ett liknande öde har förtjänt, men knapt rönt, Grönlunds Lärobok i Franska Språket, l:sta uppl. 1855, 6:te uppl. Stockholm. Z. Haggström 1874. Den är uppstäld efter Ollendorffs metod, och af den kan intet godt komma; jfr om den- samma t. ex. nyss nämda Underdåniga Betänkande s. 14 eller Storms Englische Philologie, s. 176. Den lycklige rival, soin i synnerhet utstack de nämda äldre grammatikerna var Olde: Fransk Språklära för Högre och Lägre Elementar-Läroverk; och det med rätt. Då den först utkom, 1843 (Stockholm, eget förlag), var den utan tvifvel ett högeligen värdefullt arbete. Hvad man än i dag beundrar däri, och hvad som väl altjämt behåller den i bruk, är den högst populära framställningen, den skick- lighet och fina språktakt, hvarmed författaren tager hänsyn till svenskan, dess rika och upplysande exempelsamlingar. Då emellertid knapt några ändringar gjorts sedan 1843 alt till den uppl., som nu går i bokhandeln (den 9:de af år 1878 (A. Bonnier), är det blott naturligt, att den i åtskil- ligt illa motsvarar vetenskapens nuvarande fordringar. De kännbaraste bristerna torde ligga i uppställningen, som dock ej är originell, och den ej rätt systematiska anordnin- gen af detaljerna samt i bristande precision och korrekt- het i åtskilliga regler i jämförelse med hvad nutidens forsk- ning kräfver och kan åstadkomma. Då likväl mången lä- rare kanske ej häller utan åtskillig kritik vill använda våra öfriga moderna franska grammatiker, är det förklarligt, om han trots kännedomen om bristerna fortfarande begagnar Oldes lättfattliga och med gammal rättvis pietet betraktade lärobok. Yngre är Dubb: Fransk Språklära; 1:sta uppl. af 1858 var blott Fransk Elementarbok; 4:de uppl. Lund. Gleerup 1879 har ofvanstående titel och är delvis omarbetad af Wulff. Senare delen (s. 201—383) innehåller Satslära, Ofningar till Satsläran och två Ordlistor. Satsläran är ett synnerligen godt arbete, och om den kunde användas mera oberoende af don första delen, hvars anordning mången torde hafva svårt att gilla, vore den utan tvifvel en höge- ligen lyckad lärobok. På skolans stadium torde emellanåt lärarens utläggning af vissa uttryck eller regler vara nöd- vändig. Vidare kunde man med hänsyn till det sätt, hvarpå i skolan exemplen böra inläras, önska, att desamma vore innehållsrikare. Lidforss: Fransk Språklära för Elementarundervisnin- gen. Stockholm. Z. Hæggstrôm. 1867. Denna handbok år- gjord med stor talang och gifver ej blott regler utan äfven REVY 1883. 178 177 NORDISK -==============-=== i allmänhet nyckeln till deras förstående. Därvid blifver framställningen visserligen stundom något invecklad, och man har en viss respekt för boken såsom för en “svår bok“. Dock tveka vi ej att beteckna denna grammatik, i hvad särskildt syntaxen vidkommer, såsom den för närvarande bästa i vårt land. Ett sammandrag af denna bok är af författaren själf gifvet under titeln: Fransk Språklära i sammandrag (188 ss. mot 331 i den större). Stockholm. I. Hæggstrôm. 1871. Den är enklare och lättfattligare än den nyss nämda. Widholm: Fransk Språklära till läroverkens tjänst. II, Syntax. Stockholm. Norstedt & Söner 1882 (I, nu sam- manbunden med II, ib. 1879). Syftet har uppenbarligen varit i främsta rummet att vara utförlig och relatift full- ständig i detaljuppgifter, och därigenom erbjuder ock detta verk för mera framskridna studier en god och välkommen hjälp. Men just därigenom är det ock otänkbart att an- vända det vid allmänna läroverken, åtminstone i annan egenskap än såsom uppslagsbok. Viktigare måhända än sträfvandet efter detaljrikedom hade i våra dagar varit att sträfva efter hvad man skulle kunna kalla en pragmatisk framställning, att angifva skäl och grunder, hvarför det eller det är så, vare sig dessa skäl äro af psykologisk eller hi- storisk natur. Författaren har icke låtit sig påverkas af denna tendens, redan mera tillgodosedd af Lidforss, och på det högre stadiet förlorar därför hans på upplysningar an- nars rika bok i värde: Mången gång skulle man önskat mera precision i reglernas affattning. Den i föregående artikel omnämda grammatiken af Plötz föreligger af Lindforss, Plötz Nya Elementarkurs i Franska SpråketSystematisk Språklära på Svenska. Språk- lära för Skolor. Helsingfors. Edlund. 1880. Utom nämda verk finnes naturligtvis en del blott för nybörjare afsedda, särskildt bearbetningar af Plötz’ många arbeten för detta ändamål. Vi hafva ej upptagit dessa, då de kunna förutsättas knapt intressera denna tidskrifts publik, och då det fordras en alldeles särskild konst och erfarenhet att förstå och rätt uppskatta sådana verk. Öhrlander: Franska språkets svårigheter (1845) är obrukbar. Den talrika specialliteraturen är tyvärr hos oss svår att öfverblicka och följa, ehuru det är att hoppas, att nu- mera Nordisk Revy skall gifva den däraf intresserade all- mänheten fullständiga upplysningar. Sedan någon tid kunna vi i Literaturblatt für germ. u. rom. Phil, tämligen noga följa våra svenska publikationer. En gradual- eller lektors- dissertation t. ex. är nu ofta, några år sedan den hållits, glömd af fackmännen eller om den lefver i minne, en rara avis, som ej kan fås för guld. Lyckligtvis linnes en för- teckning af gradualafhandlingar från 1850—1877 af Wahl- berg: Offentligen försvarade Akademiska Afhandlingar vid Kongl. Univ. i Upsala och Lund (1852—77) etc. jämte de under samma tid vid dessa högskolor utgifna program. Upsala. Edquist. 1877. Likaledes finnes en förteckning af läroverksprogram gjord af Bagge i Nyköpings läroverks- program v. t. 1883. Men i fråga om lektorsspecimen och andra afhandlingar är man hänvisad till egna biblio- teksforskningar eller bokkataloger. En omfattande biblio- grafi för de moderna språken lär dock snart vara att för- vänta från biblioteksamanuensen i Upsala, kand. Gust. Stjern- ström. Andra tillfälliga bibliografiska hjälpkällor äro utom de förut nämda: Hammarskölds Förteckning och skolko- miténs Betänkande, i synnerhet Pedagogisk Tidskrift (sedan 1865), Pedagogiska Blad (år 1877), (Tidskrift utgifven af pedagogiska föreningen i Finland sedan 1864), samt andra tidskrifter för den större allmänheten. Vår korta öfversikt af den viktigare literaturen öfver modern fransk syntax har ej kunnat vara af nytta för den erfarne, men väl kanske för den som går till studier på egen hand eller såsom begynnare griper sig an med lärare- verksamhet. För dem torde möjligen ej ovälkommet vara ett eller annat råd, gifvet i all anspråkslöshet och med all aktning för den individuella smaken, som hos läraren bör taga ut sin fulla rätt. Vill man hafva en god handbok, lärobok i egentlig mening, må man taga Lidforss’ språklära, don mindre på skolans stadium, den större på studentens. Därmed låta sig med fördel förena såsom den yppersta hand- ledning vid uppfattningen och systematiseringen af de syn- taktiska företeelserna Mätzners grammatik samt såsom en uppslagsbok med största detaljrikedom Lückings Schulgram- matik (1880), Betydelsefullare än grammatikinlärandet är dock, såsom hvar man vet, det uppmärksamma läsandet af literaturen och de egna iakttagelserna. Vi tillåta oss blott påpeka, att då man i syfte att lära känna språket genom- går literatur, är det särskildt vinstgifvande att parallelt stu- dera tvänne goda öfversättningar af ett och samma origi- nal, såsom af Cæsar, Livius, Don Quijote m. m., hvilka man lätt kan anskaffa. Man inser lätt, huru upplysande detta bör vara i fråga om t. ex. synonymer eller använ- dandet af imparfait och passé défini o. d. Det kunde åter- stå mycket att säga, som har sammanhang med den fran- ska syntaxen, om skriföfningars ordnande, om fraseologi m. m., men då detta hällre hör till andra grenar af språk- studierna, må det här lemnas å sido. Blott ett par på- minnelser må ännu göras, om användbarheten af Enblom: Ordförråd och Ordställningar till Vägledning i Franska Språket. 2:dra uppl. (den l:sta betydligt underlägsen) Norr- köping. Wallberg 1883; om de väl återgifna svenska idi- otismerna i Paban: Svensk och Fransk Parlör (s. 159- 174). 2:dra uppl. Stockholm. Huldberg. 1875; om nyt- tan af den nu utkommande Grosse deutsch-französische Phraseologie von Beauvais. Wolfenbüttel. Zwissler. 1883. (En äldre af Holtermann är tämligen knapphändig och ej alltid tillförlitlig). y. Schweisthal, M. Remarques sur le rôle de l’élé- ment franc dans la formation de la langue française. Paris. Leroux. 44 ss. Stor 8:o. Liksom det finnes keltomaner i den franska språkhi- storien, finnes det ock germanomaner: de ena som de an- dra låta sig ledas af en entusiasm eller fix idé, som är ovetenskaplig, och uträtta intet godt. Herr Schweisthal är germanoman, därtill förledd uppenbarligen af entusiasm för sin egen dialekt, luxemburgiskan, som han vill göra till en trogen representant af frankiskan, och med hvars hjälp han söker uppvisa frankiskans viktiga rol vid bildandet af franskan. Han lyckas möjligen göra en och annan riktig etymologi, men hans resultat sakna värde, liksom hans metod vetenskaplighet, J. V. 179 NORDISK REVY 1883. 180 Zeitschrift für neufranzösische »Sprache und Litteratur, V, 4: Vi fästa särskildt uppmärksamheten på följande ar- tiklar: D. Behrens: Recensioner af A. Risop’s: "Die ana- logische Wirksamkeit in der französischen Konjugation" [Z. f. R. Ph. VII, 45 ff.], med viktiga beriktiganden och tillägg till den anmälda artikeln och af Robert Püschel’s, “Le livre du chemin de long estude par Christine de Pizan" (med upplysande detaljanmärkningar). Samme anmälare på- pekar också Foersters reedition af Garniers Tragedier, och att härigenom ett nytt arbetsfält för studiet af det XVI:e århundradets franska öppnas. Bland Miscellen är särskildt att framhålla Willenbergs anteckningar om infinitivkonstruk- tion efter falloir och en ur le Moliériste hämtad förklaring af den ofta behandlade versen i Le Misanthrope: “Fran- chement il est bon à mettre au cabinet"; Cabinet betyder här ett slags poetiska diktsamlingar, som med sådant namn utkommo under förra hälften af 1600-talet (t. ex. Cabinet des Muses ou nouveau recueil des plus beaux vers de ce temps. Rouen 1619 etc.) Ref., W. Knörich, anser denna fullkom- ligt tillfredsställande förklaring för den enda riktiga och an- märker, att man i början af vårt århundrade med samma mening som Alceste kunnat säga: "il est bon à mettre à l’Almanach“ (des Muses eller des Beaux-Esprits). II. v. F. Horning, Zur Geschichte des lateinischen C vor E und I im Romanischen. Halle. Niemeyer. 1883. 140 S. Körting, Encyklopædie und Methodologie der Ro- manischen Philologie mit besonderer Berücksichtigung des Französischen. Erster Theil. Erstes Buch: Erörterung der Vorbegriffe. Zweites Buch: Einleitung in das Studium der Romanischen Philologie. Heilbronn. Henninger. 1884. XVI+244 S. Scheffler, Die Französische Volksdichtung und Sage. Ein Beitrag zur Geistes- und Sittengeschichte Frankreichs. Erster Band. Leipzig. Schlicke. 1884. XIV+332 S. Französische Studien IV, 4: Vokalismus und Konso- nantismus des Cambridger Psalters mit einem Anhang: Nach- träge zur Flexionslehre desselben Denkmals von Wilhelm Schumann. Lange, Der vocalische Lautstand in der französischen Sprache des 16. Jahrhunderts nach den Zeugnissen der alten Grammatiker und den Grundsätzen der neueren Pho- netik. Elbing. C. Meissner. 1883. 46 S. Germanska språk. Edgren, Hjalmar. Quelques observations sur l’élément roman de l’anglais considéré dans ses rap- ports au français moderne. 40 sid. 4:0, 1 kr. Lunds Univ. Årsskrift. Tom. XIX. Förf, ordnar de romanska lånorden i den moderna engelskan under tre olika synpunkter, i det att han behand- lar 1. sådana som kommit ur bruk i den moderna franskan, 2. sådana som till sin form afvika från de motsvarande i nyfranskan, 3. sådana som utvecklat en annan betydelse i moderna engelskan än i nyfranskan. Det är ganska in- tressanta kapitel ur engelska och franska språkens historia, som förf, här tagit till behandling, och man kan ej an- nat än vara honom tacksam för den omsorg och flit, hvar- med han samlat och ordnat de under ofvan nämda kate- gorier hörande enskilda fallen i betydligt större fullstän- dighet än man förut haft att tillgå. De källor, ur hvilka han samlat sitt material och hämtat förklaringarna, äro hufvudsakligen Skeat’s Etymological Dictionary of the Eng- lish language (Oxford 1882) och Littré‘s Dictionnaire de la langue française (Paris 1873). Förf, hade icke kunnat välja bättre auktoriteter. I afseende på Skeat kunna vi dock icke undgå att uttala den åsikten, att han, med all sin ovanligt stora beläsenhet och omfattande detaljkänne- dom, likväl visar sig sakna den vetenskapliga öfverblick öfver engelska språkets utvecklingslagar och den kritiska metod, som ensamt kunna gifva en säkrare ledning vid lös- ningen af etymologiernas ofta intrasslade härfva. En följd häraf är, att Skeat icke så sällan framställer etymologiska förklaringar, hvilka strida mot säkra engelska ljudlagar. En och annan sådan förklaring har också öfvergått till doc. Edgrens arbete. Det är gifvet, att tvekan ofta kan uppstå, huruvida ett ord tillhör den moderna engelskan och franskan, eme- dan afgörandet beror på, huru långt tillbaka man lägger det moderna språkets början. Förf, har följt Skeat (och Littré), och att han därigenom kommit att i sitt arbete upptaga snarare för mycket än för litet, förringar icke dess värde. Sådana ord som defeasance, duress, misprision, mes- suage brukas ännu i engelska lagspråket, det föråldrade say för assay träffas ännu efter Shakspere’s tid. Den del af doc. Edgrens arbete, som synes oss minst tillfredsställande, är sid. 17— 20, som innehålla förf:s egna inledande anmärkningar till den andra hufvudafdelningen. Den korta sammanfattande öfversikten af de fornfranska or- dens förändringar i engelskan är oredig och delvis missle- dande, i det att förf, dels hopblandat företeelser af helt olika art och ålder, dels åtskilt sådana, som stå i allra när- maste sammanhang med hvarandra, dels framlagt förkla- ringar som äro helt och hållet oriktiga. Det engelska or- det story är ej uppkommet genom en i engelskan skedd förkortning af history (som ju också finnes i engelskan, se- nare inkommet), utan det härleder sig från det anglonor- manniska estorie; van för caravan, bus för omnibus äro båda unga ord, hvilkas förkortade form har sitt ursprung i vulgärspråket, liksom t. ex. leg för blackleg, sub for sub- altern m. fl., och de tillhöra sålunda en helt annan ka- tegori än garment af äldre garnement, sexton (äldre sextein) af sacristain o. dyl. De fornfranska verbernas form i en- gelskan hvilar icke på den fornfranska infinitiven och stun- dom på partie, pres. (s. 17), utan det är i allmänhet 3 pres. plur. pres. indik., som gjort sig gällande; häri ligger äf- ven förklaringen af de “modifications de la voyelle“, som de ifrågavarande verben förete i engelskan i förhållande till de af förf, antagna franska grundformerna, och som eljest skulle förefalla abnorma. Förlusten af den äldre infin. ändelsen -an, sedan -en, slutligen -e (s. 17) är fullkomligt samma ljudföreteelse som bortfallandet af slut -e i branche, nyeng. branch; plante, nyeng. plant, o. dyl. (s. 18). Då förf, (s. 19) anför, bland andra, glory och fudge i jämförelse med franska gloire och juger såsom prof på engelskans i “inclination conservatrice“, beror detta på oriktiga före- 181 NORDISK REVY 1883. 182 ställningar. Det ffra. juger öfvergick till medelengelskan under formen juggen (t. ex. hos Chaucer), och det engelska judge har icke bibehållit ett d som franskan förlorat, utan dess d är senare- inkommet såsom uttryck för det i engel- skan förändrade uttalet, i likhet med hvad som är fallet t. ex. i eng. abridge, medeleng. abreg(g)en, ffra. abregier o. a. fl. och i de rent engelska bridge, ridge, edge o. a., i hvilka alla intet d ursprungligen förefanns. En direkt jämförelse af eng. glory med fra. gloire är i detta sam- manhang (s. 19) missledande, emedan de båda orden grunda sig på olika franska dialektformer. Glory, victory, memory, adversary o. a. dyl. öfvergingo från normanniska dialekten till anglonormanniskan, glorie o. s. v. på en tid, då den s. k. franciska dialekten redan hade utvecklat for- merna gloire o. s. v. Förf, behandlar (s. 19, 20) åtskil- liga fall, i hvilka nyengelskan visar former, som äro äldre icke blott än nyfranskans, utan äfven än den äldre engel- skans, och han förklarar detta såsom en restitution “sur la voie de la théorie“. Äfven här torde det vara nödvän- digt att göra distinktioner och modifikationer. Att i några fall en återgång till en äldre form ägt rum på den lärda vägen, är ett onekligt faktum. Ett sådant fall är t. ex. eng. indorse för äldre endosse (fra. endosser) i följd af det kända sammanhanget i etymologi och betydelse med lat. dorsum. Men i de allra flesta fall inskränker sig denna lärda restitution till stafningen, såsom t. ex. i eng. debt, medeleng. dette; eng. doubt, me. douten o. a. och inver- kar blott undantagsvis, sällan eller aldrig i vanliga och populära ord, på uttalet. Där en sådan inverkan visar sig, anse vi, i motsats till förf., att en analogisk ombildning ägt rum, således “un procès naturel“. De engelska orden advance, adventlire, exchange, impair, impeach, interchange o. a. hafva erhållit sin nuvarande, i jämförelse med de medelengelska avancen, empechen o. s. v. skenbarligen äldre form och uttal i analogi med de isynnerhet under 16:de och 17:de årh. ur latinet massvis upptagna lånorden. Äfven i afseende på nyeng. mischief, mischance o. dyl. (me. meschief o. s. v.) måste en liknande förklaring antagas, ehuru mön- stret därvid förefanns redan förut inom engelska språket själft, jfr. misdeed, mistake o. a. Hvad slutligen beträffar sådana ord som eng. false, assault, cauldron m. fl. i jäm- förelse med de i äldre engelskan träffade faus, assaut, caudron, hvilka närmare öfverensstämma med de franska formerna, anse vi det vara af ofvan antydda grunder a priori nästan nöd- vändigt att förneka, att de nyengelska formerna bero på en teoretisk restitution. En granskning af det äldre språ- ket visar äfven, att dubbelformer här förelågo, fals jämte faus, assalt jämte assaut o. s. v. Det är den först an- förda formen som blifvit i engelskan. rådande. Då doc. Edgrens arbete utan tvifvel har ett icke ringa värde såsom fyllande en lucka i den språkliga literaturen, ha vi ansett oss böra anföra dessa anmärkningar till deras tjänst som begagna det. Utrymmet förbjuder oss att ägna arbetets öfriga delar en fullständigare granskning. Men de anmärkningar, som vi skulle kunna framställa, skulle icke kunna annat än bekräfta det omdöme, som vi i början af denna korta anmälan uttalat, och hvari säkerligen hvar och en, som för sina språkstudier är i behof att använda arbetet, skall tacksamt instämma. Aæel Erdmann. Noreen, A., Aperçu de l’histoire de la science lin- guistique suédoise. Extrait du Muséon. 35 ss., stor 8:o. Louvain. Charles Peeters. (Upsala, C. J. Lundström i kommission). Pr. 1 kr. Bohlin, K., Folktoner från Jämtland. 36 ss. (I Sv. Landsmålen, B. II, h. 10). Kock, A., Om svenskans behandling af ljudförbin- delsen iû och om fornsvenskans Z-ljud. 13 ss. (I Sv. Lands- målen, B. II, 11. 12). Franck, Johannes, Mittelniederländische Grammatik nebst Lesestücken und Glossar. VIII+217 ss. Leipzig. Weigel. Pr. 7 m. På nyåret utkommer på förlag af Max Niemeyer, Halle, såsom nr 4 i den af prof. W. Braune utgifna Sammlung, kurzer grammatiken germanischer dialecte: “Altnordische grammatik, I, Altisländische und Altnorwegische gramma- tik, unter berücksichtigung des Urnordischen “ af Adolf Noreen. Arbetet kommer att utgöra omkring 11 ark (hvaraf nu 3 äro färdigtrykta). Del II, som är beräknad att utkomma 1885 kommer att innehålla: “Altschwedische grammatik mit einschluss des Altgutnischen“ af samma förf. Den viktiga urnordiska inskriften å den för icke län- gesedan i närheten af Stavanger upptäkta Strand-stenen kommer snart att af prof. S. Bugge tolkas och kommen- teras uti Ärboger for nordisk oldkyndighed. Af samme förf:s “Studier over de nordiske Gude- og Heltesagns Op- rindelse“ lägges tredje häftet under prässen strax på nyåret. Matematiska vetenskaper. Sundell, À. F. Lärobok i analytisk mekanik. Helsingfors 1883. 324 sidor (8:o.) Den mekaniska läroboksliteraturen har i prof. Sun- dells bok erhållit ett värdefullt bidrag. Arbetet, som är afsedt för nybörjare, behandlar läran om rörelse och jäm- vikt hos den materiella punkten samt punktsystem, förnäm- ligast oföränderliga, med de inskränkningar, som blifvit en följd däraf, att utom elementarmatematik endast grunderna af differential- och integralkalkyl förutsättas såsom bekanta för läsaren. Ämnets anordning är den numera vanliga: först ren rörelselära, sedan kraftlära med tillämpning på jämvikt och rörelse. Metoden för behandlingen är, såsom äfven titeln angifver, genomgående analytisk, hvarigenom bevisföringen får all önskvärd stränghet. När så befinnes nödigt, belysas dock frågorna äfven från geometrisk syn- punkt. De rätt talrikt förekommande exemplen äro valda med mycken omsorg särskildt i det hänseende, att de nä- stan alla behandla frågor af fysiskt eller astronomiskt in- tresse. Anmärkas bör dock, att i fråga om tillämpningar läran om jämvikt blifvit skäligen svagt tillgodosedd. Af bokens 40 exempel kunna nämligen blott 2 räknas dit. Fram- ställningssättet lider här och där af en viss tyngd, som dock ingenstädes verkar störande. Vi tillönska det förtjänstfulla arbetet all möjlig spridning ej blott i författarens hemland utan äfven i vårt. G. L. 183 NORDISK REVY 1883. 184 Naturvetenskap. Thomsen, Julius. Thermochemische Untersuch- ungen. Bd. I, II. 1882. Leipzig. Verl. v. J. A. Barth. (Forts.) Principen om materiens oförstörbarhet, “conservation of matter“, ligger, som bekant, till grund för den kvantita- tiva kemiska forskningen. Principen om energiens oför- gänglighet (“conservation of energy“, 1:a satsen i mek. värmeläran) jämte principen om energiens förvandlingar (2:a satsen i mek. värmeläran) äro grundvalarna för ter- mokemien. Då det materiella förloppet vid vattnets bild- ning på den nutida kemiens språk uttryckes genom formeln 2 H2 + 02 == 2 H,O .. .. . I. så kan ekvationen för den termiska processen skrifvas så: 2 (H.) + (O2) = 2(1I2O) + W . . II. I detta fall beteckna symbolerna (H2), (O.) o. s. v. ener- gi-innehållet i de väte- & syremolekyler, som deltagit i den kemiska omsättningen. W är hvad Thomsen benämner ‘värmetoningen" vid processen och representerar skilnaden mellan den inneboende energien i atomgrupperingen H., O och i de fria molekylerna II2 och O2. Ekvationen I in- nebär uttrycket för principen om materiens, ekvationen II för kraftens oförstörbarhet. Det är ett betydelsefullt men föga beaktadt faktum, att samma forskare (Lavoisier och Laplace), som upphöjt den första principen till erfarenhetssats inom vetenskapen, äfven — fastän på delvis oriktiga premisser — uppstält den andra såsom norm för de kemiska processerna. 1 be- skrifningen af sitt fundamental-experiment, vattnets syntes, d. 24 Juni 1783, hvarifrån den nyare kemien räknar sin tillvaro, yttra Lavoisier och Laplace, sedan de konstaterat, att det bildade vattnets vikt var lika med beståndsdelarnes, hvaraf det uppkommit, att man kan uppställa den frågan, huruvida värmet och ljuset, som utvecklats så rikligt under förbränningen ej ägde någon vikt. Genom ett direkt ex- periment, förbränning af fosfor i ett tillslutet kärl, som väg- des före och efter försöket, kunde de besvara frågan ne- kande. Oaktadt värmet och ljuset således ej tillhörde den materiella delen af omsättningen, lyckades Lavoisier och La- place likväl att med iskalorimetern uppmäta värmeutveck- lingen vid ett stort antal kemiska processer. I en afhand- ling af år 1777 uttalar Lavoisier den åsikten, att detta värme härstammar från syrgasen själf. Före förbränningen beiinner sig värmet i förening med syret, åt hvilket det förlänar elasticitet och gasform. Då syret vid föreningen med väte öfvergår i flytande form (såsom beståndsdel i det bildade vattnet) måste dess öfverflödiga värme blifva fritt: däraf värmeutvecklingen. Häruti ligger (implicite) satsen om energiens oförstörbarhet vid kemiska fenomen uttalad. Termokemien är såväl till teori som experiment grund- lagd på samma tid och af samma forskare, som gifvit upp- hof till den nyare kvantitativa forskningen. Den nuvarande termokemien anser i likhet med Lavoisier, att det värme, som utvecklas, då föreningen H2 O bildas, ursprungligen förefanns i syret (och vätet), men icke såsom ett latent värme, som tillkommit vid förändring i det fysiska aggre- gationstillståndet, utan såsom inneboende energi, atomrö- relse, inom de fria molekylerna H., och O.. I denna form är energien oåtkomli; för vår iakttagelse och uppmätning; 1 först i det ögonblick, då en del däraf (nämligen den, som ej behöfves för att underhålla atomrörelsen inom de bil- dade vattenmolekylerna) förvandlas i den form af energi, som är molekylar-rörelse eller värme, blir en uppmätning möjlig. Denna öfvergång af energi från atomrörelse till värme sker i enlighet med den allmänna tendensen inom naturen, som sträfvar att låta alla former af energi ytterst flyta ut i molekylar-rörelse, men tillämpningen af lagen om energiens förvandling på hvarje speciell kemisk reak- tion är i närvarande stund långtifrån klar. Berthelot, som tagit denna princip (som han misslyckadt benämner “prin- cipe du travail maximum“), till utgångspunkt for sin fram- ställning af termokemien, kan ej häller genomföra den- samma i hvarje enskildt fall. Orsaken är, att man altför litet känner, hvad som försiggår inom molekylen själf, mel- lan dess konstituerande atomer, för att kunna identifiera hvarje kemisk reaktion, som inom termokemiens tabeller bär positift tecken, d. v. s. är åtföljd af värmeutveckling, med en verklig positiv förvandling af energien i mek. vär- meteoriens mening. Reaktioner finnas, som ej kunna för- siggå på direkt väg, såsom man borde vänta af positiva förvandlingar, oaktadt de skulle förorsaka betydliga värme- utvecklingar. Man kan t. ex. ej förbränna väte i kväfgas, oaktadt bildningsvärmet af molekylen NH3 enligt Thom- sen (sid. 72, Bd II) är + 11887 cal. De termokemiska talen lemna icke något direkt mått på styrkan af den ke- miska frändskapen inom de molekyler, som förstöras eller bildas vid reaktionen. De uttrycka endast (i värme-mått) slutresultatet af alla de förvandlingar, som energi-innehål- let i de ifrågavarande atomgrupperingarna lidit. Det oak- tadt äro dessa tal af högt och varaktigt värde, de äro att anse såsom verkliga konstanter inom vetenskapen, höjda öfver alla teoriens växlingar. Det skall om 100 år vara lika viktigt som nu både för vetenskap och industri att känna koloxidens, kolvätenas och svaflets förbränningsvärme eller värmetoningen, då järn eller zink upplöses i svafvel- syra, eller då blysuperoxid reduceras till blyoxid m. m. Den kemiska teorien har ännu ej hunnit på långt när att tillgodogöra sig hela värdet af de nya områden, som Favre, Berthelot, Thomsen o. a. eröfrat åt densamma, men ingen erfaren kemist nekar, att många af de viktigaste typiska reaktionerna inom kemien endast från termokemiens syn- punkt kunna få sin förklaring. De stora gruppreaktioner- na inom analytiska kemien kunna endast därigenom förkla- ras. Ingen kemisk teori, den må nu utgå från elemen- tens atomvikt eller atomighet, deras atomvolym eller elek- trokemiska natur, kan förklara, hvarföre koppar och kad- mium måste höra till 2:dra, zink och mangan till 3:dje gruppen i analytiska kemien, eller hvarför zink-acetat fäl- les af vätesvafla men zinksulfat icke. Thomsens un- dersökning af svafvelmetallernas bildningsvärme samt neu- tralisationsvärmet hos svafvelsyre- och ätticksyrehydratet lemna uti exakta tal beviset för, att dessa reaktioner för- siggå i enlighet med principen om energiens förvandlingar, hvars tillämpning i detta fall icke är tvifvelaktig. Sedan 100 år har den teoretiska kemien vant sig att betrakta svafvelsyran såsom den starkaste syran, kalihydratet såsom den starkaste basen, och den skulle följaktligen finna det oförklarligt, att icke i lösningen dessa starka affiniteter taga ut sin rätt på bekostnad af alla andra närvarande förenin- gar, t. ex. nitrat, klorider o. s. v. Af Thomsens experi- 185 NORDISK REVY 1883. suqie*e--ounioan wrsts wxp-p***n*xnmcexevexxaxesaxwp*r*w woszanecorox:sssna2swasxe=es2o 186 ezamneasenenamseo ment (se sid. 115, Bd. I) lära vi, att, tvärtemot den van- liga föreställningen, salpetersyrans och klorvätesyrans "avi- ditet" gent emot alkalit (i .utspädda lösningar) är dubbelt så stor som svafvelsyrans. Här har Thomsens undersök- ning äfven tjänat till att uppvisa otillräckligheten af den äldre Berthollet’ska teorien, men däremot bekräftat och supplerat resultaten af en bland de viktigaste fysiskt-kemi- ska undersökningar, som utförts af skandinaviska forskare, "Etudes sur les affinités chimiques“ af Guldberg och Waage vid Christiania universitet. Neutralisationsvärmet lemnar också viktiga upplysningar om thalliums samt ammonium- och amin-basernas, om svafvelsyrlighetens, underfosforsyr- lighetens, vätesvaflans m. fl. kemiska natur, upplysningar som till en del kunnat förutses af deras reaktioner, till cn del icke. Reaktioner, som under vissa förhållanden för- löpa i alldeles motsatt riktning mot den vanliga, skulle utan thermokemiens tolkning vara och förblifva gåtor för den s. k. “rena“ kemien o. s. v. Framställningssättet i prof. Thomsens arbete är klart och kortfattadt, verket låter tillfölje af det åtföljande regist- ret lätt begagna sig till uppslagsbok. Vi skulle endast vilja göra den anmärkningen, att förf, ibland hänvisar till ett och annat försök genom att angifva dess ordningsnum- mer (en sak som naturligtvis har mindre vikt för läsaren) utan att angifva den sida, där det återfinnes. O. Pettersson. Hjelt, Edv. Grunddragen af allmänna organiska kemin. Helsingfors 1883. 154 ss. Pris 2 kr. 50 öre. I vanliga läroböcker i organisk kemi måste helt na- turligt beskrifningen af enskilda föreningars framställning, sammansättning och egenskaper komma att fylla största de- len af utrymmet. Häraf blir en följd, att hvad som är det väsentliga — de allmänna reaktionerna och de olika gruppernas allmänna egenskaper och karaktärer — lätteligen för nybegynnaren undanskymmes. Förf, har för att före- bygga detta i föreliggande lärobok utelemnat alla speciella fakta och blott framstält “den organiska kemins allmänna och teoretiska del“ för att, såsom han i företalet säger, “underlätta inträngandet i den organiska kemin och ernå- endet af en rätt uppfattning af densamma“, Författaren har härvidlag ledts af samma idé, hvar- efter inledningen till Beilsteins “Handbuch der organischen Chemi“ är utarbetad. Innehållet är ock i hufvudsak un- gefär detsamma, ehuru förf, behandlar reaktionerna mer teo- retiskt eller abstrakt. Framställningen är klar och redig och innehållet ganska rikt, hvad fettsyreserien beträffar, samt i allo korrekt. Vi kunna värmt rekommendera boken till studium för den, som redan ur en vanlig lärobok er- hållit kännedom om de viktigaste organiska föreningarna. Han skall säkerligen däri finna mycket, som förut undgått hans uppmärksamhet och öfverhufvud få en klarare öfver- blick öfver den organiska kemins vida fält samt klarare in- blick i reaktionernas mekanism än han förut hade. Sär- skildt torde framställningen af de organiska ämnenas fysi- kaliska egenskaper, ehuru mycket kortfattad, vara välkom- men, då detta kapitel plägar vara alldeles förbisedt i van- liga mindre läroböcker. Om vi således anse förf-s arbete godt och värdt erkän- nande, så kunna vi dock ej underlåta att anmärka, att det innehåller proportionsvis för mycket af ett, för litet af ett annat. Boken måste vara afsedd för dem, som redan ge- nomgått cn kurs i org. kemi, ty för första nybegynnaren är den enligt rår åsikt onjutbar, dels på grund af sitt ab- strakta behandlingssätt öfverhufvud taget, dels på grund af den mängd exempel, på hvilka framställningen altjämt må- ste stödja sig, och hvilka exempel för nybegynnaren äro mer eller mindre hieroglyfartade. Men under sådana för- hållanden hade framställningen af de första 60 sidornas innehåll kunnat vara kortare, då dessa behandla- saker, som till största delen måste vara för läsaren redan förut be- kanta. I sådant fall hade förf, haft tillfälle att omnämna flere nu utelemnade viktiga allmänna reaktioner på aroma- tiska serien för att ej tala om de för närvarande med rätta så ifrigt studerade indol- och pyridinserierna. Förf, har t. ex. ej omnämt kloroforms betydelse vid den organiska syntesen för framställande af karbylaminer och oxialdehyder, cj diazoföreningarnas omsättning med vätesyror oeh med alkohol, ej Skraups allmänna syntesmetod för pyridinkär- nor o. s. v. Korrekturet är med omsorg läst. . Några oanmärkta tryckfel hafva vi dock iakttagit. Sid. 30 är normalbutans formel oriktig, sid. 39 i 3:dje reaktionsformeln nedifr. står O i st. f. O2, sid. 72 står etylalkol sid. 118 står acetonitril i st f. propionitril, och sid. 132 finnas 2 lätt sedda tryck- fel i triisamylens formel. Önskligt hade varit, att likhets- tecken och beteckning för dubbelbindningar varit olika; nu är understundom ej lätt att se, hvilket skall vara det ena eller andra ss. t. ex. på sidd. 134 och 135. Papper och tryck äro utmärkta. 0. W—n. Landolt, H. und Börnstein, B. Physikalisch- chemische Tabellen. 32 Bogen 4:o. Berlin 1883. Detta arbete utgör en förträfflig samling af tabeller och konstanter öfverträffande alt hvad som hittills samlats på ett ställe i den vägen, och är af ovärderligt gagn för ke- misten, fysikern och meteorologen, hvilka i denna samling erhållit en fullständig och noggrann uppslagsbok. Då den- samma i första rummet är afsedd för vetenskapliga ända- mål, så är den för samtliga konstanter åtföljd af literatur- hänvisningar, — en sak af största vikt, ehuru den beklag- ligen ofta saknas i föregående arbeten af detta slag. På detta sätt kunna nämligen uppgifterna i fall af behof kon- trolleras. Aldre författares konstanter och tabeller äro icke upptagna, såvida de ersatts af nyare forskare med andra, hvilka allmänt vunnit erkännande. II. Hildebrand IIildebrandsson. Suess, Eduard. Das Antlitz der Erde. Erste Abtheilung. F. Tempsky, Prag och G. Freytag, Leip- zig. 1883. 310 sid. 4:o. Pris 10 Mrk. Att påpeka ett arbete af Suess för den geologiska ve- tenskapens idkare är öfverflödigt. Den berömde Wien- geologen har sedan länge vant sina yrkesbröder, att med uppmärksamhet följa hans publikationer. Då vi i dag fä- sta uppmärksamheten vid hans nyaste arbete, sker det eme- dan det sysselsätter sig med ämnen af så allmän betydelse och behandlar dem från så vidt omfattande synpunkter, att det äfven för andra än geologer bör vara af intresse. Och fackmännen hafva anledning att vara tacksamma för de ge- 187 NORDISK REVY 1883. 188 neraliseringar och vidsträkta vyer, förf, förstår att öppna, utan att därför lemna vetenskaplighetens fasta mark. Den föreliggande första afdelningen innehåller efter en kortare inledning arbetets första hufvuddel "Die Bewe- gungen in dem äusseren Felsgerüste der Erde" samt början af den andra "Die Gebirge der Erde". Bland det rikhal- tiga materialet fästes vår uppmärksamhet i första rummet vid redogörelsen för "Die Sintfluth" från geologisk-histo- risk synpunkt. För erhållandet af så trogna och utför- liga underrättelser om denna väldiga naturtilldragelse har författaren gått till själfva källskrifterna, af hvilka den för- nämligaste utgöres af det s. k. “Izdupar-Epos“, hvilket sannolikt legat till grund för den bibliska berättelsen om syndafloden. Af det nämda epos finnas spillror i behåll, bevarade i kilskrift från Ninives bibliotek och i nyaste tid öfversatta af flera engelska och tyska forskare. Genom att jämföra dess uppgifter med likartade företeelser i våra da- gar har det lyckats förf, att bestämma de väsentliga mo- menten vid katastrofen, platsen där den ägt rum, dess ut- bredning och den fysiska karaktären af själfva förloppet. För intressets skull, hvarmed denna undersökning är före- nad, anföra vi här resultatet; syndafloden ägde rum vid nedre Eufrat och var åtföljd af en utbredd och förhärjande öfversvämning af det mesopotamiska låglandet; den väsent- liga orsaken var en jordbäfning i persiska viken eller sö- der därom, hvilken föregicks af flere obetydligare jordskak- ningar; sannolikt tillkom under perioden för den häftigaste skakningen en cyklon från söder med ungefärligen samma bana, som de i vår dagar därstädes uppträdande cyklo- nerna. Slutligen betonar förf., att de traditioner man' har från andra folk, äfvensom nyare iakttagelser på likartade företeelser, icke berättiga till det antagandet, att floden sträkt sig längre än öfver Eufrats och Tigris’ nedre lopp ännu mindre öfver hela jordytan. I nästa afdelning sysselsätter sig förf, med jordbäfningar på olika trakter af jordklotet och undersöker särskildt skakningsgebiten i nordostliga Al- perna, sydliga Italien, Centralamerikas fastland och den syd- amerikanska västkusten. Beträffande det rapsodiska uppsti- gandet af den sistnämda kuststräckan under jordbäfningen 1835 framhåller förf., att bevisen därför, af hvilka de för- nämsta lemnats af kapten Fitzroy på "Beagle", äro mycket ofullständiga. Den tredje afdelningen sysselsätter sig med dislokationer, den fjärde med de vulkaniska företeelserna i äldre och nyare geologiska tider och den femte med en klassifikation af rörelserna i jordskorpan. De två afdelnin- garna af "Die Gebirge der Erde", som redan föreligga, sys- selsätta sig med Alpsystemets byggnad, hvarvid förf, rör sig på ett område, inom hvilket han, altsedan sitt epokgörande arbete “Die Entstehung der Alpen“, hör till de erkändt främste. Såsom af denna innehållsöfversikt framgår, är materi- alet både rikhaltigt och omväxlande; behandlingen är all- tid lika genial och glänsande. Med intresse, måste man afvakta fortsättningen af detta, arbete, som bland annat kommer att innehålla en redogörelse för de växlande me- ningarna om förändringarna i hafsytans gestalt, en fråga som under de allra senaste åren åter trädt i förgrunden. Då förf, hämtar sina exempel från de mest olika de- lar af jordklotet blir han naturligtvis ofta beroende af andra geologers framställningar, och man får därför ej undra på, att ett eller annat förekommer, om hvilket meningarna måste gå i skilda riktningar. Åsikten att Drammensgraniten är yngre än de ofvanliggande silurbild- ningarna, hvilket af förf, anföres såsom exempel på injek- tion af granitstockar i stor stil, torde ej vara omöjlig att kritisera. I kapitlet om vulkaner anföres såsom exem- pel på kontaktmetamorfoser och kontaktbildningar de i Banatet förekommande järnmalmerna vid Moravicza m. fl. ställen. Författaren har härvidlag, liksom många an- dra österrikiska geologer, följt Cottas åsikter. Anmäla- ren hoppas inom kort få tillfälle att bemöta denna åsikt och visa, att dessa malmer äro verkliga lagerbildningar till- hörande urformationen och väsentligen lika våra svenska järnmalmer. På kartan öfver denna trakt (sid. 211) hafva några geologiska oriktigheter inkommit, lätt förklarliga på grund af den lilla skalan, samt en väsentligare topografisk lapsus, i det att den ort som heter “Dognacska“ blifvit betecknad “Moravicza“ och vice versa. IIj. j. Rättelse. Anmälaren af A. Remelés arbete “Unter- suchungen über die versteinungsführenden Diluvialgeschiebe des norddeutschen Flachlandes“ etc. i N:o 4 af N. R. an- håller att få införd följande rättelse. I anmälan förekom- mer, att man “sedan Friedr. Schmidt’s arbete af 1858 icke erhållit någon systematisk framställning af “de Estländska silurbildningarna". Detta är oriktigt, emedan samme förf., Fr. Schmidt i sin 1881 utgifna “Revison der Ostbalti- schen Trilobiten“ (Mem. Acad. de. .St Petersbourg, 7:me Série, Tome 30, N:o 1) ägnar 59 sidor åt en framställ- ning af lagerföljden i Estland. Ij. Sj. Cleve, P. T., Kemiskt handlexikon (Samling af fack- lexika III), h. 1. 48 ss. liten 8:o. Stockholm. Jos. Selig- mann. (Utkommer i 8 häften à 50 öre). Naturen, illustreret Maanedsskrift for popul. Naturv., udg. af Carl Krafft. VII, N:o 6. Sophus Tromholt, Om Nordlyset. V. (slut). Barth, Den ornithol. Faunas Tilvæxt i Norge siden 1838. — N:o 7. C. Krafft, Fra den norske Polarstation. T. B., Vivisektionssporgsmaalet (forts, fr. föreg. n:o och slut). M. K. Haakonson-Hansen, Nordlys- iakttagelserne i Trondhjem vinteren 1882—1883. — N:o 8 og 9. H. H. Reusch, Om Vulkanismen. Et Havuhyre, Tildels efter et Foredrag af Prof. J. J. S. Steenstrup (forts, fr. föreg. n:o och slut). K. H., Veirvarsler (forts.). J. Boehm, Planten og Atmosfæren. Tapiren. K. H., Den Osterrigske Polarstation paa Jan Mayen. Mindre Medde- lelser. Literatur. Universitetsan gelägenheter. Kubenhavn. Lördagen d. 10 novbr. holdtes universitetets aarlige fest til minde om reformationens indförelse og i anledning af rek- torskiftet. Indbydelsesskriftet (se revyens n:o 1) indeholdt en afhandling af prof., dr. theol. C. Henrik Scharling “Den lu- therske dogmatik overfor nutidens kirkelige og videnskabelige krav", der ogsaa holdt en mindetale over Morten Luther i an- ledning af 400 aarsdagen for dennes födsel. Efter denne gav universitetets rektor, prof., dr. phil. Holm, en kort oversigt over, 189 NORDISK REVY 1883. 190 livad der har tildraget sig ved universitetet i det fuldendte aar og proklamerede dernæst de videnskabsmænd (se revyens n:o 1—5), soni i aarets lob have erhvervet akademiske grader, som doktorer og licentiater. Endelig övergav han rektoratet til den for næste aar valgte rektor, prof., dr. med. C. Reisz. Festen overværedes af lis. maj. kongen, lis. kgl. höjhed kronprinsen, hs. kgl. höjhed prins Valdemar, lis. höjhed prins Hans, en stor mængde notabiliteter, deriblandt hovedstadens gejstlighed in corpore, samt saa mange studerende, ældre og yngre, som fest- salen kunde rumme. Den for denne fest besternte kantate, texten af I. L. Heiberg, musiken af C. E. F. Weyse, udförtes af studentersangforeningen, med ledsagelse af strygeinstru- menter. Akademiske grader. Den medicinske doktorgrad er d. 5 nov. erhvervet af re- servlæge Fr. Lange. Afhandling : “Om arvelighedens indflydel- se i sindssygdomme". Opponenter: proff. With og Gædeken. Legater og stipendier. Ved den i sept, stedfundne bortgivelse af kommunitetssti- pendiet og regensbeneficiet — sker 2 gange aarlig, i marts og sept. — kunde stipendiebestyrelsen kun tildele 5 af de 10 pri- vilegerede ansögere regensbeneficiet, og den androg derfor mi- nisteriet om bemyndigelse til at maatte tilstaa de övrige 5 an- sögere, der alle vore studenter fra Reykjavik lærde skolo, i stedet herfor en huslejegodtgjörelse af 20 kr. maanedlig, indtil der ved vakance efterhaanden kunde skaffes dem plads paa regensen. Denne indstilling bifaldt minesteriet under 8 okt. Kommunitetets stipendium for kandidater og videre komne — der uddeles aarlig i 5 portioner à 200 kr. — er af konsi- storium d. 3 okt. tilldelt; cand. theol. H. Kissmeyer, cand. jur M. Sander, cand. polit. J. V. Schovelin, cand. med. A. E. Rasz müssen og cand. philol. K. Hude. Dr. med. Starcks rejsestipendium (1200 kr. er af det me- dicinske fakultets dekanus tildelt dr. med. N. Flindt.) C. Goos. Examina. Under 25 okt. er der udgaaet en kgl. anordning om ind- förelse af nye skoleembedsexamina under det filosofiske og det mathematisk-naturvidenskabelige fakultet. Af anordningen med- deles her A § 1—8, C § 1—3 og § 5—6 samt D § 1—5; det ovrige vil blive meddelt i folgende nummer. A. OmExamensfagene og de Rettigheder, Examinerne give. § 1. Der oprettes Skoleembedsexaminer, som omfatte Grup- per af folgende Fag: Dansk, Latin, Græsk, Fransk, Tysk, En- gelsk, Historie, Mathematik, Fysik, Kemi, Astronomi, Natur- historie og Geografi. § 2. Hver Skoleembedsexamen sammensættes af et Hoved- fag og flere Bifag. Hvis et af Sprogene, Historie eller Natur- historie og Geografi er Hovedfag, blive Bifagene 2 i Tallet; saafremt derimod Mathematik eller Fysik er Hovedfaget, bli- ver der 3 Bifag. § 3. Ethvert af de i § 1 nævnte Fag kan gjores til Hoved- fag eller till Bifag, dog med Undtagelse af Kemi og Astro- nomi, der kun kuune være Bifag. § 4. Sammensætningen af Fagene ved en Skoleembedsexa- men er dels bunden, dels beror den paa frit Valg. Naar et af de under det filosofiske Fakultet hörende Fag er Hovedfag, skulle de dertil knyttede Bifag alle henhore un- der samme Fakultet. Er Latin eller Græsk Hovedfag, skal det andet af de gamle klassiske Sprog være et af de dertil knyttede Bifag; er Fransk eller Historie Hovedfag, skal Latin, er Dansk, Tysk eller Engelsk Hovedfag, skal Latin eller Græsk slutte sig dertil som det ene Bifag. Til Mathematik som Ho- vedfag skulle Fysik, Kemi og Astronomi slutte sig som Bifag, og paa lignende Maade blive Mathematik, Kemi og Astronomi at foje som de nodvendige Bifag til Fysik. Ved Naturhistorie og Geografi som Hovedfag tages Fysik og Kemi som Bifag. » § 5. Ved enhver Skoleembedsexamen skal Examinanden tillige ved de skriftlige Prover godtgjore, at han kan skrive Modersmaalet paa en tilfredstillende Maade, og der gives ham derfor en Karakter for Behandlingen af dette. § 6. De, der have bestaaet en Skoleembedsexamen kal- des Candidati magisterii og skulle tillige med dem, der have taget eller tage den filologisk-historiske Skoleembedsexamen, hvilken Examen sidste Gang afholdes i Sommeren 1887, og dem, der have taget eller tage en Magisterkonferens med Ma- thematik og Fysik som Hovedfag, have den samme Ret til Rek- tor- og Overlærerembeder ved de lærde Skoler, som nu till- kommer dem, der have taget den filologisk-historiske Skole- embedsexamen. Enhver, der har opnaaet forste Karakter til en Skoleem- bedsexamen, har Ret til at disputere for den filosofiske Dok- torgrad. § 7. Theologiske Kandidater, som have taget Embeds- examen med Hovedkarakteren "laudabilis" eller “baud illauda- bilis primi gradus,“ ligesom ogsaa de, der have underkastet sig en Magisterkonferens i et af de under det filosofiske Fakultet hörende Skolefag, kunne lade deres Embedsexamen eller Ma- gisterkonferens træde istedetfor Proven i et af Hovedfagene ved Skoleembedsexaminerne. Naar de da underkaste sig en Prove i 2 af de i §§ 1 og 4 nævnte Fag i det Omfang, der er fastsat for dem som Bifag, og saaledes, at der ved Valget af disse Fag folges de i § 4 fastsatte regler, og naar de bestaa denne Prove med Karakteren "admissus", vinde de samme Ret til at opnaa Skoleembeder som de, der have taget Skoleembeds- examen. Denne Ret tilkommer ogsaa dem, der have under- kastet sig en Magisterkonferens i Astronomi eller Kemi, samt polytekniske Kandidater, naar de lade sig prove ved en af Fa- kultetet ordnet Tillægsexamen i et af de i det foregaaende nævnte Hovedfag og ved denne opnaa Karakteren "admissus". Don samme Ret tilkommer endvidere dem, der have underka- stet sig en Magisterkonferens i Naturhistorie eller Geografi, naar de lade sig prove ved en af Fakultetet nærmere ordnet Tillægsexamen, der sammen med Magisterkonferensen udviser de samme Kundskaber som Skoleembedsexamen med Naturhi- storie og Geografi som Hovedfag, og ved denne Prove opnaaet Karakteren “admissus“. § 8. Skoleembedsexamen efter denne Anordning afholdes forste Gang i Sommeren 1884. C. Bestemmelser om Examens Afholdelse. § 1. Examen holdes ligesom alle andre Embedsexaminer ved Universitetet 2 Gange om Aaret. Examinationen foretages af Universitetslæererne i vedkommende Fag under Tilstedevæ- relse af to undervisningskyndige Censorer. §2. De Hovedkarakterer, der gives, ere “laudabilis,“ hvortil kan fojes Tillæget “et qvidem egregie," samt “hand il laudabilis.“ Ved Fastsættelse af Karakterernes Værdi folges Pointbereg- ning. § 3. Examen er i alle Fag dels skriftlig, dels mundtlig. Den mundtlige Prove finder Sted ved Examination, den skrift- lige ved Udarbejdelse af Afhandlinger under Opsyn, hver med 4 Timer til at besvare den stillede Opgave. I Kemi træder en praktisk Prove isteden for den skriftlige Besvarelse. § 5. Der gives en Karakter for hver skriftlig Opgave og praktisk Prove, saaledes at disses samlede Tal bliver 8. Men dertil fojes endnu en niende Karakter for Behandlingen af Mo- dersmaalet § 6. Karaktererne for den mundtlige Prove beregfies saa- ledes, at den mundtlige og den skriftlige Del af Examen faa lige Væegt. D. Uddannelse til praktisk Lærergjerning og Prover heri. § 1. Enhver. der har taget en af ovennævnte Skoleembeds- examiner, skal for sin Ansættelse i et Skoleembede have gjen- nemgaaet et Provekursus for theoretisk og praktisk at modtage den endelige Uddannelse til Lærergjerningen. § 2. Den theoretiske Vejledning gives ved et Kursus i Pæ- dagogik. som tilendebringes i hojst 4 Timer ugentlig i et Se- mester, Examinatorier og Skriveovelser deri indbefattede. Dette Kursus kan gjennemgaas saavel forinden som samtidig med det praktiske. Den, som soger en Lærerstilling, maa vedlægge ved sin Ansogning Bevis for flittig at have fulgt Foredragene og ved Examinatorier og Övelser lagt gode Kundskaber for Dagen. 191 NORDISK REVY 1883. 192 § 3. Den praktiske Vejledning modtager Kandidaten i Lo- bet af et halvt Aar ved en storre offentlig Skede efter nær- mere Bestemmelse af Ministeriet for Kirke- og Undervisnings- væsenet paa den af Rektor og vedkommende Faglærere fast- satte Maade. Kandidaten er pligtig til at være tilstede ved Undervisningen i de Fag og de Klasser, som saaledes bestem- mes for ham, og til at deltage i Forhandlinger angaaende Un- dervisningen i de af ham valgte Fag. Han skal have Lejlighed til selv i Faglærernes Nærværelse at undervise i sine Fag i saadant Omfang, at han i Lobet af et halvt Aar faar undervist i alt 4 Uger i hvert Fag, dog ai- drig mere end G Timer om Ugen. Faglæreren skal meddele ham enhver Bemærkning om hans Undervisning, der maatte være Anledning til at gjore. baade anerkjendende og udsættende. § 4. Efter tilendebragt Provetid kan Kandidaten forlange at aflægge Prove for tre Censorer, Skolens Rektor, vedkom- mende Faglærer og en af Ministeriet beskikket undervisnings- kyndig Mand. Kandidaten skal da i Lobet af 14 Dage undervise en Klasse i de af ham valgte Fag, hvorpaa Censorerne, efter at have over- været Undervisningen to Timer i hvert Fag, afgive en Kjen- delse om hans praktiske Lærerdygtighed efter en besternt For- mular. § 5. Det ovennævnte Provekursus kan med Hensyn til den praktiske Uddannelse bortfalde, saafremt en Kandidat har vir- ket mindst 2 Aar ved en Skole og lader sin Færdighed i Un- dervisningen undersuge af en Examenskommission paa den i § 4 nævnte Maade. Denne Examenskommission sammensættes af 3 dertil af Ministeriet beskikkede undervisningskyndige Mænd. Helsingfors. Mindre konsistoriet. Den 20 okt. På förslag af fys. mat, sektionen förordnades e. o. prof. Sundell att förestå prof, i fysik under innevarande läseår. Enligt juridiska fakultetens förslag förordnades doc. Her- manson att tillsvidare bestrida lediga prof, i kommunal- och po- litie-lagfarenhet samt statsrätt. Till t. f. assistent vid patologisk-anatomiska inrättningen antogs med. lic. B. Nohrström mot ett vikariatsarvode af 2,400 mark per år. Ât fil. mag. Th. Homén tilldelades af universitetets dispo- nibla medel 1,800 mark till anskaffande af nödig materiel för fortsättning af hans påbegynta undersökningar öfver det elek- triska motståndet hos förtunnade gaser. Upptogs frågan om byggande af nytt kemiskt laboratorium, och beslöts enhälligt, att ett sådant på södra sidan af nuva- rande laboratoriebyggnadens tomt bör uppföras. De uppgjorda ritningarna och kostnadsförslaget, uppgående till 260,000 mark, skulle dock ytterligare granskas af en komité, hvarefter hem- ställan om nybyggnaden hos kanslern skulle göras. Ett väkt förslag att i det nya huset jämväl bostad för prefekten skulle uppföras, och hans nuvarande tjänstevåning öfverlåtas åt pro- fessorn i fysik, vann icke konsistorii bifall. Den 14 nov. Lediga amanuensbefattningen vid zoologiska museum hade ansökts af fil. magg. A. J. Mela och R. B. En- wald, och utnämde kons, den förstnämde till tjänsten. Större konsistoriet. Under sammanträdena den 20 okt. 3, 7 och 14 nov. diskutera- des det förut omnämda förslaget till förändring i sättet för be- dömande af för tjänst utgifna specimina (se Nord. Revy n:o 2). Komiténs förslag vann icke pluralitet inom konsistorium, men beslöt kons, ingå till kanslern med hemställan om följande för- ändringar af och tillägg till nu gällande bestämmelser: l:o) att då disp. specimen för befordran till lärare-eller bibliotekarietjänst vid universitetet bedömes, må i den fakul- tet eller sektion, hvilken granskningen däraf åligger, endast de bland dess ledamöter äga säte och stämma, hvilka själfva så- dan tjänst vid universitetet bekläda; 2:o) att fakulteten må vara berättigad att i fall af behof hos konsistorium till inkallande i den samma föreslå en eller flere därtill beredvillige fackmän inom eller utom universite- tet, hvilka af konsistorium efter pröfning förordnas att med samma rösträtt som fakultetens öfriga ledamöter i ärendets behandling deltaga. 3:o) att fakulteten må vara tillåtet, att i och för den när- maste granskningen af specimen utse, förutom opponent vid disputationsakten, jämväl en annan af dess ordinarie eller för tillfället inkallade ledamöter att icke allenast akten öfvervara utan ock, sedan ventilationen försiggått, i likhet med opponen- ten, så fort sig göra låter, till fakulteten afgifva skriftligt ut- låtande öfver disputationens vetenskapliga värde och huru den blifvit af författaren försvarad; 4:o) att det eller de utlåtanden, som sålunda afgifvits, i hvarje fall af fakulteten meddelas författaren, hvilken, i fall han önskar ingå i bemötande af de gjorda anmärkningarna, åligger att därmed till fakulteten inkomma inom fjorton dagar efter det han af sådant utlåtande erhållit del; 5:0) att fakulteten därefter äger pröfva, huruvida specimi- nanten kan anses vara i vetenskapligt afseende kompetent för ansökta tjänstens bestridande, hvarvid afseende bör fästas icke allenast vid den senast utgifna disputationen, utan äfven vid speciminantens hela vetenskapliga verksamhet för öfrigt, samt att, där flere sökande äro, fakulteten bör emellan dem anställa noggrann jämförelse; 6:o) att de i ärendet tillkomna handlingarna af fakulteten insändas till konsistorium, som, i fall den af fakulteten utsedde opponenten eller, där tvänne granskare af specimen blifvit ut- sedde, hvardera öfver speciminantens ådagalagda vetenskapliga förtjänster afgifvit bedömande, motsatt det beslut, i hvilket fa- kultetens majoritet stannat, äger oberoende däraf afgöra sökan- dens vetenskapliga kompetens, hvaremot i annan händelse fa- kultetens utlåtande i detta afseende skall vara bestämmande. 7 nov. Upplästes en skrifvelse från vicekanslern, hvari med- delades att kgl. maj:t utnämt e. o. prof. F. Saltzman till prof, i kirurgisk klinik. E. H—t. Innehåll: Upplysningar aegående årets Luther-literatur (Sundelin). Backman: Juridisk handbok. Seifert: Wirkungen einiger neueren Arzneimittel. Stuart Mill: Tre religionsfilosofiska af handling ar. Hildebrand: Lifvet på Island. Rönning: Beovulfs-Kvadet. Hardy: Le theatre d’Alexandre Hardy. Mothes: Baukunst des Mittelalters. Forhandlinger paa det andet nordiske filologmode (Knös). Den moderna franska syntaxens studium (Vising). Schweisthal: L’élément franc dans la formation de la langue française. Edgren: L’élément roman de l’anglais. Sandell: Lärobok i analytisk mekanik. Thomsen: Thermochemische Untersuchungen. Hjelt: Grunddragen af allmänna organiska kemin. Landolt & Bernstein: Physikalisch-Chemische Tabellen. Suess: Das Antlitz der Erde. Universitetsangelägenheter (Kobenhavn, Helsingfors). På Nordisk Revy prenumereras antingen genom posten eller bokhandeln. Pris för år (16 n:r) 3,75 (utom postarvode), för prenumeranter å tidningen Upsala 2,50. Upsala, Karl Möllersvärd, 1883.