N:r 4. 30 Okt. 1883. N 0 It DISK ItE V Y tidning för vetenskaplig kritik och universitetsangelägenheter under medverkan af Proff. 0. y. Alin, II. N. Almkvist, P. T. Cleve, C. Goos, %. Hagströmer, S. E. Henschen, H. H. Hildebrandsson, Edv. HIjelt, L. F. Leffler, C. G. Lundquist, C. R. Nyblom, U. R. F. Sundelin; Bibliot. A. C. Drolsum; Adj. P. A. Geijer; Labor. M. G. Blis; Docc. y. E. Berggren, H. Bergstedt, K. H. Blomberg, S. y. Boethius, A. L. Bygdén, O. A. Danielsson, D. Davidson, J. A. Ekman, A. Erdmann, H. G. Hjärne, O. V. Knös, ^. A. Lundell, A. N. Lundström, A. F. Schagerström, y. H. E. Schück, S. A. H. Sjögren, A. L. A. Sbder- blom, y. H. Théel, P. y. Vising, O. Widman; Fil. drr M. Billing, R. Hertzberg; Jur. kanel. C. O. Montan; Bibl.-amann. C. H. E. Lewenhaupt, E. H. Lind, C. G. Stjernström; Fil. licc. A. Bendixson, H. von Feilitzen; Fil. kanel. R. Arpi m. fl. utgifven af Docenten Adolf Noreen, Upsala. K. Möllersvärds förlag. F Teologi. Rudin, W., Evighetsvinkar. Ny följd. Prediknin- gar öfver kyrkoårets texter. Första häftet. Sthlm. Alb. Nilson. 1883. Pris 1,25. Wikner, P., Predikningar från åren 1879—1881. Sthlm. Norstedt & Söner. Pris 2,25. Blessing, G., Prædikener over Kirkeaarets Evan- gelier. Udgivet efter Författarens Död ved Karl Scho- ning. Häftena 1—6. Arbetet utkommer fullst. i omkr. 8 h. à 50 öre b. Kristiania, Alb. Cammermeyer, 1883. Sammanställningen af dessa trenne predikosamlingar hvi- lar närmast blott på det yttre skälet, att de alla tre sam- tidigt utkommit och att rec. haft anledning att här på en gång omnämna dem. Men det hafva de dock för öfrigt med hvarandra gemensamt, att de icke blott till följd af sitt värde i och för sig, utan tillika för de personligheters skull, från hvilka de utgått, utöfvat på åhörarne ett stort inflytande. Om hvarje predikosamling, äfven om den utmärktaste, kan man i viss mening säga: hon innehåller ingen ting- nytt. De grundsanningar, som af predikanten måste fram- bäras, äro nämligen alltid de samma, hvarföre man ock å andra sidan skulle kunna säga, att de ständigt förblifva nya. Men ju mera en af kristendomen genomträngd personlighet blir sig själf trogen och låter den rikedom af gåfvor och egendomligheter, hvilken förefinnes hos hvarje personlighet, komma till utveckling, desto säkrare är det, att han “af sin fatabur“ skall bära fram icke blott gammalt, utan äfven nytt. Att detta i högre grad än vanligt gäller om prof. Rudin och docenten Wikner, skall läsaren lätt finna, i syn- nerhet hos den senare. —- Båda dessa predikanter äga mycken förmåga att hos sina åhörare kunna framkalla förut icke kända andliga behof, att sprida ljus öfver och förklara dunkla, halft oförstådda sådana samt att gå till mötes och tillfreds- ställa de sålunda framkallade eller redan förut kända behof- ven. Men hvad som därjämte särskildt utmärker prof. R. är hans ovanliga gåfva att upplåta det gudomliga ordets outtömliga skatter, att låta det framträda såsom “en domare öfver hjärtats uppsåt och tankar,“ att ställa åhöraren under dess undervisande, bestraffande, upprättande och i rättfär- dighet uppfostrande verksamhet. I sammanhang härmed står äfven den omständigheten, att prof. R. ofta vet att framhålla och på ett osökt sätt bringa till användning en- skildheter i predikotexten, hvilkas betydelse vanligen und- går predikantens uppmärksamhet. I dessa afseenden kan prof. R. ställas vid sidan af Beck och Menken. Vid en akademisk disputationsakt hörde rec. docenten Wikner yttra till prof. R. såsom preses, att dennes då ut- gifna afhandling vittnade om, att författaren ägde ett ovan- ligt fint Öra för den PH 2N 53 som blåser genom mänsk- ligheten. Rec. tror, att doc. Wikner själf icke saknar detta fina hörselsinne. Det är utan tvifvel detta, som kommer honom att förnimma Guds Andes närvaro i mången fö- reteelse, hvari den, som saknar nämda sinne, ingen ting annat förnimmer än det hvardagliga eller ock det visserli- gen ovanliga, men endast af slumpen eller tillfälligheten framkallade. Om riktigheten häraf bära de af doc. W. nu och förut offentliggjorda predikningarna vittne. Hvad som enligt rec:s mening utgör doc. W:s starkaste sida såsom predikant, är att framhålla rättfärdighetens och sanningens oeftergifliga kraf på oss, att göra gällande nödvändigheten af personlig gemenskap med Kristus såsom konung i rätt- färdighetens och sanningens rike samt att på ett gripande sätt å andra sidan framställa orättfärdigheten och lögnen i deras allting upplösande, allting i ofrid och disharmoni med sig själf försättande makt. Skönare och djupare tan- kar än dem Doc. W. i detta afseende uttalat har rec. ingen- 99 NORDISK REVY 1883. 100 städes inom den af honom kända predikoliteraturen funnit. För öfrigt utmärka sig alla doc. W:s predikningar för framställningssättets klarhet och ädla behag. Hvad slutligen Pastor Blessings predikningar angår, så framlägger författaren i dem efter en enkel och väl funnen disposition predikotextens innehåll på ett flärdfritt, klart undervisande och uppbyggande sätt, och de förtjäna där- före att framställas såsom verkliga mönster för en populär predikan. J. E. B. Till redaktionen insändt: Farrar, F. W. Apostelen Paulus. Bearbejdet Over- sættelse af Emil Christiani, Sognepræst i Nysted. Kbhn. Andr. Schon. 1883. H. 9—10. Arbetet utkommer i omkr. 11 h. à 0,85 h. Juridik. Voigt, Moritz. Die XI1 Tafeln, Das Civil- und Criminal-recht der XII Tafeln. II Band, Verl. v. A. G. Liebeskind. Leipzig 1883. X+845 ss. 8:0. sh. 13,60. Detta verk af den förut genom here arbeten på den romerska rättens område (bland hvilka ett: "Die Lehre vom Jus naturale æquum et bonum und Jus gentium der Römer," är af större omfång) kände författaren, utgör andra bandet af ett större helt: “Die XII Tafeln. Geschichte und System des Civil- und Criminal-rechtes, wie - Processes der XII Tafeln nebst deren Fragmenten“, hvars första band ännu ej utkommit. I afvaktan på detta första band, hvilket, enligt tillkännagifvande, skall innehålla den histo- riska och allmänna juridiska delen (däri inbegripna civil- och kriminal-processen) jämte fragmenten af de Tolf Taf- lorna, och i hvilket vi väl sålunda hafva att vänta fram- ställningen af förf:s åsikter om hvad som kan anses utgöra äkta återstoder af denna ryktbara lag, på hvars restaura- tion århundradens mödor blifvit nedlagda, inskränka vi oss —: hälst i detta andra band öfveralt hänvisningar göras till det ännu ej utkomna första — här till ett summariskt angifvande af det nu utkomna bandets innehåll. De civilrättsliga grundsatserna framställas (ss. 1—777) i tre afdelningar. Den första af dessa, hvilken handlar om sakrätterna, delas i 5 kapitel, af hvilka det l:sta behandlar sakrätterna i allmänhet, det 2:dra libertas eller status-rätt, det 3:dje manus eller proprietets-rätt, det 4:de universal- succession och det 5:te tutela eller skyddsrätt. Den andra afdelningen, som handlar om fordringsrätterna, innehåller 2 kapitel, af hvilka det l:sta behandlar fordringsrätterna i allmänhet och det 2:dra de särskilda arterna af fordrings- rätt under rubrikerna: contractus, quasicontractus, delicta (privata), i quasidelieta samt actiones af civil-processuell ten- dens. Den tredje afdelningen, som handlar om de person- liga rättigheterna öfver annan person, innehåller 4 kapi- tel, af hvilka det 1:sta behandlar patronatet, det 2:dra mannens myndighet öfver hustrun, det 3:dje cura öfver nepos och furiosus och det 4:de korporationens rätt öfver sina medlemmar. Ät kriminalrättsgrundsatserna ägnas den återstående delen (ss. 781—845) af bandet. Först bestämmes krimi- nalförbrytelsens begrepp och lemnas en öfversikt af de sär- skilda arterna däraf vid tiden för de Tolf Taflornas lag. Därefter framställas de särskilda slagen af kriminalförbry- telser hvar för sig. I. L. Fulda, Das Verbrechertum. Drei Vorträge. Hei delberg, Carl Winter’s Universitätsbuchhandlung, 1883. 77 s. (Sammlung von Vorträgen. Herausgegeben von W. Frommel und Friedr. Pfaff, IX, 4, 5). Pris 1,20 rmk. Denna lilla skrift af en genom flere arbeten öfver fängelseväsendet känd författare innehåller tre rätt läsvärda föredrag i några härmed nära besläktade ämnen. Det för- sta föredraget handlar om orsakerna till brott och om med- len att minska verkningarne af dessa orsaker. Förf, var- nar för den åsikten, att brottslingars bestraffande utgör ett radikalmedel mot begåendet af brott. Särskildt framhåller han nödvändigheten af energiska uppfostringsåtgärder med afseende å brottsliga och vanvårdade barn, äfvensom af ett kraftigt understöd åt frigifna straffångar. Det andra af föredragen sysselsätter sig med lösdrifveriets tillväxt inom det tyska riket. Såsom ett praktiskt medel för bekämpan- det af detta onda förordar förf, dels grundandet af arbets- inrättningar efter mönstret af den vid Bielefeld i West- falen anlagda arbetskolonien Wilhelmsdorf, hvarest utblot- tade personer erhålla tillfälle att genom arbete förskaffa sig nya kläder och verktyg, hvarefter det anvisas dem arbete å annat håll, dels anordnandet af herbergen och matstatio- ner för dem, som äro på väg till sådana inrättningar, på det att enskilde personer ej må draga sig för att afvisa tiggare, utan all den planlösa välgörenhet, hvarpå lösdrif- vare lefva och, efter hvad erfarenheten visat, ofta lefva mycket godt, kunna upphöra. Det tredje och sista före- draget utgör hufvudsakligen en redogörelse för några ytt- randen om deportationen vid den internationella fängelse- kongressen i Stockholm. Förf, uttalar sig emot använd- ningen af denna straffart. J. H—r. Rittner, Zur Pathologie des modernen Straf- vollzuges. Zwei Abhandlungen. Hagen i. W. und Leipzig. Hermann Risel & C:o, 1883. 51 s. Pris 0,60 rmk. Förf, betecknar det sätt, hvarpå straffen nu för tiden verkställas, såsom sjukligt, såsom “an Liberalismus und Complizirtheit leidend.“ Den ena af de två afhandlin- gar, som boken innehåller, är riktad mot den vilkorliga frigifningen. Dock tyckes förf, mindre ogilla detta insti- tut i och för sig, än dess ordnande i lagstiftningsväg. Han synes egentligen ej ha något emot, att straffångar kunna erhålla afkortning i strafftiden under vilkor, att de iakttaga ett ostraffligt och ordentligt lefnadssätt. Men han vill, att en sådan afkortning skall beviljas i nådeväg. Mot- satsen betraktar han såsom ett ingrepp i monarkens be- nådningsrätt, hvilket ingrepp särskildt är betänkligt i en tid, i hvilken “der vorgeschrittene Parlamentarismus“, “der 101 NORDISK REVY 1883. 102 doctrinäre Liberalismus", “der pantheistische Radicalismus" och “der bluttriefende Nihilismus“ äro moment i kultur- lifvet, som ej uppmuntra till att också på straffrättens om- råde försvaga den högsta mänskliga auktoriteten. I den senare afhandlingen förordas frihetsstraffens förenkling. Den innehåller emellertid egentligen blott några uttalanden vid den internationella fängelsekongressen i Stockholm. Hvad den kände kriminalisten och statsmannen prof. Pessina i Neapel anförde i ämnet, säger sig förf., som förväxlar denne med en son, hvilken äfven deltog i kongressen, kunna sak- löst förbigå, enär Pessina i förteckningen öfver kongres- sens medlemmar upptages såsom juris studerande och förf, ej fäster någon vigt vid en alldeles oerfaren ung mans ut- gjutelser. Egendomlig är förf:s åsigt, att en reform af frihetsstraffen ej kan med framgång genomföras annorledes än genom internationella fördrag. J. H—r. Kleen, Richard, Försök till framställning i naturrätt och rättsliga förbegrepp. Förra afdelningen: Allmän na- turrätt. Förra delen: De naturliga rättsbegreppens giltig- het. Förra bandet. 714 ss., stor 8:o. Sthlm. Jos. Selig- mann & C:is förlag. Pris 9 kr. Filosofi. *) Hostinsky, 0. Ueber die Bedeutung der prak- tischen Ideen Herbart’s für die allgemeine Æsthetik, Prag. Rivnâc. 1883. 8:o. 31 ss. Astetiken är onekligen den del af den filosofiska vetenskapen, som lidit mest af en från vissa allmänna begrepp och former utgående, här och där genom lösa analogier understödd konstruktion. Och det är en af den Herbartska skolans ej minsta förtjänster att på detta om- råde hafva infört en mera verkligt vetenskaplig, på analys af erfarenheten grundad metod, fri från svärmisk oklarhet och från blott skenbart begreppsmessiga fantasier. Men äfven hos denna skolas främsta målsmän, såsom hos Ro- bert Zimmermann, har hittills ej så ringa rester af den gamla konstruktionsmetoden dock i vissa detaljer kommit att stå kvar, trots den i allmänhet bättre grundrikt- ningen. Föreliggande lilla arbete utgör ett ganska skarpsinnigt påvisande häraf uti en ej oviktig punkt, nämligen den . hos Zimmermann liksom hos flera af skolans öfriga an- hängare förekommande redogörelsen för de fem allmänna ästetiska grundformerna (des Grossen, des Charakteristi- schen, des Einklangs, der Correctheit u. der Ausgleichung). Som bekant leder sig Zimmermann till dessa ästetiska be- grepp genom analogi från Herbarts fem praktiska ideer. Dr. Hostinsky uppvisar nu för det första, hurusom et: dylikt sätt att behandla ästetikens problem var alldeles främmande för Herbart’s eget åskådningssätt, hvarför han såsom stöd anför flera citat från dennes skrifter; samt vidare för det andra, hurusom den af Zimmermann åbero- pade analogien, på ett enda Undantag när (nämligen *) Ett från prof. Ax. Nyblæus insändt genmäle hinner först i nästa nummer införas. mellan »Idee des Wohlwollens» och »Form des Einklangs») är] blott skenbar. — Hvad man i denna fråga kanske ytterligare skulle hafva önskat undersökt, det vore rik- tigheten af de Zimmermann’ska grundformerna i och för sig, oafsedt analogien, men en sådan undersökning låg ej omedelbart inom förf:s uppgift, hvarför han häller icke söker utföra någon fullständig sådan, ehuru han emellanåt står omedelbart på gränsen däraf. — Emellertid böra vi vara förf, tacksamma för hvad han presterat, hvilket mera är utredande af en metodfråga, än en undersökning af saken själf; hans arbete bör i sin mån bidraga till in- förandet af en mera nykter, verkligt vetenskaplig metod inom ett af de filosofiska gebit, som i våra dagar fram- för andra behöfva en »magna instauratio.» S—e. Historia. Müller, C. Claudii Ptolemæi Geographia. E codi- cibus recognovit, prolegomenis, annotatione, indicibus, tabulis instruxit. Voluminis primi pars prima. Paris, Firmin Didot, 1883. 570 s. 8:o. Denna nya, med särdeles rikhaltig kritisk apparat försedda edition af Ptolemæus torde hädanefter göra alla äldre tämligen öfverflödiga. Det nu utkomna första ban- det innehåller de trenne första böckerna i den grekiska urtexten jämte latinsk öfversättning i motsatta spalten, i öfverensstämmelse med bruket i de Didotska upplagorna. De satis ampla prolegomena, i hvilka utgifvaren kommer att redogöra för de olika handskrifterna och sitt förfa- rande vid deras begagnande, har man att vänta först i ett följande band, tillika med fortsättningen af själfva texten; i tredje bandet skola kartorna inrymmas, hvilkas behandling torde blifva af synnerligt intresse. I noterna under texten meddelas, utom talrika varianter, äfven för- klaringar af de ptolemæiska ortnamnens mer eller mindre sannolika betydelse. Vi vilja endast påpeka några stäl- len, som äro af betydelse för den nordiska forntidsgeo- grafien. Sid. 105 uttalar utgifvaren såsom otvifvelaktigt, att Ptolemæus med Thule menar Mainland, den största af Shetlandsöarna; några rättelser äro gjorda i afseende på graduppgifterna. I andra boken, XI: 16, omtalas de öar, som »ligga ofvan om Germanien»; utg. föredrager läsarten Xxavoia framför ^xdvästa eller Xxævôeia; Xac- dstvoé, som han sätter i texten, anser han måhända böra läsas XaXsevot eller Xakwot = Hallin hos Jordanes och beteckna Halland; Skandiens »västliga» folkslag heta enligt de i texten upptagna namnen ^avovae och i- Qaïool, båda lika svårtydda som de öfriga, mångskiftande varianterna. Tovval vill utg. hellre rätta till Tavvce i enlighet med Procopius. Om Aevcvou [varr. Mevoovai, zayövce], som bo i »midtén», yttrar utg. ingen bestämd åsikt; kanske är det korrumperadt af något namn, lik- nande Taciti Suiones, snarare än Plinii Hilleviones. H—e. Lütken, 0. Om Peter Willemoës. Udgivet i An- ledning af Hundredaars-Dagen for Peter Willemoëss' 103 NORDISK REVY 1883. 104 Födsel den 11 maj 1883 af Solieutenant-Selskabet i Kjobenhavn. Kjobenhavn 1883. Lehmann & Stage 128 ss. 8:0 Denna skrift innehåller åtskilliga biografiska uppgifter om sjöhjälten Peter Willemoës, bref af hans hand, samt en skil- dring af slaget på Köpenhamns redd 1801, där han spelade en så ärofull roll. Såsom ett bidrag till den danska krigshisto- rien i början af detta århundrade förtjänar arbetet uppmärk- samhet till följd af de nya upplysningar, som här meddelas. II-e. ■ Wickberg, Rudolf. Om Kelterna, Frankrikes och Bri- tanniens forna bebyggare (Ur vår tids forskning n:o 32). 1 kr. 25 öre. Anreger for nord. Oldkynd. og Historie. 1883. 2 häft. Ze- niernes Reiser i Norden. Af Japetus Steenstrup. Antiqvarisk tidskrift för Sverige. D. 7. H. 1—3. Heraldi- ska studier af Hans Hildebrand. Samling af bemärkelsedagar, tecken, märken, ordspråk och skrock rörande väderleken af H. H. Hildebrandsson. Leibniz’ bref till Sparfvenfelt, utgifna af H. Wieselgren. Historisk tidskrift utg. af sv. hist, fören. 1883. H. 3. Bi- drag till historien om Sigismunds förhållande till det Habs- burgska huset 1589—1604 af H. Hjärne. Johan Adolf Clodts anteckningar af M. Weibull (forts.). Bidrag till varäger- frågan af Nils Höjer. Historisk tidskrift udg. af den norske hist, förening, R. 2, B. 4, H. 1. Om Lendermandsklassens Talrighed i 12 og 13 Aarhundrede af Gustaf Storm. Historisk Tidskrift, 5 Række, udg. af den danske hist. Foren. B. 4, H. 1. Dansk Historiografi i det 18:de Aarhundrede af C. Paludan-Müller. Hertugen af Gottorps Indflydelse paa Fredsforhandlingerne i Nimwegen, Fontainebleau og Lund af V. L. Nannestad. Fortegnelse over dansk historisk Litteratur vedrörende Danmarks Historie for Aaret 1882 ved W. Mol- lerup. Literaturhistoria. Nyare bidrag till kännedom om de Sven- ska Landsmålen och Svenskt Folklif. Bill. I, 1. En Lustigh Comoedia om Konung Gustaf Then Första af Andreas Johannis Prytz. Tredje gången upplagd med ett tillägg om de folkliga beståndsdelarne i det svenska skoldramet, utg. af J. A. Lundell. 157 ss. Pris (separat) 4 kr. Svenska landsmålsföreningarnes tidskrift har hittills af lätt förklarliga skäl inskränkt sin verksamhet till frågor, hvilka mera uteslutande beröra rent språkliga och etnologi- ska ämnen. Med det nu utgifna arbetet hafva föreningarna dock slagit in på ett verksamhetsfält som äfven står i sam- band med literaturhistorien, och det är anm. en kär plikt att erkänna såväl det förtjänstfulla sätt, på hvilket denna tanke sattes i verket som ock själfva ideen. Det är näm- ligen första gången som ett äldre svenskt drama framträdt både i en för den stora allmänheten lätt tillgänglig upplaga och i ett skick, som tillfredsställer den moderna filologiens kraf. Det är väl sant, att afsikten icke varit att i litera- turhistoriskt intresse utgifva detta arbete, men desto mera är man utgifvaren tack skyldig för det sätt, på hvilket han vetat att tillgodose äfven dessa anspråk. Genom ett dylikt samarbete mellan olika kunskap sgrenar sparas både tid och kostnader. Att doc. Lundell (i motsats mot den aktade historiske forskaren i Ny Svensk Tidskrift 1882 h. 5.) er- känt fördelarna häraf, förtjänar alt erkännande. Orsaken hvarför detta drama utgifvits är naturligen att söka i de där förekommande scenerna på dalmål. Första gån- gen dialektiska inblandningar förekomma i något drama är så vidt vi för tillfället erinra oss i Plauti Poenulus, men som Plautus öfverhufvud kan sägas hafva inverkat föga på det efterföljande dramat, har detta exempel troligen haft ringa inflytande. Den provençaliskt-italienska poesien erbju- der väl liksom de älsta spanska dramerna (af Gil Vicente och Torres Naharro) exempel på en blandspråksliteratur, men egentliga dialektscener kunna dessa knapt sägas inne- hålla. I Comedia Tinelania af Naharro tala dock en ro- mersk kardinals olika tjänare följande språk: franska, latin, italienska, portugisiska och valencianska, hvilket sistnämda ännu måhända ej kan anses såsom dialekt, då kastilianskan först vid denna tid började att stadga sig såsom det span- ska literaturspråket. I de flesta literaturer gör sig för öf- rigt vid femtonhundratalets början en tendens gällande att kraftigare karakterisera de uppträdande personerna genom att låta dem tala ett för dem egendomligt tungomål. Så t. ex. då författaren af den nyligen upptäkta latinska skol- komedien Codrus låter sin hjälte — en representant för det medeltida barbariet — tala det afskyvärdaste kökslatin, eller då Dekker i The Shoemakers’ Holyday låter en af de uppträdan- de uttrycka sig på flemska, då Chapman inblandar tyska i sitt skådespel Alfonsus, ja, äfven då Shakspere i Henrik V blott vill låta Katharina förstå franska. Egentlig dialekt synes såvidt vi veta, först förekomma hos Angelo Ruzzante i dennes maskkomedier, där de handlande personerna ut- trycka sig på venetiansk, bolognesisk, bergamaskisk, paduansk, grekisk och florentinsk folkdialekt. Några beröringspunkter mellan denna dialektkomedi och den svenska dramatiken kunna naturligen ej spåras, och ideen är hos oss troligen hämtad från tyskan, där dylika dialektscener talrikt före- komma t. ex. hos Omichius (nedertyska), Hayneccius (thüringska), Goebel och Pondo (nedertyska) samt i Tragoedia von einem ungerechten Richter (braunschweigiska) m. m. Mest utveckladt är kanske detta hos hertig Heinrich Julius af Braunschweig. Den redogörelse för det äldre svenska dramats histo- ria, som Doc. Lundell bifogat sin upplaga är särdeles klart och redigt skrifven, ehuru den naturligen ej kan innehålla mycket nytt efter Prof. Ljunggrens uttömmande framställ- ning af samma ämne. Med alt erkännande åt denna del af utgifvarens arbete, torde det tillåtas oss att afsluta denna anmälan med några obetydliga sakanmärkningar. Så synes han — i likhet med så mången literaturhistoriker — ej nog skarpt hafva skilt på den äldre och den yngre formen af den s. k. skolkomedien. Den äldre framgick tydligen ej ur någon sträfvan att minska Terentii skadliga inflytande på ungdo- med (sid. 86) utan dels ur humanismens behof att efter- bilda den klassiska literaturen, dels ur dess böjelse att i dessa dramer finna en vehikel för riktningens antiskolasti- ska ideer. I allmänhet är "skolkomedien" en bland litera- turhistoriens mest förvillande och, olämpliga termini tecnici. Den enda enheten är, som doc. Lundell anmärker, att den skrefs af skollärare och professorer och uppfördes af skol- ynglingar och studenter. Den äldre skolkomedien var en frukt af tidens klassiska studier, den senare sammanföll gan- 105 NORDISK REVY 1883. 106 ska snart med medeltidens ursprungligen kyrkliga drama. Därför är det äfven orätt att (sid. 87) fråndöma skoldra- mat i allmänhet alt inflytande från antiken. Man behöfver blott läsa den 1512 utgifna kommenterade upplagan af Henno för att finna med hvilken ängslig noggrannhet författarne sökte ställa sig de antika smakreglerna till efterrättelse. Först det senare med medeltidsdramat nästan identiska skol- dramat emanciperade sig från detta inflytande. Ej häller har utgifvaren, enligt vår tanke, tillräckligt upp- märksammat de forskningar, som efter publicerandet af Ljung- grens arbete pågått angående de s. k. engelska komedian- terna. Nu äger man ej rätt att (sid. 91) anse dessa som “snarast en omarbetad upplaga af de tidigare gycklarne". De voro nämligen regelrätte skådespelare, af hvilka några voro celebriteter inom sitt fack. Likaså är det en föråldrad åsikt att (sid. 122) anse “att det engelska skådespelet står i skuld hos nederländerna och att clownen ursprungligen är en holländsk pickelhäring". Namnet — ett af de många, med hvilka typen hedrades — kommer väl därifrån, men själfva typen är engelsk (jfr Tittman III p. XXIV. Miss- förståndet synes hafva uppkommit genom en feluppfattning af Tittman XIV pag. XLIII). Sid. 111 anför utgifvaren såsom exempel på visor in- strödda i skådespel körerna i Phasma, men som det synes oss ej fullt lämpligt, då dessa tydligen äro direkta efterbild- ningar (såsom t. ex, i Henno) af de antika körerna. Ännu några obetydliga anmärkningar skulle kunna til- läggas, men i likhet med de anförda, äga de ytterst ringa betydelse för värdet af detta arbete, som vi utan tvekan på det varmaste kunna rekommendera åt denna tidskrifts läsare. H. S. Brinckmeyer, E. Die provenzalischen Trouba- dours als lyrische und politische Dichter. Mit Proben ihrer Dichtungen. Göttingen, Vand. & Rupr. 1882. 270 s. Det är trots titeln ej blott i lyrik och politik som förf, följer de prov, skalderna; det är i alla deras literära alster, äfven i novellen, lärodikten, brefven, tensonen m. m. Förf, har altså framstält prov, poesiens historia i allmän- het, hvarvid, såsom tillbörligt i denna egendomliga literatur, lyriken och de politiska dikterna särskildt beaktas. All- deles åsidosatta äro dock epopeerna, hvilka likväl ej äro så få som förf, tror (s. 18). Förf, säger sig i sin bok fram- lägga resultaten af mångåriga studier. Mångåriga må de vara — ref. erinrar sig ett liknande verk af förf, redan anno 1844: Die prov. Troubadours nach ihrer Sprache etc. — nytt bringa de ej. Den som ej låter sig afskräckas af större utförlighet, af kritisk och strängt vetenskaplig framställning eller af en friare, men elegant metrisk och rimmad öfver- sättning i stället för förf:s ordtrogna, den skall säkert fort- farande läsa samma saker genialiskt framstälda i Diez’ Le- ben und Verke der Troubadours (1829) och Diez’ öfriga skrifter öfver samma literatur. Då nu därtill nyssnämda hufvudverk af Diez utkommit i ny, lätt tillgänglig upplaga med hänvisningar till senare forskningar af Bartsch (1882), kan förf:s bok väl räkna på publik blott bland dem, för hvilka korthet gäller som förtjänst. Den trogna öfverens- stämmelsen med Diez är en borgen för, att förf, ej ofta föi- läsaren vilse. Hvad utöfver Diez framstälts om trouba- dourers och jongleurers förhållande till hvarandra är gan- ska beaktansvärdt. J. V. Warburg, Karl. Svensk litteraturhistoria i samman- drag. 2:dra uppl. Sthlm, Norstedt & Söner. 1 kr. 75 öre. Österländska språk. Literatur-Blatt für Orientalische Philologie, unter Mitwirkung von D:r Johannes Klatt in Berlin herausgegeben von Prof. Ernst Kuhn in München. I B. I H. (1 Okt. 1883). 8:o. Leipzig, Schultze. — Subskriptionspris för 12 månatliga haften om 2—3 ark 15 mk, enskilda haften 2 mk. Denna nya tidskrift för vetenskaplig kritik inom det ofvannämda vidsträkta området, som kan anses omfatta alla asiatiska, afrikanska och australiska språk, utmärker sig från andra liknande företag till en böljan genom följande små särskilda drag: en möjligast fullständig literaturförteck- ning, hvarje anmälares namn fullständigt angifvet och hans ortografi respekterad, samt slutligen medgifvandet, att recen- sionerna kunna få skrifvas på hvilket som hälst af de fyra stora kulturspråken, hvilket tyder på utsikten af en öfver hela Europa utbredd krets af medarbetare. Emellertid in- nehåller det föreliggande första häftet blott tyska uppsatser. — Med anledning af Parker’s “Concise grammar of the Malagasy language“ (5 shill.) rekommenderar G. v. Gabe- lentz Trübners “Collection of simplified grammars“, soin nu under R. Rosts ledning lofvar att blifva ett “högst värde- fullt medel att utbreda den genom F. Müllers bekanta ‘Grund- riss" skizzerade allmänna språkvetenskapen“. För öfrigt be- römmes Parkers bok (N:o 4 af nyssnämda samling) som enkel och lättfattlig, ehuru den saknar den välbehöfliga belys- ning, som en jämförelse med andra malajiska språk kunde gifva. Därefter följer L. v. Schroeder’s utförliga anmälan (9 sid.) af Vol. I af “The Çrâuta Sûtra of Apastamba" ut- gifven med Rudradatta's förträffliga kommentar af prof. Gar- be i Königsberg (och väl trykt i baptistiska missionens tryckeri i Kalkutta, 1882; Trübner, 10 sh.), ett betydande på fyra Voll, beräknadt arbete, som i hög grad kommer att underlätta studiet af den så viktiga indiska offerritualen och den dithörande omfångsrika och svårfattliga inhemska literaturen. Bartholome lemnar en utförlig och för den på det eranska fältet hemmastadde filologen särdeles intressant kritik (9 ss.) af Darmesteters “Etudes iraniennes“ (2 TT. Paris, Vieweg, 30 fr.). Som arbetets svaga sida framhålles alt, som rör den numera företrädesvis viktiga, ljudläran, och som den bästa af dess många afdelningar den sista, hvilken behandlar den eraniska sagoverlden. Den bekante orien- talisten Mordtmann i Konstantinopel reserverar sig i en kort anmälan (2 ss.) mot kappadociern Karolides' linguistiskt kom- parativa funderingar (i rd Kovara xal id SQsinia «vvGv, Athen, 1882’) öfver inskrifterna på de nyligen upptäkta viktiga ruinerna vid det gamla Komana (nu Gömenek) i Kataonien (jfr Waddington i “Bulletin de Correspondance hellénique“ för februari 1883), och lemnar därefter en biblio- grafisk anmälan (5 ss.) af en nyligen från en arabisk offi- 107 NORDISK REVY 1883. 108 cin i Konstantinopel utgången katalog öfver handskrifterna i Hamidijje-medresens (en vid Abdulhamids mausolé fästad skolas) bibliotek. Slutligen finnes i Prætorius’ recension (5 ss.) af den ofvan nämde Mordtmanns och D. Müllers ut- märkta arbete "Sabäische Denkmäler“ (separataftryck ur Wienerakademiens handlingar, Gerolds Sohn, 9 mk.) lika mycket af intresse för den semitiske filologen som i Bar- tholomæs ofvannämda kritik för den indoeuropeiska. Där- efter följer den orientaliska bibliografin (9 ss.) omfattande alla under år 1883 (och undantagsvis 1882) utkomna böcker, som kunna föras under rubrikerna “Allgemeines“, "Malayisch-Polynesisches Sprachgebiet“, “China“, “Japan“ och “Hinterindien“. Här är tryck, anordning och alla de- taljer så identiskt lika med Friedericis från samma förlag årligen utkommande “Bibliotheca orientalis“, att man synes kunna förmoda det denna af Klatt redigerade afdelning kommer att med hvarje årgång i själfva verket bilda det årliga bandet af nyssnämda utmärkta katalog. Af de 7 “kleinere Mittheilungen", som afsluta häftet, synas rec. den om Bezolds och Hommels "Zeitschr. für Keilschriftsforschung“, | som skall utkomma hos Schulze i Leipzig, och den om en i Lahore utgifven Prâkrit-grammatik med kommentar och en- gelsk öfversättning, som kan erhållas från uppgifven adress i Lahore, vara de viktigaste. Innehållet i detta tidskriftens profnummer är således lika omväxlande som värderikt, och den typografiska utstyrseln är särdeles smakfull. H. A. Schiaparelli, Ernesto. Monumenti Egiziani rin- venuti di recente in Roma Sull‘ area dell’ Iséo del Campo Marzio. Roma 1883. 45 pp. in 8:0. En intressant broskyr af en författare, som lemnat flere allmänt skattade bidrag till kännedom om fornägyptisk kul- tur- och religionshistoria. Boken har form af bref, adresseradt till prof. Lanciani, hvilken är “segretario della Commisione archeologica com- munale di Roma“. Förf, redogör utförligt för några ägyp- tiska fornlemningar, som (om vi ej misstaga oss i början af detta år) funnits under gräfningar på det af Domitianus uppförda Isistemplets område. Det är eljest ingenting nytt att träffa ägyptiska forn- saker i romersk jord. Fynden från Hadriani villa lemna prof på dylika; och på andra punkter af världsstaden eller dess omnäjd har man likaledes anträffat ägyptiska konst- alster. Förhållandet får sin förklaring i det på kejsartiden snart sagdt till mod vordna bruket att besöka Ägypten, hvar- vid man naturligtvis ej glömde att förse sig med souveni- rer. Måhända har också införandet af Isis’ och andra ägyptiska gudomligheters kult bidragit att stegra smaken för den ägyptiska konsten och dess skapelser. De af hr Schiaparelli granskade och beskrifna fornsakerna utgöras af: l:o) en något skadad sfinx af basalt med (af förf, delvis rekonstituerad) inskrift: “Den gode guden, herre öfver de bägge landen, Chnum-ab-ra, solens son af dess sida, Ahmes, Neiths son, som gifver lif såsom solen i evighet, älskad af Osiris i Hacheb." Det mindre goda skick, hvari denna sfinx befinner sig, utgör enligt förf, en bekräftelse på Ah- mes' ( = Amasis') impopularitet hos den ägyptiska nationen, som satt sig i harnesk mot den hellenkäre konungen och på monumenten bekämpat hans namn och bild. I öfver- ensstämmelse härmed blir enl. förf. Kambyses, åtminstone under sin första regeringstid i Ägypten, en värnare och en återställare af folkets genom Amasis kränkta rättigheter. 2:o) Två statyer af basalt, hvardera framställande en kynokefal, med till större delen gemensam inskrift:“ Konun- gen af öfre och nedre Ägypten Senotemhat-åmon SSetepen-rå son af Osiris, Nechtharheb-seas-mi-amon, lifgifvare som Ra, evigt lefvande, älskad af kynokefalen, tjur i Hat“ (slutet motsvaras på den andra statyen af “älskad af kynokefalen, mysteriernas skrifvare"). De bägge oöfversatta uttrycken äro konung Nektanebo I:s för- och tillnamn. Detta för oss till en period af den ägyptiska konstens historia, som kan be- tecknas såsom den sista egentligt nationella. Det är 30:de dynastiers regenter, som i stort taget representera denna, och vi behöfva blott tänka på basaltlejonen i Vatikanen med Nektanebo den andres namn för att möta ett bekant exem- pel på tidehvarfvets konstskicklighet. "Kynokefalerna" äro Thots symboler och dyrkades såsom sådana i Ägyptens forna helgedomar. Förf, anser statyerna härstamma från* Nekta- nebo I:s graf, en förmodan, som ingalunda är orimlig. De skulle dock måhända kunna tänkas funna i Heliopolis. En- ligt Brugsch är ju Hat, som omnämnes i den ena af inskrif- terna, ett namn på denna helgedom. 3:o) Obelisk af granit med Rameses II:s namnringar. I sammanhang härmed lemnar oss förf, en särdeles intres- sant och lärorik redogörelse för obeliskerna i allmänhet, deras ändamål, dekorering o. s. v. Obeliskens spets eller pyramidion jämföres med solen, medan stjälken (tronco) sym- boliserar solens strålar. Att detta varit ett bland ägypterna gängse åskådningssätt, visas af förf, på ett ganska öfverty- gande vis. Med afseende å utsmyckningen är förf, af den åsikt, att obeliskernas pyramidion varit öfverdragna med elektron (silfver—guld), medan stjälken väl oftast endast haft inskrifter (utan metallfärg). Såsom stöd för förstnämda uppfattning anföras utdrag ur inskrifterna å Hatarus obe- lisk (i Karnak) och Thotmes IV:s obelisk (på Lateranska torget i Rom). Mot förf:s öfversättning af dessa båda dokument hafva vi åtskilliga små anmärkningar att göra. Här inskränka vi oss till Laterantexten. À sid. 19 lin. 1 har rekonstituerats (â) n suten “det är konungen“, i stället for (utu) n suten “konungen har befalt,, såsom paralelltexter till detta ställe hafva; sid. 19 lin. 15 vill förf, utan skäl rätta texten, som här bör återgifvas: “ef- ter min faders befallning, åt hvilken jag rest den (obeli- sken), jag, hans son Thotmes IV uppställande den i Thebe. Dess pyramidion (-beben) är smyckadt med elektron“ o. s. v. De kursiverade orden återgifvas af förf.: “fece (Thotmes) a lui una collana di elektron"; han har här felaktigt läst beb “collana“, i stället för beben “pyramidion“ och har på denna läsning bygt upp (sid. 21) en teori, som faller med den förra. Ännu en anmärkning måste vi framställa mot kom- mentaren; att antaga ett organiskt sammanhang mellan py- ramider och obelisker å ena sidan samt de s. k. mastaba å den andra, låter sig ej göra, dessa senare äro icke, lika litet som Mastabat-el-Faraun, att betrakta som afstym- pade pyramider enär horisontalplanen alltid (så vidt jag vet) är rektangulär. Herr Schiaparellis arbete, som bjuder vida mer än hvad själfva titeln lofvar, är i hög grad läsvärdt och skänker inom sin ringa volym icke få nya synpunkter. Måtte vi ofta få nö- 109 NORDISK REVY 1883. 110 jet mottaga arbeten af en författare, som vet att förena lär- domens djup med framställningens öfversiktlighet. Karl Piehl. Klassiska språk. Aars, J., Sokrates skildret gjennem oversættel- ser af Platon med indledning og anmerkninger. Kri- stiania, W. C. Fabritius. 1882. 303 ss. 8:0. Pris 4 kr. Aars, J., Endnu lidt om Sokrates og Xanthippe. , (Særtryk af Aars og Voss’s skoles indbydelsesskrift for 1883.) Kristiania. Trykt hos W. C. Fabritius. 1883. 29. ss. 8:o. I det första och större arbetet har förf, velat gifva "et for den dannede almenhed tilgjængeligt billede af Sokrates's person og gjerning“ och därvid "saa meget som muligt... lade de gamle kilder selv tale“. Efter en längre inledning, som upptager mer än en tredjedel af det hela (118 sid.), följa i öfversättning Sokrates’ försvarstal och Kriton samt ett kort utdrag ur dialogen Phaidon och största delen af inledningen till dialogen Protagoras. För filologers och lärares räkning bifogas i slutet af boken literaturhänvisnin- gar och kritiska anmärkningar (36 sid.). Förf, har gatt till sin uppgift väl rustad genom omfattande och djupga- ende studier och löst den på ett synnerligen lyckligt sätt. Alt vittnar om kärlek till ämnet och stor omsorg vid ut- arbetningen. Boken innehåller också mera än man af ti- teln äger rätt att vänta. I inledningen, som är hållen i en flytande och tilltalande stil, lemnas först en innehållsrik framställning af det etiskt-religiösa tillståndet i Athen un- der det peloponnesiska krigets tider (sid. 1—-56). Där- med är en fast och bred grundval lagd för den bildstod af den grekiske siaren, som förf, vill uppställa. Teckningen af Sokrates är rikhaltig och utförd med mycken värme. Märkligare drag meddelas både från Platon och Xenophon, bland annat Alkibiades' skildring af Sokrates i Symposion. Tvifvelaktiga anekdoter äro utelemnade. I följd af bokens populära karaktär få vi ej vänta en strängt vetenskaplig framställning af Sokrates’ lära och betydelse i filosofiens historia. De båda väsentliga punkterna, begreppsutvecklin- gen och dygden såsom vetande om det goda, angifvas dock. Måhända hade här motsatsen mot sofisterna och den nya insats, som genom Sokrates gjordes i både vetenskapens och det sedligt-religiösa lifvets historia, kunnat skarpare framhållas. Med något lätt hand vidrör förf, den gamla tvistefrågan, om vi hos Platon eller Xenophon hafva att hämta vår kunskap om Sokrates’ lära: förf:s uppfattning är ej fullt klar (jfr sid. 61, not. 2 och sid. 63, not. 2). — Ofver- sättningen flyter lätt och naturligt fram utan att sakna tro- het mot originalet. Anmärkningarna därtill innehålla hufvud- sakligen redogörelse för följda läsarter, någon gang med en kort motivering, denna vanligen träffande. — Om än huf- vudsakligen afsedt för en större allmänhet, är arbetet tillika genom de rika utdragen från grekiska författare, genom in- flätade träffande yttranden af nyare skriftställare och de noggranna literaturhänvisningarna en ypperlig inledning till ett vetenskapligt studium. Dess värde förhöjes ock däraf, att det hela ses från en högre religiös synpunkt. — Den typografiska utstyrseln är mycket god. Den mindre här ofvan anförda skriften innehåller ett par detaljundersökningar rörande Sokrates’ familjeförhållan- den. Gent emot en programafhandling af Ogörek (Ru- dolfswert, Krain, 1877) finner förf, det omöjligt att något närmare bestämma Sokrates’ ålder, då han ingick sitt äkten- skap, och håller det för säkrast att stanna vid uppgiften hos Platon, att Sokrates hade tre söner (ej fyra eller fem). Förf:s pröfning är kritisk och sorgfällig. Vidare rättar förf, ett något förhastadt omdöme öfver ett yttrande af Sokrates om Xanthippe i sitt större arbete (Sokrates, Anm. 155). v. K. Altitalische Studien. Herausgegeben von Dr. Carl Patili, Rektor des Realprogymnasiums zu Ülzen. Erstes Heft. Mit 1 lithographierten Tafel. Hannover. Hahn'sche Buchhandlung. 1883. VI F 72 sidd. 8:o. Pris 3 Rmk I senare tider har åter en stor lifaktighet börjat visa sig på de fornitaliska språkstudiernas område. Nästan hvarje år kommer något nytt monument i dagen och framstående filologer, Bréal, Bücheler, Bugge, Jordan m. fl. täfla i att underkasta det nyvunna materialet den allsi- digaste språkliga och antikvariska granskning; endast ska- da, att dessa intressanta fynd också snart sagdt för hvarje år bli alt svårare att tolka, hvadan vinsten däraf för gram- matiken, som ofta måste operera med därifrån hämtade former af mer eller mindre osäker tydning, ännu torde vara tämligen försvinnande. Af särskild betydelse för dessa studier är naturligtvis den märkliga utveckling etruskolo- gien tagit i våra dagar, i det denna vetenskap först nu torde kunna sägas hafva blifvit stäld på en något så när rationell basis, ett resultat hvartill, såsom väl är allmänt bekant, dr Pauli, jämte Deecke, på ett framstående sätt medverkat. Efter hans första lyckliga uppträdande på detta forskningsfält (“Etruskische Studien 1879 f.) förenade sig etruskologiens främste målsman, Deecke, med honom till ge- mensam publikation af deras hithörande arbeten (“Etruski- sche Forschungen und Studien ). Denna förening skulle dock ej blifva långvarig, enär innan kort en genomgripande meningsskiljaktighet uppstod mellan dessa båda lärde, i det Deecke redan 1881 kom till den öfvertygelsen, att Corssens af honom förut så skarpt bekämpade åsikt (att etruskiskan vore ett indoeuropeiskt språk och närmast besläktadt med latinet och de öfriga i trängre mening så kallade ”italiska språken,”) i hufvudsak vore riktig, hvaremot Pauli fasthållit och med stor talang förfäktat Deecke’s tidigare ståndpunkt (om etruskiskans främmadartade, icke italiska eller ens in- doeuropeiska ursprung). En frukt af denna skism är sä- kerligen det här omtalade företaget. Detsamma är afsedt att vara ett slags tidskrift eller arkiv, under redaktion af Pauli utkommande i fria häften, hvart och ett innehållan- de en eller två längre afhandlingar jämte kortare bidrag och notiser. Programmet är synnerligen omfattande: “forn- italisk" tages i den rent geografiska (vidsträktare) betydelsen af hvad som rör samtliga de i forntiden inom Italiens gränser bosatta stammarne och utom det språkliga äro ock- så Italiens älsta historia och etnografiska förhållanden af- sedda att behandlas. Det föreliggande häftet, som på ett 111 NORDISK REVY 1883. 112 synnerligen lyckligt sätt inleder serien, innehåller en större afhandling af utgifvaren och diverse misceller af honom och H. Schäfer (om etruskiska inskr. o. dyl. Af allmän- nare intresse är n=o 5 s. 71 f. (af Pauli) "Zum römischen Libertuspränomen", där det också bland annat uppvisas, att det C. I. L. 1091 förekommande namnet Olopantus, som ansetts motsvara "Elephantus" och på grund af sin utsök- ta ålderdomlighet i återgifvandet af den grekiska formen vunnit en oförtjänt berömmelse, helt enkelt beror på felläs- ning och felskrifning för Diop(h)antus). Förenämda af- handling. sysselsätter sig med den ryktbara s. k. Duenos- inskriften (De enda hittills med säkerhet tolkade orden å densamma äro duenos med feked-duenos [namn 1. = bonus en god’] me fecit). Densamma är affattad i åt vänster utan ordskilnad löpande skrift och befinner sig å en egendom- lig liten lervas med tre öppningar, som år 1879 1. 80 påträffades å eller vid Kvirinalen i Rom och har redan varit föremål för icke mindre än 6 (resp. 7) olika, hos Pauli s. 3 f. anförda tolkningsförsök, hvaraf Buecheler's, Jor- dan’s och Bréal's äro de viktigaste. Pauli ansluter sig till dessa sina föregångare däri, att han anser inskriftens språk vara latin och att han sätter dess ålder till kort före 300 f. Kr. Hvad alfabetet beträffar, är han af den mening, att detsamma är etruskiskt och endast i enskilda drag latiniserande (hans skäl härför synas, i förbigående sagdt, vara något svaga) och i afseende på inskriftens inne- håll har han kommit till en uppfattning, som fullständigt skiljer sig från de förut framstälda tydningarna. Enligt dessa senare skulle ifrågavarande inskrift vara af sakralt in- nehåll och ha afseende på grafkulten; Pauli däremot vindi- cerar densamma åt privatantikviteterna: "Anstatt der fei- erlich in Saturniern einherschreitenden sakralen Formel des Totenkultes entpuppt sich unsere Inschrift also als eine reizende Schelmerei eines Verliebten" (s. 46)! Till detta öfverraskande resultat kommer författaren genom en i hög grad skarpsinnig och spännande bevisföring, som det be- klagligtvis är omöjligt att här ens antydningsvis återgifva. Om också hans tolkning ur materiel synpunkt är långt ifrån fullt öfvertygande — med sina tvärhuggna satser och sin ekstatiska ton gör hans version onekligen ett tämligen underligt intryck —, så måste dock med tacksamhet er- kännas, att densamma i formelt hänseende, i sund takt för hvad som är språkligt möjligt, vida öfverträffar de föregå- ende, och i sin negatift-kritiska del är författarens argu- mentation af slående sanning och högst lärorik, icke alle- nast på grund af enskilda goda detaljanmärkningar utan kanske ännu mera, åtminstone i ref:s tycke, genom den allmänna, ganska välbehöfliga, maning man medtager från densamma, att vid rekonstruktionen af den latinska (och itali- ska) formläran icke taga för mycket hänsyn till dylika kanske halfförstådda eller helt missförstådda kuriositeter. — Förf, har en ledig och rask stil, som gör att man med stort nöje följer hans framställning; ibland synes litet större be- tänksamhet kunna hafva varit på sin plats, t. ex. s. 31 f. där förf, af några få exempel drar den slutsatsen att framlju- dande zide italiska språken alltid (äfven i osk. zicolom, jfr. pron.-st. eizo = umbr. ero-) betecknar tonlöst s. Äfven hafva genom oaktsamhet ett par lapsus insmugit sig, så- som sid. 12. där förf, förnekar att en nominativ lovis någonsin existerat, jfr Neue, Formenlehre I s. 189 f. eller sid. 25 där inskrift-formen veiginti anföres såsom ett fall af ei = kort î, liksom också åtskilliga, ehuru vis- serligen oväsentliga, tryckfel förekomma (sid 3. läs: Her- mes, Band 16 för “17“). — Vi sluta med att på det var- maste rekommendera det nya företaget hos dem som in- tressera sig för italisk filologi. 0. A. D. Germanska språk. Wilken, Ernst. Die prosaische Edda im Auszuge nebst Volsunga-saga und Nornagests-thättr. Theil II: Glossar. Paderborn 1883. En kortfattad anmälan af ett lexikaliskt arbete kan naturl. endast innehålla ett eller flere allmännare omdömen med några tillhörande ex., hvaremot de många enskildheter, som just ett sådant arbete ofta bjuder anmälaren att gå in på, icke kunna komma med. — Förf, säger i sitt företal, att detta “Special-Glossar" i det väsentliga stöder sig på Egils- sons, Fritzners och Cl.—Vigfussons arbeten, och därom är intet att säga, liksom det i det hela taget torde vara vida mindre att anmärka mot den rent filologiska sidan af arbe- tet än mot den etymologiska. En och annan gång tyckes dock förf, äfven i afseende å den förra ha förfarit mindre noggrant. Så t. ex. s. 2 “agnsax ... . Eine Bez. auf Kö- der scheint weder hier noch Fas. I, 489 vorzuliegen, auch wird in Gylf. der Köder für Fische richtig mit beita (vgl. Vigf. s. v. agn) nicht mit agn bezeichnet; jedenfalls ein kurzes, wol am Gurt befestigtes Waidmesser, das Fas I, 489 zum Abschneiden der Fischköpfe dienen soll“. — Här bör ordet “richtig“ utgå — det anf. st. hos CL—Vigf. lyder: There is now in many cases a distinction between agn ... and beita.-. — ty agn betydde nog ej blott bete utan sär- skildt fiskbete (jfr. ock Fritzner: agn) t. ex. Hym. 18: 22. Och betr. Fas. I, 489 framgår däraf icke, att agnsax var ett instrument att afskära fiskhufvuden med — om ock för till- fället en fiskare lånade det i den afsikten — utan kan det äfven där mycket väl ha sin hos Fr. och Cl.—Vigf. angifna betydelse “knif, hvarmed fiskbete tillskäres“. Den etymologiska sidan tyckes vara arbetets svagaste. Så kommer förf, (utom med åtsk. inkonsekvenser) ofta med sammanställningar i den vägen, hvilka antingen innehålla oriktigheter eller äro hittills — liksom af förf. — obevisade. Ex. s. 9 ax — got ahsa f. finnes ej. S. 21 “breyta .., zu braut f. ?" — hvarför ej “zu“ braut Fret, af brjôta, jfr. dreypa draup af drjûpa m. fl. S. 21 “brigda—bregda“ — förf, menar väl blott, att bet. är likartad, ehuru “=bregda“ står inom hans etym. parentestecken. S. 31 "eigi" — förf, upp- lyser, att det innehåller gi, så ock om hvergi s. 79 och mangi s. 107, men icke om engi s. 34 och hvårrgi s. 78. S. 36 “erendi erindi 0rindi ... 1) der Auftrag ... 2) der Athem . . . 1) u. 2) sind etymolog. wol nur als entfernter verwandte Bildungen zu betrachten“. Ja, det är sä aflägset med “släkt- skapen“, att förf, bort i likhet med Wimmer i dennes af förf, själf i föret, anf. arb. Oldnordisk Læsebog (icke Læsbok!) 1877 s. 309 uppföra två etymologiskt skilda ord. S. 44 “fnysa ... ältere fncesa“ — sic! S. 67 hefna ... wol für hemna s. Vigf.“ •— förf, torde ej ha observerat, att Vigf. anför detta “hemna“ blott från Norges Gamle Love, och forn- 113 NORDISK REVY 1883. 114 norskan hade ju oftast mn i st. f. fornisl. fn. S. 71 "héla . . . zu lat. gelu? vgl. Vigf." •— hvarför ej i detta som i flere an- dra fall slopa uppenbart orimliga etymologier hos Cl.—Vigf. S. 72 "hinn . . . ältere F. für inn“ — visserligen möjligt men torde ännu vara obevisadt. S. 90 "keyra ... zu kyrr?" — hur kan förf, få keyra “zu“ kyrr, got. qairrus? Om sista afdelningen, Namen-Verzeichnis, kunde nog ochså ett och annat anmärkas. Så t. ex. s. 210 “Gotland, n. genauer Reidgotaland = Jütland und auch Dänemark über- haupt...“! 8. 254 “Svipjod“ (vgl. Sviarr und pjöd“—, där Svlarr (ett dvärgnamn) väl är blott tryckfel för Svéar. Men i det hela taget är man förf, tacksam för detta tillägg. I fråga om historiska upplysningar säger förf, i före- talet sig ha anslutit sig till bland andra Weinhold, Altnord. Leben. Men förf, borde väl, liksom hvar och en som på de senare åren sysslat med dessa saker, ha vetat, att detta arbete “måste anses vara ett i väsentlig mån föråldradt verk“ (Hil- debrand: Lifvet på Island under sagotiden, 1883). Rolf Arpi. Olsen, Björn Magnusson. Runerne i den old- islandske literatur. Udg. af kommiss. for det arna- magn. legat. 140 ss. Kobenh. 1883. Föreliggande arbete utgör en doktorsafhandling från Kobenhavns universitet. Förf, är redan förut bekant, bland annat genom en artikel “Zur neuisländischen lautlehre“ i Germania (B. XXVII), däri han visar sig som en god fone- tiker, en metodisk och grundlig grammatiker. Den nu publi- cerade afhandlingen står i närmaste sammanhang med Thor- sens bekanta arbete “Om runernes brug til skrift udenfor det monumentale“, men behandler denna fråga med uteslu- tande hänsyn till Island. Uppgiften är förträffligt genom- förd, såväl i fråga om grundlig undersökning af det fakti- ska som sansad bevisföring för vinnande af nya forsknings- resultat. De viktigaste af dessa äro: att den älsta isl. literaturen nästan uteslutande var affattad med runor, så t. ex. specielt de älsta lagsamlingarna och Ares skrifter; att runliteratur älst benämdes skrdr men literatur med la- tinskt alfabet bœkr, liksom verben rita och lesa endast afse den latinska skriften; att runalfabetet reformerades af [)ör- oddr, och att den tredje ortografiska afhandlingen i Snorra Edda meddelar upplysningar om arten af denna reform; att den första ortogr. afhandlingen i Sn. E. icke — så- som Vigfusson och efter honom Maurer, Bugge in. fl. an- tagit •—• är af [)öroddr, men förutsätter dennes runreform; att runböckerna gått förlorade hufvudsakligen i följd af fana- tismen under Islands “brennuöld“, hexprocessernas tid. Ut- rymmet förbjuder oss att här antyda mer än några få af de många intressanta detaljerna, såsom t. ex. att skrifa ej är lånord från latinet utan ett inhemskt germanskt ord; att regin- i reginnagli är ett annat ord än regin “gudamakt“ och har betydelsen “stång“ (förf, jämför fg. ri; anmä- laren för hällre ordet samman med isl. rå “stång,“ stam rahô-); att vi hafva kvar ett fornisl. aktstycke af icke obetydligt äldre datum än Haflidaskrå, nämligen biskop Gizurs m. fl:s intyg om isländingars och norrmäns ömsesi- diga rättigheter (härom handlar ett särskildt tillägg till af- handlingen) m. m. Af oriktigheter hafva vi funnit knap- past några att anmärka. Minst kunna vi förlika oss med det ogenerade sätt, hvarpå förf, affärdar uppgifterna om de isl. nasalvokalerna, om hvilka han säger, att de “ikke sy- nes at have haft nogen fast rod i sproget" (sid. 95), att de äro "misslykkede" (sid. 101), att i fråga om dem "her- sker stor forvirring“ (sid. 102). Anm. beklagar, att han ej här kan ingå på ett utförligt bemötande af dessa förf:s på- ståenden, men tror sig ändock ej böra undertrycka utta- landet af den mening, att de äro förhastade, och att spe- cielt de af förf, såsom misstänkta angifne här och pel säker- ligen haft nasalvokal på grund af urgermanskt nh näst efter vokalen (likaså rå “vrå“). Frågan om de isl. nasalvoka- lerna måste i alla händelser behandlas i sammanhang med en undersökning af nasalvokalernas uppträdande i de älsta fsv. runinskrifterna (t. ex. Rökstenens, Forsaringens, Frösö- stenens) och i synnerhet i dalmålet (Älfdalen), där de ur- nordiska, ja urgermanska nasalvokalerna ännu regelbundet fortlefva, t. ex. i uer vår (pron. poss.), ås ås, gås gås, å (t. an) på, frå från, då (got. pan) då, ue- (t. un-) o-, få (urgerm. fa(n)han) få m. m. Vi sluta vår korta anmälan med ett tack till förf för. alt vi af honom haft att lära och med de bästa välönskningar för hans vetenskapliga framtid. Ad. N—n. Tidskriftsöfversikt. Historisk tidskrift, 1883, h. 3 innehåller bl. a. en väl skrifven artikel “Bidrag till Varägerfrågan" af Nils Höjer. Förf, refererar hufvudinnehållet i Thomsens förträff- liga arbete “Ryska rikets grundläggning genom Skandina- verna“ (sv. öfvers. af S. Söderberg,. Sthlm 1882) och W. v. Gutzeit’s “Warägen und Warangen“ Riga 1882. I alt vä- sentligt förklarar sig förf, enig med Thomsen, men afviker i några mindre viktiga punkter, specielt några af språklig natur. Varäg tolkar han med Gutzeit och Kunik såsom “edsvuren“, icke med Thomsen som "skyddsborgare". Nam- net på den fjärde forsen i Dnjepr Aifor 1. Aifar, som Th. anser vara = isl. Eyforr “alltid häftig“, är enligt Höjer === isl. Ey-får “alltid bristande“, således.i bet. fullt öf- verensstämmande med forsens slaviska namn, som bet. “omätt- lig“ [Ett litet misstag har här insmugit sig i förf:s fram- ställning, då han af den sv. neutrala formen fatt tror sig möjligen kunna sluta till, att adj. far i fsv. hade kort a; men nyn. fatt : fsv. isl. fatt — nysv. natt: fsv., isl. nétt, och vokalens korthet, liksom dess kvalitet a, är en följd af ställningen före tt; blått, grått o. d. former hafva lånat å från blå, grå]. Kijevs andra namn Sambatas tyder H. ej med Th. som Sandbakka-ds utan som Sambdta-ds, hvilket från åtskilliga synpunkter synes oss mera tilltalande. Äf- ven lemnar H. några själfständiga och rätt viktiga bidrag till en rätt uppfattning af Varägerfrågans historiska detal- jer, på hvilka vi dock icke här ingå. Transactions of the philological Society 1882-3-4, Part II inneh. bl. a. en af J. Platt författad, alldeles nedgö- rande recension af den nya genom Toller utgifna och re- viderade upplagan af Bosworths Anglosaxon dictionary. — I det åtföljande bihanget af referat öfver societetens “pro- ceedings“ framställer Sweet dels några engelska etymologier, (bl. a. ags. wîcing, isl. viking “warrior“ till ags., isl. vig strid = ags. sûcan: sågan, isl. suga) dels en ny teori rörande ljudvärdet af det ags. och urgermanska g. Sweet 115 NORDISK REVY 1883. 116 opponerar sig mot Pauls i Beitr. I motiverade och se- dan af andra forskare väl allmänt aksepterade åsikt, att det urgerm. g både i udd-, mid- och slutljud var spiran- tiskt och ännu i ags. (hvartill man kan lägga: urnordiskt språk) bibehållit detta uttal. Enligt S. var däremot g i uddljud en explosiv media, och anser han denna hafva uppkommit omedelbart ur det iudoeuropeiska gh genom uppgifvande af aspirationen. Hans skäl förefalla emellertid anmälaren i intetdera afscendct öfvertygande. Ad. N—n. Af Universitets-Jubilœets danske Samfunds publikatio- ner hafva tills dato utkommit: Ordbog til det ældre danske Sprog (1300—1700) af 0. Kalkar, h. 15 (1881—3), A—falde, 496 ss., pr. 15,50; Gamle jydske tingsvidner, med oplysninger, register og ordliste af 0. Nielsen (1881 —2), XLVI+171 ss., pr. 6 kr; Optegnelser på Vendel- bomål af 0. L. Gunborg, h. 1—2 (1882—3), 224 ss., pr. 4,50; Plan for en ordbog over jydsk folkemål af II. F. Feilberg (1882), 22 ss., pr. 0,50; Det arnamagnæan- ske håndskrift nr 187 i oktav, indeholdende en dansk læ- gebog, udg. og forsynet med en ordbog af V. Såby, h. 1 (1883), 96 ss., pr. 2,50; En lystig traktat om S. Peders trende dotre, på ny udg. ved V. Säby (1881), 3 + 8 ss., med en Efterskrift (1882), 4 ss., 12:o, pr. 1 kr; Blan- dinger, h. 1—2 (1881—2), XVHI + 165 ss., pr. 5kr.; in- nehållande följande, delvis mycket intressanta artiklar: V. Säby, Exempler paa uorganiske lydformer i dansk; Et par uddrag af Lyngbys breve til Hagerup; G. Stephens, En Yorkshire-liste over dansk-engelske mansnavne fra det ll:te aarhundrede; Him-pigi, him-paki, him-piki; O. Nielsen, Et brudstykke àf et dansk legendarium; Små bidrag til dansk sproghistoric i det 12:te årh.; Gamle danske navne; V. Fausboll, Om tre lyde i almindelig, dannet dansk, der hidtil ikke have været anerkjendte og opforte som selvstæn- dige selvlyde; F. Didrichsen, Nogle sammensatte plante- navne, især imperative former; V. A. Secher, To brud- stykker af birgittinske klosterregler på dansk fra c. 1425; Den såkaldte Erik Glippings almindelige byret; vidare redo- görelse för samfundets stiftelse, verksamhet, stadgar och medlemmar. Till utgifning förberedes (utom fortsättningar): En cristelig underwisning, hworlunde mandt scall giore sitt Scrifftemaall, udg. af C. J. Brandt; Alexanderssaga, udg. af F. Ränning; Ordbog over det jydske almuemaal af II. F. Feilberg; Olddanske personnavne af 0. Nielsen; Medlemsaf- gift är 10 kr. (för medlemmar af landsmålsföreningarna 6,50) årligen eller 100 kr på en gång; nya medlemmar erhålla de före deras inträde utgifna skrifterna för s/4 af boklådspriset. Samfundet til udgifvelse af gammel nordisk litteratur har hittills publicerat: Peder Smed, dansk rim fra reforma- tjonstiden, udg. af S. Grundtvig (1880), V1II+82 + 6 ss., pr. 4 kr; Agrip, diplomatarisk udg. ved V. Dahlerup (1880), XXXVHI+137 ss., pr. 5 kr; Erex saga, utg. af G. Cederschiöld (1880), XI1+45 ss., pr. 3 kr; Riddara- Rimur, utg. af Th. Wisén (1881), XLVIII + 176 ss., pr. 5 kr; Mandevilles rejse, på dansk fra 15:de årh., udg. af AI. Lo- renzen (1881—2), LXXV + 225 ss., pr. 7,50; Gydinga saga, udg. af G. porlksson (1881), XIV + 117 ss., pr. 3 kr; Jömsvikinga saga, dipl. aftr. af Cod. A. M. 291, 4:o, utg. af C. af Petersens (1882), XXIV + 136 ss., pr. 5 kr; Udsigt over de norsk-islandske skjalde ved G. ])orlâksson (1882), 187 ss., pr. 5 kr. Medlemsafgift 5 kr. årligen. Fritzner, Johan. Ordbog over det gamle norske sprog. Omarbeidet, foroget og forbedret udgave. l:te hefte, A—augnaskot. Krist., Den norske forlagsforening. Pr. 1,50. (Hela verket omkr. 25 kr. för subskribenter, för senare kö- pare till förhöjdt pris). Vigfusson & Powell, Corpus poeticum boreale. The poetry of the old northern tongue from the earliest times to the thirteenth century. 2 vols. 2 pund. Harder, Franz, Werden und Wandern unserer Wör- ter. Etymologische Plaudereien. IX + 188 ss. Leipzig. Verl, v. C. Reissner. 3 m. Grein, Ch. W. AL, Kleines Angelsächsisches Wörter- buch. Nach Grein’s Spracheschatz bearbeitet von Fr. Gro- schopp. IV + 239 ss. Kassel. Wigand. 5 m. Noreen, Ad. Ordlista öfver dalmåleti Ofvansiljans fögderi, efter A. Steffenburgs, Hans Erssons och egna anteckningar. 240 ss. Sthlm 1S82—3. (I Sv. Landsmålen B. IV, h. 2). Matematik. Formeln und Lehrsätze zum Gebrauche der ellip- tischen Functionen. Nach Vorlesungen und Aufzeich- nungen des Herrn Professor K. Weierstrass be- arbeitet und herausgegeben von H. A. Schwarz. Göttingen 1881—83. 4 häften, stor 4:o. Den ofantliga utveckling, hvaraf den allmänna teorien för de elliptiska funktionerna visat sig mäktig och som i ännu högre grad kommit Weierstrass teori för dessa funk- tioner till del, har för hvarje år gjort det svårare, ja nästan omöjligt för en föreläsare att ■— såsom vid tyska universitet i allmänhet och med rätta fordras — på en semester, äfven den längre, hinna genomgå en fullständig kurs i teorien för dessa funktioner. Då därtill kommer, att just rikedo- men på formler i teorien i praktiskt afseende är dess allra största förtjänst — ty genom denna rikedom på formler kan man vid behof transformera sina uttryck nästan lika mångsidigt och lätt som vid räkning med trigonometriska funktioner, en fördel som ej kan nog framhållas och beto- nas — så är det klart, att föreläsaren behöfver en extra hjälp för att medhinna alt. Att lemna denna extra hjälp var just afsikten med ut- gifvandet af här omnämda Formeln und Lehrsätze. Denna afsikt förklarar ock arbetets skematiska och tabellariska form, som möjliggjort innehållets omväxling inom det be- gränsade området. Efter en kortfattad öfversikt af allmänna lärosatser om de analytiska funktioner, som hafva ett algebraiskt additions- teorem framställer förf, formlerna för u-funktionen, såsom oändlig produkt och serie samt med rekursionsformel för koefficienterna. Efter formelsystemet för ^-funktionens för- sta logaritmiska derivata kommer man omedelbart till den- sammas negativa andra logaritmiska derivata: p-funktionen. •— Som denna just är Weierstrass’ elliptiska grundfunktion, så har förf, åt densammas formler ägnat flera paragrafer 117 NORDISK REVY 1883. 118 samt, visat huru en elliptisk funktion af högre grad kan framställas genom o- och p-funktionerna. I analogi med sammanhanget och ordningen mellan o- och p-funktionerna framställas sedan alla de behöfliga form- lerna för 01- 02- 03-funktionerna samt dessas sammanhang med p-funktionen, tills man slutligen kommer till o-qvot- funktionerna — g-funktionerna, hvari man har den andra gruppen af Weierstrass elliptiska funktioner med alla där- till hörande transformationsformler och differentialeqvationer. Efter en tabellarisk jämförelse mellan o-qvoterna och Jacobis elliptiska funktioner följer en längre afdelning rö- rande beräkning af ett primitivt periodpar för p-funktionen, som afslutas med Weierstrass’ ekvation för dessa, svarande mot Legendre's välkända relation. — Efter formelsystemet för framställning af 01-funktionerna medels oändliga pro- dukter samt för öfvergången från ett primitivt periodpar till ett annat därmed eqvivalent visas, huru de fyra o-funk- tionerna kunna framställas genom 9- och ©-funktionerna, formler som vid praktisk räkning ständigt och jämt komma till användande. — Efter förvandlingsformlerna för 9-funk- tionerna samt för linear transformation af ©-funktionerna, framställer förf, additionsteoremsformlerna för o- och ©- funktionerna samt uttrycken i de nya funktionerna för Jacobis E-, Z-, S2-, ©-, H- och II-funktioner. Det sista af de re- dan utkomna häftena innehåller vidare serieutvecklingar med talrika formler för de hjälpqvantiteter, hvarigenom pe- rioderna uttryckas, både reella och imaginära. Till detta rikhaltiga teoretiska innehåll kommer, att arbetet vid praktisk räkning med elliptiska funktioner är ytterst användbart på grund af formlernas mängd, korrekt- het och öfverskådlighet. Axel Söderblom. Dillner, Göran. Om matematikens studium i Italien och Frankrike. Reseberättelse. 28 ss. Pr. 50 öre. (I universite- tets årsskrift 1883). Sundell, A. F. Lärobok i analytisk mekanik. 324 ss. Helsingfors. Frenckell & Son. Naturvetenskap. Hann, Julius. Handbuch der Klimatologie. Stuttgart 1883. 774 s. 8:o. En fullständig hand- och lärobok i klimatologien har länge varit ett önskningsmål för meteorologerna. De arbe- ten, som i denna gren af vetenskapen förefinnas, äro till största delen föråldrade. De nyare forskningsresultaten haf- va måst uppsökas i ofta svåråtkomliga originalafhandlin- gar. Det ifrågavarande arbetet har därföre mottagits med största tillfredsställelse, så mycket mera, som svårligen en kompetentare person torde finnas för utförandet af ett dy- likt företag än den lärde direktören för kejserliga meteoro- logiska institutet i Wien. Under många år har han riktat vetenskapen med framstående originalarbeten i denna väg, och alt af någon betydelse, som däri utkommit af andra, har han ägnat kritisk uppmärksamhet i den af honom redi- gerade Zeitschrift d. österr. Gesellsch. für meteorologi, Det ifrågavarande arbetet sönderfaller i tvänne hufvud- afdelningar. Den första handlar om den allmänna eller teo- retiska klimatologien, eller de särskilda ländernas klimati- ska förhållanden. Dessa senare skildras nu för första gån- gen uteslutande från den moderna meteorologiens stånd- punkt. Temperatur- och nederbördsförhållandena blifva med synnerlig fullständighet behandlade. För första gången fram- ställes den årliga regnperioden för icke-tropiska trakter på sådant sätt, att regnmängderna under de särskilda måna- derna uttryckas i procent af årssummorna, hvarpå medel- värden bildats för naturliga grupper af stationer. På detta sätt vinnes en stor öfverskådlighet. 1 arbeten af detta slag är det en stor svårighet att undvika drunknandet i detaljer och oändliga siffertabeller. Denna svårighet är här på ett ovanligt lyckligt sätt und- gången. De nödiga sifferuppgifterna finnas, men i så sam- manträngd form och i så lämplig uppställning, att de ej verka störande vid arbetets läsning. För aflägsnare trak- ter, såsom polartrakterna, och stora, hittills föga kända, delar af det södra halfklotet äro alla nyare forskningsresul- tat med stor flit begagnade. Slutligen befordras åskådlig- heten i hög grad därigenom, att hvarje lands klimat fram- ställes ej blott uttrykt i de meteorologiska sifferkonstanterna, utan äfven genom karakteristiska och lefvande skildringar, hämtade ur resebeskrifningar eller de vetenskapliga expedi- tionernas berättelser. På detta sätt blir detta arbete på en gång en vetenskaplig handbok och en angenäm lektyr och bör ej saknas i någons boksamling, som är intresserad af hithörande frågor. Utom för meteorologen torde den t. ex. ej vara viktigare för någon än för växtgeografen, ehuru den ej direkte sysselsätter sig med växtgeografi. II. Hildebrand Hildebrandsson. Tissandier, G. Vetenskapliga tidsfördrif eller undervisning och lek. Öfvers. från originalets 3:dje uppl. under samverkan af flere fackmän. 2:dra uppl. 11. 1—3. Visby, 0. Jeurling, 1883. Såsom redan af titeln framgår har förf, i detta arbete stält sig den uppgiften att på en gång undervisa och roa. Också må det erkännas, att han löst denna uppgift pa ett mycket förtjänstfullt sätt. En hel del förnämligast natur- vetenskapliga sanningar meddelas här under en tilltalande form och, hvad som är det viktigaste, lättfattliga anvisnin- gar, grundade på såväl förf:s egen som andras erfarenhet, sätta läsaren i stånd att med de enklaste hjälpmedel genom egna försök öfvertyga sig om dessa sanningar. En dylik själfverksamhet är väl också mer än något annat ägnad att väcka och underhålla intresset för studiet af företeelserna i naturen och särskildt från denna synpunkt är boken väl förtjänt af uppmärksamhet. Illustrationerna äro talrika och goda; öfversättningen synes vara gjord med tillbörlig omsorg. G. L. Remelé, Adolf. Untersuchungen über die ver- steinungsführenden Diluvialgeschiebe des norddeut- schen Flachlandes mit besonderer Berücksichtigung der Mark Brandenburg. I. Stück. 1 Lieferung. Ett rastlöst arbete pågår för närvarande bland Nord- tysklands geologer för att utröna den petrograflska beskaf- fenheten af det material, som ingår i deras diluvial-system 119 NORDISK REVY 1883. 120 Att detta arbete för oss skandinaver har ett särskildt in- tresse, behöfver ej påpekas, då jn en så stor del af våra bärgarter lemnat materialet till de nordtyska diluviala bild- ningarna. Vi vilja här fästa uppmärksamheten på ett vär- defullt bidrag till kännedomen af det tyska diluviet. Förf., professor vid kungl. forstakademien Eberswalde, har under en följd af år samlat ett mycket rikligt material för denna undersökning och lyckats sammanbringa det i sanning stor- artade antalet af 8000 försteningsförande diluvialblock. För att så noggrant som möjligt kunna bestämma dessa block, med afseende på så väl de försteningar de innehålla, som och deras ursprung och den väg de tillryggalagt, har det varit förf, nödvändigt att företaga omfattande literaturstu- dier öfver de äldre baltiska sedimentära systemen, och i den första afdelningen af sitt arbete har han meddelat en sam- manfattning af dessa. Första häftet, som nu föreligger, innehåller sålunda, efter en allmän inledning till hela ver- ket, en öfversikt af de cambriska och undersiluriska sy- stemen i Sverge. Förf, genomgår det ena af våra silur- territorier efter det andra : Dalarnes, Närkes, Västergötlands, Östergötlands, Smålands, Skånes och Olands; inom hvarje område redogöres så detaljeradt, som de för handen varande originalundersökningarna medgifva, för så väl lagerföljden och fossilerna som bärgarterna. Då vi icke af svensk för- fattare äga någon sammanfattande framställning af Sverges cambriska och siluriska system, så är prôf. Remelés arbete högligen välkommet. Detta så mycket mer som genom- arbetandet af den i hög grad rikliga literaturen öfver de svenska silurbildningarna tydligen är gjord med en omsorg och noggrannhet som knappast lemnar något öfrigt att önska. Då förf, icke haft tillfälle att själf beresa Sverge, är hans framställning af den svenska silurformationen uteslutande grundad på olika svenska geologers publikationer. Förf, har därvid ganska troget följt dessa, hvilket naturligtvis förorsakat någon ojämnhet i hans framställning. Synner- ligen talrika literaturhänvisningar öka ännu mer värdet af denna öfversikt. Det är för fullständighetens skull att be- klaga, att förf, ej ansett sig böra inrymma äfven det jämt- ländska silurområdet och Kristiania silurbäcken i sin öfver- siktliga framställning. Nästa häfte kommer bland annat att innehålla en redogörelse för silurformationen inom Est- land, som bör blifva af ganska stort intresse, då man se- dan Friedr. Schmidt’s arbete af 1858 icke erhållit någon systematisk framställning af dessa bildningar. Af intresse är förf:s i företalet meddelade upplysningar angående den historiska utvecklingen af åsikterna om ursprunget för de i Nordtysklands diluvium förekommande försteningsförande block. G. Wahlenberg uttalade redan 1821 i sin "Petri- ficata Telluris Suecanae", att dessa block härstammade från Sverge, hvilken åsikt dock ej förr än långt senare vunnit insteg hos de tyska geologerna. — Arbetet är åtföljdt af en i ljustryck utförd vacker plansch öfver en "Geschiebe- wall" vid Steinberg nära Lippe och af en karta utvisande de cambriska och undersiluriska systemens utbredning inom Sverge. Hj. sj. Richter, JA. M. Tabellen der Kohlenstoffverbindungen nach deren empirischer Zusammensetzung geordnet. 528 ss. stor 8:0. Berlin, R. Oppenheim, 11 m. Öfversigt af k. vetenskapsakademiens förhandlingar. 1883. N:o 3, 4. Om Slægten Gongrosira Kütz ved N. Wille. Om fosforsalts inverkan på metalloxider af K. A. Wallroth. Bi- drag till kännedomen af perikarpiets anatomi och kärlsträng- förloppet i blomman hos Orchideerna af J. A Österberg. Mag- netiska observationer, gjorda i Stockholm och Haparanda år 1845 och i Karlskrona år 1846 af C. B. Lilliehöök. Mykolo- giske Notitser fra en Reise i Sverige i Sommeren 1882 af E. Rostrup. Telefonering af urkorrektioner af N. K. Norden- skiöld. Sekreterarens årsberättelse. Bihang till mo 8, 1882—3, B. VII, h. 2: Lindström, G. Om de palæozoiska formationernas operkelbärande koraller. Med 9 taflor. Hinde, G. J. On Annelid remains form the silurian strata of the isle of Gotland. With 3 plates. Tigerstedt, R. Ueber innere Polarisation in den Nerven. Mit 4 Tafeln. Ti- gerstedt, R. Zur Theorie der Oeffnungszuckungen. Mit 1 Ta- fel. Andrée, S. 4. Undersökningar öfver svenska byggnads- materialers värmeledningsförmåga. Med 1 tafla. Kindberg, N. C. Die Arten der Laubmoose Schwedens und Norwegens. Arr- henius, S. Om den magnetiska polarisationens försvinnande. Med 1 tafla. Blandade ämnen. Hildebrandsson, H. Hildebrand, Samling af bemärkelsedagar, tecken, ordspråk och skrock rörande väderleken. I Antiqv. tidskr. f. Sverige. Del. 7 N:o 2. Stockholm 1883. 118 ss. 8:o. Detta är ett synnerligen .värdefullt arbete. Gjord af en meteorolog är samlingen dock af intresse ej blott för meteorologen, utan ännu mer för kulturhistorikern eller när- mare bestämdt "folkloristen", d. v. s. för kunskapen om folkets traditionella, oskrifna literatur. Titeln anger till- räckligt innehållet. Källor ha varit ordspråksamlingar (dock icke Grubbs Penn proverbiale), Sibyllæ Spådom och Bond- praktikan, några gamla almanackor, Burmans Väderleks- spåman, Säves “Åkerns sagor,“ vitterhetsakademiens och landsmålsföreningarnas handskrifna samlingar samt till hr Hildebrandsson insända uppgifter från de meteorologiska observatörerna i landsorten och andra personer. Den om- ständigheten att nära halfva antalet af samlingens nummer ej återfunnits i trykta källor och således här för första gången göres tillgängligt för forskningen, ger hopp om, ait, huru rikhaltig samlingen än är — otvifvelaktigt den stör- sta för något land ntgifna, såsom i inledningen antydes — likväl ännu mycket återstår att från folkets läppar upp- teckna. Det vore önskligt, att Hr H:s samling finge stor spridning, icke blott för att allmänheten därur kan få veta, huru mycket af alla dessa “märken“, som äger någon prak- tisk betydelse, utan också för att den genom intresserade personer må kunna fullständigas med hvad som däri möj- ligen ännu saknas. Samlingen är ordnad efter sakliga synpunkter, såsom titeln antyder, först veckodagarna, så årstiderna, månaderna, dagarna i dessa, därefter tecken af solen, månen och öf- riga himlakroppar o. s. v. I allmänhet är det tämligen lätt att finna sig till rätta. Dock kunde man öuska, att äfven inom afdelningar så stora som t. ex. XXXVII (Mär- ken af djur och växter) någon ordning iakttagits. Om några få nummer kunde anmärkas, att de för samlingens uppgift äro tämligen främmande, t. ex. XXXIV:3 “I Östra 121 NORDISK REVY 1883. 122 Göinge härad kalla gammalt folk åskan för Gudmor“. En sådan anmärkning har dock föga betydelse. Sällan torde hos en och samma person finnas de för- kunskaper, som kräfvas för en allsidig bearbetning af ett sådant material. Hr H. har förklarligt nog inskränkt sig- till den meteorologiska, till en jämförelse mellan dessa folk- liga märken och vetenskapens resultat (s. 5—21). Det visar sig, att mycket af denna folkliga visdom är alldeles utan grund, medan däremot mycket låter förena sig med vetenskapliga fakta. T. o. m. fruntimmersveckans dåliga rykte är ej alldeles oförskylladt. Den granskning ur mete- orologisk synpunkt, som prof. H., naturligtvis med den full- komligaste sakkännedom, gifvit, är synnerligen upplysande och af stort värde som ledning äfven vid en framtida be- arbetning ur historisk synpunkt. I fråga om en sådan be- arbetning, för att utreda märkenas ursprung och utveckling ger hr H. blott några antydningar. Äfven språkligt in- tresse erbjuder samlingen. Här finnas t. ex. folketymolo- gier (Corona = korndagen, Blasius = blåsmessa). För att samlingen skulle fullt förstås, hade en del ordförklaringar varit välkomna (ladingen, sällträ, “Buuns“ oxe). Men de ha säkerligen ej alltid varit lätta att gifva. Lll. Bergman, C. J. Om Gotlands Folk-lekar. Tre- dje uppl. 46 s. 8:o. Visby (Sthlm, Distribuent: See- lig & K:i) 1883. Pris 50 öre. Hvar och en som sommartiden besökt den sköna ön i Östersjön, har troligen ej underlåtit att på D. B. Ws. (De badande vännernas) högtidsdag vallfärda till det be- kanta Snäckgärdet utanför Wisby för att åse de öfliga na- tionella lekarne och spelen, i hvilka gammal och ung del- taga af hjärtans fröjd till sena kvällen. Liksom mycket fornåldrigt i språk, i sång och saga har den afstängda ön bevarat en mängd folklekar från äldre tid. Dessa lekar har den bekante skalden, den om Gotlands minnen så högt förtjänte, lektor Bergman i Visby samlat, hvilken sam- ling redan föreligger i tredje uppl. Vi göra ej något för- sök att beskrifva “ spela pärk“, “springa stikel“ och “ka- sta varpa“ eller hvad de alt heta, dessa lekar. Vi hänvi- sa till det lilla nätta häftet och instämma af hjärtat i lektor B:s slutord: “Måtte öfveralt i det kära fäderneslandets vackra da- lar och fridsälla bygder de hurtiga folklekarna fortlefva i evärdlig friskhet, och måtte de, om de råkat i glömska, ånyo komma till heders!“ Der Sprachunterricht muss umkehren! Ein Bei- trag zur Überbürdungsfrage von Quousque Tandem. Heilbronn. Gebr. Henninger 1882. 38 s. 8:0. Författaren af denna anonyma skrift har förut på det språkliga undervisningsgebitet publicerat en liten förträfflig- engelsk grammatik samt ett par tidskriftsuppsatser, uti hvilka han kämpar för en bättre metod närmast i de engel- ska och franska språkens undervisning, företrädesvis läggan- de vikt vid ett godt uttal och att lärjungen bibringas det lefvande språket och på ett lefvande och lifvande sätt. Uti förevarande broskyr lemnar förf, ett bidrag i den i Tysk- land mycket omordade frågan om öfveransträngningen i skolorna. Icke så alldeles utan skäl anser han den ligga dels i den dryga tid (ungefär två tredjedelar af hela under- visningstiden), som isynnerhet på det högre stadiet (gymna- sium) är inrymd åt språken, dels i den förvända eller otill- fredsställande metoden vid deras bibringande. I en afdel- ning “Sprachliches“ antydes, huru de grammatiska läroböc- kerna blifvit troget beståndande i den från de klassiska språken ärfda schablonen. En mönstring af typen såväl i modersmålet som i de främmande språken leder till samma resultat. De äro hvarandra fullkomligt lika. Alla begynna med att uppräkna alfabetets tecken, hvarvid i de för de främm. språken afsedda det vinnes, att man möjligen oriktigt får veta bokstäfvernas namn i dessa språk. De ge vidare en innehållsförteckning öfver satsdelarna etc., d. v. s. gram- matikorna för de främmande språken ha inskjutit en mer eller mindre fullständig, mer eller mindre konstig, i de fle- sta fall alldeles förvänd s. k. "uttalslära", hvilken med svett och möda inpluggas, utan att begripas. Därtill läras reg- ler för hvarje del af grammatiken i oändlighet, för det ena språket lika väl som för det andra, och hufvudsumman är, att man, d. v. s. eleven, ingenting egentligen begripit och ingenting egentligen kan. I den andra afdelningen, “Unterrichtliches“ betonar förf., i likhet med hvad han förut vid flere tillfällen gjort, att den moderna språkundervisningen icke kan vinna några beståndande resultater med att blott låta läsa regler och memo- rera ord, ja till och med att det skriftliga arbetet, för hvil- ket ofta många ansträngningar göras, kan läggas åsido. Däremot måste större vikt fästas vid, att lärarna söka föl- eleverna klargöra de för de respektiva språken egendomliga ljuden, anställa och anbefalla öfningar därutinnan. Natur- ligtvis kunna ej några fonetiska finesser ifrågakomma, blott öf- ning i så måtto, att lärjungen ej står alldeles handfallen, om han får höra dessa språk i tal eller föredrag. Detta mål kan uppnås jämte andra, som man har rätt att vänta af ett praktiskt språkstudium, såsom någon kännedom om litera- turen, förmåga att i skrift använda språket o. s. v., och uppnås verkligen genom en utsträkt och planmässig litera- turläsning i förening med aktgifvande på ett korrekt uttal lättare än genom något annat. Förf, har i inledningen till sin grammatik utlofvat en engelsk läsebok efter den plan och i det omfång, han tänkt sig behöflig för en begynnan- de undervisning. Tyvärr har han ännu ej haft tid fullbor- da den. Det mesta af hvad förf, sagt om tyska förhållanden kan tillämpas på våra. Äfven hos oss klagas fortfarande öfver "Überbürdung der Schuljugend“. Ännu operera våra grammati- kor med ett enda lysande undantag blott och bart med bokstäf- ver. Till och med den enda främmande "uttalslära“, som i senare tid hos oss utkommit (se anmäl, af Bergers bok i föreg. n:r af Nord. Revy) börjar med uppräkning af vokal- tecknen. Anm. slutar med att hos våra lärare i de “lef- vande“ språken och alla, som nitälska för språkundervis- ningen, rekommendera det lilla häftet till läsning och be- grundande. Gust. Stjernström. I november utkommer ett af doc. K. M. Thordén på engelska författadt arbete om “Tyska universiteten och tyska studentlifvet" (omkr. 7 ark 8:0) med bl. a. prof på tysk studentsång satt i musik. 123 NORDISK REVY 1883. 124 Universitetsangelägenheter. Upsala. Större konsistoriet. Den 10 september. Beträffande de anslag, som för univer- sitetets åtskilliga behof borde vid nästkommande riksdag be- gäras, hade från teol. och med. fakulteterna samt från fil. fa- kultetens humanistiska och matematiskt-naturvetenskapliga sektioner inkommit skriftliga framställningar, hvaremot jur. fa- kulteten för närvarande icke hade att i nämda hänseende fram- ställa något förslag. Af dessa handlingar inhämtades, att fram- ställningar blifvit gjorda af 1:0 Teologiska fakulteten om anslag af 3000 kr. årligen till inrättande af två nya fasta docentstipendier, hvardera å 1,500 kr., det ena för fakul- tetens teoretiska linie i allmänhet och det andra för en docent i kyrkohistoria, dock med rättighet för fakulteten att anmäla någon annan af sina docenter till dess erhållande, om och så länge docent i kyrkohistoria icke funnes: 2:o Medicinska fakulteten a) årligt anslag af 4,500 kr. till en ny e. o. professur i anatomi, b) anslag af ytterligare 700 kr. årligen till den patologi- ska institutionen, c) anslag af 1,200 kr. årligen till medicinska kliniken, d) erforderligt anslag för att till 4,500 kr. årligen höja aflöningen för hvardera af laboratorerna vid fysiologiska och patologiska institutionerna, e) anslag dels af 1,000 kr årligen till materiel vid polikli- nikerna samt polikliniska lokalernas städning och uppvärmning, dels ock af 750 kr. årligen till aflöning af amanuensen vid ki- rurgiska och likaledes 750 kr. årligen till lön åt amanuensen vid medicinska polikliniken, och f) anslag för en gång af 40,000 kr. till påbyggnad af akad. sjukhuset; 3: o Filosofiska fakultetens humanistiska sektion om anslag af 4,000 kr. årligen, att efter 5 år höjas till 4,500 kr., till inrättande af en e. o. professur i slaviska språk, men, i händelse k. m:t skulle finna sig vara förhindrad att härom göra framställning till nästkommande riksdag, att be- hofvet måtte tillgodoses genom ett anslag af 2,500 kr. årligen, att tilldelas någon af universitetets lärare mot skyldighet att hålla offentliga föreläsningar i slaviska språk, intill dess en e. o. professur kan erhållas; 4:0 Filosofska fakultetens humanistiska sektion a) till inköp af materiel, afsedd för undervisningen i me- kanik, 500 kr årligen, b) för medicinsk-kemiska institutionens samt de farma- kologiska och medicinsk-naturalhistoriska samlingarnas flytt- ning från kemiska institutionsbyggnaden samt deras förläggande till gamla kemiska gården dels i det nu varande stenhuset och dels i ett nyuppfördt stenhus därstädes, enligt förut in- lemnadt detaljeradt kostnadsförslag, slutande å 115,000 kr., c) för det matematiska seminariet 1,500 kr. för år 1885, d) 6,000 kr. till inköp af en vertikalcirkel för astronomi- ska institutionens behof. Sedan förslag tillika blifvit väkta om framställning för beviljande af återstoden af anslaget för till- och ombyggnad af anatomiska institutionshuset 40,000 kr., för språkseminariet 3,000 kr. samt för inrättande af 5 nya rörliga docentstipendier 6,000 kr., hade ifrågavarande ärende blifvit remitteradt till ut- låtande af drätselnämden, som den 9 sistl. juni afgifvit sitt ut- låtande och, beträffande det af med. fakulteten begärda ytter- ligare anslaget af 700 kr. till patologiska institutionen, upp- lyst, att drätselnämden i sitt förslag till ny stat för universi- tetet tillstyrkt höjning med 500 kr. från universitetets medel uti materielanslaget föl' samma institution, hvarjämte drätsel- nämden vidare upplyst, att universitetet i öfrigt saknade till- gångar af egna medel för de anslag, hvarom framställningar blifvit gjorda. Efter det större konsistoriet den 29 sistl. juni beslutat öf- verlemna ifrågavarande ärende till behandling af en komité, bestående af rektor prof. Sahlin samt prof:na Cornelius, V. Nordling, Holmgren och Thalén, med anmodan att inkomma med yttrande, hvilka af ifrågavarande framställningar, som bor- de begäras i främsta rummet, hade nämda komité inlemnat sitt infordrade utlåtande. (I detta tillstyrktes företrädesvis så väl anslag till docentstipendium i kyrkohistoria, hvaremot dock rektor reserverat sig, som till de under n:ris 1—10 här nedan omförmälda ändamål.) Hvad först beträffade teol. fakultetens framställning om anslag för inrättande af docentstipendier beslöt konsistoriet ef- ter vidlyftig diskussion med 10 röster (Tullberg, Henschen, Cla- son, Schultz, Fries, Lundquist, Cleve, Löfstedt, Hagberg, och Sahlin) mot 6 (Alin, Thalén, Holmgren, Hedenius, Rydin och Rabenius) att afstyrka fakultetens framställning med åbero- pande af rektors reservation. Vidare beslöt konsistoriet tillstyrka följande anslag: Lo 4,500 kr. årligen till inrättande af en ny e. o. profes- sor i anatomi (förut begärdt 5 gånger); 2:0 1,200 kr. till medicinska kliniken; 3:o de båda laboratorslönernas (i med. fak.) höjande till 4,500 kr. hvardera; 4:0 4,000 kr. (efter 5 år 4,500) årligen till en professur i slaviska språk; 5:0 6,000 kr. till inköp af en vertikalcirkel; 6:0 500 kr. till inköp af materiel för undervisningen i me- kanik ; . 7:o återstående 40,000 kr. af beviljade anslaget till anato- miska institutionsbyggnaden, 8:0 3,000 kr. till språkseminariet, 9:0 1,500 kr. till matematiska seminariet, hvilka sistnämda anslag skulle begäras på ordinarie stat; 10:o 6,000 kr. årligen till inrättande af 5 nya rörliga do- centstipendier. Med afseende å hvad komitén andragit i anledning af med. fakultetens framställning om anslag till materiel vid poliklini- kerna och till aflöning åt amanuenser vid samma polikliniker äfvensom för medicinsk-kemiska institutionens flyttning, an- såg konsistoriet frågan om beviljande af anslag för dessa än- damål kunna tills vidare anstå, liksom konsistoriet icke ansåg sig böra nu förorda anslag till påbyggnad af akad. sjukhuset. En framställning från matem.-naturvetenskapliga sektionen om statsanslag till aflöning åt en amanuens vid zootomiska laboratoriet föranledde icke till någon åtgärd, enär ärendet inkommit för sent för att kunna behandlas såsom riksdags- petition. Den 26 sept. Stud. C. G. Fritzells besvär hos k. mit rö- rande vägrad rättighet till Hedmanska släktstipendiet, öfver hvilka besvär konsistoriets yttrande infordrats, öfverlemnades till utlåtande af inspector stipendii, prof. C. A. Cornelius. Frågan om ridundervisningens öfvertagande återemitterades till drätselnämden med anledning däraf, att erbjudande att öfvertaga denna undervisning inkommit äfven från t. f. länsve- terinären H. Åkerström. Konsistoriet beslöt hos kanslern begära tillåtelse för uni- versitetet att till förvaltning mottaga afl. gårdsägaren J. Bjur- zons donationer å tillsammans 50,000 kr. (Denna framställning har sedermera af kanslern bifallits.) Testamentsexsekutorerne hade på konsistoriets begäran ändrat en föreskrift i stadgarna, att Bjurzonska stipendierna för värmländingar skulle utbetalas kvartalsvis. Enligt det förändrade stadgandet sker utbetalning vid slutet af hvarje termin, såsom förhållandet är med öfriga stipendier. Den 47 oktober. T. f. länsveterinären H. Åkerströms anbud att öfvertaga ridundervisningen bordlades i afvaktan på, huru- vida tilltänkt bolag komme att bildas af hrr J. G. Arsenius, W. Ulander och P. Lundberg, som förut ingifvit anbud. Den 24 oktober. Konsistoriet beslöt enhälligt förorda e. o. professor 0. Hammarstens och docenten F. R. Kjellmans utnäm- ningar utan ansökan, den förre till professor i medicinsk och fysiologisk kemi samt den senare till e. o. professor i botanik. Vice häradshöfdingen J. Östberg, ende sökanden till aka- deminotarietjänsten, uppfördes enhälligt å förslag till nämda befattning. 125 NORDISK REVY 1883. 126 Juridiska fakulteten. Sept. 29. Aflades juris utriusque kandidatexamen af Mau- ritz Sahlin, Värml. E. o. professor Afzelius åtnjuter tjänstledighet f. o. m. den 15 oktober på grund af ledamotskap i den skandinaviska sjö- lagskomitén. Medicinska fakulteten. 1883. 3 Sept. Anmäldes kanslersbref om förordnande för kand:na P. Wallgren och E. Wåhlén att från d. 1 sept, tjänstgöra, Wallgren såsom underläkare och Wåhlén såsom ama- nuens vid medicinska kliniken. Till innehafvare af Hvasserska resestipendiet utsågs Licen- tiaten J. A. N. Kindeström. . 7 Sept. Beslöts anmäla e. o. prof. Hammarsten till erhål- lande af lediga ord. professuren i med. och fysiolog, kemi. 15 Sept. Förnyadt anslag af 1500 kronor till löneförbätt- ring åt laboratorn Blix under år 1884 begärdes, Begärdes förordnande för kand. I. Sandström att fortfa- rande under läsåret 1883—1884 tjänstgöra såsom extra lärare i histologi. Akademiskt tryck. Hogner, Rich. Några undersökningar beträffande saltsyre- afsöndringen vid magkatarr och dilatation. Lund 1883. 8:0. 160 s. Rödström, P. De imaginibus Sophocleis a rerum natura sumptis. Sthm 1883. 8:o. 42 s. Westling, G. 0. F. Hertig Karls furstendöme under åren 1568—1592. Sundsvall 1883. 4:o. 93 s. Index Scholarum. Sem. aut. 1883. Föreläsningar och öfningar. Höstterm. 1883. Kristiania. Resestipendier. 12 Mai 1883 uddelte det akademiske Collegium Renterne af det Rathkeske Legat (Kr. 2,300) til: Conservator F. Collett (for i indeværende Sommer at foretage zoologiske Reiser til Finmarken og senere til Landets Sydvestkyst), Univ. stip. A. Hel- land (Bidrag til 21/2 Maaneds Reise for at undersöge Disloka- tioner samt Jæderens Geologi), Stud. real. E. H. Jorgensen (for 11, Maaned at undersöge den fanerogame Flora ved Kysten fra Langesundsfjorden sydover), Stud. med. Joh. Olsen for 1 indeværende Host at undersöge de större Soparter i Bergens Stift særlig med Hensyn til de spiselige Arter), Cand. mineral. Roscher (Bidrag til en 2 à 3 Maaneders Reise i Norge i hytte: videnskabeligt Öiemed), Conservator Sparre-Schneider (for i indeværende Sommer at anstille forskjellige zoologiske under- sögelser i Tromsö Amt). 30 Mai 1883 uddelte det akad. Collegium af Renterne af det grevelige Hjelmstierne-Rosencroneske Legat (Kr. 4,400) til: Cand. mag. K. Brekke (Tillæg til et tidligere tilstaaet Stipen- dium til et Aars Ophold i Paris for att studere romanskFilologi), Dr phil H. Beusch (Bidrag til et 8 Maaneders Ophold i Udlan- det for at fortsætte sine Studier af optisk Krystallografi, petro- grafisk Mikroskopi samt Eruptive- og krystalliske Skifre), Re- servelæge Leegaard (Bidrag til et 3 à 4 Maaneders Ophold i Udlandet for at fortsætte sine Studier i medicinsk Pathologi og Therapi), Univ. stip. A. Helland (Tillæg til det ham af det Rathkeske Legat som ovenanfört, tilstaaede Reisestipendium). S. D. tildelte Collegiet Biblioteksamanuensis, Cand. mag. A. Seippel Renterne af Gust. A. Bruuns Legat (Kr. 2000) for under 1 Aars forlænget Ophold i Udlandet at fortsætte sine Studier i de semitiske og det persiske Sprog., S. D. tildeltes 2 Stipendier (Kr. 4000) af det Mantheyske Legat til Cand. jur. H. Scheel (for under 1 Aars Ophold i Ud- landet at studere Statsökonomi og Retsfilosofi) og Land. jur. H. Smedal for under 1 Aars Ophold i Udlandet at studere al- mindelig Strafferet Og Fængselsvæsenet). 18 juni 1883 uddeltes Renterne af Prins Gustafs Legat til Stud. med. John Berle. Ved kgl. Resolution af 23 juni blev af det «til Videnskabs- mænds Reiser i Fædrelandet» beviljede Belob (kr. 2,400) efter det akademiske Collegiums Indstilling uddelt Reisestipendier til: Prof. Joh. Storm (2 Maaneders Reise i det indre Norge til Fortsættelse af studier af norske Dialekter), Prof. L. Daae (Bi- drag til en Reise til Danmark og Sverige for at fortsætte Under- sögelser i den nordiske Historie især i Perioden fra det 15:de til det 17:de Aarli.) Prof. P. E. Schiötz (Temperaturmaalinger i Mjösen), Korpslæge Arho (anthropologiske Undersögelser af det norske folk), Cand. mag. A. Larsen (Fortsættelse af Under- sögelser af Dialekter i forskjellige Landsdele), Cand. jur. M. Prebensen (Undersögelse i Kjöbenhavnske Arkiver af Forarbei- der til Christan V:s norske Lov), Telegrafist Foslie (4 Maane- ders Reise for at foretage Undersögelser over Norges Lamina- rier). Ved kgl. Resolution S. D. blev det «til Videnskabsmænds Reiser i Udlandet» bevilgede Belob (Kr. 6000) uddelt til: Dr I. Undset (for i 1 Aar at fortsætte sina archæologiske Reiser), Amanuensis S. Wleugel (Bidrag til et forlænget Opholdi Ud- landet til Fortsættelse af chemiske Studier), Pastor I. Pahl (Bidrag til et Aars Ophold til Fortsættelse af religionsviden- skabelige Studier), Conservator G. A. Guldberg (1 Aars Ophold i Udlandet for at studere comparativ Embryologi), Amanuen- sis J. Otto (1 Semesters Ophold i Strassburg for atstudere Fordöielsens Chemi.) Kobenhavn. Personalforhold. Efter prof. R. Nielsens afgang fra universitetet (se revyens n:o 1) er prof., dr phil. K. Gislason indtraadt som medlem af konsistorium efter embeds alder. Konsistorium bestaar nu af folgende medlemmer: a) ifölge embeds alder: Professor, dr theol. C. II. Scharling. « « « P. Madsen. « « jur. A. H. F. C. Goos. « « « H. W. Scharling. « M. Saxtorp. « dr med. P. L. Panum. « « phil. I. L. Ussing. « « « A. M. F. van Mehren. « « « K. Gislason. » etatsraad, dr med. & phil. 1.1. S. Steenstrup. » C. V. Holten. b) I fölge valg: Professor, dr phil. A. Steen. » » » P. E. Holm. » » » J. F. Johnstrup. » dr jur. H. Matzen. » » med. C. M. Reisz. Efter kundgjörelse af 18 sept. 1850, § 3 bestaar konsisto- riet af 16 medlemmer, af hvilke 11 (2 af det theologiske, 2 af det rets- og statsvidenskabelige, 2 af det medicinske, 3 af det filosofiske og 2 af det matematisk-naturvidenskabelige fakul- tet) indtræde efter anciennetet i hvert fakultet, riden særlig udnævnelse, men de 5 övrige i fölge valg. Valget foretages af den akademiske lærerforsamling med absolut stemmeferhed mellem samtlige normerede professorer uden hensyn till fakul- tet. Det gjælder for 5 aar. Den akademiske lærerforsamling dannes af samtlige ved universitetet (enten i normerede plad- ser eller uden for dem) fast ansatte lærere, ligesom ogsaa saa- danne, der ere konstituerede i normerede læreres sted. . — Efter endt afgangsexamen ved de lærde skoler og til- lægsexamen ved universitetet i den förlöbne sommer ere 250 studerende (deribland 3 kvinder) blevne immatrikulerede ved universitetet. Immatrikulationen foretages den 22 sept. 127 NORDISK REVY 1883. 128 Akademiske grader. Doktorsgraden er erhvervet af folgende: a) Medicin: 13 sept, klinisk assistent ved födselsstiftelsen P. J. Bondesen. Afhandling: »Om den antiseptiske behandling af komplicerede frakturer og dens indflydelse paa disse læsio- ners forlöb og prognose». Opponenter: prof. Stadfeldt og prof. Plüm. 15 sept, læge P. J. Liisberg. Afhandling: »Studier over nogle physiske Cavernesymptomer». Opponenter: prof. With og prof. Reisz. b) Filosofi: 21 sept. cand. philol., adjunkt ved Reykjavik lærde skole B. M. Olsen. Afhandling: Runerne i den oldis- landske literatur». Opponenter: prof. Gislason og doc. Wimmer. Den theologiske licenciatgrad er 25 sept, erhvervet af sog- nepræst H. B. Ussing. Afh: «Den kristelige vished. Apologe- tiske undersögelser med særligt hensyn til Franks’ «System der christlichen Gewissheit«. Opp: prof. H. Scharling og prof. Madsen. Videnskabelige samlinger. Universitetsbibliotheket: Konsistorium har 5 sept, fritaget assistent, dr. phil. I. A. Fridericia for udförelsen af hans for- retninger i tidsrummet 24 sept —24 dec., for at han kan fore- tage en reise til udlandet i videnskabeligt öjemed. Legater og stipendier. Paa kommunitetets budget — kommunitetet er en med uni- versitetet förbundet stiftelse, hvis öjemed er at yde understöt- telse til studerende, dels ved fribolig (regensen), dels ved pen- gestipendier — bevilges aarlig til rejseunderstöttelser i viden- skabeligt öjemed til yngre videnskabsmænd et belob af 4000 kr., der fordeles, efter indstilling af konsistorium, af ministe- riet for kirke- og undervisningsvæsenet. Portionernes störrelse bestemmes i hvert enkelt tilfælde. Dette belob har i en læn- gere aarrække vist sig utilstrækkeligt til at fyldestgjöre de krav, som stilles till det, idet man har maattet afvise kvalifice- rede ansögere, hvortil kommer, at de belob, der have kunnet ydes i rejseunderstöttelse, som oftest ere uforholdsmæssig smaa, langt mindre, end ansögerne have behov, for at et bedre viden- skabeligt udbytte af rejsen kan opnaas. Konsistorium har derfor 9 juni andraget om en forhöjelse af denne konto med 2000 kr. Denne indstilling har ministeriet for kirke- og un- dervisningsvæsenet 27 juni bifaldet, og den ommeldte konto vil derfor paa forslaget til finansloven for 1884—85 (1 april 1884 — 31 marts 1885) blive optaget med 6000 kr. . — Regensen (et under kommunitetet hörende studenterkol- legium) yder fribolig, hvormed folger et pengestipendium paa 96 kr. aarlig, til 100 studenter, dels som boliger paa 2 værel- ser, besternte til fælles bolig for 2 alumner, dels som eneværel- ser. Privilegerede til at nyde dette beneficium ere alle island- ske, færôiske og grönlandske studerende samt tvende studeren- de med förste karakter til afgangsexamen fra Frederiksborg skole. I tidens löb er de privilegerade alumners tal steget me- get betydelig, navnlig paa grund af den stærke tilgang fra Reykjavik skole, saa at forholdet mellem de privilegerede og uprivilegerede regensalumner er blevet forrykket til shade for de sist nævnte. Bestyrelsen for kommunitetets stipendievæsen (der bestaar af 3 professores consistoriales, valgte af consisto- rium paa 5 aar, saaledes at 1 skal være af det theologiske, 1 af det rets- og statsvidenskabelige fakultet, medens den 3:dje vælges frit uden hensyn til fakultet) har derfor anset det for at være af paatrængende vigtighed, at der bliver truffet en lignende foranstaltning i de uprivilegerede ansögeres interesse, som der allerede ved reglement for kommunitetsstipendiet og regensbeneficiet af 11 febt. 1848 er fastsat for kommunitets- stipendict. I skrivelse af 19 juni har den indstillet til konsi- storium, at dei’ paa kommunitetets budget for 1884—85 optages folgende. "Overstiger paa en gang tallet af de til at nyde re- gensbeneficiet privilegerede studerende 20, skal tallet af de regenspladser, der kunne bortgives til uprivilegerede ansögere ikke derved formindskes. De privilegerede ansögere, som ved denne bestemmelse maatte udelukkes fra at erholde regensbene- ficiet, nyde, saa længe hindringen varer, en maanedlig husleje- godtgjörelse af 20 kr., anslaas til 2000 kr.« Denne indstilling anbefalede konsistorium under 17 juli til ministeriet, der under 25 s. m. bifaldt, at en saadan bestemmelse optages paa forslaget til finansloven for 1884—85. — Blandt de legater, universitetet har under sin bestyrelse, er der et, I. L. Smiths legat, der virker for videnskabelighedens fremme, idet en betydelig del af dets aarlige renteudbytte ud- deles i portioner paa 600 kr. og 1000 kr. til unge videnskabs- mænd. Det har i aarenes löb vist sig vanskeligere og vanskeli- gere ved hjælp af dette legat at tilfredsstille den trang, der har gjort sig gjældende med hensyn til at fremhjælpe udvik- lingen af unge videnskabsmænd, dels fordi der blandt videnska- bens dyrkere ei’ en större tilgang end tidligere, dels ogsaa for- di universitetet under den nu værende trang til fra de enkelte videnskaber at udsondre særlige grene af disse og gjöre dem til gjenstand for et mere indgaaende videnskabeligt studium ofte maa önske at kunne understötte slige specialstudier. Kon- sistorium har derfor i skrivelse til ministeriet af 19 juli udtalt önsket om at have andre midler, der i denne henseende kunde supplere Smiths legat, og idet det navnlig har henpeget paa kommunitetets midler, har det indstillet, at der paa kommuni- tetets budget for 1884—1885 optages forslag om bevilling af 5 stipendieportioner à 1000 kr. til understöttelse af unge viden- skabsmænd. Ministeriet har 25 juli bifaldet, at forslag til en saadan bevilling optages paa forslaget til finansloven for 1884 Innehåll: Budin: Evighetsvinkar. Wikner: Predikningar. Blessing: Prædikener. Voigt: Die XII Tafeln. Fulda: Das Verbrecherthum. Rittner: Zur Pathologie des modernen Strafvollzuges. Hostinsky: Die Bedeutung der praktischen Ideen Herbarts für die allgemeine Aesthetik. Müller: Ptolemæi Geographia. Lütken: Peter Willemoës. Lundell (Prytz): Comoedia om Gustaf Then Första. Brinckmeyer: Die provenzalischen Troubadours. Kuhn & Klatt: Literaturblatt für Orientalische Philologie. Schiaparelli: Monumenti Egiziani. Aars: Sokrates. Aars: Endnu lidt om Sokrates og Xanthippe. Pauli: Altitalische Studien. Wilken : Die prosaische Edda II. Olsen: Runerne i den oldislandske literatur. Weierstrass 3 Schwarz: Formeln und Lehrsätze zum Ge- brauche der elliptischen Functionen. Hann: Handbuch der klimatologie. Tissandier: Vetenskapliga tidsfördrif. Bemelé: Die versteinungsführenden Diluvialgeschiebe des norddeutschen Flachlandes. Hildebrandsson: Samling af bemärkelsedagar. Bergman: Gotlands folklekar. Quousque Tandem: Der sprachunterricht muss umkehren. Universitetsangelägenheter (Upsala, Kristiania, Kebenhavn). På Nordisk Revy prenumereras antingen genom posten eller bokhandeln. Pris för år (16 ner) 3,75 (utom postarvode), för prenumeranter å tidningen Upsala 2,50. Upsala, Karl Möllersvärd, 1883.