hm.' a: _hod 2C "1209 019021)07 ) re "_rmg y".sl‘ P922‘4 ‘; tii ,20010 SAYS,19, ; 7 hen — :, :,? rest •", i", ... STOCKHOLMS UNIVERSITETS BIBLIOTEK EJ HEMLÅN 7, STOCKHOLMS UNIVERSITET 3000 000861098 ai) X : % . s ereteici Si ■ r . 2951055 i i , ANFÖRANDEN OCH UPPSATSER AF J. A. GRIPELSTEDT. ANDRA BANDET. STOCKHOLM, TRYCKT HOS K. 1. BECKMAN, 1872. SIHMS HOGSK. - 4 MAJ 1951 nuwt. BUBL F Ö RORD. Enligt livad som synes af förordet till första bandet af den samling Tal och Anföranden, hvars andra del nu lemnas i allmänhetens händer, var det min afsigt att der^ med förena äfven ett par uppsatser, som, för längre tid sedan, varit intagna i tidningarna och som hade af seende på frågor af en större politislc betydelse. Någon tvekan har emellertid uppstått hos mig angående lämpligheten af ett sådant tillägg, och det har förekommit mig, som borde, antingen antalet af dylika uppsatser, ifall de här inför- des, något ökas, för att åt denna afdelning gifva större fullständighet och möjligen äfven något högre intresse, eller också hela denna klass af literära alster, som van- ligen haft sin grund i någon händelse eller fråga för dagen, alldeles uteslutas från den nu framlagda samlingen, med hvilken den icke egentligen har något gemensamt. Efter närmare öfvervägande af omständigheterna har jag komihit till den öfvertygelsen, att detta senare alternativ är det riktigaste, och jag får alltså härmed 0 vördsamt tillkännagifva, att de i förra förordet omför- mälda uppsatserna icke, såsom ämnadt var, komma att kär intagas. Stockholm i April 1872. J. A. Gripenstedt. W KRONOLOGISKT REGISTER ÖFVER ANDRA BANDETS INNEHÅLL. TAL OCH YTTRANDEN ANGÅENDE POLITISKA ÄMNEN. . . Sid. Tal vid Ridderskapets och Adelns öfverläggning på Börsen den 21 November 1865, angående Representations-frågan................ 1. Tal på Riddarhuset den 5 December 1865, angående Representa- tions-frågan.................................................. 9. Tal på Riddarhuset den 7 December 1865, angående Representa- tions-frågan ................................................ 21. Tal på Riddarhuset den 8 Februari 1866, angående Franska Han- dels- och Sjöfarts-traktaten................................. 33. Tal på Riddarhuset den 9 Februari 1866, angående samma ämne 64. Anförande, uppläst på Riddarhuset den 21 April 1866 af Hans Excellens Friherre De Geer, angående grunderna för tull-lag- stiftningen.................................................. 76. Yttrande i Andra Kammaren den 27 Februari 1867, angående Bankofullmäktiges åtgärder, rörande inköp af obligationer . . 87. Yttrande i Andra Kammaren den 6 Mars 1867, angående Fullmäk- tiges i Riksgäldskontoret åtgärder, rörande sista statslånet. . 91. Tal i Andra Kammaren den 16 Mars 1867, angående beskattning å hvitbetssocker............................................. 95. Yttrande i Andra Kammaren den 16 Mars 1867, angående samma ämne.........................................................100. Tal i Andra Kammaren d. 18 Mars 1867, angående Bankovinstens användande...................................................103. Yttrande i Andra Kammaren den 26 Mars 1867, angående anslag till Ministerstaten..........................................109. VI 5 Sid. Tal i Andra Kammaren den 27 Mars 1867, angående anslag till nya gevär, med särskildt afseende på landets finansiela ställning 114. Tal i Andra Kammaren den 4 April 1867, angående olika be- skattningsgrunder för vinnande af tillökning i statens inkomster 138. Tal i Andra Kammaren den 13 April 1867, angående gransknin- gen af Stats-Rådets protokoll................................147. Tal i Andra Kammaren den 26 April 1867, angående försvars- verkets ordnande.............................................153. Yttrande i Andra Kammaren den 26 Februari 1868, angående ut- vexling af silfvermynt från Riksbanken.......................157. Tal i Andra Kammaren den 29 Febr. 1868, angående dödsstraffet 162. Yttrande i Andra Kammaren den 9 Mars 1868, angående nedsätt- ning i anslagen å Riksstatens Första Hufvudtitel.............168. Tal i Andra Kammaren den 13 Mars 1868, angående tillsättande af en Komité för ordnande af skogshushållningen i Norrland 171. Yttrande i Andra Kammaren den 16 Mars 1868, angående indrag- ning af anslag under 8:de Hufvudtiteln.......................182. Yttrande i Andra Kammaren den 21 Mars 1868, angående Decharge- betänkandet................................................. 184. Tal i Andra Kammaren den 8 April 1868, angående lagstiftnin- gen för Enskilda Banker......................................189. Tal i Andra Kammaren den 18 April 1868, angående förändring i 72 § Regeringsformen, rörande tvångskurs å Riksbankens sedlar 209. Tal i Andra Kammaren den 29 April 1868, angående anslag till jernvägsbyggnaderna 220. Yttrande i Andra Kammaren den 30 April 1868, angående belop- pet af de medel, som böra upplånas................... 228. Yttrande i Andra Kammaren den 9 Maj 1868, angående förän- drad organisation af ....................................... 232. Yttrande i Andra Kammaren d. 24 Febr. 1869, ang. förslag till än- dring i Riksdagsordningen rör. Kamrarnas inbördes ställning 238. Tal i Andra Kammaren den 3 Mars 1869, angående Franska Han- dels- och Sjöfarts-traktatens tillämpning....................241. Yttrande i Andra Kammaren den 5 Mars 1869, angående anslagen å Första Hufvudtiteln...................................... 251. Tal i Andra Kammaren den 16 .Mars 1869, angående förändring i 72 § Regeringsformen, rörande tvångskurs å Riksbankens sedlar 254. Tal i Andra Kammaren den 14 April 1869, angående förändrad organisation af försvarsverket.............................. 268. Tal i Andra Kammaren den 27 April 1869, ang. nytt myntsystem 280. Tal i Andra Kammaren den 5 Maj 1869, angående beskattning å hvitbets-socker............................................. 287. vri Sid. Yttrande i Andra Kammaren den 13 Maj 1869, angående anskaf- fande af medel för Riksgälds-Kontorets behof...................294. Tal i Andra Kammaren den 16 Februari 1870, angående utvidgade politiska rättigheter för främmande trosbekännare............. 300. Tal i Andra Kammaren den 7 Mars 1870, angående sträckningen af norra stambanan och om sättet för jernvägars byggande 306. Tal i Andra Kammaren den 8 Mars 1870, angående östra stam- banans fortsättning............................................318. Tal i Andra Kammaren den 15 Mars 1870, ang. indragning af an- slag till indelta arméns vapenöfningar och ang. ny statsreglering 322. Yttrande i Andra Kammaren d. 16 Mars 1870, ang. anvisning på Be- väringsfonden för bestridande af kostnaderna för Beväringens vapenöfning........................................................... Tal i Andra Kammaren d. 22 Mars 1870, ang. bankovinstens an- vändande ..........................................................331. Yttrande i Andra Kammaren d. 22 Mars 1870, ang. samma ämne 338. Yttrande i Andra Kammaren d. 2 Maj 1870, ang. förändring i 72 § Regeringsformen, rörande Riksbanksedlarnas tvångskurs . . . 343. Tal i Andra Kammaren d. 9 Maj 1870, ang. statsregleringen och upplåning af nödiga medel (serie-lån)............................. 349. Yttrande i Andra Kammaren d. 9 Maj 1870, ang. samma ämne . . 360. Tal i Andra Kammaren d. 24 Mars 1871, ang. förslag till ändring i stadgandena rörande Konungens rätt att förklara krig . . . 366. Tal i Andra Kammaren d. 18 April 1871, ang. försvarsverkets ord- nande 372. Yttrande i Andra Kammaren d. 6 Maj 1871, ang. förslag till ny tryckfrihetslag............................................... 382. Yttrande i Andra Kammaren den 10 Maj 1871, ang. förändring af det ridande Artilleriet till åkande........................... 386. Yttrande i Andra Kammaren d. 11 Maj 1871, ang. förhöjd tull på tobak 390. Yttrande i Andra Kammaren d. 16 September 1871, ang. ställnin- gen af frågan rörande landtförsvarets ordnande.................... 394. Tal i Andra Kammaren d. 2 Oktober 1871, ang. Kongl. Maj:ts för- slag till ordnande af landtförsvaret........................ 396. Yttrande i Andra Kammaren d. 3 Oktober 1871, ang. samma ämne 404. TAL VID SÄRSKILDA TILLFÄLLEN. Tal vid Grundlagsfesten d. 6 Juni 1859, utgörande inledning till skålen för 1809 års riksdag och dess män..................... 409. Tal vid afskedsmiddagen för Kongl. Finans-Departementets Expe- dition d. 2 Juni 1866, med anledning af Friherre Gripenstedts förestående afgång från .......................................... Tal vid festmiddagen, som af Andra Kammaren gafs för dess Tal- man, d. 10 Maj 1869, såsom inledning till en skål för hedersgästen 419. Tal vid guldbröllopsfesten d. 27 Juli 1865, då skålen för Jubel- brudparet, Grefven och Grefvinnan Anckarsvärd, föreslogs . . 422. Tal vid bröllopsmiddagen d. 29 Juli 1871 — skål för brudparet 425. TAL OCH YTTRANDEN ANGÅENDE P O L IT 1 S K A Ä M N E N. TAL vid Ridderskapets och Adelns öfverläggning på börsen den 21 November 1865. (Angående liepresentations-frågan.) Herr Ordförande! Mina Herrar! Äfven jag måste vid detta tillfälle förutskicka den an- märkningen, att svårligen någonting lär kunna sägas i detta ämne, som ej redan förut i tal eller skrift blifvit mer eller mindre fullständigt vidrördt, och att således det torde böra ursäktas, om icke allt livad jag nu ämnar yttra kommer att ega nyhetens behag. Jag skall också, till undvikande af om- sägning eller tröttande vidlyftighet, icke ingå i en utförlig granskning af alla de detalj-anmärkningar mot det hvilande representationsförslaget, hvilka såväl nu, som vid vårt förra sammanträde, blifvit framstälda, desto hellre som dessa dels blifvit, dels torde blifva till besvarande upptagna af den, som. framför alla andra, har dertill både befogenhet och förmåga — jag menar förslagets utmärkte upphofsman: utan jag tror mig häst uppfylla ändamålet med denna sammankomst, då jag fäster mig endast vid de större, så att säga, ledande grundtankar eller kärnpunkter, som innefattas i motsidans framställningar. Jag skall derför nu, så kort, klart och troget jag förmår, söka återgifva dessa hufvudpunkter, till hvilka hvarje talares bevisning och åsigter ytterst kunna sammanföras, och derefter i några få ord framlägga de anmärkningar, hvartill jag anser desamma gifva anledning. En talare vid förra sammanträdet tog såsom utgångs- punkt för sitt anförande den satsen, att »vi äro. ett lyckligt . 1‘ 2 TAL DEN 21 NOVEMBER 1865. folk», och att således någon egentlig anledning, eller åtmin- stone någon särdeles påträngande nödvändighet, icke vore för handen att nu, genom bifall till det föreliggande förslaget, upphäfva vår nuvarande representationsform. En annan talare sade: »att grunden för denna represen- tation är icke vittrad», såsom man uppgifvit, utan att den tvärtom är frisk och stark, och att derför denna grund icke bör öfvergifvas. Några talare yttrade, att »Adeln är ett nyttigt och nöd- vändigt samhällselement», och att »Adelns representationsrätt alltså måste i någon form upprätthållas». Och slutligen framhöll en talare utförligt, att »den före- slagna förändringen gälde ej blott representationssättet, utan äfven statsskicket»; samt »att Konungamakten ieke finge för- svagas». Jag skall nu särskildt upptaga hvar och en af dessa satser. Den förste talaren*) sade: »vi äro lyckliga!» »Hvarför då vara så otåliga ?» Det ser ut, yttrade • han, som vore gamla Svea »fatiguée de bonheur», och som ville hon »blott för om- vexling utbyta sin lycka mot oro och bekymmer — kanske olycka». Ja, mina Herrar! Vi äro lyckliga; vi äro ett lyck- ligt folk. Och låtom oss uppriktigt tacka Gud härför, men låtom oss deraf icke draga den slutsats, att allt hos oss är fullkomligt väl bestäldt, och att man således blott behöfver hvila sig i ro, eller att man kan i trygghet och maklighet alltjemt uppskjuta hvad som verkligen bör göras. En sådan slutsats af den sanning, hvarom jag är enig med min mot- ståndare, skulle uppenbarligen vara hvad en stor tänkare har kallat en »sophisme de quiétisme», och hvari han med genom- trängande skärpa visat ej blott bristen på logiskt samman- hang, utan äfven följdernas våda. Ty vi må allvarligt efter- sinna, om ej stunden verkligen är inne, då man måste beakta tidens fordringar och tillfredsställa dess rättmätiga anspråk. Och allra minst kan jag föreställa mig, att den aktade talare, *) Herr von Krmmer. TAL DEN 21 NOVEMBER 1865. 3 som jag nu åsyftar, med sin öppna blick för tidehvarfvets stora utvecklingsrörelse, kan undgå att se dennas riktning, dess mål och dess följder. Han måste se, att dess mål är en ökad aktning för rättvisa och för menniskovärde; och att dess följder skola blifva mer frid, mer försonlighet, mer gemen- skap och samverkan mellan personer, mellan klasser, mel- lan folk. Sedan efter våldets och mörkrets långa tidehvarf, hvilket utsläckte forntidens kultur, upplysningens och bildningens fackla åter blifvit tänd, går en nyfödd civilisationens och huma- nitetens genius långsamt, men säkert, fram genom verlden, förande menskligheten vid sin hand. Man ser dess spår i verldshändelserna; man hör dess röst, ej blott i den starka stämma, som går genom dagens sorl, utan i tidehvarfvets lite- ratur, i folkförsamlingarnas beslut och i lagstiftarens bud. — Låtom oss, mina Herrar! ej misskänna dess väsende, ej strida mot dess ändamål; utan, äfven i vår ringa mån, vara villiga arbetare i dess tjenst. Och detta ändamål af aktning för rätt och mennisko- värde — kan man med sanning säga, att vår nuvarande repre- sentation uppfyller dess fordringar, så långt som samhällets väl det medgifver? — Är den verkligen grundad på full rätt- visa? — Aktar den alltid menniskovärdet? — Jag vill ej full- följa frågan; men jag tror, att svaret ligger färdigt på hvars och ens läppar —om också mången kanske endast vill fram- hviska sitt nej! Och om så är; om vårt politiska samvete säger oss att så är: Mina Herrar! låtom oss då öfvergifva en ställning, som ej han och ej bör försvaras. Den andre talaren i ordningen*) yttrade: »Grunden till vår författning är icke vittrad»; den är god, ty den har fostrat en ek, som, ehuru åldrig, ännu står upprätt och stark, lemnande oss det skydd vi behöfva. Denna gamla ek stod fast, säger han, då den politiska stormen 1848 bröt lös och *) Grefve C. G. Mörner. 4 TAL DEN 21 NOVEMBER 1865. kullkastade så många bräckliga dagens samhällsbyggnader, hvilka ej förmådde göra motstånd, utan föllo till grus; och hon bör derför ej undanrödjas. Härvid har likväl redan blifvit erinradt, att ej blott yngre författningar, utan ock gamla kronor och samhällsordningar, bortsopades af stormen; och jag vill nu endast tillägga, att när denna storm uppväxte, och en fläkt deraf drog äfven genom våra bygder, hvad var då det första, som Konung och folkombud vidtogo för att skydda den åldriga eken och från henne afvända det upprörda elementet? — Jo! det var att söka plantera ett nytt träd med kraftigare både rötter och krona, som skulle ersätta det gamla, hvilket då redan utdöm- des såsom saknande lifskraft. Men jag vill också anmärka, att då man talar om ett föremål, som skall lemna skydd, är det mindre egentligt att nyttja bilden af den åldriga eken, utan borde det då rättare heta den åldriga byggnaden; och erkännas måste väl, att om också en boning för sin tid och dennas behof kan hafva varit förträfflig, så är det likväl ganska möjligt, att densamma, under nya förhållanden, kan vara obeqväm och otillräcklig. Detta är tvärtom ganska naturligt, ty tiden förändrar och tillintetgör slutligen allt. Jag medgifver gerna, att en gam- mal byggnad, ja! till och med en ruin, kan väcka intresse och äfven vördnad; men man måtte väl derför icke vilja hin- dra menniskorna från att flytta undan, innan den samman- störtar. Vill man åter — hvilket äfven jag anser riktigt — be- trakta folkrepresentationen såsom ett organiskt helt med sitt eget inneboende lif, så gäller äfven för en sådan organism samma föränderlighetens lagar. — Hvem kan förneka detta? Hvem vill klaga öfver denna försynens visa anordning? — Må vi tänka på oss sjelfva. Alla skola vi en gång, när ålderns och bräcklighetens dagar komma, lemna rum för andra, som bättre än vi passa för nya förhållanden; och lyck- lig den, som, då han afgår, kan kasta en lugn och förnöj- sam blick tillbaka på sin bana och taga med sig medvetan- TAL DEN 21 NOVEMBER 1865. 5 det af att under vandringen på densamma hafva något godt uträttat! Låtom oss äfven så betrakta vår gamla ståndsför- fattning; och må vi unna henne den äran att afträda från skådeplatsen med ett hedrande minne i vår historia. »Adeln måste upprätthållas;» säga andra talare*); men enligt min åsigt hvarken kan eller hör adeln upprätthållas i den mening dessa talare åsyfta, d. v. s. på grund af med- födda privilegier och företrädesrättigheter. Deremot tror jag med visshet, att adeln ej blott kan bibehålla, utan ock betydligt öka sitt inflytande, om den sjelf vill. Och detta sker derige- nom, att den efter bästa förmåga ställer sig i spetsen för upplysning och medborgerlig verksamhet. Det är en stor lycka och ett mäktigt medel till fram- gång, att ega ett genom förfädrens förtjenster berömdt namn. Folket ser gerna personer med sådana namn i spetsen för sina angelägenheter. De väcka mindre afund, och folkets stolthets- och ärekänsla beröres angenämt, då det genom sina styresmän erinras om sina historiska minnen och om forna dagars glans. Men dertill fordras dock vissa vilkor och egen- skaper. Ingen erkänner numera anspråket, att fullmakten skall ligga färdig i vaggan; ingen nöjer sig blott med nam- net och en flärdfull yta, eller ens med några ansatser för tillfället, oftast endast beräknade på att sjelf få synas, utan något verkligt nit för saken, som snart lemnäs åt sitt öde. Nej! man fordrar kunskaper, duglighet, redbarhet och ett all- varligt arbete. Men om dessa egenskaper finnas, då ligger också vägen till makt och ära öppen, i främsta rummet för adelns ledamöter, och framgången för dem är då nästan all- tid säker. Den fjerde talaren**) vid förra tillfället sade: »Man får ej ändra statsförfattningen, då man ändrar representationen». »Konungamakten måste bibehållas stark». Jag svarar härtill — och hänför mig, i fråga om bevisningen, till *) Friherre J. von Schwerin, m. fl. **) Grefve Henning Hamilton. 6 TAL DEN 21 NOVEMBER 1865. hvad Herr Justitie-Statsministern i detta afseende redan yttrat — att statsförfattningen genom förslaget icke blir ändrad, annat än i den mån representationen ingår såsom element deruti. Maktförhållandet är ej rubbadt, åtminstone ej till förfång för konungamakten. Det har tydligen visats, att konungens juri- diska rättigheter ej blifvit minskade, utan tvärtom ökade; och jag påstår, att sammalunda också är förhållandet med hans moraliska makt, då denna betraktas från sin rätta och ädla synpunkt. Men först och främst fordras att göra sig noga reda för, hvad som bör förstås med en stark konungamakt. Skulle dermed endast menas rättigheten att göra Iwad man beha- gar? att äfven i statsangelägenheter få följa, hvad man un- der 1’ancien régime kallade sitt »bon plaisir?» ■— Jag förmo- dar att detta icke är meningen. — Det utgör just tidehvarf- vets omätliga fördel, liksom dess ära, att folkens lycka och välfärd i allmänhet ej mera hvila på en så lös och osäker grund, som en menniskas — hon må vara aldrig så högt uppsatt, dock en svag dödligs — enskilda tycke. Tänker man sig åter, att konungamaktens styrka bör bestå, dels i förmågan att motstå tillfälliga kastningar och öfverilningar hos folkviljan, dels, och hufvudsakligen, deruti, att den skall utgöra den medelpunkt, der samhällets hela kraft samlas, och hvarifrån denna kraft kan ledas till stor och nyttig verksamhet: då påstår jag, att i denna upphöjda mening — den enda som står i samklang med tidens fordrin- gar — skall konungamakten blifva vida starkare än den nu är. Den skulle väl, såsom af förslagets förnämste försvarare så träffande blifvit yttradt, komma att förlora den negativa, mer inbillade än verkliga, fördelen — hvaraf segrarna snart förvandla sig i nederlag — att kunna »herrska genom att dela»; men den skulle vinna oj emförligt mycket mer genom att kunna ingifva sin anda äfven åt folkmakten, och, i fast förbund med denna, ännu kraftfullare leda samhällets angelägenheter. Och, mina Herrar! det är i de stora ögonblicken, — i nödens stunder, om de inträffa — som behofvet häraf så im- TAL DEN 21 NOVEMBER 1865. 7 ponerande framträder. Helt annorlunda böjer sig land och folk för en sålunda uttalad vilja af Konung och folkombud i förening, än för de splittrade besluten af skilda klasser. Med helt annan känsla af beredvillighet skall nationen då, om så påfordras, ställa sina söner i ledet och utgifva sin skärf — om än så tungt förvärfvad —, då detta offer kräfves för landets väl af dem, som fått förtroendet att föra dess talan, emot om detsamma pålägges af personer eller stånd, hvilka man anser vara dertill oberättigade, och hvilkas målsmanskap man der- för (åtminstone moraliskt) ej mera erkänner. Mina Herrar! jag vill ej längre upptaga tiden för denna församling, der säkert ännu mången önskar yttra sina tankar. Jag vill slutligen blott säga: att då således efter min åsigt de på frågans väsende djupast gående inkasten icke ega gil- tighet; då detta föreliggande förslag, äfven i sina detaljer, lyckats förena meningarna, kanske i högre grad än något annat skulle kunna; och då det allmänt insedda behofvet af förändring i vårt nuvarande representationssätt—som ju icke af någon bestrides — med ovanlig styrka och enhällighet tagit en positiv form, genom att ansluta sig till detta förslag: så kan jag icke för min del finna annat, än att detta förslag också bör med värma och manligt mod omfattas och under- stödjas. Och hvad särskildt Ridderskapet och Adeln beträffar, så har min högt värderade vän och embetsbroder — hvars för- tjenst om förslaget är så ojemförligt mycket större än någon annans, och hvars namn, i oupplöslig förening med denna stora samhällsangelägenhet, skall med ära öfvergå till fram- tiden, som derför skall egna honom sin tacksamhet — vid vårt förra sammanträde sagt, att »nu hade Ridderskapet och Adeln tillfälle att skrifva ett af de vackraste bladen i sin historia; men att om detta tilfälle försummades, så torde det icke mer återkomma». Jag skulle blott vilja tillägga, att nu likaledes är tillfälle för Ridderskapet och Adeln, ej blott att bibehålla sitt anse- ende och inflytande, utan ock att i ädlare mening öka detsamma. 8 TAL DEN 21 NOVEMBER 1865. Sveriges Adel kan nu visa, att den ej behöfver bakom skyd- det af föråldrade privilegier kämpa för upprätthållandet af sin ställning, utan att Ridderskapet och Adeln, under fri täf- lan med hvilken samhällsklass som helst, endast på grund af kunskaper, duglighet, verksamhet och fosterlandskärlek, allt framgent kan intaga ett framstående rum i ledningen af ett för oss alla lika kärt fäderneslands öden. TAL DEN 5 DECEMBER 1865. 9 TAL på Riddarhuset den 5 December 1865. (Angående Representations-frågan.) Högvälborne Herr Grefve och Landtmarskalk, Högloflige Ridderskap och Adel! Då jag icke tilltror mig kunna, hvarken anföra någon- ting egentligen nytt, eller med mer kraft och klarhet utveckla hvad som redan i tal och skrift blifvit yttradt i denna vigtiga angelägenhet, och då mina åsigter i detta afseende redan förut äro väl bekanta, kunde det måhända synas öfverflö- digt, att jag nu uppträder. Men det finnes för mig, förutom den känsla af pligt och ansvar, som säkerligen delas af hvar och en här närvarande, jemväl några personliga anledningar, som ingifva mig den önskan att i denna allvarliga stund äfven få yttra några ord. Jag erinrar mig ännu lifligt, då jag för mer än tjugufem år sedan, d. v. s. ett fjerdedels århundrade tillbaka, för första gången inträdde på detta rum, der jag sedermera så ofta vågat höja min röst och der jag nu har den äran att tala inför Rid- derskapet och Adeln. Ett bland de ämnen, som då först mötte mig, var denna samma fråga om representationssättets oinbild- ning, hvilken nu är under behandling; och fastän ung, rönte jag då förtroendet att mot slutet af riksdagen blifva medlem af Konstitutions-Utskottet. Grunderna för det representations- förslag, som då framlades, kunde jag för min del ej gilla; men jag ansåg mig likväl böra bidraga dertill, att förslaget måtte blifva Iwilande till den nästföljande rikdagen, emedan jag trodde, att representationsfrågan var ett ämne, på hvilket nationens uppmärksamhet borde riktas, och som behöfde komma 10 TAL DEN 5 DECEMBER 1865. till mognad i den allmänna öfvertygelsen. Då sedermera; för snart aderton år sedan, jag oförmodadt kallades att intaga en plats i Konungens råd, var den första vigtiga åtgärd, hvari jag hade att deltaga, framläggandet af det då utaf Konungen beslutna förslaget till representationens ombildning. Och nu, då jag troligen står nära gränsen för min offentliga verksam- het, åtminstone i visst afseende, är det åter samma fråga, som sysselsätter mig och som ännu en gång — jag hoppas, den sista — står på dagordningen. Under hela denna tid hafva alltid tvenne tankar stått klart för mig och hos mig bildat en fast öfvertygelse. Först och främst, att den nuvarande representationsformen vore olämplig; och för det andra, att sjelfva den grund, på hvilken denna representation är bygd, ej heller kan bibehållas. Jag är lycklig att finna, att meningarna i detta hänseende nu så utvecklat sig, att nämnda förhållanden erkännas, icke blott af landet i allmänhet, utan, med få undantag, äfven af Ridder- skapet och Adeln; och jag anser mig då kunna hoppas, att, när man blifvit enig i så mycket och i det vigtigaste, man äfven skall blifva det i det mindre väsendtliga. Då jag nu öfvergår till en granskning af de åsigter, som med afseende å det hvilande förslaget gifvit sig tillkänna från dess motståndares sida, finner jag, att man oftast hänvi- sar på landets närvarande lycka och att man vid danandet af nya förhållanden begär garantier för densammas fortvaro. Ingenting kan vara billigare och riktigare än detta; men det är likväl af vigt, att man i detta afseende så uppställer sina fordringar, att de blifva möjliga, rimliga. Tager man till utgångspunkt alla tänkbara möjligheter, som skulle kunna inträffa, så skall man äfven i den nuvarande representations- formen, och i hvilken annan som helst, kunna upptäcka anled- ningar till de största vådor; ty hvar skall man väl finna till- fyllestgörande garantier, om man ej längre vill tro på heder, på redlighet, på alla de sedliga krafter, som utgöra grunden för ett civiliseradt samhälles tillvaro? Jag säger icke, att man i samfundsfrågor skall ensamt lita på dessa krafter; men TAL DEN 5 DECEMBER 1865. 11 jag säger, att man ännu mindre får falla in i det motsatta felet och ur räkningen utesluta all tro på något sant, godt och ädelt hos menniskan. Detta vore att förnedra henne, och dermed äfven att förnedra sig sjelf. Det ligger ingen vishet i att misstro och betvifla allt. Jag beklagar den menniska, som icke kan förutsätta, att redlig vilja, sundt förnuft, rätts- känsla och fosterlandskärlek finnas hos andra; och jag bekla- gar det land, der ej dessa krafter kunna påräknas såsom ver- kande: ty der vore också ett ordnadt samhällstillstånd en omöjlighet. Lyckligtvis är detta likväl icke förhållandet hos oss. Hvilka äro väl de vådor, som man befarar af den nya representationen? — Är det egennytta, orättvisa eller våld? — Är det mindre fosterlandslcärlelt? — Eller vanvård af sam- hällets högre intressen och landets ära? Hvar finnes någon anledning till sådana farhågor? — Hafva några dylika samhällsvådliga tendenser gjort sig gäl- lande i de kretsar, från hvilka den nya representationen skulle utgå? — Jag tror det icke. Hvarför skulle de då framträda, när nationens andeliga lif skall framstå i förädlad gestalt vid vården om samhällets gemensamma angelägenheter?-—Enligt min tanke har man ingen anledning, ingen rätt, att förut- sätta något sådant. Hvad angår en befarad likgiltighet för försvarsverket, så ber jag att till en början få fråga, om någon sådan visat sig i brödralandet, under omständigheter, hvilka i viss mån äro jemförliga med dem, som här skulle inträda. Förhållandet synes mig i stället vara det motsatta, åtminstone hvad be- träffar sjöförsvaret, hvilket i Norge utvecklats till någonting effektivt, då detta först helt nyligen hos oss börjat blifva händelsen. Men man anser kanhända, att det nu är lättare att erhålla anslag, än med den nya representationen. Dervid får likväl icke förbises, att, i fråga om uppoffringar och för- pligtelser af denna art, det måste vara af stor vigt, att bifal- let härtill gifves af fri vilja. Vore det väl önskvärdt, att nu, t. ex. genom tre stånds beslut, allmogen pålades någon ny tung börda af sådan beskaffenhet? — Vore det ej bättre, om 12 TAL DEN 5 DECEMBER 1865. man på öfvertygelsens väg kunde vinna dess eget medgifvande dertill? — Och kan man betvifla, att en sådan öfvertygelse angående nyttan och nödvändigheten af de offer, som for- dras, lättare kunde bibringas, om allmogens representanter sam- manfördes med landets öfriga ombud, och om tillfälle lemna- des för dem, som bäst kunna upplysa dessa ämnen, att äfven med det lefvande ordets makt verka på öfvertygelsen? Man har talat om statsskickets, och i främsta rummet om konungamaktens, försvagande. Jag anhåller att något närmare få skärskåda de skäl, som man anfört för denna åsigt. Den talare*), som här i går med största ifver, för att icke säga största hetsighet, uppträdt mot förslaget, har bland annat fästat sig vid Konungens rätt att utnämna medlemmar af Ridderskapet och Adeln. Men har man väl gjort sig reda för, huru chimerisk denna makt är i politiskt hänseende? — Hvad betyder väl att kunna insätta en eller annan ledamot här bland sju hundra, helst då detta stånd endast utgör en fjerdedel af representationen? Vidare har det påståtts, att konungamakten skulle min- skas derigenom, att kommunal-lagstiftningen öfverfiyttades ifrån den ekonomiska till den civila lagstiftningens område. Men kan och bör väl Kongl. Maj:t begagna sin ekonomiska lag- stiftningsrätt i afseende på dessa lagar? — Vid alla de till- fällen, då fråga härom hittills förevarit, har Konungen frivil- ligt delat sin makt med Rikets Ständer, och någonting annat är ju icke i fråga. Kyrkomötets veto, heter det vidare, inskränker äfvenledes Konungens rätt; men jag hemställer, huruvida ej detta veto lika väl kan göra sig gällande mot representationen, och huru- vida någon rubbning i maktförhållandet mellan Konungen och representationen alltså derigenom kan anses inträda. Det har äfven blifvit sagdt, att regeringens förslag till grundlagsändringar för närvarande lättare kunde blifva hvi- lande, än enligt det nya förslaget. Ja, visserligen blifva hvi- *) Friherre Klinckowström. TAL DEN 5 DECEMBER 1865. 13 lande! men hvad är väl dermed egentligen vunnet? Hufvud- saken måtte väl vara, att ändringarna äfven blifva antagna, och dertill fordras nu bifall af fyra kamrar, då det framde- les endast blefve af tvenne; och utsigterna att vinna framgång åt regeringens förslag torde väl således vara större, men ej mindre, under den nya representationen, än under den nu- varande. Jag anhåller deremot att få påminna om hvad man tyc- kes helt och hållet förbise, nemligen: att Konungens makt genom det nya förslaget skulle i vissa afseenden af vida större betydelse blifva utvidgad. Till en början blefve detta fallet genom rättigheten att när som helst upplösa riksdagen, eller endera af kamrarna. För närvarande kan Konungen icke vid- taga en sådan åtgärd förr än efter fyra månaders förlopp, äfven om riksdagen, redan från början, skulle taga en i rege- ringens tanke samhällsvådlig riktning. Vidare är i det nya förslaget stadgadt, att vid urtima riksdag endast Konungens framställningar kunna till behandling förekomma; och hvar och en, som vet hvad initiativ i politiskt afseende vill säga, förstår också betydelsen häraf. Jag tror således, hvad sär- skildt lionungamalden beträffar, att denna, långt ifrån att för- svagas, i sjelfva verket skulle förstärkas; men ännu mer måste detta, enligt min tanke, blifva förhållandet med sjelfva stats- shicket. Ty dess styrka beror framför allt på samdrägten mellan konungamakt och folkmakt; och denna samdrägt åstad- kommes bäst genom deras inbördes vexelverkan på hvaran- dra. Först genom en sådan sammanslutning, en sådan stats- makternas förening, kan man anse den ofta begagnade bilden af ett statsskepp vara förverkligad. Lugnt ligger detta då i sin styrka;-villigt rör sig detsamma efter rormannens önskan och om vinden blåser hårdt och emot, kan det ligga friskt upp mot densamma. Man har här talat mycket om omstörtningar. Sådana inträffa dock endast der, hvarest stora orättvisor och stora lidanden finnas, eller der ett oböjligt och obilligt motstånd eger rum. Den förra af dessa anledningar förefinnes, Gud- 14 TAL DEN 5 DECEMBER 1865. skelof, icke hos oss, och jag hoppas med tillförsigt, att icke heller den senare skall förete sig. Föröfrigt får man vid nästan alla förändringar höra talas om omstörtning. Sådant har varit förhållandet vid nästan alla hos oss genomförda refor- mer: så hette det, då fråga var om den lika arfsr ätten; om nrfvejordssystemets och den dermed sammanhängande börds- rättens afskaffande; om testamentsrättens utvidgande; om qvinnans myndighet; om skråtvångets och tullförbudens upp- häfvande; om räntans frigifning; om utvidgad religionsfrihet samt vid flera tillfällen. Men sådant är också ganska natur- ligt; ty äfven de nyttigaste reformer, äfven sådana, som på- kallas af de mest skriande orättvisor, medföra alltid några rubbningar; och de som finna sig störda i en belägenhet, som de anse för sig fördelaktig och beqväm, ropa då nästan alltid öfverljudt på omstörtning och söka då så gerna att identifiera sig sjelfva med samhället. Vågar man nu betvifla dessa dystra förutsägelser, då påstås man lefva blott i förhoppningar och illusioner, och all vishet förmenas ligga endast hos olycks- profeterna. Men, mine Herrar! hafva väl alla dessa omstört- ningar egt rum? — Har ens någon af dem inträffat? — Det torde få medgifvas, att åtminstone hittills det sanna förutse- endet icke visat sig vara på de dystra spåmännens sida, och jag hoppas, att äfven för framtiden detta lika litet skall blifva händelsen. Men det finnes verkligen ett slags omhvälfning, som bör fruktas. Det är den, som långsamt framsmyger, såsom en följd af liknöjdhet, maklighet och egoism; och det är just till förekommande af en sådan omstörtning, som reformen skall utöfva ett så välgörande inflytande, då den, såsom en annan så träffande sagt, »i stället för anspråk på rätt utan förplig- telse, uppstält fordran af medborgerlig verksamhet och med- borgerligt anseende såsom vilkor för deltagande i statens ange- lägenheter». En vördnadsvärd talare *), hvars namn är en prydnad för detta stånd, har kallat det nya förslaget aerostatiskt; han har *) H. Ex. Herr Friherre Jhre. TAL DEN 5 DECEMBER 1865. 15 funnit den nya byggnaden för lätt, för mycket sväfvande i luften, och han sade med vår store skald, att dess byggmä- stare försökt imitera den Allsmäktige, som »hängde på intet sitt murarelod». — Nej, mina Herrar! byggmästaren har verk- ligen hängt sitt murarelod på något; och detta något, hvarpå han hängde detsamma — det är den fastaste grund, som lär finnas för en samhällsbyggnad, nemligen: medborgares aktning och förtroende — en grund, långt säkrare än den gamla bräckliga, på hvilken den vördade talaren förmenat, att något nytt skulle kunna uppföras. Och emot det citat af den store skalden, som han begagnat, ber jag att få sätta ett annat, äfven af honom, som jag tror här vara mera tillämpligt. Han sjöng en gång: »Evigt kan ej bli det gamla, Ej kan vanans nötta lexa Evigt repas upp igen; Hvad förmultnadt är skall ramla, Och det nya, friska, växa Upp utur förstörelsen». Samme talare har vidare yttrat, att förslaget vore vul- kaniskt; att det hopade brännbara ämnen omkring tronen. Dess ändamål är emellertid just att undanskaffa dessa ämnen, och jag lefver i den öfvertygelsen, att detta också skall blifva dess verkningar. Det fälda yttrandet är för öfrigt blott ett påstående och har som sådant, i min tanke, ej något annat värde än det, som lånas af den vördnadsvärde talarens namn och anseende. Må det då tillåtas mig att såsom en motsatt auktoritet åberopa ett yttrande af en annan statsman, Ma- cauley, som vid ett tillfälle mycket liknande detta har sagt: »Hemten råd, icke af fördom, icke af partianda, icke af en olycksbringande halsstarrig stolthet; utan af historien, af för- nuftet, af de tider som gått, af denna ödesdigra tids tecken och förebud». Den motståndare, på hvilken jag förut hänsyftat, har framstält en stor mängd anmärkningar mot förslaget; men största delen deraf är, enligt min tanke, af så underordnad 16 TAL DEN 5 DECEMBER 1865. beskaffenhet, att det visserligen ej lönar mödan, att man der- vid uppehåller sig. Jag skall derför vända mig endast mot det, som han sjelf betecknat såsom det väsendtligaste. Han har sagt, att de grunder, på hvilka förslaget hvilade, icke hade den ringaste fasthet och säkerhet — att det vore endast »lerfötter», och såsom dessa lerfötter angaf han, att förslaget stödde sig blott på ett mynt-representativ och på bevillningen. Hvad nu det så kallade mynt-representativet vidkommer, så är det visserligen sant, att här i landet finnes ett slags tvångskurs, derigenom att riksbankens sedlar blifvit - fast- stälda såsom lagligt betalningsmedel. Men detta stadgande är, såsom hvar och en vet, intaget i vår nuvarande grundlag, och på denna bestämmelse hvila således för närvarande alla våra materiela förhållanden, all enskild rätt och välfärd. Om nu den värde Friherren finner detta stadgande så ytterst be- tänkligt som han säger — och jag sjelf gillar det icke ur principiel synpunkt —, så synes mig, att han bort bemöda sig om att deruti åstadkomma en förändring; men att det mynt, som grundlagen nu fastställer, äfven blifvit i det nya förslaget användt, när penningvärden måste utmärkas, detta torde icke med något fog kunna klandras. Vidare har den värde talaren mycket omständligt sökt visa, att såväl taxeringsvärdena, som bevillningsbeloppen, äro högst ombytliga och osäkra grunder för representationsrätten, och att dessa grunder i sin ordning bero på representationen eller egentligen på dess ena kammare. Härvid är först att märka, att taxeringsvärdet för fastighet i stad och på landet ■— hvars föränderlighet, allt efter som förhållandena det fordra, måtte vara en rättvisa och således en förtjenst — alldeles icke beror på den så mycket fruktade representationen eller andra kammaren, utan att dessa värden, enligt gifna grunder, skola bestämmas af samvetsnämnder i orterna. Misstag och orättvisor kunna visserligen härvid som vid allt annat begås, men då står också besvärsrätten öppen ända till landets högsta myndighet. Hela denna del af talarens långa argumentation måste således, såsom hvilande på en falsk förutsättning, till TAL DEN 5 DECEMBER 1865. 17 en början utstrykas. Beträffande åter olämpligheten af att bevillningen i vissa fall skulle utgöra grunden för valrätt, så ber jag att få erinra, att allestädes, der man ansett nödigt att fastställa någon förmögenhetsbestämmelse, såsom vilkor för utöfningen af politiska rättigheter, har man i allmänhet antagit den direkta beskattningen, hvilken hos oss kallas be- villning, såsom den lämpligaste och rättvisaste grunden i detta hänseende. För öfrigt måste uppmärksamheten noga fästas derpå, att de politiska rättigheter, hvarom nu är fråga, icke skulle vara beroende på beloppet af den bevillning som erlades, utan endast på beloppet af den inlwmst, för hvilken någon bevillning — den må nu vara större eller mindre — erlägges. Den mycket förespeglade vådan af andra kammarens öfvervägande inflytande på beskattningsärender är således en omständighet, som nästan helt och hållet står utanför den nu anmärkta frågan, enär det med afseende härpå är alldeles likgiltigt, om bevillningen till beloppet ökas eller minskas. Endast i det fallet, att all bevillning skulle komma att upp- höra, kan häraf någon inverkan uppstå på valrätten. Men, säger man, om detta inträffar, hvad händer då? — Huru går det då med de politiska rättigheterna? -— Härpå svaras, att då skulle hända alldeles detsamma, som nu måste inträffa, ifall bevillningen afskaffades, utan att någon annan grund för den direkta beskattningen sattes i stället — nemligen: att en stor del af samhällsmaskineriet afstannade. Ty hvar och en vet, att statsorganismen och deribland i främsta rummet nä- stan hela kommunalbeskattningen till största delen är bygd på bevillning, och — fastän sjelfva beloppet af statsbidraget nu icke är särdeles betydligt — blir det således alltid nöd- vändigt, att ega en grund för den direkta beskattningen i den mån densamma behöfver anlitas; och det bör således ej heller kunna antagas, att denna grund skulle komma att försvinna, utan att ersättas af något annat. Vill man taga sin tillflykt till sådana suppositioner, då finnes icke något stadgande eller några bestämmelser, som kunna anses vara absolut betryg- gande. 2 18 TAL DEN 5 DECEMBER 1865. Samme talare har vidare ordat om svenska adelns för- tjenster om fäderneslandet i alla tider och framstält detta stånd såsom så begåfvadt med alla möjliga samhällsdygder, att dess like ej lärer finnas i något annat land. Jag vill för min del ej ingå i någon pröfning af detta påstående; men jag får blott erinra, att det är en i all jurisprudens faststäld grundsats, att man ej eger vitnesbörd i egen sak. Det är blott, när man är ointresserad, eller då man talar emot sitt eget intresse, som man tillmätes vitsord; och derför måste väl också de ledamöters yttranden, hvilka här tala för- för- slaget, d. v. s. emot egna fördelar, böra tillerkännas åtmin- stone lika mycken vigt som deras, hvilka här kämpa pro aris et föcis. Slutligen har den värde talaren sagt, att regeringen i denna sak hade bort förhålla sig passiv och låta partierna utkämpa striden sins emellan. Omdömet beträffande klok- heten af ett sådant förfarande må vara fritt; men efter mitt begrepp hade detta varit en föga värdig role för regeringen. Det måtte vara regeringens pligt att befordra det goda och förekomma det onda, så långt den förmår; och något större samhällsondt känner jag icke, än partistrider och fiendskap mellan medborgare. Jag återkastar derför med protest den gjorda beskyllningen, att regeringen skulle hafva, genom för- slagets framläggande, handlat icke som statsmän, utan som partimän. Jag hemställer dessutom till eder, mina Herrar, hvad man i sjelfva verket skulle kunna vinna genom att nu afslå för- slaget. Vill man försöka upprätthålla det bestående? Detta lärer dock icke vara möjligt, och det önskas ju icke af någon. Eller vill man genomdrifva förändringar i förslaget? •— Men det är väl icke troligt, att ett förslag, som vunnit så mycken anklang, så mycket understöd, icke blott hos lagstiftningen sjelf, utan hos folket i allmänhet, skulle vika för motståndet af en ringa minoritet och lemna plats för något, som ännu icke är ens kändt till sin natur. Det kan ju således icke gerna vara fråga om något annat än ett uppslcof. Men frå- TAL DEN 5 DECEMBER 1865. 19 gan blifver då: kan ett sådant uppskof vara till någon vinst, och kan det icke i stället möjligen vara till förlust? — Den ofta- omnämnde talaren har påstått, att förslagets framläg- gande ånyo af regeringen skulle vara att ställa sig på revo- lutionär grund. Jag måste bekänna, att jag icke hört något, som till den grad förvånat mig, som detta påstående. Händer det då icke alla dagar, händer det ej vid alla riksdagar, att förslag åter framläggas, som blifvit förkastade? ■— En talare i detta plenum har ju erinrat, att han förnyat samma förslag vid fyra riksdagar efter hvarandra, och att förslaget slutligen blifvit bifallet. Skulle det då vara orätt, skulle det vara revo- lutionärt, om Kongl. Maj:t ånyo framlade ett förslag, som vunnit så pass mycket bifall som detta? — Enligt min åsigt skulle just motsatsen vara mest oförväntad och med skäl kunna betraktas såsom brist på verkligt allvar. Jag kan icke föreställa mig, och jag misstänker ej heller, att bakom mina motståndares ord ligger någonting annat än det som säges, och att den egentliga afsigten skulle vara, icke att åstadkomma förändringar i förslaget, utan endast att bibe- hålla sig i den nuvarande ställningen. Jag har, som sagdt, ingen misstro till hvad som blifvit uppgifvet, men jag hem- ställer likväl, om det icke är möjligt, att motståndet, kan- hända omedvetet, till någon del kan härröra deraf, att man erfar en känsla af tyngd, af missmod och bekymmer vid tan- ken på att uppgifva en ställning, der man tror sig gagna, och som blifvit kär, om ej så mycket för en sjelf, dock för efterkommandes skull. Minst af alla bör kanske jag misskänna vigten af den rätt, Ridderskapets och Adelns medlemmar nu hafva, att kunna ådagalägga sin förmåga, samt ega för sig ett tillfälle öppet att gagna det allmänna, genom deltagande i vården af dess angelägenheter; och jag finner det, ur känslans synpunkt, mer än naturligt, att offret af en sådan rättighet kan förefalla tungt. Men jäg hemställer dock, om ej denna känsla bör förmildras vid tanken derpå, att äfven andra vägar finnas, som lika säkert leda till ära och makt. Jag vill i detta af- genom af alla nungen 20 TAL DEN 5 DECEMBER 1865. seende endast åberopa ett exempel. Af alla dem, hvilka nu åtnjuta det högsta, men också det tyngsta och ansvarsfullaste medborgerliga förtroenden, nemligen att omgifva Ko- i hans råd, finnes, med ett enda undantag, icke någon, som ej på annan väg än den parlamentariska, eller hedrande verksamhet i statens tjenst, förvärfvat de egenskaper af att vara redlig, kunnig och allmänt aktad, hvilka grundlagen så vackert uppställer såsom vilkor för att bekläda landets högsta embeten. Ja! låtom oss söka att bi- bringa våra efterkommande duglighet och ädla tänkesätt,-och låtom då tanken fara, att sjelfskrifvenhetens uppgifvande skulle innefatta en uppoffring. Skicklighet och förmåga skola under alla omständigheter göra sig gällande, och kunna våra barn icke på denna väg blifva bemärkta, så må väl en suck fram- pressas ur fadershjertat, men det är bättre, att de då lemna rum för andra, som äro mer förtjenta. Det är icke allom gifvet att kunna förvärfva ett stort och ärorikt namn; dertill fordras ovanliga gåfvor och lyckliga omständigheter. Men för hvar och en står det öppet, att i en trängre krets för- värfva sig ett aktadt och älskadt, och detta arf är vida bättre och värderikare än den rätt, som efter min tanke numera icke kan med rättvisa och värdighet försvaras. Man har sagt, att ingen tacksamhet vore för en sådan uppoffring att förvänta. Ja, mina Herrar! vare det långt ifrån oss, att detta skulle ingå i beräkningarna. Det ädlaste motivet för vår handling vore då borta, och utan någon tanke eller fordran på tacksamhet skola vi uti tillfredsställelsen att hafva uppfylt våra pligter mot oss sjelfva och mot foster- landet finna vår bästa belöning. TAL DEN 7 DECEMBER 1865. TAL på Riddarhuset den 7 December 1865. (Angående Representations-frågan.) Högvälborne Herr Grefve ocli Landtmarskalk, Högloflige Ridderskap och Adel! Fastän Ridderskapets och Adelns otålighet, att snart komma till ett slut med denna långvariga öfverläggning, är ganska naturlig, och fastän jag af skyldig grannlagenhet gerna skulle vilja ställa mig denna högt uttalade önskan till efterrättelse, nödgas jag likväl, på grund af åtskilliga här framstälda an- märkningar, hvilka jag icke anser mig kunna eller böra lemna obesvarade, ännu en gång taga Ridderskapets och Adelns upp- märksamhet en kort stund i anspråk. Man har anmärkt, att jag förra gången skulle hafva för mycket vädjat till känslan; och den talare *), hvars röst kan- ske helst höres på detta rum, har angifvit detta såsom ett af de skäl, som bestämde honom att vid detta tillfälle här upp- träda. Jag fruktar likväl, att jag icke kan räkna mig detta uppträdande till förtjenst, då jag förmodar, att den högt aktade talaren, äfven utan denna anledning, icke skulle hafva undandragit Ridderskapet och Adeln sina insigter och sina råd. Mina Herrar! det må vara en lycka att, vid sådana till- fällen som detta, hafva mindre känsla och känna sig mindre varm; men denna lycka är icke mig beskärd. Jag bekänner, att då stora tankar och stora frågor sysselsätta mig, så gå mina pulsar högre och mitt blod flyter då, Gudskelof, ännu lätt och lifligt genom mina ådror. Men ett varmt hjerta *) Grefve Ii. Hamilton. 22 TAL DEN 7 DECEMBER 1865. utesluter icke ocli grumlar icke tankarnas klarhet, och en lifvande värme behöfver ej förmörka förståndet. Äfven jag vänder mig nu i främsta rummet till förståndet och efter- tanken, och jag anhåller att till deras pröfning få hänskjuta några betraktelser. En värd talare, Herr Brakel, har anfört hvad jag vid ett föregående tillfälle yttrat angående det, som utgör målet för den nyare tidens civilisation, nemligen en Ökad aktning för rätt och menniskovärde. Ja! hvad han anförde, har jag sagt; icke derför, att jag trodde mig dermed säga något nytt eller obekant, — ty detta är ingenting annat, än hvad hvar och en sjelf ser och tänker, •— men derför, att jag trodde det vara ett ord i sinom tid, hvilket egde mycken tillämplighet på det ämne, som nu afhandlas. Jag har frågat, om någon med handen på sitt hjerta kan säga, att den nuvarande repre- sentationen — der tusental, nej! hundratusental af svenska medborgare, som i allt äro oss jemnlika, kanske i mycket oss öfverlägsna, uteslutas från alla politiska rättigheter — kan anses visa aktning för rätt och menniskovärde, »så långt som samhällets väl det medgifver?» — Och märken väl, mina Herrar! dessa ord, som den värde talaren förbigått. Jag har äfven sagt mig tro, att hvar och en, om också blott hviskande, måste härtill svara ett nej! — Men när man nu mot mig återkastar detta spörj smål och hånligt frågar: »har då i det Kungl. förslaget aktningen för rätt och menniskovärde blifvit iakttagen?» så svarar jag för min del fast och bestämdt: ja! det har skett, så långt som enligt min åsigt, i betraktande af tidens fordringar och närvarande förhållanden, »samhällets väl det medgifver». Samme värde talare har mot mig personligen riktat en anmärkning, med anledning af mitt yttrande, att då fråga är om tunga bördor och förpligtelser för den egentliga massan af folket, som nu representeras af bondeståndet, så vore det åtminstone önskligast, att dessa bördor åtoges med fri vilja och öfvertygelse af dess egna ombud, och icke mot dess vilja pålades af andra, hvilkas moraliska rätt härtill man ej mera TAL DEN 7 DECEMBER 1865. 23 erkänner, äfvensom att utsigten till en sådan frivillig upp- offring skulle blifva betydligt större, om allmogens represen- tanter uppblandades med personer, hvilka genom det lefvande ordets makt kunde verka på deras öfvertygelse. Han liar nemligen frågat, om denna grundsats, att handla endast i öfverensstämmelse med ståndens egen vilja, blifvit följd af mig sjelf vid senaste åtgärder rörande tull-lagstiftningen. Jag ber likväl, att man behagade påminna sig, hvarom fråga var. Jag talade om försvarsverket, om [uppoffringar af penningar och blod, om skyldigheten att ställa sina söner i ledet; och nu framslungar man mot mig beskyllningar för inkonseqvens, derför att jag sökt, så vidt på mig ankommit, lindra bördor och minska en beskattning, hvilken varit ganska tung, fastän icke för alla medveten. Men hvad finnes väl häruti för sam- manhang?! — Och ännu mer må det förundra mig, att en sådan anklagelse kommer från det håll, der man så ofta och så varmt talar om behofvet af en stark konungamakt. Nåväl, mina Herrar! under en följd af riksdagar hafva Rikets Stän- der och Konungen gemensamt fortgått på en väg af små- ningom utvidgad handelsfrihet; ett system har i detta afse- ende varit antaget, och ännu vid senaste riksdag hafva Rikets Ständer sjelfva, genom ett ganska vigtigt beslut, liksom lagt slutstenen till grunden af denna byggnad. Men plötsligen uppkommer genom en af dessa tillfälligheter, som här så lätt inträffa — och jag vågar kalla det en tillfällighet, då utgån- gen berodde på en röst, när likväl, enligt hvad jag bestämdt känner, tre personer, som voro af motsatt mening, ehuru när- varande försummade att votera •— ett beslut, som i principen strider mot hvad sålunda af begge statsmakterna under längre tid varit följdt och antaget. Och nu fordrar man, att ko- nungamakten vid detta första vindkast i representationens åsigter, som på sådant sätt tillkommit, genast skall uppgifva sin egen tanke om det rätta och derjemte grunden för det, som Rikets Ständer sjelfva förut beslutat. I sanning! om detta utgör fordringarna på en stark konungamakt, då vet jag icke rätt, hvad mina Herrar motståndare dermed åsyfta. 24 TAL DEN 7 DECEMBER 1865. Slutligen har samme värde talare sagt, dä jag frågade; hvilka olyckor man befarade af den nya representationen, — om det vore egennytta, orättvisa, våld eller vanvård af landets högre intressen och landets ära — att han verkli- gen befarade vanvård af landets ■ högre intressen och landets ära. Mina Herrar! detta är ett hårdt tal, dä det gäller dem, som skulle beklädas med ett fritt folks yppersta förtroende — förtroendet att vara dess ombud och föra dess talan —, och detta tal får stå för talarens egen räkning. Men då han begär andra garantier än dygd, heder, rättskänsla och foster- landskärlek, då vill jag blott erinra, att jag icke sagt, att man i samfundsfrågor bör ensamt bygga på dessa egenskaper, men att man ännu mindre får sluta dem ur räkningen. Och jag har äfven tillagt, att man icke får fordra sådana garantier, som skulle kunna utesluta hvarje möjlighet af brist eller miss- bruk, ty dylika hunna aldrig lemnas. Jag vet, att jag här träffar hvarje hjerta, träffar hvarje öfvertygelse, då jag såsom det yppersta hos menniskan nämner redlighet, heder, god vilja. Dessa egenskaper saknas icke heller här på detta rum; tvärt- om! de finnas i fullaste mått; men hvar äro garantierna för att de skola finnas? — Huru skola de nedläggas i edra egna förslag? — Hvar är den census, som garanterar redlighet? —- Hvilket intyg kan försäkra om god vilja? — Hvilka be- stämmelser skola betrygga, att man handlar hederligt? — Nej! mina Herrar! dessa garantier stå icke på papperet; de finnas blott i den oskrifna lag, som är djupt inristad i menniskans hjerta och samvete. Låtom oss icke missakta denna lag, som dock är det yttersta, men också det fastaste, stödet för allt det goda och ädla, som finnes i verlden. Grefve Sparre har visserligen yttrat åtskilligt, som jag antecknat och som jag ämnade upptaga till besvarande; men då hans anmärkningar, enligt min tanke, icke voro af någon synnerlig vigt, anser jag mig, med afseende på den långt framskridna tiden och af grannlagenhet för Ridderskapet och Adeln, böra förbigå desamma. TAL DEN 7 DECEMBER 1865. 25 Deremot har Herr Olivecrona framställt ett inkast, hvilket han sjelf angaf såsom en hufvudgrund för förslagets förka- stande; och dels af denna anledning, dels emedan talarens ställning kan anses gifva hans mening en särskild vigt, torde jag i största korthet få upptaga detta inkast. Han fann nem- ligen kommunallagarna utgöra en alltför osäker och rörlig grund för den nya representationen. Men om man närmare undersöker detta förhållande, så synes mig anmärkningen hafva ringa eller ingen befogenhet. Kommunallagarna skulle hädanefter, enligt förslaget, komma att ega civillags natur; det vill säga, de skulle ej kunna ändras utan Konungens och de begge kamrarnas gemensamma samtycke. Alldeles ena- handa skulle vilkoren blifva för ändringar i grundlagen, och hela skilnaden i detta afseende är således den, att grundlags- ändringar måste föreslås att blifva hvilande vid en föregående riksdag, utan att likväl vid denna behöfva godkännas, hvilket blott skall ske vid en riksdag. Denna olikhet mellan kom- munallagarnas och sjelfva grundlagarnas fasthet torde således få anses vara temligen obetydlig; och den något större lätt- heten att åstadkomma en jemkning i kommunallagen tror jag för min del vara —• icke ett fel, utan en förtjenst. Och nu till sist vänder jag mig mot vännen från min ungdoms glada och sorgfria dagar, mot honom, hvars milda stämma är så tilltalande för denna församling och hvars ord här väga så tungt i vågskålen; honom som jag så ofta på min offentliga bana sett vid min sida, men som jag nu, tyvärr, finner i främsta ledet af mina motståndare. Grefve Hamilton har såsom bevis på konungamaktens inskränkning erinrat, att då någon politisk rätt ej mer skulle tillkomma Adeln, så vore utnämnandet af en adelsman hädan- efter ungefär detsamma som utnämnandet af en revisor för Riddarhusets räkenskaper. Den ringa politiska vigt, som ligger i Konungens rätt att utnämna adelsmän, synes mig emellertid, då man tager i betraktande detta stånds talrikhet och att detsamma ej utgör mer än en fjerdedel af representationen, vara så uppenbar, att någon vidare utveckling häraf egent- 26 TAL DEN 7 DECEMBER 1865. ligen måste vara öfverflödig. Men till ytterligare stöd för denna mening ber jag dock att få anföra, hvad Grefve Ha- milton sjelf såsom ledamot i representationskommittén 1847 härom yttrat. Han säger nemligen: »Det stöd, konungamakten hos oss eger i Adelns närvarande representationsrätt, är der- för endast i ringa mån att söka i Konungens rätt att adla». Jag har redan förra gången, då jag hade äran yttra mig, sökt fullständigt visa, att icke någon inslåränkning värd att nämna, men väl utvidgning, egt rum i Konungens juridiska makt, ocli ännu mer att, genom det moraliska inflytande Ko- nungen sättes i tillfälle att utöfva, denna makt i upphöjd mening bör blifva vida starkare, än den förut varit. När så- lunda folkets vilja och tänkesätt fått ett sant uttryck i re- presentationen, som sjelf skall vara en ädel bild af nationen, då skall Konungen kunna genom goda och skickliga rådgif- vare, som äro trogna budbärare af hans tankar, ingjuta sin anda i folkförsamlingen, och derigenom sant konungsligt, men derjemte sant menskligt, gå i spetsen för sitt folk: detta folk, som sammanvuxit med begreppet om sin Konung och som icke låter detta begrepp slitas ur sitt hjerta; ett folk, som också troget, med sin adel i främsta ledet, skall följa honom, hvarthelst ödet oss leder, hvarthelst farorna kunna mana. Det grundskott, hvarom en annan talare*) ordat, hvilket skulle sänka detta olycksbringande förslag, detta drakskepp, detta monster, som så försåtligt nalkats våra kuster och hotar vår frihet; detta grundskott, som afgick med så stark knall och så stort brak, lärer således upplösa sig endast i ett moln af rök, som snart visar, att ingen kula fans i kanonen. Men jag vet mycket väl, att Grefve Hamilton sjelf be- traktar den omnämnda anmärkningen om adlandet endast som en liten förpostpatrull (om jag så får uttrycka mig) och att han samlat sin egentliga, styrka i några fasta, tätt slutna, anfallskolonner. Och dessa kolonner, tre till antalet, hvarmed positionen skall bestormas, går jag nu att bemöta. *) Herr Treffenberg. TAL DEN 7 DECEMBER 1865. 27 Det första af de stora afgörande skälen mot förslaget var, att Bondeståndet kan taga öfvermakten så väl vid valet till landsting som vid elektorsvalet till andra kammaren, ocli att således öfvermakten kan läggas i händerna på en sam- hällsklass, hvarigenom förtryck och despotism nästan alltid blifver följden. En annan talare *) har, till utveckling af samma tanke, uppläst ett stycke af mitt anförande 1844 i representationsfrågan, der jag sökt visa faran af en odelad, absolut makt, hvarhelst den finnes. Jag är lycklig att kunna förklara, att mina åsigter i detta hänseende under de flydda tjuguett åren, eller deras myndighetsålder, icke undergått den ringaste förändring. Nu, liksom då, är jag af den mening, att en enväldig makt förr eller senare urartar, och att den politiska makten i samhället derför måste fördelas så, att den icke koncentreras på ett ställe. Och emedan detta icke skett i. 1840 års representationsförslag, enligt hvilket den öfre kammaren skulle utses af den nedre, och hvarigenom således en enda odelad makt otvifvelaktigt skulle hafva uppstått, mot- satte jag mig detta förslag; då jag deremot nu lifligt förordar det Kungliga förslaget just derför, att en dylik maktens för- delning uti detsamma blifvit iakttagen på ett sätt, som, efter min öfvertygelse, är det mest verksamma och betryggande, som med närvarande samhällselementer kan åstadkommas. Jag tror, att man måste vara ense derom, att mer än tre utvägar egentligen icke finnas, hvarigenom denna motvigt mot en alltför stor rörlighet i det politiska lifvet, eller, såsom det vanligen kallas, det konservativa elementet, kan bildas. Det första, hittills ofta begagnade, medlet vore att härtill, i en eller annan form, använda Adeln. Men det lär väl icke kunna förnekas — det må nu vara väl eller illa, dock som ett faktum — att Adeln, åtminstone i Sverige, är ett förål- dradt politiskt begrepp, och ati således i en dylik institution härstädes numera icke kunde finnas den lifskraft, som är nöd- vändig, för att behörigen uppfylla det åsyftade ändamålet. *) Herr Printzensköld. 28 TAL DEN 7 DECEMBER 1865. Den andra utvägen vore, att uti den större förmögen- heten eller rikedomen söka detta stöd för de konservativa grundsatserna. Men äfven häruti ligga vådor och svårigheter af flerahanda slag, som göra en dylik anordning långt ifrån tillrådlig. Jag vill blott antyda den omständigheten, att här- igenom lätteligen kunde nedläggas ett frö, som kan angripa samhället i sjelfva dess grundvalar. Ty rikedomens företrä- den äro redan i och för sig så stora, de njutningar den för- skaffar äro af alla så efterlängtade, att de ofta utgöra före- mål för de fattigares afund; och om nu härtill lägges en poli- tisk makt, som, åtminstone i mängdens ögon, icke synes berät- tigad, så har man härigenom åstadkommit en inre söndring af den farligaste beskaffenhet; ty den riktas i viss mån mot samhällets grund, eller eganderätten, och en sådan anstalt verkar derför till svaghet i stället för styrka. Det återstår således blott det tredje sättet att finna en grund, på hvilken man kan bygga den kammare, som före- trädesvis är afsedd att skydda samhällets högre intressen, och denna grund, hvilken också i min tanke är den enda rätta, är den som i förslaget blifvit uppsökt, nemligen: medborger- ligt anseende och förtroende. Och någon lämpligare form, hvarigenom detta kan ådagaläggas, än genom val af länens landsting, synes mig icke heller kunna utfinnas. Det ligger i sjelfva sakens natur, att särskilda för tillfället, och endast för detta ändamål, utsedda valnämnder aldrig skulle komma att ega de gemensamma intressen, den personliga bekant- skap och den kontinuitet i åsigter, som landstingen, hvilka inom vissa bestämda gränser äro att anse som orternas lag- stiftande församlingar och beskattande myndigheter, och som derför alltid måste komma att bestå af dessa orters mest ansedda och betrodda män. Redan på dessa grunder synes det mig, med all den visshet, som på förhand är möjlig, kunna motses, att landstingen skola blifva förträffliga valkorporatio- ner; men vi hafva äfven ett exempel från ett annat land, som visar, hvilket lyckligt resultat som vunnits genom ett valsätt af ungefär liknande beskaffenhet. Jag ber att i detta afse- TAL DEN 7 DECEMBER 1865. 29 ende få åberopa några or cl af en utmärkt författare, som redan förut blifvit här flera gånger citerad, nemligen: Toc- queville. Sedan han omnämnt, huru okunniga, råa, och i alla afseenden obetydliga, de representanter äro, som i Amerika utses genom direkta val och allmän omröstning, säger han: »Tvänne steg derifrån öppnar sig senatens samlingssal, hvars trånga sköte innesluter en stor del af de ädlaste, de namn- kunnigaste män Amerika eger. Der förmår man knappt varse- blifva någon enda man, som icke framkallar tanken på någon nylig utmärkelse. Denna samling utgöres af vältaliga rätts- lärda, utmärkta fältherrar, embetsmän af sällsynt skicklighet, och vidt beryktade statsmän. Hvarje tal, hvarje rad, som utgår från denna församling, skulle göra heder åt de ypper- sta parlamentariska debatter i Europa» — Och hvad är väl orsaken till denna ofantliga skilnad, enligt Tocqueville? Jo! att ledamöterna i senaten blifvit utsedda af de särskilda sta- ternas representantkamrar, hvilka i sin ordning ombildades till valförsamlingar. Denna erfarenhet, om också hemtad från andra sidan af oceanen, torde ytterligare gifva stöd åt den förhoppning, som i alla fall synes hvila på de säkraste grun- der, att den första kammaren enligt det nya förslaget skall fullkomligt motsvara sin bestämmelse ocli således äfven för- hindra denna ensidiga maktfullkomlighet, hvars vådor man förespeglat. Det andra af Grefve Hamiltons hufvudargumenter var: att, derest regeringen ånyo framlägger sitt förslag, (hvilket dock Grefven i det längsta ville betvifla), så måste den ovil- korligen antagas skola komma att fästa afseende på de an- märkningar, som blifvit mot förslaget gjorda — åtminstone af dess anhängare. Hvad nu först beträffar frågan, huruvida förslaget må komma att åter framläggas eller icke, så kan jag omöjligen inse, på hvad grund man skulle kunna finna det underligt, om förslaget ånyo framlades. Jag måste ovilkorligen anse, att ett motsatt handlingssätt tvärtom skulle vara i hög grad under- ligt, så framt regeringen haft fullt allvar med sitt förslag — 30 TAL DEN 7 DECEMBER 1865. hvilket väl måste förutsättas. Då jag talar om regeringen, torde jag icke behöfva förklara, hvad jag dermed menar. Hvar och en vet, att Sveriges regering, under vanliga förhållanden, är Konungen omgifven af sitt råd, och det är således klart, att allt, livad hans rådgifvare här yttra, icke kan afse något annat än det, hvartill de hafva rätt och pligt, nemligen deras tillstyrkanden. Men om nu förslaget åter skall framläggas, säger Grefve Hamilton, så måste väl afseende fästas på livad som blifvit anmärkt och yrkadt. Jag frågar: På livad? — På allt? — På motsatta fordringar, som upphäfva hvarandra? — Jag behöfver ej nu upprepa alla dessa mot hvarandra rakt stridande önskningar, som blifvit framstälda; ty detta har redan förut skett, synnerligast af Herr Lagercrantz. Men huru kan man under sådana förhållanden begära, att på dessa önskningar skulle kunna fästas något väsendtligt afseende? — Hvarför hafva förslagets motståndare då icke noga formu- lerat sina anspråk? — Vi hafva visserligen just nu i elfte timmens sista minut fått höra Grefve Hamilton uppgifva några grunder i detta hänseende; men om någonsin ordet »för sent» med skäl kunnat användas, så måtte det vara nu, då ingen tid till granskning och vederläggning af dessa grunder mer finnes- Hvarför har man icke förr nedstigit ur molnen, om detta uttryck tillätes mig? — Hvarför har man icke gjort sig besväret, eller aktat nödigt och nyttigt, att framlägga sina förslag och låta dem undergå en omsorgsfull pröfning? — Att nu, utan någon dylik pröfning, utan ens någon egentlig kännedom om det förslag, som skulle ersätta det nu före- varande1 Kungliga förslaget, begära att detta senare skall för- kastas; sådant synes mig i sanning vara att i så hög grad påräkna, om icke lättrogenhet, åtminstone alldeles oinskränkt förtroende till förslagets författare, att det skulle förundra mig, om icke en dylik vexel in blanco blifvit protesterad. Slutligen säger Grefve Hamilton: »Vi begära blott upp- skof, för att kunna göra ändringar, och denna begäran måtte vara billig». — Men ännu en gång: hvilka ändringar menar man? — Då vi härom icke fått nöjaktig upplysning af våra TAL DEN 7 DECEMBER 1865. 31 motståndare, blir man nödsakad att sjelf söka göra för sig klart, huruvida några förändringar kunna vara af den beskaf- fenhet, att de verkligen utgöra ett giltigt skäl till uppskof — d. v. s. till afslag. Man måste då tänka sig, antingen att de åsyftade förändringarna äro väsendtliga och således röra huf- vudgrunderna; eller ock, att de endast äro af underordnad vigt. I förra fallet, eller om ändringarna afse hufvudgrunderna, så hemställer jag, om det'finnes någon sannolikhet, eller ens rimlighet, i det antagandet, att alla de, som med värma och öfvertygelse fästat sig vid det Kungliga förslaget, nu skulle öfvergifva detta och i stället antaga ett annat; och i fall så ej skedde, tjenade ju uppskofvet (afslaget) till intet. I senare fallet åter, eller om ändringarna endast afse obetydligheter, så måste det också vara temligen likgiltigt, om de nu tillvägabringas, eller icke; och äfven i sådan händelse vore uppskofvet, d. v. s. afslaget, utan egentligt ändamål. — Med ett ord: huru än dessa ändringar betraktas, för hvilkas skull afslag nu begäres, framgår det med logisk nödvändig- het, att uppskofvet i och för sig, eller sjelfva tidsvinsten, måste vara hufvudändamålet; ty antingen äro de åsyftade ändringarna snart sagdt omöjliga att uppnå, eller äro de lik- giltiga- Men ett uppskof är i alla fall så billigt, säger man. För min del finner jag likväl billigheten af att ändtligen få komma till ett slut; att ej evigt behöfva förspilla dyrbara krafter utan resultat; och att omsider kunna uppnå enighet och frid — vara ännu större. Denna uppskofs-sophism, som egentligen åsyftar afslag, och som äfven fått sitt eget namn (sophisme dilatoire), är emellertid den tacksammaste af dem alla att begagna. Den lånar åt sina försvarare de mest smekande och tilltalande egenskaper, såsom eftertanke, mognad, försigtighet m. m.; den tillägger deremot sina motståndare namn för obetänksamhet, yra, våldsamhet, omstörtning och mera sådant, som låter hemskt och förskräckligt. 32 TAL DEN 7 DECEMBER 1865. Men, mina Herrar! Att uppskjuta botemedlet mot ett ondt, som man ser och erkänner, heter i bästa fallet endast obeslutsamhet och vankelmod. Att icke i rätt tid aflägsna orsaken till det onda leder oftast till faror och olyckor. Detta gäller nästan i alla rikt- ningar. I det fysiska lifvet kan, i händelse af sjukdom, ett för långt uppskof med de nödiga medlen ej sällan leda till obotlighet och död. I ekonomiska förhållanden leder ofta ett börjande obestånd, om man saknar moraliskt mod att un- derkasta sig nödiga inskränkningar, till slutlig undergång. Och i den politiska verlden... Ja! mina Herrar, I hafven läst historien såväl som jag, och dess lärdomar behöfver jag såle- des icke för eder framlägga. Att alltid tveka; att oupphör- ligt söka uppskof, äfven då man inser att något måste göras, blir ett betänkligt fel. Ett manligt sinne fordrar, att man i sådant fall, med mod och förtröstan, underkastar sig den upp- offring, som är nödvändig. Mina Herrar! — Stunden nalkas! — Beslutet måste fat- tas! — För min del, sker det utan tvekan. Jag nedlägger villigt och med gladt sinne den sköld och den rätt, jag sjelf förvärfvat. Och jag hoppas, att Ridderskapet och Adeln ge- nom ett högsinnadt beslut, värdigt dess stora anor och dess medborgerliga dygd, skall undgå ända till skenet af att sty- ras af sjelfviska bevekelsegrunder, och i stället skall hänga en ny krans, — kanske den skönaste af alla, — i sitt min- nes och sin äras tempel — ett tempel, som är oförgängligt. TAL DEN 8 FEBRUARI 1866. 33 TAL på Riddarhuset den 8 Februari 1866. (Angående Franska Handels- och Sjö farts-traktaten.) Högvälborne Herr Grefve ocli Landtmarskalk, Högloflige Ridderskap och Adel! Den stund, efter hvilken jag mången gång har längtat, är nu ändtligen kommen. Då man, liksom jag, under åratal, från vissa håll varit ett ständigt föremål för klander; då man dervid fått uppbära beskyllningar att hafva öfverträdt grund- lagarna, att hafva missvårdat sitt lands intressen, att med ytlighet och lättsinne hafva skött ett ansvarsfullt kall, att för tillfredsställandet af egen fåfänga* eller maktlystnad hafva uppoffrat hela samhällsklassers väl; och då detta klander äf- ven här fått ett förnyadt uttryck — då, mina Herrar! blir det ett behof, som hvar och en lär finna naturligt, att få uttala sina åsigter och få träda fram inom skranket med sina mot- ståndare — icke på den öppna tummelplatsen för passioner och intressen, der allt kan sägas, men ingenting behöfver be- visas, utan inför Ridderskapets och Adelns protokoll, som skall stå qvar och vitna, huruvida beskyllningarna voro befogade eller icke. Den fråga, som nu närmast föreligger, nemligen huru- vida Rikets Ständer böra godkänna den till deras pröfning öfverlemnade franska handelstraktaten eller ej, synes mig vara mycket enkel, fastän många hafva bemödat sig om att göra den så invecklad som möjligt. Efter mer än hundra års fruktlösa försök, har det lyc- kats Kongl. Maj:t att med Frankrike afsluta en handels- och sjöfartstraktat. Den Kongl. propositionen lemnar upplysning 3 34 TAL DEN 8 FEBRUARI 1866. om, huru ofta dessa försök förut misslyckats, och H. Exc. Utrikes- Statsministerns yttrande i ämnet bör hafva öfvertygat Ridder- skapet och Adeln, att underhandlingarna härom icke utan svårigheter kunnat genomföras. Emellertid har, såsom vi alla veta, efter långvariga bemödanden och genom ömsesidiga eftergifter, en uppgörelse kommit till stånd, enligt hvilken alla de förmåner, såväl i fråga om handel som sjöfart, hvilka blif- vit af Frankrike till något annat land beviljade, äfven kom- mit oss till del, under det att, å vår sida, de medgifvanden, som blifvit gjorda, äro i nästan alla afseenden mindre än de, som af Frankrike fordrats och erhållits af öfriga länder, med hvilka dylika traktater på senare tider blifvit ingångna. Mina Herrar! Jag säger icke detta, för att på grund häraf söka åt regeringen förvärfva något beröm, ty hon har i detta fall blott gjort sin skyldighet samt dervid begagnat de gynnsamma omständigheter, som erbjödo sig, och härför fordrar hon hvar- ken beröm eller tacksamhet; men hvad jag deremot tror, att man borde erkänna, det är, att den nuvarande regeringen åtminstone lyckats bättre ‘än sina föregångare, och att vi blif- vit vid detta tillfälle af Frankrike välvilligt bemötta. När nu det så länge efter sträfvade resultatet af dessa underhandlingar — jag vågar säga det — endast på grund af konstitutionel grannlagenhet af Kongl. Maj:t framlägges för Rikets Ständer till deras godkännande, så har man, å ena sidan, klandrat just detta öfverlemnande af ärendet till Rikets Ständers pröfning, eftersom det ej var nödvändigt, samt, å den andra sidan, funnit sig missnöjd med sjelfva bestämmelserna i traktaten. För min del kan jag lättare fatta det nu först omför- mälda klandret, ehuru det, efter min åsigt, hvilar på en orik- tig uppfattning af konstitutionela förhållanden; men huru man med något fog, eller med någon följdriktighet, kan fram- komma med sådana anmärkningar i sjelfva saken, som Bevill- nings-Utskottet framstält — detta förmår jag verkligen icke begripa. TAL DEN 8 FEBRUARI 1866. 35 Utskottet har nemligen i främsta rummet sagt, att »de fördelar man kunnat vänta och hoppas af en traktat med Frankrike ej kunna anses vara nöjaktigt vunna». Andra talare hafva redan förut påmint, att när en sådan anmärkning fram- ställes, så borde det åtminstone vara en skyldighet att upp- gifva, hvilka de förhoppningar och förväntningar äro, som blif- vit besvikna — ett anspråk, så mycket mer berättigadt, som, enligt hvad upplyst blifvit, alla de fördelar, hvilka tillkommit vida större och mäktigare länder än Sverige, blifvit äfven åt oss beviljade, oaktadt våra medgifvanden varit mindre än deras. Det kan visserligen härvid invändas, att någon be- stämd gräns för önskningar och förhoppningar icke finnes. Någon skulle t. ex. kunna hoppas och förvänta, att, när han kommer ut på torget här nedanför, han skall finna en dia- mant af oberäkneligt värde. Ja! detta låter säga sig; men huruvida en sådan förväntan skulle vitna om någon högre grad af omdöme och förstånd, detta lemnar jag derhän. Utskottet har vidare sagt, att »Rikets Ständer förväntat, att Franska handelstraktaten skulle blifvit understäld Rikets Ständers pröfning och godkännande, innan de bestämmelser den innehåller blifvit tillämpade». Mot denna anmärkning nödgas jag med ledsnad erinra, att jag dervid saknar en vig- tig omständighet — ja! en synnerligen vigtig omständighet — nemligen öfverensstämmelsen med verkliga förhållandet. Nu är det likväl motsatsen dertill, som utgör sanningen. Ty Rikets Ständer, hvilka väl måste betraktas såsom en moralisk per- sonlighet, och derför såsom beståndande, hafva vid sistlidne riksdag icke allenast förklarat sig »förvänta», utan. de hafva alldeles bestämdt förutsatt, att en traktat med Frankrike före denna riksdag skulle komma till stånd och blifva tillämpad, och de hafva på denna förutsättning grundat sitt beslut vid beräkningen af tullinkomsterna under den nu innevarande statsregleringsperioden. Det måste då, enligt mitt begrepp, väcka den högsta förvåning, att Utskottet nu föreslår Rikets Ständer att afgifva en förklaring, hvarigenom detta alldeles obestridliga faktum skulle förnekas; och jag kan icke före- 36 TAL DEN 8 FEBRUARI 1866. ställa mig, att så beskaffade anmärkningar, som de nu fram- stälda, hvilka måtte hafva tillkommit af förhastande, skulle kunna af Rikets Ständer biträdas. Men jag fattar mycket väl det synbart oförklarliga der- uti, att den sak, som utgör hufvudföremålet för pröfningen, eller sjelfva traktatens godkännande, kunnat på samma gång klandras och likväl förordas. Detta måste otvifvelaktigt, enligt min uppfattning, förklaras på det sätt, att åtskilliga af dem, som på grund af flerahanda vigtiga skäl icke ansett sig böra förkasta traktaten, hvars gagn i många hänseenden de icke kunna förneka, likväl hysa stora betänkligheter mot den friare handelslagstiftningen i allmänhet, hvaraf denna traktat utgör en mycket moderat tillämpning. Och då dessa farhågor rö- rande sjelfva grundsatserna, hvilka här blifvit vidlyftigt omor- dade, otvifvelaktigt också utgöra sjelfva kärnpunkten i mot- ståndet mot den förevarande traktaten, oaktadt detta motstånd lånar jemväl mångahanda andra former, så anser jag mig icke böra underlåta att i min ordning, till någon närmare pröfning, upptaga den vigtiga frågan, huruvida dessa friare handelslag- stiftningsgrundsatser verkligen innefatta så stora vådor, som man förmenar, eller om de icke fasthellre äro de enda, som befinnas vara statsekonomiskt riktiga, och som hvila på rätt- visans oföränderliga grund. Innan jag ingår i detta ämne, vill jag dock förutskicka den anmärkningen, att — ehuru jag utan tvifvel bör vara ganska smickrad af en så kompetent domares, som Friherre Rudolf Cederströms här afgifna förklaring, att den framställ- ning, som af mig motsågs, väl kunde förväntas motsvara skön- hetssinnets fordringar, men för öfrigt torde blifva af mindre värde — jag likväl på förhand afstår från alla anspråk, att kunna uppfylla Friherrens förväntningar i afseende på for- mens prydlighet, enär detta alldeles icke utgör hufvudföre- målet för mitt bemödande. Hvad jag deremot i främsta rum- met verkligen eftersträfvar, det är, att, så långt jag förmår, lägga någon styrka i bevisningen, samt gifva uttrycken klar- het, och derom skall jag äfven denna gång söka bemöda mig. TAL DEN 8 FEBRUARI 1866. 37 Det ämne, hvilket jag nu uppställer som föremål för en i möjligaste måtto kort behandling, nemligen den vigtiga frå- gan, på hvilken grund handelslagstiftningen ytterst bör byg- gas, eller i hvilken riktning den bör gå, är emellertid af så- dant omfång, att, vid ett tillfälle som detta, en begränsning deraf nödvändigt måste ske. En sådan inskränkning utgör likväl en uppoffring, ty den fullständiga bevisningen af en sak uppnås utan tvifvel säkrast derigenom, att man först ådaga- lägger grundsatsernas fulla, logiska riktighet, och sedermera visar, att dessa grundsatser äfven blifvit af erfarenheten be- kräftade. Enligt min tanke betraktar man i allmänhet frågan om handeln alltför ensidigt. Man tänker härvid nästan alltid, nära nog uteslutande, på af sättningen — på att sälja för- månligt. Man glömmer, eller man förbiser, att all handel likväl egentligen icke är något annat än utbyte (förmedladt genom penningen), och att dervid alltid ingå två operatio- ner — att sälja och att köpa. Hvarje säljare måste finna en köpare, för att handeln skall ega rum; hvad den ene säljer, köpes af den andre. Men hvilket är nu hufvudbegreppet af dessa två? — Hvar- för arbetar man? — Hvarför producerar man? — Hvarför säljer man? — Jo! för att kunna köpa; för att kunna till- fredsställa ett behof. Det yttersta målet för arbetet och pro- duktionen är alltså, att kunna konsumera, att kunna tillfreds- ställa sina önskningar och behof, och detta kan, såsom hvar och en vet, ske antingen direkte, derigenom att man sjelf pro- ducerar hvad man behöfver, eller indirekte, derigenom att man producerar ett annat föremål, och i utbyte mot detta bereder sig tillgång till hvad man sjelf ej velat eller kunnat åstad- komma. Men man tror kanske, att denna senare utväg endast utgör en underordnad del af frågan om behofvens fyllande. Det är likväl just motsatsen, som utgör det verkliga förhål- landet. Om man nemligen besinnar den oändliga mångfalden af alla de behof, som sammanhänga med vårt närvarande kulturtillstånd; den arbetsfördelning, som utgör första vilkoret 38 TAL DEN 8 FEBRUARI 1866. för deras uppfyllande; de oräkneliga utbyten af tjenster och värden, såväl andliga som materiela, hvilka häraf äro en följd och en nödvändighet: då måste man nästan häpna öfver stor- heten af denna företeelse, så alldaglig den än är. Man skall då också lätteligen inse, att man här vidrör sjelfva roten af hela den nyare civilisationen, och att man verkligen befinner sig inne på en af de stora frågor, som bestämma skilnaden mellan menniskan isolerad och menniskan i beröring med sina likar på jorden. Ja, mina Herrar! Det fordras blott en hastig blick på allt hvad vi behöfva, allt hvad vi hvarje dag, hvarje stund begagna, på alla de ansträngningar, alla de omflyttnin- gar, som härtill varit nödvändiga, för att öfvertyga oss om, att millioner menniskor varit verksamma och arbetat för att bereda oss dessa förmåner; och tanken nästan svindlar, då den söker genomlöpa alla de oräkneliga kombinationer, som dervid uppkommit. Och likväl har allt detta skett, utan våld, utan förtryck, utan att någon lidit orätt. Men huru skulle väl sådant varit möjligt, om ej en stor, mäktig och sann grund- sats varit den verkande kraften, den ledande tanken, som ord- nat det hela?! Och denna stora grundsats, denna fruktbä- rande tanke, som allena förmått frambringa allt detta, den heter: frihet — frihet i aftal — frihet i handling. Det har funnits en tid, då man sökt ersätta denna orga- nisation, hvars storhet och vigt aldrig nog kan uppskattas, genom förmynderskap och tvång. Detta utgjorde forntidens statsvishet, och såsom ett exempel derpå må nämnas, att, enligt hvad man finner uppgifvet, under det Babyloniska väldet, vissa provinser lära varit indelta för att förse hufvudstaden med dess förnödenheter, hvar och en af sitt särskilda slag. Så skulle t. ex. en provins anskaffa det behöfliga smöret, en an- nan vinet, en tredje slagtboskapen o. s. v. Men hvar och en fattar lätt, hvarthän en sådan anordning— hvilken dessutom förutsätter det yttersta förtryck — nödvändigt måste leda; och då hela denna lära om förmynderskapets nytta och behöf- lighet, äfven i de modifierade former, hvarunder den ännu uppenbarar sig, börjar känna sig alltmera tryckt, såväl af det TAL DEN 8 FEBRUARI 1866. 39 ansvar den sjelf påtager sig, som af omöjligheten att kunna ens med någorlunda rättvisa göras tillämplig, så har den också alltmera måst gifva vika för frihetens hegrepp. Hos oss har också redan näringsfriheten, efter långa och bittra strider, slutligen blifvit befästad. Endast handelstvån- get söker man ännu med ifver upprätthålla. Men hvarför? Är handeln väl något annat än en länk af arbetet? En utväg att göra detta fruktbringande? Fordom hade handelstvånget andra former än de nu van- liga. Dels beredde man sig privilegierade marknader genom ett förtryckande kolonialsystem; dels monopoliserades handeln åt vissa privilegierade personer eller samfund, som under namn af kompanier länge spelat en vigtig rol i handelns historia; och dels har man, såsom det ännu allmänt brukas, mer eller mindre frikostigt privilegierat åtskilliga yrken och näringar . genom importförbud och importtullar. Allt detta, som emellertid blott utgör olika sidor af samma sak, eller olika slags band på handelns frihet, har till stor del haft sin grund i det så kallade merkantil,-systemet, hvilket hvilade på den falska föreställningen, att ett lands välstånd och rikedom borde mätas efter dess tillgång på guld och silfver, och att således samlandet af dessa ädla metaller utgjorde handels- politikens högsta uppgift. Sundare åsigter hafva likväl i dessa afseenden åtminstone börjat göra sig gällande. Man har begynt mer allmänt inse, att icke exporten och importen allena, utan produktionen och konsumtionen utgöra de verkliga exponenterna af ett helt lands, såväl som hvarje enskilds, ekonomiska fram- eller tillbaka- gående, hvilket ofta kan ske alldeles oberoende af kassans ställning för dagen; med ett ord, att det är kapital-kontot, icke kassa-kontot, som upplyser ställningen, och att denna kan vara mycket god, äfven om kassan för ögonblicket är ringa, och om några skuldposter möjligen förekomma i räk- ningen. Eller tror man kanske, att ens Rothschild är utan skulder ? 40 TAL DEN 8 FEBRUARI 1866. Hvar och en vet för öfrigt, att den rätta vägen till minsk- ning i onödig konsumtion — hvilken sannerligen icke, enligt hvad alla tiders erfarenhet utvisar, vinnes genom öfverflöds- författningar och tvångslagar — består i ordning och spar- samhet, äfvensom att till ökning af produktionen fordras i främsta rummet skicklighet och arbete; men härtill fordras derjemte en annan synnerligen vigtig omständighet, nemligen att Idold välja sin produktion, så att icke arbetet onödigt förspilles, utan lemnar det största möjliga utbytet. Jag säger med flit icke: den största möjliga vinst (för producenten), ty en sådan kan erhållas på andras bekostnad, utan fördel för det hela (till exempel genom skydd), utan jag säger: det största möjliga resultat, uppskattadt efter produkternas verkliga värde. Och detta val af den nyttigaste produktionen — af det pro- duktivaste arbetet; huru åstadkommes detta? Ännu en gång: genom frihet! Det ligger i sjelfva sakens natur, liksom det också af all erfarenhet bekräftas, att den säkraste ledaren i detta hänse- ende, den slagruta, som sällan missvisar, består i det enskilda intresset, så framt detta ej förryckes genom en konstlad lag- stiftning. Efter min åsigt bör således hvar ken något hinder uppställas för vissa slags produktion (t. ex. genom exportför- bud eller exporttullar), eller några eggelser användas för fram- drifvande af andra produktionsgrenar, då premierna härför måste gifvas på andras bekostnad (t. ex. genom importför- bud och importtullar), utan arbetet bör få fördela sig sjelf, enligt naturliga grunder, och kapitalerna sjelfmant få fästa sig i de näringar, der de med största framgång kunna använ- das. Då uppkommer också, på ett alldeles fritt och otvunget sätt, den rätta och mest gagnande arbetsfördelningen. Hvarje land har för öfrigt sina egendomligheter, som för detsamma bestämma vissa näringsgrenar såsom företrädesvis passande. I dessa producerar då landet utöfver sina egna behof och blir exporterande. Vidare finnas alltid en mängd näringar, som måste förblifva lokala. Smeder, glasmästare, bagare m. fl. äro alltid behöfliga på stället, och i alla dessa afseenden måste l^w»®»^ WMWWNWEECTMEe "Blite TAL DEN 8 FEBRUARI 1866. 41 således landet sörja för sig sjelf, åtminstone till den ojem- förligt största delen. Men slutligen finnas också näringar, som, så att säga, stå emellan dessa grupper, och hvaraf lan- dets behof kunna förses, antingen direkte genom inhemsk pro- duktion, eller indirekte genom utbyte mot andra produkter. Må man akta sig att på förhand bestämma, hvilka af dessa näringar som skola anses för landet nyttiga, och som der- för i välment ifver anses först böra framkallas, samt sedan understödjas genom lagar och privilegier, hvilka lända andra till förfång. Ty meningen måste väl ändock alltid vara, att hvarje näring verkligen skall lända allmänheten till gagn och icke till skada; och till gagn för allmänheten blir ju en nä- ring först då, när den bidrager att lemna en god vara till billigt pris. Men om nu följden af vissa näringars uppkomst och beskyddande verkligen skulle vara, icke att effekterna derigenom erhölles af bättre beskaffenhet och till billigare pris, utan tvärtom, att de blefve sämre och måste betalas dyrare än eljest: då frågar jag, om en sådan anordning kan vara riktig och nyttig, och om den icke står i strid med sitt eget ändamål. Mig vill det åtminstone synas vara alldeles klart, att ur principiel synpunkt skyddssystemet alltid råkar in i en ohjelplig motsägelse med sig sjelf, och att den yttersta logiska slutföljden måste vara, att detta system är antingen onödigt eller skadligt. Ty om en inhemsk näring är nyttig för det allmänna, det vill säga, om den kan lemna god vara för billigt pris, så behöfves ju icke något skydd: och om deremot en näring behöfver skydd, det vill säga, ej kan lemna en vara lika god och till samma pris som det, för hvilket hon genom utbyte kunde från annat håll anskaffas, då länder ju en sådan näring icke det allmänna till gagn, utan till skada, och då bör den ej heller fortfarande på dess bekostnad upprätthållas. Vid pröfningen af dessa frågor använder man dessutom vanligen vissa benämningar, hvilka i och för sig sjelfva utgöra ett slags sophismer, emedan de förutom den sak, som skall angifvas, jemväl innefatta förstuckna omdömen i frågan. Så K 42 TAL DEN 8 FEBRUAKI 1866. t. ex. talar man alltid å ena sidan om att »skydda» och »be- vara», hvilket ju låter så vackert och förtjenstfullt; men å andra sidan om »öfversvämning» och mera sådant, som inne- har förödelse och grymhet. Men om man närmare under- söker, hvad som med dessa uttryck egentligen åsyftas, så finner man, att det så kallade »skyddet» ingenting annat hetyder, än prisstegring på varan och hinder för köparen att på för- månligaste sätt anskaffa hvad han hehöfver, samt att med den så kallade »öfversvämningen» deremot menas endast en god tillgång på det, som önskas och erfordras, hvilken till- gång man derför bemödar sig att förvandla till brist. Mig synes likväl, att det är tillgången, icke bristen, som bör vara föremålet för våra sträfvanden. Man skulle eljest slutligen kunna komma ända derhän, att många af lifvets vigtigaste behof, hvilka nu af alla fritt kunna fyllas, endast borde genom konstlade medel få tillfredsställas, för att' derigenom en vinst skulle tillskyndas några få. Om t. ex. ingen tilläts att. torka sina kläder i solen, eller att begagna dagsljuset, så skulle utan tvifvel torkinrättningar och ljusfabriker deraf finna sig väl och skörda fördelar, men jag hemställer, om detsamma skulle kunna sägas om allmänheten. Hvar och en finner, att dessa exempel, med flit valda bland ytterligheterna, icke hafva någon annan mening, än att, genom sjelfva sin orimlighet, så klart som möjligt visa, hvarthän den fulla konseqvensen leder af ett system, som, falskt i sin grund, endast på det sätt kan försvaras, att man icke till en alltför upprörande grad (efter olika tycke och smak) vill påyrka dess tillämpning. Men, mina Herrar! då man talar om detta nu så lof- ordade system, om denna så ädla pligt att »skydda», så är det emellertid nödigt att först och främst för sig uppställa frågan, Iwem det är som skall skyddas. Jag för min del be- svarar denna fråga så, att det är allmänheten, den oupplysta allmänheten, som behöfver och bör skyddas mot de enskilda intressena; och frågar man mig vidare, hvad det är, som be- höfver tagas i hägn, så svarar jag: det är aftalets frihet; det TAL DEN 8 FEBRUARI 1866. 43 är rättigheten att ärligen arbeta och att oförkränkt få åt- njuta sitt arbetes frukter. Att deremot kämpa för monopoler och privilegier äfven i modifierad form, att söka tillvinna sig egna fördelar på andras bekostnad, detta är efter mitt begrepp icke rättvist; och det innefattar dessutom ett frö till ständig inre söndring, till fortgående strider och svaghet inom samhället. Och slut- ligen lemnar detta system icke heller någon fast och varaktig grund för näringarna sjelfva; ty det är först sedan skyddet upphört, som dessa blifva i egentlig mening sjelfständiga. Först då kunna de, utan att lefva i ständig oro för rubbnin- gar i lagstiftningen, med trygghet utveckla sig, och i mån af sina krafter uppträda på verldsmarknaden. Hela denna statshushållningslära, hvars grundtanke är, att inan, så vidt som möjligt, bör undvika att tillhandla sig andra länders produkter, och i stället bör förse sina behof genom egna tillverkningar, utan afseende på dessas kostnader, hvilar också på en oriktig grund. Den antager såsom utgångs- punkt den falska satsen, att handeln, i stället för att medföra ömsesidig fördel, blott är ett medel för den ene att rikta sig på den andres bekostnad, och att det, som den ena parten vinner, nödvändigt niåste af den andra förloras. Detta är likväl en skef och föråldrad åsigt, hvars felaktighet borde vara uppenbar redan derigenom, att, såvida handeln är fri, sjelfva den omständigheten, att aftalet kommit till stånd, måste bevisa, att begge parterna ansett detsamma för sig förmånligt. Men den stora handeln, eller det ömsesidiga ut- bytet mellan de olika folken, utgör dessutom, enligt min tanke, ej blott ett oändligen stort och vigtigt medel för tillfreds- ställandet af menniskans mångfaldiga yttre behof, utan ock till utbredande af allmän kultur. För många år sedan har jag på detta rum yttrat några ord i samma syftning, hvilka säkert äro längesedan glömda äfven af dem, som då voro närvarande, och då dessa ord aldrig blifvit i något protokoll intagna, samt troget uttrycka mina tankar i ämnet, så tillåter jag mig att nu anföra de- 44 TAL DEN 8 FEBRUARI 1866. samma. Jag sade då: »Om man besinnar, att till och med polarländernas tillgångar genom handeln komma den öfriga verlden till nytta; att Kinas och Indiens rikedom på ange- näma, närande och lifvande lefnadsmedel, genom handelns medverkan, äro för oss alla till ringa pris dagligen tillgäng- liga; att det ena landets öfverflöd fyller det andras brist; att sjelfva öknens innevånare komma att skatta till våra behof; ja, att samlingarna på Söderhafvets klippor hitföras för att befrukta våra fält — allt genom handeln: då synes mig denna näringsgren, redan af dessa skäl, förtjena att välvilligare be- dömas. Men långt högre, än dessa materiela tjenster, ställer jag dem, som handeln gjort och gör åt menskligheten i odlin- gens och upplysningens intresse. Ty då inkräktaren blott lemnar efter sig nedbrända och blodbestänkta ruiner i eröf- rade länder och agget i besegrade hjertan; när missionären och vetenskapsmannen, hvilkas nit och sjelfförsakelse ingen kan uppskatta högre än jag, blott framgå såsom den ensliga farkosten på hafvet, hvilkens fåra sammanfaller det ögonblick kölen genomskurit vattenspegeln: då framtränger handeln så- som en murbräcka, hvilken nedbryter hvarje hinder, som en förvillad statskonst och förvillade seder uppstält mot den menskliga odlingens framsteg. Och jag irrar mig derför visserligen icke, då jag tror, att handeln, i sin stora, verlds- omfattande utsträckning, utgör det mäktigaste redskapet i försynens hand till menniskoslägtets lyftning; — ja! att den bildar den stora och djupa, fast stilla flod, som tyst, men säkert för vårt slägtes öden fram till större odling, till högre ljus och till en allmännare menniskornas förbrödring». Dessa åsigter har jag under den förflutna tiden icke fun- nit någon anledning att förändra; men då det icke lär kunna förnekas, att hvad som ligger på bottnen af hela denna för- handling utgör den ytterst vigtiga frågan, hvilkendera grund- satsen som i handelslagstiftning skall anses riktig — frihetens eller tvångets — och då deraf slutligen måste bero sjelfva riktningen, hvari den skall gå, så skulle jag äfven vilja för ett ögonblick leda uppmärksamheten på några af de stora TAL DEN 8 FEBRUARI 1866. 45 sanningar, hvilka synas mig vara med outplånliga drag in- skrifna i historien. Att en fortgående utveckling af de menskliga begreppen och lagarna verkligen eger rum, torde väl icke af någon gerna kunna förbises, ehuru dessa framsteg, på grund af vår in- skränkta måttstock af tiden, ej hastigt kunna framträda, utan först efter långa mellanskof blifva synliga. Men vid en när- mare granskning skall man likväl med lätthet finna, ej blott att detta utvecklingsarbete oafbrutet fortgår, utan ock att hvart och ett af de sist förflutna seklen synes liksom ha haft till sin uppgift att realisera någon viss stor idé, för att der- igenom lyfta menniskoslägtet ett nytt trappsteg på dess väg mot en större frihet och sjelfständighet. Så blef det åt sextonde och sjuttonde århundradena för- behållet att, efter outsägliga lidanden, tillkämpa sig åtmin- stone en viss grad af tanke- och trosfrihet. Så har det ader- tonde seklet, efter ej mindre förfärliga strider och olyckor, lyckats grundlägga den politiska friheten. Och så är det jemväl, enligt min öfvertygelse, det innevarande århundradets stora, välsignelserika uppgift att oåterkalleligen befästa den menskliga verksamhetens frihet i alla riktningar — att häfda arhetets rätt och ära. De skrankor, som afstängde egna medborgares fria verk- samhet sins emellan, ha till största delen redan fallit; och de hinder, hvilka ännu med sådan ifver uppställas och för- svaras, för att skilja de olika folken från beröring med hvar- andra, skola också ganska visst komma att mer och mer undanrödjas. Att närma sig detta mål och dermed äfven verka till utbredning af den tanken, att folkens lycka och för- delar icke behöfva stå i strid med hvarandra, utan fasthellre bäst kunna uppnås gemensamt, detta är, efter min bestämda tro, ett af de vackraste dragen i detta tidehvarfs historia; och att äfven i min ringa mån hafva fått medverka vid en handling i sådan syftning, skall alltid förblifva ett af mina käraste politiska minnen. 46 TAL DEN 8 FEBRUARI 1866. Man bemödar sig emellertid — och vi hafva just nu af den siste värde talaren hört ett försök i den vägen ■—• att framställa denna tidens riktning till en större samfällighet mellan folken, såsom fiendtlig mot nationaliteterna, och man tyckes vilja påstå, att den, som anser sitt lands fördel icke befrämjas genom dess isolering, han skulle också vara mindre mån om dess egna intressen och hafva mindre känsla för dess sjelfständighet och egendomlighet. Jag bestrider denna åsigt och dessa påståenden på det bestämdaste. Gemensamhet och förbindelse med andra folk behöfva icke utplåna kärleken" till egen nationalitet: tvärtom, denna bör, enligt min tanke, just derigenom blifva ännu kärare. Lika litet som någon, af det skäl att han är en god medborgare, måste vara en sämre familjemedlem, lika litet behöfver den, som med väl- vilja och broderskärlek omfattar menskligheten i sin helhet, derför vara mindre varm för sitt fosterland. Man kan och man bör vara i främsta rummet tillgifven de sina och sitt samhälle; men man uppfyller säkerligen icke heller i dessa hänseenden sina pligter behörigen, om man glömmer, att man derjemte är menniska. Jag har kanske alltför länge dröjt vid undersökningen af sjelfva grunden för en sund handelslagstiftning, men det har varit för mig nödvändigt, att åtminstone någorlunda full- ständigt få framlägga skälen för min fasta öfvertygelse, att riktningen för denna lagstiftning icke kan eller bör vara någon annan än en utvidgad frihet. Jag förutser, att man här skall göra ett inkast, som för- menas skola träffa mig, eller — såsom man behagar uttrycka sig — »systemet^, med förkrossande tyngd. Man säger: om det nu också medgifves, att frihandeln eller handelsfriheten är såsom grundsats riktig, så måste väl ändock tillämpningen deraf böra ske med försigtighet och med afseende på bestå- ende förhållanden. Ja, mina Herrar! ingenting kan vara mer befogadt och riktigt än detta, och jag vågar bestämdt för- klara, att hvarken i ord eller handling har jag någonsin, vid de mångfaldiga tillfällen då dessa frågor förekommit, hyllat TAL DEN 8 FEBRUARI 1866. 47 någon annan grundsats än denna. Det har också flera gån- ger händt, att jag af dem, som med mig dela lika åsigter i dessa ämnen, fått uppbära klander för en alltför stor be- tänksamhet och ett alltför långt drifvet undseende med be- fintliga missförhållanden, och jag vill icke bestrida, att dessa anmärkningar till en viss grad kunnat vara grundade; men jag har trott, att när riktningen blott varit den rätta, så kunde det anses vara af mindre vigt, om man också framgick något långsammare. Och likväl finner jag, att skriftställare, reservanter och talare täfla om att framställa mina åtgärder i detta fall såsom ett »blindt framrusande på frihandelsbanan», såsom »ultra-radikala», o. s. v. Jag stannar visserligen i vill- rådighet, huru dylika påståenden skola kunna förklaras, ty jag har ej rätt att hos mina motståndare förutsätta fullkomlig obekantskap med hithörande faktiska förhållanden, än mindre, att de endast velat ockra på andras okunnighet. Det måste således bero på en alldeles egen uppfattning hos dem af hvad som menas med »framrusande» och »ultra-liberalism». Låtom oss derför i allra största korthet tillse, hvilka förändringar som i tull-lagstiftningen egt rum på senare tider. Detta blir så mycket lättare, som framstegen till en större frihet i detta hänseende temligen tydligt utmärkas genom vissa tidpunkter. Sålunda kan man anse, att det var med riksdagen 1823, som den egentliga brytningen skedde i de strängt prohibitiva grundsatserna, hvilka hos oss förut varit följda. Vidare tog man vid riksdagarna 1840 och 1853 — synnerligast vid den sistnämnda, då en mängd förbud afskaf- fades — åtskilliga nya steg på samma bana, och jag ber att härvid särskildt få erinra om, att detta skedde på initiativ af Rikets Ständer, hvilka ändtligen lärt sig inse, att prohibi- tionen och det öfverdrifna »skyddet» icke medförde alla de fördelar man förväntat, och att vår industri genom dessa medel icke blifvit väsendtligen lyftad. Framförallt är detta förhållande anmärkningsvärd! i fråga om besluten 1853, enär dessa tillkommo i strid med Kongl. Maj:ts proposition i ämnet, hvilken i viss mån sökte förekomma eller förminska framskri- 48 TAL DEN 8 FEBRUARI 1866. dandet. Jag, som äfven då hade äran tillhöra Konungens råd, men som icke delade dessa åsigter, hade sålunda den tillfredsställelsen, att finna min mening gillad af Rikets Stän- der, ej blott vid denna riksdag, utan ock vid den kommande 1856, då ett mera fullständigt förslag i denna syftning äfven af Kongl. Maj:t framlades. Och alltsedan denna tid — såle- des under en tidrymd af nära 10 år — har, intilldess franska traktaten afslöts, med ett enda undantag, icke det ringaste, som är värdt att omnämnas, blifvit gjordt för frihandelns utveckling, utan har tvärtom Kongl. Maj:t, vid 1859 och 1862 årens riksdagar, med afseende på vigten af stadga i närings- lagstiftningen, och för att ej försvåra underhandlingarna om traktaten, förklarat sig icke hafva funnit skäl att vid dessa tillfällen göra någon framställning i sådant syfte. Jag sade, att ett undantag emellertid egt rum, och detta består i det vigtiga beslutet vid sistlidne riksdag, att alla exporttullar skulle upphöra; men äfven detta utgick, såsom Ridderskapet och Adeln behagar påminna sig, från Hikets Ständer. Nåväl, mina Herrar! Jag öfverlemnar nu till en och hvar att bedöma, huruvida dessa åtgärder med skäl kunna kallas »blindt framrusande på frihandelsbanan». — Jag hemställer, om det ligger någon befogenhet i det upprepade påståendet och det bittra klandret, att en oförnuftig, våldsam tillämp- ning af »frihandelsteorier» skall hafva utgått från den nuva- rande chefen för finansdepartementet. Ej bättre förhåller det sig med uppgiften, att vår tull- taxa skulle vara så ytterligt radikal. Den fullständiga utred- ning angående tullsatsernas verkliga belopp, som förekommer i tullkomiténs betänkanden, och som grundar sig på noggranna undersökningar, borde för hvar och en, sons behagat deraf taga kännedom, vara tillräcklig för att ovedersägligen visa, hurusom våra tulltaxor — den senaste, som utfärdats i sam- manhang nied traktaten, deribland inberäknad —, långt ifrån att vara ultra-liberala, tvärtom kunna anses vara i allmänhet ganska protektionistiska och i vissa fall så godt som prohibitiva. TAL DEN 8 FEBRUARI 1866. 49 Men såsom en ytterligare upplysning i detta hänseende kan det måhända icke sakna intresse att höra, huru denna fråga af andra fullt kompetenta domare betraktas. Jag kan då nämna, att, under senare hälften af 1864, den engelska regeringen — naturligtvis med all den hofsamhet och grann- lagenhet, som kunde önskas och förväntas — gjorde flera framställningar till den svenska, i ändamål att till Kongl. Maj:ts välvilliga och upplysta pröfning öfverlemna, huruvida det kunde vara med våra intressen förenligt, att en tull- lagstiftning bibehölles i Sverige, hvilken i många fall gjorde all handel och rörelse mellan de begge länderna till en omöj- lighet. Engelska regeringen bifogade också åtskilliga, på de noggrannaste detalj utredningar grundade beräkningar, upp- gjorda i the Board of Trade, rörande den svenska tulltaxans tillämpning på engelska varor, och jag anhåller att nu få meddela några af de uppgifter och omdömen, som förekomma i denna handling, hvars vigt och betydelse icke lärer kunna förnekas. Så heter det angående den Svenska tulltaxan i allmänhet, att denna, »ehuru betydligt lägre än föregående tiders, likväl ännu är så hög, att den är en bland de mest ofrisinnade och invecklade i Europa, samt oförenlig med den utsträckning af utrikes handeln, som de bägge ländernas egen fördel kräfver». Beträffande t. ex. sytråd yttras: »De svenska tullsatserna äro helt och hållet öfverdrifna och till en del prohibitistiska»; och angående silkestråd: »att tullen är så hög, att den nästan saknar motstycke i öfriga europeiska tulltaxor». . I fråga om bomullsväfnader anföres: »att för oblekta, gröfre dylika uppgår tullen till 50 procent af värdet; och för blekta eller färgade till 70 a 80 procent af värdet, beräk- nadt efter vanliga priser»; för tryckta »till 50 procent af värdet». ■ Angående linneväfnader uppgifves: att »för de sämsta slagen, värda 4 till 5 pund sterling pr cwt., är nu tullen pund sterling 6, 12, 11, hvilket gör omkring 150 procent af värdet»; samt tillägges: »Det är nödvändigt att påpeka, att 4 50 TAL DEN 8 FEBRUARI 1866. med en sådan tulltaxa all handel är omöjlig. Också finner man, att ingen utförsel af linnevaror eger rum från de för- enade konungarikena till Sverige». Till upplysning i fråga om tullen å ylleväfnader äro 10 särskilda, litererade profver bifogade, för hvilka alla (liksom för öfriga artiklar) värde, vigt och tull pr yard äro utsatta, hvaraf framgår, att tullen å dessa varor utgör, för ett slag 103 procent, för två mer än 80 procent, för tre mer än 70 procent, för två mer än 60 procent, för ett 58, och för ett slag 47} procent af värdet. Härtill fogas jemväl den fullkomligt riktiga anmärknin- gen, att »äfven ur protektionistisk synpunkt måste man vid bestämmandet af tullens belopp ihågkomma, att prisskilnaden på rå ull i England och Sverige är ringa, och att sålunda, då råämnet utgör hälften af varans värde, nuvarande tull, som tjenar till skydd för arbetet och vinsten i Sverige, uppgår till dribbla procenten af tillverkningskostnaden». Rörande blandade väfnader visas likaledes, genom speci- fika uppgifter, att tullsatserna utgöra för anförda slag, resp. 70, 83, 87, 94, 123, och för ett slag (med trådar af silke) 253 procent af värdet. Jag vill ej vidare trötta Ridderskapet och Adeln med uppräknandet af alla här förekommande uppgifter, hvilka emellertid stå hvar och en till tjenst, som deraf önskar taga kännedom. Jag vill blott tillägga, att sammalunda anser the Board of Trade tullsatserna för stål- och knifsmedsarbeten (Hardware and Cutlery), för arbeten af sammansatta metaller, tennvaror, läder och läderarbeten, papper, porslin och glas m. m. vara i allmänhet öfverdrifna, och att högst betydliga nedsättningar måste ega rum, för att en lifligare handel till ömsesidig båtnad skall kunna uppstå. Och detta är nu den tull-lagstiftning, som här blifvit ut- ropad såsom så ultra-liberal! som skall utvisa, huru oförnuf- tigt och skonlöst man förfarit med våra näringar! — Mina Herrar! ännu en gång öfverlemnar jag till eder sjelfva att afgöra, huru pass befogade dessa tillvitelser varit. TAL DEN 8 FEBRUARI 1866. 51 Vid tillfällen som detta, får man också nästan alltid höra talas om omstörtningar i näringarna, om dessas undergång, om blifvande arbetslöshet och nöd o. s. v.; men alldeles samma klagorop hafva höjts vid hvarje, om än aldrig så litet, steg framåt på banan af en friare tull-lagstiftning. Jag minnes ganska väl, huru man 1850, då förbudet mot införsel af raffi- neradt socker borttogs, förklarade, att några sockerbruk der- efter omöjligen skulle kunna existera i landet, liksom man 1857, då någon nedsättning i sockertullen föreslogs, upprepade samma påstående; och likväl har icke, så vidt jag vet, något enda sockerbruk blifvit nedlagdt, utan hafva tvärtom socker- bruksegare i allmänhet på sin rörelse samlat ganska vacker förmögenhet, och några till och med blifvit millionärer. Lik- artade jemmerrop upphäfdes också, när förbudet borttogs och nedsättning skedde i tullen på porslin, men icke desto mindre hafva dessa fabriker gått betydligt framåt i alla afseenden, och de nuvarande egarne af våra porslinsbruk hafva haft den uppriktigheten att öppet förklara, att de äro belåtna med den nedsatta tull, som nu senast blifvit faststäld. På samma sätt förklarade man äfven, med den största säkerhet, att hela vår jernindustri skulle gå sin undergång till mötes, såvida de till dess förmån stadgade export- och importförbuden borttoges. Nåväl! dessa förbud hafva försvunnit; ja, till och med tullarna, såväl vid export som till stor del vid import, äro borttagna, men jernindustrien har icke gått under; den har icke för- minskats, utan befinner sig tvärtom i en, om ej hastig, dock jemn tillväxt, och man har efteråt icke ens vågat påstå, att den lidit något af de vidtagna tullförändringarna. Jag skulle kunna fullfölja denna granskning, jemväl för andra näringar, och visa, att resultaterna i det hela alltid varit desamma, men hvad som redan blifvit sagdt torde vara tillräckligt för att förklara, hvarför jag för min del icke kan fästa något synnerligt afseende vid alla dessa olycksprofetior, hvilka stän- digt upprepas, fastän de aldrig besannats- Jag tror deremot, att våra näringar ej blott kunna bestå under en friare handels- lagstiftning, utan ock, att den täflan med andra länders industri, 52 TAL DEN 8 FEBRUARI 1866. som de härigenom underkastas, utgör ett kraftigt medel till deras egen utveckling och till deras gagn för det allmänna. Mot de särskilda bestämmelserna i den franska traktaten hafva många anmärkningar blifvit framstälda. I främsta rummet har man klandrat, att den icke innefattar fullständig reciprocitet, enär svenska fartyg endast vid direkt fart blifvit likstälda med franska, och man har påstått, att det varit Frankrikes vägran att medgifva en sådan reciprocitet, som föranledde de föregående underhandlingarnas afbrytande, men att man denna gång varit mindre nogräknad och nöjt sig med en traktat utan full reciprocitet. Jag, som tror mig hafva en temligen noggrann kännedom om de föregående underhandlingarna i denna sak, får då upp- lysa, att orsaken till de föregående afbrotten ingalunda varit frågan om bristande reciprocitet, utan hafva dessa under- handlingar alltid förts i detta hänseende på samma bas som den senaste. Frankrike har nemligen, på grund af särskilda omständigheter, som det vore för vidlyftigt att här anföra, aldrig velat i detta fall gå längre än till den direkta sjöfarten, hvilket bäst bevisas deraf, att det icke i någon af de med andra länder afslutna traktaterna medgifvit likställighet för annan sjöfart. Om man ovilkorligen velat åt oss förbehålla en fullständig reciprocitet, så tror jag visserligen, att detta förut ej skulle hafva varit alldeles omöjligt, men ingalunda på det sätt, att Frankrike kunnat förmås medgifva oss full jemlikhet äfven vid indirekt sjöfart, utan så, att samma in- skränkning blifvit stadgad äfven för franska fartyg vid deras fart på Sverige. En sådan bestämmelse kunde dock nu ej ifrågakomma, då. vi redan år 1857 upphäft föreskrifterna om olika tull- behandling för svenska och främmande fartyg. För min del motsatte jag mig då detta beslut, som af Rikets Ständer vid- togs i strid med Kongl. Maj:ts förslag, emedan jag ansåg det vara skäl att tills vidare bibehålla dessa föreskrifter, för att kunna begagna dem vid underhandlingarna om lättnader för egna fartyg i främmande länder, synnerligen i Frankrike. TAL DEN 8 FEBRUARI 1866. 53 Men jag kan likväl icke instämma i det myckna och bittra klander, som sedermera sä ofta yttrats mot denna åtgärd, eller i påståendet, att derigenom en stor skada tillskyndats landet. Det visar sig visserligen, att till följd häraf den franska sjöfarten på Sverige ökat sig. betydligt, och för de svenska skeppsredarnes särskilda intresse kan detta måhända antagas hafva varit oförmånligt, ehuru jag tror, att de dyrare svenska fartygen med större fördel kunnat sysselsättas på annat håll, än i trävarutransport mellan Sverige och Frank- rike. Men det är i alla fall icke detta speciela intresse, utan landets gagn i sin helhet, som i främsta rummet måste afses, och att såväl handeln som exportrörelsen varit väsendtligen underlättade genom en ökad tillgång på fartyg, lärer väl icke kunna bestridas. Utan tvifvel hade det varit ännu bättre, om äfven våra fartyg på samma gång haft fritt tillträde till de franska hamnarne (såsom nu blifvit utverkadt), men att man icke endast på grund af bristande reciprocitet bör afstå ifrån att tillegna sig åtminstone de fördelar, hvaröfver man sjelf kan disponera, det har en stor statsman, nemligen sir Robert Peel, med träffande klarhet, uttryckt i några få ord. Han sade: »Det är vårt intresse att köpa billigt, antingen andra vilja köpa billigt eller ej». En talare*) har mot traktaten anmärkt, att den skulle vara så uppstäld, att landtmannaprodukter måste subsumme- ras under den grupp af varor, som icke äro i tariffen speci- ficerade, och att de således ej skulle kunna åsättas, en högre tull än för närvarande 15, och framdeles 10 procent af värdet. Det har redan blifvit upplyst, att denna uppfattning beror på ett skriffel, eller ett misstag vid öfversättningen — hvilket bort vara för den språkkunnige anmärkaren så mycket lättare att inse (ifall han så velat), som den franska texten finnes att tillgå på motstående sidan af tariffen •— samt att med den ifrågavarande bestämmelsen ej åsyftas något annat, än att uttrycka samma stadgande, som förekommer i den all- *) Friherre Klinckowström. 54 TAL DEN 8 FEBRUARI 1866. männa tulltaxan, eller att de varor, som i taxan icke äro specificerade, skola,, för att ej blifva tullfria, tullbehandlas enligt denna gemensamma rubrik. Men dä alla landtmanna- produkter äro i tulltaxan särskildt upptagna, så är det klart, att de icke kunna hit hänföras. Äfvenledes har man klandrat nedsättningen af tullen å artificiela blommor och i starka färger sökt framhålla den grymhet, detta skulle innebära mot de stackars svenska blomster- tillverkarne, hvilka derigenom förmenas skola bringas till elände. Den värde anmärkaren *) glömde dock, eller behagade ej nämna, att tullen å det för denna fabrikation vigtigaste rå- ämnet, nemligen de delar, hvaraf blommorna förfärdigas, såsom stjelkar, blad, knoppar o. s. v., samtidigt blifvit så betydligt nedsatt, att den, i stället för 7} rdr, nu bestämts till endast 2 rdr pr U; och jag vet särskildt, att dylika fabri- kanter anse sig, genom denna tullnedsättning på materialierna, vara fullkomligt ersatta för den större konkurrens med utifrån införda färdiggjorda blommor, för hvilken de blifvit utsatta, men hvilken konkurrens de i allmänhet med skäl icke frukta. Den talare, jag redan förut omnämnt, och som i går med största vidlyftighet kriticerade den franska traktaten, anmärkte bland annat, att då i den svenska tulltaxan ej förekom samma vigtiga bestämmelse, som finnes i franska traktaten, eller att endast sådant vin, som innehöll mindre än 21 procent alkohol, skulle förtullas såsom vin, utan i stället stadgades, att vin af högre alkoholhalt än 21 procent skulle på ett visst uppgifvet sätt förtullas, kunde det mycket lätt hända, att en fransk spritexportör hitsände sin vara under rubriken vin, för att få den billigare förtullad. Den värde Friherren omnämnde dock ej, att alldeles samma stadganden rörande förtullning af vin af mer än 21 procent alkohol, hvilka nu synas honom så vådliga, jemväl funnits i våra föregående tulltaxor, och vid sådant förhållande återstår det för den värde talaren att visa, huru den klandrade bestämmelsen först nu skulle komma *) Friherre af Schmidt. TAL DEN 8 FEBRUARI 1866. 55 att förorsaka det så fruktansvärda underslefvet. Då trakta- ten, i detta fall, ej gjort den ringaste rubbning i hvad som förut, sedan lång tid tillbaka, i sådant hänseende varit före- skrifvet, så borde väl åtminstone ej denna, i talarens ögon så förhatliga, åtgärd beskyllas för att hafva åstadkommit en fara, som i sjelfva verket aldrig funnits, och ej heller finnes annat än i talarens egen inbillning (om ens der); ty så menlös och enfaldig är sannerligen icke vår tulladministration, att den låter sig nöja, blott med uppgiften af ett falskt namn, eller låter ett så lätt uppdagadt bedrägeri, ifall det försöktes, opåtaldt passera. I afseende på den mycket omtvistade frågan, till hvad pris franskt bränvin kan försäljas i Sverige, hafva flera olika kalkyler här blifvit framstälda. Den nyss åberopade talaren har genom sina beräkningar kommit till ett för den svenska bränvinstillverkaren särdeles sorgligt resultat, så att, enligt hans förmenande, det franska bränvinet skulle helt och hållet ruinera vår svenska bränvinstillverkning. Friherre af Ugglas och Herr von Koch hafva åter framlagt andra kalkyler, hvilka visa, att de befarade vådorna äro endast chimérer. Äfven jag har i detta fall erhållit uppgifter, hvilka, då de äro med- delade af chefen för statens bränvinskontrollbyrå, torde böra anses vara tillförlitliga. Enligt dessa uppgifter, skulle priset på den ifrågavarande franska vinspriten, eller så kallade trois-six, af 86 procents styrka, enligt sista noteringen, vara i Gette 52 francs pr hectolitre och i Bordeaux 56 francs. Sedan nu alla omkostnaderna för införseln hit från Gette (deribland inberäknadt läckage till 5 proc., men icke någon handelsvinst) blifvit efter vanliga priser upptagna, så visar sig, enligt denna kalkyl, att en svensk kanna sådan vinsprit skulle här kosta 1 rdr 49 öre, hvilket alltså med omkring 20 öre öfverstiger hvad svenskt bränvin kostar; och då nu härtill ytterligare måste läggas en skälig handelsvinst, hvilken icke torde kunna antagas till mindre än 8 ä 10 procent, så finner hvar och en uppenbart, huru de farhågor »för en öfversväm- 56 TAL DEN 8 FEBRUARI 1866. ning» af dylikt franskt bränvin, hvilka man så nitiskt bemödat sig att sprida, sakna äfven den ringaste grund. Beträffande åter franskt drufbränvins förfalskning med hvitbetsbränvin, så får jag för det första upplysa, att, enligt samma uppgift, detta senare bränvin alldeles icke är drick- bart, och derjemte, att det, äfven blandadt med annat brän- vin, meddelar detta en sådan smak och lukt, att den förfal- skade varan derigenom med lätthet kan skiljas från den äkta. Men en ännu vigtigare omständighet är likväl den, att priset på hvitbetsbränvin i Frankrike uppgår till 50 francs pr hec- lolitre, eller till ett belopp, som med endast två francs under- stiger priset för vinsprit, och att således ingen, eller så godt som ingen, vinst kan uppstå af den supponerade förfalsknin- gen. För öfrigt förefaller det mig temligen besynnerligt — för att icke säga något annat — att man såsom utgångs- punkt för sina resonementer antager, att en förfalskning i sådan skala, af milliontals kannor, skulle i ett främmande land, hvars offentliga myndigheter skola lemna intyg om va- rans beskaffenhet och ursprung, oanmärkt kunna bedrifvas och tillstädjas. Hvad nu frågan angående socker beträffar, så får jag i första rummet fästa uppmärksamheten derpå, att den här omnämnda konventionen mellan Frankrike, England, Belgien och Holland icke angår tullen å socker, utan frågan om den restitution eller drawback, som vid utförsel af raffineradt socker från dessa länder skall erläggas. Det är klart, att så länge denna drawback varit olika, skulle densamma också kunna ökas så, att den innebure ett fördoldt premium, och derigenom kunde medföra ganska betänkliga verkningar på de andra ländernas tulltaxor. Man insåg derför nödvändig- heten af att öfverenskomma om en gemensam norm, efter hvilken denna restitution borde lemnas, och man hade dertill så mycket större skäl, som det visat sig, att man genom för- bättrade arbetsmetoder lyckats uppdrifva produkten vid socker- beredningen betydligt öfver hvad man förut antagit. Man hade nemligen förut beräknat, att 100 skålpund råsocker i TAL DEN 8 FEBRUARI 1866. 57 allmänhet lemnade endast 80 skålp. raffinad, och derefter be- stämt restitutionen; men det har sedermera blifvit genom om- fattande undersökningar ådagalagdt, att man af 100 skålp. råsocker numera i allmänhet erhåller ända till 87 skålp. raf- finad, och man har derför, enligt konventionen, stadgat, att detta förhållande hädanefter skall utgöra grunden för restitu- tionens beräkning, eller med andra ord, att drawback för 87 skålp. exporterad raffinad skall motsvara den erlagda skatten för 100 skålp. råsocker. Och härmed har man också fått en bestämd regel, hvarefter man kan beräkna, hvad som utgör »skydd», eller premium för raffinaderierna, vid sockertullens bestämmande. Det är nemligen klart, att när sockerqvanti- teterna i 87 skålp. raffinad och 100 skålp. råsocker motsvara hvarandra, så bör tullen för dessa två qv an ti teter vara lika, eller, hvad som är detsamma, tullbeloppet för 100 skålp. raf- finad motsvara tullbeloppet för 115 skålp. råsocker. En till- ökning i tullen å råsocker af 15 procent är således hvad som erfordras, för att tullarne å begge slagen skola stå i jemnvigt, och hvad derutöfver bestämmes för raffinad blir så kalladt »skydd». Nu tron I kanhända, mina Herrar, att enligt franska traktaten tullen å raffineradt socker är endast 15 procent högre än den å råsocker? Nej! der stadgas blott, att tullen på raffineradt socker ej får med mera än 50 procent öfver- skjuta tullen på råsocker. Man erbjöd visserligen också Frankrike, att för sin del upptaga samma bestämmelse, men Frankrike betackade sig för en så hög tullsats, hvilken det ansåg skulle »misspryda» tarif- fen, och nöjde sig med en tullskilnad af 20 procent. Svenska regeringen förbehöll sig emellertid, såsom en rättighet, den otvifvelaktigt alltför höga tullsatsen, för att lugna sinnena, och likväl förespår nu Friherre Klinckowström, att hela vår soc- kerfabrikation skall gå under. Jag måste bekänna, att vid det förhållande, som nyss blifvit visadt, nemligen att för jem- likhetens bibehållande endast erfordras en tillökning i råsoc- kertullen af 15 proc., men att denna tillökning blifvit bestämd 58 TAL DEN 8 FEBRUARI 1866. till 50 procent, och att således våra sockerfabrikanter ännu åtnjuta ett skydd af omkring 3 öre (utan att något afdrag göres för sirupen), förlora sådana förespeglingar, genom sjelfva sin öfverdrift, i mina ögon, allt värde. Dessutom får jag erinra derom, att detta skydd af omkring 3 öre per skålp. alldeles icke är någon småsak i ett land, der mellan 35 och 40 millioner skålp. socker årligen konsumeras. Man märker visserligen icke alltid sjelf. huru mycket man härigenom för- lorar, men jag skall söka åskådliggöra detta genom ett exem- pel. I händelse icke någon tull vore åsatt för socker, så skulle naturligtvis priset å denna vara reduceras med ett belopp, motsvarande tullen, eller med 12 öre. Af denna tull, hvilken af konsumenterna erlägges för allt socker, kommer likväl, för det socker som inom landet förädlas, icke mer än omkring 9 öre staten till godo, och återstoden tillfaller raffinadörerna såsom »skydd». Ett skålpund socker, hvilket nu betalas med omkring 45 öre, skulle således, derest ingen tull funnes, icke kosta mer, än hvad som utgör varans verkliga värde, eller omkring 33 öre. Men detta är alldeles detsamma, som om man föreställer sig, att hvarje gång sockerskålen sättes fram, innehållande 45 bitar, tvenne osynliga händer skulle borttaga, den ena 9 och den andra 3 bitar. Dessa osynliga händer äro tullen och »skyddet». Att tullen tar sina 9 bitar, deröfver har man ej rätt att klaga, ty staten behöfver inkomster för att kunna bestå, och sockret utgör verkligen en särdeles lämp- lig artikel att belägga med en konsumtionsafgift, hvilken man efter eget behag kan inskränka. Men att den närgångna skyddsengeln också skall tränga sig fram, och taga sina tre bitar, detta må med skäl väcka någon förtrytelse hos våra damer, som väl tycka, att sockret ändå är nog odrygt; ty dessa 3 öre per skålpund tagas från den stora allmänheten, för att komma några få fabrikanter till godo. Under diskussionen i denna fråga har man inblandat en stor mängd ämnen, som, efter mitt omdöme, icke egentligen hafva något sammanhang med frågan om franska traktaten, och jag skulle anse mig brista i den grannlagenhet, jag är WWECTWWWYEEPP*PWCSPPRW*CWPWPWSGRWWWGGWRREEWWETVEEEECECEE*27 TAL DEN 8 FEBRUARI 1866 . 59 skyldig Ridderskapet ocli Adeln, om jag upptoge dess tid med att bemöta allt, hvad här blifvit ordadt i dessa ämnen, eller om banker, obligationer, gvarnar, skjuts, maskinväsende, jern- vägar o. ‘s. v. Jag skulle blott vilja anmärka det besynner- liga deri, att, då en talare*) först förklarat, att brist på arbe- tare uppstått genom våra jernvägsanläggningar, och att man derför bort, för att ej sätta jordbrukaren i förlägenhet, inför- skrifva engelska arbetare — ett förslag, hvars onaturliga be- skaffenhet jag endast i förbigående vill påpeka, under hem- ställan, om det ej då med mera skäl kunnat sägas, att inan tagit brödet ur munnen på Svenska arbetare — samma talare sedermera kunnat påstå, att våra arbetare, i följd af den friare handelslagstiftningen, blifvit beröfvade tillfälle till förtjenst. Här skulle således, på samma gång, hafva varit brist på arbetskrafter och brist på arbete.' I sanning, ett sådant bevis- ningssätt och sådana anfallsmetoder öfverlemnar jag åt mina motståndare att begagna. Jag vill nu öfvergå till granskning af de betänkligheter, som ur konstitutionel synpunkt framstälts emot traktaten. Man har här, med mycken värma och mycken patos, uppma- nat representationen, att försvara Svenska folkets yppersta förmåner — dess frihet och sjelfbeskattningsrätt — hvilka genom traktatens antagande skulle vara hotade. Jag får å min sida förklara, att jag aldrig vill och aldrig skall deltaga i något, det ringaste, anfall emot dessa ovärderliga rättighe- ter, eller mot Sveriges grundlagar, utan skall jag, efter min yttersta förmåga, söka försvara dem. Men just derför kan jag ej heller godkänna, utan bestrider jag på det bestämdaste den tolkning af dessa grundlagar, man här nu söker göra gällande i så fall, att Konungen ej skulle ega rätt att ned- sätta tullafgifter. Ty en sådan tolkning af grundlagen inne- bär ett anfall mot en annan, och lika vigtig, konstitutionel princip, den nemligen, att Konungen skall vara i oförkränkt besittning af den makt grundlagen honom tillerkänner. Såsom det egentliga stödet för sina åsigter har från mot- . *) Friherre von Schultzenheim. 60 TAL DEN 8 FEBRUARI 1866. sidan åberopats, att Svenska folkets rätt att sig sjelf beskatta tillhör Rikets Ständer allena, och derför påståtts, att de be- slut, som Rikets Ständer fattat angående tullbevillningen, alltid böra af regeringen utan några ändringar blott kungöras till efterrättelse. Men man. glömmer härvid, dels att frågan all- deles icke gäller, att utan representationens bifall pålägga någon beskattning, utan tvärtom att lindra skatter, dels att denna sjelfbeskattningsrätt ej får sträckas längre, än att den står tillsammans med andra af grundlagen äfvenledes betryg- gade rättigheter. Eller vill man kanske påstå, att jemväl de ordinarie statsinkomsterna, såsom t. ex. grundräntorna, man- talspenningarne, bötesbeloppen o. s. v., äro endast beroende af Rikets Ständer? Bästa beviset, att icke Rikets Ständer sjelfva någonsin egt en sådan uppfattning af sina beslut rörande tull- taxan, utan ansett dem vara beroende af Kongl. Maj:ts pröf- ning och fastställelse, ligger för öfrigt deruti, att Rikets Stän- ders framställningar i ämnet endast bestå i »förslag till tull- taxa», och att de, såsom orden lyda, i underdånighet anhålla, »att dessa förslag måtte vinna nådig fastställélse«, då der- emot rörande allmänna bevillningen det heter, »att Kongl. Maj:t täcktes låta Iwad Hikets Ständer sålunda härom beslu- tit till allmän efterrättelse kungöra». Mig synes det vara nästan omöjligt att, angående denna vigtiga skilnad i kon- stitutionelt hänseende, uttrycka sig tydligare, och jag hem- ställer dessutom, om det icke vore nära nog ett gyckel, att Kongl. Maj:t mottoge förslag från Rikets Ständer, hvaröfver vederbörande embetsverks (Kommerskollegii och Generaltull- styrelsens) utlåtande infordras, såframt någon rätt att pröfva dessa förslag i sjelfva verket icke skulle tillkomma K. M:t. Vidare har man såsom hufvudskäl för sin mening anfört, att i händelse Kongl. Maj:t egde rätt att nedsätta tullar, skulle statens inkomster komina att förminskas; men om endast den omständigheten, att en förminskning i inkomst för staten kunde uppkomma genom någon åtgärd, skulle vara nog, för att utgöra hinder för Konungen att vidtaga en sådan åtgärd: då torde man verkligen komma längre i sitt angrepp mot TAL DEN 8 FEBRUARI 1866. 61 konungamaktens rättigheter, än man kanske sjelf åsyftar. Jag skall be att i detta fall få framställa ett särskildt exempel. Jag frågar alltså Friherre Klinckowström, och de talare, som jemte honom drifvit denna sats, om de äfven, i analogi der- med, vilja bestrida Kongl. Maj:t rättigheten att stadga införsel- förbud för en tullpligtig vara, emedan tullen då skulle för- svinna. För min del fordrar jag, att grundlagen, såsom den också sjelf föreskrifver, skall tolkas efter ordalydelsen, och icke efter suppositioner, såsom man gjort, då man påstått, att det i 60 § Regeringsformen förkommande ordet »förhöja» skulle vara liktydigt med »förändra». En sådan tolkning, eller rättare sagdt omvexling af ord och begrepp, är icke tillåten, och i förevarande fall innebär den dessutom ett djerft försök, att inkräkta på konungamaktens område, denna makt, hvars upp- rätthållande man här så ofta hört omtalas. För öfrigt, om något tvifvelsmål rörande rätta tolkningen af 60 § skulle kunna finnas, så. tror jag, att den tydning, Rikets Ständer sjelfva, allt sedan 1809 års riksdag, gifvit åt denna §, måste vara afgörande; och Rikets Ständer hafva vid flerfaldiga till- fällen förklarat Kongl. Maj:ts höga rätt att nedsätta tullar vara obestridlig. Härtill kommer nu ytterligare, att denna rätt, under mer än ett halft århundrade, alltid utan anmärk- ning blifvit af Kongl. Maj:t utöfvad, och fastän jag icke vill åberopa denna femtioåriga praxis såsom det egentliga posi- tiva beviset för sakens riktighet, måste den väl ändock utgöra åtminstone en stark illustration till det, som efter mitt be- grepp redan är, enligt lagens bokstaf, alldeles klart och otvetydigt. Man har vidare anmärkt, att traktaten skulle stå i strid med 61 § Regeringsformen, som bestämmer den tid, för hvil- ken bevillningen och öfriga i 60 § omnämnda afgifter skola utgå. Detta påstående har redan blifvit så fullständigt bemött af Friherre af Ugglas och andra talare, att jag icke anser mig behöfva tillägga något i detta afseende; och jag vill endast hemställa, om man icke med lugn kunde öfverlemna 62 TAL DEN 8 FEBRUARI 1866. denna fråga till Herr Grefvens och Landtmarskalkens bepröf- vande, ty derest han framställer proposition om godkännande af den franska traktaten, lärer väl detta också få utgöra ett bevis, att några skrupler om dess laglighet icke behöfva hysas. Man har äfven framstält, och med ganska bittert klan- der beledsagat anmärkningar emot tillsättandet af den senaste tullkomitén, emedan detta icke skedde i den riktning, Rikets Ständer vid sista riksdagen begärt. Jag ber likväl, att man behagade något närmare draga sig till minnes, hvad som, med hänseende till denna fråga, förefallit. Kongl. Maj:t hade vid sistlidne riksdag förklarat, att han ansåg den dåvarande tull- taxan ega åtskilliga brister och behöfva i flera afseenden om- arbetas, och Rikets Ständer instämde i denna åsigt samt anhöllo om en komités tillsättande för sådant ändamål. I sjelfva hufvudfrågan voro således begge statsmakterna ense. I afseende på sättet för arbetets utförande, är det visserligen sant, att den instruktion eller anvisning, som Kongl. Maj:t meddelade komitén, ej öfverensstämde med de åsigter, som Rikets Ständer, i mer protektionistisk syftning, uttryckt. Men för att rätt bedöma, huruvida en sådan afvikelse från Rikets Ständers mening — som väl icke här i landet är någonting särdeles ovanligt — vid detta tillfälle kan anses hafva varit otillbörlig, eller ens oväntad, är det nödigt att erinra sig, att Rikets Ständer, allt sedan 1823 års riksdag, i samråd med regeringen — ehuru oftast sjelfva tagande initiativet — gått steg för steg framåt på banan af en friare handelslagstift- ning, och att de ännu vid samma 1862 års riksdag, genom det vigtiga beslutet om alla exporttullars borttagande, faktiskt uttalat ett gillande af dessa friare grundsatser. Jag frågar eder då, mina Herrar, om det under sådana förhållanden kan anses hafva varit anledning för Kongl. Maj:t att, endast på grund af några allmänna uttryck i Rikets Ständers skrifvelse, frångå ett system, hvarom begge statsmakterna så länge varit eniga, som med framgång blifvit tillämpadt, och som Kongl. Maj:t fortfarande ansåg riktigt. Åtminstone har jag icke trott, att tillstyrkandet af ett sådant beslut skulle vara en TAL DEN 8 FEBRUARI 1866. 63 skyldighet för en konstitutionel rådgifvare, angående hvars pligter jag nu vill öppet tillkännagifva mina åsigter. Honom åligger, i min tanke, att alltid moget och allvar- ligt begrunda de ärender, som tillhöra hans embetsförvaltning; att låta dagens meningsbrytningar utgöra nya anledningar till att med ännu större omsorg och noggrannhet öfverväga de åsigter, som icke öfverensstämma med hans egna — utan att han likväl derför alltid måste följa dem; samt slutligen att ärligt och bestämdt framställa sina tankar och sin öfverty- gelse inför Konungen, som derpå fäster det afseende han finner för godt. Detta har jag gjort. Jag har i öfverensstämmelse här- med tagit i samvetsgrannt öfvervägande, såväl frågan i och för sig om en komités tillsättande, som ock i hvilken rikt- ning dess arbete borde utföras, och dervid kommit till den öfvertygelse, att Kongl. Maj:t saknade skäl att frångå de åsig- ter, han sjelf, liksom förut Rikets Ständer, i dessa ämnen följt och uttalat. Då denna min uppfattning delats af mina embets- bröder och gillats af Konungen, så hemställer jag, huruvida jag haft några skäl att af denna anledning lemna min plats. Och att Kongl. Maj:t skulle vara förhindrad att fatta beslut i öfverensstämmelse med sina egna åsigter och sina rådgifvares tillstyrkande, endast på den grund, att Rikets Ständer en gång uttryckt en annan mening; detta lär väl icke vara öfverens- stämmande med Ridderskapets och Adelns föreställning om konungamaktens oberoende och betydelse, ty i sådant fall för- står jag icke, hvad som menas med den ofta upprepade sat- sen, att konungamakten bör vara stark. Har man åter förväntat, att jag skulle förändra min öfver- tygelse eller öfvergifva densamma, blott derför att ett vind- kast i opinionen egt rum hos Rikets Ständer, eller att ett sorl uppstått för dagen, då har man missräknat sig. Enligt det valspråk, som omgifver den nya vapensköld, hvilken blifvit mig tilldelad, har jag förbundit mig att vara »sjelfständig»; och så långt min moraliska kraft sträcker sig, skall jag äfven bjuda till att icke blifva denna, enligt min tanke, manliga dygd otrogen. 64 TAL DEN 9 FEBRUARI 1866. TAL på Riddarhuset den 9 Februari 1866. (Angående samma ämne.) Högvälborne Herr Grefve och Landtmarskalk, Högloflige Ridderskap och Adel! Jag lofvar på förhand att fatta mig så kort som möjligt, men jag anser mig dock icke kunna underlåta, att till besva- rande upptaga några af de anmärkningar, som här blifvit gjorda. Detta får likväl icke så anses, som skulle jag dermed vilja underkasta mig något slags förhör af Friherre Klinckow- ström, ty hvar och en finner lätt, att hans s. k. frågor icke äro något annat än maskerade ansvarspåståenden, och den värde talaren bör veta, att detta icke är, hvarken rätta vägen, eller rätta stället, der dylika skola framställas. Men som sagdt, några anmärkningar viil jag besvara. Grefve Mörner har mycket omständligt sökt visa, att en stor del af de i förra tider af Kongl. Maj:t vidtagna tullned- sättningarna icke kunna betraktas som bevis, att Kongl. Maj:t i allmänhet egde rätt att nedsätta tullar, emedan Kongl. Maj:t vid dessa tillfällen varit af Rikets Ständer särskildt bemyn- digad att, »till underlättande af traktaters ingående med främmande makter», medgifva tullnedsättningar. Utan att nu ingå i en närmare utredning af hela denna fråga, vill jag endast påminna derom, att alla dessa af Grefve Mörner om- nämnda tullnedsättningar emellertid alldeles icke skedde i sam- manhang med några »traktaters ingående», och att således grunden för dessa beslut ovilkorligen måste sökas i det gene- rela stadgandet i 60 § Regeringsformen, som blott bestäm- TAL DEN 9 FEBRUARI 1866. 65 mer, att (med ett undantag) tullafgifter icke må af Kongl. Maj:t »förhöjas». Samma värde talare har äfven velat framhålla, att den grundlagsförändring, som föreslogs 1853, skulle vara ett bevis på, att någon tullnedsättning icke skulle kunna ske för längre tid än en statsregleringsperiod; men jag ber att få fästa upp- märksamheten derpå, att det då var fråga om att förhindra någon tullnedsättning under 10 år, eller att fastlåsa beskatt- ningen för längre tid, och således just motsatsen af hvad som innefattas i den nu ifrågavarande bestämmelsen. Grefve Mörner har slutligen anmärkt såsom en ojemnhet mellan traktatsbestämmelserna för Sverige och för Norge, att då Sverige förbundit sig att icke införa exporttullar, har lik- väl bibehållandet af dylika tullar blifvit Norge medgifvet. Härvid får jag likväl erinra, att Norge å sin sida iklädt sig förbindelsen att icke höja de närvarande exporttullarne, hvilka, utgående förnämligast för fisk och trävaror, utgöra en väsendt- lig inkomstkälla för norska statskassan och derför af rent financiela skäl ej kunnat eftergifvas, ehuru dessa afgifter otvif- velaktigt kännas tryckande för rörelsen, helst vid konkurrens med andra länder, som derifrån äro befriade. Traktatsvil- koren äro således äfven i detta hänseende verkligen lika för begge länderna, derigenom att det för begge är bibehållan- det af status quo, som utgör grunden för den ifrågavarande bestämmelsen. Såsom bevis på den radikalism, som skulle vara rådande i vår tull-lagstiftning, har Friherre Sprengtporten anfört, att alla landtmannaprodukter äro tullfria och att således icke något skydd eger rum för jordbruket. Denna omständighet fordrar särskildt några ögonblicks uppmärksamhet. Jag har redan förut visat, att vår tulltaxa i allmänhet, långt ifrån att vara radikal eller ens liberal, tvärtom är ganska protek- tionistisk, och af andra länder betraktas såsom en af de mest ofrisinnade i Europa, ehuru densamma, ifråga om jordbruks- alster och lifsförnödenheter i allmänhet, onekligen är liberal. Men äfven detta har sin grund i den stora omsorg, man haft 66 TAL DEN 9 FEBRUARI 1866. att skydda och gynna industrien. Ty då, för omkring tio år sedan, ett i någon mån liberalare tullsystem tillämpades, sökte man, för att göra öfvergången så litet kännbar som möjligt för våra näringar, i sammanhang med förbudens borttagande och tullsatsernas förminskning, bereda industrien den väsendtliga, och till sin grundsats ganska riktiga, förmånen, att göra vil- koren för produktionen så gynnsamma som möjligt. För detta ändamål afskaffades nästan allmänt tullafgifterna, ej blott för de vigtigaste lefnadsbehofven, utan ock för råvaror, maskine- rier, redskap, färger, m. m.; och man ansåg sig så mycket hellre kunna göra detta för jordbruksprodukterna, som något tullskydd i detta hänseende, enligt de förhållanden, som nu- mera inträdt, och enligt upplysta och erfarna landtbrukares egen åsigt — hvilken äfven vid detta tillfälle blifvit kraftigt uttalad — icke vidare kunde vara jordbruket till något gagn. Jag bör likväl tillkännagifva, att äran af initiativet till denna, enligt min tanke, fullkomligt riktiga åtgärd icke tillhör mig, utan min företrädare i embetet, Friherre Palmstierna. På hans föredragning beslöts nemligen, först den 26 September 1855, att tullfrihet skulle ega rum under viss tid för alla landtmannaprodukter, och åtskilliga andra vigtiga lifsförnö- denheter, och dessa städganden förnyades sedermera den 11 April 1856, likaledes på Friherre Palmstiernas föredragning, och den 12 December 1856, med min kontrasignation, intill- dess samma bestämmelser blefvo af Rikets Ständer 1857 god- kända och stadfästade. Och slutligen kan det måhända icke vara utan intresse för Ridderskapet och Adeln att veta, och jemväl tjena såsom ett slags bevis på, att denna åtgärd icke måtte vara så vådlig för jordbruket, att en man, som icke är känd för något hejdlöst framåtskyndande i detta eller andra afseenden, nemligen Herr Grefve C. G. Mörner, såsom Konun- gens rådgifvare, biträdt alla de nyss omnämnda besluten. Friherre Klinckowstrom har börjat sin senaste serie af anmärkningar med det påståendet, att jag, »likgiltig för närin- garnas öde, skulle framgå öfver grusade fabriker och grund- lagens spillror». Jag får emellertid lugna mig dermed, att jag TAL DEN 9 FEBRUARI 1866. 67 verkligen icke känner några grusade fabriker eller ödelagda näringar, och intill dess Herr Friherren upplyst mig om, hvar dessa äro till finnandes, kan jag icke göra mig några före- bråelser för de förfärliga olyckor, som hans fantasi utmålat. Samma värde talare har äfven, på sitt egendomliga språk, yttrat, att han skulle träffa en »liktorn», då han ånyo fram- drog frågan om det franska bränvinet, och han har ytterli- gare påstått, att hela bränvinsrörelsen här i landet skulle gå under, till följd af den förevarande traktaten. Jag har redan förut, med obestridliga siffror, visat den fullkomliga grund- lösheten af en sådan farhåga; men jag vill nu ytterligare fråga den värde Friherren, huru det då låter förklara sig — ifall det funnes någon sanning i hans påståenden — att allt ifrån den 15 sistlidne April, då traktaten började att tillämpas, eller just under det år, då, enligt hvad Herr von Koch full- ständigt upplyst och utvecklat, det omtalade franska druf- bränvinet, eller så kallade trois-six, stått uti ett alldeles exem- pellöst lågt pris, icke en enda kanna af detta bränvin hit in- kommit från Frankrike. Det enda fastage, som deraf inför- skrifvits för att tjena till agitationsmedel, intogs öfver Lubeck, och fick således ej heller åtnjuta den lägre tullbehandling traktaten bestämmer, hvilket bäst lärer bevisa, huru pass verk- ligt allvar härmed varit. Och oaktadt allt detta, talar man nu, sedan förhållandena återtagit sitt normala skick, om en »öfversvämning» af sådant bränvin, och om den svenska brän- vinsbränningens derigenom förestående undergång! I sanning, jag förstår knappast, huru man kan vilja framkomma med sådant tal, så framt man sätter något värde på att åtnjuta förtroende. Vidare har den värde talaren hemstält, huruvida frågans hänskjutande till Rikets Ständer endast skulle betraktas såsom en formalitet. Jag trodde mig icke hafva uttryckt mig så otydligt, att en sådan uppfattning skulle kunna befaras af någon, som ville förstå hvad jag yttrade. Jag har sagt, att frågan om traktatens godkännande blifvit till Rikets Ständer öfverlemnad af »konstitutionel grannlagenhet», emedan Kongl. 68 TAL DEN 9 FEBRUARI 1866. Maj:t icke dertill var af grundlagen förbunden; men sedan detta skett, är det naturligt, att Rikets Ständers beslutande rätt i detta, som i andra fall, också är fullkomligt sjelfstän- dig. Och att en så vigtig fråga som denna blifvit till Rikets Ständer öfverlemnad, äfven då detta ej varit i lag föreskrif- vet, anser jag för min del, icke allenast vara fullt öfverens- stämmande med en riktig uppfattning af konstitutionela för- hållanden, utan det öfverensstämmer också med den praxis, som många gånger varit följd, enär Kongl. Maj:t, vid flera föregående tillfällen, till Rikets Ständers pröfning öfverlemnat mera ingripande samhällsfrågor, såsom t. ex. rörande kommu- nalförfattningarna, bränvinslagstiftningen m. fl., hvilka tillhöra den ekonomiska lagstiftningen och således kunnat af Kongl. Maj:t allena afgöras. Samma värde talare har också anmärkt såsom en inkon- seqvens, att vid detta tillfälle den afslutna traktaten blifvit tillämpad, innan Rikets Ständer derom hunnit yttra sig, då deremot sådant icke skett med andra traktater, t. ex. ifråga om Öresundska tullen. Denna skilnad är emellertid lätt för- klarlig, då man ihågkommer, att vid traktaten angående denna tull äfven förekom åtagandet af ganska betydliga ut- gifter för en längre tid, hvarom frågan först måste understäl- las Rikets Ständer, så framt ej regeringen ville taga medlen ur sin egen ficka. För att visa, hvilken enorm »förlust» som genom den franska traktaten skulle uppkomma för landet, har Friherre Klinckowstrom äfven företagit sig att uträkna, huru mycket, efter hans uppskattning, den minskning i tullafgifter, som enligt den nya taxan blifvit medgifven, skulle utgöra under en tid af (såsom jag tror) tio år. Det förundrar mig blott, att den värde talaren, för att ytterligare förhöja effekten af sin framställning, icke äfven gjort sig besväret att utsträcka sin beräkning till en tidrymd af t. ex. 25 eller 100 år, och att jemväl lägga ränta på ränta. Den så kallade förlusten hade då blifvit ännu fruktansvärdare. Men huru man rim- ligtvis kan betrakta en förminskad beskattning, eller, med TAL DEN 9 FEBRUARI 1866. 69 andra ord, de medel, som till följd häraf ej utkräfvas af befolk- // ningen, såsom en »förlust» för landet, detta öfverlemnar jag // åt den värde Friherrens egen statsmannavishet att förklara.'/ Det säkra är, att om eftergifvandet af skatter, hvilka befin- nas obilliga eller hinderliga, och som kunna undvaras, skall anses som en förlust, så bör det å andra sidan också anses såsom en vinst, att pålägga och uttaga dryga afgifter af de skattdragande, och detta borde väl då, för ett så nyttigt ända- mål, också ske till den högsta möjliga utsträckning. Man kan åtminstone säga, att detta icke vore någon särdeles svår statskonst. Den ofta nämnde värde talaren har skarpt klandrat, att, genom den nuvarande tulltaxans uppställning, afgifterna för varor af samma art, men af olika beskaffenhet, blifva ytterst ojemna, och han har lagt mig detta särskildt till last, då jag vid sistlidne riksdag yttrat, att sådant var en olägenhet, som borde afhjelpas. I detta afseende behöfver jag endast hänvisa till den, efter min tanke, fullkomligt tillfredsställande förkla- ring, som komiterade härom afgifvit. Så snart man, såsom jag tror, på goda grunder, öfvergifvit systemet af tullar efter värde och antagit bestämda afgifter för hvarje artikel, så måste man underkasta sig den ofullständigheten, att, när varor- nas värde är olika, den fixa tullafgiften ej uppgår till samma procent för alla. Såvidt lämpligen kan ske, bör detta visser- ligen motverkas genom underafdelning af rubrikerna, men då man tager i betraktande alla de undersökningar, all den om- gång, skada och tidsutdrägt, som vid tillämpningen blir en följd af en alltför invecklad indelning, så finner man lätt, att man här framför allt måste handla praktiskt, och jag har på dessa grunder icke kunnat undgå att erkänna riktigheten af komiterades, i öfverensstämmelse med flera näringsidkares egna önskningar, afgifna yttrande, att den nuvarande, enklare indel- ningen egde företräde. På de frågor, eller rättare sagdt anklagelsepunkter, hvilka Friherre Klinckowstrom direkte till mig framstält, anser jag mig ingalunda, hvarken moraliskt eller politiskt, förbunden 70 TAL DEN 9 FEBRUARI 1866. att lemna honom svar; men dä härvid likväl förekomma vissa särskilda omständigheter, som jag gerna önskade att något närmare få vidröra, så vill jag icke låta tillfället gå obegag- nadt förbi, att derom lemna några upplysningar. Så har den värde talaren bland annat frågat, hvarför eke, i öfverensstämmelse med 10 § Regeringsformen, vid detta ärendes beredning, några upplysningar blifvit inhemtade från vederbörande embetsverk, eller från Kommerskollegium. Först och främst ber jag då att få fästa uppmärksamheten derpå, att i det omförmälta stadgandet står blott, att »nödiga» upp- lysningar böra inhemtas m. m.: och man ser således, att en pröfningsrätt, ganska välbetänkt, blifvit regeringen förbehål- len, huruvida, och till hvad omfång, upplysningar böra infor- dras, äfvensom på hvad sätt detta lämpligast kan ske. Der- för händer också ganska ofta, att till vissa ärenders utred- ning utlåtande inhemtas, icke af de ordinarie embetsverken, utan af akademier och komitéer, hvilka i ämnet ega en när- mare sakkunskap. Och hvad nu särskildt beträffar den ut- redning, som i fråga om franska handelstraktaten kunde vara nödig, så synes det mig fordra endast ganska måttlig efter- tanke för att finna, att denna icke rimligen kunde af Kom- merskollegium afgifvas. Det vore nästan förnärmande för Friherre Klinckowströms omdöme, om jag antoge, att han skulle hafva åsyftat en så bakvänd ordning vid ärendets be- handling, som att Kommerskollegii utlåtande skulle hafva infordrats, sedan underhandlingarna, i öfverensstämmelse med lemnade instruktioner, blifvit afslutade; men icke stort bättre utfaller det andra, enda återstående, alternativet, eller att Kollegium, enligt Friherrens åsigt, hade bort förut yttra sig öfver de instruktioner, hvilka, i anledning af hvad som vid underhandlingarna förekom, tid efter annan måste utfärdas för våra ombud i Paris. Hvar och en vet, att embetsverkens ut- låtanden och expeditioner äro handlingar, som, enligt tryck- frihetsförordningen, af hvem som helst kunna utfordras och offentliggöras; och jag hemställer då, huruvida det varit för- ståndigt. att sålunda låta på förhand blifvak unnigt, hvad som oeepitWWWRsAMENMERRPRnnmreeermempgT) TAL DEN 9 FEBRUARI 1866. 71 vid underhandlingarna förefallit, och hvad den rådgifvande myn- digheten yttrat och föreslagit. Åtminstone hade detta varit ett ovanligt sätt att föra underhandlingar. Men emedan rege- ringen naturligtvis icke ansåg en sådan metod lämplig, var också en särskild komité af sakkunniga män tillsatt, hvars utlåtande i ämnet kunde, så länge sådant var nödigt, undan- dragas offentligheten, och hvars fullständiga utredningar lem- nade regeringen all den upplysning, som för dess beslut i frå- gan var af behofvet påkallad. Vidare har den värde Friherren förmenat, att genom be- stämmandet af en lägre tull för franskt drufbränvin, än för annat bränvin, skulle ett monopol vara medgifvet, som är för- bjudet. Det ser ut, som skulle Friherren ej rätt förstå skil- naden mellan ett monopol och en differentialtull, ehuru dylika tullar — hvilka jag för min del principielt icke gillar —, så länge de så kallade tull-lindringarna bibehöllos, eller intill år 1851, voro för transatlantiska varor hos oss allmänna, och ännu i denna stund existera i förhållande till Norge. Men det mest besynnerliga och oväntade är dock, att den värde Fri- herren framställer denna anmärkning, nästan i samma ande- tag, som han häftigt klandrar, att franska traktatens bestäm- melser blifvit upptagna i den allmänna tulltaxan och att icke en särskild differential-tulltaxa blifvit gällande för handeln med Frankrike. Konseqvensen häraf är åtminstone svår att fatta. Bland de frågor, som den värde Friherren framkastat, förekom äfven den, huruvida det skulle vara tillåtet för rege- ringen att också höja tullar, eftersom detta skett för papper med tryckta tinier. Jag torde väl ej behöfva yttra min mening i en sak, som är alldeles klar, då grundlagen uttryckligen säger, att Kongl. Maj:t (med ett undantag) icke eger förhöja tullafgifter; men angående det mycket omtalade papperet med tryckta linier, anhåller jag att få lemna några upplysningar, hvilka, enligt hvad jag hoppas, skola visa, att någon tullför- höjning för detta slags papper alldeles icke åsyftats, utan att endast ett fel blifvit rättadt, som förekom i den gamla taxan. Såsom ett förtydligande i fråga om förtullningen af det om- 72 TAL DEN 9 FEBRUARI 1866. förmälta papperet, hade vederbörande embetsverk vid sist- lidne riksdag föreslagit, att en anvisning i detta afseende skulle införas i tulltaxan, men genom något misstag, som ej upp- täcktes utan bibehölls, fick denna anvisning följande lydelse: »papper med tryclda linier tullbelumdlas som tryckpapper», då det emellertid, i stället för »tryckpapper», bort heta tryckt papper. Att detta var meningen, är icke allenast klart genom motiverna till framställningen, utan äfven alldeles uppenbart, till följd af sakens egen beskaffenhet, ty ingen rimlig eller förnuftig anledning kunde väl finnas, att papper — hvilket nödvändigt måste vara skrifpapper, för att kunna begagnas till sitt ändamål, såsom formulärer eller dylikt — blott der- för att linier blifvit påtryckta, och således ett nytt arbete, som måste öka dess värde, tillkommit, skulle nedflyttas till en lägre tullklass än sjelfva skrifpapperet, eller till likhet med tryckpapper; utan åsyftades tvärtom, att den sålunda föräd- lade varan skulle uppflyttas och behandlas hka med tryckt papper. Då nu, i sammanhang med den franska traktaten, en ny, enklare och, som jag tror, utan gensägelse, bättre rubricering antogs för artikeln papper, och fråga uppstod, hvart detta papper med tryckta linier skulle hänföras, har jag för min del icke ett ögonblick tvekat att biträda komi- terades i detta hänseende afgifna förslag, hvarigenom den i förra taxan genom misstag inkomma oegentligheten blifvit rät- tad, och detta så mycket hellre, som denna förändring saknar all praktisk betydelse för rörelsen, då, så vidt jag vet, icke ett enda ark dylikt papper från utlandet inkommit. Men att denna, så att säga, endast formela rättelse skulle betraktas som ett grundlagsbrott, det kunde jag verkligen icke föreställa mig; och bäst synes mig i alla händelser vara, att Friherre Klinckowstrom, likasom förut en annan värd ledamot af detta stånd, skickar sitt linierade papper i en rulle till Konstitu- tions-Utskottet, för att se, om detta Utskott delar hans åsigt, att grundlagen derigenom blifvit »krossad i spillror». Friherre Klinckowstrom har vidare hemstält, med hvad rätt regeringen, till vinnande af franska traktaten, användt TAL DEN 9 FEBRUARI 1866. 73 medel, som annars skulle hafva ingått till Riksgäldskontoret, och har sagt, att hvarje åtgärd, hvarigenom statens inkomster förminskades, vore olaglig. Första följden af en sådan grund- lagstolkning skulle vara den, att Kongl. Maj:t derigenom för- hindrades att utöfva den dyrbaraste af sina rättigheter, nem- ligen att gifva nåd, der ömmande omständigheter kräfva en mildring i lagens bokstaf. Ty om Konungen sålunda i nåde- väg efterskänkte böter, hvilket ganska ofta händer, så är ju detta också en eftergift af statsmedel, hvilka eljest, i form af öfverskott, slutligen skulle hafva stadnat i huset der borta på Riddarholmen. Den samme värde talaren har inledt sitt första anförande med en poetisk betraktelse, hurusom personerna endast väga fjäderlätt i händelsernas vågskål; ty, säger han, äfven då Sveriges störste Konung föll på Lutzens blodbesköljda val- plats, och, omhvärfdt af fiender, blott ett barn satt på tronen, har det svenska statsskeppet likväl segrande genomgått stor- men. Detta är utan tvifvel ganska sant och äfven vackert sagdt, ehuru det onekligen varit ännu vackrare, om den ädle Friherren, i stället för att omskrifva meningen på prosa efter sin fagon, begagnat den store skaldens ursprungliga ord, sådana de förekomma i hans sköna sång till Svenska Riddarhuset 1840. De lyda: »När hjeltekungen föll i segrens famn, Och låg och blödde i sin vunna slagtning, Ha’n I väl hört, att deras hjertan sjönko, Fast än en verld i vapen stod emot dem, Och blott ett barn på Wasa-tronen satt». Men fastän, som sagdt, detta är ganska vackert, kan jag likväl icke precist inse, hvad denna poetiska utflygt egentligen har att göra med den nu ifrågavarande franska traktaten. Man söker visserligen här gifva en sådan tolkning åt det beslut, vi gå att fatta, att ett förkastande af traktaten icke skulle kompromettera konungamakten, utan endast vara ett nederlag för Konungens rådgifvare, eller egentligen för några vissa ibland dem. 74 TAL DEN 9 FEBRUARI 1866. Men det torde dock böra ihågkommas, att denna fråga, deri Kongl. Maj:t å landets vägnar uppträder gent emot en främmande makt, icke är ett vanligt regeringsmål, utan ett ärende af ministeriel natur, och att grundlagen, för dessa ärenders behandling, stadgat en särskild form, till följd hvaraf också ett afslag eller klandrande beslut i en sådan fråga måste anses mer än vanligt blottställa Konungen. 'Hufvudsaken härvid är dock i alla fall den syftning, som här uppenbarar sig, att söka inkränkta på konungamak- tens rättigheter. På min fråga i går, huruvida mina Herrar motståndare ansåge, att Kongl. Maj:t äfven vore förhindrad att, om så pröfvades nödigt, förbjuda införsel af en tullplig- tig vara, emedan tullinkomsten då skulle försvinna, har Fri- herre Sprengtporten, såsom väl kunde förväntas, svarat, att han icke ansåg Kongl. Maj:ts höga rätt i sådant fall kunna bestri- das, men att detta likväl måste betraktas såsom ett undan- tag, hvilket sällan förekommer. Ganska riktigt! — Och lika- ledes hoppas jag, att det alltid måtte blifva undantag, men ingalunda regel, att Kongl. Maj:t skulle behöfva afvika från representationens mening, och vägra sin sanktion på dess be- slut, utan att . likväl derför Kongl. Maj:ts rätt att, i händelse af behof, så handla må anses vara onödig eller oriktig. Jag är således i detta fall fullkomligt ense med Friherre Sprengt- porten; men Friherre Klinckowstrom har deremot tagit steget fullt ut. Han påstår, att Kongl. Maj:t icke får förbjuda in- försel af en fullbelagd vara — således icke heller i händelse af pest, krig eller dylikt. Enligt hans åsigter, att Kongl. Maj:t icke får nedsätta någon afgift, eller företaga någon åtgärd, hvarigenom statsinkomsterna blifva förminskade, skulle Konun- gen alltså icke vidare kunna ingå traktater med främmande makter, så framt någon den ringaste nedsättning i afgifter derigenom medgåfves; ej kunna förhindra införseln af någon vara, som vore belagd med tull, äfven om sådant vore af högsta nödvändighet påkalladt; och icke i nådeväg kunna efterskänka några böter. Representationen skulle på sådant sätt också kunna, t. ex. genom åsättandet af en alldeles orim- TAL DEN 9 FEBRUARI 1866. 75 lig stämpelpappersafgift. tillintetgöra Konungens rätt att för- läna adelskap, utdela riddarvärdigheter m. m., eller att utfärda, nästan sagdt, hvilken resolution som helst, som kunde vara för den maktegande representationen misshaglig. Jag öfverlemnar till eder sjelfva, mina Herrar, att afgöra, om detta är ett statsskick, som bör eftersträfvas, och som på detta rum kan finna understöd. För min del skall jag åtmin- stone motsätta mig dessa försök, så långt jag förmår, och jag är förvissad, att Ridderskapet och Adeln icke skall på en sådan väg följa dem, som nu vilja uppträda som dess ledare, likasom jag hoppas, att Ridderskapet och Adeln, utan anmärk- ning eller inskränkning, skall godkänna den nu förevarande, af Kongl. Maj:t med Frankrike afslutna, handelstraktaten. 76 ANFÖRANDE DEN 21 APRIL 1866. ANFÖRANDE uppläst af H. Exc. FriherreDe Geer på Riddarhuset den 21 April 1866. (Angående grunderna för tull-lagstiftningen.) Innan jag öfvergår till de frågor, som i betänkandet före- komma, nödgas jag göra anmärkning mot det sätt, på hvilket Utskottet, såsom inledning till sina egna förslag, redogör för regeringens åtgärd att till ärendets beredning förordna en komité och såsom ledning för dess arbete anvisa den riktning, i hvilken detsamma borde utföras. Utskottet har nemligen omförmält, att Kongl. Maj:t väl, enligt Rikets senast försam- lade Ständers önskan, behagat tillsätta en komité af sak- kunniga personer för utarbetande af förslag till ny tulltaxa, men att, i fråga om de allmänna grunderna för tullreglerin- gen, komiterade skulle hafva erhållit föreskrift, att »under fortsatt tillämpning af handelsfrihetens grundsatser iakttaga, att författningen måtte vinna erforderlig enkelhet och tydlig- het till lättnad och säkerhet vid tillämpningen, men jemväl att införseltullarne för fabriks- och handtverksvaror, hvilka utgöra föremål för tillverkning inom landet, måtte i de fall, der det finnes erforderligt, så jemkas, att dessa förbruknings- artiklar icke blefve öfver höfvan fördyrade», och att komite- rade således förständigats tillvägagå i en alldeles motsatt syft- ning emot den, som af Rikets Ständer blifvit angifven. Det är onekligen ganska sant, att, i afseende på sjelfva riktningen eller grunden för tull-lagstiftningen, den åsigt som Kongl. Maj:t uttalat icke öfverensstämmer med den som Ri- kets Ständer uppgifvit, enär Rikets Ständer såsom målet för denna lagstiftning uppstält, att den svenska producenten skulle sättas i tillfälle, »att, med användande af omtanke och flit, wepinRtWWNRSRNmgSWGmmeeEG,: ANFÖRANDE DEN 21 APRIL 1866 . 77 fördelaktigt bestå i konkurrensen med främmande länders industriidkare», d. v. s. erkänt och angifvit skyddssystemet såsom den rätta grunden för handelslagstiftningen, då der- emot Kongl. Maj:t förklarat, att »handelsfriheten» skulle i detta hänseende fortfarande tillämpas såsom »grundsats». Men ehuru Kongl. Maj:t sålunda, i fråga om sjelfva grundsatsen, icke fann sig kunna godkänna Rikets Ständers vid detta till- fälle uttryckta åsigt, samt öppet tillkännagaf, i hvilken rikt- ning han ansåg denna lagstiftning böra gå, har Kongl. Maj:t likväl, i afseende på grundsatsens tillämpning för närvarande, uti den anvisning som lemnades komiterade, uttryckligen för- klarat, att denna tillämpning skulle ske ined afseende på be- fintliga förhållanden, eller såsom orden lyda: »att införsel- tullarne för fabriks- och handtverksvaror, hvilka utgöra före- mål för tillverkning inom landet, måtte i de fall, der det funnes erforderligt, med aktgifvande på hithörande förhållan- den, så jemkas, att dessa förbrukningsartiklar icke blefve öfver höfvan fördyrade». Men hvarför har nu majoriteten inom Bevillningsutskottet, vid redogörelsen för denna sak, ur den eljest ordagrant återgifna meningen uteslutit dessa så vig- tiga ord: »med aktgifvande på hithörande förhållanden»? — Det är nästan omöjligt att antaga, att detta skett af förbi- seende, och jag nödgas således, ehuru motvilligt, tro, att Ut- skottet, med uteslutandet af en så väsendtlig bestämmelse i instruktionen, haft för afsigt, att åt den ifrågavarande åtgär- den gifva en färg af ensidighet och våldsamhet, som den i sjelfva verket icke egde. Ty det förhåller sig ganska riktigt, såsom Grefve Mörner, vid ett annat tillfälle, yttrat, nemligen: att komiterade — icke »oaktadt» den erhållna instruktionen (såsom Grefven uttryckte sig), utan just i enlighet med den- samma — kunde upprätta sitt förslag till tulltaxebestämmelser med afsigt att äfven ur protektionistisk synpunkt uppfylla alla billiga önskningar. Men ingen lärer kunna neka, att det med afseende på såväl grundsatsens riktighet, som den fram- tida riktningen för denna lagstiftning, är en stor skilnad, om detta skett såsom en eftergift tills vidare, på grund af be- 78 ANFÖRANDE DEN 21 APRIL 1866. fintliga förhållanden, eller såsom en i regeln för alla tider gällande, rättmätig fordran; äfvensom att det varit fullkom- ligt värdigt regeringen att bestämdt angifva sin ståndpunkt i detta hänseende. Då jag nu går att något närmare granska Uttkottets betänkande, måste jag antaga, att •— ehuru något egentligt system torde vara svårt att återfinna i dess ofta emot hvar- andra stridande förslag — den ledande tanken hos Utskottet likväl varit, att. göra skyddssystemets grundsatser gällande och i främsta rummet åter tillämpa dem på jordbruksnärin- gen. Man säger: jordbruket utgör landets förnämsta moder- näring, och derför måste det också vara naturligt och nyttigt, att den understödjes. Ja, visserligen bör denna näring under- stödjas, likasom all annan nyttig verksamhet bör åtnjuta hägn och uppmuntran; men frågan blir blott, på hvad sätt ett så- dant understöd kan och bör lemnas, samt huru långt man, utan åsidosättande af klokhet och rättvisa, kan sträcka sina omsorger i detta hänseende. Jag förmodar, att alla måste vara eniga i den åsigten, att det naturligaste, rättvisaste och i längden säkerligen äfven verksammaste medlet till närin- garnas förkofran består deruti, att vilkoren för produktionen underlättas; och för min del tror jag, att detta också är den gräns, inom hvilken åtgärderna från statens sida i allmänhet borde inskränkas. Att sprida upplysning och undervisning till utbildande af yrkesskicklighet; att på lämpligt sätt ordna kreditväsendet och penningcirkulationen; att utveckla och för- bättra kommunikationsanstalterna; och i allmänhet att bereda säkerhet för arbetet samt undanrödja alla slags hinder för menniskans, blott genom lagen begränsade, fria verksamhet, äro således i min tanke värdiga föremål för lagstiftarens om- tanke, men att söka befrämja näringarna på det sätt, att man gynnar den ena på den andras bekostnad, kan efter mitt begrepp icke vara rätt, och följaktligen icke nyttigt. Ty om det för någon verkligen uppstår en fördel genom det s. k. skyddet — hvilket endast består i det tvång, som utöfvas mot en annan —, så måste denna fördel för den »skyddade» ANFÖRANDE DEN 21 APRIL 1866. 79 nödvändigt uppkomma genom en olägenhet för den »tvingade». Men det är ej nog dermed, att denne senares uppoffring mot- svarar den förres vinst, utan af skäl, som lätt kunna inses, är det tydligt, att de menliga följderna för dem, som under- kastas tvånget, äro långt större än de fördelar, hvilka ofta äro endast inbillade, då deremot olägenheterna och hindren för rörelsen qvarstå i sin fulla verklighet. Man säger måhända, att detta skyddssystem kan göras rättvist derigenom, att de uppoffringar, som den ena närin- gens idkare måste vidkännas till fördel för den andra, kunna uppvägas genom motsvarande förmåner, hvarom dessa närin- gar i sin ordning på lika sätt tillförsäkras. Men det är ju alldeles klart, att om ett sådant system, grundadt på ömse- sidiga uppoffringar och ersättningar, verkligen kunde bringas till ett rättvist utförande, d. v. s. att för hvarje näring vin- sten af det egna »skyddet» jemnt motvägde, hvad som förloras genom »skyddet» för andra, så vore detta, i bästa fallet, endast en storartad mystifikation, hvarigenom en mera synlig fördel å ena sidan upphäfdes genom mindre märkbara förluster på den andra. Men en dylik invecklad anordning skulle likväl ej hafva ens förtjensten af att vara oskadlig, ty den måste ovilkorligen medföra en betydlig förlust för alla, genom till- skapandet af hinder och genom dryga omkostnader för en vidlyftig administration, som eljest kunde undvikas eller in- skränkas. Mig synes, att hela denna anstalt — som likväl vore den mest fulländade lösningen af frågan, ur protektio- nistisk synpunkt — skulle förete en träffande likhet med ett spel, der hvar och en vinner i sin tur, och der således ingen direkt förlust uppkommer mellan de spelande, men der de likväl alla sluta med att förlora kortpenningarne. Nu är det emellertid, såsom hvar och en lätt kan finna, en absolut omöjlighet, att på nyss omförmälta sätt ordna skyddssystemet, alldenstund icke allenast ett noggrannt afvägande af de re- spektive vinsterna och förlusterna är fullkomligt overkställbart, utan också en mängd yrken och lefnadsförhållanden äro af 80 ANFÖRANDE DEN 21 APRIL 1866. den beskaffenhet, att deras produktioner icke kunna blifva föremål för något »skydd». Denna brist på rättvisa, som oundvikligen vidlåder syste- met, hvars grundtanke är, att vissa näringar skola gynnas och upprätthållas på andras bekostnad — ty någonstädes måste dock understödet slutligen tagas •— är så uppenbar, att den icke ens af systemets anhängare brukar förnekas, men man söker likväl försvara sig derigenom, att man låter en ny mo- ralisk personlighet framträda, i hvars namn man fordrar dessa uppoffringar, och för hvars skull de enskildas anspråk påstås böra vika — nemligen samhället. Samhällets väl, det all- männa bästa, landets fördel o. s. v., säger man, måste ställas framför de enskilda intressena, och denna, den högsta grund- satsen i lagstiftningen fordrar, att det ifrågavarande under- stödet eller »skyddet» lemnas åt vissa näringar, utan afseende på att detta kan medföra olägenheter och uppoffringar för andra. Jag hoppas, att mina värda motståndare icke skola förebrå mig att hafva vanstält deras mening, utan skola er- känna, att jag sökt så klart som möjligt i korthet åtefgifva hufvudskälet, hvarpå man grundar sitt försvar för protektions- systemet. Men jag vågar påstå, att detta hufvudskäl likväl endast är en sofism, en villfarelse, som beror på samman- blandningen af två olika begrepp, hvilka noga måste åtskiljas. Det går icke an att med hvarandra förvexla begreppet om samhälle såsom en politisk och moralisk enhet, hvars ändamål är att upprätthålla säkerhet och rättstillstånd, med begreppet om den sammanlagda summan af alla de enskilda samhälls- medlemmarnas egendom och fria verksamhet inom gränserna för laglig rätt och ordning. I den förra egenskapen har sam- hället utan tvifvel befogenhet, att till sitt bestånd och för sina syftemål fordra mer eller mindre stora offer af sina medlem- mar — dock alltid med iakttagande af rättvisa —, men i senare hänseendet utgör samhällets bestämmelse visserligen icke, att utdela förmåner till några på andras bekostnad, utan tvärtom, att skydda allas rätt och frihet att få råda öfver sig sjelfva och sitt arbetes frukter. Det har, synnerligen i ANFÖRANDE DEN 21 APRIL 1866. 81 förra tider, dä statens makt ofta utsträcktes till ett strängt förmynderskap öfver nästan all enskild verksamhet, varit gan- ska vanligt, att man till stöd för privilegier och företrädes- rättigheter åberopat sig på samhällets fordringar och att man sökt framställa dessa såsom identiska med sina egna intressen; men detta genljud från forna dagar, med mindre utbildade begrepp om rättvisa och frihet, borde enligt min tanke nu- mera ej upprepas. Ty det är fåfängt att påstå, att samhällets väl skulle fordra ett dylikt ingrepp i den enskildes första och vigtigaste rättigheter. Samhället sörjer ganska säkert bäst för sig sjelf, då det sörjer för hvarje enskild medlems rätt och frihet, och det bryter mot sitt eget ändamål, om det biträder någon att begå våld och tvång emot andra, så länge dessa lefva lagligt och hederligt. Med ett ord: samhällets högsta uppgift är att utöfva rättvisa; och rätt är det icke, efter mitt begrepp, att gynna den ene på den andres bekost- nad. Men hvad som ej är rätt, det är icke heller klokt eller nyttigt. Detta är den enkla grundsats, hvilken jag hittills följt och som jag icke ämnar öfvergifva. Jag bekänner, att jag »tänker nog högt» om Sveriges aktade jordbrukare — till hvilken klass äfven jag har äran räkna mig — att, så framt det verkligen blefve för deras öfverty- gelse klart, att ett konstladt fördyrande af menniskans ound- gängligaste behof, bland hvilka väl måste räknas de vigtigaste födoämnena, icke är med billighet och rättvisa öfverensstäm- mande, så skulle de ej vilja påyrka en lagstiftning, som har detta till syftemål, äfven om derigenom kunde tillskyndas jordbrukaren någon enskild fördel. Men så mycket säkrare hoppas jag, att man skall afstå från sina önskningar om åter- upptagandet af skyddstullar för landtmannaprodukter, då jord- bruksnäringen, i sann mening eller för sitt lyftande till större fullkomlighet, deraf icke gerna kan erfara någon nyttig, men väl en skadlig inverkan, och då tidpunkten för en sådan åtgärd synes mig, med afseende på särskilda omständigheter, vara dertill mindre lämplig än någonsin. 6 82 ANFÖRANDE DEN 21 APRIL 1866. Jag skall icke vid detta tillfälle trötta Ridderskapet och Adeln med någon utförligare framställning af alla de redan förut ofta upprepade skäl, som, enligt mitt omdöme, oveder- sägligen visa, att jordbrukets förkofran och vidare utveckling- beror på helt andra orsaker än de tullsatser, hvilka Utskottet föreslagit för vissa landtmannaprodukter. Jag hemställer emel- lertid, om man verkligen kan bestrida, att icke en ordnad, genom större kapitaler betryggad, handel med spannmål och ladugårdseffekter utgör ett af landtbrukets vigtigaste behof. Jag hemställer vidare, om ej de priser, som genom en sådan handel betingas, äro i väsendtligaste mån beroende af pri- serna på verldsmarknaden, och om således ej för dessa varor endast undantagsvis tullen kan utöfva något inflytande. Säkert är, att det tvång, som härigenom uppkommer, kan verka stö- rande på handelns naturliga och derigenom också förmånligaste gång. Jag ber att i sådant afseende få framställa ett exem- pel. Antagom, att i Norrland uppstår ett behof af en viss qvantitet spannmål, och att en motsvarande tillgång linnes i Skåne; antagom vidare, att den för Norrland behöfliga spann- målen kan få inköpas från Finland eller Ryssland för ett visst pris, och att den i Skåne befintliga spannmålen kan afsättas på England mot ett pris, som öfverstiger priset på den Ryska spannmålen med ett visst belopp. Om nu handeln är fri, så är det klart, att man från Ryssland importerar spannmål till Norrland, och från Skåne exporterar samma qvantitet till England, samt att sålunda, jemte det att behof- vet fylles, en vinst uppkommer för landet, som motsvarar prisskilnaden emellan den importerade och exporterade spann- målen. Men om deremot en tull finnes på spannmål, som förhindrar en dylik kombinerad rörelse, så blir följden, att den Norrländska köparen — till protektionisternas stora glädje — måste hemta sitt behof från Skåne, hvarest han naturligtvis får betala lika mycket, som genom export till England kunde erhållas. Men hvad har då händt genom detta tvång på rö- relsen? Jo! att producenten i Skåne ingenting vunnit, utan fått alldeles detsamma, som om ingen tull funnits och varan ANFÖRANDE DEN 21 APRIL 1866. 83 blifvit exporterad, men att konsumenten i Norrland blifvit nödsakad att betala sitt behof dyrare, och att landet gått miste om den vinst, som genom ett öfverskjutande export- värde eljest kunnat uppstå; hvartill ytterligare kan läggas förlusten af minskad förtjenst för sjöfarten, som i ena fallet blott haft att besörja en transport, nemligen från Skåne till Norrland, men i andra fallet skulle hafva fått verkställa två resor, nemligen mellan Rysk hamn och Norrland samt mellan Skåne och England. Jag hemställer nu, om det kan vara skäl att genom lagstiftningen framtvinga sådana förhållanden, hvilka i mångfaldiga afseenden kunna medföra olägenheter och förluster. Man anför såsom försvar för de föreslagna åtgärderna, att anspråken äro så måttliga, och att en så ringa tull, som 10 a 15 öre för en kubikfot säd eller för ett lispund mjöl, samt 1, 2 och 3 öre pr skålpund för kött, fläsk, ost och smör, icke kan verka till ett oskäligt fördyrande af dessa effekter. Men om dessa afgifter icke anses medföra någon anmärknings- värd prisstegring, så har man ju också förfelat ändamålet med hela åtgärden, som just går ut på att, till förmån för landtmannen, höja priset på de ifrågavarande produkterna, och man har då, icke allenast gagnlöst förbrutit sig emot rättvisans och billighetens fordringar, utan ock åstadkommit en för hela rörelsen — och således äfven för producenterna sjelfva — väsendtlig olägenhet genom den olika behandling dylika varor måste underkastas, om de äro tullpligtiga, emot om de äro tullfria. Och då man nu så ifrigt eftersträfvar att äfven genom medel, som i min tanke, och enligt hvad jag sökt visa, icke kunna med billighet försvaras, förhöja priserna på dessa, äfven för den fattige mest oundgängliga lifsförnödenheter, så frågar jag, om närvarande förhållanden verkligen gifva någon anledning att påyrka en dylik konstlad prisstegring. Jag frågar, oni det ej kan vara skäl, att man finner sig belåten, då man erhåller ända till 11 a 12 rdr för en tunna hafre, 15 a 16 för en tunna korn, 17 a 18 för råg och 24 a 84 ANFÖRANDE DEN 21 APRIL 1866. 25 för hvete; dä efterfrågan och pris på kreatur samt andra ladugårdsprodukter äro i. ett ständigt och starkt stigande. Och är man å sin sida beredd att, i händelse denna pris- stegring skulle tilltaga i en för konsumenterna alltför tryc- kande grad, såsom ersättning för det handelstvång, hvarige- nom man vill, under vissa omständigheter, förhindra prisernas fallande, äfven medgifva, att, om så anses nödigt, åtgärder vidtagas till förhindrande af deras stigande utöfver skäliga gränser? För min del tror jag visserligen, att begge dessa åtgärder äro lika förkastliga, såsom icke allenast oriktiga i afseende på grundsatsen, utan äfven skadliga till sina följder; men om någon skilnad skulle göras dem emellan, så måste jag sannerligen erkänna, att billigheten synes mig tala vida mer för den senare än för den förra, ty det måste väl vara mera öfverensstämmande med samhällets och styrelsemaktens ändamål, att söka förekomma irist, än att motverka tillgäng — eller som det kallas »öfversvämning» — på det, som men- niskorna oundgängligen behöfva. Man uppgifver såsom skäl för införandet af tullar på jordbrukets produkter, att denna modernäring nästan ensam saknar allt »skydd», och att dess utveckling derigenom skulle befrämjas. Jag tager mig friheten bestrida begge dessa på- ståenden. Landets alla öfriga, egentliga modernäringar, så- som bergsbruk, skogsskötsel och sjöfart, sakna »skydd» lika väl som jordbruket, och de behöfva det ej heller, just der- för att de äro modernäringar och således hvila på egen sjelfständig grund. Det är deremot de icke sjelfständiga, de genom konstlade medel framdrifna och underhållna närin- garna, som kunna anses hafva behof af skydd, men dessa böra deremot icke i alla tider åtnjuta ett sådant, till förfång för de öfriga, och beviset på, att en näring fortfarande för- tjenar att till gagn för det allmänna existera, består i min tanke deruti, att den kan lefva ett sjelfständigt lif, d. v. s. utan skydd eller tillskott på andras bekostnad. Men då, så- som nämndes, landets öfriga modernäringar icke numera åt- njuta några fördelar genom tullskydd eller genom andra, ANFÖRANDE DEN 21 APRIL 1866. 85 konstlade medel, för att inverka på priset för deras produkter — hvilket, i förbigående sagdt, för modernäringar, hvilka om- fatta största delen af samhällets medlemmar, är en principiel orimlighet, emedan den skenbara vinsten alltid måste, enligt sakens natur, åtminstone till största delen, i en eller annan form, såsom t. ex. genom stegrade arbetslöner, ökad fattig- vård, fördyrade behof o. s. v. återfalla på dem sjelfva — så vore det en ökad obillighet, om dessa näringar nu skulle ge- nom skyddstullar beskattas till förmån för jordbruket. Och hvad beträffar den förkofran, som jordbruksnäringen förmenas skola vinna genom tullskydd, så torde det, enligt min åsigt, vara klart — så framt man med förkofran menar en utveckling till större fullkomlighet — att denna icke vinnes derigenom, att dess idkare sättas i tillfälle att vidblifva gam- mal slentrian och bristfälliga metoder, utan derigenom, att behörig skilnad uppstår mellan en bättre och en sämre pro- dukt, och att denna skilnad får göra sig gällande genom af- sättningen, som enligt varans beskaffenhet blifver mer eller mindre god, om det endast tillätes, att den på ett naturligt sätt får reglera sig sjelf. Slutligen talar man beständigt om vårt lands ogynnsamma klimat och om nödvändigheten att motväga denna underläg- senhet genom skyddstullar. Jag har redan förut vid en före- gående riksdag, då samma ämne förevar, fästat uppmärksam- heten derpå, att klimatets beskaffenhet, likasom många andra omständigheter, såsom olika jordmån, lyckligare belägenhet, lindrigare beskattning, lättare afsättning o. s. v., äro förhål- landen, som verka på den behållna inkomsten och således på jordens värde, hvilket af dessa orsaker blifver högst olika. Men sedan jordvärdet blifvit på grund af de olika förmånerna rätteligen regleradt — dervid det utan tvifvel är en stor skil- nad, om egendomen ligger i Jemtland, eller i Skåne, eller i trakten af London — så kan man i allmänhet med lika för- mån använda en viss summa till besittning och brukning af jord på det ena stället som på det andra, af det enkla skäl, att den högre eller lägre kapitalräntan motväger den större 86 ANFÖRANDE DEN 21 APRIL 1866. eller mindre af kastningen; ocli man har derför ingen giltig orsak att klaga öfver sädana brister, som varit bestämmande i afseende pä vilkoren för besittningen, eller att med anled- ning af underlägsenhet i dessa hänseenden, för sin enskilda vinning, påyrka fördelar på andras bekostnad. Pä grund af hvad jag nu haft äran anföra, och hvar- igenom jag sökt visa, att sjelfva skyddssystemet hvilar pä en felaktig grundsats; att dess tillämpning, pä sätt Bevillningsutskottet föresla- git, genom åsättandet af tullar på åtskilliga jordbruksalster och andra produkter, hvilka nu äro tullfria, skulle innefatta en orättvisa emot vissa klasser, utan att medföra något verk- ligt gagn för den skenbart gynnade näringen; att derigenom söndring och bitterhet måste uppstå mellan olika samhällsklasser; och att de föreslagna, åtgärderna i främsta rummet skulle verka till skada för den samhällsklass, som bäst behöfver »skyddas», icke blott derför att den utgöres af de fattiga och blottstälda, utan också derför att den är i saknad af politiska rättigheter, och således måste känna en orättvisa och en obillighet så mycket tyngre: tillstyrker jag vördsamt, att de af Bevillningsutskottet afgifna förslag om återupptagande af nya tullar, eller om förhöjning af redan befintliga, icke må af Ridderskapet och Adeln bifallas. I afseende på Utskottets förslag till den slutmening, hvarmed förslaget till ny tulltaxa skulle till Kongl, Maj:t öf- verlemnas, och som i grunden helt och hållet strider emot hvad i detta hänseende förut varit af Rikets Ständer iaktta- get, underlåter jag att vid detta tillfälle yttra mig; och jag gör detta så mycket hellre, som skälen mot ett sådant förfa- rande blifvit af flere reservanter med klarhet och styrka framlagda, och som jag är öfvertygad, att Ridderskapet och Adeln icke skall vilja deltaga i ett så oformligt och betänk- ligt angrepp mot konungamaktens rättigheter. YTTRANDE DEN 27 FEBRUARI 1867. 87 YTTRANDE i Andra Kammaren den 27 Februari 1867. (Angående Banko^illmälctiges åtgärder rörande inköp af obligationer.) Herr Talman! Mina Herrar! Äfven jag utlofvar att vara så kort som möjligt, för att icke onödigtvis förlänga en diskussion, som redan blifvit tem- ligen vidlyftig. Jag anser mig således ej behöfva ingå i en närmare pröfning af ett par anmärkningar, som blifvit gjorda emot Bankofullmäktiges ifrågavarande åtgörande, nemligen att detsamma varit förnärmande för Rikets Ständer i afseende på deras rätt att besluta om användandet af bankens tillgångar, och att derigenom skulle åstadkommas en till sin grundsats oriktig och till sina följder vådlig sammanblandning af bankens och statsverkets angelägenheter. De förklaringar, som af före- gående talare redan blifvit i dessa hänseenden lemnade, nem- ligen i förra fallet, att omständigheterna vid den tidpunkt, då Bankofullmäktige fattade sitt beslut i ämnet, voro sådana, att frågans hänskjutande till Rikets Ständer icke kunde ske utan äfventyr för landets kredit och intressen, och i senare fallet, eller i afseende å den befarade sammanblandningen af ban- kens och statsverkets affärer, att någon sådan sammanbland- ning i egentlig mening icke egt rum, då hela ifrågavarande transaktion utgjort ett köp och icke ett lån, — dessa förkla- ringar anser jag för min del vara fullkomligt nöjaktiga. — Deremot förekomma två andra anmärkningar, hvilka otvifvel- aktigt ega mer vigt, och som synas mig förtjenta af att något närmare granskas, helst jag tror, att ämnet dervid skulle kunna betraktas från några nya synpunkter, hvilket möjligen kan tjena till en ytterligare utredning af frågan. Det har nemligen blif- 88 YTTRANDE DEN 27 FEBRUARI 1867. vit sagdt, att Bankofullmäktiges nu klandrade åtgärd att för bankens räkning inköpa Riksgäldskontorets obligationer skulle vara för bankens egen säkerhet vådlig, och att densamma vål- lat allmänna rörelsen stor förlägenhet, enär derigenom undan- dragits tillgångar, som annars skolat komma den allmänna rörelsen till godo. Hvad nu angår den första af dessa sist omförmälda anmärkningar, eller att det klandrade beslutet skulle vara för bankens säkerhet vådligt, så kan jag vara gan- ska kort och hufvudsakligen hänföra mig till hvad flere före- gående talare, deribland förnämligast Herr Björck, framhållit, i det de sökt visa, att Bankofullmäktiges ifrågavarande beslut visserligen icke bidragit att minska, utan snarare att öka ban- kens säkerhet. Ty då med bankens säkerhet i detta fall — enär bankens förmåga att göra rätt för sig vid en slutliqvi- dation, om sådant skulle inträffa, aldrig kan ifrågasättas, då den eger ett kapitalöfverskott af 30 millioner — ej kan menas något annat, än den större eller mindre tryggheten att under alla omständigheter kunna vid anfordran inlösa sina sedlar med klingande mynt, och denna trygghet naturligtvis beror på det förråd af silfver, som banken eger, samt af den lätt- het, hvarmed detta förråd i händelse af behof kan ökas; så är det klart, att om banken innehar 23 millioner af sina till- gångar förvandlade i statsobligationer, i stället för att samma summa eljest vore utlånad till enskilda, och dessas skuldför- bindelser låge i den s. k. portföljen, så kan intet tvifvel ega rum om, hvilketdera af dessa alternativer som mest under- lättar möjligheten att, om så erfordras, anskaffa silfver. I ena fallet kunde väl fordringarna, om de vore säkra, successivt indragas, men banken erhölle dervid ingenting annat än sina egna sedlar, då deremot i andra fallet obligationerna — om också med mer eller mindre fördel — alltid kunna försäljas eller tjena till hypotek vid upplåning af silfver, och jag hem- ställer således, om det icke måste medgifvas, att den klan- drade åtgärden, sedd ur synpunkten af bankens säkerhet, varit för denna ej skadlig, utan gagnelig. W! A wRSTTWTER01SR74EPA,S500, MW YTTRANDE DEN 27 FEBRUARI 1867. 89 Hvad åter beträffar den andra anmärkningen, eller att bankens inköp af Riksgäldskontorets obligationer skulle haft en menlig inverkan på den allmänna rörelsen, så vill jag visst icke bestrida, att derest dessa medel ej blifvit använda till inköp af Riksgäldskontorets obligationer och derigenom fast- lästa, så hade de kunnat begagnas till utlåning, och vid första påseendet vill det således synas, som skulle den anmärkta åtgärden verkligen skett till förfång för näringarna, hvilka redan tungt trycktes af en svår penningställning. I detta af- seende ber jag likväl att få fästa uppmärksamheten på en omständighet, som hittills ej blifvit under öfverläggningen vid- rörd, men som dock synes mig vara af synnerlig vigt för ett riktigt bedömande af frågan. Man måste nemligen göra sig reda för, hvad som skulle hafva inträffat, och hvilka följder som skulle hafva uppstått för näringarna, i fall den ifråga- varande åtgärden att öfvertaga ett visst belopp af Riksgälds- kontorets obligationer icke blifvit af Bankofullmäktige vidta- gen. Man vet, att i sådant fall äfven den andra kontrahen- ten i den gemensamma finansoperationen, nemligen kredit- aktiebolaget, enligt all sannolikhet hade dragit sig tillbaka, och att således Riksgäldskontoret gått miste om icke blott den million thaler, som banken öfvertog, utan ock de 2 mil- lioner thaler, som af kreditbolaget anskaffades, d. v. s. till- sammans 8 millioner R:dr R:mt. Man vet vidare, att denna " sistnämnda summa ovilkorligen var för Riksgäldskontoret be- höflig, för att, sin pligt likmätigt, fullgöra statens förbindel- ser och upprätthålla dess kredit. Och slutligen vet man också, att vid denna tid och under dåvarande högst osäkra, så väl politiska som finansiela, förhållanden ett nytt uppträdande såsom lånesökande på den utländska penningmarknaden skulle hafva varit icke allenast för landets anseende och kredit högst nedsättande, utan säkerligen också varit fruktlöst, så vida rimliga vilkor skulle betingas. Nå väl! Hvad skulle under sådana omständigheter Riksgäldskontoret hafva företagit sig? Så vidt jag kan finna, hade då ej någon annan utväg varit öfrig, än att först och främst, vida hastigare och våldsam- 90 YTTRANDE DEN 27 FEBRUARI 1867. mare än som sedermera skett, indraga alla disponibla fordrin- gar, samt att derutöfver inom landet upplåna de 8 millioner R:dr, som måste anskaffas. Men man kan lätt föreställa sig, hvilka följder som häraf skulle hafva uppstått i afseende på låneutvägar, räntefot o. s. v., och jag hemställer, om ej verk- ningarna af ett dylikt statens öfvermäktiga uppträdande, för att draga till sig de disponibla kapitalen, skulle hafva utöfvat på näringarna och den allmänna rörelsen ett långt mera för- derfligt inflytande än den negativa olägenheten, att en tredje- del af den nödvändiga summan tills vidare ej är tillgänglig för utlåning. Af hvad jag nu haft äran anföra torde vara klart, att jag för min del ej kan eller vill deltaga, i något beslut rörande denna punkt, som innefattar ett klander mot Bankofullmäk- tiges förfarande, hvilket deremot synes mig väl befogadt. Förr skulle jag vilja förena mig med dem som påyrka, att Kam- maren måtte formligen uttrycka ett gillande af den ifråga- varande åtgärden, men då ej heller detta torde vara af något behof påkalladt, anser jag för min del lämpligast att memo- rialet i denna del endast lägges till handlingarna. 2 YTTRANDE DEN G MAKS 1867. 91 YTTRANDE i Andra Kammaren den 6 Mars 1867. (Angående Fullmäktiges i Fiksgäldskontorei åtgärder, rörande sista statslånet.) Herr Talman! Mina Herrar! Jag får till en början tillkänna gifva, att jag anser Stats- utskottet i dess ifrågavarande förslag hafva träffat en ganska lycklig medelväg emellan att, å ena sidan, förfara med alltför stor stränghet mot Fullmäktige i Riksgäldskontoret, hvilka onekligen haft ett svårt uppdrag att fullgöra, och att, å andra sidan, inför riksdagen framlägga sina åsigter om befogenheten och lämpligheten af de åtgärder, som af Fullmäktige blifvit vidtagna. Det klander, som Stats-Utskottet i denna punkt uttalar, fördelar sig, såsom man finner, i två särskilda mo- ment, nemligen att det för landets kredit varit mindre lyck- ligt, att den för våra statslån förut brukliga räntefoten blifvit höjd från 4} till 5 procent, och att betalningstiden blifvit för långt utsträckt. Hvad den förra anmärkningen vidkommer, har Herr Hierta redan uppläst Stats-Utskottets motiver härtill, hvilka, enligt mitt omdöme, äro fullkomligt giltiga. Jag ber dock att få ännu något ytterligare utveckla ett par af dessa mo- tiver, hvilkas bindande kraft blifvit af en annan talare ifråga- satt. Denne talare har sagt, att om man bibehållit den förra lägre räntan och medgifvit en större kapitalrabatt för det nya lånet — hvilket i sådant fall varit nödvändigt —, så skulle derigenom ovilkorligen hafva uppkommit ett starkt prisfall för alla de äldre obligationerna med samma ränta. Ja, detta är obestridligt, men det är också klart, att alldeles detsamma, 92 YTTRANDE DEN 6 MARS 1867. nemligen prisfall, måste inträffa — likasom det äfven inträf- fade — så snart en ny sorts obligationer med högre ränta bragtes i marknaden till en kurs, som föga skiljde sig från den kurs, hvilken de äldre obligationerna med lägre ränta förut innehade. Ty hvar och en fattar, att när säkerheten är densamma, så tager man hellre en obligation med 5 än med 4} procents ränta, så framt ej den senare kan erhållas till ett så mycket lägre pris, att derigenom jemnvigten åter- ställes. 1 afseende på prisfallet för våra äldre statsobligatio- ner måste således effekten blifva ungefär densamma, antingen det nya lånet upptogs till en högre ränta med mindre kapital- rabatt, eller om den gamla räntan bibehölls och en större kapitalrabatt medgafs. I begge fallen — beroende på miss- gynnande omständigheter -— var det oundvikligt, att kursen på våra äldre statspapper skulle försämras; men skilnaden är den, att genom utsläppandet af obligationer med en så hög ränta som 5 procent, har kursens stigande för de äldre obligationerna, utöfver en viss grad, tyvärr blifvit för fram- tiden förhindrad. Detta är kärnpunkten af frågan, och denna olägenhet är i min tanke ganska betydlig. För att inse detta behöfver man blott taga i betraktande, hvad som redan förut, både af Utskottet och föregående talare, blifvit anfördt, eller att förut våra 44-procents-obligationer haft en kurs af 981 procent i Hamburg och ännu högre i Frankfurt, men att en återgång till en så hög kurs för dessa obligationer numera blifvit omöjliggjord, sedan nya 5-procents-obligationer kommit i marknaden, hvilka, såsom underkastade utlottning, icke kunna stiga mycket öfver pari. Det har blifvit yttradt, att denna höga kurs på de äldre obligationerna varit endast tillfällig och var en följd af särskilda konstlade åtgärder; men äfven om så varit förhållandet, hvilket jag icke vill bestrida — och utan att nu ingå i någon närmare utveckling af hvad jag anser hafva bort åtgöras för att söka vidmakthålla kursen på våra statspapper -— vill jag dock fästa uppmärksamheten på, att under flera år kursen på de omförmälta 4}-procents- obligationerna varit uppe mellan 94—96 procent, och att YTTRANDE BEN 6 MARS 1867. 93 äfven denna kurs numera svårligen lärer kunna återvinnas, äfven om ställningen på den utländska penningmarknaden, såsom mig synes ganska sannolikt, inom en icke aflägsen framtid skulle komma att väsendtligen förbättras. Jag tror således, att Utskottets yttrade åsigt angående olägenheten af räntans höjande till 5 procent är fullt befogad. Hvad beträffar den andra anmärkningen, eller om amor- teringstidens utsträckning till 65 år, så tror jag, att Utskottet äfven härutinnan har rätt; och jag måste beklaga, att Full- mäktige i detta hänseende fingo fria händer vid 1862—1863 årens riksdag. Vid föregående riksdagar ingick bland vilko- ren för lånens upptagande den bestämmelse, att annuiteten borde så ordnas, att minst en procent skulle afses för amor- tering, och derigenom var amorteringstiden begränsad till omkring 40 år. A Riddarhuset tog jag mig friheten att pro- testera mot borttagandet af nämnda bestämmelse, och, såvidt jag minnes, beslöt Ridderskapet och Adeln dess bibehållande, men de tre andra Stånden biföllo förslaget, hvilket Fullmäk- tige också nu begagnat till att utsträcka amorteringstiden från 40 till 65 år, och detta med en ränta så hög, att den enligt allt förutseende måste komma att nedgå, innan denna långa tid förflutit. Jag kan verkligen icke rätt förklara, hvar- för Riksgäldskontoret valt denna utväg att gifva efter i af- seende på vilkoren, hvilka under för handen varande ogynn- samma omständigheter visserligen måste på ett eller annat sätt blifva mera betungande, om icke derför att man fann det vara alltför motbjudande att presentera ett lån med en annuitet af 61 procent, då föregående låns annuitet för en lika tidrymd inskränkt sig till omkring 51 procent, och att man ansåg försämringen i vilkor falla mindre i ögonen, om den ikläddes formen af en utsträckning i tiden. Jag tror dock, att Riksgäldskontoret icke bort vika undan för en sådan omständighet. Man har sagt, att denna olägenhet kan hjelpas, och har i detta hänseende uppgifvit två utvägar. Den ena var att be- gagna sig af den paragraf i kontraktet, som medgitver Riks- 94 YTTRANDE DEN 6 MARS 1867. gäldskontoret rättighet att efter 15 års förlopp inlösa hela då återstående lånet eller viss del deraf. Men detta är en rättighet, som är förenad med så stora uppoffringar, att det svårligen lärer komma i fråga att begagna densamma, enär obligationerna, hvilka nu utgifvits till en kurs af föga mer än 90 procent, då måste inlösas al pari. Den andra utvägen skulle bestå i att nu genast öka annuiteten och genom upp- köp af obligationerna förminska tiden för lånet, hvilket äfven skulle medföra den fördel att höja kursen. Jag medgifver, att detta senare ändamål, eller kursens förbättrande, otvifvelaktigt härigenom skulle vinnas — och ifall det ej vore alltför myc- ket afvikande från ämnet, skulle jag gerna hafva velat fram- ställa mina tankar om de åtgärder, som enligt min förmening hade bort vidtagas för att hålla kursen uppe på våra papper, då en så vigtig låneoperation förestod, men som af Fullmäk- tige blifvit alldeles uraktlåtna. Nu måste jag likväl af an- tydda skäl härifrån afstå, men jag ber att få fästa uppmärk- samheten derpå, att man genom ett dylikt uppköp ändock icke kan komma i besittning af hela lånet. Ty det finnes alltid många fasta händer, som innehafva obligationer, och som säkerligen ej lemna dem ifrån sig, förrän de blifva, en- ligt planen för lånet, i sin ordning utlottade, utan finna sin uträkning i att hafva dem liggande under en tidrymd af 65 år mot den höga räntan. Således kommer alltid större eller mindre del af lånet att under hela denna långa tid qvarstå i marknaden, och denna återstående del skall då äfven komma att verka nedtryckande på kursen för obligationerna med en lägre ränta, såsom nyss blifvit visadt. Af dessa skäl, som skulle kunna mycket fullständigare utvecklas, men som äfven nu torde vara temligen afgörande, tror jag, att Utskottet sanmärkningar äro fullt befogade, och att de icke kunna anses innebära något otillbörligt klander mot Fullmäktige. 3990883:5W27215AYTAEPY2W15SI TAL DEN IG MARS 1867. 95 TAL i Andra Kammaren den 16 Mars 1867. (Angående beskattning å 'hvitbéts-socker.) Herr Talman! Mina Herrar! En värd talare har uttryckt sin förundran deröfver, att ingen reservant yttrat sig emot det resultat, hvartill Utskottet kommit. Mig förundrar detta likväl alldeles icke, ty om man närmare begrundar ämnet och den utredning af frågan, som Utskottet gjort, så synes det mig vara ganska klart, att så länge (märk väl!) man belägger sockerförbrukningen med en konsumtionsskatt, hvilken skatt för kolonialsockret upptages i form af tull vid införseln, är det också alldeles nödvändigt, så framt man ej vill komma till de orimligaste resultat i beskattningsväg, att en motsvarande afgift, eller accis, lägges på det inhemska hvitbetssockret. Mången anser orätt, att man genom en dylik art af beskattning eller genom konsum- tionsafgifter upptager skatt af konsumenterna, utan att dessa sjelfva så noga veta det. Äfven jag medgifver, att uti ett väl ordnadt skattesystem bör, såvidt utan olägenhet kan ske, alltid ingå en direkt och öppen beskattning. Dock anser jag, att den direkta beskattningen hvarken kan eller bör uteslu- tande eller i en alltför stor utsträckning begagnas, och detta bland annat af det skäl att konsumtionsskatterna deruti ega företräde, att de nästan alltid, till större eller mindre del, bero på hvars och ens fria vilja, så framt föremålen för denna beskattning äro rätt valda. Och just derför brukar man också för sådant ändamål företrädesvis välja sådana artiklar, som förnämligast falla inom de mera välmåendes konsumtion. Denna beskattning sönderfaller emellertid, med 96 TAL DEN 16 MARS 1867. hänsyn till formen för dess upptagande, i tvenne hufvud- grupper, nemligen tull och accis. Man upptager den förra såsom kändt är, på det sätt, att den som köper varan utifrån erlägger tullafgiften, hvilken utgift han sedan vid försäljnin- gen låter konsumenterna återbetala. Den senare eller accisen drabbar deremot sådana tillverkningar inom landet, hvilka äro belagda med konsumtionsafgifter, och om en konsumtions- beskattad vara är af det slag, att den, såsom t. ex. bränvin, både tillverkas inom landet och utifrån införes, så blir den underkastad dels accis, dels tull. Då man nu besinnar, att dessa indirekta skatter i vårt finanssystem uppgå till ett sam- manlagdt belopp af omkring 23 millioner, torde knappast något vidare behöfva tilläggas för att bevisa deras nödvändig- het. Men frågan blir då: hvilka äro väl de artiklar, som böra vara föremål för konsumtionsskatter? Det finnes dertill enligt min tanke knappast någon artikel lämpligare än just socker. Den konsumeras i stor qvantitet, och uppfyller der- igenom ändamålet att lemna en betydlig inkomst; den är skrymmande, så att den icke utan stor svårighet, eller nästan sagdt omöjligt, kan lurendrägas, och slutligen faller den derpå lagda beskattningen mycket tyngre på den bemedlade än på den obemedlade klassen. Kan det då vara rätt att, på sätt som nu sker, öppna en bakport, hvarigenom denna beskatt- ning eluderas? Man har visat, att redan 240,000, ja måhända 300,000 R:dr årligen frångå staten genom den skattefrihet hvitbetssockerfabrikationen åtnjuter. Men, säger man, detta må vara; visserligen uppstår härigenom en betydlig förlust för staten, men näringen är också så nyttig för landet, att det af denna anledning kan vara skäl att göra en sådan uppoff- ring. Under dessa omständigheter blir det af vigt att söka utreda, huruvida nyttan af denna näring verkligen är så stor, som man påstår. För min del tror jag likväl icke, att man med någon säkerhet kan komma till ett praktiskt resultat i detta hänseende genom sådana jemförelser, som här blifvit gjorda mellan jordens af kastning af hvitbetsodling och andra TAL DEN 16 MARS 1867. 97 växtslag; ty dertill fordras en speciel kunskap angående åt- skilliga detaljer, som måhända icke här varit till finnandes. Men jag vill i stället söka att på en annan väg komma till en ganska bestämd slutsats i ämnet; och jag frågar der- för nu de Herrar, hvilka yrka en fortfarande skattefrihet för hvitbetssockret, om de tro, att hvitbetsodlingen kan bestå, äfven om all tull på kolonialsocker borttages. Det finnes väl ingen, som lärer vilja bestrida, att i sådant fall sockerpriset genast skulle sjunka med ett belopp motsvarande tullen, d. v. s. för raffinad med 12 öre per skålpund. Men om nu socker- priset sålunda nedginge från 45 öre, som det vanligen utgör, till 33 öre per skålpund, så frågar jag, om dessa Herrar tro, att med detta pris hvitbetsodlingen ändock skulle kunna ega bestånd. Svara de nej, så utmärker detta, att denna rörelse icke är så nyttig, som man påstått; ty just deras eget med- gifvande, att hvitbetsodlingen ej kan bestå, då produkten eller sockret ej på ett konstladt sätt, genom tull, fördyras, utgör det fullständigaste beviset på, att jorden, på sådant sätt an- vänd, i sjelfva verket ej frambringar ett högre eller ens lika högt värde, som ifall hon begagnades till sädesodling eller på annat lämpligt sätt. Och då är ju derigenom också bevisadt, att den ifrågavarande näringen ingalunda förtjenar att på allmän bekostnad underhållas. Svara dessa Herrar åter ja, eller att näringen kan bestå, äfven om sockret betalas endast med dess naturliga eller verk- liga värde, så är det också klart, att om den under sådant förhållande kan ega bestånd, så kan den lika väl bestå med en accis af 12 öre, så snart priset på dess produktion eller sockerpriset samtidigt, genom åsatt tull, vinner en motsva- rande förhöjning. Således, ett af de två: antingen är den så mycket omtalade och lofordade inhemska sockerproduktionen icke mera än andra arter af produktion gifvande och nyttig, eller ock kan den producerade varan, d. v. s. hvitbetssockret, bära en accis, motsvarande tullbeskattningen. Man säger, att förhållandet är detsamma med artikeln tobak. Det är redan af en talare visadt, att den tobak, som här produceras, 7 98 TAL DEN 16 MARS 1867. är af så underhaltig beskaffenhet, att den icke egentligen kan jemföras med den utländska tobaken, och då tobaksodlingen äfven i öfrigt här står på en ganska låg ståndpunkt, så anser jag någon accis på denna vara, åtminstone för närvarande, icke böra förekomma, ehuru jag erkänner, att det i viss mån vore principenligt. Detta vore deremot alldeles icke förhål- landet, hvad smör, ost och dylikt beträffar, ty på dessa varor finnes lyckligtvis icke någon konsumtionsskatt. Vi frihandlare äro just af den åsigten, att sådana nödvändiga varor icke böra vara betungade med hvarken accis eller tull. Man har sagt, att de, som uppträda till försvar för den här ifrågava- rande beskattningen, egentligen blott äro »hungrige jägare efter statsinkomster», och att anhängarne till s. k. finanstullar icke kunna vara »vänner till sitt land, dess näringar och frihet eller till rättvisan». Jag tillbakavisar alla dessa beskyllningar på det bestämdaste. Det vore icke för mycket begärdt, att man här ville hysa aktning för hvarandras öfvertygelse, och att man måtte antaga, att äfven motståndare kunna handla i ädla syften. Det gäller i detta ögonblick en statsförlust af 300,000 R:dr, hvilken måhända snart kan öfvergå till förlust af hela sockertullen, eller till mer än 3 millioner; och då konsumtions- afgiften i alla fall skulle komma att utgå till oförminskadt belopp af förbrukaren, så vore detta precist detsamma, som om staten först sjelf utkräfde skatt på socker och derefter öfverlemnade dessa millioner såsom understöd åt en särskild industri, hvilken, enligt hvad jag sökt visa, icke kan vara för det allmänna mera nyttig än andra, så framt den ej förmår bära sig sjelf. . Man talar här vid alla tillfällen om sparsamhet, och äfven jag tror, att sparsamheten är en pligt, helst då man hushållar med andras medel; men jag fordrar, att denna grundsats må på ett moget och förståndigt sätt tillämpas, så att det icke må inträffa, såsom ordspråket säger, att man »silar mygg och sväljer kameler». Och jag hemställer, om ett sådant förfa- rande som det nyss antydda kan kallas sparsamhet. Man TAL DEN 16 MARS 1867. 99 betalar redan nu en premie af omkring 300,000 R:dr ät denna näringsgren, och man lockar allt flera att deri nedlägga sina kapitaler genom öfverlätelse af ett slags privilegium, som man framdeles en gäng blott med stor svårighet skall kunna åter- vinna. Det är endast tre dagar, sedan vi här måste med dryg kostnad inlösa vissa servituter, hvari de s. k. frisocknarna i Nerike stodo till Dylta svafvelbruk, på den grund att man för ett par århundraden sedan bortgifvit ett privilegium, som den tiden ansågs nyttigt; men detta var dock för tillverkning af svafvel, d. v. s. en för krigsbruk, och således för rikets försvar nödvändig artikel, och som derför väl måste vara åtminstone vigtigare än socker. Jag önskar bifall till Ut- skottets betänkande. 100 YTTRANDE DEN 16 MARS 1867. YTTRANDE i Andra Kammaren den 16 Mars 1867. (Angående samma ämne.) Herr Talman! Mina Herrar! Jag ber om ursäkt, att jag ånyo tager Kammarens tid i anspråk, men det är en omständighet, som under diskussio- nen blifvit vidrörd, hvilken nödgar mig att ånyo begära ordet. Man har såsom skäl emot det nu väckta förslaget framhållit, att ingen klagan försports öfver det nuvarande förhållandet; att regeringen iakttagit tystnad i ämnet, och att deri låge bästa beviset för den nu ifrågasatta åtgärdens obehöflighet. Jag ber dock att få upplysa, att denna fråga ingalunda und- fallit regeringens uppmärksamhet, utan att tvärtom redan för flera riksdagar sedan regeringen tagit i allvarligt öfvervägande, huruvida det icke vore tid att söka förekomma ett växande ondt, nemligen förminskningen af en för staten högst vigtig inkomst. Men det förhåller sig verkligen så, som den siste talaren redan omnämnt, eller att handels- och näringslagstift- ningen under senare tider utgjort ett stående tvisteämne, och att de friare grundsatser, hvilka regeringen ända från 1840, med representationens medverkan, allt mer och mer tillämpat, beständigt framkallat nya strider och ett ganska starkt mot- stånd. Vid sådant förhållande ansågs det icke vara skäl att ytterligare upptaga en ny fråga, hvarmed man endast skulle hafva liksom kastat nytt bränsle på elden, helst ifrågavarande produktion ännu icke var af den betydenhet, att den för- minskning i statsinkomster, som deraf blef en följd, ovilkor- ligen påkallade en sådan åtgärd. Det måste nemligen med- gifvas, att hvitbetssockerproduktionen hittills icke stigit till YTTRANDE DEN 16 MARS 1867. 101 så betydlig grad, att man icke kunnat utan alltför stor olägen- het se genom fingrarne med det oriktiga och irrationela för- hållandet med denna näring. Men nu, då man ser den redan befintliga fabrikationen tillväxa, såsom med siffror här blifvit visadt, så att omkring 2 millioner skålpund raffineradt socker redan inom landet tillverkas, och då man ser, att i följd af det premium, hvaraf denna näring kommit i åtnjutande, nya bolag börja stiftas eller gamla i betydligare mån utvidgas; då är det i sanning tid att vidtaga sådana åtgärder, att sta- ten skyddar sina egna, vigtiga intressen, och man skall ganska säkert komina att beklaga följderna, om sådant uraktlåtes. Man har kallat denna näring ett »första försök», ett »nyfödt barn» — ja, man har ansett den såsom en bagatell, med anledning hvaraf man icke borde vidtaga någon åtgärd; men den är icke vidare någon bagatell, då genom siffror ådagalägges, att den tillskyndar staten en förlust af 2 å 300,000 R:dr årligen; och om detta skall anses blott som ett »nyfödt barn», då må man i sanning rädas för den fullvuxna jätten. Man bör väl besinna, att denna förlust för staten är alldeles detsamma som ett anslag, hvilket staten beviljar denna näring, och så stor vän af sparsamhet är jag verkligen, att jag icke vill votera ett sådant anslag till förmån för dessa enskilda bolag. Man har sagt, att »stränga ord» blifvit yttrade, men jag hemställer, från hvilken sida de kommit. Jag betraktar såsom stränga ord, när man säger, att förslagets anhängare, eller de som vilja, att tullarna skola vara för statsinkomstens skull, d. v. s. betraktas som finanstullar, icke äro »vänner till fri- heten, fäderneslandet och rättvisan». I jemförelse dermed är det i sanning obilligt att tillägga mig och dem, hvilka stå på samma sida som jag, att hafva yttrat stränga ord. En dylik förebråelse hade jag så mycket mindre väntat af den talare, som sist framkom dermed, då man hörde honom sjelf begagna så vågade uttryck, som att förslagets anhängare vore sinnade att »taga lifvet af det gamla Sverige efter alla konstens regler». 102 YTTRANDE DEN 16 MARS 1867. Frågan är sannerligen praktisk, och ej blott teoretisk. Här gäller redan en minskning i statsinkomsterna af omkring 300,000 E:dr, hvilka man bortgifver till förmån för en sär- skild näring. Denna praktiska sida af saken vill jag lägga Kammaren på hjertat, och jag vill fråga, om Kammaren verk- ligen är sinnad att bortskänka en så stor summa till förmån för några enskilda bolag. För de bolag, som ytterligare äro på väg att bilda sig, skulle det vara ett nyttigt varningstecken att icke för framtiden påräkna en sådan uppoffring af staten, om representationen bifölle Utskottets förslag om frågans ut- redning; och då jag icke hyser något tvifvel om den synner- liga behöfligheten af en sådan utredning, vidhåller jag mitt yrkande om bifall till betänkandet. TAL DEN 18 MARS 18S7. 103 TAL i Andra Kammaren den 18 Mars 1867. (Angående Bankovinstens användande.) Herr Talman! Mina Herrar! I likhet med en ärad talare från Skaraborgs län, som nyss hade ordet, får äfven jag förklara, att då jag här upp- träder, sker det med en viss känsla af obehag genom med- vetandet, att Kammaren längtar till slut på den långa öfver- läggningen. Men jag anser det nästan som en skyldighet att äfven i min mån söka bidraga till den utredning, som jag tror vara nödvändig, för att rätt bedöma detta ämne. Mycket beror ofta på, huru en fråga uppställes. Man tyckes här i allmänhet hafva velat gifva denna fråga en sådan färg, att de, som önska bankovinstens reserverande, skulle anses in- taga en position såsom fäderneslandets försvarare mot någon, som skulle hafva för afsigt att likasom plundra banken, och att de, som här förorda bankovinstens användande till det allmännas behof, deremot borde anses föga bättre än Kossac- ker, som tänkte »lägga hand på banken», såsom orden föllo. För min del måste jag på det högsta bestrida en dylik upp- ställning af frågan, utan tror jag, att man både enklare och sannare kan tänka sig saken så, som om vi här vore ett bankbolags beslutande direktion, hvilken hade att öfverlägga om, huru bolagets upplupna vinst lämpligast bör användas. Och detta bolag, mina Herrar! utgöres af svenska folket, och den beslutande direktionen är vi, dess genom förtroende ut- sedda representanter. Frågan blir då den, om vi böra eller icke böra till intres- senterna utdela den vinst, som finnes. Behöfver man den icke 104 TAL DEN 18 MARS 1867. för vissa nödiga ändamål, så är det utan tvifvel klokt att, såsom hvarje omtänksamt enskildt bolag gör, åter insätta med- len i rörelsen och sålunda befordra egen fördel för framtiden. Behöfves den åter för utgifter, som måste bestridas, så före- kommer det mig deremot temligen besynnerligt, att, då man eger medel att disponera, man icke skulle använda dessa medel för sina oundvikliga behof, utan i stället anskaffa andra. Man återkommer således till den frågan, som här i första rummet måste tagas i betraktande, nemligen huruvida ett be- stämdt behof finnes att använda dessa vinstmedel eller ej. En värd talare från Skåne har påstått eller velat göra troligt, att någon egentlig utredning i sådant hänseende icke blifvit lemnad, utan att man i stället sökt göra saken till en känslo- fråga. Jag begriper i sanning icke, på hvad grund han kun- nat påstå något dylikt, och en aktad representant från Göte- borg har också redan anmärkt det obefogade deri. Jag vill nu icke ånyo uppräkna alla de bevis, som redan blifvit under debatten lemnade, för att ådagalägga nödvän- digheten af att anskaffa tillgångar, men det kan måhända icke vara onyttigt att påminna om vissa hufvudpunkter i detta hän- seende. Hvar och en känner genom Kongl. Maj:ts nådiga proposition om statsverkets tillstånd och behof, att till de ändamål, som af Kongl. Maj:t ansetts nödvändiga, erfordras först och främst den omtvistade bankovinsten till dess fulla belopp 1,800,000 R:dr. Vidare skulle behöfvas en förhöjning af konsumtionsafgifter, dels i form af ökad tull på vissa kassaartiklar med tillsammans 1,310,000 R:dr, dels i form af ökad bränvinstillverkningsafgift med 1,000,000 R:dr, och derutöfver slutligen en förhöjning i den direkta beskattnin- gen med 50 procent, uppgående till omkring 900,000 R:dr för året. Detta utgör således tillsammans ett belopp af 5,000,000 R:dr, hvartill Kongl. Maj:t funnit tillgång böra beredas på sådant sätt som nyss uppgifvits, för att kunna bestrida de statsutgifter, som Kongl. Maj:t ansett nödiga. Nu hemställer jag till Er, mina Herrar! om man kan vänta, att nedprutning af en sådan summa skulle kunna göras i utgiftsbudgeten, utan wenostenmennmgamenseptpraseameerom TAL DEN 18 MARS 1867. 105 men för landets sannskyldiga väl. För min del tror jag det icke. Dä vi komma till den praktiska handläggningen af dessa frågor, eller till tillämpningen af den vackra grundsats af hushållning, som här så ofta framhållits, skall det snart visa sig, huru långt hvar och en med godt samvete anser sig dervid kunna gå. Hvad mig beträffar, ämnar jag vid statens ordnande förorda all den sparsamhet, som jag anser med det allmännas bästa förenlig; men att staten skulle kunna nöjak- tigt regleras med en nedsättning af 5,000,000 R:dr i de af Kongl. Maj:t begärda anslagen, anser jag för min del icke rimligt. Om man således antager, att medel nödvändigt måste anskaffas, blir frågan helt enkelt denna: bör man icke dertill i främsta rummet använda den vinst, som bankbolaget, d. v. s. det svenska folket, redan eger? Bör man icke utdela denna vinst, för att fylla de behof, som måste tillfredsställas? — Eller bör man låta vinsten innestå och ersätta bristen genom utkräfvande af nya skatter? Detta är den fråga, som man måste för sig uppställa, och för min del är jag icke tveksam om svaret. Frågan är med andra ord, hvad som bör sättas i främsta rummet, de skattdragand.es intresse eller de lånebe- höfvandes. Jag ämnar icke följa det föredöme, som under ett föregående plenum här blifvit lemnadt, då man behagat an- vända vissa mer och mindre förklenliga uttryck om de olika tänkande, då man t. ex. talat om »anslagsj ägare», om »an- slagshunger» o. s. v. Man skulle i sådant fall nu kunna med mera skäl tala om lånehungrige. Men sådant vore i min tanke oädelt. Det finnes otvifvelaktigt många, som äro i stort behof af lånebiträde, och jag vill tala om dem med allt det delta- gande och all den aktning, som deras ställning förtjenar. Gerna skulle jag också vilja gå deras önskningar till mötes, såvidt omständigheterna det medgifva, men jag kan likväl omöjligt gå ända derhän, att jag till deras förmån vill på- lägga andra samhällsklasser en tunga, som eljest kunde und- vikas. Det har också redan blifvit af flera aktade talare fram- hållet, att en sådan åtgärd, som här afses, äfven derför vore 106 TAL DEN 18 MARS 1867. olämplig, att fördelen deraf blefve endast partiel och jem- förelsevis obetydlig, då deremot olägenheten blefve allmän och betydande. Den värde representanten från Christianstad har berört frågan från en sida, som jag anser vara förtjent af mycken uppmärksamhet, och måhända kunde det derför vara skäl att i någon mån ytterligare utveckla densamma. Han förmenade nemligen, att det icke vore lämpligt, att genom en dylik åtgärd hylla den princip, som går ut på att bereda riksbanken ett alltför stort välde öfver landets hela penningrörelse. Han ansåg, att en sådan princip — hvilken deremot med mycken ifver förfäktats af den värde represen- tanten från Lund — icke blott vore oriktig till sin grund, utan i sig innebure en politisk våda; och jag delar fullkomligt denna åsigt. Äfven jag finner det vara till principen oriktigt, att penningrörelsen skulle koncentreras i en anstalt, och allra minst borde detta ske i en sådan statsanstalt som riksbanken, hvilken såsom tillhörande lagstiftaren kan sägas nära nog stå öfver lagen, ty i sjelfva verket är ju penningrörelsen icke annat än ett särskildt slag af industriel verksamhet. Och den åsigt torde, väl numera vara temligen allmänt erkänd, att staten icke annat än i vissa undantagsfall bör befatta sig med industriela yrken, utan öfverlemna dessa till den enskilda omtanken. Detta är också klart redan derför, att de skötas sämre, då de äro före- mål för statens verksamhet; men i fråga om bankrörelse skulle dessutom— i fall principen fördes till sin höjd—resultatet blifva, att landet småningom blefve alldeles utsuget, då all förtjenst af denna rörelse skulle dragas till staten, och ingenting deraf finge stanna qvar hos folket sjelf, som sålunda alltmer måste blifva skattskyldigt eller rättare, låneberoende hos anstalten. Men derigenom skulle jemväl uppstå en särskild politisk våda; ty, mina Herrar! man bör besinna, att statsbanken är enväl- digt styrd af riksdagen, och om denna anstalt finge utveck- las till en sådan makt i samhället, att den helt och hållet beherrskade penningrörelsen, så skulle det ganska väl kunna hända — och det hände troligen också — att valmännen, vid TAL DEN 18 MARS 1867. 107 riksdagens bildande, med tanken särskildt fästad pä denna vigtiga omständighet, skulle söka så tillsätta riksdagen, att denna komme att begagna sin stora makt i detta fall till för- del för den samhällsklass man sjelf tillhör. Ingen lärer kunna neka, att en sådan ställning vore högeligen olycklig, och att här verkligen kunde ligga fröet till en politisk fara, så framt man ville utbilda bankväsendet så ensidigt, som här blifvit af den värde representanten från Lund förordadt. Af andra talare, som uppträdt under denna öfverlägg- ning, har åtskilligt blifvit anfördt, som måhända vore förtjent att närmare skärskådas, men jag tror mig handla i enlighet med Kammarens önskningar, om jag nu icke upptager allt detta till besvarande. Jag vill blott anmärka en omständig- het, som här blifvit vidrörd af den person, som yttrat sig från främsta platsen i Kammaren. Han antydde nemligen, att ban- kens säkerhet berodde icke blott af de förhållanden, som i öfrigt här blifvit framstälda, utan äfven indirekte på upprätt- hållandet af folkets produktionskraft. Denna tanke är utan tvifvel ganska riktig, och deri liunde sökas ett skäl, som gjorde det ändamålsenligt att använda bankovinsten på det sätt han önskar, så vidt något väsendtligt dermed skulle kunna vinnas till produktionens förhöjande. Men der ligger, enligt min tanke, det svaga i argumentet. För mig vill det synas klart, att en så liten summa som 800,000 R:dr icke kan i detta hänseende verka någonting väsendtligt. Sannolikt skulle den tvärtom blifva endast en försvinnande liten del i det förlagskapital, som näringarna behöfva; och jag vill såsom bevis härpå blott påminna om det faktum, att en annan af våra penninganstal- ter, nemligen Riksgäldskontoret, genom sina operationer ofta åstadkommit en ojemförligt större rubbning i förlagskapitalet. Såväl af senaste revisionsberättelse, som af Stats-Utskottets utlåtande, hvilket nyligen passerat Kamrarne, synes det, att för några år sedan voro af Riksgäldskontorets medel för rörel- sens behof utlånade omkring 9 millioner R:dr, hvilka nu äro till fullo indragna. Detta, mina Herrar, är summor, som tala. Sådant kan utöfva något inflytande; och jag förundrar 108 TAL DEN 18 MARS 1867. mig visst icke, att deraf en väsendtlig inverkan egt rum på allmänna rörelsen. Men att denna jemförelsevis obetydliga, nu omtvistade summa af 800,000 R:dr skulle dertill i någon högre grad bidraga, vågar jag betvifla. Min slutsats är der- för mycket enkel. Då jag anser uppenbart, att dessa medel äro behöfliga för statsverket, samt att ett motsvarande belopp eljest måste genom förhöjd beskattning eller ännu sämre genom lån anskaffas, så tror jag, vid sådant förhållande, det vara både rättast och naturligast att använda de medel, man redan eger, och derigenom åtminstone minska behofvet af nyas an- skaffande. hmPoPRWWVmRORWPRPWWWC9PPPWWPWPWGGG*PWWWGGG WWWWWRGGEECCEET wavirnte YTTRANDE DEN 26 MARS 1867. 109 YTTRANDE i Andra Kammaren den 26 Mars 1867. (Angående anslag till JAinisterstaten.) Herr Talman! Mina Herrar! Det är ganska naturligt, att jag icke kan hafva något egentligt nytt att anföra i ämnet, då frågan i och för sig sjelf är temligen enkel och dessutom redan blifvit i det närmaste uttömd. Min åsigt öfverensstämmer för öfrigt i hufvudsaken med den, som uttalats af den värde representanten från Upsala; och jag ber blott att, med anledning af hvad åtskillige talare från andra sidan anfört, få tillägga några ord. Det är säkerligen för hvar och en ganska tydligt, att de alternativer till beslut, som här framstälts — eller Utskottets förslag å ena sidan och de förslag, som förekomma i Herrar Björcks och Hiertas reservationer, å den andra — att, säger jag, dessa alternativer skilja sig i principielt hänseende der- utinnan, att Utskottet i sin framställning icke ingår i något detaljeradt bedömande af frågan, eller anser sig böra föreslå några vissa bestämmelser, utan helt enkelt tillstyrker det nu- varande anslagets bibehållande, blott med begäran om en ut- redning beträffande de inskränkningar i denna budget, som för framtiden må kunna vidtagas; då deremot reservanterna öfver- ensstämma med hvarandra deruti, att de båda inlåta sig i en granskning af hufvudtitelns särskilda utgiftsposter, men åter slcilja sig i konklusionen, då Herr Björck utan någon anty- dan, i hvad riktning indragningen bör ske, blott föreslår en viss nedsättning i siffran, men Herr Hierta icke ansett detta 110 YTTRANDE DEN 26 MARS 1867. vara tillräckligt, utan derjemte gör vissa speciela antydningar, hvarest de besparingar, som äfven Utskottet ansett kunna be- redas, böra sökas. Det har af den värde talare, jag först omnämnde, redan blifvit sagdt, att någon åtgärd från representationens sida i detta fall icke gerna kan anses lämplig, hvarken i formelt afseende — såsom stridande mot Regeringsformens anda — eller i praktiskt hänseende, då man tager i betraktande den sakkunskap, som nödvändigt erfordras för att med någon säkerhet kuna bedöma dessa förhållanden. Jag vill likväl något närmare angifva, af hvilken anled- ning det enligt min åsigt måste vara olämpligt, att represen- tationen inlåter sig på dylika specialiteter. Flera talare hafva redan förut ådagalagt, att den ned- sättning i beloppet, som Herr Björck påyrkat, — ehvad man än må förebära — icke kan undgå att medföra tvenne ganska väsendtliga olägenheter och således föranleder till tvänne vig- tiga anmärkningar. Den ena angår förhållandet till Norge, hvars bidrag till hela det från de förenade rikena utgå- ende anslaget till Utrikes-departementet utgör ett fixt belopp, som står till vårt bidrag i en viss proportion; och då Herr Björck vill antyda, att den anslagspost, han företrädesvis af- sett, icke ingår i denna summa, har han onekligen begått ett misstag. Vår andel af det gemensamma bidraget förhåller sig nem- ligen, såsom hvar och en känner, till Norges andel, eller 200,000 R:dr, just efter proportionen af 12 till 5, och således är i slutsumman, 679,200 R:dr, det ifrågavarande beloppet, 70,000 R:dr, jemväl inberäknadt. Följaktligen skulle en ned- sättning af detta belopp rubba proportionen i sin helhet; och det synes mig verkligen icke vara grannlaga eller passande att gifva Norge anledning till den ganska befogade anmärk- ningen, att vi ensidigt vidtagit en rubbning i utgiftsstaten, som måste hafva till följd, att Norge kommer att proportions- vis erlägga en för stor del af det gemensamma bidraget — iäSZ122»2i^WS diger voss YTTRANDE DEN 26 MAKS 1867. 111 något som måhända i en framtid skulle vara mindre ange- nämt att höra åberopas. Den andra anmärkningen åter, hvilken redan många gån- ger förut blifvit vidrörd, är den, att en dylik nedsättning i det extra anslaget icke kan undgå att betecknas såsom ett misstroendevotum mot den utrikespolitik, som vår regering följt. Herr Friherre Liljencrantz har visserligen med mycken kraft vetat framhålla — och andra talare hafva afgifvit samma försäkran —, att något sådant ingalunda varit deras mening. Men om man också icke har någon rätt att misstänka, ätt ju icke Friherre Liljencrantz och de öfriga talare, som stält sig på hans sida, uppriktigt mena hvad de säga, lärer man dock få medgifva, att dessa Herrars förklaringar icke äro annat än personela uttryck, och att de icke lära kunna göra anspråk på att hafva den klang, att de mäkta förtaga det intryck, som måste uppkomma af ett beslut, hvarigenom sjelfva ansla- get nedsättes. Man har såsom ett hufvudargument anfört den omstän- digheten, att landets betryckta ställning i finansielt hänseende fordrar besparingar i alla riktningar och följaktligen äfven här. Såsom allmän grundsats vill jag gerna medgifva, att detta argument må ega sin vigt, men jag anser detsamma lik- väl här betyda föga, då summan blott gäller 20,000 R:dr och således kan sägas vara försvinnande liten i förhållande till de stora penningfrågor, hvarom vi framdeles hafva att öfverlägga, och hvilka verkligen kunna komma att utöfva något infly- tande på folkets skattebördor. Jag vill om dessa förhållan- den och allt, hvad man i anledning deraf så ofta föreburit, icke nu, då ögonblicket härtill måste anses föga passande, ingå i en närmare granskning; men jag ikläder mig emeller- tid på förhand förbindelsen att, så snart ett lämpligt tillfälle erbjuder sig, eller så snart någon vigtig fråga af denna be- skaffenhet förekommer — hvilket icke lär dröja länge —, söka att utreda åtskilliga af de omständigheter, som härmed ega sammanhang. 112 YTTRANDE DEN 26 MAKS 1867. Jag öfvergår nu till Herr Hiertas alternativ, att i den underdåniga skrifvelse, hvarom alla äro ense, och mot hvil- ken äfven Hans Excellens Herr Utrikesministern förklarat sig icke hafva något att invända, mera bestämdt borde uttryckas det sätt, hvarpå representationen önskar, att de ifrågakomna besparingarna borde ske. Reservanten har i detta afseende uppgifvit några vissa omständigheter, som efter hans förme- nande borde framställas. Men jag hemställer till Eder, mina Herrar, om I ären beredde att såsom Eder öfvertygelse i en skrifvelse till regeringen förklara, bland annat, i enlighet med en af de punkter, som i reservationen förekomma, att »då Sveriges och Norges angelägenheter i Storbritannien numera nästan uteslutande äro af kommersiel natur, minister- och generalkonsuls-befattningarna i London må kunna förenas hos en embetsman med nödiga biträden». Jag hemställer, säger jag, om representationen är beredd att erkänna detta omdöme såsom sitt eget; om representationen har den frågan för sig tillräckligt utredd, och om icke dertill fordras en särskild kän- nedom om förhållandet, innan man omfattar en sådan mening och vill ansvara för dess riktighet. Då nu Herr Hiertas auktoritet — hvars vigt jag för öfrigt icke vill underkänna — ställes emot en annan, Hans Excellens Herr Utrikesministerns, hvilken i detta hänseende specielt förklarat sig icke kunna biträda en dylik mening, så vore det väl icke så underligt, om åtminstone någon villrå- dighet skulle uppstå hos representationen att bestämma sig för Herr Hiertas förslag. På samma sätt utlåter han sig ock i en annan punkt af sin reservation om lämpligheten af att låta de diplomatiska ärendena, t. ex. i Wien, besörjas af embets- män med mindre rang och derefter lämpad aflöning. Med ett ord, det vill synas mig vara icke blott principielt orik- tigt, utan •— jemväl i praktiskt hänseende ganska svårt, om ej omöjligt, att med någon säkerhet på sådant sätt bilda sig en fast öfvertygelse i dessa ämnen, och en sådan får väl ändock icke saknas, när det gäller att fatta beslut i vigtiga samhällsfrågor. YTTRANDE DEN 26 MARS 1867. 113 Jag hemställer således, om icke Stats-Utskottets förslag bör anses ega afgjordt företräde framför de båda reservan- ternas; och hvad mig beträffar, tillstyrker jag hvad Stats- utskottet såväl i den första som den andra punkten i oskilj- aktigt sammanhang föreslagit. 8 114 TAL DEN 27 MARS 1867. TAL i Andra Kammaren den 27 Mars 1867. (Angående anslag till nya gevär, med särslcildt afseende på landets finansiela ställning.) Herr Talman! Mina Herrar! Enligt mitt omdöme har sällan någon fråga förekommit af större vigt än den nu förevarande. Jag anser detta vara förhållandet, ej blott derför att det gäller en stor anslags- summa — ty jag har visserligen många gånger deltagit i beslut om ännu högre belopp -— utan derför, att frågan har en stor betydelse för landet, såväl i militärislct, som politiskt och finansielt hänseende. Det är emellertid hufvudsakligen ur denna sistnämnda synpunkt, eller med afseende på våra finan- siela förhållanden, som jag ämnar taga frågan i betraktande och som jag tror, att några upplysningar kunna vara på sin plats; men jag utber mig likväl, att äfven i någon mån få vidröra den militäriska och politiska delen af ämnet. Det är, tyvärr, ett obestridligt faktum, att vi sakna tids- enliga vapen, och ej heller lär det kunna förnekas, att en kraftig och ändamålsenlig beväpning är ett lika nödvändigt vilkor för landets försvar, ehvad detta försvar må grundas på den ena eller andra organisationen. I hvarje fall och obe- roende af organisationsfrågan måste detta vilkor uppfyllas. Det torde äfven få anses såsom en afgjord sak, hvilken redan en längre tid varit erkänd, att kammarladdningsgeväret har ett bestämdt företräde framför det, som laddas från mynnin- gen, och möjligen skulle det således kunna läggas krigsför- valtningen till last, att icke dylika bättre vapen nog tidigt blifvit anskaffade, i stället för de ofullkomligare af äldre mo- GSEoowar TAL DEN 27 MARS 1867. 115 clell; men då lyckligtvis något användande af dessa gevär icke ifrågakommit, så har derigenom ingen skada skett, enär i alla fall äfven kammarladdningsgevären nu måste omändras. Ty jemväl denna konstruktion har blifvit utträngd af en annan, långt fullkomligare. Man ville nemligen, till undvikande af den tidsödande och, under ögonblicket af den yttersta fara, så svåra operationen att på geväret anbringa tändningsmedlet eller den s. k. knallhatten, att detta tändningsmedel redan på förhand skulle vara fästadt vid patronen, hvilken deraf erhål- lit benämningen enhetspatron. Detta syftemål, hvars utom- ordentliga vigt lätt inses af hvar och en, som angående dessa ämnen har någon närmare kännedom, har nu fullkomligen uppnåtts, och deruti ligger principen för de s. k. tändnåls- gevären. Men äfven dessa hafva redan skiljt sig i tvenne större grupper, nemligen de enkla, och de s. k. repetergevä- ren. Med de förra menar man sådana, der skotten hvart och ett för sig insättas och afskjutas, och med de senare åter de gevär, i hvilka större qvantiteter skott på en gång inläggas, hvilka sedan hvart efter annat användas. Det är klart, att dessa s. k. repetergevär utgöra det mest fruktansvärda vapnet, och enligt min tanke komma de också att i framtiden införas såsom arméernas beväpning, men jag vill derför icke påstå, att tiden redan nu är inne för deras allmänna antagande. De äro dyrare och svårare att rätt använda, och då ännu ingen af de stora,, mest utbildade och krigserfarna arméerna antagit dessa gevär, tror äfven jag i likhet med krigsförvalt- ningen, att man hos oss för närvarande bör bestämma sig för det mest fulländade enkla tändnålsgeväret, eller den Reming- tonska modellen, helst redan derigenom skjuthastigheten lärer kunna uppdrifvas till 10 a 12 skott i minuten och deröfver. Frågan blir då, huru och när anskaffningen af dessa gevär bör ske. Dessa frågor bero emellertid till stor del af hvarandra, ty den senare inverkar i betydlig mån på den förra. Att gevären helst böra tillverkas inom landet, derom lärer väl ingen tvekan kunna uppstå, såvida detta låter sig göra så hastigt som nödigt är. Men, tyvärr, komma dessa fordringar 116 TAL DEN 27 MARS 1867. på inhemsk tillverkning och på skyndsamhet att till en viss grad stå i strid med hvarandra. Gevärsfabrikationen inom landet kan icke, under närvarande förhållanden, utsträckas öfver en viss gräns, och om man nu ville på någon kortare tid här hemma vid kronans faktorier tillverka hela det föreslagna stora antalet gevär, så måste dessa anstalter ej obetydligt ut- vidgas; och i betraktande af den stora kostnad, som dermed vore förenad, och af den omständigheten, att dessa utvidgade anstalter inom en kort tid, då den tillfälliga större fabrika- tionen upphörde, icke skulle kunna sysselsättas, vore en sådan åtgärd, i min tanke, ur ekonomisk synpunkt illa beräknad. Vill man åter öfverlemna denna gevärstillverkning åt den enskilda industrien, så är tydligt, att äfven då fordras för detta ändamål stora kostsamma anstalter, och jag fruktar högeligen, att ett sådant företag icke skulle kunna undgå att i finansielt hänseende misslyckas. Ty det ligger i sakens natur, att då den stora tillverkningen inom landet snart måste upp- höra, så vore första vilkoret för att en sådan industri skulle bära sig, att export till utlandet kunde påräknas, och en dylik täflan med de stora, sedan lång tid tillbaka högt uppdrifna utländska gevärsfabrikerna anser jag blifva för en ny upp- trädande firma alltför svår, enär många omständigheter lägga sig deremot, såsom att utländingen redan eger en inöfvad arbetspersonal, en stadgad kredit, gifna kunder, stort förlags- kapital o. s. v. För min del hyser jag derför betänklighet vid att inleda den enskilda företagsamheten — förmodligen, till största delen, bygd på utländska kapitaler — i en spekulation, der jag för- utser, att man icke skall rosa marknaden, och som således måste gifva anledning till samma missnöje, som ofta till skada för vår kredit blifvit en följd af vågade eller illa beräknade företag här i landet. Af dessa skäl anser jag, att, äfven om man, såvidt lämpligen kan ske, påskyndar vår egen tillverk- ning inom landet, det dock blir nödvändigt att hemta en del af gevären utifrån, så framt ej tiden för deras anskaffande skall sträckas alltför långt.* TAL DEN 27 MARS 1867. 117 Denna senare fråga, eller behofvet af skyndsamhet med gevärsanskaffningen, sammanhänger emellertid med den poli- tiska delen af ämnet, till hvilken jag öfvergår. Det första spörj smål, hvaröfver man i detta hänseende behöfver bilda sig ett omdöme, är naturligtvis, huruvida man anser sig ega anledning till farhågor för ett fredsbrott. Jag behöfver knap- past tillägga, att jag härmed menar, att vi skulle blifva an- fallna, ty att vi å vår sida icke skola gifva anledning till osämja och krig med någon makt, anser jag vara en af våra intressen och vår ställning så tydligt föreskrifven politik — hvilken också, såsom jag för visso tror, till hela landets ode- lade glädje och belåtenhet, blifvit af Kongl. Maj:t sjelf utta- lad — att jag derom icke hyser det minsta tvifvelsmål. Med fullt förtroende till ledningen af våra politiska angelägenheter tror jag således icke, att vi ega skäl till fruktan för något fiendtligt anfall i den mening, att man skulle vilja försöka underkufva oss; helst den enda makt, som skulle kunna tän- kas hafva något sådant i sinne, för närvarande visserligen har helt annat och långt vigtigare att sysselsätta sig med, än att inlåta sig på ett så stort och äfventyrligt företag, som dessutom — jag är fullkomligt viss derpå — aldrig skulle kunna lyckas. Men, mina Herrar! det gifves anfall, som kunna hafva annat syftemål än en eröfring. Man skulle ju kunna tänka sig, att någon närgränsande makt ville anfalla oss, eller göra ett strandhugg för att tillfredsställa sin hämndkänsla öfver någon förment oförrätt, eller för att tilltvinga sig en allians, nödga oss till ett visst politiskt system, eller något dylikt; och för en fara af sådant slag bör man alltid vara på sin vakt, och icke låta insöfva sig i en säkerhet, som ej kan vara annat än vilkorlig, emedan den till en stor del beror på vår egen förmåga att kraftigt afvisa ett dylikt försök. Må det tillåtas mig att i detta afseende begagna en bild. När tjufvar och ogerningsmän uppgöra sina planer att någonstä- des föröfva inbrott, så lära de icke underlåta att noga taga i betraktande, huru det hus är beskaffadt, der de ämna söka sitt rof. Om de veta, att huset är väl bevakadt, och att der- 118 TAL DEN 27 MAKS 1867. inne finnes en stark och modig man med ett skarpladdadt gevär i handen, så besinna de sig säkerligen två gånger, innan de angripa ett sådant ställe, då deremot den svage och värn- löse lockar till anfall och lätt blir deras offer. Denna bild i smått torde måhända icke alldeles sakna tillämpning äfven i stort; och jag tror derför, att det är en fosterländsk pligt af första ordningen att se till, att det skarpladdade geväret icke fattas, utan finnes färdigt till hands, om clet behöfves — ty den modige mannen saknas icke. Men ehuru jag förmodar, att nästan alla erkänna nyttan och behofvet af, att landet eger en fullgod, tidsenlig beväp- ning, förutser jag likväl, att mången drager i betänkande att, i anseende till den närvarande finansiela förlägenheten, nu bevilja de härtill erforderliga medlen. Och af denna omstän- dighet ledes jag otvunget in på det egentliga området för min framställning, eller att med någon större omfattning kasta en blick på de förhållanden, som ega sammanhang med den ofta omnämnda och åberopade betryckta ställningen. Framför allt har man ofta omtalat och bjert framhållit jordbrukets betryck. Man påstår, att denna näring, ehuru den förnämsta af alla, varit vanlottad, samt att dess behof och intressen blifvit förbisedda. Jordbruket dignar, säger man, under bördan af ökade skatter och besvär. Landet är för- öfrigt belastadt med en stor statsskuld. En grof misshushåll- ning har egt rum med statens medel, och statsutgifterna hafva derigenom på kort tid mångdubblats. Statsverket har på detta sätt råkat i en förlägenhet, som man knappast vet huru man skall kunna utreda eller afhjelpa. Den yttersta sparsamhet i alla riktningar är derför oundgängligen nödig, och äfven detta anslag, som blifvit begärdt för att till landets betryg- gande anskaffa dugliga vapen, måste sålunda nedprutas, åtmin- stone till en tredjedel af hvad regeringen ansett nödvändigt Jag tror icke, det man skall förebrå mig att hafva öf- verdrifvit eller vanstält de satser och påståenden, som vid flera tillfällen här blifvit uttalade, utan har jag, så kort, klart och troget jag förmått, sökt återgifva dem, för att nu något full- TAL DEN 27 MARS 1867. 119 ständigare pröfva deras befogenhet samt sålunda inlösa den förbindelse, jag i detta hänseende i går iklädde mig. Man har företrädesvis talat mycket om jordbrukets be- tryckta ställning, och jag medgifver gerna, att för en mängd jordbrukare ett sådant betryck verkligen egt rum, äfvensom att det säkerligen ännu qvarstår för mången. Att under så- dana förhållanden också en mer eller mindre allmän klagan försports, finner jag för min del icke underligt, ty menniskan tycker i allmänhet om att beklagas och, framförallt, att fri- tagas från egen skuld till sina olyckor. Men jag vågar påstå, icke allenast att de flesta andra näringar varit underkastade ett lika stort betryck, utan äfven att jordbruket i andra län- der delat samma förlägenhet. Det lär väl också svårligen kunna förnekas, att konjunkturerna för jordbruket på senaste tiden visst icke varit sämre, utan snarare bättre, än för många andra af våra hufvudnäringar. Den sista skörden har i all- mänhet varit god, eller åtminstone öfver medelmåttan, och jordbrukaren har fått sina produkter väl betalda — förmåner, hvilka, jemte åtskilliga andra, jordbruket haft framför de flesta öfriga af våra näringar. Man säger vidare, att jordbruket varit vanlottadt, att dess behof och intressen blifvit förbisedda. Jag vågar lika- ledes påstå, att dessa klagomål icke äro berättigade, utan att jordbruket tvärtom, framför hvarje annan näringsgren här i landet, varit tillgodosedt af det allmänna. Såsom stöd för detta påstående torde jag icke behöfva mer än återkalla i edert minne, mina Herrar, de statsanslag, såväl ordinarie som extra, hvilka, enligt nu gällande riksstat och senaste riksdags- beslut, utgå till förmån för jordbruket. Man finner då, att i sådant afseende på den ordinarie riksstaten för år 1867 följande summor förekomma: Skiften och afvittringar.......................... R:dr 63,000. Utflyttningshjelp efter skiften, förslagsanslag — 110,000 R:dr — hvartill dock under sista kända året (1864) utgått....................... » 245,637. Odlingshjelp för krononybyggare, förslagsanslag » 4,500. 120 TAL DEN 27 MARS 1867. Vägar och kommunikationer..................... R:dr 12,000. Undervisningsanstalter för jordbruk och landt- mannanäringar (landtbruks-instituter, landt- bruksskolor, mejeriskolor o. s. v.)........... » 164,600. Landtbruksingeniörer och deras biträden....... » 38,450. Befrämjande i allmänhet af jordbruk och landt- mannanäringar (stamholländerier, schäferier m. m.)........................................ » 39,400. Hästafvelns förbättrande...................... » 50,206. Till belöning för rofdjurs dödande, förslagsanslag » 50,000. (hvartill likväl lärer utgått omkring 75,000). Till lättnad för skjutstungan » 125,000. Till postdiligensernas fortskaffande på sådant sätt, att de skjutsskyldige ej dermed be- tungas » 70,000. Eller tillsammans under ett år ordinarie an- slag för jordbrukets bästa, i rundt tal R:dr 861,000. Vidare hafva under samma år för likartade ändamål varit såsom extra anslag anvisade följande belopp, nemligen: Till ekonomiska kartverket R:dr 60,000. » geologiska undersökningar och kartor. » 60,000. » storskiften och afvittringar................ » 97,000. » premier vid landtbruksmöten........'...... » 6,000. » d:o för gödboskap......................... » 3,000. » landtbruksinsti tutet vid Alnarp ......... » 100,000. » holländerier för de norra länen m. m. » 10,000. » häst- och fårafvelns befrämjande i Jemt- land........................................... » 7,500. »...............................förbättrad fårskötsel på Gotland ............. » 6,000. »................................vägars nybyggnad och omläggning................................» 150,000. »..................................särskilda vägars anläggning................... » 93,333. » omläggning och byggnad af vägar för beredande af arbetsförtjenst................... » 105,000. » åstadkommande af kanaler och segelleder samt till upprensningar af åar och farleder..................................... » 187,000. ' RSFWREEYRuSETAEMWS AMMA Ä TAL DEN 27 MARS 1867. 121 Till myrutdikningar och vattenaftappningar, som afse att förminska frostländigheten i de norra orterna............................ R:dr 120,000. Eller tillsammans i rundt tal................. R:dr 1.004,000. Af dessa betydliga summor har, såsom rubrikerna utvisa, den ojemförligt största delen kommit jordbruksnäringen direkte till godo och återstoden indirekte. Lägger man nu härtill, att för statens räkning eller genom dess medverkan jernvägar för en kostnad af omkring 100 millioner R:dr blifvit bygda i olika delar af landet, hvilka väl i främsta rummet måste gagna jordbruket, så hemställer jag, -om man, med sådana fakta för ögonen, kan anses hafva fog att påstå, att jord- bruket varit vanlottadt, eller att dess intressen blifvit förbi- sedda. Man säger vidare, att jordbruket dignar under ökade skattebördor och besvär. Frågan om den svenska jordens beskattning är otvifvelaktigt ett ämne af största vigt, hvilket förtjenar en noggrann undersökning; men vid detta tillfälle torde det icke vara lämpligt att ingå i någon sådan. Detta erfordras ej heller för att afgöra den fråga, som nu skall upptagas till granskning, eller huruvida någon ökning på senare tider egt rum i jordens beskattning, och om således någon ny anledning till klagan i detta hänseende förefinnes. Jag bestrider då, att skatter och besvär för statens behof hafva blifvit ökade. Förhållandet är det motsatta. Skatte- beloppen hafva i allmänhet blifvit nedsatta, och en mängd skattetitlar hafva helt och hållet försvunnit, såsom jag nu skall hafva äran närmare utvisa. Bland dessa eftergifna skatter förekomma, dels några af äldre datum, men af betyd- ligare belopp, såsom t. ex.: Lagmans- och häradshöfdingeräntan, uppgående till om- kring ........................................ R:dr 126,000 Salpeter af'giften, uppgående till omkring.... » 191,000 och Mötespassevolansen, till ännu vida högre belopp; dels andra af ringare betydenhet, som dock i förbigående 122 TAI. DEN 27 MARS 1867. må omnämnas, för det mesta utgående särskildt för vissa orter, såsom: Helgonsltylden och halmstädjan i Skåne; Fdlu hungsgårdshjélp i Stora Kopparbergs län; JSågskatten i Herjeådalen; Mötesafgiften (för soldater); Vtsocknefrälséhemmans i Halland rotevakansafgift; Salpeterhjelpens utgörande i de Småländska länen enligt markegång i stället för efter dubbelt kronovärdi; Aluntionde; Kalkugnsafgift på Gotland; och nu senast Frisocknarnes i Nerike tjenstbarheter; m. fl. Men af de på allra sista tiden, eller sedan 1855, afskaf- fade och nedsatta skatter, hvaraf största delen direkte eller indirekte tryckte jordbruket, ber jag att få anföra följande af större betydenhet: Upphörandet af räntetagares uppsägning sr ätt till leverering in natura af räntorna, samt Kronans öfvertagande af forsél- lönen, uppgående i rundt tal till ........... R:dr 65,000. Eftergift af fouragepassevolansen, utgående af rusthållen med............................... » 51,000. Eftergift af rotarnes bidrag till soldatmunde- ringen ...................................... » 98,000. Öfverlåtande af halfoa skyddsafgiften till folk- skolan, hvilken det tillhör kommunerna att underhålla, och hvilket öfverlåtande således måste betraktas såsom en skattelindring eller såsom ett anslag af staten, omkring..... » 250,000. Eftergift af hela hammarskatten, omkring... » 150,000. Eftergift af tiondetackjern utom bergslag, omkr. » 40,000. Nedsättning af kopparräntan med omkring... » 70,000. Eftergift af qvarn- och sågräntan.......... » 130,000. Nedsättning af allmänna bevillningen: för fastighet på lan- det först från 2 R:dr till 1 R:dr och sedan från 1 R:dr till 30 öre per mille; i stad först från 2 R:dr till 1 R:dr och sedermera från 1 R:dr till 50 öre per mille; och för yrke först TAL DEN 27 MARS 1867. 123 från 5 till 2} procent och sedan från 2} till 1 procent af inkomsten. Jag vet mycket väl, att man icke vill anse denna senaste nedsättning af procenten såsom en skattelindring, emedan man påstår, att taxeringarna blifvit i motsvarande grad förhöjda; men utom det att en oriktig taxering väl var ett missbruk, hvilket när som helst kunde och borde rättas, äfven med bibe- hållande af den förra procenten, så lärer det vara gifvet — hvilket jag också känner af erfarenheten — att endast undantagsvis en mot procentnedsättningen fullt svarande för- höjning egt rum i taxeringsvärdena, hvilka dessutom nog komma att nedjemkas. Vidare hafva äfven blifvit borttagna, alla exporttullar, hvilka utgjorde en beskattning på produktionen, uppgående till mellan 2 och 300,000 R:dr; äfvensom de särskilda afgifter, hvilka under namn af tolag och afgift till handels- och sjö- farts-fonden betungade rörelsen, den förra med omkring R:dr 1,040,000 och den senare med omkring R:dr 1,300,000. Och slutligen vill jag nämna, att jag helt och hållet förbigår den högst betydliga minskning i tullafgifter, som egt rum, syn- nerligen för oundgängliga förbrukningsartiklar, råvaror och verktyg samt andra medel för produktionen, emedan jag anser denna eftergift af tullbeskattning, icke blott direkt i form af tulluppbörd, utan ännu mer indirekt, genom den prisnedsätt- ning, som derigenom framtvungits för våra egna fabriks- och handtverkstillverkningar, kunna motvägas af den förhöjning, som under samma tid tillkommit i konsumtionsafgiften för bränvin utgående i egenskap af skatt vid tillverkningen. Hvad nu angår jordens så kallade onera eller besvär, så måste jag förklara, att äfven dessa i flera vigtiga hänseenden, så vidt de afse statens allmänna behof, blifvit ej obetydligt förminskade och underlättade. Jag vill i detta fall nämna postbefordringen samt den gamla håll- och reservshjutsen. Genom inrättandet af jernvägar samt diligensförbindelser, hvilka, med tillhjelp af statsbidrag, underhållas i alla hufvud- sakliga riktningar, der postskjutsen var mest tryckande, hafva 124 TAL DEN 27 MARS 1867. flera hundra posthemman blifvit alldeles befriade från denna tunga, och för den postskjuts, som ännu qvarstår, har legan blifvit högst betydligt förhöjd. Beträffande åter den vanliga gästgifvareskjutsen, så är dermed samma förhållande, eller att densamma genom jernvägar och diligenser blifvit på de större vägarne i väsendtlig mån förminskad. Och när nu härtill lägges, dels att skjutslegan på landet blifvit förhöjd från 50 öre till 1 R:dr 20 öre, dels att staten årligen till- skjuter 125,000 R;dr för att tillvägabringa skjutsningens stäl- lande på entreprenad, så lär det väl svårligen kunna för- nekas, att äfven detta onus, måhända det svåraste af alla för den svenska jorden, blifvit på senaste tiden betydligt under- lättadt, och att sålunda, jemväl i fråga om besvären för sta- tens räkning, klagomålen öfver tillökning äro obefogade. Må vara! säger man kanske; men våra påståenden åsyfta också egentligen blott de hommunala afgifterna och besvären. Utan att närmare inlåta mig i detta ämne, vill jag blott hafva äran dervid anmärka, att man här kommer in på ett helt annat område. Kommunalskatter, hvilka af kommunerna sjelfva beslutas, måste väl också antagas utgå för nyttiga ändamål och för kommunernas eget bästa. Den landsbygd, som vill bättre ordna sin skolundervisning, sin helsovård, sin fattigförsörjning, sina kommunikationsanstalter o. s. v.; det stadssamhälle, som derjemte önskar åtnjuta ett fullkomligare polis-, sundhets- och brandväsende, som vill hafva sina gator jemna, rena och väl upplysta, som vill ega ymnig tillgång på godt vatten, med ett ord, som vill tillegna sig de fördelar, som ett högre kulturstadium erbjuder, kan naturligtvis icke erhålla allt detta, utan att dess krafter dervid tagas i anspråk. Och detta är ingenting annat än den gamla, kända satsen, att civilisationen och dess företräden af såväl andlig lyftning, som materielt välbefinnande, icke kunna ernås utan ansträng- ningar, hvilka öfverstiga, hvad medlemmarne af mera barba- riska samfund äro villiga att underkasta sig. Hvar och en vet, att ingen lefver i sorglösare lättja än vilden, negern och lazaronen, hvilka också kalla den bildade européen för en WETEWRYMOSMPYWL TAL DEN 27 MARS 1867. 125 arbetsträl, men ingen lär derför vilja påstå, att denne senare bör utbyta sitt lif mot lazaronens, negerns eller vil- dens. Och såvida man icke sätter makligheten främst bland lifvets goda, bör man således, efter mitt förmenande, ej klaga öfver de uppoffringar, som civilisationen medför, då man vill vara i åtnjutande af dess välsignelser. Mina Herrar! då jag nu haft äran anföra åtskilliga om- ständigheter, som i min tanke utvisa, att jordbruksnäringen icke är så betryckt och vanlottad, som man stundom hört framhållas, så ber jag att på det bestämdaste få förklara, att denna framställning icke innebär den ringaste grad af obenägenhet mot denna ädla näring. Jag tillhör sjelf landt- mannens högt aktade samhällsklass; jag är för närvarande ingenting annat än folkrepresentant och jordbrukare, och allt hvad jag eger består i landtegendom. Det vore väl då någon- ting besynnerligt och onaturligt, om jag skulle hysa någon ovänlig känsla mot detta yrke och dess idkare, och jag frita- ger mig fullkomligt härifrån; men jag kan å andra sidan icke biträda de åsigter, som jag finner vara ogrundade, eller instämma i fordringar, som jag anser vara obilliga, utan jag vill, att hvad som är sant och rätt må öppet framläggas, och att det goda vi åtnjutit må erkännas. Man talar mycket om statens hej dlösa skuldsättning. I detta afseende anhåller jag emellertid, att man alltid må klart och bestämdt för sig fasthålla den sanningen, att hela den fonderade statsskulden blifvit upptagen endast för byggandet af jernvägar. Icke ett öre af denna skuld har blifvit använd till något annat ändamål, men deremot uppgå de summor, som till detta stora nationela företag blifvit anvisade, såsom snart skall visas, till långt högre belopp än det, som blifvit upplånadt. Den genom fonderade statslån anskaffade summan utgör nemligen i rundt tal 80,815,000 R:dr, men då deraf blifvit till enskilda jernvägsbolag såsom lån åter utlemnade 15,825,000 B:dr, så har följaktligen för statens jernvägsbygg- nader af de upplånade medlen icke kunnat användas mera än 64,990,000 R:dr. Nu hafva emellertid till statsbanorna an- 126 TAL DEN 27 MARS 1867. slagits tillhopa 86,528,000 R:dr och såsom anslag till enskilda banor 272,000 R:dr eller sammanlagdt 86,800,000 R:dr, och deraf synes således, att utöfver den upplånade summan blifvit för jernvägsbyggnader na anvisadt af statsmedel ett belopp uppgående till 21,810,000 R:dr. Under sådana omständigheter lär det väl åtminstone icke kunna sägas, att upplåningen varit större, än som erfordrades för behofvet, eller att det verkstälda arbetet icke fullt svarar emot upplåningen. Men jag ber att äfvenledes få kasta en hastig blick tillbaka på de förhållanden och de grundsatser, som vid beslutets fattande om våra jernvägsbyggnader gjorde sig gällande, så mycket hellre, som jag sjelf deruti har haft någon del. Man utgick dervid från två hufvudgrunder, nemligen: l:o att om Sverige ville bibehålla sitt rum bland de öfriga kulturfolken och med dem kunna uthärda någon täflan, vare sig i materielt eller andligt hänseende, så måste man äfven tillegna sig nutidens mäktigaste medel till framsteg i alla riktningar eller jernvägar; och 2:o att jernvägar här i landet — åtminstone på lång tid ännu — icke kunde uppstå, utan med biträde af staten. Vid sådant förhållande ansåg man också, att staten, hellre än att anlita utländska bolags med- verkan, hvilken skulle hafva varit förenad med tryckande räntegarantier och mångahanda uppoffringar och obehag, sjelf borde besörja stambanornas byggande, men öfverlåta utföran- det af bibanor till den enskilda företagsamheten inom orterna; och jag är ännu innerligen öfvertygad, att detta system för jernvägsarbetenas bedrifvande, hvilket äfven i andra länder ansetts vara särdeles välbetänkt, är det allra lämpligaste, som hos oss kunnat antagas. Den ledande tanken härvid var för öfrigt: att anläggandet af jernvägar utgjorde den kraftigaste, ändamålsenligaste, rättvisaste och mest omfattande utvägen att understödja nästan alla våra näringar, enär derigenom befrämjades hufvudvilkoren för alla näringars förkofran, nem- ligen minskade produktionskostnader och ökad afsättning; TAL DEN 27 MARS 1867. 127 att detta företag, äfven ur synpunkten af civilisationens allmänna fordringar, var en nödvändighet; att landets försvarskraft, synnerligen i anseende till värt områdes storlek, derigenom stärktes mera, än på något annat, utförbart sätt kunde åstadkommas; att statsbanorna redan från början skulle kunna bära sin drift- och underhållskostnad; att kapitalkostnaden för banornas anläggning icke borde läggas ensamt på den närvarande generationen, utan borde fördelas äfven på en kommande, som deraf jemväl skulle draga nytta; att den uppoffring, man för banornas byggande åtoge sig, derför borde bestå endast i ett årligt bidrag (annuitet) till betäckande af ränta och amortissement å det upplånade ka- pitalet; att denna uppoffring, som inan för det stora fosterländska ändamålet nu ville underkasta sig, skulle småningom förmin- skas genom den afkastning af banorna, hvilken, i mån af rörel- sens tillväxt, kunde påräknas, och som då till större eller mindre del skulle betäcka annuiteterna; och att på detta sätt framdeles icke allenast all uppoffring skulle upphöra, utan i stället, efter amorteringstidens slut (om ej förr), jernvägarna förvandla sig till en permanent, alltjemt tillväxande inkomstkälla för staten. Nåväl! äro dessa grunder oriktiga? Hafva de antagna förutsättningarna och beräkningarna ej slagit in? Jo, mina Herrar! de hafva icke allenast till fullo bekräftat sig, utan de redan vunna resultaten hafva varit gynnsamma, långt utöfver förväntan. Åtminstone vågade jag icke hoppas, att dessa resultat så hastigt skulle erhållas. Nettobehållningen af statens jernbanor uppgår redan till omkring 2,000,000 R:dr årligen. Under sista året har visserligen, enligt hvad jag hört, inkomsten icke stigit till nyssnämnda summa, men detta lärer vara föranledt af särskilda omständigheter. Och om denna inkomst blott oförryckt får ingå till staten, samt grundsatsen 128 TAL DEN 27 MARS 1867. härom strängt vidhålles, så utgör nämnda jernvägsafkastning således redan en betydlig tillgång för statsverket. Ifrån denna plan gjorde man emellertid vid sista riks- dagen ett betänkligt afsteg, ty man sammanblandade då, för första gången, de beslutna jernvägsanslagen, uppgående till 6,060,000 R:dr, med statens löpande utgifter. Följden häraf blef, att, enär riksgäldskontorets disponibla tillgångar ej ut- gjorde mera än omkring 1,500,000, så visade sig, vid den slutliga regleringen af kontorets ställning, en brist af omkring 4,500,000, hvilken sedermera alltjemt fått gälla såsom en statsbrist, ehuru den i sjelfva verket endast förestälde en del af jernvägsanslaget. Jag vet ganska väl, att äfven om ansla- gen till jernvägarna blifvit afskiljda från statens öfriga utgifter, så hade riksgäldskontoret, hvilket ålades att på lämpligaste sätt anskaffa medlen till jernvägsbyggnaderna, befunnit sig i samma ställning som nu, men saken hade då, både inför oss sjelfva och inför utlandet, till stor nytta för vår kredit, fram- stått i sin rätta dager, så att hvar och en vetat, att här endast var fråga om temporära åtgärder för bestridande af ett min- dre betydligt jernvägsanslag, och att statsverket visade ett öfverskott af 1,500,000 i stället för en skenbar brist på 4,500,000. Hade man vid de föregående riksdagarne, då an- slagen till statens jernvägsbyggnader uppgingo till vida högre belopp, nemligen 1863 till 27,896,000, 1860 till 25,000,000 och 1857 till 19,600,000 R:dr, förfarit på samma sätt och anvisat dessa utgifter på riksgäldskontorets allmänna kassa, i stället för att betäcka dem genom fonderade lån, så hade naturligtvis äfven då en ofantlig s. k. statsbrist skolat visa sig, ehuru hvar och en vet, att statsverket vid dessa tillfällen egde ovanligt stora öfverskott att disponera. Den otillfreds- ställande regleringen vid sistlidne riksdag får man således tillskrifva den mindre lyckliga åtgärd, som Stats-Utskottet då vidtog, att sammanblanda jernvägsanslagen med statens öfriga utgifter, och jag är glad, att när samma person, som då var ordförande i Stats-Utskottet — och till hvilken man således i främsta rummet torde få hålla sig i detta hänseende — t led TAL DEN 27 MAKS 1867. 129 äfven nu bekläder samma vigtiga plats, bör man så mycket säkrare kunna påräkna, att det fel, som då begicks, blir godtgjordt. Af det skäl, som nu blifvit anfördt, eller att jernvägs- anslagen vid senaste riksdag blefvo sammanslagna med öfriga statsutgifter, och då för öfrigt en verklig brist af 1,231,000 R:dr för tiden före sista statsregleringen förefans, härledande sig derifrån, att vid 1863 års riksdag alldeles oberäknadt tillkommo, dels 1,000,000 extra anslag på första hufvudtiteln, dels i sista stunden 3,000,000 till krigsrustningar; samt då slutligen ej heller den summa, som genom det sista fonderade statslånet skulle anskaffas, lär hafva till fullo ingått, blir den brist, som för närvarande visar sig i riksgäldskontoret, lätt förklarlig. Men den åtgärd, som erfordras för att reda detta förhållande, är ganska enkel. Dertill fordras ingenting annat, än att jern vägsanslagen åter fullkomligt afskiljas från statens öfriga utgifter, och att ett emot dessa anslag svarande belopp (i rundt tal) upplånas, för att dermed ersätta de medel, som riksgäldskontoret för sådant ändamål förskjutit. Sker detta, så är all förlägenhet afhjelpt och riksgäldskontoret åter satt i tillfälle, att till alla delar fullgöra sina åligganden. Det återstår nu att taga i betraktande det sista af de omnämnda allmänt gängse påståendena, eller att en grof misshushållning egt rum med statens medel. Asigterna om livad som verkligen är misshushållning eller icke äro emel- lertid högst olika, allt efter som man uppfattar vigten och behofvet af de ändamål, för hvilka anslagen blifvit beviljade, och jag skall icke heller ingå i något bedömande af de olika meningarna i detta hänseende. Men jag skall deremot hafva äran visa, att en stor villfarelse förefinnes hos nästan alla, i fråga om uppfattningen af den tillökning i statsutgifterna, som på senare tider verkligen egt rum. Man resonerar i detta fall i allmänhet sålunda: Vid den eller den tiden upp- gingo statsutgifterna till så och så stort belopp; de utgöra nu enligt riksstaten en vida högre summa; alltså hafva de under tiden blifvit tillökade med skilnaden mellan dessa summor. 9 130 TAL DEN 27 MARS 1867. Ingenting synes vara enklare och naturligare än detta, och jag har ofta hört äfven de mest erfarna personer — såsom t. ex. häromdagen min ärade granne till höger — utan tvekan använda denna metod. Men icke destomindre döljer sig under detta resonement ett stort misstag. Den värde repre- sentanten från Stockholm uppgaf vid det omnämnda tillfället alldeles riktigt, att den ordinarie statsregleringen, hvilken för närvarande på samtliga hufvudtitlarne upptager en utgift af mer än 33,000,000 R:dr, för år 1834 icke uppgick till mer än något öfver 14,000,000, och han tog på grund häraf för gifvet, att de ordinarie utgifterna sedan denna tid ökats med 19,000,000 om året. Detta var likväl felaktigt, såsom snart skall visas. Men innan jag ingår i en närmare utredning af dessa för- hållanden, her jag att få nämna, att ännu för åren 1855—57 alla hufvudtitlarnes utgiftssummor ej uppgingo till mer än 19,315,000 R:dr, och den tillökning i slutsumman af omkring 5,000,000, som sålunda visar sig för de tjuge åren mellan 1834 och 1855, torde icke vara större, än som lätt kan för- klaras genom den naturliga tillväxten af samhället och dess behof under denna tid. Men det är också egentligen sedan 1857, som man anser, att den anmärkningsvärda tillökningen i utgifter daterar sig, och det är angående denna stora till- ökning, som jag nu anhåller att få lemna några upplysningar, hvilka jag hoppas skola ådagalägga, att föreställningarna i detta hänseende varit i väsendtlig mån oriktiga och öfverdrifna. Det är ett obestridligt faktum, såsom nyss nämndes, att de ordinarie anslagen på alla hufvudtitlarne enligt riksstaten för 1855—1857 endast uppgingo i rundt tal till 19,315,000 R:dr, och att den närvarande riksstaten deremot upptager dessa summor till 33,369,000 R:dr, samt att således här visar sig en skilnad af omkring 14,000,000. Men om man deraf drager den, såsom det vill synas, mycket enkla slutsatsen, att de ordinarie statsutgifterna — jag kommer sedermera till de extra — ökats med 14,000,000, så innefattar detta en stor förvillelse. Förklaringen till detta, efter utseendet besynner- liga, förhållande ligger deruti, att dels en annan värderings- Lan TAL DEN 27 MARS 1867. 131 grund blifvit antagen för ränte- och tiondespanmålen, dels flera betydliga utgiftsposter blifvit i staten upptagna, som förut derifrån voro uteslutna, fastän medlen äfven då utgingo, dels förhöjningarna i såväl inkomster som utgifter för vissa sär- skilda ändamål varit rent nominela, och slutligen, att förslags- anslagen blifvit upptagna till det belopp, hvarmed de äfven förut i verkligheten utgingo. För att nu något närmare upplysa dessa omständigheter, torde jag till en början få i minnet återkalla, att i riksstaten förekommer ett ganska betydligt belopp tionde- och ränte- spanmål, hvilken utgår eller ersättes efter vissa faststälda grunder, men som i riksstaten utföres till ett bestämdt värde. Detta antagna värde, hvilket icke utöfvar det ringaste infly- tande hvarken på skatternas eller anslagens effektiva belopp, var förut bestämdt till 6 R:dr 32 sk. Banko eller 10 R:dr R:mt per tunna, men upptages nu till 2 R:dr kubikfoten eller 12 R:dr 60 öre tunnan. För hela den i riksstaten förekommande qvantiteten ränte- och tiondespanmål utgör denna förhöjning af 2 R:dr . 60 öre per tunna ett sammanräknadt belopp af omkring 762,000 R:dr, utan att i verkligheten ett öres till- ökning i beskattningen egt rum. På samma sätt förhåller det sig också med åtskilliga andra ganska stora utgiftsposter, hvilka numera äro synliga i riksstaten, men som förut voro derifrån utslutna, ehuru afgifterna äfven den tiden icke allenast existerade, utan då utgingo till högre belopp än för närvarande. Jag ber att i detta afseende få nämna afgiften till handels- och sjöfarts- fonden samt städernas tolag. Hvar och en känner, att den förstnämnda af dessa afgifter före 1858 utgick med 10 pro- cent af tullbeloppet för inkommande varor, och att den såle- des utgjorde omkring 1,300,000 R:dr, men den var icke synlig i statens räkenskaper. Numera är denna afgift inbegripen i tulluppbörden, eller rättare sagdt försvunnen, och ett anslag till ersättning för handels- och sjöfartsfonden är uppfördt på sjette hufvudtiteln med 750,000 R:dr. Likartadt är äfven förhållandet med tolagen, hvilken skattetitel, som ej heller 22) 132 TAL DEN 27 MARS 1867. syntes i statsräkenskaperna, jemväl blifvit aflöst och numera ersättes städerna medelst ett förslagsanslag på sjunde hufvud- titeln till belopp af 1,040,000 R:dr. Vidare har på sjette huf- vudtiteln blifvit synligt ett nytt förslagsanslag af 440,000 R:dr för kontrollen å bränvinsförfattningarnas tillämpning, hvilket emellertid icke innefattar någon effektiv tillökning i utgift, ty medlen utgingo äfven förut, fastän de på förhand afdrogos från bränvinsskatten, hvilken i riksstaten endast upptogs till netto- i stället för brutto-inkomst, såsom nu sker. Ej heller lär någon kunna påstå, att i verkligheten någon ökad utgift förorsakats för Postverket. Tvärtom har, som bekant, postportot blifvit nedsatt. Emellertid figurerade Postverket i den äldre statsregleringen endast med en summa af 727,000 R:dr, då den nu deremot uppgår till 2,000,000 R:dr. Här visar sig således en nominel skilnad af ej mindre än 1,273,000 R:dr. Och slutligen hafva äfven åtskilliga för- slagsanslag, utan att någon effektiv tillökning i utgifter egt rum, blifvit ansenligt förhöjda, på det att den synliga sum- man skulle motsvara hvad som i verkligheten utgick, hvilket förut sällan var förhållandet. Tvärtom var det den tiden ett vedertaget bruk, att å ena sidan förslagsanslagen nästan all- tid upptogos långt under sitt verkliga belopp, och att å andra sidan äfven inkomsterna beräknades så lågt, att på dessa skulle uppkomma stora öfverskott, för att dermed betäcka bristerna på förslagsanslagen. Jag bekänner, att detta system af en oriktig uppskattning och uppställning, rörande såväl inkomster som utgifter, hvarigenom ett falskt sken spreds öfver våra finansiela förhållanden, icke var för mig tillfredsstäl- lande, och att jag, såvidt på mig berott, sökt att deruti åstad- komma rättelse. Följden häraf har emellertid varit, på sätt nu blifvit antydt, att en betydlig tillökning i riksstaten upp- stått, som är helt och hållet nominel; och om man samman- räknar de summor, som sålunda tillkommit endast på grund af ett fullständigare och, jag må väl säga, ärligare räken- skapssätt, så skall man finna, att detta belopp uppgår till omkring 6,000,000 R:dr. TAL DEN 27 MARS 1867. 133 Den effektiva tillökningen i statens ordinarie utgifter un- der de senaste tio åren utgör således icke 14,000,000 R:dr, såsom man förestält sig, utan endast omkring 8,000,000 R:dr. Men jag medgifver, att detta i alla fall är en ganska betyd- lig tillväxt, och att man, redan på grund deraf, kan ifråga- sätta, huruvida icke misshushållning verkligen egt rum. Detta beror likväl på, huru medlen blifvit använda, och jag tror, att äfven i detta hänseende föreställningarna i allmänhet äro oriktiga. Man tyckes nemligen vid nästan alla tillfällen antaga såsom gifvet, att anslagstillökningarna i den största propor- tionen kommit försvarsverket eller våra militära hufvudtitlar till godo, men i verkligheten förhåller det sig icke så. Om man efterser, i hvilken progression de olika hufvudtitlarne, under den ifrågavarande tiden, blifvit förhöjda, så skall man finna, att den ojemförligt största tillökningen skett på åttonde hufvudtiteln, hvars slutsumma blifvit förhöjd med 135 procent. Och då anslagen på denna hufvudtitel hafva till föremål reli- gionens, undervisningens i alla grader, den högre bildningens, konstens och helsovårdens befrämjande, samt milda stiftelsers och barmhertighetsinrättningars upprätthållande, så synas mig anslagen för dylika ändamål icke vara illa använda eller i allmänhet böra anses som misshushållning. Näst efter den åttonde hufvudtiteln, är det den sjette, som blifvit mest till- ökad — således den hufvudtitel, som afser jordbruket, han- deln, näringarna och slöjderna, eller landets materiela förkof- ran i alla riktningar. Tillökningen här utgör 76 procent, och äfven detta synes mig icke på förhand kunna rubriceras som misshushållning. Dernäst komma i ordningen tredje och fjerde hufvudtit- larne, hvardera med en tillökning af 42 procent, den nionde med 39 procent, den andra och femte med hvardera 38 pro- cent, den första med 21 procent, och den sjunde, eller Finans- departementet, med 15 procent — allt med iakttagande deraf, att de rent nominela förhöjningarna blifvit afräknade. Att en tillökning i statens inkomster utöfver de behof, som verkligen förefinnas, när denna tillökning visar sig stadig 134 TAL DEN 27 MARS 1867. och för framtiden pårälmelig, bör föranleda till nedsätt- ning i skatterna, der en sådan visar sig af behofvet, billig- heten och nyttan mest påkallad, utgör hos mig en fast öfver- tygelse, och jag har också sökt — såsom i det föregående blifvit visadt — att under den tid, jag i sådant hänseende kunnat utöfva något inflytande, tillämpa denna i min tanke både politiskt och statsekonomiskt riktiga grundsats. Men må det tillåtas mig att här omnämna en tilldragelse, som för mig utgör ett värdefullt, historiskt minne. Mot slutet af 1856, då jag, för omkring ett halft år sedan, fått mottaga förtroendet att vara chef för Finans-departementet, och då helt nyligen Kongl. Maj:ts proposition om statsverkets tillstånd och behof blifvit framlagd för riksdagen, blef jag en dag anmodad att besöka Herr Presidenten von Hartmansdorff, hvilken var sjuk och redan låg på sin dödsbädd. »Vi hafva ofta», sade han, »haft olika politiska åsigter och i motsatta leder kämpat för deras framgång. Men jag hyser vänskap för Er person och aktning för Er öfvertygelse, och mitt lands väl ligger mig om hjertat, äfven nu på mitt yttersta. Jag har med nöje genomgått den Kongl. proposition ni undertecknat, och ser med glädje den ovanligt gynnsamma ställning, i hvilken våra finanser befinna sig. Men tillåt mig att få gifva ett råd. Efterskänk aldrig de skatter, som finnas! Om inkomsterna äfven skulle öfverstiga behofven för tillfället, så minska dem icke, utan använd dem på bästa sätt; ty en tid kommer kan- ske, då dessa inkomster erfordras, och då skall man icke vara villig att ersätta dem, ehuru man nu fröjdas och berömmer Er för deras eftergifvande». »Jag kan icke biträda Er åsigt», svarade jag, »ty jag anser det vara rätt och klokt, att icke af landet utkräfva högre skatter än som erfordras, och att man bör lindra dess bördor, då sådant låter sig göra. Jag tror dessutom, att om folket ser sig öppet, ärligt och välvil- ligt behandladt af sin regering, så skall det också icke svika dess förtroende, utan, om så behöfves, manligt åtaga sig de tillskott, som åter en gång kunna blifva af nöden». Vi åtskilj- TAL DEN 27 MARS 1867. 135 des, och jag återsåg aldrig mer den aktade mannen, ty han dog några veckor derefter. Mina Herrar! Jag lefver ännu i den öfvertygelse, att Herr von Hartmansdorff hade orätt, och att jag hade rätt. Men lika visst som jag tror, att man af en stadig och säker inkomsttillökning bör hemta anledning att, när stats- verkets tillstånd det tillåter, medgifva en skattelindring, lika bestämdt tror jag också, att när ett tillfäTligt öfverskott upp- står, så bör detta ej efterskänkas, utan klokt användas. Sådant har också varit det system, som här blifvit följ dt och som gif- vit anledning till den s. k. extra statsregleringen. Betraktar man nu de summor, som i form af extra anslag blifvit anvi- sade, och de ändamål, för hvilka det skett, så anser jag det omöjligen kunna förnekas, att icke oändligen mycket, till lan- dets både gagn och heder, blifvit derigenom uträttadt. Så kan jag nämna, att, enligt en af riksgäldskontoret föranstaltad tablå öfver de summor, som af allmänna medel blifvit under tiden från 1840 till 1865 använda till produktiva företag, hafva utgått: Statsbidrag till kanal- och slussverksbyggnader samt ström- rensningar och andra arbeten för nya eller förbättrade segel- leder, af hvilka bidrag största delen utgått såsom anslag utan återbetalningsskyldighet................. R:dr 4,978,000. Lån eller anslag för hamnars anläggning eller förbättrande samt dockbyggnader m. m......... >> 4,520,000. Understöd för allmänna vägars anläggning och vägomläggningar, vägförbättringar samt bro- byggnader ................................... » 5,122,000. Vidare kan jag upplysa, att, enligt riksdagsbesluten, bland de hufvudsakligaste extra anslag, som blifvit anvisade sedan 1848, förekomma: Till byggande af fängelser R:dr 2,370,000. » dito af hospitaler m. m............... » 2,033,000. » dito af läroverkshus och kyrkor....... » 1,937,000. » byggnader för vetenskap och konst......... » 2,639,000. » folkskoleväsendet.......................... » 1,794,000. 136 TAL DEN 27 MARS 1867. Till lärda verk och konstverk.................. R:dr 289,000. » olika kartverk............................... » 1,255,000. » landtbruksinstituter......................... » 504,000. » skiften och afvittringar (förutom det ordi- narie anslaget) >> 750,000. » vattenutdikningar............................ » 529,000. » fyrar........................................ » 601,000. » anskaffning af gevär......................... » 3,037,000. » anskaffning af artilleri- och pontonier- materiel...................................... » 544,000. » beklädnad och utredning ät beväringen . » 3,265,000. » befästningar................................. » 4,989,000. » flottans etablissementer och förråd........ » 3,687,000. » krigsfartyg » 5,188,000. samt till särskilda krigsrustningar........... » 9,750,000. äfvensom slutligen, af handels- och sjöfarts- fonden, till telegrafverkets inrättande....... » 3,965,000. och, enligt hvad förut blifvit visadt, af direkta anslag, till jernvägarna nära................. » 22,000,000. Jag hemställer, om icke bland den mängd af stora sum- mor, som nu blifvit anförda, största delen är sådan, att man med glädje och stolthet derigenom påminnes tillhöra ett folk, som framgår på den menskliga odlingens väg och som vet att uppfylla dess fordringar. Och äfven de uppoffringar, som blifvit gjorda till iståndsättande af vårt ofullständiga försvars- verk, måtte väl icke anses vara illa använda. Man begår en stor orättvisa mot vår krigsförvaltning, om man tror, att de medel, som stälts till dess disposition — äfven i form af krigsrustningar — blifvit gagnlöst förspilda. Till allra största delen finnes valutan för dem qvar i våra förut nästan tomma förråd; och det måste väl, synes mig, vara lugnande att veta — helst nu, då det erfordras att anskaffa dugliga vapen — att vi lyckligtvis ega en, i vissa delar, utmärkt utredning af artilleri, broattiralj, fordon, tross- och sjukvårdspersedlar, som, för icke länge sedan, nästan helt och hållet saknades. TAL DEN 27 MARS 1867. 137 Den framställning, som jag nu haft äran göra, ocli hvaruti åtskilliga upplysningar blifvit meddelade, söm jag tror kunna vara till någon nytta, har kanske icke varit för alla välkom- men, och skall måhända kallas en ny »blomstermålning». Jag vill icke missunna någon detta nöje, men jag får blott för- klara, att, i min tanke, det icke är någon konst eller fordrar något snille att uppfinna ett speord. Svårare torde det der- emot blifva att vederlägga de fakta, jag uppgifvit, eller att deruti finna något fel, och i detta afseende uppmanar jag mina motståndare inom och utom Kammaren att göra sitt bästa. Mina Herrar! jag har redan allt för länge tagit Edert tålamod i anspråk och jag känner lifligt min förbindelse för den välvilliga uppmärksamhet, som blifvit mig egnad under mitt långa föredrag. Mina krafter äro äfven i det närmaste uttömda. Jag slutar derför nu med den förklaring, att, efter min tanke, svenska folket hvarken har förlorat vilja eller för- måga att, när så erfordras, för ett stort ändamål — och något större och dyrbarare finnes väl icke... än fäderneslandets trygghet och ära! — göra en uppoffring. Och om vi, dess ombud, som blifvit beklädda med dess förtroende, finna ett sådant offer vara af behofvet och tidsomständigheterna påkal- ladt, så är jag fullt förvissad, att deremot icke skall förspör- jas något missnöje, utan att man gladt och frimodigt skall bringa detta offer, och att vi skola hafva hela det svenska folket, i djupa leder, bakom oss. Jag hemställer derför, att denna Kammare må, hand i hand med sin regering och hand i hand med sin medkam- mare, förena sig i dess beslut, samt således till det ifråga- varande ändamålet bevilja en summa af 1,500,000 R:dr, hvaraf redan under detta år 500,000 ställas till Kongl. Maj:ts dis- position. 2 te 138 TAL DEN 4 APRIL 1867. TAL i Andra Kammaren den 4 April 1867. (Angående olika beskattningsgrunder för rinnande af tillökning statens inkomster.) Herr Talman! Mina Herrar! Sedan åtskilliga talare, enligt mitt omdöme, redan ständigt utredt frågan i vissa delar, kan jag fatta mig full- kor- tare, än jag från början hade ämnat. Jag tror, att frågan blifvit fullkomligt riktigt uppstäld, då den betraktas i sam- manhang med den öfversigt af ställningen, som Stats-Utskottets betänkande N:o 60 gifver vid handen. Det visar sig häraf, att de behof, som förefinnas, icke på annat sätt kunna fyllas, än antingen genom någon tillökning i statsinkomsterna, vare sig medelst direkt eller indirekt beskattning, eller medelst lån, så framt man nu vill reglera frågan och ej fortfarande hjelpa sig fram med den för landets kredit föga gagneliga åtgärden att balansera bristen. Ty detta är den sista utväg, som återstår, om man icke vill genom statsinkomsternas för- höjande eller genom lån betäcka utgifterna. Jag ber emel- lertid att få fästa Kammarens synnerliga uppmärksamhet derå, att Stats-Utskottets egen beräkning, i fråga om statens regle- ring, visar ett absolut behof af den föreslagna inkomsttillök- ningen, enär statsregleringen blifvit uppgjord under förutsätt- ning, att afgifterna skulle förhöjas såväl å tullen som brän- vinstillverkningen; — och ändock företer sig en brist, som blifvit upptagen till något mera än 11,000,000 R:dr. Vilja vi således icke tillgripa den utväg, som jag, för min del, får på det bestämdaste motsätta mig — att upplåna medel för TAL DEN 4 APRIL 1867. 139 statens löpande utgifter och för annat ändamål än ett fortsatt utförande af statens jernvägsbyggnader, så måste, man söka att betäcka bristen genom att öka statsinkomsterna, så framt man, som sagdt, icke vill balansera den. Frågan blir då, hvilketdera sättet man bör välja: den direkta eller den indirekta beskattningen. Både vid detta och vid föregående tillfällen har man här sökt framhålla den di- rekta beskattningen, såsom egande ett afgjordt företräde. Frågan spelar verkligen en så vigtig rol i statsekonomiskt hänseende, att jag icke kan underlåta att något utförligare yttra mig angående den direkta beskattningens förmenta stora fördelar. För min del är jag af den mening, att den direkta beskattningen alltid bör finnas, emedan folket bör vänja sig vid att på ett synbart sätt och efter rättvisa grunder omedel- barligen bidraga till statens behof. Det är för öfrigt så mycket mera nödvändigt, att detta beskattningssätt användes, som det utgör utgångspunkten för åtskilliga andra beskatt- ningar, och deribland i främsta rummet för kommunernas egna behof; •— hvartill i förbigående äfven kan läggas dess vigt i afseende å flera af våra grundlagliga bestämmelser. Men då jag således hyllar den åsigt, att en direkt beskatt- ning alltid bör finnas, anser jag likväl, att man dervid bör gå mycket försigtigt till väga, så att man icke ökar den till något betydligare belopp. Jag tror, att detta är nödvändigt, derför att den vid tillämpningen eljest lätt kan råka in på svåra afvägar. Ty, mina Herrar, grunden för den direkta beskattningen är verkligen icke så menlös och så uteslutande god, som man i allmänhet tyckes vilja antaga. Den är, tvärtom, ganska betänklig, ty den är i ganska betydlig mån inqvisitorisk. Vid ett föregående tillfälle, då fråga var om vissa kon- sumtionsskatter, yttrade man sig med stor ifver emot detta slags afgifter, och man ansåg dem förkastliga, bland annat derför, att man vid uppbörden skulle störa hemmets frid, eller, såsom uttrycken föllo, »göra hemgång». Men efter mitt begrepp lärer det väl få medgifvas, att detta var ett miss- 140 TAL DFN 4 APRIL 1867. bruk af ord eller åtminstone ett högst hyperboliskt talesätt; ty att benämna såsom hemgång den tillsyn, som erfordras för att kontrollera en fabrikation, hvilken är underkastad be- skattning, detta kan väl icke gerna på allvar försvaras. Der- emot är det alldeles obestridligt, att den direkta beskattnin- gen hvilar på en inqvisitorisk forskning efter verkliga beloppet af en persons inkomster eller förmögenhetsvilkor; — och just derför kan den så lätt blifva icke blott godtycklig, utan äfven i inånga fall högst orättvis. Icke heller finnes någon utväg för den lidande att befria sig från detta godtycke eller från en begången orättvisa; ty det enda medel, som dertill finnes, är att öppet framlägga, hvad som för mången är lika dyrbart som brefhemligheten, nemligen sin affärsställning. Att dessa omständigheter äro ganska betänkliga, torde väl svårligen kunna förnekas, och då deraf måste uppstå ett direkt intresse att genom allehanda mer eller mindre heder- liga utvägar söka undandraga sig beskattningen, så löper man uppenbarligen fara att på detta sätt framkalla en ganska vådlig demoralisation. Dessutom har detta direkta beskattningssätt det felet, att det blir mera känbart och tryckande, icke blott derför att man måste utgöra skatten till det faststälda, ej alltid rättvisa beloppet, utan äfven derför att den på en gång plötsligen utkräfves, hvilket deremot icke är förhållandet med den indi- rekta beskattningen, som kan fullgöras dels småningom, dels också till minskadt belopp, i mån af råd och lägenhet. Den indirekta beskattningen anser jag derför vara icke blott i tillämpningen ganska lämplig och nödig, utan äfven principielt riktig. Och jag åberopar mig i båda dessa hän- seenden på den närvarande tidens erfarenhet, då, efter hvad jag vet, intet civiliseradt land finnes, der icke denna beskatt- ning ingår till det ojemförligt största beloppet bland skatte- titlarne. Högst besynnerligt vore det ock, om alla länders statsmän och finansierer skulle i detta hänseende hafva gjort sig skyldiga till ett absolut misstag. TAL DEN 4 APRIL 1867. Den indirekta beskattningen har för öfrigt den högst väsendtliga fördelen, hvilken redan ofta blifvit åberopad, men som jag likväl ännu en gång måste antyda, nemligen: att den iviss mån är frivillig, såvida den är rätt använd. Jag lägger en synnerlig vigt på denna sistnämnda omständighet, eller att denna slags beskattning i väsendtlig mån — icke absolut — beror på den fria viljan, då man såsom föremål för densamma utvalt sådana artiklar, som lämpligen böra beskattas, d. v. s. framför allt icke sådana, som utgöra rena nödvändighetsvaror. De egenskaper, som göra en vara till ett lämpligt föremål för dylik beskattning, bestå följaktligen först och främst deruti, att den icke är för hvar och en absolut oundgänglig, utan mer eller mindre kan inskränkas eller undvaras; vidare att den förekommer i så stora qvanti- teter, att uppbörden kan ega rum, utan alltför stor kostnad och af bränning; och slutligen att den icke lätt är underka- stad smuggling. Jag tror, att de artiklar, om hvilka nu är fråga, upp- fylla dessa vilkor. Kaffe och socker äro, enligt min öfvertygelse, icke oundgängliga för hvar och en, utan är bruket deraf mer eller mindre beroende af den fria viljan. Flera talare hafva äfven visat, att dessa artiklars förbrukning ställer sig i ett lämpligt förhållande till förmögenhetsvilkoren, då de, åtminstone hvad sockret beträffar, af den fattigare befolkningen icke förbrukas till någon jemförlighet med hvad den förmögnare klassen kon- sumerar. De förekomma dessutom i stora qvantiteter, så att en ringa — ja, i praktiken nästan omärklig — förhöjning kan åstadkomma ett stort resultat för statens kassa; och de äro slutligen icke lätt underkastade smuggling. Detta kan sägas vara förhållandet, ej blott med socker, utan äfven med tobak i rå form och i viss mån också med kaffe, ehuru det måste medgifvas, att kaffe jemförelsevis lättare kan smugglas än socker. I större mängd torde likväl smuggling äfven af denna vara icke kunna, åtminstone vid sjökusterna, verkställas. Deremot vore detta att befara på hela den stora landgränsen mot Norge, om de uppräknade artiklarne stode lägre i pris 142 TAL DEN 4 APRIL 1867. i detta land än hos oss och följaktligen kunde derstädes bil- ligare uppköpas. Men, mina Herrar, detta är icke förhållan- det. Tullen å kaffe och socker är i Norge icke obetydligt högre än hos oss; och faran är således snarare omvänd, eller att en stor del gränsorter frestas att taga sina behof genom smuggling från Sverige. Såsom bevis härpå vill jag anföra att i Norska tulltaxan artikeln kaffe är åsatt en tull af 5 skilling Norskt eller, reduceradt till Svenskt mynt och vigt, omkring 15} öre, då likväl här icke blifvit föreslaget mera än en förhöjning. till 12 öre för skålpundet. Man behöfver således icke befara någon oloflig införsel af kaffe utefter landgränsen från Norge, utan fast hellre att motsatsen skall komma att ega rum, hvilket emellertid icke kan lända oss till skada. Enahanda är förhållandet med socker. Den Norska tullen för raffineradt socker är likaledes 5 skilling per skål- pund, eller densamma som tullen på kaffe; och således är äfven i detta fall den Norska tullsatsen högre än den Svenska, som blifvit föreslagen till 14 öre, så att hvarje farhåga för smuggling äfven här blir öfverflödig. En annan fördel af den indirekta beskattningen är, att den utgår småningom — efter råd och lägenhet. Detta be- skattningssätt är derför ock mindre kännbart; jag menar ej blott i den mening, att afgiften är mindre märkbar, utan äfven att den är mindre tryckande, då den jemnare fördelas i mån af förbrukningen. Men just derför att den indirekta beskattningen har denna förtjenst, blir den ock mera farlig, enär den lättare kan missbrukas, hvilket onekligen äfven skett i åtskilliga andra länder. Jag vill icke trötta Kammaren med att åberopa främmande tulltaxor, hvilka bevisa detta förhål- lande. Men, mina Herrar, derför att en god sak kan miss- brukas, bör den väl icke såsom regel förkastas. En sådan grundsats skulle leda oss derhän, att många af de vigtigaste saker i lifvet skulle utdömas. Jag vill bland så många andra endast exempelvis nämna tryckfriheten. Ingen förnekar, att tryckfriheten, liksom hvarje annan frihet, kan missbrukas, men ingen lärer väl derför vilja hafva den afskaffad. Så TAL DEN 4 APRIL 1867. 143 förhåller det. sig, enligt mitt omdöme, äfven med de indirekta skatterna. Regeln är tydligen den, att man i hvarje särskildt fall bör noga tillse och pröfva, om brnket öfvergått eller hotar att öfvergå till missbruk; och jag frågar: har så skett här? Jag tror det icke, och jag tror, att man skall få svårt att bevisa något sådant. Ty antingen inan anställer en jemfö- relse med förhållandet i andra länder, såsom t. ex. Frank- rike, England eller Norge, hvilket jag nyss framhöll, eller man vill beräkna det resultat, som denna beskattning i sjelfva verket utöfvat på den ekonomiska ställningen hos vår befolk- ning, tror jag, att man i intetdera fallet kan påstå, att den blifvit missbrukad. Här har en beräkning vid ett föregående tillfälle blifvit framlagd, som visar, huru oändligt liten tillök- ningen i lefnadskostnad blir i verkligheten genom den för- höjning i tull, som här blifvit föreslagen, af 2 öre per skål- pund för kaffe och socker. Jag åberopar i detta fall en kalkyl, som en värd ledamot från Westergötland framlade vid behandlingen af frågan om utspisningen för den indelta arméen. Han antog, att soldaten borde erhålla 3 ort socker och 2 ort kaffe i daglig portion. Detta är likväl temligen öfverflödigt tilltaget, ty en sådan portion utgör närmare 1 kanna; men om man emellertid lägger denna till grund för beräkningen och sammanräknar beloppet för ett år, så skulle detta utgöra af socker omkring 1,000 ort eller 10 skålpund; och då nu fråga är om en tullförhöjning af 2 öre per skål- pund, blir således förhöjningen för en sådan daglig portion, hvilken utgör nästan ett helt mål, 20 öre för år. Af kaffe, som skulle åsättas samma förhöjning, är, såsom nyss nämndes af samma ledamot, beräknadt ett qvantum af 2 ort för hvarje soldat om dagen, hvilket torde vara väl drygt. En annan talare har också i sin kalkyl upptagit blott 19 ort. Jag antager derför förhöjningen här, d. v. s. för 500 ort om året, till hälften af för- höjningen å sockret eller till 10 öre. Således vore det ett belopp af omkr. 30 öre för helt år, motsvarande, åtminstone i städerna, blott några timmars arbetsförtjenst, som en tullförhöjning, hvil- ken komme att inbringa staten öfver 1,000,000 R:dr, skulle 144 TAL DEN 4 APRIL 1867. komma att verka. Kan detta nu verkligen rubriceras såsom ett missbruk af den indirekta beskattningen ? Är det icke, tvärtom, om man vill vara uppriktig, i det hela en ren obetydlighet? Jag tror derför, att en värd talare, som här företagit sig att vädja till känslorna, och som med anledning af detta Bevillnings-Utskottets förslag velat uppträda såsom målsman för den fattiga befolkningen i landet, begått det felet att förutsätta ett förhållande,. som i verkligheten ej eger rum, nemligen att denna befolkning skulle utsättas för något obilligt lidande. För öfrigt anser jag, att man icke så lätt, som man här försökt, lär kunna afspisa det omdöme, som af en frejdad vetenskapsman blifvit uttaladt angående kaffets skad- lighet, dermed, att denne vetenskapsman påstås icke hafva bevisat, att bruket af kaffe är orsaken till de menliga följder, han påpekat. Säkert är åtminstone, att han utan förbehåll afgifvit det omdöme, att detta skulle vara förhållandet; och i afseende å omdömets värde måste jag tillstå, att den omför- mälda personens åsigter i detta hänseende synas mig böra tillmätas åtminstone lika mycken vigt, som hans här uppträ- dande motståndares. Man har ock sagt, att det blott vore, då bruket af kaffe är omåttligt, som det skadar. Det må visserligen vara sant, att i motsatt fall skadan är mindre, men om så är, att denna dryck endast måttligt begagnas, så har det ju äfven nyss blifvit visadt både af mig och andra, att den tunga, som tullförhöjningen skulle medföra, jemväl blir endast en obetydlighet. Jag ber att i förbigående nu äfven få yttra ett par ord med anledning af några anmärkningar, som under diskussio- nen förekommit. En talare har påstått, att om en sådan tullförhöjning som den föreslagna blefve beslutad, skulle den icke komma att verka någon inkomstförhöjning för 1868, emedan förtull- ningen i sådant fall antagligen skulle komma att ske i slutet af år 1867. I viss mån kan denna anmärkning vara riktig; men jag hemställer till den värde talaren, som yttrade detta, om han verkligen tror, att våra handlande i allmänhet skulle TAL DEN 4 APRIL 1867. 145 komma ut med att pä en gång erlägga ett så betydligt för- skott, som erfordrades för att förtulla de stora qvantiteter af ifrågavarande artiklar, som behöfvas för nästkommande år, och om icke flertalet af dem kän antagas komma att fortfarande begagna utvägen att hålla dessa artiklar på nederlag och förtulla dem i mån, som de realiseras. Dessutom medför ett sådant förtullande förskottsvis en ränteförlust, som icke kan undgå att betydligt förminska importörens vinst af affären. Jag tror således icke, att denna anmärkning verkar så syn- nerligen mycket, oaktadt jag öppet medgifver, att den verkar något. Men, mina Herrar, om ock det skulle inträffa, att den förtullning, som är afsedd för 1868, i någon mån fram- flyttas på 1867, så Verkar detta likväl endast så till vida på saken, att tillökningen i tullen för dessa artiklar skulle ute- blifva; men det större öelopp, som komme att förtullas i år, bereder deremot en högre statsinkomst, som, i form af öfver- skott, kommer staten det följande året till godo. Jag fäster således icke synnerlig vigt vid denna omständighet, ehuru den kan förtjena något afseende. Jag föreställer mig, att den nya representationen visserligen bör visa, att den icke vill belasta landet med några onödiga utgifter, — att den vill spara på allt, som med skäl kan umbäras; men, mina Herrar, jag föreställer mig också, att denna nya representation bör visa, att den kan rätt uppfatta samhällets behof, och att den icke bör undandraga sig de uppoffringar, som verkligen äro nödvändiga. Och för min del tror jag icke, att de anslag, som här redan blifvit beviljade, kunna anses vara öfverflödiga. Fast hellre tror jag, att det vore nödigt att förhöja gevärs- anslaget med 500,000 R:dr, och att således de redan anvisade beloppen verkligen kunna till alla delar hänföras under rubri- ken af oundgängliga utgifter. Jag anser äfven, att en full- ständig reglering af statens penningförvaltning bör ske utan anlitande af lån för annat ändamål än till utförandet af de j ernvägsanläggningar, som redan äro påbörjade eller skola byggas. I detta hänseende har Stats-Utskottet genom sin 10 146 TAL DEN 4 APRIL 1867. framställning visat, att dertill fordras en tillökning i stats- inkomsterna; och då jag — åtminstone i viss mån — äfven sökt ådagalägga lämpligheten af det sätt, som nu ifrågakom- mit i ändamål att vinna en sådan tillökning, kan jag för min del icke annat än tillstyrka, att landet genom dess represen- tanter må visa sig redoboget att åtaga sig den förhöjning i afgifter, som här blifvit föreslagen. TAL DEN 13 APRIL 1867. 147 TAL i Andra Kammaren den 13 April 1867. (Angående granskningen af Statsrådets protokoller.) Herr Talman! Mina Herrar! I konstitutionela stater är det alltid ett vigtigt ögonblick, då den ena statsmakten, eller folket, genom sina represen- tanter inträder i utöfningen af sin rättighet att kontrollera den andra statsmakten, eller regeringen, och att öfver dess verksamhet uttala sitt omdöme. Men i samma mån denna rättighet är stor och vigtig, i samma mån är det också af vigt, att den värdigt begagnas. Och härtill fordras, enligt mitt omdöme, icke blott att strängt hålla sig inom gränserna af sin lagliga befogenhet, utan ock att förhandlingarna vittna om den lyftning i tänkesätt, den ädelhet i uppfattning och den värdighet i framställning, som höfves ett fritt och upp- lyst folk. Också har denna diskussion utan tvifvel i allmänhet burit vittnesbörd om en sådan uppfattning, ty man bör kanske ej alltför mycket fästa sig vid ett och annat beklagansvärdt undantag, helst dessa redan blifvit af flera talare på ett lämpligt sätt bemötta. Men här hafva äfven framstälts några nya anmärkningar, i afseende å hvilka jag anser mig böra inlägga min protest. En sådan är visserligen redan afgifven af Hans Excellens Herr Justitie-Statsministern, som anfört de skäl, hvarför han funnit sig ej böra ingå i de ämnen, hvarå dessa anmärknin- gar hafva afseende. Men på samma gång jag ej kan annat än fullkomligt gilla detta förfarande, anser jag mig för min del, i den ställning jag är, icke förhindrad att vidröra dessa an- märkningar och upptaga de skäl, som dertill blifvit anförda. 148 TAL DEN 13 APRIL 1867. Hvad då först angår anslaget till möblerandet af läns- residenset i Östersund, fägnar det mig att höra, det den värde talare, som härom framstält anmärkning, sjelf funnit sig nöd- gad frångå densamma så till vida, att han icke vidare anser det, såsom orden förra gången föllo, hafva varit »högst besyn- nerligt och anmärkningsvärdt», att anslag till ett sådant ända- mål blifvit använda, utan har han nu förändrat sin åsigt derhän, att det förefaller honom blott anmärkningsvärdt, att regeringen, sedan anslaget anvisats, ej genast derefter under- stält frågan derom riksdagens pröfning och begärt dess god- kännande af åtgärden. Att så icke skett, lär väl emellertid varit fullkomligt riktigt, då regeringen egde medel att till berörda ändamål disponera. Hade deremot ett särskildt anslag dertill behöfts, då hade det naturligtvis erfordrats, att rege- ringen derom gjort framställning hos riksdagen; men när nu regeringen lyckligtvis icke behöfde besvära representationen med en sådan framställning, så hemställer jag, om. det varit lämpligt eller ens passande, att regeringen begärt bemyndi- gande att af extra utgiftsmedlen bestrida en nyttig och nödig utgift, då dessa medel just äro för dylika oförutsedda ända- mål anvisade. Jag hoppas således, att den värde anmärkarens begäran om en återremiss af betänkandet, för att ytterligare upptaga denna anmärkning, måtte erhålla det svar af Kam- maren densamma förtjenar. Men det är en annan grundsats, som framför allt måste fasthållas, särdeles nu då svenska folkets representanter första gången äro samlade efter ett nytt statsskicks införande, nem- ligen den, att andra frågor om regeringens beslut och åtgär- der ej må komma under öfverläggning hos riksdagen, än de som genom Konstitutions-Utskottet framställas. Till stöd för rättigheten att väcka äfven nya frågor i Kammaren har man åberopat 52 § i Riksdagsordningen, som innehåller, att vid Kammarens sammanträde eger hvarje dess ledamot rätt att till protokollet »fritt tala och utlåta sig i alla frågor, som under öfverläggning komma». Men, mina Herrar, jag ber, att man må fästa noga uppmärksamhet å orden »i alla frågor, TAL DEN 13 APRIL 1867. 149 som under öfverläggning komma»! Ej hvilka frågor som helst få af Kamrarne diskuteras. Grundlagen meddelar härom be- stämda föreskrifter, och hvad särskildt angår anmärkningar, som någon vill framställa emot regeringens beslut och åtgär- der, äro vissa, bestämda former härför stadgade i 57 § Riksdagsordningen. Rättigheten att afhandla dylika frågor är dessutom skarpt begränsad af 90 § i Regeringsformen, som förbjuder, att under riksdagens, dess Kammares eller Utskotts öfverläggningar och pröfning må »uti något annat fall eller på något annat sätt, än grundlagarne bokstafligen föreskrifva», komma frågor om regeringsmaktens beslut. Det är således enligt min tanke alldeles klart, att några andra an- märkningar i nämnda syfte ej rätteligen få göras eller böra komma under öfverläggning, än de som blifvit af Konstitutions- Utskottet framstälda eller dermed ega gemenskap. Det återstår nu endast för mig att vidröra ett moment, som verkligen förekommer i Konstitutions-Utskottets förelig- gande memorial, och som således formenligt utgör föremål för öfverläggning: jag menar anmärkningen mot regerings- beslutet om upplåtande af en tomt å Carl XIILs torg till ett enskildt bolag för uppförande af en atelierbyggnad. Utskottet har i detta afseende ganska riktigt förklarat, att anmärk- ningen icke kan till någon riksdagens åtgärd föranleda, enär frågan om detta regeringsbeslut redan varit föremål för Kon- stitutions-Utskottets vid en föregående riksdag granskning, och frågan i följd deraf är preskriberad. Detta skäl är vis- serligen alldeles tillräckligt för att komma till det slut, hvari Utskottet stannat. Men för mig, som kontrasignerat detta regeringsbeslut och som af skyldig aktning både för denna Kammare och för allmänna meningen ej vill underlåta att upptaga anmärkningen mot denna så ofta klandrade åtgärd, är det ett behof att ej lemna tillfället obegagnadt att något närmare belysa sjelfva saken. Man har först och främst påstått, att genom detta beslut ett grundlagsbrott blifvit begånget, i det att en del af Carl XIII:s torg, som är kronans egendom, utan riksdagens sam- 150 TAL DEN 13 APRIL 1867. tycke blifvit kronan afhänd. Så är dock icke förhållandet. Någon plats är icke kronan afhänd genom ifrågavarande regeringsbeslut, utan blott för ett allmännyttigt ändamål upp- låten, intill dess kronan kan finna nödigt att återtaga tomten. Man må icke anse, att denna tolkning af orden afhända och upplåta endast är en begreppsförvexling eller en advokatyr, ty det är lätt att inse skilnaden, om man blott behagar lägga till- börlig vigt på den omständigheten, att kronan under vissa vilkor är berättigad att återvinna den upplåtna tomten. Men — torde man då invända — vilkoren för upplåtelsen äro dock sådana, att kronan för tomtens återvinnande är underkastad en ej ringa ersättningsskyldighet, som i sådant fall blir för staten förlust- bringande. Ja, detta är sant, men regeringsbeslutet innebär dock icke någon af händelse af kronans egendom, och är följ- aktligen åtminstone ej grundlagsvidrigt. Klandret deraf . kan således icke med skäl utgå från den synpunkten, att beslutet är olagligt, men möjligt är, såsom jag redan antydt, att det kan anses vara oldoht, emedan det i framtiden skulle kunna medföra förlust för staten genom den ersättningsskyldighet, staten iklädt sig för den å tomten uppförda byggnaden, ifall kronan ville återtaga besittningen af tomten. I detta afse- ende, eller i fråga om åtgärdens klokhet, är det likväl klart, att frågan ytterst beror på, huruvida det finnes någon sanno- likhet, att kronan skall komma att tillskyndas någon förlust genom nämnda ersättningsskyldighet. Enligt min åsigt finnes alldeles icke någon sådan sannolikhet, ty jag tror, att beslutet skall befinnas nyttigt, klokt och välbetänkt, och att således något återtagande af tomten aldrig skall komma i fråga. Jag stöder denna öfvertygelse derpå, att upplåtelsen står i öfverensstämmelse med den verksamhet, staten i öfrigt utöfvar för de sköna konsternas och konstbildningens framsteg i lan- det, och att upplåtelsen kunnat ske, utan att några verkliga olägenheter dermed äro förenade. Att den icke skulle lända till skada för platsens utseende, var naturligtvis en hufvudsak, och jag har också samvetsgrant sökt att derom bilda mig en öfvertygelse. Efter allt, livad jag vid granskning af ritningar TAL DEN 13 APRIL 1867. 151 och förslag till den påtänkta byggnaden kunnat finna, synes det mig alldeles gifvet, att platsen, der gamla förfallna hus förut funnos, skall komma att vinna i prydlighet och utse- ende genom uppförande derstädes af den föreslagna byggna- den. Ännu mer styrktes jag i denna min öfvertygelse, att upplåtelsen var nyttig och klok, då Fria Konsternas Akademi och Ofverintendents-embetet med värme förordade det ifråga- varande byggnadsförslaget. Då jag således trodde det vara både nyttigt och lämpligt, att platsen för det antydda ändamålet uppläts, var det för mig klart, att den eventuela ansvars- skyldighet staten iklädt sig endast skulle blifva chimerisk, och att jag således med godt samvete ansåg mig kunna till- styrka densamma. Att staten understundom åtager sig ett sådant äfventyr för ett eller annat godt och nyttigt ändamål, lär icke med skäl kunna betraktas såsom något oriktigt, och det händer också ganska ofta. Huru vanligt är det icke, att staten måste ikläda sig en sådan ersättningsskyldighet vid företag, som af regeringen för allmännyttiga ändamål vidtagas! Till exempel då en sjöexpedition beslutas. Vid hvarje sådan är visserligen nationen underkastad den eventuela risken, att fartyget förliser. (Vi hafva nyligen sett exempel derpå.) Men möjligheten af en sådan förlust, som regeringen ganska väl känner, innan den beslutar en dylik expedition, bör väl der- för ej utgöra hinder för alla sådana beslut. Jag har nu blott velat antyda skälen, hvarför jag anser denna så mycket klandrade åtgärd att upplåta en tomt å Carl XIILs torg vara både laglig och välbetänkt. Skulle man alltför mycket fästa sig vid en opinion för tillfället, ett sorl för dagen, när fråga är om att fatta regeringsbeslut, då fruktar jag, att dessa ofta skulle blifva inkonseqventa och vacklande. Huru ofta har det icke händt, att åtgärder, som först med häftighet klandrats, sedermera tillvunnit sig allmänt bifall! — Jag vill i detta hänseende exempelvis nämna fontänens flyttning från Stortorget till Brunkebergs torg, en åtgärd, hvaröfver man i början utgöt sig i det bittraste klan- der och åtlöje, men hvarmed alla nu äro särdeles belåtna. 152 TAL DEN 13 APRIL 1867. Huru klandrades icke också expositionshuset, medan det bygg- des! men sedan det var färdigt, vände sig opinionen, så att det till och med påstods, att af hela expositionen var sjelfva byggnaden det bästa. Jag tror således, att såväl jag som mina kolleger kunna med godt samvete ansvara för ifrågava- rande regeringsbeslut, och hvad nu det förevarande memorialet beträffar, hemställer jag, att Kammaren behagade fatta det enda beslut, som, enligt min tanke, med anledning deraf kan ifrågakomma, nemligen att memorialet lägges till handlingarna. TAL DEN 26 APRIL 1867. 153 T AI i Andra Kammaren den 26 April 1867. (Angående försvarsverhets ordnande.) Herr Talman! Mina Herrar! Ehuru jag för min del icke skulle tveka att bifalla Ut- skottets förslag i förevarande punkt, emedan jag anser den föreslagna öfningstiden icke öfverstiga, livad som nödvändigt erfordras för att bereda nödig fasthet åt det försvar, man af beväringsmanskapet påräknar, så vill jag likväl icke motsätta mig den återremiss, som på grund af flera uppgifna skäl nästan allmänt blifvit påyrkad. Men åtskilliga af de satser, som här blifvit framstälda, äfvensom sjelfva uppfattningen af ämnet i sin helhet, sådan den under öfverläggningen ofta uppenbarat sig, äro af den beskaffenhet, att jag icke anser mig böra bibehålla en tystnad, som skulle kunna tolkas såsom ett gillande af dessa satser eller som ett instämmande i en dylik uppfattning. Med sorgbundet sinne och med en känsla af dystra anin- gar har jag nemligen under detta vigtiga ärendes fortgående behandling funnit, att här ej sällan visat sig ett, efter mitt begrepp, allt för stort begär att i främsta rummet tänka på sina egna intressen och att, än på det ena, än på det andra sättet, söka undandraga sig de uppoffringar och besvär, som alltid måste vara förbundna med ett ordnadt försvarsverk, utan att man nog allvarligt besinnar, huruvida detta är för- enligt med fäderneslandets väl. Och det är visserligen ej heller första gången, som sådant nu inträffar. Tvärtom har äfven förut samma anda oftast varit rådande. Så har t. ex., då fråga uppstått om att söka betrygga landets hufvudstad åtmin- 154 TAL DEN 26 APRIL 1867. stone för faran af en fiendtlig öfverrumpling, eller att göra denna i alla afseenden så vigtiga punkt — sjelfva hjertat af samhället — till en fast stödjepunkt för vårt landtförsvar, man alltid bemött dessa förslag med inkast, att det icke är på det döda försvaret, utan på det lefvande, eller på sjelfva stridskrafternas utbildning, som man måste rikta sina omsor- ger. Och när så fråga blir om denna det lefvande försvarets utbildning, om den fasta stammens bibehållande vid oför- minskadt antal eller det unga beväringsmanskapets öfning, så att hos detsamma en verklig krigsduglighet måtte uppnås, då vill man lika litet höra talas om några uppoffringar för detta ändamål, utan man söker tvärtom, hvar och en på sitt håll, att vinna någon fördel eller att undandraga sig äfven de skyl- digheter, man redan eger. Då jag nu yttrar detta, hvilket icke är något annat än ett faktum, så ber jag emellertid att på samma gång få för- klara, att jag dermed på intet sätt vill rikta en förebråelse mot någon för bristande fosterlandskärlek. Jag har dertill ingen rättighet, och jag är dessutom sjelf innerligen öfverty- gad om, att hvar och en af oss alla är lifvad af en varm och uppriktig kärlek till fäderneslandet. Men man undskyller sig inför sitt eget samvete med allehanda föreställningar. Man anser, att ingen fara hotar oss; man hoppas, att ingen skada skall inträffa; det har ju gått väl hittills och det skall nog gå bra äfven framdeles, blott man i sitt förhållande till andra makter går stillsamt och förståndigt till väga. Sådana äro, om jag ej misstager mig, ungefärligen de tankar, hvarmed man lugnar sin oro, om någon sådan skulle uppstå, och hvar- med man försvarar sin overksamhet eller bemantlar sina en- skilda intressen. Men, mina Herrar! det går ej an att endast lita på förhoppningar. Det är godt och väl, att man bör föra en stilla och återhållsam politik, och ingen kan gilla en sådan högre än jag. Jag har verkligen rätt att fritaga mig från all böjelse för någon äfventyrlighetspolitik, och jag vågar säga, att tider hafva funnits, då jag beseglat mina ord med mina handlingar, hvarjemte jag får förklara, att äfven för framtiden »llw^BB Mmm TAL DEN 26 APRIL 1867. 155 jag alltid skall, så långt jag förmår och så långt min verk- samhet sträcker sig, motsätta mig hvarje steg i en sådan rikt- ning. Men på samma gång måste jag också förklara, att jag skulle anse som den största olycka, i fall vi någonsin skulle befinna oss i den ställning, att vårt framtida öde vore bero- ende endast på lycka och tillfällighet eller på andras gunst och nåd. - Nej! vi måste hafva vårt öde i våra egna händer, äfven om dertill fordras uppoffringar — ja, stora uppoffringar. Och jag kan icke fatta den tanken, som jag med förundran här hört framskymta, att vi skulle kunna blifva likgiltiga för vår framtid. Jag är icke ens säker på, om detta verkligen kunde vara meningen; men om så var, måste detta yttrande hafva tillkommit af förhastande. Eller skulle någon kunna vara nöjd med att dela Polens öde? — Ett land och folk, som knappast har namnet qvar af sin tillvaro! — Ve de bese- grade! — O nej! blotta föreställningen om ett tillstånd, der vår frihet och sjelfständighet vore tillintetgjord, måste med afsky förvisas från hvarje svenskt sinne. Eller skulle verk- ligen en tid kunna komma, då en annan vilja än vår egen skulle bestämma våra handlingar? — då andra lagar än de, vi sjelfva stiftat, skulle här tillämpas? då kanske till och med ett annat språk, än vårt sköna, herrliga modersmål, skulle ljuda i våra bygder? — då en annan flagga, än den gamla kära, blå och gula, som ärorikt gjort sin rund kring Europa, skulle blåsa från våra fästen? — Nej! och tusen gånger nej! — Vi ega ju ett land, som vi ärft af våra fäder, och som vi skola öfverlemna åt våra barn, ett land, som ingen med lifvet skall taga ifrån oss, och som vi aldrig skola lemna värnlöst. Då den store skalden på andra sidan Bottenhafvet i det förlorade systerlandet, på vårt eget, sköna tungomål med hänförelse utropar: »Vårt land, vårt land, vårt fosterland!» så finnes det säkerligen icke ett enda svenskt hjerta, der ej en samljudande sträng kommer i dallring; och låtom oss derför också här om vårt, »de tusen sjöars land» tillägga, liksom han: 156 TAL DEN 26 APRIL 1867. »Var för din fattigdom ej skyggt, Var fritt, var gladt, var tryggt». Men för att vara trygg, måste man vara beredd, och för att vara beredd, måste man i tid vidtaga sina åtgärder, ty i farans stund är det för sent. Må vi derför allvarligt besinna, hvad som erfordras för att fast betrygga vår frihet och sjelf- ständighet, och må vi begagna fredens, lugnets och välgån- gens dagar för att ordna det, som för ett sådant ändamål är nödvändigt. Och må man icke heller invagga sig i den före- ställning, att detta kan ske utan uppoffringar och ansträng- ningar. Med ett särdeles stort nöje har jag nyss hört den siste värde talaren*), hvars insigt och erfarenhet i hvad som rörer skarpskytteväsendet icke lär kunna bestridas, öppet och oförstäldt, såsom det höfves en svensk man, tillkänna- gifva, att den öfning och militäriska bildning, som på detta sätt kan uppnås, ingalunda är tillräcklig — allra minst på landsbygden — för att ersätta den regelbundna och lagstad- gade öfning, som blifvit af Utskottet föreslagen, och som är nödvändig för att bibringa vårt beväringsmanskap den fär- dighet, sammanhållning och disciplin, som ovilkorligen erfor- dras, för att med något hopp om framgång möta en krigs- bildad fiende. Det har varit för mig ett behof och en pligt att uttala dessa åsigter, och jag tillåter mig derjemte att lägga Utskot- tet varmt på hjertat, att det icke må låta den i sig sjelf akt- ningsvärda böjelsen för hushållning och sparsamhet, som här haft så många ifriga målsmän, undanskymma det ännu högre och vigtigare syftemål, som vi alla fast och beslutsamt måste eftersträfva, och för hvilket vi alla måste vara villiga att underkasta oss de nödvändiga uppoffringarna, nemligen fäder- neslandets trygghet och oberoende. *) Friherre Liljencrantz. YTTRANDE DEN 26 FEBRUARI 1868. 157 YTTRANDE i Andra Kammaren den 26 Februari 1868. (Angående utnexling af silfnermynt från Riksbanken.) Herr Talman! Mina Herrar! De båda punkter i förevarande betänkande, hvilka inne- bära ett mer eller mindre bestämdt klander mot Bankofull- mäktiges åtgärder, hafva en gemensam grund deruti, att de ogilla det syfte, som Fullmäktige ådagalagt, att genom en eller annan utväg vilja försvåra uttagningen af silfver ur banken och derigenom uppdrifva kursen. Den ena af dessa utvägar, eller den som i förevarande punkt blifvit anmärkt, har varit, att när silfver begärts för vexling, så har man icke alltid lemnat hela eller halfva specier, utan en gång äfven fjerdedels-specier, samt dessutom beslutit att vid vexling ut- lemna ännu mindre myntsorter: och det är detta beslut, som i Utskottets hemställan utgör föremål för klander. Det är sålunda en oriktig uppfattning, då af en talare här blifvit sagdt, att klandret angår blott den obetydlighet, att en min- dre summa qvart-specier blifvit utlemnad, ty klandret gäller beslutet att betala med småmynt. Det är denna utväg att infria sina sedlar med småmynt, som således skall pröfvas och som utgör föremål för det omdöme, hvartill Kammaren kan finna sig befogad. Man har sagt, att ingen lag blifvit bruten; men enligt min uppfattning är här verkligen brutet mot en lag. Det är visserligen ej mot den lag, som står skrifven i Bankoregle- mentet eller i Myntförordningen af år 1830, utan mot en annan oskrifven lag, som dock hvar och en känner och äfven i sin affärsverksamhet bör följa, nemligen den att lojalt och 158 YTTRANDE DEN 26 FEBRUARI 1868. genom aftal om liqviden Ja väl, men sjelfva liqviden måste utan prut eller undflykter uppfylla sina förbindelser. Och i detta afseende anser jag för min del, att Bankofullmäktige felat. Jag skall söka närmare förklara detta. Den, som begär att i stället för sedlar utfå silfver, gör icke detta för nöjet att få ett visst qvantum sådan metall, utan oftast för behofvet att dermed verkställa liqvider på utländsk ort, hvarest detta icke kan ske med svenska sedlar, utan blott med silfver eller anvisning derpå. En talare på venster sida här bakom mig har sagt, att »affärer med utlandet utföras dock slutligen ske genom klingande mynt eller genom anvis- ning på sådant, det vill säga genom vexlar. Då vexlar ej finnas eller kunna fås till skäligt pris, blir man alltså nödsakad att anskaffa silfver, och härtill har man alltid utväg, så snart man eger banksedlar, ty hvar och en är berättigad att mot dessa undfå den qvantitet silfver, som myntlagen bestämmer. På samma sätt äro också alla utländ- ska myntsorter uttryckta i ett visst qvantum guld eller silfver, och när en summa svenskt mynt utmärker samma qvantum silfver, som en annan summa utländskt mynt, så hafva dessa begge summor naturligtvis samma värde och stå till hvarandra, hvad man kallar, »al pari». Tillåt mig i detta afseende få anföra ett exempel. Enligt myntlagen af 1830 skola i 1,000 R:dr R:mt finnas 15 svenska skålpund fint silfver, och dessa 15 svenska skål- pund, hvilka motsvara 27,27 Kölniska mark fint silfver, skola enligt Hamburger myntlagen äfven finnas i 756,74 mark Ham- burger-banko. I följd häraf äro alltså begge dessa summor, 1,000 R:dr svenskt R:mt och 756,74 mark Hamburger-banko, såsom innehållande precis samma qvantitet fint silfver, al pari. Om nu detta förhållande reduceras till ett enklare uttryck, så finner man, att 1 mark Hamburger-banko rätteligen mot- svarar 132,n öre svenskt R:mt, och detta är således al pari kurs. Det är klart, att om t. ex. 100 mark Hamburger-banko skola betalas, borde denna summa rätteligen kunna lösas med 132 R;dr 14 öre R:mt, emedan häruti innehålles just den YTTRANDE DEN 26 FEBRUARI 1868. 159 qvantitet fint silfver, som representeras af 100 mark banko; men en sådan lösen står likväl sällan till buds, och för att undvika den kostsamma öfversändningen af silfret, som dock utgör det yttersta betalningsmedlet, måste man oftast för hvarje mark banko betala ett visst öfverpris, eller efter en kurs, som stundom uppgår till 134 å 135 öre. Man under- kastar sig denna höga kurs, så länge man icke har någon annan utväg att med mindre uppoffring erhålla det nödiga betalningsmedlet, men om deremot kursen blifvit så hög, att silfret kan uttagas och öfversändas till billigare pris, så be- gagnar man sig naturligtvis af denna utväg. Men då man presenterar en viss summa till vexling i banken, bör man också kunna påräkna att få så mycket silfver, som enligt myntlagen skall finnas i denna summa, och så länge man utfår hela specier, erhåller man äfven detta belopp fullt ut. Skulle deremot icke hela specier utlemnas, utan endast smärre mynt, så lider man orätt, ty man får då icke till fullo det qvantum silfver, hvarom man genom myntlagen tillförsäkras, utan något mindre. Detta har sin grund deruti, att det är medgifvet ett större remedium i vigt för de mindre mynt- sorterna, och denna' större latitud i vigt är nödvändig, eme- dan den mekaniska färdigheten att sönderdela silfret i styc- ken af en viss vigt icke kan drifvas så långt, att hvarje 10-öre blifver matematiskt lika stort, som det bör vara. Den af sådan orsak medgifna latituden är, som bekant, för hela spe- cier 0,3 procent, för halfva specier 0,4, för qvart-specier och för 50-ören 0,7, för 25-ören 1 hel procent och för 10-ören ända 1,5 procent — allt öfver eller under normal vigten. Med den fulländning, hvartill vårt myntverk blifvit bragt, kan man nu, på grund af dessa stadganden, till ersättning för de vida drygare myntningskostnaderna för de mindre sor- terna, hålla dessa något under den normala vigten, utan att likväl understiga det tillåtna remedium, och att så sker, kan man lätt öfvertyga sig om genom vägning, då man skall finna, att samma summa, t. ex. 1,000 R:dr, i hela specier och i 25-ören, icke har samma vigt, utan att småmyntet väger min- 160 YTTRANDE DEN 26 FEBRUARI 1868. dre. Det är denna vigtskilnad, som sedelinnehafvaren vid vex- ling förlorar, och det må väl då med skäl kunna frågas, om det är fullt lojalt och värdigt en bank, helst en statsbank, att begagna sig af ett sådant förhållande — beroende på ett i sjelfva verket nödigt stadgande om större remedium för det mindre myntet, på det ej en alltför stor kassering och om- myntning deraf skall ega rum — för att undgå att till fullo betala den valuta, eller det qvantum silfver, som enligt mynt- lagen skall finnas i den till vexling erbjudna summan. Enligt mitt begrepp är detta icke fullt lojalt och värdigt, ty den enskildes rätt blir härigenom förnärmad. Och dertill kommer ännu en annan omständighet, som af en föregående talare redan blifvit vidrörd, nemligen att värdet af rikets enligt grundlagen gällande mynt, eller riksbankens sedlar, härigenom blir förminskadt; men detta värdes upprätthållande är dock Fullmäktiges första pligt. Det är dessa omständigheter, — nem- ligen att Fullmäktige till förfång för den enskilde, och med åsidosättande af myntvärdets upprätthållande, i strid med sedelhafvarens önskan, vid vexling, dels utgifvit mindre mynt, dels beslutit att ytterligare utgifva ännu smärre, d. v. s. min- dre fullvigtiga, myntsorter, utan att dertill fans någon tvin- gande anledning, då mer än 2 millioner voro att tillgå i hela specier, — som jag för min del anser klandervärda. Man har såsom ursäkt härför anfört exempel från Preus- sen och Danmark. Jag kan för ögonblicket ej säga, om i dessa länder finnes någon skilnad i remedium för större och mindre myntsorter, men äfven om så är fallet, hvilket jag förmodar, så är det ändock en bestämd skilnad i detta hän- seende emellan förhållandena hos oss och i dessa länder, ty deras sedlar äro ett frivilligt betalningsmedel och gå icke med tvångskurs såsom våra. Hos oss är hvar och en pligtig att i liqvid taga riksbankens sedlar, och då synes mig också vara tydligt, att man bör hafva rätt att utfå deras fulla silfver- värde af banken. Jag har visserligen antecknat ännu ett och annat, som här blifvit sagdt, men som detta är af mindre betydenhet, YTTRANDE DEN 26 FEBRUARI 1868. 161 förbigår jag nu detsamma. Den slutsats, till hvilken jag kom- mit, är emellertid, att den anmärkning, som i förevarande punkt blifvit gjord af Utskottet, icke är obefogad. Ordalagen kunde måhända hafva varit något annorlunda; man kunde måhända hafva sagt, att den vidtagna åtgärden icke väl öfver- ensstämmer med en riktig uppfattning af bankens pligt att uppfylla sina förbindelser, eller något dylikt, men den utta- lade åsigten eller grundsatsen är likväl i min tanke alldeles riktig, och för öfrigt finner jag icke heller, att Utskottets ordalag äro på något sätt förnärmande. Under sådana om- ständigheter anser jag, att Kammaren icke bör gifva sitt Ut- skott orätt uti hvad det i denna punkt föreslagit, utan blott lägga punkten till handlingarna. 11 162 TAL DEN 29 FEBRUARI 1868. TAL i Andra Kammaren den 29 Februari 1868. (Angående dödsstraffet.) Herr Talman! Mina Herrar! Då juridiska frågor förekomma till Kammarens pröfning, har jag nästan alltid afhållit mig från deltagande i diskus- sionen af det lätt begripliga skäl, att jag i dessa ämnen icke eger närmare och speciela insigter. Jag anser nemligen, att då man uppträder för att upplysa och öfvertyga andra, bör den egna öfvertygelsen vara grundad på verklig sakkänne- dom, och man bör åtminstone i någon mån kunna bidraga till ämnets utredning, vare sig genom framläggandet af nya data eller valet af nya synpunkter eller ändtligen genom att sprida ökad klarhet öfver det, som redan blifvit af andra i ämnet anfördt. Vid detta tillfälle anser jag mig likväl, allt detta oak- tadt, böra uttala min mening, ej mindre i betraktande af frå- gans stora betydelse, än äfven derför att jag haft en särskild anledning att ofta taga detta ämne i allvarligt öfvervägande, på samma gång som jag haft tillfälle att inhemta en nog- grann och fullständig kännedom om de brott, för hvilka döds- straff under senare tider blifvit ådömdt. Under aderton år har det nemligen varit min pligt att deltaga i öfverläggnin- garna och besluten rörande de till Konungen ingifna nåde- ansökningarna af lifdömda brottslingar; och dessa öfverlägg- ningar, hvilka alltid föregås af en omsorgsfullt utarbetad be- rättelse angående brottens beskaffenhet, voro så mycket hög- tidligare och ansvarsfullare, som under hela Konung Oscars regeringstid hvarje medlem af Stats-Rådet — liksom äfven af TAL DEN 29 FEBRUARI 1868. 163 Högsta Domstolen — befann sig i den ställning, att det stod i hans förmåga att frälsa den lifdömde och förskaffa honom nåd, ty Konung Oscar följde den grundsats, att om blott en enda röst bland hans rådgifvare eller bland Högsta Domsto- lens ledamöter höjde sig för benådning, beviljade han den alltid; och endast i de fall, då alla vore ense derom, att inga mildrande omständigheter förefunnos, samtyckte han motvilligt till dödsstraffets verkställande. Känslan af ansvarighet blef härigenom, så att säga, mera personlig och tyngre än eljest, och den skulle för mig varit nästan odräglig, om jag tillika hyst någon tvekan i afseende å rättmätigheten af det ifrågavarande straffet. Men jag får öppet förklara, att vid intet af dessa till- fällen har jag känt mitt samvete oroadt af en sådan tvekan. Tvärtom lefde och lefver jag i den öfvertygelsen, att under vissa omständigheter detta straff är rättvist och befogadt; och denna min öfvertygelse har icke kunnat annat än ytterligare stadgas genom de utmärkta andraganden, som, särdeles under förmiddagens sammanträde, blifvit i ämnet här afgifna. Långt mera skulle jag hafva tvekat, huruvida det i sådana fall varit min rättighet, att blott för tillfredsställelsen att få följa den känsla, som manar till mildhet, efterskänka samhällets och rättvisans fordringar. Jag tror ej heller, att, såsom man velat påstå, det allmänna rättsmedvetandet uppreser sig emot döds- straffet och fordrar dess afskaffande. Detta strider åtmin- stone emot min .erfarenhet, och vederlägges i öfrigt af de sammanstämmande upplysningar, som liera talare från skiljda orter i landet, hvilkas ställning bör gifva vigt åt deras ord, i afseende härå meddelat. En värd talare här bakom mig har fällt det yttrande, »att samhället mördar af hämnd och brottslingen följer blott dess exempel». Jag beklagar, att man i en så allvarlig diskus- sion som denna finner lämpligt att använda en talfigur, som så litet Öfverensstämmer med verkliga förhållandet. Då staten straffar med döden, sker det icke af hämnd, utan på grund af lag; och lagen är ej heller gjord för hämndens skull, utan 164 TAL DEN 29 FEBRUARI 1868. för att tillfredsställa den eviga rättfärdighetens och försonin- gens fordringar samt för att beskydda samhällsmedlemmarna i deras rätt och deras trygghet. Och lika oberättigadt är det också att påstå, att åtminstone här i landet, med undan- tag kanske af några sällsynta fall, mördaren begår sin ill- gerning af hämnd eller, såsom andra talare förmenat, af passion eller af nöd. Nej, de äro sorgliga och hemska dessa berättelser, hvilka jag vid mer än hundra tillfällen hört upp- läsas, och hvilka ända in i de minsta detaljer redogöra för brotten, deras anledningar och syften; men jag kan icke på- minna mig ett enda fall, der brottet blifvit framkalladt af hämnd, af passion eller af verklig nöd. Tvärtom har det oftast förorsakats af de lägsta och mest föraktliga motiver, såsom vin- ningslystnad, hatfullhet, begär att undandraga sig ingångna förbindelser, fruktan för upptäckt o. s. v., men icke af passion eller dylikt. Lagen iakttager härvid också en skilnad, då den, som bekant, icke stadgar dödsstraff för den, som i ett utbrott af lidelse, utan förutgången öfverläggning, beröfvar en men- niska lifvet. En sådan handling benämnes ej heller mord, utan dråp; ty för att tillhöra kategorien mord fordras, att brottet skett efter öfverläggning, med genomtänkt, förut be- stämd afsigt att döda; och dessa brott röja också oftast en sådan skändlighet i bevekelsegrunderna, en sådan planmässig- het och grymhet i utförandet samt så mycken illfundighet i bemödandet att igensopa spåren efter sig, att man har svårt att derom göra sig en riktig föreställning, om man ej haft tillfälle att angående alla dessa omständigheter erhålla en närmare kännedom. Man har under diskussionen åberopat ett förhållande, som,' enligt mitt omdöme, ganska påtagligen visar, huru våd- ligt det är att alltför hastigt borttaga dödsstraffet ur lagstift- ningen, enär det verkar helsosamt återhållande på samhällets sämsta medlemmar. Det visade sig nemligen, att, då i början af Konung Oscars regering inga dödsdomar kommo till verk- ställighet, samt den allmänna tanken vant sig att betrakta detta straff såsom en gång för alla afskaffadt, de gröfsta, med TAL DEN 29 FEBRUARI 1868. 165 döden belagda brottens antal i en förfärande grad ökades. Den ärade talaren, som jag först åsyftade, har äfven yttrat, att om detta faktum skall gälla såsom något bevis, måste man tillse, om antalet af berörda brott verkligen minskats under Carl XV:s regering, och han trodde, att så icke var förhål- landet. Detta resonement är uppenbarligen falskt; enär under den senare perioden af Konung Oscars regering vid utöfvan- det af benådningsrätten följdes alldeles samma grunder, som under efterträdarens regering blifvit iakttagna; och en giltig jemförelse bör således anställas — icke emellan de begge förenämnda regeringsperioderna hvar för sig — utan emellan det tidsskede af Konung Oscars regering, då benådning kom alla lifdömda till del, och det efterföljande. Men ställes jem- förelsen på denna grund — då står beviset fast; och det sorg- liga inflytandet på den allmänna moraliteten af en alltför långt drifven efterlåtenhet och mildhet visar sig oförtydbart. Hvad samma talare egentligen velat bevisa med de af honom anförda prof på lagstiftningen under Carl XI:s tid, och de barbariska straff, densamma stadgade för mer eller mindre obetydliga förseelser och af anledningar, som förefalla lumpna eller nästan löjliga — det bekänner jag mig oförmögen att uppfatta. — Att tiderna förändrats och åsigterna inom såväl strafflagstiftningens som alla andra områden utvecklat sig i humanare och mildare riktningar, är en sanning, som ingen, så vidt jag vet, bestrider, och som således ej heller behöfver någon mer eller mindre lycklig bevisning. Men att frän det faktum, att straffbestämmelser, som för 200 eller 150 år sedan voro gällande, nu mera blifvit med allt skäl ur lagstiftningen borttagna, kunna draga den slutsats, att dödsstraffet bör genast och fullständigt försvinna, det innebär ett språng i slutled- ningen, som åtminstone jag är ur stånd att följa. Man säger, att dödsstraffet förvildar massan, men månne ej de exempel, som man till stöd härför velat framlägga, sna- rare kunna anses härflyta från det sätt, hvarpå straffet blifvit verkstäldt, än från straffet sjelf? Jag medgifver, att exse- kutionen, såsom den nu sker, kan i ett eller annat fall hafva 166 TAL DEN 29 FEBRUARI 1868. den verkan på ett af naturen rått och känslolöst sinne, att detta häraf ytterligare förhärdas, äfvensom att låga och dju- riska instinkter någon gång kunna genom ett så blodigt skåde- spel väckas till lifs; men jag tror, att man lika ofta kan finna bevis på rakt motsatta verkningar; och i alla fall är det ju icke nödvändigt, att afrättningen skall fortfarande ega rum på samma sätt som för närvarande. Och att, derest en sådan förändring vidtoges, straffets qvarstående i lägen skulle för- vilda sederna, kan jag så mycket mindre antaga, som det visat sig, att den sedliga känslan hos folket ofta nog påfordrat straffets tillämpning. Det må visserligen vara sant, att äfven i sådant fall sjelfva verkställigheten uppväcker ett slags del- tagande för brottslingen, helst om han synes försonad med sitt öde; men detta inträffar vid hvarje tragisk upplösning, och den inneboende rättskänslan fordrar icke desto mindre en sådan upplösning, just derför att den innebär en försoning. Man påstår vidare, att dödsstraffets upphäfvande skulle vara måttstocken för ett lands kultur. Jag måste bestrida detta påstående, emedan det står i strid emot all historisk erfarenhet. Hvem vill till exempel påstå, att kantonerna Frei- burg och Neufchåtel befinna sig på en högre grad af kultur, än öfriga kantoner i Schweiz, såsom till exempel Geneve, Bern, Zurich? Det återstår, tror jag, att bevisa, att af Nord- amerikas Förenta Stater Rhode-Island, Michigan och Wiscon- sin stå högre i odling än New-York och Massachusetts; eller att Österrike — under den tid dödsstraffet derstädes var af- skaffadt — eller Nassau eller Oldenburg äro de yppersta repre- sentanterna för den Germaniska bildningen. Ryssland, der dödsstraffet ej tillämpas, skulle alltså, enligt denna regel, på den menskliga odlingens väg hafva ilat långt förbi Tyskland, England och Frankrike; Milanos, Piemonts civilisation få stå tillbaka för Toscanas och San Marinos! Ej heller i detta hänseende tror jag således, att skäl före- finnas för afskaffande af dödsstraffet; och allraminst skulle jag vilja, att man, för att gifva sitt land skenet af en fram- skriden kulturutveckling, företager en lagförändring, hvaraf man TAL DEN 29 FEBRUARI 1868. 167 under bestående förhållanden har skäl att befara skadliga verkningar. Sådant vore endast ett nytt exempel på den natio- nela flärd, som man, med eller utan skäl, ofta lagt den sven- ska nationalkarakteren till last. Det är troligt, att opinionen inom denna Kammare är till förmån för dödsstraffets afskaffande, likasom det är gifvet, att denna åsigt i allmänhet är hvad man kallar populär; men ehuru det under sådana omständigheter kunde vara lugnt och beqvämt att endast makligt låta sig föras af strömmen eller att tiga, är jag dock icke frestad' att göra hvarken det ena eller det andra. Jag vill följa min öfvertygelse om hvad som är rätt och samhällsnyttigt och jag vill yttra den. Jag finner likväl ganska naturligt, att äfven hos dem, hvilka vid sistförflutna riksdag bidragit till det då fattade beslutet, be- tänkligheter vaknat och möjligen en opinionsändring försig- gått. Vi hafva nyss hört en sådan förändring erkännas på ett så öppet, lojalt och, efter mitt omdöme, för den värde ledamoten hedrande sätt, att hvar och en, hvilken mening han än må tillhöra, derigenom bör hafva känt sig angenämt berörd. Och jag tror, att ett fullgiltigt skäl för en sådan för- ändring förefinnes redan i det förhållande, att under senaste året intet dödsstraff blifvit exseqveradt eller ens ådömdt, enär i denna omständighet ligger en tillräckligt tydlig fingervisning om den väg, på hvilken reformen bör fortgå, för att kunna utan afbrott och utan våldsam reaktion föras till ett gynnsamt slut. Af de skäl, jag nu haft äran andraga, kan jag ej gilla Utskottets betänkande; men för att icke genom ett rent afslag derå ställa mig på den ståndpunkt, som om jag önskade för all framtid bibehålla det förfärliga straffmedel, som ligger i brottslingens aflifvande, vill jag för min del hemställa, om ej Kammaren, hellre än att rent afslå betänkandet, skulle vilja förklara, att för närvarande skäl icke förefinnes till ändring i gällande lagstadganden rörande dödsstraffet, utan att det- samma bör tillsvidare, såsom alternativ straffbestämmelse, i strafflagen qvarstå; och hemställer jag, att Herr Talmannen måtte derå framställa proposition. 168 YTTRANDE DEN 9 MARS 1868. YTTRANDE i Andra Kammaren den 9 Mars 1868. (Angående nedsättning i anslagen å Första Hufvudtiteln.) Herr Talman! Mina Herrar! Kammarens med en viss otålighet uttalade önskan att ej vidare blifva alltför länge uppehållen med diskussion öfver detta ämne ålägger mig såsom en pligt, att icke blifva mång- ordig, hvilket vid detta tillfälle är så mycket lättare, som flera föregående talare redan vidrört de synpunkter, hvarur jag betraktar denna fråga. Här är nu visserligen ett godt tillfälle att tala om de röster ur hyddan, som höja sig från skiljda delar af landet angående nödvändigheten att iakttaga all möjlig besparing; här erbjuder sig en frestande anledning att vidlyftigt utbreda sig öfver representantens pligt att vaka öfver folkets bästa och att följa sin egen öfvertygelse, den må nu upptagas väl eller illa, o. m. d.; men hvad ordandet om sjelfstän- digheten angår, så torde dock vara bäst att lemna talet derom å sido, då det kan vara ganska tvifvelaktigt, på hvilkendera sidan den största sjelfständigheten kan vara till finnandes, antingen hos dem, som i denna fråga rösta för indragningar och ned sättningar, eller hos dem, hvilka yrka fortfarandet af redan beviljade anslag. Efter mitt förmenande, är det likväl icke sådana grunder, som här bör vara afgörande för beslu- tets fattande, utan bör väl detta bero på en grundlig och fördomsfri pröfning af sjelfva saken. I sådant afseende har man i främsta rummet framhållit, såsom skäl till nedsättning, den betryckta ställning, som för närvarande är inom landet rådande, och till detta skäl vill jag litet längre fram återkomma. Man bör dock, såsom redan YTTRANDE DEN 9 MARS 1868. 169* förut blifvit anmärkt, besinna, att det är knappast tre år, sedan beslutet om anslagen på civillistan och dessa anslags nuva- rande belopp enhälligt fattades af svenska folkets då försam- lade representanter, och att nu, äfven med åberopande af den nuvarande svåra finansiela ställningen, vidtaga någon rubb- ning af detta beslut synes mig hafva så många och så talande skäl emot sig, att man måste väl betänka sig, innan en dylik åtgärd beslutes. Jag kan icke på minsta sätt dela en af min närmaste granne uttalad grundsats, att civillistan borde vara beroende på de politiska åsigter, som af Regenten hyllades, men deremot instämmer jag gerna med honom deruti, att, om nedsättning i det Kongl. apanaget nu beslötes, det skulle se ut, om icke precis såsom otacksamhet, dock såsom en min- dre grannlagenhet att vidtaga en dylik åtgärd, då represen- tationen så nyligen af sin Konung emottagit ett så högsin- nadt bevis på den tillit, Han sätter till sitt folk. Jag återkommer nu till det hufvudskäl, man anfört för behörigheten af de påståenden, som blifvit gjorda om nedsätt- ning i anslagen under Första Hufvudtiteln, nemligen den be- klagliga och sorgliga ekonomiska ställningen inom landet. Utan allt tvifvel är ställningen ganska betryckt såväl här, som i nästan alla andra länder af verlden, förorsakad af hämmad rörelse och inskränkt affärsverksamhet, hvartill inom vårt land komina verkningarna af en svag och medelmåttig skörd, men detta allt oaktadt vågar jag påstå, att sådant icke bör vara bestämmande vid afgörandet af denna fråga, ty dessa anslag hafva i det afseendet likhet med alla dem, som till embets- och tjenstemän utgå, att de äro personela anslag, på hvilka de ifrågavarande personerna grundat sin hushållning, beräk- nad för flera år, och denna hvarken kan eller får rättas efter konjunkturerna. Detta skäl är för mig helt och hållet be- stämmande, och jag anser i följd deraf dessa anslag, hvarom fråga nu är, vara af den natur, att man icke bör föranledas att deruti vidtaga nedsättningar till följd af de skäl, som annars i allmänhet pläga åberopas för åvägabringande af besparingar i ena eller andra grenen af statsförvaltningen. Vid 170 YTTRANDE DEN 9 MARS 1868. sådant förhållande, och då slutligen en afprutning å de nu- varande anslagen lätt skulle kunna antaga skenet af en poli- tisk demonstration, som dock för visso dermed icke åsyftas, tager jag mig friheten, för min del, hemställa, att ifrågava- rande utlåtande måtte af Kammaren bifallas. TAL DEN 13 MARS 1868. 171 TAL i Andra Kammaren den 13 Mars 1868. (Angående tillsättande af en komité för ordnande af skogshus- hållningen i Norrland.) Herr Talman! Mina Herrar! Då jag till alla delar instämmer i det af samtliga talare gjorda yrkandet, att Kammaren, med afslag ä Utskottets hem- ställan, måtte antaga motionärens förslag om tillsättande af en komité för ordnandet af skogshushållningen i Norrland, kan det måhända synas öfverfödigt, att äfven jag yttrar mig i denna fråga; men jag vill icke lemna obegagnadt detta till- fälle att upptaga åtskilliga här gjorda anmärkningar, hvilka jag anser mig vara åtminstone moraliskt pligtig att besvara. Anmärkningar hafva först blifvit framstälda mot den formela behandlingen af denna fråga, och jag kan icke annat än i viss mån erkänna deras befogenhet. Det är kändt af dem, som sysselsatt sig med denna fråga, att då skogskomi- téen år 1854 afgifvit sitt betänkande, blef frågans nästa be- handling den, att Kongl. Maj:t genom nådig skrifvelse öfver- lemnade detta betänkande till Rikets Ständer och dervid upp- gaf de hufvudgrunder, på hvilka Kongl. Maj:t ansåg, att skogs- lagstiftningen borde b vila. Detta skedde år 1857. Om denna, åtgärd att inskränka sig till angifvande af hufvudgrunderna, i stället för att afgifva ett fullständigt förslag, var alldeles lämplig, lemnar jag derhän, och detta så mycket hellre, som denna föredragning skedde, icke i Finans-, utan i Civil-departe- mentet, enär i förslaget då ingingo åtskilliga bestämmelser an- gående enskildas rätt att hushålla med sin skog. Då Rikets 172 TAL DEN 13 MARS 1868. Ständer till svar härpå förklarade, att de ansågo, att denna lagstiftning icke borde sträcka sig in på området af de enskil- das skogshushållning, utan inskränka sig till de skogar, som tillhörde staten eller stodo under allmän uppsigt, ändrade frågan på sätt och vis natur och öfverflyttades till Finans- departementet, hvilket, som bekant, behandlar alla ärenden rörande statens egendom. Närmaste följden af denna öfver- flyttning blef tillsättandet den 21 Januari 1859 af en Skogs- styrelse, som anbefaldes utarbeta åtskilliga förslag i ämnet. Vid 1862—1863 årens riksdag afgafs från regeringen till Rikets Ständer icke något förslag i detta afseende, och detta derför, att ämnets omfattning var så stor och dess beskaffen- het så invecklad, att ärendet icke kunde innan dess medhin- nas. Initiativet togs vid denna riksdag af en enskild motio- när, hvilken såsom sitt eget upptog det af Skogsstyrelsen af- gifna förslag, hvilket då var beroende på Kongl. Maj:ts pröf- ning. Såsom ursäkt eller förklaring, derför att Skogsstyrel- sens förslag, hvilket på våren 1862 till Kongl. Maj:t afgafs, icke hunnit i Finans-departementet beredas till hösten samma år, torde endast behöfva påpekas mängden af de ärenden, som utgjorde föremål för behandling uti denna fråga, och bland hvilka jag vill nämna följande: l:o Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i Jemtlands län underdåniga skrifvelse af den 23 Oktober 1847; 2:o Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i Gefleborgs län underdåniga skrifvelser den 24 Juli 1852 och den 29 Mars 1855; hvilka skrifvelser innefattade framställningar och förslag rörande sättet för användande af kronans öfverloppsmarker i hvardera länet; i anledning hvaraf Kammarkollegium uti un- derdånigt utlåtande den 23 November 1859 sig yttrat; 3:o en af åtskilliga bruks- och sågverksegare i Norrbot- tens län i underdånighet ingifven skrift, innefattande anhållan, att landtbönder eller brukare å deras frälse-, skatte- och kronohemman samt nybyggen måtte under vissa vilkor erhålla samma rätt till skogsafverkning från kronoallmänningar samt TAL DEN 13 MARS 1868. 173 åboende hemmans och nybyggens skogar, som, enligt Kongl. brefvet den 11 April 1844, medgifvits innehafvare af krono- hemman och nybyggen samt skattehemmans egare; och en af ouppgifna samtliga frälsebönder, arrendatorer och landtbönder inom Öfver-Kalix socken särskildt ingifven skrift med under- dånig anhållan i enahanda syfte; hvaröfver Kammarkollegium den 23 November 1859 afgif- vit underdånigt utlåtande; i sammanhang hvarmed förekommo underdåniga fram- ställningar, dels af Öfver-Luleå socknemän och dels äf Piteå socknemän, om bibehållande af den genom Kongl. brefvet den 11 April 1844 skattehemmansegare samt innehafvare af krono- hemman och nybyggen tillförsäkrade företrädesrätt till utsy- ning å kronans skogar; 4:o en af J. Dickson & komp., såsom egare af Baggböle sågverk i Westerbottens län, i underdånighet gjord ansökning, deruti bolaget, under anförande, hurusom den genom Kongl. brefvet den 24 November 1857 allmogen i Westerbottens län meddelade rättighet till utsyning å kronans skogar inom länet skulle vara till sin verkan inskränkt genom de nämnda såg- verk tid efter annan meddelade privilegier, i underdånighet anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes medgifva bolaget rätt att, efter utsyning och emot vanlig stubböresafgift, få inom de åt sågverket insynade områden afverka fullmogna träd utöfver det för sågverket genom privilegierna bestämda antal; uti hvilket mål Kammarkollegium den 29 November 1859 med underdånigt utlåtande inkommit; 5:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 28 Okto- ber 1860, deruti de anhållit, det Kongl. Maj:t täcktes taga i nådigt öfvervägande, huruvida icke de, genom Kongl. brefven den 11 April 1844 och den 24 November 1857, för Norrbot- tens och Westerbottens län stadgade grunder för rätt till utsy- ning af skogsalster å kronomarker jemväl borde för Wester- Norrlands, Jemtlands, Gefleborgs och Stora Kopparbergs län blifva gällande; 174 TAL DEN 13 MARS 1868. 6:o Skogsstyrelsens underdåniga skrifvelse den 26 April 1862, deri styrelsen afgifvit förslag till en mängd förän- dringar; 7:o särskilda underdåniga ansökningar af kronohemmans- och nybyggessåbor i Degerfors socken, af delegare i Lejon- ströms, Robertsfors och Johannesfors sågverk samt af Gaf- sele m. fl. byamän i Asele socken af Westerbottens län. Jag har velat nämna detta, för att dermed visa, att någon försummelse icke skäligen torde kunna läggas regeringen till last derför, att en så vidlyftig fråga, som denna, icke hunnit utredas på den korta tiden af några månader. Den föredrogs uti Stats-Rådet i December månad 1865 och gaf då anled- ning, dels till en nådig proposition till Rikets Ständer, dels till åtskilliga författningar, hvilka det berodde af Kongl. Maj:t ensam att utfärda: bland andra, den angående utsyning och försäljning af skogsalster från kronans skogar i Stora Kop- parbergs län och de Norrländska länen, hvilken författning här varit föremål för klander, såväl i allmänhet, som i afse- ende på vissa uppgifna bestämmelser. Hvad nu först vidkommer den allmänna syftningen i denna författning, så ber jag att få fästa uppmärksamheten på, att då föregående lagstiftning grundade sig på de ofta, och kan- ske ej utan skäl, klandrade brefven af den 11 April 1844 och den 24 November 1857, så blef vid uppgörandet af ifråga- varande nya författning en helt annan grundsats antagen. Enligt nyssnämnda Kongl. bref stadgades, att skogen å kro- nans marker väl borde upplåtas till något vidare begagnande, än till privilegierad stockfångst för vissa bruk, och till tjär- bränning m. m., hvilket förut endast varit förhållandet, men att denna upplåtelse borde ske såsom ett understöd åt vissa klasser och personer, såsom kronohemmansåbor, nybyggare och innehafvare af skattejord, i afsigt att upphjelpa jordbruket i dessa orter. Denna till sitt syfte visserligen mycket välme- nande åtgärd ledde emellertid icke till det afsedda ändamålet, eller jordbrukets förkofran, genom det understöd man trodde sig hafva härigenom lemnat detsamma. Tvärtom. Sedan så- TAL DEN 13 MARS 1868. 175 lunda åtkomsten af skog från kronomarkerna blifvit ett mono- polium för jordbrukarne, öfvergåfvo dessa allt mer sin egent- liga bestämmelse och sysselsatte sig i stället hufvudsakligen med skogsafverkning. Men åtgärden ledde äfven vidare till förvecklingar och demoralisation. Ty då utsyningen mot stubb- öresafgift (oberäknadt brukens gifna stockfångst) blef in- skränkt till vissa gynnade klasser, började dessa snart be- gagna sitt privilegium eller monopol såsom en spekulation, hvilket tillgick på det sätt, att sågverken togo en stor del af allmogen i sin sold och använde jordbrukarnes namn för att åtkomma utsyningsresolutioner — hvilkas lösen, inom paren- tes sagdt, gåfvo rätt vackra inkomster på vissa håll — och allmogen å sin sida begagnade sig af sitt berörda privilegium för att erhålla dylika resolutioner, hvilka derefter transpor- terades som en handelsvara. Det lär väl få medgifvas, att denna anordning hvarken var till grundsatsen riktig eller i tillämpningen lycklig. Derför upptogs också nu en annan grund- sats, hvars riktighet jag tror att hvar och en måste erkänna, neml. att alla borde hafva lika rätt, d. v. s. att hvar och en egde att efter stadgade grunder söka och erhålla utsyning. Men huru skulle denna likhet inför lagen kunnat tillämpas, om man icke från- gått bestämmelsen om en viss stubböresafgift och lemnat täflan öppen för alla? Icke kunde man genom lottning bestämma företrädet bland de sökande. Om likväl denna grundsats i början misslyckades i tillämpningen, så var detta icke grund- satsens fel, utan deras fel, som tillämpade densamma. Uti 13 § af förutnämnda författning angående utsyning och försälj- ning af skogsalster var tydligen föreskrifvet att, då auktion för försäljning af till afverkning bestämd skog skulle ega rum, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hade att bestämma vilkoren för försäljningen, och att, om vid auktionen antagligt anbud icke gjordes, det berodde på Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att vidtaga de åtgärder, som för hvarje tillfälle kunde anses lämpliga. Detta iakttogs af den ena utaf Kongl. Maj:ts Befall- ningshafvande i de nordligaste länen, men genom den andra Befallningshafvandens missuppfattning af författningens mening w 176 TAL DEN 13 MAKS 18G8. inträffade, att, såsom här blifvit sagdt, en del skogseffekter bortslumpades för vrakpris. Det har vidare blifvit anmärkt, att genom att bestämma en viss radie för de områden, inom hvilka uteslutande utsy- ningsrätt skulle tillkomma vissa personer, stor orättvisa mån- gen gång skulle hafva uppkommit. Jag ber då att först få påminna dem af Kammarens ledamöter, hvilka kanske icke så noga känna denna författnings innehåll, att då denna utsy- ning uppläts till allmän täflan, ansågs det billigt, att vissa undantag gjordes till förmån för de egare och innehafvare af hemman och nybyggen, som icke under skattemannarätt inne- hade sina lägenheter. Det bestämdes nemligen, att å de trak- ter, som lågo närmast byarne, men ännu icke voro afvittrade, skulle uteslutande rätt till utsyning tillerkännas hemmans- innehafvarne, enär det ansågs obilligt att för kronans räkning verkställa utsyning å dessa områden, som, då afvittringen hun- nit sträcka sig dit, skulle tillfalla byarne. Det är just med afseende härå som Departements-chefen till Statsråds-proto- kollet yttrat följande: »Då jag ansett, att allmogens företrä- desrätt till erhållande af utsyning å kronomarkerna i hela dess vidd bör upphäfvas, så har jag deremot funnit rättvisan påfordra, att de egare och innehafvare af hemman och nybyg- gen i de norra länen, som icke under skattemannarätt inne- hafva vissa skogsområden, i stället erhålla uteslutande rätt till utsyning inom de områden, som närmast angränsa deras odlade egor, och att den mogna skogens afverkning inom dessa områden medgifves dem utan erläggande af någon köpeskil- ling eller hittills så kallade stubbören. Denna rättighet finnes genom nådiga brefvet den 11 April 1844 redan medgifven för nybyggare och kronohemmansåbor i de fyra nordligaste länen med afseende på deras egna, genom afvittring »eller eljest» bestämda, områden, hvarifrån de ega att utan afgift, men efter ansökning och syn, använda växande skog, såväl till kolning, som till försågning; och det synes mig betänkligt att numera rubba denna rättighet, hvarpå understundom hemmanens be- stånd i icke ringa mån torde bero. Det har fast hellre synts o TAL DEN 13 MARS 1868. 177 mig, likasom Skogsstyrelsen, vara billigt, att, då inom de oaf- vittrade socknarne det icke beror på hemmanens egare eller åbor att erhålla vissa genom afvittring »eller eljest» bestämda områden, utan de för vinnande af sådana måste afvakta tid- punkten för afvittringen, de under tiden genom nådigt lagbud skyddas emot utsyning för det allmännas räkning inpå deras blifvande områden, och att de ensamma tillerkännas den af- kastning, som derifrån kan vara att hemta; men jag har lika litet som Kammarkollegium kunnat dela Skogsstyrelsens åsigt, att detta skydd bör lemnas beroende af utsyningsförrättarens blotta förmodande om den skogsvidd, som på grund af af- vittringsförfattningarna framdeles kan tilläggas de särskilda hemmanen eller nybyggena; utan hellre omfattat Skogsstyrel- sens alternativa och efter min tanke ensamt verkställbara för- slag, att området för den exklusiva utsyningsrätten bestäm- mes af en viss radie, räknad från hemmanets eller nybyggets bolstad, ehuru jag dermed icke vill med Skogsstyrelsen antaga, att denna radie alltid bör sträcka sig så långt som en half mil, hvarigenom skulle inträffa, att ett enstaka nyligen anlagdt nybygge kunde från den allmänna utsyningen freda öfver 18,000 tunnland. Då en radie af en tredjedels mil ger ett område af något öfver 8,000 tunnland, en radie af en fjerde- dels mil något öfver 4,500 tunnland och en radie af en åtton- dedels mil något öfver 1,100 tunnland, samt härmed samman- ställas afvittringsförfattningarnas föreskrifter, enligt hvilka ett helt hemman bör tilläggas: i Jemtland från 500 till 3,000 tunnland och i de öfriga länen från 700 till 2,500 tunnland, hvarvid tillika bör iakttagas, att hemmanen sällan kunna vid afvittringarna skattläggas till helt mantal, så synes mig ny- byggares och hemmansegares befogade anspråk, att äfven före afvittringen erhålla en tillräcklig skogsareal anvisad uteslu- tande för deras behof, vara fullkomligt tillfredsstälda, om det föreskrifves, att oafvittrade nybyggens, kronohemmans och skattehemmans uteslutande rätt till närmast angränsande skog skall, der ej särskilda lokala omständigheter föranleda undan- 178 TAL DEN 13 MARS 1868. tag, sträcka sig: för enstaka hemman eller nybygge en åttonde- dels mil, för mindre by af högst tre grannar en fjerdedels mil och för större by en tredjedels mil från bolstaden. Det har visserligen icke undfallit mig, att detta beräkningssätt endast ungefärligen kan angifva det skogsområde, som först genom afvittringen kan definitivt bestämmas, helst detsammas omfång beror, bland annat, af de odlade egornas beskaffenhet, vid den tid då afvittringen inom socknen inträffar; men i anse- ende till den enkla beskaffenheten af detta beräkningssätt, som medgifver en lätt kontroll i händelse af uppkommen tvist, har jag ansett dess fördelar vara öfvervägande». — Jag har icke blifvit rubbad i min öfvertygelse, att denna metod är att före- draga framför de andra som blifvit framstälda. Samme talare, som gjort anmärkning angående stubb- öresafgiften och radien, har ock framstält anmärkning mot 9 § i författningen, hvaruti stadgas, att utsyningen skall ske under iakttagande af skogens framtida bestånd. Jag fäster mig vid denna anmärkning derför, att den är positiv och således kan besvaras; och jag vill derpå svara, att jag icke vet, huru nödig garanti på mera tillförlitligt sätt skulle kunna vinnas, än genom undersökning och förslag af skogstjenstemännen, hvilka väl få anses ega i detta afseende nödig sakkännedom. Om de begå misstag eller eljest handla orätt, står besvärsvägen öppen. Den värde representanten från Carlskrona har uppgifvit ett förhållande, som icke är mig obekant, nemligen huru före- skriften i 1852 års författning om skogstilldelningen i vissa fall blifvit tillämpad. Denna författning bestämmer, att, i stället för den rätt till stockfångst, som var vissa sågverk medgifven, utbyte mot visst område skulle ega rum. Jag tror mig icke träda grannlagenheten för nära, då jag, på grund af den erfarenhet som vunnits, såsom min enskilda mening uttalar, att jag anser denna författning vara mindre lycklig, ty den lemnade verkligen rum för sådana missförhållanden, som här blifvit anförda. Felet låg dock hufvudsakligen deri, att när tilldelningen skedde och sågverksegaren förklarade TAL DEN 13 MARS 1868. 179 sig med densamma belåten, var saken slut, ty det fans icke nå- gon aktor, som kunde bevaka kronans rätt, och hvad sågverks- egaren fått, var således, som man säger, behållen gåfva. Endast i det fall, att sågverksegaren ansåg sig hafva fått för litet och deröfver anförde besvär, drogs saken under Kongl. Maj:ts pröfning; och det var vid behandlingen af en sådan fråga som det befans, att ett sågverk, hvars namn jag icke vill nämna, skulle för framtiden få tretton gånger större skogsfångst, än hvartill det enligt privilegierna var berätti- gadt; och det oaktadt besvärade sig sågverksegaren deröfver, att han fått för litet. Huru besvären afgjordes, torde vara öfverflödigt att nämna, men Kongl. Maj:t fann emellertid, med anledning häraf, skäl föreskrifva, att för framtiden kro- nans rätt vid dylika fall blef bevakad, och det uppdrogs åt Kammarkollegii Advokatfiskal att utföra kronans talan, då dess rätt ansågs förnärmad. En talare har sagt, att skogssköflingen icke minskats, sedan den förut omnämnda författningen utkom. Jag kan icke med bestämdhet säga, om den blifvit ökad eller minskad, men hvad jag kan påstå är, att skogssköflingen blifvit mera uppmärksammad än tillförene, och dermed är en god begyn- nelse gjord till densammas inskränkande; hvartill äfven torde medverka stadgandet, att skogs- och kronobetjeningen skall erhålla en i min tanke väl förtjent beslagareandel. Jag vill icke bestrida, att det klander, som blifvit rik- tadt mot ifrågavarande författningar, kan hafva någon grund; och då det icke torde vara så lätt att genast träffa det rätta, får jag med största uppriktighet säga, att jag höge- ligen skulle önska, att man snart kunde komma till ett ännu lyckligare resultat. Jag kan icke heller undgå att erkänna, att det klander, som här uttalats, blifvit med mycken hof- samhet framfördt; och jag kan trösta mig med, att, innan någon erfarenhet i afseende å författningarnas tillämpning kunnat vinnas, både Rikets Ständer och deras Utskott om desamma fälde ett synnerligen gynnsamt omdöme. Utskottet, som behandlade frågan vid 1866 års riksdag, säger nem- 180 TAL DEN 13 MARS 1868. ligen: »Efter Utskottets på ofvan anförda omständigheter grundade omdöme, äro de af Kongl. Maj:t föreslagna åtgär- der de under närvarande förhållanden lämpligaste för att vinna det dermed åsyftade ändamålet. Väl skulle derigenom uppkomma ett nytt slag af hemman, hvilkas egare icke hade samma oinskränkta rätt till den derå växande skog, som öfriga sjelfständiga hemman i riket; men dermed förnärmas dock ingens rätt, ty de skogsmarker, som hädanefter åt ny- byggare upplåtas, äro för närvarande statens egendom, för hvars afstående staten eger föreskrifva de vilkor, som kunna finnas för statens väl nödiga». »Med afseende härå, och då Utskottet föreställer sig, att i afseende å de syner, som, enligt hvad föreslaget blifvit, böra föregå tillåtelse till uppodling af skogsmark, föreskrifter komma att meddelas, hvarigenom desamma blifva verkstälda med minsta möjliga kostnad för nybyggarne, får Utskottet, som till alla delar gillar de åsigter, som blifvit i frågan uttalade såväl i Kongl. Maj:ts bögstberörda nådiga propo- sition, som i Herr Statsrådet Friherre G-ripenstedts till Stats-Bådets protolcoll afgifna yttrande, tillstyrka fullstän- digt bifall till Kongl. Maj:ts förslag». — Detta Utskottets till- styrkande blef Rikets Ständers enhälliga beslut, blott med ett obetydligt tillägg, som upptogs i en underdånig skrifvelse från Bonde-Ståndet och som blef iakttaget i författningen. Rikets Ständer säga, att de — som i allo instämma i de åsigter, hvilka blifvit i dessa ämnen uttalade såväl uti Eders Kongl. Maj:ts förevarande nådiga proposition, som, enligt dervid fogade Statsråds-protokoll, utaf vederbörande Departements- chef, samt föreställa sig, att i afseende å de syner, som, enligt hvad föreslaget blifvit, böra föregå tillåtelsen till upp- odling af skogsmark, föreskrifter komma att meddelas, hvar- igenom desamma blifva verkstälda med minsta möjliga kost- nad för nybyggarne — hafva alltså funnit sig böra till alla delar bifalla, hvad Eders Kongl. Maj:t uti förevarande propo- sition behagat i nåder föreslå. 181 TAL DEN 13 MARS 1868. Under sådana förhållanden anser jag mig kunna tem- ligen lugnt taga de anmärkningar, som såväl här som annor- städes blifvit i ämnet framstälda, och jag gör detta så mycket hellre, som jag vid handläggningen af dessa sannerligen icke lättlösta frågor tror mig ej hafva åsidosatt landets sannskyl- diga bästa. 182 Xe YTTRANDE DEN 18 MARS 1868. YTTRANDE i Andra Kammaren den 16 Mars 1868. (Angående indragning af anslag under 8:de Hufvudtiteln.) Herr Talman! Mina Herrar! Jag ber att få fästa Kammarens uppmärksamhet på hvad som här föregår; ty det förefaller mig verkligen så anmärk- ningsvärdt, att det icke kan vara ur vägen att derom yttra några ord. Denna punkt afhandlar en af Herr Jöns Pährsson väckt motion med förslag till åtskilliga nedsättningar i utgifterna under de särskilda hufvudtitlarne och med tillkännagifvande, att han, i afseende å 8:de hufvudtiteln, ansåg, att åtskilliga anslag skulle kunna förminskas eller indragas. Med anled- ning häraf säger Utskottet: »men då Utskottet, efter noggrann pröfning af de särskilda anslagsbehofven under denna Hufvud- titel, icke funnit anledning framställa andra förslag, än de här ofvan framlagda, hemställer Utskottet, att öfriga under 8:de Hufvudtiteln uppförda ordinarie anslag må bestämmas till enahanda belopp, som i nu gällande riksstat äro upp- tagna.» Då uppträder en talare här med åtskilliga anmärk- ningar, som få stå för hans räkning, och yrkar rätt och slätt, att tvenne för vigtiga ändamål utgående anslag skola indra- gas, nemligen ett å 20,000 R:dr för resestipendier samt läro- böckers och lärda verks utgifvande, och det andra å 15,000 R:dr s. k. extra medel, som regeringen har till sitt förfogande för oförutsedda utgifter. Detta har väckt min ytterliga för- våning, först och främst derför, att någon kunnat tro, det Kammaren, utan, föregången utredning, blott af förtroende till hans enskilda tycke och åsigter, skulle vilja nu på stående YTTRANDE DEN 16 MARS 1868. 183 fot fatta ett sådant beslut, och slutligen derför, att en indrag- ning af det sistnämnda anslaget någonsin kunnat ifrågasättas. Detta vitnar tydligen om fullkomlig brist på erfarenhet an- gående det, som är nödvändigt för en regering; och jag hem- ställer till hvar och en, äfven om han saknar erfarenhet i detta hänseende, blott han vill begagna sin eftertanke, huru- vida det kan vara rimligt, att landets styrelse, i en af sina vigtigaste afdelningar, lemnas utan medel för alla de behof, som i riksstaten icke äro särskildt upptagna. Man må icke tro, att dessa behof kunna fyllas af titelns allmänna bespa- ringar, ty för dessas användande finnas åtskilliga föreskrifter gifna, hvarigenom förhindras, att de kunna till annat än vissa ändamål disponeras. Nu har samme talare visserligen justerat sitt första yttrande och nöjt sig med att begära en i min tanke alldeles onödig återremiss af första punkten, men icke så i afseende på den andra. För min del hoppas jag, att Kammaren finner lämpligt lemna detta improviserade yrkande utan allt afseende; och jag slutar med att uttrycka min förundran deröfver, att ingen af Stats-Utskottets ledamöter, i en så vigtig fråga, aktat nödigt uppträda till försvar för det afgifna betänkandet. 184 YTTRANDE DEN 21 MARS 1868. YTTRANDE i Andra Kammaren den 21 Mars 1868. (Angående Decharge-betänkandet.) Herr Talman! Mina Herrar! Att nu ytterligare ingå i en närmare utveckling af de speciela frågor, som i förevarande memorial finnas upptagna, tror jag icke vara lämpligt, då jag anser, att en sådan utveck- ling redan blifvit af flera föregående talare verkstäld med all den klarhet och fullständighet som kunnat önskas. Deremot har under den långa öfverläggningen förekommit en och annan omständighet, som gifvit mig anledning att yttra några ord. Den talare, som utan gensägelse med största skicklighet och kraft här uppträdt till Utskottets försvar, har angående första punkten, hvilken, som bekant, handlar om utbetalandet af vikariatsarfvoden, så uppstält frågan, att han blott for- drade, att gällande lag skall efterlefvas. Mycket bra! — Hvem vill ej, att gällande lag skall efterlefvas? — Men låtom oss då tillse, hvad den ifrågavarande lagen föreskrifver. Genom här åsyftade bestämmelser af år 1860 stadgades, att löntagare enligt nya staten skulle vara skyldiga att för uppgifna fall underkasta sig det afdrag på deras lön, som Kongl. Maj:t kunde finna skäligt bestämma, dock till högst en fjerdedel af lönebeloppet. Det är således till Kongl. Maj:ts pröfning öfver- lemnadt att bestämma, huruvida något afdrag skall ske, och till hvilket belopp, inom den faststälda gränsen. Nåväl! är det något annat än just detta som skett? Har icke Kongl. Maj:t pröfvat dessa frågor, och har han icke, på uppgifna skäl, som synas mig fullt giltiga — nemligen: dels gammal praxis, dels att afdrag å riksdagsmäns löner skulle i vissa YTTRANDE DEN 21 MARS 1868. 185 fall medföra en obillig ojemnhet, och i andra, såsom vi på förmiddagen hört, svårligen kunna lagligen ske — sin rätt likmätigt, bestämt, att något afdrag vid dessa tillfällen icke skulle ega rum? Huru kan man då påstå, att ej gällande lag blifvit efterlefd, eller hvad menar man med ordandet om att den bör efterlefvas? Den nyss nämnda Utskotts-försvararen har, liksom flera andra talare, i fråga om tredje punkten, synnerligen lagt föredragande Departementschefen till last, att han icke skulle hafva yttrat sig i sjelfva sahen. Den förklaring, Herr Depar- tementschefen här afgifvit, lemnar dock i min tanke ett full- komligt tillfredsställande svar på frågan, hvarför ett slutligt yttrande i detta fall hvarken kunde eller borde af honom meddelas. Här var nemligen icke fråga blott om tillämp- ningen af en viss paragraf i en författning, utan jemväl om den rätt till initiativ, som regeringen i dylika fall onekligen eger, och hvaraf man nu ville begagna sig för att komma till ett godt resultat i sjelfva hufvudsaken; och för att uppnå detta ändamål var det nödvändigt, att icke, genom en slutlig pröfning af sjelfva rättsfrågan, alla vidare åtgärder förhin- drades. Herr Departementschefen har medgifvit, att de båda frågorna kunnat delas, men äfven det förfaringssätt, som blifvit iakttaget, var efter mitt förmenande fullt passande, och jag vet, att rätt ofta ärenden blifvit återförvisade, för att en fråga måtte erhålla en lämpligare lösning. Sjelf har jag såsom föredragande mången gång tillstyrkt en sådan åtgärd, emedan jag ansett sådant för sakens egen skull tjenligast, men aldrig har jag kunnat föreställa mig eller drömt om, att ett sådant förfarande af en rådgifvare skulle kunna tolkas såsom en grundlagsvidrighet eller stämplas såsom politisk feghet, för att komma ifrån att yttra sig i hufvudsaken. För öfrigt anser jag för min del, att Departementschefen verkli- gen äfven gjort detta, åtminstone indirekte, då han ej reser- verat sig mot beslutet; men dessutom förekommer det mig ganska an märknings värd t, att just denna förebråelse att icke hafva uttalat sig om sahen med vida mer skäl torde kunna 186 YTTRANDE DEN 21 MARS 1868. riktas mot Konstitutions-Utskottet sjelf. Den sak, hvarom Utskottet enligt grundlagens föreskrift ovilkorligen har att yttra sig, är, huruvida Utskottet anser det fall vara inne, som 107 § Regeringsformen förutsätter, nemligen »att Stats-Rådets ledamöter samfäldt, eller en eller flere af dem, uti deras råd- slag om allmänna mått och steg, icke iakttagit rikets sann- skyldiga nytta, eller att någon föredragande icke med oväld, nit, skicklighet och drift sitt förtroendeembete utöfvat», i hvilket fall Utskottet eger »sådant tillkännagifva för riksda- gen». Nu har likväl Utskottet icke afgifvit något sådant ytt- rande, utan blott sagt, att det funnit rådgifvareåtgärderna rörande vissa ärenden »vara af beskaffenhet att böra hos riksdagen anmälas». För att få en laglig grund för detta förfarande har också den omnämnda ärade talaren nödgats göra en tolkning af det anförda grundlagsbudet och sagt, att »andemeningen» af 107 § Regeringsformen skulle vara sådan, att Konstitutions-Utskottet såsom »ombud» bör »anmäla» allt, som i Statsråds-protokollen befinnes anmärkningsvärdt, öfver- lemnande åt hufvudmännen att sedermera, om de så för godt finna, låta anmärkningarna falla. Jag vill hoppas, att jag riktigt uppfattat och återgifvit den värde talarens mening, ty eljest vore det mig okärt. Jag vill nu ej yttra mig om, huruvida en sådan, från gällande föreskrifter afvikande ordning i detta hänseende vore lämplig eller ej; men jag är fullkomligt viss derpå, att om någon regeringsledamot eller någon af den ärade utskotts- försvararens motståndare hade företagit sig att såsom stöd för sina åtgärder eller meningar åberopa »andemeningen» af den eller den grundlagsparagrafen, så skulle den värde talaren icke hafva underlåtit att med grundlagen i hand genast hänvisa till den § (84) af Regeringsformen, som uttryckligen stadgar, att grundlagarna skola i hvarje särskildt fall »efter deras orda- lydelse tillämpas». Nu finner han emellertid sjelf lämpligt och beqvämt att blott hålla sig till deras påstådda »ande- mening». För öfrigt är också den satsen oriktig, att Utskottet såsom ett »ombud» vore skyldigt att anmäla allt det, som ITTRANDE DEN 21 MARS 1868. förekommit Utskottet anmärkningsvärdt; ty ombudet eger ingen rätt, än mindre pligt, att gå utom gränserna för sin fullmakt; och fullmakten, mina Herrar, består i grundlagen, hvars be- stämmelser i denna del nyss blifvit anförda, och som skola efter »ordalydelsen» tillämpas. Utskottet, eller kanske dess främsta sakförare, har likväl, som sagdt, trott sig kunna ocli böra gifva en något större utvidgning åt sitt arbete och genom anmälandet af allt, som förekommit anmärkningsvärdt, troligen velat återgifva liksom en bild af hela regeringssystemet eller dess verksamhet. Men härvid har händt, att den, som väl hufvudsakligen hållit i penseln, beredt åtminstone mig, hvad en annan ledamot af Konstitutions-Utskottet häromdagen kallade en »öfverraskning». Ty i stället för att åstadkomma denna bild af regeringssyste- met, som väl var meningen, har han, såsom mig synes, tyd- ligen frambragt bilden af — något annat. Jag vet ej, om den tanken föresväfvat artisten, att göra på samma sätt, som det så vackert blifvit sagdt om en af våra största histo- riska män: »Baner sig målat sjelf, men penseln var hans svärd, Och färgerna i blod, och taflans duk en verld». Men ehuru här visserligen icke är frågan om, hvarken en Banér, eller om svärdet såsom pensel, eller om blodiga färger, och allra minst om att verlden utgör taflans duk; så synes det mig likväl vara oförnekligt, att den målning, som åstad- kommits, egentligen framställer — målaren sjelf, äfvensom att den värde utskottsledamotens yttranden och förslag vid detta och andra tillfällen utgöra väsendtliga bidrag till hans sjelfbiografi. Om man i detta afseende ger akt på åtskilliga omstän- digheter; om man erinrar sig hans uppträdande här, då fråga var om indragning af anslaget till handels- och sjöfartsfonden, och den ställning, hvaruti regeringen härigenom skulle hafva kommit; om man ihågkommer, att han vid ett annat tillfälle ville inleda Kammaren att på stående fot utstryka hela an- slaget för ett vigtigt ändamål och beröfva ett departement 188 YTTRANDE DEN 21 MARS 1868. alla medel till extra eller oförutsedda utgifter; om man lägger märke till de fria tolkningar af grundlagen, som här blifvit begagnade, och till det yrkande, som af honom nu fram- ställes, nemligen att de gjorda anmärkningarna skola med gillande läggas till handlingarna, under bifogad förklaring, att detta skulle hafva samma betydelse, som om Kammaren aflät en skrifvélse enligt 107 § Regeringsformen: då torde genom allt detta en bild framträda i dagen, om hvilken jag nu icke finner tillständigt att yttra mig, men hvilken jag förmodar icke går förlorad för Kammaren och allmänheten. Mot det sist omnämndå yttrandet, eller att memorialets läggande till handlingarna »med gillande» skulle ega samma betydelse eller uppfylla samma ändamål som aflåtandet af en sådan skrifvelse, som i 107 § Regeringsformen omförmäles, måste jag emellertid på det bestämdaste protestera. Detta är hvarken med lag öfverensstämmande, eller är det den raka väg, som här blifvit från ministerbänken så värdigt antydd, och som det, efter mitt begrepp, höfves representationen att gå. Det är tvärtom en krokig väg, som slingrar sig fram till målet, och långt hellre skulle jag då, om jag hyste dessa åsigter, vilja förena mig med Herr Jöns Pährsson i hans yrkande, att man öppet och oförtäckt i en sådan skrifvelse, hvartill grundlagen berättigar, må uttrycka sin tanke och sina önskningar, än att man skulle försåtligen i Kammarens beslut inlägga en mening, som man ej öppet vågar uttala. Jag yrkar emellertid, att Kammaren, utan något gillande eller ogillande, måtte sans phrase lägga memorialet till hand- lingarna. TAL DEN 8 APRIL 1868. 189 TAL i Andra Kammaren den 8 April 1868. (Angående lagstiftningen för Enskilda Banker.) Herr Talman! Mina Herrar! Innan jag ingår i sjelfva ämnet, ber jag att få fästa uppmärksamheten på de. ovanliga förhållanden, under hvilka denna fråga nu förekommit till öfverläggning inom representa- tionen. Den har, såsom bekant, blifvit bragt å bane genom en motion, som väckts inom denna Kammare och hvilken i och för sig ej saknar en viss märkvärdighet. Alla torde vi vara ense derom, att det är en vigtig och genomgripande fråga, som här föreligger, och att den äfven blifvit af Ut- skottet så uppfattad, bevisas bäst af de här förut åberopade ordalagen i detta betänkande. Men då hade man väl också bort kunna förvänta, att, när förslag till så maktpåliggande förändringar väckas, motionären skulle hafva låtit sig ange- läget vara att lemna en utredning af frågan, som kunde vara åtminstone i någon mån tillfredsställande. En föregående talare har dock redan påpekat det märkliga förhållandet, att denne motionär icke det allra ringaste motiverat sitt förslag. Hela utvecklingen af hans motion upptager blott 7 a 8 rader, och dessa handla för öfrigt om en helt annan fråga, nemli- gen om banko vinstens användande; och efter en sådan inled- ning får man uti de sista raderna, liksom på köpet, ett för- slag derom, »att ingen ny enskild bank hädanefter skulle oktro- jeras med sedelutgifningsrätt och att, när oktrojen för nuva- rande enskilda banker löper till ända, all sedelutgifningsrätt äfven för dem måtte upphöra». Men för motionärens fram- ställning i denna del har han icke uti motionen anfört det 190 TAL DEN 8 APRIL 1868. ringaste skäl eller bifogat någon slags utredning. I sanning, när det kan hända, att förslag till genomgripande förändrin- gar i vigtiga samhällsangelägenheter på sådant sätt handlöst framkastas, och det oaktadt kunna vinna ens något afseende; då tyckes detta verkligen visa,'att vi, i parlamentariskt hän- seende, befinna oss, om icke alldeles i barndomsåren, åtmin- stone ej längre än i ynglingaåldern. Jag tror derför, att Utskottet handlat fullkomligt rätt, då det gjorde processen kort med denna motion och för sitt afstyrkande af densamma anfört egentligen blott ett skäl, hvilket också är, i min tanke, alldeles tillfyllestgörande. Utskottet har nemligen sagt, att om man nu i detta enstaka fall fattade beslut, skulle sådant, oafsedt alla öfriga skäl, hvilka kunde anföras deremot, vara alldeles orådligt, då man icke i sammanhang dermed medde- lade de bestämmelser i andra afseenden, som kunde och måste påkallas af en sådan förändring. Men utom detta skäl ber jag att också få fästa upp- märksamheten på ett annat, som Utskottet endast i förbigå- ende vidrört, då det upplysningsvis i betänkandet omnämner, hurusom vid nästan hvarje riksdag skiljaktiga och hvarandra mycket motsatta meningar gjort sig gällande angående en- skilda bankinrättningar, intilldess Rikets Ständer vid 1862— 1863 årens riksdag för sin del beslöto en ny banklag. Ja, just den omständigheten, att mycket skiftande, för att icke säga vacklande, åsigter i denna fråga gjort sig gällande inom representationen, förtjenar verkligen att något närmare fram- hållas, och jag tror ej, att några ögonblick äro illa använda för att taga i betraktande tafian öfver utvecklingen af vår banklagstiftning. Såsom vi veta, var det först i början af 1830-talet, som enskilda sedelutgifvande banker hos oss uppkommo, och deras antal ökades sedermera successivt, utan att det fans någon egentlig lag eller allmänt gällande föreskrift för deras verk- samhet, hvilken berodde endast på de af Kongl. Maj:t stad- fastade bolagsregler, hvilka i allmänhet formulerades efter hvarandra, och hvilkas bestämmelser — det måste medgifvas — wite 191 TAL DEN 8 APRIL 1868. från början ej vöro illa uttänkta. Så fortgick det till 1846, då en af Rikets Ständer besluten särskild privatbankslag af Kongl. Maj:t utfärdades, under form af Kongl. förordning. tillkommo ånyo några privatbanker; men redan 1851 denna lagstiftning i ett alldeles nytt skede. Rikets beslöto nemligen vid sistnämnda års riksdag, att de bankinrättningarna skulle uppföras på en helt annan Derefter inträdde Ständer enskilda grund än dittills, i det de stäldes i ett visst beroende af riks- banken och ansågos kunna ega bestånd utan sedelutgifnings- rätt. Deraf uppkom dock nödvändigheten att under en annan form uppmuntra och stödja dessa banker, sedan de icke längre fingo begagna sig af den fördel, som låg i rätten att utgifva egna sedlar, och detta understöd bestod, såsom bekant, deruti, att de nya enskilda bankerna erhöllo en stor del af sina fonder genom lån och kreditiv till nedsatt pris från riksbanken. Genom beslutet vid 1851 års riksdag, hvilket, såsom utgående från Rikets Ständer allena, fick sin plats i bankoreglementet, hade man sålunda bragt till stånd de så kallade filialbankerna, och år 1852 uppstodo äfven fyra sådana, hvilka erhöllo Kongl. Maj:ts oktroj, ehuru de i sjelfva verket blifvit tillskapade ge- nom Rikets Ständers makt och myndighet, eftersom de från riksbanken fingo hemta sina tillgångar. Vid den följande riksdagen vidtogos visserligen några förändringar i lagstift- ningen för filialbankerna, men systemet bibehölls emellertid orubbadt, och år 1855 tillkommo åter tre nya filialbanker. Äfven vid den tredje riksdagen 1856—1858 vidhöll man med några nya jemkningar samma opinion, hvilket uti denna fråga var något ganska ovanligt, och ökade fonder anvisades till filialbankerna, så att elfva dylika uppstodo år 1858 samt en år 1859. Men från år 1860 hade bladet vändt sig — såsom jag förmodar, hufvudsakligen med anledning af finanskomiténs betänkande, hvaraf man då haft tillfälle att taga kännedom. Man ansåg sig då hafva kommit underfund med, att filial- bankerna icke vidare vore lämpliga. De hade visserligen icke, åtminstone så vi dt jag vet, gjort sig skyldiga till något miss- grepp eller några fel, utan tvärtom verkat ganska mycket 192 TAL DEN 8 APRIL 1868. godt, livar och en på sin ort, men det oaktadt var deras tid nu ute, och man ansåg någon dylik bank icke vidare böra bildas. Sålunda uppstod vid 1860 års riksdag ett slags pau- sering, men vid 1862—1863 årens riksdag bröt stormen lös mot filialbankerna; opinionen utdömde dem då alldeles, och Ständerna beslöto för sin del två särskilda lagar, den ena för banker med sedelutgifningsrätt och den andra för de ban- ker, som ej ville begagna en sådan rätt. Det förra lagförslaget angående de sedelutgifvande bankerna blef, såsom bekant, af regeringen sanktioneradt, och lagen härom utfärdades år 1864; det senare förslaget åter förföll, emedan det af regeringen ansågs obehöfligt, då man hade en lag för aktiebolag i all- mänhet, hvarunder de icke sedelutgifvande bankerna kunde subsumeras. En fullkomlig vändning i opinionen hade således inträdt, och det märkliga är, såsom en talare redan påpekat, att vid 1862—1863 årens riksdag gick strömmen i en motsatt riktning mot nu. Då var lösen, att man borde lemna full- komlig frihet åt enskilda banker att uppstå, äfven med sedel- utgifningsrätt, Till och med den pröfning, hvilken det sam- mansatta Utskottet, likasom Ständerna, ansåg böra bibehållas åt regeringen, rörande tillkomsten af nya bankanstalter, och hvilken pröfning i sjelfva verket mindre afsåg, att regeringen skulle kontrollera nyttan och behöfligheten af bankerna, än att den skulle tillse, huruvida bolagsreglerna stodo i öfverens- stämmelse med den nya banklagen, samt huruvida dessa regler i öfrigt voro ändamålsenliga och rimliga — äfven denna pröf- ning, säger jag, ville man nätt och jemnt medgifva Kongl. Maj:t, och hufvudskälet, hvarför den fick i lagen qvarstå, var, att man antog såsom gifvet, att Kongl. Maj:t icke vid tillämp- ningen skulle lägga några hinder i vägen för de enskilda bankernas fria uppkomst och utveckling. Så har ej heller skett, utan Kongl. Maj:t har sedan dess bifallit alla ansökningar om privatbankers bildande, så snart lagens föreskrifter i dessa hänseenden blifvit fullgjorda. Hvem skulle väl då kunna tro, att man nu i den offentliga diskussionen lägger regeringen så hårdt till last, att den endast följt Rikets Ständers egna mot Soses TAL DEN 8 APRIL 1868. 193 föreskrifter och gjort till en sanning, hvad de sjelfva önskat, eller att de enskilda bankernas frihet blefve faktiskt tilläm- pad? Och, mina Herrar, ännu 1867, då riksdagen tillsatte ett särskildt Utskott för att söka utreda orsakerna till jord- brukets finansiela betryck, ännu dä lefde den opinionen, att frihet borde vara grunddraget i lagstiftningen för de enskilda bankerna, såsom man kan finna i den nionde punkten i nyss- nämnda särskilda Utskotts betänkande, deri Utskottet hem- ställer: »att en förändrad lagstiftning i afseende å de enskilda bankerna måtte vidtagas, hvilande hufvudsakligen på grun- derna af en större frihet, så att rättigheten för enskild banks öppnande icke vore underkastad annat vilkor, än att dess reglemente finnes öfverensstämmande med den för dylika ban- ker gällande lag» — hvarefter Utskottet uttalar sina åsigter derom, att de enskilda bankerna dels skulle i likhet med riks- banken vara skyldiga att inlösa sina sedlar med klingande mynt, dels vara underkastade en något strängare kontroll än hittills. Der återfinner man således samma opinion, som vid 1863 års riksdag, rörande friheten för de enskilda bankerna, och det måste då förefalla minst sagdt oväntadt, att man nu blott ett år senare finner åsigterna hafva så helt och hållet vändt sig, att man knappast vet, huru man skall kunna nog häftigt rikta sitt anlopp emot dessa enskilda banker, hvilka man nyss förut funnit så nyttiga och så önskvärda. Om man nu frågar sig sjelf, hvad orsaken väl kan vara till dessa täta skiftningar i opinionen rörande lagstiftningen för de enskilda bankerna, och särskildt till den vändning, som nu senast i detta hänseende så plötsligt och våldsamt inträffat; så torde man verkligen stanna i villrådighet för svaret; — jag vet åtminstone icke något giltigt skäl att härtill anföra. Eller hafva dessa banker nu gjort sig skyldiga till någon försummelse? Hafva de öfverskridit eller missbrukat sina rättigheter? Hafva de vållat någon allmän olycka eller för- närmat enskild rätt? — Jag har icke hört något sådant ens uppgifvas. Den siste värde talaren har uti ett, såsom mig synes, klart och upplysande föredrag vidrört ett par omständig- 13 194 TAL DEN 8 APRIL 1868. heter, hvilka skulle kunna framkalla en viss farhåga för de enskilda bankerna; men, mina Herrar, dessa omständigheter äro ingalunda nya, utan hafva alltid funnits till, emedan de ligga i sjelfva sakens natur, och de kunna således icke gerna utgöra grunden för den nu påkomna oviljan mot privatban- kerna. De anmärkta olägenheterna hafva dessutom i tillämp- ningen blifvit så modifierade, att någon egentlig fara deraf icke bör kunna uppstå, och detta har också blifvit bekräftadt af 37 års erfarenhet, under hvilken långa tid, då flera finan- siela brytningar inträffat, det visat sig, att de omnämnda betänkligheterna icke medfört några olycksbringande resultat. Vidare har man på senare tider förebrått privatbanklag- stiftningen i vårt land, att den i afseende på åtskilliga detalj- bestämmelser ej skulle vara tillfredsställande, utan stode långt efter de skottska bankerna, hvilka blifvit framhållna såsom mönster för en klok och nyttig bankorganisation. Ja, detta har, snart sagdt, blifvit en trosartikel och finnes äfven åbero- padt uti det nyss omnämnda betänkandet, som vid förra riks- dagen afgafs af det särskilda Utskottet. På grund häraf har jag sökt skaffa mig närmare kännedom om dessa förhållanden och anstalt en speciel jemförelse mellan de svenska och skottska bankerna, men jag får förklara, att denna jemförelse slagit så ut, att de svenska bankerna, enligt mitt omdöme, ega ett obestridligt företräde framför de skottska. Utan att vara alltför vidlyftig eller ingå i alla de särskilda, onekligen mycket intressanta förhållanden, som en dylik jemförelse företer, ber jag att få anföra åtminstone några hufvudsakliga omständig- heter, hvilka otvifvelaktigt skola ådagalägga, att de svenska bankerna, såväl i afseende på organisationens fasthet som i sitt förhållande till allmänheten, ega ett sådant företräde. Först och främst vill jag då fästa uppmärksamheten derpå, att i de skottska bankerna alla depositioner kunna återfordras vid anfordran. Dessa depositioner uppgå likväl till ett ofant- ligt högt belopp, hvilket för närvarande lär utgöra omkring 61 millioner pund sterling eller omkring 1,100 millioner riks- daler riksmynt; och hvar och en torde då lätteligen inse, att TAL DEN 8 APRIL 1868. 195 detta är en ställning, som medför stora vådor, ej blott för bankerna sjelfva, utan äfven för allmänheten. Också kan det endast af vissa särskilda omständigheter, hvilka der äro för handen, förklaras, huru det är möjligt, att bankerna kunna åtaga sig en dylik förbindelse. Dessa särskilda omständig- heter bestå i främsta rummet deri. att den, såsom hvar och en vet, mäktigaste bankanstalt i verlden, den engelska banken, finnes att tillgå såsom ett stöd för alla de öfriga bankerna inom Stor-Britannien, hvilka med Englands bank, genom det utbildade kommunikationsväsendet, stå i en så lätt förbindelse, att de skottska bankerna oftast på mindre än 12 timmar från London hinna förskaffa sig de resurser, hvaraf de kunna vara i behof. Blott derigenom äro de i stånd att åtaga sig en så ofantligt stor depositionsskuld, som skall vid anfordran infrias. En annan omständighet, som bidrager att möjliggöra något sådant, är också, att de skottska bankerna i sina kassor ega ett betydligt belopp af consols, hvilka, såsom man vet, äro de kurantaste papper i verlden, hvilka nästan hvilken dag som helst kunna förvandlas i klingande valuta. Men om också på grund af dylika förhållanden det blir möjligt för de skottska bankerna att åtaga sig förbindelser, som ingen svensk bank skulle kunna ikläda sig, lär man väl ändock icke vilja be- strida, att det i principen är rättare och klokare, att, såsom i Sverige, de betydliga belopp, hvartill depositionerna i de enskilda bankerna här uppgå, eller ungefär 30 millioner, icke äro stälda på betalning vid anfordran, utan efter viss tids uppsägning. Vid jemförelse mellan de svenska och de med dem be- slägtade, i många fall snarlika, skottska bankerna, bör man i fråga om säkerheten ej lemna utan uppmärksamhet, att dessa senare — hvilka liksom de svenska äro grundade på solidarisk ansvarighet — icke hafva några grundfondspapper, under det att våra enskilda banker icke blott skola ega dylika, utan deras beskaffenhet äfven skall pröfvas af Kronans ombud, hvarigenom dessa bankers säkerhet är stäld under statens kontroll. De skottska bankerna ega, likasom våra, rätt att 196 TAL DEN 8 APRIL 1868. Moott utgifva sedlar, men hos de förra grundar sig denna rätt icke på någon realsäkerhet, utan på ett särskildt privilegium för de nu existerande 12 skottska bankerna. Hos oss åter är denna rätt, såsom bekant, beroende på bankens deponerade grundfond, dess kassa och en del af kreditivsäkerheterna, de nemligen, hvilka äro likartade med grundfondshandlingarna. Dessa realsäkerheter, hvilka alltid bibehålla sitt värde och som alltid skola finnas i våra banker, måste för dem anses utgöra en särdeles betryggande garanti. Äfven hvad den allmänna kontrollen öfver bankerna vid- kommer, är denna hos oss vida större och mera regelbunden än i Skottland. Här skola revisioner årligen förrättas, och revisionsberättelserna ingifvas till Finansdepartementet, hvar- jemte till samma departement skola aflemnas qvartalsredo- visningar eller de så kallade qvartalsrappörterna, upprättade efter ett föreskrifvet formulär, som noga utvisar de särskilda omständigheter, hvilka, för bedömande af bankernas ställning, kunna vara af nöden. Dessutom kan Kongl. Maj:t, hvilken stund han finner det behöfligt, kontrollera bankernas ställning genom ett särskildt ombud. Helt annat är förhållandet i Skottland. Något offentligt ombud för kontrollen öfver ban- kerna finnes icke der, och ett sådant inblandande i deras affärer skulle säkerligen der anses såsom något alldeles oerhördt. De skottska bankerna afgifva visserligen offentliga redogö- relser en eller två gånger om året, men dessa äro så sum- mariska — i thy att man under en gemensam rubrik sam- manslår helt olikartade poster — att man derigenom icke kan erhålla någon grundligare kännedom om bankernas ställ- ning. Äfven i det synnerligen vigtiga afseende, som angår en noggrann kontroll och fullständig offentlighet, tvekar jag såle- des icke att tillerkänna de svenska bankerna ett obetingadt företräde framför de skottska. Den omständigheten torde ej heller böra förbises, att de skottska bankerna icke äro oktrojerade på någon viss tid, utan åtnjuta ett slags fortlöpande privilegium på sin sedel- utgifningsrätt. Något upphörande af denna rätt kan således TAL DEN 8 APRIL 1868. 197 icke ske på annat sätt, än genom de nu befintliga bankernas död, och detta lära de väl akta sig för, då de äro i besitt- ning af ett så utmärkt monopol, som just denna sedelutgif- ningsrätt. Här i landet åter äro de enskilda bankerna, såsom hvar och en vet, oktrojerade endast på 10 år, hvarigenom det blir möjligt att på vissa kortare mellantider tillse bank- lagstiftningens behof af utveckling och deri vidtaga de för- bättringar, hvartill man kan finna sig befogad. Hvad nu beträffar bankernas förhållande till allmänheten, behöfva de svenska enskilda bankerna visserligen icke frukta en jemförelse med de skottska. Så till exempel äro de så kallade kassakreditiven, hvilka ju erkännas vara af stor vigt och nytta för affärslifvet, hos oss grundade på kontrakt för viss tid, vanligen ett år, och kunna icke af bankerna indragas, annat än efter föregången uppsägning. I Skottland deremot kunna bankerna när som helst återtaga sina kreditiv, hvilka der äro beviljade blott tills vidare — ett förhållande, som, oberäknadt den deraf uppkommande osäkerhet, äfven innebär en snara för dem, hvilka, utan inskränkning till tiden, ikläda sig ansvarighet för dessa förbindelser, och som endast kan förklaras derigenom, att man vill undvika den dryga stämpel- skatten. Äfven hvad räntan vidkommer, ber jag ätt få upplysa — så oväntadt det måhända låter — att såväl utlånings- som inlåningsräntan varierar betydligt mindre hos oss än i Skottland. Vid jemförelse mellan den olika räntefoten i de begge länderna under de tre åren 1864—1866, visar det sig, att utlåningsräntan i Sverige under nämnda år vexlat mellan 5 och 7} procent, i Skottland deremot mellan 31 och 9 pro- cent. På samma sätt förhåller det sig med skilnaden mellan upp- och utlåningsräntan, att denna i Skottland är större än här, hvilket torde gifva vid handen, att den så mycket om- talade hårdheten och egennyttan icke äro så stora hos våra enskilda banker, som hos de vidtberömda skottska bankerna, ty der utgjorde skilnaden emellan inlåningsräntan och diskon- ten nästan alltid i medeltal 2 a 3 procent, hvilket är en 198 TAL DEN 8 APRIL 1868. präktig marginal, såsom det heter på bankspråket, eller med andra ord en dryg ränteskilnad. Hos oss utgjorde vid samma tid denna skilnad endast 1 å 2 procent. Dertill kommer nu ytterligare, att de skottska bankerna, otroligt nog, förbehållit sig rätt att fritt bestämma öfver storleken af såväl kreditiv- räntan, som depositionsräntan. De förbinda sig icke på för- hand att gifva någon viss ränta, utan dekretera helt enkelt, den ena stunden en ränta, den andra stunden en annan. Man kan således den ena dagen deponera sina penningar mot 5 procents ränta, men fjorton dagar derefter nedsätter banken kanske räntan till 4 procent, och ytterligare fjorton dagar derefter får man kanske icke mer än 3 procent för de insatta medlen o. s. v. Ja, det har gått så långt, att under tiden från November 1864 till Juni 1865 upplåningsräntan nedsattes icke mindre än sju särskilda gånger, och ifrån 5 procent slutligen nedtrycktes- till 2} procent. Sådant existerar, dess bättre, såsom man vet, icke här, utan man är berättigad att få den ränta, hvarom man med banken öfverenskommer, intill dess den uppsäges, hvilket sällan sker för de depositioner, som en gång blifvit mottagna. Mycket vore ännu att tillägga, men jag vill slutligen nu blott fästa uppmärksamheten på den ytterst vigtiga omständig- heten, att i vårt land verkligen finnes en konkurrens emellan de enskilda bankerna, som icke eger rum i Skottland. Vi hafva nu 26 sådana banker, hvilka visserligen, såsom tillbör- ligt är, i viss mån rätta sig efter hvarandra, men som å andra sidan icke förmå åstadkomma ens skuggan af en verklig koali- tion, sådan den deremot i ordets fulla betydelse är för han- den i Skottland. Der hafva alla tolf bankerna sitt säte i Edinburgh, och de olika bankdirektionerna träda der tillsam- mans och träffa sina öfverenskommelser, hvilka allmänheten, bunden till både händer och fotter, måste underkasta sig, ty der finnes ingen konkurrens, som kan skydda den, och ingen utsigt till framtida förbättring i detta hänseende, enär bank- rörelsen, såsom förut blifvit visadt, är monopoliserad hos nu- varande banker. aussekekacolkaseks TAL DEN 8 APRIL 1868. 199 Redan af de omständigheter, jag nu vidrört, tror jag det vara ådagalagdt, att det klander, som man riktat mot vära enskilda banker, och hvarmed man haft för afsigt att ned- sätta dem i jemförelse med de skottska bankerna, icke är befogadt eller grundadt på tillräcklig kännedom om verkliga förhållandet. En annan förebråelse, som man framkastat mot de en- skilda bankerna i vårt land, består deruti, att deras sedel- utgifningsrätt skulle vara för stor. Jag vet visserligen, att man numera ej nöjer sig med påståendet, att sedelutgifningen är för stor, utan man vill nu afskaffa den helt och hållet, men hittills har man dock i allmänhet endast fästat sig vid, att den vore för stor. Ja, mina Herrar; äfven jag tror, att de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt är för stor, eller åtminstone större än den behöfde vara, och jag har så mycket mera skäl att vara af denna öfvertygelse, som det visat sig, att våra enskilda banker icke kunnat begagna denna rätt i hela dess vidd. De ega rättighet att utgifva sedlar till ett belopp af omkring 50,000,000 Riksdaler, men deras utelö- pande sedelmassa uppgår icke till mera än ungefär 30,000,000 Riksdaler, eller för ögonblicket kanske något derutöfver. Häraf synes det mig emellertid, att man kan draga två slutsatser, först och främst att sedelutgifningsrätten verkligen är större än nödigt är, och vidare att den reglerar sig sjelf på grund af naturliga orsaker, eller enligt rörelsens eget behof, utan att detta ledt till någon skadlig påföljd. Och hvad kan väl orsa- ken vara härtill? Jo, tvifvelsutan, att den enda grundsats, som uti alla sociala och ekonomiska förhållanden i längden kan bestå, nemligen frihetens, äfven i detta fall, med iaktta- gande af nödiga kontroller och offentlighet, är tillämplig. Meningarna äro i detta hänseende visserligen ännu ganska delade, men ett alldeles obestridligt faktum är det emellertid, att, ehuru sedelutgifningsrätten sålunda i sjelfva verket varit långt större, än behofvet kräfver, den likväl icke, under en följd af år, blifvit begagnad utöfver den gräns, som af behofvet bestämmes. Eller kan någon påstå, att de enskilda bankernas 200 TAL DEN 8 APRIL 1868. sedelutgifning åstadkommit någon olycka? —■ Fastmer skulle man kunna säga, att det varit en lycka, att vi sålunda, utan någon olägenhet, fått genom erfarenheten inhemta den stora och nyttiga lärdom, att, oaktadt frihet funnits till en långt större sedelutgifning, denna likväl, enligt naturliga lagar, in- skränkt sig inom behöriga gränser. Ty om jag förutsätter, att ett annat förhållande varit rådande, eller att sedelutgif- ningsrätten varit inskränkt t. ex. till det belopp af 30 mil- lioner, hvartill den utelöpande sedelmassan faktiskt uppgått; så hemställer jag till hvar och en, om det icke då troligen skulle hafva hetat: det är en Guds lycka, att våra enskilda banker icke fått sig en större sedelutgifningsrätt än den de hafva, och att vi varit så kloka att bestämma detta maxi- mum; ty hvart skulle det väl hafva tagit vägen, om ban- kerna fått utsläppa i rörelsen ännu 10 ä 20 millioner mera? Alla våra näringar skulle då hafva gått under, riksbanken hade blifvit sprängd, realisationen omstörtad och hela landet bragt till ruin. — Det är ganska naturligt, att man skulle hafva resonerat så; men nu har det emellertid visat sig, att, fastän en långt större sedelutgifningsrätt funnits, bankerna, vid ut- släppandet af sedlar, likväl icke öfverskridit eller kunnat öfverskrida, hvad rörelsens behof kräft och hvad som utan skada kunnat ske. Detta är en ganska märklig lärdom, och jag gläder mig åt, att landet kunnat tillgodogöra sig den genom en lagstiftning, som i fråga om sedelutgifningen varit mera liberal, än som i verkligheten påfordrats. Men eftersom vi nu hafva hunnit till anno 1868, är det icke vidare fråga om, att de enskilda bankernas sedelutgifnings- rätt endast är för stor, utan dagens lösen är, att denna rätt är alldeles olämplig, principvidrig och för landet förderflig, och således bör som ett skadedjur utrotas. Ja, frågan om den enskilda sedelutgifningsrätten är ett ämne, som länge varit och ännu är mycket omtvistadt. På grund af min ställning har det varit för mig nödvändigt att temligen fullständigt sätta mig in i dessa förhållanden och söka göra mig någor- lunda förtrogen med de olika åsigterna, och jag måste säga, TAL DEN 8 APRIL 1868. 201 att, enligt mitt omdöme, något absolut företräde icke kan gifvas åt det ena eller andra systemet. Båda hafva sina för- delar, båda sina olägenheter, beroende af särskilda omstän- digheter, och jag tror icke, att man på förhand, kan säga, hvilketdera systemet som under alla förhållanden bör anses vara det rätta, om detta ens kan någonsin afgöras. Olika länders erfarenhet gifver också vid handen, att det kan gå bra på båda sätten. England och Amerika hafva antagit det ena systemet, nemligen att medgifva enskild sedelutgifningsrätt, och hafva deraf funnit sig väl. Men det finnes också andra länder, som väl ej kunna fullkomligt mäta sig med de nyssnämnda i in- dustriel utveckling, men som dock hafva ett ganska friskt och starkt näringslif, och hvilka hafva omfattat det andra systemet. För min del tror jag icke, att man behöfver be- stämdt uttala sig hvarken för det ena eller andra. Men det var icke utan, att, då jag nyss hörde en talare bakom mig citera några profbitar af hvad franska författare skrifvit mot den enskilda sedelutgifningen, jag äfven väntade, att han, för fullständighetens skull, skulle citera åtminstone en mycket ryktbar fransk författare af motsatt mening — för att icke tala om alla de belgiska och engelska författare, såsom t. ex. Patterson m. fl., hvilka med honom (Coquelin) instämma. För öfrigt tror jag det vara temligen ändamålslöst att på sådant sätt lösrycka ett och annat yttrande, så framt man ej äfven får höra, hvad som å motsidan blifvit anfördt. Jag får då bekänna, att af de skäl, som anförts till stöd för den enskilda sedelutgifningen, är det synnerligen ett, som på mig gjort ett stort intryck. Det har blifvit framhållet af den berömda tidskriften »The Economist», som i 1864 års årgång uti en serie af elfva artiklar grundligt genomgick denna fråga. Härvid togs till utgångspunkt den satsen, att banksedeln i och för sig sjelf, vare sig att den utgifves af en allmän eller enskild bank, näst penningens uppkomst varit det största steg framåt, som blifvit gjordt i dylikt afseende. Ty likasom ingen civilisation kan bestå utan användande af 202 TAL DEN 8 APRIL 1868. penningen som medlare af menniskornas förbindelser med hvarandra, så blir man utan dess beqvämliggörande genom banksedeln alltid qvarstående endast på ett lägre stadium af utveckling. Banksedeln utgör således i sjelfva verket ett oänd- ligt stort framsteg i ekonomiskt hänseende. Och, mina Herrar, i parenthes må tillåtas mig erinra, hurusom vi i Sverige kunna börda anorna att hafva gifvit upphofvet till banksedeln. Det är nemligen numera temligen erkändt, att Palmstruchska banken var den första bank, hvilken utgaf sådana kredit- papper, som i egentlig mening kunde betraktas såsom bank- sedlar. Derifrån öfvergick detta bruk kanske närmast, eller åtminstone allmännast, till de skottska bankerna. Då vi så- ledes i detta afseende ega ett stort, berömligt minne att åbe- ropa, kan ju äfven detta för oss utgöra en anledning att icke försumma upphemtandet af de fördelar, som uppstått genom utvecklingen af denna fruktbara, nationela tanke. Jag har på detta sätt kommit att aflägsna mig från hvad jag egentligen ville anföra, såsom skäl för den enskilda bank- sedelns stora gagn och betydelse, men jag ber att härtill få återkomma. Först och främst måste då tagas i betraktande, att den enskilda sedelutgifningen utgör den allra enklaste, naturligaste och efter det verkliga behofvet bäst afpassade utvägen att förse hvarje ort med det belopp af omsättningsmedel, som dess rörelse erfordrar. Men dessutom har den enskilda bank- sedeln uppfylt ett ändamål, som svårligen genom något annat medel kunnat så fullständigt uppnås. »Economist» säger i detta hänseende så träffande, att första vilkoret för ett folks sparsamhet, denna stora samhälls- dygd, hvars värde aldrig kan för högt uppskattas, är, att den- samma såsom en vana ingår i sederna. Men en sådan vana kan svårligen uppkomma, om icke tillfälle erbjudes allmän- heten att med fördel och säkerhet använda sina besparingar. Det är likväl ingen lätt sak att förmå den stora massan af folket att till någon annan öfverlemna frukten af sitt arbete — en med svett och möda hopsamlad sparpenning. Derför TAL DEN 8 APRIL 1868. 203 ser man också, under mindre utvecklade eller stadgade sam- hällsförhållanden, att hvar och en helst sjelf gömmer, hvad han samlat, och källaren eller jorden utgöra än i dag mån- genstädes det ställe, der skatterna vanligen förvaras. Ty att åt en annan anförtro, hvad man sjelf genom försakelser och mödor förvärfvat, förutsätter icke blott utsigt till en gifven fördel, utan framför allt förtroende; och det är till utbre- dande af ett sådant förtroende för bankerna, hvilkas vigtigaste bestämmelse är att uppsamla och tillgodogöra de uppkomna besparingarna, som de enskilda banksedlarna utan tvifvel mer än något annat bidragit. Dessa banksedlar hafva gått ut bland allmänheten, och på samma gång, som de bevisat sig vara ett medel att tillfredsställa hvarje behof, hafva de också genom vanans makt småningom inskärpt den öfvertygelsen hos mängden, att man åt bankerna kunde med trygghet an- förtro sina besparingar. Denna de enskilda banksedlarnas betydelse i afseende på uppkomsten och utvecklingen af ett system, som hvilar på förtroende, och som så väsendtligt bi- drager till sparsamhet och kapitalbildning, synes mig ytter- ligare vara ett vigtigt skäl att icke utdöma den enskilda sedel- utgifningen, hvarigenom också utan tvifvel en rubbning i vårt bankväsende skulle uppkomma, hvars sorgliga följder för alla våra näringar och för hela landets välstånd man säkerligen icke, till fullo uppskattar. Eller tror man icke, att våra enskilda banker hafva bi- dragit till kapitalbildningen här i landet genom uppsändandet och tillgodogörandet af lediga, mindre kapital, hvilka eljest på spridda håll legat obegagnade eller kanske blifvit förstörda? Det är likväl allmänt kändt, att denna del af bankrörelsen — den vigtigaste af alla — just genom de enskilda, bankerna blifvit hos oss införd, och att riksbanken först ganska sent, liksom motvilligt, låtit föra sig fram på denna väg genom påtryckningen af konkurrensen från de enskilda bankerna. Såsom bevis härpå vill jag nämna, att riksbanken ej förr än 1855 började att mottaga penningar på upp- och afskrifnings- räkning, och att depositionsrörelsen först år 1858 der tog sin 204 TAL DEN 8 APRIL 1868. början. Hela detta system är för öfrigt hos oss ännu ganska ungt. Förut gjorde man sig i allmänhet ingen annan före- ställning om en bank, än att det var ett ställe, der man kunde fä låna penningar. Men denna utlånings-verksamhet har likväl tvenne sidor, en nyttig och en skadlig. Den är utan tvifvel nyttig, då den understöder produktionen, befor- drar arbete och bidrager till gagneliga näringars uppkomst och utveckling. Men den är lika säkert skadlig, om den be- fordrar en öfverdrifven konsumtion, genom att bereda utvägar till ett yppigt lefnadssätt, eller om den underlättar slöseri och vingleri. Den utgör, så att säga, ett tveeggadt svärd, som kan begagnas till det onda, såväl som till det goda. Men den sidan af bankernas verksamhet, som afser upplåningen eller hopsamlandet af smärre, oanvända kapital, är nästan alltid endast nyttig. Derigenom sammanföras dessa många små spridda rännilar till en stor mäktig flod, som välgörande befruktar industriens fält i alla riktningar. Man säger visser- ligen, att kapitalen på detta sätt dragas ifrån vissa näringar och deribland jordbruket, men först och främst bör man be- sinna, att kapitalen icke stanna qvar i bankerna, utan der- ifrån spridas åt alla håll, hvarvid äfven jordbruket får sin dryga andel, och för öfrigt måste man ihågkomma, att dessa uppsamlade kapital till stor del äro endast sådana, som eljest kanske blifvit gagnlöst förspilda, eller åtminstone overksamt förvarade i mindre summor hos en mängd enskilda. Med hvilken hastighet beloppet af dessa åt bankerna anförtrodda medel tillvuxit, och hvilket stort behof af en säker, förmånlig och punktlig placering som sålunda uppenbarat sig, bevisas bäst af de fakta, jag nu skall hafva äran anföra, och ber jag, att man dervid ville fästa särskild uppmärksam- het på en ganska betecknande omständighet i detta hän- seende. Är 1851, då riksbanken ännu ej mottog några enskilda medel, hvarken på upp- och afskrifningsräkning eller såsom deposition, voro hos de enskilda bankerna endast innestående: TAL DEN 8 APRIL 1868. 205 såsom depositioner .............................. 48,000 R:dr och på upp- och afskrifningsräkning .......... 1,589,000 » eller tillsammans något mera än............... 1,600,000 R:dr. Ar 1856, då riksbanken börjat hålla upp- och afskrifnings- räkning (ehuru summan då uppgick till blott 70,000 R:dr), utgjorde de insatta medlen i alla bankerna: såsom depositioner............................. 1,895,000 R:dr på upp- och afskrifning ....................... 3,208,000 » eller tillsammans något mera än................ 5,000,000 R:dr. Men nu inträffade det nyss antydda märkliga förhållan- det, Såsom vi alla veta, utbröt 1857 den stora handelskrisen, och genom den brist på förtroende, som deraf föranleddes, uppkom en sådan fruktan eller svårighet att på annat säkert sätt placera sina penningar, att under nyssnämnda år be- loppet i alla bankerna växte: af depositioner till........................... 3,956,000 R:dr på upp- och afskrifning till................... 7,318,000 » eller tillsammans till mera än ............... 11,000,000 R:dr, och år 1858: depositioner till ............................. 8,686,000 R:dr på upp- och afskrifning till.................. 13,282,000 » eller tillsammans till nära .................. 22,000,000 R:dr, af hvilka riksbanken likväl icke innehade fullt 4, millioner. Jag öfverlemnar till hvar och en att bedöma, om ej de en- skilda bankerna härigenom visat sig uppfylla ett stort och nyttigt ändamål. För närvarande, eller vid slutet af sistlidet år, utgjorde: . Depositionerna. i riksbanken .................... 5,829,000: — i de enskilda bankerna........ 29,387,000: — i filialbankerna................. 4,575,000: — afskrifning. 5,600,000: - 9,740,000: — 1,222,000: — Summa 39,791,000: — 16,562,000: — eller i alla dessa banker tillsammans en summa af öfver 56 millioner R:dr. Lägger man nu härtill, hvad som är innestå- 206 TAL DEN 8 APRIL 1868. ende i de icke-sedelutgifvande bankerna med begränsad an- svårighet, eller Skandinaviska kreditaktiebolaget och Industri- kreditbolaget (hvilket belopp jag likväl icke för ögonblicket kan bestämdt uppgifva), så kommer man till en summa af mer än 60,000,000 R:dr, hvilka af våra bankinrättningar på några få år blifvit i smärre summor upphemtade och till såväl egarnas som de kapitalbehöfvandes och näringarnas gagn åter spridda i rörelsen. Och härtill komma slutligen de medel, som sparbankerna hopsamlat. Dessa medel utgjorde 1840 blott 5,212,000 R:dr, men 1865 hade summan vuxit till 35,789,000 R:dr, och numera uppgå de säkerligen till öfver 40,000,000 R:dr. Beloppet af det rörelsekapital, som allmänheten sålunda sammansparat och i våra för säkerhet och redbarhet ut- märkta banker insatt till förräntning, utgör således mera än 100,000,000 R:dr. Efter mitt omdöme är detta en synnerligen glädjande företeelse, som bland annat visar, att det numera icke går an, åtminstone ej sanningsenligt, att kring land och rike, ja, äfven hos främmande folk, utskrika oss nästan som ett tiggarfölje. Man må icke heller föreställa sig, att det är endast ett litet fåtal, som eger dessa medel, och att dessa så lyckliga således vore de enda, som draga direkt fördel af denna ban- kernas upplåningsverksamhet. Ett sådant påstående, hvilket man ofta hör framställas, är likväl ett stort misstag. Antalet af dem, som i bankerna ega depositioner, uppgår till omkring 24,000, och de, som hafva medel insatta på upp- och afskrif- ningsräkning, öfverstiga 5,000; och när dertill kommer, att omkring 250,000 personer äro delegare i sparbankerna — för att ej räkna dem, som ingått i ränteförsäkringsanstalter m. fl. — så synes mig detta vara ett ganska tillfredsställande förhål- lande, som utvisar, att våra bemödanden att samla och till- godogöra oss besparingar icke varit fruktlösa. Och jag vågar påstå, att ingen, som vill vara rättvis, bör kunna förneka, att våra enskilda banker i detta hänseende ega en stor för- TAL DEN 8 APRIL 1668. 207 tjenst; ty från dem, och — sägom sanningen — synnerligen från en af dem, har impulsen härtill utgått. Mina Herrar! kan det vara skäl att i dessa förhållanden nu framkalla en ny vändning eller omstörtning? För min del finner jag härtill ingen giltig anledning. Emellertid skulle detta blifva följden, om den motion, hvilken i förevarande betänkande af handlas, hade framgång. I denna motion föreslås, att ingen ny sedelutgifvande bank hädanefter skulle få inrättas, och att för de gamla inga nya oktrojer med sedelutgifningsrätt skulle beviljas. Att under sådana omständigheter nästan alla nu befintliga landsorts- banker skulle komma att upphöra, kan icke betviflas; och likväl är ingenting ens föreslaget om hvad som i sådant fall skulle sättas i stället. Är man beredd att i orterna alldeles undvara banker? Tror man, att riksbanken kan förse alla småstäder ined bankkontor? Hvar skulle dylika komma att inrättas? och huru skulle dessa byråkratiska anstalter komma att administreras? Har man gjort sig reda för alla dessa förhållanden nu, då man tyckes vara färdig att kasta allt det bestående öfver bord? Det skulle säkert blifva ett sorg- ligt skådespel att se alla de tvister, som i dessa afseenden skulle uppstå, Men lyckligtvis åtgå ännu många år, innan de nuvarande bankernas oktroj löper till ända, och det nu väckta förslaget» kan således för närvarande icke leda till något resultat. Men just derför är det också så mycket mera olämpligt, och det beslut, som med anledning af förslaget nu blifvit ifrågasatt, kan, såsom den värde talaren sjelf yttrade, egentligen blott betraktas som en opinionsyttring. Jag hem- ställer likväl, om det kan vara skäl, att i en så vigtig sak, som att rubba hela vårt nuvarande banksystem och att yttra sig om en ny organisation af riksbanken, vi nu på förhand, utan någon föregången nöjaktig utredning af ämnet, företaga oss att afgifva en sådan opinionsyttring. Ty hvilken pröfning, hvilken undersökning af alla hithörande förhållanden kan väl sägas ligga till grund för ett sådant beslut, som skulle bryta stafven öfver de grundsatser, hvilka i åratal blifvit följda och i 208 TAL DEN 8 APRIL 1868. hvilka ännu helt nyligen blifvit ifver omfattade? äfven af denna Kammare med oss af med Vi böra vänja fri hand. Det vore i detta och andra föreslå oss endast detta ständiga opinerande på sannerligen bättre, om de Herrar, hvilka fall ogilla det bestående, i stället för att lösa opinionsyttringar, ville göra sig be- sväret att grundligt utveckla sina åsigter och fullständigt framlägga sina förslag, hvartill jag antager, att de icke sakna förmåga. För min del yrkar jag bifall till Utskottets betänkande. 1 2818 — "iil iiiiiil Ii । TAL Herr Talman! Mina Herrar! i Andra Kammaren den 18 April 1868. (Angående förändring i 72 § Regeringsformen, rörande tvångskurs å Riks-Bankens sedlar.) 209 TAL DEN 18 APRIL 1868. Jag betviflar • visst icke, att denna frågas stora vigt blifvit i allmänhet insedd, men jag tror likväl, att den måhända ej blifvit af hvar och en till sitt fulla värde uppskattad. För min del anser jag densamma vara af utomordentligt stor be- tydelse, och jag tror derför, att vi äro skyldige att ej alltför hastigt och lösligt behandla henne. Till detta uttalande hemtar jag anledning af hvad en talare här midt öfver nyss yttrade derom, att, enligt hans förmenande, hvarje ledamot redan fattat sitt beslut i frågan, och att all vidare diskussion deri således ej skulle gagna till något, utan endast onödigt upp- taga tiden. Jag hyser deremot den åsigten, att det väl må vara, skäl, att vi ej alltför länge sysselsätta oss med småsaker • och med temligen onyttiga formstrider, men deremot, att, då vigtiga frågor, såsom denna, förekomma, vi åt dessa böra lemna all möjlig uppmärksamhet. Man har velat framställa motionärens förslag såsom ett nytt påfund, tillkommet egentligen blott i privatbankernas intresse. Detta är likväl en oriktig uppfattning af saken, ty förslaget är hvarken nytt eller i främsta rummet gynnande för privatbankerna. Grunden till detsamma ligger långt djupare. Huru skall man kunna förklara denna oro, som alltid låter sig förnimmas, så snart det blir fråga om riksbankens ställning och dess soliditet? Hvadan denna allmänna ängslan, så snart man ser, att dess silfverkassa förminskas? Hvar och 14 210 TAL DEN 18 APRIL 1868. en vet, att riksbanken eger en högst betydlig förmögenhet, eller ett kapital, uppgående till mera än 30,000,000 R:dr, och till följd deraf bör man ju icke ett ögonblick kunna betvifla, att den ej skall kunna uppfylla alla sina förbindelser. Men ändock förspörjes denna oro, denna fruktan, så snart det blir fråga om riksbankens förmåga att när som helst inlösa sina sedlar. Detta är också ganska naturligt; ty hvar och en vet tillika, att ej mindre hela landets ekonomiska ställning, än äfven hvarje enskild mans materiela välfärd är på ett olyckligt, ja, jag vågar säga, nära nog oerhördt sätt sammanbunden med denna inrättning. Det finnes icke något annat land i verlden, der man i sjelfva grundlagen på detta sätt gjort hela sam- hället beroende af en dylik institution och dess förvaltning. Och likväl synes man här vara belåten med en sådan anord- ning. Man hyser ett slags längtan, man känner ett slags behof att bibehålla detta tillstånd, liknande galérslafvens sammankedjande med sin granne, och man tyckes till och med älska sin boja, så att man icke vill blifva från henne befriad. Ja, så förunderligt stor är vanans makt, att man slutligen kan komma derhän, att man knappast vill skiljas, äfven från sitt fängsel. Men röster hafva likväl förut höjt sig, för att få denna boja aflyftad eller sönderbruten, så att vi må befrias från en fara, som alltjemt sväfvar öfver våra hufvuden. För att bevisa detta, och för att visa, att behöfligheten af en förändring i detta hänseende redan förut varit insedd, ber jag att få åberopa ett anförande vid 1858—1.860 årens riksdag, så mycket hellre som detsamma innehåller skäl, hvilka jag för min del ännu anser vara fullt gällande. Det var jag, som då tog mig friheten att på Riddarhuset yttra följande: »Men då jag nu yttrar mig om bankens säkerhet och om den varsamhet, hvarmed man alltid måste behandla denna inrättning, har jag kommit in på ett ämne, som af en annan talare nyss förut blifvit vidrördt, nemligen den oro, som genomgår hela samhället, så snart någon fruktan eller tvek- TAL DEN 18 APRIL 1868 . 211 samhet uppstår angående bankens soliditet, eller med andra ord, så snart det blir fråga om myntvärdets upprätthållande. — Och detta är visst icke underligt. Ty det gäller här ej blott landets offentliga heder, utan äfven hela dess ekonomiska framtid, liksom hvarje enskilds eganderätt och välfärd. Att en sådan fråga lifligt anslår allas sinnen och allas hjertan, torde vara ganska naturligt. Men hvad är då den egentliga orsaken till, att ställningen af en penninganstalt — den må nu vara huru vigtig som helst — skall kunna så i grunden uppröra det allmänna intresset? Jo, den är, enligt min öfver- tygelse, just den, som den värde talaren här nyss antydde; han har i min tanke fullkomligt riktigt slagit hufvudet på spiken, då han sagt, att allt detta. ytterst hänger på den rad i grundlagen, som bestämmer, att bankens sedlar skola vara lagligt betalningsmedel i landet. I samma stund, som en dylik tvångskurs är åsatt dessa sedlar, måste också hela landet vara i en ständig oro, att det myntrepresentativ, som af lagen blifvit faststäldt till mynt, möjligen icke skall bibe- hålla sitt värde eller blifva till fullo inlöst. Men hvarför har en sådan tvångskurs blifvit satt på bankens sedlar? Otvifvelaktigt såsom en fortsättning af föregående tiders finan- siela förhållanden, hvilka i sin ordning uppkommit af forna felsteg i finansförvaltningen, då man icke fann någon bättre utväg att förskaffa sig de medel man behöfde, än att utgifva myntrepresentativer, vare sig i form af mynttecken, försäm- radt mynt eller papper. Man framhöll då alltid den förhopp- ningen och gaf den försäkran, att dessa myntrepresentativer, så snart omständigheterna medgåfve, skulle utbytas mot verk- ligt mynt och endast tills vidare skulle gälla i dettas ställe, hvilket genom lag bestämdes. Ett sådant stadgande var också under dylika förhållanden nödvändigt och konseqvent, ty assignater måste alltid åtföljas af tvångskurs, för att, åtmin- stone till en viss grad och så vidt som möjligt, upprätthållas i värde, ehuru all erfarenhet visar, att äfven de strängaste lagar i detta hänseende aldrig förmått hindra pappersmyntets fall, så snart någon verklig valuta derför ej kunnat erhållas. 212 TAL DEN 18 APRIL 1868. Men nu, sedan riksbankens sedlar ovägerligen inlösas med klingande mynt, är den omförmälda lagbestämmelsen, enligt min tanke, ej blott onödig, utan skadlig. Jag anser den onödig, derför att så länge banken uppfyller sin vexlings- skyldighet — och jag hoppas med tillförsigt, att någon rubb- ning häruti aldrig skall ske — skola bankens sedlar, utan allt tvifvel, äfven sedan tvångskursen upphört, af hvar och en i liqvid mottagas vida hellre än det obeqvämare silfret. Skadlig tror jag bestämmelsen vara af tvenne skäl. Först och främst skall, enligt min åsigt, så länge ett sådant lagstadgande qvar- står, aldrig någon fullkomlig trygghet vinnas i detta lands ekonomiska angelägenheter. Ty det är onekligt, att alla våra enskilda och mest ömtåliga eganderättsförhållanden härigenom i sista hand blifva beroende af banklagstiftningen samt af ban- kens förvaltning; och förflutna tiders exempel i detta fall skola alltid utgöra tillräckligt smärtsamma minnen, för att underhålla allmänhetens oro i dessa hänseenden, helst så länge den lagstiftande makten i ämnet är så ensidigt för- delad som nu. Mitt andra skäl är af mer politisk beskaf- fenhet. Jag skulle nemligen anse det vara en lycka, om den ifrågavarande bestämmelsen försvunne, äfven derför att i densamma ligger förborgadt ett frö och en frestelse, att, vid något möjligen inträffande tillfälle af betryck, man ännu en gång skulle kunna förmås att ingå på den väg, som jag inner- ligen önskar, att vi aldrig mer måtte beträda». »Men då jag sålunda anser det vara hvar ken nyttigt eller nödigt att vidare bibehålla någon tvångskurs på riksbankens sedlar, tror jag likväl, att vissa bestämmelser angående dessa sedlars giltighet såsom betalningsmedel för särskilda fall, till exempel vid kronouppbörd, juridiska depositioner o. s. v., skulle vara af behofvet påkallade. Men att på sådant sätt gifva bankens sedlar vissa företrädesrättigheter, grundade på nyttan och beqvämligheten, detta är något helt annat, än att, såsom nu är fallet, sammanbinda hela landets eganderätts- förhållanden och hvarje enskild mans välfärd med upprätt- I TAL DEN 18 APRIL 1868. 213 ier Kreos hållandet af dessa sedlars värde och med den lagstiftning, som derom bestämmer». »Jag har gjort mig till ett slags regel att aldrig öka mo- tionernas antal genom väckandet af nya förslag; eljest skulle jag verkligen vara frestad att försöka, om ej tiden kunde vara inne, då det i grundlagen förekommande stadgandet, att ban- kens sedlar må såsom mynt i riket erkännas, borde anses upphöra.» Af det nu anförda synes, att samma åsigter, som ligga till grund för det nu förevarande förslaget, redan för längre tid sedan blifvit uttalade, och att önskningar yttrats, att vi måtte komma ifrån de stora vådor, som ligga i det ifråga- varande grundlagsbudet, hvilka vådor jag nu skall söka att något närmare angifva. Man har här sagt, att riksbankens sedlar icke egentligen skulle ega tvångskurs. Detta påstående har redan af en före- gående talare blifvit bemött. Det förefaller mig verkligen besynnerligt, huru man kan påstå, att, när man tvingas taga . emot sedlar efter en viss bestämd kurs, detta icke skulle vara tvångskurs. Det är visserligen sant, att så länge sedlarna inlösas efter denna bestämda kurs, så kan man, om man vill leka med ord, i stället säga, att det blott är ett ^fixeradt pris», såsom en talare yttrade; men om sedlarna icke längre inlösas efter den i myntlagen bestämda kursen, och allmänheten likväl tvingas att i liqvider mottaga dem till denna kurs, då måtte väl också en verklig tvångskurs ega rum, så framt någon mening skall anses ligga i detta ord. Men om förslaget också ej är nytt, såsom vi sett, så kan man kanske fråga, huruvida det icke nu är mindre befogadt än förut. I detta afseende vill jag endast hänvisa till den starka rörelse i allmänna opinionen, som för närvarande i fråga om bankväsendets ordnande förefinnes inom landet, hvaraf den slutsats torde få dragas, att intresset härför sna- rare ökats än minskats. Och detta förslag att ur grundlagen borttaga stadgandet om tvångskurs å riksbankens sedlar, eller att de må för mynt i riket erkännas, är i sjelfva verket det ================= APPEAEE ......: 214 TAL DEN 18 APRIL 1868. första, vigtiga steget till en förbättring i detta hänseende. Denna förändring är i främsta rummet af vigt för riksban- ken sjelf, hvilken derigenom befrias från ett omätligt ansvar och blir, hvad den bör vara, nemligen den vigtigaste anstalten för handhafvandet af vårt penningväsende och rörelsens under- stödjande, utan att likväl vidare kunna egenmäktigt beherrska alla våra ekonomiska förhållanden. Men säger man: kan det vara någon fara, att en så rik penninganstalt som riksbanken någonsin skall komma på obestånd? Nej visst icke, så länge densamma såsom en industriel inrättning lemnas åt sin egen verksamhet, i hvilket afseende man aldrig behöfver frukta, att den skall förlora sin betydelse och sitt inflytande. Der- emot, så länge den eger monopol på att göra sedlar, hvilka under alla förhållanden skola för mynt i riket erkännas, skall också en ständig oro för dess bestånd fortfarande komma att förefinnas. Ty man må besinna, att icke allenast all samlad förmö- genhet, alla aftal och förbindelser, utan äfven alla ränte- inkomster, löner och öfriga värden sålunda äro beroende af riksbankens sedlar. Och hvad äro väl dessa? Jo, blott an- visningar på verklig valuta. Vi veta alla, att myntenheten här i landet är en riksdaler, och att denna, enligt myntlagen, skall innehålla 2 ort myntsilfver eller 1} ort finsilfver. Den, som har 100,000 R:dr, eger sålunda 150,000 ort- eller 1,500 skålpund finsilfver. Men om man nu tänker sig, att riksban- ken skulle komma på obestånd, så att den, som egde 100,000 R:dr och som genom den stadgade tvångskursen vore skyldig att mottaga beloppet i riksbankens sedlar, för dessa 100,000 R:dr i sedlar ej erhölle mera än t. ex. 500 skålpund finsilfver; vore ej då ett upprörande våld begånget mot eganderätten, hvilken dock utgör samhällets grundval? — Man invänder visserligen,* att något sådant icke kan hända. Äfven jag hop- pas och tror, att ett så skamligt löftesbrott aldrig mer skall komma i fråga,.... men blotta möjligheten, att en sådan hän- delse kan inträffa, är redan mycket för mycket. Att fromma stiftelser, inrättningar och personer på detta sätt blifvit plun- TAL DEN 18 APRIL 1868. 215 drade på en stor del af sin förmögenhet, har dessutom förut händt, icke en utan många gånger, och vi, som försvara det förevarande förslaget, begära ingenting annat, än att något sådant hädanefter skall blifva en omöjlighet. För öfrigt kan det ej nekas, att det verkligen är ganska möjligt, att riksbanken kan komma på obestånd. Anlednin- garna till en sådan möjlighet äro två. Den ena, att banken kan komma att skötas illa. Det finnes icke någon absolut säkerhet för, att ej bristande förstånd vid handhafvandet af bankens angelägenheter skulle kunna frambringa en sådan olycka. Den andra anledningen härtill kunde bestå uti bri- stande god vilja. Jag vill visserligen ej föreställa mig, att ett dylikt svek skulle komma att afsigtligt ega rum eller på förhand beräknas. Men må hvar och en betänka, att all- männa olyckor kunna inträffa, att tider af betryck kunna uppkomma, då man ännu en gång kunde falla på den tanken att genom utgifvande af sedlar, »som må för mynt i riket erkännas», för ögonblicket draga sig ur förlägenheten, under den skenfagra förklaringen, att dessa sedlar skola framdeles till fullo inlösas — något, som emellertid, enligt hvad vi så ofta sett, icke blir verkstäldt. En sådan åtgärd kan natur- ligtvis icke ske utan på bekostnad af heder och rättvisa, ty man plundrar alla dem, som ega ett kapital eller en fordran, men banken, som undandrager sig att inlösa sina förbin- delser, kan likväl göra detta opåtaldt, emedan dess princi- paler äro de, som sjelfva stifta lagen. Och hvad som slutli- gen gör en sådan ställning ännu mer betänklig, är det för- hållandet, att det verkligen finnes ett enskildt intresse att åstadkomma en myntförsämring hos en stor del af dem, som i detta fall hafva makten i sina händer. Ty makten öfver riksbanken tillhör riksdagen, och riksdagens medlemmar ut- göras af skattskyldiga, hvilka, likasom de skuldsatta, skulle hafva en direkt fördel af, att myntvärdet nedsattes. Att ut dessa nu antydda omständigheter ligger en dold anledning till vådliga rubbningar i sådant hänseende, äfvensom en fara, att den plundring af kapitalen, som dermed vore förbunden, 216 TAL DEN 18 APRIL 1868. skulle kunna betraktas med en viss likgiltighet — jag vill begagna detta uttryck — torde väl icke kunna bestridas. Men tag bort tvångskursen på riksbankens sedlar, och det rätta förhållandet skall af sig sjelf inträda, nemligen att värdemätaren blifver lika orubblig, som värdet af de ädla metallerna, hvilka just på grund af denna sin egenskap, att ega ett i möjligaste måtto oföränderligt värde samt att alltid vara af lika beskaffenhet, blifvit af hela den civiliserade verl- den antagna till värdemätare. Ty guld är guld, det må nu vara hemtadt från Australien, Kalifornien eller Ural, och silfver är silfver, antingen det kommer ifrån Sala eller Potosi. En sådan värdemätares orubblighet böra äfven vi bereda oss, ty detta utgör första vilkoret för all ekonomisk förkofran. Ingen sådan kan ega rum, der ej egendomssäkerheten är be- tryggad, och ingen egendomssäkerhet finnes, der ej värde- mätaren består i verkligt mynt. Upphäfvandet af tvångskursen på riksbankens sedlar är vidare af största vigt för att kunna komma till ett bättre resultat i afseende å lagstiftningen för de enskilda bankerna. Ty dessa banker skulle naturligtvis derefter få samma skyl- dighet som hvarje annan, eller att betala sina förbindelser med verklig valuta; och genom anskaffandet af det härtill nödiga silfret skulle de tvingas att medverka till den finansiela ställ- ningens upprätthållande. Man har ofta påstått, att de en- skilda bankerna nu motverkade detta genom silfrets utta- gande ur riksbanken, och med benämningen af en »singuliär bankrörelse» m. m. har man betecknat den ganska naturliga åtgärden att, när vexlar till utländsk liqvid ej kunnat erhållas till skäligt pris, begära silfver i stället för sedlar, förmenande, att detta skulle vara en särskild rörelsegren eller spekulation för att undergräfva riksbanken. Dylika påståenden skulle då omöjligen vidare kunna framställas. Men förslagets dödssynd är i de flestas ögon, att de en- skilda bankernas sedlar derigenom förmenas skola komma att ställas i full paritet med riksbankens sedlar. Detta är likväl ett misstag. Redan i mitt nyss upplästa anförande har det TAL DEN 18 APRIL 1868 . 2 1 7 blifvit påpekadt, att åt riksbankens sedlar böra gifvas vissa före- träden, såsom att användas vid uppbörd o. s. v., men detta kan ske, utan att de göras till ett tvunget betalningsmedel i allmänhet. Man har dessutom sagt, att det skulle möta så stora praktiska svårigheter att återföra förhållandet till hvad det bör vara, nemligen att laglig valuta här i landet verkligen skall vara valuta, och ej blott en anvisning härpå, som ge- nom maktspråk anbefalles så skola anses. Jag tror emellertid, att man betydligt öfverdrifver dessa svårigheter, och vill i detta hänseende anföra ett exempel. I Finland egde såväl den finska, som den ryska bankens sedlar tvångskurs till år 1865. Detta har numera upphört, och i praktiskt hänseende hafva deraf icke försports några svårigheter, ty dessa ban- kers sedlar tagas, nu liksom förr, och komma alltid att tagas såsom liqvid, så länge de med silfver inlösas. Eganderätten och ett fast myntvärde äro likväl härvid betryggade. Man har äfven åberopat Englands exempel och sagt, att man der funnit lämpligt att gifva Englands banks sedlar tvångskurs. Detta är äfven i viss mån ett misstag. Bestäm- melsen, att dessa sedlar äro »legal tender», är nemligen vil- korlig. Jag har här framför mig. ett utdrag af William IV:s akt af 1834 i detta hänseende, och deruti säges, att dessa sedlar äro legal tender, »as long as the Bank of England shall continue to pay on demand their said notes in legal coin» d. v. s. så länge Englands bank fortfar att vid anfor- dran betala sina sedlar med lagligt mynt; och vid sådant för- hållande ligger naturligtvis ej någon fara i bestämmelsen, att de utgöra lagligt betalningsmedel. Vore ett sådant stadgande intaget i vår grundlag, såsom det vid 1840—1841 årens riks- dag af Rikets Ständer beslöts, men hvilket beslut, för mig obegripligt nog, icke af Kongl. Maj:t sanktionerades, då vore ock den ifrågavarande bestämmelsen deri oskadlig. Nu der- emot, då man är pligtig att emottaga riksbankens sedlar i liqvid, äfven om de en gång ej skulle till sitt fulla värde inlö- sas, finnes icke någon verklig egendomssäkerhet här i landet. 218 TAL DEN 18 APRIL 1868. Låtom oss antaga, att den ifrågastälda förändringen vore gjord, och se till, hvilken olikhet, som under vissa omständig- heter i afseende på eganderättsförhållandena härigenom skulle uppkomma. Så länge riksbankens sedlar alltid inlösas med silfver, skulle förhållandet blifva alldeles enahanda som nu, ty hvar och en, som ej särskildt behöfde silfver, skulle natur- ligtvis hellre mottaga dessa sedlar, än det obeqvämare silfret — hvarför också i flera länder sedlarna hafva högre kurs än silfret — så mycket mera, som banksedlarna alltid vore användbara i all offentlig liqvid. Men om riksbanken skulle träffas af en katastrof, så blir skilnaden högst betydlig. Så länge dessa sedlar hafva tvångskurs, är hvar och en nödgad att emottaga dem i liqvid. Den, som har en fordran, är då förbunden att i betalning derför emottaga banksedlar, med risk, att dessa ej blifva efter sin lydelse till fullo inlösta. För ögonblicket omärkligt, men slutligen dock högst kännbart, blir man på detta sätt plundrad på sin egendom. Om nu riksbankens sedlar deremot icke egde tvångskurs, så skulle man derför ej upphöra att taga dem i liqvid, men med ett visst agio i förhållande till verklig valuta. Alla priser skulle till följd häraf nominelt stiga, så att den vara, som vore värd 1 R:dr i silfver eller guld, skulle komma att betalas med t. ex. 11 R:dr i sedlar. Detta förhållande skulle emellertid icke i den dagliga rörelsen medföra någon svårare rubbning, derför att inkomster och utgifter stego samtidigt; men kapitalens värde vore likväl då betryggadt, ty man kunde ej passa på och infria sina förbindelser med underhaltigt mynt eller till underpris. Något hinder att vid liqvider an- vända sedlar skulle ändock i de flesta fall ej uppstå, ty de blefve nog mottagna, men med agio, såsom förhållandet är i Amerika med de så kallade greenbacks, hvilka väl begagnas såsom betalningsmedel, men äro underkastade agio. Rättvisan vore då bibehållen. Jag tror således, att, huru man än betraktar denna fråga —- vare sig från det allmänna rättstillståndets synpunkt eller från synpunkten af riksbankens sanna fördel eller från deras — TAL DEN 18 APRIL 1868. 219 synpunkt, som vilja införa ett mera rationelt förhållande i vårt penningväsende — den i alla afseenden är af yttersta vigt. Men jag vill tillika erinra, att det nu ej är fråga om att göra någon förändring, icke ens i grundlagen, än mindre i sjelfva saken, utan blott att ett förslag till grundlagsändring måtte blifva hvilande. För att hinna till ett slutligt resultat i frågan, har denna tre särskilda stadier att genomgå. Först skall förslaget om det ifrågavarande stadgandets förflyttning från grundlagen till civillagen förklaras för hvilande, och endast derom är nu fråga. Sedan skall detta hvilande förslag af en ny riksdag antagas; och först sedan detta skett, kan slutligen i sjelfva hufvudsaken, eller om förändring i det qvarstående civillags- stadgandet, beslut komma att fattas. Detta sistnämnda hoppas jag icke skall ske, annat än vid en lämplig tidpunkt och i sammanhang med införandet af nödiga bestämmelser, såväl angående vissa företrädesrättigheter för riksbankens sedlar som i afseende å privatbankernas skyldigheter. Det är således nu endast fråga om, huruvida vi ej böra hysa det förtroendet till våra efterträdare i representantkallet, att vi gifva dem fria händer att handla, såsom de kunna finna lämpligt. Den, som ej vill medgifva dem detta, har derige- nom på förhand omöjliggjort vidtagandet af en högst nödig och nyttig förändring, hvarförutan, enligt min tanke, en klok och rättvis lösning af åtskilliga brister i vårt bank- och pen- ningväsende icke kan ega rum. Men att göra detta, vore att påtaga sig ett ansvar, som det synes mig att man borde undvika, och som möjligen kunde blifva tungt att bära- Jag yrkar således bifall till Utskottets förslag. 220 TAL DEN 29 APRIL 1868. TAL i Andra Kammaren den 29 April 1868. (Angående anslag till jernvågs^yggnadena.) Herr Talman! Mina Herrar! Det kan icke bestridas, att Utskottet haft en ganska svär uppgift att lösa. Ä ena sidan är det onekligen önskligt, att man så fort som möjligt måtte kunna fullborda åtminstone den jernväg, som kan anses vara fullt besluten, men å andra sidan har man äfven att uppmärksamma de förhållanden i fråga om landets ekonomiska och finansiela ställning, som ålägga en viss varsamhet. Jag nödgas likväl säga, att enligt min åsigt Utskottet genom sitt förslag icke lyckats att rätt väl lösa denna uppgift. Jag måste nemligen göra anmärk- ning såväl mot det slut, hvartill Utskottet kommit, som mot den grundsats, Utskottet antagit såsom den slutligen bestäm- mande. Utskottet säger visserligen, då det ordar om nöd- vändigheten af varsamhet: »Under sådant förhållande synes det icke vara försigtigt att bedrifva jernvägsarbetena hasti- gare, än att den tillökning i nettobehållningen, som kan vän- tas af den stigande trafikinkomsten utaf redan fullbordade jernvägar, till fullo betäcker och öfverstiger annuiteterna för de nya lån, som för jernvägsanläggningarna upptagas;» — och detta är, efter mitt omdöme, en mycket klar och riktig grund- sats, nemligen att män icke bör öka den uppoffring, staten nu har att vidkännas för jernvägarna, utan endast bygga nya sådana, i den mån trafiken af de redan färdiga dertill gifver medel. Men Utskottet har sedermera frångått denna sunda grundsats, då det straxt derefter säger, att det »trott sig böra begränsa 1869 års anslag till nordvestra stambanan såväl TAL DEN 29 APRIL 1868. 221 inom den summa, hvilken betingas af ofvan anförda omstän- digheter, som äfven med hänseende till möjligheten att seder- mera utan ytterligare utländsk skuldsättning framgent fort- sätta jernvägsbyggnaderna i jemn och stadig, om ock för- minskad skala». I detta resonement är, såsom man finner, grunden den, att man icke vidare skulle bygga med upplå- nade medel, utan, till jernvägarnas fortsättning endast begagna den afkastning, trafiken kan lemna, i följd hvaraf också det tillstyrkta anslaget blifvit inskränkt till hvad som motsvarar behållningen af denna trafik. Om man nu emellertid håller sig till den först uppgifna grundsatsen, eller att tillökningen i trafikinkomsterna skulle utgöra normen för jernvägsarbe- tenas bedrifvande, så blir frågan: huru mycket kan då såsom tillgång för detta ändamål påräknas? Vi veta, att omkring 4,700,000 R:dr är, hvad svenska staten årligen utbetalar i rän- tor och amortering för sina jernvägslån. Men detta är likväl icke den summa, som staten för detta ändamål uppoffrar, ty bruttoutgiften utgör visserligen 4,700,000 R:dr, men netto- inkomsten af jernvägarna uppgår till 21 million, hvilken sum- ma följaktligen minskar den förstnämnda, så att statens verk- liga uppoffring ej blir mer än omkring 2} million R:dr. Detta är alltså, hvad svenska staten får vidkännas för den i san- ning storartade fördelen att ega sina nuvarande jernvägar, och bättre kunde efter min tanke 2} millioner om året icke användas. Men, mina Herrar, äfven jag är af samma mening som Utskottet, att statens årliga uppoffring icke bör sträcka sig utöfver hvad den nu är eller dessa 2} millioner R:dr. Om man tager detta till utgångspunkt, så blir det således detta belopp jemte den årliga tillväxten i trafikinkomsten, som skulle utgöra fonden för jernvägslånen, nemligen på det sätt, att nämnda tillväxt skall uppbära de lån, som för detta ända- mål vidare erfordras. Huru stor är då denna tillväxt? Redan vid förra riksdagen meddelade Stats-Utskottet i sitt betän- kande n:o 61, på grund af från Byggnads- och Trafikstyrel- serna öfver statens jernvägar lemnade upplysningar, att den tillökning, som i trafikinkomsten visat sig konstant och såle- 222 TAL DEN 29 APRIL. 1868. des borde kunna påräknas, uppgick till minst fem, högst tio procent årligen. Ännu skarpare visar sig detta, om man gör en direkt jemförelse mellan de siffror, som framgå ur räken- skaperna. Det visar sig då, att trafikinkomsten för år 1864 utgjorde 3,000 R:dr per banmil mera än året förut. Öknin- gen från 1864 till 1865 var ännu långt större, ty den upp- gick till 7,200 R:dr per banmil, men detta måste likväl be- traktas såsom ett undantagsfall, beroende derpå, att de vestra och södra stambanorna då sammanbundos. Aret 1866 visar ånyo en tillökning af 4,000 R:dr per banmil utöfver hvad den var 1865. Af dessa med flera skäl drog Stats-Utskottet den slutsatsen, att 3,000 R:dr per banmil, för år räknadt, vore den förhöjning, som med all sannolikhet borde kunna påräk- nas i trafikinkomsten. Då vi nu veta, att omkring 100 ban- mil äro upplåtna för trafik, så gör detta 300,000 R:dr om året, hvilket också öfverensstämmer med den andra uppgifna beräkningsgrunden för den tillökning, som kunde motses, eller att den skulle uppgå till minst fem procent af bruttoinkom- sten, hvilken, såsom vi veta, utgör omkring sex millioner Riksdaler. Det torde derför, i likhet med hvad förra riksdagens Stats-Utskott uppgifvit, kunna antagas, att tillökningen i trafik- inkomster under den närmaste framtiden skall uppgå till 300,000 eller åtminstone 250,000 R:dr om året; och detta belopp skulle vi alltså kunna påräkna för våra jernvägsbygg- nader, utan att ett öres tillskott från staten, d. v. s. från de skattdragande, behöfver komma i fråga. Denna tillgång bör dock naturligtvis icke användas såsom kapital, i hvilket fall den vore högst otillräcklig, utan till ränta och amortering för upplåningen af det erforderliga kapitalet, och då man icke förskrifver sig att betala mer än sex procent om året i ränta och amortering, representera på detta sätt 300,000 R:dr om året ett kapital af fem millioner. Detta belopp, eller något mindre, i fall man för säkerhetens skull ej vill beräkna den årliga tillökningen i trafikinkomster till fullt 300,000 R:dr, skulle således kunna årligen upplånas, TAL DEN 29 APRIL 1868. 223 utan någon vidare uppoffring från statsverkets sida. Det synes mig således, att Stats-Utskottets första af mig anförda grund- sats är fullkomligt nöjaktig, och om denna grundsats konse- qvent tillämpas, vore man derigenom betryggad, att icke någon ny utgift behöfver påläggas statsverket för jernvägsbyggna- dernas fortsättande, men kunde likväl, genom successiv upp- låning, som skulle kunna utsträckas ända till fem millioner R:dr om året, inom en icke alltför aflägsen tid fullborda våra återstående nödiga jernvägar. Ett par af de föregående talarne i förmiddags ådagalade tydligt, att det måste betraktas som en fördel att fortsätta arbetet på nordvestra stambanan så skyndsamt som möjligt, och att en betydlig besparing derigenom skulle vinnas. Jag behöfver icke upprepa de siffror, som ovedersägligen visa, att genom antagande af de olika alternativen man kommer till ganska skiljaktiga resultat, hvad kostnaden beträffar. Så skulle skilnaden mellan det första och andra alternativet uppgå till 554,600 R:dr, det första till fördel: mellan det första och tredje till 937,390 R:dr, det första till fördel; och mellan det andra och tredje till 382,790 R:dr, det andra till fördel. Nu har man gjort den invändningen, att den af Jernvägsbyggnadssty- relsen utgifna promemoria, hvaruti dessa beräkningar förekom- ma, skulle vara missledande, till följd deraf, att det icke tagits i betraktande, att om banan hastigare fullbordas, så kommer också annuiteten för byggnadskostnaden att tidigare utgå. Jag ber likväl att få fästa uppmärksamheten derpå, att här icke är fråga om annuiteterna, utan om förvaltnings- och arbetskostnaderna samt räntan på de föregående årens anslag, som icke kunna afkasta något, förrän banan är färdig, ty till dess banan är fullbordad, måste naturligtvis hela kostnaden för de under arbete varande sträckorna ligga fullkomligt ofruktbar. Dessa förlorade räntor jemte aflönings- och byggnads- kostnaderna är det, man här har att taga i beräkning. Det är visst sant, att om man bygger hastigare, så inträder den tid, då annuitet skall betalas, tidigare, men skulle fördelen anses ligga uti, att så länge som möjligt slippa betala annui- and 2 24 TAL DEN 29 APRIL 1868. teter, då är det bäst att aldrig bygga. Detta- gör man ju emellertid för nyttans skull, och nyttan af arbetet måste alltså anses uppväga annuiteten. Det står således fast, att den förlust, som uppkommer genom ett fördröjdt arbete, verkligen är den, som blifvit upp- gifven, och dermed qvarstår äfven motivet för beviljande af ett högre anslag, än det Utskottet föreslagit. Nu är det emellertid af stor vigt, att vid ett tillfälle som detta, då det är fråga om att fortgå på en bana af skuld- sättning, som alltid är betänklig, man gör klart för sig sin finansiela ställning. Denna kan, enligt min tanke, samman- fattas i följande hufvudpunkter. Först och främst hafva vi åtagit oss en uppoffring af omkring 2} millioner om året för att genom upplånta medel bygga jernvägar och komma i åtnju- tande af de fördelar, som dessa medföra; men utöfver denna upp- offring vilja vi nu icke gå. Vidare har en åsamkad brist i Riks- gäldskontoret uppkommit, hvilken Stats-Utskottet uppgifver till omkring 20 millioner. Denna brist har till en del uppstått der- igenom, att betydliga summor till jernvägsbyggnader ej blifvit för detta ändamål upplånade, utan blott anvisade att utgå från Riksgäldskontoret. Detta förfaringssätt har efter mitt omdöme icke egentligen varit oriktigt, ty så länge det endast var fråga om relativt mindre summor, kunde det ej vara lämpligt att upptaga ett fonderadt lån, utan måste man då hellre tills vidare hjelpa sig fram med en s. k. sväfvande skuld. Man har sålunda genom temporära lån eller andra ut- vägar, så godt man kunnat, redt sig från sådana behof, som icke kräft annat än jemförelsevis mindre betydliga summor, och jag tror icke, att detta bör klandras. Men till sist bör dock denna sväfvande skuld utbytas mot ett fonderadt lån. Anledningen till den förevarande bristen på 20 millioner är således, som sagdt, dels anslag till jernvägar, dels utgifter för andra behof, hvartill man icke velat anskaffa medel genom ökad beskattning, utan genom anvisningar på Riksgäldskon- toret, samt slutligen den oförutsedda, betydliga såväl tillök- ning i utgifter, som minskning i inkomster, hvilken varit en TAL DEN 29 APRIL 1868. 225 följd af det betryck för den allmänna rörelsen, vi delat med nästan alla länder i den civiliserade verlden. Men sedan om- förmälda brist en gång blifvit betäckt, visar sig slutligen så- som det sista hugneliga hufvudmomentet af vår finansiela ställning, att de påräkneliga inkomsterna äro tillräckliga för att balansera de ordinarie statsutgifterna. Hvad nu den före- varande statsbristen af 20,000,000 R:dr beträffar, så är det en lycklig omständighet, att statsverket har, så att säga, en for- dran hos jernvägsfonden. Man har nemligen under den goda tiden kunnat af statsmedel lemna ganska betydliga bidrag till jernvägsfonden, och dessa bidrag uppgå enligt Utskottets be- räkning till ett sammanlagdt belopp af 18,000,000 R:dr. En af reservanterna mot Stats-Utskottets förslag har deremot beräknat dessa bidrag till 24,000,000 R:dr, och för min del anser jag denna beräkning vara riktig. Skilnaden mellan de begge beräkningarna består egentligen deruti, att Utskottet från de af Riksgäldskontoret till jernvägsarbetena förskjutna medlen afräknat den summa af nära 6,000,000 R:dr, som sist- lidet år upplånades, och som af Utskottet ansetts utgöra en ersättning för dylika medel åt Riksgäldskontoret. Men detta lån bör icke sammanblandas med de öfriga lån, som uppta- gits till byggande af jernvägar, ty af detsamma gingo blott 2,000,000 R:dr till jernvägarna, och de öfriga 4 millionerna få icke räknas dit. För öfrigt är detta endast ett temporärt lån, som af Riksgäldskontoret snart skall återbetalas och som äfven af denna anledning icke bör intagas i beräkningen. Det hade visserligen varit mycket väl, om alla dessa, tid efter annan tillskjutna summor af statsmedel, uppgående till omkring 24,000,000 R:dr, aldrig behöft från jernvägsfonden återfor- dras, hvilket ej heller, då tillskotten skedde, var meningen. Men då det nu, till följd af inträffade omständigheter, visar sig, att man icke utan alltför stora svårigheter kan undgå att upptaga ett större lån, så är det i min tanke, som sagdt, en lycka, att man har denna fordran innestående hos jern- vägsfonden. Ty på grund häraf kunna vi göra ett nytt lån 15 226 TAL DEN 29 APRIL 1868. af ända till 24,000,000 R:dr, utan att hafva frångått den antagna grundsatsen att icke låna till annat ändamål än jern- vägarna; och vi kunna sålunda genom ett utländskt låns upp- tagande för detta ändamål till nyssnämnda belopp återkomma i en fullkomligt normal finansiel ställning. Äfven jernvägsarbetenas fortsättning kan sedermera fortgå jemnt och normalt, enär, såsom nyss blifvit visadt, enligt den föregående tidens erfarenhet om trafikinkomsternas tillväxt, en upplåning af ända till 5,000,000 R:dr om året kan ega rum, utan att staten för ränta och amortering å detta belopp behöfver vidkännas någon ökad uppoffring, utöfver hvad som blir en följd af den nu ifrågavarande, nödvändiga upplåningen. Hvad åter angår den af Utskottet jemväl framkastade, emot nyssnämnda system helt och hållet stridande grundsat- sen, att man hädanefter skulle bygga jernvägar utan uppta- gande af vidare lån, endast med det belopp, som motsvarar behållningen af trafikinkomsterna, så får jag fästa uppmärk- samheten derå, att den tillgång af 2,250,000 R:dr, som af trafikinkomsterna skulle hemtas, redan är tagen i beräkning såsom statsinkomst i budgeten, der inkomsterna af jernba- norna finnas upptagna till något öfver 6,000,000 R:dr, och der således det blifvande öfverskottet är inräknadt såsom nödigt för statsutgifterna i allmänhet. Skulle nu detta öfverskott i stället användas till byg- gande af jernvägar, så är klart, att samma summa för stats- verkets behof måste betäckas genom beskattning, eller, med andra ord, att jernvägarna skulle byggas, icke såsom hittills med upplånade medel, för hvilka statsverket erlägger ränta och amortering, utan med direkta skattebidrag af den när- varande generationen — en grundsats, som jag för min del omöjligen kan gilla. I afseende på lånesummans storlek anse somliga sig böra tillstyrka ett belopp af 6,180,000 R:dr, för att få banan färdig år 1870. Min afsigt har varit att icke tillstyrka någon större summa, än den Kongl. Maj:t föreslagit, nemligen 4,635,000: och jag hemtar så mycket mer anled- ning att ej öfverskrida denna siffra, som man derigenom stad- TAL DEN 29 APRIL 1868. 227 nar inom det belopp, som kan upptagas, utan att belasta staten med någon ökad uppoffring för annuiteterna. Dessutom har man, efter hvad jag förnimmer, inom första Kammaren stadnat vid en summa af endast 3,090,000, och jag finner deri en ökad anledning att icke här sträcka fordringarna längre än till 4,635,000 R:dr. Det är visserligen sant, att den nordvestra jernvägen då icke blir färdig 1870, utan först 1871, hvarigenom inkomsterna icke blott af denna bana, utan äfven af hela det öfriga jernvägssystemet under tiden blifva mindre än eljest; men denna omständighet synes mig dock icke inne- bära tillräckligt skäl för att frångå Kongl. Maj:ts proposition, hvarför jag får tillstyrka bifall till den summa, som i den- samma blifvit föreslagen. 228 YTTRANDE DEN 30 APRIL 1868. YTTRANDE i Andra Kammaren den 30 April 1868. (Avc/äende beloppet af de medel, som böra upp län as.) Herr Talman! Mina Herrar! Dä jag vid denna sena timme yttrar mig, sker det min- dre i tanke att inverka pä Kammarens öfvertygelse, än för att med några ord uttala min egen åsigt, såsom en på för- hand afgifven reservation emot den utgång, jag förutser att frågan kommer att erhålla. Jag kan för min del hvarken finna Utskottets förslag tillfredsställande eller helt och hållet godkänna något af de här afgifna motförslagen. Enligt min tanke uppfyller det förstnämnda icke de väsendtliga syftemål, som Utskottet sjelf förklarat sig vilja dermed åstadkomma, nemligen i första rummet att befria Riksgäldskontorets sty- relse frän behofvet att fortfarande tillämpa ett sådant låne- system, som nödgar hvarje riksdag att samtidigt med upp- görandet af det kommande årets budget sysselsätta sig med ordnande af Riksgäldskontorets behof för dagen och alltså nu ordna Riksgäldskontorets kassaställning så, att nästkom- mande riksdag icke behöfver draga omsorg om Riksgälds- kontorets utgifter för det löpande året. Det låter sig lätt bevisas, att detta resultat icke kan vinnas, om beslutet utfaller till bifall för betänkandet. Med de deri meddelade uppgifter till utgångspunkt, visar -det sig, att statsbristen i sjelfva verket bestiger sig till ett belopp af 20,100,000 R:dr. Det är nu också klart, att Kammarens be- slut i dag bör ställas i öfverensstämmelse med det i går fat- tade rörande anslaget till nordvestra stambanans fortsättande, och att sålunda en tillökning uppkommer af de 2,400,000 R:dr, 5 YTTRANDE DEN 30 APRIL 1868. 229 ad hvarmed Kammaren utöfver Stats-Utskottets förslag förhöjde nämnda anslag, hvadan den brist, man har att betäcka, rätte- ligen bör beräknas till 22,500,000 R:dr. Om nu, såsom Utskottet föreslår, endast 18,000,000 R:dr skulle upplånas, så blir ju bristen icke betäckt, eller den åsyf- tade regleringen af Riksgäldskontorets affärer vunnen; och man måste då göra sig beredd att inom kort företaga en ny reglering, som till följd af i öfrigt missgynnande omständig- heter möjligen kan medföra stora svårigheter. Derjemte har detta förslag ett vigtigt fel äfven i ett annat afseende — som jemväl af en föregående talare blifvit an ty dt — nemligen der- uti, att det alldeles lemnar å sido den oundvikliga utgift, som erfordras till fullbordande af den Vermländska stambanan, en utgift, som antagligen måste genom lån betäckas. Om frågan nu, såsom vid flera föregående tillfällen, endast vore att genom en eller annan åtgärd för tillfället uppehålla ställningen, eller om, med andra ord, här vore fråga om något, som kan subsumeras under begreppet sväfvande skuld, skulle det ej hafva så stora olägenheter med sig, derest en brist på en eller annan million uppkomme, ty den kunde då alltid genom en ny operation betäckas. Men vi stå här framför en särdeles vigtig finansiel åtgärd, den neml. att förvandla den sväfvande skuld, vi åsamkat oss, uti ett fast fonderadt lån. En dylik åtgärd får ej ofta upprepas, utan när tiden befinnes vara inne att genom ett sådant lån komma ifrån den sväfvande skulden, är det klokast att rikta blicken framåt och på samma gång betäcka andra oförutsedda utgifter, hvilka man icke kan eller vill af egna medel bestrida. Förbiseendet häraf måste betraktas såsom en väsendtlig brist i Utskottets förslag, hvarigenom ock det med låneopera- tionen åsyftade ändamålet naturligtvis förfelas. Ty för att verkligen, och en gång för alla, reglera Riksgäldskontorets ställning, erfordrades ju ett lån, som är tillräckligt, ej mindre till betäckande af den af Utskottet uppgifna statsbristen, 20,100,000 R:dr, än äfven till fullbordande af Vermländska stambanan, inalles omkring 7,000,000 R:dr, — deri inberäk- ComeN"EegSREg 230 YTTRANDE DEN 30 APRIL 1868. nade förenämnda 2,400,000 R:dr, hvarmed Stats-Utskottets förslag i går förhöjdes — eller tillhopa 27,000,000 E:dr. Och om genom åtskilliga jemkningar och besparingar man skulle kunna nedsätta detta lånebelopp med — antagom det — 2,000,000 R:dr, så återstå i alla fall 25,000,000 R:dr, hvilken summa,' enligt min tanke, nu borde på en gång upptagas, alltid under förbehåll och förutsättning, att dermed verkligen skulle bestridas de i och för ifrågavarande stambanas fullbor- dande erforderliga utgifter. Det är emellertid af högsta vigt, att man ej bryter emot den grundsats, hvarifrån man aldrig bör afvika, nemligen att icke större belopp upplånas, än hvad som af statsmedel blifvit till jernvägsfonden förskjutet. Men det visar sig, ej mindre genom de i Grefve Posses reservation anstälda beräkningarna, än af Utskottets egna, att, om man inberäknar den jernvägssträcka, som efter nästföljande år kommer att byggas, så falla, såväl 25, — som till och med 27,000,000 R:drs lån, inom gränserna af de redan lemnade förskotten, samt hvad som härtill ytter- ligare erfordras. Man säger visserligen, att Riksgäldskontorets ställning är bättre, än Utskottet framstält densamma, och att, derest man inskränker upplåningen till 18,000,000 R:dr, skulle man med tillgängliga medel kunna bestrida återstående utgifter. Ingen skulle vara mera glad deröfver än jag; men man bör erinra sig, att Riksgäldskontoret snart kominer att betungas med ej obetydliga annuiteter för det inhemska lånet och till dessas betäckande torde vara i behof af de öfverskott, som enligt vissa här gjorda beräkningar skola förefinnas, såvida nemli- gen man icke för berörda annuiteter vill taga sin tillflykt till ökad beskattning. Huru man än ser saken, kommer man enligt min tanke alltså till det resultat, att Utskottets förslag icke är tillfreds- ställande, och att lånesumman ej bort inskränkas till det deri angifna beloppet. Man skall, genom att bifalla detta förslag, inom kort blifva försatt i den obehagliga nödvändigheten att å nyo vidtaga åtgärder för att hålla Riksgäldskontorets kassa- YTTRANDE DEN 80 APRIL 1868. 231 ställning vid makt, äfvensom för att kunna bestrida de för nordvestra stambanans fullbordande erforderliga utgifter. Jag har, som sagdt, endast velat uttala dessa mina åsig- ter i förevarande vigtiga fråga, utan att likväl vilja dermed förbinda något särskildt yrkande. 232 YTTRANDE DEN 9 MAJ 1868. YTTRANDE i Andra Kammaren den 9 Maj 1868. (Angående förändrad organisation af embetsverken.) Herr Talman! Mina Herrar! Äfven om jag eljest skulle önskat yttra mig utförligare i detta ämne, är jag för tillfället af mitt helsotillstånd hin- drad att göra det; men jag kan dock icke underlåta att anföra åtminstone något rörande en fråga, uti hvilken jag genom en lång erfarenhet och från en ståndpunkt, der den kanske allra bäst kan betraktas, varit i tillfälle att stadga mitt omdöme. Jag vill icke bestrida, hvad en talare här anfört, att det skulle råda en allmän opinion om bristfälligheten af statsför- valtningens nuvarande- organisation, och jag medgifver, att denna opinion i viss mån kan ega grund, i följd hvaraf jag också tror, att förbättringar och förändringar äro af nöden, men jag tror äfven, att denna opinion icke grundar sig på en tillräckligt klar insigt om livad, som kan göras i detta hän- seende, och att man derför måhända öfverdrifver sina för- hoppningar om de resultat, hvilka skulle kunna uppnås. De brister, som man söker att afhjelpa, torde enklast kunna sammanföras under följande trenne hufvudomständig- heter: nemligen att man icke finner säkerheten vid ärendenas behandling tillräckligt stor; eller att man icke finner skynd- samheten vid deras afgörande vara sådan man önskar; eller ock slutligen att den nuvarande administrationen skulle vara alltför vidlyftig och derigenom äfven alltför dyr. Jag tror, att alla anmärkningar, som kunna göras, måste riktas mot någon af dessa trenne punkter. YTTRANDE DEN 9 MAJ 1868. 233 Hvad nu först säkerheten beträffar, så har jag icke för- nummit, att något egentligt klander egt rum emot bristande säkerhet vid förvaltningen, och jag tror, att man måste med- gifva, att vår administration i detta hänseende har ett bestämdt företräde framför många andra länders, ty den utmärker sig i allmänhet genom all den samvetsgrannhet och rättrådighet, som kan önskas. I afseende på skyndsamheten vill jag visserligen med- gifva, att man stundom skulle kunna önska den något större, men jag tror likväl, att klagomålen öfver de olägenheter, som uppkomma af dröjsmål, oftast rikta sig emot den judiciela lagskipningen eller emot domstolarna. Jag säger icke detta såsom något klander emot våra nuvarande domstolar, hvilka jag tror arbeta så ifrigt som möjligt, utan orsaken till den bristande skyndsamheten ligger mera i deras organisation, äfvensom i den tilltagande mängden af ärenden, som de hafva att hand- lägga. Hvad slutligen dyrheten angår, så är det, på sätt en af de föregående talarne redan anmärkt, ganska tvifvelaktigt, huruvida den organisation, hvars grunddrag här blifvit utka- stade, skulle få något bestämdt företräde i detta afseende framför den nuvarande. Då jag således tror, att hufvudpunkterna af anmärknin- garna icke äro så alldeles afgjorda, har jag icke dermed velat säga, att jag förnekar möjligheten och önskvärdheten af förbättringar. Men jag måste förklara, att enligt min erfarenhet ligger största svårigheten, eller den punkt, på hvil- ken man i främsta rummet bör rikta sin uppmärksamhet, deruti, att sjelfva landets centralstyrelse, d. v. s. regeringen, har svårt att med sin närvarande organisation kunna, såsom den sjelf önskar, uppfylla sina inånga och stora skyldigheter. Målet för regeringens verksamhet är mycket klart och riktigt angifvet genom det af en talare här förut upplästa yttrandet angående den nya departementalstyrelsen, hvilken år 1841 in- fördes; men jag tror icke, att man hittills lyckats fullkomligt uppnå detta åsyftade mål, och skälet härtill är, att regeringens 234 YTTRANDE BEN 9 MAJ 1868. närvarande organisation synes mig vara något för svag — det vill säga att departementalorganisationen icke inom sig eger tillräcklig utveckling, för att, såsom sig bör, understödja de- partementscheferna i deras svåra åligganden. Man har sökt afhjelpa detta på det bästa sätt, som jag tror det kunna för närvarande ske, eller genom att inom sjelfva Statsrådet söka ersättning för den brist på arbetskrafter, hvilken jag tror förefinnas inom departementen. Detta tillgår sålunda, att vid ärendenas föredragning i Statsrådsberedningen en viss del af Statsrådet, eller de konsultativa ledamöterna, utgör en per- manent afdelning, som med sina råd och insigter kunna upp- lysa och understödja departementscheferna. Derigenom vinnes fördelen af en kontinuitet i regeringsärendenas behandling och ett stöd för de turvis föredragande departementscheferna, hvilka de eljest skulle sakna; ty de öfriga departementsche- ferna äro ej sällan af sina särskilda åligganden förhindrade att deltaga i dessa öfverläggningar. Men ehuru en del af bristerna uti departementalorganisationen på detta sätt af- hjelpes, vore det likväl önskligt, att inom sjelfva departe- menten en fastare organisation egde rum, så att man alltid kunde hafva full säkerhet om den ärendenas grundliga utred- ning, som för hvarje särskildt fall kan vara behöflig. I vissa fall hafva departementen redan nu ett sådant stöd uti under- lydande embetsverk, hvilkas utlåtanden infordras och af de- partementscheferna kunna läggas till grund för deras pröfning samt vidare åtgöranden. Men huru mycket värde jag än sätter på dessa embetsverkens utredningar, så måste jag dock fordra, att inom sjelfva departementet skall föregå en ny omsorgsfull granskning, som sätter departementschef och rege- ring i den sjelfständiga ställning att icke alltför mycket be- höfva lita på underordnades utlåtanden, utan kunna utöfva en stundom rätt väl behöflig kontroll öfver dessa. Då jag således anser det vara nödvändigt, att inom de- partementen en fastare organisation kommer att ega rum, eller med andra ord att byråer eller afdelningar der bildas, så uppstår den frågan, som af Utskottet och af många före YTTRANDE DEN 9 MAJ 1868. 235 Utskottet framstälts, om icke just denna beredning inom departementen helt och hållet kunde ersätta dessa nu fristå- ende centrala embetsverk. Detta är en fråga af den inveck- lade beskaffenhet, med afseende på huru långt detta utan skada för ärendenas gång kan låta sig göra, att jag deruti icke nu vill säga mitt sista ord. Det behöfves icke heller, ty vid detta tillfälle är det endast fråga om att till regerin- gen göra framställning om en närmare utredning af denna sak. Men i afseende på denna framställning, hvartill Ut- skottet lemnat förslag, måste jag göra några anmärkningar, dem jag tror mig lämpligast och klarast kunna framlägga, om jag jemför Utskottets förslag med reservanternas och punkt för punkt tillkännagifver, hvilketdera förslaget jag anser ega företräde. Uti första punkten har Utskottet under litt. a föreslagit, att rena rättsfrågor skola öfverlemnas till behandling af all- män domstol, och i detta afseende hafva reservanterna varit af samma tanke. Men i litt. b af samma punkt har Utskottet gjort förslag angående behandlingen af sådana frågor, som äro af både judiciel och administrativ natur; dessa skola äfven, säger Utskottet, hänskjutas till handläggning af allmän dom- stol, dock med undantag för vissa mål, om hvilka Utskottet antyder, att de skola »antingen fullföljas genom besvär hos Hofrätt eller Kammarrätten och slutligen hos Konungens Högsta domstol, eller ock medelst underdåniga besvär dragas omedelbart under Konungens pröfning i Högsta Domstolen». I detta afseende anser jag reservanternas förslag ega före- träde, der det i litt. b framställes, att mål af blandad judiciel och administrativ egenskap skola fullföljas hos vederbörande centrala styrelseverk, såsom andra instans, och sedan hos Kongl. Maj:t, samt i litt. c att rent administrativa frågor skola, såsom hittills, gå till Kongl. Maj:t, men omedelbart från den administrativa ortmyndigheten, utan mellaninstans. Jag tror det således vara bättre att icke antaga Utskottets förslag i litt. b af första punkten, utan i dess ställe hellre antaga reservanternas litt. b och c i deras första punkt: och 236 YTTRANDE DEN 9 MAJ 1868. då litt. a hos reservanterna öfverensstämmer med litt. a i Utskottets förslag, så skulle det följaktligen, enligt min åsigt, vara bättre att i hela första punkten antaga reservanternas förslag. Beträffande andra punkten af Utskottets förslag, der det talas om upphörande af de centrala embetsverken såsom mellan- instanser, och att de skulle ingå i regeringsdepartementen, hvilka för detta ändamål skulle ordnas i byråer eller afdel- ningar, så hafva reservanterna icke härom yttrat sig eller gjort någon framställning i detta hänseende, utan synes det, som skulle de hafva fruktat att rubba de nuvarande centrala embetsverken, och icke velat förena dem med departementen. För min del står jag, så att säga, midt emellan Utskottet och reservanterna i detta afseende. Jag skulle icke vilja så bestämdt som Utskottet yrka på ett sådant upphörande, men å andra sidan vill jag ej heller, att frågan härom alldeles skall uteslutas ur framställningen till Kongl. Maj:t. Ett ytt- rande härom kunde ganska lätt tilläggas till reservanternas förslag i andra punkten litt. a, der det hemställes, »om icke, till åstadkommande af besparing samt större enkelhet och reda i förvaltningen, vissa förvaltande centrala embetsverk må kunna sammanslås». Här skulle jag vilja för min del tillägga följande ord: »eller förändras till underafdelningar af regeringsdepartementen». Det är klart, mine Herrar! att om ett sådant tillägg gjordes, så hade regeringen anledning att taga i öfvervägande, icke endast huruvida dessa centrala embetsverk kunde sammanslås, utan äfven om de kunde ut- bytas mot afdelningar inom departementen, men man vore deremot icke bunden af den opinion, Utskottet i sitt förslag uttryckt, och hvilken jag icke vågar antaga såsom bestämdt riktig. Tredje punkten i Utskottets förslag handlar derom, huru- vida icke några af de centrala embetsverk, hvilka anses fort- farande böra ega en från departementen i viss mån fristående förvaltning, må kunna förenas, samt andra sådana embetsverk förläggas såsom byråer till vederbörande statsdepartement; huruvida icke statens finansförvaltning må kunna mera cen- YTTRANDE DEN 9 MAJ 1868. 237 traliseras, samt huruvida icke behandlingen af de till landt- försvars- och sjöförsvarsdepartementen hörande ärenden må kunna ordnas på ett sätt, som åstadkommer samband emellan krigsstyrelsens förvaltningsgrenar. Detsamma finnes äfven ut- tryckt i reservationen, så att det kan vara likgiltigt, hvilket af de båda förslagen man i fråga om tredje punkten följer. Men så har Utskottet tillagt två punkter, hvartill något motsvarande icke finnes i reservanternas förslag, nemligen den fjerde punkten, som handlar om inskränkning i antalet af de i centrala embetsverk anstälde, med lön försedde embets- och tjenstemän, samt den femte punkten, som handlar derom, att i fullmakter på embeten och tjenster i de centrala styrelse- verken och statsdepartementens expeditioner skulle göras det förbehåll, att vederbörande vore skyldige underkasta sig den förändring i tjenstgöringsåligganden, som, derest Kongl. Maj:t till större eller mindre del godkände förslaget, kunde deraf följa. Hvad den fjerde punkten beträffar, så tror jag det är temligen likgiltigt, om den inflyter i skrifvelsen eller icke, ty det faller väl af sig sjelf, att vid en omorganisation af den civila administrationen bör tillses, att ej onödiga tjenster bi- behållas. Vill man emellertid, att denna punkt skall komma med, så gerna för mig. Den femte punkten anser jag der- emot böra intagas i skrifvelsen, då det deri föreslagna förbe- håll i de fullmakter, som kunna komma att utfärdas, kan vara nyttigt för att ej försvåra en möjligen blifvande omorganisation. Resultatet af den jemförelse, jag nu anstalt, blir således det, att reservanternas förslag i fråga om första punkten i min tanke har ett afgjordt företräde framför Utskottets; att, hvad angår andra punkten i reservanternas förslag, densamma äfven kan antagas, men med den förändring att i litt. a efter orden »kunna sammanslås» tillägges »eller förändras till under- afdelningar af regeringsdepartementen», och slutligen att till reservationen böra läggas den fjerde och femte punkten i Utskottets förslag, eller åtminstone den sista af dessa två punkter. Med dessa tillägg borde, enligt min åsigt, reser- vanternas förslag af Kammaren antagas. 238 YTTRANDE DEN 24 FEBRUARI 1869. YTTRANDE i Andra Kammaren den 24 Februari 1869. (Angående förslag till ändring i Riksdagsordningen, rörande Kamrarnas inbördes ställning.) Herr Talman! Mina Herrar! Jag betviflar visserligen icke, att Konstitutions-Utskottet kommer att egna en sorgfällig pröfning åt denna motion, hvars vigt jag anser vara vida större, än af motionären blifvit angifvet eller vid första påståendet kan synas; men jag har en särskild anledning till den önskan att med några få ord få beledsaga remissen af motionen till Utskottet. Motionären har nemligen antagit såsom alldeles gifvet, att det nuvarande stadgandet om ärendenas, så vidt möjligt, samtida föredragning inom de båda Kamrarna skulle vara en följd af en genomgående tanke hos den gällande Riksdags- ordningens författare, att, vid öfvergången till det nya stats- skicket, så litet som möjligt afvika från den gamla Riksdags- ordningens föreskrifter. Jag är visserligen icke det nya grund- lagsförslagets författare, men jag har dock tagit så mycken del i dess tillkomst, att jag anser mig berättigad förklara, att det af motionären uppgifna skälet till omförmälda stad- gande om ärendenas samtida företagande icke är det riktiga, eller åtminstone icke på långt när det väsendtligaste. Genom det yttrande af Hans Excellens Justitie-Statsministern, hvilket den siste talaren uppläst, är redan ådagalagdt, att detta stad- gande står i nära nog ovilkorligt sammanhang med ärende- nas beredning af fasta eller särskilda Utskott, bildade genom lika många ledamöter från hvardera af representationens begge afdelningar. Men derjemte har ifrågavarande föreskrift sin YTTRANDE DEN 24 FEBRUARI 1869. 239 kanske största och vigtigaste anledning deruti, att man velat såsom en af hörnstenarna för den nya byggnaden uppställa den grundsatsen, att Kamrarnå skulle hafva absolut likhet i rättigheter och befogenhet — en grundsats, som äfven finnes positivt uttryckt i 49 § Regeringsformen, hvilken paragraf blef ändrad i sammanhang med den nya Riksdagsordningens antagande, och hvari det heter, att »Kamrarna ega i alla frågor lika behörighet och myndighet». Det är i min tanke ett stort formelt fel af motionären, att han föreslagit en ändring i Riksdagsordningen, hvarigenom denna lika behörighet och myndighet på ett betänkligt sätt rubbas, utan att på samma gång framlägga förslag till förändring af nyss citerade para- graf i Regeringsformen; och anser jag dessutom denna stora grundsats om Kamrarnas fullkomliga likställighet så vigtig och betydelsefull, att jag för min del aldrig vill bidraga till någon förändring i detta hänseende, hvilket dock med motio- nen åsyftas, eller åtminstone af dess antagande skulle blifva en följd. Motionären har äfven åberopat exempel från andra län- der, der tvåkammarsystemet är antaget; men i de flesta af dessa länder är dock, som bekant, detta system så väsendt- ligt olika med vårt, att föga mer än namnet lär kunna sägas vara för dem gemensamt. Eller skulle väl någon jemförelse mellan vår Första Kammare och Öfverhuset i England, Se- naten i Frankrike eller Pärskamrar och Herrehus annorstä- O . des skäligen kunna ega rum? Åtminstone skulle denna blifva i högsta måtto ofullständig. Det är fullkomligt i sin ordning, att dessa representantförsamlingar, hvilka ega ett alldeles olika ursprung och tillhöra ett helt annat system än vårt, blifvit hänvisade till en mera passiv rol, så att de kunna be- traktas nästan såsom ett slags politiska kassationsdomstolar, men detta eger ingen likhet med våra förhållanden. Hos oss utgår Första Kammaren från folket och utgör ett uttryck af dess förtroende lika så väl som den Andra; ja, man skulle till och med kunna säga, att dess rötter tränga ännu djupare ned i samhället än Andra Kammarens, ty den väljes af 240 YTTRANDE DEN 24 FEBRUARI 1869. landstingen, hvilkas tillkomst grundar sig på en ännu längre utsträckt valrätt än den, hvarigenom Andra Kammaren till- sättes. Det är derför. icke blott fullt befogadt, utan äfven för vidmakthållande af vårt statsskick af yttersta vigt, att den Första Kammarens fullkomliga likställighet med den Andra respekteras, och att dess myndighet icke på något sätt under- gräfves, hvarken i afseende på dess politiska rättigheter, eller i fråga om den moraliska vigt, som dess beslut böra ega för allmänna tänkesättet i landet. Ehuru väl mycket kunde vara att tillägga, vill jag för närvarande icke fortsätta granskningen af motionen, utan har endast velat antyda detta, i den förhoppning, att Konstitutions- Utskottet — dit detta mitt yttrande torde få åtfölja remissen — väl skall besinna sig, innan det företager sig att föreslå en rubbning i en af hufvudgrunderna för vårt närvarande sam- hällsskick. akukbRRGAERaoisos toMern, TAL DEN 3 MARS 1869. 241 TAL i Andra Kammaren den 3 Mars 1869. (Angående Franska Handels- och Sjöfarts-Trdktatens tillämpning.) Herr Talman! Mina Herrar! Det kan måhända synas öfverflödigt att vidare upptaga Kammarens tid med en diskussion i detta ämne, men, med afseende ä den plats jag förut innehaft, och den särskilda ställning till frågan jag i följd deraf intager, anser jag mig likväl icke böra med tystnad förbigå densamma. Då motionären klandrar Kongl. Kungörelsen den 24 Mars 1865 och anser, att det varit både obehöfligt och obehörigt att, på sätt genom denna Kongl. Kungörelse skedde, utsträcka de förmåner, som genom den kort förut afslutna handels- traktaten med Frankrike blifvit detta land beviljade, äfven till andra nationer, så synes det mig, som om den värde mo- tionären icke ens skulle hafva läst ingressen till denna Kongl. Kungörelse. Ty der finnas på några få rader angifna skäl för den klandrade åtgärden, hvilka, enligt mitt förmenande, äro så bindande, att någon tvekan om dess lämplighet och nödvändighet svårligen borde kunna uppstå. I denna ingress yttrar nemligen Kongl. Maj:t, efter att hafva omtalat att en handelstraktat med Frankrike blifvit afsluten och ratificerad, att »då de genom nämnda traktat öfverenskomna nedsättningar i här gällande tullafgifter icke blott i följd af äldre traktater med andra makter, utan ock för att ej åt handeln med vissa länder lemna särskilda för- delar böra, i enlighet med den för Sveriges tullagstiftning antagna grund af lika tullbehandling för samma slags varor, 16 242 TAL DEN 3 MARS 1869. utan afseende å produktionsorten, i allmänhet tillämpas», så har Kongl. Maj:t beslutat utfärdandet af denna kungörelse etc. Af detta yttrande finner man således, att tre särskilda skäl föranledt Kongl. Maj:t att utsträcka de Frankrike genom traktaten medgifna tullnedsättningar äfven till alla ändra makter, hvilka skäl synas mig hvart för sig vara så afgörande, att någon annan åtgärd, än den som företogs, icke kunde ifrågakomma. Det första af dessa skäl är det, att Sverige, på grund af äldre traktater . med andra makter, förbundit sig att låta dessa makter komma i åtnjutande af samma tull-lindringar, som genom Franska handelstraktaten blifvit Frankrike med- gifna. Dessa äldre traktater innehålla nemligen ömsesidigt den förpligtelsen, att de respektiva makterna skulle behandla hvarandra lika med »de mest gynnade nationer» — detta är det uttryck, som förekommer i nästan alla dessa traktater. Följ- aktligen, då man genom Franska handelstraktaten, såsom man kallar det, »gynnade» Frankrike eller nedsatte tullafgifterna för detta land, så voro äfven alla andra nationer, med hvilka dylika traktater afslutits, berättigade att komma i åtnjutande af samma förmåner, som tillförsäkrats Frankrike. Det andra skälet, eller att icke åt handeln med vissa länder borde lemnas särskilda fördelar, har sin grund i det sakförhållande, att om olika tullsatser för olika länder, eller hvad man vanligen kallar differentialtullar, infördes, så skulle vi derigenom åt handeln med de framför andra gynnade län- derna gifva särskilda, för dem visserligen förmånliga, men för oss deslo mer skadliga, premier. Följden deraf skulle nem- ligen ingalunda blifva någon fördel för oss i form af ökade tullinkomster, utan tvärtom endast olägenheter, ty de mindre gynnade nationerna skulle, naturligtvis icke kunna konkurrera med de mera gynnnade och handeln med de förra måste således aftaga eller upphöra, så att vi uti våra handelsför- bindelser skulle blifva inskränkta till de senare, hvilka då visserligen icke skulle försumma att begagna sig af detta för- hållande och draga nytta af vårt oförstånd. TAL DEN 3 MARS 1869. 243 Detta är alldeles klart, och de så kallade differential- tullarna hafva derför också blifvit öfvergifna, såväl hos oss som allestädes, der sundare statsekonomiska åsigter gjort sig gällande. Äfven vi hafva emellertid förut haft differential- tullar under namn af tull-lindringar för varor, som införts från vissa främmande orter, såsom t. ex. från de transatlan- tiska hamnarna. Syftemålet med dessa tull-lindringar var att uppmana till direkt handel med aflägsnare orter och på så sätt gifva ett premium åt den större sjöfarten. Men redan 1851 blef detta system, efter mogen pröfning, på goda grun- der öfvergifyet, och det var derför äfven klart, att i öfverens- stämmelse ined den sålunda antagna grundsatsen, hvilken uti ingressen till författningen uppgifves såsom ett tredje skäl, de tullnedsättningar, hvilka genom den Franska traktaten be- stämdes, måste utsträckas till alla nationer. Och, mina Herrar, vi hafva äfven straxt skördat direkta fördelar häraf. Ty första följden af den allmängiltighet, som sålunda gafs åt öfverenskommelsen med Frankrike, var den att ett så vigtigt handelsområde som den Tyska tullföreningen genast beviljade oss motsvarande lättnader. Preussiska rege- ringen förklarade nemligen, omedelbart efter sedan vår kun- görelse härom utfärdats, att då vi medgifvit alla andra natio- ner delaktighet i de förmåner, som Frankrike erhållit genom traktaten med oss, så skulle äfven vi komma i åtnjutande af alla de förmåner, som den Tyska, tullföreningen genom sin särskilda traktat med Frankrike inrymt åt detta land. Men, mina Herrar! sedan jag nu sökt visa, att någon exklusiv tillämpning af den Franska handels- och sjöfarts- traktaten icke rimligtvis kunde komma i fråga, återstår att tillse, huru denna traktat har verkat. Man har visserligen ofta hört den Franska traktaten häftigt klandras, men jag tror, att detta klander bör till största delen tillskrifvas bri- stande kännedom om Verkliga förhållandet; och att då an- vända några ögonblick för att något närmare utreda detta ämne, torde ej kunna anses såsom ett onödigt slösande med tiden. 244 TAL DEN 3 MARS 1869. Huru har då denna traktat verkat, i första rummet med hänseende till exporten på Frankrike? Jo så att resultaten visat sig vara högst tillfredsställande. Jag ber att i sådant afseende få uppläsa några rader ur en offentlig handling, som blifvit i tryck till Kammarens ledamöter utdelad, nemli- gen Kommers-Kollegii berättelse om Sveriges utrikes handel och sjöfart under år 1867. Der står: »Det högsta belopp, hvartill den direkta utförseln till Frankrike under något år uppgått före afslutandet år 1865 af omförmälda handelstraktat och den dermed sammanhängande sjöfartstraktat, förekom år 1861, då värdet af denna utförsel beräknades till 10,429,000 K:dr». Detta var före traktatens afslutande, men huru ställa sig förhållandena derefter? Jo — »sedan värdet af enahanda export under hvartdera af de påföljande tre åren nedgått, ökades det åter 1865 till 11,343,000 R:dr samt år 1866 till 12,623,000 R:dr, och för år 1867 (det sista för hvilket upp- gifter härom hittills blifvit offentliggjorda) har värdet af den direkta utförseln till Frankrike stigit till 18,306,000 R:dr». Jag ber, att man måtte observera dessa siffror. Vår di- rekta utförsel till Frankrike, hvilken icke under något år före traktatens afslutande uppgått till mer än något öfver 10,000,000 R:dr, men då var i ständigt nedgående, har sålunda tre år efter denna tilldragelse ökat sig till 18,000,000 R:dr. Den tid, jag var ledamot af Stats-Rådet, hörde jag ofta, huru man klandrade regeringen för dess förmenta likgiltighet i fråga om upprätthållandet af våra förvärfskällor och i all synnerhet af vår sjöfart. Man talade ej utan skäl om den betryckta ställ- ningen för denna vigtiga näringsgren, hvilken hade så många giltiga anspråk på vårt deltagande, och beklagade, att man med sorg och harm måste se, huru den gamla, kära, Svenska flaggan alltmer undanträngdes, ej blott i Franska hamnar, utan ock i våra egna, till följd af de dryga differentialafgifter, hvarmed don i Frankrike betungades. Detta var ett hårdt tal och ingalunda rättvist mot rege- ringen, som visserligen ej var likgiltig för näringarnas och sjöfartens intressen, utan tvärtom gjorde allt hvad den kunde TAL DEN 3 MARS 1869. 245 för att få de öfverklagade olägenheterna undanröjda. Men när omsider detta lyckas; när efter mer än hundraåriga frukt- lösa bemödanden underhandlingarna slutligen leda till en öfverenskommelse, som befriar vår sjöfart från dessa förtryc- kande differentialafgifter och för vår handel öppnar nya banor: då vänder sig bladet, då klandrar man ännu bittrare, hvad som skett, än förut hvad som underlåtits, och säger, under förespeglingar af de olyckor, som traktaten skulle medföra, att våra intressen och fördelar blifvit lättsinnigt bortkastade. Låtom oss emellertid granska befogenheten af dessa före- speglingar och detta klander; låtom siffrorna tala. Jag nämnde nyss, huru det förhåller sig med handeln eller den direkta utförseln till Frankrike, före och efter den tid traktaten blef afsluten. Huru förhåller det sig då med den andra stora frågan, nemligen sjöfarten mellan detta land och Sverige? — Jo, derom upplyser Kommers-Kollegii förut af mig åberopade berättelse, att till Frankrike, direkt från Sverige, ankomna Svenska fartyg utgjorde: 1863.............................................. 70 om 5,600 nyläster, 1864............................................... 78 » 5,675 » Sådant var förhållandet före traktatens afslutande. Der- efter stiger såväl fartygens antal som lästetalet genast högst betydligt. Redan 1865, eller samma år traktaten först tilläm- pades, utgjorde fartygens antal 108 om 8,291 nyläster; 1866 var detta antal 140 om 9,686 nyläster, och år 1867 har an- talet fartyg växt till 200 om 18,939 nyläster. Dessa siffror måste dock något betyda. Nåväl! huru förhåller det sig vidare med vår indirekta sjöfart på Frankrike? Jo vi finna här, att alldeles detsamma inträffat som i fråga om den direkta. Af Kommers-Kollegii berättelse synes nemligen, att antalet Svenska fartyg, som ankommit till de Franska hamnarna vid Kanalen (jag förbigår här de, som ankommit till hamnarna vid Atlan- tiska hafvet och Medelhafvet), utgjort: 1863............................................. 48 om 3,852 nyläster, 1864............................................. 53 » 4,794 » 1865 ............................................ 74 » 5,432 » SWWWWWSETRWOWWWWAAECESESNAGACP: 246 TAL DEN 3 MARS 1869. 1866 ................................................... 105 om 7,321 nyläster, 1867 ................................................... 160 » 15,728 » samt att antalet i sin helhet af Svenska fartyg från utrikes orter till alla hamnar i Frankrike stigit från 98 stycken om 7,881 nyläster, som clet utgjorde 1863, till 230 stycken om 22,560 ny läster, hvartill det uppgick 1867. Äfven dessa siffror måtte väl vara talande, då derigenom klart bevisas, till hvilken grad våra fartyg, efter traktatens afslutande, haft ökade till- fällen att erhålla frakter till Frankrike. Detta var nu förhållandet med de till Frankrike ankomna Svenska fartyg. Ungefär enahanda är äfven jemförelsevis förhållandet i afseende å antalet Svenska fartyg, som afgått med last från Franska hamnar, ehuru dessa fartygs antal i och för sig är mindre betydligt. Så utgjorde antalet af dessa från de Franska hamnarna vid Kanalen, med last afgående fartyg: 1864............................................. 3 om 151 nyläster, 1865 ............................................ 4 » 287 » 1866............................................. 14 » 767 » 1867 ............................................ 18 » 1,377 » Således äfven här samma resultat af en högst anmärk- ningsvärd förändring, sedan traktaten hunnit utöfva sitt in- flytande. Jag har trott mig böra anföra dessa siffror, såsom både nödiga och nyttiga, för att kunna bilda sig en sann och sjelf- ständig öfvertygelse om de verkningar, som den så ofta om- talade och så skeft bedömda Franska handelstraktaten med- fört för vårt land. Jag anser dessa siffror ovedersägligen bevisa, att vår handel och sjöfart på Frankrike, som dock näst England är den vigtigaste af våra afsättningsorter, be- tydligt tillvuxit, sedan traktaten kom till stånd, och jag vågar lugnt påstå, att orsaken härtill måste tillskrifvas traktaten, hvars nytta i detta hänseende alltså svårligen lär kunna bestridas af någon, som gjort sig underrättad om förhållan- dena och som är tillgänglig för skäl och bevis. TAL DEN 3 MARS 1869. 247 Men dessutom visar det sig också, att denna traktat verkat välgörande, ej blott på vår handel och rörelse med Frankrike, utan jemväl på vår handel i allmänhet. Värdet af hela vår export utgjorde: 1863............................................ : 1864.......................................... men uppgick efter traktatens afslutande eller 1865 till....................................... 1866............................................ 1867............................................ 92,524,000 R:dr, 94,003,000 )) » » » 108,086,000 107.066,000 128,639,000 Med undantag af år 1866, då den under samma år rådande allmänna penningkrisen -— hvilken likväl berörde oss mindre än andra länder — naturligen måste verka hämmande på handeln, har sålunda vår export befunnit sig i ett jemnt sti- gande och så tilltagit, att, då den år 1864 eller året näst före Franska traktatens afslutande belöpte sig till endast 94,000,000, den deremot år 1867 uppgick till mer än 128,000,000 och således på de tre åren, som traktaten egt bestånd, utvisar en tillökning af mer än 34,500,000 R:dr. Export utmärker likväl afsättning, och afsättning är det yttersta och förnämsta vilkoret för all industri och produktion, Men fastän det sålunda icke mera lär kunna förnekas, att vår handel och sjöfart, i främsta rummet på Frankrike, genom den ingångna traktaten fått en mycket ökad utsträckning, och man äfven, såsom ett faktum, måste medgifva, att vår export till följd deraf stigit ganska betydligt; så vill man kanske deremot påstå, att vår egen industri på samma gång är på väg att gå under genom den svårare täflan, som blifvit föranledd af denna traktat. Nej, mina Herrar, det är ej så. Det kan visserligen vara möjligt, att en eller annan mindre betydlig fabrik, som numera icke kan bestå i täflan hvarken med den utländska industrien, eller med den mycket fullkomnade inhemska, gått tillbaka eller måst upphöra, men våra fabriker i allmänhet visa dock ett successivt stigande, som ej är obetydligt, och som inga- lunda vitnar om aftynande och död. 248 TAL DEN 3 MARS 1869. Då emellertid denna våra inhemska fabrikers påstådda undergång skall utgöra »frånsidan af medaljen», såsom man säger, ber jag att med några siffror få visa, att denna s. k. »frånsida af medaljen» visst icke är så afskräckande, som man förmenar, utan tvärtom visar sig ganska tillfredsställande. Några hufvudsiffror äro för detta ändamål tillräckliga. Tillverkningsvärdet vid våra fabriker uppgick 1864 till 71,088,000 R:dr med en arbetspersonal af 28,918 personer. Man skulle väl nu tro, att, om den tullnedsättning, som den Franska traktaten medförde, hade verkat så förstörande på våra fabriker, som man velat påstå, dessas tillverknings- värde då skulle sjunkit från och med det år, då traktaten trädde i verket. Men så är alldeles icke förhållandet. Detta tillverkningsvärde steg deremot 1865 till 75,810,000 R:dr med 30,085 arbetare, och 1866 till 83,748,000 R:dr med 31,322 arbe- tare. Således har från 1864 till och med 1866 en ökning af mer än 121 millioner R:dr egt rum i tillverkningsvärdet för våra fabriker, der äfven arbetarnes antal under samma tid stigit med 2,404 personer, eller med mer än 8 procent. Detta måtte väl visa, att den så illa anskrifna Franska traktaten icke ver- kat förderfligt på våra fabriker eller för dem medfört någon skada, utan man skulle tvärtom kunna påstå, att den såsom en stimulus eller väckelse till ökade ansträngningar verkat nyttigt äfven på denna gren af vår industri — eftersom dess tillväxt, just efter traktatens tillkomst, varit mer än vanligt betydlig. Nu är det visserligen sant, att våra fabrikers tillverknings- värde under år 1867 något minskats, nemligen från 83 mil- lioner till 79 millioner eller med ej fulla 5 procent. Men ett sådant tillfälligt sjunkande är någonting ganska vanligt, som vid alla så kallade kriser inträffar. Så sågo vi till exempel under åren näst före 1857, huru under då rådande för oss gynnsamma konjunkturer våra fabri- ker likasom alla våra andra näringar gingo framåt, men att efter den då inträffade svåra penningkrisen fabrikernas till- TAL DEN 3 MARS 1869 . 249 verkningsvärde pä ett enda år, nemligen 1858, nedgick från 64,000,000 till 52,000,000, eller ined ej mindre än 12,000,000 R:dr. På samma sätt visade det sig, att den stora brytningen i penningväsendet, synnerligast i England, åren 1861 och 1862 medförde en minskning i fabrikernas tillverkningsvärde under 1862 och 1863 med omkring 4 millioner för hvartdera året. Det bör således ingalunda förundra, utan är tvärtom ganska naturligt, att de hos oss på senaste tiden inträffade, för indu- strien missgynnande omständigheter, såsom en vidt utbredd missväxt, den tryckta affärsställningen med mera, äfven måste verka ofördelaktigt på våra fabriker och föranleda ett partielt af brott i deras framsteg. Men detta är ett undantagsförhål- lande, som otvifvelaktigt skall försvinna på samma gång som de missgynnande omständigheter, hvilka utgöra dess orsak, och det skall då visa sig, att våra fabriksnäringar, hvilkas tillverkningsvärde ännu 1850 utgjorde endast 36,431,000 R:dr, men nu uppgår till omkring 80,000,000 R:dr, och således just under den period, som man så ofta hört omtalas såsom tid- punkten för deras undergång, utvecklat sig på det mest gläd- jande sätt, ännu alltjemt befinna sig i ett oförminskadt framåt- skridande. Jag anser mig nu först och främst hafva visat, att den regeringens åtgärd, som den ärade motionären gjort till före- mål för sitt klander, haft sin giltiga grund i bindande trak- tater med andra makter, i ett sundt handelssystems fordrin- gar och i bestämmelser rörande tull-lagstiftningen, som förut blifvit af båda statsmakterna vidtagna, samt att till följd deraf motionen icke förtjenar något afseende. Vidare tror jag mig äfven hafva ådagalagt för hvar och en, som vill grunda sitt omdöme på gifna och klara sak- förhållanden, att den Franska handels- och sjöfartstraktaten, så framt den betraktas med afseende å dess verkningar för landet i sin helhet och ej allenast ur synpunkten af ett eller annat lösryckt enskildt intresse, har visat sig vara af väsendt- ligt gagn för vår handel och vår sjöfart och många af 250 TAL DEN 3 MARS 1869. våra vigtigaste näringar, utan att vår förädlingsindustri deraf lidit någon skada, och jag kan således, enligt min lifli- gaste öfvertygelse, med lugn bära de förebråelser, som blifvit mot mig riktade för den del, jag haft i samma traktats af- slutande. TAL DEN 5 MARS 1869. 251 YTTRANDE i Andra Kammaren den 5 Mars 1869. (Angående anslagen å l:sta Hufmid-Titeln.) Herr Talman! Mina Herrar! Utan att vilja ingå uti någon egentlig pröfning af möjlig- heten, huruvida icke anslagen på denna hufvudtitel skulle kunna vara något mindre än de nu äro, utan att dermed något vore förloradt hvarken för staten eller, rätt betraktadt, för de höga personligheter sjelfva, hvilkas intresse är med dessa anslag förbundet, tillåter jag mig endast fästa upp- märksamheten på, att denna möjlighet helt och hållet är be- roende af förhållanden, hvilka icke så lätt kunna rubbas. Hvar och en bör af egen erfarenhet känna — fast naturligt- vis i en helt annan skala — att hans utgifter i väsendtligaste mån betingas af den slags inrättning af hans hushåll, som han funnit med sin ställning förenligt att införa, och att, när en gång hans hushållning blifvit på ett visst sätt ordnad, det är svårt att i denna ordning åstadkomma någon väsendtlig än- dring. Nu kan man visserligen säga, att det gerna kunde vara något annorlunda stäldt med den hushållning, till ‘ hvil- ken ifrågavarande anslag utgå, men jag ber att få påminna Eder, mina Herrar, derom, att denna fråga helt nyligen varit föremål för representationens pröfning, då representationen, utan förnärmande af några materiela intressen och äfven utan förnärmande af den grannlagenhet, som härvid aldrig får åsidosättas, varit i tillfälle att deröfver uttrycka sin tanke — gillande eller ogillande. Under de senare åren hafva nem- ligen förslag om tillökning i anslagen under denna hufvud- titel blifvit väckta tvenne gånger: först vid 1862—1863 års L MNW"EWSSEEEENTEREUNREPETE 252 TAL DEN 5 MARS 1869. riksdag med anledning af ett särskildt tillfälligt behof, och sedermera vid 1865—1866 års riksdag, då det gälde en för- höjning i det stående anslaget. Vid båda dessa tillfällen har en så noggrann utredning af hithörande förhållanden, som man billigtvis kunnat begära, blifvit framlagd, och efter om- pröfning deraf har representationen i alla dess afdelningar funnit sig befogad och förbunden att bevilja de äskade anslags- tillökningarna. Jag tror, mina Herrar, att uti detta beviljande måste ligga inbegripen en sanktion utaf den hushållsordning, i det stora hela betraktad, som är af anslagen under Första Hufvudtiteln beroende, och som vid omförmälda tillfällen blifvit inför representationen framstäld. Jag upprepar, att jag nu icke vill yttra mitt personliga omdöme om, huruvida icke en annan sådan ordning, utan skada för sjelfva saken, kunde hafva blifvit införd, men då nu en viss dylik ordning blifvit bestämd, är det tydligt — såsom äfven Herr Björck antydde — att i den utan jemförelse vigtigaste punkten angående ansla- gen af personlig beskaffenhet man billigtvis icke kan göra någon rubbning. Vidkommande åter de, så att säga, materiela, mindre betydande anslagen å Första Hufvudtiteln fruktar jag, att de exempel icke äro rätt lyckligt valda, som här fram- hållits för att bevisa möjligheten af någon minskning i dessa hänseenden. Med hänsyn till detta sistnämnda uttalade min värde granne här till höger, att han ansåge bland annat anslaget till underhållet af Stockholms slott vara väl högt tilltaget. Jag vågar hysa en motsatt åsigt, och jag tror, mina Herrar, att vi icke behöfva mer än kasta en blick på denna herrliga byggnad, för att vid åsynen deraf känna oss smärtsamt be- rörda af den tanken, att detta nationela monument, hvaröfver vi såsom Svenskar med rätta kunna vara stolta, icke skall befinna sig i ett skick, som är detsamma och vårt land fullt värdigt. Beträffande vidare samme ärade talares påstående, att till underhållet af Svartsjö slott något särskildt anslag vore obehöfligt, då med detta slott en betydlig landtegendom vore förenad, som borde lemna god af kastning, vill jag endast TAL DEN 5 MARS 1869. 253 erinra talaren derom, att han glömde, det inkomsterna af denna egendom ingå till statsverket och icke till Första Hufvudtiteln. Af de skäl, jag haft äran anföra, tror jag således, att, lika litet som någon nedsättning i dessa anslag, enligt min tanke, nu bör göras, lika litet skulle man i detta hänseende vinna något genom en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om en utredning af hithörande förhållanden, helst då, såsom jag redan nämnt, en sådan utredning helt nyligen blifvit framlagd, på grund af hvilken de nu utgående anslagsbeloppen blifvit bestämda. Men, mina Herrar, vida högre än dessa skäl, som tala för bibehållande af den nuvarande anslagssumman oförändrad, framställer sig för mig den politiska synpunkten af frågan. Det är sant, att motiverna för ett beslut i en motsatt riktning, vare sig i den ena eller andra föreslagna formen, kunna vara helt enkelt en uppriktig önskan och ett djupt kändt behof af sparsamhet på alla områden, således äfven på detta. Dessa motiver kunna vara, säger jag ■—• och de äro det utan tvifvel hos många — oblandade och ogrumlade, men de kunna äfven annorlunda tolkas. Jag vill icke, och jag behöfver icke ingå i någon närmare utveckling af den tolkning, hvartill ett sådant beslut kan leda; men jag är fullt öfvertygad om, att vi alla äro deruti ense, att en dylik tolkning bör undvikas, och jag får således äfven af detta skäl tillstyrka bifall till Utskottets förslag. 254 TAL DEN 16 MARS 1869. TAL i Andra Kammaren den 16 Mars 1869. (Angående förändring i 72 § Regeringsformen, rörande tvångskurs å Riksbankens sedlar.) Herr Talman! Mina Herrar! Det händer ofta, dä en talare uppträder, att han såsom en captatio benevolentise, eller som en utväg att fånga åhö- rarnes välvilja, utlofvar att vara så kort som möjligt. Äfven jag skulle gerna vilja göra detsamma vid detta tillfälle, men vågar det likväl icke, då denna fråga, efter mitt omdöme, är så vigtig och af en sådan omfattning, att det fordras någon tid att skärskåda den från alla de synpunkter, hvarifrån den, i min tanke, rätteligen bör betraktas. Emellertid vill jag, för att lugna åtskilliga talare och deribland den, som först hade ordet i frågan, förklara, att jag icke så mycket från princi- piel synpunkt skall betrakta ämnet, och således icke egentli- gen ur abstrakta grundsatser skall söka stöd och bevis för lämpligheten af den förändring, som här är föreslagen, utan att jag vill bjuda till att uppfatta saken förnämligast från den praktiska sidan. Det har ofta yttrats — och den siste värde talaren har upprepat detta yttrande — att man icke visste något egent- ligt skäl, hvarför den föreslagna förändringen skulle vidtagas. Man vet icke, säger man, några olägenheter af de närvarande förhållandena; man inser icke, hvad gagn man har att för- vänta af det nya som skulle tillkomma; och man uppgifver dessutom en mängd svårigheter, som skulle inträffa vid öfver- gången från det gamla till det nya. Det är dessa olika sidor, TAL DEN 16 MARS 1869. 255 som jag skall försöka att, sä goclt jag kan, något närmare beröra. Det finnes, säger man, inga olägenheter, som hafva sin grund i de närvarande förhållandena; det förslag, som är å bane, måste hvila på ett ingalunda berättigadt misstroende till bankens förmåga att inlösa sina sedlar med mynt. Nej, mina Herrar! förslaget behöfver alldeles icke hvila på något sådant misstroende: denna förändring är nödvändig, antingen man hyser misstroende till banken eller icke. Hyser man icke misstroende — hvilket ej heller jag gör under vanliga för- hållanden — så måtte detta stadgande vara åtminstone öfver- flödigt. Om banken vid alla tillfällen kommer att inlösa sina sedlar med klingande mynt; hvartill behöfves då detta stad- gande, som just, i den händelse sådant icke skedde, skulle utöfva sitt egentliga inflytande? Deremot, om man hyser misstroende till banken; om man antager såsom en möjlighet, att banken kan komma i en sådan ställning, att den icke vidare skulle kunna infria sina förbindelser på sätt den utlofvat, i hvilket fall omstörtningar i eganderättsförhållan- dena måste inträffa, hvilka jag icke behöfver här upprepa, då blefve ju, såsom ofta blifvit sagdt, följden af detta stadgan- des bibehållande, att man derigenom legaliserade ett svek i den allra största skala — och dertill vill åtminstone jag för min del ej, att vår förnämsta grundlag skall låna sitt biträde. En annan olägenhet, som detta grundlagsbud medför och hvilken jemväl finnes såsom ett skäl för dess borttagande af Konstitutions-Utskottet anförd, ligger i den frestelse till en myntförsämring, ja, sägom det rent ut, myntförfalskning, som på grund deraf skulle kunna ega rum. I nödens stund, om en sådan inträffar, då landet framför allt behöfver tillgång på mynt; innebär det då icke en frestelse att hafva ett grund- lagsstadgande, som säger: du kan skapa dig mynt, skicka till Tumba, gör så mycket sedlar du behagar, de skola »såsom mynt i riket erkännas»; du har ju här en outtömlig penning- grufva. Jag frågar ånyo: är icke detta en frestelse? och om man låter sig deraf förledas, hvad gör man då? Jo, man 256 TAL DEN 16 MARS 1869. sticker händerna djupt i folkets fickor och man sätter hän- synslöst och orättrådigt hela nationens välfärd pä spel. En ytterligare olägenhet, som detta stadgande innebär, och som oskiljaktigt sammanhänger med dem, jag redan vid- rört, är det misstroende, som deraf måste uppstå till våra penningförhållanden och vära förhållanden i allmänhet. Jag vet bestämdt, att detta också varit följden, och jag kan upp- gifva exempel på, att utländingar under kritiska tidpunkter gjort sig underrättade om, huruvida man icke i det lugna, för politiska stormar fridlysta Sverige skulle kunna med trygg- het placera sina kapital, men att de dragit sig tillbaka, då de blifvit upplysta om tillvaron af förevarande grundlagsbud. Särskildt erinrar jag mig, hurusom, efter franska revolutio- nen 1848 och deraf härflytande osäkerhet i affärsförhållan- den i nästan alla Europas länder, en Fransman i sådan afsigt tog kännedom om våra förhållanden. Våra lagar, synnerligast rörande intecknings väsendet och dylikt, fann han visserligen ej fullt tillfredsställande — dock icke värre, än att de kunde medgifva en dylik placering; men då man underrättade honom, att landets mynt hufvudsakligast bestod i papper och att detta gick med tvångskurs eller skulle under alla förhållanden anses såsom lagligt betalningsmedel, då svarade han: »kan aldrig komma i fråga, att jag sätter ut en franc i ett land, der en sådan lag är gällande». Ännu mer skulle, såsom äfven andra talare redan påpekat, detta misstroende stegras, om nu, sedan frågan om tvångskursen en gång kommit under den lagstif- tande församlingens pröfning, man ville undandraga sig att borttaga detta stadgande, emedan sådant måste anses vitna om antingen bristande förmåga eller ock bristande god vilja att fullgöra sina förbindelser. Ännu en olägenhet af denna tvångskurs är, att, så länge den finnes, aldrig vexlar i svenskt mynt lära blifva antagna i utlandet. Att förhållandet är sådant, se vi tyvärr dagligen, och jag har många gånger med harm och sårad national- känsla tänkt på, att vårt mynt icke, så vidt jag vet, noteras på någon enda börs i hela Europa; hvartill orsaken natur- TAL DEN 16 MARS 1869 . 2 5 7 ligtvis bör sökas deruti, att detta mynt icke under alla för- hållanden är ett verkligt mynt, utan kan blifva — blott pap- perslappar. En annan följd — också en olägenhet — deraf att myn- tet icke består i klingande mynt är, att, så länge detta för- hållande existerar och man sålunda icke kan vara fullkom- ligt säker om värdemätarens oföränderlighet, ett inhemskt fond- system icke heller kan komma att slå några rätt djupa, kraf- tiga rötter; ty hvarje fondsystem hvilar ytterst på den abso- luta tryggheten, att i tidernas längd alltid det värde, som är utfäst, skall förblifva orubbadt, och att således aldrig det mynt, hvarmed detta betalas, kan genom mellankommande hinder falla i vanvärde. Vidare ligger det en väsendtlig olägenhet deruti, att man på detta sätt skapar sig tvenne olika slags liqvidationsmedel: ett yttre och ett inre.Det yttre är verkligt mynt; ty vi kunna icke, såsom I alla veten, mina Herrar, liqvidera våra utländ- ska skulder med våra papperssedlar, äfven om vi, såsom den siste talaren uttryckte sig, »hade magasiner fulla deraf», utan vi måste göra det med mynt, med metallisk valuta. Men för liqvidationerna inom landet hafva vi skapat oss ett mynt, som icke egentligen är något sådant, men som vi stämplat med ett grundlagsbud som säger: att det må »för mynt i riket erkännas». Just genom tillvaron af dessa båda olika liqvida- tionsmedel har det förhållande uppkommit, som så ofta och med rätta blifvit öfverklagadt, nemligen att vår handel med utlandet, eller importen, stundom kommit i en onaturlig ställ- ning. Jag skall söka i all enkelhet förklara detta. Om liqvi- dationsmedlet inom landet vore detsamma, som begagnas med utlandet, nemligen mynt, så skulle genom en öfverdrifven im- port en så stark förminskning uppstå i det belopp af cirku- lationsmedel, som landet för sin inre rörelse behöfver, att importen skulle af sig sjelf snart hejdas; men just derför att den nu icke omedelbart, utan endast medelbart och långsamt verkar på det inre liqvidationsmedlet, på pappersmyntet, kan 17 258 YTTRANDE DEN 16 MARS 1869. denna import under en längre tid öfverstiga sina lämpliga och naturliga gränser. Sedan jag nu i korthet antydt de hufvudsakligaste olä- genheterna. af detta grundlagsstadgandes bibehållande — man kunde anföra långt flera — ber jag att få till besvarande upptaga den närmast i ordningen stående frågan: hvad gagn skulle den föreslagna förändringen medföra? Svaret på denna fråga ligger till största delen i hvad redan blifvit anfördt om olägenheterna af det närvarande till- ståndet; ty gagnet skulle naturligtvis i främsta rummet bestå i de omförmälda olägenheternas afhjelpande. Man skulle såle- des genom förändringen åstadkomma, att full trygghet för eganderätten vunnes, att rättstillståndet blefve skyddadt, att hvarje frestelse att genom myntförsämring förnärma den enskil- des rätt försvunne och dermed äfven den förnämsta faran för realisationens bestånd undanrödjes, och så vidare. Ja, den nu» öfverklagade rättigheten för privatbankerna att utgifva mynt skulle väl äfven i sjelfva verket derigenom kunna anses vara upphäfd. Då nemligen icke något slags sedlar vidare vore att betrakta som mynt, kunde man väl icke gerna säga, att nämnda banker utgåfve mynt; ty de utfärdade ju då endast enskilda förbindelser i form af sedlar, hvilka gingo i rörelsen på grund af det förtroende, hvarje särskild bank egcle, men som icke vidare af allmänheten mottogos, när detta förtro- ende upphört. Och detta vore ju, mina Herrar, egentligen ingenting annat, än hvad vi litet hvar ega rätt till i närva- rande ögonblick, nemligen att i form af vexlar eller skuld- sedlar utgifva förbindelser, hvilka ega större eller mindre värde, allt efter som utgifvaren anses berättigad till större eller min- dre förtroende. Vidare skulle man af förändringen kunna hafva att för- vänta det gagnande inflytande, att ett betydligt ökadt förtro- ende för såväl statens kredit i sin helhet, som för transaktio- ner med enskilda personer i landet skulle uppkomma. Der- jemte skulle väl också sparsamhetsandan i allmänhet komma att tilltaga, till följd deraf att ett inhemskt fondsystem, som TAL DEN 16 MARS 1869. 259 utgör ett folks yppersta tillfälle att i stor skala pä ett frukt- bringande sätt samla sina många små besparingar, skulle erhålla ökad fasthet och säkrare grund. Ännu en gagnande följd af förändringen måste jag vid- röra, ehuruväl den redan blifvit såväl af Utskottet, som af föregående talare anförd, nemligen att den utgör ett vilkor för vidtagande af de förändringar i banklagstiftningen, som äro nödvändiga, äfvensom att den skulle medföra den verkan, att landet i sin helhet tvingades att anskaffa den qvantitet ädla metaller, hvilken såsom cirkulationsmedel är behöflig här, likasom i hvarje annat civiliseradt samhälle. Ty om endast verkligt mynt vore erkändt såsom lagligt betalningsmedel, och då icke ett • civiliseradt land kan undvara en viss mängd dylikt cirkulationsmedel, i förhållande till dess rörelse, så måste tyd- ligen följden blifva den, att man såsom en oundgängligen nödig importvara — möjligen med uppoffring af några andra — nödgades anskaffa detta nödvändiga belopp af mynt eller metallisk valuta, hvilken nu, såsom man med en viss farhåga ser, aldrig tyckes finna en rätt god hemtrefnad här i landet, just derför att den suppleras med ett annat cirkulationsmedel, nemligen papperssedlar. Denna metalliska valuta, hvilken är för alla folk i främ- sta rummet nödvändig såsom värdemätare och såsom den enda säkra grunden för all eganderätt, har dessutom den förtj en- sten att i nödens stund, vid dyr tid eller olyckliga konjunk- turer, vara en välbehöflig sparpenning, som då kan för de ound- gängligaste behofven användas. Och detta, vårt lands sam- lade förråd af ädla metaller, skulle sålunda också komma att blifva vida lämpligare fördeladt och förvaradt, än nu är för- hållandet. Det är nemligen klart, att, då, med tvångskursens upphäfvande å riksbankens sedlar, de enskilda bankerna åla- des inlösa sina sedlar med klingande mynt och dessa banker sålunda nödgades anskaffa den härtill nödiga valutan, denna också skulle blifva i alla delar af landet fördelad och icke såsom nu hopad blott på ett ställe, nemligen i riksbankens hvalf här i hufvudstaden. Jag vill icke påstå eller förmoda, WWWNSSWWWWWWWNWWOWWRTNRTEWWW 260 TAL DEN 16 MARS 1869. att deri ligger någon fara för det närvarande, men man måste dock besinna, att Stockholm är beläget i en gränsort, och att således hvad som utgör grunden för hela landets upprätthål- lande i finansielt hänseende genom någon olycklig omstän- dighet, hvarifrån oss Gud bevare, skulle kunna råka i fara. Sedan jag nu i korthet antydt de olägenheter, som jag anser närvarande förhållanden i förevarande hänseende med- föra, och det gagn, man, enligt mitt förmenande, hade att för- vänta af den föreslagna förändringen, anhåller jag att äfven få med några ord genmäla de invändningar, man mot en sådan förändring gjort på den grund, att vissa svårigheter påstås vid öfvergången skola af densamma blifva en följd. Jag be- höfver likväl icke sysselsätta mig med dem alla, ty största delen af dessa förmenta svårigheter har redan af före mig uppträdande talare vidrörts, och jag skall derför endast fästa mig vid dem, der jag ansett, att något ännu borde kunna tilläggas för att möjligen gifva en ökad vigt eller klarhet åt hvad som redan blifvit anfördt. Såsom en sådan förment svårighet har man bland annat uppgifvit, att de nuvarande privatbankerna skulle, i händelse af tvångskursens upphörande, på grund af sina oktrojer vara befriade från att inlösa sina förbindelser med silfver. Det är redan flera gånger ådagalagdt, att det ingalunda kan förmo- das, det dessa banker skola undandraga sig en sådan skyl- dighet och att således faktiskt detta omnämnda förhållande kommer att blifva alldeles oskadligt; men jag tillåter mig derjemte fästa uppmärksamheten på, att denna privatbanker- nas exklusiva ställning, eller deras befrielse från det allmänna åliggandet att med metallisk valuta inlösa utfärdade förbin- delser, icke kan sträcka sig längre än till invexlandet af deras egna utelöpande sedlar. Ty, mina Herrar, allt hvad i thy fall är dem i oktrojerna medgifvet, är rättigheten att inlösa sina egna sedlar med riksbankens sedlar; och således skulle för de många millioner, som innestå på depositions- eller upp- och afskrifnings-räkning i de enskilda bankerna, eller för alla andra fordringar hos dessa banker, hvarje fordringsegare ega TAL DEN 16 MARS 1869. 261 rätt att utbekomma sin liqvid i metallisk valuta. Det vore sålunda endast med afseende å en relativt obetydlig del af dessa bankers omsättningsbelopp, nemligen den utelöpande sedelmassan, som de skulle kunna komma i ett visst undan- tagsförhållande; men klart är likväl, att något sådant aldrig skulle i verkligheten ifrågakomma, just derför att de banker, som ej ville inlösa sina sedlar med silfver — det enda hvar- till de vore berättigade — skulle riskera, att dessa sedlar ej vidare hölle sig ute i cirkulationen. En annan dylik förment svårighet, som allmänt fram- kastas, är, att riksbankens silfverförråd skulle länsas af pri- vatbankerna, när dessa nödgades anskaffa silfver för sin vex- ling. Till en början vill jag dervid anmärka, att det synes mig icke gerna möjligt att använda detta argument, att pri- vatbankerna skulle bemäktiga sig riksbankens silfver, samtidigt med det från samma sida anförda, att de icke behöfde hono- rera sina förbindelser med silfver; ty om bankerna icke vore tvungna till eller ämnade verkställa det senare, hvarför skulle de väl då behöfva göra det förra? Dessa båda skäl kunna således åtminstone ej i samband med hvarandra användas. Men, mina Herrar, om nu privatbankerna skulle behöfva silf- ver, hvilket vi ju kunna antaga, uppstår frågan: hvar skola de taga sitt nödvändiga silfverförråd? Skall det tagas från riksbanken? — Svaret synes mig vara temligen enkelt. Om nemligen privatbankerna skulle vilja försöka någon dylik be- farad stormlöpning efter riksbankens silfver, hvad vore det väl, som hindrade riksbanken, som eger en så ansenligt öfver- lägsen rörelse, att i sina liqvider mottaga samt sålunda hop- samla en större mängd privatbankssedlar och dermed göra en kontravisit hos privatbankerna, hvilken ganska säkert blefve vida farligare för dem, än någonsin deras eget anfall på riks- bankens lucka för den senare? Den naturliga följden synes mig tydligen skola blifva en fredlig öfverenskommelse mellan riksbanken och privatbankerna att icke föra krig med hvar- andra, utan tvärtom i god sämja försöka, hvar i sin mån, införskaffa det för landet behöfliga silfret. Man skulle till 262 TAL DEN 16 MARS 1869. och med kunna säga, att riksbankens behof af silfver blefve under dessa omständigheter vida mindre än det nu är, eller att dess silfvertillgång sedermera skulle blifva mer tillräcklig än förut; ty då riksbankens silfverkasså — eller såsom man uttryckt sig: »den smala silfverpelaren i banken, på hvilken allt hvilar» — för närvarande har att uppbära hela trycket af icke blott riksbankens egen sedelstock utan jemväl af alla privatbankernas utelöpande sedlar, skulle detta icke blifva för- hållandet sedan de enskilda bankerna hvar för sig finge draga försorg om invexlingen af sina sedlar och anskaffningen af den härtill nödiga metalliska valutan — ett moment af frågan, på hvilket det väl förtjenar att man fäster ganska mycket afseende. Man talar vidare om, att genom tvångskursens försvin- nande förtroendet för riksbanken skulle rubbas. Det torde förlåtas mig, att jag ej kan riktigt fatta ett sådant påstående. Om detta har afseende på bristande förtroende till riksban- ken såsom affärsanstalt, eller att banken icke skulle kunna uppfylla sina förbindelser i allmänhet, så får jag anmärka, att frågan om sedlarnas tvångskurs alldeles icke har något att göra med riksbankens säkerhet såsom en affärsbank. Syf- tar man åter endast på sedlarnas inlösning och fruktar, att utan stadgandet om tvångskurs ett misstroende skulle upp- komma mot bankens förmåga att upprätthålla myntvärdet, så får jag påminna derom, att premissen just är, att sedlarna ej vidare skulle ega tvångskurs, och att dermed äfven ban- kens olyckliga åliggande att vara en upprätthållare af det lagliga myntvärdet komme att upphöra, i följd hvaraf ej heller något förtroende eller misstroende i detta hänseende behöfde ifrågakomma. Såsom affärsanstalt för befrämjande af den allmänna rörelsen skulle riksbanken otvifvelaktigt alltid komma att intaga ett särdeles framstående rum, men hvad landets myntväsende beträffar, blefve detta, såsom sig bör, hädanef- ter endast beroende deraf, att det enda lagliga liqvidations- medlet eller myntet af det Kongl. myntverket utpräglades efter TAL DEN 16 MAKS 1869. 263 de grunder, som af begge statsmakterna blifvit eller komma att blifva faststälda. Menar man åter, att detta bristande förtroende skulle drabba riksbankens utelöpande sedlar, och således icke sjelfva institutionen, så får jag säga, att dessa sedlars värde — så- som äfven Utskottet angifvit — under alla omständigheter beror af bankens förmåga att inlösa dem. Så länge de in- vexlas med klingande mynt, behöfves icke något stadgande om tvångskurs för att deras värde skall uppehållas; men skulle de deremot icke sålunda infrias, så hjelper icke ett sådant stadgande. Derigenom kunna visserligen enskilda personer äfvensom allmänna vigtiga inrättningar bringas på fall samt stora omstörtningar i eganderätten framkallas; men man skall aldrig förmå genom ett dylikt grundlagsbud eller hvilken be- stämmelse som helst förhindra, att sedlarna lika fullt falla i värde, så snart de ej mer inlösas. Vår egen erfarenhet från flera äldre så kallade realisationer eller riksbankrutter, likasom äfven andra länders exempel bestyrka till öfverflöd denna sats, att sedelmyntets värde icke kan af något lagstadgande längre upprätthållas, än detta mynt inlöses med motsvarande metallisk valuta, eller frivilligt uppbäres af det allmänna förtroendet. Vidare säger man, att det skydd riksbanken nu har skulle förminskas, hvilket vore både oklokt och orättvist. Men, mina Herrar, hvad eger då riksbanken för skydd af denna tvångs- kurs? Icke är det väl skydd mot vexling af utelöpande sed- lar; ty äfven om tvångskursen qvarstår, måste ju banken underkasta sig en dylik vexling, och den enda faran, som i ' detta hänseende kunde hota banken, är att den kunde öfver- ansträngas genom så stora anspråk på vexling, att denna måste upphöra. Men man kan vara förvissad om, att, i fall något misstroende till bankens vexlingsförmåga uppstår, så skall man i alla händelser komma till bankluckan för att få sina sedlar invexlade, af den ganska riktiga anledningen, att om vexlingen upphör, komma sedlarna att falla i värde, antin- gen de gå med tvångskurs eller ej. Banken är sålunda blott- stäld för denna fara, nemligen att ansträngas genom vexling, 264 TAL DEN 16 MARS 1869. äfven om tvångskursen qvarstår, och jag förstår följaktligen icke riktigt, livad det är för ett skydd, som skulle undandra- gas banken genom merbemälda stadgandes borttagande. Såsom ännu en svårighet vid tvångskursens upphäfvande har man anfört, att derigenom den enda fördel, riksbankens sedlar ega framför de enskilda bankernas, skulle upphöra. Flera föregående talare, bland dem äfven Herr Finansmini- stern, hafva redan visat oriktigheten af ett sådant påstående och ådagalagt, att de ifrågavarande sedlarna hvarken måste blifva eller skulle komma att blifva genom den föreslagna för- ändringen likstälda. Jag har för min del icke heller hört någon enda af alla de talare, som yrkat tvångskursens afskaf- fande, hvarken nu eller tillförene ifrågasätta något annat, än att hädanefter riksbankens sedlar skulle ega det stora före- trädet framför de enskilda bankernas att vara betalningsmedel vid kronouppbörden och vid judiciela liqvider. Det vore också rent af en orimlighet, att, då staten sjelf eger en bank, den icke skulle mottaga sina egna sedlar i liqvid, och vid alla de tillfäl- len, jag sett eller hört denna frågan offentligen behandlas, har jag icke funnit mer än en mening derom, att riksbankssedeln borde vara lagligt betalningsmedel vid allmänna uppbörden äfvensom vid depositioner och mera dylikt vid domstolarna; och så länge detta förhållande qvarstår, kan man också vara öfvertygad om, att inga trakasserier eller prejerier vid liqvi- der mellan enskilda skulle komma i fråga. Jag behöfver här- vid knappast åberopa något annat bevis, än att så tillgår i alla andra civiliserade länder, utan att något stadgande finnes om tvångskurs för vissa sedlar; men det ligger för öfrigt i sakens natur, att, så länge en sedel inlöses med klingande mynt och dertill emottages i kronans kassor, upprätthåller den sitt värde — ja! kan göra detta endast till följd af den senare egenskapen. De Preussiska s. k. Kassenscheinen äro derpå ett storartadt exempel. De lösas icke med metallisk valuta, men tagas emot i alla Preussiska statens offentliga kassor, och endast derigenom hafva de fått kredit i snart sagdt hvarje vrå af verlden. Denna kredit är till och med så stor, TAL DEN 16 MARS 1869. 265 att man oftast får betala ett litet premium för att erhälla dem. Det har händt mig sjelf många gånger på resor i Tysk- land, att jag hos vexlare, för att få dylika sedlar, i stället för silfver måst erlägga } å } procent s. k. Aufgeld; men man gör detta gerna för att erhålla det mycket beqvämare sedel- myntet, oaktadt detta icke är konvertibelt i metallisk valuta. Ar man mottaglig för skäl och bevis, tror jag således, att man lätt nog bör kunna öfvertygas om, att en dylik förespeg- lad fara, vare sig för att riksbankssedlarna icke äfven fram- deles skulle behålla ett visst företräde framför privatbanker- nas, eller att de icke, så länge de invexlas med silfver, skulle villigt mottagas i liqvider man och man emellan, är helt och hållet tagen ur fantasiernas och illusionernas verld. Ännu en anmärkning, hvilken låter rätt betänklig, har man framkastat mot tvångskursens upphäfvande. Man har nemligen sagt, att, för det fall att en så stor olycka skulle inträffa, att banken icke vidare kunde invexla sina sedlar med silfver, och vid deraf härflytande omhvälfningar i alla ekono- miska eller penningförhållanden, det blefve den skuldsatte, som dervid skulle lida mesta skadan. Hittills har man trott, att, med tvångskursens bibehållande, denna sorgliga lott vid ett sådant tillfälle skulle drabba egentligen den förmögna eller den, som egde ett visst kapital, eftersom han, i stället för detta sitt lagligen förvärfvade kapital, blefve tvungen att emottaga ett mynt, som måhända icke eger mer än ett ganska ringa värde. Nu har man dock, såsom nämndt, sökt visa, att, i fall tvångskursen vore borttagen då en dylik katastrof inträffade, den skuldsatte skulle blifva den mest lidande, emedan han måste betala sina skulder, icke med sedlarnas nominela belopp, utan med ett visst agio derutöfver, hvilket naturligtvis skulle vara lika med skilnaden mellan sedlarnas verkliga värde för tillfället och det belopp, hvartill de enligt sin lydelse borde inlösas. Nej, mina Herrar! jag vågar påstå, att icke deri- genom den skuldsatte eller skattskyldige skall ske någon orätt; ty det vore i alla fall blott det utfästade värdet, som af honom betalades, och produkternas pris skulle dessutom stiga, i samma 266 TAL DEN 16 MARS 1869. mån som sedlarna föllo i värde. Beviset härför är helt enkelt det, att prisen å våra produkter, såsom jern, trävaror, span- mål, boskap o. s. v. äro beroende af prisen å samma produk- ter utomlands. Om jag till exempel exporterade mitt jern till utlandet, under det att en dylik olycka träffade våra affärs- förhållanden här hemma, tror man väl, att priset å detta jern skulle derigenom förändras, och att jag skulle bekomma min- dre för detsamma af utländingen, derför att vi här råkat ut för en oreda i vårt penningväsende? Finge jag icke mina vexlar till samma belopp som förut? Jo, visserligen! Men hela skilnaden vore den, att detta belopp i utländskt mynt skulle då ställa sig till samma summa af vårt eget försäm- rade mynt helt olika, mot hvad förhållandet var före kata- strofen, då tillfälle ännu erbjöds att invexla våra sedlar till deras fulla värde med klingande valuta. Hade jag skulder att betala eller skatter att erlägga, vederfores mig således, om tvångskursen vore borta och ett agio uppstode, icke någon orättvisa, då ju allt, hvad jag hade att afyttra på utländska eller inländska marknaden, skulle öka sitt pris, så att jag der- igenom erhölle ett högre nominelt belopp af det försämrade myntet. Svårligen torde väl deremot kunna förnekas, att, om tvångskursen under omförmälda olyckliga omständigheter fort- fore, så skulle hvar och en, som eger en fordran, derigenom tillfogas en stor orättvisa, eftersom han tvingades att uppbära denna fordran i underhaltigt mynt. Äfvenså har man sökt gifva en särdeles stor betydelse åt det inkast, att den föreslagna förändringen icke borde ske, förrän privatbankernas skyldighet att invexla sina sedlar med silfver samtidigt blefve införd. Det har emellertid, såväl af Utskottet, som af flera talare redan blifvit tydligt lagdt i dagen, att det är omöjligt ålägga dessa banker en sådan förbindelse, innan densamma blir gemensam för alla andra, d. v. s. innan tvångskursen eller rättigheten att i stället för mynt leinna riksbankssedlar blifvit upphäfd; och det förefaller mig verk- ligen, då man talar om att tillförbinda privatbankerna till något, som ej kan ske, förr än det hinder, som häremot upp- TAL DEN 16 MARS 1869. 267 ställer sig, blifvit undanröjdt, ungefär som om man ville ålägga någon att lära sig simma, förrän han tillätes gå i vattnet. Slutligen säger man, att tidpunkten nu icke är lämplig för den föreslagna förändringen. Äfven detta skäl har redan förut blifvit besvaradt; men jag ber ännu en gång få påminna derom, att det nu alldeles icke är fråga om, huruvida tid- punkten är lämplig eller ej, emedan detta hör till verkställig- heten af förändringen. Och, mina Herrar, denna verkställig- het utgör det tredje steget af åtgärden, då vi nu endast hafva att taga det första, d. v. s. besluta att frågan må hvila till nästa riksdag, eller att våra efterträdare i lagstiftarekallet skola ega att afgöra, huruvida förändringen i grundlagen bör ega rum eller icke. Men äfven sedan detta andra steg blifvit taget genom grundlagsförändringen, återstår ännu ytterligare en tredje åtgärd, nemligen att göra de ändringar i civillagen, som för verkställigheten äro nödvändiga; och just för att man må kunna i sinom tid välja den rätta tidpunkten härför, är det så mycket vigtigare att nu låta detta förslag blifva hvi- lande, för att derigenom skalfa sig fria händer att genomföra förändringen, när en sådan lämplig tidpunkt inträffar. Sedan jag nu sökt att, åtminstone i hufvuddragen, visa de verkligen ganska betänkliga olägenheterna af det närva- rande tillståndet, äfvensom de stora och betydliga fördelar, den föreslagna förändringen skulle medföra, på samma gång, jag tror mig hafva ådagalagt, att de svårigheter, man mot förän- dringen uppkastat, icke ega någon giltig grund, utan att tvärt- om en sådan förändring är ett nödvändigt vilkor för, att man i afseende å hithörande förhållanden skall kunna komma till ett bättre; kan jag omöjligen finna något skäl, hvarför man skulle motsätta sig det förevarande förslagets hvilande till grundlagsenlig behandling vid nästkommande riksdag, hvartill jag således för min del tillstyrker bifall. 268 TAL DEN 14 APRIL 1869. TAL i Andra Kammaren den 14 April 1869. (Angående föriindraii organisation af försvarsverket.) Herr Talman! Mina Herrar! Förmodligen är jag icke den ende bland Kamrarnas ledamöter, som i detta ögonblick, då vi stå i begrepp att fatta vårt beslut i en af de vigtigaste frågor, som förelegat riksdagen, måste beklaga, att tiden varit alltför knapt till- mätt, för att man skulle kunnat hinna fullständigt sätta sig in i ämnets alla detaljer. I afseende härå är sjelfva rike- domen på goda materialier för ett uttömmande studium nä- stan att betrakta såsom en olägenhet. Vi ega två fullstän- diga komitébetänkanden, Särskilda Utskottets Utlåtande vid 1867 års riksdag, diskussionen i begge Kamrarna den riks- dagen, och framför allt annat Chefens för Landtförsvars- departementet utmärkt sakrika anförande till Statsrådsproto- kollet den 31 December 1868, förutom Särskilda Utskottets nu föredragna betänkande. Och jag måste bekänna, att för mig åtminstone tiden varit otillräcklig, icke blott för ett när- mare begrundande af innehållet i alla dessa särskilda källor till vetande och ett insigtsfullt omdöme, utan äfven, och än mera, för att sedermera, genom samrådande och utbyte af åsigter, åt detta omdöme kunna gifva den allsidighet och sjelfständighet, som endast på sådan väg kan ernås. Emel- lertid måste man nu företaga frågan till pröfning; och det länder i sådant afseende till ganska mycken fördel, att icke organisationsförslaget i dess helhet blifvit hänskjutet till riks- dagens pröfning, samt framför allt att meningarna synas vara eniga derom, att uti den vigtigaste delen af de oss förelagda TAL DEN 14 APRIL 1869. 269 hufvudgrunderna för förslaget, eller i fråga om lagen angående värnpligten, något definitivt beslut icke för närvarande bör fattas. Sedan saken sålunda reducerats till jemförelsevis obe- tydliga dimensioner, skulle jag derom kunna fatta mig mycket kort och helt enkelt instämma i det här framstälda yrkandet om bifall till Utskottets tillstyrkan i första punkten, på det att värnpligtslagen måtte få pröfvas i sammanhang med orga- nisationsförslaget i dess helhet; men då jag å andra sidan anser, att, i en sådan fråga som denna, diskussionen inom Kamrarna är af synnerligt stor betydelse i sig sjelf, äfven- som att deraf bör kunna hemtas god ledning för kommande arbeten, tror jag, att man icke bör underlåta att äfven uttala sig i sak eller rörande den här föreliggande väsendtliga delen af militärförslaget. Vid pröfningen af ett sådant förslag torde sjelfva utgångs- punkten vara för alla gemensam och i sig sjelf obestridlig, den nemligen att landets försvarskrafter böra ordnas på sådant sätt, att dess sjelfständighet fullt betryggas. Och då man tränger något längre i frågan, då man spörjer, på Iwad sätt denna sjelfständighet skall betryggas, under hvad vilkor detta kan ske, blir svaret i sin enklaste form det, att man måste ega förmåga att försvara sitt oberoende, om man vill bibe- hålla det oförkränkt. Denna förmåga måste hvarje om sin sjelfständighet angeläget folk veta att förskaffa sig. Men den hvilar, det torde icke heller kunna bestridas, på tillvaron af tillräckliga försvarskrafter eller, med andra ord, på en duglig krigsmald; och priset för bibehållande af vår sjelfständighet blir alltså det, att vi verkligen ega, eller i annat fall, förskaffa oss och vidmakthålla en sådan krigsmakt. Härom torde alla vara ense; det är först i fråga om tillämpningen af grund- satsen beträffande uppfattningen af krigsmaktens rätta och lämpligaste beskaffenhet, som meningarna dela sig. Då man på tal härom så starkt betonar, att vår politik för framtiden är alldeles sjelfklar och gifven derutinnan, att den aldrig kan blifva en angripande eller ens gerna ingripande vid lösnin- gen af det öfriga Europas sväfvande tvistefrågor, så ligger 270 TAL DEN 14 APRIL 1869. utan tvifvel på bottnen deraf den tanke, att vi uteslutande böra egna våra bemödanden åt anskaffandet af en krigsmakt, duglig till försvar, och att dess på detta syftemål riktade orga- nisation kan i mer eller mindre väsendtlig mån afvika från den, som i allmänhet anses nödig. • Jag instämmer villigt i sjelfva grundtanken af denna åsigt, att nemligen vid organi- sationen af vårt militärväsende man bör hafva försvarsduglig- heten till sitt förnämsta ögonmärke; men jag befarar, att man går för långt, då man föreställer sig, att arméen derför icke måste vara äfven aktivt duglig och ega samma egenskaper här, som öfverallt annorstädes betraktas såsom oundgängliga för en kraftig och effektiv organisation. Här gömmer sig måhända en tanke, som icke kommit till fullt uttalande. Man fruktar kanske i hemlighet, att en verkligt aktiv armé skulle kunna innebära en fara från annat håll, nemligen utgöra en frestelse till att följa en annan och motsatt politik, än den, som landets behof och önskningar anvisa oss, och man anser på denna grund klokast att ej anskaffa ett så farligt vapen, som kunde missbrukas. För min del vill jag öppet förklara, att, om det vore möjligt att, utan uppoffring af hvad vår trygghet och sjelf- ständighet fordrar, undvika att sätta alltför skarpslipade vapen i händerna på den, som i fråga om våra förhållanden till andra makter eger afgörande rätt, så skulle äfven jag anse sådant vara med landets sannskyldiga nytta öfverensstäm- mande. Men först och främst är det, enligt min öfvertygelse, alldeles omöjligt att vid organisationen af en armé göra någon bestämd skilnad med hänsyn till dess duglighet specielt för försvaret och för ett aktivt uppträdande i allmänhet, eller, med andra ord, att så organisera en armé, att den är fullt krigsduglig, men blott till försvar. Och om så olyckligt skulle vara, att vår politik en gång öfvergåfve den kloka och na- tionela ståndpunkt, som den nu intager, om i tidernas längd en annan åsigt om vår plats och våra sträfvanden i makter- nas rådslag, än den nuvarande, skulle göra sig gällande, och man ville inlåta sig på några försök i en statskonst, som ej TAL DEN 14 APRIL 1869. 271 öfverensstämmer med våra naturliga förhållanden, så måste vi söka garantier deremot, icke uti försvagande af vår militär- organisations styrka och utbildning eller förlamande af dess rörlighet och krigsduglighet, utan på helt annat håll — och sådana garantier finnas. De ligga i första rummet i det lagbundna och fria samhällsskick, hvari vi lefva, och som bör vara tillräckligt att förekomma, att ej regeringsmakten går i en riktning, som strider mot nationens vilja och önskningar; vidare deri, att vi alltid kunna påräkna, att regeringen icke skall inleda nationen i vidtutseende förvecklingar utan att inhemta dess mening eller utan tvingande nödvändighet, så länge det står i folkrepresentationens makt att, derest styrel- sen skulle afvika från en sund och klok politiks ingifvelser, åvägabringa nödiga personförändringar i den ansvariga delen deraf; och slutligen deri, att vi kunna i sjelfva ordnandet af försvarsverket inlägga sådana bestämmelser, som vi finna nyttiga, och som i viss mån utgöra ett skydd mot antagandet af en aggressiv eller äfventyrlig politik — dertill jag för min del gerna vill medverka. Men då jag sålunda vågat uttrycka den åsigt, att vi icke böra af farhåga för framtida missbrukande af en verkligt aktiv arméorganisation låta oss afhållas att söka uppbringa denna till största möjliga kraft och duglighet, och då jag alltså, vid be- dömandet af organisationsfrågan, utesluter all hänsigt till detta, i alla fall fullkomligt ovissa och, dess bättre, osannolika för- hållande, så återkommer jag till den först antydda och, så- som jag tror, enda riktiga grunden för detta bedömande, nem- ligen landets behof af försvar och dess förmåga att bära de dermed förenade kostnaderna. Det behof af försvar, som un- der närvarande omständigheter förefinnes hos hvarje sjelfstän- digt folk, kan ej fyllas utan betydliga uppoffringar. Man kan önska, att förhållandet vore annorlunda, men detta är emel- lertid nu en sanning, om ock sträf och obehaglig, som hvar och en måste hafva klar för sig, och som äfven, efter hvad den dagliga erfarenheten rundt omkring oss, liksom bland oss sjelfva, nogsamt visar, allt djupare inträngt i de moderna 272 TAL DEN 14 APRIL 1869. samhällenas medvetande. Men om man således, å ena sidan, icke har rätt, ur medborgerlig synpunkt, att undandraga sig dessa uppoffringar, så tunga de än äro, så har man deremot, å andra sidan, full befogenhet att fordra, att de icke frukt- löst förspillas på flärd och onödigheter, utan att med dem vinnes något effektivt resultat och en betryggad sjelfständighet. Äfven härutinnan torde väl också ingen egentlig skilj- aktighet i uppfattning förefinnas. Desto mera gör den sig gällande i fråga om sättet, huru dessa uppoffringar, hvilkas nödvändighet åtminstone af de flesta erkännes, skola fördelas; om och i hvad mån olika samhällsklasser skola vara för- bundna att ikläda sig den ifrågavarande bördan. Detta är det område, der de olika åsigterna b jer tast framträda och, som det vill synas, oförsonligast möta hvarandra, och jag har dervid hört förfäktas satser af den art, att jag måste anse dem rent af samhällsvådliga och egnade att väcka de mest grundade bekymmer. Man vill nemligen göra gällande den mening, att de nuvarande knektekontrakten ega den rätts- liga betydelse, att några förändringar i den indelta arméns organisation, eller en utsträckning af värnepligten icke skulle kunna ega rum utan frivilligt medgifvande från rust- och rotehållarnes sida, Denna åsigt är, enligt min tanke, så sam- hällsvådlig, att, om den skulle erkännas såsom riktig och vinna tillämpning, allt försvar dermed skulle göras rent af omöjligt. Ty om det stode rust- och rotehållarne fritt att med ja eller nej besvara de frågor, som i detta hänseende kunde från statsmakternas sida till dem framställas, så skulle den första frågan tvifvelsutan blifvit den: »Viljen I medgifva vissa förändringar i indelningsverket emot vissa lindringar eller jemkningar i denna börda?» Om rust- och rotehållarne, såsom man med anledning af åtskilliga här fälda uttalanden torde kunna antaga, besvarade denna fråga med nej, så skulle den, enligt det gjorda antagandet, hafva förfallit. Man gör dem då en ny fråga: »Viljen I då, säger man, gå in på, att indelningsverket helt och hållet försvinner och försvaret fotas på andra lämpliga grunder? Viljen I samtycka dertill?» Om TAL DEN 14 APRIL 1869, 273 dä det försvar, hvars antagande man ifrågasätter, skulle visa sig, för att vara ändamålsenligt och betryggande, erfordra mer eller mindre ökade uppoffringar än det närvarande rust- och rotehållet, så skulle indelningsverkets målsmän förmodli- gen än en gång svara nej — och på samma sätt med ett nytt nej bemöta hvarje framställning, hvarigenom en nödig befunnen förbättring i vårt försvarsväsende skulle kunna upp- nås, så framt ej förändringen ansågs för dem sjelfva vara nog fördelaktig. Skulle ej sålunda under alla tänkbara alter- nativ, vare sig för förändrande och utveckling af den närva- rande organisationen, eller för dess utbytande mot en ny af större kraft och duglighet, derest antagandet eller förkastan- det lades i den enskildes fria skön, svaret kunna blifva nej och intet annat än nej ? Jag framställer denna fråga, och jag tillägger, att om detta nej skulle kunna betraktas såsom lag- ligt och gällande; om samhällets beslutanderätt i dess vigti- gaste angelägenhet, nemligen om dess bestånd och säkerhet, vore tagen ur dess egen hand och lagd i den enskildes: då vore i sanning samhällsbyggnaden hvilande blott på lösan sand; det gamla Sverige skulle kanske lefva på gunst och nåd en flygtig stund, men utan en morgondag, som kunde taga vård om dess minnen, dess rätt till sjelfbestämmelse och dess frihet! Men, Gud ske lof, någon sådan rätt, som här varit i fråga, finnes icke. Man har visserligen redan till öfverflöd åberopat stadgandena i 73 och 80 §§ Regeringsformen, af hvilka obestridligen framgår statsmakternas rätt att ordna dessa ifrågavarande förhållanden. Men då man bestridt den 73 §:ns giltighet, för så vidt Konung och representation skulle vilja pa grund af dess oförtydbara mening vidtaga någon anordning, som stode i strid med knektekontrakten, så an- haller jag att några ögonblick få upptaga Kammarens tid med uppläsandet af såväl sjelfva stadgandet i denna paragraf, som de anmärkningar och förklaringar rörande dess natur och konstitutionela rätt, hvilka förekommo, då grundlagen stiftades 1809. 18 274 TAL DEN 14 APRIL 1869. 73 § Regeringsformen i 1809 års grundlag lyder som följer: »Inga nya pålagor, utskrifningar af manskap, eller af penningar och varor, må hädanefter, utan Riksens Ständers fria vilja och samtycke, i den ordning förut nämndt är, på- bjudas, uppbäras eller fordras». Här bestämmes oförtydbart, att Kongl. Maj:t ej utan Riksens Ständers samtycke kan verkställa utskrifning af man- skap, hvilket måste förutsätta, att med deras samtycke sådant lagligen kan ske. Detta ligger i sakens natur lika klart som i ordalagen: men om ytterligare bevis för lagstiftarens mening skulle erfordras, finnas de äfven i förhandlingarna rörande denna punkt vid 1809 års riksdag. Ingen ifrågasatte dervid begge statsmakternas rätt att besluta rörande denna vigtiga angelägenhet; men angående sättet, huru beslut derom skulle af Rikets Ständer fattas, uppstod fråga hos Ridderskapet och Adeln. Man hemstälde nemligen inom detta stånd, huruvida icke 73 § Regerings- formen äfven såväl som den 80:de borde nämnas i 75 § Riksdagsordningen jemte öfriga der upptagna §§, vid hvilka alla fyra Riksståndens sammanstämmande beslut fordrades för att blifva gällande. Härtill genmälde Konstitutions-Utskottet, sedan det på- pekat, hurusom uti orden »i den ordning förut nämndt är» låge en tydlig hänvisning till stadganden i 57, 59, 61, 62, 64, 65, 69, 70 och 71 §§ i Regeringsformen, samt att i alla fall de i 73 § uppräknade artiklar till vissa delar ovedersäg- ligen innefattade egenskap af bevillning och alltså voro inbe- gripna uti Riksdagsordningens hänvisning till 70 och 71 §§ Regeringsformen, bland annat följande: »Häraf följer likväl icke, att allt hvad 73 § innehåller skall i hela dess omfatt- ning handteras såsom bevillningsmål. Anvisningen till det föregående vägleder en äfven här. Sjelfva tillvaron af en viss gifven skyldighet uti staten är, så vidt den innefattas i sjelfva samfundsbegreppet och deraf sig härledande allmänna pligter, såsom grunderna för skyldigheten att upprätthålla samhälls- TAL DEN 14 APRIL 1669. 275 författningar och att hvar och en i sin mån bidraga till lan- dets försvar m. m. föremål för sådana öfverläggningar, hvar- vid trenne stånds beslut och Konungens bifall äro afgörande i alla fall, der icke grundlagens uttryckliga föreskrift bokstaf- ligen fordrar samtliga Riksståndens och Konungens gemen- samma beslut. Sedan tillvaron och nödvändigheten af en in- rättning sålunda äro gifna, kommer det andra öfverläggnings- sättet, som angår de dertill erforderliga hehofvens generela bestämmande, hvarvid behandlingssättet är föreskrifvet i 69 § Regeringsformen. Derefter förekommer slutligen applikatio- nen eller fördelningen af de beviljade behofven, då 71 §:ns föreskrift vid alla tillfällen bör tjena till efterrättelse. Under enahanda synpunkt kan 80 § Regeringsformen betraktas. Böra indelning och rotering ega rum eder ej, är onekligen ett allmänt mål, till hvars afgörande fordras endast trenne stånds pluralitet och Konungens sanktion. Bör den förändras eller ökas, är ett beskattningsmål, som måste handteras efter Regeringsformens 69 §. Huru detta skall verkställas, är en bevillningsfråga, hvars behandlingssätt 71 § föreskrifver». Det synes mig, som om i detta yttrande så uttryckligt bestämdes och förklarades, huru man tänkt sig dessa para- grafer, ej blott i afseende på deras grund och mening, utan ock i fråga om sättet, hvarpå de konseqvent skulle i hvarje fall tillämpas, att någon tvist om deras befogenhet, laglighet och verkan nu efter sextio år icke bort kunna uppstå. Men man har gått än längre och till och med ifrågasatt laglig- heten af 1812 års beslut rörande allmänna värnpligten. Jag delar den åsigt, som här blifvit framstäld, att frågan härom egentligen är af politisk art, men vill dock i förbigående kasta en blick äfven på den juridiska sidan af saken. Man kan icke betrakta beväringsskyldigheten annorledes än ur tvenne synpunkter. Enligt den ena kan den anses såsom en tillämpning af den personliga värnpligten, eller den naturliga skyldighet, som från samhällenas begynnelse ålegat och till deras slut kommer att åligga hvarje medborgare, att försvara sitt land. Om denna grundsats tillämpas på förevarande fall. 276 TAL DEN 14 APRIL 1869. så lär giltigheten af värnpligtslagen icke ett ögonblick kunna ifrågasättas. Den andra synpunkten, hvarur beväringsskyl- digheten kan uppfattas, vore den, att den skulle betraktas såsom en ny form för utskrifning, och det är äfven från denna synpunkt, som den blifvit gjord till föremål för angrepp, såsom stående i strid med och kränkande de rättigheter, hvilka förmenas hafva blifvit rust- och rotehållarne genom knektekontrakten tillförsäkrade. Men till bemötande häraf får jag hänföra mig till 1809 års Konstitutions-Utskotts nyss upplästa förklaring till 73 § Regeringsformen. Att denna paragraf berättigar de båda statsmakterna att, i den ordning grundlagen föreskrifver, verkställa utskrifning, är alldeles uppen- bart, hvaraf följer, att, äfven om jag skulle betrakta bevärings- skyldigheten som en art af utskrifning — hvilket i parentes sagdt icke är min mening — så vore denna skyldighet derför icke mindre laglig eller mindre förbindande, ty den hade då tillkommit på grund af en rätt, som enligt grundlagens ut- tryckliga stadgande Konung och representation hafva sig till- erkänd. Att man emellertid på fullt allvar kunnat bestrida lagligheten och giltigheten af 1812 års beväringslag, med de förändringar som genom senare författningar deri hafva till- kommit, kan jag ej förklara på annat sätt, än att man för- gätit tiden och anledningen då denna lag stiftades. Må man erinra sig, att detta skedde 3 år efter 1809, tre år efter den olycksdag, då en tredjedel af vårt land, ett barn af vår kultur, men en broder och jemnlike i vår ära, frånrycktes oss. Må man påminna sig, att det var i känslan af denna stora för- lust, men ock af den eniga, uppoffrande fosterlandskärlekens makt att hela och pånyttföda; att det var i en stund af djupt be- kymmer, men också af nyvaknadt hopp, som Konung och riksdag då stiftade denna lag. Att nu sextio år derefter, under lyck- ligare omständigheter, vilja glömma detta beslut eller genom sina uttalanden moraliskt tillintetgöra detsamma, kan jag för min del icke finna hvarken rätt eller klokt eller värdigt den Svenska riksförsamlingen. Det fins ett annat land, som under en nära liggande tidpunkt genomgått ett öde liknande vårt. TAL DEN 14 APRIL 1869. 277 Våra stamförvandter och grannar på andra sidan sundet, hafva äfven de, nyligen genomfört en ny och, såsom jag tror, lämplig arméorganisation, och detta erbjuder i sanning en historisk pa- rallel, som det synes mig att man icke borde förbise. Ty när be- slöt man sig der för denna omorganisation? Ar 1867 — tre år efter 1864, det år som för Danmark blef, hvad 1809 var för oss. Så- dana historiens undervisningar äro icke gifna för att förglömmas. Vi erkänna visserligen alla, att vårt försvar icke befinner sig i tillfredsställande skick och att något dervid måste åtgöras; men hos alltför många råder den föreställningen, att der- med icke brådskar, utan att man tryggt kan se tiden an. Äfven jag kan ej annat än ur djupet af mitt hjerta önska, att den Allsmäktige må beskydda oss och ej påskynda pröf- ningens stund, så att den träffar oss, innan vi, så vidt på oss sjelfva beror, gjort oss beredda att möta den. Ty förr eller senare inträffar den, och ve oss, om genom försumlighet och likgiltighet vi då skulle få se i eldskrift tecknadt framför oss detta ord, i så djup mening historiskt: »för sent!»; må vi derför, medan det ännu är tid, öppet och redligt gå till råds med hvarandra i denna vigtiga sak, men när vi funnit, hvad som är behöfligt för värnandet af vår sjelfständighet, äfven manligen påtaga oss de uppoffringar som äro af nöden. De äro verkligen ej så stora, att de öfverstiga våra krafter. Jag tror, att den tid, i hvilken vi lefva, har en tendens till veklig likgiltighet och bristande benägenhet att göra några uppoff- ringar. Jag är icke en af dem, som drifva den tröstlösa sat- sen, att till och med kriget, detta gräsliga medel att slita folkens tvister, är oundgängligen nödvändigt, såsom en väckelse för att hindra samhällena och menskligheten att försoffas i veklighet och ro. Jag tror visserligen icke, att detta kan ligga i verlds- ordningens natur och väsende; men jag vågar deremot påstå, att de ansträngningar och uppoffringar, som ett folk måste underkasta sig för att betrygga sitt försvar och såsom bere- delse till kriget, i fall det inträffar, äro ett kraftigt medel att väcka och lifva ett fosterländskt medvetande och att undan- rödja den sorglöshet och slummeraktighet, som låter allting 278 TAL DEN 14 APRIL 1869. gå, — ja, slutligen äfven fäderneslandets värdighet och obero- ende. Det är pä grund af dessa allmänna betraktelser, som jag hyser den tanke, att man ej bör eller får undandraga sig de uppoffringar, som för landets försvar äro nödvändiga. Men å andra sidan vill jag gerna medgifva, att anspråken i detta afseende icke böra öfverdrifvas, att man icke bör göra några offer, som äro öfverflödiga, utan iakttaga den största möjliga varsamhet och billighet, särdeles i fråga om de samhälls- klasser, som för närvarande i och för försvaret äro mera be- tungade än de öfriga. Och då en talare här yttrat, att de, som yrka förstärkning af vårt försvarsväsende, också böra sjelfva åtaga sig några uppoffringar, så får jag, hvad mig personligen beträffar, förklara, att ehuru jag ganska väl kän- ner den börda, som af sex rusthåll och ett par dussin soldat- och båtsmans-rotar pålägges, och derför lika med andra rust- och rotehållare skulle kunna önska någon jemk- ning eller lindring häruti, jag likväl icke kan sträcka ansprå- ken härpå så långt, att jag derigenom sätter mitt enskilda intresse framför statens och det allmännas. Att nu ingå i detaljerna af detta ämne eller på de speciela grunder, som. jag anser riktiga, vid bestämmandet af den gräns, hvartill man kan anse att landets skäliga uppoffringar böra sträcka sig, torde för närvarande så mycket mindre vara af nöden, som med den föredragna punktens definitiva pröfning i alla fall kommer att anstå, till dess Kongl. Maj:ts förslag i dess helhet kommer att riksdagen föreläggas; men för att ej miss- förstås och på det man icke skall kunna tro, att jag blindt och obetingadt vill antaga hvilket förslag som helst, eller samtycka till hvilka uppoffringar man må begära, så ber jag att med några ord få antyda min ståndpunkt i denna fråga. Först och främst antager jag då det vara klokast att vid för- svarets omorganisation begagna sig af de element, som uti den närvarande organisationen äro lifskraftiga och dugliga, hellre än att skapa något alldeles nytt. Sålunda tror jag, att indelningsverket utgör en god grund för bildandet af den stam, som enligt mitt omdöme måste finnas i hvarje väl TAL DEN 14 APRIL 1869. 279 ordnadt försvar, likasom att man i beväringsinstitutionen har ett dugligt ämne för förstärkande af de aktiva försvarskrafter, som den indelta armén uppställer; hvaremot en bättre orga- nisation än den närvarande torde vara behöflig för de till- fällen, då en betydligare kraftutveckling är af nöden. I Kongl. Maj:ts förslag finner jag nu visserligen dessa grunder hufvudsakligen iakttagna; men man har i tillämpningen, efter hvad mig synes, kanske gått något längre, än som för ändamålet erfordrades. Min mening instämmer i fråga härom med de åsigter, som framställas i Herr Grefve Hamiltons reservation. Vårt försvar synes mig böra grundas på fyra hufvudelement, först stammen eller den indelta armén, för det andra stam- mens närmaste förstärkning, som i händelse af krig bör kunna med densamma förenas, det vill säga beväringen, och slutli- gen tvenne ytterligare grader af förstärkning, landtvärnet och landstormen, den förra skyldig endast att inom rikets grän- ser bidraga till försvaret, den senare afsedd uteslutande för ortförsvaret. Att med dessa element, väl ordnade och med hvarannan fast sammanslutna, vi skola kunna, utan större uppoffringar, än att de kunna och böra bäras, försvara vårt land och betrygga dess sjelfständighet, derom är jag fullt öfver- tygad. Och med tillämpning af dessa åsigter ber jag slutligen att få instämma i det beslut, hvartill Utskottet kommit, likväl med den af Herr Bergström föreslagna motivering, hvilken synes mig i alla afseenden tillfredsställande. 280 TAL DEN 23 APRIL 1869. TAL i Andra Kammaren den 23 April 1869. (Angående ett nytt myntsystem.) Herr Talman! Mina Herrar! Då det förslag, som här blifvit väckt, ej blott afser att förändra sjelfva likaren för myntet, utan ock framställer ett bestämdt sätt för denna förändring, så anhåller jag, i anse- ende till denna frågas utomordentligt stora vigt, att få något närmare taga densamma i betraktande. Jag skall vid denna min granskning följa samma gång som Utskottet. Jag vill alltså först tillse, huruvida den föreslagna förändringen kan ske utan en föregången förändring af § 72 Regeringsformen. Utskottet hyllar denna åsigt. Jag är af motsatt mening. Så vidt jag förmått, har jag sökt verka för en förändring af denna 72:dra paragraf, men jag måste dock erkänna, att så länge den finnes, är silfret enligt min tanke fastlåst som likare i vårt myntsystem. Utskottet deducerar visserligen mycket skarpsinnigt, att, fastän § 72 Regeringsformen bestämmer att riksbankens sedlar skola för mynt i riket erkännas och dessa sedlar med silfver inlösas, så hindrar detta icke, att riksbanken äfven får, om så beslutes, utgifva sedlar på guld, livilka likväl icke skulle hafva samma egenskap som sedlarna stälda på silfver, nemligen att vara lagligt betalningsmedel; och när sedlar å guld kunna utgifvas, anser Utskottet det vara klart, att äfven sjelfva myntet kan bestämmas i guld. Denna bevisning felar likväl i sin sista slutsats, och detta visar sig bäst deraf, att den leder till ett resultat, som synes mig vara nära nog orimligt, nemligen att om guld bestämdes till laglig likare, skulle de sedlar, som enligt 72 § Regerings- TAL DEN 23 APRIL 1869. 281 formen måste gälla såsom lagligt mynt, komma att grunda sig på en annan myntmetall än den lagliga. Detta förekom- mer mig emellertid vara så oformligt, att jag för min del ej kan finna annat, än att, om vi vilja förändra vårt mynt- system, måste vi ock först förändra den nämnda paragrafen. Men för att nu öfvergå till sjelfva saken och då först och främst till den påstådda nödvändigheten att från silfver- öfvergå till guldmyntsystemet, så får jag förklara, att jag. alldeles icke anser det vara så obestridligen afgjordt, som Utskottet förmenar, att guldet har framför silfret alla de egenskaper, man söker hos den metall, som till mynt skall användas. Det är visserligen sant, att i afseende på att ega ett högt värde inom en liten volym, lättare transportabi- litet och större beqvämlighet, ringare myntningskostnad, större tillräcklighet för det ständigt växande behofvet m. fl. egen- skaper, guldet står framför silfret, men det har deremot också flera brister och deribland en, som ej är obetydlig, den nem- ligen att icke ensamt kunna utgöra myntet, emedan det har ett så högt värde, att det icke kan på ett för verkställande af smärre betalningar användbart sätt fördelas, utan för de mindre skiftningarna i värde måste biträdas af silfret. Der- jemte bör ej heller lemnas ovidrörd äfven en annan omstän- dighet, nemligen att betydelsen af det högre värdet hos guldet vid större liqvider inom den civiliserade verlden i väsendtlig grad motväges deraf, att värdeförmedlingen till en så högst betydlig del sker genom andra medel, såsom t. ex. genom öfverflyttningar, vexlar, invisningar, banksedlar m. m. Emel- lertid vill jag gerna medgifva, att, vid ett samfäldt öfvervä- gande af alla hithörande omständigheter, guldet bör anses, såsom effektiv myntmetall, ega företräde framför silfret. Men då myntet utgör icke blott en bytesförmedlare, hvarigenom utbytet af tjenster och värden i oändlig mång- fald menniskor emellan möjliggöres, utan äfven en värde- mätare, enligt hvilken aftal och förbindelser bestämmas, så återstår ännu en egenskap att taga i betraktande hos den metall, som skall antagas till en sådan värdemätare, och mesemms"..SWWWNNWNM YTTTVY 282 TAL DEN 23 APRIL 1869. denna egenskap är så väsendtlig, att den med skäl af stats- ekonomerna, vid valet af myntmetall, ställes i allra främsta rummet, nemligen dess oföränderlighet i värde. Undersöker man hos begge de ädla metallerna denna egenskap, så kan man dock vara tveksam, huruvida företrädet i detta afseende bör tillerkännas guldet. Vi hafva, hvad beträffar tillgången på denna metall, sett i våra dagar en sådan revolution försiggå, att denna tvekan är fullt berättigad. En saks värde bestäm- mes, såsom hvar och en vet, af tvenne faktorer, nemligen af den på produktionen beroende tillgången och den på använd- barheten beroende efterfrågan. Produktionen af guld har genom upptäckten af de nya guldlagren i Californien och Australien stigit till en sådan höjd, att den qvantitet guld, som i dessa länder vunnits ifrån den tid, då denna metall för ett par tiotal af år sedan der först upphemtades, i detta ögonblick redan är större, än hvad deraf förut producerats under hela den föregående historiskt kända tiden. Allenast detta vore en omständighet, som kunde väcka ett visst tvifvel om beståndet af guldets värde, men lyckligtvis motväges denna omständighet af det förhållandet, att silfverproduktionen eller åtminstone utsigten dertill ökat sig i lika eller kanske ännu högre grad, ehuru detta hittills blifvit mindre uppmärksam- madt. Hvar och en känner de ryktbara silfvergrufvorna vid Potosi i Peru samt vid Zacatecas och Guanaxuato m. fl. ställen i Mexico, hvilka sedan århundraden äro bekanta för sin rike- dom, men nu hafva på senare tiden äfven tillkommit de ut- omordentligt rikhaltiga grufvorna vid Washoe i den nya sta- ten Nevada, och man skulle af de upplysningar, som af flera resande forskare, t. ex. Humboldt, rörande de äldre blifvit lemnade om deras omätliga tillgångar, vara frestad att anse dem såsom snart sagdt outtömliga. Denna rikedom motväges likväl af en vigtig omständighet, den nemligen att de flesta af dessa grufvor äro belägna på en sådan höjd öfver hafvet och i så öde trakter, att brännmaterial saknas och arbets- kostnaden i flera hänseenden högst betydligt fördyras. Den häraf föranledda svårigheten att tillgodogöra de ofantliga till- TAL DEN 2 3 APRIL 1869. 2 8 3 gångarna häfves emellertid åter i en viss mån af det sätt, hvarpå silfret kan extraheras ur mineralet. Detta sker nem- ligen här på den så kallade halla vägen, det vill säga me- delst qvicksilfver. Jag kan i förbigående nämna, att det finnes högst få ställen, der man påträffar silfvermineral af rikare halt än 1 procent — det vanliga är 7 per mille — men detta är fullt tillräckligt, för att produktionen skall löna sig, om man blott har god tillgång på qvicksilfver. Man har derför med rätta sagt, att qvicksilfret är för silfret i nya verldens grufvor detsamma, som stenkolet är för jernet i den gamla verlden. Så länge det icke egentligen fans någon annan till- gång på qvicksilfver, än det som lemnades af Almadens gruf- vor i Spanien och Idrias i Österrike, låg i begränsningen af dessas produktionsförmåga äfven en gräns för silfvertillverk- ningen, i följd hvaraf någon plötslig förryckning af värde- förhållandet mellan de båda ädla metallerna icke behöfde befaras. Nu hafva likväl qvicksilfvergrufvor blifvit upptäckta äfven i Amerika, vid det s. k. New Almaden, hvilkas rikedom är så stor, att deras produktion redan lär öfverstiga Euro- pas, och om, såsom man måste antaga, det hinder, som hit- tills funnits för silfverproduktionens stigande, derigenom undan- rödjes, så har man grundad anledning till den förmodan, att tillökningen i silfver kommer att fullt motsvara tillökningen i guld. Jag tror mig härmed hafva visat, att utsigterna till guldets värdefall på grund af ökad produktion motvägas af den äfven ökade silfverproduktionen, och att således i afse- ende på produktionen de båda metallerna äro temligen jemn- vägande. För öfrigt ber jag att i fråga om detta vigtiga och intressanta ämne få hänvisa i främsta rummet till Michel Chevalier, som säger, att man väl måste göra sig beredd på, att de ädla metallerna kunna komma att till sitt värde för- ändras i förhållande till andra saker, men icke synnerligen mycket inbördes, om icke möjligen något litet till förmån för silfret. Hvad nu vidare angår de båda metallernas användning, hvaraf efterfrågan bestämmes, så innefattas den hufvudsakligen 284 TAL DEN 23 APRIL 1869. i utmyntningen och i bearbetning för industrien. Så länge få- fänga finnes hos menniskorna, komma de väl också att söka till- egna sigdet yttre tecknet till välstånd, som ligger i besittningen af prydnader och smycken samt husgeråd af ädel metall, och i detta afseende torde kanske guldets efterfrågan proportionsvis vara större; men i rent tekniskt hänseende har deremot silfrets användande en långt större utbredning, i hvilket afseende må nämnas dess begagnande vid galvanoplastik, fotografi och till knallsilfver, hvarvid otroliga qvantiteter lära förbrukas. Med ett ord, summan af dessa betraktelser är den, att då man jemför de båda ädla metallernas förhållande till hvarandra, såväl med hänsyn till produktionen som användningen, för att deraf draga en slutsats i fråga om fastheten af deras värde och deraf beroende lämplighet såsom värdemätare, så torde det vara svårt att tillerkänna ett absolut företräde åt någon- dera af dem. En alldeles obestridlig förtjenst såsom myntmetall har gnidet emellertid deruti, att det i detta hänseende otvifvel- aktigt har framtiden för sig. Guldmynt tenderar nemligen i följd af flera omständigheter att blifva ett universelt mynt. Att ega ett sådant vore utan gensägelse en sak af omätlig vigt, och i den mån detta mål kan vinnas, skulle äfven jag för min ringa del gerna vilja med värma arbeta på, att Sverige måtte följa med de öfriga civiliserade folken. Men den här ifrågasatta förändringen är emellertid så djupt ingripande i alla enskilda förhållanden, ifrån de största till de minsta, och sjelfva öfvergången är förenad med så stora svårigheter, att denna reform måste grunda sig på vissheten derom, att man verkligen genom densamma ernår alla de fördelar, som med densamma afses. En fördel är, såsom nyss nämndes, att få ett universelt mynt, en annan är, att vi genom denna förän- dring äfven må komma i ett regleradt och bättre förhållande till våra grannar i afseende på myntet. I gränsorterna kan man icke undvika att mottaga hvarandras mynt, och hvar och en vet att det sämre myntet har en benägenhet att uttränga det bättre, af det enkla skälet, att, om man kan TAL DEN 23 APRIL 1869. 285 verkställa en liqvid med ett sämre mynt, det vill säga med en mindre qvantitet ädel metall, så gör man detta i stället för att dertill använda en större qvantitet. Man har i an- ledning häraf föreslagit, att vi skulle förändra vårt mynt- system till likhet med det Danska och Norska. Dermed vore frågan dock icke löst. En sådan åtgärd skulle i viss mån medföra öfvergångens alla olägenheter, utan att ändamålet vore vunnet, ty detta myntsystem skulle icke ega någon garanti för sin varaktighet. En af de fördelar, jag begär af den ifrågavarande reformen, är, att myntförhållandet till grann- länderna i och genom densamma äfven blir för all framtid reg- leradt, d. v. s. att vi grannar här i norden måtte förena oss om ett gemensamt myntsystem, men ett sådant, som på samma gång blir universelt, så att någon ny rubbning i dessa öm- tåliga förhållanden aldrig mer må ifrågakomma. Man anser det icke tvifvelaktigt, att detta system skall vara det Franska. För min del tror jag visserligen också, att det Franska mynt- systemet är det, som en gång blir det universela, egentligen derför att det faktiskt existerar hos en stor befolkning i flera länder, men dess antagande af andra motverkas dock deraf, att detta system är behäftadt med den stora olägen- heten att icke vara grundadt på en vigtenhet af ett uni- verselt vigtsystem. Ingen betviflar, att det.metriska systemet i mått och vigt en gång skall blifva universelt. Då man i Frankrike sökte att med detta system förbinda mynt-systemet, hvilket skedde genom lagen af år III, sade man: 5 gram af vårt myntsilfver skall vara vår myntenhet. Men då man af praktiska skäl fann, att äfven guldmynt behöfdes, och derför år XI införde ett sådant, så begick man dervid det misstaget att rubba sjelfva den metriska grunden för sitt myntsystem. Man tog nemligen en multipel af francen såsom värde, men icke en enkel och lämplig vigtenhet såsom utgångspunkt. Det rätta hade varit, att man gjort, såsom förut skett i Spa- nien. der silfvermyntet (piastern) utgjorde en viss vigt silfver och guldmyntet (qvadrupeln) precist samma vigt i guld. Der- igenom hade man fått myntsystemet grundadt på vigtenhet. 286 TAL DEN 23 APRIL 1869. M. Chevalier påyrkar derför också, att man borde göra den jemkningen i det nuvarande Franska myntsystemet, att guld- myntet sattes i ett bestämdt förhållande till vigtenheten, och att denna vigtenhet i guld skulle vara den enhet, som borde införas i det universela myntsystemet. Det är väl sant, att då nu så många länder redan ingått i den förening, som an- tagit det Franska myntsystemet, så är det väl icke troligt, att dessa vilja underkasta sig den förändring, som de öfriga folken skulle önska för att få ett fullt rationelt system; men derför är det dock äfven tydligt, att det är af den yttersta vigt, att det öfverlemnas åt regeringen att i denna fråga sätta sig i förbindelse med främmande länder. Under vilkor således, att det här föreslagna systemet verkligen blir universelt och att grannländerna äfven antaga detsamma, samt att man vid öfvergången går till väga med den största skonsamhet och försigtighet i afseende på gamla förhållanden och vanor, vill äfven jag för min del understödja dess, antagande; dervid jag i främsta rummet bestämmes deraf, att de olägenheter, som förändringen medför, ehuru ganska kännbara, dock äro öfvergående, då deremot fördelarna som vinnas blifva för alltid beståndande. Hela denna sak fordrar likväl den mest omsorgsfulla och samvetsgranna pröfning, och denna kan endast ske genom att öfverlemna densamma åt regeringen. Detta är också hvad som innehålles i Grefve Mörners af Första Kammaren modifierade förslag, hvilket jag sålunda tillstyrker. 2000-1/19/2015273070292/02717148" TAL DEN 5 MAJ 1869. 287 TAL i Andra Kammaren den 5 Maj 1869. (Angående åeskattning å åvitbetssocker.) Herr Talman! Mina Herrar! Äfven om man icke i alla hänseenden kan gilla Utskot- tets ifrågavarande förslag, så tror jag likväl, att Utskottet derigenom inlagt stor förtjenst, enär Utskottet dermed fört frågan ett afgörande steg framåt till dess praktiska lösning. Utskottet har nemligen icke allenast bestämdt uttalat de vig- tiga grundsatserna, att staten icke bör gå miste om en för densamma nödvändig, betydlig inkomst från sockertullen, samt att allmänhetens billiga anspråk, då den underkastat sig en dryg konsumtionsafgift, fordra, att denna afgift må komma staten och icke några få enskilda till godo, utan det har äfven framlagt ett positivt förslag att med skatt belägga hvitbets- sockertillverkningen i riket. Så tillvida är jag ense med Ut- skottet, och kan icke annat än uttrycka tacksamhet och belå- tenhet med förslagets framställande. Men i afseende å tillämp- ningen af denna grundsats, att hvitbetssockret bör beskattas, nödgas jag förklara, det jag icke finner mig tillfredsstäld. Hvad som utgör egentliga anledningen till det motstånd, som uppenbarat sig mot skatt å hvitbetssocker, torde ligga deruti, att denna skatt alltjemt blifvit benämnd och fortfarande anses såsom accis eller produktionsskatt. Man har nemligen ansett såsom olämpligt och principvidrigt att beskatta producenten eller produktionen, och om så verkligen vore förhållandet, att det nemligen vore allenast sjelfva näringen, som beskattades, så skulle man onekligen halva rätt uti en sådan åsigt, men denna uppfattning grundar sig på ett misstag. Denna beskatt- 288 TAL DEN 5 MAJ 1869. ning är nemligen icke en prodrtktions-skiM, utan en konsum- tions-tiigiit, d. v. s. en afgift, som den konsumerande allmän- heten underkastar sig, men man begagnar dervid den form att uppsöka en mellanhand, nemligen producenten, hvilken på förhand erlägger konsumtionsskatten och tager sitt åter af konsumenten. Alldeles enahanda förhållande eger rum i fråga om bränvinsbränningen, ty man kan väl icke säga, att det är sjelfva bränvinsbränningen såsom näring, hvilken beskattas, utan konsumenten; men då det icke låter sig göra att direkt uppbära afgiften af hvar och en som super, så måste denna afgift erläggas af producenten, och denne åter genom ökadt pris söka sin ersättning hos konsumenten. Så äfven i fråga om tullafgifterna, ty man kan väl icke säga, att den handlande, som sysselsätter sig med import är hårdare beskattad än andra med- borgare, utan får väl saken så betraktas, att staten begagnar im- portören såsom ombud för uttagande af tullafgiften. Det har neml. visat sig såsom den enklaste och lättaste metoden att, i fråga om importerade varor, låta importören förskottsvis erlägga tullafgiften samt att, beträffande åter inom landet tillverkade varor, som särskildt beskattas, låta skatten erläggas af fabri- kanten, i begge fallen naturligtvis med beräkning, att afgif- ten slutligen skall ersättas af förbrukaren. Man skulle kunna göra detta ännu tydligare, om man valde en annan form för afgiften, som än mer uppenbart ådagalade förhållandet; — man kunde nemligen förordna, att vid försäljningen varan skulle förses med en viss stämpel. Om man nemligen stad- gade, att allt socker som säljes, vare sig i toppform eller annan afvägd mindre qvantitet, skulle förses med stämpel, så är det ju uppenbart, att hvarken fabrikanten eller hvitbets- odlaren beskattades, utan den, som köpte varan. För att göra saken ännu klarare vill jag anföra ett härmed likartadt exempel. Vi hafva neml. redan nu en sådan accis, hvarom frågan är, neml. stämpel på spelkort, och ingen lärer väl vilja påstå, att denna afgift tillkommit för att beskatta spelkortsfabrikanten, som emel- lertid erlägger stämpeln innan korten få försäljas, utan för att komma åt de spelande. Härmed har jag sökt göra klart, w sees" soarsoos HOn TAL DEN 5 MAJ 1869. 289 att man icke bör låta förvilla sig i afseende å sjelfva hufvud- begreppet och tro, att det är sjelfva näringen, vare sig hvit- betsodlingen eller sockertillverkningen, som beskattas, utan anser jag mig hafva visat, att denna afgift är allenast en konsumtionsskatt, lagd på en artikel, som dertill är synner- ligen lämplig, nemligen sockret, enär denna artikel åtgår i stora qvantiteter och derför gifver betydlig inkomst, är skrym- mande och således svår att inlurendräga, samt i allmänhet mest användes af de förmögnare, hvilket allt gör denna arti- kel, i likhet med dera andra s. k. kassa-artiklar, till ett sär- deles tjenligt föremål för konsumtionsskatt. Sedan jag således sökt utreda, att här allenast är fråga om en konsumtionsafgift, så blifver nästa fråga, om denna konsumtionsskatt kan för statsverket undvaras eller icke. Är det så, att denna afgift kan undvaras, då är det också för samhället vigtigt, att densamma så fort som möjligt afskaffas, och skulle, i så fall, Herr Haeggströms reservation om ett suc- cessivt nedsättande af sockertullen vara ganska riktig; men då det svårligen lär kunna bestridas, att staten behöfver denna afgift samt att, om densamma borttoges, statens behof måste på ett eller annat sätt fyllas, så synes det mig, att man icke kan öfvergifva denna ståndpunkt, utan får vid sakens bedömande utgå derifrån, att staten verkligen behöfver socker- tullen. I sådant fall kommer man till den sidan af saken, som förnämligast utgör föremål för tvist, nemligen huruvida det premium eller understöd, som, mer eller mindre synligt, tillgodokömmer dem, som tillverka socker af hvitbetor, fort- farande bör utgå, och till hvad belopp. Om vi antoge, att staten under en eller annan form uppbar skatt äfven för detta socker, såväl som för det vanliga, importerade sockret, och om detta premium eller understöd, hvarom jag nyss hade äran tala, skulle utdelas, icke på negativt sätt, såsom nu sker, då man medgifver, att fabrikanten får uppbära sockerskatten och behålla den såsom understöd, utan detta understöd lemnades direkte i form af anslag, så att man tydligen såg, huru myc- ket, huru många hundratusen R:dr, som anvisades till den ena 19 290 TAL DEN 5 MAJ 1869. eller andra fabriken; så föreställer jag mig, att något livar skulle finna ett sådant handlingssätt hvarken klokt eller rätt- vist, och framför allt utgöra motsatsen af sparsamhet. Man hör här ständigt talas om och yrkas på sparsamhet, och detta må väl vara riktigt, men jag hemställer, om det då är konse- qvent att åt enskilda personer bevilja dylika premier, som för det allmänna blifva lika betungande, antingen de bestå i en inkomst, som man afhänder sig, eller ett anslag, som man utbe- talar. Man säger vidare, att en dylik uppoffring af allenast några öres sockertull till förmån för hvitbetsfabrikerna icke bör kunna vara så särdeles kännbar. Det förundrar mig i sanning att nu höra ett sådant tal, ty annorlunda föllo orden, då, för icke så lång tid tillbaka, det var fråga om, att landet till fyllande af ett erkändt statsbehof skulle åtaga sig just en dylik beskattning af några öre på hvarje skålpund socker. Starka röster höjde sig då mot denna beskattning, och jag medgifver gerna, att det är en allvarlig sak, när man behöf- ver höja en beskattning, men jag vill då också, att det all- varliga i denna sak äfven nu må göra sig gällande. Och till fördel för hvem är det väl, som denna statsin- komst skall efterskänkas? Man har svarat: till förmån för landets största och, jag medgifver det, vigti gaste näring, nem- ligen jordbruket. Jag vill nu icke uppehålla tiden med att vidare utveckla, hvad af en föregående talare redan förut blifvit anfördt, nemligen att endast en så ringa del af Sveriges jord är lämplig för odling af denna rotfrukt, att, enligt hvad samma talare med officiela uppgifter ådagalade, blott 1:del af samma jord skulle kunna för sådant ändamål användas, men jag anser mig dock böra erinra om detta förhållande samt der- jemte påpeka, att landets nordligare och från kommunikatio- ner i allmänhet mera aflägset belägna trakter icke härigenom komma att vinna ens en skymt af fördel. Jag vill visser- ligen icke förneka, att ett organiskt sammanhang finnes mellan landets olika delar, så att den vinst, som beredes en trakt af riket, äfven i viss mån medför fördel för det öfriga landet, men jag tror dock, att i förevarande afseende hela vinsten TAL DEN 5 MAJ 1869. 291 komme att tillfalla ett högst obetydligt fätal af jordbrukare jemte några sockerfabrikanter; och det torde väl vara föga lämpligt eller rättvist, att detta fåtal skulle, så att säga, skära guld med tälgknifvar på bekostnad af landets öfriga inne- byggare. Man har vidare yttrat, att denna näring skulle för landet vara af en sådan vigt ochny tta, att den på allt sätt borde befräm- jas. Jag vill visst icke helt och hållet bestrida näringens gagn, utan önskar uppriktigt, att den må äfven här i landet komma att blomstra, men detta likväl med ett uttryckligt vilkor, hvilket utgör just ett kriterium* på att näringen är nyttig, det nem- ligen, att denna uppblomstring icke må ske på bekostnad och med uppoffring af andras medel. Kan den nemligen icke blomstra utan tunga för andra, så förklarar jag denna näring icke vara för landet i sin helhet nyttig, men kan den deremot sjelfständigt bestå och löna sig, då helsar jag densamma väl- kommen. I öfrigt vet jag icke, hvarför ej denna näring skulle kunna trifvas såväl här som annorstädes, då genom anstälda undersökningar det blifvit till fullo utrönt, att jordmånen i vårt land är lika tjenlig och frambringar lika god frukt som i* andra länder, der denna näring visat sig lemna god vinst; men deremot hoppas jag, att vi må undslippa de strider och förluster, som man måst genomgå i andra länder, hvarest dessa hvitbetssockerfabrikanters intressen hunnit så stadfästa sig, att de sedermera icke utan största svårighet kunnat rub- bas. I Frankrike t. ex., hvarest i början af denna närings bedrifvande stora rikedomar samlade sig på enskilda fabri- kanters händer — såsom exempel hvarpå jag vill nämna ett för mången här i Kammaren bekant namn, nemligen Hertig de Morny, hvilken på hvitbetsodling, under den skattefria tiden samlade en ofantlig förmögenhet — i Frankrike, säger jag, gingo dessa strider så långt och förvärfvade sig dessa intressen en sådan makt, att det till och med sattes i fråga att för statens räkning inlösa dessa, såsom det då tycktes, skadliga inrättningar, till dess man slutligen fann den lämp- 292 TAL DEN 5 MAJ 1869. ligare utvägen att ställa dessa inrättningar i parité med andra sockerfabriker och beskatta dem. Det må visserligen vara sant, att det i allmänhet utgör en fördel för ett land att söka, såvidt möjligt är, förädla sina produkter, och att det således må anses såsom ett statsintresse att söka bidraga dertill, att denna rotfrukt här i landet odlas och förädlas till socker, men denna i allmänhet riktiga grund- sats kan dock i praktiskt hänseende icke utföras utöfver en viss gräns. Då skulle t. ex. af samma skäl kunna sägas, att vår jernindustri borde förädla hela sin produktion, men det vore väl icke rimligt att derför påstå, att allt Sveriges jern borde användas till rakknifvar eller stålfjedrar m. m., lika litet som det vore nyttigt att genom en konstlad lagstift- ning söka åstadkomma sådana resultat och derigenom förrycka näringslifvets naturliga utveckling. Med hvad jag nu haft äran andraga vill jag hafva ut- tryckt den mening, att jag, i likhet med hvad Utskottet före- slagit, anser något bestämdt stadgande böra meddelas i fråga om beskattning af denna näring, och finner jag mig derför icke kunna, såsom en annan ledamot på Stockholmsbänken, stanna vid det af Herr Meijer med flera reservanter afgifnå förslag, hvilket förslag hufvudsakligen blott afser bestämman- det af ett visst antal frihetsår och således endast skulle bi- draga till att ytterligare undanskjuta hufvudfrågan; utan sam- manfalla mina åsigter närmast med dem, som blifvit uttalade af en representant från Göteborg. Likasom han tror jag, för min del, att det skulle vara en alltför långt utsträckt libera- litet, att åt fabriker, som redan länge varit i åtnjutande af skattefrihet, gifva ett premium af ytterligare 4 års skattefri- het, och jag vill således inskränka den tid, under hvilken skattefrihet må ega rum, till år 1871. Vi hafva ännu två år dit, och hvad skulle då för hvitbetssockerfabrikerna inträffa? Jo! att den skatt af två öre, som då toge sin början, endast skulle återföra dessa fabriker till alldeles samma ställning, som de innehade före 1868, då de genom sockertullens för- höjning fingo ett ytterligare premium af dessa två öre. Jag TAL DEN 5 MAJ 1869. 293 anser vidare, från synpunkten af statens och allmänhetens in- tresse, Utskottets förslag derom, att efter frihetsårens utgång skatten skulle först hvart tredje år förhöjas, vara allt för mycket eftergifvande, utan bör, enligt mitt förmenande, skat- ten, om den efter 1871 bestämmes till 2 Öre per skålpund, efter 2 års förlopp ytterligare höjas med 2 öre, två år der- efter eller 1875 vidare med 2 öre och slutligen två år deref- ter eller år 1877 med ytterligare 2 öre, så att den sistnämnda år blifver 8 öre per skålpund. Jag anser mig icke böra gå längre, ehuru jag finner det aldeles obestridligt, att rätteligen denna beskattning bör vara lika med tullen å kolonialsocker, men då vi ännu fortfarande hafva ett i många afseenden starkt skyddssystem här i laudet, så får jag väl böja mig derför och äfven medgifva ett s. k. skydd åt hvitbetsodlingen, hvilket lik- väl vill säga ett skydd af 2 öre i förhållande till den öfriga sockertillverkningen af rörsocker. Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten derpå, att det icke är blott detta skydd, som således beredes hvitbetssockerfabrikanten, utan att han tillika kommer i åtnjutande af det skydd emot utländsk med- täflan, som i allmänhet tillkommer sockerfabrikationen här i landet, uppgående till nära 3 öre per skålpund. Genom bifall till det förslag, som jag sålunda tagit mig friheten framlägga, tror jag ingalunda, att man kan beskyllas för att hafva gått för häftigt till väga, men deremot skall man lätt kunna tveka, om man rätt uppfyllt sin pligt såsom represen- tant mot staten och det allmänna, då man låtit allmänheten allt för länge erlägga en skatt, som kommit allenast några få enskilda till fördel och nytta. 294 YTTRANDE DEN 13 MAJ 1869. YTTRANDE i Andra Kammaren den 13 Maj 1869. (Avgående anskaffande af medel för Riksgäldskontorets behof.) Herr Talman! Mina Herrar! Man slites verkligen vid detta tillfälle mellan stridiga känslor, då man å ena sidan, vid tanken på, huru dyrbar tiden är och huru önskligt det vore att i vaidig, stadgad tid hinna afsluta riksdagen, finner sig manad att iakttaga tystnad eller inskränka sitt yttrande, men å andra sidan besinnar, att öfver- läggningsämnet är af sådan vigt, att det synes vara, icke blott en rättighet, utan en pligt att deri uttala sin öfvertygelse och gifva skäl för densamma. Detta senare förhållande synes mig emellertid ega en öfvervägande betydelse; och jag går derför att i största möjliga korthet framlägga min mening i frågan. I några af de första raderna i sitt betänkande har Utskot- tet yttrat, att det »ansett sig böra för riksdagen framlägga resultaten af hela den verkstälda statsregleringen, jemte den Utskottet åliggande utredning af Riksgäldskontorets behof; hvarefter Utskottet skall föreslå de åtgärder, som finnas nödiga, för behofvens fyllande». Efter genomläsningen af detta och hvad utlåtandet för öfrigt innehåller har det säkerligen gått mången annan såsom mig, eller att han med någon förvåning sett, att Utskottet, utöfver hvad det sjelf angifvit såsom föremål för sin fram- ställning, nemligen förslag till de åtgärder, som funnits nödiga till behofvens fyllande, i samma stund äfven framkommit med ett annat förslag af den mest genomgripande beskaffenhet. Vid pröfningen af detta förslag kan jag ingalunda dela de talares åsigt, hvilka ansett den omständigheten, att detsamma YTTRANDE DEN 13 MAJ 1869. 295 blifvit för riksdagen framlagdt först i elfte timmen, som man säger, såsom likgiltig eller till och med — efter hvad en talare sökt ådagalägga — rent af fördelaktig. Jag är ej alldeles öfvertygad derom, att Kammarens ledamöter i allmänhet äro så villiga att dröja qvar här någon tid för att kunna egna denna fråga en omsorgsfullare pröfning, än som, derest riks- dagen skall i vanlig tid afslutas, kan medhinnas; och jag kan icke heller instämma deri, att man just nu skulle hunnit blifva så »varm i kläderna», att man bättre än förut vore skickad att besluta i frågan. Jag föreställer mig tvärtom, att ganska många, sinnen äro oroade af en lätt förklarlig otålighet att snart komma till slut med riksdagen och få återvända till hemorterna; och att denna, sinnesstämning icke just är den fördelaktigaste för en lugn och allvarlig pröfning af vigtiga ärenden, derom torde väl icke vara mer än en tanke. Af Utskottets på ett mycket klart och enkelt sätt uti betänkandet lemnade redovisning för resultaten af statsregle- ringen, såväl som för Riksgäldskontorets ställning, framgår, att statsverkets brist intill 1870 års slut uppgår till 5,968,419 R:dr 42 öre, deraf 3.400,000 R:dr utgör det för jern vägsan- läggningar beviljade belopp, samt återstoden eller den egent- liga bristen i rundt tal bestiger sig till 2,600,000 R:dr. Om Utskottet nu velat inskränka sig till att, på sätt det sjelf an- tydt, föreslå nödiga, åtgärder- för behofvens fyllande, hade lös- ningen af detta problem varit, såsom mig synes, ganska enkel. Man skulle då hafva föreslagit riksdagen att genom upplåning anskaffa den del af de bristande medlen, som motsvarade be- hofvet för jernvägsanläggningarna, eller 3,400,000 R:dr, samt att genom bevillning fylla den återstående bristen, eller 2,600,000 R:di-, hvilket belopp just jemnt motsvarar den nu ut- gående allmänna bevillningen. Men Utskottet har, som sagdt, ej stannat dervid, utan sträckt sina blickar långt framåt och föreslagit en upplåning afseende jemväl framtida behof. Jag skulle ej hafva klan- drat detta förfarande, derest omständigheterna i öfrigt vore sådana, att frågan kunde erhålla en så mogen och fullstän- ■ $. a 120) corogln veremy “SW58W90 SPP9**7, 296 YTTRANDE DEN 13 MAJ 1869. dig pröfning i alla dess delar, som dess vigt kräfver. Men jag hemställer, om detta verkligen kan sägas vara händelsen. Såsom skäl för sitt förslag har Utskottet uppgifvit, att man har att välja emellan två utvägar, antingen att taga sin till- flykt till ett tillfälligt, kortare lån eller att upptaga ett lån på längre amorteringstid. Då Utskottet i valet mellan dessa alternativ för sin del föredragit det sednare, och då, enligt Utskottets tanke, lånets storlek hufvudsakligen är beroende af hvilketdera bland dessa lånesätt som begagnas, så kommer Utskottet till den slutsats, att man på en gång borde göra en så stor upplåning, att kostnaderna äfven för de jernvägs- anläggningar, som i den närmaste framtiden böra på statens bekostnad utföras, dermed kunna bestridas; hvarjemte Utskot- tet erinrat derom, att detta belopp utan tvifvel bör kunna hos allmänheten erhållas, äfvensom att en sådan förskottsvis gjord upplåning icke kan medföra någon våda för våra närin- gar eller för penningställningen i landet, enär »det icke är oundgängligen nödigt, att för den närmaste framtiden af obligationsbeloppet föryttra mera, än man anser kunna utan olägenhet för rörelsen utsläppas.» En talare har redan förut fästat uppmärksamheten vid detta, äfven enligt min tanke, ganska anmärkningsvärda reso- nement, hvilket i sjelfva verket synes hvila på den uppfatt- ningen, att normen för statslåns upptagande skulle bestäm- mas förnämligast af hvad som möjligen kan upplånas, utan skada för rörelsen, och ej af hvad man för vissa, gifna ända- mål behöfver upplåna. För min del tror jag tvärtom, att den enda, rätta grunden för all upplåning är att söka i behofvet deraf. Och jag frågar, om det behof, hvars fyllande här af- ses med den föreslagna upplåningen, nu kan anses vara till- räckligt utredt. Är planen för de nya jernvägar, som skulle komma att byggas, noga uppgjord och pröfvad? Har sättet för den nu så plötsligt ifrågasatta upplåningen eller grun- derna för det nya fondsystemet blifvit behörigen öfvervägda och granskade? För min del kan jag ingalunda finna, att detta är förhållandet; men äfven om genom en noggrann och YTTRANDE DEN 18 MAJ 1869. 297 fullständig utredning af alla dessa omständigheter åtskilliga af de anmärkningar, som nu blifvit gjorda emot en. sådan åt- gärd, skulle kunna undanrödjas, tror jag dock, att under de verkligen exsisterande förhållandena, då ingen af dessa förut- sättningar är för handen, torde något hvar med ett visst miss- troende hafva emottagit ett så genomgripande förslag, och icke utan tvekan eller farhåga besluta sig för att bifalla det- samma. För min del nekar jag bestämdt att nu understödja detta förslag, hvilket, enligt min öfvertygelse. på långt när icke är så genomtänkt och förberedt, att man vid detta till- fälle kan eller bör fatta beslut om dess godkännande. Jag tror dessutom lika med en föregående talare, att grundade anledningar förefinnas till det antagande, att den nya finansoperationen ej skulle komma att lyckas, utan göra, hvad man kallar fiasco. Och jag ber eder, mina Herrar, noga besinna, hvad som skulle kunna blifva följderna, om något så- dant inträffar. Jag anser ingalunda omöjligt, att man i så fall, för att draga sig ur den iråkade förlägenheten, skulle kunna komma att tillgripa den utvägen att öfverlemna hela bundten af obligationer, som ej vinna afsättning hos allmän- heten, till detta bolag, denna tänkta mellanhand emellan sta- ten och dess jernvägsbyggnader, hvarom man nyligen väckt förslag; och jag bekänner, att jag rädes för denna möjlighet. Ehuru lifligt äfven jag önskar uppkomsten af ett inhemskt fondsystem, tror jag derför, att man bör gifva sig något till tåls, om ej saken genast låter sig genomföras. Allmänheten behöfver vänja sig vid detta sätt att placera sina besparin- gar; och vi hafva ju redan uttagit de första stegen i denna riktning genom utfärdande af statsobligationer på kortare tider. Man kan nu fråga: när dessa sistnämnda obligationer vunnit insteg hos allmänheten, hvad kan väl då föranleda till den farhåga, att obligationer på längre amorteringstid icke skulle finna afnämare? Tvifvelsutan intet annat än den gan- ska vigtiga omständigheten, att om man skulle behöfva dispo- nera det kapital, som blifvit nedlagdt uti dessa obligationer, så är det pris, hvartill de kunna afyttras, beroende af mark- 298 YTTRANDE DEN 13 MAJ 1869. naden för dagen; och det kan lätt nog inträffa, så inskränkt som marknaden här i landet är, att vid försäljningen af obli- gationerna man får underkasta sig en temligen betydlig kapi- talförlust. Denna risk förefinnes naturligtvis i vida mindre grad i fråga om obligationer på kortare tid, hvilka dessutom alltid lätt kunna belånas: och det är utom allt tvifvel, att man för framgången af de gjorda försöken att sprida stats- obligationer hufvudsakligast har att tacka den omständighet, att do blifvit utfärdade på kortare betalningstid, hvilket beta- git allmänheten dess fruktan att å sådana papper placera sina penningar. För att slutligen komma derhän, att äfven obli- gationer på så lång tid som 40 år skola blifva begärliga, torde man alltså först böra skaffa sig, så att säga, en mel- lanstation och sprida obligationer på något längre tid än den nu vanliga, men dock ej fullt så lång som den föreslagna å 40 år. Jag gillar således Utskottets alternativa förslag i andra punkten, der obligationernas betalningstid blifvit bestämd till minst 5 och högst 10 år. Ett försök med 10-års obligationer vore i min tanke särdeles lämpligt; och om det då visar sig, att de vunne förtroende, kunde tiden vara inne att komma till det slutliga målet, obligationer stälda på längre tids amortering. Dess- utom måste man i afseende å öfriga vid obligationerna fästade vilkor rätta sig efter allmänhetens vanor, och härutinnan felar Utskottet, enligt min åsigt, ganska betydligt, då det föreslagit en räntefot af endast 4} procent, hvilket icke oväsendtligen understiger, hvad som utgör räntan å många andra, nu här i landet gångbara obligationer. Jag vet visserligen, att man kan neutralisera detta missförhållande genom beviljande af en högre kapitalrabatt; men denna omständighet faller icke så lätt i ögonen, och torde i alla fall icke vara rätt fattlig för många af dem, som skulle vilja i obligationer nedlägga sina besparingar. Jag tror derför, att man åtminstone tills vidare måste hålla sig vid den räntefot, som i allmänhet åstundas, och att den variabla faktorn, som ligger i kapitalrabatten eller emissionspriset, ej bör göras alltför stor. YTTRANDE DEN 18 MAJ 1869. 299 Af dessa i korthet angifna skäl — ehuru jag öppet vill uttala, att jag i många afseenden gillar Utskottets förslag, och framför allt den tankegång, som ligger till grund för det- samma — anser jag för närvarande icke rådligt att bifalla första punkten af betänkandet, utan torde inan böra stanna vid det i andra punkten framstälda förslaget. Innan jag slutar, kan jag likväl icke underlåta att an- märka det egna förhållande, att just jag, som så ofta fått uppbära förebråelser för att hafva gått alltför djerft och fort till väga i fråga om statens skuldsättning för utförande af våra jernvägsbyggnader. vid detta tillfälle, då jag måhända för sista gången yttrar mig inom den Svenska Riksförsamlingen, skall finna mig, af uppriktig öfvertygelse, manad att uttala ett var- ningsord mot ett alltför hastigt påskyndande i detta hänse- ende samt behöfva tillråda, att man noga må afväga sina kraf ter, och framför allt skaffa sig mera tid och rådrum, än som nu förefinnes, innan man fattar beslut i en så omfattande och vigtig fråga. Jag hemställer om afslag å första punkten, och i andra punkten om bifall till Herr Carl Ifvarssons förslag. 300 TAL DEN 16 FEBRUARI 1870. TAL i Andra Kammaren den 16 Februari 1870. (Angående "utvidgade politiska rättigheter för främmande troshekännare.) Herr Talman! Mina Herrar! Den vigtiga fråga, som nu afhandlas, kan utan tvifvel betraktas från många sidor. Vi hafva också redan förut i dag under åhörandet af åtskilliga synnerligen utmärkta, anfö- randen funnit, att den på sådant sätt upptagits till betrak- tande. Men hvilken synpunkt man äfven väljer för bedöman- det, synes mig något tvifvel icke böra uppstå eller någon tve- kan böra ega rum derom, att icke detta förslag nu bör god- kännas. Redan Konstitutions-Utskottet vid 1867 års riksdag an- tydde i sina motiv vissa öfvervägande vigtiga principiela skäl, som borde föranleda till förslagets antagande. Dessa skäl, hvilka ytterligare i dag blifvit anförda och utvecklade, voro: toleransens fordringar, den rättvisa, som samhället borde ut- öfva emot en och hvar af sina medlemmar, samt äfven den samhällets egna fördel, som föreskref, att dess medlemmar stäldes i full paritet med hvarandra, icke blott i skyldigheter, utan äfven i rättigheter och utvägar att gagna det allmänna. Jag skulle vilja härtill lägga ännu ett fjerde vigtigt principielt skäl, hvilket jemväl blifvit under denna öfverläggning förut omnämndt, nemligen att — när det beslut, vi nu gå att fatta, icke kan undgå att i viss mån inverka på det anseende, vi hos andra civiliserade folk åtnjuta — vår skyldighet att vårda oss om detta anseende bjuder oss att icke längre vidhålla en ståndpunkt, der nästan alla andra bildade nationer funnit det TAL DEN 16 FEBRUARI 1870. 301 med den närvarande tidens och humanitetens fordringar oför- enligt att vidare qvarstanna. Man har visserligen sökt att förminska vigten af dessa nu antydda grundsatser. Man har t. ex. vändt sig mot grund- satsen af tolerans och velat betaga den dess vigt och dess värde derigenom, att man sökt göra, fördragsamhet mot andras me- ningar lika betydande med likgiltighet. Men jag måste, i likhet med föregående talare, på det bestämdaste motsätta, mig en sådan tolkning eller begreppsförvexling. Enligt min uppfattning är tolerans icke något annat än aktningen för det, som hos menniskan utgör det mest egendomliga, det som aldrig kan henne fråntagas, ja, som i främsta rummet gör menniskan till menniska — jag menar hennes tankar, tro och öfvertygelse eller själens hela inre lif; och att icke ingripa i detta individens inre lif med yttre tvång är en samhällets skyldighet, som måste anses vara af den vigt, att den i min tanke ensam vore tillräcklig att motivera förändring i de stadganden, som nu på ett betänkligt sätt göra ett dylikt ingrepp. Man har också, satt i fråga, om den likställighet, som här är afsedd att meddelas vissa af samhällets medlemmar, hvilka hittills varit som stjufbarn behandlade, skulle vara af rättvisa föreskrifven. Men jag hemställer, om det icke måste anses vara rättvist eller af rättvisa påfordradt, att samhället icke gör någon skilnad mellan sina medlemmar af andra skäl än dem, som i följd af dess eget ändamål eller för samhälls- ordningens skuld må föreskrifvas. Och att för öfrigt sam- hällets egen fördel verkligen bjuder, att dessa på visst sätt utanför stående medlemmar upptagas till full jemnlikhet med alla de öfriga, har. efter min åsigt, sin grund icke blott der- uti, att samhället sålunda kan tillgodogöra sig deras arbete, insigter och duglighet, utan fastmera i det förhållandet, att man endast derigenom kan vinna deras fulla, varma hjerta för vårt gemensamma fosterland. Härtill kommer nu slutli- gen, såsom nyss nämndes, den konsiderationen, som i min tanke har en ganska stor vigt, nemligen att i frågor som 302 TAL DEN 16 FEBRUARI 1870. denna, eller i allmänhet i sådana frågor, som utgöra en expo - nent af folkets bildningsgrad, upplysning och humanitet, vi icke böra låta oss alltför mycket förbigås af alla andra na- tioner, så att vi slutligen stanna sist i raden af den stora folkfamiljen. Att detta skulle vara något, som kunde betraktas såsom en svaghet eller blott som en eftergift för begäret att vinna yttre bifall, må ingen påstå, ty då skulle med samma skäl den enskilde anses böra vara likgiltig för det omdöme, som hans medborgare eller hans vänner hysa om honom; och jag hemställer, om det finnes någon, som icke anser det vara en skyldighet att genom goda och lofliga medel söka tillvinna sig andras aktning och bifall äfvensom att söka bevara det anseende, man på sådant sätt kan hafva lyckats förvärfva. För öfrigt torde väl knappast något nytt kunna sägas i denna fråga, ty ej blott de allmänna grundsatser, dem jag nu nödgats till en del endast återupprepa, hafva redan förut blifvit fullständigt utvecklade; utan äfven de inkast, som fram- stälts emot förslaget, hafva af några föregående talare blifvit så mästerligt upptagna till bemötande och till hela deras vidd så öfvertygande vederlagda, att dervid, enligt min åsigt, föga eller intet står att tillägga. Men af dessa utredningar framgår efter min öfvertygelse, att, om ett förslag, som stödjer sig på så goda grunder, af denna Kammare skulle förkastas, så bör det först bevisas, att dess följder verkligen skulle blifva så vådliga och skad- liga, att till undvikande häraf alla andra konsiderationer, äfven de vigtigaste, måste vika. I sådant hänseende har man först och främst förevitat förslaget dess formela brister. Det är väl möjligt, att en och annan sådan brist kan framletas, och att man skulle kunna önska, att förslaget i någon mån vore annorlunda. Men dels anser jag dessa förmenta brister vara ganska under- ordnade, dels får jag å andra sidan förklara, att af alla de förslag till förändring af ifrågavarande stadgande i grund- lagen, hvilka hittills blifvit framstälda, nemligen såväl det TAL DEN 16 FEBRUARI 1870. 303 förut hvilande förslaget, som ock de hvilka framstäldes sam- tidigt emot det nu förevarande, har vid närmare granskning icke ett enda befunnits fullt tillfredsställande, utan har det visat sig, att hos dem alla förefunnits, enligt mitt omdöme, vida större formela brister, än som kunna anmärkas emot det förslag, hvilket nu utgör föremål för pröfning. Om det således också hos det senare skulle finnas någon formel brist — som dock är af ingen betydenhet — så torde detta vara fullt uppvägdt deraf, att man hittills icke lyckats att fram- lägga något annat förslag, som undgått dylika brister. Vidare har man angripit förslaget från motsatta håll med påståenden, att det skulle medgifva antingen för litet, efter somligas åsigt, eller för mycket, enligt andras mening. Den farhågan, att förslaget icke skall tillfredsställande uppfylla, hvad som dermed åsyftas, är, såsom mig synes, fullkomligt häfd derigenom, att de, som förslaget närmast rörer, i allmänhet förklarat sig nöjde med detsamma i dess nuvarande skick, och att de icke begärde någon ytter- ligare utsträckning af de rättigheter, som förslaget dem till- erkänner. Hvad åter angår påståendet, att förslaget skulle gå för långt och längre än behörigt är utsträcka de främmande trosbekännarnes kompetens till vissa embeten och tjenster, hvilka af förslagets motståndare anses fortfarande böra öfver- lemnas endast åt sådana personer, som tillhöra den rena evangeliska läran, nemligen domarebeställningar och lärare- platser — så är detta en invändning, som redan förut blifvit af så många talare upptagen och, såsom mig synes, öfverty- gande besvarad, att jag med anledning deraf endast anser mig behöfva erinra derom, att dessa betänkligheter och far- hågor hvila på förutsättningar om åsigter och känslor hos folket, som dels alldeles icke vidare förefinnas, dels, såvidt de ännu finnas, med hvarje dag aftaga och förlora i vigt och värde. Jag får dessutom påminna om — hvad som också redan förut blifvit anmärkt, —- att. då genom detta förslag 8.1 304 TAL DEN 16 FEBRUARI 1870. medgifves jemväl främmande trosbekännare att bekläda vissa statsembeten och att erhålla valbarhet till riksförsamlingen, ett sådant medgifvande icke är detsamma som en ovilkorlig rätt dertill, utan att derigenom blott förklaras, att. då dessa främmande trosbekännare i öfrigt på grund af sina egen- skaper och insigter samt de omständigheter, som må vara för handen, befinnas dertill fullt lämpliga, de icke vidare, såsom hittills, endast på grund af sin trosbekännelse, skola vara på förhand utestängda från andra tjenster och embeten än dem, som i lagstadgandet finnas särskildt undantagna. Det är en stor skilnad mellan ett dylikt medgifvande och en obligatorisk skyldighet att använda främmande trosbekännare i alla slags befattningar, och jag vet icke, hvarför man skulle antaga, att ju icke en förståndig tillämpning af det nya stad- gandet skall komma att ega rum, och om så sker, hvilket väl icke bör betviflas, så synas de farhågor, som framkallas af en blott till möjligheten medgifven rättighet, också böra försvinna till någonting ganska obetydligt. På grund af hvad nu blifvit af mig i korthet vidrördt och af andra mera fullständigt utvecklaclt, kan jag icke före- ställa mig annat, än att ett förslag, som hvilar på så erkändt sanna och enligt min heter, som stiftningen säger jag, riktiga grundsatser, och som i sin tillämpning, åsigt, icke kan gifva anledning till några olägen- med dessa stora grundsatsers erkännande i lag- kunna sättas i den aflägsnaste jemförelse, att, ett sådant förslag med stor majoritet godkännas. äfven af denna Kammare skall Och denna förhoppning skän- ker mig dessutom i annat hänseende och af annan anledning en känsla af nöje. Ty om den uppfattning, jag sålunda vågar hysa angående resultatet af dagens förhandlingar rörande detta ämne — såsom jag föreställer mig — är riktig, skall derigenom också visa sig, att den nya formen för vår repre- sentation verkligen eger förmåga att befordra det goda och rätta, och att den nu blifvit ett medel att föra fram till ett lyckligt slut en stor och vigtig kulturfråga, hvilken jag fruktar TAL DEN 16 FEBRUARI 1870. 305 icke skulle förmått bana sig väg genom alla de hinder, som under den gamla ståndsförfattningen för densamma uppstäldes, och landet skall således härigenom erhålla ett öfvertygande bevis derpå, att den lagstiftande myndigheten blifvit lagd i goda händer. 20 306 TAL DEN 7 MARS 1870. TAL i Andra Kammaren den 7 Mars 1870. (Angående sträckningen af norra stambanan och om sättet för jernvägars byggande.) Herr Talman! Mina Herrar! Min granne till höger har, såsom en tröst i sitt eget missöde, uppgifvit mig såsom en olyckskamrat i det hänse- endet, att vi gemensamt skulle befinna oss i den verkligen ej angenäma ställningen att, på grund af en vunnen öfverty- gelse eller af en förut uttalad mening, nödgas afgifva vårt votum i strid med komitenternas önskningar. Det förhåller sig också ganska riktigt så, som nämnde talare uppgaf, att jag år 1856, i egenskap af Konungens rådgifvare, tillstyrkte det jernvägssystem, enligt hvilket den norra stambanan var föreslagen att dragas öfver Upsala och Sala. Jag ber dock att dervid få erinra, att någon annan riktning för den norra stambanan då ännu icke var ifrågasatt, och att således ett instämmande i den åsigt, som då framstäldes, icke absolut innebär, att jag i valet emellan andra sedermera föreslagna riktningar icke kunde finna en annan möjligen vara bättre. Deremot ifrågakommo år 1862 verkligen två alternativ; det ena att draga banan öster om Sigtunafjärden, och det andra att lägga banan öfver Örsundsbro till Upsala. Meningarna härom voro i konseljen ganska delade, och jag anslöt mig till den, som ansåg banans riktning böra blifva öster om Sigtuna- fjärden. En sådan mening hade jag icke gerna kunnat hysa, om jag ej trott, att fortsättningen af denna bana skulle utgå från Upsala. Dock får jag öppet förklara, att nu, likasom då, anser jag de relativa fördelarna af det ena eller andra utaf TAL DEN 7 MARS 1870. 307 dessa alternativ så jemnvägande, att det icke är lätt att afgöra, på hvilkendera sidan, tyngdpunkten af de goda skälen faller. Orsaken, hvarför jag då förordade den östra rikt- ningen, hvars naturliga konseqvens är Sala-banan, var i främsta rummet, att denna bana blefve mindre kostsam, och att jag trodde, likasom jag ännu tror, att man i sådant fall kunde nöja sig med en stambana i norr, hvaremot, om banan dragés öfver Sevalla, den tanken förr eller senare skulle tränga sig fram, att banan till Upsala icke uppfyller sin bestämmelse, och att deraf måste i framtiden föranledas byggandet af ännu en nordlig bana, troligen öfver Söderfors till Margretehill. Emellertid har jag aldrig kunnat rätt inse skälen, hvar- för man med så synnerligen stor ifver från begge sidor om- fattar den ena eller andra bansträckningen. Att de mellan- liggande trakterna, som af jernvägen skulle komma att berö- ras, äro i denna fråga lifligt intresserade, är helt naturligt, men. att begge ändpunkterna — jag menar Norrland och Stockholm — med samma häftiga oro betrakta dess utgång, har jag svårt att fatta. Jag har sålunda icke kunnat göra för mig rätt klart, hvad skäl Norrlandsintresset har att såsom en lifsfråga anse banans dragande öfver Upsala och Sala i stället för öfver Sevalla. Vägen är ju gemensam för båda banorna från Storvik till Krylbo, och hvad kan det då vara för ett stort intresse, som tyckes drifva alla norrlänningar att nödvändigt vilja draga banan derifrån öfver Sala, i stället för öfver Sevalla, då förbindelsen med Stockholm i senare fallet till och med blir omkring en mil kortare? Det uppgifna skälet, att den naturliga vägen går öfver Upsala, synes mig ej vara en tillfyllestgörande förklaring. Jag gissar derför, att på bottnen af denna fråga möjligen kan ligga en farhåga, att, om Sevallabanan beslötes, det skulle kunna hända, att, sedan banan, med utgångspunkt från Thureberg, blifvit under några år fortsatt åt Sevalla, man blott skulle sammanbinda den med Köping—Hult-jernvägen och till en obestämd fram- tid uppskjuta fullbordandet af norra stambanan i öfrigt. Om en sådan fruktan icke funnes, kan jag icke inse nödvändig- 308 TAL DEN 7 MARS 1870. heten eller den stora vigten för Norrland af banans dragande öfver Sala. Lika litet har jag kunnat finna något fullt giltigt skäl till den utomordentliga ifver, som i Stockholm uppen- barat sig för Sevalla-linien. Om man tager hänsyn blott till det uppgifna hufvudskälet, nemligen att komma i förbindelse med Norbergs bergslag och södra Dalarne, så kan jag icke inse, hvarför ej Stockholm skulle vara nära nog lika väl betjent af banans dragande öfver Upsala och Sala.till Krylbo, hvilket ställe utgör den gemensamma slutpunkten för begge sträckningarna, ty skilnaden i våglängden är, såsom nyss nämndes, alltför obetydlig, för att deraf skulle kunna hemtas något afgörande skäl för Sevalla-liniens påstådda öfverläg- senhet, än mindre för dess absoluta nödvändighet, så framt ej hufvudstaden skall gå sin undergång till mötes. Jag med- gifver dock, att Stockholm, förutom den åsyftade förbindelsen med Norrland, Dalarne och Norbergs bergslag, äfven har några andra intressen, hvilka tillgodoses genom Sevalla-banan, men icke af Sala-vägen, nemligen dels att komma i närmare beröring med slättlandet norr om Mälaren, hvilket är af stor vigt för Stockholm, då en väsendtlig del af dess tillförsel kommer derifrån, dels ock att lättare kunna utsträcka sina förbindelser till bergslagerna i vestra Westmanland och Nerike. Vigten af dessa skäl sammankrymper dock något, ty vi böra komma ihåg, att, hvad norra Mälarestranden angår, denna under sommaren har så lätt sjökommunikation med Stockholm, att denna säkerligen, äfven framgent, under denna tid af året, blir till stor del anlitad. Under vintern deremot, då sjö- farten är stängd, kommer inom en viss rayon tillförseln till Stockholm, utan tvifvel, fortfarande att till större delen be- sörjas med vanliga åkdon, ty hellre, än att man söker jern- vägen på t. ex. en mils afstånd, låter man sitt hästpar gå två a tre mil, eller ända fram till Stockholm, då man har för- delen af att lättare och utan särskild kostnad genast kunna på torget utbjuda sin vara. Hvad åter angår de sistnämnda bergslagernas produkter, så är det först och främst ovisst, om dessa verkligen hafva TAL DEN 7 MARS 1870. 309 sin naturliga utfartsväg öfver Stockholm, och äfven om så vore, har det ofta blifvit upprepadt, att de tunga produkterna skola, så länge sjöfarten är öppen, företrädesvis välja den billigare sjövägen; och att således den kommunikation med Stockholm, som sålunda genom jernvägen skulle vinnas, i bästa fallet inskränker sig till en kort tid af året, hvilket väl icke kan vara af någon särdeles stor vigt för jernexporten, då väl alltid så mycket jern vid den tiden lär finnas å vågen, att exporten dermed kan besörjas, tills sjöfarten åter öppnas. Utan att vilja förneka, att Stockholm sålunda möjligen kan få någon större fördel af Sevalla-banan, anser jag denna fördel likväl ingalunda vara så öfvervägande, att den på något sätt motiverar de starka uttryck man begagnat, då man sagt, att Stockholms existens eller undergång skulle vara beroende af denna fråga. Jag tror derför, att det för båda parterna, som här tvista, är af vida större vigt att akta sig för den gemensamma fara, som här gifvit sig tillkänna och som ligger deri, att anslag icke skulle beviljas hvarken till den ena eller andra banan. Skulle denna mening vinna framgång, anser jag detta medföra vida större olägenhet, än om den ena parten skulle få nöja sig med den andras bana; och det är derför, som jag med min röst vill bidraga till hvilkendera af dessa banor som helst, oaktadt jag på grund af sparsamhetsskäl är mest böjd för Upsala—Sala-linien, hvilken jag också förut ansett mig böra understödja. Till stöd för den åsigten, att man nu bör upphöra med allt vidare byggande af stambanor för statens räkning, har man uppgifvit åtskilliga skäl, hvilka i min tanke äro långt ifrån giltiga. Detta har också, såsom mig synes, redan blifvit af den ärade representanten från Norrköping öfvertygande visadt, men jag ber dock att äfven få ingå i en granskning af dessa skäl och af det nya system, som fått sitt uttryck i Herr Keys reservation. Man har såsom en fördel af att öfvergifva allt vidare byggande af stambanor framstält såsom gifvet, att de strider. t 310 TAL DEN 7 MARS 1870. hvilka uti jernvägsfrågor förekommit och som anses hafva verkat till skada för andra vigtiga samhällsfrågor, skulle komma att upphöra. Detta är dock i min tanke ett full- komligt misstag. Striderna skulle blott komma att öfverflyttas på annan terräng. Om, i stället för det hittills följda, det nu föreslagna systemet antoges, så skulle staten genom gåfvor, uppgående ända till hälften af hela anläggningskostnaden, underlätta byggandet af enskilda jernvägar. Tron ni då ej, mina Herrar, att stora strider skulle uppstå, för att på dessa vilkor få del af statens gåfvor? Om utsigt funnes, att en jern- väg kunde gifva endast tre procent af anläggningskostnaden, så skulle ej ringaste tillskott af delegarne behöfvas för an- läggningen, ty dermed skulle så tillgå, att staten betalade hälften af kostnaden och delegarne utgåfvo obligationer till belopp af andra hälften. Bolaget skulle således icke behöfva tillskjuta ett öre, ty inkomsterna af jernvägen, hvilka antogos uppgå till tre procent på hela anläggningskostnaden, hvilket utgör sex procent på halfva beloppet, skulle fullt räcka till att betala både ränta och amortering på den upplånta sum- man. Således skulle genom denna frikostighet af staten bo- laget ega jernvägen för all framtid och efter amorteringstidens slut uppbära inkomsten deraf, utan att hafva för densamma tillskjutit det ringaste. Om premissen, eller att jernvägen skulle kunna gifva i afkastning tre procent, hvilket ju redan visat sig vara händelsen med statsbanorna, är riktig, så lär väl ingen kunna bestrida, att nyssnämnda konklusion också är riktig. Ett sådant förfarande skulle vitna om en släpp- händthet, som öfverginge allt, hvad hittills i den vägen före- kommit, och skulle ganska säkert uppväcka strider, som vis- serligen icke skulle blifva mindre häftiga än den, som nu uppenbarat sig angående fortsättningen af stambanorna. Det har vidare blifvit sagdt, att den skuldbörda, som stambanesystemet medfört, redan är så stor, som landet kan bära, och att staten derför icke vidare kunde bygga stam- banor. Men förhållandet blir ju alldeles detsamma, om man väljer det andra systemet. Staten har vid upplåningen icke TAL DEN 7 MARS 1870. 311 förbundit sig till annat än en årlig annuitet under viss tid, och när tiden för dess erläggande är slut, är också skulden slut. Att tala om en viss kapitalsumma såsom skuld blott förvillar, och man bör derför endast hålla sig till den före- skrifna annuiteten. Om nu staten skulle med halfva anlägg- ningskostnaden bidraga till privatbanor, så är det klart, att det belopp, som dertill erfordrades, måste upplånas — ty några kapitaler ega vi ju icke att härtill disponera — och staten måste, likasom hittills, ikläda sig en annuitet af ungefär sex procent. Om systemet att bygga stambanor fullföljdes, så behöfdes visserligen låna dubbelt så stor summa, men om jernvägarna lemna tre procents nettobehållning af hela kost- naden, motsvarande halfva annuiteten, behöfver ju staten blott tillskjuta den andra hälften, och statens uppoffring blefve således precist lika stor, som i andra fallet, då staten måste betala hela annuiteten för den hälften så stora summan, som skulle bortskänkas. Statens skuldsättning, beräknad, såsom sig bör, i annuitetsbeloppet, blefve således lika stor, antingen staten till enskilda jernvägar skänker halfva anläggnings- kostnaden, eller staten sjelf bygger stambanor för den dubbla summan, och det är således ett fullkomligt misstag, att genom ombyte af system skuldbördan skulle minskas. Såsom ett annat skäl till systemförändringen har man uppgifvit en grundsats, som anses vara alldeles axiomatisk, eller att staten icke bör befatta sig med industriela företag. Såsom allmän regel är detta väl också riktigt, men jag jäfvar den synpunkt, hvarifrån man här utgått. Jernvägar äro icke att anse blott såsom industriela företag. Man bör visserligen se till, att de lemna högsta möjliga afkastning, men ända- målet med deras anläggning, äfvensom orsaken härtill, har icke varit, att man ville skaffa sig en lönande industri och en inkomstkälla, ehuru detta otvifvelaktigt framdeles blir för- hållandet. De äro, med ett ord, icke bygda såsom industriel spekulation, utan i vida högre intressen. Man har påbegynt detta stora materiela företag, för att derigenom gifva ett kraftigt understöd åt nästan alla näringar, hålla oss i jemn- WWSENMRWAMNMI 312 TAL DEN 7 MARS 1870. bredd med andra nationer och lyfta oss till en ställning, der vi kunna med dem tätia i andlig och materiel utveckling. Att staten icke bör befatta sig med industriela företag, får således icke tagas så, som borde staten icke alls befatta sig med jernvägars anläggande, hvilket har sin grund och sitt berättigande i något helt annat. Såsom stöd för den nya åsigten om upphörandet med byggandet af statsbanor har man jemväl åberopat förhållan- det med enskilda banor, hvilka genom statens medverkan kommit till stånd, och hänvisat på det stora resultatet af de jemförelsevis ringa summor, med hvilka staten dertill bidragit. Men huru hafva dessa enskilda banor uppkommit? Jo, såsom grenar af dessa stambanor, hvilka staten sjelf bygt. Månne alla dessa bibanor till Borås, till Wenersborg och Uddevalla, till Ystad, till Christianstad, Landskrona, Helsingborg och Wexiö kommit till stånd, om staten icke bygt den stam, hvarifrån de såsom grenar utsprungit? Visserligen icke. Så- ledes hafva dessa bibanor, hvilka man nu anför såsom bevis på stambanornas olämplighet, blott stambanesystemet att tacka för sin tillvaro. Dessa bibanor hafva dock icke tillkommit på det sätt, som man nu föreslår, genom att skänka bort halfva kostnaden, utan genom ett måttligt understöd af staten, hvilken trädt emellan, dels med sin kredit, dels med några för- måner vid ränteberäkningen. Staten har nemligen anskaffat penningarne på vilkor, under hvilka det troligen icke skulle varit möjligt för de enskilda bolagen att erhålla dem, och staten har dessutom lemnat dessa bolag lån räntefritt under byggnadstiden och sedermera till något lägre ränta, än staten sjelf betalar. Detta har staten kunnat och bort göra, der- för att dessa bibanor icke blott äro till fördel för landet och rörelsen i allmänhet, utan ock för statens égna banor, hvilka genom dem vinna ökade inkomster. Men detta är något helt annat, än det presentsystem man nu föreslagit. Då man nu så raskt vill utdöma det hittills följda syste- met, kunde det måhända vara nyttigt att påminna sig, att detta samma system dock blifvit i andra länder på det högsta TAL DEN 7 MARS 1870. gilladt och lofordadt, såsom en särdeles lycklig och lämplig medelväg mellan ytterligheterna att antingen bygga endast statsbanor, eller endast enskilda banor. Jag har till och med sett framställas såsom beundransvärd den enkla och sunda tanke, som ligger till grund för vårt jernvägssystem, nemligen: att staten sjelf bygger vissa stambanor i de riktningar, som äro föreskrifna af stora samhällsintressen samt sålunda—hvad också sjelfva namnet antyder — frambringar den stam, hvar- ifrån de enskilda banorna sedermera, enligt orternas särskilda intressen och behof, på ett naturligt sätt, kunna vidare ut- veckla sig. Eller har kanske detta system visat sig miss- lyckadt och ej uppfylt de förväntningar, man der af gjort sig? Jag har kanske någon del i uppkomsten och antagandet af detta system, men jag vet icke, att någon då sträckte sina förhoppningar om dess framgång så långt, som det nu visat sig, att man kunnat göra. Många förutspådde ett så klent resultat af dessa statsbanor, att inkomsterna icke skulle be- täcka ens driftkostnaderna, utan att årliga tillskott härtill skulle erfordras. De, som förordade systemet, ansågo deremot såsom gifvet, att jernvägarna icke blott skulle bära drift- kostnaden, utan äfven skulle derutöfver lemna åtminstone någon inkomst, ehuru de till en början ej trodde sig kunna uppskatta, denna till mer än en procent. Långt förr, än man vågade hoppas, har emellertid denna beräkning visat sig vara för låg och inkomsterna ökats, så att stambanorna för sista tiden redan lemnat mer än tre procents nettobehållning. I detta fall upplyser jernvägstrafikstyrelsens berättelse för år 1869, att, sedan alla omkostnaderna blifvit dragna från brutto- inkomsten, hvilken uppgått till något öfver sex millioner Riks- daler, återstår en nettovinst af 2,443,000 R:dr, hvilken blifvit till riksgäldskontoret afiemnad. Detta utgör 3,4 procent af det anslagna byggnadskapitalet och 3,1 procent af totala bygg- nadssumman. När man nu redan, efter så kort tid, kommit till sådana resultat, hvilka icke blott med visshet kunna an- tagas skola fortfara, utan äfven kunna med säkerhet påräk- nas vara i ett ständigt stigande; kan man då med något skäl —S9WWWWWSNWROWWNWPTEWEGER 314 TAL DEN 7 MARS 1870. säga, att detta system varit misslyckadt eller otillfredsställande? Man talar om den stora uppoffringen, som dessa banor med- fört. Men huru stor är dä i sjelfva verket den uppoffring, vi nu få vidkännas till följd af dessa banors egande? Jag vågar påstå, att den ej är större, än att, om man kunde tänka sig, att jernvägarna kunde försvinna och förhål- landet återföras till hvad det var innan de började byggas, så skulle ett allmänt rop af saknad och missbelåtenhet uppstå och hvar och en med högsta ifver önska dem åter. Men jag skall nu med bestämda siffror visa, huru stor den ifrågava- rande uppoffringen är, hvilket torde vara så mycket mera nödigt, som de mest irriga begrepp derom tyckas vara rådande. Här har ofta talats om en annuitet af 5 a 6 millioner R:dr, och den talare, som näst före mig hade ordet, uppgaf den- samma, såsom jag tror, till omkring 8 millioner R:dr. Jag vet icke, hvarifrån han fått denna summa, men jag skall nu uppgifva absolut riktiga siffror i detta hänseende och sålunda klart visa, huru stora uppoffringarna äro. De sammanlagda annuiteterna utgöra, såsom sista revisionsberättelsen utvisar, för närvarande ett belopp af 5,767,571 R:dr. Denna annuitet omfattar dock äfven de summor, som blifvit till enskilda jern- vägsanläggningar utlånta mot viss ränta- De årligen ingående räntebidragen af enskilda banor uppgå till omkring 725,000 R:dr. Då annuiteten från riksgäldskontoret till en del kan besörjas med detta bidrag, minskas följaktligen summan af statens utgift med ett lika belopp. Lägg nu dertill netto- vinsten af stambanorna, hvilken år 1869, såsom nyss nämn- des, uppgick till 2,443,000 R:dr, och som likaledes minskar statens tillskott för annuiteterna, så uppkommer slutligen en skilnad af omkring 2,600,000 R:dr, som således är den verk- liga uppoffring landet gör för fördelen af att ega jernvägar. Jag frågar nu, om denna uppoffring verkligen kan anses för stor i förhållande till de fördelar, som jernvägarna med- föra — fördelar, hvilka vid nogare eftersinnande af deras sammanhang med många stora samhällsförbättringar, såsom ett omskapadt postväsen, minskadt skjutsbestyr, vidgade för- TAL DEN 7 MARS 1870 . 3 1 5 bindelser, lättad samfärdsel, ökade afsättningstillfällen, nya förvärfskällor o. s. v., sannerligen kunna anses vara oberäk- neliga. Och härtill kommer slutligen, att äfven den måttliga uppoffring, vi för så stora ändamål ännu få vidkännas, med visshet skall komma att årligen minskas genom tillökning i n etto b ehållningen. Man bör nemligen i detta afseende taga i betraktande, att, då nordvestra stambanan blir färdig, måste inkomsterna nödvändigt stiga betydligt, ty oaktadt en stor del af kostna- den för den ofullbordade delen af banan redan är utbetald, lemnar denna del naturligtvis ännu icke den ringaste inkomst, och äfven de färdiga delarna af banan ganska obetydligt, emot hvad som efter hela banans fullbordan kan påräknas. Den direkta tillökningen i inkomst af denna bana torde så- ledes blifva ganska ansenlig, och då derjemte den trafik, som genom denna banas öppnande och den härigenom vunna för- bindelsen med de Norska jernvägarna nödvändigt kommer att tillföras våra öfriga banor i alla hufvudriktningar, måste öka äfven dessas inkomster, så lär det väl, med nära nog viss- het, kunna antagas, att den uppoffring, som nu uppgår till omkring 2,600,000 R:dr, inom kort skall sjunka till högst 2,000,000 R:dr, och, i den mån rörelsen hädanefter liksom hittills i allmänhet vidare utvidgas, till ett alltjemt minskadt belopp. Att trafikinkomsterna verkligen äro i starkt stigande, vill jag ytterligare styrka genom att omnämna det gynsamma re- sultat, som redan visat sig på detta år. De hafva nemligen under sistlidne Januari månad uppgått till 511,000 R:dr, då de deremot under samma månad förlidet år utgjorde endast 428,000 R:dr. Således en tillökning af 83,000 R:dr på en månad! Och äfvenledes under Februari månad lär en fill- ölcning hafva uppkommit af omkring 60,000 R:dr. Dä ten- densen till stigande är sådan, synes man kunna hoppas på ett liknande resultat äfven för återstående delen af året; och om så sker, skola inkomsterna för detta år komma att öfver- stiga förra årets med ett belopp, som närmar sig en million R:dr. .316 TAL DEN 7 MARS 1870. När man således ser, att de uppoffringar, som staten för närvarande gör, till följd af våra jernvägar, i sjelfva verket ej uppgå till mer än omkr. 2 millioner; och när man har en nästan till visshet gränsande sannolikhet för, att dessa uppoffringar allt mer och mer skola minskas, tills de alldeles upphöra, och i en icke alltför aflägsen framtid förvandla sig till en betydande inkomstkälla; då hemställer jag vördsamt, om det kan vara riktigt, att nu öfvergifva ett jernvägssystem, som visat sig lyckas så väl och som lemnar så vackra förhoppningar, för att i stället antaga ett annat, som för närvarande skall med- föra minst lika stora uppoffringar, men utan att för fram- tiden bereda någon ersättning, och som derjemte skall med- föra många svåra rubbningar i trafiken på våra stambanor, i det att genom sammanblandning med enskilda, banor den enhet förstöres, som man för närvarande har vid stambanor- nas förvaltning. Jag måste således på det bestämdaste af- råda ett sådant systemombyte, som synes mig ingenting min- dre än nyttigt och välbetänkt. Redan förut är omtaladt, att detta systemombyte dess- utom skulle ur andra synpunkter vara högst obefogadt. Det skulle nemligen vara obilligt och orättvist samt innefatta åt- minstone ett moraliskt löftesbrott mot de orter, som med fulla skäl väntat sig skola blifva i sin ordning delaktiga af de för- måner jernvägar medföra, och som redan kommit andra orter till del. Och att nu antaga ett nytt system skulle slutligen bevisa en ombytlighet och brist på uthållighet, som tyvärr alltför ofta hos oss förspörjes, men som jag dock hoppas i detta fall icke må ega rum. Jag vill derför nu påyrka, att man fasthåller vid det system, som från början blifvit för våra jernvägsbyggnader uppgjordt och som man hittills följt, synnerligen som blott en femtedel af detta system numera återstår ofulländad. Att under sådana omständigheter, och då, såsom nyss nämndes, blott en ringa del af det, som från början varit afsedt att utföra, är qvar, öfvergifva ett pröfvadt system och kasta sig in på ett annat, hvars följder ingen bestämdt kan förutse, TAL DEN 7 MARS 1870. 317 men hvars uppenbara olägenheter jag tror mig hafva visat; detta skulle, åtminstone hos mig, uppväcka en känsla, som ej vore alldeles fri från förödmjukelse. Och för att förekomma ett sådant ombyte, är jag villig att rösta för hvilkendera som helst af dessa begge riktningar för norra banan, ehuru jag ej kan undgå att nu, liksom tillförene, finna den öfver Upsala—Sala, synnerligen af finansiela skäl, ega något före- träde framför den andra, fastän denna senare otvifvelaktigt å sin sida kan åberopa vissa fördelar framför Sala-linien. TAL DEN 8 MARS 1870. 318 TAL i Andra Kammaren den 8 Mars 1870. (Angående östra stambanans fortsättning.) Herr Talman! Mina Herrar! Hvar och en, som har någon erfarenhet i sådant hän- seende, vet ined hvilka olika känslor man fattar eller deltager i fattandet af ett beslut, då man är tveksam i sin åsigt om det rätta, eller då man har stödet af en fast öfvertygelse. I går voro, i min tanke, skälen för det ena och det andra af de föreliggande förslagen så jemnvägande, att det icke var utan en viss beklämdhet jag fann mig nödgad att välja emellan de tvenne olika alternativen, under det jag endast i det afseendet hade en bestämd öfvertygelse, att det framför allt var vigtigt, att åtminstone någon af de föreslagna banorna kom till stånd. I dag deremot förefinnes hos mig ingen anledning till tveksamhet. Jag har icke ett ögonblick kunnat draga i betänkande, att ju icke den bana, som nu är under ompröf- ning, eller den östra stambanan, hvilken redan är till en del — och just den svåraste delen — bygd af staten, äfven bör af staten fullbordas. Jag är så mycket mera lugn i denna öfvertygelse, som jag dervid icke påverkas af något enskildt intresse. De orter, jag tillhör, hafva redan länge åtnjutit lyckan att ega jernvägar, och den förebråelsen, hvilken man stundom hör uttalas, att de, som erhållit jernbanor i sina hemorter, äro mindre benägna att bereda andra samma fördel, träffar åtminstone icke mig. Tvärtom vill jag, så vidt jag förmår, bidraga dertill, att alla billiga önskningar i detta af- seende må komma till sin rätt, och till dem räknar jag full- bordandet af denna östra stambana. d CACTe TAL DEN 8 MARS 1870. 319 1 6 Man invänder härvid: huru långt vill ni då gå? Huru långt skall stambanesystemet utvidgas? Jag svarar: precist så långt, som då sjelfva idéen om stambanor antogs och då man beslöt sig för detta stora medel till vårt lands förkofran. Såsom hvar och en vet, framlades vid riksdagen 1856 ett full- ständigt system till stambanor, hvarifrån grenbanorna eller de enskilda jernvägarna sedermera kunde utgå och i framtiden utveckla sig. Af detta system återstå numera blott den norra och den östra kostnaden som det hela. Vi hafva, banan ofullbordade, det vill säga, så väl till våglängden, blott omkring en femtedel af is som sagdt, redan utfört fyra femtedelar af systemet, och jag frå; om det kan vara klokt, vara väl- 6 1 betänkt, vara ens värdigt att nu afbryta sin plan, förfela sitt mål och inblanda nya elementer i denna vigtiga angelägenhet. Den enda anmärkning, som tyckes mig ega någon vigt, är den, jag nu hört framställas af en representant från Nerike, liksom förut af andra, nemligen: att man bör bygga en bana i sender och icke splittra sina krafter. Denna anmärkning är efter min åsigt ganska tänkvärd, men jag anser den dock böra vid detta tillfälle vika för andra konsiderationer. Först och främst är det onekligen af vigt och nytta, att arbets- krafterna delas och sysselsättas på flera ställen, men för det andra och i synnerhet bör den omständigheten tagas i be- traktande, att det är först genom anslags beviljande till en bana, som man erhåller full trygghet, att densamma verkligen kommer till stånd. Att någon misstro eljest kan ega rum, deröfver må man väl icke förundra sig, synnerligast sedan man nu ser, huru lätt det går för sig att vilja bryta forna 2 löften, banan vigtig, delars rum. Dessutom kan vid detta särskilda fall anföras, att från Norrköping till Linköping är i och för sig så att den förlust, som vanligen uppkommer genom spridda utförande, här endast i mindre mån kan anses ega Derför vill jag ock för min del bevilja anslag till båda de föreslagna banorna, äfven ined erkännande af de fördelar, som i allmänhet äro förenade med att koncentrera. krafterna på en enda sträckning. Det nya systemet deremot, att staten genom ett bidrag eller en skänk skall hjelpa till att utföra jernvägsbyggnader åt enskilda bolag, kan jag åt- minstone på sådant sätt, som nu blifvit föreslaget, omöjligen gilla. Jag måste derför som hastigast återkomma till den granskning, jag redan i går företog af detta nya system. Dervid framgår icke blott såsom en subjektiv öfvertygelse, utan, på grund af objektiva skäl, såsom en oförneklig san- ning, att detsamma skulle leda — icke till vinst, utan till förlust, ja, en ganska stor förlust för staten. De effektivt af staten utgående annuiteterna blifva nemligen i båda fallen lika, ty om man betalar hel annuitet eller 6 procent på halfva sum- man, som till de enskilda banorna skulle bortskänkas, eller (då trafikinkomsten beräknas till 3 procent) half annuitet på hela summan, som af staten användes till jernvägens byg- gande, så blir naturligtvis uppoffringen för annuiteterna i båda fallen alldeles lika; men, mina Herrar, i ena fallet bort- skänker man kapitalet för evigt, då man deremot i andra fallet har det i behåll i form af jernväg, hvars af kastning, när annuiteterna efter en tid upphöra, lemnar en alltjemt stigande inkomst. På detta sätt blifva jernvägarna i fram- tiden icke blott en ständigt sig ökande inkomstkälla, utan de kunna äfven anses som en reservfond, hvilken möjligen en gång i nödens stund, om den inträffar, kan vara god att ega. Sålunda hafva Österrike och Italien afyttrat sina stats- banor, ingalunda, såsom man här velat framhålla, emedan det för staten ansågs ofördelaktigt eller olämpligt att ega jernvägar, utan det skedde (säkerligen med tungt sinne), eme- dan den finansiela nöden tvang dessa stater att tillgripa det kapital, de egde i sina jernvägar, oaktadt derigenom ej blott den inkomst, dessa lemnade, utan ock den makt, staten förut egde, att till förmån för rörelsen kunna råda öfver tarifferna och trafiken, gick förlorad. Och huru vigtigt det anses vara, att staten eger jernvägarna eller kan disponera öfver dem, derpå hafva vi det mest slående bevis i den märkliga före- teelsen, att man nu i England är betänkt på att tillegna sig TAL DEN 8 MARS 1870. 321 dessa banor eller åtminstone dispositionen deröfver, ehuru detta skulle erfordra en ofantlig lösesumma. Sjelfva tanken på en sådan åtgärd och en sådan uppoffring i ett land, der jernvä- garna redan finnas, och der åsigten om nyttan af statsbesty- rens öfverlemnande till den enskilda verksamheten, så långt som möjligt, är så utbildad, som i England, vore nästan oför- klarlig, om det icke i sakens natur låge någonting, som hän- visar på behofvét, att staten eger eller disponerar jernvägarna. Och det ligger äfven temligen nära för handen, att liksom post- och telegraf-inrättningarna icke rätteligen böra anses såsom privata, utan såsom samhällsangelägenheter, så bör också trafiken på de stora bansträckningarna eller stam- banorna, dessa rörelsens och kommunikationsväsendets puls- ådror, på samma sätt betraktas; och tanken, som ligger till grund härför, är ingen annan än den, som bjuder, att i frå- gor, hvilka så djupt ingripa i samhällets stora, allmänna in- tressen, der måste äfven samhället sjelf vara herre i sitt hus. Och nu vill jag sluta med den förklaring, att det för mig är påkostande att tänka — jag begagnar ett lindrigt uttryck — att man icke skulle ega nog fasthet och viljekraft, för att kunna, åtminstone i några få år, visa kontinuitet i sina handlingar och ihärdighet i utförandet af ett stort na- tionelt företag. Detta skulle vitna om en ombytlighet i åsig- ter, en slapphet i karakteren, en trötthet och modlöshet, som utgöra motsatsen till de manliga egenskaper, hvilka utgjorde våra fäders ära och som äro de nödvändiga vilkoren för så väl den enskilda menniskans, som folkens framgång, lycka och anseende. . ■21 i Andra Kammaren den 15 Mars 1870. (Angående indragning af anslag till indelta arméens uapenOfningar och angående ny statsreglering.) Herr Talman! Mina Herrar! I trettio år har jag. deltagit i allmänna angelägenheter och jag har naturligtvis under denna långa tid haft tillfälle att erfara åtskilligt, men så vidt jag kan minnas, har aldrig förut en sådan öfverraskning blifvit mig beredd som nu. Här är fråga om ett anslag, hvilket ingen förnekar vara af en synnerligt stor vigt. Vid sistlidet års riksdag var detta anslag föremål för en stor uppmärksamhet, och efter hvarjehanda tvister fann riksdagen nödvändigt, att det bibehölls vid sitt närvarande belopp. Vid denna riksdag uppträda två motio- närer, Herrar Jöns Pehrsson och O. B. Olsson, och föreslå nedsättning i detta anslag. Då man skall pröfva ett förslag, har man, såsom mig synes, egentligen blott två sätt att gå till väga, för, att komma till en öfvertygelse om lämpligheten af detsamma. Det första och tillika det vigtigaste är att taga i betraktande de sakförhållanden och den utredning af ämnet, som blifvit framlagda, och det andra är att, om man anser sig icke vara fullt mäktig att sjelf bedöma alla omständig- heterna dervid, man då tager hänsyn till de personer och de auktoriteter, hvilka framlagt eller förordat förslaget, och till det förtroende, de kunna anses förtjena. Så vidt jag kan finna, hafva motionärerna icke framlagt någon utredning, som egnar sig att öfvertyga oss om, att en nedsättning i anslaget utan skada kan ske, och jag tror icke heller, att de sjelfva göra anspråk på, att deras auktoritet i detta fall skall anses TAL DEN 15 MARS 1870. 323 vara synnerligen stor; men deremot synes mig, att Stats-Ut- skottet på få rader särdeles väl och kraftigt uttryckt skälen för, att motionerna må lemnas utan afseende. Då derjemte Utskottets förslag blifvit framlagdt utan någon reservation, hade man väl skäl att förmoda, att denna fråga icke skulle möta något allvarsamt motstånd. Emellertid har det nästan otroliga inträffat, att, då frågan här förekommer, personer, hvilka förut deltagit i Utskottets beslut, dels ganska sväfvande tillkännagifvit sig vidhålla de åsigter, de i Utskottet förfäktat, och dels öppet förklarat, att de funno det ganska naturligt, om riksdagen gjorde indragning i det anslag, hvars nödvän- dighet de. fastän kort, dock med sådan styrka motiverat. Detta har, som sagdt, för mig varit en stor öfverraskning. Då jag gör mig den frågan: hvad kan orsaken vara till en sådan omkastning i åsigter hos män, hvilka jag trodde vara mer fasta i sin öfvertygelse? — så tror jag mig finna svaret i den omständigheten, att de, på grund af Medkammarens beslut i en annan fråga, anse en beräknad indragning sannolikt icke kunna vinnas och derför, då högsta målet för deras sträf- vande är att få statsregleringen att gå ihop utan förhöjda skatter, nu beslutit att i stället här göra en indragning. Jag medgifver, att sagda mål, hvilket Utskottet för sig uppstält, är både berättigadt och vackert, men så högt får det likväl icke ställas, att saken som föreligger ej måste noggrannt pröf- vas och, om arméens tjenstbarhet, hvilken är i så hög grad beroende af detta anslag, är af vigt för svenska folket, så bör detta äfven underkasta sig den uppoffring, som derför är nödvändig. Men jag vågar påstå, att detta så högt stälda mål kan uppnås utan så förtviflade ansträngningar, som dem Utskottet för detta ändamål funnit nödiga och hvilkas olämp- lighet och obefogenhet i konstitutionelt afseende jag anser vara temligen lätt att visa. Att man för detta mål, eller för att få statsregleringen att gå ihop utan ökad beskattning, icke behöfver tillgripa dylika medel, är redan af föregående talare antydt, men jag ber att få närmare utveckla detta och dervid göra några tillägg. “SNWWWWWUWSMTCORWPNWMWNWTEENAANECPEFR, TAL DEN 15 MARS 1870. 324 Jag. skall nu klart söka visa, att man genom att dels an- lita besparingar, som finnas, dels göra indragningar i de an- slag, der sådant utan synnerligen stor skada kan ske, och slut- ligen genom en förändrad beräkning af inkomsterna, kan uppnå detta mål. Om jag genomgår dessa särskilda momenter, så finner jag, såsom redan blifvit anmärkt, att genom inställan- det af detta års vapenöfning uppkommer en tillgång på be- klädnadsanslaget af 160,000 R:dr. Vidare har Chefen för Finansdepartementet vid ett föregående tillfälle tillkännagifvit, att en besparing å Femte Hufvudtiteln till belopp af något mer än 49,000 R:dr utan saknad kan lemnas. Om jag anta- ger, att extra anslaget å nyssnämnda Hufvudtitel till flottans nybyggnad skulle, utan allt för stor olägenhet —- en olägen- het, som åtminstone ej kan jemföras ined indragning af det nu ifrågavarande anslaget — kunna för detta år undanskju- tas, så får man här en tillgång af 468,000 R:dr. Likaså blir en reservation på anslaget för manskapets natura-underhåll vid flottan å 122,000 R:dr tillgänglig, derför att detta anslag, som förut varit uppfördt såsom reservationsanslag, blifvit för- vandladt till förslagsanslag. Vidare förekommer ett belopp å 100,000 R:dr till beväringens vapenöfningar, hvilket regerin- gen begärt såsom tillökning i nuvarande anslag, men som Stats-Utskottet icke medgifvit. Äfvenledes kan natura-under- hållet för manskapet å Femte Hufvudtiteln minskas med 18,600 R:dr, af skäl att äfven detta anslag, såsom nyss nämn- des, blifvit från reservationsanslag förvandladt till förslags- anslag. Ytterligare har Stats-Utskottet å Fjerde Hufvudtiteln föreslagit minskning i anslaget till kopparpatroner genom dess sammanslagning med anslaget till gevärs tillverkning, och denna minskning uppgår till 40,000 R:dr. Af det utdelade betänkandet angående Ättonde Hufvudtiteln synes, att Utskot- tet föreslagit en minskning i utgifterna å de extra anslagen med 88,000 R:dr. Detta allt sammanlagdt gör 1,145,000 R:dr. Om man nu antager, att den beräkning, som blifvit uppgjord i afseende å inkomsterna af bränvin, skulle, på grund af den erfarenhet, som blifvit vunnen, sedan förslaget derom fram- TAL DEN 15 MARS 1870. 325 lades, kunna något ökas, så erhölles derigenom en ganska be- tydlig summa. För att visa, livad anledning man har till en förändrad beräkning i detta hänseende, ber jag att få upp- lysa om åtskilliga förhållanden, hvilka jag tror förtjena upp- märksamhet. Sistlidet års höst tillverkades i landet 7,246,655 kannor bränvin. Under Januari och Februari månader detta år har tillverkningen uppgått till 3,590,248 kannor och för inneva- rande Mars månad hafva anmälningar blifvit gjorda till be- lopp af 2,208,245 kannor. Detta sistnämnda belopp är såle- des det allra lägsta, som kan beräknas, ty det blifver alltid något så kalladt öfverbränvin. För April månad kan natur- ligtvis tillverkningens storlek ej med säkerhet uppgifvas, men den torde med trygghet kunna antagas till åtminstone 1,000,000 kannor. Då höstens och vårens bränning sammanlägges, upp- kommer sålunda ett belopp i rundt tal af 14,045,000 kannor. Nu är det väl sant, att bränningen för sistlidet års höst är här upptagen, och att det ej är den, hvarom egentligen är fråga, utan att det är bränningen innevarande års höst, som bestämmer totalbeloppet af detta års tillverkning. Denna kan naturligtvis blifva beroende af den skörd, som i år kan till- falla landet, men jag får dock fästa uppmärksamheten på, att olikheterna i bränvinsbränningen alltid äro långt mindre under höst- än vårterminerna, och detta af ganska naturliga orsaker. Ty, äfven om skörden utfaller svagare, så bjuder den, som har sin hushållning stäld på bränvinsbränning, likväl alltid till att åtminstone på hösten begagna sin redskap och bränna hvad han kan, hvilket äfven underlättas deraf, att det är då, som potatis bäst kan användas till bränning. På grund häraf kan man förutse, att bränningen äfven i höst kommer att hålla sig till någorlunda lika belopp som föregående höst, och ett sådant antagande bestyrkes derjemte af erfarenheten. Un- der hösten 1868, då en så svår missväxt träffade landet, upp- gick bränningen till och med till något mer än under samma tid år 1869, nemligen till 7,440,000 kannor. Först på den följande våren inträffade minskningen. Äfven under 1867 års »ti» 326 TAL DEN 15 MARS 1870. höst var förhållandet nära detsamma. Jag anser mig derför, på grund af dessa skäl och med stöd af dessa fakta, kunna, utan särdeles stor fara att misstaga mig, antaga, att brän- ningen under innevarande års höst kominer att uppgå till 7 millioner kannor, eller ungefär samma belopp som medeltalet under de tre nästföregående åren, af hvilka dock två voro ganska ogynnsamma. Godkännes denna beräkning, så visar sig tillverkningen i år komma att uppgå till mera än 14 millioner kannor. Nu har Kongl. Maj:t i sitt förslag till statsreglering likväl ansett sig böra upptaga beloppet af bränvinstillverk- ningen till blott 12,500,000 kannor. Om jag då lägger till grund för min beräkning, att tillverkningen uppgår till 13,500,000 kannor, det vill säga 1,000,000 kannor mer än Kongl. Maj:t beräknat, men 500,000 kannor mindre än som enligt all san- nolikhet kommer att brännas, • så tror jag, att denna beräk- ning hvilar på temligen goda grunder. Då tillverkningen så- lunda skulle blifva 1,000,000 kannor mera än Kongl. Maj:t beräknat, uppkommer, efter 70 öres skatt per kanna, en till- ökning af 700,000 R:dr. Lägges denna summa till den förut uppgifna, eller 1,145,000 R:dr, uppstår en behållning af 1,845,000 R:dr. Nu torde Herrarne erinra sig, att den brist, Kongl. Maj:t föreslagit skola fyllas med skattebidrag, utgör 1,800,000 R:dr, och denna brist motväges sålunda fullkomligt af nyss- nämnda behållning. Således kan verkligen denna brist på ett temligen enkelt sätt fyllas, utan att taga i beräkning något vidare tillskott af den kära bankovinsten, och utan att till- gripa de i min tanke högst olämpliga utvägar, som Stats- Utskottet föreslagit. Jag får dock säga, att detta utkast till statsreglering, som nu blifvit framlagdt, icke tillfredsställer mina fordringar på en ordentligt uppgjord statsreglering, och att jag gifver obetingadt företräde åt den beräkning, Kongl. Maj:t gjort, hvilken icke grundar sig på tillfälliga, små samlade bidrag, utan, såsom sig bör, på sådana förhållanden, hvilka utgöra en säker grundval för dess tillförlitlighet. TAL DEN 15 MARS 1870. 327 Men jag har härmed velat visa, att man för uppnåendet af det visserligen ganska önskvärda, och af oss alla eftersträf- vade målet, att kunna uppgöra en statsreglering utan ökade skattebidrag, visst icke behöfver anlita så våldsamma och oregelbundna medel, som af Utskottet blifvit föreslagna, och som äfven nu, genom detta oväntade yrkande, synas vilja göra sig gällande. Jag vet icke, om Kongl. Maj:ts regering vill acceptera ett sådant förslag till statsreglering, som det jag nu tagit mig friheten framlägga; men jag anser, att emellan de två alternativen, Utskottets och mitt förslag, man icke gerna bör tveka om, hvilket som har företräde. Då hufvudmotivet för Utskottets förslag, till åtskilliga be- slut varit att undvika ökad beskattning, och då sålunda de vapen, med hvilka man vill drifva oss fram till sådana för- hastade och skadliga beslut, som här blifvit föreslagna, nu blifvit vridna ur händerna på dem, som härtill vilja förmå oss, hoppas jag, att Kammaren icke skall göra sig skyldig till att nu, så oförberedt, för att ej säga något mera, nedsätta det anslag, som här är i fråga. 328 YTTRANDE DEN 16 MARS 1870. YTTRANDE i Andra Kammaren den 16 Mars 1870. (Angående anvisning pä Beväringsfonden för bestridande af kostnaden för Beväringens vapenöfning.) Herr Talman! Mina Herrar! Det är med den största tveksamhet jag i denna fråga har begärt ordet, då Kammaren med allt skäl kan önska ett snart slut på denna nog långa diskussion. Jag skulle likväl, i hän- delse utgången blefve en annan, än jag hoppas och önskar, förebrå mig, om jag i denna sak icke uttalat min mening. Frågan är redan ur rättslig, konstitutionel och ekonomisk syn- punkt så utredd, att någonting vidare i dessa hänseenden icke torde behöfva tilläggas. Men det finnes ännu en sida af saken, som förtjenar att belysas, nemligen den politiska, eller huru- vida det kan vara med politisk klokhet öfverensstämmande att bifalla Utskottets förslag. Det är ju en här oomtvistad sak, att regeringens med- lemmar förklarat, att utan tillhjelp af denna fond kan det ändamål, för hvilket den är samlad, icke realiseras, äfvensom att detta ändamål af dem anses vara för statens väl ound- gängligt. Det fordras i min tanke då ganska litet politiskt förstånd, för att se, hvad det här gäller, och det synes der- för- vara skäl, att man noga tänker sig före, innan man fattar ett sådant beslut, som det Stats-Utskottet här föreslagit. Det första, som vid ett sådant tillfälle, då man vill framtvinga ett sådant resultat, torde kunna fordras, är att man står på fullt laglig grund, men att detta icke här är fallet, synes mig vara på det mest öfvertygande sätt af flera föregående talare visadt. Och jag frågar dessutom: finnes det någon nödvän- YTTRANDE DEN 16 MVARS 1870. 329 dighet att fatta ett sådant beslut? Man har visserligen till en början påstått, att en sådan nödvändighet skulle finnas uti ekonomiska skäl, eller för att undvika iikad beskattning. Men det har ju blifvit ådagalagdt, att äfven denna anledning till den föreslagna åtgärden saknas, och att möjlighet finnes till uppgörande af statsregleringen utan att förhöja någon beskattning. Det förslag, som i sådan syftning blifvit här i Kammaren framstäldt, har också af den regeringsledamot, som dertill är mest kompetent och befogad, förklarats vara, om icke fullt tillfredsställande, dock såsom en nödfallsutväg an- tagligt. Man invänder nu, att i denna kalkyl dock förefans en brist af 50,000 R:dr, men kan verkligen en sådan summa vara af någon väsendtlig betydelse i en reglering, som uppgår till mer än fyratio millioner, och der således den anmärkta bristen skulle utgöra föga mer än en tusendedel af hela be- loppet, hvilket för öfrigt blott grundar sig på en beräkning? Vi hafva dessutom i går fattat ett beslut angående anslaget till garnisonsregementenas mathållning, hvarigenom en bespa- ring af 100,000 R:dr åstadkoms, och i stället för brist skulle således uppstå ett öfverskott af 50,000 R:dr. En talare har yttrat, att af 1869 års bankovinst, 1,500,000 R:dr, som af regeringen föreslagits och af Banko-Utskottet tillstyrkts att användas för statsverkets behof, borde i stället åt banken, för dess lånerörelses utvidgning, reserveras en tredjedel eller 500,000 R;dr. Vi skulle då åter derigenom få en brist af en half million att fylla. Jag ser verkligen icke, hvarför man icke då lika väl skulle kunna säga, att man borde behålla hela bankovinsten. Vi finge då en brist, ej blott af en half million, utan af 1,500,000 R:dr att fylla, men på sådant sätt skulle man ju på ett konstladt sätt kunna få en statsbrist när som helst och snart sagdt till hvad belopp som helst, ifall man ej vill begagna de tillgångar som finnas. Man har äfven sagt, att då riksdagen uteslutande eger disponera öfver bankovinsten, så borde regeringen ej taga densamma i beräk- ning. Jag hemställer likväl, om ej riksdagens dispositionsrätt är lika uteslutande öfver alla skatte- eller bevillningsmedel. StaJ 330 YTTRANDE DEN 16 MARS 1870. För min del känner jag åtminstone icke någon annan myn- dighet än riksdagen, som eger att disponera öfver 'det ena, såväl som det andra slaget af dessa tillgångar. Det förefaller mig verkligen af allt detta, som om man rent af ville fram- tvinga ett beslut, som man eljest, som mig synes, sorgfälligt borde undvika, och jag kan knappast förklara åtskilliga för- slag på annat sätt, än att man behöfver skaffa sig något motiv för ett dylikt beslut. Jag hade ämnat att yttra mig i anledning af en talares fråga, huruvida man skall kunna stämpla såsom inkonstitu- tionelt eller anse såsom obehörigt, att riksdagen ingår till Kongl. Maj:t med en skrifvelse, som blott innehåller en hem- ställan. Sedan en ledamot från ministerbänken så fullstän- digt upptagit denna fråga till besvarande, kan jag inskränka mig till att säga, att lika laglig och berättigad, som en dylik hemställan är, så länge den håller sig inom gränserna för riksdagens befogenhet, lika olaglig och oberättigad är den, om den åsyftar att utöfva ett tvång eller innehåller en vilkor- lig befallning. Jag hemställer t. ex., hvad man skulle säga, om riksdagen till svar på en Kongl. Maj:ts proposition om anslag till öfningar af andra klassens beväring aflät en skrif- velse, som innehölle: att Kongl. Maj:t väl må öfva andra klas- sens beväring, men att medlen dertill i så fall må tagas af Första Hufvudtiteln. Någon olikhet förefinnes visserligen emel- lan ett sådant svar och det, som Stats-Utskottet nu föreslagit att aflåta, men en likhet, och en väsendtlig likhet, ligger dock deri, att riksdagen sålunda hänvisar på medel, öfver hvilka den icke har någon rätt att disponera. Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts proposition och afslag å Utskottets förslag. TAL DEN 22 MARS 1870. 331 TAL i Andra Kammaren den 22 Mars 1870. (Angående Bankovinstens användande.) Herr Talman! Mina Herrar! I denna ständigt återkommande tvist om bankovinstens användande hör man alltid, såsom skäl för yrkandet, att nå- gon del, större eller mindre, deraf bör för bankens behof reserveras, tvenne hufvudargumenter anföras. Det ena är, att det är nödvändigt att konsolidera banken, och det andra, att en utvidgning af bankens verksamhet skulle vara synner- ligen nyttig. Man får dock ofta höra dessa tvenne skäl sam- manblandas, ja till och med identifieras, på så sätt nemligen, att man anser, att en utveckling af bankens verksamhet genom ökade fonder skulle på samma gång vara en konsolidering. Jag vill nu till en början söka göra klart, att det först upp- gifnä ändamålet, nemligen konsolidering, icke vinnes på det sätt, man föreslagit, genom att åt banken reservera och i dess rörelse åter använda en del af bankovinsten. Hvad betyder då bankens konsolidering? Jo, dermed menas att öka riks- bankens förmåga att alltid kunna uppfylla sin förbindelse att vid anfordran inlösa sina sedlar och sålunda upprätthålla myntvärdet, hvilket, såsom man vet, är beroende af dessa sed- lar, men icke menas dermed, att vid slutlig liqvid kunna göra hvar man rätt, ty dess förmåga i detta hänseende bör vara satt utom allt tvifvel, då banken eger en grundfond eller ett kapitalöfverskott af 25,000,000 R:dr. Med konsolidering måste således afses bankens förmåga att alltid kunna invexla sina sedlar, och jag vågar påstå, att denna bankens förmåga icke ökas derigenom, att den utlånar en million R:dr mer eller WEmamommgMfNRCT? TAL DEN 22 MARS 1870. mindre till personer, hvilkas skuldsedlar då i stället komme att ligga i bankens portfölj. Denna konsolidering kunde der- emot vinnas på så sätt, att bankovinsten användes antingen till upphandling af silfver, som ökade metalliska valutan i bankens hvalf, eller till uppköp af t. ex. engelska consols eller sådana papper, som i händelse af behof lätt och säkert kunde förvandlas till silfver. Men detta är dock icke i allmänhet deras mening, som så ifrigt påyrka bankens konsolidering, utan de afse endast att öka bankens lånefonder. Såsom bevis på att detta är meningen, vill jag endast hänvisa till de mo- tioner, som i ämnet blifvit väckta innevarande riksdag. Herr Frisk talar om bankens »konsolidering och utvidgande af dess verksamhet»; Herr Samuel Johnson om att riksbankens vinst »må reserveras till utlåning för att användas till rikshanlcens ut- vidgning, sålunda att afdelningskontor af riksbanken inrättas»; Herr Jöns Pehrsson yrkar, att bankovinsten måtte användas »till allmänna diskont fondens ökande»; Herr Lundqvist har samma påstående, att allmänna diskontfonden må ökas, och Herrar Hans Larsson och Ola Månsson hemställa, att banko- vinsten måtte »ensamt till bankens egna ändamål användas», hvilket, efter hvad man finner af motionerna i öfrigt, betyder detsamma som att utvidga bankens rörelse. Man talar sålunda ständigt om bankens konsolidering, hvilket låter ganska bra och har en viss effekt, ty frasen har en vacker klang, men då det kommer an på sättet, hvarigenom denna konsolidering skulle vinnas, är man straxt inne på det andra hufvudargu- mentet, nemligen rörelsens utvidgande, och framför allt den kära, allmänna diskontfondens ökande, hvilket sistnämnda efter mitt omdöme emellertid är det minst lämpliga sätt att använda bankovinsten, såsom utgörande ett undantag från en sund bankverksamhet, hvilket väl i anseende till denna banks sär- skilda beskaffenhet må hafva sitt berättigande och sin för- klaring, men som visst icke är en utväg att öka bankens soliditet (hvilket ju uppgifves vara syftemålet) och således åtminstone ej hör utvidgas. TAL DEN 22 MAKS 1870. 333 Sedan jag nu i korthet visat, att detta tal om konsoli- dering i sjelfva verket icke betyder särdeles mycket, vill jag öfvergå till det andra hufvudargumentet för bankovinstens reserverande, nemligen utvidgandet af bankens verksamhet; — men jag finner här i mina anteckningar ett moment, som ännu ej blifvit vidrördt och som jag icke bör med tystnad förbigå. En föregående talare har nemligen yttrat, att, då det vid sistförflutne riksdag var fråga om förändring af 72 § Regeringsformen eller tvångskursens upphäfvande å riksban- kens sedlar, de personer, som förordade denna förändring, till stöd för sin åsigt anfört, att riksbanken skulle vara ganska svag, fastän de, när frågan gälde banko vinstens disponerande, i detta hänseende skulle hafva yttrat en annan mening. Jag tror, att detta är ett misstag, ty vi hemtade icke våra argu- menter från det hållet; tvärtom erkände vi — åtminstone jag för min del — att riksbanken i sitt närvarande skick var mycket solid, men vi påminte om, att då banken stode ensamt under riksdagens styrelse, kunde det hända, att riksdagen, vid något tillfälle, i någon svår tid, förändrade grunderna for dess organisation och verksamhet, så att t. ex. banken anbe- faldes tillhandagå staten med nödiga medel, hvilket då skulle ske på det vanliga sättet eller genom nya sedelemissioner — naturligtvis, såsom det i så fall alltid heter, i akt och mening att framdeles vid lägligt tillfälle inlösa denna sedelmassa med klingande mynt, hvilket emellertid, enligt hvad erfarenheten ofta visat, icke sker, utan vidtagas i stället s. k. realisationer eller bankrutter, d. v. s. nedsättningar i penningvärdet. Möj- ligheten af sådana beslut och åtgärder, hvilka ej blott hota hvarje innehafvare af riksbankens sedlar, utan — hvad som är ojemförligt vigtigare, så länge dessa sedlar utgöra det lagliga myntet — i grund angripa sjelfva eganderätten och alla förbin- delsers giltighet, sväfvar emellertid nu alltid såsom ett Damo- klessvärd öfver hela landets, liksom hvarje enskilds hufvud; och det var denna fara, men icke något påstående om svag- het hos banken, som utgjorde skälet och, efter mitt omdöme, 334 TAL DEN 22 MARS 1870. det oomkullkastliga skälet för yrkandet om upphäfvande af tvångskursen å riksbankens sedlar. Jag öfvergår nu till det andra hufvudargumentet för banko- vinstens reserverande, eller den utvidgning af bankens verk- samhet, som uppgifves skola vara sä synnerligen nyttig och vigtig. Man vill i detta afseende gerna fastställa såsom en princip, att alltid någon större eller mindre del af bankens inkomster skulle reserveras och således bankens fonder allt- jemt ökas. Men, mina Herrar, jag tager mig friheten för- klara, att detta icke egentligen är någon princip, och om man också vill gifva en sådan åsigt namn, heder och värdighet af princip, så är detta, i min tanke, ej riktigt, ty hvad som är obestämdt och godtyckligt kan väl icke gerna kallas för en princip. En vill åt banken reservera hela bankovinsten, en annan halfva; en vill hafva 33 procent, en annan åter nöjer sig med 25 procent och en tredje med kanske ännu mindre. Detta är icke, efter min uppfattning, någon verklig princip. Men jag vill icke tvista om ord; låt det nu också vara en prin- cip — jag påstår dock, att den är felaktig och skadlig, och såsom bevis härpå vill jag visa, hvart den leder i sin obe- gränsade tillämpning, ty man får den bästa proban på rik- tigheten af en princip, då man ser på dess konseqvenser i sin fulla utsträckning. Låtom oss antaga, att bankovinsten, hel och hållen, eller till större delen, för all framtid skulle reser- veras åt banken; hvad blefve följden häraf? Jo, att banken i en mer eller mindre aflägsen framtid blefve ensam herre öfver hela penningrörelsen, förläggare för hela landet, och att vi alla komme att häfta i låneskuld till banken. Man kan tänka sig denna utlåning utsträckt till femtio, hundra, femhundra millioner eller mer, och om det nu en gång för alla vore be- stämdt, att vinsten så skulle användas, så funnes ingen gräns för hopandet af fordringar hos banken; hela landet måste i längden blifva utsuget, alla dess innevånare låntagare hos banken och någon kapitalbildning på annan hand än bankens slutligen en omöjlighet. Genom förbud att på förhand binda kommande generationers dispositionsrätt har lagstiftningen för- TAL DEN 22 MAKS 1870. 335 hindrat ett sådant sätt att samla medel på enskilda händer i det ganska välbetänkta syfte att icke sätta i gång ett maski- neri, hvars verksamhet och resultat i längden ingen kan be- räkna. Utan att vidare inlåta mig på de mer eller mindre aflägsna följderna af ett sådant system, hvilket skulle utgöra tillämpningen af den så kallade principen, skall jag nu hålla mig till närmaste resultaten deraf, som då skulle vara, att bankens verksamhet utvidgades, och medlet härtill eller sättet härför, hvilket jag dels finner uppgifvet i de af mig nyss om- nämnda motionerna och dels hört här under diskussionen an- föras, skulle bestå deruti att så småningom ersätta de enskilda bankerna med riksbankens filialkontor. Det är således detta nya system af filialkontor, utbredda öfver hela landet, hvar- ined vi skulle lyckliggöras! Det är emellertid ganska anmärk- ningsvärdt, att man sålunda i denna fråga kastar öfver bord tvenne vigtiga grundsatser, hvilka man vid flera andra tillfäl- len med stor styrka framhållit såsom synnerligen vigtiga. Man har nemligen då sagt, först och främst, att staten icke bör uppträda som industriidkarc. Detta hörde vi med ifver för- fäktas, då det var fråga om fortsättningen af statens jern- vägsbyggnader. Då ansåg man, att staten icke skulle hafva något bestyr med dessa storartade och samhällsvigtiga anstal- ter, emedan det vore olämpligt för staten att sysselsätta sig med industri; men nu deremot vill man göra staten till indu- striidkare i den allra största skala och oupphörligen öka dess verksamhet i denna riktning, hvilket man finner ganska natur- ligt och riktigt. Vi hörde detta nyss sägas af en Norrlands- representant, som påstod, att hvarje enskild industriidkare på samma sätt ständigt söker att öka sin rörelse. Jag ber om förlåtelse, men jag tror icke; att detta är förhållandet. Jag tror visst icke, att aktieegarne i en fabrik eller delegarne i ett ångbåtsbolag i allmänhet bruka ständigt öka fabrikatio- nen eller oupphörligt bygga nya ångbåtar; och om så skedde, vore detta visserligen icke att följa ett sundt system. När man lyckats träffa en gynnsam rörelse och komma till en god ställning, brukar man vill i allmänhet vara belåten och skörda 336 TAL DEN 22 MARS 1870. frukterna af en förståndig verksamhet, men icke bör man derför afse att blifva fabrikant eller skeppsredare i oändlig- het. Jag tror, att ett motsatt handlingssätt är något ovan- ligt, och jag finner icke skäl att i afseende på riksbanken proklamera ett så egendomligt sätt att gå till väga. Och liksom man nu synes vilja öfvergifva den förut så varmt hyllade grundsatsen, att staten icke bör uppträda såsom industriidkare, har man äfven vid detta tillfälle råkat i svår kollision med en annan ofta här åberopad grundsats, den nemligen att man icke bör utsträcka embetsmannaförvaltnin- gen, utan tvärtom, så vidt möjligt, inskränka densamma. Man har ju så ofta talat om nödvändigheten att ej öka, utan i stäl- let minska embetsmannabestyren och öfverlemna dem åt den enskilda omtanken, för så vidt detta vore förenligt med det allmännas intresse. Nåväl! hvad vill man nu göra? hvad blefve väl följden af en dylik utvidgning af riksbankens verk- samhet? Jo, att denna rörelse skulle anförtros åt en betyd- ligt förökad embets- och tjenstemannakorps, som skulle sköta alla dessa filialkontor och handhafva rörelsen efter vederbör- ligt reglemente. Är detta en riktig konseqvens af det all- männa yrkandet, att man bör akta sig för att ytterligare utvidga embetsmannaförvaltningen och öka tjenstemännens antal? Jag tillåter mig vidare fråga: hafva resultaten af stats- banksförvaltningen verkligen utfallit så särdeles lyckligt? Har riksbanken lemnat så lysande resultat af sin verksamhet, att derifrån kan hemtas någon giltig anledning att ytterligare utvidga densamma? Jag tror för min del, att man, med all aktning för bankens utmärkte styresmän och deras osparda nit för bankens bästa, måste nekande besvara denna fråga. Låtom oss se efter! Riksbanken eger en grundfond å 25 millioner, och dess öfverskott uppgå vanligen till 4 a 5 millio- ner; således i rundt tal 30 millioner egna fonder. Derutöfver eger banken rätt att utgifva. sedlar till ett belopp af 30 millio- ner, och således rör sig banken eller har åtminstone rätt att röra sig med ett kapital af egna medel till belopp af omkring (50 millioner. Jag hemställer nu, om den uppkomna vinsten TAL DEN 22 MARS 1870. är sä stor, och om den står i så lyckligt förhållande till detta rörelsekapital, att den bör uppmuntra till ytterligare utvidg- ning af en dylik rörelse? Jag ber er, mina Herrar, räkna efter, hvilken procent den för året behållna vinsten af något mer än 1,600,000 R:dr utgör å 60 millioner. Äfven med be- räkning, att bankovinsten, såsom den ärade representanten från Lund upplyst, i medeltal uppgått till omkring 1,800,000 R:dr, utgör detta dock icke mycket mer än 3 procent å rörel- sekapitalet. Äro då — jag frågar det ännu en gäng — de hittills vunna resultaten sä utmärkta, att de böra uppmuntra oss att ytterligare utveckla banksystemet i denna riktning? För min del anser jag bankovinstens reserverande åt riks- banken hvarken vara till principen riktigt, eller, dä medlen åter utlånas, för bankens konsolidering i detta ords rätta mening till någon nytta. Likaledes finner jag det vara både olämpligt och, såsom nyss blifvit visadt, stridande mot vissa förut till riktigheten erkända grundsatser att nu inslå på en väg af ständigt förökad, centraliserad bankrörelse för statens räkning; men framför allt förefaller det mig i hög grad inkon- seqvent, att, sedan inan på detta rum så varmt talat om nöd- vändigheten att för statsverkets behof använda snart sagdt alla möjliga reservationer och tillgångar, äfven sådana som icke äro disponibla, man nu ej skulle vilja för detta ändamål begagna den behållning, som i främsta rummet står till riks- dagens disposition. Jag för min del afstyrker de förslag, reservanterna inom denna Kammare framstält, och ehuru jag helst skulle se, att hela bankovinsten anvisades till Riksgäldskontoret för statens allmänna behof, nöjer jag mig med med att yrka bifall till Utskottets hemställan. 338 YTTRANDE DEN 22 MARS 1870. YTTRANDE i Andra Kammaren den 22 Mars 1870. . (Angående samma' ämne.) Herr Talman! Mina Herrar! Jag ber om ursäkt, att jag ännu ett par ögonblick tar Herrarnas uppmärksamhet i anspråk, men jag är dertill upp- kallad af åtskilliga yttranden från föregående talare. Först skall jag då, ehuru blott i förbigående, fästa mig vid några mindre vigtiga omständigheter. Med anledning af den värde representantens från Lund förmenande, att jag skulle hafva begått ett misstag, när jag sade, att riksbanken hade trettio millioner Riksdaler i sedel- utgifningsrätt utöfver behållningen i grundfond och vinst af tillsammans äfven omkring trettio millioner R:dr, ber jag få fästa uppmärksamheten derpå, att jag ingalunda talat om sät- tet, huru denna sedelutgifningsrätt beräknas, hvilket, såsom hvar och en vet, sker sålunda, att utöfver den metalliska valutan trettio millioner i sedlar kunna utgifvas, utan jag har blott sagt, att banken eger rätt att utgifva dessa trettio millioner R:dr i sedlar, hvilket lär vara alldeles obestridligt, och då härtill komma de medel, som bestå i grundfonden och öfverskotten, livilka jemväl utgöra omkring trettio millioner, så lär det omöjligen kunna förnekas, att de fonder, med hvilka riksban- ken eger att bedrifva sin rörelse, uppgå till den af mig an- förda summan af omkring sextio millioner Riksdaler. Hvad den värde representanten från Kalmar län ur fjor- årets protokoll uppläst, för att visa, att någon ändring i min uppfattning om riksbankens ställning skulle hafva egt rum från den 16 till den 17 Mars sistlidna år, kan möjligen för YTTRANDE DEN 22 MARS 1870. 339 honom sjelf synas utgöra bevis för detta påstående, men jag tror, att för hvar och en annan, som med någon uppmärksamhet hörde på dessa utdrag eller genomläser dessa protokoll, skall det hlifva svårt och, jag vågar säga, omöjligt att deri finna någon olikhet i mina åsigter den ena och den andra dagen. I båda yttrandena utgick jag från den tydligen uttalade åsigten, att riksbanken i sitt närvarande skick var fullkomligt solid, och att dess säkerhet icke kunde betviflas, men jag sade, att då banken uteslutande var beroende af den ena statsmakten eller riksdagen, så lemnade detta icke någon bestämd säkerhet, för att icke banken, genom de anspråk, som vid kritiska till- fällen kunde ställas på densamma, såsom föregående tiders erfarenhet visar, ganska väl kunde komma i den ställning, att dess säkerhet upphörde och hela landets ekonomiska väl- färd äfventyrades. Hvad den värde talaren yttrade om fran- ska banken, har icke någon tillämplighet på vår riksbank, ty man har ofta såsom en brist i organisationen af denna sist- nämnda bank anmärkt just den omständigheten, att icke, jemte staten, enskilde delegare der finnas, hvilka då kunde bevaka, såväl sina egna, som alla andra enskildas rättsanspråk; och den värde talaren har således, genom att framhålla förträffligheten af den franska bankinstitutionen — hvilken jag för öfrigt lem- nar i sitt värde — långt ifrån att höja anseendet af vår svenska riksbank, tvärtom gifvit ett ganska skarpt hugg åt denna inrättning, hvars utveckling i oändlighet emellertid tyc- kes utgöra hans älsklingsmål. Men jag kommer nu till de väsendtligaste anmärknin- garna, som blifvit framstälda af en medbroder i representant- skåpet för Stockholm, hvilken bland annat påstod, att det skulle förefinnas en väsendtlig inkonseqvens emellan ett stad- gande i den privatbanklag, hvarunder mitt namn har den äran att stå, och som bestämmer, att vid enskilda banker en reservfond skall finnas och bildas, jemfördt med mitt påstå- ende nu om, att ingen del af bankovinsten skulle åt riksban- ken reserveras. Jag ber likväl, att man här ville noga lägga märke till, att den s. k. »grundfond», hvilken tillhör privat- 340 YTTRANDE DEN 22 MARS 1870. bankerna, är ett tillskott gjordt af delegarne, hvilket visser- ligen å ena sidan upptages såsom en tillgång, men som äfven å andra sidan precist på öret är upptaget såsom en bankens skuld, och att denna grundfond således i sjelfva verket blott varit en begynnelse till rörelsemedel för banken, men icke vid jemförelse emellan dess aktiva och passiva utmärker någon behållning, utan att den enda behållning eller öfverskott, som kan anses tillhöra sjelfva institutionen, består i reservfonden, hvilken, enligt lag, alltid skall finnas såsom ett nödvändigt tillbehör vid dessa banker, för att göra affären mera säker. Men det har ingalunda stadgats, att denna reservfond skulle i oändlighet tillökas och kunna i tidernas längd uppgå till hvilket belopp som helst. Tvärtom förhindras detta redan derigenom, att de en- skilda bankernas oktrojtid är inskränkt till endast tio år, och dessutom, förekommer i nästan alla dessa bankers bolagsreg- ler ett stadgande, som bestämmer, att när reservfonden upp- går till ett visst belopp — vanligen tio procent af grundfon- den — behöfver ingen vidare ökning af densamma ega rum. Samma stadgande om bildande af reservfond finnes också i lagen rörande aktiebolags stiftelse i allmänhet, men på samma sätt är vanligen en maximisumma äfven der utsatt, utöfver hvilken reservfonden icke behöfver ökas. Således är det för alla dylika företag en gemensam grundsats, att en reservfond, d. v. s. en tillgång utöfver de tillskjutna medlen — hvilka utgöra en balanserad skuld till delegarne — skall finnas; och, mina Herrar! är icke denna grundsats tillämpad äfven å riksban- ken? Jag frågar, hvad denna riksbankens grundfond på tjugu- fem millioner, hvilken egentligen borde kallas reservfond, i sjelfva verket representerar. Den är icke detsamma som grundfonden hos privatbankerna, hvilken representerar en skuld till aktieegarne, —■ ty riksbanken har i egentlig mening ingen skuld till delegarne, enär denna i tidernas lopp blifvit många gånger återbetald och således tillintetgjord — utan den representerar helt enkelt ett kapital, som riksbanken såsom institution sjelf eger, till begreppet motsvarande det kapital, YTTRANDE DEN 22 MARS 1870. 341 som en privatbank kan sägas ega i sin reservfond — ehuru jag ganska väl vet, att i begge fallen delegarne, då de besitta sjelfva institutionen, medelbart och i sista hand måste anses vara egare äfven till reservfonderna. När nu för riksbanken bestyret att samla en reservfond således är undangjordt — och detta på ett särdeles effektfullt sätt, enär denna reserv- fond, som här bär namnet grundfond och som, enligt hvad hvar och en känner, i början var betydligt mindre, men seder- mera efter hand ökades, nu uppgår till ett belopp af tjuge- fem millioner riksdaler — så tror jag icke, att det kan anses vara inkonseqvent, att man nu, då statsverket såväl behöfver detta bidrag, motsätter sig grundfondens vidare ökande utöf- ver hvad som måste vara alldeles tillräckligt för dess ända- mål. Ty att i oändlighet öka grundfonden, genom att oupp- hörligt till densamma lägga större eller mindre del af banko- vinsten, skulle, såsom jag förut har visat, nödvändigt leda till de onaturligaste resultat; och det inkast, man häremot gjort, att här ju icke är fråga om att alltid behålla lida banko- vinsten, förlorar sin betydelse, då tiden är obegränsad och verkningarna således blott något längre uppskjutas; ty att resultatet blir detsamma, om. en större summa under en viss tid hopas och tillväxer, eller blott tredjedelen deraf under en tre gånger så lång tid förökar sig, torde väl medgifvas äfven. af den ärade talaren, hvilken med så klar och ljus blick plä- gar uppfatta dylika ämnen. Med anledning af samma värde talares anmärkning, att om man försyndade sig mot en grundsats, då staten uppträ- träder såsom industriidkare, så vore detta fel redan begån- get, då riksbanken drefs för statens räkning, vill jag fästa uppmärksamheten derpå, att jag icke påstått något annat, än att staten icke i detta fall bör alltjemt ytterligare utvidga sin rörelse. Jag ber få lägga accent å ordet »utvidgning af sin rörelse», ty jag vill icke bestrida, att icke staten under vissa omständigheter äfven må kunna vara industriidkare; men att den skulle nästan i oändlighet utvidga sin rörelse, detta måste väl stå illa tillsammans med den grundsats, som jag så ofta "SWWOWWNWNWWWNNEOWCPRRRWTRTEWGE 342 YTTRANDE DEN 22 MARS 1870. hört här åberopas, och som äfven jag hyllar, nemligen att staten icke annat än undantagsvis bör befatta sig med indu- striela yrken. Samma förhållande gäller äfven om inkastet mot mitt på- stående, att man icke bör, utöfver behofvet och nödvändig- heten, öka embetsförvaltningen, ty det lär väl icke kunna för- nekas, att embetsmannaverksamheten, som till sin motsats har den enskilda verksamheten, icke bör sträckas till sådana om- råden, der denna enskilda verksamhet är på sin rätta plats, samt att embetsmannaförvaltningens utvidgning utöfver dess naturliga gränser icke blott strider mot en riktig, likaledes ofta omordad grundsats, utan i sjelfva verket också för sta- tens allmänna intressen medför skadliga följder. YTTRANDE DEN 2 MAJ 1870. 343 YTTRANDE i Andra Kammaren den 2 Maj 1870. (Angående färändring af 12 § Regeringsformen, rörande Riksbank- sedlarnas tvångskurs.) Herr Talman! Mina Herrar! Jag måste erkänna, att det är med en viss obenägenhet, som jag nu uppträder i denna fråga, ej derför att min öfver- tygelse om vigten af den föreslagna grundlagsförändringen är mindre fast och liflig än förr, utan derför att jag redan så många gånger yttrat mig i detta ämne, att mina åsigter äro kända och de skäl, som ligga till grund härför, äro för fler- talet bland Kammarens ledamöter förut bekanta. Men det synes mig, då Konstitutions-Utskottet afgifvit ett betänkande, som, efter mitt omdöme, är icke blott väl grundadt, utan äfven på ett synnerligen förtjenstfullt sätt affattadt, vara orätt att ej söka i min mån understödja Utskottet i dess bemödande att åvägabringa en förändring, som jag anser vara af den största vigt och nytta, och af sådan anledning har jag begärt ordet. Detta betänkande har, bland andra, den förtjensten, att hafva så fullständigt vederlagt åtskilliga af de argumenter emot den ifrågasatta förändringen, som med den största ifver och med den mesta framgång förut användts, att dessa nu tyckas hafva totalt förstummats. Bland dessa argumenter före- kommer påståendet, att, om bestämningen att riksbankens sedlar skola såsom mynt emottagas, utur grundlagen bortto- ges, denna bestämning, äfven om den qvarstode i myntbestäm- ningslagen, icke skulle vara med civillags verkan gällande. Utskottet har emellertid visat, att detta påstående varit oriktigt, 344 YTTRANDE DEN 2 MAJ 1870. och att 4 § i myntbestämningslagen verkligen eger fullt gäl- lande kraft såsom civillag, stödjande sin segrande bevisning i detta hänseende ej blott å detta lagstadgandes inre grunder, utan ock på dess historiska tillkomst. Det har vidare ifrågasatts, huruvida öfverensstämmelse funnes mellan detta stadgande i myntbestämningslagen och 72 § Regeringsformen. Äfven i detta afseende synes mig det vapen, ' som förut användts, vara helt och. hållet borttaget ur motståndarues händer. Vidare har Utskottet genomgått alla de skäl, som blifvit anförda emot ifrågavarande förändring och, såsom mig synes, fullständigt vederlagt de inkast, som i sådant afseende blifvit gjorda. Utskottet har slutligen med rätta erinrat om den fara för riksbankens säkerhet, detta grundlagsstadgande medför, enär det i bekymmersamma tider — för hvilka jag beder Gud bevara oss — kunde innebära en frestelse att missbruka bankens rätt att utgifva »mynt», och sålunda förfara på ett sätt, som ej blott icke vore rätt och hederligt, utan som ock skulle sätta hela landets framtida välbefinnande på spel. Af en talare här till höger om mig har det blifvit fram- hållet, att verkningarna af detta stadgande, om det någon gång skulle, på sätt jag nyss antydde, vinna tillämpning, blefve högst olycksbringande, icke blott då det gälde att uppfylla de förbindelser, som blifvit ingångna mellan banken sjelf och dem, som med banken hafva affärer, utan jemväl med afse- ende på förhållandet enskilde emellan, då hvarje förbindelse, hvarje öfverenskommelse komme att rubbas i dess innersta grund, derigenom att det mynt, hvari gäldenären utfåst be- talning, icke längre vore detsamma, hvarmed liqviden skulle uppgöras. Denna öfverhängande fara — jag menar så till vida öfverhängande, att omständigheter kunna inträffa, hvarigenom fara uppstode — är emellertid under nuvarande förhållanden beroende, dels af. en mer eller mindre nitisk och skicklig förvaltning af riksbanken, dels af beslut, som enväldigt kunna fattas blott af den ena statsmakten, utan att den andra har förmåga att skydda lag och rätt. Är ett sådant tillstånd YTTRANDE DEN 2 MAJ 1870. 345 rimligt och försvarligt? Och kan det vara skäl, att låta det fortfara? Ett af de inkast, som förr ofta blifvit gjorda, är det, att, äfven om en olycka med banken någon gång skulle inträffa, verkningarna deraf skulle drabba endast kapitalisterna eller dem, som kunde antagas hafva råd att vidkännas en förlust, men ej de obemedlade, för hvilka man till och med ansett, att en fördel i form af skattelindring skulle uppkomma der- igenom att myntet försämrades. Att äfven detta förmenande grundar sig på ett misstag, har Utskottet tydligen ådagalagt. Jag delar fullkomligt dess åsigt, att det icke är de rike, som hårdast eller i främsta rummet skulle träffas af den olycka, hvarom fråga är, ty de besitta i allmänhet nog förstånd och insigt att i tid draga sig undan eller iakttaga betryggande försigtighetsmått, utan att förlusterna egentligen komme att drabba de fattige, hvilka finge se sina små, med möda sam- lade, sparpenningar, på ett af dem sjelfva oförvålladt sätt, bortsmälta i deras händer. Men icke nog med att under sådana förhållanden valutan minskades; man blefve dessutom utsatt för de förderfliga följderna deraf, att sannolikt hvarje fordringsegare vid det tillfälle, då myntförsämringen påginge, eller till och med blott väntades, sökte att rädda hvad räddas kunde, i följd hvaraf uppsägningar i mängd säkerligen skulle komma att ega rum och svårigheterna således i främsta rum- met hvälfvas på just de skuldsatte. Slutligen skulle ock, såsom Utskottet anmärkt, hypoteksföreningarna — dessa inrättningar, i hvilka vår jordbrukande befolkning till så stor del är in- tresserad — komma i en olidlig ställning, om deras förbin- delser skulle infrias med klingande mynt — hvilket blefve förhållandet, då deras fordringsegare äro utländingar och deras förskrifningar stälda att betalas i utländskt mynt, — men de sjelfva i liqvid för egna fordringar finge nöja sig med underhaltigt pappersmynt. Med ett ord, nästan alla de emot den ifrågastälda för- ändringen gjorda inkast synas mig vara i Utskottets betän- kande så segerrikt vederlagda, att det torde vara svårt att 0 SC 346 YTTRANDE DEN 2 MAJ 1870. bemöta de af Utskottet anförda skälen, och jag har icke heller hört knappast något försök i det afseendet göras. Deremot använder man ett skäl, som här tycks spela hufvudrolen, klädt i drägten af en bild, som jag för min del finner min- dre lyckad och passande, hvarför jag ock tilläter mig att utbyta denna bild om en »begrafven hund» emot en term, som mera klart och vårda dt uttrycker, hvad man velat an- tyda, eller att förslaget skulle innebära ett förstucket privat- banksintresse. Det skulle således kunna misstänkas, att det förfäktades af dem, som äro i dessa inrättningar intres- serade. I detta hänseende är jag dock, likasom jag var det vid det tillfälle, då striden i jernvägsfrågan nyligen här utkämpades, nog lycklig att vara fullkomligt ointresserad; jag eger icke en enda aktie i någon sedelutgifvande bank och jag kan vid sådant förhållande med så mycket mera obestridlig opartiskhet förklara, att jag icke finner, huru privatbankerna skulle kunna draga någon fördel af den föreslagna grundlagsförändringen. Tvärtom, om frågan hän- föres endast till deras intresse, får jag säga, att genom bifall till förslaget, som å dem öfverflyttar omsorgen att jemte riksbanken anskaffa det silfver eller den klingande valuta, hvarmed alla våra utelöpande sedlar skola inlösas, denna skyldighet, som nu ensamt hvilar på riksbanken, skulle för densamma betydligt underlättas, kanske med någon upp- offring för privatbankerna. Men invänder man — och detta är ett nytt argument — det är ej skäl att vidtaga denna förändring nu, emedan fråga blifvit väckt om en ny myntlag, som kan väntas snart hlifva framstäld af regeringen. Jag kan icke finna, att denna fråga, som angår endast en ny myntfot och dermed sammanhängande ämnen, bör inverka härpå. Ty här är ju egentligen blott fråga om borttagande af tvångskursen på riksbankens sedlar, men icke om förändring i skyldigheten att alltid inlösa sina sedlar, d. v. s. skyldigheten att lösa dem med klingande valuta, det må nu vara silfver eller guld, som kommer att bestäm- mas såsom myntmetall. YTTRANDE DEN 2 MAJ 1870. 347 Man har slutligen gjort ett inkast, att sista punkten uti ifrågavarande förslag, hvari det heter, att riksbankens sedlar skola inlösas enligt sin lydelse, vore öfverflödig och saknade all betydelse. Jag medgifver, att detta stadgande icke är absolut nödvändigt, men jag vill dock påminna derom, att det häremot svarande äldre stadgandet, som är af senare datum än paragrafen i öfrigt, har tillkommit, icke för att fixera silfret såsom myntfot, utan för att gifva ökad trygghet åt riksbankens sedlar, genom att i grundlagen införa bestäm- melsen, att de ovilkorligen skola lösas med metallisk valuta, det vill säga för närvarande: silfver. Det är bevarandet af denna trygghet, eller att sedlarna alltid skola med metallisk valuta inlösas, som motiverar den senare punkten af förslaget, hvars borttagande, så vida derigenom icke skulle framkallas den oroande föreställningen, att banksedlarna icke hädanefter komme att med klingande valuta inlösas, gerna kunde ske, men som det nu torde vara rådligast att bibehålla, och som i den form, punkten enligt förslaget skulle få, åtminstone har den fördelen att lemna rum för användandet af hvilken metall som helst till sedlarnas inlösande. Jag vill icke, oaktadt mycket ännu vore att tillägga, längre trötta Kammaren, enär jag föreställer mig, att hvar och en redan tagit sitt parti, huru han kommer att votera och det följaktligen är öfverflödigt att vidare orda. Dock beder jag, medan jag ännu har ordet, att få anmärka, att jag icke anser det vara någon olägenhet eller något fel, om förslaget förklaras hvilande redan nu, fastän samma resultat kan uppnås, äfven om sådant sker först vid nästkommande eller vid 1872 års riksdag. I likhet med Utskottet tror jag tvärtom, att det vore en fördel, om detta beslut nu blefve Kammarens, emedan man derigenom erhölle rymligare tid att bereda sig på frågans slutliga afgörande, hvilket i alla fall icke kan ega rum förr än vid riksdagen 1873. Jag vill till sist endast påminna derom, att, derest, efter detta rådrum, frågan erhåller den lösning, som jag önskade, det nya förhållandet gestaltar sig så, att stadgandet om 348 YTTRANDE DEN 2 MAJ 1870. tvångskursen väl försvunnit ur grundlagen, men att likväl ingen ändring egt rum i sjelfva sakförhållandet, så länge den civillag, hvilken innehåller samma stadgande, nemligen mynt- bestämningslagen, finnes qvar. Jag tillstyrker på dessa skäl bifall till Konstitutions- utskottets förslag. TAL DEN 9 MAJ 1870. 349 TAL i Andra Kammaren den 9 Maj 1870. (Angående statsregleringen och upplåning af nödiga medel.) Herr Talman! Mina Herrar! Ännu en gång måste jag, likasom vid ett föregående tillfälle för icke länge sedan, beklaga, att det numera icke finnes tillräcklig tid öfrig för att vid denna riksdag så grund- ligt, som önskligt vore, skärskåda detta vigtiga ämne. Jag menar icke härmed, att vi ju icke i dag hafva tid att, huru utförligt vi behaga, diskutera den föreliggande frågan, men jag tror, att derest några förslag, som kunde vara förtjenta af någon uppmärksamhet, nu skulle framställas, så vore den återstående tiden af riksdagen alldeles otillräcklig för att hinna behörigen pröfva dessa förslag och för att kunna sam- manjemka de olika meningarna samt bringa dem till ett form- ligt beslut. Det beslut, som nu i detta ämne kommer att fattas, måste sålunda i min tanke till en viss grad blifva ett hastverk, enär detsamma icke kan hinna grunda sig på en tillräckligt motiverad öfvertygelse, och för många blir det troligtvis icke en möjlighet att bilda sig någon sjelfständig öfvertygelse i saken, utan torde de komma att, så att säga, på stående fot lemna sitt votum, efter som de för tillfället tycka sig finna skälen för eller emot ett gifvet förslag vara mest talande, ehuru måhända dessa skäl väl kunde behöfva i mera lugn och i samråd med andra personer bättre och nog- grannare öfvervägas. Orsaken till denna min åsigt, att den närvarande tiden är alltför knappt tilltagen, torde bäst visa sig af de anmärkningar, hvilka jag nu med anledning af Ut- skottets föreliggande betänkande ber att få framställa. 350 TAL DEN 9 MAJ 1870. Min första anmärkning är af mera formel natur och angår hela uppställningen af den framlagda statsregleringen. Jag tror nemligen för min del, att denna uppställning, ehuru mot dess detaljer ingenting är att anmärka, likväl i sin helhet lika litet nu, som under flera föregående år, är fullt lämplig eller tillfredsställande, enär densamma icke gifver ett klart och riktigt begrepp om statsverkets verkliga ställning, utan är i detta hänseende i viss mån förvillande. Det ser nemli- gen ut, som skulle det nu, vid betraktande af slutsummorna, likasom vid flera föregående tillfällen, finnas en betydlig stats- brist, hvilken behöfde genom lån betäckas. Men denna stats- brist är dock icke verklig, utan endast skenbar, enär uti sjelfva statsregleringen blifvit upptagna summor, hvilka egentligen icke höra dit, nemligen utgifterna till statens jernvägsbygg- nader. Det finnes icke någon statsreglering i verlden, som icke skulle kunna komma att uppvisa ett betydligt defecit, derest man bland de egentliga statsutgifterna äfven uppförde omkostnader för jernvägsbyggnader, hvilka ju kunna beslutas i hvilken utsträckning som helst; och äfven under den tid, då statsverkets tillstånd hos oss var som mest blomstrande, d. v. s. då dess inkomster årligen lemnade betydliga öfverskott, hvilka kunde till mångahanda nyttiga ändamål användas — der- ibland äfven till skattelindringar — skulle en högst betydlig statsbrist hafva visat sig, derest anslaget till statens jernvägs- byggnader under denna tid hade ingått i budgeten. Så skedde likväl icke, och detta är icke någon likgiltig sak, ty det ligger en stor vigt på, under hvilka omständigheter ett statslån upp- tages. Så länge det nemligen är kändt och oomtvistadt, att dylika lån upptagas endast till jernvägsbyggnader, lider sta- tens kredit ej det ringaste på en sådan upplåning, ty man vet, att staten eger full valuta för de upplånta medlen, på samma gång som den utvecklat sina hjelpkällor; men i samma ögonblick som man blandar dessa lån med öfriga statslån, blir förhållandet annorlunda. För alla dem, som i detta ämne sakna tillräcklig kännedom eller urskiljning, vill det då synas, som om en statsbrist verkligen vore för handen, och en upp- TAL DEN 9 MAJ 1870. 351 låning, äfven då den endast har sin grund i fortsatta jern- vägsarbeten, anses dä ega rum för statens allmänna behof, hvilken föreställning måste ganska menligt inverka på statens kredit. För att nu finna riktigheten af mitt påstående, att för närvarande icke någon egentlig statsbrist förefinnes, be- höfver man endast kasta en blick på sid. 2 och 3 af Utskot- tets memorial, hvaraf inhemtas, att den skenbara statsbristen eller s. k. statsfyllnadssumman i och för 1871 års statsregle- ring uppgår till 1,842,000 R:dr. Men om man från de öfriga statsutgifterna afdrager anslaget till jernvägsbyggnader under detta år, 3,160,000 R:dr, så visar sig i stället för den sken- bara bristen ett verkligt öfverskott af 1,318,000 R:dr. På samma sätt äro Utskottets uppgifter förvillande i afseende å beräkningen af riksgäldskontorets ställning för år 1871. Dess brist upptages nemligen till 11,100,000 R:dr eller, efter afdrag af bevillningen 2,600,000, till 8,500,000 R:dr, hvilken summa också, enligt Utskottets förslag, är den, som skulle upplånas. Men för att inse, att denna sistnämnda summa, det vill säga hela lånebeloppet, i sjelfva verket icke utmärker en statsbrist, utan endast och allenast anslag till jernvägsbyggnader, måste först härifrån afräknas det vid denna riksdag beviljade an- slaget till nordvestra stambanans färdigbyggande, hvilket utgör ett belopp af 1,600,000 R:dr, och vidare jernvägsbyggnads- anslaget för nästkommande år, eller 3,160,000 R:dr, samt slutligen de till amortering af 1867 års statslån under åren 1870 och 1871 förfallande andelarna, utgörande 3,870,000 R:dr, hvilka medel redan förut blifvit använda till jernvägs- byggnader, eller tillsammans 8,630,000 R:dr, Att dessa pen- ningar äro till hvartenda öre antingen redan använda till förut bygda jernvägar eller nu blifvit till sådana arbeten an- slagna, inhemtas för öfrigt med fullkomlig klarhet af bilagan å betänkandets sista sida. Då nu emellertid fråga är om ett statslån å 8,500,000 R:dr, men af hvad jag redan med siffror tydligen visat på ett sätt, som jag förmodar icke gerna kan bestridas, framgår, att 8,630,000 R:dr, således 130,000 R:dr mera än det nu ifrågasatta lånet, dels redan blifvit till jern- TAL DEN 9 MAJ 1870. 352 vägsbyggnader använda, dels nu äro till sådant ändamål an- slagna; så torde det väl också vara oförnekligt, att merom- nämnda lånesumma icke kan anses blifva upptagen till be- täckande af en befintlig statsbrist, utan helt enkelt till att betala de summor, hvilka äro eller blifva på jernvägsanlägg- ningar använda. Emellertid blir detta förhållande i allmän- het ej strax synligt, och häraf visar sig i min tanke behofvet af en annan sifferuppställning i afseende å de summor, som i budgeten förekomma, hvilket behof så mycket tydligare uppenbarar sig, då en talare, som nyss hade ordet och hvil- ken eljest så väl väljer sina ord, slutade sitt anförande med den anmärkning, att det vore ett sorgligt slut på hvarje riks- dag, då man ständigt nödgades afsluta hvarje sådan med en ny skuldsättning. Jag tror likväl, att det hade varit rättare, om den ärade talaren här nyttjat ordet upplåning, ty hvarje ny upplåning utmärker ej ovilkorligen en ökad skuldsättning, då dermed kan afses endast omsättning af äldre skuld. Hvad jag har velat visa är, att denna sammanblandning af anslag till jernvägsbyggnader med öfriga statsutgifter leder till en falsk föreställning om statsverkets tillstånd, och jag har ansett det nödigt att framhålla detta förhållande, på det att det må blifva klart för hvar och en, som måhända icke eger närmare insigt i detta ämne, att detta oupphörliga tal om en befintlig statsbrist är i viss mån beroende på en siffer- uppställning, som jag för min del icke kan finna nöjaktig, och hvilken härleder sig från hvad jag anser hafva varit en olycka, nemligen att man år 1866 för första gången sammanblandade jernvägsfonden med öfriga delar af statens inkomster och ut- gifter. Skälet till denna åtgärd, hvilken vidtogs af dåvarande Stats-Utskott, vill jag antaga hafva varit, att man då fann nödigt i statsbudgeten intaga de summor, som tillhörde jern- Vägs-trafi.ken, och detta var otvifvelaktigt ganska riktigt, ty det kunde naturligtvis ej anses annat än olämpligt, att en så vigtig sak som jernvägstrafiken, hvilken både till inkomsten och utgifter uppgår till inånga millioner, skulle helt och hållet vara undandragen Riksdagens pröfning. Men ehuru det således TAL DEN 9 MAJ 1870. 353 var alldeles i sin ordning, att de inkomster, som jernvägs- trafiken lemnar, äfvensom de utgifter densamma medför, blifva såväl å ena som andra sidan synliga i statsregleringen, så är likväl förhållandet helt annat i afseende å omkostnaderna för jernvägars byggande. Jernvägstrafiken är en fortlöpande sak, som alltid, så länge staten sjelf eger jernvägar, bör till- höra dess drätsel, men jernvägsbyggandet åter, hvilket är något tillfälligt och beroende af hvarje riksdags beslut, bör deremot, för bibehållande af en redig öfversigt öfver ställnin- gen, icke sammanblandas med den öfriga statsregleringen, utan hållas derifrån afskildt, likasom också hela denna för- valtning tillhör en särskild myndighet. Då emellertid, såsom redan är nämndt, 1866 års riksdag företog sig att intaga icke blott jernvägstrafikens såväl inkomster som utgifter, utan äfven anslaget till jernvägsbyggnader, hvilket då uppgick till 6,060,000 R:dr, i statsregleringsförslaget, så är det från denna stund som den nuvarande villervallan i detta hänseende da- terar sig. Det var klart, att genom denna åtgärd en betydlig så kallad statsbrist skulle synas uppkomma, fastän den egent- ligen blott bestod i ett jernvägsanslag, och sedermera har en dylik statsbrist riksdag efter riksdag omtalats, ehuru med undantag af 1868, då en verklig statsbrist förefans, denna benämning, såsom jag nyss sökt visa, oftast varit högst oegentlig. Nu är emellertid föga förhoppning eller möjlighet att få detta missförhållande rättadt, och just deruti ligger enligt min tanke det bekymmersamma, att, äfven om vi inse det oriktiga uti denna uppställning, vi likväl icke på den korta återstående tiden af riksdagen häruti hinna vidtaga någon förändring, utan måste låta ett oriktigt och förvillande förhållande fortfara. Jag ber nu att få öfvergå till den föreliggande låne- frågan, hvilken, såsom hvarje sådan, innehåller tvenne hufvud- omständigheter, nemligen den ena lånebeloppet och den andra lånesättet. Lånebeloppet har af Utskottet blifvit föreslaget till 8,500,000 R:dr, och lånesättet skulle blifva en tillfällig upplåning. I afseende på sjelfva beloppet har jag nu, såsom alltid, trott, att man bör bestämma detta efter behofvet och 354 ■ TAL DEN 9 MAJ 1870. MtLAonnocl. ändamålen med upplåningen, hvilka man bör hafva klart för sig. Hvilka äro då de ändamål, för hvilka denna upplåning bör ske? Jo, såsom vi alla veta, är det i främsta rummet för att skaffa oss tillgångar att dermed bestrida kostnaderna för redan beslutna jernvägsbyggnader, äfvensom för att konver- tera de lån, hvilka redan blifvit för jernvägsbyggnader an- vända, men som icke utan alltför stor svårighet kunna åter- betalas på det sätt, som vid den tillfälliga upplåningen be- stämdes. Men derjemte anser jag, att man äfven bör hafva ett annat ändamål för ögonen vid den nu ifrågavarande upp- låningen, och detta är att definitivt reglera statens finans- ställning, d. v. s. att lånet bör uppgå till så stort belopp, att det kan uppfylla behofven icke blott för dagen, utan äfven för den närmaste framtiden, så att vår finansiela ställning derigenom blir ordentligen reglerad och vi sålunda ej vi- dare må behöfva fortfara med denna sväfvande vigilans, som i intet hänseende kan vara nyttig eller tillrådlig att fort- sätta. Slutligen tror jag äfven, att vi böra afse ännu ett annat ändamål med detta lån, nemligen att detsamma bör så ställas, att man, så vidt möjligt är, kan erhålla medlen inom landet, åtminstone så till vida som detta kan ske utan att öfverbjuda näringarna och sålunda sätta dessa i någon för- lägenhet. Utgående från dessa synpunkter, kommer jag na- turligtvis till det resultat, att lånebeloppet vid detta tillfälle icke, såsom Utskottet föreslagit, bör inskränkas till fyllande endast af stundens behof, utan att lånet bör bestämmas till det belopp, som uti Kongl. Maj:ts proposition och af åtskilliga reservanter, i enlighet med riksgäldsafdelningens beslut, blifvit föreslaget. I afseende åter å lånesättet tror jag för min del icke, att det går an att såsom ensamt afgörande grund för det- samma antaga Utskottets resonement, att staten, liksom hvarje enskild man, måste upptaga sina lån på det sätt, att priset blir det billigaste. Det finnes utan tvifvel vissa omständig- heter, som modifiera en dylik grundsats, och jag vill genast uppgifva ett sådant fall, der jag tror, att man skall gifva mig TAL DEN 9 MAJ 1870. 355 rätt. Om man endast afsäge det länesätt, som gifver det billigaste resultat, så skulle detta otvifvelaktigt vinnas genom att använda premie- eller lotterilån, ty all erfarenhet talar för, att, om man upptoge ett sådant lån, detsamma skulle hafva en strykande afgång; men jag föreställer mig, att man icke endast derför anser sig böra upptaga ett sådant, af det ganska vigtiga skäl, att vissa andra omständigheter härmed sam- manhänga, som hafva ännu större vigt än omsorgen att göra lånet så billigt som möjligt. Det finnes tre olika länesätt, hvilka nu äro ifrågasatta, nemligen lån med perpetuela räntor, amorterings lånsamt tillfälliga lån. Jag ber att i afseende å dessa trenne länesätt få framställa några anmärkningar, till en del rörande sjelfva benämningarna. Detta kan måhända anses småaktigt och utan vigt, men det är icke alldeles så, ty uti benämningen af en sak ligger ofta en anvisning om beskaffenheten af sjelfva saken. Lån med perpetuela räntor äro, såsom redan sjelfva namnet antyder, beständiga och ouppsägbara samt i afseende å betalningstiden obegränsade, hvilket i vissa hänseenden onekligen medför sina fördelar. Deremot är betalningstiden vid amorteringslån till en viss period begränsad. Detta gäller dock endast i afseende å hela summan af ett amorteringslån, hvaremot betalningstiden för hvarje särskild obligation af detsamma icke är på förhand bestämd, utan beror på lottning, enär t. ex. en nummer kan utfalla redan det första året och en annan ej förr än efter 40, ja, ända till mer än 60 års förlopp, hvilket jag tror, tyvärr, är den amorteringstid, hvartill några af våra lån äro utsträckta. Men just uti denna obestämda betalningstid af dess obliga- tioner är det, som denna låneform enligt min tanke har sin svaga sida. Då nemligen betalningstiden är obestämd, så är det klart, att den, som. har tillgångar att placera i dylika obligationer, endast med tveksamhet vågar göra detta, dels emedan det icke finnes någon garanti för, att han icke, an- tingen förr eller senare än han önskar, får sina obligationer utlottade, dels emedan det är förenadt med ganska stort be- svär och äfventyr att öfvervaka alla dessa utlottningar, så 356 TAL DEN 9 MAJ 1870. att man icke genom försummelse ådrager sig förlust. För öfrigt medför alltid ett sådant lånesystem, der återbetalnings- tiden är obestämd och således kan blifva långt aflägsen, den olägenheten, att om man dessförinnan behöfver disponera sitt kapital, så måste detta ske genom försäljning till dagens kurs, hvilket kan medföra kännbara förluster, helst i vårt land, der en fullt ordnad och tillräcklig fondmarknad ännu ej hunnit utveckla sig. Den tredje af de nyss anförda låneformerna, hvilken man, i min tanke, temligen oegentligt gifvit benämningen »tillfälliga lån», har deremot sin väsendtliga och karaktersbestämmande olikhet med de två andra lånesätten deruti, att vid lån af detta slag betalningstiden, ej blott för hela lånebeloppet, utan äfven för hvarje särskild obligation, är på förhand noga be- stämd. Detta är en högst väsendtlig omständighet, och man får efter min uppfattning ett alldeles skeft begrepp om dessa s. k. temporära eller tillfälliga lån, då man — kanske till följd af den felaktiga benämningen — nödvändigt vill före- ställa sig, att de måste inskränka sig till endast en kort tid, under det att deremot, enligt mitt förmenande, intet hinder finnes, för att denna klass af lån äfven på längre tid med största fördel kan begagnas. Skilnaden är endast den, att då vid ett vanligt amorteringslån betalningstiden för hvarje obligation är obestämd och beror på utlottningen af en viss del af lånet årligen, så är vid ett så beskaffadt lån, som jag förordar och som jag skulle vilja kalla serielån, betalnings- tiden på förhand bestämd genom lånets indelning i olika serier, så att en serie förfaller till betalning ett visst år, en annan serie året derpå o. s. v. Om man då tänker sig ett sådant lån, hvilket skulle återbetalas på 40 år, så kan man antingen indela det i 40 serier med bestämda förfallotider, eller ock kan man bestämma återbetalningen på det sätt, att amorteringen af lånet börjar först efter en tid af t. ex. 10 år eller någon annan tidpunkt, som kan vara läglig — t. ex. efter 1879, då fjerde serien af 1869 års lån är utgången — i hvilket fall seriernas antal måste minskas och rättas efter TAL DEN 9 MAJ 1870. 357 den återstående tiden för lånets amortering. Detta system har den enligt min tanke högst vigtiga fördel med sig, att hvar och en på förhand vet, när hvarje obligation skall be- talas, och att man sålunda kan skaffa sig sådana, som bäst passa efter hvars och ens omständigheter. Den, som anser sig inom kortare tid behöfva återfå sina penningar, väljer natur- ligtvis obligationer på den betalningstid, som närmast mot- svarar hans önskningar, och den, som i främsta rummet afser en säker placering på längre tid, såsom t. ex. kassor och stiftelser, han tager helst en obligation af de sista serierna, som äro tillgängliga. Erfarenheten har bekräftat, att så till- går, och det har visat sig, att vid val af olika serier, som erbjudits allmänheten, de aflägsnaste, hvilka mest närma sig till hvad man kallar en fast placering, varit de begärligaste. Jag har förr varit något tveksam, huruvida ännu, då en större fondmarknad hös oss saknas, tiden vore inne att utsläppa obligationer på lång tid, med utsigt att få dessa obligationer placerade inom landet, hvilket jag för min del lifligt önskar och således äfven vill genom lånesättet, så vidt möjligt är, befordra; men jag böjer mig med glädje för den erfarenhet, som i detta afseende blifvit på senaste tiden vunnen. Det vill också synas mig, som kunde man på grund af denna erfarenhet med temligen stor visshet förutse, såväl att ett lån på längre tid numera kan här i landet utan svårighet eller olägenhet upptagas, som ock att den låneform, hvilken riks- gäldskontoret redan två gånger med fördel för kortare lån begagnat, d. v. s. mot obligationer, der återbetalningstiden är på förhand bestämd, äfven med framgång kan användas för lån med längre framskjutna förfallotider, enär det visat sig, att just dylika serier varit de, som af allmänheten mest efter- frågats. Af hvad jag nu yttrat framgår, att enligt min mening bör man besluta sig för ett lån, som icke endast fyller be- hofvet för dagen, utan äfven i öfrigt uppfyller de ändamål, som med denna upplåning åsyftas, samt att man, med nödiga modifikationer, bör välja den form för lånet, som hittills 358 TAL DEN 9 MAJ 1870. begagnats för de tillfälliga lånen, hellre än att upptaga ett s. k. amorteringslån, hvars förnämsta lockelse ligger i den kapitalrabatt, som dervid alltid måste beviljas och som sedan bereder utsigt att genom lycka vid utlottningen göra någon vinst. Genom ett serielån skulle deremot dessa uppoffringar och olägenheter kunna undvikas, ty det är min bestämda öfver- tygelse, att om räntan på ett dylikt lån sattes till 5 procent, så skulle icke någon kapitalrabatt behöfva lemnas, utan obliga- tionerna ganska väl finna afsättning al pari. I sådant fall skulle alltså detta lån, åtminstone till den del, som för när- varande är meningen att utgifva, erhållas till billigare pris än något enda af våra föregående lån, hvilka alla, enligt hvad betänkandet utvisar, draga en effektiv ränta, som mer eller mindre öfverstiger 5 procent, och som för 1868 års lån upp- går i det allra närmaste till 6 procent. En särskild anledning till denna min öfvertygelse är den, att en stor del af det nya lånet skulle användas till inlösen af de obligationer med 5 procents ränta, hvilka förfalla till betalning under detta och nästkommande år, och jag vågar bestämdt påstå, att en ganska stor mängd af dessa obliga- tioners innehafvare, hvilka ej önska återfå medlen, utan fort- farande vilja hafva dem säkert och förmånligt placerade, med nöje skulle, i utbyte mot de gamla obligationerna, taga emot nya sådana å 5 procent, stälda på den tid, som de för sig finna lämpligast. Jag tror derför för min del, att ett dylikt serielån skulle hafva stor framgång, enär såväl enskilda personer, som ock allmänna verk och inrättningar med glädje skulle placera sina medel mot dylika obligationer, som löpte med en nöjaktig ränta, och hvilka, utan att vara underkastade lottning, hade en på förhand bestämd förfallodag. Genom att sålunda gå till väga kunde man på ett enkelt och för alla lättfattligt sätt, och derjemte på billigare vilkor än hittills varit möjligt inom landet anskaffa det lån, som erfordras ej allenast för att fylla de ögonblickliga behofven, utan ock för att fullborda de jernvägar, som blifvit beslutna, samt dermed äfven afsluta TAL DEN 9 MAJ 1870. 359 den finansiela oreda, som uppkommit genom dessa oupphör- ligt återkommande små låneoperationer för jernvägarnas ut- förande. Då jag emellertid icke kau hoppas, att det förslag, jag nu tagit mig friheten framställa, skulle kunna genast vinna Kammarens bifall — ty den menskliga öfvertygelsen är icke såsom ett ark hvitt papper, på hvilket man endast behöfver nedskrifva en tanke, för att den der skall fästa sig, utan denna öfvertygelse behöfver någon tid för att slå rot och komma till mognad — och då det ej heller torde vara skäl att nu i riksdagens sista dagar yrka en återremiss af frågan till Utskottet, så vill jag icke heller begära proposition på det af mig nu framstälda förslaget, utan förenar jag mig derför med dem, som vilja upptaga ett större amorteringslån, utan att likväl närmare angifva sättet för upplåningens verk- ställande, hvilket må öfverlemnas till Fullmäktige i Riksgälds- kontoret; hvaremot jag bestämdt måste motsätta mig, att ett så litet amorteringslån som på 8,500,000 R:dr skulle komma att upptagas. 360 YTTRANDE DEN 9 MAJ 1870. YTTRANDE i Andra Kammaren den 9 Maj 1870. (Angående samma ämne.) Herr Talman! Mina Herrar! Först och främst ber jag att få tillägga några ord, eller, rättare sagdt, några tankar, hvilka jag glömde att omnämna, då jag sist yttrade mig. Jag anser mig nemligen böra på förhand besvara ett inkast, hvilket lätt kan förutses, mot det system för upplåningen genom s. k. serielån, som jag nyss tog mig friheten framställa. Inkastet består deruti, att annuite- terna vid ett sådant lånesätt, som jag föreslog, ej skulle blifva lika stora hvarje år, och detta är alldeles riktigt; ty om, såsom jag antog, lånet grundades på obligationer, indelade i 40 serier, hvardera å en million riksdaler, så är det klart, att första året skulle utgå, jemte inlösningen af en serie å en million riksdaler, räntan på hela lånet; andra året vore likaså inlösningen en million riksdaler, men räntan något mindre o. s. v. Inlösningen af serierna blir alltid densamma, nem- ligen en million, men vid halfva tiden vore räntan endast hälften så stor som i början, och vid slutet vore den ingen. Följaktligen blefve på detta sätt den sammanlagda, årliga utbetalningen af seriebeloppet och räntan i sjelfva verket olika för hvarje år. Den, som fäster sig vid detta förhållande så- som en olägenhet och vill hafva återliqviden af lånet fixerad till ett lika belopp för hvarje år, kan emellertid äfven få denna sin önskan uppfyld. Ingenting är lättare. För att förekomma en alltför stor utbetalning under de första åren, kan man nemligen vidtaga den enkla åtgärd att i början minska återbetalningarna, derigenom att de första serierna af YTTRANDE BEN 9 MAJ 1870. 361 lånet göras till beloppet mindre, då räntan är högre, men deremot, allt efter som räntan å de outlösta obligationerna minskas, de följande seriernas årssummor ökas. För egen del anser jag det visserligen icke vara någon synnerligen stor olägenhet, om annuiteterna blifva något olika, men jag har dock velat nämna, att ingenting hindrar, att, äfven med det system af serielån, som jag tänkt mig, statsbidraget för hvarje år kan blifva helt och hållet eller i det närmaste lika. Den andra glömskan var, att, ehuru jag helst såge, att ett sådant lånesätt, som det jag förordat, användes för ett lån af 40 millioner Riksdaler, jag likväl vid detta tillfälle, då jag icke hyser någon förhoppning, att denna plan kan vinna tillämpning — ty jag anser mig verkligen af grannlagenhet förhindrad att yrka/ återremiss i sådan syftning — ansluter mig till det förslag, som Herr Bergström framstält. Af en värd talare, ordföranden i Stats-Utskottet, har nu detta mitt beslut befunnits något underligt, ty, såsom han ansåg, stode det af mig framstälda förslaget vida närmare Utskottets än det af Herr Bergström uppgifna. Detta beror likväl uppä, hvilken fråga man ställer i första rummet: lånebeloppet eller lånesättet. Anser man beloppet vara det vigtigaste — och att detta är förhållandet med mig, torde väl vara tydligt af den temligen utförliga utveckling, jag egnade åt de olika ändamål, för hvilka upplåningen skulle ske — så är det klart, att jag måste öfvergå till Herr Bergströms förslag, äfven om detta i öfrigt icke fullt öfverensstämmer med de åsigter i afseende å lånesystemet jag uttalat. Om man deremot icke så mycket fäster sig vid beloppet, medgifver jag, att mitt system i sättet skulle kunna anses stå något närmare det, som här blifvit af Utskottet framstäldt. Mellan båda dessa förslag — mitt och Utskottets — finnes dock en ganska väsendtlig skilnad, just beroende af storleken och tiden för återbetalningen af lånet. Jag kan nemligen icke medgifva lämpligheten af att nu åter upptaga ett serielån på så kort återbetalningstid som 5 å 10 år. Detta vore blott ett nytt s. k. ficklån, hvilket icke kan undgå att vid återbetalningen kännas alltför tryckande, då S She ioe LexnAonadsst 21 362 YTTRANDE DEN 9 MAJ 1870. denna så snart och i så stora summor skulle verkställas. Det är således ganska naturligt, skulle jag tro, att, då jag anser hetoppet vara det vigtigaste och äfven i afseende å sättet ej' . oväsendtligt skiljer mig från Stats-Utskottets förslag, jag före- trädesvis sluter mig till det, som Herr Bergström framlagt. Om åter det visar sig, att detta förslag icke vinner Kamma- rens sympati, kan jag möjligen finna mig föranlåten att bi- träda det, som Utskottet afgifvit, om dervid göres någon mo- difikation. Jag måste nemligen på det bestämdaste förklara, att om ett dylikt mindre lån skall upptagas, så bör i min tanke återbetalningstiden icke utsättas så, som vid förra lånet skedde, och som Utskottet föreslagit, d. v. s. med begräns- ning till minst fem och högst tio år. I händelse af ett sådant lån vill jag åtminstone hafva denna bestämmelse förändrad derhän. att tiden förändras till minst i stället för högst tio år, eller att föreskriften må blifva, att betalningstiderna »skola vara ej kortare ån 10 år från obligationernas utgifningsdag». I sammanhang härmed anser jag mig äfven böra upptaga till bemötande det af en värd talare här midt öfver gjorda för- menande, att vi nu genom upptagande af ett nytt temporärt lån borde intaga den mellanstation, hvarom jag talade vid sistlidne riksdag, och hvilken jag då ansåg såsom ett måhända nödigt öfvergångsstadium för att vänja allmänheten vid obli- gationer på längre tid. Att nu förnya alldeles samma opera- tion som sista gången vore emellertid i min tanke föga lämp- ligt, då vi redan hunnit den omtalade mellanstationen genom lånet af 1869. Genom detsamma stäldes på prof allmänhetens benägenhet att emottaga inhemska obligationer, hvilka icke förföllo förr än efter tio år, och erfarenheten har ådagalagt, att just obligationer på denna längsta tid voro de mest be- gärliga. Jag tror således, att 1869 års lån uppfylt bestäm- melsen att vara en mellanstation och att vi derför nu, med ledning af denna erfarenhet, med allt skäl kunna öfvergå till systemet af en mera utsträckt tid för obligationernas inlö- sande och för öfrigt helst i den form jag haft äran uppgifva. YTTRANDE DEN 9 MAJ 1870. 363 Sedan jag nu kompletterat mitt föregående yttrande i detta ämne, ber jag likväl att äfven få nämna några ord sär- skildt med anledning af några yttranden, som under debatten förekommit, och hvilka syftade på mitt förra anförande. Man har sålunda velat framhålla såsom en inkonseqvens af mig, att jag vid sistlidne riksdag ansåg den framställning, som då gjordes af statsregleringen, utgöra en klar redovisning för dess resultat, men att jag nu klandrar en framställning af ungefär samma beskaffenhet. Jag ber likväl att få förklara — hvilket jag också redan medgifvit — att uppställningen af Utskottets betänkande äfven vid detta tillfälle är i och för sig ganska klar och tydlig i enlighet med det system man valt. Men jag påstår, att uti sjelfva systemet ligger en viss oklarhet, så att ställningen framstår på ett förvillande sätt, och för min del anser jag det vara af vigt att i allt söka sanning och tydlighet, så att det verkliga förhållandet för hvar och en lätt och begripligt framstår utan några slags biafsigter, de må vara hvilka som helst. Jag må säga, att genom detta bemödande att få en sådan uppställning, som presenterar sig på ett visst sätt, och som, åtminstone vid ett flygtigt betrak- tande, lemnar det intryck, att en brist skulle förefinnas, äfven då någon sådan icke är för handen, ledes man till den tron, att det måtte vara ett slags önskan att angifva ställningen något annorlunda och svagare än den verkligen är, möjligen för att derigenom få ett motiv att stundom tillstyrka afslag å framställningar, hvilka eljest, om ställningen vore fullt tydlig och klar, man haft svårt att på giltiga skäl motsätta sig. För min del kan jag icke godkänna ett sådant förfarande, utan tror, att man här liksom alltid bör söka det sanna, rätta och klara. En värd talare ansåg det vara i sin ordning, att statsregleringen upptoge allt, hvad staten hade att utbetala. Jag tror likväl, att man bör skilja mellan utgifter, som röra det ordinarie fortgående statshushållet, och sådana, som äro afsedda för något visst tillfälligt ändamål och derför böra upptagas på särskildt konto, såsom förhållandet är med jern- vägsbyggnaderna, för hvilka äfven medlen måste på ett sär- 364 YTTRANDE DEN 9 MAJ 1870. skildt sätt anskaffas, nemligen genom lån, så att samtiden deraf ej oskäligt betungas. Samme värde talare förklarade, att Utskottets framställning af statsverkets tillstånd icke med fog kan anses hafva blifvit uppgjord med afsigt att förvilla, ty, säger han, »hvar och en kan deraf se förhållandet». Jag bestrider icke, att förhållandet kan, med tillhjelp af de lem- nade upplysningarna, utredas, och slutligen fattas, sådant det i verkligheten är, men jag hemställer, om det är detsamma att kunna se en sak och att verkligen se den. Hvad den ifrågavarande uppställningen af budgeten beträffar, tror jag mig i det föregående hafva visat, att den på grund af ett förvillande sken framter ställningen annorlunda, än den i sjelfva verket är, och det är detta, som i min tanke borde undvikas. Vidare har den värde talaren funnit brist på öfverens- stämmelse mellan mitt yrkande nu och vid sistlidne riksdag, så till vida att, då jag förra gången tillstyrkte bifall till ett temporärt lån, jag nu deremot yttrar mig för ett större fon- deradt lån. Det synes mig dock vara mycket klart, att just de skäl, hvilka då bestämde mig för det ena, nu måste be- stämma mig för det andra. Ty hvilka voro de skäl, som då förmådde mig att tillstyrka ett tillfälligt lån? Jo, först och främst att hela framställningen om det större fonderade lånet då var en fullkomlig öfverraskning, icke blott för mig utan för hela riksdagen. Detta är icke förhållandet nu. Uppta- gandet af ett större fonderadt lån har blifvit föreslaget af Kongl. Maj:t, så att frågan härom, långt ifrån att innebära någon öfverraskning, varit en på förhand framstäld sak, hvil- ken man haft god tid att öfvervägä. Vidare var ett skäl, hvarför jag icke förra gången ansåg mig kunna förorda det af Stats-Utskottet föreslagna stora lånet, att något behof af detsamma då icke var uppgifvet, än mindre ådagalagdt. Äfven detta skäl har numera bortfallit, ty behofvet är nu tydligen uppgifvet och lär af ingen kunna bestridas, äfven om siffran ej kan med fullkomlig noggrannhet bestämmas, hvilket också enligt sakens natur aldrig låter sig göra. Slutligen ansåg jag, YTTRANDE DEN 9 MAJ 1870. 365 att en s. k. mellanstation då var behöflig i saknad af erfa- renhet om allmänhetens benägenhet för obligationer med längre förfallotid. Äfven i detta hänseende har erfarenhet nu vunnits, och dermed har äfven det sista skälet för mina betänkligheter emot ett större inhemskt fonderadt lån för- svunnit. Hvad Herr Jöns Pehrsson ordat derom, att jag skulle anse statsskulden icke ökas genom att upplåna 40 millioner R:dr mot inhemska obligationer, innebär något så egendom- ligt, att det svårligen kan förklaras annorlunda än antingen genom en ovanligt klen hörsel hos den värde representanten eller genom hans oförmåga att uppfatta hvad jag yttrat. Hvad slutligen angår samme talares påstående, att inkom- sten af jernvägstrafiken icke skulle användas till annuiteterna å jernvägslånen, är det lätt att se, huru stor del af dessa annuiteter, som af statsverket tillskjutes. Hela årsutgiften för annuiteterna utgör i rund summa 5,767,000 R:dr, men detta är icke det belopp, som statsverket måste för detta ändamål tillsläppa. Ty derifrån måste först och främst afdragas till- skottet från de enskilda banorna såsom ränta för deras lån, hvilket utgör omkring 725,000 R:dr, och vidare det öfverskott, statens jernvägar lemna genom behållning på trafiken, hvilket öfverskott under förra året uppgick till 2,443,000 R:dr. Om man lägger ihop dessa poster och drager dem ifrån annuite- ternas totalbelopp, återstå endast omkring 2,600,000 R:dr, som är den veritliga statsutgiften, eller det tillskott, som sta- ten gör för att amortera lånet för jernvägarna. Detta belopp kommer emellertid, enligt de resultat som redan visat sig, att innan slutet af detta år med säkerhet nedsjunka åtmin- stone till 2,000,000 R:dr, och blir sedermera utan tvifvel för hvarje år allt mindre. Detta är sanna förhållandet och kan förtjena, att man lägger på minnet. M T4 24 MMMWWAMSRGNET 366 TAT, DEN 24 MARS 1871. TAL i Andra Kammaren den 24 Mars 1871. (Angående förslag till ändring i stadgandena rörande Konungens rätt att förklara krig.) s Herr vice Talman! Mina Herrar! Det lär väl icke finnas någon, som vill bestrida, att krig är en af de allra största olyckor, som kan hemsöka ett folk, och att således hvarje lämplig garanti, som kan nedläggas i statsförfattningen mot en sådan olycka bör med omsorg efter- sträfvas. Att motionären i sitt förslag sökt utfinna en ytter- ligare garanti i detta hänseende, kan åtminstone icke af mig betviflas, och jag gillar således fullkomligt det syftemål, han dervid synes hafva förelagt sig, men å andra sidan kan jag icke underlåta att till alla delar instämma med Konstitutions- utskottet i dess åsigt, att de åsyftade garantierna i detta fall ej lämpligen kunna sökas eller vinnas på den väg motionären föreslagit. Utskottet, hvars bevisning jag för Öfrigt icke i alla delar kan godkänna, har delat skälen för sitt afstyrkande af förslaget, så att säga, i tre hufvudgrupper. Först och främst säger Utskottet, att det utan tvifvel skulle leda till större eller åtminstone till fullt lika stora vådor, om rättigheten att afgöra om krig eller fred lades i riksdagens hand i stället för regeringens, och Utskottet åberopar såsom stöd för denna sin åsigt vårt eget lands erfarenhet. En före- gående talare har icke velat godkänna giltigheten af dessa historiska exempel, men för min del måste jag tillstå, att jag finner dem i många hänseenden ganska tillämpliga och öfver- tygande, ty om också formerna äro förändrade, så visas dock härigenom, huru lätt äfven folkombuden kunna förledas till TAL DEN 24 MAKS 1871. 3 6 7 oförståndiga ocli olyckliga beslut. Det ligger dessutom i sjelfva sakens natur, att riksdagen icke lämpligen kan vara den myn- dighet, som skall ega att bestämma i frågor rörande utrikes- politiken. Ty det är alldeles obestridligt, hvad Utskottet här anfört från 1809 års Konstitutions-Utskott, att det icke egent- ligen är krigsförklaringen ■— detta sista formela aktstycke, som vexlas mellan regeringarna och som ofta till och med uteblifver — som i sjelfva verket bestämmer, huruvida ett krig skall utbryta eller ej, utan att det är den föregående behandlingen af dithörande angelägenheter, som i detta hän- seende verkar afgörande. Om således någonting i sjelfva sa- ken skulle vara vunnet med det föreslagna stadgandet, eller med andra ord om det verkligen vore allvarligt menadt att göra frågan om krig eller fred beroende af riksdagen, så måste också åt riksdagen inrymmas någon delaktighet i den verksamhet, som alltid måste föregå sjelfva krigsförklaringen. Men jag hemställer då till hvar och en, om en dylik med- verkan från riksdagens sida i de diplomatiska ärendenas be- handling skulle vara lämplig eller möjlig. Icke ens genom delegerade, eller ett hemligt Utskott, skulle sådant kunna åstadkommas, bland annat af det enkla skäl, att riksdagen icke är församlad mer än } af året, och att det således lätt kunde hända, att vid det tillfälle, då den brännande och svåra frågan om krig eller fred förelåge till pröfning och slutligen måste afgöras, den myndighet, som egde rätt att deröfver rådpläga och besluta, icke funnes tillstädes. Då sålunda, efter hvad det synes mig klart, åt riksdagen ej kan inrymmas någon delaktighet i ledningen af diplomatiska angelägenheter, af hvilken ledning emellertid frågan om krig oftast är i hög grad beroende, så bör väl icke heller riksdagen rättvisligen belastas med det tunga ansvaret att slutligen afgöra en dylik fråga, under sådana förhållanden, då kanske något val ej mera återstår. Nej! ansvaret får ej i sista stunden kastas på andra, utan måste drabba den, som haft frågans ledning och behandling om händer, och detta är, såsom vi alla veta, regeringen. 368 TAL DEN 24 MARS 1871. Vidare har Utskottet såsom skäl för sitt afstyrkande af det framstälda förslaget anfört, att redan i nuvarande grund- lag funnes åtskilliga och rätt många bestämmelser, som en- ligt Utskottets tanke vore ganska betryggande mot att för- hastade och okloka beslut i detta hänseende skulle komma att fattas. Utskottet upprepar nemligen de kända förhållan- dena, att när dylika frågor förekomma, skola Norska regerin- gens tankar derom inhemtas; att af nämnda regering berät- telse skall afgifvas om rikets tillstånd i militäriskt och finan- sielt hänseende; att en dylik berättelse om Sveriges tillstånd af svenska statsrådet skall framläggas; att unionelt statsråd skall sammankallas, der samtliga ledamöterna, hvar för sig, äro förbundna att afgifva sitt omdöme i frågan, och att först sedan allt detta föregått, det afgörande beslutet kan fattas; och Utskottet anser, att uti alla dessa omständigheter ligger en nöjaktig garanti mot faran af ett förhastadt beslut. För min del får jag likväl bekänna, att jag i detta hänseende ej fullkomligt kan dela Utskottets åsigt. Under den långa tid jag varit medlem af regeringen har det verkligen en gång inträffat, att de nyss anförda bestämmelserna kommo att tillämpas, och jag måste, äfven på grund af den erfarenhet jag sålunda haft tillfälle förvärfva, öppet förklara, att, i min tanke, dessa formela stadganden, hvilkas nytta och lämplighet jag är långt ifrån att helt och hållet bestrida, icke utgöra så starka och tillförlitliga garantier mot möjligheten af misstag och för- hastanden vid dylika fall, att någon ytterligare säkerhet i detta hänseende ej vidare behöfde sökas. Tvärtom! i betrak- tande af den utomordentliga vigten deraf, att landet icke utan tvingande nöd eller de mest grundade skäl inledes i krig, anser jag det vara full anledning att tillse, om ej någon nyt- tig och verksam föreskrift i sådan syftning skulle kunna in- läggas i våra grundlagar, och jag tror för min del, att detta verkligen låter sig göra, såsom jag strax skall hafva äran vi- dare omförmäla. Slutligen anför Utskottet såsom garanti för, att den ifråga- varande rättigheten, under nuvarande förhållanden, ej gerna TAL DEN 24 MARS 1871. 369 skulle kunna missbrukas, att regeringen eller Konungen, som är berättigad att ensam afgöra dylika frågor, skulle vara bun- den genom de finansiela hinder, som uppstälde sig mot att kunna föra krig utan bifall och medverkan af riksdagen. Det är visserligen sant, att åtskilliga hinder förefinnas i detta hänseende, såsom att Kongl. Maj:t icke vidare kan ut- skrifva gärder eller andra bidrag till förande af krig; att han icke får upptaga statslån eller eljest riket med ny gäld belasta; att han icke får disponera tillgängliga medel för annat än de bestämda ändamål, hvartill de blifvit beviljade; samt slutligen att de kreditiv, som äro anvisade för utom- ordentliga fall, och hvaraf det ena särskildt afser händelsen af krig, äro alltför otillräckliga för. att derpå skulle kunna grundas några krigsföretag. Men jag måste likväl instämma med dem, hvilka här förut uttalat den åsigten, att, om krig en gång är förklaradt, blefve det svårt, oftast kanske omöj- ligt för en fosterländskt sinnad riksdag att icke bevilja hvad som vore nödvändigt för dess utförande; och man kan tänka sig, att med beräkning derpå, Konungen icke skulle afhållas från att inlåta sig i ett krig, fastän han sjelf för ögonblicket icke egde att disponera de medel, som härtill erfordrades. Dessutom måste härvid tagas i betraktande en omständighet, som af Utskottet endast med mycket lätt hand blifvit vidrörd, men som jag anser förtjena en vida större uppmärksamhet. Utskottet säger nemligen, att »då det missbruk af subsidie- väsendet, som under förflutna tider blifvit en del stater emel- lan bedrifvet, icke vidare lärer komma till användning», så skulle ej heller derigenom de finansiela hinder kunna undan- rödjas, som, enligt Utskottets tanke, finnas mot att företaga krig annat än i samråd med Riksdagen. Äfven jag är af den öfvertygelsen, att subsidieväsendet, sådant det i forna tider och, beträffande vårt land, synnerligast under sistför- flutna århundradet, utvecklat sig, nemligen så, att det ena landets regering tog det andras i stadigvarande sold, icke gerna vidare kan ifrågakomma. Men detta hindrar likväl icke, att mäktigare stater, under vissa kritiska förhållanden, 24 370 TAL DEN 24 MARS 1871. för att vinna bundsförvandter, skulle kunna vara benägna att lemna subsidier till utförande af krig, och detta möjligt- vis till så stora belopp, att derigenom icke allenast kunde utrustas och underhållas en viss arméstyrka, utan äfven att deruti skulle kunna ligga en lockelse att ur ren finansiel syn- punkt vilja börja krig. Jag anser således, att jemväl de af Utskottet anförda finansiela svårigheter mot att obetänksamt börja krig, som onekligen finnas nedlagda i statsförfattningen, lika litet som de derstädes intagna formela försigtighetsmåtten, utgöra några fullt betryggande garantier mot förhastade be- slut i detta afseende. En föregående talare har emellertid redan antydt, att det finnes en annan väg, på hvilken dessa garantier böra sökas, nemligen deruti, att inom den för- sta statsmakten, inom sjelfva regeringen, denna garanti skulle förläggas. Ja! mina Herrar! detta är riktigt. På sådant sätt är det som garantien måste sökas. Jag tror, att vi lyckligtvis hafva kommit till den politiska ståndpunkt, att representationen numera har förmåga att all- tid åstadkomma en duglig, aktad och fosterländsk regering, och deri ligger vår förnämsta trygghet. Men den regering, hvars styrka och fosterlandskärlek jag förutsätter, måste då också vara berättigad att i dessa frågor utöfva ett behörigt inflytande. Jag är visserligen öfvertygad om, att, derest de män, som sitta i Konungens råd, äro vuxna siu ställning och hafva den styrka, det mod och den moraliska kraft som veder- bör, så skall det numera ej kunna hända, att frågor af sådan vigt, hvilka kunna leda till landets försättande i krigstillstånd, kunde komma att afgöras utan statsrådets kännedom och medverkan; men det torde dock vara oförnekligt, att en sådan rättighet och skyldighet för statsrådet att deltaga i dylika ärendens behandling, så framt den anses nyttig, äfven bör vara i grundlagen uttryckligen föreskrifven, och jag anser det vara en väsendtlig brist, att så icke är förhållandet, utan att ledningen af dessa angelägenheter, hvarpå frågan om krig och fred så ofta kan bero, är öfverlemnad endast åt Konungen och Statsministern för utrikes ärendena samt en tillkallad TAL DEN 24 MARS 1871. 371 ledamot af statsrådet. Detta har man nu sökt afhjelpa genom det förslag, som hvilar på Riksdagens och Storthingets bord, nemligen att sådana frågor, som gälla förbund med främ- mande makter, skola föredragas inför unionelt statsråd; och häruti skulle, enligt min tanke, också ligga en verklig garanti, hvilken jag tror endast åt detta håll skäligen kan sökas. Men äfven om denna förändring i våra unionela förhållanden nu icke skulle vinna framgång, hvilket väl kan vara troligt, så finns det ingenting, som hindrar oss att vidtaga en partiel förändring i Sveriges grundlag, som ginge ut på att till hela statsrådet utsträcka rättigheten och skyldigheten att deltaga i dylika ärendens behandling. Jag menar emellertid dermed visst icke alla de löpande ministeriela ärendena. Det är utan tvifvel lämpligt och nödigt, att dessa på annat sätt behandlas, eller såsom nu sker; ty den enhet, skyndsamhet och tyst- låtenhet, som dervid fordras, skulle mer eller mindre gå för- lorade, om dessa ärenden skulle föredragas och afgöras i en samling af 10 å 11 personer. Helt annorlunda förhåller det sig likväl, då fråga är om förbund ined främmande makter, eller då det gäller något sådant beslut, som i sin utveckling kan blifva orsaken och begynnelsen till krig. I sådana fall anser jag det vara, icke allenast med vårt konstitutionela statsskick fullt öfverens- stämmande, utan ock, såsom en ökad trygghet för landet, ganska välbetänkt, att hela statsrådet, hvilket skall inför sig sjelf, inför nationen och inför historien ansvara för de ödes- digra beslut, som vid dylika tillfällen fattas, äfven må vara lagligen berättigadt, att deltaga i ledningen af de angelägen- heter, som härpå utöfva inflytande. Detta är i korthet min åsigt i frågan, nemligen att vi- dare garantier mot den oberäkneliga olyckan, att landet utan nödtvång skulle blifva inkastadt i krig, ej lämpligen kunna och böra sökas på det sätt, som i motionen är föreslaget, men att det deremot icke vore onyttigt att söka sådana på det håll, jag nu tagit mig friheten antyda. Jag tillstyrker alltså bifall till Utskottets utlåtande. 372 TAL DEN 18 APRIL 1871. TAL i Andra Kammaren den 18 April 1871. (Angående försvarsverkets ordnande.) Herr Talman! Mina Herrar! En föregående talare har ganska riktigt anmärkt, att frågan, huruvida vårt försvarsväsende för närvarande befinner sig i ett tillfredsställande skick, öfverallt och enhälligt vid folkmöten och andra tillfällen, der allmänna ärenden afhand- lats, blifvit med »nej besvarad». Då det sålunda allmänt er- kännes, att vårt försvarsverk icke är tillfredsställande, och då det icke heller af någon lär förnekas, att landets trygg- het är det, som i främsta rummet bör ligga hvarje folk om hjertat, så är det obestridligen en allvarlig och vigtig stund, då denna fråga hänskjutits till representationens pröfning och beslut, hvilket beslut också helt visst kommer att antecknas i våra häfder. Men oaktadt det sålunda förefinnes en full- komlig enighet vid bedömandet af vårt försvarsverks nuvarande otillräcklighet, så råder det likväl ett temligen stort lugn och en viss tröghet för åvägabringande af några förändringar i det tillstånd man öfverklagar. Man låter i förevarande fall, likasom så ofta vid andra tillfällen, invagga sig i allehanda föreställningar, som göra ett hastigt och beslutsamt ingripande öfverflödigt. Man säger, att ingen fara hotar oss: att de politiska förhållandena, som i allmänhet visserligen kunna vara betänkliga, likväl icke för oss innebära någon våda, åtminstone icke för den närmaste framtiden; och man får derjemte, från ett och annat håll, höra den invändningen, som man minst borde vänta sig, att, om någon af våra mäk- tiga grannar vill påföra oss krig, skulle våra försvarskrafter TAL DEN 18 APRIL 1871. 373 i allt fall blifva otillräckliga, så att cle uppoffringar, vi under- kasta oss för vårt försvar, ändock icke skulle leda till ett lyckligt slut, utan vara gjorda förgäfves. Ja! man låter stun- dom, till och med mer eller mindre genomskinligt, förstå, att det skulle ligga en särskild slags fara uti att ega ett kraf- tigt och väl ordnadt försvarsverk, emedan detta kunde blifva en frestelse att följa en mera äfventyrlig politik, och sålunda bidraga att inleda landet i krig vid andra tillfällen, än då sådant af rätter nöd föreskrifves. För min del kan jag icke gilla någon af dessa invändningar. Det synes mig vara för- mätet, då någon tilltror sig kunna se så klart in i framtiden, att han med någon säkerhet kan förutsäga, att ingen fara är för handen, och det måste således för hvar och en vara en skyldighet att göra sig beredd på hvad som kan inträffa. Detta påbjudes af den vanligaste försigtighet, och det vore, enligt min tanke, att illa vårda sig om sitt lands framtid, om man uppsköte handlingen dervid till sista stund. Hvart- hän sådant leder, visar oss historien genom inånga varnande exempel, och vi hafva helt nyligen sett ett dylikt af den för- färliga beskaffenhet, att man måste bäfva vid blotta tanken på, att sådana olyckor skulle kunna komma att någon gång öfvergå vårt fosterland. Såsom nyss sades, kan jag ej heller gilla deras mening, hvilka klenmodigt påstå, att vårt land icke förmår försvara sig, äfven om det ville uppbjuda hela sin förmåga dertill. Vi böra erinra oss, att vi i detta, likasom i flera andra fall, äro gynnade af lyckan, i det att vårt land har en sådan be- lägenhet, att det icke är lika lätt att angripa och öfversvämma detsamma, som de flesta andra länder, hvilka ligga öppna för en fiendes tilltag. Om man skulle tänka sig, att här endast kunde vara fråga om en strid på lif och död, en strid, som ej kunde antagas sluta förr, än den ena parten låge fullkomligt krossad och tillintetgjord: om, säger jag, fråga endast vore om en sådan strid, och denna skulle utkämpas af oss allena intill slutet, utan att någon annan makt ville räcka oss en hjelpsam hand: då medgifver jag, att sannolik- 22 374 heten emot tänka TAL DEN 18 APRIL 1871. för oss. oss, en lycklig utgång, efter mensklig beräkning, vore Men, mina Herrar, dessa alternativ böra vi icke ty ingen nation kan väl gerna hafva intresse af att påföra oss ett sådant krig. Deremot är det ganska möj- ligt, att af en eller annan anledning någon främmande makt skulle vilja tvinga oss till handlingar, dem vi sjelfva icke vilja medgifva, eller skulle söka att på oss utöfva ett oberät- tigadt inflytande; men den fiende, som skulle vara sinnad att sålunda våldföra vår frihet och deraf påräknar någon fördel, skall helt visst afväga värdet af denna fördel mot storleken af de uppoffringar, som erfordrades för att ernå densamma. Finner han dervid, att det motstånd, som kan förväntas, är så allvarsamt, att det för vinnande af en slutlig seger sanno- likt skulle erfordras långt större offer, än som kunde ersättas af den åsyftade fördelen, så skall han utan tvifvel afstå från att oroa oss; och det är just ett sådant perspektiv af kraftigt motstånd å vår sida och stora uppoffringar å angriparens, som vi böra framhålla mot dem, som möjligen skulle vilja blifva våra fiender. Slutligen lär väl allraminst något afseende böra fästas vid den antydda vådan i fråga om riktningen af vår utländska politik, som förmenas skulle kunna uppstå genom ett fullstän- digare ordnande af vårt försvarsväsende. De tider äro lyck- ligtvis förbi, medel kunde Jag ser rättighet för svar, så att då ledningen af landets öde icke med lagliga af folket sjelf bestämmas. således icke något skäl och icke heller någon oss att uppskjuta med ordnandet af vårt för- det må blifva betryggande för vår sjelfständig- het. Likväl har man vid den åtgärd, som enhälligt erkännes dertill vara erforderlig, nemligen anlitande af den allmänna värnepligten, velat förknippa vilkor om större eller mindre eftergifter och förmåner. Man utsmyckar visserligen detta handlingssätt med allehanda vackra benämningar, såsom att det skulle vara en rättvisa, en billighet, en hjelp åt vår be- tryckta modernäring, med flera andra dylika talesätt, som onekligen klinga vackert. Men, mina Herrar, på botten af TAL DEN 18 APRIL 1871. 375 allt detta ligger dock ett faktum, som omöjligen kan bort- resoneras eller bestridas, nemligen det, att dessa vilkor för många innebära en enskild fördel. Man har här med stor förtrytelse, som måhända hos många kan vara rättmätig, velat tillbakavisa tillvitelsen om egennytta, och jag anser mig icke heller på något sätt berättigad att påstå, att det är egen- nyttan, som här bestämmer någons handlingssätt, ty jag skulle då våga mig in på ett område, som icke kan af menniskor med säkerhet bedömas, och som derför bör vara fridlyst, nemligen bevekelsegrunden för deras handlingar. Endast Gud och vårt eget samvete kunna derom vitna. Det låter alltså icke bevisa sig, att bevekelsegrunden härvid lag är begär efter vinst, men det står dock fast, att de vilkor, man uppställt, skulle medföra en ganska stor fördel för många. Jag ber er, mina Herrar, att noga skilja mellan dessa två begrepp: egen- nytta och enskild fördel, ty det är en väsendtlig olikhet dem emellan. Man är icke berättigad påstå, att det är egennyttan, som i allmänhet bestämmer menniskors handlingssätt, men man kan likväl med visshet säga, att den enskilda fördelen dervid utöfvar ett stort, om också omedvetet inflytande; ty så länge penningar och penningvärden utgöra medlet för menniskan att uppnå många af dess önskningar, skola de också eftersträfvas, likasom äfven å andra sidan hvar och en söker att blifva fri från en afgift eller en skyldighet, som medför pekuniera uppoffringar. Att för den, som är pligtig att hålla soldat, det skulle vara en fördel att få denna pligt efterskänkt, och att fördelen häraf vore allra störst, om detta efterskänkande skedde fullständigt och genast, och icke för- dröjdes tills efter 15 eller 28 år — detta lär väl af ingen kunna bestridas. Men äfven om en sådan öfvergångstid be- stämmes för indelningsverkets afskaffande, innebär detta icke någon förändring i sakens natur, utan endast ett uppskof med skänkens åtnjutande; ty det är och förblir alltid en skänk, då man befrias från en skyldighet, utan att genom något tillskott hafva inlöst densamma. 376 TAL DEN 18 APRIL 1871. I afseende på sjelfva ämnets utredning synes mig föga eller intet vara öfrigt att önska. Icke allenast under den nu fortgående diskussionen, utan ock i en mängd upplysande ströskrifter, hvilka under den närmast förflutna tiden utkom- mit, samt slutligen — sägom det öppet — ej minst genom ett stort antal sakrika uppsatser i de större, bättre tidnin- garna, hvilka jag för min del, i strid med föregående talares åsigt, funnit på ett synnerligen förtjenstfullt sätt hafva be- handlat den vigtiga frågan, hafva alla dertill hörande om- ständigheter och förhållanden, för hvar och en som derom velat taga kännedom, blifvit långt utöfver vanligheten full- ständigt utredda. Framför allt synes mig detta vara händel- sen med den del af frågan, som rörer den förmenta orätt- visan af indelningsverket och de närvarande rust- och rote- hållarnes anspråk att derifrån blifva befriade. Jag skall icke trötta Kammaren med att upprepa de skäl, som blifvit an- förda för att visa den fullkomliga grundlösheten af dylika anspråk och påståenden; de äro så klara och ovederläggliga, att också icke annat än de mest banala fraser kunnat der- emot andragas. Såsom resultat af ärendets utredning finner jag för min del tre satser vara obestridliga, och dessa vill jag derför här nämna. Den första är: att vårt försvar måste ordnas och förstärkas, så att det bereder landet den politiska trygghet, som för hvarje sjelfständigt folk är det första vilkoret för dess tillvaro såsom sådant. Den andra är: att, när så för- håller sig, när vi behöfva föröka våra försvarskrafter, så böra vi i första rummet taga vara på hvad vi hafva och icke bort- kasta eller på lättsinnigt sätt förspilla de otillräckliga till- gångar vi för närvarande ega, helst när det visat sig, att hvad man nu vill förstöra under långa och svåra tider med ära bestått profvet. Och den tredje lika klara satsen är den: att, när nu utöfver detta redan befintliga något måste, göras för att värna samhällets, vår egen och efterkommandes trygghet, så bör detta tillägg, denna ytterligare uppoffring, på ett rätt- vist och jemnlikt sätt på alla fördelas. TAL BEN 18 APRIL 1871. 377 Om jag tager dessa tre enkla satser till utgångspunkt och tillämpar dem på de förslag, som nu föreligga, kommer jag vid valet dem emellan till det resultat, att det af Kongl. Maj:t framlagda är det, som i främsta rummet synes erbjuda en tillfredsställande lösning af frågan. Deremot kan jag allra minst godkänna det af Utskottet framlagda förslaget, som vill, att indelningsverket — denna dyrbara del af vårt försvars- väsende — skall efter 15 år efterskänkas; och jag kan icke heller gilla den af en ledamot inom Utskottet i detta förslag gjorda modifikation, som äfvenledes skulle bereda rust- och rotehållare samma skänk, fastän tiden för dess mottagande skulle uppskjutas något längre eller i 28 år. Likväl vill jag, dels för att visa tillmötesgående, och dels derför att jag an- ser, att klokheten föreskrifver, att någonting bör göras, på det att man må komma till ett önskligt slut i frågan, icke mot- sätta mig, att några lämpliga lindringar i rust- och rotehållar- nes skyldigheter tillvägabringas, så mycket heldre som i sam- manhang dermed äfven vissa brister, som nu vidlåda indel- ningsverket, lättast skulle kunna afbjelpas. Åtskilliga förslag hafva blifvit framstälda i detta afse- ende, men af dem torde det egentligen vara två, som ådragit sig den mesta uppmärksamheten. Det ena är det, som fram- lagts af de fem reservanterna i Första Kammaren, och hvilket, efter hvad jag tror, man i allmänhet tolkat något oriktigt. Man har nemligen ansett detta förslag vara liktydigt med indelningsverkets tillintetgörelse. För min del kan jag dock icke medgifva riktigheten af en dylik tolkning och jag tror ej heller, att deras mening, hvilka framstält förslaget, varit sådan. Dermed afses efter deras åsigt, lika väl som efter min, ingalunda indelningsverkets tillintetgörelse, utan man har endast åsyftat dess reformerande. Man har erkänt, att indel- ningsverket är behäftadt med vissa brister såväl i militäriskt som i politiskt och socialt hänseende; och dessa har man sökt afhjelpa i sammanhang med den allmänna regleringen deraf. Utan tvifvel är detta ett vackert syfte. Men om man vid detta försök att lösa frågan också icke kan sägas hafva 378 TAL DEN 18 APRIL 1871. alldeles misslyckats, har man likväl måhända kommit för långt, så att den vinst, som skulle erhållas å ena sidan, icke blott motväges, utan kanske till och med öfverväges af olägen- heter å andra sidan. Derom är just frågan; och för min del är jag så tveksam om svaret derpå, att jag ej vågar förorda detta sätt att reformera indelningsverket och deri åstadkomma en viss lindring, nemligen så att detsamma utbytes emot en fix skatt, ty jag fruktar, att rubbningen i hela institutionen skulle blifva så stor, att sjelfva beståndet deraf äfventyras, hvartill jag för min del icke vill medverka. Det andra försöket att bereda denna lindring, som jag tror vara af både billighets- och klokhetsskäl påkallad, är det förslag, som i denna Kammare i går framstäldes af Herr Kallstenius; och jag får förklara, att jag för min del finner detta förslag mera antagligt än det nyss omnämnda, som framstälts af reservanterna i Första Kammaren. Det synes mig nemligen klart, att för mängden af rot- och rusthållare en ganska betydlig lindring derigenom skulle uppkomma. Och om äfven, till följd af enskilda omständigheter, en sådan för- del på ett eller annat ställe icke skulle kunna uppnås, har förslaget för sådant fall ganska förtänksamt uppstält det alternativ, att man skall ega att förblifva vid det gamla, och det innebär sålunda en säker garanti mot, att man derigenom aldrig skulle kunna komma i en sämre ställning, än för när- varande. Jag tror dessutom, att det tilläfventyrs vore möj- ligt att på denna väg än mera kunna närma sig det sökta målet eller att, utan allt för stor förlust för det allmänna, något lindra de nuvarande bördorna, derigenom, att den siffra, som här blifvit uppstäld, nemligen 100 R:dr — och som jag för min del visst icke anser vara i allmänhet för hög — skulle kunna bestämmas på ett annat sätt, så att man dervid mera toge de bestående förhållandena i de särskilda orterna till utgångspunkt och derefter satte dessa afgifter något olika för olika regementen och korpser. En sådan olikhet skulle, en- ligt min tanke, icke komma att medföra några väsendtliga TAL DEN 18 APRIL 1871. 379 olägenheter, men skulle ytterligare bidraga till vinnande af hvad man önskar, nemligen en billig lindring. Fastän viljans redskap sviker mig vid försöket att något fullständigare utveckla min mening kan jag likväl icke lemna detta ämne, utan att för ett ögonblick vidröra en omständig- het, som här blifvit med stor bitterhet framhållen af åtskil- liga talare, nemligen obehörigheten deraf, att man skulle vid sitt beslut misstänkas vara influerad af de egna intressena. Att det för rust- och rotehållare vore en ganska betydlig för- del att komma ifrån en sådan afgift som knektehållet, derom torde väl icke vara något tvifvel, eller kunna tvistas. Men, såsom jag redan förut haft äran yttra, jag tror dock icke, att man är berättigad deraf draga den slutsatsen, att det blifvande beslutet skall komma att bestämmas endast af be- gäret efter egen fördel, d. v. s. af egennytta. A andra sidan har man vid tillbakavisandet af denna tillvitelse bedt dem, hvilka framhållit den omständigheten, att rotehållarne skulle komma att göra en vinst på förslagets antagande, lägga han- den på hjertat och förklara, huruvida de sjelfva äro fria från alla egennyttiga beräkningar. Man har uppgifvit dem, som högljuddast påstås hafva ropat på försvarsverkets ordnande på den gamla grunden, d. v. s. utan eftergifvande af rust- och rotehållares skyldigheter, och dervid nämnt skolmän, akademici, industriidkare, stadsrepresentanter o. s. v., förme- nande, att dessa vore i frågan lika intresserade som rust- och rotehållare. Den ofantliga skilnaden i detta hänseende är emellertid uppenbar, och jag tillåter mig att i det fallet yttra ett ord för egen räkning. Jag dömer ingen annan: jag har dertill ingen rätt och ingen håg. Men jag får förklara, hvad mig sjelf beträffar, att fastän jag är stadsrepresentant, är det så långt ifrån, att jag har något eget intresse vid att motverka den föreslagna förändringen, att mina enskilda för- delar tvärtom ganska kraftigt hänvisa mig till raka motsatsen. Det skulle måhända se ut som fåfänglighet, i fall jag ville närmare utveckla de speciela omständigheterna i detta hän- seende, och jag skall ej göra detta; men jag kan försäkra, 380 TAL DEN 18 APRIL 1871. att jag personligen skulle göra en icke ringa vinst på detta förslags genomförande. En annan talare har sagt, att han icke gjort någon uträkning, huru det för honom skulle slå sig ut. Detta var något oväntadt från det hållet, då vi alla känna, huru ofta han förut med särdeles lätthet här framlagt uträkningar öfver både ett och annat, hvilka varit vida klyf- tigare än denna, som icke bort göra honom stort hufvudbry. Den, som har ett visst antal rust- eller rotehåll, vet nog, huru högt kostnaden härför årligen kan uppskattas, och vare sig att man antager den ena eller andra siffran, är det lätt att sedan räkna ut, huru stor vinsten blir, om dessa afgifter efter- skänkas och derifrån afdrages den obetydliga tillökning i be- villningen, som å andra sidan kan uppkomma. Fastän, såsom jag nämnt, jag personligen skulle hafva en icke obetydlig vinst af en förändring, som ginge ut på efterskänkande af kostnaderna för indelningsverket, får jag likväl förklara, att blotta tanken på att taga emot en sådan vinst till skada för det allmänna är för mig ytterst motbjudande. På den ståndpunkt, jag i denna fråga intagit, nemligen att jag anser vårt försvar bristfälligt och i behof, icke allenast af alla de tillgångar det nu eger, utan rätt mycket derutöfver, samt att det framför allt har behof af det dyrbara stöd, som indelningsverket deråt lemnar, är det också alldeles klart, att, om jag, för enskild vinning, eftersträfvade något, som efter denna min uppfattning skulle hafva till påföljd, att mitt land ginge miste om dess väsendtligaste tillgång i försvarskraft, så skulle ett sådant handlingssätt i mina ögon icke kunna anses annorlunda än såsom ett slags förräderi; och jag vill ytter- ligare tillägga, att äfven om en dylik vinst, mot min vilja, tillfölle mig, skulle jag anse dessa penningar besmitta mina händer. Detta är min känsla och min öfvertygelse; och jag vill derför på det varmaste önska, att vi alla måtte vara på vår vakt, och icke låta utsigten till egna fördelar på minsta sätt inverka på de vigtiga beslut, som snart skola fattas, utan att vi alla, endast med fosterlandets väl för ögonen, måtte vara redobogne att åtaga oss de uppoffringar, som erfordras. TAL DEN 18 APRIL 1871. 381 Huruvida det må anses vara absolut nödvändigt att fatta ett afgörande beslut i frågan just i detta ögonblick, derom vill jag icke bestämdt yttra mig. Jag tror dock, att i en sak af denna beskaffenhet ett uppskof väl kan vara farligt, men icke till något gagn, och att, då man klart och tydligt inser, hvad som bör göras, ett manligt sinne också fordrar, att man utan tvekan fattar sitt beslut och sålunda fullgör sin pligt mot fäderneslandet. Men å andra sidan vill jag icke gå så långt i misströstan, att jag anser allt förloradt, om icke nu frågan i sin helhet blir så reglerad, som man helst skulle önska. Det gläder mig, att i fråga om materielen mycket blifvit gjort för iståndsättande af vårt försvar vid denna riks- dag — mera än vid någon föregående — samt att beträffande specialvapnen åtskilligt godt och nyttigt ännu torde komma att vidtagas, innan Riksdagen åtskiljes. Och jag hoppas slut- ligen, att äfven för den händelse, att i sjelfva organisations- frågan det icke skulle lyckas nu förena meningarna, det ar- bete, som derpå blifvit nedlagdt, icke skall vara förspildt, utan att den sakrika utredning, som egt rum i detta afseende, måtte hafva bidragit att fästa den allmänna uppmärksam- heten på detta ämne, som för oss är af en så utomordentligt stor betydelse, samt att vägen sålunda blifvit röjd och tänke- sätten utbildade till större mognad, så att den tid snart skall vara inne, då en slutlig reglering af frågan kan åvägabringas. Såsom slutsats af hvad jag sålunda anfört, får jag för min del tillstyrka, att ärendet måtte till Utskottet återremit- teras, helst för att vinna bifall till Kongl. Maj:ts proposition, men derest icke sådant låter sig göra, i det syfte Herr Kall- stenii förslag innebär. 382 YTTRANDE DEN 6 MAJ 1871. YTTRANDE i Andra Kammaren den 6 Maj 1871. (Angående förslag till ny tryckfrihets-lag.) Herr Talman! Mina Herrar! Hvad jag ämnat yttra har icke egentligen afseende på den nu föredragna första punkten af förslaget. Jag anser det derför mindre formenligt att nu straxt uttala min mening i andra hänseenden, men då diskussionen i allmänhet förts på det sätt, att den omfattat hela förslaget, så fruktar jag, att det icke skulle vara lämpligt att längre fram i förslaget ånyo upptaga någon särskild punkt till granskning, och jag nödgas derför, i likhet med mina företrädare, att nu yttra mig om förslaget i dess helhet. Såsom totalomdöme får jag då för- klara, att jag anser detta förslag vara särdeles förtjenstfullt, och att derigenom i min tanke ett stort steg tagits framåt till vinnande af det så länge eftersträfvade målet att få vår närvarande, i så många fall ytterst bristfälliga tryckfrihetslag ersatt af en bättre. Utskottet har derför redan nu gjort sig förtjent af allmänhetens tacksamhet, och om det, såsom jag hoppas, skall lyckas att framdeles genomföra förslaget, så att det blir lag, skall detta än vidare lända ej blott Utskottet sjelf, utan äfven hela landet till gagn och heder. Mina anmärkningar mot förslaget äro i det hela ganska få. En otydlighet har redan förut här blifvit anmärkt rö- rande innehållet af 4 §. Jag tror visserligen icke för min del, att dermed är så farligt, men det kunde måhända ändock vara skäl att förtydliga densamma, så att det icke uppstode någon osäkerhet i fråga om rättigheten att offentliggöra hand- lingar hörande till kommunala angelägenheter. Likaledes torde YTTRANDE DEN 6 MAJ 1871. 383 det vara lämpligt, att i 5 § undantaget för riksdagens proto- koll, såsom icke tillgängliga, genom ett tillägg inskränktes så, att bestämmelsen härom icke omfattar alla protokoll i sin helhet, utan blott de delar derutaf, hvarom 82 § Riksdags- ordningen eventuelt talar. Men, som sagdt, det är icke egentligen för att öka an- märkningarnas antal, som jag begärt ordet, utan fastmer för att understödja Utskottets förslag i en vigtig punkt, som blifvit bestridd. Såsom hvar och en finner, består den första hufvud- förändringen i förslaget deruti, att man sökt en lämpligare och rättvisare utväg att bestämma, hvem som egentligen skall vara ansvarig för brott, begångna mot tryckfriheten, och jag erkänner, att för min del anser jag den väg Utskottet före- slagit vara särdeles lämplig och välbetänkt. Den utgör en enkel och naturlig följd af sakens egen beskaffenhet, och det föreslagna sättet att bestämma ansvarsskyldigheten synes mig väl egnadt att i sista hand träffa just den, som bör af lagen träffas. Också hafva anmärkningarna i detta hänseende icke varit af någon betydenhet. Den andra hufvudpunkten i Ut- skottets förslag rörer sjelfva sammansättningen utaf juryn; och i detta afseende hafva anmärkningarna varit både tal- rikare och af större vigt. För egen del får jag likväl för- klara, att jag i detta fall biträder Utskottets mening och att jag anser den af Utskottet föreslagna utvägen att bilda en jury för tryckfrihetsmål vara åtminstone bättre än någon af de andra, som blifvit framstälda i detta hänseende, äfvensom att jag icke finner mig kunna uppgifva någon lämpligare. För att rätt kunna bedöma värdet af det ena eller andra valsättet, tror jag, att man i främsta rummet bör tillse, hvilket valsätt som lemnar det bästa resultat, eller, med andra ord. som befrämjar utväljandet af de värdigaste jurymän. Hvad fordrar man då utaf dessa? Hvad är det man i detta hänse- ende anser önskvärdt? Naturligtvis att alla jurymännen, så vidt möjligt är, måtte vara upplyste, hederlige, ansedde, sjelf- ständige och rättrådige män. Nu frågas: är sannolikheten större, att dessa egenskaper komma att påträffas hos de män, 384 YTTRANDE DEN 6 MAJ 1871. som skulle utses på det sätt Utskottet föreslagit, eller hos de män, hvilka skulle utses på det sätt reservanterna hemstält? För min del tror jag, att sannolikheten för ett godt resultat är större genom Utskottets förslag än genom de öfriga fram- stälda förslagen. Om, såsom reservanterna föreslagit, jury- männen skulle väljas direkte af valmännen vid riksdags- mannaval, i stället för utaf landstingen och de städers stads- fullmäktige, som icke deltaga i landsting, hvad skulle då blifva den sannolika följden? Om valet skall ske genom detta stora antal valmän, så synes det mig ligga i sakens natur, att en stor mängd af dessa personer — huru aktningsvärda de i öfrigt ock må vara — skola sakna den upplysning i allmänhet och särskildt den kännedom om personer, som här- vid erfordras, och att de följaktligen icke kunna besitta full- komlig sjelfständighet, utan måste mer eller mindre blifva ledda utaf andra genom agitationer, kringspridda listor och dylikt. Och hvarifrån skola dessa listor och agitationer i de större städerna utgå, om icke hufvudsakligen från tidningarna, hvilka sålunda skulle vara de, som i främsta rummet sjelfva bestämde valet af sina egna domare? Detta kan, efter mitt omdöme, icke lofva något särdeles godt resultat, då deremot, om detta val anförtros åt myndigheter, hvilka. äro utsedda för andra vigtiga ändamål och således måste anses åtnjuta kommunens förtroende och utgöra dess bästa män, samt dess- utom äro till antalet lämpligen begränsade, man bör kunna hoppas, att en noggrannare kännedom om personer hos dem skall förefinnas, och att således äfven resultatet, nemligen utväljandet af jurymän, hvilka ega sådana egenskaper, som jag nyss antydde, mera sannolikt derigenom skall vinnas. Detta är för mig fullkomligt tillfyllestgörande för att kunna göra ett val mellän de tvenne olika sätten, som blifva ifråga- stälda. Man söker visserligen göra gällande, att den tendens, som ligger uti reservanternas förslag, skulle vara riktigare; att detta förslag skulle vara mera folkligt, mera demokratiskt, mera öfverensstämmande med tidens anda, och hvad det vi- dare heter — men alla dessa obestämda egenskaper hafva för YTTRANDE DEN 6 MAJ 1871. 385 mig icke något sådant värde, att jag för den skull vill upp- offra de positiva fördelarna af ett godt slutresultat, hvilket naturligtvis måste vara hufvudsak och som, på grund af de skäl jag nu i korthet antydt, synes mig med mera sannolik- het kunna förväntas genom det af Utskottet föreslagna val- sättet. Jag får således i detta afseende instämma med Ut- skottet, och jag önskar, som sagdt, att Utskottets förslag i dess helhet må hafva framgång, med de mindre ändringar, hvilka kunna vara nödvändiga, för hvilket ändamål äfven jag anser en återremiss berättigad och lämplig. 386 YTTRANDE DEN 10 MAJ 1871. YTTRANDE i Andra Kammaren den 10 Maj 1871. (Angående förändring af det ridande Artilleriet till åkande.) Herr Talman! Mina Herrar! En talare, som här bekämpat Utskottets förslag och yrkat, att vårt artilleri hädanefter skulle inskränkas till endast åkande, har såsom skäl för sin mening anfört, dels att det vore syn- nerligen oformligt, om riksdagen i en fråga sådan som denna toge initiativ och ville framställa annat förslag än krigsstyrel- sen, dels att, rörande sjelfva saken, det åkande artilleriet blir billigare än det ridande, på samma gång det är lika tjenst- bart. Jag medgifver, att det första af de anförda skälen eger ganska stor vigt, ty det kan icke bestridas, att i sådana frågor alla förslag rätteligen böra utgå från regeringen, enär riks- dagen väl icke kan anses synnerligen kompetent att framställa nya förslag i dylika ämnen. Men jag får å andra sidan för min del säga, att jag icke kan uppfatta regeringens eller Krigsministerns framställning, såsom jag här hört den tolkas, nemligen att den skulle helt och hållet gå ut på att mot- sätta sig bibehållandet af något ridande artilleri. Jag före- ställer mig, att Herr Krigsministerns mening egentligen varit att tillse, att, då reorganisationen af vårt försvarsväsende i alla fall tog så särdeles stora uppoffringar i anspråk, inan borde försöka, om det icke vore möjligt att på ett eller annat ställe begagna sådana utvägar, som rätt väl, om också icke i den allra högsta grad af fullkomlighet, uppfylde ändamålet, för att derigenom vinna en ekonomisk besparing. Om jag nu icke misstager mig i denna uppfattning, så följer af den- samma, att jag icke heller kan anse, att, om riksdagen å sin YTTRANDE DEN 10 MAJ 1871. 387 sida erbjuder krigsstyrelsen ett vapen, som väl icke kan be- stridas ega vissa företräden framför det, som af denna sty- relse blifvit föreslaget, ett sådant erbjudande skulle vara oväl- kommet, fastän styrelsen icke velat sjelf påyrka en sådan uppoffring, enär det visat sig, att äfven det andra vapnet kunde försvarligt uppfylla sin bestämmelse. Jag har sjelf i mina yngre år varit anstäld vid artillerivapnet, och tror mig der- för kunna med någorlunda sakkunskap bedöma förhållan- dena inom detsamma; och då jag tillhörde det åkande artille- riet, torde jag väl icke heller gerna kunna anses vara par- tisk för det ridande. Men jag kan likväl ej förneka, att det åkande artilleriet, fastän i allmänhet utmärkt godt, dock måste vara det ridande i vissa afseenden underlägset. Det ligger i sjelfva sakens natur och är äfven, såväl i Utskottets betän- kande som i andra till ämnet hörande handlingar ganska tyd- ligt ådagalagdt, att det ridande artilleriet har förmågan af större hastighet och uthållighet, äfvensom att det, på grund af möjligheten att lättare få de genom ansträngning eller under sjelfva bataljen förlorade hästarne ersatta ined friska, vida längre kan hållas i stridbart skick än vare sig det åkande eller fotartilleriet. Ensamt denna fördel, oberäknadt åtskilliga andra mindre väsendtliga, är, efter min åsigt, så vigtig, att jag, lika med Utskottet, anser det vara giltiga skäl att till en viss del bibe- hålla det ridande artilleriet såsom beståndsdel af vårt försvars- väsende, och jag tror, att de medel, som härtill anslås, icke äro illa använda. Den här förut gjorda anmärkningen, att det åkande artilleriet är temligen tungt och att det i förhål- lande till andra utländska artillerier framställer sig såsom mindre rörligt till följd af den större belastningen å hästarne, har man sökt bemöta dermed, att detta kan afhjelpas, icke genom att öka hästarnas antal och sålunda förvandla detta artilleri till ridande, utan genom att »lätta lavettaget», såsom den värde talaren sade. Detta yttrande innefattar likväl ett misstag, eller bör kanske tillskrifvas ett olyckligt val af uttryck, ty jag föreställer mig, att den talare, som använde detsamma, 388 YTTRANDE DEN 10 MAJ 1871. väl vet, att lavettagets tyngd ej kan godtyckligt minskas, utan alltid måste stå i ett visst förhållande till pjesens vigt och kaliber, i följd hväraf det egentligare uttrycket också skulle hafva varit, att man borde reducera grofleken eller pundigtalet af vapnet. Men gör man detta, så reducerar man derigenom äfven ganska mycket effekten, ty denna beror — framför allt numera, då massiva projektiler mindre begagnas än förr — högst betydligt derpå, att kalibern är tillräckligt stor för att göra spränggranaten verksam. Såsom skäl mot Utskottets förslag har man äfven anfört, att det vore nyttigt, om jemväl inom artillerivapnet enhet och likhet infördes, likasom man i allmänhet inom armén trodde sig finna en tendens att reducera alla olika delar af de sär- skilda vapnen till ett och samma slag. En sådan tendens tror jag likväl för min del alldeles icke existera, utan kanske i viss mån motsatsen, och om det inom artilleriet skulle vara önskligt, att någon större enhet komme till stånd, så skulle detta väl egentligen vara, för att samma ammunition alltid skulle vara användbar för hela vapnet, eller, med andra ord, att kalibern skulle vara en och densamma. Men härom har jag nyss yttrat mig, och detta är för öfrigt någonting helt annat, än att för alla batterier, som hafva samma pundigtal, använda olika anspann och servis; och att blott för den s. k. likhe- tens skull afsäga sig -det ridande artilleriet, som dock har företrädet af den större rörligheten och uthålligheten, vore väl att uppoffra en verklig fördel på alltför svaga skäl. För mig är det nemligen en afgörande omständighet, att vi redan ega ett ridande artilleri. Vore det åter fråga om att nu från böljan organisera det behöfliga artilleriet, skulle jag kanske vara mera tveksam att förorda, dess delning i ridande och åkande, men då vi, såsom sagdt, redan hafva båda slagen, och det ridande dessutom är särdeles utmärkt, så får jag säga, att det bär äfven mig mycket emot att vilja försämra detta senares egenskaper genom att reducera det till åkande. På dessa skäl, och derest jag icke hos krigsstyrelsen, åt hvilken jag gerna vill lemna sista ordet i denna fråga, finner YTTRANDE DEN 10 MAJ 1871. 389 någon bestämd obenägenhet att emottaga detta erbjudande från riksdagen, att nemligen med bibehållande af samma antal batterier, som krigsstyrelsen begärt, låta en del af dessa för- blifva ridande, skulle jag anse det vara välbetänkt att bifalla Särskilda Utskottets nu förevarande förslag, hvilket jag i sådant fall äfven vill för min del tillstyrka. 390 YTTRANDE DEN 11 MAJ 1871. YTTRANDE i Andra Kammaren den 11 Maj 1871. (Angående förhöjd tull på tobak.) Herr Talman! Mina Herrar! Det kan icke vara skäl att vid detta tillfälle särdeles för- djupa sig i en utveckling angående beskaffenheten af de olika slagen af skatter, och deribland i främsta rummet angående konsumtionsskatternas större eller mindre lämplighet och nöd- vändighet. Man behöfver emellertid i detta hänseende blott anmärka, att, åtminstone mig veterligen, det icke finnes något civiliseradt land i verlden, der ej denna skatteform i mer eller mindre betydlig grad anlitas, och att äfven våra egna för- nämsta inkomstkällor hemtas från konsumtionsskatter, nem- ligen från bränvins- och tullafgifterna. Redan deruti torde, ligga ett temligen afgörande bevis på, att detta slag af be- skattning förtjenar ett synnerligen stort afseende, och att den egentliga faran af dess användande består deri, att man illa väljer föremålen för densamma. Väljas dessa föremål der- emot väl, d. v. s. bland sådana artiklar, hvilkas fördyrande genom tull eller accis icke medför någon orättvisa eller något kännbart lidande för den fattigare och större befolkningen, så anser jag detta sätt, nemligen att lägga konsumtionsskatt å dylika artiklar, vara den utväg, hvarigenom man lättast och, såsom jag vågar påstå, äfven rättvisast kan vinna en behöflig statsinkomst. Det nu begagnade ordet »rättvisast» torde emel- lertid behöfva en förklaring, hvartill jag ber att få använda ett ögonblick. Enär de flesta andra inkomster, såsom t. ex. den direkta beskattningen, bero på kalkyler — man antager nemligen, att YTTRANDE DEN 11 MAJ 1871. 391 den eller den eger så och så mycket eller har så och så stor årlig inkomst, på grund hvaraf han beskattas — så är man straxt inne på ett mycket villosamt fält, der det oftast är omöjligt att fullt träffa sanningen. Det står icke till att vid dessa beräkningar undvika misstag och felaktigheter, hvilka blifva så mycket större, då det är fråga om personer, hvilka, mindre samvetsgranna i sina uppgifter, söka att, så vidt ske kan, undandraga sig beskattning. Så är det deremot icke förhållandet med konsumtionsskatterna. Om någon förbru- kar en viss qvantitet af de förnödenheter, som blifvit valda till föremål för konsumtionsafgifter, så är det denna qvantitet, som blir beskattad — hvarken mer eller mindre. Således redan häri, att man träffas af en till siffran fullkomligt riktig beskattning, ligger ett stort företräde; och om då äfven valet af föremål för detta slags beskattning sker med urskilning och billighetskänsla, så tror jag, att man med skäl kan anse den vara mera »rättvis» än de flesta andra. Och i afseende på det omförmälda valet af artiklar, som lämpligast kunna beläggas med konsumtionsafgifter, hafva vi också, enligt min öfvertygelse, handlat ganska riktigt, då vi slutligen temligen allmänt synas hafva kommit till den åsigt, att spirituösa med alla dess underafdelningar i detta fall äro de, som i främsta rummet böra väljas, och att dernäst i ordningen kommer just tobaken. Denna artikel har alla de härför erforderliga egen- skaperna; den är för mycket voluminös för att kunna luren- drägas i någon större skala; den förbrukas i stora qvantiteter, så att inkomsten deraf blir betydlig; och ej heller lär det väl kunna påstås, att förbrukningen af denna vara är en nödvändighet, utan beror denna beskattning således ytterst på hvars och ens fria vilja. Det enda, som återhållit lagstiftningen från att — i ännu högre mått än hittills skett — begagna denna artikel som föremål för konsumtionsskatt, har, såsom redan är nämndt, varit den omständigheten, att vi måste i fråga om tullsatsen å densamma stå på jemnlik fot med Norge, alldenstund en högre införseltull hos oss å denna vara skulle föranleda dertill, 392 YTTRANDE DEN 11 MAJ 1871. att man i gränsorterna dels pä olaglig, men ännu mer pä fullt laglig väg, försåge sig med sina behof deraf från Norge, hvarigenom detta land skulle draga vinst, under det Sverige äter ginge förlustigt af motsvarande del af sin statsinkomst. Detta skäl har nu emellertid uppenbarligen bortfallit, enär det ju blifvit utredt, att hela skilnaden i tullen emellan hvad som nu är förhållandet, då ingen dylik förflyttning af importen försports, och hvad som skulle komma att ega rum, belöper sig endast till ett fenitondedels öre per skålpund. Jag förstår icke, huru man då kan föreställa sig eller påstå, såsom den siste talaren gjorde, att det skulle blifva en god förtjenst‘att föra tobak från Norge till Sverige, derför att tullsatsen i det förstnämnda landet vore i en så ringa män lägre än hos oss. Man må dock besinna, att man behöfde transportera 15 skål- pund tobak öfver gränsen för att förtjena ett öre, och häri kan jag väl icke tro ligga någon synnerlig lockelse. Man måste väl således medgifva, att i detta hänseende ingenting är att befara, och dä det gäller ett belopp af nära 60,000 R:dr, som statskassan skulle vinna genom ett öres ytterligare förhöjning af tullen, synes det mig, att man icke bör lemna tillfället obegagnadt att bereda staten denna under närva- rande förhållanden så väl behöfliga tillökning i dess inkomster. Jag får således tillstyrka bifall till Herr Almquists reservation, hvaremot jag pä det bestämdaste måste motsätta mig det af Herr Gumalius framstälda förslag, att man skulle återgå till olika rubriker och tullsatser för blad och stjelk af tobak. För dem, som hafva kännedom om dessa förhållanden sedan längre tid tillbaka, torde det vara bekant, att dessa särskilda slag af tobak förr drogo olika tullsatser, men att detta i stor skala föranledde till uppenbara oriktigheter i afseende pä tullbehandlingen. Sådant låter sig också lätt förklaras, dels deraf att det icke alltid är sä lätt att bestämma, hvad som bör hänföras till blad eller stjelk, men ännu mer genom en sådan inpackning i fastagerna —- hvarpä ej sällan förekom exempel •— att blad omgafs af stjelk, så att derigenom fa- staget antogs innehålla blott stjelk och såsom sådant angafs YTTRANDE DEN 18 MAJ 1871. 393 till förtullning, fastän det hufvudsakligen var fyldt af blad. Att en mängd missbruk i detta fall den tiden egde rum, fram- gick alldeles tydligt af tulljournalernas sifferuppgifter, dä enligt dessa införseln af tobaksstjelk uppgick till så stora qvantiteter i förhållande till blad, att oriktigheten deraf i sjelfva verket var uppenbar. Man öfvergaf derför också redan vid 1856 års riksdag detta system, och jag tillräknar mig sjelf deruti någon förtjenst genom framställandet af det ändringsförslag, som då godkändes af såväl Kongl. Maj:t som Rikets Ständer och som allt sedan dess varit gällande. Då jag således anser det vara allt utom väl betänkt att återgå till den förra mindre lämpliga lagstiftningen i detta hänseende, får jag tillstyrka bibehållandet af gemensam rubrik för tobaksblad och stjelk samt att tullafgiften derå måtte sättas till 29 öre. 394 YTTRANDE DEN 16 SEPTEMBER 1871. YTTRANDE i Andra Kammaren den 16 September 1871. {Angående ställningen af frågan rörande landtförsvarets ordnande.) Herr vice Talman! Mina Herrar! Jag har livarken någon motion att afgifva eller något särskildt förslag att framställa, och icke heller är det min mening att nu företaga någon granskning af Kongl. Maj:ts proposition i ämnet, men jag känner ett behof att vid detta tillfälle yttra några få ord med afseende på den ställning, hvari den vigtiga frågan äfvensom riksdagen sjelf befinner sig. Jag måste bekänna, att denna ställning, till en viss grad, ingifver mig oro. Allt ifrån det att beslutet fattades att sammankalla urtima riksdag för att ytterligare handlägga denna fråga, har jag varit af den mening, att detta endast under en förutsättning kunde vara lyckosamt och leda till gynnsamma resultat, nemligen den förutsättningen, att det för- slag, som framlades, skulle hafva att påräkna framgång. I motsatt fall kan jag icke finna annat, än att ett sådant steg måste vålla svårigheter och förvecklingar af flerahanda, må- hända ganska allvarsam art, och således måste beklagas. Utskottsvalet i går har efter min tanke utfallit sä, att der- igenom icke bebådas något godt i afseende på förslagets fram- gång, och att alltså utsigterna för en lycklig lösning af frå- gan äro ganska ringa. I ett hänseende kan dock, enligt min åsigt, den ställning, hvaruti vi nu befinna oss, medföra någon nytta, nemligen derigenom att man nu bör komma, så att säga, mera på det klara med denna fråga. Majoriteten inom Kammaren har vid detta tillfälle haft fullkomligt fria händer vid valet af de YTTRANDE DEN 16 SEPTEMBER 1871. 395 ledamöter, hvilka erhållit förtroendet att handlägga det vig- tiga ärendet. Icke något annat Utskott, undantagandes Kon- stitutions-Utskottet, hvilket blifvit tillsatt endast för eventuela fall, som sannolikt ej inträffa, har tagit Kammarens krafter i anspråk. Det måste således antagas, att majoriteten insatt i det Särskilda Utskottet sina yppersta förmågor, sina mest utmärkta personligheter, till hvilka. den med fullt förtroende kunnat öfverlemna det vigtiga uppdraget att afgifva ett svar i den stora, fosterländska frågan. En ledamot af detta Ut- skott, kanske den som i anseende till sin ställning här i Kam- maren derstädes intager det mest framstående rummet, har vid sistlidne riksdag sagt, att det då afgifna svaret på Kongl. Maj:ts proposition säkerligen icke innebure det »sista ordet» i frågan. Jag är för min del alldeles af samma mening, och det gläder mig, att denne ledamot nu är i tillfälle att med- verka till att detta sista ord må blifva utsagdt. Det kan vara på tiden, tyckes mig, att detta spel numera sker öppet med korten på bordet. Om Kongl. Maj:ts förslag anses icke kunna godkännas, utan böra förkastas; må man då äfven oförtydbart förklara, hvad meningen dermed är — må Utskottet öppet säga oss, huruvida det anser, att intet vidare bör göras för vårt försvarsverk, eller, i händelse något annat förslag anses vara bättre än det kungliga, livad detta andra är, som skall sättas i stället. Jag tror, att man kan antaga, att hela landets och må- hända äfven andra länders uppmärksamhet är i mer än vanlig grad spänd på utgången af denna fråga och på det svar, riksdagen kommer att derpå lemna. Jag tror ock, på grund häraf, att vi äro berättigade lägga på utskottsledamöternas hjertan och fosterländska sinne, att de må afgifva det på dem beroende svaret så, att de kunna inför historien derför ansvara, och att det står i samklang med vår nationela ära och med vårt fosterlands framtida trygghet och välfärd. 396 TAL DEN 2 OKTOBER 1871. TAL i Andra Kammaren den 2 Oktober 1871. (Angående Kongl. Maj:ts förslag rörande landtförsvarets ordnande.) Herr Talman! Mina Herrar! Vid behandlingen af offentliga angelägenheter, såväl inom representationen som inom pressen, har det blifvit ett slags trosartikel, som öfvergått till allmän praxis, att man nästan alltid bör framställa en fråga så, som om man icke betviflade dess framgång. Det anses som höjden af oskicklighet att låta förstå, att man hyser någon misströstan i detta afseende, och man tror sig derför också böra gifva hvarje frågas ställning, hvilken man vill understödja, utseendet af att vara ganska förmånlig. För min del kan jag ej inse nyttan af ett sådant förfarande. Det är visserligen sant, att misströstan försvagar, då deremot tillförsigt och mod gifva kraft, när något skall utföras; men denna tillförsigt skall då vara sann och verklig, ty att fördölja sanningen blott derför att den är oangenäm, och att dåra sig sjelf eller andra med förhoppningar, som i sjelfva verket ej finnas, tjenar till intet och utgör för öfrigt ett våldförande af den främsta af alla grundsatser, nemligen: att göra hvad som är rätt och sant. Jag får derför öppet tillkännagifva, att jag för min del har en mycket ringa för- hoppning om en lycklig lösning för närvarande af den nu föreliggande frågan, och jag tror följaktligen, att allt, hvad man här ordar för befrämjandet af en sådan lösning, endast är en förspild möda. Men jag anhåller ändock att i frågan få yttra några ord, egentligen blott för att visa, huru, efter mitt omdöme, den behandling, hon vid detta tillfälle rönt, icke TAL DEN 2 OKTOBER 1871. 397 varit sådan, man haft rätt att fordra och som varit nödig, sä framt något godt dermed skulle kunna uträttas. Hvad som då i främsta rummet fäster uppmärksamheten, är det sätt, hvarpå Utskottet tillvägagått, för att uppnå sitt föresätta mål, eller undanrödjandet af Kongl. Mapts förslag. Jag yttrade vid ett föregående tillfälle här i Kammaren, för ej länge sedan, min förhoppning, att man åtminstone skulle kunna hafva den nyttan af detta urtima riksmöte, att frågan derigenom skulle bringas mera på det klara, och att man skulle komma till någon mera bestämd framställning angå- ende hvad man i detta hänseende vill eller icke vill. Denna förhoppning eller — för att uttrycka mig mera exakt — denna önskan har blifvit helt och hållet gäckad. Jag kan för min del icke finna, att i detta betänkande frågan om organisationen af vårt landtförsvar erhållit en sådan utred- ning och blifvit så behandlad, att man deraf klart och tydligt kan se, hvad majoriteten inom Utskottet i sjelfva verket åsyftar; och de kommentari er till betänkandet, hvilka under diskussionen i dag blifvit leninade, hafva, enligt min tanke, ej heller varit egnade att åstadkomma någon större visshet i detta hänseende. Jag har med största uppmärksamhet följt den främste ledamotens inom Utskottet, nemligen dess vice ordförandes, anförande i dag på förmiddagen, och jag vill nu upptaga några af hans yttranden för att dermed motivera den förkla- ring, jag nyss afgaf, eller att ingen större klarhet, ingen större bestämdhet, genom diskussionen i dag, blifvit gifven åt Ut- skottets alltför sväfvande betänkande. Herr Grefve Posse har till en böljan sagt, att »frågan måste i hela dess vidd prin- cipielt afgöras». Ja, hvem har väl förnekat att så bör ske? Men frågan har verkligen redan blifvit afgjord, hvad sjelfva principen beträffar, ehuru i en annan riktning, än hvad de gode herrar och män, som nu dikterat Utskottets betänkande, velat erinra sig. Vid riksdagen 1867 uttalades nemligen af representationen i en skrifvelse till Kongl. Maj:t den grund- satsen, att armén borde bestå af stam och beväring, och den 2 398 TAL DEN 2 OKTOBER 1871. förra af såväl befäl som trupp, och detta uttalande var så klart och bestämdt, att något tvifvel derom aldrig vidare borde hos någon kunna uppstå. Men hvad är då meningen med Grefve Posses yttrande, att frågan bör principielt afgöras? Hvarför har ej Utskottet vidhållit och utvecklat den en gång faststälda grunden, utan i stället yttrat sig så obestämdt, att man ej vet, huruvida meningen är att bibehålla någon stam- trupp eller ej, och än mindre huru den skulle komma att se ut? — Grefve Posse har vidare sagt, att »indelningsverket är alltför inskränkt för att i militäriskt afseende motsvara den nuvarande tidens fordringar». Ja, härutinnan har han otvif- velaktigt ganska rätt, och det är ju en allmänt erkänd sak, att så är förhållandet. Men just derför vill man också nu förvandla den indelta armén, ifrån att ensam utgöra nästan hela försvarsstyrkan, till en kärna, en stam för det vidsträck- tare försvar, som befunnits vara af nöden för att motsvara dessa »tidens fordringar», hvilka Grefve Posse omnämner. Och hvad är väl regeringens arméorganisationsförslag, både det nu framstälda och de tvenne nästföregående, annat än en tillämpning af denna princip? Hvad annat har väl regerin- gen dermed åsyftat, än just att åstadkomma ett mera tillfreds- ställande, ett mera tillräckligt försvar än det nuvarande, hvilket äfven af dess motståndare påstås vara alltför inskränkt? — Herr Grefve Posse har äfven anmärkt såsom ett fel emot för- slaget, att den föreslagna tjenstetiden för soldaten är alltför lång, och att man numera skulle hafva kommit till den erfa- renhet, att soldatens högsta duglighet är uppnådd efter fem års tjenstgöring. Äfven jag vill antaga, att detta senare på- stående är riktigt, men månne väl deraf följer, att man bör förafskeda soldaten just i det ögonblick, då han vunnit den största skickligheten i sitt yrke? Kan det väl vara höjden af vishet att bortkasta den fullt utbildade soldaten just då, när han är som dugligast, då han uppnått den högsta skicklighet och pålitlighet samt således kan utgöra ett stöd och en före- syn för den unga, oerfarna beväringen, i stället för att söka, så länge det med fördel kan ske, tillgodogöra sig dessa egen- TAL DEN 2 OKTOBER 1871. 399 skaper hos honom? Är clet väl ett fel eller en förtjenst i för- slaget att i detta fall hafva gått en förnuftig medelväg? Jag öfverlemnar svaret härpå till hvarje fördomsfri och tänkande menniskas eget bedömande. Herr Grefven yttrade vidare, att Krigsministern i sina förslag visat en ganska stor inkonseqvens och således ej kunde för dessa påräkna förtroende — ett påstående, hvars riktighet han, specielt med hänsyn till ordalagen i den bekanta slut- strofen, till hvilken jag längre fram återkommer, äfven sökte ådagalägga. Först och främst måste jag bekänna, att talet om bristande konseqvens och förtroende synes mig taga sig något eget ut i Grefve Posses mun, då man helt nyligen hört uppläsas Herr Grefvens eget yttrande vid ett föregående till- fälle, att han icke ville vara med om att förstöra vårt när- varande försvarsverk, då ingenting annat betryggande vore satt i dess ställe, men nu ser honom af alla krafter arbeta för ett sådant förstörande, utan att kunna eller vilja upp- gifva någonting angående dess ersättande. Såsom bevis på Krigsministerns förmenta inkonseqvens anförde Grefve Posse, att hvad som utgjorde den egentliga karakteren af indelnings- verket och som skulle bestå i soldatens antagande af roten, hans förseende med bostad, lönens utgående i spanmål, o. s. v., blifvit genom det nu framlagda förslaget betydligt rubbadt. Det är visserligen sant, att i dessa hänseenden blifvit af Krigsministern föreslagna vissa medgifvanden, men såvida man vill söka att åstadkomma en öfverenskommelse mellan stridiga meningar, är det väl alldeles nödvändigt att gå till väga på detta sätt. Att endast förnya förut framstälda förslag utan förändring är visst icke svårt, men om meningen är att till- vägabringa en kompromiss och på sådant sätt komma till en nöjaktig lösning af frågan, så måste ett tillmötesgående å begge sidor ega rum, och således också några modifikationer medgifvas. Såvida man icke vill ogilla sjelfva försöket att på denna väg komma till enighet, blir det alltså en betänklig brist på logik att ogilla det enda vilkor, hvarunder en sådan enighet skulle kunna uppnås, nemligen: genom eftergifter i 400 jviiiS-Sl^iii^^ TAL DEN 2 OKTOBER 1871. det, som utgör tvistepunkterna. Huruvida man i detta afse- ende gått för långt eller ej, derom må man diskutera, och jag finner ganska naturligt, att meningarna derom kunna vara delade. För min del bekänner jag öppet, att jag tvekar, om icke det välvilliga tillmötesgåendet i vissa fall blifvit sträckt utöfver gränsen för det rätta, men jag vill dock icke för till- fället ingå i en närmare pröfning af dessa speciela omstän- digheter. Grefve Posse har äfven, såsom motiv för sitt ogillande af förslaget, anfört, att vårt kustförsvar måste ordnas sam- tidigt med landtförsvaret. Ja, mina Herrar! den som har någon erfarenhet af allmänna ärendens behandling, han vet mycket väl, hvad det vill säga att oupphörligt sammanbinda frågor med hvarandra. Det finnes intet säkrare och kanhända också beqvämare sätt att förhindra alla framsteg, än att så- lunda (om jag så får uttrycka mig) kasta snaror omkring fotterna och ständigt sammanknyta den ena saken med den andra, i stället för att gå den enkla och naturliga vägen, som också är den riktiga, eller att pröfva hvar sak för sig och företaga en sak i sänder; och ingen lär väl vilja bestrida, att landtförsvarets ordnande är det, som i första rummet bör utgöra föremålet för vårt bemödande. Herr Grefven har lika- ledes sagt, att Utskottet icke kunde hafva skyldighet att fram- lägga något detaljeradt förslag i ämnet. Jag är visserligen icke den som begär detta eller anser att Utskottet haft ett sådant åliggande, men det är dock, i min tanke, en stor skil- nad emellan uppgörandet af ett detaljeradt förslag och emellan en kort sammanfattning af de hufvudgrunder, på hvilka man anser den nya organisationen böra byggas. Lika litet som jag, och troligtvis ej heller någon annan, gör anspråk på att Ut- skottet skulle framlägga ett detaljeradt kontraförslag mot Kongl. Maj:ts proposition, lika mycket anser jag, att hvar och en varit berättigad fordra, att, när Utskottet ej ansåg sig kunna understödja regeringens förslag, det då icke skulle in- skränka sig till blott och bart en negation — ett perempto- riskt nej — utan skyldighet att behöfva gifva någon positiv TAL DEN 2 OKTOBER 1871. 401 förklaring af sin mening. Jag tror deremot, att i samman- hang härmed man varit pligtig att öppet och tydligt säga, hvad man vill, hvad man önskar och hvad man verkligen bär i skölden. Och härigenom kommer jag nu helt naturligt in på den punkt, som samme värde talare, hvilken jag förut flera gånger citerat, med stort eftertryck och stor pathos sökt fram- hålla, nemligen att det skulle legat något obehörigt och för- närmande uti det yrkande, jag tog mig friheten för en tid sedan här framställa, att detta öppna förklarande, detta »sista ord», hvilket, enligt hvad den värde Grefven sjelf förra riks- dagen yttrade, ännu icke var sagdt, nu måtte sägas, så att •man en gång bestämdt kunde få veta, hvad han och de med honom liktänkande verkligen vilja — med ett ord att spelet måtte ske med öppna kort på bordet, i stället för att hem- lighetsfullt hålla dem så åt sig, att man ej kan se hvad de innefatta. Detta är den önskan, jag tagit mig friheten uttala, men deri ligger, såsom hvar och en finner, icke något angrepp på mina motståndares motiver. Och när Grefve Posse nu påstår, atf jag härigenom inträngt på detta fridlysta område, så vitnar ett sådant påstående om ganska liten redighet i begreppen, ty motiver betyda bevékélsegrunder, och det är icke om dessa, utan om handlingarna jag talat. Att beskylla sina motståndare för dåliga bevekelsegrunder är någonting helt annat, än att uppmana dem till ett öppet och tydligt framläggande af sina åsigter, hvarförutan ingen möjlighet finnes att komma till något resultat. Detta senare har jag yrkat, och jag vidhåller min mening, att det varit Herr Gref- vens och Utskottets pligt att nu på ett bestämdt och otve- tydigt sätt säga, hvad man önskar och vill eller icke vill. Men då Herr Grefven nu anklagar mig för att icke hafva respekterat hans motiver, det vill säga bevekelsegrunder — hvar- om jag icke yttrat mig —• så ger detta mig en osökt anled- ning att fästa uppmärksamheten på, huru Herr Grefven sjelf anser sig berättigad att säga nästan hvad som helst, men deremot finner det högst opassande och otillständigt, om han uppmanas att öppet och lojalt utsäga sitt ofta omtalade »sista 26 402 TAL DEN 2 OKTOBER 1871. ord». Jag anser för min del, att då man tillåtit sig sådana angrepp som dem, hvilka förekomma i slutmeningen af detta betänkande mot Krigsministern, för hvilka jag måste göra, såväl Herr Grefven, som Utskottets öfrige ledamöter ansvarige, samt då vi ytterligare fått bevitna ett sådant utfall mot en annan Konungens rådgifvare, som det, hvilket här på förmid- dagen förekommit, och då det sålunda synes, att Grefve Posse anser sig kunna begagna nästan hvilka uttryck som helst och framställa hvilka påståenden han behagar, så får han också vara så god och hålla till godo med, att man å andra sidan gör en efterräkning angående det sätt, hvarpå han sjelf går till väga. Jag frågar då, med hvad rätt Herr Grefven kan påstå, att jag beskylt honom för dåliga motiver. Har jag direkte eller indirekte framkommit med någon beskyllning eller antydning om t. ex. äregirighet eller maktlystnad, om egen- nyttiga beräkningar, om politiska öfverenskommelser eller något dylikt? — Nej! jag har blott yrkat, att man må öppet, klart och tydligt säga, hvad man vill, och ej längre insvepa sig uti mystiska, allmänna talesätt, hvilka ingenting upplysa. Och då den värde talaren så ädelmodigt förklarade, att han icke vill ingå i bedömande af mina motiver och sålunda ej vill begagna sig af dylika förgiftade vapen mot mig person- ligen, så får jag säga, att jag har svårt att gifva någon pas- sande benämning åt den känsla, med hvilken jag måste upp- taga en sådan förklaring eller hotelse från hans sida. Skulle jag kanhända hysa någon hemlig fåfänga, någon otillfreds- stäld ärelystnad? Det skulle vara för mig oändligt intressant att höra, hvaruti den skulle bestå. Eller skulle jag kanske hafva något enskildt intresse vid indelningsverkets bibehål- lande? Mina Herrar! Den som i egenskap af rust- och rote- hållare har att ansvara för omkring 30 nummer, han vet ganska väl, hvad indelningsverket kostar, och om han skulle vinna eller förlora vid dess upphäfvande. Ej heller lär väl den insinuationen hafva någon udd, att jag skulle söka poli- tisk gunst eller önska mig någon politisk framtid. Den pe- riod af lifvet ligger redan långt bakom mig, då dylika tankar TAL DEN 2 OKTOBER 1871. 403 eller syften skulle kunnat för mig innebära ens den ringaste frestelse, och Grefve Posses storsinthet att icke mot mig vilja rikta misstanken för dylika bevekelsegrunder är jag nog otack- sam att icke kunna särdeles högt uppskatta. Men det är tid att lemna dessa så underordnade person- liga tillmålen, som icke af mig blifvit framkallade, och att återkomma till hufvudfrågan eller frågan om vårt lands för- svar. Och i sanning, att en sådan fråga som denna, hvilken, i min tanke, borde komma hvarje sträng i ett fosterländskt hjerta att vibrera, skall befinna sig på den ståndpunkt, att den, för närvarande, utan utsigt till lösning, är förvandlad till ett politiskt tvistefrö af mer eller mindre farlig och dålig beskaffenhet — detta är, efter mitt omdöme, högst bedröfligt. Jag ber till Gud, att icke den dag, närmare eller fjermare i framtiden, må komma, då någon skulle få anledning att ut- ropa, liksom Carl XII — hvars öfverdåd och oförstånd må djupt beklagas, men hvars fosterländska sinne ingen kan för- neka — då han vid Pultava såg sitt folk upplösas i flykt, med förtviflan i hjertat utbrast i det bekanta ropet: »Sven- skar! Svenskar!» För visso hoppas jag åtminstone, att icke jag må lefva den dag, då något sådant kunde inträffa, och då — förutom de olyckor, som i sådant fall måste hemsöka vårt land — äfven vanäran att utgöra ett försoffadt slägte, som nedsjunkit från den höga ståndpunkt, vi en gång innehaft, och som nu icke mer egde nog kraft och fosterlandskärlek att ens vilja försvara sig, skulle träffa svenska folket — ett folk, som dock haft sin tid af storhet, då det genom mod, uthållighet, hjelte- sinne och uppoffrande hängifvenhet för fäderneslandet för- värfvat ett anseende, på hvilket vi sedermera lefvat i århun- draden och som det borde vara vår förnämsta, mest bju- dande pligt att aldrig förspilla, utan tvärtom, oförminskadt och om möjligt förökadt, öfverlemna till våra efterkommande. 404 YTTRANDE DEN 3 OKTOBER 1871. YTTRANDE i Andra Kammaren åen 3 Oktober 1871. (Angående samma ämne.) Herr Talman! Mina Herrar! Jag har begärt ordet för att i största korthet tillkänna- gifva, att icke heller jag för min del till fullo gillar alla de bestämmelser, som ligga till grund för förevarande förslag, och att äfven jag hyser någon betänklighet emot att, såsom planen innefattar, den indelta armén skulle tagas i anspråk hufvudsakligen såsom befäl, enär man derigenom skulle för- minska dess utomordentligt stora värde såsom stamtrupp och förvandla densamma till en kanske mindre lämplig befäls- kader. Likaledes tror jag, att man, utan att väsendtligen äfven- tyra vårt försvarsverks duglighet — så framt indelta armén oförminskad får qvarstå hufvudsakligen såsom den gamla, fasta trupp, vid hvilken det unga manskapet kan stödja sig — skulle kunna medgifva någon inskränkning i den föreslagna tiden för beväringsöfningarna, men jag har hittills icke velat uttala dessa betänkligheter, af fruktan att ett sådant utta- lande möjligen skulle kunnat bidraga till ytterligare splittring i åsigterna, och att utsigten till framgång för Kongl. Maj:ts förslag derigenom skulle blifvit ännu mindre. Men nu, då hvarje sådan utsigt för tillfället är slut, har jag velat yttra detta, för att i protokollet nedlägga åtminstone en antydan om mina åsigter beträffande sjelfva hufvudsaken. Såsom frå- gan nu står, och då man visat så ringa benägenhet att vilja göra någonting för det nuvarande tillståndets förbättring, YTTRANDE DEN 3 OKTOBER 1871. 405 anser jag mig emellertid, i valet emellan Kongl. Maj:ts och reservanternas förslag, enligt hvilket alldeles intet för närva- rande skulle göras, böra instämma i det första alternativet och yrkar derför bifall till Kongl. Maj:ts förslag. Men innan jag slutar, vill jag också tillägga ett par ord i anledning af ett yttrande, som Grefve Posse lär haft i början af detta plenum. Jag var visserligen icke då närva- rande, men har hört, att yttrandet gick derpå ut, att Utskottet, enligt hans tanke, skulle hafva tydligt och klart uttalat sin mening i afseende å sättet för försvarets ordnande. Såsom jag redan förut nämnt, är jag för min del likväl af alldeles motsatt tanke, och då denna delats af nästan alla, tillhö- rande samma sida som jag, hvilka här yttrat sig, skulle det otvifvelaktigtigt för oss alla vara en stor tillfredsställelse, om man, äfven nu i sista stunden, ville afgifva en bestämd upp- lysning angående Utskottets åsigter härutinnan. Jag vidhåller nemligen fortfarande mitt påstående, att Utskottet väsendtli- gen brustit i sin skyldighet att framlägga någonting positivt såsom grund för sin hemställan; ty ingen lär väl kunna såsom giltigt och tillräckligt i detta fall godkänna den nakna satsen, att för värnepligtslagens antagande det skulle vara ett nödvändigt vilkor att indelningsverket upphäfdes. Detta åter- står först att bevisa, och framför allt tillhör det dem, som yrka på indelningsverkets tillintetgörelse, att uttryckligen till- kännagifva, hvad de vilja sätta i stället; om de vilja hafva någon annan stamtrupp, och, i så fall, huru den skulle vara inrättad; eller i händelse ingen stamtrupp skall finnas, hvad man vill göra för att ersätta densamma, o. s. v. Men angå- ende allt detta har Utskottet sagt — intet. Det enda ställe i betänkandet, der Utskottet uttryckt sig klart och tydligt, är uti den beryktade slutmeningen, hvilken innehåller ett tadelvotum emot Herr Krigsministern och Kongl. Maj:ts regering. Här synes det påtagligt, att man velat ned- lägga en sprängmina, och man finner således, att Grefve Posse nu ansett tiden vara inne att låta den stora minan 406 YTTRANDE DEN 3 OKTOBER 1871. springa, hvars bild Herr Grefven symboliskt har tecknad i sitt sköldemärke; men jag hoppas för visso, att effekten deraf ingalunda skall blifva sådan, som man beräknat; och att de förhoppningar, som derpå möjligen grunda sig, äfven nu skola blifva gäckade. SÄRSKILDA TILLFÄLLEN. TAL DEN 6 JUNI 1859. 409 TAL vill Grundlags-Festen den 6 Juni 1859 *). (Utgörande inledning till skälen för 180!) års Riksdag och dess män.) Denna ärade församling har nyss haft nöjet höra ett lysande föredrag, deruti med snillets och känslans förenade kraft, i lifliga drag, tecknats bilden af den grundlag, hvars minnesfest vi fira i dag, Att i ett ögonblick, när sålunda hvarje hjerta ännu slår varmt af bifall och hänförelse, ånyo söka tillvinna sig någon uppmärksamhet, är ett vanskligt företag. Jag känner det väl; och jag är dessutom i denna stund alltför mycket medveten om min oförmåga att värdigt kunna uppfylla den plats, som för tillfället blifvit mig anför- trodd. Men jag hoppas dock, att äfven den skål, jag fått det smickrande uppdraget att föreslå, skall, genom sitt eget inne- boende intresse, befinnas förtjent af Edert deltagande, och att framställningens brister skola öfverskylas af ämnets foster- ländska betydelse. För hvar och en, som åt dessa angelägenheter egnat nå- gon sorgfälligare pröfning, (och framför allt för dem, som nu haft tillfälle höra en så sakrik utveckling i detta hänseende), bör det, efter mitt omdöme, vara klart, att 1809 års författ- ning — oaktadt dess brister, hvilka hvarken kunna eller böra *) Det torde ännu vara i temligen friskt minne, att på femtionde årsdagen, sedan den vigtigaste af våra grundlagar blef antagen, hade en fest, till firande af denna för vårt lands framtid så betydelsefulla tilldragelse, blifvit föranstaltad. Vid denna fest, som egde rum i en vacker lokal ute i fria luften på Kungl. Djurgården, voro den dåvarande Regenten samt de öfriga Kungl. Prinsarna närvarande, och bland flera andra skålar, som dervid tömdes, förekom äfven en för 1809 års riksdag och dess män, hvilken, enligt uppdrag, föreslogs af Stats- Rådet Gripenstedt, sedan den blifvit inledd genom nedanstående tal. 410 TAL DEN 6 JUNI 1859. förnekas — likväl i sig innehåller grundbestämmelserna till ett sant konstitutionelt statsskick, och att den lagbundna frihet, som derigenom hos oss återinfördes och befästades, är af omätlig vigt för vårt lands lycka och utveckling. Men det är i menskliga förhållanden ofta så, att man knappast märker, än mindre till sitt fulla värde uppskattar, äfven de yppersta gåfvor och förmåner, så snart sinnet, ge- nom vanan af deras åtnjutande, i dessa hänseenden förlorat sin känslighet. Eller hvem värderar väl, såsom han borde, allt det goda, vi stundligen åtnjuta? — Den luft vi andas; den natur, som omger och fröjdar oss: de känslor och förbindelser, hvilka utgöra vår sällhet; den civilisation och den samhällsordning, i hvars hägn vi lefva — allt detta och mycket mera af samma slag: månne det aktas efter sitt värde? Och skulle icke måhända med något skäl detsamma kunna sägas i fråga om vår statsförfattning? och likväl är det denna författning, som i en stund af yttre och inre upplösning åter- upprättade vårt sönderfallande fädernesland, som ännu be- tryggar dess frihet, dess lycka och dess framtid, och som der- för också, med alla sina ofullkomligheter — och hvad är väl fullkomligt här på jorden! — bör utgöra ett af de dyr- baraste föremålen för vår tacksamhet, kärlek och omvårdnad. Men om någonsin ett samband är oupplösligt, så är det sambandet mellan en sak och dess ursprung. Tanken på 1809 års grundlag är derför också oskiljaktigt förbunden med tanken på 1809 års riksdag. Riksdagen år 1809! — Evigt minnesvärda tidpunkt i vår historia! Den står som en gränssten mellan skilda tidehvarf; som en Janusbild, med sitt dubbelanlete skådande både mot O det förflutna och det kommande. At ena sidan, med cypressen kring sin tinning, vänder den en dyster blick tillbaka på en tid af lidanden och förluster, på en tafla full af sorger, blod och tårar; men åt den andra framvisar den också ett ansigte, lifvadt af kärlek till frihet och fosterland, der man återfinner TAL DEN 6 JUNI 1859. 411 de välkända dragen af svenskt mannamod, af hopp och för- tröstan, och den tillförsigt som endast friheten skänker. Det är för svenska hjertan smärtsamt, att framkalla min- net af dessa bekymrens dagar, men för att rätt kunna be- döma handlingarna frän denna tidpunkt, är det nödvändigt att äfven taga i betraktande den allmänna ställningen vid densamma. Hurudan var den? — Här möter oss den sorgliga an- blicken af ett samhälle, rubbadt i sina grundvalar. I sina yttre förhållanden var detta land så godt som till spillo gifvet; på alla sidor angripet af roflystna och öfver- mäktiga fiender; det gamla kära, trogna, i så många århun- draden och i så mycken ära med oss förenade systerlandet redan lösryckt från vårt hjerta; en del af sjelfva fosterjorden öfversvämmad af fiender; ingen bundsförvandt som uppehöll den dignande kämpen; och när vi vände oss med bön om hjelp, eller åtminstone bemedling, till tidehvarfvets store skilje- domare, blefvo vi kallt hänvisade till inkräktarens ädelmod. I våra inre förhållanden var upplösningen, om möjligt, ännu större. Det första vilkoret för borgerlig lycka och bor- gerlig ordning, nemligen ett lagligt och stadgadt samhälls- skick, saknades. Styrelsemakten bestod endast provisoriskt. För att rädda fäderneslandet, som genom enväldets missbruk blifvit bragt till randen af sin undergång, hade den hårda nödvändigheten inträdt, att genom en behjertad handling af fosterländskt sin- nade män, i nödens yttersta stund, spiran måst ryckas ur en bedröfligt oklok och egensinnig konungs händer; men ehuru hon för tillfället var öfverlemnad åt en regent af konunga- slägten, utöfvades denna myndighet hvarken på grund af egen arfsrätt eller folkets lagliga val. Folkmakten åter egde lyckligtvis ännu en laglig form, och derifrån kunde således också en stadgad samhällsordning åter utgå; men just i beskaffenheten af denna lagliga form låg en våda, genom det frö till inre söndring som den inne- bar, och hvarigenom allt så lätt kunde, gå förloradt. Dessutom AWSWWWWWW"WWWWWSDNM"WWUSMWEWTAMETF9I 412 TAL DEN 6 JUNI 1859. hade den sålunda splittrade representationen nnder en tjugu- årig envåldstid varit försatt i nästan fullkomlig overksamhet, och den måste således till stor del vara i saknad af vana och erfarenhet vid allmänna ärendens behandling. Och för att ersätta alla dessa brister behöfdes derför en hög grad af medborgerlig anda, och en stor beredvillighet till ömsesidiga eftergifter. . Den tredje stora samhällsmakten, eller nationalandan, var visserligen för tillfället enhällig och stark, plötsligen ge- nom fäderneslandets nöd tänd som en meteor i natten, men den var likväl endast ett verk af känslan och omständig- heterna, icke den mogna frukten af ett klart och allmänt medvetande, sådant som endast genom tankens och ordets frihet småningom kan utbildas. För öfrigt voro alla de vigtigaste samhällsangelägen- heterna i det mest beklagansvärda tillstånd. Området för- minskadt med mera än en tredjedel. Försvarsverket utblot- tadt och i oordning; inga förråder, inga sjukvårdsanstalter. Af den hjeltemodiga hären, som blödt i så många strider, sof redan största delen den eviga sömnen, och dess ringa qvarlefvor.......»frös och svalt och segrade tillika». Finan- serna voro i grund förstörda. Statsverkets skuld ökad till den, jemförelsevis med tillgångarna och produktionen, oform- ligt stora summan af nära 28 millioner R:dr specie. Skatter och gärder uppdrifna till en olidlig höjd, i vissa fall omöjliga att utgöra. Största delen af näringarna i lägervall, och sjelfva eganderätten angripen i sin grund genom en fortgående mynt- försämring. Med ett ord: allt utgjorde en bild af faror, be- tryck, osäkerhet och upplösning. Sådant var tillståndet, när Rikets Ständer den 1 Maj 1809 sammanträdde till denna minnesvärda riksdag, hvars uppgift det var att afhjelpa alla brister, att så vidt som möj- ligt godtgöra olyckorna, återställa fred och ordning, samt grundlägga ett nytt tidehvarf, som kunde bereda fädernes- landet en ljusare framtid. TAL DEN 6 JUNI 1859. 413 Huru fullgjorde nu denna riksdag sitt skickelsedigra upp- drag? •— Utan tvifvel på ett sätt, som länder den sjelf till oförgänglig ära, och fäderneslandet till välsignelse. Och efter- verlden skulle göra sig skyldig till en stor orättvisa, om den icke tacksamt erkände den outplånliga förbindelse, hvaruti den står till 1809 års riksdag för allt det stora, nyttiga och goda som den uträttat. Låtom oss emellertid kasta en hastig blick på dess vig- tigaste handlingar och åtgärder. Samhällets första behof — vilkoret för yttre fred och inre ordning — var naturligtvis återupprättandet af en stadgad, laglig och erkänd Styrelse. Men detta hvarken kunde eller borde ske annat än i samman- hang med en formlig sanktion af den verkstälda regements- förändringen, samt med fastställandet af ett nytt statsskick. Det förra skedde redan den 10 Maj, då Rikets Ständer för- klarade »sitt bifall och sin erkänsla för de herrar och män, hvilkas förutgångna, i rättsinnig afsigt, och med ädel själs- styrka utförda steg, beredt Rikets Ständer möjligheten att bevaka fäderneslandets stora angelägenheter»; vid hvilket till- fälle äfven tro- och lydnadspligten mot den afsatte konungen och hans ätt uppsades. Beträffande det nya statsskickets uppgörande, förtjenar den skyndsamhet, hvarmed detta ytterst maktpåliggande och omfattande arbete utfördes, en särskild uppmärksamhet. Den 12 Maj sammanträdde Konstitutions- utskottet första gången, och redan den 2 Juni var förslaget till den nya grundlagen inlemnadt till Riksstånden. Den 6 Juni, årsdagen af den fest vi fira, blef denna grundlag god- känd, och utropades ny konung. Att under sådana förhållanden den gamla befintliga och lagliga grunden till vår författning måste bibehållas, var natur- ligt. Detta föreskrefs både af klokhet och nödvändighet. För- bättringarna måste öfverlemnas åt framtiden, men behofvet deraf erkändes, vägen antyddes, och möjlighet dertill bereddes genom stadganden i sjelfva grundlagen. Äfven i detta afse- ende gjordes således 1809 allt hvad som billigtvis kan begä- ras, och det har tillhört, liksom det ännu tillhör, efterkom- 414 TAL DEN 6 JUNI 1859. mande att, jemte det de älska och skydda det statsskick som då infördes, äfven ftillkomna formerna för detsamma. De öfriga konstitutionela lagarna, nemligen: Hiksdags- ordningen, Tryckfriliets-förordningen, Successions-ordningen, Hiddarhus-ordningen, Ansvarighets-lagarna förStats-Rådet och Fullmäktige i banken och riksgäldskontoret. Instruktionerna för Rikets Ständers Justitieombudsman och Statsrevisorerna, samt Sveriges Konungaförsäkran, blefvo alla under riksdagens lopp utarbetade och antagna, och dermed var också den nya stats- byggnaden färdig. Men för tronens befästande måste en ny tronföljare utväljas, och detta skedde i Augusti månad. Äfven här varse- blir man en af dessa omfattande tankar, som ofta röja sig i detta riksmötes förhandlingar; ty oberoende af den utsedde tronföljarens utmärkta personliga egenskaper, låg det otvifvel- aktigt i detta val en särskild politisk mening, hvilken seder- mera genom helt andra medel, och på helt annat sätt, i framtiden fick sin utveckling och fullbordan. Ett af de vackraste bladen i 1809 års riksdagshistoria är utan gensägelse den beredvillighet till ömsesidiga eftergifter och uppoffring af enskilda rättigheter och fördelar, som af de respektive stånden då ådagalades, till ett gemensamt fädernes- lands bästa. Ridderskapet och Adeln, som i jemförelse med sina inedstånd otvifvelaktigt innehade de största förmånerna, måste äfven tillerkännas den hedern att hafva gått främst i fråga om eftergifter; men äfven de öfriga stånden tvekade icke att, hvart och ett för sig, i. sådant hänseende bringa mer eller mindre vigtiga offer på fäderneslandets altare. De allmänna bördor, som fordrades för samhällets behof, såsom t. ex. dryga bevillningar och en ökad beväringspligt, tvekade Ständerna icke att åtaga sig; och många förslag i frisinnad anda framstäldes angående ekonomiska ämnen, hvar- ibland må nämnas landttullarnas upphörande. Men särskildt ber jag att bland denna riksdags förhand- lingar få fästa uppmärksamheten på en åtgärd, som ensam vore tillräcklig att häfda dess ära, och som, näst efter stats- TAL DEN 6 JUNI 1859. 415 författningens införande, oförgängligt skall qvarstå såsom dess skönaste minnesvård. Jag menar beslutet om Göta kanals anläggande. Och i sanning! det är en egen företeelse, värd alla tiders beundran, att i ett ögonblick, då landet var så djupt nedböjdt af olyckan, ännu blödande ur så många sår, man egde beslutsamhet och kraft att genast börja ett så stor- artadt företag; och det visar derjemte, huru klart och riktigt man insåg, att det var genom tillgodogörandet af våra inre hjelpkällor och på den fredliga utvecklingens väg, vi hädan- efter skulle söka vår lycka — med ett ord: att man borde ... »inom Sveriges gräns eröfra Finland åter». Betraktar man nu alla dessa åtgärder och handlingar, hvar för sig och i sitt sammanhang, så framgår deraf såsom ett totalomdöme otvifvelaktigt, att denna riksdag utmärkte sig genom en klar och storsinnad uppfattning af sitt kall, en varm fosterlandskärlek, ett moget omdöme, en sällsynt endrägt och beredvillighet till uppoffringar, mod och beslutsamhet, samt en vis återhållsamhet i utöfningen af den makt, som tillkom densamma. Men, mina Herrar! menskliga handlingar måste af men- niskor genomföras. Lyckligtvis hade icke det qväfvande in- flytandet af enväldet och ordets förstummande räckt nog länge för att utsläcka nationens andliga lif, och derför, när fri- hetens fläkt ånyo drog genom våra dalar, då vaknade detta lif också genast till full verksamhet och kraft, och män fram- stodo, vuxne tidens fordringar, och som egde både vilja och förmåga att leda samhällets angelägenheter. Främst bland dem böra visserligen ihågkommas de, som stodo i spetsen för de olika Riksstånden, och framför allt de, som hade det maktpåliggande uppdraget att, såsom ledamöter i Konstitutions-Utskottet, utarbeta den nya grundlagen, och deras namn, hvilka här på dessa sköldar finnas antecknade, skola tacksamt inskrifvas på historiens minnesblad; men många jemte dem egde också obestridliga förtjenster om allt det stora som uträttades, och dessutom kunna här med skäl tilläm- pas skaldens ord: »härförarn ensam vinner icke slaget, de djupa leder vinna det åt honom». Det var allas förenade krafter — allas förenade fosterlandskärlek — som frambragte resultaterna: och derför också ära åt dem alla! — Mina Herrar! Om vi nu sammanfatta bilden af den tid- punkt, som det varit min uppgift att framställa, och hvars drag jag flygtigt och ofullständigt sökt återgifva, så tror jag, att om man å ena sidan måste sörja öfver de förluster och olyckor, som bragte det gamla kära fäderneslandet på branten af dess fall, så har man å andra sidan ej mindre skäl att glädjas öfver dess räddning, och öfver de välgerningar och de samhällsförmåner, hvilka såsom en ny Phoenix uppstodo ur förödelsen. Det låg måhända i Försynens plan, att våra lidanden och våra uppoffringar skulle vara ett vilkor för vår pånyttfödelse: och i denna uppfattning ligger en tröst, ty minnet af lidna förluster blir mindre bittert, offret mindre tungt, om detta betraktas såsom en lösepenning för vår frihet, vår sällhet och vår framtid. Men att sålunda sjelfva nöden blef ett utsäde för kommande tider, hvaraf skörden tillfallit oss, och, såsom vi hoppas, skall tillfalla många, många ännu ofödda slägten, derför hafva vi att tacka — näst Gud — i främsta rummet 1809 års riksdag och dess män, jemte dem som härtill beredde möjligheten. Och derför förena vi oss också i dag, ett halft århundrade sedan dess, att »ur svenska hjertans djup» hembära en enkel gärd af erkänsla åt minnet af denna riksdag — att nedlägga en blygsam krans af eter- neller på de hädangångnes stoft. En skål för minnet af 1809 års riksdag och dess män!» TAL DEN 2 JUNI 1866. 417 TAL vid afskedsmiddagen för Kongl. Finans-Departementets Expedition den 2 Juni 1866. (^led anlednivff af Friherre Gripenstedts förestående afgång från Departements-Chefs-platsen.) Det är ett gammalt tänkespråk, hvilket ända ifrån Håva- mål gått till oss i arf, som säger: »En man förutan vänner, om än så stark, Dör hän, som stam i öknen med skalad bark». Och ofta har jag, under min framskridna, i viss mån skiftesrika, lefnad, lärt mig inse sanningen äfvensom den djupa betydelsen af den omförmälda satsen, eller att, i fråga om handling och verksamhet, hvarje enskilds bemödande i all- mänhet blir fruktlöst, så framt det ej understödjes af vänner och medhjelpare. Åtminstone måste jag för min del villigt erkänna, att utan ett sådant understöd skulle de åligganden, som tillhöra den embetsbefattning, hvilken jag så länge inne- haft, icke kunnat af mig nöjaktigt uppfyllas, och hade ej heller det lilla, jag under tidernas lopp förmått uträtta, kun- nat genomföras. Men åren gå icke förbi utan att lemna spår efter sin framfart. Sjelf flyter tidens ström utan afbrott och förän- dring, men vi, som föras på dess vågor mot okända mål — vi förändras. Man känner detta bäst, då åren alltmer börja öka sig, men deremot krafterna förminskas. Och när en så- dan känsla af trötthet inställer sig, då är i min tanke tiden inne, att man bör draga sig tillbaka; då manas man, att utbyta en verksamhet, som börjar bli för tung, mot en annan, som bättre öfverensstämmer med måttet af de krafter, som återstå. 27 _os"NWN"E9NTAN57E75 418 TAL DEN 2 JUNI 1866. Med bruten helsa känner jag numera behofvet af ett sådant utbyte och af hvila; och jag kommer derför också att innan kort lemna den plats, jag nu innehar. Detta sker lik- väl icke — jag tillstår det — utan en känsla af vemod, ty jag vet ganska väl, att dermed är också den bästa och kraft- fullaste delen af min lefnad afslutad. Men innan jag skiljes från min befattning, har jag önskat att ännu en gång se mig omgifven af dem, som under dess utöfning så troget stått vid min sida; ty jag har velat få ett tillfälle att till dem hembära min uppriktiga erkänsla och säga dem ett hjertligt farväl. Jag fattar derför nu mitt glas och ber, att för samtliga Herrar medlemmar af Finans-Expeditionen få tömma en skål — en tacksamhetens skål för det förflutna och en välgångs- skål för det kommande: och jag tillegnar Eder, mina Herrar, denna skål i dubbel betydelse, nemligen ej blott såsom de nitiska, skickliga och oförtröttade biträden, hvilka troget med mig delat mödorna och ansvaret af ett gemensamt arbete, utan ock — enligt hvad jag hoppas — såsom mina person- liga vänner, hvilka jag alltid skall minnas med glädje, och af hvilka det skulle vara mig kärt att äfven framgent blifva med välvilja ihågkommen. TAL DEN 10 MAJ 18S9. 419 TAL vid festmiddagen, som af Andra Kammaren gafs för dess Talman, den 10 Maj 1869. (Såsom inledning till en skål för Hedersgästen.) Till mig har, såsom nyss nämndes, det hedrande, uppdrag blifvit lemnadt, att föreslå en skål för dagens hedersgäst, för vår högt aktade och ärade Talman. Jag bör dock sannings- enligt förklara, att enligt min öfvertygelse detta smickrande uppdrag, som utan tvifvel kommit mig till del på grund af min plats i Kammaren, kunde hafva fallit i bättre händer... (nej! nej!)... Jo, mina Herrar! tron mig, då jag försäkrar, att om jag, i fråga om gåfvan att yttra mig, eger någon fallenhet eller förmåga, så ligger den icke egentligen åt detta håll. Svårigheten härvid ökas dessutom derigenom, att man alltid har ett berättigadt anspråk, att hvarje framställning af hvad slag som helst bör stå i ett värdigt förhållande till sitt föremål; och föremålet för den skål, som nu skall utbringas, står med rätta synnerligen högt. Ja! för visso finnes här ingen ibland oss alla, som icke ställer detta föremål alldeles ovanligt högt. Och hvarför är denna mening så enhällig? •— Jo, derför att mannens egenskaper dertill berättiga. Detta är icke något tomt smicker. En tre gånger för- nyad erfarenhet har hvarje gång med ökad styrka ådagalagt, att hos honom finnes den sällsynt lyckliga föreningen af just de egenskaper, som erfordras på den plats han innehar. Hvem af oss har icke med en känsla, blandad af nöje och beun- dran, funnit: denna säkerhet i uppfattning; denna klarhet i framställning; denna lätthet att reda och återgifva andras åsigter; denna skarpsinnighet — stundom nästan gränsande till siareförmåga — att kunna bedöma de olika meningarnas 420 TAL DEN 10 MAJ 1869. verkliga ståndpunkt; denna fyndighet att alltid finna de utvä- gar, som lättast och bäst föra till målet; med ett ord — alla dessa egenskaper, som man särskildt skulle kunna benämna: talmansegenskaper ? Men vida högre än dessa snillets företräden — gåfvor, som med frikostig hand blifvit skänkta af en mild Försyn — måste man dock ställa de egenskaper, som ännu mer afgö- rande bestämma menniskans rätta värde, och som utgöra sjelfva hedersbegreppets grundämnen, nemligen: dels en varm, aldrig svigtande känsla för sanning och rätt, dels det man- liga modet. Hvem af oss påminner sig icke de vackra, frimodiga ord, med hvilka Talmannen vid Riksdagens början helsade oss välkomna? — Sådana ord hafva den äkta metallens rätta och egna klang. De gå den raka vägen till hjerlat, och de måste i hvarje ädelt sinne lemna ett outplånligt intryck af aktning och af vänskap. Och när nu härtill, förutom den strängaste oväld och den humana aktningen för allas lika rätt äfvensom för hvarje ärlig öfvertygelse, jem väl komma den personliga älskvärd- heten, det öppna, tillgängliga och flärdfria väsendet, den till- mötesgående vänligheten och välviljan: då har man också i allt detta den enkla och naturliga förklaringsgrunden till det enhälliga omdöme, hvarom jag nyss talade. Det är nu till denne utmärkte, af oss så högt uppburne man, som vi vilja framföra en varm och uppriktig tack- sägelse för den ej ringa lyckan vi åtnjutit att så länge fått ega honom såsom ledare för våra öfverläggningar. Men här- vid påtränger sig likväl också en annan tanke, då vi erinra oss, att detta, ur djupet af vårt bröst utgående, hjertliga tack! jemväl för mången blir ett sista farväl! Vi skiljas snart, och många ibland oss skola kanske aldrig mera återse hvarandra. En stor skald har sagt: »Af afskedsstunden adlas allt till dyrbart, Och ingen bitter tanke tar man med Till kärlekens och fridens stilla bygder». TAL DEN 10 MAJ 1869. 421 Må dessa vackra ord äfven för oss blifva en sanning; må det tillåtas mig yttra den önskan, att de hugg, vi utbytt med hvarandra under stridens hetta — och som måhända någon gång blifvit skarpare än nödigt varit — äfven måtte vara glömda i samma stund, som striden slutar, så att icke något bittert minne sitter qvar i hjertat emot någon, som man kanske snart nog ser för sista gången. Men, som sagdt, en förändring måste snart inträffa i Andra Kammarens sammansättning, till följd af de nya val, som förestå. Andra stämmor skola höjas i rådslagen om samhällets behof; andra händer — eller åtminstone till en del andra händer — skola taga vård om dess angelägenheter. Men — och må det tillåtas mig att här begagna vår ärade Talmans egna ord, som vida bättre och skönare återgifva mina tankar, än jag sjelf skulle kunna uttrycka dem, — »huru som helst emellertid personerna må vexla och hvilka »mindre skiftningar för öfrigt i vårt samhällslif må förekom- »ma, så står dock, Gudskelof, fäderneslandet sjelf orubbadt qvar »i besittning af sin urgamla borgerliga frihet, sina vördnads- »bjudande institutioner och sin rika kultur. Det är detta från »fäderna lemnade arf, folkets ombud hafva att i främsta rum- »met omsorgsfullt vårda och förkofra». Ja, huru som helst personerna må vexla, huru som helst stämmorna må ljuda; den personen och den stämman, som vi så gerna sett och hört såsom den främsta ibland oss, den skall, dessbättre, ehvad förändringar som eljest kunna förestå, ganska säkert icke komma att saknas. Och under denna, till visshet gränsande, förhoppning är det, som jag nu har den äran att föreslå skålen för vår högt aktade och värderade Talman — en skål, som i sig innefattar, ej blott en varm och innerlig tacksägelse för det förflutna, utan ock en lika varm och innerlig lyckönskan för det tillkommande. Herr Talmannen och Biskopen Sundbergs skål! 422 TAL DEN 27 JULI 1865. TAL vid Guldbröllops-festen den 27 Juli 1865 *). (Då skålen för Jubel-Brudparet, Grefven och Grefmnnan Anckarsvärd, föreslogs.) Den anledning, som i dag fört oss här, från skilda häll, tillsammans, hör icke till hvardagshändelserna i lifvet. Tvärtom! det är en minnets fest, som endast sällan inträffar. Och hvad är väl också egentligen hela vårt lif i högre me- ning annat, än en lång följd af minnen och framtidstankar? — ty, såsom vår störste skald har sagt: . . . »ögonblicket, som vi lefva af, Står som ett Isthmus mellan tvenne haf, Ett naket berg, der inga blommor trifvas. Och uppnådt endast för att öfvergifvas». Men bland dessa otaligt många minnen, som tillhöra och beteckna lefnadens lopp, förekomma alltid några få, hvilka, vid sidan af de öfriga, högt och tydligt framträda, liksom alpspetsarna i en fjelltrakt. Och när man sålunda öfverskå- dar den tillryggalagda banan — hvilka händelser äro väl de, som vanligen framstå klarast och kärast för vårt minne? *) På Stats-Rådet Friherre Gripenstedts egendom Nynäs i Södermanland firades den 27 Juli 1865 en guldbröllopsfest till minne af hans Svärföräldrars, Grefven och Grefvinnan Anckarsvärds, äktenskapliga förening för 50 år sedan, på samma dag och samma ställe. Vid detta tillfälle var det åldriga paret — af hvilket Grefve A. Anckarsvärd befans i sitt 82:dra, och Grefvinnan S. Anckar- svärd, född Friherrinna Bonde, i sitt 78:de år, begge i fullt åtnjutande af helsa och krafter — omgifvet af sina tre Döttrar, Friherrinnan Gripenstedt, Fru Mannerskantz och Friherrinnan v. Essen, jemte deras Män samt 19 Barnbarn, äfvensom af åtskilliga andra anhöriga och vänner, hvilka tillika med ortens grannar voro samlade till den ovanliga högtiden. Vid middagsbordet inleddes kålen för dagens Hedersgäster med nedanstående tal. TAL DEN 27 JULI 1865. 423 Mellan lifvets ändpunkter, mellan vaggan och grafven, ■finnes för menniskan i allmänhet ingen tilldragelse så vigtig som den, då hon knyter sina öden vid en annans, för att i förening med den, hon sålunda utvalt, gemensamt genomvandra lefnadens väg — en väg, som för ingen saknar sina pröfnin- gar och der fördenskull också ömsesidig kärlek och ömsesidigt bistånd så väl behöfvas. Ur denna handling utvecklar sig derför också nästan alltid, lika säkert som plantan ur sitt frö, sällheten eller olyckan, minnenas fröjd eller minnenas bitterhet. Endast åt ett fåtal blir det förunnadt att kunna kasta en blick tillbaka på så många, flydda år af en lycklig sam- manlefnad, hägnad af den Högstes hand; och ännu färre äro de, som kunna göra detta så lugnt och så förnöjsamt, som det åldriga par, hvilket här, omgifvet af slägt och vänner, aktadt och äradt af alla, vördadt och välsignadt af sina när- maste, nu firar minnet af sin lefnads gladaste fest. Ty, har väl lifvet något bättre att erbjuda, någon högre vinning att lemna, än att under vandringen mot det mål, som är oss alla förelagdt, ständigt hafva, såsom trogna följeslagare i sitt sällskap, de talrika vitnesbörden om det goda man gjort, de sorger och lidanden man lindrat, det nyttiga och ädla man uträttat? — eller finnes någon större sällhet än den, att i lefnadens höst vara omgifven af tacksamma och kärleksfulla efterkommande? — Och detta är också den skörd af tillfreds- ställelse och lefnadsglädje, som de vördnadsvärda gamla, hvil- ka här utgöra festens föremål och prydnad, åt sig insamlat för sin ålders dagar. Ett halft århundrade med alla sina skickelser ligger mellan denna dag och den stund, hvilken säkerligen nu åter framstår klar och lefvande för deras minne, då de, här på detta ställe, räckte hvarandra sin hand till ett oupplösligt förbund. Det slägte, som då lefde, har till största delen för- svunnit från jorden, och mången kär bild från den tiden kan blott som en vänlig skugga nu visa sig för tankens öga. Mycket är förändradt af hvad som då var. 424 TAL DEN 27 JULI 1865. Men ett annat slägte och andra förhållanden hafva upp- stått sedan dess; och äfven en ny generation uppväxer, som en gång i sin ordning skall ersätta oss, hvilka nu äro verk- samma i lifvet. Och till detta unga slägte, hvilket ännu, till största delen, står blott som en späd krans af blommor kring de åldrigas knän och som nu i sin fridfulla barndom — vi skola hoppas det — bär mången vacker och löftesrik framtid, outvecklad i sin knopp — till Eder, I unge! vänder jag mig nu särskildt: Må denna dag och den bild, som här framställer sig vid åsynen af Edra vördade Morföräldrar, fästa sig djupt i Edert minne! Må den för Eder i framtiden bli en föresyn och en lärdom, huru en väl använd, berömlig lefnad redan här i tiden finner sin belöning, i en säll ålderdom, i allmän akt- ning och vänskap, i kärlek och i tacksamhet. Och låtom oss nu till sist, alla gemensamt, förena oss i en varm lyckönskan till detta vördnadsvärda Jubel-Brudpar. Af alla, här närvarande, kunna inga hafva så många och så stora anledningar, som barn, barnbarn och anhöriga, att med den innerligaste kärlek och erkänsla frambära sina önsk- ningar för deras sällhet; men jag är dock fullt förvissad om, att här ej heller finnes någon annan, som icke af upprikti- gaste hjerta instämmer i en sådan lyckönskan och som såle- des ej också med nöje vill deltaga i den välgångsskål, jag nu har äran föreslå för dagens Hedersgäster, för Grefven och Grefvinnan Anckarsvärd. Länge och lyckosamt lefve, till glädje för oss alla, det ädla Jubel-Brudparet Grefven och Grefvinnan Anckarsvärd! TAL DEN 29 JULI 1871. 425 TAL vid bröllops-middagen den 29 Juli 1871. (Då skålen föreslogs för Brudparet. *). Det brukar vara vanligt, när någon skall börja en resa, att man önskar honom lycka på vägen. Här finnes ibland oss ett ungt par, som nu står i begrepp att anträda en ge- mensam resa, och den färden blir lång, ty det gäller ingen- ting mindre, än att tillsammans öfverfara den vidsträckta oceanen, som utgör lefnadens bana. Det är alltid ett betydelsefullt ögonblick, i menniskans lif, då hon lemnar hemmets lugna, säkra hamn och styr ut sin farkost på det stora, okända, villande hafvet, hvars andra strand ligger långt bort i ett omätligt fjerran, förborgad för menniskors blickar. Man måste vara beredd på, att under den färden möta mången storm, som pröfvar seglarens mod och krafter; och man bör veta, att på detta haf finnas många faror och försåt, som lura på vår undergång, och mot hvilka man måste vara på sin vakt. Men dessa faror, dessa klippor och skär, på hvilka slägten efter slägten lidit skeppsbrott, och som dragit så mången seg- lare ned i djupet, äfven då han, som bäst utrustad och som mest förhoppningsfull utgick ur hamnen — dessa faror äro dock lyckligtvis oftast sådana, att de kunna genom fasthet, vaksamhet och ansträngning undvikas. Två ting fordras likväl för att lyckligt fullborda resan, och dessa ting äro: en god Itompass och en säker styrman. Kompassen, som utvisar kursen, består i ädla, upphöjda och *) Juris Kandidaten P. O. Treschow, gift den 27 Juli med Sophie Gri- penstedt. 426 TAL DEN 29 JULI 1871. riktiga grundsatser samt goda vanor, hvilka utgöra grund- regeln för menniskans andliga lif. Styrmannen, som leder färden, bor i vårt eget bröst; den är samvetet, som aldrig underlåter att höja sin röst, när fartyget är på väg att föras ur den rätta kosan. Och om man blott stadigt ser på kompassen; om man blott uppmärksamt hör på styrmannens varnande röst, som framför allt måste vara vaksam, när passionernas stormar rasa omkring oss; om man alltid, utan afseende på små be- räkningar och små betänkligheter, frimodigt hissar sin flagga i topp och på den sätter till inskrift: Sanning, Rättvisa, Flärdfrihet och Heder; och slutligen om man, med ett rent och undergifvet hjerta, anförtror sig åt den Allmakt, som leder våra öden: så kan man också vara temligen säkert förvissad om, att resan går väl, och att man, när stunden kominer, lugnt och fridsamt hinner den hamn, som finnes på andra sidan hafvet. Och nu, mina unga, kära vänner, nyss förenade makar! nu, då eder lefnads farkost lägger ut från hemmets fridfulla stränder, och börjar sin färd emot okända öden; må det tillåtas oss gamla, som stå qvar på stranden och med delta- gande blickar följa det bortilande seglet, hvilket snart skall försvinna i ett aflägset fjerran, att vi uttrycka den förhopp- ningen, att minnet af oss och af barndomens hem må hos Eder lefva i kär och välvillig hågkomst, likasom vi å vår sida, gemensamt med alla här församlade slägtingar och vänner, ur djupet af varma hjertan, innerligt önska, att lycka, sällhet och välsignelse alltid må troget följa Eder genom lifvet. Brudparets skål! ALFABETISKT SAK-REGISTER. 429 ALFABETISKT SAK-REGISTER. A. Afskeds-middag: Tal vid afskeds-middagen för Kongl. Finans- Departementets Expedition, B. II, pag. 417. Allmänna rörelsen: angående föreslagna åtgärder för underlät- tande af allmänna rörelsen. B. I, pag. 272, 284. Anslag å Första Hufvudtiteln: angående dess anslag. B. I, pag..358; B. II, pag. 168, 251. » till Ministerstaten: angående. B. II, pag. 109. » till nya gevär: angående anslag till nya gevär, med särskildt afseende på landets finansiela ställning. ,B. II, pag. 114. » under Åttonde Hufvudtiteln: angående indragning af dylika anslag. B. II, pag. 182. Arfsrätt: angående lika arfsrätt för medlemmar af Adeln. B. 1, pag. 37. B. Bankovinsten: ang. dess användande. B. II, pag. 103,331,338. Beloppet af medel, som böra upplånas: angående. B. II, pag. 228. Beskattningsgrunder: angående olika beskattningsgrunder för vin- nande af tillökning i statens inkomster. B. II, pag. 138. Beväringsfonden: angående anvisning på denna fond för bestri- dande af kostnaderna för Beväringens vapenöfning. B. II, pap. 328. Bonde, Friherre Knut: angående ett anförande af honom, rörande landets ekonomiska ställning. B. I, pag. 313. Bränvinsbränning: angående väckt förslag om inställande af brän- vinsbränningen. B. I, pag. 155. • Bröllops-middag: Tal vid bröllopsmiddagen den 29 Juli 1871, då skålen för brudparet föreslogs. B. II, pag. 425. 430 D. Decharqe-Betänkande: angående dylika betänkanden. B. I, pag. 84. B. II, pag. 147, 184. Decimal-system : angående dess införande vid mynträkning. B. I, pag. 168. Dödsstraff: angående dödsstraffet. B. II, pag. 162. E. Elektorer: angående ändring i sättet att utse Ridderskapets och Adelns elektorer. B. I, pag. 72. Embetsverken: angående förändrad organisation af embetsverken. B. II, pag. 232. Enskilda Banker: angående lagstiftningen för enskilda banker. B. II. pag. 189. F. Fattigvården: angående föreslagna stadganden rörande fattigvår- den. B. I, pag 57, 63. Fest-middag: Tal vid fest-middagen, som af Andra Kammaren gafs för dess Talman, den 10 Maj 1869. B. II, pag. 419. Finans-plan: angående anmärkningar vid den af Kongl. Maj:t fram- lagda finansplanen. B. I, pag. 291. Franska Handels- och Sjöfarts-traktaten: angående denna traktat. B. II, pag. 33, 64. » : angående dess tillämpning. B. II, pag. 241. Fryxell: angående en medalj af Ridderskapet och Adeln till Professor A. Fryxell. B. I, pag. 68. Främmande trosbekännare: angående utvidgade politiska rättig- heter för dem. B. II, pag. 300. Försvarsverket: angående förändrad organisation af försvarsverket. B. II, pag. 268. ' » : angående dess ordnande. B. II, pag. 153, 372, 394, 396, 404. G. Gevärsanslag: se anslag. 431 Grundlags-fest: Tal vid grundlagsfesten den 6 Juni 1859, såsom inledning till skålen för 1809 års Riksdag och dess män. B. II, pag. 409. Grundskatterna: angående deras omsättning och förenkling. B. I, pag. 92, 100, 139. Guldbröllops-fest: Tal vid guldbröllops-festen den 27 Juli 1865, då skålen för Jubelbrudparet, Grefven och Grefvinnan Anckarsvärd, föreslogs. B. II, pag. 422. H. Hofhållnings-anslag: Se anslag å Första Hufvudtiteln. Hvitbetssocker: angående beskattning å sådant socker. B. II, pag. 95, 100, 287. I. Indelta Armén: angående anslag till dess vapenöfningar och an- gående ny statsreglering. B. II, pag. 322. J. Jernvägar: angående Grefve A. v. Rosens motion rörande anlägg- ning af jernvägar. B. I, pag. 148. Jernvägsbyggnader: angående dylika. B. I, pag. 174. » : Rikets Ständers gemensamma öfverläggningar angående jernvägsbyggnader. B. I, pag. 209, 244. » : angående upplåning af medel för deras fortsättning. B. I, pag. 326, 330. » : angående anslag till dessa byggnader. B. I, pag. 361. B. II, pag. 220. » : angående sträckningen af norra stambanan och om sättet för jernvägars byggande B. II, pag. 306. » : angående östra stambanans fortsättning. B. II, pag. 318. K. Komité: angående tillsättande af en komité för utarbetande af förslag till Nationalrepresentationens ombildning. B. I, pag. 53. 432 Komité: angående tillsättande af en komité för ordnande af skogs- hushållningen i Norrland. B. II, pag. 171. Konungens rätt att förklara krig: angående förslag till ändring i stadgandena rörande denna rätt. B. II, pag. 366. Kreditiv: ang. tillökning i det s. k. »lilla kreditivet». B. I, pag. 180. Krigsrustningar: angående anslag härtill. B. I, pag. 86. M. Mantalspenningarna: ang. dessas utgörande. B. I, pag. 347, 350. Myntsystem: angående förändradt myntsystem. B. I, pag. 80. » : angående ett nytt myntsystem B. II. pag. 280. . N. National-representationens ombildning: se Representationsfrågan. Norra stambanan: se Jernvägsbyggnader. 0. Obligationer: angående Bankofullmäktiges åtgärder rörande inköp af obligationer. B. II, pag. 87. Ordförande i Utskott: angående tillsättning af ordförande i Ut- skott m. m. genom val. B. 1, pag. 25, 28. P. Penningräntan; ang. penningräntans frigifvande. B.I, pag.184, 199. Politiska rättigheter: angående utvidgning deraf; se främmande trosbekännare. Q. Qvarnar: angående beskattning af mjöl- och såg-qvarnar. B. I, pag. 343. R. Regeringsformen: angående förslag till ändring af 72 § Rege- ringsformen rörande tvångskurs å Riksbankens sedlar. B. II. pag. 209, 254, 343. 433 Representations-frågan: angående Representationsförändringen. B. I, pag. 7, 14, 43, 110. B. II, pag. 1, 9, 21. Ridande Artilleriet: angående förändring af det ridande artilleriet till åkande. B. II, pag. 386. Riksbanken: angående dess ställning. B. I, pag. 30. » angående förslag till dess reorganisation. B. I, pag. 303. Riksgälds-Kontoret: angående anskaffande af medel för Riksgälds- Kontorets behof. B. II, pag. 294. Riksdagarna: om förkortande af tiden mellan Riksdagarna. B. I, pag. 1. Riksdags-Ordning: angående förslag till ändring i Riksdags-Ord- ningen, rörande Kamrarnas inbördes ställning. B II, pag. 238 s. Serielån: angående upplåning af medel under form af s. k. serie- lån. B. II, pag. 349, 360. Silfverplantsar: angående Riksbankens skyldighet att utlemna silfverplantsar. B. I. pag. 352. Skogshushållning: angående tillsättningen af en komité för ord- nande af Skogshushållningen i Norrland, se komité. Skogslagstiftning: angående skogslagstiftningen. B. I, pag. 387. Statslån: angående Fullmäktiges i Riksgäldskontoret åtgärder rö- rande sista statslånet, B. II, pag. 91. Statsreglering: angående anslag till indelta arméns vapenöfnin- gar och angående ny statsreglering. B. II, pag. 322. » : angående statsregleringens uppgörande och upplåning af nödiga medel. B. II, pag. 349, 360. Stats-Råds-protokoilernas granskning: se decharge-betänkande. T. Titlar och högre värdigheter: angående titlars och högre värdig- heters förlänande. B. I, pag. 20. Tobak: angående förhöjd tull å tobak. B. II, pag. 390. Tryckfrihets-lag: angående förändringar i lagarna för tryckfrihe- ten. B. I, pag. 190, 196. 28 34 Tryckfrihets-lag: angående förslag till ny tryckfrihetslag. B. II, pag. 382. Tull-lagstiftningen: angående grunderna för densamma. B. II, pag. 76. Tull-lindringarna: angående de s. k. tull-lindringarnas upphö- rande. B. I, pag. 125. Tull-system: angående det antagna tullsystemet. B. I, pag. 296. Tull-taxa: angående tulltaxan. B. I, pag. 334, 339, 369. Tvångskurs å Riksbankens sedlar: angående förslag till upphäf- vande häraf, se Regeringsformen . u. Utvexling af silfvermynt från Riksbanken: angående dylik utvex- ling. B. II, pag. 157. ö. Östra stambanan: se Jernvägsbyggnader. a* st ,4 I‘h D C) D (D C U c (D •J 0 C 7 (D O. o O o O ‘ 2 S. 0 (Q (D 63 g o $ 3 _ ( Q 0) N 0)