s ) . ~ - .d. ; (Oal", . : te 12en us 0 "Ii F —h ettor treti J. ; ■ .: (0 , : 09. ,: _ Stockholms Högskolas Juridiska Bibliotek Reforensbibloteket Finsusrätt ..Berbetger...... GÅFVA AF C. O. MONTAN pEsseGDEEEEED 1 STOCKHOLMS & 3 UNIVERSITETS I BIBLIOTEK ( AC I ur I I 205 B -, fa [ T-AMS 5 i Beari “=========• STOCKHOLMS UNIVERSITET 30001 001520842 hd ; al aoosewtn . STOCKHOLMS HÖGSKOLAS JURIDISKA BIBLIOTEK OM T i O N » K N. A K ADI N I s K AFlANDLING THEODOR RABENIUS Jurisprud. Oecon. et Comm. Docene vid Upeala Universitet UPSALA WAHLSTRÖM & C. 1833. 1 % ' 2 4017der: Bland de mångfaldiga afgifter, hvilka under olika tider och för olika ändamål utgått af jorden, äro de, hvilka utgöras med en viss del af den råa afkastningen 2 till sitt ursprung sannolikt de äldsta. Uppkomsten af dylika afgifter förut- sätter nemligen ett ofullkomligare kulturtillstånd för att de olägenheter, hvilka på en högre grad af odling åtfölja dem, ej blifvit tillräckligt känbara alt hindra deras antagande; och på en dylik lägre kulturgrad kunna de äfven erbjuda den skattskyldige en eller annan fördel, hvilken, med odlingens och samhällets utveckling, blir honom umbärlig eller rent af skadlig. Det tydligaste och i ögonen mest fallande skatte- objektet är nemligen den skattskyldiges hela inkomst; det enklaste sättet för dess beskattning är alt taga en viss del deraf för det allmännas behof; och detta är äfven det rätt- visaste, emedan skatten stiger och faller med den skattskyl- diges förmåga att utgöra den, och, dä dess förhållande till hela afkastningen är bestämdt, eger han derigenom ett skydd för uppbördsmännens godtycklighet vid dess påläggande. Så länge föga kapital och arbetskrafter användas på den be- skattade produktens frambringande, kostar lika produkt nä- stan alltid lika kapital och arbete; och då till följe deraf den skattskyldiges rena inkomst dels står temligen nära hans råa, dels är öfverallt nästan lika, göra dessa fördelar dylika skatter både naturliga och ändamålsenliga. Annorlunda blir deremot förhållandet när, med befolkningens tillväxt, det ökade behofvet af födoämnen fordrar större kapital och ar- betskostnad. I samma förhållande som mera kapital och 1. 9 arbete användas blir äfven skillnaden i afkastningen af jord, olika till sin naturliga beskaffenhet och belägenhet, i för- hållande till kostnaden större, och samma produkt af den mindre gynnade jorden fordrar större kostnad än om den blifvit frambragt på en till följe af sin natur eller belägen- het lyckligare lottad. När således kostnaderna lemna den sämre jordens innehafvare en mindre behållning af samma råa afkastning, men skatten dock utgår med samma belopp, så följer deraf att den måste ega ett mycket större förhål- lande till behållningen af den ofruktbarare jorden, och så- ledes icke blott träffa de skattskyldige högst ojemt, utan äf- ven blifva af en högst tryckande beskaffenhet. Under det den på den mest gynnade jorden utgör t. ex. blott en nionde- del af rena afkastningen, kan den på den sämre stiga till en åttondedel, en sjettedel o. s. v. och i vissa fall till och med uppsluka hela behållningen, om nemligen kostnaderna ej lemna mera öfrigt än den andel af den råa afkastningen, som åtgår till skatten. På samma sätt som den tyngre drab- bar den ofruktbarare jorden, så faller den äfven i förhål- lande drygare på de förbättringar, hvilka lemna en mindre behållning och göra ofta sådana omöjliga, hvilka endast ega en kort tid bestånd, och således fordra ett skyndsamt betäckande af kostnaderna. Genom att träffa den mindre vinsten i för- hållande tyngre än den högre, hindrar den i betydlig mån samlande af kapitaler och verkar afskräckande på deras an- vändande, hvarföre den till viss grad förtjenar det omdöme M’Culloch fäller om dylika afgifter ”att vara ett premium på lättjan men deremot en tung och ständigt växande börda på idogheten” 1). En afgift af detta slag är T i o n d e n, hvars utmärkande kännetecken är att utgå med en viss del af den råa afkast- ningen, ehuru denna ej alltid utgöres af just tiondedelen, utan större eller mindre andelar deraf blifvit inbegripna un- der denna gemensamma benämning. Hvad som blifvit sagdt om naturen af detta slags afgifter vinner äfven bekräftelse af i) Taxation and Funding System. Lond. 1852, sid. 182. tiondens historia. Dess höga ålder och den omfattning, hvari den förekommer, gifva icke otydligt tillkänna att på ett visst stadium af kultur denna form för skatter varit ganska lämp- lig; det skulle annars vara svårt att förklara ett så allmänt vedertagande af en afgift, hvilken på odlingens nuvarande ståndpunkt medför icke obetydliga olägenheter. Hos olika folk och för olika ändamål förekommer tionde såsom en af de äldsta skatter, och deraf vill synas som om på samhäl- lets första utveckling denna skatt varit både naturlig och rättvis, då man vid förefallande behof valde just denna. Ti- onde utgick nemligen icke blott hos Judarne såsom en skatt till Leviternas underhåll; den fanns af ålder öfver hela Ori- enten såsom en skatt till staten, och är såsom sådan ännu der bibehållen i oförändradt skick, hvilket är lätt förklarligt genom den låga kulturgrad, hvarpå de flesta af Orientens länder ännu befinna sig. Den förekommer äfven hos Gre- kerna och utgjorde en bland de vigtigaste statsinkom- sterna i den Romerska staten. I de Christna staterna, med undantag af dem, som tillhöra den Grekiska kyrkan, är tion- den allmänt förekommande, till större delen efter Judarnes föredöme införd såsom en afgift till kyrkans behof, men egde dock rum i vissa af dem redan förut dels såsom skatt till staten, dels såsom afgift för rättigheten alt bruka jord. Af allt detta synes att tiondens införande ej är alt anse så- som en speciell institution för ett visst ändamål, utan att en så allmän företeelse måste ega någon allmän grund, hvilken ej kan vara någon annan än den, att tionde och andra lik- artade afgifter, till följe af sin natur, på en viss grad af odlingens och samhällets utveckling, uppfylla fordringarne på en rättvis beskattning, och derföre blifvit allmäuneligen in- förda, när en afgift för ett eller annat ändamål skolat utgå. Frågan om tiondens ursprung i särskilda Europeiska länder har haft en ganska betydlig praktisk vigt med afse- ende på rättmätigheten af de förändringar denna afgift varit underkastad i sednare tider. A ena sidan har man ansett den helt och hållet vara af enahanda upphof som alla andra skatter, och följaktligen förklarat staten berättigad att för- 4 ändra eller upphäfva den, likasom hvarje annan skatt 1); & den andra har man deremot tillagt den ett helt och hållet privaträttsligt ursprung och för dess oföränderlighet yrkat samma helgd af staten, som för all annan eganderätt 2). Så länge dessa förändringar ännu icke trädt i verket, ulan till större eller mindre del voro beroende af frågan om tiondens ursprung, kunde den ega ett mer än blott historiskt intresse. Men sedan den, genom vidtagandet af dessa förändringar, funnit sin lösning i verkligheten, är en sådan undersökning af mindre vigt, då den ej tjenar till förklaring af bestående förhållanden, och dessutom ej eger någon tillämpning på fäderneslandet, der tiondens ursprung är utan svårighet ulredt. Dessa förändringar hade emellertid blifvit alltmera på- kallade, till följe af de olägenheter tionden medförde, allt- som kulturen utvecklade sig inom de näringsgrenar, hvilkas produktion voro underkastade denna afgift. Såsom en skatt på den råa afkastningen växte den i tyngd med ökade pro- duktionskostnader, drabbade hårdare den sämre jorden och mindre lönande förbättringar, samt bidrog derföre i väsendt- lig mån att minska produktionen på samma gång som dess ojemna verkan trädde allt mera i dagen. Besvärliga kon- troller, obehöfliga så länge de skattskyldige villigt utgjorde en skatt de ansågo både billig och rättvis, blefvo nödvän- diga följder af den stigande ovilja hvarmed skatter betrak- tades och bidrogo åter att öka missnöjet med densamma, allt- som de skattskyldige, med kulturens utveckling, gjorde an- språk på den frihet, som är det naturliga vilkoret för nä- ringsflitens och produktionens tillväxt På många ställen qvarstod ock tionden såsom en lemning af feodala förhål- landen , ofta förbunden med ett den skattskyldiges personliga beroende af den till afgiften berättigade; och på samma gång som man, vid staternas sträfvande i sednare tider att bereda 1) Så Rotteck i sin Motion angående tiondens allösning i Ba- diska kammaren 1831. . 2) Birnbaum: Die rechtliche Natur der Zehnten. Bonn 1831; ett arbete tillkommet för att vederlägga den af Rotteck framställda Åsigten. de särskilda samhällsklasserna en sjelfständigare ställning till hvarandra, ansåg nödigt att afskaffa det sednare, blef äfven, för att gifva denna åtgärd en fullkomlig verkan, förändring af tiondens uppbörd deraf en följd. Det är sannolikt att dylika förändringar, så snart kulturen gjort dem nödvändiga, redan tidigt inträdt på sina ställen till följd af enskilda öf- verenskommelser, helst som de, i båda parternas rätt för- stådda intresse, erbjuda ömsesidiga fördelar; men här kan naturligtvis ej blifva fråga om andra än dem, hvilka lag- stiftningarne befordrat, emedan endast dessa med säkerhet lemna ett uttryck af landets allmänna ekonomiska och poli- tiska utveckling. Den vigtigaste af dessa förändringar är tiondens för- vandling till en bestämd ränta. Derigenom försvinna nästan alla de olägenheter, hvilka åtfölja denna skatt. Den ökas ej längre i förhållande till den ökade produktionen, hvarigenom äfven mindre lönande förbättringar kunna kom- ma till stånd, då allt hvad af den råa afkastningen återstår, sedan produktionskostnaderna blifvit afdragna, utgör odla- rens rena behållning. Redan häruti ligger en väsendilig upp- muntran för honom att använda kapital, hvars samlande ånyo derigenom underlättas; och genom hvarje tillväxt i produk- tionen ser han äfven afgiftens relativa belopp minskadt. Ge- nom tiondens bestämmande till en fix ränta blifva äfven de förut nödvändiga kontrollerna obehöfiga. emedan ingens rätt vidare är beroende af bruttoafkastningens större eller mindre belopp, och i den ökade frihet vid näringens bedrifvan- de, som deraf blir en följd, ligger äfven ett verksamt me- del för dess kraftigare utveckling. Räntan kan bestämmas till en afgift antingen i penningar allena eller produkter al- lena, eller till en del af hvardera. Det förstnämnda af detta sätt, hvilket blott kan med fördel ega rum i länder med ut- bildade kommunikationsanstalter och lätta afsättningstillfällen, är för den skattskyldige fördelaktigast, emedan det närmare rättar sig efter hans förmåga alt utgöra räntan, i det vid missväxter priserna stegras och han följaktligen behöfver sälja en mindre qvantitet för att afbörda sin förbindelse, 6 och den större qvantitet, som för detta ändamål måste säl- jas, när ymniga skördar nedtrycka priserna, tages från en i förhållande större produktion. Deremot kan den genom pen- ningevärdets fall blifva mindre fördelaktig för den berätti- gade. En ränta bestående af blott produkter är i det afse- ende fördelaktig för den berättigade att den under längre tider bibehåller sitt värde mera oförändradt, men vexlar deremot år från år, samt kan äfven gifva anledning till öm- sesidiga obehag om den skall utgöras in natura och ej löses efter gångbart pris. För att förena båda parternas fördelar kan man derföre gå en medelväg och bestämma räntan att utgöras till en del med ett oföränderligt penningebelopp, till en del med varor, men hvilka, för att undvika tvister om varornas beskaffenhet, lösas efter gångbart pris. När räntan bestämmes i penningar, kan äfven en nedsättning i dess absoluta belopp vinnas derigenom att åtskilliga omkost- nader och förluster, hvilka det förra uppbördssättet medförde för den berättigade 1), uppskattas och afdragas från afgiftens förra belopp, hvarigenom den oföränderliga räntan kommer att motsvara hvad afgiften förut inbringat den berättigade i ren behållning. Den skattskyldiges vinst är uppenbar, den berättigade lider ingen minskning i sin fördel, och der det brukliga uppbördssättet medger sådana afdrag, tjena de till att ganska verksamt befordra den ifrågavarande förvand- lingen. Tiondens förvandling till en fix ränta kan antingen ut- göra en definitiv åtgärd, vid hvilken man stannar, eller ock ett förberedande steg till dess aflösning, hvarigenom den skattskyldige, medelst erläggande af den fixa afgiftens ka- pitalvärde, på en gång afbördar sig förpligtelsen att årligen utbetala den fixa afgiften. Då kapitalvärdet, för att ej till- skynda de till tionden berättigade någon förlust, måste be- räknas efter den vanliga räntefoten, kunna de skattskyldiga genom denna operation, ingenting vinna annars än om ränte- 1) T- ex. vid tionde af spannmål, sädens räkning, dess forsling, förlust vid inbergningen , underhåll af förvaringsrum o. s. v. 7 foten faller, hvarigenom den ursprungliga afgiften i sjelfva verket nedsättes, och tillfälle gifves att amortera kapitalet. Deremot kan den, isynnerhet för den fattigare jordbrukaren, blifva högst skadlig om han tvingas att på en gång inbetala aflösningssumman, och derigenom undandraga sin rörelse det för dess drift nödiga kapitalet. Derföre sker också aflös- ningen vanligen så, att den skattskyldige ej behöfver på en gång utbetala hela lösningssumman, utan afbördar sig den- samma genom ärliga inbetalningar 1). I vissa länder tillätes hau att gifva ersättning i jord, när ett sådant aflösningssätt anses gifva den berättigade tillräcklig ersättning 2). Under- stundom tillskjuter staten en del af aflöningskapitalet, för att derigenom ännu hastigare påskynda åtgärdens fullbordan3). I de flesta Tyska stater underlättas operationen äfven ge- nom Banker, hvilka uppträda förmedlande mellan de skatt- skyldige och de berättigade, och derigenom gifves äfven till- fälle att bereda parterna ömsesidiga fördelar 4). I ett och annat land hafva äfven vissa arter af tionden blifvit upphäfda utan ersättning. En sådan åtgärd kan na- turligtvis, såvida denna tionde tillhört enskilda personer, juridiskt försvaras endast derigenom att för dess uppkomst ej kan åberopas någon laglig grund, utan alt den härleder sig från tider af våld och förtryck. I de länder, der man kraftigast sökt utplåna feodalismens lemningar och derföre upphäft sådana afgifter, hvilka ledde sitt ursprung från den- na, har man också bibehållit den tionde, hvars upphof från verkliga eganderättsförhållanden, ansetts vara bevist. Åtgär- den har vanligen skett i sammanhang med mera eller mindre våldsamma brytningar i samhällsförhållandena; och detta 1) Detta är förhållandet i de flesta Tyska stater. 2) Så i England och Hannover. 3) T. ex. i Österrike och Baden. 4) I Preussen inbetalar den skattskyldige 18-dubbla beloppet af sin ränta till Banken , hvilken deremot ersätter den berättigade ef- ter dess 2O-dubbla belopp. Lagen om aflösning och grundräntor etc. 2 Mars 1850, §. 64 och Lagen angående upprättande af ränteban- ker af s. d. §§. 9, 10, 22 — 28. Enahanda förfarande eger ock rum i Baiern. Lagen A Juni 1848. Art. 23 och 25. 8 torde vara orsaken att man nödgats fästa ett strängare af- seende på dessa afgifters upphof och de skattskyldiges derpå grundade anspråk, samt derföre utan ersättning upphäft hvad man, vid en långsammare omgestaltning af förhållandena, ansett böra vara föremål för en verklig aflösning. Som dessa anmärkningar om tiondens uppkomst och de förändringar den undergått först vinna sin bekräftelse ge- nom dess historia, torde det vara nödigt att, före framställ- ningen af Svenska Tionden, lemna en kort öfversigt af 1) de skatter, hvilka under namn af tionde, till olika ändamål utgått bos olika folk; 2) Tionde- för vandlin garne; 3) Tionde-a flösningarne och A) Tiondens upphäfvande. En sådan framställning saknar ej heller sitt intresse med afseende på tionden inom fäder- neslandet, emedan derigenom skola visa sig de förändringar, så nära sammanhängande med kulturens och de politiska för- hållandenas utveckling, denna skatt varit underkastad hos de folk, hvilka i denna utveckling längst framskridit, och lä- saren sålunda komma i tillfälle att bedöma i hvad mån svenska folket i detta afseende närmat sig dem. H • Inlednin g. 1. Tionden hos särskilda folk. De äldsta urkunder rörande menniskoslägtets historia visa Tionden såsom en afgift till religiösa ändamål. Kana a nä er, Araber, Fenicier och Karthager brukade att såsomen tacksamhetsgåfva åt Gudarne gifva tionde af allt lyckligen förvärfvadt gods; och samma plägsed förekommer äfven hos Romare och Italiska Pelasger, hvilka offrade tionde af sin egendom åt Herkules isynnerhet för lycklig handel, ett ändamål som tyckes antyda att de hämtat denna sed från Fenicierna 1). Denna hos de Österländska folken allmänt 1) Sel den, Dissert. de Decimis. Sect. Secunda. Lordkansleren Selden utgaf 1618 sin beryktade History of the Tithes, deruti han 0 utbredda sed öfvergick lätt till Israelitiska folkets stamfäder, hvilka äfven berättas såsom tacksamhetsskänker egnat tionde- delen af sitt förvärf åt Jehovah 1). Dessa skänker voro na- turligtvis frivilliga; men det synes ej osannolikt att i Asiens theokratiska stater frivilliga gafvor till den religiösa kultens behof småningom öfvergått till offentliga skatter. För öfrigt äro skatter, utgörande ett visst belopp af den råa afkast- ningen, naturliga under Orientens samhällsförhållanden. E- huru jordbruket i vissa länder uppstigit till en temligen hög ståndpunkt, så hindras dock af de Österländska folkens trög- het och likgiltighet dess jemna och ständiga framåtskridan- de ; och i despotiskt styrda stater äro dylika skatter måhän- da bäst egnade att skydda de skattskyldige från uppbörds- männens vexationcr, dels emedan skatteobjektet är utan svå- righet funnet, dels emedan skattens förhållande till detsamma kan lätteligen bestämmas. I Orienten är dessutom herrska- ren fegare till landets jord, och det är således naturligt för honom att i denna egenskap göra anspråk på en del af af- kastningen. Ett sådant ursprung tillägges dylika skatter af Helleniska författare, hvilka derföre ansågo dem tillhöra de- spotiska stater 2) , likasom Greker och Romare blott upptogo tionde af jord, hvilken ej innehades med full eganderätt. Den dubbla tionde Pharaonerna upptogo i Egypten utgjor- förnekade Tiondens gudomliga ursprung. Detta framkallade så stort missnöje hos Engelska presterskapet att han måste återkalla sin åsigt och förbjöds att svara på en utkommen vederläggning deraf. Vi haf- va anfört denna anekdot sisom ett ganska charakteristiskt bidrag till Tiondens historia. Boken har förf, ej kunnat förskaffa sig; men några kapitel af densamma, rörande Judiska Tionden äro öfversatta på latin och tryckta såsom bihang till andra delen af Clerici kom- mentarier öfver Mose Böcker. 1) 4 MoseB. 44: 20 , 28 : 22. 2) Författaren till Aristoteles’ Oekonomik skiljer emellan fyra slags hushållning: den kungliga, den satrapiska, den politiska och den en- skilda. l'ill hvarje af dessa höra särskilda slag af inkomster, och bland dem hänföres tionde af jordfrukter och kreatur till den satra- piska, hvilken sålunda tillhör ett despotiskt beherrskadt samhälle. Böckh, Staatshaushaltung der Athener. Andra uppi. Del. I. s. 410. 10 des till dem sedan de, enligt den Bibliska berättelsen, till- egnat sig eganderätten öfver hela landet 1) , ehuru man ej utan sannolikhet förmodat att enkel tionde förut utgått, men blifvit fördubblad sedan konungen blef jordens egare. I C hi na består herrskarens förnämsta inkomst af tionde af jorden, ehuru den uttages sä mildt att den säges utgöra knappast a‘o 2). Indiens beherrskare upptogo af ålder ti- onde eller dermed likartade afgifter 3); och i Turkiet ut- göres ännu den vanliga grundskatten af en afgift som vexlar från tiondedelen till och med hälften af afkastningen 4). Vigtigare för oss är deremot den tionde, hvilken ut- gjordes af Israels folk, emedan på grund af denna, såsom påbjuden i den af de Christna folken såsom gudomlig er- kända mosaiska lagen, den kyrkliga tionden blifvit införd i de Christna staterna. Ursprunget till den Israelitiska tion- den är allmänt bekant: vid Kanaans fördelning mellan stam- marne erhöll Levi stam ej någon lottafjorden, emedan dess egentliga sysselsättning skulle vara tjensten vid tabernaklet. Till Leviternas underhåll förordnades deremot tionde af alle- handa säd, vin och olja samt af fä och får, som första gån- gen räknades under herdestafven 5), hvaraf dessa åter i sin ordning utgjorde tiondedelen till del högre presterskapet, till hvars underhåll dessutom förstlingen af jordfrukter oeh kreatur var anordnad. Äldre författare 6) hafva i allmänhet antagit att Israeliterna utgjorde en dubbel tionde. Den för- sta tillföll helt och hållet Leviterna, med undantag af den tiondedel, som de i sin ordning gåfvo åt presterna. Den andra åter skulle man föra till templet och der förtära un- der en vänskaplig måltid med Leviterna, sina vänner, enkor 1) 1 Mose Bok 47: 20 och fr. 2) Smith, Wealth of the Nations. Basel 1794. Del. 4, sid. 485. 3) L u n d e 11, Orn Åkerlagar, sid. 21. 4) Dureau de la M alle, Econoinie politique des Romains. 2 Del. sid. 404. 5) 3 M.B. 27: 30 o.E.; 4 M.B. 18: 21 o. A. ; 5 M.B. 12: 11 o. ff.; 14: 21, 29; 26: 12 o. ff. 6) Selden, a. st. Michaelis, Mosaisches Recht. Del. 4, sid. 95 o. ff. Jfr äfven Cap. 1. X. de Decimis. 11 och faderlösa. Denna sednare tionde var egentligen bestämd till offermålet; men om man ej hvarje år hade tillfälle att föra den till altaret så skulle man åtminstone hvart tredje år hålla vidräkning och, hvad man då fann sig skyldig till, förtäras med Leviterna, vänner och behöfvande. Onekligen äro hithörande ställen ganska svåra att förena, och ofvan- stående tolkning är måhända den enda möjliga, så vida man antager att de allesamman äro samtidiga och således afse samtidiga förhållanden. Den i sednare lider antagna mening att de Mosaiska urkunderna ej blifvit på samma tid förfat- tade, erbjuder en förklaring af dessa ställen, som synes oss naturlig, enligt hvilken de i dem innefattade påbuden blifvit gifna på olika tider och, med olika ordalag, för förändrade förhållanden, omtala ett och samma slag af tionde. Enligt Ewald 1) skulle inom Israels stammar tionde af ålder, efter stamfädernas föredöme, varit utgjord till religiösa ändamål, och genom Mosaiska författningen endast den förändring gjord att den anslogs Leviterna, hvarefter den i en sednare tid blef lagligen ordnad. Denna inrättning blef antingen aldrig fullkomligt genomförd eller ock råkade den i förfall, må- hända genom de, konungaväldet åtföljande, skatter 2), eme- dan författaren af femte Mose Bok, hvilken Ewald antager hafva skrifvit vid tiden af Jerusalems första eröfring under Manasse, ej längre omtalar tionden såsom en skatt, utan så- som en frivillig gåfva, hvilken, om den ej gifvits under tvenne år, åtminstone borde gifvas det tredje. Ett sådant den gamla tiondeförfattningens förfall bevisas äfven deraf att i femte Mose Bok icke omtalas någon kreaturstionde, samt att pro- feten Malachi i stränga ordalag förmanar till frukttiondens utgörande. Hela denna framställning af Israeliska tiondevä- sendet beror naturligtvis på giltigheten af antagandet om de Mosaiska urkundernas olika ålder; men, under förutsättning deraf — en sak som endast ur philologisk synpunkt kan af- 1) Geschichte des Volkes Israels bis Christus. % Th. Anhang sid. 314. *) Jfr 1 Sam. 8: 15. 12 göras — synes den oss vida mera sannolik än den af de äl- dre kommentatorerna lemnade, och således å sin sida lemna ett stöd till rigtigheten af Ewalds mening om de Mosaiska Böckernas ålder. Likasom i Orienten, der herrskaren är landets egare, den förnämsta skatten utgöres af en del af jordens afkast- ning, hvilken han förbehåller sig på grund af sin eganderätt, när han öfverlemnat jorden till brukning åt de enskilde; så var äfven i de Helleniska fristaterna, der den enskilde var egare till jorden, ett helt olika skattesystem rådande. Såsom ofvan blifvit anfördt, ansågo Hellenerna sjelfva den först- nämnda åsigten tillhöra tyranniskt styrda stater, och deras frihetskänsla sträfvade emot en art af skatter, hvilken de betraktade såsom barbarisk och tyrannisk. Dertill kunde de hafva så mycket mera skäl, som, när envåldsherrskare lycka- des komma till välde i Helleniska stater, dessa pålade dylika skatter, hvilka under antiken ständigt åtföljde envåldsväldet. Så gjorde Pisistratus, såsom herre öfver all jord i Ättika, alla borgare tiondepligtige, under förevändning alt denna skatt upptogs till offrens bestridande och krigsomkostnader 1); på Sicilien införde de Syrakusanska tyrannerna en tionde- författning, hvilken Romarne sedan bibehöllo. Men under den Helleniska frihetens lysande tider utgick hvarken tionde eller någon annan grundskatt, åtminstone till vanliga behof. I Athen, hvars skatteväsende är bäst bekant, hestriddes stats- utgifterna af de inkomster bergverken gåfvo, af de rika tul- larne, som upptogos både af in- och utförseln i Athens ham- nar, af acciser på varor förda till staden, och isynnerhet af bundsförvandternas tribut, hvilken utgick med 2‘ af värdet af de varor, hvilka ingingo och utfördes i deras hamnar. De enda förmögenhetsskatter som förekommo i Attika, voro, om man undanlager Liturgierna, hvilka betraktades mera som en hederssak, en skatt på slafvar och den utomordent- liga krigsskatten, hvilken sednare träffade borgarnes hela förmögenhet, men delta i progressivt förhållande 2). Men 1) Böckh, a. st. sid. 443. *) Skatten utgick med lika proportion af den skattskyldiges för- 5282822MBP8VPM 43 staten och isynnerhet templen egde länderier, och af dessa, såsom ofria besittningar, upptogs tionde. På tionde af do- mäner förekommer i Atheniensiska staten blott ett enda ex- empel 1), ehuru man icke så sällan konfiskerade öfvervunna fienders land, men hvilket då skattfritt utdelades åt borgare (kleruchier). Deremot var tionde till tempel ganska vanlig, emedan jordens gifvare ofta förbehöll sig nyttjanderätten till densamma emot en sådan afgift till templet. Den Deliske Apollo isynnerhet egde en mängd tionde på Cykladerna 2). Af större betydelse var tionden i Rom. Detta kunde redan till en del följa deraf att Romarne voro hufvudsakli- gen ett åkerbrukande folk, och således skulle betrakta jor- den såsom förnämsta förmögenheten, dess afkastning såsom egentliga källan, hvarur staten skulle draga sina inkomster; men sjelfva det sätt, hvarpå Romerska staten utvecklade sig, gjorde äfven tionden till en naturlig inkomstkälla för den- samma. De besegrade folkens länder tillföllo Rom med se- grens rätt. Likasom Orientens herrskare på grund af egan- derätl förbehöllo sig en viss del af afkastningen, så kunde äfven del Romerska folket godtyckligt förfoga öfver de öf- vervunnas område, hvilket blifvit segrarens egendom. Rom behöfde dessutom alltid stora qvantiteter af spannmål, dels för stadens befolkning, dels för arméerna, och dessa kommo beqvämast tillhanda om de såsom skatt in natura genast ställ- des till styrelsens disposition. Redan under konungarne var den seden vanlig att när en stad eller ort blifvit eröfrad eller öfverlemnat sig på nåd och onåd, dess område, eller en del deraf, vanligen en tredjedel, indrogs till Romerska staten, under namn af Ager mögenhet, men blef progressiv derigenom att den inkomst, hvilken satte den skattskyldige inom någon af de tre klasser, hvilka voro un- derkastade skatt, Pentakosiomedimner, Riddare och Zevgiter — den fjerde, Theterna, var skattfri — inom den lägre klassen beräknades till kapital efter lägre grund än inom den närmast högre. Böckh, a. st. sid. 685. 1) Böckh, a. st. sid. 415 not. c. . 2) Böckh, a. st. sid. 443—45. 14 publicus. Denna kunde åter öfvergå till enskild egendom antin- gen genom försäljning (ager quaestorius) eller genom assignation, hvilken åter skedde antingen till alla plebejer i lika lotter, eller ock till ett visst antal borgare såsom koloni 1). Dessa assigna- tioner af ager publicus skedde under full eganderätt, ocb utan annan skattskyldighet än att jorden, såsom all annan förmögen- het, togs i beräkning vid census 2). Återstoden förblef Romerska folkets egendom, men uppläts till besittning åt enskilda, hvilka till staten betalade tionde af säd, men femtedelen af vin och frukter. Orsaken till den dubbla afgiften af de sist- nämnda produkterna var väl den, att till dem behöfdes intet utsäde och i allmänhet mindre brukningskostnad än för spann- målen. Emot denna afgift voro innehafvarne befriade från ytterligare skatt af sin besittning, utom den betes-afgift (scriptura) staten upptog af de kreatur som höllos på den del af ager publicus, som utgjordes af betesmark och lem- nades oskiftad. Besittningen af dessa landsträckor tillkom i äldsta tider lagligen endast de patriciska slägterna, på sam- ma sätt som endast plebejerna egde rätt till assignationer. Detta förhållande npphörde med tiden, men patricierna för- blefvo dock i besittning af största delen af ager publicus, hvilken de äfven sökte göra skattfri, och gåfvo genom dessa missbruk anledning till de bekanta åkerlagarne, hvilka tid efter annan skakade Romerska staten. Denna tionde var således en reallast, hvilken betalades till Romerska folket för tillåtelsen att nyttja dess jord. Be- sittningsrätten var alltid prekär, så att, ehuru den kunde gå både i arf och köp, innehafvaren när som helst kunde upp- sägas. Såsom ofvan blifvit anfördt voro i allmänhet de as- signerade domänerna fria från tionde, men exempel finnas dock i sednare tider, att denna afgift utgått af land upplå- tet till kolonister, såsom af de så kallade agri decumates i södra Tyskland 3); men denna olikhet förklaras måhända i) Niebuhr, Römische Geschichte. Dritte Auflage. 2 Del. s. 696. 2) Niebuhr, a. st. sid. 184. Göttling, Geschichte der Rö- mischen Staatsverfassung, sid. 40%, 3) Birnbaum, a. st .sid. 53. - 45 deraf att dessa ej bebyggdes af egentliga Romerska medbor- gare utan till största delen af provincialer. Men utom denna tionde af ager publicus betalade äfven flera provinser tionde såsom skatt. När Romarne utbredde sina eröfringar utom Italien påträffade de i eröfrade länder fullständiga skatte- systemer. I många af dessa betalade innevånarne till sina förra herrar en viss andel af jordens råa afkastning, och Romarne bibehöllo denna inrättning oförändrad, antingen emedan de funno de gamla inrättningarne lämpligast, eller emedan den eröfrade provinsen blef statens egendom, och innevånarne på denna grund förpligtades att betala samma afgift som innehafvarne af domänerna. Så var förhållandet med Sicilien. Vid öns eröfring indrogs det sjutton städer tillhörande område till staten; men innevånarne återfingo detsamma mot förpligtelse att betala tionde. Andra städer blefvo, såsom förbundna, befriade från all afgift. För den öfriga delen af ön bibehölls den författning Hiero i Syra- kusa infört, enligt hvilken tionde betalades af säd, vin, olja och frukter. I åtskilliga andra provinser egde samma in- rättning rum; Sardinien, Afrika och Asien betalade tionde, Spanien deremot, såsom mindre fruktbart, blott tjugonde- delen af spannmål men tionde af frukter 1). Sedan Egypten blifvit införlifvadt med Romerska riket utgick derifrån en dubbel tionde2), emedan det, likasom Sicilien, betraktades som Roms kornbod. De öfriga provinserna voro äfven skyl- diga, att, vid påkommande behof, erlägga en dubbel tionde, men denna betalades då efter det pris Senaten fastställdes). De ordinarie inkomsterna, med undantag af de Romerska medborgarnes förmögenhetsskatt, så länge denna utgjordes, och de fixerade grundskatterna i de provinser, der sådana funnos, blefvo, enligt den under antiken vanliga sed, af censorerna utarrenderade; och inkomsterna af ager publicus 1) Göttling, a. st. sid. 417 och ff. Dureau de la Malle, a. st. sid. 421 och ff. 2) Savigny, Römische Steuerverfassung. Erster Nachtrag. ver- mischte Schriften. 2 Del. sid. 165. 3) Dureau de la Malle, a. st. sid. 428. 16 och provinserna voro således jemte de öfriga af samma slag underkastade detta uppbördssätt. De inkomster Romerska staten drog dels af krigsbyte, dels af domäner och provinser blefvo med de utvidgade er- öfringarna så betydliga, att Romerska medborgare kunde befrias från tributum allt sedan andra Maeedoniska kriget. Denna frihet blef, efter bundsförvandternas krig, utsträckt till hela Italien, så att detta åtnjöt samma förmåner, som tillkommo de Romerska medborgarne *)• Under de våldsam- ma hvälfningar som föregingo den fria statsförfattningens un- dergång gick en stor del af inkomsten från domänerna för- lorad; Julius Ctesar beröfvade republiken Campanien, dess enda då återstående jordegendom 2). Äfven provinsernas skattesystem förändrades. I stället för tionde och andra för- änderliga afgifter infördes en allmän grundskatt, och till detta ändamål underkastades de en katastrering, hvilken bör- jade redan under Augustus men ej vann fullbordan förr än under Marcus Aurelius. Denna grundskatt betalades i pen- ningar, i motsats till hvad förut egt rum; men dessutom, så- som tillägg till grundskatten, förekomma äfven spannmåls- leveranser, hvilka äfven Italien, med undantag af trakten närmast Rom (Italia urbicaria), var underkastadt (Ital. anno- naria), ehuru det i öfrigt var befriadt från grundskatten. En enda provins, Egypten, utgjorde likväl sannolikt ännu un- der kejsartiden sin gamla tribut af dubbel tionde 3). Niebuhr och Savigny, enligt hvilka ofvanstående framställning af Romerska skatteväsendet hufvudsakligen blif- vit lemnad, antaga alt tiondeförfaltningen förföll under kej- sartiden, dels derigenom att domänerna öfvergingo i enskildes händer under eganderätt, dels emedan den allmänna grund- skatten kom i stället för provinsernas tionde, ehuru dessa fortfarande lemnade spannmålsbidrag till de allmänna be- hofven såsom ett tillägg till grundskatten. Emot dessa åsigter 1) Savigny, a. st. sid. 98. *) Durean de la Malle, a. st. sid. 430. 3) Savigny, a. st. sidd. 405 och 165. 28»PWM*T . STOCKHOLMS HÖGSKOLAS JURIDISKA BIBLIOTEK 17 har Birnbaum 1) sökt ådagalägga att, åtminstone hvad Vest- romerska riket angick, de gamla förhållanderna bibehöllos orubbade, icke blott så länge detta rike egde bestånd, utan jemväl i de på dess ruiner bildade Germaniska stater. Ehuru Romerska folket fortfarande till namnet var egare af ager publicus kom dock en stor del af densamma under kejsarens disposition, som lät bruka den genom koloner, och den tionde dessa, efter gammalt bruk erlade, inflöt ej till stats- kassan utan till fiscus, hvarföre ock dessa domäner räknades till kejsarens patrimonium. På samma sätt kommo äfven de tiondeskyldige provinserna med tiden under kejsarens dispo- sition. Men utom kejsaren erhöllo såväl kyrkor som privat- personer i förläning domäner, af hvilka tionden tillföll för- läningstagarne, och således, ifrån att vara en skatt till sta- ten, förbyttes till en grundränta, erlagd för brukningsrätten. Der enskilda utan en sådan förmån voro i besittning af tionde- pligtig jord, utgick af densamma en dubbel tionde, i det innehafvaren först betalade tionde till staten, och sedan af sina koloner för egen räkning upptog en annan tionde, hvil- ka båda afgifter sedermera voro bekanta under namn af de- cima et nona. Den sednare var skatten till staten, den förra den afgift kolonerna erlade. Ur dessa Romerska rättsförhållanden har Birnbaum vidare trott sig kunna härleda hela tiondeförfattningen i det Frankiska riket, samt följaktligen sökt visa, alt de af de Caro- lingiska herrskarne gifna stadgar om tiondens utgörande en- dast haft afseende på ett återställande eller inskärpande af fordna skyldigheter och icke, såsom man i allmänhet antagit, först lagligen påbjudit denna skatt såsom en allmän pålaga till andliga ändamål. När nemligen Christendomen alltmera utbredde sig och tillfölje af kyrkans ökade behof dess in- komster, hvilka mest bestodo af de troendes frivilliga gåfvor (oblationes), ej längre ansågos tillräckliga, började flera af kyrkans anseddaste män, Origenes, Hieronymus, Augustinus, yrka utgörande af tionde såsom en af Gud anbefalld skyl- 1) A. »t. sidd. 59—414. 22. 18 dighet. Detta verkade så, att man kan antaga att redan i tredje århundradet, tionde till kyrkan blifvit erlagd, ehuru naturligtvis blott såsom frivillig afgift 1). Det dröjde dock temligen länge innan något allmänt påbud utgick från kyr- kan angående denna afgift. På Synoden i Tours 567 upp- manade Biskoparne första gången de troende till allmänt be- talande af tionde, och på en annan Synod i Macon 585 blef denna skyldighet påbjuden under hot af bannlysning; men något påbud från den verldsliga makten lyckades kyrkan ej utverka förr än 779 2). Carl Martel hade indragit en stor del af kyrkans gods och gifvit dem i län till sina krigare; hans son Pepin fann väl omöjligt att återställa kyrkan hen- nes indragna egendomar, men förordnade att af dessa en dubbel tionde skulle utgöras, den ena såsom grundränta, den andra såsom en skatt till kyrkans behof (decima et nona). Tiondeskyldigheten af andra egendomar än de fordna kyrko- godsen blef deremot ej införd förr än under Carl den Sto- re 8) i de länder, hvilka då lydde under hans spira. Detta är den allmännaste åsigten om tiondens äldsta in- förande i Christna länder, hvarföre man ock ansett all tionde, om den funnits i verldsliga händer, ursprungligen varit af kyrklig natur. Birnbaum åter, sedan han bevisat att kyr- korna redan under Romerska tiden varit i besittning af ti- onde, den de erhållit i förläning dels af kejsarne, dels af enskilde och att denna rättighet blifvit bekräftad af de äld- sta Frankiska konungarne 4), antager att den del af de redu- cerade godsen, hvilken blifvit förlänad åt de förnämare kri- garne, gått för kyrkan för alltid förlorad, men alt en del af kyrkogodsen blifvit med ärftlig rätt upplåten åt lägre krigsfolk, samt att hon af dessa, likasom af andra sina ko- loner, uppburit decima et nona, af hvilka den förra var den 1) Bingham, Origines. Latinska öfversättn. Tom. II. pag. 287. Halle 4725. 2) Eichhorn, Deutsche Staats- und Rechtsgeschichte. g. 186. 3) Lezardiére, Theorie des Lois politiques de la Monarchie Fran^aise. Paris 1844. Del. 2. sidd. 60—65. 4) A. st. sid. 125. MM58MPMWMYT . 19 afgift kolonerna betalade, den sednare en afgift till staten, hvilken kyrkan fick uppbära, dels genom en förordning af Chlotar, dels såsom ersättning för de af Carl Martel indragna godsen 1). Hvad åter angår de kapitularier, som skulle hafva stadgat den allmänna tiondeskyldigheten, så hafva dessa, enligt Birnbaums mening, endast afseende på kyrkans egna samt kejsarens koloner, hvilka förpligtades att af sin andel i jordens afkastning erlägga tionde till sin sockneprest. På sin höjd gällde detta stadgande äfven sådane fria egendoms- egare, hvilka på sin af kejsaren förlänade eller sjelfegande jord hade kyrkor, men omfattade då blott en del af den tionde dessa uppburo af sina koloner 2), likasom i England konungarne befallde sina vasaller att till sockenpresten ut- göra tredjedelen af den tionde de uppburo af i län erhållna domäner, och man ej heller i detta land får tänka sig andra såsom ursprungligen tiondepligtiga än kyrkans egna koloner 3). Om äfven de Frankiska konungarnes kapitularier blott haft afseende på den tionde kyrkan såsom grundränta upp- tog af koloner och andra jordbrukare, hvilka stodo till henne i mer eller mindre beroende, så är det dock säkert att kyr- kan alltifrån äldsta tider sökt göra en allmän tiondeskyldig- het gällande, hvilket Birnbaum ej heller kan förneka*). Detta anspråk vann med tiden sådan stadga att det grund- läde den åsigt, att all tionde vore ursprungligen gifven till kyrkan samt således den tionde, som befanns i lekmäns hän- der, genom usurpation frångått kyrkan. Redan under me- deltiden voro nemligen lekmän i besittning af tionde, hvil- ken bar namn af decimce infeodatoe. Lateranska mötet 1179 fattade emot dessa decima infeodatae det beslut att lekmän förbjödos innehafva tionde eller öfverlåta den till andra; men detta beslut undergick den tolkning att lekmän, som redan innehade tionde, skulle blifva i besittning deraf, och blott någon ny öfverflyttning af tionde i verldsliga händer blef förbjuden 5). Sannolikt gick kyrkan för långt vid upp- 1) A. st. sid. 128 ff. «) A. st. sid. 180. 3) A. st. sid. 191. 4) A. st. sid. 225, 5) Eichhorn, a. st, §. 325. 20 ställande af ett så allmänt påstående, hvarföre äfven dess beslut i Tyskland formligen förkastades 1). De Frankiska konungarne voro nemligen af ålder, måhända såsom Romer- ska kejsarnes efterträdare, i besittning af tionde, hvilken utgjordes af de på deras domäner besutna koloner 2). Genom förläning kom en del af denna tionde i enskildes händer, på samma sätt, som den kom till kyrkan; men dessutom hade äfven Frankiska egendomsherrar koloner på sin sjelf- egande jord, hvilka till sina husbönder erlade tionde och andra likartade afgifter, bekanta under namn af terrage^ agrier, champart m. m. 3). Rättigheten att uppbära dessa afgifter blef af deras innehafvare understundom med, un- derstundom utan eganderätten till den jord, hvaraf de ut- gingo, upplåten andliga stiftelser, hvilka således erhöllo be- sittningen deraf med samma rätt som deras förra innehaf- vare 4). Otvifvelaktigt får man derföre ej antaga att all tionde i de Europeiska länderna är af enahanda ursprung, utan att en del deraf till sitt upphof är af verldslig beskaffenhet, till och med af privaträttslig natur. Men lika otvifvelaktigt är ock att kyrkan yrkat en allmän tiondepligtighet, och att påbudet derom åtföljt Christendomens införande, åtminstone i de länder, hvilkas omvändelse skedde i en tid, då kyrkan mera stadgat sitt inflytande. Inom den Grekiska kyrkan, hvilken ej lyckades höja sig till samma makt som den Ve- sterländska, finnes ej någon tionde 5); deremot är denna af- gift med få undantag förekommande i alla de länder, hvilka lydde under den Romerska stolen. Denna afgift väckte också till en stor del det motstånd, hvarmed Christendomens in- förande möttes i åtskilliga länder. Sachsarnes häftiga motstånd mot Carl den Store hade till en del deruti sin 1) På Riksdagen i Gelnhausen 1186. Eichhorn, a. st. §.525. 2) Birnbaum, a. st. sidd. 178, 231. . 3) Birnbaum, a. st. sid. 470. 4) Birnbaum, a. st. sid. 228 ff. 5) Walther, Lehrbuch des Kirchenrechts aller Christlichen Con- fessionen. Nionde upplagan. §. 247. WWW AWO.AM.A 24 grund; i Danmark åstadkommo anspråken på tionde flera uppror, och först genom Beslutet 1443 lyckades det prester- skåpet att få denna afgift höjd till sitt fulla belopp från —5, hvarmed den dittills utgått; men detta beslut vann dock ej öfverallt verkställighet, emedan tionden i Sleswig utgår ännu med blott 1’5 1). Samma motstånd rönte äfven tiondens införande hos de Vendiska folken, hvarföre t. ex. i Mek- len bur g tionden är högst sällsynt och till och med i Hol- stein tionde blott utgöres i en enda socken 2). Till denna obenägenhet emot tionden bidrog, utom skat- tens storlek i sig sjelf, äfven den vidsträckta omfattning, hvari kyrkan sökte göra den gällande. Icke allenast afkast- ningen af jord och boskap ansågs underkastad denna af- gift, utan äfven allt slags förvärf af handel, fiske, jernhand- tering o. s. v., hvarigenom uppstod skillnaden mellan real- och personaltionde3), af hvilka den förra betecknade sådan tionde, som utgick af jordens produkter, den sednare den, som erlades af vinsten af alla andra näringsfång. Kyr- kan lät ständigt befallningar utgå om tiondens erläggande af hela afkastningen, utan afdrag af några omkostnader 4) och blott i afseende på personaltionden medgaf hon undantag derifrån, så att tionde skulle erläggas blott af vinsten vid handel, ej af hela försäljningssumman s). Af en dylik ut- sträckning i afseende på föremålen hvaraf tionde skulle ut- göras, följde ock att kyrkan lika litet medgaf någon befri- else i afseende på personer. Det enda undantaget härifrån skedde efter den bekanta regeln ”clericus clericum non de- cimat”, men äfven detta med den inskränkning, att der en 1) Pontoppidan, Annalcs Eeclesiz Danicse Diplomatici. Del. 2. sid. 588. 2) Lengerke, Landwirthschaftliche Statistik der Deutschen Bun- desstaaten. Del. 1. sid. 465. 3) C. 22. X. de Dec. Eichhorn, a. st. §. 186. Jfr Håkan Håkanssons Rättarbot 6 Juni 1263 och Erkebiskop Jons ) Christenrätt. 18. 4) Capp. 7, 22, 26, 33. X. de Dec. 5) C. 28. X. de Dec. 22 prest mottog själavård af en annan var han förbunden att gifva denna tionde, samt att prester af sin enskilda egendom nödgades erlägga tionde 1). Med tiden utverkade munkord- narne åt sig flera friheter. Cistercienser, Tempelherrar och Johanniter befriades från tiondes erläggande af den jord de hade under eget bruk och andra ordnar erhöllo under sam- ma vilkor samma förmån för trädgårdar, foderväxter och nyodlingar, af hvilka tionde förut ej utgjorts 2). Genom de s. k. klosterexemtionerna blefvo hela congregationer undan- tagna från Biskopens tillsyn och satta omedelbart under Ro- merska stolens skydd, och af denna orsak tillföllo dem nya privilegier, hvarigenom åtskilliga Biskopens rättigheter upp- hörde, bland andra hans andel af tionden3), hvilken må- hända äfven genom Biskoparnes egen frikostighet i samma mån som stiftens inkomster tillväxte, anvisades klostren 4) , på samma sätt som dessa erhöllo anslag af tionde från när- liggande socknar 5). I den äldsta Christna kyrkan stodo hennes inkomster under Biskopens förvaltning, hvilken använde dem till före- fallande behof. Med tiden utbildades den regel att de de- lades i fyra delar, till Biskopen, stiftskyrkan, presterna och de fattiga, men understundom bortföll de fattigas andel, e- medan man antog att Biskopen och presterna af sina inkom- i) C. 2. X. de Decimis. Jfr Sv. Dipl. N:o 560. 2) C. 10. X. de Dec. Jfr Sv. Dipl. N:ris 93, 419. 3) Eichhorn, a. st. §. 531, not. c. 4) Sv. Dipl. Nris 1010, 1651. 5) Sv. Dipl. N:ris 281, 371, 1664, 1787, 17 88. I England voro dylika anslag af tionde till kloster och andliga stiftelser under medeltiden så allmänna att de utgjorde en tredjedel af all tionde i riket. Den tionde, som sålunda tillhörde en korporation kallades a p p r o pr i a t e d. När, vid reformationen, stiftelserna upphäfdes, till- föllo deras inkomster och bland dem deras tionde konungen, hvilken åter bortskänkte största delen af densamma till lekmän. Från detta ursprung bärleder sig den tionde, hvilken för närvarande är i verJds- liga bänder och hvilken derföre jemte den som ännu tillhör stiftelser, kallas ”Titbes appropriated” eller ”impropriated, as being improperly in tbe bands of laymen." Blackstone, Commentaries. 15:e uppl. Del. 1. sidd. 583—36. 25 ster bestridde allmosorna, och fördelningen skedde således blott i tre lotter. När tionde sedan blef en af kyrkans ri- kaste inkomster tillämpades på densamma äfven den gamla regeln, sä att den i allmänhet inom Vesterländska kyrkan skiftades i fyra delar 2 hvarvid parochialkyrkorna med tiden, i stället för stiftskyrkan, erhöllo kyrkotionden från de till dem hörande församlingar 1). Fattigtionden användes vanli- gen till inrättande af hospitier för fattiga, sjuka och resan- de 2), eller anslogs till kanikernas underhåll och tillfälliga utgifter af större beskaffenhet S); understundom lemnades den åt tiondegifvarne, att utdela efter bästa samvete 4). I vissa länder egde dock ej fyrdelningen rum, t. ex. i Sverige och Danmark, i hvilket sednare land, den till följe af beslutet 1443 delades emellan Biskopen, kyrkan och presten; hvilket delningssätt efter reformationen äfven infördes i Norge5), der annars tionden enligt äldre lagar varit delad i fyra lotter. Med reformationen inträdde åtskilliga förändringar i af- seende på tionden, ehuru sjelfva afgiften väl i allmänhet blef bibehållen. Dessa förändringar voro en följd såväl af de ombytta åsigterna rörande kyrkans ställning i allmänhet som af de verldsliga furstarnes ökade myndighet i kyrkans ange- lägenheter. Tionden ifrån att vara ansedd divini juris, blef alltmera betraktad såsom en skatt, och således från den verldsliga maktens sida underkastad samma reglor som gällde för skatter i allmänhet 6) , ehuru visserligen i åtskilliga pro- testantiska länder presterskapet med ifver förfäktade tiondens gudomliga ursprung 7). I Tyskland tillegnade sig furstarne, 1) Eichhorn, a. st. §. 115. Walther, a. st. §§. 245, 247. 2) Walther, a. st. §. 247. 3) Sv. Dipl. N:ris 580, 391, 592, 595, 394, 395, 2 5 2 2. 4) Så var förhållandet i vissa delar af Norge. Äldre Eidsiva- things Christenrätt, 55. 5) Förändringen skedde genom Recessen i Skeen 1576. Motz- feldt. Den Norske Kirkeret, sid. 258. 6) Birnbaum, a. st. sid. 54. 7) Så t. ex. England, livarom presterskapets uppträdande mot Selden bär vittne. 24 på grund af regalrätt, tionde af nyodlingar 1); genom upp- häfvande af andliga stiftelser indrogos äfven de dem tillde- lade anslag till staten2), och der konungen, såsom i Dan- mark och Norge, tillegnade sig biskoparnes inkomster, öf- vergick deras tionde till staten. I ätskilliga länder sökte furstarne, för reformationens genomdrifvande, en bundsför- vandt i adeln oeh delade med denna den katholska kyrkans inkomster. Sä var förhällandet i England3), Skottland, Danmark4), och derigenom kom en mängd tionde äfven i lekmäns händer. I Österrike och de Tyska staterna ut- göres äfven tionde till lekmän till ett ganska ansenligt be- lopp. En del deraf härleder sig sannolikt från urgamla landboförhållanden, en del förvärfvades förmodligen vid re- formationen; oeh den verldsliga tiondens ursprung i Tysk- land är förmodligen beroende af olika orsaker i olika länder. 2. Tiondeförvandlingarne. Denna tiondens öfvergäng i verldsliga händer beredde utan tvifvel lättnad för åstadkommande af dess förvandling till en bestämd ränta. Den tillhörde ej längre en från sta- ten strängt afsöndrad korporation, hvilken yrkade dess ut- görande med stöd af ett gudomligt bud. Såsom en verlds- 1) Mitte rmaier, Grundsätze des gemeinen Deutschen Privat- Recht. 7:e uppl. 4 Del. §. 182. 2) Walther, a. st. §. 250. 3) I England är mera än hälften af all tionde i enskildes hän- der; endast i 138 socknar har presten rätt att uppbära hela tion- den. Kronan eger tionde i 58. M‘Culloch, A Descriptive and Sta- tistical Account of the British Empire. 5:e uppl. 2 Del. sid. 268. 4) Den till kronan indragna Biskopstionden återställdes till en del Biskoparne eller anvisades fromma stiftelser. En del såldes, en annan utarrenderades för bestämd afgift till bönder och isynnerhet till sä- teriegare. I några socknar bortskänktes tionden, så att den kronan tillkommande tionde utgjorde 1806 blott 4004 Rdr. Tbaarup, Udfarlig Veiledning til det Danske Monarchies Statistik, 4 Del. 1815, sid. 285. Enahanda är ock förhållandet med kyrkotionden, hvilken med få undantag, blifvit enskild egendom, likväl alltid med åtföljan- de förpligtelse att underhålla kyrkan. Mandix, Danske Landvasens Ret. 2 uppl. 1 Del. sid. 433, 25 lig afgift, vare sig till staten eller enskilde, föll den inom det område för hvilken staten ansåg sig berättigad att stifta lag. Man kunde således betrakta den ur statsklokhetens syn- punkt och följaktligen underkasta den de förändringar det allmänna bästa ansågs kräfva; man kunde lättare gifva efter för de skattskyldigas föreställningar, då man ej mera trodde sig derigenom träda en gudomlig rätt för nära. Dessa för- ändrade åsigter i afseende på tiondens natur förenade med kulturens växande behof hafva ledt till det resultat alt tion- den i nästan alla Europeiska stater blifvit i sednare lider förvandlad till en fix ränta eller rent af aflöst eller upphäf- ven. Men om de också å ena sidan lättade dessa åtgärder, så lade de å den andra nya hinder i vägen, emedan tionden, vid sin öfvergång till privata, iklädde sig privaträttslig natur, och man på denna grund fann svårigheter vid att rubba dess gamla skick. Också hafva tiondeförvandlingarne i åtskilliga länder endast varit föranledda af våldsamma po- litiska skakningar, så att man kan anse dem på många stäl- len mera som åtgärder af en politisk nödvändighet än följ- der af odlingens fredliga utveckling. Tiondens förvandling till en bestämd ränta är ett så naturligt behof för kulturen, alt det måste göra sig gällande öfverallt der denna öfverskridit den lägsta graden af utveck- ling. Vi hafva redan omtalat huru de tiondeskyldige pro- vinserna i Romerska riket fingo utbyta denna föränderliga afgift mot en fix grundskatt; och under medeltidens råa sam- hällstillstånd finnes äfven spår till att tionde utgått med ett en gång för alla bestämdt belopp 1). Dessa tiondeförvand- lingar voro dock sannolikt endast lokala och beroende på frivillig öfverenskommelse; det första land der lagstiftningen befordrade en sådan åtgärd var Skottland. Efter refor- mationen hade tionden i detta land öfvergått dels i det hö- 1) Den s. k. Sackzehnt i vissa orter af Tyskland härstammar från medeltiden, och utmärker tiondens utgörande antingen med ett visst qvantum säd i stället för i kärfven, eller ock med en viss pen- ningeafgift. Eichhorn, a. st. §, 525. M i t ter m a i er, a. st. §. 183, not. 23. 26 gre presterskapets, dels i fromma stiftelsers, dels i kronans, dels i adelns händer, och det lägre presterskapet, hvilket skulle aflönas af tiondens egare, hefann sig i den ömkans- värdaste belägenhet. För att upphjelpa deras vilkor stad- gades först att hvarje prest skulle erhålla en viss lön af den tionde som utgick i hans socken, och derefter förordnade Carl I 1629, hvilket beslut bekräftades af parlamentet 1655, att jordegare skulle ega rätt att få sin tionde ”värderad”, d. v. s. fastställd till ett visst belopp, samt att detta aldrig skulle öfverstiga femtedelen af godsets ränta. Huru stor del af den sålunda bestämda tionden presten skall få upp- bära i lön bestämmes af ”the Commission of the Teinds.” Den kan ofta understiga det bestämda beloppet af tionden men aldrig uppgå till mera; och har presten rätt att upp- bära hela tionden kallas den vara ”uttömd” (exhausted). Utom den rättighet jordegaren har att få sin tionde bestämd eger han äfven den, att, med undantag af den tionde som är i kronans och fromma stiftelsers händer eller, vid försälj- ningen af egendomen, blifvit af säljaren undantagen, få in- lösa densamma, i vissa fall efter sexdubbla, i andra efter niodubbla värdet, dock alltid med förbindelse att deraf ut- göra prestens lön, hvarföre dess belopp alltid afdrages vid tiondens beräkning till kapital. Den en gång värderade ti- onden kan aldrig rubbas; och som räntorna i Skottland stigit betydligt sedan tiondevärderingen egt rum, anses tion- den numera, i stället för att utgöra }, i allmänhet uppgå blott till a‘ eller 2’5, högst 1 af räntornas belopp 1). England dröjde Öfver 200 år alt följa Skottlands ex- empel. Der fanns likväl af ålder tvenne sätt, hvarigenom tionden kunde förvandlas till en bestämd afgift, det ena komposition, det andra modus. Komposition var en öfverenskommelse mellan jordegaren och den tiondeberät- tigade, att, i stället för tionde, gifva jord eller annan 1) M‘Culloch, Taxation and Fundingsystem. 2:a uppl. sid. 191. Burton, Manual of the Law of Scotland. 2:a uppl. 1 Del. sidd. 129 ff. XSeoWWyMMA , 27 full ersättning. Till dennas giltighet fordrades Biskopens och kyrkopatronens bifall, men oaktadt detta försigtighets- mått ansågos dock de tiondeberättigade hafva blifvit li- dande genom dessa öfverenskommelser, så att man i Elisa- beths tid fann nödigt att stadga att de ej skulle få uppgöras för längre tid än 21 år, hvarigenom dessa kompositio- ner förlorade en stor del af sitt värde. Med modus åter förstår man ett urgammalt bruk att utgöra tionde på ett visst sätt, för hvilket man alltid antager att en öfverenskommelse ursprungligen legat till grund, hvarföre till en giltig modus fordras att den skall vara sådan att parterna kunnat frivil- ligt gå in derpå 1). Efter åtskilliga försök blef en allmän tiondeförvandling för England och Wales stadgad genom lagen 15 Aug. 1856 (6:0 & 7:0 Will. IV. C. 71). Två- tredjedelar af de tiondeskyldige i en socken och samma an- tal tiondeberättigade ega rätt att bestämma den penninge- summa som skall erläggas i stället för tionden, och, ifall den tiondeberättigade är en andlig, kan äfven ersättningen utsättas i jord, som dock ej får öfverstiga 20 aeres. Dessa öfverenskommelser skola dock stadfästas af en tiondekom- mission, bestående af tre ledamöter, af hvilka en utnämnes af Erkebiskopen af Canterbury. Efter den 1 Oktober 1858 eger kommissionen att i hvarje socken, der ej frivillig öfver- enskommelse blifvit träffad, förvandla tionden efter det me- delbelopp den utgjort de sju åren näst före julen 1835. Detta belopp fördelas sedan på egendomarne dels efter hvad de förut betalt i tionde, dels efter deras godhet, och, äfven vid den tvungna tiondeförvandlingen, eger en jordegare, att, innan den vunnit stadfästelse, lemna jord i ersättning om tionden eges af en andlig person. En sådan förvandling omfattar ej, utan särskildt förbehåll, tionde af fisk och me- taller, eller annan personell tionde än af qvarnar, ej heller tionde i London och andra städer, der bestämd ränta för dem redan blifvit fastställd, ej heller den tionde på landet, 1) Stephen, Commentaries on the Laws of England. 5 Del. sid. 128 ff. 28 som blifvit fixerad till följe af någon parlamentsakt. Genom ätskilliga andra akter 4) har den af 1856 erhållit förklarin- gar och tillägg, men dessa äro ej särdeles väsendtliga, med undantag af ett, hvilket vi skola nedanför anmärka. Tiondens utgörande i Irland hade alltid varit under- kastadt stora svårigheter, dels genom åtskilliga ohilligheter i dess fördelning, dels genom de katholska innevånarnes o- benägenhet att utgöra denna skatt till det protestantiska pre- sterskapet. Genom en akt af 1825 (Goulburns Act) blefvo frivilliga kompositioner tillåtna, men endast för 21 år i sänder. Stanleys Act 1832 gjorde kompositionerna tvungna och beständiga; men det oaktadt fortfor oviljan mot tiondens erläggande, så att den ofta måste uttagas med va- penmakt. Den nu gällande akten af 15 Aug. 1858 (1 & 2 Vict. C. 109) tillät en nedsättning af 23 proc, i det efter 1832 års akt fixerade beloppet, samt gör jordegaren ansva- rig för tiondens utgörande, ehuru han får söka ersättning hos sina arrendatorer. På detta sätt upphör den tionde de till största delen katholska förpaktarne betala att vara en afgift till presterskapet, utan ingår i den ränta de erlägga till jordegaren, och derigenom hoppades man att upphäfva, eller åtminstone bortskymma, det förhatliga tionden förut haft i deras ögon. Men om det önskade resultatet följt af denna åtgärd är oss icke bekant. I det föregående är redan omtaladt huruledes på vissa ställen i Tyskland, tionden, under benämningen Sackzehnt af ålder utgick med ett bestämdt belopp. Så var ock för- hållandet i vissa delar af den Preussiska monarchien, der stortionden och en del af småtionden redan vid reformatio- nen och till och med tidigare blifvit förvandlad 2). I Öster- rike, der adeln, isynnerhet i de Tyska provinserna, egde tionde, utgjordes den, så vidt vi känna, in nalura ända till 1) 7 Will. IV & 4 Vict. C. 69. 1 & 2 Vict. C. 64. 2 & 3 Vict. C. 62. 5 * 4 Vict. C. 45. 5 & 6 Vict. C. 54. 9 & 40 Vict. C. 73. 10 & 11 Vict. C. 404. 44 & 18 Vict. C. 55. %) Dönniges, Die Landes-Kultur-Gesetzgebung Preussens. 4 Del. sid. 5%, 29 i sednaste tider, blott att staten anbefallde för vissa pro- vinser ett bestämdt uppbördssätt, hvilket skyddade den skatt- skyldige för uppehåll vid inbergningen 1) , samt alt utländska växter (mais, krapp, safflor o. d.) voro tiondefria 2). Sedan tionden i Frankrike under revolutionen blifvit upphäfd, och Franska lagarne tillämpade inom de delar af Tyskland som underkastades Franska väldet, började man äfven i detta sednare land alt känna behofvet af en förändring af tionden, hvilken der ofta stod i förbindelse med gamla, äfven per- sonliga, länsförhållanden. I detta århundrade hafva också tiondeförvandlingar blifvit införda öfverallt i de Tyska sta- terna, ehuru mest såsom förberedande åtgärder till tiondens aflösning. Början skedde i Storhertigdömet Hessen med statens tionde genom lagen 13 Aug. 1813, och exemplet följdes af Wurtemberg genom Ediktet 18 Nov. 1817 i afseende på qvick- oeh hötionden, och af Baiern genom Förordn. 8 Febr. 1825 för statens tionde. I Preussen, der lagstiftningen alltsedan freden i Tilsit verkat till bonde- ståndets befriande från de godsherrliga rättigheterna, erhöllo, genom Aflösningsordningen 7 Juni 1821, både den tiondeskyl- dige och tiondeberättigade rätt att fordra tiondens fixering till bestämd ränta. I samma syfte utfärdades i Hanno ver lagen af 10 Nov. 1852, i Sachsen lagen af 17 Mars s. å., och i de båda H essi ska furstendömena, Braunschweig, m. fl. stater verkade lagstiftningen i samma rigtning 3). De förändringar tionden i sednare tider undergått i Österrike, höra egentligen under redogörelsen för dess allösning; likväl var, genom Dekr. 18 Dec. 1846, tillåtelse medgifven’ i vissa provinser att, efter ömsesidig öfverenskommelse, förvandla tionden till andra prestationer. Dessa tiondeförvandlingar beredde äfven de skattskyldige icke så obetydlig nedsättning i afgiftens belopp, emedan, på många ställen, rättigheten till tionden åtföljdes af uppbördskostnad och andra besvär, hvilka vid förvandlingen till en fix ränta afdrogos från af- 1) Springer, Statist, des Österreich. Kaiserstaates. 1 Del. s. 315. 3) Lengerke, a. st. sid. 461. 3) Lengerke, a. st. sid. 465. 50 giftens bruttobelopp. Ehuru således i nästan alla Tyska sta- ter lagstiftningen öppnade utväg att undanrödja olägenheterna af tiondens utgörande, sä synes det dock som om den ej ledt till det mål man önskade. Efter 1848 års rörelser följ- de nemligen i flera Tyska stater nya lagar till reglering af denna afgift, hvilka hufvudsakligen gingo ut på att lätta dess aflösning, men i sammanhang dermed äfven innehålla nya bestämningar om dess fixering. Vi få längre fram, vid af- lösningarne, tillfälle att tala om dessa lagar, men anmärka här det summariska förfarande åtskilliga af dem, t. ex. den Baierska A Juni 1848, föreskrifva i afseende på fixeringen, i det denna, för att lätta den följande aflösningen, ej är be- roende af kontrahenternas fria vilja, utan företages utan vi- dare af statens embetsmän (art. 8). Tidigare än i Tyskland hade styrelsen i Danmark och det då dermed förenade Norge egnat uppmärksamhet åt en lämplig och billig förvandling af tionden. Denna hade efter reformationen till största delen öfvergått i adelns hän- der, ehuru dock presterskapet egde qvar sin tredjedel deraf1). Den del af adelns gårdar, som utgjordes af gamla kloster- gods, voro såsom sådana fria från tionde 2), och i analogi dermed förskaffade sig äfven adeln 1556 samma frihet på all säteriernas jord, under hvilken dock, till följe af ett sed- nare stadgande ej får innefattas annan jord, än den, som före 1661 legat under säterierna. Presternas annexgårdar äro likaledes fria från tionde3). Oaktadt således tionden till 1) På Seeland, Lolland och Falster uppbära presterna dessutom hela qvicktionden; på Fyen af föl och bin. Af stadsjord utgåringen kungstionde, utan tionden delas i två delar mellan kyrkan och presten; på Bornholm finnes ej heller någon kungstionde oeh tionde in natura har der aldrig egt rum, utan något visst af spannmål, smör etc. be- talas efter gammal bäfd till kyrkan oeh presten. Mandix, a. st. sidd. 454, 458, 430. 2) Till följe af ett pålligt privilegium af 1184. Mandix, a, st. sid. 456. På samma sätt är i England genom en akt af Henrik VIII all jord, som tillhört ett abbotstift fri från tionde, på grund af sam- ma rättighet under katholska tiden. Stephen, a. st. 5 Del. s. 128. 8) Mandix, a. st. sid. 458. 54 GGMPMYP. största delen var i enskildes händer ansåg dock styrelsen nödigt att taga initiativet till frågan om tiondens förvandling, och saken öfverlemnades åt den 1786 tillsatta Landbokom- missionen. Derpå följde Förordn. 18 Mars 1796, hvilken inbjöd till frivilliga öfverenskommelser mellan tiondegifvare och tiondetagare. Sedan, för den tionde som tillhörde of- fentliga stiftelser och presterskapet, embetsmännen blifvit an- befallde att i vissa fall befordra dess förvandling, blef ge- nom Förordn. 8 Jan. 1810, tillåtelse medgifven enskilda att fordra denna åtgärd. En sådan rätt tillkommer i vissa fall tiondetagaren, men i allmänhet blott tiondegifvaren. Ärendet göres anhängigt hos de i hvarje amt tillsatta tiondekommis- sioner, hvilka först söka åstadkomma godvillig öfverenskom- melse, men, i annat fall, bestämma tiondens belopp genom taxation, hvarvid iakttages att tionden alltid, när den är an- slagen embeten eller fromma stiftelser, utsättes i spannmål, att antingen leverera in natura eller lösa efter markegång, om hvilket valet tillhör de skattskyldige. Välja de spann- mål in natura äro de förpligtade att forsla den till närmaste stad eller köping. De fastställda tiondesättningarne förblifva orubbliga. Samma författning föreskrifver ock vissa reglor för tiondens utgörande, der den ännu ej blifvit förvandlad, bland hvilka den, såsom likartad med förhållandet i Sverige förtjenar anmärkas, att nemligen den berättigade eger få ti- onden forslad, men endast en mil från det ställe på åkern han sjelf bestämmer. Qvicktionden bar sedan Förordn. 7 April 1740 varit förvandlad till en viss afgift af hvart kreatur som födes, och den s. k. Smaaredselstionden (af höns, gäss, ankor m. m.) är bestämd till 1’6 skäppa korn af hvarje tunna hartkorn gården är skattlagd till 1). Af de nordiska rikena var Norge det, der prester- skapet under katholska tiden vidsträcktast lyckades införa tionden. Dess äldre lagar omtala tionde icke blott af säd och jordfrukter, ulan af fisk, fogel, villebråd, skinn, me- 1) Mandix, a. st. sidd. 430 ff. Höet, Lov og Ret for Herre- mand og Bönder, sid. 248 ff. 5% taller, väderqvarnar, salthus m. m. samt dessutom hufvud- tionde, om hvilken sednare vi nedanför få tillfälle att tala vidare 1). Vid reformationen blef den Norska tionden under- kastad samma reglor som den Danska, och isynnerhet har en mängd kyrkotionde blifvit öfverlåten till enskilde 2). San- nolikt lyckades det de tiondeskyldige att vid denna omhvälf- ning i de kyrkliga förhållandena befria sig från en del af den personella tionden, emedan sedan dess ej någon sådan förekommit i Norge mera än’ fisktionden; till och med qvick- tionde är der obekant. Deremot är ännu i vissa distrikter hufvudtionden bibehållen, och erlägges med en afgift från 18 Ort till 16 Speciedaler af hvarje man, som första gån- gen träder i gifte 3). Genom Förordn. 31 Juli 1801 blefvo tiondetagarne förklarade oberättigade att vidare upptaga ti- onden in natura. I hvarje socken anordnades kommissioner att fixera tionden, hvarvid angafs såsom regel, att der tion- den var fastställd genom förening, ingången för beständigt parterna emellan, eller der den under 20 år blifvit utgjord på enahanda sätt, samma belopp skulle fastställas till att blifva derefter gällande. I brist af förening eller häfd, egde uppskattning rum, såvida icke parterna kunde förmås att förena sig om något sätt för dess utgörande. Småtionden (af smör och ost) bestämdes alltid efter hvad den blifvit utgjord med, eller, om detta ej kunde utredas, efter billig- het. Denna reglering omfattade endast korn- och småtionden icke den betydliga fisktionden. Denna blef, såvidt den till- hörde presterskapet eller staten, upphäfd genom lagen af 20 Sept. 4843, hvarpå lagen af 5 Aug. 18 4 8 upphäfde den, hvaraf kyrkorna voro i besittning. De prester, som vid för- vandlingens inträdande egde rätt till sådan tionde, erhålla er- sättning till 2 af dess belopp; för deras efterträdare, äfvensom för kyrkorna, bestämmes ersättningens storlek af särskilda i) Gul.Tb.L. 8. Fr.Tb.L. 18. Ä. Borgarth. ChristenRet 11. Ä. Eidsivath. Chr.Ret. 33. Sverrers Chr.Ret. 7. Hakon Hakonssons Rät- tarbot 6 Juni 1263. Erkeb. Jons Chr.Ret. 18. 2) Motzfeldt, a. st. sid. 129. 3) Motzfeldt, a. »t. sid. 355. puvresnoryron ■ , I ■ 53 kommitterade. De medel, dessa ersättningar göra erforder- liga, uppbringas genom en förhöjning af utförseltullen på fiskvaror. 5. Tiondeaflösningarne. Genom tiondens förvandling till en fix ränta blifva de särskilda olägenheter undanröjda, hvilka åtfölja denna skatt, hvarefter den ikläder sig samma natur som skatter i allmän- het. Emedan den dock vanligen af ålder hvilar blott på jorden, och således fortfarande strider mot den grundsats i beskattningsläran, som yrkar skatternas jemna fördelning, har man understundom ej ansett sig böra stanna vid tiondens förvandling, utan beredt de skattdragande tillfälle att, ge- nom en på billiga grunder ställd aflösning, afbörda sig en afgift, hvilken åligger endast vissa yrken. Oftast har man med denna åtgärd åsyftat att gifva de skattskyldige en sjelf- ständigare politisk ställning, emedan tionden i flera länder var en afgift som utgick till enskilda. Men emedan man äf- ven derigenom råkade in på enskilda intressens och egande- rättens område, blef operationen ock i samma mån af öm- tålig natur, och har på många ställen ej kunnat ske utan i sammanhang med politiska jäsningar, helst som den, för att kunna komma till stånd, understundom fordrat uppoffringar både från statens och de berättigades sida. Detta omdöme gäller hufvudsakligen Tyskland. Både i Skottland och England har aflösning blifvit tillåten utan några föregående politiska hvälfningar. I det först- nämnda landet får jordegaren, såsom redan blifvit nämndt, inlösa sin tionde för 6- eller 9-dubbla beloppet, likväl med åtföljande förbindelse att deraf bestrida prestens aflöning. I England får jord lemnas i vederlag, och der tiondens pen- ningebelopp ej ännu blifvit fördeladt på socknen eller för- delningen fastställd, är tillåtet att, såvida det ej öfverstiger 15 L., aflösa det för 2A-dubbla beloppet, på samma sätt som äfven efter fördelningens fastställelse hvarje jordegare hvars tionde ej öfverstiger 20 sh. eger rätt att emot 24 gån- 5. ger dess belopp afbörda sig densamma 1). De lagar, hvilka på 1820- ocb 4850-talen, utfärdades i de Tyska staterna tilläto äfven, i sammanhang med tiondens fixering, dess af- lösning genom afstående af jord eller erläggande af ett visst kapital 2). Anmärkningsvärd är den Badiska lagen af 25 Nov. 1833, enligt hvilken staten öfvertager } af aflösnings- summan, en åtgärd, hvilken, såvida vi känna, ej vunnit ef- terföljd i någon annan Tysk stat än Österrike. På de revolutionära rörelserna 1848 följde i flera Tyska stater nya aflösningslagar, hvilka alla erbjuda tiondens aflösning på mer eller mindre fördelaktiga vilkor 3); och för att påskynda af- lösningsverket anordna de en dylik åtgärd oberoende af kon- trahenternas bifall. Så t. ex. fordrar den Wurtemberg- 6ka lagen uppsägning å någondera sidan till aflösning endast för den tionde, som tillhör statskassan, korporationer och prebenden; aflösning af tionde, tillhörande enskilde, sker deremot oberoende af all uppsägning (art. 2). Den Öster- rikiska förklarar tionden upphäfd och tillerkänner den be- rättigade en efterföljande ”billig ersättning” till blott 2 af afgiftens belopp, af hvilka den ena godtgöres honom ur pro- vinsens kassa. För att vidare underlätta aflösningsverket äro i nästan alla Tyska stater banker upprättade, till hvilka den skattskyldige i mindre poster får inbetala aflösningssumman, som banken deremot på en gång tillställer den berättigade i räntebärande obligationer. Äfven i Norge är aflösning tillåten af ett slags tionde. I den händelse den afgift på fiskvaror, hvaraf ersättningen för fisktionden bestrides, skulle med tiden finnas öfverstiga ») Akt. 2 6 Aug. 1846. (9 & 4 0 Vict. C. 7 3) Sect. A och 5. 2) I Preussen enligt lagen af 7 Juni 1821 utgjorde aflösnings- kapitalet 25-dubbla beloppet, och i Hannover enligt lagen af 10 Nov. 4832 likaså. I Hessen-Darmsta dt stadgade lagen af 25 Jan. 1831 blott 18-dubbla beloppet. 3) Dessa lagar äro den Wur tembergska 1 April 1848, den Baierska 4 Juni s. å., de Österrikiska 7 Sept. s. å. och 4 Mars 1849, den Preussiska 2 Mars 1850. De bestämma aflösnings- kapitalet till 48- eller 20-dubbla beloppet; det sednare i Österrike. 12009222*9* 35 det dertill nödiga beloppet, skall öfverskottet användas till aflösning af den ersättning, som på grund af fråntagen fisk» tionde utbetalas till kyrkor och till prester, tillsatta efter lagens antagande. Aflösningssumman beräknas till 23-dubbla beloppet af ersättningen 1). 4. Tiondens upphäfvande. Der tionden till sitt ursprung kan bevisas vara en skatt, pålagd och fortfarande utgjord till offentliga ändamål, kan dess upphäfvande visserligen försvaras ur samma skäl, som hvarje annan förändring i skattesystemet, hvarigenom en skatt, som af ett eller annat skäl ej längre anses lämplig, upphäf- ves, och, om de ändamål, hvartill den utgått, ännu fortfara, ersättes med en annan. Emot en sådan förändring skulle åtminstone inga andra betänkligheter uppstå än de, som möta en skattejemkning i allmänhet. Samma skäl böra ock gälla för ett upphäfvande af tionden, der denna, ehuru af samma ursprung, befinner sig i enskildas händer. Ty denna om- ständighet kan ej förändra afgiftens natur af offentlig skatt, och derföre eger staten rätt att vidtaga de förändringar med densamma det allmänna kräfver, och följaktligen äfven att upphäfva den, allenast att de privata, hvilka med giltig rätts- titel innehafva densamma, äro berättigade till ersättning. Har tionden åter uppkommit på privaträttslig väg, genom enskil- da aftal, så kan äfven staten, om detta förhållande anses skadligt för det allmänna, undanrödja detsamma genom att anordna en aflösning, hvilken naturligtvis bör bestridas af dem, på hvilka förbindelsen hvilar. Endast i det fall skulle, der tionden innehafves af enskilda, ett upphäfvande af den- samma vara fullkomligt rättsgiltigt, om dess uppkomst eller innehafvande ej kunde med någon rättstitel försvaras, och följaktligen ej heller genom häfd förvärfvas. Vid den oviss- het om tiondens ursprung, som herrskar i många Europeiska länder, har man dock ej vågat gifva denna grundsats full tillämpning; och, ehuru måhända tionden på åtskilliga stäl- 1) Lag 20 Sept. 1845. §. 5. Lag 5 Aug. 1848. §. A 36 len enligt densamma, ej kunnat blifva föremål för aflösning, har man dock, af fruktan att träda en verklig eganderätt för nära, heldre underkastat den en sådan. I de Tyska staterna har man derföre i allmänhet berät- tigat de särskilda arterna af tionde till aflösning. Der sta- ten, såsom förbållandet är i Baden, öfvertagit en del af lösningssumman, kan dock detta anses såsom en eftergift åt de skattskyldige, att ej betunga dem med aflösning af afgifter, hvilkas ursprung ej vore så fullt rättsgiltigt. Längre ännu har den Österrikiska lagstiftningen gått, i det staten der ej allenast öfvertagit en tredjedel af lösningssumman, utan äfven upphäft en tredjedel utan ersättning. Aldralängst har Frankrike gått i detta afseende, emedan der all tionde är upphäfd, hvilken ej kan bevisas vara uppkommen på privat- rättslig väg. Emellertid gjorde sig äfven i detta land, när en förändring af tionden först ifrågakom, samma försigtigare grundsatser gällande, som vid de sednare aflösningslagarne i Tyskland, ehuru man ej förmådde fasthålla dem i revolutio- nens ström. Under den namnkunniga natten 4 Aug. 1789 beslöt konstituerande församlingen tiondens förvandling till en penningeränta och tillika dess aflösbarhet. Men vid den följande redaktionen den 10 Aug. undergick beslutet om tionden den förändring, att den, som tillhörde sekulära eller regulära korporationer, blef upphäfd emot ersättning; men hvad all annan tionde angick förklarades den aflöslig efter de grunder församlingen framdeles kom att bestämma, och skulle emellertid båda slagen af tionde tills vidare utgå. Be- slutet fattades hufvudsakligen i enlighet med Mirabeaus me- ning, hvilken förklarade sig anse tionden "såsom den lön staten ger moralens och undervisningens tjenare” 1). Sedan lagstiftande församlingen genom Dekreterna 17 och 25 Aug. 1792 upphäft en mängd grundräntor, hvilka konstituerande församlingen bibehållit, blefvo af konventet, genom Lagen 17 Juli 1795, alla feodalrättigheter utan åtskillnad, och 1) Buchez, Histoire parlam. de la Revolut. Francaise. i Del. sid. 444 ff. 4. .. i***? ‘ , 57 bland dem tionden, upphäfda utan ersättning. Endast verk- liga grundräntor, hvilka ej härledde sig från feodalväsendet blefvo bibehållna, och om någon skulle göra anspråk på prestation af tionde, eger han således bevisa, alt afgiften är af ren grundräntas natur (purement fonciere 1). Bland de länder, hvilka genom revolutionskrigen under- kastades Franska väldet och Franska lagstiftningen blef i Holland och kantonen Wall is tionden bibehållen men dess aflösning tillåten 2); de delar af Preussiska monarchien, hvilka ligga på venstra Rhenstranden och under revolutionskrigen införlifvades med Frankrike, hafva alltsedan Franska eröf- ringen åtnjutit frihet från tionde 8). De sednaste aflösnings- lagarne i Tyskland hafva äfven ulan ersättning upphäft åt- skilliga slag af tionde, såsom i Baiern qvicktionde och småtionde 4), och förklarat anspråken på tionde af hädan- efter skeende odlingar förfallne 5). fl. Svenska Tionden. 1. Under katholska tiden Om åsigterna äro delade i afseende på tiondens ursprung i åtskilliga Europeiska länder så att detta anses härleda sig antingen från en allmän beskattning eller från urgamla Ro- merska institutioner och derpå grundade privata rättsförhål- landen, så är deremot grunden till denna afgift i fädernes- landet inga tvifvel underkastad. Till följe deraf hafva äfven de förändringar i afseende på dess utgörande, hvilka bär blifvit vidtagna, på intet sätt mött samma svårigheter som i 1) Dalloz, Dictionn. general de Jurisprudence. 2 Uppl. i Afd. 2 Del. sidd. 638, 639, 644. %) Birnbaum, a. st. sid. 280. 3) Dönniges, Die Landeskultur Gesetzgebung Preussens. 2 Del. sid. 11. 4) Lagen 4 Juni 1848, art. 4, 5) Preuss. Lagen 2 Mars 1850, §. 55. Baierska Lagen 4 Juni 1848, art. 4. Wärtembergska Lagen 14 April 1848, art. 18. 38 utlandet, ehuru de visserligen varit af en mindre omfattande natur, och sålunda äfven gifvit mindre anledning till miss- nöje å de berättigades sida. Tionden är här af ålder en af- gift till kyrkans och de andliges behof. Såvidt nemligen de torftiga underrättelserna om Sveriges äldsta medeltid gifva vid handen, finnes ej någon anledning att antaga att tionde här af ålder utgått såsom skatt till staten eller såsom afgift för nyttj anderätten af jord. Både beskattningen och landbo- förhållanderna voro ordnade efter andra grunder, hvilket till en del torde kunna förklaras ur den större sjelfständighet såväl jordegaren hade emot det allmänna, som landbon emot jordegaren, här, der de offentliga och enskilda förhållandena kunnat utbilda sig fritt, ulan inflytande af en främmande eröfrings följder. Deremot finnas tydliga spår att tionden blifvit införd jemte Christendomen, emedan den förekommer såsom ursprungligen yrkad af kyrkan och för dess behof, hvilket var så mycket mera naturligt, som hon redan i de flesta Europeiska länder lyckats till sin förmån införa denna beskattning, innan Christendomen vann en allmännare ut- bredning i fäderneslandet. Redan temligen tidigt och så snart här fanns en Cbri- sten kyrka att ordna började Påfvarne att, bland andra re- ligiösa pligter, förmana till tiondens utgifvande. Den äldsta handling hvari den omtalas är ett Bref af Gregorius VII af 1080 1). Tid efter annan följde från påfvestolen nya påbud om tiondepligten 2), hvilka, under stadgande af andliga straff för dess försummelse, och understödde af de andliges nitiske bemödanden3), verkade derhän att, vid den tid landskaps- lagarne erhöllo sin nuvarande affattning, densamma inför- des i dem såsom en allmänt erkänd förbindelse, under åbe- ropande af det föredöme Adam och hans söner gifvit samt Mosaiska lagens föreskrifter. Tiondepligten omtalas såsom icke blott omfattande de vanliga sädesslagen, utan äfven ut- 1) Sv. Dipl. N:o 25. 2) Sv. Dipl. N:ris 41, 54. 3) Enligt en i Vestgötalagens Biskopslängd förekommande anteck- ning, skall Biskop Järpulf hafva varit den, som först öfvertalat bön- derna att utgöra tionde till Biskopen. VGL. IV: 16. 59 sträckt till rofvor, ärter, bönor, lin, hampa och humla 3), kreatur, fisk och jagtens produkter 2). Till någon egentlig personaltionde finnes ej spår i landskapslagarne; men af an- dra handlingar synes dock att sådan blifvit fordrad och må- hända äfven verkligen utgått 8). Ett annat slags tionde fanns deremot här, till hvilken vi ej funnit något motsvarande i andra länder utom Norge, nemligen den i Vestgötalagen och Brynolfs Stadga omtalade hufvudtionden. Dermed förstods en afgift, utgående med tiondedelen af hvarje fullt bo, som bestod af lös egendom, när detta ärfdes efter fa- der eller moder. Den, som ej ärft något, var deremot skyl- dig att erlägga denna afgift vid sitt giftermål, eller om han föll i hufvudsynd; och i allmänhet gällde den regel att huf- vudtionde blott erlades en gång af samma penningar, undan- tagande när kyrka vigdes, vid hvilket tillfälle alla, som ej på tio år utgjort denna afgift, ånyo underkastades densamma, utom landbor, hvilka voro förbundna att blott en gång ut- göra hufvudtionde, såvida de ej fallit i hufvudsynd samma år kyrka vigdes 4). Hvar och en som idkade åkerbruk, han må hafva varit jordegare eller landbo, var skyldig att utgöra tionde, ehuru litet än hans jordbruk var, och endast Vestgötalagen med- gifver den inskränkning, att den som ej skördade till ett åkerlass, var fri från tionde 5). Denna allmänna pligt 1) UL. KB. 7: B. VmL. II. KrB. 6: 4. SdmL. KB. 6. 2) UL. KB. 7: 6. VmL. I. KrB. 5: 4, 5. VmL. II. KrB. 6: B. SdmL. KB. 7. HL. KB. 7. ÖGL. KrB. 9. VGL. I. KB. 17. II. KB. 56—40. SmL. KrB. 6. 3) Enligt Påfvens befallning hade Erkebiskopen i Upsala fordrat att alla köpmän skulle erlägga tionde af sin vinst, och med Enkö- pings borgare ingått en öfverenskommelse om den afgift de såsom personaltionde skulle betala, utgörande en viss afgift på hvarje gård. Sv. Dipl. N:o 576. Jfr äfven Stat. Concil. Arbog. 4412 hos Reu- terdahl. Statuta Synodalia sid. 105. Af Gustaf I:s räkenskaper synes äfven att jern utgått såsom Biskopstionde inom ett och annat stift. 4, VGL. I. KB. 5, 4; II. KB. 2, 6, 72; IV. 21; 99—107, 109—111. Bryn. Stadga 2. Sv. Dipl. N:o 189. 5) UL. KB. 7: 1, 2. SdmL. KB. 6. VmL. II. KrB. 6: 1, 2. VGL. II. KB. 56, 43; III: 4; IV. 91: 65. ! “It* 40 sträckte sig äfven till andlige, för den jord de egde utom sitt boställe 1), och endast de privilegierade munkordnarne 2) samt någon gång domkyrkokanikerna 3) befriades från denna skyldighet. Föröfrigt må anmärkas att katholska presterska- pet antingen ej förmått eller ej velat utkräfva tionden så strängt, som dä en del af den kommit i kronans hand. De skylar eller kärfvar, som på hvarje åker öfversköto jemna tiotal lemnades oräknade 4), och i många trakter hade redan tidigt under katholska liden, de andlige genom tiondekon- trakter sökt försäkra sig om en säker inkomst, och de skatt- skyldige emot räknandets obehag. Sådana funnos åtminstone för Biskopstionden i Strengnäs stift 5) och, såsom synes af Gustaf I:s räkenskaper, jemväl för den delen af Småland som lydde under Linköpings stift, för enskilda socknar och gårdar i Upland, för Nerike, Jämtland och Norrland 6). Nå- gon skyldighet att forsla prestens tionde, känna ej heller landskapslagarne 7), med undantag af d. y. Vestgötalagen, enligt hvilken all tionde skulle föras till kyrkan 8) och d. y. Vestmannalagen, som förklarar att dermed borde förhållas efter gammal sedvänja, och der den enligt sådan egde rum, fick bonden qvarhålla tionden af föl 9) såsom betalning för sitt besvär. Hvad åter forsling af biskops- och kyrkotion- den angick, så befriar väl Uplandslagen uttryckligen den skattskyldige derifrån, men Götalagarne beteckna icke otyd- ligt tillvaron af en sådan skyldighet, hvilken de andlige sednare sökte göra allmänt gällande, ehuru den dock ej 1) VGL. II. KB, 36; III. 5; IV. 21: 66. Stat. Concil. Arbog. 4474. P. 31 hos R e u t e rd a h 1, a. st. sid. 480. 2) Sv. Dipl. N:ris 9 3, i 19, 1101, 1375, 1576. Celse, Appa- ratus etc. Sectio prima. §. XXXVI 28. 3) Sv. Dipl. N:ris 360, 928, 1226. 4) UL. KB. 7: 3. SdmL. KB. 6. SmL. KrB. 6: pc. 5) Sv. Dipl. N:ris 2111, 2112, 2116, 2122, 2153. 6) Se Gustaf I:s räkenskaper öfver tionden. 7) UL. KB. 7: pc. ÖGL. KrB. 9: pa a prcestmr sin pripiungh a akre af taka. 8) VGL. II. KB 36; IV. 24: 2. 9) KrB 6: pc. 4l sträckte sig längre än till forsling till kyrkoherberget 1). På Gottland, der tionde äfven utgick af hö, voro bönderna pligtige alt till dess förvar bygga och underhålla lada 2). Hvad här blifvit sagdt om forslingsskyldigheten gällde en- dast frukttionde, ty skyldigheten att föra qvicktionden till kyrkan var allmänt erkänd, åtminstone i Svealagarne 3). Det vanliga delningssättet i tre eller fyra lika stora de- lar egde ej rum här. Svealagarne med undantag af Hel- singelagen tillägga i allmänhet presten hela tionden af krea- tur, fisk och skinn samt en tredjedel af frukttionden, samt stadga de öfriga tvåtredjedelarnes delning mellan Biskopen, kyrkan och de fattiga 4). I Helsingland brukades dock en annan fördelning. Enligt den af Konung Birger och Erke- biskopen affattade stadga om Helsingarnes tionde 5) egde presten en tredjedel deraf, den andra fick bonden behålla hemma hos sig till de fattigas försörjande och den tredje skulle delas lika mellan kyrkan och Biskopen. Men med denna stadga öfverensstämmer ej Helsingelagen. Den åbe- ropar sig i främsta rummet på gammal sedvänja, men tilläg- ger sedan presten och kyrkan hälften hvardera, undantagande tionden af boskap, jagt och småfiske, hvilken den förra egde ensam. Af tionden af lax, sill, skälar och gråskinn egde der- emot Biskopen tvåtredjedelar och den återstående delades sannolikt mellan presten och kyrkan 6). I Jämtland, hvil- ket i andligt hänseende lydde under Erkebiskopsstolen i Up- sala, egde, såvidt vi rätt förstått den mörka handling 7), 1) ÖGL. KrB. 11. Stat. Johannis Jerechini 1412. 25. och Bref- vet om Arboga Möte hos Reu terdahl a. st. sidd. 109 och 115. Statuta Concil. Sudercopensis 1441. 10. Compendium Statut. Pro- vincial. Upsal. Prov. 1458—48. Mbr. III. P. 129. Summa Canonum Var. Concil. De Decimis inferendis. Alla hos Reuterdahl a. st. sidd. 126, 462, 184, s) GottlL. I: 5: 4. Sv. Dipl. N:o 237. 3) UL. KB. 7: 6. SdmL. KB. 7. VmL. II. KrB. 6: 5. 4) CL. KB. 7: peip., G. SdmL. KB. G. VmL. I. KrB. 5; peip., G. VmL. II. KrB. G: peip. 5) Sv. Dipl. N:o 1202. 6) HL. KB. 7. 7) Sv. Dipl. N:o 1754. 42 som innehåller öfverenskommelsen om tionden i denna lands- ort, presten och kyrkan i vissa församlingar en tredjedel af korntionden, i andra två delar. — Af Götalagarne öf- verenstämma Östgöta- och Smålandslagarne med Uplands- lagen1), men enligt Vestgötalagarne egde väl presten hela qvicktionden, men af den öfriga tillkom honom ej någon viss andel, utan han egde taga deraf så mycket som blifvit an- slaget vid kyrkans invigning. Återstoden delades på vanligt sätt, men af fattigtionden gjordes åter tvenne lotter, den ena till hospitalet, den andra att utskiftas af bonden sjelf 2). På Gottland delades tionden, efter den i Danmark rådande pläg- sed, i trenne delar 3). Oaktadt tionden var anvisad vissa ändamål blef den dock ej alltid dervid bibehållen. Biskopstionden blef under- stundom till större eller mindre del 4) och fattigtionden väl i allmänhet fråntagen sin egentliga bastämmelse och använd till anslag åt kloster, till kanonikaters inrättande, till den pre- sterliga bildningens befordrande och till större byggnadsföre- tag 5). Till dessa sednare användes den decimx decimarum 6), hvilken såsom en ständig afgift, hvars storlek benämningen i) ÖGL. KrB. 9. SmL. KrB. 6: peip. 2) VGL. I. KB. 17: 1. VGL. II. KB. 36, 40. 3) GottlL. I: 5: 1. Sv. Dipl. N:o 25G. — Dessa äro de i la- garne stadgade delningssätten af tionden. Med tiden skedde dock förändringar deruti, sannolikt efter Biskopens och kapitlets beslut, hvilka visa sig af Gustaf I:s räkenskaper. Så utgick t. ex, i Lin- köpings stift af kyrkotionden en tiondedel till domkyrkan under namn af decima decimarum; fattigdelen skiftades i tre lotter, en till kani- kerna, en till själegården, en till hospitalet. I Skara stift delades fattigdelen mellan kanikerna och hospitalet. På ett eller annat ställe förekomma ock särskilda afkortningar af tionden, t. ex. i Vexiö stift, der hvarje bonde, som utgjorde öfver 5 skäppor, lemnade en till Nydala kloster; i Skara stift tog Biskopen 2 skäppor af hvarje bonde, när bondens tionde steg till 7 eller 8 skäppor. 4) Sv. Dipl. N:s 346, 555, 534, 752, 907, 926, 956, 4101, 1526, 1328, 1651. 5) Se de sid. 25 not. 5 anförda handlingar. 6) Stat. Lincopensia A:nis 1859—51: 10 hos Reuterdahl, s. st. sid. 47. , poenon . 43 anger, utgick af kyrkotionden i Linköpings stift till stifts- kyrkan derstädes. Utom dessa afkortningar till inhemska behof var tionden äfven underkastad den beskattning Påf- varne esomoftast upptogo af denna, såväl som af öfriga kyr- kans och presterskapets inkomster. 2. Tionden efter Reformationen. Det är tillräckligt bekant att reformationen var ett verk icke blott till återställande af Christna läran i dess ursprung- liga renhet, utan äfven åsyftade en inskränkning af det ka- tholska presterskapets makt. Denna var å ena sidan grun- dad i kyrkans och presterskapets fullkomliga oberoende af den verldsliga myndigheten, hvilket satte kyrkan och dess tjenare såsom en stat i staten, lydande under ett särskildt öfverhufvud och fullföljande intressen, som icke så sällan råkade i strid med statens allmänna. Å den andra sidan bämtade denna i katholska kyrkans organisation liggande makt sitt materiella stöd från den stora rikedom, hvilken under tidernas lopp tillfallit den och hvilken, genom kyrkans egendomliga ställning, icke allenast blef undandragen hvarje anspråk från statens sida, utan äfven var så mycket våd- ligare, som den någon gång tjenade att understöda syften, rakt stridande mot statens egna. Frukterna af det katholska presterskapets makt hade låtit alltför bittert känna sig i de oroligheter som under en lång följd af år skakat riket, att ej med den borgerliga ordningens återvändande och en stad- gad ledning af statens angelägenheter, ett försök skulle ske till hämmande af denna källa till så många förvirringar. För att återföra det andliga ståndet till en naturlig politisk ställning var det dock ej nog att omskapa kyrkans organisa- tion, utan förändringen måste äfven träffa den materiella grundvalen för dess höga anspråk. En dylik utsträckning af den kyrkliga reformationen var så mycket mera af nöd- vändigheten påkallad, som derigenom erbjöds ett tillfälle att upphjelpa staten ur det betryck, hvari den till en stor del råkat genom det missbruk hvartill det andliga ståndet gjort sig skyldigt af sin makt och sina rikedomar. Ehuru Konun- gen här, likasom i andra länder, sökte en bundsförvandt i adeln, genom att inbjuda densamma till delning af kyrkans öfverflödiga egendom, så stannade dock största delen deraf i kronans händer, och deribland äfven de tvåtredjedelar af tionden, som ursprungligen tillhört Biskopen, kyrkorna och de fattiga, men af hvilka den sednare till största delen be- fann sig i kanikernas händer. Början till indragning af tionden skedde på Herremötet i Stockholm 1525, då, till krigsfolkets aflöning, kyrko- tionden för det året beviljades. Samma bevillning förnyades äfven det följande 1), likväl med inskränkning till tvåtredje- delar af kyrkotiondens belopp och med förändring af ända- målet för dess användande, som denna gång bestämdes till den utländska skuldens afbetalning. Huruvida, oaktadt dessa bevillningar skedde blott för ett år i sänder, kyrkotionden fortfarande ingick till kronan, kan, i saknad af räkenska- perna för denna tid, ej med visshet utredas; men så myc- ket är säkert, att, sedan kyrkotionden jemte klockskatten blifvit på mötet i Örebro 1351 ånyo beviljad på ett år och åter 1539, men utan inskränkning till tiden, densamma fort- farande ingått till kronan och i räkenskaperna blifvit redo- visad 2). Hvad åter angår den tionde, som innehades af Biskopar, kaniker, domkyrkor och kloster, så blef dess indragande till kronan en följd af de beslut, rörande de andliges in- komster, hvilka fattades på riksdagen i Vesterås 1527, och sam- manfattas under den allmänt bekanta benämningen af Vesterås Recess. Besluten innefattas i tre handlingar, Adelns innan och utan Råds svar på Konungens framsättningar, Rådets Bref på Vesterås Recess, och Rådets Bref till den meneman —- borgare och bönder öfverlemnade saken åt Konungen och Rådet — och lydde derpå att Konungen egde att bestämma huru stora inkomster Biskopar, kaniker och domkyrkor skulle ega och öfverskottet indragas till kronan. Verkställigheten 1) På Herredagen i Vadstena oeh Riksdagen i Stockholm 1526. Stiernman, Riksdagars och Mötens beslut. ‘ 2) Se Räkenskaperna för 1539 och följande år. 43 af Vesterås Recess skedde sålunda, att konungen till en bör- jan lät Biskoparne och kanikerna förblifva i besittning af deras inkomster, och tid efter annan med dem afslöt kon- trakter om den bevillning, de för dem skulle erlägga till kronan 1). Detta uppbördssätt blef dock innan kort ganska obeqvämt för de andlige, hvilka hade svårt att, synnerligen mot i adelns i rccessen medgifna, anspråk försvara sin egen- dom. Inom några stift, hvilka saknade Biskopar, hade tion- den redan förut blifvit indragen till kronan 2). Emedan de andliga godsens landhor blefvo, som konungen uttrycker sig "‘esom oftast nu affthenene, nu aff then andre, öffwerfaldne, puckiede och trugede och understundom ryckes och rappes them ifrå thett ene stycke Eng, Åker och andre ägor, effter thett andre”, så blef, genom en series af bref på 1540-talet, samtliga de andliga stiftelsernas egendom, och deribland äf- ven den del af tionden de innehaft, indragen till kronan 3). Såsom vederlag för de inkomster, de sålunda mistade, er- höllo de motsvarande anslag af tionden, som numera öfver- gått i kronans hand, ehuru den derifrån utbetalades såsom en ersättning för de andeliga gods kronan tillegnat sig. — Hvad klostren beträffar så skulle dessa, enligt recessens ly- delse, förlänas någon god riddersman, som, sedan kloster- folket af deras inkomster fått sitt uppehälle, skulle för öf- verskottet göra konungen borgläger eller annan tjenst. När 1) Kontrakterna derom finnas hos Thyselius, Handlingar till Sveriges Reformations- och Kyrkohistoria under Konung Gustaf I. 2) Så lät konungen sin fogde förvalta Biskopsstolens i Åbo in- komster. Br. 7 Juli 1527. Biskopstionden från Linköpings stift skulle vändas konungen tillgodo i Bisk. Hans’ frånvaro. Br. 9 Oct. 1527. I Erkestiftet, som länge stod ledigt efter Johannis Magni flykt, synes tionden hafva blifvit uppburen för konungens räkning. Br. i Dec. 1530. I Strengnäs stift indrogs tionden från Nerike och andra orter, ehuru Biskopen befalles hafva uppsigt öfver dess rätta nppbörd. Br. 7 Nov. 1527. Brefven finnas allesamman hos Thy- selius, a. st. 3) Örnhjelms m. fl. Relation om kyrkogodsen i Nya Handlingar rörande Skandinaviens Historia. 22 Del. sid. 524 och fr. Brefven 28 Juli 1544, 29 Juli s. å. 2 Aug. 1545 m. fl. hos Thyselius, a. st. "I. 91 X X ws 40 dessa stiftelser, af en eller annan anledning upphörde, öfver- gingo deras inkomster och med dem äfven den del af tion- den de kunnat innehafva, till kronan. Sålunda förbereddes och genomfördes indragningen af de tvåtredjedelar af tionden kronan nu innehar, ehuru en del deraf genast användes till sitt förra ändamål. Man skulle dock lika mycket misstaga sig om tidens rigtning som om den Konungs tänkesätt, hvilken här öppnade väg för densamma, om man trodde att detta angrepp på kyrkans yttre ställning skedde af missaktning för dess inre väsende. Detta hade till en stor del gått förloradt just genom kyrkans yttre ställning och en förändring af den sednare var således egentligen blott en ätgärd att gifva det förra makt att verksammare och klarare göra sig gällande. Reformationens politiska sida blef äf- ven på samma gång dess religiösa. Indragningen af de and- ligas inkomster sträckte sig derföre ej längre än denna dess politiska sida gjorde det nödvändigt; och det lägre prester- skapet förblef i allmänhet i besittning af de inkomster, det före reformationen innehaft. Ty äfven reduktionen af landbo- hemmanen skedde blott emot vederlag. Kyrkotionden blef väl till största delen kronans; men äfven af denna erhöllo kyrkorna anslag till sina oundgängligaste behof. I Dan- mark, der reformationen egentligen var rigtad emot Bisko- parne, medförde den en mindre omfattande reduktion af de andliga godsen och kyrkotionden blef fortfarande bibehållen vid sitt ursprungliga ändamål. När åtskilliga af Danmarks provinser blifvit återeröfrade till Sverige, förblef detta för- hållande oförändradt; och deraf härleder sig att i fyra af Sveriges provinser, Skåne, Blekinge, Halland och Bo- hus län, kyrkorna ännu åtnjuta sin gamla andel af tion- den, hvilken, enligt det Danska och sednare Norska fördel- ningssättet, utgöres af en tredjedel. Tionden i Sverige utgöres sålunda, efter de förändrin- gar reformationen medförde, dels till kronan, dels till pre- sterna, dels till kyrkorna 1). De tvenne sednare slagen af 1) Indelningstagare och andra innehafvare af anordnad tionde ega tionden, hvilka blifvit bibehållna vid sin ursprungliga be- stämmelse, låta beqvämligast behandla sig före kronotionden, hvilken, såsom yngre, i åtskilliga omständigheter förutsätter tillvaron af dem. I vår framställning komma vi således att först omtala den tionde, som utgår till kyrkoherdarne eller den s. k. Tertialtionden, derefter den i fyra landskap bibehållna Kyrkotionden, och sist Kronotionden, hvil- ken i äldre handlingar bär namn af kyrkotionde, och i de fordna Danska provinserna af kungstionde. i. Tertialtionden. Oaktadt, enligt hvad nyss blifvit sagdt, reformationen lemnade kyrkoherdarne i besittning af de inkomster, de un- der katholska kyrkan innehaft, så måste de dock medgifva afskaffande eller inskränkning af en eller annan, hvilken befunnits af alltför tryckande beskaffenhet. Dit hörde huf- vudtionden, hvars afskaffande beslöts på Vesterås riks- dag 1). Genom den brytning reformationen införde i alla kyrkliga förhållanden, tog sig allmogen understundom för att innehålla sockneprestens tionde, och någon tillfällig minsk- ning deraf kunde således uppkomma; men detta missbruk upphörde med ordningens återvändande inom kyrkan, helst Konunsarne flitigt förmanade sina undersåter till ett rätt ut- görande af tionden’;2). Någon laglig inskränkning af sockne- prestens tionde har, såvidt vi kunnat finna, ej reformationen medfört. Tvärtom har efter densamma prestens andel i en eller annan landsort blifvit utvidgad. Tertialtionden utgår, såsom äfven dess benämning till- kännager, med tredjedelen af tionden, samma belopp, som presten af ålder egt att uppbära. I vissa landskap ega dock undantag rum till presterskapets fördel. Det vigtigaste af dessa är Gottland, der hela tionden uppbäres af presten, visserligen äfven rätt att direkte uppbära densamma, men detta dock på den grund att kronan till dem öfverlåtit sin rätt. 1) Riks. Råds Bref till then Meneman 24 Juni 1527. 2) Se en mängd bref derom hos Thyselius, a. st. Af Johan III Mandatt. 2 7 Sept. 1572, 12 Dec. 1575, m. fl. 152 "TI," 48 så att blott en ringa del deraf såsom afkortning utgöres till kronan och, vid förefallande behof, till församlingens kyrka. Fråga om indragning af kronans andel väcktes väl i Carl XI:s tid och vann för en kort tid fullbordan 1); men det lyckades dock presterskapet att återfå sin gamla rättighet, blott med de förbindelser vi nyss omtalat. — Ett nära nog lika allmänt, från det vanliga skiljaktigt, förhållande finnes i Jämtland. I trenne socknar2) inom detta landskap upp- bär presten tvåtredjedelar af tionden; i de öfriga deremot hälften deraf3). I Vesterbotten och Ångermanland tillkommer presten i några socknar tvåtredjedelar 4) , och i Ver mland i åtskilliga socknar hälften af tionden5), och samma förhållande eger äfven rum i fyra socknar i Öster- götland. Måhända finnas äfven enahanda afvikelser i an- dra provinser och, utan anspråk på fullständighet, hafva vi anmärkt förhållandet i dessa landskap blott för att antyda att regeln ingalunda är allmän öfverallt. Inom Göstrings, Vifolka och Gullbergs härader i Östergötland eger dess- utom det egna förhållandet rum att vissa hemman derstädes betala hela tionden till presten, den enda afvikelse af detta slag vi funnit för gamla Sverige. i) Genom K. Res, 25 Juni 1694 indrogos tvåtredjedelar till kro- nan men återställdes presterskapet genom K. Res. 22 Juli 1695, likväl med förbindelse att utgöra alla afkortningarne. Sedermera vunno äfven presterna befrielse från dessa, med undantag af Bibel- tryckstunnan samt Vin- och Byggnadssäden, 2) Dessa socknar äro Fors, Hällesjö och Håsjö. 3) Se Kronotiondelängden i 1761 års Verif.bok. 4) I Johan III:s tid erhöll presterskapet i Vesterbotten öfverallt 3 af tionden. Den ena tredjedelen indrogs genom K. Br. 9 Sept. 1690 undantagande i Bygdeå, Löfånger oh Kalix socknar. Samma förmån åtnjuter äfvnn kyrkoherden i Grundsunda, Anundsjö och Nordmalings socknar i Ångermanland; i Nätra tager han hälften. Tiondesättningslängd för Norra Ångermanland 1775. 5) Kamm. Revis. Br. till K. C. 27 Febr. 1766. Carl IX såsom Hertig förunnade alla prester i Östersysslet hälften af den tionde, som kan falla vid två kyrkor inom hvarje gäll, genom Br. 15 Dec. 1572. Sannolikt har detta föranledt det ofvan omtalta förhållandet. 49 Utom denna förmån af ökad andel i tionden, hvilken efter reformationen på åtskilliga ställen tillädes presterna, erhöllo de äfven med tiden hela tionden af vissa produkter, hvilken de förut nödgats dela med öfriga tiondetagare, men hvarpå kronan ej vidare gjorde något anspråk. Det är nem- ligen, såsom vi i det följande få tillfälle alt omtala, endast af de fyra vanliga sädesslagen jemte ärter och bönor, hvaraf kronan beräknar sig tionde. De produkter, af hvilka tionde till presterskapet numera utgår, äro: 1. De vanliga sädesslagen, hvete, råg, korn och hafra, hvartill författninga rne äfven räkna ärter och bönor. Dessa sex Sädesslag, hvilka af ålder varit underkastade tionden, äro äfven i de efter reformationen utfärdade allmänna för- fattningar om presterskapets aflöning 1), uttryckligt nämnda, såsom de, hvaraf presten eger uppbära tionde, och något tvifvel kan således ej uppstå att denna afgift bör af dem utgå. Endast derom kunde fråga väckas, huruvida, der nå- got annat sädesslag odlas, äfven af delta tionde till presten bör utgöras. Ser man på liondens ursprung och antager alt den reformerade kyrkan i Sverige eger att uppbära den för dess behof bibehållna andelen deraf enligt de grundsatser, som ursprungligen gällde derför, så synes visserligen, som om hvarje sädesslag vore denna afgift underkastadt. Men å den andra sidan, uppräknar 1617 års Ordning blott de of- vannämnda sädesslagen, utan något vidare tillägg, och 1681 års Påbud nämner väl, med ett allmännare uttryck, "alle- hauda säd”, men specificerar delta sedan i hvete etc., hvilket tillägg, då det första uttrycket är alltför tydligt att genom exempel behöfva förklaras, skulle blifva öfverflödigt och me- ningslöst, om det ej afsåg en inskränkning af tiondeskyldig- heten till de der uppräknade produkterna. Då äfven kul- turen af ädlare sädesslag sannolikt är dyrare och tionden 1) Ordningh för Presterskapet om Upbörden 24 Febr. 1617. K. Mts Påbud och Förordning, huruledes medh Presterskapets upbörd af Allmogen widh Trolofningar, Barndoop, Kyrkogång, Begrafnin- gar, såsom ock Lijkstol, Tijonde, samt till Capellaners och Klocka- res underhold förhollas skall. 8 Febr. 4681. 4. 50 deraf följaktligen drabbar odlaren tyngre, så skulle, meden vidsträcktare tolkning af tiondeskyldigheten, ännu ett hinder vara lagdt för deras införande, hvilket man svårligen kan antaga att lagstiftaren velat uppställa. Likväl bör af den jord, hvilken öfvergår till odling af tiondefria produkter, fortfarande erläggas en afgift till presten, svarande emot hvad han förut af densamma uppburit, i analogie med stad- gandet, att då åker lägges till äng och betesmark, samma tionde som förut bör af densamma utgå 1); och dessutom fin- nes i ett särskildt fall förklaradt 2), alt den tiondeberättigade borde hållas skadeslös för den förlust, som tillskyndades ho- nom derigenom, att tobak odlades på stadsjord — ett fall som eger fullkomlig tillämpning hit. —- För öfrigt är det klart, att en sådan fråga endast kan uppstå, der ej öfverens- kommelse blifvit träffad om presträttigheternas utgörande, emedan en sådan just har för ändamål att aflägsna alla stri- digheter och trygga både tiondetagare och tiondegifvare för alla ömsesidiga anspråk i anledning af kulturens förändringar. 2. Andra växter, hvaraf tionde till presten bör utgå, äro, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad som gällde under katholska tiden, humla, hampa, lin, rofvor och kål3), det sistnämnda tillagdt i Ordningen 461 7. I Skåne och Blekinge, för hvilka särskilda stadgar gälla4), äro af ifrågavarande växter i det förra landskapet blott lin och humla och i det sednare lin, humla och rofvor underkastade tionde. Emot en utsträckning af tionderättigheten till dylika växter, utöfver de här uppräknade, synes samma skäl tala, som emot ett dylikt anspråk af sädesväxter; hvarföre K. M:t i) Res. Prest. Desv. 1679. g. 9. 2) K. B. till Domkap. i Äbo 17 Nov. 1774 ang. Rectors Pada- gogiz rättigheter i Gamla Carleby, tryckt i: Afhandling om prester- liga Tjenstgöringen och Aflöningen i Åbo Erkestift. Åbo 1822. 3 Del. sid. 647. 3) Påbud etc. 8 Febr. 1681. §. 1. 4) Förordn. ang. Skånska Presterskapets uppbörd 16 Oct. 1725. §. 6. Stadfäst, på den emellan Presterskapet och Allmogen i Ble- kinge träffade förening om presträttigheterna 9 Juni 1747. §. 9. 54 SdWPWWPM. äfven afslagit begäran om tionde af stadsträdgårdar 1) och af potatis, samt såsom skäl för det sednare just anfört, att denna växt ej var ibland de i författningarne nämnda, af bvilka tionde bör erläggas 2). Det enda undantag härifrån skulle vara på Gottland, der allmogen utlofvat att "ut- göra riktig tionde af land och strand lefvandes och dödt, ehvad namn det ock kan hafva" 8) och hvarest således, ifall ej konventioner finnas, presterskapet synes kunna göra sina rät- tigheter så vidsträckt som möjligt gällande. — Denna tionde bör lemnas presten fjorton dagar före Michel smässa, med undantag af humlan, som erlägges på samma gång som sä- destionden 4). 5. Kreatur, hvaraf tionden ännu bibehållit den gamla benämningen qvicktionde. Hvarje tvekan, om denna skyldig- het bör utsträckas utöfver de i författningen nämnda slagen, är undanröjd genom dess ordalag, då K. Påbudet 8 Febr. 1681. §. 1. säger, ”att tionde bör utgöras af all afvel, som är föl, kalf, lam, killing, gris och gås”, och hvarigenom en tydlig förklaring är lemnad, huru vidsträckt ordet afvel bör förstås. I Skåne eger ej presten tionde af killing, och i stället för gristionden ollonfläsk, när ollonår inträffa och då efter hvars och ens godtycke 5); i Blekinge är både qvick- tionden och ollonfläsket innefattadt under en afgift af 1 dal. 16 öre smt. af hvarje oförmedladt mantal och i förhållande af de mindre 6). Såsom ett tillägg till qvicktionden kan räk- nas den smör tionde, hvilken alla, som ega kor, skola er- lägga med en mark af hvarje ko 7) — en afgift, hvilken måhända ej egentligen bör anses såsom tionde, emedan den ej beräknas efter afkastningen. Emot denna afgift svarar i Blekinge den ost mjölk som vid midsommarstiden efter 1) K. Res. 27 Juli 1698. 3) KB. 29 Jan. 1805 och KammKgör. 26 Febr. s. å. 8) Stadga om presterskapets rättigheter på Gottland 20 Sept. 1648, stadfästad 5 0 Oct. 1747. §. 5. 4) Påbud ete. 8 Febr. 1681. §. 1. 5) Förordn. 46 Oct. 1723. §. 7. 6) Stadf. 9 Juni 1747. §. 2. F) Påbud ete. 8 Febr. 1681. §. 1. 52 råd och ämne erlägges af alla, som ega kor 4), samt den Johannis-ost och smör hvilken i Skåne efter allmogens goda vilja samt råd och ämne betalas i de socknar, der så- dant af ålder varit vanligt 2). — I det öfriga riket skall smörtionden vara levererad Olofsmässodagen, lam och kil- lingar Larsmässodagen, och, om ej under året så många fo- ster fallit, att tionde deraf kan utgå, skall för hvarje erläg- gas ett i författningen bestämdt värde 3). A. Fisk är äfven en vara, deraf presterskapet egt att af ålder uppbära tionde. Denna rättighet blef dem efter re- formationen bekräftad genom mångfaldiga bref 4) och den allmänna Ordningen af 1617 medgaf äfven, utan inskränk- ning, presten tionde ”af alla notedrägter och fiskelekar, som om sommaren eller vintern dragas, antingen genom räkning eller vittning." Den nu gällande författningen 8 Febr. 1681 är i detta ämne otydlig. Den stadgar att ”de som vid saltsjön bo och ringa åker hafva, skola gifva i det stället nemligen hvar skärebonde, som hafver sin egen båt, om vå- ren fyra band fisk, och om hösten en fjerding strömming, efter som presten af andra notedrägter eger en lott att be- komma.” Skall nu med detta tillägg om en lott i andra notedrägter förstås sådane, som tagas i skärgården af andra fin bönder, eller är derigenom presten berättigad till en lott äfven af andra notedrägter än i saltsjön? Emot den förra tolkningen kan invändas att författningen i §. 8 bestämmer, huru mycket skall utgöras till presten af dem, som bo på landet och ej äro bönder, och att ej något skäl synes vara, att dessa, om de bo i skärgården, skulle vara underkastade någon ytterligare afgift. För en vidsträcktare tolkning kunna äfven följande skäl anföras. 1681 års Förordning innehål- ler, enligt hvad den sjelf förklarar, ett utdrag af hvad, en- ligt 1617 års Förordning och Resol. för Viborgs slift 4 Juli 1644, ijenade allmogen till efterrättelse vid fullgörande af i) Stadf. 9 Juni 47 47. §. 2. 3) Förordn. 16 Oct. 1723. §, 9, 3) Påbud etc. 8 Febr. 4684. §. I. 4) Anförde hos Wilskman, Svea Rikes Eeclesiastikverk, sid. 519, 53 GWWWMP.____ dess skyldigheter mot sina själasörjare. I den sednare af dessa handlingar finnes det ofvan anförda stället ordagrannt, med undantag af tillägget om ”andra notedrägter.” Men när 1617 års Förordning, hvilken utan minsta inskränkning tiller- känner presten fisktionde, äfven ligger till grund för 1681 års Påbud, så synes, som om det nämnda tillägget hade af- seende på den, i förstnämnda författning, presten medgifna rättighet att uppbära tionde af fisk, den må vara fångad hvar som helst. Detta bekräftas äfven deraf, att, der fisk- tionden är af någon större betydenhet, såsom vid laxfiskena i de Norrländska elfvarne, särskilda resolutioner bekräftat denna prestens rättighet 1) och för dess åtnjutande af fisken i insjöar och strömmar 1681 års Påbud någon gång blifvit an- fördt 2). Emellertid må medgifvas att författningen synes såsom skäl för fisktiondens utgörande af bönder i skärgården anta- ga den svagare naturen af hemmanen derstädes och att så- ledes presterskapet ej egde någon rätt till denna tionde, der det kunde påräkna vanlig inkomst af åkerjorden. Vid för- fattningarnes obestämdhet rörande detta ämne, synes derföre det säkraste vara alt följa hvad af ålder på hvarje ort varit brukligt. Förordningen för Skåne §. 6 tillägger presten blott "någon andel fisk vid fiskläjerne”, hvars storlek således lärer bero på tiondegifvarens behag. Detsamma tillkommer ho- nom ock i Blekinge af ”fiskelekar”, men de som bo vid skärgården och på öarne äro förbundne att gifva honom 400 ”spet” fisk eller torr torsk eller sill 3). Någon tionde af skälskytte, skinnvaror och andra jag- tens produkter, hvilka Ordningen 1617 ännu tilläde presten, finnes ej omtalad i 1681 års allmänna påbud, och kan så- ledes ej tagas i anspråk. På Gottland deremot, hvarest presterskapet lyckats göra sina rättigheter gällande i deras största utsträckning, utgöres ännu tiondehö och jemväl en 1) Se åtskilliga Resol. derom hos Wilskman, a. st. sid. 513 fr. 2) T. ex. Resol. för Prest. på Åland 51 Aug. 1727 §. 2 hon Wilskman, a. st. sid. 515. Föreningen i Lysinga Härad, hos Wilskman, a. st. sid. 1115. a) Stadf. 9 Juni 1747. §. s. 54 afgift af tjära, som sannolikt härleder sig från rättighet till tionde af denna tillverkning 1). I Sverige, der så många undantag finnas för utgörande af allmänna bördor, har presterskapet med anmärkningsvärd framgång lyckats försvara tertialtiondens allmännelighet, så att den, af alla offentliga afgifter, är underkastad det ringaste antal befrielser. Den enda jord, för hvilken en sådan frihet varit allvarligt satt i fråga och hvars innehafvare varit nog inflytelserika att kunna genomdrifva den, är säterierna. Att dessa under katholska tiden varit fria derifrån, dertill finnes ingen anledning, och lika så litet, att de vunnit den efter reformationen. I Linköpings RdB. 1600 stadgades tvärtom uttryckligen, när de befriades från kronotionden, ”att den treding presten bör hafva skall hvar oeh en utgöra och sig med sin kyrkoherde förlika om.” I flera följande Resolu- tioner finnes säteriernas skyldighet till tertialtionde tydligen bestämd 2); men presterskapets ofta återkommande klagomål synes bevisa, att någon ovilja att utgöra denna afgift hos adeln egt rum. Det lyckades den ock att på en eller annan ort fä den bestämd till lägre belopp än det vanliga 3). Se- dan frågan hvilat en längre tid beslöt adeln vid 1766 års Riksdag, att ej hädanefter utgöra tertialtionde af säterierna, emedan ingen lag förpligtade den dertill. Beslutet, hvilket fattades af adeln enskildt och ej meddelades de andra stån- den eller regeringen, väckte emellertid presterskapets oro, så att ansökningar deremot inkommo från åtskilliga stift och framkallade flera ströskrifter för och emot, till en del skrifna med stor bitterhet. Oaktadt Rammar C ollegium i Betänkande 18 Juni 1767 yttrade sig till förmån för adelns påstående, afgjorde dock Konungen saken till presterskapets önskan ge- nom KB. 26 Febr. 1768 och fastställde sedan samma grund- sats genom flera kort derpå följande utslag4), så att frågan numera är fullkomligen afgjord. 1) Stadgan 50 Sept. 1648. %) Se dessa hos Wilskman, a. st. sid. 647. 3) I Resol. för Wiborgs stift 4 Juli 1G44 fastställdes den till en fyra tiondedel. 4) Hos Wilskman, a. st. sid. 1928 ff. oomroMP* ‘ 53 I en provins, Skåne, äro dock säterierna fria från tionden, men detta ej enligt Svensk utan enligt Dansk lag. Genom Christian III:s Handfästning 1536 hade nemligen adeln Blifvit för sina hufvudgårdar fri frän tionde, "på det att de skola tillhålla sina bönder att rättfärdeligen utgifva tionde”, och denna frihet blef äfven bibehållen i Skåne se- dan landet kom under Sverige 1). I Förordn. 16 Oct. 1725 §. 11 stadgas derföre, att af sätes- och ladugårdarne skall utgöras spannmålsafgift endast der den af ålder varit vanlig; men der åter detta förhållande ej egt rum eller öfverens- kommelse om afgiften ej kan träffas, skall erläggas 5 daler smt för hvarje mantal. För kapellansbols frihet finnes ingen uttrycklig författ- ning; och åtnjuta de sådan, är detta på grund af den be- kanta regeln: clericus clericum non decimat. Skulle emeller- tid denna frihet ej ega rum, så äro, med undantag af säte- rierna i Skåne, ryttare-, soldat- och båtsmanstorp 2) den enda jord i Sverige hvilken åtnjuter ständig frihet för tertialtionden. Temporär frihet för denna afgift tillkommer emellertid nyodlingar af oländig mark samt nyhemman. Sedan K. Förordn. 23 Nov. 1740 och Förklar. 3 Oct. 1741 fri- kallat alla uppodlingar af oländig mark å frälse-, skatte- och kronohemmans egor från all ränta och afgift samt K. Försäkran 4 April 1789 §. 5 ytterligare bekräftat denna frihet för skattehemman, begärde bondeståndet vid 1800 års Riksdag en uttrycklig förklaring, att tertialtionden äfven vore inbegripen under denna frikallelse. Konungen afslog dock denna begäran 3), emedan 1789 års Försäkran ej kunde 1) Adl. Privil. s. 8. 2) Ryttaren, soldaten oeh båtsmannen skall i ett för allt betala sin kyrkoherde 12 öre smt eller utgöra 3 dagsverken; och utom detta har kyrkoherden ingen rättighet att prsetendera eller uppbära, under hvad namn det vara må. K. Br. 6 Sept. och 26 Oct. 1687, 24 Febr. 4688, 14 Febr. 4 689. Res. KrigsBef. B. 1725, § 4 0. Res. All m. B. t. å. §. 21. Denna dagsverksskyldighet är nu nedsatt till 1 högst 2 dagsverken genom K. F. 22 Oct. 1842. a) K Resol. 9 Sept. 1800. ... 56 5) Linköp. RdB. 1600. . 1 6 • • 1) RdB. 2 Maj 1810 §. 9, 3) K. Kgör. 24 Juli 4783. K. Ngör. 18 Aug. 4739. 8) Res. Prest. Besv. 1649, §. 7, 4) Prest. Privil. §. 4. s ’ ' minska ett annat stånds genom privilegier bekräftade rättig- heter. Men vid 1809 års Riksdag förnyade bondeståndet samma anhållan, och denna gång med bättre framgång. Bland de jemnkningar, hvilka de privilegierade stånden då med- gåfvo, var å presteståndets sida äfven den, alt det uppgaf sitt anspråk på tionde af odlingar å oländig mark , så länge desamma åtnjöto frihetsår 1). Då emellertid dessa odlingar äro försäkrade om en ständig skattefrihet till kronan, oeh följaktligen inga frihetsår åsättas dem, så synes detta för- behåll sakna all betydelse, oeh dessa odlingar äro således, på den af presteståndet sjelf medgifna grund, för all tid be- friade från tertialtionde. A nyh emman var en temporär frihet redan förut med- gifven 2). Då likväl dessa hemman efter förloppet af tre- fjerdedelar af frihetsåren erlägga halfva räntan till kronan, och presterskapet deraf kunde hämta anledning att efter samma tid fordra en motsvarande andel af tionden, så blef hvarje tvetydighet i delta afseende undanröjd genom K. Resol. 13 Ang. 1801, som förklarade att presterskapets rättighet till tertialtionde ej inträdde förr än med alla frihetsårens utgång. Denna frihet blef äfven uttryckligen af prestestån- det erkänd vid 1809 års Riksdag i sammanhang med dess eftergift af anspråken på tionde af odlingar å oländig mark. Den frihet i afseende på kontroller å tiondens rätta ut- görande, hvilken egt rum under katholska tiden, upphörde efter reformationen, och presterskapet erhöll rättighet att sjelfva eller genom andra, låta räkna säden på åkern 3), en rättighet, hvilken är detsamma bekräftad i dess privilegier 4). Den ömsesidiga besvärligheten af detta uppbördssätt gjorde dock att öfverenskommelser om tiondens utgörande med ett visst belopp förekomma temligen tidigt, ehuru rättigheten att ingå dylika synes hafva varit egentligen förbehållen adeln5). _xi^»^^ 57 Med tiden blef den doek utsträckt äfven till allmogen. Se- dan 1681 års Stadga om presterskapets rättigheter af sina åhörare, mött åtskilliga svårigheter vid tillämpningen, i det den rubbade de sedvanor, hvilka genom häfd blifvit stadgade i vissa orter, så tilläts allmogen att förena sig med sina själa- sörjare antingen om antagande af den nya stadgan eller om bibehållande af det gamla bruket 1), och Konungen anbe- fallde ytterligare Landshöfdingarne och Biskoparne att be- fordra öfverenskommelser om presträttigheterna 2). Till följe af den medgifna tillåtelsen kommo äfven dylika föreningar till stånd i åtskilliga landsorter, hvilka, emedan deras ända- mål var att träda i stället för den allmänna författningen, stadfästades af Konungen och voro af beständigt gällande kraft. De afslötos i allmänhet för större distrikter, län och härader, och häruti låg måhända en svårighet, som hindrade ett allmännare vidtagande af dylika författningar. Vid 1809 års Riksdag begärde bondeståndet att, till aflägsnande af an- ledningar till missnöje mellan lärare och åhörare ”anstalt torde fogas om behöriga konventioners upprättande mellan pastorer och församlingar, enligt hvad i vissa orter af riket redan finnes vara fastställdt”, i hvilken önskan äfven preste- ståndet instämde, likväl med förbehåll, att de skulle uppgö- ras för hvarje särskild socken samt af K. M:t stadfästas en- dast för så lång tid, som för hvarje ort funnes lämpligt. I enlighet härmed anbefalldes ock Landshöfdingar och Consi- storier 3) att påskynda och befordra frivilliga öfverenskom- melser mellan pastorerna och församlingarne. Härvid bibe- höll man dock såsom grundsats, att öfverenskommelsen skulle vara fullkomligt frivillig, hvarföre en dylik ej heller kunde ingås under vakans. Dessa inskränkningar orsakade ock, att ganska få öfverenskommelser kommo till stånd, hvarföre, på bondeståndets förnyade anhållan, ytterligare föreskrifter af- gåfvos till att uppnå det önskade ändamålet. Enligt dessa 4) 1) Res. Allm. Besv. 1683, §. 45. 2) Res. Allm. Besv. 1689, §. 3. 3) K. CirculärBr. 17 Maj 1810 och K. Kgör. 21 Sept. 9 Ä 4) K. Kgör. S April 1816. Kamm.Coll. Cire. 27 Juni 4831, 58 skall, om reglering af presträttigheterna blifvit gemensamt besluten, eller ock af endera parten yrkas, ett ordentligt förslag upprättas, att, i närvaro af krono- och consistorii- ombud, antagas pä allmän sockenstämma och sedan öfver- lemnas till Konungens stadfästelse. Kunna ej parterna för- ena sig om det uppgjorda förslaget, underställes detta Lands- höfding och Consistorium, hvilka böra förmå parterna att ingå godvillig öfverenskommelse, till ytterligare stadfästelse af Konungen. I annan händelse öfverlemnades både förslaget och den vägrande partens skäl jemte Landshöfdingens och Consistorii utlåtande, till Konungens granskning, att derefter regleras och fastställas på en tid af 25 högst 50 år. Dessa föreskrifter, som ock stadga att dessa föreningar skola om- fatta alla kyrkoherdens rättigheter och att de äfven nu mera få under vakans uppgöras, då kontraktsprosten bevakar kyrkoherdens rätt 1), hindra ej kyrkoherdarne att utan så- dana formaliteter för sin tjenstetid ingå öfverenskommelser med sina församlingar, hvarjemte äfven de äldre, af Konun- gen stadfästade, äro försäkrade att fortfarande ega gällande kraft 3). Härigenom är visserligen vunnet, att föreningar om pa- storalrättigheter kunna komma till stånd, när de å endera sidan yrkas och att det ej ligger i den ena partens godtycke att hindra den andra att komma i åtnjutande af de fördelar en sådan åtgärd bereder. Dessa fördelar kunna dock ej full- ständigt ernås förr än föreningen kan afslutas för evärdelig tid — ett steg, hvarom bondeståndet anhållit och hvilket ännu återstår lagstiftningen att taga, för att hinna till målet på den bana den redan beträ dt. Oaktadt de betydliga för- måner de närvarande författningarne erbjuda, hafva dock kyrkoherdar och församlingar ej allmänt sökt begagna dem, hvarföre Ständerna, vid åtskilliga riksdagar och sednast 18483), begärt, att Konungen måtte anbefalla församlingarne att oför- dröjligen och ovilkorligen vid inträffande ledigheter,^uppgöra i) K. Circ. Br. 28 Maj 1850. •) K. Förkl. 42 Nov. 1819. 3) Riks. Ständ Skrifv. 20 Oct. 1848. förslag till konventioner och öfverlemna dem till fastställelsé, i den ordning författningarne föreskrifva. Ett Bref i denna syftning hade äfven af RammarCollegium blifvit utfärdadt1)? med förständigande till Landshöfdingar och Consistorier att, inom en viss tid efter inträffade kyrkoherdeledigheter, an- ställa sockenstämmor och anmana socknemännen att afsluta föreningar om presträttigheter, men, på presteståndets begä- ran vid 1834—55 årens riksdag, till kraft och verkan upp- häfdt 2). Och måhända hafva dylika föreningar rönt någon motvilja hos presterskapet, emedan presteståndet vid samma riksdag ej ansågo de vid förvandlingen stadgade kontroller tillräckligt tryggande emot minskning i dess inkomster, och derföre anhöll dels, att öfverenskommelsen fortfarande måtte bero på ömsesidigt bifall, dels att Consistorierna, med Lands- höfdingens uteslutande, måtte ensamt ega rätt att antaga el- ler förkasta den; hvilka inskränkningar Konungen dock, på RammarCollegii afstyrkande, ej fann för godt att bifalla 3). Der ingen konvention skett, qvarstår emellertid det gamla uppbördssättet oförändradt, och kyrkoherden eger fortfaran- de rätt att räkna säden på åkern. För att så mycket som möjligt lindra den skattskyldiges olägenhet deraf är kyrko- herden skyldig att på förhand utse tionderäknare, hvilka skola inställa sig inom 48 timmar, sedan anmälan skett. Ute- blifva de, eger tiondegifvaren ändock rättighet att införa sin säd, och kyrkoherden är skyldig att utan räkning emottaga tionden af jordbrukaren vid prestgården 4). 2. Kyrkotionden. Vid kyrkotiondens indragning bibehölls i gamla Sverige endast hvad som var nödigt till kyrkornas vin, vax och ob- later, äfvensom de med tiden erhöllo större och mindre an- slag deraf till hjelp vid deras byggning. Men som större i) KammarColl. Cire. 1 Mars 1833. 2) Circul. till Consist. 25 Nov. 1836. 3) Circul. till Consist. 25 Nov. 1836. 4) KammarColl. Kgör. 20 Jnli 4830. delen af kyrkotionden blef indragen till kronan, har dock den del deraf, som bibehölls vid sitt ursprungliga ändamål, städse varit ansedd såsom en afkortning af kronotionden, hvarföre en närmare redogörelse derföre lämpligast sker i sammanhang med de öfriga afkortningarne. I Skåne, Hal- land, Blekinge och Bohuslän eger deremot största de- len af kyrkorna ännu sin gamla andel af tionden. I åtskil- liga församlingar blef kyrkotionden dock, jemte jus patro- natus, af de Danske konungarne vissa sätcriegare förlänad, dock emot förbindelse att hålla kyrkorna vid makt 1), och denna rättighet blef äfven, efter dessa provinsers förening med Sverige, bekräftad 2). Kyrkotionden utgår endast af säd 3). I Bohuslän eger allmogen af ålder rätt att lösa den efter 5 daler tunnan; och ehuru denna förmån en gång upphäfdes 4) blef den dock snart återställd 5). En dylik lösningsrätt till bestämdt pris tillkommer äfven allmogen i Blekinge 6); priset, hvilket tid efter annan blifvit förhöjdt, är nu mera fastställdt till 2 Rdr 56 sk. tunnan för råg och 2 Rdr 18 sk. 4 rst. för korn ), och understiger således ännu betydligt markegångs- priset. 1 Skåne och Halland egde tiondegifvarne blott i det fall att missväxt inträffat, rätt att lösa sin kyrkotionde, och då endast efter markegång med tillägg af forsellön 8), men detta blef, hvad Skåne angår, i enlighet med Stän- dernas anhållan, upphäfdt, så att tiondegifvare derstädes ega optionsrätt att antingen lösa sin spannmål efter markegång 1) Falkman, Upplysningar om Kronans, Kyrkornas och Pre- sterskapets inkomster af andligt gods i Skåne, Halland och Blekinge. 1 Del. sid. 105. Jfr Cronholm, Skånes Historia och Beskrifning. i Del. sid. 554; 2 Del. sidd. 24, 42, 15 2, 2 21. %) Malmö Recess 1662, §, 8. Adl. Privil. §. 8. 3) Underdånigt Betänkande till K. M:t angående förenklande af beskattningsväsendet etc. afgifvet den 50 April 1847. Bil. Litt. N. 4) Res. Prest. Besv. 1766, §. 8. 5) Res. Allm. Besv. 1770, §. 40. «) Res. Allm. Besv. 17 54, §. 56; 1739, §. 44. v) K. Br. 12 Juni 1816. •) Instruct. 12 April 1848, 7:e. 61 med forsellön eller leverera den in natura ‘), och härmed är väl också den kronan tillkommande förköpsrätt till kyrkor- nas tiondespannmål försvunnen 2). Af kyrkotionden i dessa fyra provinser utgår en mängd dels ständiga, dels tillfälliga afgifter. De förra, hvilka en- ligt gammal häfd hära namn af afkortningar, äro dels ge- mensamma för det öfriga riket, såsom prostetunnan och bi- beltryckstunnan, dels ensamt tillhörande dessa provinser. Till dessa höra Biskopens studiiskatt eller cathedraticum, Consi- storii-statslön, vaxljuspenningar till Lunds akademi m. fl., hvilka afgifter till sitt belopp äro föga betydande. De stör- sta äro den i Skåne utgående akademiespannmålen, och i Halland prestenkespannmål, en half tunna från hvarje kyrka. 5. kronotionden. Enligt regeln innehar kronan i de landskap, hvilka se- dan 1527 lydt under Sverige, tvåtredjedelar af tionden; de undantag, hvilka till presterskapets fördel finnas på en eller» annan ort, hafva vi ofvanför haft tillfälle att omtala. Annor- lunda är deremot förhållandet i de från Danmark och Norge eröfrade. Ordinantien i Köpenhamn 1556 hade tillagt ko- nungen den tredjedel af tionden, hvilken Biskoparne förut uppburit; och detta förhållande, hvilket är allmänt i Danmark, är äfven gällande inom de fyra från detta rike och Norge er- öfrade provinserna, Skåne, Halland, Blekinge och Bo- huslän. Hvad beträffar kronotionden i de öfriga från Norge eröfrade landskap, så utgår den i Herjeådalen med samma belopp som i gamla Sverige3). I Jämtland 1) KammarColl. och StatsCont. Kgör. 20 Jan, 1843. 2) En dylik rätt till kyrkotionden i Skåne och hospitalers och barnhus öfverskottsspannmål tillädes kronan genom K. Br. 9 Nov. 4780, och synes äfven tillkomma kronan till kyrkotionden i Halland enligt Instr. 12 April 1815, 7:0. 3) I 4761 års Verifikat.Bok finnes i kronotiondelängden anteck- nadt för Svegs socken: ”Tionde af hvar 15:e skyl efter skedd ran- sakning och urminnes sedvana.” Samma anteckning finnes ock för Heda. 62 åter, hvilket af ålder lydt under Erkebiskopsstolen i Upsala, och hvarifrån tionde ingick till Svenska kronan i Gustaf I:s tid 1), har kronan nu mera, enligt hvad i det föregående är omtaladt, i tre socknar blott en tredjedel af tionden och i de öfriga hälften. På Gottland utgöres ej, enligt hvad ofvan blifvit sagdt, någon del af tionden till kronan, med undantag af en af de s. k. afkortningarne, utan hela tionden är der presterskapet behållen. Detta var förhållandet redan under den tid landet lydde under Danmark, och då Svenska kronan fann sig i saknad af någon inkomst af tionden, på- lades allmogen i Carl Gustafs tid att utgöra en rekogni- tion till kronan, bestående af några kappar säd utöfver jordeboks- och mantalsräntorna 2). Under Carl XI blefvo tvåtredjedelar af tionden indragne till kronan 3), men redan följande år presterskapet återställde 4), då allmogen tillika befriades från den rekognition de, utöfver hela tionden till presten, utgjort till kronan 5). Qvicktionden hade redan i katholska tiden tillkommit presten ensam, men tionden af Öfriga produkter hade på vissa ställen blifvit delad på vanligt sätt; och deraf följde äfven att kronan, när den kom i besittning af tvåtredjedelarne, er- höll tionde af en mängd olika produkter. Så finnes i Gu- staf I:s tid tionde hafva utgått till kronan, utom af de van- liga sädesslagen, äfven af fisk, skäl, späck, skinn i Norr- land 6), af smör på Värmdön 7), af jern i vissa delar af *) Se Brefven 3 Sept. 1540 och 4 Sept. 4848 hos Thyselius, a. st. t) K.Coll. Betänk. 9 Juni 1694. 3) K. Resol. 2 5 Juni 1694. 4) K. Resol. 2 2 Juli 1695. 5) K. Br. till KC. AA Aug. 1695. Oaktadt presterskapet på Gott- land varit i besittning af hela tionden sedan Carl XI, anses dock ännu tvåtredjedelarne deraf vara kronotionde; hvarföre, vid fråga om ny reglering af pastoraterna på Gottland och presterskapets rättig- heter derstädes, Ständerna öfverlemnade åt konungen att tillsvida- re disponera så mycket af kronotionden, som för den nya regleringen ansågs nödvändigt för presterskapet att fortfarande åtnjuta. R. St. Skrifv. 1 Dec. 1834. 6) Räkenskaper för 1539 för Erkestiftet. 7) Räkenskaper för 1839. 63 Vesterås1) och Strengnäs 2) stift samt i Vermland 3). Utom de orter der en del af tionden enligt öfverenskommelse ut- gick i penninga., såsom förhållandet var med kyrkotionden i en stor del af Nerike 4) , der den betalades med 2 pennin- gar af hvarje örtugland, finnes äfven, att i Upland, Helsing- land, och Vestergötland på åtskilliga ställen utgått tionde- penningar, jemte sädestionden, hvilka sannolikt Biskopen och kanikerna uppburit för tionde af mindre betydande produk- ter, såsom lin, hampa, etc. På sina ställen utgick tionden i andra persedlar än den beräknades; så gafs i Småland un- derstundom oxar i stället för spannmål, efter beräkning af en oxe för 5 tunnor råg5). Med tiden försvunno dock dessa olika slag af tionde och 1638 års Tionde-Mandat tillägger kronan tionde blott af allehanda säd, hvar- till dock utom hvete, råg, korn och hafra räknas ärter och bönor m. m. Oaktadt kronan genom detta tillagda "m m." synes förbehållit sig rättighet att beräkna tionde äf- ven af andra än der uppräknade sex sädesslag, har hon dock ej sträckt sina anspråk derutöfver, t. ex. till tionde af po- tates och andra rotfrukter, såvida man ej såsom sådant vill anse, alt tionde uppbäres i tvenne län af blandsäd 6). Utom af dessa sju sädesslag utgår ej tionde till kronan af andra produkter än af smör i Christianstads län och så kallad skärtionde af åtskilliga hemman i Hammarkinds härad af Linköpings län, hvilken, sannolikt en lemning af någon kro- nan fordom tillkommande fisk tionde, betalas med penningar Fråga om smörtiondens förvandling har äfven varit väckt. I skrifvelse den 22 Oct. 1848 begärde Ständerna, att då krono- i) Räkenskaper för 1542 — 43. 2) Räkenskaper för 1566. Biskopstionden af flera socknar i Ne- rike utgick dels i jern dels i smör; kyrkotionden af samma socknar deremot i penningar. 3) Räkenskaper för Östersysslet 1532. 4) Räkenskaper för Örebro, Mellösa och Glanshammars prosterier för 1584 och 1855. 5) Räkenskaper för Sunnerbo 1550. 6) Underdånigt Betänkande till Kongl. Maj:t ang. förenklande af Beskattningsväsendet m m. afgifvet den 30 April 1847. Bil. N. 6A och kyrkotionden är utsatt i andra persedlar än spannmål, denna afgift måtte pä så sätt förvandlas, att sedan värdet deraf efter de medelpris, hvarpå ordinarie räntans förvand- ling grundas, blifvit uträknadt, den i stället bestämdes till sä stor qvantitet spannmål af de slag, hvaruti tionden i fög- deriet är i allmänhet utsatt, som efter nämnde medelpris svarar mot förstberörde värde. Men någon verkställighet af denna Ständernas begäran har ej följt. Såsom ett tillägg till sädestionden förekommer i Skåne halmstädja. Denna afgift, hvilken tillkommit under Fre- drik II:s tid, utgöres endast hvart sjunde år och utgår olika i särskilda fögderier men beräknas i allmänhet till A sk. 6 rst. för hvarje tunna råg och korn, samt. 2 sk. 5. rst. för en tunna hafra. Enligt Ständernas skrifvelse den 20 Aug. 1851 skall, sedan utrönt blifvit huru mycket hvarje hemman i medeltal af 21 år erlagt i halmstädja, denna afgift upphöra, emot det att, hvad som belöper sig i medeltal för ett år, tillägges penningeräntan. När kronan således uppgifvit sina anspråk pä tionde af en mängd produkter, af hvilka sådan erlades i början*), så har hon dock sannolikt till en del sökt bereda sig ersättning genom iakttagande af större stränghet vid denna afgifts be- räknande. Derom tyckes vittna upphäfvandet af de under katholska tiden allmänt, nog förekommande konventioner om tionden; hvartill skälet icke otydligt angifves vara den minsk- ning dessa medförde i kronans inkomster 2). Men å andra sidan har kronan äfven nödgats medgifva vissa befrielser från utgörandet af denna skatt, hvilka voro fullkomligt okända, så länge den helt och hållet utgick till det andliga ståndet. Den äldsta af dessa är den i RdB. 1600 adelns sätes- gårdar medgifna befrielse för kronans andel af tionden, hvilken förmån äfven sedermera utsträcktes till de under rå- och rörsfrihet begripne hemman oeh tillika föranledde ett 1) Tionde af jern och andra mineralier utgår visserligen ännu, men denna afgift har såsom bekant ett annat ursprung än den van- liga kronotionden. 2) Se t. ex. Brefven 3 Sept. 1540, 54 Jan. 1842, 50 (?) Febr. 1544, alla bos Thyselius, a, st. 65 närmare bestämmande af, hvilka hemman skulle anses såsom åtnjutande denna frihet 1). Säterierna i de fordna Danska provinserna befriades redan 15536 från all tionde; men de, rå- oeh rörshemmanen i det gamla Sverige, motsvarande in- socknehemmanen i det nya, äro ej i detta afseende lika sä- terierna, utan utgöra tionde, jemväl till kronan 2). Denna de adlige sätesgårdarnes frihet har jemväl blifvit bibehållen på boställssäterier 3) och berustade kronosäterier 4). Såsom skäl för befrielse från kronotionde anför Tionde- Mandatet vidare "urminnes häfd eller specielt privilegium”, det förra dock gällande blott för adelsmän och det sednare för ofrälse, endast såvida det är af Ronungen utfärdadt. Hu- ruvida dock någon jord på grund af dessa skäl är befriad från tionde, är oss icke bekant. Den kyrkoherdeboställen af ålder tillkommande frihet från tionde är äfven af kronan erkänd och jemväl bibehållen å stommarne, såvida de brukas af kyrkoherden sjelf eller kapellanen 5); likväl äro stommar i Jämtland, äfven om de brukas af bönder, försäkrade om samma frihet 6). Andra kapellansbol, såvida de ej äro kyrkohemman, äro deremot uttryckligen ålagda tionde 7). Bland öfriga ecclesiastika lä- genheter åtnjutes frihet från tionde af leetorers prrebendc- hemman, såvida ej donationsbrefven innehålla något annat 8), och af de små kyrkor tillhörige och närbelägne hemman, som af kapellaner och klockare brukas 9). Ryttare-, soldat- och båtsmanstorp åtnjuta jemväl frihet från tionde 10). Utom dessa, ursprungligen personella, fritagelser, finnas äfven andra, hvilka blifvit medgifna i sammanhang med de till befrämjande af landets uppodling utgifna författningar. 1) Tionde-Aland. 1658 punkt. 2. 2) Adl. Privil. §. 8. • 3) Res. Kr, Bef. Besv. 1725, §. 57. 4) K. B. 48 Dec. 1690. 5) Tionde-Mand. 1638. 6) K. B. 3 April 1747. 7) K. Resol. för Skara stift 20 Dec. 1697, §. 9. 8) Res. Prestersk. Besv. 1664, §. 1, 4. 9) Prest. Privil. §. 6. 10) Res. Allm. Besv. 1723, §. 21. 5. Enligt dessa skall den äng, som i byamark och oskift skog uppodlas af bergaktig, stenbunden ocb sid länd mark, och den åker och äng, som af samma mark uppodlas, der den är skiftad och enskild, i alla tider vara fri från skattläggning och ränta 1), och, att under denna frihet jemväl innefatta- des kronotionden, blef uttryckligt förklaradt genom Resol. Allm. Besvär 1756, §. 69 En ytterligare bekräftelse härpå lemnades genom den, i K. Försäkran A April 1789 §. 2, gifna allmänna försäkran, att de å hemmanen en gång gjorda, i laga ordning fastställda, skattläggningar och tiondesättnin- gar, skulle i evärdeliga tider ega bestånd och aldrig någon rubbning eller ändring deri tillåtas, hvarefter, i §. 5, äfven särskildt tillädes, att alla uppodlingar å kärr, måssar och annan oländig mark på skattehemmans egor blifva från skatt- läggning och alla slags utlagor i evärdeliga tider frikallade. Huruledes denna, i så allmänna ordalag gifna försäkran, erhållit en, i afseende på tertialtionden, inskränkande tolk- ning, är redan i det föregående omtaladt. Denna frihet gäller dock blott om sådana odlingar, som ske på redan skattlaggda hemmans områden. Der nya hem- man upptagas åsättes dem, tillika med mantal och ränta, äfven kronotionde och endast en temporär frihet från denna skatt tillkommer dem i så måtto, att de under frihetsåren äro befriade såväl från denna som öfriga skatter 2). Ett verk- ligt undantag eger dock rum i afseende på sådane i Jämt- land vid fjällen eller så nära derintill belägne hemman, att icke åkerbruk utan endast boskapsskötsel der kan idkas. Dessa erhålla vid skattläggning väl mantal och ränta, men äro deremot befriade från kronotionde 3). På samma sätt utgöra hemman, upptagna i Lappmarken, ej heller någon kronotionde 4). I likhet med all annan jord är äfven den städerna till- 1) K. F. 25 Nov. 1740, K. Förklar. 5 Oct. 1741, Res. Allm. Besv. 1745, §. 20. :) Afvittr.-Stadgan 1820, §. 9. Afvittr.-St. 1824, §. 8. 3) K. B. 9 Nov. 4836. 4) Reglem. 24 Nov. 1749. Afvittr.-St. 15 Dec. 1850, §. 34. 67 hörande jord underkastad tionde 1), af hvilken kronan enligt den allmänna regeln eger att uppbära tvåtredjedelar 2). Detta är dock ej fallet i alla släder, emedan flera genom privile- gier och häfd vunnit befrielse från denna skyldighet 3); och isynnerhet torde förhållandet vara annorlunda i de inom de fordna Danska provinserna belägna. I Danmark var, hvad stadsjorden angick, kronans tionde fördelad mellan presten , och kyrkan, eller också, understundom, förlänad till något fromt ändamål. Till följe häraf uppbär ej heller kronan någon tionde af de flesta städer i Skåne, ehuru, af obekant- skap med Danska förhållanden, sådana anspråk å hennes sida varit väckta. I Helsingborg och Christianstad är krono- tionden delad mellan presten och kyrkan; i Malmö är all tionde och i Landskrona kronans andel anslagen hospitalen 4). Hvad beträffar Lund och Ystad, så utgår i den förra blott tionde till presten, och i den sednare har borgerskapet all- tid påstått sig vara fritt från all tionde, ehuru de någon gång af god vilja utgjort sådan till presten 5). Vid 1695 års Riksdag begärde presterskapet i Lunds stift att komma i åtnjutande af sina rättigheter af stadsjorden i Malmö, Lund och Ystad; och sedan ofvannämnda förhållanden blif- vit utredda, anbefalldes genom K. B. 20 Oct. 1698, att för- hållandet i Malmö skulle blifva oförändradt, men att af Lunds jord tionde skulle utgöras och delas på vanligt sätt samt likaledes, att af Ystads den sedvanliga tionden borde utgå. 1) Tionde-Mand. 1638 p. 4. •) Tionde-Mand. 1658 a. st. 3) Genom K. B. 20 Sept. 1743 hafva Borås, Ulricehamn, Ven- nersborg och Åmål, på grund af gammal häfd, blifvit befriade från kronotionden, och Sundsvall åtnjuter, till följe af K. B. 25 Nov. 1744 samma frihet för sin förlänade jord. 4) General-Gouv. Wellingks Memor. 4 Nov. 1697. Dessa Bref rörande de Skånska städernas tionde äro förf, godhetsfullt meddelade af Hr Kamereraren C. Sandberg, till hvilken förf, står i förbindelse såväl för den liberalitet, hvarmed Hr Sandberg gjort sina samlingar För honom tillgängliga, som för det biträde han i öfrigt lemnat förf, vid hans undersökningar i Kammar- Arcbivet. 5) Gen.-Gouv. Wellingks Memor. 68 Detta bref vann aldrig någon verkställighet; och ehuru det på 1700-talel mångfaldiga gånger anbefalldes till efter- följd och skylräkning jemväl någon gång egde rum, lyckades det dock borgerskapet i dessa städer att gång efter annan utverka uppehåll eller inställelse af de anbefallda åtgärder- na 1), till dess ändiligen K. B. 10 Maj 1844 befriade Lund från utgörande af kronotionde. till dess det kunde blifva stadgadt, huru med kronotionde af städernas jord i allmänhet skulle förhållas. För Ystad har deremot ingenting blifvit stadgadt, och, på grund af en Kammar-Rättens anmärkning att kronotionde ej utgick af Ystads och Lunds jord, förkla- rade K. Mit, i Bref till Kammar-Collegium 27 Febr. 4844, alt, då någon verkställighet ej följt på A81A års Bref, frå- gan om tionde af stadsjord i allmänhet borde utredas förr än något stadgande derom kunde gifvas. I hvilket skick sa- ken för närvarande befinner sig. Den i 184 års Bref omtalade utredning af tionde af städernas jord kommer förmodligen att ske i sammanhang med den af Ständerna, i Skrifvelse 28 Maj 1851, begärda undersökning af grunderna för städernas beskattning, till hvars företagande en komité blifvit af K. M:t förordnad, hvarvid tillika upplysning kommer att vinnas om de, från de öfriga Svenska städernas, afvikande förhållanden med tionden, hvilka sannolikt ega rum såväl i de andra Skånska städerna som i öfriga, inom de fordna Danska provinserna belägna, städer. Efter frågan af hvilka produkter och af hvilken jord kronan uppbär tionde, följer nu den: på hvad sätt krono- tionden beräknas. Vi hafva i det föregående omtalat, alt öfverenskommelser om Biskops- och äfven kyrkotionden till ett bestämdt belopp voro under katholska tiden gällande i flera af rikets landskap, men att dessa upphörde, sedan tion- den blifvit indragen till kronan, sannolikt af det skäl, att räkning på åkern ansågs vara mera gifvande. Detta besvär- 1) Lund erhöll verkligen genom K. B. 3 Aug. 1789 befrielse från kyrkotionden. 69 liga uppbördssätt icke allenast fortfor ganska länge, utan föranledde jemväl nya besvär för de skattdragande. Ty utom de förut vanliga bodarna till spannmålens förvarande, när den uttröskad af bonden fördes till kyrkan, och hvilkas un- derhåll bekostades af tiondetagarne 1), men nu öfverflytlades på de skattskyldige, ålades allmogen, sedan tionden ånyo räknades, att vid hvar kyrka uppbygga och underhålla en lada, i hvilken säden infördes och uttröskades och hvarifrån den sedan flyttades till sitt förvaringsrum, tiondeboden eller, som det också kallades, kyrkoherberget 2). Med tiden be- reddes dock de tiondeskyldige först den lättnad, att, hvad Tionde-Mandatet endast undantagsvis medgifvit, proftrösk- ning fick anställas i bondens lada och det derefter uträk- nade spannmålsbeloppet införas i kyrkoherberget 3), och se- dermera, efter det tiondesättningarna kommit till stånd, med- gafs allmogen att direkte, utan införande i kyrkoherberget, få till vederbörlig ort forsla sin tiondespannmål 4), hvarmed äfven skyldigheten att uppbygga och underhålla tiondebod och tiondelada kan, såsom helt oeh hållet ändamålslös, an- tagas hafva försvunnit. Tiondeladan omtalas ej heller bland de i B.B. 26 kap. uppräknade allmänna hus, hvaraf så myc- ket säkrare kan slutas, att åtminstone byggnadsskyldighet af sådan längesedan upphört. Uppbörden och redovisningen af kronotionden tillhörde alt börja med prostarne. Som denna befattning, efter räk- ningens införande, blef alltmera besvärlig, förordnades fog- darne först till deras biträde 5) och efter 1357 finnas de allena hafva uppburit och redovisat tionden. Med tiden förordna- des äfven särskilda tiondefogdar, hvilka erhöllo vissa tunnor för sitt besvär 6); men dessa uppsyningsmän blefvo dock, på allmogens klagomål, afskaffade 7) och räknandet öfverlemnadt 1) Stat. Conc. Sudercop. 4441, 10 hos Re a t er da hl, a. st. 2) Biafskedet 1627. 3) Hlär.-Fogde-Instr. 1688, §. 5, p. 2. 4) Res. Allm. Besv. 1731, §. 4. 5) Bref 3 Nov. 1540 hos Thyselius, a. st. 6) RdB. 1600. Res. Prest. Besv. 1635, §. 6. RdB. 1G38, §.5. Tionde-Mand. s. å. Res. Prest. Besv. 1640, §. G. 7) Res. Allm. Besv. 1644, §. 18. åt länsmän, fjerdingsmän, sexmän och nämndemän 1), hvilka det för närvarande aligger i de orter der ej ständig tionde- sättning skett. Till nödig kontroll öfver storleken af kro- nans andel har det af ålder ålegat kyrkoherden att ingifva förteckning på sin tionde 2); hvilket ännu gäller, såvida tion- den räknas, hvarjemte det åligger honom att, der detta upp- bördssätt eger rum, underskrifva tiondelängden 3), hvars upprättande för öfrigt tillkommer häradsskrifvaren och sker på något olika sätt efter som kronotionden utgår efter räk- ning och profning eller efter sättning 4). Besvärligheten af räknandet såväl för kronans uppbörds- män, som för de skattdragande; den ovisshet det medförde i afseende på kronans inkomster, dels genom årsväxtens om- vexlingar, dels genom underslef, hvilka med all uppmärk- samhet voro omöjliga att förekomma, förorsakade, att man med tiden blef betänkt på kronotiondens förvandling från en vexlande afgift till en bestämd ränta. De äldsta sätt- ningar för denna tionde egde sannolikt rum i Grefve- och Friherreskapen 5) , antingen att tionden der disponerades af kronan och Grefven eller Friherren lyckades betinga sig denna förmån af kronan, eller också att han sjelf hade den i för- läning, och då för egen fördel eller de skattskyldiges be- qvämlighet ingick öfverenskommelse om en viss årlig afgift. Hvad beträffar öfriga orter inom riket, så blefvo tiondesätt- ningar ej der vanliga förr än i slutet af det sjuttonde år- hundradet. 1 Res. Prest. Besvär 4672, §. 10 omtalas vissa trakter, der tionden, i motsats till det i 1038 års Tionde- Mandat anbefallda räknandet, utgjordes efter ”en gammal sedvana”, och måhända menas dermed att tionden i dessa 1) Här.F.-Instr. §. 5. p. 2. %) Sigismunds Stadf. 4594. Res. Prest. Besv. 1635, §. 5. 3) Här.F.-Instr. §. 3. p. 2. 4) Här.F.-Instr. a. st. Här.Skrifv.-Instr. 1689, §. 4. 5) I kontraktet med adeln och menige man i Jönköpings och Kro- nobergs län om viss tiondesättning 18 Juli 1686 säges ‘‘att de gamla Grefve- och Friherreskap, som för delta om ett visst qvantum accor- derat" skola ‘‘vid samma deras förr ingångna accord stadigt förblifva." 71 -GSGPMMYP. trakter genom häfd utgick med en årligen lika afgift. Några öfverenskommelser mellan kronan och de skattskyldiga angå- ende tiondens förvandling hafva vi dock ej sett äldre än 1682 1); men från denna tid ingick kronan tid efter annan dylika kontrakter med allmogen, så att före utgången af det sjuttonde århundradet tiondesättningar hade kommit till stånd i flera provinser. Allmogen var dock till en början ej belåten med för- ändringen, utan anhöll vid Riksdagarne alt få blifva vid det gamla 2). Till denna klagan kunde allmogen hafva fog, e- medan den genom sättningen fann afgiften ökad och skälet å kronans sida till åtgärdens åstadkommande visserligen var förhoppning alt derigenom vinna förökning i sina inkomster 3). Också fortfor regeringen, vare sig af detta eller andra skäl, att vara verksam för tiondesättningarnes befrämjande. I sam- manhang med åtgärderna till räntornas förenkling anbefallde Carl XII Kammar-Collegium i Bref 15 Dec. 1717 4), att en viss tiondesättning i alla orter, der sådan ej ännu skett och blifvit fastställd, skulle inrättas, så att kronotionden måtte åsättas hvarje hemman efter dess godhet och qvantitet. Om denna befallning ledde till några verksamma mått och steg är oss icke bekant; men sedan presterskapet vid 17195) och 1) Detta år ingicks kontrakt med vissa delar af Östergötland och tvenne härader i Södermanland. 2) Res. Allm. Besv. 4683, §. 23. 3) Konungen skrifver till Landsh. Stålarm 6 Aug. 1681 : "Vi på- minna Oss det välmenta förslag 3 gåfven Oss i underdånighet vid handen, då Vi voro i Östergötland, om tiondens förmering dersam- mastades genom ett tjenligt accord med allmogen om en viss afgift af gården årligen; förmenandes J att tionden ofelbart på det sättet skulle kunna bringas till mer än dubbelt så stort qvantum; Ilvarmed som Oss sker en mycket nyttig och angenäm tjenst om J hunnen detta tillvägabringa och med godt maner disponera oeh öfvertala bonden att ge ett visst; ty gifve Vi icke allenast härmed tillstånd med allmogen häröfver att sluta och accordera, utan ock erkänne med särdeles Nåde såväl förslaget, som den flit och omtanka J dervid användandes värden.” 4) Brefvet är af samma datum som det, hvarigenom Konungen framställde formulären till dc nya jordeböckerna. a) Res. Prest. Besv. §. 6. 792 krigsbefälet vid 1720 och 1727 1) årens Riksdagar anhållit om kronotiondens bestämmande till ett visst belopp i ond och god tid, så blefvo vid sistnämnda Riksdag allmogens fullmäktige hörde, huruvida de ville åtaga sig ständig tionde- sättning eller blifva vid räknandet, och ordres till Lands- höfdingarne i de orter, som förklarat sig för det förra alter- nativet, utfärdade att underhandla med allmogen om en viss afgift. Någon allmän tiondesättning öfver hela riket skedde ej till följe af dessa beslut; men allmogen sjelf blef med tiden öfvertygad om åtgärdens lämplighet, så att den vid Riksdagarne 2) förenade sin begäran med krigsbefälets fort- farande anhållanden 3) om tiondens förvandling. Och till följe af dessa förenade bemödanden samt regeringens egen benägenhet blefvo tiondesättningar tid efter annan verkställda i dels större dels mindre distrikter, så att nu mera förmod- ligen högst få orter återstå, hvarest en dylik inrättning ej kommit till stånd. När allmogen 1083 klagade öfver tiondesättningarne an- fördes såsom skäl för afslaget å dess klagomål: ”att detta skett med allmogens goda vilja och samtycke”, och när den 1697 4) anförde besvär öfver räknandet, erbjöds dem att i stället åtaga sig en viss afgift. Under 1700-talet bibehölls jemväl den grundsats, att tiondesättningarne borde vara full- komligt frivilliga å de skattdragandes sida, hvarföre de en- dast egde rum i de orter, hvilka uttryckligen förklarat sig för en sådan förändring 5). A andra sidan erfordrades ock ett dylikt bifall af tiondetagarne, så alt, der tionden var kronan behållen, ej blott hennes inkomst skulle noga beva- kas, "utan hvad staterna angår denna inrättning icke allenast ankommer på allmogens åstundan, utan ock på bemälde sta- ters begifvande, samt deras fulla afbetalning" 0). Landshöf- 1) Ress. Krigshef, Desv. 4720, §. A; 1727, §. 40. 2) Ress. Allm. Resv. 1734, §. 4; 1739, §. 33; 1748, §. 7 6; 32, §. 12. 3) Res. Krigshef. Resv. 1748, §. 24. 4) Res. Allm. Besv. 1697, §. 10. 5) Res. Allm. Besv. 1754, §.A. Res. Krigsbef. Besv. 1748, §. 24. 6) Ress. Allm. Besv. 1734, §. 4; 1752, §. 12. 75 dingarne tillkom det att jemnka och förmedla de stridiga an- språken, så alt båda parternas rätt blef iakttagen 1). Denna grundsats af tiondesättningens beroende af frivillig öfverens- kommelse blef först för nya och af ödesmål upptagna lägenheter frånträdd i K. B. 10 Nov. 1807, i sammanhang med de förändrade grunder för kronotiondens åsättande , hvilka der stadgades, så att numera 2) a dylika lägenheter kronotionden alltid åsättes till ett visst belopp, på samma gång som hemmanet undergår skattläggning. Till andra hem- man blef denna förändring äfven sedermera utsträckt, så att ständig tiondesättning, der sådan ej finnes, öfverallt skall ega rum, så snart den antingen å tiondegifvarens eller tionde- tagarens sida yrkas 3). ‘ De tiondesättningar, hvilka egde rum under Carl XI, skedde sannolikt ej efter någon gemensam grund, utan af- giften bestämdes till hvad allmogen, efter hvarje landsorts bördighet och lägenhet, ansågs böra kunna utgöra och kunde öfvertalas till att åtaga sig. Men när styrelsen, under fri- hetstiden, utan alt ega Carl XI:s makt och kraft att göra den gällande, ville befrämja detta ärende, blef det nödigt alt fastställa vissa grunder, hvarefter det skulle utföras. Dessa finnas bestämda i K. B. 17 Aug. 1727, der det stadgas att hemmanens utsäde och jordmån skulle tagas i betraktande, om det lät sig göra, men annars skulle ett medium af nio års tiondelängder af god, medelmåttig och bristande årsväxt blifva grunden för tiondesättningen. Härmed hade man sökt hufvudsakligen grunda det nya sättet för tiondens utgörande på det gamla, men tillika anbefallt iakttagande af en annan grund, hvilken innan kort befanns vara den pålitligaste. E- medan det i 1727 års Bref stadgade medium, om det ensamt togs till grund, vore mindre säkert, dels emedan vissa hemman råkat i förfall och ej blifvit så uppbrukade, som de borde, dels emedan lika goda hemman, till följe af åbons olika i) K. B. 17 Aug. 4727. 2) Såväl enligt detta Bref, som enligt K.Coll. Circ. 23 Maj 1821, hvilket ånyo anbefallde det till efterföljd. a) KammarColl. Kgör. 18 Aug. 1823. 74 idoghet, gåfve olika afkastning, så föreskrefs i K. B. 11 Nov. 1756, att hemmanens jordmån, åker och ängs naturliga be- skaffenhet, bördighet och utsäde borde isynnerhet tagas i betraktande. Detta blef sedan den enda grunden för krono- tiondens åsättande å nya eller af ödesmål upptagna lägen- heter, sedan K. B. 10 Nov. 1807 och KammarColl. B. 23 Maj 1821 stadgat, att kronotionden å dessa lägenheter skall åsättas efter åkerjordens areala innehåll och åsatta gradering, hvarvid åter de grunder skola följas, som i hvarje orts skatt- läggningsmethod äro utstakade. 1727 och 1756 års Bref hafva dock ej till all kraft och verkan upphört. Ty om tiondesättning yrkas å ett hemman, som redan utgör tionde, skall väl, såvida åkerjorden är afmätt och graderad eller parterna vilja påkosta en sådan förrättning, samma grund följas, som är föreskrifven för nyhemman; men i annan hän- delse förfares efter det sätt 1757 och 1756 års Bref före- skrifva 1). I afseende på sättet för sjelfva fastställelsen eger den olikhet rum, att den å nyhemman och upptagne ödes- hemman meddelas af RammarCollegium i sammanhang med dess fastställelse af skattläggningen, hvarifrån likväl det un- dantag eger rum, att Kon. Befallningshafvande i Vesterbotten och VesterNorrland, som eger att fastställa skattläggningar derstädes, äfven bestämmer kronotiondens belopp 2). A an- dra lägenheter deremot fastställes tiondesättningen af K. M:t, sedan Landshöfdingen och RammarCollegium granskat för- slaget och deröfver afgifvit sina utlåtanden 3). Det ligger i sakens natur, att, om tiondens förvandling skall bereda de skattdragande alla de fördelar en sådan åt- gärd kan tillskynda dem, denna förvandling måste vara be- ständig och gjord en gång för alla. Genom ett motsatt för- farande upphöra visserligen de olägenheter, som åtfölja räk- nandet, och den idoge odlaren' är försäkrad att till en tid få skörda vinningen af sin flit. Men han eger dock ej någon 1) KammarColl. Kgör. 18 Aug. 1823. 2) K. B. 10 Nov. 1807. Detsamma gäller ock för Jämtlands oeb Norrbottens län, hvilka blifvit utbrutna från de ofvannämnda länen, s) KammarColl. Kgör. 18 Aug. 1823, 75 fullkomlig trygghet mot statens anspråk att dela frakterna af hans möda, och detta kan ej undgå att verka ofördelaktigt på kulturens utveckling, synnerligen till sådana dyrbara och vidtomfattande företag, der någon hög profit aldrig kan på- räknas och man äfven en längre tid måste vänta på den måttliga, som kan erhållas. Den Svenska lagstiftningen har äfven erkänt detta, då den, enligt hvad i det föregående är omtaladt, medgifvit beständig skattefrihet åt odlingar, upp- tagne på oländig mark; och vi skola nu i korthet redogöra i hvad mån man, genom stadgande af orubblighet å en gång fastställda tiondesättningar, sörjt för, att äfven andra odlin- gar på gamla hemman och de förbättringar den gamla odal- jorden kunnat undergå, må komma i åtnjutande af en sådan frihet. Orubbligheten af skedda tiondesättningar var visserligen erkänd i 1727 års Bref; men om likväl ögonskenligen kunde bevisas, att kronan, indelningstagare eller de skattskyldige genom en fastställd tiondesättning ledo alltför stor orätt, så kunde den dock underkastas en jemnkning. Detsamma upp- repas några år derefter, med mera skygghet i ordalagen och blott om projeclerade tiondesättningar, som någorstädes blif- vit införda och practicerade 1); och kort derefter tog lag- stiftningen steget fullt ut med förklaringen, att den tionde- sättning, som i förra eller i sednare tider blifvit fastställd, samt jemlikt Resolutioner och Förordningar afsluten, bör orubbad förblifva, ehvad invändning till dess ändrande må uppfinnas 2); och denna försäkran har i ännu högtidligare ordalag blifvit bekräftad genom K. Försäkran 4 April 1789, §. 2. Genom att tillägga äldre fastställelser evärdelig helgd, har lagstiftningen visserligen beredt de tiondeskyldige alla de förmåner den kunnat. Det följdriktigaste synes dervid hafva varit att äfven i afseende på framdeles skeende tionde- sättningar bereda dem en sådan förmån genom stadgandet, att dylika endast finge afslutas för evärdelig tid. Men en 1) Res. Allm. Besv. 1734, §. 4. 9) K. B. 10 Juli 1739. Res. Allm. Besv. 1738, §. 7 6. 76 sådan äro endast nyhemman och uppodlade ödeslägenheter i alla händelser berättigade att åtnjuta. Andra tiondesättnin- gar kunna väl fastställas för beständigt, men, om de skett på mindre säkra och tillförlitliga grunder, äfven blott på viss längre tid 1). Den i följd af ständig tiondesättning tillkomna säker- het för tiondeafgiftens förökning njutes föröfrigt icke blott af de hemman och lägenheter, hvilka fått sin tiondeafgift särskildt bestämd, utan har erhållit en vidsträcktare tillämp- ning än blott på enskilda hemman och lägenheter. I likhet med ett hemman, hvars alla delar, de må undergå hvilka förbättringar som helst, äro inbegripna under hemmanets fri- het, tilkommer äfven de större distrikter, för hvilka ständig tiondesättning blifvit fastställd, en liknande frihet, ehuru ej fullt så vidsträckt som hemmanens. Dc inom ett sådant di- strikt befintliga skattlagde hemman och lägenheter, som vid tiondesättningens verkställande ej fått sig en sådan påförd, äro nemligen försäkrade att, ehuru i öfrigt underkastade ti- onde, äfven för framliden åtnjuta denna frihet, såvida ej uttryckligt undantag i afseende på dem blifvit gjordt vid tiondesättningens fastställande. Men i så måtto är denna distriktets frihet mindre omfattande, att nya hemman, till- komne efter tiondesättningen, ej innefattas under den en gång bestämda afgiften, utan åsättas kronotionde. I analogie med förstnämnda grundsats äro äfven i de orter, som endast hafva temporär tiondesättning, uteglömda lägenheter för den tid tiondesättningen räcker, befriade från all afgift 2). Genom tiondesättningarnes införande har således en stor del af de ökade besvär, som åtföljde tiondens öfvergång till kronan, upphört. På åtskilliga orter fingo väl de skatt- skyldige i 17:de århundradet och kanske äfven i början af det 18:e betala förvandlingens fördelar med en ökad afgift, men denna kan dock antagas blifvit ersatt genom det lyck- liga inflytande denna åtgärd bordt utöfva på kulturens be- 1) KammarColl. Kgör. 18 Aug. 1825. *) K. B. 1 Febr. 1825. 77 fordrande. Med räkningen försvunno äfven de biskyldigheter, som voro en följd af densamma; men deremot har ett annat, genom tiondens öfvergång till kronan, i hög grad ökadt, besvär hittills fortfarit, ehuru man numera, i sammanhang med för- enklingen af samtlige grundräntorna, torde kunna hoppas dess snara upphäfvande. Detta besvär är fors lingen. Så länge hela tionden tillhörde det andliga ståndet, egde ej vidare forslingsskyldig- het rum, än att Biskops- och kyrkotionden skulle föras till kyrkoherb erget. Men när dessa andelar af tionde tillfallit kronan, tillämpade denna på uppbörden deraf den regel, att de skattskyldige voro förpligtade att forsla konungens ut- skylder hvart som helst inom lagsagan; och när kronan öf- verlät tionde till indelningstagare, erhöllo dessa äfven der- med samma rättigheter som kronan förut utöfvat. Och be- synnerligt nog har kronan i afseende på tiondens forsling tillagt sina rättsinnehafvare till och med större förmåner än som egt rum i afseende på den öfriga räntespannmålen. I Res. Allm. Besv. 1727, §. 56 tilläts allmogen att, om indel- ningshafvaren ej ville hafva spannmålen till bostället, få lösa den efter markegång, om denna öfversteg i Rdr 52 sk. tun- nan, men denna frihet från forslingsskyldighet i visst fall blef sedermera uttryckligt förklarad gälla blott för afrads-, icke tiondespannmålen 1). Indelningstagarens rättighet att i alla händelser få afradsspannmålen forslad inom, lagsagan var således upphäfd, men bibehållen för tiondespannmålen. Sedan K. F. 22 Juli 4805 bestämt ett visst miltal inom lag- sagan, lika för både afrads- och tiondespannmålen, så eger ännu den olikhet rum att afradsspannmålen får lemnas vid räntetagarens boställe, oaktadt detta är närmare beläget, då deremot tiondespannmålen skall, om räntetagaren så yrkar, forslas det längsta miltal författningarne medgifva 2). Men äfven den tvungna forslingsskyldigheten, den sista af de besvär, hvarmed utgörandet af tionden förenades vid 1) Res. Kr. Bef. Besv. 1759, §. 35. 2) K. F. 20 Sept. 1815, §. 0. 78 dess öfvergång till kronan, är nu på god väg att upphöra. I Skrifvelse 20 Aug. 1831 anmälde Ständerna, att de, i huf- vudsaklig öfverensstämmelse med den af Konungen i detta ämne afgifna proposition, beslutat, att den uppsägningsrätt till leverering in natura, som tillkom embetsmän och korpo- rationer af indelta räntor och tiondeanslag, skulle upphöra, och dessa i stället få lösas af räntegifvarne efter tio års me- delpris jemte ersättning af statsverket för forsellönen. Lika- ledes skulle uppsägningsrätten å räntegifvarnes sida upphöra, undantagande då årets markegång vore lägre än det tioåriga medelpriset. I den händelse skulle forslingsskyldighet ännu ega rum, men blifva lika både för tionde- och afradsspann- mål. Nuvarande embets- och tjenstemän skulle dock ej an- norlunda än frivilligt underkastas den föreslagna förändrin- gen i afseende på uppbörden af deras räntor, hvilken der- emot alltid borde gälla för dem, som efter dess vedertagande erhöllo indelta löner. Med anledning af denna Ständernas Skrifvelse har äfven Regeringen innevarande år 1) förklarat, att, utom de embetsmän hvilka vid sina tjensters emottagan- de blifvit förbundna att åtnöjas med de förändringar i afseen- de på deras lönevilkor, som framdeles kunde varda stadgade, tjenstemän med indelta löner skulle vara förpligtade att iakt- taga, hvad framdeles, i afseende på uppbörden af räntor och kronotionde, kunde blifva förordnadt. Till dess denna Ständernas Skrifvelse erhållit kraft af gällande lag, eger således ännu en större forslingsskyldighet rum af indeld tiondespannmål. I öfrigt gälla för densammas uppbörd samma rcglor som för all annan i kronans räntor inbegripen spannmål, såväl den indelta som oindelta. Vissa provinser ega dock särskilda friheter sig medgifna i afseende på utgörandet af kronotionden. Tid efter annan hade allmogen, sannolikt för att undgå de med räknandet och forslingen förknippade olägenheter, begärt att få lösa sin tionde efter ett bestämdt pris 2). Denna begäran blef 1) K. Circul. 42 April 1853. 2) Svar på menige mans klagomål 1582. Ress. Allm. Besv. 1683, §. 32, 1720, §. 57. 4 alltid afslagen, men i en provins egde dock vissa orter denna förmån af ålder, och hafva dervid blifvit bibehållna. I Da- lar ne eger nemligen lösningsrätt rum efter bestämda priser, men endast till en del af kronotionden. Vissa trakter af denna bygd hade redan af ålder varit förunnade’ att lösa sin kronotionde med penningar 1). Denna förmån hade äfven ef- ter indelningsverkets införande blifvit bekräftad af Carl XI, men likväl blott för hälften af den inom hvarje socken fallande tionde 2). Detta har sedermera blifvit ännu ytterli- gare inskränkt, så att, när kronans behållna tionde öfver- skjuter hälften af anordningarnes belopp, allmogen får lösa, hvad som svarar emot denna hälft och kronan sälja det öf- riga efter markegång; men när behållningen understiger hälf- ten, då eger lösen till hela behållningen rum 3). Den krono- tionde, för hvilken lösen erlägges, upptages i räkenskaperna, men afkortas sedan, hvarefter lösen särskildt debiteras. Pri- set är olika i olika trakter 4). Äfven i Jönköpings och Kronobergs län finnas vissa friheter i afseende på kronotiondens utgörande, i så måtto att den ej utgår med det fulla belopp, hvartill den blifvit åsatt. Sedan nemligen tionden genom sättningen blifvit be- tydligt drygare än förut, beviljades först de Militien anslag- ne hemman den fördel att, sedan de betalt de båda infan- teriregementernas indelningar och dessutom 100 tunnor re- servspannmål, blifva befriade från öfverskottet 5). Samma i) K. B. A Jan. 1625 beviljar allmogen i Tuna och der ofvanför belägna socknar att få lösa sin tionde efter 5 daler tunnan. Samma förmån tillägger ett kontrakt 50 Nov. 1655 allmogen i Vesterdalarne. 3) K. Resol. 5 Juni 1688. 3) K. B, till KammarColl. 30 Oct. 1782. 4) De trakter af Dalarne, som ega rätt till lösen af kronotionde till bestämdt pris äro Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans och Vesterdalar- nes fögderier, samt Gagnefs socken af Säthers fögderi. Lösningspriset är för råg och korn 1 Rdr, för blandsäd 57 sk. 4 rst., för s. k. dubbel hafra 1 Rdr 5 sk. 4 rst., och för enkel hafra, i hvilket sä- desslag allena kronotionden utgöres i Vesterdalarnes fögderi, 20 sk. Lösen efter markegången eger ej rum i dessa trakter, emedan behåll- ningen aldrig uppgår så högt. 5) K. B. 25 Nov. 1687. ‘_"TPPPN 80 fördel blef äfven medgifven de hemman, som utgjorde sin spannmål till hospitalerna i Jönköping och Wexiö, så att dessa ej heller skulle utgöra högre tionde än de andra 1). Emellertid tillgodonjuta ej alla hemman i dessa län den om- talade nedsättningen, således ej de, hvilkas tionde är ansla- gen andra ändamål än de ofvannämnde eller är kronan be- hållen. På samma sätt som i Dalarne debiteras hela belop- pet i räkenskaperna, men öfverskottet afskrifves under titel af: Allmogens friheter. Slutligen återstår alt vidröra den frågan: till hvilken kronotionden utgöres, för att i sammanhang dermed omtala vissa anordningar å densamma, hvilka till sin uppkomst och ändamål skilja sig från de öfriga. Kronotionden är, såsom kronans öfriga räntor, antingen kronan behållen eller anordnad. Den anordnade utgår såsom 1) Löningsanslag, 2) Anslag till allmänna verk och inrättningar, kyrkor och fromma stiftelser, 5) Anslag till en- skilda inrättningar, 4) Tionde, som tillgodonjutcs i följd af vissa hemman åtföljande besvär. Bland dessa utgöra de två förstnämnda det vida största beloppet; det tredje har upp- kommit genom jordförluster, hvilka skett genom kanalanlägg- ningar; och af det fjerde anslaget, hvilket på det hela är det obetydligaste, utgöres största beloppet af de städer be- viljade friheter. En utförlig behandling af anordningarnes uppkomst och reglorna för deras utgående tillhör egentligen en framställning af det indelta löningssättet i sin helhet; men en eller annan omständighet, som särskildt rörer anordnin- garne af tionden, skall här anmärkas. När tionden blifvit indragen till kronan skedde, såsom bekant är, dispositioner af densamma till hvarjehanda ända- mål, och isynnerhet erhöllo andliga personer, enligt hvad ofvan blifvit anfördt, hospitaler, skolor och kyrkor deraf underhåll 2). Dessa anslag synas dock att börja med hafva varit af en tillfällig natur, dels i det afseende att de kunde ») K. B. 29 Dec. 1690. 2) Se Brefven derom hos Thyselius, a. st. 81 återkallas, dels deri att tiondetagaren anvisades att uppbära sitt anslag än från en, än från en annan socken. Från Erik XIV:s tid finnas ordentliga stater för tionden. I en dylik af Johan III dat. 26 Nov. 1372 klagar Konungen, att han besvärades af ansökningar om presters, kyrkors och hospi- talers underhåll, och hade derföre låtit göra en ordning, ”att hvar prestman mage veta sina vissa kyrkosocknar der de sitt underhåll af tionden skola fordra och anamma.” Denna ord- ning, hvilken omfattar endast Upsala, Vesterås, Linköpings, Wexiö och en del af Strengnäs stift, anvisar Biskopar, Kyrkoherdar, Skolmästare m. fl. vissa socknar, derifrån de egde uppbära sina anslag af tionden, men detta sker dock med förbehåll, ”att K. M:t kan detsamma efter Riksens lä- genhet förändra.” Beloppen af anslagen äfvensom de ställen, hvarifrån de skulle hämtas, voro således ännu fortfarande ovisshet underkastade. I det sednare afseendet vanns visser- ligen större säkerhet, då vissa berbergen blefvo andliga per- soner och stiftelser "på vinst och förlust” anslagne, och i det förra genom upprättade stater samt tillåtelsen för tionde- tagarne sjelfva att hafva uppsigt på tiondens riktiga utgö- rande i de hörbergen, till hvilka de ensamt hade dispositio- nen 1). Genom Prest. Privil. §. A är slutligen all trygghet i dessa afseenden lemnad genom försäkran, ”att hvad prester- skapet njutit i kyrkoherbergen af konungstionden skall dem _) oafkortadt förbehållas”, och vidare, ”att hvarken Landshöf- dingar eller kronobetjente få tillegna sig någon disposition öfver akademiers, skolors och hospitalers dem enskildt för- länade kyrkoherbergen, hvari inga andra stater ega del, ej heller öfver kyrkornas vin- och byggningssäd, presterskapets tionde, vederlag- och underhållsspannmål och dem, som det- samma är anslaget, under namn af öfvermåls efterfrågande, transporterande till andra kyrkoherbergen, eller hvad eljest föregifvas kan, något men och hinder i dess fria och oaf- kortade uttagande tillfoga.” 1) Res. Prest. Besv. 4664, §. 1. 6. 82 De anslag af kronotionde, som skett till det militära indelningsverket, äro visserligen indelningshafvarne försäkrade genom de tid efter annan gifna förhuden emot indelnings- verkets rubbning, men förslag om dess indragning till stats- verket hafva doek blifvit väckta. Hvad åter angår sjelfva dispositionen af såväl den militära, som öfriga staters tionde- indelningar, så skola regementsskrifvare och kronofogdar år- ligen i November månad till Konungens Befallningshafvande ingifva förslag, huru de tiondeskyldige skola fördelas till ut- görande af sin skatt emellan tiondetagarne 1), hvarvid skall iakttagas, att de, som ena året haft längre väg att forsla, få det andra året kortare, och att hvarje tiondeanslag anvisas till utgörande af närmast boende tiondegifvare 2). Sedan tiondesättningarne kommit till stånd och afgiften kunde be- räknas till ett bestämdt belopp af hvarje hemman, har det blifvit förordnadt, att, i stället för årliga, ständiga disposi- tioner skulle uppgöras och öfverlemnas till Konungens fast- ställelse s). Men huruvida dylika kommit till stånd i alla län, torde vara ovisst och ärendet lärer vara beroende af de i sednare tider gjorda förslag om indelningarnes indragning till kronan. Anslagen af tionden uppföras lika som alla andra an- slag på de hufvudtitlar i Riksstaten, hvarunder de, i enlig- het med sina ändamål, höra. Bland dem förekomma dock vissa, som, ehuru de numera ej skilja sig från andra anslag, likväl af ålder äro bekanta under benämningen Afkortnin- garne. Dermed förstås vissa ständiga anslag till fromma ändamål, hvilka anvisades af tionden, emedan de ansåsos stå i sammanhang med tiondens ursprungliga bestämmelse, såsom en skatt utgående till de andligas och fromma stiftel- sers underhåll. Ehuru de i Riksstaten ej afskiljas från andra anslag, är deras sammanhang med tionden dock ännu såvida bibehållet, att de i länens räkenskaper uppföras under redo- 1) UppbördsRegl. §. 11. 2) Res. Allm. i Elfsborgs läns enskilda Besvär 12 Maj 1762. 3) K. F. 2 2 Juli 4803, §. 3; K. Br. 2 2 Juli samt KrigsKamm. Coll. och StatsCont. Br. A Nov. s. å.; Kamm. Coll. Kgör. 1 Oct. 1823. GomPH*** . . 83 görelsen för tionden, hvilket äfven är nödvändigt, emedan be- loppet af en eller annan af dem är beroende af tiondens storlek. Vi uppföra dem här i den ordning, efter hvilken de utgå. 1. Vin- oeh Byggnads sä den. Denna afkortning är, både till sitt ursprung och sitt ändamål att anse såsom bi- behållen kyrkotionde. När nemligen kyrkotionden indrogs till kronan, förbehölls kyrkorna så stor del deraf, som be- höfdes till inköp af vin, vax och oblater ’). Den finnes ock i Gustaf I:s räkenskaper bibehållen nästan utan undantag vid hvarje kyrka, men till beloppet olika, hvilket sannolikt fast- ställdes efter hvarje församlings storlek eller efter hvad den förut åtnjutit i kyrkotionde 2). På ett eller annat ställe var den förlänad någon enskild man, mot förbindelse att hålla kyrkan med vin, vax och oblater 3). Ehuru i besluten om kyrkotiondens indragande ej finnes något förbehåll gjordt om understöd deraf till kyrkornas byggnad oeh underhåll, blef dock ofta sådant medgifvet. understundom för tillfälliga be- hof4), så att det, efter alt hafva utgått ett år, indrogs ett annat; och, i vissa stift, synes detta anslag all börja med hafva berott på särskild nåd 5), hvarföre äfven redovisning öfver dess användning understundom anbefalles 6). I andra 1) Stockli. Herremötes Besk 1525. Örebro Mötes Besl. 1531. Beslut i Örebro 1539. 2) I Örebro Beslut 1559 bestämdes kyrkornas vinsäd till tredje- delen af kyrkotionden. 3) "‘Sverkill Simonsson får tionde af alla tre delarne i Elfkarleby, dock skall han hålla kyrkan med vin, vax och offäte." Räkenskaper för Tierps prosteri 1553. För Lill-Rytterne kyrka finnes intet an- slag till vin etc. ”emedan den som bor på Tidön brukar hålla kyrkan dermed.” Räkensk. för Tuhundra prosteri 1542 — 45. 4) Såsom till klockstaplars uppbyggande, tjärubränning, glasfön- sters insättande o. s. v. Se t. ex. Räkensk. för Sjuhundra 1556, När- dinghundra 4552, Wåla 1554 in. 11. 5) Enligt Bref af Gustaf I och Hert. Erik få Ryds och Åkers kyrkor hjelp af tionde till sin byggning. Räkensk. för W ermdön 1555, Ilert. Erik beviljar Bromma samma förmån. Räkensk. för Sollen- tuna 1556. 6) "Pehr Fox anbefalles göra reda för huru myckel är kommet 84 stift åter, t. ex. Vexiö, synas anslagen hafva varit både all- männare och större; i vissa prosterier fingo kyrkorna behålla hela kyrkodelen 1). Med tiden blef dock denna rättighet mera stadgad, så att, i den ofvan omtalade ”Ordningen” 26 Nov. 1372, alla kyrkor i de stift, den omfattar, hafva anslag till byggnad, ehuru dessa äro olika till beloppen. I de fyra provinser, der kyrkotionde utgår, finnes ej denna afkortning, emedan kyrkornas behof af kommunion- saker och underhåll bestrides af tionden2). På Gottland äro presterna, emot rättigheten att uppbära hela tionden, förpligtade att vid förefallande behof bestå kyrkorna med vin och byggnadssäd 3). I Herjeådalen utgår den med en fjerdedel 4), och i Jämtland med en tredjedel af den ti- onde, som är kronan behållen, sedan de tre afkortningar, hvil- ka, utom denna, utgå i dessa båda landskap, blifvit först afdragna 5). 2. Domkyrkotunnan. Under katholska tiden hade Domkyrkorna, enligt hvad ofvanför blifvit omtaladt, åtnjutit till livar kyrka till byggning och annat underhåll.” Räkensk. för Ydre 1581. Understundom åläggcs redovisningen prosten. Räkensk. för Östersysslet 1855. 1) Räkensk. för Sunnerbo 1550. 2) Detta gäller doek ej, hvad Bohuslän angår, Askims, Säfvedahls och Östra Hisings härader af Göteborgs fögderi, hvilka af ålder till- hört Vestergötland. I dessa härader utgår såväl vin- och byggnads- säden som ock de öfriga, för gamla Sverige gemensamma, afkort- ningarne. 3) K. Resol. 22 Juli 1698. 4) Se Tiondelängderna. I 1647 års Lands- och Verifik.-Bok för Huddiksvalls län finnes antecknadt: "socknekyrkorna hafva bekommit årligen till vinsäd och kyrkobyggnad en fjerdedel af kyrkotionden och en tredjedel af ostskatten. 5) Tiondelängderna. I 1647 års LandsBok för Hernösands län finnes antecknadt att kyrkorna af ålder njutit tertialen af all tionde till vin och oblater samt deras nödiga reparationer, hvilket dem ock nu efter Drottningens Resol. 24 Dec. 1645 är efterlåtet. Samma anteckning finnes ock i 166% års LandsBok med tillägg: ‘‘sedan Dam- spann och Barnhussäden är afdragen.” Bibeltryckstunnan, hvilken är den tredje afkortningen , som utgår framför kyrkornas tertial, var då ej ännu ånyo påbjuden. 85 anslag dels af kyrkotionden, dels af fattigtionden. Då Gu- staf I genom Vesterås Recess erhöll makt att, bland öfriga andliga stiftelser, äfven förfoga öfver Domkyrkornas inkom- ster, uppburo dessa dock fortfarande anslag af tionden. Dessa utgingo från vissa församlingar, och att någon förändring skett i anledning af Recessen synes sannolikt deraf att, i Erkestiftet åtminstone, anslagen mest skedde af Biskops- och Ranikedelarne 1). I Linköpings och Strengnäs stift utgingo an- slagen af kyrkotionden 2). I den omtalade Ordningen af 1572 är dock för Upsala och Linköpings stift anslaget bestämdt till ett visst belopp från hvart herberge, och detta blef äf- ven med tiden förhållandet i de öfriga stiften 3). Anslagen till Upsala och Linköpings kyrkor bestämdes 1572 till en tunna; i de öfriga vexlar beloppet. Vesterås Domkyrka har 2 tunnor, Skara af vissa gäll ända till 4, men andra åter äro fria. Denna afkortning utgår ej i någon af de eröfrade provinserna. 5. Barnhustunnan. Denna afkortning, hvilken till- kom genom K. B. 24 Mars 1657 i stället för den då in- dragna Tukthustunnan, förordnades alt utgå med hvar fyra- tionde tunna af oafkorlade beloppet i hvarje herberge i Up- land, Vestmanland, Södermanland, Bergslagen, Dalarne, Nerike, Vermland, Norrland, Åland och halfva Finland, un- der det att samma belopp af herbergena i Östergötland, Ve- stergötland, Småland och andra hälften af Finland anslogs till det i Vadstena då nyligen upprättade krigsmanshuset. Den sednare afkortningen, hvilken under namn af Krigsmans- hustunna länge fortfor, har blifvit indragen till statsverket4), 1) Räkensk. för Erlinghundra 4550 och 1855. Håtuna 1588. Waxala, Bälinge och Ulleråker 4533. Närdinghundra 1544, 4549, 1582, 1884. 2) Räkensk. för Sunnerbo 1350. Tveta och Wista 1549. Ydre 1584. ^Vadstena 4849. Ö. och V. Rekarne 1532. 3) K. Resol. 25 Mars för Vesterås, 5 Juni 1626 för Strengnäs, 2 6 Jan. 1629, 15 Dec. s. å., 21 Juli 1656, 14 April 1649 för Skara och Göteborg m. fl. 4) StatsCont. Kgör. 25 Nov. 4881. Jfr Riks. Ständ. Skrirv. IS Aug. 1851. — 86 och Barnhustunnan, hvilken varit anslagen allmänna Barn- huset i Stockholm, torde innan kort äfven blifva det. Ty när Konungen, i Proposition 15 Nov. 1850 föreslog indrag- ning till statsverket af åtskilliga förvaltande verks inkomster, förklarade han, hvad barnhusmedlen angick, alt en förändrad uppbörd af dessa medel vore föreslagen af den till Hospi- talernas ordnande nedsatta Romité, hvarföre K. M:t ansåg, att frågan, såsom beroende af särskild behandling, ej nu borde komma under Ständernas pröfning. 4. Bibeltryckstunnan. Denna afkortning antages i allmänhet hafva uppkommit under Gustaf I, och dess ända- mål varit bekostandet af den i hans tid skedda öfversättning och tryckning af Bibeln. Detta är dock ej förhållandet. Gu- staf I gaf visserligen åtskilliga socknar anslag af tionden till inköp af Biblar 1); men dessa anslag voro tillfälliga, och att någon del af tionden i hans lid utgått såsom ett ständigt anslag till det nämnda ändamålet, finnes ej i räkenskaperna. Bibeltryckstunnan påbjöds först af Carl IX 2), men synes dock ej hafva beständigt utgått under hans regering, emedan i åt- skilliga Bref 3) i Januari 1612 säges, att Bibeltryckstunnan blifvit föregående året i Nyköping beviljad i ett Bref, som Konungen gifvit Biskoparne. Dessa hade äfven att börja med uppbörden deraf; men detta upphörde snart och den öfverlemnades åt fogdarne. Bibeltryckstunnan utgick till 1637 4); men detta år indrogs den till kronan, hvarefter den påbjöds ånyo 1674 5) och anslogs då till det i Upsala upprättade Collegium Antiquitatis. Presterskapet visade miss- nöje öfver dess påbjudande, emedan derigenom skedde minsk- ning i de berbergen, som helt och hållet voro dem anslagne. Deras föreställningar verkade ett kort uppskof, men lyckades dock ej att förhindra dess återupptagande. Bibeltryckslun- 1) Räkensk. för Närdinghundra 1552; samtlige för Dalarne 154% —1843. 2) Genom Bref från Riga 18 Sept. 4601. 3) Dessa äro förf, godhetsfullt meddelade af Hr Hamr. Sandberg. 4) K. B. till Kamm.Coll. 27 Juli 1637. 5) K. B. till Kamm.Coll. 1 Maj 1674. 87 nans ursprungliga ändamål var det, som dess benämning till- kännager; den blef ej länge, efter sitt återupptagande, an- slagen AntiquitetsCollegium, utan användes redan på 1690- talet till löner åt skolstaten. Emedan denna är den enda afkortning som blifvit påbjuden, sedan Sverige förvärfvat sitt nuvarande område, utgår den ock i dess samtlige provinser, till oeb med på Gottland, der den bär namn af ”Stockholms Skolestats Löningsspannmål." I de landskap, der kyrkotionde finnes, utgår bibeltryckstunnan såsom en afkortning af denna. Den var ursprungligen bestämd att utgå med en tunna af hvarje herberge, men i Bohuslän —och förhållandet torde måhända vara enahanda i en eller annan provins utom den- na 1) — har 1691 skett en fördelning mellan socknarne af det efter deras antal bestämda tunnetalet, så att nu vissa församlingar utgöra något mera, andra mindre än en tunna. Såsom varande en afkortning af kyrkotionden såväl der, som i öfriga provinser, hvarest sådan utgår, löses bibeltrycks- tunnan i Bohuslän med samma belopp som kyrkotionden2), i Blekinge åter utgår den efter samma grunder som pro- stetunnan 3). 5. Prostetunnan. Denna afkortning härstammar ock från katholska tiden och bibehölls efter tiondens indragande såsom en ersättning åt prostarne såväl för deras embets- göromål i allmänhet som för det besvär de fortfarande egde med tionden4), dels i och för dess uppbörd, dels, sedan denna blifvit öfverlemnad åt fogdarne, för de ransakningar, hvilka om dess riktiga utgörande skulle hållas å proste- 1) K. F. 20 Jan. och 14 Juni 1682. 2) I anledning af en ÖfverRevis. Depart. ProvinsRäkenskapskon- trakts anmärkning hade KammarRätten i Utslag 27 Dec. 1847 ansett att Bibeltryckstunnan i Bohuslän, såsom i det öfriga riket, borde betalas efter markegång. Utslaget öfverklagades hos K. M:t, som i i Bref till Kamm.Coll. 28 Sept. 1832 upphäfde KammarRättens Ut- slag, med förklaring att bibeltryckstunnan, såsom en afkortning af kyrkotionden, borde lösas efter samma pris som denna eller 5 daler smt tunnan. 3) Se sidan 88 not. 4. 4) Se Räkenskaperna för tionden under Gustaf I. tingen 1). Efter dessas upphörande har den blifvit bibehållen såsom en inkomst åt prostarne för deras embetsåligganden i öfrigt, och utgår med en tunna af hvart herberge inom pro- steriet 2). Denna afkortning utgår ej på Gottland, i Jämt- land och Herjeådalen, men deremot i de fyra öfriga er- öfrade provinserna, och der såsom en afkortning af kyrko- tionden, ej af kronotionden. I Bohuslän, der kyrkotion- den, såsom vi i det föregående omtalat, löses efter ett årli- gen lika pris, betalas prostetunnan med 5 daler 3). I Ble- kinge, der kyrkotionden äfven löses på enahanda sätt, af- kortas prostetunnan af kyrkotionden till det bestämda lös- ningspriset; men skillnaden mellan detta och det om proste- tunnans lösen gällande accord fylles af hemmanen i socknen antingen i proportion af deras åsatta tionde, eller i tour, allt som öfverenskommelse skett inom socknen 4). 6. Presternas Vederlag. När Gustaf I indrog pre- sternas landbohemman tilldelade han dem, enligt hvad i det föregående blifvit nämndt, anslag af kronotionden för det landgille de derigenom mistade. Men utom för indragne landtboräntor erhöllo presterna, såväl af denna Konung som af de följande, förläningar af kronotionden under åtskilliga andra titlar, såsom för gästning, mistade grufvedelar, preste- bolens ringhet o. d. Dessa anslag äro kända under namn af vederlag, hvaraf med tiden uppkommit tvenne slag, det ständiga och behaglig tids vederlaget. Det förra ut- göres af ersättning för mistade räntor och har sin benämning deraf, att presterskapet alltid varit försäkradt att förblifva i orubbad besittning deraf; det sednare omfattar de öfriga sla- gen och har tid efter annan varit ifrågasatt att indragas. Redan vid 1653 års Riksdag skulle donationsbrefven på ve- derlagen för gästning och "extraordinarie beneficier” under- 1) Sigismunds Stadf. 1894. %) K. B. 2 Mars 1640. Res. Prest. Besv, 1719 §. 24. 3) K. B. 18 Juni 1817. I den fordna delen af Vestergötland utgår den in natura eller efter markegång. 4) Enligt ett Landshöfd. i Blekinge Bref 9 Nov. 1770, bekräftadt genom Kamm. Coll. Resol. 9 Mars 1774, 4, P* *■' . 89 kastas granskning samt på K. M:ts pröfning ankomma, hvad deraf kunde till kronan återkallas; och, med anledning af detta beslut, försäkrades presterna sedermera 1) att omole- sterade få behålla de gamla vederlagen, som de emot god- sens afträdande bekommit, då deremot de nya, som ock ve- derlag kallas, och dem de erhållit för gästning, borde in- dragas, såvida gästningen upphört. Någon indragning af sådan vederlagsspannmål lärer ej skett förr än i Carl XI:s tid, då jemväl fråga väcktes om indragning af den vederlags- spannmål, presterna under andra titlar innehade, ehuru Ko- nungen tid efter annan tillsvidare lät presterna förblifva i besittning deraf. Slutligen blef, genom K. B. 7 Oct. 1696, bestämdt, att den spannmål, som i 1337, 1338, 1359 och 1560 årens räkenskaper varit såsom vederlag för bortmist landtgille afförd, skulle såsom rätt vederlag anses, då der- emot den öfriga skulle anses såsom blott behaglig tids för- läning och stå under Konungens disposition. Vid detta stad- gande förblef det till dess genom K. B. 24 Oct. 1790 Lands- höfdingar och Consistorier anbefalldes vid inträffande ledig- heter anmäla, hvilken behaglig tids förläningsspannmål med deras innehafvande varit förenad och vidare, enligt K. B. 11 Jan. 1805, meddela uppgift på lägenheternas beskaffenhet, för att derefter kunde pröfvas, huruvida indragning af dylik spannmål kunde ifrågakomma. En sådan följde ock med an- ledning af dessa föreskrifter, till ett belopp af några 100:de tunnor, hvilka anslogos Skolstaten. Vid 1809—10 årems Riksdag begärde Ständerna en allmän undersökning om pre- sternas vederlag; och till följe af detta beslut utfärdade Ko- nungen Br. 29 April 1812, hvari stadgades, att den spann- mål, som af presterskapet innehades såsom ersättning för indragna landbohemman, stomhemman och andra lägenheter, skulle anses såsom rätt vederlag och ej ifrågakomma till in- dragning; men att, rörande den öfriga vederlagsspannmålen, den må vara upptagen såsom beständig eller gifven personell och på behaglig tid för pastoraternas ringhet, Landshöfdin- 1) Res. Prest. Besv. 1664 §. 1 , 5. 7. 90 gar och Consistorier borde såsom hittills vid inträffande le- digheter till Ramm.Collegium och Statskontoret anmäla den förläningsspannmål, som tjensten åtföljt eller den afgångne personen innehaft, och icke redan för ostridigt vederlag blif- blifvit erkänd, hvarföre äfven den spannmål borde anmälas, hvilken i egenskap af ersättning är att anse såsom vederlag, men ännu icke såsom sådan blifvit pröfvad och fastställd. Efter skedd anmälan egde Ramm. Collegium och Statskontoret alt till K. M:t inkomma med yttrande öfver hvarje särskild fråga, hvarvid borde iakttagas de, i författningen för pröf- ningen af den indragning underkastade spannmålen, före- skrifne grunder, enligt hvilka den spannmål, som blifvit gif- ven för pastoraternas ringhet, borde föreslås till indragning i de pastorater, der kyrkoherdens behållna inkomster öfver- stego 100 tunnor. Vid 1854 års Riksdag anhöll prestestån- det, att beloppet måtte höjas till ISO tunnor, hvarefter Stän- derna vid den följande Riksdagen anlogo detta såsom det minsta belopp, för att indragning af behaglig tids spannmål skulle ega rum 1). Ständerna hade beräknat, att genom dessa indragningar ett belopp af 1000 tunnor spannmål skulle komma statsverket till godo; och sedan indragningarne stigit till denna summa, hade Konungen förordnat 2), att alla der- efter skeende indragningar blott skulle ega rum tills vidare. När nu 150 tunnor bestämdes såsom den lägsta gränsen, å- tergafs alla dessa tills vidare skedda indragningar i de pa- storater, der ej inkomsterna uppgingo till det scdnast fast- ställda beloppet, likväl med förbehåll, att inkomsterna ej skulle derigenom stiga utöfver den fastställda gränsen. Äf- ven i afseende på användningen af den indragna spannmålen skedde förändring. Vid 1813 och 1818 årens Riksdagar hade Ständerna beslutat, att den skulle användas till Läro- och Uppfostringsverkets understöd; men, på Konungens pro- position vid 1840 års Riksdag, anslogo Ständerna den hä- danefter inflytande spannmålen till förbättring af de kyrko- i) Riks. Ständ. Skrifv. 5 Oct. 1840. K. B. 0 Nov. 1840. £) K. B. 2 Febr. 1858. 94 herdars löner, hvilka ej uppgingo till 400 tunnor. Ronungen eger att pä skedd ansökan i hvarje fall bestämma tillöknin- gens belopp, som ej får uppgå till mera än fyllnaden i 100 tunnor, eller medgifvas för längre tid än till nästa Riksdag, då hvarje dylik fråga bör Ständernas pröfning underställas 1). 7. Dam spann. Detta är en afkortning, hvilken till- kommer kyrkovärdarne för deras besvär med spannmålens in- och utmätande i herbergena; hvarföre den ej heller be- stås dem i de socknar, der viss tiondesättning är inrättad 2) och der ej någon intägt sker af tiondespannmålen i herber- get3). I dessa fall är den kronan behållen, undantagande i de herbergen, hvilka äro ecclesiastik- och skolstaterna an- slagna 4). Dess ursprung är sedan katholska tiden och den har varit kyrkovärdarne beräknad, alltsedan tionden indrogs till kronan 5). Dess belopp är numera fastställdt till en half tunna från hvarje moderförsamling och en fjerdedels från hvarje annex •). Af de eröfrade provinserna utgår den en- dast i Jämtland och Herjeådalen. Enligt hvad i det föregående blifvit anfördt, utgå af- kortningarne i den ordning, hvari de ofvan blifvit upptagne, så att den ena har ovilkorligt företräde framför den andra. Uppkommer brist i herberget, sker ej minskning på alla i förhållande till hvarderas storlek, utan de bättre berättigade utgå först. Bristen deremot fylles af kronans behållning från ett annat herberge 7). I likhet med all annan kronans spannmål mätes tionden med struken tunna och dertill fyra kappar, hvilka utgöra den s. k. rågan8), och deraf beräknar sig kronan en in- komst vid vissa indelningar. Den tiondespannmål, hvilken 1) Riks. Ständ. Skrifv. 5 Oct. 1840. K. B. 9 Nov. s. å. 8) K. B. 28 Sept. 1762. 3) Res. Allm. Besv. 1759 §. 55. 4) K. B. 44 Febr. 1770. 5) Se Gustaf I:s räkenskaper för tionden. 6) K. B. 50 Maj <681. 7) K. B. 28 Maj 1696. •) K. F. om Mått, Mål och Vigt 29 Maj 1759. 92 är Militie- och Landtstaten anslagen, utmätes nemligen blott med tvenne kappars råga, hvaraf följer, att kronan har tvenne kappars behållning på hvarje tunna 1). Hvad åter beträffar Ecclesiastikstatens indelningar, så skulle, enligt K. B. 2 Sept. 1692, rågarne tillkomma densamma endast i de herbergen, som voro ecclesiastika personer helt och hållet tillslagne; men Prest. Priv. §. 4 har upphäft detta, så att all, ecclesia- stika personer anslagen, tionde numera utgår med råga, ve- derlagsspannmålen allena undantagen, hvarom i samma §. skett uttryckligt förbehåll. Utom dessa personella anordnin- gar, försäkrar äfven Prest. Privil. §. 4, att alla till fromma ändamål utgående, vin- och byggnadssäden, domkyrko-, proste- och bibeltryckstunnan samt barnhusets fyrationdedel, skola njuta samma fördel af rågar på anslagen. Om den då ännu utgående Krigsmanshustunnan skedde ej något förbehåll, och ej heller i afseende på Damspannen, hvilka, då ej sär- skildt undantag för dem blifvit gjordt, enligt regeln höra utgå med struket mål, såvida man ej med ordalagen i K.F. 29 Maj 1739 §. 7 bör förstå endast egentliga löningsanslag, i hvilket fall den ej på dessa båda afkortningar får någon noggrann tillämpning. 1) Ress. Krigsbef. Besv. 1782 §. 41, 1766 g. O. För Land- staten är denna, i Förordningen om Mått etc. 29 Maj 1739 såsom allmän uppställda regel, bekräftad genom ett K. M:ts Utslag 17 Feb». 1764. IHI8 AA&IUIAUL Rättelser. Sid. 7 8 rad. 16 står: 173 7 läs: 1727. 78 » 22 står: tjenstemän med indelta löner etc. läs: de hvilka hädanefter varda till embeten och tjenster med indelta löner befordrade, etc. — 92 not. 1 står: 1782; läs: 1752. — 92 not. 1 står: §. 0; läs: §. 9. STOCKHOLMS HOGSKOLAS JURIDISKA BIBLIOTEK ORPMM*" 4 7 ■ , -------- mpdrii,.. . --.-- ■ — - v K r I P 2 4 —ho ti hl s" ' • " " . ‘ "7 : ty) : ■ , ■ ton oes u / . " re . N •' , _}„ N N (D U 8 .o D (D ( (D O GD o o o U c (D O — 0 D 0 0 (D 5 0 (Q (D o (D 2 3 C S C o o S Q +