



tyr

— sc.

16

C7

.4) -r
ist

., wh"
(Pry
sLetr F

—"Y
Stockholms Högskolas
Juridiska Bibliotek

Utläningsbiblioteket

Bearbeta, av allm. omfatta.

....elles-bland.-inneha—..

AKTIEBOLAGET "

QUIDINGS ANTIGVARIAT

. LUND

NA ‘






STOCKHOLMS HÖGSKOLAS
JURIDISKA BIBLIOTEK

JURIDISKA SKRIFTER

AF

JOHAn HOLABBEOSOE:

Jur. Doct. och Prof, vid Universit. i Lund,

Ridd. af N. O.

Ordnade af en den aflidnes lärjunge samt efter

Författarens död utgifne

af

CARL JUSTUS NERMAN.

CHRISTIANSTAD,

tryckt hos Schmidt o Comp.

1845.

Tillegnas den aflidnes lärjungar såsom ett minne af deras lärare.

Kùrduadsfullt och ödmjukast

of

Ulgifvaren.

STOCKHOLMS HÖGSKOLAS
JURIDISKA BIBLIOTEK

1.

Responsa.

Utdrag af Juridiska Facultetens i Lund
Protocoller för nedanstående dagar:

Den 14:de Januari 1822.

Föredrogs följande Responsum Facultatis Juridicæe Lundensis:

» Till Faculteten har en skrift blifvit ingifven af följande in-
nehåll:

»4. blir instämd af B. till utländsk domstol att betala ett
vexelbelopp. Denna instämning har föregått, att A. förut haft
sitt bo och hemvist i Sverige, under hvilken tid A. nödgats cé-
dera. På den för A.s Borgenärer utsatta inställelsedag har väl
3:dje man anmält B:s växelkraf; men som edgång dervid sak-
nats af B., hafva Borgenärerna bestridt alt afseende på denna
3:dje mans anmälan, hvilket verkade dertill, att Concoursdoma-
ren ogillade anmälningen, och hänviste B. till Konungen att i
underdånighet söka resning. På denna ansökning följde likväl
nådigt afslag.	.

Då Concoursdomaren för sitt beslut lagt till grund 6 mom.
i 8 § af 1798 års Kongl. Concoursstadga, som förmår, att den,
•	1
__	2	__

nom försummar aflägga Borgenärsed å instäillelsedagen eller för-
nt, och hevis derom ingifva, skall vara skil/d fran saken, så har
A. vid den utländska domstolen erindrat, att, i följe häraf, un-
derlätenheten alt aflägga ed måste medföra samma verkan som
om fordringen icke vore anmäld, och att B. således icke hade
rätt till något kraf för denna ogillade fordran hvarken i afseen-
de pä A.s person eller dess då afträdde, eller framdeles blif-
vande ägendom.

Utrikes domstolen åter har förklarat att, förutan af berörde
Jagställe vore klart, att edens ögonmärke endast går ut på att
försäkra Creditorerna i boet mot fingerade fordringars anmälan,
hvilken afsigt allena fordrar att den Creditor, som ej går eden,
uteslutes från delaktighet i massan, har domstolen icke eller
någon visshet derom, att uttrycket i 6:te mom. om den Creditor,
som försummar att på inställelsedagen ingifva edgångsbevis, eller
gå eden, „att han skall vara skiljd ifrån saken» har en mera ut-
sträckt betydelse än den som edens ögnamärke, som förbemält
är, erfordrar; ty efter domstolens förmenande har lagstället, i
hvad det synes frånkänna Creditor all rätt, afseende endast på
den Creditor, som är tillstädes och ej gitter gå eden, hvil-
ket icke var händelsen med B., hvartill kommer att domstolen»
i Sverige dom allenast utesluter B. från all delaktighet i mas-
san; och följakteligen kan af samma icke hämtas skäl mot B.
för så vidt han är sinnad hålla sig till As öfriga ägendom.

I grund af ett sådant förhållande utbeder undertecknad sig
å As vägnar ödmjukeligen alt den Hlöglärda Faculteten gunsti-
gast täcktes meddela sina tankar huru besagde moment och § i
1798 ars Kongl. Concoursstadga är att förstå, och om icke rät-
ta förståndet deraf är det, som A. anfört vid utländska domsto-
len, eller att, enligt Svenska Lagen, B. helt och hållet är skiljd
ifrån all talan mot A. så i afseende på dess person, som afträd-
de och blifvande ägendom.

Götheborg den 1 :ste December 1821.

Lars Göök.n

»Faculteten har tagit det i nämnde skrift uppgifna species
facti i öfvervägande och far deröfver följande dess betänkande
meddela :





53 '
1.	Den vid ofvannämnde Cession gällande 1798 års Con-
eoursstadga hade, såsom alla äldre Concourslagar i vårt land,
ej blott för afsigt att en gäldbundens egendom matte på en gång
varda emellan alla borgenärer efter hvarderas rätt delad, utan
åsyftade äfven ä ena sidan den märkeliga förmån för gäldenä-
ren, så vida hans obestånd endast af olyckor tillkommit och han
för öfrigt sig redligen förhållit, att han för allt framtida kraf
måtte frikännas, äfvensom å andra sidan, att en oredlig eller
vårdslös gäldenär måtte till straff befordras. 14 och 15 §§.

Första frågan i en Concoursdom var derför alltid den, om
gäldenären skulle för allt framtida kraf njuta befrielse — eller
ieke — och om han i sednare fallet äfven skulle till något straff
skyldig kännas. Således hade en borgenär, som iakttagit hvad
han i en sådan process bort, en dubbel talan, nämligen både
emot gäldenären och emot de öfriga borgenärerna.

2.	Då nu, i fall gäldenären vann ofvannämnde befrielse,
icke en gång de, hvilka sine fordringar både anmält, besvurit
och styrkt, kunde få talan på annat än den före concoursen af-
stådda egendomen, så blef häraf en naturlig följd, att den, som
en sådan bevakning underlåtit, skulle få lika liten rätt i den
efter cessionen tillkomna, som i den afstådda egendomen. Der-
före säges det ock i 7 §:s 4 mom. om en sådan borgenär, att
han skall hafva all vidare talan å sin förmenta fordran förlorat.

3.	Väl medgifver slutet af samma mom. att den borgenär,
som, genom gäldenärens uppsäteliga förtigande af borgenären och
hans fordran, ingen kallelse fått, skall få hålla sig till gäldenä-
rens framdeles tillkommande egendom, N. B. näst efter dem, som
deras fordringar lagligen bevakat. Men detta är ett undantag,
som ännu tydligare visar sjellva regiens mening, då der, för
alla andra händelser af underlåten bevakning, heter, att all ta-
lan är förlorad — hvilket innebär att en sådan borgenär ingen
actio eller exceptio af hvad art som hälst för den obevakade
fordran äger, ehvad gäldenären njuter befrielse eller ej — så
vida ej Konungen finner skäl att hans förfallna rätt återställa.

4.	Att det, som nu är sagdt, äfven gäller om de fall, då
en fordran är ofullständigt bevakad, blir ock en följd af den i
4

1 mom. omnämnda våra äldre conconrslagars esprit, enligt hvil-
ken en ofullständig bevakning mäste till sin verkan anses lika
med en alldeles underläten. HIvarföre, och som borgenärseden
är ett af reqvisita i en ordentlig bevakning, troligen aldrig vid
Svenska domstolar ens någon sakförare fallit på den tankan att
yrka, det underlåten borgenärsed skulle för borgenären hafva
annan påföljd än en alldeles underlåten eller för sent gjord an-
mälan. Tvertom skulle, derest någon skilnad ägde rum emel-
lan en alldeles uteblifven borgenär och den som blott edgången
underlåtit, man hos oss vara mera fallen att anse den sednares
vilkor sämre, derföre, att der tyckes vara större præesumtion
emot riktigheten af den fordran, som man haft i minne, men ej
tilltrott sig att beediga, än emot den, som möjeligen af glömska
eller annat hinder kan hafva blifvit oanmäld.	J .

5.	Och att icke heller vid underlåten edgång någon skil-
nad, enligt 1798 års Concourslag, är att göra emellan det fall,
då den, som sin fordran anmäler, är dervid sjelf tillstädes - och
det fall, då han genom 3:dje man samma anmälan gjort — ar
tydligt, af jemförelsen emellan 2 och 4 mom. af 8 §, hvaraf fin-
nes att påföljderna af edens underlåtande äro i båda fallen ena-
I handa. och uttryckta med enahanda ord; «vare skiljd fran sa-
ken,., hvilka ord, i följd af anförda grunder, innebära alldeles
detsamma, som det förut anförda uttrycket hafve sin talan för-
lorat; ty då han är skiljd ifrån saken, är han icke blott skiljd
ifrån all talan emot andra borgenärer, utan ock emot gäldenären,
ehvad det rörer hans sökta befrielse från framtida kraf, eller
borgenärerncs deremot satta päståender.	. j

6.	Denna Concourslagarnes mening har bland oss varit sa
allmänt erkänd, att den, till och med ännu tydligare uttryckt,
influtit i 1818 års Concourslag, oaktadt denna lag är för gälde-
nären vida mindre gynnande i så måtto, att fullkomlig befri-
else Iran framtida kraf nu mera för ingen sådan äger rum. Der
säges nemligen om en borgenär, som a inställelsedagen, eller
annan af domaren förelagd dag, eden ej gå gitter eller den ej
förut aflagt, att han skall vara sin fordran fårlustig. Från sam-
ma öfvertygelse kan ock Concoursdomstolens tystnad om denna
fråga härledas.
Således är det Facultetens tanka att ofvannämnde B., som
uti A:s concours a inställelsedagen blott låtit anmäla, men ej
besvurit, sin föregifna vexelfordran, är, då han ej heller resning
hos Konungen erhållit, skiljd ifrån all talan emot A., så i afse-
ende pä dennes person och efter concoursen ärtda eller förvärf-
vade egendom, som i afseende på den vid cessionen uppgifna
egendomen.

Lund den 14:de Januari 1822.

o

A Facultetens vägnar:

«ola. Hlol mbergson Senior

J. V. 1). Jur. Pair. Prof.

Pac, Jur. h. t. Peeunus.

Ut Supra.	Joh. Holmberg son Junior

Loco Sotarii.

Wen Rizste Wecember 1839,

§ 1.	Till Faculteten hade inkommit en sä lydande skrift,
hvilken nu upplästes:

»Under 29:de October 1816 har en Mand i Gothenburg E.
trasseret en Vexel stor 11,246 mark 12 /3. Hamb. B.co till ordre
af N, P. S. og till Last M. & Comp. i Kiöbenhavn, lydende paa
at betales 12 Maaneder à dato, hvilken Vexel er den 29 Octo-
ber 1817 accepteret af M. & C., men den 6:te November næst
efter at et Afdrag af 4500 m:k B:co var betalt, protesteret, med
Hensyn till Restbelöbet 6,746 —12, for non betaling, og derpaa
anmeldt i M. & C:o kort derefter til Skiftebehandling opgifne
Boe. Denne Vexel er senere transporteret af dens Eier til tred-
je Mand, som nu sagsöger Trassatus til at betale dens Belob
med Vexelrenter og Omkostninger. Under denne Sag har i-
medlertid Trassatus gjort den Indsigelse, at Vexelen Quæstionis
skulde efter de svenske Love være ugyldig, fordi den er trasse-
ret 12 Maaneder à dato.

Jeg tillader mig derfor, pä Vexeleierens Vegne, at utbcde
mig at mantle erholde et Responsum al det juridiske Facultet i
Lund, indeholdende Svar paa det Spörgsmaal: om det eiter de
6	—

i Sverrige, pna den till Vexelen quæstionis blev udstædt, Fjel-
dende Love var tilladt at nassere en Vexel, sanledes at samme
löd paa betales 12 Maaneder a dato og, snafremt saadant, mod
Formodning, ikke skulle være tilladt, hvilken Virkning der da,
efter de svenske Love, resulterer deraf at Vexelen ikkc desto-
mindre er udstædt paa den nævnte Mande.

Kjöbenhavn den litte November 1829.

ærbôdigst

Til

det juridiske Facultet i Lund.

J. G. Spor on t
Justitsraml og Ailrocnt
i HSJeste Rei.

Efter öfvervägande af denna förfrågan fann Faculteten, i en-
lighet med detta Rikes Vexel-stadgar, sig böra meddela följande:

R esponsu m.

Före år 1816 var intet band lagdt på Vexéliji[raren (Tras-
senten) i afseende på ett Vexelbrefs betalningstid, d. ä. på be-
stämmandet af den tid då Vexelbetalaren (Trassatus) skulle Ve-
xelbrefvet inlösa; hvarföre, utan afseende på huru läng tid ett
Vexelbref enligt dess lydelse hade att löpa, detsamma bibehöll
alla ett Vexelbrefs privilegier, ehvad samma tid vore räknad
från utfärdandets datum eller ifrän den dag då Vexelbrefvet
blefve uppvisadt tiil accept (efter sicht). Nen i anseende till
de finter, hvarigenom Regeringens bemödande att förhindra V e-
xelprejerier illuderades, blef denna frihet inskränkt genom Kongl.
Kungörelsen af den 7:de Aug. nämnde år, hvars ordalydelse är
denna :

»A utländsk Ort, på här i Riket vistande Man dragne Vex-
lar i Svenskt mynt, hvilka äro ställde på längre betalningstid
än antingen Tre dagars Sicht, eller fjorton dagar från utgifvan-
det, må hädanefter icke under Vexelrätts tillgodonjutande till
betalning accepteras.»

Här är således betalningstiden för de hår nämnde Vexlar
inskränkt till antingen 3 dagar efter uppvisandet till accept, el-
ler fjorton dagar räknade ifrän Vexelbrefvets utfärdande, och
om något af de här särskildt utmârkte Vexelbref, som efter den-
na Kungörelses datum komme ait utlärdas, blefve stählt på län-
gre betalningstid, d. ä. mer än 3 dagars anstånd eher sigt, eller
mer än 14 dagars efter utfärdandet, så kunde ett sådant vexel-
bref icke fa tillgodovjula Vcxelrält, om det än blefve accepteradt.
Meningen af denna sanction är icke den, att ett sådant Vexel-
brefs innehafvare skulle förlora sin fordran utan blott den, att
det så kallade Vexelbrefvet blott gäller såsom en vanlig in-
visning, så att innehafvaren, då han pä grund deraf vill utsöka
sia fordran, antingen hos Acceptante!!, eller Öfverlåtaren (en-
dossenten) eller Trassenten, han hvarken äger beräkna högre
än vanlig ränta eller protestkostnader (omän protest vore gjord)
eller det fermare lättegangssätf, som XI art. 4 mom. af 1748
års Vexelstadga för laggilda Vexelbref medgifver. Att detta är
meningen af orden »under lillgodovjutande af Vexelräll,» kan
man finna af Art. III mom. 1 i Vexelstadgan af den 21:ste Ja-
nuari 1748, der den Vexelcreditor, som i det der nämnde fall
försummar protestera, anses hafva förverkat sin vexelrätt — hvil-
ket vidare så förklaras, att han har att hålla sig till sin Debi-
tor, såsom uti annat skuldfordringsmal.

Vore derföre här frågan om ett den 29:de October 1816
från annan än Svensk ort utfärdadt och på i Sverige vistande
man, och på Svenskt mynt, samt ett helt års betalningstid stählt
Vexelbref, sä vore det enligt den Lag, som den tiden i Sverige
var gällande, icke att behandla såsom Vexel, utan såsom vanlig
invisning, hvars innehafvare kan såsom för vanlig skuldfordran
söka sin man enligt IV Cap. 6 § Utsökn. B.

Men enär detta Vexelbref hvarken är utfärdadt utom Sve-
rige, eller draget på i Sverige vistande man, eller på Svenskt
mynt; så hörer detsamma icke under nämnde inskränkande Lag,
utan borde, derest det ock vid Svensk Domstol förekom, Vexel-
brefvet, oaktadt den deri bestämda längre betalningstid, anses
äga full Vexelrätt till både capital, ränta och kostnadsersätt-
ning, så vida icke något annat kunde såsom fel emot detsamma
rätteligen anmärkas.

Upplysningsvis må här tilläggas, att under loppet af följan-
de året 1817 är en ytterligare Kungörelse utkommen, som med
— . 8 —

bibehållande af 1816 års Kungörelses bestämmelse om vexelrät-
tens förlust, äfven utsätter betydliga böter (muletum) både för
utfärdaren af och godkännaren (acceptanten) af ett så beskaf-
ladt vexelbref, som 1816 års Kungörelse omförmäler.

Men då äfven denna Kungörelse blott angår sådane Vexel-
brei och invisningar, som äro ställde pä Svenskt mynt och i
Sverige vistande man, sä lärer densamma, ehuru publicerad förr
än accept å nu ifrågavarande vexelbref tecknades, icke heller
kunna på detsamma tillämpas.

Bestämda Responsum pä frågan är således detta: Efter de
i Sverige den 29:de October 1816 gällande Lagar var det tillä-
tet att trassera en Vexel pä det sätt, att densamma lydde pä
att betalas 12 månader å dato, allenast Vexelen icke var ställd
pä här i Riket vistande man och pä Svenskt mynt; men var
den så stäld att acceptanten var i Sverige vistande och skulle
inlösa den i Svenskt mynt, dä var Vexelen såvida olaglig,
att dess innehafvare var förlustig de särskilda rättegångs- och
ersättningsprivilegier, som under vexelrätt begripas.

Pä Facultetens vägnar

Johan Holmbergson.

Ut supra.

Fr edrik Sc h r ev el i u s.

Den 2S:de FFebruari 18:3

I anledning af en till Faculteten inkommen skrift al följande
lydelse :

«Mamsell Judith Susanna Filéen, som uti Demerara, Britti-
ska Guiana och England, reklamerar egendom, arffallen efter den
i förutnämnde ort år 1822 aflidne Plantage-ägaren Jonas Filéen,
ber att fä emottaga Den Vidtberömda Juridiska Facultetens i
Lund Opinion angående nedannämnde omständigheter och de-
sammas öfverensstämmelse med Svenska Lagen och antagen
praxis, nemligen :

1:0) Huruvida Kyrkornes Anteckningsböcker öfver födde,
gile och döde personer föras af Pastorerna i Sverige inom hvar
— 9

sin församling, och förvaras under dessa Pastorers vård ; Hu-
ruvida de Extrader eller bevis, hvilka dessa Pastorer å deras
Embetens vägnar i förenämnde hänseenden, angående födde, gif-
te och döde, utfärda, med intyg att vara öfverensstämmande
med Kyrkans Anteckningsböcker, tillerkännas, så väl utom som
vid alla Domstolar i Sverige, fullt vitsord och bedömmas af
dessa Domstolar såsom fullgoda bevis, utan att sjelfva Original-
böckerna behöfva uppvisas i annat fall, än då grundade anmärk-
ningar göras, och huruvida icke, för sådan händelse, Ecclesiasti-
que-Domstolen, som är Dom-Capitlet, bör om bevisens utfärdan-
de anlitas, och är behörig, att desamma antingen särskilt eller
genom Protocolls-Utdrag meddela, samt huruvida sådana Kyr-
kans böcker och anteckningar kunna lagligen skiljas från deras
bestämda förvaringsställen, för att sändas utom Riket, att pre-
senteras vid Domstol, vare sig i Europa eller annan verldsdel.

2:0) Huruvida i följd af det föregående alla de af Pastorer
inom deras Församlingar eller af vederbörande Dom-Capitel ut-
färdande skyldskapsbevis, angående i Kyrkoböckerna anteckna-
de födde, gifte och döde, samt beträffande dylika anteckningars
beskaffenhet såsom fullständige eller i ett eller annat afseende
defecte, blifva vid alla Svenska Domstolar antagne såsom lagli-
ge bevis så att innehållet af dessa bevis af Domstolarne erkän-
nas såsom sannt och correct.

3:0) Huruvida det är öfverensstämmande med Svenska La-
gen, att i Civila mål vittnen få höras för befaradt dödsfall, in-
nan ännu Rättegång blifvit öppnad, samt om vittnesmål, afgif-
ne antingen före eller under öppnad Rättegång angående Arf
eller i andra fall fortfara att äga kraften af lagliga bevis i allt
hvad vittnesmålen innehålla till saken hörande, oberoende af
den omständighet, att vittnen sedermera dött?

4:o) Huruvida hvad Svenska Lagen stadgar uti 9:de Cap.
], 2, 3 och 4 §§ Ärfda-Balken , angående Bouppteckning, icke
allenast hittills tjenat till efterrättelse, utan äfven fortfarer att
vara gällande: såsom: att Bouppteckning skall förrättas i Arf-
vingarnes eller deras Förmyndares eller Ombudsmäns närvaro,
hvilka följakteligen böra i Boupptecknings-Instrumentet namngil-
vas : att sådan Bouppteckning bör, så vida ej Domstolen i sär-
köp ovillkorligen fordras
in loco samtycke, såvida

afladt

Föräl-

G. B. Klecmnn
Agent (Sr Mamsell Filéen."

betänkande:

LOMWLARWRTECAEETRNN

10

skilta fall, meddelar förlängd tid, förrättas inom tre månader ef-
ter dödsfallet, och att en afskrift af samma Bouppteckning bör
till Domaren inlemnas, att der förvaras, i Staden inom en må-
nad, och å Landet å nästa Ting, efter det Bouppteckningen blif-
vit förrättad?

5:0) Huruvida Svenska Lagens stadgande i 8:de Cap. 1 och
2 §§ Ärfda-Balken fortfara att vara gällande och vid alla Sven-

ska Domstolar tillämpas, hvarigenom före äktenskapet
barn förklaras såsom barn af laggifto säng, i den stund
drame blifvit sammanvigde?

6:0) Huruvida Svenska Lagen uti 22.dra Cap. 3 § Ärfda-
Balken och 4:de Cap. 8 § Jorda-Balken fortfara att vara gäl-
lande och vid Svenska Domstolar tillämpas sålunda, att förmyn-
dare icke må bortsälja omyndigas jord och fasta gods utan i

nöd och trångmål samt att till detta
närmaste fränders råd och Domarens
köpet skall efter Lagen anses giltigt?

Lund den 10:de Februarii 1837.

beslöt Faculteten att meddela följande

Ad 1:0) Enligt våra Kyrkoförfattningar åligger det hvarje
Församlings Kyrkoherde att uti en dertill inrättad Bok anteckna
alla i hans församling förefallande Döpelseakter, Brudvigslar och
Jordfästningar, hvarvid alltid förrättningens datum, jemte de döp-
tes, vigdes och jordfästades namn, stånd och hemvist utsattes,
och, isynnerhet vid barndop, äfven barnets födelsedag, samt dess
föräldrars och faddrars namn, stånd och hemvist.

Och som denna inrättnings syftemål är att alltid, äfven i en
aflägsnare framtid, upplysning må vara att tillgå angående gif-
termål, slägt och svågerskapsförhållanden samt arffall, har Kyr-
koherden att sorgfälligt förvara sa väl den eller de af honom
sjelf förda, som de vid tillträdet honom öfverlemnade äldre An-
tecknings- eller så kallade Kyrkoböcker; varandes ock, i sedna-
rc tider åtminstone, i en del Stift föreskrifvet, att dessa Böcker
skola föras in duplo, den ena att förvaras hos Kyrkoherden och
— H —

den andra i Kyrkan. Af detta syftemål följer ock, att dessa
Böcker regulariter ej må utlemnas, utan alltid vara till hands,
dels på det anteckningarne må, i den ordning förutnämnde för-
rättningar förefalla, kunna omedelbarligen införas och ej skrifvas
på lösa papper, som kunna gå förlorade, dels ock, att den eller
de, som behöfva upplysning om nämnde förhållanden, alltid må
kunna derom, genom Kyrkoherden, erhålla upplysning och be-
vis. Sådana bevis har nemligen Kyrkoherden att, i form af li-
ka lydande Utdrag, mot lösen utfärda till en hvar, som sadant
behöfver och äskar. När ett sådant Utdrag är till dess enlig-
het med Kyrkoboken besannadt, å Embetets vägnar, genom Kyr-
koherdens undertecknade namn och sigill, anses det såsom an-
dra Embetsmannabevis, efter regeln, ega vitsord. Dock, derest
tvifvel om dess riktighet skulle yppas, är det vederbörande obe-
taget, att hos Kyrkoherden anhålla om Bokens företeende till
närmare granskning och jemförelse i hans närvaro eller, derest
detta skulle af honom vägras, vända sig till Resp. Dom-Capitlet,
som då äger makt anbefalla Kyrkoherden att, der så lämpligt
vore, sjelf infinna sig med boken hos Dom-Capitlet, eller hos nå-
gon i Kyrkoherdens närmaste grannskap varande pålitlig per-
son, som, i sistnämnde fall, skulle till Dom-Capitlet inberätta,
huru det med Boken och Extractet sig förhåller. Det intyg, som
Dom-Capitlet, efter sådan eller annan med inrättningens natur
öfverensstämmande inspectio ocularis, meddelar, måste då till-
erkännas högsta vitsords kraft, äfven om det skulle innebåra en
berättelse om Bokens och Anteckningens beskaffenhet, såsom
defect eller fullständig. Men att slutsatser af de sålunda inty-
gade facta tillhöra Laga Domstols dijudication förstas af sig
sjelf. Deremot synes det, af inrättningens ofvan angifna syfte-
mål, vara en otvungen följd, att dessa Kyrkoböcker icke kunna
annorlunda eller annorstädes än nu sagdt år uppvisas, och al-
draminst utlemnas till någon utom Stiftet, än mindre utom Sve-
riges Rike eller till annan verldsdel.

Ad 2:0) Faculteten anser väl icke otänkbart, att en eller
annan Domstol här i Riket kunde någon gång förfarit eller kom-
ma att förfara efter andra grundsatser, än de Ad 1:0) uppgifna;
— men att ett sådant förfarande i allmänhet skulle af de flesta,

0

1 i

i


12 —

isynnerhet Ofver-Domstolarne, ogillas, anser Faculteten högst
sannolikt. Om hvad som i sjelfva verket i detta afseende skett,
saknar Faculteten tillfälle att lemna upplysning.

Ad 3:0) Det är i var Rättegångs-Ordning uttryckeligen stad-
gadt, att vittnen fä inför Domstol pä ed höras i mäl, som ej
ännu äro vid Domstol anhängiga, och att ett, före eller under
Rättegång afhördt vittnes utsago ingalunda anses sakna trovär-
dighet endast på den grund, att vittnet aflidit, när den fräga fö-
rekommer, till hvars bevisning samma vittnes utsago åberopas.

Ad 4:0) Gällande äro ännu i dag de i de fyra första §§ af
9:de Cap. Ärfda-Balken af vår allmänna år 1736 sanctionerade
Lag-Bok gifna föreskrifter derom, att vid dödsfall a) efterlefvan-
de make bör riktigt uppgifva och låta noga uppteckna alltsam-
mans i Boet, och det i Arfvingarnes eller deras Förmyndares
eller Ombudsmäns närvaro*), b) att den, som gjort uppgiften,
bör underteckna uppteckningen med edelig förpligtelse om upp-
giftens riktighet, c) att när efterlefvande make ej finnes, upp-
giften och underskriften då böra ske af arfvingarne eller dem,
som egendomen vid dödsfallet om händer haft, d) att detta allt
bör vara verkstäldt inom tre månader efter dödsfallet, derest
Domaren icke finner skäl att antingen förlänga tiden, eller ock,
då uppskof ej tålas kan, låta egendomen genast uppteckna, för-
segla och i säkert förvar sätta, e) att, efter skedd uppteckning,
en afskrift af Boupptecknings-Instrumentet bör hos Domaren in-
gifvas inom en månad eller å nästa Ting **).

I följande 5:te § förekommer det ansvar, som försummelse
af Bouppteckning medförer, i afseende pä arfvingars rätt, äfven-
som Domarens åliggande, att i detta fall sätta godset i qvarstad
m. m. ; hvarförutan i följande §§ och 10 Cap , men i synnerhet i
en speciel Concourslag af 1830 makas och arfvingars ansvar sär-

*) Välförstående de arfvingars, som äro så nära boende att de kunna fä bud
och inställa sig inom den föreskrifna tiden. Såsom en följd af ofvannämn-
de Lagens stadgande är ock allmänt brukligt, alt i Boupptecknings-Instru
mentets rubrik utsättes ej mindre samtliga kände Sterbhusintressenters, än
de tillstädesvarandes namn.

**) Ting kallas isynnerhet de Judiciella Sessioner på Landsbygden, hvilka hål-
las minst en gång, men somligstädes tvä eller tre gånger om året.
— 13 —

skilt bestämmes för försummelse af dessa föreskrifter i afseende
pä creditorers rätt.

Ad 5:0) S:de Cap. Ärfda-Balken fortfar att vara gällande
såsom den af aider varit, rörande före äktenskapet afladt barn,
att det nemligen, om mellan föräldrarne sedermera lagligt gifter-
mål eller laglig förlofning tillkommer, tager arf säsom barn af
laggift säng.

Ad 6:0) Gällande är ännu stadgandet i 22:dra Kap. 2 §
Ärfda-Balken och 4 Cap. 8 § Jorda-Balken, att Förmyndare ej
må bortsälja omyndigs fasta arf, utan i nöd och trångmål och
med Domarens bifall. Med nöd och trångmål menas ofelbart
sådana omständigheter, som antingen: att egendomen vid arffal-
let varit behäftad med skuld, hvars afbördande är oundvikligt
och hvartill lösa egendomen är otillräcklig, eller att myndlingens
fasta arf består i en anpart af en egendom, som ej kan styckas,
utan måste, genom odelad försäljning, förvandlas i penningar,
hvari myndlingen då skall undfå sin ande), eller ock att försälj-
ning är enda utvägen att anskaffa medel till myndlingens föda
och uppfostran. Pröfningen häraf måste af Förmyndaren under-
ställas Domaren, som, efter nästa Fränders hörande, för nödig
upplysnings vinnande, har att afgöra både om föryttringen må
ske och på] hvilka villkor. Sker försäljningen utan Domarens
samtycke, är köpet ogildt, och det sålda kan af den omyndige
genom anstäldt klander vindiceras från köparen, utan att denne
kan af den omyndige fordra ersättning för köpeskillingen, derest
denne ej något deraf njutit. Är och dag, som förut skrifne stå.

På Juridiska Facultetens vägnar:

Jol. Holmbergson
Jur. Fac. Decan.

Fred. Lindqvist
Loc. Not.

Den Z:dre Augusti 1833.
§ 2.

Uti ingifven Skrift hade Jungfru Judith Susanna Filéen,
genom Herr Lagman G. B. Kleeman, anhållit om Facultetens
14 —

betänkande derom, att de vid Domstolar och andra Publika Em-
betsverk i Sverige befintliga Domböcker, Protocoller, Register
eller anteckningar af hvad namn som helst, angående förekom-
mande ärender, icke någonsin kunna blifva i original flyttade
utom Riket, samt derom, att de utdrag, hvilka från Svenska
Domstolar och Embetsverk utfärdas, utgöra delar af nämnde
Domböcker, Protocoller, Register eller Anteckningar, och då de
äro af behörige Embetsmän med deras namn bestyrkte, förtjena
samt af alla Domstolar i Sverige tilläggas samma vitsord, tro-
värdighet och tillit, som sjelfva de Original-Domböcker, Proto-
coller, Register eller Anteckningar, i öfverensstämmelse med hvil-
ka utdragen blifvit utfärdade. Under upp*) att, med undantag
någon gång af inför Domstolarne plaiderande Advocater sinse-
mellan, hvarken i England eller Demerara helsningen eller be-
nämningen af Broder skall nyttjas till andra än verkligen så-
som bröder genom blodsband beslägtade; men att i Sverige der-
emot förhållandet skall af ålder varit och fortfara att vara an-
norlunda i det, temmeligen allmänt, dels fjermare slägtingar
sinsemellan, dels alldeles oskylde personer — dessa senare så-
som följd af ett uppkommet närmare vänskapsförhållande, — så
väl mundlligen som under correspondons i bref, gifva hels-
ningen och benämningen af Broder till personer, med hvilka
likväl något sådant blodsband, som broder, icke inträffar; —
har bemälte sökande äfvenledes önskat Facultetens betänkande
derom, huruvida en helsning eller benämning af Broder, vare
sig mundtligen eller i bref gifven, må, enligt Svensk Lag, i sak-
nad af sådana positiva bevis, som nämnde Lag, i fråga om
skyldskapsförhållande kräfver, kunna tillerkännas kraften af lag-
ligt vittnesbörd om broderlig skyldskap, eller om icke, för god-
kännande af en sådan broderlig skyldskap, Svenska Domstolar-
ne fordra så beskaffade bevis, att hvad som skulle styrkas med
den, som det skulle synas, om broderlig skyldskap icke till-
förlitliga benämningen uti tal och bref af Broder, blefve öfver-
flödigt.

Facultetens betänkande om först anförda fråga är detta:

•) Läs: upjitU
13 —

1:0) De vid Domstolar och andra publika Embetsverk i
Sverige befinteliga officiella Domböcker, Protocoller, Register
och Anteckningar angående vid nämnde Verk förekommande
ärender, böra vid samma Domstolar och Embetsverk ständigt
förvaras, så att de alltid må vara tillgängeliga vid uppkomman-
de frågor om hvad i samma ärender blifvit derstädes handladt
eller beslutadt, hvarföre sådane handlingar ingalunda få i Ori-
ginaler lemnas utom Embetsverkets vård*) och således allra-
minst kunna flyttas utom Riket.

2:0) Ej blott förutnämnde hos Embetsverk och Domstolarne
förvarade Originalhandlingar, utan äfven sådana utdrag af dylika
handlingar, hvilka, — utfärdade och till deras enlighet med Ori-
ginalerna bestyrkte af behörige Embetsmän — vid samma eller
andra Embetsverk inom Riket företes, anses hafva fullkomlig
trovärdighet, i de ämnen hvarom de handla. Upplysningsvis må
ock nämnas, att ordinarie Under-Domstolar i Sverige i allmän-
het äro förpligtade att årligen till Hofrätten insända afskrifter af
de hos dem förda Domböcker och Protocoller; hvarföre, om så-
dana utdrag af de frän Under-Rätterna till Hof-Rätten insända
handlingar, hvilka kunna från samma Hof-Rätt utfärdas, detsam-
ma gäller, som nu är sagdt om Utdrag, expedierade från
den Domstol eller Embetsverk, der de första originalen böra fin-
nas. Göres invändning emot antingen Utdragen, eller de åbe-
ropade originalens tillvaro eller riktighet; så blir det den in-
vändandes åliggande att uppgifva grunderna till de uppkastade
tvifvelsmalen, då naturligtvis närmare undersöknings anställande
ej kan förvägras. Sällan torde dock sistnämnde invändning fö-
rekomma, dels i anseende till den trovärdighet, som Publika
Verk i allmänhet bör tillerkännas, dels för svårigheten att sam-
ma invändning styrka, enär den Embetsmän, som kunde föran-
stalta om förändringen, väl äfven torde förstå att igensopa spåren
efter förfalskningen.

Beträffande frågan om benämningen af Broder kan Facul-
teten fullkomligen vitsorda, att emellan personer, hvilka» stånd

*) Undantagande om vederbörlig Auctoritet finner nödigt att infordra dessa
handlingar, då deras riktighet der sättes i fråga.
— 16 —

och rang ej äro särdeles olika, benämningen af Broder i vårt
land är i enskildt tal och enskilte bref ganska vanlig, äfven
emellan sådana, genom bekantskap eller vänskap med hvaran-
dra förbundna personer, hvilka ej med något skyldskaps- eller
svågerskapsband äro med hvarandra förenade, och att benäm-
ningen af broder, i enskildt tal eller bref nyttjad, följakteligen ej
kan antagas för bevis derpå, att de, som så kalla hvarannan,
ens härstamma från någon annan gemensam stam än Noachs;
än mindre att de hafva gemensam Fader och Moder;— hvarfö-
re, då fråga om verkligt broderskap vid Svensk Domstol före-
kommer, ofelbart helt ändra bevis, än sådan benämning, blifva
erforderliga; enär sådan titulalur endast i det fall skulle kunna
i bevisningsväg aises, om derjemte förekomme någon faktisk
uppgift på de samtalandes eller korrespondenternes härstamman-
de från en gemensam Fader eller Moder. Ut supra.

Fr. Lindquist

Loc. Not.

Den BS:de Jumii 1888.

Föredrogs en af Jungfru Judith Susanna Filéen ingifven
skrift af följande innehåll:

»Till den Vidtberömda Juridiska Faculteten i Lund ! För
att presentera uti en mig rörande Arfsfråga, anhängig uti Brit-
tiska Colonien Demerara, föra niâtes jag åter falla Tit. besvär-
lig med vördsam anhållan att öfver nedannämnde puneter få
emottaga Tit. Opinion:

l:o) Huruvida icke, enligt Svenska Lagen, det är förbjudet
för hvar och en person att begå Herrans Heliga Nattvard förr
än Han eller Hon uppnått 15 års ålder.

2:0) Om icke den så kallade Mantalsafgiften, erlagd sedan
äldre tider i Sverige, blifvit bestämd att utgå af personer icke
före men efter det de uppnått en ålder af 15 år. Och om icke
detta sålunda varit stadgadt i Kongl. Förordningen af den 9:dc
December 1766. Malmö den 26:te Junii 1838.

■Judith Susanna Filéen.

(Sigill).»
STOCKHOLMS HÖGSKOLAS
JURIDISKA BIBLIOTEK
— 17 —

Faculteten tog dessa ämnen i öfvervägande, och hvad första
frågan beträffar, ansågs derpå böra meddelas ett nekande svar
och det på grund deraf, att Svenska Kyrko-Lagen af 1686 uti
8:de Kapitlets 3:dje § väl'förbjuder, »att låta barn, som äro un-
der 13 eller 14 år, få begå Herrans Heliga Nattvard, men äfven
i detta förbud medgifver inskränkning i det fall, då hos dem,
efter flitigt förhör, skönjes ett godt förstånd om aflösningens nyt-
ta och den Heliga Nattvardens värdighet, så ock en synnerlig
andakt och längtan derefter, särdeles i dödsfara, då ock väl
yngre än förmält är, mage dermed tröstas och vederqvickas.»
Varandes således häraf uppenbart, att Femtonde arets uppnåen-
de ingalunda behöfver för admission till den Heliga Nattvarden
afbidas.

Den andra frågan, om icke Mantalsafgiften, soin sedan äl-
dre tider varit en personelle afgift, varit och är bestämd att
ej utgå förr än den skattskrifne fyllt sitt Femtonde är, bejakar
Faculteten utan inskränkning. Den härvid af Sökanden åbero-
pade Kongl. Förordningen af den 9 December 1766 nämner väl
icke särskildt Mantalsafgiften, men säger om alla personella ut-
skylder, att de vid fyllda 15 års ålder böra erläggas; men re-
dan i 1655 års Riksdagsbeslut § 11 stadgades uttryckeligen,
hvad ännu gäller, att från Mantalspenningar befrias alla, som
äro yngre än Femton år.

Hvilket Facultetens responsum skulle, genom utdrag af
Protocollet, Sökanden meddelas. Ut supra.

På Juridiska Facultetens vägnar:

Jol. Holmbergson.

Jurid. Fac. Decan.

Fredr. Lindqvist

Loc. Not.
In fidem.

Fr. Lindqvist.

Rätteligen utdraget ur Juridiska Facultetens protocoller, intygar
Ex officio

Ph. Humbla.

•	. —	2
Jietciiikande Öjver Kongl. Lag-
Committéens förslag till allmän
Strafflag, inlemnadt Ull Juridiska
Faculteten i Lund den 21:ste De-
cember 1832.

Det förslag till Allmän Criminal-Lag,’ som, af Lag-Committéen
utarbetadt, blifvit Juris Professoren jemte 2:ne andre Lärare vid
denna Academie till granskning i Nädcr tillsändt, har genom sin
formella redighet och den bekantskap med vår tids lagstiftnings-
theorier, livarom det vittnar, interesserat mig, emedan sådane
phoenomener i vårt land hittills i något mer än ett halft århun-
drade varit sällsynta, och emedan de gifva anledning till det
hopp, att den tid nalkas, då äfven vår kalla Nord skall blifva
räknad ibland de regioner der en vetenskaplig anda kan inträn
ga i Lagfarenheten, och vårt Fädernesland lika så väl i afseen-
de på denna, som andra kunskaper, vinna medborgarerätt i Ve-
tenskapens verlds-Republik.

Detta interesse har likväl icke uteslutit den aning, som mer
och mer öfvergått till full visshet, att nämnde Lagförslag med
all dess formella förträllighet, likväl icke i dess nuvarande skick
är egnadt att antagas såsom Lag. — Det, som aldraförst i detta
afseende är betänkligt, är straffens dels nedsättning från lifs- till
— 19 —

fängelse-straf, dels upphöjande från böter äfvenledes till fängel-
se; hvarigenom icke allenast fängelsestraffen öfver höfvan mul-
tipliceras, utan ock frestelsen till de farligaste missgerningar kom-
mer att sakna den motvigt, som af lifsstraffen och, i vissa fall,
af böter skäligen kan i någon mohn påräknas.

I allmänhet fordra fängelsestraffen, för att ej urarta till ty-
ranniska plågoanstalter och i sjelfva verket blifva blott långsam-
mare lifsstraff, icke blott kostsamma byggnader, utan ock en
utomordentligt god tillsyn, som på vissa villkor verkställbar i en
sådan Stat, som Toscana, näppeligen är att vänta i ett sä vid-
lyftigt och glest bebodt land, som Sverige, att förtiga, att äfven
i ett mindre land verkställigheten och handhafvandet ändå icke
kan komma i stånd och fortfara utom i sådana conjuncturer der
en af idéen genomträngd styrelse vore befriad från krigsfara
och andra yttre förhållanden, som måste upptaga dess mesta
uppmärksamhet. Der detta villkor exsisterar borde uppmärk-
samheten aldraförst vara vänd pa sadan allmän Police, hvari-
genom bevisningen af brott blefve sa lätt, att deraf uppkom hos
Folket den öfvertygelse, att allt bemödande att dölja brottsliga
företag till det mesta vore fruktlöst och att straffet således ofelbart
följer missgerningen i spåren. Kan en sadan öfvertygelse åstad-
kommas genom visa och någon tid fortsatta anstalter, som mera
måste bestå i handling än i föreskrifter; då först, och endast
på sådant villkor, kunna straffen utan att förfela sin verkan,
vara lindriga; ja ett oftare bruk af Konunga-Maktens privilegi-
um, att in concreto mildra de i Lagen in abstracto utsatta strän-
gare straff, skulle i en sådan ställning blifva mindre skadliga,
allenast den ej missbrukades ända till full benådning. Ty att
vissheten om straffens ofelbarhet vida mera än deras stränghet
verkar till brottens förekommande, är en lika sa erkänd san-
ning, som den, att när denna visshet saknas, derföre måste sö-
kas ett surrogat uti straffens stränghet.

Vi ssde att fängelsestraffen, de må bestå i arbets- eller an-
nan art fängelse, fordra för att icke blifva grymmare än sjelfva
dödsstraffen, en utomordentlig vaksamhet samt redlig och verk-
sam tillsyn öfver handhafvandet. — Om man nu för ett ögnablick
2*
20 —

kunde antaga, att till den mängd af Embets- och Tjenstemän,
som med en så öm del af verkställande magten skola hafva
befattning, icke blott finnas subjecter af den samvetsgrannhet och
det förstånd, som härtill fordras, och att Öfverstyrelsen hade ut-
vägar, att vid valet af sådana icke misstaga sig ; så blifva i
sådant fall arbets- och de andra fängelserna önskeställen för
mängden af dem, som äro i frestelse till de mest gängse
brott, sådane som stöld, rån och bedrägerier: Ja väl äfven för
andra brottslingar, hvilka ofta blifva det genom liderlighet och
tygellöshet i passioner, hvarigenom de till slut komma i den
ställning, att de åtminstone i föreställningen icke mera anse
en möjlig frihetens förlust för ett så stort ondt, som det tvång
deras passioners sjelfbestämda tyglande fordrar. Fängelsestraf-
fen skulle således, just derigenom att de upphörde att vara lång-
samma dödsstraff, till stor del förlora straffs oumbärliga egen-
skap af afskräckande anstalter.

I fängelsestraffens nuvarande skick, behålla de visserligen
till någon del sin afskräckande egenskap endast med det visst
icke hugneliga undantag att de värsta bofvar kunna trösta sig,
att der finna likar, som bidraga till deras ytterligare demora-
lisering ochj blifva deras medhjelpare, att föra de mindre för-
derfvade längre fram på lasternas väg. Genom kostsamma
byggnader, der hvar brottsling skulle hafva sitt eget sof-
rum, är det väl tänkbart, att detta rysliga undantag skulle
kunna upphöra. Men äfven om detta blir verkställbart, så blir
det en usel tröst, att fängelsestraffen endast så vida skola
blifva i någon mån syftesenliga, som tillsynen och handhafvan-
det skall fortfara att göra dem till, i sjelfva verket, grymmare
lifsstraff än bilan och stupstocken. Men för öfrigt har erfaren-
heten efter 1779 års Lag-förändring visat, att fastän utbytet af
fästning emot galgen icke var åtföljdt af någon verksam Police
till fängelsestraffens mera menskliga inrättning, stölderna likväl
ingalunda aftagit, utan Lagförändringen tvertom haft den påföljd,
att fästningarne äro otillräckliga till brottslingarnes inpackning.
Hvad skall det då blifva, om fängelsestraffen ökas? Säkra följ-
den deraf blefve visserligen sfor tillökning i kostnader för bygg-
nader och löner för de bevakande. Men ehvad denna bevak-
21 —

ning blifver på menskligt eller omenskligt sätt handhafd, blir,
så länge icke den först omtalta police till brottens ofelbara upp-
täckande är möjlig, ej att påräkna någon minskning i mängden
af brott och missgerningar. Först när en sådan lätthet i bevis-
ningen inträdt, och man derjemte kunde säga, att policen med
fängelserna vore sådan, som menskligheten kräfver, vore det att
i allmänhet påtänka något utbyte af andra straft’ emot fängelse;
men det endast successivt, och utan att begynna med lifsstraf-
fens afskaffande. De brott, som då först skulle komma i åtan-
ka till slikt utbyte, vore sådane, som utan att i sig sjelfva vara
i opinionen vanärande, hittills kunnat med böter försonas, och i
brist deraf med kroppsstraff, eller hvarvid Lagen eljest alter-
nativt nämnt bägge arterna af kroppsstraff. Egentligen vore
ock detta ingen ändring, ty då vår straflbalk, vid valet emel-
lan spö eller ris å ena, och fängelse på vatten och bröd, å
andra sidan, bjuder att till det förra endast må dömas när den
brottsliges heder eller välfärd ej derigenom spilles; så följer
deraf att böterne för dessa slags brott ej borde förvandlas till
annat än nämnde fängelsestraff, äfven om en sådan brottslings
kroppsconstitution skulle kunna utan hälsans (välfärdens) spil-
lande, uthärda spö- eller ris-straffet. — Och hvad särskildt an-
går nämda art af fängelse, som efter nu gällande Lag är, utom
fästningsarbete, det enda fängelsestraff, som för brott af någon
betydenhet kan användas, vågar jag icke bestrida en sådan det-
sammas modification, som Lagförslaget innehåller, medelst af-
brott med kraftigare spis på vissa dagar emot det att fängelse-
tiden förlängdes : Äfvensom jag ej heller vågar afstyrka, att ar-
bets- eller enskildt fängelse på proportionerad tid kunde för vis-
sa böters förvandling anvisas i stället för fängelse på vatten och
bröd, allenast arbetsfängelset blefve befriadt ifrån den vanfräjd,
som opinionen för det närvarande binder vid fästningsarbete.
Ty säkert lärer vara, att om vatten- och brödsstraffet, sådant
det nu är bestämdt, allvarsamt verkställes, det icke skulle be-
höfvas många dagar till brottslingens hälsas förstörande för
lifstiden.

Hvad åter angår sådana brott, som i sig sjelfve medföra
vanfräjd, och å hvilka således efter nämnda regel i nu gällande
— 22—

Lag spö- och ris-straffet kan/äfven vid förvandling af böter,
användas, i synnerhet å stöld och bedrägeri, sä vore önskeligt
att correctionsanstalterna kunde komma i det menskliga skick,
att de tjufvar och tjufbeskyddare, som för enkel stöld första gan-
gen icke kunna pungslås med det stulnas tre- eller merdubbla
värde, måtte i stället pä menskligt, samvetsgrant och förståndigt
sätt der hållas till flit och ordentlighet, och der förblifva till
dess så säkra prof på förbättradt sinnelag och arbetsförmåga
visat sig, att någon ansvarig kunde våga, att taga dem i tjenst,
eller eljest betro dem något fritt arbete: Och att, om de deref-
ter åter föllo i sin vanart, de då måtte blifva, såsom obotlige,
sätt straffade och sedan efter regeln för all sin tid
ett för sådana lämpligt arbetsfängelse. Ty att straffa

på vanligt
hållne uti

med spö eller ris och sedan släppa sådana brottslingar på fri
fot, är att sätta dem i nödvändighet, att för alltid bli tjufvar el-
ler röfvare, eller créera Candidater, att förstärka de Röfvare-
och Tjufband, som synas allt mer formera sig och i synnerhet
hota de, efter enskifte ur byalagen utflyttade, hvilka, när såda-
na sällskap hos dem infinna sig, sakna det försvar, som vara
mindre oeconomiserande men mera långtseende forfäder med sitt
samboende i byalag åsyftat, men deras afkomlingar i sitt en-
skiftesnit lemnat ur sigte. I detta afseende kunde till och med
synas nödvändigt, att dylik förändring med strafflagarne för stöld,
så snart ske kunde, infördes, om ock corrections- eller arbets-
fängelsernas police ännu icke uppnått all tänkbar fullkomlighet,
men hvilket icke hindrade, att tills vidare bibehålla spö- och
ris-straffet för all itererad eller eljest qvalificerad stöld, dock så,
att i den mohn det kunde pröfvas rådligt efter hand äfven utby-
ta det emot motsvarande arbetsfängelse, hvars syftesenliga full-
komnande måste blifva ett vigtigt föremål, hvarmed styrelsen
skall vinna en varaktigare ära, än den, som skördas på slagt-
fälten.

Vidkommande slutligen lifsstraffen, så måste ofelbart deras
utbytande mot fängelsestraff blifva det, som aldrasist kan påtän-
kas, och detta äfvenledes med största varsamhet och efter hand,
samt alldeles icke förr än det med visshet kan antagas, att å
ena sidan den skenbara mildringen icke i verkställigheten blefve
23 —

en dold skärpning och å den andra det mildare straffet lika sä-
kert skulle från brottet afskräcka, som det förra lifsstraffet:
hvilket sistnämnda villkor troligen icke inträffar förr än, genom
någon förunderlig förändring i vårt lands läge och cultui, eller i
dess constitution, den omtalade policeordningen kunde blifva in-
förd, hvars frukt vore en allmänt rådande öfvertygelse om omöj-
ligheten för brottslingen, att blifva oupptäckt och strafflös. V is-
sa lifsstraff borde dock efter hvad framdeles skall visas alltid
bibehållas.	.

Äfven måste vid frågan om lifsstraffs utbytande tillses, att
man icke dervid kommer att sakna utväg till en mot gradatio-
nen i brottens ryslighet eller farlighet, svarande gradation i straf-
fet, hvilket efter nu vedertagna grundsatser inträffar, då t. ex.
straffet för uppsäteligt dråp å föräldrar eller genom förgiftning
o. s. v. icke kan, då lif verkeligen blifvit spildt, få någon emot
brottets ryslighet och farlighet svarande skärpning i jemförelse
med annat] öfverlagdt viljadråp. — Jag vill härmed icke hafva
sagdt, att antingen de pinsammare dödssätten eller stegel och
hjul skulle bibehållas. Men jag inser ej, hvarför icke den straf-
fande makten kunde på något annat sätt uttrycka den större af-
sky, som vissa brott hos en hvar väcka, sådant, som att efter
döden brännas å båle, begrafvas pa annat ställe ån kyrkogår-
den, och annat sådant, hvarvid man kan erinra sig det straft,
hvarmed de gamle Romare uttryckte den allmänna afskyn för
fadermord.

Flere exempel af denna art får jag tillfälle antyda vid de
speciella anmärkningarne.

Sedan detta var renskrifvet, har jag fått se en af C. O.
Delidén utgifven, i Christianstad nyligen tryckt, uppsats, som åt-
följer Juridiskt Archivs 3:dje Bands 2:dra Häfte, under titel:
»NSgra anmärkningar vid K. Lag-Commitéens förslag Ull Allmän
Criminal-Lag.n Och då denne författares allmänna asigter, sa
vidt de angå den förra delen af Lagförslaget eller den egentli-
gen så kallade Strafflagen, hufvudsakligen öfverensstämma med
mina, äfven deri, att förändringar i en Criminal-Lag icke böra
vara revolutionärt omstörtande, utan successivt och varsamt slu-
ta sig till det redan bestående, och då jag äfven i många spe-
9 ü h

24

väl af förhastande
sådan delaktighet i
annan delaktighet,
den egentlige ger-

1 sista mom. af Mot. till detta Cap. är
17 Cap. 6 § citerad såsom exempel på en
annans brott, som skulle straffas svårare än
då visserligen den, som bortförer barnet är
ningsmannen.

QUI

ciella anmärkningar med denna författare öfverenstämmer ; sä
kan jag nu i mina ytterligare anmärkningar vara desto kortare.
De äro följande:

Efter hvad redan anfördt är, behöfver ej vidare tilläggas om
2 Cap. Straff-Lagen, utan blott erinras om ett tryckfel i Moti-
verna dertill, pag. 14 sista raden, der i stället för 22 § synes
böra stä 23 §.

Cap. 5 § 4. Mot denna § i sig sjelf är mindre att påmin-
na, än emot Motivet dertill pag. 23, hvarest man om gernings-
mannens hustru, descendent in. fl. presumerar att beroendet af
gerningsmannen föranledt till deras medverkan, så att, enligt
den dervarande framställning dessa personers medverkan alltid
skulle straffas lindrigare, då ej tydligen kunde visas, att med-
verkan ej af beroendet varit föranledt. — Mindre vådlig för all-
män säkerhet är derföre §:n, sådan den i sjelfva Lagförslaget
blifvit redigerad och enligt hvilken mildringen endast skulle äga
rum, när af andra omständigheter tydligen finnes att medverkan
varit af beroendet föranledt. Likväl må härom erinras, att så-
dana mildringsgrunder, då nemligen fråga är om till laga ålder
komne personer, snarare borde finnas i en leuterations-instruction,
eller höra till en leuterations-Domstols theoretiska insigter än
vara uttryckte i en Lag för Allmänheten, hvilken bör se sig
före att ej af öfverdrifven sentimentalism synas medgifva, att
någon kunde för sitt enskilta beroende anse sig privilegierad
till uppsåteligt främjande af något för allmän säkerhet vådeligt
företag.

Cap. 6 § 8. Minderårighet synes ej allmänneligen kunna
fritaga från strafförhöjning för återfall, dä den minderårige vid
första förseelsen ägt nog urskiljning, att gerningens brottslig-
het inse.

§ 4.	Denna §:s bestämmelse synes vara så bidragande till
brottmälsransakningars lättande, att den borde särskilt blifva
Lag, om än såsom man bör hoppas, Lagförslaget i det hela ej
vinner sanction.

§ 6.	Om den, som vid domens fällande var känd såsom
förmögen, blifvit enligt denna § dömd till högt belopp af böter,
men tillgång dertill sedan vid utmätning saknas; och om da ef-
ter 2 Gap. 29—31 §§ Konungens Befallningshafvande skall för-
vandla de bestämda böterna till fängelsestraff; så kommer detta
straff att bli svärare, än om förmögenhetstillståndet varit kändt
af Domaren för sådant, som det vid verkställigheten visar sig.

Cap. 7 § 12. Hill'd, borde ej nyttjas om annan prescrip-
tion, än den som grundas på possession. Ty Häfd är ursprun-
geligen ej annat än possession, bruk och nyttjande. Endast med
epithet en urminnes; långvarig etc. kan det komma att betyda pre-
scription. Orden : igenom häfdv kunde för öfrigt här, utan tyd-
lighetens minskning, utgå.

Cap. 9 § 19. »I tal, skrift och annan gerning.'» Äfven med
hugg och slag, angrepp å frihet m. m. förolämpas man person-
ligen. Vore då det här utsatta straff tillräckligt?

Cap. 10. Då all våldsgerning å Konungen, och deribland
fullbordadt dråp och fängslande hittills haft namn af förräderi;
sä kunde det förvilla, att det fullbordade våldet betecknas med
nytt namn af Majestätsbrott; och att endast försöket dertill i 9
Cap. behåller det fullbordade brottets gamla namn. Äfven här
saknar man ogerna en mot brottets farlighet svarande aggrava-
tion af dödsstraffet.

§ 2.	Allt våld å Thronföljarens person, åtminstone med
dråp och fängslande, borde anses gifva full presumtion om för-
rädisk afsigt, och derföre regulariter icke kunna straffas mindre
än conatus efter 9: 1. Enligt denna § skulle deremot sådan af-
sigt behöfva särskildt bevisas för att ställa brottet under catego-
rien i 9. 1.

§ 3.	Betydelsen af ordet missfirmlig torde ej vara i språk-
bruket nog säkert bestämd.

§ 4.	Om denna inskränkning, såsom ordalydelsen tyckes
utvisa, skall angå alla föregående §§ i detta Cap., så skulle
Thronföljarens personliga rättigheter vara mindre försäkrade än
hvilken annan undersåtes som helst. — Använd på 1 §, skulle
msrneonn.es

mwonesmen

we*





26

denna § innebära, att när Konungen är dräpen eller fängslad,
brottet ej skulle kunna åtalas och missgerningsmannen gripas,
förr än i förra fallet annan Konung beträdt Thronen, eller, i det
sednare, den fängslade Konungen kommit på fri lot.

Cap. 11 § 1. En Embetsman måste sitta trygg på sitt Em-
betsrum och i hvilken Embetsförrättning som helst vara fredad
för allt våld och hat. Man borde ej härvid förbise, att en sä-
dan Öfverhet måste utan afseende derpå, att den genom annan
menniskas fullmakt kommit till tjensten, betraktas såsom genom
Guds styrelse ditsatt. Det är lika nödvändigt att Embetsmannen
ej genom injagad fruktan för våld händrages irån lugn upp-
märksamhet på hvad han har att bedöma och utföra, som att
den, som det åligger bidraga till nya Lagars fullkomnande, ej
må från nutidens fåvitska rop om mysticism, svärmeri, bibliola-
trie m. m. hämta grunder till godkännande af sådana åsigter,
hvari glömska af de i Guds Ord grundade visar sig. — Jag an-
ser mig derföre skyldig ovillkorligen påyrka dödsstraffets bibe-
hållande i all den stränghet, som 18 Cap. 8 § Missgernings-
Balken antyder och det helst utan den i 1779 års Kongl. För-
ordn. gjorda åtskilnad på Tjenstemän.

§ 5.	Att begreppet om uppror här fått större omfång än i

6 Cap. M. B. synes ej olämpligt, då allmänna språkbruket der-
till föranleder, men

§ 7	kunde föranleda den tanke, att hvar och en i straffbar
afsigt skeende folksamling, således äfven den, som skett för ut-
öivande af våld mot enskildta och ä ting, också vore uppror.
Väl kan af straffet, jemfördt med det i 6 §, slutas, att här blott
handlas om en försvårande omständighet vid det i 5 och 6 §§
beskrifna uppror. Men tilläfventyrs hade detta kunnat ännu
tydligare uttryckas t. ex. genom en mera framstående åtskilnad
emellan uppror och upplopp, än den i 10 § förekommande.

§ 9.	Enligt 9 Cap. 1 § är det der omtalta uppror, som
fått namn af förräderi, i sig sjelf ett blott försök t. ex. våld å
Konung eller Thronföljare. Här omtalas försök till uppror,
hvilket, tillämpadt till detta förräderi, således blir försök till
försök.


— 27 —

§ 10.	Det fall är här glömdt, då folkmängden efter Embets-
mans uppmaning väl ej trottsar med oljud, smädeord och hot,
men likväl ej lyder anmaningen att skingras.

§ 13.	Kunde efter ordalydelsen, men visserligen emot me-
ningen, blifva tillämpad på sådana val, som till god man eller
syssloman i Concurs, der det väl ej bör vara den, som största
fordring eger, betaget att bade erbjuda sig sjelf dertill och äf-
ven på sig sjelf votera, då han ej känner någon annan, åt hvil-
ken förtroendet med säkerhet kan anförtros. Vid voteringar
med lyckta sedlar gör bevisningens svårhet denna Lags tillämp-
ning nästan onyttig.

Cap. 12 § 1. Här är jag till alla delar af lika tanke med
författaren till ofvannämnde tryckta anmärkningar. — Närmaste
följden af en sådan Lagförändring vore att mängden skulle miss-
tänka sin Lagstiftande Öfverhet, för bristande insigt derom, att
den vore skickad af Gud.— Mycket kan i en viss peiiod fa ut-
seende af upplysning och blott för sadan orsak i enskilta um-
gänget framdragas, som likväl borde hänföras till förvillelser
och utan tvifvel efter ett eller annat decennium kommer att
stämplas med sitt rätta namn. — Märkvärdigt att på en tid, dä
lättsinnighet i tal om allt hvad heligt är, synbart] tilltager och
sprider sig äfven tdl de lagre folkklasser, det fordom okanda
phœnomen visar sig, att Lagförändringar af denna art motiveras
blott på den förutsättning, att smädelse emot Gud, Guds ord och
Sacramenterna väcker förargelse hos enskildta personer. — Och
fastän härvid tillägges, att det kränker borgerliga samhället ge-
nom religionskänslans sarande, sa synes man med ena handen
återtaga, hvad man med den andra gifver; da man nedsätter det
ibland enskilta fredsbrott, icke besinnande, att det icke har rin-
gare påföljd, än att mer och mer upplösa Statsbandet, som utan
vördnad för Gud och heliga ting, aldrig skulle blifvit knutet,
och säkert upplöser sig sjelf, när sådan vördnad mer och mer
försvagas; ehuru man äfven kan antaga för säkert att då en
Högre styrelse låter ofoget framgå till ett sådant mål, den ock
äger i sin makt, att genom en väldig reaction på en gang bort-
rensa ofoget och införa ett bättre samfundsskick.

i'




— 28 —

§ 3.	Med straffet å svordom under Gudstjenst borde ej så
stort spatium lemnas Domaren, att det kunde stanna vid En
Riksdaler. Det samma gäller ock, fastän i mindre mohn, om
annat oljud vid Gudstjenst.

§ 8.	Våldsgerning inom Konungens Slott m. m. synes icke
böra sättas i jemnbredd med det våld, som utöfvas der under-
ordnad öfverhet förrättar sin tjenst.

§ 9.	Om uteslutandet af bestämmelsen i 18 Cap. ], 2 §§
M. B. må hafva skäl för sig eller ej, lemnar jag tills vidare
derhän. Men klart synes mig, att då uteslutandet ägt rum, den-
na § åtminstone bordt utvidgas till äfven dens fredande, som
antingen efter uttagen eller undfången stämning är stadd på väg
till Rättegångsstället, såsom part, eller ock ditkallad såsom vitt-
ne. — Frestelsen att angripa sådana fortfar visserligen ännu i
dag, att vara större än eljest, och skärpningen påkallas af an-
gelägenheten, att hålla rättegångsanstalten i helgd.

Cap. 13. I detta Cap. nyttjas ordet, förfalska och förfalsk-
ning i en ovanlig bemärkelse, som stundom gör meningen be-
synnerlig. Man förfalskar ett förut riktigt varande mynt; men
att af nyo göra ett falskt mynt, eller eftergöra mynt är ej för-
falskning. Derföre har ock i 7 Cap. M. B. ordet falska blifvit
nyttjadt om det sednare. Så är ock skilnad emellan att göra
falsk sedel, eller efterapa en sedel och att förfalska en sedel.—
Genom tillsatser, utplåningar, eller annan förändring förfalskas
endast ett förut varande riktigt offentligt document, men att till-
skapa en handling och gifva den utseende af att vara utfärdad
af offentlig auctoritet, är väl ett crimen falsi, men ej förfalskning.

Stämpel är egentligen det instrument, hvarmed man stämp-
lar, men det märke, som dermed påsättes, kallas ock stämpel.
Förfalskning af instrumentet tjenar ej till annat, än att göra det
odugligt, och fastän man vet hvad falsk stämpel i sednare me-
ningen betyder, har man svårt nog att veta hvad som skall me-
nas med förfalskad stämpel, då tal är om instrumentet. Man
kan nemligen tala om påsatt falsk stämpel i den andra menin-
gen, då ett stämpelinstrument, som utvisar en bättre qvalitet,
eller ett högre värde blifvit nyttjadt att dermed märka ett pap-
per eller tyg af sämre godhet eller valeur o. s. v. — Men till-
— 29 —
äfventyrs har jag redan sagt mer än som behöfts för att visa
nödvändigheten af en omarbetad redaction af detta Capitel, i
händelse fråga blir om dess sanctionerande såsom Lag.

Cap. 16 § 1. Här har mord, som hittills endast uttryckt en
viss art af vilja-dråp, fått en utvidgad betydelse, så att dermed
uttryckes ett med öfverlagdt uppsåt begånget dråp. I sig sjelf
är härvid intet att påminna, enär ordet äfven i dagliga språk-
bruket fatt en lika vidlyftig betydelse.

Likväl torde det icke synas öfverflödigt, att anföra de skäl,
på hvilka jag, i afseende på de härvid anförda motiver, varit af
annan tanka än Kongl. Commitéen. — Medgifvas måste väl, att
Mord i 12 Cap. M. B. icke så methodiskt beskrifves, som man
i vår tid skulle göra det. — Men att meningen likväl varit att
till dess character skulle höra icke allenast 1:0) uppsåt att dräpa,
utan ock 2:o öfverlagdt sådant uppsåt, är uppenbart äfven der-
af, att motsatsen mot uppsåt att dräpa är dräp af blott vållande
eller våda; men att det sednare enligt Lagstiftarens åsigt ej in-
gått i characteren af mord, synes icke allenast af det rum, som
detta dråp fått bland de dråpmål, hvilka, såsom de gröfsta, an-
setts böra placeras framför de blott culposa, utan ock af sjelfva
straffets svårhet, hvarmed våra förfäder visst icke skulle varit
nog ovise, att vilja bestraffa den, som blott af oförsigtighet och
förseende kommit att förorsaka lifsspillning. Och att berådt
mod, öfverlagdt uppsåt att dräpa, efter deras åsigt, hört till cha-
racteren af mord, är väl otvifvelaktigt af bestämmelsen «forsa-
leligan, äfven om man icke ville antaga, att man med epithetet
«i löndom» skulle velat uttrycka detsamma som »lägger å lönn»
i Lands-Lagen.

Den 3:dje Characteren, att lif verkligen blifvit genom den uti
sådant upppsåt utöfvade gerning spildt, ligger väl utom all frå-
ga i uttrycket, »dräper man eller qvinna annan,» och skulle här
eljest icke ens behöfva nämnas, om det ej i anledning af på-
minnelsen i motiverna blefve nödigt taga våre äldre Lagstiftare
i försvar för deras underlåtenhet att utmärka, huruvida det upp-
såt, som här förutsättes, behöfde vara bestämdt, eller om obe-
stämdt sadant uppsåt äfven kunde få ingå i characteren af mord.
Ofelbart hafva de äldre Lagstiftare ansett denna åtskillnad i det
wnd

50

fall öfverflödig, dä det, der både öfverläggning ägt rum, och
den angripne verkligen af angrepqet ljutit döden, vore i afse-
ende på brottsligheten likgiltigt, om dödandet ensamt eller i säll-
skap med annan skada varit af gerningsmannen påtänkt. — Att
man så föreställt sig saken är klart af 8 § 24 Cap. M. B., som
är det enda ställe der man ansett nödigt att af vapnen sluta till
beskaffenheten af dolus (som dock bär riktigare borde heta di-
rectus eller indirectus än determinatus eller indeterminatus, fast-
än Feuerbach förkastat den förra distinctionen, hvilket deremot
utan sådan åtskilnad vore af sig sjelf klart när den angripne af
angreppet verkligen dödt *). — Anledning saknas för öfrigt icke
till den tanke, att 1736 års Lagstiftare velat bruka ett moderna-
re uttryck, i stället för den då redan föråldrade bestämmelsen:
ilägger å lönn bära fjälst&’,n och således ingalunda med den
kortare bestämmelsen, i »löndom,» borttaga den fjerde characte-
ren af mord, att nemligen Dråparen, som sedan han sett utgån-
gen af sin gerning, icke såsom vanligen sker blifvit förfärad och
tagit till flykten, dermed visat en så onaturlig kallsinnighet, att
han vida mer, än de fleste andre dråpare vore ett för allmänna
säkerheten farligt odjur i menniskogestalt och gerningen mer än
andra öfverlagda dråp qvalificerad till både särskildt namn (mord)
och svårare straff. Denna utredning är väl utan påföljd för
Lagförslagets antagande eller ogillande; men jag har ansett
mig skyldig taga Förfä dren i försvar emot beskyllningen för en
obestämdhet, som då Lagen författades, egentligen icke fanns,
emedan så länge Lands-Lagen var i friskt minne, hvar och en
lagfaren visste hvad orden »i lönndom^ skulle betyda, likasom nu
mycket af Commiterades egne förslag mera förstås derföre, att
man känner de förra bestämmelserna, än genom lyckligt valda
uttryck.

*) Näppeligen torde hos oss efter 12 Cap. M. B. någon blifvit sakfälld som
mördare, då omständigheterna vittnat, att dödande ej ingått i dråparens af-
sigter. Men är det väl ett så märkeligt fel i en brottmålslag, att jemte
föranstaltande om leuteratiens-Domstol, undvika ett slags undervisning för
den blodtörstige, om sättet att med minsta risque släcka sin törst? eller om
den aktar sig för att sätta Underdomaren i trängsel för ett osannolikt före-
gifvande af dråparen, att alldeles icke hafva tänkt på döden såsom en möj-
lig följd af angreppet?
Men vidare mä vid detta Capitel erinras, att för samhälls-
bandet i allmänhet, vördnaden för Föräldrar är af högsta vigf,
och att på sådan grund dråp af hastigo mode a Fader och Mo-
der skäligen synes böra straffas, åtminstone lika med drap, som
ä annan person är med öfverlagdt uppsåt föröfvadt. Den som
så kan af vrede förgå sig mot Fader eller Moder, år lika sa
farlig, ja farligare för samhället, än den, hvilken med stadgadt
råd kan dräpa en annan person.

§	5. Svårigheten att utan egen bekännelse få utrönt, att
misshandel, som vållat annans död, skett i uppsåt att döda, sy-
nes påkalla den presumtio juris, som 1736 års lag antagit, att
då den, mot hvilken anfallet var riktadt, deraf lidit döden, ger-
ningen måste anses för vilja-dråp, derest ej omständigheterna
vittna tydligen om blott culpa.

Med särdeles nöje har jag läsit förslaget om straff för bar-
namord, jemte de ljusa grunder, motiverna derom innehålla,
hälst jag i afseende på redactionen af 1779 års förordning af 16
Cap. M. B., aldrig kunnat komma till annat slut, än att den va-
rit författad utan redigt urskiljande mellan fullt bevist eller blott
presumeradt uppsåt, hvarigenom redactionen verkligen förfelat
sitt egentliga åliggande, som var att mildra det straff, som förut
var satt icke å fulleligen bevisadt, utan endast å presumeradt
vilja-dråp, och hvilket såsom sådant ofelbart var hårdare än
vara bordt. Också förtjenar Kongl. Commitéen högaktning för
sitt bemödande, att inom trängre gränser sammantränga den
mildring i straffet, som 1779 års Kongl. Förordning så alldeles
grundlöst satt på bevisligen uppsåtligt barnamord i jemförelse
med straffet i 14 Cap., då Kongl. Commitéen ej låtit mildringen
sträcka sig utöfver 24 timmars tid efter födslen.

Om såsom orden utvisa, meningen är att 12, 13, 14, 15 §§
angå hvilken moder som hälst, och ej blott den, som genom o'of-
lig beblandelse blifvit det; så är emot dessa §§ intet att påminna.
Endast skulle man önskat, att i motiverna detta blifvit likså tyd-
ligt antydt, som i afseende på de följande §§, hvilka angå barns
utsättande.

§	29. Svårheten af misshandel mot föräldrar synes i Lag-
stiftning ej blott böra bedömas efter vanvördnadens inre morali-
ska halt och subjectiva onaturlighet, utan äfven med afseende
på sådana exempels skadliga verkan pä Statens bestånd; dådet
måtte vara säkert att en god disciplin inom famillen, mer än
något annat grundlägger den med förtroende förenade lydnad
och vördnad för Öfverhet, som är villkor för Statens trefnad
och bestånd. I detta afseende synes den större åtskilnad, som
14 och 15 Cap. M. B. gör emellan misshandel å Föräldrar ä
ena och å andra enskildta, dem man vördnad skyldig är å an-
dra sidan icke hafva bordt bortsystematiceras ur Straff-Lagen §
30. Enär den naturliga kärleken för barn innebär en till föräl-
drars fördel särskilt talande större presumtion emot vallandets
inre förvandtskap med brottsligt uppsåt, sä synes vid den straff-
löshet, som kan bli påföljden af aga, en åtskilnad hafva bort
äga rum, dä nemligen här blott talas om ringare skada, som
genom aga tillfogas. Månne ej, äfven dä skadan är svårare,
den presumtion må anses riktig, som nu gällande Lag antager
till mildring i straffet för föräldrar, som äfven med sådan på-
följd agat?

§	33. Det anförda skälet till mildring för dödande i duell,
synes endast användbart pä de stånd, der den fördom ännu är
qvar, att ett ovärdigt bemötande skulle mera vanhedra den emot
hvilken det utöfvas, än den som detsamma utan skäl utöf-
var, och att sådan skymf verkligen utplånas genom hand-
skens kastande. Fördomens utspridande till flere stånd är ej
önskvärdt.

Cap. 17 § 1. Anskönt en neger har samma menniskovär-
de som en hvit eller en till Europa kommen neger, sä synes sy-
stemet likväl böra lämpa sig såvida efter de gängse tänkesätten,
att denna misshandel utöfvad mot de sednare blefve svärare be-
straffad; lifsstraff vore åtminstone i detta fall lämpligt.

Vid § 8 synes det insperrande, som i längre tid fortfarit
och hållits doldt, vara af sä särskild grof beskaffenhet, att det
här utsatta straff blefve alltför otillräckligt. Man kan förestäl-
la sig det fall att någon hållits fången och bortgömd äfven i
mer än 6 år, i hvilket fall det här utsatta straff blefve åt-
minstone till tiden ett lindrigare fängelse än den misshand-
lades.
— 53 —

§	10. Pinandet är ett plus, som synes fordra svårare straff
2 brottet i 10 §, än å det i 8 §, då den som pinas, då tillika
är beröfvad sin frihet.

§	§ 11, 12. Tygellösheten i den här ifrågavarande våldsveri
kares sinne, jemte den skändliga misshandlingen mot det svaga-
re könet, som vittnar om en ytterlig missaktning för mennisko-
värde i allmänhet, hade jemte det särskildta skydd, som mensk-
ligheten kräfver för könets dyrbaraste frihet, bort vid 1779 års
Lagförändring öfverrösta den sentimentalisme, som sträckte sig
till dödsstraffets afskaffande för detta slags våld. Men om ändt-
ligen dödsstraffet äfven hädanefter tros böra blifva borta, synes
dock gerningen ingalunda böra anses mindre svår än de i 1 och
2 §§ beskrifna, hvarvid förlusten af medborgerligt förtroende
med stort skäl åtminstone ännu i vårt land icke synes vara an-
nat än ett verkeligt uttryck af den större allmänhetens opinion.
Och emedan det alltid blir svårt att i penningar uppskatta den
qvinnan tillfogade misshandling och skymf, vore icke otjenligt,
om någon betydligare qvot af våldsverkarens egendom ansågs
förverkad ; och det utan åtskillnad på lösöre eller fast, på ärfd
eller förvärfd egendom, hvarmed straffet än mer närmade sig till
den i 3 § i detta Cap. såväl som till den i 1779 års Förordning
uttryckta åsigt.

Cap. 19 §§ 1, 2. Att horsbrott af Man straffas lika med
det af qvinnan, har synts mig, oaktadt dess sken af jemlikhet
i idéen, höra till de misstag, som uppkommit genom abstraetio-
nernas inskränkning på det sunda menniskovettet. De gamle
Romare dömde Horkonan att grafvas qvick i jord, hvilket sedan
skäligen mildrades till deportation, äfvensom hennes medbrotts-
ling skulle deporteras, men till annan ort. Men sistnämnde straff
gällde ej om gift man, som inlät sig i otillbörligt umgänge med
ogift qvinna, helst sådant hade varit följd vidrigt, så länge La-
game om divortium behölle sitt gamla skick. — Något när lika
åsigt finne vi i den genom Moses gifna borgerliga Lag, som, då
polygynien var i Lagen medgifven, var lika sa följdriktig. Utan
tvifvel är den man, gift eller ogift, som besmittar en gift mans
säng, vida brottsligare och nedrigare i tänkesätt än den gifte
man, som inlåter sig i olofligt umgänge med ogift qvinna, ehuru

fl
— 34—

visserligen en sådan otrohet emot sin Agta maka också förtjenar
näpst*). Man glömmer ej härvid, att Justinianus var Christen,
och att Christendomen då redan till det mesta utjagat Hedendo-
men ur hans Stater utan att Christna presterskapet gjort anspråk
på lika bestraffning å en gift stuprator, som å en ogift adulter.

Cap. 20: § 1. Den äldsta Christeliga Historia, som jemte
nästan alla folkslags urgamla myther bekräftar den af vår skarp-
sinnige, men vist icke skrymtande Schelling a priori insedda san-
ning, att första stegen till sedlig och religieus bildning tagits
under en omedelbar våra äldre stamfader uppfostrande Gudom-
lig handledning, vittnar derjemte derom att öfvertygelsen om Guds
synnerliga misshag till blodskam i linea recta, efter en sådan
uppfostran, länge och allmänt bibehållit sig, äfven der sederna
i många andra afseenden försämrat sig, Ville man bjuda till
att utleta principen för den Gudomliga uppfostran i detta afse-
ende, så gifva 18 och 20 Cap. i 3:dje Mose-Bok full anledning
dertill att den oändliga visheten, som visserligen dervid ock
afsett denna styggelses inverkan på uppfostran, hufvudsakligen
afsett grundläggningen till framdeles inrättande Stater, hvilkas
lifsprincip är en med förtroende förbunden vördnad för Öfver-
heten å ena sidan och dennas faderliga bruk af sitt anseende
ä den andra. Derföre biel ock då, efter dess förundransvärdt
visa och för all framtid på kela slägtet inverkande rådslut att
en särskild folkstam skulle genom en mera omedelbar ledning
uppfostras till Stat, denna och de dermed i närmaste sammanhang
stående styggelsers utrotande ansedt för så vigtigt, att de fram-
ställdes såsom orsak dertill att Palæstinas jord ej längre kunde
fördraga så groft osedliga inbyggare, och att om någon Israelit
1 sådant ofog befunnes likna dem, en sådan skulle utan skon-
samhet utrotas utur sitt folk. Denna jemte andra visa Lagar

*) Endast den förre har namn af adulter och moeekui, men den sednare af
ituprntor. En jurist, som nyligen skrifvit en afhandling i Stäudels The-
•logiska Tidskrift, har, icke besinnande denna åtskilnad, oriktigt förkla-
rat ofvan anförde i Justiniani Codex befindtliga deportations-lag och
har derföre förgäfves sökt visa nämnde Lags consequence ; men visligen
teke bjudit till att förklara hvarföre adalter, i den af nämnde författare
antagna betydelse, skulle deporteras till annan ort än dit qvinnan depor-
ärrades, hvilken, om hon var ogift, ej kom att deporteras.
55 —

och inrättningar har ock genom deras Inflytande på detta folk
och på hela verlden constaterai sitt gudomliga ursprung: och
det är ej åt att, jolrande om en större upplysning ochs tatsklok-
het än den genom Moses ådagalagda, bjuda till att med mindre
straff' än döden mota en sådan förderflig samfundspest, hälst
man dermed skulle sätta borgerliga Lagstiftningen i en strid
med den gudomliga, hvarpå allmänheten lätt får syn genom den
codex, som ännu finnes i dess händer, och väl äfven, tack vare
den försyn, som nådigt vakar öfver vår Nord, troligen längre
tid kommer att der finnas.

§ 2.	Om förbudet emot äktenskap emellan syskon måste
man väl i jemförelse med det emellan skylde i linea recta till
en del erkänna Justiniani anmärkningar: Inter eas quaque per-
sonas, quæ transverso gradu junguntur, est quædam similis ob-
servatio, sed non tanta; ty att det ej varit gällande, såsom ej
heller nödigt, för värt slägtes aldra första telningar kan svårli-
gen bestridas. Men äfven här vittnar historien jemte mytherna
om en uråldrig och sitt gudomliga ursprung constaterande reli-
gieus öfvertygelse om styggelsen af beblandelser sådane närskyl-
de emellan. Hvarföre ock de dermed, ja äfven med blott an-
ledningarne dertill, beträdde, måste, efter 20 Cap. 16 v. 3:dje
Alosebok, döden dö och deras blod vara öfver dem. Och då så-
ledes de vid föregående § anförda grunder äfven här tala för
lifsstraftets bibehållande, så skulle ett lindrigare straff desto min-
dre kunna tillstyrkas, som föräldrars vaksamhet, i detta för det
uppväxande slägtets kroppsliga och andliga hälsa så vigtiga
stycke, oändeligen underhjelpes genom de gudomliga och mensk-
liga Lagarnes öfverenssstämmelse.

§ 3.	Om besvagrade i linea recta, gäller lika anmärkning,
som förut är sagdt, i synnerhet om de i sådan linea skylde.
3:dje Mosebok 20: 11. 12. 14. och till någon skillnad i straffet
för de till laga ålder komne i nedstigande led, synes icke i all-
mänhet vara anledning. Men om de i 3 § nämnde collateraler
kan, utan hinder af 20 Cap. 3 Mosebok, lindrigare straff äga rum.

§ 5.	Det får ej tagas för gifvct, att icke uppfostrare och
lärare af qvinokönet kunna inleda barn af mankönet i otukt,
äfven i den ålder då barnen, om de lemnades i fred, ej af sig
3*
--- 56 —

sjelfve skulle falla på sådant. Tyvärr äro sådana bedrifter me-
ra allmänna, än mången torde förmoda. Jag skulle derföre an-
se nödigt att i stället för ungdom af qvinnkön, myndling af qvinn-
kön blott sättes ungdmn, myndling, utan vidare bestämmelse. —
Lättheten att fördölja sådana styggelser tyckes fordra en mot-
svarande motvigt i ett strängare straff, i synnerhet när myndlin-
gen m. m. ännu ej upphunnit pubertetsåldren. Ty frågan torde
här ej blott vara, om att freda familjen ifrån en opåräknad ny
medlem.

Cap. 26. Här åberopas hvad förut är sagdt om ordet för-
falskning.

Sluteligen må mig tillåtas, under åberopande af hvad jag
förut anfört om de tryckta anmärkningarne, hvarvid jag väl i
en och annan detail kan vara af annan mening än författaren,
men i det mesta med honom instämmer, i underdånighet anmä-
la, att mina ordinära Embetsärender ej lemnat mig nog tid öfrig
att med någon oafbruten uppmärksamhet granska Kongl. Com-
mitéens förslag till Rättegångs-Balks sednare del, äfvensom vis-
serligen ännu större noggrannhet redan vid Straff-Lagen bordt
äga rum; men att jag, så vidt lifstid och krafter tillåta, vill for-
söka att genom ytterligare handläggning i min ringa mån lemna
någon skärf på ett kärt fosterlands altare. Ett offer, som utan
vemod skall frambäras, derest den önskan blir bönhörd, att om
Criminal-Lagens förändrande intet brådstörtadt beslut blifver ta-
get, utan såsom hittills endast partiella förbättringar företagas,
som beständigt sluta sig till det förutvarande och med hufvud-
sakligt bibehållande af vår Brottmåls-Lags förra yttre form,
hvarvid mig ock må i nåder tillåtas yttra den öfvertygelse, att
om än en eller annan utländsk ny Straffcodex synes märkligen
både till form och innehåll vika ifrån en äldre, förändringen
dock i sjelfva verket der mera sluter sig till det, mindre i en
föråldrad Lagbok än i en redan införd Domstols praxis, såsom
Lag förut erkända.

Förslaget till Civil-Lag har vunnit betydligt i följd af den
tid Commitéen fått begagna efter det först utkomna förslag.’
— 57--

Detsamma har man också nu orsak att hoppas af ett nppskof,
troligen dock snarare genom successiva och partiella förbättrin-
gar, hälst godheten af en lagcodex icke sa mycket beror af dess
systematiskt prunkande yta, som af dess inre och tid ifrån tid
af erfarenheten bepröfvade sammanhang och syftesenlighet. Hvad
som aldra först och utan att afvakta en total Straff-Lags förän-
dring borde påtänkas, har jag ofvanföre i underdånighet antydt.

Joh. Holmbergson.
3

Disxertcitionem venia consult, fae. fur. Lund. dit 11
Dec, 1813. h. I. q, a, m. s.

P. P.

Johannes Holmbergson,

J. U. D. Juris Patrii Professor

&

(Lundœ 1813.)

De Connùbus inter cognâtes aut adfine&
prohibitis,

Carolus Johannes chlyter,

Blekingus.

Quamvis vehementer erraret si quis per pœenas aut premia le-
ge civili constituta verum generari & ali posse putaret virtutis Stu-
dium & religiöses animi sensus; meminisse tarnen debent civitatum
conditores moderatoresque societatem & necessitudinem, qua om-
ne genus humanum a natura continetur, necessariam fuisse uni-
cuique homini ad suæ dignitatis conscientiam, variasque hujus
societatis vicissitudines totidem esse gradus per quos ad subli-
miorem vitam proprioremque Deo similitudinem, lento illo quidena
59 —

sed certo tamen grndu, procedit generis nostri universitas. Et quo-
niam vicissitudines istæ non nisi ea lege a libera hominum vo-
Imitate pendere videntur, ut in ipsis consiliis mortalium, quan-
tumvis liberis, mira quædam insit nécessitas, pro diverse couside-
randi modo nunc fatum, nunc providentia divina, appellari
solita; prima & præcipua civitatum legumque civilium constituer-
darum opera difiniendis tnendisque juribus circumscribatur necesse
est; non tarnen ita ut omnis, eademque deinceps diligentior, re-
rum divinaruin, religionis & honestatis in legibus ferendis ratio
excludatur.	.	.

Ut cetera, quæ ad summum illud pertinere videantur, omit-
tamus, pauca tantum monere lubet de matrimoniis intra certo»
cognationis adfinitatisque gradus probibendis.

Inter omnes constat, non alia re magis quam prematura
venere debilitari corpora & exhauriri animorum vires, tantiqu»
periculi prævidendi neduin cavendi facilitate nullo modo gauder»
primam puerilem ætatem. Parentum igitur fidei a natura ipsa
concreditum videtur, ut pudicitiæ religiosissimi sint custodes,
quocirca fieri non potuit quin, si quis sanctissimam illam fidem
eo usque falleret, ut morum sensuumque puerilium castitati viti-
um ipse afferret, ilium non modo ut turpissimum, sed ut sacrile-
gum divinæque ultionis severitati obnoxium universi abominaren-
tur. Et quum omnis religionis rerumque sacrarum venerationis
ea vis sit, ut non modo peccatum ipsum, sed & imaginem &
quasi viciniam peccati mens quævis pia detestetur; hinc factum
est, ut quæ inter alienos honestæ habite fuere amoris consuetu-
dines, eæ inter parentes & liberos turpes & horrendæ videantur.
Nam quod hac de re monuit IMontesquieu: »avant le mariage il
faut parler; il faut se faire aimer, il faut seduire: c’est cette
„seduction qui a dû faire horreur» —id latius patet. Keque 80-
lum studium illud gratiæ intempestivæ ambiendæ per se detestan-
dum, sed ipsa quoque futur illicii cognitatio pie menti fugienda
videbitur, idque eo magis, quum ab istis conjugiis, si quando
peracta fuerint, suspicio quædam immaturi amoris non facile se-
jungenda sit.

Nobis igitnr de horrore incesti non satis acute disputare vi-
£0



dentur, qui naturalem ilium negant a). Valerent utique quæ illi
affermit argumenta, si cœcus heie cogitandus esset instinctus,
physica quadam necessitate sensus moyens. At si id quoque na-
turæ tribuendum, quod nee arte, nec legislators cujusdam pru-
dentia primum inventum est, sed ex ratione & religione, quarum
initia & prima increment non aliunde pendent sed sua vi nitun-
tur, sponte mentibus sese insinuavit; eo magis horror ille dicen-
dus erit natura lis, quo certius ex supra expositis constare vi-
detur, leges nihil de incesto statuere potuisse, nisi quædam men-
tibus humanis concepta jam fnisset incesti notio.

Quamvis autem natura, uti dictum est, illam sentiendi ra-
tionem tribuendam putemus, nihil hoc impedire nobis videtur,
quominus nccessariæ & perutiles sint leges quæ nuptias inter
parentes & liberos contrahi vêtant b). Nam cum natura qui-
dem, non instinctu tamen, uti monuimus, absterreantur mortali-
um animi; fieri potest, ut nonnulli, ad religionem & honestatem
duriores frigidioresve, mala exempla prodant, eaque contagiosa.
Civitatis autem permagni interest, non modo incorruptas serva-
ri civium mentes, sed & seniores magni fieri, quorum utrumque
periclitaretur, si vis religionis istius quodammodo minuta fuerit.
Quod ne fieret, ita legibus & suppliciis constitutis subveniendum
nature fuit, ut firmissimi, quantum fieri posset, ejusmodi exem-
plis opponerentur obices c). Suasit quoque public® salutis cura,
ut intra solas parentum liberorumque cognationes, quas natura
ipsa indicare visa fuit, legum rigor non subsisteret, sed alias
quoque cognationes nonnullasque aflinitates eodem vinculo coër-
ccret. Primum in his locum occupant fratres & sorores, quorum
connubia incestuosa æstimarunt legos, ut faverent piis votis
parentum, quorum educandi cure legum auctoritas auxilio veni-
ret. Deinde necessarium quoque visum, ut quæ parentibus a
natura debetur reverentia, ea quoque ad conjuges eorum perti-
neret & alios quibus educandi cura, mortuis parentibus, plerum-
que obtingit, quique adeo parentum loco esse visi sunt. Sunt

a)	J. D, Michaelis Mosaisches Recht § 104.

b)	Conf. Fichte Grundlage des Naturrechts 2. Th p. 181.

e)	Conf Michaelis 1, c. §. 108. item Montesquieu Esprit des Lois Liv,
»XVI Chap. XIV. Fichte 1. c. pag. 185. seq.
— 41 —

& quædam adfinitates præter jam memoratas, in quibus leges,
nuptias prohibentes, solam fere graduum similitudinem respexis-
se videntur, quo modo illa in schematibus, ut ajunt, seu arbora
cognationis occurrit. Hue pertinent homines inter quos nullum
adfinitatis consortium, nisi post peractam jam educationem, ob-
tinet. Hine videre licet, legum, quæ hue pertinent, suos esse
gradus, adeo ut aliæ magis, aliæ minus necessariæ videanturs
id quod tenere magni interest in hoc juris loco interpretando;
— quod cum scholis meis illustraverim non alienum videtur,
earum meditationes, ut lingua suecana script sunt, ita heic,
communi utilitati magis inservituras, addere.

Föreläsning öfver 8. Cap. Gi. ••

Detta Cap. förbjuder vissa personer att med hvarandra byg-
ga äktenskap: 1:0 för Skyldskap, 1. 2. 3 §§. 2;0 för Sva-
ge r la g, 4, 5, 6 §§. 3:0 för hor, 11 §. Hvartill komma nägra
tillfälliga hinder, hvilka i slutet af 8 och 10 §§ omröras. .

Grunderne till dessa förbud skall jag vid §§:nes förklaring
anvisa. Men först måste något i allmänhet erinras, på det den
särskilda förklaringen må blifva sa mycket kortare.

Skylde sägas 2:ne personer vara, när antingen den ena
härstammar från den andra, eller begge från gemensam stam.
En sådan deras förbindelse är skyldskap, slägtskap.

Besvågrade eller i Svåger lag sägas 2:e personer va-
ra, när den ena genom giftermål eller lägersmål är förbunden
med den andras skylda. § 8 jf:rd m. 9 §:s slut. Svåger-
lag räknas således mellan mannen och hustruns slägt, eller mel-
lan hustrun och mannens slägt, m. e. o. mellan den ena con-
cumbenten och den andra concumbentens skylda; men ej mel-
lan begges slägt inbördes. Således är ej den ena makans bror
besvågrad med den andra makans bror o. s. v.	,

För att tydligare föreställa skyldskap (cognatio) och sva-
gering (affinitas), har man antagit vissa tecken, och de så kal-
lade Schemata. En person af mankön utmärker jag med o.
4% —

af qvinnokön med ea triangel. När man vill ntmärka, att en
person är afliden, drar man ett streck genom nämnda tecken.
En persons härstammande från den andra utmärkes genom en
rät linea nedåt, som förenar dem begge. Äktenskap eller be-
blandelse emellan 2:ne personer beteknas genom en krokig ned-
åt böjd linea. Alla dessa tecken förekomma på taflan i l:sta
Schema och skola nedanföre närmare förklaras.

Skyldskap så väl som Svågerlag är antingen rätt ned-
och uppstigande (linea recta), eller ä sidone (linea colla-
teralis). På förra sättet äro föräldrar och barn, förfäder och
efterkommande skylde eller besvågrade, såsom A och dess
aflidne Son B, A och Soneson C, A och Sonesons Dottren D
&c. A sidone skylde (collaterales), äro de som komma af
gemensam stam och på Schema föreställas på hvar sin slägtrad.
Såsom E med sin aflidne broder B, med sin Brorsson C, med
sin Brorssons Dotter D, och hennes Son G &c. Se Schema 1.

När din maka eller concumbent är skyld med någon 3:dje
person i linea recta, så är du med denna 3:dje i rätt upp-
och nedstigande svågerlag. Såsom A med sin sons En-
ka b, med sin sonsons Hustru eller concumbent c, och med sin
sonsons dotters man d. Är denne 3:dje med din maka, eller con-
cumbent, skyld i linea collaterali, så är du med denna 3:dje å
sidone besvågrad. Derföre äro E och F å sidone besvåg-
rade med sina collateralers makar b. c. d.

När in linea recta en viss person anses, t. ex. C, så kallas
hans förfader B och A &c. Ascendenter, och hans barn &c.
Descendent er. Skyldskapens närhet eller afständ beräknas
genom led (gradus), hvilka i våra äldre lagar ock kallas knä.
Denna beräkning göres på olika sätt af Romerska, och olika af
Canoniska Lagfarna. Läs Nehrmans Jurispr. Civ. III. Aid.
II Cap. § 17 följ, samt föreläsningar öfver 2 Cap. G.
B. och 1, 2, 3 Cap. Ä. B. Solanders Dissert, de Compu-
tatione graduum. Höpfners Commentar üb. die Hei-
neccischen Instit. Lib. I Tit. X. § 116 följ. m. fl.

Jag beskrifver här i korthet blott den Canoniska computa-
tion, dels derföre att jag med den kan kortare uttrycka mig.
— 43 —

vid några §§:s förklaring, dels emedan dess kännedom är ound-
gängelig för att förstå våra äldre lagar om äktenskap.

Reglorne för denna beräkning äro:

1:0 I linea recta: q not sunt personæ generat«, tot gra-
dus: så många födde personer, så många led.

2:0 I linea collateral! : Quo to gradn remotior distat a
stipite commune, eo gradu distant inter se: så
mänga led som den nederste på längsta slägtraden är ifrån
den gemensamma stammen, så många led åro de collatera-
1er, hvarom frågan är, från hvarandra.

Derföre är A (Sch. 1) skyld med B i l:sta led, och i lika
led besvågrad med b. Med C. är A skyld och med c besvå-
grad i 2:dra led o. s. v. efter l:sta regeln. Efter 2:dra regeln
är E med B skyld och med b besvågrad i l:sta, med C och o
likaledes i 2:dra, med D och d i 3:dje, med G i 4:de led, samt
F med B och b i 2:dra, med C och c äfvenledes i 2:dra, med
D och d i 3:dje och med G i 4:de led d).

För att lätta öfversigten och minska schemata, nyttjar Jag
ett componeradt tecken, som utmärker begge könen, se Sch. 4.
b. bb. Härmed menas hel- eller halfsyskon af olika kön. Stun-
dom ock man och hustru. När jag om den ena vill säga nå-
got särskildt, och något annat om dem gemensamt, utmärker
jag den förra med ett större tecken. Se Sch. 7. 8. Detta skall
sedermera blifva tydligare.

Lagstiftaren har i detta Cap., för tydlighetens skull, ställt
förbuden till mannen, sä att han ej må äkta den eller de qvin-
nor, med hvilka han på ett visst sätt är skyld eller besvagrad.
Det behöfves då ej något särskildt förbud för de så bestämda
qvinnor att gifta sig med denna man. Också är sadant ej me-
ningen af 7:de §:s ord: »Hvad om mannen i äktenskaps-
mäl stadgadt är, bör ock förstås om qvinnan.» Der-

a) Efter Comput. civilis skulle E och B vara i 2:dra, F och B. i 3idje, F
ech C i 4:de led o. b. v.
med menas att när mannen förbjudes giftermål med en qvinna,
som t. ex. ar hans brors- eller systerdotter, sä bör det sä ut-
vidgas, att en qvinna ej heller får gifta sig med sin brors eller
systers son o. s. v. När vi veta detta, finne vi, att Lagstiftaren,
för tydligheten, i de föregående §§ ej sällan med andra ord sagt
hvad som var en tydlig följd af det föregående i samma §.

En ständig uppmärksamhet härpå leder till redigare begrepp
och skall, i synnerhet vid 5 §, ställa Lagstiftarens mening i ett
klarare ljus.

1:0 Om Skyldskap in linea recta, $ 1.

»Ej må man--------------sträcker sig neder.» Detta ut-
tryckes med Schema 1. I Schema 2 äro hufvudpersonerna, el-
ler de, hvilka förbudet angår, utmärkte med större tecken samt
versalbokstäfver, men mellanpersonerna med mindre tecken och
bokstäfver. Ej må Man (A) till hustru taga sin (äkta eller oäk-
ta) Dotter (B) ej heller (C, som kan vara hans äkta eller oäk-
ta) Dotlerdotter eller Sondotter (ty b utmärker A:s son); ej hel-
ler med D, som kan vara A:s dotterdotters eller sondotters,
sonsons eller dottersons dotter, och sä vidare »ehuru långt shyld-
skapen sträcker sig neder,» eller sä långt någon efterkommande
af qvinnokönet kan finnas; hvilka alla pä Schemat föreställas
genom punkterne under D. Det motsvarande förbud för qvin-
nan efter § 7 är Schema 3. — d. ä. Qvinnan D får ej äkta sin
son C, eller sin sons eller dotters son B, eller dessas afkomma
A . . ehuru längt skyldskapen sträcker sig neder. Detta är allde-
les detsamma som i §:s sednare period säges. Ty då en qvinna
förbjudes gifta sig med sin son, sin sons eller dotters son m. m.,
så innehåller det ju att en man ej får gifta sig med sin Moder,
Faders eller Moders moder, och sä vidare till rygga i ättene.

In linea recta cognationis sträcker sig således förbu-
det till alla leder, huru aflägse som helst. Men naturen sätter
här sjelf en gräns derigenom, att sällan någon lefver till dess
han har barnabarn i 6:te led. Begge förbuden uttryckas efter
lagens egen anledning sålunda : Ingen må träda i äktenskap med
någon af sina barn eller efterkommande (descendenter).
— 45

Härvid ihågkommes, att om B eller b, C eller c. D m. fl.
äro äkta eller oäkta barn, är förbudet lika gällande. Hvarvid
dock ofta den regel torde komma i fråga: de occultis non
ju di ca t ec cl es i a, elller denna: In jure non esse et non
adparere æquiparantur.

Detta förbud är ofelbart det vigtigaste. Det har fran bör-
jan varit föranledt af en afsky för dessa förbindelser, hvilken,
fastän den icke är en omedelbar instinct, likväl med rätta bör
anses för naturlig. Visa Lagstiftare hafva insett sådane tänke-
sätts goda verkan på uppfostran, seder och nationens kraftfull-
het, och derföre velat genom dessa förbud, jemte strafflagarne
mot blodskam, förekomma att den naturliga afskyn icke måtte
försvagas e).

2:0 Om skyldskap å sidone, nar den ena
slägtingen eller beggedera äro omedelbar-
ligen under den gemensamma stammen. § 2.

Collateral skyldskap föreställes på Schemata genom 2:ne
Slägtrader, som utgrena sig nedåt från en gemensam stamfader
eller stammoder. Stamfadrens eller stammodrens barn i första
led komma då att stå omedelbarligen under stammen såsom E
och B (Sch. 1). De öfriga F. C. D. G. äro ock under stam-
men men ej omedelbarligen.

Schemata till denna § blifva sådana, att den ena raden får
blott en Collateral — endast den collateral, som omedelbarligen
är under stammen (A. Sch. 4 & 5); den andra raden har flera
och så många man behagar.

Här förekommer hel- och halfslägt. Om A och C (Sch. 4)
begge äro födde af fadren b och modren bb, så äro de helsy-
skon. Om b är gemensam far till A och C men de hafva hvar
sin mor, eller bb är deras gemensamma mor, men de hafva

e-) I upp. och nedst. skyldskap förbjuder Moses uttryckeligen Äktenskap
med Moder (CD Sch. 2) och med Sone- eller Dotter-Dotter (AC Sch. 1)
i 18 Cap. 3 Mose B. Michaelis har visat det Moses dock ej ansett äk-
tenskap mellan Fader och Dotter tillåtet, utan förbigått detta förbud af
samma skäl, hvarföre Solon ej utsatte straff på Fadermord.
=46 —

hvar sin fader, dä äro A och C halfsyskon. På samma sätt
kunna A och c vara hel- eller halfsyskon. Äfvensä C och c.
— D och d äro helsyskon om bägge hafva gemensam far och
mor. Men de kunna ändock vara halfslägt med A, om antingen
deras mor C eller deras far c är A:s halfsyskon, o. s. v. I
äktenskapsfrågor göres ej skillnad mellan hel- och halfslägt. §. 9.

Schema 4 svarar emot följande förbud i 2 §.

”I skyldskap å sidone må man (A) ej taga till hustru sin (hel-
eller half- äkta eller oäkta) syster (C), sin broders (c’s) eller sy-
sters (C:s, äkta eller oäkta) dotter (D) eller deras afföda" d.
ä. dessa syskons eller syskonsbarns efterkommande af qvinno-
kön, hvilka alla på Schema föreställas genom E med punkter
nedanföre. — Hvar och en ser, att härmed ock är förbudet sy-
stren C att taga sin broder A, samt systers- eller brorsdottern
D att taga sin Farbror eller Morbror A. — När detta förbud
efter 7 § ställes till qvinnan, så blir dess lydelse (se Sch. 5) :
Ej må qvinna A taga till man sin broder D, sin
brors- eller systerson C eller deras afföda af man-
kön B . • .

Detta är med andra ord det samma som i §:s sednare pe-
riod uttryckes, då mannen förbjudes taga sin faders eller mo-
ders syster &c. Begge förbuden kunna korteligen innefattas i
denna enfaldiga regel: Ingen må gifta sig med sitt sy-
skon eller dess barn och efterkommande. Eller ock
omvändt: Ingen må gifta sig med sitt syskon eller si-
na föräldrars och förfäders syskon. Och då man ser
på Schemata, kan regeln uttryckas: Ej må du gifta dig med
den collateral, som är omedelbart under din stam.
Det sista innefattar ock förbudet i afseende på syskon, der beg-
ge äro omedelbarligen under stammen.

Förbudet af äktenskap mellan syskon har annan grund än
det, angående de öfriga colfateraler i denna §. Genom det för-
ra hafva Lagstiftare velat gå föräldrars önskningar till mötes i
deras omsorg att genom aflägsnande af all tanke om någon
framtida loflig förbindelse, förebygga förtidig sinnlighet hos barn,
hvilka efter regeln alltid uppfostras i samma hus.
De öfriga förbuden i denna § afse väl ock uppfostran, mes
på det sätt, att som farbror och faster, morbror och moster, vid
föräldrarnes tidiga atgang, träda i dessas ställe, i anseende till
barnens uppfostran, borde ock, genom aflägsnande af all tanke
om loflig förbindelse emellan desse möjliga uppfostrare och
uppfostrade, de förras auctorité bevaras och främjas. Detta gäl-
ler ock om onklar och tanter i aflägsnare led. Men hvar och
en ser att förbudets vigt, sä vidt det angår denna ojemna sido-
linea f), är störst i afseende på 2:dra graden, och aftager sedan
i samma mån som graderna ökas g).

3:o Om skyldskap emellan collateraler,
som ingendera är omedelbart under stam-
men. § 3.

Förbudet angår endast syskonbarn (AB Sch. G) af äkta
eller oäkta säng, af hel- eller halfslägt. Här äro inga sådana
tillsatser, som, på sätt i de föregående §§ skett, tillkännagifva
att förbuden går längre ned i ätteraden, såsom till syskonbarns-
barn, o. s. v.

Här kan ej, efter 7 §, något motsvarande Schema äga rum,
emedan Lagstiftaren här på en gång ställer talet till begge kö-
nen, såsom hufvudpersoner.

Regeln är således den, att i jemna sidolinien är äktenskap
endast förbudet i 1 och 2 led, men ej vidare. Uckså är detta
förbud dispensabelt. Konungen kan gifva lof till äktenskap e-
mellan syskonbarn: »utan Konungen» &c.

f)	Ojemn sidolinea (linea collateralis inæqualis) kallas, ef-
ter canoniska terminologien, det förhållande på schemerne, då den ena
collateral sidan innehåller flera leder än den andra, såsom här. Jemn
sidolinea (linea collateralis æqualis), när lika många äro â bå-
da sidor, såsom syskon sinsemellan, syskonbarn &c.

g)	Af de här förhudna skyldskapsled förekommer i 3. M. B. 18. Cap. gif-
termål emellan Broder och Syster (AC. Sch. 4. A. D. Sch. 5) och
med Faders eller Moders Syster (DA. Scb. 5.). Michaelis vill visa
att Mosis mening ej varit att det sistnämnda skulle ex t en dera# till Brors
eller Systerdotter (AD. Sch. 4)- Skälet är att man hos Österlänningar-
na kunde se sin Tante oslöjad men ej Niecen 1. c. §. 116. — Några Na-
tioner sträcka ej förbudet i dessa linier längre än till 1 grad af jemus
ech 2:dra af ojemna sidolinien.
— 48 —

Så länge slägterna lefde mindre spridda, hade förbudet för
syskonbarn samma grund som det för syskon ; men sedan det
ej oftare händer att syskonbarn, än att oskylda barn uppfostras
i samma hus, hade förbudet kunnat alldeles upphäfvas h). Dock
har man i början ansett nödigt välja denna medelväg, troligen
af aktning för det begrepp om incest, som hos allmänheten än-
nu var fästadt vid dessa förbindelser. I 17:de århundradet gäll-
de detta förbud stundom ovillkorligen, stundom med tillåtelse att
söka Kongl. dispens; se Ups. Concilium 1572. K. B. d. 1 Mars
1678. Kyrko-L. 1686. C. 15 § 9. Kongl. Stadg. d. 30 Dec. 1680.

I Schema 6 är tillagd en biperson, som egentligen ej hörer
hit, nemligen B:s hustru b. Det är skedt derföre att sådane,
som B:s syskonbarn À och hans hustru b, pläga kallas syskon-
barn i svågerlag. Sådane syskonbarn menas ej i denna §. Och
äro de ej af svågerlaget hindrade att gifta sig, samt behöfva ej
söka Konungens lof dertill.

Lutherske Svenske undersåter på Barthelemy äro befriade
från omvägen att söka Konungens tillstånd till äktenskap emel-
lan syskonbarn. Och allmogen i Lappmarken har frihet att
genom Kyrkoherden och Consistorium samt utan afgift, söka
detta tillstånd. Se K. B. d. 17 Dec. 1792, samt 20 Juni 1805,
intagne vid denna § i Lagsamlingen. Det förra torde ex
paritate rationis kunna tillämpas på Guadeloupe utan hinder af
den tolkningsregel: att undantag äro strictissimi juris.
Grunden till undantaget är här så tydlig att sjelfva tolkningsre-
geln kan tåla inskränkning.

4:0 Om svågerlag i linea recta, § 4.

För denna § så väl som för den 5:te finnas på Tabellen 4
schemata. Orsaken är att jag kan på två sätt vara besvågrad
med en person, nemligen antingen derigenom, att denne varit
gift eller concumbent med någon af min slägt, eller ock så, att
jag varit det med den andres slägt i). Häraf uppkomma 2 sche-

h)	I Mosis lag är intet förbud för syskonbarn.

i)	Att olaglig -beblandelse här afses, följer deraf, att 2:ne systrars lägrande
m. m. räknas bland lägersmål i förbudna leder 59: 7. M. B. Ilärom för-
—49 —

mata, så vidt förbudet ställes till mannen, och 2 då dessa för-
bud ställas till qvinnan.

Schema 7 svarar emot dessa lagens ord: »Och — — må
man (A) ej till hustru taga sin sons (b:s), son asons
eller dottersons (c:s) en k a (B eller C). Jag har tillagt
d:s enka D, såsom representant för alla enkor efter A:s descen-
denter i hvad aflägsnare led som helst; ty de orden »och så
vidare» i slutet af § hänföras otvunget till alla de i § nämnda
personer.

Ordet Erika får ej här tagas sensu strictissimo. Enka är
nämndt såsom den vanligaste händelsen, emedan fråga sällan
uppstår om äktenskap mellan de här nämnda besvagrade, så
länge mellanpersonen lefver. Men om svågerlaget uppkommit
genom b:s lägersmål med B eller c:s med C, &c. så gäller
förbudet emellan A och B, A och C, A och D &c., äfven me-
dan b. c. och d. &c. lefva. Äfvenså om B. C. eller D. &c. ge-
nom äktenskapsskillnad upphört att vara b:s, c:s eller d:s maka.
Således kunde här, i stället för Enka, sättas concumbent.

Emot Sch. 7 svarar, efter 7 §, det 8:de Schema, som skul-
le kunna uttryckas sålunda: Ej må qvinna (A) taga till
man sin dotters (b:s) sona dotters eller dotterdotters
(c:s) efterlemnade man (B. eller C.), och så vidare (D
&c.) IIvarvid efterlemnade man fages i lika vidsträckt be-
märkelse, som förut är sagdt om Enka.— Detta är med andra
ord detsamma, som i slutet af § heter: »Ej heller må man
(B) taga till hustru sin hustrus moder (sin svärmoder
A ej eller C sin) hustrus fadermoder eller modermo-
der (A) och så vidare.»

Schema 9 föreställer dessa lagens ord: »Ej må man (A) till
hustru taga sin stjufmoder (B. d. ä. sin faders andra hu-
stru) sin aflidna fader faders eller moderfaders andra hustru (C),
och så vidare^ d. ä. andra sina aflidna ascendenters hustrur i
annat gifte, hvilka på Schema representeras genom d. och D
med punkter ofvanföre. Det ordet aflidna är ock här nämndt

tjenar läsas: Röhmcri Uns Eccles. Protest T. IV pag. 175. K. A. M
SCHLEGELS Darst. <1. verbotenen Grade p. 376 följ.

a	4
WM

— 49 —

derföre, att det är den vanligaste händelsen ; men mäste utsträc-
kas äfven till förfaders frånskilda hustrur, sä väl som förfäders
concubiner, fastän förfadren ännu lefver, då fråga om äktenskap
uppstår.

Emot Sch. 9 svarar enligt 7:de § Schema 10, som kunde
uttryckas sålunda: Ej må qvinna A gifta sig med sin
stjuffader B, sin aflidna fadermoders eller moder-
moders c:s andra man C, och sä vidare (med d:s man
D &c.). Hvilket med andra ord uttrycker §:s sednare förbud :
Ej må man (B) inga till hustru sin stju/dotter (A, ej eller må
man C taga sin) stju/sons eller stju/dotters dotter (A) och så
vidare,n d. ä. D ej sina stjufbarns efterkommande i 3:dje led
eller längre ned (A . . . ).

Ilvad om stjufson, stjufdotter och deras barn säges måste
ock tolkas extensive, så att för stjulbarn äfven anses sådana,
som någons hustru i hordom eller någons concubine i lägersmål
sammanaflat med annor man.

Alla förbuden i denna § kunna korteligen innefattas i föl-
jande regel: Ingen får bygga äktenskap med någon
sin ascendents eller descendents maka eller con-
cumbent.

De förbud, som föreställas genom Schema 9 och 10 hafva
en grund mera för sig, än de som innefattas i 7 och 8 Schema.
De besvagrade i de förra komma genom svågerlaget, eller kun-
na derigenom komma, i förhållande af uppfostrare och uppfo-
strade. I de sednare Schemata äger detta ej rum, emedan upp-
fostran å ömse sidor mäste vara förbi, när svågerlaget genom
giftermål uppkommer. Dock hafva begge förbuden en gemen-
sam grund, den neml. att dessa svågerlags-förhållanden hafva
mycken likhet med det emellan egentliga föräldrar och barn,
hvarföre förbudet af äktenskap i linea recta aflinitatis blir ett -
stöd för det som med förbudet i linea recta cognationis åsyftas.
De äro således i det afseendet begge vigtiga, fastän, för först-
nämnda olikhet, det ena är ännu nödvändigare, än det andra k).

k)	Af förbuden î Sch. 7 förekommer i 3 Mose B 18 B : AB. (med son-
hustru) i Sch. 8, BA. (med sv ärmode r) 1 Sch. 9. Als. (med
— 61 —

5:0 Svågerlag å sidone, § 5.

»I svågerlag å sidone (Sch. 11) må man (A) ej gif-
ta sig med sin Broders Enka (B), Brodersons eller
Systersons Enka (C), Broders eller Systers sonasons
eller Dottersons Enka» (D). - Enka tages här i så vid-
löftig bemärkelse, som vid 4 § är erinradt.

Emot detta förbud svarar efter 7 § följande (Sch. 12.): Ej
må qvinna (A) gifta sig med sin systers efterlemna-
de man (B), sin systerdotters eller brordotters ef-
terlemnade man (C), sin broders eller systers sona-
eller dotterdotters efterlemnade man (D). Hvarvid
ef ter lem na d man på lika vidlöftigt sätt förstås, som nyss om
enka är sagdt.	.

Hvad i Sch. 12 säges om AC och AD är med andra ord
sagdt i slutet af denna §:s 2:dra period: »man (C) må ej gif-
ta sig med hustrus fadersyster eller niodersyster
(A) eller (mannen D) med hustrus faderfaders eller
fadermoders, moderfaders eller modermoders Sy-
ster» (A). Något motsvarande mot första ledet AB finnes ej i
slutet af §, ty det var redan sagdt i §:s början. Se Sch. 11.

Här nämnes ej mer än tre led. Nehrman vill af de orden
»theras afkomma» sluta, att förbudet sträcker sig in infini-
tum, äfven i afseende på de svågerlags-förhållanden, som de nu
nämnda Schemer föreställa. Dertill finner jag ingen anledning
af lagens ord. Pronomen iheras står ej i slutet af § och kan
ej hänföras till det, som efterföljer. Till det föregående bör det
hänföras, men endast till det närmast föregående i perioden.
Vill man emot vanlig grammatikalisk tolkning gå längre tillbaka,
sä uppkommer den orimlighet, att personer, som hvarken äro
skylde eller besvagrade, absolut förbjudas gifta sig med hvaran-
dra. Man skulle ju förbjudas taga sin broders enkas afkomma
&c. Lika orimlighet uppkommer, om de orden: theras af-

stjufmoder) I Sch. 10 BA. (med stjufdotter) och CA (med
stjufbarns dotter). — Således gå Mosis förbud till 1:sta led i SeL.
7, 8 och 9, men i Sel. 10 äfven till andra led.

4*


— 5% —

komma tilläggas till §:s slut. Man skulle då förbjudas gifta
sig med sin hustrus fasters afkomma, med hvilken man hvar-
ken är skyld eller i svågerlag, så vida svågerlag ej räknas mel-
lan hustruns och mannens slägt. inbördes. Nedanföre skall vi-
sas, att ej heller lagens grund fordrar förbudens utsträckan-
de utöfver 3:dje led ojemna sidolinien.

Nu till de öfriga förbud i 5 §. Jag börjar med l:sta för-
budet i 2:dra perioden, emedan det upplyser oss om meningen

af det, som af förra perioden återstår. Se Sch. 13.

»Ej hel-

1er (må man (A) gifta sig) med sin aflidna hustrus sy-
ster (B), hustrus broders eller hustrus systers dot-
ter (C) eller dotterdotter (D) eller theras afkommo».
Ilär star tillägget theras afkomma på sitt ställe, ålven i an-
seende dertill, att B:s, C:s eller D:s afkomma aldrig kan upp-
höra att vara i svägerlag med A. Derföre kan man icke alle-
nast lämpa forbudet på den här i 3:djc ledet förbigångna per-
sons Bis Sona dot ter, utan ock på 4:de och 5:te led, o. s, v.

Det häremot svarande förbud för qvinnan enl. 7 § före-
ställes i Sch. 14 och skulle lyda sålunda: Ej må qvinna (A)
gifta sig med sin aflidne mans bror (B) 1), sin mans
broders- eller systersson (C), sin mans brors eller
4 systers sonason (eller dotterson, D) eller deras afkom-
ma. Hvilket allt är med andra ord detsamma som i förra pe-
riodens sednare förbud heter: Ej må man (C eller D) gifta
sig med sin faderbroders eller moderbroders, (eller
med) sin faderfaders eller fadermoders, moderfa-
ders eller modermoders broders Enka (A) m). Tilläg-
get »och theras afkommo» kan väl ej här passa efter den
grammatikaliska meningen, så att förbudet skulle angå dessa
Enkors afkomma, emedan det mellan denna afkomma och den
här nämnda man ej kan vara något svågerlag. Dock ses af
hvad vid 14:de Schema är nämndt, att man här får gå längre



1)	En här oundvililig framställning af hvad redan vid Sch. 11 led. 1 är fö-
restäldt. Med andra ord förbjudes der qvinnan 15 äktenskap ined sin
mans broder A.

(m Första ledet är här förbigånget emedan det skulle varit ett upprepande
af livad förut var sagdt om giftermål med Broders enka.




— 53 —

än till 3:dje led. Ty när qvinnan A (Sch. 14) ej får gifta sig
med sin mans syskons afkomma, så är klart att denna afkomma
ej får gifta sig med A.

I korthet är denna §:s innehåll således: Ingen gifte sig
med sitt syskons, sitt syskonsbarns eller barna-
barns (i egentlig bemärkelse) maka. Ej heller med sin
makas syskon eller deras barn och efterkommande
i h v a d led som helst.

Grunden dertill att Lagstiftaren i förra förhållandet (Sch.
11 och 12) inskränkt förbudet inom 3:dje led, men i det sedna-
re (Sch. 13 och 14) utsträckt det så långt sådana besvagrade
kunna finnas, är ganska påtaglig och giltig. I det förra förhål-
landet är nemligen för begge i fråga varande personer uppfo-
stran förbi, när svågerlags-förbindelsen dem emellan uppkom-
mer; da deremot i det sednare den ena personen (A Sch. 13.
14) just genom svågerskapsbandet kommer i samma förbindelse,
som dess maka (a) att uppfostra dennes syskons barn och ef-
terkommande (B. C. D. &c.). Det förra förbudet synes derföre
mindre för sin egen nödvändighet vara infördt, ån för den lik-
het detta förhållande efter canoniska computation har med det
sednare. En så svag grund kan ej berättiga oss att utsträcka
det till de andra led, som lagstiftaren ej nämnt n).

Man ser af de ofvananförda anmärkningar att den gamla
regeln: Then man ej kan äkta för skyldskap, t hess
Enka får man ej taga för svågerlag: tål ännu flera un-
dantag än dem Nehrman nämnt i föreläsningar ne öfver
denna §. Orsaken hvarföre Nehrman utsträckte alla förbud i
denna § in infinitum, var att han ej systematiserade Schemata
och tillika ej nog skarpt bestämde förbudens grunder.



n)	Af de i Sell. 11 bestämda led, förbjudes i Mosis lag endast det lista
(AB med Broders Enka) vid straff att barnen af sådant giftermål
sl ulle anses för den aflidne brodiens. Och om brödren var död barnlös,
var den andre brodren skyldig att äkta enkan — I Schema 12 är endast
polygamia simultanen med 2:nc systrar förbjuden, men ej äkten h? ed
ena systern efter den andras död. (Ivar och en ser att fisla led i Sel-
11 är tillika l:sta led i Sch. 1 samt 1:-ta led i Sch. 12 likaledes kala
led i Sch. 13.) 1 Scb. 14 förbjudes ocl: 2:dra led C. A. (med Far
brors enka) vid straff af barnlöshet. Cir. Michaelis 1. c. § 116-
Matis.

. |

54

4

Förbuden i denna § äro nu sä vida mildrade, att Kongl.
Maj:t kan deri dispensera. K. F. d. 10 April 1810 o) Dispen-
sation har ock sina grundsatser. Dessa torde kunna bättre in-
ses, när man öfverväger ofvananförda åtskilnader, och tillika
besinnar, att en collateral i närmare led kommer oftare i rela-
tion af uppfostrare än en i fjermare, då första ledet undantages
(Sch. 13, 14). De som i frågor om dispensation i dessa mål
äga att afgifva underdåniga betänkanden, torde derföre icke fin-
na oriktigt: att 2:dra ledet AC i Sch. 13, 14 anses för det be-
tänkligaste; dernäst 3:dje, 4:de, 5:te och 6;te led (om fråga så
långt bort skulle uppstå) i samma Schemata: derefter l:sta le-
det AB i alla till denna § hörande Schemata. Men att 2:dra
och 3:dje led i Sch. 11 och 12 AC, AD kunna beviljas utan all
betänklighet när andra skäl deremot än svågerlaget ej förekom-
ma. Märkeligt är att ock Moses endast i det som hörer till 14
Sch. sträckt förbudet ned till 2:dra led.

Gso Om oegenteligt swågeriag, § 6.

1	4 och 5 §§ hafva ej exempel förekommit på annat svå-
gerlag än emellan mannen och hustruns slägt eller hustrun och
mannens slägt.

Denna § innehåller idel sådana Schemer (15, 17, 19, 21)
der det antingen är fråga om den ena makans förhållande till
den andra makans slägts maka, eller till den andra
makans (förra) makas slägt. Detta är ej, enligt definitio-
nen i 8 §, egenteligt svågerlag; derföre kallar jag det oegen-
teligt.

Lagen kallar det: 2:dra svågerlaget. Benämningen är
en öfversättning af Canonisternas Affinitas secundi gene-
ris. Desse gingo ut från den sats, att som man med hu-
strun är ett kött, så skall han ock vara ett med hustruns
förra eller sednare maka eller concumbent — o. s. v. Härige-

o)	Väl har K. M. i sednare tider äfven före ofvannämnda Förordn. någon
gång dispensera i dessa fall; men det bör anses vara skedt blott de facto.
Se I. B. d. 11 Febr. 1783 jfr. med K B. d. 13 Dec. 1797.
—55 -

nom 3 genera aflinitatis: 1:0 Affinitas primi generis (första
svägerlag) det i 8 § beskrifna. 2:0 Af. secundi generis
(andra svägerlag) emellan den ena concumbenten och dem, som
med den andra concumbenten äro i första svägerlag. 3:0 Ail.
ter ti i generis (tredje svågerlag) emellan den ena concum-
benten och dem, som med den andra concumbenten äro i andra
svågerlaget; t. ex. mellan mig och min hustrus systers mans
andra hustru, eller emellan min hustru och min stjufmoder* man
(i ett sednare gifte), se 59. 9 M. B., eller emellan mig och min
hustrus förra mans förra makas slägt.

I första svågerlaget förekommer således nödvändigt en
i det andra två — i det tredje tre äktenskapliga (eller köns-)
förbindelser; men det osktadt ut intetdera genus mera än ett
s k y 1 d s k a p s f ö r h å 11 a n d e ; ty äfven i an dra och tredje svå-
gerlaget skulle hufvudbegreppet bibehållas, så att den ena ma.
kan blott ansågs besvågrad med den andres slägt — men ej
makarnas slägt inbördes. Man skulle derföre misstaga sig, om
man till denna 6:te § hänförde sådane Schemer, der 2 slägtra-
der förekomma, t. ex. Dotters Stjufdotter, Svärsons
Stjufdotter, Stjufsons Stjufdotter.	.

Linier och grader räknades ock i dessa oegenteliga svå-
gerlag efter samma grund som i det egenteliga, så att jag t. ex.
anses med min makas slägtinges maka besvågrad i samma linea
och grad, som min maka är med samma slägting skyld.

Äldre Canoniska Lagen förböd äktenskap äfven i dessa svå-
gerlag, så väl in linea recta, som i vissa led å sidone. Men
alla dessa förbud upphäfdes af Påfven Innocentius 111. Besyn-
nerligt nog, att Protestantiska Kyrkan ändock stundom ansett
nagra led för otillåtna p) i detta svågerlag, i synnerhet i linea
recta. Äfven i vårt Land äro sådana grundsatser följde, såsom

Lnther yttrar sig ■ ett bref till Bisk. i Nenpurg: "Ergo sentio conjugium
pastoris, qui novercam uxoris suæ defunetæ duxit, incestum, nisi sic esst t
noverea, quod defunetæ pater etiam filiert vitricus, non naturalis pater.
Ideoqne ant dirimendum est. ant extra diœcesin tuan expellendus est."
Dock anför Schlegel 1. e. p. 401 att Melanchion skall yttrat, det han
med Luther vore ense deri, att det hos mindre förståndigt folk kan för-
orsalia uppseende. Hvarföre han väl tillstyrker, att dessa äktenskap af
rådas, men ej alldeles förbjudas.
56 —

i Kongl. Råd. bref d. 1 Dec. 1703, der så väl i tredje, som an-
dra svågerlaget linea recta, äktenskap förbjudes, och der äfven
(troligen af förhastande) influtit ett förhållande der intet slags
svågerlag äger rum, neml. med Stjufmoders Stjufmoder.

Genom 1734 års Jag skedde den inskränkning häri, att tred-
je svågerlaget alldeles är förbigånget, och i det andra väl alla
möjliga lista led linea recta, men endast tvenne händelser af
2:dra ledet samma linea.

Nehrman var af den tanka, att detta förbud, såsom purt ci-
vilt, ej borde extenderas till casus similes, eller andra led anses
förbudne, än dem lagstiftaren nämnt. Dock har annan tolknings-
regel blifvit följd in praxi, och Kongl. Majit har, i egenskap af
Lagens tolk, ansett förbudet för en man att bygga äktenskap
med Moders Stjuffaders Enka q) och med Faders
Stjuffaders Enka r), hvilka, hörande till 2:dra ledet linea
recta, ej äro nämnda i 6 § och ej heller följa deraf efter den
7:de. Då således härigenom principen af utvidgande tolkning
syntes etablerad, var intet hinder att utsträcka förbuden till alla
möjliga förhållanden in linea recta 2:di generis, äfven till 3:dje,
4:de, 5:te led &c. och skulle derföre Kongl. Majit ofta besväras
med förfrågningar, emedan det endast är genom en sådan ut-
vidgande tolkning af 6 §, som en skadelig ovisshet hos många
vederbörande kan uppkomma om våra äktenskapsförbud.

Dessa svårigheter synas vara häfna genom Kgl. F. d. 10
April 1810, hvilken icke förklarar, utan upphäfver 6:te § sådan
den nu finnes i de hittills tryckte Lagböcker, och införer en ny
6:te §, der väl samma personer nämnas, som förut, men med
tillägg, »utan Konungen dertill gifver lof,» och utan att
upptaga de i särskilda rescripter nämnda till andra svågerlaget
hörande förhållanden, hvarigenom en strict interpretation desto
häldre synes auetoriserad, som intet uppfostrans-förhållande här
äger rum, Mosis lag ej förbjuder något äktenskap i andra svå-
gerlaget, och den i Side § anförda grundsats om Vördnads spil-
lande emellan föräldrar och barn, i helt annan mening skulle

q) K. IS. 23 Dec. 1752.

r) K. 15. 8 Aug 1774.
— 87 —

tillämpas på dessa än på det i nämnda 8:de § anförda exem-
pel s).

Detta öaktadt måste dock 7:de § på denna nya 6:te § an-
vändas, så att, då mannen i 6:te § förbjudes bygga äktenskap
med 1:0 sin hustrus Stjufmoder (Sch. 15), 2:0 Stjuffaders Enka
(Sch. 17), 3:o Svärsons Enka (Sch, 19), 4:o Stjufsons Enka
(Sch. 21 AB), 5:0 Stjufsons sons Enka (Sch. 21 AC); så må-
ste ock, i följd af 7:de §, qvinnan anses vara förment att byg-
ga äktenskap med 1:0 sin mans stjuffader (Sch. 16), 2:o sin
Stjufmoders efterlemnade man (Sch. 18), 3:0 Sonhustrus efter-
lemnade man (Sch. 20), 4:0 Stjufdotters efterlemnade man (Sch.
22 AB), 5:0 Stjufdotters dotters efterlemnade man (Sch. 22 AC).
Hvilket med andra ord är ett förbud för mannen, att gifta sig
med l:o sin Stjufsons Enka, 2:0 Hustrus Stjufdotter, 3:0 Hu-
strus Svärmoder, 4:0 Hustrus Stjufmoder, 5:o Hustrus Moders
Stjufmoder. Så att äfven här äro vissa äktenskap 2 gånger
förbudna.

Således äro nu, i 2:dra svågerlaget, linea recta, under tillå-
telse af dispense, förbudna:

1:0 I första led alla tänkbara fall, nemligen:

For mannen med sin

1:0 afl. hustrus Stjufmoder.

2:o Stjufsons Enka

3:o afl. Hustrus Stjufdotter

4:o Stjuffaders Enka (sednare hu-
stru)

5:0 Mågs andra hustru (döda dot-
ters mans Enka)

6:o all. hustrus Svärmoder af l:sta
giftet (eller hustruns l:sta mans
moder)

D. å. for qvinnan med sin
all. mans Mag (eller sin Stjuf-
dotters efterl. man),
all. mans Stjuffader.

Stjufmoders efterl. sednare man.
all. Mans Stjufson.

all. mans Svärfader af första gif-
tet (mans l:sla hustrus fader),
afl. Sonhustrus efterl. man (af
sednare giftet).

s) Märkvärdigt, att ofvannämda Bref af år 1752 och 1771 ej äro anförda
i Lagsamlingen vid denna §. Skulle nian deraf få sluta , att dessa Bref
redan den tiden ej ausågos såsom Lag?
— 58 —

2:0 I andra led endast 2 förhållanden, nemligen:

1:o Stjufsons sons Enka	Svärfaders Stjuffader.

2:o Svärmoders Stjufmoder	Stjufdotters dotters efterlemnade

man.

Usus practicus häraf är denna:

l:o De nu nämnda personer må Prest ej viga, utan de fått Ko-
nungens särskilda tillstånd.

2:0 Om några här onämnda till 2:dra, 3:dje 4:de &c. led höran-
de förhållanden i linea recta skulle förekomma af detta svå-
gerlag, torde väl, sä länge någon authentik förklaring icke
godkänt den nu anförda doctrinella, en Prest göra säkrast
att förfråga sig i Consistorio; dock är att förmoda, att, der-
est Cons, ej tilltror sig på ofvan anförda grunder förklara så-
dana äktenskap oförbudna, utan gör underdånig förfrågan,
Kongl. Maj:t då genom en allmän Kungörelse torde gifva en
sådan förklaring, hvarigenom all ovisshet i dessa mål blif-
ver häfven, och denna lära befriad från de hittills varande
svårigheter.

3:o I andra svågerlaget å sidone kan Prest utan betänkande
viga, i hvad led som helst. (Jfr. K. B. d. 10 Jun. 1741, d.
2 Apr. 1761, d. 23 Sept. 1756,) såsom i lag icke förbudet.

4:o I afseende på 3:dje svågerlaget, vare sig i linea recta eller
collaterali, är alldeles ingen betänkelighet, sedan genom
Kongl. Förklaringen d. 23 Mars 1807 är förklaradt, att i stäl-
let för orden: »Sin mans Stjufmoders efterlemnade
man» i 59: 9. M. B. t) bör läsas: Sin Stjufmoders ef-
ter 1 emn ad e Man.

. Gemensamt om 5 och 6 §§ anmärkes, att sedan de blifvit
dispensable, någon mildring i straffet uti 9 § 59 Cap. M. B. sy-
nes kunna äga rum. Dock näppeligen i den 8:de § s. C., eme-
dan der ej nämnes mer än Lsta och 2:dra leden och det af de
vigtigaste till 13:de och 14:de Sch. hörande.

J) Dessa ord äro influtue ur K. R. Br. 2 Dec. 1703.
— 59 —

7:0 -- -----	U).

s:o Om några tillfälliga hinder för äkten-
skap.

d. ii. sådana som af sig sjelfva, utan Kongl. dispensation,
kunna upphöra. Sådana, i detta Cap. nämnda, äro :

l:o Bristande samtycke' af lägrad Mös Fader och
Moder. § 10.

Detta är ock hinderligt, fastän Mö under äktenskapslöfte
vore häfdad, 3 Cap. 10 § G. B. och äfven då intet lägersmål
skett, 1, 2 §§ s. C. Men här lära vi, att Domaren kan förkla-
ra faders och moders vägrande för kraftlöst, när det ej har skäl
för sig.

2:o Sådant förhållande, der genom ett giftermål mellan obesvå-
grade och oskylda, en Descendent i skyldskap skul-
le blifva sin skylda Ascendents Ascendent i 2;dra
svåger läge t.

Detta hinder är en slutföljd af 8 §. Här bestämmes neml.
först begreppet om svågerlag, och att det ej räknas mellan 2:ne
makars slägt inbördes: hvarpå exempelvis nämnes: att intet
hinder är för giftermål meljan A och C (Sch. 23) fastän den
förras Bror B förut vore gift med den sednares syster D, eme-
dan A och B, enligt det föregående, ej äro i svågerlag; vidare,
att fastän C är gift med D (Sch. 24) fadren A dock kan äkta
modren B, med hvilken han ej heller är besvågrad v).

Sedan sålunda den regel blifvit fastställd, att 2:ne makars
inbördes slägtingar, lika väl som andra obesvågrade, kunna äk-

u)	Man har uteslutit det som i föreläsningen är sagdt om hor, såsom ej hö-
rande till denna afhandling.	.

v)	Man han ock omvända detta. Om fadren A och modren P gift sig med
hvarandra, så äro deras barn af hvarderas förra giften (sammanbragta
barn, stjufbarn) C och B, alldeles icke besvågrade sins emellan och knu-
na äkta hvarannan. Bohls betänkligheter, som ock brydt Nehrman . har
Michaelis häfvit 1. c. § 115 och visat, att Mosis lag i intet fall förbjuder
dessa äktenskap. Men tänker man på högsta grunden till förbud emot
verkeliga syskons äktenskap; så finnes i den, oaktadt desse barn ej äro
besvågrade. anledning nog att tro, det förbud emot deras äktenskap vore,
icke alldeles, men nära intill, så vigtigt, som det emot köttsliga syskons.
— co —

ta hvarandra; nämner lagen till slut ett undantag från denna
regel, så lydande: »Men ej må son taga modren, tå fa-
der hans lefver och hafver dottren» (Sch. 25): d. ä.
att man ej får taga sin stjufmoders moder.

Förbudet är ej ständigt, utan äger blott rum, så länge fa-
der hans lefver och hafver dottren.

Härvid frågas: Bör denna inskränkning så förstås, att så
snart omständigheterna något ändra sig, så att fadren A (Sch.
26.) antingen blifvit död, eller väl lefver, men icke halver dottren
D. (d. ä. D. är antingen död eller eljest skild vid A) i intetde-
ra fallet något hinder är för sonen Bis giftermål med modren C?

Eller fordras, att begge, både A och D, skola med döden
afgått, innan förbudets verkan kan upphöra?

Lagstiftaren har sjelf uppgifvit detta förbuds grund: »att
vördnaden mellan föräldrar och barn ej spillas
m å.» — Man ser ock lätt, att om detta giftermål finge ske, me-
dan begge, A och C, lefde såsom makar; så skulle Sonen B
upphöja sig till sin Faders Stjufsvärfader, och Modren
C nedsätta sig till sin Dotters Stjufsons hustru, d. ä. gö-
ra henne till sin stjufsvärmoder.

Detsamma skulle ock hända om A och D begge lefde så-
som frånskilda makar. C upphörde ej derföre att vara A:s
svärmoder och att, genom sitt gifte med B, gifva denne ett an-
seende såsom A:s stjufsvärfader, B ej heller att vara D:s stjuf-
son och att genom giftet med C göra dennes dotter till modrens
stjufsvärmoder.

Dör A och lemnar D efter sig såsom Enka; så kommer mo-
dren C genom sitt gifte med B i samma vördnads-collision med
sin dotter, som nu sagdt ar. Och om D dör och lemnar A ef-
ter sig; så blir, på sätt sagdt är, fadrens rätt till vördnad i mot-
satt direction mot sonens på giftet med fadrens svärmoder grun-
dade anspråk.

Således enär A och D varit gifta makar, kan, så länge nå-
gondera lefver, och antingen de lefva tillsamman, eller äro skil-
da, ej annat genom B:s gifte med C hända, än att emot fadrens
eller modrens, eller begges naturliga rätt till vördnad, hvar af
sitt barn, uppkommer ett faetiskt anspråk på vördnad, som kan
spilla, (d. ». minska) den förra; i thy att en descendent i
skyldskap blifver sin egen så beskaffade Ascendents Ascendent
i 2dra svågerlaget. (Se Sch. 26. A ... b — D . . c.)

Först efter begges, A;s och Dis, död, finnes å ena sidan
ingen Far, af hvilken en son kan göra anspråk på en slags
vördnad, och å den andra ingen Dotter, som kan göra anspråk
i afseende på sin mor. Grunden till undantaget i 8 §. upphö-
rer således här. Och förbudet för B:s och C:s gifte, som i alla
förra händelser var gällande, är det icke mera i denna, utan
regeln inträder bär äter i sin kraft, att desse, säsom obesvågra-
de, kunna blifva hvarandras makar.

Vår första praktiska sats i anledning af 8 § är således
denna :

Du får ej gifta dig mod din Stjufmoders moder,
så länge din Far och din Stjufmoder, begge eller
endera, ännu lefva; men väl sedan begge äro af-
lidne x).

Nu frågas vidare: Kan denna regel vändas om, så att, om
A förut är gift med C, fadren A dä ej kan taga dottren D, så
länge B och C lefva? Sv. A blir, genom ett sådant giftermål,
(Se Sch. 27. B ... a) i samma förhällande till sin son B, som
modren i det nästföregående Schema till sin dotter, och tvert-
om modren (C . . . d). Hvaraf följer, att grunden till förbudet
i 8 §. inträffar med alldeles samma kraft här, som vid de förut
beskrifna händelser. Man säger väl: Undantag äro strictis-
simi juris. Men dä lagen sjelf uppgilver en bestämd grund
till sitt undantag, synes mig, att, sä vidt denna grund fullkomli-
gen inträffar pä andra, än de uttryckeligen nämnda händelser,
måste dessa andra anses under undantaget begripne. Vär 2:dra
praktiska sats blifver således:

Du får ej gifta dig med din Sons Stjufdotter, så
länge Sonen och Sonhustrun, någondera, lefver, men
äro begge döda, kan du taga den förstnämnda y).

5)	Nehrman har, utan att närmare pröfva grunden , antagit, att förbudet
upphör, när blott endera dör. Förel. öfv. G. B. 2 Cap. 8 §.	.
y) Derföre bör K. B. d. 18 Olt. 1769 endast i den förra händelsen, men ‘J
i den sistnämnda, tjena till eftersyn.
— 69 —

Hvaraf ock såsom Corollarium följer den

3:dje: Ej heller med din Dotters Stjufdotter z), sä
länge din dotter och måg ännu, endera, lefver,
men väl sedan begge äro döde. (Sch. 28.)

Af l:sta satsen följer ock den

4:de: Ej heller med din Stjuffaders moder, sä länge
din Mor och Stjuffader ännu, endera, lefver,
men väl när begge äro döda. (Sch. 29.)

Dylik extensiv tolkning äger rum i alla frågor om gifter-
mål mellan 2:ne makars ömsesidiga skyldemän, när genom gif-
tet skulle hända, att en Descendent i skyldskap blifver sin skyl-
de Ascendents Ascendent i 2:dra svägerlaget, t. ex. om Bis son
(Sch. 26.) skulle vilja äkta C, eller (Sch. 27.) A:s fader vilja
taga D. o. s. v.

Men ej tror jag förbudet kunna extenderas till de förhållan-
den, då någon genom giftet endast skulle bli sin skylda Ascen-
dents besvågrade å sidone i 2:dra svågerlaget a), eller huru som
helst dess besvågrade i det 3:dje. An mindre om blott ett A-
scendentskap i svågerlag skulle komma i collision med ett
annat Ascendentskap i svågerlag b).

Nehrman synes ock hafva rätt deri att, i de till 8 §. hö-
rande frågor, lagersmal ej må anses lika med giftermål : helst
något faetiskt anspråk på vördnad ej kan grundas på förenin-
gar, som lagarne ogilla. — Att blotta förlofningar här, eller i
hela Capitlet, ej kunna anses lika med giftermål, skulle ej be-

z) Dottren lian ock kallas : Svärssonsdotter af förra giftet och
så hallas hon i K. B. d. 22 Jun. 1768. Och fastän detta bref är af mot-
satt innehåll med det af d. 19 i samma månad, han doch hända, att beg-
ge varit alldeles med lag enlige, om. i sednare fallet, de begge i regeln
nämde voro döda.

n)	Hit hör: Stjufmoders syster, sonhustrus syster, med hvilka
ook genom K. B. d. 22 Nov. och 23 Nov. 1738 äktenskapet förklaras
ej vara förbudet.

b)	Såsom, om min Stjufsons Stjufdotter skulle bli min husfru. Doch är
annat tolkningssätt följdt i K. B. d. 12 Dec. 1741. — 8 §. uppgifver
väl till grund för förbudet vördnadens spillning, men exemplet bestämmer
och den grad af vördnadsspillning lagstiftaren haft för ögonen. Om
mindre grader deraf bör derföre förbudet ej anses gällande, helst det
innebär ett undantag från en förut fastställd regel.
— 65 —

höfva erinras, om man ej sett att Konungen varit besvärad med
underdåniga förfrågningar härom. Alla slutföljder ai 8:de §.
kunna innefattas i följande enkla regel;

Du får ej gifta dig med din skylde Ascendents
äkta makas skylde Ascendent, så länge din Ascen-
dent eller dess maka ännu lefver c).

4.

Otn incestuösa giftermål m. m. i anled-
ning af en i Lund år 1813 utgifven aca-
demisl ajhandlin^: de connubiis inter
cognates et affines prohibitis. *)

I en inledning har författaren, till det hufvudsakliga på Fichtes
sätt, framställt en analyse af den i historien kända öfvertygelse
om vissa giftermåls och beblandelsers skändlighet. Att denna
analyse är otillräcklig, synes han sjelf hafva insett. Också ha-
de detta bordt förstås af sig sjelf, äfven derföre, att nämnda öf-
vertygelse så otvifvelaktigt utmärkt sig allestädes såsom reli-
giös. Ty det lärer väl få blifva vid det gamla, att på blotta
förnuftsslutsatsernas väg ingen varaktigt religiös öfvertygelse kan
uppkomma. Vi skulle derföre häldre velat såsom inledning åbe-
ropa och anföra de otvifvelaktigt historiska vittnesbörd, som än-
nu finnas, om denna öfvertygelses, äfven af all positiv lag obe-
roende, och densamma till grund liggande, märkvärdiga infly-

c)	T anledning af n §. detta Cap. knnde åtskilligt hithörande intagas, men
derom en annan gång.

•) Denna artikel är införd i Juridiskt Arkif 2 Bandet 3 häftet.
—64 —

tände och verksamhet hos alla sansade nationer, äfven der,
hvarest religionen redan hunnit fördunklas till en polytheism,
som mer och mer vändt sinnena ifrån all religions rätta cen-
trum. Sadan inledning vore ock enlig med de gamle juriscon-
suiters sed; och de nya gjorde bäst, om de, äfven i denna del,
trädde så i deras fotspår, att de icke satte sina deductioner i
stället för de vida mer öfvertygande historiska data.

En jemförelse emellan den Israelitiska och den Antejustini-
anska och Romersk-civila lagstiftningen i detta ämne vore af
mycket interesse för vetenskapen och lagstiftningen, hälst det
torde genom en sådan jemförelse blifva uppenbart, att dessa bå-
da lagstiftningar, af hvarandra inbördes oberoende, utgått från
någon gemensam traditionell källa, det är: från en gemensam
efter fromme och kraftfulle förfäder ärfd öfvertygelse, utom hvil-
ken, åtminstone der lagstiftningen endast kunde visa sig såsom
blott mensklig, föga verkan varit att vänta af lagarnas bud och
förbud : äfvensom man på sådant sätt, bättre än på något annat,
skulle med någon tillförlitlighet kunna urskilja det ursprungliga,
som alltid borde respecteras, ifrån det, som den borgerliga lag-
stiftningen tillagt, antingen såsom raisonnerad följd af det förra,
eller för särskilda politiska orsaker. Dermed skulle väl ock sä-
krast förebyggas, att icke, då något af den sednare arten faller,
det äfven i opinionen komme att draga det andra med sig, i
synnerhet på en tid da sjelfva théologien vill blifva lättfärdig
och revolutionär.

I sjelfva afhandlingen framgår förf, blott såsom tolk af den
lag, vi hafve i detta ämne uti 2 Cap. G. B., hvilken lag han ge-
nom systematiskt ordnade schemer sökt åskådligt construera.
Vid skyldskapsförhållanderne tages för gifvet, att förbuden i rät-
ta lineen sträcka sig till hvart och ett möjligt led uppföre och
nedföre: och i collateral-lineen, der den ena slägtingen står
omedelbart under den gemensamma stammen, förutsattes, att en
sådan slägting måste skilja sig vid all tanka på äktenskap ej
allenast med den som, såsom dess hel- eller halfsyskon, är med
honom lika långt ifrån stammen, utan ock med dessa syskons
afföda, så långt ner som någon sådan finnes. Men hvad syskon-
barn beträffar, ger förf, ej otydligt tillkänna, att omvägen att
söka Konungens tillstånd här, såsom på Barthelemy, gerna kun-
de umbäras, och förbudet, säsom hvarken i Mosis eller Romer-
ska äldre lagen befintligt, äfven hos oss alldeles upphöra; hvil-
ket vi desto häldre bifalle, som vi skulle önskat, att dispense-
medelvägen aldrig hade blifvit vald säsom förelöpare till något
påtänkt upphäfvande af de i detta ärende existerande förbud.
Genom exemplen pä dispense i en del, förlamas öfvertygelsen
om alla förbudens vigt — och få äro de, som kunna öfvertygas
att vid dispenserna annat motiv än godtycke i sjelfva verket
äger rum.

I linea recta affnitatis sätter förf, ej i fråga, att ju förbuden,
äfven efter meningen af Mosis lag, sträcka sig in Infinitum både
uppföre och utföre, oaktadt förf, väl insett, att hans från uppfo-
strans-förhållandet härledda analyse af incestbegreppet icke om-
fattar det scheme, som föreställer svärföräldrars förhällande
till svärbarn.

Vid svågerskap ä sidone antager ock förf., utan vidare un-
dersökning af lagstiftarens grunder, att förbuden för en Enkling
att äkta sin aflidna hustrus syster, är lika sä vigtigt, som för-
budet för en ledig mansperson att taga sin broders enka, hvar-
vid förf, lika litet tagit i betraktande, att den äldre Romerska
lagen alldeles icke anser svägerskapsförhållandet in linea colla-
terali hinderligt, hvarken i de första eller följande graderna: li-
kasom förf, ej beller vidrörer den äfven af vär Luther pä allvar
anmärkta ätskilnad i första graden ä sidone, att det väl (utom
i ett bestämdt undantaget fall), uti 3 Mos. 18 och 20 Cap. an-
ses för ett skändande af en broders minne, att taga hans Enka
till hustru; men deremot äktandet af hustrus syster endast an-
ses orätt, när man pä en gäng har bägge systrarna såsom
hustrur.

Vid 2:dra, 3:dje och följande grader eller led i sidosvåger-
skapslineen har förf, väl anmärkt, att Mosaiska förbudet blott
nämner en manspersons gifte med farbrors Enka; men förf, har
dock enligt sin plan icke påmint något emot den utvidgning ne-
danom 2:dra ledet, som vär lags bokstaf utvisar; ehuru han o-
gillat den förut rådande mening, enligt hvilken utvidgningen an-
sågs vara sträckt utöfver 3:dje led äfven i de fall, der intet

5
— 66 —

uppfostrans-förhållande åtföljer svägerskaps-förhållandet, det är,
der den ifrågavarande Enkans,’ eller Enklingens aflidna maka står
omedelbart under den andra slägtingens stam. Vi tro med Lu-
ther och Michaelis, att man i denna del, med all trygghet kun-
de blifva vid de tvenne Mosaiska förbuden, om man än icke,
efter den gamla Romerska lagens exempel, vågade att i lagstift-
ningsväg låta hela 5 § i 2 Cap. G B. gå ut; hvilket, på det
ofvan andragna skäl, åtminstone vore vida bättre, än att lata
något förbud på en gång qvarstå och gå ut, hvilken motsägelse
föga ohöljd visar sig då man bredvid förbudet sätter: »utan
Konungen gifver ther lol till.» Ja vi kunna ock försäk-
ra, att förf, sjelf förebrår sig att vid 1810 års Riksdag hafva,
såsom skrifvare, bidragit till dispensationens fästande vid 5:te
och 6:te §§, och att han nu i sina föreläsningar erkänner detta
såsom en förvillelse af vida svårare art, än om han skulle latit
bruka sig att föreslå båda dessa §§:s upphäfvande. Dock skulle
han i ett sådant fall anse det rådligast att det skedde der ett
blott uteslutande af en § gjorde föga uppseende vid en ny lag-
boks utgifvande. Vi tro med förf, att samvetsbuden ej i och
för sig sjelfva behöfva låna någon kraft från en borgerlig lags
sanction. För den samvetsgranne äga de ensamme tillräcklig
styrka. Endast der de motsatta exemplen skulle vålla oordnin-
gar i borgerliga samfundet, måste lagstiftningen, för dess sär-
skilda ändamåls skull, upptaga dem såsom sina.

Utelemnandet innebär derföre ej något upphäfvande af hvad
samvetslagen derom förmår. De i 14:de och 16:de verserna af
18 Cap. 3 Mos. B. gifna bud blifva i alla fall lika bindande för
den som anser dem för allmänt gällande samvetsbud: och han
har att, i afseende på det högre forum, hvarunder de, enligt
hans öfvertygelse, stå, se sig före, att han icke låter borgerliga
lagens tystnad blifva ett påskott till att emot samma öfvertygel-
se handla.

Vid den åtskilnad, som förf, gjort emellan de till 5 § hö-
rande schemer, der Enkan eller Enklingen står på den längre
raden — och de, der de stå på den kortare eller närmast un-
der den gemensamma slägtstammen, har förf, af förhastande
anbragt ett bevis, som icke behöfts och i sig sjelf är ogrundadt
— 67

— då han nekar svågerskap äga rum med mîn hustrus la-
sters afkomma. Om han gifvit sig tid att särskildt schema-
tisera detta förhållande, hade det genast visat sig att denna af-
komma hörer till min hustrus slägt, — dä det ock af definitio-
nen i 8 § är klart, att samma afkomma är med mig i svåger-
lag. Dock är det uppenbart, att detta svågerlag ej hörer till
dem, som efter vår lag hindra äktenskap: och förf:s tolkning
af 5 § blir i alla fall beståndande.

Hvad förf, utredt i anledning af 6:te § om 2:dra svågerla-
get, äger visserligen, i lagens närvarande skick, sin riktighet;
men om denna §, efter nya lagförslaget, en gång blir utlemnad,
kommer ock denna utredning skadeslöst att höra till antiqviteter.

Vid 8:de §:S förklaring har förf., enligt hvad han ock efter-
åt sjelf insett, misstagit sig, dä han trott sig kunna utvidga för-
budet för son att taga modren, då fader hans lefver
och hafver dottren, utöfver denna bokstafveligen uttryckta
gräns: hvarföre, för nybegynnares skull, här må slutligen erin-
ras, att den pä 33 sidan af förf, uppställda regel bör ändras
sålunda: »Du får ej gifta dig med din stjufmoders
moder, så länge din fader lefver i äktenskap med
den sistnämndas dotter.»

Så länge de Kongl. Rescripter ännu gälla, hvilka utsträckt
8:de §:s förbud till andra liknande förhållanden, måste det väl
förblifva vid den utvidgning förf, gifvit det, så att man ej skulle
få äkta Lo sin sons stjufdotter, 2:o sin dotters stjuf-
dotter, eller 3:0 sin stjuffaders moder; men dock sä, att
samma skärpning här måste utgå, som ofvanföre är föreslagen
vid stjufmoders moder, enligt hvilken 2:ne en gång gifta
personers dödsfall skulle behöfva förutgå, innan den enas barn
skulle kunna äktas af den andras fader eller moder, da likväl
enligt lagens ord härtill ej fordras mera, än att nämnda perso-
ner upphört att vara hvarandras makar.

Den alltsammans uppfattande regel, som står i slutet af den-
na afhandling, skulle derföre böra uttryckas sålunda:

Du får ej äkta din skylde ascendents äkta ma-
kas skylde ascendent, sä länge din ascendent lef-
ver och hafver den makan.
— 68 —

I anledning af såväl denna afhandling, som hvad dervid
blifvit pämindt, torde följande dermed beslägtade erinringar icke
vara otjenlige:

1:0 Att könsförbindelser i linea cognaiionis recta varit i en
aflägsen forntid räknade för högst vederstyggelige och himme-
lens svåra straff underkastade missgerningar, är ej blott klart
af de 2.ne ofvananförda gamla lagstiftningar, utan ock af œdi-
podernas missöden i Grekernas tragedier. Visserligen är des-
sas historia utsmyckad med poetiska zirater. Men den hade ej
kunnat bli föremål för tragedien, om icke en religiös öfvertygel-
se om dessa beblandelsers vederstyggelighet varit förut och ai
ålder hos folket rotfästad.

Ätt, i afseende pä syskon, en lika liflig öfvertygelse varit
allmän, intyga Lucianus och Plato, hvilken sednare, kallar be-
blandelsen dem emellan något som vore för Gud förhatligt och
af styggelser den aldrastyggaste; äfvensom han åberopar en
äldre tragédie, der en, som ovetande råkat i en sådan söla, sjelf,
efter upptäckten deraf, tillskyndade sig döden, såsom ett ound-
gängligt försoningsvillkor efter det begrepp han hade om Gu-
darnes stränghet.

2:o Visserligen voro, såsom af sistnämnda omständighet
och de förstnämnda tragediers innehåll ses, oftanämnda öfver-
tygelser uppblandade med oriktiga begrepp om en gudomlig rätt-
visa, som ej ens skulle åtskilja det uppsåteliga från det som af
ovetenhet skett; men detta hindrar ej att öfvertygelserna kunna
och måste antagas som historiska facta, och såsom något före
all borgerlig lag existerande, utom hvilket sådan lag näppeligen
skulle med någon särdeles påföljd kunnat stiftas.

När nu Moses kunde säga till Israeliterna, att Canaans äld-
re invånare, genom en häremot stridande lefnad, mognat till för-
bannelse från deras fädernejord; och han derjemte kunde utan
omväg varna de förre för dylika hos Egyptierna sedda exempel,
så förutsatte detta en redan känd, för allmänt förbindande an-
sedd samvetslag, hvilken, såsom varande af Gud gifven, icke
kunde, genom de motstridande exemplen på gudlöshet, förlora
sin allmänt förbindande kraft.

3;o Det är först, efter det man fallit på den vurm att, obe-
tillvälla sig

— 69 —

roende af all religiös tradition, uppsöka så kallade principer för
samvetslagen uti abstract begrepp och formler, — först deref-
ter är det, som i dessa ämnen tvifvel kunnat uppstå derom, att
de här ifrågavarande öfvertygelser skulle äga någon fast grund.
Ty denna vurm stod redan i sig sjelf i förbindelse med begynta
tvifvel på all historia, och med en sig insmygande missaktning
för forntidens tankegång; så att man här och der satte det i
fråga, som likväl måste vara grundadt, att Adams och Evas ef-
terkommande tidigt fått en sådan upplysning ofvanefter, som
grundlagt och genom tradition slägte från slågte utspridt de ifra-
gavarande religiösa öfvertygelser. Nu mera måste ock filosofen
erkänna och anse för afgjordt, att de så kallade principerna, så



vidt de ej äro annat än abstraherade formler, orått

äran af stamfäder för de särskilda samvetsbuden, emedan de
förra tvärtom hafva sitt ursprung af de sednare, och endast
kunna gälla något i den mån, som de äro riktiga extrader af
de sednare. Äfven det får filosofen nu mera medgifva, att reli-
giös öfvertygelse är otänkbar utan såsom stödd på en först tra-
ditionell, och sedan i skrilt uppfattad, uppenbarelse. Visserligen
kan man då få medgifva, att dessa öfvertygelser grunda sig på
en positiv lagstiftning, men då den är gudomligt positiv, så lå-
ter dess allmänna, det är: för alla individer och folkslag gäl-
lande, förbindelse, ganska väl förena sig med det factum, att
en del af dessa lagar någon tid, d. ä. före deras promulgation,
icke varit gällande. Tämmeligen djerft vore det derföre att ta-
ga för gifvet, att Abrahams hustru Sara verkligen varit hans
syster, då likväl sjelfva urkunden, hvarifrån vi hafve hans hi-
storia, tydligen nämner denna hans egen uppgift såsom en dikt,
den han uppfunnit för att freda sig för ett främmande folks
mordiska anslag. Luther med flere göra icke denna dikt till
verklighet; utan de anse det snarare för sannolikt, att Sara va-
rit en dotter af Abrahams bror Haran, ehuru detta icke heller
har annan historisk grund än att det öfverensstämmer med den
grundsats, Abraham och hans son Esau följde vid val af sonhu-
stru, samt att Abrahams broder Nahor äktat sin broders dotter
Milca, 1 Mos. 11 m. m.
Bd

— 70 —

Den förbannelse, som i 5 Mos. 27: 22 utropas öfver sy-
skona-blodsbandets skändande, måtte väl för en christen, ehvad
han är theolog eller lekman, vara fullt öfvertygande derom, att
hvad en svag gumma EThamar under passionens uppbrusning
yttrat till en skamlös broder, icke äger minsta vitsord emot of-
vananförda historiska skäl för en i denna del äfven hos Israeli-
terna stadgad öfvertygelse, som till och med undföll Thamar
sjelf, då hon kallade sin skändlige broders förehafvande för en
i Israël ohörd galenskap m. m. Hvarföre ock, då ett motsatt
yttrande blifvit Luther påfördt, stor anledning är att tvifla om
authenticiteten eller i annat fall, att förklara, att sådant undfallit
honom i feberyrsla eller dylik olycklig sinnesstämning, der man
ej har sin tankekraft i sin makt. Och säkert har den varit
högst obetänksam, som till trycket befordrat ett sådant bevis på
en stor mans skröplighet, vare sig att det skett i Tyskland eller
Sverige. Helt visst sväfvade dylika förhastanden för Luthers
sinne, då han en gång önskade att hans skrifter blefve ät el-
dens förtärande makt öfverlemnade.

4:o Till den borgerligt lagstiftande eller lagskipande kret-
sen höra i allmänhet inga casus conscientiœj som andeligen be-
kymrade menniskor, under förtroendets mantel, yppa för en sjä-
lasörjare, eller hvarom denne, äfven sub rosa silenlii, rådfrågar
sig hos en medbroder. Om en svårare, men för andra menni-
skor förborgad, synd vore begången, och lärarne funne omstän-
digheterne sådane, att han alldeles icke tillstyrkte dess uppen-
barande, i synnerhet om dermed blott förargelse skulle förorsa-
kas; utan försäkrade syndaren, att ett sådant uppenbarande af
hvad Herren icke funnit för godt att låta komma till verldens
kännedom, ingalunda vore ett försoningsvillkor inför Gud m.m.;
sa våga vi lekmän tro, att det vore lika förvändt att hänföra
en sadan samvetsrådgifning under den forensiska lagskipnings-
regeln: Injure non esse ^ non adparere œqui paranlur, — som
att ens omnämna ett dylikt råd i flertydigt sammanhang med
en undersökning om hvad samvetslagen i ett sådant ämne för-
bjuder eller tillåter, eller om hvad i borgerlig lagstiftning borde
förbjudas eller ej : — till och med om den förtrodda synden vore en
uppsåtlig blodskam, som haft i sitt följe någon ouppsåtlig förvil-
— 71 —

leise af samma slag. Väl vore, om alla, som i sådana ämnen
som dessa skrifva, ville litet mer tänka efter livad det kan haf-
va på sig, att utan urval låta trycka allt livad som under ens
upptäcktsresa i folianternas land förekommer såsom ovanligt och
frappant.

5:o 1 afseende på svågerskap i linea recta, liar blotta för-
äldranamnet och den vördnad, detsamma atfölja bör, satt denna
förvandtskaps-art i bredd med skyldskap i räta lineen. För de-
ras skull, som häldre höra en profan auctors vittnesbörd, än en
Apostels (1 Cor. 5) intygande om äfven hedniska folkslags öf-
vertygelse, må här tills vidare anföras Ciceros utrop i en af
hans orationer, der han talat om en måg, som äktat sin svär-
moder: O mulieris scelus incredibile, & prœter hane unam in om-
ni vila inauditum! Romerska lagen är derföre i denna linea i
öfverensstämmelse med den Israelitiska, fastän den förra icke
har något förbud för äktenskap mellan besvågrade i linea col-
laterali.

------- s —
Minderårighet såsom lagligt hinder mot
^ktenshap.

Absoluta förbud att med hvilken som hälst ingå Äktenskap
äro, enligt vår nu gällande Lag, och i Lagprojectet, flere. Här
vill jag blott yttra mig om minderårighet *). Dä ingåendet af
detta förbund bör ske med mogen eftertänka af både Mannen
och Qvinnan ; sä kan visserligen Staten ej erkänna sädana före-
gifna hjonalags-förbund, som ingåtts af den, hvars omogna ålder
ger presumtion om omoget förstånd och bristande eftertänka.
Men jag fruktar att man, hvad Mankönet beträffar, satt gräns-
märket i detta afseende på orätt ställe, då man såsom regel
ställt detsamma vid fyllda 21 är. Det kan vara att denna och
än högre ålder kunde stundom erfordras för att inhämta tillräck-
lig erfarenhet till förvaltningen af flere egendomar, af ett större
Gods eller större Capital och af vidlyftig handel m. m., och så-
dant har väl gifvit anledning dertill, att myndighets-åren för Yng-
lingar i början af förra århundradet**) framflyttades från 15:de
till 21:sta året. Dock kan härvid sättas i fråga, om icke en så-
dan framflyttning blott bordt uppställas såsom undantag, gällan-

*) Se 1 Gap. 5 § G. B. allm. Lagen — samt 2 Cap. 1 § Lagförslagek.

•*) K. Förkl. d. 30 Oct. 1721.	•
—75 —

de endast för omständigheter af sådan art som de ofvan anför-
da. Men härom en annan gång: nu till ämnet. Sedan det en
gång blifvit regel att Yngling före 21 år ej kunde råda öfver
sitt arf, litet eller stort, syntes följdriktigheten fordra att han
ock före den tiden skulle anses omogen att inga giftermåls af-
tal. Sträng consequens är i allmänhet en god sak i lagstiftnin-
gen, men i vissa fall är någon mindre stränghet häruti bättre.
Om man ock ville antaga att qvinnokönets tankegåfva i allmän-
het mognar förr än mankönets, så kan sådant likväl icke sättas
på hela 6 årens afstånd. Rätteligen taladt är det blott i den
mon Qvinnans verkningskrets är mindre, som hon för en sadan
krets är tidigare vuxen än Mannen för en vidlyftigare.

Ett hufvudvillkor vid val af maka är tycket. Den' som af
beräkning på gods eller befordran låter förleda sig att söka en
maka, hvilkens person är honom obehaglig, bereder för sig och
den han väljer en sorglig framtid och för de blifvande barnen
en vanvårdad uppfostran. — En 17 års Yngling är för sådana
beräkningars inflytande merändels vida mindre blottställd än han
blir sedan han vid högre ålder väl inandats smittan af girighe-
tens, fåfängans och lycksökeriets fördomar. Dernäst är hufvud-
saken att Qvinnan är uppfostrad till ärbarhet, tarflighet, ordning
och flit. Erfarenheten torde bestyrka att äfven härom kan en
17-18 ärig Yngling döma riktigare, än de äldre, hos hvilka of-
vannämnda fördomar med åren pläga slå allt djupare rötter.
Om man ock härvid har att befara brist på erfarenhet, eller att
tycket allt för lätt kunde framställa de andra omständigheterna
i en falsk dager; så gifves derföre råd i Giftomanna-anstalten.
Låt Ynglingens beslut intill fyllda 21 år vara beroende af för-
äldrars eller i deras ställe förordnade förståndige Giftomäns rad
och bifall, så att, då desse pä goda skäl vägra sitt samtycke,
denna vägran må blifva ett lagligt hinder för Äktenskap med
den person, som Ynglingen efter blotta tycket velat utköra. Git-
tomännen må ock, då de vägra, göra det på sådana grunder,
som af Staten kunna genom Domaren godkännas. Eljest sätte
Domaren sitt samtycke i stället. Härmed vore tillräckligen sörjdt
emot Ynglingens öfverilningar. Bien ej sätte man ett allmänt
förbud att träda i gifte vida utöfver en Ynglings naturliga pu-
-- 7 4 —

bertets ålder, som öfverhufvud i vårt klimat inträffar nu, som i
våra förfäders tid, obetydligt sednare än Qvinnokönets. Skulle
sjuklighet eller något natursfel fördröja denna tid utöfver den
vanliga, sä må sådan händelse höra till undantagen och blifva
ett skäl för Giftoman till en förståndig vägran. Redan detta sy-
nes blifva ett tillräckligt skäl, att i denna del låta lagen närma
sig intill våra, sannolikt icke så ovisa, förfäders grundsatser.
När man med den nu gällande allmänna regeln jemförer undan-
taget*), så är det sednare allt för mycket ingripande i regeln
och liknar mera ett stånds- och ett provins-privilegium än ett
vanligt undantag. Det var nödvändigt att våra nu gällande för-
fattningar skulle få denna form, ty det dröjde ej länge, efter
det en pubertetens framflyttning till 21 år var i lagboken utan
inskränkning bestämd, förrän Kongl. Maj:t så öfverhopades af
dispense-ansökningar från dessa håll, att Kongl. Maj:t nödgades
med nämnde privilegium moderera den nya lagens sträfhet. I
en omarbetad Codex synes i alla fall denna besynnerlighet kun-
na undvikas. Tilläfventyrs torde 17:de eller 18:de året, under
ofvannämnda villkor af Giftomanskap, kunna anses för den
lämpligaste allmänna termin, äfven om man närmare öfvervägar
halten af de 2:ne grunder, hvarpå den snart 100-årige regelns
bibehållande trötts kunna försvaras. Den ena grunden är att
slägtets physiska styrka skulle lida genom förtidiga Äktenskap
— och den andra att före 21:sta året skulle (hos Mankönet)
saknas kännedom om Äktenskapets pligter och förmågan att
dem uppfylla.

Hvad den förra grunden beträffar, så är det icke tidiga (väl-
förståendes efter den naturliga pubertetstiden ingångna) äkten-
skap som försvaga slägtet/utan det är tidig okyskhet, som jem-
te andra orsaker har denna påföljd. Ett tidigt äktenskap före-
kommer den tidiga okyskhet, som uppkommer af den tidiga
könsdriften. Ty då den unga makan har tillfälle inom huset,
behöfver han icke uppsöka det annorstädes ; utom det att äkta
sammanlefnaden icke är utställd för den öfverdrifna retelse, som

’) Nemligen att Allmogens söner, som hafva jordbruk, få vid fyllda 18,
och Lappsöner vid 17 år, gifta sig.
75 —

okyskheten får i do omskiftande föremålen. Äfven en fortfa-
rande sammanlefnad emellan 2:ne ogifta personer, som visserli-
gen i andra afseenden är for samfundet skadelig, är dock ett
slags hjonalag och har icke den påföljd att försvaga slägtet*).

Af pålitlig man, som under en längre tid haft tillfälle att
med kännedom och uppmärksamhet följa det uppväxande släg-
tet i städer och på landet, har jag redan för 10 år sedan fått
den uppgift, att, det må vara af hvilken orsak som hälst, köns-
driften hos båda slags folken, på de näst förflutna 20 åren var
blifven tidig och häftig, nästan liknande djurens. En sådan drift
är fåfängt att mota med förbud. Den måste med lindrigt be-
gränsande föreskrifter ledas. Men dessa böra vara vissa och
närbelägna såsom lagarna och ej osäkra och aflägse såsom dis-
penserna.

Att lemna stadsfolk en mindre tidig frihet att ingå äkten-
skap anser jag stridande emot det som erfarenheten råder, åt-
minstone på den ort der jag i de sednare 19 åren vistats. Här
är en yngling i staden tidigt i författning att kunna försörja hu-
stru och barn. Gesäller och sjelfva lärlingarna i vissa profes-
sioner gifta sig tidigare än bondedrängar, så länge de äro i an-
dras tjenst. När en yngling kan vid 21 års ålder få gifta sig,
såsom Läredräng i en profession, så hindrar icke ståndet att
han ju så väl, som en med ett större eller mindre jordbruk för-
sedd bondedräng, kunde få gifta sig vid 17 eller 18 år, enär
naturliga puberteten ingalunda är senare i staden än på landet.
Om en yngling kan vid 17 à 18 års ålder blifva Gesäll, så må
bristande förmåga att försörja hustru lika litet vara skäl till äk-
tenskapsförbud vid denna, som vid 21 års ålder.

På samma sätt förhåller det sig med annat arbetsfolk i
Städerna.

*) Doctor Wollf i Warschau har icke länge sedan, i en till vetenskapssäll-
skapet derstädes ingifven afhandling oni /barsch aus medicinska Topogra-
phic, anmärkt: att mortaliteten der är större bland de christna än bland
judarne; hvartill han såsom grund aldrafrämst nämner, att judarne tidigt
gifta sig, hvarigenom ungdomen bevaras från utsväfningar. Sorgfälligare
vård om sjuka och mindre bruk af hetsiga drycker anser han dock äfven
till olikheten bidragande. Se Notizen aus dem Gebiete der INatur-und
Heilkunde. No. 564. Erfurt.
76 —

Hvarföre hafva då desse icke fått deltaga i det för jordbru-
kande ynglingar utfärdade privilegium? Troligen af den orsak,
att i Städerna finnas hvarjehanda utvägar att utom Äktenskapet
tillfredsställa könsdriften. Och torde detta bedröfliga förhållan-
de vara orsaken att Konungen frän detta håll icke hade efter
1736 års lags utfärdande blifvit med dispense-ansökningar så
besvärad. Denna anmärkning förtjenar stadgade mäns hela upp-
märksamhet. Men man fäste den ock på andra ynglingar på
landsbygden. Der äro en mängd Bruks- och Grufvo-aibetare,
livilka likasåväl vid 17 eller 18 års ålder skulle kunna försörja
hustru och barn, som vid fyllda 21 år. Mångfaldiga andra fak-
torier och fabriker äro redan och flere blifva väl, efter öppnade
communicationer, och stadgadt penningeväsende, anlagda på
landsbygden, der visserligen ock måtte finnas många 17 och 18-
åriga ynglingar, som kunde föda hustru. Hvarföre äro de vid
denna ålder ansedda att vara mindre mogne till äktenskap än
de som idka landtbruk? Näppeligen lära physiologerna kunna
uppgifva någon omständighet, som mera hos de förra än de
sednare fördröjer puberteten? Och om detta allt antages, så
blir resultatet, att undantaget borde i den mon utvidgas, att det
skulle komma att omfatta en åtminstone likaså stor hop af men-
niskor som regeln sjelf. — Men behöfves väl för de öfriga en
förlängd pubertets-termin genom lag bestämmas, då det både
säger sig sjelf, att den, som ej kan försörja hustru och barn,
måste hålla sig från äktenskap och kan dessutom i sådant fall
af Giftomän och Auktoriteter derifrån hindras*)?

Den andra grunden, hvarpå denna förlängda termin vill för-
svaras, har för begreppet någon dunkelhet. Äro väl de särskil-
da pligter, som åligga äkta makar, så vidlyftiga att, sedan yng-
ling vid 15 års ålder blifvit undervist i sin Cateches och lärt
sin hustafla, det skulle ännu behöfvas ett 6-årigt studium för att
lära utöfningen af dessa pligter? Månne icke det sanna är, att
om ynglingen snart efter denna undervisning, hvilken här anta-
ges att af presterskapet sorgfälligt och ändamålsenligt meddelas,

*) Äfven efter 21 år borde sådane blifva ogifte. Fattigförsörjningsauktori-
teterne voro de, som i sådana fall borde höras.
-- 77 —

hade tillfälle att träda i äktenskap, skulle just detta stånd vara
den högskola, der han fick lära utöfningen af de pligter, hvar-
om han fått begrepp? Det gamla ordspråket står fast: Ogift
menniska är blott half menniska*). Hvilken god rigtning får
icke ynglingens lifs-verksamhet då han blir make och fader.
Här är samfundslifvets vagga. Den ledige ynglingen, som för-
tjenar mer än han för dagen för sin person behöfver, använder
merändels öfverskottet på onyttiga ting. Har han deremot en
älskad maka, är han blefven fader; O! då är han icke mer den
isolerade varelsen — han blir sparsam utan girighet, ty han spa-
rar för andra än sig sjelf. Till sus och dus blir han icke så
lätt förförd, som den ledige. Och hvem kan väl neka att de 6,
5 eller 4 åren mellan den naturliga och den lagliga puberteten
äro just den ålder, der man bäst lärer att glömma hvad man
lärt vid confirmationen, och der man inöfvas i de laster, som
äro i största strid med de äktenskapliga och husfaderliga pligter-
na, då deremot den, som utan så långt uppskof fått inrätta ett
litet bo, tidigt får tänka på att meddela sina barn de goda lär-
domar han för egen räkning af läraren inhämtat, och dermed
upplifva dem hos sig sjelf?

Jag har redan i början yttrat mig om mognaden i förstån-
det, hvilken jag tror vara i de mindre vidlyftiga yrken nästan
lika så tidig hos yngling som hos mö. Äfven i det afseendet
blir derföre den åberopade oförmågan att vid den naturliga pu-
bertets-åldren uppfylla äktenskaps- och fåderne-pligterne, höran-
de till undantagen och ej till regeln. Hvarföre då fastställa så-
som regel det som endast skulle gälla om ett mindre antal?
Ty då, såsom sagdt är, medellöshet i alla fall hindrar de fleste
af tjenare-klassen och en def ståndspersoner; så vore det ju
blott de rika och förmögna, som återstå. Men för deras räkning

•) Därmed vill man dock ej hafva sagdt, att de äro månge, som blifva mer
1 menniskor genom de giftermål, der frågan mera är både för hustru och
man, att på ett lysande sätt visa sig i och för kretsarna, än att sjelf hos
egna barn inplanta religion, vänja dem vid nyttig verksamhet m. ra.
Iär ser jag blott på den större mängden, samhällets närande medlemmar:
och hoppas att lagstiftare äfven måtte i dessa delar förnämligast hafva
denna mängd i sigte.
— 78

behöfves ingen inskränkande lag. Fåfängan, ranglystnaden, vur-
men att göra brillanta partier äro verksamma nog att förlänga
giftermåls-terminerna inom denna class, som dessutom i sanning
eger minsta anledning att dröja med giftermål.

Då nu till allt detta kommer den erfarenhet, att det sällan
är den äkta affödan, som, åtminstone under det föräldrarne lef-
va, faller samhället till last, men att det gemenligen äro de o-
äkta barnen, som blifva fattig-försörjningarne till tunga, samt att,
enligt mortalitets-tabellerna, minsta lifskraften synes vara hos
den oäkta affödan, emedan, af dem som dö första året, det stör-
re antalet är af oäkta säng; så synes allt sammanstämma till
det resultat, att äktenskaps ingående snarare borde genom lagar
och inrättningar påskyndas än fördröjas.

Det är redan en stor brist i samfunds-inrättningen att mån-
ga måste för saknade tillgångar och andra orsaker lefva utom
äktenskap. Om man ock icke kan afhjelpa denna brist*), så
borde man åtminstone ej för dem, som af sådant icke hindras,
uppställa svårigheter att i rättan tid inträda i det stånd, derifrån
Staten med största säkerhet kan vänta sig ett nytt slägte af
friska, glada, redliga och dugliga medborgare.

J. H—n.

(Tillägg till uppsatsen om minderårighet üc.)

Anmärkningsvärdt är att lappländaren, hvars hårda klimat,
efter hvad eljest är observeradt, skulle tros hindra den physiska
utvecklingen, skall anses mogen till giftermål förr än den i ett
mildare klimat uppväxta skåningen.

Den märkliga inconsequens, som uppkom genom det för
bonde och lappdrängar utfärdade privilegium, under bibehållan-
de af första §§ i 9 Kap. G B. och 19 Kap. Ä B., blir redan

") Jag säger ej alt delta är omöjligt. Men stora hinder ligga deremot i
Staternas nuvarande ställning till hvarandra. Och det fordrade kraft och
ståndaktighet, att, äfven oaktadt dessa hinder, gå fram till det herrliga
målet.
— 79 —

häfven genom lagförslagets inskränkning i 1 § 13 Cap A. B.
der det föreslås, att den man, som före den utsatta myndighets-
åldren är ffift, vare ock då myndig; hvilken inskränkning blir än-
nu mera maktpåliggande om den ofvan föreslagna nedsättning
af laga giftermåls-tiden skulle finnas antaglig. Men man torde,
som sagdt är, en annan gång, få nagot närmare undersöka nöd-
vändigheten af 21 år, såsom allmän omyndighets tid, icke blott
för den rikfödde, som ej förstår att så värdera det herrliga god-
set, som hans fader, hvilken det med bekymmer och möda
samlat, eller som hans slägt, hvilken mer räknar på glansen af
de honom omgifvande tingen än på glansen af hans person-
liga egenskaper; utan ock för den större hop, som ej ärft mer
än sina kraftiga armar, eller på det högsta en sadan förmögen-
het att han äfven vid en längre ålder kan beräkna huru lätt
den genom oordentlighet och doglöshet kunde försvinna.
Om hö gtidligt och ohögtidligt
äktenshapslöfte, samt b or gerügt och
hyrhügt äktenshap, i anledning af 9
och 10 §§ 3 Cap. G. B., jemförde med
Kyrholagen samt K Förordnin^arne af
d. 3:dje och ^l-.de April 1810.

Åmnet är af vida större vigt och påföljder, än mången tongif-
vare i så kallade bildade sällskapskretsar torde föreställa sig.
Någon sådan torde ock höra till den class, som anser borgerli-
ga lagen för en väderhane, den hvar och en med en pust kan
vända hvart han vill. För denna class är ock det följande icke
skrifvet.

Sedan af rubriken till 3 Cap. G. B. vore anledning att tän-
ka på 2:ne arter äktenskapslöfte, af hvilka den ena skulle bära
namn af fästning, och den andra heta blott trolofning. Visser-
ligen nyttjas partikeln "eller” icke blott att antyda motsättning och
alternativitet, utan ock stundom att med ett förment tydligare ut-
tryck förklara ett mindre tydligt; och, om sednare bemärkelsen
antages, skulle fästning och trolofning antyda enahanda rätts-
handling, hvartill äfven anledning kunde hämtas af det sednare
— 81 —

ordets förvantskap med förlofning, som i kyrkolagen brukas i
stället för fästning. Men dä man å ena sidan finner andra rät-
tigheter i 9 § 3 Cap. G. B. tillagda en häfdad fästeqinnna, och
andra i 10 § samma Cap. tillerkända en under äktenskaps-
löfte häfdad qvinna, hvaraf uppenbarligen följer, att i den ena §
är tänkt pä en annan slags qvinna, än i den andra: och att å
andra sidan i §§ 1 och 2 lör fästnings giltighet fordras att vis-
sa högtidligheter blifvit vid löftets gifvande och accepterande
iakttagna, så blifver redan häraf tydligt nog, att den af Lagstif-
taren i 9 och 10 §§ påtänkta ätskilnad ligger uti det sätt, hvar-
på löftet blifvit gifvet, och att endast den qvinna, som genom
de iakttagna högtidligheterne fått ett i alla afseenden fastare löf-
te, af Lagstiftaren antydes med fästeqeinna, men utan att sådant
hedersnamn tillägges den qvinna, som åtnöjt sig med ett löfte
på god tro; hvaraf således med full anledning antages, att Lag-
stiftaren, just med afseende på detta förlitande på god tro, i ru-
briken valt ordet Trolofning, såsom motsatt både emot kyrko-
lagens Förlofning och emot det i detta Capitel nyttjade ordet
fästning.

För öfrigt tillkännagifva de tydliga motsättningarne emellan
^afla barn med sin fästeqvinna” och ’"afla barn under äktenskaps-
löfte” (G. B. 5: I) samt emellan ”häfdar fästeman sin fästeqmn-
no” och ”häfdar man mö eller enka under äktenskapslöfte” 8; 2.
À. B. 54: 2. M. B. en hos Lagstiftaren sä fixerad ätskilnad,
att man hade orsak att undra deröfver, att de i 9 och 10 §§ 3
Cap. G. B. förutsatta facta äfven af i lagskipning erfarne och
skarpsinnighet i allmänhet icke saknande män, till den grad för-
blandas, att man af sådan orsak kunnat finna motsägelse emel-
lan slutet af Kongl. F. d. 27 April 1810, som vid skilnad från
häfdad fästeqeinna binder lika stränga vilkor, som vid äkten-
skapsskilnad från vigd maka, ä ena sidan, och K. F. af d. 3 i
samma månad, som gör det vida lättare att blifva skild vid den
qvinna, som är under äktenskapslöfte häfdad, ä andra sidan.

Det kan icke nekas att lagen, genom mindre väl valda be-
stämmelseord, är till någon del vallande till förblandelsen, dä
ett gifvet löfte ej genom högtidligheten förlorar sin egenskap af
löfte, och den i 9 § omtalda qvinna likasåväl kunde sägas vara

•	6
— 82 —

under äktenskapslöfte häfdad, som den, om hvilken detta i spe-
ciell bemärkelse säges i 10:de §. Men med någon uppmärk-
samhet finner man lätt, att högtidligheternas iakttagande är det,
som åt ett ömsesidigt löfte meddelar character af fästning, och
åt de lofvande den af fästehjon. Äfven i 1686 års kyrkolag var
särdeles vigt på de der föreskrifna högtidligheter, nemligen sam-
tyckets befästande med handslag i 2:ne vittnens af mankön när-
varo: ty derförutan »skulle icke någon förlofning få hallas».
Se Cap. XV §§ 10-12. Och då af Kgl. Resol. d. 20 Dec. 1697
är att förstå, att qvinnor utan all fråga in praxi ansågos för
vittnesbära; så har föreskriften om manspersoners närvaro ej
blott afseende på bevisningen, utan ock på det, hvarigenom
den ikläder sig form af högtidlighet, nemligen att ärendet måtte
af paciscenterne eftersinnas, såsom vida skildt ifrån joller och
complimenter, och såsom en oåterkallelig rätts-handling: hvilken
påföljd ock, för händelsen af häfdande, genast i 13:de §:n visar
sig, då der förklaras, att dermed är förlofningen redan öfver-
gången till ett äktenskap: Hvaremot nästföljande 14:de §, som
talar om ett utan sådan högtidlighet gifvet löfte, hvarmed mö
blifvit till lägersmål lockad a), väl förklarar det för den lockan-
des samvetspligt att icke öfvergifva en så lockad mö, och hen-
ne berättigad, att vid verldslig Rätt njuta lika rätt med en tro-
lofvad fästmö m. m.; men sorgfälligt undviker att kalla denna
ställning för ett äktenskap. Huru stor vigt man i andra afseen-
den lagt på högtidligheten, kan ses af en hos Flintberg (Lagf.
Biblioth. 2 Del sid. 39) anförd Kgl. Resolution.

Att 1736 års Lagstiftare i grunden icke heller lagt mindre
vigt på högtidligheterne, inses nogsamt, deraf, att ännu flere vitt-
nen vid fästning erfordras, eller ock skriftlig förbindelse, hvar-
vid det förstås af sig sjelf, att för sjelfva skriftens authenticitets
constaterande behöfvas åtminstone 2:ne vittnen. Visserligt före-
faller det besynnerligt, att i 1 § en vittneslös fästning förklaras

a)	Att mannen här supponeras vara en förförare är klart af tillägget, att
han vid verldslig Rätt skulle strallas, såsom then ther utan sak den för-
förda öfvergifvit : hvarom ej fråga hade kunnat vara, om här varit på-
tänkt att döma till äktenskap, hvilket ock den tiden ej kunde ske af
verldslig Rätt.
— 83 —

ogild, om giftoman dera kärer, liksom skulle den, då hans sam-
tycke felar, kunna blifva giltig genom de 4 vittnena. Men detta
är ett uppenbart redactionsfel : och meningen kan visst ej hafva
varit att giftomanen skulle vara den ende, som kunde motsäga
sadan förbindelse. Man har, såsom lätt vid lagförändringar sker,
antagit något för så klart och allmänt erkändt, att deröfver ej
behöfde särskildt ordas: detta något var här högtidligheternas
oumbärlighet: och giftomäns åtal blef egentligen nämndt förden
penal-clausel, som här ansågs nödig för det fall, att förbindelsen
skett så alldeles i smyg, att ej heller giftoman skulle veta der-
af b). Man må således tryggt antaga, att alla §§ i 3:dje Cap.
G. B., deri det talas om fästning, fäsleJjon, fästman, fästmö,
fusteqcinna, afse en högtidlig förlofning, som, äfven om häfd ej
tillkommer, är i flere afseenden bindande, men, då den tillkom-
mit, har den påföljd, att, utan afseende på om fästningen skett
med eller utan vilkor, och oberoende af sjelfva contrahenternas
och giftomäns ändrade tänkesätt, verkar en ännu oryggligarc
förbindelse: men att i 10:de § är fråga om ett formlöst löfte,
som, i öfrigt af Lagen ansedt för null, endast då häfdande in-
trädt, men icke heller då genast eller ovillkorligen, grundlägger
äktenskap.

Men låtom oss vidare tillse, hurudanl det äktenskap är, som
så väl i kyrkolagens 15 Cap. 12 §, som i 9 § 3 Cap. G. B. om-
talas, såsom redan ingånget när fästehjon häfdat hvarandra.
Allmänna lagen har här, likasom kyrkolagen, nyttjat talesättet
fullkomnas med vigsel eller med kyrkans band: och undviker med
flit att säga fullbordas, som vid vanliga fall nyttjas om vigseln,
ty ett fullbordande har här redan skett: de äro redan hustru
och man, och blefvo det ej först genom Domarens förklarande
att qvinnan är äkta hustru och njuter full giftorätt: hälst detta
Domarens förklarande ej heller behöfves, utan så vida Hustrun
påstår vigsel och Mannen vägrar att den undergå. Enligt kyr-
kolagen skulle Dom-Capitlet, till hvars befattning de personliga

b)	Giftomäns samtycke vid mös fästning hörer, likasom contrahenternas sam-
tycke, till essentialia af detta aftal : ej till formalia eller högtidligheter :
hvilket här erinras för de yngre, som lätt sammanblanda sådant.

6*
aleadne..

— 84 —

förhällanderna i denna del då horde (se Cap. XV § 1) afsäga
ett sådant förklarande; men verldslig Domstol döma om rättig-
het och delaktighet i egendomen. Något egentligt tvång till vig-
selceremoniens undergående var lika litet i 1736 års borgerliga
som i 1686 års kyrko-lag i fråga: hvilket visar, att de rediga
begreppen om borgerliga vapens oanvändbarhet vid pura reli-
gions-ceremoniers handhafvande, ännu icke voro så bortflyktade,
som sedermera 1755, då svältkurs-Förordningen dt 23 Juli ut-
kom, hvilken väl efter ordalydelsen synes blott angå 10:de §,
men torde i anstiftarnes hufvud äfven hafva afsett den 9:de §,
då nitet ofelbart måste i det ena, som i det andra fallet likt
Påfven Alexander lll:s, non sine cordis œgritudine, ifra emot ett
okyrkligt äktenskap, Orden : ”som skall med vigsel fullkomnas”
kunde i kyrkolagen ej betyda annat än att, sedan Dom-Capitlet
förklarat, att inför bägges samvete vore Qvinnan äkta hustru,
vore det ock presterskapets pligt att erinra om vigsels frivilliga
undergående, såsom en, efter då varande handbok, uppbygglig
och ingalunda om Roman-phraser, utan om sanna äktenskaps-
pligter, och äktenskapets religiöst ideella väsende erinrande cere-
monie. Att det så ansågs följer deraf, att detta på den tiden
låg utom den verldsliga Domstols-befattningen. Och att, oaktadt
1736 års seculariserings-idée, samma åsigt ändock bibehölls, sy-
nes deraf, att i afseende på vigselns undergående ingen ting vi-
dare blef föranstaltadt, och att till och med förverkandet af gifto-
rätt icke synes hafva bordt komma i fråga, om bägge contrahen-
terne åtnöjdes med det blott borgerliga äktenskap, som de redan
knutit. Jfr. 7 § 10 Cap. G. B. Och detta med rätta. Ty hvar-
till tjenar det väl att med verldsliga penal-anstalter söka förma
någon att i det yttre bära sig åt som Christen, om nemligen des-
sa anstalter gå längre än att hälla religions-friden vid magt? En-
dast till att skapa skrymtare, eller gäckande efterhärmare. Der-
före se vi ock att, äfven sedan Romerska Hofvet funnit sig vid
att kallas Christet, det Christna presterskapet intill Justiniani tid
och länge derefter ej påyrkat någon verldslig tvångslag för vig-
selacten, ehuru intet tvifvel är, att ej något äktenskap mellan
fanna Christna ingicks utan Christna församlingens gemensamma
sörbön och välsignelse. Det kan dock ej bestridas, att idéerna
- 85 —

i denna del redan 1736 begynt förvirras; hvilket visar sig i 12
Cap. G. B., der fästehjon, som enligt 54 Cap. M. B. utan bor-
gerliga böter kunna föröka sin familj, likväl vid 10 dalers böter
förbjudas flytta i hus och bo tillsammans. Dock kan detta mot
hela lagstiftningens anda i denna del stridande ställe utan be-
tänklighet anses såsom genom öfverrumpling c) influtet. Och
hvem inser icke det förargliga af ett sådant haltande emellan
nej och ja, samt huru lätt detta nej illuderas af dem, som ej be-
höfva leta sä länge efter 10 daler; att nitet mot sadana lätt af-
svalnar: och att det väl sällan torde kommit till nagot utdrif-
vande ur huset.

Det får då väl, efter Lagens sammanhang i det hela, anta-
gas, att man äfven 1736 icke lemnat idéen om ett borgerligt äk
tenskap ur sigte, som likväl skulle vara lika fast som det kyrk-
liga, och ej ensidigt eller genom blott öfverenskommelse upplös-
ligt. Ty orden i 9 §: ”tå är tket ett äktenskap” äro ej genom
något slags öfverrumpling influtne, utan tagne Iran den väl öf-
verlagda kyrkolagen ; de öfverensstämma ock med lagens hela
sammanhang, som öfverallt med särdeles uppmärksamhet åtskil-
jer en af fästeman häfdad fästeqvinna, frän en blott under form-
löst löfte häfdad qvinna (Jfr. 54: 3 samt 56: 2 och 9: 2 M. B.).

Enär nu i öfverensstämmelse med allt detta Kgl. F. d. 27
April 1810 förklarar det genom fästeqvinnas häfdande af fä-
steman fullbordade äktenskap för lika svårt upplösligt som det
äfven med Kyrkans band tillknutna; så lärer det icke böra an-
ses för en paradox att antaga, det vår lag erkänner 2:ne slags
äktenskap, ett borgerligt och ett kyrkligt: och att sedan 1755 års
K. F. återgått till den nullitet, deri hon altid bordt förblifva, det
ankommer på contrahenterna att blott förblifva vid det förra li-

e)	Likväl en blott inre öfverrumpling. I 17 §. XV. Cap. kko L. var nem
ligen Presterskapet antydt att afräda fästehjon från att halla hus och
bo tillsamman, och vederbörande (d. ä. föräldrar oeh giftomän) att hin-
dra sammanflyttningen, till dess vigningen vore förrättad. Ofelbart hade
några prästers bemödande i denna del fruktlöst aflupit; hvarföre sådana
väl’torde fallit på den mindre välbetänkta önskan af verdsliga armens bi-
trade; och då de vanliga police-förbudsböter lätt kunde föreställas såsom
en ringa sak, och tyckas vara af nödvändigheten påkallade, kunde det
vid redactionen af 12:te Capitlet lätt blifva förbisedt alt eu sådan tillsats
stod i strid med Lageus hela sammanhang.
86

kasom vare förfäder i flere århundraden efter Christendomens
införande ansago sig lika Christligt gifte utan presterlig vigsel d),
hvilken ej lärer blifvit såsom tvångslag införd förr än i 13:de
århundradet: hvarvid rättskaffens prester dock ej lära underlåta,
ej heller förgäfves bemöda sig att öfvertyga sådana makar om
lämpligheten af församlingens offentliga förböner för dem, som
i en så helig förbindelse inträdt.

Det i 9:de § antydda borgerliga äktenskap har ock genom
den förutgångna högtidligheten all den form, som vid andra vig-
tigare borgerliga aftals ställande under statens skydd erfordras.
Hvaremot, om de i 10:de § omtalta facta skulle på vissa vilkor
ännu medföra ett lika fast band, som de i 9:de § förutsatta, man
icke kunde undgå att anse det för ett nödfalls undantag.

Kyrkolagens XV Cap:s 14:de § omtalar ett fall, som har
någon likhet med det i 10 § 3 Cap. G. B. afsedda. Det förra
angår neml. det factum, att en mansperson lockat mö till lägers-
mal, under ett äktenskapslöfte dermed hon ieke blifvit fästemö.

Dervid uttalas väl såsom en samvetspligt af en sådan för-
förare, att taga henne till äkta, äfvensom att dä han vid verlds-
lig rätt tillstår löftet men motvilligen öfvergifver henne, hon då
njuter lika rätt som trolofvad fästemö, och han straffes såsom
then ther utan sak en sådan öfvergifver, hvilken sistnämnda
penal-clausel tydligen ådagalägger att mön väl skulle af verlds-
lig Domstol tillerkännas ersättning, och honom enligt XVI Cap.
4 § vara förbudet att, innan han med den öfvergifna sig förlikt,
bygga äktenskap med en annan; men den medgifna förliknin-
gen visar uppenbart, att de i 13 § anförda ord: »lå, är Ihet ett
äktenskap« här ej äro användbara, och att således 14 §:ns casus
ej grundlägger något äktenskap e).

Detta lärer dock 1736 funnits vara alltför matt. Sjelfva

d)	De solenna ord, hvarmed Giftomannen giftade fästeqvinna, hvilka äro in-
tagna i Lands-Lagens Gifterm. Balks 5:le Capitel, voro i sanning ganska
Christliga, och de bära märke af att hafva kommit i bruk på den tid, då
vigseln ej var antagen.

e)	Väl är 14:de §:ns slut något som förutsätter ett strängande till det kyrk-
liga ällenskapsbandet när mannen var myndig. Nen något annat strän-
gande, än det som följde af förbud att gifta sig med någon annan synes
här ej hafva varit påtänkt
87 —

factum i K:rko-L. lärer funnits för snäft. Nu skulle det ej blott
vara fråga om en under äktenskapslöfte lägrad oerfaren mö,
utan äfven sträckas till Enkor; oeh som dessas större erfaren-
het och redan vunna befrielse från öfverblefna chartan syntes
göra suppositionen om förförelse och lockande endast från Man-
nens sida mindre lätt antaglig, så uteslöts nu äfven kyrkolagens
på en listigare förförelse syftande talesätt ur hypothesis, da i
10 § blott nämnes det factum Gäldar man qvinno under äkten-
skapslüften och utan afseende på något lockande mannen förkla-
ras skyldig, att taga den häfdade till äkta ej mera såsom ett
samvetsbud, utan såsom en rättspligt, svarande emot en inför
yttre rätt talan medförande fordran hos qvinnan. Denna fordran
var dock ännu vida skild ifrån äklenskap, emedan den ej var
ömsesidig, utan helt och hållet ställd till qvinnans och hennes
föräldrars gemensamma godtfinnande att göra gällande eller ned-
lägga. Men anmäler hon med föräldrars bifall sin talan hårom
för Rätta, da heter det ej allenast, om han är motvillig, ^are lag
som förr sagdt är« hvarmed åsyftas det i 9:de § omtalda Doma-
rens förklarande om äkta hustrus namn och rätt; utan tillägges
vidare, att om löftet varder af Domaren för fast förklaradt, eller
Mannen låtit taga henne i kyrka såsom sin fästeqvinna, han,
äfven med hennes bifall, ej mera skulle hafva magt del löfte än~
dra:» hvilket sistnämnda ömsesidiga band i det närmaste uttryc-
ker äfvenledes ett äktenskap, som synes i det väsentliga enahan-
da med det i nästföregående § antydda borgerliga, som endast
deri är olikt detta, att det förras början skulle räknas från häf-
dandet, men det sednares först ifrån den stund, då löftet genom
den efteråt tillkomna offentligheten vunnit ett vederlag för den
förut saknade högtidligheten f).

Således var ock här ett okyrkligt äktenskap infördt: och då
troligen flere läto det dervid förblifva, gaf väl detta anledning
till det nit, som framkallade 1755 års Förordning. Denna blef
dock lyckligtvis upphäfven genom K. F. d. 3 April 1810, hvil-

n In praxi har dock detta ärendes behandling vid Domstolarna , efter de
äldre grundsatser, ansetts såsom brottmål : hvartill och 9 S 10 C. Rit.
föranleder, då deremot 9 §:ns mål anses för civilt.
— 88 —

ken derjemte innehåller andra bestämmelser rörande följderna
af de i 10 § omtalta facta.

Och nu frågas då, huruvida man kan säga, att ett borger-
ligt äktenskap, äfven vid de sistnämnda omständigheter, ännu
är i lagen erkändt.

Denna K. F. innehåller:

1:0 nAtt, sedan det af häfdad qvinna förebima ählenskaps-
löfte blifvit af Domaren ansedt vara bevist och gällande, men man-
nen icke destomindre vägrar att detsamma genom vigsel fullborda,
skola de enligt 1 § 16 Cap. kyrkol. instämmas till Dom-Capitlet,
att der erhålla nödiga föreställningar.n

Här är således ej tal om fästeqvinnan, utan om en qvinna,
som förebär sig hafva fått ett löst löfte om äktenskap och nu,
såsom af den lofvande häfdad, yrkar att bli hans hustru. Un-
dersökning om löftet kan ock ej komma i fråga, utan föräldrar-
nas bifall; ty i den delen är 10 § oförändrad. Nekar Svaran-
den löftet och kan ej heller derom öfverbevisas, sä förfaller
qvinnans talan om äktenskap, och frågan blir då helt enkelt om
lägersmålets bedömande efter 53 Cap. M:B. Erkännes löftet,
men mannen nekar och kan ej öfvertygas att vara barnfader;
sa förfaller hela frågan, då löftet ej var en formlig fästning.
Men finner Domaren båda dessa facta vara constaterade; hvad
har då Domaren att göra vidare? Ex nobili offlicio mä han väl
föreställa mannen att han ej må öfvergifva den, med hvilken
han på sådant sätt inlåtit sig. Om nu mannen förklarar sig be-
nägen till vigsel? Derom säger K. F. intet, förmodligen derföre,
att det efter häfdandet tillkomna högtidliga löfte ändå ej är att
anse annorlunda än efter K. F. d. 10 Nov. 1772, och som Do-
maren ej heller har anledning att förklara qvinnan för äkta hu-
stru, enär sådant enligt 10 § blott skulle ske, då lägersmannen
var motvillig, och K. F. ännu mindre ger anledning härtill, då
den till och med för fall af sådan motvilja betager Domaren att
om denna fråga utlåta sig. Troligen måste då Domaren i förra
fallet förklara, att, så vida Mannen fullgör det hvartill han sig
utfäst, kommer han blott att för otidigt sängelag böta: och bör
imedlertid bidraga hvad skäligt pröfvas till barnets föda och un-
derhäll. Vägrar äter mannen vigsel, vare sig redan vid Dom-

6*122221,

^fw»l
— 89 —

stolen eller efteråt ; då inträder det fall, hvarom K. F. uttryck-
ligen handlar. Och dermed har, enligt ordalydelsen, denna
Domstol tils vidare ej någon befattning. Ty nu skola de (qvin-
nan och lägersmannen) bägge instämmas till Dom-Capitlet. Pä
hvems begäran? Förmodligen Presterskapets! Enligt det an-
förda stället af kyrkol. skall qvinnan instämma den tredskande.
Men här bar väl Lagstiftaren föreställt sig att äfven qvinnan se-
dermera kunde afstå ifrån sin rätt och förbindelsen sålunda all-
tid blifva tvetydig: hvarföre andre för ordning och skick mera
nitiska borde åtaga sig actorskapet.

Nu instämmas de då för Dom-Capitlet, der de skola få nö-
diga föfestäUningar. Det förstås att dessa föreställningar måste
till en början gå ut på att med andliga skäl beveka till förra
felaktigheternes botande genom ordentligt äktenskap, men att,
om dessa perlor finnas förspilde, man då ej bör slösa dermed
vidare, utan häldre samtycka eller öfvertala till en ren skils-
mässa, hvarvid äfven vilkor, som angå gods, kunna komma i
fråga. Och om de om detta sednare förenas, sa innehåller K.
F. vidare,

2:o «Alt sliiljobref genast ma utfärdas.» Hvilket bref troli-
gen borde vara af annat innehåll, än det formulair som finnes i
16 Cap. k:kol. Men om 3:0 »den ena yrkar och den andra väg-
rar äktenskapets fullbordan, bör nuilet, hvad äktenskapsförbindel-
sen angår, hänskjutas till Kgl. M:ts eget nådiga godtfinnande: dock
att, hvad Lagen om qvinnans och barnets öfriga rättigheter stad-
gar, utan hinder af det utfästa äktenslMpets upphäfvande kommer
att äga bestånd.»

Målet kommer således nu under Dens bedömande, som, en-
ligt protestantiska kyrkans hittills antagna grundsatser, anses för
både Statens och Kyrkans Chef g). På K. M;ts nåd. godtfin-
nande ankommer således 1:0 om bägge parterna skola anses så
bundna, som efter 9:de § eller om blott den ena såsom förfö-
rare skall förbjudas ga i annat gifte, till dess den andra blir
gift eller förlikt, för hvilket sednare fall förlikningsvilkoren ock

g) Att detta skall hos K. M. föredragas i Stats-Rådet, följer af ordalydelsen
cget godtfinnande^ och af analogien med K. F. d. 27 i samma månad.
i«

||

— 90 —

synas böra af K. M:t bestämmas, eller om 3:o förbindelsen, hvad
sjelfva personliga bandet angår, skall förklaras upphäfven.

Till det 2:dra alternativet gifver k:kol:s XVI Cap. 4 § an-
ledning. K. F. d. 3 April 1810 till det sista.

Betänkligheter förekomma dock vid alla 3 alternativerna.
Vid det första erinrades vid 1810 års Riksdag, att så välment
och andlig än afsigten i sig sjelf är, den likväl aldrig bordt
iklädas form af yttre lag, hvilken den dock redan fått genom
dess inflytande i en offentlig kyrkolag. Man anförde härvid,
att ändamålet, som var att komma en på det hela menlös och
oerfaren mö till upprättelse, som för ett ögnablicks förvillelse
syntes förtjena ett bättre öde, sällan uppnås, då det ligger i na-
turen af det här supponerade factum, att löftet, ja stundom bå-
de det och lägersmannens person svårligen kan bevisas, när det
ej af den tilltalade erkännes : Ty är det så tillstäldt att dessa
facta kunna bevisas inför yttre rätt; sä torde, i de flesta fall,
mycket vara att invända mot den supposition att listen och för-
förelsen borde sä hufvudsakligen sättas pä mannens räkning,
och qvinnan således böra ätnöjas med tillräckligt understöd till
barnets uppfödande och uppfostran. Hvaremot i de fall, der
qvinnan eljest vore värd en större upprättelse, det vore till be-
farandes, att lagens offentligen kungjorda löfte derom, hvilket sä
sällan kan genom lagens biträde komma till uppfyllelse, utom i
de fall, der sädant biträde ej behöfves, måste bli en snara för
ett kön, som väl kan förstå sig på löftet, men sällan känner hvad
till dess uppfyllande genom Domarens biträde erfordras. Den-
na erinran synes förtjena närmare uppmärksamhet och dess vigt
fortfar ännu, oaktadt den mildring K. Förordningen medfört i
det förut påbjudna sträiujmukt till vigsel. Ty utsigten pä Hustrus
namn och rättigheter är ännu i Förordningen förespeglad såsom
en möjlighet, hvilken, i en oerfaren och pä det hela redlig qvin-
nosjäl, lätt antager formen af verklighet.

Denna betänklighet drabbar ock till en del det 2:dra alter-
nativet. Och hvad det 3:dje beträffar, sä vore det en besynner-
lighet, om giftorätten skulle fortfara, sedan dess grund vore för-
klarad null, om icke meningen är att utlåtandet skulle antaga
formen af en äktenskapsskilnad, hvarpå skulle följa en boskil-

571
91 —

nad, derigenom parterne blefvo i alia afseenden en gång för alla
lian hvarandra ledige.

K. F. nämner intet om det fall, da lägersmannen latit inta-
ga qvinnan i kyrka säsom sin fästeqvinna; men det synes klart,
att äfven i sådant fall, om äktenskap ej blir af, bägge skola till
Dom-Capitlet instämmas och sedan förfaras såsom i 2:dra och
3:dje punkterna sagdt är.

Svårigheterna och följdvidrigheterna vid denna och andra
äktenskapsfragor hafva till stor del sin grund i den fran papis-
men qvarblifna sammansmältning af samvets- eller kyrkliga, med
yttre rätts ärender. De ofvananförda vid 10 § 3 Cap. G:B. sy-
nas derföre till en del komma att förfalla genom förslaget till
ny civil-lag och den der för fästnings giltighet antagna större
offentlighet, jemte uteslutandet af allt, som kunde svara emot
nämnda 10 § eller Kgl. F. af d. 3 April 1810. Men än mer
skulle Giftermåls-Balken depapistiseras, om den alldeles uteslöt
det som der sägs om vigsel, såsom gräns mellan solenn fäst-
ning och äktenskap; och om i dess ställe blef förordnadt, att
sedan lysningstiden utan jäf till ända lupit, eller jäfvet blifvit
nedlagdt eller ogilladt, fästehjonen ej blott i kyrkobok, utan i
en offentlig civil minnesbok, blefvo inteknade såsom Äkta Ma-
kar. Härigenom blefve äktenskapet i en Borgerlig Lag hvad
det der bör vara, neml. en purt Borgerlig angelägenhet; men
hvilket ingalunda hindrar Christligt sinnade fästehjon eller ma-
kar att, efter skedd lysning, söka och vinna församlingens för-
böner och välsignelse under dess Lärares uppbyggliga ledning,
ej heller annorlunda sinnade makar att för det inkomna brukets
skull underkasta sig denna ceremonie, hvilken, i synnerhet om
presterna vore tillåtet att följa gamla handbokens formulair, äf-
ven kunde blifva en anledning till djupare eftersinnande både
af äktenskapets religiösa natur isynnerhet, och af andra Chri-
stendomens läror i allmänhet, likasom offentliga Gudstjenstens
besökande, fastän det af många blott iakttages säsom en sed-
vana, likväl stundom blifver ett kallelses och väckelses medel.
— 92—

Men allt yttre tvång till den ena eller andra kyrkliga anstalten,
äfven blott med böter, eller annan förlust af egendom, är, efter
vår tanka, lika otjenligt, som aftvungen bikt och aflösning: för
hvilken sistnämndas totala upphörande, om den lemnades till
brottslingars fria val, man ingalunda behöfver, med en viss
skämtsam theolog, bäfva, sa vida eljest icke allt hopp maste
uppgifvas om sådane Lärare, som med Andans och ej blott ef-
terhärmningens eller menskliga vältalighetens kraft utrustade,
förmå hos sine åhörare ingjuta och upplifva den öfvertygelse
och sinnesstämning, hvaraf de sjelfve äro genomträngde. Vi,
som, oaktadt många bedröfliga phenomener, likväl tro, att en
särskild välsignelse i denna del hvilar öfver Nordlanden, tvifle
ock ingalunda att på denna väg riktiga begrepp om äktenska-
pets helighet skola genom sann andlig undervisning hädanefter
på många orter uttränga Romanjolret, och det med än större
framgång, om det borgerliga äktenskapet får förblifva purt bor-
gerligt, och dess kyrklighet, enligt sin natur, bero af makarnas
fria öfvertygelse.

Lagarna om trolofning skulle i öfrigt mycket förenklas, om
ofvannämnda grundsatser kunde framtränga sig genom vanans
till en del af andra interessen förtjocknade töcken.

—I—n.
Hvad förstås med Hustrims hus och jord
i staden i 11 Kap. Giftermåls-Balken?

I nämnda § talas om 2:ne arter af jord, som mannen ej må
utan hustruns högtidligt yttrade samtycke bortskifta, sälja eller
förpanta: Nemligen 1:0 Hustruns fasta gods å landet och 2:0
Hustruns jord och hus i staden. Så länge de gamla Lands- och
Stads-Lagarna, ur hvilka det, som icke genom tidernas förän-
drade skick kommit ur bruk, blef sammanfattadt i 1736 års all-
männa Lag, ännu voro i friskt minne, och så länge de fleste,
som med lagfarenhet, äfven blott i praktisk väg, hade att skö-
ta, flitigt studerade både dessa äldre lagar och förra tiders usu-
ella tillämpning äfven af den nya lagen; låg det öppet, att den
jord eller fasta egendom, som här kallas hustruns, egentligen
kallades så derföre, att den genom hustrun kommit ibland hjo-
nelagets tillhörigheter, men ej derföre att samma egendom, stun-
dom älven till eganderätten, var hustrun ensam tillhörande. Re-
dan detta, att det, som genom Hustrun, (d. ä. antingen genom
hennes arfsrätt eller derigenom, att hon vid inträde i hjonalaget
fört det med sig) var kommet i boet, ej alltid, utan blott så vi-
da det var Landfastighet, var till egande rätten hustruns enskil-
da gods, hade bordt kunna bibehålla den öfvertygelse, att geni-
—94—

tiven Hustruns endast antydde sättet eller vilkoret hvarpå god-
set kommit under hjonalagets förvaltning. Ty efter Stadsrätt år
det ju uppenbart, att, så vida ej annat genom förord blifvit be-
tingadt, är ingen egendom i boet, som för eganderättens skull
mera kan kallas Hustruns än Mannens. Men, när man bortta-
ger den historiska nyckelen till lagarnes mening, händer allt för
lätt, att man icke blir särdeles brydd för en inconsequens, som
man tror sig i lagen upptäcka, och anser det ej ens löna mö-
dan att undersöka, om den förmenta inconsequensen icke kunde
mera hafva sitt säte i lagläsarens oriktiga föreställning, än i
Jagen sjelf, sådan den tänktes i lagstiftarens förstånd, och på
hans tid förstods af annat klokt och redigt folk. Den här i fra-
ga varande lagparagraf är en ibland dem, som har att beklaga
sig öfver det historiska lagstudii förfall och dessas följeslagarin-
nor, oredan och misstydningen. I synnerhet är det anmärknings-
värdt, att det kunnat komma ända derhän, att under äktenska-
pet purt, eller utan grund af arfsrätt, förvärfvade landfastighe-
ter, kunnat anses hörande under det i denna § stadgade förbud
för mannen att föryttra och förpanta hustruns jord å landet, enär
denna egendom, äfven med afseende på giftorätten, är mera
mannens än hustruns. Hade de unga domare liknat sina äldre
förmän i deras historiska studier, så hade desse icke behöft ge-
nom 1807 års förklaring i denna del låta föra dem till rätta.

Denna lagförklaring har nu väl förebyggt förbudets använ-
dande på nämnda art af landegendomar, men att misstydningens
källa ej dermed blifvit uttorkad, kan man förstå af den oreda
och afvikelse frän det gamla, som ännu förmärkes i tillämpnin-
gen af denna paragraf på Stadsfastigheter.

Somlige mena, att, emedan efter Stadsrätt mannen regulari-
ter har giftorätt i all stadsfastighet, skulle han, utan allt hustruns
bifall, giltigt kunna föryttra och förpanta älven den fasta egen-
dom, som hon vid inträdet i äktenskapet fört med sig eller genom
sin arfsrätt i boet inbragt: och förbudet skulle då endast gälla
om den stadsegendom, hvartill hustrun genom förord blifvit för-
behållen hela egande rätten. Men kan det väl rimligen antagas,
att sedan lagstiftaren i det nästföregående 10:de Kapitlet stadgat
den allmänna regel, enligt hvilken mannen och hustrun äro lika
delaktige i all stadsfastighet, han derifrån genast skulle, utan att
tydligen det tillkännagifva, tala om hustrus jord och hus i en me-
ning, som af 10:de Kapitlet ej kan uppfattas, utan skulle afse
endast det undantag, som 8:de Kapitlet medgifver? Och hvartill
skulle för öfrigt förbudet tjena, om det icke skulle angå annan
stadsfastighet, än den, hvartill egande rätten blifvit hustrun en-
sam genom förord förbehållen? Förordet sjelf innehåller ju re-
dan, med stöd af 8 Kap. G. B., ett förbud för mannen att sä-
dan egendom, utan hennes samtycke, abalienera?

Andra omfatta en annan ytterlighet, förmenande, att, då den
egendom undantages, hvari mannen genom förord uteslutit hu-
strun från giftorätt, vore all Stadsegendom under förbudet begri-
pen, så att mannen icke ens skulle kunna förpanta eller sälja
den gård, han sjelf infört eller ärft, derest ej hustrun dertill ger
honom lof. Man utgår ock här ifrån giftorätten och tror
att emedan all stadsegendom, som ej genom förord är mannens
enskilda, är till en del hustruns, lagstiftaren skall, med afseen-
de pa denna hennes andel i egande rätten, kunnat kalla all den-
na egendom för hustruns, oaktadt den dock är både hustruns
och mannens. Redan detta hade bordt hejda den förhastade be-
stämmelsen, jemte det att man ej kan inse, hvarföre en man,
som är Stadsbo, skulle, mera än en Landbo, dela sitt målsman-
skap med hustrun.

Men låfom oss uppsöka den nyckel, som någon tid legat
obrukad. Läsom XVI Cap. Jordab. Stadslagen. Der säges 1:0
Ej må Bonden sin husfrus Tomt, Jord eller gård förgöra eller
sälja, utan i det fall Husfrun hlifvit af fiendtlig här fången bort-
förd, och till hennes återlösen ej annat finnes än hennes gård ^c.
2:0 Likaså eller i lika fall må ock husfru Bondans gård, jord el-
ler tomt sälja, och Bondan återlösa. 3:0 Tränger hunger eller
fattigdom----------— då må ock enthera annars förgöra, elwad the
äro barnbunden eller ej.

Jemförer man detta med Landslagens 27:de Kapitel, så blir
det ögonskenligt, att Stadsboerne, som ansågo Landslagens
grundsatser i denna del för goda, låtit detta Kapitel, endast på
en mera modern svenska, och med några obetydliga jemkningar
96 —

inflyta i stadslagens jordabalk *). Nu var det väl icke blotta
orden, som de ville få införda, utan sjelfva grundsatserna. Men
då det i Landslagen var aldeles klart, att den jord, som der
kallades hustruns, var endast den, som med eller genom henne
kommit under boets förvaltning; så måtte väl stadsborgarena,
då de biföllo detta Landslags-Kapitels antagande, icke heller un-
der Husfruns Jord, tomt eller gard begripit annat än det, som
genom eller med Husfru kommit i Mannens (Bondans) bo. Ser
man vidare på innehållet af Stadslags-Jordabalkens 16:de Kapi-
tel, så finner man der, att Husfruns jord är ett och Bondans
jord ett annat. Men när man då vet, att, efter gamla Stadsla-
gen, likasom än i dag efter stadsrätt, mannen giftades till hälf-
ten af all hustruns egendom, likasom hon till hälften al all man-
nens; hvar finner man väl då grunden till en sådan indelning
och motsättning mellan hustruns och mannens jord? Aldeles
icke i eganderätten, hvilken var för mannen och hustrun öfver-
allt lika. Blir man då ej nödsakad uppsöka någon annan del-
nings- och motsättningsgrund? Och näppeligen torde det blifva
någon annan, än den som ock efter Landslagen var den egent-
liga, (fastän den der icke såsom stadslagen aldeles uteslöt den
andra och secundära) nemligen: att det, som genom hustrun hom-
mil till hjonalaget, fick efter dilkomsten behålla sitt namn af hu-
struns, iifwnsom det, genom mannen inbragla, fortfor att heta
mannens jord.

Att detta var rätta indelnings- och benämningsgrunden kan
man ock förstå, då man ser pa hvad i det anförda Kapitlet af
Stadslagen stadgas om husfruns Tomt, jord och gard. Ty ofel-
bart interesserade det qvinnans anhöriga, att, ändock man, för
äktenskapsbandets fasthet, till honom afstod halfva egande rät-
ten i det gods qvinnan fört med sig, det fasta godset likväl skul-
le, sa vidt möjligt, vara fredadt för förskingring. Och då de
ville genom antagande af denna lag försäkra sig härom, var det
kortast att genom genitiven Husfruns utmärka det af och genom
henne inbragta, såsom skildt ifrån både det af mannen inbragta,

•) Att det 16 Kap. JE. stads L. är näst det sista i denna Balk — talar
ock för denna i sig sjelf bögst sannolika conjectur.
— 97 —

och det som under äktenskapet genom bådas flit eller penningar
kunde förvärfvas. Men alldeles stridande emot den tidens tän-
kesätt var det, att mannen skulle genom äktenskapet ställa sig
under hustruns förmynderskap i afseende pa hvad han sjelf in-
bragte eller ärfde, eller, då han för den lösa egendom, hvaröf-
ver hans mälsmansskap var oinskränkt, tillbytte sig någon fa-
stighet, härigenom förlora den fria dispositionsrätt, han egde för-
ut. Dock kunde han tåla, och slägten rimligen äska, att hans
föryttringsrätt inskränktes i afseende på det fasta gods, som ge-
nom Hustrun allena kom eller kunde komma i Boet.

Det synes således ovedersägligt, att i XVI Cap. Jordabal-
ken Stadslagen Husfruns jord icke antyder annan Stadsfastighet
än den husfrun medfört, då hon trädde i hjonalaget, eller den
som sedermera, på grund af hennes arfsrätt, dit kunde varda in-
bragt; och att mannens föryttringsrätt genom stadgandet i detta
Kapitel endast i afseende på sådan Stadsfastighet vore inskränkt.

Men var det så, och tänkte man följaktligen i allmänhet så,
när 1736 års lag antogs; så kan ej heller annan mening velat
uttryckas, då i 11 Kap. 1 § Giftermåls-Balken af sistnämnda
Lag bjudes: ’'Mannen ha fee ej macht hustruns fasta gods å lan-
det, eller jord och hus i Staden att bortsldfia, förpanta, eller säl-
ja, ehvad the hafva barn samman eller ej*), utan han tho'till haf-
ver hennes frivilliga ja och underskrift, i tvänne goda mäns när-
varo, eller hon thet för Rätten munteliga tilstår.”

Ty hade man, emot all rimlighet, velat ändra stadslagens
grundsats i denna de), så hade sådan ändring ofelbart blifvit
tydligare uttryckt. Men i allmänhet var man, då 1736 års lag
utarbetades, ej särdeles böjd för ändringar och nyheter: aldra-
minst för sådana, hvarigenom Stadslagen, som nu skulle förenas
med Landslagen, blefve än mera afvikande från den sednare, än
den var förut.

Den anmärkning torde dock härvid ej vara alldeles öfver-
flödig: att denna vår Lags mening kan medgifva inskränkning
i mannens målsmansrätt, icke blott der sådan inskränkning är
genom äktenskaps-förord förbehållen, utan ock då under äkten-

*) Orden : ”ehvad the — — eller ej” — visa på stadslagens XVI Kapitel.

1	7
98 —

skåpet något blifvit under sådant förbehåll till hustrun af tredje
man öfverlätet. Men ett sådant medgifvande, som icke i lagen
är uttryckt, är blott att antaga efter den kända grundsats: för-
ord eiler förbehåll, bryter Lag.

Det nu utvecklade begreppet om hustruns jord och hus mot-
svarar ock i 7:de § 10 Kap. GB. qvinnans egendom, hvari man-
nen förlorar sin giftorätt, när han af motvilja undandrager sig
vigsel. Ej kan qvinnans egendom här betyda annat än det hon
före häfdandet eller domarens förklarande ägt eller sedermera
ärfver eller särskilt förvärfvar. Undandrager han sig ej så vig-
seln; sä har han ifrån den stund hon häfdades eller för hans
hustru förklarades, giftorätt i all hennes lösöre- och stadsegen-
dom; undandrager han sig; så upphörer hans giftorätt deri. Men
i båda fallen kallas den hennes. Hennes kallas den, då mannen
ännu har genom giftorätt del deri, likasom sedermera da han
ingen del mera deri har. Nyss förut berättigas qvinnan till gif-
torätt i mannens bo. Och är väl detta hans bo annat än det
han vid Domarens förklarande ägde och sedermera ärfver eller
enskildt, d. ä. före sammnanflyttningen förvärfvar?

När nu qvinnans egendom har en sadan betydelse i slutet af
10:de Kapitel: är det då väl antageligt, att hustruns jord och
hus genast i början af följande Kap. skulle hafva annan betydel-
se, än vi ofvanföre visat?

Den, som förmår uppfatta och vidblifva detta begrepp, en-
ligt hvilket det, som genom hustrun kommer i boet, fortfar att
kallas hennes äfven sedan det kommit dit, och fastän mannen
deri äger giftorätt, skall också icke finna det främmande, då vi
vidare påstå, att då i nästa § särskildt omtalas hustruns egendom,
som ej skall häfta för mannens före äktenskapet gjorda gäld,
och särskildt om mannens egendom, som ej skall häfta för den
gäld, som hustrun gjort före äktenskapet, dessa genitiver, hu-
struns, mannens, icke antyda annat än genom hvilken egendomen
kommit i boet: och således utan åtskillnad, om den andra ma-
kan deri har någon eller ingen giftorätt, alldeles sasom i gamla
Stadslagen mannens egendom motsattes hustruns, oaktadt giftorät-
ten gaf den ena lika stor eganderätt, som den andra i alltsam-
mans. Detta skall bli allt tydligare genom följande:
— 99 —

8.

Utredning af 2 § 11 Kap. G. B.

Denna §:s syftemål står i nära sammanhang med 1:sta §:ens.
I l:sta § vill Lagstiftaren, så vidt möjligt, förekomma ensidig
förskingring af livad hustrun synbarligen medfört eller genom
arf inbragt i boet. I 2:dra § ser han på båda makarnas fördel
hvar för sig, och vill, efter möjligheten, förebygga att den gäld
endera före äktenskapet gjort, skulle bli en orsak till försking-
ring af hvad den andra särskildt inbragt i boet.

Här talas nemligen om den gäld, som endera gjort före äk-
tenskapet, nemligen för sin enskilda räkning, och ej för äkten-
skapets behof (derom är särskildt stadgadt i § 3). Härvid be-
stämmes da aldraförst den regel : ”Gälde livar sin (gäld) af livad,
han eller hon förut egde.” Härefter framställes den allmänna
grundsats, hvarunder ock föregående regel lyder: "Ej shall i thy
mål mannens egendom häfta för Hustruns gäld och ej Hu-
struns egendom för mannens gäld:” hvarvid märkeligen tilläg-
ges: ”ehvad de under lands- eller stadsrätt höra” således utan
afseende derpå om deri vore giftorätt eller ej.

Derefter upptager Lagstiftaren det fall, att det gods, som
genom gäldenären kommit i boet, ej räcker till den här i fråga
varande gäld, hvilket Lagstiftaren genom ett likadant genitivens
användande uttrycker: ”Rächer ej hvartheras gods till”; hvar-
med ännu klarare antydes, att så länge der är något fast eller
löst gods, som i ofvannämnda mening kan bära namn af gälde-
närens gods, så må detsamma användas; men först då, när så-
dant ej mera är att tillgå, då först heter det: gånge tä thes gif-
torätt i boet till betalning. Då först får gäldenärens giftorätt i
det, som genom den andra Makan kommit i boet, tillgripas. Och
som det är en den andras egendom, hvari ingen giftorätt eger
rum, vidare än i renta och afkomst deraf, så bestämmes än vi-
dare derom: ”Ej må för den enas gäld, räntan och inkomsten af
— 100 —

den andras odaljord i betalning sbkas, vidare än att samma ränta
och inkomst i boet influtit eller inflyta bordt den tid gäldenärens
egendom afträdes’' o. s. v.

Odaljord är en term, som uttrycker icke blott genom hvem
jorden kommit i boet, utan ock det att densamme är dertill en-
skild égaré, fastän räntan deraf är gemensam. Denna term står
här i motsats mot de förut nyttjade: Mannens egendom. Hustruns
egendom, Hvartheras gods: hvilka således måste, om det ock
vore fastigheter, hafva annan betydelse, än Odaljord, hvilket ej
kunde användas, så länge blott fråga var att freda det, som
hvardera särskildt inbragt, och deribland äfven det, hvari gifto-
rätt kunde ega rom.

Om denna Odaljord förklarar nu Lagstiftaren, sedan det
kommit derhän att giftorätten måste tillgripas, att ej sjelfva jor-
den kan användas, utan endast räntan och inkomsten, som på
den tiden är influten eller förfallen — ”och det en gång flår alla
till sa stor del, som gäldenären ej ter thes gijtorätt theri äger, så
att om denna gäld äfven med denna yttersta tillgång ej kan fullt
gäldas, bör den andre makans del af så väl den nu influtna el-
ler förfallna, som framdeles utfallande ränta vara för all delning,
i afseende på denna gäld, fredad*).

Ett försök må här vågas att använda dessa grundsatser: A
på ett bo, som helt lyder under landsrätt, och B på ett, som är
helt under stadsrätt. A.) Under Landsrätt. Der användes till
denna gäld:

1:0 Gäldenärens i boet inbragta Odaljord. Och om den ej
räcker till,

2:0 Det som bevisligen är qvar af de lösören, gäldenären
hade med sig då han inträdde i boet. T. ex. utestående fordrin-
gar, actier, hvilka kunna visas hafva då redan varit honom
tillhöriga.

Obs. 1) Är Gäldenärens Odalgods tillräckligt, så böra lösa
egendomen och fordringarne skonas för den orsak att andra ma-

*) Det förstås, att som denna af Lagen medgifna befrielse skulle bli onyt-
tig d rest det undantagna åter blir med boets andra lösören förblandad!,
så måste härvid tagas sådana åtgärder, att det undaulagua alltid blir
från andra lösören åtskildt.
— 101 —

kan deri eger giftorätt: om nemligen gäldenärens äldre skuld
kan af hans enskilda egendom fullt gäldas.

2)	Detta hindrar likväl ej den jemnkning, att lösegendomen
må användas, emot det att andra makan far motsvarande rätt
och säkerhet i odalgodset, som genom denna jemnkning kunde
få bli qvar.

3)	Men är gälden så stor, att allt hvad gäldenären inbragt,
både löst och fast, åtgår, då får den andra makan ej åberopa
sin giftorätt i det lösa, hvilken, enligt denna §:s första grund-
sats, ej äger rum utan i den andres gäldfria egengom.

3:o Räcker ej detta allt till, dä tillgripes Gäldenärens under
äktenskapet ärfda fasta egendom på Landet; ty den allmänna
i detta Kap. vidhållna regeln är den : att den enes enskilda gäld
skall af densammes enskilda egendom gäldas; och början af den-
na § fredar äfven tills vidare den egendom, som den andre in-
bragt, ändock gäldenären har deri giftorätt.

4:	0 Men är något ännu oguldet, då först gäller det gälde-
närens giftorätt a) i de lösören, som ej kunna visas vara af ho-
nonom medbragte, eller genom hans arfsrätt inkomna — och b)
i den under äktenskapet purt förvärfvade egendomen.

Men också ej mer än gäldenärens del häri, efter giftorätten.
Det andra är nu mera den andras enskilda egendom, hvari gäl-
denären ej må återigen taga giftorätt; hvilket den andra må sö-
ka förekomma på det sätt som lagen särskildt anviser. Den an-
dras odalfasta är alltid fri.

B)	Är all egendomen under Stads-Rätt; så synes, till följd
af den likhet Lagstiftaren i denna del velat införa emellan lands-
och stadsrätt, följande ordning vara att iakttaga, neml. att

Lo Tages gäldenärens i boet medförda lösa och fasta egen-
dom; hvarvid dock, om lösören förslå, de hälst tagas, så vida
de kunna umbäras, efter reglorna i 5 UB. Här kan neml. ej
den andra makans giftorätt mera åberopas för löst än för fast,
da den är lika i bägge: och Borgenärernes äldre rätt äger, en-
ligt §:ns början, främsta rummet, likasom vid äktenskaps för-
ord, se 8 Kåp. GB. 1 § och Calonii Disputât, de pactis anle-
nuplialibus.
— 102 —

2:0 Det, som gäldenären under äktenskapet bevisligen ärft,
tyckes härnäst kunna komma i fråga — och det äfvenledes utan
att göra afseende på den andras giftorätt deri — enligt den prin-
cip, som tyckes vara afsedd i §:ns början. Dock skulle en au-
thentique tolkning i denna del icke vara alldeles öfverflödig.
Men räcker ej heller detta till, så

3:0 gäller det gäldenärens giftorätt i det som den icke förut
gäldskyldiga makan bevisligen infört eller ärft.

Men har den andra makan genom förord eller annat lagligt
förbehåll ensam eganderätt i någon egendom, sä gäller derom
detsamma som om odaljorden sagdt är — allenast odalrätten blir
rättskraftigt bevisad: nemligen: att sadan egendom ej till mindre
eller större del mä tillgripas för den här ifrågavarande gäld.

Tillämpning af dessa grunder på sådant bo, som till en del
lyder under Stads- och till en del under Lands-rätt, kan ej be-
höfva särskildt utföras.

Alltid är den, som mäste träda fram pä sin egen väg, blottstäld
för aberrationer. Men dä han vet detta, så låter han gerna föra
sig in på vägen igen, af sädana, som kunna beqväma sig att
följa honom. Tills vidare tror den vandringsman, som uppsatt
detta, att 2 § i 11 Kap. GB. alltid mäste förefalla oredig för
den, som vid Genitiverna mannens, hustruns, hvartderas fäster
annan betydelse, än den af honom antagna och i både samman-
hanget och i de äldre lagarnas uttryckssätt grundade.
STOCKHOLMS HÖGSKOLAS
JUlxlDISKA BIBI IOPY

------1- - .1%.

9.

Änmärhun^ar rörande 16 Kap. 1 § A. B.

Anmärkaren har någon tid låtit sig hänföras af den popu-
lära mening, att, när en skriftlig handling, som innehåller för-
ordnande om ens qvarlåtenskap, vore af 2:ne gode män under-
teknad med det förklarande, att förordnandet skett med sundt
och fullt förstånd och fri vilja, skulle dermed lagens kraf i 16:
1. Ä. B. ”vilne tvänne gode män, at thet testamente tå var gjort
Sçc.” dermed vara uppfyldt, äfven om desse män aflidit utan att
inför Domstol hafva edeligen besannat detta deras förklarande,
allenast icke stilens olikhet eller andra omständigheter motsade
verkligheten af sjelfva denna underskrift.

Han besinnade icke, att en sådan mening är aldeles oan-
vändbar på mundtliga testamenten, och att, då lagstiftaren lika
mycket för mundtliga testamenten fordrar detta villkor: ”vittne
tvänne goda män &c." måtte ordet vittne vara om bägge sagdt i
lika mening, eller i en mening, som på bägge kan användas:
och det blir endast den, att de gode männen inför Domaren bä-
ra sådant vittnesbörd som sagdt är.

Han betänkte ej heller, att de 3 första Kapitlen i Ärfda-
balken innehålla Lagstiftarens allmänna lag om arföljd, men
att 16, 17 och 18 Kapitlen samma balk uppfatta undantag ifrån
nämnda allmänna lag, hvilka undantag således endast gälla för
104 —

så vidt som de för dem stadgade vilkor äga rum: Och att då
ett ibland dessa vilkor är ett inför domaren af 2:ne gode män
aflagdt sammanstämmigt vittnesmål; så maste, der detta saknas,
Domaren ej kunna, emot arlvinges bestridande, anse en handling
för ett testamente, nog kraftigt att medföra en ifrån lagens all-
männa regel afvikande arfföljd.

Lagstiftaren har väl sjelf låtit detta vilkor om vittnen falla
för den" händelse, då intet tvifvel vore derom, att Lo Testator
egenhändigt både skrifvit och underskrifvit förordnandet, samt
2%0 upplyst vore att han då eller derefter ej haft vittnen att till-
gå- men äfven denna inskränkning hade Anmärkaren bordt an-
se för ett bevis på den vigt, Lagstiftaren för alla andra fall lagt
på de 2:ne goda männens verkliga vittnesmål.

Tvenne casus, af hvilka Anmärkaren sjelf känner den ena,
och fått den andra af pålitlig hand, hafva satt honom i nödvän-
di-het att besinna detta, enär han genom samma casus blifvit
ölvertygad om vådligheten af den populära meningen, derest den
vid Domstolarne skulle blifva antagen.

Det första, som väckte honom ur sin opinionsdvala i denna
del, var följande: Efter en afliden husman A. bevakar B. ett te-
stamente, hvari A:s qvarlåtenskap tillerkännes B. med uteslutan-
de af Ais enda Dotter C. gift med D. De sistnämnda anmälte
sig hos Anm. att af honom biträdas vid klander å detta testa-
mente, om hvars falskhet de voro fullt öfvertygade. Den dem
tillstälda afskrift visade namn på 2:ne redlige män såsom testa-
mentsvittnen E. och F., af hvilka E. var afliden. Då Anmärka-
ren häraf ansåg för gifvet, att F. skulle kunna intyga både sin
egen och E:s underskrift m. m., ville han afstyrka försöket att
Klandra såsom blott ledande till onyttig kostnad, enär all egen-
dom var lösöre och sjelfförvärfd i A:s hand. C. anförde likväl
sådana omständigheter, som gjorde hennes uppgift om något svek
å den förmente testamentstagarens sida sannolikt; och klandret
anstäldes till ogillande af testamentet för bristande form m. m.
Vid Domstolen förevistes originalet, derå E:s namn var hans
vanliga handtekning så likt, att man svårligen kunde draga au-
thenticiteten af densamma i tvifvelsmål. F. framträder och, ef-
105 —

ter aflagd vittnesed, berättar ojäfvad: »Jag igenkänner ganska
väl, E:s hand äfvensom min. Men nödgas enligt sanningen til-
lägga, att jag ej vet mig hafva sett A. eller hört honom tala;
men det erinrar jag mig, att en dag, då jag besökte E, lade
han för mig en sådan handling som denna, redan af honom sjelf
såsom vittne underteknad, och emedan 2:ne vittnen på sådan
handling fordrades, anmodades äfven jag att derå tekna mitt
namn, hvilket jag destomindre ansåg betänkligt, som det ej föll
mig in att så hederlig man skulle såsom vittne kunnat under-
skrifva en sadan handling, utan att sjelf halva hört testators er-
kännande deraf.»

Detta för Anm. nästan oväntade vittnesmål hade naturligt:
vis den påföljd, att testamentet, oaktadt de 2:ne vittnens namn,
al Domstolen lörklarades ogiltigt.

Anm. bar sagt, att E. var känd för en ärlig man, äfvensom
hans stånd tycktes freda honom för misstanka om svek. Men
Anm. känner tillika, att E förenade en öfverdrifven artighet och
tjenstaktighet med en hög grad af enfaldighet och godtrogenhet,
sa att en bedragare lätt kunnat öfvertyga honom om testamen-
tets egenhändiga författande och underskrift af A. — och lika
lätt förmå E. att göra honom den lilla tjenst att sjelf under-
teckna sitt eget och äfven anskaffa en annans namn derå, så-
som vittnen.

Hade den föregifne Testamentstagaren varit litet mer försla-
gen, så att han ock haft till hands en väl ej ärelös dömd, men
likväl samvetslös edgångare, som strax derefter i något diktadt
ärende kunde besökt E, och af honom blifvit anmodad att un-
derteckna, så hade denne efter E:s bortgång blifvit ensamt vitt-
ne, och efter den populära meningen hade på en sådan persons
utsago berott om det i grunden falska testamentet skulle blifva
giltigt och rätta arfvingen frånkännas dess lagliga rätt.

Huru lätt kan icke, i synnerhet under en öfverhandtagande
irreligiositet, ett sådant vittne anskaffas, som äfven kunde väl
härma andras stilar, och prydligt förse ett fingeradt testamente
med sitt och en annans namn. Och det senare visade på en
person, som förmodats aflida och verkligen aflidit före den före-

7*
— 106 —

gifna Testator, sä skulle ju, efter den mening Anmärkaren for-
dom hyllade, ett arf pä millioner, liksä väl som ett pä en hus-
mans lilla qvarlåtenskap, bero af ett enda falskt vittnes utsago ?
Om oek 30 vittnen kunna i sådant fall bekräfta att det aflidna
vittnets namnteckning vore fullt lika hans egen, så beror ändock
hela bevisningen pä det falska enda vittnet.

Den andra casus var: Ett testamente bevakas af B. efter
Fru A. Två goda mäns betyg och underskrift var å hutvud-
skriften. Dessa vittnen uppkallas att bevittna testamentet, som
af A:s arfvingar klandrades. De intyga, att fru A. i lifstiden
låtit kalla bägge till sig att författa och bevittna ett hennes te-
stamentariska förordnande; att hon vid deras ditkomst befanns i
sin säng klagande öfver illamående och ursäktande att hon i
sådan ställning emottog dem, under åberopande af nödvändighe-
ten att, da hennes vederfående vore ovisst, hafva beställt om
sin qvarlåtenskap : att hon derefter ganska redigt yttrat huru
med denna qvarlåtenskap skulle förhållas: att det ena af dessa
tillämnade vittnen skrifteligen författat efter hennes förestafning:
att hon, efter genomläsandet af det uppsatta, godkänt det och
anmodat dem det bevittna, hvarefter de derunder teknat sina
namn, hvilka de nu vidkändes. Här var således allt enligt la-
gens kraf, och testamentet blef således af första Domstolen stad-
fästadt. Genom vad af arfvingarne drogs klandret under Hof-
Rättens pröfning, och der äskades att vittnena mätte nogare för-
höras. Dä frågades, om de annorlunda än genom den föregifna
Testatricens egen uppgift visste, att hon hade det namn hon gif-
vit sig, och att hon var den person, i hvars namn testamentet
af dem blef författadt. Svaret blef nekande: och flera af vitt-
nen nu erinrade omständigheter lade det i full dager, att vittne-
na, sjefva bedragna, hade skrifvit testamentet i en persons namn,
som ej visste det ringaste af hela anstalten. Det blef således
klart att äfven detta testamente skulle förklaras ogiltigt, hvilket
ock skedde.

Hade nu dessa bedragna vittnen varit aflidna, sä hade sve-
ket ej kunnat upptäckas, och bedragerskan hade spolierat de
lagliga arfvingarna, för det hon förstått till vittnen välja två äl-
— 107 —

dre personer, som sannolikt skulle aflida förr An den, i hvars
namn hon låtit dessa godtrogne författa och bevittna testamentet.

Hvem ser icke, hvilka vådliga följder den vanliga meningen
om underskrifternas giltighet utan aflagdt vittnesmål skulle med-
föra? Man skulle snart få se en mängd testamenten, hvilkas
falskhet hela verlden kunde förstå, men Domaren i de flesta fall
likväl nödgades stadfästa.

Den motsatta meningen kan väl ock någon gång halva den
påföljd, att ett verkligt testamente måste, för vittnens dödsfall
eller inträffade jäfvighet, bli ansedt lika med noll. Sådan hän-
delse kan en testator förekomma derigenom, att han låter vitt-
nen i sin lifstid vid domstol beediga hans testamente, äfven utan
att de eller domstolen behöfva veta dess Innehåll, eller ock der-
med, att han tager flera vittnen än två och helst sådana, som
sannolikt kunna öfverlefva honom o. s. v. Men om ock, i följd
af den mening, som Anmärkaren nu anser för den rätta, någon,
som en afliden verkligen velat hafva till arfvinge, komme för
felande formaliteter att gå miste om arfvet, så är det missödet
icke att jemföra med de grufliga följder, som den motsatta
grundsatsen skulle medföra. Visligen har derföre lagstiftaren
vid testamenten fordrat, att minst tvänne gode män skulle citl-
na, icke blott såsom tillilmnade vittnen underteckna — och detta
i ett sådant, sammanhang, som visar, att blotta underteknandet
icke rimligen kunnat vara af lagstiftaren påtänkt. Gamla testa-
ments-stadgans 9:de moment kan anses för en god commentari-
us öfver 17: 1 Ä. B.; det lyder sålunda:

»Uti alla Testamenten bör säkerhet vara om Testatoris yt-
tersta vilja, antingen then mundt- eller skrifteligen förklarad är,
så ock att then skier af godt och fult förstånd, utan tvång, loc-
kande eller förledande, börandes hvar och en ther til bruka
tvenne eller trenne trovärdige och oemotsäijelige vittnen, särde-
les uti mundtelige Testamenten, som i all händelse kunna edeli-
gen och fullkomligen betyga, at thet eller thet varit Testatoris
rätta mening och vilja. Uti skriftelige Testamenten halla vij
thet ock äfven väl nödigt, til förekommande af thet tvifvelsmål,
som ofta spöries om ens eller annans egenhändige namns un-
— 108 —

derskrift, varandes doch vilkorligit om Testator vil lata vittnen
läsa Testamentets innehåld eller ey, allenast the kunna säya,
at the ther öfver varit kallade till vittnen, och at Testator för-
klarat for them sådan hans vilja vara, som samma af them un-
derskrifne och verificerade Instrument innehåller och förmäler;
men skulle eljest sådant tilfälle hända, at man icke hade sa
tvenne vittnen vid handen, och den samma likväl kunde skrif-
teligen förklara sin vilja, och om thes Handz och Namns un-
derskrift intet skiäligt tvifvelsmål voro, bör samma Testamente
icke thes mindre hafva sin laga Kraft och Bestånd.”


Jurisprudentia Civilis Communis.

CAP. H.

Lagfarenheten indelas i Subjecliv och Objectif.

Subjectiv — eller såsom egenskap betraktad hos en person
— är en praktisk färdighet att kunna tolka Lagarne och kunna
tillämpa dem på förekommande facta. — Nyttan häraf är ostri-
dig. Lika litet som en Stat kan undvara Lagar, lika litet kan
den undvara Lagfarne. Första grunderna af Lagfarenheten äro
nyttige att känna för alla Embetsmän, i synnerhet Civila, och
bland dem framför allt Domare.

Objectlv är sammanfattningen af alla rättigheter och skyl-
digheter, som bestämmas i Lagar och Författningar, framställd
i systematisk ordning.

De gemensamma grundsatser för Lagar äro:

l:o De, som bestämmas uti en rätt uttolkad Natur-Rätt.

2:0 De, som förekomma uti positiva Lagar. — Dessa,
sammanfattade under ett namn, kallas Jus commune, som är en
sammanfattning af de grundsatser i vår Lag, som äro gemen-
samma och nödvändiga, för att rätt förstå och tillämpa hvad
Lag och Författningar som helst; men all annan Lagfarenhet
kallas specie!, och kännedomen deraf, specie! Lagfarenhet, hvars
allmänna indelningar äro: Jus publicum. Jus privatum och Jus
mixtum.

2

1
2 —

Jus publicum? den Lag, som visar rättigheter och skyldig-
heter undersåtare och regenter emellan (innehålles hufvudsakl.

i regeringsformen).	.

Jus privatum? den Lag, som visar rättigheter och skyldig-
heter enskildta emellan.

Jus mixtum? Den Lag, hvari både Jus publicum och Jus
privatum innefattas.

Speciell Lag får äfven namn af närings- och politie-Lagfa-
renhet, hvilka indelas på flera sätt.

Jus commune delas uti Jus constitutum och processuale.

Jus constitutum? Den, hvarigenom privata personers rättig-
heter sinsemellan bestämmas, samt straff för dem, som öfver-
träda Lagarnes bud i afseende derpa.

Jus processuale? visar pä hvad sätt och hos hvem man
skall söka en förlorad rättighet, samt reglor för Domare och
Verkställande Makt.

Källorna till Jus commune äro 1:0 Positiva Lagar, 2:0 Jus
naturale.	,

Hjelpmedlen häruti äro: l;o Theologien, 2:0 Lagfarenhetens
historia, 3:o Mathesis, och 4:0 Utländska Lagar. Man har tre
utvägar att komma till en grundlig Lagfarenhet, neml. 1:0 un-
dervisning af Lagfarna Lärare, 2:0 genom flitig läsning af aflid-
na Lärares skrifter. 3:o Genom Praxis.

CAP. %.

Om Lagen.

Lag i allmänhet är en allmänt (objectivt) gällande regel.
Lagar indelas i Moraliska och Physiska. Dessa komma väl deri
ölverens, att de innebära en nödvändighet; men de förra grun-
da sig pä en moralisk nödvändighet, de senare äter på en na-
turlig nödvändighet. Till senare slaget höra t. ex. naturens rö-
relse-Lagar.

Positiva Lagar äro de, som grunda sig pä en mensklig
Lagstiftares vilja. De äro antingen medelbara eller omedelbara.
Medelbara, sådana, som ej förbinda utan når något menskligt
factum föregått. Omedelbara, som förbinda det förutan. Posi-
tiva Lagar medföra ej någon allmän förbindelse, och äro der-
före olika i olika stater.—Somliga af dem hafva en nödvändig
grund, andra deremot bero mera af Lagstiftarens godtycke och
kallas mere civiles, men de förra mixtae. hvaraf uppkommer Jus
arbitrarium och necessarium. Jura arbitraria bero pä Lagstifta-
rens godtycke. Jura necessaria förutsätta en nödvändighet. Vid
Jura arbitraria observeras, att ej någon tolkning kan äga rum,
utan de böra strictissime appliceras.

Positiva Lagar kunna ej kännas utan genom promulgation.

Promulgation? Den actus, hvarigenom de, som af Lag för-
bindas, fä en notorisk och fullkomlig kännedom deraf.

Dessa Lagar delas uti bjudande, förbjudande och tillåtande,
samt äfven uti tempgraria och beständiga. Ï ett annat afseende
äro de allmänna och locala. Äfven delas de i gällande och upp-
häfna. Man bör äfven skilja emellan allmän, speciel och perso-
nel Lag, af hvilka allmänna Lagen är gällande för alla Stånd,
utan åtskillnad, speciela lör vissa menigheter och näringar, och
personela endast för vissa personer. — Personela Lagar kallas
äfven privilegier, sä vida de äro favorabla för dem de angå.

Privilegier delas i reela, personela och mixta. Reela, sådana
som tillkomma alla innehafvare af en viss egendom. Personela,
som blott tillkomma en viss person. Mixta, som deltaga i beg-
gedera. Romarne indelade Privilegierna i Favorabilia och one-
rosa, hvilken indelning är mindre antaglig, emedan ordet »Pri-
vilegii» bemärkelse förutsätter något favorabelt och ej något
onerosum. Vidare äro privilégia strictissimi juris och kunna ej
extenderas till casus similes, utan endast till de händelser, som
i Lagen nämnas; hvartill orsaken är, att de äro undantag från
eljest allmänna reglor. En annan regel vid privilegier är den,
att en privilegierad person ej kan begagna sina privilegier emot
en annan privilegierad person.

^ggratialionei' och Dispensalioner åtskiljas sålunda, att de för-
ra inträffa, då Konungen ger någon befrielse från ett ådömdt
straff, de senare, då Konungen ger någon befrielse från en ålig-
gande skyldighet. Dessa kunna äfven anses såsom personela
Lagar.

1*
4 —-

Lagar hafva hos oss flera namn: Förordinngar, Resolutio-
ner, Stadgar, Circulärer, Förbud, m. m. ; men af dessa kan man
ej sluta till skillnaden.

Positiva Lagar hafva sitt ursprung i menniskors vilja. Den-
na vilja kan yttras pä 2:ne sätt, stillatigande eller vlirgckligen.
I förra fallet kallas den Jus consvetudinarium och i senare Jus
scriptum. Jus scriptum delas i perfectum och temporanum. Den
förra varar till den dag, som den tacite eller expresse upphäf-
ves. Den senare upphör utan särskildt upphäfvande. Innan
Lag promulgeras maste den författas, hvarpå följer promulga-
tion, hvilken, då fråga är om skrifven Lag, kallas publication,
hvilken är antingen generel eller speciel. Promulgatio repetens
sker genom årligt uppläsande från publika ställen, såsom från
Predikstolar m. m. eller genom Lagsamlingar; Sådana äro Mo-
dées Verk, Kong!. Bref, som förklara Lagens rum; dessutom
andra på befallning skrifna samlingar.

En skrifven Lag består af Proömium (sjelfva inledningen,
orsaken hvarföre, samt behofvet af dess utgifvande); Sjelfva
stadgandet (det, som Lagstiftaren befaller eller förbjuder); San-
ction (den påföljd, som en Lagstiftare utsätter för görandet eller
uraktlåtandet af ett factum.

CAP. s.

@m Sedvanor.

Landssed eller gammal sedvana är också Lag, »när den ej
har oskäl med sig». Detta talesätt vill säga, att den ej strider
mot skrifven eller naturlig Lag, och allmän rättvisa.-—Man kan
kalla Landssed en Lag, som ej är uppläst, och blir gällande
medelst en sådan actus, hvarigenom man kan sluta till Lagstif-
tarens tysta bifall. Den kan äfven vara tryckt, men blir dock
ej en Jus scriptum, d. ä. af samma kraft och verkan som den.
De actus, hvarigenom Landssed igenkännes, äro Lo att den en
längre tid blifvit följd sasom ett rättesnöre; 2:0 att detta skett
ordentligt, oafbrutet, offentligen och allmänt, sa att, den i orten
är allmänt känd. —När sådant inträffar, kan man sluta till Lag-
5 —

stiftarens tysta bifall, så vida Landsseden ej har oskäl med sig,
eller genom skrifven Lag upphälves. Om det ock skulle anta-
gas, att denna sed ej vore af landets representanter godkänd,
hindrar detta dock ej dess godkännande. Alla gamla Lagar
hafva varit Landsseder och sedan gått öfver till allmän Lag;
hvaraf följer, att den, som vid en Domstol åberopar en Lands-
sed, först måste förete bevis, att en sådan verkligen finnes uti
orten, varit följd och gällande uti långliga tider.

Sedvanor kunna vara antingen allmänna, speciela eller per-
sonliga; det ankommer på innehållet eller föremålet. När den
inträffar på personer, är den vanligen nrwinnes hä/d. Det kan
hända, att gamla och skrifna Lagar genom sedvanor upphäfvas
derigenom, att de förra ej på långliga tider iakttagits. — När
existerande Lagar genom förändrade omständigheter ändras, så
att grunden upphör, är dessas iakttagande otjenligt, då det ej
skulle svara mot dess ändamål. Sker ej detta, och den skrifna
Lagen ej genom en nyare Lag är upphäfven, så kan man veta,
att Lagstiftaren genom stillatigandet upphäf detta bruk.

CAP. 4.

Om stridigheter emellan flera olika, gäl-
lande Lagar.

Det händer stundom, att 2:ne eller flera olika Lagar, under hvil-
ka ett och samma factum kan subsumeras, äro olika och stridiga.
Då sägas Lagarne vara uti collision. En sådan stridighet kan
uppkomma emellan Lagar af samma eller olika art, äfven emel-
lan Lagar gifna på lika eller olika tider. Då Lagar af lika art,
men af olika datum, collidera, gäller den af senare datum, fast-
än den senare ej direkt säger, att den förra upphäfves. Men
äro de begge af samma datum, måste den anses gällande, som
är mest enlig med Lagens analogi och allmänna rättsgrunder,
och, ifall ovisshet här äger rum, har man ledning uti den grund-
sats, som blifvit följd vid högre Domstolar och isynnerhet vid
den Högste Domstolen. I fall en sådan fråga der ej förekom-
mit, rättar man sig efter andra Domstolar. När Lagar af olika
art collidera, bör en personel gälla för en speciel, och denna
för en allmän Lag. Privilegier gälla derföre framför en allmän
Lag, och efterlefvas efter orden (strictissimi juris).

Aftal enskilta emellan kan äfven gälla för Lag, l:o då det
ej strider emot allmänna Lagens förbud ; 2:0 äger de i Lagen
föreskrifna formaliteter. ■— Skulle något contract emot allmän
Lag existera, heter det : Förord bryter Lag — som likväl endast
gäller när någon genom aftal efterger sin rätt till någon annan.

Hvad som är sagdt om collision, gäller äfven om personela
Lagar. Men blir collision emellan naturlig och positiv Lag, gäl-
1er den senare; ty Domaren är ingen Lagstiftare, utan måste
tyda Lagen; men han bör likväl laga så, att den ändras.

Resultatet när Lagarne collidera är följande: a) Ser man
pä Lagliga Contracter om de äro i collision, b) Personela La-
gar, c) Speciela, d) Allmänna, e) Jus naturale.

CAP. s.

On Lagens tolkmimg.

En Lagklok bör äga skicklighet att rätt förstå och folka
Lagen. Han bör dervid ej blott se på dess ord, utan äfven på
dess mening. Tolka? utforska meningen af någons ord eller
tecken. Tolka Lag? bestämma meningen af Lagens ord, samt
hvad Lagstiftaren med den velat åsyfta.

En Lagfaren har ej blott befattningen med förklaringen af
Lag, utan äfven med förklaringen af enskildta personers mundt-
liga tal eller skrifter, t. ex. Contracter, Testamenten. När vitt-
nen berätta något, tillhör det Domaren att granska hvad vittnen
velat säga med sina ord. Likasom af parternas anföranden,
samt af Domar och Utslag. När iråga är om enskildt tal eller
afhandlingar, kan den, som talat eller skrifvit, sjelf hafva till-
fälle att tolka sina ord, om han är till finnandes. Härvid ob-
serveras: Hvar och en är sina ords bäste ullydare. Denna regel
är dock ej utan undantag; och gäller ej, då presumtion för eget
intresse finnes, eller da den senare meningen ej kan förenas
med den föregående. Ett yttrande måste således förklaras ge-
7 —

nom andra, när den, som skrifvit eller sagt något, antingen icke
är närvarande, eller vill vränga sin mening.

Då någons mening genom andra måste förklaras iakttagas
följande reglor: a) Bör man afse den talandes eller skrifvandes
afsigt. b) Konst-termer böra tagas i den mening, som de halva
i dens handtverk eller konst, hvartill de höra, undantagandes i
frågan om dem, som ej kant dessa konst-termers betydelse. ©)
Andra ord böra regulariter tydas efter deras bemärkelse i dag-
ligt tal, så framt det ej är att förmoda, det talaren menat an-
norlunda. d) Det föregående uti ett tal eller skrift bör jemföras
med det efterföljande, e) Ingen mening bör antagas, som inne-
bär motsägelse (contradiction) emot sig sjelf. D När meningen
är tvetydig, följes helst den billigaste, isynnerhet om aftalet är
emellan en listig och en enfaldig. Tolkning enligt dessa reglor
kan vederläggas, hvarföre de endast gifva en præstmtion, som
kan genom skäl häfvas, om dessa nemligen tydligt bevisa mot-
satsen. Dessa reglor gälla för allmän tolkning.

Lagtolkning isynnerhet. Den delas uti Authentica, usualis och
doctrinalis ; Men mera logiskt delas den endast i 2:ne delar, da
inan tar till delningsgrund 1:0 sjelfva skälen, hvarpa tolkningen
sker. Den delas dä i doctrinalis, som äger rum, då man slutar
till Lagens mening af dess grund och afsigt — och usualis, då
meningen bestämmes derigenom, att man följer det, som vid
Domstolarne blifvit allmänt vedertaget. — 2:0 Personerna, som
tolka, då den delas i Interpretatio milhentica, då Lagstiftaren sjelf
förklarat sin mening; men sker detta af andra kallas den inler^
pretatio specialis.

Interpretatio doctrinalis är antingen extensiv eller restrictiv
(utvidgande eller inskränkande). Extensiv, da Lagens grund är
vidsträcktare än dess ord. Regel: Vbi eadem ratio, ibi quoque
eadem dispositio Legis. Restrictiv, dä Lagens ord innefatta me-
ra än dess grund. Regeln härvid är: Cessante in totum tatione
Legis, cessât quoque ipsa lex. Några tillägga den 3:dje arten al
interpretatio doctrinalis, neml. interpretatio strictissima sett decla-
rativa; men då man följer Lagen efter orden, kan det icke vara
någon tolkning.
Lagens grundl De skäl, som varit motiver för Lagstifta-
rens stadgande i ett eller annat mål. Sådana skäl äro antingen
en allmännare sats, som Lagstiftaren haft för ögonen, eller en
viss afsigt, som han genom sin Lag vill befrämja. Ingen känner
grunden till en Lag utan han med bestämda ord kan uttrycka
ändamålet. Syftemålet bör vara det, som Lagstiftaren haft för
ögonen, eller åtminstone bordt hafva. Föreställer man sig en
annan grund, än Lagstiftarens, är den oriktig. — I förra fallet
är det en slump, om Lagstiftarens mening på så sätt fattas, men
i senare fallet är det en nödvändighet att taga fel derom. Att
känna alla Lagars grund, deri består ett rätt Lagvett.

Huru skall man i hvarje fall finna Lagens grund? Ofta har
Lagstiftaren sjelf uttryckt sin grand, och då är det den rätta.—
Ofta är Lagstiftarens grund inbegripen under en annan högre
grund, som man da måste känna. Ofta är ingen grand uttryckt,
och i dessa fall sättes tolkarens skarpsinnighet på prof. Här-
till hörer 1:0 en rätt god och utvecklad natur-rätt. Anm.: Na-
tur-rätten är sa vidlyftig, att man behöfver flera Auctorer, för
att få ett riktigt begrepp derom. 2:0 Lagarnes historia, känne-
dom om äldre Lagar, och de omständigheter, hvilka föranledt
nu gällande Lagar, äfvensom språket på den tiden Lagen ut-
gafs. T. ex. «Inteckna» — chäfd» hafva i allmänhet en olika be-
tydelse nu mot å den tid då Lagen gafs. 3:o Kännedom om ut-
ländska Lagar, ej derför att vi skola rätta oss efter dem, utan
emedan man ofta i en utländsk Lag kan finna grunden till en
inländsk. Framför allt maste man afse Lagens analogi, det är
likheten med hvad vår Lag har gemensamt i andra ämnen med
ifrågavarande. Då man vid hvart och ett Lagens stadgande sö-
ker dess grund, måste man finna flera andra af samma grand,
och da finner man dessa med flera andra sammanstämmande i
en högre grand, hvarigenom man bringar sig högre och högre,
till dess man får det allt mer och mer systematiskt. Utaf den-
na lag-kännedom har man den förmån att kunna inse Lagens
ofullständighet och inconseqvence, och detta är högst oumbär-
ligt för den, som vill förklara eller stifta Lagar.

Speciela reglor för Lagtolkningen. Den extensiva tolkningen
äger rum, da Lagens grund är vidsträcktare än dess ord. Man


— 9 —

måste redigt känna grunden för att kunna veta om den sträc-
ker sig längre än sjelfva orden; t. ex. I 11: 3 G. B. kan en
extensiv tolkning äga rum. Obs. Man må ej sträcka Lagens
disposition längre än dess grund, ej eller till andra casus, än
till dem, till hvilka Lagens grund sträcker sig. 2:o Vissa La-
gar tåla ej extensiv tolkning, d. ä. man får ej gå till andra fall
än de, som äro nämnda i Lagen. Dessa äro: a) sadane, som
helt och hållet bero af Lagstiftarens behag, utan att någon hö-
gre grund finnes, t. ex. Fatalier (hvad angår tiden) då Lagstif-
taren säger, att man ej far efter 10 år utsöka en fordran. Det-
ta ar en inskränkning i Creditors rätt, som ligger i Lagstifta-
rens behag; jag måste hålla mig vid årtalet och far ej utsträcka
tiden till andra casus, som ej angå fordringar, t. ex. ägande
rätt, b) All Lag, som är ett undantag från en allmän och full-
komlig Lag. c) All Lag, som strider mot naturlig billighet, d)
All Lag, som strider mot allmännare reglor. Hit höra Privilegier
och personela Lagar i allmänhet; Lagen om Äktenskapsförords
inteckning inom viss tid. Alla dessa lagar få ej tolkas extensivt.

Den restrictiva tolkningen äger rum, då Lagens ord sträc-
ka sig längre än dess grund. Reglen härvid blir: Cessante
in totum ratione Legis, cessât quoque ipsa Lex. Lagens ord kun-
na sträcka sig längre än till grunden, d. ä. Lagens ord bestäm-
ma händelser på ett sätt, hvarigenom de komma att innefatta
mer, än som ligger i grunden, d. ä. mer än Lagstiftaren egent-
ligen enligt sin grund och sitt syftemål velat säga. När grun-
den till alla delar upphör, upphör äfven sjelfva Lagen; upphör
den ej in totum, upphör ej lagen. Exempel på att grunden väl
kan upphöra, men ej in totum: att i oläst rum lemna laddad
bössa; grunden derför är, att barn eller obetänksamma personer
ej dermed måtte göra skada. Om än inga sådana personer fin-
nas på stället, der bössan ligger, upphör dock ej Lagens grund
in totum. En omyndig kan ej råda öfver sitt arf; grunden här-
till är, att han genom obetänksamhet, eller genom andras svek
och bedrägeri skulle kunna förlora sin egendom. Häraf följer,
att om en omyndig skulle ingå ett contract, så förbinder det
honom intet pa annat villkor, än att Domaren finner det vara
till hans förmän. I detta fail ankommer det på Domarens prüf-
— 10 —

ning; men i afseende på vissa varor eller personer äger ej
profiling rum, t. ex. att lemna spirituösa drycker till student på
credit.

Inlerpretatio usualis? Då meningen bestämmes efter det,
som är allmänt vid Domstolarne vedertaget. Härtill fordras, att
detta bruk ej strider mot Lagens mening. Det som är antaget
måste vara gammalt och allmänt. Ju mer det närmar sig den
tid, på hvilken Lagstiftaren utgaf sin Lag derom, desto trovär-
digare är det, emedan de då lefvande kände de omständigheter,
hvarifrån Lagstiftaren utgick. Men skulle meningen hvarken
genom Lagens grund eller gammalt bruk finnas, maste man an-
taga en ny, och då helst följa Högste Domstolens eller Öfver-
Kättens, tills en interpretatio authentica erhålles; man bör dock,
i fall villrådighet skulle uppstå, uppge saken lör Högste Dom-
stolen eller Konungen, på det en säker och gifven princip ge-
nom en Förklaring ma vinnas.	.

I afseende på personerna, som tolka Lagen, delas tolknin-
gen uti authentica och vulgaris. Vid authentik tolkning obser-
veras: l:o Lagstiftande makten är hos Konungen, och i vissa
fall hos Konungen och Ständerna. Till de senare fallen hora
allmän Civil-j Criminal- och Kyrko-Lag, samt skattläggningar.
Till de förra Oeconomie-mal. 1 förra fallet kan Konungen i Stats-
Rådet göra förklaringar utan att höra Ständerna, samt upphäfva
gamla och införa nya Lagar; men i senare fallet fordras Ko-
nungens och Ständernas gemensamma samtycke, äfvensom Hög-
ste Domstolen måste höras. Likväl kan Konungen emellan Riks-
dagarne gifva Förklaringar; men Högste Domstolen gifver dem
egentligen, fastän de uhderteknas af Konungen och contrasigne-
ras af en Revisions-Secreterare. Dessa Lagar gälla blott tills
Ständerna upphäfva dem; 87, 88 och 89 §§ Regeringsformen.
Desse Förklaringar kallas provisoriska. 2:0 Vid denna Förkla-
ring bör endast de grunder följas, som äro anförda vid doctri-
nela och usuela tolkningen; annars skulle det ej blifva en För-
klaring utan en ny Lag, som upphäfde den gamla. Om non
authentica s. vulgaris är ej annat att märka, än hvad som är
sagdt om den usuela.
ii —

CAP- G.

Onn Lagens tillämpning på Facta.

Enctum? Allt hvad som göres pä ett bestämdt rum och tid.
Facta kunna vara antingen förflutna eller tillkommande.

Juridiskt Factum? Allt hvad som kan subsumera under en
redan existerande Lags stadgande. Dä samma kännetecken, som
i en uppgifven Lag in abstracto bestämmas, sammanträffa pä
viss tid och rum in concreto, sägas de subsumeras under de i
Lagen bestämda facta.

Lagens tillämpning på ett Faclwn? Ett omdöme, hvarigenom
ett redan existerande factum subsumeras under ett bestämdt La-
gens stadgande.

Lagstiflning och tillämpning skilja sig derigenom från hvar-
andra, att den lörra afser facta futura, men den senare facta
præterita.

I Juridisk tillämpning är kännedom och visshet om facta
första nödvändiga villkoret; ty dä först kan man bestäm-
ma, om factum kan subsumeras under en gifven Lag. Denna
tillämpning är en praktisk syllogism. I denna syllogism är
Lagens stadgande major propositio, sjelfva factum eller dess exi-
stence minor propositio, och sjelfva Subsumtionen eller tillämpa
ningen conclusio, T. ex. Lagen säger, att den, som i löndom
slär ihjäl någon, skall lida ett qvalificeradt dödsstraff. Detta är
major propositio. Efter ransakningens slut befinnes Petrus hafva
begått en sådan gerning. Detta är minor propositio. I följd deraf
skall Petrus undergå ett qvalificeradt dödsstraff. Detta är con-
clusio. Denna tillämpning kan antingen göras af en privat man,
till egen eller andras nytta och efterrättelse, eller af en publik
å embetets vägnar. I förra fallet är det ett ämne för Juris-
prudentia consultatoria. Af en publik sker tillämpningen antingen
med sjelfva verkställandet, och detta kallas Jurisprudenlia extra-
judicialis; eller ock för att närmare bestämma en regel lör fram-
tida verkställande, hvilket sker genom Dom och Utslag, hvilket
kallas judiciel tillämpning. . Ämnet härför är jurisprudenlia judi-
12 —

cialis, t. ex. då Domaren ger Utslag till rättelse för sig, eller
om Domstolens obehörighet; men Utslaget kan äfven blott angå
andra, såsom skuld, om en egendom skall tillhöra den eller den.
Denna judiciela tillämpning antager en egenskap af Lag; ty den
blir en regel för framtiden och således en ny Lag; men den
hör till klassen af Leges singuläres, som blott angå bestämda
personer och bestämda ting in concreto.

När factum är gifvet och visst, så blir frågan: Under liv'd-
hen Lag det skall subsumeras? Gifves någon borgerlig, så tages
den. Finnes ej någon sådan, söker man Lagens mening af dess
analogi, och i brist deraf går man till Natur-Rättens bud, samt,
om dessa skulle fattas, äger man vända sig till Högste Domsto-
len, som mellan Riksdagarne kan meddela svar på förfrågnin-
gar om en allmän Lags mening. Konung och Ständer gemen-
samt äga rätt på Riksdag, rörande mörka Lagrum, meddela au-
thentik förklaring öfver en Lag; men i Ekonomie- och Politie-
mål, der Konungen ensam är Lagstiftare, kan Han ock ensam
förklara den Lag han gifvit. Det är dock naturligt, att man, så
mycket möjligt är, undviker att rådfråga Konung och Högste
Domstolen förr än saken kommer dit; ty i annat fall skulle Ko-
nungen och Högste Domstolen först säga sin mening i ett mål,
hvilket, sedan Under-Rätterne deri dömt, slutligen kunde kom-
ma under dess granskning.

Facta fordra alltid bevis, som äro antingen artiflciela eller
inartificiela. I allmänhet fordra Lagarne ej sådane bevis; ty do-
maren bör känna dem, sa att parterne ej behöfva framdraga
dem för honom; Dock skadar det ej, att parterne förelägga
Domaren Lagens mening, pä det han må lättare träffa på det
ställe af Lagen, under hvilket det tvistiga subsumeras. Men Le-
ges singuläres, privilegier och personella Lagar fordra bevis; ty
Domaren är ej skyldig att känna dem, i synnerhet om de angå
en enskild person. Den, som åberopar dem, måste bevisa deras
existence, liksom det är sagdt om Landssed. För bevisningen
af Facta, Leges singuläres och jnåvilegier, finnas bestämda reg-
lor i Processus Civilis.
— 15 —

CAP- 9.

Om de olika arter af personer, som i La-
gen förekomma.

Person? Hvar och en, som har rättigheter. Personer, så-
som subjecter för rättigheter och förbindelser, äro antingen Phy-
siska eller Juridiska. Physiska? Hvart och ett Individu af men-
skoslägtet. Juridiska? Flera îndividuer, som af Lagen betraktas
såsom en enda person. De kallas äfven moraliska. Juridiska
delas i pîiblica och privata. Publika? Som deltaga i Statens sty-
relse, såsom Ständer, Rätter, Collegier, Landshö/dinye-Enibeten m.
fl. Privata? De, som ej befatta sig med Statens styrelse. Des-
sa senare uppkomma pä 3:ne sätt: l:o Genom högsta maktens
befallning. 2:o Genom Lagens fiction. 3:0 Genom privata per-
soners inbördes samtycke. Till första slaget hörer menigheter
och publika verk, såsom Banker och Disconter, Riksgäldskon-
toret o. s. v.	'	,

Genom Lagens fiction betraktas 2:ne eller flera personer
såsom en; t. ex. ett sterbhus, flera arfvingar, som representera
en enda.

Genom privatas blotta samtycke. Detta kan antingen vara
lofligt eller olofligt. Lofligt — t. ex. bolag; Olofligt, dä det är
förbudet att förena sig, t. ex. sammangaddningar.

Om de Juridiska personer, som genom Öfverhetens befall-
ning uppkomma, observeras: De hafva 2:ne slags förbindelser
eller rättigheter, yttre och inre. Yttre? som de hafva i afseen-
de på andra, t. ex. den förbindelse eller rättighet, som ett Verk
har mot ett annat. Inre? de som individuela personer, hvaraf
en menighet består, hafva sinsemellan. Man har en vanlig re-
gel om dessa personer, som på Öfverhetens befallning uppkom-
ma, nemligen: non moriuntur, t. ex. bvad ett Collegium förbun-
dit sig till eller har rättighet till, förloras ej derigenom, att ‘ de
personer, som utgjorde Collegiet, da denna rättighet eller skyl-
dighet uppkom, aro redan döda; dock bör man ej taga det i
den mening, att de aldrig upphöra; ty detta beror helt och hål-
Jet på högsta makten. De, som uppkomma pä högsta maktens
befallning, stå i anseende till förvaltning af den egendom, som
dem är anförtrodd, under denna makts befallning. T. ex. för-
valtning af Härads-Allmänningar, liksom pupillers egendom un-
der förmyndare, med den skillnad likväl, att dessa juridiska
personer kunna sinsemellan ingå contracter, som förbinda, så-
vida de ej strida mot Lagen, hvilket ej kan tillkomma en pupill.

Publika personer förklara sitt samtycke antingen genom
omröstning eller genom representanter. Om än publika perso-
ner skulle hafva domsrätt i vissa saker, hindrar det ej att ju de
kunna få tvister inför andra Rätter, då de anses såsom enskild-
ta personer. Dessa tvister måste merendels utföras genom en-
skildta Fullmägtige, och om dessa äro beständiga kallas de Syn-
dici, t. ex. då ett Publikt Verk tvistar med en enskild person,
har det ej i ett dylikt mål Domsrätt, utan måste svara inför
den Rätt, hvartill målet hörer.

Om Physiska personer observeras: Lagen afser flera arter
af physiska personer, t. ex. Man och Qvinna i arf, vid straff,
vid lockande, våldtägt etc. — I brottmål göres skillnad emellan
Barn, Öfvermage och mogen Man. Barn? De som äro yngre
än 7 ar. Dessa kunna ej anses begå brott. Öjeermage? De
som äro emellan 7 och 15 år. Då dessa begå brott kan blott
aga, ej straff, äga rum. De böta mindre för sår eller dråp än
mogande man. 31 Cap. M. B. nöfvermaghav härledes från or-
det »maghan eller nförmå» och o eller nofwrn (icke) d. ä. den
som ej förmår, d. ä. icke äger physisk capacitet. Vid lägers-
mål observeras, att då man lägrar mö under 12 år anses det
som våldtägt, ehuru dervid ej skett något våld. Mogen inan?
den som är äldre än 15 år. Det är denna, som Lagen egentli-
gen har afseende på, då åldren ej är utsatt, och straffas denna
efter Lagens stränghet. Han kallas myndig eller mogande man
i 31 Cap. M. B., men skiljes från myndig, då afseende hafves
på förvaltning af egendom. 1 afseende härpå betraktas per-
soner antingen som myndiga eller omyndiga. Myndiga? de som
fullt råda öfver sitt gods. Omyndiga? tvärtom. Omyndigheten
sträcker sig antingen till bäde ärfd och förvärfd egendom
eller blott till ärfd. I afseende på den ärfda äro alla af man-
15 —

kön omyndiga under 21 är. I afseende pä all förvärfd egen-
gendom äro mankön omyndiga under 15 år och mö tills hon
blir gift. Dock kan bäde mö och yngling öfver 15 år ge-
nom Kongl. Maj:t förklaras myndiga. De, som för vanvett,
slöseri m. m. blifvit ställda under förmyndare, anses som omyn-
dige i afseende pä all egendom, som de ägt före omyndighetsti-
den, samt det, som de sedan kunnat ärfva, men ej i afseende
pä det de kunna förvärfva sedan de blifvit ställda under för-
myndare-inseende.

Myndiga äro i afseende pä all egendom a) alla Män öfver
21 år; b) gifta Qvinnor och Enkor. Dock observeras att de
förra, i afseende pä viss egendom, stä under mannens målsman-
skap; och att de senare i vissa fall kunna sättas under för-
myndare, såsom för vanvett, slöseri m. m. I afseende på för-
värfd egendom äro följande myndiga: a) Ynglingar öfver 15 år.
b) Mö öfver 15 år. c) De, som för slöseri blifvit satte under
förmynderskap, anses som myndige öfver den egendom, som de
genom egen industri och flit sig förvärfvat. Den egendom, som
en omyndig genom gåfva eller slump får, kan ej af honom för-
valtas; ty här gäller samma regel, som vid arf: denna egen-
dom är ej genom egen omtanka förvärfd.

1 afseende pä Arf, Testamente och Giftorätt delas physiska
personer i Frälsemän, Prester, Borgare och Ofrälsemän, som i
staden bo, och Bönder.

Frälsemän? De, som pä Riddarhuset äro inskrifna såsom
adeliga personer, med rättighet att bära sköldemärke. De delas
i gammal och ny adel. Gammal adel? Den som blifvit före 1809
års Riksdag upphöjd i adeligt stånd. Ny? som blifvit efter 1809
års Riksdag. Skillnaden dem emellan: Den gamla adeln går i
arf genom hela famillen; den nya endast vid fadrens död till
älst varande sonen.

Prester? Alla prestvigde, Lärare vid publika Scholor, Gym-
nasier och Academier, hvilka ej äro Frälsemän.

Borgare? Alla, som vunnit burskap och ej afsagt sig eller
förlorat det, således i stadens bok inskrifna.

Ofrälsemän, som i staden bo? Alla, som i staden bo och
ej äro Frälsemän, Prester eller Borgare.
Bönder De som bo på landet och ej äro Frälsemän eller
Prester. — Om alla dessa gäller den regeln, att hustrun följer
mannen i alla tre ofvannämnde casus.

1	flera oeconomiska Författningar förekommer nAllmoge» så-
som särskildt. Dermed menas de, som aldrig beklädt nagot
embete i Staten, ej hafva någon hederstitel, samt hvarken äro
eller hafva varit Frälsemän, Borgare eller Prester.

CAP: §.

Om Ting (res).

Ting (Res)? Allt hvad som är af den egenskap, att det
kan utgöra någon del af ens egendom, eller vara object lör ens
rättsförhållande t. ex. arbete. De delas i Phgsiska och Juridiska.

Physiska (res corporales)? Allt hvad med våra yttre sin-
nen kan fattas eller kännas, h. e. begreppet, skildt från objectet
(lies, quæ sunt) t. ex. ett hus.

Juridiska (res incorporales)? som endast fattas genom för-
ståndet, d. ä. då begreppet och objectet äro ett (res, quæ intel-
liguntur), t. ex. fordran, rättighet, arf m. m.

Physiska Ting delas i Fastigheter och Lösören. Fastighet?
(res immobilis) äro delar af jordytan och hvad dermed är för-
bundet. Dessa förekomma under olika namn i Lagen, t. ex.
hemman, fastigheter, vattenverk, m. m. Gods kallas både Löst
och Fast.

Fastigheter delas i Lands- och Stads-Fastigheter. Lands-
Fastigheter äro sådane, som Lagen kallar Jord på Landet, samt
allt hvad derunder begripes, t. ex. Vattenverk. Stads-Faslighe-
ter. Jord, som ligger inom en Stads område.

Lösören (res mobiles) delas i Fungibiles och non fungibiles.
Res fungibiles kallas sådana saker, som man antingen i afseende
på svårigheten eller omöjligheten att bevisa identiteten, icke kan
lemna ifrån sig, utan att upphöra att äga dem. Res, quæ usu
vel consumuntur vel minuentur. Res non fungibiles? Tvärtom,
res, quæ usu necessario non consumuntur, t. ex. möbler.
uMEEs "ns

— 17 —

Om res fungibiles observeras: a) då de äro föremål för en
fordran, afser man icke så mycket individuum, som dess qvan-
titet och qvalitet, t. ex. penningar, b) Qvantiteten bestämmes
genom antal, mått och vigt (pondéré, numéro et mensura con-
stat). — c) Om fungibla ting gäller den regeln: Tantundem est
idem, samma qvantitet af lika ting anses som tingen voro de
samma; res, quæ magis in genere suo recipiunt funclionem, qunm
in specie, d) Vissa ting äro sådane, att de enligt definitionen
kunna anses för fungibla, men fungibiliteten beror på bruket
hvartill de äro använda; t. ex. en bok i bokhandeln är fungi-
bel, men köpt för att nyttjas, blir den en res non fungibilis.
Kreatur äro vanligen non fungibiles, men kunna genom contract
blifva fungibla. e) I mängden och likheten af samma art ligger
orsaken till olika laga påföljd för fungibla och non fungibla.
Häraf följer, att ägande rätten i afseende på fungibla ting är sä
nära förenad med besittningsrätten, att de sällan kunna skiljas.
Derföre kunna fungibla ting ej vara ämne för lån, utan blott
lör försträckning. På samma sätt kunna ej depositum och
pant vara fungibla; såsom om jag nedsätter en penningesumma
utan convolut hos någon, som sedermera banquerou terar, anses
det ej som lån utan som försträckning (mutuum), alltså fordran.
^on fungibiles? Deras olikhet sinsemellan göra, att possessio-
nen kan vara skiljd från ägande rätten. De äro ämnen för
lån, pant och depositum. T. ex. om A. lånar B. en häst, och
B. lånar den till C., så får icke allena A. ägande rätten till sa-
ken, som är i C:s händer, utan äfven fordran i afseende på B.
om ersättning. Denna distinction emellan fungibla och non fun-
gibla passar ej på fast egendom; ty denna är alltid non fungi-
bel, och gäller om fast egendom allt hvad som blifvit sagdt om
res non fungibiles.

Om fast egendom observeras, att den kan vara antingen af
naturen förenad med jordytan eller genom konsten. Af naturen,
såsom träd, af konsten, såsom åbyggnad. De förra anses såsom
non fungibiles så länge de växa, de senare så vida de äro upp-
satte på sitt ställe, för att der qvarblifva. Anmärkn.; Det, som
är fästadt vid fasta egendomen antingen för nöje eller nytta, an-

%

2
ses som delar af fastigheten, såsom dörrar, kakelugnar, m. m.
Dock observeras, att då Lagen för hvarje särskildt rättsförhål-
lande ej uttryckligen utmärkt hvad som bör anses för fastighet,
måste man rätta sig efter hvarje landsorts sed, t. ex. jernugnar
anses i Skåne för lösegendom, äfvensom inmurad panna. I vis-
sa ärenilen äro vissa saker af lagen ansedda för oskiljaktiga
från fastigheten fast ej i alla fall, t. ex. boskap och åker-red-
skap på Landet (10 Kap. G. B. 2: 1. Ä. B.) i fråga om Bor-
gares arfsrätt och giftorätt. I fråga om Landtbos afträde från
hemman anses som hemmanets tillhörighet allt, som sjelfmant
vuxit på ägorna och ej blifvit före flyttningen användt, t. ex. hö,
halm m. m. 27: 10. B. B.

Om Juridiska ting (res incorporales, res quæ intelliguntur)
märkes: I aldra egentligaste mening höra hit rättigheter af 2:ne
slag, Sakrätt (Jus in re) och Fordran (Jus ad rem).

Sakralt? l:o Den berättigade personens rättsförhållande till
hvar och en annan i afseende pä ett bestämdt ting, kallas der-
före realriitt. 2:o Sakrätt är en rättighet, som har en sak till
object.

Fordran? är ett rättsförhållande emellan 2:ne bestämda per-
soner, i kraft hvaraf den ena, Debitor, bör till den andra, Cre-
ditor, antingen gifva eller göra något, som har afseende på mitt
och ditt.

Fordran? En rättighet, som har en prestation, d. ä. ett
görande eller gifvande, till object.

Jus och obligatio äro correlata i följd af regeln: Juri re-
sponds obligatio, eller rättare: Juri respondet officium. Det förra
är riktigt, så vida man med obligatio förstår pligt. Stundom är
min rättighet sådan, att det åligger alla menniskor att respectera
densamma, men ej någon viss person, och då är andras pligt
blott negatio. Sådan är den rättighet man kallar sakrätt, t. ex.
Servituter, Pant; Börd; men det gifves ock rättigheter, hvarige-
nom en bestämd person är skyldig att göra eller gifva mig nå-
got, t. ex. förbindelser, som härleda sig från contracter. Här
är min rätt blott en fordran. Sakrätt kan vara delad emellan
flera physiska personer, så att de kunna hafva lika sakrätter i
en och samma sak. Häraf följer, att den, som har sakrätt uti
19 —

ett visst ting, äfven i afseende på samma ting kan hafva for-
dran, och att en person kan hafva fordran i afseende på ett och
samma ting, i hvilket en annan kan hafva sakrätt.

Sakralt har hittills blifvit delad i Ägande rätt. Panträtt och
Servitut. Ägande rätt blir då en för sig sjelf bestående rätt, el-
ler en rättighet, att med andras uteslutande disponera öfver sin
saks substance (Jus in re propria) och kan vara tänkbar utan
annan sakrätt. Panträtt? en sakrätt i en annans egendom,
grundad på en fordran, och hvarigenom ägande rätten på vis-
sa villkor kan upphöra. Servitut? En rättighet i en annans
egendom, så beskaffad, att den andres ägande rätt ej derige-
nom upphör, eller som Lagen kallar xBesvär och Last, som lig-
ger på Jord.»

Sakrätt indelas logiskt uti varaktig, ovarakiig och blandad.
Varaktig? då min rätt ej kan upphöra utan min uttryckta
eller interpreterade vilja, t. ex. ägande rätten kan ej upphöra
utan att jag förklarar en annan för ägare uttryckligen eller
enligt Lagens interpretation. Ovarakiig? då den efter en viss
tid måste upphöra, t. ex. arrende. Blandad? Då det beror
af en viss händelse om jag skall fä i saken en varaktig
eller ovaraktig sakrätt, eller en sådan sakrätt hos en person,
genom hvilken en annan i sig sjelf varaktig sakrätt kan på vis-
sa villkor upphöra, t. ex. Börds- och Lösningsrätt.

Om ovaraktig och blandad sakrätt observeras, att de äro
så beskaffade, att jemte desamma alltid hos en annan finnes en
varaktig sakrätt; men varaktig kan en person äga, utan att nå-
gon annan har de andra delarne i densamma. Varaktig ägande
rätt kan vara delad emellan flera personer på det sätt, att den
enes sakrätt är af en annan art än den andres, fastän begge
äro varaktiga. Den enes kallas då Servitut, och den andres Do-
minium. Man bör ej förblanda detta med den sakrätt, hvari fle-
ra hafva del, men som är af samma art, t. ex. condominium.
När varaktig sakrätt är odelad kallas den ägande rätt sensu
latiori, men delad, servitut eller äganderätt sensu stricliori.

Ägande rätt och servitut hafva det gemensamma, att de
båda äro varaktiga; men de skiljas derigenom, att äganderätten
2*




20 —

kan existera utan servitut, men ej tvertom. Servitut är alltid
en inskränkt ägande rätt. Dessa skilja sig från condominium
derigenom, att innehafvarne af de förra hafva sakrätt af olika
arter i en och samma sak; men de senare sakrätt af lika arter;
t. ex. 1 bolag anses dessa senare i och för bolaget, såsom en
person (juridisk). — Condominium äger rum både i varaktig, ovar-
aktig och blandad sakrätt, t. ex. gemensam Panträtt och Bördsrätt.

Ägande rätt plägar ofta betecknas med samma namn som
sjelfva tinget; men det är ej så med de öfriga sakrätterna; t.
ex. man säger: nArfva ett hus», då man ärfver ägande rätten
dertill; men man säges ej ärfva ett hus, då man blott ärfver
panträtt deruti. Somliga inbegripa under dominium all sakrätt;
andra innefatta under sakrätt possessio, usus fructns (nyttjande
rätten), pant. Andra hafva uppgifvit 5: Dominium, Hæreditas,
Fructns, Possessio, Pignus; men possessio och hæreditas kunna
ej föras hit. Andra deremot 3, neml. ett Jus in re propria, el-
ler dominium, 2:ne Jura in re aliéna, neml. SemluS;, som ej upp-
häfver en annans sakrätt; och pignus, som på vissa villkor kan
göra en annans sakrätt om intet.

Fordran? Ett rättsförhållande, m. m. Här är det väsendt-
ligt att personerna skola vara bestämda. Emot Fordran svarar
Skuld emot Borgenär Skuldenär. Dessa begrepp äro correlata,
emedan emellan dem är ett sådant förhållande, att det ena ej
kan tänkas utan det andra tillika. Nehrman kallar Jus ad rem
jus personale. Ett annat är den personalrättighet, som från en
person ej kan skiljas, och kallas jus non gessibile och Personal-
rätt, t. ex. Bördsrätt.

Till Personalrätt hör äfven det förhållande, som hvarken
är sakrätt eller fordran, utan så vidhäftar personen, att det i
visst afseende betraktas som ting; t. ex. när jag har rättighet
att hafva en person i mitt våld, eller har vissa skyldigheter att
fordra af honom, som ej angå mitt och ditt, t. ex. föräldrar i
afseende på barnen o. s. v. - Denna är egentlig Personalrätt.
Detta rättsförhållande är väl hvarken sakrätt eller fordran, dock
kunna de härigenom uppkomma, t. ex. en pupill kan hos för-
myndaren få en fordran, om denne ej vid pupillens myndiga år
vill lemna honom sin egendom; äfvensom förmyndaren i afse-
21 —

ende pä den lön, som han enligt lag bör hafva för sitt besvär.
Af dessa rättsförhållanden kan äfven sakrätt uppstå, t. ex. vid
Giftermål uppkommer Giftorätt. Häraf ses, att det gifves 3 Per-
sonalrätter, hvaraf de 2:ne första angå bäde personer och ting,
och den sista blott personer. Dessa delningar höra i synnerhet
till Jus commune.

I speciela lagar förekomma äfven rättigheter, so m ej skul
le kunna inbegripas under dessa indelningar, t. ex. Jus Patro-
natus, rättighet att upprätta förslag till, eller tillsätta vissa en-
beten.

Fordran uppkommer på 3 sätt: 1:0 genom contracter (pa cto)
2:0 genom brott eller rättsstridiga handlingar (l'ado); 3:0 genom
Lagens stadgande (lege) eller genom någon i Lagen antingen
erkänd eller icke ogillad rättsgrund.	,	,

Frågas : om res incorporates öfverhufmd kunna indelas i Fa-
siigkeier och Lösören i afseende pa milt och dill? Hvad perso-
nalrätten angår är det likgiltigt; fy lagen har i afseende på
den särskilt stadgat; men hvad de öfrige res incorporales an-
går, nemligen sakrätt och fordran, hvilka angå mitt och ditt, är
frågans besvarande af vigt. Obs. så väl juridiska, som physi-
ska ting kunna vara antingen Lösa eller Fasta. Hvilka af des-
sa rältigheler kallas fasta? All evig sakrätt i physisk Fastighet.
Lösa? 1:0 Ail ovaraktig sakrätt och fordran i Fastighet i oe-
gentlig bemärkelse. 2:0 Rättigheter af hvad slag som helst,
hvilka hafva till föremål Lösören i egentlig bemärkelse; t. ex.
om man dör, så ärfves evig sakrätt, ehvad den är servitut eller
ägande rätt i Fastigheter efter de lagar, som gälla om last
egendom; men skulle någon hafva haft arrenderätt, ärfves den
som Lösören; äfvenså giftorätt i de hemman, hvari den, som
ärfves, ej har evig sakrätt. Varaktig sakrätt i en hastighet
räknas för fastighet, men ovaraktig för Lösören. — I afseende
på Sämje-, Städje-, Stubbe- och Rödselrätts hemman iakttages
hvad derom serskildt är stadgadt. Dessa anses nemligen i pri-
vatas hand såsom Lösören.

Real-Servitut ar i sig sjelf evig sakrätt, och preesumeras
dervid 2:ne Fastigheter, så att den, som har en Fastighet, kan
hafva en servitut i en annan. Den, som har servitut i en egen
22 ___

dom, måste hafva ägande rätt till en annan, hvaraf denna ser-
vitut härleder sig. Hufvudfastigheten kallas prœdium dominans,
och den, pa hvilken Servituten ligger, Prœdium servions; hvaraf
är klart, att om någon har en Servitut i e negendom, har han
ägande rätt i en annan. Dock händer, att man har Servitut till
en viss tid, t. ex. om jag arrenderar bort ett hemman, som har
Servitut i ett annat. I detta fall anses Servituten som Lösören,
då den ej är evig, och i vidrigt fall som fastighet. Derföre
uppbjudes och lagfares evig Servitut.

År Frälseränta Servitut? Ja, fast af annan beskaffenhet än
den förstnämnda, och kallas Servitus personalis, emedan den åt-
följer personen och ej någon egendom, som Frälseman har.
Men har man att på viss tid uppbära Frälseränta, så att den ej
är evig, så är den Lösören.

I afseende på hus är rättigheten hos den, som har en evig
lätt, att anse som fastighet; men hos den, som blott har en
ovaraktig rättighet (ägande rätt) deri, anses egendomen som
lösören. Man gör ej skillnad emellan fri och ofri grund. Har
man på vissa år eller på lifstiden fått rättighet att uppbygga
hus på en annans grund, med förbindelse, att efter utsatt tid
detsamma afllytta, anses det som Lösören i dens hand, som äger
huset. Hvad egentligen Lösören beträffar, är det detsamma, som
om jag deri har sakrätt eller fordran.

Blott varaktiga Sakrätter i physiska fastigheter anses som
Fastigheter i afseende på res incorporales. I det föregående, dä
vi delat res i mobiles och immobiles, sades det, att fordran i
afseende på fastigheter anses som Lösören; derföre skulle man
tycka, att den fordran, som uppkommer genom köp, innan de
föreskrifna formaliteterna äro iakttagna, utan blott köpet mund-
teligen afslutadt, skulle anses som Lösören; men vår lag stad-
gar, att någon fordran ej äger rum, förr än alla formaliteter äro
iakttagne, och när det skett, uppkommer genast Sakrätt.

Om de saker, som vanligen pläga anföras bland res corpo-
rales observeras: hit höra vanligen 1:0 Qvantileter? då res cor-
porales ej äro bestämda efter individuerna utan efter deras art.
Quantitet skiljer sig frän species derigenom, att den förra åter-
gäldas i lika myckenhet, det senare in natura. Äfven skilja Ju-
—25—

rister emellan genus och species sålunda, att hvad Philosopherna
kalla species, kalla de genus. Obs. Med species (individuum)
förstå Jurisconsult ett i alla afseenden bestämdt ting, eller, me
andra ord, en bestämd åskådning. Genus är icke annat an i -
heten emellan flera species. Species är således en askadnmg,
men genus ett begrepp. Qvantitas är åter ett, genus, som är
bestämdt genom tal, mål, mått och vigt, t. ex. 100 28 20 tun-
nor råg m. m.

2:0 Universitas rerum? en sammanfattning al flera olikarta-
de individuel’ under ett gemensamt namn, t. ex. Arf inbegriper

objectilt allt, hvad den döde lemnar efter sig.

3:0 Värde (Proetium) delas i eminens (bestämdt i penningar)
och vulgare (i något hvad som helst). Prcetuan ajfectionis? mir
man har ett särdeles tycke för en sak; Commune? vanligt var-
de; Legale? då Lagen utsatt värdet; Conventionale ? dä det be-
ror på vanlig öfverenskommelse.

Det är orätt att säga, att både rättigheter och skyldigheter

res incorporales; ty det är endast rättigheter, emedan det
måste vara något, som skall verka ett rättsförhållande. Afven-
som det är oriktigt att till res corporales hänföra bade qvantitas

äro

och qualitas; blott det förra är riktigt.	.	.

Om ting märkes vidare, att de delas uti dwulua och Indivi-
dua. Diùdua? som kunna delas utan att blifva i proportion
mindre gagneliga. Individua? tvärtom. Delningen kan ske an-
tingen i partes quotas eller i partes quantas, t. ex. arrenderar
ia- ett ängstycke, utan att areala innehållet är bestämdt, är det
en pars quanta; men arrenderar jag ett öresland och således
innehållet bestämdt, då är det en pars quota. En pars quota
är intet annat än den qvot, som uppkommer genom det helas
division med ett bestämdt tal, t. ex. * är en pars quota.

Res delas uti principales och accessorial, samt fructuosæ och
non fructuosæ. Fructuosæ? hvilkas existence leda sin grund från
något annat. Fmiclus delas i naiurcdis? den förman, som tingen
genom sin egen natur frambringa. Indusirialis? den förman,
som fås af ett ting genom arbete (cultione rei). Cwihs? den
förmån, som hvarken fås genom naturen eller industrien utan
blott genom lag, t. ex. ränta.
— 24—

Frucius af fast egendom är antingen pendentes, percipiendi
eller perceptz. Pendentes? som ännu äro förenade med de ting,
hvaraf de produceras, t. ex. oskuren säd. Percipiendi? som man
val ej fatt, men som man kunnat och bordt fa af tinget, om in-
nehafvaren användt eller velat använda tjenliga medel. Percepti?
när de redan äro skiljda från de ting, hvarpå de produceras, t.
ex. alskuren säd. — De senare äro antingen estantes, när de
äro i behåll hos innehafvaren, eller consenti? då de ej mer af
honom ägas.

460 Kostnader. Kostnaden, som användes på en annans
egendom, sker antingen genom uppoffrande af egendom eller tid
(unpensæ). De delas uti nödiga, nyttiga och öfverflödiga eller
onyttiga. Nödiga? de kostnader, utan hvilka tinget skulle för-
samras. Nyttiga? som göra tinget mera gagnande och gifva det
ett högre värde. Öfverflödiga? som blott bidraga till nöje, utan
i<agon egentlig nytta. Onyttige? som hvarken äro nödiga, nytti-
ga eller öfverflödiga.

CAP- D.

Handlingar och deras arter i Juridisk be-
mårkelse.

Handling? En händelse, åstadkommen genom menniskans
krafter, och som tillika medförer en bestämmelse af ett rätts-
förhällande, d. ä. som antingen upphäfver, slutar eller ändrar det.

Handlingar äro antingen blott Juridiska, som förekomma så-
som tecken till inre förändring hos menniskan, och bestämma
nagot i afsende pä rättsförhållandet (blotta yttrandet af menni-
skans vilja eller intellectuela förändring) eller Physiska, som utom
denna förändring äfven betraktas i afseende på deras verkan
pa den yttre sinneveriden. I afseende på materien delas hand
lingar i begående och underlåtande, tillåtna och furbudna. Vid
tillätna physiska handlingar frågar man ej efter afsigten och
motivet, men vid förbudna distingueras, om de äro dolosa eller
«2980, d. ä. om de skett mala eller bona fide. Bland physiska
handlingar är possession den vigtigaste. Possession bör noga
— 25 —

skiljas från ägande och besittningsrätten. Besittningen är ett
faclum, besittningsrätt ett jus. Romarne definierade possession
med nudd^ rei detenlio cum animo sibi habendi. När ett ting på
ett uteslutande sätt beror af mina krafter är jag possessor; det
kallas ock »hafva i handom». Stundom betyder besittning i af-
seende på fast egendom, det som besittes, stundom utöfningen
af sjelfva besittningsrätten; men i egentlig bemärkelse blott phy-
siska relationer till tinget, utan afseende på rättigheten att haf-
va det. Antingen man besitter något mala eller bona fide kallas
det possessio, oaktadt följderna blifva olika. I allmänhet obser-
veras : när fråga är om blotta besittningens verkan på mitt rätts-
förhållande till tinget, ankommer det på caussa possidendi (tilu-
lusj samt besittningstagandet (modus acquirendi).

Juridiska handlingar? sådane, som blott förekomma såsom
tecken till inre ändring i viljan att bestämma något i afseende
på rättsförhållandet, och äro blott yttringar af menniskans (fria)
vilja eller intellectuela förändringar. Dessa handlingar äro an-
tingen ensidiga? då det blott beror på en endas vilja, att göra
en handling gällande, t. ex. testamente. Flersidiga? da fleras
viljor böra sammanstämma, t. ex. vid aftal.

Juridiska handlingar delas ock i giltiga och ogiltiga. Gilti-
ga? då de efter lag verkligen kunna åstadkomma den bestäm-
ning eller förändring i ett rättsförhållande, som med dem åsyf-
tas. Ogiltiga? tvärtom. De senare äro antingen per se nulla
eller secundum quid nulla, det är, att de väl ej äro per se nulla,
men kunna blifva det genom ett lagligt upphäfvande (rescindi).
Till en giltig handling fordras 1:0 En person, som kan i allmän-
het åstadkomma förändringar i ett rättsförhållande. Pröfningen
häraf beror stundom på domaren, stundom icke. 2:o Ett före-
mal, som hvarken är physice omöjligt, eller stridande mot en
förbjudande lag, yttre goda seder, eller tredje mans rätt. 3:0
En inre viljans bestämmelse, som hvarken genom andras tvång
eller bedrägeri, eller väsendtlig villfarelse åstadkommes i anse-
ende till det, som rörer sjelfva contractets väsende. — En juri-
disk handling kan vara giltig, antingen den handlande yttrar sin
vilja medelbart eller omedelbart. Medelbart kan det antingen ske
genom Lag eller Laglig Ombudsman. Innehållet af en hand-
ling kan bero pä ett villkorj termin eller annan inskränkning
(modus).

Villkm' (conditio) ? En yttre tillfällig händelse, som verkar
pä rättsförhållandet, antingen pä dess upphörande eller uteblif-
vande, och är antingen föregående (conditio suspensiva s. ante-
cedens)? då villkoret skall hafva inträffat innan rättsförhållandet
kan gä i verkställighet, eller påföljande (conditio resolutiva, s.
subsequens)? då rättsförhållandet redan begynt gä i verkställig-
het innan händelsen inträffade, men skall upphöra dä villkoren
inträffa. Vid detta senare villkoret gör man skilnad emellan 3
tillstånd, nemligen PeJidet? då det ej ännu inträffat, Existil?
tvärtom, Deficit? då det är afgjordt, att det ej kan inträffa.

Termin (Terminus) är antingen begynnelse- (h. e. terminus a
quo) eller slut-termin (terminus ad quem). Det förra är då
ett rättsförhållande skall på viss tid taga sin början, det senare
då det skall upphöra.

Modus? Hvar och en annan inskränkning, som hvarken
kan kallas terminus eller conditio, som tyckes hafva likhet med
conditio resolutiva, men skiljer sig derifrån derigenom, att det
ej upphäfver rättsförhållandet i fall det fordrade underlåtes, och
kan det fordrade uttvingas i fall det ej innehåller en omöjlighet
å dens sida, som skall fullgöra det.

En juridisk handling kallas ovillkorlig, dä den ej i sig sjelf
inbegriper villkor eller modus, och är den således i andra fall
villkorlig. Detta förekommer i vår Lag under annat namn vid
skuldsedlar, som äro ställda till innehafvaren eller viss man el-
ler ordres, der de kallas ovillkorliga i stället för löpande sed-
lar, emedan jag är skyldig återlösa skuldsedlen i hvems hand
den ock finnes, fastän jag tilläfventyrs redan i afseende på den
förste innehafvaren inlöst densamma.

Till formen kan en juridisk handling ske expresse? då den
skett genom ord eller åthäfvor, d. ä. genom sådane ord och at-
häfvor, som verkligen äro tecken att uttrycka viljan. Ord äro
antingen skrifteliga eller mundteliga. Tacite? då den skett genom
andra handlingar, som åsyfta annat än blotta tecken. Vid skrif-
teliga afhandlingar böra följande cauteler iakttagas: l:o att det
skall vara klart och tydligt språk, ej långa perioder, som leda
-- 27 —

till otydlighet, eller många ord. 2:o Tydlig pictur, undvika all
radering och förändring af det som är skrifvet, samt ej såtta
något emellan raderna och i brädden ; men skulle detta finnas
nödigt, bör det i slutet anmärkas, med contrahenternas sam-
tycke, och bör det ske med samma pictur och af samma per-
son, som författat instrumentet. — Abreviationer undvikas äfven.
— 3:0 När tal skall utsättas, bör det ske både med ziffror och
bokstäfver, och dessa senare större än de öfriga. 4:0 Böra ort
och dag utsättas nederst på instrumentet, och med detsamma i
samma rad och sammanhang. 5:o Böra contrahenterna sjelfva
underskrifva, om de kunna; eljest af den, som uppsatt skriften;
dock bör då observeras, att han skrifvit och som vittne under-
tecknat instrumentet, samt att contrahenternas namn med deras
samtycke blifvit ditsatta. 6:0 Undersättes sigill till större sä-
kerhet; dock är detta ej absolut nödvändigt utan vid fullmag-

ter, dä inga vittnen äro.
vissa fall så väsendtliga,
i somliga blott en cautel.

7:0 Vittnens underskrift. Dessa äro i
att handlingen utan dem är null; men

CAP. 10

Om Juridisk Tidräkning.

Tiden betraktas antingen i anseende till gvantiteten eller qva-
liteten. Till qvantiteten är den antingen bestämd eller obestämd.
Obestämd? då den ej är beräknad i vissa tal. Bestämd? då det
förhåller sig tvärtom. Den obestämda delas uti brevissimum? då
något ofördröjligen eller genast skall ske; 22: 5 och 8 B. B.,
1:1. S. B. Longissimum? då periodens början ej är bibehållen
i någons minne ; 13: J. B. Modicum (skälig, lämplig tid) ? den,
som domaren pröfvar att till ärendet behöfs. Bestämd tid är
afmätt efter timmar, dagar, dygn och veckor m. m. Dagar af-
ses på 3:ne sätt i Lagen: 1:0 Dies naturalis: från solens upp-
gång till dess nedgång; 2:0 Dies Legalis i egentlig bemärkelse:
då både dag och natt inbegripas, d. ä. dygn =24 timmar; 3:0
i speciella fall från kl. 4 på morgonen till 9 på aftonen, t. ex.
vid Sabbatsbrott; 4:0 vid dagsverken ä Kungsgårdar räknas ti-

"SRI
28 —

den ifran 6 till 6. Rabenius omtalar i en disputation, att i vår
Lag skola förekomma ställen, der en och Here dagar skola ta-
gas säsom ögonblick. Natt, som är opponerad mot dag, räknas
från solens nedgång till dess uppgång; men i Lagen, isynner-
het den äldre, tages den för ett helt dygn, eller hvad vi kalla
för en laglig dag.

Natt och Ar? Då man tillägger den delen af dagen, som
vid solens nedgång är öfrig, då tidsperioden börjades, till sam-
ma tid följande året. Vecka? 7 dygn. Dygn? 24 timmar. I
strängaste bemärkelse kallas i Lagen 25: 1. R. B. en vecka 8
dagar, den inberäknad då domen föll. Nämner Lagen ätta da-
gar, utan att uttryckligen utsätta om den första dagen är inbe-
räknad, räknas den ej. Månad? 30 dagar. Kongl. Förklar, d.
23 Mars 1807 48 punkten. Likväl observeras, att denna för-
klaring ej bör vara retroactiv. Regulariter räknas ej den da-
gen, da perioden begyntes, men sista dagen bör räknas till kloc-
kan 12. Dock om detta ej är utsatt, räknas hela sista dagen.
Då Lagen-med en månad förstår 28 dygn, följer man den stri-
ctissimi juris, emedan det anses som undantag från allmänna
regeln, att en månad är 30 dygn. Ar? En period af 365 dagar
och skottår af 396. «Natt och årn ett gammalt talesätt, svaran-
de mot vart xår och dagn. De gamle begynte dygnet med so-
lens nedgång, vi begynna det vid midnatten. Häraf följer a)
att äfven då Lagen nämner år=med natt och år=år och dag,
sä att den tid blott af första dygnet, som blir qvar, blir oberäk-
nad och begynnes perioden vid midnatten derpä; b) att då La-
gen nämner 2:ne eller flera ar, tillägges blott dygnet en gång
utan beräkning af timmarne. Inträffar händelsen på skottdagen
(den 29 Februari), slutas likväl perioden den 28 Febr., antingen
det är skottår eller ej. I juridisk mening anses den 28 och 29
Februari för en dag.

I afseende på tidens qvalitet observeras: antingen är den
sådan, att ransakning och dom af domaren kunna hällas, eller
ock en sådan dag, då detta ej kan ske, och kallas tempus juri-
dicum och feriatum.

Ferier? Sön- och Högtidsdagar. Söknedagar? Den dag
man söker till Ting, eller häller Ting (sammankomst) efter ford-
—29 —

na betydelsen på söknedag. Förmiddagen är den rätta arbets-
tiden för ordinarie domstolar; dock kunna domstolar å landet
sitta till klockan 7 eftermiddagen. Rådstufvu-Rätter hafva 3
söknedagar fria i veckan. Tisdag, Torsdag och Fredag. Extra
ordinarie domstolar kunna sitta både för- och eftermiddagar.

Tiden delas i continuum och utile i afseende på qvantiteten.
Continuum? då alla dagar utan undantag räknas. Utile? då blott
arbetsdagar räknas.

CAP. 11.

Om systematisk uppställning af allmänna
Rättsläran.

Lagar angå väl egentligen rättigheter, men hafva ock an-
dra föremål, der ej rättigheter directe afses, t. ex. œconomie-
mål i allmänhet; men indirecte åsyfta de alltid rättigheter, som
äro antingen medel till rättigheters bibehållande eller uppkom-
mande af nya. Som derföre rättigheter directe eller indirecte
afses, så följer, att en Jurisprudenlia positiva universalis egent-
ligen skall sysselsätta sig med rättigheter och blir riktig, då rät-
tigheterna delas efter deras olika natur, uppkomst, förändringar
och upphörande. Den hufvudsakligaste delningen är i afseende
på deras naturs olikhet, och bestämmes bäst efter de olika före-
mål den afser.

Rättigheter i afseende på deras objecter äro antingen ome-
delbara, ovillkorliga, absoluta? som existera utan att förutsätta
någon juridisk handling, eller medelbara, villkorliga, hypothetiska?
som ej existera utan att förutsätta någon juridisk handling. —
De absoluta afse antingen a) den berättigade personens kropp,
b) den berättigades inre krafter eller föreställningar, så vidt de
afse hennes verksamhet utom henne, eller c) hennes krafter och
föreställningar, h. e. både inre och yttre krafter tillsamman. —
Till a) hörer rättigheten till lif, lemmar och helsa; till b) en
väl grundad öfvertygelse att andra tänka fördelaktigt om mig,
h. e. en rättighet, som har afseende på min inre föreställning.
Denna öfvertygelse om andras tankar angående mig lår olika
namn efter olika omständigheter. När den afser andras tankar
om oss, att vi ej af feghet, låghet eller nedrighet gjort eller
underlåtit något kallas den ära; då den angår andras tankar
om min duglighet i publika ärenden och allmänt gagnande värf
kallas den högaldning; då den angår andras tankar om min dug-
lighet i andra privata ämnen, som ej hafva gemenskap med det
allmänna, kallas den aktning; och då vi på grund af ära, hög-
aktning och aktning kunna hafva inflytande på menniskor, kal-
las det anseende. Till c) hörer mina krafters (inre och yttre)
fria bruk, h. e. då de bero af min blotta vilja, utan afseende på
något bestämdt föremål.

De hypothetiska (förvärfvade) rättigheterne afse hufvudsakli-
gen 1:0 Corporela ting; 2:0 Personer, betraktade såsom ting;
3:0 Menniskors fria handlingar såsom ting. l:sta arten är huf-
vudsakligen Sakrätt, 2:dre Jus personarum, t. ex. föräldrars
öfver sina barn. Dessa likna sakrätt i afseende på sjelfva rät-
tigheten, men skilja sig ifrån densamma i afseende pä objectet.
3:dje arten består antingen af våra egna eller andras handlingar.
Rättigheter i afseende på våra egna handlingar äro uteslutande
rättigheter till vissa ting eller handlingar, t. ex. uteslutande rätt
att handla med en viss vara. De hafva gemenskap med abso-
luta rättigheter i afseende på friheten, men skilja sig derigenom,
att de äro uteslutande och afse ett bestämdt föremål. Våra rät-
tigheter i afseende på andras handlingar äro blott fordran. Med
denna delning kunde man uppställa en Jurisprudentia universa-
lis civilis, som äfven kunde lämpas på de speciela Lagarne, så
vidt dessa Lagar etablera några rättigheter. Man skulle indela
de speciela Lagarne bäst om man ej alltid grundade indelnin-
gen på rättighetens art, utan snarare på dess ändamål, och bor-
de följande anmärkningar vid dessa indelningar iakttagas: Att
de absoluta rättigheterna väl kunde nämnas i en Jurisprudentia
civilis, såsom blott utgörande en liten del deraf, och böra huf-
vudsakligen afhandlas i Jurisprudentia criminalis, der fråga är
om straff, för dessa rättigheters öfverträdande; Att de hypothe-
tiska, som angå personer, borde tjenligast afhandlas i en Juris-
prudentia civilis före andra rättigheter, dä man häller sig vid
deras uppkomst, förändringar, upphörande och natur; Att sak-
— 51 —

rätter, som hufvudsakligast angä ting a) böra tjenligast komma
näst efter dem, som afse personer; b) att af hufvudafdelningar-
na den första ej bör stå i sammanhang med jura personarum,
men väl den andra; c) att de förra, som ej böra stå i sam-
hang med de personliga, kunna indelas i de rättigheter, som
förutsätta och ej förutsätta dödsfall. Dock bör observeras, att
de rättigheter, som genom arf erhållas, kunde afhandlas vid
kapitlet om occupation; d) Vid hvarje serskild art bör om-
talas dess natur, uppkomst, förändringar och slut; att de hy-
pothetiska, som afse personers fria handlingar, böra hafva sitt
rum sist i systemet, emedan det är så många saker, som de
måste afhandla.

Om de rättigheter, som afse subjectets egna handlingar, ob-
serveras: a) att de väl hafva sitt ursprung från och bero af vis-
sa œconomiska ställningar i Staten; men detta hindrar ej deras
afhandlande i en Jurisprudentia civilis communis; b) att dessa
kunna indelas i stride personliga, som ej kunna öfverlåtas, och
de, som kunna öfverlåtas; c) att underafdelningar sedan kunna
ske efter dessa handlingars olika ändamål; d) att vid hvarje
afses dess natur, ursprung, förändringar och upphörande.

Alla förbindelser uppkomma 1:0 genom contract (pacto),
2:o genom förbrytelser (crimine), 3:0 genom Lagens blotta stad-
gande (lege) eller rätt förstådda grunder deraf. — Till Lagens
blotta stadgande höra sådana, som uppkomma genom jus per-
sonarum, t. ex. makars inbördes rättigheter, att få uppfyllda si-
na ömsesidiga fordringar, som de kunna hafva i hvarandras e-
gendom, eller fordringar, som uppkomma genom arfslagarne.
Till rätt förstådda grunder hör t. ex. att betala en supponerad
men ej existerande skuld gifver rättighet att få den utbetalta
summan åter.

CAP. 12.

Om Dominium.

Ägande räll? En sakrätt i ett enskilt ting, i kraft hvaraf man,
med andras uteslutande, kan företaga alla möjliga handlingar.

Om ägande rätts uppkomst observeras: I äldre tider kände
32. —

man endast absoluta rättigheter; ty hvad man nyttjade och in-
nehade ansågs man äga, och dä man lemnade det, upphörde
ägande rätten. Derefter begynte man finna nödvändigheten af
hus och dessa blefvo mera egentligt förenade med personer,
som ej bodde deri; sä att man ansågs ha ägande rätt dertill,
om man än gick ur och lemnade huset. Vidare nnsågs man
hafva ägaude rätt till det, som fanns i huset. Då man begynte
odla och instänga vissa skiften, ansågs mau för ägare så länge
de voro instängde eller i ens possession; och sluteligen ansågos
de lör everldelig egendom, utan att man behöfde hafva dem in-
stängde eller i possession, blott man på annat sätt kunde visa
sin ägande rätt dertill.

Till ägande rätten räknas vanligen 1:0 Proprietas, 2:0 Jus
utendi, 3:0 Jus fruendi. Propiietas? I inskränkt bemärkelse, jus
disponendi de substantia rei, är blott disposition och hit höra
a) rättigheten att förstöra och till intet göra sin egendom; b)
att förbättra eller försämra tinget; c) att förändra tingets yttre
väsende, sä att det får annat namn (jus faciem rei mutandi,
seu specificandi); dj rättigheten att bortlemna tinget antingen
helt och hållet eller till en del (jus derelictionis et abalienatio-
nis); e) att lemna någon blott sakrätt öfver tinget, t. ex. pant-
rätt. Allmän regel häraf: att alla tillfälliga accessioner komma
ägaren till förmån, och om de förgås eller förkomma, är det för
ägarens räkning.

Om Jus utendi observeras: a) att deri ligger rättighet att
använda tinget huru som helst; b) att draga all vinst och nytta
deraf; c) att lemna bort det till andra att bruka och nyttja.

Om jus fruendi observeras, att ägaren till tinget har regu-
lariter frugten deraf.

Följder af dessa rättigheter äro a) Jus possidendi; b) Jus
excludendi de substantia et usu rei; c) rättigheten att i nödfall
äfven med våld afhålla andra ifrån att skada min egendom; d)
återvinning af possession, då man mot sin vilja förlorat den; e)
rättigheten att klandra, d. ä. bevisa sin ägande rätt, dä någon
icke blott deraf satt sig i besittning, utan äfven passerar för
verklig ägare, och häraf följer rättigheten att söka ersättning af
den, som satt sig i besittning af tinget.
33

Condominium'? Då flera individuer, föreställande en enda
person, hafva en delad ägande rätt till en sak (sam-ägande rätt);
och gäller om alla dessa tillhopa allt, hvad förut är sagdt om
dominium. Sam-ägande rätt kan existera särskilt i afseende på
proprietas, jus utendi och jus fruendi. När det är sam-egen-
dom, hafva blott alla tillhopa utöfning af de samfäldta rättighe-
terna; dock kan hvar och en särskilt afstå sin rättighet, antin-
gen till en af de sam-ägande, eller till någon, som förut ej haft
del deruti. Likväl äro här några undantag, säsom vid bolag.
Om denna sam-ägande rätt i afseende på fastigheter härleder sig
från nyttjande rätten, så är föga skilnad emellan sam-ägande
rätt och blott nyttjande rätt. Derföre har i Positiva Lagen blif-
vit infördt, att den, som vill skifta, äger vitsord, emedan gemen-
skap är föda till trätor (communis est mater rixarum). Detta
vitsord är egentligen en talan, som tillkommer en sam-ägande
mot de öfriga, och hvars verkan är, att en viss del af tinget
skall blifva hans enskilta egendom, mot det, att han afstår sin
sam-ägande rätt i det hela. Detta vitsord (talan) kan ej äga
rum, när de andras ägande rätt skulle derigenom försämras el-
1er upphöra, utan bör då en oegentlig delning (divisio impropria)
antagas, så att tinget säljes och priset delas, eller ock att en
eller flera lösa ut de andre delägarne. Den, som ej fått sin del
fullt ut, säges vara vanlottad, och kan söka jemkning eller ny
delning, hvarvid likväl är föreskrifvet fatalier; t. ex. 13 Kap. Ä.
B. Kostnaden på en gemensam egendom delas efter hvars och
ens lott deri (pro rata parte). Som Staten är intresserad deruti,
att ingen utöfvar ägande rätten till Statens skada, så har den
påbudit åtskilliga limitationes, i synnerhet i afseende på fast e-
gendom. Dominium limilatum? då inskränkning för Statens skull
blifvit påbuden och gjord; Dominium absolutum är ägande rätten
utan någon inskränkning. Dock bör denna distinction ej förblan-
das med dominium plenum. Det finnes ingen fast egendom i
Sverige, som ej är dominium limitatum.

Dominium Plenum? Då en person förenar alla till ägande
rätten hörande särskilta rättigheter. Minus Plenum? Dä en per-
son har en stor del af sina jura fruendi et utendi med viss evig-









2

3


het och varaktighet, och äfven rättigheten till klander, men pro-
prieteten är delad med andra; eller dä proprieteten till en del
är hos en viss person, men en annan under villkor af vissa
præstationer har en ständig besittningsrätt, och kan, pä vissa
villkor, dels genom arf, dels genom aftal och testamente öfver-
låta den åt andra. Den, som har del i proprieteten, kallas do^
minus directus, den andre utilis.

Utländska Lagar hafva 3 slags ägande rätt: Feudum, Em-
phyteusis, Superficies. Feudum (Längods)? när någon fått en
beständig besittningsrätt till någon annans fria egendom, med vill-
kor, att han skall vara honom ständigt tillgifven med lif och
tjenster, Förlänaren kallas Länsherre, och den, som innehar
iörläningen, kallas Vasall. Länsrätten är första grunden till
ägande rätten i hela södra Europa. Emphyteusis? då någon haft
vidlyftiga och ouppodlade ägor och upplåtit någon del deraf åt
andra, tillika med rättighet att äfven öfverlåta den åt andra, dock
under villkor, att de uppodla dem, och gifva någon liten afgift,
till tecken af den förres ägande rätt. Den, som upplåter, kallas
dominus emphyteuseos, och den, till hvilken ägorne upplåtas, kal-
las Empliyteuta. Superficies? dä man far tillåtelse att bygga pä
en annans grund, med rättighet icke blott att gagna och nyttja,
utan ock att afyttra det, och detta med eller utan afgift, dock
med jordägarens samtycke. — Af alla dessa särskildta species
af dominium plenum och minus plenum, finnes nu endast Emphy-
teusis. Vår Lag erkänner ej Feudum och Superficies; 7: 6. J.
B. Angående Feudum, se Bolin 2 Delen 4 Kap. 4 §. Till Em-
phyteusis höra: l:o Stubbe-, Städje- och Röjselsrätts-hemman.
2:0 Ständig besittningsrätt (se Kongl. Förordningarne d. 19 Juni
1726 och den 2 Februari 1747 samt den 30 September 1756 och
Modee verk). T. ex. a) Krono-Rusthåll, b) Krono-Bergsmans-
hemman (se Nyström), c) Städjehemman, Kongl. Kammar-Kolle-
gii Bref d. 29 Mars 1779 och d. 30 Ang. 1780. d) den besitt-
ningsrätt, som af en åbo förvärfvas på ett Krono-hemman deri-
genom, att han upptäcker metallgrufvor ; dessa äro väl ej af
samma beskaffenhet, sem Emphyteusis, men öfverensstämma
deri, att någon del af proprieteten är delad med någon annan,
och denna har beständig besittnings- och abalienationsrätt. Bä-
— 55 —

de skatteägaren och skattegifvaren vid ett skattehemman hafva
ägande rätt.

CAP. 1s.

Om Possession.

Possession är ett nödvändigt villkor för ägande rätten och
blir här ej fråga om Jus possidendi eller besittningsrätten utan
om sjelfva besittningen.

Possessio? Est nuda rei detentio cum nni:no sibi habendi, d.
ä. ett sådant physiskt förhållande emellan en person och ett
ting, hvarigenom han kan behålla det som ägare, och det med
uppsåt att behålla det som sitt. Possessio kan vara både med
och utan titulus. Titulus är något helt annat än modus acqui-
rendi; ty modus acquirendi kallas hvarje sätt att förvärfva ägan-
de rätt; men titulus är ej annat än caussa possessionis. Vidare
är en possession antingen bonœ eller malae fidei. Bonæ fidei?
då man besitter det, som man tror sig med rätta besitta; Malae
fidei‘1 da man besitter det, som man vet eller borde veta ej till-
komma sig med rätta. Besittning är i sig sjelf ingen rättighet,
utan ett physiskt phenomen ; men af denna kunna flera förmå-
ner uppkomma, nemligen: 1:0 är possidentens villkor bättre än
någon annans vid fråga om ägande rätten (Melior est conditio
possidentis); Ut är med egaren att dela h. e. svårt är att drifva
någon ur sin possession. 2:0 Att han njuter nyttan och fragten
af tinget, som han besitter, med villkor, att svara för alla one-
ra. 3:o Om någon vill sätta sig i possession af det jag posside-
rar, äger jag med våltl möta våld ; men detta måste ske in con-
tinuendo (genast) innan han får tillfälle att sätta sig i posses-
sion deraf; ty sedan måste jag anlita Konungens Befallningshaf-
vande eller Domaren om hans utdrifvande ur possessionen; 10:
6. B. B. 4:o Att den, som söker vinna ägande rätt, utan att
vara i possession, säges vara in casu petitorio och förer en pro-
cessus petitorius, h. e. han får tåla, att den, som sitter i posses-
sion, blir ostörd deri, så länge processen varar. 5:0 Om det
besutna blir fråndömdt innehafvaren, och han innehaft det bona
56 —

fide, bör han få sina förbättringar ersatte; men detta är ej sä-
kert gällande vid mala fide; 5: 11. J. B. 6:0 Att possessor kan
fa ägande rätten genom längre besittning (häfd). Häfd? origi-
naliter kommet af nhäfda» (bruka något). Ägande rätten kan
fås, antingen genom att visa någon titulus acquirendi eller utan
att visa någon. Utan att visa någon titulus kan man bli ägare
genom urminnes häfd, h. e. när man icke vet, hvarken huru
han eller hans förfäder kommit i besittning deraf. Obs.t Besitt-
ningen kan upphöra utan att ägande rätten npphör, när tinget
ej mera beror af mina physiska krafter.

CAP. 11.

Om Hlander.

Klander i inskränkt bemärkelse? En talan att Domaren må
förklara en egendom för min, sedan den kommit i annans hand.
Det skiljer sig från Mander» i oegentlig bemärkelse, som ock
kallas lösningsklander, derigenom, att detta klander måste verk-
ställas med utbetalande af penningar, det förra utan penningar.
Lösningsrätten sträcker sig vidare i afseende på fast egendom,
än på lös, äfvensom längre i afseende på non fungibla ting än på
fungibla, i. e. ägande rätten kan lättare upphöra i afseende på fun-
gibla lösören, och i allmänhet lättare i afseende på non fungibla
lösören än fastigheter. Denna olikhet beror dels deraf, att fungibla
tings identitet är svårare att visa än non fungiblas, och dessas åter
svårare än fastigheters, dels deraf, att ägande rätten till fungibla
ting skönjes ej af annat än besittningen, hvilket om non fungibla
ej alltid kan sägas; men fastigheters identitet kan lättare skönjas.
I allmänhet gäller i afseende på ägande rätten den regeln: att
den ej utan rätta ägarens vilja kan föryttras, så att, om den af-
yttras, får ej tredje man bättre-rätt, än den hade, som ohemult
afyttrade. Ohemult afyttra? Att afyttra en egendom så, att jag
ej kan hemula den; d. ä. bevisa min fångaman.

Beträffande non fungibla ting, så gäller alltid nyss anförda
regel, när tinget är i första mans hand, n.b. när jag kan beviså
att jag, och icke innehafvaren, är ägare ; men om tinget kom-
37 —

mit i tredje mans hand, sä gäller ej regeln, såvida det ej kan
bevisas, att innehafvaren har det non justo tilulo el mala fide;
men har han fått det justo tilulo et bona fide, är han berättigad
att behålla det; 11: 4. J. B., 49: 1, 2. N. B. Fungibla ting
kunna sällan klandras; men väl är ersättningen för dem möjlig.
Den, som genom klander i egentlig bemärkelse återvinner en
egendom, är ej skyldig utgifva dess värde. Med tingets återvin-
nande vinnes äfven dess accessorier; men lör accessiones indu-
striales bör förre innehafvaren hafva ersättning. Hvad fruetus
angår, så kan en bonæ fidei possessor ej obligeras att betala
andra än pendentes, och af percept endast de, som blifvit upp-
burne efter contestatio litis, eller ifrån den dag klandrarens skäl
till alla delar blifvit inför Domstolen framställde; men en malae
fidei possessor är skyldig lemna alla fruetus pendentes, percepti
och percipiendi och det för hela liden han mala fide innehaft
egendomen. Väl är i 1734 års Lag ej tydlig skilnad häri gjord, och
det är endast nämndt vid 14: Ä. B., när orätt man uppbär arf;
men bör, som en allmän grundsats, lämpas på alla dylika mal,
helst som det är i gamla Landslagen uttryckligen stadgadt och
har i 1734 års Lag af glömska blifvit förbigånget. När en egendom
frånvinnes, äger den, som mister densamma, att få tillbaka sina
utbetalta penningar af sin hemulsman, och denne åter af sin,
och så vidare, ända till den, som brustit åt hemul. Skulle nå-
gon af dessa för intet hafva bortskänkt egendomen till endera
af de andra hemulsmännen, är han ej förbunden till utbetalande
af något värde. Om hos en af hemulsmännen värdet skulle bri-
sta, lar nästa hemulsman sökas o. s. v., men alltid i ordning;
11: 3. J. B. Hvar och en af dessa hemulsman är ej skyldig
betala mera, än han uppburit, så att, om egendomen under den
tiden stigit, så kan den siste blifva betydligt lidande.

Hvad som säges om fastigheter kan ej gerna lämpas på fun-
gibla ting. Om ett sådant ting, som orätt ägare innehar, skulle i
hans hand, dock utan hans förvållande, förgås, synes en bonæ
fidei possessor ej skyldig till ersättning, men en malae fidei pos-
sessor är alltid dertill skyldig, n.b. såvida tinget är sådant, att,
om det varit i den rätta ägarens hand, det ej skulle förstörts.
Dessa grundsatser gälla äfven om försämring.
58 —

CAP- 15.

Huru ägande rätt förvärfvas.

1 Romerska Lagarne har man mycket controverterat om ti-
üdus och modus acquirendi. Med modus förstod man. ett factum,
hvarigenom man kom i riktigt åtnjutande af något. Modus är
således, enligt rättslärarnes mening, endast och allenast traditio-
nen sjelf. Med titulus förstods orsaken till modus och or-
saken hvarför något blifvit traderadt. Begge föreställningssätten
äro oriktiga; ty med modus acquirendi bör man första hvarje
actus, hvarigenom ägande rätten förvärfvas. Titulus är caussa
possessionis. Denna distinction är numera ej sä användbar; lik-
väl förekommer den vid frågan om contracter, som endast med-
föra en fordran, och ej en sakrätt, som rör tredje man.

Distinctionen mellan förvärfningssätten är mera väsentlig.
Dessa förvärfningssätt kunna kallas fång, åtkomst m. m. och
tillkommer antingen modo originario eller modo derivato. Modus
originarias är antingen occupatio eller accessio. Occupatio? Ett
physiskt besittningstagande af en res nullius corporalis, med af-
sigt att behålla den som sin. Den kan äga rum så väl i afse-
ende på res mobiles som immobiles, men egentligen i sin ren-
het ej vid fast egendom, sedan den grundsats är införd, att all
fast egendom, som ej tillhör någon privat, är Kronans. Likväl
finnas flera Krono-egendomar, som ligga öde, och kunna under
vissa villkor occuperas och brukas.

I afseende på lös egendom skiljer man emellan occupation
i afseende på lejnande och döda ting.

I afseende på lefvande är Jagt och Fiske. Jagt är ej alle-
städes och ej alltid tillåten, och ej heller på alla djur, och der-
före skiljer man emellan nyttiga djur och rofdjur. Ibland nyttiga
djur skiljer man emellan Högdjur, såsom Svan, Elg, m. fl. och
andra. Äfven delas de i fera, mansueta och mansuefacla. Fera?
som till sin natur äro vilda och ej kunna fullkomligen tämjas,
t.ex. Fisk, Warg, Björn. Mansueta? tama eller husdjur, som
trifvas ihop med meniskor, och sjelfmant återkomma, t. ex.
— 39 —

häst. Mansuefacla? tamgjorde, som till sin natur äro vilda, men
likväl vanligen återkomma, t. ex. dufvor.

Hvad mansueta angår, kan i afseende på dem ingen ur-
sprunglig occupation äga rum, utan så vida de äro derelinque-
rade, och detta gäller äfven om mansuefacta (se Calonü Dispu-
tation »de eo, qvod circa res inventas justum est»).

Vid animalia fera äger occupation rum, så vida Lagarne
det tillåta.

Occupation af liflösa ting kallas nFyndn. En art häraf före-
kommer i allmänna Lagen, en annan i Sjö-Lagen.

Byte? En sådan occupation af liflösa ting, som tillhört ri-
kets fiender. Detta kallas till sjös Kaperi. Om Fynd se M. B.
48 Kap.

Accessio? när det man redan äger får en tillväxt, hvilket
kan ske antingen genom naturen eller konsten eller beggedera.
Naturalis, industrialis, mixta.

Naturalis? Öar, som uppkomma i ett vatten, som tillhör
någon. Dessa äro antingen flottholmar eller fasta öar. Den,
som läster flottholmar vid sitt land, fär behålla dem, 12: 4. J.
B. Hit höra: 1:0 växande torf mossar; 2:0 när ett land ökas
genom floder, som våldsamt, afskära på ett ställe och föra till
ett annat. I vår Lag är ej härom uttryckligen stadgadt, utan
måste det sökas i utländska Lagar. Den regeln torde likväl
antagas: att när man jemte landet äfven rår om sjön, är ej frå-
ga om, att icke samma ägare skulle få åtnjuta accessiones; men
skulle det vara en egendom, som hade limiterade gränsor, så
att den ej hade del i sjön, kan ej accessionen höra till samma
egendom. 3:o Hit räknas när insjö växer till äng. Gränsorna
äro svåra att déterminera. Af 12: 4. J. B. ser man, att är det
en liten sjö, äga de hälften hvardera, men är den större äga de
del efter bohlstad och råmärken. 4:o Vatten af ström äger den,
som har marken. På samma sätt, om vatten öfverströmmar
hans ägor, sä får han så mycket af strömmen, som han ägde
jord, utom hvad han förut ägde i strömmen.

Accessiones industriales äro af 3 slag. 1:0 Adjunciio? när
en egendom blifvit så påsatt en annan, eller så förenad dermed,
att de ej kunna skiljas, utan att de förderfvas, t. ex. byggnad
40 —

på en annans hus. 2:0 Specificalio? när man af en annans ma-
teria förfärdigar ett arbete, sa att det får ett annat namn. 3:0
Commixtlo vel con['usio3 när flera saker sammanblandas. Com-
mixtio gäller om torra, confusio om våta varor, t. ex, flera sor-
ter vin. Härom har man i vår Lag icke något uttryckligt stad-
gadt. Väl har man antagit, att accessorium sequitur suum prin-
cipale; men detta kan ej alltid antagas. Härom må läsas Code
Napoleon.

Accessio mixta? Satio et plantatio. Satio? då man sår i en
annans jord, 8: 2. B. B. Plantatio? då man sätter en planta eller
träd i en annans jord. Härvid gäller samma Lag som vid satio.

Obs. Vid alla dessa occupationes måste man göra afse-
ende pa, om det skett bona eller mala fide. Modi derivati bero
antingen ex leges eller ex facto prioris domini. Ex lege? Är det
blott arf. Ex facto prioris domini? Fordras en annan ägares
bifall, antingen expressa eller interprelatwa Legis, t. ex. testamente.

CAP. 16.

Om Fordringar, grundade på Contracter.

lista Af delningen. Begreppet och indelningen af Con-
tracter.

Contract? En yttrad öfverenskommelse emellan 2ne eller
flera personer, dervid någon eller hvardera lofvar göra eller lä-
ta nagot (eller ock är det blott ett accepteradt löfte). Det kal-
las flersidigt när det inbördes förbinder; ensidigt när det blott
förbinder en af contrahenterna, och kan då äfven kallas qafoo-
aftal i vidlyftigare bemärkelse. I annat afseende kallas det äf-
ventyrs- och icke äfvenlyrs-contrqct. Ibland de förra äro en del
tittatna, såsom Bodmeri Bref, Assecurancer, m. m. ; en del otil-
låtna, såsom Hazardspel. I allmänhet kan man antaga om spel,
ehuru det ej stadgas utan om förbudna, att de ej medföra någon
civil talan, hvilket äfven kan lämpas på vad. I annat afseende
äro de antingen consensuela, som medföra förbindelse, utan att
nagot annat än bifallet tillkommit, eller ock sådana, som ej med-
föra förbindelse förr än nagot annat tillkommit. Dessa senare
41 —

äro formela, eller solenna och reela; forméla, t. ex. äktenskaps-
förord; reela, som ej medföra förbindelse för ena contrahenten
utan att den andre fullgjort något förut, t. ex. lån, försträck-
ning, inlagsfä, m. m.

2:dra Afdelningen. Väsentliga villkor för contractors
giltighet. Dessa äro 4. a) contractet skall vara ett verkligen
förklaradt och å ömse sidor gifvet samtycke; b) gifvet af en
capabel person; c) röra ett bestämdt föremål; d) medföra en
laglig grund till förbindelse.

I afseende på a) skiljer man 1:0 emellan aftal och tingan-
de, det senare medför ej talan; 2:o skall det vara fritt från
tvång och villfarelse. I allmänhet gäller dock den regeln, att
den, som far vilse, skyliar sig sjelf; men är det en väsentlig
villfarelse, t. ex. en sådan, att om han hade känt den, det hade
varit att supponera, att han ej ingått contractet, återgår det,
hvilket styrkes genom analogien med 4: 2. G. B., 4: 8. U. B.,
1: 4. H. B. Villfarelse om personer är ej väsentlig, såvida ej
contractet angår personer utan saker. Att contracter böra va-
ra fria från list inhemtas af 1: 1. H. B., hvilket bör lämpas på
alla contracter. List? består i konstgrepp, tillställningar och
lögner; men i allmänhet i allt, hvarmed man förmår en annan
att ingå contract pä ett för honom skadligt sätt: 4:6., 13:8. G. B.,
1:9.H.B. Flärdl Då man säljer ondt för godt, blandadt för oblan-
dadt. Fals? Då man i yttre afseende ger ett värde ät en sak, som
ej är svarande mot dess inre verkliga, t. ex. ett förgyldt messings-
ur. 1:11. 11:4.H.B. 8: M.B. List och villfarelse samt tvång présu-
meras icke utan måste bevisas. Allt slags tvång gör ej ett con-
tract ogiltigt, t. ex. om det är förenadt med en hotelse, som ej är
grundad, och som medför fruktan, som ej är giltig. Ar denna
hotelse stäld mot kontrahenten sjelf, hans maka eller barn, är
det ingen skilnad. Om deremot fruktan blott härrör från re-
spect för en förman utan att vara förenad med hotelse, medför
den ingen ogiltighet för contractet, ej heller om den ena contra-
henten ingått det af nöd, hvartill den andre ej varit vållande.
All klagan mot contractets ogiltighet förlorar man, sedan man
efteråt gifvit sitt samtycke tacite eller expresse. Tacite? då man,
sedan faran eller listen är förbi, tager emot eller fullgör något
—49—

af contractet. Fatalier för klander af contracter finnas i allmän-
het icke. Väl finnas fatalier för skuldebrefs executiva verkan,
4: 3. U. B. ; men man förstår detta orätt, när man vill lämpa det
på andra contracter än skuldebref, och tror att om man försum-
mar, att inom 6 veckor åtala skuldebrefvets oriktighet inför Ko-
nungens Befallningshafvande, förlorar man derigenom alla fatalier;
detta är dock oriktigt; ty contractet går väl derigenom i verk-
ställighet, men betager dock ej den lidande, att hos Domaren
söka återvinning och ersättning inom hvad tid den förre beha-
gar. Fatalier äro strictissimi juris, h. e. inskränka en naturlig
billighet. Regulariter är det blott för sig sjelf, som man kan
tinga att afgöra något; dock kan en skyldeman, enligt 18: 10.
H. B., i hufvudmannens frånvaro tala och svara för honom utan
fullmakt. I fall hufvudmannen ej viil erkänna det denne ä hans
vägnar obuden sig påtagit, kan skyldemannen dömas till ersätt-
ning. Äfven kan man för en annan mottaga löfte, så vida detta
är ett löfte för ett annat contracts uppfyllande, som hufvudman-
nen sjelf ingått; likasom man för tredje man kan betinga något;
dock är det härvid naturligt, att den, som lofvat något, ej der-
till förbindes, såvida den, för hvilken det är betingadt eller
uträttadt, ej erkänner sin obehöriga ombudsmans göromäl.

I allmänhet contraherar man både lör sig sjelf och sin arf-
vingar; undantag härvid, då antingen annorlunda är stadgadt i
contractet eller ock det ligger i sakens natur, att detsamma ej
kan öfvergå till arfvingarne, t. ex. ombudsmanskap.

I afseende pä b), observeras: I allmänhet böra alla an-
ses för capabla att sluta contract, som ej genom Lagens uttryck-
liga stadgande äro förklarade oskickliga dertill. En del äro ab-
solut oskickliga dertill, t. ex. vanvettige och barn under 7 år.
En del äro relativt oskicklige, de, som ej kunna förbinda sig
sjelfva men väl andra, t. ex. omyndiga och ogifta qvinnor. Man
skulle väl tycka, att barn öfver 7, men under 15 ar voro inca-
pabla att afsluta contracter; men som dessa hafva rättighet att
förvärfva, är det äfven klart, att de få contrahera eller genom
contracter kunna förvärfva; contractet gäller såvida det är för-
manligt för den omyndige. En omyndig kan ej afsluta contract
— 43

om fast egendom, men väl i afseende på allt annat, sa vida det
är till den omyndiges egen fördel, ej annars.

I afseende på c) observeras, att för ett contract år alltid ett
visst föremal. Äfven contracter om legohjon höra hit, emedan
contractet afslutas om legohjonets arbete. Föremålen kunna an-
tingen vara ting eller handlingar. Contracter, som äro physiskt
omöjliga, kunna ej äga någon förbindande kraft. Contracter
emellan privata personer om publika saker anses ogiltiga. Fö-
remålet måste vara bestämdt och bestämbart för att kunna för-
binda. Man kan contrahera om saker, som ej ännu existera
vid contractets ingående, t. ex. om säd, som skall komma att
växa på ens åker. Men en testator kan icke förbinda sig att
ej ändra sitt testamente, 16: 3. Ä. B.

I afseende på d) observeras: Contractet är ogiltigt när an-
ledningen är förbuden, derigenom, att den är stridande antingen
emot Lag eller goda seder, fastän vi om det senare ej hafva
någon uttrycklig Lag. Men ett contract kan likväl blifva gäl-
lande, när det icke strider emot tredje mans rätt, hvarom är
taladt vid klander. —Vi sakna den hos utländska författare gäl-
lande regel, att när ej anledning eller caussa finnes till contra-
ctet, skall det vara ogiltigt, äfvensom den regeln: Læsio ultra
dwiduum^ facil contraclum invitum, d. ä. då någon kan visa, att
han genom contractet lidit mera än hälften af hvad det innehål-
ler, gäller det ej. Franska Lagen antager detta.

I allmänhet kan man i afseende på contracter antaga 2:ne
reglor: l:o Gälla de som Lag emellan dem, som afslutat con-
tracterna, så vida de ej strida mot Lag och goda seder. 2:0
Förbinda de ej allena till det, som är uttryckligen aftaldt, utan
ock till det, som efter Lag och billighet deraf bör följa.

Följderna af contracter äro antingen essentialia?- sådana,
utan hviika det ej skulle vara detta contract, eller ej giltigt, el-
ler få ett annat namn. Naluralia? sådane, som, oaktadt de ej
äro uttryckta, dock anses följa contractet, såvida motsatsen ej
är afslutad ; och Accidentalia? som ej anses följa contractet, utan
att contrahenterna derom öfverenskommit.

Essentialia äro antingen generela, utan hviika de i allmän-
het ej skulle vara contract, eller medföra civil verkan, eller
44 —

speciela, som äro fordringar för särskilta contracter; t. ex. vid
försträckning maste vara 1:0 fungibla ting, 2:0 verkligen öfver-
lemnadt, annars kan det ej fa namn af försträckning. Essentia-
lia specia'ia beskrifvas vid hvart och ett särskildt contract. Na-
twalia kunna vara antingen generela? sådane följder, som med-
föra ersättningsskyldighet i fall ena contrahenten försummar att
fullgöra contractet, eller speciela? sådana följder, som angå sär-
skildta contracter och äro antingen uttryckta i vår Lag eller
sedvanor, t. ex. att en arrendator ej far bortarrendera en egen-
dom, eller någon del deraf till någon annan, utan att jordägaren
med denna senare kan vara skäligen nöjd; 16: J. B. Acciden-
talia kunna vara flera; de vanligaste äro villkor, förfall och tid.

CAP. 13.

Huru de af contracter uppkomna rättighe-
ter försäkras ock upphöra.

Vanliga sättet att försäkra dessa rättigheter äro 1:0 Pant
och Borgen. Pant? är antingen då ett ting lemnas i fordrings-
ägarens hand eller blott hypothiseras. Borgen? då någon an-
nan än hufvud-debitor med eller utan villkor ansvarar för con-
tractets uppfyllande. Dessa kallas contractus assertorii, ännu
oftare accessorii, d. ä. sådane contracter, som förutsätta en för-
utgående förbindelse. 2:o Reservation eller protest? När något
sker, som skulle ge anledning att sluta, det creditor stillatigande
afsagt sig sin rättighet, eller då Lagen så gör det. 3:0 Förny-
else af den act, hvarpå fordran grundade sig.

Vanliga sättet, hvarpå de af contracter uppkommande rät-
tigheter upphöra: l:o Restitutio vel solulio. Restitutio? då ett
ting in natura skall betalas, och det skett. Solulio? då en viss
qvantitet skall betalas, utan att densamma in natura återlemnas.
2:0 Compensatio (genfordran) ? då de äro af lika villkor upphäfva
de hvarandra. 3:o Delegatio? då någon annan i debitors ställe och
med creditors samtycke åtager sig skulden, så att debitor ifrån
dess gäldande alldeles befrias. 4:o Cession eller transport? då
creditor öfverlemnar sin rätt åt någon annan. 5:0 Datio in so-
lutum? da något annat gifves än det man ursprungligen har att
fordra. 6:0 Genom eftergift. 7:o Genom tingets förlust eller för-
derfvande utan debitors vållande. Detta gäller blott när man
har att fordra ett species. Likväl göres skilnad emellan en
större och en mindre culpa vid förstörandet af ting. 8:o Ge-
nom Lagens stadgande. Hit hörer præskription och förlusten al
ränta, då man tager öfver hvad Lag förmår.


Jurisprudentia Criminalis Communis

Inledning

Jus processuale bestämmer hviika skola döma och verkställa,
samt hvad de och enskilta, som söka Lagens åtgärd, böra iakttaga.

Process innehåller tvistelagar lör Civilmål.

Jus constitutum bestämmer rättigheter och skyldigheter.

Jus criminale bestämmer hviika handlingar äro straffbara
och med hvad straff de böra beläggas.

Emot Jus constitutum posilivum svarar en Jurisprudentia
criminalis universalis eller naturalis. Den visar straff för brott.

Källorna till vår Jurisprudentia Criminalis äro:

l:o Naturrättens allmänna grunder och villkor för straffla-
gar, sa vidt de ej uttryckligen i sina följder strida emot våra
fastställda Lagar.

2:0 Vara verkligen nu gällande positiva Lagar.

Iljelpkunskaperna äro: 1:0 Praktiska filosofien, emedan den
lägger grund till alla andra kunskaper. 2:0 Antropologi, för att
beräkna verkan af straff, för att förekomma och afskräcka från
brott. 3:o Criminal Polilie, till att visa straffens verkan på alla
samfundets Borgerliga Lagar. 4:o Medicina, hvad som angår lif,
helsa och lemmar. 5:0 Historiska kunskaper, kännedomen om
egna gamla brottmålslagar, kännedomen om andra utländska
positiva strafflagar. Språkkunskap, kännedom om förfädernas
46 —

Lagspråk. Obs. För att få en noga kännedom häraf, sä bör
man läsa Rousseaus Contrat Social och Fichtes Natur-Rätt.
Kunskap af gamla ordspråk. Criminal-Polilih? är ett sädant fö-
reställningssätt af verkliga strafflagar, då dels deras grunder vi-
sas i Statens politiska ställningar, dels Lagarnas verkan på po-
litiska ställningar tillbaka.

Om vår Svenska Lagfarenhets egna Litteratur observeras:
l:o Lagsamlingar : utdrag af vissa stadgar i en viss ordning,
bestämd efter deras innehåll antingen med eller utan tillägg.
Se Drangels anmärkningar till Sveriges Lag, tryckt 1766; Dran-
gels Lagsamling tryckt 1798; den Lagsamling, som utgafs på
Konungens befallning 1807. De följa alla till innehållet den
Lagbok, som utgafs 1734. Obs. Alla fragmenter måste nyttjas
med uppmärksamhet, emedan en ny förordning jemte den gamla
ofta förstås helt annorlunda. Man måste äfven ge noga akt på
Data af Förordningar. Flintbergs anmärkning till Svenska Sjö-
lagen. Flintbergs lagfarenhets Bibliothek. Paralelle ställen der-
städes äro nyttiga. Præjudikaterna äro ej derstädes alltid rikti-
ga, och böra derföre ej alltid och egentligen följas.

2:0 Commentarier : sådana verk, som, utan att systematiskt
uppställa någon mindre eller större del af Lagen, söka förklara
den i den ordning lagen förekommer.

3:o Systemer: ett enda gifves, neml. Nehrmans, innehållande
Inledningen till Jurisprudentia Criminalis.

4:0 Afhandlingar i sershilta delar af Jurisprudeutia Crimina-
Us: Endast 3:ne Disputationer ges, en af Calonius de delictis cir-
ca depositum, Rabenii de infamia juris, äfven en af Calonius de
prœscriptione Criminum.

5:0 Ströshrifter: sådana, som antingen influtit tillfälligtvis i
periodiska blad, eller andra, som innehålla stycken af Crimi-
nal-lagfarenheten.

Staten är berättigad och tvungen att träffa sådana anstalter,
som hindra brott. Dessa anstalter delas i direcla, som ha af-
seende på Straff, eller indirecta, som blott afse förhindrandet af
brott. De direcla eller fysiskt tvång, som verkar på corpus.
Indirecta eller Psykologiska, som verka på sinnligheten, begä-
ren eller föreställningen. De direcla delas i positiva, då Staten,
47

vid utsatt straff, förbjuder en rättsstridig handling in concreto;
negativa, dä Staten undanrödjer allt, som kan befordra lagstri-
diga handlingar; mixta, da begge delarne kunna inbegripas.
Statens fysiska tvång yttrar sig genom förekommande tvångs-
medel. Härtill hörer: a) att några säkerhetsmedel böra preste-
ras af den, som kunde skada, t. ex. den, som kunde tillåtas
lyfta gods, måste ställa borgen, b) Att den, som är i begrepp
att skada, motas i sjelfva utförandet; t. ex. dä uppror motas
med väld o. s. v. — Till återställande fysiskt tvang hörer, att
ersättning tages af den brottsliges egendom; att den som ljuger
återtar sina ord; att det aftal, som genom testamente ä endera
contrahentens sida utverkats, förklaras orättvist, om det är be-
drägligt; att den depossideras, som orättvist satt sig i posses-
sion af något.

De fysiska tvångsmedlen äro otillräckliga: 1:0 till skydd
för oersättliga rättigheter; 2:0 till skydd för de rättigheter, som
äro i sig sjelf ersättliga; t. ex. egendom kan bli oersättlig, när
den, som tagit den, är utan egendom. Det har varit nödvändigt
införa ett annat tvång, som kan vara verksamt innan någon be-
stämd skada skett. En sådan verkan är möjlig, när den har
inflytelse pä menniskans förmåga och på själen, och kallas psy-
kologiskt. Ingrepp i andras rättigheter härleder sig från någon
driffjäder i sinnligheten ; denna skulle bli overksam om hvarje
menniska insåg, att pä en rättsstridig handling, som tillfredsstäl-
ler ett sinnligt begär, skulle följa nagot ondt, som vore obehag-
ligare än saknaden af det nöje, sjelfva handlingen skulle med-
föra. De anstalter man påfunnit att hämma det äro:

l:o En laglig hotelse, som utsätter en viss obehaglig påföljd
för en viss rättsstridig handling.

2:0 En rättegångs- och exsecutionsordning, hvarigenom så-
dan Lag ofelbart skulle gä i verkställighet i den händelse, att,
• oaktadt hotelsen, den rättsstridiga handlingen likväl skulle
begås.

3:o En utöfning af exsecutionsordningen dä sjelfva handlin-
gen inträffar. Dessa tillsammans kallas psykologiskt tvång.

Straff? är det onda, som Staten genom den lagliga hotelsen
bestämt såsom en oundviklig påföljd af en rättsstridig handling.
Hviika äro skälen att strafflagar böra existera? 1:0 Att upp-
rätthälla en inbördes frihet lör alla lemmar i en Stat; 2:0 otill-
räckligheten af andra medel till befrämjande af detta nödvändi-
ga ändamål.

Hvad är ändamålet med straff? Att alla, hos hviika en god
vilja saknas, måga afskräckas från lagstridiga handlingar.

Hvad är närmaste ändamålet med straffets verkställande?
Att den lagliga hotelsen ej må bli tomma ord och lör framtiden
förfela dess psykologiska - verkan. Verkställandets allägsnare
ändamål är detsamma som hotelsen, att afskräcka lör framtiden
fran rättsstridiga handlingar.

Hvad är aga? Det onda, som tillfogas dem, hviika begått en
lagstridig handling, till sjelfva denna personens egen förbättring.

Moralisk god vilja är ej afsigten med straff. Straffets verk-
ställande kan ej ha sedlighet till föremål. Några ha påstått, att
straffets ändamål är prevention af brott. Feuerbach bestrider det
på den grund, att Staten ej har rätt sätta personen ur stånd, att
framdeles begå brott. Fichte påstår, att den, som handlar emot
rättsbegrepp, bör anses rättslös. Brottslingen har sjelf brutit,
och, såvida han ej uppfyller rättsvillkoret, har han ingen rätt.
Det införda straffet i Staten är en mildring af rättsbegreppet, i
afseende på den uttydning man gjort derom. Några ha såsom
straffafsigt antagit, att missdådaren, genom den smärta han li-
der, skall afskräckas från brotts begående; men om man kän-
ner menniskolynnet, afskräcker ej denna.

Rättsgrund? Den grund, hvarpå strafflagens rättvisa beror.
Rättvisan af en strafflag grundas på nödvändigheten af säkerhet
för alla medlemmars rättigheter. Straffets verkställande har ock
sin rättsgrund i sjelfva strafflagen. Det är rättvist att straffa,
emedan en strafflag gifves, som fordrar det. Högsta grundsatt-
sen för en Criminal-lag är: »Hvart och ett rättvist straff i en
Stat är en följd af en positiv Lag, som för en lagstridig hand-
ling utsätter ett sinnligt ondt, som grundar sig på rättighet.»

Häraf följer: l:o Att bestraffande förutsätter en positiv
strafflag; ty utan strafflag vore det tillfogade onda aldrig straff.
2:o Intet straff kan tillfogas, utan en föregående handling, som
49 —

i Lagen blifvit till sin art bestämd och förklarad för straffbar.
Till straff fordras således a) strafflag, b) handling.

Hviika äro orsakerna, att strafflagarna ej svara emot sitt än-
damål? l:o De ligga dels deri, att man ej alltid, när det kun-
nat ske, afpassat strafflagarne efter den regel: att föreställningen
af olägenheterna skulle motväga retelserna; 2:0 dels i svårighe-
terna att upptäcka och öfverbevisa de brottslige ; 3:o dels att
man ej eftersinnat, om ej vissa till strafflagen ej hörande inrätt-
ningar i Staten ge retelse till brott, som utom dem ej skulle
existera ; om andra inrättningar ej borde införas, eller, sedan
de blifvit införde, organiseras till undanrödjande af sådant, som
till brottslighet allmännast föranleder.

I afseende på första frågan har Fichte gifvit en princip:
»Hvar och en skall tydligen inse, att ens bemödande att till-
fredsställa sitt begär, genom andras skadande, ofelbart skall be-
fordra motsatsen af det, som är föremålet,» t. ex. den, som be-
går brott, för att upphöjas eller rikta sig, blir ofelbart i samma
mån fattig.

I afseende på andra frågan: »Hvar och en skulle inse, att
detta tillgrepp, genom rättsstridiga handlingar, skulle medföra
mera ondt, än saknaden af den lust eller nöje han åstundar.»

Huru skulle sådana rättsföljder klart inses? Fichte säger:
att man förbjuder vissa icke allenast icke rättsstridiga handlin-
gar, hvarigenom brott kunna begås, utan ock att en sådan upp-
märksamhet fästes på det, som Statens politie angår, att Doma-
ren må känna alla omständigheter och hvem den brottslige um-
gåtts med före och efter handlingen. Kunde sådana lagar för-
skaffas skulle l:o sällan någon blifva ostraffad; 2:0 brotten me-
ra sällan begås, såsom stöld, bedrägeri, m. fl. Dessa omnämn-
de äro merendels orsaken till fattigdom af eget förvållande eller
af brist på medel att tillfredsställa de nödiga behofven.

Fattigdom delas i verklig och inbillad. Den verkliga är an-
tingen oförskyld, den man ej sjelf vållat, eller sjelfvållad. Den
senare är absolut, den man sjelf vållat, eller relativ, den man
till en del sjelf vållat, till en del icke. Felaktiga beräkningar,
hvarigenom Staten är orsak till fattigdom äro: 1:0 onödigt be-
50 —

vil jade monopolier och skråtvång, hvarigenom många hindras att
sysselsätta sig och förtjena tillräcklig bergning; hviika anstalter,
såsom onödiga, borde afskaffas ; 2:0 den sed, att ålägga den,
som ingen privat egendom har, tjenstgöring utan sold. Regu-
lariter skulle inga fattiga finnas om dessa orsaker afskaffades.

Absolut sjelfvållad faUùjdom härrör antingen af lättja, vårds-
löshet eller sjelfverkadt misstroende. Det är en pligt af Staten
att hindra tiggeri; och i synnerhet att genom barns kringvan-
dring lättjan i ungdomen får öfverhand. Absolut kallas ock den,
som härledes af fylleri, hasardspel, misshushållning och skök-
lefnad.

Bdaliv sjelfvållad fattigdom, hit höra: 1:0 Soldlösa, eller
med otillräcklig sold försedde Statens tjenare, som ej blifvit
tvungna utan inlockade i den tjenst der tillräcklig sold saknas.

Obs. a) Ingen borde tvingas till krigstjenst, emedan i en
väl inrättad Stat tänkesättet hos ungdomen borde vara sådant,
att de täflade derom. b) Om Staten vore i nödvändighet att
tvinga till krigstjenst, borde krigaren ha tillräcklig sold.

2:o De, som utan skarpsinnighet och redighet ingått på en
högre tjenstemannaväg, der de ej kunnat blifva befordrade med
tillräcklig lön.

3:0 De, som i ungdomen ej lått lära något eller ock det de
ej haft lust för, eller sådant, hvarutaf de, i brist på arf, ej kun-
na föda sig.

Hviika äro orsakerna till en dålig uppfostran? 1:0 De lig-
ga dels i föräldrarnes fattigdom eller oförmögenhet att lära eller
låta lära sina barn. Til) afhjelpande häraf borde publika och pri-
vata uppfostrings- och förmyndareverk inrättas. 2:o I tanklös-
het hos föräldrar och deras liderlighet. 3:o Den tanken hos
föräldrarne, att barnen föda sig af arfvet. (I Athen var den go-
da lagen, att den som ej lärt sina barn något, fick ej på sin ål-
derdom njuta understöd af dem.) 4:o Förlitande på de stora
arf, som de tro skola vara tillräckliga för barnens bergning, och
dessa således ej i behof att inhemta kunskaper. 5:0 I den för-
dom för nyttiga yrken, som förnäma föräldrar anse vara mindre
passande för deras barn.

Hviika äro orsakerna till denna fördom? 1:0 Skillnaden,
som göres mellan ståndspersoner och andra. 2:o Den missled
ning om aktning och heder, som uppkommer genom rangordning
och titlar. 3:o Sättet att utvisa rangordningen genom kostsam-
ma prydnader. Fördomar bidraga dertill att mindre angelägna
yrken bli mera aktade än de förtjena. (Obs. I Sljermnans
samling af Riksdagsbeslut finns beskrifningen om rangordnin-
gens uppkomst.) Följden blir, att industrien vändes på sådana
yrken, som draga kapitalerna från det nödvändiga. Staten bör
vidtaga positiva anstalter till undanrödjande af de fördomar, som
redan inrotat sig. Hit höra ej inrättningar, som verka på en
god heder. Härvid obs. 1:0 de, som verkeligen genom en nyt-
tig industri förskaffa Staten en viss skatt, böra få deltaga i val
eller representation, och de som sysselsätta sig med mindre an-
gelägna yrken, lika såväl kunna taxeras, som några andra, så-
som att de få namn af activa medborgare och således skiljas
från tjenstehjon; 2:o att de af dessa sjelfständiga medborgare,
som väljas till representanter, ej blifva nedsatte derigenom, att
andra insigtsfulla män uteslutas från deltagande i öfverläggnin-
game, emedan deras insigt ger dem distinction i Staten ; 3:0
att de barn, som Staten nödgas omedelbarligen uppfostra, blifva
undervista i sådana yrken, som äro angelägna och säkert bidra-
gande till välstånd; 4:o att enskilta, som uppfostra barn, tillhål-
las visa reda för deras uppfostran, och att visst skall föresättas,
som de böra göra redo för. Alla offentliga anstalter borde vara
så inrättade, att någon nyttig och lönande slöjd kunde läras.

Inbillad fattigdom? Da någon har verkliga utvägar till ut-
komst, men åtrår mer. Den härrör af girighet, en oordentlig
vana att njuta beqvämlighet eller af ett förvändt begrepp om
heder. Girighet är minst farlig, emedan den merendels åtföljes
af stor försigtighet. Straffet verkar mest på dem. Vällust är
förenad med en liflig och verksam inbillningskraf och lyftning
i tankan. Vällustingars antal skulle bli få, om Staten bidroge
till egendomars jemna utdelning och aktade sig för sädant, som
gynnade en särskild corporation att bli rik, och som sker ge-
nom gynnande af vissa näringar. Falska begrepp om heder äro
mera farliga. Dem kan Staten negativt förekomma derigenom,
4*
52 —

att den ej hindrar de tänkande förlöjliga allmänna fördomar ge-
nom satirens udd eller offentliga skådespel, samt att verkliga
förtjenster ej lemnas åt glömskan, Den Stat, som uppfyllt det-
ta, skall ha den visshet, att strafflagar sällan behöfvas, om ej
nationen vore delad i särskilta corporal ioner, som anse hvaran-
dra med förakt och afund. Häraf följer: 1:0 att Staten äger af-
böja all slags fattigdom, samt 2:0 ej dela nationen i corpser,
som förakta och afunda hvarandra. Ehuruväl strafflagar äro
oundvikliga, böra de aldrig anses för de förnämsta medel till
Statens vål. De sublimare heders- och religionskänslor äro så
mycket vigtigare, som Staten har dem med sig, och straffen ej
passa lika för alla corporationer. Fastän Staten aldrig kan upp-
nå sitt ändamål utan religiosité hos undersåtarne, kan Staten ej
directe verka den, utan endast undanrödja hindren derför. Se-
dan religiosité blifvit allmän, kan Staten i någon män medverka
till de bemödanden, som religiösa menniskor taga till religiosi-
tetens utspridande. Hindren, som skulle undanrödjas, äro fort-
farande fattigdom och en fortfarande söndring; men ett annat
hinder gifves, neml. en öfverhandtagande lättsinnighet i anseen-
de till könet.

Äktenskap? Ett förhållande af inbördes tillgifvenhet, grun-
dadt på hvartdera könets naturanlag.

Hvad verkan månne en qvinnas uppoffring af hela sin in-
dividualité bör hafva på mannen? Han ser att hon helt och
hållet öfverlemnar sig åt honom, ej blott till det yttre, utan äf-
ven till det inre. Det verkar på hennes caracter, emedan hen-
nes öfvertygelse om dygd och oskuld beror på mannen. Detta
förtroende, hvad skall det verka på honom? Det skall yttra
sig genom ädelmod så, att han nedlägger sin makt. Genom
detta ädelmod är mannen nödsakad vara aktningsvärd, emedan
qvinnans förtroende derpå beror. Som qvinnans värde beror
derpå, att hon är honom helt och hållet tillgifven och ej har
nagon annan vilja än hans, så blir en följd, att mannen, som ser
det, skulle förneka sin natur och sitt manliga ädelmod, om han
ej &jorde allt för att göra denna qvinnans undergifvenhet dräg-
lig, lätt och ljuf för henne genom utforskande af hennes indivi-
duela önskningar och deras uppfyllande. Följden af mannens
53 —

ädelmodiga begagnande af sitt välde, bar en återverkan på qvin-
nan, som sätter en ära i att lyda honom, och känner sig mindre
tillfredsställd af en lydnad, som icke kostar henne något. Qvin-
nan å sin sida söker utforska mannens önskningar, ehuru de
ej kunna bestå i annat än hålla hans hus i ordning. 1 hvaran-
dras tillfredsställelse finner hvardera sin egen. Qvinnan lärer
ädelmod och att göra uppoffringar. Det är blott i förbindelsen
med en älskande maka, som mannens hjerta öppnas för kärlek.
Endast i denna förbindelse lärer qvinnan ädelmod och satisfie-
rar sitt hjertas drift. I denna förbindelse finnes en yttre drif-
fjeder till dygd. Mannen är nödgad genom ädelmodets drift, att
vara aktningsvärd. Qvinnan är nödgad, genom den henne med-
iödda blygsamheten, att ej afvika. Qvinnan uppoffrar sig genom
naturens drift. — När naturen belönar dem med panter af deras
inbördes kärlek, lefver qvinnan mera för dem än sig sjelf. De,
som ej respectera dessa heliga band, kunna ej hafva moralité.
Kan den tro sig äga samvete, som söker störa äkta makars för-
nöjelse, eller den, som hos en fästeqvinna söker inställa sig,
och, efter hennes olyckas beredande, öfverger henne? Kan den
tro sig äga samvete, som, för att utföra sin egen afsigt, söker
inhyckla sig hos fäder och makar, att sedan åtkomma en flic-
kas oskuld?

Följden häraf är : 1:0 Att strafflagar äro nödvändiga, och
att deras ändamål bero deraf, att straffen äro lämpade efter
brottets natur. 2:0 Att de fleste i nationen skola ha patriotism.
3:0 Att patriotism har religiosité med sig. 4:o Ingendera kan bli
allmän, utan nationen har afseende på seder emellan könen.
54 —

Criminal-Lagfarenhet.

Criminal-lagfarenheten afser i allmänhet trenne delar: Lo
Naturen af brott, 2:0 naturen af strafflagar, och 3:0 naturen af
straff.

Första Hufvudsty ck et:

@u naturen af brott.

FÖRSTA AFDELNINGEN:

Begrepp et om bro tt.

1 örolämpande begår den, som öfverskrider gränsorna af sin
frihet och gör ingrepp i andras. Allt förolämpande är väl orätt,
men ej derföre alltid brott.

Brott? Den förolämpning eller lagstridiga handling, som
borgerliga lagen belägger med straff. Brott delas i egentliga och
policebrott: egentliga (crimina)? som innehålla ett verkligt ingrepp
i andras rättigheter. Policebrott (delicta)? De handlingar, hvii-
ka väl ej anses som brott, men beläggas med straff; t. ex. en
laddad bössa får ej läggas eller lemnas i ett rum; den som det
gjort straffas, ehuru han ej förolämpat någon; förbudet att bru-
ka väderbössor, dolda dolkar, sälja gift åt obehörig person.

Brott i inskränkt' bemärkelse? Det som innebär förolämpan-
de. 1 vidsträckt bemärkelse? En handling, som är belagd med
straff. Statens pligt år att förbjuda sådana handlingar, hvari-
genom brott kunna uppkomma. Lagen om blodskam kunde der-
före kallas polieelag, men kan anses för strafflag. Resultatet
häraf är: att brott förutsätter alltid en handling och species här-
af äro förolämpanden och de som höra till policelagen. Brott
och sgnd böra ej förblandas. Brott har yttre handling till före-
mål. Synd har afseende på en inre sinnes förf alining ; den bedö-
mes inför samvetets och Guds domstol.

Last? En genom vanan inrotad benägenhet till en rättsstri-
dig handling. Denna vana kan äfven ha till föremål det som i
Lagen ej kallas brott, t. ex. att öfverlasta sig med mat.
De allmänna indelningarne af broü. De delas 1:o I Delicta
omissionis? Då man underlåter det, som i Lagen blifvit befaldt.
2:o Delicta commissionis? Då man begår en lagstridig handling.
Ursprungligen gifvas ej delicta omissionis; ty de ursprungliga
rättigheter kunna ej genom underlåtande öfverträdas.

Rättighet? En frihet att göra vissa handlingar. Ingrepp häri
sker, då någon genom en positiv handling hindrar denna frihet.

Delicta omissionis grunda sig på policelagarne eller på ingång-
na contract, hviika medföra förpligtelser att iakttaga. Anm. : Man
kunde säga, att ett underlåtande väl ej är någon handling; men
fastän det i det yttre är motsats af handling, så är dock beslu-
tet att underlåta något en inre handling; och då jag fattar ett
sådant beslut och en annans rätt derigenom blir skadad, sa kan
ock ett sådant beslut vara föremål för straff, och delictum omis-
sionis är dä ett brott.

Brott delas vidare i Statsbrott? De som omedelbarligen å-
syfta eller äro verkligen ingrepp i Statens rättigheter; och
brott emot enskilta? De som omedelbarligen göra ingrepp i en-
skiltas rättigheter. Till förra höra : uppror, förräderi af alla
slag, våld mot Konungens person, regeringsformens omkullstör-
tande genom våld eller list.

Brott delas i Communia? som kunna begås af hvem som
helst. Propria? som kunna begås af ett visst stånd. Andra
säga, att communia äro de brott, som begås emot hvilken med-
borgare som helst; propria emot något visst stånd.

Delicta delas äfven i transeuntia eller delicta facti transeun-
tis? Sådana, som ej lemna något spår efter sig. Delicta facti
permanentis? Sådana, som lemna spår efter sig, t. ex. en örfil,
som förorsakar blodvite, mord o. s. v. Efter våra äldre lagar
var skillnaden emellan manifesta och non manifesta vigtig. Ma-
nifesta var då någon greps ä färsk gerning. Non manifesta,
då man ej så var gripen; men denna delning behöfs ej nu.

Att gripa nagon å bar gerning betyder ej annat än gripa nå-
gon för sådant brott, som kan med vittnen bevisas; då någon
fordom greps å bar gerning var straffet svårare; dä hade actor
rättighet att lata höra vittnen; men då brottslingen ej blef gri-
pen å bar gerning, hade han den fördelen, att han kunde värja
36 —

sig fri med sjelf sins ed jemte ett visst antal Edgärdsmän, som
skulle svärja pä att hans ed var rehn och ej mehn; h. e. att
de trodde att den brottslige ej svor mehn eller falskt. Kunde
da den brottslige ej fria sig med sådan ed, straffades han för
brottet, hvarför han var anklagad, oaktadt actor icke hade bevis.

Brott delas ock i Attentaia och Consummata; äfvensom i svå-
rare och mindre.

Svårare brott: hit höra alla urbota mål och tjufnader, oak-
tadt med penningar får bötas. Urbota? som antingen icke, eller
icke blott med penningeböter få gäldas, t. ex. ärans förlust.

Mindre brott: hit höra de, för hviika man med penningar får
böta och endast med penningar. Stöld är väl icke urbota, men
bör räknas för gröfre brott; ty tjufstraf anses äreröriga, eme-
de, som begått tjufnader, ej få vittna. Kongl. Resol. den 27
Aug. 1792. Alla brott, belagde med fästning, anses svårare.
Urbota äro alla dödsstraff, alla kroppsstraff, så snart de expres-
sivt äro utsatte i Lagen utan att blott vara surrogat för böter,
t, ex. landsflykt, aga förbunden med vanheder, t. ex. sitta i stoc-
ken med en kosvans i handen : då väl med penningar far bötas,
men någon vanära dermed är förenad.

Skillnaden emellan gröfre och mindre brott är vigtig: 1:0
1 afseende på den brottsliges häktande eller lösgifvande mot borgen.
Enligt 1: 2. S. B. böra grofva missgerningsmän, då de med pen-
ningar ej få böta, sättas i häkte och genast för Rätten ställas. 2:0
I fråga om brott kunna upptagas vid Lagmans-Rätt eller ej} 3: 4.
R. B. Mindre brott kunna upptagas, men ej alla, utan sådana,
som följa tvistemålet, eller angå oordentlighet vid Tinget; urbo-
ta mål kunna ej der upptagas. 3:o 1 fråga om Urtima Ting bör
anställas eller ej, 4: 1. R. B.; så snart grof missgerning spörjes,
bör Urtima Ting hållas. 4:0 I fråga om, att genom svårare fän-
gelse förmå någon till bekännelse, 17: 37. R. B., när der äro bin-
dande liknelser; sådana utvägar få ej vidtagas vid mindre brott.
5:0 I fråga om ett brottmåls ånyo upptagande; ett mindre kan ej
upptagas om än nya skäl förete sig, Kongl. Br. d. 1 Mars 1750.
Endast gröfre brott kunna upptagas och de urbota. Undantag:
a) alla statsbrott kunna ej upptagas af Hof Rätt, om de en gång
förevarit och den anklagade blifvit frikänd eller till mindre straff
— 57 —

dömd; b) 1779 års Förordning, 17: 32. R. B., synes endast gälla i
mål, der Öfver-Rätt dömt; Konungen har dock ej afsagt sig sin
rätt; c) när af bristande bevis den tilltalade ej kunnat fällas; d)
om hän är fälld, men till mindre än han förtjent och straffet ej
är verkstäldt ; 6:o 1 fråga om brottslingars hysande och döljande.
Är brottet groft, straffas den, som hyser missgerningsmän, 61:
4. M. B.; är det mindre, det är: ej urbota eller tjufnad, utsätter
Lagen ej straff för den som hyser; 7:o I fråga, när någon för
flere på serskilta orter begångna brott skall dömas vid en Domstol
på en gång eller vid alla, inom hviika brotten äro begångna. Riks-
dagsbeslutet 1812 d. 18 Aug. 10: 21. R. B. 8:o 1 fråga, då
Svensk man utrikes begår brott mot annan Svensk man och han ej
blifvit gripen och straffad. Är brottet groft, dömes han i Sverige
efter Svensk Lag; är det ringa upptages det ej här; 10: 22. R.
B. 9:o 1 fråga, huruvida husfolk och enskilta tjenare få vittna emot
sitt husbondefolk. Är brottet groft tillåtes det, dock endast så
vida brottet skett inom huset, och ej andra varit närvarande;
men i ringare brott tillåtes det ej; 17: 7. R. B. 10:o 1 fråga
huruvida vittnen, som äro jäfviga, få höras utan ed, I svårare
brott kan det stundom få ske, aldrig i mindre; dock ej heller i
alla gröfre brott eller i alla omständigheter ; således fa barn och
föräldrar, makar och syskon ej höras mot hvarandra, så framt
ej annan upplysning saknas och brottet angår dråp eller mord,
såsom de svåraste arter af groft brott; men ej i den lindrigaste
arten af groft brott och således än mindre i de ringare; 17: 9. R.
B., jemförd med 1779 års förordning. ll:o I fråga om vittneseds
uppgifvande eller eftergifvande. I mindre mål är vittnesmål utan
ed lika gällande, som om ed vore gången, om parterne efterge
eden; men i svårare brottmål får ej eden efterges; 17: 17. R. B.
12:0 När mer än halft bevis finnes mot den anklagade. Är brottet
svårt bör saken lemnas åt framtiden, såsom i alla lifssaker och
der domaren eljest finner fara för mened, i mindre ålägges vär-
jemålsed, om den brottslige är af god fräjd; 17: 29. 32. Rs B.,
jemförd med 1779 års Förordning. 13:o I fråga om prceskrip-
tionslid för åtalan af brott. Intet urbota mål eller svårare brott
har præscriptionstid, men mindre brott böra regulariter åtalas
inom 2 år. Några mål äro härifrån undantagne. 14:0 Man kan
— 58 —

ock räkna hit frågan, om underställning under (jfoer-RiUt. Vissa
urbota mål äro ej underställningsmål, t. ex. stöld l:sta och 2:dra
gången samt inbrott; vissa mindre brott böra deremot understäl-
las. Hvardera af dessa klasser har sina serskilta afdelningar.

Svårare brott delas i atrocia, atrociora och atrocissima.

Atrocia? alla svårare brott, som kunna beläggas med annat
än dödsstraff.

Atrociora? alla svårare brott, som straffas med döden, utan
tillägg af något annat straff.

Atrocissima? de som beläggas med qvalificeradt dödsstraff.
Hit hör dock Guds ords försmädande af arghet; ty ehuru 1: 1.
M. B. endast säger miste li[vet, så ses dock af 2: 1. S. B., att
derå följer vanhederlig begrafning.

Dessa delningar förekomma vid 2:ne frågor: 1:0 om brotts-
lingars begrafning; 2:0 vid värjemålsed.

l:o I afseende på brottslingens begrafning är denna skillnad
vigtig. Om den som är anklagad för atrocissima dör i fängel-
set, sedan han bekänt brottet, får han ej begrafvas i kyrkogård,
utan bör af skarprättaren begrafvas i galgbacken eller skogen.
De, som begått atrociora få begrafvas, men afsides, antingen de
dött i fängelset eller efter utståndet straff. Atrocia, om dem har
Lagen i allmänhet ej nämnt något, men det är besynnerligt nog;
ty en ärelös borde ej begrafvas på annat sätt eller hederligare
än en person, som af bråd skilnad råkat begå dräp.

2:o Vid frågan om värjemålsed. Den, som är besvärad
med halft skäl om de minst grofva brott, h. e. sådana, som ej
angå lif eller tjufnad, kan af Domaren åläggas, att med värje-
målsed fria sig i nödfall och då sanning pa annat sätt ej kan
utletas; men hörer brottet till atrociora eller atrocissima kan ej
värjemålsed åläggas; 17: 30. R. B.

De mindre brotten ha ock sina underafdelningar och delas
i Levia, Leviora och Levissima.

Levig? Sådana brott, hvarvid, då penningar saknas, doma-
ren vid förvandlingen har att välja emellan spö eller ris, eller
allmänt arbete.

Leviora? Äro sådana, der böterna endast få förvandlas till
vatten och bröd.

EMAAN
— 59 —

Levissima? Äro sådana, som ej kunna förvandlas till annat
än enkelt fängelse eller annan lindrig aga, såsom stockstraff
utan vanheder; och de, som ej få åtalas af annan än måls-
ägander.

ANDRA AFDELNINGEN:

Om de personer, som kunna begå brott.

Härom observeras:

l:o Endast individuer eller fysiska personer, men ej menig-
heter eller moraliska personer kunna begå brott. Det ligger i
sjelfva sakens natur, att en menighet ej kan begå brott; ty om
än alla vore deri delaktige, så har ju ändå hvart och ett indi-
vidu för sig begått brott och dömes derför serskilt. Detta hin-
drar dock ej att ålägga deras kassa vitesböter o. d.; men då
borde de vällande ersätta kassan dess förlust.

2:o Ibland individuer kunna endast sådana begå brott, som
hafva någon högre Lagstiftande och Lagskipande makt öfver
sig. Häraf följer, att ej Regenten kan begå brott; ty han är öf-
ver lagarne och kan således icke straffas, och der intet straff
äger rum, kan icke heller brott finnas; ty brott och straff äro
motsvarande begrepp.

3:0 Ett brott är af den beskaffenhet, att det ej kan begås
af andra, än undersåtare i det land, till hvilket de som under-
sätare höra, neml. förräderi af alla slag. I allmänhet och då
man undantager förräderi, är hvar och en, han må vara utländsk
eller inländsk inom Sveriges område vistande, underkastad Sven-
ska strafflagarna, derunder utländska makters sändebud och de,
som äro i deras tjenst, likväl icke höra.

TREDJE AFDELNINGEN:

Om allmänna villkoren för brott, eller livad som nöd-
vändigt fordras, för att något skall behandlas som
brott.

Dessa äro 3:ne villkor:
60 —

l:o Skall det vara ett factum för de yttre sinnen, d. ä. nå-
got, som på en bestämd tid och ort företett sig för de yttre sin-
nen såsom verkligt.

2:o Att ej någon serskild fullgiltig rättsgrund varit verkliga
motivet till den handling eller det underlåtande, hvarom fråga är.

3:0 Att den person, som är föremålet för den ifrågavarande
handlingen eller underlåtandet, står under skydd af Svensk lag.

Hvad första villkoret beträffar observeras a) att det måste
vara ett factum, som visar sig å viss tid och visst rum samt
borgerliga lagen vid straff förbudit. Detta synes egentligen lämp-
ligt på delicta commissionis ; men är det ock pä delicta omis-
sionis; ty äfven underlåtanden äro for de yttre sinnen märkbara.
När Lagstiftaren för något visst fall fordrar en positiv handling,
så kan det äfven märkas, om den blifvit underlåten i den stund
och på det ställe, der man efter lagens bud bort positivt hand-
la. b) Vi sade, att det måste vara ett factum för yttre sinnen.
Detta gäller ock om delicta omissionis. Skillnaden emellan inre
och yttre sinnen eller medvetande. Inre? det medvetande jag har
om mig sjelf, mina önskningar, tankar och begär; sadana äro
äfven facta; ty de äro i viss tid och rum märkbara. De
kunna ock indirecte vara föremål för yttre sinnen derigenom,
att i yttre omständigheter en viss handling saknas, som bort vi-
sa sig. Hvaraf följer, att den, som bort handla, underlåtit det.

Hvad andra villkoret beträffar observeras: fullgiltig rätts-
grund äger rum: 1:0 då det sker på befallning af den öfverhet,
som i sådant mål äger befalla och den andre ej far raisonera.
2:0 då en laga kraftvunnen Dom af en lagligen constituerad
domstol förordnar, att det skall ske. 3:o om dess begående
medgifves af den eller dem, som genom det begångna eller un-
derlåtna factum kunde anses lidande, såvida det är en eftergif-
velig rätt. 4:o Nödvärn. 5:0 Om någon angripes under sådane
omständigheter, att angreppet kan hänföras under edsöre och
fridsbrott. 6:o Tillåten sjelfpantning. 7:0 Gripande och häktan-
de af den, som begått brott, eller af någon, som är stadd i ra-
seri eller passion och som oersättligen kan skada sig och andra.

Tilljörsta Rättsgrunden höra: Lo den rättigheten att befalla
arrestera en sådan person, som hålles misstänkt, gifven af Konun-
61 —

gens Befallningshafvande, Domaren och Öfverheten i allmänhet.
2:o En befallning att hålla ransakning efter stulet gods, förbud-
na verktyg, undangömda personer m. m. 3:o En befallning, att
vid eldsvåda nedrifva hus, på det ej flera hus måtte vara i fara.
4:0 En befallning att inqvartera tågande krigsfolk. 5:0 En be-
fallning, att upprifva gator och vägar, eller underlåta iståndsät-
tandet af en förfallen bro eller väg, vid fiendens påträngande.
Dessa befallningar, om de kunna ursäktas den, som dem verk-
ställer, skola vara gifna på behörigt ställe och i behörig ordning.

Andra fullgiltiga rättsgrunden. Genom en sådan blir den
anklagade förlustig af vissa eller alla rättigheter; men det skall
ske genom laga kraftvunnen Dom och genom en lagligen con-
stituerad och auctoriserad Domstol.

Tredje Rättsgrunden. Hit kan lämpas den regeln: Volenti
non fît injuria. Den gäller om en sådan rättighet, som en an-
nan har rätt att disponera.

Fjerde Rättsgrunden. Nödvärn? Allt olagligt ingrepp i an-
dras rättigheter berättigar alltid den angripne till försvar. Den-
na rättighet är uppdragen till Staten; men detta uppdrag är ej
att anse såsom ovillkorligt. Regeln härvid är den: Så vidt sont
Staten kan skydda, så vidt har den åtagit sig mitt försvar; men
der Staten ej kan skydda, der kan den ej anses åtagit sig det,
och jag ej heller anses lemnat ifrån mig min försvarsrätt. Utöf-
vandet af skyddsrättigheten, då Staten ej kan utöfva den, eller
till dess utöfvande i tid icke kan bli verksam, kallas nödvärn
(moderamen inculpatæ tutelæ) ; men för att anses såsom nöd-
värn fordras: l:o det ingrepp i min rätt, hvilket jag genom in-
grepp i angriparens rätt vill afvärja, eller hvaremot jag vill för-
svara mig, måste vara orättvist. 2:0 Måste jag vara angripen
och angreppet verkligen påbegyndt. 3:o I afseende på mig o-
väntadt, så att Statens beskydd ej förut kunnat beropas. 4:0
Ingreppet skall vara rigtadt emot sådan rättighet eller egendom,
som antingen i sig sjelf är oersättlig eller åtminstone i mina när-
varande individuela omständigheter efter sannolikhetens grun-
der icke skulle kunna ersättas. Till förra slaget kan räknas lif,
helsa och lemmar; till senare: om någon beröfvar mig min
egendom, så att jag sannolikt ej kan återfå samma. 5:0 Att mitt
62 —

angrepp måste hafva varit det enda möjliga sätt, hvarpå jag
kunnat försvara mig. Jag far således ej välja ett svårare lör
ett lindrigare medel.

Femte Rättsgrunden. Sjelfförsvar är ett nödvärn. Då Lag-
stiftaren uttryckeligen nämnt dessa omständigheter, såsom såda-
ne, hvaruti sjelfförsvar äger rum, befrias domaren från profiling
af annat, än det: om edsöreangreppet var af den andra begyndt
och om mitt våld utöfvades endast lör angreppets afvärjande.

Sjette Rättsgrunden. Sjelfpantning. Det tillätes i vissa fall
att taga min egendom åter; att behålla den egendom jag har att
förvara eller länt, da den återfordras, är ock sjelfpantning. Har
jag gjort någon nödig kostnad pä denna egendom, kan jag be-
hålla den, till dess jag får min ersättning. En handtverkare kan
behålla arbetet tills ägaren igenlöser det; en skeppare behålla
godset, tills han får sin fraktlega.

Sjunde Rättsgrunden. I det förra fallet fordras att gripandet
var nödvändigt. Är det befahlt af den, som äger befalla, måste
den befallande ansvara. Sker det utan befallning, är det ursäkt-
ligt, om man kan bevisa den gripnes brott, och att gripandet
varit nödvändigt, för att med säkerhet befordra den brottslige
till straff. I senare fallet: att gripa en, som är i passion, bör
sådant ske försigtigt. När någon vill skada sig sjelf är det ur-
säktligt att hindra, och borde den straffas, som ej gjorde det.

R.dje villkoret, att den person, som är föremål för den ifrå-
gavarande handlingen eller är lœderad, slår under skydd af Svensk
lag. Står han ej under sådant skydd, kan den, som angriper
honom, åtminstone ej straffas så strängt, som i motsatt fall; t.
ex. en ärelös dömd synes ej kunna tilltala någon för skymfliga
ord eller för yppad misstanka om oärlighet. Om en, som sitt
lif förverkat, dräpes utan värjande hand, bötes ej så strängt
som för annat dråp. Icke heller kan man i Sverige tilltalas för
det man begått ett mindre brott emot en utländning på utländsk
ort. Undantag. Om en Svensk Minister begått brott utrikes,
kan han här dömas efter Svensk Lag. Härvid observeras: att
om öfverheten i den orten fordrar hans utlemnande, tillkommer
det Konungen att säga hvar han skall dömas. Detta bör ej
— 65 —-

förblandas med brott, som Svensk man utrikes begår emot
Svensk man.

FJERDE AFDELNINGEN:

Om de olika sätt, hvarpå, man kan göra sig skyldig
till brott.

1:0 Olika sätt af yttre verksamhet. 2:0 Olika sätt af inre
verksamhet.

Yttre verksamhet? Den som omedelbarligen företer sig för
yttre sinnen. Inre verksamhet? består i viljans inre bestämmelse
i ord och tankar.

De olika sätten att göra sig skyldig till brott kunna bringas
under 2:ne klasser. Till den första höra: olika arter af yttre
verksamhet, hvarigenom man kan göra sig skyldig till brott.
Till den andra höra olika arter af inre verksamhet eller olika
bestämmelser af viljan, hvarigenom man kan göra sig skyldig
till brott.

Yttre verksamheten har afseende pä personerna, som begä
brott och det som genom yttre verksamhet åstadkommes.

I afseende på personerne såsom brottslige, delas de i upp-
hofsmän, medhjelpare och främjare.

Upphofsman (Auctor)? Hvars handling omedelbarligen åsyf-
tar och verkligen åstadkommit det lagstridiga factum.

Medhjelpare (Socius)? Den som undanröjt hindren för verk-
liggörandet af detta factum, eller då han bort hindra, icke
gjort det.

Främjare (Fautor)? Som, efter skedt verkliggörande, be-
främjat antingen den brottsliges fördel eller ock sökt undanröd-
ja brottets obehagliga följder.

Personerne kunna hellre indelas i gerningsmän och delak-
tige. De senare äro det antingen före, vid eller efter gerningen.

Factum? En företeelse i yttre sinneverlden.

Upphofsman är antingen intellectuel eller fysisk.

Intellectuel? Den, som bestämmer en annans vilja till det
fysiska bruk af krafter, hvarigenom det lagstridiga factum blir
verkligt.
64 —

Fysisk? Den, som omedelbarligen genom egna yttre kraf-
ters fysiska bruk gjort det lagstridiga factum verkligt, antingen
ban bestämt sin vilja sjelf eller någon annan bestämt den.

Egenteligen är auctor intellectualis upphofsman till den an-
dres gerning och auctor physicus gerningsmän; den senare kan
ock stundom, ej alltid, kallas upphofsman.

Om någon åstundar verkliggörandet af det lagstridiga factum
och öfvertalar en annan dertill, som derpå använder sina fysi-
ska krafter, så komma upphofsmännen deri öfverens; men skill-
naden består deri, att den som öfvertalar nyttjar psycologiska
krafter, den som öfvertalas sina fysiska.

Sådana handlingar, hvarigenom man bestämmer en annans
vilja äro flere: a) ombudskap eller lega; b) befallning; c) ho-
telse; d) råd eller genom visande af den nytta, han sjelf deraf
skulle hafva.

Råd delas i yenerales och spéciales. För att vara intellectu-
el upphofsman fordras, att först genom råd befordra Jagstridiga
handlingar, men om den, som fatt rådet, förut haft samma af-
sigt, så kan den som radt ej vara intellectuel.

Härvid anmärkes:

l:o Den intellectuele är likasåväl upphofsman som den fy-
siske; ty han var första orsaken; men den fysiska kan ock an-
ses såsom intellectuel upphofsman till sin egen fysiska handling;
ty det står i hans makt att göra sig till instrument eller icke
för en annans vilja.

2:o Man kan vara fysisk upphofsman utan att det finns nå-
gon särskild intellectuel upphofsman; men deremot gifves ej nå-
gon blott intellectuel upphofsman utan en fysisk, emedan factum
då ej blefve verkligt. Intellectuel upphofsman supponerar en
fysisk, men en fysisk kan vara utan intellectuel. En upphofs-
man kallas hufvudman, när han har medhjelpare. När det finns
både intellectuele och fysiske upphofsman, äro båda hufvudmän.

3:o Fysiska och iutellectuela upphofsmän kunna vara flere
på en gång, då de förenat sig om verkliggörandet och hvar på
sitt sätt, att genom yttre handlingar bidraga dertill.

Detta kallas Sammangaddning (conjuralio socielatis). Des-
sa kunna genom olika handlingar bidraga dertill. Den ene har
65 —

användt större, den andre mindre krafter, så vida de omedel-
barligen genom yttre handlingar bidragit till verkliggörandet af
factum.	/

Medhjelpare (Socii) få, i afseende på sättet att undanrödja
hindren, olika namn.

1:0) I afseende på sjelfva handlingen är hjelparen antingen
poslliv eller negativ. Positiv kallas dens hjelp, som genom yttre
verksamhet gjort hufvudmannens gerning möjlig. Negativ? då
någon, genom lagstridigt underlåtande af hvad han bort, gjort
factum möjligt. Detta sker genom underlätet direct förhindran-
de eller underlätet angifvande af factum. Om detta underlåtan-
de skall anses brottsligt, förutsätter det en särskild Lag eller en
åtagen embetsförbindelse, hvarigenom man förpligtas att hindra
factum. Den som underlåter på detta negativa sätt, han säges
vara en negativ medhjelpare (socius negativus).

2:0 I afseende på hindrens svårighet eller storhet är med-
hjelparen socius jmncipalis (hufvudmedhjelpare)? då han undan-
rödjer sådana hinder, som skulle gjort factum omöjligt, eller
socius minus principalis? dä han undanrödjer sådana hinder, som
blott skulle ha försvårat gerningen.

3:o I afseende på hindrens närmare eller fjermare förhål-
lande till sjelfva factum, är medhjelparen antingen Pro.vimus?
då han är en omedelbar hjelpare. Denna gerning kallas pro.ri-
mus concursus; eller Remotus? då hjelparens handling ej ome-
delbarligen utan genom tillkomna medelorsaker befordrar factum
eller gör det möjligt, och hans gerning kallas concursus remotus.

Om någon skulle dödas, är det ett hinder, om han ej har
frihet till sina lemmar; den som då håller honom är en hjelpa-
re in concursu proximo. Om någon vill slå ihjäl en annan, utan
att veta hvar han finns och en tredje visar honom vägen, så
undanrödjer denne hindren ; denne är dä en hjelpare in concur-
su remoto.

4:o I afseende på de krafter eller den verksamhet, som an-
vändes af medhjelparen, delas den i Socius intellectualis? den
som med råd vill biträda den, som förut velat göra det lagstri-
diga factum; och socius physicus? den som med fysiskt bruk af

2	5
66 —

sina krafter hjelper den andre eller undanrödjer hindren för ho-
nom, t. ex. den som skaffar instrument för att skada någon, den
som haller någon.

5:0 I afseende på sådana omständigheter, som qvalificera ett
brott, delas hjelpare i Specialis? då samma aggraverande omstän-
digheter inträffa på hjelparen, som på hufvudmannen. Genera-
lis? då de aggravantia, som inträffa på hufvudmannen, ej inträffa
på hjelparen.

trdmjare? den, som efter det brottet blifvit begånget, an-
tingen visar intresse lör brottet eller brottslingen genom yttre
handling, t. ex. då man delar med en tjuf, gömmer det stulna,
och isynnerhet då man undanrödjer ransakning och straff. Obs.
1:0 Upphofsman kan vara utan hjelpare eller främjare, men ej
tvertom. 2:0 Upphofsman kallas hufvudman, då han har hjelpare
eller främjare. 3:0 Hjelpare och främjare kallas hans medbrotts-
lige. Härvid iakttages : a) att de allesammans sägas vara delak-
tige; 61 Cap. M. B. Regulariter sägas de delaktige i samma brott,
när de åsyftat, utfört och befrämjat samma; men den enas åtgärd
utmärkes ibland i vara Lagar som serskildt brott, t. ex. vid my-
teri och uppror. Den som har anstiftat upproret eller är intel-
lectuel upphofsman säges då begått myteri; men sjelfva hand-
lingen, hvarigenom flere sammansätta sig att begå detta brott,
kallas uppror; l>) att fråga om flere personers delaktighet i sam-
ma brott ej bör förvilla domaren, när sädana brott förekomma,
som ej kunna begås af en enda. Begge kunna vara upphofs-
män och det räknas som en serskild gerning för hvar och en,
t. ex. i lägersmål anses hvarderas gerning som brott för sig
sjelf. I tvegifte är begges brott serskildt; Kongl. Br. d. 13 Aug.
1745; ©) dessa anmärkningar äro mera grundade i begreppet
om brott, än i den praktiska skillnaden i vår Lag.

Om det som genom yttre verksamhet åstadkommes: Brottslig-
heten indelas uti och ger anledning till skilnad emellan delictum,
consummatum (fullbordadt) och delictum conalum vel altentatum
(tillämnadt brott).

Delictum consummatum? säges äga rum, när den brottsliges
yttre verksamhet realiserat sitt object.
67 —

Delictum altentatan? när det skadande, som den brottslige
med sin verksamhet åsyftade och sökte åstadkomma, ej blifvit
verkliggjordt och kallas conatus deliquendi. Här är blott frågan
om uppsåt. Obs. Conatus bör ej öfversättas med försök.

Bestämmelsen af conatus. Begreppet conatus kan tagas i
vidlyftigare bemärkelse, såsom brottslighetens fullbordande; den
äger rum, då alla yttre handlingar skett, som behöfts för att
åstadkomma det lagstridiga factum, men hvilket genom hinder,
som på den brottslige ej berott, icke kommit i verkställighet. Då
är brottsligheten fullbordad, men ej brottet.

Begreppet conatus kan tagas i inskränktare bemärkelse, så-
som företagen brottslighet, när någon men ej alla handlingar
skett, som behöfdes för att verkställa det lagstridiga factum.
Begge äro lika deri, att sjelfva effecten uteblifvit, men ej brotts-
ligheten. Vid fullbordad brottslighet äro alla, af den brottslige
beroende, handlingar gjorda, men vid företagen endast några.

Conatus i inskränktare bemärkelse är antingen Conatus pro-
ximus eller remotus.

Conatus proximus? När den sista handlingen till brottets
fullbordande blifvit begynd, men ej fullbordad.

Conains remotus? När endast förberedande handlingar skett,
men sjelfva factum ej blifvit företaget eller ens påbegyndt, t. ex.
mordbrand; många handlingar behöfvas för att fullborda den:
att utse stället, framskaffa tändbara ämnen, bringa dem till sitt
rum, det är Conatus remotus; men då mordbrännaren tager kol
med sig och upptänder eld för att sätta huset i låga, då är det
Conatus proximus. Han är då i tanka att göra den sista hand-
lingen; lyckas då, att de brännbara ämnena antändas, då är
sjelfva brottsligheten fullbordad; men om någon hastig händel-
se, t. ex. ett starkt regn, hindrar husets antändande, är det lik-
väl en conatus i vidsträcktare bemärkelse.

Om de olika arter af inre verksamhet, hvarpa brott kunna,
begås.

Inre verksamhet? Viljans bestämmelse, så vidt den ej visat
sig i yttre rörelser.

I afseende härpå begås brott antingen (dolo) af uppsåt, el-
ler (culpa) förseelse.	.

5*
68 —

Dolo"} Då man föresatt sig att göra ett lagstridigt factum.
Culpa? När man väl ej åsyftat den lagstridiga handlingens verk-
liggörande, men den blifvit en följd af en fri handling, som man
kunnat eller bort underlåta eller af ett underlåtande, som ej
bort äga rum.

Dolus (ondt uppsåt, arghet) kan betraktas antingen a) i af-
seende på afsigtens förhållande till factum; b) i afseende på den
brottsliges begär-förmåga ; c) i afseende på den längre eilet
kortare tid man burit uppsåtet inom sig.

I afseende på det första factum är dolus antingen Determi-
natus (bestämdt uppsåt) eller indeterminalus (obestämdt uppsåt).

Dolus determinatus? äger rum, då det skedda lagstridiga
factum ensamt och bestämdt varit åsyftadt, t. ex. när jag skju-
ter på någon i afsigt att döda honom.

Dolus indeterminalus? när den brottsliges afsigt på ett al-
ternativt sätt afsett flere skadanden, t. ex. då man skjuter efter
någon och ej vill blott döda eller såra honom, utan är liknöjd
hurudan effekten är eller blir. Denna distinction är rättare än
dolus directus och indirectus.

I afseende pä den brottsliges förhållande till begärförmågan,
så är uppsåtet ett medel, att tillfredsställa ett annat begär eller
ock sitt eget mål. I förra fallet skadar man för att vinna en
önskan, i det andra blott för att skada, t. ex. om någon blott
nedhugger ett träd, gör han det för att skada; men om han vill
nyttja trädet till något, vinner han en önskan.

I afseende på den längre eller kortare tid man burit uppså-
tet inom sig, kallas det antingen af långo vräkt eller i hastighet
af bråd skillnad.

Af långö vräkt? Ett uppsåt, som man burit inom sig i läng-
re tid, och som opponeras emot det, som sker af bråd skillnad.

Hvad culpa beträffar, så grundar sig brottsligheten på en
sådan handling, som ej skett af uppsåt, men genom underlåtan-
det af en handling, som ej bort underlåtas.

Culpa grundar sig ibland på okunnighet. Ignorantia invin-
cibilis? En sådan okunnighet, som ej står i den handlandes makt
att öfvervinna. Ignorantia vincibilis? IIvilken är möjlig att öf-
vervinna, t. ex. den som afskjuter en laddad bössa, utan att
69 —

veta det hon var laddad, då är det en ignorantia vincibilis, e-
medan han förut bort undersöka bössan, innan han lossade
skottet. Om man varit på ett ställe, der inga skjutgevär finas
och man ej kunnat känna dess verkan, så är det en ignorantia
invincibilis, som ej bör straffas.

Culpa betraktas i afseende på handlingens förhållande till
det lagstridiga factum på 3 sätt. 1:0 Culpa lata (grof förseelse)?
En handling, som, utan att vara uppsåt, härrör af en mera ovan-
lig ouppmärksamhet, som endast kan inträffa på de minst upp-
märksamma eller eftertänksamma.

2:o Culpa levis ? En mindre ovanlig ouppmärksamhet eller
då skada timar genom underlåtenhet, att iakttaga en mindre
grad af uppmärksamhet.

Culpa levissima? Då skadan skett af olyckshändelse, men
som kunnat möjligtvis förekommas, om en gifven person an-
vändt den aldra största grad af uppmärksamhet eller eftertänka.
Detta kallas i var lag »det som sker mer af olycka än af vål-
lande»; t. ex. när någon går i en hölada med blottadt ljus, då
är det, om en olycka sker, en culpa lata; bar man haft en då-
lig lykta och dylikt händt, är det en culpa levis; men har man
en god lykta och olycka inträffar, är det en culpa levissima,
hvilken kunnat förekommas med stor uppmärksamhet. I M. B.
finnes denna grad af culpa. När man skjuter i en församling,
är det en culpa lata, men i en hölada culpa levis, då skada
sker; men då man skjuter i en skog och en oförmodad olycka
inträffar, är det en culpa levissima.

Om dolus och culpa gemensamt: l:o Att de i dessa indel-
ningar bestämda begrepp om dolus och culpa förekomma i vår
Lag om brott.

2:o Då ett brott genom yttre positiv handling är begånget, får
ej præsumeras culpa, utan dolus. Facta mala prœsumunt dolum,
donee probetur contrmum är regeln härför, och den grundas
derpå, att menniskors fria handlingar ej kunna ske utan ända-
mål, och att de ej ske utan att tänkas såsom medel.

3:0 Gifs det casus då dolus och culpa concurrera, t. ex. om
man vill slå någon med handen, blott för att förorsaka denne
smärta, och den slagne faller emot en sten och dör. Dolus är
— 70 —

här att slå, men culpa att han dör. Detta kallas en genom do-
lus bestämd culpa.

FEMTE AFDELNINGEN.

Hurmida de handlingar, som Siraff-Lagen anser för brott,
hunna upphöra att vara straffbare? Som denna fråga skulle i
sig sjelf innefatta en orimlighet, om den angick de inför samve-
tets domstol ansedda straflbara handlingar, sä afser denna fråga
blott de i verldsliga och borgerliga lagen utmärkta handlingar,
hvilka med straff beläggas.

Grunden för strafflöshet är antingen fysisk? sädan, som lig-
ger i sjelfva naturen. Juridisk? som sjelfva strafflagarne ut-
märka,

Fysisk? Den brottsliges död: a) dör den brottslige innan
undersökningens början, under densamma eller innan dom är
fälld, kan ej undersökningen börjas, fortsättas eller slutas, samt
dom fällas i afseende på den döde, men väl i afseende på den,
hvilken varit hans medbrottslig. b) Dör den brottslige sedan
dom är fälld, bör det göras skillnad mellan straff, som rör hans
egendom eller annat straff. Ar straffet penningeböter, anses
Staten såsom en fordringsägare i sterbhuset, hvilken fordran ut-
tages enligt 17: 16, H. B.; men afser straffet annat än egen-
doms förlust, såsom kroppsstraff, fängelse eller lifvets förlust,
ligger i sjelfva sakens natur verkställighetens omöjlighet. Dock
observeras: att afseende lästes vid svårare brott om det varit
ibland atrociora eller atrocissima, dä begrafning skall ske, hvar-
om förut är nämndt; men här måste alltid præsumeras, att den
döde bekänt brottet eller genom dom är fälld till det utsatta
dödsstraffet.

Juridisk grund till strafflöshet är: 1:0 Att straffet redan är
verkstäldt. Obs. Sedan straffet är utståndet, kan det ej itére-
ras, så framt ej brottet begås ånyo, eller den brottslige för bri-
stande bevis ej kunnat få så stort straff, som han förtjent. I
senare händelsen kan saken ånyo upptagas, den brottslige lag-
föras, och, om fullt bevis existerar, dömas och straffas. 2:0
Nåd (aggratiatio)? den frihet från straff, Konungen tillägger den,
71 —

som enligt Lag är strafbar. Obs. a) Benådning delas i Aggrn-
tiatio parliadarisl som angår en viss eller flere bestämda indi-
viduer, och Generalis? då brotten äro bestämda men individuer-
na obestämda. Denne senare sker genom pardonsplacater, hvil-
ka dels utfärdas vid förestående krig i afseende på dem, som
rymt från krigstjensten, med befrielse från straff för rymnings-
brottet, om de äter infinna sig inom viss förelagd tid ; dels vid
kröningar, då de, hvilka begått vissa mindre brott, blifva benå-
dade, det är: frie från det straff, som de förtjent. Dessa par-
donsplacat gälla så väl för dem, som redan äro dömde, men
ej bestraffade, som äfven för dem, hvilka ännu stå under ran-
sakning eller för ett dylikt brott blifvit anklagade. Den Aggra-
tiatio, som vid krig utfärdas, kan väl ej vara något ondt; ty
Statens tillstånd fordrar nödvändigheten af försvarare; men en
dylik aggratiation vid kröningar kan både disputeras med och
mot; ty folkets glädje vid ett dylikt tillfälle bör väl vara all-
män; men denna allmänna glädje kan snarare genom dylika
personers lösgifvande minskas än ökas; dock är det en sedva-
na, som brukas så väl här, som i flere andra länder. Utom
dessa äger ingen aggratiatio generalis hos oss rum. — Abolilio
criminis har ej varit här i Sverige och öfverensstämmer för öf-
rigt ej med var rättegångsordning, b) Den benådning, som sker
efter en laga kraftvunnen dom, kan antingen vara fuUiMmlig? då
Konungen helt och hållet befriar den brottslige från det honom
enligt Lag ådömda straff, eller ofuttkomlig? då Konungen genom
ett lindrigare ålagdt straff befriar den brottslige från det honom
enligt Lag ådömda straffet, eller ock förvandlar detsamma, c)
Ingen annan lindring eller upphäfvande af ett ådömdt straff kan
kallas nåd; ty, enligt 23 § Regeringsformen 1809, kan endast
Konungen ge nåd ; Konungen bör dock först höra Högste Dom-
stolen härom, och sedan i Stats-Rådet meddela dess nåd; ty
utom dessa formaliteter får det ej ske. Dessutom äger delin-
quenten rättighet att välja det honom ådömda straffet eller den
beviljade lindringen, d) Hof- och Öfver-Rätterne kunna väl mil-
dra i vissa fall; men denna actus får ej namn af nåd, utan
leutèralion ; ty dels kan blott Konungen gifva nåd, dels sker
mildringen efter vissa af Konungen dessa Rätter gifna föreskrit-
■-	4 ad ---

ter, hvilka för dem äro lagar, e) Ehuru Konungen kan gifva
nåd utan vissa föreskrifna regier, är det likväl af största vigt,
att han ej gör det utan i högsta nödfall, och efter de strängaste
grundsatser; ty det kunde annars lätt hända, att Majestätet för-
lorade sin tillbörliga aktning. För öfrigt, t. ex. att återge den
äran, hvilken i allmänhetens ögon är ärelös, vore lika orimligt,
som att säga, att allmänheten skulle respectera den, som de af-
skydde; det är: Princeps skulle göra sig till herre öfver men-
niskornas tankar. Vid nåds utdelande bör egentligen göras af-
seende på, om den casus skulle inträffa, att genom lagens bud,
strictissime iöljdt, en orättvisa skulle blifva begången, det är:
summum jus, summa injuria. Då är nåd den rätta utvägen,
för att icke göra lagstiftarens mening orättvis; ty orättvisa kan
icke hafva varit hans syftemål, fast en eller annan mening på
detta sätt skulle kunna uttydas; t. ex. om en fattig man, för att
stilla sin familjs hunger, stjäl, lör att förskaffa de sina bröd,
borde, enligt lag, han väl straffas; men här är det en casus,
vid hvilken nåd gerna bör äga rum.

3:o Prœscripiionstid? En i lagen bestämd tid, efter hvars
förlopp en, som annars begått en lagstridig handling, ej kan
för densamma med straff beläggas. Angående prescription upp-
stå följande frågor: a) I hvilket brott äger prescription rum,
eller hvilka brott äro præscriptibla ? b) Hvilken tid fordrar la-
gen till prescription i dessa fall ? c) Hvad är verkan af præ-
scription ?

Första frågan besvaras först negativt sålunda: Præscription
äger ej rum för något enda groft brott, och ibland de mindre,
ej heller för nidingsverk, svek och bedrägeri.

Nidingsverk? Sådana brott, som bestå uti att uppsåtligen
skada den, som är ur stånd att försvara sig. Obs.: Vissa ni-
dingsverk äro urbota och höra redan på denna grund ej till de
præscriptibla; t. ex. försåtligen eller i löndom dräpa någon, dö-
da en öfvermage, sofvande, simmande etc. Nidingsverk äro ock
några ej urbota, t. ex. att slå eller såra öfvermage, sofvande,
badande etc. 12 Cap. M. B. Hvad som här är sagdt om ni-
dingsverk gäller äfven om svek och bedrägeri. Det gifves af
de begge senare slagen de, som äro urbota och således grofva.
73 —

men äfven mindre, hvilka ej äro præscriptibla, t. ex. när okänd
man ger sig ut för annan än den han är och narrar qvinna till
fästning: då är det ett groft brott, om vigsel deraf kommer; men
om än vigsel ej åkommer och det således är ett mindre brott,
ges dock ingen præscription, 4: 6. G. B.; äfvenså den, som är
vanför och till äktenskap ej beqväm, 4: 2. G. B. Den som for-
drar, emot bättre vetande, en gulden gäld; detta hör väl till
mindre brott, men är ej præscriptibelt, 9: 11. H. B.

Affirmativt: præscription äger rum i alla mindre brott, utom
nidingsverk, svek och bedrägeri.

Skälen, hvarför desse senare anses som grofva brott i an-
seende till præscription, äro: a) att de äro så förstörande för
samhället, att, om præscription skulle äga rum, kunde Staten få
vidkännas stora olägenheter; b) förråda de en sådan låghet i ka-
rakteren, att de, som kunna begå dem, äro i allmänna opinionen
ärelöse. På ett sådant allmänt omdöme har lagstiftaren haft ett
godt skäl att grunda dylika brotts uteslutande från præscription.

Hvarpå grunda sig reglorna för præscription? Kongl. För-
ordningen d. 20 Jan. 1779, jemförd med 17: 32. R. B. I de an-
förda lagens rum säges: att målsäganden icke har rätt att tala,
men Holmbergsson påstår, att den brottslige efter den förflutna
tiden äfven blir fri från straff; frågas orsaken, så svaras: l:o
enligt den gamla regien: der ingen åklagare är, der är icke hel-
ler någon domare, och i följd deraf icke heller dom eller straff;
således är i detta fall ej gått från lagen. 2:o Då sjelfva lagens
grund öfverväges, finnes, att i denna grund är i visst afseende
mindre, i annat något mer, än som ligger i lagens ord ; och man
måste således i ena fallet nyttja en extensiv och i det andra en
restrictiv tolkning.

Angående den restrictiva frågas : kan Actor i vissa fall åta-
la ett brott, oaktadt præscription frikänner brottslingen? Ja,
men domaren kan befria på det skäl, att prescriptionstiden är
förbi. Här är en inskränkt tolkning af lagen ; men en extensiv
äger rum i de casus, då de brott, hvilka lagen synes undantaga
från præscription, i vissa afseenden kunna den tillgodo njuta, t.
ex. bryta andras bref, än straffas det blott med böter, än ock
med böter och ärans förlust, 8: 4. M. B. Den som kunnat räd-
= 72—

da en sjelfspillings lif och ej gjort det, pliktar efter omständig-
heterne, 13: 2. M. B. Qvinnans lockande och bortförande från
sin man, 22: 5. M. B. Smädeskrifters utspridande, hvilka äro
smädande, men likväl ej gå å ära. Häraf se vi, att flere brott,
som kunna höra till gröfre, ofta beläggas med de i lagen för
mindre brott utstakade straff. Frågan blir då, om de i senare
fallet äga lika så litet præscription, som i förra? Regulariter
höra de till de gröfre; men omständigheterna kunna göra att
de anses som mindre; men lagen har ej uttryckligen sagt, om
de i detta fall njuta prescription tillgodo; dock tyckas de mindre
brott hafva præscription för sig.

Orsaken till dessa olika straff äro omständigheternas mång-
faldiga olikhet. Hvaraf följer, att förr än dessa omständigheter
genom ransakning blifvit utredde, man ej kan veta till hvilken
klass brottet hörer, och domaren således ej kan fatta om præ-
scription äger rum eller ej; följakteligen, om det ej vore tillåtet
en actor att instämma och en domare att upptaga sådana mål,
om hvilka fråga kan uppstå, huruvida de äro præscriptibla eller
ej, skulle många, som förtjent ett svårare straff, blifva fria ; och
detta är ej lagens mening, emedan det strider emot dess grund.

Hvilken är grunden till lagens skillnad emellan præscripti-
bla och ej præscriptibla brott? Man måste tillse hvad naturliga
billigheten och en sund lagstiftningslära i frågan om præscription
bjuder. När menniskorna ingått i samhälle, hade de uppdragit
hämden åt Staten, emot förbindelse af den, att utkräfva häm-
den genom det straff, som enligt naturen är mest lämpligt.
Nu är menniskans naturliga hämdlystnad af den beskaffenhet,
att i samma mån brottet är groft och störer allmänna förtroen-
det, i samma mån är hämdlystnaden mera oförsonlig; derföre af-
ses ej så mycket de brott, som äro ringa, som de, hvilka angå
lif, frihet, ära, samfundets bestånd eller upplösande; dessa se-
nare ligga sa djupt intryckta i menniskosjälen, att hämdlystna-
den utbryter när som helst den brottslige upptäckes och desto
starkare, ju längre tid brottet kurmat undandöljas. Staten bör
derföre ej tillåta efter någon tid eller på något villkor att dessa
svåra ogerningar blifva ostraffade, fastän den för de mindre,
som lättare kunna glömmas, skulle finna för godt utsätta någon

Pli
— 75

præscriptionstid ; ty desse senare äro ej sä skadande eller all-
männa säkerheten störande, som de gröfre. Detta är den full-
komliga synpunkt, som afser naturlig billighet, och derföre kun-
na vi med full säkerhet antaga, att vär lagstiftare haft afseende
härpå i frågan om prescription.

Då lagstiftaren talt om præscription, följer: a) att lagstifta-
ren, da han handlat om actors rätt till talan, egentligen tänkt pä
åtalets verkan, och då lagstiftaren utsatt viss tid för mindre brott,
har han haft afseende derpå, att verkan varit mindre skadlig,
och brottet säledes af allmänheten lättare kunnat glömmas, b)
De brott, som lätt kunna förgätas, kunna efter viss tid blifva
ostraffade, men ej de, som beläggas med svårt straff. Om om-
ständigheterna af ett brott i ett fall kunna anses farligare, i ett
annat mindre, så att lagstiftaren måst låta det ankomma pä
domarens pröfning, om det skall anses för gröfre eller mindre,
så kan icke den tilltalade afvisa åklagaren med invändning: att
præscriptionstiden redan är förfluten, utan måste målet ofelbart
upptagas till undersökning, om det än varit i flere är opåtaldt;
ty man kan ej i dessa mål veta af hvilken klass brottet är, och
således äfven af hvad slag straffet kan komma att blifva, förrän
ransakningen i detsamma blifvit verkställd.

Allmän regel i följd häraf är denna: »De brott, som i vis-
sa fall, men ej i alla, äro urbota, böra alltid ransakas efter hvil-
ken tid som helst, då omständigheterna, som bestämma straffets
art, endast kunna kännas genom ransakning.» När ransaknin-
gen är slutad och brottet förtjenar urbota straff, bör detta straff
utan afseende på tidens förlopp gå i verkställighet; men om
ransakningen utvisar att brottet kan med böter beläggas, blir
frågan om ej brottslingen kan slippa straffet, då præscriptions-
tiden redan är ute? Frågan besvaras med ja; ty det är enligt
naturliga billigheten orimligt, att den, som begått ett för allmän-
na säkerheten mindre farligt brott, skulle vara i svårare villkor,
än den som begått ett farligare; t. ex. den som i rätt våda kan
anses vållande till någons död. Skulle man nu antaga den
grundsatsen, att den som begått det våda dråp, skulle ändå bö-
ra straffas, fastän flere år vore förflutna, eller t. ex. en som af
naturlig rädsla ej kunnat frälsa den som varit i fara att drunk-
76 —

na; skulle ej dessa nämnde efter 2 års tid vara frie; så voro
de i svårare villkor än den, som t. ex. slagit en annan lam eller
lytt, hvilket senare med penningar kan försonas. Vi kunna så-
ledes antaga: »att den brottslige befrias från straff efter dessa
2 år, dä blott penningeböter äro i fråga.»

Som det gifves några förseelser, hvari straffet egentligen är
penningeböter, men afbön äfven hörer till, uppstår den frågan :
om desse böra räknas till de gröfre eller mindre brott, och i
följd deraf, om i dem præscription äger rum eller ej? Svaret
beror pä om afbön skall anses som ett straff eller hör till en
ersättningsfråga. Det synes vara det senare; ty då man gör
afbön, erkänner man ju handlingens orättvisa emot den miss-
handlade eller förolämpade och det är således i sjelfva verket
en ersättning för det gjorda förolämpandet. När afbön således
ej är straff, följer, att förseelse», så vidt straffet ej angår annat
än penningeböter, är ibland de mindre och i följd deraf præ-
scriptibelt, sä vidt det ej är ärerörigt. Calmius tror äfven, att
man ej bör göra skillnad i anseende till præscription emellan
publika embetsmän och privata personer; ty om brottet är be-
gånget emot en publik är det detsamma, som om det vore be-
gånget mot Staten; och man kan således icke i Statens namn
utfordra ersättning, då Staten har eftergifvit sin talan, efter 2:ne
års förlopp (se Calonii disputation de prœscriptione Criminum).
Att slå sina föräldrar är enligt 14: 3. M. B. urbota; men om
slag sker å svär- eller stjufföräldrar, får brottet umgällas med
böter, enligt slutet af samma §. Omständigheterne äro här i
lagen bestämda och bero ej på domarens pröfning; derföre frå-
gas: om desse senare brott äro præscriptibla eller ej? Af ru-
briken till 14 Cap. synes ej skillnad vara gjord emellan stjuf-
och egna föräldrar samt svärföräldrar, och enligt lagens grund
tyckas de ej kunna vara præscriptibla; men Kongl. Br. d. 30
Aug. 1782 säger motsatsen. .

Vidare en fråga : i 59 Cap. M. B. om blodskam och lägers-
mål i andra förbudna leder förekomma i de 7 första §§ urbota
mål, men i 8 och 9 §§ de som med penningar kunna försonas.
I anledning häraf frågas: om begge desse senare böra undanta-
gas från præscription? 1779 års Förordning nämner utan åt-
77 —

skilnad blodskams uteslutande från præscription; och då lagen i
föregående kapitlet talar om lägersmål med syskonbarn, synes
lagstiftaren i 59 Kap. velat under rubriken blodskam hänföra
alla de i förbudna leder, utom med syskonbarn, begångna lä-
gersmål; hvarföre vi antaga att alla i 59 Kap. M. B. omtalta
brott anses för inpræscriptibla, till dess någon authentik tolk-
ning bevisar motsatsen.

Andra frågan: »Hvilken tid skall vara förlupen innan de
brott, som äro præscriptibla, kunna njuta præscription tillgodo?»
2 fulla år ; här är frågan om lermimis a quo och terminus ad quem,
d. ä. från hvilken tid och till hvilken tid de skola räknas. Obs.
I afseende på terminus ad quem: l:o med dessa 2 åren förstås
en tid af 12 almanachs-månader räknade på hvarje år. 2:o Som
till den genom år bestämda tid alltid lägges ett dygn, så gäller
det äfven här; t. ex. om ett delictum consummatum har præ-
scription från den 1 Januari 1844, slutas den med den 1 Janu-
ari 1846, oaktadt skottår inträffade. 3:0 Denna tid räknas på
naturligt sätt, så att sista dagen anses tilländalupen vid solens
nedgång. 4:o Om sista dagen vore en helgedag, så frågas: om
ej den påföljande söcknedagen bör ingå i præscriptionstiden?
Som det tyckes vara analogt med vad, besvarar Calomus denna
fråga jakande; men då man ser på grunden, finner man, att ti-
den skulle förkortas för den vädjande, om han före helgedag
vore skyldig anmäla sitt vad, då det tvertom i frågan om præ-
scriptiontid för den brottslige hade motsatt verkan. Dessutom
är fatalietiden för vad så knapp, att ett eller två dygn äro af
betydenhet; hvaremot ett eller två dygn äro af föga vigt i fråga
om en tidrymd af två år; följaktligen göres bär ej afseende på
helgedag, helst åklagaren har frihet att pä helgedag stämma och
äfven arrestera brottslingen.

I afseende pä terminus a quo observeras: Härvid förefalla
2:ne omständigheter, antingen verkställes ett brott genom en el-
ler flere handlingar; i båda fallen räknas præscriptionstiden
från brottets fullbordande; men skulle samma brott itéreras och
gerningsmannen för det förra ej blifvit straffad, uppstår fråga,
från hvilkendera af gerningarne præscription skall räknas? Cal-
tonius antager det sista brottet. Detta kan väl vara applicabelt
78 —

då ett och samma brott itéreras mot samma person, men ej an-
nars. De äldre men ej de nyare njuta præscription.

I allmänhet observeras om dessa 2 år, att om den brottsli-
ge skall kunna få njuta præscriptionstiden till godo, bör han ej
hafva varit för detta brott vid domstol anklagad under de 2
åren; præscriptionen afbrytes derföre, om den brottslige inom
de 2 aren varit munteligen eller skriftligen stämd till svaromål
å brottet; dock, om den brottslige varit tillstädes eller hörd,
kallad att höras till upplysnings vinnande vid en inquisitio ge-
neralis om brottet, upphäfver det ej præscriptionen. Frågas:
om den som rymt och i 2:ne år hållit sig undan från straff,
men efter denna tid kommer tillbaka, kan få njuta præscription
till godo? Har den brottslige rymt sedan stämning på honom
blifvit utfärdad, kan han ej tillgodonjuta præscription ; ty i detta
afseende är han ej mera fri, än den, som rymt ur fängelse.
Detta gäller äfven om han inom denna tid blifvit allmänneligen
efterlyst eller genom offentlig stämning blifvit kallad.

Resultalet af 1 och 2 mom. : Præscription äger ej rum, utan
l:o i mindre brott, undantagande nidingsverk, svek och bedrä-
geri. 2:o Ej innan 2 år äro förflutne från brottets begående.
3:0 Att under denna tid hvarken någon publik eller privat åkla-
gare åtalat brottet i afseende på den brottslige, ej heller någon
allmän efterlysning eller stämning skett.

I afseende på rättegången härvid observeras : att om en an-
klagad vill göra invändning om præscription, åligger honom be-
visningsskyldighet, 17: 33. R. B. Härvid uppstår fråga: Om
den anklagade ej förstode sig på denna invändning om præ-
scription, utan anser sig skyldig till straff, månne domaren då
skulle kunna befria honom på grund af præscription? Ja, do-
maren afslår åklagarens talan och upptar ej brottet; men om
undersökning redan skulle vara gjord, befriar han den brottsli-
ge, oaktadt denne ej vetat begagna sig af præscriptionen.

3 mom.: Verkan af præscription: Det är tydligt, att när
åklagaren betages talan, befriar præscriptionen den anklagade
frän svaromåls afgifvande; men härvid frågas: om i brottmål,
der både straff och ersättning äga rum, den anklagade äfven
för det senare bör befrias? Ja regulariter; ty då enligt lag all
— 79

talan är åklagaren fråntagen, är ej skäl att blott inskränka det-
ta till Criminalfrägan; dock observeras: att ersättningsfrågan
måste vara en följd af den criminela, enligt regeln : Accessori-
wn sequilur suwn principale. Är åter den civila fragan ej acces-
sorisk af den criminela, kan ersättning äga rum, fastän den cri-
minela genom præscription försvinner, t. ex. om nagon blir sa-
rad eller slagen och ej åtalar det inom 2 år, befrias den ankla-
gade från ersättning för lyte, såramål etc., såvida han befrias
från straffet; men om någon t. ex. gjort olaga intaga, äger den
læderade en dubbel talan, både i afseende på böter för olaga
intaga, och att den, som olagligen intagit, skall lägga ut det.
Åtalas ej detta inom 2 år äger ej böter rum ; men den, som
olagligen intagit, åligger likväl att detsamma utlägga. Här är
ej den civila talan ett accessorium af den criminela, utan den
är principal för sig sjelf. Vid enkelt hor är ock talan, bade i
afseende på böterna för dem, som begått brottet, samt den o-
skyldiga makans rättighet att begära äktenskapsskillnad. Den-
na senare afgöres genom en ny præscriptionstid, som lagstifta-
ren utsatt i Kongl. Kung, af d. 5 Dec. 1798, införd vid 13 Gap.
G. B. i lagsamlingen, der præscription i afseende pa äktenskaps-
skillnaden utsattes inom } år, såvida den oskyldiga makan vill
i afseende härpå åtnjuta någon talan; men om bade den förre
och senare præscriptionen efter 2 år vore tilländalupen, da är
klart att ingen talan i någotdera fallet äger rum; deremot åter
om præscriptionstiden af 2 år vore förfluten, dock ej kunde vi-
sas att den oskyldiga makan i ett halft år afvetat den brottsliga
handlingen, så kan ej den oskyldiga makan afvisas med invänd-
ning att præscriptionstiden redan vore förbi, af följande skäl:
a) Att då lagstiftaren' ansett nödigt att för denna civila fråga
utstaka särskild præscriptionstid, tyckes han haft afseende derpå,
att den andra præscriptionstiden ej varit lämplig, b) Detta be-
styrkes vidare af äktenskapets natur; ty det är ett. inbördes för-
hållande, och då detta upphör de facto, vore det en orimlighet
att de jure vilja dess existence, såsom mera störande än befor-
drande sedligheten; derföre förklarar domaren äktenskapet för
null och fastän ej något straff för sjelfva horsbrottet kommer i
fråga, bör dock äktenskapsskillnaden i alla fall äga rum. Här-
— 80 —

yedNE=*GMGEM”

af följer att bade äktenskapsskillnadsfrågan och brottet hvar för
sig äro principala.

Resultatet häraf: att den civila talan, pä grund af 2 ars
præscription, ej är försuten, sävida den oskyldiga makan inom
ett halft ar från erhållen kännedom om horsbrottet äskat äkten-
skapsskillnad ; men annars anses detta brott redan vara af den
oskyldiga makan förlåtet.

I afseende på kyrkoplikt frågas: om, när den anklagade fri-
kännes från straffet efter 2 år, han äfven må frikallas från kyr-
koplikten; eller skall kyrkoplikt anses såsom tillagdt straff, utom
böter, och derigenom göra straffet urbota, d. ä. ej præscriptibelt?
Regulariter äger ej kyrkoplikt rum i andra än urbota mål, dock
äfven i vissa ej urbota, t. ex. den, som kommer drucken i kyr-
kan, straffas äfven med kyrkoplikt, Kongl. Förklar. 1807. Den,
som af vållande dräpit någon, K. Brefvet d. 14 Nov. 1746.
Först måste man, för att rätt besvara frågan, veta hvad kyrko-
plikt ursprungligen varit och hvad den nu är? Ursprungligen
var den ej nagot straff, så länge christna församlingen var ett
frivilligt samfund och genom Jesu religion söktes en inre föräd-
ling, då medlemmarne i denna församling ej bestodo af andra
än de, som i själ och hjerta voro denna religion tillgifne, och
detta yttrades genom en högre andakt, utom hvilken menniskan
snart skulle nedfalla till djuren; så länge var den ej straff utan
välgerning. Den brottslige blef utesluten från församlingens ge-
menskap, hvilket kallades excommunication.. Den således ute-
slutne maste, för att ater anses som medlem i församlingen, in-
för densamma erkänna brottet, med försäkran att ej vidare å-
stadkomma en sådan förargelse, samt att ångra och bättra sig;
häruti bestod då Poenitentia Ecclesiaslica, hvilken försvårades i
man af brottets grofhet. Den är ej nu hvad den då var; ty i
stället för att vara ett erkännande af en uppriktig ånger är den
nu förvandlad till offentlig afbön, som ålägges af Staten, och
således ett tvång, hvilket den brottslige, för att njuta vissa tim-
liga fördelar, måste underkasta sig, och i stället för att således
da vara en välgerning, liknar den nu snarare ett straff, och an-
ses sasom ett af de mest äreröriga, hvarföre lagstiftaren varit
nödsakad införa ett mindre straff af kyrkoplikt, kallad enskild
— 81 —

sh'ift och aflösning; t. ex. vid lägersmäl. Skulle nian nu efter
allmänna opinionen besvara frågan, blefve kyrkoplikten, säsoni
årerörig och innehållande mera än penningeböter, inpræscripti-
bel, fastän sjelfva brottet vore motsatsen; men man bör härvid
mera afse lagarne än allmänna opinionen, och då finnes af Kyr-
koordningens 9: 1 §, Kongl. Brefven d. 24 Jan. 1770 och 11
Febr. 1780, samt Kanzliprot. d. 19 Febr. 1790, att kyrkoplikt
ej anses som straff, utan såsom en religionsakt ; hvaraf följer
att denna akt, i afseende på församlingen, är detsamma som
offentlig afbön, i afseende på en enskild person: reparation af
den skandal, som han gifvit i församlingen. Genom dessa rai-
sonementer och citerade lagställen är frågan af sig sjelf upplöst;
ty såsom afbön i alla andra fall är præscriptibel, och Staten,
sasom församlingens representant, genom 1779 års Förordning
afsagt sig den sedan 2 år äro förflutna; så följer, att den är
præscriptibel. Detta har sin grund 1:0 i lagens ord uti 1779 års
Förordning; 2:0 att presterskapet ej kan låta någon undergå
kyrkoplikt, utan att denne dertill vore dömd af verldslig dom-
stol; Undantag: lägersmål när qvinna begär det; Kongl. Br.
d. 11 Febr. 1780. Kyrko-Ord. 9: 2.

4:o En laga kraftvunnen dom, som antingen till en del eller
alldeles befriar den brottslige från straff. Här är endast fråga :
om den, som för bristande bevis blifvit frikänd eller dömd till
mindre straff, än han förtjent, kan, sedan nya bevis företes, få
päökning af straff? Af Kongl. Br. d. 1 Mars 1750 finnér man,
att i allmänhet ingen domstol kunde, sedan laga kraftvunnen
dom åkommit, hvarigenom den brottslige antingen alldeles eller
till en del blifvit från straff frikänd, ånyo upptaga saken, utan
var detta endast Konungen förbehållet, då nya bevis sig före-
tedde, hvarigenom den brottslige kunde blifva dömd till större
straff än det han undergått. Det är likväl troligt att Konungen
ej gjorde detta i mindre utan endast i svårare brott; ty annars
sksdle den, som begått ett groft brott, genom sin fräckhet att
neka och list att dölja sitt brott, samt derigenom gjort gäck af
lagen, snarare vinna belöning än straff; men som Konungen öf-
verhopades med allt för manga ansökningar om brottmåls ater

2	6
82 —

upptagande, sä uppdrogs Hof- och Öfver-Rätter, aft, när nya
skäl sig förete, ånyo låta upptaga brott, som angå lif, ära, tjuf-
nåder och regulariter alla urbota mål, genom Kongl. Förordnin-
gen 1779, oaktadt den brottslige fått befrielse-utslag eller blifvit
dömd till mindre, dock ej verkstäldt straff, än han funnits för-
tjena. Härvid observeras: a) att fastän Konungen uppdragit åt
Hof- och Öfver-Rätter denna rättighet, kan likväl Konungen til-
låta resning i mindre brott, äfvensom i civilmål, fastän laga
kraftvunnen dom är gifven, hvarigenom den brottslige antingen
alldeles eller till en del är befriad från straff.

b) I 1750 års bref nyttjas de ord som gå å lif, ära samt
kroppsplikt, h. e. straffas till lif, ära, etc. Genom 1779 års För-
ordning är den ändring gjord: a) att Konungen afsagt sig rät-
tighet att åter upptaga mindre brott; b) att föregående regel
gäller endast om mindre brott; dock undantagas: aj sådana,
som angå lif, ära och stöld, som anses lika med urbota, fastän
de ej skett af uppsåt, utan vållande, t. ex. den, som dräper en
annan af vållande, men ej af uppsåt ; detta kan åter upptagas,
oaktadt penningeböter äga rum. Detsamma gäller om någon,
som blifvit læderad till sin ära, dock så att den læderande ej kan
förklaras sin ära förlustig; äfvensom stöld utan inbrott första
och andra gången; b) alla urbota mål, såsom dråp med uppsåt,
beljugande af arghet, stöld med inbrott, samt 3:e och 4:e gån-
gen föröfvad enkel stöld, samt hustjufnad, nidings- och kyrko-
tjufnad.

Vid Förordningen d. 20 Jan. 1779 märkes följande: 1:0
Vid 3:e mom. hvarest stadgas: 1 slika fall äge Hof- och Öfver-
Bälter etc. målet åter upptaga. Häraf skulle synas, som Hof- och
Öfver-Rätter, efter lagens bokstaf, ej äga upptaga andra mål än
hvari de sjelfve förut dömt, och således ej mål rörande l:sta
och 2:dra gängen föröfvad enkel stöld, hvilket, enligt 25: 5. R.
B., ej underställes Hof-Rätten; men då alla tjufnader i föregå-
ende mom. äro undantagne från præscription, fastän laga kraft-
vunnen dom, antingen alldeles eller till en del befriat den brotts-
lige från straff och således satte i bredd med urbota mål, hvil-
ka äro underkastade Hof- och Öfver-Rätts pröfning; så är tyd-
ligt, att de stölder, som ej äro underställningsmål, och hvari
— 83 —

Hof- eller Öfver-Rätt således ej förut dömt, af dem åter kunna
upptagas, eftersom omständigheterna föranleda; detta härleder
sig från Kongl. Brefvet 1750.

2:o Vid stadgandet när och på hvad villkor Hof-Rätten äger
etc. När åklagaren anför nya skäl och omständigheter, h. e. så-
dana, som vid första ransakningen ej varit allmänna eller kända,
t. ex. om en dråpare blifvit dömd för dråp af våda, men seder-
mera befinnes, att han begått dråpet af uppsåt, upptages det.

3:o Vid 2 mom» : nantitigen den brottslige blifvit befriad helt
och hållet eller till en del-. Om dråparen endast blifvit fälld till
vådabot, men det sedan finnes, att han haft fullt uppsåt, och så
väl anlagt sin plan, att han derigenom blifvit ansedd som våda-
dråpare, skulle då, när böterne redan äro uttagne, målet åter af
Hof- och Öfver-Rätter kunna upptagas? Förordningen har väl
ej uppdragit Hof- och Öfver-Rätter att det upptaga; men derföre
har ej Konungen afsagt sig denna rättighet och kan bestämma
sätt, huru den brottslige bör återfå de förra böterne eller modi-
fiera straffet, om detta ej kan ske.

4:o Vid 4 mom. Det innehåller en restriction från det för-
ra undantaget i 2 mom. Statsbrott äro inbegripne under den
regien, att der fråga är om mened för bristande bevis, lemnas
saken till framtiden, och Sedan straffet är utståndet, är han fri
från vidare talan, och kan således ej till en del fällas till brot-
tet; derföre observeras orden: lagförd och frikänd i 4 mom. be-
tyda ej detsamma som i 2 mom. : blifcit befriad eller ej till saken
kunnat fällas. Statsbrott omtalas endast i denna 1 § samt Kongl.
Kungörelsen d. 21 Aug. 1765 och d. 15 Aug. 1775, § 9. Stats-
brott? Förräderi, brott emot Rikets säkerhet, lasteligt tal om
Konungahuset samt Riksens Råd, myteri och uppror, 4, 5, 6
kap. M. B.

Resultater i afseende på 1779 års Förordning vid 17: 32
R. B. 1 §. »Att enär nya skäl och omständigheter föranleda
dertill, att en genom dom frikänd, verkligen varit brottslig, eller
ock att det förut ådömda straffet, som icke ännu blifvit verk-
stäldt, varit mindre än den brottslige förtjent, då äga Hof- och Öf-
ver-Rätterne att målet åter upptaga och efter lag och beskaffenhet

6*
— 84 —

algöra, utan hinder af sin förra dom, såvida det angår lif, ära,
stöld eller urbota mal, dock ej Statsbrott. » Observeras: eiter
lagens bokstaf äger detta endast rum dä Hof- och Öfver-Rätter
sjelfva dömt i målet; men efter lagens analogi (mening) kan
det äfven ske, utan att Hof- och Öfver-Rätter deri dömt, t. ex.
vid stöld l:sta och 2:dra gången.

2	§. »Denna frihet äger Hof-och Öfver-Rätt ej i andra mål;
således ej a) i Statsbrott, som omtalas i 4,5,6 kap. M.B.; b) ej
i de mål, som med penningar bötas må och ej angå lif, ära eller
stöld; c) ej heller i hvad mål som helst, efter verkstäldt straff.»

3	§. »När någon, genom laga kraftvunnen dom, lör Stats-
brott blifvit laglörd och frikänd, eller varit för de icke urbota
mål, som hvarken angå lif, ära eller stöld lagförd, och blifvit
antingen befriad eller för bristande bevis icke kunnat fällas, kan
sadan dom hvarken af Konungen eller Hof- och Öfver-Rätter
upphäfvas eller målets upptagande anbefallas, utan njute den
Jagförde sin befrielse till godo, ehvad skäl och osmtändigheter
sig sedermera förete kunna.»

4	§. Af föregående med lagens bokstaf öfverensstämmande
§§ följer, att »om någon för de här nämnda brott blifvit dömd
till mindre straff än han sedermera genom nya yppade skäl och
omständigheter tros ha förtjent, skall en sadan dom, dä den är
laga kraftvunnen, ej kunna hälvas ;» ty domaren anses, derige-
nom att han utsatt ett mindre straff förut, hafva befriat den till-
talade fran ett svårare, om han än det förtjent.

5	§. »I alla de fall, hvilka i ofvanstående §§ ej äro nämn-
de, äger Konungen bryta dom och ny ransakning befalla; såle-
des äger Konungen denna rätt 1:0 i alla fall, då en part sjelf
begär ny ransakning, då sådana skäl förete sig, som synas län-
da till hans befrielse etler lindring i straffet. 2:0 När den, som
varit lagförd för urbota mål (undantagande Statsbrott) och de
som angå lif, ära eller stöld, blifvit dömd till straff, och det är
verkstäldt, kan Konungen, då nya skäl och omständigheter sig
förete, som kunna skärpa straffet, anbefalla ny ransakning. Om
i detta senare fall den brottslige finnes skyldig till svårare straff
och det förra ej bestått i penningeböter eller egendoms förlust, eller
ock väl deri, men desse sedermera ej kunnat återställas; då bör
85 —

Hof- eller Öfver-Rätt hos Konungen anmäla målet, samt föreslå
mildring i det senare straffet; dock skola de i 4, 5, 6 kap. M.
B. nämnde brott njuta samma befrielse till godo som mindre
brott, och om nägot urbota eller det, som angår lif, ära eller
stöld, blifvit af Konungen afdömdt, äger endast han befalla dess
återupptagande.«

A ii d T a H ufvudstycket:

Om Straff-Lags natur oeh användande.

FÖRSTA AFDELNINGEN:

Om dß allmännaste begrepp om Straff-Lag och dess
använd ande.

Strafflag (Lex pœnalis) tages i två bemärkelser: vidlyftig
och inskränkt. Vidlyftig? Hvar och en Lag, som har alseende
på brott och deras bestraffande. Inskränkt? Som för en bestämd
lagstridig handling utsätter ett bestämdt straff. Detta senare be-
traktas åter i 2:ne hänseenden:

] :o I afseende på alla medborgare, så vida de skola af-
skräckas från brottets begående.

2:0 I afseende på alla de Statens embetsmän, som utöfva
Domaremakten och böra tillämpa Lagen in concreto,

Af begreppet om strafflag, så vida det är Lag, äro allmän-
na rättsgrunder för strafflagen följande: 1:0 Att strafflagen är
gällande i och för sig sjelf, t. ex. att man ej vid dess tillämp-
ning får undersöka, om den är rättvis, klok eller icke. 2:0
Strafflagen är gällande för alla de händelser, som i den inne-
hållas; t. ex. att ingen händelse, som äger de i lagen utsatta
kännemärken, kan derifrån uteslutas, såvida det ej strider emot
lagens grund och mening. Domarens utslag, som tillämpar la-
gen på facta in concreto, är blott ett medel, hvargenom straff-
lagens föreskrift kan blifvå använd och verkställd; hvaraf föl-
jer, att en dom, för att vara rättvis, måste grunda sig på straff-
lagen och följakteligen åberopa lagen.
86 —

Härifrån härleda sig 2:ne speciela grundsatser för tillämp-
ningen af strafflagar genom domare: 1:0 En Domare kan ej fri-
känna, med mindre lagen sjelf frikänner; och tvertom ej ådö-
ma med mindre lagen sjelf ådömer.

2:0 Kan Domaren ej ålägga annat straff, än det strafflagen
ådömer, hvarken det som är af annan art ej eller svårare eller
af annan grad eller lindrigare än strafflagen utstakar.

Dessa grundsatser blifva olika modifierade då de användas
på bestämda eller obestämda strafflagar. Bestämd strafflag (Lex
poenalis determinata)? som både till art och grad utsätter ett
bestämdt straff. Obestämd strafflag (Lex poenalis indeterminata)?
som ej absolute utsätter arter eller grader af straffet, h. e. när
Domaren får välja emellan flere arter eller grader af straff.
Så vida det är en bestämd strafflag, kan Domaren ej ålägga
straffets art eller grad efter något annat än lagen sjelf; men är
strafflagen deremot obestämd, dä måste Domaren bestämma straf-
fet efter allmänna grunder, som ligga utom den speciela straff-
lagen, hvarunder brottet hörer.

En obestämd strafflag kan antingen vara absolute obestämd
h. e. då straffet helt och hållet är lemnadt åt domarens bepröf-
vande, eller relative obestämd h. e. då strafflagen utsatt vissa
bestämda, men flere arter och grader af straff. I senare fallet
kan domaren endast välja emellan de arter och grader af straff
lagstiftaren utsatt. I förra fallet har domaren att välja emellan
alla de straff, som i strafflagen finnas i det landet, för hvilket
strafflagen är stiftad. Dock observeras; att ehvad han väljer
emellan vissa eller alla arter eller grader af straff, kallas det
likväl val och dervid lagens grund och förenämnde regel alltid
bör iakttagas samt noga öfvervägas,

ANDRA AFDELNINGEN.

Om de absoluta villkoren för straff barhet, eller vilL
koren för sjelfva tnöjligliet en, att tillämpa Straff-
lagen.

Villkoren för möjligheten att tillämpa strafflagen delas i Ab-
soluta och Relativa.
87 —

Absoluta? Sådana, att om de in concreto felas, kan straff
ej existera. Relativa? Utom hvilka vissa arter och grader af
straff ej få tillämpas.

Villkor för vissa arter och grader af straff: villkoren för
absoluta äro: antingen objectiva eller subjectiva. Objectiva? Som
finnas i sjelfva factum. Subjectiva? I den handlandes sinnesför-
fattning. Objectivt villkor för strafbarhet är corpus delicti? Det
är ej vissheten om, att ett brott är begånget, utan »en gerning
in concreto, svarande, med alla sina kännemärken, mot en ger-
ning in abstracto, hvarpå lagen, under ett bestämdt namn, ut-
satt straff,» b. e. verkligen begånget brott, eller »sammanfattning
af alla till ett visst i lagen nämndt brott hörande omständighe-
ter, inträffande i viss tid och rum, antingen dessa omständighe-
ter äro af en eller flere kända eller ock alldeles icke.» Efter-
som corpus delicti är ett absolut villkor för straffbarhet, så föl-
jer, att en viss gifven strafflag ej kan tillämpas, utan att de i
sjelfva lagen gifne bestämda kännemärken finnas, h. e. förete sig å
viss tid och ort. Nulla poena sine crimine. Som olika brott haf-
va olika kännemärken, så är äfven corpus delicti olika för hvart
särSkildt brott. Dock består corpus delicti:

1:0 Vanligen i en viss rättsstridig effect af en handling,
dock ej alltid, som vid delicla transeuntis facli.

2:0 Ofta i ett visst bestämdt uppsåt eller bestämd sinnes-
beskaffenhet hos den handlande, t. ex. att skaffa sig vinst pä
annans bekostnad, h. e. bedrägeri.

3:0 Alltid i vissa egenskaper af den yttre handlingen sjelf;
t. ex. olofligt borttagande af en annans egendom. Det som är
obevisadt anses i lagen som ej existerande och derföre äfven
corpus delicti, när det ej kan ledas i bevis.

Subjectivt absolut villkor för strafibarhet är imputabilité? så-
dana egenskaper hos den handlande, som göra det möjligt att
tillräkna honom en ifrågavarande handling som hans. Obs. Im-
putabilité är ett nödvändigt villkor för strafibarhet för handlin-
gar, de må hafva skett dolo eller culpa.

Vid närmare bestämmande af imputabilité vinnes mera tyd-
lighet, om man uppräknar de egenskaper hos en person, som
88 —

göra imputabilité omöjlig, och dessa kunna hänföras till 2:ne
klasser eller brist på medvetande och brist på vilja.

1:0 Att den handlande personen utan sitt eget förvållande
är i en sådan sinnesbeskaffenhet, att han ej kan hafva medve-
tande om handlingens straffbarhet.

2:0 Att han är utan sitt vällande i ett sådant tillstånd, att
hans vilja omöjligen kan vara verksam till förhindrande af
handlingen.

Till första klassen eller medvetande om handlingens straff-
barhet höra: a) medvetande af lagens stadgande, som förklarar
handlingen för straffbar; b) medvetande af handlingens subsum-
tion under lagen, h. e. förmåga att inse, att den eller den hand-
lingen är inbegripen under lagen.

Okunnighet om handlingens strafibarhet befriar ej, utan den
handlande ej varit vållande till den oförmågan att hafva känne-
dom om lagen; men om den härrört af en ignorantin invincibi-
lis, är det tydligt, att lagen ej på honom kan appliceras och
vore dessutom straffets verkställande utan ändamål, både i an-
seende till den handlande och andra, emedan hvar och en in-
såg, att straffet här ej vore beräknadt på ett psycologiskt sätt.

Häraf följer: att okunnighet om borgerliga straftet ursäktar
ej, i fall den handlande i allmänhet vetat sin handling ej vara
riktig; h. e. lastbar.

Särskilte tillstånd, som ursäkta från straff, äro: l:o Egent-
ligt barndomstillstånd. 2:0 Oegentligt barndomstillstånd. 3:o
Sinnessjukdom. 4:o Högre grad af druckenhet. 5:o Somnambu-
lism. 6:0 Oskyldig okunnighet.

Om det första, eller egentligt barndomstillstånd: Barndoms-
tillstånd kallas det, när man ej kan bedöma eller urskilja, hvad
som är brott eller icke. Lagen har ej noga bestämt, huru län-
ge detta tillstånd varar: dock kan man, med åberopande af 31
och 37 Kap. M. B., antaga, att det. varar till och med 7 år.
Och fastän barnen sjelfve ej kunna straflas, kan den, af hvilken
barnen skola vårdas, adömas straff och ersättning, eller skyldig-
het att aga barnen för de brott de begå.

Om del andra eller oegentligt barndomstillstånd: Hit höra:
döfva och dumba till högsta grad, samt de, som uppnått en sä
— 89 —

hög grad af ålder, att de äro i ett slags barndomstillstånd. Om
det vore tydligt, att en dumbe hade något begrepp om handlin-
gens strafibarhet, så borde den kunna tillräknas honom; men
regulariter straffas han ej; 53: 4. M. B. Dock måste underdo-
maren alltid underställa Öfver-Rätten målet, emedan lagen ej
uttryckligen härom stadgat.

Om det tredje eller sinnessjulidom: Hit höra galenskap, ra-
seri och yrsel, och kallas med ett gemensamt namn i lagen:
Afcila tillstånd, 32: M. B.; då dråp af sådana begås, anses det
såsom skedt af fysisk orsak; när detta gäller om dråp, måste
det så mycket mera kunna lämpas pä andra af en galen föröf-
vade olagliga handlingar. Hit höra ej enfaldiga eller litet ve-
tande; de kunna väl ej vara förmyndare, 20: 8. A. B.; men
det kan ej sägas om dem, att de ej hafva medvetande om brotts-
ligheten ; ej heller partiel galenskap, b. e. falsk inbillning i ett
visst ämne, men för öfrigt kloka i allt annat. Dessa kunna ej
heller ursäktas så vida brottet ej har sin grund i sjelfva den
partiela galenskapen eller inbillningen.

Detta gäller äfven om intermittent galenskap, så att den ej
ursäktar i synnerhet under Lucida intervalla, eller kloka stunder-
na. För öfrigt. märkes om galenskap: a) att om någon under
sin galenskap begår brott, är han fri från straff, b) Om någon
blifvit galen, sedan han är anklagad för något brott, kan ransak-
ning i afseende på honom ej fortsättas, c) Om ock ransakning
skett medan han var klok, men han blifvit galen innan domen
är afkunnad, kan den ej afkunnas, utan ransakningen stannar
dervid. d) Om domen är afkunnad, men galenskapen inträffat
innan domen är verkställd, kan domen, ehvad den angår lif eller
kropp, ej verkställas, men väl när det angår penningeböter.
I stället för att straffa bör Policen vidtaga sådana matt och
steg att galningarna ej kunna skada; och då detta ej kan ske
på ett psycologiskt sätt, bör det ske på ett fysiskt, h. e. deras
frihet betages dem, emedan allmänna regeln: Poena ad paucos,
melus ad omnes perveniant, ej på dem kan lämpas.

Om det fjerde eller druckenhet: Den, som, utan eget förvål-
lande, blifvit drucken, och af annan dertill tvungen eller för-
ledd, kan ej saklälias, hvarken lör de brott han under fyllan
90 —

kan begå eller för sjelfva druckenheten ; men den som sålunda
förledt den andre att fylla sig, pliktar derför efter omständig-
heterna. Då någon i Civilmål ingått en alhandling under dryc-
kenskap, anses den som en nullitét.

Om det femie eller Somnambulism: Om någon i sömnen be-
går ett brott, anses det ej kunna tillräknas honom; dock kan
han ej af underdomaren befrias, emedan lagen ej derom uttryck-
ligen stadgat något, utan bör saken underställas Öfver-Rätten
till erhållande af benådning.

Om det sjette eller oskyldig okunnighet: Här skiljer man
emellan ignorantia facti och ignorantia juris. I afseende på det
senare gäller den regeln: Ignorantia juris, quod quisque lenetur
scire, neminem excusat. Då man i allmänhet vet att en handling är
lastbar, befrias man ej från straff, om man ock skulle vara i o-
kunnighet om att lagen derpå utsatt något straff, och hvilket
straff derför finnes. Icke en gång i afseende på de gerningar,
som helt och hållet bero af borgerlig lag, gäller okunnighet så-
som befrielseskäl; dock kan och bör Konungen gifva nåd, när det
vore en ignorantia invincibilis. Beträffande ignorantia facli; så
är det först tydligt, att okunnighet om egna handlingar ej kan
ursäkta. Det andra är endast ignorantia facli alieni, samt okun-
nigheten om egenskaperna af de ting, hvarpå eller hvarmed man
handlar, som i vissa fall ursäkta. När en gerning i sig sjelf
är loflig, men i vissa fall förbuden, måste man frikännas, om
den omständigheten, hvarför den varit förbuden, är lör den
handlande okänd; t. ex. 9: 2. 41: 3. 49: M. B. Är gerningen
i alla fall oloflig, men man ej vetat den omständigheten, hvar-
för straffet borde skärpas, slipper man med det lindrigare straf-
fet, t ex. 18: 6. 22: 7. M. B. Äfvensom okunnighet om tin-
gens skadlighet, 33: 1. 17: 2. M. B. Romerska lagen gillade
högsta grad af rättvis vrede, såsom befrielse från straff; men
detta gör ej vår lag, emedan den fordrar att man skall styra
sina passioner, äfven då man är svårt förolämpad; och är det
endast i edsöre och nödvärn tillätet ; dock kunna synnerliga om-
ständigheter vara sa talande, att Konungens nåd bör äga rum,
äfven i det första fallet.
— 91 —

Till 2:dra klassen eller brist pä vilja höra: 1:0 Vis absolu-
ta. 2:0 Vis compulsiva.

Vis absoluta? När gerningen åstadkommes liksom efter blott
mekaniska lagar, utan att viljan deri har den minsta del; t. ex.
skuffning.

Beslut rörande Vis absoluta gå i verkställighet utan under-
ställning, såvida det ej angår lif.

Vis compulsiva? När man genom någons svåra hot blir
bragt i den författning, att föreställningen om Jagens hot ej kan
äga någon motvigt eller verkan.

Hit plägar räknas 3: När man, genom naturens krafter,
kommit i sådant läge, att en närvarande hastigt verkande kän-
sla tvingar till en annars ej vanligen begången brottslighet;
men detta bör endast komma i öfvervägande hos Konungen.

Allmän anmärkning om absoluta ursäktande villkor: Så
snart ett factum existerar, som i det yttre är lagstridigt, præsu-
meras alltid imputabilité, tills motsatsen är bevist. Denna sats
grundar sig på samma skäl, som om Dolus och Culpa är sagdt:
facta laesione etc.

TREDJE AFDELNINGEN.

Om relativa villkoren för straffbarhet:, h. e. vill-
koren för arter och större eller mindre grader af straff.

§ 1.	Relativa villkoren äro olika, när ett brott, och olika,
när flere brott äro begångna af en och samma person, som sko-
la bedömas på en gång. Det senare kallas Concursus delicto-
mm (sammanträffande af brott) och kan ske på 3 olika sätt:

1:0 När flere strafflagar öfverträdas genom en och samma
handling, t. ex. hor med slägting; och detta kallas Concursus
delictorum simultaneus, eller ideelt sammanträffande.

2:o När flere strafflagar genom flere handlingar blifvit öf-
verträdda, t. ex. i fylleri dräpa någon, och kallas Concursus
delictorum objectivus (eller objectivt sammanträffande).

3:o När en och samma strafflag är öfverträdd genom flere
handlingar och kallas Concursus delictorum subjectivus (subjectivt
sammanträffande), t. ex. itererad stöld. Concursus delictorum
92 —

subjectivus kan ock indelas efter de olika förhållanden den har
till olika objecter, uti delictum coniinuatum och repetitum eller
ileratum. Coniinuatum? Då subjectiva sammanträffandet sker pa
samma object. Repetitum? Dä subjectiva sammanträffandet sker
på olika objecter.

I alla dessa fall är det en concursus delictorum, när det in-
träffar sa, att alla brotten skola antingen ransakas och dömas
vid en och samma Domstol eller ransakas vid särskilta, men
dömas vid en domstol. Men om någon, som för ett brott stäl-
les för rätta, förut blifvit dömd och straffad för ett brott af sam-
ma eller annan art, kallas det ej Concursus delictorum, hvarom
här är taladt, ehuru straffet derigenom kan skärpas. Detta
skärpande gäller isynnerhet om stöld. Icke heller kallas det
Concursus delictorum när någon begatt flere brott, af hvilka
hvartdera vid serskilta Domstolar skall ransakas och dömas.
0m t. ex. man begått flere svära brott af samma art och grad på
olika orter, ransakas öfver hvartdera brottet vid den Domstol, in-
om hvars område de äro begangne; men man dömes för alla af
den Domstol, der sist ransakades. Äro deremot brotten af olika
grad och art, så att ett är grofvast, dömes sist öfver alla brot-
ten vid den Domstol, under hvars jurisdiction det gröfsta brot-
tet är begånget. Äro brotten alla ringa af lika eller olika art
eller grad, ransakas och dömes hvart för sig pä de serskilta
ställen, der brotten äro begångna.

Regler, hvilka följa af de allmänna rättsgrunderna för straff-
lagen, äro följande:

1:0 Att när Here strafflagar äro öfverträdde, böra alla de
straff adömas, som hvardera strafflagen utsätter.

2:o När en och samma strafflag flere gånger blifvit öfver-
trädd, skall straffet i samma mån fördubblas, som öfverträdel-
sen flere gånger skett.

Dessa grundsatser blifva olika modifierade af flere regler,
som ligga dels i sakens natur, dels i vår positiva lag och äro
följande: l:o Att när desse 3:ne olika straff: penningeböter, fän-
gelse vid vatten och bröd, samt spö eller ris concurrera, bör
väl Domaren för hvarje gerning serskildt utsätta det straff, som
efter lag borde följa; men sedan skall hvartdera straffet i det
— 93 —

svåraste slaget af straff förvandlas efter de grunder, som utsta-
kas i 5 Kap. S. B. Likväl observeras om böter, att hit ej räk-
nas sådana böter och viten, som förvandlas till enkelt fängelse
eller privat arbete, utan endast sådana, som kunna förvandlas
till vatten och bröd, kronans häkte, spö eller ris. Dock äger
någon förvandling vid högsta kroppsstraff eller fängelse på lifs-
tid ej rum, utan det större straffet absorberar det mindre; t. ex.
för den, som begått stöld och dervid tillika försutit ett vite, för-
vandlas ej vitet till spö eller ris etc., utan bör utgå antin-
gen oförvandladt eller förvandladt till enkelt fängelse, enligt
Kongl. Förklaringen d. 23 Mars 1807, 11 mom. 2:0 Spö far ej
gå öfver 40 par; ris 30 par; fängelse vid vatten och bröd 28
dar; enkelt fängelse 2 månader; och prygel 100 st. 3:o Att i
vissa fall gäller den regeln: Crimen majus absorbel minus, och
detta sker: a) När det större brottet ej skiljer sig frän det
mindre annorlunda, än genom blotta effecten, eller derigenom,
att det mindre är en förberedelse till det större; t.ex. vid freds-
brott, om det tillika är edsöre, straffas man blott för edsöre, och
är edsöret en följd af fredsbrottet. Vid förgiftande så att dö-
den deraf inträffar, straffas man blott för mordet (dråpet) och
är förgiftets blandning en förberedelse till sjelfva förgiftandet.
Den som bryter hemfriden och dervid tillfogar någon döden,
sår, blånad eller blodvite, böter ej enligt 20: 4. M. B. lör hem-
gång, jfr om K yrko- och Rättegångsfred 18: 1. 2. 3. M. B. b)
När det ena brottet är lifssak och det andra ringa. Lagen har
väl ej uttryckligen stadgat detta i annat fall än dryckenskap;
1773; dock bör detta ex parilate rationis Legis gälla om alla
andra brott, t. ex. dråp på helgedag, straffas blott för dråpet och
ej för sabbatsbrottet.. 4:o Om begge eller alla brotten äro lifs-
sak, så att det är omöjligt att verkställa begge eller alla straf-
fen, eller om det ena är groft och det andra är lifssak, ökes
straffet med stegel och hjul eller mistning af hand, bränning i
bal, egendomens förverkande, 22: 8. M. B. Blodskam med så-
dana, som omedelbarligen komma ifrån en och samma stam,
straffas enligt 59: 1. M. B. med enkelt dödsstraff, men begås
hor tillika, straffas med stegling eller bränning i bale, 59: 5. M.
B. Rån i edsöre straffas med handens förlust jemte halshugg-
94 —

ning; men i alla andra händelser, der brott concurrera, gälla de
för strafflagens användande anförde 2:ne reglor; t. ex. 3: 6; 8:
1; 20: 6. 8. 13; 21: 7; 40: 6. M. B; 10: 21. R. B; Kongl.
Förordn. d. 17 April 1733, § 4.

Om någon, som för ett svårt brott redan blifvit dömd, men
straffet ej verkstäldt, sedermera begår nytt brott, så kan Doma-
ren i en underdomstol väl ej ånyo upptaga det förra målet så-
som definitivt afdömdt; men måste i ett sådant fall hemställa
begge målen (eller om det vore flera) till Öfver-Rätten, som
antingen directe, eller efter skedd hemställan hos Konungen, sig
utlåter huru med dessa mål förfaras skall ; och blir det en slags
concursus delictorum vid den domstol der de skola afdömas, fast-
än ej af sådan art, som här förut är omtalad ; och följes härvid
samma regel som förut är anförd.

§ 2.	Relativa villkor för straffbarliel, när blott ett brott är
i fråga, äro olika när en bestämd eller obestämd strafflag skall
tillämpas.	,

I en bestämd strafflag har lagstiftaren sjelf utsatt straffet in
abstracto, både till art och grad, derföre kan straffet in concreto,
som under denna lag subsumeras, ej utsättas efter andra regler,
än efter sjelfva strafflagen. Häraf följer: att om alla i strafflagen
in abstracto utsatte kännemärken på ett visst brott äro in con-
creto befintliga och bevista, bör det i strafflagen utsatte straff
oförändradt. regulariter adömas. Hof- och Öfver-Rätter kunna
dock i vissa fall leuterera, när de dertill äro berättigade genom
sådane Kongl. Præjudikater, som enligt Leuterations-stadgan äro
gällande.

Då man vill undersöka, hvilka leuterationsgrunder som
böra följas, skiljer man emellan dem, som ligga i sakens natur,
och dem, som äro föreskrifne i Stadgan om Leulet'ation. Enligt
sakens natur bör mildring äga rum; när antingen något felar
eller är obevist af corpus delicti: h. e. när något af de i lagen
på brottet uttryckte väsentlige kännemärken in concreto saknas
eller är obevist, utan att brottet derigenom får annat namn.

Med väsentliga kännemärken menas: a) sådane, som lagen
sjelf nämnt; b) sådane, som genom en riktig interpretatio legis
kunna anses såsom förutsatte i lagen, t, ex. Crimen Raptus.
— 95 —

Här stadgar lagen: 1:0 att våld skett; 2:0 att det skett emot
hennes vilja, som blifvit våldtagen; 3:o att det skett för att för-
nöja sin onda lusta. Vid stöld fordrar lagen: att det skall skett
lucro och kan tilläggas, att det skett hemligen. Observeras: om
sådana kännemärken, som här nu äro anförde, saknas, är det
tydligt att något straff bör äga rum, fastän i mindre grad än
annars. På samma sätt förhåller det sig, när ett Requisition fe-
lar och är ovisst eller obevist; dock bör det i alla dessa fall
underställas Hof- och Öfver-Rättens Leuteration.

Non esse et non apparere in jure est idem. Leuterations-
grunder beskrifvas i Kongl. Br. till Hof-Rätterne d. 22 Mars
1803; om Leuteration i brottmål, se Flintberg vid R. B. p. 148.
Leuterationsstadgan, som ett undantag från allmänna strafflagen,
bör anses strictissimi juris.

Utom de leuterationsgrunder, som antingen ligga i sakens
natur eller genom Leuterationsstadgan äro föreskrifne, gifvas
några flere omständigheter, som kunna föranleda till mildring i
straff, och äro: a) när den brottslige utan eget förvållande må-
ste, för ransakningens skull, undergå större lidande, än som
ligger i sakens natur, t. ex. lör långt fängelse, b) När den
brottslige vore öfvermage och då begått brottet af ungdomsöf-
verilning, och ej af långo vräkt uppsåt eller djupt inrotad ond-
ska. Lagarne afse detta uttryckligen i dråp, 31: M. B., sara-
mål, 37: M. B., stöld, 50: M. B., råmärkens flyttande, 13: 2. J.
B., svordomar, 3: 2. M. B. Hvaraf följer: att desse omständig-
heter, angående öfvermage, böra vid alla andra tillfällen af leu-
teration komma i öfvervägande. Af ofvan anförde grund, att
undantag äro strictissimi juris, följer, att Hof- och Öfver-Rätter
ej böra skärpa straffet, utan lagen det uttryckligen befallt; och
är hvar och en tillökning i straffet, som är högre än den lagen
utsatt, orättmätig. Således när det är blott en enda bestämd
strafflag i fråga och ej någon concursus delictorum inträffar, vore
all skärpning af straft’ öfver lag orättmätig, af hvilken Domstol
gom helst den ålägges, om det ock vore af Högste Domstolen
eller Konungen sjelf; men såvida det angår en Policeanstalt
kan det ej vara orättmätigt; t. ex. att på arbetshus insätta en
— 96 —

tjuf, som ej kan uppgifva sitt näringsfång eller gifva caution lör
sitt tillkommande uppförande.

När något af corpus delicti saknas, inträffar grund till mild-
ring, som kan blifva stundom mindre, stundom större, och be-
ror på vigten af de felande kännetecknen. Regel härför: »Af
ju mera vigt det felande requisitum är i afseende på brottets
strafibarhet, desto större mildring; och tvertom.»

§ 3.	Relativa villkor för stralfbarhet, när serskiltaj ej sam-
manträffande brott äro begångna, hvari strafflagen är obestämd.

Mom. 1. Reglor: a) Att om strafflagen vore absolut obe-
stämd, äger Domaren välja emellan alla de strafflagar, som för
det landet äro gällande, dock alltid med iakttagande af vissa
grundsatser, b) Är strafflagen relativt obestämd, äger Domaren
välja emellan alla de arter och grader af straff, som strafflagen
utstakar, cj Ehvad Domaren väljer mellan alla strafflagar eller
vissa arter och grader af en obestämd strafflag, bör han dervid
följa vissa grunder, som ligga utom den bestämda strafflagen.
De utom den bestämda strafflagen befintlige allmänna grunder
äro sådane, som en Lagstiftare skolat följa in abstracto, om han
för en sådan handling in concreto, som den ifrågavarande, skul-
le vilja stifta en lag. Domaren är i sådant fall Lagstiftare, och
böra grunderna vara så allmängiltige, att alltid sådan gerning,
begången af hvem som helst, skulle kunna med sådana straff
beläggas.

Mom. 2. Men huru skall Domaren veta den regel Lagstif-
taren bort följa? a) Han bör rätta sig efter de i strafflagens
natur liggande grunder, enligt en väl afhandlad naturrätt, b)
Efter de regler, som ligga i den positiva lagen.

Mom 3. Desse universela grunder framställas här. Den
allmännaste grunden är strafflagens ändamål, att afvärja all fa-
ra för ett rättstillstånd, och när man tillämpar den på arter och
grader af brott, blir regeln: »Ju farligare en handling är för
rättstillståndet, desto straffbarare.

Mom. 4. Denna regel blir olika uttryckt allt efter som man
ser på vigten, vidden, närheten eller varaktigheten af faran.

I afseende på vigten: »Ju vigtigare den ifrågavarande rät-
tigheten är, som är angripen, desto större straf bör äga rum.
97 —

I afseende pä vidden: »Ju flere rättigheter, som angripas och
äro i fara, desto större straff.» I afseende pä närheten : » Ju
närmare förbrytelsen är till ett verkligt angrepp af rättighet,
desto större straff.» I afseende pä varaktigheten: »Ju mera
varaktig farans grund är, och ju mindre den kan motvägas af
andra grunder, desto större straff.»

Mom. 5. Dessa grunder blifva bäst förklarade när man
betraktar brottets qvantllet och qvaliiet. Qvantilé? Yttre egen-
skaper, som kunna fattas af yttre sinnen. Qualité? De psyco-
logiska egenskaper af handlingen, som grunda sig i menniskans
inre tankar och böjelser. Quanlitelen, sä vidt den bestämmer
brottets grad af farlighet, kallas objectiu straffbarliel. Qvalileten,
så vidt den afser farlighetens grad i psycologiskt afseende, kal-
las subjectiv straffbarliel.

Mom. 6. Om objectiva grunderna lör strafibarhet märkes:
att de afse 1:0) föremålen, hvarpä gerningen utöfvas. 2:0)
Handlingens förhållande till den lagstridiga effecten. 3:0) Sjelf-
va verksamhetens art, som behöfs till brottets begående.

1 afseende pä det första är en gerning farligare a) ju vig-
tigare den rättighet är som angripes, eller är i fara att angripas;
b) Ju flere rättigheter som äro angripna. I afseende på den
vigtigare rättigheten observeras, att en rättighet är i samma mån
vigtig, ju mera den lagliga frihetens utöfning derpå beror, eller
ju mera kretsen af laglig rättighet genom densamma skulle in-
skränkas; t. ex. angripandet af jura absoluta är farligare än an-
gripandet RÎ jura hijpothetica. Ibland de absoluta är angripandet
af lif farligare än angripandet af lemmar, o. s. v.

Vid l:sta regien eller föremålen, hvarpä gerningen utöfvas,
observeras, att här ej kan bli fråga om flere arters sammanträf-
fande, utan i afseende på sammanträffandet al flere objecter; t.
ex. brott emot Staten straffas svårare än brott mot enskild person.

Vid 2:dra regien eller handlingens förhållande till den lag-
stridiga effecten observeras, att delictum consummatum straffas svå-
rare än conatus, och de svårare grader af conalus straflas hår-
dare än de mindre ; dock märkes om conalus i allmänhet, att
det ej belägges med något straff, utan att brottet, i anseende till

2	7
98 —

föremålet, mot hvilket det utöfvas, är ibland de farligaste. 3:ne
conalus finnas likväl, vid hvilka straff äga rum, som vid delictum
consummatum, neml. a) förräderi, 4: 1. M. B.; b) om en Bor-
gare förer eller bjuder till att utföra sin egendom, utan att förut
utbetala den stadgade afgiften af 6:te penningen, 2: 5. II. B.
Ilär straffas conalus ur det skäl, att om Borgaren finge tillfälle
utföra sin egendom, kunde något straff sedermera ej i afseende
på honom äga rum; c) Crimina cenefica, 17: 2. M, B.

Vid 3:dje regien eller sjelfva verksamhetens art, som be-
höfs till brottets begående observeras: 1:0 I anseende till grund-
satsen är en auetors handling strafbarare än en hjelpares, och
denne senares mera straffbar än en främjares eller medhjelpa-
res; en fysisk upphofsmans åtgärd mera straffbar än en intel-
lectuel upphofsmans. 2:o När Here intellectuela upphofsmän fin-
nas, är dens åtgärd straffbarare, som nyttjat de verksammaste
motiverne att befordra handlingen; t. ex. hot och tvång farliga-
re än lockande, legande farligare än rådande. 3:o Sammangad-
dade upphofsmäns handlingar straffbarare än der ej någon sam-
mangaddning ägt rum. Ibland medhjelpare måste det ankomma
på ju mera de bidraga till handlingens fullbordande, således a)
Socius principalis straffbarare än minus principalis: b) Omedel-
bar hjelpare straffbarare än medelbar; c) Socius positivus straff-
barare än socius negativus; d) Den som hulpit efter ett ordent-
ligt aftal, mera straffbar, än den, som tillfälligtvis gjort det.
Vid dessa regler maste likväl några modifikationer göras i an-
ledning af vår positiva lag. När man betraktar 1 och 2 §§ af
61 Kap. M. B., finner man skillnad vara gjord emellan sådane
hjelpare, som så hulpit, att gerningen therigenom verkligen skett,
och dem, som väl bidragit till gerningen, men ej så att den blif-
vit fullbordad. Härvid observeras: att det som här i 1 § kallas
bjuda, Icga, rada, åsyftar alltid en fysisk upphofsmän, såsom i
allmänhet alltid i lagboken, så snart desse orden finnas utan
vidare serskild förklaring derpå. Men med de i 2 § nmindre
vullanden uttryckte ord menas sådane intellectuelle upphofsmän,
som rådt eller legt, etc. utan att brottet derigenom skett eller
gått i fullbordan. Härvid blir likväl svårt att skilja emellan att
råda så att gerningen deraf verkligen sker, eller icke ; och måste
99 —

man härvid hafva afseende på rådgifvarens vilja och uppsåt alt
skada, t. ex. att säga till någon att han kan göra den eller den
gerningen, utan att gifva honom medel eller andra motiver till
dess utförande. Vidare gör vår lag skillnad emellan hjelpare
och fysisk upphofsmän. Med ordet xeljest» i 2 § af 61 Kap.
M. B. menas den, som bjuder, leger eller råder, dock så, att ger-
ningen ej sker. Hjelpare straffas ej alltid mindre än den fysiske
upphofsmannen; och hvad som här är sagdt om hjelpare för-
klaras sålunda: att socius principalis, positivus och omedelbar
höra till 1 §, men minus principalis, negativus och medelbar till
2 § af 61 Kap. M. B. Äfven märkes; att vår lag ej inbegriper
concursus negativus under hjelpare utan under främjare. Och
hvad främjare angår, gör vår lag skillnad emellan sådane, som
visa intresse för sjelfva handlingen och sådane, som visa intres-
se för sjelfva missgerningsmannen ; för de förra kan straffet
veriera (3 §) emellan penningeböter och sådana straff, som i 2
§ omtalas; men för de senare kan det ej vara urbota, utan bö-
tes endast 40 daler (4 §). Dock bör man äfven vid visande af
förmycket intresse för gerningen, eller då det är af de grofvaste
missgerningar, ålägga de i 2 § stadgade straff, annars blott pen-
ningeböter. Obs. I hela 61 Kap. M.B. menas blott gröfre brott,
och förstås alltid med missgerningar gröfre, fastän Nehrtnan på-
stått annat.

, Så väl i 61 Kap. M. B., som här i Jure Crim, är endast
fråga om en obestämd strafflag. Obs. Några utländska jurister
anse socius specialis alltid strafbarare äu socius generalis; men
detta är stridande mot sakens natur; ty en generalis kan ofta
vara strafbarare.

Mom. 7. Om subjectiva grunderna för strafibarhet märkes :
Subjectivt? Som är inom den handlande sjelf, h. e. i hans själ.
Subjectiv grund? består i viljan och uppsåtet.

Som man kan begå brott, der viljan eller uppsåtet och
handlingen äro ett och detsamma, sä följer, att dolus är straff-
barare än culpa. Hvad eulpä serskildt beträffar, straffas den ej
enligt vår lag, såvida ej någon af de vigtigare rättigheterna (så-
som lif, ära, Staten) äro læderade. Culpa är i allmänhet mera
7*
— 100 —

straffbar: Lo Ju lättare man kunnat undvika den ifrågavarande
handlingen, genom hvars begående eller underlåtande den rätts-
stridiga effecten uppkommit. 2:o Ju närmare sammanhang är
emellan den i sig sjelf oskyldiga handlingen och den deraf upp-
komna rättsstridiga effecten.

Vid dolus äger ock straffbarhet grader. Dolus bestämmes
merendels af någon sinlig driffjäder, som verkar pä viljan ; och
ibland sådana drifjädrar kan den ena vara farligare än den an-
dra; och som strafbarheten bestämmes genom driftjädrarnes o-
likhet, sä vore den allmänna reglen denna: »En med ondt upp-
sät begången gerning är mer eller mindre straffbar i den män,
som den sinliga driffjädren, af hvilken den bestämmes, är farlig
för ett rättstillstånd.*

Farligheten af en sinlig driffjäder bestämmes af dess var-
aktighet och vidd, yarfiklig? När den sinliga driffjädren är sä
inrotad, att den blifvit liksom den handlandes egen natur, hvil-
ket visar sig genom itererade och continuerade handlingar. Omöj-
ligheten af att motväga den genom andra motiver visas, då den
brottslige saknar all känsla af heder. Vidden af den sinnliga
driffjädren bedömes dels af myckenheten af personerna dels af
myckenheten och mängfaldigheten af brotten, bestämda af de
sinliga drifjädrarne, hvilka väl i sig sjelfva ej äro sä farliga,
som sjelfva gerningen; t. ex. begå en gerning af medlidande
eller kärlek.

Tredje Hufvudsty ekets

Om Straff, dess Natur oeln Art.

F Ö R S T A A F D E L NIN G E N.

Om Sir aff i allmänhet.

§ 1.	Hufvudändamälet af allt straff är avskräckande från
brotlj genom den lagliga hotelsen. Dock kan det äfven vara an-
101 —

dra biändamål, och dessa vore dä: Om Staten blefve tryggad mot
en sådan förbrytare. Detta kan antingen ske genom hans för-
bättring eller, i brist deraf, att det blefve honom fysiskt omöj-
ligt att vidare begå brott. Det förra är föga möjligt, såvida ej
en liberal anda råder öfver allt och dygden allenast i och för
sin egen skull, och ej af tvångsregler, utöfvas. Staten kan ej
härtill bidraga directe, utan blott indirecte derigenom att de kun-
nigaste män i Staten uppsökas och med dem de högsta embeten
besättas; hvilka män genom sitt uppförande hafva ett otroligt
inflytande på de andra folkklasserne i Staten. Der någon mo-
ralisk förbättring ej är möjlig, måste man skrida till de svårare
straffen, såsom lifvets förlust, lifstidsfängelse, landsflykt, o. s.
v. Den, som en gång begått ett brott, derför han lidit något
af de nesligare kroppsstraffen, i synnerhet tjufvar, som slitit spö
eller ris, borde sedermera aldrig lössläppas, och om det sker,
bör han eller hon, utan att veta deraf, stå under en närmare
publik inspection.

§ 2.	Straff är för Statens skull mer än för den enskilte
förolämpades, dock har den senare att fordra ersättning, der den
är fysiskt möjlig. En verklig ersättning är fysiskt omöjlig vid
dråp. Skadas någon till lemmar eller helsa, är det väl äfven
oersättligt, dock tillerkännes honom någon viss del af den brotts-
liges egendom. Hit hörer lytesbot; 39: 4. M. B. Är någon Jæ-
derad till sin ära, existerar en egen art af ersättning, som kal-
las afbön, hvarigenom man antingen tager sina ord igen, afber
eller tyder dem. Egendoms skadande bör alltid ersättas; består
förlusten i penningar, så säger ersättningen sig sjelf; är det en
annan res fungibilis, och finnes en sådan hos den, som skall
præstera ersättningen, tages den; annars bestämmes den i pennin-
gar efter mätismanna ordom och ibland efter ed. Utom kapitalet
bör äfven utgå intresset, h. e. ersättning för den tid, man varit
i mistning af tinget. Ersättning- bör ock erhållas före det an-
dra straffet, när detta låter sig göra, icke derföre att ersättning
är förmer än straffet, utan derföre att den, som skall hafva
ersättning, har lidit mest af alla medlemmarne i samhället. Kan
den brottslige ej gälda det med penningar, bör han gälda det
med arbete; 40: 4. M. B. Dessa i lagen för serskilte fall an-
102 —

förde regler böra gälla som allmänna regler, och det så mycket
mer, som vi se af 16: 3. II. B. att äfven gäldenär kan blifva
skyldig med arbete aftjena sin skuld. Obs, Om penningar eller
egendom under arbetstiden skulle tillfalla honom, går det till
guldens betalande, 16: 3 H. B., och följaktligen gäller allt hvad
som i detta fall är stadgadt om gäldenär, äfven om hvilken er-
sättning som helst. Likväl iakttages härvid: 1:0 att hvad lagen
tillåter om tjufvar, är nästan en littera mortua, emedan ingen
gerna vill hafva en sådan till arbetare. 2:o När den brottslige
mister lif eller är dömd till Kronans arbete, kan ersättning ej
utgå. Det som i 40: 4. M. B. är sagdt om tjufvar bör gälla
som en allmän regel, vid fråga om ersättning, och bör den all-
tid utgå, fastän lagen i ett specielt fall ej nämnt det.

I afseende på strafflagens mer eller mindre bestämdhet äro
straffen antingen poenae absolute legilimae, poenae arbitrarice et
poenae secundum quid arbilrariae.

Poenae absolute legitimae? När straffet pä intet sätt är lem-
nadt till domarens val.

Arbilrariae seu Extraord.? När det helt och hållet är lem-
nadt till domarens val.

Secundum quid? När domaren har att välja emellan vissa
arter och grader af straff.

Obs. Utländska jurister skilja emellan civila och criminela
straff, men denna skilnad äger ej grund i vår lag och är af föga
vigt, utan der som göres skillnad emellan civile och criminele dom-
mare. Likväl skulle man kunna kalla cwilslralJ? der endast måls-
äganden äger att åkära, eller der det civila straffet är förenadt
med en criminel talan. Criminalslraff? der offentlig talan äger
rum, utan att målsäganden åkärar, och utan att det är förenadt
med något civilmål.

ANDRA AFDELNINGEN.

■	Om regler för straffs användande.

Som straff skulle vara förenadt med något ondt, som enligt
lag bör tillfogas den brottslige, sä blifva regler för straff :
105 —

l:o Att om någon brottslig skulle vara sä beskaffad, att
han ansåge straffet för en förmån, bör det ej verkställas. Det-
ta är uttryckligen stadgadt om dräp, men borde lämpas pä alla
andra brott, dock måste målet alltid af en underdomare under-
ställas.

2:o Straff bör ej verkställas, när den brottslige är i sådant
tillstånd, att han ej känner dess verka, t. ex. afdånad, galen, o.
s. v. Dock undantages: vanhederlig begrafning, namns uppspi-
kande på pålen m. m. ; ty detta har dock sin verkan att före-
komma brott genom föreställningen om den infamie, som tillfo-
gas äfven efter döden.

3:o Straff bör endast drabba den skyldige, ej den oskyldi-
ge; derföre bör domaren a) ej straffa den skyldige för den
oskyldiges skull, då han ålägger ett arbitrait straff, som ej kun-
de verkställas utan att den oskyldige derigenom skulle lida, b)
Ej straffa den oskyldige för den skyldiges skull; hit hör dock
ej då lagen gör alla i en menighet in solidum ansvarige för
hvad en enskild skulle kunna begå; t.ex. vid privilegiers förlust.

4:o Ett straff, som ej är, såsom skuld, till Staten bundet
vhl den brottsliges egendom, kan ej öfvergå till hans arfvingar;
excipe egendomsböter.

5:0 Verkställigheten af straff bör ske i följd af och i enlig-
het med en gifven dom; ty ingen bör lida mer än han enligt
lag är skyldig till.

6:0 Allt straff bör offentligen exseqveras ; grunden härtill
är den, att den lagliga hotelsen måtte få så mycken mera vigt
och verkan.

TREDJE AFDELNINGEN.

Om de nu i Sverige brukliga straff.

Några straff äro så speciela, att de ej förekomma i annat
fåll än der lagen det uttryckligen befallt och stadgat, och såle-
des i annat fall ej användas. Dessa vill jag kalla onamngifna,
och blir här ej fråga om dem, utan endast om de namngifna;
dessa äro: 1:0 Capitales; 2:0 Poenae libertatis noxiae; 3:0 Car-
ports afflictivae; 4:0 Famosae; 5:0 Pecuniariae.
A.	Dödsstraff' (poenae capitales), hvilka äro antingen sim-
pliciœ eller qualiffcatœ. Simpliciœ äro halshuggning, hängande
och arquebusering. Haslhuggning sker med bila, och bör verk-
ställas med ett hugg, emedan brottslingen ej bör plågas. I an-
dra länder brukas ock svärd, och i Frankrike guillotine. Ar-
quebusering sker med skjutgevär; den brottslige sättes på en
stol, med bröstet vändt emot dem, hvilka skola skjuta och som
sigta emot hjertat och på en gång skjuta för att så mycket sä-
krare träffa. I Frankrike brukas äfven att vända ryggen till de
skjutande, hvilket anses för vanhederligare. Hänga är af alla
simpla dödsstraff det mest vanhederliga. Härmed straffas tjuf-
var, bankosedlars efterapare. Regulariter blifva de hängande
i galgen. Enligt 1779 års Förordning afstraffas numera endast
de, som stjäla vid vattennöd, eldsvåda, eller då fienden inträn-
ger, med hängning.

Qvaliffcerade dödsstraff? då något straff, utom dödsstraffet,
ålägges. Hit höra: l:o qualificerad halshuggning. Denna
qualification kan antingen ske före eller sedan dödsstraf-
fet är verkstäldt. Till de förra dödsstraffen höra: a) handens
mistning; b) spö eller risslitning; c) ställas i halsjern. 2:o Råd-
bråkande: är endast stadgadt vid ett enda brott eller då någon
våldför och dödar den som lidit skeppsbrott; 21: 3. M. B. Ef-
ter döden är stegel och hjul för mannen; men för qvinnan
bränning i bale; dock för mordbrand på Konungens fästen, hus
och slott etc. brännas äfven männer. Tidelagare straffas ock
med bränning, bade man och qvinna. I allmänhet kan antagas,
att dödsstraff, då det är åtföljdt af stegling, bränning etc. med-
förer ärans förlust, ehuru det ej i domen uttryckligen säges.
Iblandar dödsstraff förenadt med lös eller fast egendoms förlust,
ibland ej. I fall den till döden dömde är gift, och hos Konun-
gen vinner nåd för dödsstraffet, äger delinqventens maka en civil
talan att hos Konungen begära äktenskapsskillnad. Se vidare
Kongl. Förkl. d. 27 April 1810.

B.	Poenœ noxiae libertaii. Hit höra 1 :o landsförvisning,
som är antingen ständig (perpétuel) eller pä vissa år (tempestiv).
I gamla tider kallades den, som för alltid var landsförvist, lör
105 —

Utläggs, och en tempestiv landsflykting för Biltog; men nu me-
ra har ordet Biltog fått dessa begge betydelser.

Följder af landsflyktighet äro: l:o Förlusten af arf inom
det Rike, från hvilket han är förvist. Här skiljer man emellan
dem, som för affall från Evangeliska läran, och dem, som för
andra orsaker blifvit biltog lagde, och ibland de senare emellan
perpetuela och tempestiva. Hvad affällingar angår, så emotta-
ges arfvet af den aflidnes arfvingar och den brottslige anses
civiliter död ; men arfvingarne böra återställa det till den lands-
flyktige, i fall han inom 5 år låter sig rätta, och återkommer
på Konungens nåd, dock utan ränta och afgäld för den tid de
varit honom onyttige, 7: 4. Ä. B. Men är han tempestive bil-
tog, får han väl ej under sin landsflyktighet njuta det arf, som
honom då hemma tillfalla kan ; men det skall stå honom till-
handa och njuter han vid hemkomsten både hufvudstol och ren-
ta, sedan hans hustrus och barns underhåll för den biltoga ti-
den blifvit afdraget. Är han perpetuelt biltog lagd, så förver-
kar han arf icke blott för sig allena, utan ock för sina barn,
som aflas under den tid han varit biltog lagd; men skulle nå-
got barn här i Riket aflas och födas utrikes, njuter det arf.

Härvid observeras: a) Detta arf tillfaller ej den dödas när-
maste fränder, utan den flyktiges närmaste arfvingar, och anses
han således ej här civiliter död. b) Hans arfvingar få ej emot-
taga arfvet utan emot borgen, och måste återställa det i fall han
får nåd, dock njuta hans hustru och barn deraf afgälden. 2:0
Förverkar han all borgerlig rättighet, och häraf följer äfven
embets förlust, förlust af burskap, m.m. 3:0 Förverkar han sin
heder, hvilket styrkes dels af 17: 7. R. B., der han ej får vitt-
na, dels af 4 Kap. G. B., om trolofning. 4:o Förverkar han sin
rättighet att vistas inom Sveriges gränser, oeh om han försö-
ker insmyga sig, straffas han med 20 par spö eller 16 dagars
fängelse vid vatten och bröd, och utdrifves a nyo, Kongl. Br.
d. 27 April 1750. Återkommer han flera gånger, ökas straffet
med fästning, och har blifvit ökadt till högsta kroppsplikt ; 1'linl-
berg 5 tom. pag. 431 & 432.

Härmed bör ej förblandas, då någon frivilligt flytt ur Riket
för brott, och sedermera hemkommit pä Konungens lejd, och
— 106 —

blifvit dömd till straft, samt derpå åter begifvit sig ur Riket;
insmyger han sig, går det ådömda straffet i verkställighet. Se
ofvanföre nämnde Bref 1750. Icke heller bör det förblandas
med fridlös dömande, hvilket fordom betydde ej att hvem som
helst kunde få dräpa honom, utan inskränktes denna rättighet
blott till målsäganden. Icke heller med vissa Policeanstalter, så-
som att förvisas någon viss Stad, Socken etc.

2:0 Fängelse på Kronans fästning, häkte eller smedja. Ko-
nungens slott bör skiljas från fästning; se Kongl. Br. d. 5 Febr.
1755. Fängelse på Kronans fästning är antingen på lifstid eller
på viss eller obestämd tid. Ursprungligen har det varit förenadt
med arbete: lifstidsarbete omtalas i 8: 2.; 45: 2.; 57: 1. M. B.,
der orden «hållas till allmänt arbete» det besanna. Arbete å
fästning på bestämd tid omtalas i 7: 1.; 40. 3.; 46: 2.; 57: 1.
M. B. Det var naturligt, att om någon för bräcklighet eller
sjukdom var oförmögen till arbete, måste med honom modifica-
tion äga rum, hvilken föreslogs af Hof-Rätterne; och sådan var
lagen till 1779 års Förordning utkom, hvaruti nämnes fängelse
med eller utan arbete vid 9: 1.; 18: 1, 7.; 19: 2.; 20: 1, 5, 7,
8.; 21; 6.; 22: 1.

Om arbete simpliciter å fästning omtalas i Förordningen vid
41: 2.; 46: 1.; 40: 3. M. B., hvilka alla angå stöld eller delak-
tighet deri. Detta ger oss anledning till en annan indelning af
lifstidsfängelse: 1:0 1 sådant, som ovillkorligen åtföljes af arbe-
te, och 2:o sådant, som för vissa orsaker ej har arbete med sig.
Detta straffet är förenadt med spö, halsjern, hudstrykning på
kåken af bödeln, vatten och bröd m. m. Men för Kronofogde,
som försnillat Kronans medel, är det blott fästningsarbete ; och
kunna Hof-Rätterne, efter hemställning till Kongl. Maj:t och i
enlighet med dess tillstånd, på obestämd tid insätta vissa perso-
ner på fästning för att bekänna vissa brott.

Civila påföljder af lifstidsfängelse äro: a) att lifstidsfångar
cj få gifta sig; b) att den oskyldiga makan kan hos domaren
begära ägtenskapsskillnad, Kongl. Förordn. d. 27 April 1810.

Tillägg: Bled fästningsstraff' bör ej förblandas att man på
vissa fästningar håller vissa personer till fästningsarbete, och är
cn Policeanstalt och ej ett straff. Kongl. Förordn. d. 27 April
— 107 —

1804, Kongl. Br. om kringstrykande Tartarer och Ziguenare d.
17 Nov. 1772.

Arbete i halsjern är ett straff, som nämnes blott i 10: 2. M.
B., om conatus att begå tidelag, och är mera i utttrycket än i
verkställigheten skiljdt från fästningsarbete; Kongl. Förordn.
1752. Att stå i halsjern hörer till poenæ famose.

3:o Tukthus var i början en Policeanstalt för Stockholms
stad, Kongl. Förordn. 1693. Här skulle qvinspersoner insättas,
som blifvit förvista Staden, men återkommit. Manspersoner der-
emot, som en gång blifvit förviste Staden, men återkommit, för-
des till Marstrand. År 1698 blef ett Rasp- och Spinnhus inrät-
tadt, också blott för Stockholms stad, der tiggare och olydiga
tjenstehjon insattes. Rasphuset var för mankön, men spinnhuset
lör qvinkön. 1741 d. 23 Sept, bief förordnadt, att ej några o-
tjenlige och till arbete oförmögne skulle insättas pa desse ar-
betsinrättningar, ej heller de manspersoner, som kunde tåla
svårare arbete på fästningar. Ar 1766 utvidgades genom Kongl.
Br. d. 4 Febr, inrättningen sålunda, att de, som andra gången
beträddes med ett och samma brott, der insattes. Sedermera
fingo Götheborg och Åbo, och i senare tider Norrköping dylika
inrättningar. Något allmänt straff var således detta icke och
derföre har denna inrättning ej blifvit nämnd i 1734 ars lag;
det är först i 1779 års Förordning detta såsom allmänt straff
omtalas: 10 i 9: 1. M. B., om tvegifte; 2:o i 16: 1. M. B. om
qvinna, som af förseelse eller vangömmo dödar sitt foster. Af
denna skilnad ser man, att spinnhus nu mera blifvit ett allmänt
straff för qvinspersoner, svaga manspersoner och gossar; Com-
merce- Collegii bref d. 12 Febr. 1771; dock ej på mindre tid
än 6 månader, Kongl. Förordn. 1739. Detta anförde Commerce-
Collegii bref ger ock anledning dertill, att de, som hvarken äro
tjenliga till fästningsarbete eller spinnhusarbete, kunna dömas
till vatten och bröd; men da 1779 års Förordning tillåter att
dömas på fästning utan arbete, så kan det ej vara lämpligt till
annat än förvandlingen af penningeböter för policebrott; t. ex.
böter för oloflig bränvinsbränning, o. s. v.

4:o Fängelse vid vallen och bröd: att desse ej fa någon an-
nan löda, och att dem bestås 2 (. mjukt bröd om dagen, ses
— 108 —

af Kongl. Br. d. 17 Dec. 1772, och sitta ej på fästning utan i
vanligt häkte.

Observeras: a) Detta straff får ej gå öfver 28 dar och ej
under 4, och är endast 8, 12, 16, 20, 24 grader emellan 4 och
28 dagar, b) Annat antal får ej någon dömas till, såsom till
5, 6, 7, 9, 15, 23, o. s. v. ; vi hafva ett præjudicat i en Konun-
gens dom af 1792, som ännu mera bestyrker detta, utom 5: 4.
St. B. c) Att detta straff anses för mindre vanhederligt, än spö
och ris, slutas af 5: 5. S. B., der det stadgas, att om någons
heder och välfärd genom annat kroppsstraff spilles, må doma-
ren ålägga sådant straff, hvilket så bör förstås, att om brottet
är urbota, och borde afstraffas med spö eller ris, så kan det,
när personens antingen heder eller välfärd b. e. helsa lider,
utsättas i vatten och bröd, dock göres aldrig skillnad på stånd
och sker ej utan der lagen är relativt obestämd, d) Anses vat-
ten och bröd lättare att uthärda än spö och ris, 5: 5. St. B., se
Kernanders Jur. Med., der han säger, att de, som äro besvära-
de med bröstsjukdomar, veneriskt eller svag kroppskonstitution,
aldrig böra dömas till spö eller ris. e) Huru vatten och bröd
förhåller sig till penningeböter, arbete, spö eller ris ses af 5: 1,
4. S. B. Spöstraffet räknas först till penningar och sedan pen-
ningarne till vatten och bröd, f) Fängelse vid vatten och bröd
utsättes stundom simpliciter, jemte något annat straff, som är i
stället för böter, och när det ej är nämndt såsom alternativt,
sa följer det af 5: 4. S. B.; annat är enkelt fängelse.

5:o Enlell fängelse. Delinquenten får här njuta hvad föda
som helst. Observeras a) detta är ett af de lindrigaste straff
och beläggas härmed de minsta brott, t. ex. 15: 14. R. B. b)
Stundom qvalificeras gerningen, så att det blir urbota, t. ex. 7;
3.; 16: 5. M. B. c) Böter för ohemult skrifsätt mot Konungens
Befallningshafvande samt vitesbot eller sådana böter, som kun-
na anses för civila, förvandlas till enkelt fängelse, 10: 1. U. B.
d) Huru penningar svara mot enkelt fängelse, vide 10: 1.
U. B., confer Kongl. Förklar, d. 23 Mars 1807. Der stadgas
att 3 dagar är minsta och 2 månader högsta tiden för enkelt
fängelse — 3 dagar 1 S%. Specie högst och 2 månader 500 da-
ler och derutöfver. c) Då dessa fångar ej med arbete kunna
.— 109 —=

föda sig sjelfva, bestås dem 1} (. mjukt sammanmalet rågbröd
och 2 ß. Banko om dagen eller värde för brödet efter det pris
Konungens Befallningshafvande mänadteligen utsätter, i fall fån-
gen det åstundar, Kongl. Förordn. d. 1 Febr. 1710. f) Enkelt
fängelse är ock ett civilt straff, som förekommer under namn
af Bysättning, och ålägges gäldenärer, hvilka, då de ej sjelfva
kunna försörja sig med arbete, njuta af borgenären vanligt fång-
traktamente. Somlige tro, att gäldenär med hvar dag aftjenar
en del af den skuld, hvarför han är bysatt; men här förblandar
man bysättning med enkelt arbete bos någon privat person.
Detta fängelse bör icke heller förblandas med sådant, då
misstänkte eller för brott dömde personer hållas i förvar.

6:o Allmänt arbete, ulan tillsats af lastning, smedja eller häk-
te. I 5: 1. St. B. nämnes huru penningar förvandlas i arbete,
hvarest hvart dagsverke räknas till 9 öre, hvilket, enligt 1786
års mynt-evalvation, utgör 4 /T. 6 r. Banko, och om ej sådant
arbete finns, se 5: 9. S. B. Detta arbete förekommer endast på
3 ställen i Lagboken: l:o I 19: 3. M. B.; 2.0 I 57: 1. M. B.;
3:0 I 57: 2. M. B. Vid tillämpningen lärer här blifva föga skill-
nad emellan detta straff och fästning och spinnhus; och observe-
ras att som detta straff fielt och hallet är urbota, så kan det ej
lämpas till 5: 1. S. B. vid förvandlingen i annat straff, så att
det ej kan förvandlas i enkelt fängelse, enkelt arbete eller pen-
ningeböter etc.; dock synes det af 53: 3. M. B., att om fängel-
se (14 dagar) skulle förvandlas till arbete vid kyrka eller fäst-
ning, skulle det efter 5: 1. S. B., när man dividerar 10 daler
med 3 daler (9 öre), blifva ett svårare straff än 14 dagars fän-
gelse vid vatten och bröd, hvilket skulle strida mot ändamålet
af straffet. Detta straff förekommer likväl sällan in praxi och
bör ej förblandas med enkelt arbete, som omtalas i Kongl. För-
klar. d. 23 Mars 1807.

C.	Poenae corporis Afflictivae. Hit höra:	.

1:0 Spö (för männer) äro bland urbota straff och adömas
stundom i stället för böter, när den brottslige ej har egendom
att böta med. Härom observeras a) de beräknas partais. Ex-
secutor afpassar så tiden, att 2 par gifvas i hvar minut och bör
straffet, om det utgör 40 par, vara verkstäldt inom 20 minuter;
110 —

20 par inom 10 minuter o. s. v. Kong]. Förklar, d. 23 Mars
1807. c) 40 par spö är högsta kroppsplikt. d) 3 daler svara
emot ett par spö, och om vid beräkningen något öfverskott fin-
nes, gifves ett par spö derför. Härvid observeras, att viten
och civila böter ej få förvandlas till annat än enkelt fängelse.
e) anses det för ett vanhederligt straff, f) För denna orsak får
ej delinquenten skyla sitt ansigte eller bruka annat än sina van-
liga kläder vid exsecutionen ; Kongl. Förordn. d. 12 Dec. 1741;
Kongl. Br. d. 3 Jan. 1766. g) När den brottsliges heder eller
välfärd förspilles, äger domaren förvandla straffet till vatten och
bröd; och om en underdomares utslag, som vunnit laga kraft,
skulle ålägga spöstraff, men öfverdomaren sedan finner skäl till
mildring, kan det ske utan underställning till Konungen; Kongl.
Br. d. 9 Aug. 1781 och d. 24 Jan. 1794.

2:o Ris (för qvinkön) är svarande emot spö för mannen,
Högsta kroppsplikt är 30 par, och bör verkställas så, att 30
par afgå inom 20 minuter o. s. v., efter proportionens natur
till tiden, så att 3 par verkställas på 2 minuter; Kongl. Förklar.
1807. Vid böter svara 4 daler eller 1} S. mot 1 par ris. Äf-
ven gäller om ris hvad som är sagdt om spö, angående vanhe-
der, förvandlingen af vitesböter och civila böter samt ansigtets
döljande etc. I allmänhet är ej spö och ris så vanhederlige,
som h u d s t r y k n i n g.

Gatulopp var ett militäriskt straff, som nu mera är afskaf-
fadt. Prygel, poena militaris, hörer ej till allmänna jus crimina-
lis. Fordom brukades ett straff att afhugga högra handen, utan
att sedermera caputera; men det afskaffades genom 1779 års
Förordning såsom illa beräknadt.

D.	Poenae famosne. Detta verkställes antingen derigenom,
att lagen förklarar någon för ärelös, eller ock gifver honom ett
skymfligt straff. Detta straff förfelar sitt ändamål, om det ej
öfverensstämmer med den tanka om ära och vanheder allmän-
heten hyser, och är det derföre ej nog att offentligen förklara
ett brott för ärerörigt, utan måste det ock såsom sådant i all-
männa opinionen vara ansedt. Detta beroende af allmänhetens
tanka gör det till en allmän regel: att strafllagarne böra vara
så inrättade, att poenae famosae sällan utöfvas, emedan det säll-
— Hi —

syntare och mindre vanliga alltid gör mera intryck, än det, som
ofta inträffar; derföre förhålla sig desse såsom deras motsatta
verkan, t. ex. äreställen, stjernor etc.

Poenae famosae kunna indelas i 3 klasser efter det olika
sätt, hvarpå de äro för hedren menliga. 1:0 Genom vissa ut-
tryckta solenna termer i lagen, t. ex. vare ärelös; aldrig viltnes-
bär ; vare ovärdig alt tjena Kongl. Maj:t och Riket; vare dömd så-
som bedragare m. m. 2:0 Att lagen förbundit ärelöshet vid nå-
got visst nesligt brott och straff, såsom följd deraf, dock utan
att uttryckligen är utsatt eller i domen behöfver utsättas ärans
förlust; t. ex. vid stöld. 3:0 Derigenom att lagen i vissa
fall bjuder utsätta vissa brottsliga till ätlöje och skymf för all-
mänheten.

Om det första observeras : vare ärelös, miste äran, namnes
på flera ställen i lagen. Vare aldrig vittnesbär i 17: 18. R. B.,
innebär alldeles detsamma, enligt våra gamla lagars esprit om
ärelöshet. Formen i Kongl. Förordn. d. 17 Aug. 1778 vare ovär-
dig till Kronans eller Rikets tjenst, kan ej ha annan betydelse än
ärans förlust. När någon pä ett af dessa sätt uttryckligen blir
förklarad ärelös, bör det Konungens Befallningshafvande medde-
las, som allmänneligen kungör den föreställte personens van-
frejd. Ar det en adelsman, kungöres det Riddarhus-Direktio-
nen. Njuter han underhåll af pensions-kassan, kungöres det
denna kassas föreståndare. Krigs-Art. 1798, 14 Kap. Är det en
Riddare, inberättas det till Justitie-Canslers-embetet, som gifver
Ordenskapitlet det tillkänna, och bör domaren afvakta Ordens-
kapitlets utlåtande, huruvida den brottslige gjort sig förlustig af
sin riddarevärdighet eller ej.

Om det andra observeras: att de brott, som tacite innefatta
ärans förlust äro: l:o alla Alrociora, atrocissima och alla qvali-
ftcerade dödsstraff samt hängande. 2:0 Blasfemia, emedan Blas-
femister begrafvas lika med dem, som gjort sig skyldiga till
qvalificerade dödsstraff; 2: 1. S. B. 3:o Sjelfmördare med fullt
förstånd och utan sinnessvaghet etc., 13: 1. M. B. 4.o Med sim-
pelt dödsstraff är äfven någon vanfräjd förenad, emedan om han
dör i fängelset, lägges han afsides i kyrkogård, äfvensom lagen
pä särskilta ställen i fråga om dödsstraff nämner ärans förlust.
112 —

t. ex. mista lif, ära, gods, 4: 1, 2, 3. M. B. 5:0 Stöld, ehvad
den straffas med spö eller ris, vatten och bröd, penningar etc.
Kongl. Br. d. 10 Okt. 1779; 17: 7. R. B. 1 nämnde Bref för-
bjudes varning vid kyrkoplikt till folket, som vanligt annars
sker; 17: 29. R. B. har äfven afseende på tjufvar, Kongl. Br.
d. 6 Febr. 1738.

Om det 3:dje observeras: 1:o All ställas i halsjei-n vid en
påle på torgel eller vid en allmän plats alt skämmas. Regulariter
är det förenadt med annat straff. Halsjmi är antingen enkelt
eller förenadt med annat serskildl (skymfligt) straff. Med enkelt
halsjern straffas a) de gäldenärer, som svikeliga handlat mot
borgenärer, 16: 4. H. B. b) Förfalskare af Konungens skrifter,
publika handlingar och räkenskaper, c) Utprånglare af falska
Bankosedlar, dä de afvetat deras falskhet, samt de, som i andras
namn ställa assignationer på Banken, eller förfalska en verklig
assignation, Kongl. Förordn. d. 10 Dec. 1741. cl) Gortjufvar,
som stjäla ute ä marken, 43: 1. M. B., Kongl. Förkl. d. 23 Mars
1807 ; Jemlör Kongl. Förordn. d. 21 Aug. 1766, om ansvar för
uppsåtligt fällande af annans tama ren, e) Fickstöld 2:dra
gängen.

Till qvalificeradt halsjern höra: a) Den, som för att dö el-
ler undgå kroppsplikt för annat brott, begår mord, skall stå i
halsjern å torg, afstraffas af bödeln med 30 par spö eller 23
par par ris, hälften hvarje dag, och utföras till afrättsplatsen
med förbundna ögon på en kärra, Kongl. Br. d. 24 Apr. 1754.
b) Mätare, som med oriktigt mål och mätning beträdas, stäl-
las för en påle en timma i halsjern med en skofvel i handen
att skämmas och afstraffas sedan med 30 par spö, samt ar-
bete 2 eller 3 år på Kronans fästning, Kongl. Förordn. d. 1
Okt. 1752; confer 8: 4. H. B. Dessa äro halsjernsstraffen och
nyttjas äfven i fråga om leuteration i stället för dödsstraff, äf-
vensom någon gång till skärpande, då någon utomordentlig oger-
ning blifvit föröfvad ; dock observeras härvid hvad förut om
straffs skärpande är sagdt. Hit hörer ej ansvar för den, som i
Stockholm utkastar orenlighet på vissa ställen, som är ett po-
licestraff.
113 —

Man kan räkna hit perpétuel relegation från Akademien,
dock ej i afseende på annat än den akademiska hedersgraden
och privilegier.

2:0) HudstrykniTig af bödeln. Härmed straffas kopplare, 57:
1. M. B.; — detta skiljer sig hufvudsakligen från spö och ris
derigenom, att det beror af Exsecutor att låta straffa den brotts-
lige efter dess ålder och krafter.

3:0) Alt stå vid Tings- eller Rådstugudörr en timma med
tnjölkhäril i handen. Härmed straffas de, som mjölka annor mans
ko, får eller get, 43: 5. M. B. Härtill kommer, enligt K. För-
ordn. d. 21 Jan. 1773, 6 par spö eller 5 par ris. Härmed är
beslägtadt att stå vid en påle med en ko- eller hästsvans i han-
den, Kgl. Br. den 9 Jan. 1754 och den 1 Dec. 1780; men det-
ta är ett extraordinärt straff, som ej underdomaren får ålägga,
utan bör saken till öfverdomaren inberättas.

4:o) Att sitta i stocken med gren i handen. Härmed bestraf-
fas de, som nedhugga träd, som äro planterade till prydnad eller
lugn, 20: 11. M. B., Kgl. Förordn. d. 30 April 1777 och Skogs-
ordn. d. 1 Aug. 1805 § 64. — Detta straff är väl ej i allmänhe-
tens tanka bland dem, som medföra vanfräjd ; men att det räk-
nas till dessa, synes af Förordn., hvarest detta brott anses för
ett nidingsverk.

Några straff, som väl ej medföra vanfräjd, dock äro skym-
feliga, kunna äfven räknas hit, men äro att anse snarare som
aga neml.: 1:0) Slockstraff i allmänhet. Härmed straffas Öfver-
niage, som 2:dra gången öfvar svordom, 3: 2. M. B. Ryttare,
Soldater och Legohjon straffas äfven härmed, då de första och
andra gången af starka drycker öfverlasta sig, och ej härför
kunna böta. Kgl. Förordn. 1733 den 17 April § 21. — 2:0) Alt
sitta i stocken med en skofvel i handen vid kyrkodörren för den,
som stjäl ur likkistor; Kgl. Br. d. 24 Jan. 1751; böter äfven 10
Daler. — 3:0) Bida Trämärren: ett straff för soldater, Krigsart.
1783. Sjölagen 1685.— 4:0) Kyrkoplikt. Härom är förut handladt.

Påföljden af vanfräjdande straff äro :

1:o) Uteslutande från och förlust af Embete och värdighet i
Staten. Kyrkolagens 19 Kap. 21 § nämner detta uttryckligen
om Prester, äfvensom i en förordning af 1758, om Domare och
s	8
— 114 —

Nämnd; men bör lämpas på alla offentliga embetsmän och syss-
lor. Den domare, som dömt en sådan person af med äran, till
hör dock ej att afsätta honom från tjensten, utan tillkommer det
denne senares förmän i tjensten. Häraf följer, att ärelös dömde
ej kunna sättas på förslag eller befordras till någon publik tjenst.
Skulle likväl Konungen någon gång ge honom en dylik syssla,
innebär det tacite återställande af den dömdes ära. — Blotta actio-
nen för ett vanfräjdande brott bör halva den verkan, att den
anklagade ej kan sättas på förslag eller befordras till någon pub-
lik syssla, hvilket vi sluta af 17: 7. R. B., der en verklig dömd
eller anklagad vid vittnesmål anses lika.

2:0) Uteslutande frun Burskap. Detta sluta vi af Skråord-
ningen af 1720: 6 och 10 art., der det uttryckligen stadgas om dem,
som äro i Skrået, och då detta gäller om en så obetydlig he-
dersgrad, måste det väl ännu mer gälla om sjelfva Burskapet.

3:o) Ar den vanfräjdade vid hdgsljensten, uteslutes han, sa
väl hemma som i fält, från andras umgänge.

4:o) Brottet och straffet han opåtaldt forevitas den brottslige,
och detta följer: l:o) Af sakens natur. 2:0) Af de olika formu-
lärerna vid sjelfva aflösningen. Duellsplacatet 1682, § 11. Af
detta kunna vi sluta att förmaning till folket ej härvid får äga
rum vid mindre och ej vanfrejdande brott, äfvensom att utsprida
smädeskrifter eller munteligen yttra sig i afseende på en van-
fräjdad persons brott eller straff ej kan anses efter 60: 5. M. B.

ä:o) Alt lian ej lan gå ed, äfvensom den, som för ett van-
hederligt brott är anklagad eller är okänd, tills man om dess
fräjd kan få underrättelse; 17: 7. 29. R. B. Häraf kan man äf-
ven sluta till andra eder, som Borgenärsed, Bouppteckningsed,
Fyllnadsed, samt Juramenta in litern. Skulle parter öfverens-
komma att låta en vanfräjdad vittna, kan han ej aflägga cd; 17: 14
R. B. För denna orsak vore det äfven oklokt att lata en van-
fräjdad underteckna contracter. Om Vakters och Rätters Be-
tjentes vittnesmål obs. att de ej ha rättighet att vittna om de ej
ha godt namn och rykte, t. ex. äro kända för spelare &c. Kgl.
Br. den 23 Mars 1738.

(i:o) Få de ej slå Fadder. Kyrkolagen 3 Kap. 5 §.

7:o) Kunna de ej nyttjas i sådana ärender, der Lagen
115 —

fordrar goda och redliga män; t. ex. vid Bouppteckning, 9: 1. A.
B., 15: 2. G. B, 11: 7. R. B., 14: 4. K. B.

S:oj Kunnu-de ej vara Förmgndare, emedan det vore en mot-
sägelse, alt en ärelös skulle kunna uppfostra någon till ära: 22:
2. Ä. B, 20: G. Ä. B.

I Förmyndareordningen 1669 15 § står, alt Förmyndare
skola vara ärliga och goda män , som allvarsamt lefverne fört
halva. — Hvad som här är sagdt om Förmyndare kan äfven i
alseende på ärelösa lämpas på Gi/tomän, likväl med undantag i
afseende på naturliga Föräldrar. Den ärelöse tillåtes ej heller
att vara Fullmäktig; 15: 2. R. B., emedan härtill fordras obe-
ryktade, ärliga, redliga och förståndiga män.

l):o) Kunna de göras ar/löse: h. e. genom sitt förfarande,
fastän laglig arvinge, blifva förklarad förlustig äfven rättigheten
till sådan egendom, som ej är testamentabel. Det är derföre ej
tillräckligt till en sådan acts giltighet, att man endast gjort ett
testamente åt en annan; ty ett sådant, så snart det anginge arf-
vejord, eller sådan, som med densamma har likhet, vore olagligt,
och kunde således af den ärelöse klandras, utan måste det i te-
stamentet derföre af Testator med uttryckliga ord vara förkla-
radt, att han gör den ärelöse arflös, och det på grunder, som
Lagen medgifver. Dessa grunder äro flere, t. ex. 6: 1, 2. G. B.
Al detta lagställe, hvarest står: gifter sig son eller dotter, sont är
Enka med den, som ej har godt namn och rykte, sluta vi det för-
äldrarne ha makt göra den ärelöse arflös, enligt regien: Argu-
mentum a minori ad majus. En fråga uppstår likväl här, benig
nog: Om denna ai flösgörelse kan träfa den vanryktades arfvin-
gar? Då Lagen i afseende på den ärelöse tillåtit Testator att
göra honom arflös, har dock Lagen ieke i afseende på andra
hans arfvingar Iran Testators egendom borttagit det band, som
ligger på densamma, nemligen att den ej får borttestamenteras.
När nu den ärelöse förklaras arflös, anses han civiliter död, och
de andre arfvingarne träda i hans ställe. — Om nu denna sist-
nämndes barn äro närmaste arfvingar, kunna de ej för sina För-
äldrars skull göras arflöse, emedan arflöshet är ett undantag
Iran allmänna Lagen, hvilket således strictissimi juris bör följas.

Sådan är Prof. H:s tanka, men [labenius antager att barnen
116 —

ej böra få ärfva, emedan deras rätt till arf försvinner, då fadren,
hvilkens rätt de genom jus representationis äga, genom sitt för-
hållande blifvit i saknad deraf.

10)	1 afseende på Äktenskap få de vidkännas flera olägen-
heter: a) återgår fästning, om den oskyldige ej vetat af dess van-
fräjd, 4: 6. G. B. b) Är han gift, får den oskyldiga makan hos
Konungen begära äktenskapsskillnad, i fall han till sin ära blif-
vit restituerad ; i annat fall sökes detta hos domaren, Kgl. För-
ordningen d. 27 Apr. 1810.

ll:o) Anses den ärelöse bland de misstänkte personer, af
hvilka det är vådligt att köpa lösören och hos hvilka ransakning
efter stulet gods utan åtal kan ske; 49: 52: 2. M. B.

1	2:o) Areröriga brott gifva på nyssanförde grund stark pros-
sumtion i afseende på hvarje brott af samma beskaffenhet.

lH:o) Skulle en sådan person blifva tilltalad för ett dylikt
brott, eller derföre satt i häktelse, men ej kunnat fällas till saken,
kan han ej fordra sådan reconvention, som en välfräjdad man för
ulståndet lidande.

14;o) Efter döden få de en mindre hederlig begra/nivg. Man
skiljer emellan ärlig och mindre ärlig begrafning. Den senare är
af 3 slag:

1:0 Den mindre hederliga är att i stillhet begrafvas. Ingen
procession tillåtes, ej heller flere vara tillstädes än de, som äro
oumgängelige ; Kgl. Förordn. d. 27 Nov. 1725. Fresten kastar
väl mull på likkistan, men läser ej derefter den i Handboken
befintliga bönen, utan allenast Fader vår och den vanliga väl-
signelsen, såsom det för dödfödda barn är brukligt; Kgl. För-
ordn. d. 14 Aug. 1727, cfr. 18: 1. Kyrkolagen.

2:o Svårare begrafning: att läggas afsides i kyrkogården.
Detta är vanligen norra delen af kyrkogården, 2 Cap. 1 § Str.
B , dock utan någon procession.

3:o Vanhederligaste begrafning : Sepvlhna quam maxime in-
honesta? Att af Skarprättaren läggas i galgbacken eller afsides
i skogen. De, som begå Delicta Atrocissima och äfven uppsåt-
liga sjelfmördare, 2: 1. S. B.; men ej den, som dödar sig af
sinnessvaghet, 13: 1. M. B.; dråpare och tjufvar, 24: 10. M. B.,
2: 1, fe. B., läggas afsides i kyrkogård och må al annat folk
— 117 —

handteras; hvaraf vi kunna sluta, att de som begått äreröriga
brott, h varigenom de förlorat äran, böra läggas afsides i kyr-
kogård.

SlutanmärJniingar härom :

l:o) Kunna äreröriga straff påläggas en dylik, fastän han är
frånvarande; t. ex. a) Borgare, som far utrikes, utan att förut
hafva utgifvit 6:te penningen innan han afvek, 3: 5. H. B. b)
Gäldenär, som bortrymmer, utan att godtgöra sina creditorer,
samt ej inom en månad söker lejd, eller inom ett år gifver till-
känna laga förfall, 16: 5. G. B.

2:0) Hvad de böter beträffa, som åtfölja ärans forlust, sä
tror Babenius, att de ej böra af den ärelöse sjelf betalas, ulan
skola af Exsecutorn uttagas; och har han härvid anfört Here
rum ur gamla Lagen ; men denna var så i gamla tider, att sjelf-
va böterne voro ärerörige ; men nu förhaller det sig ej så, och
kan detta slutas af 24: R. B. och Kgl. Br. d. 16 Dec. 1692.

3:o) Då ärelösa flytta från en församling till en annan, bör
deras vanfräjd vara anmärkt så väl i den förra församlingens
Pastorsattest, som i orlolssedeln från den vanfräjdades husbon-
de, om han haft någon sådan.

4:o) Bör den, som med halft skäl om ärerörigt brott är be-
svärad, enligt H:sons tanka, ej få gå värjemålsed, oaktadt han
för ett sådant brott ej förut vore dömd, och det af följande skäl :
l:o) 1 lifssaker tillåtes det aldrig, och lif och ära sättas ofta i
jemförelse med hvarandra i Lagen. 2:0) Att för menedare äro
egentliga straffet att blifva ärelösa, hvilket straff äfven skulle
träffa honom i fall han ej gick eden ; och är det derföre mera
att supponera det en sådan, som således anser äran för en nulli-
tet, för att undslippa ett honom säkert träffande straff, hellre be-
går mened, hvars bestraffande möjligtvis skulle kunna uteblilva;
dock är denna grundsats ej i praxis antagen.

E. Poenœ Pecuniariœ h. e. sådane straff, som angå den
brottsliges egendom. Detta straff kan vara större eller mindre
och på olika sätt röra egendomen. Det består 1:0 1 förlust af
den brottsliges hela egendom. 2:o I förlust af hans lösa gods.
3:0 1 förlust af en i Lagen bestämd qvot af hela egendomen,
utan åtskillnad af löst och fast. 4:0 Af en viss i Lagen utmärkt
118 —

egendom. 5:0 Af en viss i Lagen bestämd eller efter Lagen
bestämbar penningesumma. 6:0 I förlust af en eventuel rättighet
eller egendom.

Om 1:0 och 2:o obs.: att de vanligen äro förenade med lif-
vets förlust, äfvensom stundom förlust af ära nämnes, såsom i
4: 1, 2, 8., utan ärans förlust i 6: ], 21: 3, 4, 5, 22: 3. M. B.
Om 3:o obs. att det nämnes i 3: 5. IL B.

Om 4:o i 12: 4. B. B., 8: I. B. B., 9: 6. H. B.

Om 5:0 obs. att här är dels fråga om böter, dels äfven om
viten.

Om böter: i 47: 1. M. B. nämnes en bestämbar penninge-
summa. Penningar utsättas i gamla Lagen (1734) i daler, mark
och öre, men i nyare tider (1776) i 5%., /., r:st. Om dalers
beräkning i silfvermynt obs. : 1 äldsta tider hade man ej daler,
utan mark och öre, örtug och penningar, och var det först Gu-
staf I, som lat sia silfverdalrar, hvilka fatt sitt namn aï Joachims
Thaï, en Silfvergrufva i Böhmen, hvarest de så kallade Thaler
först slogos. De voro lika med vara 3. i Specie. Sedermera
uppfann man i Tyskland de så kallade Reichsthaler. Allt sedan
Gustaf I:s tid har ej mark varit något sjelfständigt mynt, utan
blott förhållit sig till daler, som 1 till 4. Om 5 :s uppkomst i
Sverige observeras: Gustaf I försämrade genom kopparupp-
blandning dalrarne, hvilket slutligen ganska naturligt märktes,
så att dalrarne föllo i värde mot en Tysk Riksdaler, hvilket gaf
Konungen anledning att låta slå Riksdalrar, och har man sedan
gjort skillnad mellan daler och riksdaler. Riksdalern var aldrig
delad i mark, öre, örtug och penningar. Sådant var myntväsen-
det till Gustaf II Adolfs tid, då man började slå koppardalrar,
hvilka likväl, i anseende till kopparens förökande, och derige-
nom i handel och vandel skedda minskning i värde, snart förföll
från sitt föregifna pretium; verkan häraf blef således, att Kro-
nan måste bestämma ett visst förhållande mellan Sillver- och
Kopparmynt och detta förhållande blef utstakadt till 3 Daler Kop-
parmynt på 2 Daler Silfvermynt; men som det var naturligt att
ett al dessa myntslag skulle blifva hufvudmyntet, föredrogs då
koppardalersräkningen och detta fortfor ända till Förordn. d. 27
Nov. 1776 utkom, hvarigenom stadgades l:o att förra räkningen
119 —

i mark, öre, örtug och penningar skulle bortläggas och räkningen
ske i 306., ß., r:st i alla Kronans räkenskaper. 2:o Att alla
köpeafhandlingar och kontrakter privata emellan vid domstolar-
ne endast då skulle anses lagliga, när de i detta senare slags
beräkningssätt voro betingade. 3:0 Äfven vexlar pä utrikes or-
ter skulle sålunda beräknas. Härvid var ock nödigt att bestäm-
ma silfvermyntets förhållande till 36. 1:0 1 afseende på afhand-
lingar, som skett före 1776 års Förordning emellan privata, och
2:o 1 afseende på Kronans uppbörd, böter och viten, som förut
voro utsatte i mark, öre &c. I förra afseendet bestämdes det
sålunda att 18 daler Kopparmynt eller 6 daler Silfvermynt skulle
svara emot 1 6.. I senare fallet stadgades, att de i allmänna
Lagen utsatta böter samt viten skulle så beräknas, att 3 daler
Silfvermynt skulle vara 9 daler Kopparmynt. = I 3. Specie sä
väl då böterne förvandlades i kroppsplikt, som dä de i pennin-
gar erlades. Angående Kronans uppbörd stadgades, att de pen-
ningar, som voro antagne före 1719, skulle beräknas i mark,
öre &c., men sedan 1719 skulle 6 daler Silfvermynt = 18 daler
Kopparmynt = 1 5%%. beräknas, och borde genom Förordningen
d. 6 Dec. 1776 all Kronans uppbörd ske i 306., ß., r:st. Med
Specie menas ej sedlar, utan verkligen hårdt mynt, och enligt
dessa författningar borde således ej böter fä betalas i Banco-
Sedlar, utan i Specie.5. eller hårdt mynt; men som våra För-
fattningar ännu anse Bancosedlar lika med Specie, så njuta
brottsliga den förmån, att fä betala åtminstone hälften mindre,
än Lag stadgar; likväl hafva de häraf en olägenhet, såsom vid
snatteri bot. Detta kunde ändras på det sätt: 1:0 Genom så-
dan hushållning att Bankosedlar allt mer och mer indrogos; 2:0
Genom ett bud förordnades att de i lagen utsatta böter skulle i
flinthårdt mynt beräknas.

Om böters förvandling obs. : 1:0 Stundom hafva Lagarna ut-
satt huru många par spö eller ris, vatten och bröd, enkelt fän-
gelse, m. m. straftet bör förvandlas till ; stundom icke. I förra
fallet mäste man stricte rätta sig efter Lagen, enligt regien : Spe-
ciel lag äger företräde framför generel. I sednare efter Lagens
föreskrifter i 5: S. B. och 10: 1. Ü. B. I 5: S. B. omtalas reg-
lorna vid förvandlingen af böter i spö och ris, allmänt arbete
— 120 —

samt väften och bröd. I 10: 1. U. B. om böters förvandling i
enkelt fängelse. 2:0 Det är ej likgiltigt, hvilka af dessa Lagens
rum man rättar sig efter, ty 5: St. B. är för Brottmål, men 10:
1. U. B. för Civilmål, h. e. sådana böter, som endast i förening
med ett Civilmål kunna åläggas. 3:0 Fastän böter kunna för-
vandlas i spö eller ris, vatten och bröd, samt fängelse och arbe-
te, sa kunna sådana kroppsstraf ej vice versa förvandlas i bö-
ter, så vida ej Lagen utsatt ett alternativ af sådana straff och
penningeböter ; och häraf hafva vi skillnaden emellan urbota och
icke urbota straff.

Vite liknar böter deri, att det är en bestämd penningesum-
ma; men skiljer sig från böter deri, att vite ej är i Lagen be-
stämdt, ej heller efter någon i Lag gifven regel, utan bestäm-
mes på annat sätt.

Viten äro antingen Privata? när enskilte personer, vid con-
tracters ingående, utsätta vite för den eller de af contrahenterne,
som ej uppfylla contractet; eller Offentliga? hvilka utsättas af
Konungens Befallningshafvande eller Domaren till befrämjande
af något ändamål, som Lagen stadgar eller ock ej ogillar. Man
måste göra skillnad emellan Domaren, som utsätter vite, och
Domaren, som dömer till vite. I förra fallet handlar han som
Lagstiftare, och bör rätta sig efter allmänna Lagstiftningsreglor,
och den förnämsta Regel är: att Lagens ändamål åsyftas och vin-
nes. Ergo bör han ej utsätta det för högt, hvarigenom den bö-
tande skulle komma att lida en mot brottet svarande större ska-
da, ej heller för lågt, hvarigenom det ej kunde verka till det
med Lag åsyftade ändamål. Domaren kan ej döma till vite, utan
att förut hafva stiftat den Lag, hvarefter han bör döma, och så-
ledes ej pa en och samma gång utsätta och döma till vite.

Om viten observeras vidare: att de utmätas på samma sätt
som annan skuld; finnes ej tillgång hos den till vite förfallne,
förvandlas det i enkelt fängelse; 10: 1. U. B., Kgl. Förkl. 1807.
När lös man ej orkar böta, äger annan utbetala böterne, mot
det den förre blifver skyldig arbeta utaf det hos den senare,
då dagsverket räknas tilt } af markegångstaxan, när den arbe-
tande får mat; men annars efter hela markegångstaxan. Kgl.
Förkl. 1807 mom. 8.

6:o I förlusten af en eventuel rättighet: t. ex. arfsförlust 6:

7. A, B, Förlust af Giftorätt 6: 3. Ä. B. Morgongåfva dito dito.

-40 194-4--

STOCKHOLMS HÖGSKOLAS

JURIDISKA BIBLIOTEK


26.

ny

B

A

A,

AD

1z
O.
A
1
O
A

6

I 18.

AA

8 28. 29 °4

OB —— ° T,
AD OB

‘ 29.

6/ (B
a A6
ii !.

Q
AC
QD

vea”

X3

8

7)7

2
y

- e
STOCKHOLMS HÖGSKOLAS
JURIDISKA BIBLIOTEK

F



* (V.

vh.o

tel

s

SC)

1
-A.
jvmee

ty
I

er
-02

a—e

-.

our AV.
Yoyr
oplide