‘se s 1104 2B arg e.2 rt rog ft. Ae G ires - T a TT cvrr) : -or ) ' / | b s si enta) 42 . - •. r - el —Dr - ~ (. .; _ . ingl.My 7 ■ •• . k. : red i STOCKHOLMS g g UNIVERSITETS g I BIBLIOTEK I EJ HEM Fils C OM DET AKADEMISKASTUDIUM AF to Sas. SCOCssess, Zacharias H æ g s ström, 1840. II lie ■ •å vi nu valt det Akademiska Studium till föremål för vår undersökning, befinna vi oss på ett område, som för de flesta hvarken kan eller bör vara främman- de. Men många förhållanden i lifvet gifvas, bvilka menniskan genomlefver, utan alt i bestämda begrepp för sig fixera deras betydelse. Hon följer då en- dast vanans magt. Det beror likväl derpå, om den- na vana är sed eller osed. Osäkerheten härutinan för hvarje särskildt fall bjuder menniskan alt, oberoen- de af fördomen, underkasta hvarje lifvets förhållande en sträng pröfning, •—• dess resultat må då vara nedslående för hennes egenkärlek och inbillade vishet eller vittna emot det sedvanliga såsom -mot en osed. Hvad det akademiska studium, såsom en bestämd ståndpunkt af menniskans utbildning till vetande och sedlighet, bör vara, måste vara beroende af, huru ve- tandets och sedlighetens natur i allmänhet uppfattas. Men universitetet är en bestående inrättning i samhäl- let, jemte andra bildningsanstalter. Vår undersökning måste derföre stadna vid en utredning af det förnufti- ga i denna bestående inrällning; eller, med andra ord, de fordringar, en förnuftig insigt i vetandets natur gör på det akademiska studium, kunna icke vara i strid med de institutioner, hvilka göra det akademiska studium såsom ett bestämdt moment i vetandets ut- 4 veckling. Vi uppfatta härvid universitetet endast så- som en bildningsanstalt, emedan denna uppfattning 2 såsom nedanföre skall visas, äfven inbegriper universi- tetets ändamål att vara vetenskapernas vårdarinna. Så- lunda skilja vi universitetet från scholan, såsom en an- nan bildningsanstalt, och skola bemöda oss att visa, det skilnaden dessa båda imellan är gifven uti sjelfva vetandets natur, samt att dennas fordringar äro desam- ma med en förnuftig uppfattning af schola och univer- sitet, sådan de för båda i närvarande stund gällande författningar bestämma deras olika betydelse såsom bild- ningsanstalter. Att härvid likväl icke kan blifva fråga om de särskilda detailföreskrifterna, inses lätt. Det är nog, om vår undersökning visar ett resultat, öfverens- stämmande med de akademiska institutionernas anda. Vi måste derföre, såsom utgångspunkt, assertoriskt upplaga den föreställning om universitetets betydelse, som uttalar sig i det akademiska studium, sådant detta befinnes hos oss för det närvarande. Sedan skola vi söka visa, huruvida detta studium kan leda till vetande och sedlighet, samt huruvida det, i sitt närvarande skick, motsvarar de fordringar, institutionerna på detsamma göra. Finnes icke en sådan motsvarighet, så är det klart, att den föreställning om institutionernas betydel- se, delta otillfredsställande studium uttrycker, är falsk och bör vika för en uppfattning af dessa institutioners anda, som i sin tillämpning lofvar lyckligare resultater. 5 Jag skulle förneka min öfvertygelse, om jag icke erkände, att en målning af del akademiska studium, sådant detta för närvarande hos oss visar sig vara, vore för mig påkostande, snart sagdt vidrig. Om jag derföre börjar med denna del af vårt ämne, sker det endast, för att desto förr befrias ifrån den nedslå- ende känsla, denna målning väcker, och få öfvergå till den del deraf, som åtminstone visar möjligheten af ett bättre sakernas skick och erbjuder ljusare förhoppnin- gar för framtiden. Låt oss hvar och en lägga handen på hjertat och tillstå: Hvilket har vårt akademiska studium v ar ild Hvem finnes, som derpå kan gifva annat svar, än det nedslående: En lexal Vi komma från scholan eller gymnasium, lastade med ett antal lexor. De repeteras och omläsas, och vi hedra oss i en student examen genom att fermt och redigt återgifva dessa lexor. Af en från våra hittillsvarande omgifningar hemtad bog för den ena eller andra tjenstemannabanan, eller ofta dertill bestämda af föräldrars och målsmäns villja, väl- ja vi ett vitœ genus. Detta Dal^ säger man oss, är akademisk frihet. Ofta af föräldrar och lärare uppmuntrade, att visa vår flit genom att hastigt ab- solvera vår akademiska curs, lockas vi härtill ytterliga- re af de företräden, ett tidigt inträde på tjenstemanna- banan erbjuder. Hvari består då denna akademiska curs? Jo, i nya lexor, jemte upprepandet af de gam- la. Man skaffar sig kunskap, om hvilka examina, som tillhöra denna curs. Man får veta, på hvilka kun- 6 skapsstycken prof aflägges i hvarje examen, hvilket compendium eller hvilket decennier gamla collegiihäf- te vanligen för inhemtandet af dessa särskilda kunskaps- stycken begagnas. Så utmärker man sig genom att hastigt och noggrannt lära sig dessa compendier och häften. An de akademiska föreläsningarne? Jo, de besökas af tvänne skäl: l:o för att stå väl hos före- läsaren, den blilvande examinatorn; 2:0 för att inhem- ta några denna examinators älsklingsphraser och tillegna sig hans sätt att uttrycka sig. Fråga blott hvarje stu- dent, som helst ett år varit vid universitetet, hvad gagn man har af föreläsningarna, och han svarar säkert: att man på egen hand inom en timmes tid kan lära sig lika mycket, som under trenne timmars föreläsningar. Pluraliteten besöker derföre inga föreläsningar och vi- sar sig derigenom åtminstone ega rättskänsla nog, för alt icke begagna dem blott såsom ett medel att vinna examinatorns ynnest. Jag afbryter här, för att erkänna det ofta orätt- visa i denna ungdomens åsigt af föreläsningarnas nytta. Men å andra sidan kan det icke heller nekas, att de akademiska föreläsningarne till en stor del nedsjunkit till compendii-curser, beräknade för den ena eller an- dra examen. Afvensom medgifvas måste, att den lä- rare, som, oberoende .af det vanliga förfarandet, söker inrätta sina föreläsningar i sann vetenskaplig anda, ofta ser sig omgifven af ganska fåtaliga åhörare. Ty till ett mer ansträngdt studium har studenten sällan hvarken bog eller tid. Han ser, att något sådant icke erfor- 7 dras för en examen, och, alt den djupare insigten i en framtid kunde medföra sin belöning, derpå tror han icke, ty han vet, att mängden vandrar sin väg fram all sådan förutan. Utom compendier och compendiösa föreläsningar erfordras nu väl for flera ämbetsmanna- examina kun- skap uti källorna för det vetande, hvars tillämpning kommer att utgöra deras blifvande ämbetsutöfning. Så läser den blifvande presten sin codex, och juristen sin lagbok med lagsamlingar. Men huru bedrifves äfven detta studium? Lär sig den förre att tolka Bibeln, el- ler den sednare att tolka lagen, d. ä. att distinguera de i lagstiftningen förekommande allmänna bestämnin- garna? Nej, den ena fortsätter med explication och re- solution; den andra lär sig utantill de särskilda capitlens och paragraphernas summariska innehåll, ordningsnum- ror och data på författningar. Men fråga dem, hvad tro, eller hvad lag är, och båda skola antingen alls icke besvara frågan eller besvara den med en utanläst defi- nition ur ett compendium. Och säkert är, att denna definition intet sammanhang eger med någonderas öf- vertygelse, om hvad Christendom, kyrka, samhälle, lag och rätt är, ännu mindre med deras öfvertygelse om det samhälle och den kyrka, hvilken de tillhöra. Och här beröra vi den ömtåligaste sidan af uni- versitetsbildningens nuvarande skick. Ty huru mån- ga äro väl de unga män, som ifrån universitetet utgå med en på forskning och studium grundad öfvertygelse, för hvilken de äro färdiga att strida och kämpa i lifvet? 8 Ja, hos huru mången finnes ens behofvet af och sträf- vande till en öfvertygelse? Tvärtom är också oftast den gnista, som vid inträdet till universitetet hos ynglingen flammar såsom begär att veta och enthusiasm för det rätta, släckt, förrän han lemnar det. Det är uppröran- de att nämna detta förhållande; men, om dess sannings- enlighet icke kan förnekas, bör det uttalas, ty att öppet erkänna det är första steget till en möjlig förän- dring. Så länge det qvarstår och med tystnad förbi» gås, hvad kan samhället vänta af sina ämbetsmän, hvad fäderneslandet af dem, åt hvilkas händer det anförtror vården om sina andeliga och lekamliga interessen? El- ler hvad skall man säga vid åsynen af en själasörjare, som ingen öfvertygelse har om själens odödlighet, af en lärare i Christna församlingen, som sjelf aldrig känt behofvet af försoning; — af en lagskipare, som anser del rätta för blott tillfälligt och eonventionelt samt lag- boken för ett ytterligare compendium, — lagskipningen för en examen; — af medborgare, för hvilka alla sam- hällsinteressen, som icke omedelbart röra deras egen person, äro saker utan ringaste värde? Ar då detta den sedlighet^ hvartill den högsta bildning skall föra? Men någon kunde tro, att det sanna vetenskapli- ga studium, genom examens-förordningar förvisadt från ümbetsmanna-bildningen, återfinnes hos dem, som en- dast sträfva till literär utmärkelse, arbeta för en lärd grad. Här skulle man vänta, att all Läxläsning upp- hört. Rådfråge hvar och en sin erfarenhet! Så vielt jag känner förhållandet, läsas vid universilelet aldrig fle» 9 ra och till en del obetydligare lexor, än de, med hvilka en Philosophie Candidat fyller sitt hufvud. Det är ett virrvarr af compendier, af hvilka en del inöfvas på ett par veckor, en annan på ett par dagar. Språk-kunskap och mathematik, båda af den natur, att de icke kunna intvingas i compendier, äro ofta det enda, en sådan candidat några månader efter sin examen eger i behåll af alla dessa lexor; men få äro de, som i dessa eller någon annan kunskapsgren hunnit, ulöfver minnesläs- ningen och lexan, till verkligt studium. Uti de högre faculteterna fortfar allt detta i mindre scala, — likväl i visst hänseende minst i den medicinska, der det for- dras en omedelbar praktisk tillämpning af lexan, men der också ofta theori och praktik stå utan allt sam- band med hvarandra. Må de vanliga disputationerna pro gradu vittna om den höjd af vetenskaplig bild- ning, på hvilken författarne stå. Att beläsenheten hos dem måste vara stor nog, kan väl icke betvillas, sedan de tilibragt 16 à 18 år af sin lefnad med att läsa lexor och genomgå förhör. Men låt en sådan gra^ duerad man afgifva ett yttrande öfver sin vetenskaps närvarande ståndpunkt, låt honom i det speciela upp- visa det berömliga eller förkastliga hos någon förfat- tare i densamma, eller påkalla hans insigt för att ut- reda någon för tillfället maglpåliggande samhällsfråga, som theoretiskt beror af den vetenskap, han ex pro- fessa studerat, -— och det är lätt att förutsäga, huru allt delta i 9 fall bland 10 skall aflöpa. Ty, att un- dantag finnas, är det glädjande att icke blott antaga 10 såsom en allmän erfarenhet, utan att äfven sjelf halva erfarit. Fråga vi nu, hvad det är, som brister mäng- den, så blir svaret åter: öfvertygelse. Den veten- skapliga theologen bar icke ens den fördel, som ännu någon gång kan vara religionslärarens lott, att ban nämligen skulle kunnat bevara sin barna-tro. Han har redan bitit för djupt i frukten af kunskapens träd, och för honom återstår icke annat än att kämpa sig fram till öfvertygelse. Men denna kamp är något annat än läsningen af en dogmatisk theologi. Likaså kan den praktiska juristen hafva sin af inga tvifvel rubbade tro på lagens helgd och endast tveka vid dess tillämp- ning. Den mer kunnige deremot, som lärt sig kän- na flera lagstiftningar och i deras nakenhet sett de för hvarje gång framträdande lagstiftarne, måste redan dra- ga principerna i tvifvelsmål. Dock, detta tvifvel vore första steget till öfvertygelse, och ho tänker på den- na? Nej, man förjagar tviflet med likgilltighet och tank- löshet, radar upp religioner och kyrkor, systemer och lagstiftningar bredvid hvarandra, och på sin höjd följer man bruket genom att erkänna Christna religionens och Lutherska kyrkans företräde samt yrkar omöjligheten att under närvarande förhållanden ega annorlunda be- skaffade lagar än de bestående. Så är man en lärd man, tiger som muren i alla frågor, som röra stat och kyrka, sätter sig ned i en katheder och pluggar i en ny generation de lexor, man sjelf läst, lärt sig och glömt. Man behöfver dock icke dö utan öfvertygelse, ty man får den på gamla dagar för godt pris, genom alt blifva absolutist i samhället och supranaturalist i re- ligionen, — det är allt beqvämt och säkert. Jag vill, såsom sagdt, icke neka, att undantag finnas, på hvilka ofvan uppdragna skildring icke träffar in. Men meningen kan väl icke vara den, att ett lands förnämsta bildningsanstalter endast undantagsvis skola bibringa bildning. Och, om således den dystra målnin- gen i allmänhet är sann, hvilken åsigt af universite- tets betydelse uttrycker väl ett så beskaffadt akademiskt studium? Jo, hvilken annan än den, att universite- tet är en schola^ alt vetandet är en lexa, och sed- lighet konsten alt taga sig fram i verlden? Det är att förmoda, att det så länge öfverklagade examensväsen- det skall anföras såsom den oafvändbara orsaken till detta förhållande. Vi skola i det följande söka visa, att klagolåten häröfver endast är en lom ursäkt, samt öfvergå nu till en undersökning af vetandets natur och till utredandet af de fordringar, denna gör på det aka- demiska studium. Uti allt vetande kunna vi särskilja tvänne momen- ter, nämligen det gifna innehållet, de notioner, bestäm- da tankar, som utgöra vetandet, och det tänkande sub- jectets, den vetandes, sätt all veta, att i sitt medve- tande upptaga delta innehåll. Närmare fattade, innebä- ra dessa tvänne momenter, att vetandet både är en, af individen oberoende, tradition och tillika har sin tillvaro hos ett Jag, ett sjelfmedvetande öfver hufvud. 12 Man fordrar derföre af allt velande, att det hvar- ken bör vara ett blott traditionell Veta, endast på god tro antaget, likasom att vetandet icke får vara ett blott af det subjectiva tycket och godtycket beroende menan- de. Ty, såsom blott på god tro antaget, vore vetandet tilljälligt^ beroende af den tillfälliga uppfostran, hvarje individ erhållit; såsom blott menande åter och beroen- de af godtycket, skulle vetandet sakna allmängilltig- het^ d. ä. ingen individ skulle då kunna göra sitt ve- tande gällande inför andra individer. Sålunda fordrar man af allt velande nödvändighet och allmängilltighet samt sätter härutinan vetandets förnuftighet, dess san- ning. Men låt oss närmare betrakta dessa tvänne mo- menter! Vetandet, såsom blott tradition, är en mångfald af bestämningar, bestämda tankar. Men, då denna mång- fald fattas i sig, utan afseende på individens sält alt uppfatta och från hvarandra särskilja dessa bestämnin- gar, utgör hon i sjelfva verket ingen mångfald, utan den ena af dess bestämningar sammanfaller med den andra. Ty hvarje åtskilnad mellan tvänne notioner, a och b^ förutsätter redan en tredje notion, c, som ut- talar denna åtskilnad, som utgör ett kännemärke på a^ hvarigenom denna skiljes ifrån b^ eller tvärtom. Men denna tredje notion, c, förutsattes då redan såsom skiljd ifrån a och b, d. ä. den förutsätter åter en no- tion, som utmärker denna dess åtskilnad. En sådan jörutsatt åtskilnad vore blott ett godtyckligt bestäm- mande, ett den tänkandes sätt att uppfatta traditionen» 13 IIvarje notion af nämda mångfald sammanfaller derföre med alla öfriga, om jag icke godtyckligt förutsätter någon åtskilnad dem imellan. Man kan också förestäl- la sig detta sålunda, att, om hvilken notion som helst för sig upptages till betraktande, kan om densamma intet annat sägas, än att hon är sig sjelf, att a är a, b är b o. s. v. Det ligger derföre i vetandets natur, då detsamma betraktas såsom blott tradition, att vara bestämningslöst, så att om detsamma endast kan sägas, att vetandet är, icke livad vetandet är. Men på samma sätt förhåller det sig med vetan- det såsom blott sjelfmedvetande. Ty sjelfmedvetandet är, omedelbart fattadt, det abstracta: Jag är Jag. Det- ta uttryck är samma identiska sats, A är A9 som of- van blifvit anförd; det utsäger endast, att Ja^ äricke hvad Jag är. Och detta: Jag är Jag, har här ingen annan betydelse, än den, att Jaget icke är någon be- stämd tanke, utan är ett bestämningslöst vetande. På så- dant sätt sammanfalla älven vetandets båda nämda momen 1er 9 tradition och sjelfmedvetande, då hvarde- ra för sig uppfattas *). Om båda utsäges endast, all *) Om man vill föreställa sig detta såsom det tänkande snbj octets förhållande till det tänkta objeetet, inne- bär det, att båda omedelbart äro lika bestämningslösa, och att det förra sammanfaller med det sednare. Ty objeetet är i sig, då det tänkes oberoende af snbj octets uppfattning, endast möjligheten att blifva ett beslämdt object. Och denna möjlighet är densamma som det abstracta snbjoctet, hvilket också är endast möjlighet att utgå i bestämda tankar, är den tänkande såsom blott 14 det är; d. ä. båda äro samma vara. De anförda sat- serna kunna derföre äfven lyda: A är^ Jag’et är^ d. ä. Vetandet är^ är ett vara. Båda dessa sidor äro förenade i det anspråk, man vanligen gör på velandets aprioritet. Man förstår då härmed, alt den vetande bör alsäga sig all förutfattad opinion, alla fördomar och förutsättningar, for att kom- ma till ett förnuftigt vetande, till sanning. Denna for- dran innebär intet annat, än att ban bör förkasta, i- från sig utesluta, allt det vetande, han eger, allt ve- tandets innehåll, och således göra det rena sjelfmedve- tandet, det abstracta Jag’et, till sitt vetandes utgångs- punkt. Men derigenom blir äfven vetandet såsom in- nehåll, traditionen, reduceradt till ett bestämningslöst vetande, till samma abstraction som sjelfmedvetandet *). Genom att sålunda göra vetandet aprioriskt^ sy- nes man väl hafva befriat detsamma från all tillfällig- het och godtycklighet. Men i sjelfva verket är redan denna Fetandets aprioritet en Jörutsättning'^ ett blott antagande. Detta antagande är också den mest inne- hållsrika förutsättning, som göras kan. Ty, för att förmåga att tänka. Denna abstraction är det Rantisla «Ding an sich», hvilket således icke blott är det abstra- cta objeetet, utan äfven det abstracta subjeetet. *) Man kunde säga, att subjeetet derigenom ställer sig e- mot objeetet, utan att någon skilnad förefinnes imellan subject och object. Det är derföre likgilltigt, om man anser denna ståndpunkt för en process hos subjeetet eller hos objeetet, ty han är en vetandets ståndpunkt, en process hos den rena tanken. 15 komina till f^etande^ har jag sålunda redan förutsatt, hvad vetande är, nämligen, att vetandet är det apri- oriska. Dock, denna förutsättning är nödvändig. Ty, äfven om jag förklarar detta antagande för falskt, blir dock denna förklaring åter en ny förutsättning. Hon innehåller då, att Vetandet icke vore aprioriskt-, men, emedan hon äfven sålunda vill vara ett förkastande af all förutsättning, innebär hon samma förutsättning, som det förra antagandet, nämligen den om vetandets aprioritet. Denna förutsättning är äfven, såsom ofvan- före blifvit visadt, nödvändig, antingen vetandet fat- tas såsom ett gifvet innehåll, eller såsom den vetandes sätt att veta. Denna allt vetandes innersta natur är också den högsta förklaring öfver förhållandet mellan tro och ve- ta. Ty hon innehåller, att tron är allt vetandes för- utsättning, nämligen Iron på sanningen ett nödvändigt villkor för vetandet om det sanna. Närmare utreddt, vill detta säga, att allt vetande nödvändigtvis är ett bestämdt vetande, och att äfven det aprioriska vetan- det utgår från en bestämd förutsättning. Delta utgör endast en abstraction från det gifna innehållet, hvilket både gör vetandets object bestämdt och gör det tänkan- de subjeetet till bestämdt subject. Ty i nämda rena abstraction, såsom det rena Jag, är äfven det ena subjeetet, hvad det andra är, samma möjlighet att utgå i bestämda tankar. Om således hvart- dera af vetandets momenler för sig betraktas, sam- manfaller det ena med det andra; och, då de uppfattas 16 i denna sin identitet, förutsatta de hvarandra såsom skiljda momenter. Men häraf följer äfven, att allt velande nödvändigt bör innefatta ofvannämda tvänne momenter: att nämligen på en gång vara aprioriskt Vetande, det tänkande subje- ctets fria verksamhet, och en förutsättning, en utveckling af Vetandet såsom gifvet innehåll, tradition. Ty, endast genom att ega ett af sjelfva saken, af det gifna inne- hållet, beroende sammanhang, är menniskans vetande sannt och förnuftigt. Afvensom, å sin sida, detta innehåll bestämmes af sammanhanget, så att ett annat inbördes sammanhang äfven skulle gifva hvarje notion en ny be- tydelse. Och i vetandets begrepp innehålles, att dessa momenter förutsätta hvarandra, men äfven att det ena är samma sak som det andra, och således alt menni- skans tänkande är samma process, som den gifna, be- stämda tankens egen utveckling, betandet är derföre subjectets ïnsig't uti det i traditionen förnuftiga. Samma förhållande är imellan det Rätta, såsom be- stående, gifven lag, och den subjectiva friheten. Ty det Rätta, såsom aprioriskt^ sammanfaller med den abs- tracta fria villjan, med villjan såsom blott möjlighet af sjelfbestämning. Det är derföre, det blott aprioriska bestämmandet af det Rätta blir godtyckligt, på samma sätt som subjectets åberopande blott af sina afsigter och sin moraliska känsla. Ty, der endast afsigten gäller, der helgar ändamålet medlen; likasom det af det be- stående oberoende Rätta ytterst måste bero endast på subjectets godtyckliga afgörande. För sedligheten for- dras derföre, både att subjeetet har en god afsigt (hand- lingens moralitet^ och att denna öfverensstämmer med det i och för sig Rätta, med det Rätta, såsom i sam- hället gifven lag och sed (handlingens légalité^. Denna åsigt af vetandets natur och sedligheten, skall i det följande, i sin tillämpning, erhålla en när- mare förklaring. Delta förhållande mellan sjelfmedvetande och tra- dition (frihet och nödvändighet, subjectivité t och obje- ctivitet) exsisterar i hvarje nu uti mensklighetens histo- riska utveckling. Men för hvarje mensklig individ äro dessa momenter, både i sin enhet och i sin motsats, sig i tiden uppenbarande, historiska utvecklingsmomen- 1er. Ty, ehvad för svårlösta problemer en sådan åsigt än kan medföra, måste man väl erkänna, alt icke blott den menskliga skapnaden gör individen till menniska, utan att härtill fordras utveckling och bildning. Men lika så absurdt vore det, att vid en på ziffran bestämd ålder hos individen villja fästa dessa utvecklings-mo- menter. Ty bildningen upphör icke med scholan eller någon viss examen; ulan hela lifvet är den schola, uti hvilken individen danas till menniska, och sjelfva den* na bildningsprocess utgQr det hos menniskan mensk- liga. Ja, vi kunne icke annorlunda inse hvarken men- niskans eller mensklighetens bestämmelse, än genom att antaga hvarje grad af bildning i sig utgöra denna be- stämmelse, d. ä. att hvarje lid, hvarje folk har sin S ne ll man, ^kad> Stud, 2.* 18 sanning, sin rätt, men att denna också är sanning och rätt xat Zgoxnv. Att säga, det hvarje tids bildning är en- dast för sin tid sann, är öfverflödigt, ty hvarje tids bildning finnes endast för sin tid, hos de individer, hvilka i denna tid lefva och verka. Och att göra bild- ningen till ett aldrig uppnåddt ändamål, utom eller fram- om hvarje tidpunkts bildning, är att förneka all mensk- lighet. Vi skola i det följande söka historiskt uppfatta de skilda momenterna i nämda bildningsprocess. Af det föregående följer, att menniskan, såsom tänkande och villjande subject, sjelfmedvetande, icke kan fattas utom förhållandet till en gifven tradition och ett bestående rättstillstånd, samhället. Samhällets vård om individens uppfostran och bildning är ett nödvändigt villkor för dennes sjelfmedvetande, dess uppfattning af sig såsom subject. Men vid denna ståndpunkt (sjelf- medvetandets) af individens bildning kan samhällets om- vårdnad icke stadna, emedan den är énsidig och sig motsägande, och emedan till vetande och sedlighet hö- rer, att subjeetet insett och erkänt detta sitt beroende af uppfostran och bildning (tradition). Vi kunna såsom faetiskt åberopa: att climission från universitet är den tidpunkt^ då individen anses och förklaras hafva kommit till nämda insigt och erkännande, förklaras för sedlig person. En sådan förklaring å samhällets sida är en nödvändig garantie för samhällets bästa och bestånd, icke mindre än för individens. Ty, med erkännandet af traditionens och del beståendes sanning, måste hos individen misstro- 19 endet till dess eget Jag’s afgörande vakna, och den Chri- steliga ödmjukhet framträda, som söker försoning. För att lugna detta misstroende, gifva denna ödmjukhet till- försigt, är samhällets godkännande det enda medlet; ty, endast sålunda berättigad, kan menniskan våga lägga sin ringa förmåga i den vågskål, som afgör för mensk- ligheten: Mera tvifvel underkastadt kunde det synas: att scholan är den anstalt») der individen uppfostras till sjeljmedvetande^ till medvetande af sig såsom tän- kande och villjande subject, samt att således det vak- nade sjelfmedvetandet är tidpunkten för öfvergången jrån scholan till Universitetet. Dock, om det erkän- nes, att den första undervisningen och bildningen är byggd på ett, af auctoritet beslämdt, passivt förhållan- de hos lärjungen, och alt hennes mål är, att successivt leda honom till sjelftanke och sjelfbestämning, eller, med ett vanligare uttryck, att utveckla lärjungens själsför- mögenheter, — skall kanske denna åsigt äfven såsom erfarenhets-sats icke sakna allt stöd. Sålunda antaga vi en bestämd skilnad mellan upp- fostran vid scholan och den vid universitetet. Vi ut- trycka den förras väsende sålunda: Scholan är en an- stalt för individens uppfostran till sjelfmedvetande^ till tänkande och villjande subject^ samt den sedna- res: Universitetet är en anstalt for det tänkande och villjande subjectets uppfostran till vetande och sedlig- lief till försoning mellan sjelfmedvetande och tra- dition. Vid denna sednare définition bör den anmärk- . wu "OSOT % 850090 , wxaaum eor w na ■ I urwemy : \ SAgutm ning göras, att, emedan hela lifvet är en uppfostran till vetande och sedlighet, universitetet egentligast bör betecknas såsom en bildningsanstalt för slräfvandet ef- ter och tron uppå vetandets och sedlighetens verklighet, d. ä. till öfvertygelsen om det sanna såsom tradition och det rätta såsom det bestående. Denna definition omfattar också det dubbla ändamål, man vanligen till- lägger universitetet, att nämligen vara en inrättning för vetenskapernas forkofran och tillika en uppfostrings- anstalt. Ty, då till vetandet hörer subjectets fria verk- samhet, är det sanna vetandet alltid productivt. Och, såsom nedanföre skall visas, bör den akademiska un- dervisningen endast bestå i productivitet hos läraren, samt det akademiska studium uti en dylik productivitet hos lärjungen. Vi hafva ofvan yttrat: att sjelfva bildningsproces- sen (till mensklighet) utgör det hos menniskan mensk- liga. — Och det fordras i sanning icke mycken upp- märksamhet för att tillstå, att menniskan icke mer genom sin receptivitet för bildning, än genom sitt be- hof deraf, utmärker sig framför djuren. Det är en daglig erfarenhet, att intet djur är så hjelplöst som den nyfödda menniskan. Allt hennes görande och lå- tande är én frukt af vana och bildning. Redan sjeW~ känslan^ menniskans medvetande af sig såsom ett sinn- ligt individuum, är hos barnet beroende af dess bild- ning. Det varseblir de yttre tingen och skiljer dem i- från hvarandra förr, än det betraktar dem såsom före- mål utom sig och från dem skiljer sig såsom indivi- 21 duum. Men ännu vida skildt från blotta sjelfkänslan är sjelfmedvetandet. Sjelfkänslan innebär endast, att individen såsom en lekamligen exsisterande enskildhet skiljer sig från andra sinnliga enskildheter. Sjelfmed- vetandet åter består deruti, att individen fattar sig så- som ett Jag, ett subject, för hvilket all enskildhet är, hvilket vet det enskilda såsom sin föreställning och från denna skiljer sitt Jag, medvetandet af sig, såsom det för hvarje föreställning förutsatta och från hvarje föreställning skilda, fria, föreställande och tänkande vä- sendet. Till detta medvetande kommer individen en- dast genom att hafva en mångfald af föreställningar, så- som sina, och i hvarje föreställning vela sig vara sam- ma identiska, af ingen enskild föreställning bundna, Jag. Redan i den föregående allmänna betraktelsen är ut- reddt, huru detta medvetande förutsätter ett gifvet inne- håll af vetande (af föreställningar), afvensom huru delta gifna innehåll (tradition) i sitt begrepp öfvergår i sjelfmedvetande. Nu måste väl äfven såsom faetiskt medgifvas, att den forsla undervisningen hel och hål- len är minnesvetande. Barnet lär sig först, att med skilda namn benämna skilda ting, och sednare att un- der en gemensam benämning sammanfatta flera enskild- heter. Äfven detta är i sakens natur grundadt; ty hvarje namn, och hvarje bestämd föreställning, som genom delta betecknas, är en allmän, flera enskilda föremål omfattande, notion. Men härtill refleetérar icke barnet. Det mottager namn och föreställningar^« god tro och tycker sig i namnet hafva sjelfva det föremål. 22 . ! hvilket det förra betecknar. Sålunda erhåller barnet inom den Christna församlingen af föräldrar o. s. v. sin första religiösa kunskap. Det tror på en Gud, ett straff och en belöning, emedan det redan eger sjelf- känsla och känner sin egen hjelplöshet. Det tror på sina närmaste vårdare, föräldrarne, på deras ord, och derföre äfven på den magt, under hvilken äfven för- äldrarne, barnets hallgudar, subordinera sin egen. Li- kaså är den första undervisningen, af andra lärare än föräldrarne, ett ölverlemnande af på god tro antagna kunskaper. Öfver deras möjliga sanning eller falskhet rellecterar ieke barnet. Denna undervisning sker ock- så genom utanlexor. Läraren fordrar ingen annan kun- skap af barnet, än den i lexan innehållna, och hans belåtenhet härmed befordrar lärjungens lugna förtrö- stan på dubbelt sätt; både derigenom, att barnet öfver- flyttar sin tro om föräldrarnas ofelbarhet på läraren, och derigenom att denna aldrig framställer något såsom sin öfvertygelse, sitt bedömande, och således icke hos lärjungen väcker någon aning derom, att vetandets san- ning af subjectets afgörande vore beroende. Men, ju mer undervisningen framskrider, och lärjungens kun- skapsförråd ökas, desto mer fordras hans egen verk- samhet, för att ordna och sammanhålla dessa kunska- per. Han nödgas- uppsöka de särskilda föreställningar- nas sammanhang, ofta underbjelpa sitt minne genom alt substituera den ena föreställningen i stället lör den andra och för läraren göra tydligt, hvad han vid hvar- je sådan substitution menar. Nu vaknar hos lärjungen medvetande om någon skilnad imellan bans och lära- rens sält att uppfatta hvarje sak. Han måste ingå i lärarens sätt att förslå och uppfatta, och detta pröfyas derigenom, att han förmår förklara och framställa det uppfattade. Denna förklaring sker naturligtvis äfven i mottagna ord, är ett minnesvetande, fordrar ny förkla- ring och utredning, och lärjungens vetande öfvergår sålunda i en kedja af definitioner. Men genom detta formala förklarande och definierande väckes lärjungens medvetande derom, att hvarje kunskap, hvarje sak, är hvad den är, endast genom sin definition, d. ä. genom den betydelse, uti den samma likasom inlägges. Detta medvetande, samt ynglingens vunna färdighet i defini- erande och demonstrerande, leder honom till förlitande på sitt eget Jag’s förmåga. Han mäter denna med sina kamraters, och snart vågar han granska sjelfva lä- rarens säkerhet och fasthet, och hvarje misstag, denne begår, uppsnappas af honom med begärligbet och är en triumph för hans vaknade egoism. Härtill kommer, att i den högre schol-undervisningen redan skilda tolka- res åsigter bedömas och jemföras, ett och annat i för handen varande editioner och läroböcker af läraren rät- tas o. s. V., hvilket allt innebär ett för lärjungen icke förloradt erkännande af den subjectiva öfverlygelsens, granskningens och bedömandets, både rätt och nödvän- dighet för vetandets sanning. Vidare har nu barndo- mens physiska beroende upphört och öfvergått i den utvecklade ynglingens fullblodiga styrka, svällande sjelf- känsla och lefnadslust. Lika så blifva vid denna tid- punkt, i förhållande både till föräldrar och lärare, den stränga lydnadens band lösare. Ynglingen har alltid tillreds ett: hvarföre? Och den förnuftiga uppfostraren vägrar icke alt besvara detsamma; han fordrar lärjun- gens öfverlygelse, så i velande som handling, och hän- skjuter i allt flera fall afgörandét till lärjungens sam- vete, hederskänsla o. s. v. Sålunda är och bör icke blott elt visst omfång af minnesvetande och inhemtade lexor vara måttstocken för ynglingens mogenhet för universitetet, utan det huf- vudsakliga, hvarpå afseende bör göras, är hans förmå- ga af sjelfbestämning i vetande och handling, d. är den högre eller lägre grad af sjelfmedvetande, på hvil- ken han befinner sig. Likasom begreppet om traditionen, vetandet såsom gifvet innehåll, öfvergår i begreppet om det abstracta sjelfmedvetandet, så förer derföre älven historiskt den blott traditionela bildningen menniskan till sig sjelf, till tanken på sig såsom ett förnuftigt väsende, och är sjelfmedvetandets nödvändiga villkor. Det heter der- före: Gudsfruktan är vishetens begynnelse. Men alt nu i schol-undervisningen åsyfta bibringandet af en- dast minnesvetande, vore lika obetänkt, som att från första stund hos barnet fordra insigt och begripande, eller, hvad man kallar, lära detsamma att raisonnera. Öfvergången bör ske successivt och småningom samt mer bero af lärjungens fordran på begripande, än af lärarens åtgärd att väcka denna fordran. Ty, ehuruväl sjelfmedvetandet förr eller sednare nödvändigtvis vak- 25 nar, åstadkommer likväl elt tilltvunget fördröjande af denna tidpunkt hos lärjungen vana vid beroende af andra, oförmåga ocb tanklöshet samt hämnar sig ofta derigenom, att han, då sjelfmedvetandet slutligen väc- kes, saknar styrka alt försona detta med traditionen, för- kastar det goda med det onda och nedsjunker i apalhi eller förtviflan. Likasom å andra sidan ett förtidigt raisonnerande, medan barnet ännu saknar elt tillräckligt innehåll af vetande såsom norm för sitt bedömande, alstrar villfarelse, godtycklighet och sjelfklokhet. Vi hafva här betecknat del velande, hvarlill scho- lan förer, såsom blott minnesvetande. Detta är det- samma, som det traditionela vetandet, vetandet såsom blott tradition. Det är klart, att äfven minnesvetan- det fordrar en verksamhet hos det vetande subjectet. Men denna utgöres af ett blott mechaniskt ordnande af den inhemtade kunskapen. Och, äfven då hon öf- vergått till definition och hvad man kallar begripande, är detta begripande omedelbart bundet af sjelfva kun- skapen och är sjelft en inhemtad kunskap, ett beroen- de af den ena eller andra regeln, under hvilken hvar- je specielt fall subsumeras. Denna verksamhet är för- ståndets och omdömets analytiserande och subsumeran- de förfarande, icke den förnuftiga bevisningens. Ty till denna hörer, att sjelfmedvetandet, och dermed tviflet, redan vaknat. Sålunda sammanfaller omedelbart sub- jectets verksamhet med velandets innehåll och är af 26 delta bunden. Motsägelsen imellan sjelfva innehållet, under form af olika författares, lärares och medlärjun- gars olika bedömande, leder lärjungen all sälta ett be- stämdt vetande emot ett annat och i en gifven regel söka normen för motsägelsens häfvande. Men derigen- om befriar han sig sjelf småningon från sin bunden- het af innehållet, tilldess äfven regeln nedsättes till elt med det bedömda lika betydande innehåll, och han sjelf tvingas att bilda sig den nödiga regeln. Sålunda öf- vergår småningom det blott analytiserande begripandet i ett jirodiictivt velande, hvilket inhemlar kunskapen genom att frambringa den. Men då blifva äfven scho- Jans institutioner tryckande. Vi anse det utmärkande i dessa, i förhållande till universitetet, hufvudsakligen utgöras af den disciplinära magten, samt af stadganden för bestämda lärotimmar, bestämda lärocurser och be- stämda läroböcker. Med lärjungens medvetande om sin magt öfver vetandets innehåll och om sanningens beroende i allmänhet af öfvertygelse, äfvensom det rät- tas af subjectets fria villja, följer äfven förkastandet af scholans institutioner, såsom motsägande dessa anspråk, det yaknade sjelfmedvetandets rätt. Då nu ynglingen, vid denna tidpunkt af vaknadt sjelfmedvetande, inträder vid universitetet, är derföre hela hans sträfvande rigtadt derhän, att sjelf afgöra, ßj^lf döma, både i vetande och handling, Universitets- 27 bildningens föremål är, såsom ofvan blifvit sagdt, att leda honom från denna abstracta sjelfviskhet och hos honom försona sjelfmedvetande med tradition, den sub- jectiva friheten med det bestående rätta. Härvid uppstår den frågan, huru denna försoning bör ske. Jag svarar; Endast genopi att erkänna sjelf- medvetandets rätt är dess försoning med traditionen möjliga och endast derigenom äro sannt vetande ech sedlighet tänkbara. Uti detta erkännande består^ enligt min åsigt, den akademiska jriheten. Vi kunna derföre uttrycka den akademiska frihetens art med des- sa Skriftens ord; nPröfver allt och utväljer det bä- Stal» Villje vi derföre bestämma, hvad det akademi- ska studium bör vara, så kan det uttydas såsom ett från erkännandet af sjelfmedvetandets rätt utgående Sträfvande till vetande och sedlighet. Fruktan för missförstånd förmår mig att här för- klara; Universitetet är en uppjo strings anstalt till sed- lighet^ och studenten är i staten omyndig. Erkän- nandet af sjelfmedvetandets rätt är ett erkännande af individens rätt såsom menniska, såsom förnuftigt, tän- kande pch villjapde subject, icke af dess rätt såsom statsborgare. Delta sednare erkännes i afseende å studenten först genom dimission från universitetet. Ty genom denna förklarar honom staten för elt sedligt in- dividuum, som inser sitt Jag’s beroende af traditionen såsom sann, och af det bestående såsom det rätta, d. ä, af staten, samt erkänner hans rätt att vara verksam på den plats i samhället, han utvalt, och samhället an: 28 sett honom i stånd alt fylla. I sanning, detta påslå- ende, alt individen bör erkännas vara menniska, ett förnuftigt tänkande och villjande väsende, är i hvar mans ögon något så helt och hållet gifvet och oundvik- ligen nödvändigt, att dess rättmätighet knappt synes kunna sättas i fråga. Man fattar detta dock ofta blott sålunda, att hvarken ett vetande kan tänkas, som icke vore den tänkandes eget, eller en handling, som icke vore dess verk. Men, om vi också här i denna sats anse uttryckt: att intet vetande har sannings utan att vara subjectets (den tänkandes) öfvertyg'else oeh in- sigt, och att ingen handling är sedlig, utan att va- ra subjectets fria sjelfbestämning, torde äfven det- ta lätt medgifvas, då man erinrar sig, att hvarken san- ning eller sedlighet är subjectets godtycke, utan for- drar, att subjectet erkänner traditionens och det bestå- endes förnuftighet, samt att detta godtycke, det abs- tracta sjelfmedvetandet, är charakteriseradt såsom en abstract, falsk och sig motsägandé ståndpunkt. För sanningen i en sådan uppfattning af den anförda sat- sen vittnar redan den ofvan gjorda expositionen af hvad tradition för sig fattad är: att nämligen hon, såsom så- dan, öfvergår i, sammanfaller med, det abstracta sjelf- medvetandet. Om nu således universitetet fattas såsom en schola, om den bildning, vid detsamma meddelas, anses böra vara ett blott minnesvetande, och dess sanning böra bero blott på auctoritet, är en sådan under- visning endast det ofvan tadlade fördröjandet af sjelf- medvetandets utveckling och innebär sitt straff uti en I 29 desto häftigare reaction å sjelfmedvetandets sida, när , detta en gång vaknar. Ty, ju mer undervisningen motarbetar dess utveckling, desto mindre band känner detsamma, då det en gång frambryter, och dess frukt är då i vetandet gudlös otro, i handlingen obunden laglöshet. Säger man, att erkännandet af sjelfmedve- tandets rätt har sin rätta tidpunkt framom universitets- bildningen, .så hänskjuter man derigenom den abstra- cta egoismens framträdande till individens ståndpunkt så- som myndig medborgare i samhället och gör honom till en för det sedliga, för bestående sedliga institutio- ner, verksam samhällsmedlem, ehuru han deraf icke har något medvetande. Man förutsätter sålunda möjlighe- ten af, att han kunde afsäga sig tron på det traditio- nelas och beståendes sanning och rätt. Ofvan gjorda utredning af sjelfmedvetandets notion visar, att den- samma nödvändigtvis öfvergår i, sammanfaller med, no- tionen om det traditionela vetandet, och dess erkännan- de kan derföre endast leda till insigt i traditionens och det beståendes sanning, i dessas nödvändighet, såsom villkor för allt sjelfmedvetande. Och endast i en så- dan insigt och öfvertygelse har staten någon garantie derför, att dess tjenare, vårdarne af dess interessen, med nit och tillförsigt skola verka för dess bestånd och förkofran samt subordinera sitt godtycke och sin sjelfviskhet under beslående lag och författning, sin subjectiva villja under den allmänna villjan. Om ännu i hänseende till vår åsigt häraf någon tvekan kan återstå, hoppas vi, att densamma genom följande utveckling; 30 huru och på hvad sätt sjelfmedvetandets rätt vid universitetet bör erkännas^ skall kunna helt och hållet aflägsnas. Det sjelfmedvetande, hvilket vi visat vara schol- bildningens frukt, röjer sig förnämligast i studentens anspråk på att ega fri domsrätt i vetandets verld. Men äfven i handlingen framträder det i hans fordran, alt uti allt vara sin egen herre och sjelf få bestämma sitt uppförande, så vidt detta enligt hans åsigt icke rörer en annan individs ratt. Ty, med all tillförsigt till sitt eget äfgöraiides ofelbarhet, undviker äfven den mest af- gjorda egoist, så långt han förmår inse, alt såra en an- nans egoism och personligå rättigheter, ty i dem sårar han den princip, han sjelf erkänner för den sanna, sjelf- medvetandets rätti Redan scholan har lärt studenten, alt den kroppsliga styrkan och det råa våldet med styr- ka och våld kufvas, att «den, som griper till svärd, för- gås med svärd», och, der denna lärdom icke ar nog inskärpt, der måste lagens stränga arm göra dess san- ning känbar. — Uti sjelfmedvetandets begrepp inne- hålles icke heller, att det är tvifvel på det sannas och rättas tillvaro. Ty sjelfmedvetandet, såsom vetandets utgångspunkt, det aprioriska vetandet, förutsätter ve- tandet såsom gifvet innehåll, traditionen. Det förut- sätter således sanningens och det rättas öfver huf- vud verklighet, men fordrar derjemte, att det sanna och det rätta skall vara dess egen bestämning. Allt subjectivt godtycke plägar derföre, både inför sig och andra, skydda sig från utseendet af godtycklighet gen- 31 om det föregifvande, att detsamma endast söker reali- sera det i och for sig sanna och rätta, och individen påyrkar sitt afgörandes rättmätighet, endast derföre, att han finner det öfverensstämmande med sanning och rätt. Uti sjelfva sjelfmedvetandets notion ligger sålunda fordran på en försoning och öfverensstämmelse med det sanna och rätta i och för sig, ehuru denna notion endast är en fordran, elt skolä^ och ynglingen derföre söker den- samma i ett sjelfskapadt, obeslämdt ideal, icke i tradi- tionen och det hestående. Man finner lätt, att, till följe af den anförda skil- naden mellan universitetsbildningen och schol-undervis- ningen, lärjungens förhållande till läraren bör vara ett helt och hållet annat vid universitetet än vid scholan. Schol-läraren är för lärjungens vetande en auctoritet, på hvars ord denne utan pröfning litar; men hvarje sken af auctoritet hos universitets-läraren gör, att lär- jungen finner hans lära motbjudande och underkastar densamma en granskning, som ledes endast af lusten att upptäcka fel och ämnen för kritik. Om således den förra, i den högre schol-undervisningen, får göra sin undervisning till en undersökning, bör den sed- nare öfver allt i sina föreläsningar ådagalägga, att hans vetande är egen forskning, och icke blott framställa resultater, utan, så mycket möjligt är, leda åhöraren på den väg, han sjelf vandrat. Sålunda ledes lärjun- gen till insigt af, hvad ett sannskyldigt studium är, och ser i lärarens sjelfständighet sjelfmedvetandets rätt er- känd. Ty han drager lätt af lärarens visade rättighet WWFW/====================1 mgoemoapng N 4(°W 32 att forska och bedöma den slutsats, att äfven han e- ger samma rättighet. Det är också klart, att läraren, likaså litet som lärjungen, kan binda sin forskning, så alt säga, vid tomma luften, utan denna gäller ett tradi- tionelt vetande, och sjelfva forskningen består uti att mäta den ena traditionen efter den andra. Men hvad som hos lärjungen sker omedvetet, derom bar läraren ett klart medvetande. Han framställer derföre icke blott den tradition, han granskar, utan äfven den eller de traditionela läror, enligt hvilka han dömer, grun- derna för hvarje antagande eller förkastande. Denna skilnad uti lärarens forskning, från hvad lärjungen för vetande anser, bar sin tillräckliga grund i den insigt, läraren redan vunnit om traditionens nödvändighet och sanning, samt eger en befordran i det större kunskaps- förråd, läraren besitter. Lärjungen ledes nu genom en sådan framställning, hvilken väl är sjelfständig, men tillika rör sig och lefver i och genom det traditionela, till insigt i traditionens nödvändighet äfven för det sjelf- ständiga vetandet och hänvisas, att i den söka grun- derna för eller mot lärarens yttrade åsigter. Sålunda vaknar hos honom kärleken till vetenskaperna, ifvern att i traditionen söka afgörandét öfver hvad sannt är. I och med denna vaknade bog, har han tillika erkänt sitt beroende af traditionen, afsagt sig allt subjectivt och godtyckligt menande samt derigenom gjort första steget till den försoning mellan sjelfmedvetande, och tradition, hvilken hela hans lif skall förverkliga. Der- igenom har hans vetande äfven blifvit hans eget fria 33 beslut, öfverlygelse och insigt, och auctoritets-tron samt det blotta minnesvetandet öfvergålt i sannt vetande. En sådan undervisning' vid universitetet är det första och vigtigaste erkännandet af sjelfmedvetan- dets rätt hos ilen ungdom, som der söker sin bildning. Ty derförulan står vid ett universitet ingen bildning alt vinna. En student, som icke känt behofvet af öfver- tygelse och icke sträfvat att vinna densamma, han har aldrig studerat, han vet då icke, hvad akademiskt slu- dium är, och har äfven såsom student blott varit en scholpojke. Omständigheterna kunna väl, efter del han lemnat universitetet, drifva honom till allvarligare stu- dier; men detta inträffar sällan, oeh hvad som är för- löradt kan dessutom icke återvinnas. Mången har till sin skada erfarit detta, och man träffar, ehuru sällsynt, dessa män, hviikas sträfvanden man icke kan neka sin aktning, men hvilka genom en bristande bildning vid Universitetet i sina studier kastas hit och dit, och som, emedan en upphöjdare sjelfkänsla inger dem afsmak för den blott tanklösa slentrianen, icke heller duga för det verksamma lifvet i samhället. — Den universitets- lärare åter, som icke förmår meddela studenten en så- dan undervisning, icke förmår hos honom väcka och Underhålla interesset för vetandet, genom att leda ho- nom till elt allvarligt studium, han är oduglig för sin. plats. Det är ett tomt prat, att om en universitets- lärare säga: «Han är ingen vetenskapsman, men en dug- lig lärare;» ty, är han icke det förra, så är han icke Snelhnan9 ^tkad, Stud^ 3. 34 heller det sednare. Han kan i sådant fall vara en duglig lärare lör scholan, men är det icke för univer- sitetet. Det kan icke här vara fråga om, att studen- ten, då han lemnar universitetet, skall halva löst alla vetenskapens och lifvets gåtor. Det är nog, om han löst en, väl till förståendes, om han sjelf löst den. Ty detta kan icke ske annorlunda, än genom en för- nuftig uppfattning af traditionen, och den, som gen- omträngl denna i en punkt, han har i och med det- semma ställt sig på det sanna vetandets, forskningens och den förnuftiga insigtens ståndpunkt. Insigt i den ena punkten förutsätter redan insigt i många andra. Hon har ett oändligt sammanhang med allt menskligt vetande och kräfver en oupphörlig utveckling, för att blifva en bestämd insigt. Hulvudsaken är, att det vak- nade sjelfmedvetandet, ynglingens fordran på att sjelf afgöra, njutit sin rätt och sjelft banat sig vägen till sin fulländning, till en förnuftig insigt i traditionens sanning. Det gifves ingen annan väg till vetande, än detta sjelfviskhetens och tviflets syndafall, den bittra eftersmaken af kunskapsträdets frukt; och försoningen vinnes endast genom andens fria åkallan, icke genom ett dödt bokslafsvetande och ett ödmjukt bedyrande, att denna döda bokstaf är den Helige Andes ingifvelse. Tidpunkten för studentens utträdande från universitetet bestämmes derföre i vetenskapligt hänseende deraf, att han visar sin kunskap icke bestå i blott minnesvetande och bokstalskunskap, icke heller i godtyckliga hugskott och 35 tillfälliga meningar. Utan i en förnuftig och samman- hängande insigt, som endast genom kärlek till vetandet samt ett allvarligt och sj elfständigt studium står alt vinna. Ty derigenom visar han älven, att han er- känt traditionens sanning samt i denna sökt och fun- nit regeln för silt bedömande, men till.ka, all han fritt och sjelfständigt uppfattat densamma., Et sådant vetande, är äfven produetivt^ ty det är ett frö, som evinnerligen utvecklar sig. Det är en insigt i velandets natur, som på alla skilda vetandets vägar kan vinnas, en verklig återgång ifrån det abs- tracta sjelfmedvetandets ståndpunkt till dess förutsätt- ning, traditionen, vetandets gifna innehåll. Att säga, det denna abstracta ståndpunkt, i menniskans bildning, är onödig, emedan den åter bör lemnas, är att miss- känna vetandets natur, i hvilket denna ståndpunkt är elt nödvändigt moment. Men här återstår att visa, det elt akademiskt stu- dium, sådant vi uti det föregående tecknat detsamma, äfven öfverensstämmer med andan af elt universitets institutioner. Detta är så mycket nödvändigare, som man vid de universiteler, från hvilka dragen äro lå- nade till de oformligheter, att icke säga den ruin, hvartill i början af denna afhandling finnes ett utkast, Vanligen erkänner bristfällighelerna, men skrifver dem på de «närvarande omständigheternas» räkning. Man 36= förstår då dermed vanligen det föreskrifna bildandet af ämbetsmän vid universiteterna, hvilket, som man på- står, tvingar till lexläsning och scholpojks-examina. Jag förmår icke alt i dessa omständigheter se något hinder^ der blott hos läraren finnes vetenskaplig insigt och allvarlig villja. Genom att anföra denna ursäkt medger man lik- väl, ätt på den tid, då universitetet icke öfverlastades med ämbetsmanna-examina, ett sannt vetenskapligt stu- dium derstädes funnits eller åtminstone bordt finnas. Hänvisa också ieke de institutioner, genom hvilka uni- versitetet förnämligast skiljer sig från scholan, till ett sådant studium? För scholan finnas bestämda läroäm- nen, en bestämd lärocurs, bestämda läroböcker. För universitetet finnes intet af allt detta. Till och med det vanliga stadgandet angående elt visst antal limmar, hvilka studenten borde använda till afhörande af före- läsningar, har visat sin olämplighet, genom att hvarken efterlelvas eller beifrande tillämpas. Allt är här fritt, beror af studentens fria val, arbete eller försumlighet, arbete på egen hand eller under lärarens ledning, lä- roämne, studii-ordning, systemer och författare, med ett ord: för det akademiska studium finnes intet annat band, än studentens egen hog och omtanka. Hvartill allt delta, om det akademiska studium endast skall va- ra en fortsättning af seholpojkens lexläsning? Hvad hafva nu stadgandena för ämbetsmanna-exa- mina härutinan, förändrat? Jo, för det första äro lä- rarne förbundne, att, mer än förr, agera examinato- rer. Della är en tillökning i deras arbete, som nu ic- te kan hjelpas *). Men icke följer deraf, alt lärarne skola bereda studenterna till dessa examina, på samma sätt som man exercerar och repeterar med scholpiltar. Det kunde väl göra lärarne bryderi, då för ungefär ett halft sekel sedan denna förändring i universitetets verksamhet först infördes. Men nu, då man har ett öf- verföd af compendier, lärocurser och hjelpredor i al- la möjliga vetenskapsgrenar, är det svårt att inse, hvarföre den akademiske läraren skall göra sina före- läsningar till en dylik examens- curs. Intet lagstadgan- de bjuder något sådant. Tvärtom har det väl icke va- rit lagstiftarens mening, att minnesvetandet skulle ut- tränga den förnuftiga insigten. Det ena borde göras, det andra icke underlåtas, och det beror endast på god ifver alt fullgöra båda delarna. Visserligen kan det vara beqvämt alt, år ut ocb år in, mumla igenom samma torra register, alt demonstrera Euclidis Ele- menta eller blott öfversätta bitar ur Ovidius och Ant- basis; men icke bereda dessa sysselsättningar åhöraren till hvad vi angifvit vara universitetsbildningens än- damål. För det andra, fästa nämda stadganden dem, som redan bestämt sig till ett visst vitœ geuus^ mer uteslutande vid en viss gren af vetenskaperna. Men de innehålla ju intet annat, än att till den och den e- xamen fordras insigt i den och den vetenskapen. Måt- *) Det enda sättet vore alt fördela en del examina på de nuvarande universitets-adjuncterna, hvilka derigen- om finge både sysselsättning ocb ökade inkomster. 38 - tet för denna insigl eger ju läraren alt sjelf beslän • ma. Nedsätter han derföre detsamma till en lexa, så är det orätt att klaga öfver inslitulic ierna. Med elt ord, hvad hindrar läraren att, följande institutionernas anda, säga till studenten: «Lür dig dina nödiga lexor, hvar och när du behagar! Des- sa compendier äro att tillgå, och detta är det bästa af dem. Men det är icke nog, att du kan denna lexa; du bör älven specielt studera en eller annan del af vetenskapen. Der och der finnas källor. Jag läser för närvarande öfver den eller den delen af vetenska- pen.» Sålunda skulle det lemnas åt studentens fria skön, alt bland de vetenskapsgrenar, hans blifvande vitæ genus gör till hans lärocurs, fritt välja en eller flera, till hvilka hans hog företrädesvis kallar honom, för att på dem använda ett allvarligare studium. Delta skulle då likaså ovillkorligen fordras för hvarje ämbetsmanna-examen, som för de lärda graderna. Det skulle icke strida emot stadgandena för de förra och vara öfverensstämmande med universitetets institutioner i allmänhet. Ty af en blifvande ämbetsman fordras insigt i vissa vetenskaper^ icke kännedom af vissa compendier. Väl kunde det sålunda hända, att cur- sen fördröjdes, samt att en eller annan student tvin- gades att ga till de industriela samhällsklasserna^ men intetdera skulle på minsta vis vara vådligt. Det skul- le säkert icke blifva någon brist på ämbetsmanna-äm- nen, ocb, om äfven tilloppet blefve mindre än nu, vore dervid ingenting förlorad!^ ty ett större antal er- 39 sätter icke bristande duglighet. Skulle läraren, såsom äfven nu ofta ölverklagas, likväl sakna åhörare, så blef- ve detta hans eget fel. Ty studenten skulle då kän- na behofvet af handledning, hvilken han nu ofta anser sig kunna undvara. Hvarföre ju också nu äfven de auditorier, i hvilka examenslexor läsas, ofta stå tomma eller åtminstone minst besökas aj de dugligaste bland studenterna. Jag vet, att detta torde låta obehagligt i mångens öra; men jag vet också, alt jag talar sanning. Det är onödigt alt vidare detailera delta ämne. Ar det universitets-lärarnes allvare, att de heldre sys- selsätla sig med vetenskapliga studier, än med barna- undervisning, så möter, enligt min öfvertygelse, intet hinder deras önskan. Följden deraf vore, alt en sann vetenskaplig anda skulle genomtränga universitetet, samt ett akademiskt studium uppstå, som förtjenade delta namn. Visserligen skulle härtill äfven å lärarens sida fordras någon uppmärksamhet på gången af studentens studier, icke såsom en controll å ämbetets vägnar, utan såsom vetenskapligt interesse; men detta skulle sä- kert icke uteblifva, om studenten sjelf komme till intér- essé för vetenskapen och derigenom kände behofvet af lärarens deltagande. Då skulle icke heller, såsom nu, de unga män, hvilka qvarstadna vid universitetet, tvin- gas att utan all ledning bråka sig fram på otaliga krok- vägar. Ty en professor, som uppfostrar åt sig en efterträdare, Iror jag det nu mer blifver svårt alt fin- na. För bättre minnes skull vill jag här repetera det ofvan sagda i trenne theser: 1) Studenten bör på egen hand inhemia de hit- tills vanliga examenslexorna; 2) Bör han i den ena eller andra vetenskapsgren nen ådagalägga verkligt studium; 3) Bör ingen universitetslärare föreläsa examens- cursen, utan, efter behag, ur sin vetenskap välja före- läsningsämnet. Det är icke svårt att inse, det den vetenskapliga andan vid ett universitet äfven måste vara underkastad andra inflytanden, än det af nyss framställda för- hållande inom universitetet. Då jag nämner tvänne omständigheter, som för ett sannt vetenskapligt lifäro nödvändiga, — nämligen; universitetets verksamma del- tagande uti dagens vetenskapliga strider samt uti da- gens för fäderneslandet vigtiga frågor, — har jag en- dast nämt de yttre förhållanden, hvilka det ligger in- om universitetets egen magt att bestämma. Utan en sådan verksamhet kan ett universitet icke hoppas något erkännande, hvarken inom vetenskapens verld eller af egna medborgare. Ty, förnämligast i vår tid, är det jcke mången gifvet alt producera något för sekler af- görande inom vetenskapen, utan år den stora mäng- den ålnöja sig med att draga hvar sitt strå till veten- skapens Babels torn, hvarifrån, oaktadt den skenbara förbistringen, vetandet sprides ocb utbreder sig till alla verldsändar. Dessutom har redan det vetenskap- liga interesset upphört att tillhöra ett skrå, och hvarje i samhällets väl ingripande fråga söker villigt hos henne sin upplösning. Det tillhör derföre vetenskapsmannen alt fatta sin tid och i densamma intränga, på den punkt, der interesse för vetandet finnes. Genom en sådan ingri- pande verksamhet utåt vinner universitetet styrka inom sig, och studenten får till sina, redan inom vetenskapens område erkända, lärare ett förlitande, som mer än nå- got annat inger honom kärlek till vetenskaperna. Det anförda är det erkännande, som sjelfmedvelan- Jets rätt i afseende på den vetenskapliga bildningen bör 41 ega vid elt universitet, Det innefattar studentens di- recta förhållande till sina lärare. Men detta erkännan- de eger ett ännu större anspråk i studentens förhållan- " de till sina medlärjungar. Det andra momentet^ livar- uti sjelfmedvetandets rätt erkännes^ vid ett universitet, är studenternas ömsesidiga inverkan på hvar andra till vetande oeh sedlighet. I förra fallet är denna verkan ett indirect inflytande af läraren; i det sednare bör, enligt vår åsigt, en så stor verkningskrets som möjligt inrymmas åt studenterna sjelfva. Det inträffar nämligen alltid, att hvarje duglig uni- versitetslärare äfven omkring sig bildar en krets af anhängare, en schola, som vid universitetet qvarstår, ehuru ständigt representerad af nya individer. Detta förhållande inverkar mera, än man vanligen vid en : blott flyktig blick vill erkänna, på den akademiska ve- J tenskapliga bildningen. -— Må hvar och en, äfven un- der närvarande förhållanden, rådfråga sin egen erfa- renhet, och han skall erkänna, alt han under sin aka- demiska bana, i afseende på sina studier, kanske mer berott af sina medlärjungar, än af sina lärare. Af de förra får den nykomna studenten vanligen veta, hvilka examina, för det vitœ genus han valt, äro erforderli- ga; hvilka stycken som höra till hvarje examen; hvilka författare han bör läsa; hvilka delar af vetenskapen, den blifvande examinatorn företrädesvis plär hålla sig till, ja, hans cardinalfrågor oçh de termer, han i svaren äl- skar o, s. v. Såsom det med akademiska studi- um nu förhåller sig, finnes, alt många af dessa ör- . kunskaper endast afse alt så lindrigt som möjligt gen- omgå den oundvikliga examen. Men, då det gäller en lärare, som förstått alt vinna för hans vetenskap in- teresserade och enthusiastiska lärjungar, förvandlas allt delta till ett lika lifligt prisande af läraren och af hans åsigter samt till ett det mest nitiska bemödande alt göra proselyter och värfva nya anhängare. Ty yng- lingasinnet är lika sjelfviskt som uppoffrande. En yng- ling älskar att pröfva och fröjdas öfver sin styrka bå- ("WWOSWSEoNyg “.= omrnnney ommasANN ""0 —4/1 42 de andeligen och lekamligen; han söker derföre också i det yttersta att försvara sin sak; men ban är alltför litet egoist, att behålla för sig det vetande, som utgör hans stolthet, och att icke söka bibringa an- dra den öfvertygelse, i hvilken han känner sig sjelf lyeklig. Tvärtom brinner hos en yngling, som kom- mit till någon lefvande insigt och öfvertygelse, den varmaste hog att reformera och lyckliggöra hela mensk- ligheten. Detta är vid ett universitet al oberäkneligt inflytande, och är det desto mer, ju mera der finnes af ett sannskyldigt akademiskt studium. Det är derföre icke blott tillgången till lärares un- dervisning, till böcker o. s. v., som gör universitetet mägtigt att hos ynglingen väcka oeh nära kärleken till vetenskaperna. I sådant fall vore också universitets- bildningen ersältlig, der nämda fördelar kunde åstad- kommas utom universitetet. Men detta är icke förhål- landet. Ty universitetet delar icke blott i allmänhet de publika läroverkens företräde framför den privata undervisningen. Det står härutinan vida högre, än scholan, och iifvar kunskapsbegäret, icke blott genom att väcka ömsesidig täflan, utan genom studenternas positiva inflytande på hvarandra, i det den ena med- delar den andra sin värma för den ena eller andra spheren af vetande och i allmänhet för allt gagneligt med afseende på samhället och menskligheten. I studentens förhållande till läraren saknas uti större eller mindre grad den reciprocitet, som eger rum studenterna sjelfva imellan, och förutan hvilken stoltheten afkyler värman. Han finner lätt sin underlägsenhet i bredd med läraren, och, ehuru hvarje rättskaffens lärare gerna erkänner, att allt menskligt vetande endast är en menniskas insigt, blir det honom likväl svårt att betaga lärjungen all fruk- tan för en kanske oblidt utfallande jemförelse. Det är der- före som det inbördes umgänget imellan ynglingar, hvik ka stå på samma ståndpunkt af vetenskaplig bildning, befordrar denna bildning. Studenten fruktar icke att inlå- ta sig i en vetenskaplig dispute med en medlärjunge och 43 ser i dennes seger icke öfverlägsenhetens företräde, ut- an, ett sjelfständigt afgörande, öfver hvad sanning är. Dessa strider medföra äfven en omedelbar appell till det tradionela och föra sålunda till erkännande af tra- ditionens nödvändighet, hvarförutan ingen strid och in- tet afgörande kan ega rum. Man betraktar vanligen allt detta såsom småsaker. Men erfarenheten visar, huru svårt det är, att utom universiletslifvet bibehålla något interesse för vetandets angelägenheter. Och, att detta oegennyttigast och varmast lefver hos ungdomen, der- om vittnar äfven den förkärlek och saknad, hvarmed mannen och gubben erinrar sig sin student-tid och de ungdomsvänner, han derstädes förvärfvat. Men, om man måste medgifva det stora inflytande i afseende på den vetenskapliga bildningen, studenterna ulöfva på hvarandra, gäller detta ännu mycket mer, både i godt och ondt, i afseende på den sedliga bildningen. Vi hafva ofvanföre anmärkt, att studenten inträder vid universitetet med anspråk, att äfven i hand- lingens verld bestämma sig sjelf. Oeh, likasom ett sannt vetande endast kan befrämjas genom att lemna ynglingens hog att sjelf algöra elt fritt utrymme, kan ock ynglingen ledas till sann sedlighet endast der i- genom^ att honom lemnas den största möjliga frihet att afgöra öjver rätt och orätt i sina handlingar, Jag säger den största möjliga, emedan det är gilvet, att detta afgörande icke kan sträcka sig till den bor- gerliga lagen, äfvensom att studenten inom universitetet icke bör vara fri från all controllerande uppsigt. Men i studentens förhållande inom universitetet, i afseende på flit och lefnadssätt, bör all yttre magt, utom den studenter- na inbördes kunna ulöfva öfver hvarandra, så litet som möjligt ingripa. Beviset för denna min åsigt skall följa. Här vore äfven stället alt säga något om nyttan af elt privilegieradt forum för studenter. Men i saken är tillräckligt mycket taladl och skrifvet, ulan att frå- gan kunnat afgöras. Det är också i sig sjelft omöj- ligt alt härför anföra några rättsgrunder; ty saken be. 44 ror på en concession, är elt undantag ifrån regeln om allas likhet inför lagen. Jag vågar likväl bekänna den åsigt, alt elt särskild t forum för studenter bör fin- nas för alla öfverträdelser af policeförordningar. Ty des- sa äro, ehuru nödvändiga, i sig sjelfva undantagslagar, åsyftande att förekomma förbrytelser, och göra äfven för öfrigt skilnad till personen. Vi kunna här vara korta, emedan det gäller en sanning, som väl ingen vill bestrida, nämligen den; att, likasom det rätta icke kan bero af godtycke, eller subjectets afsigt i sig sjelf någonsin kan gälla för rätt, likaså finnes ingen sedlighet i en handling, som endast är aftvungen af lag, icke en product af subjectets fria villja, dess fria beslut. Till sedlighet fordras derföre, att menniskan icke blott iakttager lagens bud, emedan hon inser det i dem förnuftiga, och således utan att af lagen vara bunden, utan äfven, att hon i öfrigt föl- jer, hvad som i ett samhälle är sed, emedan hon vet sin förnuftiga frihet bestå uti sin subjectiva villjas öf- verensslämmelse med den allmänna villjan. Till en så- dan uppfattning af villjans frihet bör den akademiska bildningen leda studenten. Detta kan endast ske gen- om alt lemna hans anspråk på öfvertygelse och frihet att bestämma öfver sina handlingar dess rätt, d. ä, genom att äfven i handlingen hos honom erkänna sjelf- medvetandets rätt. Den, som icke ingått på vetan- dets fält, hos honom finnes icke delta anspråk. Han gör omedvetet, af vana och uppfostran, hvad rätt är, utan att någonsin sälla lagens eller det sedvanligas be- hörighet i fråga. Men den, som en gång kommit till fordran på eget afgörande i velandet, han fordrar detta afgörande äfven i handlingen; och tviflet på det beståendes rättmätighet är samma vetandets stånd- punkt, som tviflet på traditionens sanning. Att qväf- va delta anspråk leder i handling lill samma resultat, som i vetande, leder icke till sedlighet. Laglydnaden blir då hos menniskan en följd af fruktan eller liknöjd- hel, och hon sätter sig utan betänklighet öfver lagen, NU 45 der det kan ske utan fara, eller der det egna interesset besegrar liknöjdheten. Hvartill detta skall leda hos studenten, som är kallad till vårdare af alla samhällets angelägenheter, är icke svårt att inse. Har han icke tillkämpat sig en fast öfvertygelse om det beståendes förnuftighet, med hvilken omsorg skall han då vårda dess bestånd? Men, för att vara öfvertygelse, måste den- na insigt bero af hans egen fria pröfning, och hans anspråk på en sådan pröfning måste derföre godkännas. Ï familjen och scholan utgör kärleken oeh vörd- naden för föräldrar och lärare det band, som binder barnet vid dess pligter; ocb, då det söker afkasta sig detta band, återföres det till sin pligt af tvånget. Men hos studenten kan icke denna tillgifvenhet för läraren förutsättas^ ty hans anspråk på egen pröfning i vetan- det tillerkänner icke ens läraren någon ofelbarhet. Tvånget blir också derföre här ett blott förtryck, som väcker harm och uppretar, icke en kärlekens aga. Den borgerliga lagen är väl äfven för studenten en tvingan- de magt: men han erkänner den, emedan den är lika tvingande för alla. Men allt tvång, hvilket gäller honom ensam, måste han betrakta som elt band på sin frihet* Må man uppmärksamt följa verkningarne af tvingande åtgärder från universitets-slyrelsernas sida, och man skal! finna, att de af studenten betraktas snart sagdt såsom ett öppet våld och aldrig leda till förbättring. Eller hvem, som bivistat ett universitet, har icke sett hela massan af ynglingar vid sådana åtgärder försältas i eld och låga? De höra derföre aldrig användas, då icke den felandes lastbarhet är stor nog, alt från honom afvända hans kamraters sinnen, ty dessas ogillande är vanligen äf- ven för den felande det högsta beviset på hans felaktighet. Det kan nu icke vara min afsigt, att yrka på upp- häfvandet af all control! öfver studentens uppförande sona sådan. Långt derifrån erkänner jag densamma i synner- . het nödig vid den tidpunkt af lifvet, uti hvilken han vanligen befinner sig. Ty ett tygellöst lif då skulle upp- hafva all möjlighet till den bildning, som vid universi- (. "WWW s EAM - 4(W tetet bör åstadkommas. Jag erkänner också, att, för det närvarande, studenternas seder, ehuru mer bilda- de än oftast deras föregångares, likväl stundom visa en råhet, som icke träffas hos bildade ynglingar utom u- niversitetet. Men ännu farligare än detta, emedan det endast undantagsvis framträder, är, der denna sed in- trängt, i min tanka det alldagliga och regelrätta lifvet vid korten och glasen. Ty detta är forenadt med en ålderdom i sinnet, som vittnar om dess nära samman- hang med den åsigt af akademiska bildningen, som lå- ter denna bestå uti inhemtandet af bestämda pensa och i bestämda förhör, genom hvilka ynglingen bör hasta till ämbetsmanna banan. Skäl förefinnas derföre allt nog till en omsorgsfull disciplin för den studerande ungdomen; och jag har endast önskat visa, huru den bör utöfvas, for att leda till ändamålet. I min tanka, bör den akademiska disciplinen ut^ Öfvas af studenterna sjelfva. En sådan åsigt gynnas i många hänseenden af de studerandes nu bestående in- delning i landsmanskaper, samt af de för dessa gällan- de föreskrifter och det i dem sedvanliga. Men jag måste äfven bekänna, att detta universitetets communal- väsende icke eger den grad af utbildning och det an- seende, det borde. Mina åsigter i delta hänseende kunna derföre till en del betraktas såsom önskningar för en reform i det bestående. Jag lemnar derhän frågan om företrädet imellan en allmän studentförening och landsmanskaperna, emedan båda, behörigen inrät- tade, kunna vara lika verksamma för ändamålet, och öfvergår till en framställning af skälen för den nyss yttrade åsigten. Det förnämsta skälet är: att sålunda i sjelfva di- sciplinen för studenten sjelfmedvetandets rätt icke krankes. Han har anspråk på att bestämma öfver sina handlingar; men den disciplin, han underkastar sig, är i föreslaget fall beroende af hans eget bestämmande. Hans röst gäller, både uti bestämmandet af hvad som bör anses felaktigt, och uti afgörandét öfver den tillrätta- 47 visning, hvarje felaktighet förtjenar. Och, då han sjelf blir föremål lör anmärkning, är ban det till följe af en alvikelse från den ordning, han sjelf utstakat. Sålun- da är en dylik institution, långt ifrån att vara ett band på hans fria afgörande, tvärtom, ett förverkligande af detsamma, ehuru icke såsom stundens nyck, utan så- som ett af öfverläggning beroende, bestående beslut. Men de facto har han sålunda gjort sin frihet förnuf- tig, emedan den öfverensstämmer med en allmän vill- ja, ocb han har i denna öfverensstämmelse ett medve- tande af sin sedlighet. Han har derigenom sitt anspråk på afgörande äfven sålunda erkändt, att han eger rät- tighet att bestämma öfver andras gerningar, icke blott sina egna. ■— Endast i korthet villja vi uppräkna någ- ra ytterligare skäl. Sådana äro: att studenten inom en sådan förening får en bestämd spher för den verk- samhetslust, hvaraf han drifves; att detta åstadkommer en mångfaldig beröring studenterna imellan och mång- faldiga discussioner uti ämnen, hvilka inom samhället återkomma, och hvilka han redan på praktisk väg blit- vit tvungen att för sig utreda; att hvarje medlem a( löreningen icke blott delar den ära, föreningen genom sina medlemmars företräden i vetande och sedlighet vinner, utan äfven sjelf kan göra sitt anseende gäl- lande inom föreningen; att han på samma sätt å an- dra sidan lär sig att subordinera sin villja under den allmänna villjan o. s. v. Att en sådan förening mel- lan universitetets medlemmar verkligen skulle kunna upprätthålla flit och ett godt uppförande, är säkert. Ty man skulle både mer frukta lör dess dom och tilli- ka vara öfvertygad om dennas rättmätighet. Genom directa råd och uppmuntringar till föreningen samt gen- om inverkan på enskilda bland dess medlemmar, borde lärarne befordra och leda föreningens beslut samt så- lunda bidraga till uppfyllandet af dess ändamål. Det anförda må vara tillräckligt att visa, det min åsigt af disciplinen inom universitetet både står i noga öf- verensstämmelse med den akademiska bildningen i all- MP A2N mänhet, samt att den ingalunda afser alt befordra sjelfs - våld ocb godtycke. Jag har intet vidare att tillägga till det i kortbet anförda, eburu ämnet är af natur, att kunna dermed fylla mångfaldiga ark. Men det har endast varit min afsigt, att visa de hufvudsakligaste momenter, på hvil- ka universitetets räddning ur dess närvarande belägen- het af en schola beror. Det blir för läsaren lätt att inse, det min framställning icke innehåller något vä- sendtligen nylt. Det har icke heller varit fråga om att framkomma med nya projector, utan att inse det förnuftiga i det hestående och för handen varande. Träffar icke min föreställning om universitetets närva- rande förfall och om dess egenskap af schola, så myc- ket bättre. Då behöfvas inga botemedel. Träffar den åter, så är det orätt att deröfver vredgas. Ty då be- höfvas botemedel, och dessa kunna finnas entlast deri- genom, att bristerna påpekas och uttalas. Att jag ic- ke sökt dessa botemedel uti förslag till förändringar i universitetets stadganden, har i det föregående sin för- klaring. Jag har dermed icke nekat, att ju förän- dringar af behofvet kunna vara påkallade. Men, äfven såsom sakerna nu stå, kan mycket göras, om blott en god villja finnes. För verkliggörandet af hvad här, i afseende på undervisning och disciplin, blifvit föresla- get, i hela dess omfång, skulle fordras en öfverens- kommelse mellan alla lärarne vid ett universitet och ett gemensamt beslut. Men detta är kanske en fordran, öfver hvad som bör fordras. Det är derföre redan mycket vunnet, om en eller annan universitetslärare sö- ker motarbeta universitetets nedsättande till en blott schola och i det akademiska studium ingjuta en lefvan- de anda. Ty deras bemödande skall icke blifva utan frukt, utan de skola uppamma en ny generation, som ersätter de nuvarande lexläsarne, både docentes och descentes» to Y — ■ - . ■ te . 17.) Ar“ . 8 we peees 1 y — ■ -4 N N N (D D O • (D C CD O. U C CD C —, O o o S. 0 (Q CD D o3 O — 0 o (D 3 4 d C N CD = O s