GABRIELLA ZAPQLSKA
SASONG
KÄRL E K
ALBERT-BONNIERS-FÖRLAG

ROMAN

AV

GABRIELLA ZAPOLSKA

FRÅN POLSKAN AV E. WEER

STOCKHOLM

ALBERT BONN-IERS FÖRLAG
TRYCKT HOS

P. PALMQUISTS AKTIEBOLAG, STOCKHOLM 1017
I.

Då Tuska kommit tillbaka till hotellet, räknade
hon än en gång sina pengar. Hon hade ännu hela
fyrahundra rubel, ty hon hade i Krakau inte köpt
annat än vad som var alldeles oundgängligt för henne
själv och Pita. Tre hattar, två parasoller, fyra meter
applikation, några par vita och gråa skor, som i
Varschau skulle ha kostat tre eller fyra gånger så
mycket. På två dagar hade de inte ätit middag. De
drucko kaffe och åto kakor och litet skinka, som
Tuska i all tysthet hade haft med sig till hotellet
under kappan. Sparsamhet framför allt! Då upp-
passerskan hade hittat det flottiga papperet med
resterna av skinkan på tvättstället, hade hon slutat
att titulera Tuska »hennes nåd», men till och med
den skymfen hade Tuska burit med hjältemod.

Hon lutade sig ut genom fönstret och lyssnade till
Mariakyrkans klockspel. Hon låtsades vara obeskriv-
ligt fängslad, men i själva verket tänkte hon blott på
den vippiga uppasserskans respektlöshet, och som
vanligt i dylika fall blev det mot mannen hennes
förbittring riktade sig.

»Det är hans fel», tänkte hon, »det är för att jag
måste spara och har ondt om pengar.»

Pita låg och sov, fullproppad med konditorikakor.
Hon hade kastat av sig täcket, det rika, råggula håret
svallade upplöst omkring henne. Tuska gick bort till
den sovande dottern och bredde mekaniskt täcket
över henne.
4

»Alltid kastar hon då av sig täcket», tänkte hon
nästan förbittrad. Därpå återvände hon till fönstret och
blickade ut över det vidsträckta torget, där Sukiennice,
saluhallen, reste sig klart belyst. Den gjorde intryck
av ett väldigt mausoleum, omgivet av en lysande tulpan-
rabatt. Och överallt på torget stack det upp som
buketter av gulaktigt ljus, på ett ställe brutalt brutet
av en båglampas bländvita sken. Trottoaren var svart
av folk, spårvagnar kommo glidande, och de gälla
ringningarna skuro i nerverna. Allt det där var ju
yttringar av liv, och ändå var det som att blicka ner
över en ändlös, grå tomhet.

Tuska stirrade in i lyktskenet och räknade ånyo
mekaniskt över sina pengar.

»Fyrahundra rubel, det är femhundra gulden . . .
Men hur kan jag redan ha gjort av med hundra rubel?
Jag måtte ha blivit bestulen.»

Men hon räknade över, och det stämde.

»Just fint, om det kommer att gå på så här.
Innan jag kommer fram till Zakopane, har jag väl
inte ett öre kvar.»

Återigen greps hon av förbittring mot mannen.

»Det är hans fel, att jag jämt skall behöva oroa
mig och vara nervös.»

Hennes ben började värka. Hon satte sig på en
stol i fönsternischen, stödde armbågen mot fönster-
brädan och fortsatte att stirra ut. Men nu räknade
hon inte lamporna och jämförde ljusstyrkan med
skenet från lyktorna i Varschau —• hon drog sig lik-
som in i sig själv, och mot sin vilja började hon i
tankarna genomleva sitt vardagsliv i den trånga lägen-
heten två trappor upp vid Wareckagatan, där de levde,
fem personer, alltid slutna och misstrogna, alltid på
sin vakt mot varandra.

Denna brist på öppenhet var det utmärkande draget
för hela deras samliv. Vart och ett av barnen tycktes
ha kommit till världen med något »inom klammer»,
som det ej yppade ens i de skenbart mest uppriktiga
5

stunder. Om de hade detta från far eller mor var
omöjligt att säga, ty Tuska och hennes man voro i
det avseendet alldeles lika varandra.

»Vi driver alltid politik», brukade Tuska ofta tänka.
Då sonen gick till skolan och hon kysste honom på
pannan, kände hon, att det var »politik» i gossens
hövliga underkastelse under denna ömhetsbetygelse
likaväl som i hennes iver att inte försumma den.

I den trånga lägenheten, där det bästa rummet,
döpt till salongen och paraderande med en hop palmer
och fikusar, alltid stod obegagnadt, gingo familje-
medlemmarna tysta och älskvärdt småleende om var-
andra; det skulle ej ha händt dem att knuffa varandra,
varken fysiskt eller moraliskt, och ingen gjorde ett
försök att med våld tränga in i de andras själ. Då
deras krets ökades med ännu en levande varelse, togo
de emot den med en viss »courtoisie», och var och en
makade åt sig litet.

»På det sättet har man det behagligast -— tyst och
lugnt», tycktes de allesammans säga till sig själva, då
de samlade till middagen eller kvällsteet språkade om
likgiltiga saker, aldrig om sådant som berörde deras
innersta.

Fast dolda under ett oklanderligt sätt existerade
barnens fel och oarter likafullt, tragiska och hotande.
De berördes aldrig, förbigingos med samma tystnad
som organismens skrofulösa anlag.

»På det sättet har man det behagligast.»

Stadens klockor slogo långsamt nio. Och åter
började klockspelet där uppe i höjden — kallade,
klagade, sargade ensamma hjärtan försjunkna i sig
själva eller i sina minnen.

För Tuskas blick framträdde mannen — den magre,
flintskallige, oansenlige och belevade mannen, som
tycktes intaga en så liten plats i huset och i livet.
På åratal hade hon ej »sett» honom. Han var alltid vid
sidan om henne, det föll henne ej in att se på honom.
Först i avresans ögonblick hade hon verkligen gjort det.
6

Han stod på perrongen i sin grönaktiga, luggslitna
överrock. Han hade tagit sig ledigt från byrån för att
följa henne och Pita. Hon tyckte han såg märkvärdigt
eländig och gammal ut.

— Sköt dig väl och var rädd om dig, — sade han
till henne, då hon lutade sig ut genom kupéfönstret.

Rösten var klanglös och hes. Han såg på henne
med sina blacka ögon, omgivna av ett nät av rynkor,
men tycktes inte se henne.

— Och skriv . . .

Även hon ville säga något, något som skulle låta
hjärtligt, men hon kunde inte i hastigheten hitta på
något lämpligt.

— Men om, — började hon, — om du inte skulle
må bra av att äta på restaurang . . .

Han smålog matt.

— Med den saken blir det nog bra, — sade han. —
Jag låter inte kokerskan gå, förrän jag har skickat av
gossarna till Kalinowka. De få äta hemma. För
resten är det ju knappt en vecka dit.

— Jag talar inte om gossarna, det är dig jag tän-
ker på . . .

Han såg på henne litet förvånadt, smålog artigt
men en smula tvunget och sänkte huvudet.

— Tack, tack . . . bekymra dig inte för mig. Jag
har god mage.

En tidningspojke gick förbi och bjöd ut illustrerade
tidningar.

— Kanske jag skall köpa dig något? — frågade han.

I detsamma tittade Pita ut ur kupéfönstret.

Hon lät blicken förströdt glida över perrongen,
faderns luggslitna ytterrock och matt leende ansikte;
hennes ena kind putade av karamellerna, hon sög på.

— Kanske Pita vill ha en apelsin? — frågade
Zebrowski.

— Nej tack, pappa, — svarade Pita väluppfostradt.

Men han ropade till sig en försäljare och valde ut
två stora, röda apelsiner. Han valde noga, klämde
7

på skalet med sina magra, knotiga fingrar. Till sist
betalade han och räckte apelsinerna till Pita, som allt-
jämt stod kvar i fönstret.

— Var så god . . .

Men Pita ansåg det för sin skyldighet att krusa.

— Nej tack . . . inte skall jag ha . . .

Tuska blandade sig älskvärdt medlande i saken.

— Jo men tag då, barn, när pappa är så
snäll . . .

— Gör mig det nöjet! — bad fadern.

Detta utbyte av artigheter tycktes för ögonblicket
ha uttömt familjens krafter, de stodo tysta och hade
intet att säga varandra i avskedsögonblicket. Tuska
tänkte på att hon gjort dumt i att ej ta en bättre
klänning på resan, damerna som kommo in i kupén
voro alla så eleganta, och hon beslöt att kläda om
sig i Krakau. Tystnaden fortfor. Var och en av
dessa tre hade tydligen dragit sig in i sin egen, av-
skilda värld. Plötsligt ljöd en gäll vissling, kupé-
dörrarna slogos igen, någon kom skyndande från andra
ändan av perrongen och ropade något med hes röst.
Paret Zebrowski liksom vaknade upp, fjärran ifrån
varandra, trots närheten.

— Far vi?

— Ja.

Kättingarna rasslade, vagnarna satte sig i rörelse.

Pita, Tuska och Zebrowski logo ett och samma
matta, älskvärda leende.

— Lev väl!

— Kyss gossarna från mig!

Tuska sträckte ut handen, Zebrowski tryckte den,
åt Pita viftade han med hatten. Den ömsesidiga
älskvärdheten nådde sin kulmen, man ville inte bli
varandra något skyldig.

Tåget började slamrande och pustande rulla allt
snabbare. Zebrowski stod kvar på perrongen, alltjämt
leende, och nickade i riktning mot den bortilande
vagnen. Två barnhänder besvarade några ögonblick
8

hans hälsning, därpå skymtade hustruns ljusbruna
blusärm, och slutligen försvann allt.

Zebrowski upphörde att småle; det var som om
han tagit av sig leendet likt en mask och stoppat
undan det långt in i en vrå av själen. Han vände
sig om på klacken och avlägsnade sig med avmätta
steg.

Under tiden intog Tuska sin plats i en andra
klassens kupé.

Midt emot henne satte sig Pita, rak i ryggen och
korrekt som en illustration till »den väluppfostrade
unga flickan». Hon tog fram en prydlig näsduk ur
fickan, bredde ut den i knäet och började skala en
apelsin. Tuska såg ett ögonblick på dottern. Den
slutna lilla munnen bildade en knappt skönjbar strimma
i det bleka, prerafaelitiska änglaansiktet, ett par slät-
kammade hårlänkar inramade den höga, litet utstående
pannan. De ljusa ögonhåren dolde de blekblå ögonen
med bruna strimmor i. Över hela varelsen var det
något kyligt slutet, redan utprägladt individuellt.

»Vem är hon lik?» tänkte Tuska. »Mina ögon . . .
hår av obestämd färg, något stelt i dragen . . .»

Plötsligt sträckte flickan fram den kluvna apelsinen
till modern.

— Var så god, mamma, — sade hon artigt.

Ett blekt småleende, det småleende, som drivits
upp där borta på Wareckagatan likt en drivhus-
blomma, skilde för ett ögonblick de sammanpressade,
smala läpparna.

Tuska tog mekaniskt en apelsinklyfta, och med
ett leende som liksom återspeglade dotterns sade hon:

— Tack, tack!

Och samtidigt tänkte hon:

»Men det är ju hans leende, fadern upp i dagen!»

Hon såg inte sig själv och var inte medveten om
att hennes eget ansiktsuttryck i detta ögonblick var
som en spegelbild av dotterns.
9

IL

Tuska dröjde alltjämt kvar på sin plats vid fönstret.

Tankarna fortforo att kretsa kring mannen, och
hon kände sig förbittrad på honom, för att han ej
kunnat ge henne en större summa till badortsvistelsen.
Hon visste ju hur svårt han haft att skrapa ihop till
och med denna summa, men det avväpnade henne ej.
Tvärtom, hon greps av ett visst förakt nu, då hon
inte såg honom framför sig i den nötta ytterrocken
och med det fårade ansiktet.

»Han kunde väl för resten ta sig en rock på av-
betalning», tänkte hon med en axelryckning. »Det
gör jag, och det går mycket bra för sig. När jag får
mina hushållspengar, betalar jag av, undan för undan.
Jag går aldrig och ser ut så där.»

Det slog henne, att hon alltför mycket tänkte på
mannen och hans ytterrock.

»Men han får ju göra som han vill. Det är ju
hans pengar och inte mina.»

Hon hade ej medfört hemgift i boet, endast en
solid utstyrsel. Men han visste ju, att han gifte sig
med en flicka av god familj och var skyldig att sörja
för att hon fick det som hon var van. Onekligen
hade han också gjort sitt bästa, och det var ju inte
annat än i sin ordning. Hon å sin sida hade försökt
att vara en god hustru och en god mor. I tolv år
hade hon skött deras hus och vakat över att intet
fick störa det lugn och den yttre jämvikt som känne-
tecknade deras liv. Därför betraktade hon sig också
med stolthet som den »husliga härdens vårdarinna».

Men det oaktadt och kanske huvudsakligen därför
att hon avlägsnat sig från denna »härd», genompyrd
av fukten från beständigt vattnade fikusar, palmer och
rododendroner, kände hon just nu en viss obestämd
oro, ett obehag som om hon från ett högt galleri åsett
en illa spelad komedi.
10

För att bli sin oro kvitt reste hon sig, gick bort
till bordet och började syna applikationerna hon hade
köpt. Till sin förtret fann hon, att de togo sig sämre
ut vid eldsken än vid dagsljus.

»Nu har jag låtit lura mig igen», tänkte hon för-
bittradt.

Det var en mani hos henne att tro, att alla män-
niskor bestulo henne och skamlöst bedrogo henne.

Plötsligt lystrade hon till.

I det angränsande rummet hördes ett par röster
höja sig alltmera, obekymrade om att dörren, ironiskt
försatt med en kommod, genom sina springor och hål
släppte fram vartenda ljud.

Det var en manlig och en kvinnlig röst. Den
senare dominerade, och några karakteristiska näsljud,
förebud till gråt, verkade dess mera tragiskt, som den
manliga stämman ej för ett ögonblick förlorade sin
säkra, lugna klang.

— Men hur skall det bli med barnet? — frågade
den kvinnliga rösten.

— Hur det skall bli? . . . Det skall väl bli folk av
det, — svarade den manliga rösten.

Tystnad.

— Hon frågar så ofta efter pappa. Jag vet inte
vad jag skall svara henne.

— Säg att pappa har rest till Amerika för att skaffa
hemgift åt henne.

— Ack nej . . . inte så inte! . . . Hon är så för-
ståndig!

— Det är väl inte underligt. — En skrattsalva och
så: — Min dotter!

En lång stunds tystnad. De sista spårvagnarna
ute på torget bröto den med sitt sataniska pingel.

— Skulle du inte vilja se henne? — frågade kvinnan
i skygg ton.

— Jo för all del, gärna . . . någon gång. Jag skall
komma och hälsa på.

— Ack, det har du sagt nu i tre år.
11

— Ja vad skall man göra! Jag är ju inte min
egen herre. Du skulle inte ha rest din väg.

— Skulle jag inte ha rest? Jag måste ju.

— Åh!

— Du övertalade mig själv till det. Du lovade
att komma på ferien och att vi skulle viga oss . . .

— Var snäll och börja inte med det där igen. Då
ger jag mig av med detsamma . . .

Kvinnorösten fick en hårdare klang.

— Ja jag vet, du rymmer . . . det är det be-
kvämaste.

— Söta du, jag blir nervös.

— Än jag då?

— Du? Vad har du att bli nervös över? Det
går bra för dig, du ser charmant ut, och antagligen
har du en fransk bonne för barnet.

— Och du frågar inte var jag tar medel till allt
det där?

— Vad angår det mig, kära du? Du känner mig
och vet att jag är diskret.

— Diskret! . . .

— Skulle tro det! En annan skulle inte tala med
dig — skulle vända sig bort ■—- jag kommer var gång
du kallar på mig. Har du något att förebrå mig, säg
bara, säg?

— Diskret! — kom det mellan ett par samman-
pressade läppar, en liten knuten hand slog i bordet,
och kvinnostämman bokstavligen spottade fram:

— Gemen är du!

— Såå . . . undrar vem av oss två som är det.
Du, som okvädar som en månglerska, eller jag, som
trots allt ännu räcker dig handen och försöker att
inte glömma, att du är vårt barns mor.

Trots den förut antydda »nervositeten» kommo
orden helt lugnt och sansadt.

Kvinnan upprepade envist:

— Diskret! . . .

Och hon brast ut i våldsam gråt.
Inom Tuska vaknade den kvinnliga solidaritets-
känslan. På ett ögonblick hade hon anat hela samman-
hanget i denna »historia», så ytterst vanlig och därför
så oändligt sorglig. Trots den borgerliga moral, var-
med hon var bepansrad, kände hon, att den där
kvinnan, som snyftade på andra sidan dörren, hade
rätt att ge ett så ohejdadt uttryck åt sin förtvivlan
och sin smärta. Det var ingenting oblygt, ingenting
påträngande i denna jämmer, den blott uttryckte vad
en människa känner, då hennes öde obarmhärtigt av-
slöjas för henne. Fastän Tuska kommit direkt från
föräldrahemmet in i äktenskapet, visste hon, att det
fanns sådana öden och sådana slags sorger. Hon
hade blott aldrig ställts så omedelbart inför dem.

»Men varför gråter hon bara?» tänkte hon upp-
rörd. »Varför säger hon honom inte, att hon för-
aktar honom för den där »diskretionen», som han är
så stolt över? För det är ju tydligt, att någon annan
uppfostrar och sörjer för hans barn. Och han tar
emot det. . .»

Han hade gått av och an i rummet med lugna,
avmätta steg. Nu stannade han plötsligt.

— Har du cigarretter? — sade han.

Tuska höll andan.

Vad skulle hon svara? Skulle hon springa upp
som en lejoninna och gripa honom om strupen, för
att han inte hade försyn för henne ens i denna stund
av högsta förtvivlan, då hennes själ som smälte bort
i snyftningar?

Men fullkomlig tystnad. Efter några ögonblick
trängde en lätt cigarrettdoft in genom dörrspringan.
Hon måste med en gest ha visat honom var cigarret-
terna stodo. Han hade tändt en, och nu gick han
ånyo fram och tillbaka på golvet, och de förmodligen
nya skorna knarrade. Kvinnans snyftningar avstannade
småningom.

Tuska satt uppkrupen i soffhörnet och lyddes, allt
under det hon föreställde sig dessa båda på den tid,
13

då de ännu stått varandra nära, tänkte på den lilla
flickan, som uppfostrades av en fransk bonne på
bekostnad av någon okänd. Det måste vara en under-
lig, ohygglig känsla att på det sättet nödgas anlita en
annans godhet!

Tuska väntade på vad som vidare skulle följa.
Hon tyckte sig läsa en roman; om ett ögonblick
skulle hon vända bladet och börja på ett nytt kapitel,
där kvinnan i hela sitt majestät reste sig mot den
manliga samvetslösheten. Hon hoppades, att den för-
smådda skulle visa kraft, hämnas åtminstone i ord,
just nu tycktes henne rätta ögonblicket vara inne att
låta honom känna hur uselt han betedde sig.

Snyftningarna avstannade alldeles. Endast en svag
jämmer hördes — liksom om ett skadskjutet djur
hade kvidit långt inne i skogen.

»Varför gråter hon? Varför talar hon inte?»

Men nu ljödo mannens steg, tysta och mjuka.

—- Lilla kisse, — sade mannen, — lilla kisse skall
inte gråta.

Det gick en rysning genom Tuska vid dessa ord.
En sådan mild, smekande röst, så barnsligt ömt det
där »lilla kisse» ljöd, det var som om en sammets-
mjuk tass hade strukit och smekt.

— Lilla kisse!

— Ack du!. . . du!. . .

Och så en snyftande viskning:

— Min egen, min egen!. . .

Vad? Alltså inga förebråelser? Ingen kraft? Intet
majestät? Ett enda fattigt ord, och strax kastar hon
sig om hans hals, gömmer sitt tårsköljda ansikte vid
hans bröst. Det borde hon inte, det borde hon inte!

Så tänkte Tuska, eller rättare, så ville hon tänka,
ty i själva verket kände hon innerst alltjämt den där
rysningen, som grep henne, då hon hörde det sme-
kande, sammetsmjuka »lilla kisse».

Men på andra sidan dörren fortfor det att ljuda
kyssar och ömma ord.
14

— Då är du ändå min! Varför glömde du bort
mig? Kyss mig . . . som förr . . . minns du?

Det var hon.

Och han?

Inte många ord, men han hade slagit armarna om
hennes hals, strök hennes hår och sade:

— Lilla kisse ... så elak men lika söt alltjämt . . .

Inom Tuska var det ett tummel av stridiga känslor.
Hon kände en dunkel rörelse, som hon inte kunde
analysera, besvikenhet, förbittring, förakt för sig själv
och den där andra, för kvinnan i allmänhet. Tänk
att kunna förlåta, att kasta sig i hans armar! A den
dumma, eländiga!

Tuska hetsade upp sig för att komma ifrån den
där vällustrysningen, vemodskänslan och något lik-
nande avund. För ett ögonblick miste hon alldeles
besinningen, så flammade vreden upp inom henne.

— Den eländiga! Att kunna förlåta!

Hon rusade bort till ringledningen och tryckte på
knappen.

»Att förlåta sådant är skamlöst, den där kvinnan
har vad hon förtjänar. Han gjorde rätt i att överge
henne.»

Uppasserskan kom in, densamma som förlorat
aktningen för Tuska, därför att hon haft med sig
skinka till hotellet. Tuska önskade rehabilitera sig i
flickans ögon.

— Var snäll och gå in i rummet bredvid här och
säg herrskapet därinne, att de skall uppföra sig annor-
lunda. Jag är inte van vid sådant.

Flickan stirrade med vidt uppspärrade ögon på
Tuskas upprörda ansikte.

— Men . . .

— Var så god och gör som jag sagt.

— Ja hennes nåd.

Den befallande gesten, den majestätiska uppsynen
reparerade vad skinkan hade förstört. Flickan för-
svann tyst, och efter ett ögonblick hörde man hur hon
15

med viskande röst framställde någon anmodan till
»herrskapet» i rummet bredvid. Därpå följde ett
hjärtligt skratt, och strax efter ljöd kvinnorösten med
ett nästan ödmjukt tonfall:

— Vad vill det säga? Den där damen måtte vara
från förståndet. Vi gör väl ingenting ondt.

Tuska darrade nu som i feber, hon gick av och
an i rummet och stötte emot möblerna.

Hon hatade både sig själv och dem, dessa båda,
som hon kände att hon orättvist förolämpat, framför
allt kvinnan, ty det var ju hennes rätt att förlåta om
hon ville.

Mannen fattade ett plötsligt beslut:

— Kom så gå vi! Jag skulle i alla fall ha mig
litet mat. Vi tar oss en promenad.

— Ja låt oss gå! Hon måtte vara elak den där
damen.

De gingo.

Ja hon hade varit elak. Tuska kände och insåg
det mycket väl. Hon hade utsatt den där kvinnan
för hotellbetjäningens förakt, och hon hade gjort det
i ett besinningslöst anfall av vrede eller förakt eller
avund — hon visste inte rätt vad. Och varför hon
gjort det visste hon inte heller. Vad hade hon för
ondt av de där två på andra sidan väggen, och fram-
för allt, kunde hon inte ha unnat den där stackars
i tårar upplösta kvinnan trösten av en smekning, ett
godt ord, den allmosa hon så begärligt sträckte sig
efter?

Med ett högmodigt ord och en skamlig misstanke
hade hon dragit ned en allt förlåtande kvinnlig kärlek
till en banal hotellskandal. Hon kände ett styng i
sitt samvete och blygdes. Kanske hade hon väckt en
tanke hos dem, som de inte ens haft.

Med en känsla av lättnad erinrade hon sig, att
hon inte låtit sätta ut sitt namn där nere på hotell-
tavlan. Mannen hade nämligen några fattiga släktingar
i Krakau, sådana där släktingar som man i allmänhet
16

inte vill kännas vid, och hon hade därför uttryckligen
sagt ifrån, att hennes namn inte fick uppföras på listan
över hotellets gäster.

»De få inte veta vad jag heter», tänkte hon helt
belåten. Men för att rättfärdiga sig inför sig själv
fogade hon genast till:

»Jag måste handla så, för Pitas skull om inte
annat.»

Glad att ha funnit en förevändning kastade hon
en blick på sängen, där den lilla låg.

Pitas ögon voro vidöppna, men hon låg orörlig
som en vaxdocka.

— Har du varit vaken länge? — frågade Tuska.

— Nej mamma.

Tuska ville fråga dottern om hon hört något, men
avstod, ty hon visste, att hon ändå inte skulle få veta
sanningen.

— Försök att sova nu, det är sent.

— Ja mamma.

Pitas långa, ljusa ögonhår sänkte sig lydigt över
de vackra blå ögonen. Men över barnets ansikte och
särskildt kring de bleka läpparna låg ett underligt,
mystiskt uttryck, som inte ville vika och inför vilket
Tuska kände sig maktlös.

III.

I tio dagar hade de suttit midt emot varandra i
den trånga kammaren, fylld av en obestämd doft av
tallbarr och fuktigt murbruk. På långväggen prålade
en divan klädd med rödbrunt tyg, och framför den
stodo några trästolar och ett bord med utskärningar,
som skulle föreställa »allmogekonst». Järnsängar med
madrasser, som voro för korta eller för breda, och på
dem Tuskas och Pitas egna täcken och deras broderade
örngottskuddar, beströdda med ett lätt lager av per-
siskt insektspulver. Genom fönstren med de stärkta
17

i
v
le
n
r,
d
å
le
r-
ta

gardinerna kom den underliga dager, som är egen för
regnvädersdagar uppe bland bergen — kom krypande
likt en krabba med långt framsträckta spröten, från
vilka det gråa regnet hängde som ett nät. I den
gröna kakelugnen, som utgjorde värdinnans stolthet
och som hon aldrig försummade att framhålla vid
prisuppgörelsen, brunno några våta pinnar. De spot-
tade och fräste och ilskade sig över de skygga små
lågor, som dansade omkring dem och förgäves för-
sökte haka sig fast vid dem. Framför kakelugnen
satt Tuska insvept i en pläd. Vid fönstret satt Pita,
också insvept i en pläd, bägge med benen utsträckta
framför sig och hakan nedborrad i pläden. Tuska
blickade föraktfullt på den eländiga elden, som inte
förmådde bli herre över några granpinnar. Pita stir-
rade på det forsande regnet.

Tuska hade aldrig förr levat isolerad så länge och
överlämnad åt sina egna resurser. För väl tusende
gången gingo hennes tankar till hennes förhållanden
i livet och de människors karaktär, med vilka ödet
hade sammanlänkat henne. Hon försökte ej blicka
djupare in i dem, hon föreställde sig dem uteslutande
i tillstånd av lugn och jämvikt. Därför fick hon ett
intryck, att vad de andra beträffade var allt i hennes
liv som det skulle vara, att ingenting föll utom ramen
för en förståndigt ordnad tillvaro. Detta »förståndiga»
ansåg Tuska vara sin förtjänst, liksom hon ansåg att
det var hon som genom sin takt angav tonen för sin
omgivning.

Men om allt var »förståndigt» i hennes liv, så fanns
det likväl något som hon skulle önskat annorlunda.
Det var den där ledsamma penningfrågan. Visser-
ligen förekommo aldrig några tarvliga uppträden, det
skulle ha skämt den atmosfär av utsökt älskvärdhet
man omgav sig med, men mången pinsam brist, nöd-
torftigt skyld, fyllde ofta Tuska med bitter indignation.

»Eftersom han har gift sig, skall han väl sörja för
hustru och barn.»

2 — Säsongkärlek.
18

Från denna princip utgick Tuska, och den upp-
tände inom henne en dold, flammande vrede, då hon
måste försaka något.

Även nu genomilades hon ibland av en sådan där
vredeblixt, rent fysiskt smärtsam. Hennes man hade
givit henne alldeles för litet pengar till hennes Zakopane-
resa, och därför hade hon inte kunnat taga in på något
hotell eller pensionat. Där roade man sig sådana här
regndagar. Hon måste hyra ett rum i en liten stuga,
och nu satt hon isolerad från människor, inburad i
ett enda rum tillsammans med Pita.

Doktorn i Varschau hade sagt, att hon måste för-
strö sig och ha roligt, då skulle aptiten och krafterna
komma tillbaka. Åtminstone av hänsyn till hennes
hälsa kunde väl mannen ha försökt att skaffa mera
pengar. Hälften av summan han gav henne hade han
haft avlagd, hälften hade han lånat. Eftersom han i alla
fall hade måst låna, kunde han väl ha lånat mera;
han kunde ju ha betalat igen det terminvis eller på
något sätt. Han hade sagt henne, att det var en dryg
utgift för honom, men inte ens det borde han ha sagt,
det var ofinkänsligt av honom, och hon hade straffat
honom genom att ge honom en kall blick och svara:

— Jag ber dig om ursäkt, men jag måste fästa din
uppmärksamhet på att du är ofinkänslig.

Han hade genast bedt om ursäkt, men något likt
ironi hade spelat kring hans läppar.

Hon hade låtsat, att hon inte märkte det, och för
att markera sin överlägsenhet hade hon med en diskret
hostning gått ut ur rummet.

På detta oklanderliga sätt behandlade hon vanligen
penningfrågorna. Men det där tvånget att behärska
sig, att hålla en viss dosis temperament i styr tog i
längden på nerver och hälsa. För övrigt var hennes
organism undergrävd av två lunginflammationer, och
hon kunde med allt skäl anse sig »klen», fastän hon
såg frisk och blomstrande ut. Detta berodde dock
säkert i främsta rummet på den omsorg hon ägnade
19

sin hy och sin figur. Om morgnarna var hon gul-
blek, hade mörka ringar kring ögonen och spruckna
läppar. Hon sov illa och plågades av en nervös oro,
och det lugna behaget i hennes rörelser började kosta
henne stor ansträngning.

Ibland fick hon en känsla av att hon höll på att
kvävas, och hon gick ut på balkongen eller drack
vatten, och hon tyckte, att hon kände sig normal igen.
Men bäst det var kom ett nytt anfall av oro, nervositet,
kvävningskänslor, och hon måste uppbjuda hela sin
viljekraft för att bibehålla en yttre behärskning. Alla
dessa symtom tillskrev hon kroppslig klenhet. För
övrigt var hon redan trettiotre år, och ibland kom
det för henne, att alltsammans var tecken till den
annalkande ålderdomen.

»Jag börjar bli gammal», tänkte hon med underlig,
smärtsam bitterhet.

Men än sen? Det hörde till tingens oundvikliga
gång. Man måste bara förstå att åldras med värdig-
het. — —

Regnet fortsatte att ösa ner och rann i strömmar
utför fönsterrutorna. Man märkte ej ens, att det nu
var vid middagstiden på dagen. Från taket forsade
vattnet och grävde hål i den uppblötta, bruna marken.
Under taklisten sutto sparvarna hopkrupna och kvitt-
rade sakta. En skrämd kaja flög upp och försvann
i det grå regndiset.

Tuska reste sig och gick bort till fönstret. Nästan
samtidigt reste sig Pita helt tyst från sin plats vid
fönstret och smög sig likt en skugga bort till kakel-
ugnen. De fäste blicken på nya föremål, men ej en
tanke utbytte de med varandra. De kände ej behov
därav.

Tuska satte sig på stolen, där dottern nyss förut
suttit, och intog alldeles samma ställning som nyss
hon, med fotterna i gråa kängor utsträckta framför
sig. Hon bytte plats och ställning, men samma tankar
följde henne. Hon tänkte på sitt liv sådant det hittills
20

gestaltat sig, tankarna kretsade kring hemmet vid
Wareckagatan. Inte därför att hon längtade efter
familjen som hon lämnat kvar där, utan av gammal
vana. Hon hade aldrig reflekterat över om hon äls-
kade sina barn, framför allt inte på vad sätt hon
älskade dem. Hon visste, att det var hennes plikt
att älska dem, och vad som var plikt bjöd henne
förståndet att göra. Alltså älskade hon naturligtvis
de där väluppfostade och välartade varelserna, som
gjorde goda framsteg i skolan, inte brukade vara sjuka
och inte togo stor plats. Hon visste, att de inte
längre voro vid Wareckagatan utan på landet och
hade det bra, varför skulle hon då bekymra sig för
dem? Och ändå flögo hennes tankar oupphörligt till
hemmet i staden. Det tröttade och plågade henne.

Plötsligt smällde bara fötter mot golvet i förstugan,
någon fumlade på dörrklinkan, och värdinnan kom
drypande våt infarande i rummet med mathämtarn.

— God dag!

Pita kastade en sömnig och förvånad blick på
bondkvinnan i det trasiga linnet och »serdaken» —
fårskinnströjan — och med en genomvåt gul halsduk
över det stripiga, ebenholtssvarta håret. Ansiktet
under duken var fåradt och härjadt, påminde om ett
höstlöv, som obarmhärtigt trampats i smutsen, men
ögonen flammade ungdomligt heta. Bröstet under
tröjan var visset, men foten flink som en ung rågets
på språng över klipporna.

Hon rusade fram till bordet, ställde ned mathäm-
tarn med en duns, slängde ut tallrikar, knivar, gaff-
lar och skedar och visade en rad vita, rena tänder.

— Tocke elände, eller hur? — sade hon och torkade
händerna på förklädet.

Pita tittade alltjämt på henne som på ett under-
ligt fenomen.

Värdinnan uppfångade hennes blick.

— Ni tycker väl det är långsamt? — sade hon.
—■ Men vänta, snart ger vår Herre vackert väder.
21

Pita smålog ironiskt.

— Molnen håller på och ger sig av nu, och bara
ni får komma ut och springa, blir det inte långsamt
längre.

Tuska gick fram till bordet och ordnade servisen.

— Säg, kommer ert hus att stå så här tomt hela som-
maren? — frågade hon.

— Nej, — svarade bondkvinnan, -— i rummet midt
emot kommer en fm herre. Det är tredje sommarn
han bor hos oss. Han skulle ha varit här redan,
men det måtte ha kommit något i vägen, och ännu
är han inte kommen. Men han kommer.

Hon gick bort till kakelugnen och torkade ömt av
kaklen med sitt våta förkläde, och därefter kastade
hon en stolt blick på soffan, som hon skaffat enkom
för att kunna öka hyran.

— Fin soffa, eller hur? — sade hon och väntade
på bekräftelse.

— Jag har just tänkt be er, att ni skall flytta
ut den, — sade Tuska.

Värdinnans ögon tycktes på väg att tränga ur
sina hålor.

•— Varför det?

— Därför att den luktar halm.

Värdinnan kände sig tydligen stucken.

— Det är en fin soffa, — upprepade hon, — men
om ni inte vill ha den, ger jag den åt herrn, som
snart kommer.

Efter ett ögonblick började hon åter ömt torka ka-
kelugnen med förklädet.

•— Fin kakelugn, -— muttrade hon.

— Vackert fin, när det inte vill brinna i den, —
sade Tuska.

— Inte brinna? Så frun säger . . . Det måtte väl
vara en fm kakelugn, så blanka kakel ... Jag har
givit mycket pengar för den.

— Det kan väl hända, men se så det röker in!

— Asch det . . . det är kajornas fel.
22

— Hur så?

— Hör ni inte så de väsnas. De flyger in i skor-
sten, och det är därför det röker in.

Med en egen känsla av välbehag lyssnade Tuska
till den grova, skrovliga rösten. Hon lyssnade hellre
till värdinnan än hon såg på henne, ty i det platta,
liksom uttrampade ansiktet stod ej att upptäcka en
enda blid glimt. Där fanns intet kvinnligt. Något
kärvt och kantigt som hela stilen på stugan, som de
grovt tillyxade stockarna. I rösten däremot kunde
det komma något mjukt och vekt, särskildt då hon
talade om sina tillhörigheter, frukterna av en seg, livs-
lång strävan.

Tuska och Pita fiskade från mathämtarns botten
upp de kalla och oaptitliga middagsrätterna och sökte
under artigt krus förmå varandra att taga de bästa
bitarna. Tuska ansåg sig uppfylla sin moderliga plikt,
då hon tvang i Pita det flottiga blasket ståtande med
namnet buljong, det sega koköttet kalladt filé. Flickan
svalde med synbar om ock undertryckt motvilja an-
rättningarna, avsedda att gälla som »stärkande föda».

Ute forsade regnet värre än någonsin.

— Det öser, — förklarade värdinnan, som nu fal-
lit i extas framför de stärkta gardinerna.

— Fina gardiner ... — började hon.

Men Tuska, som i detta ögonblick hade en stark
känsla av det erbarmliga i hela detta efterlängtade
»sommarnöje», beslöt att förgylla upp det så godt
hon kunde.

— Vill du ha en gräddbakelse? — frågade hon
Pita, i det hon misslynt sköt tallriken ifrån sig.

•—• Ja tack, mamma.

— Finns det något konditori här?

— Det tror jag det!

— Kanske er son vill hämta några bakelser åt
oss? Han skall få en slant för besväret.

Värdinnan slog till ett skratt.

— Min son? Han är i Amerika vet jag.
23

— Men den där unga karlen då, som hjälpte till
att packa upp våra saker i går?

— Vilken?

— Se där, mamma, — ropade Pita, — han går
just över gården nu.

Värdinnan lyfte varligt på gardinen och tittade ut
genom fönstret.

— Han? Det är ju min man.

Ett ögonblicks tystnad följde.

Under det framskjutande taket på vagnslidret stod
Jozek Obidowski, Wikta Obidowskas lagvigde man.
Han skakade av sin genomvåta mössa, och mot de
gulbruna stockarna tecknade sig hans gestalt som
snidad av en konstnärshand. Han var rak och smärt,
och den vita bergsdräkten satt prydligt på honom.
Ett par glänsande ögon, mörkt, tjockt hår, förunder-
ligt regelbundna drag, kring munnen ett lätt ironiskt
leende. I hållning och uppsyn något oförväget djärvt,
hyn len och skär, händerna fina, tydligen ovana vid
arbete. Och över hela gestalten en nästan barnslig
sorglöshet, en käck, ungdomlig självtillit. Sådan såg
Jozek Obidowski ut, där han stod lutad mot de gula
stockarna — den tjugoårige äkta mannen till den över
femtioåriga Wikta, glad över att han sålt sig så för-
delaktigt, att den »dumma käringen» hade köpt ho-
nom till man — honom som utom kläderna på krop-
pen och pipan sin inte ägde ett skapande grand.

— Ar han inte vacker, min man? ■— frågade värd-
innan i nästan samma ton som hon .talade om kakel-
ugnen, soffan och gardinerna. Dock hade det kom-
mit en annan skiftning i rösten, något moderligt och
lidelsefullt, men den var så svag, så omärkbar, att
det skulle behövts ett mera utveckladt öra än Tuskas
för att uppfatta den.

— Är det er man? — frågade hon misstroget.

— Ja visst, det är två år sen vi gifte oss ... En
latmask är han, men vacker.
24

Och efter ett ögonblick tillfogade hon som trium-
ferande :

— Det är den tredje.

Tuska gick också bort till fönstret, och både hon
och Pita skärskådade den äkta mannen, som just tog
fram en bruten cigarrett ur barmen, rätade ut den
och försökte tända den. Blåsten släckte den ena tänd-
stickan efter den andra för honom, men han envi-
sades.

— Å vad han bolmar cigarretter! — sade Wikta.
— Det har han lärt sig av herrarna, när han ränner
omkring i bergen med dem. Men det skall bli slut
med det där rännandet. Han skall få säga adjö åt
sina herrar.

Hon knöt handen mot mannen.

— Jag låser in hatt och byxor och tröja för ho-
nom och släpper inte ut honom, — sade hon bistert.

— Men varför det?

Intet svar kom. Wikta blott rynkade ögonbrynen
och knep ihop läpparna.

— Varför vill ni inte släppa er man ut i bergen?
— upprepade Tuska envist.

— Jag vet nog varför jag, — svarade hon slutli-
gen, och med steg som om hon i ilskan velat krossa
golvplankorna under sina fötter gick hon ut ur rum-
met, bärande med sig mathämtare och tallrikar, av
vilka hon lyckades slå sönder två redan i förstugan.

— Mamma, är det där bergen?

— Ja, det är det.

Det var första gången efter deras ankomst som
Pita ställde en fråga till modern.

Ur regntöcknen framträdde ändtligen bergskam-
marna — i spöklika konturer reste sig Giewont, Haw-
ran, Gubalowka. Pita hade stannat midt på Nowo-
Tarskagatan och såg på dem. Det anemiska stads-
barnet kände sin lilla själ bäva inför dessa orörliga
kolosser, så nära och ändå så oupphinnliga. Vacker
25

och välvuxen stod hon där med sin granatröda kofta
kastad över axeln. Kring hennes läppar kom åter
det där gåtfulla, lätt ironiska leendet, och nu frågade
hon ingenting mera, varken om namnen på bergen
eller deras formationer eller om vad som blänkte på
sluttningarna var snö eller silver. Hon bara stod
och såg.

Tuska såg också på bergen. Med en blick om-
fattade hon hela panoramat, men starkare än intryc-
ket av färger och former var en känsla av nyfiken
undran.

»Väldiga berg», tänkte hon, »men varför egentli-
gen klättrar folk upp i dem?»

Hon kände dock, att om hon haft sällskap och
dräkt, skulle hon kanske riskerat en sådan där ut-
flykt.

»Men ensam med Pita — nej.»

Och återigen grep henne en känsla av trötthet och
olust.

Hon hade varit hos doktorn, han hade knackat
och lyssnat på henne och givit henne masstals med
recept och föreskrifter.

Hon gick in i Plonkas konditori med Pita. De
slogo sig ned på den fuktiga verandan och beställde
kakor och choklad. Lokalen innanför var tom så
när som på några få gäster. Kyparna hängde melan-
koliskt utefter väggarna. Ur butikdörrarna tittade
ägarnas bleka, sömniga ansikten.

»Är det alltid så här på det här stället?» tänkte
Tuska, under det hon åt sin tredje marzipantårta.

På konditoriets vägg lyste ett rödt plakat.

— Vad är det där för slag? — frågade hon en
kypare, som gick förbi.

— En teateraffisch. Det blir föreställning i morgon.

— Ah!

Det kom litet liv i Tuska. Det där röda pappers-
arket var som en fläkt från stadslivet. Teater ■— det
betydde en afton tillbragt i en atmosfär av musik,
26

ljus, parfym, vissnande blommor, tankarna behagligt
sysselsatta — med andras tankar . . .

Pita, stor teaterentusiast, sade ingenting, men hen-
nes blå ögon släppte ej för en minut teateraffischen.
Hon läste pjäsens titel och brann av begär att få gå
på Zakopanes teater. Hennes lilla ansikte ändrade
dock ej uttryck, när hon hörde moderns fråga:

— Var kan man få biljetter?

Då de långsamt vände hemåt utför den smutsiga
gatan, hade det klarnat. Hela bergskedjan låg blottad
i sina tre skarpt skilda skikt. Ett av smaragd, ett
av safir, ett av opal. Det närmaste, bildadt av barr-
trädstoppar och gröna ängsremsor, som försvunno
mellan villor och hus, var grönt, sammetsmjukt, mörkt
och distinkt. Över det en andra terrass, safirblå med
inslag av snöns silver, lyftande sig likt en ängels ut-
bredda vingar. Och så överst lagret av opal, töcken-
likt förtonande i rymden.

Från bergen, från ängarna, från barrträden, täckta
av tunn snö, svepte en frisk kåddoft, en obeskrivlig
fläkt av renhet. En stilla godhet, en gränslös, oänd-
lig frid strömmade ned från bergen. Den ville bana
sig in i människornas själar och lära dem att glömma,
att förlåta och utan ångast träda inför den stora gå-
tan. Men människoögat, vant att häfta vid stads-
gatan, förmådde blott med möda höja sig till den
opalfärgade höjden.

Inför de i aftonglöd skimrande Tatrabergen, inför
deras stora och visa skönhet stodo två kvinnogestal-
ter i högklackade gråa kängor, insnörda i trånga stads-
kläder. Men de riktade blicken mot marken, och
sorgfälligt undvikande vattenpussarna för att inte
smutsa de nya kängorna trippade mor och dotter hem
och sågo intet av den härlighet, som i alltmera flam-
mande färger utgöt sig över jorden.
27

IV.

De nalkades huset, som med sina kulörta veranda-
fönster lyste på långt håll, där det likt en liten lustig
gul ask tittade fram ur en dunge av unggran.

Tysta passerade de spången över diket och styrde
stegen mot förstugan. Pita trädde först in i den halv-
mörka förstugan, men ryggade tillbaka och blev stå-
ende på tröskeln. En skär rodnad färgade hennes
fina kinder. Modern, som kom bakom henne, stan-
nade förvånad.

— Varför går du inte på? — frågade hon.

Pita tvekade ett ögonblick om svaret.

— Jag vet inte . . . det gör ondt i foten, — svarade
hon sakta.

— Vad nu då? Har du vrickat dig?

— Nej, nej . . .

Tuska sköt dottern åt sidan och steg in i förstugan.

Två mörka gestalter stodo tryckta intill varandra
i en vrå och voro inbegripna i ett så ivrigt, viskande
samtal, att de ej märkte Tuska och Pita. Kvinnan
höll armen om mannens hals, och med munnen tätt
intill hans öra tycktes hon berätta eller förklara nå-
got för honom. Han blott skakade på huvudet då
och då, och med ett undertryckt skratt kysste han
henne gång efter annan på halsen. Hans hand lyste
vit på hennes bruna tröja. Hennes halsduk hade
glidit ned, och en sned ljusstrimma föll på hennes
ljusgula hår. Under fotterna hade de en hög hyvel-
spån, undansopad där i vrån, och de stodo mjukt
som på en mossbädd. De kände sig tydligen trygga
i sitt skymundan och fröjdade sig åt varann och åt
sin friska ungdom som två tallar, som skjuta upp
sida vid sida på samma klipphäll.

Tuska igenkände genast i mannen Jozek, värdin-
nans vackre man. Kvinnan hade hon aldrig sett förr.
En känsla av äckel grep henne. Hur vidrigt att be-
28

draga sin gamla hustru på själva tröskeln till hen-
nes hus!

— Gå er väg! — sade hon i vredgad ton.

Men de lösgjorde sig inte ur varandras armar,
öppnade endast dörren till rummet midt emot och
försvunno dit in, ljudlöst smygande i sina våta
pjäxor.

Nu erinrade Tuska sig dottern och vände sig upp-
rörd om till henne.

— Kom nu Pita, nu kan du stiga på.

Pita kastade en nyfiken blick mot vrån, där de
tu nyss hade stått omslingrade, och gick in med drö-
jande steg.

I rummet fann Pita värdinnan, som ömt stod och
gned av kakelugnen med sitt förkläde. I tröjan med
ullen vänd utåt, med det bläcksvarta håret, som föll
i tunna stripor kring det långlagda, gula ansiktet,
gjorde hon intryck av en indianhövding, som råkat
i fångenskap och satts att feja stugor i Zakopane.
Samma känslor som nyss grepo Tuska på nytt —
en sällsam blandning av vrede, upprörd oro och
förakt.

— Jag måste be er, — sade hon med halvkvävd
röst, — att jag ogeneradt kan gå genom förstugan.

— Varför kan frun inte det då?

Tuska besinnade plötsligt, att hon till åhörarinna
hade även Pita, som sävligt tog av sig ytterkofta och
hatt och lade undan dem i skåpet.

— Er man, — började hon efter ett ögonblicks
tvekan, — stod och pratade eller grälade — eller vad
han nu gjorde — med någon kvinna därute . . .

— Det var Hanusia förstås, — sade värdinnan.

Pita kastade en sneglande blick på värdinnan.
Tuska uppfångade blicken.

— Aha, hans syster, — sade hon hastigt, glad att
ha funnit en reträtt.

Men värdinnan gjorde hennes försök om intet.

— Inte har Jozek någon syster inte, — sade hon
29

lugnt. — Hanusia Panzerna är en flicka, som han
har varit i lag med förut . . .

Hon fick en förskräckt blick från Tuska, som för
första gången i sitt liv hörde ett så drastiskt uttryck
för den elementära kärleken.

— Men sen, — återtog hon, •— förmanade dem
prästen från predikstolen, och så besinnade sig Jozek
och tänkte på att han var en vacker pojke och kunde
få det bättre opp, och så lät han henne stå där och
tog mig i stället.

Hon vände sig mot kakelugnen och började åter
gnida kaklen. Tuska försökte se lugn ut.

— Var snäll och kom ut i förstugan med mig, —
sade hon.

Bägge följdes åt ut och bort i vrån, där deras föt-
ter sjönko ner i hyvelspånen, som ännu voro våta
efter Hanusias och Jozeks pjäxor.

— Jag måste säga er en sak, — började Tuska
i samma ton som på hotellet i Krakau, då hon gav
uppasserskan order att tillrättavisa rumsgrannarna.
— Jag tillåter inte sådant där utanför min dörr.

Wikta såg förvånad på henne.

— Vad är det frågan om? — sade hon. — Är det
hyvelspånen? Ja dem ska vi nog ta bort.

— Nej det är inte fråga om hyvelspånen, men er
man och flickan stod och kysstes här ute i förstu-
gan ... Jag ber er om ursäkt, om jag gör er ledsen,
men jag måste säga er det.

Hon vågade inte se på Wiktas gula ansikte, ty
hon antog, att det måste återspegla en våldsam sin-
nesrörelse, all den smärta den gamla kvinnan givet-
vis skulle känna vid uppdagandet av att hon så hän-
synslöst bedrogs.

Men Wikta stod alldeles orörlig.

— Han är i sin rätt, — sade hon slutligen med
ett visst högtidligt allvar.

Tuska ryckte till.

— Vad? Han är ju er man.
30

— Ja men han hade henne först. .. Han är i sin rätt.

Det började gå rundt i Tuskas huvud. Hon kände,
att hon stod inför något som fullständigt stred mot
alla hävdvunna begrepp men som i sin suveräna
uppfattning av tillvaron var stort och mäktigt.

— För se, jag skall säga en sak till, — återtog
Wikta långsamt, — de ha en pojke ihop. — Hon
slog ut med båda händerna. — Så är det med det.

Och långsamt, lugnt och värdigt, men ändå som
om hon frivilligt burit ett kors på sina axlar, gick
hon ut ur förstugan ut på gatan. Kring hennes
magra höfter vajade den brokiga, urblekta kjolen.
De bara fotterna trampade hårdt i gångbrädet, som
låg utlagdt på den uppblötta marken. Händerna hade
hon stuckit in under tröjan.

Och lika fast och orubblig som Wiktas gång var
också hennes livsfilosofi. Äganderätten var hörnste-
nen i den. Lika väl som hon kunde hyra ut sin
stuga, sin »fina») kakelugn och sina »fina» gardiner,
lika väl kunde hon för en viss tid avstå från sin
vackre man. Det oaktadt var hon i alla fall ägarinnan
till stuga, kakelugn, soffa och Jozek.

Wikta var stark nog att praktiskt omsätta denna
enkla levnadsvishet. Hon intalade sig inte en smärta,
som enligt gängse begrepp och sed varje kvinna i
hennes belägenhet måste känna. Styv och kantig gick
hon sin väg fram med en kraft inom sig, som gjorde
henne till ett väsen för sig, med ett annat sätt att
känna än andra.

Hon gick tvärs över gatan och försvann på en
stig, som slingrade sig uppåt bergen mellan stora
klippblock, över vilka en bäck dansade ner.

V.

Teatersalongen, ansträngdt »stilfull» men torftigt
belyst och rätt dyster, fylldes långsamt med folk.
31

Ännu lyste dock rader av trästolar likt breda vita
gap, särskildt på de dyrare platserna. Endast de allra
främsta stolarna voro besatta med en ganska elegant
men tystlåten och liksom misslynt publik.

Från det angränsande konditoriet trängde ett sorl
av röster och ett slammer av porslin. Man gjorde
sig inte brådt att intaga sina platser, satt kvar vid
borden eller dröjde vid ingången.

Raka och sirliga som dockor i sina vita cheviot-
kostymer banade sig Tuska och Pita väg till sina
platser. Väl klädda och sorgfälligt kammade presen-
terade de sig ytterst fördelaktigt. Man såg sig om
efter dem, och angenämt berörda av dessa blickar
rätade bägge på sig. Tuskas välbehag stördes dock
av tanken att det var deras bästa klänningar.

»Snart kommer de att kunna oss utantill», tänkte
hon nedslagen.

Hon hade en beau jour och såg verkligen bra ut.
Det mjuka cheviottyget slöt sig klädsamt om hennes
väl fylliga former. En stor gipyrkrage dolde det
kanske alltför yppiga i linjerna. Ansiktet däremot
var fint och litet, som av porslin. Särskildt vacker
i form och uttryck var kinden med sin lilla grop.
Ungdomlig, frisk, förledande. Det rika, gyllene, om-
sorgsfullt skötta och friserade håret bucklade sig kring
en likaså ungdomlig, fyllig och vit nacke. Endast
ögonen lämnade mycket övrigt att önska. De voro
visserligen originella, ovala som på en japanska, och
kunde stundom få ett underligt fängslande uttryck,
men de voro små och inte vackert infattade. Hela
uppenbarelsen verkade dock tilltalande genom den
högväxta figuren, den vackra gången och den distin-
gerade hållningen. I sin vita dräkt och sin stora
vita hatt kunde hon vid kvällsbelysning tillfredsställa
även den kinkigaste smak.

Pita var helt enkelt förtjusande. Den fina hyn,
som kom en att tänka på en kamelia, föreföll som
hade den varit genomlyst inifrån av en skär låga.
32

De rena, vackra dragen, den lilla ironiska munnen,
det askblonda håret, som föll ner över halva ryggen,
den glorielika vita hatten skuggad av en yvig, snövit
plym, det obeskrivbara drag av självförsjunken andakt,
som flickor av Pitas ålder ha, kom henne att verka
som en nästan överjordisk uppenbarelse.

Och ändå utströmmade det kyla från de båda vit-
klädda gestalterna, andligen och lekamligen så alltför
korrekta. Över bådas ansikten låg ett älskvärdt leende,
men de kände sig besvikna. De hade väntat att i
salongen finna en talrik publik, som skulle beundra
deras elegans. Ej ett ögonblick förrådde de dock
denna besvikenhet varken för varandra eller de fåta-
liga åskådare, som följde dem med blickarna.

Musikerna i orkestern, iförda »zakopanska» kosty-
mer, stämde olustigt upp någon okänd overtyr. Ridån
började mystiskt röra sig. Den nådde inte ända ned
till golvet, och oupphörligt skymtade fötter i mer eller
mindre bastanta skodon under kanten av den. Dessa
fötter skvallrade om ett hopplockadt sällskap av huvud-
stadsaktörer, som under ferierna fara från den ena
badorten till den andra för att få andas frisk luft
några veckor och i bästa fall kanske förtjäna några
gulden att betala vinterns skulder med.

Ändtligen gick ridån upp.

Man spelade en fransk fars full av tvetydiga och
entydiga situationer. Redan i första scenen satte
sig en storväxt, fet aktris i knäet på sin motspelare
och gav tydligt till känna, att hon fann sig väl på
platsen. Situationen underströks av en hel rad kvick-
heter, som aktörerna urladdade sig med en viss skade-
glad brutalitet.

Tuska förändrade inte en min. Hon som så ängs-
ligt hade skyddat Pita för anblicken av Jozeks och
Hanusias ömhetsbetygelser. Men detta tilldrog sig på
en scen, det var en annan sak.

Första akten var snart slut, och ridån föll med
buller och brak. Ingen hand rörde sig till en applåd.
33

De fåtaliga åskådarna sutto liknöjda och slöa. Men
plötsligt blev det liv och rörelse bakom Tuska och
Pita. Ett sällskap på några personer hade tagit plats
bakom dem och skrattade och viskade. Sidenunder-
kjolar frasade, nipper rasslade, dofter av tréfle incar-
nat, violette och velutinpuder fyllde luften.

Tuska och Pita insöpo dofterna med vidgade näs-
borrar. De kände sig försatta i en atmosfär av en
viss mondän elegans.

Sällskapet bestod av tre damer och en herre. Ett
ögonblick sutto alla jämförelsevis tysta, men så bör-
jade viskningarna igen.

— Dåligt hus, — viskade en av damerna.

Mannen skrattade halvhögt.

— Det var ju det jag sa: bry er inte om att
fara hit.

— Tror jag det, — sade en annan kvinnoröst. —
Du har det bra, du har hela ditt gage — och du är
ensam.

— Har jag bedt dig bli mamma?

— Vad du är oförskämd!

Ett ögonblicks tystnad följde.

— Var har ni barnen? — frågade den första kvinno-
rösten.

— De är instängda på hotellrummet.

— Men att ni törs. De kan ju ställa till elds-
våda.

— Jag har gömt undan tändstickorna. För resten
är de vana. De sitter i mörkret, tills jag kommer
tillbaka. I går suckade Kazio, att om de bara hade
ljus ändå . . . Men jag sa: det går inte an, Kazio, och
så var det inte vidare med det.

— Hur gammal är Kazio?

— Fem år.

— Och den lilla?

— Tre.

— Men varför tar ni dem med er?

— Var skall jag göra av dem? Vem skulle ta dem?

3	— Sätongkårlek.
34

Jag har ingen . . . inga släktingar. Ni har det bra —
ni har er mor . . .

— Asch, var snäll och rör inte vid det ämnet . . .

Tuska uppfångade dessa viskningar tydligare än
det som talades på scenen. För övrigt hade hon upp-
hört att intressera sig för pjäsens fyrväppling av man,
kokott, hustru och hustruns älskare. Instinktivt kände
hon, att den verkliga tragikomedien utspelades bakom
henne.

Åter hördes den manliga stämman:

— Varför går du inte hem?

— Hem? Vart?

— Nå, till hotellrummet, till barnen.

— Jag vill höra, om det blir någon utdelning på
föreställningen i dag.

Aktriserna skrattade diskret.

— Du gör klokare i att smita, — förklarade man-
nen, — för slutet på visan blir nog, att ni måste sätta
till, och då får du också öppna på portmonnän.

— Hu då, jag rymmer!

Ett frasande av kjolar, ett rassel av nipper, och
ur parfymsymfonien försvann tréfle incarnat.

Sidenkjolen frasade ännu mellan bänkraden, då
man hörde de kvarvarande viska:

— Hon är tokig.

— Tyst . . . Det är synd om henne.

— Synd? — hånade mannen. — Varför skulle
hon skaffa sig barn?

— Det är lätt för dig att säga, — utbröt en av
skådespelerskorna i harmsen ton. — Du gör som gö-
ken du, men det kan ju inte en kvinna.

— Legenden om göken är bevisad vara osann.
Hitta på något annat.

— Den är sann, så länge som det finns sådana
människor som du.

— Har jag gjort dig något ondt?

— Nej, inte mig, men . . .

— Gräla inte då, annars hämnas jag.
35

— Du?

— Ja jag.

Ett lätt, klingande skratt.

— På vad sätt då?

— Jag narrar dig att bli kär i mig och gör dig
olycklig,

— Ack vad du är dum, vad du är dum!

Som japanska taskspelare med glaskulor så bol-
lade och lekte dessa människor med vad som ofta
gör ett helt människolivs olycka.

Tuska kände en stark lust att vända sig om och
se efter hur de där damerna och deras kavaljer sågo
ut. Det var henne omöjligt att gissa sig till deras
ålder. Rösterna klingade friska och behagliga.

Nu viskade aktriserna något sinsemellan, men så
tyst att det var omöjligt att uppfånga ett ord. Plöts-
ligt utlät sig mannen:

— Tänk om någon av er hade så förtjusande hår
som flickan här framför oss.

— Jag har ju också blondt hår.

— Bah, eau de fée eller Auroline eller vad det nu
heter. Den lillas där det är långt och mjukt och
ljust . . .

— Nå det är väl intet under . . . vid hennes
ålder . . .

— Ja se del var just det, vid hennes ålder.

Pita satt orörlig, men hennes öron började glöda
mellan de blonda hårlänkarna likt ett par vallmo-
blommor i ett sädesfält.

— Vad du har för en passion att säga oss obe-
hagliga saker, — utlät sig en av damerna efter en
paus.

— Det är bara för att jag älskar er.

— Ge mig rosen där ... du har suttit och miss-
handlat den hela kvällen.

— Nej, den skall jag ge den lilla fröken som har så
förtjusande hår.

Och plötsligt kände Pita, hur en sammetsmjuk,
36

purpurröd ros kom glidande över hennes axel och
föll ned i knäet mellan hennes sammanknäppta hän-
der. Några friska, våta blad omgåvo den. Ofrivilligt
grepo Pitas fingrar tag om skaftet på den vackra
blomman. Tuska, som mycket väl märkt alltsam-
mans, kände sig sällsamt brydd. Hon visste ej vad
hon skulle göra. Skulle hon tillåta, att dottern tog
emot den där blomman, som en okänd aktör halvt
vårdslöst, halvt chevalereskt kastat till henne, eller
skulle hon i sin egenskap av mor lämna tillbaka
blomman som en otillbörlig, alltför djärv hyllning?
Hon visste inte vilket som var det riktigaste, men
hon kände, att det där bekymmerslösa sällskapet,
cirkusjonglörer på livets arena, skulle göra narr av
henne, om hon visade sig alltför sträng. Å andra
sidan var det ju omöjligt att låta tilltaget passera all-
deles oanmärkt. Under sina funderingar vände hon
sig halvt i profil. De som sutto bakom henne fingo
se hennes fma drag, den vackert rundade kinden och
ett öra glödande rödt mot det blonda, friserade håret.

— Synd all jag inte har en ros till, — sade man-
nen halvhögt.

En het rysning genomilade Tuska. Hon förstod,
att den där andra rosen skulle ha varit för henne.

— Vad du är tråkig, — skrattade en av damerna.

— Skall du aldrig vänja dig av med att kurtisera . ..

Hon avbröt sig och frågade hastigt:

— Skall vi stanna här på supé?

— Ja visst, vart skulle vi annars ta vägen?

— Ett sådant hål det här är. Gubalowka och Gie-
wont och allt vad de där topparna heter, det är bara
blague. Kom!

De reste sig, och bullersamt och nonchalant ba-
nade de sig väg ut ur salongen.

Då de gått, föreföll det Tuska, att det med ens
blivit alldeles tomt och öde omkring henne. Det
fläktade kallt från de tomma platserna bakom henne.
De där människorna voro henne ju alldeles obekanta,
37

för en liten stund sen hade hon ej vetat, att de
existerade, hon visste inte ens hur de sågo ut, och
ändå hade hon på något sätt införlivat sig med dem
och kände saknad efter dem. Den purpurröda rosen,
som Pita höll i handen, var med sin ljusa, glada
fägring, sin lätta doft som en sinnebild av deras sorg-
lösa väsen.

Föreställningen var slut. Tuska och Pita reste sig,
men ur deras ögon hade glansen försvunnit, kindernas
rodnad var borta. De hade fått det utseende som
är karakteristiskt för eleganta damer, dem ingen ser
på. De kastade sina koftor över axeln och togo vägen
ut över verandan, där blåa lampor spredo en osäker,
spökaktig halvdager. Likt en svärm nattfjärilar hade
publiken dragits till de där lamplågorna och tätt slagit
ned kring zinkborden. Kvinnor pladdrade, tyll och
musslin böljade. En semitisk familj, vars samtliga
medlemmar voro iförda den provinsiella serdaken,
steg upp på verandan och stötte alpstavarna i golvet,
så att de små klockorna på dem pinglade. En liten
flicka i Tatrakostym sprang av och an mellan borden.

Tuska och Pita rätade på sig, och Tuska bet sig
i läppen och blev stående tveksam och osäker. Hon
kände en sådan lust att stanna här och »se folk».
Men hon var ensam och lade märke till att ingen-
städes vid borden syntes några damer utan en kavaljer
i sällskap.

Frestelsen var dock för stark. Ett bord närmast
trappan var ledigt. Tuska närmade sig det.

— Du vill kanske ha litet te? — sade hon i älsk-
värd ton till dottern. — Du ser så blek ut.

Med snabb intuition uppfattade Pita moderns
mening.

— Ja tack, snälla mamma.

De satte sig vid balustraden. Framför dem lyste
furkornas * gråa lärftstak mot de mörka husväggarnas

* Ett slags enklare åkdon.
38

bakgrund. Kuskarna sutto inkrupna under kuren och
halvsovo eller rökte pipa. Flockar av turister ström-
made oavbrutet upp på verandan. De kommo upp-
dykande ur mörkret och kisade med ögonen mot det
blåa lampljuset, glada att ändtligen vara i »civilisa-
tionen» igen. Även Tuska kände sig åter behaglig till
mods. Hon såg sig omkring. Bakom henne sutto
några eleganta damer i sällskap med ett par ljus-
klädda herrar. Vid ett annat bord trakterade några
herrar en goral* med vin, och go ralen sökte draga
uppmärksamheten till sig genom högljudt prat och
lustigheter.

— Herr greven, — sade goralen, — herr greven,
skall vi ge oss opp? Kom bara. Jag skall hålla fast
er i byxlinningen jag. Det skall gå fint.

Den unge mannen som titulerades »herr greven»
förvred sitt slätrakade, långlagda ansikte till en lätt
grimas och svarade kort:

— Jag tar mig nog upp utan er hjälp.

— Det gör ni allt inte, för bena ä för klena, —
flinade goralen, och hans småsluga ögon plirade lustigt.

Från de angränsande borden hördes mer eller
mindre diskreta skratt. Goralen märkte det, och
smickrad reste han på sig och agerade vidare för
publiken.

— Om inte jag och heliga Guds moder hjälper
herr greven, så bär det rätt på huvet, han må vara
hur vig han vill. Jo jo män sann.

Greven stack händerna i byxfickorna och började
balansera på stolen.

-— Du skulle inte blanda in Guds moder så ofta
i ditt prat, Wojtek, — sade han och såg på goralen
med en töcknig men djup blick.

Wojtek ställde sig bredbent framför honom.

— Skall jag inte blanda in henne, när hon är vår
Fru och Drottning och allt . . .

* Bergsbo, gängse benämningen på Tatrabergens befolkning.
39

— Just därför, — förklarade greven. — Du spelar
teater, Wojtek, och åkallar beständigt Gud och hans
helgon . . .

— Men när hon är vår Fru, —■ envisades Wojtek
och tittade sig omkring med sin sluga blick. — Vår
Fru som sitter i skyn . . .

— Tyst nu, — avbröt honom greven. — Vakt-
mästare, jag vill betala.

Sedan en stund tillbaka agerade goralen egentligen
uteslutande för Tuska. Han piruetterade framför
henne, smålog, visade sina vita, jämna tänder, kastade
blixtrande ögonkast, med ett ord såg ut som en
dansande tupp framför tjäderhönan.

Tuska märkte hans manövrer men förstod ej me-
ningen. Hon kände sig endast generad, ehuru hon
nyfiket iakttog goralens piruetter.

Ropet på kyparen verkade litet dämpande på den
vackre Wojtek. Det var tydligt att greven fått nog
av honom, han kände sig stucken och beslöt att taga
revansch.

— Är herr greven ond på mig? — frågade han
och trädde honom ett steg närmare. — Då får jag be
så mycket om ursäkt. Se, jag är alltid litet frispråkig
av mig jag. Men ursäkta . . . —. Han smög sig tätt
inpå honom och kastade illmariga blickar åt alla
sidor.

Publiken hade blivit så intresserad, att den halvt
reste sig från sina platser och iakttog scenen med
ironiska och nyfikna blickar.

Greven sköt Wojtek uttråkad ifrån sig med sin fina
rashand.

— Så ja, så ja, det är bra.

— Ursäkta mig! — jämrade Wojtek.

— Ja jag ursäktar, jag ursäktar . . . Du måtte väl
bara inte kyssa mig!

Ett ögonblicks tystnad följde. Wojtek välvde tyd-
ligen några planer. Båda fixerade varandra — grevens
kalla, gråa blick borrade sig in i goralens blinkande
40

ögon. Plötsligt tog Wojtek ett språng, lutade sig ned,
och hans vita axelkappa föll för ett ögonblick likt ett
snötäcke över grevens axlar. — Wojtek tryckte en
kyss på det långa, bleka, grevliga ansiktet, som blev
ännu blekare, medan de gråa ögonen slöto sig som
bländade.

Genom åskådarkretsen gick ett dämpadt sorl av
förtjusning över denna effektfulla avslutning på en
scen, av vilken man endast uppfattat den yttre, fars-
aktiga sidan.

Greven reste sig, gav bordet en knuff och vände
sig till sina följeslagare, som tämligen apatiskt hade
åsett uppträdet.

— Kom så gå vi!

Wojtek uppfattade klart, att han dragit löje över
greven. Han förstod också, att hans förbindelser med
det högförnäma sällskapet nu voro oåterkalleligt brutna,
och han ville åtminstone göra sin triumf så grundlig
som möjligt.

— Herr greven, — ropade han. — Kanske det
kväljer honom? Kanske min trut inte är likadan som
grevens? Kanske det är nån smitta på’n? Va?

Greven gick ned från verandan utan att ens se sig
om och försvann med sina följeslagare i kvällsmörkret.
Wojtek var ensam på valplatsen. Han kastade en
triumferande blick omkring sig, svängde sin bergsstav
och ropade:

- Hej!

Intet instrument förmår återge den känsla, som
en goral kan inlägga i detta korta rop. Där ljöd ur
det fältens dystra ödslighet, furornas jämmer, då de
vräkas mot marken av stormen, men också de vita
snöfältens glans, det levnadslustiga bruset från de ned-
störtande bergsbäckarna, molnens dans kring smidiga
bergsklättrare med solbrynta ansikten.

En frisk pust svepte över verandan. Det var som
om Tatras själ flugit förbi.

Men så blev det kvavt och stilla igen. Bergets
41

ande, som för ett ögonblick hade talat med sin
mäktiga röst, vek och försvann.

Skedar klirrade, tändstickor raspade mot plånen,
tidningar viftade på sina långa hållare. Man slutade
upp att intressera sig för Wojtek, det var endast i
samband med greven han varit rolig.

Wojtek kände det själv, alldeles som en skåde-
spelare, som efter sceniska triumfer återvänder ensam
hem under uppspändt paraply och i glappande ga-
loscher. Men han var seg och energisk. Han vände
sig ånyo mot Tuska och såg på henne med sin genom-
borrande blick, och plötsligt tog han ett språng, lät
höra en vissling och började uppföra en vild dans på
verandans asfalt. Han snurrade rundt, han tog höga
luftsprång, smällde hälarna i golvet, och axelkappan
stod omkring honom likt ett par vingar. Han hade
nått sitt mål. Publiken reste sig från sina platser och
följde honom med blickarna som hade det varit en
pajas på lina. Pita knäppte ihop händerna av hän-
ryckning. Från alla håll hördes viskningar:

— Han dansar, han dansar.

Endast kyparstaben åsåg prestationen med ett lätt
uttryck av ironi i de sömniga ansiktena.

Allt under det han flög fram över golvet, kastade
Wojtek spejande blickar omkring sig. Han såg, att
han gjorde effekt, och det eggade honom. I främsta
rummet var det tydligen för Tuska han dansade,
henne till ära smällde han sig med händerna i nacken
och under fotsulorna. Han gjorde intryck av en
aschant som utför en krigsdans.

Intresserad och fängslad mot sin vilja följde Tuska
med vidt uppspärrade ögon de konvulsiviska rörel-
serna.

Men Wojtek förstod också att beräkna sina effekter.
Han kände, att han nu måste göra en effektfull sorti
för att bevara sitt tag över publiken. Lätt och smi-
digt dansade han ut mellan borden med staven lyft,
likt en balettdansör, som slutar ett svårt pas, lät än
42

en gång de vita tänderna lysa fram i ett leende, klippte
med ögonen, ropade: »Hej!» — och sprang ned för
trappan och försvann i gatans halvmörker.

Tuska drog en suck av lättnad. Hon kunde inte
förklara för sig, varför den där goralen gjorde ett så
frånstötande intryck på henne. Sin värdinna tyckte
hon ju om, och på henne såg hon med ett visst väl-
behag. Plötsligt kände hon, att någon genom veranda-
räckets spjälor drog henne i kjolen. Ovillkorligt reste
hon på sig och lutade sig över balustraden för att se
vem det var som antastade henne på det där sättet.
Hon blev varse en vit axelkappa och ett ansikte med
vidöppen mun vändt emot henne. Från verandan
föll ett svagt ljussken över det, och hon igenkände
Wojtek. Hon rodnade och frågade hastigt:

— Vad vill ni?

— Skulle ni inte vilja gå opp i bergen med mig?
— knarrade goralens sträva stämma. —• Jag skall föra
er opp på Giewont . . . eller vart ni vill ... Jag skulle
så gärna vilja bli förare åt er.

Det var det sedvanliga anbudet från en förare,
men de vita tänderna skrattade, ögonen blixtrade i
halvskymningen.

— Låt mig vara i fred, — svarade Tuska av-
visande.

Även Pita hade rest sig från sin plats och stod
lutad mot räcket och tittade ner.

Men goralen gick ej. Åter drog han Tuska i kjolen.

— Kanske ni vill ändå? . . .

Men i detsamma lyftes över räcket en svart eben-
holtskäpp med ett väldigt monogram i silver.

— Min goda man, gå er väg och lämna den här
damen i fred.

Tuska såg sig om. Vid hennes sida stod en reslig
ung man med små mustascher och i vit väst. Medan
han med käppen sakta sköt undan den påflugne
goralen, såg han på Tuska med ett par stora, svarta
ögon, som blixtrade likt diamanter.
43

Vid beröringen av käppen försvann Wojtek i mörk-
ret snabbt och ljudlöst som en katt. Men bortifrån
furkorna trängde viskningar och fnissanden.

Blossande röd bet Tuska sig i läppen och böjde
på huvudet i riktning mot den okände herrn.

— Jag får tacka så mycket.

— För all del, ingen orsak, — svarade han och
lyfte på hatten.

Tuska satte sig åter. Hon hade ämnat avlägsna
sig omedelbart, men en besynnerlig skygghet kom
över henne. Hon inbillade sig, att det eleganta säll-
skapet bakom henne, som hon kände igen på rösterna,
sysselsatte sig med henne, och hon kände sig besvärad
och bokstavligen tordes inte röra sig från stället. Hon
hade en förnimmelse av att goralens påflugna upp-
märksamhet hade gjort henne löjlig i de där männi-
skornas ögon. Blodröd i ansiktet och med ögonen
fästa på tekoppen blev hon sittande midt emot Pita.

I själva verket sysselsatte sig sällskapet vid bordet
bredvid inte alls med henne. Aktörerna och aktriserna
hade fördjupat sig i sina egna angelägenheter. De
gjorde upp planer för resten av ferien, och allesam-
mans enades om att de gjort dumt i att besluta sig
för den här turnén.

— Det hade varit bra mycket bättre att slå sig ner
någonstans på bondlandet, tills hösten kommer.

Aktören med ebenholtskäppen, diamantögonen och
de små mustascherna sade ingenting ■— han endast
stirrade på Tuskas nacke.

— Se på Porzycki — ser det ut som om han hade
gjort dumt? — utlät sig en av aktriserna.

— Porzycki ja. Det är väl ingen nöd för den
som har pappa och mamma som han. Räcker det
inte för lilla gossen, så får han hjälp.

Aktören med diamantögonen ryckte på axlarna.

— Undrar hur den hjälpen ser ut — inte har jag
sett den.

— Men du har alltid pengar.
44

— Därför att jag är sparsam. Jag äter privat, jag
lever som en filister, jag älskar gratis, och mina
kläder tar jag från Wien. Därför räcker det för mig.

— De ha väl höjt ditt gage?

— Ja tacka för det. Men får jag bättre villkor
någon annstans, så far jag dit . . . Men fy vad du är
för en tungus! Kan du inte tala om något roligare?

Pita lyssnade uppmärksamt till gruppens samtal,
och tydligen roade det henne att höra den där vackra,
eleganta damen kallas för »tungus», ty hon såg ovan-
ligt upplivad ut och smålog lätt.

Porzycki varseblev hennes småleende.

— Ser du, — sade han till sin kollega, — du är
så ledsam, att den där söta lilla flickan skrattar
åt dig.

Tuska kände, att hon borde resa sig och lämna
detta ställe, där det ogenerade skådespelarsällskapet
drog henne och Pita in i sin trollcirkel.

— Kom så gå vi Pita!

En suck undslapp Porzycki.

— Sådan skada!

Följda av publikens blickar gingo Tuska och Pita
ner för verandans trappa. Tuska hade tänkt taga en
furka, men observerade, att Porzycki och två aktriser
hade rest sig och lutade mot verandaräcket åsågo
deras avfärd. Hon satte sig därför upp i en droska,
i det hon ofrivilligt räknade över hur mycket hon
givit ut i dag på teater, te och droskor. Hon satte
sig dock med grace. Kusken klatschade med töm-
marna, hästarna satte sig i rörelse, och droskan bör-
jade gnissla och knarra som en flock skrämda grodor.
Skådespelaren Porzycki svängde sin eleganta panama-
hatt efter de bortåkande, och halft omedvetet besvarade
Tuska hälsningen. Även Pita böjde på sitt lilla huvud.

Och så bar det av genom den mörka Krupowka-
gatan, endast här och där upplyst av skenet från
verandor och fönster. Både mor och dotter hade en
upplivad, belåten min.
45

VI.

Nästa morgon väcktes Tuska och Pita av en band-
hunds grova skall. De flögo upp i sängarna och
gnedo sig i ögonen.

— Vad är det där för hund? — utbrast Tuska
irriterad.

— Det är kanske någon i grannvillan.

— Det blir just trevligt.

Skallet övergick i ett utdraget tjut.

— Men det är ju här i huset, i förstugan, — sade
Tuska och kastade av sig täcket.

Men den genomträngande zakopanska morgonkylan
tvang henne att åter krypa ner i bädden.

Bandhundens skall tystnade, men i stället började
en valp gläfsa.

— Vad för slag. Är det en hel familj?

— Å mamma, det är en liten valp — får jag gå
och se på den?

— Kommer aldrig i fråga. Du kan förkyla dig.
Ligg stilla! Klockan är bara åtta.

Plötsligt jamade en katt.

— Ett helt menageri, — suckade Tuska. — Jag
måste tala med värdinnan.

Men utanför dörren började nu ett helt drama ut-
spelas. Katten och hunden hade mötts, och katten
fräste, hunden morrade och skällde. Detta pågick en
lång stund, men slutligen sammansmälte kattens frä-
sande och hundens skall till ett så fruktansvärdt oljud,
att Tuska rusade upp ur sängen som från sina sinnen
och sprang bort till fönstret. Hon öppnade det, lutade
sig ut och ropade förtvivladt:

— Wikta! Wikta!

Värdinnan tittade fram bakom husknuten.

— Vad är det om?

— Schasa genast de där hundarna och kattorna
ur förstugan.
46

Men Wikta förlorade ej för ett ögonblick sitt lugn.

— Där finns inga hundar och kattor, — svarade
hon sävligt.

— Vad för slag? Hör ni inte hur de skäller och
väsnas?

Men värdinnan endast skakade på huvudet.

— Det är min hyresgäst, — sade hon.

— Er hyresgäst?

— Ja visst, han vill ha sin mjölk, då lever han
så där.

Hon närmade sig fönstret och sade med höjd röst:

— Tyst med sig nu, jag kommer strax med mjölken.

Skallet och jamandet upphörde ögonblickligen.

Irriterad och stelfrusen återvände Tuska till sin
bädd. Pita, som legat och lyssnat till samtalet mellan
modern och värdinnan, hade fått en häpen min, och
hennes ögon stodo vidöppna.

— Sov nu, — sade modern, då hon gick förbi
henne. — Det är tydligen någon galning som har
kommit hit i natt. Om han inte uppför sig skickligt,
tänker jag fordra, att han flyttar.

Hon lade sig, drog täcket om sig och försökte
sova litet till, ty hon kände, att hon var på väg att
få migrän.

Under en kvart härskade mönstergill tystnad. Men
plötsligt ljöd en kraftig trumpetstöt. Någon började
blåsa valsen ur »Susses Mädel», och det gälla, skä-
rande smattret ekade mot stugans träväggar. Återigen
tlögo Tuska och Pita upp i sina bäddar.

— Vad är det där då? — stönade Tuska.

— Det är en trumpet, mamma, — förklarade Pita.

— Herre Gud! Spelar den där karlen trumpet!
Men det är ju för gräsligt! Jag som inte ens tål vid
att du övar skalor på pianot.

Trumpeten tystnade. I dess ställe började någon
spela »Åses död» på fiol, inte alls illa för resten.
Tuska sprang åter upp ur bädden och bort till
fönstret.
47

— Wikta! Wikta!

Värdinnan kom fram bakom samma husknut som
nyss och frågade återigen:

— Vad är det?

— Vem är det som spelar?

Wikta drog halsduken från öronen och lyssnade
ett ögonblick.

— Det är min hyresgäst.

— Då jag hyrde hos er, sade ni, att här är tyst
och lugnt.

— Jaa . . .

— Vackert tyst — hundar och trumpeter och fioler
om vartannat . . .

Värdinnan lyfte upp förklädet och började av
gammal vana gnida stockarna i stugväggen.

— Här finns varken trumpeter eller fioler.

— Finns det inte? Ni hör väl själv.

— Det är varken på trumpet eller fiol han spelar
så där vackert, det är med mun.

— ??

— Jo visst. Han vrider på mun på något konstigt
vis, och så låter det som trumpet eller fiol — ackurat.

Tuska stängde fönstret. Pita satt upprätt i sängen
och såg alldeles förtjust ut.

— Tänk, mamma, då kan den där herrn härma
en trumpet så där.

— Tydligen.

— A den som kunde det!

— Det bara fattades det.

Serenaden tystnade.

■— Sådan skada! — suckade Pita.

— Gudskelov! — mumlade Tuska.

I dag var vädret vackert, Zakopane strålade i sol-
sken. Hela rummet var fylldt av barrdoft från skogen.
Mor och dotter klädde sig under tystnad. Tuska
endast gav Pita order vilken klänning och vilka strum-
por hon skulle taga på sig. Plötsligt blev hon varse,
att Pita satt sin ros i vatten, och minnet av den
48

föregående kvällen vaknade inom henne, aktörens
sällsamt strålande ögon, hans litet påflugna beteende
och den dragning han trots allt hade utövat på henne.

Några trumvirvlar mullrade dämpadt i förstugan.
Pitas ögon fmgo åter det förtjusta uttryck, som ver-
kade så överraskande i dem. Tuska däremot blev
eldröd av harm.

— Nej nu går det för långt!

— Å mamma, — viskade Pita, — det är väl omöj-
ligt att det där kan vara härmning, han måste ha en
trumma.

Tuska kammade i hast upp håret från pannan,
kastade på sig sin blåa morgonrock och skyndade
mot dörren, stötte upp den och tittade ut i förstugan.

Förstugan var mörk, ty ytterdörren var stängd,
men vid väggen varseblev Tuska en man, som stod
lutad över en cykel. En sned ljusstrimma från hennes
öppna dörr föll på den nedlutade gestalten, som var
klädd i grå flanellskjorta, sportbyxor, svarta strumpor
och gula skor. Bestyret med cykeln hindrade ej
mannen att ge lopp åt sitt goda humör, ty med några
mästerliga läten härmade han en mullrande trumma.

Tuska avbröt tvärt denna alltför tidiga revelj.

— Jag ber om ursäkt, — sade hon i skarp ton,
— skulle det kunna bli tyst här? Jag har kommit
hit för att sköta mig och inte för att enerveras.

Mannen hade inte hunnit se upp, förrän Tuska
slog igen dörren så hårdt om sig, att hon själv fann
det obehagligt.

Trumvirvlarna tystnade, några smygande steg över
förstugolvet och så den mest Jjudlösa stillhet.

Men plötsligt ljöd ett sakta fågelkvitter tätt utanför
deras fönster.

— Å! — utbrast Pita.

Men Tuska såg på henne med strängt rynkade
ögonbryn.

— Tag nagelfilen där, barn, och putsa dina naglar
ordentligt. I stället för att intressera dig för den där
49

herms narrstreck gjorde du bättre i att se till, att du
inte behöver rodna över vanvårdade händer, när du
blivit stor.

Pita tog filen och började med stor färdighet
handtera den.

Tuska tog fram mannens brev, som hon fått i går
vid återkomsten från teatern.

»Min kära Tuska!

Jag är mycket glad att höra, att ni lyckligt och
väl framkommit till Zakopane. — Vad du skriver om
det envisa regnandet gör mig ledsen, men där är till
och med regnväder hälsosammare än det allra vack-
raste väder i Varschau. Sköt dig därför för all del
väl och säg åt Pita, att hon skall dricka mjölk och
vara ute i friska luften så mycket som möjligt. —
På hemväg ifrån byrån i går mötte jag doktorn, och
han bad mig skriva och säga dig detta. — Mattorna
och portiärerna äro redan piskade och inlagda. Blom-
morna lät jag portvakten ställa ut på gården under
regnet. Den stora palmen har ohyra, men jag skall
röka den med tobak. — Jag har nu godt om tid, och
det kan bli min sysselsättning om kvällarna. Gossarna
må utmärkt på landet. De ämna skriva till dig. Jag
slutar nu, ty jag måste gå på byrån. Men en hjärtlig
kyss till dig och Pita

din tillgivna man.»

Inte ett ord om honom själv, endast det där korta
»jag skall gå på byrån, jag kommer från byrån» och
så »jag skall tvätta palmen om kvällarna».

Men ingenting rörde sig inom Tuska, hon tänkte
inte ens på det melankoliska i att då den där ut-
arbetade mannen i sommarhettan kom hem från
slaveriet på sin byrå väntade honom som enda för-
ströelse en vattskål, en svamp och uppgiften att rädda
livet på en stackars växt, lika förtvinad i stadsdammet
som han själv. Enligt hennes uppfattning blott gjorde

4	— Säsongkärlek.
50

han sin plikt. Han hade gift sig, han hade barn och
var skyldig att sörja för sin familj och dess välbe-
finnande. Sådan var nu en gång samhällsordningen.

Hon vek ihop brevet och lade det under spegeln.

— Har du druckit ur din mjölk? — vände hon
sig till Pita.

— Ja, mamma.

— Tag då hatten på dig och gå ut. Du kan
promenera omkring huset, men gå inte ut på vägen,
gå inte i solen och akta skorna. Tag vantarna på
dig. Och andas genom munnen, inte genom näsan
— den här luften kostar minsann så mycket, så det
är inte värdt att spara på den.

Pita satte på sig sin täcka trädgårdshatt, och
graciös och söt som vanligt smög hon sig sakta ut.
Tuska gäspade och styrde långsamt sina steg mot
sängen. Hennes anemi yttrade sig i en beständig
sömnighet. Genom gardinerna, som voro dragna för
det öppna fönstret, strömmade solljuset in. Stugans
timmer började dofta allt starkare, en sällsamt be-
rusande, tung och mäktig doft. Röster hördes tala,
en cykel pinglade, då och då rullade vagnshjul, flugor
surrade i taket, och allt detta tillsammans ökade det
sömngivande i atmosfären. Tuska tyckte sig ibland
höra Pitas röst, ibland en mans hjärtliga skratt, så
fågelkvitter, så fioltoner, så en hästs avlägsna gnäg-
gande. Hon ville öppna ögonen och ropa på dottern,
men orkade ej, hon kände sig så besynnerligt tung i
huvudet. Bergsluften rusade henne som gammalt vin.

Plötsligt ljödo några avlägsna, dova trumvirvlar,
så ett skratt, så återigen några trumvirvlar, så ett
nytt skratt. Tuskas huvud reste sig halvt från kud-
den men föll tillbaka. Håret låg likt ett gyllene skir
över hennes ansikte. Hon försökte stryka det tillbaka
från ögonen, men inte ens det orkade hon.

Hon somnade.
51

VIL

Tuska väcktes av ett lätt knarrande i dörren. Det
var Pita som kom in.

Men Tuska kände ingen lust att stiga upp, det
varma solskenet och barrdoften, som fyllde hela rum-
met, gjorde henne så behagligt dåsig. Hon låg stilla
och följde Pitas rörelser under sina halvslutna ögon-
lock.

Pita gick på tåspetsarna fram till bordet och tog
ur fickan upp en liten bonbonniär av flätad halm
med en lysande röd rosett på locket, synade den med
förtjust min och ställde den så på bordet. Därpå gick
hon fram till spegeln och började borsta håret, som
råkat i vild oordning. Tuska kunde se sin dotters
ansikte i spegeln och blev förvånad över uttrycket i
det. Sådan hade hon aldrig sett Pita. Allt log och
skälvde av munterhet: ögon, mun, öron, den lilla
näsan. Det vanligen bleka ansiktet hade fått en
rosig färg.

Men Tuska såg i denna ovanliga färg en för hyn
skadlig solbränna, och som hon var mån om sin
dotters yttre, kände hon sig oroad. Hon satte sig
upp i sängen och ropade:

— Pita!

Flickan spratt till. Hon antog en hörsam min,
men leendet hade satt sig så fast på hennes läppar,
att hon inte ögonblickligt förmådde förjaga det.

— Ja mamma.

— Så du ser ut! Som en fågelskrämma. Var
har du varit? Tänker du kanske bli lik Wikta?
Hur skall du kunna visa dig i Varschau? Se dig i
spegeln!

Pita såg sig lydigt i spegeln och slog skamset
ned ögonen. Hennes leende försvann långsamt, likt
ett alltför ljust och rosigt litet moln i gryningen.

— Vad är det du har ställt på bordet?
52

Nu blev Pita verkligt förlägen. Hon drog ihop
axlarna och klämde på sina fingertoppar.

— Herrn här bredvid oss ... har givit mig konfekt.

— Vad säger du?

Tuska var med ett språng uppe ur bädden. Hennes
hår flöt upplöst över axlarna, och hon såg förtjusande
ut, ehuru ansiktet glödde väl starkt.

-— Hur kunde du ta emot en present av en obe-
kant? Vad är det för ett sätt? Om pappa finge veta
det, skulle han bli förskräckligt ond.

— Men mamma, den där herrn är så artig. Han
kom fram till mig, när jag satt på förstubron, och
började tala vid mig. Och ser mamma det är samma
herre, som var på teatern i går . . . Han som kastade
rosen i knäet på mig.

— Vad?

— Joo, mamma. Och han är så lustig. Han
härmar hundar och kattor och åsnor och hur det
låter, när man sågar ved och när man slår på trumma
och . . .

Det hade åter kommit liv i Pita. Ett leende bredde
sig över hennes ansikte, då hon räknade upp sin nya
bekantskaps alla talanger. Barnet inom henne hade
vaknat.

Men Tuska kände sig gripas av en oförklarlig för-
bittring. Den där herrn hade irriterat hennes nerver
ända sedan i morse. Omedvetet för henne själv hade
han irriterat henne även under natten, ty hon hade
ej kunnat sova och oupphörligt kommit ihåg den
djärvt beundrande blick han givit henne, sedan han
kört av den påflugne goralen. Nu hade slumpen fogat,
att hon fått honom till granne och antagligen skulle
få ytterligare erfarenheter av hans opassande skämt-
lynne.

Hon gick hastigt fram till bordet och tog bon-
bonniären.

— Du lämnar genast tillbaka den här till den där
herrn, — sade hon strängt och rynkade de omsorgsfullt
borstade ögonbrynen. — Och du inlåter dig inte i
några samspråk med honom, om jag får be, för han
är en ouppfostrad person och hör inte till våra kretsar.

Pita tog bonbonniären. Det bredde sig en skugga
över hennes ansikte. Man såg, alt det inte var skils-
mässan från konfektasken som kostade på henne,
utan tvånget att gengälda grannens älskvärdhet med
en ohövlighet. Hon gick emellertid lydigt mot dörren,
men i detsamma skymtade något förbi fönstret i det
andra, tomma rummet, vars dörr Tuska ställt öppen
för alt få in så mycket luft som möjligt. Pita stan-
nade midt på golvet.

— Herrn åkte bort på sin cykel.

— Gå du bara. Om fönstret i hans rum står
öppet, ställer du bonbonniären i fönstret, annars läm-
nar du den till värdinnan och ber henne ställa in den
i hans rum.

Pita trippade ut ur rummet.

»Vad vill den där aktören egentligen?» tänkte
Tuska. »Varför trängde han sig på så där? Men
för resten, han har väl inte gjort något så farligt.
Hans uppträdande i går var ju ganska korrekt, och
att han i dag gav Pita en ask konfekt . . . Men . . .»

Tuska kände sig obehagligt enerverad.

»Om han blir för påträngande, flyttar jag», deci-
derade hon och satte sig framför spegeln.

Hon erinrade sig hans ord i går:

— Synd att jag inte har en ros till.

Hon rynkade ögonbrynen, antog en junonisk upp-
syn och konstaterade i spegeln, att denna min av
sårad ärbarhet klädde henne. Men samtidigt viskade
en röst inom henne:

»Så dum du är! Inte bryr han sig om dig. Han
är ouppfostrad och okynnig, det är alltsammans.»

Men hon tänkte alldeles för mycket på aktören.
Hon ville tvinga tankarna in i de rätta hjulspåren,
och hennes blick föll på mannens brev.

I detsamma trädde Pita in, nu utan bonbonniären.
54

— Jag ställde den i fönstret, — sade hon, varpå
hon gick bort till bordet, tog glaset med den röda
rosen och borrade in sin lilla näsa i de sammets-
mjuka bladen.

Vid denna syn blev Tuska ännu mer uppretad.

— Ställ blomman ifrån dig, — sade hon, — och
tag fram papper och penna och skriv till pappa. Du
kommer väl ihåg, att pappa bad dig om det vid sta-
tionen. Det är inte snällt att låta sin far vänta.

Pita tog fram ett ark grått engelskt brevpapper
och satte sig vid bordet, drog ned klänningen över
knäna, och med tungspetsen följande pennans rörelser
började hon författa en skrivelse från en väluppfostrad
dotter på sommarnöje till densammas far, som på
grund av förhållandenas makt kvarstannat i staden.

»Kära pappa!

I enlighet med pappas befallning skriver jag efter
framkomsten till Zakopane. Såväl mamma som jag
äro gudskelov friska. I Krakau var jag litet dålig,
men det berodde på att jag ätit för mycket skinka
och glass och lemonad. Krakau är en mindre stad
än Varschau, men har ett mycket stort torg, och från
Mariakyrkans torn tutar det i var timme.

I Zakopane är det mycket berg, men de gömma
sig bakom molnen, och man måste passa på för att
få se dem.

Om nätterna är här mycket mörkt. Goralerna äro
ej lika bönderna i Wilanow, och man åker här i en
sorts kärror, som skaka mycket. I dag är det vackert
väder, och i går voro vi på teatern, men de spela
sämre här än på teatern i Varschau.

Pappas tillgivna och tacksamma dotter

Pita.»

Fyra kladdar och två renskrifter hade tagit Pita
över en timmes tid. Tuska hade under tiden hunnit
frisera håret och lägga upp det med otadlig elegans.
55

Då Pita fått sitt mästerverk färdigt, räckte hon
det åt modern. Tuska ögnade igenom det och fann
det mycket bra.

— Det enda jag skulle vilja anmärka på, — sade
hon, — är uttrycket »befallning». Det vore artigare
och bättre om du skrev: »I enlighet med den önskan
pappa var nog vänlig att uttala».

— Ja jag skall ändra det, mamma, — sade Pita
och satte sig villigt att skriva rent sitt brev för tredje
gången.

Tuska kände sig nu lugnare till mods, med den
där moderliga uppmaningen hade hon liksom åter
förflyttat sig inom sfären för sina moraliska plikter.
Pita satt åter tyst och väluppfostrad, med blänkande,
slätkammadt hår och en vaxdockas mattbleka hy.

Tuska beslöt sig för en tur in till »staden»; hon
behövde vita skosnören. Men det såg ut som om det
började mulna igen. Hon kastade en slängkappa över
den skära morgonrocken och gick ut på gården för
att se efter, om hon skulle våga ta en ljus klänning.

En rent bländande dager slog emot henne. Stugor
och hus lyste och skimrade i solen. Tunga, nästan
svarta hängde de orörliga grankronorna mellan ljusets
breda, gyllene flöden. Den tomma, vita landsvägen
ringlade likt ett band av dimma och försvann i
fjärran.

Tuska satte handen över ögonen och blickade bort
åt vägen. Hon hade dock ingen förnimmelse av den
mystiska skönheten över bergsvägar, som förlora sig
i soldiset, hon endast tänkte, att det dammade för-
skräckligt och att den grå lärftsklänningen var den
lämpligaste en sådan här het och dammig dag.

Plötsligt susade en cykel tätt förbi henne. Innan
Tuska hunnit vända om in, hade cyklisten, som var
klädd i en tunn vit trikåtröja, hoppat av och spärrat
vägen för henne med cykeln, som han tänkte skjuta
in i förstugan. Tuska kände sig som fångad i en
fälla. På ena sidan om sig hade hon ett staket, på
56

den andra stod cyklisten, som uppenbarligen kände
sig road av hennes förlägenhet och hvars cykel upp-
tog nästan hela den lilla gårdsplanen framför stugan.

Fastän Tuska ej såg på honom, kände hon nu
tydligt igen honom. Det var den där djärvt beund-
rande blicken, det där halvt cyniska, halvt barnsliga
leendet kring de fylliga, friska läpparna, som i går
hade lyst henne till mötes under det ljusa hattbrättet.

Skådespelaren lyfte på mössan och ställde sig i
artig position.

— Tillåter ni . . . — började han.

Men Tuska, vars sinnesnärvaro och självsäkerhet
annars aldrig brukade svika henne, kände hur hjärtat
började dunka i bröstet och blodet sköt upp åt kin-
derna. Yr och förvirrad som en skolflicka retirerade
hon inåt förstugan stammande:

— Ursäkta . . . var snäll och släpp fram mig.

Hon var emellertid helt intagande i sin förlägen-
het, den förlänade henne ett flicklikt behag. Skåde-
spelaren såg förvånad på henne. I går på teatern
hade hon förefallit honom mera försigkommen och
raffinerad. Han sköt cykeln åt sidan och tycktes
känna sig litet förlägen även han.

— Var så god . . .

Tuska försvann in i förstugan.

Mannen, en kraftig, axelbred gestalt, stod där en-
sam ute i solskenet, med blicken riktad mot dörren,
genom vilken Tuska försvunnit. Till sist skakade
han på huvudet, ställde cykeln mot väggen och tän-
de en cigarett, och i det han kastade tändstickan
på marken, mumlade han mellan sina friska, leende
läppar:

— Nå . . . nå . . .

VIII.

Fram mot kvällen kommo Tuska och Pita till-
baka från »staden». De hade varit hos doktorn.
57

hade lagt brev i postlådan, Tuska hade tagit abon-
nemang på ett lånbibliotek, de hade tittat in i kyr-
kan, och Tuska hade samvetsgrant låtsats beundra
det otympliga altarskåpet. De hade också tittat in i
en butik med »Zakopanesaker», och Tuska hade be-
slutit att köpa sig och Pita några nålar och broscher
av det slag som figurerar under benämningen »min-
ne från Zakopane». Varsin av de oundgängliga vita
serdakerna hade de redan lagt sig till med.

De återvände hem uttröttade av värmen, huvud-
yra av bergsluften och upplivade av det intryck de
hade gjort, då de passerade förbi konditoriets veran-
da. De kunde känna sig stolta, de hade fördunklat
Giewont och Kalatowka. Verandapublikens ögon
hade med påfallande intresse följt mor och dotter.

Medan de nu långsamt vandrade framåt, tänkte
Tuska på besöket hos doktorn. Han var en ung, liv-
lig man med ett bestämdt uttryck i sitt ansikte. Han
hade förklarat, att både Pita och hon voro för all-
varsamma.

— Er lilla dotter skall springa omkring ute i so-
len, — ordinerade han, — hon skall slå kullerbyttor
i gräset, hon skall bli solbränd, hon skall slå sönder
näsan ett par gånger om dagen.

Tuska försökte indignerad flika in en påminnelse
om att hennes dotter inte längre var vid den åldern . .

— Inte vid den åldern? — avbröt doktorn henne
häftigt. — Hon är ett barn. Ni är för rysliga ni
stadsmänniskor! Ni kommer till oss med små gub-
bar och gummor och säger: Snälla doktorn, det fattas
det här barnet något. Ja visst tusan fattas det bar-
net något, det fattas det det förnämsta av allt —det
fattas levnadslust.

Tuska teg, förargad och irriterad. Varför hade
hon egentligen kommit hit? Om henne själv hade
doktorn förklarat, att hon var frisk, hade fullkomligt
friska lungor, och nu sysselsatte han sig uteslutande
med Pita och satte i henne, att hon skulle springa,
58

skrika, bli solbränd, allt saker som Tuska stränge-
ligen varnat henne för.

Hon beslöt att inte vidare rådfråga den där dok-
torn, men var alltför artig och väluppfostrad för att
låta honom märka sina tankar.

— Vi ska försöka rätta oss efter doktorns före-
skrifter, — sade hon, i det hon satte på Pita hennes
hatt.

— Ja, och ni själv, — tillfogade doktorn, — bör
också försöka föra ett litet friare liv, lämna litet mera
spelrum åt temperamentet, annars kommer ni att
åldras i förtid.

Tuska blev blodröd bara hon tänkte på dessa
doktorns ord. »Temperament» var enligt hennes upp-
fattning något lika opassande som »hysteri», varken
det ena eller det andra lät sig förenas med hennes
begrepp om en anständig kvinna.

Överhuvud var det en underlig ton som rådde i
detta Zakopane. Människorna hade ett sätt mot var-
andra, som verkligen var besynnerligt, den landtliga
otvungenheten tog sig minst sagdt fria former.

Då Tuska något hämtat sig från den första indig-
nationen, började hon emellertid fundera över dok-
torns ord. Pita var verkligen litet för allvarsam för
sina år. Det kom sig antagligen av att hon alltid
var tillsammans med äldre, och i skolan — ja, man
vet ju hur det är i skolan. Där dresseras flickorna
från första klassen som man dresserar pudlar att sitta
eller att apportera. En sådan dressyr måste natur-
ligtvis undertrycka alla yttringar av barnslig livlighet
och leklust. Aldrig hade dock det lillgamla hos Pita
trädt fram så skarpt som mot bakgrunden av denna
fria natur, dessa djärva linjer, som ej tycktes veta
vad bojor och band ville säga.

»Sådana är alla stadsflickor — mer eller mindre»,
lugnade sig Tuska och såg på en grupp unga flickor,
som just gingo framför henne på vägen.

Det var en mor med sina tre döttrar. Modern var
59

en väl bibehållen dam i fyrtioårsåldern, med den be-
gynnande korpulensen efter förmåga kascherad av en
hårdt åtsnörd korsett och en välsydd promenaddräkt.
De unga flickorna däremot voro anskrämligt magra
och illa vuxna. Allesammans voro lika klädda, i
vita klänningar och snövita zakopanska axelkappor
med granna broderade stjärnor och snirklar, i zako-
panska fezliknande mössor på det utslagna håret,
som föll ner över de magra axlarna. De gingo i rad,
och de magra, smala benen i grå strumpor och vita
skor rörde sig liksom i takt. I händerna hade de
små bergsstavar, kring munnen ett och samma halvt
ironiska leende. Deras färglösa, gråa ögon mätte de
förbigående med en och samma förstulet kritiska blick.

Tuska kände sig emellertid tilltalad av de där
unga flickorna. Hon påminde sig, att hon hade sett
dem utanför villan som låg midt emot Obidowskas
stuga. Modern hade då suttit på verandan i en re-
formdräkt så förtjusande, att både hon och Pita hade
fäst sig vid den.

»Det måste vara distingerade och förmögna män-
niskor» tänkte Tuska, i det hon gick om dem, och
hon anlade sin älskvärdaste min och böjde på huvu-
det för modern med ett »pardon, madame», ehuru
hon ej ens snuddade vid henne.

Men i detsamma rodnade hon häftigt. Hon hade
lånat Mirbeaus »Journal d’une femme de chambre»
på lånbiblioteket och bar den så oförsiktigt, att den
skandalösa bokens titel lätteligen kunde läsas.

»Vad skall den där damen tänka om mig, om
hon såg det?» undrade hon skamset. »Men hon läser
nog inte sådana där böcker», tröstade hon sig därpå.

Ändtligen voro de framme vid Skibowkagatan,
och redan på långt håll varseblevo de aktören, som
stod ute på vägen med sin cykel och språkade med
värdinnan. Tuska ryckte till och saktade sina steg,
och ofrivilligt kastade hon en blick på Pita. Dottern
hade blivit röd i ansiktet, hennes ögon lyste och spe-
60

jade oavbrutet bort mot den vita trikåtröjan och det
blänkande cykelhjulet. Det förargade Tuska, att Pita
påtagligen blev glad vid blotta anblicken av den där
»komedianten». I denna förargelse fann hon en väl-
kommen förklaring till sin sinnesrörelse, och hon
saktade än mera sina steg, indignerad över att den
där mannen jämt skulle möta henne på hennes väg
och bringa henne ur jämvikten genom sin noncha-
lanta djärvhet.

Även han måtte ha varseblivit dem, ty han lös-
gjorde hastigt från sadeln en bukett praktfulla gen-
tianor, satte sig upp med ett vigt språng och kom
susande emot dem likt en pil. I nästa ögonblick var
Pita överhöljd av de härliga blomstren.

— Salve, sol! — ropade skådespelaren till flickan,
och Tuska skymtade två rader vita, jämna tänder
mellan ett par leende läppar.

Instinktmässigt hade Pita sträckt ut armarna mot
blommorna och fångat ett par kvistar i händerna,
och nu vände hon sig om och såg efter cyklisten,
som susade i väg bort mot Zakopane. Även han
vände sig om, viftade med mössan och log så att
de vita tänderna lyste.

Tuska ryckte gentianorna ur Pitas hand och kas-
tade dem på marken. Det var första gången i sitt
liv Pita såg modern så uppbragt. Hennes ögon
blixtrade, den goda tonen och behärskningen sveko
henne för ett ögonblick.

— Kasta de där blommorna! — skrek hon. —
Se dig inte om!

Hennes röst var sig inte lik. Pita förstod, att detta
var allvar, och började med snabba steg gå hemåt.

— Vill du att jag skall skriva till pappa och tala
om hur du uppför dig? — återtog Tuska bakom
henne. — Jag känner inte igen dig, jag förstår inte
vad som har kommit åt dig.

Då de inträdde i rummet, ökades Tuskas vrede.
På fönsterbrädan stod den gula bonbonniären med
61

den brandröda rosetten, och på den var fåstad ett
stort pappersark med följande vers:

Grym är Pita, vill jag lova,
stackars hennes kavaljer!

Spotskt försmådde hon hans gåva,
och hans hjärta brast som ler!

Medan Pita med ögonen fulla av tårar ljudlöst
kladde av sig vid sin säng, förstulet sneglande åt bon-
bonniären och papperet, gick Tuska bort till fönstret,
lutade sig ut och ropade:

— Wikta!

Wikta uppenbarade sig ännu svartare och indian-
likare än vanligt.

— Var snäll och tag den här asken och lämna
den åt herrn som gör konststyckena och hälsa ho-
nom, att jag förbjuder honom att ge min dotter pre-
senter. Om han inte lämnar oss i fred, så flyttar jag.

Wikta tog försiktigt asken i sina svarta, seniga
händer och runkade på huvudet.

— Varför vill ni inte ta emot, vad herrn ger utav
vänlighet? — sade hon. — Han vill ju inte ha nå-
got för det, vill bara göra lilla fröken ett nöje.

— Var snäll och gör som jag sagt, — sade Tuska
kort.

Då hon åter vände sig inåt rummet, satt Pita
halvt avklädd hopkrupen på en stol vid väggen. Ut-
trycket i hennes ansikte var stelt och livlöst, djupast
in i ögonen var grämelse.

Tuska kände ovilja i luften, även hon själv var
ur jämvikten, och hon greps av en plötslig leda och
vedervilja för allt omkring henne. För att komma
ur denna obehagliga stämning satte hon sig vid bor-
det och började samvetsgrant anteckna dagens ut-
gifter och räkna pengarna hon hade kvar.

Pita satt alltjämt hopkrupen på stolen i vrån, och
för var gång hennes blick föll på den purpurröda
62

rosen, som höll på att vissna ner i sitt glas, vände
hon bort ansiktet.

IX.

Tuska kunde inte sova. Blodet pulserade i hen-
nes tinnnigar, det susade för hennes öron.

Hemma vid Wareckagatan brukade hon genast
somna. Som i en dröm hörde hon, hur hennes man
drog upp sin klocka, plockade upp småslantarna,
pennkniven och blyertspennan ur fickan och lade
dem på nattduksbordet. Hon märkte inte ens, när
han släckte ljuset, så sömnig var hon.

Här i Zakopane trängde sig dagens händelser på
henne på ett sätt, som var rent av plågsamt, i syner
som hon inte kunde komma ifrån. Något som också
irriterade henne var, att doktorn inför Pila sagt, att
hon, Tuska, var fullkomligt frisk, att hennes lungor
inte voro angripna. För att få en förevändning för
denna resa, som länge lekt henne i hågen, hade hon
i Varschau gjort det mesta möjliga av sina klenhets-
symtom, och mannen hade livligt oroat sig för »de
angripna lungspetsarna», som nödvändiggjorde en
tids vistelse vid en kurort. Nu var den där legenden
förpassad ur världen, och hon hade inte ens inför
sig själv en ursäkt för denna dyrbara resa.

Hon erinrade sig hur svårt det varit att anskaffa
dessa pengar, som nu ödades bort på småsaker,
på ett liv utan spår till komfort, tomt och enfor-
migt.

»Här är ju nästan lika dystert och ödsligt som
vid Wareckagatan», tänkte hon. »Jag måste försöka
göra några bekantskaper . . . Kanske med den där
damen med de tre döttrarna.»

Hur det var vände hennes tankar tillbaka till
gårdagens afton, till konditoriverandan, det där värds-
huslivet, som trots allt ändå hade något visst tjusande.
63

Och plötsligt, utan någon som helst orsak, flög det
för henne, att hon gått genom livet utan att ens veta
vad kärlek är. Det tycktes henne, att hon hade
framför sig en hel skog av blåa gentianor, som med
ens skymde för hennes räkenskaper, pengarna, man-
nen, människorna på Wareckagatan, de magra flickorna
i zakopanedräkterna, med ett ord, alla de oväsentliga
ting, som hon med blicken eller i tankarna hade
mött under dagens lopp.

»Nej det är verkligen så — jag har aldrig älskat.»

Hon slöt ögonen. Allt blåare lyste gentianorna,
och bakom dem reste sig skogklädda berg med glän-
sande snövita toppar. Sådana berg hade hon aldrig
förr sett, blåa, violetta, förtonande i rymden. Hon
öppnade ej ögonen för att synen inte skulle försvinna.
Kring hennes läppar kom ett leende. Hon fick en
känsla av att hon var mycket ung och uppfattade
allt starkare och klarare än förr.

Hela hennes föregående tillvaro försvann som i en
dimma. Hon kände alt något förestod, väntade, att
skogen av gentianor skulle dela sig och något under-
bart träda fram . . .

»Vansinne!»

Tuska flög upp i bädden.

Varifrån fick hon dessa tankar?

Hon hade ju känt sig tillfredsställd med sitt liv
sådant det hittills gestaltat sig. Den enda mörka
punkten var pengarna, ehuru hennes man regelmässigt
var månad överlämnade sin lön till henne. Dess otill-
räcklighet var det enda hon inte kunde försona sig
med i sin existens. Allt annat hade hon fogat sig i
och väntade inga utomordentliga tilldragelser i livet.
Med händerna i kors såg hon, hur dagarna gingo,
den ena den andra lik, och gjorde ingenting för att
det över någon skulle breda sig en glans, som kunde
komma blicken att söka sig tillbaka till den i stunder
av tvivel eller självrannsakan.

Men gentianorna ville inte försvinna. Hon kom
64

ihåg, hur hon trots sin vrede hade tjusats av synen,
då de likt blåa fåglar hade dalat över Pitas blonda
huvud. Ett plötsligt medlidande med dottern kom
över henne. Hon tänkte på att hon gått till sängs
sorgsen och bitter till sinnes. Visserligen hade hon
som vanligt kommit och sagt godnatt, men blicken
hade envisare än annars undvikit att möta moderns.

»Hon är allt bra inbunden», tänkte Tuska, »dok-
torn hade rätt.»

I detsamma knarrade förstudörren, steg ljödo.
Tuska förstod i halvslummern, att det var skådespela-
ren som kom hem, och flög förskräckt upp. Det kom
för henne, att dörren till hennes rum ej var låst.
Hon ville tända ljuset, men så uppgav hon den tanken,
det kunde vara farligt att låta märka, att man inte
sov. Gud vet vad som kan falla en sådan där män-
niska in.

Men ingenting alls föll skådespelaren in. Han
ställde sin cykel ifrån sig, stängde och reglade förstu-
porten och smög sig tyst och sedesamt förbi Tuskas
dörr.

Ett ögonblick stannade han dock utanför dörren;
det var blott en sekund, men Tuska föreföll del som
en evighet. Tydligen hörde han efter om damerna
sovo, och då han övertygat sig därom, fortsatte han
in i sitt rum med än mera smygande steg.

Tuska lade sig ned och försökte somna. Hon
skulle avgjordt ha föredragit, att skådespelaren visslat
och fört oljud, hänsynslöst stört deras nattro. Det
skulle ha hållit vid makt hennes förbittring emot
honom. Hans hänsynsfullhet och så det där under-
liga, stumma dröjandet utanför hennes dörr stämde
henne ovillkorligt mera mildt emot honom.

Men nästa morgon klockan sju ljöd ett lejons
fruktansvärda rytande. Ett annat rytande svarade det,
så hördes ett mystiskt morrande, därpå en hyenas
skall, och så kom åter öknens konung stugväggarna
att skallra med sitt rytande.
65

Tuska flög upp i sängen, skälvande av vrede.
Vreden framkallades inte blott av den kraftiga väck-
ningen utan också av det tysta godnatt, som kommit
henne att somna in med en blidkad känsla och de
blåa gentianorna hägrande för blicken.

En stund därefter kom Wikta med frukosten.
Tuska beslöt att icke inlåta sig i några slags för-
handlingar utan genast slå i stora larmklockan.

— Var är förvaltningen? — frågade hon, i det
hon satte sig på sängkanten och började draga på sig
strumporna.

— I stan.

— Jag går dit på ögonblicket och anmäler hur
här är. De få se till att här blir ordning.

Wikta satte energiskt händerna i sidorna.

— Ja gå bara! I förvaltningen kan de tala om
att det röktes här efter den sista gästen en hel dag,
så det luktade som pesten. Nog dog den stackars
karln, men så blev det desinfixeradt också.

Hon var stolt och lugn i medvetandet om att alla
hygieniska föreskrifter voro uppfyllda.

— Jag talar inte om desinfektion, — sade Tuska
feberaktigt, — utan om den förryckta människan som
bor här. — Förvaltningen måste antingen laga, att han
håller sig tyst, eller också köra bort honom.

Wikta runkade på huvudet.

— Jaså det . . . — sade hon, — det kommer ni
inte att ha något för. Gästerna ha rätt att sjunga
och skrika och göra vad de vill på sina rum, det
lägger sig förvaltningen inte i. Om ni vill, kan ni
också ryta om rnornarna. Herrn kommer inte att
klaga på er. Skulle aldrig falla’n in.

Med dessa ord gick hon.

Tuska klädde sig med feberaktig iver framför
spegeln. Hon insåg, att värdinnan hade rätt och
att hon ingenting skulle vinna med sitt klagomål.
Men hon måste stå vid sitt ord och gå till förvalt-
ningen.

5	— Säsongkärlek.
66

Pita hade sävligt satt sig upp i sängen. Vid ljudet
av det vilda rytandet hade det glänst till i hennes
ögon, och hennes läppar hade dragit sig till ett leende.
Tuska hade märkt det och irriteradt förstått, att hen-
nes dotter gladde sig över vad som tydligen var ak-
törens hämnd för den återsända bonbonniären.

— Stig upp, — sade hon i kort, befallande ton.

— Du hörde väl, vad doktorn sade i går. Du är
sjuk och måste vara ute i solen, röra på dig. Var
snäll och rätta dig efter doktorns föreskrifter.

Pita mulnade än mer. Hon pressade ihop läpparna,
och med kvinnans medfödda talang i den vägen gav
hon sin blick ett uttryck av bottenlös melankoli.
Hon hade ögonblickligt uppfattat, att hon i den där
supponerade klenheten hade ett medel att göra sig
intressant, spela en roll.

Tuska genomskådade dotterns spel och fick en
förnimmelse av att den lilla nu skulle beröva henne
själv privilegiet att trona i hemmet på »en vacklande
hälsas» postament. Hon fortsatte att kamma och
kläda sig, men fylldes av alltmera sjudande vrede
mot Zakopane och allt vad som där mötte henne.

Då hon stod färdig, fulländadt chick i sin enkla
men stilfulla dräkt, kom åter tvekan över henne.
Hon skulle gå och anmäla sina klagomål, men vart
egentligen och till vem?

Utifrån gården ljödo muntra röster. Under före-
vändning att draga upp gardinen gick hon bort
till fönstret, och en lång, lång stund blev hon stå-
ende där.

Därute arbetades i full fart. Jozek Obidowski och
några andra Obidowskier höllo på att timra upp en
ny stuga att hyras ut åt sommargäster. De präktiga
gestalterna i de vita dräkterna klättrade vigt över
stockarna, sprungo med elastiska steg av och till,
små lätta yxor blixtrade i händerna på dem. De
sågo ut som tomtar eller vita andar, där de ljudlöst
gledo om varann.
67

Här föll en hög pipaska ner från höjden, där högg
en yxa ut små stjärnmönster i de gula stockarna.
De grant utsydda byxorna skymtade mellan bjälk-
lagen.

Från verandan, som flitiga händer nu timrade på,
skulle stadsborna programmässigt beundra Giewont
vid sitt morgonkaffe. Ty Giewont är Zakopanes Eiffel-
torn. Det syns från alla håll, och från verandan
måste det synas.

Bredvid en hög serdaker, som lågo kastade på
marken, varseblev Tuska aktören, som i dag var iförd
en annan cykelkostym, ljus och splitterny. Han höll
en yxa i handen och stod och högg på en stock, allt-
under det han sjöng en kabaretvisa.

— Sjunger jag inte vackert? — ropade han till
goralerna, som flegmatiskt blickade ner på honom.

Tystnad. Goralerna äro i allmänhet inte snara
till lovord.

Aktören, van att bli applåderad, kände sig stucken.

•— Nå, så ska ni få höra något ni kanske tycker
bättre om då.

Han rätade på sig och stämde upp en av goraler-
nas egna visor.

Jozek Obidowski, som tycktes vara på misshumör
i dag, såg på gästen med en egendomlig blick. Inga
ord skulle kunna beskriva dess blandning av ironi
och respekt — ironi mot stadsbon, alltså för honom,
bergsbon, en varelse av lägre ordning, och respekt för
en rikligt flödande inkomstkälla.

— Jo, det är ju en vacker visa, — sade han till
sist utan att taga pipan ur munnen, — men ni har
en så’n svag röst.

— Du är dum, — skrattade aktören muntert. —
Jag har en röst, så det räcker för hela ert Tatra, men
jag vill inte väcka den där damen, som jämt blir för-
argad på mig.

Men Jozek uppfattade detta tydligen endast som
en undskyllan.
68

— Det kan ju hända det, — sade han långdraget.

De andra uppe i bjälklagen smålogo också lätt.

Aktören varseblev det och kände sin skådespelar-
ära kränkt.

— Vänta ni, — ropade han, — jag skall dansa
rövardansen för er. Få ser om någon gör det efter.

I ett nu hade han kastat sin rock på högen av
serdaker, och i råsidenskjorta och med ett vitprickigt
sidenbälte om livet började han dansa i vild yra,
sjungande det klassiska omkvädet:

I ett källarvalv så svart
dansa rövare en dans . . .

Han dansade överdådigt. Först snurrade han rundt
på en fläck, så tog han ett språng i höjden, och slut-
ligen började han virvla i vida kretsar. Ungdomlig,
sjudande kraft och ett rasande temperament röjde sig
i hans dans.

Goralerna betraktade honom med intresserade
kännarminer.

— Se, se! — sade den ene till den andre.

Det var första gången Tuska såg en civiliserad
människa med sådan vällust hänge sig åt dansen.
Detta var något annat än det stela kringsnurrande
hon var van vid från balerna i societeten. Blotta
åskådandet kom blodet att rinna fortare i hennes egna
ådror. Hon tappade andan. Skådespelaren virvlade
i luften som buren av osynliga vingar, allt snabbare
och snabbare. Handflatorna smällde likt klappträn
mot huvud och lår. Goralerna sutto orörliga och
allvarsamma. De märkte, att främlingen dansade som
det skall dansas.

— Se, se! — mumlade de och beto i pipskaften,
så att de knastrade. Ett ögonblick till, och Maciek
Obidowski skulle ha sprungit ned från sin bjälke och
börjat dansa med. Men med ens stannade aktören
som fastnaglad. Tuska fick för sig, att det var emedan
69

han varseblivit henne, men hon var ej säker. Vad
som emellertid var säkert det var, att han djärvt
stirrade på henne som för att se vad intryck han
gjort. Hon antog en så likgiltig min hon någonsin
förmådde och blev stående kvar i fönstret. Lika litet
som hon ville han skulle tro, att hans dans hade
fängslat henne, lika litet fick han tro, att hon var
rädd för honom och flydde för honom.

Han vände sig till goralerna.

— Nåå, kan jag dansa? — frågade han.

— Joo, dansa det är ni fullärd i, — kom det till
sist liksom motvilligt från Maciek Obidowski.

Därpå återgingo de till sitt arbete, och aktören
satte sig på en stock i solskenet och tog fram det
obligatoriska cigarettetuiet av silver, antagligen med
inskriptionen »från beundrare», och tände en cigarrett.

Allt vad han ägde var elegant och prydligt. Tänd-
sticksetuiet var av silver och prydt med en liten safir.
En likadan safir, inte stor men mörk och vacker, satt
på hans lillfinger. Det var den enda ring han bar.

Skenbart stod Tuska och iakttog, hur goralerna
snidade stjärnor i bjälkarna, men ingen av dessa små-
detaljer undgick henne. Samtidigt mönstrade hon på
äkta kvinnligt manér även sin egen person och undrade,
om hon såg bra ut och om pudret satt kvar.

Alldeles som om han först nu hade varseblivit
henne reste aktören sig plötsligt och bugade sig för
henne med utsökt artighet. Ofrivilligt böjde hon på
huvudet och blev i detsamma röd av harm över att
hon besvarat hans hälsning. Hon hade gjort det all-
deles instinktmässigt, men lyckligtvis med en så lätt,
nästan omärklig böjning på huvudet, att han kanske
icke märkt det.

Det såg verkligen ut som om aktören fått den
uppfattningen att Tuska inte besvarat hans hälsning,
ty det kom ett cyniskt uttryck i hans ansikte. Han
satte sig gränsle över stocken och såg upp till de
under tystnad arbetande goralerna.
70

— Hej, pojkar! — ropade han med ett obehagligt
klingande skratt. — Vem är den vackraste tösen den
här säsongen?

Obidowskierna började skratta, och en av dem
svarade något, men vad hörde ej Tuska. En blod-
våg steg henne åt huvudet. Tydligen ville den där
»komedianten» krig, eftersom han förolämpade henne
med sådana där ord. Hon drog sig tillbaka från
fönstret och lät gardinen falla. Än en gång ljöd hans
skratt och därpå en polkamelodi virtuosmässigt visslad
mellan tänderna.

I sin irritation styrde Tuska halvt omedvetet stegen
in i det andra, tomma rummet, vars fönster vette åt
vägen, och började gå av och an på golvet. Hon
kände hur hennes kinder glödde. Den där mannen
hade förolämpat henne i hennes kvinnliga värdighet
■— han hade understått sig . . . Men vad var det egent-
ligen han understått sig? Han hade frågat vem som
var »den vackraste tösen». Däri låg väl ingenting
förolämpande. Nej inte i det, men i den fräcka själv-
säkerheten hos honom, övertygelsen han tycktes ha,
att man inte kunde stå emot hans vilja, hans nyck.
Och så det där simpla begäret att hämnas.

Hon ställde sig vid fönstret och blickade ut på
vägen, som nu vimlade av ljusklädda sommargäster,
damerna med uppspända, ljusa parasoller, herrarna i
lätta, vita filthattar, alla med något friskt och spänstigt
i hållning och rörelser.

På andra sidan vägen låg en stor, vacker villa
med namnet »Lewkonia» måladt på frontespisen. Den
var försedd med den oundgängliga verandan, öppen
på tre sidor och endast på den fjärde skyddad mot
sol och regn av en brädvägg. På verandan stod ett
bord täckt med en vit vaxduk, som illusoriskt imi-
terade; linne. Och mycket annat fanns det i denna
villa, som illusoriskt imiterade allehanda vackra saker.
Blomstervasen på bordet skulle föreställa venetiansk
kristall, vallmoblommorna voro av färgad battist, den
71

mörkgröna velvetin damen i vilstolen var iförd skulle
föreställa sammet, och damen själv, fru rådmanskan
Warchlakowska, skulle föreställa en väluppfostrad,
intelligent och beläst dam, en exemplarisk hustru och
mor och en vacker kvinna.

Stolt och yppig som en renässansfurstinna låg
hon- nu där och solade sig och blickade kisande
över till Obidowskas stuga med en stark känsla av
sin sociala överlägsenhet över den person som tagit
in där.

En av döttrarna kom utspringande på verandan.
Hon var klädd i högröd blus, vit yllekjol och gula
skor, och klädsel, magerhet och manér gjorde henne
till en illusorisk kopia av en kantig engelsk miss.
Hack i häl efter henne uppenbarade sig en andra röd
blus och så en tredje — det var en hel liten uni-
formerad armé. Tunna, hopknipta läppar, stora händer
och fötter, platta bröst, utstående höfter, massor av
fräknar, brist på finkänslighet och takt, anlag för
matematik, en jargong som en gammal tidningsskrivares,
en förvånande bekantskap med tillvarons mysterier och
en efterhängsenhet å la bulldoggsvalp —• med ett ord
en hel rad av förtjusande egenskaper, som tillsammans
bildade ett lyckadt och lovande helt.

Pani Warchlakowska var emellertid glad åt sina
flickor. De voro visserligen inga landtliga oskulder,
men om de nu hade reda på ett och annat och hade
sina egna omdömen om personer och förhållanden,
så Herre Gud, dess bättre. Det visade, att de inte
skulle bli några salongsdockor utan kvinnor med ut-
präglade individualiteter.

De röda blusarna av parkum, som imiterade velve-
tin, stannade plötsligt i sitt oroliga lopp av och an
på verandan. De hade upptäckt Tuska i fönstret midt
emot och började nyfiket stirra på henne.

— Det är hon som gick bakom oss i går med
flickan i stora hatten.

— Aha! I vita skorna.
72

— Javisst, minns inte mamma: hon var inte klädd
som sommargästerna här och hade en kedja om livet,
som det brukades för ett par år sen.

Pani Warchlakowska blinkade med ögonen.

— Ack, jo visst... du har rätt. Hon måtte vara
från Varschau.

— Eller från landet.

— Nej hon är säkert från Varschau. Hon har
den gången.

Pani Warchlakowska försjönk i betraktan av Tuska.

— Varför står hon där i fönstret?

— Hon ser på oss.

— Tänk om jag skulle räcka ut tungan åt henne,
— föreslog den yngsta röda blusen, som var av ett
lekfullt temperament.

— Mincia! — förmanade pani Warchlakowska.

— Varför står hon och stirrar på oss så där då?
— försvarade sig Mincia. — Har hon aldrig sett folk
på en veranda förr?

Rådmanskan ansåg lämpligt att visa sig mild och
ursäktande.

— Du förstår, det är en person med begränsade
tillgångar, hon har förstås inte råd att hyra rum med
veranda, och därför hämtar hon frisk luft i fönstret.
Men gå och spela tennis nu, doktorn har ordinerat er
motion.

Flickorna sprungo ned från verandan och började
spela på den lilla planen, och i kapp med bollarna
flögo spetsiga anmärkningar om Tuska och hennes
dotter.

Under tiden hade ett beslut mognat inom Tuska,
där hon stod i fönstret. Det var så godt att hon
hyrde det här rummet också. Sitta inburad i ett rum,
till på köpet åt gården, var verkligen alltför futtigt.
Kanske aktören behandlade henne med sådan ring-
aktning bara därför att hon bodde så tarvligt. Om
hon hade haft en hel villa, som den där damen midt
emot, skulle han säkert skickat sig annorlunda. Och
73

till det här rummet hörde en veranda. Visserligen
var den liten, snarast en forstukvist, och satt på si-
dan av huset — men det var ändå en veranda; folk
som gick förbi ute på vågen kunde se dem som sutto
där, och själv kunde man se de förbigående som från
en teaterloge. Dyrt blev det ju, men det kunde inte
hjälpas. Tuska förde i sitt vapen den devis, som är
hela det kvinnliga Varschaus: »Ingen vet vad jag
äter, alla veta hur jag bor.»

»Jag sparar in på maten», tänkte hon och beslöt
inte blott att hyra rummet, hänga en japansk lykta
på verandan och ställa blommor på bordet, utan gick
ändå längre i sina planer. Hon skulle stifta bekant-
skap med damen midt emot. »Det måste vara en
dam ur den högre societeten», tänkte hon, »eftersom
hon hyr en villa. Pita får sällskap i hennes döttrar,
och vi få se om den där herrn sen vågar förolämpa
mig som han gjorde nyss.»

Stolt och glad över sitt beslut återvände Tuska
in i deras rum. Pita stod färdigklädd vid bordet,
lik en docka i sin orörlighet, och väntade tydligen
på orderna för dagen från högsta befälet.

— Ropa in värdinnan! Jag hör att hon är i för-
stugan.

Ett ögonblick därefter trädde indianskan in. Hon
tittade under lugg och såg misstrogen ut.

Men Tuska var så angelägen om verandan och
det andra rummet, att hon anslog en nästan älsk-
värd ton.

— Hör nu, Wikta, det är trångt och obekvämt
för mig med bara ett rum . . .

Obidowska ryckte till som om hon trampat på
heta kol.

Det vore lättare att hämta ner solen från himlen
än förmå en hyresvärd i Zakopane att lämna igen
hyran.

— Trångt? Kan jag rå för det jag? Jag lämnar
inte tillbaka pengarna. Vill ni hyra någon annstans,


74

så gärna för mig, men pengarna lämnar jag inte igen.
Vill ni stämma mig, så gör det.

Tuska ryckte på axlarna.

— Det är inte det jag menår. Jag vill hyra det
där andra rummet med verandan också.

Indianskans ansikte ljusnade. Hon knöt och knöt
upp och knöt på nytt sin huvudduk. Man kunde se
hur hon i förtvivlans hast försökte kalkylera, hur
pass hon skulle kunna skinna sin hyresgäst.

— Se det är som så, — började hon långsamt,
vägande vart ord, — att det där rummet är så godt
som upptaget. En gäst har skrivit och beställt det.

Andedräkten stockade sig i bröstet på Tuska.

— Men han har väl inte lämnat er något i för-
skott?

— Neej . . . det har han ju inte. Men skulle frun
ta det, måste frun betala lika mycket som den där
herrn skulle ha gett.

— Hur mycket är det då?

Värdinnan tänkte efter. Hon var i ett svårt di-
lemma, rädd att ta till för mycket, än räddare att ta
till för litet. Siffrorna virvlade i hennes hjärna. Till
sist fick hon fram:

— Ge mig åttio.

Tuska fann priset rimligt, men för ordningens skull
ansåg hon sig böra pruta:

— Jag ger sjuttio.

Värdinnan märkte, att hennes gäst var angelägen
om rummet, och ångrade redan, att hon inte sagt
hundra.

— Nej, nej, — sade hon och stirrade envist på
kakelugnen. — Ge mig nittio, så skall ni få rummet.

— Nittio? Ni sade ju åttio.

— Nej för mindre än nittio kan det omöjligt bli.
Den där herrn skulle ha gett hundra.

Utifrån gården ljöd en polkamelodi sakta viss-
lad. Tuskas beslut var med ens fattadt.

— Ja låt gå då, här har ni tjugo gulden.
75

— Men det blir förstås extra för städningen.

— Hur så då?

— Jo för om vi hade en annan gäst, skulle han
betala särskildt för städningen, och på det viset skulle
det bli förlust för oss, att ni fick ha bägge rummen.

•— Nå som ni vill, gå nu bara.

Wikta stod och funderade, om hon inte skulle kunna
pressa ut mera.

— Och så . . . — började hon, men avbröt sig,
ty instinkten sade henne, att bågen skulle kunna
brista.

Ett par timmar senare voro Tuska och Pita redan
installerade på sin veranda. Tuska hade flyttat ut
ett bord och lagt en brokig duk på det, inköpt i
Krakau av en jude i fez, som utan framgång sökte
föreställa bulgar, och på bordet hade hon ställt en
lervas med några tallkvistar. Wikta hade i ett anfall
av generositet tagit fram en japansk lykta och en
barometer efter den siste, lungsjuke gästen.

Allt var färdigt. På ena sidan om bordet satt
Tuska under en vit parasoll och med sin bok i han-
den, på andra sidan bordet satt Pita också under en
vit parasoll och med en bok framför sig. Båda hade
antagit en behagligt ledig och ändå inte vårdslös ställ-
ning, anpassad efter omgivningen. Det var omöjligt
annat än att de förbigåendes blickar med välbehag
skulle dröja vid de bägge chicka gestalterna.

Men det var en het dag. Svetten började pärla
på deras pannor.

— Du kanske tycker det börjar bli enformigt,
Pita? — sade Tuska slutligen. — Gå ner och spring
litet.

— Tack, mamma, jag sitter hellre.

— Men de där flickorna midt emot springer och
leker, och de är äldre än du.
76

Pita fick en ironisk min. Hon hade ett sätt att
skjuta ut underläppen, som gav hennes lilla ansikte
en obeskrivlig prägel av hemligt förakt.

Hon hade en lång stund suttit och iakttagit de
där flickorna i röda blusarna, och hon fann deras
sätt simpelt. Som en myra släpar strån till stacken,
så magasinerade hon observationer för framtida bruk.
Den där rörelsen är ful, tänkte hon, den skall jag
akta mig för. Och se på den där andra —• hon
sticker hårnålarna i munnen, medan hon fäster upp
håret. Det ser otrevligt ut, det skall jag inte göra.

Plötsligt ljöd en ringning, ett dammoln virvlade
upp, och aktören susade förbi på sin cykel i riktning
mot staden. Trots farten måtte han ha varseblivit
Tuska och Pita på verandan, ty han såg sig om två
gånger. Tuska drog häftigt efter andan och blev
mörkröd i ansiktet. Men med en energisk ansträng-
ning bemästrade hon sin sinnesrörelse. Hon kunde
ej förstå varför den där oförskämda människan alltid
skulle göra henne så förvirrad. Hon tillskrev det
den ännu inte övervunna harmen och kände sig be-
låten vid tanken, att hon nu skulle komma att inge
honom respekt tack vare sin komfortablare bostad
och sin veranda.

Men ofrivilligt följde hon honom med blicken, där
han rullade bort på den vita vägen med ett litet damm-
moln tätt i spåren likt en trogen hund.

»Vart far han?» tänkte hon. »Kanske till någon
av aktriserna eller kanske . . .

Som i en vision såg hon för sig en hydda i ber-
gen och på tröskeln en kraftig, solbrynt flicka, kort
i livet och med långa ben, klädd i brokig kjol och
broderad serdak. Det är just hon, den »vackraste
tösen», ty hon har svarta ögon och vita tänder och
glänsande hår, och gestalten är som en ung tall dof-
tande av kåda.

Till henne är det kanske han far, den där muntre
junkern. Och han hoppar av sin cykel och ser fiic-
77

kan in i ögonen och ler mot henne och frågar henne
om skogen, om den är djup och stor, om det inte är
skönt i middagshettan där inne i skogen med den
mjuka mossan och linneorna. Och vad månne »den
vackraste tösen» i Zakopane svarar honom? »Hej!»
säger hon och sätter handen över ögonen, och under
handen lysa de vita tänderna som vargtänder, och
hon följer med honom. Han går först med cykeln,
ty vägen är dålig och full av gropar. De gå förbi
villor och verandor, där damer ligga i morgonrockar,
och japanska lyktor lysa i solen. Och de försvinna
under granarnas valv in i skogssvalkan doftande av
mossa, ormbunke, blommor och barr . . .

Så fantiserade Tuska, och under pudret spred sig
en lätt rodnad över hennes ansikte.

Plötsligt föll något ned på bordet mellan henne
och Pita, välte omkull vasen med tallkvistarna och
rullade ned på golvet. Det var en boll kastad av
någov av de unga fröknarna Warchlakowski. Pita
kastade en föraktfull blick på bollen.

— Hon gjorde det med flit, — förklarade hon i
värdig ton.

— Såg du det?

-— Ja mamma. Det var den yngsta. De ha tit-
tat på oss länge och viskat med varandra, och nu
kastade de bollen.

Hon väntade, att modern skulle bli förargad över
detta djärva tilltag, men mot hennes förmodan endast
såg Tuska på bollen och tycktes överlägga.

— Tag på dig hatten, Pita, och gå efter min hatt
och kofta, — deciderade hon.

Pita reste sig lydigt och gick efter det begärda.

Tuskas beslut var fattadt. Hon hade ju velat göra
bekantskap med den där damen på verandan, och
nu erbjöd sig ett ypperligt tillfälle. Vem visste för
resten, om det inte var en avsiktlig invit från gran-
narnas sida. Medan hon klädde sig, såg hon, att det
rådde oro och undran i villa »Lewkonia». De unga
78

fröknarna hade sprungit upp på verandan och berät-
tade något för modern. Damen i velvetin grep efter
lorgnetten och riktade den mot Tuskas veranda.

Pita tog upp bollen. Tuska gav henne tecken att
följa sig, gick ned från verandan och styrde stegen
mot »Lewkonia».

Damen i velvetin och de röda blusarna förstodo
vad komma skulle. De antogo en stram och värdig
hållning, avsedd att uttrycka deras galiziska själv-
känsla gentemot den där »utländskan» från Varschau.

Med sitt allra älskvärdaste leende gick Tuska tvärs
över landsvägen fram till verandan och räckte upp
bollen.

— Någon av de unga fröknarna råkade av miss-
tag kasta in den här på vår veranda. På väg in till
staden ville vi lämna deras tillhörighet tillbaka åt
våra grannar.

Pani Warchlakowska reste sig ur vilstolen.

— Jag får tacka så mycket och ber om ursäkt för
mina flickors vårdslöshet. Men ni förstår . . . under
ferierna, på landet . . .

— Ack ja visst! . . . För övrigt har ju ungdomen
sina rättigheter . . .

De mätte varandra med ögonen, klanen Warchla-
kowski å ena sidan, å den andra Tuska och Pita.
På en minut hade de så grundligt synat och prövat
varann som om de varit varor som skulle värderas.
De laxerade varandras klänningar, händer, hattar,
tänder, antagliga årsinkomst, intelligens, spårade upp
fel och brister, svarta punkter på näsan, antal fräk-
nar, plomber i tänderna och luckor i bildningen. Med
ett ord, efter ett ögonblick hade de å ömse håll in-
trycket, att motsidan inte längre ägde några hemlig-
heter för dem.

Granskningen gav emellertid till resultat, att de
kunde närma sig varann. Pani Warchlakowska hade
upptäckt vigselringen på Tuskas finger, och det av-
gjorde saken; det var en gift dam, alltså kunde fru
79

rådmanskan Warchlakowska nedlåta sig till en åt-
minstone flyktig bekantskap med henne. Och det
följde en presentation enligt alla konstens regler, med
knixar från de röda blusarnas sida, misstrogna sned-
blickar från Pita, en konstladt leende min hos Tuska
och en fabelaktig grandezza hos pani Warchla-
kowska.

— Tiden måste bli den lilla damen lång, — sade
pani Warchlakowska Lill Pita, i det hon mätte flic-
kans raka, välformade ben med en ovillig blick.

Pita svarade ej, fixerade endast med en lika ovil-
lig blick pani Warchlakowskas ringprydda händer.

»Jag skall aldrig bära sådana där ringar, det är
fult», avgjorde Pita.

Tuska kände, att hon ej borde dröja längre, och
hon tog avsked och började gå i riktning mot staden.
Hon visste ej vart hon skulle styra kosan i denna
hetta och var förargad över att inte få vända om
hem, men hon hade sagt »på väg till staden» och
måste vara konsekvent, allra helst som klanen Warch-
lakowski följde henne och Pita med blickarna upp-
ifrån sin veranda. Hon kände dessa blickar i sina
hälar tvärs igenom skolädret, och de gåvo henne en
ytterst obehaglig förnimmelse. De liksom motade
henne framåt, och hon vandrade på i hettan, svalde
damm och kände sig nära att försmäkta, och bred-
vid henne släpade sig Pita med uttråkad min.

Det fanns ingen människa på vägen, till och med
verandorna hade man övergivit för att taga sin till-
flykt in i villor och stugor, och det lönade alltså inte
mödan att räta på sig, iakttaga hållning och verka
graciös.	•

XI.

Förhållandet mellan villa »Lewkonia» och Obi-
dowskas stuga utvecklade sig småningom och nor-
malt till den vanliga »säsongbekantskapen».
80

De båda damerna skickade över till varandra för-
säljare, som skörtade upp dem på smör, ägg och
allehanda andra för livsuppehället nödvändiga förnö-
denheter. Pani Warchlakowska tog sitt husmoder-
liga kall med intensivt allvar och köpte upp sådana
förråd av härsket smör, svamp och magra höns som
om det gällt att rusta ut en polarexpedition. Allt
kunde komma till pass, och hela villa Lewkonia luk-
tade svamp, gällen mjölk och getost som en gammal
visthusbod. Som pani Warchlakowska var en dam
med pondus hade hon snart drivit det därhän, att
även Tuska ansåg sig nödsakad att »intressera sig
för köket». Även i Obidowskas stuga började det
uppenbara sig lager av torkad svamp, ostar och di-
verse annat, som »kunde vara bra att ha» — när och
för vem lämnades därhän.

Därefter kommo de äkta männen på tapeten.

Pani Warchlakowska var en exemplarisk hustru
och berömde sig av att vara det. Hon gjorde sig
oändliga bekymmer för sin man, för hans mage, hans
ögon, hans hälsa överhuvud. Beständigt återkom hon
till honom, och hon hade ett alldeles särskildt sätt
att uttala orden »min man»; det var något av ska-
parens stolthet över sitt verk i tonen. Ty för pani
Warchlakowska var rådmannen hennes skapelse. Hon
hade gjort honom till den pan Warchlakowski som
var något, som andra herrar Warchlakowski måste
krusa. Om de ägde ett stenhus med femtiotvå fön-
ster på framsidan, så var det också pani Warchla-
kowskas verk. Hon var det, som hade förmått man-
nen att byta ut sin fäderneärvda landtgård mot det
där huset, som visserligen inte inbragte mycket men
gav dem en position i samhället. Den som hörde
pani Warchlakowska säga: »Mitt hus, min portvakt,
mina skatter, mina W. C.’n, mina avloppsledningar,
mina hyresgäster» kunde ej för ett ögonblick betvivla,
att detta var en person, som samhället måste räkna
med. Därjämte hade pani Warchlakowska ombesörjt
81

en livförsäkring för sin man, »för man kunde ju ald-
rig veta». Hon stod således rustad för alla eventuali-
teter och var stolt däröver. Pan Warchlakowskis ut-
nämning till rådman hade varit kronan på verket.

Barnens uppfostran var också ett kapitel. De voro
visserligen flickor, men måste ju få en för dem läm-
pad utbildning.

Med ett ord, det var ett mönstergillt hem. Från
pani Warchlakowskas läppar ljödo oupphörligt orden:
»Hygien och moralisk känsla». Hon hade förälskat
sig i de orden och förklarade, att de voro hennes
trosbekännelse. Allt om allt, hon var en ovanlig,
energisk kvinna och en kvinna med pliktkänsla.

Tuska blev i första ögonblicket alldeles bländad
och förintad av denna villa Lewkonias överlägsenhet.

Varken stenhus med femtio fönster eller hyres-
gäster eller portvakt eller livförsäkrad man eller tjänst-
folk som byttes en gång i veckan hade hon att komma
med. Hon lät pani Warchlakowska breda ut hela
sitt rika lager och förhöll sig passiv. Men då slutli-
gen damen i velvetin utmattad tystnade och förvän-
tansfullt riktade sin lorgnett mot henne, kände Tuska,
att det inte längre dugde att låta imponera på sig.
Hon greps av ett begär att övertrumfa själva pani
Warchlakowska, och med stor takt och skicklighet
började hon duka upp en hel serie av lögner, veck-
lande ut dem likt en solfjäder, bakom vilken hon
dolde sanningen om sitt gråa liv.

Om hon inte hade hyrt sig en villa, var det fram-
för allt därför att hon var rädd att bo ensam i den
med sin lilla dotter. Tjänstfolket hade hon inte tagit
med sig, för hon var alldeles förbi av omsorgerna
om sitt stora hushåll och ville riktigt vila ut . . . För
om en kvinna tar sina plikter på allvar, så är hen-
nes arbete verkligen inte lätt, och de som säga, att
kvinnan har den lättaste uppgiften i livet, bedra sig
fullständigt.

Men här inlade pani Warchlakowska sin protest.

6	— Säsongkärlek.
82

— O nej, hon, pani Warchlakowska, förstod att
uppskatta sin mans arbete och strävan, genom den
hade han förvärvat en sådan förmögenhet och en
sådan ställning i staden, att nu inte bara hela staden,
hela rådhuset med presidenten i spetsen såg upp till
honom utan även hon, hans egen hustru. Ty fast
ingen är profet i sitt eget fädernesland och allra minst
familjefadern i sin egen familj, så erkände hon pan
Warchlakowski som profet och följde samvetsgrant
den väg, han utstakat för henne.

— Det är inte nog med att det inte slås en spik
i väggen utan hans gillande, jag går till och med all-
tid de gator han anvisar mig att gå, för han vet bäst
både det och annat.

Den kraftiga barmen i yelvetinen hävde sig vid
dessa ord.

— Ja se min mans tycken, min mans smak, det
är lag för mig, — upplyste pani Warchlakowska den
litet beklämdt lyssnande Tuska. — Eftersom min
man tycker om pepparrotskött, ha vi det två gånger
i veckan, fast varken jag eller flickorna kan med
pepparrotskött. Min man är för religiös uppfostran
— och alla tre flickorna är inskrivna i Mariastiftel-
sen. Vidare kan han inte tåla mattor. Följaktligen
inte så mycket som en gångmatta i rummen. Alla
de där litterära nymodigheterna taga vi inte heller
någon befattning med. Ja, i allt rättar jag mig efter
min man.

Här kastade pani Warchlakowska en bister blick
ut över den soliga vägen och tillfogade:

— Så förstår jag feminismen.

Ett stort ord var uttaladt.

Men det gjorde intet intryck på Tuska. Hon satt
alldeles upptagen av dystra jämförelser. Herre Gud!
Vad var hennes man, den där lilla ömkliga figu-
ren i luggsliten ytterrock, bredvid pan Warchlakow-
skis imponerande, sagolika gestalt! Ett högt ämbete,
intelligens, ett majestät, inför vilket en hel stad skälvde
83

och som tvang till och med hans egen hustru på knä.
Ack . . .

— Stadsbudgeten blir inte fastställd utan hans
gillande, — hade pani Warchlakowska sagt härom-
dagen liksom i förbigående.

Stadsbudgeten! Tuska kände sig förintad. Det
var visst något kolossalt, några miljonsiffror, något
som tusentals människors öde berodde på. Hon be-
grep inte riktigt vad det var, men kände sig bländad.
Ack ja, vad var den lilla beskedliga tjänstemannen,
som stilla och undergivet gick och knogade med sin
portfölj från och till Wareckagatan, i jämförelse med
en pan Warchlakowski, som hade stadsbudgetens öde
i sin hand.

Och med en viss ängslan hörde Tuska frågan:

— Er man kommer väl och hälsar på er i Zako-
pane?

— Jag vet inte . . .

— Å, men det vore väl illa att inte komma och
se till sin hustru och dotter. Våra herrar män ha
naturligtvis sina sociala plikter, som måste gå fram-
för familjen, men de ha ju skyldigheter mot familjen
också, eller hur?

— Jo visst . . .

— Alltså få vi väl se pan Zebrowski? Det skall
bli mycket angenämt. Det värsta är, att det väl blir
pet i två rum, när ni ha så

rum. Då min man kommer,
hyr jag ett par till.

— Ja visst, ja visst, våra herrar män tycker inte
om alt ha det trångt och det kan man ju inte undra
på . . . Så utmärkt om de komme samtidigt! Då
kunde man ju arrangera en liten whist? Er man
spelar väl whist?

— Lite.

— Det är en utmärkt förströelse för dem. Hela da-
garna ha de sitt tankearbete, om kvällarna behöver

htet trångt för herrska
stor våning i Warschau.
— A där finns flere
84

de förströ sig. Jag arrangerar spelpartin hemma. Det
är det allra bästa. Man bjuder på lite te, lite kall-
skuret. På det viset får man ha sin man hemma.
Ni gör väl så också?

— Ja då.

Hos Tuska vaknade en hågkomst av sömniga,
monotona kvällar: »Kuriren» studerad från första
spalten till den sista, alla sittande kring e n lampa
för att spara fotogen, mannens gulhyade, förtorkade
profil, hans magra, blodlösa hand med märket efter
pennan på långfingret, de trötta, rödkantade ögonen
skuggade av en fatal, grön skärm.

— Men ni bjuder väl inte på varm supé? — fort-
satte pani Warchlakowska sitt förhör.

— Jo ibland.

— Det var oförståndigt, tycker jag. Det är myc-
ket bättre att ha en viss regim, som man konsekvent
håller fast vid. Jag bjuder på te, smörgås, pastejer
och öl. Pastejerna gör mina flickor, och till dem
går det utmärkt att använda överlevorna från veckan.
Min man får litet varm mat i all hemlighet, i en vrå.
Det är ett utmärkt system. Jag råder er att in-
föra det.

Det hade kommit något litet vasst i pani Warch-
lakowskas ton. Den där varma supén var henne
svår att smälta. Tuska uppfattade det ögonblickligen.

— Nej, nej, — protesterade hon, — den varma
supén kan jag inte inhibera. — Våra gäster ha blivit
vana vid den, och för resten . . . min man vill ha
det så.

— Ja då naturligtvis . . .

Pani Warchlakowska sänkte sin panna likt en
undergiven slavinna.

I detta ögonblick kom ett högröstadt sällskap gå-
ende på landsvägen. Det var några damer och några
herrar. I spetsen varseblev Tuska en ljus sportkostym,
en skjorta av råsiden och ett muntert leende ansikte,
upplyst av ett par sällsamt strålande ögon. Förfärad
85

kände hon, hur hennes hjärta började dunka i brös-
tet Hon vågade inte röra sig, knappt draga andan
för att inte förråda sin förvirring. En flicklik rodnad
spred sig långsamt över hennes ansikte och hals. Och
ju mer det nalkades henne det där glada ansiktet
med de soliga ögonen och den på en gång smekande
och gäckande blicken, dess starkare blev rodnaden,
som stegrade sig till en flammande sky.

Då den ljusklädda, muntra skaran, damerna med
stora gentianabuketter i händerna, hade hunnit midt
för villa Lewkonia, förde pani Warchlakowska sin
lorgnett till ögonen.

— Det är skådespelare, — förkunnade hon.

Flickorna avbröto sitt tennisspel och närmade
sig staketet. En osund nyfikenhet lästes i deras ögon.
Endast Pita såg på de förbigående med något under-
ligt melankoliskt i blicken.

— Den ljusklädde i midten är Porzycki ... en
verkligt talangfull aktör, — upplyste pani Warchla-
kowska.

Porzycki kastade en vänlig blick på Pita och nic-
kade åt henne, men hon kom tydligen ihåg den mo-
derliga upptuktelse hon fått och slog ned ögonen med
generad min. Åt verandan kastade Porzycki inte ens
en blick, och Tuska erfor en känsla av besvikenhet,
ehuru hon på samma gång var glad, att han inte
observerat hennes förvirring.

Lutad mot staketet följde Pita sällskapet med me-
lankoliska ögon.

Pani Warchlakowska reste sig till hälften i sin
vilstol.

— De bo någonstans på andra sidan Zakopane
tror jag — den där Porzycki visst här i närheten . . .
Det är förskräckliga människor. Å, titta, de genera
sig inte, det är ju en skandal!

Tuska kastade en blick bortåt vägen och varse-
blev, hur Porzycki med en åtbörd å la självsvåldig
page lade armen om en av de ljusklädda damernas liv.
86

I nästa sekund hade den unga damen ined ett skratt
vridit sig ur hans famntag.

— Det är fröken den och den, — upplyste pani
Warchlakowska. — Hon är väninna till gamla greve
Golembicki, och den tredje . . .

Plötsligt varseblev hon, att döttrarna nyfiket stir-
rade efter skådespelarna.

— Flickor! Gå genast till er tennis. Vad är det
där för slag?

Flickorna återvände fnittrande till tennisplanen.
Endast Pita stod kvar och såg alltjämt åt det håll
varifrån de muntra rösterna ljödo.

— Låt inte er dotter stå och se efter dem, — för-
manade pani Warchlakowska Tuska.

Tuska ryckte till som om hon väckts ur en dröm.
Hennes kinder glödde som i feber.

— Pita, gå till flickorna, — sade hon mekaniskt.

— De där människorna, vet ni, — gnisslade pani
Warchlakowskas röst, — de är värre än zigenare.
Så godt som alla lever de utan religion och utan
moral. I fria äktenskap nästan allesammans . . . Det
är sanning . . . min man har sagt det. Det är gräs-
ligt. Det är en skandal.

De klingande, glada rösterna dogo småningom
bort. Åter härskade pani Warchlakowska i okvaldt
majestät. Den flammande rodnaden på Tuskas kin-
der slocknade långsamt, och det bredde sig som en
skymning över hennes drag.

Pita såg alltmera melankolisk ut.

XII.

Tuska blev mer och mer intim med invånarna i
villa Lewkonia. Ringen drogs åt, mildt och obevek-
ligt, det övades en vänlig kontroll över varje hennes
steg, varje hennes ord.

— Vad har vår lilla fru haft för sig i dag?
87

Den frågan mötte henne flere gånger om dagen,
än vid hennes eget staket, än redan i grinden till pani
Warchlakowskas villa.

Porzycki hade givit sig av på en utflykt, och Tuska
fick en oresonlig lust att veta, om han farit ensam
eller i sällskap med damer. Oupphörligt såg hon
för sig, hur han slagit armen om skådespelerskans
liv med en gest å la självsvåldig page och ändå med
en viss ömhet.

»Kanske är han förälskad i henne», tänkte hon.
Men så erinrade hon sig vad pani Warchlakowska
sagt. »Men hon är ju upptagen på annat håll», fo-
gade hon till i tankarna.

Hon förstod inte själv, varför hon ej hade sagt
pani Warchlakowska, att Porzycki bodde i samma
hus som hon. Det hade varit henne omöjligt alt få
orden över sina läppar. Sedan dess hade det inte
varit tal om aktörerna vidare.

Med dessa funderingar i sinnet slog Tuska sig ned
på sin veranda. Pita hade hon skickat över till flic-
korna i villan och blivit förargad för att hon gick så
motsträvigt.

Tuska ville vara ensam.

Hon började känna sig mer och mer håglös. Dess-
utom hade hon materiella bekymmer. Umgänget med
pani Warchlakowska drog med sig ökade utgifter.
Hon måste leva på samma fot som de där damerna,
och driven av en falsk blygsel köpte även hon upp
svamp, ägg och smultron. Tvätterskan, som pani
Warchlakowska rekommenderat henne, uppvaktade
med fabelaktiga räkningar, och då Tuska vågade
komma med en skygg protest, svarade hon:

— Hennes nåd i villan prutar aldrig.

Oupphörligt nödgades hon till utgifter för att inte
stå hennes nåd i villan efter. Det var visserligen
bara småsummor, ömkliga små belopp, men vad
Tuska hade att förfoga över var också bara ett ömk-
ligt belopp.
88

Och åter steg en bitter känsla mot mannen inom
henne. Hade han varit vaknare, driftigare, mera ener-
gisk skulle allt varit annorlunda. Hans kolleger nöjde
sig inte med att leva på sin lön. De köpte hus på
skuld, de gingo in i företag, de kommo sig upp med
ett ord. Endast han satt med händerna i kors mel-
lan fikusen och samovaren där borta i våningen vid
Wareckagatan.

Och därför var hon så bunden till och med nu,
då hon för en gång fick andas annan luft och njöt
en relativ frihet. Men friheten var verkligen endast
relativ. De korrekt regelbundna levnadsvanorna vid
Wareckagatan hade följt henne även hit. Hon förstod
tydligen inte att inrätta sig, och ändå var det något
som hägrade för henne, något hon skymtade bakom
skogen av gentianor . . .

Wikta gick och strök utanför verandan. Tuska
kastade en blick på henne och konstaterade förvånad
vad hon såg besynnerlig och eländig ut i dag. An-
siktsuttrycket var nästan tragiskt, ögonen insjunkna.
En känsla av medlidande vaknade hos Tuska. Hon
ropade henne till sig.

Obidowska hörsammade långsamt kallelsen. Hon
höll huvudet sänkt, och det vaggade som om hon ej
orkat hålla det upprätt.

— Vad är det om?

— Varför ser ni så jämmerlig ut? Är ni sjuk?

Wikta ryckte på axlarna.

— Neej . . .

— Men vad är det då?

Läpparna förblevo hopknipna, men ögonen bör-
jade glöda likt ett par kol under brynen. Till sist
kom det, som i ett omotståndligt begär att kasta av
sig den tryckande tystnaden:

— Han har givit sig ut som förare, skall
frun tro.

— Vilken han?

— Han förstås, Jozek.
89

— Än sen då? Det är väl bra, då förtjänar han
ju pengar.

— Nog gör han det, uslingen, men de pengarna
vore det bäst att vara av med. Han är ute med så-
dana där fina mamseller, som jämt är färdiga att ha
hams för sig.

Hon bet ihop tänderna, så att de knastrade, och
stampade med fotterna i marken. Hela hennes väsen
andades vrede och förtvivlan. Tuska såg förundrad
på henne.

— Men varför tar ni vid er så över det? — sade
hon. — Ni säger ju ingenting om Hanka, som han
kysser under ert eget tak.

— Ack, det är en annan sak det. Hon var före
mig, hon har sina rättigheter. För resten är hon en
av de våra, det är en annan sak. Men de där stads-
damerna, som kommer hit och ger sig opp i bergen,
de har bara hams i tankarna . . .

— Men ni sade ju, att Jozek har gått med den där
herrn som bor här.

— Ja visst, han har gått med honom och med de
där mamsellerna. De tog en hop buteljer med sig
och ska vara borta en vecka . . . Kors, fick jag tag
på dem, skulle jag märka dem, så de kände’t, så
gammal jag är!

Vilket temperament i den låga, hesa rösten — så
måste en varginna kvida, då hon ligger ensam och
dör i lyan.

Och rösten fann ett oväntadt gensvar i Tuskas
själ. Även hon började hata de där ljusa kvinno-
skepnaderna, som hoppade från klippa till klippa likt
rågetter uppe bland bergen, lättfotade och smidiga,
troget följande den elastiska manliga gestalten . . .
Jozek? Nej, inte Jozek. Han var inte så smärt som
Jozek, men lika kraftig, smidig och oförvägen. Hur
fritt de andas, där de stiga allt högre mot solen, bland
svarta furor, mellan vilka ängarnas fria, ljusa grönska
sträcker sig likt dragande moln.
90

För första gången riktade Tuska halvt längtans-
fullt blicken mot bergen. Solen höll just på att gå
ned, och då äro de som vackrast, som mest maje-
stätiska; de ha något av sagofågel, som lyfter vingen
och i och med detsamma lyfter även människornas
hjärtan och själar. — Tuska hade aldrig beträdt de
där stigarna, som ringla sig mellan tallarna och
skäras av bergsbäckarnas silverband, men instinktivt
började hon ana, att sällskapet däruppe kände sig
friare och gladare, yngre till sinnet än hon här nere
på verandan. Hon kände det, men skulle någon ha
uppmanat henne att uttala vad hon kände, skulle hon
kanske ej ha förmått det.

Wikta trädde fram till verandaräcket, satte de bara,
bruna armbågarna emot det och stödde ansiktet mot
händerna. Det var något underligt, vildt, dystert och
gåtfullt hos henne. Det tjocka håret glänste i solen
likt en svart, medeltida hätta. Varje fåra i hennes
ansikte föreföll att ha sin egen historia, sin särskilda
orsak för de tårar som plöjt den.

— Jag vet, — sade hon med djup stämma, —
att Jozek har den naturen, att han dras till herrska-
perna och trivs med dem. Men när han gifte sig, så
svor den spelevinken, att så sant som han levde, skulle
han aldrig mer gå med herrskap upp i bergen. ..
Och så håller han sin ed!

Hog teg ett ögonblick, och därpå upprepade hon
likt ett eko:

— Och så håller han sin ed!

Två stora tårar brusto fram i hennes ögon. Ett
ögonblick blevo de hängande i de glesa ögonhåren,
liksom visste de ej vilken av alla fårorna de skulle
välja, men så rullade de ned, följda av andra, tills
hela nätet av rynkor var översköljdt.

Det var något över all beskrivning tragiskt i detta
härjade ansikte, blankt av tårar. Men Tuska kände
nu inte längre något medlidande. Vad rörde det henne,
om Wiktas man hade flugit ur boet, likt en frihets-
91

längtande fågel? En annan tanke upptog henne helt
— tanken på vad de där andra nu månne hade för
sig där uppe, där det var så fritt och friskt och här-
ligt ... Hon måste försöka få veta något om dem.

— Kära Wikta, -—• sade hon, — vad är det egent-
ligen ni är ledsen för? De ha ju inget ondt för sig.
Snart är de tillbaka igen. Jozek är förare åt dem,
och än sen då?

Wiktas ögon sköto blixtar. Tårarna voro i ett nu
försvunna, som fördunstade för den inre glöden.

— Åh .. . —, sade hon slutligen, — om ni visste
hur de dricker och narrar förarna att dricka sig fulla
— för se det roar herrskaperna — då skulle ni tala
annorlunda. Och när en karl har tagit sig för mycket,
då vet han inte vad han gör.

Hon skakade på huvudet, tog armarna från veranda-
räcket och gick med tunga steg i riktning mot sin
stuga.

Tuska tänkte över vad hon sagt.

De drucko alltså, och när de druckit för mycket,
frågade de inte efter vad de gjorde.

Återigen erinrade hon sig Porzyckis åtbörd — den
där typiskt manliga, besittningstagande åtbörden och
den lika typiskt kvinnliga rörelse, varmed hans dam
för ett ögonblick hängivit sig för att så i nästa göra
sig fri ur famntaget.

Så hade det varit på öppna landsvägen, men där
uppe i bergen, i de täta snåren, som skönjdes likt
svarta fläckar mot bergsväggarna, där gick det nog
annorlunda till. Fria och sjungande vandrade de'
fram i solskenet. .. Hon slöt ögonen, men ändå stodo
alltjämt bergen för henne, oundkomliga och lockande.
Utom gentianorna gömde de nu också andra blåa
under.

En röst väckte henne ur drömmarna.

— Var så god -— här är ett brev till frun och så
ett kort till herrn bredvid.

Det var brevbäraren, som slängt upp på verandan
92

ett brev med blått frimärke och ett elegant, lilafär-
gadt brevkort. Kortet föll rätt i knäet på Tuska.
Hon sprang upp.

— Var snäll och ta det där ...

Men brevbäraren var redan långt borta. Tuska
tog upp brevkortet och lade det på bordet.

»Jag skall lämna det till värdinnan», tänkte hon,
»hon får ge honom det, när han kommer tillbaka
från den där orgien.»

Hon kände sig underligt beklämd och tung om
hjärtat. Hon öppnade mannens brev och började läsa:

»Kära hustru! Tack för ditt brev. Det gläder
mig att höra, att du och Pita äro friska. Med gos-
sarna står det bra till, de ha skrivit till mig, att de
både roa sig och arbeta. Blommorna frodas, jag låter
bära ut dem på gården så ofta det regnar; den stora
palmen tycks emellertid ha ohyra, och jag har sagt
åt portvakten att tvätta den med tobak och såpvatten,
som jag själv gjort i ordning. Pälsvarorna har jag
strött naftalin över och lagt ner...»

Och så hela brevet igenom, fyra långa sidor. Tuska
uppfattade dock inte, hur mycken alldaglig, grå tragik
som låg gömd bakom de där raderna. Naftalin och
ohyra, allt medan solen göt strömmar av ljus, och
luften stod full av balsamiska dofter och trolska
bergsvisioner!

Med en uttråkad känsla lade hon brevet ifrån sig
och försjönk åter i tankar.

Jaså, de dricka vin, champagne ... Och så låta de
vackra, glada kvinnorna sig kyssas. Och så går solen
ned, och de göra upp en eld och slå sig ned kring
den . .. Och så dricka de och kyssas igen ...

— Brev från den äkta mannen, tror jag .. .

Tuska flög till.

Pani Warchlakowska stod framför henne, på samma
plats där nyss Obidowska hade stått.

— Eller hur, det är ju från honom?

— Ja.
93

— Och del där fina brevkortet då? Del är från
gossarna, kan jag tro.

— Nej, det är inte till mig.

Ett ögonblick paus.

— Kan ni tänka er! Tidigt i morse blev jag väckt
av ett gräsligt oväsen. Jag sprang till fönstret, jag
trodde det var eldsvåda, och så var det de där aktö-
rerna och aktriserna, som stod ute på vägen och skrék
så där på föraren och Porzycki. De skulle på en ut-
flykt. Hörde ni inte?

— Nej.

— Och kanske ni inte vet, att den där Porzycki
bor här, hos Obidowska?

Återigen spred sig en rodnad över Tuskas ansikte.

— Nej ...

Hon visste inte själv varför hon narrades.

— Här, bredvid er. Jag undrar, om er man skulle
vara riktigt belåten, ifall han visste det. Aktörer ha
ju som bekant inte försyn för något. Fast... för
all del.. . jag vet ju att ni... naturligtvis. Men så-
dana där slags människor! De dricker ju, och när
en man är drucken, så ...

Pani Warchlakowska suckade och log ett menande
leende.

— Och tänk om han i ruset skulle falla på idén
att förnärma er på något vis, det vore ju gräsligt.

— Åh!...

— Vem kan veta! Oss emellan sagdt är det många
kvinnor som uppmuntra sådana där herrar.. Hos
oss i Krakau ... ja kanske har ni hört talas om dok-
torsfrun? ... Inte? ... Ja ni skulle knappt tro det. . .
Och fina damer skriver brev till dem — och vilka
brev! Å!...

Ofrivilligt flög Tuskas blick till det lilafärgade
brevkortet, som låg på bordet. Pani Warchlakowska
uppfångade blicken.

— Kanske det är till honom! Låt oss läsa det!
94

Och då hon varseblev ett uttryck av förlägenhet i
Tuskas ansikte, tillfogade hon hastigt:

— Om det vore elt brev, vore det något annal,
men ett brevkort är ju öppet för alla.

Hon sträckte ut handen och grep tag om kortet
med sina feta fingrar.

— Jo visst, det är till honom ... Nej sannerligen,
det här var ypperligt! Ha ha ha... Läs själv!

Hon räckte Tuska brevkortet.

»Min egen älskling! Hur har du det — trivs du,
längtar du någon smula? Litet måste du längta,
annars blir jag ledsen. Här är det gränslöst tomt
efter dig, och i går såg jag genom tårar din tomma
plats vid vårt lilla bord. Tack för dina kära brev,
jag kan dem utantill och bär dem alltid på mig. Akta
dig väl, då du går upp i bergen, att du inte faller eller
skadar dig på något vis, du vet, att du är mitt allt
i livet. ..»

Tuska ville inte forisätta.

— Det är alldeles för intima saker... — sade hon
i högdragen ton och lade brevkortet ifrån sig.

— Ett fint nummer, den där aktörn! — skrattade
Pani Warchlakowska. — Hon ser genom tårar på
hans tomma plats, och han ränner omkring i bergen
med aktriser. Vore jag i ert ställe, skulle jag be att
få hyra hans rum också för att slippa honom i huset.
Ni kan ju inte veta, om han inte tar hit något frun-
timmer en vacker dag — tänk vilken skandal!

— Jag vet ännu inte hur jag skall göra, — sva-
rade Tuska undvikande.

Hon hade fått huvudvärk, och samma tryckande
känsla som hon brukade erfara vid Wareckagatan,
mellan husväggarna som reste sig omkring henne likt
fängelsemurar, samma tryck började hon nu känna
även här; det var som om en vägg långsamt hade
rest sig och skymde solen och rymden för henne.

— Kanske vi skall ta oss en promenad? — före-
slog Pani Warchlakowska.
95

Men Tuska kände en alldeles deciderad olust vid
tanken på den där släta landsvägen, där de snäcklikt
skulle skrida fram med en air av förnäma damer på
parkpromenad.

— Nej, jag tror inte ... — sade hon och försökte
le så älskvärdt som möjligt, — jag har huvudvärk.

— Men då är just en promenad det bästa ... Som
ni vill för resten. Jag går.

Pani Warchlokowska lyfte på sin blåa alpacka-
kjol och vaggade likt en anka bort för den vita vägen.

Tuska var ensam.

Hon kastade en blick först på det lilafärgade brev-
kortet, så uppåt bergen, också skiftande i lila, och
greps av en underlig känsla. Här Obidowska, som
med förgråtna ögon spanade uppåt de mörka, av
bäckar silverstrimmade höjderna, där långt borta den
andra, som genom tårar såg på hans tomma plats,
och så ... hon själv, som också spanade och undrade...

Så underligt det var alltsammans. Så nytt och
oväntadt. Och framför allt — så onödigt. Vad angick
det henne egentligen? Jo, det angick henne.

XIII.

En vecka förflöt. Eller rättare släpade sig fram.
Både Tuska och Pita kände vantrevnad, fastän vädret
var härligt och de tillbragte mest hela dagen i säll-
skap med Warchlakowskis.

Det var med avsikt Tuska så flitigt sökte deras
sällskap; som bakom en kinesisk mur tog hon skydd
bakom pani Warchlakowska mot alla de underliga
tankar som börjat komma över henne. Hon gjorde
spatserturer med pani Warchlakowska, två gånger
hade de varit på hotell »Havsögat» och druckit kalfe,
de hade besett knypplingsskolan tillsammans, de hade
gått i mässan, där den blandade doften av rökelse och
fårskinn ströja hade skaffat Tuska huvudvärk. Dess-
96

emellan sutto de på verandan och språkade om män,
barn och tjänstefolk. Pani Warchlakowska inflikade
dock då och då, till omväxling i repertoaren, någon
pikant anekdot, för det mesta ur skådespelarvärlden.
Förunderligt väl initierad invigde hon Tuska i åtskil-
liga mer eller mindre skandalösa teaterhistorier. Trots
den moraliska harm hon lade i dagen var det tydligt,
att hon njöt av dessa historietter. Tuska lyssnade
intresseradt, fast med en smärtsam känsla, vars orsak
hon inte själv förstod. Flere gånger hade hon på
tungan att berätta pani Warchlakowska om Porzyckis
försök till närmande, men något höll henne tillbaka.

Plötsligt fick hon till sin överraskning höra frågan:

— Varför har ni inte talat om för mig, att ni
känner Porzycki!

— Jag?

— Ja. Jag vet nog, jag vet, att det till och med
kommit konfekt... Men för all del banna inte Pita
— hon är tvärtom en ovanligt inbunden flicka ...
det är inte hon, det är någon annan ...

Tuska hade redan återvunnit fattningen och ryckte
på axlarna.

— Pan Porzycki gav Pita konfekt, och jag lät
henne lämna tillbaka den, det är alltsammans.

— Alldeles rätt gjordt. Men hade jag varit i ert
ställe, hade jag kallat hit min man att lära den där
glopen mores... Presenta konfekt! Vad tar han sig
för tankar? Ni är väl inte en aktris heller.

Pani Warchlakowska var djupt indignerad. Bar-
men hävde sig under velvetinen, de feta händerna ut-
förde en hel serie av fantastiska gester.

— Han har fått en läxa, — lugnade henne Tuska,
— och nu uppför han sig fullkomligt oklanderligt.

Men plötsligt märkte hon, att pani Warchlakowska
såg på henne med en pejlande blick. — »Verkligen?»
trycktes den misstroget fråga. Hon blev med ens
djupt förlägen, rodnade häftigt och sänkte blicken
mot marken.
97

De skildes åt litet kyligt. Pani Warchlakowska
hade gjort förnyade försök att sondera henne, och
Tuska drog sig tillbaka och slöt sig inom sig själv,
alldeles som om hon verkligen haft något att dölja.

På kvällen kom Porzycki helt oväntadt tillbaka.
Han kom åkande i furka, blek, trött, utvakad och
tydligen på dåligt humör. Tuska stod i fönstret
och ryckte till som bländad av en blixt, då hon så
plötsligt blev honom varse. Hon drog sig bakom gar-
dinen, men såg hur Obidowska kom framskyndande
till Porzycki och frågade efter sin man.

— Han har gått högre upp i bergen, — svarade
aktören buttert, i det han tog fram ur vagnen sin
serdak, bergsstaven och några småsaker.

— Men varför det? Varför det? När kommer
de igen?

— Det vet jag inte. Låt mig vara i fred — jag
är trött... Tag in mjölk. Finns det något brev
till mig?

Han gick in i förstugan och styrde stegen mot sin
dörr. Obidowska stod ett ögonblick kvar utanför,
därpå började hon långsamt gå i riktning mot sin
stuga. Hon varseblev Tuska i fönstret.

— Såg ni, — frågade hon, — så förbi han är?
Att han inte skäms! Det är förstås av supandet och
syndalevernet de ha fört...

Hon runkade på huvudet, och med en röst som
darrade av gråt tillfogade hon:

— Och min Jozek har inte kommit tillbaka.

En känsla av pinsam blygsel grep Tuska. Hon
hade småningom börjat idealisera Porzycki, tanken
på honom — så ofta återkommande — förknippade
sig alltid med föreställningen om något soligt och
ljust. Nu uppenbarade han sig utvakad och förstörd
av rummel och grumlade den ljusa bild, som levde i
hennes fantasi. Tuska harmades över sin obegrip-
liga förvillelse och fattade ett fast beslut att återvända
till verkligheten.

7	— Säsongkärlek.
98

Hon sökte Pita med blicken och fick se henne
stå lutad mot en staketstolpe omgiven av de tre syst-
rarna Warchlakowski, som pratade, skrattade och
gestikulerade. Pita stod orörlig, hennes ansikte kunde
Tuska inte se, ty hon stod vänd ifrån henne, såg
blott, att hon borrat ned huvudet mellan axlarna likt
en skrämd fågel. Men Tuska konstaterade med en
nöjd känsla, att hon uppfyllt en moderlig plikt. Hon
hade förskaffat dottern en lämplig, passande förströ-
else, såsom doktorn föreskrivit. Nu måste hon också
uppfylla sin plikt som god hustru. Hon satte sig vid
bordet, bredde ut portföljen och började skriva.

»Min käre man! Jag har fått ditt brev. Det glä-
der mig att höra, att du och gossarna må väl. Vad
beträffar naftalinen måste jag bekänna, att jag förlorat
tron på den sedan jag läste, att malen just förökar
sig i naftalin. Emellertid är jag dig ju tacksam för att
du tänkt på pälsvarorna. Det är värre med palmen,
och jag anser...»

Och så fortsatte hon att avhandla palm, fikus,
madrasser, den nya tjänsteflickan. Därpå följde några
lovord om pani Warchlakowska, vidare ett ord om
Giewont, som förklarades för »mycket vacker», vi-
dare ...

Meningarna kommo trögt, fast de syntes flyta fram
så ledigt. Tuska kastade en blick på mannens brev.
Två sidor. Det skulle vara ovänligt av henne att
skriva mindre. Två sidor måste hon fylla.

Plötsligt nåddes hennes öra av en virtuosmässigt
visslad melodi. Hon kastade en blick ut genom fönst-
ret och fick se, hur Porzycki, omklädd, nytvättad och
nykammad, stod och såg sig omkring på gården med
händerna i rockfickorna. Tuska blev helt förvånad
över hans metamorfos. Hans ansikte hade åter sin
vanliga friska färg, återigen strålade han av hälsa och
levnadslust. Tuska upphörde att skriva och blev stå-
ende försjunken i betraktan av honom, allt medan
hon kände, hur det började bränna i hennes örsnibbar.
99

Efter att ha stått orörlig några ögonblick gick Por-
zycki tvärs över vägen och närmade sig flickgruppen.
Han ställde sig vid staketet och sade något, men vad
han sade kunde Tuska ej höra trots den djupa afton-
stillhet som rådde. Hon hörde blott, att han höjde
rösten, och såg, att han gjorde några åtbörder. Syst-
rarna Warchlakowski stirrade häpna på honom, och
till sist flögo de åtskils likt en flock skrämda rapp-
höns och störtade bort mot villan. Endast Pita stod
kvar, och Tuska såg förvånad, att dottern böjde sig
ned, kröp fram under staketet och kom ut på vägen.
Där blev hon stående framför Porzycki med nedböjdt
huvud, och det såg ut som om hon torkat tårar ur
ögonen. Porzycki lutade sig ned över henne och sade
något, och till sist svarade hon honom. De växlade
några ord. Slutligen tog skådespelaren flickans hand,
och de började långsamt gå i riktning mot stugan. Då
de kommo närmare, varseblev Tuska att Pita grät.

Tuska kände sig outsägligt irriterad. Vad hade
han med flickorna att göra? Vad ville han Pita nu
igen? Varför ledde han hem henne? Varför grät
hon? Hon kände, att hon borde resa på sig, gå emot
dem, så att han ej skulle komma in till henne, men
hon var som förlamad och hade en känsla, som om
en fara nalkades men hon kunde ej göra något för
att avvärja den. Och faran nalkades verkligen, lång-
samt och obevekligt. En lätt knackning, och omedel-
bart därefter inträdde Porzycki, alltjämt med den för-
gråtna Pita vid handen. Den lilla var alldeles blek
och tydligen häftigt uppskakad. Aktören bugade sig
ledigt för Tuska, som tyst och med möda rest sig upp.

— Ni får förlåta sig, — började aktören i otvun-
gen lon, — att jag fastän obekant blandar mig i den
här saken, men hur kan ni tillåta, ja rent av fordra,
att er dotter skall umgås med de där slynorna i röda
blusarna?

Tuska stirrade på honom.

— Ja — just slynorna. Tag inte anstöt av mina
100

uttryck. Det brukas så bland oss skådespelare. Man
säger vad man tänker. Och jag upprepar, att de är
ena slynor, fräcka, intriganta slynor!

— Förlåt, men de är döttrar till pani Warchla-
kowska, en person ...

— En person ja som är brackan i högsta potens,
liksom ock döttrarna. Hon må heta Warchlakowska
eller Brackowska eller vad hon vill, så är hon i alla
fall inte värd så mycket som en hundpuss.

— Åh!...

— Det är ingenting att säga å och ack för. Vet
ni, varför er lilla söta dotter gråter? Nej det vet ni
inte, men jag vet det. Jag stod därute och började
undra vad de där flickorna talade med er dotter om.
De måtte säga några oförskämdheter, tänkte jag, för
jag såg, att Pita blev röd och såg alldeles olycklig ut.
Jag lyddes, uppfångade några ord ... Mitt blod kokade
över. Vet ni hur de understod sig att kränka er
dotter?

— Det har jag ingen aning om. Det är välupp-
fostrade unga flickor .. .

— Förtjusande väluppfostrade. De där slynorna
sade de mest oförskämda saker om er, och det måste
er dotter stå och lyssna på.

— Vad?

— Jo just! Jag tog Pita i förhör, och gråtande
bekände den lilla stackarn för mig, att de alltid gör
henne en hop frågor om er, om ert hem, era familje-
förhållanden och det i den mest taktlösa form.

Tuska ryckte på axlarna.

— Det är omöjligt, — sade hon, — det är väl-
uppfostrade unga flickor.

— Kanske ni ändrar åsikt, då ni får höra, att de
frågat Pita, om ni är av judesläkt, eftersom ni har
böjd näsa, varför ni målar er som en gammal aktris,
att de fått roligt åt att ni ha en våning på tre rum i
Varschau...

Några undertrycka snyftningar avbröto honom.
101

Det var Pita som bitterligen grät med händerna för
ögonen. Tuska vände sig mot dottern. Hon var blek
av sinnesrörelse och blygsel.	•

— Är det sant, Pita? — frågade hon.

— Jaa, mamma, — snyftade Pita.

— Varför har du aldrig låtit mig veta det?

Intet svar kom.

Men Porzycki tog åter till ordet.

— Det är bara ett bevis på vilken fin natur det
barnet har. Hon ville inte göra er ledsen genom att
upprepa de där slynornas ord. Eller hur, Pita?

Pita grät tyst och torkade nu ögonen med en liten
näsduk, som hon tagit upp ur fickan.

— Och dessutom har er dotter tydligen inte för-
troende för er, — fortsatte aktören. — Men det är
illa, man skall vara uppriktig mot sin mamma, an-
förtro henne allt, varenda tanke, ja vore det så en
dödssynd. Inte sant?

Han vände sig direkt mot Tuska och såg på henne
med ett par stora, klara, ärliga ögon. Tuska gav
intet svar. Hon var alltför tagen. Särskildt det där
uttrycket »målar sig som en gammal aktris» hade
haft en fatal effekt på henne.

— Och nu, ■— återtog han med hovmannalik cour-
toisie, — tillåt att jag presenterar mig. Jag är —
Porzycki.

Han log ett leende som blottade de härliga, pärl-
vila tänderna. Orden »jag är Porzycki» klingade likt
en segerfanfar. Man förstod av tonen, att han var
van, att ljudet av detta namn fann ett hyllande gen-
svar.

— Och nu är det visst på tiden att jag går. Pita
skall lugna sig — och så skall hon torka sin lilla
näsa, för den har blivit röd. Vad? Aha ... jag tror
man redan småler genom tårarna. Bravo! Seger åt
de våra! Död åt Warchlakowskis! Vendetta!

Han grep Pitas hand och tog några menuettsteg
utåt golvet.
102

— Räck mig sin lilla hand, markisinna. La ci
darem la mano .. . Inte? Nå efter behag ...

Han vände sig mot Tuska och sade i en oemot-
ståndligt bevekande ton:

— Vill inte mamma tillåta sin lilla dotter att ta
emot en konfektask av mig? Mamma skall inte vara
så sträng. Stackars lilla Pita!

Även över Tuskas drag flög ett blekt leende.

— Tack, men min dotter äter inte sötsaker.

— Prat! Jag såg väl hur den ena bakelsen efter
den andra försvann i hennes lilla gap på konditoriet.
Men vill ingen annan ha min konfekt, så äter jag väl
opp den själv.

Han biev plötsligt allvarsam och såg på Pita med
en forskande blick.

— Så blek hon är, — sade han med en viss med-
känsla i tonen.

I detsamma skymtade någon i fönstret. Det var
pani Warchlakowska, som kom tillbaka från staden
med en hop paket i handen.

— Hur är det? Skall vi gå till Kusnice i dag?
— frågade hon med ett inställsamt leende, som dock
försvann, då hon fick se Porzycki, och förbyttes i ett
uttryck av kall, sårad värdighet.

— Förlåt, jag visste inte, att här var främmande.

Och hon försvann majestätiskt ur fönstret och
vaggade i väg bortåt villan. På verandan stodo de
tre döttrarna och vinkade åt henne med förskrämda
åtbörder.

Tuska kände sig som gripen på bar gärning. Ak-
törens omotiverade besök hos henne kunde verkligen
ge anledning till misstankar. Som alla slutna naturer
hade hon en benägenhet alt genast söka överblicka
konsekvenserna av vad som kommer i dagen. Hon
anade, att pani Warchlakowska från och med detta
ögonblick var hennes fiende.

Porzycki intresserade sig huvudsakligen för Pita.

— Vad för slag, — sade han, — gråter vi nu
103

igen? Nej nu kan det vara nog med det. Kom med
mig ut och titta på det nya bygget i stället. Vi ska
springa på stockarna och slå kullerbyttor, och Pita
skall få mycket roligare än med fröknarna Warchla-
kowski.

Av hela förslaget hörde Tuska egentligen endast
»slå kullerbyttor». Det föreföll henne i högsta grad
djärvt och osmakligt. Hennes konventionalism tog
åter överhand.

— Förlåt, — sade hon i högdraget förbindlig ton,
— men min dotter måste skriva ett brev till sin far.

Aktören knäppte ihop händerna.

— Jaså, skall hon skriva till pappa, ja då skall
jag inte hindra. Skriv, skriv, Pita I Pappa framför allt.

Han bugade sig artigt och gjorde en elegant sortie.

På tröskeln stannade han.

— Jag skickar in konfekten, — förklarade han med
något av halsstarrigt barn i tonen.

Och i förstugan tillfogade han:

— Och någonting åt mamma också.

Ett ögonblick därefter kom mycket riktigt Obi-
dowska med den olycksaliga bonbonniären med röda
rosetten i ena handen och en väldig bukett safirblå
gentianor i den andra. Hon räckte konfekten till
barnet, buketten till modern.

— Det är åt er, och det är åt er, — sade hon i
låg, trött ton.

XIV.

Midt i natten ljöd ett skri, så ännu ett, därpå blev
det tyst. Så återigen ett skri och knytnävsslag mot
en dörr och svordomar och därpå ny tystnad. Till
sist började en hund skälla, andra stämde in, och
det blev en hel kör.

Tuska och Pita flögo upp i sina bäddar.

— Är det hos oss? — frågade Tuska feberaktigt,
under det hon letade efter tändstickorna.
104

— Jag vet inte mamma, — svarade Pita.

Tuska tände ljuset, svepte om sig sin blåa natt-
rock av flanell och kastade en krage över axlarna.

— Ligg stilla du, — sade hon till Pita, — jag
skall gå ut och se efter vaddet är.

Hon öppnade dörren till förstugan. I dörren till
sitt rum stod aktören med ett ljus i handen. Han
hade tydligen också blivit väckt av oljudet och i hast
kastat på sig några klädesplagg.

— Vad är det? — frågade Tuska. — Tänker de
slå sönder huset?

— Jag vet inte, men det tycks inte gälla oss, det
tycks vara vid värdfolkets stuga. Jag skall för resten
gå och se efter.

Han ställde ljuset ifrån sig på golvet bredvid cykeln
och gick ut. Dörren lämnade han öppen efter sig,
och ännu tydligare hördes nu hundarnas skall och
tjut blandade med hamrandet på dörren och en man-
lig stämma som vrålade:

— Öppna 1

På en gång rädd och nyfiken smög Tuska sig ut
på gården. — Silver och blått. En förtrollad värld
badande i silversken. De mörka furorna tycktes sväva
i luften. Intrycket var så starkt, att Tuska för ett
ögonblick glömde bort oväsendet. Hon lät blicken
sväva ut över den silverskira rymden och stugorna
med sina höga, spetsiga tak. Ett stycke bort sågs
Porzyckis smärta gestalt, även den som omfluten av
silver. Han stod orörlig och blickade åt det håll
varifrån skriken kommo. Med ett par steg var Tuska
vid hans sida. Man kunde se på deras ansiktsuttryck
och drömglansen i deras ögon, att de nyss blivit
plötsligt väckta.

Det var någon som ursinnigt pockade på att bli
insläppt i Obidowskas stuga. Men dörren var stängd,
fönstren stängda och svarta. Stugan föreföll som
en grav. Han som ville komma in var hes och stod
105

ostadigt på benen. Men han hamrade med knyt-
nävarna, bergsstaven och knäet på dörren och vrå-
lade:

— Öppna!

Ett ilsket rytande inifrån den stängda stugan var
enda svaret.

— Det är Jozek, som har kommit hem, — utlät
sig slutligen Porzycki.

— Skön hemkomst! — sade Tuska.

Aktören vände sig emot henne, och ett muntert
leende upplyste hans ansikte.

— Gumman hämnas för att han har rustat om
uppe i bergen, — sade han. — Hon vill inte släppa
in honom.

— Det gör hon rätt i, — förklarade Tuska.

Porzycki såg på henne med stora ögon.

— Är ni också så där obeskedlig? Det var illa
det. Kvinnans främsta dygd är saktmod och över-
seende.

— Inte i sådana där fall.

— Jo, just främst i sådana. Tänk, är ni verkligen
så sträng av er?

Han såg på henne och skrattade. Hon kunde inte
heller låta bli alt småle, fast hon uppbjöd hela sin
viljekraft för att se allvarsam ut.

— Om jag vore er man, skulle jag skapa om er.

— Det tvivlar jag på.

Jozek fortfor att hamra på dörren och skrika:
»öppna!»

— Försök att lugna honom, — vände sig Tuska
till aktören.

Men han började skratta.

— Vi ska inte störa. Må ödet gå i uppfyllelse,
säger Maeterlinck.

— Men det är ju vedervärdigt.

— Vad? Sådana där temperamentsutbrott? Tvärt-
om, det friskar upp som en kall översköljning.

Här och där i villorna började det lysa ljus. Män-
106

niskor uppenbarade sig innanför staketen, lyssnade
några ögonblick och gingo så skrattande och med en
axelryckning sin väg.

— Ser ni, ingen bryr sig om det, — sade Por-
zycki.

— Men jag bryr mig om det. Jag tycker inte om
scener; det är så obehagligt.

— Asch, ni är alldeles för sensibel.

— Nej, jag är bara inte van vid sådant där.

De sista orden uttalade Tuska med en viss hög-
dragenhet i tonen. Men aktören såg på henne med
kisande ögon och ett gatpojksaktigt uttryck i ansiktet.
Tuska förstod med ens. att hon inte på något vis
skulle lyckas imponera på honom.

Jozek hörde slutligen upp att hamra på dörren
och försökte i stället lyfta den av dess gångjärn. Då
inte heller det lyckades honom, tog han plötsligt ett
steg baklänges och körde med en druckens hela ra-
seri huvudet rätt emot fönsterrutan. Hela stugan
skakade, det klirrade av sönderslaget glas. Jozek
uppgav ett rytande, ryggade ånyo baklänges, upp-
repade sin manöver och stack så handen in genom
den trasiga rutan och lyfte ur den. Inifrån stugan
ljöd ett vildt läte. Vig som en katt tog Jozek sats
och hoppade in.

Det flög en rysning genom Tuska.

— Jesus, Maria! — stammade hon förfärad.

— Åkalla inte Gud i onödan, — skrattade Por-
zycki.

— I onödan? . . . Han . . .

Hon fullbordade inte meningen.

Därinifrån stugan hördes hesa rosslingar, halv-
kvävda jämmerrop, dunkande slag, ljudet av en kropp
som dunsade mot väggen — allt i djupaste mörker.
Tuska grep Porzyckis hand.

— Men gå då! — utropade hon.

— Dit in?

— Ja visst . . . han slår ju ihjäl henne.
107

Skådespelaren skrattade sitt klara, hjärtliga skratt.

— Inte slår han ihjäl henne, han bara bultar
henne lite mör. Det är bäst de få göra upp den
där affären ostörda . . . För resten, nu är det ju tyst.

Stugans förstugudörrar slogos upp på vid gavel,
och Jozek Obidowski trädde triumferande ut på för-
stukvisten. Månljuset föll rakt på honom och lyste
över hans manliga, statuariska skönhet. Han anda-
des tungt, som efter ett mödosamt arbete. Inne i
stugan rådde ljudlös tystnad. Då han varseblev Tuska
och Porzycki, ropade han liksom lugnande till dem:

— Jag har pryglat upp gumman och satt henne
på ugnsmuren. Där kan hon sitta.

Därpå lutade han sig mot stolpen och tände sin
pipa. Porzycki vände sig mot Tuska.

— Ser ni så enkelt det är! Han har pryglat upp
henne, hon sitter på ugnsmuren, han röker sin pipa,
om en liten stund försonas de, och innan solen gått
upp, la commedia é finita.

— Ja men . . .

— Ack, i äktenskapet får det inte finnas stolthet
och sårad värdighet. Vad är äktenskapet värt, om
det skall vila på savoir vivre och utsökta manér?
Nej ärligt och rakt på sak . . .

— Ja men att slå . . .

— Varför inte till och med det? För att sen för-
sonas . . . Tycker inte ni om att försonas? Det är ju
så ljuvligt.

Tuska bet sig i läppen.

— Det är en sak jag inte vet. Jag grälar aldrig
med min man, och därför försonas vi inte heller.

— Det var illa det. Jag blir ofta med flit osams
med en kvinna för att få försona mig. Hon blir ond,
och jag tar hennes hand och kysser henne god
igen.

Han grep Tuskas hand, förde den till sina läppar
och började kyssa den. Darrande försökte hon lös-
göra den.
108

— Men vad gör ni? . . . Vad är meningen? Vi är
ju inte osams.

— Jo visst, om den där bonbonniären.

— Men jag tog ju emot den.

— Ja men förut, och dessutom är er hand så
sammetslen, och så lyser månen . . . Lilla rara ni,
bara lite till! . . .

Och åter föll ett regn av kyssar på Tuskas hånd.
En sällsam rysning lopp genom hela hennes arm
ända upp i skuldran.

— Jag fryser, släpp mig!

Hon maskerade för sig själv det intryck beröringen
av hans läppar framkallade hos henne genom att
skylla sin rysning på nattkylan.

Någonstädes i fjärran tjöt en hund utdraget och
melankoliskt. Ljusen slocknade det ena efter det
andra. Inte en människa syntes på vägen, vit i mån-
skenet. Framför dem bredde sig ett stort havrefält
och gjorde intrycket av ett böljande hav. Bakom
dem reste sig bergen, mjuka och luftiga och förto-
nande i rymden.

Tuska lösgjorde sin hand ur skådespelarens. Hon
förmådde knappast andas. Långsamt och med sänkt
huvud styrde hon stegen mot förstubron. Skådespe-
laren följde efter henne.

— Varför går ni redan in? — sade han med låg
röst. — En så härlig natt . . . Kan ni inte sitta ute
på gården en stund?

Tuska kände en oändlig lust att stanna, men
tyckte hon skulle begå något förskräckligt genom att
göra det.

— Nej, nej, jag kan inte.

— Ack ni Varschaudamer, ni är för löjliga. Vad
skulle kunna hända er? Ni blir litet svärmisk till
mods, och sen sover ni dess bättre. Vad är ni
rädd för?

Tuska rätade på sig och svarade stolt:

— Jag är inte rädd, men jag fryser.
109

— Då skall jag ge er min serdak. Jag är varm.

— Så att ni skulle förkyla er? Nej tack!

De voro nu uppe på förstubron och lutade sig
mot varsin dörrpost. Deras blickar voro riktade utåt
vägen, mot pani Warchlakowskas mörka villa, men
med den dubbelblick man och kvinna ha vid tete ä
téter uppfattade de på samma gång tydligt varandra.

— Ni skall vara modigare, — återtog aktören, —
och inte fästa er vid vad folk säger. Folk säger bara
dumheter. Jag har för länge sedan kastat sådana
där konsiderationer över bord, och numera högaktar
jag bara de kvinnor, som ha mod att stå för sina
handlingar. För resten, så här på landet dömer inte
folk så strängt. Här ha alla äktenskapsferier . . .

Han började skratta och drog in den friska, litet
fuktiga luften i lungorna.

— Hos oss bakom kulisserna är en annan värld,
en annan moral. Kvinnorna förstå bättre att älska
och är uppriktigare.

— Aktriserna?

— Ja visst. Jag talar av erfarenhet. Jag är helst
förälskad i aktriser. De äro fullkomligt fria från pose
i privatlivet. Öch vet ni varför? De spela så mycket
på scenen, att de behöver vila hemma. Damerna ur
societeten däremot, sådana som ni, de spela bestän-
digt och framför allt inför oss . . .

— Jag också alltså?

— Ack ni — nej, för vi lever ju inte tillsammans,
men bleve det en kärlekshistoria mellan oss, skulle
ni genast börja.

— Vad är det ni säger?

— Oj, oj, jag bara antydde möjligheten, och ni
stiger strax upp på ko turnen. Ja det är verkligen
som jag säger, skådespelerskorna är bäst; de är snälla,
älskvärda, okonstlade kvinnor.

Han stirrade rätt framför sig och smålog som mot
några ljuva, lyckliga minnen. Tuska kände sig för-
närmad, hon visste inte själv varför.
110

— Är det med dem ni så ofta varit osams och
försonat er? — frågade hon med ett försök alt låta
likgiltig.

— Så ofta? Ja det vill jag lova. De ha tempera-
ment, de bekymra sig inte om konvenansen, och det
är något elementärt hos dem, när de älska oss skåde-
spelare. Vi gräla förskräckligt, men vi älska också
varandra förskräckligt. Det ena följer av det andra.

— Och ni slår dem? — hånade Tuska.

— Nej, jag tar emot prygel, — svarade han helt
lugnt. — Jag har aldrig slagit någon — jag är för
stark för det. Om jag slog till i vredesmod, skulle
jag kunna slå ihjäl en kvinna. Jag föredrar att ta
sakerna skämtsamt.

— Och ni finner er i att bli sia—gen?

— Av en kvinna ja. Det är högst angenämt. Jag
brukar hämnas på det sättet, att jag tar henne fast
och kysser henne så att hon tappar andan.

Han stack händerna i byxfickorna, och vaggande
på kroppen och stirrande rätt framför sig fortsatte han
liksom för sig själv:

— Jag är fruktansvärt erotiskt anlagd, har varit
del ända från barndomen. Det är predestinalion helt
enkelt . . . Jag måste alltid vara förälskad. Jag älskar
och låter mig älskas. Och jag älskar inte bara kvin-
nor utan allt — livet, världen, teatern, publiken, mig
själv, mina fel och svagheter, min egen dumhet och
världens dumhet . . . och både gott och ont hos män-
niskorna och själva förmågan att kunna älska . . .
och att jag har frigjort mig från fördomarna . . . Jag
älskar allt — och det mår jag väl av, och män-
niskorna må väl av att älska mig, för del gör dem
gladare och nöjdare.

Han tystnade, och efter ett ögonblick tillfogade
han:

— Så ha de åtminstone sagt mig. Gladare och
nöjdare.

Tuska kunde ej bestrida det. Man kändfe sig
111

gladare och nöjdare tillsammans med honom. Hans
ljusa, filosofiskt försonliga blick på livet och tillvaron,
hans sätt att med fulla händer ösa till sig allt som
kunde skänka tillfredsställelse och glädje hade något
oemotståndligt smittsamt. Till en början kunde det
verka irriterande som solljuset på ett öga vant vid
mörker, men småningom stämdes man blidt och ljust
av värmen och sinnesharmonien hos honom.

— Jag studerade juridik i två år, — återtog Por-
zycki, — men så gav jag det på båten. Och det är
jag fasligt glad över.

Han vände sig mot Tuska och frågade henne tri-
umferande :

— Ni förvånar er över att jag studerat juridik?

— Litet.

— Över att jag gick in vid teatern i stället för
att bli advokat? Men det är väl ingenting underligt.
Jag har alltid älskat friheten, och som aktör är jag
min egen herre. Trivs jag inte nånstans, tar jag mitt
pick och pack och drar mina färde. Tacka för det.
Vad binder mig? Jag är en zigenare . . .

Han stod där ljus och glad, zigenaren i cyklist-
kostym och engelska sportstrumpor. Guldplomberna
lyste till ibland i tänderna likt små stjärnor, och det
doftade prima eau de cologne av honom.

Tuska försökte emellertid opponera sig.

— Ack fri! Det är bara en inbillning av er. Och
för resten, ångrar ni inte ibland . . .

— Vad? Att jag inte blev advokat?

— Ja.

— Ni har just en skön uppfattning av konsten.
Ni anser tydligen skådespelarkallet som något förned-
rande. Är det historien om Adrianne Lecouvreur
som spökar — att hon inte fick hvila i vigd jord?

— Nej inte det, men . . .

— Att jag har avskurit mig från »finare umgänge»?
Men jag har mitt eget umgänge, som jag är nöjd med.

— Det tror jag visst.
112

— Så försmädlig ni är . . . Vi inte bara roa oss
tillsammans, skall jag tala om för er, utan vi lever —
förstår ni — lever helt och fullt.

— D. v. s. i sus och dus.

Det bittra inpasset förstummade honom för ett
ögonblick.

—Jo ni måtte vara ett nummer! — utbrast han
slutligen, och hans ansikte fick ett underligt, ring-
aktande och gaminaktigt uttryck.

— Hur så?

— För att . . . Men jag skall bara svara er en sak
på ert »sus och dus»; var och en dömer efter sig
själv.

— God natt, — sade hon i högdragen ton och
vände sig inåt förstugan.

— Oj, oj, genast ond! -— ropade han skrattande. —
Men varför, varför? Vilket noli me tangere! . . . Men
o, dygdädla drottning, mänsklighetens prydnad, stanna!
Jag tar tillbaka numret, jag tar tillbaka allt — bara
ni stannar.

— Ni får ursäkta . . .

— Jag ursäktar ingenting. Månen lyser så här-
ligt, jag håller på att kvävas av pratlust, och ni
går er väg.

— Jag måste.

Han lipade som en barnunge och sade i gråt-
färdig ton:

— Vem skall jag då prata med?

Det var ju omöjligt att vara ond på honom. Åt-
minstone kände Tuska sig redan avväpnad.

— Gå och lägg er!

— Jag? Vansinne! Till att sova har man vin-
tern, inte sommarn och en månskensnatt i Zakopane.
Fem somrar har jag nu varit i Zakopane, och alltid
har jag funnit sällskap för månskensnätterna. Ni för-
står, så där som i »Köpmannen i Venedig»: En sådan
natt älskar jag . . .

Tuska försökte skratta.
113

— Och nu anser ni att jag . . .

Men han avbröt henne med en vältalig åtbörd.

— Nej, nej, ni lämpar er inte för flirt. Åtminstone
förefaller det mig så.

— Jag hoppas det.

— Ack, det är minsann ingenting att vara stolt
över. En kvinna utan koketteri är som en blomma
utan doft.

— Vad som är säkert är, att det börjar bli kallt.
Godnatt.

Han gjorde en grimas och ryckte på axlarna.

— Ni har ingen känsla för det sköna i en sådan
här natt. Det är skada — men därtill behövs en
smula förälskelse.

Och plötsligt brast han ut:

— Förälska er!

Detta var för starkt. Tuska drog sig in i för-
stugan.

— Ni glömmer er. Jag är gift.

— Nå så älska er man då. Eller — ännu bättre:
förälska er i mig.

Han sade detta i muntert skämtsam ton.

Det stockade sig i Tuskas strupe, men instinktivt
kände hon, att hon måste svara i samma lätta ton
för att han ej skulle tänka, att hon tog hans förslag
på allvar.

— Nyss förklarade ni ju, att jag inte lämpade mig
ens för flirt, — sade hon med litet darrande röst.

— Nej inte för flirt, men för kärlek — vem vet?

Hans ögon mörknade och fingo ett så egendom-
ligt uttryck, att det föreföll Tuska som om ett par
dallrande svarta fjärilsvingar lagt sig över dem.

— Nu ... nu går jag, — sade hon och tog än
ett steg inåt förstugan.

Han försökte ej hålla henne kvar, räckte henne
ej handen, sade icke ens god natt, endast bugade sig
och såg efter henne.

Då hon öppnade dörren och försvann i Ijusstrim-

8	— Säsongkärlek.
114

man, smålog han, skakade på huvudet och satte sig
på stugans tröskel. De svarta fjärilsvingarna voro
sin kos. Med armbågarna stödda mot knäna och
ansiktet mot händerna satt han orörlig och blickade
andäktigt upp mot Tatrabergen, som töckenlikt reste
sig mot de blå rymderna.

XV.

Pani Warchlakowska föreföll att lura på ett till-
fälle att träffa Tuska, som å sin sida omsorgsfullt
undvek henne. Tuska med sin förbindliga, artiga
natur ryggade tillbaka vid tanken på en obehaglig
scen. Dessutom var det något i pani Warchlakow-
skas ögon som skrämde henne. Bekantskapen med
skådespelaren hade knutits nästan emot hennes vilja,
och ändå kände hon en viss oro i samvetet.

Då hon morgonen efter den där månskensnatten
vaknade ur en lång, tung sömn, hade hon ett intryck
av att något hade förändrat sig i hennes liv. Hen-
nes första tanke gällde Porzycki. Det började bulta
i hennes tinningar. Vad var det åt henne? Varför
hade hon somnat med tanken på honom, hans oge-
nerade tal, hans plötsligt mörknade blick, och varför
vaknade hon med samma tanke?

Långsamt och som fysiskt uttröttad steg hon upp.
På sin toalett nedlade hon emellertid mer än vanlig
omsorg. För att rättfärdiga den tog hon även fram
en ny skär klänning åt Pita ur kofferten. För egen
del valde hon en vit pikékostym, av en fulländad
elegans i snittet, noga övertänkt i varje detalj.

Hon satte sig framför spegeln och började lägga
upp håret, som hon enligt modet kammade ner i
pannan. Med ett visst bekymmer varsnade hon, att
hon blivit litet solbränd, men beslöt ändå att inte
längre använda créme dTris under pudret för att inte
ge flickorna Warchlakowski anledning att kalla henne
115

»en gammal aktris». Fastän . . . Nu var det egent-
ligen bara ordet »gammal» som stötte henne — »aktris»
var när allt kom omkring inte så förolämpande.
Enligt Porzyckis påstående hade ju den där sortens
damer ett visst inre värde, de voro ju så uppriktiga,
sade han.

Handen med krustången föll ned på bordet, som
fick ersätta toalettbord.

Uppriktiga?

Ja men på vad sätt ådagalade de den där upp-
riktigheten? Genom att utan förbehåll hänge sig åt
en Porzycki, genom att inte dölja sin kärlek, inte
försöka motstå frestelsen — var det deras »uppriktig-
het»? Var det vad som så förtjuste honom hos dem?
Hur många älskarinnor den där mannen redan måtte
ha haft i sitt liv. I två kategorier indelade han dem:
aktriser och »damer ur societeten». Det var två kol-
lektiva enheter för honom, och han talade om dem
som om en blomsterparterr, där han gått och plockat
efter behag. Så underligt och förskräckligt. Det var
första gången i sitt liv Tuska omedelbart hade kom-
mit i beröring med ett annat begrepp om kärlek än
det hon var van att höra omtalas. Älskarinnor, flirt.
Hade månne hennes gårdagssamtal med Porzycki
varit flirt? Nej . . . han hade ju själv sagt, att hon
inte lämpade sig för flirt. Men i dess ställe för . . .

Hon tänkte inte tanken till slut. Hon kastade en
blick i spegeln, och det föreföll henne, som om nu
två svarta fjärilsvingar sänkt sig över hennes egna
ögon, så hade de med ens mörknat under inflytande
av det där outtalade ordet. Förvirrad vände hon sig
mot Pita.

Den lilla slod redan färdigklädd, och i sin röda
klänning och sina gråa strumpor liknade hon en ny-
utslagen vallmo på grå stängel. Hon kände själv,
att hon var förtjusande, och uppbar sin fägring med
diskret värdighet.

— Gå ut på gården och tag lite motion, Pita.
116

Pita gick genast mot dörren, glad över tillåtelsen.
På tröskeln stannade hon.

— Men, mamma, — sade hon, — om den där
aktören skulle tala till mig, får jag svara honom då?

— Naturligtvis. Det fordrar ju den enklaste be-
levenhet. Att Pita ens kan fråga så.

över Pitas ansikte flög ett uttryck av förvåning,
men som vanligt behärskade hon sig och gled tyst
ut ur rummet. Ett ögonblick därefter hördes hon
hälsa på Porzycki, som satt på en stock utanför byg-
get och med sin fällkniv förbättrade och stiliserade
»allmogekonstens» stjärnmotiv.

Tuska sölade med sin klädsel, hon hade ingen
brådska att komma ut i det fria. Mer och mer för-
lorade hon sin vanliga säkerhet. Hon knöt och knöt
upp musslinskravatten, och i hennes ansikte fram-
trädde röda fläckar. Pudret förmådde ej utplåna dem.
Hon kände sig som en pensionsflicka och harmades
på sig själv. Till sist beslöt hon sig för att gå ut på
verandan och tog bok och arbete och trädde ut. Det
första hon blev varse var pani Warchlakovska, också
i vit pikédräkt. Den korpulenta damen såg ut som
en fet anka, och likheten ökades av ett par höggula
skor på de platta fotterna. Pani Warchlakowska
var iförd en heliotropfärgad hatt, och det fettblanka
håret låg i essformiga skruvar över pannan. Hon
väntade tydligen på Tuska, ty knappt hade hon bli-
vit henne varse, förrän hon i full fart styrde på
henne.

— Ett par ord om jag får be.

Tuska såg högdraget ned på henne.

— Vad är det frågan om?

— Det är något obehagligt som inträffat. Mina
flickor ha berättat mig, att den där skamlösa aktören
har rykt på dem och grälat på dem. Jag är just på
väg till styrelsen för att klaga. Den där herrn miss-
tar sig om han tror, att jag hör till den sortens frun-
timmer, som stiftar bekantskap med aktörer . . .
117

— Men . . .

— Jag och mina döttrar rör oss i andra kretsar,
och en sådan där herre må inte understå sig ens att
tilltala oss. Det finns andra, lämpligare dambekant-
skaper för honom . . . Adjö, min fru.

Hon gjorde helt om, och vid den tvära vändningen
skymtade en broderad underkjol av tämligen tvivel-
aktig vithet.

— Jag undrar verkligen, om er man skulle känna
sig riktigt belåten, — kastade hon fram över axeln.

Tuska gjorde intet försök att kvarhålla henne.
Hon var glad över att hon sluppit ifrån att upplysa
pani Warchlakowska om vad hennes döttrar fällt för
yttrande om henne. Tuska.

Hon slog sig ned på verandan och försökte und-
vika att se åt villa Lewkonia. Samtidigt kände hon
dock, att det hädanefter skulle bli henne en pina i
stället för en rekreation att sitta där. Men hon var
besluten att inte kapitulera. När fiendelägret inte
gjorde det, så varför skulle hon göra det? Hon rätade
stolt på sig och anlade en ironisk min, allt under
det hon kände, hur fyra par ögon hätskt fixerade
henne bortifrån verandan mitt emot.

Plötsligt kommo Porzycki och Pita hand i hand
framrusande från andra sidan stugan. Pitas lilla an-
sikte var färgadt av en skär rodnad, hennes ögon
lyste, håret stod som en gyllene sky omkring henne.
Hon såg så förtjusande ut att Tuska blev frapperad.

Men så varseblev Pita modern, och hon saktade
genast farten, förde handen över håret och antog mi-
nen av en väluppfoslrad ung flicka. Hon hade emel-
lertid gjort upp räkningen utan Porzycki. Han släppte
inte sitt tag om hennes hand, drog henne med sig
och stod med ett par språng uppe på verandan.

— Hej, så kommer vinden i bergen! — ropade
aktören och sjönk ned på en stol.

— Men vad tar ni er till? Hur kan ni? — för-
manade Tuska.
118

— Hur så då? För att folk kan se oss? Än sen
då? Tar någon skada av det? Blir sjuk? Blir eko-
nomiskt ruinerad? Mister sin religion? Eller vad sa-
ger Pita?

Pita hade också satt sig, men hennes ögon lyste
och logo mot hennes vän.

— Ni har en famos liten dotter, — förklarade
Porzycki och såg med välbehag på Pita.

Tuska vånde sig mot dottern.

— Pita, så du ser ut . . . Eldröd i ansiktet! Det
är just vackert.

— Mycket vackert. Friskt och sundt, — föll ak-
tören in. — Vill ni barnet skall se ut som vaxduk?
Det skulle göra er också godt, om ni ville springa
omkring och skoja lite . . .

Pita bet sig i läppen för att inte brista i skratt.

— Seså, inte göra några sura miner nu. Pita, bus
om halsen på mamma!

Han ryckte upp Pita från stolen och puffade henne
rätt i knäet på Tuska.

Bägge veko generade undan.

— Ursäkta, mamma.

— Ursäkta, mitt barn.

Aktören betraktade dem med häpna blickar.

— Vad är det där för ceremonier? — utbrast han.

— »Ursäkta»! Sin mamma faller man om halsen,
och så kysser man henne på ögonen och på näsan
och på örona och på händerna, och så är allt bra
igen.

Tuska bet sig i läppen.

— Så ni talar . . .

—- Jag talar om vad jag vet.

Han såg några ögonblick forskande på mor och
dotter.

— Det är besynnerligt, — sade han till sist.

— Vad är det som är besynnerligt?

— Ingenting. När jag riktigt förstår alltsammans,
så skall jag tala om för er vad det är som förefaller
119

mig besynnerligt. I dag säger jag bara det, att jag
inte avundas er.

— Inte avundas mig vad?

— Att ni är sådan ni är. Det måtte vara trött-
samt.

Tuska såg förvånad på honom.

— Sådan jag är?

Aktören nickade.

— Nuvetjag. Ni är förkonstlad. Ni skulle kunna
ha en naturlig, uppriktig själ och naturligt, årligt röda
kinder; men ni föredrar smink och andlig onatur.
Har ni förstått mig?

— Men ... — började Tuska upprörd.

Han lät henne ej tala ut.

— Seså, bli inte förolämpad! Det är sanningen
jag säger er, och det är bara inskränkta människor
som bli förolämpade över sanningen.

Pita reste sig och lämnade diskret verandan. Por-
zycki såg efter henne, där hon långsamt skred fram
på stigen runt huset.

— Vad det barnet har för en takt, — utbrast han
förtjust. — Hon känner, att hon inte bör lyssna till
hur hennes mor får sig en läxa.

Tuska rynkade ögonbrynen.

— Men så har då inte ni takt! Ni säger mig im-
pertinenser.

— Nej, jag säger er sanningen. Men sådan skada
att det där barnet är i era händer. Ni dresserar
henne, så att hon blir som en mannekäng. Om ni
ville upphöra att själv vara förkonstlad och började
leva ett naturligt liv, skulle ni snart märka hur här-
ligt det är, och ni skulle inte för hela livet hindra
er lilla flicka att vara ... sig själv.

Tuska erfor ett intryck som om någon långsamt
plockat av henne kläderna i vinterkylan.

— Jag är öppen, — svarade hon långsamt, — och
så är mina barn. Min man och jag ha alltid varit
angelägna om att det skall råda förtroende i vårt hem.
120

Hon visste med sig att hon narrades, och en mörk
rodnad spred sig långsamt över hennes kinder. Aktö-
ren skakade på huvudet.

— Jag misstar mig aldrig. Om ni är så öppna
mot varandra, så varför vågade inte er dotter slå sina
armar om er hals och kyssa er som en dotter skall
kyssa sin mor?

— Vi ha inte för vana att så där demonstrativt
ge uttryck åt våra känslor.

Aktören klappade i händerna.

— Hade jag inte rätt kanske? Alltså döljer ni
ju era känslor, för ni måste väl ändå älska varann,
eller hur?

— Ni tycks vilja lära mig att uppfostra barn.

— Ja det är ju tydligt, att jag tycker det behövs.

— Har ni uppfostrat många i ert liv?

— Nej gudskelov, inte ett enda.

— Nå men då . . .

— Men jag har själv fått en härlig uppfostran,
en idealisk!

Det var en sådan klang av hänförelse, av värme
i hans röst, att Tuska ovillkorligt greps av den.
Hon försökte dock bepansra sig med ironi.

— Hm, att ni skall vara så utomordentligt väl-
uppfostrad ... — började hon, men han avbröt henne
hastigt:

•— Asch, ni dömer bara efter de yttre formerna.
Ni ser, att jag sitter med benen utsträckta och hän-
derna i rockfickorna, att jag talar till er i naturlig
ton och utan att precis välja mina uttryck. Det är
det ni tänker på. Men vet ni varför ni förlåter mig
allt det där? Varför ni, som är så fin och pryd, inte
ber mig gå min väg? Jo därför att min uppriktighet
verkar tilldragande på er, och däri just består det
utmärkta i min uppfostran. Jag drar mig inte för
ett kraftord, när så skall vara, men jag hycklar och
förtalar aldrig. Dixi.

Åter såg han på Pita och smålog med välbehag
121

åt den röda vallmon på den grå stängeln, med det
blonda håret som ett solsken över sig.

Wikta kom gående över gården. Hon satte inte
fotterna så hårdt i marken som vanligt, det var något
lättare och ljusare över hela hennes väsen. Fast det
var vardag, var hon också bättre klädd än hon bru-
kade i vardagslag. Hon bar ett rent vitt linne, som
kom den gula hyn att lysa än gulare, och en ny gul
serdak kantad med svart fårull och med en lilja bro-
derad på den böjda ryggen. Det svarta, med fett till-
smetade håret lyste på långt håll likt en silkeshuva.
En stor, högtidlig känsla tycktes bevinga hennes gång.

— God dag, Wikta, — ropade Porzycki. — Var
är Jozek?

— Han sover, — svarade hon.

Och då hon i detsamma mötte aktörens blick,
brast hon ut i ett friskt, ungdomligt skratt.

— Hur kommer det sig att ni är så vacker i dag?
— återtog aktören.

Hon smålog ännu ljusare, och utan ett ord till
svar försvann hon in i sin stuga.

— Vad är det åt henne i dag? — frågade Tuska.
— Är det någon högtidsdag för henne?

— Nej, men på trätan har följt försoning, och det
är den som förskönar henne så. Ser ni, att jag hade
rätt i vad jag sade, att älskande bör gräla så ofta
som möjligt.

Hans ansikte fick ett barnsligt skälmaktigt uttryck.

— Om ni oftare grälade med er man, skulle ni
inte behöva smink.

— Jag sminkar mig inte.

— Försök inte med mig! Tror ni inte jag kan
skilja på naturlig och konstlad färg? Nu rodnar ni
naturligt, och det är alldeles förtjusande.

Tuska hade i själva verket blivit purpurröd —
öron, hals, händer, allt glödde.

— Förstör inte det där, — bad Porzycki, — det
är så förtjusande att se på en rodnande kvinna . . .
122

Men säg, varför klär ni er inte i svart? Svart är det
enda jag tycker om på en kvinna. Det gör en så
betagande kontrastverkan.

Tuska beslöt i sitt sinne att skaffa sig en svart
klänning.

— Jag tog inte med mina svarta toaletter.

— Skicka då efter en svart balklänning. Vi ska
gå på bal på »Havsögat».

— Jag går inte på baler.

— Åjo men här i Zakopane. För resten, Gud sig
forbarme sådana baler!

— Vad skall vi då gå för?

— För att ha roligt åt de andra . . . Men nu skall
jag läsa något vackert för er. Vill ni det?

Han tog fram en liten bok ur fickan och lade
den framför sig.

— Förstår ni franska alldeles? Var nu ärlig. För-
slår ni?	,

— Ja.

— Nå hör då på! Det är Jules Laforgues Complain-
tes. Han var den mest tragiske ironiker i världen
— han är död nu. En gycklare i kräpp . . . Hör här!

Och monotont men konstfulländadt började han
läsa. Det svepte som ett moln av melankoli över
verandan. Den tragiske döde clownen framviskade
sina Complaintes och förmörkade solen med dem,
bredde ut sina gråa vingar och överskyggade världen.
Borta var rymd och grönska, kåddoft och blåa berg,
endast ödslig smärta fanns till.

Aktören lade boken åt sidan,

— Vackert eller hur?

Tuska såg på honom och frapperades av den för-
ändring han undergått. Han såg allvarlig, nästan
åldrad ut, men den där allvarsamma minen klädde
honom. Några ögonblick satt han tyst och grubb-
lande. Men så lyfte han plötsligt på huvudet, drog
djupt efter andan, sträckte armarna över huvudet
och brast ut i ett klingande skratt.
123

— Uff! Det är bra all läsa så’nt där ibland. För
ett kort ögonblick intrycket av grav, död, förgängelse,
och sen är solen dess ljuvare och livet dess kärare
och Pita vackrare och ni rosigare . . .

Han log och drog djupa andetag som för att
dricka sig otörstig på solljus.

Tuska rycktes med av hans stämning. Även hon
tyckte, att solen sken ljuvligare, att livet var härligt
och skådespelarens ansikte ännu vackrare genom kon-
trasten till det dystra allvaret nyss. Hon stämde in
i hans skratt.

Lockad av munterheten kom Pita upp på verandan.

— Låt oss göra en utflykt någonstans, — föreslog
plötsligt Portzycki. — Till Kusnice till exempel.

Tuskas hjärta började bulla av förtjusning. Men
hon svarade undvikande:

— Jag vet inle . . .

— Hur så?

Pitas ögon lyste.

— Men ni har ju varit där med pani Warchla-
kowska.

— Ja i dam sällskap . . .

— Asch, vem frågar efter sådana saker i Zakopane!
Här råder den gyllene friheten. Vad är det för ondl
i att vi dricker kaffe och äter kakor tillsammans?
För resten ämnar jag inte fråga er. Efter middagen
åker jag på min cykel och hämtar en droska, och
så far vi.

— Nåja — men Pita och jag åker i droskan och
ni på cykeln.

— Varför det? ... För konvenansens skull? Sådant
hymmel! Hade jag kanske inte rätt i vad jag sade
i går kväll, att societetsdamerna inte är ärliga. Men
som ni vill. Anständigheten skall sauveras.

— Ni hånar beständigt »societetsdamerna». Det
är ju tydligt, att vi ha något att ta vara på och där-
för ta vara på det.

Aktören såg på henne med kisande ögon.
124

— Och det skall betyda, att de där andra — de
våra inte ha någon anständighet. Det ha de, de ha
mycket till och med. Men ni vill ha allt: både an-
ständighet och nöjet att flirta . . .

Tuska kastade en blick på Pila.

—• Ja visst, ja visst, jag skall inte säga ett ord
mer, men jag tänker . . .

Brevbäraren nalkades och räckte Tuska över veran-
daräcket tidningen, som hennes man regelbundet skic-
kade henne från Varschau, och Porzycki ett regnbågs-
skiftande brevkort. Aktörens ansikte fick ett uttryck
av oförställd glädje. Med ett strålande leende bör-
jade han läsa kortet.

Tuska hade genast känt igen stilen: det var sam-
ma fruntimmersstil som på det förra kortet. Hon
fick en pinsam känsla av att en främmande kvinna
trängde sig in i deras solljusa, lyckliga téte-å-téte.
Och Porzyckis glädje och den blick han fäst på kortet
röjde tydligt, hur nära den där kvinnan stod hans
hjärta.

Tuska reste sig hastigt.

— Kom, Pita, — sade hon till dottern. — Det är
för hett här och dammar så olidligt.

— Inne är det ännu varmare, — anmärkte Porzycki.

— Inte hos oss. Vi ha gardiner.

Aktören reste sig upp. Han höll kortet i handen
och såg oavbrutet på det. Eftermiddagens utflykt
hade han dock inte glömt.

— Nå och Kusnice?

— Jag har ondt i huvudet . . .

— Ska vi inte fara då?

— Nej jag tror knappt det.

XVI.

De foro ändå.

Då Porzycki på eftermiddagen kom och ställde
sig utanför hennes fönster och började be och bön-
125

falla likt ett bortskämdt, envist barn, bade Tuska inte
styrka att stå emot längre.

»Jag gör det för Pitas skull», försökte hon rätt-
färdiga sig. »Hon måste ju ha någon förströelse nu,
när hon inte längre har flickorna Warchlakowski att
sällskapa med.»

Utanför stugan väntade redan »droskan», ett rys-
ligt skrälle klädt med urblekt schagg och förspändt med
två magra kampar. En halvvuxen pojke klatschade
med piskan och lagade något på seldonen med en
bit snöre. Tuska och Pita satte sig upp följda av
familjen Warchlakowskis forskande och genombor-
rande blickar. Porzyski stod bredvid med sin cykel
och pratade med körsvennen. Ofrivilligt kastade Tuska
en blick mot villan. Fyra par ironiska, vassa ögon
mötte hennes, och hon kände det som om hon fått
ett slag över pannan.

— Låt oss fara nu, — ropade hon.

Men ingenting kan rubba en gorals flegma. Skjuts-
pojken fortfor att mästra med remtygen. Slutligen
var han dock klar. Porzycki hoppade upp på sin
cykel, viftade med mössan och susade i väg, och
även droskan satte sig i rörelse.

Vägen ut till Kusnice vimlade av folk. Eleganta,
åtsnörda damer, barn klädda efter sista fashion sutto
styva som skyltdockor i de smutsiga droskorna. Da-
merna mätte varandra med ögonen, taxerade var-
andra, försökte gissa sig till varandras samhällsställ-
ning, extraktion och förmögenhetsvillkor. Inte ett spår
till frihet, en oavlåtlig kontroll över att toaletter och
själar stodo i överensstämmelse med modets och kon-
venansens fordringar. En parodi på landtlig vila i
»naturens sköte». Männen i sina sportdräkter verkade
mera fria, mera okonventionella.

Även Tuska och Pita sutto uppstramade i sin
droska, aktgivande på varje smickrande ögonkast, glada
över varje blick som dröjde vid dem. Men utom
denna den vanliga stimulansen hade Tuska i dag
126

ännu en annan. Hon aktgav visserligen på de mö-
tandes blickar, tiggde i sin själ om ett uttryck av
beundran i de förbiåkandes ögon, men samtidigt följ-
de hennes tankar cyklisten, som susade fram där-
borta mellan droskor och promenerande med sin
ljusa rock över axlarna. Det smickrade henne, att
den där vackre cyklisten liksom tillhörde henne och
var hennes livvakt. För ett ögonblick kom henne
den äkta mannen i tankarna, och hon smålog halvt
melankoliskt.

»Jag skulle vilja se honom på cykel», tänkte hon
med en känsla av ömkan.

I denna sinnesstämning slog hon sig jämte Pita
och Porzycki ned vid ett bord på verandan i Kusnice.
Där surrade av prat, luften som gnistrade av nyfikna
blickar. Varje nyanländ grupp blev ett mål för samma
skärseld som föregångarna redan genomgått. Då Por-
zycki gick över verandan, ljöd ett allmänt sorl:

— Porzycki!

Tuska vände sig förvånad emot honom.

— Vad ni är för en känd person.

— Tacka för det, — svarade skådespelaren och rä-
tade på ryggen. — Jag är väl inte skådespelare för intet.

Och stolt och triumfatorisk banade han sig väg
mellan borden, lätt småleende mot alla kvinnoögonen
som fixerade honom.

Tuskas stolthet över kavaljeren växte. Då de slagit
sig ned, vände hon sig till aktören på ett markeradt
förtroligt sätt, avsedt att observeras av de där damerna
som kanske avundsjukt iakttogo dem. De skulle för-
stå, alt Porzycki var hennes.

Porzycki ägnade sig verkligen odeladt åt henne,
blev allt livligare och drog den allmänna uppmärk-
samheten till deras bord. Teaterblodet tog ut sin
rätt. Det hade blott behövts något som liknade en
scen, litet publik och sorlet vid hans entré för att
han skulle bli aktören, som strävar att lägga beslag
på åskådarnas uppmärksamhet. Då uppasserskan i
127

allmogedräkt kom med chokladen och kakorna, var
redan Tuskas bord medelpunkten på verandan. Plöts-
ligt satte sig Porzycki i »pose» och blinkade åt Tuska
och Pita.

— Sitt stilla, mina damer.

— Varför det?

— De fotografera oss.

På ett bord ett stycke ifrån sågs i själva verket
en kamera riktas emot dem.

Pita var förtjust. Tuska fann också behag i epi-
soden, men kände sig på samma gång litet generad,
varför visste hon inte riktigt själv.

Oupphörligt kommo nya droskor rullande, nya
grupper stego ur, klänningar frasade, smycken rass-
lade, det skymtade förbi eleganta blusar, av vilka mer
än en representerade en tjänstemans hela månadslön.
Damerna presenterade sina toaletter med en vårdslös
nonchalans och en självsäkerhet som om de genom
eget arbete hade förvärvat all denna ståt. Pitas röda
klänning och Tuskas blonda hår under den förtjusande
hatten klädd med en rosengirland dominerade dock
allt fortfarande på denna fåfängans marknad. Porzycki
kastade en blick omkring sig och förklarade:

— Vi är de mest chicka.

Men plötsligt stannade två droskor utanför veran-
dan, och under prat och skratt hoppade ett sällskap
herrar och damer ur. Porzycki reste sig halvt på
stolen och utropade förtjust:

— De våra!

Några stilfulla, smärta damer trädde upp på veran-
dan. De förstodo konsten att föra sig och bära upp
sina otadliga toaletter, vilkas färger voro valda med
raffinerad smak. En av damerna, klädd i svart, hade
ett litet ansikte omramadt av hårbucklor och påminde
om en pastell av M:me Lebrun. Klänningens paljett-
garnityr gav den spensliga gestalten ett tycke av orm.
En stor Lamballehatt skuggade håret av obestämd
färg. Denna kvinna hade ingen ålder. Det föreföll
128

som om hon vid ett visst stadium av sitt liv hade
förstenats. Diskret pudrad blickade hon rätt framför
sig med stora, mörka ögon.

Hela sällskapet passerade förbi Tuska och tog
plats ett stycke ifrån. I förbifarten hälsade de alle-
sammans på Porzycki med en förtrolig nick.

Tuska igenkände i flere av dem deltagare i den
där utflykten upp i bergen. Hon påminde sig hur
Porzycki lagt armen om livet på en av dessa damer
och försökte upptäcka henne, men förgäves.

Nu hade publikens hela uppmärksamhet riktat
sig på aktriserna, och de »spelade för salongen» all-
deles som Porzycki nyss. Fotografiapparaterna rik-
tades mot dem. Porzycki smålog, det var tydligt, att
han med själen var hos »de sina». Tuska och Pita
trädde i skuggan.

Tuska kände svartsjukans gadd och antog minen
av en detroniserad drottning.

— Ska vi inte gå nu? — sade hon halvhögt.

Porzycki gav henne en förvånad blick.

— Varför det?

— Här är tråkigt.

— Vad nu då? Just nu börja ju alla komma.

— Alla? . . .

— Ja visst. Först nu ha de våra kommit. Ser
ni? Hon i lila är pani Zajaczkowska, hon i vitt är
Orsetti . . .

— Och den svartklädda?

— Å det är ju vår Sznapsia.

—- Hur sa ni?

— Hon heter Sznapkiewicz, men vi kalla henne
Sznapsia. Hon är den allra raraste varelse under
solen, präktig, godhjärtad, hygglig . . . Titta bara så
hon småler åt mig.

— Ja, jag ser. Men om det skall vara bevis på
särskild hygglighet . . .

— Seså, var inte elak nu. Vi är så förtjusta i
henne alla.
129

— Ni också?

— Naturligtvis. Om vi också skulle ha brutit
med varann, så följer inte av det, att vi hata varann.
Hos oss vid teatern går det annorlunda till än ute i
världen. Vi älska varann och vi skiljas åt, men vi
förbli goda vänner. Är inte det mycket bättre?

Tuska började dricka vatten och bita sig i läppen,
vilket hos henne alltid var ett tecken till nervositet.
Hon märkte, att Sznapsia uppmärksamt såg på henne,
och ett par gånger redan hade deras blickar mötts.
Men egendomligt nog, utom en viss dosis nyfikenhet
tyckte sig Tuska i aktrisens ögon läsa något likt
medlidande.

Allt detta började irritera henne alldeles outsägligt.
Nervösa rysningar genomilade henne, och hon hade
blivit alldeles blek. Hon hörde bullret av de bort-
rullande droskorna, hon såg hur borden småningom
blevo tomma, hon hörde Porzyckis röst och uppfat-
tade, att han berättade en rad teateranekdoter. Men
över allt detta dominerade förnimmelsen av den ve-
modiga, medlidsamma blicken.

Ett par gånger kände hon sig frestad att irriterad
fråga Porzycki: »Varför ser den där Sznapsia på
mig?» men orden fastnade henne i halsen. Instink-
tivt kände hon varför hon fick den där blicken från
skådespelerskan, som kanske nyligen, kanske blott
för några dagar sen »i all vänskap» hade brutit med
hennes vackre, pratsamme kavaljer.

De mörka ögonen under Lamballehatten förtalde
så mycket — ett helt drama kanske, diskret förtegadt
och vänskapligt överslätadt.

Tuska kände detta med sin kvinnliga instinkt,
förstummades, bleknade och började frysa invärtes
som om en kylig nordanvind hade omsvept henne.

9 — Säsongkärlek,
130

XVII.

Pita hade somnat, men Tuska gick, ännu klädd
i sin vita pikédräkt, oroligt omkring i rummen, flyt-
tade och jämkade på saker, öppnade klädskåpet och
mönstrade klänningarna, kastade då och då en blick
i spegeln, där i det osäkra skenet från de båda ljusen
hennes ansikte mötte henne, underligt förändradt, oro-
ligt, som med ett töcken över sig. Rysningar genom-
ilade henne, men ändå stängde hon inte fönstret. Ge-
nom gardinerna trängde månljuset in i vita flöden.
Hon stannade och blickade ut i den trolska natten.

Hon tänkte på hur vid Wareckagatan månljuset
alltid stängdes ute så ängsligt som om det hade inne-
hållit farliga mikrober. Jalusierna drogos ned i barn-
kammaren, och dessutom hängdes en pläd för fönstret.
Zebrowski påstod, att månljuset hindrade honom från
att sova, och han stackars man måste vara rädd om
sin sömn för att orka med dagens arbete. För övrigt
— månen över hustak svarta av kolrök är som ett
annat slags måne, kall, fientlig, kommer som på
kommando vid sin givna tid. Det är ingenting ljuvt i
dess sken, det är brutalt och påträngande. Och därför
täpper man noga till fönstren och själen för det . . .

Så tänkte Tuska, där hon stod i det öppna fönst-
ret. En skugga dök upp.

— Sover ni inte ännu?

Porzycki sköt utan ceremonier gardinen åt sidan
och stod i fönsteröppningen.

— Kom ut, det är så förtjusande vackert. Vi
prata en stund.

•— Det är kallt.

—'Tag något på er.

Tuska värjde sig mot frestelsen.

— Nej, inte i dag. Jag stannar hellre inne.

Hon sade det i smekande ton, som rädd att han
131

skulle gå sin väg. Men han gick ej utan stod allt-
jämt kvar i fönstret.

— Så synd, — sade han, — jag trodde att ni skulle
gå ut på en promenad. De våra föreslog mig en
lång månskenspromenad.

— Gå då.

— Ja, kanske jag går.

Men han lutade sig mot fönsterposten och gick ej.

— Ni förstår inte att leva, — sade han och såg
uppmärksamt iakttagande på henne.

— Jag? Men jag lever ju som alla andra i min
ställning.

— Ja, se det var just det — som alla andra. Men
varje människa måste fasonera sitt liv efter sin egen
individualitet. Däri ligger hela filosofien.

— Jag måste främst se till att fylla de plikter jag
åtagit mig.

— Ni försyndar er väl inte mot edra plikter, om
ni försöker att vara litet mera frigjord och inte på-
lägger er ett beständigt tvång.

— Det där är en inbillning hos er.

Hon närmade sig honom som dragen av trollmak-
ten i hans stämma. Hon stod nu alldeles i fönster-
öppningen. Ljuset bakom henne framhävde gestaltens
linjer. Det blonda håret lyste likt en gloria. Ansiktet
blott skymtade i halvdunklet. Han lutade sig fram,
såg på henne och smålog vänskapligt.

— Ni är vacker, — förklarade han med över-
tygelse.

— Ah!

— Jo ni är vacker, men ni är inte sann. Och
det skämmer allt. Jag måste göra er till en sann
människa. St! . . . Säg ingenting . . . Innan ni vet
ordet av, skall ni vara alldeles som förvandlad. Och
er man kommer att bli mig tacksam.

Det var första gången hennes man nämndes dem
emellan. Det var ju naturligt, att de skulle tala om
honom, men ändå kände sig Tuska chockerad.
132

— Han måtte vara en bra människa, — tillfogade
Porzycki.

Tuska ville svara »mycket», men en obestämd
känsla höll ordet tillbaka.

— Har ni någon fotografi av honom?

— Ja.

— Och av era gossar?

— Ja.

— Visa mig dem.

Tuska gick långsamt bort till bordet och letade i
portföljen fram sin mans och de båda gossarnas foto-
grafier. Hon kastade en besvärad blick på mannens
konterfej. Zebrowski såg ut som typen för en mal-
äten kanslist. Det var inte en äkta man som kunde
imponera och kasta glans över henne själv. Gossar-
nas porträtt däremot voro oklanderliga. Den äldre
tog sig riktigt bra ut i sin uniform, den yngre var
ännu klädd i Van Dyckstil, d. v. s. sammet och spets-
krage. Dem kunde hon presentera. Hon räckte fram
sönernas fotografier till Porzycki, och han lutade sig in
genom fönstret och granskade gossarna uppmärksamt.

— Det är vackra barn, men fasligt gipsgubbiga.

— Vad?

— Gipsgubbiga. Vet ni inte vad en gipsgubbe är?
Men vem är de lika? Er? Eller kanske er man?
Var är er mans porträtt?

— Jag vet inte var jag har lagt det.

— Fy skam! Det borde ju stå på bordet, både det
och barnens. Alla fruar på sommarnöje bruka det.

Han skrattade. Tuska tog gossarnas fotografier.

— Ser ni, att jag gör rätt i att inte ställa ut
mina fotografier till beskådan. Ni skulle hånskratta
åt mig också.

— Nej. Er har jag inte rätt att skratta åt.

— Men åt de andra?

De mätte varandra med ögonen.

— Kanske ... — sade han stammande.

Tuska ryste till.
133

— Skada att de inte hör det här, — sade hon
bittert, i det hon lade in fotografierna i portföljen.

— Men jag . . . nämner ju inga namn.

— Det skulle bara fattas det.

Tuska kände sig på något sätt överlägsen i detta
ögonblick och föreföll sig själv oändligt ädel och hög.

— Arma kvinnor, — sade hon med en skakning
på huvudet.

Men han hade redan återvunnit sin självsäkerhet.

— O, o, stackars offer! Pytt san! Ingen enda har
tagit det tragiskt. Ibland grät de lite, men så pudrade
de näsan och var ännu sötare.

Tuska såg plötsligt för sig den svartkläddas ögon,
som hade sett på henne så underligt vemodigt och
medlidsamt.

— Och ni tror, att de allesammans ha glömt?

— Naturligtvis.

— Nå men . . . Sznapsia?

Namnet undslapp henne och föll tungt, som en
fågel med bruten vinge faller.

— Sznapsia?

— Ja . . . den där svartklädda aktrisen.

— Sznapsia är ju en av de våra, det är något annat.

— Men hon är väl också en kvinna?

— Om hon är! Och en sådan sen! Men hon
räknas inte. Det var ingen flirt.

— Alltså har hon . . . inte glömt?

— Naturligtvis inte. Hur kan man glömma gemen-
samma umbäranden, allt vad man får utstå tillsam-
mans, då man flackar i landsorten. Hon lagade själv
maten på ett spritkök. Ofta fanns ingenting att laga.
Och så man frös! Kallt som bakom kulisserna. Men
hon var alltid glad och trofast.

— Och ni?

— Å det var olika. Men för det mesta var jag
henne trogen.

Aktörens ögon fingo ett halvt drömmande uttryck.
Nu var det inte de svarta fjärilsvingarna som sänkte
134

sig över dem, tvärtom, de blevo klara och tycktes
skåda något i fjärran.

— Och ändå hörde ni upp att älska henne . . .
— viskade Tuska.

— Än sen då? — svarade Porzycki i gladare
ton. — Det skulle väl inte vara för livet heller? Det
räckte en hel säsong, ända tills hon fick engagemang
på ett håll och jag på ett annat. Det var ju en sådan
där säsongkärlek, förstår ni.

— Säsongkärlek?

— Ja visst, vi vid teatern räknar kärleken efter
teatersäsonger. Man älskar varann en säsong, en halv
säsong . . . Gör nu inte så stora ögon. En sådan här
månskenskväll kan ni vara viss att det säsongälskas
rundt omkring . . . Och alltihop bara för ro skull,
sans conséquences. Ett piano står öppet, man slår
an några toner, stämningen är där. La chose est
fai te. Voilå!

Porzycki hade återfått hela sin självsäkerhet, talade
muntert obesväradt. Han satte sig på en liten bänk
nedanför fönstret och lade ansiktet mot armarna, som
han stödde på fönsterposten. Tuska kände sig oemot-
ståndligt intagas av denna sprudlande, sorglösa gläd-
tighet. Plötsligt frågade han henne med låg, sme-
kande röst:

•— Nå, när ämnar ni förälska er i mig?

Hennes strupe sammanpressades; hon kände, att
hon borde bli ond, befalla honom att gå sin väg,
men hon förmådde det inte längre. Bäst att vända
saken i skämt.

— En säsongkärlek? — frågade hon.

— Naturligtvis. Något mer begär jag ju inte av
er. Bara liksom ett par blommor. För resten . . .

— Vad för resten?

— Kommer det av sig själv.

— Vilket?

— Att ni blir förälskad i mig.

Hon kände sig förnärmad.
135

— Det kommer inte, säger jag.

Hennes stämma darrade, då hon sade det. Por-
zycki smålog älskvärdt.

— Ska vi slå vad?

— Ni är cynisk.

— Därför att jag vill, att ni skall kasta av er den
där tvångströjan, den där odrägliga korrektheten och
bli litet mera . . . kvinna?

— Ni tycks kalla den kvinnliga pliktkänslan för
okvinnlighet.

Aktörens svarta ögon vidgade sig av förvåning.

— Vem i all världen ber er att glömma era
plikter? Jag? Gud bevare mig! Jag har inte på mitt
samvete en enda gift kvinna, som för min skull glömt
sin ställning som mor och hustru. Men ni stiger tvärt
upp på en tragisk pegas, och mot avgrunden skall
det partu bära. Hade jag kanske inte rätt i att ni
är förkonstlad och sipp?

Tuska svarade ej. Hon kände, att den underliga
trollmakt Porzycki utövade hindrade henne från att
nyktert bedöma förhållandet emellan dem. En viss
oro grep henne, men hon litade på sin karaktärs-
styrka. På alla dessa år hade hon aldrig gjort sig
skyldig till något felsteg, varför skulle nu något rys-
ligt hända henne?

Kanske Porzycki hade rätt. Kanske borde hon
inte göra sådan affär av små friheter, som inte ska-
dade någon annan och tycktes vara villkoret för att
hon skulle få njuta ett angenämt sällskap gladare och
mera uppfriskande än pani Warchlakowskas? Hon
såg på Porzycki och försökte intala sig, att den troll-
kraft som utstrålade från honom endast berodde på
en vinnande älskvärdhet, att de ord han yttrade voro
ord utan betydelse.

Porzycki sträckte ut handen mot henne.

— Är man ond på mig?

— Nej, visst inte.

— Nå gudskelov för det då. Ni började verka
136

lite landsort på mig med ert pryderi. Seså, ge mig
nu sin lilla hand till försoning.

Med en tvekan, som hon dock försökte dölja,
räckte Tuska honom sin hand.

Aktören grep handen, tryckte en lång kyss på vart
finger och började skärskåda naglarna.

— Söta små fingrar! — sade han i jollrande ton.

Tuska ville draga undan sin hand. Men han fort-
satte att kyssa den som om detta varit den natur-
ligaste sak i världen, utan förlägenhet, utan ömma
blickar, och småningom började även hon lugna sig.
Som vorden djärvare strök han hennes hand mot
sin kind.

— Vad gör ni?

— Smek honom! — bad han barnsligt bevekande.
— Det är så synd om honom. Ingen har smekt ho-
nom på länge.

Nu sökte Tuska med våld lösgöra sin hand ur hans.
Men han lade sin kind emot den och slöt ögonen.

— Det finns ingenting ljuvligare än en sådan här
vacker, god kvinnohand, — sade han med ett söm-
nigt barns röst.

Han tystnade och satt stilla och orörlig, med slutna
ögon, och det var så tydligt, att för honom var detta
något alldeles naturligt och lovligt, att Tuska helt
enkelt inte vågade rycka fram med stn förolämpade
värdighet. För övrigt kom han henne själv till hjälp.

— Ni har en sådan god, vänfast hand.

Detta ord var räddningsplankan. Ja visst, de voro
på väg att bli vänner. Ingenting vidare. Hon hade
dock nog mycken takt och intelligens för att ej uttala
det nötta ordet, men hon beslöt i sitt sinne, att det
var vänskap hon skulle skänka honom.

I sin egenskap av vän kunde hon ju tillåta, att
han satt så där med sin kind mot hennes hand.
Hennes egen just nu svala, nästan lugna stämning
tycktes henne borga för att beslutet skulle kunna
realiseras. Visserligen påstods det ju, att vänskap
137

mellan man och kvinna inte existerade, men hon
skulle just bevisa, att det kunde existera. För resten,
han var visst yngre än hon — kanske till och med
mycket yngre. Hon såg på honom vid det matta
skenet från ljusen, men förmådde inte avgöra hans
ålder. Hans glädtighet, hans stundom barnsliga leende,
hans utbrott av pojkaktighet, allt detta hos honom
var ungt, mycket ungt. Vissa karaktäristiska linjer
kring näsan återigen, halsens magerhet bakom öronen
trots den kraftiga nacken, det glesnade håret voro
tecken på begynnande förvissning. Hans ålder var
henne för övrigt likgiltig, fast hon ju skulle föredraga,
att han vore en mera mogen man. Knyta vänskap
med en pojke är löjligt. I varje fall hade hon funnit
sin räddningsplanka.

Och hon anslog ögonblickligt en vänskapligt väl-
villig ton.

— Gå nu och lägg er. Ni är sömnig.

— När jag har det så bra här.

— Sådant oförstånd! Ni förkyler er. Inte kan
man sova ute.

— Det måtte man väl kunna. Doktorerna här i
Zakopane ordinera ju just, att man skall sova vid
öppna fönster. Och det gör jag alltid.

Ett ögonblicks tystnad. Så åter den sömniga,
smekande rösten:

— Tycker ni om mig?

— Jaa.

— Mycket? För om ni inte tycker om mig, så
går jag opp på en bergstopp och kastar mig på hu-
vudet ner.

— Jo jag tycker mycket om er, men bara när ni
är lydig.

Han lyfte på huvudet och såg på henne med en
beslöjad blick.

— Å . . . ni talar till mig precis som min mam-
ma . . . Och vet ni . . . men det gör detsamma.

Tuska kände sig oangenämt berörd av jämförelsen,
138

— Har ni en mamma?

— Skulle tro det.

Det kom med ens liv i honom, han ruskade på
sig och sprang upp.

— Nu går jag och lägger mig, — förkunnade han.

— Godnatt då.

— Godnatt.

Han vände om på halva vägen.

— Har ni ingenting godt åt mig? Jag är så van
att mamma brukar ge mig något, innan jag lägger
mig. Och när jag lär mig mina roller, snaskar jag
alltid på sötsaker.

— Jo visst, jag har ju er konfekt.

Hon räckte honom den famösa bonbonniären med
den röda rosetten. Han tycktes emellertid ej känna
igen den. Med ens hade han blivit lika sömnig som
nyss. Han sköt ut munnen likt ett barn.

— Välj åt mig.

Hon förde en konfektbit till hans mun. Han bet
henne plötsligt i fingret, brast i skratt och spärrade
upp ögonen på vid gavel.

— Nu tror jag jag lurade er. Inte är jag sömnig
... Nu skall jag springa i fatt de våra. Vi ska gå
till Czerla. En härlig utsikt! I morgon bitti kommer
jag igen.

Det var något obeskrivligt i den ton varmed han
uttalade orden »de våra». Tuskas pinsamma häpnad
kände ingen gräns. Således förmådde hon inte fängsla
honom ens så pass, att han glömde bort de där »de
sina», som började bli henne mer och mer förhatliga.

— Ni gjorde bättre i att lugnt gå och lägga er, —
sade hon tonlöst.

Förändringen i rösten var så påfallande, att han
förstod hon kände missnöje.

Han närmade sig fönstret.

— Vill ni inte, att jag skall gå upp i bergen?

Han såg genomträngande på henne. Något likt
ett lätt småleende skymtade i hans ansikte. Tuska
139

blev blodröd och fick ett intryck som om han klädde
av henne med blicken.

— Hur kommer ni på den idén? — svarade hon
och försökte låta lugn. — Jag sade det uteslutande
av välvilja för er, därför att jag tror ni förstör er på
ett sådant där liv.

— Vad menar ni med »ett sådant där liv»?

Hon ville ej säga honom vad hon tänkte sig bak-
om de nattliga utflykterna uppe i bergen, i snårens
och skogarnas gömslen. I andanom såg hon ett
stojande sällskap kring en flammande eld, tömda bu-
teljer, oblyga åtbörder. Men allt detta kunde hon ju
inte säga honom.

— Var viss om, — sade Porzycki efter en paus,
— att jag vet var gränsen går och stannar i rättan
tid. Ni känner inte oss unga. Vi förstå konsten att
roa oss — men med måtta. Det där vilda bohem-
livet det är en myt, det är förtal.

— För all del — för resten är det ju något som
egentligen inte angår mig.

— Det angår er tydligen, eftersom ni inte vill, att
jag skall vandra upp på Czerla med mina kamrater.
Se jag kan inte leva utan sällskap, framför allt inte
utan fruntimmerssällskap. För övrigt är jag solid som
en kejserlig ämbetsman.

— Det har jag svårt för att tro, — sade Tuska
småleende.

— Efter behag. Men när ni vill beröva mig andra
damers sällskap, så måste ni själv följa med mig.

— Vart? Till Czerla?

— Gud bevare mig. Men i övermorgon t. ex. till
Havsögat.

Hennes hjärta började klappa, så lockande föreföll
henne förslaget.

— Nej, — svarade hon sorgset, — det är omöjligt.

— Varför?

—• Herre Gud ... jag vet inte .. men det är omöjligt.

— Kanske av konvenansskäl?
140

— Kanhända.

Han slog ihop händerna.

— Nej vet ni, det här övergår alla föreställningar!
Pita skall ju följa med, och om ni vill, skall jag pre-
sentera för er någon mönstergill kollega, som vi kan
engagera som förkläde.

— Det vore ju än värre. Två herrar och jag ...

— Jaså, det duger inte heller. Vilket fruktans-
värdt pryderi! Men jag måste se Havsögat i år, dit
skall jag.

— Det är er sak.

— Vad ni är stygg! Jag är mycket snällare, jag
avstår från att gå upp på Czerla, eftersom ni inte
tycker om det... Godnatt... Gossen skall gå och
sova.

Han sände en slängkyss ut i luften och gjorde
en elegant reverens.

— Bonne nuit, marquise!

Därpå drog han sig baklänges in i förstugan.
Tuska hörde hur han på tå smög sig bort till sitt
rum och stängde dörren om sig. En känsla av tack-
samhet och lugn fyllde henne. Hon stängde fönstret,
drog ned rullgardinen och gick in i rummet, där
Pita låg.

Den lilla låg med öppna ögon. Man kunde se på
henne, att hon hastigt hade kastat sig ned på kud-
darna. Hon måste ha suttit i sängen och försökt
uppfånga vad modern talat om med deras nye vän.
I första ögonblicket kände Tuska sig färdig att börja
banna Pita för att hon ej sov, men förvirring grep
henne inför dotterns blick, som forskande riktades på
hennes upphettade ansikte. Hon vände sig hastigt
bort och låtsades ej märka, att barnet var vaket. Hon
tog fram sin anteckningsbok, satte sig på sängkanten
och började mekaniskt anteckna dagens utgifter.

Men hennes tankar voro på annat håll.
141

XVIII.

Den nya klänningen gick till en ansenlig summa,
ehuru den var helt enkelt sydd och hon hade valt
ett billigt tyg. Den var emellertid onekligen både
elegant och klädsam, och i grund och botten kände
Tuska sig belåten, där hon nu vandrade hemåt från
sömmerskan. Hade bara inte de olycksaliga pen-
garna varit!

»Jag skriver hem efter mera, det kan inte hjäl-
pas. En svart klänning måste man ju ha, och den
kominer alltid till nytta. Det är inga bortkastade
pengar», urskuldade hon sig.

Hon hade lämnat Pita hemma under Porzyckis
beskydd. De skulle sitta ute på verandan, och Por-
zycki skulle ge Pita en lektion i teckning. Det hade
nämligen kommit i dagen, att aktören hade även den
talangen. Han hade tecknat ett par verkligt lyckade
profiler av Pita och Tuska, och under hade han
skrivit:

Pita och Tuska
barnet och kvinnan,
poemet och dramat,
beatus qui amat.

Tuska hade i sitt sinne beslutit att sudda ut den
där versen, innan hon for tillbaka till Varschau. Tills
vidare lät hon den stå kvar.

Där hon nu vandrade vägen fram under sin vita
parasoll och stirrade ner på sina vita skor, tänkte
Tuska oavlåtligt på Porzycki. Hon kunde helt enkelt
inte tänka på något annat. Hon förklarade det —
hon kände fortfarande ett behov att förklara — genom
det för henne ovanliga i att ha kommit i beröring
med en sådan gåtfull varelse som en skådespelare i
privatlivet.

Som ung flicka hade naturligtvis även hon haft
en period, då hon svärmat för en aktör. Hon hade
142

förälskat sig i en adonis med förtjusande profil oeh
vibrerande stämma. Hon hade sett honom uppträda
en gång i pärlbesatt renässanskostym, purpurröd sam-
metsmantel och lilafärgad peruk och hade skänkt
honom sitt hjärta helt. Hon drömde om honom, hon
rodnade, då hon läste hans namn på affischerna. Han
var lika oupphinnelig för henne som ärkeängeln med
basunen på kyrktaket. Det var dyrkan hon ägnade
honom, uteslutande dyrkan. Hon kunde inte före-
ställa sig, att den där mannen åt kalvkotletter och
sov på en madrass, att han i regnväder trädde på sig
galoscher med solkigt yllefoder. Då hon en gång
fick se honom i en komedi i bonjour och oklander-
ligt pressade gråa byxor, erfor hon en djup besviken-
het. Det föreföll henne, att hennes ideal dragits ned
i smutsen. Sedermera lämnade hon staden, gifte sig
och glömde bort den vackre aktören. Men hennes
föreställning om skådespelarna hade icke undergått
stor förändring. Hon ägnade dem inte vidare någon
dyrkan, men hon reflekterade heller aldrig över hur
deras privatliv gestaltade sig. Rampen skilde henne
från dem likt en skarp, oöverstiglig linje, och i hennes
föreställning om skådespelarnas förhållande till resten
av mänskligheten existerade alltid denna ramp.

Nu hade omständigheterna helt plötsligt bragt henne
i nära beröring med en sådan där teatermänniska,
och hon såg honom inte på andra sidan rampen utan
på samma sida som hon själv var. Sedd från denna
ståndpunkt var han inte en herre i sammet och peruk
utan en människa av kött och blod som hon själv.
Därtill en människa som började lägga rätt mycket
beslag på hennes tid och tankar. Varför? Därför
månne att han var så älskvärd, så intagande trots
sin djärvhet, så sympatisk? Eller därför att han var
skådespelare? Tuska visste det inte själv. Det är
första gången jag ser dem på så nära håll, tänkte
hon urskuldande, men samtidigt tänkte hon också,
att hon var glad över att den svarta klänningen skulle
143

bli vacker och i hans smak och att han säkert skulle
tycka den klädde henne.

Hon nalkades sin veranda, och redan på långt
håll varseblev hon, att Pita satt ensam därute. Hon
ritade ej, hon höll huvudet lutadt mot handen och
hade en uttråkad uppsyn. Då modern kom, reste
hon sig och kysste henne väluppfostradt på handen.
Tuska fick en känsla av att det verkligen var en bra
konventionell och kylig hälsning och fick lust att
kyssa dottern på pannan, men Pita, som ej var van
vid dylika ömhetsbetygelser, hade redan dragit sig
undan och återvändt till sin plats.

— Var är pan Porzycki? — frågade Tuska.

— Han har gått in till sig.

— Är det länge sen?

— En havtimme. Han fick ett besök.

Pita lade armarna i kors och sträckte ut benen
under bordet med minen av en liten Ajax. Tuska
kände, att något dolde sig under den där obesvärade
uppsynen, men vågade inte göra en direkt fråga.

— Det var väl någon av aktörerna, — sade hon,
i det hon tog av sig hatten.

— Det var en dam, — svarade Pita och stirrade
mörkt framför sig.

Tuska blev med ens viss om att den där damen
ej var någon annan än Sznapsia. Hog teg emellertid,
tog sin hatt och gick in i rummet. Där började hon
med nervös iver pudra ansiktet, tog av sig klänningen
och satte på sig en morgonrock, flyttade på stolar
och småsaker och kände, att hon var gränslöst oro-
lig, rent av sjukligt irriterad.

»Gud, vad är det åt mig? Vad är det åt mig?»
tänkte hon, då hon märkte, att hennes händer dar-
rade som i feber.

Ofrivilligt lyddes hon, om hon ej skulle höra lju-
det av röster från Porzyckis rum. Men det var all-
deles tyst. Ett ögonblick kom den vansinniga tanken
för henne, att hon skulle ropa på värdinnan och be
144

henne kalla in Porzycki. Men hon besinnade sig i
tid. Vad skulle han tänka? Vad skulle hon säga
honom? Var han inte fri? Hade han inte rättighet
att ta emot besök av vem han ville? Hur kunde
hon, en utomstående, våga lägga sig i vad han gjorde?

Hon satte sig vid bordet. Hennes blick föll på
portföljen, och hon öppnade den för att taga fram
brevpapper. Mannens och gossarnas porträtt lågo
överst. De välkända ansiktena föreföllo henne i dag
främmande, och hon började se på dem som om hon
velat tvinga sig att ånyo inprägla dem i sitt minne.

»Det är de mina», tänkte hon, »liksom han har
de sina, så har jag också de mina.»

Men ändå fortforo de där ansiktena att verka främ-
mande och likgiltiga. Det var något slutet och otill-
gängligt över dem. Tuska kände, att bägge hennes
söner också redan hade skaffat sig en egen värld och
att hon stod utanför. Hennes man var henne kanske
närmare, hos honom var inte den där strävan att av-
söndra sig så utpräglad. Hon såg på honom med en
känsla av missbelåtenhet. Den där magra, träaktiga
lilla figuren verkade fullständigt gubbe. Var var det
tjusande behaget? Ack!

Hon tog fram ett ark papper och började skriva.
Hennes hand darrade, hennes tankar förirrade sig i
vart ögonblick, men hon tvang sig till detta brev som
till att svälja en sked medicin.

»Min käre man! Jag skrev till dig för några da-
gar sedan. Nu skriver jag återigen, men endast några
rader för att ej uppta din tid och trötta dig med upp-
repandet av samma saker. — Vädret är drägligt, men
min hälsa förbättras ändå icke. Jag hostar allt värre,
och som jag redan skrivit till dig, har jag på doktorns
tillrådan tagit ännu ett rum med veranda, där Pita
och jag äro ordinerade att sitta hela dagarna. Pita
är kry, och för henne behöver jag Gud vare lov ej
oroa mig. Tiden blir oss lång, ty i brist på lämp-
ligt sällskap äro vi aldrig ute på några förströelser.»
145

Hon visste inte, om hon skulle skriva till mannen
om sin bekantskap med Porzycki. Hon föredrog att
förtiga den.

Hennes nervositet växte med vart ögonblick. Hon
ställde dörren till förstugan på glänt för att kunna
observera, när den där damen gick ut från Porzyckis
rum. Men det var fortfarande alldeles tyst därinne.
Tuska tog pennan och började åter skriva.

»Ibland tycker jag det är rent förskräckligt här
och ångrar, att jag kommit. Jag vet inte själv vad
det är åt mig. Det känns som om jag skulle dö.
Jag funderar på allvar på att rymma härifrån, och
bliv ej förvånad, om du en vacker dag får se oss
träda in i våningen. Zakopane är vackert på avstånd,
men på nära håll är det inte märkvärdigt alls. Här
är kallt, dystert och dyrt, och endast mycket rikt
folk kan ha trevnad här ...»

Ändtligen hade hon kommit fram till den ekono-
miska frågan. Men i detta nu var hon i en så de-
sperat sinnesstämning, att hon inte kände lust att bry
sin hjärna med utvägar att förlänga Zakopanesejouren.
Hon reste sig upp och började gå fram och tillbaka
på golvet.

»Jag reser», tänkte hon, »jag reser! Det är det
förståndigaste. Om den här nervositeten skall fort-
sätta, är det mycket bättre att jag far.»

Hon stannade vid fönstret och kastade en blick
på bergen, som skymtade i soldiset.

»Det är de där otäcka bergen som enervera mig.»

Från bergen flög hennes blick till sakerna som
lågo strödda i rummet.

»I morgon packar jag och far.»

Och så gingo hennes tankar åter till Porzycki och
hans gäst. Varför lämnade den där kvinnan honom
inte i fred ? Hade hon då ingen anständighetskänsla?
Om Pita skulle råka gå över gården och Porzyckis
fönster stod öppet — Gud vet vad hon då kunde få
höra. »Jag måste gå och se», tänkte hon, och åter

10	— Säsongkärlek.

*48*
146

urskuldade hon sig ined att det var uteslutande av
omsorg om Pitas moral. Hon smög sig tyst ut i för-
stugan, och för att ge sig sken av att ha något ärende
styrde hon stegen mot Wiktas stuga.

Porzyckis fönster stod i själva verket vidöppet,
och det var inte ens en gardin för det. Hon kunde
tydligen se en svartklädd dam med hatt på huvudet,
som satt med ryggen mot fönstret. Porzycki gick
fram och tillbaka på golvet och talade livligt. Orden
kunde hon ej uppfatta, men på tonfallet hördes, att
aktören var på godt humör, intresserad och upplivad.
Damen svarade honom lugnt och vänskapligt. Tuska
igenkände genast Sznapsia.

Hon tittade in i Wiktas stuga, men fann ingen
inne, och glad däröver återvände hon samma väg
tillbaka och trädde litet lugnad in i sitt rum. Hon
halvt blygdes över sin förra oro. Det där vänskap-
liga samspråket mellan de forna älskande röjde inte
tecken till lidelse.

Vänskapliga?

Ja, men om Porzycki en hel timmes tid kunde
språka så där livligt med Sznapsia, så bevisade det, att
han hörde till de där männen som inte kunna existera
utan att åtminstone tala med en kvinna. Hon, Tuska,
hade i går beslutit att bli hans »vän», men nu ställde
sig den andra emellan dem. På nytt kände hon sig
ur gängorna, på ett annat sätt än nyss, men lika
ohjälpligt. Förut hade hon inte förstått orsaken till
sin upprörda stämning, nu förstod hon. Det pinade
henne, att den forna men i så ömt minne bevarade
älskarinnan trängt sig in under deras gemensamma
tak, stört deras lugna, vänskapliga samvaro.

Hon satte sig åter vid bordet och försökte fort-
sätta att skriva men kunde ej, det gick ikring i hen-
nes huvud, och hon förmådde omöjligt samla tan-
karna. Hennes enda önskan var, att Pita ej skulle
komma in i rummet och få se hur enerverad hon var.

Efter kanske ännu en halvtimme — Tuska hade
147

mist förmågan att bedöma tiden — öppnades dörren
till Porzyckis rum. En kjol frasade.

— Adjö då så länge!

Tuska vände sig om och såg, att dörren ut mot
förstugan stod nästan vidöppen. Hon reste sig has-
tigt för att stänga den, hon ville ej, att den för-
hatade Sznapsia skulle få se en skymt av hennes an-
språkslösa bostad. För att räcka dörrlåset måste hon
luta sig ut i förstugan och såg... Just i samma vrå,
där hon en gång hade sett Jozek Obidowski kyssa
Hanka, såg hon Porzycki stå med armen om Sznap-
sias liv. Båda tryckte sig intill varandra, och liksom
goralens hand den där gången så lyste nu hans mot
hennes svarta axel. Och liksom de båda andra så
växlade också dessa båda några snabba, viskande ord.

Tuska stängde sakta dörren och lutade sig med
återhållen andedräkt mot väggen. Hon erinrade sig
Wikta Obidowskas resignerade ton:

»Hon var före mig.»

Ja, vad var naturligare än att han tog ett så där
ömt avsked av en kvinna, som varit god mot honom
och levat samman med honom så länge. En säsong!
... Hon hade ju trott, att förhållandet övergått till ett
helt och hållet vänskapligt, kamratligt, men var det
nu inte så, så än sen? Vad hade hon med hans an-
gelägenheter att skaffa!

Hon gick bort till bordet, satte sig och fortsatte
det avbrutna brevet. Nu hatade hon åter Zakopane.
Hon skulle velat ge halva sitt liv för att komma ifrån
den här stugan, det här vedervärdiga stället, som bör-
jade bereda henne sådana lidanden.

»Endast rikt folk har någon trevnad här. Pengarna
rinna som vatten. Jag föredrar därför att avbryta
kuren och komma hem. Jag kommer att andas lättare,
då jag inte längre behöver se dessa otäcka berg och
denna vidriga omgivning, som jag inte kan vänja mig
vid ...»
148

En lätt knackning.

— Stig in!

Porzycki steg in, munter och leende, tydligen nöjd .
med sig själv och hela världen.

— Vad ha vi for oss?

Hon smålog bittert.

— Vi skriver till vår man.

Aktören tog på sig en allvarlig min.

— Då skall jag inte störa. Jag slår mig ner och
väntar.

— Brevet är redan färdigt. Jag har just skrivit
till honom, att jag vill fara härifrån.

Om hon överlagdt hade velat åstadkomma en
knalleffekt, skulle hon ej kunnat hitta på en verk-
sammare. Porzycki rent av ryggade tillbaka.

— Varför det? Hur så? Vantrivs ni?

Tuska hörde överraskad, att det låg ledsnad i hans
ton, men just detta kom henne att på kvinnors vis
än mera skärpa sina ord och sitt tonfall.

— Ja, jag vantrivs.

— Men varför det? Och jag som trivs så med
er! Jag kände mig melankolisk, och därför kom jag
in hit för att ni skulle liva upp mig.

Hon skrattade sarkastiskt.

— Är ni melankolisk? Det kan man då inte se.

— För att jag kom småleende? Skulle jag kanske
skrämma er med en likbjudarmin?

— Jag trodde, att ni just hade ett sällskap, som
kunde skingra er melankoli.

Hon såg ej på honom och försökte tala i den
mest likgiltiga ton. Men han hade ett alltför upp-
övadt skådespelaröra och därjämte alltför stor erotisk
erfarenhet för att han ej skulle uppfånga samma darr-
ning i hennes röst som kvällen förut. Han såg på
henne med en genomträngande blick och blev plöts-
ligt allvarsam.

— Det var en av mina kvinnliga kamrater. Hon
kom och talade om för mig, att de behöver en skåde-
149

spelare i mitt fack i Lemberg och att de är villiga
att erbjuda mig utmärkta villkor.	.

— Är hon också engagerad där?

— Sznapsia är vid teatern i Lemberg sedan tre år.

— Ah ... jag förstår.

Han gick fram till bordet och lutade sig ned över
henne.

— Ni förstår ingenting alls. Sznapsia är förälskad
i en kanslitjänsteman i Lemberg och kommer kanske
att gifta sig med honom. Jag intresserar henne bara
som kamrat.

Hon kände lust att svara honom, att kamratska-
pet inte krävde så heta avskedsscener som den hon
nyss bevittnat, men teg, alltjämt bitter i hågen men
dock redan litet lugnare.

— Nå ... reser ni?

— Till Varschau? Ja.

— Jag släpper er inte.

— Ni?

Hon lyfte på huvudet och såg honom rätt i ögonen.

Dessa ögon voro så vackra, så milda och ömma,
att hon greps av en vild smärta. Hon vände bort
huvudet och gömde ansiktet i händerna.

— Följ hellre med till Havsögat, — ljöd den sme-
kande, melodiska stämman. — Vädret är så härligt,
vägen är som ett golv, vi vänder hem samma dag.
Jag skall beställa hästar... Säg ja!

Han grep hennes händer, och åter började han
trycka långa kyssar på hennes fingrar, och åter kände
hon den heta rysningen, som spred sig från armen
genom hela hennes kropp. Hon lyfte huvudet och
ville se på honom. Hennes blick föll på brevet till
mannen. Det kändes som om hon fått ett styng av
en stilett.

— Säg ja!... Först till Havsögat, sedan reser ni.

Ja. Detta var en utväg. Hon skulle följa med
till Havsögat, och sedan skulle hon fly, återvända till
Varschau. Det skulle bli hennes enda strålande minne
150

för livet. Hon hade börjat känna en upprorisk läng-
tan efter något sådant ögonblick. Andra kvinnor ha
sådana dagligen, tänkte hon, jag kommer att få ett
enda. Slutligen blickade hon upp till honom med
sina vackra blå ögon, redan viljelösa, blott speglande
hans vilja.

— Jag följer med.

Han sprang upp och började dansa omkring i
rummet likt ett barn.

— Hurra!

Han sprang till fönstret.

— Pita! Pita!

Pita visade sig i fönstret.

— Vad är det?

— Vi far till Havsögat.

Pita knäppte ihop händerna som i extas.

— Å ...

Han lutade sig ut, tog henne under armarna och
lyfte henne in i rummet med sådan fart, att kjo-
larna fladdrade. Sedan började han visslande valsa
omkring med henne på golvet. Tuska smålog ofri-
villigt åt det virvlande paret. Papperen flögo ned från
bordet av luftdraget och bland andra även Tuskas
brev till mannen.

»Jag kommer att andas lättare, då jag slipper att
se dessa otäcka berg och denna vidriga omgivning,
som jag icke kan vänja mig vid ...»

Arket virvlade kring Pitas graciösa små fötter i vita
skor.

XIX.

— Vi stanna vid vattenfallet.

— Ja, ni får bestämma. Jag har ingen aning om
vägen.

De färdades långsamt framåt. En mängd vagnar
rullade i dag i riktning mot Havsögat. Vädret var
härligt. Himlen lyste mörkblå, och mot dess blåa
151

bakgrund bredde granarna sitt fylliga, spetslika gren-
verk. Klungorna av gentianor man oupphörligt for
förbi liknade små sjöar speglande den blåa himlen.
Här och där i skrevorna låg ännu snö. Scenerierna
växlade oavbrutet, men beständigt var det samma
friska, kådmättade luft som omsvepte en, samma stora,
andaktsfulla ro.

Men även stormarna hade lämnat sina spår här-
uppe. Hela rader av väldiga furor lågo nedbrutna
som om en skara spökriddare hade flugit fram och
bräckt dem under hästhovarna. Kring de fallna jät-
tarna stodo ormbunkar och kungsljus och bredde som
ett blommande bårtäcke över dem.

Porzycki hade klädt deras vagn med ormbunkar
och gula kamillblomster, även hästarna hade fått
buketter vid öronen, och Tuska och Pita sutto all-
deles inramade i blommor och grönt. Båda två voro
förtjusande i dag, Tuska kanske allra mest. Hon före-
föll föryngrad, det var som om hon gått in i den
»andra vår», som stundom uppenbarar sig på gränsen
mellan kvinnolivets sommar och höst. Hennes kin-
der voro rosiga, de röda läpparna stodo halvöppna
som om hon inandats inte endast solljuset, välluk-
terna och den kristallrena luften utan också livets
skönhet. Klädd i den nya svarta battistklänningen,
till vilken hon måst köpa även hatt och parasoll,
väckte hon Porzyckis oförställda hänförelse. Aktören
bokstavligen slukade henne med ögonen. Pita, för
kontrastens skull helt vitklädd, i stor vit hatt, bildade
en stilfull pendang till modern. Även Porzycki i sin
eleganta sportdräkt bidrog att draga blickarna till
deras vagn.

Småningom glömde dock både Tuska och Pita att
tänka på det intryck de gjorde, den gudomliga skön-
heten omkring dem blev dem oemotståndlig. Bergen
reste sig inte längre lika majestätiska, men i dess
ställe blev floran rent överväldigande, rent gigantisk
i sin rikedom. Hela vägen var som en allé av
152

ametistfärgade, topasgula och korallröda blommor på
en bädd av smaragdgrön eller kopparbrun mossa och
ormbunkar. Och all denna blomsterrikedom inramades
av lianer, som letade sig ned till bäckarna, porlande
över de vita kalkhällarna.

Tillbakalutad i vagnen svalkade Tuska sina heta
kinder med blommorna, som lågo strödda över hen-
nes knä, och oupphörligt mötte hennes blick Porzyckis.
Hon ville ej tänka på att i morgon skulle hela den
här utflykten vara endast en förgången dröm. Med
en känsla av ljuv lycksalighet hängav hon sig helt
åt nuet. Hon kände ej igen sig själv, hennes sinne
hade öppnat sig för sådant som förr ej existerat för
henne. Blommornas fägring smekte hennes öga och
hennes själ. Vid en blick på Pita såg hon, att även
barnet tryckte en knippa röda nejlikor ömt intill sig
och smålog mot dem.

Vagnen stannade vid vattenfallet. En skara turister
var där före dem, och de hade med sig Tatramusi-
kanter, som sutto och kvintilerade på sina instrument.

— Å musik! Så bra! — utropade Porzycki. — Nu
fattas ingenting.

— Musik?... Också en musik!

— St! Säg inte så.

Han tog henne under armen, Pita vid handen och
ledde dem ett långt stycke ned för en brant stig.

— Njut nu med hela er själ av berg och bloms-
ter och allt vad ni ser, och hör hur musiken klingar
samman med det...

Och det var verkligen som om Tatras, som om
goralens själ hade talat ur de där sällsamma, sakta
klirrande tonerna. Även inom Tuska började strän-
gar vibrera, och hon kände något underligt hett under
ögonlocken.

Pita plockade blommor ett stycke ifrån dem. Por-
zycki trädde Tuska närmare.

— Man blir lite konstig om hjärtat, eller hur? —
sade han.
153

Hon endast nickade.

— Se på mig, — bad han och grep hennes hånd.

För att värja sig mot förtrollningen gjorde hon ett
häftigt försök att slita sig lös.

— Nej, nej, jag ber er, släpp mig.

Han släppte hennes hand.

— Det är detsamma, det kommer, — sade han,
— början är gjord. Jag misstog mig inte.

— Om vad?

— Om att det finns mera inom er än ni själv
anar.

— Hur kan ni veta del?

— Därför att ni börjar uppfatta bergens skönhet
... St! Säg ingenting. Var sann, unna er den lyxen,
kasta av er pansaret, och andas fritt in vad som
strömmar emot er.

— Allt?	•

— Ja allt, min dyrkan också.

Och åter trevade han efter hennes hand.

— Pita, Pita! — ropade hon förtvivladt.

Han såg på henne nästan ovänligt.

— Försöka skydda sig bakom barnet — så banalt!

— Vad ni gör är banalare.

— Att jag dyrkar er?

— Nej, men att ni talar till mig om det.

Pita nalkades.

— Kom hit, du lilla, — ropade Porzycki, — hos
dig har ännu inte konventionalismens ogräs hunnit
ta överhand. Kom så gå vi och plocka ormbunkar.

Tuska såg efter dem, där de försvunno i ormbunks-
skogens smaragdgrönska och döko upp igen, två ljusa
siluetter. Goralerna spelade alltjämt sina underliga,
vemodiga låtar. Plötsligt stego henne tårarna i ögo-
nen. Hon lyfte hastigt handen och tryckte sönder
dem mot ögonlockens kant, liksom hade hon blygts
för sig själv.

— Låt oss stanna här över natten!
— Över nallen?

— Ja visst — man kan få en ganska dräglig bädd
här. I morgon se vi soluppgången. I dag är det
omöjligt att komma i riktig stämning, det är för
mycket folk. Och jag vill, att ni skall lära er älska
Havsögat.

Tuska stod tveksam.

Gick det an? Varför inte, det var ju ingenting
ondt i det. Hon såg, att många hade rustat sig för
att stanna över natten. Men hon visste inte varför
hon kom att tänka på pani Warchlakowska och hen-
nes döttrar, som allesammans från sin veranda hade
åsett deras avfärd till Havsögat. Men så sköt hon
ifrån sig tanken på dem och kände bara, hur för-
slaget lockade henne. Hon ämnade ju i alla fall resa
hem, så fort hon kommit tillbaka från utflykten.

Hon kastade en tveksam, vädjande blick på den
midt emot henne sittande Porzycki.

— Jag vet inte, — sade hon, och hennes blick,
hennes småleende tycktes uppmana honom alt över-
tala henne.

Han förstod genast.

— Men jag vet — Pita och jag vet, eftersom Pilas
mamma inte kan bestämma sig. Jag går på ögon-
blicket och beställer två rum — mitt i andra ändan
av huset, all konvenans iakttagen! I morgon bitti
skickar jag in kaffe till er — och så bjuder jag fru
mamma på soluppgången. Pita stannar i sin lilla
säng, för henne blir det för kallt.

Han sprang upp, hade så när vält omkull bordet
med kaffebrickan och försvann in i det lilla hotellet,
ur vars mörka inre det trängde ångor av mat och
kaffe och skrattsalvor från uppasserskor och turisterna,
som oavbrutet strömmade ut och in.

Tuska kände en kolossal fysisk trötthet efter denna
ovanliga dag, vars intryck nu formade sig i hennes
hjärta till en underlig blandning av lycka och för-
tvivladt, bottenlöst vemod. Pita reste sig från bordet,
155

tog resterna av bröden och ställde sig att mata några
magra höns nedanför verandan. Tuska följde henne
med blicken. Hon märkte mycket väl, att Pita blivit
sig olik efter bekantskapen med Porzycki, att hennes
rörelser voro mera självsvåldiga, hennes skratt hög-
ljuddare. Hon fällde dock inga ogillande anmärk-
ningar, ty hon fruktade för Porzyckis sarkasmer, och
dessutom kände hon sig själv så ur jämvikten.

Det blev småningom tomt på verandan omkring
henne. Oupphörligt reste sig någon grupp turister
och beredde sig med buller och bång för avfärd.
Uppasserskorna togo bort teglas, kaffekoppar och öl-
sejdlar från borden. Barn kinkade sömniga och trötta.
Oupphörligt hördes rop från goralerna, som gingo och
styrde omkring hästarna. Åkdon av olika slag körde
upp framför verandan, och det bar av.

Solen hade nu gått ned. Mörk och stjärnlös tyck-
tes natten inte falla uppifrån utan stiga ur jorden likt
en svart kall, vägg. Bergen trädde fram i det hot-
fulla, spöklika majestät, som de om dagen dolde
under täcket av blommor. Kanske för första gången
i sitt liv fingo Tuska och Pita en känsla av sin egen
intighet. Tysta och försagda sutto de där, medan
bergsblommorna de plockat långsamt vissnade om-
kring dem.

Knack! Knack 1

Tuska och Pita foro upp i bäddarna.

— Solen går strax upp. Skynda er!

— Jag kommer, jag kommer!

I ett fång, som slåtterflickan tar sädesskylarna,
svepte Tuska sitt blonda hår ur ansiktet. Det var
isande kallt, men hon kände inte minsta lust att
vända tillbaka till den varma bädden. Tvärtom,
hon skalv av iver att möta Porzycki vid den uppgå-
ende solen.

»Det blir också ett minne jag får ta med mig till
Varschau», tänkte hon.
156

Hela nalten hade hon drömt om honom. Än hade
hon sett honom mot bakgrunden av bergen, än hade
han liksom kommit emot henne ur den blåa rymden.
Då hans röst väckt henne, hade hon blott fått ett
intryck att drömmen fortsatte.

Pita låg och såg surmulen ut.

— Mamma, — sade hon slutligen sakta och tyd-
ligen ansträngande sig att ej låta pockande, — skulle
jag inte kunna få följa med?

Det var första gången i sitt liv Pita yttrade någon
önskan. Dittills hade det aldrig förekommit vid Wa-
reckagatan, att barnen uttalade några önskningar,
de endast lydigt uppfyllde föräldrarnas. Tuska, som
redan stod klädd och pudrad, i jakett och boa, vände
sig mot dottern, som satt sig upp i bädden.

— Nej, du skulle kunna förkyla dig.

— Men om jag klär mig varmt?

— Pita! . .. Vad vill detta säga?

Tuska rynkade ögonbrynen och mätte sin dotter
med en skarp blick. Men den lilla uthärdade blicken
med en förvånande energi.

— Jag vill också gå . . .

Ordet »vill» bokstavligen förfärade Tuska. Det
var liksom en fortsättning på de självsvåldiga mane-
ren och den begynnande upplösningen av Pitas möns-
tergilla disciplin. Men från förstugan ljöd Porzyckis
stämma:

— Pani Tuskal Solen väntar inte.

Tuska släckte ljuset och gick ut ur rummet, vars
dörr hon stängde i lås. Nyckeln stoppade hon i sin
väska. Hon kunde inte komma ifrån tanken på Pitas
beteende. Hon kände, att hon gjort orätt i att inte
straffa flickan för hennes oerhörda trots. Men —
något hade hållit henne tillbaka. Något oförklarligt
och dunkelt som hon inte själv förstod.

I förstugan stod Porzycki. Hon anade honom
snarare än hon såg honom, ty det var alldeles mörkt.
Han grep hennes hand med nervös, otålig iver.
157

— God morgon!

— God morgon!

Tuska fick ett intryck av att Porzycki ville men
ej vågade ge en varmare färg åt sin hälsning, och
ängslan grep henne. Hon skyndade bort mot dörren
och trevade nervöst efter låset. I detsamma kände
hon, att han försökte smyga armen om hennes liv.
Men innan han hunnit, fann hon låset och sköt upp
porten.

En genomträngande kyla slog emot henne. Hon
trädde ut i en underlig, färglöst grå töckenvärld.
Himlen välvde sig över henne likt en glaskupa. Bergs-
topparna skymtade otydliga och blågråa. Hon vände
sig mot Porzycki.

— Nå, men var är solen?

— Den har väntat, tills ni täcktes komma. Om
ett ögonblick går ridån upp.

Han såg fullsövd och frisk ut och som fylld av
glad förväntan. Det var en rent strålande stämning
över honom, och den meddelade sig till Tuska. Han
stack sin arm under hennes.

— Framåt! — ropade han muntert.

De började springa uppför den steniga bergsstigen
likt två barn.

— Fåtalig publik . . .

— Så mycket bättre.

Han såg gladt överraskad ut.

— I dag är ni snäll — vi tacka er.

— Vilka vi?

— Jag — regissören och solen — primadonnan.

De voro nu helt nära krönet av stigen, därifrån
man ser Havsögat. Han stannade och knäppte ömt
igen hennes pälsboa, drog ned kappärmarna på hen-
nes jakett.

— Så oförståndigt man har klädt sig, — sade
han, — som för en promenad på Varschaugatorna.
Man kan förkyla sig för mig och bli sjuk.

Det låg en sådan ömhet i hans röst, att Tuska
158

blev helt rörd. Så hade aldrig någon talat till henne
förr. Hennes man brukade ibland i likgiltig lon fråga:
»Fryser du inte?» och samtidigt knäppa igen sin egen
rock om halsen, men vilka ord skulle kunna skildra
det ljuva i att känna sig föremål för en smeksam
omsorg som vore man ett litet barn.

— Nej, nej tack . . . jag fryser inte.

— Har man sovit godt då?

— Jo tack.

— Och drömt om mig?

Tuska blev röd om kinderna.

— Nåå?

— Ja.

— Det var rätt. Och nu — till solen!

Och åter började de springa, nu utför, tills de
slutligen hejdade sig invid några stora klippblock.

— Här stanna vi.

De satte sig båda på ett klippblock. Han stödde
handen mot stenen bakom hennes rygg, så att hon
kände hans arm mot sin skuldra. De sutto orörliga,
han litet bakom henne och med blicken fäst på hen-
nes hårs vackra båglinje.

Framför dem bredde sig Havsögat, glasklart, orör-
ligt, som i en förtrollad slummer. Men ur djupet
reste sig tinnar, klippor och furor i klar, färglös speg-
ling. En lätt dimma steg likt en fågel mot höjden,
bredde ljudlöst ut sina vingar och föll så åter och
försvann på den glasklara ytan utan att lämna spår
efter sig.

Tuska vände sig litet förvånad till Porzycki.

— Men var är solen?

— I våra själar, — ljöd svaret.

— Ni skämtar.

— Visst inte. Det är så solljust inom mig i dag,
att jag skulle kunna lysa upp hela Tatra. Och ni? . ..
Nå . . . Svara! Var nu sig själv för en gångs skull
och inte en trädocka.

— Vad vill ni att jag skall säga?
159

— Att det är solljust inom er också.

— Jag vet inte.

— Men jag vet. Det är solljust och varmt och
godt inom er. Och vems är förtjänsten? Min — för
jag söker få er att ändtligen förstå, att ert sätt att gå som
en trädocka genom livet det är att förspilla livet. Var-
för är man sådan?

Tuska började själv undra över varför hon egent-
ligen var så »träaktig».

— Det är den tonen hemma hos oss, — sade hon
slutligen och strök sig över pannan som om hon för-
sökt att minnas, — vi är sådana allesammans . . .
barnen, min man . . .

— Det kommer uppifrån, från föräldrarna. Var-
för håller ni inte av varandra?

— Vi?

— Ja visst. Hela högen.

— Det måtte vi väl göra.

— Ja men på ett så kallt, så träaktigt sätt. Och
det återspeglar sig sen i barnen.

Hans ton blev allvarsammare.

— Eftersom vi tala så här uppriktigt, — återtog
han, — så skall jag säga er en stor sanning, men
var snäll och ta inte anstöt.

Hon rätade på sig som inför en annalkande fiende.

— Om det är något oanständigt . ..

— Det är bara oanständiga människor som se
något oanständigt i naturliga saker. Så hör nu på.
Det finns barn av olika slag. Det finns hjärtats barn,
blodets barn, pliktens barn. De sista är det mest
synd om. De är som av trä. Hjärtats barn är de
lyckligaste.

Han teg ett ögonblick och tillfogade så bedårande
okonstladt:

— Jag är ett hjärtats barn.

— Och jag?

— Ni måtte ha varit ett pliktens barn med en
liten obetydlig tillsats av det heta blodet. Men era




160

barn är rena pliktbarn. Därför är de så inbundna,
misstrogna, plikttrogna och artiga. Känner ni inte det?

Tuska teg ett ögonblick.

— Kanske ... — sade hon slutligen, — kanske
ni har rätt, men . . .

— Vad för men? Menar ni att det är bäst så?
Att man inte skall leva med hjärtat? Att man bespar
sig själv och sina barn besvikelser? Men ni är helt
enkelt blind. Ni vet inte vad det är att älska och
vara älskad — det må nu vara i sin familj eller av
främlingar, ja eller av döda ting, av solen där . . .

Han pekade på Mienguszowfjället.

— Ack, jag älskar solen, och den älskar mig!

Tuska lyfte ögonen och mötte en så betagande
syn, att det gick en skälvning igenom henne.

De bleka, skumma bergen tecknade sig i en pur-
purfärgad linje mot den mjölkvita himlen. Varje topp,
varje tinne liknade en opal infattad i ett band av
glödgadt järn. Ännu ingen skymt av solen, endast
detta heta, purpurröda skimmer,

— Ser ni? Ser ni?

— Ja.

Men Tuska inte blott såg, hon kände, hur inom
henne själv något steg med denna stigande sol och
brämades med samma purpurlinje som de där fjärran
tinnarna.

Plötsligt färgades himlen röd, och svindlande
snabbt, likt en fågel på vita vingar, sköt solen i
höjden.

— O! — utbrast Tuska ofrivilligt.

Hon lutade huvudet tillbaka och drack in strå-
larna, som började jaga de på bergssluttningarna
plötsligt uppdykande skuggorna framför sig. Skug-
gorna gledo ned mot vattnet, lade sig över det och
färgade det allt svartare.

Porzycki grep Tuskas hand.

— Se, sel

Liksom hade solen plötligt skakat sina vingar föll
161

ett regn av briljanter över klipporna. Det skimrade och
glittrade, skiftade i färger av safir, rubin och smaragd.
Det var rimfrosten, som smälte och förvandlades i
dagg. Briljanterna började i små glittrande rännilar
rinna ner mot vattnet, och den svarta spegeln kru-
sade sig, fick liv. Den förtrollade, orörliga spegelbil-
den av klippor, stup, furor och dälder plånades ut.
Ett dallrande silverglitter började nalkas Tuska, som
framdrivet av en osynlig åra eller av fläkten från en
ängels vingar.

Porzycki lutade sig ned över henne.

— Nå . . . älskar man solen?

Och hans ögon glittrade likt vattnet. Tuska log
mot det soliga ljuset i hans blick.

— Och älskar man honom? — frågade Porzycki
vidare.

Hon slöt ögonen utan att svara.

Han reste sig från stenen och blickade några ögon-
blick ut över vattnet. Tuska fick ett intryck av att
den sista frågan hade han gjort henne nästan omed-
vetet.

— Låt oss gå nu, — sade Porzycki och bjöd
henne armen. — Det vackraste ha vi redan sett.

De återvände under tystnad till hotellet, där det
ännu rådde ljudlös stillhet. Utanför dörren till hen-
nes rum stannade de.

— Är ni mycket trött? — frågade Porzycki.

— Nej, — svarade hon i litet kort ton. Hon var
så fylld av sina intryck, att det nästan stötte henne,
att han kunde göra en sådan fråga.

— Om en halvtimme kan vi resa då. Eller hur?

— Ja det kan vi, — svarade hon mekaniskt.

Hon vände sig om för att sätta nyckeln i låset,
då hon plötsligt kände, att Porzycki tryckte sina läp-
par mot hennes nacke. Förskräckt, upprörd ända i
sitt innersta, vred hon om nyckeln, öppnade dörren
och störtade in i rummet.

På andra sidan dörren hörde hon hans röst:

11	— Säsongkärlek.
162

— Om en halvtimme alltså?

Hon ville vända sig om och säga honom något
harmset ord, men mötte blicken ur Pitas ögon, som
färdigklädd och insvept i en pläd satt vid bordet.
Hon svarade därför i avmätt och artig ton:

— Ja tack, om en halvtimme.

XX.

Återfärden skedde i en helt annan stämning än
ditfärden. Endast Porzycki föreföll att vara i jäm-
vikt. Han klädde dock inte vagnen med blommor.

— Man skall inte upprepa sina effekter, — sade
han skrattande till Pita.

Den lilla var alltjämt mulen, och ehuru hon av
medfödd belevenhet dolde sitt misshumör märktes det
dock, att hon inte längre fann något nöje i utflykten,
vars vackraste del hon ej fått vara med om. Tuska
uppfattade fullkomligt sin dotters sinnesstämning, och
de ord Porzycki yttrat vid sjön trädde allt livligare
för henne.

»Ja det är ett pliktbarn», tänkte hon, »han hade
rätt. I det här ögonblicket t. ex. är hennes hjärta
fullt av upproriskhet emot mig, men plikten bjuder
henne att tiga. Därför tiger hon, inte för att inte
göra mig ledsen.»

Tuska såg bittert på Porzycki. Hur obesvärad
och glad han var! Han tycktes inte ens ana, hur
djupt han sårat henne i hennes kvinnliga värdighet
genom den där kyssen, given som i ett lättsinnigt in-
fall. Ännu hade hon som en förnimmelse av hans
läppar i sitt hår, och denna förnimmelse fyllde henne
med smärta, blygsel, förskräckelse. Han åter tycktes
inte ens minnas, att det tilldragit sig något emellan
dem, som var alldeles oförenligt med den där vän-
skapen hon haft en sådan möda att konstruera fram.
Nej, intet annat återstod — hon måste resa, så fort
163

som möjligt lämna detta Zakopane, som förde in en
så fatal oro i hennes hittills lugna liv. Beslutet att
påskynda avresan väckte en känsla av bitter smärta
hos henne, men på samma gång kom det henne att
känna sig mera obesvärad. Eftersom både han och
den olycksaliga kyssen om några dagar skulle vara
försvunna ur hennes minne, så varför skulle hon för-
gifta de här sista dagarna?

I denna sinnesstämning kom hon fram till vatten-
fallet. Där var alldeles öde. Det var ännu för
tidigt för turisterna från Zakopane, som först vid
middagstiden börja samlas vid vattenfallet.

Porzycki hoppade ur vagnen och började flinkt
duka fram matsäcken de haft med sig från hotellet.
Skjutspojken fick sitt, med våld hällde han i den
surmulna Pita en klunk vin, åt Tuska räckte han
knäböjande en skinksmörgås.

Furorna susade då och då för en vindstöt, solen
kastade som ett gyllne band över vägen och kom
vattenfallets vita skum att skimra likt silver.

— Ska vi inte gå en liten tur, Pita? — föreslog
Tuska.

— Nej tack, mamma, jag sitter hellre kvar i vagnen,
— svarade den lilla i artigt avböjande ton.

Och hon sköt ut munnen, drog koftan om sig,
sträckte ut benen och satt där som en liten sfinx och
stirrade rätt framför sig.

— Så gå vi ensamma då, — förklarade Porzycki.

Tuska skulle också helst velat avstå från prome-
naden, men Pitas forskande blick bestämde henne
för att gå.

»Gud vet vad hon kan inbilla sig», tänkte hon,
»och för resten måste jag säga Porzycki vad jag tän-
ker om hans beteende.»

Men hon sade honom ingenting, trots att de redan
hunnit ett långt stycke bort och Pita varken kunde
höra eller se dem. Han gick bakom henne och här-
made illusoriskt en fågels kvitter. Tuska kände, att
164

det skulle vara fullkomligt olämpligt att anslå en
tragisk ton av förolämpad värdighet gentemot det där
bekymmerslösa lättsinnet, som tydligen ansåg en kyss
för en bagatell.

»Hur skall jag börja?» tänkte hon. »På vad sätt
skall jag säga det, så att det inte låter löjligt i hans
öron?»

De voro nu inne i mörka skogen och gingo mel-
lan kullfallna, avbarkade trädstammar kringvuxna av
smörblommor. I fjärran hördes vattenfallets brus.
Ibland gnäggade en häst, ibland ljöd som ett stön
eller ett rullande skratt inifrån skogen. För övrigt
tystnad, skogssvalka och skymning.

Tuska stannade framför en trädstam och satte sig
ned. Alltjämt grubblade hon över hur hon skulle
börja, alltjämt kunde hon inte finna ord.

Han kastade sig ned på mossan framför hennes
fötter.

— Som Hamlet, — sade han skrattande och bör-
jade noggrant plocka bort granbarren ur sina brons-
gröna sportstrumpor.

Plötsligt frågade han:

— Varför är Pita på misshumör?

— Hon är ledsen för att vi inte lät henne följa
med och se soluppgången.

— Dumheter av henne ... Ni skulle ha givit
henne en klatsch och sen kysst henne. Nu gå ni i
stället och sura båda två i all oändlighet.

— Slå en så stor flicka?

— Än sen då?

— Man skall väl överhuvud inte aga barn.

— Skall man inte? Jo, man skall aga dem och
kyssa dem och ställa dem i skamvrån och ta dem i
famn . . . göra allt vad ens hjärta inger en. Men i
er familj . . .

— Vad?

— Ingenting, vi ha redan talat om det där. Men
ni måste ändra ert uppfostringssystem, det kan komma
165

att få ödesdigra följder för era barn i framtiden. Om
en gång hjärtat skulle vakna inom dem och längta
efter ett annat hjärta — hur går det då?

Hon teg.

•— För kom ihåg en sak. Den som inte har vår-
dat sitt eget hjärta inom sig, han klappar förgäves
på andras . . . Förstår ni mig?

Hon svarade ej, men hon började förstå. Och
det förstod hon också, att nu var inte stunden att
göra honom förebråelser för den där kyssen — honom
som så allvarligt gav henne råd, hur hon skulle upp-
fostra sina barn. Det skulle ha verkat löjligt och
omotiveradt. Om han börjat en ny attack, då skulle
hon haft en förevändning. Men ifall hon påmint ho-
nom om vad han själv tycktes ha glömt, skulle det
inte göra intryck av att hon helt enkelt ville, att hela
den föregående scenen skulle upprepas?

— Försök närma er Pita en liten smula, — åter-
tog Porzycki, — hon är en sådan förtjusande liten
varelse. Det vore synd om hon skulle bli en trä-
docka. Hon kan bli lycklig själv och göra andra
lyckliga. Och för er egen skull också. Ni måste
väl ändå känna er förskräckligt melankolisk ibland,
ifall alla där hemma hos er är sådana där egyptiska
mumier. Eller hur?

Blixtlikt drog Tuskas liv förbi henne, och hon
mindes klart, att hon verkligen ofta kände sig till
ytterlighet nervös och särskildt brukade vakna ofta
om nätterna med en känsla av hemsk övergivenhet
och beklämning. Nu förstod hon varför hon känt
det så. För mycket plikt, för litet hjärtevärme.

— Ja, — svarade hon lågmäldt, — jag har känt
mig betryckt.

— Ser ni det. Varför förgifta livet för sig? Det
är alldeles som om någon sutte och frös, fast han
hade ved att elda med. Jag har haft en lycklig barn-
dom. Mina föräldrar älskade varandra förskräckligt.
Jag såg dem alltid kyssas och viska med varandra.
166

Nej, nej, de var inte av trä varken mot varandra eller
mot mig.

Han satt eftersinnande ett ögonblick och tillfo-
gade så:

— Vi älskade varandra mycket, mycket alla tre.

Tuska blev alltmera osäker.

— Och nu, — fortsatte Porzycki, — nu är resul-
tatet det, att jag inte kan leva utan kärlek.

Tuska lyfte triumferande på huvudet.

— Ser ni det! — utropade hon.

— Ser vad?

— Följderna av en sådan uppfostran ... Nu kan
ni inte leva utan att vara förälskad.

— Än sen då?

— Än sen då? Det är ju en olycka för er. Det
störtar er i fördärvet.

Han brast i skratt.

— I fördärvet?

Han sprang upp, föll på knä för henne i den
mjuka mossan och såg på henne med stora, strålande
ögon.

— Det fördärvet önskar jag era söner också.

— Tack så mycket. Mina söner kommer inte att
bli några don Juaner.

— Gud, vilket ord! — utbrast han och slog ihop
händerna. — Min mor är mycket nöjd med mig, ja
rent av stolt över mig.

— Därför att er mor säkert inte vet . . .

— Vad? Min mamma vet, att jag alltid måste
vara verliebt i någon.

Nu var det hon som kände lust att slå ihop hän-
derna och utropa: »Vilket ord!» men hon gjorde det
ej, kände sig alltför pinsamt berörd av hans lättsin-
niga sätt att tala om sina känslor. Vara verliebt —
han kallade det inte ens älska! Hon reste sig från
trädstammen.

— Låt oss gå tillbaka till Pita nu.

Allt under det de vandrade framåt, grubblade hon
167

på något sätt att hämnas. Hon visste inte riktigt
för vad.

— Jag måste bekänna, — började hon, — att om
jag vore er mor, skulle jag inte känna mig så syn-
nerligen stolt över er. Tvärtom. De där förälskel-
serna kan nog vara angenäma för er, men för andra ...

— För dem jag förälskar mig i — inte?

— Nej.

— Joo då, för dem är det ändå angenämare. Ni
t. ex., var snäll och säg mig ärligt, om ni inte är
glad över att . . .

Hon avbröt honom högdraget.

— Var god och blanda inte in mig i detta. Jag
talar om andra. Sznapsia t. ex. — jag är viss, att
hon ännu hyser varmare känslor för er, och ni har
gått och bundit er på annat håll.

— Jag?

— Ja. Jag skall vara uppriktig. Jag bekänner,
att jag har läst ett mycket ömt brevkort till er. Jag
vet alltså, att det finns någon som har anspråk på
er, och ni . . .

En skrattsalva avbröt henne.

— Nu förrådde ni er riktigt!

Tuska tystnade förlägen.

— Brevkortet kom in till mig genom ett misstag,
— försökte hon urskulda sig, men han fattade barns-
ligt impulsivt båda hennes händer och började kyssa
dem.

— Det är inte det . . . inte det . . . vad bryr jag
mig om att ni läser andras brev, ni vore inte kvinna
om ni inte gjorde det — men detta roar mig, det
roar mig!

Han upphörde att skratta och antog plötsligt en
allvarlig min.

— Alltså intresserar er den där personen?

— Å...

— Åjo, bekänn det. Jag skall till gengäld tala
om för er, att det är en kvinna av en så sällsynt in-
168

telligens, så fin, så olik alla andra, att jag inte i ord
kan beskriva det.

Tuskas hjärta krympte samman, hon stirrade på
de kopparröda tallstammarna.

— Då är det ju allt skäl ni gifter er med henne.

En ny skrattsalva, och därpå blev han åter all-
varlig.

— Det kan nog hända att jag gifter mig någon
dag . . . Men vad den där damen beträffar får ni snart
lära känna henne.

•— Kommer hon till Zakopane?

— Ja.

Tuska bet sig i läppen. Han var verkligen för
cynisk. Hon själv, Sznapsia och den där tredje tyck-
tes vara ämnade att få alternera.

Men han tycktes inte märka hennes förtrytelse.
Han rev av hela fång av prästkragar och kastade
dem över henne, så att hon alldeles tappade andan.

— Svartsjukan går i gult, säger min vän Shak-
speare, — ropade han och fattade henne under armen
för att hjälpa henne över några kullfallna furor.

Och därpå ropade han med hög, klingande röst:

— Pita! Pita!

De voro nu uppe på krönet. Pita satt likt en
Budda i vagnen och såg ej åt deras håll. Han sprang
fram till henne och förvred putslustigt sitt rörliga an-
sikte.

— Lilla söta, sura hennes nåd de Grimaso, bed
nu genast sin mamma om ursäkt.

Men Pita satt stel och styv och såg förnämt ned
på honom.

— Fju . . . Vilken blick!

Han hjälpte Tuska upp i vagnen och upphörde
alldeles att sysselsätta sig med Pita.

Tuska fick hela hans uppmärksamhet. Han gav
henne blommor, svepte pläden om henne och bör-
jade berätta en ändlös massa kulissanekdoter, kvicka
och roliga. Tuska blev ofrivilligt intresserad. Hon
169

glömde Sznapsia, kyssen på morgonen, den där tredje,
som skulle komma, och lyssnade till ljudet av skåde-
spelarens röst, såg på hans mörka ögon, hans leende
röda läppar, de oändligt uttrycksfulla dragen och lik-
som ristade in varje detalj i sitt minne.

Slutligen tystnade Porzycki och såg en lång stund
ihärdigt på henne. Denna blick började göra henne
förvirrad. Hon fick samma känsla som då hon känt
hans läppar mot sitt hår, och det gick en rysning
igenom henne. Plötsligt slöt han ögonen.

■— Då jag har suttit och sett på er, — sade han,
— och sedan sluter ögonen, ser jag er allra bäst för
mig.

Och han slog upp ögonen för att åter inprägla
henne i sig. Detta upprepades flere gånger. Pita
hade de alldeles förgätit. Hon satt tyst och alldeles
orörlig, ännu mera sluten och gåtfull än vanligt.

Tuska åter försjönk mer och mer i en stämning
av ljuvt och sorglöst välbehag. Hon kastade undan
allt som var fult, och som blommor ur en vissnande
bukett valde hon ut endast det vackra, friska. Hon
ville inte heller tänka på hur mycket droskan skulle
kosta, som hon behållit kvar över natten vid Havs-
ögat.

»Jag reser ju i alla fall», tänkte hon och borrade
ned hakan i skinnboan.

Ju mera de nalkades Zakopane, dess älskvärdare
blev Porzycki, dess mer magnetisk hans blick.

— Då jag kommer till Varschau, — sade han
plötsligt, — skall jag komma och fråga er, om ni
minns soluppgången vid Havsögat.

Det gick som en elektrisk stöt genom Tuska vid
dessa ord. Han skulle komma till Varschau. Hon
smålog emot honom och lyfte hakan ur pälsverket.

— Hur skulle jag kunna glömma det! — sade
hon i mild ton.

— Bravo! Ett framsteg. Intrycket har alltså inte
fördunstat.
170

— Tror ni att intrycken förflyktigas lika fort hos
kvinnorna som hos männen?

— Inte vet jag. Jag kan bara döma männen efter
mig själv och vet, att alla mina intryck ligger myc-
ket ordentligt ordnade, precis som era handskar i
handskskrinet. På gamla dar tänker jag ta fram dem,
damma av dem och leva om dem. Inte illa uträknat,
eller hur?

— Jag vet inte.

— Och utflykten i dag blir ett ibland dem.

— Ett ibland tusen.

— Nej, det kommer att ha sin plats för sig. Det
är ett av de bästa, kanske det allra bästa.

Och han gav henne en lång blick ur sina svarta
ögon. Droskan stannade.

— Redan?

De reste sig upp och började befria sig från filtar,
blommor, ytterplagg.

Obidowska kom med klampande steg springande
över gården och styrde kurs rätt på Porzycki.

— Skynda er in!	,

— Hur så då?

— Ni har främmande.

— Vem? . . . Kanske . . .

— Ja visst, ja visst. Hon kom i går, sen ni hade
farit till Havsögat.

Ett strålande leende upplyste skådespelarens an-
sikte. Han ryckte till sig sin pläd och litet blom-
mor och sprang mot stugan.

— Var snäll och betala ... Vi gör upp sen, —
ropade han till Tuska.

De hade överenskommit, att han skulle betala en
tredjedel av kostnaden för utflykten.

Hon svarade honom ej. Hon hade blivit alldeles
stel vid nyheten, att den där tredje redan befann sig
under samma tak som de. Detta var en fruktans-
värdare rival än Sznapsia. Hon representerade det
förflutna, denna nuet.
171

Då hon trädde in i sina rum, eskorterad av vär-
dinnan som bar hennes saker, föreföll det henne, att
hon trädde in i en grav. Till råga på allt hade hon
en lång stund måst stå och ackordera med skjuts-
karlen, som oförskämt försökte pungslå henne. Men
så äntligen fick hon stänga sin dörr och var ensam
med Pita. Dessförinnan hade emellertid Wikta, som
var i sitt mest pratsamma lynne underrättat henne
om att »herrns fru» skulle komma att bo i hans rum
och att han skulle flytta in i den lilla kammaren,
»som var lika bra som ett ordentligt rum.»

Tuska avbröt hennes svada.

— Var snäll och gå nu, jag har ondt i huvudet.

Så fort Obidowska stängt dörren om sig, satte sig
Tuska att skriva ett ny tt brev till mannen. Det blev
litet olika det hon skrivit före utflykten till Havsögat.
Det uttryckte ingen avsky för varken bergen eller
omgivningen, däremot var där en stor dosis melan-
koli, som närmast anknöt sig till deras ekonomiska
ställning.

»Jag vet», skrev hon, »att en sommar här skulle
vara av utomordentlig nytta för mig och Pita, om
vi blott hade rikligare medel till vårt förfogande. Men
det kunna vi ju inte ens drömma om. Beklagans-
värda äro de människor som måste räkna på varje
öre. De få inte ens lov att bli sjuka, det är en allt-
för stor lyx. Jag föredrager att vända hem genast,
och du kan vänta oss . . .»

Hon ville sätta ut datum, men kunde inte. Det
var som om någon gripit om hennes handled och
hejdat henne. Hon tillfogade därför endast:

» . . . någon av dagarna, och bli inte överraskad
över att vi se ändå skralare ut än vid avresan. Trots
den största sparsamhet ha vi måst avstå från många
saker, som äro oundgängliga för hälsans återställande.
Det är alltså inte underligt, att vi i stället för att
stärkas ha nått ett rakt motsatt resultat.»

I den tonen gick hela brevet, som var längre än
172

vanligt. Tuska liksom bedövade sig med dessa jere-
miader. Hon kände inte den nervositet som kommit
över henne under Sznapsias besök hos Porzycki, men
vad hon nu kände var tusen gånger värre. En dov
smärta, ett slags resignation inför det oundvikliga och
därjämte ett visst självförakt.

»Det är rätt åt dig, det är rätt åt dig», sade hon
oupphörligt till sig själv.	'

Hon reste sig från bordet och gick bort till fönst-
ret. Familjen Warchlakowski satt på verandan och
hade en visit. En dam i engelsk promenaddräkt,
wienerhatt, parisisk underkjol, kaukasiskt skärp, ita-
lienska kaméer och zakopansk »serdak» blev bjuden
på bakelser och kaffe. Mamma Warchlakowska såg
genom sin lorgnett oavbrutet mot Tuskas fönster och
berättade ironiskt något för damen. Döttrarna sutto
i en rad med spetsade öron och flätade girlander av
tallris, vari de stucko in pappersrosor.

Tuska förstod att det talades om henne, men hon
drog sig ej ifrån fönstret. Tvärtom, hon stod envist
kvar och upprepade för sig själv:

»Det är rätt åt dig, det är rätt åt dig.»

Plötsligt kommo Porzycki och en dam ut på går-
den. Tuska kunde ej se hennes ansikte, ty Porzycki,
som bar hennes parasoll, spände genast upp den över
henne. Tuska såg blott, att det var en smärt gestalt
med lätt, förnäm gång. Hon var klädd i svart grena-
din och en liten svart hatt. De gingo tvärs över går-
den och ut på vägen, livligt samtalande. Tydligen
hade de mycket att säga varandra, tydligen fanns hos
dem denna gemenskap i livsöden, känslor, uppfatt-
ning och intressen, som verkligen förenar människor.
Detta märkte Tuska med ens. Numera hade hon
lättare för att uppfatta dylika skiftningar. Hon min-
des, hur hon gick vid sin mans sida, hur de alla
gingo sida vid sida — stela, främmande.

»Han har rätt», tänkte hon.

Hon såg några ögonblick efter dem, där de gingo
173

vägen framåt, och kände sig alltmer övertygad om
att dessa två förstodo varandra, att de ej voro »mu-
mier» för varandra.

Besynnerligt nog erfor hon ej alls samma förbitt-
ring mot denna dam som mot Sznapsia och andra
kvinnor i Porzyckis omgivning. Kanske att hans
ord om hennes enastående intelligens och karaktär
hade ställt denna kvinna på en sådan piedestal, att
det höll hennes lägre känslor tillbaka. Beklämning
och en sentimental lust att gråta över ödets bitterhet
voro de förhärskande känslorna inom henne.

Hon blev varse, att pani Warchlakowska och hela
hennes anhang också följde den okända och Por-
zycki med ögonen. Hon lämnade sin plats vid fönst-
ret och gick inåt rummet. Hon kände sig så under-
ligt ensam och övergiven. I rummet bredvid satt
Pita vid bordet och bläddrade i en sagbok, medan
hon väntade på kvällsmaten. Tuska skulle gärna
ha gått in till henne och försökt framkalla en smula
värme i atmosfären genom att säga något vänligt ord;
men hon visste helt enkelt inte hur hon skulle bära
sig åt.

»En mumie», tänkte hon med en blick på dotterns
orörliga profil, »sannerligen en mumie.»

Hon började tvätta och kamma sig och utbytte
klänningen mot en nattrock, försökte genom meka-
niska sysselsättningar hålla sina nerver i schack.
Sedan drog hon fram kofferten och började lägga ned
linne i den. Hon ville på det sättet manifestera sitt be-
slut att resa. Pita iakttog förstulet hennes förehavande,
men gjorde inga frågor, rörde sig ej från sin plats.

Till sist blev denna tystnad, denna isiga atmosfär
alldeles outhärdlig för Tuska. Hon gick ut i förstu-
gan. Midt emot sig såg hon Porzyckis dörr, och det
föreföll henne som om en mur hade skilt deras bo-
ningar åt. Utanför dörren varseblev hon ett par små
damgaloscher, och denna obetydliga detalj kom den
bittra verkligheten att stå än mera skärpt för henne.
174

Hon styrde sina steg över gården mot värdinnans
stuga. Hon kände ett behov att tala med någon,
växla några ord med någon levande själ. Kvinnan
gick till kvinnan, i en dunkel känsla av att där
måste förståelse finnas.

— Vad är det om? Jaså, på posten?

Wikta tog brevet till mannen ur Tuskas hand.

— Jozek vaknar strax, och då får han gå.

Seende att Tuska stod kvar i dörröppningen fann
sig Wikta föranlåten att visa sig som artig värdinna.

— Var så god och sitt.

Mekaniskt satte Tuska sig ned på en trebent stol
bredvid spisen i det skumma rummet.

— Är er man sjuk, eftersom han sover?

Wiktas ögon glimmade i halvskymningen. Hon
kastade en öm blick på den kraftiga gestalten, som
låg utsträckt på sängen.

— Han ligger och sover ruset av sig — det må
han gärna göra.

— Är han drucken?

— Jaa. Jag har själv givit honom brännvin, så
att han inte skall ränna omkring uppe i bergen . . .

Det gick en rysning genom Tuska.

— Det behövs inte mycket, förrän han blir full,
och sen somnar han, och jag har lugn.

Den sovandes tunga andetag ljödo genom tyst-
naden.

— Men betänk då vad ni gör! ... Ni fördärvar
honom ju.

— Jag vill hellre han skall supa än ha annat för
sig. Så mycket att det räcker till brännvin har jag
alltid — han må gärna dricka.

Hon borrade sina stora, glödande ögon i honom.

— Han må gärna dricka!

På golvet bredvid Jozeks säng låg hans vita axel-
kappa och kastad över den bergsbillen, som huggit
så månget fäste i klippan åt den lätta foten. Ännu
i går kanske hade han strövat omkring på fjällsti-
175

garna med blicken riktad mot de himlastormande
fjälltinnarna, med blodet spelande i ådrorna, fri och
käck. Hans fröjd över att leva hade tagit sig uttryck
i jublande rop, som klingat vida ut över vidderna.
Nu låg han och drog tunga, rosslande andedrag i den
skumma, kvava kammaren. Vid hans fötter vaktade
hans av lidelsefull svartsjuka förtärda hustru, med
de svarta, glödande ögonen oavvändt häftade på den
sovande.

Tuska kände, att här i stugan togo de egna an-
gelägenheterna alltför stort utrymme för att hon inom
dess väggar skulle finna befrielse från sin ensamhets-
känsla. Hon reste sig upp, och på tröskeln sade hon:

— Vi reser vår väg en av de här dagarna.

I ett nu hade Obidowska glömt Jozek och sin
tragedi i livet och hade blott tanke för den minskade
säsonginkomsten.

— Vad för slag? — sade hon och rynkade ögon-
brynen. — Och hur tänker ni göra med mig då?

— Ni har fått betalt för säsongen, mer kan ni väl
inte begära.

— Än mjölken då?

— Den får ni sälja åt någon annan.

— Och maten som vi går och hämtar?

— Ni slipper ju hämta den, och då kan ni väl
inte fordra betalning.

Men Obidowska fick en allt amprare min.

— Kan vi inte? — sade hon. — Utom hyran
räknar vi på förtjänst på sommargästerna. Reser en
gäst, så går förtjänsten. Det kan vi inte finna oss i.

Tuska kände en obeskrivlig vedervilja.

— Så blir det i alla fall.

Hon avlägsnade sig hastigt och återvände in till
sig. Allt som omgav henne började förefalla henne
hemskt och fientligt. Utan att ens se på Pita, som
alltjämt satt i samma orörliga ställning, lik ett litet
avgudabeläte, gick hon direkt bort till sängen, svepte
en pläd om sig och lade sig.
176

»Det bästa jag kan göra är att somna», tänkte
hon, »somna ifrån alla tankar. Kanske jag blir lug-
nare sen.»

Men så fort hon slöt ögonen, var det beständigt
en och samma syn som återkom. Hon såg de där
tvä, vandrande den soliga vägen fram, så nära var-
ann, så förtroliga, så livsvarma. Hon borrade ner
ansiktet i kudden och låg länge så, alldeles orörlig.

En knackning på dörren, och någon trädde in i
rummet. En kjol frasade, manliga steg hördes, och
så hans röst;

— Å, ni sover. . .

Tuska for upp från bädden.

— Nej, nej, jag sover inte.

Framför henne stod Porzycki och bredvid honom
en dam i svart grenadin och svart hatt. Tuska mötte
ett par vackra, mörka ögon, Porzyckis ögon, riktade
emot sig, såg ett blekt, regelbundet ansikte inramadt
i mörkblont hår och en mildt leende mun, som livet
och dess prövningar hade lärt att le så sorgset. Med
en åtbörd full av obeskrivlig stolthet och glädje pe-
kade Porzycki på den okända:

— Min mor.

Det var som om ett mörkt dok hade dragits un-
dan framför Tuskas ögon. Detta enda ord gjorde
med ens allting soligt och ljust omkring henne. Med
en hos henne sällsynt hjärtlighet sträckte hon ut
handen.

— Vad jag gläder mig ... — sade hon, och med
ett uttryck av intagande förlägenhet i sitt ansikte
vände hon sig till Pita.

— Pita . . . pan Porzyckis mor!

Den skära och vita lilla dockan närmade sig. De
milda, svarta ögonen omsvepte Tuskas och Pitas ge-
stalter med sin varma blick.

Och med ens blev det soligt och varmt och godt
som om någon slagit upp fönstren i ett öde slott och
släppt in sol och doften av syrén och jasmin.
177

XXL

Bekantskapen med Porzyckis mor öppnade som en
ny värld för Tuska. Från första ögonblicket kände
hon sig mäktigt dragen till denna milda, stilla kvinna,
som föreföll så god och inte tycktes kunna tala annat
än goda, vänliga ord.

Pani Porzycka hade kommit blott på några dagars
besök till sin son. Hon ville ej störa honom, sade
hon småleende, han skulle få njuta av sina ferier i
ostörd frihet.

De hade allesammans slagit sig ned på verandan
för att dricka te. Porzycki hade tagit plats på trapp-
steget vid sin mors fötter. Han skalade hennes apel-
sin åt henne, han serverade henne och passade upp
på henne. Han hade varit inne i staden och skaffat
hennes favoritbakelser, chokladbomber, och hade själv
hämtat en skål god grädde hos Wikta. Oupphörligt
kysste han hennes händer och sade:

— Min lilla rara morsgumma!

Och hon svarade honom:

— Min rara gosse!

Pita iakttog med ironiska blickar dessa ömhets-
yttringar. De tycktes förefalla henne olämpliga och
inte riktigt distingerade. Det var första gången i sitt
liv Pita såg föräldrar och barn bemöta varann på det
sättet. Hon visste inte själv vad hon skulle tänka
om det.

Mor och son berättade nu, att de bodde tillsam-
mans i Krakau och trivdes förträffligt med varandra.
När Porzycki fick engagemang någon annanstans,
följde modern med honom.

— Hon måste! — förklarade Porzycki. — Vad
skulle jag ta mig till utan mamma? Jag skulle inte
kunna reda mig alls.

Pani Porzycka såg på sonen med ett uttryck av
oändlig hängivenhet.

12 — Säsongkärlek.
178

— Och vad skulle jag ta mig till utan dig? —
sade hon med ett småleende.

Tuska visste redan mycket, mycket.

Av några yttranden pani Porzycka fällt hade hon
förstått, att den där lättsinnige skådespelaren den
första och femtonde i var månad lämnade modern
hela sitt gage. Hon tog av en del, som han fick till
kläder och småutgifter, med återstoden betalade hon
deras hyra och vivre.

— Min man lämnade inte något efter sig utom
minnet av en stor, gränslös lycka. Han dog för
några år sedan. Lulu gick in vid teatern och har
gjort lycka. Nu ha vi det bra.

Tuska kände en stor häpnad.

Vad för slag, denne komediant, denne sorglöse
vagabond, som inte föreföll att ha tanke för annat i
livet än erotik, han fyllde så redligt och kärleksfullt
sina sonliga plikter!

Den kvinnliga solidaritetskänslan, den sällsamma
tacksamhet en kvinna känner mot en man, om han
handlar hederligt och ädelt mot en annan kvinna,
bidrog att ge näring åt Tuskas spirande känsla för
Porzycki. Hennes tankar gingo nu inte längre i blott
en enda riktning, hon började se ett ideal av full-
komlighet i honom, och ett helt nät av vägar sam-
manlupo nu i hennes hjärta och ledde alla till honom.

Vad hon hos sin man ansåg för en naturlig plikt,
hans strävan och offrande av allt sitt arbetes frukter
på hennes och barnens underhåll, det tedde sig hos
Porzycki som heroism. Orättvisan, första tecknet till
förälskelsens extas, började redan få makt med henne.

— Det var bara ett som fattades i min lycka, —
sade pani Porzycka en gång till henne, — en dotter.

Hon sände Pita en leende blick. Den lilla sva-
rade med ett intetsägande, artigt leende.

— Bal — utropade Porzycki muntert. —Mamma
hade nog med en sådan vildbasare som jag. Jag var
lika god som ett dussin döttrar.
179

— Nej, — svarade pani Porzycka, — vi mödrar
önska oss alltid en dotter, för ingenting kan ersätta
den innerliga gemenskapen mellan mor och dotter,
Har jag inte rätt?

Hon vände sig mot Tuska, som häftigt rodnade,
ty hon kände, att Porzycki fixerade henne och att
även Pita såg på henne med en egendomlig, klar
och genomträngande blick. Hon gav intet svar och
kände en obeskrivlig lättnad, då i detsamma damerna
Warchlakowski tågade förbi ute på landsvägen. Alle-
sammans fäste de sina blickar på verandan och sak-
tade sina steg. Även pani Porzycka tystnade, liksom
instinktivt anande det underliga, onaturliga och konst-
lade förhållande som rådde mellan detta vackra barn
och dess mor.

Dagen därpå steg Tuska upp litet senare än van-
ligt, och Pita satt ensam på verandan och putsade
sina naglar, då pani Porzycka kom upp för trappan.
Genom glasdörrarna och gardinernas musslin såg Tuska,
hur hon ett ögonblick stod liksom tveksam men så
gick fram till Pita. Dörren stod halvöppen — Tuska
kunde tydligt höra hela samtalet.

— God morgon, Pita!

Den lilla reste sig upp och neg.

-— Vill du inte språka litet med mig? . . . Säg mig:
varför är du alltid så allvarsam? Min son har sagt mig,
att du blev stött över något på er utflykt. Är det sant?

Pita teg, men i hennes ögon lästes förvåning över
att någon bragte denna fråga på tal och försökte
pejla hennes känslor.

— Du tiger, — återtog pani Porzycka. — Alltså
är det sant. Mitt kära lilla barn, tänk efter om Gud
har givit dig detta livet för att du skall förspilla det
på att vålla dina närmaste och dig själv ledsamheter.
Seså, svara nul

Pita teg fortfarande, men rynkade sina fina ögon-
bryn och bände fingrarna mot varandra.
180

Pani Porzycka drog henne sakta intill sig, slog ar-
men om henne och smekte mildt hennes hår.

— Gud ger mödrarna döttrar, — fortsatte hon, —
till glädje och tröst för dem, liksom han ger dig blom-
mor, fjärilar, fåglar. Och tänk bara så ledsen du
skulle bli, om blommorna skulle sticka och bränna
dig, om fjärilarna bet dig och fåglarna hackade dig.
Då skulle du nog sluta upp att bry dig om dem.
Men din mamma måste fortsätta att bry sig om dig,
måste fördra ditt misshumör och dina sura miner,
fastän hennes hjärta svider ... För din mamma
älskar dig.

Hon drog Pitas huvud intill sitt bröst, och hen-
nes röst ljöd så mild som om hon nynnat en vagg-
visa. Pita teg alltjämt, men hon försökte ej göra sig
lös, tvärtom hon erfor en känsla av ljuvlig frid. Det
föreföll henne, alt hon var en liten, liten flicka, och
det gjorde henne helt rörd.

— En så snäll liten flicka som Pita, — sade pani
Porzycka, — måste hålla av sin mamma, smeka och
kyssa henne och anförtro henne allt vad hon har på
hjärtat och i sina tankar. Varför gör inte Pita så?

Hon sköt henne litet ifrån sig och såg henne in
i ögonen.

— För att . . . mamma inte vill, — viskade Pita
sakta.

Tuska kände ett styng i hjärtat. Menade Pita vad
hon sade eller var det bara en fintlig undanflykt för
att urskulda sig inför pani Porzycka? Hela denna
scen var henne outsägligt plågsam. Hon fullbordade
hastigt sin toalett och gick ut på verandan.

Pita satt i pani Porzyckas knä och lyssnade tyst
till skådespelarens mor, som sakta och mildt talade
till henne.

— Vi hålla på och stifta närmare bekantskap, —
sade pani Porzycka med ett småleende till Tuska.

— Men hon är ju alldeles för tung . . .

— Nej visst inte.

ilavl-


181

— Pita, gå ned!

Pita gled lydigt ned från pani Porzyckas knä.

— Den här lilla damen har bekänt för mig, att
hon har en liten tagg i hjärtat alltsedan utflykten ...

Tuska antog en isig min.

— Pita glömde sig, — svarade hon i drottning-
Hk ton. — Hon uppförde sig olämpligt och taktlöst.
Det förvånar mig, att hon ville tala om det.

Den »taktlösa» lilla personen blev röd som ett
körsbär, och de små fotterna i de eleganta vita skorna
började oroligt trampa. Pani Porzycka såg på mor
och dotter med ett egendomligt, liksom medlidsamt
uttryck. Hon visste ej, hur hon skulle förhålla
sig inför denna köld, som slog emot henne från
ömse håll.

Tuska räddade henne ur hennes förlägenhet.

— Gå in, Pita, — sade hon, — mjölken står och
väntar därinne. Och drick ur alltsammans, hör du.

Pita försvann, och Tuska satte sig midt emot pani
Porzycka.

— Er lilla flicka är kanske inte så lätt att fostra?
— sade pani Porzycka.

— Jo, — svarade Tuska, — hon är mycket snäll
och förståndig och foglig. Det var första gången hon
satte sig på tvären, men — tag inte illa upp att jag
säger det — det var er sons fel.

— Lulus?

— Ja.

— Hur så då?

— Han hade narrat henne att bli så yr och upp-
sluppen, att jag inte kände igen henne.

— Det var väl bara bra. Barn skall vara barn,
det vill säga muntra och yra, inte gamla i förtid.
Det är förskräckligt.

— Mina barn är annorlunda uppfostrade.

— Det är illa det.

Hon fattade Tuskas hand.

— Jag är äldre än ni, jag har rätt att ge er några
182

fingervisningar. Förstånd och takt hinner de alttid
få. Låt dem vara barn. Kyss, smek, aga dem, men
låt dem leva, leva fullt och helt. Så har jag upp-
fostrat min son.

Kring Tuskas läppar kom ett egendomligt små-
leende.

— Er son ... — sade hon med ett obestämbart
uttryck i rösten.

— Min son är lycklig.

— Ja . . . han . . .

— Och jag med honom.

— Ja, ni båda.

Tystnad.

I pani Porzyckas ögon kom en glimt av oro. Hon
kastade en blick på Tuska. Denna satt med mörk
uppsyn och blicken häftad på den gula bordskivan.
Det var något tryckt över henne, något tvunget, hela
hennes hållning var som präglad av ett beständigt
buret tvång.

Pani Porzycka satt en lång stund tyst, men slut-
ligen fattade hon Tuskas hand och drog henne intill
sig. Och liksom hon förut tryckt dottern intill sig
och sökt leta sig väg till hennes hjärta, så trängde
hon nu med sin kärleksfulla tanke in i Tuskas ån-
gestfulla sinne, medan denna långsamt och omedvetet
lät sitt huvud sjunka mot pani Porzyckas skuldra.

Från havreåkern steg stillhet och surr av flugor
och skalbaggar. Den heta sommardagen föll likt ett
par brännheta vingar över Zakopanes dal. Det enda
som hördes i den stora stillheten var det där surret
och så ibland ett ljud i fjärran som om någon hade
gråtit.

Inom Pita och Tuska vaknade hjärtat långsamt
ur sin forstening, sin slummer, likt vårmark under
snötäcket.

Långsamt — långsamt.
183

XXII.

Ett långt, intetsägande kuvert med ganska pryd-
ligt skriven adress. Ett anonymt brev från »en väl-
villig vän», som varnade pani Porzycka för »den
äventyrerska, som fångat hennes son med sitt koket-
teri och trots sitt barns närvaro ej tvekar att prisge
sin skam för allas blickar och tillåta sig sådana skan-
daler som nattliga månskenspromenader och utflykter
som vara i tjugofyra timmar».

Med ett än mera melankoliskt leende än vanligt
ögnade pani Porzycka igenom det anonyma brevet.

»Var det verkligen så?»

Hon kände sig sorgsen, sorgsnare kanske än hon
gjort vid andra av sonens äventyr av liknande slag.
Den här damen från Varschau med sin förtjusande
lilla dotter föreföll henne trots sin stela kylighet värd
något bättre och djupare än en flyktig förälskelse.
Det hade varit något så övergivet hos henne, då hon
därute på verandan smugit sig intill den äldre kvin-
nan, det var som om hon känt sig så trött, så trött,
på all förkonstling, allt tvång hon levde i. Och all-
deles detsamma hade röjt sig hos Pita, då hon smu-
git sig intill henne.

Orörlig och tankfull satt pani Porzycka i rummet,
som hennes son förut bebott och där allt erinrade
om honom. På bordet fotografier av honom själv
och hans manliga och kvinnliga kamrater. Bredvid
sängen en hel packe roller. På väggen en grupp
från en utflykt. Cykeln i ett hörn av rummet. Några
band Shakspeare, Byron i gult omslag, den oskilj-
aktige Laforgues och slängd i en vrå »Chansons de
Bilitis». Några tallkvistar i en vattenkanna, en teat-
tiralj för utflykterna. Den skarpa lukten av serdaker
och fårpälsar blandad med eau de cologne och tobak.

Det var inte innehållet i det anonyma brevet, som
tog pani Porzycka så djupt. En kärlekshistoria . . .
Ack, så många hade utvecklat sig inför hennes trötta
184

ögon! Alla fotografierna på bordel bevisade det. Men
i det här fallet var det något som berörde henne
särskildt smärtsamt Kanske mest för Pitas skull.

Hon var en alltför god kvinna för att sätta tro
till brevets ord.

»Er son har låtit fånga sig av en äventyrerskas
koketteri.»

Alltigenom kysk och ren visste hon dock intuitivt,
att det icke är kvinnan som koketterar, utan att det
alltid är mannen som först söker draga till sig hen-
nes uppmärksamhet. Det sker kanske omärkligt, för
ett enda flyktigt ögonblick och utan att kvinnan själv
kanske ens märker det. Därpå vänder han sig bort
och låtsar likgiltighet; men hon har hypnotiserats och
följer honom. Därav legenden om kvinnans offen-
siva taktik.

Så tänkte pani Porzycka. Dessutom kände hon
sin son. Hon visste, att han var sin fars levande
avbild, visste också till fullo, vilken obeskrivlig tjus-
kraft män av hans typ besitta. Något visst barnsligt
hos honom, hans soliga väsen, hans ömma omsorger
om den kvinna han utkorat och skänkte sin flyktiga
kärlek — allt detta tog med storm, framför allt hjärtan
som stelnat i skenbar okänslighet som Tuskas.

Hon kände därför, att skulden låg hos hennes son,
och var nästan färdig att taga en del av den på
sig själv.

»Lät jag inte känslan få spela en för stor roll i
hans uppfostran?» tänkte hon. »Nu kan han inte för
ett ögonblick vara ensam, utan ett annat hjärta som
han tänder för sig, om bara med en flyktig låga . . .
Och har inte jag skuld i delta?»

Dörren öppnades — Porzycki kom in flygande.
Han badade i svett, så fort hade han gått. Han hade
med sig fenacetin från apoteket, litet skinka och sista
numret av »Liberum veto».

— Där har du hela Zakopane — ropade han och
kastade det lilla röda häftet i moderns knä.
Han kastade en blick på hennes ansikte och för-
stod med ens, att något hade händt.

— Vad nytt? — frågade han.

Hon räckte honom det anonyma brevet. Han bör-
jade läsa, allt under det han torkade svetten ur pan-
nan, och slutligen brast han ut i ett högt skratt.

— Ett sådant kreatur . . .

Pani Porzycka avbröt honom med en åtbörd.

— Brevet är en sak för sig. Det är själva faktum
det gäller. Är det sant?

Han såg förvånad på henne.

— Vad nu då? — sade han. — Du brukar ju
aldrig tala med mig om sådana där saker. Varför
ändrar du nu taktik?

Hon slog ned ögonen.

— Du har rätt. Jag har aldrig brukat tala med
dig om de där . . . bagatellerna. Det är din sak. Var
och en får svara för sig själv. Men . . . jag vet inte
själv, varför jag gör det här undantaget. Jag skulle
vilja att det vore osant. Jag skulle önska det så . . .

Porzycki vände sig mot bordet och började öppna
sina paket.

— Det är osant, — sade han med en axelryckning,
utan att se modern i ögonen. — Naturligtvis. Mellan
mig och pani Zebrowska är bara vänskap.

— Ingenting annat?

— Nej. Det är den där dumma apan midt emot
som hämnas på det där viset. Hur kan mamma
sätta tro till det? Pani Tuska är ett absolut aktnings-
värdt fruntimmer. Och för resten . . . Ack, Herre
Gud, mamma skall väl inte tro, att alla människor
är djur.

Pani Porzycka skiftade färg.

— Å Lulu, — sade hon i förebrående ton, — det
tänkte jag inte på.

Och av hennes färgskiftning, hennes nästan för-
skräckta ton var det lätt att förstå, att hennes oskyl-
diga tanke inte ens snuddat vid vad som i kärleken
186

är det mest ödesdigra, del som starkast binder eller
stöter bort.

Tystnad följde. Porzycki kände, att han över-
skridit gränsen, att han sagt vad han ej bort uttala
inför sin mor. Hon åter satt med betryckt uppsyn,
i stället för lugnad dubbelt orolig, sedan hennes ögon
plötsligt öppnats för möjligheten av vad som enligt
hennes uppfattning var ett brott.

Hon lyfte sina ängsliga ögon mot sonen.

— Lulu!

Han gick hastigt fram till henne och satte sig vid
hennes fötter på golvet.

— Vad, lilla mor?

— Borde du inte resa?

— Jag? Varför det?

— Ser du . . . jag är rädd.

— För mig?

— Ack nej, nej. För Tuska — för Pita.

Han började skratta.

— Var lugn, lilla mor. Dem kommer ingenting
ondt att hända. För resten ska de resa.

— När?

— Endera dagen.

Hon drog en lättnadens suck.

— Gudskelov!

Han sprang upp och gjorde en piruett.

— Så ja. Tag nu ett fenacetinpulver och lägg dig
en liten stund. Och var så snäll och ge mig det
anonyma brevet. Jag skall lägga det i ett kuvert och
skicka det till pani Warchlakowska. Man måste ge
kejsaren vad kejsaren tillhörer.

— Nej gör inte det.

— Varför det?

— Hämnas du, kan det bli ändå värre.

— Det struntar jag i! — ropade han.

— Men det är inte på dig jag tänker utan på
pani Zebrowska.

— Ba, hon struntar också i det.
187

Pani Porzycka, som nu rest sig upp och höll på
att göra i ordning pulvret vid bordet, frågade plötsligt:

— Men hennes man?

Ett ögonblicks tystnad följde. Det var som om
hon med det ordet hade återkallat i minnet en varelse,
som alla hade förgätit.

— Hennes man? — upprepade han slutligen. —
Om hennes man är en förståndig karl, fäster han sig
inte vid prat.

Hans röst lät osäker. Det märktes, att han själv
inte riktigt trodde på vad han sade och helt enkelt
ville göra slut på ett obehagligt samtal.

Och ett ögonblick därefter susade han som en blixt
bort mot staden på sin cykel.

Men pani Porzycka kunde inte bli sin oro kvitt.
Hon beslöt att ej nämna för Tuska om det anonyma
brevet. Hon ville blott före sin avresa förvissa sig
om att det ej skulle inträffa något, som kunde störa
en hel familjs frid och förgifta en kvinnas hela
framtid.

Med ögonen fästa på Gudsmodersbilden, som Lulu
på hennes önskan alltid och överallt hade hängande
över sin bädd, låg hon och kvaldes av sina oroliga
tankar. Det där fula, mänskliga, för henne hittills
fördolda — svek, löftesbrott, lögn — började forma
sig till spökskepnader, som kommo framkrypande ur
vråarna och ställde sig i ring omkring henne och an-
dades på henne med sin förgiftade andedräkt. Hon
darrade för deras annalkande och såg intet annat be-
skärm emot dem än den lilla emaljerade bilden i
plyschram, varur blickade ett ansikte ljuft och ljust
som en morgonstjärna.

— Heliga Guds moder ... skydda dem, skydda dem!

Det mörknade. Och samtidigt med mörkret växte
den tunga beklämningen. Pani Porzycka kände sig
maktlös.

Hur skulle hennes svaga, bleka, sorgsna godhet
förmå skingra det tragiska mörker, som bredde sig
188

över denna stuga och i vilket dess invånares onda
instinkter utvecklade sig allt starkare?

Hon hörde hur Tuska och hennes son sakta sam-
talande gingo över gården. Vad de sade kunde hon
ej uppfatta, men själva tonen ängslade henne. Hon
reste sig hastigt, kastade över sig en schal och gick ut.

De hade försvunnit i mörkret bland stockarna,
som lågo upptravade för det nya bygget. De skrattade.
Hon hörde Lulus skratt, Tuska stämde in. Sedan blev
det åter tyst. Småningom vande sig pani Porzyckas
ögon vid mörkret, och hon urskilde dem båda, där
de stodo lutade mot en stock, tätt intill varandra,
och viskade.

— Heliga Guds moder, skydda dem!

Stjärnorna började glimma på himlen. Från den
nyslagna ängen doftade det hö.

Pani Porzycka lät armarna sjunka, sorgset och
rådlöst. Vad skulle hon göra?

Plötsligt smög sig en liten arm under hennes, en
liten gestalt lutade sig intill henne likt en blomma
som böjer sig för vinden, och en stämma viskade:

— Är huvudvärken bättre nu?

Det var Pita. Pani Porzycka kände sig gripas av
en sällsam rörelse. Hon slog armen om den lilla
och svepte schalen kring henne.

— Ja tack, Pita lilla, nu är huvudvärken borta.
Men . . .

Hon avbröt sig. Hon hade tänkt säga, att hon var
ledsen. Men Pita lyfte sitt lilla bleka änglaansikte
emot henne ur schalen.

— Är ni ledsen? — frågade hon.

Pani Porzycka såg rörd ned på henne.

— Ja Pita, jag är ledsen.

Pita var alltför taktfull för att fråga »varför?» —
hon endast tryckte sig hårdare intill sin nya väninna.

— Skall jag visa er Karlavagnen? — föreslog hon
älskvärdt. — Se . . . där — de där tre stjärnorna är
tistelstången och de där, se, är hjulen . . . Och den
189

där stjärnan, som lyser som en diamant den heter . . .

Bägge blickade upp mot stjärnorna, och ljuset från
dem tycktes återspegla sig i deras klara, rena ögon.

XXIII.

En sval och läskande dryck — det var intrycket
av pani Porzyckas besök i Obidowskas stuga.

De sista dagarna var dock stämningen störd, och
det kom något alltmera tvunget över den lilla kretsen.
Porzycki hade berättat för Tuska om det anonyma
brevet, men som på en tyst överenskommelse nämn-
des det aldrig, då de voro tillsammans. Tuska blott
framhöll oupphörligt, att hennes avresa förestod. Men
någon bestämd dag uppgav hon ej. Då pani Porzycka
med en viss iver föreslog henne, att de skulle följas
åt, och hon kände, att hon måste fatta ett beslut,
svarade hon:

— Jag väntar på brev från min man.

Ibland gjorde pani Porzycka en ansats som för
att förmå Tuska att öppna sitt hjärta. Men hon stod
på sin vakt med ett så otadligt älskvärdt leende, så
oåtkomligt korrekt, att det ej fanns möjlighet att
tränga sig på henne med ett:

— Ni är på väg att förälska er, och jag måste
varna er.. .

Pani Porzycka fann, att hon ingenting förmådde
göra, och hon kände lättnad vid tanken på att
hon snart skulle resa. Ett par gånger försökte hon
komma med några lätta antydningar om sin sons
obeständighet, men åter mötte henne isig tystnad från
Tuskas sida.

Vad som förut skulle undgått hennes uppmärk-
samhet — snabba ögonkast växlade över bordet, en
och annan lång handtryckning — det var vad hon i
stället såg, och det verkade som lika många slag
på henne.
190

»Det är oundvikligt!» tänkte hon.

Och hon vände sig helt till Pita.

Den lilla hade blivit mycket förändrad. Allt sedan
utflykten till Havsögat hade hon varit tyst och allvar-
sam. Men före pani Porzyckas ankomst hade hon
snarast förefallit att vara på dåligt lynne, nu var
hon sorgsen.

Hennes blå ögon hade fått ett uttryck av melan-
koli. Hon undvek moderns blick och skrattade ej åt
Porzyckis kvickheter. I dess ställe slöt hon sig allt
innerligare till pani Porzycka. Men hon gjorde det i
smyg, liksom hon blygis över sitt behov av att smekas
och slutas i famnen av denna goda, gråhåriga dam.

Hon erkände aldrig för pani Porzycka, att hon
kände sig sorgsen. För övrigt skulle hon väl knap-
past själv kunnat reda upp vad som rörde sig inom
henne. Hon kände blott, att hon på något sätt blivit
ställd utanför, och det grep henne, att hon var en-
sam, en biperson och tydligen för liten för att bli
invigd i en hemlighet, vars tillvaro hon instinktivt
anade. Hos pani Porzycka fann hon tröst och ro.

Dagen innan pani Porzycka skulle resa samlade
sig den lilla kretsen för sista gången på Tuskas
veranda. Alla sågo sorgsna ut. Endast Tuska för-
sökte låta glad och obesvärad.

— I morgon reser ni, i övermorgon kanske vi.

Porzycki såg henne djupt in i ögonen. Hon för-
mådde ej uthärda hans blick. Hennes hjärta samman-
pressades vid tanken, att hon kanske verkligen skulle
nödgas resa i övermorgon.

»Jag vill stanna, stanna till vilket pris som helst!»
ropade det inom henne. Och samtidigt gjorde hon i
tankarna ett överslag av sin kassa. Hur många dagar
till skulle hennes pengar räcka? Om inte Pita varit,
skulle hon kunnat leva på mjölk och bröd blott för
att få stanna så länge som möjligt. Hon kastade en
halvt förbittrad blick på dottern, som satt hopsjunken
och dystert stirrade framför sig.
191

— Och du, Pita — längtar du att få fara hem?
— vände sig pani Porzycka till den lilla.

Pita rodnade häftigt. Hon svalde ett par gånger
och såg av gammal vana som vädjande på modern.

— Pita fogar sig i omständigheterna, — sade Tuska
i skarp ton.

— Pita gläder sig nog åt att få se sin pappa igen,
— anmärkte pani Porzycka.

Intet svar kom.

Var gång pani Porzycka nämnde »pappa», blev
det alltid så tyst som om en ängel llugit genom rum-
met. Ville man ej tala om honom, eller hade man
ingenting att säga om honom?

Då hon en gång frågat sin son, hade han svarat:
— Han tycks vara en mycket hygglig karl. — Och
det var allt.

Och ändå kände pani Porzycka, att denne från-
varande äkta man ändå var huvudpersonen i det
drama som här utspelades.

Han fanns här inte, man talade inte om honom,
och ändå var han här hela tiden, hans person, hans
heder, hans namn var det dominerande här, trots att
man liksom drev bort honom med alla dessa långa
blickar, stumma handtryckningar, hela denna över-
hettade atmosfär av känslor, som tycktes växa med
var timme, vart ögonblick.

Även nu, där hon satt mellan Tuska och Pita,
tänkte pani Porzycka oavbrutet på honom, på denne
okände, som ändå var kommen dem så nära genom
det hemliga band, som börjat länka dem alla sam-
man. Och ovillkorligt förde hon gång på gång talet
på honom, liksom hon velat frambesvärja honom
till skyddsvakt och värn för de där dagarna som
återstodo.

Hennes sons uppförande oroade henne också. Lulu
hade alldeles förlorat sitt glada humör. Han var för-
strödd och kretsade alltid omkring Tuska. Pani Por-
zycka hade sett honom sådan förr, men hon hade
192

aldrig sett, hur denna stämning hos honom utvecklat
sig. Han hade vanligen varit förälskad utanför hem-
met. Nu fick hon bevittna alla faserna av den gry-
ende förälskelsen. Ängslad och pinad tyckte hon, att
det var något slags sjukdom, som hon ej hade bot
för och vars utveckling inom honom hon måste åse
med korslagda händer.

I detta nu reste sig Lulu från bordet och lutade
sig mot verandaräcket, under det han melankoliskt
blossade på en cigarrett. Melankolien blott klädde
honom. Pani Porzycka såg på honom och måste i
sitt sinne erkänna, att Lulu var vacker, intagande och
såg sällspordt distingerad ut.

»Stackars pan Zebrowski», tänkte hon, »stackars
Pita!»

Utifrån fälten hördes ljudet av röster. Skymningen
sänkte sig snabbt, grå och sollös. Endast då och då
skymtade en glimt av sol mellan molnen. Bergen
höljdes i töcken. Det rustade sig till regn.

På vägen från staden kom brevbäraren och styrde
kurs rätt på Obidowskas stuga.

— Telegram!

Han räckte det till Tuska jämte kvitto och blyerts-
penna. Hon tog det, darrande av oro att hennes man
skulle underrätta henne om vilken dag han väntade
henne. Hon kände pani Porzyckas blick vila på sig.
Efter att ha undertecknat kvittot öppnade hon lång-
samt telegrammet.

Hon läste, och en glädjerodnad färgade hennes
kinder. Men med undantag av rodnaden märktes
ingen förändring i hennes ansikte. Hon hade lagt
band på sig i tid.

Telegrammet innehöll endast dessa ord:

»Stanna. Brev och pengar komma.

Zebrowski.»

Tuska lyfte ögonen från telegrammet och mötte
pani Porzyckas blick, och med ens förstod hon vilken
193

ängslan denna kände för att de två skulle bli en-
samma efter hennes avresa.

— Det är från min man, — sade hon i likgiltig
ton. — Han ber mig invänta brev.

— A!

Porzycki fortsatte att röka och förblev ett stumt
och som det föreföll likgiltigt vittne till scenen. Men
djupast inne i hans ögon glimmade något likt en
dold gnista.

Tuska vek ihop telegrammet och stoppade det
innanför skärpet. Och nu började hon manövrera
för att bli ensam med Porzycki något ögonblick. Hon
klagade att hon frös, Porzycki erbjöd sig att hämta
hennes slängkappa och sprang in i rummet, men
knappt hade han försvunnit genom dörren, förrän
hon reste sig upp och ropade:

— Nej, jag tar hellre koftan.

Och hon skyndade in efter, och redan under vägen
tog hon fram telegrammet innanför skärpet.

Hon glömde, att verandan hade glasdörrar och att
gardinerna voro dragna åt sidan. Pani Porzycka, som
satt midt emot dörren, såg tydligt, hur Tuska räckte
honom telegrammet, hur han läste det och då han
lämnade det tillbaka tryckte en lång kyss på hennes
hand. Sedan kommo de tillbaka ut på verandan, hon
med koftan snedt påsatt, han med lugnad och ljus-
nad uppsyn.

»Varför äro de så glada?» undrade pani Porzycka.
— »Månne för att de nu ha vunnit ännu några tim-
mar eller kanske några dagar?» —

Det var ännu en som hade sett denna scen — Pita.
Hon kröp ihop än mera, hennes uppsyn blev än
mörkare, ty varje ögonblick bragte henne bekräftelse
på att hon var överflödig och utesluten ur den forna
trion. Och hon tänkte på att i morgon skulle pani
Porzycka resa och hon bli lämnad ensam, och hon
började att frukta och bäva för denna ensamhet.

13 — Säsongkärlek,
194

XXIV.

Tuska kände en viss lättnad, då hon i sällskap
ined Porzycki och Pita återvände hem efter att ha
följt pani Porzycka till stationen. De där goda, oroliga
ögonen, som så ofta sett på henne liksom varnande
och bönfallande, hade på sista tiden hotat att alldeles
rubba hennes jämvikt, redan så störd av den nya
känsla, som började uppfylla hennes väsen.

Ty Tuska hade förälskat sig i Porzycki — ett så-
dant där slags förälskelse, som egentligen är en form
av kärlek till det egna jaget. Hon älskade sig själv
sådan hon var eller trodde sig vara i Porzyckis ögon.
Hon tyckte om att se, hur hans blick följde hennes
rörelser och åtbörder, och försökte^öra dem vackrare,
mera fulländadt graciösa, liksom hon också mer än
någonsin lade sig vinn om sitt yttre överhuvud, ty
Porzycki var en stor kännare av fruntimmerstoaletter,
och icke en detalj i hennes och Pitas klädsel undgick
honom.

Med honom var förhållandet detsamma, han var
förälskad i hennes uppskattning av hans intagande
väsen, hans eleganta yttre, hans spirituella konversa-
tion, hans fysiska spänstighet. De presenterade för
varandra vad de hade fördelaktigast och voro å ömse
håll tacksamma över att se det uppskattadt. Då de
hade nedlagt mer än vanlig omsorg på sin klädsel
eller kände sig ha en »beau jour», skyndade de till
varandra, dragna av begäret att se det beundrande
uttrycket i den andra partens ögon. Hos henne märk-
tes dock mera av pose och koketteri än hos honom.
Hon hade ej rikligt satt sig in i detta nya; för ho-
nom var det inte nytt utan gammalt och vant. I
brist på en applåderande publik sökte han alltid ut
åt sig någon kvinna till folium för sina fullkomligheter.
Han gjorde det utan cynism, det var något alldeles
naturligt för honom, och därför var han hundra gånger
195

farligare än en om än på allvar förälskad cyniker.
Tuska började också gå som i ett ständigt rus. I en-
samheten kunde hon komma till besinning för något
ögonblick och försökte ånyo intala sig, att det var
vänskap hon kände. Men det behövdes blott, att hon
erinrade sig en blick av honom, i andanom skymtade
hans profil, för att hon åler skulle känna hur blodet
började brinna.

Ty nu voro de komna till det stadiet, att deras
blickar borrade sig in i varann likt pilar, att deras
händer allt oftare sökte varann och allt längre vilade
i varann, att halvutsagda ord svävade mellan dem i
luften som ängsdun för vinden. I ett glas på Tuskas
nattduksbord stodo ständigt blommor, som han ploc-
kat åt henne, i ett glas bredvid Porzyckis bädd stod
en vacker ros eller några narcisser, som Tuska haft
med sig åt honom från trädgårdsmästaren i staden.
Tuska hade redan ett helt museum av minnen. En
mängd pressade blommor, ett par visitkort, en sten
från Havsögat . . .

Ty del var verkligen så, alt hon skridit in i sin
andra vår.

Hennes ögon hade blivit blåare, hennes läppar
rödare, håret mera guldglänsande, händerna lenare,
gången lättare. Om hela hennes gestalt stod som ett
skimmer. Numera låg hon inte till långt frampå mor-
gonen, insvept i täcken och filtar. Då solen uppen-
barade sig, blev hon inte längre förtretad över alt den
väckte henne, utan välkomnade den med ett leende.
Hon satte, sig upp i sängen, strök tillbaka håret och
blickade mot fönstret, genom vilket ljus och härlig
morgonsvalka strömmade in. Detta sätt att hälsa
solen hade Porzycki lärt henne. Han hade också lärt
henne att utsätta hals, bröst och hela kroppen för
den friska luften och andas in den som ett elixir.
Tuska förundrade sig över hur hon förut kunnat krypa
ner bland kuddarna som ett murmeldjur i sitt hål och
förarga sig över solljuset.
196

— I kistorna få vi sova tillräckligt, — sade Porzycki
skrattande, då han en morgon knackade på hennes
dörr klockan fem.

Hon sprang upp ur bädden, och då han redan
susat i väg på sin cykel, slog hon upp fönstret och
fröjdade sig åt att se de vaknande gräsen, de ur morgon-
dimmorna stigande bergen. Hon tänkte på hans ord,
och ett ögonblick kände hon lust att väcka Pita. Men
nej — hon föredrog att vara ensam.

Överhuvud tillkallade hon Pita numera blott i
de kritiska ögonblick, då hon greps av en sådan för-
virring i ensamheten med Porzycki, att hon ej kunde
uthärda. Annars kände hon lättnad, då den lilla
höll sig undan. Pita erinrade henne om verklig-
heten; Pita var Wareckagatan, den trånga bostaden,
den kyligt vänlige mannen, de stumma gossarna, med
ett ord allt det som Tuska numera ville tänka på
så litet som möjligt.

Till slut kom det utlovade brevet från mannen:

»Älskade hustru!

Jag är glad åt att kunna skicka dig ytterligare två
hundra rubel. Res för all del inte, eftersom kuren
gör dig godt, utan sköt er väl och drag nytta av luften
både du och Pita, så att inte utgiften blir bortkastad.
Jag har anskaffat dessa pengar och har blivit lovad
ytterligare femtio rubel, men det är också allt jag är
i stånd att skaffa. Jag skall se till att betala igen
det. Lev så sparsamt du kan, så att du kan stanna
så länge som möjligt. — Jag har måst byta restau-
rang, ty maten på den förra var alltför dålig. Nu
lever jag huvudsakligen på köttsoppa och biffstek, ty
det är vad de minst kunna fördärva. Min mage har
beständigt varit i olag, och jag har slutat att äta supé
ute. Jag köper hem en bit kött, och portvakten gör
i ordning samovaren. Det är synd, att du har låst
undan allting, jag har samma glas till te och tand-
197

ki
es

in

:h
n-
d,
n

i
r-
le
la

d

å

borstning. Likaså med handdukarna. — Gossarna äro
friska, men ha slitit ut sina skodon, och jag har
måst skicka dem nya. Här är fruktansvärdt varmt,
det är så att man kan svimma på byrån, och i går
på vägen hem trodde jag, att jag skulle falla. Palmerna
ha fortfarande ohyra, och tobaken hjälper ej. Jag
har låtit bära ut madrasserna i solen, ty solen lär ju
döda bakterier. Jag bifogar de två hundra rublerna.
Kursen är nu tjugosex och en halv, se upp så att de
ej lura dig. Titta efter i tidningen. Jag har ingen-
ting vidare nytt att berätta. Med en hjärtlig omfam-
ning till dig och Pita, din tillgivne

Walery.»

Tuska lät brevet sjunka, där hon satt ute på
verandan.

»Hans mage i olag», tänkte hon, »handdukar,
skodon, glas, biffstekar ... så trivialt alltsammans,
så dystert och färglöst!»

Och så fjärran ifrån henne! Ännu nyligen skulle
hon blivit verkligt ledsen över att han måste borsta
tänderna och dricka te ur samma glas, att pojkarna
sleto skodon så förskräckligt, att palmerna hade ohyra
— men nu var allt detta henne inte blott likgiltigt
utan på något vis motbjudande.

— Vad tänker ni på? — frågade Porzycki och
lutade sig över verandaräcket.

Han hade kommit smygande tyst som en katt
och kastade en förtjusande, mörkröd vallmo i hen-
nes knä.

Denna vallmo — och detta brev!

Hon knycklade ihop brevet och stoppade det i
sin väska — pengarna hade hon redan förut tagit ut
och gömt innanför blusen. Vallmon förde hon sme-
kande till sina läppar.

— Så förtjusande!

— Ni är ändå mer förtjusande.

— Jag?
198

— Ja. I dag är ni bedårande. Era ögon är blå-
are än turkoserna i era öron . . . Och en så förtju-
sande blus! De där kvadraterna . . .

Tuska hade i går köpt en svart sidenblus med
fyrkantiga insättningar av svarta spetsar. Den fina,
gulbruna huden lyste fram genom spetsarna.

Porzycki borrade ögonen i de där spetsinsätt-
ningarna.

— Atlas! . . . — sade han med ett småleende.

Tuska låtsades ej förstå.

— Nej det är siden och irländska spetsar.

— Jag talar om vad som är under spetsarna.

Blodet sköt upp till Tuskas kinder.

— Åh!

Och hon rodnade än starkare, då hon varseblev,
att Pita stod några steg ifrån henne.

Den lilla, nu för tiden alltid melankolisk och
mera inbunden än någonsin, höll ett vykort i handen.

— Vad vill du? — frågade Tuska i skarp ton.

— Jag har fått ett vykort från pani Porzycka, —
sade hon och lade kortet på bordet. Hennes blick
gled över moderns ansikte och irrade ut i rymden.
— Brevbäraren hade lämnat det till värdinnan.

Tuska tog kortet. Några vänliga rader, en hjärt-
lig hälsning till henne. Det var som om en skygg,
lågmäld stämma hade nått henne fjärran ifrån. För
ett ögonblick tyckte hon, att pani Porzycka ännu var
ibland dem och såg på dem oroligt bönfallande.

För att komma ifrån intrycket vände hon sig till
Porzycki.

— Har ni också haft brev från er mor?

— Ja, i morse.

— Vad skrev hon.

— Å, ingenting särskildt. Resan hade gått lyckligt.
Hon var alldeles intagen i er och Pita . . . och Zako-
pane och mig — i allting med ett ord.

Han förteg dock huvudinnehållet i brevet. En
brinnande bön, ej formulerad i ord men ändå för-
199

nimbar bakom varje rad. »Om ej för annal så av
hänsyn för Pila . . .»

Men det var för sent. Porzycki stod nu på den
punkt, då mannen förefaller att alldeles ha mist sin
vilja och går framåt med förbundna ögon.

Slilla och lyst gick Pila ifrån dem och styrde
kosan bort mot bygget. Där satte hon sig på en hög
stockar, knäppte ihop händerna och stirrade ner på
de gula hyvelspånen och sina egna framsträckta fot-
ter i de otadligt vita skorna.

Wikta kom och ställde sig framför henne och såg
på henne med en sorgmodig blick. Hon erinrade sig
sin egen Hanusia, enda barnet, som hon för många,
många år sen hade begraft borta på kyrkogården.

»Hur många år sen är det?» tänkte hon, i det
hon såg på Pita. »Det måtte vara tjugofem . . . Hon
hade likadana stora, blåa ögon och ljust hår. Knappt
tio år var hon, men så stor och duktig. . . Hon satt
också på virkeshögen till nya slugan och höll hän-
derna hopknäppta som om hon bedt, och solen sken
på henne och håret lyste . . . Och jag stod och såg
på henne bortifrån gamla stugan och hade min fröjd
åt henne . . .»

Ändtligen log Pila blicken från sina vita skor
och såg på värdinnan.

— Är det långsamt efter någon? — frågade Obi-
dowska.

Pita visste, alt detta på goralernas tungomål var
detsamma som längta efter någon.

— Nej, — svarade hon och vände bort ansiktet.

Men Obidowska upprepade envist:

— Jo, det är allt långsamt efter någon.

Obidowska tyckte själv det var långsamt. Hon
längtade i dag efter sitt enda, döda barn — ty man-
nen hennes, Jozek, blev allt svårare. Han ville inte
supa, ville inte arbeta på bygget, det bara ryckte i
honom alt få ge sig upp bland bergen, ut i friheten.
För henne hade han bara hårda ord, sade rent ut
200

att han var led på henne. Den gamla kvinnan bör-
jade tröttna i kampen med ungdomen och kvaldes av
ängslan, att hon skulle bli lämnad ensam i stugan,
ensam i väntan på döden. Hon kände ett behov av
att sluta sig till någon eller sluta någon till sig. Därav
tanken på Hanusia, som så länge vilat borta på
kyrkogården.

»Ett barn är alltid mera värdt än en karl», tänkte
hon och sökte ofrivilligt Tuska med ögonen. Redan
länge hade hon märkt, att det »var något» mellan
hennes bägge hyresgäster. Hittills hade hon inte
stort bekymrat sig om det, men i dag skulle hon
velat gå till den där unga frun och ropa till henne
så högt hon förmådde: »Ett barn är mera värdt än
en karl.»

Hon såg medlidsamt på Pita.

»Den lilla stackarn», tänkte hon, »hon har satt
sig för sig själv för att inte vara i vägen.» Hon skulle
gärna ha velat stryka det där ljusa huvudet, men vå-
gade inte; Pita såg så otillgänglig ut. Dröjande gick
hon ifrån henne och vandrade obeslutsamt några slag
över gården. Slutligen började hon gnida förstustol-
parna med förklädet, men utan den vanliga ömheten
och intensiteten. Hon suckade, och hennes uppsyn
blev allt dystrare.

Pita satt under tiden försjunken i sina egna tan-
kar. Obidowska hade trott, att hon längtade. Men
efter vem kunde hon väl längta? Efter pappa? —
Nej, hon kände ingen saknad efter honom, ty hans
frånvaro eller närvaro gjorde ingen skillnad i hennes
inre värld. Efter bröderna? Nej, lika litet. De voro
henne fullkomligt främmande. De hade aldrig när-
mat sig henne, hon aldrig dem. Och ändå längtade
Pita verkligen . . .

Kanske till Varschau? Nej, hon visste, att hon
skulle få återse Varschau, och för övrigt började hon
tycka om Zakopane, kanske mer än Varschau. Alltså
återstod endast — pani Porzycka.
201

Ja, efter henne längtade Pita. Hon mindes hen-
nes milda stämma, hennes mjuka smekningar, alla
de vänliga ord hon sagt. Och brevkortet i dag hade
ökat längtan. Där hade pani Porzycka skrivit:

»Försök, kära Pita, att inte lämna din mamma,
utan var alltid hos henne, som en snäll liten dot-
ter . . .»

Så hade pani Porzycka skrivit, och Pita skulle så
innerligt gärna ha lydt hennes uppmaning, men hur
skulle hon kunna det, när mamma själv inte ville? ...
Pita märkte det mycket väl. Dessutom var mamma
numera beständigt tillsammans med pan Porzycki,
och Pita, som i förstone varit så förtjust i honom,
hade nu börjat känna ett slags förskräckelse för
denne man.

Hon hade drömt en gång, att han tagit henne i
armarna och slungat ner henne i en avgrund, som
var full av små flickor. Flickorna sutto på stenar
eller gingo av och an på det vissna gräset och gräto.

— Varför gråter ni? — frågade dem Pita.

De torkade sina ögon med det utslagna håret och
svarade endast:

— Hör!

Uppifrån avgrundens rand hörde Pita en kör av
röster — skrattande kvinnoröster.

Men det var ett underligt skratt — hemskt så att
blodet stelnade i ådrorna.

— Vilka är det som skratta? — frågade Pita.

— Det är våra mammor, — svarade flickorna.

Och de började åter gråta nere i avgrundens djup
och torka sina ögon med håret, som föll likt svarta
och gyllene mantlar över deras skuldror.

Så hade Pita drömt, och allt sedan dess hade
hon känt sig rädd för Porzycki, och ofta föreföll det
henne, att hon irrade bland stenar över gulnadt gräs
och hörde någon skratta underligt och hemskt, långt
långt borta.
202

XXV.

•	—- När blir föreställningen?

— Om en vecka.

Tuska rynkade missnöjdt ögonbrynen.

— Måste ni då nödvändigt spela en pjäs? Varför
inte ta en monolog?

Porzycki skakade på huvudet.

— Komitén har bedt om en pjäs, och jag har
redan lovat.

Det var ett tröstlöst väder, regnet piskade mot
rutorna, och Tuska var så enerverad, att hon knappt
förmådde behärska sig. Porzycki, i gummikappa, stod
på väg in till staden. I går hade han kommit sent
hem, och hans osäkra steg i förstugan hade kommit
Tuska att misstänka, att han ej var nykter. Var
hade han varit? Med vem hade han tillbragt afto-
nen? Hon kunde ej fråga honom, hon vågade helt
enkelt ej. Om han med sin forna öppenhjärtighet
svarat, att han varit tillsammans med sina kamrater,
manliga och kvinnliga, kände hon, att hon skulle ha
brustit i gråt. Och då — måste det ha kommit till
en förklaring.

Naturligtvis förutsatte ej Tuska ens för ett ögon-
blick möjligheten av ett irreparabelt fall, men om
han ur hennes sinnesrörelse utläste vad som rörde
sig inom henne, skulle hela förhållandet emellan dem
bli förändradt och vem vet om inte förstördt.

Nästa eftermiddag kom Porzycki in till henne.
Han var blek och olustig. Det utstrålade köld ifrån
honom. Tuska kände det ögonblickligt. Han såg
inte ens på hennes frisyr, som hon nedlagt mer än
vanlig omsorg på, och började genast korrigera en
teckning, som Pita satt och strävade med vid bordet.

Tuska svepte sin schal om sig och satte sig vid
kakelugnen, där några vedträn pyrde. Ofrivilligt kom
hon att tänka på de första dagarna hon och Pita till-
bragt i Obidowskas stuga. Regnet hade forsat ner.
203

vinden hade tjutit och vedträna pyrt i kakelugnen
alldeles som nu. Blott han hade inte varit här. Hon
slöt ögonen och försökte glömma hans närvaro. För-
gäves — hennes hjärta bultade, strupen var som sam-
mansnörd, blodet pulserade i hennes ådror.

Slutligen hörde hon hans röst:

— Tja! ... Nu ha de fåll mig fast! De ansatte
mig där borta på Plonka i går, så jag måste lova
dem att uppträda på någon föreställning de ämna ge.
Lyckligtvis var Sznapsia med, och jag tänkte genast
på henne.. .

— Skall ni spela tillsammans?

— Ja. Vi skall väl lyckas hitta på något.

Svartsjukan fick makt med Tuska. Det skulle
bli repetitioner, möten, rådplägningar, de skulle på-
minna sig forna tider. Porzycki hade ofta sagt, att
det starkaste föreningsbandet teaterfolk emellan just
är tiljorna, som de gemensamt beträda. Därför var
det som Tuska nu framkastade sitt förslag om en
monolog; men han avvisade det tvärt och höll sig
vid att det skulle vara en pjäs.

— Något av Musset. Hans proverb i en akt är
utmärkta.

Tuskade reste sig upp och började gå av och an
på golvet. Porzycki satt kvar bredvid Pita, som
makat sig så långt ifrån honom som möjligt. Han
stirrade rätt framför sig, cigarretten hängde i mun-
gipan.

Svartsjukan ansatte Tuska allt våldsammare. Han
hade träffat Sznapsia i går. Vem vet vad som tilldra-
git sig dem emellan. Det var därför han var så lik-
gillig emot henne.

Ifall de båda dagligen skulle träffas, var allt slut.
Hon visste det, kände och förstod det. Och förtviv-
lan grep henne. En förfärande tomhet gapade emot
henne. Hon miste all taktkänsla. Gång efter annan
kastade hon en tvekande blick på Pita — till sist
gick hon hastigt in i nästa rum.
204

— Pan Porzycki!

Porzycki såg överraskad ut, och även han tve-
kade ett ögonblick, även han kastade en blick på
Pita. Men flickan föreföll att vara alldeles fördjupad
i sin ritning och såg ej upp från papperet. Porzycki
följde efter in i rummet med utgång till verandan.

Han stängde ej dörren, och detta var nära att för-
taga Tuska modet. Men så lät hon alla hänsyn fara.
Med ansiktet halvt gömdt bakom schalen framslung-
ade hon hastigt, med sammanbitna tänder:

— Jag . . . vill inte ... att ni skall spela tillsam-
mans med den där damen.

Porzycki såg upp och blickade henne in i ögonen.
En nervös darrning grep henne. Han vände på hu-
vudet och såg åt dörren. Instinktivt drog hon sig
bort mot verandadörren.

— Jag vill inte! — upprepade hon än en gång.

— Varför? — frågade Porzycki mekaniskt, blott
för att något säga. Han stod nu tätt intill henne och
trevade efter hennes hand under schalen.

— Jag vill inte! . . .

Mera kunde Tuska ej säga, så upprörd var hon.
Tårar dallrade i hennes ögonhår likt daggdroppar.
Hans läppar skälvde av begär att dricka bort dem.
Hon kände det, och med en yttersta ansträngning
öppnade hon verandadörren.

— Jag vill inte! ... — upprepade hon än en gång,
varpå hon sprang ut på verandan och slog igen dör-
ren om sig.

Ett iskallt regn slog henne i ansiktet, stormvinden
tog fatt i schal och klänningskjol. Men ovädret hade
en lugnande inverkan på henne.

Porzycki gläntade på dörren.

— Kom in . . . ni förkyler er!

Hans ögon voro åter goda, milda och förälskade.
Han sträckte ut handen. Den vackra munnen log
bedjande.
205

— Ja ja, jag skall inte spela . . . bara ni kom-
mer in!

En gränslös blygsel grep henne. Han trodde, att
hon stod därute i regnet och stormen för att avpressa
honom eftergifter. Samtidigt flög den tanken igenom
henne, att hennes hår raknade och pudret rann av.

Hon skyndade hastigt förbi Porzycki och in i rum-
met, där Pita alltjämt satt fördjupad i sin teckning.
Tuska kastade en förstulen blick i spegeln, öppnade
puderasken och for med pudervippan över sitt ännu
våta ansikte. I detsamma inträdde Porzycki, men
lyckligtvis hann Tuska i tid slänga undan asken.
Porzycki föreföll nu upplivad och glad — en härfö-
rare dagen före en otvivelaktig seger. Förvirrad gick
Tuska bort och satte sig midt emot Pita, som hade
hon fattat ett plötsligt intresse för vad dottern före-
hade. Pita kastade en underlig blick på moderns
våta hår och såg så genast åter ned på sin teckning.
Även Porzycki närmade sig bordet.

— Det är en stuga ... — förklarade han och pe-
kade på papperet.

— Ja visst, en stuga, — sade Tuska. — Vad har
du haft att rita efter, Pita?

Pita svarade ej; det var som om hon ej velat
blanda sin stämma med de konstlade rösterna ovan-
för sitt huvud.

— Den lilla har talang, — återtog Porzycki. —
Den borde utbildas.

— Ja . . . jag skall tänka på det, — svarade
Tuska.

Hon drog teckningen till sig. Porzycki lutade sig
över henne. Hon kände hans andedräkt, han doften
av hennes hud och hår, och några ögonblick anda-
des de in varandra likt blomsterdoft. Pita satt och
bet sig i läppen, förskrämd och otålig. Varför syssel-
satte de sig med henne? Varför kunde de inte låta
henne vara i fred.

Plötsligt slog Porzycki förtjust ihop händerna.
206

— Jag har fått en lysande idé!

— Vad då?

— Ni skall spela emot mig i stället för Sznapsia.

— Jag?

— Ja visst, ni! Jag minns ni låste en av La-
forgues »Complaintes» för mig för litet sen. Ni de-
klamerade bättre än jag. För resten linns det hårligt
material till en aktris hos er.

— Hos mig?!

— Ja säkert. Å de ögonen! Så ni kan se på mig
med dem. För resten skall jag hjälpa er. Har ni
någonsin uppträdt på scenen?

— Någon gång... då jag var ilicka.

— Nåå?

— Folk sade, att jag spelade bra, men det år ju
så länge sedan.

— Än sen? Livet har säkert utvecklat er talang.
Det är den enda dramatiska skolan. Vi skall i alla
händelser pröva.

Tuskas blod började flamma.

Spela offentligt? För pengar?

Hon förskräcktes, men å andra sidan vaknade
inom henne all den instängda fåfängan hos en kvinna,
som i åratal pysslat med fikusar, födt barn, ekono-
miserat och aldrig blivit beundrad av en åskådarkrets,
men kommit till världen med en oändlig åtrå efter
dylik beundran.

Hon försökte opponera sig.

— Det är omöjligt. Jag har inte toaletter.

— Det blir nog bra med det. Vi ska för resten
välja något lätt och något som inte fordrar stor
toalett.

Upplivad och lycklig sprang han in i sitt rum,
och efter ett ögonblick kom han tillbaka med ett
litet häfte i handen.

— Jag har för säkerhets skull alltid med mig
några pjäser för en två, tre personer. Se här är en
bra liten bagatell för två: »Postskriptum».
207

Tuska tog häftet.

— »Postskriptum»?

— Ja. Den är mycket lätt. Ni sitter nästan hela
tiden framför brasan. Det underlättar spelet för er.
Jag skall genast skriva ut rollen åt er. I kväll skall
vi ha en provläsning.

Porzycki var tydligen i sitt esse. Han öppnade
rollhäftet och läste upp några meningar.

— Det är till och med bättre, att jag spelar med
er än med Sznapsia, — återtog han. — Mera snärt
på det! En aktris har alla människor sett väl hun-
dra gånger. Er känner nästan ingen .., Och dess-
utom blir det ett storartadt nöje för er.

Tuska tyckte också själv, att nöjet skulle bli »stor-
artadt», och hon smålog mot tanken. Men hon visste
inte varför det samtidigt, envist som flugor, surrade
för hennes öron: »Skodon, ett glas, jag äter inte supé,
portvakten gör i ordning samovaren, jag vädrar ma-
drasserna ...

Varför skulle hon just nu komma att tänka på
mannens olycksaliga brev? Och varför satt Pita så
stum och inbunden och stirrade på sin teckning? Om
hon ändå låtit märka, att hon gillade Porzyckis för-
slag! Då skulle Tuska känt sig åtminstone till hälf-
ten lugnad. Hon skulle ha tyckt, att »Wareckaga-
tan» gav henne sin sanktion. Tuskas ögon rent av
tiggde om en vänlig blick från dottern, men den lilla
undvek tydligen att möta moderns ögon.

Tuska blev ond. Hon var sannerligen för skru-
pulös! Vad låg det för ondt i om hon uppträdde i
en pjäs? De allra ärbaraste kvinnor, de finaste damer
uppträda ju på amatörscener! Och hon måtte väl
ha rätt att för en gång slå sig lös och ha litet roligt
... Hindrade hon kanske mannen från alt njuta sin
frihet?

Det fick han så innerligt gärna. Och hon var
övertygad om att han inte så odeladt som han lät
påskina ägnade sig åt fikusar och madrasser. Hon
208

drog sig till minnes skämttidningarnas kvickheter om
»gräsänklingarna» och tillämpade dem på den stac-
kars Zebrowski i den grönskiftande ytterrocken.

Tuska var glad åt det envisa regnandet. Porzycki
tillbragte nästan hela dagarna inne hos henne. De
hade inrättat ett slags gemensamt hushåll. Obidowska
bar till dem middagarna, som Porzycki åt hos Tuska,
och nu hade det kommit en vit duk på bordet, en
vas med tallkvistar. Porzycki förde med sig kakor,
sardiner, vin och bakelser från staden. Man levde i
ett visst bohemlikt överdåd, som var något nytt för
Tuska. Hon tänkte på de första, odrägliga regnvä-
dersdagarna, då hon suttit framför kakelugnen eller
vid fönstret med Pita, och njöt dubbelt av det härliga
nuet. Porzycki hade en underbar förmåga att sprida
hemtrevnad. Kanske att det var just denna hans
talang, som gjorde honom så oemotståndlig för kvin-
norna. Tuska var ej van vid att någon så älskvärdt,
så ömt sökte förströ henne vart ögonblick, bekym-
rade sig om hennes hälsa, hennes stämningar och
tycken. Hon började känna sig lycklig inte blott för
att hon hade någon att dyrka sig själv i, utan även
över detta behagliga dagliga samliv, som ej tillät
henne att för ett ögonblick känna sig ensam och gav
henne känslan att äga en henne obetingadt hängiven
varelse.	\

Med förtjusning hälsade hon de färglösa, gråa regn-
dagarna. Hon formligen fruktade solen. Där var så
mycket värme och ljus i hennes stängda rum. Hon
var rädd, att när solen kom skulle Porzycki åter ge
sig av uppåt bergen, upphöra att vara så bedårande
älskvärd och god som han nu var.

Ingenting tydde dock därpå.

Även Porzycki hade tydligen för tillfället fått nog
av solen och bergen. Van att alltid ha en kvinna
vid sin sida och bortskämd genom samlivet med
modern trivdes han aldrig länge utan ett »hem», och
209

nu var han glad över att funnit denna hamn. Han
hade genast förstått, att Tuska ej var van vid att
omhuldas, och han fördubblade de ömma omsorger
som han i början av sina kärleksförbindelser under
alla förhållanden brukade slösa med. Det var såle-
des en behaglig och lycklig tillvaro, som fördes i
Obidowskas stuga i det tröstlösa regnvädret, och trev-
naden blev större med var dag.

Men . ..

Ty här funnos men. Framför allt oroades Tuska
av tanken på teaterföreställningen, som hon skulle ta
del i. Repetitioner ägde rum dagligen, och Porzycki
inövade henne ytterst omsorgsfullt och samvetsgrant
i hennes roll. Han påstod till och med, att hon
skulle komma att spela förvånande bra för att vara
en amatör, men i sina stunder av självbesinning sade
sig Tuska, att en offentlig scen och betalande publik
ej var detsamma som Obidowskas stuga och repeti-
tionerna på tu man hand med Porzycki. Dessutom
hade hon många tvivelsmål. Hon skulle spela en
grevinna. Någon autentisk grevinna kände Tuska
ej personligen. Hon hade sett sådana där förnäma
damer, men på långt håll. De hade imponerat på
henne genom sitt sportsmässiga yttre, sitt välborstade
hår och framför allt genom sina opudrade ansikten.
Men hurudana voro de för resten? Hur skickade de
sig? Hur talade de? Hon erinrade sig, att aktriser
som spelade grevinnor vanligen talade mellan tän-
derna, drogo munnen upp till vänstra örat, då de
smålogo, satte vänstra handens lillfinger i vädret och
i stället för »mamma» sade »memma». Ja — men
det var aktriser. Instinkten sade Tuska, att sådana
voro inte de äkta grevinnorna. Hon visste, att det
bland åskådarna skulle finnas damer ur aristokratien
— Porzycki hade sagt henne det — och hon kunde
inte lida att bli utskrattad. Ibland blev hon alldeles
het vid tanken på vad hon gjort, då hon så utan be-
tänkande gått in på att uppträda på scenen tillsam-

14 — Säsongkärlek.
210

mans med Porzycki. Hon bönföll honom, att han
skulle befria henne, att han i sista ögonblicket skulle
besluta sig för en monolog.

— Det är omöjligt, — svarade aktören — jag har
lovat en pjäs, och jag måste hålla mitt ord. För
resten är programmen redan tryckta.

— Med mitt namn?

— Hur kan ni tro det? Tre stjärnor i stället för
namn ... Det ökar intresset. Seså, är man inte nöjd?

Hon smålog, hon hade ingen vilja längre.

Deras leenden möttes likt en kyss, de sögo in var-
andra med ögonen. Så smektes de beständigt. Pitas
närvaro tillät dem icke mera, men än så länge funno
de det nog. För varje sådan blick kände Tuska sig
genomilas av en het rysning. Hennes kinder började
glöda, hon vände bort blicken; men i nästa minut
mötte den åter hans. Hon kunde knappast andas.
Ibland nästan väntade hon, att hon skulle falla i van-
makt. Då hon slöt ögonen, såg hon honom så tyd-
ligt för sig som om hon haft hans bild ristad under
ögonlocken.

En gång sade han henne, att han hade samma
förnimmelse. Det uppstod som en magnetisk ström
emellan dem. Ibland undveko deras blickar och hän-
der att mötas, men blott för att efter några ögonblick
flyga varandra till mötes likt vilsegångna. Och som
bakgrund för detta känslorus en behaglig vardags-
trevnad. Om kvällarna sutto de vid lampan, som
numera brann på det dukade tebordet i stället för
ljus. Han läste tidningar eller berättade om sina upp-
levelser för henne. Även Laforgues var med, men
han passade inte i denna interiör.

Inte ens Pitas envisa melankoli förmådde störa
deras stämning. Den lilla tillbragte hela kvällarna
lutad över sitt ritbräde, av Porzycki försedd med fär-
ger, kritor, papper och ritplanscher i all oändlighet.
Hon blandade sig inte i samtalet, såg inte ens på
211

modern och Porzycki. Endast ibland sände hon
dem ett forskande, misstroget ögonkast.

Under tiden puttrade tevattnet i spritköket, som
Porzycki hämtat in från sitt rum, på den lackerade
brickan uppdukades bakelser, sardin- och hummerbur-
kar, en flaska brungul konjak och Porzyckis favorit-
vin Vöslauer Goldeck. I kakelugnen sprakade veden
muntert, torr numera tack vare aktörens ingripande,
det doftade av tallbarr och vita rosor, och en bukett
härliga vallmor lyste fram ur halvdunklet.

Tuska och Porzycki hade mycket att säga och be-
rätta varandra, de tävlade om att bikta sig. Han
omtalade allt utan förbehåll, avslöjade sig sådan han
var med sina fel och svagheter och förtjänster. Hon
åter poserade som kvinnor pläga i dylika fall, men
nu narrades hon inte som hon gjort för pani War-
chlakowska, blott »valde» vad hon skulle säga och
vad hon skulle förtiga. Hon visste inte, att det oftast
är mannen alldeles likgiltigt hurudan kvinnan varit
och till och med hurudan hon är. Han frågar hu-
vudsakligen efter hurudan hon skall bli — särskildt
då det gäller sådana förhållanden som Tuskas och
Porzyckis.

Medan hon ansträngde sig för att framställa sitt
inre i så intressant och fördelaktig dager som hon
förmådde, såg Porzycki betaget på hennes omsorgs-
fullt ondulerade hår, hennes små förtjusande, skära
öron, hennes haka som rundade sig mot den blåa
sammetskragen, de fina, darrande näsvingarna.

Och då Porzycki spirituellt, ibland med en lätt
anstrykning av sentimentalitet, drog upp en bild av
sin bohemsjäl, stal sig Tuska å sin sida till en blick
på hans långa, sammetsmjuka ögonhår och tänkte
hänfördt:

»Han är bedårande!»

Emellertid skulle nu denna ljuvliga, ostörda sam-
varo avbrytas av en repetition på teatern. Tuska
stod inför ett nytt dilemma. Skulle hon taga Pita
212

med sig? Frågan löste sig dock oväntadt lätt. Pita
hade litet ondt i halsen, och det var alltså bäst att
hon stannade hemma. Tuska kände sig glad där-
över, men ville ej erkänna det ens inför sig själv.
Då den av Porzycki beställda droskan stannade utan-
för i det hällande regnet, vågade Tuska inte se på
dottern. Pita sysslade dock helt lugnt och oberördt
med att hälla klorsyradt kali i ett vattenglas.

En stor förändring hade påtagtigen skett med henne
sedan utflykten till Havsögat. Hennes grämelse då
över att få stanna ensam kvar på hotellet hade för-
bytts i fullständig likgiltighet. . Hon hade tydligen icke
ens lust att följa modern till teatern. Repetitionerna
hemma bevittnade hon stum och som med en viss
ironi. Ibland iakttog hon förstulet modern, och det
föreföll som om hon inom sig hade kritiserat henne.
För övrigt röjde hon aldrig vad som rörde sig inom
henne. Kände de nu en ömsesidig lättnad över att
skiljas åt på en stund, lät ingendera dock märka det;
de togo ett så älskvärdt farväl som om de genom
fördubblad artighet velat dölja sina innersta känslor
för varandra.

Men väl i droskan började Tuska genast ångra,
att hon ej stannat hemma under förevändning att
Pita var sjuk.

Ty vad hände! Knappt hade Porzycki tagit plats
bredvid henne, knäppt fotsacken och med en blick
övertygat sig om att ingen kom på vägen, förrän han
med stormande häftighet slog sin arm om henne
och med sina läppar sökte hennes.

Detta kom helt plötsligt och oväntadt och i ett
mycket olämpligt ögonblick. Tuska tänkte nämligen
med en beklämd känsla på Pita och inte bara på
Pita utan på allt vad hon representerade. Det är ofta
så med kvinnor, att fast de med all makt strävat att
frigöra sig från något, känna de bitter smärta, då fri-
görelsen kommer. Känslan varar kanske blott ett
ögonblick, men den är stark och uppriktig. Och just
213

i ett sådant ögonblick av intensiv smärta och saknad
kom Porzyckis omfamning.

Hon stötte honom energiskt från sig.

— Låt mig vara ... — stammade hon och satte
hatt och slöja tillrätta.

Porzycki hade blivit alldeles genomvåt, då han
hjälpt henne upp i droskan. Hans kappa utsände
en obehaglig lukt av vått ylle, vattnet dröp från hans
hatt. Tuska hade klädt sig med ytterlig omsorg för
repetitionen, och förtretad konstaterade hon, att han
vid det där försöket att kyssa henne hade vätt ner
hennes nya blå flor och strukit pudret av hennes
näsa. Denna prosaiska sida av saken i förening med
det psykologiskt olämpliga ögonblicket gjorde, att
Tuska kände harm och avsmak. Hon drog sig till-
baka i droskans ena hörn och försökte fördjupa sig
i sina egna tankar. Men hon kände sig mer och
mer enerverad, i synnerhet som hon märkte, att även
Porzycki satt och såg förolämpad ut. Då hon stött
honom ifrån sig, hade han först sett förvånad ut och
sedan fått ett ironiskt uttryck i sitt ansikte, och med
ett: »Jag ber om ursäkt» hade han dragit sig tillbaka
i motsatta hörnet av droskan.

Ett ögonblick kände Tuska lust att stanna droskan,
hoppa ur och i regnet springa tillbaka till stugan,
kasta sig på sängen och gråta ut. Med ruelse drog
hon sig till minnes, att hon låtit Porzycki bjuda på
bakelser, kakor, vin, läckerheter av alla de slag. Och
det allra fatalaste var, att hon gjort det av de mest
låga bevekelsegrunder. Hon ville nämligen, att pen-
garna mannen sändt henne skulle räcka så länge som
möjligt, för att hon skulle få stanna i Zakopane. De
läckerheter Porzycki så frikostigt bjöd på började
spela en betydande roll för hennes budget, och
vad hon bort avvisa, om hon varit en person med
takt, det hade hon villigt tagit emot, fastän hon visste,
att hon gjorde illa ...

Nu kom det för henne, att Porzyckis attack mot
214

henne ej var annat än ett uttryck för den missakt-
ning hennes handlingssätt ingivit honom.

»Det är mitt eget fel», tänkte hon, »jag har fått
vad jag förtjänar.»

Medan de sålunda under tystnad nalkades teatern,
föreföll det som om en oöverstiglig isvägg reste sig
mellan dem. Hela det gemensamma förflutna, så
ljuft och ljust, var som bortsopadt av en enda allt-
för bråd och brutal gest. Men fastän misstämningen
var ömsesidig, var där dock en olikhet. Hon sökte
redan urskulda honom och tog hela skulden på sig.
Han satt trumpen och till synes likgiltig, men var i sitt
sinne besluten att förnya försöket, fast ej med samma
stormande häftighet, mera överlagdt.

»Jag måste pröva henne ...»

Han började nämligen misstroget undra, hurudan
hon egentligen var denna unga fru, som å ena sidan
så påtagligt uppmuntrade honom, å andra sidan vred-
gadt stötte honom ifrån sig, så snart han försökte
uppnå några positiva resultat.

Teatersalongen var tom, och där rådde ett obe-
hagligt halvdunkel. Den lilla scenen gapade emot
dem likt ett svart hål. Tuska kände sig besviken.
Hon hade väntat att finna en hop människor, mötas
av sorl och rörelse.

Till och med konditoriet var tomt. Regnet hade
skrämt bort all publik. Uppassarna stodo och halv-
sovo i vråarna. Borden voro beströdda med smulor
efter kakor och konfekt. Ibland kom någon inru-
sande och köpte något, en vagn hördes rulla, och så
följde åter sömnig tystnad.

Ur salongens halvdunkel gled en gestalt fram och
närmade sig Tuska. Det var en ung, illa klädd man,
onaturligt smal äver axlarna. Han hade en ljus, allt-
för lång ytterrock och mycket dåliga skodon. Där-
emot var hans cylinder splitterny och så blank, att
den speglade alla omgivande föremål.
215

— Min kamrat Martin, — presenterade honom
Porzycki.

Martin gav Tuska én förstulen blick, åtföljd av ett
cyniskt småleende, som tycktes som fastvuxet vid de
blodlösa läpparna, bugade sig stum och beredde sig
att gå till sina plikter som sufflör.

Allt gick så högtidligt och ämbetsmannamässigt
till, att Tuska, som gjort sig helt andra föreställningar
om livet bakom kulisserna, började känna sig helt
underlig till mods. Hon framsade sin roll apatiskt,
alldeles upptagen av tanken på den föregående sce-
nen med Porzycki, som påtagligt undvek att möta
hennes blick. För övrigt kände Tuska sig mindre
generad av scenen än hon väntat; hon hade blott en
känsla som om hon stått på styltor. Martin suffle-
rade otydligt ocb föreföll att vara på dåligt humör.
På scenen fanns ej en enda stol. Tuska och Por-
zycki framsade sina roller stående.

På det sättet fortgick repetitionen en stund. Tuska
började känna sig allt obehagligare till mods. Helst
skulle hon velat avbryta spelet och återvända hem.

Plötsligt öppnades ingångsdörren, och två damer
och en herre trädde in. Porzycki rynkade ögon-
brynen.

— Vad tusan nu då? — utbrast han. — Jag har
ju sagt, att ingen får släppas in.

Han såg nogare på de inträdande, och hans min
ljusnade. .

— Tjänare! — ropade han. — Kom hit!

Och han vände sig till Tuska.

— Det gör ingenting — det är bara de våra. De
ha fått veta, att vi ha repetition, och kommer för att
se på.

Med ängslig blick betraktade Tuska dessa »de
våra», som pratade och skrattade och tydligen kände
sig på egen mark här i teatersalongen.

De trädde fram till rampen och hälsade på Por-
zycki.
216

— Hur lever världen med dig?

— Hur må ni själva?

— Vi? Utmärkt. Men var har du hållit hus?
Man har ju inte sett röken av dig. Varför kom du
inte med på utflykten?

— I det här regnvädret?

— Du har följt med i värre väder än det här.

— Håll munnen på er nu, för vi repetera.

De kastade nyfikna blickar på Tuska, alldeles som
Martin nyss. Hon kände hur hennes kinder började
flamma under dessa ögonkast.

— Fortsätt bara, vi ska inte störa,

De satte sig i en rad på första bänken, stödde
händerna på parasoller och käppar och blickade
upp mot scenen.

Tuska försökte återvinna lugn och jämvikt, men
förgäves. Hon kastade en bönfallande blick på Por-
zycki, men han tycktes inte ens märka hennes för-
virring. Han fortsatte att spela sin roll, belåten över
att kunna briljera inför sina kolleger med en så vac-
ker och stilfull dambekantskap.

Tuska ångrade nu på allvar, att hon givit sig in
på detta äventyr. Hon hade en känsla av att stå på
en schavott. Hon rabblade upp sina repliker med
låg röst. Porzycki såg förvånad på henne. Så illa
hade hon aldrig förr spelat. Denna blick stegrade
hennes förvirring. Hon märkte, att hon var alldeles
omöjlig, och var nära att brista i gråt. Förtvivlad
förde hon handen över pannan.

— Hur är det med er? — frågade Porzycki.

— Jag har ondt i huvudet.

Men han var nu som en annan människa.

— Vi ha strax slutat, — sade han kallt.

Instinktmässigt förstod Tuska, att han önskade
briljera med henne inför sina kolleger. Hon smålog
ironiskt, och på något oförklarligt vis återfick hon
med ens herraväldet över sig själv. Hon började
spela på en gång bättre och sämre. Hon begick en
217

mängd fel, men mycket gjorde hon också verkligt
bra. Hennes smidiga gestalt, det vackra ansiktet, de
glänsande blåa ögonen, den smakfulla dräkten och
de eleganta skodonen bidrogo till det gynnsamma in-
trycket. Dessutom ådagalade hon en påfallande takt.

Aktörerna blinkade gillande åt varandra.

En högväxt, svartklädd kvinnogestalt trädde fram
till rampen.

— Hör du, Porzycki, — sade hon, — varför kor-
rigerar du inte din motspelerska? Hon betonade illa.

Porzycki ryckte på axlarna.

Tuska avbröt sig rodnande midt i en mening.

— Del vore ju en lätt sak, för din motspelerska
är ju mycket intelligent och har verkliga anlag, —
återtog aktrisen och lutade sig mot rampen. Hon
lyfte ansiktet mot Tuska, som genast igenkände de
trötta ögonen och de regelbundna, melankoliska dra-
gen — Sznapsia.

— Tillåt att jag presenterar mig — mitt namn
är Markowska. Varför säger ni: »Jag skall vänta på
er?» Det finns ju ingen anledning att aksentuera »er».
Säg: »Jag skall vänta på er».

— Hon har alldeles rätt, — instämde Porzycki.

— Ni understryker för mycket.

— Jag är ju ingen yrkesskådespelerska, — försva-
rade sig Tuska.

Porzycki gjorde en åtbörd av otålighet.

— Ack Herre Gud, yrke eller inte yrke, när man
gör något, måste man göra det bra . . . Men jag har
ingen talang att undervisa.

Han vände sig till Markowska, som alltjämt stod
lutad mot rampen.

— Säg, skulle inte du vilja gå igenom rollen med
pani Zebrowska? Ni kvinnor ha lättare att förstå
varann.

Tuska kände sig på det djupaste kränkt. Den där
kvinnan vid hennes fölter, som föreföll henne så obe-
218

tydlig i jämförelse med henne själv, så i alla avse-
enden underlägsen, skulle undervisa henne!

— Gärna, mycket gärna, — svarade Sznapsia. —
Jag har godt om tid? När?

— I morgon, — sade Porzycki. — Var färdig
klockan tre. Jag kommer och hämtar dig hem till
oss i droska.

— Utmärkt!

— Men låt mig inte vänta som vanligt.

De skrattade muntert. Tydligen hade de sina ge-
mensamma minnen beträffande Sznapsias brist på
punktlighet. Porzyckis uppsyn hade ljusnat, och han
såg på aktrisen med en varm blick, som hon be-
svarade.

— I morgon alltså?

— Ja och nu sluta vi, för det går illa i dag.

»De fråga mig inte ens, om jag går in på deras
uppgörelser», tänkte Tuska, »om jag tillåter en
sådan där dam att överskrida min tröskel. Något
sådant kan bara skådespelare tillåta sig.»

De lämnade scenen, och allesammans gingo in i
konditoriet, där de styrde kosan in i ett av sidorum-
men.* Tuska kände det som om hon trampat på
glödande kol. Hon visste ej vilken min hon skulle
hålla i detta sällskap. Aktörerna slogo sig buller-
samt ned kring ett bord, och uppassarna kommo
tjänstvilligt ilande.

Markowska kom och ställde sig bredvid Tuska.

— Porzycki har berättat oss, att ni är en stor ta-
lang, — sade hon med en sällspordt behaglig och
vinnande röst, — och jag märker, att ni har verk-
liga anlag.

Tuska kände, att hon måste svara något.

— Ni är alltför vänlig.

— Ack nej, jag är bara uppriktig. Jag skulle i

* I hela Polen spelar konditoriet, »cukiernia», ungefär samma
roll som kafét hos oss.	Ö. a.
219

vilket fall som helst ha sagt er sanningen. Kanske
ni tänker på att ägna er åt scenen?

Tuska förvred munnen till en ironisk grimas.

— Jag?

Det låg så mycken arrogans i detta enda ord, att
aktrisen ej kunde annat än förstå den sårande under-
meningen.

— Om inte, så dess bättre för er, — sade hon
lugnt och enkelt.

I detta nu närmade sig Porzycki dem. Han såg
glad och upplivad ut, kände sig tydligen i sitt ele-
ment och hade hela tiden muntert och förtroligt
språkat med sina kolleger, dem han allesammans du-
ade, kvinnliga såväl som manliga.

— Nå? — frågade han Sznapsia. — Har du fått
underrättelser?

Hon smålog vänligt emot honom.

— Ja . . .

— Nåå? . . .

— Jag skall berätta dig det sedan.

— Bra villkor?

— Du får själv se.

— Tack skall du ha. Du är en hederspascha!

Återigen växlade de en leende blick, och det före-
föll Tuska, att på henne hade han aldrig sett med
sådan värme. Hon kom med ens att tänka på dessa
bägges samliv i gångna dagar, deras gemensamma
lidanden och fröjder, deras schismer och deras förso-
ningar, deras kringflackande tillsammans, i nöd och
lust.

»Ingenting förenar så som scenen!» hade Por-
zycki en gång sagt till henne. Nej, det måtte vara
sant, i alla händelser voro dessa båda nära och in-
nerligt förenade. Annorlunda — än hon . . .

För resten, vad hade hon för rätt att tänka på
någon sorts förening med honom, hon, en gift kvinna,
fullkomligt främmande för hans yärld, för honom
själv . . .
220

Hon behövde blott se på honom i detta nu, på
hans glänsande ögon, hans upplivade min — kom
han ens ihåg, att hon existerade, hade han en tanke
på henne?

Jo, han kom verkligen ihåg henne och närmade
sig henne för att erbjuda henne plats i soffan under
spegeln, bredvid hans för detta älskarinna. Detta var
mer än Tuska förmådde uthärda. Hon rätade på sig,
och det kom ett uttryck av förakt kring hennes
läppar.

— Förlåt, men jag måste resa hem.

— Hur så?

. — Har ni glömt det? Min dotter är ju inte frisk.

Hon lade stark tonvikt på sista meningen. Por-
zycki ryckte på axlarna.

— Inte är det någon fara med Pita; hon reder
sig nog.

— Tillåt mig att själv avgöra vad jag bör och
inte bör.

Åter blandade sig pani Markowska i samtalet:

— Den där förtjusande lilla flickan som var med
er i Kuznice — är hon sjuk?

— Hon har lite ondt i halsen.

Skådespelerskan såg ut att bli djupt orolig.

— Å då! Ni måste skicka efter doktor. Här finns
en specialist . . .

Men Tuska skakade högdraget på huvudet.

— Allt som bör göras är redan gjordt. Barnet
är bättre, men jag måste resa . . .

Med en böjning på huvudet tog hon farväl av säll-
skapet. Hon föreföll sig själv fulländadt drottning-
lik. Porzycki följde efter henne ut. Hon väntade,
att han skulle söka ursäkta sig, säga något förso-
nande ord — hon längtade efter det ordet. Men han
hjälpte henne upp i droskan, knäppte fotsacken och
vände sig till kusken med ett:

— Till Skibowkil Obidowska!

Droskan satte sig knakande och gnisslande i rö-
221

reise. Tuska fick en känsla som om någon hällt
iskallt vatten över henne. För ett ögonblick förfröso
till och med hennes tankar. Hon lutade sig tillbaka
i droskan och satt där som förstelnad i sin oväntade
ensamhet.

Till sist förstod hon, att Porzycki hade återvändt
till »de sina» i harmen över hennes kanske alltför
bryska sätt att avvisa honom.

»Men vad skulle jag göra? Vad? Vad?» tänkte
hon och bet läppen till blods och vred sina händer
under fotsacken.

»Jo, jag gjorde rätt, rätt gjorde jag!» tänkte hon
så i ett slags förtvivlans trots. »Jag borde ha givit
honom en örfil till på köpet. Skada att jag inte
gjorde det!»

Droskan stannade i en stor vattenpöl utanför Obi-
dowskas stuga. Tuska kastade till kusken en gulden.

— Skall väl ha lite drickspengar också? — ljöd
det uppifrån bocken.

Men Tuska var inte vid lynne att göra sina med-
människor lyckliga och skyndade under sitt upp-
spända paraply över gården in i stugan.

Pita låg på sängen insvept i en pläd. Vid åsynen
av modern reste hon sig väluppfostradt.

— Hur är det med dig? — frågade Tuska.

— Tack, bättre.

Pita ville gå fram och kyssa modern på handen,
men Tuska hejdade henne med en åtbörd.

— Nej nej, låt vara, kom inte. Jag är våt. Du
kan förkyla dig.

Det var en lättnad för henne att ej behöva komma
dottern nära. Det gavs stunder, då hon bokstavligen
var rädd för sitt eget barn.

Hon klädde om sig långsamt och omsorgsfullt
för att fördriva tiden. Pita lade sig åter på sängen
och slöt ögonen. Det började skymma. En tröstlös,
grå dager fyllde rummet. Det var som om någon
222

hade strött aska i luften. Möblerna kastade osäkra,
långa skuggor.

Tuska svepte in sig i en schal och satte sig fram-
för kakelugnen. Brasan höll på att slockna, blott
då och då flämtade en låga upp. Det låg en bekläm-
mande tyngd i atmosfären. Allt omkring henne er-
inrade om gångna kvällar tillbragta tillsammans med
Porzycki. I fönstret lågo några bakelser kvar, på
bordet stod en tallrik smultron, bredvid lågo Pitas
färger kastade, det doftade tallbarr i luften. Vart hon
såg erinrades hon om denne man, som så sorglöst
hade skapat sig ett litet »bo» här och nu hade gått sin
väg utan att ens se sig om efter henne.

»Så många sådana här bon han måste ha redt
sig», tänkte hon bittert. »Varför kom han? Varför?
Nu blir det förskräckligt för mig . . .»

Hennes tankar gingo till hennes forna liv. Det
föreföll henne förfärande i sin ödslighet, utan ljus,
utan värme.

»Om inte han kommit, skulle jag ha funnit mig
i det.» Hon rynkade ögonbrynen och knep energiskt
ihop läpparna. »Jag måste finna mig! Jag måste!»

Det var nu nästan alldeles mörkt i rummet. På
byrån stod en vas full med vallmor, som lyste ur
dunklet.

»Bort med dem!»

Tyst för att ej väcka Pita reste hon sig, tog blom-
mor, bakelser och smultron och bar ut alltsammans
på verandan och kastade det i smutsen. Pitas färger
lät hon vara för att slippa ge några förklaringar. Ett
ögonblick stod hon kvar ute på verandan. Blåst och
regn piskade henne ursinnigt, och i ett nu voro hen-
nes ansikte och hår genomvåta.

»Där har du, där har dul» tänkte hon vid de
isiga piskslagen och tyckte, att hon på detta sätt
straffade sig för sina forsyndelser. Hon trådde efter
fysiska lidanden, som kunde döva de moraliska kva-
len. Efter några ögonblick hade hon vant sig vid
223

regnets piskande. Hon drog häftigt in huvudet och
råkade törna emot dörrposten. Smärtan av det hårda
slaget beredde henne ett ögonblicks lisa.

»Där har du, där har du!» tänkte hon och slog
huvudet gång på gång i dörrposten.

Någon gick förbi ute på vägen, och skrämd åter-
vände hon in i rummet. Pita hade somnat. Tuska
satte sig åter framför kakelugnen och försökte med
våld rikta tankarna på sina plikter i livet.

»Jag har man och barn — jag måste tänka på
dem . . . Bara på dem . . . Det är det enda som är
mig tillåtet. Tänker jag på någon annan, begår jag
synd, synd!»

Ordet bröt fram som ett skri inom henne.

Bild efter bild började draga förbi henne, hennes
tysta gossar i skoluniform, mannen, mager och ynklig,
biktstolar med stränga präster, som sorgset blickade
genom gallret, stängda kyrkportar, långa, sömnlösa
nätter och en huvudkudde våt av tårar . . .

Synd! Synd!

Stormen dånade mot fönstret och skakade stugan,
det föreföll som den i vad stund som helst kunde
slita av taket och komma infarande i ohejdadt raseri.

Tuska såg sig omkring i rummet med en känsla,
att det var en ohygglig fälla, där hon hade mist sin
själs frid . . . Men var hon inte själv skuld till att
Porzycki i dag hade behandlat henne som han gjort?
Hade hon inte framkallat denna kyss, detta utbrott
av lidelse? Hade inte dagligen oräkneliga gånger så-
dana kyssar skälvt på deras läppar, växlats med ögo-
nen? Kunde hon alltså döma Porzycki så strängt?

Stormen gjorde allt våldsammare anlopp mot fön-
stret. Det dånade hemskt kring stugan. Något osyn-
ligt nalkades hotfullt uppifrån bergen . . .

Synd! Synd!

Tuska dolde ansiktet i händerna.

Nu såg hon klart in i sig själv. Harmen mot
224

Porzycki dunstade bort, men en annan, långt kval-
fullare känsla bemäktigade sig henne helt.

Svartsjuka, rasande svartsjuka vid tanken på att
han nu med den där för honom säregna, så outsäg-
ligt varma blicken såg på sin forna älskarinna.

»Med henne är han nu, med henne . . .»

Det knakade i stugans fogningar. Pita for upp i
bädden.

•— Det är ingenting, det är bara blåsten. Sov dul

Den lilla sjönk sömnig ner på kuddarna igen. En
lång stund förflöt, stormen fortfor att dåna och stöna,
regnet forsade alltjämt. Tuska började försjunka i
dvala. Hon ville ingenting, tänkte ingenting, kände
blott, att hon var mycket trött och olycklig.

Plötsligt hördes en droska stanna utanför Obidow-
skas stuga.

»Han!»

Tuska lyfte på huvudet, hennes andedräkt stoc-
kade sig. Hon hörde hur han trädde in i förstugan,
skakade kappan, tog av galoscherna och styrde ste-
gen mot sitt rum. En känsla av oändlig lättnad fyllde
henne. Hon visste, att han var hemma, var under
samma tak som hon, visste, att hon tidigt i morgon
bitti skulle få återse honom. Allt som varit var för-
svunnet. Hon kom ej ihåg hur bittert hon lidit, visste
blott, att han var här. Och hon var honom tack-
sam för att han ej knackat på hennes dörr och kom-
mit in, ty hon visste ej, hur hon skulle ha betett sig,
vad hon skulle ha sagt honom. Kanske skulle hon
ha brustit i gråt, och det hade varit värre än allt
annat.

»Nu skall jag vara annorlunda mot honom»,
tänkte hon, i det hon reste sig från stolen. »Jag
skall sluta allt inom mig själv. Han får inte veta
vad som rör sig inom mig.»

Hon såg på klockan; den var knappt tio. Det
lugnade henne fullständigt.
225

.	»Det var ju helt naturligt, att han stannade en
stund med kamraterna.»

Hon gick fram till spegeln och ordnade sitt hår.
I detsamma hördes någon treva på dörrlåset. Obi-
dowska stack in armen genom dörren.

— Det här är åt frun, — sade hon, — och det
,	här är åt flickan.

1	En påse bakelser, en vacker ros, några tidningar
och för Pita en ask klorsyradt kali.

!	Det föll som en sten från Tuskas bröst, det blev
1	ljust omkring henne trots rummets skymning.
,	— Hälsa och tacka så mycket!
i	Ett otydligt mummel från Obidowska var enda
»	svaret.
Alltså hade han tänkt på henne!
.	Hon stängde dörren. Åter skakade stormen stu-
gan, och det var som den velat bära bort den på
sina vingar.

-	Tuska lade bakelsepåse, ros och tidningar på bor-
det och gick bort till sängen. På nattduksbordet låg
‘	en bönbok med pärlemopermar, en sådan där prakt-
,	bok som utgör en ingrediens i söndagstoaletten.
r	»Jag skall be», beslöt Tuska. »Jag kan det, jag
1	har rätt till det, ännu har jag inte begått något ondt.»
_	Men boken föll ur hennes hand; ur rummets alla
B	hörn tisslade och viskade det: »Synd! synd!» Hon
kastade sig ned på sängen och borrade ansiktet i
kudden, och så blev hon liggande orörlig, medan stor-
,	mens vingar piskade stugväggarna i raseri.

XXVI.

3	Då de nästa morgon möttes i förstugan, hon blek,
insvept i sin morgonrock av blå flanell, han med en
förhöjd glans i blicken och litet torra läppar, sade
+	de först ej ett ord, stodo förstummade likt två som
mötas efter en lång skilsmässa. Trots hans synbart

15 — Säsongkärlek.
226

uppjagade stämning strömmade det kyla ifrån honom,
och hon kände det genast och tog intryck därav.
Hon rätade stelt på sig och antog en likgiltig, för-
strödd min. Deras blickar gledo förbi varann.

— Hur är det med Pita? — frågade Porzycki.

— Tack, hon är alldeles återställd.

— Fick ni det klorsyrade kalit?

— Ja tack, men det behövdes inte.

Tuska gick bort till förstudörren och gläntade på
den.

— Är Wikta där?

Regnet forsade alltjämt.

— Wikta!

Porzycki bestyrde något med sin cykel.

— Ni kommer väl ihåg att det är repetition i dag?
— sade han. — Pani Markowska och Martin kom-
mer hit.

— Ja jag minns det, — svarade Tuska kyligt.

Hon ville slunga honom i ansiktet, att hon inte
ämnade spela, att hon inte tillät det där bohemföljet
att beträda hennes tröskel, inte ville ha något all
skaffa med dem, men något avhöll henne, band hen-
nes tunga. Allt detta sade hon honom i tankarna,
men högt förmådde hon ej uttala det.

Hon vände sig om för att gå in till sig. Då hon
redan stod på tröskeln, hejdade henne Porzycki med
orden:

— Ah . . . det var sant, jag kommer inte att äta
middag hos er i dag. Jag är bortbjuden.

— Till era kamrater?

Han såg henne stint i ögonen för en sekund.

— Ja. Martin, Markowska och jag följas åt till
er sedan.

— Jaså.

Hon stängde dörren om sig.

»Jaså», tänkte hon, »så slutar alltså sådan där
flirt?»

Hon såg sig omkring, plockade hastigt tillsammans
227

lampan, kikaren, de diverse småsaker, som Porzycki
kallat sina »llyttsaker», då han burit in dem till
henne, och lämnade alltsammans till Wikta, som just
trädde in.

— Bär in det här till herrn midt emot, — sade
hon skarpt och överfor samlingen med en hatfull
blick.

Icke dess mindre spände hon öronen för att söka
uppfånga något ord av vad Porzycki skulle säga, då
han fick sina tillhörigheter tillbaka. Men det var all-
deles tyst på andra sidan förstun.

Pita såg förstulet på modern. Slutligen gick hon
fram till bordet, lade in färgerna i lådan, svepte pap-
per om blyertspennor, kritor, gummin och planscher
och gav Tuska en frågande blick.

Tuska förstod, att Pita seende Porzyckis »utflytt-
ning» fann sig skyldig att även hon lämna tillbaka
vad hon fått av honom.

I detsamma inträdde Obidowska.

— Vad sade herrn? — undslapp det Tuska.

— Ingenting . . . han bara storskratta'! — svarade
Obidowska.

Tuska blev blodröd.

Skrattade! Han — åt henne! Han som hade varit
skyldig att förklara sig, be om ursäkt! Han som bar
skulden till att hon tillbragt en så ohygglig natt, sön-
dersliten av själsstrider och samvetskval! Han skrat-
tade!

Hon lyfte huvudet med ett stolt kast. Hennes
blick mötte Pitas. Ehuru hon väl visste, att barnet
ej kunde till fullo förstå innebörden i vad som skedde,
var det ändå något i dotterns blick som gjorde henne
utom sig.

— Pita skall gurgla sig! — skrek hon häftigt, i
en ton som hon aldrig förr användt inom familje-
kretsen.

Obidowska såg från mor till dotter och runkade
på huvudet.
228

— Att bli så ur humör för att det regnar litet! —
sade hon i mildt förebrående ton. — Herrskap är då
för dana efter solsken!

— Ni inbillar er väl inte, — for Tuska ut, glad
att finna en avledare för sin vrede, — ni inbillar er
väl inte, att vi ha rest till den här hålan bara för att
titta på er och på hur det öser ner?

— Vore väl bäst då, att ni gjorde opp med Vår
Herre om vackert väder, — menade Obidowska, som
tycktes vara på godt humör i dag eller kanske ville
muntra sina gäster, av fruktan att ruskvädret skulle
driva dem på flykten. — Det blir nog vackert igen,
var lugn ni — tillfogade hon tröstande och började
slamra med glasen på brickan.

— Gå er väg! — ropade Tuska. — Ni för ett ovä-
sen, så man kan bli galen. Jag har ondt i huvudet.

Obidowska fann rådligast att retirera. Då hon
gått, varseblev Tuska ett brev från mannen på
bordet.

»Fattades bara det!» tänkte hon. »Brev från ho-
nom!»

Med ironisk min började hon läsa.

För en gångs skull skrev Zebrowski ingenting om
palmen, ohyran och madrasserna, utan berättade, att
han »varit på operetten» och sedan superat ute i säll-
skap med Kowalski, vars hustru också rest till en
badort och som under »gräsänklingstiden» måste äta
på restaurang. Zebrowski skrev, att han funnit ope-
retten rolig men mått illa av supén; nu var han dock
bättre igen. I Varschau regnade det inte, tvärtom,
vädret var härligt, och han förvånade sig över att
det var ett sådant rusk i Zakopane.

»Förvånar sig! Förvånar sig!» tänkte Tuska och
vek ihop brevet med darrande händer. »Han förvå-
nar sig över allting! En härlig människa! Gräsänk-
lingstiden! Operett! Supéer ute! Och den där Ko-
walski, som har en så förtjusande hustru — ut och
roar sig förstås, bara hon vänder ryggen till!»
229

Hon skar tänderna.

»Sådana är de allesammans!»

Hon gjorde en föraktfull grimas och började iv-
rigt ägna sig åt Pita. Hon gjorde i ordning gurgel-
vattnet åt henne, kammade henne, tog fram en fransk
hok ur kofferten och gav henne ett stycke i läxa.
Därpå lade hon undan bordduken och småsakerna,
som hon brukat pryda middagsbordet med.

»Jag skall visa, att jag kan vara mig själv nog»,
tänkte hon och bet ihop tänderna.

Hon klädde sig emellertid omsorgsfullt, pudrade
sig och svärtade ögonbrynen. Hon ville se så bra ut
som möjligt och gjorde det verkligen också; blekhe-
ten klädde henne. Då hon slutat alla bestyr, kastade
hon en blick i spegeln.

»Han kan gärna få märka vad han förlorat»,
tänkte hon.

Som hon visste, att Pitas fägring bildade ett för-
höjande komplement till hennes egen, klädde hon
även henne fin: i vit klänning, gråa strumpor och
vita skor; om hennes hår band hon en grå rosett.
Själv var hon i ljusgrått och verkade ytterst distinge-
rad. Och distingerad oeh »förnäm dam» ville hon
verka för att låta de där människorna riktigt känna
skillnaden mellan henne och dem själva.

Men när så »de där människorna» kommo infa-
rande i förstugan och fyllde hela huset med sin
otvungna glädtighet, sina välljudande, skolade röster,
som klingade så levnadslustiga, då var det förbi med
Tuskas högdragna säkerhet, den sopades bort som av
en frisk, stark vind. Osäker och förvirrad kom hon
dem till mötes, och ovillkorligt kände hon, att över-
taget var på deras, ej på hennes sida. Till och med
Martin, som i dag var på förträffligt humör, visade
sig vara en ytterst älskvärd och intelligent ung man.

Markowska, även hon helt strålande i dag,
satte sig genast bredvid Pita och såg prövande på
henne.
230

— Så förtjusande hon är! — sade hon slutligen,
högt, vänd till Tuska.

Tuska ansåg det lämpligt att protestera:

— Å, inteSå ni säger!

— Jo vissst är hon förtjusande. Varför skulle hon
inte få veta av det? Det är en fördom. Inte sant,
lilla fröken, vi vet att vi är förtjusande?

Pita rodnade och bet sig i läppen. Även Tuskas
kinder började glöda som i feber.

— Se så både mor och dotter rodna! — utbrast
Markowska.

— Det skulle inte vi kunna, — inföll Porzycki
hastigt.

Över skådespelerskans ansikte flög en skugga.

— Nej säkert.

Tuska kände en glimt av tillfredsställelse över att
hon ändå ägde ett företräde framför den där andra.

— Var så goda och sitt ner...

Men Porzycki föll henne hastigt i talet.

— Nej nu måste vi först och främst dricka te.
Vi ha med oss kakor, bakelser och frukt; ni består
teet. För resten skall vi laga det själva. Var är mitt
spritkök? ... Ah ... det var sant!

Han brast i skratt. Tuska blev pionröd. Det
föreföll henne, att även Sznapsia hade all möda att
kuva sin skrattlust. Det var en inbillning av henne,
men med ens fick Tuska för sig, att Porzycki hade
berättat allt för sin forna älskarinna och att bägge
hade haft roligt åt henne.

Porzycki sprang följd av Martin in i sitt rum för
att hämta spritköket. Efter ett ögonblick kommo de
tillbaka med tändstickor, spritkök, sprit, vatten —
hela attiraljen.

— Å den Porzycki! — skrattade Markowska och såg
på honom med en beundrande blick. Han kände sig
tydligen smickrad över detta gillande.

— Vi kan aldrig repetera hemma utan te och
kakor.
231

Martin började sakkunnigt syssla med spritköket.

— Du kan gifta dig när som helst, gosse, — för-
klarade Porzycki gillande. — Du skall få mitt gamla
spritkök i lysningspresent.

— Är det här nytt? — frågade Markowska, och
hon reste sig och gick bort till spritköket.

— Nej det är ju det gamla, — sade hon efter att
ett ögonblick ha synat det.

Det var bara ett vanligt spritkök med en liten gul
låga, lågan som får ersätta härdens ljus för hemlösa
människor. Men så många minnen det tydligen väckte
hos henne, där hon stod lutad över det och det varma,
gula skenet belyste hennes plötsligt melankoliska drag.
Minnen från deras förflutna, fullt av lidelsefull ömhet,
gemensamma umbäranden och försakelser. Kalla vin-
termorgnar, då man måste upp för att gå på repeti-
tionen, då man tog sista nypan te i dosan och värmde
de stelfrusna fingrarna om det heta glaset. — »Adjö
så länge. Repetitionen drar nog ut i dag. — Förkyl
dig inte. Har du pengar till middag? — Ja ja» —
en öm nödlögn. Och så små schismer och så för-
soningsscener och långa, heta kyssar vid skenet från
spritkökets låga. Och så till sist den plötsliga bryt-
ningen, utan egentlig anledning, på grund av ett före-
givet bättre engagemang — det plötsliga, meningslösa
slutet på all denna glödande ömhet med sina tusen
fasetter av leenden, tårar, sinnesrus och uppoffringar
gränsande till det hjältemodiga ...

Tuska iakttog uttrycket i skådespelerskans ansikte,
där hon stod och såg på spritköket, som nu brann
på en annans bord. Och hon greps av samma känsla
som Obidowska måtte ha haft, då hon visat sig så
överseende beträffande Jozek och Hanusia.

— Hon var före mig... det är hennes rätt!

Under tiden gick Porzycki beskäftigt och styrde,
satte fram koppar, hade Pita till att ta fram bord-
duken, plockade upp bakelserna och uttryckte hög-
ljudt sin förtjusning över att de sågo så delikata ut.
232

. — Jag har då aldrig sett maken till läckergom!
— skrattade Markowska. — Inte sant? — vände hon
sig till Tuska.

Denna nickade. Hon kände, att det inte var värdt
hon försökte verka förnäm i det här sällskapet. Det
skulle inte bli vederbörligt uppskattadt, ja vem vet
om de inte skulle skratta ut henne. Inte dess mindre
höll hon sig dock reserverad och ansträngde sig för
att inte låta sig ryckas med av den allmänna munter-
heten. På samma sätt förhöll sig Pita. De sågo
båda ut som om de varit på visit.

Markowska såg oupphörligt på Pita. Slutligen
vände hon sig till Porzycki:

— Säg, tycker du inte hon påminner om Ama?

— Jo detsamma tänkte jag genast, — svarade Por-
zycki.

Båda voro tysta ett ögonblick. Det lade sig en
slöja över skådespelerskans ögon, och de riktades
sorgset på Pita.

— Ama var min dotter, — sade hon därpå, lik-
som till svar på Tuskas stumma fråga.

Tuska frågade ingenting vidare. Hon ville ej veta
mera. Den där Ama var antagligen deras barn. Nu
förstod hon varför Porzycki hade sett så varmt på
hennes dotter, varför han från första stunden tagit
sig an henne. Han hade tyckt sig återse Ama.

»Hon var min dotter», hade Markowska sagt. Inte
är. . . Alltså var hon död. Bandet mellan dem hade
brustit med barnets död. Men hade det brustit? Kunde
inte en liten grav vara ett starkare band än ett
levande, skrikigt och ostyrigt barn?

Ändtligen var teet drucket, och repetitionen bör-
jade. Småningom återtogo Porzyckis och Markowskas
ansikten sitt vanliga uttryck, de levde åter helt i nuet,
voro ett par sorglösa teatermänniskor. Repetitionen
gick med glans, och Markowska var verkligen en för-
träfflig instruktris. Tuska kunde ej annat än erkänna
233

det riktiga i hennes anvisningar och fogade sig villigt
efter dem.

— Det kommer att gå förträffligt, — förklarade
skådespelerskan, i det hon gjorde sig ordning att gå.
•— Jag kommer till repetitionen på teatern i morgon.

Hon vände sig till Porzycki.

— Följer du mig?

— Naturligtvis.

Ater pressades Tuskas hjärta samman. För en
kort stund hade hennes agg mot Markowska varit
försvunnet, och hon hade lidit mindre. Men nu kom
det tillbaka med fördubblad styrka.

Skådespelerskan närmade sig Pita och böjde sig
ned för att ge henne en kyss. Men Tuska sprang
hastigt fram.

— Nej, nej!

Porzycki såg förvånad på henne.

— Pita har ondt i halsen ... Ni kan bli smittad,
— sade Tuska förklarande.

— Ah ... så!

Men Porzycki såg forskande på hennes bleka, upp-
rörda ansikte.

— Vi träffas i morgon alltså.

Båda gingo ut i förstugan, där de hördes växla
några korta ord. Slutligen öppnades förstudörren,
droskan rullade bort, och det blev tyst.

Tuska såg sig omkring. Allt vad som mötte hen-
nes blick gav henne som ett hugg i själen — tekan-
nan, spritköket, även Pita. Hädanefter skulle det där
ljusa, vackra lilla ansiktet blott påminna henne om
Ama —- deras barn, föreningslänken dem emellan,
starkare än något annat i livet,

Hon kände sig så plågad, att hon ej kunde stanna
kvar i rummet. Under förevändning att hon hade
ett ärende till värdinnan öppnade hon dörren och
sprang ut i förstugan.

Där var mörkt och råkallt.
234

»Jag har ingen!» tänkte Tuska i plötslig förtviv-
lan. »Ingen, varken man eller dotter ...»

Hon visste inte varför hon inte hade dem. Hon
kände blott, att det var en oändlig tomhet omkring
henne, en tomhet, som skulle vara hela hennes liv.
Hon lutade sig mot väggen, och tårarna började
strömma utför hennes kinder. Hon försökte inte hejda
dem — endast undertryckte snyftningarna, så att Pita
inte skulle höra.

»Å vad jag är olycklig!» rent skrek det inom
henne. Hon kände sig som utslungad i en gränslös
ödemark, där stormen ven och regnet öste ner över
henne.

Plötsligt rörde sig något i mörkret, och två sme-
kande armar slöto sig om henne.

— Vad är det? Vad är det?

Hon undrade inte ens varifrån han hade kommit
så plötsligt. Hon kände blott, att han var där, att
han tryckte henne intill sig, att hon kunde få gråta
ut, vila ut...

Hon lutade huvudet mot hans bröst och grät och
grät.

— Lilla kisse skall inte gråta! — ljöd det plöts-
ligt ur mörkret.

Orden klungo likt ett eko. Hon mindes: — ho-
tellet i Krakau, snyftningarna på andra sidan dörren,
den där klagan, som hade upprört henne så genom
sin brist på stolthet och som hon föraktfullt förjagat
från sin närhet.

— Lilla kisse skall inte gråta!

Han lugnade henne med samma smekord. En
och samma repertoar! Men hon var så utpinad, det
var så förbi med hennes krafter, att hon knappt in-
för sig själv ens ville vidgå sin oväntade och föröd-
mjukande upptäckt.

Under tiden föll ett helt regn av kyssar på hen-
nes tårdränkta ögon, och Porzyckis stämma upp-
repade :
235

— Lilla kisse skall inte gråta!

Det var inga brännande kyssar, de voro mjuka
och smekande som beröringen av friska rosenblad.
Med fin instinkt kände Porzycki, att han ej fick
skrämma denna kvinna, som trots ett mångårigt äkten-
skap visste så litet om sinnlig passion. Han förstod,
att heta utbrott skrämde henne, just därför att de
väckte hittills okända sensationer inom henne. Sina
förgråtna ögon värjde hon ej, men med säkerhet skulle
hon ännu ha värjt läpparna. Och han fick icke ens
förlänga dessa ömhetsbetygelser, ty då kunde han
återigen fördärva allt.

Han drog sig från henne och strök blott ömt hen-
nes hår, alldeles som han skulle ha gjort med ett
litet snyftande barn.

— Så ja, så ja!

Samtidigt tänkte han, att hon ändå var mera sann
och ärlig än han trott. Denna reflexion fyllde honom
med en viss rörelse, och han kände verklig ömhet
för Tuska. Men på samma gång var han litet brydd.
Han var van att möta en mindre dosis känsla. Tårar
brukade nog förekomma, men mestadels vredetårar.
Och detta var tårar av oförfalskad sorg och smärta.

»Det börjar illa», tänkte han, men ändå kände han
sig på något vis stolt och glad.

»Hon är fast», konstaterade han, men utan att
det var ett spår av triumferande Don Juan hos ho-
nom. Porzycki var ingen professionell Don Juan —
han föraktade tvärtom den typen, och hans tillfreds-
ställelse härflöt inte av smickrad fåfänga. Det gladde
honom, att han väckt en vacker och djup känsla,
den satte hans egna känslosträngar i dallring, och det
var vad han njöt av.

Tuska analyserade ej, hon visste blott, att hon blev
tröstad och smekt, att smärtan dog bort och hennes
själ vederkvicktes och rätade på sig likt en blomma
på ängen efter ett uppfriskande regn. Hon skulle
velat stå kvar här i förstugan i evighet och lyssna
236

till den där viskningen, lill det där »lilla kisse», som
ändå borde ha berört henne så pinsamt.

Men vilket ögonblick som helst kunde Pita öppna
dörren eller värdinnan inträda. Tuska lösgjorde sig
ur Porzyckis armar och tog ett steg mot sin dörr.

— Jag kommer strax efter, —• sade Porzycki.

Hon vände sig emot honom och stod så, att en
sned ljusstrimma från dörrspringan föll på henne.
Ord kunna ej beskriva den leende lycka som utstrå-
lade från hennes ansikte. Det var som upplyst in-
ifrån av samma ljus som Obidowskas bruna indian-
ansikte dagen efter försoningen med mannen.

I detsamma märkte Tuska, att hon då Porzycki
slutit henne i sin famn hade stått på samma plats i
förstugan, där hon upptäckt först Hanka i Jozeks
famn och sedan Sznapsia i Porzyckis.

»Det är visst något trolleri», tänkte hon, i det
hon slöt dörren om sig.

Pita höll på att duka av och städa undan. Hon
kastade en snabb, förstulen blick på moderns för-
gråtna Ögon och oordnade hår. Tuska gick bort till
spegeln och tog fram pudervippan.

— Låt duken och servetterna ligga kvar, Pita, —
sade hon utan att se på dottern. — Pan Porzycki
skall supera med oss i kväll.

Stum bredde Pita åter ut duken på bordet. Hen-
nes rörelser voro en automats, men över hennes an-
sikte hade kommit ett uttryck av smärta, hennes
läppar darrade. Tuska pudrade sig och värmde fri-
sertången på spritköket, alltjämt utan att se på dottern.

Porzycki satt vid bordet i sitt rum och skrev till
modern:

». .. och var alldeles lugn, min kära lilla gumma,
det är ingen fara å färde, och ingen orätt skall ske
din Pita ...»
237

XXVII.

Först då Tuska utsagt de sista orden i sin roil
korn hon till besinning. Ridån föll, applåder smattrade.

— Upp med ridån! — ropade Porzycki.

Tuska Ilydde uppför de halsbrytande trappstegen
till klädlogen. Ridån gick upp.

— Kom då! — ropade Porzycki efter henne. Hon
stannade obeslutsam.

— Nå men så kom då!

Aktörens stämma ljöd vredgad. Han fruktade, att
applåderna skulle avstanna till följd av Tuskas dröjs-
mål.

Markowska blandade sig i.

— Gå, gå... annars blir han ond på er! — vis-
kade hon och sköt Tuska framåt.

Ett ögonblick därefter stod Tuska hand i hand
med Porzycki och bugade sig för publiken. Gestalten
i den svarta sammetsdräkten flöt nästan samman med
scenens mörka bakgrund. Endast halsen och det
blonda håret tecknade sig i en lin kontur, och an-
siktet, sminkadt av Sznapsias mästarhand, med ögo-
nen förstorade av ett par svarta tuschlinjer, med rosa-
färgade kinder och högröda läppar, var vackert som
en dockas eller reklamaffischernas kvinnoskönheter.

Från orkestern räcktes till Tuska en stor, brokig
bukett och strax därpå till Porzycki en väldig lager-
krans omknuten med sidenband.

Bägge bugade sig tacksamt för publiken, av vilken
en del applåderade och en del ihärdigt lorgnetterade
Tuska.

På första raden salt Pita i en tunn vit klänning,
orörlig men röd om örsnibbarna. Bakom henne sågs
hela familjen Warchlakowski, mamman i svart voile-
klänning på röd botten, döttrarna i vita voileklännin-
gar på blå botten. Bredvid mamman satt ingen min-
dre än rådmannen, som hade kommit samma morgon.
238

Han var röd i ansiktet och såg så högdragen ut som
man kunde vänta av en husägare, den där när han
behagar kan höja hyran för sina hyresgäster eller säga
upp dem och därtill är medlem av stadens råd och
har ett bestämmande inflytande på stadsbudgeten, är
en i allo solid person och lever i ett mönstergillt
äktenskap ■— vilket hela Krakau visste. Intet under
alltså att pan Warchlakowski såg högdragen ut.

Slutligen föll ridån, och Porzycki vände sig till
Tuska.

— Seså ja — det gick inte alls illa.

Hon gladde sig åt att se honom glad och vänlig
igen, ty från det ögonblick föreställningen börjat hade
han varit förändrad till oigenkännlighet. Hans gläd-
tighet och älskvärdhet hade varit som bortblåsta. Han
blev retlig, nervös, upptagen uteslutande av sig själv.
Han grälade på sufflören, maskinisterna, regissören.
Han möblerade själv om på scenen, flyttade soffor,
begärde in kandelabrar, svor och dundrade. Gång
på gång ropade han: »Jag spelar inte!» och då han
fick syn på en karmstol, råkade han i raseri och
skrek, att han ville ha en fåtölj.

På Tuska kastade han blickar som nästan röjde
ovilja, och ej ett ord av uppmuntran hade han för
henne. Just då ridån gick upp, slängde han till
henne:

— Sköt er ordentligt nu, annars komprometterar
ni mig.

Då innan föreställningens början Martin infann sig
bakom kulisserna och anmälde, att det var en bukett
för pani Zebrowska, såg han på honom liksom vän-
tande, att Martin skulle förbereda även honom på
någon hyllningsgärd. Men då Martin teg, råkade Po-
zycki i raseri och började ursinnigt klatscha smink
på spegeln, framför vilken han just stod och smin-
kade sig.

Det var dock tydligt, att han gjorde sitt bästa att
bekämpa utbrotten av den skådespelarsjuka, som all-
239

tid grep honom i samma ögonblick han kände smin-
ket i ansiktet och publiken på andra sidan ridån. I
den lilla smutsiga artistfoyén gingo åtskilliga litterära
matadorer i frackar och bonjourer och väntade på sin
tur. Några litterära uppläsningar jämte ett par sång-
nummer hörde nämligen också till programmet.

Tuska såg förvånad och skrämd på Porzycki, hon
kände inte igen honom, så förändrad var han. Det
ljusa lösskägget tycktes ha gjort honom till en helt
och hållet annan människa.

Under det hon lätt pudrade Tuskas kinder, vis-
kade Sznapsia till henne:

— Försök på något fint sätt komma fram med
att det ligger en lagerkrans och väntar honom.

— Varför säger ni inte det själv?

Det flög ett litet diskret leende över skådespeler-
skans läppar.

— Nej, nej ... ni måste säga det... Då blir han
genast på bättre humör.

— A, i så fall gör jag det gärna!

De stodo numera på god fot med varandra. Re-
petitionerna hade fört dem tillsammans. Dessutom
sysselsatte sig Porzycki uteslutande med Tuska och
stal sig nu oupphörligt till smekningar och kyssar,
som blevo allt mindre känslosamma. Tuska hade
slutat att frukta Sznapsia, eller egentligen var det väl
att hon inte längre hade tanke för annat än Porzycki.

Dessutom hade aktrisen med så oemotståndlig vän-
lighet tagit henne i sitt hägn. På det mest finkäns-
liga sätt hade hon erbjudit henne lånet av en klän-
ning, framhållande att då »man far för att sköta sin
hälsa, tar man ju ej med sig några dyrbarare toa-
letter». Hon som skådespelerska måste ju däremot
alltid vara rustad för någon i hast arrangerad före-
ställning eller konsert. Hon hade med sig en sam-
metsdräkt, som säkert skulle passa Tuska utmärkt.
Dräkten var verkligen magnifik, och Tuska hade
ungefär samma figur som Markowska. Efter en kort
240

tvekan antog Tuska skådespelerskans anbud och iförde
sig hennes’ toalett. För balen, som skulle följa efter
föreställningen, hade hon sytt om den svarta paljet-
terade tyllklänningen; åt Pita hade hon låtit sy en
vit musslinsklänning, som klädde den lilla förtjusande.
Pengarna, som Zebrowski skickat, smälte som snö
för solen, men Tuska ville vara med på balen, kosta
vad det ville, och beslöt att sälja sin klockkedja av
guld.

Just som hon skulle göra sin entré på scenen,
kastade Porzycki en blick på Tuska:

— Mycket bra, — förklarade han i förströdd ton
och vände sig så till Sznapsia:

— Det är ju din klänning? — frågade han.

Tuska kände sig oändligt förödmjukad. Hon hade
väntat sig något mera. Hon visste med sig, att hon
var förtjusande — och detta var allt det erkännande
hon fick! Först efter pjäsens slut kände hon igen
honom igen. Han lade sin lagerkrans muntert om
halsen och såg på henne med sitt gamla, ljusa leende
och sin varma blick.

— Så ja, nu klär jag om mig, och sen gå vi in
i salen.

— Jag går till pani Markowska och klär om mig.

— All right, men dröj inte länge, för snart ha väl
de där skrikhalsarna därinne på scenen slutat.

De skrattade muntert. På en bricka stodo några
glas konjak och en skål bakelser, som Porzycki låtit
hämta in från konditoriet.

Upplivad och glad över sin framgång tog Tuska
ett glas, höjde det och tömde det i botten.

— Just så ja! — skrattade Porzycki och tömde
ett glas även han, slet av sig lösskägget och kastade
det i en vrå.

Gaslågorna susade och flämtade. Någon öppnade
ett litet fönster uppe under taket. I fjärran hördes
en bäck brusa, en kall, fuktig vind kom svepande
från bergen.
241

På en stol låg Porzyckis krans. Tuska gick fram
till den och låste inskriptionen på bandet:

»Till den store konstnären från beundrare.»

Hon smålog.

— Sådant är ju roligt att få, — sade hon med
blicken fäst på inskriptionen.

Kulisslivet började redan verka på henne. Aldrig
förr hade hon känt sig så glad, så bekymmerslös och
lugn. Porzycki kastade en kritisk blick på bandet.

— Inte prima precis, — sade han med en liten
grimas. — De kunde ha kostat på något bättre.

Sznapsia, som just hällde i ett glas konjak åt
sig, vände sig om.

— Det kanske inte fanns något bättre att få, —
inföll hon hastigt.

— Kanske det.

Dörren öppnades, och in trädde två av herrarna
i komitén, som hade anordnat tillställningen. Med
charmerad uppsyn närmade de sig Tuska, allt under
det de beundrande betraktade hennes vackra hals.
De började tacka henne och överhopa henne med
komplimanger, och hon fortsatte att spela »grevinna»
och kände, alt hon spelade väl. Hon lovade att efter
föreställningen infinna sig på balen. Det började bli
allt livligare. Aktörer kommo ogeneradt in och häl-
sade på Porzycki, Sznapsia och Tuska. Allas ögon
stannade vid Tuskas finhyllta hals och blonda hår.

Från scenen hördes de sönderslitande tonerna av
en italiensk aria, sjungen av någon kvinnlig amatör
full av god vilja.

Sznapsia fattade Tuska om livet och förde henne
ut ur klädlogen.

— Kom så gå vi, — sade hon. — Snart blir här
för livligt och muntert.

Genom några mörka prång letade de sig väg till
hotellkorridoren och trädde in i Sznapsias rum. Det
brann ljus på bordet, Tuskas balklänning låg och
väntade på en stol.

16	— Sasongkw'lck.
242

— Tag nu bort sminket med coldcream. Här har
ni puder, eau de cologne, krustång, knappnålar.

Hon gjorde älskvärdt les honneurs i sitt lilla flytt-
fågelsbo. Dukar av grå gipyr, blombuketter i vaser,
ett elegant, lilafärgadt sidentäcke, en toalettuppsats av
silver, askar i alla möjliga format, åtskilliga böcker
och framför allt doften av tréfle incarnat, varmed var
sak i rummet tycktes impregnerad — allt detta gav
verkligen en individuell prägel, en hemprägel åt det
opersonliga hotellrummet.

Tuska såg sig omkring och fann ett oändligt be-
hag i denna boheminteriör. Hon gick bort till byrån
för att taga dess fotografier i närmare skärskådan.
Med ens snördes hennes hjärta samman. Hon hade
varseblivit några kabinettsfotografier av Porzycki i
teaterkostymer och vanlig dräkt, somliga i ramar,
andra instuckna i en plyschskärm. På ett par av
dem stod något skrivet tvärs över ena kanten, men
Tuska kunde ej läsa vad.

Sznapsia kom älskvärdt fram med ett ljus i handen.

— Det där är min Ama, — sade hon och pekade
på en stor fotografi av en förtjusande liten flicka, som
verkligen var förvånande lik Pita.

— Hon är litet yngre på den där fotografien än
Pita, men inte sant att hon är lik henne?

Tuska svarade ingenting på en lång stund.

Hon ville fråga, om det där barnet levde och om
det var Porzyckis barn, men hon vågade ej. Hon
höjde blicken och såg på Sznapsia, vars vackra ögon
melankoliskt voro häftade på fotografien.

— Ama dog för två år sedan, — viskade slutligen
skådespelerskan med en tung suck, som trängde till
Tuskas innersta. Hon fick en förnimmelse av vilka
stunder av gemensam sorg, som bundo de där två vid
varandra.

De stodo tysta ett ögonblick, men deras tankar
möttes och talade.

Så ställde Sznapsia tillbaka fotografien på byrån.
243

— Nu går jag till Pita, — sade hon med ett sorg-
set småleende.

Men Tuska hejdade henne.

— Varför gifte han sig inte med er?

— Vilken?

— Han.

— Porzycki?

Det skyrnlade för Tuskas ögon. Alltså var det då
verkligen han!

— Ja.

Skådespelerskan tycktes tänka efter. Därpå sva-
rade hon enkelt:

— Jag begärde det inte.

Och efter ett ögonblick tillfogade hon:

— Kanske han skulle ha gjort det... längre fram
... för barnets skull. Men Ama dog.

Tuska drog sig till minnes den där andra på ho-
tellet, som hade bönfallit honom, att han skulle ge
deras barn sitt namn.

— Nej, — svarade hon i bestämd ton, — nej, han
skulle inte ha gift sig med er.

— Hur vet ni det?

— Jag vet det.

Hennes kvinnliga finkänslighet tillät ej Tuska att
slunga skådespelerskan i ansiktet, att utom hennes
Ama fanns det andra — någonstans bakom andra
kulisser.

— Han är ju en god människa i grunden. Han
var så förtjust i barnet, han sysselsatte sig så mycket
med henne, gav henne färger, lärde henne teckna.
Då hon dog, skrev han ett det mest innerliga brev
till mig.

— Var han inte vid dödsbädden?

— Nej, han var engagerad på annat håll. Jag var
ensam då.

Ordet »ensam» föll som med blytyngd i det ele-
ganta, parfymdoftande rummet. Det blev med ens
tomt och hemskt och kallt.
244

Tuska kände dock en viss lättnad vid tanken, att
de ej hade det gemensamma minnet av nätter genom-
vakade vid ett döende barns bädd.

Ute i korridoren hördes oväsen, smällar i dörrar,
högljudda röster. Föreställningen var slut, nu kom
balen.

Det märktes, att skådespelerskan ville säga Tuska
något, men tvekade. Hon stod redan med handen
på dörrlåset; vacker, stilfull, med de stora, djupa ögo-
nen oavvändt fästa på Tuskas ansikte. I dessa ögon
var ett helt liv koncentreradt — ett sorgligt, tungt liv.

— Vet ni, — började hon slutligen, — vad som
var det förfärligaste för mig, när barnet dog? Det var
tanken, att dess död kanske var straffet för vad män-
niskorna kalla ett felsteg. Det skall ju vara en för-
dom, men vi av god familj tyckas ha den i blodet,
ha så svårt att frigöra oss! Ibland kalla människorna
det också... synd!

Tuska ryste till.

— Nu går jag till Pita, hon är ju alldeles ensam,
— sade skådespelerskan och lämnade rummet.

Genom den öppna dörren hördes orkesterns toner.

Tuska började kläda sig. Hon satte sig framför
spegeln, och vid en blick på sitt ansikte häpnade hon.
Ett sådant underligt uttryck hon hade i ögonen, så
förändrad hon var! Långsamt och mekaniskt började
hon gnida bort sminket. Sznapsias sista ord hade
återkallat i hennes minne den där fatala ovädersnat-
ten, då Pita hade ondt i halsen och låg i feberslum-
mer. Av vad hade Ama dött? Kanske i difteri?
Kanske hennes sjukdom börjat på samma sätt ...

Hur hastigt allt detta hade kommit, på ett par
veckor hade hon råkat in i en alldeles främmande
värld och blivit som förvandlad. Hon uppträdde på
scenen, hon satt i en skådespelerskas rum, var för-
älskad i en skådespelare... Vad Wareckagatan var
långt, långt borta!

Tuska blickade ned på Sznapsias toalettbord och
245

gjorde den reflexionen, att det ändå var mycket som
var gemensamt för en societetsdam och en skådespe-
lerska. Krustänger, puder, crémer, parfymer här som
där. Men en skillnad fanns. Hos henne voro de där
försköningsmedlen liksom skamset undangömda —
här bredde de sig ogeneradt och intogo hedersplatsen.

»Och så är det alltigenom», reflekterade Tuska
vidare med en blick på fotografierna. »Jag skulle inte
våga ställa upp Porzyckis fotografi. Hon sätter upp
hela massor av dem. Ha de rätt eller jag?»

Och ännu en undran började gnaga henne:

»Älskar hon honom alltjämt?»

Plötsligt föll hennes blick på några stumpar av
ett band med guldfransar, som lågo hoprullade i sy-
korgen på toalettbordet. De voro av samma färg och
tygsort som bandet om lagerkransen Porzycki nyss
hade fått från »beundrare.»

Alltså var den där kransen från Sznapsia. Hon
hade velat bereda honom ett nöje, tillfredsställa hans
egenkärlek, och hon hade gjort det anonymt, så att
han inte ens kunde känna tacksamhet mot henne.
Således älskade hon honom ändå!

Med en obeskrivlig känsla av vemod såg sig Tuska
omkring i rummet, som rymde så många tecken på
en stor, oföränderlig och innerlig hängivenhet.

Någon knackade på dörren.

— Är ni färdig?

Det var Porzyckis röst. Tuska, som var nästan
färdigklädd, sprang förskräckt upp.

— Nej nej, vänta!

Hon fullbordade i hast sin toalett, darrande i hela
kroppen.

— Får jag komma nu?

— Nej, nej!

För intet pris fick han komma in. Hon visste,
hon kände, att han skulle börja kyssa henne och att
hon inte skulle ha styrka att motstå honom. Men
här, i detta rum, inför det döda barnets fotografi, i
246

denna atmosfär, mättad av Sznapsias hängivna kär-
lek — nej, nej, det fick inte ske!

Hon trädde ut i korridoren insvept i sin afton-
kappa. Han var klädd i frack och vit halsduk och
hade en ros i knapphålet, Han såg bra och fräsch
ut, och hans hy hade en färgton av genomskinlig
alabaster.

— Varför släppte ni inte in mig, när ni var färdig?

— Jag ... nej .. .

Hon låste dörren och stoppade nyckeln i sin väska
av svart brokad, som jämte solfjädern hängde över
hennes arm.

Han hade fått en besviken och förargad min.

— Har ni inte glömt något? — frågade han kärvt.

— Nej. Kom så gå vi.

De sågo varandra in i ögonen, och Tuska måste
sänka sina, så stark var den magnetiska strömmen i
hans blick. Hon vände sig hastigt om och började
gå korridoren framåt. Bakom henne ljöd en viskning:

— Ni är inte snäll.

Hon låtsades, att hon inte hörde. I ändan av kor-
ridoren var en spegel, och trots sin upprörda stäm-
ning kunde Tuska inte annat än känna välbehag vid
den syn, som mötte henne i den. Hon var verkligen
vacker, vackrare än på scenen. Hyns fina pastellfärg,
som varit dold under sminket, kom nu till sin rätt,
och den lätta tyllen med sina glimmande paljetter
framhävde bättre än den alltför tunga svarta sam-
meten hennes mjälla, fylliga hals och det guldblonda
håret. Hon liknade en vacker drivhusblomma, och
själv rusad och skälvande tände hon skälvande begär
också hos andra.

Så tänkte Porzycki, och så tänkte de, vilkas blic-
kar flögo emot henne, då hon strax därpå inträdde i
balsalen. Innanför dörren fann hon Markowska och
Pita väntande. Pita i sin tunna vita klänning lik-
nade en änglauppenbarelse, och då mor och dotter
sida vid sida gingo genom salen, vek publiken beund-
247

rande ur vägen för dem. Till och med kvinnorna
upphörde att känna avund, Pita avväpnade även de
mest förstockade.

— Förtjusande! — hördes ett mummel från alla
håll.

Porzycki lyssnade belåtet till mumlet, där han
gick bredvid dem. Även han var så slagen av Tuskas
och Pitas triumfatoriska skönhet, att han glömde sin
skådespelarfåfänga och gladde sig åt att Tuska över-
glänste alla. Han kastade en stolt blick på en skara
manliga och kvinnliga kolleger, som flockat sig i ett
hörn av salen, och blicken tycktes säga:

»Ser ni! Det här är mitt! Vad tycks?»

Orkestern spelade upp en polka. Den ena kaval-
jeren efter den andra kom och bugade sig för Tuska,
men hon svarade avvisande:

— Tack, jag dansar inte polka.

Hon hade den goda smaken att inse, att denna
dans inte lämpade sig för hennes fylliga figur.

Porzycki kom och satte sig bredvid henne med
en plantageägarmin.

— Ni skall bara dansa med mig.

— Alla danser?

— Ja visst.

— Men det är ju omöjligt!

Porzycki började skratta.

— Inte omöjligt alls. Visst vill ni väl det — för
min skull?

Markowska blandade sig nu i med en otålig gest.

— Det är ju dumheter av dig! Du kompromette-
rar pani Zebrowska.

Porzycki ryckte på axlarna.

— Pani Tuska sätter sig över sådant, — sade
han, — inte sant?

Tuska såg förlägen ut.

— Joo . . .

— Alltså bara med mig?
248

Han såg henne in i ögonen med sin speciella,
oemotståndliga blick.

— Ja, bara med er.

Sznapsia skakade på huvudet.

— Det var dumt av er . . . Honom skall man be-
handla på annat vis . . .

— Tyst med dig!

En liten student närmade sig blygt Pita.

— Får jag lov?

Men Pita skakade stramt avvisande på huvudet.

— Dansa då, Pita.

— Nej, jag vill inte, mamma.

Pita tyckte inte om att dansa. Hon var för
lättjefull och dessutom alldeles för fin och elegant för
att tåla beröringen av en okänds kanske dammiga
rockärm.

Den lille studenten avlägsnade sig med hängande
huvud.

Återigen var det någon som bugade sig för Tuska.
Balarrangören presenterade:

— Pan . . .

Fortsättningen drunknade i orkesterns toner.

— Jag dansar inte polka.

Porzycki var förtjust. Han märkte nämligen an-
satser till uppror i herrlägret. Varför ville hon inte
dansa, den där förtjusande, eleganta damen från Var-
schau?, Varför var hon så oåtkomlig?

»Hon är min, hon är min», tycktes skådespelarens
ögon säga.

Orkestern spelade oförtrutet, alltjämt samma evin-
nerliga polka. I logerna längs väggarna sutto icke
dansanta damer och bekikade genom sina lorgnetter
de dansande. I en tronade familjen Warchlakowski.
Och paren snurrade och snurrade, det hördes ett
hasande av fötter, kjolar fladdrade. Då och då skym-
tade ett par mjukt fallande reformdräkter, burna av
ett par oklanderligt byggda svenskor, som förrirrat sig
till Zakopane. Graciösast dansade warszawianskorna,
249

och de hade de elegantaste underkjolarna och skorna.
Men Tuska kunde ändå knappt styra sin otålighet.
Hon tyckte, att alla dessa damer dansade illa; hon
skulle kunna visa hur man skall dansa.

Äntligen spelades en vals upp. Från pölkans
hopptakt övergick dansen till ett vackert glidande,
och nu såg man varken virvlande volanger eller skor
längre, kjolarna beskrevo jämna, vackra linjer. Åter
gingo männens blickar till Tuska. Porzycki märkte
det och smålog försmädligt.

Aktörer kommo fram till dem och började över-
hopa Tuska med komplimanger, allt under det de
slukade hennes byst och hals med ögonen.

— Ni spelar ju alldeles utmärkt.

— Ni hade inte minsta rampfeber, föreföll det.

— Och så förstår ni att röra er i en salong. Det
är inte som våra damer.

— Har ni för avsikt att ägna er åt scenen?

Tuska började skratta.

— Nej visst inte.

För några dagar sedan hade hon känt sig på all-
var förolämpad av samma fråga.

Hon gjorde snabba framsteg. Hon började till
och med känna sig fullkomligt obesvärad bland dessa
teatermänniskor och var på väg att få något av samma
nonchalans i ton och sätt som de. Det stötte henne
inte ens att se hur Porzycki stoltserade med sitt välde
över henne, liksom avsiktligt komprometterade henne.

— Dansar ni inte? — frågade en av aktörerna.

Tuska visste inte vad hon skulle svara.

— Jo nu skall vi dansa, — dekreterade Porzycki.

Han reste sig med en bugning och fattade henne
om livet, och de valsade ut.

Tuska dansade verkligen bra, och Porzycki gjorde
»pas» likt en balettmästare. Den svartklädda, för-
tjusande blondinen, som sagt nej till alla och nu
dansade ut med sin medspelare från scenen, väckte
sensation i salen. De andra paren stannade, logerna
250

lorgnetterade, del hördes viskningar, man började
ana . . .

Tuska tyckte, att hon dansade på glödande blom-
mor. Hon kände sig på en gång lycksalig och på
något vis skamsen. Slutligen lotsade henne Por-
zycki skickligt tillbaka till hennes plats bredvid Pila.

— Nu . . . får ni lov att dansa, — sade han med
ett småleende å la huldrik monark.

Ett ögonblick senare var hon redan uppe i dan-
sen igen, och sedan dansade hon oavbrutet, ulan alt
någonsin sitta ner. Hon gick ur famn i famn, det
blev en formlig tävlan mellan kavaljererna att få dansa
med den där svartklädda, som hade så vacker hals.

Pita satt kvar på sin plats med moderns boa och
solfjäder i knäet. Hennes kinder hade fått en för-
höjd färg, men hennes min var oåtkomligt likgiltig.
En liten sfinx i miniatyr som satt och tänkte . . .

Även hon var uppmärksammad, aktörerna hade
samlat sig omkring henne, och då de inte kommo åt
modern, överhopade de i stället henne med kompli-
manger. Likt en liten gudabild mottog hon deras
hyllningar, allt under det hon med blicken följde mo-
derns svarta, paljettglimmande kjol. Porzycki hade
gått till byffén med några bekanta, Markowska dan-
sade, Pita satt ensam med sin mammas solfjäder och
långa doftande boa. Småningom glömde aktörerna
barnets närvaro. De vände sig till varandra, och
Pita satt och lyssnade till dem, och det började gå
rundt i hennes huvud, två röda fläckar sprungo fram
på hennes kinder. Herrarna talade om hennes mam-
ma och om andra damer i salen, de talade ogeneradt,
skrattade, gjorde jämförelser, sade elakheter.

Därefter tittade de åter på henne och viskade
något. Andra herrar och damer tittade också. Pita
rätade på sig. Hon tyckte om att bli uppmärksam-
mad, men detla var för mycket, det började plåga
och ängsla henne . . . Hon bet sig i läppen och drog
tungt efter andan.
251

Och mamma dansade alltjämt. Kadrilj — vals —
masurka — vals . . .

Moln och damm. En och annan dansör stampade
uppsluppet i golvet, de övriga paren, mera korrekta,
gledo fram. Familjen Warchlakowski såg dödstrött
ut, och fröknarnas miner voro ettersura. De sutto
dock kvar i logen som om de varit fastspikade. Da-
merna pudrade sig oupphörligt, herrarna gingo till
byffén. Från restaurangen hördes sorl och slammer.
Då och då smällde en champagnekork.

Porzycki, som varit ute och beställt supé, åter-
kom in i salen och gick bort till Tuska, som för ett
ögonblick satt sig bredvid Pita.

— Såja, nu har ni dansat nog. Ni blir alldeles
uttröttad.

— Jag? Jag är inte trött alls.

— Ni kan ju knappt andas. Jag tillåter er inte
att dansa mer.

Det kostade på Tuska att uppge sin roll som bal-
drottning, men på samma gång fann hon det ljuft,
att Porzycki visade sådan omsorg om henne. Pita
åter spärrade upp ögonen och såg harmset på skåde-
spelaren, då hon hörde hans befallande ton. Hon
väntade, att modern skulle reagera, skulle säga åt den
oförskämde att gå sin väg, men väntade förgäves. Tuska
smålog tacksamt mot aktören och förblev sittande.

— Nu gå vi och supera, — förklarade Porzycki.

För ett ögonblick återkom Tuska till besinning.
Supera? Med honom? Hon och hennes dotter med
denne främmande man?

Markowska, två andra skådespelare och en de-
kadent med fantastiskt hår och ett tjockt puderlager i
ansiktet sällade sig emellertid till dem. Under stoj
och skratt gingo de allesammans igenom salen in i
restaurangen, där de väckte sensation. Över en av
stolskarmarna vid det för Porzycki reserverade bor-
det hängde lagerkransen, och publikens blickar flögo
oupphörligt till den.
252

Med tvekande steg nalkades Tuska bordet. Hon
kände, att hon begick något i högsta grad opassande,
men hade ej styrka att stå emot.

Hon fick sin plats mellan Porzycki och Pita, som
med vidgade näsborrar insöp den för henne okända,
eggande restaurangatmosfären. Det kom fram vin på
bordet. Alla drucko, pratade högt och muntert, skrat-
tade åt minsta småsak. Deras bord var medelpunkten
i hela salen. De båda vackra, eleganta damerna,
den förtjusande vitklädda flickan, de självsäkra, chicka
herrarna, artistprägeln över det hela skilde dem för-
delaktigt från den övriga publiken. De kände det
med tillfredsställelse. Med fulla händer öste de till
sig vad livet bjöd dem. Småningom lät även Tuska
sig ryckas med. Det goda vinet, de kvicka skämten,
de eldiga blickarna, musiken, som trängde in från
balsalen, och framför allt närheten av Porzycki, som
alltjämt slösade omsorger och uppmärksamhet på
henne, berusade hennes efter dylika intryck törstande
natur. Till slut lät hon alla skrupler fara. Hennes
betänkligheter nyss föreföllo henne nu löjliga.

»Det är väl ingenting ondt i att supera och vara
munter», tänkte hon med sitt vanliga försök att ur-
skulda sig. »Så gör ju alla.»

Hennes ögon glänste, läpparna glödde likt en
granatblomma. Tillbakalutad i stolen fläktade hon
sig med solfjädern. Porzycki, tält vid hennes sida,
viskade ljuva, ömma ord i hennes öra. Då och då
möttes deras ögon, och de nästan gjorde varandra
ondt, så het var glöden i dem. Även händerna sökte
varandra under solfjädern, under servetten, under
blombuketten. Sznapsia och aktörerna sågo det, men
de togo sådana saker filosofiskt. Männen voro avund-
sjuka, hos Markowska märktes måhända en skugga
av vemod, men hon befann sig även hon i ett stadium
av begynnande flirt med en av aktörerna. Iskyld cham-
pagne bars in. En jovialisk komiker, gammal ungkarl,
tog plats bredvid Pita och hällde i vin åt henne. Emel-
253

lanåt vaknade Tuska upp och vände sig till dottern
med en sträng förmaning att inte äta sötsaker och
dricka vin. Men Pita, som började bli oändligt road
av komikerns infall och runda, feta, rosiga ansikte,
lät honom förleda sig till olydnad och läppjade i
hemlighet på hans likörglas.

Restaurangen var nu packad av folk, i balsalen
hade leden glesnat. De trötta fotterna behövde vila,
över Tatra bredde sig natt. Det hade slutat regna,
och en högtidlig stillhet rådde i naturen. Från sko-
gen kom en doft av barr och fuktig mossa.

Men den packade människomassan visste ingenting
om allt detta. Den andades in matos, frän svettlukt
och cigarrök, stimulerade sig med sina stimulanser.

— Det har slutat regna, — anmärkte någon vid
bordet,

— Vad angår det oss? Vi ha del bra som del är.

»Ack ja!» tänkte Tuska.

Supén drog ut i del oändliga. Stämningen hade
nått sin kulmen. Pilas ögon slodo vidöppna, och
hon hade lagt av sin stolta och föraktfulla min. För
ögonblicket roade sig hon och komikern med att
traktera flugor med munklikör.

— Titta såna gamla alkoholister! — sade komi-
kern, i det han lät några gula droppar falla framför
flugorna.

Dekadenten sörplade med ett uttryck av bottenlös
melankoli chartreuse och gömde näsan i en halsduk
å la Musset. Sznapsia flirtade på fulla allvaret med
den unge, ståtlige aktören.

Tuska satt och såg på allt detta under halvslutna
ögonlock. Champagnen, som hon ej var van vid,
hade stigit henne åt huvudet. Hon visste inte vad
hon sade och gjorde, hon visste blott, all hon kände
sig salig och skulle önska, att denna natt aldrig tog
slut. Hon gladde sig åt att aktörerna ej gjorde min av
att bryta upp. Salen blev småningom tom på folk,
men de sutto alltjämt kvar pratande och skrattande.
254

De halvsovande kyparna satte fram buteljer av alla
möjliga former och bjödo oupphörligt omkring svart
kaffe. Tuska såg inte längre efter vad Pita drack.
Hon skulle ha behövt någon som kontrollerade vad
hon själv drack.

Sznapsia var den första som kom till besinning.

— Mitt herrskap . . . det dagas!

Det var verkligen så. En grå morgondager stal
sig skyggt in genom fönstren; ett kallt luftdrag kom
svepande. Alla liksom nyktrade till, och man reste
sig tungt från stolarna. Tuska kände formlig smärta
vid tanken att allt nu var slut. Verkligheten föll
över henne med hela sin tyngd. Dessa korta tim-
mar av njutning voro som en rotlös blomma — till
på köpet stulen ur en främmande trädgård. Då solen
kom, vissnade den ner.

Strax därpå återvände de hem i droska. Hon och
Pita sutto i framsätet, Porzycki åkte baklänges. Den
gråa morgondagern framhävde blekheten och draget
av trötthet i deras ansikten. Tuska såg på Porzycki
med beslöjade ögon, och han besvarade lidelsefullt
hennes blick; de smålogo mot varandra. Pita an-
strängde sig tydligen för att inte somna. Hon klippte
med ögonen och var så blek, att Tuska blev för-
skräckt.

— Hur är det med dig, Pita. Är du sjuk?

— Nej, mamma.

Porzycki började skratta.

— Det är ingenting . . . Pita har ätit för mycket
glass och har druckit munk.

Pita sköt föraktfullt ut underläppen. Hon var så
stolt, att aktörens anmärkning höll henne uppe för
en stund. Men det varade inte länge. Åler bleknade
hon av och tycktes nära att falla samman. Tuska
greps av förfäran. Hon såg Amas bild för sig. Vem
vet, kanske deras eget barn förkylde sig just på väg
hem från en sådan här supé? Och för hennes öron
ljödo Sznapsias ord:
255

— Ofta tänker jag, att del kanske var straffet för
vad människor kalla ett felsteg . . .

Samtidigt kände hon hur Porzycki trevade efter
hennes hand i aftonkappans veck.

— Nej, nej . . .

Hon vände sig mot den lilla, ryckte nervöst av
sig sin spetsschal och svepte den om henne.

— Tack mamma, jag fryser inte.

— Jo, var snäll nu, Pita . . .

Hon fäste omsorgsfullt igen schalen under Pitas
haka. Lugnad av att ha uppfyllt sin moderliga plikt
lät hon sin hand försiktigt glida ned mellan afton-
kappans veck, och på halva vägen mötte hon aktö-
rens, som med nästan brutal lidelse slingrade sina
fingrar om hennes.

XXVIII.

För Tuska och Pita började nu ett helt och hållet
nytt liv. Var kväll superade de på hotell Havsögat,
där numera »hela Zakopane» samlade sig. Vädret
var härligt, men sommargästerna hade hunnit tröttna
på utflykter och vant sig vid restauranglivet under
regnperioden. Till och med från kuranstalterna kom-
mo patienter för alt dricka ell glas efter sina hygie-
niska supéer. »Havsögat» av tegel var blivet en far-
lig konkurrent till Tatrabergen.

Porzycki förstod snart, att detta slags liv föll
Tuska i smaken. Hon började bli omtalad som »den
förtjusande blondinen med dottern», och ett beund-
rande sorl hälsade henne, då hon trädde upp på
verandan. Hon gladde sig åt det och drack del likt
champagnen, som hon började fatla en utpräglad för-
kärlek för. Det enda som plågade henne var bristen
på pengar. Hon skulle velat fördunkla de andra da-
merna med sin elegans, men det var omöjligt — de
hade vida dyrbarare toaletter än hon någonsin kunde
256

drömma om att skaffa sig. Hon måste nöja sig med
färdiggjorda blusar och hade till och med redan
tagit två på kredit. Hennes bitterhet mot mannen
växte.

»Det är hans fel», tänkte hon, »för hans lojhets
skull kan jag varken roa mig eller uppträda ute som
andra.»

Avundsjukt iakttog hon andra kvinnor och räk-
nade över hur mycket de måste depensera på sin
toalett.

»De lyckliga», suckade hon, »de lyckliga!»

I synnerhet var hon förtjust i Sznapsias toaletter.
Aktrisen uppträdde alltid i svart, men hennes klän-
ningar voro mästerverk av elegans och smak. Hon
hade ett ansenligt gage och hade stor kredit. Åt-
minstone påstod hon så själv.

, Ibland då hon låg vaken om nätterna tänkte Tuska
melankoliskt på sin egen tillvaro. Hon började känna
sig oändligt olycklig och vanlottad. Mer och mer
kom hon till den övertygelsen, att hon med sitt ut-
seende skulle ha förtjänat ett bättre öde och att hon
borde ha varit omgiven av lyx och överflöd.

»Varför gifte han sig med en sådan kvinna som
jag?» tänkte hon halvt i raseri. »Det är alldeles det-
samma som om jag finge lust till ett dyrbart smycke
hos en juvelerare och utan vidare tog det och ruine-
rade den rättmätige ägaren. Så har han gjort. Om
jag gift mig med någon annan, skulle jag vara lika
lycklig som de här damerna, som kläda sig så ele-
gant och inte behöva räkna var styver som jag måste
göra . . . För resten, jag hade ju inte alls behövt
gifta mig.»

Hon sträckte ut armarna som till ett vingslag.

»Då skulle jag vara . . . fri!»

Denna tanke bländade henne. Hon visste inte så
noga vad hon skulle ha gjort med friheten, kände
blott, att hon »skulle varit fri».

En stor roll i föreställningen om denna frihet spe-
257

lade dock Porzycki. Allt vad hon tillät sig, hur myc-
ket hon än kallade det »ingenting», var ju stulet, var
förbjudet, och hon tillhörde ej den kategori av kvin-
nor, som finna största njutningen just i de förbjudna
fröjderna. Tvärtom, tanken på att det hon njöt var
förbjudet grumlade hennes lycka.

Dessutom hade en förändring inträffat i hennes
känslor gentemot Porzycki. Hon hade upphört att
posera för honom, upphört att älska sig själv i hans
lovord. Hon väntade inte längre stolt och självsäker
på sin vederbörliga tribut av hyllning, utan undrade
bävande, om hon skulle vara honom till belåtenhet,
om hon skulle tillfredsställa hans estetiks höga ford-
ringar. Hon började frukta, att någon annan skulle
förefalla honom vackrare och framför allt bättre klädd.
I apparitionen såg hon det avgörande för hans känsla.
Och hon nedlade en sådan omsorg på hela sitt
yttre, sin figur, sina handskar, sina skodon, sitt an-
siktsuttryck, att hon oaktadt bristen på paranta toa-
tetter verkligen drog allas blickar till sig. Hon märkte
mycket väl, att detta smickrade och smekte Porzyckis
fåfänga. All denna ävlan tog emellertid på både hen-
nes nerver och hennes kassa. Feberhet gick hon till
sängs, och tidigt var hon ur bädden, sydde, ändrade
och piffade upp. Hon försummade Pita, som själv
måste hålla sin garderob i ordning. Porzycki sov
länge och infann sig först till middagen, som de nu
åter intogo gemensamt. Ofta kommo också Sznapsia,
Martin, komikern, och då fick Obidowska bära en
ansenligt mycket tyngre mathämtare, men hon be-
klagade sig ej, ty de betalade frikostigt. Sedan skil-
des sällskapet inte åt vidare den dagen; efter midda-
gen en promenad till Kuznice, kaffe och kakor, på
kvällen supé, och detta var den muntraste delen av
programmet. Det utfylldes av förstulna smekningar,
som för ett ögonblick betogo sansen och kommo blo-
det att stiga i heta vågor åt huvudet.

Hur länge detta skulle vara dem nog gjorde sig

17	— Såsongkurlek.
258

ingendera reda för. Men Tuska fann fortfarande
ursäkter för sig, alltjämt »gjorde hon ingenting ondt».

»Det finns kvinnor som handla sämre», tänkte
hon. »En annan skulle i mitt ställe för länge sedan
låtit en sådan äkta man umgälla, att han bundit
henne för livet.»

Det föll sig numera helt naturligt för henne att
tänka så, liksom också att kalla den stackars Zebrow-
ski »en sådan äkta man». Då han skrev, att han
ej kände sig frisk, smålog hon ironiskt.

»Naturligtvis . . . följden av festande och supéer
med aktriser.»

Icke dess mindre skrev hon långa och älskvärda
brev till honom och funderade på hur hon skulle
kunna förmå honom att skicka henne mera pengar.
Ibland hade hon dock klarseende ögonblick, då det
föreföll henne som om hon höll på att sjunka i ett
träsk. Men hon förjagade denna känsla, och åter
förlorade hon sig in i ett mjukt vaggande töcken.

»Jag älskar, jag älskar!» viskade hon exalteradt
och tryckte händerna mot bröstet.

— Det är skada att ni är rik, — sade komikern
till henne en dag.

— ?

— Om ni inte vore en societetsdam, kunde ni gå
in vid teatern, och er lycka vore gjord.

— Men jag har ju man och barn.

— Än sen då? Ni gjorde väl inte dem någon orätt
genom att förtjäna pengar på scenen? Men ni är en
dam ur societeten, och det passar inte.

-— Nej — jag skulle inte vilja gå in vid teatern.

— Å prat! Pita gör det nog, när hon blir vuxen.
Eller hur?

Men Pita sköt ut läppen. Hon kände alltjämt
förakt för teatermänniskorna, trots att hon mot sin
vilja var road av dem.

— Tänker inte Pita gå in vid teatern?
259

— Nej.

Här avbröts samtalet, men komikerns ord hade
lagt sig som bly på Tuskas hjärta. Om hon varit
fri, hade hon alltså kunnat gå in vid teatern, följa
Porzycki, spela tillsammans med honom, aldrig be-
höva skiljas från honom.

Ja, om hon varit fri . . .

Likt en igel bet sig tanken fast.

Hon drog sig undan Porzyckis flyktiga smekningar.
Hon drömde om något mera, något varaktigare.

De sutto allesammans på Tuskas veranda och åto
körsbär, och aktörerna talade sinsemellan om den
snart stundande säsongen. Porzycki var obeslutsam.
Han hade fått anbud från Lemberg och Krakau sam-
tidigt. Utmärkta villkor från båda hållen. Sznapsia
röstade för Lemberg, där var det avgjordt bättre i både
konstnärligt och ekonomiskt avseende.

— Min lilla mamma har vant sig vid Krakau, —
sade Porzycki.

— Ack, vi ska nog vänja henne vid Lemberg
också. Jag skall förljuva de första dagarna i Lem-
berg för henne, så att hon inte kommer att längta
en smul efter Krakau, — ropade Sznapsia.

Tuska såg förvånad på henne. I vilken endräkt
de levde allesammans! Intet agg till varandra, inga
tragiska brytningar, inga oläkliga sår! Var det ett
ömsesidigt förlåtande eller brist på värdighet? Glömska
av oförrätter eller glömska av de sensationer de delat
med varann?

Och så skulle de fortsätta att leva fjärran från
henne, inom kort främmande för henne, helt i sin
egen värld, och hon måste vända åter bort till Warecka-
gatan, sjunka i den där avgrunden, som nu föreföll
henne omöjlig att uthärda.

Hennes hjärta pressades kvalfullt samman. Kall
och livlös övervar hon sin egen begravning. Ack!
om hon ändå kunnat sälla sig till dem och säga:
Jag också . . .
260

Hon såg på Pita, som vandrade omkring på ve-
randan. Den där lilla varelsen, som trippade så nätt,
var symbolen av hennes ofrihet, av allt som tryckte
och pinade henne och var på väg att bli olidligt.

De andra bekymrade sig ej det bittersta om henne,
tycktes inte ens ana vad som rörde sig inom henne.
De diskuterade punkter i kontrakten, ingående och
fackmässigt. Porzycki hade blivit allvarsam och ska-
kade på huvudet. Sznapsia talade om vilka gager
Lembergs förnämsta aktörer kommit upp till. Por-
zycki kom med betänkligheter.

— Ja, men det är flitpengarna som är höga . . .

— Än sen? Om man spelar så . . .

— Ja, men om man inte spelar?

Tuska satt rak, blek och förfrusen. Och hon?
Hon? . . . Vad skulle det bli av henne?

Det bekymrade tydligen inte Porzycki. Och ändå
hade han för ett ögonblick sedan kysst henne, så att
hon nästan mist andan, och sedan hade han oroat
sig över att hon hostade.

Varför brydde han sig om det, när hon om en
månad inte skulle existera för honom? Hon skulle
ha velat brista ut i storgråt, hon skulle ha velat lägga
huvudet mot bordet och snyfta och ropa:

»Och jag? Och jag? Vad ämna ni göra med
mig? . . .

Endast Sznapsia kastade ibland en flyktig blick
på henne, och det föreföll som om aktrisen anat
något. Men så drogs hon åter in i det allmänna sam-
talet.

Plötsligt föreslog Porzycki en promenad.

— Ja ja, låt oss gå till bäcken. Där är en sådan
förtjusande skog.

De reste sig upp. Herrarna gingo in till Porzycki
för att fylla sina cigarrettetuier, damerna satte på sig
hattarna framför spegeln och pudrade sig.

Ett ögonblick därefter gingo de. Från sin veranda
iakttogo pani Warchlakowska och hennes man säll-
261

skapet. Aktörerna skrattade högljudt. För någon
timme sen, berättade dem Porzycki, hade den exem-
plariska pani Warchlakowska, förgätande de öppna
fönstren, kallat sin man »idiot». De öppna fönstren
hade förrådt den så omsorgsfullt förhemligade san-
ningen. Svaret hade också hörts:

— Pulverhäxa I

Sedan hade villa Lewkonia åter insvept sig i sin
patriarkaliska ro.

Med Tuska och Pita emellan sig vandrade den
lilla skaran skådespelare stigen tätt utmed den skum-
mande bäcken. Aftonsolen kastade ett mildt ljus på
bergssluttningarna, och tallarnas stammar lyste röda.

Tuska gick tyst. Hennes hjärta var fylldt av bit-
terhet. Ändtligen märkte Porzycki hennes förstäm-
ning.

— Vad är det? — frågade han och stack sin arm
under hennes.

— Å ingenting!

— Jo det är något . . . Jag vill veta vad.

— Varför det?

— Har ni mist förtroendet för mig?

Tuska smålog bittert.

— Varför bryr ni er om det? Om en månad
kommer ni inte ens att veta, att jag existerar.

Hon väntade på en protest. Men Porzycki teg.
Hans ansikte hade fått ett uttryck av otålighet.

— Har jag inte rätt kanske?

Porzycki tryckte hårdt hennes arm.

— Varför tänka på vad som kommer? Bara
nuet existerar.

— Ni bekymrar ju er tvärtom mycket om fram-
tiden.

— Asch, det är i materiellt avseende. Jag har
min mor — jag måste, men nu menar jag i avseende
på känslor . . . Var glad igen! Varför förgifta sådana
262

härliga ögonblick! Se så solen skiner — i kväll gå
vi till restaurangen — i morgon också . . .

— Ja ja . . .

De gingo inåt skogen, i vars djup bäckens silver-
band förlorade sig. Där var mörkt och kyligt. Mos-
san var så mjuk och fuktig, att den elastiskt båg-
nade under fotterna. Framför dem reste sig en tät
småskog av lönnar. Sznapsia tog Pita vid handen.

— Kom så gå vi och plocka blommor!

Det växte en oöverskådlig massa på sluttningar
och i sänkor. En hel blomsterträdgård i de härli-
gaste färger. Safir och violett övervägde. På andra
sidan bäcken i synnerhet bredde sig hela fält. Sznap-
sia, komikern och den vackre unge aktören hoppade
på stenarna över vattnet och försökte få Pita med
sig. Flickan tvekade ett ögonblick. Hon såg sig om
efter modern, men fördjupad i ett samtal med Por-
zycki styrde denna stegen inåt lärkträdsskogen. Pita
höll sig undan ett ögonblick, det kom ett egendom-
ligt uttryck i hennes ansikte. Det såg ut som om
hon velat ropa: »Mamma! Mamma!» men betvang
sig. Komikern drog henne i handen.

— Hopp . . . hopp . . . fort!

Pita tog några språng över det vita skummet, det
glittrande blåa vattnet. Blommorna lyste emot henne
likt kringkastade ädelstenar. Men hon kände lust
att gråta, skrika som de där små flickorna hon hade
drömt om, i botten på avgrunden .. .

Plötsligt nåddes hennes öra av ett skratt.

Först skrattade Porzycki, så ljöd ett annat skratt,
ett kvinnoskratt, likt ett eko. Men det var ett sådant
underligt skratt. Det lät som gråt, som jämrande
klagan.

Pitas andedräkt stockade sig, hon tryckte händerna
mot bröstet. Ur havet av blommor såg hon upp mot
Sznapsia, mot komikern, och i hennes vidöppna ögon
låg en sådan bottenlös fasa, att Sznapsia hastigt och
lugnande inföll:
263

— Det var din mamma som skrattade.

Pita mindes, att hon hade hört det dår skrattet
en gång förr. I den hemska drömmen. Alldeles så
hade mödrarna till de små flickorna nere i avgrun-
den skrattat.

Än en gång ljöd skrattet från andra sidan bäcken;
därpå blev det tyst.

— Nu ska vi plocka blommor, — sade komi-
kern. — Låt oss kappas, Pita, om vem som plockar
den största och vackraste buketten.

Pita dök ner bland blommorna. Något lyste och
dallrade i hennes ögon som stjärnor, som daggdrop-
par. Blommorna slöto sig miskundsamt om barnet.

Tuskas svartklädda, högresta gestalt gled fram
mellan lärkträdens grenar. Bakom henne kom Por-
zycki.

Tuska gick och gick — hon visste inte vart, visste
bara att hon gick inåt djupa skogen, bort från de
andra. Hon var inte sig själv mäktig. Nyss hade
hon skrattat hejdlöst, hysteriskt åt något skämt av
Porzycki. Nu teg hon och vandrade som i ett slags
förtvivlans trots allt djupare inåt skogen. Hon bara
önskade, att hon inte skulle hitta tillbaka igen,
slippa återvända bland människorna, förgås här med
honom . . .

Slutligen grep han henne i armen.

— Vart går ni?

— Jag vet inte — vet inte, jag vill fly!

—- För vem?

— För världen.

—- Men varför det? Inte är världen så ond inte.
Man måste försona sig med den, när man nu en gång
lever i den.

— Det är lätt för er att säga!

Hon stannade. Det var nu slut med lärkträden.

Framför dem bredde sig en liten äng och bortom
den reste sig en mörk skogsvägg.
264

— Varför vill ni inte försona er med livet? Vad
felas er? Ni är ung, frisk, vacker, ni har allt som
fordras för ett lyckligt liv ... ni är älskad . . .

— Jag? ... Av vem?

Porzycki såg förvånadt på henne. Till sist slog
han armarna om henne.

— Om inte av någon annan så av mig.

Han ville kyssa henne, men för första gången vek
hon undan för hans kyssar.

— Nej, nej, ni älskar mig inte.

— Jag är ju galen i dig!

— Nej . . . nej ... ni älskar mig inte.

— Jo vansinnigt!

— Nej . . .

— Jo . , .

Hon kämpade för att komma lös ur hans armar.
Detta oväntade motstånd eggade honom och gjorde
honom dristigare.

— Du är min, min!

— För hur länge?

— För hur länge du vill.

Hon såg på honom med en lång, smärtfylld blick.

— Hur skall jag förstå det?

— Hur du vill, hur du vill!

— Vet ni vad ni säger och till vem? . . .

— Jag vet, jag vet — till den vackraste och mest
förtjusande av kvinnor.

Han darrade, han var blek, och hans ögon
hade mörknat. Hans läppar sökte hennes läppar och
hals, lärkträdsgrenarna bågnade och brusto omkring
dem. Även hon hade bleknat, sällsamt upprörd.

— Min . . . min . . .

Plötsligt stötte de emot något, som låg i snåren
vid ängens rand. Det var en man i goraldräkt, som
låg utsträckt med ansiktet mot marken.

45 Tuska sprang förskräckt åt sidan.

— En drucken!

2 De aflägsnade sig hastigt några steg, med ens åter-
265

komna till sansning. Porzycki varseblev blodfläckar
på sina ljusa skor.

— Vad vill det säga? Blod?

Han gick bort till mannen, lutade sig ned och tog
honom i armen. Plötsligt rätade han upp sig, likblek
i ansiktet.

— Låt oss gå, — sade han med förändrad röst.

■— Är han sårad?

— Nej, han är död.

Tuska böjde sig fram och såg genom buskarna
på goralen. Han låg framstupa mot marken och
hade ett ohyggligt sår i tinningen, svart av levradt
blod. Ett stycke ifrån lågo hans pipa och hatt kas-
tade. Axelkappan bredde sig likt vingar omkring
honom.

— Har han tagit livet av sig?

— Nej, — sade Porzycki, — han är mördad. De
göra sig ofta kvitt varandra på det sättet här. Det
är säkert någon kvinna med i spelet.

Den mördade goralen var liten och spädlemmad.
Hans hår var grått och glesnadt.

— Det är nog en äkta man, — tillfogade Porzycki,
i det han drog Tuska med sig.

-— En äkta man!

De återvände långsamt samma väg som de nyss
hade gått med heta kinder, glödande av lidelse. Det
stelnade liket i snåren hade med ens släckt deras
glöd. De gingo stumma och förfärade. Tanken på
döden och alltings förgängelse hade plötsligt trädt för
dem. Mot den skira, rena grönskan, mot den soliga
rymden och blomsterfälten tecknade sig en orörlig,
hemsk silhuett.

De kommo fram till bäcken, och med några häf-
tiga åtbörder kallade Porzycki aktörerna över, och i
korta ord underrättade han dem om den hemska
upptäckten. Man lade råd och beslöt anmäla saken
för gendarmeriet. Brådskande återvände sällskapet
266

till staden. Tuska tyckte sig alltjämt se den döde
och kunde ej hämta sig.

— Jag stötte till honom med foten, — sade hon
och strök sig med handen över pannan, — han kom-
mer alltid att stå för mig.

— Man skall inte överdriva, — utlät sig Porzycki
hastigt. — I morgon har ni glömt det . . . Det var
väl inte s å förskräckligt.

Det berörde Tuska oändligt pinsamt, att Porzycki
talade till henne i så skarp ton och inte tycktes ha
uppfattning för vilka känslor det måste väcka inom
henne, att just ett lik hade bevarat henne för vad
som skulle gjort det omöjligt för henne att längre
säga: »För resten, jag har ju inte gjort något ondt».

Men, egendomligt nog, Porzycki föreföll irriterad
och ur humör.

Slutligen kommo de fram till staden.

— Ska vi gå och supera? — frågade komikern.

— Visst ska vi det, — svarade Porzycki. — Man
måste ju förströ sig efter en så obehaglig överrask-
ning.

För första gången kände Tuska olust för den där
sedvanliga supén. Hon skulle velat vara ensam med
Porzycki, hos honom söka glömska och befrielse från
det hemska intrycket.

Sznapsia varseblev, att även Tuska hade några
röda fläckar på kjolkanten.

— Usch, ni också! — utbrast hon.

Tuska ryste till.

— Jag måste fara hem och kläda om mig. Kom,
Pita!

— Men ni kommer väl tillbaka?

— Jag vet inte.

Porzycki vände sig hastigt emot henne.

— Vet ni inte? Det är klart, att ni kommer till-
baka. Fattas bara att ni skulle sitta ensam just i
kväll.
267

Han mötte Tuskas blick och märkte ändtligen
något av vad som rörde sig inom henne.

— Vi ska förströ er, — tillfogade han i mildare
ton. — Sen följer jag er hem, och vi sitter uppe och
språkar resten av natten, så att ni inte skall behöva
känna er rädd.

Hans röst verkade på henne likt en ljuv smek-
ning.

— Kommer ni? — frågade Sznapsia.

— Ja.	,

— Men genast. Med samma droska. Vi sitter
ute på verandan och äter glass och läser tidningar.

— Ja, där ska vi väl vara trygga för att inte
trampa på lik, — skrattade komikern.

— Alltså senast om en halvtimme!

Porzycki tog farväl av Tuska med ett ömt små-
leende. Nu kände hon sig inte sorgsen längre. Hans
ögon sade så mycket.

Uppkommen i droskan drog Tuska försiktigt kjo-
len åt sig, så att Pita ej skulle få blodfläckar på sina
vita skor. Som vanligt numera sutto de tysta vid
varandras sida, båda försjunkna i sina egna tankar.

Tuska hade en känsla som svävade hon över en
avgrund. I dag hade slumpen räddat henne från att
falla, men i morgon eller övermorgon skulle ingen
mördad människa ligga hindrande i vägen, och det
oåterkalleliga skulle ske, hon skulle ej ha styrka att
stå emot.

Men så mäktig var nu Porzyckis dragningskraft,
att varje ögonblick de voro skilda åt föreföll henne
förloradt. Hon längtade redan tillbaka till restau-
rangen. Endast då hon hade honom vid sin sida
kände hon sig litet lugnare.

Scenen i skogen dök oupphörligt upp för henne.
Under heta rysningar erinrade hon sig de ord han sagt:

— Hur länge du vill . . . allt vad du vill!

Ack om det ändå vore sant! Om han verkligen
älskade henne så högt att . . .
268

Hon vågade ej tänka tanken till slut. Den var
så djärv, att den bländade henne likt en blixt.
Om . . .

Nej, nej!

Och ändå hände sådant ofta i livet, när männi-
skor älskade varandra mycket och inte kunde leva
utan varandra.

Ljuva syner började hägra för henne.

Så nalkades de Obidowskas stuga.

Redan på långt håll blevo Tuska och Pita varse,
att någon stod utanför huset. En man i grönskif-
tande, luggsliten ytterrock och ny halmhatt, en liten
oansenlig, kutryggig, blek man.

Både Tuska och Pita kände ögonblickligt igen
honom. De sade dock ingenting. Stumma nalkades
de denne make och fader, som helt oväntadt hade
vändt Wareckagatan, palmer och fikusar ryggen och
hade dykt upp här på tröskeln till deras stuga.

Tuska samlade all sin viljekraft.

Ja, det var mannen i egen person. Inte ett brev,
inte ett i fjärran skymtande spöke, utan han själv,
livslevande uppenbarade sig här just i detta ögon-
blicket.

Sällsamt! Det var som hade det funnits något
inre samband mellan liket i skogssnåren och mannen
på tröskeln. Båda hade uppenbarat sig lika plötsligt
och oväntadt och framkallade samma obeskrivliga
skräck inom henne.

Men kvinnans viljekraft i sådana ögonblick
gränsar till det otroliga. Innan droskan stannat, hade
Tuska lyckats förläna sitt ansikte ett uttryck av lugn
och något liknande artig förvåning.

— Är det möjligt? Du?

— Ja. Jag kom med eftermiddagståget. Jag ville
överraska er.

De stego ur droskan. Hälsningar växlades. Ett
par torra läppar med sträva mustascher berörde lätt


269

Tuskas kind. Samma ceremoni upprepades med Pita.

De blacka, rödkantade ögonen sågo sig girigt om-
kring.

— Jag ville också se de här märkvärdiga Tatra-
bergen.

— Kom in nu!

— Jag har redan varit därinne. Riktigt trevliga
rurn.

- Å...

— Men du är svartklädd? Har du fått sorg?

Tuska betvang sin lust att rycka på axlarna.
Wareckagatans kyliga hövlighet hade återtagit mak-
ten över henne.

— Nej, men svart är så mycket mera praktiskt.

De följdes åt in.

— Pita, hjälp pappa att öppna kofferten.

— Tack, mitt barn, besvära dig inte.

— För all del, låt mig hjälpa pappa. Det är inte
alls något besvär.

Tuska kände sig nära att kvävas av förtvivlan.
Ack, den där rösten, den där hövliga, lugna rösten
och de livlösa ögonen och det beklämmande melan-
koliska över hela mannen!

Denna överraskning — i ett sådant ögonblick!

XXIX

Tuska gick ut på gården under förevändning att
tillsäga värdinnan om ännu en bädd. Mannen och
Pita sutto kvar inne och drucko te.

Han hade velat laga teet på Porzyckis spritkök,
men hon hade ej tillåtit det.

— Det är inte mitt, det är lånadt, — hade hon
sagt och ställt spritköket i fönstret.

— Av vem?

Hon hade låtsats, att hon ej hörde frågan. I vart
ögonblick stötte de på något bevis på Porzyckis exi-
270

stens, men ingen nämnde hans namn. Inte nog med
att Pita teg, med en viss förskräckelse märkte Tuska,
att hon smusslade undan färgerna och ritplanscherna
hon hade fått av Porzycki. Måste inte barnet ana
något, när hon gjorde så, frågade hon sig. Sedan
började hon oroas av tanken, att mannen fått något
anonymt brev, han liksom pani Porzycka, och hade
kommit till följd därav. I hans ansikte kunde hon
dock ingenting läsa. Han talade föga som vanligt,
inskränkte sig till att omtala, att han utverkat en
kort semester och rest.

Tydligen var han trött, men ansåg det korrekt att
hålla sin hustru och Pita sällskap. Han satt rak på
stolen, drack te med sked och åt av kakorna, som
Porzycki på morgonen medfört.

Denna lilla detalj rågade måttet. Tuska kände
sig bokstafligen färdig att kvävas, och ur stånd att
uthärda längre sprang hon ut på gården.

Där borta på restaurangverandan sutto de nu och
väntade på henne. Ett ögonblick flög det för henne,
att hon skulle taga med sig mannen dit. Men hon
tillbakavisade genast tanken. Att komma upp på ve-
randan med den där erbarmliga figuren och presen-
tera »Min man . . .»

Hur skulle Porzycki upptaga det? Säkert skulle
han känna obehag och pina. Kanske skulle han
vredgas på henne och till hämnd åtminstone för till-
fället återvända till Sznapsia, och hon skulle vara
tvungen att tiga. Och kanske mannen visste allt och
det skulle bli en scen . . .

Tuska gick hastigt rundt huset, och genom fön-
stret som vette åt vägen sträckte hon in handen efter
blyertspennan och portföljen på bordet. Ingen obser-
verade henne. Hon tog fram ett ark papper och ett
kuvert och skrev:

»Jag kan inte komma, min man har oväntadt an-
ländt från Varschau . . .»
271

Hon ville tillfoga: »Jag är förtvivlad», men något
höll henne tillbaka. I stället skrev hon:

»Roa er utan mig, glöm mig inte.»

Och på sned över arket:

»Jag är ledsen.»

Hon smetade igen kuvertet, skrev Porzyckis adress
och gick bort till Obidowskas stuga.

Där var mörkt och tyst. Wikta satt vid fönstret
och stoppade strumpor, Jozek satt på sängkanten,
halvnykter och med huvudet stödt mot händerna.
Tuska sträckte fram brevet.

— Har Jozek tid?

Wikta lyfte på huvudet.

— Till vad?

— Jag vill, att han på ögonblicket skall gå med
det här brevet och lämna det till herrn.

— Vår herre?

Obidowska kallade alltid Porzycki så.

— Ja.

Obidowska lade arbetet ifrån sig.

— Jag skall gå.

— Men Jozek går fortare.

— Nej, han kan gärna hålla sig hemma och inte
ränna omkring. I varenda stuga sitter det flickor nu
på sommarn och tittar efter vackra karlar. Han
kan gärna hålla sig hemma, jag går.

Hon klädde sig brådskande. Tuska såg med en
viss medkänsla på den orörlige unge mannen, som i
ett obetänksamt ögonblick hade sålt sin frihet. Ald-
rig hade hon känt ett sådant förstående för honom
som just nu. Säkert tänkte även han: »Om jag vore
fri! . . »

Hon gick ut ur stugan tillsammans med värdin-
nan, och med blick och tankar följde hon Obidow-
ska, där denna snabbt avlägsnade sig bortåt lands-
vägen, som lyste vit i skymningen. Ett ögonblick
fantiserade hon, att det var hon som trädde upp på
restaurangverandan, att de hälsade henne med glädje-
272

rop, att hon intog sin gamla plats och han satte sig
bredvid henne.

Det drog kallt, och hon vaknade upp. Långsamt
återvände hon in. Zebrowski och Pita sutto stumma
midt emot varandra. De hade uttömt alla samtals-
ämnen.

— Tänd ljusen, Pita! — sade Tuska. Hon ville
inte se lampan brinna, som hade lyst rummet så
många lyckliga kvällar.

Hon drog ned gardinerna.

— Varför gör du det? — frågade hennes man. —
Det är ju ljust ännu.

— Jag trodde du var trött och ville lägga dig.

Han försökte ta på sig en karsk min.

— Inte! Jag har lust att ta en promenad och se
på bergen. Här är verkligen mycket uppfriskande
och vackert.

Men krafterna sveko honom. Han talade ej om
att för att kunna bereda dem denna överraskning
hade han åkt i tredje klass och inte tagit in på ho-
tell i Krakau, utan vankat omkring på gatorna och
suttit i väntsalen. Alla dessa strapatser i förening
med den starka bergsluften hade gjort honom allde-
les förbi.

Han satt dock kvar uppe och berättade för hustrun
om sönerna, om fikusar, madrasser, pälsvaror, byrån
och Varschau, upprepade saker hon kände från »Ku-
riren».

Allt kom i homeopatiska doser men i artig kon-
versationston, och det var tydligt, att han gjorde sitt
bästa för att vara underhållande. Men slutligen var
förrådet uttömdt, samtalet tynade av, och alla tre
sutto orörliga, som bundna vid varandra av en osyn-
lig kedja.

Tuska lyddes, om inte Obidowskas steg skulle
ljuda i stillheten. Vad angick henne det där som
mannen berättade? Det var henne så fjärran, så
273

främmande, än mera ohyggligt främmande än då hon
läst det i hans brev.

Ändtligen! I förstugan smällde Obidowskas bara
fötter. Tuska flög upp och skyndade ut.

— Nåå?

— Joo, jag lämnade det.

— Och . . . vad sade de?

—- Herrn läste brevet, och så sa han: »Tusan!»
sa han, och sen sa han åt mig, att det var bra.

— Ingenting vidare?

— Neej.

Det där »tusan!» borde ha dämpat Tuskas exal-
tation, men hon befann sig redan i det stadiet, att
hon mist all förmåga att mäta och väga, så snart det
rörde Porzycki.

— Var snäll och gör i ordning en bädd åt min
man. Det finns ju en säng i rummet innanför ve-
randan, men där är inga sängkläder.

— Det skall bli.

Obidowska såg alldeles upprörd ut.

— Vet ni vad som har händt?

Tuska hade glömt bort den döde i skogen, så
hade hennes egna angelägenheter upptagit henne.

— Nej, vad?

— De ha funnit Jacek Slodycki död i skogen.

— Aha ... ja jag vet.

— Det var vår herre som hitta’ honom. Han
var bus ihjälslagen. Han gifte sig för två år sen
med en slampa från grannbyn, hon var bara sexton
år och han femtiofem . . . Och de unga pojkarna bör-
jade ränna efter henne, men den gamle han lurade
på dem, och det var inte e n gång han kom över
henne i lag med en karlslok . . . Och nu måtte den
uslingen ha slagit ihjäl honom . . .

Hon talade avbrutet, och det märktes, att någon
ängslande tanke gnagde henne.

— Han lät henne inte gå ut, han band henne
i stugan . . . Och nu ha de slagit ihjäl honom.

18 — Säsongkarlek.
274

Hon runkade på huvudet.

— Slagit ihjäl honoml — upprepade hon.

Tuska såg mörkt på henne.

— Varför skulle han binda henne? — sade hon
hastigt. — Han fick vad han förtjänte.

Obidowska spärrade upp sina stora, svarta ögon.
Uttrycket i hennes ansikte röjde, alt Tuskas ord träf-
fat just den sjuka punkten inom henne.

— Så ni säger! — utbrast hon. — Hon var ju
hans hustru och höll sig till en annan.

— Med våld håller man ingen kvar. Flyger en
fågel ur buren, går det inte att fånga den — på sin
höjd kan man döda den.

Över Obidowskas ansikte bredde sig ett nästan
högtidligt allvar.

— Då sker rätt ... — sade hon långsamt, — då
sker rätt. . .

Och med blicken häftad på marken gick hon in
till sig.

Då Tuska kom tillbaka, fann hon mannen och
Pita lika stumma och orörliga som förra gången.

»Egyptiska mumier!» tänkte hon ironiskt, »egyp-
tiska mumier!»

En timme senare gick familjen till vila. Pita låg
redan i sin säng efter att ha kysst far och mor på
hand till godnatt.

Sittande på sängkanten kammade Tuska sitt hår
och såg genom den öppna dörren på mannen, som
gjorde sig i ordning att lägga sig. Hon såg hur han
långsamt och metodiskt tog fram småpengar och
pennkniv ur fickan och lade dem på nattduksbordet.
Så hörde hon det sakta surret av klockan som drogs
upp och hur han drog av sig skodonen och ställde
dem ett stycke ifrån sängen.

Tuska gömde ansiktet i det blonda håret och
började gråta tyst, bitande läpparna till blods.
275

XXX.

Morgonen kom, och Tuska måste tvinga sig till
att slå upp ögonen och erinrade sig, att mannen skulle
ha kaffe och inte te, ty så brukades det sedan åratal
vid Wareckagatan.

Hon steg upp, men satte på sig den gamla sjaskiga
morgonrocken. Vad rörde det henne hur hon såg uti
Med martyrmin lagade hon kaffet, och minen uttryckte
verkligen vad hon kände, ty det var som om hon
haft ett enda stort sår på hjärtats plats. Hon tänkte
på att mannen och »han» i detta nu voro under
samma tak och att hon var som kedjad fast, ej kunde
göra en fri rörelse, ej fick säga något av vad hon
kände. Och redan nu började hon känna detta tvång
olidligt.

»Skall jag kunna härda ut länge till?» tänkte hon.
»Det har just börjat, och redan är det slut med mina
krafter.»

Hon serverade mannen kaffet, han tackade, och
redan färdigklädd och magrare och grönare än någon-
sin tog han brickan och flyttade sig ut på verandan.

— Jag vill se på bergen, medan jag dricker mitt
kaffe, — sade han med ett osäkert småleende.

— Ja visst, — svarade Tuska också småleende,
medan hennes tankar sträckte som på vingar mot
dörren till Porzyckis rum.

»Hur skall det bli, då de träffas?» tänkte hon.

Hur skulle Porzycki förhålla sig? Kanske han reste
bort de här dagarna? Det måste ju vara gräsligt för
honom att tänka på att mannen var hos henne. Och
om Zebrowski anade något — vad då?

Hon satte sig framför spegeln och började kamma
sig, men kammen darrade i hennes hand. Hon var
blek och hade mörka ringar under ögonen. Hon
smålog bittert.

Det var verkan av det äktenskapliga oket. Knappt
276
hade mannen uppenbarat sig, förrän hon åldrades,
förfulades.

Hon kastade en förstulen blick på Pita.

Den lilla klädde sig långsamt och metodiskt, och
Tuska frapperades av likheten mellan dotter och far.

»Hon är en likadan mumie som han.»

Hon tyckte sig höra Porzycki i förstugan. För-
färan grep henne. Hon längtade att träffa honom,
men på samma gång formligen bävade hon för detta
möte. Det var som om hon begått någon gräslig
oförrätt mot Porzycki, som om hon dragit hit man-
nen, vars närvaro försatte Porzycki i en så fatal
situation.

»Han sade i går, att han skulle göra allt för mig»,
tänkte hon dystert. »Ack om det vore sant!»

Pitas automatiska rörelser rågade hennes irritation.

— Tag din mjölk, Pita, och gå ut på verandan
och håll pappa sällskap.

Flickan tog sitt mjölkglas och gick, men utan
någon iver, påtagligen föga hågad att »hålla pappa
sällskap».

»Det kommer att bli ohyggligt, outhärdligt», fort-
satte Tuskas tankar att kretsa. »Jag vet inte vad som
kommer att hända, men något måste hända . . .

Någon öppnade dörren utan att knacka. Obidowska
uppenbarade sig, tragisk och böjd. Hon höll en bu-
kett rosor i handen.

— Där är blommor åt er, — sade hon och lade
rosorna på bordet.

Tuskas hjärta började bulta vildt. Rosorna korn-
mo från honom! De upprepade vad han viskat till
henne i går i skogen. Hon såg på dem utan att
våga röra vid dem.

Älskade, älskade blommor, älskade, älskade — han!

Obidowska stod kvar i dörren.

— Vet ni av att det var de där som slagit ihjäl
honom.

— Vilka de där? Vem?
277

— Honom vet jag, som de hitta' i går. Hans
hustru och hennes käraste. De lockade honom in i
skogen och slog ihjäl honom med bergsbillarna. Men
de är redan fast och sitter i häktet.

Tuska greps åter av förtrytelse mot den där äkta
mannen, som sökt hålla hustrun kvar mot hennes vilja.

— Det var rätt åt honom, — upprepade hon hals-
starrigt. — Varför skulle han gifta sig med en som
var så mycket yngre?

— Rätt åt honom? — sade Obidowska frågande.

— Ja, just rätt åt honom, — vidhöll Tuska, glad
att ha någon att hämnas på för sina kval. — Så
kommer det att gå för alla, för hustrur som binder
sina män, män som binder sina hustrur.

Obidowska förstod. Det kom en glimt av fasa i
hennes ögon. Tuska fann en lisa i detta moraliska
torterande. I Obidowska såg hon inkarnationen av det
för henne i detta nu så förhatliga äktenskapliga oket.

— Akta er ni! . . . — tillfogade hon, i det hon
satte rosorna i vatten.

- Jag?

— Ja just ni . . . Håll inte Jozek fastbunden i
stugan, för han är ung och vill ut.

— Jag håller honom inte bunden.

— Gör ni inte? Ni släpper honom inte ifrån er,
och till sist kommer han att tröttna på det där och
göra med er som de där andra gjorde . . .

— Å-å . . .

— Det är säkert det. Och gå nu, för ni tråkar
ut mig.

Obidowska gick tyst, som förskrämd, och slöt
dörren ljudlöst efter sig.

Tuska fortsatte att kamma sig och smålog meka-
niskt mot rosorna.

»Hur skall det bli? Hur skall det bli?»

Den där tröstegrunden att hon »ingenting ondt
hade gjort» kunde hon inte längre tillgripa. Det hade
hon kunnat tänka, så länge hon inte såg mannen, det
278

levande vittnesbördet om hennes äktenskapliga ed. I
grund och botten ofördärvad, inte depraverad av den
lättsinniga flirt, som småningom gör kvinnan verkligt,
ty i sitt hjärta otrogen, ansåg hon sig redan skyldig.
Och hur skulle hon kunna leva med denna skuld-
känsla? Hur kunna förtiga hemligheten, bära på den
natt och dag? Framför allt då »de» ställdes inför
varandra, med henne bredvid sig. Nej — nej!

Nu hörde hon tydligt, hur Porzycki sköt sin cykel
genom förstugan. Han måtte ha stigit upp tidigt
och åkt efter rosorna. Hon hade ej hört, då han
gått förbi.

Hon måste träffa honom! Hon sprang upp från
spegeln, kastade en vit schal över morgonrocken och
öppnade dörren till förstugan.

— God morgon!

— God morgon!

Bägge viskade, men hennes röst darrade, hans
ljöd lugn och säker.

— Ni vet ju?

— Vilket? Aha — er man. Var är han?

— Han sitter på verandan och dricker kaffe.

— Ja det hör ju till.

Han började skratta. Detta skratt bragte Tuska
litet ur fattningen.

— Det är inte mitt fel . . .

— Vad? Att han dricker kaffe?

— Nej att . . . han kommit.

— Vem ger er skulden för det?

— Jag trodde . . . att ni . . .

— Jag?

— Ja . . . att ni skulle finna det obehagligt.

Han ryckte på axlarna.

— Ja, naturligtvis finner jag det inte behagligt,
inte alls.

— Därför tänkte jag, att det kanske vore bäst om
ni reste.

Han spärrade upp ögonen.
279

— Varför det?

Hon kunde ej formulera svaret, tillfogade blott
hastigt:

— För den här tiden bara.

Han tänkte över ett ögonblick och svarade så:

— Det behöfs inte. Det reder nog upp sig.

Hon vred sina händer.

— Men hur? Hur . . . Mig dödar det!

Han började åter skratta och strök henne över håret.

— Seså ja, inte så tragiskt. Lilla kisse skall inte
vara ledsen. Vi ska nog laga, att alla bli belåtna.

— Men hur? Hur? — upprepade hon feberaktigt.

— På något vis . . .

Och innan hon hunnit sansa sig, gav han henne
en lidelsefull kyss och försvann genom förstudörren.

Tuska återvände in med glödande kinder och
sinnet fullt av förvirrade tankar. Vad skulle hans
»det reder nog upp sig» betyda?

Plötsligt nådde henne ljudet av röster utifrån ve-
randan. Det var Porzycki och hennes man som ta-
lade. Hon gick hastigt bort till dörren.

Så hade de då träffats. Kanske mannen nu lade
sina kort på bordet, kanske det nu kom i dagen, att
han visste allt och hade kommit för att kräva räken-
skap. Hur skulle det gå? Hur skulle det gå?

Med bultande hjärta lyddes Tuska till vad som
försiggick ute på verandan.

Men där utspelades ingen tragedi. Porzycki hade
helt enkelt kommit fram och bedt Pita, att hon skulle
presentera honom för fadern.

— Jag är granne och har nöjet att känna er hustru
och er lilla dotter. Tillåter ni alltså . . .

Zebrowski tillät visst. Han lade ifrån sig sitt
franska bröd, som han just bredde smör på, reste sig
upp och tryckte skådespelarens framsträckta hand.
Med munnen full stammade han, att han »var för-
tjust». Hans trötta, blacka ögon vilade med ett be-
undrande uttryck på Porzyckis vackra, friska ansikte.
280

Den där bredaxlade ståtliga figuren imponerade på
den stackars krokryggige tjänstemannen.

— Är det första gången ni är uppe i bergen?

— Ja . . . Vill ni inte vara god och sitta ner?

— Tack gärna.

— En cigarrett?

— Tack jag har mina egna. Får jag inte lov
att bjuda?

— Tack jag är van vid våra och röker helst dem.

— Vad det beträffar är jag också från Konungariket *.

— Såå . . . från vilken trakt?

— Från Kielce.

— Jag också.

— Det var ju en beröringspunkt!

Han började skratta, och med detta skratt förbyttes
det tragiska i situationen till något trivialt lögnaktigt,
som fyllde Tuska med äckel.

»De skratta», tänkte hon, i det hon återvände till
spegeln. »Bekantskapen är redan gjord . . .»

Hon sölade med sin klädsel, det var henne omöj-
ligt att gå ut till dem och taga del i samtalet.

»Det är vidrigt, det är än värre än om de börjat
ett slagsmål», flög det för henne. »Men kanske är
det så där bara i början, vem vet hurudan fortsätt-
ningen blir.»

Det började resa sig något inom henne inte blott
mot mannen utan även mot Porzycki. Hur mycket
hellre hon skulle ha sett, att han blivit utom sig av
förtvivlan och flytt utan att vilja se den äkta man-
nen. Så som det nu artade sig, såg hans kärlek inte
ut att vara mycket stark och hänsynslös.

»Men kanske han gör våld på sig, tvingar sig till
hövlighet för att inte vålla mig lidande och nödgas
skiljas ifrån mig.»

Lycklig över att ha funnit en ursäkt för älskarens
beteende började hon att apoteosera hans uppoffring.

* Ryska Polen.
281

Ja, så måste det vara. Han gjorde våld på sig.
Han led i detta nu lika djupt som hon, kanske mera.
Men såsom man hade han mera självbehärskning och
viljekraft. Han gjorde sitt bästa för att hjälpa henne
att bära detta svåra.

Och Tuska beslöt att visa sig lika hjältemodig-
Hon skulle å sin sida hjälpa Porzycki i hans heroiska
ansträngningar. Hon skulle inte låta honom ensam
bära bördan av denna nödtvungna och tragiska osann-
färdighet. Även hon skulle visa sig stark och värdig
hans kärlek.

Hon fullbordade i hast sin toalett och gick ut på
verandan.

— Se där ha vi vår fru, — ropade Porzycki och
kysste henne på handen.

Tuska började spela rollen av älskvärd värdinna
och satte sig vid bordet mellan Porzycki och man-
nen. Hon märkte med ens, att Porzycki ville åväga-
bringa den förtroligt kordiala stämning, som han var
van att sprida omkring sig, medan Zebrowski förhöll
sig kylig och reserverad som vanligt. Hon greps av
en häftig ovilja mot mannen för att han visade så
föga uppskattning för älskarens intagande älskvärdhet.
Dessutom framträdde den fysiska olikheten mellan de
båda männen rent överväldigande. Porzycki var in-
karnationen av kraft, hälsa, skönhet och levnadsglädje.
Zebrowski verkade förkrympt, halvslocknad, en skygg
snyltgäst i livet. Solljuset strömmade ned över dem
och framhävde med nästan brutal skärpa deras före-
träden och brister.

Tuska erfor en egendomlig fysisk förnimmelse, som
hon ofrivillig analyserade, allt under det hon tog del
i samtalet om likgiltiga ämnen.

Från det håll där Zebrowski satt strömmade det
emot henne en kyla, som bokstavligen isade henne.
Från Porzycki åter utgick ett varmt, livande magne-
tiskt fluidum.
—

282

»Ja så är det», tänkte hon, »så är det!»

Porzycki fällde ett ord om scenen, om sitt fack.
Zebrowski spärrade upp sina blacka ögon.

— Är ni vid teatern?

— Ja.

— Ah!

En obeskrivlig blandning av förvåning och ring-
aktning talade ur detta »Ah!» Tuska kände sig föro-
lämpad å Porzyckis vägnar. Hon gav mannen en
blick av ovilja och tänkte i sitt sinne, att han sak-
nade takt. Porzycki tycktes emellertid inte finna något
sårande i Zebrowskis utrop, ty i glädtig ton föreslog
han en utflykt till Kuznice efter middagen.

— Jag vill helst se så mycket av bergen som möj-
ligt, — förklarade Zebrowski.

— Ni skall nog få ert lystmäte. Vi ha redan ätit
oss mätta på dem. Inte sant?

Han vände sig till Tuska.

— Er hustru är inte entusiastisk för bergen. Hon
vill inte vara med på några utflykter.

Zebrowski hade tydligen något på hjärtat.

— Är det mycket farligt? — frågade han slutligen
i osäker ton.

— Vad?

— En sådan där utflykt.

— Vad skulle det vara för farligt i den?

•— Man kunde ju störta ned.

— Å prat! Inte när man har stadiga ben och
sinnesnärvaro.

Zebrowski svarade ej. Han tycktes fundera över
något, till sist frågade han:

— Har ni varit uppe i bergen?

Porzycki brast i gapskratt.

— Jag känner Tatra som min egen ficka.

■— Och ni har aldrig fallit?

— Åjo, ett par gånger.

— Ser ni det!

— Men det bekom mig inte det minsta, och jag
283

är frisk och helbrägda . . . Men hur blir det med
Kuznice?

Det gick en kall kåre över ryggen på Tuska.

Hon kom ihåg mannens oskiljaktiga, grönskiftande
ytterrock, hans hatt från förra året, överfor hans oan-
senliga person med en hastigt mönstrande blick och
fick med ens klart för sig, att hon inte kunde presen-
tera »en sådan där» såsom sin man. Han såg för
ynklig, för urblekt, för futtig ut.

— Det är omöjligt, — sade hon i bestämd ton. —
Jag har migrän, mitt huvud värker alldeles förtvivladt,
jag kan inte fara någonstans i dag.

Porzycki gav henne en blick och såg, att hon
var frisk.

— En promenad skulle just göra er godt, — sade
han med en axelryckning.

Men hon reste sig häftigt och sköt stolen tillbaka.

— Nej . . . var snäll och envisas inte med mig.

Spänningen hade räckt för länge. Gråten ville
kväva henne.

— Jag går och lägger mig.

Med hastiga steg gick hon in i sitt rum. Mannen
rörde sig ej från sin plats.

— Stillhet är det bästa för migrän, — sade han halv-
högt. — Jag tar en promenad med Pita om en stund.

— Ja, det är nog det bästa.

Porzycki kände sig illa till mods. Han ville gå
in till Tuska, men det gick ju inte an.

Han tog farväl och smög sig tyst som en katt
genom förstugan. Efter en stund hörde han, hur Pita
och Zebrowski avlägsnade sig i riktning mot staden.
Han gick ut och såg efter dem, där de långsamt
vandrade den dammiga vägen fram. Pita var tydligen
en till ytterlighet känslig, nervös natur. Då hon gick
med modern, antog hon Tuskas hållning och gång,
då hon gick med fadern, rörde hon sig lika avmätt
och stelt som han.
284

— Fenacetin!

Porzycki räckte in pulvret genom fönstret. Han
ville inte gå in. Tuska låg påklädd på sängen. Sitt
glödheta ansikte hade hon borrat ned i kuddarna.

•— Pani Tuskal FenacetinI

Tuska lyfte med ansträngning på huvudet. Hon
var verkligen sjuk så som förtvivlade kvinnor kunna
vara det.

— Tack jag vill inte ha, — sade hon med matt röst.

— Men det hjälper!

— Nej. Mig hjälper ingenting.

— Det har ju alltid brukat hjälpa.

— Men inte nu hjälper det.

Porzycki stod rådlös inför denna förtvivlan.

— Vad är det med er?

— Ni frågar vad det är med mig! — Hon satte
sig upp i sängen och såg på honom med vidt upp-
spärrade ögon.

— Han har väl inte gjort er ledsen på något sätt?
-— frågade Porzycki. — Han förefaller ju att vara en
finkänslig man.

Tuska smålog ironiskt.

— Apropå den där finkänsligheten, som ni är så
intagen av, tänkte jag just be er om ursäkt å hans
vägnar.

— Mig? För vad då?

Tuska var så irriterad, att även Porzycki började
enervera henne genom sin obegripliga lättlynthet, som
hotade att störta omkull det heroismens altare hon
nyss rest åt honom. Detta lugna tal om hennes man,
nu då de voro ensamma och inte behövde hyckla,
var henne motbjudande.

— För att han visade er ringaktning, — svarade
hon med eftertryck, — då han fick veta, att ni var
vid teatern.

— Visade han mig ringaktning?

— Kände ni inte det? Jag kände det både på
mina egna och era vägnar.
285

Porzycki rynkade ögonbrynen och tänkte efter litet.

— Vad jag fäste mig vid, — sade han slutligen
och sköt ut läppen, — var, att han inte kände till
mitt namn och inte visste, att jag var konstnär.

— Asch . . . han!

—■ Intresserar man sig verkligen inte för oss där
borta i Varschau? Här känner vi till alla era fram-
stående konstnärer.

— Naturligtvis gör vi det, — protesterade Tuska. —
Alla kulturella människor i Varschau vet vem ni är.
Men den där »finkänsliga» personen intresserar sig
inte för konst. Hans konstnärliga bildning står på
en mycket låg nivå.

— Tydligen, — sade skådespelaren, hos vilken
egenkärleken var den känsligaste strängen.

Tuska reste sig från sängen och gick nervöst bort
till fönstret.

— Om inte för annat så borde han väl veta vem
jag är, eftersom jag uppträdt i Wyspianskis »Bröl-
lopet» i Varschau, — fortsatte Porzycki.

— Ja visst, ja visst, — instämde Tuska.

—- Ni såg mig väl i »Bröllopet»?

■— Naturligtvis.

Hon rent darrade av ängslan, att han skulle börja
examinera henne om vilken roll han haft, ty då bon
sett pjäsen, hade hon inte intresserat sig för vilka
aktörerna voro.

— Ser ni det. Kan man annat än lägga märke
till mig?

— Nej omöjligt.

Tuska kände sig mer och mer enerverad. Detta
hans envisa sysslande med sig själv och sitt aktör-
skap föreföll henne mer än olämpligt. Han borde väl
ha tänkt något på henne och vad som rörde sig
inom henne.

— Hädanefter skall ni inte förvåna er över
något, — sade hon, i det hon satte sig vid fönstret
och stödde armen mot fönsterposten.
286

Porzycki fick en osäker min. Han förstod inte
vad det var han skulle förvåna sig eller inte förvåna
sig över.

Men Tuskas närhet utövade samma verkan på ho-
nom som vanligt. Han såg sig om och började så
kyssa hennes händer, som vackra och välformade
stucko fram under schalens veck. Tuska började
snyfta först sakta, sedan allt häftigare.

•— Jag härdar inte ut.

— Men . . .

— Det finns inga men ... Ni förstår inte, ni vet
inte, vilka kval jag lider.

— Är ni så olycklig med honom?

De hade talat föga om hennes äktenskapliga liv.
Alldeles i början av deras bekantskap hade några
yttranden av henne givit vid handen, att förhållandet
mellan mannen och henne var mycket korrekt, endast
något kyligt och ceremoniöst.

Men nu tydde allt på att denna korrekta yta i
själva verket dolde en tragedi, ty sådana tårar kunde
ju framkallas endast av en stor och uppriktig, länge
förborgad smärta. Porzycki blev på allvar bedrövad.
Det gjorde honom ondt om Tuska, men på samma
gång kände han sig osäker och på något vis tvivlande.

Hon märkte detta och förtydligade sig.

— Vi är två motsatta poler, — snyftade hon. —
Alltid har det varit så . . . Det är förskräckligt!

Han visste inte, hur han skulle bete sig för att
få henne lugn.

— Gråt inte! — bad han.

Men ju mera han bad, dess häftigare snyftade hon.
Hon väntade alltjämt på något starkare, mera av-
görande ord.

— Lilla kisse skall inte gråta!

Hennes tårar upphörde att rinna. Hon såg ironiskt
på honom. Detta var således det enda han hade att
komma med? Deras blickar möttes och efter blickarna
läpparna. De föllo i varandras famn och kysstes och
287

kysstes. Men så hördes steg i förstugan, och skrämda
flögo de ifrån varann.

På vägen från staden kommo Zebrowski och Pita
långsamt vandrande. Zebrowski gick framåtlutad, med
släpande steg och ögonen fulla av soliga visioner av
Tatrabergen, som han hade sett i hela deras majestät
från Nowotarskagatan. Hans stackars förkrympta
fantasi orkade inte med dessa jättemått, dessa giganter
av granit, som med förakt tycktes blicka ner på ho-
nom stackars pygmé. Stum gick han vid Pitas sida,
då och då skakade han liksom tvivlande på huvudet.
Då han kom fram till Porzycki, som slod vid stugans
staket, stannade han.

— Vet ni, — sade han, — det hade jag inte vän-
tat mig.

— Vad?

Men han förklarade sig inte, endast upprepade:

•—- Det hade jag inte väntat mig.

— Pappa talar om bergen, —- insköt Pila och
spetsade läpparna på sitt ironiska sätt.

— Ja, om bergen.

Och efter ett ögonblick tillfogade han:

— Jag måste se den där riddarn på Giewont.

— Visst skall ni det, — sade Porzycki småleende.

■— Är det verkligen likt en riddare?

— Litet.

— Mycket, sägs det ju.

— Ja . . . om man tar fantasien lite till hjälp.

Ett blekt leende flög över Zebrowskis ansikte.

— Då ska vi ta den till hjälp, det ska vi.

Pita spetsade munnen än mera ironiskt.

XXXI.

—- Följer du inte med mig ut och går i dag heller?

— Nej.

— Mår du fortfarande inte bra?

— Nej.
288

— Sådan otur! — Zebrowski runkade på huvudet.
— Och jag som har sådan lust att fara till Koscieliski.

— Far med Pita.

— Hm . . . Jag får väl göra det då.

Det var tredje dagen Tuska föregav sig vara sjuk
för att slippa visa sig ute med mannen och presen-
tera honom för Zakopanes publik. Han åter kunde
inte sitta stilla ett ögonblick. Han gjorde intryck av
en snurra, vars mekanik råkat i olag och som snurrar
omkring oavbrutet utan att kunna hejdas. Tidigt på
morgonen började han stöka inne i sitt rum, plaskade
med vatten, klädde sig, öppnade och stängde den knar-
rande verandadörren, strövade rundt stugan och gav
sig i språk med goralerna, vilkas hycklade naivitet
och rättframhet försatte honom i hänryckning.

Han hade köpt sig serdak och bergstav, den
billigaste serdak och den billigaste stav han kunnat
komma över. Serdaken var för stor åt honom och
luktade fårull långa vägar, men han bar den troget,
trots att det rådde en nästan tryckande värme. Han
såg löjlig och anskrämlig ut i den. Tuska iakttog
honom från fönstret i sitt rum och jämförde honom
med Porzycki, som med sådan elegans uppbar sin
vackra och välsittande serdak.

Och hon hade tillfälle att jämföra dem, ty Por-
zycki uppehöll sig nästan beständigt ute på gården
och sammanträffade ideligen med Zebrowski. De
språkade om likgiltiga ting, men språkade mycket.
Detta förargade och pinade Tuska. Hundra gånger
hellre skulle hon velat, att de visat motvilja för var-
andra. Deras samvaro förödmjukade henne på något
sätt. Mannen hade påtagligen inte några »aningar»,
men Porzycki borde ju principiellt ha avskytt honom
och undvikit honom. Han drev sannerligen sin hero-
ism för långt.

»Det är som om jag alls inte existerade för dem»,
tänkte hon bittert, där hon i sin vita morgonrock
satt borta vid kakelugnen.
289

1
t

1

1
g
ti
n

n
e
t.
r

t
»,
n
)-

— Den där Porzycki är ju en riktigt hygglig karl,
fast han är skådespelare, — förklarade Zebrowski en dag.

Tuska lyfte stridslystet på huvudet.

— Fast han är skådespelare? — upprepade hon.
— Snarare väl just därför att han är konstnär
och har en konstnärssjäl.

Zebrowski skakade på huvudet.

— Artister är vanligen tvivelaktigt folk, — för-
klarade han med övertygelse.

Tuskas ögon flammade till.

— Ursäkta, men det kan jag inte gå in på. Artister
är sanna, ärliga människor. Filistrar och brackor är
hycklare och fariseer.

Zebrowski såg förvånad på sin hustru. Han hade
aldrig förr hört henne tala i denna ton och visste
inte, att det existerade ett sådant ord som bracka.

— Hur var det du sa: bracka?

— Ja brackor, borgare, filistrar — hela den där
vedervärdiga samlingen av »hyggliga människor», som
inte har tankar för annat än karriär, pensioner, ut-
komst . . .

Zebrowski kände inte igen sin hustru. Hela hen-
nes väsen tycktes andas hat och förbittring mot ho-
nom. För första gången kände han att så var, ehuru
han ännu inte gjorde sig klart reda för det.

— Men hur vill du, — sade han slutligen, — att
folk, som har barn och har bildat familj, skall kunna
gestalta sitt liv på annat sätt? Vi måste tänka på
befordran, på ökade inkomster, för vad skulle ni,
hustrur och barn, annars få att leva på?

En vredesrodnad färgade Tuskas kinder.

— Svepskäl! — brast hon ut. — Vi hustrur kunde
arbeta — och barnen . . .

Hon gjorde en gest.

— Barnen behövde inte födas.

Zebrowskis ögon blevo allt större.

— Hur menar du?

— Jag menar, att brackornas barn är pliktens

19 — Säsong kärlek.


290

barn och ibland, fast sällan, blodets barn. Hjärtats
barn är de aldrig!

— Hjärtats barn? Jag förstår inte.

— Nej, det tror jag visst alt du inte gör. — Tuska
ryckte föraktfullt på axlarna. — Du förstår antagligen
inte heller, att pliktens barn växer upp till brackor
och hjärtats barn till människor med skönhetssinne
och konstnärssjäl.

Zebrowski kände sig överväldigad av denna mång-
fald av barnsorter. Han såg alldeles handfallen ut,
där han satt och karvade med pennkniven i sin berg-
stav. Den nedgående solen kastade röda reflexer på
hans hjässa, som liknade en dödskalle under det
tunna, färglösa håret.

Tuska tystnade utmattad. Hon hade erinrat sig
den där strålande morgonen vid Havsögat och Por-
zyckis stämma, som viskat ljuva ord till henne.

»Så långt borta det är, så långt borta», tänkte hon
förtvivlad.

Zebrowski talade åter med entonig röst. Han
hade visst återvändt till sitt älsklingstema, till bergen,
till Giewonts riddare.

Hela dagarna gick han omkring och insöp Tatra
med blicken och med huvudet bakåtböjdt för att
kunna se topparna, alltid på språng efter de bästa
utsiktspunkterna. Han hade köpt sig vykort, som
han jämförde med verkligheten, och han sörjde, då
natten kom och dolde bergen för honom. Då han
fick se turister, som vandrade åstad på utflykter med
ryggsäckar, blev han stående som i extas. På hans
tankfulla uppsyn kunde man märka, att han välvde
några planer. Men nu var han inte längre så morsk
som första dagen i Zakopane, då han uttalat sitt fasta
beslut att bestiga Giewont. Han hade förslummats,
ty han kände sig liten och svag. Inte dess mindre
tycktes han som sagdt välva några planer.

Tuska frågade ej det minsta efter vilket intryck
bergen gjorde på hennes man. Hon visste blott, att
291

hennes ljuva, lyckliga tillvaro hade förbytts i ändlösa
marter. Hon frågade honom inte ens, hur länge han
ämnade stanna, ty hon fruktade att få höra: »Viföl-
jas åt hem.» Det enda hon lade märke till var hans
utgifter för sin Zakopaneutstyrsel och för åkturerna
han företog med Pita i omnejden.

»För de där pengarna han kastar ut», tänkte
hon förbittradt, »skulle jag kunnat stanna ännu några
månader i Zakopane».

Hon glömde alldeles, alt »de där pengarna» för-
tjänade inte hon utan han och del på bekostnad av
sin hälsa och sin i ett enformigt arbete förtvinande
själ. Instinktivt avhöll hon sig dock från alt göra
honom förebråelser för dessa utgifter, begagnade endast
varje tillfälle att ge honom små hugg för hans »brac-
kighet» och brist på konstnärlig flykt.

Ett dylikt tillfälle erbjöd sig, då Zebrowski före-
slog, att de skulle göra visit hos pani Warchlakowska.
Det kom som en överraskning för Tuska. Hon hade
alldeles glömt, att hon skrivit till mannen om sin
bekantskap med »den älskvärda och hyggliga familjen
Warchlakowski från Krakau».

Sedermera hade hon ej underrättat honom om
brytningen med de nyfunna vännerna. Nu verkade
namnet Warchlakowski som olja på elden.

— Vad? ... Till de där brackorna? — frågade hon
i spotsk ton. — Jag går inte till sådana slags män-
niskor. Jag tycker inte om alt folk kliver in i min
själ med galoscherna på.

Hon hade lånat uttrycket ur Porzyckis och de
övriga aktörernas förråd av talesätt.

Zebrowski såg högst förvånad ut.

— Men kära du! Jag såg det herrskapet på deras
veranda i går. De såg ut alt vara mycket präktigt
och solidt folk.

Tuska skrattade,

— Jo verkligen solidt! För resten skrev du själv...

— Vad jag skrev hör inte hit. Sedan har jag
292

kommit underfund med sådana saker, att jag ansåg
mig böra avbryta bekantskapen med dem.

Zebrowski skakade på huvudet.

— Det var skada.

— Ingen skada alls. Du skulle för resten höra
dem, då de är på tu man hand. Han kallar henne
pulverhäxa och hon honom idiot. Det har jag hört
med egna öron. Inte sant, Pita?

— Jo mamma.

— För övrigt är de ena vidriga filistrar, som bara
göder sig dagen i ända och inte tänker på annat än
magen och sina . . . »plikter». Vidriga är de, vid-
riga! ...

Hon behärskade sig inte längre — del var ett
öppet, ohejdadt utbrott.

Zebrowski såg forskande på henne.

. — Varför blir du så häftig? — frågade han. —
Är du sjuk?

Tuska brast ut i ett hysteriskt skratt.

— Sjuk? Ar jag sjuk för att jag upphört att vara
en mannekäng, ett stycke trä?

— Jag har aldrig förr sett dig sådan.

— Det tror jag nog.

På uttrycket i hans ansikte märkte hon emeller-
tid, att hon gått för långt.

— Men kanske att jag verkligen är sjuk, — till-
fogade hon mörkt och stelnade till.

Zebrowska funderade några ögonblick.

— Jag förmodar det är bergen som verka så där
på dig, jag känner mig också så nervös, jag kan inte
silta stilla.

Hon gav honom en blick full av oändligt förakt.

— Ja, det är bergen som verka så på mig, —
sade hon och vände bort blicken från honom och
försökte att vända bort även tankarna.

Samma dag kom Sznapsia på besök till Zebrowskis.

— Porzycki har sagt mig, att ni inte är frisk, —
sade hon som ursäktande till Tuska strax hon trädde in.
293

Tuska var ensam. Zebrowski hade gått ut med
Pita, som surmulet och ovilligt hade följt fadern. Por-
zycki hade cyklat bort strax efter middagen. Tuska
låg på sängen, nervös och uppriven. Vid anblicken
av aktrisen flög hon förtjust upp. Det var en på-
minnelse om gångna, lyckliga tider. Då aktörerna
fått veta, att »mannen kommit», hade de diskret dra-
git sig tillbaka och inte vidare uppenbarat sig i Obi-
dowskas stuga.

— Är ni sjuk? — frågade Sznapsia, glad över det
hjärtliga mottagandet.

— Ja, jag är inte bra.

— Nej, ni ser verkligen blek och dålig ut.

Tuska fick gråten i halsen. För första gången
under dessa olycksdagar mötte henne ett uppriktigt,
kvinnligt deltagande. Hennes ögon tylldes av tårar,
hakan började darra. Hon satte sig på sängkanten
utan att kunna få fram ett ord.

Sznapsia satte sig bredvid henne och slog armen
systerligt om henne.

— Vad är det? Ni har något som trycker er.

— Nej... nej ,. .

— Jo jo. Mig kan ni inte bedra. Den som har
gråtit så mycket i livet som jag ser alltid andras sorg.

Ett ögonblicks tystnad följde.

Båda svartklädda föreföllo de som ett par systrar,
där de sutto sida vid sida; men medan Tuskas bleka
ansikte hade ett uttryck av upprorisk förtvivlan bar
Sznapsias, lika blekt, stämpeln av en djup men resig-
nerad melankoli.

•— Kan jag ingenting göra för er? — frågade Sznap-
sia sakta.

En krampaktig snyftning var Tuskas enda svar.

Sznapsia tryckte Tuska intill sig och sade med en
skakning på huvudet:

— Kunde han inte ha lämnat er i fred?

Tuska gjorde inte ens något försök att opponera
sig, svarade blott mellan snyftningarna:
294

— Nej nej, jag är honom ändå tacksam.

—- Ack, tacksam! Jag visste, att det skulle sluta
illa. Ni tar detta allvarligt, och naturligtvis får ni lida.

Tuska kände det som om någon stuckit ett glöd-
gadt järn genom hennes hjärta.

— Varför tror ni, att han inte tar det allvarligt?

Över aktrisens ansikte flög ett sorgset småleende.

— Därför att jag känner honom. Men det är en
sak för sig; nu är det er frågan gäller. Det bästa
vore, om han genast reste.

— Ja, det har jag också bedt honom om — att
han skall resa bort för den tid min man är här.

— Nej, så menade inte jag. Jag tycker han skall
resa härifrån på allvar och inte återse er mer.

Tuska makade sig ifrån Sznapsia. Hennes tårar
torkade med ens. Hur hade hon kunnat låta förleda
sig till en sådan öppenhjärtighet! Och nu hade Sznap-
sia uttalat det där fruktansvärda ordet!

.— Nej, — sade Tuska i fast ton. — Varken Por-
zycki eller jag ha en tanke på att skiljas åt. Men
situationen just nu är ohållbar, och därför ...

— Anar er man något?

Tuska såg litet högdraget på Sznapsia.

—- Nej, — svarade hon, — min man vet ingen-
ting, men min rättskänsla lider.

Sznapsia knäppte ihop händerna i knäet och såg
på Tuska med sina djupa, kloka ögon.

Den där rättskänslan, som Tuska litet mal å pro-
pos åberopade, imponerade inte alls på Sznapsia. Men
hon märkte, att det verkligen fanns ett behof hos
Tuska att komma ur denna falska ställning och att
hon i grunden var för ärlig för att kunna lovera
mellan äkta man och älskare med den pliktrogna
hustruns ljuva leende på läpparna. Hon satt efter-
sinnande några ögonblick, och därpå sade hon plöts-
ligt, nästan brutalt rakt på sak:

— Så skilj er då från er man!

Tuska satt ett ögonblick orörlig, som träffad av
295

åskan, slutligen lät hon huvudet sjunka och stirrade
ner framför sig. Vad Sznapsia nu sagt var just vad
som allt sedan Zebrowskis ankomst hade föresvävat
henne själv, utan att hon kunnat formulera det i ord.

Skiljas från mannen!

— För ettdera av de tu, — fortsatte Sznapsia, —
antingen är ni fäst vid er man och kan alltså inte
älska Porzycki, eller också älskar ni Porzycki, och
då är samlivet med er man just det brott mot rätts-
känslan, som ni talade om .. . Bland oss teatermän-
niskor går allt sådant där mycket enklare och ärli-
gare till. Jag älskar dig inte längre ■—• alltså går jag
... Ni har talang, ni kan gå in vid scenen och skapa
er en oberoende ställning . .. Men ...

Hon teg ett ögonblick och fortsatte så:

— Tag Pita med er. Släpp inte er dotter ifrån
er. Ni kommer att få stunder i livet, då ingenting
återstår er utom . .. bönen och ert barn.

Hon sade detta enkelt och naturligt, som över-
tygad om att hon givit den bästa och enda möjliga
lösningen av dilemmat.

— Och ännu ett råd vill jag ge er. Lägg inte
allt, ert livs hela innehåll i kärleken till Porzycki
.. . Han är en god och bra människa, men han är
den han är. Jag har svårt att förklara mig närmare
för er. Men om ni känner, att han är mera värd än
er man och kan skänka er mera lycka, så handla
öppet och beslutsamt.

— Tack. Jag vet vad jag skall göra.

Så sade Tuska, men i själva verket visste hon inte
alls, vad hon skulle göra.

Porzycki lurade oavbrutet på tillfällen till förstulna
smekningar, och hela deras förhållande började ur-
arta till ett växlande av hemliga tecken i dörrarna,
små biljetter framsmusslade vid handtryckningarna,
flyktiga kyssar sådana som man stjäl av en värds-
husflicka.
296

Under tiden tumlade Sznapsias ord inom Tuska
likt en plötsligt lössläppt flod. Hon började väga sina
krafter, kombinera, tänka sig in i en framtid, då hon
skulle vara oberoende och själv råda över sin person.
Ännu var det dock inga bestämda planer, endast
drömmar, som stego inom henne, då alla i stugan
lagt sig till vila och Zebrowski, trött av sina dags-
långa strövtåg, drog djupa, snarkande andetag.

Några diskussioner med mannen, varvid Tuska
avsiktligt betonat sitt förakt för allt vad filistrar hette,
hade ökat den onaturligt tvungna stämning som all-
tid präglat deras samliv. Då Zebrowski en gång för-
siktigt uttryckte sin förvåning över den förändring,
som ägt rum med Tuska, och sade »Jag känner inte
igen dig», svarade hon honom i sarkastisk ton:

— Det tror jag visst, men jag har först nu lärt
känna dig — och tackar så mycket.

Hon kom med fraser om självständiga kvinnor,
kvinnor som äga mod och som helga sig åt konsten.

Zebrowski ryckte på axlarna.

— Det där är redan gammalt ocb utnött, — sade
han, under det han kammade ullen på sin tröja med
Tuskas kam.

— Det blir aldrig utnött, — opponerade sig Tuska.

Hon aktade sig dock att använda sådana där tale-
sätt i Porzyckis närvaro.

Då skådespelaren var med dem, antog hon van-
ligen en sorgsen och melankolisk uppsyn. Hon talade
föga, och yttrade hon något, var det för att under-
stryka vilken filister hennes man var. Hon smålog
då ironiskt och blickade upp mot himlen, vars mörk-
blå valv såg ut att hänga på bergens snöhöljda toppar.

En kväll slutligen blev hon utsatt för ett kyligt
försök till ömhet, som Zebrowski tycktes känna sig
förpliktad till. Med ohöljd vedervilja slet hon sig
lös från honom.

— Det fattades bara! — väste hon fram mellan
297

sina konvulsiviskt hopbitna tänder, medan Zebrowski
stod där tafatt leende, full av de bästa avsikter.

Det var en härlig månskenskväll. Tuska på-
minde sig, hur Porzycki för en liten stund sedan
hade kysst hennes händer, där hon belyst av mån-
skenet suttit vid fönstret, och hur allt hade varit svept
som i ett paradisiskt skir: bergen, skogen, hennes
egen och hans själ. Nu satt han ute på trappan, och
hon hörde, hur han visslade på en melodi, liksom
hade han velat locka henne ut. Men hon ville inte
gå ut, ty Zebrowski skulle säkert följa med, och det
skulle fördärva minnet av dessa silvervita nätter för
henne.

Vad som hade skett denna vackra afton rågade
måttet. Hela natten låg Tuska vaken och vred sig
likt ett villebråd i snaran, halvkvävd av raseri och
blygsel. Hela rummet var fylldt av ett sken av smält
diamant. Men i vråarna var det som hade några
ohyggliga väsen lurat, några förintelsens makter.

»Jag kan inte längre, jag kan inte...», tänkte
Tuska och borrade tänderna i kudden. »Om det där
upprepas än en gång, vad skall jag då ta mig till?
Jag överlever det inte. . .»

Ingen sov i stugan: varken Zebrowski, som inte
kunde glömma Tuskas förfärade åtbörd och hennes
»det fattades bara!», eller Pita, som instinktivt kände,
att något var på väg att brista. Men på tröskeln till
stugan satt mannen, som tycktes ha dessa tre män-
niskors öde i sin hand, satt och visslade en sme-
kande melodi mellan sina röda läppar.

Då Zebrowski och Pita dagen därpå trots det
kyliga och mulna vädret hade åkt till Stronzysk, gick
Tuska beslutsamt ut i förstugan och knackade på
Porzyckis dörr.

— Jag skulle vilja tala med er, — sade hon feber-
aktigt, — var snäll och kom in till oss.

Han såg forskande på henne. Hon var blek, och
298

hennes läppar voro torra. Han blev förskräckt och
kände lust att vägra, men var rädd, att hon skulle
ställa till en scen.

— Jag kommer genast, — svarade han och drog
igen dörren.

Tuska återvände in till sig och stängde fönstret.
Hon litade ej på sina nerver och fruktade, att vid
detta avgörande samtal skulle det återhållna skri som
höll på att kväva henne omotståndligt bana sig fram
och kanske bli hördt av obehöriga. Därpå satte hon
sig vid bordet och fäste blicken stelt på dörren, som
skulle hennes öde träda in igenom den.

Smygande steg i förstugan, ett tryck på klinkan,
och framför henne stod mannen, som på en gång var
henne så främmande och så närastående. I detta
ögonblick visste hon dock icke vad som övervägde,
hans främlingskap, som kom henne att häpna över
vad som nu förestod, eller hans samhörighet med
henne, som hon kände i varje nerv, varje andetag,
varje ögonblick av sin tillvaro.

Han såg på henne nästan förfäradt. Aldrig hade
han sett en kvinna så blek och så oryggligt beslut-
sam. En förtvivlans kraft utströmmade från henne,
och han ryste vid att känna den. Han visste inte
själv vad slutet skulle bli.

Ett ögonblick tego de bägge och andades så sakta
som fruktade de att låta varandra märka, att de exi-
sterade. En kulen, grå dager svepte sig om dem.
Vinden ven mot fönstren, granarna susade melanko-
liskt.

Slutligen bröt Tuska tystnaden. Hennes röst ljöd
förändrad.

— Hur skall det bli med oss? — frågade hon,
och hennes ögon, porslinsdockeögonen, blickade för
första gången i livet med hänsynslös uppriktighet in
i en mans ögon.

Porzycki letade efter något avledande, lätt ord,
men fann intet.
299

— Det kanske förvånar er, att jag talar så upp-
riktigt? — fortsatte Tuska i stegrad feber. — Men det
är ert eget fel.

— ??

— Jo, ni har så energiskt arbetat på alt jag skulle
bli ärlig, att jag nu år det och klart och årligt frågar
er: hur skall det bli med oss? Jag... hårdar inte
ut längre.

Porzycki kände, att han måste svara och klart
och öppet ange sin ståndpunkt även han; men han
kunde inte. Han lät blicken glida från Tuskas an-
sikte ut i rummet, och slutligen tog han en stol och
satte sig med en teatralisk rörelse på andra sidan
bordet.

— Jag hör på. Vad är det ni har att säga?

Det gick en skälvning genom Tuska. Hon märkte,
att hon ej hade någon hjälp att vänta av honom, att
hon måste vara ärlig ensam. Men hon var besluten
att löpa linan ut.

— En annan kvinna. — började hon med ned-
slagna ögon och i det en stark rodnad steg på hennes
kinder,— skulle kanske skjuta ifrån sig allt vad som
har passerat och övergå till dagordningen. Men jag
är annorlunda danad . .. Jag är en novis i sådana
här saker. .. jag ...

Hon hejdade sig, hon sökte efter enkla ord, och
ofrivilligt kommo henne avrundade litterära fraser på
tungan. Plötsligt gömde hon ansiktet i händerna och
viskade;

— Jag älskar. .. och jag lider.

Två mjuka, ömma händer drogo hennes händer
från ansiktet. Porzycki lutade sig emot henne över
bordet och såg innerligt på henne.

— Så ja, så ja . . . inte gråta bara!

— Skulle jag inte gråta? — utbrast hon feber-
aktigt. — Det är ju en outhärdlig situation mellan
honom ... och dig. Du har själv lärt mig att avsky
lögn och osannfärdighet, och nu måste jag ljuga, ljuga
300

beständigt. Det är ju gräsligt. Och så kommer det
att bli hela livet igenom — det är ju omöjligt! Jag
kommer att älska dig hela mitt liv — och hela mitt
liv skall jag ljuga?... Jag vill inte, jag vill inte!

Ett halvkvävdt skri bröt sig fram ur hennes bröst.

— Tyst... lugna dig... jag ber! —viskade Por-
zycki.

— Jag kan inte, jag kan inte. Jag kvävs, jag
våndas dag och natt. Jag kan inte se er båda till-
sammans, jag kan inte fördraga hans närhet.

Hon sträckte ut armarna över bordet och lade
huvudet mot dem, tårarna strömmade utför hennes
kinder, hon var tragisk i sin förtvivlan.

Porzycki sprang upp och började gå av och an i
rummet, under det han nervöst strök sig med han-
den över pannan.

Den här »säsongkärleken» började arta sig fatalt.
Icke för ett ögonblick kände sig Porzycki dock fres-
tad att söka draga sig ur spelet. Han litade på ödet,
som vanligen brukade vara honom gunstigt. Dess-
utom hyste han verklig böjelse för Tuska, och just
den omständigheten, att deras kärlek ännu inte sagt
sista ordet, gjorde henne dess dyrbarare och dess
mera åtråvärd för honom. Därtill kom att han för
Tuska hade något av mästarens känsla för sitt verk.
Då han lärt känna henne, hade hon varit en till-
gjord, osann docka, och nu erkände hon själv, att han
ingivit henne avsky för den mask hon förr burit och
kommit henne att längta efter uppriktighet och san-
ning. Ingen kvinna hade beredt honom en så stor
moralisk tillfredsställelse. Han var henne tacksam
därför, liksom han också var henne tacksam för den
kärlek hon så ärligt bekände.

Allt detta oaktadt såg han dock ingen utväg ur
dilemmat. Han vågade inte försöka trösta henne
med att hennes man snart skulle resa. Inför hennes
omätliga förtvivlan förstod han, att det var ett ohåll-


301

et
ig
itt

st.
r-

g
II-

le
es

i
n-

It.
s-
t,
s-
st
gt
SS
r
k.
1-
in
h

-
r

n
n

ir
le
es
]-

bart argument och kanske endast skulle öka hennes
kval.

Han stannade framför henne och sade blott, upp-
riktigt bedrövad:

— Vad ska vi göra?

Då föll det stora, skickelsedigra ordet;

— Jag skiljer mig från min man.

En tryckande lystnad följde. Slutligen bröts den
av Porzycki.

— Sådant gör man inte utan att först noga över-
väga, — sade han.

— Jag har redan övervägt, — svarade hon, och
hennes röst hade en skarp klang. — Jag tar Pila med
mig. Min dotter hör mig till. Gossarna får han be-
hålla — de är likadana gipsgubbar som han.

Hon sköt föraktfullt ut läppen. Porzycki såg för-
skräckt på henne. Det var han ! Det var hans tank-
löst utslungade ord!

— Och sedan kommer jag att arbeta. Jag går in
vid teatern.

Porzycki ryckte till.

— Men det är omöjligt!

— Jag har talang.

— Del vet man inte.

— Ni har själv sagt mig del.

— Galenskaper! Det var amatörspel. På scenen
är det en helt annan sak.

— Jag får studera och utbilda mig.

— Det är omöjligt, säger jag än en gång.

Hon ville inte reta honom och låtsade, att hon gav
efter. Men instinkten manade henne all påpeka för
honom, att hon ägde existensmedel och inte skulle
falla honom till last.

— För resten har jag ju min hemgift, — kastade
hon fram.

Han kände sig stucken.

— Varför säger ni mig det?

Därför att jag vill klargöra situationen. Jag
302

kommer inte alt bli en börda för någon och kan ju
undvara scenen.

Hon ljög, ty hon var fast besluten att gå in vid
teatern för att få vara honom nära och förtjäna sitt
uppehälle.

»Sedan, när allt är avgjordt, skall jag säga honom
sanningen», tänkte hon. »För resten, om det inte
går för mig på teatern, tar jag plats i en butik eller
var som helst — huvudsaken är att jag blir fri.»

— Om jag talar om hemgiften, — återtog hon, —
så är det för att jag vill påpeka, alt jag inte har —
hon dröjde litet — den där herrn att tacka för allt...

Men hon ville inte heller bli misstänkt för otack-
samhet.

— Jag har skänkt honom de bästa åren av mitt
liv, — fortsatte hon, — jag har tvinat bort vid hans
sida, glömt att också jag hade rättigheter i livet.
Hans egoism har sugit till sig allt som en vampyr...
Alltid han och han. Jag har varit ingenting. Mora-
liskt och fysiskt en ständig tortyr. Och så det allra
värsta — de rättigheter som hans egenskap av äkta
man har givit honom ... Jag tycker jag förtjänar något
bättre.

Hon rätade stolt på sig och var verkligt vacker i
sin harm. Den skära halsen omfluten av det blonda
håret stod mjuk fram ur morgonrockens vita veck,
genom det tunna tyget, som framhävde gestaltens
yppiga linjer, skimrade den fina, blekskära huden.
Ofrivilligt kom Porzycki att tänka på mannens lilla
beniga gestalt.

»Jag förtjänar något bättre!»

Ja, utan tvivel, fysiskt sedt voro dessa båda ett
mycket omaka par. Del var motbjudande alt tänka
sig denna förtjusande kvinnokropp som ett rov för
den där oansenlige, förtorkade mannen.

— Och alla mina önskningar, mina strävanden
beständigt missförstådda ... vad jag säger förhånadt,
förlöjligadt, ofta bittra ord ...
303

— Men förut har ni ju sagt, all en utsökt höv-
lighet var det kännetecknande för ert förhållande,
köld men hövlighet...

Men ingenting kunde slävja Tuska i hennes exal-
tation.

— Ja så sade jag förut, — svarade hon hastigt,
— men nu känner jag er bättre. Jag är uppriktig,
jag döljer ingenting, jag säger hela sanningen.

Och som hade krafterna plötsligt svikit henne
fogade hon till:

— För resten, hur del är gör detsamma. Jag vet
bara det, alt jag skiljer mig från honom.

Porzycki kände, all han borde varken till- eller
avråda henne. Hennes upphetsning började smitta
honom. Han var medveten om sin skuld; han för-
stod, all han hade närmat sig henne alltför lättsin-
nigt och att del var glöden av hans ord och kyssar
som kommit isskorpan kring hennes väsen all smälta.
Dessutom öppnade hennes lidelsefulla kärlek utsikter
till njutningar, som inneburo en oemotståndlig lock-
else för hans sinnliga temperament. Han lutade sig
ned över henne och slog armen om henne. Hon
värjde sig icke, hon blickade upp till honom med
sina vackra, tårdränkta ögon och såg honom rätt i
ansiktet.

— Jag skulle inte längre kunna leva utan dig! —
sade hon sakta.

— Jag skulle inte heller kunna leva utan dig, —
upprepade han likt ett eko.

De kände sig ömsesidigt genomträngas av vär-
men av varandras kroppar, doften av varandras hår,
den magnetiska strömmen ur varandras ögon.

— Tag mig med dig! Jag följer dig vart du vill.

— Ja, barn, ja!

— Och vi ska alltid vara tillsammans?

— Alltid.

—• Intill döden?

— Intill döden!
304

De pressade sina läppar mot varandra. Heta rys-
ningar genomilade dem. Andedräkten tröt dem, så
länge vilade deras läppar mot varandra. Hon drog
sig först tillbaka, blek, med halvslutna ögon, och
stammade:

— Lämna mig nu!

Han släppte henne, men gick ej. Hans egen roll
föreföll honom i detta nu tarvlig i jämförelse med vad
hon gjorde för honom. Med den snabba uppfattning
som var honom egen hade han med ens klart för
sig vad hon offrade. Hon uppgav sin sociala ställ-
ning, utsatte sig för människors förakt och förtal,
nedsteg till den tvetydiga positionen av en aktörs
älskarinna, hade att vänta upprivande strider med
mannen, skilsmässa från sönerna. — Allt detta drog
honom förbi likt en mörk skugga.

Även han ville göra något offer.

— Jag skall säga din man allt, — sade han plöts-
ligt. — Situationen måste uppklaras. Del blir det
bästa.

Men hon sprang upp från stolen.

— Jag förbjuder dig det! Säg ingenting! Det kan
leda till någon olycka ... Svär! Ge ditt hedersord,
att du skall bemöta honom på samma sätt som hit-
tills, ja vänligare ändå.

— Men varför?

— För att jag inte vill, att han skall ana något.
Jag vill inte, att han skall göra mitt beslut om intet.
Jag vill det inte.

Hon grep hans händer och såg bönfallande på
honom. Tårar fyllde hennes ögon. Denna anblick
förmådde han ej stå emot.

— Som du vill. Jag lovar! — viskade han och
sökte hennes läppar. — Jag gör vad du vill, allt vad
du vill...

Ett halvkvävdt utrop av triumf undslapp henne,
det hade varit samma tonfall i detta »allt vad du vill»
som den där gången borta i skogen.
305

— Älskade, älskade I — viskade hon och smög sig
intill honom. — Du skall få se vad jag kommer att
bli god emot dig.

Det mörknade. Först nu märkte de, att kulen
skymning brutit in; när som helst kunde Zebrowski
återkomma.

— Gå nu, gå!

Hon följde honom till tröskeln, och än en gång
slog han armarna om henne och tryckte henne in-
till sig.

— Min! .. . Min!

Hon smålog ljuvt; all utstånden smärta var som
bortblåst ur hennes själ.

— Din! . . .

Han gick lika tyst som han kommit, men denna
gång bar han med sig beslutet att vålla en hel fa-
miljs upplösning. Hans hjärta slog i bröstet likt en
fågels vingar vid det nalkande ovädret.

Just som han gick över förstugan, hörde han
Zebrowskis och Pilas röster utanför. Med ett språng
var han vid sin dörr och stängde den i lås om sig.
Hans blick föll på moderns porträtt, som hängde
över sängen. Hennes milda ansikte tycktes honom
upprepa de ord hon en gång skrivit i ett brev: »Åt-
minstone av hänsyn för Pita» ... En skälvning ge-
nomilade honom. Pita! Gossarna — det betydde
mindre, men Pita, den förtjusande, änglalika Pita!
Men eftersom Tuska skulle taga henne med sig, ur-
skuldade han sig inför sig själv, så blev hon ju inte
berövad sin mor, och det var huvudsaken.

Med sin röda kofta kastad över axeln gick Pita
i detsamma med dröjande steg över gården bort mot
Obidowskas stuga; hennes lilla ansikte lyste vitt i
mörkret. Hennes blick mötte Porzyckis, som stod i
sitt fönster, och hon sköt ut munnen och vände ovil-
ligt bort huvudet.

»Hon anar något», tänkte Porzycki, »och instink-
tivt hatar hon mig.»

20 — Säsong kärlek.
306

Han lämnade fönstret och gick bort och satte sig
i den mörkaste vrån av rummet.

»Jag skall bli god mot henne», tänkte han, »jag
skall sörja för att hon får en god uppfostran, jag
skall behandla henne som om hon vore mitt eget
barn . . .»

Något började oroligt röra sig innerst inom honom
— minnet av Ama, minnet av ännu ett annat barn,
som uppfostrades av främlingar, minnet av en son,
som han aldrig sett och som dött några veckor efter
födelsen av »vatten i huvudet», efter vad modern, en
ung, debuterande landsortsaktris, hade skrivit.

Hans barn!

Och han greps av den djupa melankoli vi van-
ligen känna, då det inom oss vaknar en hågkomst
av sådant som vi hållit för längesedan dött och be-
gravet och upplöst i stoft.

Vinden, som drivit fram molnen, jagade bort dem,
och på himlen steg månen, lysande mot en molnfri
bakgrund.

Zebrowskis sutto vid sitt te. Mekaniskt, med röda
flammor på kinderna bjöd Tuska sin man kakor,
socker och mjölk. Genom det' öppna fönstret in-
strömmade den milda aftonluften. Blåsten hade upp-
hört, och endast en och annan lätt fläkt kom ljus-
lågan på bordet att fladdra. Zebrowski, som ända
sedan sin ankomst till Zakopane varit ovanligt tal-
för, hade ett halvt bekymradt, halvt högtidligt uttryck
i sitt ansikte och satt tyst. Han åt emellertid med
god aptit, vilket ytterligare irriterade Tuska. Hon
ställde för honom en ny portion smultron. Han tve-
kade ett ögonblick.

— Har du köpt mera då? — frågade han.

— Ja.

— Är de dyra?

— Ja mycket.

Han suckade.
307

— Då är del bäst jag inte äter mer. De dår få
bli lili i morgon. Vi få inte köpa mera.

Hon koncentrerade hela sill förakt för detta filist-
rösa knussel i den blick hon gav honom.

— Du glömmer, att doktorn ordinerat mig och
Pita all äta myckel bär. Jag kan ju låta bli, men
Pila . . .

Zebrowski blev ledsen.

— Då skall jag inte äta mera. Förlåt mig . . .
Se där, ät, är ni snälla!

Tuska sköt tallriken ifrån sig.

— Nej lack. Ät du, Pila!

— Tack, mamma, jag vill inte ha. — Mor och dot-
ter höllo ihop, bägge hade förnärmade miner.

— Jo ät, jag ber er! — bönföll Zebrowski ruelse-
fullt.

De svarade honom ej. En tryckt tystnad inträdde,
en sådan där tystnad, då människorna överlämna sig
ål sina egna sorgsna eller syndiga tankar.

Plötsligt hördes ett rytande bortifrån den nybyggda
stugan.

— Packa dig av, du jänta där, annars skall jag
ge dig, så du blir liggande!

Det var Obidowskas röst.

Tuska reste sig och gick bort till fönstret. I ljuset
från månen såg hon, hur Obidowska slod på tim-
merslockarna, som lågo upptravade bredvid bygget,
och med armen utsträckt likt en vägvisare visade
bort en liten smärt kvinnogestalt med en fladdrande
duk på huvudet.

— Packa dig härifrån bara! — dundrade Obidow-
skas stämma. — Jag vill inte vela av det här springet
efter min man. Vad som har varit det har farit, och
nu är Jozek min och inte din, ditt lättfärdiga stycke.
1 väg med dig, hör du, för annars slår jag tvärt
ihjäl dig.

Hanka ilade bort på den månljusa stigen. Orörlig,
lik en staty av brons stod Obidowska kvar på tim-
308

merhögen och såg efter henne med rynkade ögonbryn.
Utan tvivel hade hon låtit sig varna av mordet på den
gamle goralen och beslutit att ej vidare tillåta någon
förtrolighet mellan Hanka och Jozek.

Tuska svepte en schal om sig och gick ut på
gården. Den gamla med den utsträckta muskulösa
armen och det fladdrande, glesa håret kom henne att
tänka på en hämndens ängel.

— Varför kör ni bort Hanka? — frågade Tuska, i
det hon närmade sig Obidowska.

Den hotfulla armen sjönk, och svaret kom brum- *
mande:

— Hon springer efter Jozek, och del tål jag inte.

— Men förut sade ni ju ingenting.

— Det var då det. Men nu tål jag det inte, för
då slå de till sist ihjäl mig liksom den där gamlingen.
När en sån där människa blir tokig i en karl, tar
hon sig till vad som helst.

Tuska smålog ironiskt.

— Jag tror, — sade hon långsamt, och det beredde
henne tydligen en njutning att stegra den gamlas
ångest, — jag tror, att just om ni med våld skiljer
dem åt, så kommer de att göra er något ondt.

Obidowska stirrade på henne.

— Jo var säker, när två människor älska varann,
så finns ingen hjälp emot det.

— Men han har svurit framför altaret . . .

— Bah, han visste inte vad han gjorde då . . .

— Han var nykter . . .

— Ni hade omtöcknat honom med löften, att han
skulle bli rik, få det bra . . . det var också ett slags
rus. Nu har han nyktrat till och vill inte ha er.

Hon slungade henne orden i ansiktet, alldeles som
om det varit till mannen hon sagt: »Jag vill inte
ha dig!»

Obidowska klev tungt ned på marken.

— Säg inte så där! — sade hon feberaktigt och
gick tätt inpå Tuska.
309

— Varför skulle jag inte det? — svarade Tuska
utan att vika ett steg tillbaka.

De båda kvinnorna mätte varandra med blixtrande
ögon, båda lika lidelsefullt upprörda. Obidowska var
den som först sansade sig.

— Ni skämtar, — sade hon med ett tvunget, öd-
mjukt småleende, men med händerna pressade mot
sin vissna barm under tröjan. — Jozek är så kär i
stugan.

— Men inte i er. Och om ni håller honom
fast och jagar bort Hanka, så kommer han att slå
ihjäl er.

Obidowska stod ett ögonblick stum, så tog hon
sig med båda händer om sitt svarta, trotsiga huvud
och vacklade i väg likt en drucken. Hon styrde
dock ej stegen mot sin sluga utan utåt fältet, där
säden gick i vita vågor i månljuset. Den höga, svarta
gestalten kastade först en skarp skugga på den ljusa
stigen; men så vardt skuggan ljusare och otydligare,
och till sist försvann hon i fjärran, försvann med sitt
arma gamla hjärtas tragedi.

Zebrowski, Tuska och Pita trädde ut på förstu-
bron i det vackra månskenet. Efter samtalet med
Porzycki hade Tuska fattat mera mod, försökte åt-
minstone intala sig, att hon kände sig lugnare och
säkrare. Hoppet om en hel rad av sådana månskens-
nätter vid Porzyckis sida hade kommit henne alt
hjältemodigt samtycka till Zebrowskis förslag, att de
skulle gå ut en stund.

De satte sig alla tre i rad på verandatrappan
och stirrade lysta ut. Månljuset framhävde mors och
dotters fägring, elegansen i deras toalett och frisyr,
men på samma gång, som för att stegra kontrasten,
underströk det nästan brutalt alla fåror i Zebrowskis
i förtid vissnade ansikte.

Det låg ett underligt uttryck över detta ansikte.
De trötta ögonen, som voro vana att följa sifferrader.
310

irrade ut i den silvervila rymden och lyfte sig liksom
ängsligt mot bergen.

—• Det är vackert! — sade han slutligen. — Inte
sant?

Varken Tuska eller Pita svarade.

Tuska tänkte på den förestående skilsmässan, som
nu var oundviklig, och en underlig ångest kom över
henne. Det steg något likt värme inom henne —
kom den månne från hjärtat? Så lydligt som om hon
förflyttats dit såg hon för sig deras våning id War-
eckagatan, möblerna med de vita överdragen, pianot,
som det kostat sådana försakelser att anskaffa, fikus-
arna, som spredo en fuktig drivhusatmosfär. Famil-
jen satt i en krets kring lampan: de båda gossarna
lutade över sina skrivhöeker, Pita med sina leksaker,
han läsande »Kuriren» och hon . . . hon . . .

Porzycki kom fram bakom slugknuten.

— God afton, mitt herrskap!

Han ville gå förbi, men Zebrowski hejdade honom
vänligt.

— Vart skall del bära av? Vill ni inle slå er ner?

Porzycki tvekade ett ögonblick, men så satte han
sig bredvid Tuska.

— En cigarrett?

— Tackar.

Porzycki tog cigarretten, och till gengäld räckte
han Zebrowski sitt eleganta tändsticksetui av silver.

— Var så god!

— Tusen tack.

Dessa ömsesidiga artigheter retade och pinade
Tuska outsägligt. Det var ju ingenting, bagateller,
men för henne hade det sin betydelse.

Dessutom plågade det henne rent fysiskt att sitta
mellan dessa båda. Del var en sådan tortyr för hen-
nes nerver, att hon ej förmådde uthärda.

— Låt oss ta en promenad! — sade hon och reste
sig upp-

— En utmärkt idé — betygade Zebrowski förtjust.
311

— Kom, Pila, — sadc Tuska.

Hon lämnade de båda männen ensamma och la-
gade, att hon och Pita fingo elt långt försprång fram-
för dem. Hon förstod ej sig själv; då hon såg dem
tillsammans, erfor hon som en känsla av förbittring,
av agg mot dem båda.

De började språka med varann. Till en början
svarade Porzycki enstavigt, men Zebrowski lät sig
icke avskräckas. Tvärtom, han var i dag mera tal-
för än vanligt och var outtröttlig i att utfråga Por-
zycki om hans utflykter i bergen och »hur det var
däruppe». Småningom upphörde Porzycki alt känna
sig besvärad inför Tuskas man, lät sig ryckas med
av minnena av halsbrytande bergsvandringar och
började berätta livligt och fängslande. Zebrowski
blev stående på vägen och knäppte ihop händerna:

— Nej, men tänk då, tänk dål . . .

Porzycki såg honom nu rätt i ansiktet och tänkte,
att den där lille magre mannen i sin lurviga serdak
var märkvärdigt lik en gammal kines. Men på sam-
ma gång tänkte han, att den där kinesen i alla fall
var ganska sympatisk och att han inte kunde låta
bli att tycka om honom.

Ofrivilligt flög hans blick bort till Tuska. Insvept
i en vit schal gick hon framför dem med lätta, nästan
svävande steg, och bredvid henne gick Pita, lika lätt
och svävande, med samma hållning som modern.
Och Porzycki njöt av att tänka, att den där vackra
kvinnan älskade honom och skulle komma att till-
höra honom. Alla dessa tankar och känslor skapade
ett underligt kaos inom honom. Det började före-
falla honom, all han drömde och alt det där han
motsåg aldrig skulle inträffa.

Bredvid honom ljöd Zebrowskis låga, klanglösa röst:

— Jag har en stor bön till er.

— Vilken då? Jag står till er tjänst.

— Jag skulle vilja .. .

Zebrowski tvekade, avbröt sig, tittade på sin berg-
312

stav, bet i den, fingrade på serdaken. Slutligen fram-
stammade han:

— Jag skulle också vilja bestiga ett berg.

Porzycki brast i ett hjärtligt skratt.

— För all del gör det, bergen stå öppna för alla.

— Men jag . . . jag litar inte på förarna.

— Varför inte det då?

— Nej nej, de är vana vid folk som går raskt
och oförskräckt, och jag . . . ack Herre Gud, ni för-
står väl, en tjänsteman från Varschau, som är van
att gå hemifrån och till byrån, från byrån och hem.
Föraren skulle inte lämpa sig efter mig, han skulle
släpa mig Gud vet vart, och jag kunde störta ner,
och därför . . .

— Och därför vad?

— Därför tänkte jag, att om ni ville . . .

— Gå med er?

— Ja.

De stackars trötta ögonen — melankoliska, men
nu livade av hopp — blickade bedjande in i Porzyckis.
Skådespelaren mötte dem med sin klara, levnads-
friska blick. Han förstod melankolien och längtan i
dem och gav vika.

— Gärna, — sade han.

— Skulle ni verkligen vilja? Å då! Vad ni är
hygglig 1

— Jag skall föra er till »Svarta sjön».

— Är det långt?

— Nej.

— Det är väl inte farligt?

— Farligt? Inte! Barn bruka gå dit. Var inte
ängslig, i mitt sällskap skall inget ondt hända er.

Zebrowski småskrattade av förtjusning.

— Nej säkert! Ni är stark och frisk och härdad.
Det var en utmärkt idé av mig att vända mig till er.
När skall vi gå? I morgon kanske? För jag kan inte
stanna mer än ett par dar till.

— I morgon då.
313

De tystnade, ty Tuska och Pita, som vandt om,
nalkades dem.

— Vi gå hem, — sade Tuska i förbifarten. —
Det är kallt, och jag har ondt i huvudet.

Hennes och Porzyckis blickar möttes och påminde
varandra om kyssarna de nyss växlat, beslutet de
fattat.

Tuska och Pita gingo åter före. Zebrowski tog
Porzycki i rocken och hejdade honom.

— Vad skall jag ta med mig? — frågade han.

— Ingenting.

— Men min serdak tar jag väl?

Nåja.

— Och staven?

— Ja.

- En flaska konjak och en bit skinka har jag
gömt undan i förstugan för att ha i beredskap. Se
min hustru får inte ana något. Hon bara skulle av-
råda och skratta åt mig. Jag stänger dörren till mitt
rum, under förevändning att jag inte vill väcka henne,
och så fort det dagas, smyger jag mig ut veranda-
vägen och möter er. Är det bra?

— Utmärkt.

— Jag skriver på ett kort, alt vi fick den här
idén tidigt på morgonen och att jag inte ville väcka
henne . . . Har jag inte tänkt ut det bra?

— Förträffligt. Ni är ju en riktig Macchiavelli.

Bägge började skratta. Tuska såg sig om, och de
tystnade som erlappade på bar gärning.

— I morgon bitti alltså?

— Ja i morgon bitti.

De viskade likt ett par sammansvurna, och då de
skildes åt, blinkade de förstående åt varandra och
växlade en varm handtryckning.
314

XXXII.

— Låt oss fortsätta. Jag har läst, att det finns
något som heter Frusna sjön också.

— Nej här stanna vi. Ni är ju nästan halvdöd.
Zebrowski spände ut sitt stackars insjunkna bröst.

— Jag? Jag känner mig som om jag skulle kunna
gå till världens ända.

Han gjorde en storartad, energisk gest med armen,
men så sjönk han framstupa ned på marken.

— Hur var det? — skrattade Porzycki.

Zebrowski låg kvar, men ville försöka urskulda sig.

— Det är övergående.

— Vackert övergående!

— Jag dricker lite konjak, så kryar jag strax
till mig.

Han tömde det återstående av konjaken, men
krafterna ville ändå inte komma tillbaka. Tvärtom,
han blev alltmera huvudyr.

— Vet ni vad, — sade han med ett osäkert små-
leende, — jag sätter mig och vilar en stund under
den där busken, sen fortsätter vi.

Zebrowski gjorde i ordning en bädd av mossa,
satte sig med benen utsträckta framför sig och drog
tungt efter andan. Efter några ögonblick började han
se sig omkring, förundrad över att han varken såg
Giewont eller några avgrunder vid sina fötter eller
kedjan av bergstoppar. De befunno sig på en liten
öppen plats omgiven av granar, som reste sig ur
svällande mossa. Skog och skog.

Zebrowski lyfte sina töckniga ögon mot Porzycki,
som satt sig ett stycke ifrån och rökte en cigarrett.

— Varför ser man inte bergen?

— Därför att vi är uppe i dem.

— Ahal

Tuskas man tycktes för några ögonblick i tan-
karna gå igenom sina intryck.
315

3

i

1

— Och hur kommer det sig, att vi inte sett några
avgrunder?

Porzycki skrattade muntert.

— Därför att vi ännu är långt nere.

Långt nere? Och jag som trodde vi redan var
Gud vet hur högt. Vi ha ju klättrat uppåt och upp-
åt och hoppat över bäckar i all oändlighet.

— Vi bröt för del törsta upp alldeles för sent.

Men jag kunde ju inle hjälpa, all min hustru
var vaken hela nalten ocb i dagningen började gå av
och an i silt rum och gråta . . .

— Gråta?

— Ja, jag tyckte del. Hon hade kanske tandvärk.

Porzycki började känna sig obehaglig till mods.
Den lätta, sorglösa stämning som vildmarken födt
inom honom försvann, och tyngden han känt allt-
sedan Tuska förkunnat sitt beslut alt skiljas från
mannen föll åler över honom. Han reste sig upp
och började ströva omkring mellan klippblocken.
Mossan prasslade under hans fötter, i fjärran brusade
en bäck.

— Vart går ni? — ropade Zebrowski jämmerligt. —
Skall jag vara ensam här? Tänk om ni går vilse,
vad skall jag då ta mig till?

— Jag går ingenstans . . . jag bara rör litet på
mig, — svarade Porzycki otåligt.

»En sådan stackare», tänkte han. »Tuska gör
rätt i att överge honom — det är inte en man för
henne. Hon gör rätt, hon gör rätt.»

Men han undvek att se åt Zebrowskis håll, nu
liksom för var gång han erinrade sig vad som var
på väg att ske. I den här ödsligheten och på tu man
hand med Tuskas make blev han ibland så under-
ligt osäker. Han hade ett intryck som om Zebrowski
varit ett black om hans fot, hade klängt sig fast vid
hans hjärta och släpade med honom och skulle
komma att släpa med honom hela livet igenom.
316

— Sov en stund! — föreslog han för att slippa höra
den jämmerliga rösten.

Men Zebrowski skakade morskt på huvudet.

— Jag sova? Då känner ni mig inte. Man går
väl inte upp i bergen för att sova. Vi ska strax fort-
sätta . . . Men gå inte ifrån mig!

— Vad är ni rädd för?

Zebrowski tvekade litet. Tydligen blygdes han
för att bekänna orsaken. Slutligen stammade han:

— Här finns ju björnar . . . och rövare . . .

— Björnar? Rövare?

— Ja, det har jag läst om.

Porzycki svarade inle. Karlen avslöjade sig ju
här uppe i bergen som en komplett bracka, tänkte
han, och det var bra att han tagit honom hit. Där
nere i dalen hade Zebrowski förefallit honom sym-
patisk, här åter i kontakt med den vilda, fria natu-
ren, var han löjlig, feg, obehaglig både att se och höra.

— För tänk, — fortsatte Zebrowski, i det han
torkade mossfukten av sina händer med näsduken,
— tänk om en björn eller en bandit helt hastigt kom
fram där borta mellan klipporna — vad skulle vi ta
oss till? Då hjälpte varken vår intelligens eller vår
samhällsställning eller något. De skulle inte inge
respekt alls, eller hur?

Han fnittrade likt en barnunge.

— Var lugn, jag skall försvara er.

— Ni? Med vad?

Porzycki tog fram en revolver ur rockfickan.

— Med den här.

Zebrowski blev plötsligt allvarsam.

— Skjuter ni bra?

— Naturligtvis.

— Inte!

— Varför det då?

— Ni är ju aktör.

Dessa ord retade Porzycki ytterligare.

— Än sen då? Är en aktör inte människa?
317

— Å för all del, inte menade jag så, — utbrast
Zebrowski förskräckt. — Jag tänkte bara . . .

Han tystnade förvirrad. Det var tydligt, att han
inte kunde förena begreppen skådespelare och sports-
man, och han såg på Porzycki med en egendomlig blick.

— Kanske ni jagar också?

— Ja visst.

— Och simmar?

— Om jag simmar!

— Så . . å.

Porzycki synade sin revolver och tänkte: »Han
blir dummare och dummare. Hans son skulle säkert
sköta sig bättre på en fotvandring än han.»

Zebrowski såg på vapnet, som blixtrade i aktö-
rens hand, och därpå kastade han en blick omkring
sig och sade i ängslig ton:

— Det är bestämdt bäst, alt ni stoppar undan
revolvern.

— Varför det?

— Ni har kanske inle tillstånd att bära vapen,
och om någon skulle komma . . .

Han ville inte erkänna, alt åsynen av vapnet ingav
honom en obetvinglig nervös rädsla. Ända från barn-
domen hade han varit rädd för mordvapen, och han
hade aldrig lekt med tennsoldater som andra pojkar
utan hellre pluggat läxor eller läst tidningar, särskildt
annonserna.

Men Porzycki förstod genast var skon klämde
och fick ett behov att ge utlopp åt sin irritation.

— Oroa er inte, — svarade han. — Jag har milt
»Waffenpass» på mig, och här är jag friherre och
kan göra vad jag behagar. För det är bergen, för
det är Talra till!

Han höjde revolvern, och som på hån fyrade han
av ett skott. Zebrowski bleknade och kröp ihop,
medan ekot dånande rullade mellan bergen.

Porzycki kände sig lättad. Han lyfte åter revol-
vern och siktade på en röd rönnbärsklase.
318

— Tilta! . . Jag skall skjuta ner den där kvisten
åt er.

— Nej, nej!

Åter en smäll, åter en rullande åska ur bergen.

Porzyckis näsborrar skälvde. De där skotten sti-
mulerade honom. En fågel flög upp ur snåren.

Ett nytt skott, och fågeln föll nästan framför föt-
terna på Zebrowski.

— Och nu den där stenen!

De smattrande skotten dövade den känsla av ve-
dervilja som fyllde Porzycki, så snart han tänkte på
den situation han befann sig i. Han såg inte på
Zebrowski, men instinktmässigt föreställde han sig,
hur han satt där i mossan, blek och förfärad över
detta oväsen och dessa kulor, som susade genom
luften.

»Det är rätt åt honom, vad skulle han hänga sig
på mig för?» tänkte han, under del han laddade re-
volvern.

— Nu är det er tur, — sade han och räckte Zeb-
rowski vapnet.

Han gjorde del på hån, han visste på förhand,
alt den andre skulle vägra. Zebrowski drog sig också
hastigt undan.

— Nej, nej, jag tycker inte om den där sortens
nöjen.

— Som ni behagar, — och Porzycki stoppade
revolvern i fickan. — Låt oss nu gå vidare.

Zebrowski reste sig brådskande.

— Ja, låt oss fortsätta. Det vill jag hellre.

De vandrade tysta framåt, Porzycki först, Zebrow-
ski efter med släpande steg. Solen lutade mot sin
nedgång.

Porzycki gick och funderade över hur han skulle
göra. Att i nattmörkret vända om hem i sällskap
med den där stackaren, som log tag i buskarna vid
vart klippblock han skulle över, stannade och tve-
kade framför varenda bäck, det var omöjligt. Men
319

all övernatta tillsammans med honom, sällskapa ylter-
ligare så många limmar med honom, så odräglig, så
ömklig som han var, det föreföll honom å andra
sidan alldeles outhärdligt.

»Men jag får väl uppoffra mig», tänkte han. »Det
är rätt åt mig, när jag gick in på den här utflykten . . .
Men i går var han ju helt annorlunda, mycket mera
sympatisk.»

Och liksom sammanfattande sina tankar utlät han
sig plötsligt:

— Bergen är inte för er, ni är en dalmänniska.

— En vad?

— En människa som passar häst nere i dalen,
på släta marken.

— Vad vet ni om det? — skrattade Zebrowski.
— Jag är visst en bergsmänniska, jag är bara lite
trött i dag. Men om jag gjort lika många berg-
vandringar som ni, vore jag kanske tio gånger sty-
vare än ni.

— Kanske del.

— Inte kanske utan faktiskt. Ni är precis som
min hustru. Ni har inte förtroende för mig. Men
allting beror på vana, skall jag säga er. Ni är trä-
nad, och därför är ni så skicklig. Om jag bara vore
tränad . . . Jag hade en kamrat på byrån, som fick
ett nytt skrivbord. Han kunde omöjligt vänja sig
vid det. »Jag kan inte, del går inte», sa’ han. Men
så till sist gick det ändå.

Zebrowskis tunna röst ljöd för Porzyckis öron
likt plasket från en takränna en dyster höstnatt.
Skogen började glesna. Porzycki gick framåt på måfå,
nervös och förbittrad.

— Var är den där sjön? — frågade slutligen
Zebrowski.

— Vilken sjö?

— Den där »svarta sjön?»

— Liksom om man skulle kunna gå dit med er!

— Varför det då? Jag går ju.
320

— Ni går ja!

De tystnade åter och fortsatte att vandra framåt
mellan granarna. Deras fötter slunto på de hala barren.

Ett stycke framför dem reste sig en hög, kal berg-
vägg med violetta remnor, ur vilka mörkgrön mossa
hängde fram i långa tappar. Det var som om Tatras
kung på väg uppåt bergen hade lämnat flikar av
sammetsmanteln på klipporna. Solen tände skimrande
gnistor i mossan. Hur de kommit dit kunde man
inte se.

Det var i kvällningen, och trots stillheten gick det
som en oro genom naturen. Klipporna tycktes andas
ut de sista återstoderna av sin dagskraft. Även Por-
zycki greps av denna oro, även han hade en kraft
inom sig, som inte ville lämna honom ro.

För tillfället omsatte han denna kraft i förakt
och avsky.

»Ack, så väl jag förstår henne nu», tänkte han.
»Så väl jag förstår, att hon vill rymma ifrån honom!
En enda dag har jag tillbragt på tu man hand med
honom, och mina nerver är redan i trasor . . . Skils-
mässa är enda sättet för henne att rädda sin själ
från att trasas sönder så här. Det är som sig bör
att steget blir taget, och jag, som ju på sätt och vis är
orsaken till det, kan i grund och botten känna mig
lugn, ja till och med stolt över vad som sker.»

Han påskyndade sina steg.

Bakom honom kom Zebrowski, pustande och kry-
pande på alla fyra. Törnbuskarna sleto hål i hans
rockärmar, rispade hans händer. Han vågade ej fråga
vart de gingo, instinkten sade honom, att det band
av sympati, som knutits där nere i dalen mellan ho-
nom och Porzycki, här uppe i bergen höll på att
brista genom hans förvållan.

Melankoliskt såg han på Porzyckis ben, som oupp-
hörligt skymtade mellan klippblocken, ett par smidiga,
välformade ben i eleganta sportstrumpor, som vigt
och raskt förflyttade sin ägare framåt.
321

»Ack den som kunde marschera så där ... Å
Herre Gud!»

Och ägaren lill de hypnotiserande benen tänkte om
den eländige stackarn, som släpade sig efter honom:

»Varför tog jag dig med mig, du usla mask! . . .
Du har förstört minnet av bergen för mig . . . Det
har jag för mitt goda hjärta.»

Han kom ihåg de där ögonen, som så bönfallande
hade sett på honom i månskenet.

»Det var en idé han fått i huvudet. Inte är bergen
något för en sådan där kontorssjäl. Och om det åt-
minstone beredde honom nöje! Men det är bara av
någon sorts nyfikenhet han släpar sig fram. Och så
tror han visst det hör till att stanna i varannan mi-
nut och säga: Se!»

Till en början hade allt detta roat Porzycki; det
hade varit som att lära ett litet barn att gå. Sedan,
då Zebrowski börjat prata, hade han observerat ho-
nom, såsom skådespelaren alltid observerar »typer»
han kan draga nytta av för scenen. Men så, ju högre
upp de kommit, in i en allt mer majestätisk och mys-
tisk värld, dess mera hade hans kritik på följeslagaren
skärpts, och kritiken hade följts av äckel och förbittring.

Zebrowski var outtröttlig i att under pustar och
stön berätta anekdoter från ämbetsverket.

»Om han underhållit henne så här i fjorton år,
är det intet under, att hon rymmer ifrån honom.»

Ändtligen stodo de tätt under klippväggen, som
stängde deras väg. Allt var nu försänkt i den stora
och gränslösa stillhet, som i kvällningen stiger så från
havets vidder som ur bergens stup och klyftor, där
ensliga furor susa sina nattliga litania.

Porzycki såg sig motvilligt om. Han var där allt-
jämt, den där lilla gråa skuggan av en människa.
Porzycki kastade en blick på honom, där han kom
krypande på alla fyra, krampaktigt fattande tag i
snärjväxter och buskar, vilkas grenar brusto under
hans knotiga fingrar.

21 — Säsongkärlek.
322

Med brutal skärpa kom det plötsligt för honom, att
det där eländiga, vidriga människokrypet så mången
gång hade slutit Tuska i sina armar, hade givit livet
åt tre barn samman med henne. Han greps av veder-
vilja inte blott mot honom utan också mot henne.

»Hon kände inte mig då», försökte han lugna sig,
men på samma gång undrade han över att dylika
»barnsligheter» kunde uppröra honom så.

Ändtligen hade Zebrowski klättrat upp till foten
av klippan.

— Hå! . . . Så högt det var! Det här är väl Gie-
wont, eller hur?

Porzycki svarade ej. Nervöst började han kasta
av ryggsäck, serdak och rock.

Zebrowski följde mekaniskt hans exempel.

— Vad gör ni? Varför tar ni av er? Ni förkyler
er, — skrek Porzycki.

— Och ni då?

— Jag skall samla ihop ris.

— Varför det?

— Till en eld.

Barnslig förtjusning lyste i Zebrowskis ögon.

— Ska vi göra upp eld?

— Det er ju klart. Vi måste koka te och hålla
eld tills i morgon bitti.

— Ska vi övernatta här då?

— Naturligtvis. Jag kan ju inte gå tillbaka med
er till Zakopane i natt. Ni skulle kunna ramla och
ställa till något spektakel. Sitt ner lugn, så skall ni
strax få te.

Zebrowski blev förlägen.

— Ja men ... ja men ... — stammade han.

— Vad är det? — frågade Porzycki otåligt. — Ni
ville ju komma upp i bergen, och nu är ni här. Man
får ta dem sådana de är.

Och han tillade med obeskrivlig ironi:

— Nu får ni något att berätta för era kolleger på
byrån.


323

Han började samla ihop ris och grenar. Zebrowski
suckade, snöt sig, torkade av sina skor med några
blad och sade till sist:

— Nå, låt gå då . . . men det är på ert ansvar.

— Ber om ursäkt, — snäste Porzycki, — men om
en björn biter armen eller benet av er, kommer jag
inte att betala skadeersättning.

Zebrowski teg, såg några ögonblick oroligt på de
djupnande skuggorna rundt omkring och utlät sig slut-
ligen i skygg ton:

— Jag skall hjälpa er.

— Nej, sitt stilla ni.

Men Zebrowski började också samla grenar och
bära dem till bålet, som Porzycki skickligt staplade
upp. Genom en reva i hans väst syntes de gamla
hängslena, som gått av och voro hopknutna på flera
ställen. De knotiga, smala axlarna, det insjunkna
bröstet, hela den magra gestalten talade om uttömda
krafter, krafter förtvinade i ett oavlåtligt slit.

— Skogen tar väl inle eld? — frågade han plötsligt
och blev stående med några torra grenar i handen. —
Hos oss i Konungariket är det oupphörligt skogseldar.

— Kanhända ... i synnerhet om klippan smälter,
— svarade Porzycki.

Han hängde upp kitteln, som han fyllt med vatten
ur närmaste bäck. Därpå tände han bålet, som med
ens flammade upp. Porzycki skyndade sig, ty han
ville, att Zebrowski skulle somna så fort som möjligt.
Nästa dag skulle han bli kvitt det här påhänget, som
han i sitt hjärtas godhet frivilligt hade skaffat sig
på halsen.

Zebrowski hukade sig ned framför elden och såg
oroligt på flammorna som sköto i höjden.

— Det är fasligt höga lågor, — utlät han sig.

— De ska bli högre ändå, — svarade Porzycki.

— Ni vill väl inte, att björnarna ska äta upp oss?

Inga ord kunna skildra uttrycket i Zebrowskis an-
sikte, speglande hans dubbla fruktan för skogseld och
324

anfall av björnar. Mellan halvslutna ögonlock fixe-
rade Porzycki det vissnade ansiktet, lutadt över elden
och nedifrån belyst av flammorna.

»Idiot!» tänkte han. Och därpå:

»Ömma extaser . . . bröllopsnatten ... tre barn ...»

Han stötte sin bergstav i elden, så att gnistorna
sprutade likt ett fyrverkeri.

Emellertid kokade nu tevattnet, och det var tid att
duka fram supén: skinka, bröd, en låda sardiner, te
med konjak och korv, som de stekte över elden.

Porzycki började utveckla en ironisk älskvärdhet.
Han serverade Zebrowski te, han fiskade upp sardiner
ur lådan åt honom.

— Var så god, det stärker krafterna . . . Smaka
på det här . . . och på det här.

Och inom sig ironiserade han:

»Det är rätt. Måna om din företrädare, ädle arv-
tagare!»

Han kom mer och mer ur jämvikten, ty egendom-
ligt nog, trots att han erfor ett visst förakt för Tuska,
därför att hon tillhört den där »idioten», blev hans
åtrå efter henne allt starkare. Mellan rökens virvlar
tyckte han sig oupphörligt se en blondin med för-
tjusande rosig hals och blåa ögon.

Zebrowski började finna behag i nattlägret bland
bergen. Porzyckis överraskande älskvärdhet och den
ljudlösa stillheten, som blott bröts av bäckens brus
och det brinnande risets knastrande, försatte honom
i stämning. Han tände en cigarrett, makade sig när-
mare elden och förklarade morskt:

— Jag är inte ett spår rädd.

Det oaktadt tittade han fortfarande åt höger och
vänster, om inte något skulle komma uppdykande ur
mörkret.

Porzycki tog plats på en kullfallen trädstam ett
stycke ifrån och tänkte:

»Om han ändå somnade, så jag sluppe höra
honom!»
325

Aldrig hade Tuska förefallit honom så åtråvärd
som just nu.

»Hon kommer ju att bli min», tröstade han sig,
»helt och uteslutande min. Den där gnällmånsen skall
slippa att frossa av hennes skönhet längre. Och han
kan ju inte ens försörja henne, han tar av hennes
hemgift antagligen för egen räkning också.»

Under tiden hade Zebrowski rökt ut sin cigarrett
och satt och stirrade på skuggorna, som blevo allt
djupare. Natten var molnig, ingen måne syntes. Det
var mörkt och tyst.

— Ni blev förvånad över att jag var rädd för
revolvern? —utlät sig Zebrowski plötsligt. — Inte sant?

— Åjo litet.

— Men varför det?

— Jag hade ju tänkt mig, att vi alla, som fått god
uppfostran, är förtrogna med vapen, med sport, —
svarade Porzycki för att något säga,

Zebrowski smålog melankoliskt.

— Fått god uppfostran, — upprepade han i under-
lig ton, likt ett eko.

Han teg några ögonblick, därpå började han tala
i avbrutna meningar:

— Det beror på vad man menar med god upp-
fostran ... På sätt och vis har jag ju fått god upp-
fostran . . . Jag läste och pluggade från morgon
till kväll . . . och hela nätterna, ni förstår, hela nät-
terna . .. Jag hade svårt för mig . . . somligt kunde
jag omöjligt få i huvudet . . . Och sjuklig och klen
var jag.

Hans röst ljöd inte längre pipig, den hade fått
mera klang. Något dallrade i den, tycktes liksom
med våld bana sig väg ut.

— Vet ni hur det är att ha svårt för sig och ändå
vara tvungen att läsa? Det är gräsligt. För att inte
somna över böckerna om nätterna doppade jag titt
och tätt en handduk i vatten och lade den över pan-
nan, och så läste jag igen. På söndagarna läste jag,
326

på gatan, när jag gick till skolan, läste jag, när jag
åt, läste jag . . . jämt, jämt.

Mot sin vilja började Porzycki bli uppmärksam.

Detta var inte längre en filisters gnäll, det var
något djupare än så, som bröt sig fram ur det där
stackars insjunkna bröstet.

— Ni skulle ha talat med era föräldrar, sagt dem
hur det var, så hade de väl ställt det annorlunda
för er.

Ett ögonblicks tystnad. Därpå ljöd åter Zebrows-
kis röst.

— Ja . . . det skulle jag. Men det var omöjligt.

— Hur så?

— Mina föräldrar var så stränga. Det var bara
att lyda. Och så hette det, att jag var lat. Jag pluggade
jämt. När skulle jag ha hunnit med någon »sport»?

Porzycki tänkte på sin mor, på sin ömma, goda
mor, som inte sagt ett förebrående ord, då han blivit
kvarsittare i klassen.

— Nå men sen då?

Zebrowski ryckte på axlarna.

— Sen? Sen måste jag läsa läxor med andra pojkar
och tidigt börja tänka på att förtjäna mitt bröd själv.
Och när jag väl kom in i ämbetsverket — då var
det adjö med allt.

Han stirrade stelt framför sig.

— Sådan var min ungdom, — sade han som för
sig själv.

Det var som om denna längesedan förflutna ung-
dom hade tagit gestalt och trädt fram ur den tysta,
trolska Tatranattens dunkel. De trötta tjänstemanna-
ögonen stirrade in i den.

— Det värsta är, — återtog han, — att mina söner
plugga på samma sätt, öda bort sin ungdom på sam-
ma sätt som jag. Om nätterna hör jag, hur de rabbla
sina läxor . . .

— Men om ni led så mycket själv, borde ni
väl...
327

8

1.
r
r

— Borde vad? ... Vi ha ingen förmögenhet, och
de måste ju studera, så att de kan bli något. I handt-
verkslära sätter jag dem inte. Dessutom får man ju
vissa lättnader, ni förstår . . .

— Ja, jag förstår.

— De ha också svårt för sig, brås på mig. Men
de ha ambition. Jag kan tala med dem som med
vuxna människor. De är ovanligt brådmogna.

— Jag vet det.

— Hur kan ni veta det?

— Jag dömer efter Pita.

— Ack, Pita kan inte jämföras med gossarna! . . .
Det är så, ser ni, barn till arbetsträlar sådana som
vi få aldrig vara riktiga barn.

Mer och mer började Porzycki känna sig gripen
av dessa oväntade förtroenden. Först hade han för-
hållit sig reserverad, sett misstroget och ironiskt på
Zebrowski, men småningom försvann »Tuskas älskare»,
och han blev blott och bart en människa, som för-
stod, att människolivets bittraste tragik ligger i tvånget
att på detta sätt resignera inför ödets grymhet.

— Ni kan inte tänka er, — fortsatte Zebrowski,
— vad det ibland gör mig ondt om mina gossar. Nu
är de ute på landet för att ha ferier, som det heter.
Men där plugga de också, plugga och plugga. De
måste ju. Vad ha de då för glädje av landet? . . .
Deras bästa tid går liksom min gick.

Han teg ett ögonblick och tillfogade med ett sorg-
set småleende:

— Vill ni tro mig, då jag säger, att den här ut-
flykten är den första verkligt lyckliga stunden i mitt liv?
Hela dagen uppe bland bergen och nu den här nat-
ten. . . Jag känner mig så lycklig, och jag kommer
aldrig att glömma, vad ni gjort för mig.

Porzycki reste sig och gick en bit åt sidan. En
oändlig blygsel grep honom. Den där mannen var
honom tacksam för att han släpat honom omkring
i bergen så hänsynslöst, med sinnet fullt av för-
328

bittring emot honom! En liten glimt av frihet, en
nypa frisk luft i allt livets damm var nog för att göra
honom lycklig och tacksam.

Porzycki nästan började avsky sig själv för att
han i sina tankar varit så obarmhärtig mot denna
stackars varelse, som tog så liten plats i världen.
Men det varade blott ett ögonblick. Han sökte rätt-
färdiga sig.

»Jag rår väl inte för, hur han har det, och för
resten vad arbetar han ut sig för? Han kunde nöja
sig med mindre, och Tuska säger ju, att hon har
hemgift.»

Men sitt förra förakt för Zebrowski kunde han
omöjligt känna längre.

»Han är en filister, en ärkefilister, ingenting annat»,
värjde han sig envist.

— Vad skall ni släpa ut er för? — sade han
slutligen. — Ni där borta i Varschau lever över era
tillgångar och arbeta ut er, och sen klaga ni över
ödet.

Han talade i kärv, ironisk ton, men det föreföll
honom som om det varit någon annan som talat, ty
inom honom själv blev känslan av deltagande större
och starkare med var minut.

Zebrowski reste på sig av förvåning.

— Hur skulle jag kunna låta bli att arbeta? Vad
säger ni? Och min hustru, mina barn? . . . Och
skulderna?

— Men ni ha väl litet?

— Vi?

— Ja visst.

•— Ja vi ha . . . skulder.

Han suckade tungt.

- Men ni har väl fått något med er hustru?

— Jag? Nej. Jag gifte mig med henne, därför
att jag var förälskad i henne. Hon hade ingenting.

Ett ögonblicks tystnad följde.
329

— Alltså har ni hela familjen att sörja för? —
sade slutligen Porzycki.

— Ja.

Klockan nio på morgonen vimlar det på Varschaus
gator av sådana där tjänstemän Zebrowski i urblekta,
grönskiftande ytterrockar, med paraply i handen och
galoscher på fotterna. Under vägen, som de tillrygga-
lägga år ut och år in, gå de i tankarna igenom sin
budget och de ständigt växande utgifterna. Utan klagan,
med ett intetsägande leende fastfruset på läpparna
trampa de på, utan kraft att resa sig mot ödet, åldrade
och utnötta i förtid.

Men en enda natt uppe bland bergen, bland furor
och rönnar, i den kryddiga barrluften var nog för att en
dylik Zebrowskis själ skulle öppna sig likt en blomma
och naivt förtälja om sitt förgångna liv, det gråa nuet.

Och det huvudsakliga var ändå inte orden utan
del outsagda, blicken ur de rödkantade, matta ögonen,
händernas krampaktiga tag om mossan — allt detta
som inte har ord och ändå är det vältaligaste.

Porzycki hade en alltför subtil, alltför känslig själ
för att han inte skulle uppfatta detta outsagda. Vad
som också tog honom var, alt dessa förtroenden korn-
mo från en så sluten natur som Zebrowski. Det var
som om en mussla sluten av livets makter hade öpp-
nat sig för honom och blottat ... en pärla. Inom
några ögonblick skulle den åter sluta sig och åter vara
samma färglösa, obetydliga mussla.

Men pärlan fanns ändå.

Porzycki steg fram till elden och såg på Zebrowski,
men såg med andra ögon.

»En lilister?» tänkte han. »Kanske — men den där
filistern har sin sorts storhet. Skulle jag kunna göra
som han? Skulle jag vara i stånd att sträva så där
för barn och hustru och offra mitt eget jag, milt liv,
mina intressen — allt för dem?»
330

Han rannsakade sig och kände sig som den under-
lägsne, svagare än den där oansenlige mannen, som
inte kunde taga sig fram i Tatra men gick så heroiskt
genom livet.

• — Ja ja, kära ni, — sade Zebrowski plötsligt, —
ni är ung ännu, ni är fri och förstår inte våra be-
kymmer. När ni gifter er en gång, får ni kanske
se vad livet i en storstad under tryckta förhållanden
vill säga.

Han smålog, och hans uppsyn ljusnade för ett
ögonblick.

— Jag är lycklig över att jag trots allt kunnat
skicka Tuska och Pita till Zakopane, att åtminstone
de fått andas frisk luft och hämta krafter . .. För i
Varschau — ni vet ju hur det är i en stad . . . dam-
migt, osundt ... i små förhållanden till på köpet . . .
Jag är så glad . ..

Och liksom ursäktande sig tillfogade han:

— Jag skulle så gärna låtit dem stanna här i ett
par månader, men . . .

Han gjorde en gest.

— Redan det här var mer än jag kunde.

Porzycki teg. Zebrowski missuppfattade hans
tystnad.

— Tråkar jag ut er?

— Nej, visst inte.

— Jag vet inte varför jag är så pratsjuk. Tuska
skulle skratta åt mig, om hon hörde mig. Man skall
inte klaga över sin lott. Det finns sådana som ha
det värre än jag . . .

— Ja säkert.

— Ja, många av mina kamrater på byrån är än
sämre situerade. Min hustru och mina barn tänker
kanske ofta, att jag inte vill göra nog för dem, men
sanningen är, att jag inte kan. Men om Gud vill
skall väl gossarna kunna försörja sig själva en dag,
Pita blir kanske gift, och min hustru och jag få sluta
våra dagar i ro och frid.
331

Zebrowskis stämma ljöd allt vekare, allt mera fylld
av det där outsagda.

— Jag längtar till den tiden, det måste jag
erkänna. Då blir det kanske som när vi var bara
två i hemmet. Man stod varann närmare då. Nu
är det där ständiga bekymret för barnen ... Vi ha
liksom inte tid till förtrolighet. Men det kommer,
det kommer.

Han kastade en blick på Porzycki.

— Ser ni, det är den tanken, tanken på kom-
mande vila som håller mig uppe. Man har uppfyllt
sina plikter . . . har redligt strävat för de sina , . . man
får i ro sluta sina dagar tillsammans ... vi båda en-
samma . . . Det blir ljuvligt . . . Kanske jag kan kosta
på oss en utrikes resa, bereda Tuska litet nöje och
komfort . . . hon sätter sådant värde på det.

Under det Zebrowski talade, föllo hans ögon ihop,
hans huvud sjönk ner mot bröstet.

— Ni är trött, — sade Porzycki. — Sov, jag
skall vaka.

— Å inte, jag skall också vaka.

— Nå, som ni vill.

Zebrowski försökte kämpa emot, men tröttheten
överväldigade honom. Han lade armen under huvu-
det och sträckte ut sig på mossan.

Hans ansikte stelnade åter till. Den korrekte
tjänstemannens intetsägande småleende bredde sig
över dragen, som nyss präglats av en så innerlig
känsla. Det flammande eldskenet belyste hans stac-
kars ömkliga uppenbarelse.

Porzycki gick bort och satte sig på ett klippblock
ett stycke ifrån elden. Han strök sig med handen
över pannan, tog fram en cigarrett och ville tända
den, men som lamslagen lät han handen sjunka och
blev sittande orörlig och stirrade på klippornas svarta
silhuetter. Först var det blott ett kaos inom honom,
ett kaos där avsmak, bitterhet dominerade. Sedan
vaknade en undran vad som egentligen försiggick
332

i hans inre. Han kände blott, att något hade brustit,
att en fullständig revolution hade ägt rum inom honom.

Zebrowskis enkla ord ljödo alltjämt i hans öron
— och huvudsaken var ändå inte orden utan det där
i rösten, i ansiktsuttrycket hos Tuskas man.

Ty just nu var Zebrowski inte Zebrowski utan
Tuskas man.

»Han arbetar och strävar för henne, offrar sig för
henne och barnen, försakar allt för egen del. Man
behöver bara se hur han ser ut, hur han är klädd,
hur förbi han är . . . Och hon . . .»

Porzycki rynkade pannan,

»Hon ljög! Hon påstod, att hon medförde hem-
gift i boet för att göra sig intressantare. Eller kanske
trodde hon, att hon skulle locka mig med det.»

Hans uppsyn blev allt mörkare.

»Vilken skillnad emellan dem! Han bara ger,
hon bara tar emot, kapar åt sig. Det är hon som är
vampyren, hon och barnen. Å ena sidan de alle-
sammans — å den andra han arma stackare. Och
hon går i spetsen!»

Han såg Tuska för sig — elegant, pudrad, skäl-
vande likt en cirkushäst vid dansmusikens toner,
kråmande sig i sin grannlåt utan att fråga efter hur
mycken svett och möda den kostat. Han såg de båda
makarnas gestalter för sig, den ena, som skär och fyllig
triumfatorisk höjde sig ur baldräktens tyll, ett mål för
männens heta blickar; den andra mager och torr,
ständigt böjd över ämbetsverkets dammiga handlingar.

Elden höll på att slockna, bäcken brusade sakta
likt en fjärran musik. Aldrig hade Porzycki känt sig
så beklämd till mods uppe i bergen som i detta nu.
Annars brukade hans överströmmande lifslust urladda
sig i sång och muntra ho och hej, i våghalsiga språng
och kyssar ... Nu hade samvetet vaknat inom ho-
nom. Han höll räfst med sig själv, försökte att kallt
och lugnt göra sig reda för sina känslor. Han för-
skräcktes därvid, och kallsvetten trängde fram på hans
333

panna. Det var ju knappast kärlek han kände, var
en »säsongkärlek» på sin höjd, och för dess skull
stod han i begrepp att grusa det livsverk denna stac-
kars människa skapat genom outtröttligt, mödosamt
arbete. Han ville upplösa en familj. Han ville för-
svinna med den där vithyllta, rosiga kvinnan, utan
att fråga efter mannen, som i åratal arbetat i sitt
anletes svett och förvandlats till en mumie för att
hon skulle stå vit och skär och tjusande. Obarm-
härtigt ville han grusa den andres förhoppningar om
ett ostördt, lugnt samliv efter uppfyllda plikter, hans
naiva, rörande önskan att bereda henne glädje och
komfort. Att tänka sig att det inom några veckor
skulle stå en tragisk tomhet om denne man, att hem-
met vid Wareckagatan, med sådan möda skapadt,
skulle ligga skövlad t.

Porzyckis ansikte såg plötsligt åldradt ut. Med den
ytterliga känslighet som är skådespelaren egen för-
satte han sig in i Zebrowskis belägenhet och genom-
levde de kval han måste känna, då Tuska meddelade
honom, att hon inte skulle vända åter.

»Men varför? Varför?»

Han såg gossarnas förvånade blickar och kände
den första krampryckningen i hjärtat, som tror sig
inte kunna bära smärtan och ändå bär den. Men
krampen kommer igen — kommer åter och åter igen,
allt olidligare. Midt under ett samtal, midt i ett skratt,
midt under nya kyssar snörs hjärtat samman av den
gamla smärtan. För tionde, för hundrade gången
genomlever man allt på nytt. De som påstå att
liden läker alla sår, de ljuga. De ha aldrig genom-
levat stunder av verklig smärta.

Så tänkte och kände Porzycki, så såg han katas-
trofen, som låg på lur där nere i dalen, i Obidowskas
stuga.	-

»Och vad skall jag ge henne i stället?» slog det
honom plötsligt. »Vad ger jag henne om några år?
Skulle jag liksom den där »filistern» vara i stånd att
334

koncentrera min känsla pä henne ensam och skapa
en egen värld åt henne, där allt vänder sig kring
henne? Han kommer att bereda henne en lugn och
stilla ålderdom, kommer att arbeta för henne livet ut,
för henne och dottern. Jag har mig själv, jag har
min mor. Och jag kommer inte ens att bli henne
trogen.»

Han smålog lätt.

»Nej det blir jag inte, jag vet det. Hon är svart-
sjuk, hon har redan låtit mig märka det flera gånger,
det blir uppträden . . .»

Han ryste till vid tanken på de där uppträdena.
Han förstod, att det inte skulle bli »scener» sådana
som Sznapsia och alla de andra ställt till, kulissernas
slag av scener mellan par som ömsesidigt tyrannisera
varandra. Detta, kände han, skulle bli något allvar-
ligare, något som skulle gripa in i hans liv och för-
därva det för honom.

»Skönt perspektiv!» muttrade han nästan högt.

Förskräckt över ljudet av sin röst såg han sig om.
Han’ ville inte, alt Zebrowski skulle vakna. Han ville
vara ensam och ostörd fortsätta sin uppgörelse med
sig själv. Det var en avgörande stund, det kände
han, och vad han nu beslöt måste han genomföra.

Han reste sig försiktigt, kastade litet mera ris på
bålet för att kylan ej skulle väcka Zebrowski och
återvände till sin plats.

»Trots sina konstnärliga aspirationer — för resten
kanske bara en bluff», tänkte han, »är och förblir
Tuska typen för borgerligt genomsnitt. Hon kommer
inte att förstå mig, vi kommer att plåga varann, men
när hon väl för min skull har skilt sig från sin man,
blir jag för min heders skull tvungen alt hålla ut
med henne.»

Han rynkade ögonbrynen och upprepade i tankarna:

»Jag blir tvungen!»

Och för honom, hittills fri som fågeln, för honom
som ryggade tillbaka för att underskriva ett bindande
335

kontrakt, den kringresande skådespelaren, zigenaren,
som drog omkring med sin talang som med en dan-
sande björn, för honom var det något rent förfärande
i denna tanke: att vara tvungen. Nej! Nej! ropade
det inom honom. Redan såg han Tuska för sig som
den tyranniska härskarinnan över hans öde, bläcket
om foten, plågoriset. Stark genom hans hedersplikt
stod hon framför honom. Det vackra, ljusa ansiktet
plånades ut; hon var endast tvånget, bläcket om
hans fot.

Inom honom stego hågkomster av biljardpartier,
otvungna frukostrisp med kamrater, flirt i klädlo-
gerna, blommor från logerna, sena hemkomster, då
han på tå smugit förbi moderns rum, det kalla teet,
som alltid stod på ett bord och väntade på »Lulu»,
och så moderns milda småleende vid hans glada »god
morgon» dagen därpå . . . Ack denna friska lifslust,
som då den ej hämmas brinner så klar och sprud-
lande, men så snart det lägges tvång på den bry-
ter fram på smygvägar, skapar falskhet och bedräg-
lighet!

Men över alla dessa känslor och tankar domine-
rade medlidandet med Zebrowski, eller åtminstone
ville Porzycki att det skulle dominera. På det sät-
tet blev han ädlare i sina egna ögon.

»Det blir ju inte lätt för mig att skiljas från Tuska»,
tänkte han och mindes hennes blåa ögon och runda,
intagande ansikte med de små skära öronen, som
lyste fram genom det guldblonda håret. Men han
kom också ihåg, att han redan övervunnit många
sådana där »säsongsorger». Hur många skilsmässor
hade inte Zakopane bevittnat, efter vilka hjärtat svept
sig i sorgdok och det hade gått av och kommit flere
stycken vykort om dagen. Men småningom hade
sorgen fördunstat, vykorten hade kommit och gått
mera sällan och valts med allt mindre omsorg, tills
slutligen alltihop varit som bortblåst.

»Vi kommer bägge två att glömma. Och vi handla
336

rätt och hederligt», slöt han sin uppgörelse med sig
själv.

Ett par blåa, tårfyllda ögon skymtade för honom,
två utsträckta vita armar, han hörde liksom ett skri.

»Vi handla rätt och hederligt», upprepade han
oryggligt; och så fogade han till:

»Varför skulle hon narras? Varför sade hon mig
inte med ens, att han arbetar för henne, arbetar ut
sig för henne?»

Han gick bort till Zebrowski och såg länge och
uppmärksamt på honom.

»En sådan stackars utsläpad en!»

Zebrowski hostade till, kröp ihop oeh borrade ner
sig i den fuktiga mossan. Porzycki drog hastigt av
sig sin serdak och bredde den över honom.

Zebrowski öppnade ansträngd! ögonen.

— Dagas det? — frågade han.

— Nej, nej, — svarade Porzycki. — Sov ni lugnt,
jag vakar. Intet ondt skall hända er.

En mager hand sträcktes upp emot honom.

— Tack.

De växlade en lång handtryckning.

Åter blev det tyst och stilla. Porzycki återvände
till sitt klippblock och satt orörlig, medan mörkret
tätnade omkring honom.

XXXIII.

Tuska och Pita strövade omkring mellan vårdarna
på Zakopanes lilla undangömda kyrkogård.

Ända sedan i går, sedan hon fann kortet, där hen-
nes man underrättade henne, att han begivit sig på
utflykt med Porzycki, hade Tuska känt en underlig
nervös oro. Den lycka hon erfarit vid tanken på att
hon inom kort skulle börja ett nytt, fritt liv vid
Porzyckis sida förvandlades till ångest, till en orolig,
bävande väntan på något — hon visste inte vad.
337

»Jag är säker om att den här utflykten var hans
påhitt», tänkte hon med ett försök att ytterligare
hetsa upp sig mot mannen. »Vad skulle det tjäna
till? Kanske han till på köpet störtar . . .»

Hennes andedräkt stockade sig.

»Det händer ju så ofta olyckor här i Tatra . . .
Gud!»

Hon blev likblek. Hon visste inte själv vilken
känsla som övervägde inom henne i detta ögonblick.

»Och varför följde Porzycki med honom? Han
kunde väl ha tagit en förare, när han nu ändtligen
ville upp i bergen. Jag förstår inte Porzycki riktigt.
Den där överdrivna artigheten, tjänstvilligheten. Vad
är meningen?»

Hon bet sig otåligt i läppen.

»Kanske han ville avvända misstankarna.»

Vid denna tanke klamrade hon sig fast.

»Antagligen var han så envis, att Porzycki inte
kunde vägra.»

Då hon sålunda lugnat sig, började Tuska mer
och mer fördjupa sig i tanken på den förestående
skilsmässan från mannen, på sin framtid, som ännu
var förborgad för henne men som hon förmenade sig
kunna gestalta efter sin egen vilja,

Den ekonomiska sidan orsakade henne bekymmer.
Hon var besluten att inte taga emot något av Por-
zycki.

»Om jag åtminstone kunde porslinsmålning eller
retuschering eller bokhålleri eller hade tagit medi-
cinsk examen, så att jag kunde uppehålla mig, innan
jag blir antagen vid teatern ... För resten kanske
han inte tillåter mig att uppträda på scenen.»

Den tanken behagade henne, ty det vore ett be-
vis, att Porzycki var svartsjuk om henne.

Men på något sätt måste hon ju försörja sig. Tan-
karna tumlade inom henne och upplöste sig i ett
kaos. Den erotiska stämningen var dock det domi-

22 — Säbongkärldc.
338

nerande. Hon blev nästan rörd inför hoppet att få
tillhöra Porzycki.

»Jag offrar allt för honom. Min heder, min make,
min sociala ställning.»	.

Till dylika vändningar ur teaterpjäser av Sardou
eller Ohnet vände hon gärna tillbaka. Kvinnorna
tycka om att »offra sig» för att sedan kunna förebrå
männen det.

»Världen kommer att fördöma mig», tänkte hon
vidare, »men han kommer att belöna mig för det.
För resten, vad frågar jag efter den hycklande värl-
den? Jag handlar öppet och ärligt, bedrar inte som
så många andra.»

Här hejdade hon sig, ty hon insåg klart, att vad
hon valt var det för henne själv önskvärdaste. Hon
övergav sin man, som hon inte älskade, sitt hem,
som hon inte var fäst vid, en bekantskapskrets, som
inte intresserade henne, en torftig existens. I stället
vann hon en älskare, som hon var passioneradt kär
i, rangen av »konstnärinna», en obegränsad frihet,
mängdens beundran och en umgängeskrets av konst-
närsfolk sådana som Sznapsia oeh de andra aktö-
rerna, som hon kände sig dragen till och trivdes
med.

»Men i alla fall offrar jag mig», vidhöll hon en-
vist, »och han måste vara mig tacksam för mitt
offer.»

Hon räknade över sina pengar. Omkring hundra
rubel hade hon ännu kvar.

»Det räcker att börja med. Det måste räcka.»

Blixtsnabbt flög det för henne, att mannen av
hänsyn till Pita ej skulle lämna henne utan hjälp.

Allt under det dessa tankar rörde sig inom henne,
strövade hon omkring på kyrkogården, dit hon för-
irrat sig under sina oroliga vandringar hit och dit,
utan annat mål än att komma undan människor.
Pita gick vid hennes sida, och de stannade framför
gravarna, läste mekaniskt inskrifterna.
339

Slutligen lämnade de kyrkogården och veko in på
vägen till Krupowki.

Tuska började överlägga vilket namn hon skulle
antaga på scenen. Sznapsia hade sagt henne, att hon
tre gånger bytt namn: hon hade hetat Sznapkiewicz,
så Grodecka, nu var hon Markowska.

Även hon måste byta namn. Men vilket skulle
hon välja. Hon började läsa namnen på butikskyl-
tarna hon gick förbi. Kanske hon där kunde Unna
något passande.

Men midt under dessa funderingar var del något
som oavlåtligt gnagde och borrade inom henne. Var
det ångest, ängslan, samvetsförebråelser över vad hon
stod i begrepp att göra? Hon visste det inte, men
plågan släppte ej för ett ögonblick.

På avstånd varseblev hon två gossar i Varschaus
skoluniformer. Hon ryckte till. Skulle det vara
längtan efter barnen?

Löjligt! De där »gipsgubbarna» vid Warecka-
gatan älskade henne inte och skulle komma att avsky
henne. Ingenting band dem vid varandra. Tack
vare Porzycki hade hon fått del alldeles klart för sig.
Hon hade vaknat och fått ell behov av värme, men
»gipsgubbarna» hade förblivit desamma.

Hon väcktes av Pilas röst:

— Pappa!

Och verkligen, Zebrowski och Porzycki kommo
gående emot dem. De gingo med långsamma steg
och språkade vänskapligt. Zebrowski hade en grön
kvist i hatten. Tuska observerade ögonblickligt, att
hennes man och Porzycki hade bytt bergstavar. Vilken
rörande endräkt!

»Det går för långt!» llög del igenom henne, allde-
les som om denna bagatell hade rågat de båda män-
nens skuldmått.

De varseblevo henne. Zebrowski vinkade en häls-
ning, Porzycki åter fick en allvarsam min och in-
skränkte sig till en bugning. Tuskas hjärta nästan
340

stannade i bröstet, hon förmådde knappast andas.
Det föreföll henne som om en oundviklig, fruktans-
värd olycka nalkades henne.

Då Porzycki räckte henne handen till hälsning,
kände han, hur hennes hand skälvde i hans likt en
sårad fågel, som fallit framför jägarens fötter. Han
greps av medlidande och skyndade sig att säga:

— Ja, här är vi nu ... Vi ha längtat efter er.

Zebrowski log ett matt leende.

— Det var högst intressant, — sade han. — Vi
ha övernattat vid en lägereld. Del var litet kallt,
men det gjorde ingenting. Sådan där kyla är hälso-
sam.

Han rätade på sig och försökte verka alpinist.
Med sitt gula, fårade ansikte och ögonen röda som
en hares såg han ännu ynkligare ut än vanligt.

— Och så bredde pan Porzycki sin serdak över
mig ... vakade över mig som en skyddsängel.

Instinktivt kastade han en blick omkring sig.

— Och satt på vakt hela natten med revolver.

— Med revolver? — frågade Tuska, som kände
all hon måste säga något.

— Ja visst, — svarade Zebrowski, — för rövare
och björnar . . . Han har tillstånd att bära vapen ...
Men vad sägs, ska vi gå in på konditoriet?

— Gå ni. Jag har ondt i huvudet.

— Asch, vad är det för prat! Kom bara!

Mot sin vana talade Zebrowski med hög röst,
gestikulerade. Han gjorde intryck av en drucken.
Det var tydligen utflykten som stigit honom åt huvu-
det. Pita såg förundrad på fadern.

— Det finns ingenting som går upp mot bergen!
— utbrast han och svängde Porzyckis stav i luften.

Tuska vände sig med avsmak ifrån honom och
började gå i riktning mot Skibowki. Hon var glad
över att han verkade så dum och löjlig. Hon hade
varit rädd, att hon skulle tycka synd om honom, då
341

hon återsåg honom. I stället förmådde hon inte ens
se på honom.

Porzycki gick nu bredvid henne, bakom kommo
Pita och Zebrowski.

Vad skulle den där utflykten tjäna till? — utlät
sig Tuska halvhögt. — Det var ett bra onödigt påhitt.

— Jag kunde inte vägra, — urskuldade sig Por-
zycki.

— Ni borde ha gjort det.

De gingo tysta vidare. Bakom sig hörde de Ze-
browskis pipiga röst. Slamrande furkor körde förbi
dem. En droska, vari sutto några eleganta damer,
insvepte dem i ett moln av damm.

Vilken arrogans! — utbrast Tuska och fläktade
med näsduken. En välbekant parfymdoft fyllde luf-
ten. Porzycki drog in den och kände i detta ögon-
blick, att det skulle bli honom svårare att slita sig
lös från Tuska än han tänkt.

»Och ändå skall det ske», tänkte han beslutsamt.
»Det måste ske!»

»Men hur? Hur?» steg det spörjande inom honom.

»Jag skriver ell brev», tänkte han först, men fann
genast denna hävdvunna metod olämplig.

»Nej, nej . . . Det lämpar sig inte med henne. Jag
måste hitta på något annat.»

Han kände, alt hon såg på honom.

— Ni är förändrad . . . Vad är det?

— Jag? Ingenting.

— Å! mig kan ni inte bedra. Varför är ni er så
olik?

— Jag är trött.

Tuska smålog triumferande.

— Ser ni det!

— Vad?

— Ett dygn har ni varit i hans sällskap, och
redan är ni trött. Nu förvånar ni er väl inte över
mig, eller hur? Han kan driva en konstnärssjäl till
förtviflan. Inte sant?
342

— Kanhända.. .

— Inte kanhända utan absolut visst.

Men Porzycki tänkte:

»Det är inte han som gör mig moraliskt trött
utan just hon. Jag kom ur gängorna bara jag fick
se henne.»

Och i tankarna tillfogade han som konklusion:

»Jag föredrar hundra Giewont och Munkar och
allt vad berg må heta framför en enda sådan där
blåögd blondin . . . Bergen trötta fotterna, men en
sådan som hon sliter själen i trasor.»

XXXIV.

Efter Zebrowskis avresa inträdde en egendomlig
och fatal situation i Obidowskas stuga. Tuska stod
fast vid sitt en gång fattade beslut att skiljas från
mannen och gjorde sig mer och mer förtrogen med
tanken.

Föregivande huvudvärk hade hon ej följt Zebrow-
ski till stationen, men hade tagit ett hjärtligare av-
sked av honom än hon egentligen velat. Då han
kom fram till sängen, där hon låg, och halvt försagdl
räckte henne tjugo rubel, som han »sparat in» under
sin vistelse i Zakopane, visade hon sig storsinnad
och ville inte taga emot pengarna.

— Jo tag, jag ber dig, — sade Zebrowski. — Du
gör mig en glädje med det.

— Nej, nej. Du kan behöva dem.

— Visst inte, till vad? Jag behöver ingenting.
För de där pengarna kan du stanna ännu några da-
gar i Zakopane.

— Jag tar dem inte.

— Jo, jag ber dig!

— Det är jag som ber dig.

De växlade dessa sista hövlighetsfraser med ett
matt småleende och utan att se varandra i ögonen.
343

Plötsligi gömde Tuska ansiktet i kuddarna. Hon
kände det som skulle hon kvävas.

Han böjde sig ned över henne.

— Vad är det? Värker huvudet?

— Ja.

— Tag fenacetin. Pan Porzycki tar nog hem
några pulver åt dig på återväg från stationen.

Porzyckis namn kom i rätta ögonblicket. Tuska
lyfte på huvudet.

— Ja, del är bra. Men res nu, annars kommer
du för sent till tåget.

— Ja, ja . . . Vi ses igen om en vecka. Telegra-
fera från gränsen. Jag kommer ner till stationen . . .
Sköt om dig väl!

Han kysste henne på panna och hand.

— Adjö så länge, Pita!

Pita kysste tigande faderns hand. På tröskeln
vände sig Zebrowski om en sista gång.

— Om en vecka alltså!

Tuska gav intet svar. Zebrowski, som var upp-
tagen av att lägga in serdaken i plädremmen, fäste
sig ej vid det.

Dörren slöt sig om honom, och Tuska tyckte, alt
del var en period av hennes liv som slöls.

Men när mannen var försvunnen, greps Tuska av
förskräckelse vid tanken, alt nu Porzycki var hennes
»allt» men alt hon ännu icke kände den oslilliga sam-
hörighet mellan dem som hon hade hoppats på.

»Det kommer», tänkte hon, »det kommer, när vi
bli närmare förenade.»

Men den »närmare föreningen» kom ej. Tuska
fogade sig i allt efter honom, och om han uttryckt
en önskan, en längtan att äga henne helt, skulle hon
ha fogat sig även däri, ty till vad pris som helst ville
hon fängsla honom vid sig. Men han rent av und-
vek att vara ensam med henne och ville alltid ha
Pita med. Tuska märkte det och frågade irriterad:

— Pita? Varför alltid Pita?
344

Porzycki teg ett ögonblick, letande efter någon
antaglig förevändning.

— Jag litar inte på mig själv.

Tuska gav sig för tillfället tillfreds. Varje kvinna
känner sig tillfredsställd, då en man låter henne för-
stå, att hon är »farlig» för honom.

Men inom kort började hon tycka, att nu, då be-
slutet var fattadt, var hans farhåga ganska överflödig.
På hennes försiktiga anspelningar svarade Porzycki med
den mest talande blick han förfogade över. Vad den
egentligen sade visste han inte själv, men Tuska måtte
ha vetat det, ty hon föreföll nöjd.

Han skyndade nu att återinföra den gamla kret-
sen i Obidowskas stuga — Sznapsia, aktörerna, deka-
dentembryot. Som på tyst överenskommelse utveck-
lade de alla en mera lössläppt bohemaktig munterhet
än någonsin. Till sena natten genljöd verandan av
skrattsalvor.

Vanligen stannade Sznapsia över natten hos Tuska
eller också någon av aktörerna hos Porzycki.

Tuska började bli irriterad och otålig över detta
beständiga sällskapande. Endast sällan fick hon vara
ensam någon stund med Porzycki. Även ögonens
kontakt hade blivit bruten. Det enda som stod åter
var de flyktiga, förstulna kyssarna.

Porzycki hade blivit oändligt försiktig. När helst
Tuska trånande sökte hans läppar, fick hon höra:

— Stl Någon kan se oss.

Otåligt svarade hon:

— Än sen då? Vad gör det n u?

— I alla fall! Varför skall vi utsätta oss för prat?

Detta kom sig inte av att han fann henne mindre
tjusande, mindre åtråvärd. Tvärtom, nu då han såg
i henne lögnerskan, vampyren, som lurar männen till
sig med sin förföriska skönhet, hade hon fått en ökad
tjuskraft för honom, den lockelse, som den deprave-
rade kvinnligheten utövar på varje man.

Men Porzycki hade ett ofantligt förråd av vilje-
345

kraft. Han kunde taga sitt förnuft till fånga och
draga sig tillbaka när helst så krävdes, och han var
i stånd att bita sin hand till blods, då han förlorade
besinningen i Tuskas närhet. Han visste nämligen
av egen erfarenhet, att ofta, kanske oftare än man
tror, kvinnan fäster mannen starkare vid sig genom
alt hänge sig åt honom än då förhållandet ej över-
skrider flirtens gränser. Åtminstone gäller det om en
viss kategori av kvinnor, de så kallade »grandes amou-
reuses», att de alltid segrande utgå ur sådana vågade
prov.

Och en sådan kvinna var just Tuska.

»Jag skulle vara förlorad», tänkte Porzycki, »och
hon och Zebrowski och alla . . . och framför allt, det
vore inte rätt och hederligt.»

En morgon frågade Porzycki helt oförmedladt:

— Har ni skrivit till er man?

Tuska såg på honom med en förvånad blick.

— Jag?.

— Ja ni.

— Varför skulle jag ha gjort det? Jag underrät-
tar honom längre fram, när vi reser härifrån.

Porzycki gömde sig bakom ett moln av cigarrök.

— Det är en dålig taktik, — sade han. — Pan
Zebrowski blir orolig, kommer kanske hit.

Tuskas ansikte fick ett uttryck av förskräckelse.

— Tror ni det?

— Ja, jag är viss om det.

— Då skriver jag!

— Men ni måste skriva i alldeles samma ton som
ni brukar, som om ingenting hade förändrats, som om
ni skulle komma åter till Wareckagatan . . . För-
står ni?

— Ja, jag förstår, för att lugna honom och in-
söva hans misstankar.

— Just så.

— Jag skall skriva genast.
346

— Och jag skall gå med brevet på posten.

Porzycki såg till, att brevet verkligen blev skrivet
och att Pita fogade till några rader, han lade själv
in det i kuvertet, hoppade upp på sin cykel och cyk-
lade till posten med det.

»Vi handla rätt och hederligt!» tänkte han trium-
ferande.

Under tiden satt Sznapsia på verandan till Obi-
dowskas stuga och såg på Tuska med sina stora,
kloka ögon.

— Ni går bestämdt och bär på några planer, —
sade hon plötsligt med ett melankoliskt småleende.

Tuska svarade ej. Hennes hemlighet pinade och
tryckte henne. Med Porzycki talade hon ej alls om
framtiden. Han fruktade tydligen detta ämne, sva-
rade henne undvikande. Och varje kvinna, även
den intelligentaste, har ett outsläckligt behov att »ut-
gjuta sig». Ack, hur gärna Tuska skulle ha velat an-
förtro allt åt Sznapsia! Men hon var Porzyckis för
detta älskarinna, Tuskas företräderska, och detta band
hennes tunga.

— Snart skiljas vi, — återtog Sznapsia. — Vem
vet om vi träffas mer i livet.

— Jo, det kan jag garantera, — svarade Tuska
hastigt.

— Att vi ska träffas?

— Ja.

— Men var?

— Kanske där ni inte väntar att finna mig.

Sznapsia såg forskande på Tuska.

— Jag misstar mig inte. Ni har fattat något
beslut.

Tuska teg.

— Porzycki kommer att vara i Lemberg den här
säsongen.

— Jaså . . .

— I går skrev han under kontraktet och lät mig
avsända det. Visste ni inte del?
347

• Jo.

Tuska narrades, pinsamt berörd av att Porzycki
ej sagt henne ett ord om sitt ombyte av scen, ej
hade rådgjort med henne, men invigt sin forna älska-
rinna i saken och användt henne som mellanhand
vid engagemanget.

Jaså Lemberg ... I Lem berg alltså skulle hon
inom kort vara med honom och Pita. Hon visste
ingenting om denna stad, hade blott några obestämda
föreställningar om den.

— Porzycki trivs bra i Lemberg, — sade Sznap-
sia, — och där saknas just en aktör i hans fack.
Det gläder mig, att han rättade sig efter mitt råd.

Blodet steg Tuska åt huvudet. Rättade sig efter
Sznapsias råd! . . . Numera var det ju hon som en-
sam borde äga inflytande över Porzycki. Fullt med-
veten om vad hon gjorde frågade hon:

— Är Lemberg en dyr stad?

— Ja mycket.

— Men om man är tre — ett barn och två vuxna
ställer det sig väl billigare?

•—• Det beror på.

Tystnad följde.

Sznapsia visste nu allt. Hon kastade en blick
först på Tuskas bleka, avfallna ansikte och därefter
på Pita, som tyst och resignerad, liksom i väntan på
en katastrof, satt uppkrupen på timmerhögen. '

— Jaså, — tänkte aktrisen, — har det verkligen
gått därhän!

Hennes hjärta sammansnördes av en ångest som
om det varit hon själv, som skulle störta ned i det
djup, dit Tuska styrde hän.

»Hon tar barnet med sig . . . jag rådde henne
själv till det», tänkte hon vidare. »Gör hon rätt? . . .
Ja, för henne är det nog det bästa, men för bar-
net? . . .»

Hennes blick flög åter bort till Pita.

Sznapsia visste vad som inom en nära framtid
348

väntade Tuska och Pita, och på samma gång som
hon kände medlidande och innerst i sin själ ännu
en annan, bitter känsla, erfor hon samvetskval, då
hon en stund därefter befann sig på hemväg från
Skibowki till sin bostad i Jaszczurowka.

»Vem vet om det inte är mina tanklösa ord som
slagit rot och burit frö.»

Plötsligt hörde hon en cykel susa bakom sig.

— Hallå! — ropade Porzycki.

Sznapsia vände sig hastigt om.

— Är det du?

Han kom farande emot henne som en virvelvind.
Hans vita tänder lyste, hans kinder voro röda. Cy-
keln blänkte i den nedgående solens sista strålar.

— Vart ämnar du dig? Till oss?

Han hoppade av cykeln och torkade sig i pannan.

— Ja. Till dig.

De växlade en handtryckning, och deras händer
slöto sig så tätt samman som hade de varit skapade
för varandra.

Porzycki började gå vid Sznapsias sida ledande sin
cykel.

— Var har du varit? — frågade han.

— Hos pani Zebrowska.

— Ah! •— Hans uppsyn mörknade. Det kom ett
uttryck nästan av ovilja i hans blick. Sznapsia iakt-
tog honom uppmärksamt.

Och plötsligt, utan några omsvep, frågade hon:

— Ämnar ni ge er av tillsammans?

Han svarade ej. Han var trött. Dessutom kunde
han ej ljuga för henne. Under hela deras samliv
hade han alltid sagt sanningen, så snart hon prö-
vande sett honom in i ögonen.

Hon förstod hans tystnad.

— Ni kommer att bli olyckliga, — sade hon skarpt
och bestämdt.

— Det vet jag.

— Och ändå . . .
349

— Vad?

— Rymmer du med henne?

Han ryckte på axlarna.

— Ingenting är avgjordt ännu, — svarade han
undvikande.

— Gör det inte! — utbrast skådespelerskan. —
Du är inte en man som kan belasta sig med en så
odeciderad och litet utvecklad kvinna som Tuska.
Jag känner dig. Du kominer att göra både dig själv
och henne olyckliga . .. Du behöver osplittrade kraf-
ter, fritt sinne . . . Vad skall du med henne till? Vad?

— Jag säger dig ju, att ingenting är avgjordt ännu.

— Dess bättre. För detta får inte hända. Jag
bönfaller dig!

Hennes röst hade en lidelsefull klang. Hon var
våldsamt upprörd. Hennes sinnesrörelse meddelade
sig åt Porzycki. Han såg på henne och fann henne
på nytt sådan hon varit för åratal sedan, då de under
sitt första gemensamma spelår i Krakau hade tillbragt
sommarferierna här i Zakopane och brukat gå denna
samma väg hem till Jaszczurowka.

■—• Varför är du så emot det? —frågade han och
sänkte ofrivilligt rösten, trots att inte en människa
syntes till på vägen. — Är det för pani Zebrowskas
skull?

—■ Ack nej, vad frågar jag efter henne? Fast na-
turligtvis en kvinna som hon, som har levat i lag-
ligt äktenskap, måste bli olycklig i ett fritt förhål-
lande. Men hon är ju inte ung längre och vet vad
hon gör. Men du! du!... Just nu, då du behöver
riktigt samla dig och uppbjuda alla dina krafter.
Scenen i Lemberg är krävande, de kommer att intri-
gera mot dig. Jag skall ju stödja dig, men det är
inte nog. Det mesta beror ju av dig själv, och just
nu vill du dra över dig en huslig tragedi.

Porzycki började småle och lyckönskade sig i sitt
sinne till att han beslutit handla »rätt och hederligt»
350

och att detta »rätta och hederliga» lände honom ute-
slutande till fördel.

— Seså ja, lugna dig; så illa kommer det inte
att bli.

— Du förstår, jag tänker ju bara på ditt bästa.

— Jag vet det. Du har alltid varit hygglig emot
mig.

Ur det förflutnas dimmor framträdde allt tydligare
minnet av hela deras samliv, prägladt av en oändlig
offervillighet, en oändlig ömhet å hennes sida. Han
mindes hur hon delat nöd och lust med honom, hur
hon tillbragt nätterna med att hjälpa honom lära sig
rollerna, stått bakom kulisserna och övervakat, att
han fått sina rekvisita i rättan tid, begärt avsked, då
han råkat i delo med direktionen, satt sina klännin-
gar i pant, för att han skulle få medel till sitt parti
biljard eller till sin sejdel öl på kneipen efter före-
ställningen. Och så grossessen, som hon hade hem-
lighållit så länge för att »inte vålla honom obehag»»
och den skygga, ödmjuka bekännelsen med ett skynd-
samt tillfogadt: »Jag skall sörja för barnet» och till
sist den taktfulla, värdiga skilsmässan, utan scener och
bråk . . .

Dessa bilder ur det förflutna stego för honom, där
han gick vägen fram i solnedgången, ansikte mot an-
sikte med bergen, som småningom antogo sin fan-
tastiska kvällsskepnad.

Även hon tänkte på detsamma, han visste det,
kände det, så nära hade hon med ens kommit honom,
så nära som om hon aldrig varit honom fjärran. Och
nu i Lemberg.. . Vem kunde veta?

Han stannade.

•— Jag måste vända om.

Hon såg på honom med ett blidt leende och en
sorgsen blick i sina trötta ögon.

— Gå!

Han kysste hennes hand, hennes goda, trofasta
hand.
351

— Vi träffas igen! Och vad pani Zebrowska be-
träffar — var lugn. Det blir ingenting av det där.

Det var som om en ljusstråle hade fallit över
Sznapsias ansikte, tusen gånger starkare än solljuset,
ty till och med mörkret i en människosjäl sking-
rade den.

— Är det sant?

— På mitt hedersord.

— O!

Nu var det hon som tryckte sina läppar mot hans
hand. Han gjorde intet försök att hindra henne; han
var van vid detta. På det sättet hade hon alltid tackat
honom, då han varit god mot henne, då hans spel
hade hänfört henne eller då han handlat »hederligt».

— Det är rätt gjordt, eller hur? — frågade han
med ett tvunget leende.

— Jag vet inte, — svarade hon, — om det är
rätt, men för dig är det bra och nödvändigt.

De skildes långsamt och gingo åt var sitt håll,
men åter voro deras hjärtan och själar uppfyllda av var-
andra. Ty bandet som förenade dem var gemensamt
buren nöd, gemensam konstnärlig utveckling och de
där tiljorna, som äro ett starkare band än eden fram-
för altaret.

XXXV.

Vemodigt tonade klockspelet över Krakau. Tuska
lämnade långsamt sin plats vid fönstret och gick inåt
det halvskumma rummet, där ett enda ljus stod och
brann på bordet.

Pita låg redan. Hennes solbrända ansikte stack
av mot den vita kudden, det blonda håret böljade
upplöst omkring henne. Hon sov med lätta andetag.
Täcket hade till hälften glidit av henne.

Tuska lutade sig ner och höljde över dottern.

»Alltid kastar hon av sig täcket!» tänkte hon näs-

tan förbittradt.
352

Sedan gick hon fram till bordet och började räkna
över pengarna i portmonnän. Med stor möda hade
hon lyckats rädda hundra rubel, som skulle utgöra
begynnelsekapitalet i hennes nya liv.

Före avresan från Zakopane hade värdinnan obarm-
härtigt pungslagit henne. Hon hade kommit med en
fabelaktig räkning för mjölk, bröd, grädde, en sön-
derslagen fönsterruta, svamp, bud till staden, och
ehuru Tuska redan betalat för sig i ett för allt, måste
hon likvidera även denna räkning, ty Obidowskas
ton blev rent av hotande. Porzycki rådde henne
också att inte opponera sig, ty han kände till Zako-
panebefolkningens metoder, då hyresgästerna stå i be-
grepp att resa.

Men nu voro de där obehagen över, och Tuska
hade i sällskap med Porzycki anländt till Krakau,
där de tagit in på samma hotell. Men ännu mindes
hon vilken gränslös saknad hon känt, då Tatra för-
svunnit ur synhåll, de där bergen som hade plågat
henne så de första dagarna men sedan blivit henne
så kära och förtrogna.

Och nu var hon här, i denna dystra, liksom ut-
döda stad med sin osunda höstluft och sitt melan-
koliska klockspel. Porzycki, som tagit ett rum midt
emot henne, hade gått ut för att träffa kamrater. Hon
var ensam med Pita och kände harm mot honom för
att han gått ifrån henne och lämnat henne ensam
med sina tunga, ruvande tankar. Hon hade ännu
inte underrättat mannen om att hon inte tänkte åter-
vända hem. Porzycki hade förbjudit henne att skriva
därom utan hans tillåtelse och hörande. Hon visste,
att där borta i Varschau vid Wareckagatan var nya
jungfrun i färd med att göra rent och piska möbler,
medan hennes man tvättade fikusar och palmer, dam-
made av tavlor och lampskärmar. Gossarna voro
redan hemkomna och beredde sig att börja skolan,
köpte skrivböcker och skolmateriel och repeterade
kurserna om aftnarna. Det började bli liv och rörelse
353

på gatorna i Varschau, alla hade brådt, alla ilade
mot något mål. Och hon? Här satt hon ensam på
ett hotellrum med sitt barn, som hon släpade med
sig in i en oviss framtid, med upprivna nerver, utan
existensmedel, en älskarinna utan älskare, överlämnad
åt sina egna gnagande tankar.

Hon slöt portmonnän och gick åter bort till fönstet.

Hon erinrade sig en likadan kväll, som hon för
två månader sedan hade tillbragt i samma hotell.
Då hade hon haft tankarna upptagna av spetsarna
och hattarna hon hade köpt i basaren och på Flori-
anskagatan, hon hade sparat in måltiderna och för-
sökt imponera på hotellbetjäningen. Hur avlägset,
hur futtigt allt detta nu föreföll henne. Hon stod vid
en skiljeväg, och det tragiska allvaret i denna stund
fyllde henne med bävan.

Ty först i dag, då hon lämnat Obidowskas stuga,
då Zakopanes tjusande dal försvunnit för hennes
blickar, hade Tuska förstått vilket oändligt viktigt
beslut som mognat inom henne i den där stugan,
medan stormen och regnet hade piskat utanför som
om de velat sopa den från jordens yta.

Hon hade levat där liksom lösgjord från den övriga
världen, liksom om allt som skedde där icke skedde
i verkligheten utan blott i drömmen. Då hon nu be-
trädde den väg hon valt, grep henne en fruktansvärd
ångest, och hon kände att krafterna sveko henne.

»Var är han?» tänkte hon bittert. »Varför är han
inte här? Förstår han då inte vad jag måste känna?»

Liksom i en vision såg hon för sig en hel rad av
år fulla av dystra, ensamma stunder sådana som
denna, medan han var i kretsen av sina förtrogna,
som hon inte skulle ha något gemensamt med.

»För om han inte tillåter mig att gå in vid
scenen ...»

Och hennes nästa tanke var:

»Vad allt detta är förfärligt...»

23 — Säsongkärlek.
354

Äter tonade klockspelet över staden och förkun-
nade ett nytt timslag.

Vilket? Tuska visste det inte. Hon visste inte
längre något — endast att hon var ensam och olyck-
lig och kände sig nära att digna.

Tysta, smygande steg ute i korridoren, stegen av en
som ville komma förbi obemärkt, ville komma undan
sitt öde.

Tuska hörde dem dock. De trampade på hennes
hjärta, så fega voro de. Hon förstod, att det var Por-
zycki som kom hem och var rädd att träffa henne.

Men varför? Borde de inte just nu vara oskilj-
aktiga? Borde han inte lidelsefullt ha gripit tillfället
till den fulla förening, som varit deras längtans mål?

Och vid ljudet av dessa tysta, lurande steg greps
Tuska av en vansinnig förfäran. Torgets svarta djup
insprängdes med dansande röda fläckar. Så flöto de
samman till en enda purpurdimma, ur vilken blän-
dande viggar sköto fram. Intrycket var så våldsamt,
att hon blek och vacklande ryggade tillbaka från
fönstret.

»Vad är det? Vad är det?» stammade hon.

Där ute i korridoren vreds en nyckel sakta om,
dörren till Porzyckis rum öppnades och stängdes. Så
blev det åter tyst.

Tuska hade en känsla som om den röda dimman
svepte sig helt om henne.

»Om det här fortgår längre, dör jag», tänkte hon.
»Det är outhärdligt.»

Med en yttersta ansträngning famlade hon sig bort
till dörren, sprang ut i korridoren och störtade be-
sinningslöst in i Porzyckis rum.

Hon fann honom stående vid bordet. Han hade
ännu ytterrocken på och lade just nycklar, småpengar
och pennkniv ifrån sig på bordet. Ett ljus upplyste
nödtorftigt rummet. Man såg blott skådespelarens
händer, som rörde sig på plyschduken, och föremålen
355

närmast kring ljuset. Ett ögonblick blev Tuska stå-
ende som obeslutsam.

Porzycki fixerade henne stum, förvånad över denna
stormande entré.

— Vad vill ni? — frågade han så.

Hon svarade ej. Ty vad som vanligen brukar ske
före en fruktansvärd, förkrossande katastrof skedde
också nu. Även för de minst skarpsynta ögon uppen-
barar sig med visionär klarhet det oundvikliga som
förestår. Synen varar blott ett ögonblick, men så
smärtsam är den, att även den starkaste människo-
själ bävar vid blotta minnet. Och vad som sedan
följer, vad som sedan fullbordas i verkligheten är
blott ett svagt eko av vad man genomlevat i detta
föregripandets ögonblick.

En lång tystnad följde.

Orörliga stodo de midt emot varandra i halvdunk-
let, och mellan dem slocknade långsamt vad som till
en tid varit ljuspunkten i deras liv. Det var kärle-
ken som slocknade, allt medan andra känslor böljade
in över dem.

Och då Porzycki blek och beslutsam gjorde en
rörelse med handen som för att visa Tuska den väg
hon hade att gå, blev väl hennes ansikte vitt som
lärft, men hon stod nästan lugn — ty hon visste
redan allt.

Entonigt, likt en utanläxa flödade orden från Por-
zyckis läppar. Han talade och talade utan alt se på
Tuska, och oupphörligt kommo samma ord igen:

»Er man... en bra människa. .. han arbetar så
.. . era barn ... han offrar allt för er... handla rätt
och hederligt. .. samvetet... det är omöjligt. . .»

Och så på nytt:

»Han arbetar för er . .. han . .. han.»

Det var som om den bleke, utarbetade mannen i
den grönskiftande ytterrocken hade kommit smygande
in i det halvmörka rummet. Han sträckte fram hän-
derna med månadslönen. Bakom honom skymtade
356

de båda gossarna i sina skoluniformer, alla tre stumma,
ödmjuka. Och de sågo på Tuska med ett uttryck i
sina ögon som hon aldrig förr sett.

Hon sjönk ned på en stol, benen ville inte bära
henne längre, golvet vacklade under henne. Porzycki
rörde sig ej från stället. Även han var blek och dar-
rade, även han led.

— En gång kommer ni att vara mig tacksam.

Hon gjorde en bedjande åtbörd. Det var nog, hon
visste redan allt. Han behövde inte säga mera, hon
visste, att allt var slut, att hon måste återvända till
Varschau, till Wareckagatan — hon hade vetat det
redan då hon kommit instörtande i rummet. Ja kanske
redan dessförinnan. Men varför fortsatte han att tala,
när allt redan var avgjordt, när hon ingenting be-
gärde av honom längre?

— Jag hade tänkt säga det här i morgon .. . men
det är bäst, att jag gör det nu . . . bäst, att det här
får ett slut.

Hon såg på honom. Han föreföll henne att vara
så långt borta, det var som om han försvunnit för
henne i ett töcken.

Plötsligt sträckte hon ut båda armarna, och ur
hennes bröst trängde ett skri:

— Å!.. . Å!

Han for tillsammans.

— Pani Zebrowska! .. . Tuska!. . . Lugna er . . .
Det är ju natt. . . det här är ett hotell.

Tårarna började störta från hennes ögon.

— Å!.. . Å!

I rummet bredvid hostade någon.

— Tuska... jag bönfaller dig! — sade Porzycki.

En knackning ljöd.

— Var god och var tystare och uppför er an-
ständigt, ■— hördes en bister stämma. ■— Vi vill sova.

Tuska for samman som om hon fått ett piskslag.

»Uppför er anständigt!»

Inom henne vaknade ett oredigt minne av en lik-
357

nande situation. Någon snyftade och klagade i ett
rum här på hotellet. Och så avbröts gråten av en
annan kvinnas obarmhärtiga:

— Uppför er anständigt!

När var det? Vilka voro de båda kvinnorna?

Plötsligt hörde hon mannens stämma:

— Lilla kisse skall inte gråta!

Hon strök tillbaka håret och reste sig med ett
tungt andetag. Han hejdade henne.

— Förstår ni mina bevekelsegrunder?

- Ja . .. ja.

— Och ni förlåter mig?

— Ja . . . ja.

Hon trevade efter dörrlåset, öppnade dörren och
gick. Han följde efter henne. Denna plötsliga resig-
nation skrämde honom. Han visste inte vad som
var yttersta anledningen till den. Han visste inte, att
en av hans forna älskarinnor hade hjälpt honom
igenom.

Tuska återvände in i sitt rum, kastade sig ner på
sängen och slöt ögonen. Porzycki greps av ett gräns-
löst medlidande inför den resignerade sorg han läste
i hennes likbleka ansikte. Han beslöt att icke lämna
henne ett ögonblick till den slutliga skilsmässan, utan
att förstå att denna ömsinthet blott ökade hennes
lidande. Trots allt var han glad, att det svåraste
ändtligen var över. De sista dagarna hade han känt
sig över all beskrivning pinad av den fatala situation
som uppstått.

Tuska sade ej ett ord.

Ute började det dagas. Ljuslågan på bordet gul-
nade. Det blev kyligt i rummet, och en dyster grå
dager fyllde det. Porzycki stängde sakta fönstret, och
därefter doppade han en handduk i vatten och lade
den på Tuskas panna; han visste, att en kompress
på huvudet är oundgängligt vid alla kärlekstragedier.

Sedan satte han sig vid bordet, tände en cigarrett
och förvånade sig över alt allt gick så ledigt.
358

Tuska tycktes sova, men hennes ansikte var så
grått som om någon hällt en handfull aska över det.

Porzycki såg på henne; för första gången såg han
henne utan puder, sådan naturen skapat henne.

»Stackars liten!» tänkte han och kände, att ett
oändligt medlidande var den förhärskande känslan
inom honom.

Han vände bort blicken. Mera än kärleken fruk-
tade han känslan av medlidande med en kvinna.

»Det är rätt handladt!»

Efter ett ögonblick fogade han dock till:

»Men varför skall det vara så smärtsamt?»

Morgonen kom.

Porzycki smög sig tillbaka in i sitt rum, men lade
sig ej. Han gick av och an på golvet och lyddes.
Slutligen hördes en ringning från Tuskas rum. Upp-
passerskan kom.

Då hon trädde ut igen, vinkade Porzycki henne
till sig.

•— Är damerna därinne uppstigna?

— Ja.

— Vad gör de?

— De håller på och klär sig.

Uppasserskan höll ett papper i handen.

— Vad är det där?

— Ett telegram.

■— Till Varschau?

— Ja, jag tror det.

Porzycki tog papperet. Med litet osäker handstil
hade Tuska skrivit:

»Zebrowski, Varschau, Wareckagatan XX.

Vi komma i dag med kvällståget.

Tuska.»

Porzycki gav uppasserskan tillbaka telegrammet,
och hon gick för att skicka av det.

Med långsamma, automatiska steg gick Porzycki
bort till sängen och kastade sig ned på den, och ett
359

uttryck av dyster resignation bredde sig småningom
över hans drag.

XXXVI.

En gäll lokomotivvissling. Spring och knuffar,
frän kolrökslukt blandad med doften av halvvissna
blommor.

Porzycki, Tuska och Pita gingo stumma perrongen
framåt. Tuska bar en förtjusande bukett i handen,
Pita en jättestor konfektask. De gjorde intryck av
lugna och glada människor. Damerna reste, en artig
bekant följde dem till tåget. Med ett ord allt var som
det skulle.

Porzycki såg till att damerna fingo goda platser.
Han talade vid konduktören och valde själv ut en
liten ensam kupé.

—- Här få damerna det utmärkt.

Han stuvade in deras reseffekter, dammade av
sofforna med sin egen näsduk, knöt upp bandet kring
konfektasken. Men det var något feberaktigt i hans
beskäftighet, han såg ej på Tuska, som blev blekare
och blekare och inte yttrade ett ord.

Allt var klart, ingenting mer återstod att göra.
Man måste se varandra i ögonen, det fanns ingen
undanflykt längre undan den brutala sanningen.

Pita satte sig i ena hörnet. Ända sedan i morse
hade hennes ögon oavlåtligt följt modern. Vad hon
tänkte var ej godt att veta, men även hon föreföll
blekare än vanligt, det var som de båda andras ve-
mod kastat en skugga över henne.

— Ännu fattas det fem minuter.

Tuska svarade ej. Man kunde se, hur fruktans-
värdt hon ansträngde sig för att åtminstone bibehålla
sitt yttre lugn. Två bloddroppar sipprade ner från
hennes läpp, så hade hon bitit sig i den.

i kupédörren. Plötsligt flög en tanke

Porzycki stod
igenom honom:
360

»Handlar jag verkligen rätt i detta nu —- rätt mot
henne, som är på väg att förgås av förtvivlan?»

Hans tvivel var så starkt, att han redan var fär-
dig att sträcka ut armarna mot Tuska och ropa:

»Kom! Jag tager dig med mig!»

Men i detsamma ljöd avgångssignalen.

—• Var god och stig av! — ropade konduktören
till honom.

— Farväl så länge . . .

Porzycki fattade Tuskas hand. Den var som liv-
lös. De vackra, blåa ögonen, som han så ofta hade
kysst, fästes på honom med ett sådant uttryck av
bottenlös smärta, att han ej förmådde uthärda blicken.

Han ville mildra, lisa denna sorg, men hur, men hur?

Hans blick föll på Pita, och åter var det ett par
blåa ögon, som förtvivlade och ångestfulla blickade
in i hans.

I en hastig impuls grep han om Pita och halvt
kastade henne till Tuskas bröst.

— Låt det vara så! — sade han med halvkvävd
röst och hoppade ned.

Tåget satte sig i gång.

Pita låg kvar vid Tuskas bröst, ryckte sig ej lös
som hon skulle ha gjort förr. Ledd av en underbar
instinkt smög hon sig tvärtom stilla och ömt intill
den arma, som kände sig så övergiven att hon sökte
huld hos barnet.

Tuska böjde sitt ansikte över Pitas huvud och
pressade läpparna mot hennes ljusa hår. Långsamt
började stora, heta tårar rinna utför hennes kinder
ner på Pitas panna och bleka ansikte.

Och tåget rullade framåt och slet av den sköra,
glittrande tråden ...

Likt blomkalkar öppnade sig tvänne kvinnohjär-
tan för varandra, för andra ... Det ena under trycket
av egen smärta, det andra i aning om denna smärta.
Tuska .. . Pita .. .

ALBERT BONNIERS FÖRLAG.

Ny Skönlitteratur.

HENNING BERGER:

Noveller i pastell.	5: 50.

ANNA LENAH ELGSTRÖM:
Mödrar.	5: 75.

ELSA GILLE-

Vi stackars kvinnor...	3: 75.

GUSTAF HELLSTRÖM:

Bengt Blancks sentimentala resa. 4: 75.

DEN INBITNE:

Myrrha och malört. Snällt och elakt från

Göteborgs horisont.	<3: 50.

POUL LEVIN:

Den lycklige mannen. Berättelse. 3: 75.

ERIK SPARRE:

Skärgårdserotik.	3 kr.

MARIKA STJERNSTEDT:

En officershistoria.	5: 50.

LUDWIG THOMA:

Tjuvpojkshistorier.	2: 75.

GUSTAF ULLMAN:

Fröken Klåfinger. Skisser och berättelser.

H. A. VACHELL:

Familjen Q.	3: 75.

HASSE Z:

Anna-Clara och hennes bröder.	3: 75.