$50 11 Pho 3—• - VERDANDI TIDSKRIFT FÖR UNGDOMENS MÅLSMÄN OCH VÄNNER UTGIFVARE: ANNA SANDSTRÖM 0. LARS HÖKERBERG MED BITRÄDE AF SIGFRID ALMQUIST, FRIDTJUV BERG OCH N. G. W. LAGERSTEDT TJUGUFÖRSTA ÅRGÅNGEN 1903 FÖRSTA HÄFTET Häftets innehåll: Sid. Ett tillägg till en diskussion om räkneundervisningen. Af K. P. Nordlund 1 Något om sommarkurserna i Paris år 1902. Af F. S. 14 ”Religionsundervisningen och den etisk-religiösa uppfostran”. Af Lennart Ribbing __________________________________ _____________________________ 19 Om förberedelse till lektionerna. Af Gösta Setterberg___________________ 25 Från Pedagogiska sällskapets i Stockholm förhandlingar: Är det sant, att svenskarna äga mindre arbetsförmåga än andra folk? 27 Kemiundervisningen på naturlärestadiet 36 Ett danskt nationalverk för barn. Af L. L—th 52 Bokanmälan 55 Skolanekdoter 57 Om hvartannat ----- .. 59 Meddelanden från Sveriges högre flickskolor och samskolor 62 STOCKHOLM LARS HÖKERBERGS FÖRLAG FRIS: tor årgång kr. 3: 75; för detta häfte 75 öre.. BÖCKER OCH TIDSKRIFTER insända till Verdandis redaktion. . Böcker: Sveriges historia intill tjugonde seklet under medverkan af O. Montelius, H. Hildebrand, M. och L. Weibull, G. R. Fåhræus, L. Stavenow, S. Clason och A. Rydfors, utgifven af Emil Hildebrand, riksarkivarie. Häft. 1—10. P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris: 1 kr. pr häfte. Världshistorien berättad för folket af Johan Bergman o. Emil Svensén. Häft. 1—32. Bohlin & C:o. Pris: 35 öre pr häfte. Betänkande afgifvet -den 8 december 1802 af den för utredning af vissa frågor rörande ' de allmänna läroverken den 26 maj 1899 i nåder tillsatta kommitté. 3 band. Pedagogiska skrifter ütgifna af Sveriges allmänna folkskollärareförenings litteratursällskap. Nittonde häftet: Tre afhandlingar i barnpsyko- logi, öfversättning af N. O. Bruce. Tjugonde häftet: Ryggrads- krökningar i Lausannes skolor af Dr Schölder, Dr Weith och Dr Combe, samt Upprätt skrift af H. Otth, professor i kalligrafi i Lausanne. Tjuguförsta häftet: Stats-skolläkare af prof, dr G. Leu- buscher, öfversättning från tyskan af J. Franzén. Den svenska odlingens stormän. Lefnadsteckningar för skola och hem af Lydia Wahlström, Fil. doktor. V. Hans därta. Per Henrik Ling. P. A. 'Norstedt & Söners förlag. Pris: 1 kr. Läroverksreformen och kristendomsundervisningen. Granskning och förslag af Dr. B. J.-son Bergqvist. Lund 1903. C. W. K. Gleerups förlag. Tio Guds bud. Barnpredikningar af J. P. Kaiser, f. d. kyrkoherde, i tyska S;t Gertruds församling i Stockholm. Svensk upplaga efter författarens manuskript. P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris häft. 1 kr. 25 öre. .. Vid hemmets härd af Ch. Wagner. Öfvers. från franskan. P. A. Nor- stedt & Söners förlag. Pris: 2 kr. 25 öre. Svenska språkets form lära för begynnare jämte en samling öfnings- . exem pel af Matilda Widegren och Dagmar Lauritzen. Wilhelm Billes bokförlagsaktiebolag. Pris: häft. 65 öre. Lärobok i allmän fysisk geografi enligt Bitterska skoläns metod. Ut- arbetad af d:r K. Hagman. P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris: 3 kr. 50 öre, inb. 4 kr. 25 öre. Franska öfversättningsöfningar utarbetade af Mina Stendahl. Lund. C. W. K. Gleerups förlag. Pris: inb. 1 kr. 75 öre. Hemmets kokbok utgifven af Fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala. Häft. 1—4. Aktieb. Ljus förlag. Svensk litteraturhistoria i kort sammandrag för flickskolan af Ida Sondén, P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris: häft. 60 öre. Meddelelser om den utvidede folkehøjskole i Askov for skoleaarene 1900—1901 og 1901—1902 af Ludvig Schrøder. Tidskrifter: Dagny, utg. af Fredrika Bremer-Förbundet. 1902. Häft. 20. 1903. Häft. 1. Svensk läraretidning, utg. af E. Hammarlund. 1902. N:r 50—53. 1903. N:r 1—7. _ Højskolebladet, udg. af Konrad Jørgensen. Kolding 1902. N:r 50—53. 1903. Nir 1—7. ■ VERDANDI TIDSKRIFT FÖR UNGDOMENS VÄNNER OCH MÅLSMÄN MED BITRÄDE AF SIGFRID ALMQUIST, FRIDTJUV BERG OCH N. G. W. LAGERSTEDT UTGIFVEN AF ANNA SANDSTRÖM OCH LARS HÖKERBERG TJUGUFÖRSTA ÅRGÅNGEN 1903. # STOCKHOLM LARS HÖKERBERGS FÖRLAG STOCKHOLM, SVENSKA TRYCKERIBOLAGET EKMAN & CO, 1903 INNEHÅLL 1903. Undervisning och uppfostran. Sid. I A. B.: Den högre kvinnliga undervis- ningen i England_____________ 197 Berg, Fridtjuv: ' Olof Eneroth___________________ 127 Bergström, L.: Etisk-religiös uppfostran»________ 210 Dufvenberg, Oscar: Folkskolan och det allmänna läroverket___________________ 177 Euren, Elisabet: Något om modersmålsundervis- ningen, särskildt uppsatsskrif- ningen, på de lägre stadierna i skolan ________’__________273 F. S.: Något om sommarkurserna i Paris år 1902 ________________ 14 Gren, Karolina: Friluftsleken_____________________ 297 Herrlin, Axel: Filosofien som skolämne__________ 307 Hjertberg, Frida: Huru bör undervisningen i väl- läsning bedrifvas för att lämna tillfredsställande resultat?_ 158 Kullgren, Thyra: 1 hvad mån böra resultaten af vetenskapens forskningar i alkoholfrågan blifva föremål för undervisning i den högre flickskolan? (Referat)__________ 153 Sid. Lindroth, L.: Några ord om realia vid under- visning i klassiska språk ... 219 Lundell, J. A.: Ett votum i läroverksfrågan_______ 94 Läroverkslärare: Ett uttalande om läroverkskom- mitténs betänkande.......... 194 Meyer, Emy: En hygienisk skrifmetod___________ 65 Nordlund, Karl: Om privatskolor på landet i Sverige __________________________ 291 Nordlund, K. P.: Ett tillägg till en diskussion om räkneundervisningen___________ 1 Ribbing, Lennart: »Religionsundervisningen och den etisk-religiösa uppfostran » 19 ■ Genmäle till L. Bergström______ 215 Sandström, Anna: Några synpunkter angående be- tydelsen af en professur i pedagogik___________________ 138 Sbg, H.: Om mogenhetsexamen (student- examen) och det 3-åriga gym- nasiet _____________________ 189 Setterberg, Gösta: Om förberedelse till lektionerna 25 I Sjövall, Birger: Psykologi och rättskrifning------- 105 Frän Pedagogiska sällskapets i Stockholm förhandlingar. Sid. Är det sant, att svenskarna äga mindre arbetsförmåga än andra folk? ... 27 Kemiundervisningen på naturlärestadiet_________-____________________ 36 Läroverkskommitténs betänkande______________________________________ 225 Anmälda böcker. Sid Bergstedt, Hufvuddragen af grekernas och romarnes mytologi. Anm. af L. Lindroth --------------------------------------------------------------- 219 Cederblom, Grunddragen af embryologien. Anm. af A. C______________________ 326 Fant, Fransk läsebok. Anm. af Wm_________________________________:-------- 319 Folkbiblioteksbladet ----------------------------------------------------- 331 Göransson, Romerska antikviteter. Anm. af L. Lindroth_____________________ 222 Hildebrand m. fl., Sveriges historia intill tjugonde seklet. Anm. af G. H. 55 Holmberg, Från skolsalen. 5:e hft. Anm. af G. H. _________________________ 330 Noreen, Vårt språk. Anm. af Nat. Beckman---------------------------------- 321 Stalin, Öfningar i modersmålets rättskrifning. Anm. af Lt. --------------- 164 Stenhammar, Bilder ur riksdags- och hufvudstadslifvet. Anm. af G. H.... 327 Wahlström, Den svenska odlingens stormän. 1 o. II. Anm. af G. H. ... 329 Sid. Meddelanden från föreningen af lärarinnor och lärare vid Sveriges högre flickskolor och samskolor 167 Stockholmskretsen af förenämnda förening___________________________ 223 Göteborgs högre flickskolors och samskolors kretsförening --------- 332 Göteborgs flickskoleförening--------------------------------------- 153 Göteborgs lärarinnors sjukhjälpsförening--------------------------- 332 Meddelanden från Sveriges högre flickskolor och sam- skolor — 62, 166, 331 Hvarjehanda. Sid. Ett danskt nationalverk för barn. Af L. L—th ------------------ — 52 Skolanekdoter______________________________________ ________________ 57 En svensk professur i pedagogik. Referat af diskussion-------------- 125 Utdrag af Olof Eneroths testamente--------------------------------- 152 Hilda Casselli. t Af Ellen Whitlock -------------------------------- 302 Åttonde allmänna flickskolemötet---------------------------------- 306 Göteborgs lärarinnehem ____________________________________________ 332 Om hvartannat--------—---------------------------------------------- 59 Ett tillägg till en diskussion om räkne- undervisningen. Enligt den nyligen utkomna berättelsen om det sjunde allmänna flickskolemötet i Stockholm år 1901 förekom i sektionen för matematikundervisningen följande fråga: I hvilken utsträckning böra siffer ekvationer anväjidas vid mate- matikundervisningen på skolans mella?istadier ? I inlednings föredraget och den därpå följande diskussionen framhölls med stort eftertryck, att »ekvationsmetoden var enklare och mer naturlig än den allmänt använda s. k. frågemetoden», hvarför det yrkades, att lösningen af uppgifter, som förekomma inom det allmänna affärslifvet, skulle inläras med ekvationsmetoden. Enär undertecknad genom sjukdom var förhindrad att deltaga i mötet och ej kan instämma i den af sektionen antagna resolu- tionen, må det ej anses förmätet af mig att nu efter mötet göra ett tillägg till diskussionen öfver ofvanstående fråga. Upplysningsvis meddelas, att jag tjänstgjort som lärare i flickskolor i 43 år och att den erfarenhet jag vunnit under denna långa tid helt och hållet strider mot det af sektionen fattade beslutet, som, i händelse det vinner efterföljd, skulle enligt mitt förmenande hafva mycket menliga följder för våra flickskolor. Som en lämplig inledning till mitt tillägg till ofvannämnda diskussion meddelas en historik öfver räkneundervisningsfrågans öden i vårt land under den senare tiden. I början af år 1891 höll undertecknad föredrag öfver räkne- undervisningen vid den pedagogiska kursen i Stockholm. På det att åhörarna skulle kunna draga den största möjliga nytta däraf, utarbetades under år 1890 en metodik i ämnet, som hade följande titel: Lärogång vid den grundläggande undervisningen i räkning. Undervisningssättet, som föreslås i detta arbete, grundar sig på jämförelseprincipen och är fullständigt realistiskt och genetiskt i motsats till det allmänt gängse undervisningssättet, som grundar Vcrdandi 1903. 1 2 ETT TILLAGG TALL EN DISKUSSION. sig på räknesättsprincipen, och som däremot är abstrakt och dog- matiskt. Undervisningssättet, som föreslås i lärogången, är i full öfver- ensstämmelse med folkskolestadgans 29:de paragraf, som bland annat innehåller följande föreskrifter: Att undervisningen begränsas inom lärjungarnes åskådningskrets och tipp fattnings förmåga *. Att läroinnehållet framställes enkelt, tydligt och åskådligt. * Att intet lärostycke, som ej förut blifvit genomgånget och förklaradt, förelägges lärjungarne till arbete på egen hand. Att lärjungarne i mån af sina krafter och den utveckling de vunnit öfvas till själfverksamhet *. Att lärjungarne ofta få återkalla i minnet det hufvudsakliga af det, som förut blifvit genomgånget. Likartade stadganden med ofvanstående finnas intagna i n6:de paragrafen i skollagen, som gäller för de allmänna läroverken. De förekomma äfven i alla civiliserade länders skollagar. Man återfinner i dessa stadganden de tankar, som uttalades af peda- gogikens mästare Sokrates, Comenius, Pestalozzi och deras efter- följare. I Pedagogisk tidskrift för år 1891 anmäldes detta arbete i en längre uppsats, som hade till rubrik: ifrågasatta reformer vid utidervisningen i räkning. Af denna rubrik hade man skäl för- moda, att uppsatsen skulle innehålla en framställning af reform- förslaget, de grunder, hvarpå det är byggdt, samt ett ogillande eller gillande omdöme öfver detsamma. Dessa förhoppningar blefvo besvikna, ty redan i början förklarade anmälaren, att han blott skulle framställa några anmärkningar öfver åtskilligt, som förekom i boken. I en uppsats, hvilken tilldelades samma rubrik, bemöttes de gjorda anmärkningarna och redogjordes på samma gång för några delar, som däraf berördes. Under år 1892 införde samme anmälare åter en uppsats, hvars ändamål var att bemöta mitt försvar. Som anmälaren i denna uppsats upptog flera nya anmärkningar, blef jag nödsakad att åter taga till orda, hvilket skedde i en längre uppsats, som upptog 21/2 ark. I denna be- möttes de nya anmärkningarna samt lämnades en ganska fullständig framställning af reformförslaget. Emedan striden hade ett all- männare intresse, beslöt jag att utgifva de fyra uppsatserna i en broschyr. Genom tidskriftens redaktör gjordes en förfrågan hos anmälaren, huruvida han därtill lämnade sitt tillstånd. Därpå af- * Kursiveradt af författaren. ETT TILLÄGG TILL EN DISKUSSION. gafs ett nekande svar, hvilket väckte min stora förvåning, dels därför att han vid svarets afgifvande ej varit i tillfälle genomläsa min andra uppsats, dels därför att det måste antagas, att striden börjats och fortsatts endast af pedagogiskt intresse och ej af ett oädelt begär att klandra och — »stuka». Möjligen hade anmälaren hoppats, att ett nytt svar från mig ej skulle komma, i hvilket fall han inför sina liktänkande vänner kunnat stoltsera öfver en lätt vunnen seger. Anmälaren borde noga hafva betänkt sig, när han nedskref sina uppsatser, så att han sedermera ej behöft vägra deras tryckning, hvarigenom han mycket skadar den sak, som han vill försvara och hindrar motståndaren i hans naturliga rätt att för den läsande allmänheten framlägga skälen för sitt förslag samt de motskäl anhängarna af det bestående däremot anföra. Vid det allmänna nordiska läraremötet i Stockholm år 1895 höll jag ett föredrag öfver ett förslag till en reform af undervis- ningen i räkning. Föredraget bestod af följande delar 1) Inledning. 2) Kritik af qtiatuorspeciessystemet. 3) Reformförslaget. 4) Reformförslagets tillämpning. Vid kritiken af quatuorspeciessystemet uppvisades med an- gifvande af klara och tydliga exempel, att man vid systemets användande oupphörligen träffade på motsägelser och andra oegent- ligheter, hvaraf framgick, att räknesättsprincipen (quatuorspecies) var oanvändbar att läggas till grund för en vetenskaplig behandling af läran om talen och i följd däraf, att samma princip äfven var olämplig som grundval för en pedagogisk behandling af samma lära. Slutligen påpekades, att betydelsen af de s. k. operations- tecknen var oriktigt angifven i läroböckerna. Vid redogörelsen öfver reformförslaget framhölls, att det var grundadt på jämförelseprincipen och påpekades, att samma princip låg till grund för studiet af matematikens andra del geometrien samt öfriga vetenskaper. Vidare visades: 1:0) att vid jämförelseprincipens tillämpning på talläran de bägge begreppen förhållande och skilhiad skarpt framträda, och att det förstnämnda inom matematiken spelar en så viktig roll, att man med skäl kan säga, att det är nämnda vetenskaps hörnsten; 2:0) att man vid tallärans tillämpning på lösningen af upp- gifter inom affärslifvet, geometrien, mekaniken, fysiken, kemien och astronomien oupphörligen träffar på detta begrepp; 3:0) att detta begrepp framträder redan vid mätning af stor- heter med bestämda mått: mätningen af en längd a med metern 4 ETT TILLÄGG TILL EN DISKUSSION. som mått består nämligen i att finna förhållandet mellan a och metern; 4:0) att begreppet förhållande är lätt att fatta; uppritas en linje m, som delas i t ex. 4 lika delar, och bredvid en linje n, som består af 7 delar, af hvilka hvar och en är lika stor med en af ms delar, så är förhållandet mellan m och n 4 sjundedelar och förhållandet mellan n och m 7 fjärdedelar; och om förhållandet mellan två storheter p och q uppgifves vara 9 sjuttondelar, så vet räknaren, att p5 och qs delar blifva lika stora, när p delas i 9 och q i 17 lika stora delar samt i följd däraf, att förhållandet mellan q och p är 17 niondelar. 5:0) att de flesta latinska termerna, som förekomma i sådan stor mängd inom quatuorspecies, och som äro för lärjungarna ofattliga, kunna ersättas med svenska, som de fullt fatta, m. m. Vid redogörelsen öfver reformförslagets tillämpning visades genom flere uträkningar, att lösningssättet enligt jämförelseprincipen var mycket. enklare och naturligare än lösningssättet medelst ekva- tion. Därtill kom, att det förra lösningssättet kräfde betydligt mindre tid och tankeansträngning än det senare. För att sätta läsaren i tillfälle att själf bilda sig ett omdöme i denna sak anföres följande räkneuppgift jämte tvenne lösningar med och utan ekvation. Liknande uppgifter förekomma dagligen i stor mängd i det praktiska lifvet. A köpte varor af B för q2g kr. 10 öre. A betalade med en växel, hvilkens förfallotid var 3 mån. Växelns belopp skulle vara så stort, att B skulle erhålla sin fordran, när han diskonterade växeln. Arsprocenten var 3,q^. På hvilket belopp var växeln utfärdad? Svar: 736 kr. Lösning med ekvation. Krontalet till växelns belopp antages vara X. Krontalet till räntan å detta belopp under 3 mån. (diskonten) är — • 0,0375 x == 0,009375 x- Krontalet till växelns värde är x — 0,009375 x. Krontalet till växelns värde är äfven enl. uppgiften 729,1. ETT TILLÄGG TILL EN DISKUSSION. 5 Ekvationen är x — 0,0093 7 5 a = 7 2 9,1 0,990625 a = 7 2 9,1 4=7201 =736. 0,990625 Lösning utan ekvation med användning af jämförelseprincipen. Förhållandet mellan diskonten och växelbeloppet är 1.32 _ 3 4 100 320 Proportionstalen till diskonten, växelns belopp och värde äro 3, 320 och 317 (=320 — 3). Krontalet till växelns belopp är 320 . 317 729, — 736: Anm. När proportionstalen till diskonten, växelns belopp och värde, af hvilka växelbeloppet är lika stort med summan af växelvärdet och diskonten, äro 3, 320 och 317, så följer däraf, att diskontens, växelbeloppets och växelvärdets delar blefvo lika stora, när den första delades i 3, det andra i 320 och det tredje i 317 lika stora delar, d. v. s. att förhållandet mellan tvenne bland dessa storheter är lika med förhållandet mellan deras proportionstal. Räkningen med proportionstal har en mycket stor användning vid lösningen af uppgifter, som dagligen förekomma på affärs- lifvets område. Sådana uppgifter äro de, som angå: 1) Inköpspris, försäljningspris samt vinst eller förlust. 2) Bruttopris, nettopris och rabatt. 3) Bruttovikt, nettovikt och tara. 4) Försäljningspris, behållning och provision. 5) Fordran, utdelning (i konkurser) och förlust. 6) Obligationers nominella värde, salupris och deras skillnad. 7) Begynnelsekapital, slutkapital och ränta å begynnelse- kapitalet. 8) Växelbelopp, växelvärde och diskont, som är ränta å växelbeloppet. 9) S. k. bolagsräkningsuppgifter. 10) Bland- ningar. 11) Archimediska principen. 12) Häfstången o. s. v. Sedan proportionstalen äro funna, hvilka i de flesta fall kunna erhållas genom hufvudräkning, består den mekaniska räkningen endast uti att mångfaldiga ett tal med ett helt tal och därefter dela produkten med ett helt tal. En annan sak, som mycket nära berör undervisningen i räk- ning, äro de uttryckssätt och termer, som därvid användas. Vid 6 ETT TILLÄGG TILL EN DISKUSSION. mötet i Stockholm tillät ej tiden att behandla denna viktiga fråga. Den upptogs af mig till behandling vid läraremötet i Karlstad år 1896. I ett föredrag, som hölls i den matematiska sektionen och räckte 11/4 tim., fäste jag uppmärksamheten vid en mängd oriktiga och oegentliga uttryckssätt, som allmänt begagnades vid under- visningen, och lämnade förslag till uttryck, som borde användas i st. f. de utdömda. I slutet af mitt föredrag ställdes en upp- maning till de många lärarne i matematik, som voro närvarande, att i pedagogiska tidskrifter och vid läraremöten behandla den mycket viktiga frågan. Efter föredragets slut uppträdde ingen till försvar för de anmärkta uttrycken, ej heller gjordes någon invänd- ning mot de af mig föreslagna. Föredraget finnes intaget i mötes- berättelsen. Enär uppmaningen, som framställdes vid mötet i Karlstad, ej haft åsyftad verkan, så tager jag mig härmed friheten att ånyo framställa samma uppmaning till lärarne i matematik vid våra skolor, nämligen att med allvar diskutera och rådgöra om den ytterst viktiga undervisningsfrågan i räkning. Biändamålet med den långa inledningen har varit att för detta ändamål framlägga frågans nuvarande läge och tvistepunkter. Äro mina anmärkningar, yrkanden och förslag obefogade och oriktiga, så må detta klart och tydligt visas. Äro de åter befogade och riktiga, så böra de förorsaka ändringar i det bestående undervisningssättet. Att »tiga ihjäl» en obehaglig sak lyckas endast till en tid. Sanningen skall förr eller senare gå segrande fram. Härmed öfvergår jag till tillägget till den diskussion, som omnämndes i början af min uppsats. Inledarinnan till diskussionen begick det stora felet att endast jämföra ekvationsmetoden med den s. k. frågemetoden. Hon borde äfven hafva jämfört ekvationsmetoden dels med formel- metoden, som mycket användes, dels med quatuorspeciesmetoden, som rekommenderats af de bägge af Kgl. Mj:t tillsatta kommis- sionerna, dels med det lösningssätt, som grundar sig på jämförelse- principen. Hade inledarinnan gjort en sådan jämförelse, skulle hon hafva funnit, att det sistnämnda lösningssättet var det enklaste och naturligaste bland dem alla. Därjämte kräfver det den kortaste tiden, den minsta tankeansträngningen och är af den beskaffenhet, att räknaren kan från början till slut följa med sitt räknearbete. Ekvationsmetoden består af två skilda delar, den ena är rationell, den andra är mekanisk. Den rationella delen består i uppställ- ningen af ekvationen, den mekaniska är den s. k. hyfsningen för finnandet af värdet å den obekanta. Det senare arbetet är slen- ETT TILLÄGG TILL EN DISKUSSION. 7 trianmässigt och mycket artificiellt. Under detta återfinner ej räknaren de tal, som förekomma i uppgiften. Talens delar blandas om hvarandra, hvilket gör det omöjligt för räknaren att inse det inre sammanhanget mellan uppgiften och hyfsningen, hvilken där- för förefaller honom som ett trolleri. Som ursäkt kan inledarinnan möjligen anföra, att hon ej kände till det sistnämnda lösningssättet. Under diskussionen fram- höll en lärarinna fördelen af att använda detta lösningssätt, som hon en längre tid användt vid sin undervisning. Sannolikt var detta bekant för inledarinnan. I sådant fall borde inledarinnan af nämnda lärarinna skaffat sig upplysning om lösningssättet. För öfrigt hade inledarinnan kunnat erhålla samma upplysning dels från den i inledningen omnämnda »lärogången» dels från ett af mig utgifvet häfte med titel: Lösning af uppgifter i aritmetik och algebra. Härigenom skulle inledningsföredraget hafva vunnit be- tydligt och resolutionen blifvit en annan, än den nu blef — såvida ej ändamålet från början var att framhålla ekvationsmetodens förträfflighet. Sektionens ordförande, som hade ordet i slutet af diskussionen, borde hafva omnämnt lösningssättet, med hvilket hon var väl bekant, och om hvilket hon under diskussionen blef påmind. Ordföranden tjänstgjorde nämligen som referent under det Nordiska läraremötet vid det tillfälle, då jag höll mitt föredrag. Det skulle hafva varit högst intressant att få höra de skäl, som föranledde henne att gifva företräde åt ekvationsmetoden. Inledarinnan yttrade i sitt inledningsföredrag bland annat följande: »En annan fördel hos denna metod (ekvationsmetoden) är, att man så lätt kan pröfva räkningens riktighet». Med detta yttrande menar antagligen inledarinnan, att pröfningen sker medelst insättandet af det funna x-värdet i den uppställda ekvationen, och att allting är godt och väl, när x-värdet stämmer. Härigenom får räknaren endast bekräftelse på, att ekvationen är riktigt löst, men ej huruvida svaret stämmer med uppgiften. Det händer nämligen ganska ofta, att ekvationen är felaktig, och i sådant fall tjänar insättningen af x-värdet i ekvationen till ingenting. Pröf- ningen af x-värdet skall däremot ske i uppgiften, om den skall vara tillfyllestgörande. Pröfningen t. ex. af svaret till uppgiften, som förekom i inledningen, sker lämpligast på det sätt, att man undersöker, huruvida skillnaden mellan 736 kr. och räntan å 736 kr. under 3 mån. blir 729 kr. 10 öre. När en lärjunge, som är »tränad» i ekvationsmetoden, skall pröfva det erhållna svaret 736 kr., så måste han således ställa upp en ny ekvation för att beräkna räntan å 736 kr. under 3 mån. eller 1 år, då årsprocenten är 8 ETT TILLÄGG TILL EN DISKUSSION. 3,75, hvilket är ytterligare tidsödande. Enligt det föreslagna lösningssättet är öretalet till denna ränta 4 ' 736 • 3,7 5 = 690. Därjämte må anföras, att många praktiska uppgifter förekomma, som äro lätta att lösa med naturlig räkning, men möta ganska stora svårigheter att lösa medelst ekvationer. En dylik uppgift är följande: Inköpspriset för en vara är 7 , proc, mindre än försäljnings- priset för samma vara. Huru tnånga procent är försäljningspriset större än inköpspriset r Flere gånger hafva i mogenhetsskrifningen å reallinjen blifvit gifna uppgifter, som lösta medelst ekvationer kräft en tid af om- kring 45 min., då däremot till lösningen utan ekvationer hafva åtgått omkring 4 min. Inledarinnan fäste i sitt föredrag uppmärksamheten vid den korta tid, som i flickskolorna är anslagen till undervisningen i räkning. Man kan då med skäl fråga: är det klokt och ända- målsenligt att använda i ä i 5 år till inlärandet af en »godtköps- kurs» i algebra, för att eleverna sedan må kunna öfvas i lösningen af praktiska uppgifter, som kunna lösas på ett enklare och mer tidsbesparande sätt än med ekvationer? Får en lärjunge efter af- gången från flickskolan anställning i en bank eller annan affärs- anstalt, så nödgas hon kasta öfver bord den med svett och möda inlärda ekvationsmetoden, emedan den kräfver alltför lång tid. För affärsmannen är tid pengar. Hon måste börja en ny räkne- kurs. Den nye läraren på kontoret har ej tid och saknar ofta förmåga att grundligt undervisa henne; han visar henne endast, huru hon skall »ställa upp» och handskas med siffrorna för att få ett rätt svar. I skolorna böra lärjungarna i stället göras förtrogna med affärslifvets ganska invecklade penningetransaktioner såsom växlar, obligationer o. s. v., som finnas omnämnda i inledningen. Sker denna undervisning på ett rationellt sätt, så skola lärjungarna utan någon hjälp kunna lösa de praktiska uppgifter, som sedan föreläggas dem. »Vi lära ju för lifvet och ej för skolan.» Lära- rinnor och lärare i räkning borde därför göra besök på affärs- kontor och taga kännedom såväl om de uppgifter, som därstädes förekomma, som ock om de sätt, som användas för deras lösning. Praktiska räknare begagna nämligen ofta genvägar. Sålunda be- räknas öretalet till räntan å ett kapital under ett visst antal dagar, ETT TILLAGG TILL EN DISKUSSION. 9 då årsprocenten år 4), därigenom att man tager produkten af s, kapitalets krontal och utlåningstidens dagtal. Skulle kapitalet vara 84 kr., utlåningstiden 5 mån. 10 dag. eller 160 dag. och arsprocenten är 41, så är öretalet till räntan -•84• 160 = 168. 80 Att finna det berättigade i en dylik genväg erbjuder en god tankeöfning för lärjungarna. Sedan de tänkt ut detta »knep», kunna de själfva på egen hand finna genvägar för beräkningen af räntor, då årsprocenttalet är en jämn del af 360. Därigenom att praktiska uppgifter innehålla ett rikt material för tankeöfningar, så böra de i skolorna upptagas till behandling i st. f. uppgifter, som äro enbart tankeöfvande men sedan ej före- komma i det dagliga affärslifvet. Behandlingen af de praktiska uppgifterna bereder lärjungarna en tvåfaldig nytta. Jag vill nu anställa en jämförelse mellan lösningssättet enligt formelmetoden och det föreslagna lösningssättet samt yttra mig öfver åtskilligt, som därmed står i sammanhang. När en uppgift förelägges en lärjunge, meddelar läraren for- meln, som skall ligga till grund för räkningen. Under antagande att uppgiften är den, som förekommer i inledningen, så framställer läraren följande formel: , 100. v 0 —-------------- 100 — t .p Vidare lämnar läraren följande upplysningar: b betyder krontalet till växelbeloppet, v krontalet till växel- värdet, t förhållandet mellan förfallotiden och 1 år samt p års- procenten. Lärjungen verkställer insättningen i formeln af talen, som förekomma i uppgiften, och utför räkningen på följande sätt: , 10 0.7 2 9,1 72910 72910 b — — -.=--------- — ’----------= 7 3 6. 10 0 — L . 3,7 5 1OO—0,9375 99,9625 4 Om läsaren gör sig besvär med att utföra den mekaniska räkning, som är utesluten, så skall han finna, att den kräfver betydligt längre tid och större tankeansträngning och uppmärksamhet än samma räkning med det föreslagna lösningssättet. Vid räkning, som angå växlar, meddelar läraren ytterligare 10 ETT TILLÄGG TILL EN DISKUSSION. formler, en, som skall användas, då v sökes, en annan då t sökes och en tredje, då p sökes. Dessa fyra formler skall lärjungen fästa i minnet. På samma sätt forfares vid de många slag af uppgifter, som förekomma i det praktiska lifvet. Alla dessa formler skall lärjungen hafva till hands i minnet. Mången dukar under för denna minnesbörda, som tappas bort, när han lämnat skolan, inom en tidrymd, som är mycket kortare än den, hvar- under den förvärfvats. Läraren kan ej lämna någon upplysning om formelns tillkomst af det enkla skälet, att lärjungarna sakna de nödiga förkunskaperna. Han förmodar, att de skola, när de blifvit äldre, förstå och minnas formlerna. Att denna förmodan är falsk kan han lätt få upplysning om både af sina medlärare, som sedermera undervisa dem, och af de praktiska män, som mottaga dem i sin 'tjänst efter slutad skolgång. Verkliga förhållandet är, att lärjungarna ej kunna skapas till räknemaskiner. När läraren försummar att lämna någon upplys- ning, försöka de på egen hand att bilda sig föreställningar om räkningens natur, hvilka naturligtvis blifva falska och vilseledande och som sedermera mången gång göra dem oemottagliga för en rationell undervisning, hvilket kan intygas af många lärare. Dessa lärare, som undervisa efter formelmetoden, framhålla med stort eftertryck, dels att lärjungarna skola afgifva snabba svar, dels att räknefärdigheten skall hufvudsakligen drifvas. Anlagen hos lär- jungarna i våra skolor äro mycket olika. Den ena tänker lång- samt — mången gång tänker han grundligast — en annan tänker snabbt. Det är hvarje lärjunges oförytterliga rättighet, att läraren ger honom den tid han behöfver för att åstadkomma ett rätt svar. Är läraren otålig och tvingar lärjungen att afgifva svaret, innan det är färdigt, så nödgas han gissa, hvilken oart, ifall den får insteg, är till stort hinder för en rationell undervisning i hvilket ämne som helst och i synnerhet i matematik. Undras, huru det mången gång skulle utfalla för den fordrande läraren att afgifva snabba svar på räknefrågor, som ställdes till honom af en annan. Man bör komma ihåg, att den som tänkt ut en fråga har äfven svaret färdigt, då han framställer frågan, men detta glömmer den frågande, när han fordrar snabba svar. Räknefärdigheten består af två delar, den ena är rationell, den andra är meka?iisk. Den rationella delen består i finnandet af den väg, som leder till lösningen, den mekaniska delen åter består i verkställandet af de räkningar, hvarigenom svaret erhålles. Af de bägge delarna verkar den förstnämnda uppfostrande och ETT TILLÄGG TILL EN DISKUSSION. 11 bildande samt är mer intresseväckande än den senare. Om nu läraren med räknefärdighet forstår såväl den rationella som den mekaniska, så är krafvet berättigadt, men menar han med räkne- färdighet endast den mekaniska, hvilket är det vanligaste, så är krafvet oberättigadt och stridande mot gällande lag, ty läraren bedrifver denna abstrakta undervisning, oaktadt lärjungarna sakna förmåga att tillgodogöra sig den. Att lärjungarna visa sig kunna få riktiga svar, oaktadt de hvarken begripa frågan ej heller det förfaringssätt, som de använda för svarets erhållande, beror hufvud- sakligen därpå, att vårt talbeteckningssystem är så utmärkt. Beräk- ningen af t. ex. priset å 37 kg. socker, då priset å hvarje kilo- gram är 56 öre, kan lätt tydliggöras för lärjungarna, då de däremot ej klart fatta den abstrakta frågan: hvad är 37 gånger 56? och det sätt, som de använda för svarets erhållande. Bråkbegreppet »7 åttondelar» fatta de ej; de veta blott, att det i kortskrift be- tecknas med siffrorna 7 och 8 åtskilda med ett vågrätt streck, och detta tecken uppfatta de, som om det vore begreppet själft. Säger man däremot »7 åttondelar af metern», så kan läraren lätt medelst åskådning klargöra detta begrepp. När talen ingå i verk- liga storheters storleksbestämningar, blifva de tydliga och klara. Räkneundervisningen bör ordnas så, att bägge delarna af räknefärdigheten samtidigt öfvas. Därjämte är det synnerligen nyttigt och uppfostrande, att lärjungarna få öfning att i ett klart och tydligt språk redogöra för lösningen af uppgifter. Härigenom kommer undervisningen i talläran att öfverensstämma med den i geometrien. Lärjungarna böra noga tillhållas att ej räkna fortare än deras anlag och kunskaper tillåta. Snabbräkning och täflingsräkning böra därför bannlysas, såsom varande mycket skadliga, ty de leda till slarf och osäkerhet. Vidare böra lärjungarna ifrån första början strängt tillhållas att noga kontrollera sin räkning och ej aflämna ett svar, som är okontrolleradt. Därigenom erhålla de tillit till sig själfva och sitt arbete. Läraren bör nedlägga lika mycket arbete och omtanke under en räknelektion som under en lektion i geometri eller något annat ämne och ej låta lärjungarna timme efter timme sköta sig själfva hufvudsakligen sysslande med mekanisk räkning. Med fullkomlig tydlighet föreskrifver lagen, att undervisningen bör bedrifvas så, att den blir uppfostrande. De själsförmögenheter, som genom räkneundervisningen böra öfvas, utvecklas och stärkas, äro: iakttagelseförmågan, föreställningsförmågan, fantasien, minnet, förståndet och förmågan att i ord återgifva det erfarna. Abstrak- tionsförmågan, som hos lärjungarna först blir märkbar vid 15 å ====*=”,, “Restsene 12 ETT TILLÄGG TILL EN DISKUSSION. 16 års ålder, kan vid undervisningen ej anlitas, förrän de uppnått denna åldersgräns. Arbetet för läraren blir då af annan art och mindre ansträngande, emedan lärjungarna då kunna utan lärarens ingripande tillgodogöra sig innehållet i sina läroböcker. Dock gäller detta endast under förutsättning, att den föregående under- visningen biifvit rationellt bedrifven. Lärarens uppgift blir då att öfva lärjungarna att på egen hand bilda regler af enskilda san- ningar, med hvilka de blifvit fullt förtrogna genom den föregående undervisningen. De förutsättningar, som äro nödvändiga för en abstrakt under- visning medelst regler, äro: 1:0) att lärjungarna äga abstraktionsförmåga; 2:0) att de behärska ett tillräckligt antal enskilda fall, som höra under regeln. Sker undervisningen, utan att dessa bägge förutsättningar före- finnas, hvilket inträffar alltför ofta, så visar den dagliga erfaren- heten, att frukterna blifva högst nedslående. En annan menlig följd af detta undervisningssätt är, att den uppspirande abstraktions- förmågan förkväfves och dödas. Ar 1869 tillsattes af Kgl. Mj:t en kommission med uppdrag att granska de till allmänna läroverkens tjänst utgifna läroböcker inom den matematiska och naturvetenskapliga vetenskapens om- råde samt att afgifva utlåtande rörande de grundsatser, efter hvilka sådana läroböcker böra lämpligen uppställas. Kommissionen afgaf till Kgl. Mj:t sitt utlåtande år 1871. Angående föreliggande fråga innehåller detta utlåtande följande: »Den vanliga uppställningen af en mängd afdelningar för olika slag af räkneuppgifter (såsom regula-de-tri, intresse-, bolags-, kedje-räkning 0. s. v.) med därtill hörande regler medför enligt kommissionens tanke mer skada än gagn, emedan en lärjunge därigenom lätt forledes att eftersöka, till hvilket af dessa förmenta räknesätt en fråga hörer, i stället för att eftersinna, genom hvilka kombinationer af de 4 räknesätten lösningen erhålles». Kommissionen fordrar således, att lärjungen vid lösningen at en uppgift skall angifva de räknesätt, som han användt. I denna punkt instämmer den kommission, som äfven af Kgl. Mj:t var tillsatt för granskning af läroböcker, som användas inom folk- skolorna. Såsom prof på det behandlingssätt, som de bägge kommis- sionerna föreslå, meddelas följande lösning af den i inledningen förekommande uppgiften: ETT TILLÄGG TILL EN DISKUSSION. 13 Räknesätten äro: 1:0) Division. Dividenden är 3,75 och divisorn 100. Kvoten är 3,75:100 = 0,0375. 2:0) Division. Dividenden är 3 mån. och divisorn 1 år. Kvoten är 3 mån. : I år = -. 3:0) Multiplikation. Multiplikatorn är I och multiplikanden 0,0375- Produkten är ’ . 0,0375 = 0,009375. 4:0. Szibtraktion. Minuenden är i och subtrahenden 0,009375. Resten är 1 — 0,009375 = 0,9 9 0 6 2 5. 5:0. Division. Dividenden är 729,1 kr. och divisorn 0,990625. Kvoten är 729,1 kr. : 0,990625 = 736 kr. I våra skolor torde det finnas högst få lärjungar, som efter genomgången af quatuor species äro i stånd att verkställa dylika lösningar. Kommissionernas yrkande har ej haft åsyftad verkan, emedan erfarenheten tydligen visat, att denna fordran öfverstigit lärjungarnas krafter. När läraren en gång slagit in på räkne- sättsvägen, så nödgas han fortgå på den och bilda nya extra räknesätt för lösningen af uppgifter, som förekomma i det praktiska lifvet, hvartill »uppställningen» som vanligt spelat den viktigaste rollen. Slutligen bör nämnas till de många lärarinnor och lärare, som anse mitt uppträdande opåkalladt och störande, att det endast varit mitt varma intresse för räkneundervisningens rationella be- drifvande, som manat mig att ännu en gång taga till orda, och jag har gjort det i den glada förhoppningen, att mina härofvan framlagda åsikter, som äro frukter af en femtiårig lärareverksamhet, skola blifva till gagn och nytta åtminstone för några lärarinnor och lärare i deras viktiga arbete för det uppväxande släktet. K. P. Nordlund. Något om sommarkurserna i Paris år 1902. Alliance Fran^aise har sedan länge anordnat feriekurser under somrarna i Paris för att sprida kännedom om »Frankrikes språk, litteratur, konst, institutioner och seder i kolonierna och i ut- landet». Redan vid en blick på feriekursernas program framgår emellertid, att det framför allt är icke fransmän, som man velat tillgodose. Så förekomma flere öfningar i fransk prononciation, konversationsstunder, öfversättningsuppgifter från tyska, engelska och ryska samt uppsatsskrifning på franska. Att utlandingen sär- deles värderar nyttan af dylika öfningar, torde bäst framgå af det stora antal främlingar, som hvarje år regelbundet infinner sig. Redan vid mitt första inträde i den sal i VEcole Coloniale (strax söder om Jardin du Luxembourg'), där föreläsningarna hållas, befinner jag mig bland ett hundratal eller mer af olika nationer; men utom föreläsaren själf och le surveillant, som granskar mitt inträdeskort, letar jag förgäfves efter en fransman. Man får således icke räkna på att genom dessa kurser kunna komma i beröring med medlemmar af den franska nationen; jag har ett godt tillfälle att höra god franska; men utom föreläsningen känner jag mig smått löjlig, när jag vänder mig till en skandinav, engelsman eller tysk för att, så att säga, öfva upp mig i att tala franska med falsk accent. Feriekurserna i Paris skilja sig således redan i sin planlägg- ning från de engelska och tyska, hvilkas ändamål ju är att åt en vidare krets af i första rummet landets egna innevånare gifva tillfälle till universitetsstudier. Dock synas de utländska sommar- kurserna i allmänhet just icke vidare anlitas af landsmännen själfva: 1894 i Oxford fann jag en obetydlig del engelska folk- skollärare och -lärarinnor samt en och annan student, och 1899 i Marburg deltogo endast några få tyska folkskollärare. Naturligt är, att en främmande kursdeltagare skulle lyckas bättre att ernå NÅGOT OM SOMMARKURSERNA I PARIS ÅR 1902. 15 ett syftemål, sådant som »Alliance Franfaise» vill möjliggöra, om han finge göra mera bekantskap med individer af den nation, hvars språk och seder han vill studera. Låt oss nu öfvergå till kursernas anordning och innehåll. De äro indelade i cours och conféretices och räcka hela juli och augusti. Priset för deltagande i allting under båda månaderna är loo fr., under en månad 55 fr. Vidare kan jag för 25 fr. köpa en carnet a souche, innehållande 25 entrébiljetter, af hvilka en afrifves vid inträdet till hvarje föreläsning. Särskilda timplaner lämnas mig öfver les cours och les Conferences, och då de nästan alla hållas i följd efter hvarandra i samma sal (le grand amphi- théåtre de 1’École Coloniale), har jag fritt tillfälle att välja efter behag. Bland föreläsningar af intresse må nämnas: fransk historisk grammatik, särskildt med hänsyn till prepositionernas syntax samt ordens betydelseutveckling; öfningar i franskt uttal med ledning af Morceaux choisis de MM. Lhomme et Petit' Frankrikes litteratur- historia under 1800-talet samt den franska konstens historia. För egen del fann jag i synnerhet de två sistnämnda serierna af största intresse. Under juli månad behandlades af 1800-talets författare endast Victor Hugo, såsom lyriker, dramatiker, satiriker, roman- författare och filosof; under augusti månad Mérimée, Balzac, Flaubert och samtida författare. Föreläsningarna öfver den franska konstens historia utfördes med största omsorg af M. Carl, membre associé de la Sociétc nationale des Beaux-Arts. På grund af det stora antal deltagare, som antecknade sig till dessa s. k. visites artistiques, fördelades vi på två grupper, som alternerande fingo besöka Paris’ konst- salar under vår föreläsares ledning. Efter en inledande öfversikt öfver den franska arkitekturens och skulpturens uppkomst studerade vi i Trocadcro fransk medeltida skulptur (grafmonument, portaler, statyer och reliefer från franska kyrkor och kloster), hvarpå vi öfvergingo till Louvren för att se den franska skulpturens utveck- ling från medeltiden och renässansen ända till nyare tid. Skulp- turens historia afslutades i Luxemboiirg-mvLséei., där vi fingo göra bekantskap med modärnare konstnärers verk, såsom Falguicre: Vainqueur au combat des coqs', Rodin: Pcnsée, Buste de Femme, le Baiser: Tur can: l’Aveugle et le Paralytique. Ro dm betecknades såsom en af Frankrikes mest originella konstnärer, hvilken dock på senare tid, berusad af framgång och triumfer, hänsynslöst åsidosätter konstens vanligaste fordringar. Turcans nyssnämnda arbete sidoställes med grekernas yppersta konstverk. 16 NÅGOT OM SOMMARKURSERNA I PARIS ÅR 1902. Äfven åt målarekonsten ägnas några timmar. Vi vandra genom det ståtliga Galerie d'Apollon i Louvren och beundra bland annat takmålningarna af Ludvig XIV:s höfmålare Lebrun, studera sedan 1700-talets mästerverk, såsom Chardin: le Bénédicité, Greuze: la Cruche cassée och Watteaus brokigt kolorerade VEmbarquement pour Cythere och afsluta denna serie med en öfversikt af senare tiders verk i Luxembourg. Den franska arkitekturen lära vi känna under trenne besök: till Notre-Dames katedral, St. Denis' basilika samt till Palais de Versailles. Af dessa besök var i synnerhet det till Notre-Dame en verklig konstnjutning. Vår älskvärde fransman förde oss först omkring det yttre af katredralen, lät oss förstå sträfpelarnas byggnad och ornamentik samt fäste vår uppmärksamhet vid portalernas dekoration, hvarvid vi särskildt dröjde i beundran framför den tredelade fasaden med dess berömda reliefer, framställande den yttersta domen (midtporten) samt scener ur jungfru Marias och S:ta Annas lif (de båda sidoportarna). De två tornens ofullbordade utseende — de sakna som bekant spiror — förklaras såsom be- roende på bristande tillgångar vid tiden för deras uppförande. Så småningom träda vi genom en liten ingång på norra sidan bredvid la Porte rouge upp i en smal trappa och befinna oss i triforierna, där vi studera hvalf, pelare och fönster. Vi gå rundt om koret till södra sidan, göra här en färd ut på taket för att skaffa oss närmare kännedom om sträfbågarnas utseende, återvända sedermera till triforierna och lyckas genom smala gångar och trappor framkomma till fasadens tredje våning. Vi befinna oss nu midt emellan tornen och hafva från härvarande galleri en vacker utsikt öfver den stora världsstaden; dock må vi besinna, att vi stå på en rätt obetydlig höjd, då ju spetsen af Notre-Dames torn (68 met.) ej når så högt som till en fjärdedel af Eiffeltornet (300 met.). Men nu är tiden redan framskriden; vårt besök, som börjat kl. 2 och som enligt vårt schema skulle ha varat en timme, har räckt ända till kl. 6; och dock erfara väl alla deltagarna långt ifrån trötthet utan snarare en känsla af vederkvickelse efter allt det sköna och intressanta, som man fått skåda. Vår utflykt till Versailles hade framför allt till syfte att studera de rum, där Ludvig XIV, XV och XVI en gång vistats. Vi stanna först i la Chapelle, där hofvet hade sina gudstjänster, vandra sedan genom les grands appartements du Roi och betrakta dekorering å tak, väggar och dörrar, hvilket allt går ut på att förhärliga den allsvåldige fursten; från det praktfulla Galérie des Glaces, som äger 17 fönsterbågar, har man en härlig vy öfver NÅGOT OM SOMMARKURSERNA I PARIS ÅR 1902. 17 trädgården med den stora breda gången och dammen midt fram- för och med alla sina sidogångar, rabatter och bassänger. Seder- mera fortsätta vi genom de öfriga rummen, så fulla af historiska minnen, och få bland annat se Ludvig XIV:s sängkammare med den säng, där denne konung dött; äfvenså det rum, där Ludvig XV aflidit; vidare Ludvig XVI:s matsal, där han en gång i veckan intog sina måltider med sin drottning inför en utanför palatset beskådande allmänhet, och slutligen Marie Antoinettes privata rum, hvarvid man visar oss den väg, som drottningen sökte fly undan den rasande folkmassan. De visites artistiques, som här skildrats, ägde alla rum under juli månad. I augusti besöktes samma platser, men valdes då oftast andra konstverk till studieföremål. Om vi måhända uppehållit oss något länge vid dessa besök, så är det därför, att de syntes oss lämna rikare behållning än mycket annat, i det de bringade oss i lefvande kontakt med viktiga element af Frankrikes kultur och gåfvo oss impuls att på egen hand söka inhämta och förstå mer däraf. I detta sammanhang vilja vi icke underlåta att med tacksamhet omnämna en anord- ning, som på ett nyttigt och nöjsamt sätt beredde kursdeltagaren tillfälle att höra och lära sig förstå franskt språk. Alliance Fran- gaises styrelse hade trädt i förbindelse med direktionen för Théåtre Frangais och Operan; och sålunda kunde gratisbiljetter, vanligen till de bästa platser, lämnas oss. För att förvissa sig om, att hvar och en någon gång skulle få begagna sig af denna förmån, hade man delat oss i grupper: Groupe Allemand, Groupe Anglo- Américain, Groupe Slave och Groupe International, hvilken sist- nämnda omfattade de jämförelsevis få skandinaverna, några hol- ländare, italienare m. fl. I spetsen för hvafje grupp stod en syndic, som hade hand om biljetternas utdelning. För många torde hufvudintresset vid feriekurserna hafva kon- centrerat sig på att vinna ett s. k. diplovie: le diplome éUmentaire, intyg, att jag förstår, talar och skrifver franska, eller le diplome szipériur, intyg, att jag i mitt land kan undervisa i franska språket och litteraturen. För att erhålla le diplome élémentaire fordras, att man skrifver ett bref eller en mindre skildring på franska, samt ett muntligt förhör i grammatik och uttal. Le diplome supérieur lämnas efter en skriftlig uppsats, antingen öfver något under föregående kurs behandladt litterärt ämne eller ock öfver något af de franska klassikernas verk, samt vidare en muntlig pröfning på någon modärn text och på Frankrikes litteraturhistoria från 1600-talet intill nyaste tid. Ämnen för uppsatser till den högre Ver dandi 1903. 2 18 NÅGOT OM SOMMARKURSERNA I PARIS ÅR 1902. examen, som icke beröra föreläsningarnas eget innehåll, tillkänna- gifvas redan i programmet vid kursernas början; och voro de vid juli månads slut: Le role de Prusias dans Nicomede af Corneille, Comment Bossuet comprend Voraison funebre et comment il la traite (se Sermon sur la mort et oraison funebre d'Henriette d’Angleterre), Comment les Réveries de J. J. Rotisseau annonfaient le romantisme, La versification de Müsset dans les Nuits' vid augusti månads slut: La morale des fables de La Fontaine, Le dialogue et le portrait dans la Bruyere (se les Caracteres, le Chapitre des Jugements), Balzac, Le pere Grandet, comparé a V Harpa gon de Moliere, La réforme de la langue par le romantisme, d apres V. Hugo, Les poésies amoureuses de V. Htigo. —- De båda exa- mina betingade hvardera en anmälningsafgift af 10 fr. Vidare måste man ha varit närvarande minst 30 timmar under endera månaden för tillträde till den lägre examen samt minst 50 för tillträde till den högre. Detta examensväsende synes vara egendomligt för franska feriekurser. Äfven i Grenoble, där kurserna denna sommar räcka från i juli till 31 oktober, gifvas dylika intyg efter föregående examen mot en afgift af 20 fr. För en person, som endast har sommaren ledig till en vistelse i Paris, kan det vara frågan, om han bör offra så mycken tid åt dessa kurser och icke fastmer lägga hufvudvikten vid att, så vidt möjligt, odla umgänge med bildade fransmän och studera. på egen hand franska institutioner och franskt språk, såsom genom att bevista föreläsningar vid Sorbonne och College de France, åhöra lektioner i lycéerna och öfverläggningar i parlamenten, besöka kyrkor, teatrar m. m. Vid befordring till ordinarie lärareplats vid högre allmänt läroverk i vårt land borde åtminstone dylika diplömes icke gälla mer än ett blott och bart intyg om deltagande i kurserna, ity att man ju genom kandidat- och licentiat-examen redan har betyg på sådana kunskaper i den franska nationens språk och litteratur, som närmast hafva betydelse för vår undervisning. F. S. "Religionsundervisningen och den etisk- religiösa uppfostran”. Föregående vinter hade att uppvisa ett flitigt meningsutbyte vid diskussionsmöten och i tidningsuppsatser om kristendoms- undervisningen i våra skolor. ^Frisinnade klubbens hade i slutet af år 1901 anordnat tvenne möten, där frågan om »skolans skiljande från kyrkan» diskuterades. Af »de i praktiskt afseende märkligaste» bland anförandena vid det senare mötet lämnar Svensk läraretidning n:o 50 för 1901 referat. Den »nuvarande religions- undervisningen» får där af tvenne talare (rektor L. M. Wærn och rektor N. Beskow) betyget: icke kristendom, icke barnalära. Här- med har frågan från rent pedagogisk öfvergått till teologisk: man diskuterar numera icke blott, huru kristendomskunskap bör med- delas barnen, utan hvad som är kristendom. L. M. Wærn har sedermera utgifvit en uppsats med ofvan- stående titel (tryckt såsom n:r 25 i skriftserien »I vår tids lifs- frågor» af Sydney Alrutz). Det är med denna uppsats, som följande rader skulle sysselsätta sig. Förf, ställer som sitt mål att besvara frågan: Är den religions- undervisning, som meddelas i våra skolor och kyrkor, mäktig att fylla den stora uppgiften att verka för etisk-religiös uppfostran? Svaret utfaller nekande. Inledningsvis anger förf, sin ståndpunkt till yrkandet på »bättre lärometod i kristendomsundervisningen, en ny lärobok och en ändrad läroplan» sålunda: — — »enligt min öfvertygelse (skulle) de formella reformkrafvens genomförande blifva endast ett svagt palliativ. Ty hufvudfelet sitter djupare: ej i kristendomsundervisningens form utan i dess innehdlb. Och nu följa anmärkningarna på detta innehåll: »Den gängse religionsundervisningen — — ställer ofantligt stora fordringar på de ungas förmåga att tro. De skola tro på en enda gud och tillika på tre gudar. De få veta och måste lära 20 -RELIGIONSUNDERVISNINGEN OCH DEN ETISK-RELIGIÖSA UPPFOSTRAN». sig tro, att Gud en gång i tiden »sändt sin ende son» (en annan gud?) till jorden i ett viktigt uppdrag, och att denne guds son under sitt jordelif var på samma gång sann gud och sann människa, alltså på samma gång osinnlig ande och existerande i sinnevärlden, på samma gång evig eller oföränderlig och stadd i utveckling, på samma gång allestädes närvarande och bunden vid en kropp och en viss ort i rummet; ja, de måste också lära sig tro, att samme »guds son», sedan han lämnat jorden, »uppfarit till himme- len» och åter blifvit fullt delaktig af faderns härlighet, fortfarande är ej blott sann gud, utan äfven sann människa. Om »guds son» skola de vidare tro, att han är ett med fadern sidoordnadt väsen, men att han tillika är en medlare (ett mellanväsen) mellan Gud och människorna» (sid. 5). Den koncentrerade bild af den gängse kristendomsundervis- ningens kristologi, förf, gifvit här, påstår jag vara karrikerad. Intet spår af Nya testamentets »kenosislära» (Jesus »utblottade sig själf och antog en tjänares skepelse och vardt lik människor och i åthäfvor funnen såsom en människa», Fil. 2: 7), intet förmildrande af de abstrakta logiska begreppens brytning med en innehållsdiger verklighet, allting ytterst reduceradt till: 3 — 1, alltså 3 icke = 1; eller: Gud — en medlare, alltså medlare icke = Gud. — Det torde icke undgå en tänkande läsares uppmärksamhet, att man genom ett så ensidigt användande af matematiska kategorier på det personliga lifvets innehåll kan deducera in absurdum snart sagdt hvilken ideellare (andligare) uppfattning som helst, förf.:s »ideella världsåskådning» icke undantagen. Man kunde t. ex. säga: människan är en individ, alltså icke två', vi se, att hon är en kroppslig varelse, alltså omöjligt på samma gång en ande. Eller: människor födas och dö, det är vår erfarenhet, alltså äro de i tiden varande, således på samma gång icke evighetsvarelser. Och konsekvenserna skulle i teoretiskt afseende föra oss till materialism, i praktiskt till det radikala »etiska tvifvel», som förf, vill bekämpa (sid. 15). Abstraherande tänkande öfver den religiösa trons innehåll behöfves nog, men får det husera enväldigt, försvinner lifvet under dess dissektionsknif. De vetenskapligt dragna slutsatserna stå där, till utseendet så omotsägliga, men den verkliga verkligheten jäfvar dem. Så redan på det sinnliga lifvets område, ännu mer på det andliga. Exempel: en nervpatient får af sin läkare det besked, att han nog skall bli bra, blott han får sofva. Dagen därpå klagar han öfver att han ej kan sofva. Läkaren svarar, att det nog kommer att gå, blott hans nerver bli bättre. Mannens läge »RELIGIONSUNDERVISNINGEN OCH DEN ETISK-RELIGIÖSA UPPFOSTRAN». 21 är alltså hopplöst: hans sjuka nerver hindra honom att sofva, hans sömnlöshet hindrar nerverna att bli bra. Men en natt sofver han — trots sin oemotsägliga bevisföring -— 9 timmar; och till- frisknandet är påbörjadt. — Exemplet är faktiskt, ingen tendens- dikt. — Motsvarigheter på det andliga lifvets område vore ej svåra att uppvisa. Hvad vilja vi härmed säga? Jo, att på lifvets, det verkliga lifvets område äro begreppsmotsägelser ingenting så afskräckande; de äro ofta blott skenbara. — Härmed tro vi oss ock ha gifvit en antydan om, huru vi betrakta motsägelserna mellan frälsning på grund af tro på Jesus och frälsning på grund af kärlekens gärningar, och hvad vi tänka om oförsonligheten mellan försonings- läran och läran om Guds rättfärdighet (sid. 6). Nästa anmärkning rör Bibelns uppgift, att den Gud, som i Nya testamentet skildras som en kärleksrik fader för alla, åt Josua och Samuel gifvit befallning att föra utrotningskrig mot (»tillspillo- gifva») hela folk (sid. 5—6). Samma invändning har jag ofta hört, dock aldrig af en så vetenskapligt bildad och klartänkt man som förf. Men så har förf, också själf svar att ge. Läs följande: »Denna (ideala) tro har mänskligheten ej fått till skänks; den är vinsten af en lång utveckling, — — — den är ett heligt arf, som vi måste vårda, förkofra och öfverbringa till våra efterkommande» (sid. 4). Hade förf, dragit ut konsekvenserna af detta yttrande, hade nog icke de anförda uppgifterna i G:la och Nya testamentet synts så oför- enliga. Människosläktets andliga upplysning har aldrig varit och är ej heller nu absolut. Guds uppenbarelser äro — om det ut- trycket tillätes mig — proportionella till människans andliga (»ideella») ståndpunkt (»hon får hvad hon kan taga emot»), och denna ståndpunkt beror på troheten mot det ljus hon redan fått. Gud befaller ej en kristen i vår tid detsamma, som han befallde Abraham, Josua, Samuel. Gud ger erkännande åt Abraham, för att denne ville offra honom sin son. Han skulle med all säkerhet bestraffa oss för ett likadant beslut. Gud befallde Samuel att tillspillogifva amalekiterna. Hans dom skulle visserligen drabba det kristna folk, som nu förfore sammalunda. Kan då motsägelse vara inom Gud? Nej, men vi »förstå endels och profetera endels». Och — noga betänkt — är verkligen skillnaden mellan Israels krig och nutidens krig så kolossal? De slogo ihjäl allt folk, män, kvinnor och barn, vi i regel blott folk af mankön. Det är ett steg på vägen mot kristendomens program: »frid på jorden» — jag erkänner det — men är det så stort för att vara 22 .RELIGIONSUNDERVISNINGEN OCH DEN ETISK-RELIGIÖSA UPPFOSTRAN». hunnet på 3,000 år? •— Och hvad är det, som verkat det lilla framsteget i mänsklighet, om ej att Gud fått vara med i krigen! Och får han fortfarande vara med, då men endast då ha vi hopp, att han en gång leder det därhän, att mänskligheten får smida sina svärd till plogbillar. Denna det mänskliga vetandets relativitet är ett begrepp/ nej ett faktum af så stort uppfostringsvärde, att vi icke ha rätt att undanhålla våra barn det. De profana ämnena i skolan borde — hvart och ett på sitt område — visa fram denna relativitet vida mer, än de göra. Intet ämne kan dock så som kristendoms- undervisningen rikta ungdomens blickar på detta faktum. Det kunde bilda en välbehöflig motvikt mot det ensidigt teoretiska skollifvets dragande åt öfverskattning af de vetenskapliga »resultaten». Härefter frågar förf.: »lyckas man — — få barnen att med öfvertygelse omfatta allt detta inom sig stridiga?» Och han svarar: I många fall lyckas man utan tvifvel bibringa dem en sådan tro, dels genom att tidigt nedtysta sanningsinstinktens in- kast och så göra barnet »andligen lemläs.tadt», dels genom att, så att säga, jaga barnets tänkande från religionens mark till något annat område och så verka en dualism inom själslifvet, som gör att »rå vidskepelse på det religiösa området» kan finnas hos »eljest klart tänkande människor». Men »de bäst utrustade, hos hvilka sannings- och rättskänslan är tidigt och kraftigt utvecklad», kämpa emot den »makt, som vill kufva deras förstånd och tvinga deras samvete»; och slutet blir vanligen förnuftets uppror och bortkastandet af allt hvad religion heter. — Slutligen »de sunda praktiska naturerna» rata den andliga födan och »draga indifferentismens skyddspansar kring sina själar». Vi fråga: Är icke skildringen väl mörk? Och om ej så är: När blef situationen sådan? Att den kan blifva sådan, det vill jag ej förneka, om nämligen barnen från alla håll bli påverkade af en tvifvelsjuk eller indifferent riktning. Och då författaren kallar »det spirande tänkandet», som alstrar barnens inkast mot trosläran, för sanningsinstinkt och i nästa mening gör sanningsinstinkten till tvillingbroder med rättsinstinkten, har icke då hans öfvervärdering af det klarhetssökande tänkandet förledt honom till ett logiskt felslut, en s, k. quaternio terminorum? Eller äro verkligen orden »sanningsinstinkt» i första och i andra meningen identiska. — Jag tviflar. — Men förf, vet, att genom en sådan tankeoperation kan man bevisa hvad som helst, till och med att »Cajus har fyra ben». att häfda en prelatensisk maktställ- historiska kunskaper än jag granska i stället tillåtas mig framställa några smälte delade, deglar denna förf.:s yttrande om aposteln Paulus (sid. 9): »Predikan store undergöraren från Palestina, som haft makt att döda och själf sades^ vara uppstånden från de dödas — såsom Paulus väl insåg* — ägnad att mäktigt gripa synes af om den uppväcka rike, var »RELIGIONSUNDERVISNINGEN OCH DEN ETISK-RELIGIOSA UPPFOSTRAN». 23 vetenskaplig öfvertygelse än ning» — — —• Må någon med större förf:s redogörelse; må det spörsmål! om de fakta och data, som de bevittnat eller fått sig med- i sina vidskepliga föreställningars eller sina invanda teoriers och förfalskade dem sålunda omedvetet» (sid. 14). Att okunnighetens förmildrande omständighet ej får gälla alla, Ur den historiska öfversikt af den kyrkliga kristendomens uppkomst och utveckling, som förf. (sid. 9 ff.) gifver, må det vara nog att citera: »I nya testamentets historiska skrifter äro data och fakta redan rikligt bemängda med en vidskeplig mytbildnings föroreningar, och i de resonerande skrifterna (Brefven och delar af Johannesevangeliet) är den filosofiska förtolkningen redan förd ett godt stycke framåt» (sid. 13). »De bibliska författarna —■ —■ och girigt omfattas af de dödsfruktande hedningarna. Men hvad angick dem Jesus såsom Davids ättling och Israels räddare? Skulle Jesus betyda någonting för hedningarna, måste han vara en gud, som kunde frälsa från döden och det onda». — — »Striden (mellan denna och den judiska uppfattningen) löstes på den rent mekaniska kompromissens väg» (sid. 9). »När sedan tiden för den kristna dogmbildningen var inne, måste dessa åskådningar och läror (Nya test.:s) återigen omformas-------», och vid lärostridernas afgörande »gällde det ofta mindre att häfda en djup religiös eller 1) Är det sannolikt, att en bok (Bibeln), hopkommen på detta sätt — genom vidskepliga människors omedvetna förfalskningar eller genom smidiga beräkningar — är det sannolikt, att den skulle kunnat under flera sekel vara hvad den varit för tusenden af människor: en ledare från mörker till ljus och från falskhet till sanning och heder? Brukar man icke i orsaken återfinna litet mer af verkan? — Ställer icke förf, i själfva verket med dessa resonemang större fordringar på sina läsares »förmåga att troi>, än någonsin kristendomsundervisningen ställer på sina lärjungars? Och är det sannolikt, att en på detta sätt sanningsförfalskande kyrka kunnat vara en befordrare af utveckling i humanitet, i rätts- förhållanden, i upplysning m. m.? * Kursiveringen af L. R. . 24 »religionsundervisningen och den ETISK-RELIGIÖSA UPPFOSTRAN». 2) Är det rättvist att kalla de bibliska författarnes barnatro »vidskepelse» och mäta deras tänkande med måttstock, lånad från 1900-talets bildade mäns vetenskapliga ståndpunkt? Är det ens klartänkt af den, som i princip erkänner det mänskliga vetandets relativitet? —• Är icke »vidskepelse» den tro, som faller tinder den upplysningsnivå, som vederbörandes tid och omgifning intar? Det är vidskepelse att i 2o:de århundradet tro, att talet 13 medför olycka; det var icke vidskepelse, då judarne på Jesu tid trodde vansinniga vara bebodda af demoner. 3) Är det slutligen icke nödvändigt, om man erkänner den ideella trons (Gudsmedvetandets) relativitet och människans plikt att vårda och utveckla den, är det icke nödvändigt att ställa fram för sig frågan: Kan icke oppositionen mot den kristliga trosläran härflyta från ensidigheter i en kultur, som, på samma gång den gjort stora framsteg i formell upplysning, släppt mycket af det \xo?innehåU den bort vårda och förkofra? För min del tror jag, att mycket i »mänsklighetens sjukdom» i våra dagar har sitt upp- hof i en sådan försummelse. Förf, hoppas mycket af en reform genom vetenskapen, d. v. s. den religiösa trons ytterligare bearbetning af och genom tänkandet, med frånskiljande såsom »irrationellt» af mycket, som åtminstone f. n. ej låter sig bearbetas till klart och motsägelselöst vetande. —• Undertecknad yrkar i stället på ett vetenskapens accepterande af sanningen om det mänskliga vetandets relativitet med alla de (teoretiska och praktiska) konsekvenser en sådan bekännelse med- för. Den reformator jag väntar skall likna Sokrates, »som visste, att han intet visste». Förf, har själf gifvit sin åsikt namnet intellektnalism; må det tillåtas mig att, med föreliggande afhandling som åskådnings- material, försöka ge en definition på den! Intellektualismen är den åsikt, som mäter mänsklighetens framåtskridande ensidigt efter klarhetsgraden i hetmes insikt. Är denna definition riktig, så är intellektualismen släkt med den antikverade filosofiska riktning, som vid sitt sanningssökande så jagade efter klarhet, att den förbisåg faktiskhet. a . * Förf, är full af nit, då han ser »köttets evangelium» i teori och praktik taga Kristi evangeliums plats. Hela hans uttalande ger intryck af att vara framdrifvet af samvetet, — en samvets- eruption skulle jag nästan vilja säga. Det är det, som gör, att, »RELIGIONSUNDERVISNINGEN OCH DEN ETISK-RELIGIÖSA UPPFOSTRAN». 25 om man ock beklagar uppsatsens utgifvande, man högaktar dess författare. Han synes mig likna en varmhjärtad och djärf läkare, som vill bota mänsklighetens blindhet, men som i ifvern att få bort gråa starrn (»vidskepelsen»), som han tror sig se i högra ögat, opererar bort det ögats friska pupill, och se svarta starrn (reflexions- sjukan) är i det vänstra. En fördel har förf:s uttalande haft med sig: situationen är klarare. Det obestämda fältropet: reformer i Tiden nuvarande kristendomsundervisningem har klufvit sig itu. Å ena sidan om klyftan stå önskningar om en bättre troslära, å den andra önsk- ningar om en bättre lärogång, alltså en teologisk fråga och en pedagogisk. Den teologiska har åter klufvit sig itu, och som de olika delarnas öfverskrift kunde man sätta: reformer i riktning åt Bibeln, och reformer ifrån Bibeln. Att konstatera denna de skilda frågornas differentiering har varit ett hufvudsyfte med dessa rader. Må hvardera frågan di skr tier as för sig! Det synes mig själfklart, att anhängarne af »Bort-från-Bibeln- teorin» svårligen kunna diskutera om kristendonis-^xiÅ&xnvswa^. Lennart Ribbing. Om förberedelse till lektionerna. Det händer ofta, att lärare och lärarinnor öfveranstränga sig med sitt skolarbete. Utom själfva lektionerna tillkomma dels en mängd skripta att rätta, dels förberedelse till undervisningen. Allt detta blir mången gång drygt. Det gäller då för enhvar att tänka efter, om han kan ordna sitt arbete så, att det med mindre ansträngning blir lika fruktbärande. När man skall bereda sig på en lektion, är det ofta svårt att finna lämplig litteratur. Än är den bok, man använder, för omständlig, så att man sliter ut sina nerver med att läsa igenom en populär framställning, hvaraf man känner till det mesta förut; än är materialet ej orclnadt på det sätt, man behöfver, än är det för naivt o. s. v. Då läser man kanske igenom sida efter sida 26 OM FORBEREDELSE TILL LEKTIONERNA. och letar reda på det, man vill taga upp. Resten går spårlöst förbi ens medvetande, ty man har ej tid att tänka därpå. Men detta synes mig vara ett.gränslöst slöseri med tiden. Nyss påpekade svårighet gäller särskildt kristendomsundervis- ningen. Därvid kan man taga en stor del af lärostoffet aus der Tiefe seines Bewusstseins. Hvad man behöfver, är dels impulser för de egna tankarna, dels belysande anekdoter. Men många af de handböcker, som bjudas en, innehålla till stor del naiva försök att inlägga mening i föråldrade dogmer, under det att de historiska och praktiska momenten äro förbisedda. Och de böcker, som kunna lämna värderika upplysningar, äro ej ordnade som hand- böcker till undervisningen. Hvad skall man då göra? Härpå vill jag svara: Gör förberedelsen till hvarje enskild lektion så knapphändig som möjligt. Använd sedan tiden till studium af något, som intresserar dig och som på samma gång kan gifva stoff till undervisningen. På det sättet kan du få tid att läsa i lugn och ro och smälta det lästa. Då blir du mera allmänbildad på ditt område, och detta måste komma dig till godo vid lektionerna. När du kommer in på den eller den frågan, skola belysande exempel mången gång liksom af sig själfva komma för dig — och detta så mycket lättare, ju mindre öfveransträngd du är. Väl är det sant, att dina lektioner på detta sätt kunna blifva tämligen ojämna, ty ena gången är du mer upplagd, den andra mindre. Men försummar du ej att dessutom ägna några minuter till beredelse till hvar särskild lektion, så behöfva dessa aldrig blifva under medelmåttan —- ej ens, när de äro som sämst. Och i medeltal måste dina lektioner blifva bättre, om du lär dig att se saken i stort. Då blir ditt arbete mindre nervöst och där- för mera fruktbärande. Gösta Setterberg. Från Pedagogiska sällskapets i Stock- holm förhandlingar. Är det sant, att svenskarna äga mindre arbetsförmåga än andra folk? Ofvanstående fråga hade uppställts som öfverläggningsämne vid sällskapets sammanträde den 18 okt. 1902. Skolförestånda- rinnan Anna Sandström yttrade några inledande ord: Ett ämne sådant som det för aftonen uppställda vore lämpligt att upptaga till diskussion på ett höstsammanträde, då kanske många af sällskapets medlemmar nyss återkommit från utrikes resor. Men det vore synnerligen vanskligt att inleda, man hade svårt att uttala någon bestämd åsikt i frågan, och tal. ville därför inskränka sig till att meddela några erfarenheter, formulera några alternativ, i hopp att aftonens diskussion skulle på ett allsidigare sätt belysa ämnet. När man efter någon tids vistelse utomlands jämför förhållan- dena därstädes med de svenska, torde man bl. a. finna, att den allmänna bildningen hos oss är större och mera genomarbetad än hos de stora nationerna. Äfven medelklassen äger hos oss större bildning, större andlig lifaktighet och idealitet än hos de flesta andra folk, och samma intressen, samma andliga strömningar ut- breda sig hos oss genom alla befolkningens lager, medan hos de stora kulturfolken de lägre klasserna ej synas ha några andliga intressen eller också helt andra än de högre klasserna. Denna grundliga allmänbildning hos oss är tvifvelsutan till stor del den svenska skolans förtjänst. Ser man åter på arbetssättet inom utlandets skolvärld, finner man, att t. ex. i Danmark, Tyskland och Frankrike såväl lärare som elever kunna prestera mycket mer arbete, lämna så att säga betydligt större arbetskvantitet än vi, och att en hel mängd af de hygieniska hänsyn, som inskränka vår arbetstid, icke tyckas 28 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR. existera för dem. I skolorna har man mänga arbetstimmar per dag med kort eller intet frukostlof och så de efter våra begrepp orimligt korta sommarferierna. Det förvånar oss att i det heta Syd-Tyskland se skolbarn i fullt arbete hela juli månad igenom från kl. 7 på morgonen till kl. 12. Danskarna visa också en förvånande tåga. Jag talade för en tid sedan med en f. d. före- ståndarinna vid fröken Zahles seminarium, hvilken berättade, att eftersom seminariet på den tiden endast var 2-årigt, ansåg man sig ej ha råd att gifva mer än 3 veckors sommarferier, och på föreståndarinnan belöpte de sig till knappa 14 dar. Hon fann det också helt naturligt, att lärarinnor kunde ge lektioner i skolan på förmiddagen och på seminariet om eftermiddagen. Danska lärare och lärarinnor tycka ju inte alls, att det ligger något olämpligt i att, om man äter middag kl. 3, sätta ut ett föredrag till kl. 4. Utan att vilja framhålla dessa prestationer såsom något efter- följansvärdt, kan jag dock ej undgå att fråga mig själf: hur kan det komma sig, att sådant är naturligt för dem och absolut omöj- ligt för oss? Hvarför visa vi svenskar så mycket mindre seghet och uthållighet vid arbetet? Beror det på klimatet? Eller arbeta vi kanske kvalitativt bättre? Lägga vi kanske mer intensitet i arbetet än andra nationer, och våga vi tro, att ehuru vi ej produ- cera så mycket, det finns mera kärna i det lilla vi åstadkomma? Det är ej endast i fråga om skolarbetet utan vid intellektuell verksamhet i allmänhet, som denna svenskarnas brist på arbetsför- måga framträder. Hur många svenska författare finns det väl, som efterlämnat stora verk? Tysklands och Frankrikes stora författare ha producerat vida mera, och t. ex. Oehlenschlägers produktivitet var mycket större än Tegnérs. Utmärkande för våra författare har alltid varit, att de skrifvit litet men ägt en rikedom på idéer och uppslag, haft en kort och lysande blomstringstid men i allmänhet ej infriat de löften, som de gifvit i ungdomen. Det tycks vara ett nationalfel hos oss, att vi ej arbeta ut våra idéer; vi orka ej, eller kanske finna det tråkigt, att ge dem den sista gjutningen. Äfven våra kroppsarbetare sägas prestera mindre arbete än åtskilliga andra nationers. När de komma till Amerika, få de »lära sig arbeta» och arbeta då lika bra som amerikanerna, men hvar- för skall det vara så omöjligt att komma in i denna raskare takt i hemlandet? Är den svenska luften mättad med tröghet? Många torde finna detta tal orättvist och vilja framhålla, att det arbetas flitigt äfven i Sverige. Och visserligen jäkta vi, bli öfveransträngda och trötta, men det är ej alls därför sagdt, att vi prestera mycket och godt arbete. Tvärtom är det oroande pro- ÄGA SVENSKARNA MINDRE ARBETSFÖRMÅGA ÄN ANDRA FOLK? 29 blemet just detta: när vi nu t. ex. inom skolan arbeta under för- delaktigare hygieniska förhållanden än flertalet andra folk, hvarför bli vi ändå så ansträngda och känna oss så jäktade? Kanske är det därför, att vi ej ha de rätta arbetsmetoderna. För det första lida vi af bristen på ro. Vi ha ej aktning för hvar- andras arbete och hvarandras tid. Har man någonting att göra upp med en person, springer man och söker upp honom när som helst. Föräldrar t. ex. rätta sig ofta ej efter skolans mottagnings- tider utan störa lärarinnorna mången gång midt under lektionen. I England hålles ju söndagen i sträng helgd, till och med en affärsman blir aldrig störd då, men vi genera oss ej för att tala med hvarandra om affärer på söndagen. Betecknande för oss svenskar är vidare, att vi så ofta splittra våra intressen. En vetenskapsman är kanske på samma gång verk- sam kommunalman, delägare i bolag o s. v., men hans veten- skap lider därpå. Många lärare och lärarinnor ha en mängd med- borgerliga intressen, som ta deras tid i anspråk. Detta kan lätt gå för långt. Hvad fordras det inte nu för tiden, att en lärare eller lärarinna skall intressera sig för! För försvarsfrågan, freds- frågan, nykterhetsfrågan, sedlighetssaken, rösträttsfrågan, folkbild- ningsfrågan, den sociala frågan — ja, vi kunde fortsätta hur länge som helst med dessa »frågor». Det är ju riktigt och i sin ord- ning, att en lärare eller lärarinna ej stänger sig ute från samtidens lif, men man glömmer, att det allra bästa sättet att vara en god medborgare dock är att utbilda sitt kallelse-arbete till den högsta möjliga fulländning. Man glömmer vidare, att detta allt ej är hvila, utan ett nytt arbete, hvilket spänner de redan ansträngda nerverna på ett sätt, som är ganska likt det man är van vid. Ett af miss- förhållandena med vårt arbetslif är, att vi ha för litet rekreation. Underligt nog synes det behöfva framhållas, att den, som arbetar strängt och intensivt i en riktning, behöfver som rekreation ej ett nytt ansträngande arbete i en annan riktning utan verklig förströelse, t. ex. familjelif, lugnt umgängeslif, konstnjutning e. d. Det är ju mycket nyttigt och bra att åhöra föredrag om åtgärder mot drycken- skap och osedlighet, men inte är det någon rekreation för den som användt hela den föregående dagen till att uppfostra, straffa, varna och förmana. Jag tror, att här äro några af orsakerna till att vårt arbets- resultat icke står i förhållande till allt det intresse, all den and- liga lifaktighet och alla de goda uppslag, som förekomma hos oss. Om våra skolbarn gäller detsamma som om oss vuxna. Många bland dem arbeta flitigt, men resultaten bli ofta klena. Olämplig 30 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR. fördelning af arbetstiden torde här spela en bidragande roll. Det långa frukostlofvet, hvarigenom de sista skoltimmarna framskjutas, och den sena middagstimmen, åtminstone i hufvudstaden, medföra, att eftermiddagen blir för kort och barnen ej få tillräcklig tid till sitt hemarbete utan känna sig jäktade. Bättre vore kanske att införa samlad skoldag såsom i Norge och Danmark. Man talar så ofta om att vi svenskar äro en liten nation och att man därför ej kan ställa så stora fordringar på oss, men just för en liten nation är det farligt att bli efter. Hvad menas för öfrigt med en liten nation? Henrik VIII:s engelsmän, Fredrik II:s preussare, frihetskrigets amerikaner voro lika små nationer som vi nu. Men det kom för hvar och en af dem det ögonblick af växt och utveckling, då den lilla nationen beslöt sig för att bli stor. Och hvad var det, som gjorde dem stora? Ingenting annat än energien, och därför måste vi framför allt se till, att vi utveckla denna egenskap hos våra lärjungar, ty den är af större värde än de mest vidtomfattande kunskaper. Rektor L. Lindroth ansåg, att det måste medges, att vi svenskar ej ägde någon särskildt stor arbetsförmåga, d. v. s.: uthålligt arbete under längre tid låge ej för oss. Dock vore förhållandena mycket olika i olika delar af landet, och på det hela taget syntes vi vara stadda i utveckling; det arbetades utan tvifvel mera nu än för ett tiotal år sedan. Fröken Lilly Engström trodde, att en orsak till danskarnas stora förmåga af uthållighet vid skolarbetet vore, att såväl lärar- innor som elever med afseende på den formella sidan af lek- tionerna toge arbetet med mera lugn än vi. För öfrigt finge man akta sig att tro, att de danska lärarinnorna kunde stå ut med nästan hur mycket arbete som helst; fall af öfveransträngning vore ej säll- synta inom den danska lärarevärlden. Att de svenska kroppsarbetarna stode efter utlandets med afseende på arbetsförmåga vore visst ej alltid förhållandet. Svenska tjänstflickor vore eftersökta i Danmark, emedan de arbetade bra och hunne utföra mycket arbete, och i Amerika hade den svenske arbetaren anseende för duglighet och uthållighet. Tal. ville understryka inl:s ord om vikten af att söka stärka barnens energi. En orsak till deras svaghet i detta hänseende vore kanske det i våra skolor härskande mångläseriet. Fröken Maria Aspman ansåg, att hemmen till stor del bure ÄGA SVENSKARNA MINDRE ARBETSFÖRMÅGA ÄN ANDRA FOLK? 31 skulden för barnens bristande energi. Barnen blefve i allmänhet för mycket uppassade och finge ej användning för sin arbets- förmåga. • Seminarielärarinnan fru Jenny Velander från Skara framhöll, att det torde finnas en historisk grund till de stora kulturfolkens äfvensom danskarnas och holländarnas öfverlägsenhet med afse- ende på arbetsförmåga. Det har sagts, att vi med all säkerhet äro norrmännen öfverlägsna. De äro det yngsta, vi det näst yngsta af syskonen i den germaniska folkfamiljen. Vi ha ännu icke lärt oss att på bästa sätt taga för oss af håfvorna på kul- turens bord. Vår energi är väl icke mindre än de andra folkens, men våra arbetsmetoder äro mer primitiva. För visso har skolan en mycket stor uppgift, när det gäller att fostra individen till kulturarbete, men det synes, som om skolan icke alltid hade blick för detta. Skolan får icke barnet att växa sig högt och starkt för att nå upp till eller träna sig vigt och smidigt för att klättra upp upp och taga frukterna på kunskapens träd, utan den skakar ned dessa i så stor myckenhet, att flertalet barn ej veta, om de skola komma sig för med att stanna och plocka, eller om de skola — fly. Vidare har skolan icke tillräckligt blick för nödvändigheten af att vänja barnet vid arbetsmetoder, som det måste lägga sig till med, om ej det arbete, som gifvetvis i lifvet kommer att kräfvas af det, skall bli i alltför hög grad slitande eller kanske omöjligt att utföra. Naturmänniskans verksamhet är spontan, hennes energi har något forceradt, som erinrar om naturkraften, den kan jagas upp till en ganska stor våldsamhet, men denna efterföljes af en lång period af slapphet, som icke alltid är be- höflig hvila. Kulturmänniskan arbetar under konstant uppmärk- samhet, afbruten af för omgifningen knappt märkbara intervaller samt af längre pauser för behöflig hvila. Vår underlägsenhet, när det gäller produktiviteten, beror kanske till stor del därpå, att detta rent psykologiska förhållande ej blifvit tillräckligt beaktadt af uppfostraren. Den nuvarande fördelningen af arbetet under läsåret har säkert på denna grund sina stora vådor. Proportionen mellan året och dess ferietid är hos oss 3:1, men i skolorna i så godt som alla andra kulturländer 6:1, och enligt urgammal arbetsordning är proportionen mellan en arbetsperiod och hvilo- tiden därunder 7:1. När vi nu ej vilja nöja oss med en alltför låg kulturell nivå, blir följden den, att vi under terminerna måste 32 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR. forcera arbetet på ett sätt, som utestänger tanken på att finna ro och frid, vederkvickelse och hvila i vår verksamhet. Ferierna motse vi med en längtan, ett hopp, som godt kunna tjäna som mätare af missförhållandet. Vi beröfva därigenom både oss och de unga kulturmänniskans härliga förmån att lefva i sitt arbete. Säkert kunde ock skolan med mera hänsyn fördela olika slags arbeten under läsåret. Så t. ex. måste den unga människan under vårmånaderna få långt större utrymme för sitt rent fysiska lif, än hvad nu är fallet. Just den tiden, då vi så gärna vilja komma med breda, uttömmande skildringar, med flitiga och om- sorgsfulla undersökningar och experiment, taga de unga med oss ut i naturen och ha riktig ro i undervisningen, då skall ungdo- men stängas in med läxorna och vi vara tvungna att repetera långa kurser. Repetitioner äro nog bra, men de höra förträffligt samman med ljus och lampor och borde förläggas till de långa vinterkvällarna, då vi ej kunna annat än stänga in oss. Alldeles nödvändigt förefaller det vara, att de unga beredas tillfällen att komma ut i det fria, medan det är ljust. Mellan 12 och 4 borde de alltid ha sin frihet. När cle nu sitta i skolan till kl. 3, måste de antingen nekas rekreation i frisk luft, hvilken dock är af vital betydelse, eller ock skickas ut i mörker för att leka. Olägenheterna och farorna däraf äro så stora, att väl inga föräldrar vilja utsätta sina barn för dem. Fröken Hélene Philipson jämförde förhållandena hos oss med engelska skolförhållanden och ansåg, att det engelska folkets allmänt erkända fysiska och andliga sundhet till väsentlig grad berodde på den förståndiga fördelningen af arbete och hvila i skolorna, där man hade fem arbetsdagar i veckan och fyra arbetstimmar om dagen samt högst åtta veckors sommarlof, tre veckors jullof och lika långt påsklof. På grund af egna erfarenheter från dessa skolor vågade tal. påstå, att det arbete, som där utfördes, åtminstone i de skolor, som stode under någon offentlig kontroll, vore godt, om det också i någon mån stode efter, hvad vi här åstadkomma. Seminarielärarinnan Hedvig Sidner trodde i likhet med föreg. tal., att vi kunde ha åtskilligt att lära af engelsmännens sätt att arbeta. Under den tid tal. studerat skolförhållanden i England — vid folkskolor, seminarier och ett par högre flickskolor — hade hon mer än en gång måst förvåna sig öfver lärares och lär- jungars arbetsförmåga och äfven öfver det resultat, som uppnåtts, utan att skolarbetet förefallit dem vara så betungande, som det ÄGA SVENSKARNA MINDRE ARBETSFÖRMAGA ÄN ANDRA FOLK? 33 ofta vore hos oss. Såsom förut framhållits, torde detta i vä- sentlig mån bero på fördelningen af arbete och hvila med kortare arbetsdag och arbetsvecka men betydligt längre arbetsår än hos oss. Det är en från fysiologien känd sak, att om man under ett fysiskt arbete ofta gör helt korta uppehåll, kan man utan trötthet utföra ojämförligt mycket mer arbete, än om man gör få men långa uppehåll. Detsamma gäller otvifvelaktigt det intellektuella arbetet. En förlängning af terminerna i samband med förkort- ning af arbetsdag eller arbetsvecka skulle därför säkerligen — naturligtvis under förutsättning att kurserna icke ökades — bi- draga till ernående af större arbetsresultat och minskande af trött- heten. En annan orsak till engelsmännens öfverlägsenhet i ofvan- nämnda hänseende torde vara, att arbete och hvila hos dem skiljas mer från hvarandra, än hvad åtminstone många gånger är fallet hos oss. Bland de förhållningsregler, som utdelades till eleverna vid ett engelskt seminarium, var en af de första: Då du arbetar, så arbeta af alla krafter; då du hvilar, tänk icke alls på arbetet! Detta vore bestämdt en god och hälsosam regel, och tal. hade tyckt sig finna den tillämpad ganska allmänt i England. Men säkert hade många af oss svenska lärarinnor svårt att tillämpa den. Orsaken härtill torde i ganska många fall vara en mycket stark själfkritik eller rädsla för andras kritik. Både den ena och den andra beröfva lärarinnan förmågan att utföra arbetet med lugn och lätthet. Hennes sätt att arbeta både vid förbere- delsen och under lektionerna blir ängsligt och nervöst, och hon kan icke släppa tanken på arbetet, utan den följer henne från morgon till kväll och ibland äfven nästan från kväll till morgon. Därigenom fortages hennes glädje vid arbetet och på samma gång en stor del af framgången i detsamma. Resultatet kommer då heller inte att motsvara den möda hon och lärjungarna tillsam- mans haft. Skolföreståndarinnan Anna Sandström trodde, att vi skola komma att ångra oss, om vi förkorta sommarlofvet mer än ett par veckor. Det är ej feriernas längd, som minskar arbetsresul- tatet. Tal. hade ofta märkt, att elever utvecklats mycket under sommarlofvet. Det är ej blott och bart själfsvåld, att föräldrarna vilja förlänga vistelsen på landet. Samlifvet med naturen är ett verkligt behof för oss. Är det något, som svenskarna älska med verklig glöd, så är det väl sommarlifvet i skog och skärgård. Det utgör för mången svensk lifvets enda poesi. Det skulle kanske Verdandi 1903. 3 34 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR, lända hela nationen till skada, vi skulle måhända komma att gå tillbaka i konst, poesi, musik, om samlifvet med naturen sålunda afbrötes. Vi kunna ej jämföra oss svenskar med Mellaneuropas folk. Vi ha i städerna inte trädgårdar omkring våra hus, som man har i andra land. Hos oss är staden mera stad, landet mera land. Innan en större förkortning af sommarferierna utan skada skulle kunna genomföras, borde Stockholm decentraliseras, lek- och idrottsplatser för ungdomen anordnas o. s. v. Professor L. M. Törngren instämde med föreg. tal. i fråga om nödvändigheten af allmänna lekplatser. Leken, detta viktiga uppfostringsmedel, tillgodoses icke stort bättre nu än för 40 år sedan. Skolan ger ingen tid, och samhället ger intet rum. En större stad kan icke uppfostra sina barn utan allmänna lekplatser. Utan leken i det fria kunna vi ej härda våra barn och uppfostra dem för det klimat, hvari de skola lefva och verka. Vi få ej skylla vår mindre arbetsduglighet på vår natur eller på luftstrecket o. d. Den svenske emigranten af arbetsklassen har gjort sig känd som »arbetsam, sparsam och nykter». Blir den svensk, som åt- njutit en omsorgsfullare uppfostran, annorlunda, torde detta vara uppfostrans fel. Den som skall arbeta ordentligt bör om möjligt hafva en glad lifsåskådning. Går vår uppfostran ut på att gifva de unga en sådan? Uppfostras vår skolungdom till att söka och upptäcka det goda hos hvarandra och att glädjas åt det som är ädelt och skönt? Den kritik, som i skolorna uppöfvas, går egentligen ut på att söka och finna fel. Den som känner denna kritik fruktar den äfven, och han betänker sig, innan han utsätter sig för den- samma. Utan den skulle måhända såväl den litterära produktivi- teten som originaliteten vara större, än nu är fallet. Ordföranden, rektor S. Almquist, hade liksom fröken Sand- ström lagt märke till danskarnas öfverlägsenhet öfver oss svenskar i uthållighet i fråga om intellektuellt arbete. Nästan hvar dansk lärare har någon vetenskaplig specialitet, hvartill han får tid under sin lärareverksamhet, som dock kvantitativt öfverstiger den hos oss normala icke så litet. Äfven af lärjungarnas förhållande under skolarbetet får man ett liknande intryck; de behöfva ej tvingas till intellektuellt arbete, sådant är för dem en naturlig sysselsätt- ning, som de känna behof af, knappt någon egentlig ansträngning, som efteråt kräfver hvila. Detta allt måste bero på en träning ÄGA SVENSKARNA MINDRE ARBETSFÖRMÅGA ÄN ANDRA FOLK? 35 till intellektuellt arbete af det danska folket, som vi svenskar ej tillnärmelsevis hafva. Vi måste arbeta på annat sätt, låta starkt markerade hvileperioder afväxla med arbetsperioderna; annars lider vårt arbetsresultat. En allmän brist i vårt sätt att arbeta är, att vi icke kunna ta vara på småstunder. Det beror väl på att vi känna bördan af att börja ett nytt arbete så stor, att det kräfver en viss tid, innan vi kunna komma oss för därmed. Så har jag funnit det vara med mig själf. Mycken tid spilles på det viset. Fröken S. har framdragit ett annat faktum, som träder i dagen både i den dagliga erfarenheten och vid studiet af vår odlingshistoria, nämligen missproportionen mellan den personliga förmågan och arbetsresultatet: begåfningen ofta särdeles stor men den synbara lifsgärningen liten. Jag tror mig kunna utpeka en hufvudfaktor härtill: vi offra så mycken kraft på att utbilda oss som individer, harmoniskt, allsidigt. Tegnér har ej skrifvit på långt när så mycket som Oehlenschläger, men nog är han en långt mer utvecklad personlighet, som i sig samlade hela sin svenska samtids intressen och tankar, därför också står som en repre- sentant för hela sin samtids andliga lif. Och på sådana repre- sentativa personligheter är vår odlingshistoria rik. Detta är ett utslag af den gamla germaniska individualismen, som lefver kvar i renare form hos oss än hos något annat germanskt folk. Åt en sida af denna allsidiga harmoniska utbildning ha vi med säkerhet skattat alltför mycket, nämligen åt utdaningen för umgängeslifvet, därmed också nöjeslifvet. Det torde icke vara många nationer, som häråt skattat så mycket som vi. Det är därför en viktig uppgift för oss som nation att öfverföra till pro- duktivt arbete en mycket stor del af den kraft, som vi ägnat åt umgänges-, respektive nöjeslif. Och hvad skall förmå oss därtill? Jag tänker vi kunna se det på svenskarna i Amerika. Hvarför arbeta de bättre än vi? Därför att konkurrensen tvingar dem. Och den kommer med all säkerhet att här så småningom åstad- komma samma verkan. Vi ha ännu ej behöft arbeta så, som det sker i de stora kultursamhällena, jag hoppas, att vi heller aldrig bli i samma grad slafvar under konkurrenstvång o. dyl. Men nog har skärpning under de sista 50 åren inträdt. Också arbeta vi mycket mer nu än för 50 år sedan; men ännu mycket mer be- höfves. Men för detta ökade arbete behöfva vi lära oss att hvila oss rätt. T. ex. söndagshvilan. För skolarbetet, som för allt tungt arbete, är den nödvändig, men få, både lärare och lärjungar, våga 36 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR. taga sig den, ehuru de därpå skulle vinna i arbetsresultat. Tids- fördelningen i skolan är också synnerligen olycklig för lärjungarna. Ingen läsning borde i skolan förekomma efter kl. 2; den ger svagt resultat men minskar starkt arbetsförmågan för e. m. Däre- mot tror jag icke på välsignelsen af någon större ferieförkortning. I Norge äro ferierna mycket kortare, men det arbetas bestämdt icke bättre i norska skolor än i svenska. En sak, som ej under diskussionen blifvit påpekad, är, att i vårt svenska arbetssätt provinsiella olikheter spela en stor roll. Skåningen arbetar, om ej lika lätt som dansken, dock lika uthål- ligt; ju längre norrut, dess längre hviloperioder behöfvas i regel. Kemiundervisningen på naturlärestadiet. Vid sällskapets sammanträde den 15 nov. 1902 behandlades ofvanstående ämne. Diskussionen inleddes af ingeniör Klas Sondéfi med följande föredrag: Om undervisning i elementarkemi och allmän varukunskap •iför praktiska behof-». Liksom inom andra kunskapsområden gäller det beträffande naturkunnigheten, att densamma kan på elementarstadiet läras på två sätt: antingen så, att man får en aning om litet af hvarje, eller ock så, att man med åsidosättande af rätt stora områden lär känna en mindre del mera grundligt. Det förra sättet måste till viss grad användas af dem, för hvilka elementarstudierna komma att utgöra hela den allmänbild- ning, som kan bestås, hvaremot det senare sättet kan begagnas af dem, som behöfva en grundval för fortsatta studier. Måhända är en allmännare, så att säga ytligare, kunskap i ett läroämne under stundom till verkligt hinder för ett senare förvärfvande af en grund- ligare; säkert torde väl dock vara, att om den allmännare kun- skapen gäller ett område, där man kan strängt hålla sig till åskåd- ning och fullt korrekt beskrifning af företeelser, föremål och deras egenskaper, så kan det sålunda förvärfvade vetandet omöjligt ut- göra något hinder för ett senare förvärfvande af mera djupgående kunskaper. Först om man kommer in på förklaringar, kan det hända, att en nödfallsförklaring (gifven i brist på förutsättningar att förstå en bättre) kan komma att rent af ligga i vägen för sanningen. Jag återkommer härtill längre fram. Naturkunnigheten har sitt raison d’étre däruti, att individen KEMIUNDERVISNINGEN PÄ NATURLÄRESTADIET. 37 skall å ena sidan lära känna den omgifvande naturen och å den andra uppfordras till observation därpå samt sträfvan efter att så långt ske kan begripa hvad som observeras. Och styrkan hos under- visningen i naturkunnighet ligger uppenbarligen i den nära an- knytningen till alldagliga exempel, hämtade från vår egen organism, från djur, växter, stenar, vatten, sol, måne, stjärnor, vidare från redskap, maskiner, förbränning, fotografering o. s. v. Delar af zoologi, botanik, geologi och mineralogi, ja t. o. m. fysik och astronomi äro sådana, att de med lätthet kunna illustreras med bilder ur hvardagslifvet. Och äfven om man t. ex. inom zoologien talar om lejon och tigrar, som ju ej i hvardagslag gå och vanka i våra trakter, eller om växter, dem endast en tropisk sol kan framlocka, så innebära dessa mera främmande moment så mycket mindre några svårigheter, som bilder och flerstädes äfven muséer finnas tillgängliga att underlätta åskådningsundervisningen. Men det finnes ett område af naturkunnigheten, där elementar- undervisningen erbjuder större svårigheter än inom något annat, nämligen kemien. F. n. är det hufvudsakligen reala linjen af högre allm. läro- verk, äfvensom några tekniska skolor, där grundläggning till kommande, djupare kemistudier äger rum. Det är icke om dessa kurser jag ärnar tala. Men inom många andra skolor och semi- narier bedrifves ett slags kemiundervisning, som skall bibringa eleverna en afslutad kurs i ämnet, lämpad som det heter för »praktiska behof». Flickskolor, handelsskolor, hushållsskolor o. a. bestå sig ej sällan med dylika kurser. Och det är dem vi skola söka närmare taga i skärskådande. Huru är det nu i afseende på kemien beställdt med de ur lifvet hämtade exempel, till hvilka undervisningen skulle kunna anknyta sig? Vid valet af dessa exempel må i pedagogiskt intresse under- sökas i) om tilläfventyrs företeelser förekomma, hvilka icke kunna förklaras ur kemisk synpunkt, men hvilka för den olärde förefalla vara af alldeles likartad natur med de verkligt kemiska föränd- ringarna, samt 2) om de anförda, verkligen kemiska exemplen låta använda sig vid en inledning i kemien eller kanske äro för kom- plicerade. Märkvärdigt nog äro de i hvardagslifvet förekommande kemiska och skenbart kemiska företeelserna ej flera, än att man kan våga en uppräkning. Anmärkas bör dock, att härvid sådana reaktioner uteslutits, som visserligen i vissa trakter af vårt land, men dock ej alle- 38 FRÄN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR, stäcles, äro kända af flertalet af folket, t. ex. reduktion af järn (brukstrakter), glasberedning (trakter kring glasbruk) o. s. v. Allmänt kända kemiska företeelser äro: A. i) Förbränning i luft (af kol, af kol- och vätehaltigt material, af svafvel, af fosfor, af krut o. a. sprängämnen). 2) Anlöpning af metaller (röstning af järn, svärtning af järn t. ex. genom sur frukt, ergning af koppar, svärtning af silfver o. s. v.). 3) Rengöring af metaller med syror (mässing med utspädd svafvelsyra eller s. k. mässings- vatten). 4) Fräsning, då krita lägges i ättika eller annan syra. 5) Släckning af kalk. 6) Fotografering. Härtill kan äfven läggas några företeelser af biologisk-kemisk natur: B. Lifsprocesserna: andning, matsmältning o. s. v. Jäsningsprocesser och liknande (surnande, förruttnelse, för- multning). Rörande nedanstående, alldagliga processer är det svårt att angifva, huruvida de böra anses vara af mera kemisk eller fysisk natur. C. 1) Lösning af salt (socker etc.) i vatten. 2) Lösning af kolsyra i vatten- och dess motsats: bortgående af upplöst kolsyra ur vatten. Absorption af vatten genom konc. svafvelsyra. Färgning af fibrer (garn, papper, trä o. s. J, Garfning af läder. 6) Koagulering af ägghvita. 7) Klisterbildning af stärkelse. 8) Tvättning medelst tvål och såpa, kvillajabark etc. 9) Tegelbränning af lera. Granska vi till en början de tre grupperna A, B, C, skola vi finna, att flertalet företeelser icke kunna förklaras genom elemen- tära kunskaper i kemi eller fysik samt många af dem icke ens med en ganska långt drifven vetenskaplighet. Naturligt är, att de under A upptagna fenomenen skola kumia finna en förklaring på basis af kemien — helt enkelt emedan de inrangerats i denna grupp just af den grund, att deras förklaring är af kemisk art. — Men t. o. m. här finnas åtskilliga dunkla punkter (t. ex. betydel- 3) 4) KEMIUNDERVISNINGEN PÅ NATURLÄRESTADIET. 3!) sen af vattengasen i och för inledande af en förbränning, vidare stora delar af ljus-kemien m. m.); och såsom direkt begynnelsepunkt för tindervisning i kemi duger ingen enda af de anförda reak- tionerna. Efter en längre förberedelse i ändamål att klargöra gasers existens, natur och egenskaper, kan man möjligen taga itu med ett och annat förbränningsfenomen; men utan dylik förberedelse faller det ingen lärare in att tillgripa ett sådant såsom begynnelse för kemiundervisning. Beträffande de under B angifna exemplen iakttaga vi vä.1 ytt- ringarna, men hvem skulle väl tilltro sig att besvara frågorna hvarför? och huru? t. o. m. om man nöjde sig med en ganska ytlig förklaring! Bland de i grupp C angifna företeelserna äro många sådana, som komma att vänta länge på en populär förklaring, om de ens någonsin finna den. De moderna teorierna om lösningar lämna nog många goda förklaringar på hithörande områden åt dem, som tränga på djupet däri. Men elementarundervisning och dissocia- tionsteori! Hvem tilltror sig att f. n. förena dem? Huru besvara följande frågor? Hvad slags förening bildar ett färgämne med en fiber? eller garfsyra, alun, fett etc. med lädersubstansen i garfvad hud? Hvad förändring undergår ägghvita då den koagulerar? eller stärkelse, då den förvandlas till klister? Och om man tvättar händerna med tvål, hvarför blir man renare häraf än af enbart vatten? Hvad är orsaken att lera hårdnar vid bränningen, medan flere andra material falla sönder? Dessa exempel visa, att just lifvets allra hvardagligaste före- teelser ofta äro svåra att begripa och alltså äfven att nöjaktigt förklara. Ja, det är i många fall icke ens möjligt afgöra, huru- vida man har att göra hufvudsakligen med kemi eller annan veten- skap. Strängt tagetär det visserligen likgiltigt, hvad namn man ger den vetenskapsgren, som skall förklara ett fenomen, men oviss- heten i detta afseende är dock mången gång — och särskildt just här — ett uttryck för ovissheten i själfva förklaringen. Om nu mer än hälften af de företeelser, som i hvardags- lifvet, verkligt eller skenbart, subordinera under den kemiska veten- skapen, tillhöra nyssnämnda kategori, så måste detta bidraga att förvirra begreppen hos den, som i studierna aldrig kommer förbi nybörjarens stadium. — Vid all begynnande undervisning i kemi ar man därför nödsakad att — med uppgifvande af hvardaglig- heten — utvälja sådana speciellt enkla experiment, hvilka kunna utföras och ordnas så, att de komma att utgöra en pedagogiskt systematiserad serie. 40 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR. Jag behöfver blott hänvisa till de allmänt använda förberedande läroböckerna för att antyda grundtanken i systemet. Nu är det emellertid så, att de allra första elementerna nog gå relativt lätt. Och så länge eleven blott har att i minnet behålla några få en- skilda data, kan detta kanske också lyckas — i synnerhet, om tiden mellan lektionerna är kort. Men erfarenheten visar, att då de kemiska begreppen, hvilka alltså samt- och synnerligen måste växa fram ur förut alldeles okända data, skola läggas samman till något helt, så har ofta det nya varit alltför nytt och det okända alltför okändt, för att man skall hafva förmått att jämte själfva data äfven hafva fattat det inre sambandet dem emellan. Bild- likt kan man säga, att byggnadsstenarna ligga lösa hvar för sig; och inom kort ramlar hela gillerverket öfver ända. Så långt som till förståelse af de allra enklaste af de förut omnämnda alldag- liga fenomenen komma högst få — icke att tala om de mera komplicerade företeelserna; och för flertalet är hela den s. k. kemien ett kaotiskt virrvarr af termer och halfförstådda begrepp utan inre samband. Det är flera års erfarenhet, som kommer mig att fälla detta omdöme. Att jag själf under tvenne år i Eskilstuna och tvenne år i Stockholm vid olika tider försökt ■— och misslyckats bibringa ungdom detta slags kemikunskap behöfver naturligtvis ingenting’ annat betyda, än att jag saknat förmåga därtill; men efter mig kommo vid en af dessa läroanstalter erkändt dugande pedagoger; och icke desto mindre vågar jag påstå, att då jag senare mottog klasserna och skulle vid undervisning i varukunskap tillämpa den kemi, som inhämtats, så var det i regeln ganska svårt att på en kemisk fråga erhålla svar af andra än dem som i ett högre läro- verks reallinje förut studerat kemi. Och likväl stodo dessa öfriga elever på den allmänna kunskapsnivå, som motsvarar de högre all- männa elementarläroverkens öfversta klasser. Jag har vidare för- sökt att genom frågor utröna, hvad elever från flickskolor förstått af den »kemi», de där lärt, — och resultatet har varit likartadt. Det har varit en besynnerlig blandning af en rent beskrifvande kännedom om vissa experiment samt försök till förklaringar, hvilka dock visade oerhörda ihåligheter. Såsom andlig näring betraktad måste den betecknas såsom fullständigt osmält. Man anmärker måhända, att allt detta berott på den alltför knappt tillmätta tiden, och påstår, det resultatet måste bli väsentligt bättre, om blott nog tid gifvits åt ämnet. Anmärkningen är utan tvifvel alldeles riktig. Men olyckan är, att tiden för detta slags kemiundervisning i regeln är ohjälpligt för kort. Kemi kräfver KEMIUNDERVISNINGEN PA NATURLÄRESTADIET. 41 skull använda en för tillämpning af flere andra naturkunnig- visas däraf, att man att för enkelhetens mig att antydningsvis meddela att för en i kemi obevandrad ett exempel, redogöra för erbjuder godt tillfälle hetens grenar. Må det tillåtas Antag att det gäller artikeln svafvelsyra. förklaring, hvars oriktighet t. o. m. tillgripit en så förtviflad åtgärd som II nämligen mycken tid, och denna tid finnes f. n. icke att få. Och kan af den undervisning, som nu bedrifves, intet resultat vinnas, så bör undervisningen ändras. Beror näringens egenskap att vara osmält på att den är osmältbar för dens organ, som skall förtära den, så måste den ersättas med annan. Månne då ungdomen nu liksom i våra fäders dagar bör lämnas utan allt vetande i kemi ? Skall man väl mera här än i fråga om andra fack nödgas ställa »allt» emot »intet»? Om det gäller en byggnad, som ens till- närmelsevis kan sägas vara vetenskaplig, måste svaret blifva ja. Sådan undervisning lämnar nämligen ingen valuta, hvilket bäst hvarje sakkunnig är öfvertygad om, — för att i ett senare, ofta aldrig uppnådt stadium rätta detta fel. Räcker ej tiden till förvärfvande af sådana teoretiska insikter, att man hinner komma till det resultat, som de afse, så är bättre att stanna på en annan ståndpunkt, där arbetet motsvaras af gagnet. Detta kan ske genom utbyte af kemien mot allmän varu- kunskap. Detta läroämne har dessutom den fördelen, att det I rent tillstånd är svafvelsyran färglös. Den är tjockflytande ungefär som en olja. En profvägning visar, att den är väsentligt tyngre än en lika rymd vatten. Oren kan den vara till färgen mörk — ända till svart. Neddoppa vi i syran en träpinne, så frätes han och blir svartbrun liksom kolad. Skulle man låta syran komma i beröring med en del af vår organism i stället för med träpinnen, så skulle det gå den på liknande sätt. Svafvelsyra är alltså en farlig vätska att komma i beröring med. Men ej blott trä m. m. frätes af syran, utan äfven metaller. Hälla vi svafvelsyra på koppar och värma alltsammans, så frätes kopparen upp — och vi få efter blandning med vatten en blå färg: kopparvitriol. Späda vi syran med vatten och hälla däraf på järn eller zink, så uppfrätas dessa metaller och bilda vitrioler. Man inser lätt, hvarför svafvelsyra måste förvaras och för- sändas i glaskärl. Genom att hänvisa till syrans användning att ställa mellan innanfönster eller genom att låta ett glas med syra stå till nästa 42 FRÄN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR, lektion visas dess förmåga att draga till sig vatteji ur luften. Värmeutvecklingen, då man blandar svafvelsyra och vatten, är äfven lätt att visa. Gäller det därför att oskadliggöra svafvelsyra med vatten, så måste det vara så mycket vatten, att det räcker äfven till afkylning efter den uppvärmning, som de första vattendrop- parna åstadkomma. Det måste ock spolas på hastigt. För att i vissa fall ännu ytterligare oskadliggöra syran kan man använda krita, soda, pottaska m. m., som ^neutraliserar^ syran, såsom det heter. Ösa vi i en skål svafvelsyra vidare en portion vatten och krita, så fräser det, och svafvelsyran upphör att vara frätande. Syran så att säga förstöres af kritan liksom kritan af syran. Hvad vi nu hafva i skålen är hvarken syra eller krita. Det jag nu meddelat om svafvelsyra är för de flesta män- niskor nog. De hafva lärt känna de viktigaste egenskaperna och veta att behandla varan med den aktsamhet den kräfver; eventuellt att skydda sig för skada genom syran. ' Vill man dessutom antyda syrans ursprung och tillverkning, så kan detta visserligen ej ske så, att de kemiska processerna därvid begripas. Men genom att erinra om den lukt som upp- stod, då syran fick lösa kopparn, — hvilken är alldeles lik den som kännes, då svafvel förbrinner, — så kan man visa ett visst samband mellan svafvel, svafvelröken vid dettas förbränning samt svafvelsyran. Utan att direkt med försök bevisa förhållandet (hvilket hörer till de svårare kapitlen i elementarkemien) kan man berätta, att svafvelsyra beredes genom bränning af svafvel (svafvel- kis) samt svafvelrökens ytterligare behandling. Men enligt min mening är en dylik redogörelse ej i allmänhet behöflig. Då svafvel- syran är ej blott ett viktigt reagens vid kemiska reaktioner utan äfven en i praktiken ytterst användbar produkt, så är det långt flere, hvilka behöfva praktiskt känna dess natur och egenskaper, än de, hvilka hafva gagn af att känna dess bildning och till- verkning. Genom att såsom exempel välja en vara, beträffande hvilken det allra mesta är hämtadt från kemien, utan att dock hafva för- utsatt några kemiska förkunskaper, har jag sökt visa, att t. o. m. i dylika fall kan den rent deskriptiva metoden tillämpas. I ännu högre grad blir detta händelsen, om det blir fråga om varor, hvilkas natur är svårare att fatta: t. ex. socker, stärkelse, ägghvita, o. s. v. Man skall hafva ganska goda och vidtgående förstudier för att kunna få en aning om sockrets verkliga kemiska natur — för att nu icke tala om stärkelse och ägghvita. Det mesta af hvad som i kemiska läroböcker nämnes om dessa varor är i KEMIUNDERVISNINGEN PÅ NATURLÄRESTADIET. 43 själfva verket blott empiriska data eller med andra ord varukun- skap. Den af mig nu förordade reduktionen i afseende på under- visningen i kemi blir sålunda i mångt och mycket blott en be- nämningsfråga. Men eftersom den ej är uteslutande sådan, så är det af vikt, att dess rätta begränsning fastställes, d. v. s. att man frångallrar dessa ur kemien lånade begrepp, som äro afsedda att klargöra frågorna, men hvilka själfva ligga så långt utom hvar- dagslifvets erfarenheter, att de aldrig hinna .blifva verkligheter för eleverna. Genom lämplig uppställning af en lärobok i varukunskap blifva eleverna i tillfälle att i sammanhang studera de varor, hvilka äro samhöriga, de må nu äga det ena eller andra ursprunget. — Läroboken får dock i detta fall icke »torrläsas» — lika litet som en lärobok i kemi — utan måste suppleras genom förevisningar och försök. Emellertid väntar jag mot det nu framställda förslaget flere anmärkningar. Man kan sålunda säga, att som varukunskapen omfattar ej blott en kemisk del utan en zoologisk, en botanisk, en minera- logisk o. s. v. — ja i viss mening allt mellan himmel och jord — så blir en begränsning svår eller omöjlig, hvarförutom man kan spörja, hvarför allt detta skall ersätta just kemien. I afseende på begränsningen kan nog föreligga en svårighet, som ej bör bortresoneras, nämligen om elever samtidigt under- visas, hvilka hafva väsentligt olika syfte med sina studier. Men detta är fallet mera vid allmänna, fria kurser än i en skola. Genom att till en början endast medtaga hvad tyskarne expressivt nog kalla »Materialenkunde» drager man en lika naturlig som god gräns mot en massa arbetsprodukter, där formen är det väsentliga (t. ex. maskiner, möbler, instrumenter, konstföremål o. s. v.). Genom att vidare hålla sig till hufvudsakligen de varuslag, med hvilka elevernas flertal kan antagas komma i beröring, gifver man under- visningen den praktiska basis och begränsning, som är afsedd. Råämnena till föda, kläder, bostäder, vidare allmänna me- taller, glas, porslin m. m. äro ting, dem ingen kan undvika att förr eller senare se och i någon mån lära känna. Sådant bör alltså medtagas. Men kännedomen om apoteksdroger, om en hel del konstiga färgstofter, om artificiella gödningsmedel m. m. må vara nyttig för vissa elevgrupper; — för många är det en obe- höflig kunskap. Jag tror ej, att det i allmänhet vållar synnerligt stora svårigheter att för en bestämd elevgrupp ordna en kurs så. 44 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR, att den erhåller lämplig begränsning samt därmed också medför beräknadt gagn. Hvarför varukunskap bör ersätta kemi (och mineralogi där sådan förekommer), men däremot icke botanik och zoologi, fram- går af hvad som i det föregående blifvit anfördt rörande kemiens egendomliga ställning till hvardagslifvets erfarenheter. En långt svårare anmärkning är denna: hvarifrån skall man taga undervisningstiden till detta nya läroämne? Kemitimmarna räcka endast delvis till, och lektionsschemat är för öfrigt väl ut- fylldt. Utan tvifvel kan man dock genom en omläggning af under- visningen i naturlära och vissa andra läroämnen bereda sådan tid. I stället för att under botaniktimmarna ägna uppmärksamheten åt de växtdelar, som äro tekniskt nyttiga men dock ej af större botaniskt intresse, kan man åtnöja sig med att omnämna desamma och hänvisa till undervisningen i varukunskap för erhållande af närmare besked om dem (bomull, lin, jute, kaffe, the, cacao o. s. v.). I stället för att under geografien inpressa en ej så liten portion varukunskap, kan denna sistnämnda behandlas för sig, och i stället för att såsom nu sker i folkskolor och seminarier anslå särskilda lektionstimmar till läran om alkoholhaltiga drycker och dessas skadlighet, synes vida naturligare att inrycka denna undervisning i varukunskapen under kapitlet spritdrycker. Med ett ord, genom att från åtskilliga undervisningsområden samman- föra hvad som rätteligen här tillsammans och som därför lämp- ligare behandlas under rubriken varukunskap, kan den tid vinnas, som kräfves därtill. . Bland ytterligare anmärkningar, som kunna väntas, är äfven den, att detta läroämne kräfver en svåranskaffad och kanske dyr- bar undervisningsmateriel. Och skall den enskilda läroanstalten söka själf hopsamla alla behöfliga föremål, så blir detta för visso både besvärligt, tidsödande och dyrbart. Men finnes en central- anstalt, som åtager sig detta, så går den saken lika lätt som rekvisition af hvilken annan materiel som helst. Atager sig där- till samma anstalt uppdraget utan egen vinst, så reduceras också priset till det lägsta tänkbara. En sådan anstalt finnes verkligen i vårt land, nämligen Svenskt Industri- och Handelsmuseum i Stockholm, som satt denna punkt på sitt program, och som enligt hvad jag vet vill gå så långt det förmår för att förse landets skolor med dylika normalsamlingar. Utan tvifvel vore det af intresse att praktiskt visa, huru jag tänkt mig ett par lektioner i ämnet, t. ex. för en klass i en högre flickskola och för en annan i ett folkskoleseminarium. Men som KEMIUNDERVISNINGEN PÅ NATURLÄRESTADIET. 45 tiden icke nu medger en dylik prof lektion, så måste den anstå. Vilja emellertid de häraf intresserade en annan gång utgöra publik, så skall jag med nöje återkomma till ämnet; och skulle saken kunna föras framåt genom anordnande af kurser för lärare i varukunskap med speciell hänsyn till skolundervisningen i ämnet, så tror jag nog, att de finnas, som vore villiga att lämna hjälp äfven till sådana. Rektor Almqziist hade alltid fattat den kemiska undervisningen på naturlärestadiet som »varukunskap», kunskap om vissa vikti- gare ämnen från det praktiska lifvets ståndpunkt. Men ingeniör Sondén fordrar för mycket af denna undervisning, som arbetar med större svårigheter än öfriga grenar af naturundervisningen. Man har ej som för dessa något underlag från barnens föregående erfarenhet, ej heller något kunskapsarf från föregående generationer; barnen föras in i en alldeles främmande värld. Ifrågavarande undervisnings uppgift är just att här göra dem hemmastadda, lära dem iakttaga, både med syn, smak och lukt, lära dem dra när- liggande slutsatser häraf och sålunda småningom skaffa till stånd litet egen erfarenhet. Och att ha sådan och kunna iakttaga är i och för sig en kunskap af värde, lika godt om de kunna svara på frågor: hvad är en bas, en syra o. s. v.? eller icke. Den systematiska, s. k. vetenskapliga, kunskapen ligger icke för detta åldersstadium, behöfves här heller icke, där kunskapsmaterialet är så ringa. — Vidare måste mot ingeniör Sondén framhållas, att i skolan »varukännedom» ej kan samlas till ett läroämne, den måste delas på botanik, zoologi, geografi och detta nu ifrågavarande ämne, som bör behålla namnet kemi. När man t. ex. i geografien kommer till ett risproducerande land, så skall det talas om riset, och det går ej an att hänvisa: därom får ni längre fram höra i »varukunskapen». — Men utan tvifvel har ingeniör Sondén rätt i att af varukunskapen allt mer bör införas i skolundervisningen, och särdeles tacksam bör man vara för anbudet af anordnande af kurser i ämnet och förevisningar. Fil. lic. C. Kullgren trodde, att ett studium af varukännedom, såsom hufvudsakligen omfattande beskrifning af de enskilda ämnena hvar för sig och deras olika reaktioner, skulle fordra mer tid och arbete än studiet af kemi, där man mer tillgodogjorde sig en gruppering af ämnena och en sammanställning af deras reaktioner. Vore det således i allmänhet lämpligt, att undervisning i varukännedom föreginges af en framställning af de naturvetenskapliga grunderna. 46 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR, så gjorde sig denna fordran särskildt gällande för undervisningen i flickskolorna. Där torde det nämligen ej i främsta rummet gälla att meddela en del för det praktiska lifvet direkt användbara kunskaper utan först och främst att söka bibringa eleverna en klarare uppfattning af naturförhållandena och uppmuntra till ob- servation af de yttre företeelserna. Detta lyckades säkert bäst, om man, såsom i kemiundervisningen skedde, sökte sammanföra likartade reaktioner och gifva den förklaring öfver desamma, som på ett elementärt stadium för närvarande vore möjlig. Tillräckligt belysande förklaringar öfver de viktigare kemiska fenomenen vore nog ej så svåra att gifva, som inledaren framhållit. För ett godt resultat af kemiundervisningen i flickskolorna vore det emellertid nödvändigt, att den anslagna tiden ökades, så att i veckotimme under de två sista läsåren komme kemien till godo. Doktor A. Meyer ville instämma med inl. i att den ifråga- varande undervisningen i många afseenden lämnade ett ganska klent utbyte, men ville bestämdt opponera sig mot att sätta detta lika med noll, såsom inl. gjort; denne hade nämligen begagnat sig af den mycket modärna men därför ej riktiga, rena utilitets- synpunkten, men saken måste ses äfven från andra synpunkter. Det vore otvifvelaktigt, att en undervisnings bildningsvärde stode i direkt proportion till lärjungarnas intresse för densamma, och om man frågade lärjungarna i 4:e och 5:e klassen, hvilket som vore skolans roligaste ämne, så skulle i 9 fall af 10 svaret blifva: fysik och kemi. Å andra sidan ville han gifva inl. rätt däri, att ett ytligt studium af ett ämne stundom kunde inverka skadligt på ett senare djupare studium af samma sak, men botemedlet där- emot ville han minst af allt se i ett utbytande af kemien mot varukännedom, ett ämne, som blott skulle göra våra gossars bild- ning än mer polyhistorisk och splittrad. I dess ställe ville han alldeles borttaga ämnet för de lärjungar, som sedan på gymnasium skulle få en fullständigare kurs, och för de öfriga förlägga det till afslutningskursen. Under sådana förhållanden skulle i dess ställe botaniken och zoologien kunna afslutas i 5:e klassen, innan fysiken och kemien inträda, och sålunda det naturvetenskapliga intresset ej blifva så splittradt som nu vore förhållandet, då 7 naturvetenskaper läsas under loppet af 2 år med 3 timmar i veckan. Tal. hade särskildt yttrat sig med hänsyn till de all- männa läroverken, men när en gång den nya afslutningsklassen blefve införd därstädes, skulle säkerligen flickskolorna antaga dessas 6-klassiga läsplan. KEMIUNDERVISNINGEN PA NATURLÄRESTADIET. 47 Ingeniör Sotidhi förklarade sig endast i så måtto hylla utilitets- principen vid undervisningen, som han ansåge, att all undervisning bör medföra något gagn. Är detta icke af teoretisk art, så bör det vara af praktisk, eljest är tiden förspilld. Nu är det omöjligt att på det stadium, hvarom här är fråga, komma till några i teoretiskt afseende dugliga förklaringar af fenomenen. Visar dess- utom erfarenheten, att undervisningsresultatet är praktiskt lika med noll, så måste undervisningsplanen ändras. Förklaringarna äro förbehållna ett senare stadium; och huru önskvärdt det än är, att ett stort antal elever nådde detta stadium, så utgöra dock f. n. de en ringa minoritet, för hvars skull det icke är rätt och billigt att låta majoriteten bli lidande. Bättre är då att tillgodose majoritetens intressen genom att meddela en praktiskt nyttig kunskap af den art, att den faller inom elevernas fattningssfer. Min erfarenhet förskrifver sig visser- ligen hufvudsakligen från handelsskolans område, men jag har trott, att förhållandet inom flickskolorna är likartadt, så mycket mer som handelsskolan till ej ringa grad rekryteras från flick- skolans högsta klasser. En missuppfattning rörande varukunskapen är, att den blott utgör en samling data utan inre sammanhang. Varukunskapens uppgift är just att genom kombination af samhöriga varuslag underlätta öfversikten af det hela samt inhämtandet af kunskapen om hvarje enskild artikel. Inom varukunskapen sammanför man t. ex. silke, konstsilke, bomull, lin och andra fibrer, hvilkas egen- skaper och olikheter härigenom vida rationellare inläras, än om silket behandlas vid en zoologi-lektion, konstsilket under en kemi- lektion, bomullen under en geografi-lektion och kanske linet under en botanik-lektion. En väl ordnad undervisning i varukunskap skulle förvisso bli mera fruktbringande än den s. k. kemiunder- visningen och vore mera omfattande än denna. Lektor T. Moll instämde med rektor Almquist och doktor Kullgren i fråga om kemiens betydelse för den formella bildningen. Intet läroämne vore så skickadt som kemien att införa lärjungarna i naturvetenskapens sätt att tänka. Väl gällde detta egentligen för det högre stadiet, där en rationell behandling af kemiens hypo- teser vore möjlig. I någon mån vore det dock tillämpligt äfven i fråga om den första undervisningen. Tal. kunde ej förstå inl.:s mening med att förklaringar icke kunde ges. Man kunde t. ex. mycket väl förklara förbränningen på ett för barnet begripligt sätt. En förklaring vore en förklaring, äfven om den icke drefves till 48 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR, de yttersta principerna, som ju aldrig kunde nås ens af veten- skapsmannen. Tal. vore emellertid ingeniör Sondén tacksam för det upp- slag han gifvit. Det vore nog sant, att undervisningen i kemi på ifrågavarande stadium icke gåfve den behållning, som ämnet borde och kunde gifva. En reformation af undervisningen behöfdes. Af anmärkningar, som kunde framställas, vore t. ex. en, att vissa kemiska föreningar, såsom syror och salter., uppfattas från en syn- punkt, som i och för sig icke är lämplig och som står i strid med den synpunkt, hvarifrån föreningarna senare uppfattas. Det torde icke vara något hinder att från början framställa syrorna såsom väteföreningar och salter såsom föreningar, där syrans väte ersatts af metall. Den elementära undervisningen borde taga mera hänsyn, än den gör, till kemiens utveckling under de senaste år- tiondena. Fil. lic. Kullgren: Enligt ing. Sondéns förklaring tycktes skill- naden mellan de framställningar af kemiska fenomen, som gåfves å ena sidan af den rationella kemien, å andra sidan af ämnet varukännedom, hufvudsakligen ligga däri, att de förra baserade sig på molekylarläran, under det de senare vore fria från hvarje teoretisk behandling. Molekylarteorien torde dock ej böra afvaras ens för den elementära undervisningen. En annan, mindre väsentlig skillnad låge i de vid kemiundervisningen använda formlerna. Det torde vara tvifvelaktigt, om dessa borde upptagas vid en knapp- händig behandling af kemiens grunddrag. Skolföreståndarinnan Anna Rönström från Lund trodde, att den omtalade svårigheten att finna en förklaring för de kemiska fenomenen berodde därpå, att man sammanblandade de båda be- greppen verklig förklaring och djupare förklaring. En förklaring kunde vara verklig och klar, fastän den inte vore den djupaste. Samma förhållande äger rum i andra ämnen t. ex. matema- tiken. Man fordrar där ofta ett bestämdt bevis för en sats, ett bevis, som vunnit häfd genom bruket, och förkastar ett annat, som är enklare och åskådligare. Hufvudsaken vid undervisningen är alltid, att full förståelse vinnes, vetenskapligheten får komma i andra rummet. . Om förståelsen af den kemiska undervisningen underlättas genom bruket af formler, torde de kunna delvis användas, utan att därför undervisningen i sin helhet grundas därpå. Det hade föreslagits, att man till undervisningen i kemi skulle KEMIUNDERVISNINGEN PÄ NATURLÄRESTADIET. 49 använda i timme i veckan under två år. Detta vore just den tid, som i tal:s skola och förmodligen äfven i andra flickskolor, som i 8:e klassen genomgå en kurs i huslig ekonomi, ägnades åt ämnet. I 7:e klassen lästes i förstnämnda skola oorganisk och i 8:e klassen organisk kemi i sammanhang med hushållslära. I 8:e klassen blefve undervisningen således delvis ordnad som varu- kännedom. Adj. Vinell: Inl. hölle för mycket på vetenskaplighet. En bristfällig teori vore bättre än ingen teori alls. Det funnes områden, där människan ingenting kunde begripa, t. ex. det religiösa, men ingen kunde ändå undvara en teori. Denna blefve en annan för den lärde än för den olärde — det kunde ej hjälpas. På samma sätt' förhölle det sig. äfven inom naturvetenskapen. En vetenskapsman, som rörde sig på veten- skapens framsida, hade behof af en annan teori än den, för hvilken det endast gällde att kunna något filosofera öfver de företeelser, som mötte honom i lifvet. Hade man inte fått någon teori för de kemiska företeelserna, så kunde man alls inte tänka öfver dem •—- de stodo som underverk. Värdet af naturlärestadiets blyg- samma kurser vore just, att de satte eleverna i stånd att kunna på något sätt tänka öfver de företeelser, som mötte dem. Fruktan för att icke »tänka rätt» borde ej afskräcka människan från att tänka utan endast mana till försiktighet vid dragandet af slutsatser. Ingeniör Sondén: Jag märker af diskussionen, att inlednings- föredraget varit för knapphändigt för att klargöra hvad därmed afsetts. Likaså var det otillräckligt att såsom exempel välja ensamt ett ur kemien lånadt ämne. Jag borde hafva utvecklat, saken full- ständigare och särskildt hafva visat olikheten mellan behandlingen här och om det gällt en kemilektion. Men jag fruktade att komma med ett för långt anförande. Jag måste fortfarande fasthålla den principen, att undervisningen måste bedömas efter resultatet, och om kemiundervisningen resulterat uti att äfven de enklaste frågor lämnas obesvarade, så är domen däröfver fälld. Äfven de dugligaste lärare komma till korta, om systemet är omöjligt. I de fall jag varit i tillfälle att iakttaga denna under- visning, har densamma — såsom jag yttrat i inledningsföredraget — verkligen bedrifvits af erkändt dugande pedagoger, men resul- tatet är därför ej bättre Elever på detta stadium och med det Verdandi 1903. 4 50 FRAN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR. skolarbete, de äro nödsakade till, »filosofera» icke öfver svårfatt- liga ting utan äro glada att komma ifrån saken så lätt som möjligt. Dr Meyer vände sig mot ingeniör Sondéns sista yttrande, att eleverna icke på egen hand tänkte (»filosoferade») öfver kemi. Tal:s 7-åriga erfarenhet ginge i alldeles motsatt riktning, ty knappast en lektion afslutades, utan att en del lärjungar komme fram och under form af frågor meddelade sina funderingar öfver saken. Tal. ansåg, att kemi och fysik på detta stadium hörde till skolans mest väckande ämnen, och betviflade, att varukännedom i detta hän- seende kunde ersätta dem. Fröken Lilly Engström framhöll geografiens betydelse för ifrågavarande undervisning. Det är en stor fördel att ha ett sådant läroämne, där man kommer i tillfälle att sammanföra saker från olika kunskapsområden; barn, åtminstone flickor, ha stor benägen- het att rangera in kunskaperna i fack, utan beröring med hvar- andra. I geografien få barnen t. ex. göra bekantskap med de olika spånadsämnena, det ena efter det andra, i de naturliga om- gifningar, där de höra hemma. Det skulle ej vara lämpligt att från början tala om alla på ett ställe; efteråt kan ju sådant som en sammanfattning vara af nytta. Fröken Signe Almquist ville bringa på tal frågan om nyttan af kemiska formlers införande på ifrågavarande stadium. Hade funnit, att en kurs, som ordentligt inlärde grunderna för formel- beteckningen (t. ex. enligt Almquist—Nordenstams Kemiska försök) toge en hel hösttermin, under hvilken tid föga kunde göras af till- lämpning på det praktiska lifvet, hvilket dock vore det för detta stadium viktigaste. Af dessa med så mycken tidsuppoffring inlärda formler hade lärjungarna för lifvet ingen behållning. I flick- skolorna, där så liten tid är anslagen åt kemi, är därför formler- nas inlärande till föga nytta. Man måste gå så fort som möjligt till den organiska kemien, där formler ju ej kunde komma i fråga. Fröken Ebba Sylvan hade försökt både med och utan form- ler och tyckte sig i förra fallet ha fått mera plan i undervisningen. Formlerna underlättade kombinationer och utgjorde en grund för fortsatta studier. Fröken Anna Kruse instämde med frkn Sylvan. Hade för- sökt undervisa efter Almquist—Lagerstedt och tyckt sig endast KEMIUNDERVISNINGEN PÅ NATURLÄRESTADIET. 51 prata men vid begagnandet af Almquist—Nordenstam känt sig verkligen undervisa. Fröken Maria Aspman fann hufvudsaken i kemien vara att se på, ej att tala om. Viktigt vore att få tid till organisk kemi med så många försök som möjligt. Fröken Ester Lager ville ha bort det gamla benämningssättet på salter (ex. svafvelsyrad kopparoxid); det nya (ex. kopparsulfat) medförde fördelar särskildt för förståendet af elektrolysen. Denna namnändring kunde genomföras äfven utan inlärande af formler. Lektor T. Moll framhöll, att Almquist—Nordenstams Kemiska försök afsåg grundläggandet af en mycket vidlyftigare kemikurs och därför ej lämpade sig för en afslutad mindre kemikurs; mycket för en sådan viktigt saknades, och mycket där upptaget måste öfverhoppas. Ansåg det icke vara omöjligt att begagna formler för en eller annan viktigare förening, t. ex. de vanligaste syrorna. Ingeniör Sondén: För att gifva de närvarande bättre tillfälle att förstå meningen med undervisningen i varukunskap bad tal. att få inbjuda däraf intresserade till en proflektion å tid, som närmare torde få meddelas genom sällskapets styrelse. Ett danskt nationalverk för barn. Till Redaktionell af Verdandi. Den framstående danske skolmannen Emil Slomann har sedan flere år tillbaka forberedt en läsebok för danska barn, af hvilken två delar utkommit. Företaget är så på en gång vidtomfattande och enhetligt och synes — så långt det hittills framskridit — vara så lyckligt genomfördt, att det torde förtjäna uppmärksam- het äfven utanför sitt eget lands område. Jag föreslår därför, att redaktionen af Verdandi må aftrycka det Nordiske forlags med- delande om det tilltänkta företaget. Det heter där: »Om planen for arbeidet udtaler hr Slomann selv følgende: „Det hele Værk skal bestaa af fem, maaske seks Bind. Fra først til sidst skal Fædrelandet, i videre Forstand Norden, være det samlende Midt- punkt. Bogen skal være en aandelig Enhed, et virkeligt Hele; den skal ikke være en Samling uensartede Brudstykker, men en Bog for sig, med en ren og fuld Tone. Derfor er det Formaalet, at saa meget som muligt af Bogen skal være skrevet eller bearbejdet for den. Efter en Plan stemmende med Planen for Teksten vil Illustreringen helt igennem blive udført af dan- ske Kunstnere og lagt til Rette for danske Børn. I første Bind gives der en Række Skildringer, dels Fortællinger og Digte, dels frit belærende Fremstillinger af Natur og Menneskeliv i vort Fædreland. Her fortælles der om vore Husdyr og vore vilde Dyr, om Liv i By og Liv paa Land, om Liv i Mark og Skov og Hus og Gaard, og alt tilsammen skulde det forme et simpelt og anskueligt Billede af vort Land med dets Natur og Men- nesker som Grundlag for videre Meddelelse og Samtale. Til Slutning følger nogle Stykker, der sigter paa Fædrelandet som Helhed. Jeg tror ikke, det er for tidligt. I andet Bind gives der paa lignende Maade, men mere indgaaende, Skil- dringer fra: Kjøbenhavn; vore Bilande; dernæst historiske Billeder efter de gamle Krøniker; Beskrivelser af fremragende danske Mænds Ungdom; letfattelige naturvidenskabelige Fremstillinger; Hovedformer af ikke-europæisk Kultur og Natur. Gennem hele Bogen Eventyr, Fortællinger og Digte. I de følgende Bind vil stadig Fædrelandet og det nordiske blive Midtpunktet, ETT DANSKT NATIONALVERK FÖR EARN. 53 idet nordisk Historie og Litteratur danner den ene Hovedside af Værket; her- til vil der slutte sig Skildringer af Hovedpunkter og Hovedpersoner i andre Landes Natur- og Kulturforhold. I det historiske Stof vil Levnedsskildringer af betydelige Mennesker fra de forskelligste Samfundslag spille en fremtrædende Rolle. I de sidste Bind vil Litteraturen blive fremstillet saaledes, at Indholdet af Hovedværker genfortælles i Belysning af Digterens Liv; betydningsfulde Af- snit af Digtningene indflettes i Skildringen. Ogsaa fremragende Kunstnere vil blive skildrede for at skabe Førstaaelse af Kunst og Kunstværker. Der vil dernæst blive optaget let fattelige Fremstillinger af Samfundslivets Hovedsider, som Penge, de for Handelen grundbestemmende Forhold, Kolonialforhold, Grundtræk af danske Borgeres Rettigheder og Pligter, samt Træk af Samfunds- læren, alt mindre sigtende til sammenhængende Belæring end til at vække Almensans og Samfundsforstaaelse. Den anden Hovedside bliver den naturvidenskabelige. Foruden naturhis- toriske, botaniske og geografiske Karakterbilleder vil der blive givet letfattelige Skildringer af Naturkræfterne og deres Betydning og Anvendelse i Menneskets Tjeneste; af Jordbundslæren, særlig Danmarks; af Opfindere og Opfindelser. Her er i de største Hovedtræk den Sum af Kendsgerninger antydet, som Læsebogen vil indeholde. Det er ikke Hensigten at meddele Lærebøgernes Stof eller at give sammenhængende Oversigter. Bogen skal fremdrage Hovedpunkter og udføre disse, saa den knytter til ved Børnenes Interesser, udvider deres Synskreds og viser dem Vej til videre Belæring. Behandlingen af dette Stof skal være sund, simpel, ægte. Den skal være munter, livlig og afvekslende, saa den skaffer Børnene Glæde, men den skal ogsaa vække og styrke Alvoren hos dem. Fremstillingen skal have til Maal at lede dem til Forstaaelse af den dybe Sammenhæng, der forbinder alt i Livet, stort og smaat. Herigennem skal Tænkningen modnes, mens Fantasien skal udvikles dels ved Benyttelse af den Digtning, som er Børnene saa kær, dels ved en gennemført kunstnerisk Form. Det vil staa som en Hovedopgave at udvikle Sansen for den rette og rene Brug af Modersmaalet og Kærligheden til dette. Derfor vil Maalet være at gøre Sprogformen fuldt tilegnelig for Børn paa det Alderstrin, Fremstillingen i de enkelte Afsnit henvender sig til, og at give de fremsatte Ideer og Tanker et paa een Gang træffende, fyldigt, følgerigtigt og aandsbevæget Udtryk.» Och därefter tillägger förlagsfirman: »Da Hr Slomann for godt og vel et Aars Tid siden havde fuldendt Udar- bejdelsen af Manuskriptet til første Del og nu ønskede at underkaste dette ansete Medlæreres Prøvelse for at høste Udbyttet af deres Erfaringer, lod Forlaget trykke som Manuskript et Oplag gennemtrukket med hvide Blade, hvorefter Hr Slomann udsendte disse Bøger til en Kreds særlig af Folkeskolens Lærere og Lærerinder med Anmodning om deres Dom og Bistand. Og da Svarene fra disse sagkyndige forelaa, gennemgik Hr Slomann atter sin Bog, idet han stadig raadførte sig med de indkomne, ofte meget grundige og kyndige Svar. Den foreliggende Læsebog er saaledes blevet paa een Gang et Udtryk for sin Forfatters personlige Syn paa Opgaven og Resultatet af en omfattende Medvirkning fra en stor Kreds af Skolens Medarbejdere. Naar en fremragende Skolemand som Hr Slomann beslutter sig til at fremlægge et saadant Værk, der altsaa er Frugten af mange Aars Arbejde, Erfaringer og Overvejelser, har Forlaget paa sin Side følt sig forpligtet til at gøre alt for at bære det frem paa en Maade, som svarer til den Betydning, vi tror, det vil faa for den danske Skole. Ligesom baade Stofvalg og Sprogbehandling i denne Læsebog helt igen- 54 ETT DANSKT NATIONALVERK FÖR BARN. nem er taget som den selvstændige, pædagogiskkunstneriske Opgave, det i Virkeligheden er, saaledes er dette ogsaa Tilfældet med dens Illustrering, hvis Ledelse Hr Gerhard Heilmann har overtaget. Under nøje Samarbejde med Hr. Slomann har Hr. Heilmann lagt en i alle Enkeltheder overvejet Plan for Billedstoffet, og ved hvert enkelt Billede har han dernæst henvendt sig netop til den af vore Kunstnere, hvis ejendom- melige Begavelse syntes Borgen for, at han vilde kunne udføre den paagæl- dende Illustration paa den ypperste Maade.» Så långt den danska förlagsfirman. — Härtill blott några frågor. Synes det önskligt, att ett dylikt nationalverk för svenska barn komme till stånd ? Kan den storartade tanke, som ligger till grund för ett sådant, och den kärlek till den höga värdesättning af barnet, som framkallat det danska verket, framlocka den rätte mannen för ett motsvarande verk i Sverige? Och kan denne finna gensvar och hängifvet samarbete från våra förnämsta konstnärer till arbetets illustrerande? Att kompetent och för saken intresserad förläggare här stär att finna, behöfver icke betviflas. —- —- — Sedan detta blifvit nedskrifvet, meddela tidningarna, att Selma Lagerlöf åtagit sig uppdraget att skrifva en läsebok för barn. Därmed skulle vårt lands i många afseenden yppersta och ädlaste penna vara gifven i våra barns tjänst. Och kan Selma Lagerlöf, såsom antagligt är, skrifva för barn, så äro vi därmed försäkrade om att få till stånd ett klassiskt verk, hvad den delen af barnens läsning beträffar, som vädjar till fantasilifvet. Detta torde f. n. vara det minst bearbetade pedagogiska området men tillika ett, som skolan har särskildt behof af i vår tid och som dock få män och kvinnor i vår skolvärld äro i stånd att bearbeta. Skulle det icke vara lättare att finna goda pedagogiska krafter för skildringen af natur, folk, land o. s. v. ? Eller kanske fröken Lagerlöf sitter inne med begåfning äfven för sådana stycken af en svensk läsebok för barn? L. L—ih. Bokanmälan. Sveriges historia intill tjugonde seklet, under medverkan af O. Montelius, H. Hildebrand, M. och L. Weibull, G. Fåhræus, L. Stavenow, S. Clason och A. Rydfors utgifven af E. Hildebrand, riksarkivarie. Som vi veta, stå den modärna historieforskningens resultat ej alltid i samklang med den hittills gällande uppfattningen af historiska tilldragelser och personligheter. De kräfva tvärtom i många fall en modifikation eller rent af en förändring af gamla häfdvunna omdömen, en gallring af det äldre historiska stoffet och ett tillägg af nya, hittills förbisedda fakta. Hos oss har den historiska forskningen under många år bedrifvits med rastlös ifver och ihärdighet, och till följd däraf har behofvet af en ny framställning af vårt folks odlingshistoria länge gjort sig gällande. Några af vårt lands förnämsta historieforskare hafva därför börjat en ny bearbetning af Sveriges historia, där de lärda undersökningarnas resultat komma att i populär form framläggas för allmänheten. Arbetet utkommer under loppet af tre år i 7 5 häften till ett pris af i krona häftet. Utgifvarens rykte för vetenskaplig soliditet och hans med- arbetares allmänt erkända skicklighet och sakkunskap äro en borgen för att arbetet kommer att intaga en hög rang i vår historiska litteratur. Detta bestyrkes till fullo af det gedigna och i hög grad instruktiva innehållet i de två häften, som, då detta skrifves, kommit denna tidskrifts redaktion till handa. Med riktig uppfatt- ning af hvad som för närvarande är mest behöfligt, har början gjorts med en skildring af Karl XV:s regering. Det modärna statslifvet är här skildradt med stor sakkännedom, reda och klarhet. Det torde ej varit en lätt uppgift att göra det tunga materialet tilltalande, men enligt vår åsikt har förf, löst det svåra problemet på ett förträffligt sätt. Med lika stort intresse följer man 56 BOKANMÄLAN. framställningen af riksdagsarbetet och samhällsutvecklingen som de diplomatiska förhandlingarna. Särdeles väl har förf, lyckats i att gifva relief åt de ledande personligheterna, hvilka klart och tydligt framstå mot händelsernas bakgrund. De, som ej haft sin plats i främsta leden, hafva däremot blifvit ställda väl mycket i skuggan. Blanche och L. J. Hjärta t. ex. omnämnas endast med några få ord. Dessa mäns inflytande på vårt folk var dock ej utan sin stora betydelse. En särdeles förträfflig nyhet, som vi här särskildt vilja om- nämna, är att förf, meddelar kortfattade men rediga öfversikter öfver anmärkningsvärda tilldragelser i främmande länder samt redogör för den utländska politikens inflytande på händelsernas utveckling och på allmänna opinionen hos oss. Arbetets yttre är tilltalande. Formatet är stort, tryckstilen redig och de talrika illustrationerna äro särdeles utmärkta. För dem, som undervisa i historia och som ej vilja blifva efter sin tid, kommer det nya arbetet att blifva en förträfflig hjälp- reda. Det höga priset bör ej utgöra något hinder för dess för- värfvande, då det ju fördelas på tre år. Vi hafva för afsikt att återkomma' till detta arbete, då ut- gifningen däraf hunnit fortskrida något längre. G. H. Skolanekdoter. Våra elevers oriktiga svar — och våra egna dumma frågor ibland — innehålla, som vi alla veta, många muntrande element, men de kunna också innehålla en god del psykologiska lärdomar. Af båda dessa skäl kunna de vara sådana, att de förtjäna räddas från glömskan. Och när vi nu göra början med en samling anekdoter, som en vän till tidskriften ställt till vårt förfogande, sker det i förhoppning, att de af våra läsare, som äga dylika samlingar, ville meddela oss något däraf. Naturligtvis böra anek- doterna vara fullt sanna och vederhäftiga. »Hvar slöts Kalmarunionen?» — Intet svar. Frågan upprepas 3 gånger. Kära barn, man brukar säga: Hur många äro tio Guds bud?» Svar: (efter något funderande): »Tio». — Nå, kan du nu säga mig, hvar Kalmar- unionen slöts? — »På Sinai.» »Hvad menas med mumier?» — »Mumierna voro ett folk, som bodde för sig själfva.» Hinduerna hålla sina gudstjänster i s. k. pedagoger.» (Från den tid, då man lärde läxan utantill.) »Gud skapade människan af jordens stoft och inblåste i hennes näsa en lefvande ande. Förstånd, varmt blod och fagert anlete gåfvo de andra Åsarna.» »Hvem upptäckte Island?» —»En bevädrad viking.» »Hvad hette Sveriges störste kemist?» — Beelzebub.» »Hör du inte, hvad jag säger?» — »Ack, med mig har det alltid varit så, att det ena örat gått ut genom det andra.» 58 SKOLANEKDOTER. »Hvad menas med jungfrubur?» — Lång tystnad. Slutligen en som viftar. »Nå?» — »Krinolin.» »Hvad betyder namnet Salomo?» (I Barths Bibi. Hist, står i en not »Fridskonung», men dottern till en Bellmanssångare råkade svara:) »Fredman.» »Hur mycket åt Benjamin?» — Ingen svarar. Läraren: Det står ju tydligt: »och åt Benjamin dubbelt så mycket som de andra». En magister D. (på 50-talet) undervisade i Bibi. Hist, på följande sätt: Hvad handlar 2:an om? Syndafallet. 5:an? Babels torn. 22:an? Josefs bröders fångenskap, o. s. v. Stilprof ur krior. »Den franska skolan utmärkte sig genom kall formalism. 1 synnerhet voro de kransar, af hvilka Gyllenborg flätade sina vittra alster, stundom be- lagda med en lätt rimfrost. Då kom Lidner och lärde människan att blicka in i sig själf. Från denna ställning, som i längden blef pinsam, räddade oss Torild.» »Sjön Genesaret, vackert landskap, ty det för sin storleks skull kallad haf, var ett utmärkt var alldeles fullt med krita i det gröna gräset.» »Men Sigismund var föga pålitlig. mellan Stockholm och Uppsala.» Han höll ej sina löften längre än »Dock bör man ej bada i det salta hafsvattnet, om man ej är mycket sjuk; ty där finnas många sjöstjärnor och planeter.» »Turkarna äro ett mycket blodtörstigt folk. Men när de ej slåss, sitta de alldeles stilla med benen i kors och läsa i en karavan. De äro icke hed- ningar men hafva blott en enda profet, så att de hafva en ganska enformig religion. Hela lifvet igenom måste prästerna påminna dem om deras böner, men då lyda de också genast, och det är ej underligt, ty de skrika mycket högt åt dem. Så att deras profet är nog mycket sträng. Och det är bra, när han är ensam. De hafva ej något kors och ingen tupp, men en halfmåne, och det är ganska vackert. De få bo i ett hörn af Europa» (författadt af en 10-åring). Om hvartannat. Utställningen vid trettonde allmänna svenska folkskolläraremötet den i—3 juli 1903. Till deltagande i den utställning, som kommer att anordnas i samband med 13:e allmänna svenska folkskolläraremötet, har utgått inbjud- ning till folkskolor och öfriga folkbildningsanstalter, tillverkare och försäljare af skolmateriel och artiklar, afseende skolhälsovården, samt alla andra, som innehafva föremål, lämpliga för denna utställning. Då utställningen afser att bereda mötets deltagare tillfälle att taga känne- dom om lämplig undervisningsmateriel och sådana yttre anordningar, som kunna främja skolans verksamhet, mottagas till densamma dels läro- och läse- böcker, kartor, planscher och annan åskådningsmateriel, modeller för slöjd och teckning, slöjdredskap, lekmateriel, skolmöbler och öfriga skolinventarier, dels ritningar å skolbyggnader, uppvärmnings- och ventilationssystem, bad- och gymnastikapparater, skolträdgårdar m. m., hvilka ritningar helst böra åtföljas af måttuppgifter och beskrifningar. Lärjungearbeten utställas endast, för så vidt de tjäna att förtydliga en viss bestämd undervisningsmetod, och böra i sådant fall utvisa hela läro- gången. Modeller för undervisning i slöjd och teckning böra utgöra fullständiga serier med endast ett exemplar af hvarje arbete. Mötets bestyrelse anordnar och öfvervakar utställningen i dess helhet samt låter brandförsäkra de utställda föremålen men ikläder sig för öfrigt ingen ersättningsskyldighet för å dem möjligen uppkommande skada. Kollektivut- ställningar böra af utställarna själfva anordnas å anvisad plats. Tillverkare och försäljare af utställd materiel få själfva bekosta sitt del- tagande i utställningen, hvaremot bestyrelsen för öfriga utställare bestrider alla nödiga kostnader. Om möjligen skeende fraktnedsättning kommer framdeles att lämnas meddelande. De, som ämna deltaga i utställningen, böra under februari månad hos mötesbestyrelsen rekvirera anmälningsblanketter, hvilka, vederbörligen ifyllda, före 1 mars återsändas till bestyrelsen, som därefter lämnar underrättelse om, huruvida de anmälda föremålen mottagas eller ej. Utställningsföremålen böra aflämnas under tiden från och med den 15 till och med den 20 juni samt afhämtas från och med den 8 till och med den 10 juli. — Skrifvelser rörande utställningen adresseras: Allmänna folkskollärare- mötet, Stockholm. 60 OM HVARTANNAT. Ellen Fries’ bibliotek, hvilket våren 1901 såsom gåfva från hennes vänner öfverlämnades till Fredrika Bremer-Förbundet, är sedan ett år tillbaka kostnadsfritt tillgängligt för hemlån för Förbundets medlemmar äfvensom i öfrigt för kvinnor, hvilka ägna sig åt studier företrädesvis i historia och när- liggande ämnen. Biblioteket, som omfattar litteratur i teologi, historia, rätts- & statsvetenskap, språkvetenskap, filosofi, estetik, pedagogik, vitterhet, bibliografi, naturvetenskap, geografi m. m., hålles öppet å Förbundets lokal, Drottningga- tan 54, måndagar kl. 11,30—12,30 samt onsdagar och fredagar kl. 3—4. Icke medlemmar af Förbundet böra lämna skriftlig borgensförbindelse af känd förbundsmedlem, hvartill formulär tillhandahållas å Förbundets byrå. Då det ju är önskligt, att biblioteket må komma så många som möjligt till godo, hvilkas intressen gå i samma riktning som den första ägarinnans, inbjuder Förbundet intresserade till besök å dess byrå å ofvannämnda tider. Folkbiblioteksbladet. Bland innehållet i det nyss utkomna första häftet för året af »Social tidskrift» märkes en artikel om »Ett nytt bidrag till folk- biblioteksarbetet», i hvilken skildras en plan, som Föreningen för folkbibliotek och läsestugor i Stockholm ämnar bringa till verkställighet. Till ledning för dem, som ha att besörja bokinköpen för folkbibliotek af alla slag, äfvensom enskilda bildningssökande, kommer att tre å fyra gånger om året utges en förteckning öfver den nyutkomna litteratur, som främst lämpar sig för dylika institutioner. Denna förteckning kommer att vara försedd med anmärkningar, afsedda att bereda nödig öfversikt öfver det litteraturområde, till hvilket respek- tive böcker höra, jämte utförliga och praktiskt ordnade uppgifter om de nya verken. Det hela går ut på att till landets folkbiblioteks förfogande ställa den kännedom om den befintliga litteraturen, som är nödvändig för inköpsmedlens bästa möjliga användande men som är omöjlig att förvärfva utan bokvana och obehindrad tillgång till bokmarknadens äldre och yngre alster. En profsida af den nya publikationen, hvilken kallas »Folkbiblioteksbladet» medföljer Social tidskrift och kan rekvireras hos ofvannämnda förening. Populärvetenskapliga föreläsningar i rikaste omväxling bjudas föreläs- ningsföreningarna genom den af Föreläsningsbyrån i Stockholm nyligen ut- sända förteckningen å föreläsningar. Hufvudstadens och en del af landsortens främste föreläsare äro upptagna i förteckningen, och antalet af deras ämnen uppgår till ej mindre än 365. Ehuru Föreläsningsbyrån blott varit i verksam- het omkring ett års tid, har den redan hunnit knyta förbindelser öfver hela mellersta och norra Sverige, och under sistlidna höst ha redan omkring ett par hundra föreläsningar förmedlats. För att förminska resekostnaderna för hvarje föredrag har Föreläsningsbyrån anordnat flere längre föreläsningsresor, af hvilka ett par sträckt sig till de nordligaste delarna af Norrland. Dessa resor ha underlättats därigenom, att föreläsningsföreningarna i vissa orter sammanslutit sig till förbund, som genom ombud stå i direkt förbindelse med Föreläsningsbyrån. Den nya föreläsningsförteckningen medföljer Social tid- skrift och kan f. ö. gratis erhållas efter rekvisition till Föreläsningsbyrån, Stockholm. Föredrag med ljusbilder uthyras af Föreläsningsbyrån i Stockholm från den 1 sistl. november. Bildserierna uthyras till såväl enskilda personer som föreningar. Bilderna sändas i särskildt för ändamålet förfärdigade lådor mot efterkraf och måste dagen efter förevisningen återsändas. De närmare villkoren OM HVARTANNAT. 61 meddelas i senaste numret af Social tidskrift. Färdiga till uthyrning äro nu följande föredrag: »Om dricksvatten» af professor E. Almquist, »Om några af Skandinaviens hafsfisken» af professor O. Pettersson, »Rembrandt» af kand. Carl Laurin, »Pompeji» af doktor Johan Bergman, »Egnahemsfrågan i Sverige» af redaktör G. H. von Koch, »Några taflor ur Fänrik Ståls sägner» af redak- tör Uno Stadius, 4 serier geografiska bilder från Sverige af folkskollärarna Fridtjuv Berg och Hjalmar Berg samt »Vegafärden» af doktor A. Stuxberg. Under utarbetning äro ett 10-tal andra serier. Föreläsningsbyrån förmedlar äfven inköp af goda skioptikon. Alla för- frågningar besvaras af Föreläsningsbyrån, Stockholm. Bokinköp till folkbibliotek. Föreningen för folkbibliotek och läsestu- gor i Stockholm har sedan i höstas utvidgat sin verksamhet genom upp- rättande af en bokförmedlingsverksamhet för landets folkbibliotek (socken-, skol-, förenings-, arbetarebibliotek etc.). Föreningen uppgör sålunda förslag till bokinköp, verkställer inköp och ombesörjer inbindning af böcker, upprättar mönstergilla bokförteckningar samt lämnar upplysningar och råd rörande allt, som hör till folkbiblioteksverksam- heten. Genom den centralisation af folkbiblioteksrörelsen, som härigenom åsyftas, torde väsentliga fördelar erbjudas biblioteken. Genom att inköpen ske i större partier och direkt hos förläggarna erhållas billigare pris å böcker, och dess- utom beredes biblioteken tillfälle att erhålla upplysningar och råd i fråga om kataloger, utlåning m. m. Visserligen förmedlas bokinköp i ganska stor ut- sträckning på andra håll, men det torde vara af vikt, att en dylik verksamhet kommer att bedrifvas äfven direkt från hufvudstaden, där flertalet förläggare och antikvariat äro befintliga. Dessutom är folkbiblioteksrörelsen stadd i en så hastig utveckling, att en ny förmedlingsexpedition endast kan vara till gagn. Den nya expeditionen är belägen i föreningens lokal: 46 Sturegatan (Allm. tel. 155 33). Meddelanden från Sveriges högre flickskolor och samskolor. Eskilstuna elementarläroverk för flickor. Fröken Elin Moberg, förut lärarinna vid Kristinehamns elementarläroverk för flickor, tillträdde sin plats vid härvarande läroverk höstterminen 1901 men fick ej länge tillhöra detsamma, enär hon redan den 21 nov. samma år efter några få dagars sjukdom bort- rycktes af döden. Fröken Moberg utmärkte sig såsom en särdeles skicklig och nitisk lärarinna med vaket intresse för sitt kall. Aktad och afhållen af dem hon kom i beröring med, blef hon uppriktigt saknad af kamrater och lärjungar. Till fasta lärarinnor frän och med h. t. 1902 äro antagna fröknarna Elvira Apelskog och Anna BoSthius, båda utex. från Nya lärarinneseminarium. Vid läsårets början bildades ett lärjungebibliotek, hvartill medel anslogs af skolstyrelsen. Under sommarferierna företogs med 10 elever ur kl. VII och VI en skolresa på 10 dagar uppåt Dalarnes bergslag omkring Siljan. Turistföreningen lämnade därtill ett bidrag af 75 kronor, som lika fördelades mellan tre af deltagarna. Högre elementarläroverket för kvinnlig ungdom i Halmstad. Redan under läsåret 1900—01 fattades beträffande franska språkets skrifning det beslut, att denna skall vara valfri från och med kl. VII. Vid öfvergången från kl. VI till kl. VII gifvas därför särskilda betyg i läsning och i skrifning, och lärjunge flyttas till kl. VII äfven ined underbetyg i fransk skrifning. Läsningen af franska språket, som är skolans andra främmande språk, har hittills börjat i kl. III men fr. o. m. höstterminen 1902 framflyttats till kl. IV. Af de fyra lektionstimmar, som därigenom blifvit lediga inom kl. III, hafva två anslagits till tyska språket, en till historia och en till naturkunnighet. Såväl under nu löpande som under senast förflutna läsår har tjänstledig- het på grund af sjukdom förekommit bland lärarinnorna. Tjänstledig lärarinna har under sjukdomstiden fått åtnjuta half lön, och styrelsen har bidragit till vikariens aflönande. Den 9—20 juni företogo åtta elever ur högsta klassen jämte tre af dessas f. d. kamrater under ledning af två lärarinnor en skolresa till Taberg, Jönkö- ping, Huskvarna, Vista kulle, Grenna, Omberg och Vadstena. Till denna färd hade Turistföreningen lämnat ett understöd af 75 kr. och enskild person bi- dragit med 20 kr. Den sedan många år vanliga novemberfesten ägde rum den 18 nov. och hade till närmaste ändamål att fira konung Oscar II:s trettioårsjubileum. Det var lärjungarna själfva, som önskat att åt festen få gifva detta innehåll. Pro- MEDDELANDEN FRÅN SVERIGES HÖGRE FLICKSKOLOR OCH SAMSKOLOR. 63 grammet upptog föredrag, sång, deklamation, piano- och orgelmusik samt tre tablåer med fosterländskt innehåll. I sammanhang med denna fest gjordes på lärjungarnas begäran en insamling för de nödlidande i Norrland. Behållningen blef 400 kr., hvaraf 292, utgörande lärarinnornas och barnens frivilliga bidrag, insamlats i sparbössor och det öfriga erhållits genom försäljning af inträdeskort å 1 kr. till föräldrar och andra skolans vänner, som önskat deltaga i festen. Penningarna ha öfverlämnats till Centrala nödhjälpskommittéen. Ebba Lundbergs högre läroverk för flickor i Helsingborg. Med vår- terminen 1902 afgingo från läroverket fröknarna Gerda Gillblad, Sigrid Eriksson och Edit Svensson. I deras ställe hafva såsom lärarinnor anställts fröknarna Nathalia Wallengren, som aflagt studentexamen och idkat akademiska studier, Märta Liedholm, utex. från Privata lärarinneseminarium i Stockholm och som senast tjänstgjort vid Milowska skolan i Sköfde, samt Helga Malmström, som aflagt småskolelärarinneexamen, idkat språkstudier i Tyskland och senast varit lärarinna vid Linde samskola. Högre elementarläroverket för flickor i Karlstad. Med höstterminen 1902 hafva två förberedande afdelningar tillkommit. För dessa afdelningar har till lärarinna antagits fröken Astrid Olson, utex. från Privata lärarinnesemina- rium i Stockholm. Fröken Anna Venström åtnjuter äfven detta läsår tjänstledighet, och så- som hennes vikarie tjänstgör fröken Hilda Venström. Fröken Bertha Nayman, vikarie förra året, kvarstår såsom extra lärarinna. Ökadt elevantal, f. n. 233, har gjort den för öfrigt goda lokalen otill- räcklig, och har därför på tre års tid förhyrts en lägenhet om fem rum och kök i närmaste hus. Under höstterminen har skolan haft nöjet af ett besök af doktor Karolina Widerström, hvilken då höll två föreläsningar för hufvudsakligen mödrar och lärarinnor öfver ämnet: kvinnohygien. Pihlska skolan i Norrköping. Lärarinnan inom den förberedande af- delningen Anna Lisa Wahlberg afgick vid vårterminens slut för att ägna sig åt sjukvård. Såsom vikarierande lärarinna tjänstgjorde förlidet läsår fröken Emy Dandenelle, nu anställd som ordinarie lärarinna vid Linköpings elementar- läroverk för flickor. Fröken Ester Forsell, utex. från Anna Sandströms semi- narium, tillträdde vid höstterminens början plats vid skolan. Omedelbart efter vårterminens slut företogo fyra lärarinnor och fjorton lärjungar ur klass VIII en skolresa på åtta dagar till Vermland och Norge. Efter en färd på Frykensjöarna gjordes uppehåll i Arvika. Turistföreningens ombud på platsen hade anordnat inkvartering hos en vänlig familj, som på alla sätt sörjde för de resandes trefnad och nöje. Därefter ställdes kosan till Kristiania, dit hela skaran blifvit inbjuden af fru Bye, innehafvare af ett privat- hotell vid Karl Johans Gade. Utfärder gjordes i Kristiania närmaste omgif- ningar, och till följd af fru Byes storartade gästvänlighet blef det möjligt att utsträcka färden ända till Krokkleven. En dag gjordes besök i Olaf Bergs högre flickskola, hvars föreståndare med utsökt artighet själf ledsagade de be- sökande genom skolan. Några lektioner åhördes, och småbarnens sätt att föredraga norsk poesi väckte beundran. Men uppbrottets stund kom. En blick utåt fjorden och en uppåt de skogklädda höjderna, ett hjärtligt farväl till de nyfunna vännerna — och så var Norgesfärden ett minne blott. Dyrbart är det minnet. Ett kärlekens och förståelsens frö har här blifvit sådt, och den sådden kan spira till välsignelse. 64 MEDDELANDEN FRÅN SVERIGES HÖGRE FLICKSKOLOR OCH SAMSKOLOR. Norrtälje elementarskola för flickor. Vid slutet af höstterminen 1901 afled skolans föreståndarinna fröken Ida Swanbom. Hon var född 24 maj 1869; genomgick Åhlinska skolan i Stockholm och blef efter någon tids verk- samhet som lärarinna i familj anställd vid Jönköpings Västra Elementarläroverk för flickor, där hon verkade under åren 1893—1900, hvarefter hon tillträdde föreståndarinneplatsen vid Norrtälje elementarskola för flickor h. t. 1900. Tjänstledig för sjukdom v. t. 1901, återtog sin tjänstgöring vid början af h. t. 1901 men afled den 23 december s. å. efter några veckors sjukdom (tyfoidfeber). Från och med innevarande läsår är vid skolan såsom föreståndarinna anställd fröken Maria v. Zweigbergk, senaste åren anställd vid elementarskolan för flickor i Filipstad. Läroverket har upptagit tyska i st. för franska såsom grundläggande språk i kl. I fr. o. m. början af detta läsår. Under läsåret har det en 7:de klass men ingen 6:te, det senare beroende på bristande frekvens för tillfället. Strömstads elementarläroverk för flickor. Vid slutet af vårterminen 1902 lämnade två af skolans lärarinnor, fröknarna Andrea Schmid och Hildur Lundberg, sina befattningar härstädes. I deras ställe anställdes fröknarna Elin Witt, som för språkstudier vistats utomlands i flere års tid, och fröken Maria Almén, som genomgått Privata lärarinneseminariet och läsåret 1901 —1902 varit anställd vid Simrishamns elementarskola för flickor. Bog og Naal, Nordisk Tidsskrift for kvindelig Opdragelse og Undervis- ning, red. af Th. Lang, Olaf Berg og A. Rönström. 1902. Dec. 1903. Jan. Febr. The Journal of Education. 1903.. Jan. Febr. Slöjdundervisningsblad frän Nääs, utg. äf Otto Salomon. 1902. N:r 11,12. Den danske Realskole, red. af Alb. Dahl. 1903. Nar 1. Nordisk tidskrift för döfstumskolan, utg. af Fredrik Nordin. 1902. N:r 12. 1903. 1—2. For Kirke og Kultur, udg. af Christopher Bruun og Thv. Klaveness. 1903. Häft. 1 o. 2. Pedagogisk tidskrift, utgifven af E. Schwartz, C. A. M. Lindman och A. Nordfett. 1902. Haft. 10. 1903. Häft. 1. Finsk Tidskrift, utgifven af M. G. Schybergson och R. F. v. Willebrand. 1902. Dec. 1903. Jan. Social Tidskrift. Organ för studenter och arbetare. Bed. G. H. von Koch. 1903. Häft. 1 o. 2. Bibelforskaren. Tidskrift för skrifttolkning och praktisk kristendom utg. af Erik Stave. 1902. Häft. 4. Skolan utg. af Artur Bendixson. 1902. Häft. 6. Den Høiere skole. Meddelelser fra “Filologernes og Realisternes Lands- forening“ 1902. Häft. 10. 1903. Häft. 1 o. 2. Saga. Läsning för barn och ungdom. 1902. N:r 8—16. 1903. N:r 1 o. 2. Le maitre phonetique 1902. Dec. Nyt tidsskrift for matematik, red. af C. Juel og V. Trier. A. N:r 7, 8. Tidsskrift for Aandskultur og Menneskekundskab red. af C. Lambék. Oktober Kvartal 1902. Mimer, Svensk tidskrift för studium af alkoholfrågan och nykterhets- strafvandet, utg. af Johan Bergman. 1903. Häft. 1. På C. W. X. Qleerups i Lund förlag har i b okhandeln utkommit: Cäroverksreformen och Kristendomsundervisningen Granskning och förslag af D:r B. J:son ^ergqvist, Bektor vid H. Allm. lärov. i Kristianstad. Pris 50 öre. JminF. Ldssce.,“I ANMÄLAN. För är 1903 anmäles härmed tjuguförsta årgången af VERDANDI Tidskrift för ungdomens målsmän och vänner, ett för pennor ur skilda pedagogiska läger öppet, oberoende språk- rör för frågor som röra enskild eller offentlig undervisning och uppfostran samt folkbildning. ■ Utgifvare blifva som hittills Anna Sandström och Lars Hö- korberg, hvarjämte vid tidskriftens ledning biträda hrr S. Alm- quist, Fridtjuf Berg och N. G. W. Lagerstedt, och har Verdandi dessutom att för det kommande året påräkna värdefulla bidrag från representanter för såväl de allmänna läroverken och flick-, folk- och småskolorna som universiteten, icke blott i eget land utan jämväl i grannländerna Norge, Danmark och Finland. För minst sex häften om tillhopa minst 22 tryckark blir årspriset som hittills endast 3 kr. 75 öre. Prenumeration mot- tages så väl å postanstalter som i bokhandel, äfvensom för Stock- holm å Verdandis expedition, Lars Hökerbergs bokförlag, Klara södra kyrkogata 5. Vid partibeställning (minst 5 ex. på samma adress) beredes för öfrigt nedsättning till kr. 3: 25 pr ex. Stockholm i december 1902. Utgifvarna. Föreståndarinneplatsen vid Elementarskolan för flickor i )(almar är ledig att tillträda den 1 instundande Juli. Lön 2,200 kronor jämte 300 kronor i hyresersättning, till dess bostad kan beredas i nytt läroverkshus. Ansökningar böra insändas före 15 Mars till skolstyrelsens vice ordförande, Lasarettsläkaren E. Engdahl, Kalmar. (g. T. A. 115744), VERDANDI TIDSKRIFT FÖR . . UNGDOMENS MÅLSMÄN OCH VÄNNER UTGIFVARE: ANNA SANDSTRÖM 0. LARS HÖKERBERG MED BITRÄDE AF SIGFRID ALMQUIST, FRIDTJUV BERG OCH N. G. W. LAGERSTEDT TJUGUFÖRSTA ÅRG. 1303. 2:a och 3:e HÄFTENA. Häftets innehåll: Sid. En hygienisk skrifmetod. Af Emy Meyer______________________________________ 65 Ett votum i läroverksfrågan från Uppsala universitet. Af 3. A. Lundell 94 Psykologi och rättskrifning. Af Birger Sjövall______________________________ 105 En Svensk professur i pedagogik. Diskussion jämte tre föredrag:____________ 125 Olof Eneroth. Af Fridtjuv Berg_____________________________________________ 127 Några synpunkter angående betydelsen af en professur i pedagogik. Af Anna Sandström —-- 138 Några meddelanden om lärareplatser och undervisning i pedagogik vid utländska och svenska universitet. Af I. G. W.Lagerstedt 142 Utdrag ur Olof Eneroths testamente_____________-________________---________ 152 Från Göteborgs flickskoleförening: I hvad mån böra resultaten af vetenskapens forskningar i alkohol- frågan blifva föremål för undervisning i den högre flickskolan?— 153 Huru bör undervisningen i .välläsning bedrifvas för att lämna till- fredsställande resultat?___________?_________________________________ 158 Bokanmälan___________________________________________-----_________________ 164 Meddelande från Sveriges högre flickskolor och sarnskolor_____________ - 166 Meddelande från Föreningen af lärarinnor och lärare vid Sveriges högre flickskolor och sarnskolor___________________t___- ______________—____- 167 Som bilaga till detta häfte följer: Förteckning öfver medlemmar i Före- ningen af lärarinnor och lärare vid Sveriges högre flickskolor och sarnskolor 1902. STOCKHOLM LARS HÖKERBERGS FÖRLAG PRIS: för årgång kr. 3: 75; för detta häfte kr. 1: 50. BÖCKER OCH TIDSKRIFTER insända till Verdandis redaktion. Böcker: Konsthistoria af Carl G-. Laurin. Skolupplaga. Stockholm. P. A. Nor- stedt & Söners förlag. Pris: häft. 4 kr.; inb. 5 kr. Romerska antikviteter efter E. Hula, »Römische Altertümer», och andra källor utarbetade af Grösta Göransson. Beijers Bokförlagsaktie- bolag. Pris: inb. 2: 75. Fryxells berättelser ursvenska historien. Nationalupplaga. Häft. 107 —120. P. A. Norstedt & Söners förlag. Sveriges historia intill tjugonde seklet under medverkan af O. Montelws, H. Hildebrand, M. och L. Weibull, G. R. Fahræus, L. Stavenow, S. Clason och A. Rydfors, utgifven af Emil Hildebrand, riksarkivarie. Häft. 11—13. P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris: 1 kr. pr häfte. ”Sådana hörer Guds rike till”. Barnpredikningar af L. P. Kaiser, f. d. kyrkoherde i tyska S:t Gertruds församling i Stockholm. Svensk upplaga efter författarens manuskript. P. A. Norstedt & Söners för- lag. Pris: häft. 3 kr. 75 öre; inb. 4 kr. 75 öre. Vårt språk. Nysvensk grammatik i utförlig framställning af Adolf Noreen. Första bandet. Lund. C. W. K. Gleerups förlag. Elementär lärobok i oorganisk kemi af Wilhelm Abenius, fil. d:r, lektor. Wilhelm Billes bokförlagsaktiebolag. Dansk och norsk läsning. Utgifven af Carl G. Laurin. För skolornas högre klasser. P. A. Norstedt & Söners förlag. Svenska språkets formlära för begynnare, jämte en samling öfnings- exempel af Matilda Widegren och Dagmar Lawitzen. W ilhelm Billes bokförlagsaktiebolag. Rymdgeometri (stereometri) af Olof Josephson, lektor i matematik vid Nya elementarskolan. Wilhelm Billes bokförlagsaktiebolag. Jerusalems förstöring af I. Spillman. Historisk berättelse i tvä delar från Jerusalems sista dagar. Bearbetning från tyskan efter origina- lets tredje upplaga. Första delen. Aktieb. Ljus’ förlag. Läsebok för folkskolans högre klasser, utgifven af Henrik Schück och Nils Lundahl. Första delen: Sverige. Tredje häftet. Lund, C. W. K. Gleerups förlag. Pris: häft. 2 kr., inb. 2 kr. 40 öre. August Abrahamsons stiftelse. Redogörelse för 1902. Augustana College and Theological Seminary. Bock Island. Hl. 1901 —1902. Pedagogiska skrifter utgifna af Sveriges ällmiinna folkskollärareförenings litteratursällskap. 22:a häftet. Nya uppfostringsmetoder: Konst, handa- färdighet, naturstudium, af J. Liberty Tadd. Ofversättning af J. A. Ramstedt, folkskolelärare. Kvinnans uppgift och ställning. En bok för män och kvinnor af Joh. Müller. Aktieb. Ljus. Pris: 2 kr. 50 öre. Hufvuddragen af grekernas och romarnes mytologi af d:r Hugo Bergstedt, lektor vid Stockholms högre allmänna läroverk å Norr- malm. Andra upplagan. P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris: häft. 2 kr., inb. 2 kr. 50 öre. De romerska antikviteterna. Till de studerandes tjänst framställda af J. M. Sundén. Femte och sjätte häftena. W. Schultz’ bokförlag, Upp- sala. Pris: 2 kr. , . Svensk bokstafveringslära af J. A. Azirén. Åttonde upplagan. P. A. Norstedt & Söners förlag. Ordförteckning till Sallustii arbete om kriget mot Jugurta af J. E. Hylén, v. lektor i latin. P. A. Norstedt & Söners förlag. En hygienisk skrifmetod. Några meddelanden i anledning af Herr Filip Holmqvists artikel: Till frågan om rättstående eller sned stil. (Verdandi 1902, sid. 309 o. ff.). Det var år 1893 på ett sammanträde i Pedagogiska säll- skapet i Stockholm, som frågan om den upprätta stilen för första gången offentligen diskuterades här i landet. Uti ett föredrag, som sedan infördes i denna tidskrift, förordade jag då på hygi- eniska grunder den upprätta stilen som en välbehöflig skolreform. Det tycks ha varit ett ord i rätta stunden, ty inom en tidrymd af endast tio år har den »hygieniska» skrifmetoden tillvunnit sig otaliga anhängare och funnit insteg uti olika slag af skolor rundt om i landet, och många skolföreståndare och lärare ha för mig uttryckt sin stora belåtenhet med reformen ur pedagogisk syn- punkt. Men den upprätta stilen har naturligtvis äfven sina motstån- dare. En bland dessa, skrifläraren hr Filip Holmqvist, har i somras gjort en studieresa genom Danmark och Tyskland och meddelat några anteckningar därom uti 1902 års decemberhäfte af denna tidskrift. Sitt slutomdöme om den upprätta stilen formulerar han sålunda: »Återupptagandet af den gamla raka stilen har varit ett pedagogiskt missgrepp, en misslyckad skolreform». Jag vill för- söka att i det följande bemöta hans påstående. Då jag år 1893 hufvudsakligen teoretiskt styrkte mina uttalanden, och Verdandi säkerligen numera till en del har en annan läsekrets, begagnar jag med glädje detta tillfälle att åter upptaga denna för skolan så viktiga fråga till behandling, hvarunder jag dock gör ett och annat utdrag ur föregående uttalanden.* * Se: En hygienisk skrifmetod. Verdandi 1893. H. II. Upprättstående stil en skolhygienens fordran. Verdandi 1893. H. VI. Upprätt eller lutande stil? Svensk Läraretidning 14 Juli 1895. Lutande eller stående skrifstil. Hälsovännen 16 dec. 1902. 5 Verdandi 1903. 66 EN HYGIENISK SKRIFMETOD. Först bör då framhållas, att hr H. och jag utgå från olika synpunkter vid bedömandet af den upprätta stilen. Han bedömer dess lämplighet endast med hänsyn till dess användbarhet i det praktiska lifvet; för mig däremot är det metodens pedagogiska och hygieniska värde, som utgör dess raison d’étre. Dock hoppas jag längre ned kunna lämna bevis för att den upprätta stilen är full- komligt lika användbar till praktiska ändamål som den lutande, om ej mera. Herr H. säger sig ha »experimenterats med upprätt stil under 3 å 4 år men återgått till den lutande, hvari han nu under många år meddelat undervisning. Om hr H. ej själf hand- ledt barn på det lägre skolstadiet — för dem är ju metoden i främsta rummet afsedd — så bedömer han dess pedagogiska värde hufvudsakligen på grund af andras erfarenheter, när han kallar den en »misslyckad» skolreform. Hvad mig beträffar, hade jag under en följd af år i Åhlinska skolan och några andra skolor undervisat i skrifning med lutande stil efter af mig utgifna för- skrifter, innan jag öfvergick till den upprätta stilen. I allmänhet lyckades jag bibringa eleverna en prydlig handstil men kände mig aldrig riktigt nöjd med resultatet, då det trots de ifrigaste bemö- danden å min sida ej lyckades mig att få barnen under skrifningen intaga en fullt tillfredsställande kroppsställning. Ur dessa svårig- heter förhjälptes jag genom studiet af Emanuel Bayrs arbete: Steile Lateinschrift, ty där fann jag botemedlet mot det onda: det gällde att återgå till en naturlig skrifställning, den, som barnet omedvetet intager, när det första gången tar en penna i handen för att eftergöra en bokstaf, som stora bror eller stora syster skrifvit. Alla, som sysslat med den första skrifundervisningen med lutande stil, ha säkert gjort samma erfarenhet som jag: att det är ytterst svårt att lära barnen få samma lutning på alla staplarna; instinktivt lägga de boken rakt framför sig och skrifva rakt upp och ned — så länge de få vara i fred.* Och är det så un- derligt? De tryckta bokstäfverna på tabellerna och i deras abc- böcker äro ju ej sneda; hvarför skola bokstäfverna i skrifboken vara det, mena de. Många lärarinnor, som vid skrifundervisningen * Uti Zeitschrift für Schulgeszindheitspflege 1902 h. I berättar R. E. Peerz, lärare i Innsbruck, följande lilla historia, som jag ej kan neka mig nöjet att här återge. Han hade på egen hand, ända sedan han besökte by- skolan, skrifvit upprätt stil och har alltjämt bibehållit samma skrifsätt. När han för kort tid sedan kom in i en skola på landet, fann han, att bland ne- dersta klassens 6 små skolflickor 4 skrefvo upprätt stil, och då han frågade läraren, hur det kom sig, blef denne förlägen och menade, att han ännu ej haft tid att vänja dem ifrån »den falska riktningen». »Hvad är nu falskt?» frågar dr Peerz, det som naturen skapar, eller det som människorna skapa?» EN HYGIENISK SKRIFMETOD. 67 öfvergått från lutande stil till upprätt, säga sig därigenom ha vunnit stor lättnad vid undervisningen i välskrifning åt nybörjare. Vid den tiden, då jag fick kännedom om Bayrs arbete, undervisade jag uti fröken Anna Whitlocks skola. Hennes vakna sinne för hvarje sund pedagogisk reform förnekade sig ej heller denna gång. Hon hade länge insett de brister, som vidlådde de ditintills följda skrifmetoderna, och hon tilltalades af botemedlets 7iaturlighet och enkelhet, så att hon tillät att försök med den nya skrifmetoden — åt hvilken jag då gaf namnet »den hygieniska» — finge anställas i hennes skola, för hvilket tillmötesgående jag står i stor tacksamhetsskuld till henne. Sedan dess har jag vid skrifundervisningen helt gått öfver till upprätt stil, och när jag nu alltjämt lika varmt förordar den såsom en pedagogisk reform i skrifundervisningen, sker det på grund af mångårig egen erfa- renhet med densamma. Denna erfarenhet har lärt mig, att det är mycket lättare att få barnen att intaga en god kroppsställning vid skrifning med upprätt stil, än det är vid lutande, men att det naturligtvis erfordras lärarens öfvervakande af att reglerna för den riktiga skrifställningen noga följas. Herr H. berättar om en lärare, hvars lärjungar skrefvo en mycket vacker rak stil, att »han såg strängt på det riktiga utförandet af rakskriften, men korrigerade ej hållningen, enär han ville pröfva, huruvida det påståendet vore riktigt, att rak stil af sig själf medför god håll- ning». Låter ett mera opedagogiskt tillvägagående tänka sig? Ingen metod i världen kan naturligtvis göra lärarens ingripande obehöfligt. Om barnen från första början lära sig den riktiga ställningen och läraren först mera fäster sig vid hållningen än vid stilens prydlighet, så uppnås den senare mycket fort. Den raka stilen medför ej af sig själf en mönstergill hållning, men den lutande nödvändiggör hos den skrifvande en sidohöjning af hufvu- det, och till följd af denna hufvudets böjning uppstå de missför- hållanden, som för många år sedan föranledt framstående ögon- läkare och ortopeder att yrka på en reform af skrifundervisningen i skolorna. Att nu här åter en gång anföra, huru och när frågan om upprätt stil i skolorna först bragts å bane af dessa vetenskapsmän och läkare, främst af den såsom auktoritet allmänt erkände Hofrat Dr. Paul Schubert i Nürnberg, torde vara obehöfligt. Uti Ver- dandi 1893, häft. II, har jag mera utförligt redogjort därför. Herr H. inleder äfven sin uppsats i decemberhäftet af Verdandi med en dylik framställning. Af herr H:s anförande skulle man dock kunna draga den slutsatsen, att frågan om den upprätta stilen 68 EN HYGIENISK SKRIFMETOD. inom den vetenskapliga världen vore sväfvande, då han säger att »lika kvalificerade motståndare med bestämdhet ha påvisat sned- stilens företräden». Om detta var händelsen i början, så är det dock långt ifrån fallet numera. I en diger afhandling, tryckt uti Festschrift der Stadt Nürn- berg an den Deutschen Verein für öffentliche Gesundheitspflege i8ggy och af författaren Hofrat Dr. Paul Schubert välvilligt ställd till mitt förfogande, säger denne bl. a.: »Att skrifbokens raka läge midt för kroppen äger företräde icke blott framför bokens raka eller sneda läge till höger om kroppen •— något hvarom ju hela världen är enig sedan många år — utan äfven framför skrifbokens sneda läge midt för kroppen enligt Berlin och Remboldt, hafva skolförsöken i Nürnberg på nytt ådagalagt, därigenom företeende en glädjande öfverensstämmelse med alla i Tyskland, Österrike, Holland, Ryssland och Schweiz af enskilda läkare eller af kom- mittéer företagna exakta mätningar och undersökningar. Detta bestyrkes af bland andra läkare d:r Axel Hertel i Köpenhamn,* professor Hüppe i Prag, Dr. Sack i Moskwa,**, Dr. Combe i Lausanne. »*** I tidskriften »Gesunde Jugend», utgifven af den år 1900 bil- dade »Allgemeiner Deutscher Verein für Schulgesundheitspflege», läses i första årgångens i:a häfte i en inledande uppsats af ordföran- den professor d:r med. et phil. Grisebach i Mülhausen å sidan 20: »I stället för lutande bör i skolorna läras upprätt stil, emedan vid skrifvande af förstnämnda stil hufvudet vanligen böjes åt sidan, hvarigenom ögonriktningen blir betänklig». I samma riktning uttala sig bl. a.: Aug. Gärtner i .Leitfaden der Hygiene» 1896; d:r W. Schulthess (privatdocent i Zürich) i Zeitschrift für Schulgesundheitspflege 1902; d:r B. S. de Smitt (kirurg vid Zanderinstitutet i Amsterdam) i »Medisch Weekblad» 1900 — ett utdrag af hans utlåtande finnes intaget i »Zeitschr. für Schulgesundheitspflege» 1902, h. 8—9. I samma dubbelhäfte förekommer ett referat ur »Grundriss der orthopädischen Chi- rurgie» von d:r M. David, där förf, på tal om ryggradskrökning yttrar: »Det måste eftertryckligt betonas, att lutande stil bör af- skaffas och upprätt införas i samtliga läroanstalter». Den berömde hygienikern, geheimerådet professor Löffler * Zeitschrift für Schulgesundheitspflege 1897. ** » » » 1898. *** Rapport médical présenté å la Commission des écoles de Lausanne 1899. EN HYGIENISK SKRIFMETOD. 69 (difteribacillens upptäckare) är en afgjord vän till upprätt stil och behandlar frågan utförligt i sina universitetsföreläsningar. Vidare säger d:r Pazi.1 Schubert i ett till mig adresseradt bref af d. 24 nov. 1902 bl. a.: »— — I den hygieniska littera- turen är sedan många år upprätt stil erkänd som den hygieniskt riktiga; striden om den upprätta stilen och den Berlinska lutande — med snedt läge af skrifboken midt för kroppen — har i fack- pressen länge sedan afgjorts till nackdel för den sistnämnda. Jag känner ingen läkare, som numera motsäger min åsikt, att bokens sneda läge medför en sned hållning af huf- vudet. Man är också enig med mig om att bokens raka läge midt för kroppen betingar upprätt stil. Under ru- briken iiSteilschrifb finner ni uti olika årgångar af tidskr. -»Zeit- schrift für Schulgesundheitspflege» talrika bevisställen härför. Från den närmaste tiden återfinner Ni uttalanden i denna fråga i redogörelsen för 2:dra sammanträdet af Schweiziska sällskapet för skolhygien; särskild uppmärksamhet förtjäna föredragen n:o 3: »Les déviations de la colonne vertébrale» och n:o 4: »L’écriture droite» jämte diskussionen (Jahrbuch der Schweiz. Ges. für Schul- gesundheitspflege II årg. 1901) — — —»* Sin på vetetiskapliga grunder** påyrkade fordran framställer d:r Schubert i ofvannämnda bref till mig på följande sätt: »Hy- gienens fordran lyder: Boken midt för den skrifvande, raderna parallella med pulpetranden. Allt annat är blott en följd af detta läge. Sneda grundstreck skulle i och för sig ej vara ohygieniska, emedan de följas med små ögonrörelser, och dylika små ögon- rörelser kunna göras i alla riktningar utan skadlig inverkan. Sneda rader däremot äro skadliga, emedan de ögonrörelser, som utföras vid följandet af en rad, äro så stora, att de enligt (vissa) den fysiologiska optikens lagar ej kunna göras i sned utan endast i lod- rät eller vågrät riktning. Om därför boken ligger snedt och raden därvid stiger snedt uppåt, så undvikes den sneda ögonrörelsen vid skrifningen därigenom att hufvudet böjes till vänster, så att ögon- rörelsen lättare kan utföras. Bokens sneda läge tvingar hufvudet till en sidoböjning, och hufvudets böjning framkallar å sin sida krökningar hos ryggraden.» — Man jämföre härmed hr H:s påstå- * De med talrika tabeller och illustrationer försedda, grundliga och ut- tömmande föredragen förtjäna att särskildt studeras af alla dem, som intressera sig för denna fråga. Diskussionen utmynnade i det önskemålet, att den upp- rätta stilen måtte införas i Lausanne’s skolor. ** Se bl. a. Graefes Archiv, del 32, h. I sid. 33—128. (Finnes uti Karolinska institutets bibliotek). 70 EN HYGIENISK SKRIFMETOD. ende (sid. 318), att vid skrifning ögats fixation är begränsad till en bokstaf i sänder! Huru fysiologiskt riktig d:r Schuberts fordran är, framgår bäst däraf, att man, då man läser i en snedt liggande bok, ofrivilligt lutar hufvudet så, att parallellen återställes. En sådan sned ställ- ning af hufvudet, hvarvid dessutom det vänstra ögat mera närmar sig skriften, uthärdar man ej en längre stund; därför vrider man kroppen, — om man ej föredrar att lägga boken rakt. Det kan vara af intresse att höra ett yttrande af en österrikisk läkare d:r E. Urbantschitsch, som berättar, hur han vanns för den upprätta stilen. (Verd. 1893. H. VI.). Såsom medlem af skolrådet i Wien hade han under loppet af två år grundligt sysselsatt sig med frågan om huruvida upprätt eller lutande stil i sanitärt hänseende vore att föredraga för ungdomen. Han förhöll sig i början mycket passiv, snarare hyllande Berlin-Remboldts åsikt, att den upprätta stilen med tvärlöpande rader stode i strid med lagarna för handens rörelser, hvilket han tyckte sig finna bekräftadt vid sina första praktiska försök med densamma. Efter noggranna undersökningar kom han dock till det resultat, att -»ett rakt skrifboksläge midt för kroppen (= lodrät stil) är den i hygieniskt hänseende natur- ligaste anordningen». Sedan d:r Urbantschitsch anfört några ytt- randen af d:r Ritter von Reuss (professor i oftalmologi vid univers, i Wien) i oftalmologiskt afseende, och af d:r Loretiz (prof, i ki- rurgi vid samma univers.) i ortopediskt afseende, slutar han sin artikel med följande ord: »Detta föranledde mig att göra försök med upprätt stil, hvarvid jag ej fann några större svårigheter be- träffande handens rörelser. Äfven här ger öfning färdighet. Sedan jag på mig själf pröfvat fördelarna af den upprätta stilen, besökte jag klasser, som skrefvo upprätt stil, hvarvid jag på det tydligaste kunde iakttaga skillnaden mellan den gamla och den nya skrif- metoden, och så kom jag till den öfvertygelsen, att den upprätta stilen måste från skolhygienisk ståndpunkt betraktas såsom den enda för elementarundervisningen riktiga». Herr H. omnämner sid. 311, som bevis på »huru delade meningarna kunna vara äfven hos vetenskapsmän, som föreläsa och undervisa i ett och samma ämne», ett yttrande af d:r Herman Cohn, professor vid univers, i Breslau, en af den upprätta stilens förste målsmän (Lehrbuch der Hygiene des Auges igo2). Herr H. säger: »D:r Cohn synes dock icke vara någon afgjord motstån- dare till den lutande stilen, ty han yttrar med afseende härpå, att äfven om den sneda stilen med snedt skrifboksläge midt för kroppen är fullkomligt oskadlig, så skulle läraren likväl hafva EN HYGIENISK SKRIFMETOD, 71 svårare att kontrollera det riktiga läget af skrifboken, om den ligger i 30—-40 graders vinkel». Citatet, som återfinnes å sidan 436 i ofvan anförda arbete, är ej korrekt och dessutom ej full- ständigt återgifvet. D:r Cohn skrifver:» Jag vidhåller mitt för tio år sedan fällda yttrande: Visst är den upprätta stilen framtidens stil* Från läkares ståndpunkt har ingen uttalat sig mot den- samma. Till och med om den lutande stilen med snedt skrif- boksläge midt för kroppen vore** oskadlig — han säger således ej, att den är fullkomligt oskadlig — så är dock lärarens kontroll öfver hvarje elev, om han verkligen lagt boken 30°—40° snedt, svår och vid hemarbete alldeles omöjlig.-»*** — Som bekant är enligt Berlin och Remboldt 40° den lutning af skrifboken, som ej får öfverskridas, om den lutande stilen skall vara oskadlig. Men, som längre fram skall visas, så ansluta sig numera vetenskaps- männen ej längre till Berlin och Remboldts teori. Herr H. säger sig vid behandling af skrifsjukdomar ha tagits i anspråk af flera personer, »som ådragit sig skrifvaresjuka genom att begagna upprätt stil, hvilket isynnerhet vållat öfveransträngning i handleden». Till mig ha af samma anledning ofta kommit per- soner, som begagnat lutande stil. I ena som andra fallet torde nog grunden till öfveransträngningen till största delen varit att söka i en felaktig handställning och skrifvaresjukan ej ha berott på stilens större eller mindre lutning; det fästes i allmänhet all- deles för liten vikt vid en riktig handställning. Någon skrifkramp i följd af begagnande af upprätt stil har ingenstädes förekommit i skolorna. Men väl har det händt mig flera gånger, att jag, genom att låta dem utbyta sin lutande stil * Kursiv, af dir Cohn. ** Kursiv, af undert. *** Uti Schlesische Zeitung af d. i juli 1891 stod i anledning af ett af d:r Cohn hållet föredrag öfver upprätt stil följande vers, som finnes under ett kopparstick från år 1757, framställande en skrifvande person, som har papperet liggande rakt midt för kroppen: »Die Feder in die Hand, so wie das Vorbild zeigt, Die Linke aufs Papier, den Kopf nicht sehr geneigt, Die Schenkel nicht geschrenkt, die Knie nicht angezogen, Den Leib und Rückendraht sehr wenig krumm gebogen, Den Magen und die Brust nicht an den Tisch gedrückt, Den Stuhl nicht allzu nah, nicht allzu weit gerückt, Die Augen auf die Schrift und rechter Hand der Schatten, Dann geht die Schreiberei so wie sie soll von statten.» För kuriositetens skull har jag tyckt den kunde få plats här och skrifvit af den ur ofvannämnda arbete af d:r Cohn (sid. 337). 72 EN HYGIENISK SKRIFMETOD. mot upprätt, bibringat barn, för hvilka skrifning visade sig som något ytterst svårt, en användbar stil. Det första fallet var redan år 1892. En nio års mycket begåfvad gosse, elev vid ett af våra högre läroverk, led af en sjukdom i armarnas och benens moto- riska nerver. Han kunde ej skrifva flere sammanhängande bok- stäfver utan att handen krampaktigt sammandrog sig, så att skriften blef alldeles oläslig. Därvid tröttades handen så, att han ej för- mådde skrifva längre än 5 minuter i sänder. Han hade måst upphöra med all skrifriing i skolan, när föräldrarna vände sig till mig och jag lät honom skrifva upprätt stil. Under höst- och vår- terminen skref han för mig två gånger i veckan, 3/4 timme hvarje gång. I början måste han hvila sig hvar femte minut; efter en kort tid kunde han skrifva halfva, sedan hela lektionen utan uppe- håll, och vid vårterminens slut var han under en proflektion i rättskrifning bland de bättre i klassen, hvad snabhskrifning be- träffar. Längre fram lärde han sig för säkerhets skull äfven skrifva med vänster hand. Detta är ett exempel bland många. Ett viktigt medel att motverka ryggradskrökningar hos barn inom skolåldern vore att öfningsämnena ej bedrefves ensidigt. Båda händerna borde tagas i anspråk vid slöjd, teckning och skrifning. Vid skrifning af lutande stil försvåras detta därigenom, att skrif- bokens läge måste vara ett helt annat, om till höger luta?ide stil skall skrifvas med vänster- hand. Den symmetriska skrifställningen vid upprätt stil kräfver däremot ingen förändring af bokens läge. I stället för att den högra handen för pennan och den vänstra ligger på den raden, som för tillfället skrifves, sker det nu tvärtom, det är allt. I några af de skolor, där upprätt stil införts, öfvas barnen äfven uti skrifning med vänster hand, så snart bokstafs- formen inlärts. Många ha därvid förvärfvat sig en förvånansvärd färdighet. I Sverige har ju ej skrifundervisningens hygieniska sida af läkare gjorts till föremål för noggranna studier*, såsom skett utomlands, där under mer än tjugu års tid kommittéer och enskilda läkare genom föredrag och diskussioner, lärda och populära afhandlingar och framför allt genom samvetsgranna och exakta mätningar på tusen- tals skolbarn ägnat denna fråga den allsidigaste behandling, så att en diger litteratur i frågan uppstått. Enskildt ha många svenska läkare till mig yttrat, att de äro alldeles öfvertygade om den upp- rätta stilens hygieniska företräde, ej minst därför att den under- * I tidskr. Hygiea 1884 finnes dock en mycket läsvärd afhandling af numera aflidne ortopeden professor A. Jäderholm : Sbrif-imdervisningens infly- tande pä kroppshällningen. EN HYGIENISK SKRIFMETOD. 73 lättar barnens öfvande i skrifning med vänster hand, en åtgärd, hvars önskvärdhet ur hygienisk synpunkt de särskildt framhållit. Att färdigheten att kunna skrifva jämväl med vänstra handen i praktiskt hänseende har stora fördelar faller af sig själf. Den upprätta stilens tydlighet och lättlästhet kan ju äfven den sägas vara en hygienisk fråga — för den som skall läsa skriften. Herr H. frånkänner den upprätta stilen äfven dessa båda egen- skaper, som dock eljest till och med anhängare till den lutande stilen bruka medge vara en fördel hos den upprätta. Uti ofvan anförda afhandling ger d:r Schubert en förklaring, hvarför upprätt skrift måste vara tydligare än snedt liggande. Han säger där: »En fördel, som ej bör underskattas, då det gäller ögats vård, är att den lodräta skriften blir tydligare och lättare läsbar än en lutande skrift af samma höjd. Drar man på en vågrät linje ett system af korta streck på samma afstånd från hvarandra och sinsemellan parallella, så sär- skiljas de på större afstånd lättare, om de stå lodrätt, än om de stå snedt. Ty vid lika afstånd emellan streckens ändpunkter aftager det vinkelräta afståndet dem emellan dess mer, ju snedare de dragas. Detta förklarar, hvarför grundstrecken hos sned stil, under eljest samma förhållanden, tyckas vara tätare sammanträngda, bilda smalare öglor och särskiljas svårare än vid lodrät stil. An mera i ögonen fallande är den lodräta stilens tydlighet och öfverskådlighet vid sifferskrifning. Vid räkning måste ofta långa rader af lodrätt under hvarandra ställda siffror följas med ögonen. Är det då fråga om flersiffriga tal, så försvåra siffrornas lutande ställning deras noggranna inpassande uti en lodrät rad. Den lodräta stilens siffror foga sig lätt i lodräta kolumner till hvarandra och öfverskådas med ringare möda. Sa erbjuder den lutande skrifstilen fördelar ej blott för den skrifvandes ögon, utan äfven för deras, som skola läsa skriften. Detta förhållande har säkerligen ej förbisetts af författare på skrif- reformens område och framhålles äfven mångfaldiga gånger i den pedagogiska litteraturen.» Att lodräta bokstäfver i tryck anses vara mera lättlästa än 74 EN HYGIENISK SKRIFMETOD. snedt liggande, framgår ju redan däraf, att kursiv stil blott undan- tagsvis användes i böcker och tidningar. Hur skulle det väl vara att läsa böcker och tidningar, som vore uteslutande tryckta med kursiv stil! Och hur skulle ett notsystem med åt höger lutande noter månne te sig? Då nu raka typer bevisligen äro tydligare och redigare än lutande, så inses ej, hvarför upprätt skrifstil skulle bli otydligare än den lutande, såsom hr H. påstår. Herr H., som sid. 314 säger, att det ej betyder något, om »tusentals läkare, gymnaster och andra lika kvalificerade personer» skrifva sned eller rak stil, anför sidan 316 till stöd för sin åsikt, hvad »en svensk jurist, riksdags- man och intresserad vän af allt framåtskridande» meddelat honom om sina erfarenheter af den upprätta stilen. Nämnda person säger: »Lättläst är ingalunda den upprättstående stilen, så vidt den ej präntas. Så snart den skrifves fortare, blir den otydlig». — Jag skall längre ned genom många intyg från olika håll blifva i tillfälle att bevisa, att många: pedagoger, tjänstemän och andra personer, hysa en motsatt åsikt. Samme meddelare säger sig äfven hafva -ihört* att man omöjligen kan skrifva lika fort med den uppstående stilen som med den andra». Detta bestrider jag på det bestämdaste af egen erfarenhet. Många år, innan jag någon- sin tänkt på upprätt stil såsom någon särskild skrifmetod, an- vände jag den instinktivt, då det gällde att t. ex. på föreläsningar göra hastiga anteckningar. Vanligen nödgas man ju då att skrifva utan stöd för armen, och då faller det sig mycket naturligare att hålla papperet rakt framför sig. Denna min erfarenhet, att man ovillkorligen reser stilen, när man vill skrifva riktigt fort, har jag sedan fått bekräftad af otaliga personer, som annars skrifva lu- tande stil. Förmågan att kunna skrifva fort är individuell och säkert ej så mycket beroende hvarken af stilens lutning eller det därmed förknippade sneda läget af papperet, som anhängare af den lutande stilen vilja påstå. Ty att den på teoretiska grun- der befarade svårigheten för armrörelserna vid skrifvandet af en med pulpetranden jämnlöpande rad i verkligheten ej existerar, har genom de mångfaldiga försök, som i utlandet gjorts under många år, ställts utom allt tvifvel. Praktiken har öfverallt — äfven här i landet — visat, att detta skrifsätt mycket lätt inläres. Att den, som under många år endast skrifvit lutande, ej genast kan skrifva lika fort, då han går öfver till upprätt stil, är ju naturligt; det är likväl ofta blott detta faktum, som gifvit anled- * Kursiv, af undertecknad. EN HYGIENISK SKRIFMETOD. 75 ning till påståendet, att den upprätta stilen ej kan skrifvas så fort som den lutande. Mig har det aldrig vållat någon svårighet att gå öfver från den ena stilen till den andra, papperets läge förändras alltefter stilens kraf, det är allt. Ofvan citerade Dr. Urbantschitsch fann ju äfven, att därvidlag som öfverallt «öfning ger färdighet». Frågan, om man kan eller ej kan skrifva lika fort med upprätt stil, kan för öfrigt ej tilldömas så stor vikt, om man som jag mest ser på metoden ur skolhygienisk synpunkt. Under den tid barnen lära sig skrifva kommer ingen egentlig snabbskrifning för dem i fråga, och om de sedan, af en eller annan anledning, vilja utbyta sin upprätta stil mot lutande, så behöfver endast papperet läggas snedt — dess mer ju större lutning man vill ge bokstäfverna — och grundstrecken dragas lodräta mot bordskanten. Så är den lutande stilen färdig. Pro- batum est. »I hygieniskt afseende stå inga tungt vägande betänk- ligheter i vägen därför» (att senare utbyta lodrät stil mot lutande), säger d:r Schubert. »Ty för det första framkallas ju vid skrif- bokens sneda läge midt för kroppen den sneda kroppsställningen däraf, att man med ögonen måste följa den snedt uppstigande raden. Denna ögonrörelse utföres emellertid af en skrifvan full- vuxen person mycket flyktigare, icke längre med den pinsamma omsorg, som erfordras hos den mindre vane lärjungen. Den full- vuxne följer omedvetet raden och behöfver endast då och då en orienterande blick för att skrifva radrätt. Därför kan man hos människor med drifven stil ibland iakttaga, att de vid skrifning hålla ögonen vågrätt i trots af att papperet ligger snedt. Oftare iakttager man emellertid, att till och med hos fullvuxna hufvudet lutas åt vänster, för att radens riktning bekvämare skall kunna följas med blicken. Men för det andra är hos den, som slutat att växa, faran af den habituella skoliosen och myopien ofantligt mycket mindre. En fullvuxen person kan strafflöst utsätta sig för mycket, som skulle vara skadligt för ett barn». Jag vill här särskildt betona som min åsikt, att öfvergång till lutande stil ej bör äga rum under det egentliga skolstadiet utan — om det måste ske — uppskjutas, tills kroppen — och äfven stilen —• vunnit i stadga. Då hr H. sid. 310 talar om att den upprätta stilens utbredning hos oss har åstadkommit »ett virrvarr i undervisningen, som isyn- nerhet gjort sig gällande vid en lärjunges öfvergång till skola med annat skrifsystem?, kan därpå svaras, att ett liknande »virr- varr» ju äfven åstadkommes, om olika skrifsystem med lutande stil användas i de resp, skolorna, t. ex. om öfvergång skall ske från Funcks eller Påhlmans metod till H:s eller tvärtom. 76 EN HYGIENISK SKRIFMETOD. Herr H. anför sid. 324 på tal om den raka stilen i Stuttgart bl. a., att den »ansågs vara för handen obekväm, upphäfvande individualismen och genom de större formerna, den som hand- skrift vill antaga, ej praktisk». Det är egendomligt, att hr H. med sin mångåriga erfarenhet inom skrifundervisningen tillmäter detta påstående någon som helst betydelse. Herr H. har ju själf expe- rimenterat med upprätt stil och i alla händelser väl under dessa många år, som stilen användts här hemma, haft tillfälle att se, att den upprätta stilen naturligtvis kan »antaga» stora och små »former» lika väl som den lutande; finnes det någon rimlig orsak, hvarför rak stil ej skulle kunna skrifvas smått? Att den alltid tar mindre plats än en lutande stil af motsvarande storlek kan matematiskt bevisas och talar ju till förmån för dess praktiska användbarhet i många fall. Hvad invändningen om upphäfvande af »individualismen» beträffar, så är den lika betydelselös. En invändning i afseende på individualiteten göres visserligen ofta, men dock vanligen af personer, som ej ha någon erfarenhet i och kunskap om skrifkonsten och ej heller haft tillfälle att se många olika upprätta stilar. Här frågas åter: Hvarför skall ej rak stil visa samma individualitet som lutande? Bero stilens karakteristiska egenskaper endast på den större eller mindre grad af lutning, som bokstäfverna få, så borde ju i Würtemberg, där enligt hr H:s utsago i hela landet användes en 35—40 graders sned stil, alla människor skrifva lika. Det yttrande af d:r Eulen- berg, som hr H. anför sid. 313: »Så länge det gifves olika hän- der, så länge komma nog också olika skrif- och handstilar att ut- bilda sig», äger nog sin riktighet äfven i fråga om upprätt stil. »Är det er mening, att alla eleverna i klassen skola skrifva olika?» tillfrågades jag en dag af en lärarinna i en skola, där jag undervisade. »Ja, visst», var mitt svar, »elevernas stilar böra på detta stadium (fjärde klassen) vara hvarandra olika, men hand- ställningen och kroppsställningen böra vara lika.» Herr H. säger: »Man lär sig ju skrifva för lifvet, ej för skolan». Detta är alldeles riktigt. Men man lär sig skrifva i skolan, och där är det lärarens plikt att se till, att barnen icke genom felaktiga lärometoder ådraga sig skada för lifvet. * * Med den förkärlek, hr H. hyser för den lutande stilen, är det helt naturligt, att skildringen af hans under resan gjorda er- farenheter blifvit mycket ensidig (hade en vän af upprätt stil EN HYGIENISK SKRIFMETOD. 77 gjort samma studieresa, skulle nog reseberättelsen kommit att te sig till förmån för sistnämnda stil). Man får vid genomläsandet af anteckningarna det intrycket, att hr H. genom sina studier närmast önskat få bekräftelse på sina egna åsikter om den upprätta stilen. Genast i början af sin resebeskrifning — då hr H. ännu ej hunnit längre än till Odense — säger han nämligen (sid. 320): »Men den lodräta stilen finner man knappast någonstädes mera. Jag kan icke neka mig nöjet att citera overintendent Jörgensens i Odense yttrande härom vid ett besök därstädes: »Den lodräta stilen kan ni antagligen icke få göra bekantskap med någonstädes här i landet — och sannolikt ej heller i Tyskland, ty den är snart en saga blott.» Hr H. borde dock under resans lopp haft tillfälle att märka, att detta hans sagesmans påstående var minst sagdt förhastadt. Ej längre därifrån än i Greifswald läres den upprätta stilen i skolorna, såsom jag för några år sedan hade tillfälle att konstatera vid ett besök därstädes. Rektorn vid universitetet, professor des Staatsrechtes Stoerk skrifver i ett bref, dateradt den 10 jan. 1903: »— — — — Med afseende på den upprätta stilen, som mina barn använda, är det min åsikt, att utan allt tvifvel barnens kropps- ställning vid detta skrifsätt är bättre och underlättar andhämt- ningen. För oss i Tyskland tillkommer den omständigheten, att vår tyska stil är mera lättläst, när den skrifves upprätt. — —» Hvad frågan om den upprätta stilens ställning i Danmark vid- kommer, torde det ej vara så lätt att med bestämdhet konstatera, att dess användning är stadd i tillbakagående. Därom skrifver pro- fessor Axel Hertel i Köpenhamn till mig d. 22 dec. 1902: »— — Hvad den upprätta stilens användning här beträffar, vet ingen något bestämdt därom, det finns knappast någon här, som vet där- om mer än jag, som står i förbindelse med så många rundt om i landet. Den kan ha gått tillbaka på somliga och framåt på andra ställen, där man minst anar det. Man kan närmast tala om en marsch på stället. Den största svårigheten den upprätta stilen här har att strida emot är gammal vana^ hvartill kommer lärarnes obenägenhet att sätta sig in i en ny lärometod, något som ju förorsakar både arbete och omak, i synnerhet som en del föräldrar föredraga den gamla vanliga snedstilen. Man har här lika litet som annorstädes bevisat^ att den lutande stilen i något afseende är den upprätta öfverlägsen. Däremot fasthåller jag fortfarande och bestämdt såsom min erfarenhet från de skolor, där den upp- rätta stilen är införd, t. ex. där jag är skolläkare, att det går lättare för barnen att bibehålla en god hållning vid skrifning af 78 EN HYGIENISK SKRIFMETOD. upprätt stil. Därtill kommer — hvad som är oemotsägligt be- visadt — att den upprätta stilen är tydligare att läsa än den lutande. Ju mera lutande stilen blir, dess otydligare blir den och omvändt: ju mera den lutande stilen närmar sig den upprätta, dess tydligare blir den, hvarom hvar och en lätt kan öfvertyga sig. Men en tydligare skrift och en bättre hållning hos barnen under skrifningen äro så väsentliga företräden, att härigenom allena den upprätta stilen obetingadt är att föredraga i skolan. Det är också ett faktum — som förut blifvit medgifvet af dess motståndare i den danska skrifkommittén — att den upprätta stilen faller sig för nybörjare naturligare och lättare än den lutande. — — —» På goda grunder är det förhållandena i Bayern — och närmast Nürnberg — som lägga beslag på det största intresset hos alla dem, som opartiskt vilja bilda sig en åsikt om den upp- rätta stilen, såsom ju äfven hr H. framhållit. Då jag af den å sid. 68 anförda artikel* sett, att skolförsöken i Nürnberg försvårades af de »lokala förhållandena», men att detta oaktadt resultaten visade sig goda, beslöt jag att af d:r Schubert själf inhämta förklaring öfver hr H:s anförande sid. 323: »erfarenheten lärde emellertid, att barnens kroppshållning ej blef bättre vid rak stil än vid sned.-i> Jag sände alltså en ofversättning af hr H:s uttalanden om Nürn- berg till d:r Schubert, som med största beredvillighet tillmötesgick min begäran om upplysningarna i fråga, uti ett utförligt bref, dat. d. 29 dec. 1902, hvarur här lämnas några utdrag. D:r Schubert uttrycker först sin förvåning öfver att herr H., »om han velat opartiskt studera frågan», ej uppsökt d:r Sch. vid sitt besök i Nürnberg, enligt grundsatsen: att man i en sak måste höra båda parterna. Äfven säger sig d:r Schubert ha svårt att förstå, hur professor Glauning kunnat uttala sig så tadlande om den upprätta stilen, som hr H. skrifver (sid. 323), då d:r Glau- ning ända in i senaste tid alltid till d:r Sch. yttrat sig välvilligt och berömmande om barnens hållning vid skrifning af upprätt stil, så till vida att under för öfrigt samma förutsättningar barnen sitta väsent- ligt bättre vid upprätt än vid lutande stil. Om försöksanordningarna under de sju profåren med den upprätta stilen meddelar d:r Schubert följande: »Efter fleråriga teoretiska förarbeten och efter gjorda försök med några enskilda lärjungar riktades af •»mittel- frankische Ärztetag-» en anhållan till bayerska ministeriet att på prof få införa upprätt stil i några städer. Referenten i ministeriet * Festschrift der Stadt Nürnberg an den Deutschen Verein für öffent- liche Gesundheitspflege 1899. EN HYGIENISK SKRIFMETOD. 79 kallade mig till sig till en öfverläggning och sade sig vilja anordna saken så, att i München, Nürnberg och Fürth ett visst antal första förberedande klasser skulle delas i två grupper, af hvilka den ena skulle uteslutande undervisas i upprätt, den andra i lutande stil. Hvarje grupp skulle sedan hela skoltiden igenom bibehålla det från början bestämda skrifsättet. Efter sju år skulle försöket vara slutadt och berättelse därom afgifvas. Jag yttrade genast vissa betänkligheter och föreslog, att försöken måtte anordnas så, att i en stad endast upprätt stil, i den andra endast lutande stil skulle öfvas i de resp, klasserna och under läkares kontroll, men jag lyckades ej genomdrifva min mening, utan det stannade vid den första planen. Följderna visade sig snart. Enligt planen skulle den afdelning, som började med upprätt stil, förbli en wpprätt- skrifvandei/ klass («Steilschriftklasse«) hela skolan igenom. Om ett barn ur en klass med lutande stil (»Schrägschriftklasse») längre fram gick öfver till en klass med upprätt stil, så måste det skrifva upprätt stil och tvärtom. Ett faktum är, att ett dylikt klassombyte förekommer mycket ofta i Nürnberg, emedan vår stad har en arbetarebefolkning, som flyttar från en stadsdel till en annan, där- vid barnen alltid öfverflyttas till andra skolor. Därtill komma ännu två omständigheter. För det första är Nürnberg stadt i snabb tillväxt och har inom de senaste femton åren utdömt många gamla skolhus med mindre skolsalar (för 30—40 lärjungar) och hvarje år byggt nya stora skolhus med stora klassrum (för ända till 60 lärjungar), i följd hvaraf barnen hvarje år måste fördelas annor- lunda. För det andra ha vi tre alldeles skilda folkskolegrupper: katolska, protestantiska och för katoliker och protestanter gemen- samma skolor (»Simultantschulen-»). Detta försvårade fördelningen af de till andra skolor flyttande barnen, ty man kunde ej taga hänsyn till att få barn, som hittills skrifvit upprätt stil, åter in uti en klass med upprätt stil, utan måste sätta dem i den just där befintliga katolska eller protestantiska skolan, utan hänsyn till om de därvid voro tvungna att ändra skrifsätt eller ej. Följden var, att vi redan under andra året ej längre hade att jämföra blott två grupper af barn, sådana, som endast skrifvit upprätt stil, och sådana, som endast skrifvit lutande stil, utan ännu en tredje grupp: sådana som än skrifvit lutande än upprätt stil, beroende på, hvilka klasser de kommit att vid öfverflyttningen få tillhöra. Hvilken verkan detta hade, kan hvarje pedagogiskt bildad person tänka sig, och lärarna kunde ju ej vara annat än missnöjda, då de i de högre klasserna mottogo lärjungar, som under flera år skrifvit lutande stil och nu plötsligen skulle skrifva upprätt. Hvarje sådant 80 EN HYGIENISK SKRIFMETOD. barn borde naturligtvis ha erhållit särskild undervisning, men detta hände högst sällan, och när man under senare år besökte en s. k. T>Steilschrift>->-klass, befanns det ofta, att halfva klassen skref lu- tande stil. Af följande sammanställning ses, hur antalet af de barn, som uteslutande besökt klasser med upprätt stil eller klasser med lutande stil, år för år aftog: Upprätt stil. Lutande stil. I skolåret 1423 barn I skolåret 882 barn II » 1170 » II » 732 » III » 1035 » III » 732 » IV » 833 » IV » 646 » V » 54° » V » 600 » VI » 453 » VI » 488 » VII » 318 » VII » 288 » Naturligtvis tilltog i samma mån antalet af de barn, som tillhörde den tredje kategorien: de som än sutto i en klass med upprätt stil, än i en klass med lutande stil. Men allt detta oaktadt var hållningen hos de barn, som skrefvo upprätt stil bättre, än hos dem, som skrefvo lutande stil, såsom framgår af medföljande tabell*, som innehåller uppgifter om de noggranna mätningar, hvilka ut- fördes på skrifvande skolbarn i 6 städer. I Nürnberg var t. ex. hufvudet rakt vid skrifning af upprätt stil hos 42,g°l0 af barnen, af lutande stil blott hos 17,5 %. Likadant var förhållandet med den öfriga kroppshållningen både i Nürnberg och de andra städerna. — — En ytterligare svårighet var den, att då vid början af för- söken de lärare fingo anmäla sig, som frivilligt ville använda metoden, dessa sedan ej alltid kunde fortsätta därmed, då de ej följde med sin klass, utan hvarje årsklass fick i det bestämda skol- huset sin bestämda lärare. Denne var då tvungen att med eller mot sin vilja undervisa i upprätt stil, ehuru han ofta saknade både håg och kompetens därtill. Att skrifbokens läge och den strängt symmetriska skrifställningen äro hufvudsaken, förstodo många lärare ej. Regeringen i München, som insett, att kroppshållningen alltid är bättre i klasser med upprätt stil än i klasser med lutande stil, har umgåtts med planen att i lärareseminarierna införa under- * Encyklopedisches Handbuch der Pädagogik, herausgegeben von W. Rein. VI Band 1898. EN HYGIENISK SKRIFMETOD. 81 visning i upprätt stil och först sedan det finns lärare, som kunna skrifva den, också införa den i folkskolan. Men lärarna äro ej mycket benägna för några nyheter i skolorna. — — — —» Af hr H:s anförande (sid. 323) om chefen för stadens folk- skolor i Nürnberg, Schulrat professor d:r Fr. Glauning kunde man sluta, att denne ej längre vore vän af upprätt stil. På d:r Schuberts ord om d:r Glauning, hvilka tydde på motsatsen, fick jag bekräftelse genom ett bref af professor G., dat. 5 jan. 1903, som svar på min anhållan om en förklaring af dessa motsägelser; jag hade bifogat en ordagrann öfversättning af hr H:s yttrande. Professor Glauning säger sig ej minnas alldeles ordagrant, hvad han sagt till hr H. »men det, som framgår ur hr H:s referat, motsvarar icke den åsikt jag hyser om upprätt stil och kanske ej heller riktigt det jag sagt till honom. Jag personligen föredrar den upprätta stilen framför den lutande. Äfven är jag på grund af min mångåriga erfarenhet som lärare, i hvilken egenskap jag hade att rätta otaliga skrifböcker, af den meningen, att upprätt stil är mera välgörande för ögat än lutande. Hade det berott på mig, så hade jag infört upprätt stil i skolorna. Motståndet mot upprätt stil var dock från lärares, föräldrars, publikens och en del myndigheters sida så stor, att det varit en dårskap att med våld genomdrifva dess införande. Dock är befolkningens stämning ej öfverallt densamma. I Badens folkskolor skrifves t. ex. upprätt stil.» — — — (Jämför med denna uppgift hr H:s påstående å sid. 324, rad 16.) Beträffande barnens hållning säger professor G. sig ha funnit, att barnen i klasser med upp- rätt stil (»Steilschrift-klasser») lutade hufvudet framåt och behöfde påminnas om att hålla upp hufvudet, lika väl som barnen i de klasser, där det skrefs lutande stil. Däremot hade han funnit, att skuldrornas hållning nästan undantagslöst var bättre hos de barn, som skrifva upprätt stil. A andra sidan ville han konstatera, att han sett några klasser, där lärjungarna tack vare lärarnas ihärdiga bemödanden visade en tadelfri hållning äfven vid lutande stil. Huruvida de barn, som skrifva upprätt stil, i snabbhet kunna täfla med de kamrater, som skrifva lutande stil, kunde han ej bedöma af egen erfarenhet. »Om jag till hr H. yttrat något i den vägen, så var detta helt säkert ej ett uttryck för min egen åsikt, utan på sin höjd ett meddelande om erfarenheter och åsikter ur kollegers krets. Hos er är stämningen gentemot den upprätta stilen en annan än hos oss; både föräldrar och lärare äro ej afvoga emot den. Under så gynnsamma förhållanden kan ni ej göra något bättre än att lugnt fortfara med densamma. Kunna Verdartdi 1903. 6 82 EN HYGIENISK SKRIFMETOD. dessa rader tjäna till att understödja er i edra sträfvanden till förmån för den upprätta stilen, skulle det särskildt glädja mig.» — På min till d:r Th. Gelpke i Karlsruhe skriftligen framställda önskan om dels en förklaring öfver hr H:s uppgift (sid. 325), att vid den undersökning, som af d:r Gelpke företogs af skolbarnen i Karlsruhe år 1887 och som förnyades 1897, »de båda under- sökningarna ej omfattade lika antal barn (5,417 och 2,231)» ocn att »mätningarna skedde på olika sätt», dels några upplysningar om den upprätta stilens ställning i Karlsruhe, erhöll jag af d:r Gelpke följande svar, dat. d. 12 jan. 1903, som jag anför in extenso. Men först en fråga till hr H. Talar ej »den lilla förbätt- ringen af — tre procent» (sid. 335), som visade sig i afseende på barnens normala synsinne efter dessa tio års öfning med upp- rätt stil, till förmån för densamma? Hur ringa procenten än var, så hade dock en förbättring ägt rum, och om t. ex. 3 proc, af 50,000 skolbarn, = 1,500 barn, genom denna metod under skol- tiden, kunna uppvisa normalt synsinne, så borde väl redan detta vara ett skäl för den upprätta stilens inrymmande på skolskemat. D:r Gelpkes bref lyder: »Edert bref af den 22 dec. 1902 har mycket intresserat mig och föranledt mig att från kompetent håll inhämta vidtom- fattande upplysningar. Dessa lyda i hög grad gynnsamma. Hr Stadtschulrat Specht, chefen för Karlsruhes samtliga folkskolor, förklarade för mig i går, att sedan den upprätta stilens införande ännu aldrig något välgrundadt skäl till missnöje med detta skrifsätt uppstått, och att äfven för framtiden intet skäl funnes att öfverge detta*. Till och med anhängare af lutande stil, t. ex. föreståndaren för ett härvarande lärareseminarium, hade upprepade gånger berömt de vackra och glänsande resultaten af upprätt stil i de skolor, där denna läres. Äfven å andra håll, t. ex. vid stadens och statens ämbeten, gåfve man numera företräde åt den upprätta stilen, hvilket vägde så mycket tyngre i vågskålen, som de resp, skrifvarna af upprätt stil fSteilschreiber^ använde detta skrifsätt icke endast af hygieniska skäl, utan fastmera på grund af stilens ändamålsenlighet, lätthet att skrifvas fort och tydlighet. Just dessa personer hade, så att säga, instinktmässigt utbytt den förut i skolan inöfvade lutande mot upprätt stil. Naturligtvis funnes det alltid några få personer, i synnerhet äldre lärare, som ej hyste någon större sympati för den upprätta stilen. För dem * Kursiv, af d:r Gelpke. EN HYGIENISK SKRIFMETOD. 83 fölle det sig svårt att uppge ett skrifsätt, som de fäst sig vid och varit vana vid ända från barndomen. Men dessa voro människor, som öfver hufvud taget ej kunde hålla jämna steg med den modärna pedagogiken, och t. ex. äfven ansågo den modärna språk- undervisningen som något absurdt. Med ett ord, den upprätta stilen har här förvärfvat sig full- ständig hemortsrätt och kommer ej heller att förlora den. Att densamma äfven inför medicinskt forum bestått profvet, må en blick på min broschyr*, som jag bifogar, visa er. Ni skall där finna, att de undersökningar, som åren 1887—-1897 företogos af mig, utfördes utan någon som helst förutfattad mening, med samma lärjungematerial, enligt samma skema. En grof osanningi (eine freche Lüge!)** om motsatsen påstås från något som helst håll.» Af allt, som nu anförts om den upprätta stilens förekomst i Tyskland, framgår för det första, att den visst ej därstädes »är en saga blott», utan fastmer lefver ett friskt lif, om den också, som allt annat mänskligt, ej kan undandraga sig kampen för till- varon, och för det andra, att det egentligen är lärarevärlden, som motsätter sig dess allmännare införande. Läkarne äro fullt eniga om dess företräden, och föräldrarnas motstånd skulle snart ge sig, om stilens allmänna användande i skolorna vore ett fullbordadt faktum. Lärarevärldens afvoghet tror jag kan till en del förklaras genom det förhållande, att så få lärarinnor äro anställda vid folkskolorna i Tyskland. Lärarinnor torde nog i allmänhet ha större »anpassningsförmåga» än lärare. De enormt stora klasserna (60 lärj. 1) erfordra kanhända en lärares strängare disciplin, men nog förefaller det bra olämpligt, när, såsom exempelvis är fallet i den lilla staden Nordhausen i Harz, den lägsta afdelningen af folkskolan för flickor, barn om 6—7 år, har en manlig klassföre- ståndare. (Folkskolan i fråga har 800 elever och hvarje klass i medeltal 50). Detta är likvisst icke någon ovanlig anordning i Tyskland, såsom man vore böjd att antaga. I Nürnberg äger samma förhållande rum, hvilket framgår af följande meddelande från d:r Schubert af d. 13 febr. 1903. »Vi hade under det för- flutna skolåret vid stadens folkskolor 597 lärare och 33 lärarinnor. Det fanns 108 första förberedande klasser med 104 lärare och 4 lärarinnor. Af andra förberedande funnos 101 klasser med 90 lärare och 11 lärarinnor. Ni har således alldeles rätt i er för- Über den Einfluss der Steilschrift auf die Augen und die Schreibhaltung der Karlsruher Volksschuljugend von d:r Theodor Gelpke. Mit 13 Tabellen und 2 Figuren im Text. Hamburg und Leipzig 1899. ** Kursiv, af d;r Gelpke. 84 EN HYGIENISK SKRIFMETOD. modan (att endast få kvinnor undervisade). Jag kan, åtminstone beträffande de första tre åren, försäkra, att i början ingen enda lärarinna deltog i försöken med upprätt stil.» Återstår nu att visa, att den upprätta stilen ej har så få anhängare här i Sverige äfven utom skolvärlden, och att den på många håll anses både praktisk och ändamålsenlig. Då emellertid den hygieniska och pedagogiska sidan är den viktigaste vid denna skrifmetod, vill jag först lämna ordet åt de representanter för skolan, som beredvilligt sändt mig utlåtanden om de erfarenheter och rön de gjort med den »hygieniska skrifmetoden». Det blefve dock ofullständigt, om ej Stockholms folkskolor finge ett ord med i laget, hvarför jag aftrycker ett utlåtande af folkskoleinspektören d:r C. G. Bergman ur Svensk läraretidning d. 23 juli 1902, så mycket hellre, som hr H. (sid. 317) endast medtagit den första delen (efter Vårt Land). D:r Bergman redogör för de rön, som han i afseende på den upprätta stilen gjort i Stockholms folk- skolor, där minst 400 lärare och lärarinnor nu använda densamma, oaktadt intet påbud om dess användande blifvit utfärdadt. Denna skrifstils företräden sammanfattar han sålunda: »1) Barnen lära sig på kortare tid och med mindre arbete skrifva e?i jämn och redig stil. 2) Man kan få en afdelnings alla lärjungar att skrifva jämnt och bra, hvilket sällan, för att icke säga aldrig, lyckas med an- vändande af lutande stil. 3) Äfven barn, som hafva mycket svårt för välskrifning, kunna med denna metod förvärfva sig en vacker och jämn hand- stil, den har därför ock understundom af lärare, som eljes låta sina lärjungar skrifva lutande stil, användts med en och annan »omöjlig» lärjunge, och med godt resultat. 4) Barnen finna mera nöje i sina skriflektioner, då de snart se ett godt resultat. 5) Lärarinnor finna det mycket lättare att undervisa i ämnet och att lära barnen skrifva. 6) Det är — man må säga därom hvad man vill — lättare att få barnen att intaga en god kroppsställnings — Här följa nu en rad af intyg från skilda håll. Lärarinnan fröken E. Meyer har gjort förfrågan, om undertecknad med stöd af erfarenheter från inspektionsområdet ville afgifva ett yttrande närmast med anledning af herr F. Holmqvists angrepp på den lodräta stilen. Detta EN HYGIENISK SKRIFMETOD. 85 gör jag gärna, emedan jag med särskild uppmärksamhet plägar taga kännedom om huru skrifningen skötes i skolorna. Jag anser nämligen, att läraren i skrif- undervisningen äger ett af de viktigaste medlen i folkskolan att inverka upp- fostrande på barnen, i det han därunder kan leda dem till snygghet, ordning, uppmärksamhet och lydnad. Undertecknads inspektionsområde, som ju är ganska vidsträckt, och i hvilket omkring 430 lärare och lärarinnor arbeta, erbjuder helt naturligt rika tillfällen till jämförelse. I folkskolan (och jag menar här därmed alla till folkskoleväsendet hörande skolformer, såväl den egentliga folkskolan som den s. k. mindre folkskolan och småskolan) torde man ej i främsta rummet böra fordra, att stilen skall vara vacker, men väl att den är vårdad, tydlig och jämn. Som regel beror nog resultatet först och främst på lärarens eller lära- rinnans egen insats. En i skrifundervisning styf lärarinna vinner goda resultat med flertalet stilar, en i denna undervisning svag lärarinna når klent resultat med hvilken metod som helst. En skrifmetods företräde framför en annan ur mera ren skolsynpunkt torde således vara att söka i den större eller mindre lätthet, den ger läraren att med samma kraftansträngning och förmåga nå fram till godt resultat. Och huru skall man pröfva resultatet? För min del anser jag obetingadt, att detta resultat ej må bestämmas efter om ett eller annat barn lyckats få mycket vacker stil (ty detta kan bero på lyckliga anlag och öfning i hemmet), utan om det stora flertalet barn har lyckats förvärfva jämn och någorlunda god stil, och om denna goda stil finnes ej blott i välskrifningsboken (för att ej tala om s. k. profblad) utan äfven i afskrifnings-, diktamens- och upp- satsböcker. Vid pröfning af barnens skrifböcker ur den förra synpunkten har den er- farenheten mer och mer bekräftats, att det bland de skrifmetoder, som här pröfvats, varit två, som torde vara de öfriga öfverlägsna, och dessa äro: Ros- walls lutande stil och den lodräta stilen. Den förra erbjuder genom sitt rut- nät mycket stöd för barnen och underlättar undervisningen för lärare och lära- rinnor, som kanske ha svårare att på fri hand forma bokstäfverna jämnt, men den utvecklar också mindre själfständighet i behärskandet af bokstafsformen. Pröfvar man åter skrifböckerna ur den synpunkten, att den goda stilen skall följa med från välskrifning äfven till afskrifning, diktamen och uppsats- öfningar, och öfningsböcker eller taflor i räkning med fordran på god siffer- skrifning, så torde den lodräta stilen och kanske framför andra fröken Emy Meyers metod gå framför alla öfriga skrifmetoder, hvad folkskolan beträffar. Tänker man litet opartiskt på stilarna, den lutande och den lodräta, torde det väl ock oförtydbart framgå, att den lodräta stilen har väsentliga företräden i fr<^Sa om den första undervisningen. Användes lutande stil, har ju barnet två stora svårigheter att på samma gång öfvervinna, den ena är att forma bokstafven rätt, den andra att luta den lagom. Vid den lodräta stilen har barnet endast den ena uppgiften — att forma bokstäfverna rätt. Den andra, att ställa dem lodrätt, får det så att säga på köpet, emedan minsta afvikelse från den vinkelräta linjen generar ögat på grund af dess egen natur att vilja se alla linjer vågrätt eller lodrätt framför sig. Det visar sig äfven tydligt vid den första undervisningen, att det är naturligare för barnen att skrifva lodrät än lutande stil. Man ser detta just där den lutande stilen användes: lärarinnan lutar det, hon skrifver för, men barnen resa ofrivilligt stilen alldeles invid lärarinnans förskrift. De läkare, som närmare sysslat med dessa frågor, torde väl äfven vara tämligen ense om att lodrät stil är mindre skadlig för barnens ögon och rygg än den lutande stilen. Det gäller nämligen naturligtvis ej blott »de två till fyra 86 EN HYGIENISK SKRIFMETOD. skriftimmarna i veckan-, utan alla de många timmar, under hvilka barnen med blyerts eller bläckpenna i hand skrifva, anteckna eller räkna. Som den lodräta stilen några år, eller sedan hösten 1899, mera genom- fördt användts i Söderhamns folk- och småskolor, under det att lutande stil och samma metod däraf användts vid allmänna läroverket äfvensom vid här- varande flickskola, i hvars lägre klasser äfven gossar undervisas, som sedan öfvergå till allm. läroverket, har jag trott, att det kunde vara af intresse att se, huru det gått för folkskolegossarna, när de kommo upp i allm. läroverket och därvid nödgades öfvergå från den lodräta stilen till lutande stil. Efterföljande utdrag ur examenskatalogerna visar utgången. De högsta betyg, som utdelats, ha öfverallt medtagits. Sålunda utdelades i välskrifning vid höstterminens slut (för modersmålet upptog ej katalogen särskildt betyg för stilen, men vid betygssättning i väl- skrifning tages för här ifrågavarande klasser hänsyn äfven till stilen i rätt- skrifning): till f. d. till År: Klass: Betyg: folkskole- andra Antalet lärj:r i klassen: gossar: lärj:r: från folksk. fr. andra håll 1899 1 Ba 2 0 17 4 1900 2 » 5 0 10 4 » 1 » 7 2 21 6 1901 3 AB 2 0 11 6 » » Ba 3 1 11 6 » 2 AB 2 0 15 6 » » Ba 5 2 15 6 » 1 » 7 0 18 3 1902 3 » 5 3 16 8 » 2 » 7 0 17 3 » 1 » 3 0 22 5 Sammanläggas betygen för dessa år äfvensom antalen gossar, visar det sig, att 4 Ab och 44 Ba eller 48 högre betyg utdelats åt 147 gossar från folk- skolan, under det att 8 Ba (intet AB) gifvits åt 45 från andra håll, d. v. s. 33 % af folkskolegossarna ha vunnit högre betyg, medan endast 18 % af de öfriga fått sådana. För vårterminerna 1900, 1901 och 1902 ställer sig jäm- förelsen ännu fördelaktigare för gossarna från folkskolan, i det att af dem äfven då 33 % fått högre betyg, medan endast 13 % af de öfriga ernått det. Hösten 1900 utdelades i l:a kl. sammanlagdt 18 Ba och B mot 9 Bc. 67 % af såväl f. d. folkskolegossar som af de andra fingo detta år fulla betyg. Hösten 1901 erhöllo 83 % af folkskolegossarna men fortfarande endast 67 % af de öfriga fulla betyg, och hösten 1902 voro motsvarande procenttal — 73 och 40! Det här framlagda resultatet af denna lilla undersökning kan vara af ganska stor vikt. Utan att gå för långt torde åtminstone den slutsatsen däraf kunna dragas, att det ej vållat någon olägenhet att på ett lägre stadium hafva lodrät stil och på ett högre lutande. Enligt herr H:s egen uppgift (Verdandi sid. 323 och 324) har man på olika ställen funnit, att den lodräta stilen under de första skolåren lämnat snabbare och bättre resultat än den lutande stilen. Hvad vore under sådana förhållanden naturligare än att börja skrifundervisningen med lodrät stil för att möjligen senare (särskildt i högre läroverk) öfvergå till lutande stil? På alla undervisningsområden går man från det enklare till det svårare eller mer EN HYGIENISK SKRIFMETOD. 87 sammansatta och tager ej strax med alla svårigheter. På samma sätt vore det väl äfven här riktigare att ej strax taga med både fordran att rätt forma bok- stäfverna och den synnerligen svåra uppgiften för ett outveckladt öga att luta bokstäfverna jämnt utan spara denna senare fordran, om den skall inläras, till ett högre stadium, då äfven barnens hälsa tager mindre skada däraf. Söderhamn den 14 jan. 1903. J. IVockatz. F olkskoleinspektör. Undertecknade lärare och lärarinnor, af hvilka de flesta äga en mång- årig erfarenhet inom lärarekallet samt i flere år ha användt den lodräta stilen vid undervisning i skrifning, vilja härmed på begäran uttala sig angående den lod- räta stilens företräde eller icke framför den lutande. I hygieniskt hänseende anse vi oss ej kompetenta att döma i saken — skolläkare ha vi ej heller här att rådfråga — men det synes oss vara sundare för barnets kropp att, som vid lodrät skrifning sker, sitta rätt framför boken med båda armarna i lika läge, och icke i sned ställning, hvilket senare är fallet vid lutande stil. — Beträffande den pedagogiska sidan af saken i fråga gifva vi äfven den lodräta stilen företräde. Det faller sig naturligare för barnet, ty inga svårigheter möta vid att få stilen upprätt — utom i något enstaka fall, där hemmet på förhand inlärt en lutande stil — då det däremot är ganska svårt att få en bestämd lutning. Att vi lärare och lärarinnor såväl som våra elever finna oss belåtna med den lodräta stilen är därför tydligt. Så kommer frågan om huru metoden ställer sig i afseende å krafvet att få alla barn i klassen någorlunda jämna. Vår öfvertygelse är, att den lodräta stilen — bland alla sina företräden — i detta fall har sin största förtjänst. Ljusne den 30 dec. 1902. Sara Anagrius. Elisabet Bjårklind. Amanda Fisk. Ruth von Wolcker. Hilma Fisk. Dr. Aug. Wallin. Karolina Hy dman. Emelie Hillerström. K. A. Hydman. Skrifning med upprätt stil, med begagnande af Emy Meyers välskrif- ningsbok, infördes vid Realläroverket hösten 1894, först valfritt, sedan obliga- toriskt för nedersta stadiet. Orsaken var, att jag erfarit, hur öfvergång till upprätt stil väsentligen förbättrat dålig stil. De resultat, som under de 81/2 åren vunnits vid realläroverket, ha varit synnerligen tillfredsställande. Lärjungarna lära sig på mycket kort tid skrifva en snygg,' jämn och lättläst stil, naturligt nog, då de alldeles slippa luta och trycka, hvaraf den egentliga svårigheten med väl- skrifning vållas. På ett något högre stadium, vanligen klass 3, tillåtas alla, som så önska, att öfvergå till lutande stil, om de nämligen, som ganska vanligt är, ha goda anlag för välskrifning; ombyte förnöjer pojkar, det spänner intresset att få försöka något nytt, och det har visat sig, att öfvergången går för sig utan minsta svårighet. De åter, som ha svaga anlag, hålla i med den lättare, upprätta stilen. — Synnerligen värdefull har den upprätta stilen visat sig för skrifning på svarta taflan, en för undervisningen mycket viktig sak. Vid mina besök i skolor i landsorten har jag ofta haft tillfälle att iakttaga, hur ojämn och svårläst, sned och vind, skrifningen på svarta taflan blir med lutande stil för mindre öfvade lärjungar, och hur detta menligt inverkat på undervisningen. Stockholm den 30 januari 1903. S. Almquist. Rektor vid Högre realläroverket. 88 EN HYGIENISK SKRIFMETOD. Den upprätta stilen har användts inom Stockholms Nya Samskola sedan skolans öppnande 1893 efter att förut under några terminer varit pröfvad vid min enskilda skola. Den har efter vår skolas erfarenhet åtskilliga företräden framför den lutande. I. Vid skrifvande af upprätt stil är det lättare för lärjungarna att iakt- taga en god kroppshållning. Den synnerligen ringa procenten ryggradskrök- ningar bland våra skolbarn torde bero på flere faktorer, men bland dessa ingår säkert den naturligt riktigare kroppshållningen vid all skrifning, ej blott väl- skrifning. II. För de flesta barn faller det sig naturligare att skrifva upprätt än lutande stil, ehuru det förekommer att ett eller annat barn har svårt att skrifva riktigt rakt. . III. Den upprätta stilen ser prydligare ut och är — åtminstone på skol- stadiet — lättlästare, hvarigenom rättandet af skrifningar underlättas för lärarna. IV. Vid alternerande skrifning med höger och vänster hand, af hvilken lärjungarna hafva hygienisk och praktisk nytta, är det naturligtvis vida lättare att skrifva upprätt än lutande stil. Vänsterhandskrifning med lutande stil torde för ett flertal erbjuda nästan oöfvervinneliga svårigheter. Stockholm i jan. 1903. Anna Whitlock. Föreståndarinna för Stockholms Nya Samskola. Undervisning i välskrifning har af fröken Emy Meyer meddelats i Wallin- ska skolan fr. o. m. läsåret 1896 i klasserna 1—5, hvarvid den upprätta stilens inlärande afsetts. Denna stils fördelar synas mig vara, å ena sidan att den medger en i allmänhet god kroppshållning hos eleverna, å andra sidan att den är lätt att inlära, så att eleverna jämförelsevis fort skrifva en jämn och tydlig handstil, hvilket senare särskildt är att beakta såsom underlättande arbetet med de skrift- liga uppgifternas korrigerande. Stockholm i januari 1903. Agnes Henckel. Föreståndarinna vid Wallinska skolan. Åhlinska skolan. Den upprätta stilen befordrar en god kroppsställning vid skrifningen. Den upprätta stilen är lättare och snabbare inhämtad än den lutande. En dålig lutande stil förbättras vanligen lätt, då den utbytes mot rak. Stockholm den 9 jan. 1903. Hedda Åhlin. Sedan flera år tillbaka har jag i min skola vid undervisningen i välskrif- ning låtit lärarinnorna använda den lodräta stilen. Jag har därvid ständigt iakttagit, huru mycket fortare denna stil inläres än den lutande samt huru de allra flesta af eleverna på samma gång skrifva den vackert och prydligt. Natur- EN HYGIENISK SKRIFMETOD. 89 ligtvis har det också varit lättare att få dem att intaga den hygieniskt riktigare kroppsställningen. I de förberedande klasserna har en af lärarinnorna gjort försök att lära barnen skrifva äfven med vänster hand, och det har då visat sig, att barnen med stor lätthet skrifva den raka stilen, fastän man naturligtvis därvidlag ej får ha lika stora fordringar på bokstäfvernas jämnhet och prydlighet. Stockholm den 12 februari 1903. Anna Sandström. Föreståndarinna. Att den upprättstående stilen, som en följd af år varit använd vid Söder- mal ms högre läroanstalt för flickor, visat sig äga stora fördelar framför den lutande med afseende på lärjungarnas sätt att hålla kroppen under lektio- nerna, stilens snabba inlärande och dess tydlighet, hvarigenom rättandet af skrift- liga uppgifter betydligt underlättats, intygas med nöje. Stockholm den 20 jan. 1903. Hilda Myrberg. Föreståndarinna vid Södermalms högre läroverk för flickor. Sedan 1896 har den upprättstående stilen varit införd i AAathilda Halls skola. Vi ha funnit, att hållningen blir i hygieniskt afseende mer tillfreds- ställande och vida mindre tröttande, handstilen blir tydligare och färdighet i skrifning vinnes på kortare tid. Göteborg den 28 jan. 1903. Frida Pallin. Föreståndarinna. (En för den upprätta stilen synnerligen intresserad person, som en följd af år varit lärarinna vid Kjellbergska flickskolan i Göteborg och där har infört ifrågavarande metod, skrifver om sina erfarenheter af densamma:) 1. Vid skrifning med rak stil kan elevens kroppshållning vara bättre än vid skrifning med lutande stil, ty den skadliga vridningen af ryggraden kan förekommas Äfven om ett barn till följd af närsynthet måste sitta lutad öfver boken, är detta att föredraga framför en ställning, då ryggraden på samma gång böjes framåt och åt sidan. Då eleven noga tillhålles att stödja hela fot- sulan mot golfvet och lägga armarna lagom högt upp på bordet, blir kropps- ställningen i regel god och arbetet mindre tröttande. 2. Den raka stilen medför tidsvinst. Det är lättare och går fortare att bibringa eleverna en läslig och jämn stil, om den raka användes, i synnerhet är denna stilart att förorda för de barn, som hafva svårt för skrifning. 3. Den raka stilen är mera lättläst än den lutande. Detta hade jag till- fälle att iakttaga vid korrigeringen af elevernas temaböcker. Sedan den raka stilen kommit i bruk inom skolan, blef korrigeringsarbetet betydligt underlättadt; detta gäller främst om skolans lägre klasser. Äfven vill jag nämna, att det icke var på mitt eget initiativ, som den nya skrifmetoden infördes i skolan, utan på en af direktionsmedlemmarnas in- 90 EN HYGIENISK SKRIFMETOD. rådan beslöt man göra ett försök. Inom kort blef jag emellertid af de goda resultaten öfvertygad om att den nya metoden i flera afseenden stod före den gamla. Nye den 13 jan. 1903. Anna Holge, född Sjöstrand. Emedan jag endast under ett år vid undervisning i småskola användt den upprätta stilen enligt Eder metod, har jag ytterst ringa erfarenhet i omskrifna fråga. Så mycket kan jag dock se, att nybörjare på ovanligt kort tid lärde sig skrifva ganska bra och tydligt. Landskrona 29 dec. 1902. Maria Torpson. Lärarinna vid Seminariets öfningsskola. Anmodad att gifva ett utlåtande rörande användandet af den lodräta stilen, får jag härmed lämna följande meddelande: Under nära nog ett tjugotal år har jag för min egen del begagnat mig af denna stil, som jag funnit vara både naturligare och prydligare än den sneda, och under de senaste fem åren har densamma användts vid undervisningen i den folkhögskola jag förestår. På grund af den erfarenhet jag därvid gjort, är det mig kärt att kunna intyga, att de resultat, hvartill jag då kommit, varit synnerligen goda, i det att mina lärjungar på en vida kortare tid än vid användandet af den sneda stilen förvärfvat sig en jämn och redig handstil. Nässjö den 29 december 1902. Viktor Öberg. Fil. dr, förest, för Jönköpings läns folkhögskola och landtmannaskola. Härmed får jag meddela att fröken Emy Meyers skrifmetod med upprätt- stående stil begagnas vid min Språk- och handelsskola härstädes, och med synnerligt godt resultat. Genom framhållande af denna skrifmetod enligt förf:s »Välskrifningsbok» etc. har fr. E. Meyer gjort ett godt, allmängiltigt inlägg i skrifkonsten och, enligt min åsikt, fyllt en lucka i undervisningen, som länge varit känd men svår att afhjälpa, nämligen att på kort tid grundlägga, fram- kalla och utbilda en god, läslig och prydlig handstil. Och personer, som ha dels svårt för skrifning, dels en dålig och fördärfvad stil, kunna på en jäm- förelsevis kort tid alldeles frångå sin gamla stil och frambringa en ledig, tydlig och användbar stil, hvilket ej i samma grad kan i allmänhet ernås efter de vanliga metoderna i välskrifning. Jag kommer att allt mera särskildt fram- hålla denna stil, såsom varande mest lättläst, tydlig och prydlig till kontorsstil. Örebro den 23 december 1902. E. Kjellberg. Innehafvare af Kjellbergs praktiska skola i Örebro. EN HYGIENISK SKRIFMETOD. 91 Då den lodräta stilen nu i några år varit nyttjad vid skrifundervisningen i Söderhamns små- och folkskolor, synes erfarenheten gifva vid handen, att denna stil, på samma gång den mindre än lutande sådan förleder till oriktig kroppsställning, är mera ägnad att bevara jämnhet och motverka slarf vid den relativt hastigare skrifning, som ibland fordras i folkskolans högre klasser. Att den lodräta stilen i fråga om användbarhet i det praktiska lifvet inga- lunda behöfver stå tillbaka för den lutande, intygade häromdagen en framstå- ende jurist, hvilken förklarade, att man i juridiska skrifvelser obetingadt före- droge den lodräta stilen såsom varande lättläst och redig och sålunda mindre än lutande stil föranledande tvetydighet och misstolkning. Söderhamn den 7 januari 1903. Carl J. Vallin. Förste lärare. Min åsikt om den räta stilen i jämförelse med den lutande är: att den är tydligare och lättlästare än den lutande, att barnen fortare lära sig skrifva snyggt och redigt med denna stil och att de lättare kunna tillhållas att sitta raka under skrifningen. Stockholm den 17 januari 1903. P. Henriques. Lektor vid Tekn. högskolan. Undertecknad, som förut haft lutande stil, men nu sedan tiere år använder upprätt sådan, intygar härmed på begäran om d. s. l:o att jag aldrig känt någon som helst olägenhet i hand eller arm vid timtals oafbrutet skrifvande; 2:o att jag funnit den synnerligen praktisk, emedan den blir lika tydlig, vare sig jag skrifver fort eller långsamt. Bästa beviset härför torde vara att mina med upprätt stil förda föreläsningsanteckningar t. f. a. sin tydlighet af kamrater i allmänhet föredragits framför sådana med lutande stil. Stockholm den 27 jan. 1903. Maria Myhrman. Med. kand. Undertecknad, som haft tillfälle att taga noggrann kännedom om den upp- rätta skrifstil, i hvilken fröken Emy Meyer meddelar undervisning, får på be- gäran såsom min åsikt uttala, att den, äfven skrifven mycket smått, är särdeles läslig och lämpar sig mycket väl för praktiska behof, samt att den exempelvis för katalogisering inom ett bibliotek är synnerligen användbar. Stockholm den 20 jan. 1903. Peter Beijer. Bibliotekarie vid K. Bibi. Att jag tagit undervisning i skrifning med upprätt stil enligt fröken Emy Meyers metod, enär jag, i likhet med andra biblioteksmän, anser denna tydliga och prydliga stil särskildt lämplig för katalogisering, intygas härmed. Stockholm den 20 jan. 1903. E. A. Karlfeldt. Bibliotekarie vid Landtbruksakademien, e. o. amanuens vid K. Bibi. 92 EN HYGIENISK SKRIFMETOD. Genom öfvanstående anser jag mig ha tillfredsställande moti- verat, hvarför jag allt fortfarande vidhåller den ståndpunkt jag för tio år sedan intog till frågan om lutande eller upprätt stil. Jag återupprepar sålunda, hvad jag förut sagt, att den upprätta stilen i hygieniskt, -pedagogiskt och praktiskt hänseende har stora före- träden framför den lutande: i. Den upprätta stilen möjliggör en fullkomligt rak kropps- ställning. 2. Hindrar därigenom ryggradskrökning och närsynthet. 3. Faller sig naher lig are för barnen; inläres därför lättare och fortare. 4. Underlättar disciplinen: barnen kunna utan svårighet efterkomma tillsägelserna beträffande en riktig kroppsställning. 5. Är mera tydlig och lättläst. 6. Tager mindre utrymme. 7. Kan lättare skrifvas med vänster hand. I motsats mot hr H. ville jag därför säga, att införandet af den »hygieniska» skrifmetoden varit ett godt pedagogiskt grepp och en lyckad skolreform. Emy Meyer. Af följande stilprof (verserna skrifna af elever till samma lärare) torde framgå, att icke alla, som skrifva upprätt stil, skrifva lika, utan att indivi- dualiteten äfven där kommer till sin rätt. — Den sist placerade adressen är skrifven af Dr. Gelpke, Karlsruhe. Jemmunokhadkin 21.13. ...Jtalkan.....-.. EN HYGIENISK SKRIFMETOD. 93 ~.0 24) Son med lapa hända ou v noo . B8ed ed handen h& din nlooy • ficlov &udbeo U-A- V-/WA - & : AoMA MM MAA/A I 1 /-U_ 0v- ron omnie, es ■ dovn Åw Sone, ois o’es? A 0 yo Ett votum i läroverksfrågan från Uppsala universitet. Läroverkskommitténs nyss afgifna betänkande har behandlats inom Filosofiska fakulteten i Uppsala vid sammanträden den 14, 21 och 28 febr, samt den 7 mars. Vi meddela ur protokollen prof. J. A. Lundells yttrande: Då jag går att yttra mig om det föreliggande betänkandet, inskränker jag mig med afsikt icke till sådana punkter, som omedelbart röra universitetet, utan antager det vara vederbörandes önskan att höra fakultetens och dess medlemmars mening i alla våra allmänna läroverk rörande frågor, vid hvilka de i anslutning till betänkandet anse sig ha något att erinra. Hvad angår organisationen i det hela förordar jag obe- tingadt en uppdelning i 6-årig realskola och 3-årigt gymnasium utan särskild afslutningskurs, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med reservanterna Andersson, Dahlgren och Höjer. Jag gör så, emedan jag tror, att den föreslagna afslutningsklassen väsentligen skulle komma att fungera som en svagafdelning, vinna föga an- seende och bli föga besökt, hvarigenom sålunda den egentliga meningen med hela omorganisationen förfelades. Den föreslagna kompetensen bör tillkomma alla, som genomgått realskolans 6:e klass (eller ådagalagt motsvarande kunskaper), och genomgången af samma klass (eller motsvarande kunskaper) bör berättiga till inträde å gymnasium. Det är sannolikare, att lärjunge eller hans målsman bestämmer sig för en annan bana (än gymnasiet och studentexamen), när han redan vunnit en viss kompetens, än att han — efter genomgång af 5de klassen — af två vägar väljer den kortare, när den längre dock erbjuder så väsentliga fördelar i fråga om framtidsutsikter. Genom en sådan organisation vinnes också, att kurserna i realskolans 6 klasser kunna ordnas i ett sammanhang, medan enligt kommittémajoritetens förslag kl. I—V måste bilda ett helt för sig med afslutade kurser, hvarefter af- ETT VOTUM I LÄROVERKSFRÅGAN FRÅN UPPSALA UNIVERSITET. 95 slutningsklassen skulle komma till som relativt fristående. För att minska trängseln af nya språk inom det 3-åriga gymnasiet kan man låta latinet eller franskan inträda i 6:e klassen alternativt med t. ex. statskunskap, geografi och teckning. Detta behöfde icke ha något inflytande på kompetensen. De betydande kost- nader, som skulle vållas genom fullständigt dubbla linjer i stället för nuvarande kl. VI:i, skulle efter min mening icke vara mo- tiverade. Jag anser vidare, att den ifrågavarande kompetensen kan lämnas utan särskild examen från realskolan. Lika väl som flyttningsbetyg till viss klass inom allmänna läroverket hittills fått gälla som villkor för inträde i vissa specialskolor och på vissa specialbanor, utan att mig veterligen några allvarsamma olägenheter däraf försports, lika väl bör afgångsbetyg från realskolans öfversta klass (den 6:e) hädanefter vara tillräckligt (förutsatt att kurserna på lämpligt sätt ordnas). Så mycket förtroende bör man kunna hysa för våra läroverk med deras på grund af akademiska examina, profår och tjänstgöring anställda lärare och rektorer. Anses ytter- ligare kontroll nödig, utöfvas sådan till större gagn genom sak- kunnig inspektion från vederbörande centralmyndighet än genom examen och censorer. Examen ger icke i regeln något säkert uttryck för undervisningens bildningsvärde, men väl drifver den lärare och lärjungar att företrädesvis lägga an på sådana sidor af undervisningen, som lämpa sig för uppvisning, lägga an på dressyr för examen, på detaljkunskaper, hvilkas mängd i och för sig är af ringa värde för lärjungarnas bildning. Jag behöfver i detta af- seende endast hänvisa till hvad kommitterade själfva på olika ställen anföra i fråga om examens ofördelaktiga inverkan på undervisningen, och det är min lifliga öfvertygelse, att just en sådan examen, som kommittén föreslår, i närmaste öfverensstämmelse med studentexamen, skall — trots alla vackra ord om att det icke skall vara någon »examen rigorosum» — i följd af förhållandenas egen natur trycka sin prägel på undervisningen och medföra alla de olägenheter, som en examen efter all erfarenhet plägar medföra. Och farorna af en forcerad examensläsning med ty åtföljande stillasittande kammarlif och nervspänning äro så mycket större, som de i detta fall skulle träffa ungdomen under dess i fysiskt och psykiskt af- seende ömtåligaste utvecklingsskede. Det torde vara ett misstag att tro, att en examen af samma slag som studentexamen skulle vara nödvändig för att i allmän- hetens ögon ge värde åt realskolans bildningskurs. Hvad som nu i allmänhetens ögon ger värde åt studentexamen är sannerligen 96 ETT VOTUM I LÄROVERKSFRÅGAN FRÅN UPPSALA UNIVERSITET. icke själfva examen, utan de utsikter den öppnar, den kompetens examensbetyget förlänar. Vill man häjda den alltför starka till- strömningen till studentexamen — och åtgärder i detta syfte äro efter min mening synnerligen önskvärda — finnes endast ett effektivt medel: ett stadgande att vid bedömande af kompetens för sådana banor, till hvilka realskolans kurs skulle gifva tillträde, intet företräde må lämnas de aspiranter, som aflagt student- examen, utan — så vidt på sökandes teoretiska bildningsgång ankommer — företräde uteslutande bestämmas på grund af kva- liteten i de vitsord, som företes i för realskola och gymnasium gemensamma ämnen. Har man klart för sig, att studentexamen för ifrågavarande banor innebär en bättre kvalifikation än blott realskolan, då böra så många som möjligt ta studentexamen, och hela idén med afslutning på mellanstadiet är alldeles förfelad; har man åter i likhet med mig den uppfattning, att studentexamen icke utan vidare innebär någon sådan högre kvalifikation (för vissa banor snarare motsatsen), så får studentexamen blott som sådan icke gifva företräde. En detaljanmärkning måste jag göra i fråga om den språk- kunskap, som bör förutsättas för den kompetens, som kommittén vill fästa vid realskolans kurs. Jag anser det vara synnerligen välbetänkt, att realskolan på sitt schema upptager blott två främ- mande språk, och jag har knappt någon invändning att göra mot förslaget, att de två språk, som i statens läroanstalter skulle få plats, af rent praktiska skäl blifva tyska och engelska. Ser man emellertid på den offentliga anställning och de specialskolor, till hvilka real- skolans kurs skulle öppna tillträde, finnes alldeles ingen anledning att neka samma kompetens åt aspiranter, som i tyska och franska eller i engelska och franska förvärfvat insikter motsvarande dem, som kommittén fordrar i tyska och engelska. Vår handel t. ex. med Frankrike och öfriga romanska länder, med hvilka vi ha att meddela oss på franska, är ingalunda så obetydlig, att det icke skulle vara önskvärdt, att det finnes personer äfven med real- skolans utbildning, som kunna franska. Inom post, telegraf, järn- väg och tullväsen äro kunskaper i franska visst icke öfverflödiga. Om för kompetens till ifrågavarande banor kunskap i franska icke tillmätes något värde, om vidare enligt kommitténs förslag franskans studium skjutes upp till de tre åren närmast före studentexamen (hvarunder för öfrigt franskan skulle kunna liksom andra ämnen »bortväljas»), skall detta i förening med de förändringar, som i sammanhang härmed måste träffa studiet af franska såväl vid universitetet som vid flickskolor och andra enskilda läroanstalter, på ETT VOTUM I LÄROVERKSFRÅGAN FRÅN UPPSALA UNIVERSITET. 97 ett betänkligt sätt inskränka vårt folks andliga horisont. Kommittén synes hafva förbisett, att Frankrike ännu under sista tiden bredvid Tyskland, England och Amerika och delvis framför dem intagit och fortfarande intager en ledande ställning inom så viktiga kultur- områden som vetenskap, litteratur och konst. Jag yrkar sålunda, att med hänsyn till af kommittén föreslagen kompetens föreskrifna kunskaper i engelska eller tyska må kunna ersättas af mot- svarande insikter i franska språket. Därigenom vunnes bl. a., att enskilda läroverk (t. ex. flickskolorna) icke utan vidare tvingades att alla följa samma schablon. I fråga om gymnasiet ansluter jag mig med glädje till för- slaget om valfrihet, men anser, att denna frihet för att få sin fulla betydelse och verkligt värde bör inträda redan i gymnasiets första ring, vare sig detta skulle blifva 3- eller 4-årigt. I likhet med reservanten Fries anser jag valfriheten böra omfatta äfven ämnet kristendom. Däremot kan jag icke finna någon reson i medgifvandet, att på latinlinjen latin skulle kunna bortväljas. En två-årig kurs i latin, som slutar två år före studentexamen, anser jag för akademiska studier fullkomligt värdelös. Valfrihet i fråga om matematik på reallinjen strider emot denna linjes allmänna uppgift och leder till praktiska svårigheter. I likhet med prof. S. Boethius och R. Geijer och på af dem anförda skäl yrkar jag eftertryckligt, att »psykologi och logik» å gymnasiet likställes med dess andra ämnen. I fråga om studentexamen vill jag förorda, att skrifprofven inskränkas till tre å hvardera linjen: å latinlinjen till moders- målet, ett främmande språk (efter examinandens val) och latin, å reallinjen till modersmålet, ett främmande språk och matematik- fysik. Öfversättningsprof till ett främmande språk anser jag vara synnerligen olämpligt (liksom jag anser den förmåga, som däri- genom skulle dokumenteras, vara för lifvet tämligen värdelös) och betraktar som ett stort framsteg medgifvandet, att öfversättnings- profvet skulle få utbytas mot en uppsats på det främmande språket. Det är som bekant framför allt det nu föreskrifna öfversättnings- profvet till det främmande språket, som snedvrider språkunder- visningen under åren närmast före studentexamen, då undervis- ningen i första hand måste lägga an på dressyr för examensprofvet med förbiseende af sådana sidor af ämnet, som för lärjungarnas bildning och framtida verksamhet kunde vara af större betydelse. Ett steg vidare i samma riktning vore, om de skriftliga profven finge bedömas i sammanhang med den muntliga examen och deras utgång icke bestämde öfver tillträde till muntlig examen. Verdaiidi 1903. 7 98 ETT VOTUM I LÄROVERKSFRÅGAN FRÅN UPPSALA UNIVERSITET. Kommitterade anföra riktigt nog (i fråga om realskoleexamen), att öfverbetyg i ett skriftligt prof ofta kan bero på tillfälligheter. Men kan då icke ett underbetyg lika väl bero på tillfälligheter? Ett yrkande i nu antydd riktning innebär (bortsedt från öfversättnings- prof till främmande språk, som jag anser tämligen värdelöst) intet underskattande af den färdighet, som de skriftliga profven afse att konstatera, icke heller någon sänkning i fordringarna på examinanden; det afser blott att ge mindre utrymme åt tillfälligheter. I fråga om skolarbetet i det hela önskar jag, att man lade mindre vikt vid inhämtande af största möjliga kvantum detaljkunskaper, mera vikt vid lärjungarnas verkliga bildning, och att man lade mera an på att uppöfva deras förmåga af själf- verksamhet, mera uppmuntrade det egna initiativet. »Nicht was man weiss, sondern was man mit seinem wissen anzufangen weiss, ist entscheidend für die bildung einer Persönlichkeit», säger den bekante filosofen Fr. Paulsen. Ett steg i rätt riktning är förslaget om valfrihet. Men därjämte borde läroböckernas omfang starkt reduceras. Bildningsresultatet skulle blifva bättre, om det kun- skapsmått, som innehålles i den egentliga läroboken och som skall fordras af alla, vore vida mindre än nu och lärjungarna där- bredvid finge på vissa områden, växlande efter anlag och om- ständigheter, under lärares ledning fördjupa sitt vetande genom hemstudier i populär-vetenskaplig speciallitteratur, hvarför i klassen kunde lämnas muntlig eller skriftlig redogörelse. Det vanliga förhörssystemet med korta frågor och korta svar ger alltför stor betydelse åt detaljerna och stannar vid dem. Som ett klander- värdt oskick, ledande till ökning i kurserna, måste jag beteckna den stundom förekommande åtgärden att för högre betyg fordra tentamen i pensa utanför den egentliga skolkursen. För framgång i universitetsstudierna vore det afgjordt bättre, om studenterna komme hit med litet mindre kunskaper, litet mera andlig friskhet och spänstighet. För ungdomens fysiska utveckling är det stillasittande lif, som läroverken nu kräfva, afgjordt skadligt. Åtminstone en dag i veckan borde efter morgontimmarna vara fri från lektioner och läxor för att begagnas till lek, idrottsöfningar och dylikt. Ter- minerna böra icke förlängas: en förlängning skulle nämligen säkert icke leda till lindrigare arbete under terminen. Af lärarne ledda feriearbeten böra bibehållas, men icke sådana uppgifter gifvas, som innebära minnesläxor. Lärjungarna böra själfva få välja sina uppgifter bland af läraren föreslagna eller efter eget förslag. Praktiskt arbete i verkstad, på åkern o. s. v. borde —• ETT VOTUM I LÄROVERKSFRÅGAN FRÅN UPPSALA UNIVERSITET. 99 liksom sjukdom och villkorlig flyttning —• medföra befrielse från feriearbete. När jag sålunda i likhet med flere reservanter inom kommittén förordar i viss mening obligatoriskt feriearbete, är det därför att jag icke anser det nyttigt för lärjungarna att under sommaren gå alldeles sysslolösa och icke tror alla föräldrar vara i stånd att gifva nödig ledning. Delvis i anslutning till kommittén, delvis i strid med dess för- slag förordar jag, att katekesen utbytes mot en för barnen till form och innehåll mera passande lärobok; att mindre vikt måtte läggas vid rättstafning till förmån för andra sidor i moders- målsundervisningen, samt att i litteraturläsningen större utrymme lämnas åt den samtida litteraturen — dessa båda yrkanden i an- slutning till prof. Noreen; att språkundervisningen måtte reformeras, hvarvid bl. a. öfversättning från svenska till det främmande språket bör väsentligen inskränkas och systematisk grammatik införas först sedan lärjungen genom lektyr och tal inhämtat ett tämligen be- tydligt förråd af ord, former och fraser; slutligen att undervisningen i naturvetenskap mera, än som vanligen sker, grundas på omedelbar iakttagelse och experiment, därvid lärjungarnas själfverksamhet så vidt möjligt tages i anspråk. I fråga om terminsafgifter förordar jag det förslag, som framställts af reservanterna Höjer, Carlson, Lindström och Larsson, nämligen utöfver nu utgående en afgift till statsverket af 20 kr. i realskolan och 30 kr. i gymnasiet med möjlighet till befrielse eller nedsättning efter vissa normer. Framför allt yrkar jag till främjande af lärarekårens ekonomiska bestånd och moraliska värde, att extraläraresystemet alldeles afskaffas. Att läroverkslärarne så sent komma till anständig bärgning, beror till väsentlig del på detta förkastliga system. Kommittén beräknar den tid, under hvilken lärare skall komma att tjänstgöra som extraordinarie, i medeltal till fem år. Men för hvarje år tillkommer ett antal nya extralärare, kommitténs beräkning är redan nu föråldrad, och inom kort rycker den extraordinarie tjänstetiden åter upp till tio år. När så en lärare (vid 38—40 års ålder) får ordinarie befattning, först sedan han gått i tio år med 1,800 kr. (eller efter kommitténs förslag 2,000 kr.) i ärsarfvode, under tiden dragits med lånereversal och växlar och 40—44 timmars undervisning i veckan — ett icke alltför sällsynt fall — då kan han vara utsliten, hans andliga friskhet förbi och läroverkets ackvisition af tvifvelaktigt värde. Extraläraresystemet är en kräftskada för läroverken och kan ej afhjälpas på annat sätt än genom bestämmelse, att ny läseafdelning ej får inrättas, förrän medel beviljats till ordinarie lön för dess lärare. Med 100 ETT VOTUM I LÄROVERKSFRÅGAN FRÅN UPPSALA UNIVERSITET. hänsyn till eventuella förändringar i lärjungeantalet och däraf be- roende växling i behofvet af lärare kunde, i analogi med hvad som redan nu i vissa fall är föreskrifvet, några af de yngsta adjunkterna vara underkastade transport. Rörande de af kommittén föreslagna lönebeloppen skall jag yttra mig blott i så måtto, att jag finner de föreslagna lärarinne- lönerna oskäligt låga i förhållande till de manliga kamraternas. Första lärarinnan, hvilken vid samskola måste fungera som bi- trädande föreståndarinna, skulle få samma lön som en extralärare, 2,000 kr., och ej komma längre än till 2,500 kr., medan en adjunkt skulle börja med 3,000 kr. och efter hand få 3,500, 4,000, 4,500 kr. Och extraordinarie lärarinna, hvilken genomgått alldeles samma prof som en manlig kamrat: studentexamen, akademisk examen och profår, skulle få 1,200 kr., medan han får 2,000 kr. Detta är högeligen orättvist. Det vanligen anförda skälet, att mannen skall ha så stor lön, att han kan bilda och underhålla familj, gäller naturligtvis endast lärare, som verkligen har familj. Det finns annars intet verkligt skäl, hvarför man och kvinna med samma utbildning och samma arbete skola aflönas olika. Det anförda' motivet skulle ha någon mening, blott om mannens lön höjdes, när han verkligen bildar familj. Det är efter min uppfattning icke tillräckligt, att enligt kommitténs förslag »kvinna bör kunna utses till ledamot i styrelse för samskola». Jag anser det alldeles nödvändigt, att i en sam- skolas styrelse specifikt kvinnliga synpunkter finnas representerade. Jag yrkar sålunda, dels att första lärarinnan skall vara själfskrifven ledamot i nämnda styrelse, dels att af de två ledamöter, som kommunalstyrelsen skulle utse, den ena skall vara kvinna. I fråga om centralstyrelse för läroverken finnes det efter min mening ingen anledning att antaga, att en sådan skulle »blifva en lifgifvande princip i reformrörelsen», snarare tvärtom. Man skulle vinna likformighet, men likformighet och centralisation inne- bära visst ingen borgen för utveckling. Endast Finland äger en verklig öfverstyrelse. Preussens »Provinzial-Schul-Kollegien» — märk väl, att dessa myndigheter äro lokala — kunde mycket väl ersättas af våra domkapitel, om de kompletterades genom ett par lekmän (d. v. s. hvarken präster eller skollärare), en åtgärd som äfven med hänsyn till domkapitlens kyrkliga funktioner vore att förorda. Undgå vi, enligt mitt yrkande, den föreslagna real- skoleexamen, bortfaller detta skäl till inrättande af en ny myndighet. Att göra det föreslagna ämbetsverket billigt genom att låta för annat ändamål afsedda löner bära kostnaderna synes mig högst ETT VOTUM I LÄROVERKSFRÅGAN FRÄN UPPSALA UNIVERSITET. 101 olämpligt. Att sammansätta en sådan myndighet uteslutande af universitets- och läroverkslärare vore ock synnerligen olyckligt. Skolväsendet är en socialpolitisk angelägenhet, och det bör lika litet styras hufvudsakligen af professorer och skollärare som hufvudsakligen af präster. Snarast kunde man förorda ett rådgifvande kollegium med periodiska sammanträden, sammansatt af akademiskt bildade personer från olika lefnadsbanor. Därjämte behöfdes inspektörer med mera fast anställning. Våra filosofiska fakulteter ha till särskild uppgift att utbilda lärare för de allmänna läroverken. Läroverken ha emellertid två ämnen, för hvilka filos, fakulteten ej hittills kunnat gifva någon utbildning: kristendom och hälsolära. Kommitténs förslag till kursplan för realskolans 6:te klass upptager: »Människokroppen och dess förrättningar samt i sammanhang därmed det allmännaste af hälsoläran.» Jag anser för själfklart, att en verkligen frukt- bärande undervisning i hälsolära på detta stadium kan gifvas blott af en läkare eller af en zoolog, som på detta område komplette- rat sina studier inom medicinska fakulteten, och hänvisar i fråga om eventuella praktiska anordningar i detta syfte till laborator Thunbergs uppsats i skriftserien »I vår tids lifsfrågor» XXVII. Fakulteten har upprepade gånger haft anledning att fästa uppmärk- samheten vid de olägenheter för läroverken, som måste bli en följd af nu gällande stadgande (i Kongl. kung, af 10 mars 1892) rörande behörighet till sådan lärarebefattning, hvari ämnet kristen- dom ingår, hvilka stadganden oförändrade återkomma i § 54 af kommitténs förslag. Enligt nuvarande timplan upptar ämnet kristen- dom i kl. VI—VII vid läroverk med enkla afdelningar och tre linjer tillsammans 24 veckotimmar af 378, d. v. s. 6,4 %. Men enligt kommitténs undersökningar (s. 980) finnas bland 232 lek- torer 24, d. v. s. 10,3 %, med teologisk examen. De måste så- lunda till mycket väsentlig del undervisa i profanämnen. I fråga om 7 af dem, som aflagt fil.-kandidatexamen efter 1853 års stadga eller äldre föreskrifter, är i detta afseende ingenting att anmärka. Men 4 af dem ha blott aflagt den »nya» filos.-kandidatexamen, och tolf af dem ha inga andra studier i profanämnen än det an- språkslösa kvantum, som fordras i teologisk-filosofisk examen, hvil- ken utom ämnena filosofi och hebreiska ju väsentligen ej kan vara annat än en något skärpt studentexamen och i fråga om filosofi måste inskränka sig till ett tämligen betydelselöst minimum (en kurs på 2—4 veckor). Detta stadgande innebär en fara för läroverken och en orättvisa mot bättre meriterade med- sökande. 102 ETT VOTUM I LÄROVERKSFRÅGAN FRÅN UPPSALA UNIVERSITET. Då jag af olika skäl icke anser det lämpligt, att (såsom äfven föreslagits) . ämnet kristendom inom skolan ställes på ett alldeles särskildt plan och utlämnas åt specialister, som skulle undervisa blott i detta ämne, synes mig den enda naturliga utvägen att råda bot på nu anmärkta missförhållanden vara att i filosofie-kandidat- och licentiatexamen upptaga »kristendom» eller religionslära som ett särskildt ämne. Jag föreslår sålunda väsentligen i öfverens- stämmelse med fakultetens tidigare förslag, att tillfälle lämnas utan särskild ansökan att i filos.-kandidat- och licentiat- examen (efter fordringarna för teologisk kand.- och licentiatexamen enligt senast föreslagen terminologi) undergå pröfning efter exami- nandens eget val i något af ämnena kyrkohistoria, nytestamentlig exegetik, dogmatik och moralteologi, och att vitsord i något af dessa ämnen såväl med hänsyn till examen som med hänsyn till kompetens och befordran vid läroverken må gälla som vitsord i ämnet »kristendom», likställdt med betyg i andra ämnen. En mot- svarande rätt att i teologisk kandidat- och licentiatexamen upptaga profanämnen ur filos, fakulteten torde böra medgifvas. Den nu föreskrifna »särskilda pröfningen» i antropologi och logik enligt nådiga kung, af 14 okt. 1892 anser jag af examens- tekniska skäl böra bortfalla. Att vare sig stanna kvar vid uni- versitetet en termin eller sedan resa dit för att undergå en examen, som kräfver 14 dagars förberedelse, synes mig vara olämpligt. Det för pedagogiken nödiga underlaget i psykologi och logik kan vida lämpligare gifvas i samband med profåret. Inom detsamma borde äfven beredas plats för skolhygien. Professor Högbom ville hafva till protokollet antecknadt, att han instämde i prof. Lundells anförande utom hvad beträffade domkapitlens bibehållande som läroverksstyrelse, hvarjämte han ej ville hafva yttrat sig om lärarinnornas löne- förmåner. I fråga om lärarinnornas aflöningsförmåner samt ledamotskap i styrelse för samskola instämde prof. H. Almkvist med prof. Lundell. I fråga om kompetens och befordran till lärarebefattning yttrade prof. Lundell å egna och prof. K. F. Johanssons vägnar: • För att kunna yttra mig om kommitténs förslag till beford- ringslag (i §§ 52—54, s. 598 ff.) måste jag taga under ompröf- ning jämväl nu gällande stadgar rörande de universitetsexamina, hvilka uppställas som villkor för behörighet till lärarebefattning, och framställda förslag till ändring af dem (dessa examinas rent tekniska sida faller dock utanför det nu föreliggande ämnet). I fråga om dessa examina, filosofie-kandidat- och licentiat- examina, klagas ej utan skäl dels öfver mängden af sinsemellan föga sammanhängande ämnen, som i dem måste ingå, dels öfver ETT VOTUM 1 LÄROVERKSFRÅGAN FRÅN UPPSALA UNIVERSITET. 103 att cle ta för lång tid och äro öfverlastade af för mycket detalj- och minneskunskaper. Prof. Johansson och jag anse, att dessa olägenheter skulle väsentligen inskränkas, om rörande dem (delvis i anslutning till vid ett offentligt möte i Uppsala den ro febr. d. å. antagna resolutioner) stadgades följande: För hvardera examen fastställas af fakulteten på förslag af vederbörande lärare två till omfånget olika kurser, en mindre för betyget »godkänd», en större för betygen »med beröm god- känd» och »berömlig». Kunskapsfordringarna i kandidatexamen för betyget »med beröm godkänd» i de allmänna läroverkens hufvudämnen skola så bestämmas, att de motsvara det kraf, som bör ställas på blif- vande läroverksadjunkter i dessa ämnen. Betygen »med beröm godkänd» och »berömlig» bestämmas ute- slutande med hänsyn till det sätt, hvarpå den för båda betygen gemensamma kursen inhämtats, och examinandens ådagalagda för- måga att genomtränga ämnet. Kandidatexamen aflägges i minst fyra ämnen, och för att examen skall anses godkänd, fordras, att den examinerade erhållit sammanlagdt minst sex betygsenheter i fyra ämnen. Licentiatexamen kan af fil. kandidat afläggas i ett eller två ämnen, efter examinandens val, och för att examen skall anses godkänd, fordras, att den examinerade erhållit minst två betygs- enheter. För behörighet till lektorsbefattning fordras bl. a. — under förutsättning att sådan befattning omfattar ett hufvudämne och ett biämne — att sökanden i licentiatexamen fått åtminstone vitsordet »med beröm godkänd» i hufvudämnet och att han i biämnet an- tingen fått minst »godkänd» i licentiatexamen eller minst »med beröm godkänd» i kandidatexamen. För befogenhet till adjunktsbefattning fordras •— under förut- sättning att sådan tjänst omfattar tre ämnen — att sökanden i fil. kandidatexamen fått minst betyget »med beröm godkänd» i två af dessa ämnen och minst »godkänd» i ett tredje skolämne; dock så att i hvarje ämne licentiatbetyg af hvilken valör som helst kan ersätta sålunda föreskrifvet kandidatbetyg. För att afhjälpa den osäkerhet, som nu råder i fråga om platser och ämneskombinationer vid de allmänna läroverken, och därigenom göra det lättare för blifvande aspiranter att bedöma befordringsutsikter anse vi nödvändigt, att vid hvarje läroverk uti för detsamma under Kongl. Maj:ts eller riksdagens medverkan uppgjord stat bestämmes såväl antalet lärarebefattningar som hvilka ämnen 104 ETT VOTUM I LÄROVERKSFRÅGAN FRÅN UPPSALA UNIVERSITET. äro fästa vid hvarje befattning, hvarvid bör iakttagas, att i samma tjänst så vidt möjligt blott sådana ämnen sammanföras, hvilka ha något inre sammanhang, och att däri ingen ändring får göras utan Kongl. Maj:ts medgifvande i hvarje särskildt fall. Hvad vi här yrkat afser ingen ändring i föreskrifterna i §§ is och 14 af gällande läroverksstadga rörande klasslärare i de fyra lägsta klasserna — föreskrifter som i pedagogiskt intresse synas oss högeligen välbetänkta — och skyldighet särskildt för adjunkt att inom läroverket, då så finnes nödigt, bestrida undervisning äfven i andra ämnen än dem, som närmast höra till hans syssla. Psykologi och rättskrifning.* i. Äfven för den, som endast flyktigt tagit kännedom om de senare årens psykologiskt-pedagogiska litteratur, torde det hafva blifvit någorlunda klart, att man i den modärna psyko-fysiken (eller -fysiologien) — läran om de materiella processer, som be- ledsaga psykiska företeelser —• fått en, alltefter som forskningen framskrider, allt tillförlitligare mätare af den ena eller andra pedagogiska metodens värde, särskildt på språkundervisningens område. Redan detta är en stor vinst, för hvilken man måste vara denna vetenskap tacksam, fastän man säkerligen ej — såsom somliga entusiaster gärna vilja göra troligt — ännu kan bygga någon pedagogik i allmännare mening på dess ofta hypotetiska satser. Tillförlitligheten är tills vidare i hög grad relativ. Man har dock allt skäl att vara folkskolelärareföreningens litteratursällskap tacksam, därför att det med vår pedagogiska litteratur låtit införlifva flera värdefulla arbeten, som stödja sig på psyko-fysiologiens resultat. Men — jag upprepar det — må folk- skollärarna och andra läsare af dessa verk blott med försiktighet upptaga åtskilliga af deras lärosatser, ty hjärnfysiologerna tyckas tyvärr alltför ofta vara oense om de förvisso mycket invecklade slutsatser, som kunna dragas af deras undersökningar! Tillräckligt mycket på området är dock fullt bevisadt, för att man skall kunna begagna sig däraf som kontroll på vissa special- metoders större eller mindre grad af »naturenlighet». Så är t. ex. förhållandet med rättskrifningsmetoden. Bland ofvannämnda litteratursällskaps publikationer finnes också en »rätt- skrifningsundervisningens metodik», författad af seminarieläraren i Karlsruhe, W. A. Lay, och till vårt språk öfversatt af tillf. * I denna uppsats har sammanfattats hufvudinnehållet af ett den 10 dec. 1902 i Pedagogiska sällskapet i Lund af förf, hållet föredrag. 106 PSYKOLOGI OCH RÄTTSKRIFNING. rektorn i Sölvesborg, C. L. Lohmander. Fastän förf, af denna uppsats ej i allo kan låta sig öfvertygas af Lay’s bevisföring, har han dock funnit hans bok ytterst väckande och hans förslag till metod för rättskrifningsundervisningen på det hela tillfredsställande. Om jag således vågat antaga, att hans bok blifvit mera all- mänt läst utöfver folkskollärarnas krets,* så skulle jag ej här upp- tagit denna fråga. Men dels är jag öfvertygad, att så ej är för- hållandet — boken lider af den sedvanliga tyska mångordigheten och är alltså rätt, dryg och svårläst — dels hoppas jag längre fram kunna visa, att Lay’s motivering af sin metod är falsk i en af dess hufvudpunkter. Om jag skulle lyckas häri, bör en dylik kritik ej vara alldeles betydelselös. II. Redan i början af min verksamhet som lärare fann jag det meningslöst, att så mycket tid skulle offras på inhämtandet af den rent formella färdighet, som kallas förmågan att staf v a rätt, och det syntes mig i hög grad sannolikt, att denna tid skulle kunna betydligt inskränkas. Därmed vore ej så litet vunnet, ty det är tydligt för hvarje tänkande människa, att det är vida vik- tigare, att en person någorlunda tillfredsställande kan i skrift ordna och affatta sina tankar, än att han kan afskrifva en diktamensöfning felfritt.** Den förra färdigheten är emellertid äfven i de allmänna läroverken och flickskolorna ej alltför högt uppdrifven, hvadan det onekligen vore förmånligt, ifall mera tid kunde ägnas åt dess bibringande. Härvid är det dock nödvändigt att tillämpa satsen, »att man skall det ena göra och det andra icke låta». Det gäller alltså i fråga om rättskrifningen att vinna ett tillfredsställande resultat med minsta möjliga tidspillan.*** * Åt dem, som behärska tyska språket, rekommenderar jag andra upp- lagan af Lay’s arbete »Führer durch den Rechtschreibunterricht», Karlsruhe 1899. Den innehåller, oafsedt ett osmakligt företal, vissa modifikationer och tillägg, utan att förf, dock på något sätt uppgifver sin förutvarande hufvudstånd- punkt. I denna uppsats afses emellertid den svenska öfversättningen af första upplagan af Lay’s verk. ** Se vidare därom t. ex. Cederschiöld och Olander: »Vinkar och råd om undervisningen i modersmålet», Kap. IV. *** Att kraf (nästan själfklara), liknande detta och flera följande, sam- tidigt framställts, se Verdandi, n:r V 1902: »Från Ped. sällsk:s i Stockholm förhandlingar», särskildt fru Sofi Almquists förträffliga anförande. PSYKOLOGI OCH RÄTTSKRIFNING. 107 För att kunna afgöra, hvilken metod som härvidlag kan blifva tillfyllestgörande, måste man först och främst ha klart för sig, hvad man vill vinna — målet. Någon oenighet därom borde väl ej komma i fråga. När det gäller medlen, har nog eljest den författare rätt, som påstår, »att rättskrifningsundervisningen (liksom åskådningsundervisningen) är det område, där det tyckes vara tillåtet att gå hvilken väg som helst, att godtyckligt och planlöst plocka till sig af undervisningsstoffet, att med ett ord föra ett andligt vagabondlif.»* Men om målet måste man vara ense. Detta är tydligen, att. en person vid spontan skriftiing skall utan svårighet behärska rätt- stafningen. Hvilken väg som helst leder dock ej till detta mål. En sådan färdighet beror nämligen af att en persons inre språk, hans tankespråk, vunnit en motsvarande säkerhet. Att vår tanke talar i ord är en erfarenhet, som hvar och en genom aktgifvande på sig själf kan öfvertyga sig om.” Professor Cederschiöld har i sin förträffliga bok »Om svenskan som skriftspråk» ägnat ett intressant kapitel åt tankespråket och dess förhållande till tal och skrift. Han ingår dock ej närmare på dess fysiologiska betingelser. Huru uppstår nu detta inre språk? Af hvilka beståndsdelar sammansattes det? Härom lämnar oss psyko-fysiologien besked. Låtom oss försöka att tänka oss ett barn, som står i begrepp att lära sig tala. Det ser t. ex. en stol; därvid retas näthinnans nervändar, och synnervtrådarna fortleda retningen till syncentrum i stora hjärnans bakre del. Retningen af nervcellerna i syncent- rum motsvaras af den psykologiska akt, som kallas förnimmelse, När stolen försvinner ur barnets synfält, utplånas ögonblickligen den materiella retningen däraf och samtidigt den därmed parallella förnimmelsen. Men förnimmelseretningen har dessförinnan fort- plantat sig till en (antagligen) annorstädes belägen cell eller cell- grupp och där åstadkommit en förändring af uteslutande materiell art, hvilken först vid ett upprepadt seende af stolen eller genom en idéassociation framträder psykiskt, ö* Denna cell eller cell- grupp kan kallas för erinringscellen', här aflagras synbilder, som * Lay, sid. 146. ** Det späda barnet och antagligen de högre djuren betjäna sig sannolikt af föreställningarna själfva. *** Så enligt Ziehen, hvars framställning jag här följt. Den återfinnes i »Handledning i fysiologisk psykologi», häft. 14 af Folkskolelärarnas litteratur- sällskaps ped. skrifter. 108 PSYKOLOGI OCH RÄTTSKRIFNING. sedan vid lämpliga tillfällen dyka upp ofvan medvetandets tröskel. Med tillhjälp af dem kan barnet igenkänna och erinra sig bilden af stolen.* Nu hör det sin omgifning många gånger frambringa ett ljudkomplex samtidigt med att det igenkänner nämnda synbild. Samma fysiologiska och psykologiska process, som jag nyss i dess allra allmännaste drag sökt klargöra, upprepas nu. Nervändarna i hörselapparaten retas, retningen fortplantas till hörselcentrum. För- nimmelseretningen i sin ordning kvarlämnar i erinrings-cellen eller -cellerna en ljudbild. Därmed hafva vi nått fram till tankespråkets första element, minnesbilderna af språkljuden, hvilka äro, om jag så får uttrycka mig, magasinerade i (språk)ljudbildscentrum, som är beläget i bakersta tredjedelen af första tinningvindeln. Men vi gå vidare. Barnet igenkänner så småningom ljudkomplexet stol, och det försöker efterhärma detsamma. I stället för sina »oartikulerade» ljud sträfvar det att frambringa »artikulerade». Det är tydligen svårt nog för barnet att lära sig att placera sina talorgan på det erforderliga sättet,** men det lyckas dock i regel rätt snart — verkliga talrörelser uppkomma. Men äfven dessa gifva upphof åt minnesbilder, hvilka aflagras i ett artikulationsbildcentrum, beläget hos högerhändta personer i bakersta delen af vänstra tredje pann- vindeln, den s. k. Brocas vindel. Artikulationsbilderna utgöra alltså det andra elementet i vårt tankespråk, och hos analfabeter består detsamma, såvidt man vet, endast af dessa tvenne element. Språkläraren, som endast vill lära sin elev att tala ett språk, behöfver ej bibringa honom något annat än ljudbilder och artikulationsbilder eller rättare — den, som vill lära sig tala ett språk, får i regel bekväma sig att resa till det land, där ifrågavarande språk användes. Endast där får han röna ljudintryck i tillräcklig mängd. Nu inträder emellertid den tid, då barnet skall börja läsa och skrifva. Symbolerna för språkljuden, bokstäfverna, och för orden, de skrifna eller tryckta bokstafskomplexen, sättas framför dess öga, och minnesbilderna af dem aflagras på förut beskrifvet sätt i det s. k. skriftbildcentrum, som har sin plats i den inom hjässlobens bakre nedre del belägna vindel, hvilken bågformigt omgifver den uppåtböjda bakre ändan af första tinningfåran, och * Härtill bidraga naturligtvis äfven andra föreställningar, såsom känsel- och luktföreställningar. ** Hur obetänksamt det är att genom att »jollra» med småbarn försvåra detta deras arbete, inses lätt. PSYKOLOGI OCH RÄTTSKRIFNING. 109 hvilken benämnes Wernickes vindel eller gyrus angularis. Hos personer, som kunna läsa (och skrifva), tillkomma således minnes- bilderna för språkets skriftecken, för korthetens skull skriftbilderjia, som ett tredje element, hvilket ingår i tankespråket. Lokalisationen af de olika språkcentra, ådagalagd genom undersökningar af hjärnor hos sådana personer, som under lifstiden lidit af någon af de själssjukdomar, hvilka pläga sammanfattas under det gemen- samma namnet afasi, torde förtydligas genom bifogade bild, hämtad ur våra medicinares vanliga lärobok i patologi, förf, af Strümpell, uppl. 1900. / C” 7 (o% /T Spräkcentras lokalisation i hjärnbarken. Ungefär rätt ofvanför artikulationsbild-centrum plägar platsen för ett eventuellt skrifrörelsebild-centrum angifvas. Men barnet skall också lära sig skrifva; ett mödosamt arbete äfven det. Bilder af bokstäfver och ord sättas för dess ögon, och det får öfva sig med att låta sin hand utföra de rörelser, som erfordras för att efterlikna dessa bilder: skrifrörelserna inöfvas. Lay (och före honom t. ex. finnen Tigerstedt)* antager, stödjande sig på den berömde franske forskaren Charcot, ytterligare ett språkcentrum, centrum för minnesbilderna af skrifrörelser, hvilket skulle vara beläget i bakre delen af andra pannvindeln. Detta centrum spelar i hans uppfattning af den fysio- logiska grundvalen för ett framgångsrikt ordnande af rättskrifningsundervisningen * Se Tigerstedt: »Hjärnan såsom organ för tanken» i serien »Ur vår tids forskning». 11'0 PSYKOLOGI OCH RÄTTSKRIFNING. till på köpet hufvudrollen. Men mot en sådan uppfattnings riktighet uppresa sig starka tvifvel först och främst af den anledningen, att tillvaron af ett dylikt centrum ej är tillfredsställande ådagalagdt. Företalet till första upplagan af Lay’s bok är dagtecknadt: Karlsruhe, Påsken 1896. Samma år publicerade nuvarande professorn i Uppsala K. Petrén i Hygieas julihäfte en synnerligen klar och åtminstone från lekmannasynpunkt förträfflig uppsats »Om afasi, öfversikt hufvudsakligen efter J. Dejerine». I dennas afslutning heter det: »För öfrigt är det ej min afsikt att redo- göra för skälen mot Charcots uppfattning, då de hufvudsakligen utgöras af de förut omnämnda fallen, där sjukdomens orsak bestämts genom anatomisk under- sökning. Jag vill endast anföra ett par af skälen mot antagandet af ett sär- skildt barkcentrum för skrifningen. 1) Man är i stånd att lära sig att skrifva med hvilken kroppsdel som helst; ej blott med v. hand utan äfven med foten, med en penna mellan tän- derna o. s. v. Det tyckes svårt att tänka sig ett barkcentrum för alla dessa olika slag af rörelser, som äro möjliga. 2) Det hufvudsakliga och afgörande skälet är dock, att det aldrig iakttagits något rent fall af agrafi (rubbningar i eller förlust af skrifförmågan), där språkets öfriga funktioner ej visat rubbningar. — — — — — — — — —------------------------- — — — —• Det torde utan tvekan kunna sägas, att hittills inga iakttagelser -äro kända, som bevisa förekomsten af ett särskildt centrum för minnes- bilderna för skrifningens rörelser.*’- Det finnes ingen anledning att ej gifva den svenske vetenskapsmannen vitsord gentemot herr Lay, som på detta område ej är fackman. Jag har ej kunnat finna, att Lay i den nya upplagan af sitt arbete anfört några nya vetenskapliga rön till stöd för sin uppfattning. Det är samma fall af afasi, hvilkas sjukdomssymptom han där återgifver. Vi skola i korthet an- föra ett af dem**, af hvilket Lay menar sig kunna draga den slutsatsen, att »skrifrörelsen är själfständig och kan vara oberoende af föreställningen om skriftbilden». Sjukdomshistorien lyder hos honom: En intelligent och energisk man förlorade helt och hållet förmågan att läsa. Han såg det skrifna, men han förstod det icke, under det han lätt och riktigt kunde skrifva det, som dikterats för honom, eller det han själf tänkte.» Otvifvelaktigt är det samma fall, som refereras af Tigerstedt*** med en viss reservation, och endast af fullt säkra fall kan man våga draga giltiga slutsatser angående dessa invecklade förhållanden. Frånser man den ovissa autopsien, så kan man, af referatet hos Lay att döma, lika väl antaga, att patientens ordblindhet berott på ett afbrott i ledningsbanan till Wernickes vindel, hvadan det inre språket på det stora hela fortfarande kan ha varit intakt och »skrifrörelsen således ingalunda oberoende af föreställningen om skriftbilden». Att Lay’s förklaring af agrafien**** måste betraktas som ohållbar, efter hvad vi ofvan anfört efter Petrén, faller af sig själft. Men Lay har äfven på experimentell väg sökt komma underfund med hvilka af tankespråkets element som äro de mest framträdande vid rättskrif- ningen. Dessa experiment äro ganska intressanta och förtjäna omnämnande. Lay bildade en mängd godtyckliga bokstafssammanställningar med, tyckes det, i regel fem ä sex bokstäfver. Grupper af dessa ord (t. ex. 4 stycken) fingo * Kursiveradt af oss. ** Lay, sid. 31. *** Tigerstedt, sid. 85. **** Lay, sid. 90. PSYKOLOGI OCH RÄTTSKRIFNING. 111 lärjungarna afskrifva ur minnet på ett papper, sedan de först ett visst antal gånger fått 1) Höra utan att säga efter. 2) Höra och säga tyst efter. 3) Höra och säga högt efter. • 4) Se utan att afläsa. 5) Se och afläsa tyst. 6) Se och afläsa högt. 7) Bokstafvera. 8) Afskrifva. Olika, fast hvarandra liknande, ordgrupper användes vid hvarje särskildt försök. Af felsummorna vid dessa experiment, som ordna sig på ofvan anfördt sätt, om man undantar, att »bokstafvera» inträder efter »se utan att afläsa», drar nu Lay bl. a. följande slutsatser: 1) Talverktygen spela vid våra lärjungars rättskrifning en vida mera betydande roll än örat; utsägandet (talrörelsebilden) är åhörandet (ljudbilden) öfverlägset. 2) Skriftbilden är ljudbilden 2- till 3-dubbelt öfverlägsen; ögat har vid rättskrifningen en vida större betydelse än örat. 3) Skrifrörelseföreställningarna hafva vid rättskrifningen större betydelse än skriftbilden; afskrifningen är öfverlägsen aflåsningen. Är nu Lay berättigad att draga dessa slutsatser? Gensagor hafva ej saknats; sådana höjdes, redan kort efter det Lay’s bok kommit ut, af professor Herman Schiller,* och denne framhåller, att Lay’s fysiologiska grundval är svag, att han ej tagit tillräcklig hänsyn till olika »minnestyper» m. m. Vidare meddelar han en serie försök, som utförts af tvenne lärare i Giessen, men som dock på det hela bekräfta Lay’s experiment. Otvifvelaktigt torde ock vara, att denne har rätt i fråga om värdet af de olika ortografiska öfningarna. Afskrifningen är gifvetvis den bästa af dessa. Men hvarför? Ingalunda på grund af den s. k. skrifrörelseföreställningen. Sid. 78 yttrar Lay: »Totalresultatet af försöken »se och afläsa tyst» visar 1,02, totalresultatet af försöken »afskrifning» visar 0,54 fel pr lärjunge. Att »afskrifva- är vid våra försök detsamma som att »se och afläsa tyst» samt skrifva. Differensen mellan båda talen åstadkommes alltså genom skrifrörelse- föreställningarna; dessa äro alltså i stånd att trycka ner felsumman till hälften.» Denna slutsats är emellertid falsk eller behöfver åtminstone ej vara riktig. Det är besynnerligt, att Lay ej kommit att tänka på** (eller ej velat erkänna), att afskrifningen är det bästa medlet att inprägla just skriftbilden. Ögat följer ju vid afskrifningen med en helt annan skärpa bokstäfver och ord än vid läsningen. Det bättre resultatet af afskrifningsöfningarna kan således med fullt samma skäl tillskrifvas bildandet af intensivare synförnimmelser som åstadkommandet af »skrifrörelseföreställningar». Äfven om sådana föreställningar skulle aflagras i ett särskildt centrum, så bevisar Lay’s försök ingenting angående deras större betydelse för rättskrifningen. Härtill fordras ett experiment, som isolerar skrif- rörelsen från skriftbilden, och något sådant har Lay ej utfört. Jag har själf försökt åstadkomma ett dylikt på följande sätt: Jag använde * Se »Studien und Versuche über die Erlernung der Ortographie m. m.» i serien Sammlung von Abhandlungen aus dem Gebiete der pädagogischen Psychologie und Physiologie. ** Lika litet Schiller eller hans medhjälpare, såvidt jag kunnat finna. 112 PSYKOLOGI OCH RÄTTSKRIFNING. tre grupper af skrifrörelser: sådana för verkliga ord, för godtyckliga bokstafs- sammanställningar och för godtyckliga figurer t. ex. I) Buske, Lefver, Åbäke II) Roffim, Dalig, Siveh (se Lay); III) IA ceiez, Wze. Jag band för ögonen på försökspersonen, lät denna stiga fram till en svart tafla och taga en kritbit. Sedan fattade jag »mediets» högra hand och lät denna utföra de nödvändiga rörelserna för uppskrifvandet af ofvannäninda ord, bokstafskomplex och figurer två å tre eller flera gånger. Därefter utströks det, som skrifvits, försökspersonen befriades från sin bindel och fick söka att åter uppteckna, hvad som utstrukits. Som jag endast hunnit experimentera med ett fätal personer, kan jag ej offentliggöra någon statistik. Och endast en sådan, som omfattar många fall, kan anses fullt bevisande. Också är jag medveten om att försöken böra full- komnas,* att äfven här störande inflytelser kunna ofördelaktigt inverka på deras beviskraft, men jag är dock öfvertygad om att denna ej behöfver blifva allt- för ringa. De godtyckliga figurerna har försökspersonen ännu aldrig lyckats repro- ducera. Jag tror, att man, om man vill vinna detta resultat, måste utföra den 3 blinda» rörelsen ett oändligt antal gånger, och sedan återstår att undersöka, om den äfven efter en dag eller två kan reproduceras och i så fall under hvilka förhållanden. De godtyckliga bokstafssammanställningarnas återgifvande slog också fel utom i ett enda fall, medan reproducerandet af de verkliga orden ofta lyckades (ungefär 33 %). Men om orden göras längre än 7 å 8 bokstäfver, växa svårigheterna i hög grad. Som jag redan framhållit, kan ej detta resultat anses tillförlitligt, emedan försöken äro alltför fåtaliga. För egen del är jag dock starkt benägen att tro, att kommande experiment skola utfalla i liknande riktning. De torde då kunna bevisa, att skrifrörelserna för bokstäfverna blifvit rent automatiska och kunna väcka till lif både tal- rörelsebilder, ljudbilder och skriftbilder. Det är då tydligt, att man genom spänd uppmärksamhet kan stafva ihop kortare ord, i synnerhet då sakföre- ställningen kan träda hjälpande till. Jag tror också, att skrifrörelsen för en persons namn och bostad och några andra oändligt ofta återkommande skrif- rörelser kunna så godt som ersätta skriftbilderna och andra element af det inre språket.** Men i öfrigt torde skrifrörelserna för orden sakna nästan all betydelse för rättskrifningen. Det vore emellertid önskligt, att försök anställdes i den riktning, jag ofvan angifvit, äfven af andra än af förf, själf, som har för afsikt att fortsätta sina experiment under det kommande året. Redan i sitt nuvarande ofullständiga skick hafva de öfvertygat mig om att man ej kan biträda Lay’s påstående,*** »att skrifrörelseföreställningen är den knutpunkt, omkring hvilken rättskrifningens alla psykologiska förlopp röra sig». Vid utbildningen af vår förmåga att vare sig i tal eller skrift meddela oss med våra medmänniskor äro sålunda följande särskilda faktorer otvifvelaktigt medverkande: * Så t, ex. böra försök göras med »blindt» återgifvande. Användandet af kritbit är ej heller nödvändigt. ** Detta torde öfverensstämma med vissa förhållanden vid den sensoriska afasien. Petrén, sid. 85. *** Lay, sid. 88. PSYKOLOGI OCH RÄTTSKRIFNING. 113 1) akustiska minnesbilder af det talade ordet; 2) minnesbilder af talrörelser; 3) optiska minnesbilder af det skrifna ordet. Härtill kommer naturligtvis själfva utbildningen af tal- och skrifrörelser. Den roll, som ögonmusklernas rörelser och synbilderna af läpparnas rörelser (hos andra) spela, torde vara obetydlig hos normalt utrustade personer. På denna punkt af min framställning måste jag erinra om att dessa centra genom s. k. associationsbanor stå i mångfaldig förbindelse med hvarandra och därjämte med andra förnimmelse- eller föreställningscentra. Att dessa förbindelser äro i godt skick, är af samma betydelse som att centra själfva fungera väl eller — för att använda en bild — för tankesamfärdseln är det af vikt, att såväl »linjerna» som »stationerna» äro trafikabla. III. Denna lilla ganska ofullständiga utredning af tankespråkets element skall dock, som jag hoppas, vara tillräcklig för att bilda behörig bakgrund till den utredning, som den franske forskaren Dejerine gifvit af den spontana skrifningent^ Då resultatet af rättskrifningsundervisningen först visar sig vid densamma, är det tydligen af vikt, att vi få någon föreställning om dess psykologiska förlopp. Dejerine antager, att vid spontan skrifning alltid i första hand i medvetandet framkallas minnesbilder för ordets ljud och artikula- tion, och att dessa i sin ordning framkalla minnesbilden för dess skriftecken. Centrum för de senare står i förbindelse med cent- rum för högra handens rörelser, och med ledning af föreställningen om ordets skriftecken utför handen så de för skrifningen nödiga rörelserna. Förbindelsebanan mellan gyrus angularis (Wernickes vindel, skriftbildcentrum) måste tydligtvis på grund af det stän- diga begagnandet göra ett minimalt motstånd vid ledningen; det ständiga utförandet af skrifningsrörelserna måste ock föra till att emellan gangliecellerna i högra handens barkcentra utveckla sig vissa förbindelser, hvilka betinga funktionens snabba förlopp. Härför kräfves emellertid ej att antaga ett anatomiskt afskildt centrum för skrifningsrörelserna. Äfven om denna hypotes — ty en hypotes är det naturligtvis, * Petrén, sid. 92. Verdaruli 1903. 8 114 PSYKOLOGI OCH RÄTTSKRIFNING. om ock en tilltalande sådan — ej skulle vara i alla enskildheter riktig, så torde man dock kunna påstå, att en naturenlig metod för rättskrifningsundervisningen bör taga hänsyn till tankespråkets alla element, ljudbilder, talrörelsebilder och skriftbilder, men i främsta rummet till de senare. Härtill ligger redan ett afgörande skäl däri, att vår stafning ej är ljudenlig (fonetisk). En annan tungt vägande anledning är emellertid att söka däri, att våra synförnimmelser i intensitet i regel öfvergå våra hörsel- och talrörelseförnimmelser och att denna intensitet återverkar på föreställningarnas tydlighet. Enligt Dejerine’s åsikt skulle eljest de minnesbilder, som först förvärfvats, äga större betydelse för det inre språket än de, som tillkommit senare, medan däremot hos olika personer de olika slagen af minnesbilder alltid skulle äga ungefär samma vikt.* Denna senare uppfattning afviker från den vanliga, som Charcot gifvit upphof till, och som vill fastslå, att hos vissa personer det motoriska språkelementet (muskelminnet), hos andra det akustiska (hörselminnet), hos åter andra det optiska (synminnet) är det mest framträdande. Att »visuels», »aiiditifs» och »moteurs» förefinnas, när det gäller minnet af föremål, tilldragelser m. m., kan ej be- stridas, men Dejerine vill, som nämndt, ej utsträcka iakttagelsernas giltighet till språket. Inför de talrika undersökningar, som synas fastslå Charcots mening, är man dock benägen att förhålla sig skeptisk mot Dejerines åsikt på denna punkt, åtminstone hvad beträffar personer, som syssla mycket med läsning. Prof. Hoffding* meddelar t. ex. i sin psykologi, att han anställt undersökningar också öfver dessa förhållanden genom att till 120 personer utsända cirkulär med vissa psykologiska spörs- mål. Bland annat begärde han uppgift på hvilka delföreställningar, som vid erinringen af ord spelade största rollen hos hvarje individ. Af de nämnda 120 personerna uppgåfvo sig 32 såsom mo- toriska, 31 såsom visuella, 7 som auditiva eller akustiska, medan 21 förklarade, att muskel-, syn- eller hörselminnets öfvervikt be- rodde på det sätt, hvarpå de från början lärt sig ordet. Prof. H. antager, att det stora antalet visuella beror därpå, att nästan alla försökspersonerna voro studerande. Rent visuella eller motoriska voro för öfrigt nästan inga; äfven något af de andra språkelementen framträdde vid sidan om skriftbilderna eller talrörelsebilderna. Denna iakttagelse öfverensstämmer med de undersökningar * Petrén, sid. 88. ** Harald Hoffding: »Psykologi i Omrids», sid. 168. PSYKOLOGI OCH RÄTTSKRIFNING. 115 öfver minnet, som verkställts af A. Netschajeff i Petersburg.* Blott en ringa del af de af honom undersökta lärjungarna hörde till en en- sidig typ (i i %). Af dem voro 5 % visuella, 4 % motoriska, 2 % akustiska. 49 % af försökspersonerna föredrogo två minnestyper. Den större delen af dem hörde till den visuellt-motoriska (32 %); •den mindre till den motoriskt-akustiska gruppen (5 %). Denvisuellt- akustiska gruppen omfattade 2 % af lärjungarna. 40 % skulle enligt N. hafva varit att betrakta såsom representanter för en obe- stämd minnestyp. Äfven andra undersökningar har jag sett an- förda, fast jag ej själf tagit kännedom om dem.** Huru som helst —■ för vårt ändamål kunna dessa undersök- ningar ej gifva vid handen annat, än hvad vi redan framhållit, nämligen att man vid rättskrifningsundervisningen för hela klasser bör tillgodose tankespråkets alla element med öfvervikt för skrift- bilderna (de visuella bilderna). IV. Då vi inskränka oss' till det inre språkets af ingen forskare bestridda grundelement, ljudbilder, talrörelsebilder och skriftbilder, måste vi alltså först och främst uppställa den fordran på en god rättskrifningsundervisning, att de hörselförnimmelser, som träffa lär- jungarnas öron, måste vara korrekta och någorlunda likartade. Läraren måste hafva ett vårdadt uttal, och detta kraf gäller natur- ligtvis ej blott läraren i modersmålet. Emellertid åstadkommer här, äfven under eljest gynnsamma förhållanden, den nödvändiga klyftan mellan tal- och skriftspråket, att lärjungarnas ljudbilder ej kunna komma att spela någon öfvervägande roll vid rättskrifningen. De i vår ortografi talrikt förekommande s. k. stumma tecknen sakna ju numera alldeles motsvarighet i talspråkets ljud, andra bristande öfverenssfämmelser att förtiga. Vidare böra vi erinra oss, att lär- jungarnas hörselorgan upptaga språkljudsförnimmelser, som fram- kallas af otaligt många atidra personer än lärarna. Härigenom grundläggas felaktiga eller åtminstone grumliga ljudbilder, som i * A. Netschajeff: »Über Memorieren» i Sammlung von Abhandlungen etc. etc. 1902, sid. 16. ** Så t. ex. Müller und Schumann: »Experim. Beitr. zur Untersuchung des Gedächtnisses» på flerfaldiga stallen. Schiller sid. 15, Netschajeff sid. 9 m. fl. Hvarje lärare borde ibland anställa dylika undersökningar; det skulle bi- draga till ett rättvisare bedömande af elevernas förmåga och någon gång kanske till ändrad metod. 116 PSYKOLOGI OCH RÄTTSKRIFNING. sin ordning inverka på talrörelserna och talrörelsebilderna. Vore vi alltså hänvisade till att endast operera med ljudbilderna, så blefve rättskrifningsundervisningen ett hopplöst företag. Emeller- tid måste naturligtvis göras, hvad göras kan, och krafvet på lära- ren blir alltså på detta område, som nämndt, ett godt och vårdadt uttal. Detta kraf är så mycket viktigare, som det utgör en nöd- vändig förutsättning för att lärjungarna i sin ordning förvärfva ett dylikt godt uttal eller ej fördärfva detsamma, om de till äfventyrs i hemmet tillägnat sig ett vårdadt språk. Och härmed äro vi inne på tankespråkets andra element, tal- rörelsebilderna. De sammanhänga mycket noga med ljudbilderna, då de ju uppkommit genom direkt påverkan från dessa. Emeller- tid förekomma talrörelser utan att beledsagas af uppfattbara ljud, och somliga forskare gå så långt, att de påstå, att vårt tanke- språks alla ord utan undantag beledsagas af dylika så godt som omärkliga talrörelser.* Oafsedt om denna mening är riktig, hvilket dock ej är osanno- likt, så har säkerligen hvarje lärare i modersmålet funnit, hvilken ogynnsam inverkan utpräglade dialektiska ljud- och talrörelsebilder utöfva på rättskrifningen. Det är således under alla förhållanden af stor vikt för denna, att lärjungens artikulationsbilder äro riktiga. Att kontrollera de?n och att rätta de felaktiga är således här lära- rens uppgift. Fonetisk insikt å hans sida är högeligen önskvärd, äfven om man i de flesta fall kan hjälpa sig med att säga för lärjungen det riktiga ljudet eller ljudkomplexet.** Att talrörelse- bilderna — hur viktiga de än må vara — ej kunna vara de af- görande, när det gäller åstadkommandet af ett fullgodt resultat vid rättskrifningen, framgår af hvad som ofvan anförts i fråga om ljudbilderna. Hur skall t. ex. artikulationsbilden kunna väcka minnet af bokstafven h i hjälm, af bokstafven d i godt o. s. v.? Nej, skriftbilderna äro otvifvelaktigt det bästa underlaget för rätt- skrifningen. * Så t. ex. Alfred Lehmann: »Overtro og Trolddom» Kbh. 1895. ** I den klass, där jag f. n. undervisar i modersmålet, har jag just haft ett slående exempel på artikulationsbildernas betydelse för rättskrifningen. En lärjunge sade till en början oupphörligt och skref äfven: »tidninga, bjälkana, flickona o. s. v.», d. v. s. han utelämnade plur. and. -r såväl i slutet af orden som framför slutartikeln. Han har många, många gånger fått upprepa orden med riktigt uttal, och nu förekomma dessa fel jämförelsevis sällan i hans skrif- ning, något oftare i hans tal. Vid den förra har han dessutom stöd af skriftöilderna. PSYKOLOGI OCH RÄTTSKRIFNING. 117 Om det, som Dejerine påstår, är riktigt, att tankespråkets ele- ment i allmänhet hafva vikt alltefter den ordning, i hvilken de tillkommit, så måste undervisningen, hvad rättskrifningen beträffar, sträfva efter att kasta om denna ordning och alltså förläna skrift- bilderna den största betydelsen. På det att dessa må blifva så tydliga som möjligt, fordras i främsta rummet, att de förnimmelser, som ligga till grund för dem, äro intensiva. För detta ändamål kräfves tydlig och god såväl tryck- som skrifstil. Den sistnämnda är sannolikt att föredraga på det lägsta stadiet, men då vi under senare skeden af vårt lif oupphörligt äro tvungna att »öfversätta» från tryck- till skrifstil, äro sådana »öfversättningsöfningar» på sin plats redan tidigt. För min del kan jag ej finna, att man åt an- vändningen af skrifstilen kan tillmäta så stor betydelse som den t. ex. Lay vill vindicera åt densamma.* Att de böcker eller skrifalster, som komma i lärjungarnas händer, hafva en likformig och korrekt ortografi, är tydligen af vida större vikt. Skriftbilderna få ej grumlas; ingenting motverkar i högre grad förvärfvandet af färdighet i rättstafning än ett dylikt grumlande, som åstadkommes genom uppträdandet af felaktiga orto- grafiska komplex. Huru ofördelaktigt den otroligt växlande ortografien i forna tiders tryckalster inverkade på dessa skedens dåliga rättstafning, framhålles på ett bevisande sätt af Schiller.** Skrifning på svarta taflan, särskildt af pojkar med god och redig handstil, är här att rekommendera. Därigenom bibringas klassen i sin helhet goda synbilder. I främsta rummet är dock afskrifningen ett medel att åstad- komma intensiva synförnimmelser af ordbilderna. Ögat upptager vid densamma mera noggrant än eljest de olika bokstäfverna och bokstafskomplexen just i och genom själfva skrifrörelsen. Häri ligger, som jag redan på annat ställe framhållit, afskrifningens be- tydelse för rättskrifningsundervisningen och ej i skapandet af skrif- rörelseföreställningar. Hittills hafva vi hufvudsakligen fäst oss vid den sida af själens verksamhet, som tar sig uttryck i bildandet af förnimmelser. Huru dessa i sin ordning gifva anledning till föreställningarnas uppkomst, hafva vi förut sökt klargöra. För att föreställningarna skola bi- behålla den tydlighet, som intensiva förnimmelser förlänat dem, fordras emellertid en flitig repetition, fordras, att det grundläggande * Lay, sid. 61. ** Schiller, sid. 5. 118 PSYKOLOGI OCH RÄTTSKRIFNING. förnimmelsekomplexet ofta åter uppträder. Här kan det kanske yara skäl att åter erinra om att tankespråkets element säker- ligen sällan uppträda isolerade, äfven om ett eller annat af dem så att säga stiger i förgrunden. Vid nedskrifvandet af ett ord, hvilket som helst, medverka således antagligen ljudbild, artikula- tionsbild och skriftbild, fastän den senare i regel är den tydligast framträdande. I ju högre grad man underlättar associationen mellan språk- centra, dess bättre. Det förnämsta medlet härtill är samtidigheten. Att man någorlunda samtidigt bibringar lärjungen alla de olika förnimmelserna, är således af stor vikt för ett lyckligt resultat. Men äfven den lätta associationen med ordets betydelse bi- drager till vinnandet af detta. En lärjunge stafvar vida säkrare och bättre till t. ex. ordet bagage, om han vet, hvad bagage är. Språk- och sakföreställningarna måste träda i oskiljaktig förbindelse med hvarandra.* En viktig faktor vid rättskrifningsundervisningen är naturligt- vis intresset', hvilken inverkan befintligheten eller frånvaron af det- samma kan medföra i det ena eller det andra fallet, låter sig ej teoretiskt beräknas. Ja, jag är t. o. m. fullt på det klara med att det kan gifvas fall, då inflytelser från känslo- och viljelifvet skenbart vända upp och ned på de resultat, jag i min föregående framställning kommit till. Men också endast skenbart, och detta skall nog vid hvarje särskildt tillfälle snart blifva tydligt för en insiktsfull och eftertänksam lärare. I allmänhet menar man väl, att rättskrifningsundervisningen måste vara tråkig, och man är ju nödsakad medgifva, att den i detta afseende ej hör till de tacksammare grenarna af skolans undervisning. Men då omväxlingen är en häfstång till höjandet af intresset, så tror jag nog, att den nya metoden »skall visa sig äga stora företräden framför den gamla». Hvilken är då den gamla metod, som man ännu i större eller mindre utsträckning praktiserar på många håll i vårt land? Jo, kort och godt: Inlärandet utantill af rättstafningslärans regler och undantag samt skrifning efter diktamen. Att denna metod med- för mycket arbete och dåligt resultat, därom äro väl alla tämligen öfverens. Hvarför blir så förhållandet? Eller frågan på annat sätt formulerad: i hvilka afseenden försyndar sig denna metod? Först och främst däri, att den ej tar tillräcklig hänsyn till goda * Se t. ex. Lay, sid. 94, eller O. Ganzmann: »Über Sprach- und Sach- vorstellungen» i Sammlung von Abhandlungen etc., sid. 42. PSYKOLOGI OCH RÄTTSKRIFNING. 119 skriftbilders åstadkommande. Ty skrifning efter diktamen är väl det allra sämsta medel härtill, man gärna kan tänka sig. De ofta mer eller mindre grumliga hörselförnimmelserna sätta — om jag så får uttrycka mig — det inre språket i rörelse. Skriftbilderna — och understundom talrörelsebilderna — af orden äro otillräckligt inpräglade eller rent af ej alls befintliga. De grum- liga ljudbilderna och talrörelsebilderna åstadkomma så hopfogan- det af ett bokstafskomplex, som i många fall är och måste blifva felaktigt. Det framträder med skrifrörelsens tillhjälp på papperet, — en felaktig ordbild, som ögonblickligen vinner inträde i vår hjärnas skriftbildcentrum och där ytterligare ökar förvirringen. Nej, här gäller det framför allt att undvika, att felaktiga ord- bilder framträda för ögat! Diktamen har endast berättigande från synpunkten af ett sällan förekommande prof, som läraren behöfver för att bedöma sina elevers färdighet; som lärjungarna behöfva, därför att deras ambition fordrar, att de emellanåt blifva satta på prof, med risk att eljest deras intresse och deras pliktkänsla slappas. Det bästa i den gamla metoden är utantilläsningen af undan- tagen, ty därigenom tvingas i allmänhet lärjungarna att stirra på dem så länge, att ofta rätt tydliga tryckskriftbilder af dem åstad- kommas. Inlärandet af regler är ej af större värde, fastän jag ej all- deles vill förneka deras betydelse. Skola de vara till någon direkt nytta, måste de vara enkla och lätthandterliga,* eljest har man ej tid att begagna dem vid den spontana skrifningen, som i främsta rummet är en mekanisk färdighet. Från en annan synpunkt sedt, låter deras** berättigande sig äfven framhållas. De bidraga att bringa en smula system i massan af företeelser, och upptäckten af ett sådant är en tillfredsställelse äfven för barn. I vårt språk är det egentligen blott ett ljud, som ej kan inläras utan regler, och det är, som vi lätt kunna finna, /-ljudet. Därför bör ock en blif- vande rättstafningsreform i främsta rummet afskaffa dt-stafningen. De stumma tecknen i ordens början äro ej tillnärmelsevis så be- svärliga; ja, jag skulle nästan vilja påstå, att de, där den nya metoden användes, äro föga svårare att inlära än de andra. Det kan för öfrigt ställas i fråga, om man ej borde grunda en rättskrifningslära på skriftbilderna snarare än på ljudbilderna. Jag har dock ej tänkt mig tillräckligt in i detta spörsmål för att nu våga uttala mig om detta hugskott. * Såsom t. ex. v-ljudets stafning inuti och i slutet af ord. ** Jag räknar till reglerna äfven insikt om ordens härledning. 120 PSYKOLOGI OCH RÄTTSKRIFNING. Som en grundprincip för den metod, jag själf begagnat, har jag alltså uppställt: Bort med diktamensöfning en, utom då prof skall anställas!* Om jag med denna lilla uppsats skulle kunna lyckas öfvertyga en eller annan af mina läsare (som ej redan förut varit öfvertygad) om denna grundprincips riktighet, så skulle jag däri se en upp- muntran till fortsatt arbete på den grundval, hvarpå jag byggt min framställning. V. Då jag redan tagit tidskriftens starkt anlitade utrymme i stort anspråk, skall jag ej göra något försök att meddela någon utför- ligare lärogång för hela undervisningen i rättskrifning utan i stället inskränka mig till att referera ett konkret fall, den metod, jag tillämpat under höstterminen i Lunds högre allmänna läroverks tredje klass. Vid undervisningen följer jag naturligtvis den i skolan föreskrifna läroboken (rättstafningsläran). Hvilken denna är, har enligt min mening mindre betydelse, om den blott är korrekt. Vid genomgåendet af ett ljudi har jag användt uppskrif- ning på svarta taflan i mångfaldiga variationer. (Taflan har van- ligen satts vinkelrätt mot väggen, och ett par pojkar ha fått skrifva exempel på ljudets olika stafning i tur och ordning på båda sidorna, oftast ur boken). Under tiden har jag utfrågat de öfriga om något annat närliggande ämne, om ett förut genomgånget ljud, om vissa undantag o. d. När vi fått ett tillräckligt stort antal exempel, har jag först förklarat ord, hvilkas betydelse möjligen ej varit känd af alla lärjungarna. Språk- och sakföreställningarna ha noga för- bundits med hr ar andra. Därefter ha lärjungarna fått läsa upp ordraden, fram- och baklänges. Jag nämner en lärjunges namn; han får läsa upp ett eller fl.era ord, tills jag nämner ett annat namn, då dettas ägare får taga vid, o. s. v. o. s. v. Härigenom tvingas lärjungarna att med ögonen noga följa skrifstilsbilderna på taflan, hvilka naturligtvis böra vara stora och tydliga. Deras skriftbildcentrum riktas med * Se i öfrigt rektor Almquists inledningsföredrag i Ped. sällskapet i Stock- holm den 30 nov. Verdandi h. V 1902. ** Lay anser ej, att man bör följa ett ortografiskt system, utan menar, »att rättskrifningsundervisningen bör sluta sig till urvalet och fördelningen af öfriga läroämnens undervisningsstoff». Häri har han nog rätt, men skolan har sina lagar och föreskrifter, och för öfrigt behöfver ej det ena alldeles förskjuta det andra. PSYKOLOGI OCH RÄTTSKRIFNING. 121 tydliga föreställningar. Samtidigt få de uttala orden högt och tyd- ligt; för ett godt uttal sörjes så vidt möjligt. Klara artikulations- och ljudbilder åstadkommas. Bokstafvering har jag ej användt, då jag i fråga om den- samma fullt ansluter mig till Lay’s uppfattning,* »att den tager mycken tid i anspråk, anstränger mycket och i jämförelse med läsningen och afskrifningen lämnar ringa resultat». Dessutom — eller kanske just därför — är den en tråkig öfning. Jag har däremot aldrig konstaterat, att pojkarna funnit preparations- timmar, som anordnats på ofvan beskrifvet sätt, ledsamma. När ljudet eller en del af detsamma sålunda noga har genom- gåtts, få lärjungarna till hemuppgift att afskrifva en bit af en rätt- skrifningsöfning, sedan jag först förklarat och låtit dem uppläsa (samt ibland afskrifva) ord, hvilkas betydelse möjligen varit dem obekant. Jag har i denna klass användt Kabners rättskrifnings- öfningar, då de förefallit mig vara de, som äro mest naturliga, som mest ansluta sig till lärjungarnas föreställningskrets på detta stadium. Bristen på i fråga om innehållet lämpliga öfningar är ganska kännbar, men den torde för det lägsta stadiet inom kort komma att fyllas af Lay’s öfversättare, rektor C. L. Lohmander. Att det är af vikt att ha lättfattliga och roande öfningar till sitt förfogande, bör ha framgått af framställningen af rättskrif- ningens psykologiska underlag.** Lärjungarna få under afskrifningen med särskilda tecken ut- märka de ord, i hvilka det ifrågavarande ljudet stafvats på det ena eller andra sättet. Härigenom tvingas de att särskildt fästa sin uppmärksamhet vid dessa ord, att inprägla deras skriftbilder. Under följande timme granskas afskrifterna och genomgås det afskrifna stycket muntligen. Lärjungarna hafva framför sig sina skrifböcker och få angifva de ord i stycket, i hvilka ett ljud stafvas på ett visst bestämdt sätt. Understundom är det lämpligt att öfvergå till något annat ljud än det, som närmast föreligger. Afsikten med detta tillvägagångssätt är tydligen att låta hela före- ställningskomplexet, skriftbild, artikulationsbild och ljudbild, tal- rika gånger åter uppdyka hos lärjungarna. Man måste därför genom snabba frågor tillse, att eleverna noga betrakta, hvad de skrifvit. Med dessa öfningar kombineras lämpligen öfningar i skiljetecknens, de olika satsdelarnas och satsförbindelsernas bruk. * Lay, sid. 127. ** Om ej hänsyn till intresset behöfde tagas, så vore det mdhända mest praktiskt och tidsbesparande att låta lärjungarna afskrifva endast de nya ord, som möta dem. Förf, är dock ej af denna mening. 122 PSYKOLOGI OCH RÄTTSKRIFNING. För öfrigt behöfver man naturligtvis ej hålla på hela timmen med dylika öfningar; en stunds välläsning är ofta en lämplig afslut- ning på densamma. När ett ljud på detta sätt blifvit, såvidt man kan finna, till- räckligt behandladt, d. v. s. när ett tillräckligt stort antal ordbil- der för ljudkomplex, som innehålla det ifrågavarande ljudet, inför- lifvats med lärjungarnas tankespråk, anställes ett prof, en diktamens- öfning. Denna öfning författar jag själf och försöker å ena sidan undvika att i densamma låta inflyta något ord, som lärjungarna ej redan skrifvit, men sträfvar å andra sidan att späcka den med ett så stort antal som möjligt af de redan inlärda orden, i hvilka det under behandling varande ljudet ingår, under iakttagande af att öfningens naturlighet ej lider. Vid rättandet stryker jag endast under de felaktigt stafvade orden; vid genomgåendet i klassen få lärjungarna själfva stryka ett tjockt streck öfver dessa och sedan skrifva öfver hela den rik- tiga ordbilden samt därefter skrifva ned den minst tre gånger å rad vid öfningens slut. För öfrigt genomgås diktamensöfningen på det sätt, att jag t. ex. frågar: »Hvilka lärjungar hafva gjort sig skyldiga till felaktig stafning af något ord i denna mening?» De, med hvilka så är förhållandet, få resa sig upp och i tur och ordning angifva det ord, som de stafvat felaktigt, samt den riktiga stafningen. Här kan man lämpligen ansluta till de regler, den antagna rättskrifningsläran lämnar, fastän det, som jag redan framhållit, vanligen ej är af större betydelse för stafningen, om lärjungen har reda på dem eller ej. Ett ord, hvars stafning en gång utredts, upptages ej samma timme ånyo till behandling. Skiljetecknens bruk klargöres efter afhandlandet af stafningen, och så fortgår det mening för mening. Lämnar profvet ett tillfreds- ställande resultat, öfvergår man till ett nytt ljud. Hvarom icke, tarfvas ytterligare afskrifning och andra förberedande öfningar. Hufvudmomenten i den metod, jag användt, äro således: I. Muntlig rättstafning. II. Trägen afskrifning. III. Sällan förekommande diktamensprof. Härtill kommer ett varsamt inlärande af regler och fåtaligare undantag. Otvifvelaktigt gör sig väl här en och annan af mina läsare den frågan: »Nå, men resultatet? Hur gestaltar sig det?» I någon mån är jag beredd att besvara denna fråga. För fyra prof, aflagda under höstterminen 1902 i klassen 3a, kan jag framlägga statistik. Jag har dock ej tagit med alla lärjungarna. PSYKOLOGI OCH RÄTTSKRIFNING. 123 Två kvarsittare och en nykommen lärjunge har jag ansett mig böra utesluta, då deras föregående utbildning naturligtvis ej är öfverensstämmande med de lärjungars, hvilka jag själf haft om händer under hela föregående läsår. Antal ord i staföfn ing- en Antal ord med långt med-ljud (I), å-lj. (II), ä-lj. (III), j-lj. (IV) Antal lärjungar hvarje gång Antal fel, totals. Antal fel mot de särskilda ljuden. Medeltal för hvarje lärjunge (ungef.) I 145 85 21 43 23 2,0 1,1 0,4 II 190 60 20 72 8 3,6 III 215 45 e 65 ä 22 53 18 2,5 0,9 IV 220 70 21 91 29 4,3 1,4 Af denna tabell finner man, att lärjungarna, i stort sedt, felat på hvart 62:dra ord. Tar man endast i betraktande de genom- gångna ljuden (långt med-ljud, å-ljud, ä-ljud och j-ljud), sjunker felsumman till ett fel på hvart 85^6 ord, hvilket ju måste betrak- tas som ett godt resultat. Till den totala felsummans stigande har vid flera tillfällen förbiseende å min sida varit vållande, d. v. s. jag har råkat upptaga ett eller annat ord, som lärjungarna ej förut behandlat, så t. ex. i stafning II uttrycket »som sagdt» i staf- öfning IV »gestalta» m. fl.* Att så många stafvat fel på sistnämnda ord, visar bl. a. regelns ringa betydelse vid rättskrifningen. Statistiken skulle för öfrigt blifvit ännu gynnsammare, om ej en lärjunge tagits med, som i allmänhet är både slarfvig och svagt begåfvad (han har varit kvarsittare såväl i första som andra klass) och som har särskildt svårt för att lära sig stafva. Hans fel på de genomgångna ljuden ha dock ej varit synnerligen talrika. VI. Sådan har den metod, jag användt, ungefärligen varit. Den kan otvifvelaktigt förbättras i flera punkter; större erfarenhet skall, hoppas jag, visa mig, hvar en dylik förbättring kan vara af nöden. * Dubbelteckning af det långa l-ljudet. Rättstafningslärans regler för detta ljud ha inlärts i föreg. klass. 124 PSYKOLOGI OCH RÄTTSKRIFNING. En sådan skulle otvifvelaktigt ligga i rättskrifningsundervisningens närmare anknytande till sakundervisningen, men det kan ej rim- ligen begäras, att den enskilde läraren skall finna tid eller råd att författa, afskrifva och distribuera ett stort antal afskrifningsöfningar, lämpade efter denna grundsats. Och ännu äga vi, så vidt jag vet, inga sådana, föreliggande i tryck. För öfrigt är det ej min mening, att för denna gren af under- visningen skulle kunna finnas en allena saliggörande metod. Då rättskrifningen är en så godt som uteslutande mekanisk färdighet, är dock en smula metodiserande här bättre på sin plats än på många andra områden. Eljest torde intet vara ett bättre bevis på en medelmåttig lärare, än att han slafviskt följer en viss metod. Det visar blott, att hans iakttagelseförmåga, strängt taget, är för klen för det yrke, han valt. Men därutaf kan tydligen ej den slutsatsen dragas, att metodik är onödig. Må blott den enskilde af densamma tillägna sig, hvad som lämpar sig för hans eller hennes individualitet! Ett undertryckande af denna riskeras väl näppeligen af ett utkast till rättskrifningsmetodik. För öfrigt skulle jag ej publicerat ett dylikt, om jag ej vågat tro, att det är ett ej alldeles misslyckadt försök att grunda undervisningen på ett i verklig mening psykologiskt underlag. Den psykologiska utred- ningen är alltså det, som för läsarna af denna uppsats bör kunna vara af något egentligt värde, ty densamma afsei- ej blott rättskrif- ningsundervisningen utan öfver hufvud all språkundervisning. Må det tillåtas mig att sluta med följande måhända något öfverdrifna men dock i hufvudsak riktiga vädjan till skolmännen, hvilken framställts af Lay i slutet af hans ofta citerade arbete. »Hvarje skolman måste redan i undervisningens intresse — uppfostran skola vi ej tala om — nödvändigt besitta kännedom om den psykologiska forskningens resultat. Ju mera hans psyko- logiska vetande tilltager, dess insiktsfullare, bättre och riktigare sköter han sitt ämbete; ty psykologisk insikt är nödvändig för att samla och med hvarandra jämföra erfarenhetsrön, för att undvika miss- tag och förbättra lärometoden, för att skilja det sanna från det falska i de hvarandra motsatta åsikter, som de olika strömningarna på metodikens område hafva företett och förete, slutligen för att sätta sig in i och bedöma de förslag till förbättring, som då och då se dagen.» Men huru ofta hörsamma vi ens tillnärmelsevis denna vädjan? Lund, januari 1903. Birger Sjövall. En svensk professur i pedagogik. Vid enskild öfverläggning den 7 oktober 1902 mellan styrelsen för Pedagogiska sällskapet i Stockholm samt ett antal sällskapets ledamöter erinrade d:r N. G. W. Lagerstedi om nödvändigheten af att upptaga arbetet för åstadkommandet inom vårt land af en professur i pedagogik. Han framhöll därjämte, att ett sådant arbete borde ha utsikt att leda till önskadt resultat, då den ekono- miska grundvalen för en professorsstol i nämnda ämne redan före- funnes genom Olof Eneroths donation till Stockholms högskola. De donerade medlen med räntor utgjorde nu öfver 100000 kronor. På förslag af d:r Lagerstedt beslöts enhälligt, att sällskapet skulle taga initiativ i frågan. Från sällskapets styrelse utgick sedermera till styrelserna för Stockholms läraresällskap och Stockholms folkskollärareförening en inbjudan att tillsammans med Pedagogiska sällskapets styrelse anordna ett möte för öfverläggning angående möjligheten att i vårt land få till stånd en professur i pedagogik. Denna inbjudan blef mottagen med mycken sympati, och mötet ägde rum i Veten- skapsakademiens hörsal den 8 sistlidna december. I mötet deltogo ecklesiastikministern Carl von Friesen, kansli- råden E. F. Gustrin och I. A. Lyttkens, professorerna A. E. Törne- bohm och C. Y. Sahlin, ledamöter af Stockholms högskolas styrelse, medlemmar af lärarekåren vid hufvudstadens läroverk, flickskolor och folkskolor samt andra pedagogiskt intresserade personer. Mötet öppnades af Pedagogiska sällskapets ordförande rektor S. Almquist. På hans förslag valde mötet till ordförande lek- tor Hugo Bergstedt och till sekreterare folkskolläraren Carl Lid- man. 126 EN SVENSK PROFESSUR I PEDAGOGIK. Därpå höllos följande inledande anföranden: Folkskolläraren Fridtjuv Berg: Om Olof Eneroth. Skolföreståndarinnan Anna Sandström: Några synpunkter an- gående betydelsen af en professur i pedagogik. D:r N. G. W. Lagerstedt: Några meddelanden om lärareplatser och undervisning i pedagogik vid utländska och svenska universitet. Efter inledningsföredragen, som återgifvas här nedan, yttrade sig rektor S. Almquist. Han ansåg en pedagogisk professur inom vårt land vara synnerligen af behofvet påkallad. I första rummet borde en sådan professur komma till stånd i hufvudstaden, som vore ej blott ett kulturcentrum utan äfven ett centrum för det pedagogiska intresset. Professor C. Y. Sahlin önskade, att professurer i pedagogik först och främst upprättades vid de gamla universiteten, där full- ständiga fakulteter finnas, och där den blifvande läroverksläraren kunde taga pedagogiken i samband med sina öfriga läroämnen. D:r Lager stedt hoppades lifligt, att pedagogiska lärostolar skulle komma till stånd vid universiteten i Uppsala och Lund, äfvensom vid Göteborgs högskola. Men Stockholms högskola, där man har Eneroths donation att tillgå, borde dock främst ifrågakomma. Han föreslog mötet att göra ett uttalande i denna riktning. Revisionssekreteraren Carl Lindhagen ansåg, att Stockholms högskola borde gå i spetsen. Eneroths donation utgjorde nu 104,000 kronor. För att få till stånd en pedagogisk professur behöfdes ytterligare 75,000 kronor. Hufvudsaken vore att an- skaffa detta belopp. Sedan öfverläggningen afslutats, antogs enhälligt följande af d:r Lagerstedt föreslagna uttalande: Pedagogiska sällskapet, Stockholms läraresällskap och Stockholms folkskollärareförening, samlade till möte för att öfverlägga om pedagogiska professurer i vårt land, anse det vara särdeles önskligt för främjande af den pedagogiska bildningen i Sverige, att professors- plats i pedagogik inrättas vid Stockholms högskola och äfven, om möjligt, vid universiteten i Uppsala och Lund samt Göteborgs högskola. C. L—n. BERG: OLOF ENEROTH. 127 Olof Eneroth. Föredrag af Fridtjuv ßerg. Som hvar och en vet, kan man tillägna sig ganska egen- domliga vanor. För min del har jag bland annat den vanan, att jag aldrig passerar Rödbotorget, utan att jag lyfter blicken mot det s. k. centralpalatset och låter den glida utefter dess fönster- rader. Det är inte för att jag finner byggnaden skön, det är ute- slutande en gammal vana, jag har gjort så där äfven med cen- tralpalatsets föregångare på platsen. Denna var en klumpig sten- låda, som i många Herrans år tillhörde gubben Hammer och var lika utsökt skräpig som dennes öfriga fastigheter. Icke desto mindre gjorde mig åsynen däraf alltid varm om hjärtat, ty uppe i denna gamla stenlåda funnos ett par rum, som det i min gröna ungdom på 1860-talet var mig en högtid att få besöka. Där bodde nämligen en af de män, för hvilka jag hyst den största till- gifvenhet och vördnad; där bodde Olof Eneroth, han som donerat sina efterlämnade medel till en pedagogisk professur vid Stockholms högskola. Jag minns ännu mycket väl den dag, då jag som barn vid ett besök i Stockholm i min fars sällskap första gången klättrade upp för de ytterligt trånga och mörka trapporna och första gången hörde den gamla trotjänarinnan jakande besvara den vanliga frå- gan, huruvida doktorn var så pass, att han kunde ta emot. Han träffades vid sitt skrifbord, som var täckt af manuskript och teck- ningar till hans stora arbete i pomologi samt längs kanten smyckadt med praktexemplar af hvarjehanda slags äpplen, hvilka spredo en fin och frisk doft i rummet. Från ett skåp bakom honom lyste en byst i marmor af Geijer, efter hvad jag vill minnas huggen af Qvarnström och skänkt af konstnären själf, och på väggen hängde en af Amalia Lindegrens barnbilder, skänkt af konst- närinnan. För öfrigt kläddes väggarna af böcker, hvilkas titlar jag med den hungriges glupska ifver mönstrade. Jag ser ännu för mig en lång rad religionsfilosofiska författare, bland dem Kirke- gaard, Bunsen och Channing. Från dessa för mig obekanta och för min ålder otillgängliga storheter vände jag min uppmärksamhet till värden, som af brutit sitt skriftställeri och fördjupat sig i ett ifrigt samtal med min far i folkskoleangelägenheter. Han hade ett tärdt och sjukligt men i högsta grad själfullt utseende; i syn- nerhet voro hans ögon vackra och af en sällsynt mildhet. Från hösten 1868 och våren 1869 minnes jag flera besök, ehuru jag nu efter en mansålders förlopp har svårt att hålla dem 128 EN SVENSK PROFESSUR I PEDAGOGIK. åtskils. Endast ett skall jag här beröra. Det var den i december, dagen efter Karl XII-stodens aftäckning samt under intrycket af gatutumulten och Blanches död. Eneroths hälsa var dä så för- sämrad, att han ej längre träffades vid skrifbordet i biblioteket utan på en soffa i hörnrummet innanför. Han reste sig till hälften och räckte mig handen. »Du är välkommen», sade han, »fast jag för mina nervsmärtor inte kan tala så mycket.» Jag satte mig och betraktade honom, där han låg och med sina hvita fingrar strök det svarta håret tillbaka; jag kunde inte hjälpa, att jag fann honom något omanlig; jag hade mina manliga ideal från isländarnes sagor och Björnsons bondeno- veller, och af egen erfarenhet visste jag då ej hvad nervsmärtor vill säga. Han såg på mig vemodigt, och jag var rädd, att han läst mina tankar. »Vet du, hvad jag sysslar med, när jag ligger så här och inte ens orkar läsa?» sade han. »Jo, jag öfversätter hvad de säga, de där borta. Lyssna, skall du få höra.» Han pekade öfver axeln mot fönstren, genom hvilka man i solskenet säg ut öfver Mälaren och det då ännu vackra Strömsborg. I föns- tersmygarna stodo ett par alldeles ovanligt stora fågelburar, hvilkas invånare hoppade och slogo sina drillar med full hals. Han låg en stund tyst och började sedan med sin mjuka stämma lägga ut för mig de känslor af glädje och sorg, af drömmande minnen och tärande längtan, som tonerna tolkade; han kände det så väl, sade han, han hade tusen gånger lyssnat till fågelsången i de båda lindarna på moderns gård. Jag hörde vördnadsfullt på, en smula skamsen, att jag inte fick mer ut ur fåglalåten, än jag fick, men på samma gång äfven med en aning om, att hvad han innerst tänkte på nog var en annan fågel i bur, en annan sångarande med drömmande minnen från det täcka barndomshemmet på Mä- larens blommiga strand och med tärande längtan efter natur och skönhet och lätta vingslag genom ändlösa, soliga rymder. Ty Olof Eneroth var, hvad. Comenius kallade sig själf: en längtans man, en drömmarnas man. Men han var sannerligen äfven något mer; han var en arbe- tets man. Då Göteborgs Vetenskaps- och Vitterhetssamhälle år 1868 för första gången utdelade sin guldmedalj, gaf det densamma åt Olof Eneroth »för förtjänster om vår odling». Ordet »odling» togs här i dubbel betydelse, och intet annat uttrycker och samman- fattar så väl Eneroths lifsgärning. BERG: OLOF ENEROTH. 129 Från odlare stammade han ock, både hvad beträffar fadern och modern. Fadern, som var sonsons son till en af de karoliner, hvilka hemkommo från Poltava och kalabaliken, hade varit själf- ständig jordbrukare men nödgats gå från gård och grund för att taga tjänst som inspektor på Hägerstens vackra gård vid Mälaren i Brännkyrka församling. Modern var af bärgade föräldrar och hade erhållit någon skolbildning, men armodet hade kommit och tidigt kastat henne ut i kampen för brödet, tills hon blifvit hus- moder på Hägersten. Trots den tyngd, som erinringen om lyck- ligare dagar lade öfver Eneroths äldsta barndomshem, bevarade han dock därifrån ljusa hågkomster: han mindes faderns nyckelharpa, han hörde modern sjunga Frithiofs saga, han såg henne stå på den höga förstutrappan och för barnen blåsa såpbubblor, som åter- speglade det härliga landskapet, och han såg gröningarna och tättingarna samlas kring grynen, som hon strödde ut nedanför fönstret. Då Olof var fyra och hans syster Edla två år, dog fadern, bruten och i förtid åldrad af utkomstbekymmer och kroppsplågor. Änkan med de båda barnen stod på bar backe. Men hon var en kvinna, som ej lät modet falla. Hon flyttade in till sin gamla mor, som bodde på Södermalm i ett litet trångt rum inne på gården. För att få uppehälle företog hon sig att stöpa ljus. Men beräkningen slog fel, och företaget måste uppgifvas. Hon försökte nu med ladugårdsarrende i sin förra hembygd. Till en början såg det ut att gå, och barnen hade goda dagar, men äfven nu slog beräkningen fel, trots allt släp och bråk, och fru Eneroth måste återvända till det lilla mörka rummet in på gården. Just vid denna tid grundades på föranstaltande af pastor primarius J. O. Wallin och underståthållaren O. af Wannqvist den anstalt, som fått namnet »Prins Karls uppfostringsinrättning» för vanvårdade barn. Dess flickafdelning förlädes till samma gård som Växel- undervisningssällskapets normalskola, den s. k. Lankasterskolan eller »knasterskolan». Björngårdsgatan 10, där södra seminariet nu har sin lokal. Denna flickafdelning skulle skötas af en före- stånderska, hvilkens löneförmåner voro: ett litet rum bredvid de vanvårdade flickornas, en portion mat middag och afton af samma slag som flickornas samt 100 rdr rgs. Eneroths mor sökte och fick platsen, och från den tiden växte Olof upp i en uppfostrings- anstalt, ett skolhem. Hybblet där de bodde var så trångt, att det knappt rymde de tre bäddarna. Mörkt var det ock, ty den dager, det eljest V&rdandi 1903. 9 130 EN SVENSK PROFESSUR I PEDAGOGIK. kunnat få, skymdes af två med kronorna sammanväxta lindar. Men dessa skymde ej blott, de väckte äfven längtan och drömmar. Allt till det sjuttonde året min moders rum var min värld. Det var vid en stojig skolgård den låg, vår torftiga härd. Det var så dunkelt där inne, så mörkt som ett bo i skog. Jag aldrig såg solen där skina, om ej när min moder log. Ty med kronorna slutna tillsamman två lindar därutanför stå. Men så blef kammarn en löfsal, vår himmel var grön, ej blå. Och så var där liksom på landet där inne i stadens tvång. Vårt mörker försontes af grönskan och stojet af fågelsång. Men när löfven växte om våren och fåglarna kvittrade gladt och min moder öppnade fönstret och såg, hvar i linden jag satt, då log hon, jag tror, i tårar, och jag var så fri och glad, och fattigdomen ej tryckte, och ljus blef båd’ cell och stad. Men fattigdomen gjorde sig nog påmind. När Olof i »knaster- skolan» lärt sig läsa, skrifva och räkna, ville inrättningens styres- man, att han och systern skulle inskrifvas bland de vanvårdade barnen för att få mat och kläder och uppfostras till slöjdkunnigt tjänstefolk. Men modern ville ej ha sina barn stämplade som vanvårdade: hon satte dem i Maria församlings trivialskola, trots styresmannens harm öfver hennes högfärd. Sin matportion delade hon mellan barnen, själf lefde hon år igenom på kaffe, kläder sydde hon af gamla aflagda, och skolböckerna voro äfven gamla aflagda. Olof fick hvar dag erfarenhet af fattigmans lif med alla dess försakelser och förödmjukelser. Men i skolan gick han framåt. Vid 15 år öfvergick han från Maria trivialskola till gymnasiet, och vid 18 var han färdig att ta studenten. Då sökte och erhöll modern plats som föreståndarinna för ett slags barnkrubba och fattigskola i Uppsala med bättre villkor än i Stockholm, ehuru BERG: OLOF ENEROTH 131 visserligen ingalunda lysande, och Olof kunde nu fortsätta sina studier vid universitetet. De är, 50m närmast följde, voro utan tvifvel Eneroths gladaste och lyckligaste. Det var den stora brytningstiden efter Geijers s. k. affall, då hela landet lyssnade till de väckande uttalanden i politiska, sociala, pedagogiska och religiösa frågor, som utgingo från den store tänkaren, som i all sin ensamhet dock var det sannaste uttrycket för nationens innersta tankar. Till en början dref Eneroth sina studier i enlighet med det vedertagna examensväsendet. Men vid 20 års ålder bröt han med denna metod och begynte ett själfständigt studielif. Med sin stora mottaglighet och flit förvärfvade han en vidsträckt beläsenhet. Med synnerlig förkärlek fördjupade han sig i antikens stora för- fattare. Den lefnadsbana, som hägrade för honom, var utan allt tvifvel den litterära. Vid 21 års ålder skref han under tydlig påverkan af Runeberg ett längre skaldestycke, »Hake sjökonung», för hvilket han den 20 december 1846 mottog Svenska akade- miens andra pris ur Geijers hand. År 1849 aflade han filosofie kandidatexamen. * ... * Men de ljusa förhoppningar, med hvilka Eneroth trädde ut i lifvet, blefvo snart förmörkade. Lifvet hade alltför tidigt tagit hårdt på honom. Knappt hade han slutat sina examensstudier, innan han började få känningar af nervsmärtor och ögonlidande *. Han måste tvärt afbryta alla litterära sysselsättningar och begifva sig till södern. Det lyckades honom att under 1852-53 få komma till Frankrike och Spanien, ja att utsträcka resan ända till Brasilien. När han kom hem, hade han klart för sig, att han måste slå in på en bana, som medgaf utelif och kroppsarbete. Han beslöt att återgå till faderns yrke, jordens odling, men i den form, där den når högst samt kommer vetenskapen och konsten när- mast, d. v. s. i trädgårdskofisteti. Redan strax efter hemkomsten började han arbeta i en trädgård. År 1854 promoverades han till fil. doktor, men på själfva promotionsdagen tog han tjänst såsom elev hos en handelsträdgårdsmästare. Följande år (1855) deltog han i arbetena vid landtbruksakademiens experimentalfält * För att spara lyse hade han under ungdomen vant sig vid att läsa vid halfdager, ja t. o. m. vid månsken. Detta enligt muntligt meddelande till min far. 132 EN SVENSK PROFESSUR I PEDAGOGIK. samt företog en resa till norra Tyskland, Danmark och Skåne för att öka sina insikter i växtodling och parkkonst. År 1856 kallades han till lärare vid Svenska trädgårdsföreningens elevskola och till sekreterare i föreningens styrelse (med en årslön af 100 kronor) äfvensom till utgifvare af föreningens årsskrift. År 1857 utgaf han sitt arbete »Trädgårdsodling och naturförsköningskonst I» och sin »Trädgårdsbok för allmogen». Samma års sommar (1857) gjorde han med statsanslag en fyra månaders studieresa i Skottland och England. År 1858 utnämndes han till föreståndare för trädgårdsföreningens elevskola och till ledamot af landtbruks- akademien. * Så snart Eneroth kände, att hans hälsa genom rese- och arbetslifvet blifvit stärkt, återupptog han emellertid sina afbrutna studier. Dessa begränsades ej till de naturvetenskapliga ämnen, som stodo i närmaste samband med hans praktiska sysselsättningar, utan utsträcktes till samtidens stora kultursträfvanden på alla om- råden : de sociala, de politiska, de filosofiska och de religiösa, icke minst de senare. Han älskade att se de olika grenarna af mänsklig odling i deras inre samband med hvarandra.. Särskildt betecknande är i detta hänseende den uppsats »Om människans sedliga förhållande till naturen», hvarmed han inleder sin 1857 utgifna bok om »Trädgårdsodling och naturförskönings- konst». Han ger där uttryck åt tankar, som sedermera Viktor Rydberg upptagit till behandling. Han protesterar emot den från Rousseau nedärfda romantiska åskådning, som vill öppna en klyfta mellan natur och kultur och beteckna kulturen som en urart- ning af naturen. Är människan den högsta länken i naturen, så är ju hennes lif en högre utveckling af naturens, och kultur- arbetarens verk är en fortsättning af naturens eget verk. Veten- skapsmannens uppgift är att uppdaga den i naturen inneboende sanningen, konstnärens att uppdaga den i naturen inneboende skönheten, odlarens att med bådas hjälp biträda vid naturens eget utvecklingsarbete. »Vi äro ej blott naturens laglösa ägare och bru- kare, vi äro äfven dess uppfostrare, dess förädlare.» All verklig odling kan sägas bestå däruti, att den högre naturen, människan, söker förhjälpa den lägre naturen till dess rätt i enlighet med de lagar, hvilka äro för all natur gemensamma. Detta är den upp- gift, som föreligger de på olika odlingsområden kämpande arbe- tarne. »Alla stå de på samma sedliga förhållandes botten i fråga BERG: OLOF ENEROTH. 133 om naturen, och de gå alla, vetenskapsmannen såväl som odlaren, konstnären såväl som handtverkaren, i lära och i tjänst hos samma lifvets makt. Och samma ande, som frigjord lefver inom män- niskan, samma ande är det, som bunden lefver i den natur, ur hvars sköte människan själf har framgått.» Om Eneroth redan här visar sig ha kommit till den upp- fattningen, att det praktiska arbetet icke står i något främmande och fientligt förhållande till vetenskap och konst, så blef han befästad i denna åskådning genom den bekantskap han under sin resa 1857 fick göra med kulturlifvet i England och Skottland. Han fick då bevittna de mäktiga sträfvanden, som ha till lösen: Vetandet åt jolket! och: Konsten åt folket! Båda väckte hans entusiasm, icke minst det senare, och det torde förtjäna anmärkas, att han tog kännedom om och visste till sitt värde uppskatta den rörelse, som John Ruskin satt i gång. Han kallar i en uppsats Ruskin en profet och förutsäger, att hans verksamhet skall få en vida större betydelse inom konstens historia, än de flesta kunde ana. Konsten måste, säger han, blifva verkligen hemmastadd hos oss; den måste blifva gäst i arbetarens hem, icke blott i de rikas och förnämas salar. Och som det förhåller sig med vetenskapen och den bildande konsten, så förhåller det sig äfven med poesien. Den får ej nöja sig med att vara ett eko eller en efterklang af forna tiders dikt- ning, den måste träda ut i samtidens verkstad och blifva ett ut- tryck af det lif, som nu rör sig ibland oss. Väl må man ha rätt att finna den jäsande öfvergångstid, som nu är, kaotisk och opoetisk. Seklets genius bär ingen lyra; han synes mörk i hågen, säger Eneroth i den 1857 författade sången »Tidsbetrak- telse». Men — tillägger han —■ Men, se också, hvad mod, hvad kraft sig rörer på djupet af hans dunkla ögas oro. Se, hur han bland arbetarne där nere vid foten af den gamla samhällsstacken arbetar sig till nya, friska krafter! Se, hur han ilar fram bland dem och bildar sig just bland dem en makt af nya viljor till verket, hvaruppå hans sinne rufvar, . det verk, som är hans mandoms stora uppgift, det verk, han fick i arf från gångna sekler — all världens nya födelse till frihet, stadfästelsen af mänskans rätt — det verk, hvartill han än ej mäktig är, och därför oron i sin blick ock bär. 134 EN SVENSK PROFESSUR I PEDAGOGIK. Ja, älska blott, som tron förstår att älska! Och du skall se, hur i hans ögas dunkel sig rörer dock en kärlek lika varm, som den som glödde i hans ungdoms dikter, en kärlek, hvilken ej har ro, ej råd att sjunga blott och jaga idealet och vända tröttad med en suck tillbaka med fåfäng klagan öfver hvad som är, men dock en kärlek, som af själfva världen, af denna »arma, usla jämmerdal», vill skapa sig ett rike, värdigt mänskan och dess tillkämpade begrepp om rätt, om sanning, frihet, skönhet — allt för alla — ett rike, hvaruti en högre sång kan stämmas upp i frihetsfröjd en gång. Se, hur han kämpar, se, hur han arbetar, hur jorden, hur dess varelser, dess alster uti det arbete, som är hans bön, af honom adlas, huru de förädlas till harmoni med all den rika bildning, som själf af fädren han i arf har fått. Se, hur han tusendubblar ordets vingar, hur öfverallt, upprörda af hans kärlek, de stiga, bildningens och tankens böljor, och svalla snart kring torpet lika rikt som förr omkring de mäktiges palatser. Se, hur han skärper sin uppfinningsstyrka och lockar fram naturens hemligheter, hur han med nya medel, lika säkra som världens lagar, görer hela jorden till hvarje enskilds välbekanta hem och lämnar knappast så en enda vrå, dit icke ljus och sanning kunna nå! O, du, som lefver blott i det förflutna och finner ej uti den dag, som är, det sökta svaret på din ungdoms frågor, du skönhetens, du sångens, konstens son, som fåfängt söker i de ungas hjärtan en spegel för de bilder, som du skapar, en återklang för dina drömmars tonspel, du kämpe för den bildning, hvilken bar »Odi profanum» stolt uppå sin panna och blott af nåder någon gång lät falla en gnista ned i stugans mörka natt . . . , betrakten dagens genius rätt! Dess oro är kärlekens, som kämpar om tillvaro uti det nya välde, som nu danas utur det gamla i vår egen barm! — Förgäfves höjas er misströstans suckar, BERG : OLOF ENEROTH. 135 förgäfves det förflutnas skuggor manas, förgäfves ögonblickets vanmakt hånas — ur dunkla djupet nya solar glimma, och, förr’n den slagit, seklets sista timma, kanske vårt kaos ordnats och däri en arbetsadel, segrande och fri, till slut förskingrar medeltidens dimma. Med denna »Tidsbetraktelse» kan Eneroth anses ha sagt farväl ät sin ungdoms drömmerier om att blifva skald. Hvad han ville vara var en medarbetare i det mänskliga framåtskridandet, en odlingens man och detta icke blott på det materiella utan ock på det andliga arbetets mark, hvilka ju ock enligt hans åskåd- ning stodo i oskiljaktigaste samband med hvarandra. Hans lif förflöt från denna tid i regel så, att han tillbragte somrarna ute i landsorten såsom trädgårdsodlare och parkanläggare, vintrarna i Stockholm såsom skriftställare. Hvad hans verksamhet såsom trädgårdsman angår, må endast några data anföras för att gifva ett begrepp om hans rastlösa arbets- ifver. År 1858 reste han i norra Tyskland för att studera pomologi. År 1859 föranledde han genom sitt uppträdande ett ordnande af våra kyrkogårdar här i Stockholm, hvilka förut erbjödo en bild af afskyvärd vanvård. Samma år företog han en studieresa till trädgårdsodlingens förlofvade land, Holland. 1860 utgaf han en skrift om »Fruktträds plantering och vård», 1861 en »Kort hand- ledning vid anläggningen och skötseln af sötvattensakvarier». 1862 gjorde han en pomologisk resa genom Sverige och öfver till Danmark samt utgaf en skrift »Om skolträdgårdar och seminarie- trädgårdar». 1863 reste han ånyo genom åtskilliga landskap i Sverige, 1864 idkade han pomologiska studier i Tyskland. Samma år började han utgifva det stora, på sitt område epokgörande arbetet »Handbok i svensk pomologi». Det fortsattes 1865 och afslutades 1866 samt inbragte honom landtbruksakademiens stora guldmedalj och kallelse till ledamot af utländska trädgårdssällskap samt an- seende såsom ordnaren i det kaos, som den pomologiska veten- skapen förut företett. Under åren 1865—1870 förestod han inom första och andra järnvägsdistrikten de planteringar, hvilka järn- vägsstyrelsen med prisvärd omsorg beslutat anlägga vid järnbane- linjerna. Att han härigenom i ofantlig grad bidragit till vår naturs förskönande och till väckande af vårt folks sinne härför torde ej behöfva påpekas. 136 EN SVENSK PROFESSUR I PEDAGOGIK. Men samtidigt med denna flitiga verksamhet för det materiella odlingsarbetet utöfvade han en ännu mera outtröttlig verksamhet för vår andliga odlings befrämjande. Tid efter annan skref han större eller mindre studier i litterära, kulturhistoriska eller religions- filosofiska ämnen. Sitt varmaste intresse och sitt trägnaste arbete ägnade han emellertid åt uppfostran och särskildt åt folkskolan. Hans intresse för folkskolan var djupt rotadt i hans lifsut- veckling och lifsåskådning. Hans mor var folkskollärarinna, hans syster likaså; så kallade han dem själf. Sin första grundläggande undervisning hade han, säger han, erhållit i en folkskola, och till sitt tjugufjärde år hade han bott i en folkskolelokal samt läst och arbetat i dess stoj. Tidens hela politiska, sociala och religiösa ut- veckling pekade för honom hän på en möjligast djup och allmän folkbildning såsom en af sina mest oeftergifliga förutsättningar. Det praktiska arbete, hvarmed han närmast sysslade, gjorde härifrån intet undantag; »odling åt den som odlar jorden!» hade ju varit den lösen, som drifvit fram beslutet om folkskolans lagstadgande 1842. Härtill kom väl ock såsom en bidragande orsak den folk- bildningsrörelse, som just på 1850-talet uppstod och som väcktes af Torsten Rudenschöld och P. A. Siljeström samt deras menings- fränder. Bland dessa var Eneroth en af de mest verksamma. Hans skriftställareskap under 1860-talet var väsentligen pedagogiskt. Sålunda offentliggjorde han 1863 »Om folkskolan i Sverige» I, 1864 uppsatserna om »Kvinnan och folkskolan» samt »Om det gamla skolsystemets faror», 1866 »Om folkskolan i Sverige» II, 1867 »Om folkskolan i Sverige» III, 1868 »Om skolfester» samt »Hvad ha vi att lära af hvarandra i folkuppfostringsväg?», 1869 »Om folkskolan i Sverige» IV och 1871 »Sånger och visor för hemmet och skolan». En redogörelse för Eneroths uppfattning af uppfostran och un- dervisning skulle kräfva en bok. Men den kan också lämnas genom en enkel hänvisning till det skolreformatoriska program, hvilket som en röd tråd genomgått hela pedagogikens historia från Comenius och Pestalozzi, som hos oss upptogs af Fryxell, Wallin, Geijer, Rudenschöld och Siljeström, som det varit det nu lefvande lärare- släktets uppgift att dag för dag kämpa för och som det skall blifva nästa läraresläktes lott att bringa fram till erkännande och genom- förande, ■— det program, som kan sammanfattas i en enda enkel formel: folkskolans utveckling till en för alla samhällsklasser gemen- sam barndomsskola samt alla de i detta kraf inneboende konsekvenser. BERG: OLOF ENEROTH. 137 Sitt pedagogiska testamente har Eneroth lämnat i sitt testa- mente, i sin donation till Stockholms högskola. Denna är den mogna frukten af hans lifs sträfvan. Detta kapital på 52,000 kronor, som han till allmän öfver- raskning lämnade efter sig, huru mycket ligger icke där bakom? Huru se vi icke däri frukten af det ytterligt stränga och spartanska lefnadssätt, som han i sin barndom och ungdom fick vänja sig vid och sedan alltjämt bibehöll och som i sin tvungna öfverdrift under de yngre åren brutit hans hälsa, huru se vi icke däri frukten af hans och hans mors umbäranden och försakelser i det fattiga ljusstöparekyffet i Maria och i det lilla mörka rummet under lindarna på lankasterskolans gård och sedan allt framgent ända till lefnadens slut. Och huru är icke testamentets syfte och anda en mogen frukt af hans själsriktning och lifsutveckling! Hade han icke varit en lärarinnas son och icke växt upp midt i en skola, hade icke hans erfarenhet af lifvet och hans tänkande öfver lifvet visat honom uppfostrans utomordentliga betydelse för lifvet, för den enskildes liksom för samhällets, — icke hade vi då haft någon donation för inrättande af en professur i läran om upp- fostran. Men sammanhanget mellan hans lif och hans donation är ännu närmare. Hade omständigheterna fogat det så, att Eneroth blifvit universitetsman, och kunde det tänkas, att han detta oaktadt gjort sin donation för en lärostol i uppfostringslära — hvilket väl måste anses i hög grad osannolikt — så kan man vara viss om, att dess ändamål blifvit formuleradt på helt annat sätt än nu skedde. Helt säkert hade han då utan vidare kallat professuren en professur i pedagogik. Men nu hade hans öde kastat honom ut i det praktiska arbetslifvet och öppnat hans ögon för samman- hanget mellan naturens lagar och det mänskliga odlingsarbetet i alla dess grenar och framför allt i den odlingsgren, som har det ädlaste materialet, nämligen människan själf; det hade visat honom, att uppfostringskonsten liksom alla andra konster ytterst är natur- utvecklingskonst, naturförädlingskonst, naturförsköningskonst. Därför skref han icke, huru lätt det annars hade varit, det ordet: »peda- gogik», utan han skref: -»läran om sambandet mellan naturlagarna och människans sedliga och fysiska natur med särskild hänsyn till det uppväxande släktets uppfostran till andlig och kroppslig hälsa». Han undvek med afsikt ordet »pedagogik», och han gjorde det för att omöjliggöra donationens användande för en lärostol i spekulativ pedagogik, i formalistisk skolfilosofi — en vetenskap eller kvasi- 138 EN SVENSK PROFESSUR I PEDAGOGIK. vetenskap, som låg hans tankar och syften fjärmare än snart sagdt allt annat. För att vinna en ytterligare garanti mot risken att få frukten af sitt lifs arbete och försakelse bortkastad på något dylikt gjorde han ett betecknande tillägg. »Det åligger professorn» — heter det i testamentet — »att, utom sina lagligen bestämda skyldigheter, af trycket utgifva åtminstone tio af sina hållna föreläsningar hvart tredje år, börande dessa föreläsningar vara af sådan beskaffenhet, att inga särskilda kostnader kräfvas för deras utgifvande». Me- ningen härmed var naturligtvis att hindra den blifvande professorn att gå upp i spekulativa subtiliteter; han skulle rent af tvingas att hålla sig i lefvande rapport med hela den för uppfostringsfrågor intresserade delen af nationen. Det behöfver väl knappt påpekas, att han såg ännu en garanti, och en af de säkraste däruti, att donationen gafs åt Stockholms fria högskola. Den, som aldrig så litet känner Eneroths skrifter och tankegång, vet väl, hvilken utomordentligt ringa sympati han hyste för de i sekelgamla traditioner och byråkratiska former in- snörda statsuniversiteten. Det lossande af banden, som de i våra dagar påbörjade akademiska sommarkurserna innebära, hade ännu ej visat sig. Hvad Eneroth ville, det var en universitetsundervisning, som icke inrättade sig enkom för det lärda skrået, den trånga kretsen af akademiska medborgare, som icke afstängde sig från det omgifvande lifvet, utan öppnade sig för bildningssökande af alla lager och i främsta rummet för dem, som under odlingsarbetet på olika områden lärt känna vetenskapens betydelse för deras arbete. Det var därför en naturlig sak, att han lämnade sin donation åt den blifvande fria högskolan i hufvudstaden, om hvilken han kunde hysa den tillförsikten, att den aldrig skulle vilja resa någon kinesisk pappersmur mellan sig och den stora kulturarbetande allmänheten. I detta liksom i andra afseenden är testamentet ett äkta ut- tryck för det i sann mening storsinta i Olof Eneroths sträfvanden. Några synpunkter angående betydelsen af en professur i pedagogik. Föredrag af Anna Sandström. Inrättandet af en professur i pedagogik skulle naturligt- vis i många hänseenden bli af stor betydelse för skolväsendets SANDSTRÖM: BETYDELSEN AF EN PROFESSUR I PEDAGOGIK. 139 utveckling i vårt land. Framför allt skulle det innebära ett ut- tryck af samhällets aktning för den uppfostrande verksamheten, hvilken ju för statens välgång betyder så ofantligt mycket. En sådan aktningsgärd behöfves verkligen i högsta grad, ty oaktadt alla granna ord, som vid officiella tillfällen talas om skolans höga betydelse, lyser det dock i obevakade stunder igenom, att både allmänheten och dess trognaste organ, pressen, anse pedagogik vara liktydigt med pedanteri och ett surmulet tvångs- system, hvarigenom lärarne beröfva barnen deras okonstlade glädje och friska, impulsiva lif. Om pedagogiken anses representera något vetande, så tänker man endast på några lösryckta regler, hvilkå, om de för öfrigt ha något värde, lätt inhämtas genom praktiken. Att hela denna uppfattning är ett stort missförstånd, beroende på grof okunnighet, veta vi ju alla här församlade. Vi veta, att den modärna uppfostringskonsten långt mera går ut på att väcka och stimulera än att hämma och binda; vi veta, att förhållandet mellan lärare och lärjungar, som i forna dar mest reglerades af käppen, numer utvecklats till ett af de rikaste och behagligaste förhållanden, i hvilka en människa kan träda till en annan, och vi känna få former af mänsklig verksamhet mer glädjebringande än uppfostran och undervisning. Läkaren har sitt arbete bland de sjuka och lidande, domaren bland de brottsliga; båda måste ständigt komma i beröring med det mänskliga eländet; vi lärare däremot ha vårt arbete med det hoppfulla, uppblomstrande unga släktet; hvarför skulle det då icke anses för ett gladt och ljust arbete ? Om något sådant som oförvilladt omdöme funnes till i världen, skulle pedagogiken mer än alla andra kunskapsgrenar anses för en glad vetenskap. Den modärna pedagogiken är ingenting annat än en tillämp- ning af psykologien, och denna anses ju med rätta vara en från allmänt mänsklig synpunkt högintressant vetenskap. Det är svårt att förstå, hvarför en dess tillämpningsvetenskap skulle vara så utan alla tilldragande element. I själfva verket vill det konst till för att göra en pedagogik, som hvilar på modärnt psykologiska för- utsättningar, till någonting torrt och tråkigt. Jag väntar mig den invändningen, att pedagogiken likväl ofta framtrådt i en form, som smakat mycket af pedanteri. Sant nog, men pedanteri beror alltid på okunnighet, och mot detsamma skulle vetenskaplig under- visning i pedagogik just vara det bästa motgiftet. Det är vidare en orättvisa mot lärareståndet, att icke dess verksamhet har en särskild målsman vid universitetet, och denna 140 EN SVENSK PROFESSUR I PEDAGOGIK. orättvisa utöfvar säkerligen ett rätt betydligt inflytande på de stu- derande. Den unge blifvande läraren, som icke vid universitetet finner någon vetenskap, som motsvarar hans yrke på samma sätt som den medicinska vetenskapen motsvarar läkarens och juridiken domarens, forledes lätt till den tron, att lärarekallet är en under- ordnad syssla, ett sorts handtverk, där det blott gäller att ha inne några vissa praktiska, ganska lättlärda grepp, men där det icke kan bli fråga om några lagar, som behöfva studeras. Om han ändock kommer därhän att någorlunda akta sitt blifvande kall, så är det väl närmast på den grund, att skolan som grundläggerska af bildningen gör vetenskapen en visserligen ytterst anspråkslös, men dock oumbärlig tjänst. Men detta sätt att betrakta skolan endast som vetenskapens tjänstepiga är naturligtvis icke det rätta; de unga studerande borde lära sig inse, att skolan är till icke för vetenskapens, utan för samhällets och släktets skull, och att lärarekallet i och för sig har tillräckligt stora uppgifter för att kunna helt fylla en begåfvad människas lif. De skulle mycket lättare komma till denna insikt, om bland universitetets lärare funnes en vetenskapsman, som ägnade hela sitt lif åt att studera uppfostringskonsten. Om han förstode sin uppgift, skulle han gifva de unga ett intryck af att detta arbetsfält är rikt och vidtomfattande, att där ha gjorts stora nyodlingar och upptäckter, men att ännu flere återstå att göra. Sådana vetenskaper, där det råder en rask utveckling, och där det ena problemet vinkar bakom det andra, bruka ju alltid draga till sig många och hängifna ämnessvenner; hvarför skulle då icke detta gälla också om pedagogiken, hvilken för närvarande just befinner sig i en sådan period af raskt framåtgående ? Uppfostringskonsten är ett område, där alla människor ex- perimentera, och där följaktligen alla människor behöfde kunskap. Genom en pedagogisk professur borde kunskap i sådana ämnen, som tillhöra uppfostran, kunna spridas äfven bland allmänheten — och detta är en mycket viktig synpunkt. Äfven skulle härigenom kunna bildas en väl behöflig auktoritet gent emot den allmänna opinionen. Denna, som ju utöfvar ett stort inflytande på så väl uppfostran som undervisningsväsende, är utsatt för stora sväng- ningar. Än ropar den ifrigt och högt på reformer, än går den baklänges och förfäktar åsikter, som för länge sedan äro förkastade af det allvarligare pedagogiska tänkandet. En professor i peda- gogik borde bland annat ha till uppgift att lära allmänheten inse skillnaden mellan det som i afseende på uppfostran kan anses för fastslagna sanningar och det som ännu är föremål för experi- SANDSTRÖM: BETYDELSEN AE EN PROFESSUR I PEDAGOGIK. 141 menterande och debatter. Visserligen komme nog, äfven om vi mot förmodan icke skulle få någon universitetslärare i pedagogik, utvecklingen ändå att skrida framåt, men det är att befara, att det skulle ske med många tillbakaslag och under starka sväng- ningar. Med vetenskaplig ledning skulle framåtskridandet kunna bli jämnare och kurvorna mindre. Det faller af sig själf, att universitetsläraren borde vara förtrolig med pedagogikens historia och med utlandets skolväsende, och kunde han därför t. ex. en gång säga om ett förslag: »detta är pröfvadt i andra land och förkastadt», eller en annan gång gent emot ett segt fasthållande vid det föråldrade: »detta är något, som man på andra ställen har alldeles öfvergifvit». Ännu en synpunkt: inom pedagogiken föras, som bekant, ofta lifliga fejder; det vore utan tvifvel nyttigt, om det funnes någon, som kunde lyfta diskussionen från parti- stridernas mer eller mindre töckniga region upp i vetenskapens rena och svala luft. Genom inrättandet af den omtalade professuren skulle det bildas en auktoritet, sade jag nyss. Men är icke auktoriteten farlig och hämmande för utvecklingen? Jo, mycket ofta är den det, men det finns en auktoritet, som är både nödvändig och hälsosam, och inför hvilken vi alla böja oss, nämligen veten- skapens. Den är som kronometern, hvilken icke hindrar de små uren att gå, men efter hvilka de dock alla måste rätta sig. Mycket vore att säga om de kraf man borde ställa på en blifvande professor i pedagogik. Naturligtvis vore det önskligt, att han vore en varmhjärtad och vältalig man, ty i så fall skulle det icke bli honom svårt att samla omkring sig en entusiastisk ungdomsskara, som sedan ginge ut i skolarbetet med en fast tro på uppfostrans omdanande och höjande kraft. Hvem kan beräkna allt det goda, som af en sådan ungdomlig lärareskara kunde ut- rättas? De krafter, som entusiasmen sätter i rörelse, höra till de »oändliga storheterna». Man kan väl också hoppas, att han skulle inse, att vi här i landet nu äro mogna för en pedagogik, som hvarken är tysk eller fransk eller amerikansk, utan svensk. Man kan säkerligen våga det påståendet, att en hel mängd värderikt stoff till en svensk pedagogik har samlats under de sista decennierna; att ordna och generalisera detta vore säkerligen en viktig och tacksam uppgift. En stor fara, som icke nog kan varnas för, vore, om den blifvande professorn fattade sitt ämne rent teoretiskt och försum- made att upprätthålla sammanhanget med det praktiska uppfost- ringsarbetet. Kanske vore det till förekommande häraf nödvändigt, 142 EN SVENSK PROFESSUR I PEDAGOGIK. att han tillika vore föreståndare för en pedagogisk öfningsanstalt af det ena eller andra slaget. Önskligt vore, att den pedagogiska professuren kunde bilda en brännpunkt, ett centrum för pedagogiska intressen öfver hufvud taget och ett samband mellan de olika skolarterna. För att vinna det senare målet får man väl hoppas, att föreläsningar komme att hållas, som vore tillgängliga också för andra än dem som studera vid universitet eller högskola. Härigenom skulle tydligt förkunnas, att undervisningskonsten är en och densamma, i hvilket läroverk den än idkas. Det vore i sanning icke för tidigt, att den pedagogiska veten- skapen finge en plats också vid de svenska universiteten, och vår tid, som ju onekligen varit en tid af rörelse och stort intresse på uppfostrans område, skulle genom att realisera detta så länge närda önskemål resa åt sig ett vackert och värdigt minnesmärke. Några meddelanden om lärareplatser och undervisning i pedagogik vid utländska och svenska universitet. Föredrag af N. G. W. Lagersledt. Då jag önskar utgå från hvad som nu finnes, måste början ske med utlandet. I Sverige hafva visserligen för längre tid sedan funnits universitetslärareplatser i pedagogik, hvarom senare skall nämnas, men för närvarande finnes ingen. Denna brist är ju närmaste anledningen till det nu samlade mötet. Till en början må alltså några meddelanden lämnas rörande utländska universitet. Enligt kalendern Minerva* finnas vid där upptagna universitet och högskolor inalles 128 lärare i pedagogik, fördelade på 86 olika läroanstalter. Då äro dock ej medräknade lärarne vid åt- skilliga i kalendern upptagna colleges och andra läroanstalter, som synas blott stå på gränsen till universitet. Lärarna i pedagogik (professorer, docenter m. m.) äro mycket ofta på samma gång lärare i något annat ämne, vanligen filosofi. * Minerva. Jahrbuch der gelehrten Welt. 1902 — 03. Strassburg 1903. Här lämnas uppgifter efter en senare årgång än den vid föredragets hållande följda. Äfven i andra afseenden har jag här gjort mig till godo senare erhållna upplysningar. LAGERSTEDT: UNDERVISNING I PEDAGOGIK. 143 Lärostolar i pedagogik upptagas för alla europeiska länder utom Spanien, Portugal,* Turkiet, Danmark, Norge och Sverige. Till och med så unga stater som Grekland,** Serbien, Rumänien, Bulgarien hafva icke låtit pedagogiken vara orepresenterad vid sina högskolor. Utom Europa finnas pedagogiska lärostolar i Amerikas förenta stater, Chile, Peru och Japan samt på Cuba. Som man kunde vänta, är Tyskland jämförelsevis rikt försedt med lärostolar i pedagogik vid sina universitet. Tre mera kända personer, som innehafva sådana platser där, må nämnas. I främsta rummet bör erinras om Wilhelm Rein, professor vid universitetet i Jena. Vid detta universitet finnes ett pedagogiskt seminarium, där lärare och lärarinnor från olika slag af skolor erhålla teoretisk och praktisk handledning i undervisningens och uppfostrans konst. Till seminariet hör också en öfningsskola. Professorn i pedagogik är ledare af seminariet och öfningsskolan. Af alla professorer i pedagogik är säkerligen Rein den, som nu utöfvar inflytande i vidsträcktaste kretsar. Han har gjort, att Jena är en centralpunkt för pedagogiskt intresse och pedagogisk verksamhet så som säker- ligen intet annat ställe i världen för närvarande. Orsakerna härtill äro utan tvifvel hans framstående egenskaper som lärare, hans entusiastiska intresse för uppfostran samt hans sympatiska person- lighet. Från skilda länder och världsdelar komma till Jena i mängd personer, som vilja studera uppfostran och undervisning under Reins ledning. Äfven många svenska lärare och lärarinnor besöka af denna anledning Jena. I början af år 1895 höll han i Stock- holm på anmodan en serie pedagogiska föreläsningar, hvilka åhör- des af en talrik åhörareskara. Två andra framstående professorer i pedagogik vid tyska universitet äro Friedrich Paulsen i Berlin, författare bland annat till ett större verk, Geschichte des gelehrten Unterrichts auf den deutschen Schulen und Universitäten, samt Theobald Ziegler i Strassburg, hvars arbete Pedagogikens historia för ej länge sedan utkommit äfven på svenska. Båda äro professorer på samma gång i pedagogik och filosofi. I de österrikiska staterna äro ett par mera kända pedagoger professorer i pedagogik, nämligen Th. Vogt i Wien och O. Will- * I Lissabon finnes dock en »Curso supirior. de Lettras» med två profes- sorer undervisande i pedagogik. ** I senaste årgången af Minerva upptages ej professor i pedagogik vid universitetet i Athen. Då emellertid sådan upptages i två näst föregående årgångar, är platsen troligen blott för tillfället vakant. 144 EN SVENSK PROFESSUR I PEDAGOGIK. mann i Prag, båda tillhörande den herbärtska riktningen inom pedagogiken. Från Frankrike må nämnas professorn i pedagogik vid Paris- universitet Ferdinand Buisson, hvilken som chef under många år för undervisningsministeriets folkskoleafdelning mycket bidragit till folkundervisningens framåtgående i Frankrike samt utgifvit större värdefulla arbeten om undervisningsväsen. Af öfriga europeiska länder må blott påminnas om vårt gamla broderland Finland, där sedan 1850-talet funnits professur i pedagogik vid universitetet i Helsingfors. Förste innehafvaren af denna plats var skalden Lars Stenbäck, som utnämndes 1855 och ett år innehade densamma. Platsen tillhörde då teologiska fakul- teten. Längre fram öfverflyttades den till filosofiska fakulteten. Inom denna fakultet innehades platsen först af Zakarias Cleve, som år 1862 utnämndes till densamma. Han är författare till ett förtjänstfullt, på svenska språket skrifvet arbete: Grunddrag till skolpedagogik. Platsens nuvarande innehafvare är prof. W. Ruin. Professorn i pedagogik vid Helsingfors universitet är inspektor för de båda normallycéerna i Helsingfors, det svenska och det finska, vid hvilka alla blifvande lärare vid högre läroverk genomgå profår. Vid profårets slut aflägga de för honom examen i pedagogik och didaktik. Det land, där universitetsundervisning i pedagogik för när- varande är stadd i snabbaste tillväxt, är Nordamerikas förenta stater. Första egentliga universitetsprofessur i ämnet inrättades ej längre tillbaka än 1879, men sedan dess hafva talrika platser af detta slag blifvit upprättade vid olika »colleges» och universitet, och nya sådana komma hvarje år till stånd. Vid tvenne universitet, båda i staden New York, hafva till och med hela pedagogiska fakulteter, jämnställda med de juridiska, medicinska o. s. v., blifvit upprättade. Den ena af dessa fakulteter, den vid New York university, utdelar två akademiska grader, en lägre, »Master of Pedagogy», och en högre, »Doctor of Pedagogy». Af amerikanska universitets-professorer i pedagogik, som i vidare kretsar gjort sig kända som författare, må nämnas N. M. Butler vid Columbia-universitetet i New York, utgifvare af den ansedda pedagogiska tidskriften The Educational Review, samt rektorn för Clark-universitetet i Worcester, Mass., G. Stanley Hall, hvilken i Amerika intager främsta platsen inom den där synner- ligen lifskraftiga rörelsen för barnpsykologisk forskning. Han utgifver tidskriften The Pedagogical Seminary. De båda nämnda tidskrifterna anses som de förnämsta på sitt område i Amerika. LAGERSTEDT: UNDERVISNING I PEDAGOGIK. 145 Vid Chicago-universitetet finnas tre ordinarie och två extra ordinarie professorer i pedagogik. En af de förra är en kvinna, Ella F. Young. En svenskfödd amerikan, J. A. Bergström, är professor i psykologi och pedagogik vid statsuniversitetet i Bloomington, Ind. * * * Det har nämnts, att i Sverige en gång funnits lärareplatser i pedagogik vid universiteten. Detta var i början af 1800-talet. Då höllos också under en längre tid föreläsningar i ämnet vid universiteten. Helt säkert stod den uppmärksamhet, man vid dessa ägnade pedagogiken, i samband med det lifliga intresse för upp- fostran och undervisning, som både i Sverige och utlandet visade sig vid denna tid. Det var då, som Pestalozzi verkade i Burgdorf och Yverdon, och lärare, statsmän, furstar och tänkare vallfärdade dit för att lära känna honom och hans metod. Dit kommo också svenskar i detta syfte såsom den varmhjärtade och begåfvade, alltför tidigt bortgångne konrektorn från Stockholm C. U. Brooc- man, sedermera excellensen, grefve H. G. Trolle-Wachtmeister, kemist och vän till Berzelius, magister C. F. Viereck, läroboks- författare, död som rektor i Gäfle. — I Halle förelästes pedagogik af den ansedde, fint bildade och mångsidige professorn A. H. Niemeyer, senare universitetets rektor och kansler, i Schnepfenthal verkade ännu Salzmann, och Herbart utgaf vid denna tid sin betydelsefulla Allgemeine Pedagogik. Stormän på andra kulturens områden, filosoferna Kant och Fichte samt teologen Schleiermacher, ägnade äfven sin uppmärksamhet åt uppfostringsfrågor och behand- lade sådana i skrift. I början af det nya århundradet, år 1801, tillsattes i Sverige ett uppfostringskollegium, d. v. s. en särskild styrelse för landets undervisningsanstalter, det så kallade kansler sgillet* Detta synes hafva utvecklat en ganska liflig verksamhet under den korta tid det existerade; det upplöstes åter år 1809. Därinom utarbetades bland annat 1807 års skolordning. En bland kanslersgillets första åtgärder var att bringa på tal frågan om undervisning i pedagogik * Till dess medlemmar utsågos kanslererna för universiteten i Uppsala, Lund och Åbo, grefvarne Axel Fersen, Carl Axel Wachtmeister och Carl Adam Wachtmeister. Längre fram samma år blefvo äfven kanslern för Greifs- walds universitet frih. H. H. von Essen, ärkebiskopen i Uppsala U. von Troil samt kansliråden G. J. Adlerbeth och S. Rosenhane äfvensom öfverhofpredi- kanten M. Lehnberg medlemmar af kanslersgillet. Verdandi 1903. 10 146 EN SVENSK PROFESSUR I PEDAGOGIK. vid universiteten. Detta skedde i en skrifvelse till Kongl. Maj:t af den 7 juni 1802. Kanslersgillet skrifver: »— — — då framgången af uppfostringsomsorgen, ehvad riktning den ock må gifyas, i alla fall till hufvudsaklig del beror på skickliga och öfvade lärare, men erforderlig tillgång på så beskatfade handledare icke kan med visshet påräknas, så länge vid de allmänna lärosäten ännu saknas särskilt anstalt till under- visning uti uppfostringsläran, handterad såsom vetenskap; har kanslersgillet ansett af mycken angelägenhet, att härutinnan någon verksam åtgärd mera skyndsamt vidtages, i synnerhet som allmän- hetens minskade böjelse för nyttjandet af de publika skolinrättning- arna ökat behofvet af enskilta informatorer, ibland hvilka likväl minsta delen äger kunskap och förmåga att fullgöra de ansvariga plikter, sådana ungdomsledare böra åligga. Då således beredandet af skickliga skollärare och informatorer är af betydligaste inflytelse på uppfostringsverket, och en sådan beredning förmodligen lämpligast äger rum vid rikets akademier, vore väl till önskande, att vid hvarje af dessa högskolor en särskilt profession för pedagogik och didaktik kunde inrättas.» Kanslersgillet ville emellertid tillsvidare icke föreslå inrättandet af sådana professorsplatser, då detta skulle medföra kostnader, men uttalar den förmodan, att bland universitetens professorer några skulle finnas hågade att åtaga sig undervisning i det ifrågavarande ämnet, och meddelar, att professorn i teoretisk filosofi M. Frein- ling i Lund åtagit sig att utan ersättning hålla offentliga föreläs- ningar i pedagogik och didaktik, om han af Kongl. Maj:t därtill förordnades. Han hade dock förbehållit sig att till sitt biträde framdeles få kalla en docent i ämnet. Kanslersgillet föreslår, att han med bifall härtill måtte förordnas till föreläsningarnas hållande. Kongl. Maj:t lämnade bifall till kanslersgillets förslag i fråga om prof. Fremling, och i följd däraf började han att föreläsa pedagogik från och med höstterminen 1802. Den 9 mars 1803 aflåter kanslersgillet en ny skrifvelse till Kongl. Maj:t. I den behandlas åtskilliga till undervisningsväsendet hörande frågor. Rörande undervisningen i pedagogik vid univer- siteten meddelar kanslersgillet, att prof. Fremling börjat föreläsa samt att prof. Daniel Bo'éthius i Uppsala och bibliotekarien Johan Bofisdorff* i Åbo åtagit sig att hålla föreläsningar i pedagogik vid sina respektive universitet. * Han var då docent vid universitetet, blef slutligen professor i grekiska, dog 1840. LAGERSTEDT : UNDERVISNING I PEDAGOGIK. 147 Gillet föreslår, att vid universiteten skulle inrättas en examen i pedagogik och metodik, hvilken såväl blifvande lärare vid läro- verken som studenter, hvilka önskade blifva informatorer i enskilda hus, skulle aflägga. Äfven i »de elementarvetenskaper, hvilka för en lärare eller informator äro nödiga», borde examineras, det senare likväl endast i det fall, då den tillämnade barnaläraren ännu icke aflagt prof däri uti vederbörlig fakultet. Enligt gillets mening borde stadgas, att ingen student vid äfventyr af student- privilegiernas förlust fick »ingå i någon befattning vid undervis- ningsverket», förrän han blifvit godkänd i den föreslagna examen. Till anordnande och ledande af denna examen borde vid hvart och ett af universiteten tillsättas ett uppfostrings utskot t. I Lund hade prof. Fremling äfvensom professorn i österländska språk Norberg och i latin Ltmdblad erbjudit sig att utan särskild ersättning tjänstgöra som sådant utskott. Slutligen omtalar kanslersgillet i sin skrifvelse ett inom det- samma väckt förslag, att pedagogiska seminarier (»seminarier för tillämnade skolelärare och informatorer») skulle inrättas vid universiteten, ett förslag, i hvars närmare pröfning gillet icke anser sig kunna ingå, förrän vissa uppgifter rörande undervisningsverket hunnit inkomma. Kongl. Maj:ts svar till kanslersgillet kom mycket snart, det är dateradt den 15 mars samma år, blott några dagar senare än gillets skrifvelse. Hvad gillet föreslagit, godkändes i alla afseenden. En kongl. förordning utfärdades angående den föreslagna examen i pedagogik och didaktik. Äfven denna förordning är daterad den 15 mars 1803. Gillets förslag upptages i denna som påbud nästan ordagrant. Efter ett och ett halft år från förordningens datum skulle alla studerande, som ville åtaga sig barns »publika eller enskilda undervisning», vara pliktiga att undergå examen i pedagogik och didaktik. De, som icke förut inför vederbörlig fakultet undergått examen i för lärare eller informatorer nödiga elementarvetenskaper, skulle examineras äfven i dessa. Ingen student skulle, vid äfventyr af studentprivilegiernas förlust, äga att »ingå i någon befattning med undervisningsyrket», förrän han blifvit godkänd uti den före- skrifna examen. * Vid hvart och ett af universiteten skulle för examens anställande tillsättas ett utskott, bestående af läraren i pedagogik och didaktik samt professorerna i språkkunskapen. Exa- men skulle anställas vid slutet af hvarje termin. * I skolstadgan 1807 föreskrifves, att den, som från akademien söker lärareplats, skall »förete bevis, huruvida han vinlagt sig om kunskap i pedagogik och didaktik». 148 EN SVENSK PROFESSUR I PEDAGOGIK. I samband med det vaknande pedagogiska intresset stod väl, att samma är 1803 utnämndes särskild docent i pedagogik och didaktik både i Uppsala och i Lund. I Uppsala utnämndes fil. mag. E. C. Grenander och i Lund fil. mag. A. O. Lindfors. Prof. D. Bo'éthius började att hälla pedagogiska föreläsningar i Uppsala höstterminen 1803. Han var professor i praktisk filo- sofi vid universitetet och har säsom sädan utöfvat ett stort in- flytande på den högre bildningen i vårt land. Han dog 1810. De pedagogiska föreläsningarna synes han oafbrutet hafva fortsatt ända till och med höstterminen 1808 med undantag för vårterminen 1805. Under sistnämnda termin höll docenten Grenander före- läsningar af ifrågavarande slag. Sedermera, när Boethius upphört, började Grenander, som emellertid utnämnts till extra ordinarie adjunkt i filosofi, att föreläsa vårterminen 1809 och föreläste sedan mellan detta år och 1814, dä han utnämndes till ordinarie adjunkt i filosofi, inalles fem terminer pedagogik. Efter denna tid hafva, mig veterligen, inga föreläsningar i nämnda ämne blifvit hållna vid Uppsala universitet. Enligt efterlämnade skriftliga anteckningar af Grenander höll Benjamin Höijer, den framstående filosofen, medan han ännu var adjunkt i filosofi vid Uppsala universitet, alltså före 1 809, under någon tid enskilda föreläsningar i pedagogik. Grenander, Uppsalas ende docent i pedagogik hittills, öfver- gick sedermera till den prästerliga banan och dog 1845 som teo- logie doktor och kyrkoherde i Sköfde. I fråga om hans peda- gogiska verksamhet i öfrigt må nämnas, att han 1805 utgaf i svensk öfversättning och med egna tillägg ett framstående arbete af Niemeyer: Utkast till akademiska föreläsningar i uppfostrings- och undervisningsläran. I enlighet med k. förordningen af den 15 mars 1803 till- sattes af akademiska konsistoriet i Uppsala ett utskott af profes- sorer för att anordna och förrätta den nya examen i pedagogik. Till medlemmar af utskottet utsågos Bo'éthius samt professorerna i teoretisk filosofi P. Högmark och i latin P. Svedelius och, då den sistnämnde af sjukdom blef hindrad åtaga sig uppdraget, i hans ställe adjunkten i vitterhet P. Thyselius. Examinationen fördelades dem emellan på följande sätt: Thyselius didaktik i afseende pä språkkunskapen; Högmark didaktik i afseende på de öfriga kun- skaperna; Boethius principerna för uppfostran. Antalet af dem, som anmälde sig till den pedagogiska examen, aftog emellertid för hvarje termin, och år 1809 omtalar ett konsistoriets protokoll, att »innevarande termin en ny och oväntad händelse inträffat, den nämligen, att af härvarande studerande ingen velat den pedago- LAGERSTEDT: UNDERVISNING I PEDAGOGIK. 149 / giska examen undergå». Måhända stod detta i sammanhang med att prof. Boethius just då slutat föreläsa pedagogik. Längre fram, år 1815, anmälde sig en student att undergå den ifrågavarande examen för att blifva antagen som vikarie »vid skolan i Stock- holm». Konsistoriet ansåg sig böra bifalla detta, ehuru »denna examen nu nästan helt och hållet kommit ur bruk», och uppdrog åt professorerna Biberg, Lundvall och Grubbe att examinera såväl den nu anmälde som dem, hvilka möjligen framdeles kunde komma att anmäla sig till pedagogisk examen. Ar 1822 hade på flere år ingen student anmält sig till förhörs undergående i pedagogik och didaktik, och afstyrktes af konsistoriet att återupplifva under- visning och examen i dessa ämnen vid universitetet. Det slutliga upphäfvandet af 1803 års förordning skedde genom ett kungl. bref af den 12 juli 1823, samtidigt med att uppfostringsutskottet i Lund upplöstes. Sedan pedagogiska föreläsningar hade begynt hållas i Uppsala, blef fråga snart väckt om ett pedagogiskt seminarium därstädes. Närmaste anledningen därtill var följande. Regeringsrådet G. Hall- din erbjöd sig år 1804 att för en professor i pedagogik och didak- tik vid Uppsala akademi anslå en årlig inkomst af 65 tunnor spannmål från sin gård Norrby på Munsön i Mälaren.* Kanslers- gillet »biföll och berömde på allt sätt» detta anbud, då under dennes tillsyn och ledning ett seminarium för skollärare och infor- matorer kunde inrättas. Halldin begärde kunglig stadfästelse å den af honom gjorda »testamentariska författningen». Sådan gafs ock- så i ett kungl. bref af den 10 april 1804 till Uppsala universitets kansler. I brefvet föreskrefs i sammanhang därmed uttryckligen, att ett seminarium för blifvande skollärare och informatorer skulle vid Uppsala akademi inrättas. Det af Halldin donerade beloppet räckte ej ensamt till att aflöna en professor**, han föreslog, att det skulle ökas genom att därmed förena en af universitetets adjunkts- löner. Häremot gjordes svårigheter af akademiska konsistoriet, hvars flesta medlemmar synas hafva varit föga intresserade för saken. Någon akademisk lärare, till hvars aflöning donationen användes, blef ej tillsatt, och pedagogiskt seminarium kom icke till * Några biografiska notiser om den, som först velat göra donation till en pedagogisk professur i Sverige, meddelas här. Gustaf Halldin född 1741 i Falun, förste expeditionssekreterare 1788, ledamot i pommerska regeringen med regeringsråds titel 1799, adlad 1809 med namnet Hallenstjerna, död ogift 1813 på sin egendom Norrby. ** En adjunktslön vid denna tid utgjorde 65 tunnor spannmål, en profes- sorslön torde i allmänhet hafva utgjort 200 till 225 tunnor. 150 EN SVENSK PROFESSUR I PEDAGOGIK. stånd. Halldin upprättade 1810 ett nytt testamente, hvari han återkallade sin donation till Uppsala universitet.* Han uppgifver som skäl därtill, att hans disposition »icke af consistorium acade- micum blifvit understödd och antagen eller på höga vederbörliga ställen med det allvar omfattad, som jag önskat». Sålunda gick Uppsala universitet miste om detta bidrag till en lärarebefattning i pedagogik därstädes. Några meddelanden om, huru den pedagogiska verksamhet, som började vid Lunds universitet ungefär samtidigt med i Upp- sala, utvecklade sig, må nu lämnas. Säsom nämndt, började prof. Fremling att föreläsa pedagogik och didaktik höstterminen 1802. Fremling var en mångsidig och pä sin tid mycket ansedd univer- sitetslärare. Han var professor i teoretisk filosofi och dog 1820. De pedagogiska föreläsningarna fortsatte han att hålla ända till sin död.** Särskildt mot slutet af sin läraretid ägnade han synner- lig uppmärksamhet åt pedagogiken. Den till docent i pedagogiken utnämnde mag. A. O. Lindfors öfvergick redan 1805 till docent i filosofi, blef sedermera profes- sor i historia och slutligen i latin. Han är författare till ett be- kant latinskt lexikon. Han dog 1841. Lindfors är emellertid ej den ende, som varit docent i peda- gogik i Lund. Ännu tvä andra personer hafva varit anställda som sådana, nämligen fil. mag. A. Cronsiæ åren 1815—21 samt fil. d:r L. G. Palmqvist åren 1822—24. De dogo båda Som kyrkoherdar i Skäne, den förre 1848, den senare 1837. Äfven i Lund väcktes snart förslag om att upprätta ett lärare- seminarium vid universitetet. Frågan var föremål för öfverläggning i konsistoriet 1804. Detta ledde dock ej till resultat; ett peda- gogiskt seminarium kom ej heller i Lund någonsin till ständ. I förbigående mä nämnas, att vid Åbo universitet, där, såsom förut nämnts, pedagogik började föreläsas vid samma tid som i Uppsala och Lund, blef verkligen ett pedagogiskt seminarium upprättadt. *** Medlemmar af utskottet för den pedagogiska examen i Lund * Regeringsrådet G. Hallenstjernas testamente i Svea hofrätts protokoll den 5 november 1813. ** Ej mindre än 17 band handskrifna föreläsningar af Fremling, däribland äfven i pedagogik, finnas uti Lunds universitets bibliotek. — I samband här- med må nämnas, att i kungl. biblioteket i Stockholm finnes ett band hand- skrifna pedagogiska föreläsningar hållna i Åbo 1785 af professor H. G. Porthan, »den inflytelserikaste bland alla lärare, som någonsin verkat vid det finska universitetet». *** Handlingar rörande finska skolväsendets historia . .. utg. af K. G. Leinberg. Saml. 2. Jyväskylä 1887. LAGERSTEDT : UNDERVISNING I PEDAGOGIK. 151 blefvo de förut omtalade professorerna Fremling, Norberg och /Mndhlad, äfvensom akademisekreteräreri i Lund O. C. Wåhlin, hvilken förut haft en ansedd enskild skola i Helsingborg. De tillsattes i slutet af år 1803. Wåhlin afgick ur utskottet redan följande år, de öfriga kvarstodo som medlemmar däraf hela den tid utskottet var i verksamhet. Fremling examinerade i filosofi, pedagogik och didaktik, Norberg i hebreiska och grekiska, Lund- blad i latin. Med utskottet adjungerades tillfälligtvis andra aka- demiska lärare för att tjänstgöra som examinatorer i öfriga före- kommande ämnen. De som redan aflagt filologisk eller filosofisk examen (magistrar och kandidater) examinerades blott i pedagogik och didaktik samt aflade ett slags undervisningsprof med lärjungar frän katedralskolan. Ovisst är, om äfven öfriga examinander under- gingo detta undervisningsprof. Utskottets verksamhet fortgick till år 1819. I början anmälde sig många till undergående af peda- gogisk examen. Ar 1804 examinerades 30, följande år 82, där- efter sjönk antalet småningom, 1812 var det 24 och 1819, det sista år, utskottet verkade, blott 3. Utskottet upplöstes formligen genom kungligt bref af den 12 juli 1823. Frågan om universitetsundervisning i pedagogik hos oss synes sedermera hafva hvilat ända till är 1867, dä kungl. maj:t i pro- position till riksdagen begärde medel för upprättande af en pro- fessur i pedagogik vid Uppsala universitet. Första kammaren beviljade, andra kammaren afslog det begärda anslaget, och frågan föll vid gemensam votering. Till sist må nämnas ett uttalande från senaste tid. Vid ett af chefen för k. ecklesiastikdepartementet är 1901 sammankalladt möte i Stockholm af föreståndare för profårskurserna gjordes af ett utskott för beredande af vissa frågor rörande den teoretiska ut- bildningen under profäret det uttalandet, att, »för främjandet af den pedagogiska bildningen inom Sveriges lärarekår, det vore synner- ligen önskligt, att vissa professorsplatser i pedagogik inrättades. Om sådana platser komme till stånd, borde enligt utskottets mening ledningen af de teoretiska kurserna vid profärsläroverken naturligen anförtros åt deras innehafvare.» Det är i år* jämt hundra är sedan kanslersgillet först väckte pä tal frågan om pedagogiska professurer i värt land. Sannolikt var Sverige ett af de första land, där en sådan fråga väcktes. I andra länder hafva sedan dess mänga platser af detta slag blifvit * Föredraget hölls 1902. 152 EN SVENSK PROFESSUR I PEDAGOGIK. inrättade. Kunde ej tiden nu vara inne, att det forslag, som väcktes för hundra år sedan, blefve förverkligadt och en professur i pedagogik eller flere sådana komme till stånd i vårt land ? * Utdrag ur Olof Eneroths testamente. Såsom min yttersta vilja förordnar jag, att min efterlämnade förmögenhet öfverlämnas till Styrelsen för Stockholms Högskole Fond eller till Styrelsen för denna Högskola, så snart den blifvit stiftad, för att förvaltas, till dess räntan uppnått ett belopp till- räckligt för bildandet af en professur i läran om sambandet mellan naturlagarne och människans sedliga och fysiska natur, med sär- skild hänsyn till det uppväxande släktets uppfostran till andlig och kroppslig hälsa. Dock mä, för hvarje gäng detta ämbete är till återbesättande ledigt och ingen lämplig sökande skulle finnas, dess uppgift för den gången blifva Svensk kulturhistoria med allsidig omfattning. Skulle ingen person, lämplig att förestå någondera af dessa professurer, förefinnas, skall med professurens tillsättande anstå och kapitalet förräntas, till dess sädan man uppträdt, som genom sin verksamhet gifvit grundade förhoppningar om gagnerikt arbete pä ettdera af de nämnda områdena. Skulle Stockholms fria Högskola icke komma till ständ inom 30 är efter min död eller upphöra, öfverlämnas medlen till annan inom landet stiftad fri Högskola. Om någon sädan då icke blifvit bildad, tillfalla medlen Uppsala Universitet för det afsedda ändamålet. Det åligger professorn i ettdera af nämnda ämnen, att, utom sina lagligen bestämda skyldigheter, af trycket utgifva åtminstone tio af sina hållna föreläsningar hvart tredje är, börande dessa före- läsningar vara af sädan beskaffenhet, att inga särskilda kostnader kräfvas för deras utgifvande. Stockholm den 23 mars 1876. Olof Eneroth. * Källor (i fråga om Sverige): Öfversikt af hvad det numera upplösta Kanslersgillet uträttat för vårt Läroverk ifrån 1801 till 1809; Magasin för föräldrar och lärare, utg. af C. U. Broocman. Bd 1 Stockh. 1810. Weibull, M., och Tegnér, E., Lunds universitets historia 1668—1868. Lund 1868. Sprinchorn, C. K. S., Pedagogiska utskottet vid Lunds universitet 1804—1819; Lunds allm. läroverks årsredogörelse 1899. Uppsala universitets Consistorii protokoll m. m. — För upplysningar och anvisningar erhållna af flere personer, särskildt af amanuensen i riksarkivet dr J. A. Almquist, professor Th. M. Fries, auditör A. Grenander och bibliotekarien H. Wieselgren vill jag härjämte uttala min tacksamhet. UTDRAG UR OLOF ENEROTHS TESTAMENTE. 153 Donationen, kronor 52,298: 58, emottogs af Högskolans Styrelse den 17 april 1882. Af fondens afkastning utgick årlig lifränta till donators syster, sä länge hon lefde. Fonden utgjorde vid slutet af år 19 0 2 kronor 104,847: 2 6. Göteborgs flickskoleförening hade den 7 februari 1903 ett talrikt besökt sammanträde för att diskutera frågan: I hvad mån böra resultaten af vetenskapens forsk- ningar i alkoholfrågan blifva föremål för under- visning i den högre flickskolan? Såsom inledning till diskussionen lämnade fröken Thyra Kull- gren en redogörelse för vetenskapens nuvarande ståndpunkt i alkoholfrågan, därvid förnämligast stödjande sig på uttalanden af professor Curt Wallis, doktorerna Wretlind och Silfverskiöld vid deras föreläsningar under nykterhetskurserna å Göteborgs högskola i januari detta år samt på doktor M. Helenii sociologisk-statistiska undersökningar i alkoholspørsmålet. Inledarinnan påpekade först, att nykterhetsfrågan för ögon- blicket är en särdeles aktuell fråga och som sådan tilltvingar sig hvarje allvarligt tänkande persons uppmärksamhet. Man kan ej gärna längre gå sin väg fram oberörd af denna fråga, utan man måste bilda sig en åsikt därom, om man det minsta vill följa med sin tid. Villkoret för att tränga in i frågan är främst kunskap i ämnet, och sådan kan man nu skaffa sig genom den både rikhaltiga och goda litteratur, som i ämnet utgifvits på svenska språket. Därefter öfvergick inledarinnan till vetenskapens bevis för att ämnet alkohol, som ingår i våra maltdrycker, våra viner och våra destillerade drycker, verkligen är ett gift, därvid citerande åtskilliga vetenskapsmäns experiment för att ådagalägga giftets verkan såväl å olika växter och djur som å de enklaste celler. Särskildt fram- hölls professor Gaules i Zürich framställning af alkoholens fysio- logiska verkan (dels i form af ånga, dels såsom mer eller mindre utspädda lösningar) å lågt stående organismer, hvilkas protoplasma af alkoholen beröfvas sitt vatten, samt samme professors slutsats 154 GÖTEBORGS FLICKSKOLEFÖRENING. angående den motsvarande inverkan på den komplicerade människo- kroppen, som just är sammansatt af sådana enskilda elementar- organismer. Också relaterades botanikern d:r Overtons experiment, som visat, huru alkoholen, liksom andra narkotiska gifter, med lätthet genomtränger cellväggarna, hvilka ha förmåga att hindra flere andra skadliga substansers inträngande i deras inre. Med några ord berördes ock alkoholens förmenta näringsvärde, hvarvid framhölls det egendomliga att ge benämningen närings- medel åt ett ämne, som tydligt verkar som ett gift. Närings- värdet skulle ligga i att det är värmebildande, men som den »fysiologiska dosen» (d. v. s. den, som ansetts utan skada kunna intagas på 24 tim.) allmänt sättes så lågt som 15 — 25 gram, ja, af de flesta forskare, som ägnat tid åt mera ingående studier i frågan, ännu lägre, blir den däraf förorsakade värmen blott en ringa procent af den värme kroppen behöfver och kan erhållas ofantligt billigare genom vanliga födoämnen. Vidare säges alko- holen vara ägghvitesbesparande, men denna besparing beror på en nedsättning af stoffväxlingen, orsakad af ämnets inverkan på de röda blodkropparna, och denna förändring har visat sig skadlig. Också har den framstående professor Kassowitz i sin i Wien och England år 1900 publicerade uppsats: »Ist Alkohol ein Nahrungs- stoff oder ein Gift» kommit till slutsatsen: alkohol är ett bränn- ämne utan näringsvärde. Därefter genomgick inledarinnan alkoholens verkan på kroppens olika organ, börjande med dess inverkan på matsmältningsorganen: salivens arbete hämmas, genom att dess ptyälin förstöres, och själfva salivafsöndringen minskas; pepsinet, magsaftens viktigaste bestånds- del, utfälles, hvarför ägghviteämnena ej kunna upplösas, så länge spriten är kvar i magsäcken; vidare förstöres magsaftens fria salt- syra, och äfven själfva magsäcken och dess slemhinna förändras. Flere experiment på både människor och djur omtalades för att visa alkoholens hämmande inverkan på matsmältningen. För att åskådliggöra giftets skada på lefver och njurar visades de Walliska preparaten af dessa organ i friskt tillstånd och i sjukliga föränd- ringar, orsakade af alkohol. — Ämnets skadliga inverkan på blodet och hjärtat berördes därefter: de röda blodkropparna mista sin runda form och delvis sin förmåga att upptaga syre och bortföra kolsyra; de hvita blodkropparna, »krigarkasten i vår organism», mista sin rörelseförmåga och kunna ej hasta till strid mot utifrån kommande fiender, smittofrön; själfva blodvätskans ägghviteämne förtjockas; blodkärlen mista småningom sin elasticitet; hjärtat be- röfvas sin välbehöfliga hvila, som är fördelad på mellantiderna ALKOHOLFRÅGAN I DEN HÖGRE FLICKSKOLAN. 155 mellan slagen, därigenom att de nerver, som reglera hjärtverksam- heten, förslappas. Genom experiment på unga, friska personer hade utrönts, att redan genom 28 gr. alkohol (i en but. öl, 1—2 glas brännvin eller 3—4 glas vin) stegras verksamheten på ett dygn med 4,300 slag, eller 4 %. Öldrickarens hjärta lider ock af att det måste pumpa upp och ned en öfverdrifvet stor vätske- mängd, hvilket har till följd en kraftig utvidgning af hjärtmusklerna, som därtill snart fettläggas. Preparat af ett sådant förstoradt »ölhjärta» förevisades. — Inledarinnan omtalade, att läkarne ej kunnat se någon förändring hos lungorna genom alkoholen, ehuru erfarenheten tydligt visat, att detta gift minskar motståndskraften mot lungsjukdomar. Sedan öfvergick inledarinnan till alkoholens inflytande pä hjärnan och nerverna. Hjärnans bindväf förökas på cellernas bekostnad, dessa bli trängda och klämda af hinnorna, som gödas, hvilket allt har inverkan på de andliga förmögenheterna. Det påpekades, att först senare tiders forskningar bringat klarhet i frågan, hur alkoholen verkar på nerverna. Förr trodde man, att den i små mängder verkade stimulerande men i större narkotiskt eller döfvande. En mängd experiment hade emellertid ådagalagt, att dess verkan från början till slut är narkotisk, äfven där det skenbart tyckes vara en upplifvande verkan, såsom då blodet rusar till huden, emedan blodkärlens ringmuskler förlamas: då trötthets- känslan döfvas, fastän organen ej få någon ökad kraft o. s. v. D:r Frey’s intressanta försök att utröna spritens inflytande på det kroppsliga arbetet relaterades. Att äfven nordpolsfarare insett gagnlösheten, ja, skadan af alkoholen för arbetsdugligheten, fram- gick af ett citat ur Nansens »Paa Ski over Grønland». Äfven om- talades, att man genom mässexperiment på engelska och ameri- kanska krigshärar kommit till samma resultat. Därefter skildrade inledarinnan alkoholens förlamande inverkan på det psykiska området, där omdömesförmågan och kritiken först döfvas. D:r Kræpelins i Heidelberg försök att utröna ämnets in- verkan på de andliga förmögenheterna omtalades och illustrerades af tabeller. Så berördes ock alkoholens syndaregister hvad beträffar sinnessjukdomar, brottslighet m. m. samt den dystraste sidan af frågan, nämligen inflytandet på kommande släktled. Sorgliga siffror belyste dessa förhållanden. Af statistiken, som med sina omutliga, objektiva siffror kommit läkarvetenskapen till hjälp, upptog inledarinnan särskildt den del, som berör alkoholens inflytande på dödligheten, hvärtill materialet hämtats från fullt opartiskt håll, nämligen från de engelska lifför- 156 GÖTEBORGS FLICKSKOLEFÖRENING. säkringsbolagen. Dessa hade genom sina intressanta beräkningar, grundade på en lång erfarenhet (från år 1840) och omfattande ett mycket stort material, kommit till slutsatsen, att helnykteristerna under samma förhållanden lefva längre än de måttliga alkohol- förbrukarne. Följden af dessa undersökningar vore, att alla de stora engelska bolagen lämna absolutisterna lägre premier eller större andel i vinsten. I förbigående nämndes ock en annan gemensam åtgärd af de engelska bolagen, nämligen att de antingen fordra högre premie af personer, anställda i rusdryckshandteringens tjänst, eller ock ej alls försäkra dem, enär det visat sig, att de, som ha mest beröring med giftet, också lida mest af dess verk- ningar. Detta påstående belystes genom tabeller; utvisande den betydligt större dödligheten hos värdshusvärdar och kypare än hos befolkningen i allmänhet. Vidare framhölls, hurusom dödligheten är större hos män än hos kvinnor, större bland män i städerna än bland män på landsbygden, större bland ogifta än bland gifta, hvilket allt står i fullkomlig öfverensstämmelse med spritmissbruket. Med några ord berördes ock alkoholfrågans ekonomiska sida, belyst genom Sundbärgs tabell, som utvisar hvad svenska folket kostar på sig; man jämföre 8o mill. kronor för spritdrycker med 25 mill. kronor för undervisning. Äfven siffror, hämtade från fattigvården i Stockholm, klargjorde denna sida af frågan. Sedan sålunda framlagts, att resultaten af vetenskapens forsk- ningar å alla punkter gifva för handen, att rusdryckerna utgöra en stor fara för de civiliserade länderna, för deras invånares hälsa, lifslängd, ekonomi och andliga nivå, öfvergick inledarinnan till ett af de verksammaste medlen att råda bot på det onda, nämligen upplysning och undervisning åt de unga. Det framhölls, att denna undervisning uppbäres af två principer, uttryckta i orden: »Före- bygga är lättare än bota» och »Om vi rädda barnen i dag, så skola vi hafva räddat nationen i morgon». Inledarinnan redo- gjorde något för nykterhetsundervisningen i olika länder i Europa och Amerika. Så, som en tilläggslag till den norska folkskole- stadgan, af den 9 maj 1896, formulerat denna undervisning, så tänkte sig ock inledarinnan undervisningen i den högre flick- skolan. I denna lag påbjudes: »Naturkunnighet med grunddrag af hälsoläran och därunder äfven undervisning om de berusande dryckernas verkningar och faror.» »Vi behöfva ej», sade inledarinnan, »sätta nykterhetsundervisning såsom ett nytt ämne på vårt program, men vi kunna gifva den en viktig plats i hälsoläran, och ingen- ting hindrar en lärarinna i naturkunnighet att redan på ett tidigare stadium, där hälsolära ännu ej läses men människokroppen studeras, ALKOHOLFRÅGAN I DEN HÖGRE FLICKSKOLAN. 157 gifva upplysning om hur detta tyvärr vanliga gift kan förstöra ett organ.» En i frågan intresserad lärarinna skulle säkert ock an- vända andra tillfällen att framhålla rusdryckernas skada, såsom i kristendom, historia, botanik, kemi. I hälsoläran borde på ett lugnt, objektivt sätt framläggas hvad den vetenskapliga forskningen upplyst om alkoholens inverkan på den mänskliga organismen. Såsom undervisningsmaterial rekommenderades professorerna Wallis’ och Tigerstedts väggtaflor, Wallis’ preparat och de finska tabeller, som höra till läroboken »Hvad säger vetenskapen om rusdryc- kerna?» (Denna lärobok, liksom ock dr Helenii större bok, Alkohol- spörsmålet, förordades varmt af inledarinnan till studium för lärarin- nor i hälsolära.) Såsom illustration till lektionerna borde användas fy- siska och kemiska experiment, t. ex. för att bevisa alkoholens befint- lighet i öl och vin, kokandet af dessa drycker i en retort för att sedan antända den utströmmande alkoholgasen; för att visa, att ägg- hviteämnena i vår kropp koagulera vid beröring med alkohol, slås litet af giftet i ett profrör tillsammans med ägghvita ur ett färskt hönsägg; ämnets inverkan på magsaften tydliggöres genom att man upplöser pepsin i vatten i ett profrör och däri droppar helt litet saltsyra, så att vätskan liknar magsaft, därefter tillsättes alkohol, hvarigenom pepsinet utfälles och samlar sig å profrörets botten o. s. v. Inledarinnan ansåg ock, att man med urskillning och försiktighet kunde öppna elevernas ögon för den moraliska och sociala sidan af saken samt att man äfven borde beröra den ärftliga belastning, som är en så hemsk följd af giftet. Därvid kunde man ju särskildt tänka på tuberkulosen, denna vårt folks lömska fiende. Ehuru många tecken tyda på att denna fiende kan öfvervinnas, visade den tydliga disposition för sjukdomen, som är ett arf åt alkoholisters barn, att tuberkulosfrågan stode i närmaste samband med alkoholfrågan. Man borde låta ungdomen allvarligt inse, att folken i kulturländerna under det nya seklet måste gå till strid mot dessa två mäktiga fiender, tuberkulosen och alkoholismen. Efter inledningsföredraget följde en liflig diskussion, som visade, att nykterhetsfrågan hade varma sympatier inom Göteborgs lärarinnevärld. Nykterhetsundervisning hade ock redan meddelats i åtskilliga skolor. Alla voro ense om att den verkliga under- visningen om alkoholens skadliga inverkan borde förläggas till hälsoläran och där meddelas på ett objektivt sätt. Däremot gjorde sig olika åsikter gällande om lämpligheten af att redan vid första undervisningen om människokroppen gifva några upplysningar af denna art. Å ena sidan framhölls, att å detta stadium meddelas 158 GÖTEBORGS FLICKSKOLEFÖRENING. i allmänhet blott kunskap om den friska kroppens organ och ej om sjukliga förändringar, hvarför det ej vore lämpligt att där tala om rusdryckernas skadliga verkningar. Å andra sidan an- sågs, att man gärna kunde taga upp saken, enär barnen möta så många afskräckande exempel ute i lifvet, men ej förstå att uppfatta dem rätt. Lärarinnor, som bereda gossar till inträde i allmänna läroverkens 2:a klass, påpekade, att man kommer in på ämnet genom ett kapitel i Almquists och Lagerstedts lärobok i zoologi och att det åsyftade kapitlet hör till gossarnas kurs. I allmänhet ansåg man, att det med afseende på undervisningen å detta lägre stadium borde öfverlämnas åt lärarinnans eget omdöme att afgöra, huruvida det vore lämpligt att i en lektion upptaga frågan eller ej, hvarför ock ett förslag om uppsättande af pro- gram för denna undervisning förkastades. Diskussionen kom sedan in på frågan om lärarinnans egen ställning till nykterhetssaken, hvarvid ett par föreståndarinnor häf- dade den åsikten, att den lärarinna, som meddelar ifrågavarande undervisning, själf borde vara absolutist, dock utan att behöfva vara medlem af någon nykterhetsförening. Emot denna åsikt höjdes dock röster, som fasthöllo måttlighetens princip, särskildt af fruk- tan för att onödigtvis stöta eller såra olika tänkande. I samman- hang härmed påpekades faran af att göra barnen ofördragsamma eller otillbörligt kritiserande i hemmen. Också ansåg man all- mänt, att häri ligger en stor svårighet, hvarför undervisningen om rusdryckernas verkningar och faror bör skötas med stor varsam- het och fin takt. Efter en längre, ifrig diskussion enade sig föreningen om följande resolution: Undervisning om alkoholens skadliga inverkan på den mänsk- liga organismen bör — i större utsträckning än hittills — med- delas i den högre flickskolan i sammanhang med undervisningen i hälsolära. Vid föreningens sammanträde den 26 febr. 1903 var följande fråga uppställd till diskussion: »Huru bör undervisningen i välläsning bedrifvas för att lämna tillfredsställande resultat?» Diskussionen inleddes af fröken Frida Hjertberg, som lämnat följande sammandrag af sitt anförande: UNDERVISNINGEN I VÄLLÄSNING. 159 Det första spörsmål, som i denna fråga uppställer sig för oss, torde vara detta: »Hvilket är välläsningsundervisningens mål?» Jag skulle härpå vilja svara: »Det är att lära barnen att läsa väl och läsa gärna, och båda dessa syften äro af lika stor vikt». Men hvad är då att läsa väl? Det är att läsa så, att man ger full rättvisa åt författaren genom att hos sig själf och åhörarna väcka de känslor och tankar, som denne nedlagt i sitt verk, eller, med andra ord, att läsa rätt, rent och tydligt, högt, naturligt, lagom fort, med god uppfattning och rätt betoning. Idealet för läsning vore ju, att man läste så, att man beredde åhörarna en estetisk njutning, jämbördig med den sångaren bjuder sitt auditorium. Men det är här fråga om hvad man kan åstadkomma på skolstadiet, och jag tror vi lärare i välläsning i regel få nöja oss med mindre lysande resultat än så. Det är klart, att det äfven gäller att läsa väl i fråga om tyst läsning, och det är den tysta välläsningen, som kommer att bli de unga till största framtida gagn, men i skolan förekommer ju detta ämne alltid i form af högläsning, och jag har därför i det följande uteslutande hållit mig till denna gren af välläsning. Den första fordran jag nämnde var, att man skall läsa rätt, d. v. s. den rent mekaniska färdigheten att riktigt och i rätt ord- ning återge orden i texten. Det är småskolan som skall ge denna färdighet. Ehuru jag är fullt medveten om huru svårlöst den upp- giften är, håller jag likväl på att man måste vara sträng i sin fordran på rättläsning i ofvannämnda bemärkelse, då barnen skola uppflyttas i elementarskolan. När jag nyss talade om att läsningen skall vara ren, menade jag, att språkljuden skola vara rena. Det är ett kinkigt kapitel men ingalunda ointressant. Arbetet för inlärande af rena språk- ljud tager naturligtvis sin början redan vid första undervisningen, men ljudöfningarna måste dock utsträckas långt utöfver småskolans stadium. Med ljudöfningar menar jag här rättandet af oriktiga ljud genom påvisande af mundelarnas orätta ställning vid ljudens frambringande. Småttingarna tycka i allmänhet, att det är ytterst intressant att bli föremål för en dylik mungymnastik. Jag har ock funnit, att klassens kritik i hög grad sporrar till ansträng- ning, då den aldrig tillätes att taga form af kitslighet. Så små- ningom kommer hvar och en af eleverna underfund med sina speciella svagheter i fråga om rena språkljud, och genom trägen privat öfning bli de herre öfver desamma. Men det gäller ej blott, att alla ljud bli rena, vi ha vidare att tillse, att inga ljud fä öfver- 160 GÖTEB ORGS FLICKSKOLEFÖREN ING. hoppas eller sammandragas med följande ord, d. v, s. att läsningen blir fullt tydlig. I nära samband med frägan om läsningens rena ljud står den om röstens utbildning till välklang, kraft, uthållighet och böjlighet. Dessa egenskaper bero förnämligast pä naturlig begäfning men kunna genom lämplig öfning nä en ganska hög utveckling äfven hos i detta afseende mindre begäfvade. I fräga om stämmans rätta användande har man äfven att noga tillse, att kroppsställningen är den rätta, att läpparna röra sig fritt och ledigt och att munnen öppnas ordentligt. På senare tiden har man ock börjat att mycket mera än förr beakta hushållandet med röstresurserna och vikten af en riktig andhämtning. Af största betydelse är naturligtvis där- för, att de undervisande själfva äga noggrann kännedom om den mänskliga spräkapparaten och dess funktioner. För att läsningen skall förtjäna att kallas god, skall den vidare vara ?iaturlig, d. v. s. sä mycket som möjligt likna talandet. Så mycket som möjligt säger jag, ty sä länge tal- och skriftspråk så väsentligt skilja sig frän hvarandra, som fallet är med värt språk, kan naturligtvis full öfverensstämmelse ej äga rum. I fråga om detta kraf pä läsningen ha vi nog alla gjort den erfarenheten, att det är mycket lättare att lära de små barnen läsa naturligt än eleverna i mellanklasserna. Det är därför af stor vikt att få in den naturliga tonen vid läsningen från första början; det kan vara svårt nog att bibehålla den naturliga läsningen i de högre klasserna, ännu mycket svårare att införa den. Hur rask läsningen bör vara, beror naturligtvis på textens art. Det fel man oftast har att bekämpa är, att eleven läser för fort. Så kommer jag till fordran, att man skall läsa med god upp- fattning. Vikten torde i detta fall ligga på att den lektyr, som väljes, är väl afpassad för lärjungarnas utveckling, sä att ej alltför mycket arbete får nedläggas på förklaringarna. Sådana måste ju förekomma; det gäller blott, att det blir med mätta, så att helhets- intrycket af det lästa ej för mycket störes. Genom lämpliga frågor kan läraren lätt nog komma underfund med om barnen rätt för- stått det lästa eller ej. I detta fall gäller kanske mera än vid annan undervisning, att läraren skall äga förmåga att sänka sig till barnens ståndpunkt och själf känna hvad som förstås eller icke. Sedan ett längre eller kortare stycke noga undersökts och utredts, kan det ju lämpligen omläsas i sin helhet utan några störande afbrott med förklaringar. Vid litteraturläsning i de högre klasserna tror jag, att det är fördelaktigast att undanstöka behöfliga förklaringar, innan läsningen börjas. UNDERVISNINGEN I VÄLLÄSNING. 161 På en god uppfattning af det lästa måste betoningen grunda sig, både hvad den s. k. förstånds- och känslobetoningen beträffar. De finnas ju, som anse, att man kan uppställa ett helt system af ' regler för den förra arten af betoning. Jag undrar dock, om man ej kan komma till lika godt resultat utan att lära barnen en massa betoningsregler utantill och därtill ett helt teckensystem för att in- lära deras tillämpning. För min del tror jag mycket mera på verkan af lärarens föreläsande och inlärandet af en rätt pausering. Ett viktigt moment är ock, att innehållet göres så lefvande som möjligt för lärjungarna. Man har på senare tider börjat låta eleverna göra teckningar och målningar till den lästa texten. Jag är öfver- tygad om att ett dylikt tillvägagående kan vara till stort gagn, i det barnen tvingas att ordna och fixera de bilder, som det lästa framlockat för deras fantasi. Hvad jag har att invända mot me- toden är, att den stjäl för mycket af en sparsamt tillmätt tid. För att göra intrycket af ett läst stycke lifligt har jag stundom låtit barnen illustrera detsamma med bilder i ord. Om vi läst ett stycke ur t. ex. Fänrik Ståls sägner eller Svenska bilder, har jag sagt: »Nu ska vi framställa denna dikt i taflor, och ni ska få beskrifva dem för mig.» Öfningen har i hög grad intresserat eleverna, och de ha gifvit mig liffulla skildringar af sina fantasiskapelser. Sedan ha vi läst om stycket, och läsningen har synbarligen vunnit på tafvelexperimentet. En gång minns jag särskildt, att jag efter ett sådant försök fick en mycket god läsning af Wilhelm von Schwerin. När flickan slutat, gåfvo de andra lifligt sin tillfredsställelse till känna. »Hvarför läste hon så bra?» sporde jag. »För hon kände det och såg det», svarade en af flickorna. Mycket vansklig är dock undervisningen i betoningsläran, såsom vi nog alla torde ha fått erfara. Hvarje tillstymmelse till äkta patos bör därför noga till- varatagas och uppmuntras. Dessa äro, för så vidt jag kan förstå, de viktigaste fordringarna man har att ställa på en god läsning. Det gäller dock, att man ej för pedantiskt fullföljer dessa syften, så att man kränker väl- läsningsundervisningens andra hufvudmål — att lära barnen att läsa gärna. Det viktigaste momentet i fråga om läslustens väckande och bevarande är lämplig lektyr. Den måste ej blott vara afpassad för barnens utvecklingsstadium, utan äfven vara ägnad att väcka deras intresse och kärlek. Vidare är det af vikt, att barnen lära sig inse, hvilken glädje de kunna bereda andra genom att läsa väl. Ha de inlärt något litet stycke och återge det på ett tillfredsställande sätt, kan man Verdandi 1903. 11 162 GÖTEBORGS FLICKSKOLEFÖRENING. uppmana dem att glädja de sina i hemmet med att vid ett lämpligt tillfälle uppläsa detsamma. Om man läst en rolig saga eller be- rättelse, räder man dem att läsa om den hemma för småsyskonen på aftonen. Tillfällen till dylika uppmaningar inställa sig osökt, och jag tror, att man bör taga vara på dem. I fråga om all undervisning anser jag, att uppmuntran spelar en viktig roll, och detta ej minst i välläsningsundervisningen. Barnen inse klart, att stigen är mödosam, och en vänlig handräck- ning emellanåt kan hjälpa dem ett godt stycke framåt. Genom att påpeka för dem, hvilken eller hvilka förutsättningar de ha att med tiden komma att läsa väl, kan man sporra dem till kraftiga ansträngningar. Ett mycket verksamt medel att göra undervisningen intresse- väckande är hvad i professor Cederschiölds och fröken Öländers lärobok rörande modersmålsundervisningen kallas individuella öfningar, d. v. s. läsöfningar af olika slag, som till hvarje lektion fördelas på ett fåtal af barnen, förberedas af dem själfva och utföras inför hela klassen. I den skola, där jag undervisar, ha vi en lektion i veckan anslagen till dylika öfningar i alla elementarklasserna t. o. m. den 6:te. Eleverna få dä i tur och ordning återge utantill be- rättelser och poem eller föreläsa sådana. De få själfva välja hvad de skola återge, men deras val underställes alltid lärarinnans pröf- ning. Jag plägar alltid uppmana dem att välja något, som de tycka riktigt mycket om. Till föreläsande plägar oftast lärjungen få be- reda sig, hvilket nog borde vara regel; det har dock händt, att små enkla berättelser lästs utan förberedelse. Hvad som under dessa lektioner upplästs har varit taget ur allehanda berättelse- och diktsamlingar och ej minst ur småskrifter och tidningar. På det lägre stadiet ha vi med fördel användt en liten samling berättelser och sagor af Anna Sjöstrand. Hvad som emellertid är af den allra största betydelse, både när det gäller att lära barnen att läsa väl och läsa gärna, är att läraren själf kan läsa väl och använder sin förmåga till flitigt före- läsande. Men må han kunna sin konst, ty i intet fall kan han så få röna, att hans missgärningar sträcka sig inpå barnen, som om han bjuder dem på ett dåligt föreläsande. Har han gjort en felaktig betoning, så kan han vara viss om att den går igen hos de små, och nästan omöjligt är det att få dem att ändra sig, så djupt är det första intrycket de få — åtminstone af det, som är galet. På det högre stadiet tror jag, att läraren ej i regel bör föreläsa det, som eleverna sedan skola läsa, för att ej binda deras UNDERVISNINGEN I VÄLLÄSNING. 163 uppfattning : af stycket. Men han bör allt emellanåt själf föredraga litteraturprof af olika slag. . Vikten vid undervisningen i välläsning kommer sä ytterst att hvila pä lärarens egen förmåga att läsa väl. En naturlig följd däraf är, att han bör äga full utbildning för sitt kall. Han skall därför vara väl förtrogen ej blott med välläsningens principer och grunder, utan ock med en högre grad af denna konst, jag menar deklamationskonsten. Man har ock numera börjat att inse detta, men ännu finnas nog de, som invända: »Men hvad skall det tjäna till? Vi skola väl ej lära barnen att deklamera?» Nej, det är nog sant, men vi fordra, att de, som undervisa i andra ämnen, skola besitta mycket vidare kunskaper, än de komma att meddela lärjungarna. Hvarför skulle då välläsningsläraren vara mindre kun- nig i sitt fack, han, som har att arbeta i värt dyrbaraste materiel? I allmänhet har man ej så väl tillgodosett denna lärareutbildning vid seminarierna, men jag tror dock, att det pä senare tider gjorts mera därför. Men det är ej blott genom ett godt föreläsande, som läraren i välläsning skall utöfva personligt inflytande pä barnen. Hans varma intresse för det som läses skall genomströmma hela under- visningen och ge färg och lif ät densamma. Känna eleverna, att läraren själf finner nöje i hvad som läses,, smittas de af hans in- tresse, och stämningen öfver lektionen blir ljus och glad, hvilket är en borgen för att han åtminstone har någon framgång i sitt arbete. Jag skulle därför till sist vilja utbrista: Må vi lärare i väl- läsning förvärfva oss den bästa möjliga utbildning, mä vi gripas af lefvande intresse för vårt ämne, må vi anskaffa sund och intresse- väckande lektyr, och vi skola komma ett godt stycke framåt på den knaggliga stigen mot välläsningsundervisningens rätta mål! Under den diskussion, som följde, framkom intet väsentligt nytt. .Olika meningar gjorde sig emellertid gällande angående några inledarinnans satser. Så angående krafvet pä rättläsning vid upp- flyttning till i:a elementarklassen. Hölle man strängt därpå, sä torde mången ej komma längre än till 3:e förberedande. I fråga om artikulation och andhämtning betecknades regler och allmänna öfningar (föröfningar) som förkastliga, men indivi- duella anvisningar som nödvändiga. Texten borde aldrig få bli blott material till artikulationsöfning, utan uppmärksamheten alltid vara riktad äfven på innehållet. 164 GÖTEBORGS FLICKSKOLEFÖRENING. De stora kraf, som undervisningen i läsning ställer pä läraren, betonades skarpt. Musikalisk begäfning vore, menade en talare, ett nödvändigt villkor för hans kompetens. Endast den, som själf kunde läsa väl, hade utsikt att lyckas. Frän annat håll framhölls dock exempel pä att en lärare med små röstresurser men med god insikt i hur det »skulle vara» kunde nå godt resultat. Angående frågan om reproduktion från barnens sida — genom omdiktning, teckning, målning etc. — af de föreställningar, som det lästa väckt, sades, att sådan kunde förekomma i ganska stor utsträckning. Den borde dock ej framtvingas, utan vara fullkomligt frivillig. Den behöfde ej inkräkta på lektionstiden, enär den lämp- ligen kunde utföras som hemarbete. Bokanmälan. Öfningar i modersmålets rättskrifning, utar- betade af S. A. Stalin, läroverkskollega. Första kursen. Stock- holm. 1902. Bokförlaget Svithiods förlag. Ofvanstående bok omfattar två serier öfningar, den första innehållande preparationer, den andra öfningar för diktamensskrif- ning. Hvarje öfning inom den första serien är indelad i två af- delningar, a och b. Den förra upptager en mängd exempel på stafningen af det ljud, som genom ifrågavarande öfning skall in- läras. Denna afdelning, som är särdeles praktiskt uppställd, är hufvudsakligen afsedd för läraren, som här utan besvär finner till- räckligt många exempel på den regel, som för tillfället behandlas. Den andra afdelningen, b, är afsedd för lärjungarna. Hvarje b- afdelning motsvaras af ett visst stycke af skriföfningarna i bokens andra del samt upptager alla ord på ifrågavarande ljud, som i denna skriföfning förekomma, samt dessutom andra svårare ord i detta stycke — dessa mera svårlärda ord förekomma sedan oupp- hörligt i de följande diktamensöfningarna. Lärjungarna kunna sålunda på förhand öfverläsa icke blott skriföfningen utan äfven de uppräknade orden och böra på grund däraf kunna reda sig. ganska bra i själfva skrifningen. En nyhet för svenska skolor är, att diktamensöfningarna äro tryckta med skrifstil. Härigenom skulle då den fördelen vinnas. BOKANMÄLAN. 165 att de synbilder, lärjungen vid öfverläsningen af de olika orden erhållit, icke behöfva för nedskrifningen transformeras. På grund af användandet af skrifstil torde boken med fördel kunna lämpa sig till förskrift vid undervisningen i välskrifning. För att göra arbetet ännu mera användbart i detta afseende har förf, i slutet af boken infört ett särskildt stycke, ämnadt att tjäna som förskrift vid feriearbetet i välskrifning till andra klassen. Skrifningen af alla dessa stycken är verkställd af hofkalligra- fen C. O. Heike, hvarefter hans skrift är reproducerad i zinkets- ning. Trots de ansenliga kostnader, som detta förorsakat, är priset satt så lågt som till kr. 1,50. På det hela taget torde förf, på ett mycket lyckligt sätt löst den uppgift, han förelagt sig. Kursen är systematiskt anordnad och noga begränsad. Skriföfningarna äro synnerligen talrika; så finnas t. ex. på j-ljudets teckning icke mindre än 10 skriföfningar. Förf, har i allmänhet noggrant undvikit den förr så brukliga dik- tamenssvenskan, d. v. s. hopandet i samma stycke af en massa lika ljudande ovanliga ord, ofta utan något förnuftigt sammanhang, hvarpå några af de hittills allmänt brukade diktamensöfningarna öfverflöda. I de af Stalin hopsatta skriföfningarna finnas endast de mera vanliga orden representerade; styckena innehålla i all- mänhet någon liten berättelse, enkelt och naturligt framställd samt afpassad efter elevernas ståndpunkt. Boken torde vara alla hittills utkomna likartade arbeten be- tydligt öfverlägsen på grund af sin metodiska anordning, i det den afser att inlära endast en sak i sänder men denna grundligt, sin sträfvan efter att förebygga fel hos de skrifvande samt på grund af den noga bestämda kursen, hvarigenom bestämdt besked lämnas om hvad som verkligen fordras. Härigenom bör den blifva till stort gagn för såväl lärare som lärjungar vid de allmänna läroverken samt enskilda skolor. Äfven för folkskolorna skulle öfningarna säkerligen visa sig mycket lämpliga, om vid en föl- jande upplaga priset kunde sättas ännu billigare. Önskligt vore, att förf, utarbetade systematiska öfningar äfven för de två följande klasserna. Lt. Meddelanden från Sveriges högre flickskolor och samskolor. Skara högre flickskola. Vid sistlidna läsårs slut lämnade fröken Ida Sondén sin befattning som lärarinna vid skolan. I hennes ställe anställdes fröken Maj Rignell, utex. från Högre lärarinneseminariet. I stället för fru Karin Lundkvist, född Plate, som redan höstterminen 1901 frånträdt sin befattning som gymnastiklärarinna vid skolan, anställdes hennes förutvarande vikarie, fröken Maria Sandahl, utex. från Gymnastiska centralinstitutet. Fröken Hanna Guinchard åtnjuter under läsåret tjänstledighet, och som hennes vikarie är an- tagen fröken Olga Andersson, utex. från Högre lärarinneseminariets 4:e afdeln. Höstterminen 1902 var den nya skolköksbyggnaden färdig, så att verk- samheten där kunde börja i midten af september. Byggnaden, som är uppförd å skolans tomt, inrymmer förutom tvenne skolsalar, afsedda för de förberedande klasserna, ett stort, väl och ändamålsenligt inrättadt kök, matsal, serveringsrum, skafferier och källare. Som lärarinna anställdes fröken Signe Bagge, utex. från Uppsala fackskola för huslig ekonomi. I skolköket undervisas lärjungarna i skolans 7:e och 8:e klasser, hvardera klassen en dag i veckan; två dagar i veckan meddelas där undervisning åt 2:a klassens lärjungar vid härvarande folkskollärarinneseminarium och två dagar i veckan åt lärjungar i folkskolans 4:e årsklass. Under sommaren företogs med 8 af skolans elever och under ledning af två lärarinnor en skolresa på 9 dagar till Vadstena, Omberg, Karlsborg med omnejd och Tidaholm. För att anskaffa medel härtill och till grundläggande af ett skolbibliotek hölls under vårterminen 1902 en fest, som lämnade i be- hållning omkring 400 kr. Under läsåret hafva lärjungarna i skolans fyra öfversta klasser bildat en förening, som sammanträder i skolan några timmar hvarannan vecka. Då idkas allehanda sysselsättningar till ungdomens gemensamma nytta och nöje; de arbe- ten, som under tiden förfärdigas, äro ämnade till julgåfvor åt barnen i något af de lappländska barnhemmen. För de lägre klasserna hafva under läsåret anordnats några lekaftnar. Meddelande från Föreningen af lärarinnor och lärare vid Sveriges högre flickskolor och samskolor. I. Årsberättelse. A. Förändring i centralstyrelsens sammansättning. Den 15 oktober ingick till centralstyrelsen en skrifvelse, hvari fröken Louise Zegolson på grund af trägna göromål anmälde sin önskan att utträda ur densamma. I hennes ställe utsågs enl. stadg. § 7 mom. a. fröken Anna Rönström, Lund, att inom cen- tralstyrelsen vara representant för södra Sverige. B. Sammanträden. Centralstyrelsens ordinarie sammanträde ägde rum den i och 2 april och ett extra sammanträde den 8 november. C. Behandlade frågor. i. Pensionsfrågan. Med anledning af punkt 2 i centralstyrelsens promemoria af oktober 1901 hade till aprilsammanträdet ingått skrifvelser från två kretsföreningar. I den ena uttalades önskvärdheten af att samma statsbidrag som tillerkänts delägare i pensionsinrättningen för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom också måtte komma medlem i Svenska lärarinnornas pensions- 168 FÖRENINGEN AF LÄRARINNOR OCH LÄRARE. förening till del. I den andra framställdes önskemål för lärarin- nornas pensionering i allmänhet och begärdes infordrandet af kretsföreningarnas uttalanden i frågan. Sedan i centralstyrelsen å ena sidan framställts ett förslag att man med hänsyn till önskvärdheten af att få så allmänt utsträckt pensionering som möjligt borde tills vidare stanna vid begäran om minst 600 kr. såsom full pension vid 55 års ålder åt ordi- narie lärarinna efter 30 tjänsteår och å andra sidan med hänsyn till gällande löneförhållanden och å andra banor gällande pen- sionsvillkor yrkats, att full pension skulle utgöra 800 kr., beslöt centralstyrelsen att till kretsföreningarna framställa följande frågor: I. 1. Vill kretsföreningen gifva centralstyrelsen i uppdrag att i Förenin- gens af lärarinnor och lärare vid Sveriges högre flickskolor och samskolor namn hos vederbörande göra framställning om förbättrade pensionsvillkor för lärarinnor vid högre flickskolor och samskolor? 2. Godkänner kretsföreningen som utgångspunkt för en dylik framställ- ning den uppfattningen att full pension för ordinarie lärarinna vid 55 års ålder och efter 30 års tjänstgöring bör utgöra 800 kr.? 3. Anser kretsföreningen, att skolor och lärarinnor för pensions bere- dande kunna göra större uppoffringar, än som nu fordras för del- aktighet i Pensionsinrättningen för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom? 4. Anser kretsföreningen önskvärdt, att nu gällande stadgar för Pen- sionsinrättningen för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinn- lig ungdom ändras därhän, att möjlighet beredes äfven för lärarinnor, som ej äro i tillfälle att erlägga retroaktivafgifter, att ingå i pensions- foreningen och att för dem pensionens belopp bestämmes med hän syn till den tid de tillhört pensionsinrättningen? 5. Anser kretsföreningen, under förutsättning att föregående fråga be- svaras jakande, att det efter pensionsreformens genomförande bör vara obligatoriskt för ordinarie lärarinna att vid eller efter uppnådda 25 år inträda i pensionsinrättningen? 6. Anser kretsföreningen önskvärdt eller lämpligt, att för lärare med full tjänstgöring vid högre flickskola eller samskola beredes tillfälle att ingå i Pensionsinrättningen för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom på samma villkor som gälla eller komma att gälla för lärarinnor? Svar på ofvanstående frågor torde insändas till centralstyrelsen före den 20 maj d. å. II. Centralstyrelsen hemställer, att kretsföreningen, för att befrämja den utredning som är nödvändig för en lösning af pensionsfrågan, måtte verka för ett skyndsamt besvarande af de frågor som styrelsen för Svenska lära- rinnornas pensionsforening tillsändt rikets högre flickskolor och samskolor. Flere af de som svar härå insända protokollsutdragen upp- togo inga röstsiffror. Med anledning häraf måste nya uppgifter infordras från åtskilliga håll, och enär från en af kretsföreningarna FÖRENINGEN AF LÄRARINNOR OCH LÄRARE. 169 inga dylika inkommo, kunde endast 40 kretsar anses ha röstat. Sammanräknandet af röstsiffrorna försvårades i hög grad däraf, att - många svar ej affattats i »ja- eller nej-form», utan att en del kretsföreningar i stället för att bifoga särskilda uttalanden i form af bilagor låtit själfva svaren bestå af motiverade eller vill- korliga uttalanden eller af nya förslag. Omröstningen utföll sålunda: Frågan 1. 514 ja, o nej. » 2. 505 ja (af dessa 155 med inskränkning i enlighet med ett anonymt propositionsförslag och 57 med in- skränkning enligt af en kretsföreningsmedlem fram- ställdt propositionsförslag), o nej. » 3. 300 ja, (af dessa 221 i någon af följande former : ja, men dock icke i väsentlig grad; nej, icke betyd- ligt höjda afgifter, men möjligen en mindre ökning af t. ex. 5 å 10 kr., af högst 15 kr.), 159 nej. » 4. 493 ja (af dessa 223 med anslutning till ett anonymt propositionsförslag med bilaga), o nej. » 5- 345 ja, 119 nej. » 6. 407 ja, 52 nej. Enär förslaget till borttagandet af retroaktivafgifter vid den fåtaligt besökta bolagsstämman inom pensionsinrättningen för lä- rarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom förföll, kunde den tillämnade petitionen ej inlämnas under juni månad. För att möjliggöra ärendets snabba behandling efter petitionens framtida inlämnande beslöt centralstyrelsen att på föreningens bekostnad låta utarbeta en matematisk utredning rörande de be- lopp, som inom ofvannämnda pensionsinrättning skulle utfalla som pension, ifall retroaktivafgifterna upphörde att vara obligatoriska och pensionen bestämdes med hänsyn till den tid, under hvilken afgift blifvit erlagd af och för lärarinna. Sedan pensionsfrågan blifvit ytterligare behandlad på no- vembersammanträdet, beslöt centralstyrelsen meddela kretsföre- ningarna: att ofvannämnda matematiska utredning blifvit gjord; att styrelsen för »Lärarinnornas pensionsforening» till Kongl. Maj:t in- gått med begäran om statsbidrag för denna förenings medlemmar, motsva- rande hälften af hvad som betalts af lärarinna (och skola), dock högst 30 kr., d. v. s. samma belopp som på grund af senaste riksdagsbeslut fr. 0. m. 1903 utgår för medlem af »Skolornas pensionsforening»; 170 FÖRENINGEN AF LÄRARINNOR OCH LÄRARE. att underhandlingar pågå i syfte att i reglementet för »Skolornas pen- sionsförening» vid stämmor i juni och september nästa år få sådan föränd- ring vidtagen, att retroaktivafgifterna ej vidare blifva obligatoriska och, då så- dan afgift ej erlägges, pensionen beräknas på ofvan angifvet sätt efter tid; att centralstyrelsen, så vidt en dylik förändring kommer till stånd, ämnar å föreningens vägnar ingå till Kongl. Maj:t med begäran att till 1904 års riks- dag proposition måtte framställas-om statsbidragets höjande från 30 till 100 kr., under förutsättning att bidragen från lärarinna och skola höjas från 30 till 40 kr. och att full pension (vid inbetalning från 25 till 55 år) utgår med 800 kr. årligen; att centralstyrelsen ej ansett sig kunna begära höjning af statsbidraget, förrän angifna förändring i pensionsforeningens reglemente kommit till stånd, emedan, om statsbidraget utan sådan förändring höjdes, detta skulle medföra en ytterligare, högst betydlig höjning af retroaktivafgifterna, hvarigenom tillträde till föreningen skulle försvåras; slutligen att den väckta frågan om skyldighet för lärarinnorna att ingå i pen- sionsforening kan behandlas först i sammanhang med ändring af nu föreskrifna villkor för anslag åt högre flickskolor, sålunda först om 2 å 3 år. 2. Biblioteksfrågan. I och för åstadkommande af en utredning i denna fråga beslöt centralstyrelsen på sammanträdet i april att tillställa landets högre flickskolor och samskolor ett cirkulär af följande lydelse: Centralstyrelsen för Föreningen af lärarinnor och lärare vid Sveriges högre flickskolor och samskolor tillåter sig anhålla, att Ni för att medverka i arbetet för bildandet och understödjandet af skolbibliotek vid rikets högre flick- skolor och samskolor ville besvara följande frågor: 1. Finnes vid Eder skola a) något referensbibliotek? b) något ungdomsbibliotek? 2. När upprättades det? 3. Huru många band omfattar det? 4. Hvarifrån erhållas medel till bokinköp och bibliotekets underhåll? 5. Finnes något fast anslag? 6. Deltar ungdomen i förvaltningen? 7. Huru bestämmas inköpen? 8. Hvilka slag af litteratur eller hvilka böcker läsas mest? 9. Hvilka klasser låna flitigast? 10. Användes biblioteket af afgångna elever? 11. I hvilken riktning önskar Ni biblioteket utveckladt? Svar å dessa frågor torde insändas till Centralstyrelsen före den 20 maj d. å. Vid ofvannämnda sammanträde tillkännagafs vidare, att några intresserade personer i Stockholm anordnade en serie före- läsningar, af hvilka inkomsten var bestämd att anslås till främ- FÖRENINGEN AF LÄRARINNOR OCH LÄRARE. 171 jande af skolbibliotekssaken, och att arrangörerna anhållit, att centralstyrelsen måtte åtaga sig medlens förvaltande och fördelning. Med anledning häraf beslöts att i nyss omtalade cirkulär inrycka följande: På samma gång får centralstyrelsen härmed underrätta, att till dess för- fogande blifvit ställdt ett belopp af 650 kronor att användas till upprättandet och understödjandet af skolbibliotek på smärre och mera aflägset belägna orter i vårt land. Af detta belopp skola 200 kr. afsättas till en fond för ända- målet. Återstoden kommer att utdelas i form af anslag, som lämnas till ett belopp af högst 50 kronor endast till skola på sådan ort, där kretsförening af Föreningen af lärarinnor och lärare vid Sveriges högre flickskolor och sam- skolor finnes och under villkor att lika stort belopp för bokinköp från annat håll anskaffas. Bokinköpen ombesörjas i enlighet med skolornas önskan på möjligast förmånliga villkor af centralstyrelsen, sedan de skolor som fått sig anslag tilldeladt därom fått underrättelse och insändt sitt bidrag. Ansökningar om erhållande af anslag skola vara inlämnade till Central- styrelsen före den 1 oktober d. å. Centralstyrelsens frågor besvarades af 76 skolor. Enligt deras uppgifter ställa sig skolbiblioteksförhållandena på följande sätt: i. Referensbibliotek finnas vid 58 skolor (vid 14 af dem ett mindre), ungdomsbibliotek vid 36 (vid 5 af dem ett mindre). I två skolor är biblioteket ej uppdeladt. 2. Ett ungdomsbibliotek upprättades på 1870-talet, 8 på 1880-talet, 13 på 1890-talet och 7 senare än 1900. Fem skolor ha svarat »de senare åren», »ovisst när» o. d. 3. Ett ungdomsbibliotek håller 950 band, 1 har 835, 2 omkring 670, 1 ungefär 630, 2 omkring 550, 2 omkring 400, 2 ungefär 350, 3 ungefär 300, 6 mellan 200 och 250, 2 mellan 150 och 200, 2 omkring 120, 5 mellan 50 och 100 samt 3 under 50 band. 4. Ungdomsbiblioteket underhålles och utvidgas i 11 fall genom medel, anslagna af skolan eller dess styrelse ensamt, i 9 fall uteslutande genom gåfvor samt i 5 fall enbart genom fond, inskrifningsafgifterna vid skolan, låneafgifter, årsafgifter eller in- komsten af en skrifboksförsäljning, i 15 fall genom gåfvor samt anslag från styrelsen eller skolans biblioteksforening, låneafgifter, pliktpenningar eller inkomsten af en skrifboksförsäljning. I 3 fall bestridas utgifterna genom anslag från skolan samt antingen inkomsten af en skrifboksaffär eller låne- eller biblioteksforenings- afgifter. Ett bibliotek har fått gåfvor, inkomsten af en skolfest samt anslag från staden. 5. Endast 3 bibliotek ha fast anslag. 6. Ungdomen deltager på 8 ställen i förvaltningen. I 2 172 FÖRENINGEN AF LÄRARINNOR OCH LÄRARE. skolor, där detta ännu ej är förhållandet, har man tänkt sig, att den snart skall få göra det. 7. Vid 6 ungdomsbibliotek bestämmas inköpen af före- ståndarinnan ensam, vid 6 af föreståndarinnan och lärarinnorna, vid 4 af föreståndarinnan och bibliotekarien, vid 3 af förestån- darinnan och representanter för lärjungarna, vid 2 af förestån- darinnan, lärarinnorna och ett par elever, vid 1 af bibliotekarien efter medlemmarnas i biblioteksforeningen hörande, vid 1 af bibliotekarien, vid 1 af lärarinnorna, vid 1 af tre medlemmar af skolstyrelsen och vid 1 af fondens styrelse. 8. Såsom mest lästa böcker uppgifvas från 16 skolor his- toriska arbeten (däri inbegripna historiska romaner och berättelser), från 15 berättelser eller »roliga böcker», från 9 sagor, från 6 skönlitteratur, från 5 utländsk litteratur, från 4 geografiska och från 2 biografiska arbeten, från 1 barntidningar och från 1 norsk och dansk litteratur. Följande författare synas vara mest omtyckta: Ellen Fries, Heidenstam, Selma Lagerlöf, Rydberg, Starbäck, Topelius, Bjørnson, Nansen och Walter Scott. 9. Uppgifterna om hvilka klasser som låna mest ställa sig mycket olika, beroende på bibliotekets beskaffenhet, skolans klass- antal, olika grad af hemarbete o. s. v. Vid 12 bibliotek låna mellanklasserna flitigast, vid 10 de högre klasserna och vid 6 de lägre klasserna. Vid 1 bibliotek låna alla klasser lika flitigt. 10. I allmänhet begagnas ungdomsbiblioteken ej af utgångna elever. Vid 17 skolor förekommer det aldrig, vid 7 sällan, och endast vid 5 är det vanligt. 11. Önskemålen for bibliotekens utveckling äro mångskif- tande. Ej mindre än 17 af de svarande önska nordisk skön- litteratur, 9 god ungdomslitteratur eller »roliga böcker» (2 af dem böcker för mindre barn), 8 geografiska, 7 historiska, 4 biografiska och 3 naturvetenskapliga arbeten, 3 utländsk litteratur, 2 sagor, 2 böcker till hjälp vid elevernas enskilda studier, 2 reseskildringar, 2 lexika, 1 gedigen ungdomslitteratur och 1 populär-vetenskapliga arbeten i olika ämnen. Två skolor önska sitt ungdomsbibliotek utveckladt i den riktning att innehållet passar för den mognare ungdomen, så att de afgångna eleverna kunde få lust att använda det, två andra önska ett större urval böcker, lämpade för de mindre barnen och för mellanklasserna; två vilja ha biblioteket utveckladt i samma riktning som hittills, en önskar dess utveck- ling i alla riktningar, en dess utveckling så att det kan motsvara FÖRENINGEN AF LÄRARINNOR OCH LÄRARE. 173 sitt ändamål, och en vill utvidga det så allsidigt som möjligt och ej alltför rigoröst hålla det i »allvarlig anda». Den skola som äger det största ungdomsbiblioteket upp- ställer som sin närmaste önskan möjligheten att anställa lönad bibliotekarie. Vid ansökningstidens utgång hade 11 skolor anmält sig som sökande till biblioteksanslagen. Centralstyrelsen beslöt på sam- manträdet i november att tilldela Enköpings elementarskola för flickor, Falköpings elementarläroverk för flickor, Filipstads elemen- tarskola för flickor, Haparanda flickskola, Hudiksvalls elementarskola för flickor, Lidköpings elementarläroverk för flickor, Elementar- skolan för flickor i Norrtälje, Uddevalla elementarläroverk för flic- kor och Vänersborgs elementarskola för flickor ett anslag å 50 kr. hvardera, att utgå på sätt som i ofvannämnda cirkulär stipuleras. Enär bristen på lämplig ledning vid val af skolbiblioteks- litteratur på många håll gjort sig kännbar, beslöt centralstyrelsen vid aprilsammanträdet att, därest kretsföreningarna så önskade, uppsätta en katalog öfver för ändamålet passande böcker. Pä grund häraf utsändes följande cirkulär: Centralstyrelsen finner det önskligt att vid arbetet för skolbibliotekens främjande få till stånd en bokförteckning. Katalogen skulle innehålla dels anvisning om lämplig litteratur för referens- och lärjungebibliotek samt för lärarinnor och lärare, dels anvisning om billigaste sättet att förvärfva sådana böcker. Centralstyrelsen har utsikt att erhålla en del af arbetet gratis; men som en del af arbetet måste betalas, utbeder sig centralstyrelsen fullmakt att för ändamålet disponera högst 250 kronor af föreningens medel. Sedan jakande svar inkommit från 32 kretsföreningar, på- börjades katalogarbetet under sommaren. Vid novembersamman- trädet bestämdes, att bokförteckningen skall utkomma i två delar, den första omfattande nordisk litteratur och öfversättningar, den andra böcker på tyska, engelska och franska. Första delen ut- kommer tidigast mot slutet af våren 1903. 3. Föreläsningar i kvinnlig hygien. Vid sammanträdet i november föredrogos skrifvelser från fem kretsföreningar, hvari dessa begärde centralstyrelsens medverkan eller bidrag ur föreningens kassa till åstadkommande af föreläs- ningar i kvinnlig hygien för lärarinnor och mödrar. I cirkulär- svar härå yttrade centralstyrelsen följande: 174 FÖRENINGEN AF LÄRARINNOR OCH LÄRARE. Enligt centralstyrelsens uppfattning är föreningens kassa ej i stånd att lämna understöd för detta ändamål. Behjärtande sakens vikt, är emellertid centralstyrelsen villig att, där så önskas, förmedla föreläsningar af angifna innehåll, på det sätt att centralstyrelsen dels åtager sig nödiga underhandlingar med lämpliga kvinnliga läkare, dels efter ingångna anmälningar söker ordna deras resor så, att resekostnaderna blifva så litet betungande som möjligt. Centralstyrelsen uppmanar därför skolstyrelser, föreståndarinnor (eller föreståndare), som önska föreläsningar öfver kvinnlig hygien, att före den 1 februari 1903 hos centralstyrelsen anmäla sin önskan; och tillåter sig central- styrelsen i öfrigt meddela följande upplysningar och råd. 1. Föreläsningarna (med förevisning af planscher m. m.) upptaga två timmar. Den första behandlar anatomi och fysiologi, den andra den rent hygieniska delen. 2. Kostnaderna utgöras af föreläsarearfvode (omkr. 100 kr. för båda föreläsningarna tillsammans) och resekostnader, växlande efter af- ståndet från föreläsarinnans hemort. 3. Skolstyrelse eller föreståndarinna ansvarar för kostnaderna. Till deras betäckande kan inträdesafgift upptagas eller medel samman- skjutas af intresserade personer. Rörande ämnets betydelse hänvisas till d:r Karolina Widerströms före- drag vid 1901 års flickskolemöte, tryckt dels i mötesberättelsen, dels i tid- skriften Verdandi (1901, h. 5). Nu ifrågavarande föreläsningar stå emellertid alldeles oberoende af frågan om ämnet bör upptagas i skolans läroplan. 4. Sjukkassa. Med anledning af en till sammanträdet i november ingången skrifvelse, hvari en kretsförening hemställt, att centralstyrelsen måtte arbeta för lindrandet af lärarinnornas betungande utgifter för vikarie och sjukvård, beslöt centralstyrelsen tillställa före- ståndarinnorna vid skolor å ort där kretsförening finnes ett cir- kulär af följande lydelse: Med anledning af en till centralstyrelsen ingången anhållan om fram- läggandet af ett förslag till lindrandet af lärarinnornas betungande utgifter för vikarie och sjukvård, önskar centralstyrelsen, för att eventuellt kunna upptaga denna fråga till behandling, få upplysning om hvad som redan är gjordt i denna sak, och hemställer därför, att Ni ville insända uppgift om huruvida någon kassa för beredande af sjukhjälp eller bidrag till vikaries aflöning finnes vid Eder skola. 5. Föresta-ndarinna styrelseledamot. Från en kretsförening ingick till novembersammanträdet en anhållan till centralstyrelsen att verka för erkännandet af principen om föreståndarinnas rätt att tillhöra skolans styrelse. Central- styrelsen, som obetingadt gillar denna princip, beslöt vidtaga FÖRENINGEN AF LÄRARINNOR OCH LÄRARE. 175 nödiga åtgärder för frågans upptagande till behandling vid nästa flickskolemöte. D. Kretsföreningar och medlemmar. Under 1902 hafva nya kretsföreningar bildats i Haparanda, Helsingborg, Norrtälje och Kalmar. Vid årets slut räknade föreningen 867 medlemmar, fördelade på 45 kretsar. Stockholm i februari 1903. Olof Örtenblad. Agnes Henckel. A. Bendixson. J. A. Lundell. Alatilda Widegren. Elin Rydberg. Anna Rönström. Susy Silfverbrand. II. Revisionsberättelse. Efter verkställd granskning af Föreningens af lärarinnor och lärare vid Sveriges högre flickskolor och samskolor räkenskaper för år 1902 få undertecknade däröfver afgifva följande berättelse. Behållningen utgjorde den 21 dec. 1901 : A sparkasseräkning i Stockholms Inteckningsgarantiaktiebolag insatta medel ____________________________ 1,018: 50 Kontant i kassan _______________________ 13: 27 1,031: 77 och har under året ökats med följande Inkomster: Ränta för år 1901 på i Stockholms Inteckningsgarantiaktiebolag insatta medel_____________________________________ 2: 27 Medlemsafgifter---------------------------- 1,300: 50 1,302: 77 2 334'54 176 FÖRENINGEN AF LÄRARINNOR OCH LÄRARE. men minskats med följande Utgifter: Tryckningskostnader__________________ 139: — Skrifmaterialier och postporton______ 103: 74 Kassaförvaltarens utlägg för tryckning, renskrifning m. m. vid föreningens grundande —_______________________________ 65: 40 Sekreterarearfvode för 1901 ____________ 37: 50 Sekreterarearfvode för 1902 ___________ 200: — Katalogiseringsarbete_________________________ 100: — Reseersättningar _____________________________ 157: 76 Afgift för lokal m. m. _________________ 12: 80 816: 20 hvadan Behållningen den 31 dec. 1902 utgjorde: Å sparkasseräkning i Stockholms Inteckningsgarantiaktiebolag insatta medel______________________________ 1,470: 77 Kontant i kassan-------------------------- 47: 57 1,518: 3 4 2 334: 54 Den 15 maj 1902 mottog centralstyrelsen till förvaltning ett belopp af 650 (sex hundra femtio) kronor, utgörande nettobehåll- ningen af under vårterminen 1902 anordnade föreläsningar till förmån för skolbibliotek vid flick- och samskolor. Sagda medel finnas innestående å sparkasseräkning i Aktiebolaget Nordiska Kreditbanken. Då räkenskaperna befunnits rätt förda och med nödiga veri- fikationer försedda, få undertecknade, som tillika tagit kännedom om centralstyrelsens protokoll, tillstyrka, det full ansvarsfrihet måtte beviljas centralstyrelsen för år 1902. Stockholm den 21 februari 1903. Augusta Lithner. Augusta Palmquist. Hjalmar ^Vallberger. Kurs for fortsättningsskolan i räkning och geometri. Ett- och två- årig kurs enligt normalplanen af d. 7 dec. 1900 af K. O. Sjölander och J. F. Flyckt. P. A. Norstedt & Söners förlag. Hemmets kokbok utgifven af Fackskolan för kuslig ekonomi i Uppsala. Aktieb. Ljus’ förlag. Häft 5—7. Tidskrifter: Pedagogisk tidskrift, utgifven af E. Schwartz, C. A. M. Lindman och A. Nordfelt. 1903. Häft. 2, 3. Vor ungdom, Tidsskrift for Opdragelse og Undervisning, udgivet af IL. Trier og P. Voss 1903. Hft. 1. Dagny, utg. af Fredrika Bremer-Förbundet. 1903. Häft. 2—5. Svensk läraretidning, utg. af E. Hammarlund. 1903. Nr 8—13. Højskolebladet, udg. af Konrad Jørgensen. Kolding 1903. N:r 8—14. Nordisk Revy. Tidskrift för norden rörande politiska och kulturella spörsmål. Utgifvare K. B. Boström. Häft. 1. Bog og Naal, Nordisk Tidsskrift for kvindelig Opdragelse og Undervis- ning, red. af Th. Lang, Olaf Berg og A. Bönström. 1903. Mars. April. The Journal of Education. 1903. Mars. April. Den danske Realskole, red. af Alb. Dahl. 1903. N:r 2—4. For Kirke og Kultur, udg. af Christopher Bruun og Thv. Klaveness. 1903. Häft. 3 o. 4. Finsk Tidskrift, utgifven af M. G. Schybergson och B. F. v. Willebrand. 1903. Pebr. Mars. Social Tidskrift. Organ för studenter och arbetare. Ked. G. H. von Koch. 1903. Häft. 3. Bibelforskaren. Tidskrift för skrifttolkning och praktisk kristendom utg. af Erik Stave. 1903. Häft. 1. Skolan utg. af Artur Bendixson. 1902. Häft. 7. Den høiere Skole. Meddelelser fra “Filologernes og Bealisternes Lands- forening“ 1903. Häft. 3. Saga. Läsning för barn och ungdom. 1903. N:r 3 o. 4. Nyt tidsskrift for matematik, red. af C. Juel og V. Trier. 1903. N:r 1. I Vår tids lifsfrågor. Skriftserie utgifven af Sydney Alrutz. Nir XXVIII. Reformer i modersmålsundervisningen. Några ord med anledning af läroverkskommitténs forslag af Adolf Noréen. 1903. Lärobok i geomete af Anna Rönström (Föreståndarinna vid H. Elementarskolan i Lund för flickor) sändes gratis till de lärare i ämnet, hvilka önska taga närmare kännedom om boken. C. W. K. Gleerups förlag, Lund. På Beijers Bokförlagsaktiebolags i Stockholm förlag: Romerska Antikviteter efter GÖSTA GÖRANSSON. Fil. Doktor, Lärare vid Beskowska Skolan. ”E. Hula, Römische Altertümer och andra källor utarbetade af Med 30 illustrationer och en karta. Pris inb. 2 hr. 75 öre. På Lars Hökerbergs förlag finnes i bokhandeln utgifvet: Yärt ü efter döden eller . - Bibelns lära om den osynliga världen af ARTHUR CHAMBERS, förf, till “jyiänniskari o. yindevärtdei]“. Öfvers. från orig:s 69:e upplaga af H. Flygare. 4P ”Det finns böcker som göra epok eller som be- teckna en sådan, och denna är en af dessa.” — ”Ingen kan läsa den utan att lifligt intresseras däraf, och ingen utan rik behållning.” — ”Utan tvifvel en af de yppersta böcker, som behandla samma ämne.” — ”Förf, har vunnit världsrykte genom denna bok.” Pris kr. I: 75. Af samme författare: Människan och andevärlden enligt Bibeln. Pris: kr. 2: 75. VERDANDI TIDSKRIFT . FÖR UNGDOMENS MÅLSMÄN OCH VÄNNER UTGIFVARE: ANNA SANDSTRÖM 0. LARS HÖKERBERG MED BITRÄDE AF SIGFRID ALMQUIST, FRIDTJUV BERG OCH N. G. W. LAGERSTEDT TJUGUFÖRSTA ÅRG. 1303. 4:e och 5:e HÄFTENA. Häftets innehåll: ■ Sid. Folkskolan och det allmänna läroverket. En socialpedagogisk princip- fråga. Af Oscar Dufvenberg _______________________________-_________ 177 Om mogenhetsexamen (studentexamen) och det 3-åriga gymnasiet. Af Ii. Sbg ________________-________________________ ________________ 189 Ett uttalande om Läroverkskommitténs betänkande. Af Läroverkslärare 194 Den högre kvinnliga undervisningen i England. Af A. B. ----------------- 197 »Etisk-religiös uppfostran». Af L. Bergström _____________ _____________ 210 Genmäle därtill. Af Lennart Ribbing ______________________________ —— 215 Några ord om realia vid undervisning i klassiska språk. Af L. Lind- roth _________-----------.-----------__________-----______..._______ 219 Stockholmskretsen af Föreningen af lärarinnor och lärare vid Sveriges högre flickskolor och samskolor ____________________________________ 223 Från. Pedagogiska sällskapets i Stockholm förhandlingar: - Läroverkskommitténs betänkande -----------*------------_---------------- 225 STOCKHOLM LARS HÖKERBERGS FÖRLAG PRIS: för 2 kr. 3: 75; för detta häfte kr. 1: 50. BÖCKER OCH TIDSKRIFTER insända till Verdandis redaktion. Böcker: Sveriges historia intill tjugonde seklet under medverkan af 0. Montelius, H. Hildebrand, M. och L. Weibull, G. R. Fahræus, L. Stavenow, S. Olason och A. Rydfors, utgifven af Emil Hildebrand, riksantikvarie. Häft. 14—17. P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris: 1 kr. pr häfte. Om historiens uppgift och metod af Karl Pira. Fil. dir. Adolf Johnsons förlag, Stockholm. Pris 2 kr. Naturens Bok af Z. Topelius. Fjortonde upplagan. K. E. Holms för- lag, Helsingfors. Den daglige undervisnings form. Kritik og forslag. Tre didaktiske afhandlinger ud fra praxis af Ernst Kaper, skoleinspektør. Køben- havn. Gyldendalske Boghandels Forlag (F. Hegel & Søn). Vår kristna tro. Förslag till ny katekes af Sven Lundqvist. P. A. Norstedt & Soners forlag, Stockholm. Pris 80 öre. Ordlista till tysk läsebok af Emil Rodhe. Stockholm. G. E. Fritzes k. hofbokhandel. Fryxells berättelser ur svenska historien. Nationalupplaga. Häft. 121—128. P. A. Norstedt & Söners förlag. Tysk läsebok af Emil Rodhe. C. E. Fritzes k. hofbokhandel. Bilder ur riksdags- och hufvudstadslifvet i bref till hemmet och vänner i hemorten från prosten d:r Christian Stenhammar. W. Schultz, Uppsala. Auteurs celebres, publiés et annotés å 1’ usage de la jeunesse studieuse par G. Gullberg. V. Jules Claretie, Pierrille. VI. André TheMriet, Contes choisis. Praktisk räknebok af E. Carli, fil. kand., lärare vid Stockholms folk- skolor, C. Rendahl, fil. kand., lärare vid Stockholms realläroverk, och A. G. Wihlander, lärare vid Stockholms folkskolor. Andra häftet. C. E. Fritzes k. horbokhandel. Regler för kommatering, utarbetade af en af Stockholms läraresällskap tillsatt kommitté. Stockholm, P. A. Norstedt och Söners förlag. Pris 25 öre. Från skolsalen, föredrag, uppsatser m. m. af Teodor Holmberg, före- ståndare för Tärna folkhögskola i Västmanland. Femte häftet. Nordiska bokhandeln, Stockholm. I distribution. Uppsala domkyrka. Vägledning för besökande af C. M. Kjellberg. Uppsala, W. Schultz. Modern english texts. IV. The happy prince and other tales by Oscar Wilde. With explanatory notes for sehools by G. Ernst and E. A. „ Koch. Gleerupska universitetsbokhandeln, Lund. • Äktenskapets etik och hygien af Sylvanus Stall, teol, doktor, öfvers. af Gustaf Geete, f. d. provinsialläkare. Bokförlags-aktiebolaget Pu- ritas, Stockholm. P. A. Norstedt & Söners skolbibliotek. Franska författare. Ser. 11, n:r 7. C. J. M. Fant. Fransk läsebok. Stockholm, P. A. Norstedt & Söners förlag. Djurhistorier från Skansen af Thorgny Wallbeck-Hallgren (Waldeck). Bokförlaget Svithiods förlag. Pris 1: 25. En idealist af Axel Ideström. Bokförlaget Svithiods förlag. Pris 2: 25. Folkskolan och det allmänna läroverket. En socialpedagogisk principfråga. I sammanhang med den nu pågående stora skolreformen,. som åsyftar att frigöra den högre allmänbildningen ur dess beroende af fackbildningen, framträder en annan fråga, hvilken förr eller senare kräfver lösning, för att ej frukterna af den ifrågavarande emancipationen af allmänbildningen tilläfventyrs- må lida skada, utan fullt tillgodogöras. Den fråga, vi åsyfta,, afser förhållandet mellan den högre och lägre allmänbildningen eller med andra ord mellan det allmänna läroverket och folk- skolan. Göres icke detta förhållande klart, så är det inga- lunda omöjligt, att den nyförvärfvade friheten för den högre allmänbildningen kan komma att äfventyras, och att i stället för beroendet af fackbildningen kan komma ett annat, inga- lunda önskvärdare, det högres beroende af det lägres eller m. a. o. en sänkning af bildningsnivån i det hela och i sam- manhang därmed ett tillbakagående i samhällslif och kultur. Det är nämligen just vid en tidpunkt sådan som den nuvarande, en fara af ofvan antydt slag kan komma att yppa sig. Det allmänna läroverket och folkskolan äro till sin uppkomst och ålder så skilda, som gärna är möjligt. Det förra är urgammalt, med rötter i den antika, förkristliga bild- ningen, och från början afsedt endast för den samhällsklass, som vårdade den kristna odlingen, d. v. s. prästerskapet. Den senare är lika ny, som den förra är gammal — i vårt land sedan föga mer än ett halft sekel i lag stadgad — och i mot- sats till den lärda bildningens exklusivitet så extensiv som möjligt, d. v. s. den har till uppgift att sprida bildningen till folket i dess helhet. Ännu är visserligen den högre allmän- bildningen bunden vid fackbildningen, men i samma stund, som boskillnaden mellan båda kommer till stånd inom det all- Verdandi 1903. 12 178 FOLKSKOLAN OCH DET ALLMÄNNA LÄROVERKET. männa läroverket, skall man också stå inför det faktum, att nämnda slag af läroverk och folkskolan, trots den utomordent- liga skillnaden i ålder och ursprung, så småningom fått allt mer konvergerande uppgifter. Den lärda skolan har under århundradenas lopp alltmer förlorat karaktären af förberedande prästskola, den ena sam- hällsklassen efter den andra, med undantag af befolkningens bottenlager, har inom det numera s. k. allmänna läroverket alltmera sökt göra sina bildningsanspråk gällande, och just i våra dagar har man kommit ända därhän, att ifrågavarande läroverk finner sig urståndsatt att tillfredsställa dessa skilda anspråk på en bildning, som på samma gång skall tillgodose en gemensam allmänbildning och en på lämpligt sätt förgrenad förberedelse till de många skilda slagen af fackbildning. Där- för har en skilsmässa mellan högre allmänbildning och för- beredande fackbildning befunnits alldeles nödvändig, hvarvid den förra skulle blifva uppgiften för det nya allmänna läro- verket eller realskolan — för att använda den sista skol- kommitténs benämning — och den senare hänskjutas till de nya gymnasierna. Men på sådant sätt synas det allmänna läroverket och folkskolan få en i det stora hela likartad upp- gift, båda skulle nämligen hafva att meddela allmänbildning. Nu framställer sig den frågan: böra två institutioner, som hafva samma mål för sin verksamhet, bibehållas, eller kunna de äga bestånd vid sidan af hvarandra, utan att den ena förr eller senare gör den andra öfverflödig? Svaret torde i all- mänhet ej kunna utfalla annat än nekande. Undantagsfall — och ganska betydande sådana — kunna dock finnas. Kon- kurrens inom den andliga kulturen är nog lika viktig som inom den materiella, men en sådan konkurrens är egentligen antingen en privatsak eller en sak emellan samhällets officiella och den privata kulturverksamheten. Men föga skäl finnes för samhället att konkurrera så att säga med sig själf genom att för lika kulturändamål upprätthålla olikartade institutioner. Detta kan då endast afse att vara ett experiment, som ej kan fortsättas huru länge som helst, utan förr eller senare måste upphöra. Hafva eller få nu det allmänna läroverket och folkskolan i det hela en likartad uppgift, så synes däraf följa, att de ej längre båda kunna äga bestånd såsom själfständiga institu- tioner. Detta åter skulle innebära två alternativ. Antingen skall folkskolan upphäfvas, och det allmänna läroverket skall FOLKSKOLAN OCH DET ALMLÄNNA LÄROVERKET. 179 bokstafligen komma att göra skäl för namnet genom att om- besörja bildningsbehofvet för alla samhällsmedlemmar. Eller också skall det allmänna läroverket upphäfvas och folkskolan, antingen med dess nu tillgängliga eller på något sätt utvid- gade och förbättrade bildningsmedel, fortfarande handhafva allmänbildningen. På detta sätt skulle visserligen ernås en enhet i den allmänbildande undervisningen af samma slag, som finnes t. ex. i Nordamerikas Förenta stater, och som möjligen kan vara på sin plats i ett så nytt och ultrademokratiskt land som detta. Vare därmed huru som helst, säkert är, att en sammansmältning mellan folkskola och allmänt läroverk i vårt land med dess gamla civilisation skulle medföra högst bety- dande svårigheter eller rent af kunna hota vår kulturs bestånd. Å ena sidan skulle det allmänna läroverkets upphäfvande kunna hafva till följd en sänkning af nationens bildningsnivå, närmast visserligen beträffande allmänbildningen, men äfven indirekt fackbildningen, då ju samverkan mellan dennas mång- faldiga, med hvarandra samhöriga förgreningar väsentligen är beroende af allmänbildningen. Å den andra sidan åter är det helt enkelt en omöjlighet att höja alla samhällets medlemmar till samma grad af allmänbildning, så länge stor olikhet råder mellan deras sociala villkor och framför allt intelligens. Att ordnandet af det blifvande förhållandet mellan det nya allmänna läroverket och folkskolan ej saknar sina svårig- heter — om också af annat slag än de nu förefintliga, då det allmänna läroverket hufvudsakligen är en förberedande fackskola — framgår af vårt föregående resonnemang. Just som saken där blifvit framställd, kan den visa sig vid en första undersökning af densamma. Men resultatet af denna under- sökning är, som synes, endast negativt. Å ena sidan hafva vi funnit, att allmänt läroverk och folkskola göra hvarandra öfverflödiga och ej kunna äga bestånd jämte hvarandra. A andra sidan kan ej den ena institutionen ersätta den andra eller en sammansmältning mellan båda äga rum. Detta nega- tiva resultat innebär påtagligen en motsägelse och påkallar uppenbarligen en revision af vårt resonnemang, som — hur naturligt det än må förefalla — dock tydligen lider af någon bristfällighet af ett eller annat slag. * * * Vid en närmare granskning af den föregående bevis- föringen skola vi finna, att vi utgått från ett ej nog precise- 180 FOLKSKOLAN OCH DET ALLMÄNNA LÄROVERKET. radt antagande. Vi hafva sagt, att det nya allmänna läro- verket och folkskolan skulle få en i det stora hela likartad uppgift och sålunda göra hvarandra öfverflödiga. Men därvid gjorde vi oss skyldiga till det — visserligen ganska naturliga — förbiseendet, att, om också uppgiften (att bibringa allmän- bildning) för de båda bildningsanstalterna är likartad, den därför ej behöfver vara fullt likartad. Man kan ju tänka sig olika slag af allmänbildning, hvilka sinsemellan kunna skiljas till art eller åtminstone till grad. En skillnad inom allmän- bildningen framträdde i själfva verket i slutet af vårt före- gående resonnemang, då vi å ena sidan talade om faran af en sänkning af bildningsnivån och å andra sidan om omöjlig- heten att höja alla samhällsmedlemmar till samma bildnings- grad. Därmed hafva vi i själfva verket funnit en af faktiska förhållanden motiverad gradation inom allmänbildningen. Och vår ännu gällande stadga för de allmänna läroverken känner denna skillnad, då den ju i sin första paragraf bestämmer ifrågavarande läroverks ändamål bland annat vara »att utöfver omfånget för folkskolans verksamhet meddela medborgerlig bildning». Denna skillnad i det allmänna läroverkets och folkskolans uppgift att meddela allmänbildning kan lämpligen uttryckas så, att den förra meddelar en sådan af högre och den senare af lägre slag. Detta är nu visserligen endast en gradskillnad och såsom sådan sväfvande. Men för så vidt allmänbildningen eller, som den fullständigt bör heta, den allmänna medborgerliga bildningen skall vara gemensam för alla medborgare åtminstone i så måtto, att den måste anses som något för alla efter- sträfvansvärdt — äfven om densamma ej af alla kan ernås — så är också gradskillnaden i allmänbildningen den ursprungligaste likasom viktigaste skillnaden inom densamma. Detta hindrar dock ej, att en artskillnad ur sekundär synpunkt både kan och bör göras gällande för att afhjälpa olägenheterna med det sväfvande i en gradskillnad. Ty annars kunna aldrig vare sig folkskolan eller det allmänna läroverket (framför allt ej det senare) vinna full själfständighet gentemot hvarandra. En artskillnad mellan högre och lägre allmän medborger- lig bildning kan man vilja finna däri, att den förra skulle vara afsedd endast för sådana lärjungar, som i framtiden komma att intaga en ledande ställning inom samhället. Huru mycket en sådan synpunkt i andra länder och under andra tider än kunnat betyda: i vårt land och i vår tid torde den svårligen FOLKSKOLAN OCH DET ALLMÄNNA LÄROVERKET. 181 kunna göra sig gällande, ty hos oss, där den högre skolunder- visningen sedan århundraden varit kostnadsfri, har också ståndscirkulationen varit för stor, för att föräldrars sociala ställning skulle vara af någon öfvervägande betydelse i ifråga- varande afseende. Icke heller är det barnets större eller mindre intelligens, som på det tidiga stadium, då öfvergången från lägre till högre allmänbildning äger rum, på något af- görande sätt kan predisponera en ledande samhällsställning i den ovissa framtiden, detta så mycket mindre, som det icke minst i våra dagar egentligen är den högre eller lägre fack- bildningen samt därmed sammanhängande duglighet och inga- lunda den lägre eller högre allmänbildningen (om hvilka just här är fråga), som är den verksammare faktorn, då det gäller en ledande eller underordnad ställning inom samhället och kulturarbetet. Den artskillnad mellan högre och lägre allmänbildning, som onekligen i viss mån är förknippad med lärjungens blif- vande samhällsställning, är sålunda icke af den afgörande be- tydelse, att den kan fullt betrygga de ifrågavarande bildnings- anstalternas själfständighet gent emot hvarandra. En sådan artskillnad kan i själfva verket vinnas endast i närmaste an- slutning till den gradskillnad i allmänbildningen, som vi funnit vara den för det nya allmänna läroverket och folkskolan ur- sprungligaste och viktigaste skillnaden. En obestämd grad- skillnad kan förvandlas till bestämd, och därmed hafva vi också förvandlat gradskillnaden till en artskillnad, som visser- ligen också på det närmaste ansluter sig till och beror af gradskillnaden. Eller — för att göra tillämpning på föremålet för vår undersökning — folkskolan skall meddela ett minimum af allmän medborgerlig bildning. För att på något sätt fixera detta speciella begrepp är det emellertid af nöden att först taga reda på själfva det föremål, hvaraf en minimalgrad skall tagas, hvarefter också på något sätt bör angifvas, huru en sådan minimalgräns inom allmän- bildningen skall kunna uppdragas. Hvad allmän medborgerlig bildning eller, med en kortare benämning, allmänbildning är, däraf hafva vi sökt lämna en utredning i en uppsats i »Verdandi» 1901, »Uppfostran och allmän medborgerlig bildning», till hvilken uppsats den när- mare intresserade hänvisas. Definitionen på ifrågavarande be- grepp hafva vi fastställt sålunda: Allmän medborgerlig bild- ning (i motsats till fackbildningen) är den medborgerliga bild- 182 FOLKSKOLAN OCH DET ALLMÄNNA LÄROVERKET. ning, som afser samhällets och kulturens enhet eller m. a. o. samstämmighet och samverkan i mångfalden af kulturkrafter. I sammanhang med denna definition bestämdes, hvad i bild- ningen är af allmänt intresse, hvarvid till en början påvisades de föremål eller områden, inom hvilka samhällskulturen verkar, eller med hvilka den på något sätt sammanhänger. Dessa föremål befunnos omedelbart vara samhället själft (hvaraf också den fordran, att allmänbildningen skall vara nationell) äfvensom samhällsverksamhetens ändamål eller kulturen såsom ett helt. Såsom medel för förverkligande af samhällets ända- mål visade sig såsom medelbara intresseobjekt modersmålet med de primitiva färdigheterna läsning, skrifning och räkning, kännedom om nationallitteraturen, kunskap om det egna sam- hällets organisation äfvensom om de yttre betingelserna i tid och rum för det egna samhällets bestånd och utveckling, d. v. s. dess historia och det egna landets natur- och befolkningsför- hållanden. Emellertid vore detta endast en början till ett läroinne- håll för den allmänna medborgerliga bildningen. Det allmänna bildningsintresset måste få en mycket vidare utsträckning. Denna vunnes dels genom ett närmare bestämmande af sam- hällsändamålet eller kulturen, dels genom angifvande af de andra lifssferer, med hvilka samhället står i sammanhang. På sådant sätt finge å ena sidan de mänskliga idealen, det sanna, det goda, det sköna, och å den andra samt i sammanhang med dessa ideal äfven kunskapen om människan, naturen och Gud äfvensom religion, sedlighet och konst en plats i den all- männa medborgerliga bildningen. Då emellertid hela detta bildningsinnehåll nätt opp utgör kulturen i hela dess oöfverskådliga rikedom, så vore nästa steg tydligen att finna en norm för att bestämma gränsen mellan det, som är af allmänt intresse, och det, som endast kan intressera fackmannen. Allmänbildningen är nämligen till hela sitt innehåll hämtad från fackbildningen. Normen för be- stämmande af ifrågavarande gräns kan angifvas så, att all- mänbildningen är det i fackbildningen gifna, som kan uppfattas såsom ett för alla medborgare gemensamt helt. Däraf skulle åter följa, att allmänbildningen endast kan omfatta det vik- tigaste och på samma gång lättfattligaste af fackbildningen, framför allt resultaten af fackbildningsarbetet. Emellertid är att märka, att den gräns, som efter den angifna normen kan uppdragas mellan allmänbildning och fackbildning, alltid är i FOLKSKOLAN OCH DET ALLMÄNNA LÄROVERKET. 183 någon mån sväfvande och godtycklig. Gränsen kunde emeller- tid på negativ väg ytterligare justeras och kompletteras, huf- vudsakligen på tre olika sätt. Först och främst kunde från allmänbildningen utmönstras alla tekniska kunskaper och fär- digheter, d. v. s. sådana som ej vore af själfständig betydelse, utan blott medel att nå ett yttre mål. Vidare gällde att af- skilja den öfverväldigande massan af underordnade detaljer. Slutligen kunde ej i allmänbildningen fordras ett strängt veten- skapligt, utan endast ett i föreställningen gifvet faktiskt sam- manhang. Från alla dessa negativa gränsbestämningar funnes dock synnerligen afsevärda undantag, dels beträffande moders- målet och de primitiva färdigheterna, dels betingade af det konkretas vikt i all undervisning samt af förståndsutvecklingens, betydelse för all uppfostran. Sådan ter sig i sina hufvuddrag den allmänna medborger- liga bildningen, som, efter hvad vi redan påpekat, utgör ett för alla medborgare gemensamt helt så till vida, att det för alla är något eftersträfvansvärdt. Skola nu det nya allmänna läroverket och folkskolan hafva hvar sin själfständiga uppgift sålunda, att det förra skall meddela en högre och den senare en lägre allmänbildning, så måste på något sätt en gräns kunna uppdragas mellan dem båda. Denna gräns måste natur- ligtvis blifva mer eller mindre sväfvande, om också därvid all- tid den grundsatsen kan och måste fasthållas, att den lägre allmänbildningen är ett minimum. För bestämmande af gränsen finnas två allmänna hufvud- normer, en yttre och en inre, den förra af social och ekono- misk, den senare af psykologisk-pedagogisk natur. Små eko- nomiska förhållanden, som nödvändiggöra, att barnen så tidigt som möjligt måste själfva förtjäna sitt uppehälle, träda ofta afgjordt hindrande i vägen, för att de skola kunna blifva del- aktiga af den högre allmänbildningen. Särskildt på landsbyg- den, där det stora flertalet ej kan hafva råd att skicka sina barn till staden med dess högre läroanstalter, spelar denna synpunkt en stor roll. Här hafva vi sålunda grunden till den social-ekonomiska gränsbestämningen. Den minimala allmän- bildningen bör vara så stor, som den stora massans af be- folkningen ekonomiska förhållanden tillåta i fråga om barnens underhåll. Den psykologisk-pedagogiska normen bjuder, att det ifrågavarande minimum endast skall vara så stort, att det utan större svårighet är tillgängligt för det stora flertalets intelligens. Endast de skulle sålunda efter regel blifva del- 184 FOLKSKOLAN OCH DET ALLMÄNNA LÄROVERKET. aktiga af den högre allmänbildningen, för hvilka hvarken bristande existensmedel eller bristande intelligens lade afgjordt hinder emellan. Påtagligen är denna gränsbestämning af så allmän, ab- strakt och formell art, att vi på något sätt ytterligare måste söka komplettera densamma. Se vi på folkundervisningens historiska utveckling, så veta vi, att den tiden ej är aflägsen i vårt land, då man allmänt ansåg nödtorftig kristendomskun- skap samt de primitiva färdigheterna läsning, skrifning och räkning fullt tillräckliga, och ännu torde en och annan anse detta såsom ett lämpligt minimum för folkbildningen. Efter den utredning, vi ofvan gifvit af allmänbildningens omfattning, är en sådan begränsning påtagligen både godtycklig och orik- tig. I själfva verket får intet område af allmänbildningen ute- slutas, äfven där densamma ej kan uppträda annat än som minimal. Är, som vi funnit, det första intresseobjektet i all- mänbildningen det egna samhället och dess kultur, så måste äfven i den lägre allmänbildningen ingå, om också blott i minimal kvantitet, kännedom om nationallitteraturen, kunskapen om det egna samhällets organisation, dess historia och geo- grafi. Men icke nog härmed, jämte religionskunskapen och därmed sammanhörande uppfostran till fromhet och sedlighet måste den lägre allmänbildningen omfatta äfven kunskap om människan och naturen äfvensom i någon mån vara af estetisk natur. Intet af de stora mänskliga lifsidealen och intet lifs- område får vara för den minimala folkbildningen alldeles främ- mande. Begränsningen i detalj af denna minimala folkbildning leder oss tillbaka till hvad vi sagt om den negativa begräns- ningen af allmänbildningen som ett helt gent emot fackbild- ningen. Gränsen mellan den högre och den lägre allmän- bildningen är i själfva verket väsentligen likartad med gränsen mellan allmänbildning och fackbildning. Hvad vi yttrat om tek- niska kunskapers och färdigheters uteslutande från den förra gäller dock lika mycket om den högre som den lägre allmän- bildningen och behöfver därför ej närmare beröras. Däremot är det klart, att hvad vi yttrat om afskiljandet från allmänbildningen af den i fackbildningen gifna, öfverväldigande massan af under- ordnade detaljer, i ännu högre grad gäller den minimala allmän- bildningen. På samma sätt är från denna i ännu betydligare grad än från den högre allmänbildningen uteslutet det begrepps- mässiga, vetenskapliga sammanhanget, och den förra är i stället FOLKSKOLAN OCH DET ALLMÄNNA LÄROVERKET. 185 ännu mera än den senare hänvisad till det yttre, faktiska sammanhanget. Undervisningens koncentrering uteslutande till de viktigaste punkterna af allmänbildningens läroinnehåll äfven- som till sådana, där det är möjligt att gifva detsamma en form, som är lättfattlig och på samma gångförståndsutveck- lande, se där de båda normerna, den materiella och den for- mella, då det blir fråga om en detaljerad gräns mellan den högre och den lägre allmänbildningen. En fullständig tillämpning af dessa normer skulle ej här vara på sin plats och skulle föra oss för långt. Exempelvis kunna vi dock anmärka, att en sådan tillämpning kan leda till en fullständig uteslutning af ett eller annat läroämne. Så är t. ex. förhållandet med logiken, hvars strängt vetenskapliga karaktär med nödvändighet medför dess uteslutande från den minimala allmänbildningen. Annars är det vanliga förhållan- det, att ett läroämne, då det skall apteras för den minimala allmänbildningen, på ett eller annat sätt inskränkes. Så t. ex. tillhör i räknekonsten quatuor species och sorter alldeles af- gjordt minimalkunskapen, då däremot de högre slagen af räk- ning kunna i detta afseende anses mer eller mindre vara tvif- vel underkastade. En allmän naturlära tillhör folkskolans kurs, men icke de särskilda disciplinerna botanik eller zoologi etc. Kunskapen i fäderneslandets historia och geografi behöfver visserligen ej meddelas i så stort omfång som i det allmänna läroverket. Men dock är skillnaden i detta afseende betydligt mindre än i fråga om främmande länders historia och geo- grafi. Det är nämligen just det nationella, som är det för- nämsta i den allmänna medborgerliga bildningen och det i första rummet gemensamma för såväl den högre som den lägre gra- den af densamma. De utländska kulturelementen tillhöra egent- ligen endast den förra, och följaktligen kan folkskolan nöja sig med en på det hela mycket skematisk framställning af allmän historia samt främmande länders geografi, hvilket dock inga- lunda hindrar, att historiska och geografiska detaljer af eminent betydelse, såsom epokgörande världshistoriska händelser och personligheter samt i vårt nutida kulturlif djupt ingripande geografiska eller etnografiska förhållanden (t. ex. emigrationen) kunna gifva anledning till en utvidgning öfver gränsen af en blott skematisk öfversikt. Hvad slutligen beträffar språkunder- visningen, så är här minimalgränsen mycket naturlig och mycket lätt att sätta. Äfven utan främmande språk kan en god språkbildning gifvas endast med modersmålet. De främ- 186 FOLKSKOLAN OCH DET ALLMÄNNA LÄROVERKET. mande språken tillhöra egentligen endast den högre fackbild- ningen. För den högre allmänbildningen kan den främmande språkundervisningen, rätt ordnad, visserligen äfven vara på sin plats, men till folkskolan hör den på intet sätt, hvarken ur den ena eller andra synpunkten. Ty modersmålet är utan tvifvel det bästa medlet för förståndsutvecklingen, den stora massan af befolkningen är ej i behof af främmande litteratur på originalspråket, och dess personliga beröring med utländin- gar är af mycket underordnad betydelse. Med den lägre allmänbildningens grundkaraktär att vara minimal sammanhänger också dess egenskap att vara obliga- torisk. Samhället får och kan ej tåla, att inom detsamma finnas vildar, som så att säga stå utom eller äro fientliga mot civilisationen. Af folkbildningens obligatoriska natur följer åter, att den är kostnadsfri för den enskilde. Folkbildningen är utan tvifvel i första rummet en samhällsangelägenhet. * Efter dessa mera principiella uttalanden gå vi att något närmare bestämma förhållandet mellan folkskolan och det nya allmänna läroverket. Vi hafva börjat med att framhålla nöd- vändigheten af deras själfständighet gentemot hvarandra. Men detta skall naturligtvis ej innebära, att de skola stå isolerade från hvarandra. Tvärtom böra de på det närmaste samverka med hvarandra och detta vida mer, än under nuvarande för- hållanden är fallet. Men det är just genom sin själfständig- het, som bådadera kunna fullt utveckla sina krafter och där- igenom så mycket fullständigare samverka med hvarandra. Till denna af bådas själfständighet framkallade samverkan hör, att folkskolans minimikurs aldrig får ingå i det allmänna läroverkets kurs, likasom den senare ej i den förra. Det all- männa läroverket skall taga vid, där den minimala allmän- bildningen slutar. Alla skola genomgå folkskolan (eller den- samma substituerande privatskolor). Det allmänna läroverket är ej afsedt för andra än för dem, för hvilka existensvillkoren eller bristande intelligens ej lägga afgjorda hinder i vägen. Att nämnda läroverks undervisning ej kan vara obligatorisk, ligger i sakens natur. Ty samhällets tvångsmakt, så snart den skulle sträcka sig öfver minimiprestationer i fråga om för- värfvande af bildning, skulle snart visa sig fruktlös. Men däraf, att den högre allmänbildningen ej är obliga- FOLKSKOLAN OCH DET ALLMÄNNA LÄROVERKET. 187 torisk, får man ej sluta, att den ej skall vara kostnadsfri. Den högre allmänbildningen är — likaväl som den lägre — all- män medborgerlig bildning och såsom sådan utan tvifvel en samhällsangelägenhet. Men ehuru sålunda visserligen också den förra i regeln bör vara kostnadsfri, så hindrar detta ej, att för det allmänna läroverket kunna bestämmas skolafgifter, icke för att bestrida de dryga undervisningskostnaderna (som visat sig vara mångdubbelt större än vid folkskolorna), men för att bereda de dyrbara undervisningsanstalterna något slags skydd mot individer, som trots alla inträdespröfningar visa sig, förr eller senare, obekväma för studier, och hvilka icke minst i våra dagar nedtynga det allmänna läroverkets verksamhet. Om man ej vågar tillgripa den radikala åtgärden att afvisa från läro- verket dem, som ej kunna följa sina flitigare eller bättre be- gåfvade kamrater, så skulle det nog komma att göra god verkan, om s. k. kvarsittare belädes med en lämplig extra skolafgift, som kunde vara för dem och deras målsmän en ofta välbe- höflig erinran, att undervisning lika litet som något annat får bortslösas på ovärdiga. I alla händelser kunde ju samhället på detta sätt få någon, om också ej fullständig ersättning, för hvad det af humanitetsskäl nödgas offra på individer med tve- tydiga bildningsintressen, och med afseende på hvilka en mini- mal allmänbildning vore till större båtnad både för dem själfva och för samhället. Då vi sökt häfda folkskolans och det allmänna läroverkets själfständighet, så att de ej få intränga på hvarandras om- råde*, så få vi ej fatta det så, att mellan den minimala all- mänbildningen och den högre skulle finnas en klyfta, som ej kunde minskas på annat sätt än genom studier vid ett all- mänt (eller motsvarande privat) läroverk, ehuru å andra sidan dessa på anförda skäl ej kunna vara tillgängliga för alla. Detta skulle vara en mycket olycklig missuppfattning. Vi erinra om hvad vi förut yttrat, att äfven den högre allmänbildningen är eftersträfvansvärd för alla, samt att skillnaden mellan denna och den lägre i grund och botten hufvudsakligen är en grad- skillnad. När vi emellertid på denna grunda en artskillnad och bestämma gränsen mellan den lägre och den högre all- mänbildningen efter en social-ekonomisk och en psykologisk- pedagogisk norm, så finna vi äfven, att mellan ett minimum och * Ett mycket belysande exempel på en sådan sammanblandning skulle vara införande af främmande språkundervisning i folkskolan. Riksdagsmotioner hafva verkligen framförts i sådant syfte både beträffande tyskan och engelskan. Cscar Dufvenberg. Ma , 188 FOLKSKOLAN OCH DET ALLMÄNNA LÄROVERKET. maximum i allmänbildningen gifvas mellangrader, betingade af motsvarande mellangrader i existensvillkor och intelligens hos barnen, som skola uppfostras. Af dessa olika bildningsmöj- ligheter framkallas motsvarande skyldigheter hos samhället att tillse, att hvar och en erhåller allmänbildning i samma mån, som hans existensvillkor och intelligens medgifva. Dessa sam- hällsskyldigheter kunna närmast sättas i samband med folk- skolans verksamhet, till hvilken sålunda, utom dess egentliga för den minimala allmänbildningen, äfven komma att höra fort- sättningskurser i form af söndags- och aftonskolor o. d. Att en sådan öfver minimikursen gående undervisning ej kan vara obligatorisk, följer af skäl, som vi ofvan antydt. För öfrigt må anmärkas, att samhället äfven på annat sätt än i sammanhang med folkskolans verksamhet kan och bör tillgodose folkbildningen. Detta sker bland annat genom folkbibliotek, offentliga föredrag m. m. för att ej tala om den storartade frivilliga verksamhet i folkupplysningens tjänst, som i våra dagar utöfvas af pressen. Ju mer den klyfta, som finnes mellan den högre och den lägre allmänbildningen, kan minskas, utan att den förra på något sätt drages ned eller skadas, desto bättre för samhället själft, desto sundare samhällslif, desto kraftigare utveckling i kultur. Om mogenhetsexamen (studentexamen) och det 3-åriga gymnasiet. Instämmande i åsikterna om ge^nensam 6-klassig realskola och på den byggdt j-årigt gymnasium, anser sig undertecknad, mång- årig lärare på skolans alla stadier, böra framställa en afvikande mening i afseende på detta senare och den student- eller mogen- hetsexamen, med hvilken det skulle afslutas. Mogenhetsexamen i dess nuvarande skick är, enligt under- tecknads mening, en i många afseenden förfelad institution, och läroverkskommitténs små partiella reformer skola ej räcka till att afhjälpa bristerna. Hvad är då mot densamma att anmärka? Först och främst, att den innehåller och fortfarande enligt kommitté- förslaget skulle innehålla alltför många heterogena ämnen, i hvilka examen på en gång, på en enda dag, skall afläggas. Det är helt visst öfverdrifna fordringar man uppställer för en 18- å 19-årig examinand, då man begär, att han kl. 8 på morgonen skall reda sig med invecklade dogmatiska lärostrider och hårklyf- vande teologiska frågor, kl. 1/2 9 åter vara fix och färdig t. ex. till sträng matematisk examinering, kanhända konstruera »det gyllne snittet» eller redogöra för qvadratura circtili eller månghörningars likformighet eller utkalkylera 2 å 3 obekanta i ett inveckladt ekva- tionssystem o. s. v., kl. 10 strax med klar intelligens kasta sig in i en obekant latinsk text och bland annat kanske göra en fram- ställning af consecutio temporum eller något annat svårförståeligt i »grammatica latina», och så — efter en frukostpaus af ängslan, af dubbel ängslan, om det hittills gått illa i något ämne — vidare tortyreras med fransk öfversättning och den franska syntaxens svårigheter, och sedan efter hvartannat under förmiddagens lopp — medan stadigt nya rader af examinatorer, censorer och vittnen invandra i examensrummet — med vaket sinne nöjaktigt öfversätta förelagd tysk eller engelsk text, redogöra för tyska och engelska grammatikaliska egendomligheter, ådagalägga grundliga insikter i 190 OM MOGENHETSEXAMEN (STUDENTEXAMEN) OCH DET3-ÅRIGA GYMNASIET, svensk historia — kanske där t. ex. en exposé af svenska stats- författningens historia —, i allmän historia, i naturalhistoria, be- svara fysiska frågor af alla möjliga slag från Arkimedes’ lag till energiprincipen, redogöra för ångmaskiner, telefoner och dynamos och slutligen — uret i pinokammaren visar nu 3 ä 1/2 4 e. m. — med dialektisk skärpa klara sig i ett sista korsförhör, i logik och filosofisk propedevtik. Och så är kanhända det stackars offret för denna omänskliga examensprocedur en svag och sjuklig stackare och har med stor sannolikhet setat uppe halfva natten för att plugga i det sista. En dylik examen — den kan med de många onödigtvis pålagda svårigheterna tyckas vara af kinesiskt, preussiskt-kinesiskt, ursprung — spänner uppenbarligen ungdomens krafter alltför hårdt, leder också ofta till ödesdiger öfveransträngning för den- samma och är dock med allt detta af föga nytta för staten. Äfven om den gjordes något lättare, därigenom att, såsom kommitén föreslår, 1 å 2 ämnen gjordes frivilliga — en alldeles otillräcklig lättnad likväl! —, så komme hvarje abiturient, med nu gällande och fortfarande ifrågasatta examensfordringar i en alltför stor mängd olikartade ämnen, att tvingas använda mycken tid, mycket arbete och stora kostnader, som för honom blifva utan något motsvarande gagn. Så t. ex. kan frågas, hvad nytta den blifyande ingenjören eller läkaren får af all den dogmatik, kyrkohistoria och annan historia eller den öfverflödande massan syntaktiska regler i ett flertal språk m. m., som han, ofta invita Minerva, måste med anlitande af alla mnemoteknikens hjälpmedel inplugga för examensdagen men, så snart som denna är förbi, alldeles lämnar åt glömskans djup. Eller huru ringa gagn får ej den blifvande teologen eller läraren i humaniora i de allra flesta fall af gymnasiets matematik och fysik, som med svårighet in- hämtats för examens skull men sedan gemenligen kastas öfver bord såsom en onödig barlast i vetandets därförutan ändock till- räckligt nedtyngda farkost! Skadan inskränker sig emellertid icke därtill, att en hop onödigt arbete och kostnader förslösas till ingen eller, på sin höjd, minimal nytta, tillägnandet af obehöflig kunskap förhindrar den uppväxande ynglingen att i stället ägna sig åt de studier eller den praktiska verksamhet, som vore af den främsta vikten för honom i hans blifvande kall. Ingenjören, officersaspiranten och särskildt dessa det praktiska initiativets män, som sam- hället i sin sociala och ekonomiska utveckling behöfver långt mer än examinerade tafatta medelmåttor, förlora på ett oersättligt sätt "A Msebmsmoeä OM MOGENHETSEXAMEN (STUDENTEXAMEN) OCH DET 3-ÅRIGA GYMNASIET. 191 en del af den för deras utbildning viktigaste tiden, då de för afläggande af en onödigt extensiv mogenhetsexamen tvingas till- bringa hela den n. v. gymnasietiden på skolbänken, och för ynglingar med verkliga anlag för studier i en bestämd riktning blir, på grund af det myckna onödiga som läses, tiden för knapp att lära det, som för dem hade varit långt viktigare för att med framgång fortsätta studierna vid akademien. Men hvad är då det egentliga syftet med denna märkvärdiga examen, som — hvar och en i frågan initierad vet det — fram- kommer såsom resultat af mångårig, efter signalerna från eckles.- departementet och censorsinstitutionen lämpad, andlig dressyr från lärarnes sida och i dådlös ifver inpluggad minneskunskap från lär- jungarnas samt — såsom conditio sine qua non, i synnerhet i fråga om alla de ämnen, som läsas utan håg och fallenhet, — en god portion välsignad tur, att examinatorn kommer just på »det man kan»? Jo, heter det upprepadt i hvarje nytt kommittébetänkande, mogenhetsexamen (numera inklusive realskoleexamen) skall utgöra tecknet på vunnen högre allmänbildning och mogenhet att vid universitet eller högre fackskola idka vetenskapliga studier. Att den i dessa afseenden ingenting bevisar, eller, rättare, att den yppersta vetenskaplighet och hög bildning väl kunna förefinnas hos personer, som ej längre mäkta, och kanske aldrig kunnat, uppfylla den n. v. mogenhetsexamens fordringar, torde blifva tydligt, om vi antaga, att det för en. enda nådig gång bestämdes, att årets abiturienter skulle utgöra censors- och examinatorskolle- giet men hrr censorer och lärare vara examinandi. Det blefve utan tvifvel ett manfall, hvars like ingen hittills skådat, bland dessa grånade studentkandidater. Teologie lektorer, professorer och domprostar skulle utan tvifvel ta »berömlig» i kristendoms- ämnet men säkerligen ohjälpligt stupa på matematik, fysik, kemi och naturalhistoria och nog äfven underkännas på grund af för- lorad minneskunskap i en del andra ämnen, såsom tysk och fransk syntax, geografi m. m. Professorer och lektorer i historia göra teologerna sällskap, antagligen illa åtgångna äfven i de teo- logiska lärdomsgrenarna samt i latin och grekiska. Lektorer och censorer i matematik och fysik få höga betyg i dessa ämnen men bli jämmerligen slagna på fingrarna af abiturienterna i teologi, historia af alla slag, latin, grekiska och åtskilligt annat. Men huru långt kommer man i studentexamen med i å 2 »berömlig»? Att tro på något slags ekvivalens genom 2 berömlig gent emot 7 ä 8 C vore enligt gällande och fortfarande fastslagna prin- ciper en enfald utan like. 192 OM MOGENHETSEXAMEN (STUDENTEXAMEN) OCH DET3-ÅR1GA GYMNASIET. Resultatet af denna märkliga examen blefve således enligt hittills gällande statuter följande: samtliga våra lektorer, professorer och öfriga, såsom vi förut trott, högt bildade censorer underkännas, förklaras omogna och i saknad af den högre allmänna medborger- liga bildning, för hvars innehafvande mogenhetsexamen skulle utgöra garanti och som måste kräfvas för mera själfständiga studiers fortsättande vid universitet eller högre fackskola. Vill man icke taga detta resultat för giltigt — och säker- ligen vill ingen göra det —, så måste man uppgifva den hittills så envist fasthållna tron, att tecknet på högre allmänbildning eller, hvad som är ännu galnare, att kriteriet på kapacitet för högre vetenskapliga specialstudier skall utgöras af inpluggad, ytlig minneskunskap i ett halft tjog olikartade ämnen, som betraktas såsom mänsklig kunskaps förnämsta hufvudgrenar. Sådana åsikter och fordringar utrota intresset för mera gedigna specialstudier å gymnasiet —, i en ålder då genierna starkast utvecklas! — och blifva i själfva verket på längden icke möjliga att upprätthålla. Det mänskliga intellektuella arbetet har under årens lopp blifvit i högsta grad fördeladt och blir det alltmer för hvarje decennium som går. Ingen kan på ett mera grundligt sätt till- ägna sig eller behärska ens ett flertal af dess grenar, men hvilken gren, som än göras till föremål för vetenskaplig id och verksamhet, har, den enbart, en märklig förmåga att utveckla intelligensen och utprägla en bestämd men därför ingalunda mot andra stridig eller ens, såsom man skulle kunna tycka, alltför ensidig bildningsart. Studentexamen bör därför uppdelas i flera sådana af olika slag, med färre ämnen och för olika syften men gärna med ökade fordringar i hvarje särskildt ämne, och med ett sådant mål för ögonen bör gymnasiets studieplan anordnas. Förslagsvis skulle undertecknad vilja tänka sig å gymnasiet som bör genom en mera fri arbetsordning skilja sig från realskolan, följande bildningslinjer: i) humanistisk med, i medeltal för hvar och en af gymnasiets 3 ringar, latin 12 t., grekiska 7 t., modersmål 2 t., filosofi (incl. religionshistoria och etik) 1 t., historia 3 t., 1 lefv. språk 4t. — summa 2g tim. 2) humanistisk med latin 12 t., modersm. 2, historia 3 t., geografi 2 t., filosofi (incl. relig.-hist. och etik) 1 t.. 2 lefv. språk 8 t., teckning 2 t. — summa 30 tim. 3) teologisk med kristendom 2 t., latin 12 t., grekiska 7 t., modersm. 2 t., hist. 2 t., filosofi (incl. relig.-hist. och etik) 1 t., i lefv. språk 4 t. — summa 30 tim. OM MOGENHETSEXAMEN (STUDENTEXAMEN) OCH DET 3-ÅRIGA GYMNASIET. 193 4) matematisk-naturvetenskaplig med matematik 7 t., fysik 4 t., kemi 2 t., modersmålet (behandling i tal och skrift) 1 t., tyska eller engelska 4 t., geografi 2 t., naturhistoria 2 t., teckning 3 t. — summa 25 tim. 5) språklig-social: tyska 4 t., engelska 4 t., franska 4 t., modersmålet 2 t., geografi (incl. sociala och ekonomiska kunskaps- grenar) 4 tim., hist. 2 t., matem. 4 t., teckning 1 t. — summa 25 tim. Samtliga dessa bildningslinjer, afslutade med studentexamen i 6 ä 7 ämnen (med skriftliga prof i modersmålet, latin, lefvande språk, matematik och fysik respektive samt måhända med kvalifi- cerade betyg i i a 2 af hufvudämnena), skulle medföra rätt till inträde i filosofisk fakultet vid universitet, den matem.-naturvet.:ga därjämte äfven tillträde till medicinsk fakultet, till militärläroverk, teknisk högskola, skogsinstitut m. m. Den språkliga linjen kan anses äfven utgöra förberedelse för högre handelsskolor, afsedda för ett vetenskapligt bildadt handelsstånd. Bildningslinjerna 4) och 5) hafva 1 dag ledig i veckan (för- utom allmänna månadsledigheter). Denna kan användas vare sig till praktisk verksamhet (verkstadsarbete, auskultation på handels- kontor etc.) eller frivilliga studier antingen i ämnen utom deras läsplan eller på egen hand för hastigare avancement mellan ring- arna för mera begåfvade lärjungar. Ofvanstående läsplan för det 3-åriga gymnasiet innehåller, då vederbörlig samläshing inom ringar af samma ordning förutsättes, 183 tim. i veckan. För den 6-klassiga realskolan kan anses till- komma 6X30 eller 180 tim. Summa 363 tim. Af dessa utgör teckning vid pass 26 tim., hvarefter återstående 337 tim. kunna fördelas på 1 rektor med 14 tim., 5 lektorer med 21 å 22 tim. samt 9 adjunkter med 24 timmar. Större läroverk, som med- gifva samläsning blott i mindre grad, kräfva naturligtvis ökadt antal lärokrafter. Särskilda A-läroverk skulle icke finnas. Man kan säga, att genom ett dylikt specialiserande af olika bildningslinjer på gymnasialstadiet den s. k. allmänbildningen sänkes till realskole-examens nivå, men i stället får fosterlandet årligen skaror af unge män, som redan från sitt 15:6 å i6:e år, under sin utvecklings bästa tid, förstått arbeta med ett fast och värdigt mål för sina sträfvanden och icke — såsom nu — blott och bart med tanken på den hvita mössans tomma, öfvervärderade härlighet. H. Sbg. Verdandi 1903. 13 Ett uttalande om Läroverkskommitténs betänkande. Nedanstående enskilda uttalande af en läroverkslärare har ställts till Verdandis förfogande. a) Om realskolan. I öfverensstämmelse med den nutida uppfostringsvetenskapens resultat och i öfverensstämmelse med lagstiftningsexempel, ej blott från Norge och Schweiz, utan också från Danmark (tvärtemot hvad kommittén I sid. 97 uppgifver), från Nordamerikas samtliga förenta stater och i öfverensstämmelse med principuttalanden i den senaste franska skollagen från maj 1902 böra främmande språkstudier ej inträda före ii ä 12 års ålder. Härigenom blefve dessutom ett närmare förbindande af folk- skolan och allmänna läroverket, än hvad kommittén tänkt sig, möjliggjordt. Hemtraktskunskap (Heimathskunde) borde införas som själf- stätidigt ämne hela realskolan igenom och särskildt i de första åldersklasserna spela en vida större roll, än kommittén mera skissartadt i fråga om geografin antyder I sid. 146. Hemtraktens, ej blott flora och fauna, utan dess geologi, dess biologiska före- teelser och lifsenheter skulle på detta sätt studeras. Härigenom blefve det möjligt att aflägsna det myckna bokplugget; egen iakt- tagelse och erfarenhetskunskap finge större rum, fosterlandskärleken erhöhe sitt rätta stöd i kärleken till hemtrakten, och skolunder- visningen vunne ett kraftigt, koncentrativt ämne. Teckningsundervisningen borde ställas mer i samband med öfriga ämnen, särskildt med naturvetenskaperna, och ämnet borde utvidgas till och omfatta äfven modellering och slöjd i öfverens- stämmelse med den omgestaltning, som, utgången från Amerika (Liberty Tadd, New Methods in Education), numera vunnit inträde flerstädes, också på den europeiska kontinenten. Hvad moders- ETT UTTALANDE OM LÄROVERKSKOMMITTÉNS BETÄNKANDE. 195 målet är för återgifvande i ord och skrift af det erfarna och lärda, det bör teckningsundervisningen blifva för återgifvande i bild och form af samma begreppsinnehåll. Fysiologi och hälsolära böra vara ett själjständigt ämne, som har åtminstone två timmar de två sista skolåren i realskolan. Inom detta ämne bör läran om rusdryckerna, deras natur och verkningar spela en viktig roll och ej som nu lämnas åt slumpen (kommittén nämner ej ett ord därom). Endast ett språk bör studeras allsidigt med åsyftadt mål att använda det som uttrycksmedel både i tal och skrift, men redan i realskolan bör valfrihet råda, hvilket af de båda stora germanfolkens språk, tyska eller engelska, hvarje lärjunge vill välja. Lärjunge må till och med hafva rätt att välja endast ett lefvande språk i sin realskolekurs. Religionsundervisningen borde zitsöndras från det vanliga läro- verksschemat och intaga en särställning vid sidan af den vanliga arbetsordningen i akt och mening att åt denna undervisning häfda dess höga etiska uppgift, att frigöra den från dogmplugg och för denna undervisning vinna värdigare lärarekrafter, lärare som ej rekryterades genom den sedvanliga ämbetsjakten. I examensfrågan ville jag uttala mig för en realskoleexamen, men obligatorisk för alla lärjungar, ehvad blifvande klassici eller realister. b) Om gymnasiet. Rörande gymnasiet, som jag tror bör vara treårigt, bortser jag från de klassiska språkens ställning och finner ingen annan utväg möjlig till undvikande af ett språkförbistringsschema än an- slående af ett helt läsår efter i öfrigt afslutad skolgång åt de klassiska språken. Jfr klassen Mathématiques supörieures i franska skolor, afsedd för dem, som ämnat söka inträde vid de högre militär- och ingeniörsskolorna. Från valfrihet undantar jag ej blott modersmålet, utan också fysiologi och hälsolära, som också på gymnasiet, särskildt i dess sista åldersklasser, böra vara starkt företrädda, och där liksom i real- skolan stort utrymme bör gifvas åt undervisningen om rusdryckernas natur och verkningar. Däremot önskar jag valfrihet för matematik redan i första ringen, så att en språkligt-historisk linje å realgymnasiet måtte komma till stånd Hvad religionsundervisningen beträffar se ofvan under real- skolan. 196 ETT UTTALANDE OM LÄROVERKSKOMMITTÉNS BETÄNKANDE. I fr^Sa om språkundervisningen vill jag hela skolan igenom uttala mig för den direkta metoden och för reproducerande skrift- liga uppgifter i stället för öfversättningsskripta. Särskildt befarar jag, att tyska språket ej stärkes genom att öfversättningsskripta införas, äfven trots vinsten af en ytterligare timme. Också på gymnasiet borde blott ett språk vara föremål för allsidigt studium; men detta språk borde också kunna få vara franska. Rörande begränsning af lärjungarnas arbetstid beklagar jag, att kommittén ej trott sig böra föreslå en fixering af hemarbetets utsträckning — och skulle jag önskat se ett visst timtal fixeradt -— högst 3 a 4 timmar i likhet med hvad som redan länge varit fallet i Preussen. Önskar det officiellt påbjudna feriearbetets försvinnande och ser en möjlighet därtill i läsårets utsträckning med två veckor, hvartill ytterligare två väl snarast torde böra läggas för att bringa våra ungdomar i jämn takt med skolungdomen i det öfriga Eu- ropa och för att underlätta jämnare fördelning af arbetet och en mindre belastning af lärjungarna under läsåret. c) Om skolstyrelse. Uti en särskild skolöfverstyrelse hälsar jag en större möjlig- het till sanning och målmedvetenhet i det svenska allmänna läro- verkets arbete. . d) Om pedagogiska lärostolar. Kanske till sist den viktigaste af alla skolreformer vore en förbättrad lärareutbildning, påyrkar därför i sammanhang med den blifvande skolreformen införandet af pedagogiska lärostolar vid universiteten och pedagogiska seminarier för läroverkslärare. Den högre kvinnliga undervisningen i England. Intryck och iakttagelser från en resa i England. Af A. B. Engelsmännens förmåga att kolonisera har vunnit världsrykte. Denna talang hänger utan tvifvel samman med ett framträdan- de drag i deras karaktär: deras obenägenhet att centralisera och systematisera, deras kraf på fritt utrymme för individen i hans verksamhet. Hela det engelska lifvet är behärskadt af detta karaktärsdrag, och som följd däraf erbjuder det en mängd före- teelser, som i första ögonblicket förefalla regellösa och förvirrande. Afskild, insulär, nationell i hvarje fiber, är därför den engelska odlingen i många fall svåråtkomlig och svårbegriplig för främ- lingen. Ofvanstående omdöme gäller också i hög grad det engelska undervisningsväsendet, från dess topp, universitetslifvet i de mång- sekelgamla, vördnadsvärda colleges till de modärna, blott trettio år gamla, mångfrestande statsunderstödda folkskolorna. Det är svårt att få en öfverblick öfver själfva systemet, om man så får kalla det, men detaljerna äro dess rikare. Följande redogörelse afser att meddela några intryck och iakttagelser från en resa i England, som omfattat ett om än flyktigt studium af särskildt dess flickskoleväsen. I. Det var min afsikt att i London besöka högre flickskolor och folkskolor. Jag undrade emellertid mycket, huru jag skulle bli mottagen. Dels hade jag hört rätt mycket talas om svårig- heten att få hospitera i de högre engelska gosskolorna, dels hade min egen erfarenhet under ett tidigare besök i London ej varit 198 DEN HÖGRE KVINNLIGA UNDERVISNINGEN I ENGLAND. uppmuntrande. Så mycket mera angenämt öfverraskad blef jag af det verkligen älskvärda mottagande, som kom mig till del i Brondesbury and Kilburn High School for Girls, där jag gjorde mitt första besök. I synnerhet var skolans sekreterare, miss E. Hodge, outtröttlig i sina bemödanden att i någon mån göra mig förtrogen med det invecklade examensväsende, som till stor del reglerar de engelska flickskolornas arbete och om hvilket därför inledningsvis, äfven med fara att trötta läsaren, några notiser torde här böra meddelas. Examina afläggas antingen inom skolorna själfva, hvarvid flere skolor kunna sluta sig tillsammans, eller vid ett s. k. Local Centre. Examinatorer utskickas från Oxford eller Cambridge eller från en kommission, som är gemensam för båda universi- teten, Oxford and Cambridge Joint Board, ursprungligen organi- serad för att skicka examinatorer till de högre gosskolorna. De vanligaste skolexamina äro: Oxford (eller Cambridge) Preliminary Local Ex., O. (eller C.) Junior Local, O. (eller C.) Senior Local samt O. and C. Lower Joint Board. De högsta från skolorna aflagda examina äro O. (eller C.) Higher Local samt O. and C. Higher Joint Board, hvilka ungefär motsvara hvar- andra. De fordra specialstudier och kunna afläggas i flere af- delningar samt kräfva vanligen två till tre år. Examinanderna måste vara öfver sjutton år. Den examen, som närmast mot- svarar vår studentexamen, torde vara the London Matriculation Examination, som aflägges inför examinatorer från universitetet i London. Miss. H. kallade den »a nasty exam.». Den måste nämligen tagas i en enda afdelning och uppmuntrar därigenom till examensplugg. Bättre i detta afseende är the London Inter- mediate, som omfattar färre ämnen och går mera på djupet. Till denna mångfald af examina förhålla sig skolorna van- ligen så, att de föra sina lärjungar fram till en viss examen; några gifva sina elever tillfälle att välja och hafva för detta ändamål parallellklasser i de högre afdelningarna. Jämte ofvannämnda s. k. external examinations förekomma inom skolorna vid slutet af hvarje termin en mängd pröfningar. De äro ej offentliga och afläggas i hufvudsak skriftligen såsom svar på af de resp, ämneslärarinnorna uppsatta frågor. Fordran på illustrerande teckningar förekommer ofta, och i historia och geografi begäras t. ex. kartskisser, å hvilka skola införas floder, järnvägar, historiska orter o. s. v. Emedan mitt besök i skolorna inföll vid en mycket olämplig tidpunkt, nämligen under senare hälften af juli, då examensskrif- DEN HÖGRE KVINNLIGA UNDERVISNINGEN I ENGLAND. 199 ningar upptaga en stor del af arbetet, var det svårt att få en noggrann uppfattning af undervisningens ståndpunkt. Åtskilliga olikheter med våra egna förhållanden hade jag dock tillfälle att iakttaga. Lärarinnorna tycktes i allmänhet ej fordra den inten- siva uppmärksamhet, som vi gärna vilja finna. Lektionen bar mera prägeln af ett föredrag eller ett gemensamt arbete att med lärobokens tillhjälp utleta och gruppera de viktigaste fakta. Jag hörde t. ex. en geografilektion öfver Kina genomgången på detta sätt. Hemuppgiften till nästa gång bestod sedan i att rita en karta öfver Kina med utsättande af gränser, hafsvikar och öar. Läroböckerna, som i allmänhet äro vidlyftiga, synas snarare tjänst- göra som läse- och uppslagsböcker än som verkliga läxböcker. Vid åskådlighet i undervisningen lägges stor vikt. Undervisningen i botanik bedrefs t. ex. så, att hvarje elev fick ett exemplar af den växt, som skulle genomgås. I en särskild anteckningsbok aftecknades sedan såväl växten i dess helhet som blad, blommor och blommans olika delar, hvarefter tillika öfver hvarje del gjordes en noggrann beskrifning. Undervisningen i fysik och kemi sköttes också genom demonstrering, anteckningar och ritning, och äfven i sådana ämnen, där läroböcker förekommo, sammanfattades van- ligen hufvudinnehållet genom anteckningar. Det var i själfva verket en aktningsvärd samling »luntor» eleverna i de högre klasserna på detta sätt fingo att hålla reda på. Undervisningen i främmande språk tycktes stå lägre än hemma hos oss. Man lade mindre an på språkets talande, antagligen emedan examensfordringarna där lägga hinder i vägen. I kristendom sysselsätter man sig hufvudsakligen med bib- liska berättelser och bibelläsning. I de flesta skolor gäller som regel, att undervisningen ej får vara dogmatisk eller utgå från någon särskild trosbekännelse. Åt matematik ägnas betydligt mera tid än i våra flickskolor. Geometrien förekom redan i den förberedande afdelningen i form af »Paperfolding Work». Genom att vika vanligen grant färgadt papper, som köpes i kvadrater i olika storlekar, erhålles en mängd geometriska figurer, och en enkel praktisk mätning af vinklar kan äfven förekomma. Sedan följer förfärdigande af geometriska figurer af papp eller lera och i de första elementarklasserna en enkel kurs i geometrisk konstruktionsritning. Efter denna grundliga förbe- redelse vidtager så studiet af Euklides. Någon annan lärobok i demonstrativ geometri tycktes ej förekomma. Algebra börjar tidigt med stort timantal, och aritmetik ingår i alla från skolan aflagda examina. 200 DEN HÖGRE KVINNLIGA UNDERVISNINGEN I ENGLAND. Undervisningen i teckning erbjöd åtskilligt af intresse. Den utgjordes i alla klasser af teckning efter verkliga föremål. Resul- taten voro stundom tämligen misslyckade, men man syntes såväl då det gällde den egentliga teckningen som vid illustrering af anteckningar och vid kartritning ej vara så nogräknad. Kanske ville man därigenom uppmuntra till större företagsamhet. I de högre klasserna användes vattenfärger och äfven färger i olja. I en af de högre klasserna såg jag en elev sitta som modell för en annan. För oss, som äro vana vid ro å 15 minuters rast mellan de olika lektionerna, förefaller det egendomligt att se, huru den ena lektionen utan uppehåll följes af en annan. Man har därför svårt att träffa lärarinnorna och få upplysningar af dem. I Brondesbury and Kilburn High School for Girls afbröts förmiddagens arbete, som upptog fyra timmar och slutade klockan ett, af en enda rast på en kvart. För de elever, som så önskade, fanns tillfälle att efter förmiddagslektionerna få intaga lunch i skolan. På eftermiddagarna förekommo endast lektioner i öfnings- ämnen, och lärjungarna kunde då äfven i skolan under en lära- rinnas ledning få utföra sitt hemarbete till följande dag. I de lägsta klasserna eller intill i o-års åldern förekom i regeln intet hemarbete. Vid de högre flickskolorna förekommer ofta en Kindergarten såsom förberedande afdelning, vanligen indelad i fyra årsklasser och omfattande småttingar från fyra år. Dessa småbarnsklasser skötas ofta utomordentligt väl. Brondesbury var det onekligen deras växlande sysselsättningar. Under mitt besök i skolan i ett nöje att följa de små och Än modellerades körsbär och andra hemtrefliga saker i lera eller afbildades med tillhjälp af pensel och färglåda lefvande växter i raska drag. Än utförde de små med lif och lust dramatiska lekar, och deras kartritning, ehuru af enklaste slag, visade god uppfattning af formen. På en plåt i en vrå syntes Englands karta, modellerad i fuktig sand, i en bur kuttrade dufvor, i glasburkar i fönstren frodades grod- larver, på ett bord frossade en mängd silkesmaskar på saftiga mullbärsblad, och i en glasmonter kröpo mer och mindre van- liga skalbaggar omkring bland diverse växter. Kindergartensunder- visningen är i England föremål för mycken uppmärksamhet och omsorg. Man tar ömt och kärleksfullt hand om de små, men man synes ej ha ögat öppet för vikten af att deras hjärnor i ro få växa till och ej alltför tidigt utsättas för systematisk påverkan. De engelska skolorna utgifva ej tryckta årsredogörelser efter samma typ som våra. Endast kortfattade program förekomma DEN HÖGRE KVINNLIGA UNDERVISNINGEN I ENGLAND. 201 samt därjämte vanligen en s. k. Prize List, upptagande en för- teckning på de examina, som aflagts af skolans elever, jämte de utmärkelser, premier och stipendier, som de vunnit. De större skolorna åtnjuta vanligen på grund af donationer förmånen att kunna utdela ett större antal »scholarships», genom hvilka an- tingen afgifterna inom skolan betäckas eller möjlighet beredes till fortsatta studier. Belysande för det engelska skolväsendet vore naturligtvis en redogörelse för fordringarna i de olika examina, och de publika- tioner, som innehålla »regulations» för dessa, äro mycket lätt till- gängliga. Men de ingående ämnena äro så många, valfriheten så stor och möjligheterna af olika grupperingar så många, att jag i stället för ett utdrag ur de gällande stadgarna hellre med- delar en redogörelse för fordringarna i den vanligen af 14- ä 16- åringar aflagda Junior Local Ex. enligt uppgifter af en ung engelska, som för några år sedan själf aflagt densamma. Examina- torerna måste tillfredsställas i minst fem ämnen. Till dessa höra ovillkorligen engelsk uppsatsskrifning och aritmetik; därjämte med- tagas vanligen geometri och algebra, ett främmande språk och ett af följande ämnen: bibelkunskap, engelsk grammatik och engelsk litte- ratur samt Englands historia. Fordringarna i dessa ämnen äro följande. Den engelska uppsatsen utgör antingen referat eller en kort uppsats öfver gifvet ämne. I engelska språket fordras ele- menten af formläran samt lätta öfningar i satsanalys. I littera- turhistorien skall redogörelse gifvas för innehållet i ett engelskt litteraturprof, vanligen ett af Shakespeares skådespel. Profvet i engelsk historia omfattar en viss, vanligen helt kort period. * I bibelkunskap fordras redogörelse för innehållet af ett visst angif- vet evangelium eller af vissa kapitel af Genesis eller Apostla- gärningarna. I algebra fordras hela tal och bråk samt ekva- tioner af i:sta graden och af 2:dra graden med en obekant jämte lätta problem och i geometri Eukl. I och II med problem samt för erhållande af högre betyg kännedom om Euklides III, IV och VI. Fordringarna t. ex. i franska utgöra öfversättning af lättare text till engelska, elementära grammatiska begrepp, särskildt form- läran, samt öfversättning från engelska till franska; eleven kan också, om så önskas, meritera sig genom att visa sig äga färdig- het att i tal använda det främmande språket, hvilket i sådant fall särskildt antecknas på betyget. * Hvilket litteraturprof elter hvilken period i historien som fordras an- gifves i de tryckta examensfordringarna, som publiceras ungefär ett år i förväg. 202 DEN HÖGRE KVINNLIGA UNDERVISNINGEN I ENGLAND. Senior Local Ex., som aflägges vid 16 ä 18 år, omfattar ungefär samma ämnen; en skillnad är, att antingen geografi eller någon gren af naturkunskap måste ingå i densamma. Fordringarna i de resp, ämnena äro naturligtvis också stegrade. Ju flere ämnen en examen omfattar, dess flere »points» har examinanden möjlighet att vinna. Ämnen, som utom de nyssnämnda kunna förekomma, äro allmän historia, nationalekonomi, logik, latin, grekiska, tyska, spanska, trigonometri, mekanik, kemi, zoologi, botanik, fysiologi och hygien samt teckning och musik. Ingen elev får dock taga alla dessa ämnen. II. Vi äro vana att höra våra ferier betecknas som ovanligt långa. Engelska lärarinnor bli också förvånade, då de få höra, att vi äro lediga tre månader under sommaren. Deras sommar- ferier börja först i augusti och omfatta endast sex veckor. Skill- naden mellan deras och vår arbetstid reduceras emellertid betyd- ligt, om man tager i betraktande, att de alltid hafva lördagen fri. Läsåret består af tre terminer, hvar och en på tretton veckor, tillsammans således 39 veckor. Fråndragas 39 lördagar eller 6 1/2 arbetsveckor från de 39 läsveckorna, så finner man, att den sammanlagda årliga arbetstiden till och med är kortare än hos oss. På min fråga, huruvida de ej skulle vilja byta ut sin spridda ledighet mot en längre samlad ferietid, svarade de i allmänhet nekande. De fruktade, att arbetet skulle blifva alltför intensivt. De engelska skolorna äro rädda för öfveransträngning. Att stor vikt lägges vid sport och lekar är ju också i full öfverensstäm- melse med den allmänna andan i England. Jag kände flere gånger under min vistelse där ute en känsla, som närmade sig afund, då jag såg de resurser, som finnas, och de ansträngningar, som göras för att göra människorna upplysta, friska, glada och lyckliga. Hvilken skatt äro ej dessa rikhaltiga »Free Public Libraries», som finnas i hvarje stad och som i sina präktiga läse- salar erbjuda en lugn och angenäm tillflyktsort, där äfven främlingen kan slå sig ned en stund och läsa dagens tidningar eller bedrifva mera allvarliga studier. Och huru allmän är ej tendensen att genom värdefulla reproduktioner väcka intresse för konsten. Det var uppfriskande och tilltalande att se skolväggarnas enformiga ytor afbrytas af en mängd vackra fotografier och taflor. I London tillhandahåller skolrådet sådana åt folkskolorna. Mest vemodig är dock jämförelsen mellan det stolta örikets resurser och våra DEN HÖGRE KVINNLIGA UNDERVISNINGEN I ENGLAND, 203 egna, då det gäller öppna lekplatser för såväl ungdomen som de vuxna. Hvilka präktiga »cricket-grounds» ser man ej där ute! Allmänt kändt är det intresse, som de stora engelska gosskolorna ådagalägga för cricket, och det påstås, ej endast på skämt, att den viktigaste kvalifikationen för en lärare i dessa skolor är att vara en skicklig sportsman. Äfven hvad lärarinnorna beträffar är vitsordet »fond of games» en god rekommendation. Jag såg ett cirkulär, som från ett seminarium skickäts ut till alla högre flick- skolor i riket. För hvarje utexaminerad elev uppgåfvos de exa- mina hon tagit före sitt inträde i seminariet samt hvilka ämnen och klasser hon helst ville undervisa i, och som en särskild re- kommendation omnämndes därjämte skicklighet i hockey och tennis eller allmän fallenhet för sport. Jag hade också tillfälle att vara närvarande vid en uppvisning af »girls’ sports» vid en större flick- skola i London, the North London Collegiate School for Girls. Den ägde för första gången rum på ett större fält för sportöfningar, som skolan varit lycklig nog att förvärfva i en utkant af London. En ganska vidlyftig apparat var igångsatt. Föreståndarinnan offi- cierade som »President» och »Referee», och en del lärarinnor tjänst- gjorde som »Judgers», »Inspectors», »Markers» etc., assisterade af ett dussin skolflickor, beklädda med olika värdigheter. Uppvisningen började klockan 1/2 3 och fortgick i intensiv solhetta hela efter- middagen, endast afbruten af teservering. Själfva öfningarna voro af ganska enkelt slag. Så förekom en löpning, som kallades »egg and spoon», hvarvid de täflande höllo i handen ett hård- kokt ägg i en sked. Ett litet stycke från målet stod en kopp, som de togo upp och lade ägget i, om de varit nog lyckliga att så länge bevara det helt. Att en mängd krossade ägg betecknade de täflandes väg, säger sig själft Lustig tog sig också löpningen i säck ut. Vidare förekommo kappränning med flagga, hvarvid de täflande på halfva vägen bytte flaggor, fritt hopp, dragkamp samt hinderlöpningar öfver rep, gungbräden, gärdesgårdar och genom repgungor, hängande tunnor, ringar och hopsnodda säckar. Förevisningen afslutades vid 7-tiden med högtidlig utdelning af en mängd pris. Gymnastiken syntes också vara vederbörligen omhuldad i de engelska skolorna, men den form däraf, som mest användes, s. k. Drill, gör väl i allmänhet på svenska åskådare ett egendom- ligt intryck. Kommandot är betydligt inskränkt och ersättes af en liflig och taktfast, men f. ö. föga tilltalande musik. Med led- ning af denna utföres ett ganska inveckladt program, i hvilket åt- skilliga moment af våra Lingska rörelser här och där äro inflätade. 204 DEN HÖGRE KVINNLIGA UNDERVISNINGEN 1 ENGLAND. Som lokal användes helt enkelt en vanlig större sal. Jag såg t. ex. en storartad uppvisning från Londons folkskolor, som ägde rum i the Royal Albert Halls kolossala konsertlokal. För att reglera rörelserna var golfvet indeladt i parallellogrammer och cirklar. De uppträdande voro iklädda synnerligen prydliga, lätta och luftiga dräkter med olika färger för de olika skolorna och voro därjämte försedda med diverse tillbehör, såsom klubbor af trä, s. k. dumb- bells, långa käppar, kransar af konstgjorda blommor till s. k. Garland Drill, rep att hoppa öfver, långa band o. s. v. Detta material manövrerades sedan med stor skicklighet, många rörelser voro mjuka och vackra, och stor omsorg ägnades tydligen åt grupperingen, som ofta tog sig utomordentligt bra ut, i synnerhet från de öfre åskådarplatserna. Åskådarnas bifall framkallades också oftare af en oväntad upplösning af en invecklad marsch eller de geometriska figurer, som det lefvande materialet allt emellanåt bildade, än af kraft och smidighet vid de särskilda rörelserna. Dessa voro också tämligen marionettartade, och det hela gjorde starkt intryck af balett, men äkta engelskt var det nog. Engelsmännen tycka om musik och taktfasta rörelser, och en viss ihärdig enformighet tyckes ej genera dem. Det intresse, som ägnas åt gymnastik och sport, tyckes också löna sig. En vackrare, friskare och hurtigare skolungdom än den engelska torde man sällan få se. Äfven i ett annat afseende utöfvar sporten en god inverkan. Genom de täflingar, som före- komma mellan olika skolor, bidrager den att stärka bandet mellan eleverna och den skola de tillhöra. De engelska skolorna söka också på andra sätt stärka sam- hörighetskänslan och vidmakthålla sambandet med de afgångna lärjungarna. Elevföreningar med olika ändamål organiseras, och vid flera skolor utgifves med elevernas medverkan en tidskrift (Our Magazine), som redogör för mera viktiga tilldragelser vid skolan, såsom fester, täflingar, skolresor, bibliotekens tillväxt, lärarinnebyten, föreningarnas verksamhet m. m., och som tillika innehåller meddelanden om de afgångna elevernas fortsatta studier, pris, som de vunnit, och platser, som de erhållit, äfvensom notiser om af dem ingångna giftermål och andra, mera privata förhållanden. De engelska flickskolorna hafva liksom engelska institutioner i allmänhet privat initiativ att tacka för sin uppkomst. Ett stort bolag, the Girls’ Public Day School Company, som grundades för omkring trettio år sedan, äger inemot 40 skolor med öfver 8,000 lärjungar. Andra skolor existera på grund af mer eller mindre storartade donationer eller underhållas af s. k. Societies. En DEN HÖGRE KVINNLIGA UNDERVISNINGEN I ENGLAND. 205 mängd skolor ägas naturligtvis också af sina föreståndarinnor. På ett rätt egendomligt sätt fick jag ett lifligt intryck af det stora antal konkurrerande helpensioner, som finnas endast i närheten af London. Min värdinna hade besvarat en annons, som meddelade, att prospekt från dylika skolor kunde erhållas efter anmälan hos en viss agentur. Ett par morgnar därefter ljöd brefbärarens knack- ning ovanligt kraftig, och en stund därefter kom min värdinna skrattande till min dörr. »Se hvilket göra jag fått», sade hon och visade på en stor korg full med bref, som hon öppnat och genomsett och som alla innehöllo svar från skolor. Somliga voro till och med så artiga, att de inbjödo henne på »Garden Party». Ledsamt nog hade jag ej tillfälle att besöka någon af dessa skolor, af hvilka många att döma af bifogade vyer sågo synnerligen till- talande ut. Särskildt tycktes lekplanerna ofta vara särdeles präktiga och rymliga. Äfven dessa skolor föra naturligtvis, om så önskas, fram till en eller annan examen. III. I likhet med hvad förhållandet är hemma hos oss förekomma äfven inom den engelska flickskolevärlden yrkanden på större enhet och fastare organisation. Dessa yrkanden ha emellertid mött starkt motstånd. De enskilda skolorna vilja ej uppgifva sin individuella frihet och hysa stor förskräckelse för att undervisningen skall bli hvad de kalla »redtapy», stereotyperad. Egendomligt är emellertid, att i en vrå af England, »Little Gallant Wales», som dess inbyggare gärna själfva benämna det, ett fast ordnadt system är genomfördt. Detta beror därpå, att skolorna där äro starkt understödda af allmänna medel, dels af statsmedel motsvarande vår spritskatt, dels af medel närmast motsvarande våra landstingsmedel och kommunala skatter. Utvecklingen af skolförhållandena i Wales är så egendomlig, att det ej torde anses som en alltför stor afvikelse att ge en kort historik af densamma. För ungefär trettio år sedan vaknade i Wales ett synnerligen lifligt intresse för den högre undervisningen, och högskolor upp- rättades i Aberistwith, Bangor och Cardiff. Man fann emellertid, att den ungdom, som strömmade till dessa skolor, ej kunde till- godogöra sig den undervisning, som bjöds dem, emedan deras föregående undervisning varit alltför bristfällig. Ett lifligt intresse för den högre elementära undervisningen blef då den närmaste följ- den, och i samband därmed anordnades en noggrann inspektion af befintliga läroanstalter. Emedan dessa voro grundade på donationer, 206 DEN HÖGRE KVINNLIGA UNDERVISNINGEN 1 ENGLAND. skedde inspektionen genom s. k. Charity Commissioners. En af dessa inspektörer fann, då han kom till en liten gosskola, att den donation, genom hvilken den uppehölls, ursprungligen innehöll det uttryckliga stadgandet, att anstalten skulle vara en högre skola för både gossar och flickor. Några flickor funnos emellertid ej, och skolan meddelade ej heller någon undervisning utöfver folk- skolans mått, hvarför den upplöstes, och då i staden redan förut fanns en högre gosskola, gjordes den till en högre undervisnings- anstalt uteslutande för flickor. Samtidigt kom en annan helt oväntad rörelse det nyvaknade bildningsintresset till hjälp. Nykterhetsvännerna i England hade förmått regeringen att belägga tillverkningen af spritvaror med dryga afgifter i syfte att dessa medel. skulle användas att möjlig- göra nedläggandet af en del krogar genom att med penningar godtgöra de dåvarande innehafvarna. Denna plan blef emellertid ej verkställd, och fråga blef då, hvad de. influtna medlen skulle användas till. I Wales utverkades tillåtelse att använda dem för »Secondary Education» eller högre undervisning, i det öfriga Eng- land anslogos de åt tekniska skolor. En mängd skolor, separata göss- och flickskolor samt sam- skolor, uppstodo nu, alla utgörande delar af ett organiseradt helt. Hvarje skola lyder under ett s. k. Local Council eller hvad vi skulle kalla styrelse, vid hvars sammanträden föreståndarinnan äger att, om hon så önskar, vara närvarande och som handhafver alla frågor rörande ekonomien och yttre anordningar samt delvis skolans organisation. En högre myndighet finnes emellertid, till hvilken i svårare fall kan vädjas. I hvarje »county» finnes nämligen ett s. k. County Council, som tillsätter föreståndarinnor vid de underlydande skolorna, tilldelar skolorna deras understöd och mottager inspek- törernas rapporter. Slutligen finnes en central myndighet för hela Wales, the Welsh Central Board, inrättad 1896, som tillsätter inspektörer och examinatorer och genom bestämmande af examens- fordringarna i stort reglerar skolornas arbete- Man sade mig, att detta system i verkligheten fungerar på ett synnerligen tillfredsställande sätt. De olika councils kontrollera hvarandra och förhindra maktmissbruk af den lokala myndigheten. I systemet ingår också, att folkskolan betraktas som botten- skola. Förberedande afdelningar få därför ej åtnjuta understöd. Skolafgifterna äro jämförelsevis låga. De uppgå till högst 9 pund årligen, då de eljest vanligen i de högsta klasserna utgöra om- kring i 7 pund. De särskilda skolornas arbete kontrolleras dels genom inspek- DEN HÖGRE KVINNLIGA UNDERVISNINGEN I ENGLAND. 207 törerna, dels genom resultatet af de årliga examina, som tämligen nära motsvara och äro likställda med de i det föregående nämnda. Skolorna i Wales hafva godt anseende i det öfriga England, och de betrakta sig gärna själfva som pionierer på sitt område. IV. Det är förut påpekadt, att skolorna genom examensväsendet stå i ett visst samband med universiteten. Ett annat samband äger rum därigenom att ett stort antal af lärarinnorna äro universitets- bildade. För »the Heads», föreståndarinnorna, vid de större skolorna äro akademiska studier ett oundgängligt villkor. I regeln är också undervisningen lagd i kvinnliga händer. I de högre flickskolorna förekomma sällan manliga lärare, och vid universiteten tjänstgöra kvinnor som lärare vid de kvinnliga colleges. Den kvinnliga begåfningen erkännes villigt och uppmuntras genom stipendier och framstående, väl aflönade befattningar. Vid Wales’ universitet äro män och kvinnor fullt likställda. En kvinna kan där till och med bekläda posten som »Vice-Chancellor». Lärarinnornas pedagogiska utbildning äger rum vid s. k. Training Colleges, till hvilka akademiska studier eller högre skol- exämen gifva tillträde. Kursen är ett- eller två-årig och utgör en direkt utbildning för den pedagogiska verksamheten. Den om- fattar jämte öfningslektioner och hospitering sådana ämnen som pedagogikens teori och historia, logik, metodik, fysiologi, skolhygien, röstbehandling och välläsning, teckning på svarta taflan, gymnastik och slöjd. Studierna bestämmas f. ö. af fordringarna i de båda examina, som lärarinnekandidaterna ha att välja mellan, nämligen the Teachers’ Ex. of the University of Cambridge eller the London Teachers’ Diploma Ex., hvilken senare dock endast får afläggas af dem, som äro berättigade till akademisk grad. Dessa slutexamina omfatta dels ett undervisningsprof, dels en skriftlig pröfning i pedagogik, metodik och pedagogikens historia. V. I det föregående är framhållet, i hvilken hög grad det engelska flickskoleväsendet är beroende af examina. Då hos oss på senare tider ganska bestämda yrkanden gjorts angående införandet af en afslutningsexamen vid flickskolorna, var det ju af särskildt intresse att inhämta de engelska lärarinnornas tanke angående examensväsendet. Omdömena utföllo naturligtvis olika, men de 208 DEN HÖGRE KVINNLIGA UNDERVISNINGEN I ENGLAND. flesta, som jag frågade därom, funno det tryckande och ansågo, att det mekaniserade undervisningen. Emellertid torde införandet af en examen hos oss få en mera Ödesdiger verkan än där ute. Engels- männen hafva nu en gång för alla en afgjord motvilja för att låta binda sig, och deras examensväsende medgifver i själfva verket ett stort mått af frihet. I de högre klasserna uppkommer väl en viss likformighet, men i de lägre kunna anordningarna växla betydligt. Examensfordringarna äro därjämte måttliga samt be- stämdt affattade och begränsade, och afläggandet af examina är också fullt frivilligt och förenadt med särskilda kostnader, hvarför många föräldrar af ekonomiska skäl eller för att undvika öfver- ansträngning föredraga att låta sina döttrar genomgå skolan utan att aflägga examen. Och på samma gång som engelsmännen sålunda göra det rådande examensväsendet så litet tryckande för sig som möjligt, förstå de också att draga mångfaldig nytta af detsamma. Emedan ämnena i de olika examina, hvilka med få undantag äro gemensamma för gossar och flickor, kunna grupperas på så många olika sätt, kunna de användas för en mängd olika ändamål och dels tjänstgöra som inträdesexamen till en del olika banor, dels helt och hållet eller delvis ersätta de preliminära exa- mina för t. ex. läkare, apotekare, arkitekter, lärare m. fl. Olika verk och institutioner anställa emellertid också själfva inträdes- pröfningar. Någon motsvarighet till det schibbolet, som student- examen En utfaller utgör hos oss, finnes ej. * , * jämförelse mellan engelska skolförhållanden och våra egna således ej alltid till vår fördel. Är det ej, frågar man sig ovillkorligen, ett tecken till efterblifvenhet och brist på sund anpassningsförmåga efter förhållandena, att en sådan examen som vår studentexamen med så många hopade ämnen och så mycket minnesarbete, en examen, som i hög grad är hvad engelsmännen kalla »nasty», ännu utgör ett oeftergifligt villkor för inträde på en mängd lefnadsbanor och för tillträde till de fördelar, som studier vid universiteten erbjuda? Denna tanke trängde sig ovill- korligen på mig i Oxford. För att där vinna inträde vid universi- tetet fordras endast att genom måttliga pensa i några få ämnen —- aritmetik, algebra eller geometri, latin och grekiska och för kvinnor fakultativt i st. f. latinet och grekiskan två moderna främmande språk — ådagalägga, att man har en för studier tränad hjärna. Skulle ej här hemma inom en ej alltför aflägsen framtid DEN HÖGRE KVINNLIGA UNDERVISNINGEN I ENGLAND. 209 några reformer i detta afseende kunna åstadkommas? Skulle ej, för att stanna inom det område, hvarom här närmast varit fråga, nämligen flickskolan, en examen, som innebär så stora garantier både med afseende på träning för studier och bibringande af nöjaktig allmänbildning som afgångsexamen från Högre lärarinne- seminarium, äfven kunna berättiga till inträde vid våra universitet ? Flickskolans lärarinnekår har ju visat sig vara en sträfvande kår, som ifrigt begagnar alla tillfällen till fortsatt utbildning. En sådan reform skulle också vara af betydelse för lärarinnornas ställning ■och skolornas utveckling. Det starkaste intrycket man erhåller vid beröringen med det engelska kvinnliga undervisningsväsendet är det talande vittnesbörd det ger om betydelsen af ett nära sam- band mellan ett lands olika undervisningsanstalter. Den engelska flickskolan ger ett typiskt exempel på en utveckling så att säga från toppen. Först öppnades tillträde för kvinnor till högre studier; sedan följde flickskolorna i spåren. Och det är en storartad ut- veckling på detta område, som de sista trettio åren fått bevittna. Det råder en intensiv lifaktighet inom den engelska kvinnliga studie- världen, och om än resultat och metoder äro olika våra — de äro nationella liksom allt engelskt —, så få vi ej underskatta deras förtjänster. Jag hade där ute en befriande känsla af att där fanns fritt utrymme för alla goda krafter, ej så många hämmande skrankor som hemma. Engelsmännen själfva tänka högt om den högre undervis- ningens ståndpunkt i deras land. »English education at its best is the best in the world», yttrade i ett föredrag Mr. Sadler, med- lem af engelska undervisningsdepartementet, men, måste han tillägga, »English education is not always at its best». Den engelska undervisningens största förtjänst ligger i den omsorg, med hvilken den personliga utvecklingen tillgodoses. Kunskapsmeddelandet är medel, ej mål. Såsom betecknande i detta afseende torde till ■sist få anföras några ord ur ett föredrag om »the Higher Edu- cation of Women», som vid 1901 års sommarkurser i Oxford hölls af Miss Maitland, Principal of Somerville College, det största kvinnliga college i Oxford. »Har den högre kvinnliga undervis- ningen», det var den viktiga fråga hon till slut ville framställa, »så ländt till kvinnornas bästa, som dess grundläggare hade hoppats ? Har den verkligen hjälpt dem framåt, har den visat sig mäktig att dana ädlare karaktärer?» Inga mänskliga institutioner mot- svara allt, hvad man af dem väntar, men oaktadt begångna miss- tag och felslagna förhoppningar trodde talarinnan, att det hittills nedlagda arbetet kunde betecknas som framgångsrikt. Själfva den Verdctndi 1903. 14 210 DEN HÖGRE KVINNLIGA UNDERVISNINGEN I ENGLAND. atmosfär, i hvilken de unga flickorna lefva, hade blifvit en annan. Många skolor hade förmått hos sina elever ingjuta mod, sannings- kärlek, allmänanda och en ansvarskänsla, som i pliktuppfyllelsen i och för sig finner sin högsta belöning. De kvinnliga colleges vid universiteten verkade sedan i samma anda; de sträfvade att vidga kvinnornas intressen, att utveckla dem och göra dem lämpliga att blifva mödrar och de ungas fostrare lika väl som att sätta dem i stånd att om så behöfdes försörja sig själfva och andra eller inträda i det olönade arbete i det allmännas och människokärlekens tjänst, som i England förekommer i så stor utsträckning och hvars kraf på kvinnorna med hvarje år, som går, blifva större. »För dem, som nu arbeta i skolor och colleges», afslutade talarinnan sitt uppfordrande föredrag, »gäller det, ej att syfta högre än de, som gått förut och röjt väg, men att bringa det därhän, att de nya släktena också tänka klart, känna varmt och kämpa en god kamp (feel deep, think clear and bear fruit well)». A. B. ”Etisk-religiös uppfostran”. Att sedlighet och religion på det närmaste sammanhänga med hvarandra är i allmänhet erkändt, särskildt bland pedagoger och i all synnerhet inom religionslärarnes krets. Därmed är dock ej sagdt, att de kretsar, som framför andra gå och gälla för att vara »religiösa», också skulle vara mest käns- liga för verklig sanning och rättfärdighet eller med andra ord äga den bäst utbildade sannings- och samvetsinstinkten. Man kan ha ett »känsligt» samvete, när det gäller åsikter, bruk och religions- öfningar, i hvilka man själf från barndomen lärt sig finna det gudomliga lifsinnehållet. Men denna »känslighet» kan lätt slå öfver till okänslighet, när det gäller en närmare granskning af de fäderne- ärfcla formernas verkliga innebörd och sanningshalt. . Sådant var förhållandet på Jesu tid. Fariseismen hade många goda sidor att uppvisa gent emot den tidens religiösa och sedliga likgiltighet. Detta parti utgjorde en produkt af den makkabeiska tidens religiösa hänförelse. Då gaf man med glädje lifvet för »den religiösa sanningens» bevarande, d. v. s. för den mosaiska lagens upprätthållande inom judendomen. Vi hafva ej rätt att förakta ‘‘ETISK-RELIGIÖS UPPFOSTRAN’. 211 dessa martyrer. Ej heller få vi tro, att deras andliga afkomlingar på Jesu tid alldeles förlorat sin ifver för fromheten. Många voro säkerligen af hjärtat uppriktiga i sin kamp mot den »nya» rikt- ning, som visade sig hos Jesus och hans lärjungar. Huru måste icke de fromma lagifrarna hafva harmats öfver dessa »affällingar», som till och med påstodo sig hafva lagen och i synnerhet profe- terna på sin sida! Ty trots sin kamp mot lagiskheten gjorde både Jesus och Paulus anspråk på att »uppfylla» eller förverkliga lagens anda. Ej underligt, att de blefvo utstötta ur de frommas krets. Dylika reflexioner hafva runnit mig i tankarna vid genom- läsningen af den kritik, som rektor Wærns inlägg i katekesfrågan erhållit i Verdandi detta år sid. 194. Recensentens framställning utmynnar nämligen i den »själfklara» satsen, att de som hylla »bort-från-bibeln-teorien» ej kunna (= ej hafva rätt att) diskutera frågan om kristendomsundervisningen. Tydligt är ock, att han räknar rektor Wærn till denna kate- gori. Och jag kan ej neka, att äfven undertecknad känner sig träffad», så tillvida som jag i allt väsentligt gillar och hyllar rek- tor W:s ståndpunkt. Det torde därför ej böra anses orimligt be- gärdt, om jag i denna tidskrift äskar ljud för ett kort uttalande med anledning af den ifrågavarande recensionen. Först skall jag då tillåta mig att påpeka ett slags medgif- vande gentemot rektor W., som ligger i denna recension. Dit hör den satsen, att Guds uppenbarelse är proportionell mot människans andliga ståndpunkt. Däraf härledes emellertid den följdsatsen, att Gud ej befaller en kristen i vår tid detsamma som han befallde Abraham, Josua, Samuel o. s. v. När det t. ex. i Josua n: 6 heter: »Och Jahve (Herren) sade till Josua . . . Deras (kanaaniternas) hästar skall du hasa och uppbränna deras vagnar i eld» ... så få vi ej tro, att Gud skulle befalla någon af vår tids härförare att gå till väga på samma barbariska sätt. Likväl, menar recensenten, få vi ej sätta i fråga, annat än att denna barbariska befallning verkligen var gifven af Gud själf. Nu skall jag söka uppvisa, hvartill ett sådant resonnemang leder i fråga om katekesen. Rektor W. (och åtskilliga andra med honom) håller före, att t. ex. treenighetsläran ej är ett lämpligt lärostoff åtminstone för våra dagars skolungdom. Finge jag nu tillämpa recensentens i synnerligen vidsträckt betydelse fattade uppenbarelsebegrepp, skulle jag vilja säga så: Gud befaller ej en kristen i vår tid att tänka sig hans väsen på samma sätt som under de s. k. ekumeniska mötenas dagar. 212 "ETISK-RELIGIÖS UPPFOSTRAN." Tvärtom: Gud befaller oss numera, att vi skola lämna dylika bar- bariska tankeformer och göra bruk af den högre uppenbarelse, som han nu gifvit oss. Klart är ju, att vi aldrig fullt adekvat kunna förstå den oändlige. Men äfven om våra tankar om honom grunda sig på hans uppenbarelse, måste vi likväl skilja mellan lägre och högre uppfattningssätt. Guds uppenbarelse är propor- tionell mot människans andliga ståndpunkt. Då nu vår andliga ståndpunkt ej längre är densamma som under den så kallade dogm- utvecklingens period, har äfven Guds uppenbarelse ett modifieradt innehåll för oss. Ungefär så skulle ett resonemang lyda på grundvalen af den teori, som låter Gud själf gifva motsatta befallningar under olika tider. Att detta icke innebär någon förvrängning af den ifrågava- rande recensentens tankegång, framgår tydligt af hvad han säger om begreppet vidskepelse. Hans ord lyda så: »Det är vidskepelse att i det 20:de århundradet tro, att talet 13 medför olycka; det var icke vidskepelse, då judarne på Jesu tid trodde vansinniga vara bebodda af demoner». Recensenten menar uppenbarligen, att sist nämnda föreställ- ningssätt, försåvidt det gör sig gällande i våra dagar, måste be- tecknas såsom vidskepelse. Så väl det ena som det andra sättet att tänka sig saken måste då också grunda sig på gudomlig up- penbarelse (?). Recensenten klandrar rektor W., emedan han skall hafva karrikerat den gängse undervisningen i fråga om kristologien och den därmed sammanhängande treenighetsläran. »Intet spår af Nya Testamentets ‘kenosislära’, intet förmildrande af de abstrakta logiska begreppens brytning med en innehållsdiger verklighet.» Låt oss då först säga ett ord om den s. k. kenosisläran. Förmodligen är den tämligen föga utredd inom våra skolor. De så kallade ortodoxa luteranernas mening med denna lära har aldrig varit att utjämna den logiska »brytningen» mellan 3 och 1. Insläpper man i treenigheten någon slags -»subordination», så förloras alldeles säkert »absolutheten». Meningen har endast varit att komma till rätta med Jesu tillvaro i tiden, hans begränsning under sin »förnedring». Detta finner man mycket klart och tydligt såväl hos tysken Thomasius som dansken Martensen och finnen Granfelt — för att nu icke tala om svensken (?) Bensow. Enligt Sohm (kyrkohistoria) ligger förtjänsten i det nicenska mötets beslut om Kristi gudom däri, att det »låter det obegrip- ‘‘ETISK-RELIGIÖS UPPFOSTRAN”. 213 liga vara obegripligt» och sålunda afvisar »kristendomens helleni- sering». Jag skulle vilja tillspetsa saken därhän, att den nicenska (eller kanske rättare: den athanasianska) bekännelsen sökt göra det obegripliga ej blott oåtkomligt för förståndet utan mot förståndet stridande. Och detta kan väl ej vara någon förtjänst, särskildt när det gäller kristendomsundervisningen. Vill man ändtligen inlåta sig på att resonera om en sak, måste man väl ändå bekväma sig till att använda sitt förstånd. Annars måste man, så vidt man kommit till den öfvertygelsen, att saken är obegriplig, afhålla sig från att säga något vidare därom. Den åter, som kommit till den öfvertygelsen, att läran om Kristi gudom jämte treenighetsläran (och äfven »kenosisläran») är behäftad med logiska orimligheter, kan väl ej klandras, om han ej nöjer sig med mindre än en reduktion till en uppenbar contra- dictio in adjecto (3 = 1). Så snart recensenten lyckats »deducera in absurdum» rektor W:s »ideella världsåskådning», har han naturligtvis ådagalagt dess ohållbarhet, lika väl som han menar sig hafva gjort det i fråga om den psykologiska dualismen. Om någon säger, att en och samma människa består af två substanser och likväl utgör endast en substans, hvarvid substansbegreppet fattas i alldeles samma be- märkelse, måste hvarje tänkande varelse afvisa ett sådant påstående såsom orimligt. Vi luteraner hafva ej svårt för att gå in på det orimliga i katolikernas brödförvandlingslära. Och likväl kunna de ganska behändigt reda ut saken från logisk synpunkt, i det de påstå, att det (endast) är substanse?i i brödet och vinet som förvandlas, ej (de för sinnena fattbara) accidenserna. Rektor W:s recensent frågar, huruvida det är rimligt (»sanno- likt»), att bibeln under flera sekel skulle hafva kunnat vara, hvad den verkligen varit för tusenden af människor, om den tillkommit på vanligt mänskligt sätt — såsom rektor W. föreställer sig saken. Och härvid hänvisar han på »andra tankelagen» (hvarje följd eller verkan förutsätter sin tillräckliga grund eller orsak). Således håller han ändå på tankelagarna. Och det med rätta. Det gäller blott återigen en rätt tillämpning af dem. Bibelns verkningar är mångfaldiga. Bland annat har den hos vissa människor rotfäst den öfvertygelsen, att samme oföränderlige Gud skulle hafva uppenbarat alldeles motsägande ting, i det han lämpat sig efter olika människors mottaglighet eller fattningsför- måga. En sådan verkan måste äfven den äga sin tillräckliga grund. Och den grunden är ej svår att upptäcka. 214 ‘‘ETISK-RELIGIÖS UPPFOSTRAN”. Vi finna ju äfven, att Kora^ien hos muhammedanerna med- fört åtskilliga verkningar, äfven af välgörande art. Och detta — trots alla de mänskliga brister och motsägelser, med hvilka den är behäftad. Likväl är koranen (i stort sedt) ett verk af en och samma personlighet. Vi kunde äfven peka på den persiska religionsurkunden Zend- avesta. Äfven den har utöfvat sina välgörande inverkningar på den persiska religionens anhängare — trots allt. Att oppositionen mot den kristliga trosläran i vissa fall här- flyter från vår kulturs ensidigheter är ganska troligt. Intellektua- lismen är åtminstone enligt min mening ett svårt lyte hos vår tids bildade. Denna sjukdom visar sig såväl inom religiösa kretsar som inom de motsatta lägren. Man lägger en alltför stor vikt vid vissa fastslagna lärosatser, liksom om någons personliga värde hufvudsakligen vore beroende däraf. Jag vill för min del gärna bortlägga en dylik måttstock, när det är fråga om verkligt framåt- skridande. Likväl kan jag ej gå in på den satsen, att man vid religions- undervisningen skulle ha rätt att misshandla barnens förstånd genom meddelandet af orimligheter eller åsikter, som endast en utvecklad spekulativ filosof kan fatta. Om man stämplar en dylik ståndpunkt såsom intellektualism, återfaller anklagelsen på den klandrande personen själf. Sanningsinstinkten och rättsinstinkten äro visserligen ej iden- tiska. Det har väl ej heller rektor W. sagt. Men ingen torde på fullt allvar vilja bestrida deras innerliga sammanhang med hvar- andra. Detta visar sig synnerligen tydligt vid rättegångsundersök- ningar. Men äfven när det gäller sedligt religiösa frågor, äro de båda instinkterna nära förbundna med hvarandra. Det är detta, som framhålles i den bekanta utsagan: »Om någon vill göra dens vilja, som har sändt mig, skall han förnimma, om denna lära är af Gud eller om jag talar af mig själf.» När rektor W:s recensent sätter »vidskepelsen» såsom gråa starren mot »reflexionssjukan» såsom svarta starren, så vill jag en- dast tillägga: en tredje möjlighet gifves. Eller skulle det inte vara tänkbart, att man på samma gång kan lägga hufvudvikten i fråga om kristendomen vid lifvet och ändå ej lämna den logiska rim- ligheten i fråga om läran alldeles åsido? Undertecknad har alltjämt påyrkat en kristendomsundervisning, grundad på bibeln på samma gång som på psykologien och pe- dagogiken. Jag skulle nu äfven med hänsyn till den recension, mot hvilken jag vänder mig, vilja tillfoga: logiken. Barnens »re- GENMÄLE. 215 flexionssjuka» kan enligt min mening ej botas med logiska orimlig- heter. »Ju enklare, ju simplare», heter det i Dumboms lefverne. Och den regeln torde nog hålla streck äfven när det gäller kristen- domsundervisningen. Den elementära religionsundervisningen bör ej sysselsätta sig med andra saker än de (äfven för förståndet) mest tillgängliga. Man bör beträda den pedagogiska allfarvägen: från det konkreta till det abstrakta. Valde man nu till utgångspunkter härvid en samling bibel- stycken, i hvilka (den kristna) religionen mest konkret träder i dagen, då kunde man hoppas på en verklig frigörelse från både intellektualism och tvifvelsjuka. Men så länge man envisas med att behålla det skolastiska material, som katekesen baserar sig på, kommer man aldrig ifrån dessa formler, som dels verka tvifvel- sjuka, dels leda till den argaste intellektualism. Jag vädjar till den sannings- och rättsinstinkt, som jag för- utsätter hos våra religionslärare, i det jag frågar: Skulle ej Jesu tal och särskildt hans liknelser om Guds rike kunna läggas till grund för den elementära kristendomsundervisningen med större skäl än Luthers lilla katekes? Uppsala den 26 mars 1903. L. Bergström. Genmäle. Genom vänligt tillmötesgående från Red. af denna tidskrift har jag blifvit satt i tillfälle att taga del af ofvanstående rec. och ber härmed att få vända mig till den ärade recensenten, lektor Berg- ström, med ett kort svar. Hr B. kallar Wærns skrift ett »inlägg i katekesfrågan». Ser han icke något annat och vida djupare i denna skrift, så är det fullt naturligt, att han missförstått hela innebörden af vår skrift- växling. Jag bör då alls icke förvåna mig öfver att min recen- sion blifvit missuppfattad. Jag skall då icke besvära hvarken hr B. eller denna tidskrifts läsare med något utförligt försvar. Det är endast en sak, som det ligger mig om hjärtat att få af- gifva en förklaring af, och det är de två sista raderna af min rec. Genom sin ställning i slutet af uppsatsen och genom sin starkt sammandragna form kunna de möjligen gifva ett skenbart stöd för hr B:s tolkning af dem. Hr B. säger: »recensentens framställning utmynnar — i den 216 "ETISK-RELIGIÖS UPPFOSTRAN’. själfklara satsen, att de som hylla »bort-från-bibeln-teorien» ej kunna (= ej hafva rätt att) diskutera frågan om kristendoms- undervisningen». Jag har yttrat: »Det synes mig själfklart, att anhängarne af »bort-från-bibeln-teorien» svårligen kunna diskutera om kristendomsundervisningen». Detta är dock ej fullt detsamma: i) »synes mig själfklart” utsäger en mening mer subjektivt än »en själfklar sats»; 2) min rec. »utmynnar» icke i de citerade två raderna. Mynningen ligger högre upp, i följande ord: »Att kon- statera denna de skilda frågornas differentiering har varit ett hufvudsyfte med dessa rader». Här ha vi rec:s »qvod erat demonstrandum». Vi tillägga nu: Det andra hufvud- syftet genomgår hela recensionen och är: ett under- kännande af hr Wærns vetenskapliga metod, den logiskt deduktiva, såsom i och för sig tillfyllestgörande i religions- undersökningar. Religionsvetenskapen måste ha lika mycken respekt för fakta som för logiken, och »på lifvets---------- område äro begreppsmotsägelser ingenting så afskräckande»; 3) »svårligen kunna» är — svårligen kunna, icke = »ej hafva rätt att», och innebär således intet interdikt. Hvad säga då mina slutord? De utsäga min personliga, omedelbart vissa uppfattning, att de som, i likhet med hr Wærn, misstro de nytestamentliga författarnes förmåga — och delvis goda vilja — att lämna en med verkligheten öfverensstämmande, trogen bild af den historiske Kristus, de ha ringa utsikt att i sin diskussion om kristendomsundervisningen kunna bära fram de synpunkter, som förmå leda denna undervisning i den rätta rikt- ningen: ett närmande till bibelns kristendom. Ett sådant uppfat- ningssätt af den kristna religionsurkunden måste — om det är konsekvent — föra till förbiseende af mycket för den kristna religionen specifikt och. stanna vid »religionen såsom sådan», d. v. s. ett tanketing, en abstraktion men ingen lefvande religion. Ett genomförande af sådana idéer på kristendomsundervis- ningen skulle endast taga skolorna ur en teologisk och positiv dogmatism och kasta dem i armarna på en filosofisk och negativ dogmatism, vida mer konstruerad än den förra. Härmed vill jag ingalunda förneka, att den af hr Wærn antydda »förnuftstron» är byggd af åtskilligt kristligt material, men konstruerad är den. Att noggrannare genomgå hr B:s recension och söka påvisa, hvad jag verkligen sagt och icke sagt, tror jag vara till föga gagn. En benägen förnyad genomläsning af min rec., om hr B. anser den värd den mödan, kan uträtta detsamma. Endast en sak GENMÄLE. 217 ber jag att få säga i rättvisans intresse: clet är icke jag, som »stämplat» hr Wærns åsikt som »intellektualism». Hr Wærn har själf i sin afhandling (sid. 19) »med nöje» accepterat namnet. Hvar- ifrån, är mig obekant. Skulle hr B. sedan vilja utsträcka denna repetition till sin här ofvan införda kritik af min rec., så torde han sannolikt upp- täcka ett och annat, t. ex. hur många för min tankegång främ- mande föreställningar han inskjutit i ett analogislut, som börjar: »Nu skall jag söka uppvisa, hvartill ett sådant resonemang leder», och som resulterar i något bra likt en gudomlig befallning till oss att afskaffa katekesen. Men hvarje sådan inskjutning represen- terar en brusten länk i slutledningskedjan. Jag har räknat tre brustna länkar. Låtom oss kollationera! — men hvarför så här in- för offentligheten? Nej, lämnom detta logiska smågnat, om jag så får säga, och vändom oss från utanverken till kärnan! Begynnom igen, där jag förra gången slutade: vi ha två reformfrågor att söka utreda, en pedagogisk och en teologisk. Skall den pedagogiska få vänta på sin lösning, till dess den teologiska är utredd, då får den vänta länge; skola vi vänta på ny lärobok, tills alla partier fått säga sitt sista ord om hvad som är »vidskepelse» i Bibeln, då få vi vänta för länge. Må hvar der a frågan diskuteras för sig. Min egen ståndpunkt i den pedagogiska reformfrågan an- gifves kortast genom hänvisning till skolkommittébetänkandet at den 13 januari 1891, i allt hvad angår inträdesfordringar och kursfördelning m. m. vid de allm. läroverken. Jag anser det ej innehålla något framtida idealförslag för kristendomsundervisningen, men en f. n. möjlig och önskvärd reform. Såsom supplement tar jag gärna med: ett yttrande af fröken Hortence Westman (denna tidskr. 1896), ett d:o af rektor S. Almquist (ibid. 1900) och senaste skolkommittés betänkande (1902). Ehuru icke i allt sam- stämmiga, menar jag, att de peka i rätt riktning. Jag instäm- mer med tillfredsställelse i sistnämnda kommittés yrkande på ny lärobok. Af hittills utkomna läroboksförslag, dem jag känner, synes mig, har man mest att lära af C. R. Martins, »Luthers lilla katekes etiskt belyst», ehuru den väl ej lämpar sig för den egent- liga barnaåldern. Att folkskolornas kristendomsundervisning också behöfver refor- meras, tror jag, men vill därom ej bestämdt yttra mig, då jag icke har personlig erfarenhet från det området att stöda mig på. Och reformer i trosläran? — Den, som utan polemik i hågen genomläser det som i min rec. står skrifvet om uppenbarelse, torde nog fatta, att jag anser all religion, äfven den s. k. »natur- 218 ‘‘ETISK-RELIGIÖS UPPFOSTRAN”. liga», ha sin grund i uppenbarelse, men icke, att denna uppen- barelse sträcker sig till ord och »tankeformer». Religionen är icke till sitt väsende en lära, en teori. Den är fastmer en människans vördnads- och kärleksställning till Gud. Denna vördnads- och kärleksställnings innerlighet och ovillkorlighet är det — enligt min tro — efter hvilken en människas, ett folks, en tids »andliga stånd- punkt» bör mätas, icke efter deras vetenskapliga eller allmänna kulturgrad. Att vår tids -»andliga ståndpunkt» är högre än dogmbildnings- periodens är obevisadt. Den allmänna kulturen nu står högre än då, och våra »tankeformer» äro andra än den tidens. Att de äro mer utvecklade, klarare än forntidens, är sannolikt; att de passa oss bättre är säkert. Kunde och borde icke vår tid söka i nutidsformer kläda om det djupa religiösa innehåll, som dogm- bildningsperioden klädde i sina tankeformer? — Och kasta bort de gamla dogmerna? — Nej, låta dem stå, men »öfversätta» dem, så att de bli tillgängliga för vår tids människor. — De reformer synas mig bäst, som äro förenade med det föregående genom »plustecken», icke genom »minustecken». Så utförda komme re- formerna att innebära icke revolution utan evolution. Att en sådan »utveckling» af trosläran redan pågår, synes mig vara en akt af den enklaste rättvisa att erkänna. Eller är det precis ena- handa uppfattning, som framställes från predikstol och kateder nu och för 30, 40, 100 år sedan? — Hr Wærn anser, att ut- vecklingen går tålamodspröfvande långsamt; andra, att den går för fort. Att här träffa rätta takten är icke lätt, äfven om man vore ense om målet. Man skall gå tidens berättigade kraf till mötes, men icke alla tidens kraf äro berättigade. — Men det kan jag fullt hålla med Hr Wærn om, att ju mer utvecklingen befordras af kyrkans egna män, desto bättre. Till sist ett beklagande, att hr B. i så hög grad känt sig »träffad» af min rec., att han ej gett sig ro att vänta med kritik af »mina åsikter», tills jag fått tillfälle uttala dem. En naturlig följd däraf har blifvit, att jag icke känt mig träffad af hans rec. Djursholm den 27 maj 1903. Lennart Ribbing. Några ord om realia vid undervisning i klassiska språk. Hufvuddragen af grekernas och Bergstedt. P. A. Norstedt & Söners Romerska antikviteter af Gösta aktiebolag. romarnes mytologi af Hugo förlag. 2:a upplagan. 1903. Göransson. Beijers bokförl. 1903. Det är skolböcker. icke min afsikt att skrifva en granskning af dessa Jag vill blott säga, att den förstnämnda synes mig i afseende på ämnets fattning såväl som i framställning och språk vara en ypperlig skolbok. Jag har alltsedan första upplagan ut- kom, 1898, användt den såväl för mina latinare som för rea- listerna, med hvilka jag under ett par af gymnasieåren läser litet klassisk fornkunskap. Och jag säger dem alltid, att de skola läsa boken väl, emedan den är så väl skrifven. När således författaren säger, att han föga ändrat sin andra upplaga, så för- vånar detta mig ej. Däremot anser jag boken väl värd de ännu rikare och vackrare illustrationer, hvarmed förläggarne hafva ut- styrt den nya upplagan. Äfvenledes instämmer jag i författarens .4 - 911 antagande, att arbetet »äfven utanför läroverken skall användbart af den, som önskar en kort öfversikt af den och romerska mytologien». Däremot är det med ett välgrundadt vemod, som befinnas grekiska älskaren af klassiska skolstudier tänker på utsikten att skolböcker af denna art snarligen torde få söka sin publik nästan uteslutande »utanför läroverken», läroverken, välgrundade bifall, så är Skulle — mot hvad vi våga hoppas — de 13 A- som af reservanter inom läroverkskommittéen med skäl förordats, vinna de beslutande myndigheternas en sådan skolboks framtid säkerställd och har inom dessa läroverk sin rätta hufvudplats. Få vi däremot endast 3- eller 4-klassiga latingymnasier, så får boken nog hålla till godo med platsen utanför. Man får då spånad med att bibringa till 71/ 220 några ord om realia VID UNDERVISNINGEN 1 KLASSISKA SPRÄK. mogenhetsåldern sig närmande gymnasister det elementäraste i latin och grekiska, som skall gifva dem en tvifvelaktig säkerhet i att lotsa sig fram till begripande af en lättare text. Realia? Skulle man i sin ifver vilja ge sig in på sådant, emedan man finner, att lärjungarnas ålder passar därför och att de skulle till- godogöra sig sådant med mera intresse och större utbyte än språkens abc, så blefve man snarligen kallad till ordningen af medvetandet om tidens knapphet och det stundande examenskrafvet. Också talar det nya läroverksförslaget naturligtvis icke om några hjälpvetenskaper: hvarken mytologi eller konsthistoria för grekis- kans studium, ej heller romerska antikviteter för latinets omnämnas. Och dock borde dessa realia verkligen bibringas i skolan och böra vid eventuellt upprättade A-läroverk intaga en icke allt- för obetydlig plats. Det romerska folket har haft sin historiska betydelse mest såsom stats- och rättsbildande; därför höra de romerska antikviteterna, synnerligen de, som röra stats- och rätts- förhållandena, tillsamman med latinet. Grekerna ha varit ban- brytare på andens finare områden: tänkandets, formgifningens, den diktande och konstskapande fantasiens. Därför höra mytologi och en smula konsthistoria tillsamman med Homerus, Sophokles och Plato. De höra tillsamman, menar jag, så att man vid för- fattareläsningen belyser innehållet med realnotiser och förevisande af bilder, men ock så, att lärjungarna få tillägna sig det viktigaste af det sålunda meddelade i kortfattadt sammanhang. Sådana realia kunna visserligen meddelas i hvad man kunde kalla klassiska läro- verk utan klassiska språk, såsom i Danmark lär ske på ett och annat ställe. Men de verka icke på samma sätt i sammanhang med läsning af klassiska författare endast i öfversättning, så vidt min erfarenhet från min skolas realister ger vid handen. Lärjungarna fatta saken allvarligare, då de, mödosamt arbetande sig fram med de politiska striderna i Livius, underlättas af antikvite- terna, eller då de läsa Bergstedts framställning af underjorden i sam- manhang med Aeneidens sjette bok. För öfrigt lära hvarken klas- siska realia eller öfversättningar få något nämnvärdt rum i någon af de föreslagna skolformerna. Icke heller skulle jag vilja belasta någon af dem med detta i sig själf så värdefulla gods, om blott de klassiska realia finge vara med vid utbildandet af någon liten del af vår ungdom, den nämligen, som hör A-läroverken till. Jag är icke bland dem, som motsätta sig realstudiernas starkare ut- veckling, utan till dem, som begära en tryggad, låt vara inskränkt fristad, ät de af latinet och grekiskan stödda humanistiska studierna. En sådan fristad är, efter min mening, icke det föreslagna latin- NÅGRA ORD OM REALIA VID UNDERVISNINGEN I KLASSISKA SPRÅK. 221 gymnasiet. Jag räknar detta endast som ett rastställe på vägen till afrättsplatsen. Men — säger man — icke ens A-läroverken komma att gifva någon nämnvärd klassisk bildning. Nej, men en afsevärd förbildning, och det särskildt i den mån man gifver realia lämpligt rum. Till lämpligheten hör äfven en måttfull begränsning. Icke alla slags realia och inga utförliga framställningar i läroböcker! Läraren skall muntligen ge lif och utfyllnad. För att ge ett par bevis på hvilket bildningsvärde dylika handböcker för den mognare ungdomen äger, vill jag först på- peka, att de mytologiska bilderna jämte sin text i allmänhet visa lärjungarna prof på klassisk konst — hvilken ju ännu hålles i högt anseende äfven af de modernaste andar — locka dem till museibesök och bibringa dem en fylligare uppfattning af hvad de där se. Vidare är poesien, äfven den svenska, rätt mycket befolkad med den grekiska mytologiens gestalter och innehåller en mängd anspelningar på dess sagor. Kännedom om dem medgifver mången gång en egentligare uppfattning af ett skalde- styckes mening. Låt mig ta ett annat exempel, belysande en annan sida af saken. Jag genomgår med mina lärjungar den djupsinniga myten om Demeter och hennes dotter Persephone. Den är så vackert berättad af Bergstedt. Han pekar på sagans natursida: sädes- kornet, som ligger i jorden halfva året, mörkrets och dödens tid, för att åter uppstå, lefva och mogna under vårens och sommarens ljustider. Han tillägger, att dessa och andra läror, som i djup- sinniga allegorier framställde motsatsen mellan lif och död, ut- gjorde innehållet i de s. k. mysterierna, hvari särskildt förkunnades meningar rörande lifvet efter detta, som afveko från de populära föreställningarna. Jag tillägger, att de djupare andarna i forntiden sålunda höjde sig till en odödlighetstro, som skiljer sig från en mängd nyare öfvermänniskors till den nuvarande tidsformen be- gränsade uppfattning af lifvet. Men jag tillägger också, att forn- tidens själsaristokrati undanhöll odödlighetstron för den profana hopen, medan kristendomen förkunnar den för alla, icke minst för de arbetande och betungade i världen. När man talar föraktfullt om utbytet af antikens studium i skolorna, så vill jag visserligen icke föra en alldeles motsatt talan. Men jag vill dock fästa uppmärksamheten därpå, att, om man får tid till något mer än de första elementerna, man har rika tillfällen till enkla och osökta jämförelser med nutida förhållanden på politikens, samhällslärans, religionens m. fl. områden, samt att 222 NÅGRA ORD OM REALIA VID UNDERVISNINGEN 1 KLASSISKA SPRÅK. man kan väcka tankar och öfva själsbildning på ungdomen af sådan art, som icke lyser i studentexamen. När jag talar om realia vid skolstudiet, bör jag ej förbigå en ny handbok i de romerska antikviteterna, utgifven af min förre lärjunge, numera min högt värderade medlärare, dr Göransson. Det är visserligen en smula själfförsakelse, om jag berömmer detta lilla arbete, eftersom min egen lilla bok i ämnet hittills haft led- ningen i våra läroverk på detta område. Men det är ju å andra sidan tillbörligt, att vi gamla träda tillbaka för nyare krafter, helst om de, såsom i detta fall, hafva vissa företräden, som gifva be- rättigadt skäl till erkännande. Jag får väl således rekommendera boken, åtminstone hos andra latinlärare — själf behåller jag kanske den jag är van vid. Dr Göranssons bok förtjänar nämligen ganska stor berömmelse. Den är icke blott några årtionden nyare, hvilket i och för sig är en viktig omständighet, då antikens studium inga- lunda står stilla i våra dagar. Den är liffullt, ledigt och konkret skrifven, hvilket just ej kan sägas om mina starkt koncentrerade antikviteter. Och ehuru den icke räknar mer än 102 sidor text jämte illustrationer, inrymmer den äfven delar af romarnes privatlif, något som jag i hufvudsak öfverlämnat åt lärarens muntliga fram- ställning. Jag betviflar icke, att lärjungarna skola läsa denna bok med större nöje, än de läst min. Och medan jag tar för afgjordt, att få eller inga utom läroverken tillägnat sig de romerska forn- förhållandena med tillhjälp af Lindroths »Korta sammandrag», så tänker jag, att Göranssons bok kan få en ganska stor läsekrets äfven utanför skolans område. Ett ytterligare företräde har den senare däruti, att den är illustrerad. Men bilderna äro i värde vida underlägsna dem, som pryda lektor Bergstedts mytologi, hvilket herrar förläggare behagade lägga märke till, ifall de få tillfälle att utsända en ny upplaga. Dem, som vilja skaffa sig en fullständigare inblick i den romerska statens lif, hänvisar jag till professor Sundéns grundliga och dock lättlästa, nyss fullbordade arbete: De romerska antikvi- teterna. Slutligen ännu ett ord om realia — från den rena nyttans synpunkt. Det torde knappast hittills hafva utgifvits ett enda studentprof för öfversättning från latin till svenska, hvari icke en lärjunge STOCKHOLMSKRETSEN AE LÄRARINNEFÖRENINGEN. 223 skrifvit fel, stundom af ganska betänklig art, såvida han ej haft reda på sina antikviteter. Huru skola framtidens latingymnasister värja sig vid motsvarande, om ock lättare uppgifter efter ett tre- eller fyraårigt studium af språket? »Någon kännedom om den romerska kulturen» hoppas visserligen Läroverkskommittén i sitt betänkande (sid. 283) att de skola hafva vunnit. För min del tror jag, att det skall blifva vederbörande svårt att uppleta texter, hvarest icke obehagliga och öfverraskande nyheter rörande den romerska kulturen skola möta den skrifvande och förmå honom att låta den gamle romaren hafva sagt förbluffande saker. L. Lindroth. Stockholmskretsen af Föreningen af lärarinnor och lärare vid Sveriges högre flickskolor och samskolor sammanträdde den 3 april 1903 för att öfver- lägga om ett inom styrelsen väckt förslag till sociala föreläsningskurser för flickskolornas högsta klass. Diskussionen inleddes af skolföreståndarinnan Anna Whitlock, som be- tecknade förslaget såsom en viktig länk i privatskolornas arbete på att samman- binda skolan och lifvet. Det sociala intresset hade under de senare åren vuxit sig starkt i Sverige, men kunskapen i sociala frågor stode ej i ringaste pro- portion därtill. Det vore för att afhjälpa denna brist, som förslaget tillkommit, ehuru ett nytt ämne nog ej skulle blifva välkommet på skolschemat. Då det emellertid torde möta oöfverstigliga svårigheter att anordna dylik undervisning i alla skolor, hade man tänkt sig, att den skulle bli gemensam för flickskolor- nas högsta klass samt meddelas under föreläsningsform. Antagligen måste dock denna undervisning bli valfri. Viktigt vore, att den blefve så objektiv som möjligt, på det att den ej måtte få anstrykning af socialistisk propaganda. Valet af föreläsare vore därför af stor betydelse. Man finge akta sig att välja utpräglade partipersonligheter, liksom man måste tillse, att de hade pedagogisk, förmåga. För att ett så stort antal lärjungar som möjligt måtte kunna deltaga, måste de sociala föreläsningarna ingå i skolans undervisningsplan, medan de å andra sidan borde så litet som möjligt inverka störande på densamma. Man hade tänkt sig som lämplig tid fredagar kl. 2,30—3,30 e. m. Sedan någon af- delning af kursen afslutats, borde nämnda timme tillbringas i skolan under sam- tal därom mellan eleverna och någon lärarinna. För att underlätta undervis- ningen hade man för afsikt att trycka grundlinjer. Äfven seminarieelever, gym- nasieelever och lärarinnor m. fl. skulle ha tillträde. Den ekonomiska sidan af saken vore den mest oklara. Man hade förslagsvis tänkt sig, att skolorna skulle betala 15 å 20 öre pr gång och pr elev. Öfriga deltagare skulle erlägga en afgift af exempelvis 25 öre pr gång. Följande förslag till föreläsningsämnen hade uppgjorts: 1. Inledningsföreläsning. 2. Kommunallagstiftning. 3. Fattigvårdslagstiftning. 224 STOCKHOLMSKRETSEN AF LÄRARINNEFÖRENINGEN. 4. Stockholms stads fattigvård. 5. Den enskilda välgörenheten. 6. De fattigas barn. 7. Nykterhetsfrågan. 8. Folkbildningsarbetet. 9. Industrialismen. 10. Egnahemsfrågan. 11. Kooperativa föreningar. 12. Den svenska kvinnorörelsens historia. 13. Den svenska kvinnans rättsliga ställning. 14. Settlements i Amerika och England. »Studenter och arbetare.» 15. University extensions. Den allvarligaste invändning, som kunde göras mot förslaget, vore den, att lärjungarna skulle vara för unga och omogna för detta slags undervisning, men finge de ej sådan i skolan, så skulle många aldrig få någon. Därefter följde en stunds diskussion. Rektor E. Schwartz ansåg, att lär- jungarna i flickskolornas 8:de, eventuellt 7:de, klass vore för omogna för att kunna tillgodogöra sig den föreslagna undervisningen såväl med hänsyn till dennas innehåll som till det sätt, hvarpå den skulle meddelas. Tal. ställde sig också tveksam gentemot nyttan af de tilltänkta förhören. Rektor B. Beskow hyste betänkligheter mot införandet af ett nytt ämne på skolschemat samt delade rektor Schwartz’ farhågor med afseende på undervisningens form och, beträffande vissa af de föreslagna ämnena, äfven med hänsyn till innehållet. Tal. tviflade också på möjligheten att på ett läsår hinna med att behandla förslagets alla moment. Fröken Lilly Engström visste af erfarenhet, att eleverna vore mycket intresserade af att få social kunskap. Rektor N. Beskow fann kritiken nyttig och framhöll svårigheten af att anställa förhör efter flera föreläsningar samt ansåg, att vissa ämnen nog finge strykas både för tidens skull och emedan de vore alltför abstrakta. Förslaget vore emellertid väl värdt en ansträngning för att bli realiseradt och kunde säkert ge resultat af värde. Doktorinnan Eugenie Steinmetz sade sig icke hafva uppfattat förslaget, såsom vore det meningen att ge grundliga kunskaper, utan hade trott afsikten mera vara att väcka elevernas intresse för sociala frågor. Fröken Anna Whitlock betecknade doktorinnan Steinmetz’ uppfattning såsom den riktiga samt ansåg farhågorna mot föreläs- ningsformen och de efterföljande förhören ogrundade. Däremot finge man tro- ligen inskränka antalet ämnen. Efter öfverläggningens slut uppdrogs åt styrelsen att framdeles samman- kalla föreståndarinnor och föreståndare till ett möte för närmare öfverläggning om förslaget. Sedan till medlemmar af Stockholmskretsen invalts fru Hedda Anderson och professor Chr. Aurivillius, upplöstes sammankomsten. Från Pedagogiska sällskapets i Stock- holm förhandlingar. Pedagogiska sällskapet höll den 21 februari sitt första sam- manträde för år 1903. Först anställdes val af styrelse. Till medlemmar däraf omvaldes rektor S. Almquist, fröknarna Lilly Engström och Maria Aspman, folkskolläraren Carl Lidman och redaktionssekreteraren G. A. Aldén samt nyvaldes lektor Natafiael Beckman och fröken Augusta Lithner i stället för d:r N. G. W. Lagerstedt och fröken Anna Sandström, hvilka undanbedt sig åter val. Därefter vidtog diskussion af det för aftonen uppställda ämnet, nämligen Läroverkskommitténs betänkande. (Företrädesvis realskoleexamen.) Öfverläggningen inleddes af lektor Natanael Beckmati och fröken Anna Borgström från Örebro. Lektor N. Beckmans föredrag var af följande lydelse. Utgångspunkten för det reformarbete, inför hvars afslutning vi nu stå, kan i en viss mening sägas vara år 1894. Det året utkom en liten broschyr eller rättare först en uppsats i »Svensk tidskrift», som sedan utgick i broschyrform. Den bar titeln »Ett bidrag till skolfrågan. Kunna våra allmänna läroverk fortfarande vara i saknad af en verklig afslutningsklass ?» och var signerad H. D. Då dessa initialer beteckna en författare, till hvilken jag står i nära jäfsförhållande, skall jag göra en liten förklaring till att jag valt utgångspunkten så. Går man riktigt noga igenom riks- dags- och tidskriftstryck, så finner man nog, att broschyrens för- fattare, som vid den tiden var en helt ung extralärare, icke alltid var den förste, som uttalat de tankar, hans skrift innehöll. Men Verdandi 1903. 15 226 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR. dess styrka var, att den var ett ord i sinom tid, och att den var buren af en sitt kall hängifven lärares varma praktiska intresse. I det senare afseendet torde förf, ha haft hjälp af, att han ej börjat med historiken. Handlingar i vår läroverksfråga ha genom hopningar af utredningar växt så, att det starkt erinrar om en episod från min studenttid. Jag tillhörde en ännu florerande studentförening, där man på den tiden lekte riksdagsordning. Därför hade man i kommittéer och utskott förberedt en fråga, det gällde dock blott ett inval, så omständligt, att — det inom föreningen föreslogs, att saken skulle afgöras utan handlingarnas föredragande. Ungefärligen så är det med vår läroverksfråga, och det är därför jag börjar min framställning icke med en lång historik utan med en ung lärares tankar. Uppsatsen i fråga ger till en början en statistisk utredning, som utvisar, att af dem, som inskrifvits i allmänt läroverk under den behandlade perioden, i medeltal 658 pr år kommit fram till studentexamen, under det att 1,367 måste sluta i olika klasser före nämnda examen. Med andra ord: öfver två tredjedelar af de afgående afgingo utan studentexamen. I och för sig är detta ingen olycka. Men skälet till miss- nöje låg däri, att vårt allmänna läroverk visade sig ytterst illa tillgodose dem, som inom deras lärjungeskara bildade en mycket väl kvalificerad majoritet. På papperet var det sörjdt för dem. Vår läroverksstadgas första § säger, att det allmänna läroverket har till ändamål »såväl att utöfver omfånget för folkskolans verksamhet meddela med- borgerlig bildning som ock att grundlägga de vetenskapliga insikter, hvilka vid universitet eller högre tillämpningsskola vidare utbildas». På papperet hade man sörjt för de två tredjedelarna. Man hade tvenne s. k. afslutningskurser, af hvilka den ena var förlagd efter klass 3, den andra efter klass 5. Den förra ligger påtagligt på ett åldersstadium, där ingen tar sin gosse ur det allmänna läroverket utan att af tillfälliga olyckliga omständigheter ha blifvit tvingad därtill. Den andra förefaller rimligare, men erfarenheten har visat, att den icke i nämnvärd mån blifvit använd. Det är också illa beställdt för dem, som där ämna sluta. De ha börjat franska sista året, men med ett timtal så ringa, att de ej nått tillräckligt långt för att kunna igenkänna de oregelbundna (d. v. s. i allmänhet de vanligaste) verbens former. Och de ha i tvenne år arbetat med algebra, men — såsom ämnet hittills tagits — ha de knappast hunnit göra sig förtrogna med dess praktiska tillämpning, ekvationen. LÄROVERKSKOMMITTÉNS BETÄNKANDE. 227 Härtill kommer, att äfven denna afslutningskurs ligger på ett mindre lämpligt stadium. Många skäl tala för att lägga den ett år senare; bland dessa skäl skola vi blott erinra om två; det är där, som den s. k. öfvergångsåldern för de flesta är slut, och det är där, som de flesta lärjungar ha sin konfirmationsundervisning förlagd. Det senare skälet torde hafva varit bestämmande för de många föräldrar, hvilka låtit sina gossar redan under nuvarande förhållanden sluta efter klass 6: i, ehuru denna icke ens på papperet är någon afslutningsklass utan i alla afseenden har karaktären af en klass, där man börjar nytt. H. D. föreslog en, som han tänkte sig det, relativt lätt genomförd reform: en ny afdelning, parallell med klass 6: i och med afgjordt praktisk läggning samt utmynnande i en examen, hvars betyg i likhet med studentexamen erhölle en lagstadgad, ehuru naturligtvis anspråkslösare kompetens. Jag lofvade att icke trötta med alltför mycket historik, men jag kan icke underlåta att påpeka några data, som visa hur djupt och länge behofvet varit kändt att få en bättre anordning för de icke till universitetet syftande. Jag skall nämna, att tanken kan spåras ända till 1649 års klassiska skolordning. Jag kan erinra om, att vi från 1807 och framåt hade försökt med apologist- klasser och apologistskolor. Jag skall vidare påpeka, att den stora skolkommittén från 1820-talet ganska skarpt formulerade pro- grammet om en enhetlig barnskola med först i ungdomsåldern inträdande differentiering. Men alltjämt stannade det vid blotta försök, och alltjämt var orsaken densamma. I den åt vetenskap- lighet syftande linjen måste latinet vara med; latinet var svårt och måste börjas tidigt. Så blef läroverksfrågan i det närmaste detsamma som latinfrågan. Jag vill sedan göra ett duktigt språng och stanna först vid 1870; då formulerades andra kammarens program, som sedan dess, alltså nu i trettio år, orubbligt fasthållits (med en liten modifikation, som senare skall nämnas). Programmet lydde: »I sina 5 lägre klasser skall läroverket vara en skola för allmän medborgerlig bildning, först sedan skall det tjänstgöra som lärdoms- skola». På grund af detta uttalande tillsattes ånyo en stor kommitté. Men i den insattes hufvudsakligen män, som gjorde till sin upp- gift att försvara den gamla lärdomsskolan. Betänkandet gick därför i allt väsentligt i en riktning, motsatt den af andra kam- maren önskade. Men i densamma hade näringarna haft en representant, G. Kolmodin. Han uppträdde som reservant, och 228 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS 1 STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR. statsrådet Wennerberg grundade sin proposition på hans utta- lande. Märkligt är i denna proposition speciellt det, att statsrådet gör opposition mot påståendet, att den praktiska och den veten- skapliga skolbildningen icke blott till stoffet, utan äfven till me- toden skulle vara hvarandra motsatta. Herr statsrådet tyckes ha den kätterska meningen, att för barnaåldern är fortgången från det enskilda och konkreta till det allmänna och abstrakta den enda riktiga, alldeles oberoende af om det är blifvande professorer eller blifvande köpmän, som sitta på bänkarna. Steget blef icke längre, än att vi redan 1882 hade en ny stor kommitté; denna var afsedd att förena ärliga talsmän för olika riktningar. I detaljer är också dess betänkande ett klassiskt arbete, t. ex. genom prof. Keys skolhygieniska undersökningar. Men resultatet i lagstiftningsväg blef denna gång absolut = o. Kungl. Maj:ts proposition kom till 1887 års riksdag, denna upp- löstes som bekant. Efter upplösningen kom ministerskifte och den nye ecklesiastikministern framlade ej sin företrädares förslag. På 90-talet kom den nyssnämnda broschyren. Dess resultat med afseende på det för afslutningsklassen lämpliga åldersstadiet har icke blifvit motsagdt utan sedan varit med i alla förslag. Af dessa torde det förtjäna mest afseende, som 1899 framlades af en särskildt förordnad tremannakommitté, bestående af tre stock- holmslärare, adjunkten S. Boije samt lektorerna N. Höjer och A. Lindhagen. Förslagets hufvudpunkter voro väl dessa: Den medborgerliga bildningen tillgodoses genom en i sin helhet praktisk sexklassig skola, hvaraf följer, att den särskilda afslutningsklassen afstyrkes. Den normala skolorganisationen blir alltså en sexklassig skola med därpå byggdt treårigt gymnasium. För att tillgodose den klassiska bildningen bibehållas en del läroverk (ett i Stockholm och för öfrigt i stiftstäderna) af de hittillsvarande latinläroverkens typ. Därtill kommer, att man för gymnasiet föreslog valfrihet äfven inom resp, linjer, så att alltså lärjunge skulle äga bortvälja ett eller annat ämne, som tillhörde den linje han valt. Någon direkt lagstiftningsåtgärd följde ej heller på detta ut- låtande. Under det tremannakommittén arbetade, hade riksdagen ånyo uttalat sig, och så tillsatte regeringen på nytt en stor kommitté, den hvars betänkande nu föreligger i tre volymer om tillsammans 1,000 sidor 4:0. Hade den föregående kommittén afsett att representera mot- satta åsikter i den föreliggande hufvudfrågan, så såg man här LÄROVERKSKOMMITTÉNS BETÄNKANDE. 229 genast på de utseddes namn, att det denna gång gällde genom- förandet af ett i hufvudsak fixeradt program. Kommittén preciserar sitt mål sålunda: Den praktiska skolan, af kommittén benämnd realskola, skall vara en skola för allmän bildning och icke någon specifikt merkantil eller eljest fackmässig skola. Typiskt är alltså, att man icke upptager bokföring såsom särskildt ämne, något som tidigare kanske tett sig som en nöd- vändig förutsättning för en praktisk skola. Den är därför icke motsatt de vetenskapliga intressena, hvilket kommittén bevisar genom att med tillbörlig ökning i uttryckens bestämdhet häfda den förut framskymtande tanken, att vetenskapens utveckling i induktiv riktning gaf allt större plats åt det för barnaåldern natur- liga arbetssättet inom skolan, som ju bör utgå från det enskilda, ej från den abstrakta lagen. Lösningen af frågan ser kommittén i likhet med H. D. och tremannakommittén i ett slutmål inom skolan, alltså en afslutning där man bringar under tak de hus, man börjat uppföra, och afstår från att utvidga grundläggningsarbetena på områden, där man i den åldern ej kan komma under tak. Slutmålet vill man liksom i Norge markera med en examen; erfarenheten visar, att en dylik milstolpe fäster uppmärksamhet på, hvilken afgångspunkt som är afsedd. Och förläggningen af denna afgångspunkt sätter man enligt H. D. efter nuvarande klass 6: i. Så långt är man ense. Därefter går det i sär. Kommitténs majoritet sluter sig till det Dahlgrenska förslaget: särskild afslut- ningsklass och fyraårigt gymnasium, byggdt på klass 5. Reser- vanterna åter, till hvilka broschyrförfattaren H. D. själf slutit sig, ha i olika modifikationer upptagit tremannakommitténs förslag, alltså med en gemensam sjette klass, hvarpå bygges ett treårigt gymnasium. Denna fråga är för oss lärare vid det allmänna läroverket utan tvifvel den allvarligaste af de nu föreliggande. Att den är svårpröfvad torde framgå däraf, att det ena förslagets ursprungliga framställare själf står bland dem, som reservera sig mot hans eget organisationsforslag. Jag skall blott antyda, att oppositionen mot den särskilda afslutningsklassen hufvudsakligen grundar sig på den farhågan, att densamma skulle bli ringaktad (liksom de gamla apologistklasserna), att den därför skulle bli utan lärjungar och hela arbetet rinna ut i sanden. Äfven för en motsatt åsikt an- föras tungt vägande skäl. Lyckligtvis ha vi i denna församling ingen anledning fördjupa oss i denna svåra fråga. I stället kunna vi kasta en blick på 230 frän PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR, kommitténs kursplan för att se till, dels på hvad sätt kommittén realiserat sina uppställda önskemål, dels huru den förhåller sig till andra önskemål, som röra sig i tiden. Naturligtvis kunna vi här blott gifva antydningar. Det kan ju ej heller ha betydelse, då ingen behöfver af betänkandets 1,000 sidor låta afskräcka sig från att slå upp hvad som gäller hans eller hennes älsklingsämnen. I kristendom önskar man mindre dogmatisk och mera histo- risk behandling. Hvad särskildt kyrkohistorien beträffar, så har man ju i sjette klassen icke kunnat tänka på att börja en fyrårig kurs. Man har å andra sidan icke låtit sig förleda att uppställa kraf på en kompendiös öfversikt utan velat fastställa som uppgift »lifsbilder ur kyrkans historia, särskildt reformationstidens». Beträffande modersmålet är relativt litet gjordt för det rent metodiska. Det är dock en bestämd vinst, att man velat börja uppsatsöfningarna tidigare och på ett mera organiskt sätt. Såsom nytt stoff införes officiellt språk (intyg, ansökningar och dylikt). Glädjande att omtala har man velat i klass 6 fördubbla den åt ämnet anslagna tiden, hvarigenom man sökt finna tid till mera utsträckt läsning af litteratur, för hvilken litteraturhistoriska notiser må användas som förklarande hjälpmedel, dock utan att man på detta stadium låter litteraturhistorien bestämma lärogången. Af främmande språk har realskolan blott de lefvande och noga taget blott två af dem. Dessa äro tyska och engelska, hvilka sinsemellan ha ungefär samma ställning som å vår nuvarande reallinje. Ställningen är dock stärkt i den öfversta klassen. Mindre lyckligt förefaller införandet af en liten valfri kurs i franska på 2+2 timmar. I det metodiska bjuder kommittén en tänkvärd kritisk resumé af de senare årens pedagogiska diskussion. I historia föreslår kommittén som pensum för afslutnings- klassen ett utvidgadt studium af tiden efter 1815 samt i anslut- ning därtill det allmännaste af statskunskapen. Att vi här gått framåt torde märkas, om man observerar, att ännu för 17 år sedan, då jag blef student, tiden efter 1815 ansågs vara skottfri i studentexamen. Speciellt typisk är behandlingen af matematiken, hvarför jag något längre vill stanna vid den. Hittills har man i klass 4 börjat algebra med ett abstrakt framställande af de allmänna algebraiska lagarna. Icke ens den utväg till ett konkretare behand- lingssätt, som i vissa fall gifves af geometrien, har alltid begagnats. I klass 4 lärde jag mig som abstrakt räknelag formeln (a + bf = a^ + 2 ab + b2; i klass 5 fick jag se samma sak konstruerad i en geometrisk figur. LÄROVERKSKOMMITTÉNS BETÄNKANDE. 231 Bristerna i denna metod framträda synnerligen skarpt genom ett minne, som jag har från den del af min skoltid, då jag själf icke börjat med algebra. Jag minnes mycket lifligt, att jag var på besök hos en några år äldre kusin, som satt och räknade något, som han kallade algebra och som för mig såg obegripligt ut. Då jag en stund tittat på hans underliga krummelurer, frågade jag, hvad det tjänade till. »Jo, ser du», sade min frände, »om man skall räkna ut, hur många droppar vatten det finnes i Vänern» (eller kanske han sade »en damm»). Min undran öfver detta svar var stor; jag begrep icke då och begriper icke ännu, hvilken lättnad man vid behandling af detta problem skall vinna genom algebraiskt beteckningssätt — jag minnes särskildt, att jag sökte tillämpa visdomen, sedan jag börjat med algebra själf. Men hvad jag begriper, det är, att den, som så svarade, icke hade fått någon aning om, att talkunskapen kan utsträckas åt ett annat håll än åt allt större och större tal. Att denna kunskap är praktiskt värdelös, torde ej behöfva sägas. Och hvilket teoretiskt värde har den? Är man säker på, att läraren kan afgöra, om lärjungen arbetar med logiska subsump- tioner ur de gifna lagarna eller blott med synbilder och mekaniska idéassociationer. Hvad fordrar här det praktiska lifvet? Jo tydligen, att vi få in den praktiskt användbara delen af kursen, som är ekvations- läran. Hvad fordrar den vetenskapliga förbildningen? Jo tydligen, att räknemästaren begriper, hvad han skrifver. Och låt oss då kasta en blick utåt. I mången flickskola har man utan egentlig algebra öfvat enklare sifferekvationer. Och det måste sägas rent ut, att den som uppställt och löst en ekvation X+ X== 40 *), 7 den har, hvad vi lärdomsskolelever en lång tid fingo sakna, åtmins- tone en börjande föreställning om hvad man vill vinna genom att beteckna tal med bokstäfver. I detta fall — och i många andra för öfrigt — pekar det praktiska behofvet och den moderna pedagogikens kraf åt samma håll. Det förra kräfver ekvationslärans införande så snart som möjligt; det senare kräfver den teoretiska algebrans införande på ekvations- vägen. Sambandet mellan de två ligger däri, att det insedda ändamålet själft är ett pedagogiskt incitament af första rang. Det blir nog fortfarande ibland nödvändigt att tala om bittra rötter *) Tänkt som uttryck för frågan: hvilket tal blir 40, om det ökas med sin sjundedel? 232 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR, och söta frukter, om hårda skal och söta kärnor; men frukten är och förblir oanvändbar för den, som får stanna vid rötterna och skalen. Och hur ofta har man inte det fått. • Sin praktiska realskola vill kommittén afsluta med en examen. Denna har man dock velat göra så lätt som möjligt, ja, så lätt till och med, att en vanlig flyttningspröfning till klass 6: 2 nog i realiteten och trots frånvaro af officiella examensformer är svårare. Den skall afläggas inför censorer, men censorer föreslagna af lokalmyndigheterna, alltså i regeln icke okända herrar från främ- mande ort. Liksom studentexamen skulle den bestå af en skriftlig och en muntlig del. Den förra skulle innehålla: 1) svensk upp- sats, 2) tyskt skrifprof, 3) engelskt d:o och 4) profräkning. Men profvet skulle kunna godkännas, äfven om två underbetyg i special- ämnen förekomme. Äfven i den muntliga examen skulle under- betyg få förekomma. Slutligen har kommittén sträfvat att åt real- skolans afgångsbetyg förskaffa en lagstadgad kompetens, ett sträfvande som väl må anses i vissa fall ha gått för långt, men som dock förtjänar kraftigt understöd genom sin syftning att i någon mån detronisera studentexamen från den position den in- tagit såsom en social bildningsafgud, åt hvilken offrats otroligt med ungdomskraft, hälsa, energi och mottaglighet för den blifvande lefnadsbanans eget bildningsstoff. Sådan är nu i korthet den organisation, som är föreslagen för vårt allmänna läroverk. Jag har sett frågan uteslutande ur det allmänna läroverkets egen synpunkt och lämnat åt andra att klargöra, i hvad mån våra planer komma i kontakt och kollision med andra skolors berättigade intressen. Att jag emellertid icke är blind för dessa saker, tror jag mig kunna påstå, och jag skulle till och med kunna åberopa tidigare uttalanden *. Jag skulle emellertid önska, att man gjorde rätt klart för sig, hvari faran består. Sammanhanget är tyvärr det, att det allmänna läroverkets inflytande på de yngre men friare utvecklade systrar det fått hittills varit så litet just på grund af dess påtagliga brister. I samma mån som det rycker närmare de gemensamma bildningsuppgifterna, i samma mån blir dess attraktionskraft större; och då det allmänna läroverket både genom sina traditioner och sin ekonomi har ett öfvertag, så finnes onekligen en fara, att i blifvande sammansmältningar och påverkningar det allmänna läro- verket får kraft att meddela icke blott sina goda utan äfven sina * Dels i en uppsats om »den norske skolreformen» i Nord. Tidskrift 1896, dels vid den svenska flickskoleföreningens konstituerande möte. LÄROVERKSKOMMITTÉNS BETÄNKANDE. 233 dåliga egenskaper, af hvilka framför allt den tunga uniformiteten är betänklig. Å andra sidan torde ihågkommas, att reformen är framdrifven af ett verkligt nödstillstånd inom vårt allmänna läroverk. Jag önskar därför visserligen icke, att det skall bli tyst med önskemålen från de öfriga skolornas sida, men jag önskar, att arbetet måtte riktas på att undvika de stötestenar, som möta, icke att lägga nya hinder i vägen för en reform, som blott kommer minst 97 år efter det behofvet blef akut. Därefter höll fröken A. Borgström nedanstående föredrag. Först ber jag att få tacka för det förtroende, som visats mig därigenom, att jag af härvarande Pedagogiska sällskap blifvit an- modad att från flickskolans synpunkt anställa några betraktelser angående i läroverkskommitténs betänkande framlagda förslag. Om jag ej så grundligt och mångsidigt som önskligt vore kommer att behandla det ifrågavarande ämnet, så ber jag att till min ursäkt få anföra, att tiden varit knapp, att betänkandet är digert och att synpunkterna, som skulle ordnas, äro många. Läroverkskommitténs betänkande berör för flickskolan synner- ligen viktiga intressen. Den närmaste anledningen därtill utgöra de af kommittén föreslagna samskolorna, som i 23 af våra mindre städer äro ämnade att ersätta nu befintliga flickskolor. Med afseende på sin ekonomiska grundval intaga de före- slagna samskolorna en mycket egendomlig ställning. De äro ej rena statsläroverk som de separata realskolorna för gossar. För samskolans elever, lika för gossar och flickor, äro föreslagna ungefär dubbelt så stora afgifter som i gosskolorna, eller högst 34 kr. per termin. Men afgifterna blifva i alla fall, utom möj- ligen i första klassen, mindre än i motsvarande klasser i privata flickskolor. På grund af sin ekonomiska särställning har sam- skolan således vissa fördelar i konkurrensen med flickskolan. Detta gäller äfven med afseende på lärarekrafterna. Samskolorna bjuda åt den s. k. första lärarinnan i lägsta lönegraden 2,000 kr. och i högsta lönegraden 2,500 kr., åt de öfriga resp. 1,500 kr. och 2,000 kr. Enligt de af 1902 års riksdag bestämda villkoren för erhållande af statsanslag torde begynnelselönen vid flickskolorna i de flesta af våra större städer blifva 1,100 å 1,200 kr. De föreslagna samskolorna torde emellertid äfven i mångas ögon hafva ännu en fördel i konkurrensen med flickskolorna — de kunna ståta med en examen. Och examen är något, som allmänheten tycker om. Det är något så säkert och påtagligt och 234 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR. tryggt med en examen, tycker man. Då vet man, att vederbörande skola gör nytta. Inte tänker allmänheten på den onyttiga kraft- förbrukning, som en examen kan medföra, eller på den ofta illusoriska beskaffenheten af den garanti den ger. Man kan hafva all aktning för den bildade allmänheten i våra städer, bland hvilken kommittén (sid. 203) tror det ej skall blifva svårt att finna personer, fullt lämpliga att utöfva censorskallet vid realskoleexamen, man kan hysa all aktning för denna bildade allmänhet och ändå anse, att skolundervisning, metoder och kurser äro något så spe- ciellt, att det fordras särskilda insikter däri och sysslande därmed för att säkert bedöma resultaten. Kommittén är också innerst af samma åsikt, ty på ett annat ställe i betänkandet (sid. 201) heter det: »För bedömandet af en lärjunges ståndpunkt har läraren den tillförlitligaste måttstocken i den kännedom han under den före- gående undervisningen om honom förvärfvat. Och i de allra flesta fall torde detta lärarens omdöme blifva och böra blifva för censor bestämmande.» En »examen rigorosum» vill kommittén icke alls förorda. Om en sådan säges tvärtom (sid. 201): »En rigorös afgångsexamen utöfvar en i det hela skadlig återverkan på den föregående under- visningen. Läraren frestas lätt att lägga an på dressyr och exercis för den kommande uppvisningen, lärjungen arbetar under ängslan och oro och anstränger sig stundom mera, än hans krafter tillåta. För öfrigt torde det under dylika förhållanden inpluggade examens- vetandet, hvilket snart nog dunstar bort, hafva föga betydelse för den harmoniska utbildning, skolan skall gifva sina lärjungar.» Men en examen är alltid ett tveeggadt svärd. Äfven en examen, som är afsedd att vara mera pro forma, kan verka som en examen rigorosum, i synnerhet om den som realskoleexamen är förenad med afgångsskrifningar. Är det under sådana förhållanden rimligt och sannolikt, att realskoleexamen skulle komma att på något sätt beröra de högre flickskolorna? Denna fråga har för flickskolan större räckvidd än det kanske att börja med synes. Kommittén ger själf svaret på densamma. Sid. 233 i betänkandet säges: »Om de af kommittén föreslagna samskolorna komma till stånd, är det att förutse, att de skola så till vida inverka på de enskilda läroanstalterna för kvinnlig ungdom, att dessa för sig uppställa samma slutmål som samskolorna.» Och målet är naturligtvis realskoleexamen. Slut- målets inverkan på den föregående undervisningen har också kommittén yttrat sig om å sid. 572, där det med afseende på de privata gosskolornas betydelse som försöksläroverk heter: »Denna LÄROVERKSKOMMITTÉNS BETÄNKANDE. 235 är i verkligheten icke så stor som i teorien. Då nämligen i vårt land ej finnes en tillräckligt talrik samhällsklass, som är i stånd att låta sina söner inhämta vetande för lifvet, hvarhelst detta bäst bjudes och oberoende af den kompetens, som åtföljer en vid skolan aflagd examen, så måste äfven privatskolans verksamhet liksom statsskolans anläggas på de officiella examina som mål, och dess frihet på undervisningens område blir i verkligheten inskränkt till att inom ganska snäfva gränser och på delvis andra vägar än de för statsskolan föreskrifna söka nå detta mål.» Den svenska flick- skolan skulle således ombildas till likhet med den 6-klassiga real- skolan. I landsortspressen ha också redan bestämda yrkanden angående flickskolornas ombildning till 6-klassiga realskolor varit synliga. Vi böra således närmare se till, hvad en sådan förändring skulle innebära. En undersökning däraf skall också gifva en väg- ledning för bedömandet af lämpligheten af de föreslagna real- samskolorna. Det för realskolan framställda kursförslaget förefaller onek- ligen i flera afseenden tilltalande. Själfva slutmålet erinrar också om flickskolans. Likheten i kurser får emellertid ej tillmätas allt- för stor betydelse. I synnerhet kurser, som syfta på en afslutning, få gärna en viss likhet i formuleringen, under det att innebörden kan växla betydligt. Detta illustreras bäst af inträdesfordringarna till våra seminarier. De se mycket beskedliga ut på papperet men kunna i verkligheten vara svåra nog att reda sig med. I våra 7-klassiga flickskolor söker man ofta hinna med lika mycket som i de 8-klassiga, och folkskolans kurser sammanfalla också i åtskilliga ämnen med flickskolans. De elever vi mottaga från folkskolans högsta klass ha läst hela världen i geografien, hela svenska historien o. s. v. Men de ha måst läsa sina kurser på ett annat sätt, emedan folkskolan ej så länge får behålla sina lärjungar. Våra elevers utvecklingsmöjligheter bero ju icke endast på det kunskapsmått, som bibringas dem, utan också och i hög grad på deras ålder och mognad. Med afseende fäst härvid måste vissa af kommitténs uttalanden betecknas såsom alltför litet grundade. Sid. 233 i betänkandet heter det: »Då vidare de ifrågasatta samskolorna äro afsedda att å de orter, där de upp- rättas, ersätta behofvet af högre flickskolor, vill det synas både billigt och rättvist, att realskoleexamen för kvinnor medför samma kompetens, som hittills åtföljt afgångsbetyg från nämnda läro- anstalter, med hvilka realskolorna i afseende på målet för under- visningen kunna anses i det hela jämställda.» Man behöfver ej mycket ha sysselsatt sig med undervisning för att inse, hur orim- 236 FRÄN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR. ligt det sistnämnda påståendet i själfva verket är. Det är helt enkelt omöjligt att i realskolorna under 6 år bibringa 9—15-åringar samma bildningsrnått och framför allt samma mogenhetsgrad som 9— 17-åringar under 8 år vid de högre flickskolorna. Enhvar, som arbetat i våra högre flickskolor, torde kunna vitsorda, hvad de två sista åren just med afseende på själfva bildningsresultatet äro värda. Ett bortskärande af de två högsta klasserna skulle vara en för den högre svenska flickskolan högst smärtsam am- putation. Dessa klasser utgöra hvad man skulle kunna kalla ung- domsskolan, och ungdomsskolans betydelse kan ej öfverskattas. Det är då, som det intensivaste utvecklingsarbetet äger rum; det är då intryck mottagas, som blifva bestämmande för hela lifs- riktningen. Kommitténs förhoppning (sid. 90), att den 6-klassiga sam- skolan å de orter, där hon kommer till stånd, skall höja den kvinnliga skolbildningen, måste därför betecknas som alltför sang- vinisk. I stället är det själfklart, att den 6-klassiga samskolan å de orter, där en förtjänstfullt skött 7- eller 8-klassig flickskola finnes, skulle komma att sänka den kvinnliga bildningsnivån. Och om den högre svenska flickskolan skulle ersättas af en 6-klassig realskola, skulle den kvinnliga bildningen i landet i dess helhet komma att sjunka och vår nationella odling göra en förlust, om hvars hela omfattning vi torde ha svårt att göra oss en riktig föreställning. En annan följd af den högre flickskolans utbytande mot realskolan blefve, från flickskolesynpunkt sedt, om ej öfveransträng- ning, så i alla händelser flickornas betungande med för mycket skolarbete. De skulle visserligen kunna erhålla befrielse från ett främmande språk samt en del af matematikkursen, men de und- vika nog i det längsta att begagna sig af någon lindring, emedan de därigenom skulle utestängas från examen och sålunda gå miste om den kompetens, som skolans genomgående eljest skulle med- föra. Den för realskolan föreslagna timplanen upptager för alla klasserna utom den första 30 lektioner per vecka, utan att sång, gymnastik eller flickornas handarbete däri ingå. Den dagliga arbetstiden måste därför bli 6 timmar. I folkskolorna förekommer en sådan arbetstid, men lärarinnorna anse den allmänt vara för lång. Det är också sannolikt, att realskolans redan nu dryga kurser komma att visa en afgjord tendens att svälla ut, särskildt i afgångsklassen. Detta är alltid fallet med afslutningskurser, i synnerhet på ett tidigt stadium. Kommer därtill den särskilda träningen för examen samt det tryck, som examensläsningen ut- LÄROVERKSKOMMITTÉNS BETÄNKANDE. 237 öfvar, så kan man ej värja sig för öfvertygelsen, att flickorna i realskolan och således äfven i de föreslagna samskolorna skulle komma att fara illa. Från fliskskolesynpunkt måste yrkas, att skolarbetet ej är så betungande, att arbetsglädjen och lifsglädjen därigenom blifva lidande. Flickorna arbeta dock på ett helt annat sätt än gossarna. De bli lättare nedtryckta af arbetet. Erfarenheterna från våra grannländer angående flickornas examensarbete äro ej heller uppmuntrande. I Danmark råder inom lärarekretsar allmänt missnöje med Almindelig Forberedelsesexamen. Detta skulle ju kunna bero på att denna examen är alltför litet praktiskt anlagd. Men då borde det vara bättre i Norge, hvars middelskoleexamen åtminstone är afsedd att vara mycket praktisk. Men där råder också stort missnöje. Ett af realskolans hufvudsyften är ju att vara praktiskt anlagd. Men hur praktisk den än förefaller, så är flickskolan helt visst ännu mera praktisk — åtminstone för flickor. Och hon kan, om hon får behålla sin frihet, utveckla sig att blifva det ännu mer. Den svenska flickskolan har utvecklats under gynnsammare förhållanden än den danska och norska. Staten har hos oss tagit sig af flickskolan genom alltjämt ökade understöd samt genom att ordna lärarinnebildningen och upprätta en normalskola för flickor. Svenska flickskolan torde också utan öfverdrift kunna sägas stå högre än hennes syskon i Norge och Danmark. Hon befinner sig också för närvarande i ett skede af raskt framåtskridande. Att afbryta detta lofvande utvecklingsarbete genom anordningar, som i grannländerna visat sig ofördelaktiga, kan icke bringa båt- nad, men väl sorg och skada. Ligger det någon sanning i det offentligen från flere håll uttalade påståendet, att flickskolan gått i spetsen för den pedagogiska utvecklingen i vårt land, så är det ju också för det helas skull orätt att binda henne i former, som beröfva henne rätt och förmåga af initiativ. Om man vill påtvinga flickskolan realskolans form för att genom examen erhålla större kontroll öfver henne, så kan ju detta mål vinnas på ett mindre omstörtande och därtill mera effektivt sätt, nämligen genom skärpt inspektion. Kommer realskolan till stånd och får visa, hur hon i verklig- heten gestaltar sig, så är helt säkert flickskolan utan yttre tvång villig att lära af henne och från henne upptaga hvad som för flickskolans uppgift är lämpligt. Och realskolan kanske också i sin ordning kan lära af flickskolan. Icke är väl oföränderlig likformighet utefter hela linjen idealet för ett lands skolväsen. II 238 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR. Grottekvarnar, som mala och mala och inte kunna stanna, kommer det nog ändå att finnas. Men, invänder kanske någon, bedårad af den förföriska klangen i själfva ordet examen, realskolans afgångsexamen skall ju medföra så stora fördelar. Hur ställer sig med afseende härpå en jämförelse mellan flickskolan och den föreslagna realskolan? Att kommittén söker åt realskoleexamen förvärfva så stor kom- petens som möjligt är själfklart. Den utgår hvad flickorna be- träffar därifrån, att de läroverk, kurser och befattningar, till hvilka flickskolorna för närvarande förbereda, också skola godkänna den förberedelse realskolan gifver. Därjämte hoppas den också, att realskoleexamen skall gifva tillträde till tandläkareinstitutet och farmaceutiska institutet, där studentexamen nu fordras. Och därom är ju från flickskolesynpunkt intet annat än godt att säga, om det icke såge ut, som om kommittén tillika hoppades, att flickskole- betyget icke skulle komma att tillerkännas samma kompetens. På sid. 233 sättes nämligen t. o. m. i fråga, huruvida afgångsbetyg från högre flickskola skall kunna få behålla den kompetens det nu äger i sådana fall, där framdeles realskoleexamen också kommer att utgöra godkänd kvalifikation för inträdessökande. En i sanning egendomlig förutsättning! Kommittén synes antaga, att realskolan på 6 år skall kunna gifva t. o. m. en bättre utbildning än flick- skolan på 8 år. I ifvern att få fram realskolans alumner i världen hoppas kommittén också, att realskolebetyget skall berättiga dem till inträde i folkskoleseminariernas tredje årsklass samt, helst (sid. 234), äfven Högre lärarinneseminarium. Denna förhoppning är helt visst en chimär, såvida ej fordringarna vid våra seminarier af något för närvarande fullkomligt obegripligt skäl skulle komma att i hög grad sänkas. Värdesättandet af seminariebildningen stämmer emellertid öfverens med den tanke kommittén i allmänhet synes hysa om flickskolan och dess lärarinnor. I samklang där- med står också en liten antydning i professor Carlsons reservation, sid. 714, hvilken emellertid ej betyder så litet. På tal om lärare- profven anmärker han som en oegentlighet, att samskolans lära- rinnor skulle för afläggande af prof hänvisas till realskolans femte eller sjette klasser, »där», tillägger han, »de dock sällan eller aldrig torde komma att undervisa». Menar man verkligen, att lärarinnorna inte skulle vara kompetenta att undervisa där? Och ändå vill man göra realskolan till samskola. Under de ömtåliga utvecklingsår, som representeras af våra femte och sjette klasser, skulle flickorna således i samskolan vara utan allt kvinnligt inflytande. Måste ej för flickornas uppfostrans skull den kvinnliga bildningens målsmän LÄROVERKSKOMMITTÉNS BETÄNKANDE. 239 som ett oeftergifligt villkor för samskolornas upprättande yrka, att lärarinnor äga rättighet att undervisa och också få undervisa på samskolans alla stadier? Med afseende på den af kommittén i utsikt ställda möjlig- heten, att realskolebetygets blotta tillvaro skulle kunna komma att sänka flickskolebetygets kompetens, torde något särskildt yrkande icke behöfva göras, då man väl får antaga, att de läroverk, kurser och institutioner, som det kan komma att gälla, icke skola visa samma benägenhet som kommittén att gynna realskolebetyget på flickskolebetygets bekostnad. För ett i sådant afseende icke förut- bestämdt omdöme bör väl eljest afgångsbetyg från 8-klassig flick- skola anses medföra större kompetens än realskolebetyget, åtminstone i alla sådana fall, där vikt lägges icke blott vid genomgångna kurser, utan äfven på själfva bildningsresultatet och mognaden, såsom t. ex. vid våra seminarier. Efter denna allmänna utredning af flickskolans ställning till realskolan torde några ord också särskildt böra ägnas åt de af kommittén föreslagna realsamskolorna, den mest aktuella delen af programmet för närvarande. Beträffande dessa säges på flera ställen i betänkandet, att de äro en i första hand af ekonomiska grunder påkallad åtgärd. Den med anledning däraf uppställda principen kommer emellertid att på ett synnerligen godtyckligt sätt verka på flickskolan. Den ifrågavarande principen lyder i all sin summariska enkelhet: allmänt läroverk, som ej kan påräkna mer än 50 å 100 gossar i 5 klasser, ombildas till samskola, och anslaget till den på platsen befintliga flickskolan indrages. Vid flickskolans egen beskaffenhet fästes således intet afseende. En i liflig utvecklig stadd flickskola, som länge redligt sträfvat att tjäna samhället och slutligen, tack vare det kraftiga stöd regering och riksdag nu senast gifvit, vunnit en i ekonomiskt afseende tryggad existens, slopas utan miskund, emedan det allmänna läroverket i den stad, där hon befinner sig, är fåtaligt besökt. Enligt denna norm har t. ex. å en ort en lifskraftig flickskola med 144 lärjungar förverkat sin rätt att finnas till, medan å en annan ort, där ett fullständigt allmänt läroverk skall upprätthållas, en flickskola, hvars elevantal är ungefär tredjedelen af den förras, får lefva i lugn och ro. Nog förefaller en sådan behandling af flickskolorna bra god- tycklig. Och icke blott flickskolorna, utan äfven kommunerna blifva godtyckligt behandlade, om samskolorna påtvingas dem. Vi ha i det föregående sökt visa, att realskolan såsom ersättning för flickskolan icke obetingadt är ägnad att hälsas med tillfredsställelse af flickornas målsmän. Å sid. 451 ställer kommittén i utsikt att, 240 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR. när enstaka samhällen så utvecklats, att flere samskoleklasser måste delas, stat och kommun skola taga under ompröfning, huruvida det kan vara skäl att åter upprätta särskild flickskola eller bibe- hålla samskolan. Men sådana ombyten äro ej så lätta att verk- ställa, och täta kastningar kunna ej vara nyttiga för en orts skol- väsen. Skulle ej de mindre städerna, om de så önska, kunna få behålla det antal af staten bekostade klasser af allmänt läroverk, som de nu äga, samt sin af staten understödda flickskola? Däri- genom ställdes ju ej några nya kraf på statsverket. Kommunerna kunna ju också möjligen själfva fullständiga sin realskola. Och äfven andra utvägar kunna tänkas. Skulle ej i de mindre sam- hällena folkskolan kunna utvecklas till att delvis fylla realskolans uppgift? Den på platsen befintliga flickskolan skulle ju också helt eller delvis kunna ordna sig som samskola enligt mönster af de samskolor vi redan äga. Icke kan det ur någon synpunkt vara lämpligt, att de föreslagna samskolorna påtvingas kommunerna. Äfven föräldrarna böra få tillfälle att uttala sig och framställa sina önskningar. • Öfverlämnas afgörandet angående realsamskolors upprättande åt kommunerna, så blifva, såsom ju därvid är rimligt och billigt, rent lokala förhållanden allra bäst beaktade. Därigenom komme antagligen icke heller ett så stort antal realskolor att på en gång upprättas, och man finge tillfälle att efter hand pröfva dem. Däri- genom blefve icke heller samtidigt så många vid flickskolorna anställda och vid samskolorna icke behöfliga lärarinnor med ens utan anställning. Kommittén föreslår, att 23 flickskolor skola indragas. Vid hvarje samskola skulle tre lärarinnor anställas. Icke ens halfva antalet af de indragna flickskolornas lärarinnor kan således beräknas erhålla anställning vid samskolorna. Mer än hälften af dem måste utan vidare afskedas. Sedan de i årtionden under knappa villkor offrat sitt arbete och sina krafter i den svenska flickskolans tjänst, blifva de med ens beröfvade både arbetsglädje och existensmedel. En i sanning bitter erfarenhet af kulturens offerväsen. Från flickskolans sida är det helt enkelt en skyldighet att med allt det inflytande, hvaröfver hon kan förfoga, verka för att äfven denna sida af saken måtte behjärtas. Jag har i det föregående i korthet sökt redogöra för de afseenden, i hvilka läroverkskommitténs betänkande berör flick- skolan. Emedan det är viktiga synpunkter det gäller, ber jag att nu få göra en sammanfattning af de yrkanden, som jag förut sökt motivera. Utan afseende på huruvida samundervisning i och för sig är LÄROVERKSKOMMITTÉNS BETÄNKANDE. 241 lämplig eller ej torde den kvinnliga bildningens målsmän beträf- fande de af kommittén föreslagna realsamskolorna böra ena sig om följande uttalanden: i) en fordran, att lärarinnor äga rättighet att undervisa på samskolans alla stadier; 2) en hemställan, att vid indragning af nu befintliga flick- skolor verklig hänsyn måtte tagas till det antal i deras tjänst stående lärarinnor, som därvid måste blifva utan anställning. Beträffande öfriga delar af kommitténs betänkande, som be- röra flickskolan, torde flickskolornas målsmän böra ena sig om att uttala 1) en protest mot kommitténs åsikt, att det kunskaps- och bildningsrnått, som komme att bibringas i den 6-klassiga realskolan, skulle vara i det hela jämställdt med det, som uppnås i en 8- klassig flickskola; 2) en gensaga mot kommitténs utlåtande rörande kompetens för inträde vid våra seminarier. Till sist en vädjan till flickskolans målsmän. Läroverks- kommitténs betänkande i hvad det berör flickskolan innebär för oss ett allvarligt gif akt. Vi böra bereda oss på att försök komma att göras att intvinga flickskolan i en noggrant reglementerad, för henne ej närmast afsedd och därför för henne främmande form. Och det kan gå lätt och hastigt nog. Farorna hota från flera håll, både från vänner och fiender. Må vi därför noga pröfva den nuvarande situationen! Att flickskolan utbildat en särskild typ bland vårt lands skolformer kan ej förnekas, liksom ej heller, att denna typ utöfvat en viss inverkan på de öfriga skolformerna. Läroverkskommitténs be- tänkande t. ex. skulle i viktiga punkter ej varit sådant, som det nu är, om ej flickskolans arbete hade varit. Det gäller huruvida flickskolan, sådan hon hittills under kamp och strid utvecklat sig och med de principer hon representerar, är värd att lefva kvar. Har hon missuppfattat och förfuskat sin uppgift, försuttit sin tid och förspillt sina utvecklingsmöjligheter, må hon då dö, liksom allt, som ej längre äger lifvets kraft uti sig! Men om hon ännu har friskt blod pulserande i sina ådror och alla lifvets tecken i sin organism, om hennes utveckling hittills i stort sedt ej varit ett misstag, utan ett dyrbart arf, om hon fortfarande har en uppgift, som ingen annan än hon kan fylla, om hon stått och står i intim Ver dandi 1903. 16 242 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR. kontakt med utvecklingsarbetet i det stora hela och har sin sär- skilda plats däri, må hon då ej svika! Må hon då manligt, eller, kanske bättre, med äkta kvinnlig hängifvenhet kämpa för sina idéer och sina prerogativ! Hennes själfaktning bjuder henne det! Om hon ej själf tillvaratager sina intressen och häfdar sin ställ- ning, så kan hon ej vänta, att andra skola göra det. Rektor S. Almquist ville påpeka, att de sex dagliga lek- tionerna ej kunde bli så betungande, då hvarje lektion ej vore ämnad att räcka längre än 45 min. Statens läroverk ha nu lika många lektioner som enligt kommittéförslaget, men på minst 50 min. Tal. framhöll vidare, att det ej ginge an att tillämpa erfarenheten af de svårigheter, som examensväsendet i Danmark och Norge medfört, på den af kommittén föreslagna examen. Dessa berodde nämligen af den examensträldom, som i de nämnda länderna vore rådande. Där varar examen flera veckor, här skall den räcka blott en dag; där äro fordringarna mycket stränga, kommittéförslagets däremot särdeles beskedliga. Fröken Amia Borgström sade sig aldrig hafva tänkt, att lektionerna vore ämnade att räcka längre än 45 min., ty detta är det vanliga i flickskolorna, men äfven sex 45-minuters lektioner förefölle att vara en alltför dryg daglig arbetstid, från flickskole- synpunkt sedt. Hvad examensväsendet beträffade, så vore det väl ej omöjligt, att en examensträldom, liknande våra grannländers, skulle kunna utveckla sig hos oss. Från flickskolesynpunkt sedt, vore det mycket, som tedde sig på ett särskildt sätt, och från sådan syn- punkt hade man svårt att fatta själfva betydelsen af en examen. I betänkandet sades, att lärarens kännedom om lärjungarnas före- gående utveckling skulle vara måttstocken vid deras bedömande. Hvad tjänade då examen till? Vore det meningen, att den skulle utgöra en kontroll på lärarna ? Rektor S. Almquist hade vid åhörandet af gymnasistexamen i de 5-klassiga läroverken alltid fått det intrycket: detta gör godt. Hade därför önskat införandet af en dylik examen äfven i de läroverk, som ej nu behöfde anställa en sådan. Också från flick- skolehåll hade erfarna röster höjts för en examen. En viktig följd af en examen vore, att de exakta kunskaperna blefve säkrare in- lärda än annars. Fastslåendet af dessa hade aldrig större be- tydelse än i öfvergångsåldern. Pojkar ha behof af att kunna LÄROVERKSKOMMITTÉNS BETÄNKANDE. 243 något säkert och tyckte om att tala om det. Vid öfvergångs- ålderns slut borde de därför få känna på ett för dem påtagligt sätt, att de kunde det, hvarpå de satte värde, nämligen »torrfakta». Undrade, om man vore säker på, att ej också flickskolan behöfde den kontroll på de exakta kunskaperna, som en examen innebure. Fröken Matilda Widegren framhöll, att det funnes en väsentlig skillnad mellan gossars och flickors sätt att sköta sitt skolarbete. Denna bestode i en längre drifven sammetsgrannhet hos de senare. Äfven synes det, som om flickorna hade större frestelse till äre- lystnad med afseende på betyg än gossarna. Dessa ta det ganska lugnt, om de få dåligt betyg i ett ämne, som de ej intressera sig för, men flickorna vilja ha bra betyg i alla ämnen. En examen skulle stegra flickornas begär efter höga betyg. Många flickskolor behöfde törhända lägga mer an på inlärandet af fakta än hvad nu sker, men detta kunde lika väl ske utan examen. Beträffande den kompetens för inträde vid seminarierna, som kommittén anser den nya examen böra medföra, så måste en sådan åsikt bero på bristande kännedom om dessa läroanstalter. Flickskolans målsmän måste, på samma gång de ta hänsyn till gosskolornas behof, strida för erkännandet af den kompetens, som ett afgångsbetyg från en 8-klassig flickskola bör medföra. Fröken Hedvig Sidner instämde i rektor Almquists åsikt om nyttan för flickskolan af en examen och ansåg, att faran för att en sådan skulle verka betungande på eleverna icke vore synner- igen stor. Beträffande realskoleexamen såsom berättigande till inträde i folkskollärareseminariernas tredje klass framhöll tal., att en be- stämmelse därom måste bidraga till att sänka i stället för att höja folkskollärarnas och i all synnerhet folkskollärarinnornas kunskaps- nivå. Bland dem, som f. n. intagas i seminariernas första klass efter en examen, hvarvid ofta 60 till 70% af de inträdessökande tillbakavisas, befinna sig många, som genomgått en 7- eller 8- klassig flickskola. Skulle då en sexårig kurs i realskolan berättiga till inträde i tredje seminarieklassen, så vore ju detta ovillkorligen att betrakta som ett högst betänkligt steg tillbaka. De från real- skolan i tredje klassen intagna lärjungarna skulle dessutom i fråga om både den teoretiska och praktiska utbildningen gå miste om flera viktiga delar, som förekomma blott i de två första klasserna. Skolföreståndarinnan Gerda von Friesen ansåg, att en af- slutningsexamen skulle vara af oerhördt gagn för flickskolan. 244 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR. Barn kunde ej arbeta blott för arbetets skull. De behöfde ett närliggande mål. Om flickorna arbetade så, som fröken Widegren sagt, så visade det, att de skulle ha stor nytta af att gå i samskolor. Enligt taks erfarenhet behöfde öfveransträngning alls ej där komma i fråga. Tal. kunde ej finna, att kommitténs förslag innebure någon fara för flickskolans framtid. I de större städerna åtminstone komme man ej att nöja sig med realskoleexamen. I de flesta småstäder, där samskolor föreslagits, vore flickskolorna så små, att de ändå ej i längden skulle kunna stå sig. Lektor N. Beckman framhöll, att det för vissa samhällen skulle af ekonomiska skäl vara en bestämd vinst att få en enhetlig skola. En beaktansvärd fråga vore, hur det komme att gå med flickskolans lärarinnor på de platser, där samskolor föreslagits. Finge de ej dispens, så komme de att stå utan existensmedel. Detta vore en af de stötestenar, som förslaget innehölle. Man finge dock hoppas, att de ej skulle stjälpa förslaget. Fröken Matilda Widegren ville gent emot fröken v. Friesen invända, att skolan borde lära barnen att sätta målet högre än i en examen. Ett sådant »nära mål» kan vara rent af skadligt, ty det lockar lätt både lärare och lärjungar att förblanda mål och medel. Behöfdes skärpt kontroll, skulle denna kunna utöfvas genom inspektion, hvilken ej borde vara uteslutande manlig. Fröken Anna Borgström ansåg, att erfarenheterna från de nu befintliga samskolorna ej kunde få omedelbart tillämpas på de af kommittén föreslagna. De förstnämnda äga nämligen full frihet med afseende på sin organisation, och i de flesta af dem är sam- undervisningen ej genomförd längre än t. o. m. fjärde klassen. Vid sällskapets sammanträde den 21 mars 1903 fortsattes öfverläggningen om läroverkskommitténs betänkande. Fröken Ida Falbe-Hansen från Köpenhamn inledde diskussionen med en redogörelse för den danska Præliminærexamen eller al- mindelig Forberedelsesexamen, särskildt med afseeende på dess förhållande till flickskolan. läroverkskommitténs betänkande. 245 Præliminærexamen infördes i gosskolan 1881. Den aflägges af gossarna vid 16 års ålder och berättigar till anställning i posten och vid järnvägen samt ger kompetens till inträde vid tandläkar- institut, landtbruksskolor, polytekniska anstalter och tekniska skolor. Fröken Zahle fann den lämplig såsom afslutning på flickskolan, under förutsättning att flickorna aflägga den först vid 17 års ålder. Hon införde den i sin skola 1882, och flera flickskolor följde snart exemplet. Förut hade de flesta flickor slutat sin skolgång vid 15 år, men i många skolor fanns en fortsättningsklass. Genom examen ökades skoltiden med ännu ett år, hvilket är en af de fördelar den medfört. Införandet af examen blef också i andra hänseenden af be- tydelse för flickskolan. Först genom den märkte myndigheterna, att en flickskola fanns. Det begärdes statsunderstöd, men det dröjde likväl flera år, innan något gafs, och slutligen fingo tvenne skolor 1,000 kr. hvar om året. Anslaget blef senare höjdt till omkring 6,000 kr. pr år. Fr. o. m. 1902 har det betydligt ökats och gifves nu åt både goss- och flickskolor efter samma norm. Genom examen fördes undervisningen in på fastare banor. Förut hade man visserligen följt traditioner, hvarigenom en viss stadga vunnits, men å andra sidan hade man experimenterat ganska mycket, och undervisningen hade börjat få en något för estetisk riktning. Examen fastslog ett bestämdt mål för densamma och nödvändiggjorde införandet af både matematik och fysik i flick- skolan. I början var man mycket nöjd med examen, men småningom uppstodo betänkligheter däremot. Man klagade öfver de dryga kurserna i matematik och det myckna hemarbete, som de med- förde. Såvidt man vet, är det nu bestämdt, att det icke får fordras mer än 200 hemuppgifter i matematik. Äfven har det väckt något missnöje, att för examens skull de speciellt kvinnliga läroämnena måste åsidosättas i de högsta klasserna. Dessutom har examen bundit flickskolans händer, och den kan ju också ge anledning till reklamväsen och leda till öfveransträngning. Examen pågår från början af juni till midten af juli. Den kan äfven afläggas i april, och för elever från skolor utan dimis- sionsrätt försiggår den i oktober. Den består af dels skriftlig, dels muntlig pröfning. Först utföras de skriftliga profven, hvar- efter anställes muntlig examen af skolans ämneslärare, i vissa ämnen under kontroll af censorer. De frågor, som skola besvaras, 246 FRÄN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPET I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR. bestämmas af censorerna under förhöret. Eleverna indelas i grupper på sju eller åtta och examineras hvar och en för sig. Examen är offentlig. Efter dess slut sättas betyg i hvart ämne och för ordning samt ett hufvudbetyg. Betygsväsendet är mycket inveckladt. Dan- skarna ha sagts vara kineser i det fallet. Eleverna måste ha samman- lagdt minst 6o points för att godkännas. Præliminærexamen har på sista tiden blifvit angripen både af utomstående och i lärarekretsar. Å ena sidan säges det, att gossarna efter aflagd examen ej äro mogna för de anställningar, hvartill den skall ge kompetens. Från skolorna klagas det öfver censorerna, hvilka »som et helt Regiment kommer galopperende hver paa sin Kæphest», såsom en rektor uttryckt sig, och hvars fordringar kunna vara högst växlande. Den värsta olägenheten af examen synes mig dock vara, att eleverna tidigt lära att läsa med tanke på denna. »Behöfva vi kunna detta i examen ?» är en ofta återkommande fråga. Examen är ett oting, äfven därför att eleverna skola bedömas af personer, som ej känna dem. Man har fördenskull uttalat som önskemål att få inspektion öfver skolan och rätt för denna att sätta betyg i enlighet med kännedomen om lärjungarnas före- gående skolgång. Däremot har invändts, att skolan vid betygs- sättningen gärna skulle vilja såsom måttstock använda den flit och det allmänna uppförande, som eleverna ådagalagt; men då de mera begåfvade och kraftigare naturerna ej ha så lätt att böja sig under skolans ordning, bli de lätteligen ansedda som orostiftare och få följaktligen sämre betyg. Det vore skada, säger man, om de skulle gå ut i lifvet med denna fläck lådande vid sig. Kort sagdt, man hyser i Danmark önskningar att reformera examensväsendet, men man har ej klarhet öfver hvilken väg man bör slå in på. Man följer med intresse utvecklingen i Sverige. Fröken Hedvig Phragmén: Fröken Borgström använde i sitt varmhjärtade föredrag uteslutande flickskolesynpunkt vid bedöman- det af kommitténs förslag. Det är olämpligt att se saken så en- sidigt, då kommittén ytterst litet sysselsatt sig med flickskolan och således den befarade sorgliga verkan af dess förslag komme att bli i hög grad indirekt. Möjligen öfverskattar hon de faror, som därifrån hota flickskolan. Det är i synnerhet två punkter i betänkandet, som fröken Borgström anser ödesdigra för flickskolan, nämligen förslagen om upprättande af samskolor och om införande af realskoleexamen. Vågar jag säga, att jag hoppas, att flickskolorna i de städer, LÄROVERKSKOMMITTÉNS BETÄNKANDE. 247 där samskolor föreslagits, skola bli indragna. Där skulle eljest uppstå en skadlig konkurrens. Äfven ha dessa små skolor en svag ekonomisk ställning, hvarför de ha svårt att följa med sin tid. De kunna ej ha tillräckligt med lärarekrafter utan måste ta sin tillflykt till sammanslagning af klasser. Lärarinnorna få dålig aflöning och bli öfveransträngda. De ha ej heller råd att anskaffa erforderligt undervisningsmaterial. Flickskolorna i de afsedda städerna äro oftast 7-klassiga. Inträdesfordringarna till samskolans första klass äro emellertid ämnade att bli större än till motsvarande klass i flickskolan. Därför bör man medhinna att i den 6-klassiga samskolan bibringa samma kunskapsmått som i den 7-klassiga flickskolan. Hvad beträffar flickornas öfveransträngning i samskolorna är faran därför nog ej så stor. Först och främst ha de ju större kunskaper, då de inträda i samskolans första klass, än i samma klass i flickskolan. Vidare kunna de befrias från ett främmande språk och en del af matematikkursen. De föreslagna skolorna äro afsedda att bli verkliga samskolor och ej gosskolor med tillträde för flickor. Lika många kvinnliga som manliga ämneslärare komma att anställas. Musik- och teck- ningslärarebefattningarna kunna innehafvas af kvinnor. Lärarinna i handarbete bör anställas, men hennes aflöning skall till en tredjedel bekostas af kommunen. För flickorna i de tre högsta klasserna eller, om så anses önskvärdt, för alla flickorna kan till- sättas gymnastiklärarinna, hvars lön dock helt och hållet får bli kommunens sak. Fröken Borgström hyste stora farhågor med afseende på de svårigheter, som genom samskolors inrättande skulle drabba flickskolornas lärarinnor. Till afhjälpande däraf har emellertid kommittén själf gifvit förslag (Bet. sid. 671). Ej heller kommer förändringen att ske med ett slag, ty kommunerna få två års betänketid, och sedan skall blott en ny klass bildas om året. Lärarinnorna få således tid att se sig om efter annan anställning. Vilja kommunerna ej ha samskolor, så indrages anslaget till flick- skolorna. Fröken Borgström uttalade äfven sin fruktan för att de vid sam- skolor anställda lärarinnorna ej skulle bli likställda med lärarna. Hon utgick därvid från professor Carlsons reservation mot lärareprofven i allmänhet och mot profven för samskolans lärarinnor i synnerhet. Han yttrar däri, att, då profven skola afläggas i 51te och 6:te klasserna, lärarinnorna sålunda skulle pröfva i klasser, där de sedan ej komme att undervisa. Detta är ej så farligt, som det låter. 248 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR. Professor Carlson har själf förklarat, att hans mening varit, att eftersom profven skola afläggas i realskolor inför domkapitlen och då i domkapitelsstäderna ej förekomma andra realskolor än goss- skolorna, lärarinnorna således skulle komma att pröfva i klasser, där de ju ej skola undervisa. Af fröken Falbe-Hansen ha vi hört, att en examen kan vara förfärlig. Vi få dock ej jämföra den af kommittén åsyftade realskoleexamen med den danska preliminärexamen. För öfrigt har kommittén ej föreskrifvit examen för flickskolorna. De få be därom, och det skola de säkert göra, ty föräldrarna komma att önska det. Såsom lärarinna i en samskola har jag erfarenhet af hvad en examen betyder. Tanken därpå kan ju vara otreflig, men den är nyttig för oss. Den verkar hämmande, då man frestas att hålla en lektion, som tar sig bra ut, i stället för att först och främst tänka på, att man verkligen lär eleverna något. För att kunna ge en riktigt grundlig undervisning behöfver man ha ett mera närliggande mål, än blott att barnen skola bli snälla och bra människor. Får fruktan för examen makt med barnen, så tror jag, att det är skolans fel. Enligt förslaget kommer realskoleexamen att gälla blott 6:te klassens kurs. Vid bedömandet skall tas hänsyn till den känne- dom om lärjungen, som läraren under den föregående undervis- ningen förvärfvat. Äfven skola till ledning framläggas elevernas skriftliga arbeten under sista året samt de två sista terminernas betyg (Bet. sid. 191—195 och 201). Själfva examen betraktas blott som ett moment bland flera vid bestämmandet af betygen. I flickskolan kommer realskoleexamen nog ej att afläggas förrän i 7:de klassen. Men, svaras det, då försvinner 8:de klassen, som är den bästa, och den vilja vi ej uppoffra. Hvad hindrar att inrätta fortsättnirigsklasser för dem, som önska ytterligare för- kofra sina kunskaper? Genom examen har skolan sörjt för dem, som äro i behof af platser, och behöfver vid anordnandet af dessa klasser ej ta hänsyn till annat än ideella mål och pedagogiska kraf. Det tyckes mig, som om fröken Falbe-Hansens citat om de danska censorerna skulle kunna tillämpas på det mottagande, som kommittébetänkandet rönt. Vi få ej ensidigt fästa oss vid de detaljer, som vi hvar och en i sin stad skulle vilja ha annorlunda, utan betänka, att en läroverksreform är nödvändig. Lektor Natanael Beckman: Jag vill förbindligast tacka den föregående talarinnan för hennes ord om att vi skola akta oss LÄROVERKSKOMMITTÉNS BETÄNKANDE. 249 för att se oss blinda på enskilda intressen, ty det är ett stort socialt steg, som nu behöfver tagas. Det gäller vårt allmänna läroverks lifsfråga. Fröken Borgströms synpunkt måste jag dock försvara, enär hon blifvit anmodad att skärskåda kommittébetänkandet just med hänsyn till flickskolans intressen. Beträffande dessa, vill jag säga, att situationen är ytterst allvarsam. En mobilisering till deras försvar är väl på sin plats. Blir det fråga om strid, kommer jag emellertid att kämpa för förslaget, äfven om det skulle medföra svårigheter för flickskolan. Den måste ha blick för det nödvän- diga på annat håll — och förslaget ger mycket trots brister — men på samma gång ta till vara sina egna intressen. Bland de myndigheter, till hvilka betänkandet remitterats, finnes blott en, som har samband med flickskolan, nämligen direktionen för Högre lärarinneseminariet. I de svarsskrifvelser, som komma att ingå till ecklesiastikdepartementet, blir därför ytterst litet sagdt om flickornas intressen. Då jag stått i beröring med lärarinnor och fått kännedom om deras önskningar, men å andra sidan ser förslaget ur de allmänna läroverkens synpunkt, vill jag uppträda som advokat med det hufvudsyftet att om möj- ligt finna utvägar att undvika kollisioner, som kunna undgås. Med oroväckande styrka har fruktan för examen framträdt. Jag kan ej förstå, att en examen är så ryslig, som det anses, och ej heller vore flickskolans intressen tillgodosedda, om examen fullständigt undanskaffades. I en petition bör enligt min mening intet angrepp göras mot examen. Det är lönlöst under nuvarande situation. De uttalanden, som göras, böra grundas på verklig erfarenhet och ej på obevisade farhågor, eljest beröfvar man sig all auktoritet. Och denna auktoritet behöfves. Ej heller bör man göra motstånd mot inrättandet af sam- skolor i de nämnda småstäderna. Detta är den enda möjliga lösning af dessa orters skolfråga, som med rimliga uppoffringar kan vinnas. Däremot bör man från flickskolehåll uttala önskemål, gående ut på att samskolorna måtte bli i högsta möjliga grad lämp- liga för flickor. Man måste erkänna, ått kommittén sträfvat att ge de föreslagna skolorna prägel af verkliga samskolor och ej gifvit dem karaktären af »gutteskoler med adgang for piger». Dock anser jag, att det kvinnliga elementet bör inom samskolan komma mera till sin rätt. Vi skola visserligen ej yrka på likställighet mellan föreståndaren och första lärarinnan, ty detta kunde försvåra deras samarbete, då detta ju ej tillkommit genom frivillig öfverens- kommelse utan på grund af fullmakt. Men vi böra begära rätt 250 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR, för henne att inspektera öfverallt ej i första hand i metodiskt syfte utan för att ge råd, där så behöfves, om elevernas behand- ling. Äfven duktiga lärare förstå ej alltid att rätt behandla flickor. I styrelsen böra finnas kvinnliga medlemmar, lämpligen första lärarinnan jämte någon af kommunen utsedd ledamot. Vidare bör framhållas såsom i princip önskvärdt, att man vid anställandet af lärarekrafter må ha det målet för ögonen, att om möjligt en lärarinna komme att undervisa i hvar klass. Beträffande de nu i flickskolorna arbetande lärarinnornas intressen, så få dessa ej stå i vägen, om ett viktigt statsintresse fordrar några lärarinnors afskedande. Kommittén har dock tagit hänsyn till dem och för deras räkning föreslagit dispens från de för anställning vid samskola uppställda villkoren. En sådan be- stämmelse skulle likväl ej vara tillräcklig för att tillförsäkra dem anställning. Det kunde hända, att en gammal dugande lärarinna undanträngdes af en yngre sökande med eleganta betyg. De all- männa läroverkens befordringslag erkänner alldeles oförtydbart den principen, att emellanåt en plats bör besättas med en mindre väl bedömd, mindre skicklig sökande, och att en yngre i betygs- väg öfverlägsen får vänta, om nämligen den äldres rätt till an- ständig bärgning såsom lön för samvetsgrant arbete ej på annat sätt kan tillgodoses. Mera bestämdt torde denna princip ej kunna vara tillämplig, än då en äldre lärarinna, som just på grund af sin ålder riskerar att bli mindre väl mottagen på annan ort, löper fara att bli utestängd just på den plats, där hon arbetat och kanske en smula slitit ut sig. Men hennes intressen måste till- godoses på ett sätt, som har stöd i gällande lag med dess stad- ganden om »förtjänst och skicklighet» som enda befordringsgrund. Jag har blott lyckats finna en möjlighet: jag har tänkt, att under öfvergångstiden det kunde beviljas rätt åt samskolans lokalstyrelse att särskildt, vid sidan af den vanliga ansökningen, till utnämning föreslå på platsen tjänstgörande lärarinna, naturligtvis under åbe- ropande af hennes inlagda förtjänst och ådagalagda skicklighet. På det sättet finge man in en befordringsgrund, som kunde för- svaras mot eventuella besvär. Alla ålderstillägg betalas af staten, hvarför det ej behöfver ligga i kommunernas intresse att ta yngre lärarinnor med lägre lön. Vidare bör angifvas som önskemål rätt att erhålla statsanslag för de klasser, som möjligen upprättas efter de för examen nöd- vändiga. Beträffande flickskolans förhållande till realskoleexamen, så behöfva ju flickor i allt större utsträckning betyg med en viss aasR bosbammon LÄROVERKSKOMMITTÉNS BETÄNKANDE. 251 kurs på arbetsmarknaden. Betyg från vanliga flickskolor ha ej en sådan. Det kommer därför att gå så, att ett antal elever i flick- skolorna begära ledighet eller befrielse från vissa ämnen under vårterminen för att bereda sig till realskoleexamen. För att und- vika detta anhålla några skolor om dimissionsrätt frivilligt eller •efter påtryckning från föräldrarna. Så blir examen oundviklig i flickskolorna. Skulle mot all förmodan statsskolornas kompetens- betyg bli utfärdadt utan examen, så betyder detta intet för de privata skolorna. Kompetens utan skärpt kontroll är här alldeles •otänkbar. Men man måste yrka på frihet i organisationen i öfrigt. Då en skola under nuvarande förhållanden fått dimissionsrätt, har hvarje mera omfattande försök till en från gosskolans afvikande organisation varit omöjlig. Flickskolans organisation har sina brister, och vi herrar tro, att den liksom i Danmark har eller åtminstone haft en något för mycket estetisk riktning. Men den föreslagna realskolan är ett försök, och flickskolan är en realitet, som bestått profvet. Det vore smärtsamt, om realskolan skulle intvinga flickskolan i sina former. Den faran behöfver främst afvärjas. Vi böra således begära föreskrifter om sättet att gå till väga, för att flickskolans betyg skola medföra samma kompetens som realskolans, utan att flickskolan därför behöfver bli en kopia af den förstnämnda. Beträffande språkundervisningen t. ex., så är •det för de allmänna läroverken en vinst, om franska språket får träda tillbaka. Det vore däremot en kulturell fördel, om i andra skolor mera tid ägnades däråt. Inom flickskolan kunde man ock i vissa ämnenförsöka sig på en annan anordning af kurserna. Någon skola kunde ju under en period exempelvis i botaniken göra ett försök med en kurs i biologi i stället för i växtkännedom. För att rädda flickskolans högsta klasser har jag tänkt mig, att man för de elever, som ville genomgå dessa, kunde sätta som mål en kvalificerad kompetens. Där kunde t. ex. läsas gymnasial- kurser i (nyare tidens) historia och i litteraturhistoria. På betyget skulle sedan tydligt angifvas, att de aflagt realskoleexamen enligt i vissa ämnen utvidgade kursplaner. I vissa fall borde utvidg- ningen kunna uppvägas af lindring. På någon bana torde häraf få följa minskning eller förlust i den föreskrifna kompetensen. Men den saken vore lätt hjälpt genom komplettering i det till- bakasatta ämnet. Professor J. A. Lundell fann den synnerligen behjärtansvärda. flera af lektor Beckmans yrkan- 252 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR. Tal. trodde, att alla, som såge undervisningsorganisationen i stort, måste vara tacksamma mot kommittén för dess förslag, hvilket i sina hufvudpunkter kunde sägas inleda ett nytt skede i vårt högre skolväsendes utveckling. Dessa hufvudpunkter vore: afslutning i sjette klassen och valfrihet på det högre stadiet. Tal. kunde ej förstå, hvarför kommittén lade så stor vikt vid ett sådant utanverk som examen. Riksdagen hade visserligen i sin skrifvelse uttalat sig för en examen, åtföljd af viss kompetens, men själfva examensfrågan hade icke varit föremål för debatt. Tal. önskade af personer, som vore mera än han inne i rådande strömningar, upplysning om hvad som skulle föranleda oss att införa en examen och binda kompetensen därvid. Man tycktes anse nödvändigheten af en examen själfklar. »Inte kan en människa duga till något, utan att ha aflagt examen», resonerade mången. Hvarför skulle ej en viss lärokurs kunna medföra kompetens utan examen? Tal. hade själf förut ansett en examen behöflig och varit med om att i en skola införa en dylik (utan kompetens naturligtvis) men snart blifvit betänksam, och betänkligheterna däremot hade växt alltmer. Fröken Falbe-Hansens anförande hade bekräftat farhågorna. Någon har påstått, att det vore alldeles omöjligt, att examen här skulle få en sådan utveckling som i Danmark. Hvarför det? Ha danskarna så mycket större »kines»-anlag än svenskarna? Det har ej folk- psykologien konstaterat. Kommitténs examensfordringar synas visserligen ej farliga, men en jämförelse mellan studentexamen och stadgan därför visar, att examen på papperet och i verkligheten icke är. detsamma. Vid genomläsandet af kommitténs betänkande finner man många tänk- värda uttalanden om den ofördelaktiga inverkan en examen har både på undervisningen och på lärjungarna. Erfarenheterna från Norge tala ej heller till förmån för examen. I Preussen har ny- ligen en liknande examen efter nio års pröfning afskaffats. Om realskoleexamen införes, så återstår att hoppas, att den om tio år komme att afskaffas. Hvilken skulle fördelen vara af att låta kompetensen bero af en examen i stället för att ha den bunden blott vid en viss kurs, hvars ordentliga inhämtande kunde, om så behöfdes, kontrolleras genom inspektion? Skolföreståndarinnan Anna Sandström framhöll, att från rent pedagogisk ståndpunkt sedd kunde en examen omöjligt sägas vara något godt. Det hade sagts, att kurserna därigenom skulle bli bättre inlärda, men samma resultat måtte väl kunna vinnas LÄROVERKSKOMMITTÉNS BETÄNKANDE. 253 genom inspektion antingen af skolornas föreståndare eller af till- förordnade inspektörer. Examensväsende är alltid mer eller mindre skadligt, ty det förlamar det som är den innersta nerven i all framgångsrik undervisning, nämligen lärjungens oegennyttiga in- tresse för kunskapen. Genom examen och förberedelserna till ■examen vädjas det till lärjungens fåfänga, hans begär att utmärka sig, att komma fram i världen, med ett ord, till hans världsliga instinkter. Kommer ett jämnstruket examensväsende att behärska vår undervisning, så skall snart bildningsnivån sjunka. Examen innebär alltid ett premierande af medelmåttan: af medelmåttiga elever, som mången gång lättare än de begåfvade kunna briljera med inpluggade minneskurser, af medelmåttiga lärare — ty det är lättare att inlära examensvetande än att meddela en verkligt utvecklande undervisning — och till sist innebär den en stor uppmuntran för skolföreståndare utan idéer, ty hvad är lättare än att ordna en skola, när planen och kurserna äro på förhand gifna. Kanske den svåraste faran för ett undervisningsväsende, där mycken vikt lägges vid examina, är, att det uppstår skolor, som bli fabriker. Man torde ha någon erfarenhet af detta i Norge. För flickskolan är ju situationen ytterst kritisk. Frågan gäller ej närmast, om det är nödvändigt att ge flickor en speciellt kvinnlig undervisning, utan om det fortfarande skall i Sverige finnas ett fritt läroverk, där nya idéer kunna utan alltför mycket uppskof tillämpas och pröfvas, och där personer med initiativ kunna få utrymme för sin verksamhet. Denna plats har flickskolan, ehuru på grund af ekonomiskt betryck ofta framträdande i förnedrings- gestalt, efter bästa förmåga sökt fylla. Det ekonomiska betrycket har nu till stor del blifvit häfdt; skulle vi då i stället mista friheten ? En annan sak är, om det af sociala skäl skall bli nödvändigt att underkasta oss detta examensväsende, som vi måste hålla för ett både pedagogiskt och moraliskt ondt. Det är en opportunistisk fråga, som icke rör principerna. Vi böra först sträfva att helt och hållet komma ifrån examen; om detta visar sig omöjligt, synes lektor Beckmans förslag vara mycket antagligt. Rektor S. Almquist ville besvara prof. Lundells fråga be- träffande examenstankens uppkomst. Fordran därpå hade sin grund i den svenska konventionalismen, i hvars begrepp inginge, att kontrollerad examen är oundgänglig för kompetens. Förslaget om ifrågavarande examen stödde sig dessutom på ett riksdags- beslut. En kamp emot dessa båda makter vore hopplös. 254 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR. Att en examen ej behöfde ha en menlig inverkan på under- visningens ideella karaktär, kunde man se i Danmark, där examens- väsendets »kineseri» är uppdrifvet till en höjd, som synes oss orimlig, och dock ostridigt undervisningen har en afgjordt mer ideell karaktär än hos oss. Tal. hade hört sägas, att den preussiska examen tillkommit genom en kejsarnyck, medan den här föreslagna realskoleexamen vore resultatet af en 10-årig kamp. Det som så utvecklat sig komme ej att afskaffas om 10 år. Den föreslagna realskoleexamen behöfde alls ej verka skad- ligt i hygieniskt hänseende, det kunde man se af den nu hvarje vår i vissa läroverk förekommande s. k. gymnasistexamen, hvilken dock är afgjordt svårare än hvad realskoleexamen kommer att bli. För att denna ej småningom skall komma att försvåras, borgar skolornas eget intresse, som är att från det högre stadiet aflägsna en hel del för studierna där olämpliga elever, liksom äfven de för afslutningsklassen bestämda kurserna, som gifva undervisningen i denna klass en mera praktisk riktning och hufvudsakligen afse repetition och afrundning af förut genom- gångna pensa. Man borde betänka, att på undervisningen måste ställas två berättigade kraf: det fordras idealitet men ock säkert inlärande af »torrfakta». För det sistnämnda är kontroll genom en examen af verklig nytta, blott den placeras på rätt stadium och ej göres så svår, att den nedtrycker undervisningens ideella sida. I så. fall blefve följderna sådana, som fröken Sandström skildrat dem. För intet stadium är en examen så lämplig som vid slutet af öfvergångsåldern. Den stämmer så alldeles med hela karak- tären af denna ålder, som af allt sitt arbete kräfver groft påtag- liga resultat. Fröken Matilda Widegren hade svårt att förlika talet om frihet med bestämmelsen om indragning af anslaget från de ifrågavarande flickskolorna och med det examenstvång, som tyd- ligen skulle utveckla sig. Kommittén hade ansett sig ej ha med flickskolan att göra, men dock stiftat kommande lagar för den och sökt dräpa den. Det vore godt, om representanterna för de olika slagen af läroanstalter, som ju ha så närbesläktade in- tressen, kunde något ta hänsyn till hvarandras behof. Man borde visserligen ej ensidigt kämpa för flickskolans intressen, men strida, för dess bestånd och frihet. Tron på nödvändigheten af en LÄROVERKSKOMMITTÉNS BETÄNKANDE. 255 examen skulle motarbetas. Tal. ville på det varmaste instämma i fröken Sandströms uppfattning af examen. Om examen infördes, komme 8:de klassen säkerligen att bortfalla, men det vore stor skada, ty just där kunde så mycket göras för elevernas mänskliga utveckling. Tal. hade stor aktning för »torrfakta», men minst lika viktigt som inlärandet däraf vore, att emellanåt innehållet i undervisningen hade den beskaffen- heten, att det kunde gripa lärjungarna, utveckla deras omdöme o. s. v. Man borde först tänka på människan och sedan på yrket. Det hade föreslagits en fortsättningsklass i stället för nämnda, klass. Flickorna hade dock ej lika stort gagn af en sådan. I synnerhet i Stockholm vore det särdeles nyttigt, att de ej alltför tidigt finge känna sig som unga damer. En fortsättningsklass komme ej att lägga samma band på dem som en verklig skol- klass. Fröken Falbe-Hansen nämnde, att man i Danmark försvarade examen bl. a. därför, att de betyg, som de mest begåfvade men kanske också något upproriska eleverna finge, sålunda ej komme att sänkas för uppförandets skull. En dylik upproriskhet vore i Sverige högst sällsynt, sannolikt på grund af klassföreståndar- skapets goda utveckling. Vår skolbildning komme att sänkas, om privatister finge rätt att aflägga examen. Att slå i sig femte och sjette klasser- nas kurser vore ej så stor svårighet för dem, men kunskaperna blefve osmälta, och de hade ej fått någon skoluppfostran. Det borde fordras, att de något år gått i skola. Genom examen skapades konventionalism. Skulle nu äfven andra hälften af svenska folket intvingas däri? Detta skulle kunna ha ödesdigra följder. Professor J. A. Lundell konstaterade med tillfredsställelse, att han från sakkunnigt håll fått det svaret, att för examen inga verkliga skäl talade. Rektor Almquist tycktes anse den svenska konventionalismen som ett skäl, men tal. kunde ej se saken så. Beträffande riksdagen, så förhölle det sig nog med den som med universitetets konsistorium och fakulteter, om hvilka en ktirsor en gång sade: »Vi göra ibland si och ibland så.» Riksdagen känner sig ej bunden af ett tidigare uttalande, om sakliga skäl senare motivera ett annat beslut. Den preussiska examen tillkom ej genom en kejsarnyck; af- sikten därmed var att från gymnasierna aflägsna sådana lär- 256 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR, jungar, som å öfverstadiet verka hämmande på undervisningen. Både kejsaren och lärarna erkänna, att de missräknat sig på följderna däraf. Man väntade nämligen, att de ynglingar, som genomgingo gymnasiet blott för att få ettårig militärtjänst, skulle afgå efter examen. Men motsatsen inträffade. Efter aflagd exa- men fingo ynglingarna mera mod och tyckte sig godt kunna be- stå en examen till, hvaraf blef följden, att antalet lärjungar på gymnasiet ökades. Samma resultat kommer examen kanske att hos oss medföra. Rektor Almquist jämförde realskoleexamen med gymnasist- examen, men däremot kan invändas, att den förra enligt för- slaget skall anordnas i öfverensstämmelse med studentexamen. Genom de från ecklesiastikdepartementet årligen utgifna uppgif- terna för de skriftliga profven indragas oupphörligt nya detaljer i examen, medan intet gammalt uteslutes. Så kommer det också att gå med realskoleexamen. Beträffande censorerna bli förmod- ligen lärare från de högre klasserna därtill utsedda, men man har ingen borgen för att de ej äro lika främmande för mellan- skolan som professorerna i studentexamen ofta visa sig vara för gymnasiets undervisning. Rektor S. Almquist: Då tiden för diskussionen redan är öfverskriden, måste jag afstå från att bemöta prof. Lundells senaste inlägg. Det skulle annars vara lätt att visa, hur liten grund hans farhågor för realskoleexamens skärpande hafva, lik- som hur litet tillämpliga på våra förhållanden de preussiska examenserfarenheterna äro. Vid sällskapets extra sammanträde den 6 april 1903 var läro- verkskommitténs betänkande föremål för ytterligare diskussion. Inled- ningsföredrag hölls af riksdagsmannen Fridtjuv Berg. Det lydde sålunda: Läroverkskommitténs betänkande betraktadt ur folk- skolesynpunkt. För att kunna bedöma läroverkskommitténs betänkande rätt måste man för sig uppställa följande frågor: Hvarför tillsattes kom- mittén? Hvilka missförhållanden ville man ha undanröjda genom den reformplan, som af kommittén förväntades? LÄROVERKSKOMMITTÉNS BETÄNKANDE. 257 Svaret måste bli: man var missnöjd med vårt nuvarande examens- och kompetensväsen, och man önskade i det hänseendet en annan ordning. På detta sätt har ock läroverkskommittén själf fattat sin upp- gift. Dess betänkande inrymmer visserligen en oändlig massa de- taljer af olika slag. Men om man vaktar sig att drunkna i dessa och söker tränga fram till det, som i organisatoriskt hänseende är kärnan i det hela, så skall man knappast kunna undgå att finna följande: hvad som i nämnda hänseende framför allt utmärker kom- mittéförslaget är, att det yrkar en ny ordning af vårt examens- och kompetensvasen genom inrättande af en s. k. realskoleexamen. Af detta yrkande äro förslagets öfriga organisatoriska bestämmel- ser endast mer eller mindre konsekventa tillämpningar. Helt naturligt är därför, att diskussionen om kommittéförsla- get hittills hufvudsakligen kommit att röra sig just kring den ifråga- satta realskoleexamen. Från åtskilliga håll har man protesterat mot denna med an- förande af skäl, som kunde inge den tron, att vederbörande pro- testanter grundsatsenligt vore emot allt examensväsen och allt där- med förknippadt kompetensväsen öfver hufvud taget. Mig har det dock förefallit, som om samtliga opponenter, hvilka framkom- mit med dessa skäl, i ej ringa mån varit offer för ett själf- bedrägeri, och jag har fått mina misstankar härom bestyrkta, då jag sett flera af dem yrka, att samma kompetens, som enligt kom- mittén borde förknippas med realskoleexamen, i stället borde för- knippas med afgångsexamen från den ena eller andra klassen af läroverket eller flickskolan. För dem, som göra ett sådant yr- kande, gäller striden ingalunda principfrågan: examen eller icke examen, utan endast lämplighetsfrågan: den ena examen eller den andra, och de allmänna resonemangerna mot examensväsendet såsom sådant gå då alldeles på sidan om saken. För öfrigt förefaller det mig, som om dessa resonemanger i alla händelser skulle sakna praktisk betydelse. Att man i Sverige lägger en orimlig vikt på examina är sant. Men hvar finnes det land, där man kunnat fullständigt undvara dem? Säkert är, att så länge examina finnas och ha något inflytande på den enskildes fortkomst i lifvet, så komma ock föräldrarna att intressera sig för dem. Och inte annat än jag kan se, är det fullt naturligt och berättigadt, att föräldrarna lifligt önska ett examens- och kompetens- väsen, som är dem till lags, d. v. s. så’ordnadt, att, då deras barn från skolan träda ut i det själfständiga arbetslifvet, så många lef- nadsbanor som möjligt måtte stå dem öppna. Detta är ett i hög- Verdandi 1903. 17 258 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR. sta grad praktiskt intresse, men eftersom det utöfvar ett bestäm- mande inflytande på barnens framtidsverksamhet och lefnadslycka, är det ock — synes det mig — ett i högsta grad ideellt intresse. Efter dessa anmärkningar, om examina i allmänhet återgår jag till frågan: Hvilka missförhållanden i det rådande examens- och kompetensväsendet afser den föreslagna realskoleexamen att afhjälpa? Svaret blir: det oberättigade öfvervälde, som student- examen alltmer tillskansat sig. I forna tider var det lätt och jämförelsevis äfven föga kost- samt att ta studentexamen. Men under loppet af förra århund- radet ha examensfordringarna blifvit ansenligt ökade och möjlig- heterna att på billigt sätt draga sig fram vid läroverket lika ansen- ligt minskade. Nu för tiden måste föräldrar vara ganska välbär- gade för att utan mycket kännbara uppoffringar mäkta bestrida hvad man kunde kalla produktionskostnaderna för en eller ett par studenter. Studiefrågan har i själfva verket i allt högre grad blifvit en socialt ekonomisk fråga. I detta hänseende kunna de föräldrar, hvilka anlita allmänna läroverken för sina barn, fördelas i två stora kategorier: å ena sidan de, som tillhöra den egentliga me- delklassen och icke med säkerhet kunna låta sina barn uppskjuta valet af lefnadsbana längre än till konfirmationsåldern, å andra sidan de, som tillhöra wfverklassen» och kunna hålla sina barn i skola till bortemot myndighetsåldern. Nu har under lång tid utvecklingen gått i den riktningen, att man sökt göra studentexa- men till inträdesfordran på alla lefnadsbanor, som erbjuda de bättre utkomstmöjligheterna, d. v. s. man har för öfverklassbarnens räk- ning på medelklassbarnens bekostnad usurperat dessa bättre ut- komstmöjligheter med ty åtföljande sociala anseende. Ifråga- varande usurpation har efter hand inom en stor del af medel- klassen alstrat en stark misstämning mot studentexamenstyranniet. När därför det förslaget omsider framkom, att man hos oss borde införa.en allmänt medborgerlig bildningspröfning för åldern 15 — 16 år i ungefärlig öfverensstämmelse med det föredöme, som gif- vits i Norge genom »middelskoleexamen» och i Danmark genom »almindelig forberedelsesexamen», vann detta förslag inom få år en ganska allmän tillslutning. Då nu vår politiska utveckling sam- tidigt fortskridit så långt, att medelklassen erhållit ett väsentligen bestämmande inflytande inom samhället, lyckades förslaget snart vinna gehör äfven hos statsmakterna, och följden blef, att en läro- LÄROVERKSKOMMITTÉNS BETÄNKANDE. 259 verkskommitté tillsattes, hvilkens uppdrag egentligen bestod däri, att den till införande hos oss skulle föreslå ett slags motsvarighet till »middelskoleexamen» och »almindelig forberedelsesexamen». I framdrifvandet af krafvet på en realskoleexamen hafva folk- skolans särskilda målsmän tagit en viss del. Då de detta gjort, ha de emellertid från början haft klart för sig, att den förändring, de bidragit att främja, lätteligen kunde komma att ur deras syn- punkt bli alldeles förfelad. De ha nämligen haft i godt minne, huru medelklassen enligt historiens vittnesbörd på alla andra områden burit sig åt: den har kämpat sig själf fram, men så snart den trott sina egna intressen i säkerhet, har den dragit upp stegen efter sig och visat sig ytterst angelägen, att ingen del af de med underklassens bistånd eröfrade förmånerna skulle komma denna senare klass till godo. Hvad borgade för att icke detsamma skulle upprepas äfven här ? Medelklassens målsmän komme visser- ligen att genomdrifva, att de från realskolan utexaminerade erhöhe tillträde till en del af de lefnadsbanor och utkomstmöjligheter, som hittills varit de från gymnasiet utexaminerade förbehållna, men hvilken garanti hade man väl, att de icke just i realskoleexamen uppreste en ny kinesisk mur mot barbarernas söner nedanför deras egen sociala nivå? Och en sådan kinesisk mur blir realskoleexamen, ifall den så ordnas, att den icke utjämnar utan fördjupar klyftan mellan de båda kategorier af föräldrar, om hvilka i närvarande •stund är fråga: å ena sidan de, som tillhöra medelklassen och ha råd att låta sina barn gå sex år i läroverket, å andra sidan de, hvilka tillhöra ^underklassen» och endast ha råd att låta barnen genomgå folkskolan samt möjligen dennas för åldern 13 — 15 år afsedda utvidgningar uppåt (»högre folkskolan» och »folkskolans högre afdelning»). Ställer man nämligen så till, att realskoleexa- men, vare sig genom lagbestämmelser eller häfd, blir inträdes- fordran på en del lefnadsbanor, som erbjuda utkomstmöjligheter öfver minimum, och anordnar man samtidigt denna examen så, att den förutsätter genomgående af den sexåriga »realskolan» eller därmed jämförlig läroanstalt, så har man för öfver- och medel- klassbarnens räkning på underklassbarnens bekostnad usurperat nämnda utkomstmöjligheter och därmed förknippade sociala ställ- ning. Gifvet är, att denna usurpation komme att öka den miss- stämning mot rådande samhällsförhållanden, som redan nu inom underklassen gör sig gällande. Men med det ringa inflytande på allmänna angelägenheter, som kroppsarbetsklassen ännu så länge äger, och med det ytterst ringa intresse för skolärenden, som 260 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR. denna klass — tyvärr men ock helt naturligt — ännu så länge hyser, kan det med ganska stor sannolikhet antagas, att dess miss- stämning icke komme att leda till några praktiska resultat. Vi folkskolemän komme förstås att protestera, men hvem behöfde fästa afseende vid vår röst? Det var därför ingalunda med några oblandade förhoppnin- gar folkskolemännen motsågo läroverkskommittén och dess för- slag. Så snart kommittén blifvit tillsatt, voro de ock tämligen på det klara med utgången. I kommittén insattes ingen, som till- hörde vare sig underklassen eller underklassens skola. Det kunde därför tagas för gifvet, att kommittéförslaget, i stort sedt och med afräknande af förtjänstfulla enskildheter, skulle komma att afse icke ett försvagande af examensväldet utan snarare ett förstärkande däraf till förment förmån — jag betonar ordet förment — för medelklassen. Att såsom hufvudresultat af hela förslaget få fram ett dylikt förstärkande var ju synnerligen lätt: man behöfde blott ytterligare skatta åt den i vårt land så högt uppdrifna sfråkkulten genom att i realskoleexamen införa obligatorisk fordran på färdig- het i två främmande språk. En fordran på dylik färdighet kunde med någon rimlighet ställas på de 15 — 16-åringar, som fått börja läsningen af främmande språk vid 9—10 års ålder, men icke gärna på dem, hvilka måst uppskjuta detta studium till 12 — 13 års ålder, d. v. s. genomgått folkskolan. Uppställdes fordran på. tvåspråkigheten såsom oeftergiflig, så skulle folkskolans lärjungar i regel vara afstängda från de verksamhetsområden, till hvilka realskoleexamen blefve inkörsporten, och realskoleeleverna kunde då, obekymrade af all nedifrån kommande konkurrens, taga dessa om- råden i okvald besittning. Drifven af sådana farhågor ingick centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärareförening den 12 april 1900 till k. m:t med en petition, hvari på anförda skäl hemställdes, att i realskoleexamen endast ett främmande språk måtte göras obligatoriskt. Såsom i denna petition framhölls, befinner sig svenska folk- skolan, trots de mycket ogynnsamma omständigheter, under hvilka hon har att kämpa sig fram, för närvarande i stark utveckling. Vi närma oss, ifall inga störande afbrott komma emellan, med säkra steg den tid, då det öfverallt skall finnas en tvåårig små- skola och en fyraårig egentlig folkskola, båda med full lästid, och då man flerstädes skall ha folkskolan försedd med öfverbyggnader, på landsbygden den s. k. högre folkskolan, i städerna den s. k. folkskolans högre afdelning. Å några orter ha dessa »öfverbygg- LÄROVERKSKOMMITTÉNS BETÄNKANDE. 261 nader» redan utvecklats så, att efter den sexåriga folkskolekursens genomgående barnen ha tillgång till en tvåårig kurs i »högre folk- skolan» eller en två- eller treårig kurs i »folkskolans högre afdel- ning». I högre folkskolan och på sina ställen äfven i folkskolans högre afdelning ha främmande språk (tyska eller engelska) blifvit upptagna på läsordningen, detta t. o. m. för länge sedan och med goda resultat. Folkskolans öfverbyggnader skulle därför ganska väl kunna förbereda sina lärjungar — hvilka äro folkskolans eliter — till afläggande af realskoleexamen, ifall i denna endast ett främmande språk gjordes obligatoriskt. I motsatt fall åter måste i regel de föräldrar, som vilja bereda sina barn möjlighet att ta nämnda examen, undvika folkskolan och från början sätta sina barn i allmänna läroverket eller någon därmed jämförlig anstalt. Att detta skulle verka i hög grad förlamande på folkskolans ut- veckling från dess högsta stadium till dess lägsta förstår enhvar. Då läroverkskommitténs betänkande kom ut, befunnos folk- skolemannens farhågor besannade. Kommittén hade under några intetsägande förevändningar skjutit den af allmänna folkskollärare- föreningen ingifna och af k. m:t till kommittén hänvisade fram- ställningen å sido och föreslagit, att realskoleexamen skulle omfatta två främmande språk utan möjlighet att få aflägga densamma med endast ett, samt att denna examen borde förklaras som lämplig förberedelse för en hel del praktiska fackkurser, såsom de tekniska elementarskolorna, byggnadsyrkes- och maskinyrkesskolorna i Stockholm, Falu och Filipstads bergsskolor, landtbruksinstituten, skogsinstitutet, postelevkurs och järnvägsele vkurs m. m. Hvad innebär nu detta? Jo, helt enkelt ett betydligt upp- skrufvande af nu gällande fordringar i främmande språk. Af de utförliga upplysningar, kommittén i detta hänseende själf meddelar (III: 834 o. f.), finner man bland annat: att för närvarande intet främmande språk kräfves för inträde i de tekniska elementarsko- lorna, i maskinyrkes- och byggnadsyrkesskolorna i Stockholm, i Falu och Filipstads bergsskolor, ja, icke ovillkorligen ens vid Ul- tuna och Alnarps landtbruksinstitut, samt att endast ett främmande språk fordras för tillträde till skogsinstitutet, till postelevkursen och den tilltänkta järnvägselevkursen m. m. Man behöfver intet stort skarpsinne för att inse, hvilken be- tydelse ett dylikt uppskrufvande af fordringarna i främmande språk skulle få för underklassens barn och underklassens skola. 262 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR. Det vore allaredan i hög grad betänkligt, om en tvåspråkig realskoleexamen gjordes till villkor för att få begagna sig af ofvan angifna fackskolor och med något hopp om framgång kunna söka sin utkomst på de verksamhetsområden, hvartill dessa förbereda. Men gifvet är, att på grund af omständigheternas makt samma villkor skulle komma att bli uppställdt, om icke formellt så dock faktiskt, äfven för de befattningar i enskild tjänst, som enligt all- männa föreställningssättet kunde anses ungefärligen motsvara de offentliga, för hvilka realskoleexamen skulle erfordras, kort sagdt: för alla lefnadsbanor, hvilka kutide gifva en social ställning, som vore höjd öfver den allra lägsta nivån. Alla föräldrar, som ville bereda sina barn någorlunda säkra utsikter till en existens öfver minimum, måste följaktligen sörja för att de vid 15 —16 års ålder vore hemmastadda i två främmande språk, d. v. s. de måste taga dem ur folkskolan redan vid 9—10 år för att låta dem genomgå, »realskolan» allt ifrån dennas första klass. Hvilka följder en sådan anordning måste medföra för folk- skolan är uppenbart. Om den härskande medelklassens känslor för henne nu äro ljumma, nej svala, så skulle de efter detta sjunka till fryspunkten. Det lifliga utvecklingsarbete, hvari denna skola för närvarande är inbegripen, skulle komma att afbrytas och efter- trädas af tillbakagång. Läroverkskommittén har alldeles icke varit i okunnighet om dessa följder. Den har i sitt betänkande uttryckligen medgifvit, att »åtskilliga fackskolor haft sina bästa elever bland sådana lär- jungar, som utgått från folkskolan», och att den af kommittén föreslagna realskoleexamen, ifall den finge »en allenahärskande betydelse», skulle verka förlamande på »folkskolans starka och framgångsrika sträfvan att' genom utvidgningar uppåt sätta sig ett högre bildningsmål före». Omedelbart efter det kommittén upp- ställt realskoleexamen med sina två obligatoriska främmande språk såsom normal kompetensfordran för de förut angifna praktiska fackkurserna, yttrar den sig (I: 226) sålunda: Ehuru hithörande frågor icke falla under kommitténs ompröfning, vill kommittén likväl uttala önskvärdheten däraf, att kompetensbestämmelserna ej göras så snäfva, att all möjlighet till utbildning i här omnämnda läroanstalter blir en yngling betagen allenast därför, att han af yttre omständigheter hindrats att aflägga den föreslagna examen. Af meddelade upplysningar framgår, att åtskilliga fackskolor haft sina bästa elever bland sådana lärjungar, som utgått från folkskolan och därefter vid sidan af arbetet för sin utkomst tillägnat sig nödig teoretisk förbildning. I sammanhang härmed anser sig kommittén böra framhålla den stora betydelsen af det afsevärda antal läroanstalter af alle- handa slag, hvilka äro inrättade för att bereda särskildt sådana lärjungar, som varit hänvisade till folkskolan, möjlighet att förkofra sina kunskaper. Vidare LÄROVERKSKOMMITTÉNS BETÄNKANDE. 263 bör ej förglömmas, att folkskolan själf visar en stark och framgångsrik sträfvan att genom utvidgningar uppåt sätta sig ett högre bildningsmål före. Trots det lätt förklarliga intresse, kommittén hyser för den föreslagna realskolans framtida utveckling, skulle kommittén högeligen beklaga, om realskoleexamen komme att få en allenahärskande betydelse och verka förlamande på sådana bildnings- sträfvanden, på hvilkas förhandenvaro uppmärksamheten här ofvan blifvit riktad. Detta beklagande låter ju mycket snällt och välment. Men då man erinrar sig, att kommittén vill ha en obligatoriskt tvåspråkig realskoleexamen fastställd såsom det normala kompetensvillkoret för inträde på ifrågavarande banor, och då det är alldeles uppen- bart, att nämnda examen faktiskt komme att få en oändligt mycket större räckvidd, än som legalt blefve densamma tillförsäkrad, så har man svårt att fatta den egentliga meningen med de anförda uttalandena. Om man genom sina anordningar i verkligheten afstänger folkskolans eliter från vissa verksamhetsområden, hvad gagnar då en from önskan, att dessa det oaktadt fortfarande måtte stå dem öppna? Och om man beröfvar folkskolan de oundgängliga, förutsättningarna för hennes utvidgning uppåt, huru kan man då. tro, att de förlamande inverkningarna häraf skulle kunna undan- röjas genom tomma beklaganden? Är det inte ungefär, som man ville säga till en lifdömd: vi vilja toppa af er ett stycke, min herre, men vi hoppas hjärtligt och innerligt, att ni måtte växa och trifvas lika bra för det. I ett afseende har kommittébetänkandet beredt folkskolans män en angenäm öfverraskning: det innehåller två reservationer mot den obligatoriska tvåspråkigheten, den ena af lektor Nils Höjer, den andra af professor Ernst Carlson. Lektor Höjer påpekar det egendomliga i kommitténs för- slag, att realskoleexamen nödvändigt skall omfatta två främmande språk men få afläggas med underbetyg (!) i det ena af dem, och sammanfattar kort och kraftigt sin mening om den obliga- toriska tvåspråkigheten sålunda (II: 784): Om det nu så är, att de flesta af de fackskolor, kurser och tjänstebefattningar, till hvilka realskoleexamen enligt kommitténs förslag skulle gifva kompetens, för närvarande icke hafva mera än ett främmande språk eller alls intet bland sina inträdesford- ringar, och kommittén, så vidt jag kunnat se, icke anför något skäl, hvarför inträdesfordringarna skulle för den ena eller andra i nämnda afseende höjas, och om man vidare icke kan med några giltiga skäl ådagalägga, att insikter i två främmande språk 264 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR, äro eller böra vara en ingående del i den svenska medelklassens allmänna bildningskurs i och för sig, så måste man komma till den slutsatsen, att realskoleexamen bör få afläggas med blott ett främmande språk. Professor Carlson häfdar likaledes (II: 707), att »en god allmänbildning låter tänka sig lika väl med ett som med två främmande språk», samt tillbakavisar eftertryckligt de skäl, som tydligen varit bestämmande för .kommitténs flertal, då det så hårdnackadt motsatt sig tanken på möjligheten af enspråkig real- skoleexamen : Den skuggrädda misstanke — säger han — som från visst håll framskymtat, att ett sådant stadgande skulle alltför mycket gynna folkskolans sträfvan att genom en enspråkig öfverbyggnad på densamma upptaga täflan med det allmänna läroverket och göra någon eller några af dess klasser öfverflödiga, anser jag ej ens förtjänt af allvarligt bemötande. Uppenbart är nämligen, att antingen har det allmänna läroverket en specifik och viktig kultur- uppgift att fylla och kan då ej därifrån undanträngas, eller ock kan det i vissa delar ersättas af en annan, för ändamålet lika lämpligt eller lämpligare organiserad skolform, och då lärer det ej mycket båta att genom konstlade åtgärder åt läroverken söka häfda monopol på bibringandet af ett visst slags bildning. Det finnes i läroverkskommitténs förslag mycket, som för folkskolans män är tämligen likgiltigt och som de därför från sin ståndpunkt ej ha anledning att lägga sig i. Vid sidan häraf finnes annat, som intresserar dem ganska mycket och som de skulle önskat annorlunda, men som de måhända för närvarande icke kunna göra något vid; så kommitténs framställningar be- träffande första klassens indragning och terminsafgifterna. Men med uppskrufvandet af fordringarna i främmande språk och fast- ställandet af två obligatoriska sådana i realskoleexamen kunna de aldrig under några villkor förlika sig. Att ej med alla lof- liga medel bekämpa dylika »konstlade åtgärder» för upprätthål- lande af ett socialt monopol vore att förråda den skola, på hvars framtid de hoppas, och, hvad mera är, det folk, hvars första och förnämsta bildningsanstalt denna skola är. Möjligt kan visserligen vara, att folkskolan nu blir slagen, och att man för tillfället kommer att ta större hänsyn till läro- verkselevernas förmenta intressen än till folkskoleelevernas och allas verkliga. Men på längden går det icke att låta de 18,000 betyda mer än de 800,000. De senares tid kommer nog, om ock måhända efter svåra strider och brytningar. LÄROVERKSKOMMITTÉNS BETÄNKANDE. 265 Därefter upplästes följande frän fröken Anna Borgström insända bemötande af fröken Hedvig Phragméns uttalande under föregå- ende sammankomst: Då jag ej var närvarande vid Ped. sällskapets förra samman- träde och således ej kunde bemöta den kritik, som då förekom af mitt vid ett föregående sammanträde hållna inledningsföredrag, ber jag att i stället nu få göra några erinringar. Först ber jag då att få fästa uppmärksamheten vid den begränsning jag redan från början hade gifvit min framställning. Min uppgift var att från flickskolesynpunkt anställa några betraktelser angående läroverks- kommitténs betänkande. Jag ansåg det därför såsom liggande utan- för min befogenhet att ur mera allmän synpunkt yttra mig angå- ende kommitténs förslag och de stora förtjänster och uppslag det innehåller. Af hvad jag yttrade hoppas jag för öfrigt framgick, att hvad som mest låg mig om hjärtat var att betona vikten af att flickskolan, så länge hon ännu är en enskild institution, måtte få behålla sin frihet, och därvid har jag ej sett saken endast ur flickskolans syn- punkt, utan med tanke pä det pedagogiska utvecklingsarbetet i det stora hela i värt land. Beträffande samskolorna och den fara jag funnit däri, att flic- korna i dessa skulle bli betungade med för mycket skolarbete, före- ligger visserligen i kommitténs betänkande ett förslag, genom hvilket den skulle i väsentlig grad minskas, nämligen ett yrkande i pro- fessor Carlsons reservation, att realskoleexamen måtte få afläggas äfven af dem, som' läst blott ett främmande språk. Måste däre- mot arbetstiden frän och med andra klassen vara 6 timmar (å 45 minuter) dagligen, kan jag, äfven med fara att blifva beskylld för ensidighet, ej annat än finna den alltför läng — åtminstone i de lägre klasserna. I flere flickskolor i Stockholm har man ställt arbetstiden så, att en dag i veckan är fri från läsning efter fru- kostlofvet. Äfven för gossarna vore det säkert godt, om någon minskning af skolarbetet kunde äga rum, så att de t. ex. en dag i veckan, medan solen ännu står högt på himmelen, finge ägna sig åt ordnade friluftslekar. Och med tanke icke endast på flic- korna, utan äfven på gossarna tror jag det vore lyckligast, om icke någon ny examen infördes, utan i stället den kompetens, som realskolans genomgående medför, finge grunda sig på afgängs- betyg frän realskolans högsta klass. En sådan anordning har ju också stöd i de erfarenheter man gjort i Tyskland, där en med real- skolexamen likartad pröfning nyligen afskaffats och den därmed före- nade kompetensen i stället öfvergått på motsvarande flyttningsbetyg. 266 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR. Rektor S. Almqziist ville i ett afseende beriktiga hr Bergs fram- ställning. Läroverkskommitténs hufvuduppgift hade varit att bringa till afgörande tvenne stridsfrågor, som i 20 är hindrat de allmänna läroverkens utveckling: latinfrägan och löneregleringsfrågan. Dä förslaget uttryckligen medgäfve examen äfven med under- kännande i det ena språket, vore skillnaden mellan hr Bergs önske- mål och kommitténs förslag ej större, än att ändring i den åsyf- tade riktningen ganska lätt skulle kunna åstadkommas. Tal. frågade, om det verkligen förhölle sig sä, att kommittén uppställt realskoleexamen som fordran för inträde pä de nämnda banorna. Menade den ej snarare, att denna examen skulle berät- tiga därtill? Det vore i alla händelser otänkbart att tekniska skolor skulle gä in pä någon fordran af tvä språk för inträde. Äfven om realskoleexamen skulle antagas som kompetensvill- kor för en del banor, blefve det till följd af den oerhörda mängd aspiranter, som pä grund af dess lätthet skulle berättigas till inträde,, nödvändigt att fordra något därutöfver, så att man finge en kva- lificerad kompetens liksom nu till Tekniska högskolan. Hr F. Berg svarade, att kommittén i det fallet icke lämnat all- deles rent besked. Dock vore det uppenbarligen dess mening, att realskoleexamen skulle komma att betraktas som det normala sättet att komma in på ifrågavarande banor. Tal. vore ingalunda förvissad, att vederbörande vid facksko- lorna komme att ställa sig så afvisande mot kommitténs förslag om realskoleexamens tvåspråkighet, som rektor Almquist förmodade. Det vore tvärt om ganska antagligt, att de skulle ta emot det med god smak och detta af två skäl. De bruka vara öfverlupna af sökande, och ett språkstreck blefve ett bekvämt medel att inskränka dessas antal. Vidare bruka de, som redan äro inne pä en bana,, ha benägenhet att försvåra inträdet för de efterföljande i afsikt att genom ökade inträdesfordringar »höja kårens anseende». I fråga om de krafter, som framkallat betänkandet, kunde ju meningarna vara delade. Tal. betviflade, att lönefrågan ensam eller i förening med latinfrägan drifvit fram det, utan trodde, att exa- mensfrägan såsom varande ■ai social natur varit den viktigaste fak- torn därvid. Rektor S. Almquist betviflade, att de tekniska skolorna skulle- vilja genom tvåspråkig examen omöjliggöra för folkskolans lärjungar att vinna inträde. Just från folkskolan finge de sina bästa lärjungar,, medan de klagade öfver dem, som komma frän de allmänna läro- LÄROVERKSKOMMITTÉNS BETÄNKANDE. 267 verken; helt naturligt, ty från de förstnämnda finge de eliten men från de senare afskrapet. Så skulle det fortfarande bli, äfven om realskoleexamen blefve kompetensvillkor. Därför ville man nog ej ha denna examen som hufvudväg dit. Just för det sociala anseendets skull kunde det emellertid vara gagneligt, om nämnda examen i vissa fall blefve kompetensvillkor,, t. ex. för musik- och teckningslärare. Tal. sade sig vara ense med hr Berg i att examen borde bli enspråkig, hvarigenom den kunde bli utgångspunkt för en social ut- veckling af skolväsendet. Nu vore det en kinesisk mur mellan skolformerna. Det hade saknats en enande punkt för dem. Den medborgerliga bildning, som de 6-klassiga realskolorna vore äm- nade att ge, kunde kanske bli en sådan. Det vore ett löftesrikt uppslag, hvilket ock kunde leda till att ge undervisningen den mera praktiska riktning, som öfvergångsåldern behöfver i stället för det formalistiska språkstudiet. Kanslirådet I. A. Lyttkens ansåg i likhet med hr Berg, att vid en omdaning af skolorganisationen folkskolan ej borde få trängas tillbaka. Det vore ju godt, om man genast kunde nå det utpekade målet, men om detta ej ginge för sig, borde man söka att steg för steg arbeta sig fram mot detsamma. Ett steg, som redan nu kunde tagas, vore, att de kurser, hvilka genomgåtts t. o. m. folk- skolans andra klass, bestämdes som inträdesfordran till de allmänna läroverkens andra klass. Härigenom skulle folkskolan i vidsträcktare mån än förut bli bottenskola för de allmänna läroverken. Om man granskar de föreslagna kurserna, finner man, att detta kunde låta sig göra i alla ämnen utom i tyska språket, som skall inträda redan i första klassen. Det vore därför önskligt, att detta ämne uppskötes till andra klassen. Däremot invändes, att man på det sättet ej skulle hinna till målet för språkstudierna i realskolan. Detta beror dock på, att två språk skola läsas i denna skola. Det hjälper ej, att eleverna skola kunna godkännas i examen utan att vara godkända i båda språken, ty planen är uppgjord med hänsyn till två språk. Finge man en enspråkig examen, så kunde man inom folkskolans öfverbyggnad bilda parallellklasser, där ett af de båda språken lästes med större intensitet. Allt detta skulle stärka folkskolans ställning, ty därigenom finge man två öfvergångspunkter från densamma till de allmänna läroverken. Tal. ville därför in- stämma i önskan om en enspråkig examen. Rektor S. Almquist ville fråga, om kanslirådet Lyttkens menade, att också de allmänna läroverken borde bli enspräkiga. De äro 268 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR. nu trespråkiga, och kommittén har ej ens vägat ta bort trespråkig- heten fullkomligt. Det vore därför ringa utsikt för framgången af ett dylikt yrkande. Man måste i fråga om språken ta i betraktande de allmänna läroverkens organisationsförhållanden. De hade liksom flickskolorna från början varit så godt som uteslutande språkskolor. Småningom hade realämnena trängt sig fram, men språkfrågan vore fortfarande hufvudsak. Ändringar kunde ske blott steg för steg. Man hade emellertid anledning att hoppas, att om gymnasiet blefve treårigt, intresset att nedpressa franska språket nedom realskoleexa- men skulle försvinna. Beträffande valfrihet, så är sådan på det lägre stadiet fullständigt främmande för det nuvarande systemet. Man hade med nöd fått sådan på det högre stadiet. Kommitténs förslag komme att göra slut på franskans domine- rande ställning. Men om detta språk ock inträdde sent, skulle det ej lida, ty det komme att drifvas med så mycket större nit ■och intresse. Kanslirådet I. A. Lyttkens svarade, att hans mening ej -varit, att det skulle förekomma undervisning blott i ett språk, utan att lärjungarna ej skulle behöfva läsa mer än ett. De borde fä välja mellan tyska och engelska liksom i folkskolans öfverbyggnad. Hr F. Berg: Hvad kanslirådet Lyttkens yttrat rörande tyskan i första klassen vore såsom taladt direkt ur folkskolefolkets hjärta. Att få studiet af främmande språk i de allmänna läroverken upp- skjutet ett år hade länge varit ett önskemål i folkskolekretsar men alltid stött på intensivt motstånd från läroverkshåll. I afseende härå hade man därför kommit till den uppfattningen, att man tills vidare måste finna sig i det bestående. Men hvad man icke ämnade finna sig uti vore, om realskoleexamen blefve sä ordnad, att den utan någon tänkbar fördel för läroverket komme att skada folkskolan och stäcka dess utveckling. Öfverläraren Alfred Dalin från Huskvarna omtalade, att lands- bygdens folkskolevänner blifvit förskräckta för de reformer inom skolväsendet, hvilka nu föreslagits. Landsbygdens folkskola hade icke utvecklat sig på det sätt, som man för 50 år sedan väntade. I många trakter hade barnens ärliga lärotid minskats så, att de ej fingo besöka skolan mer än under hälften af de ätta månader, som från början afsetts. I tätare bebyggda trakter och i de upp- växande småsamhällena hade den dock någorlunda hållit jämna steg med städernas folkskolor. Blefve nu realskoleexamen enligt LÄROVERKSKOMMITTÉNS BETÄNKANDE. 269 kommitténs förslag och den nya arten af samskolor införda, sä komme folkskolan att äfven på sådana orter bli nedtryckt till en fattigskola, och det skulle tjäna till intet att vidare arbeta på dess höjande. Man hade nog haft förhoppningar om hjälp från peda- gogiskt intresserade kretsar i hufvudstaden och de större städerna,, men så stora sympatier för folkskolans intressen, som det i själfva verket tycktes förefinnas, hade man ej väntat. Beträffande de två önskemålen om att få realskoleexamen enspråkig och tyskan uppskjuten, ansåg tal. utsikterna att få dem båda uppfyllda ganska ringa. Då man knappast kunde ha några förhoppningar om att nu nå det sistnämnda målet, återstode således att koncentrera ansträngningarna på enspråkig realskoleexamen, hvilket ock syntes honom vara det för landsbygdens folkskolor viktigaste. Det blefve då möjligt att bereda eliten af dess lärjungar till en sådan .examen. De komme med säkerhet att reda sig bra i till- lämpningsskolorna i likhet med dem, som hittills genomgått folk- skolan och högre folkskola, hvilka stått sig bra i täflan med elever från t. o. m. klass 6:1 i de allmänna läroverken. Så beskaffad,, blefve realskoleexamen till välsignelse för hela folket och ej som i annat fall till obotlig skada för flertalets intressen. Rektor S. Almquist ville fråga närvarande målsmän för folk- skolan, hvarpä det kunde bero, att i vissa delar af landet fore- komme en synnerligen stark strömning af underklass till de allmänna läroverken. Hr F. Berg undrade, om denna tendens ej kunde bero på att en mängd föräldrar ej längre ville finna sig i att undervisningen vore slut för deras barn, då dessa nått 12 —13 års ålder, hvari- genom de blefve utestängda från en hel del banor. Så länge folkskolan saknar öfverbyggnader, är hela dess organisation sådan, att den till allmänna läroverket hänvisar alla föräldrar, som för sina barn önska vidgade kunskaper, särskildt kunskaper i främmande språk, hvilket numera är ett i vida kretsar kändt behof. Enda medlet att leda dessa barn in på rätta banor är att förse folk- skolan med en öfverbyggnad, hvari meddelas undervisning i något främmande språk. Öfverläraren A. Dalin ansåg, att den förnämsta orsaken till öfverbefolkningen i de allmänna läroverken vore, att folkskolan numera, där den är välordnad, förmår väcka verklig kunskapstörst, så att många vilja fortsätta sin skolgång intill 15 å 16 års ålder. 270 frän pedagogiska sällskapets i Stockholm förhandlingar. I de trakter, där folkskolan ej har någon öfverbyggnad att bjuda dem, gå de därför till de allmänna läroverken. Om öfverbyggnad finnes, blir förhållandet helt annorlunda. I Huskvarna t. ex. ha på 20 år endast 2 å 4 öfvergått till Jönköpings allmänna läroverk, ehuru samhället har närmare 5,000 invånare. Äfven de, som genomgått högre folkskolan, ha sökt sig in vid fabrikerna. Flera ha dock efter några års arbete där fortsatt sina studier vid tek- niska skolor. Det finnes äfven en annan anledning till den starka tillström- ningen till läroverken. Som bekant har den jordbrukande landt- befolkningen på de sista 30 åren delat sig i två klasser: patroner och bönder. De förra sända af flera skäl alltid sina barn till de allmänna läroverken. Om realskoleexamen blir enspråkig, kommer man att på många talrikt befolkade platser, t. ex. municipalsamhällen och järnvägsstationer, inrätta öfverbyggnader på folkskolan, hvilka med säkerhet komma att småningom utvecklas så, att de föra sina elever fram till realskoleexamen. Bli däremot i denna examen två språk obligatoriska, så inrättas otvifvelaktigt samskolor i dessa samhällen. Detta kommer att leda till att både folkskolan och samskolan i ett sådant samhälle bli fattigskolor, ty det finns ej ekonomiska resurser för två slag af skolor, som arbeta parallellt. Dessutom komma de att trängas med hvarandra, så att de förstöra den sociala frid, som är nödvändig för att ett sundt uppfostringsarbete skall kunna utföras i ett sådant litet samhälle. Rektor S. Almquist ville till sist betona, att högre folkskolor skulle vara af stort gagn för de allmänna läroverken därigenom, att den dem hotande öfverbefolkning, som nyss framhölls, endast genom dem kunde förebyggas. * * * Till sist beslöt sällskapet att uppdraga åt styrelsen att på grundvalen af de yrkanden, som under diskussionerna framkommit, utarbeta ett resolutionsförslag. Ett sådant förslag framlades vid sällskapets tredje ordinarie sammankomst den 18 april. Sedan resolutionen efter en liflig diskussion blifvit till sitt sakinnehåll bestämd, tillsattes för formulering däraf en redaktionskommitté, bestående af fröken Lilly Engström, d:r Lydia Wahlström, fröken Matilda Widegren, lektor N. Beck- man, kollega E. Planck och folkskolläraren C. Lidman. På extra LÄROVERKSKOMMITTÉNS BETÄNKANDE. 271 sammanträde den 12 maj antogs följande af kommittérade framlagda förslag till Resolution. Pedagogiska sällskapet i Stockholm, som har till uppgift att utgöra en sammanslutning mellan lärare och lärarinnor vid olika slag af skolor, har under flera sammanträden diskuterat den före- slagna läroverksreformen och vill i en resolution sammanfatta de ■önskemål, som under diskussionen visat sig vara väsentligen en- hälligt omfattade. Sällskapet vill först framhålla, att kommitténs förslag till en afslutningskurs före studentexamen innebär uppslag till en ytterst betydelsefull reform af det allmänna läroverket, och att många bland de af kommittén föreslagna anordningarna torde visa sig välgörande äfven för andra skolarter. A andra sidan vill sällskapet framlägga några erinringar och önskemål, som det anser böra tillgodoses vid organisationens slutliga genomförande. För folkskolans intressen synes den bestämmelsen, att real- skoleexamen måste afläggas i två språk, medföra stora faror. Häri- genom göres det nämligen omöjligt att utveckla folkskolans öfver- byggnader därhän, att genom dem beredes möjlighet till afläggande af realskoleexamen och vinnande af därmed förenad kompetens. Alla barn, som syfta till ett sådant mål, drifvas således till de all- männa läroverken, hvilka därigenom hotas med öfverbefolkning, desto starkare, ju mer behofvet af en något högre teoretisk utbild- ning kommer att göra sig gällande. Det är därför i båda skol- arternas intresse, att bestämmelserna angående realskoleexamen bli sådana, att denna examen kan ställas som mål för den vidare ut- vecklingen af folkskolans öfverbyggnader. För de privata skolorna i allmänhet har genom kommitténs förslag ett gammalt önskemål framträdt med ökad styrka. Kom- mittén erkänner själf, att så länge studentexamensföreskrifterna i alla detaljer fastställa gymnasiets slutmål, är privatskolans möjlighet att pröfva andra pedagogiska anordningar, än dem statens skolor genomfört, väsentligt reducerad. Skulle nu ännu ett och därtill ett lika noggrant bestämdt slutmål i och med realskolan införas, så kommer statsskolans tryck på de privata skolorna att verka med fördubblad styrka, utsträckas till alla stadier och sträcka sina verk- ningar äfven till flickskolan, som hittills varit den friaste skolformen, och som under denna frihet vunnit en rik och mångsidig utveck- ling, hvilken gifvit mänga uppslag till förbättringar af undervisningen äfven inom andra skolarter. Hvad särskildt flickskolan beträffar, måste framhållas, att den 272 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR. sexklassiga skoltyp, som utgör förslagets bärande tanke, kommer att blifva en farlig konkurrent för den 7- å 8-kIassiga typ, som inom flickskolan under stora svårigheter arbetat sig fram. Att en större mängd af skolor, särskildt i landsortsstäderna, skulle bli nöd- sakade att indraga sina bägge högsta klasser, synes så godt som oundvikligt. Men just dessa klasser ha visat sig vara af betydelse för den kvinnliga ungdomens utveckling. Faran för att den kvinn- liga bildningsnivån komme att sjunka är sålunda allvarsam, och skulle därtill komma tvånget att använda en del af den så betyd- ligt reducerade arbetstiden till mekaniskt examensarbete, så vore förlusten af oöfverskådlig räckvidd. Hvad beträffar den föreslagna samskolan, synes det sällskapet vara af stor vikt, att det kvinnliga elementet därinom bättre kom- mer till sin rätt, på det densamma i enlighet med kommitténs syfte måtte bli en verklig samskola och icke blott en gosskola med tillträde för flickor. På grund af det anförda anser Pedagogiska sällskapet såsom nödvändiga villkor för att den föreslagna reformen skall verka väl- görande på vårt skollif i alla dess arter: 1) att, såsom professor Ernst Carlson i sin reservation yrkat, det blir medgifvet för lärjungar, hvilka läst blott ett främ- mande språk, att aflägga realskoleexamen; 2) att privata skolor kunna erhålla rätt att dimittera lärjungar från de klasser, som motsvara realskolans och gymnasiets af- gångsklasser, och utfärda betyg, som medför kompetens, äfven om skolans kurser icke i alla punkter öfverensstämma med statsskolans, utan antingen utbyte af ämnen skett (t. ex. så, att tyska eller engelska utbytts mot franska) eller i något ämne andra kurser lästs, allt under förutsättning, att det vunna bild- ningsresultatet pröfvas fullt motsvara det af statsskolan med- delade; 3) att statsunderstödda och under offentlig kontroll ställda flick- skolor med sju eller åtta klasser kunna få rätt att åt lärjungar, som fullständigt genomgått läroverket, meddela den med real- skoleexamen afsedda kompetensen på sådana villkor, som i möjligaste mån åt dessa skolor bevara deras hittillsvarande frihet; 4) att i stadgarna angående lokalstyrelse för de föreslagna sam- skolorna införes den bestämmelsen, att första lärarinnan skall vara själfskrifven medlem af skolans styrelse, och att en bland de af kommunalstyrelsen valda styrelseledamöterna skall vara kvinna. Tidskrifter: Pedagogisk tidskrift, utgifven af E. Schwm-tz, C. A. M. Lindman och A. NordfeU. 1903. Häft. 4, 6. Vor ungdom, Tidsskrift for Opdragelse og Undervisning, udgivet af H. Trier og P. Voss. 1903. Hft. 2. Dagny, utg. af Fredrika Bremer-Förbundet. 1903. Häft. 6—10. Svensk läraretidning, utg. af E. Hammarlund. 1903. N:r 14—23. Højskolebladet, udg. af Konrad Jørgensen. Kolding 1903. N:r 15—23. Bog og Naal, Nordisk Tidsskrift for kvindelig Opdragelse og Undervis- ning, red. af Th. Lang, Olaf Berg og A. Rönström. 1903. Maj. Juni. The Journal of Education. 1903. Maj. Juni. Den danske Realskole, red. af Alb. Dahl. 1903. N:r 5—8. For Kirke og Kultur, udg. af Christopher Bruun og Thv. Klaveness. 1903. Häft. 5. .. Finsk Tidskrift, utgifven af M. G. Schybergson och R. F.v. Willebrand. 1903. April. Maj. Social Tidskrift. Organ för studenter och arbetare. Red. G-. IL. von Koch. 1903. Häft. 4, 5. Bibelforskaren. Tidskrift för skrifttolkning och praktisk kristendom utg. af Erik Stave. 1903. Häft. 2. Skolan utg. af Artur Bendixson. 1902. Häft. 8. Den høiere Skole. Meddelelser fra “Filologernes og Realisternes Lands- forening“ 1903. Häft. 4, S. Saga. Läsning för barn och ungdom. 1903. Nir 5—8. Nyt tidsskrift for matematik, red. af C. Juel og V. Trier. 1903. N:r 2. I Vår tids lifsfrågor. Skriftserie utgifven afSydney Alrutz. Nir XXIX och XXX. Beformer i modersmålsundervisningen. Några ord med anledning af läroverkskommitténs förslag af Adolf Noréen. 1903. Nordisk tidskrift för döfstumskolan under medverkan af Hjalmar Keller och I. A. Fjärtoft. Utgifven af Fredrik Nordin. 1903. Häft. 4 o 5. Lärobok i geomete af Anna Rönström . (Föreståndarinna vid H. Elementarskolan i Lund för flickor) sändes gratis till de lärare i ämnet, hvilka önska taga närmare kännedom om boken. C. W. K. Gleerups förlag, Lund. Hos Wilhelm Billes Bokförlags-Aktiebolag ha utkommit: Engelsk grammatik förskolor af Daniel Elf strand. Pris inb. 2: 25. Ur R. W:s anmälan i Tidning för Sveriges läroverk N:r 3: Elfstrands grammatik är efter mitt förmenande den ojämförligt basta sholgrammatik vi äga. Den har den oskattbara f örtjänsten att behandla detsprak, som bör studeras i våra skolor, d. v. s. det moderna bildade talspråket och normalprosan. . .. Exemplen äro instruktiva och idiomatiska och reglerna korrekta.... Både i fråga om ■ reglernas tydlighet och upp- ställningen i det hela vågar jag påstå, att Elf strand öfverträffat alla sina föregångare. Man må därför hoppas, att denna bok snart må vinna allmän användning. Efter en del anmärkningar yttrar anmälaren vidare: 'Af de många anmärkningar, jag ofvan gjort, äro de flesta bagatell- artade, en och annan problematisk, och resten afser fel af den art (tryck- och skriffel), att de sannolikt min granskning förutan korrigerats i en kommande upplaga. Dessa anmärkningar äro således alls icke ägnade att jäfva det beröm, som med rätta kommit detta förtjänstfulla arbete till del. ... Det länge kända behofvet af en verkligt god skolgrammatik ärfylldt. Elementär lärobok i oorganisk kemi af wuheim Abenius, lektor. Pris 3 kr.; inb. 3: 75. Utdrag ur professor O. Widmans anmälan i Svensk Kemisk Tidskrift N:r 4, 1903; Lektor Abenius har gått till det ingalunda lätta värfvet att utgifva en ny lärobok i oorganisk kemi med ovanligt goda förutsättningar, då han dels under flera år vunnit erfarenhet såsom elementarlärare i kemi, dels för icke länge sedan varit docent vid universitetet och tjänstgjort såsom amanuens vid landets mest besökta kemiska institution. Enligt anmälarens mening har ock uppgiften blifvit löst på ett synnerligen tillfredsställande sätt. Framställningen är på ett lyckligt sätt begränsad och har erhållit en form, som är klar och öfverskådlig, lättfattlig och intresseväckande. En anmärkning, som förmodligen kommer att göras, är den, att författaren ej i likhet med Kempe och efter honom Cleve börjar med en inledande experimentell kurs. Sina skäl härför har han antydt i iförordet-o. Anmälaren hyser i detta hänseende samma uppfattning som förf. Att under en rad enstaka försök utan synbart inre sammanhang intvinga hela den elementära systematiken med användande af svaga, grumliga och delvis oriktiga begreppsbestämningar kan knappast inbringa någon varaktig vinst. Det normala torde väl vara, att lärjungarna under den förberedande kursen med ett visst intresse åse själfva experimenten men fästa sig föga vid de slutsatser, som läraren drager därur, och att därför resultatet blir till största delen förspilld möda; men har lärjungen verkligen lyckats tillkämpa sig ett visst teoretiskt uppfattningssätt, blir det för honom förenadt med en särskild ansträngning att senare precisera och kanske till stor del korrigera detsamma, Uppskjutes detta såsom enligt Kempes metod till slutet af kursen, är faran stor, att det all- deles åsidosattes. Mera att rekommendera torde därför författarens till- vägagångssätt vara. Författarens framställning af den kemiska teorien är för öfrigt både till omfång och innehåll värd allt erkännande. I klarhet öfver- f träffar den motsvarande kapitel i de äldre läroböckerna. Svenska språkets Formlära för begynnare jämte en snm- ling öfningsexempel af Matilda Widegren och Dagmar Lauritzen. Pris hft. 65 öre; inb. 90 öre. Stockholm, Svenska Tryckeribolaget Ekman & Co, 1903. VERDANDI TIDSKRIFT FÖR UNGDOMENS MÅLSMÄN OCH VÄNNER UTGIFVARE: ANNA SANDSTRÖM 0. LARS HÖKERBERG MED BITRÄDE AF SIGFRID ALMQUIST, FRIDTJUV BERG OCH N. G. w. LAGERSTEDT TJUGUFÖRSTA ÅRG. 1903. 6:e HÄFTET. Häftets innehåll: Sid. Något om modersmålsundervisningen, särskildt på de lägre stadierna i skolan. Af Elisabet Euren 273 Om privatskolor på landet i Sverige. Af Karl Nordlund______________________ 291 Friluftsleken. Af Karolina Gren ___________________________________________ 297 Hilda Casselli t. Af Ellen Whitlock________________________________________ 303 8:e allmänna flickskolemötet----------------------------------------------- 306 Filosofien som skolämne. Af Axel Herrlin----------------------------------- 307 Bokanmälan___________________________________________________________________ 319 Meddelanden från Sveriges högre flickskolor och samskolor_____________ 331 Göteborgs högre flickskolors kretsförening___________________________________ 332 Göteborgs lärarinnors sjukhjälpsförening______________________________________________________________________________________________________________________--- 332 Göteborgs lärarinnehem______________________________________________________ 332 STOCKHOLM LARS HÖKERBERGS FÖRLAG PJHS: för årgång kr. 3: 75; för detta häfte 75 öre. På Fr. Skoglunds förlag, Stockholm, hafva utkommit följande arbeten af Filip Holmqvist, öfverlärare i skrif metodik vid Tekniska skolan i Stockholm: Holmqvists skrifkurs, omarbetad, i alla afseenden högst betydligt förbättrad upplaga. 5 häften å 10 öre. Holmqvists skrifkurs iör småskolan 3 häften a 10 öre. Första häftet uppställdt enligt d:r I. A. Lyttkens Läslära, men kan, på grund af anordningen, med lika fördel användas till skrifläsemetoder. Holmqvists skrifböcker med skrifregler på hvarje sida. 4 häften å 10 öre. - . Utmärkt papper, tidsenlig utstyrsel, praktiskt linje- system. Ingen lärare eller lärarinna, som önskar en verkligt prak- tisk skrifmetod, förenande högsta grad af förenkling, progressi- vitet i lärogången och systematiskt anordnade repetitioner med smidiga, estetiska bokstafsformer och lättläst stil, bör försumma att taga del af denna "nya upplaga. Holmqvists skrifkurser äro spridda öfver hela landet och hafva utgått i betydligt öfver en million exemplar. Profkollektion finnes till påseende hos alla bokhandlare och sändes äfven direkt till skolråd och lärare mot 50' öre förskottslikvid. Rekvisitioner torde insändas till närmaste bokhandel eller direkt till förläggaren. Något om modersmålsundervisningen, särskildt uppsatsskrifningen, på de lägre stadierna i skolan. Alla lärare i modersmålet böra vara professor Noreen mycken tack skyldiga för hans liffulla och intressanta uppsats »Reformer i modersmålsundervisningen. Några ord med anledning af läroverkskommitténs förslags. (N:o XXVIII i skriftserien I vår tids lifsfrågor.) Denna uppsats väcker till eftertanke och eggar till meningsutbyte i den så ytterst viktiga frågan: hur skola vi bäst kunna lära våra barn att älska och rätt bruka sitt moders- mål? Om än prof. Noreens uppsats icke torde kunna sägas ha kommit med det sista ordet i denna våra skolors lifsfråga, så är det dock att hoppas, att den varmhjärtade språkmannens inlägg skall i hög grad bidraga till att föra modersmålsundervisningen in på ett bättre spår än det hittills brukliga. Särskildt torde väl de flesta modersmålslärare af hjärtat in- stämma med prof. N. i hans yttrande om undervisningen i svensk grammatik. Såsom denna i allmänhet bedrifvits, har den i san- ning varit ett ungdomens plågoris, »en skenundervisning, ett spegelfäkteri». Jag minns så väl, huru vi förstaklassingar vid en landsortsflickskola fingo 2 och 3 sidor ur Sundéns grammatik i läxa utan någon egentlig preparation och utan att vi begrepo det minsta. Nog saltade vi den bokens blad med tårar. Och än i dag upprepas väl samma historia. Åtminstone har jag fått mot- taga lärjungar, särskildt gossar, som visserligen kunnat kasta boll med grammatiska termer, t. ex. objekt och predikatsfyllnad, men Verd^ndi 1903. 18 274 MODERSMÅLSUNDERVISNINGEN PÅ DE LÄGRE STADIERNA I SKOLAN. som icke haft den ringaste förmåga att igenkänna de satsdelar, som med termerna betecknas. Därigenom blir grammatiken, som väl skulle bringa reda i språkmedvetandet, en labyrint, i hvars irr- gångar barnen veta hvarken fram eller tillbaka. Det är inte så sagdt, att det alltid är lärarens fel, men bestämdt är, att systemet är felaktigt. Jag hoppas, att vi snart allmänt skola komma därhän, att vi i de lägre klasserna ej upptaga mer af svensk grammatik, än hvad som är oundgängligen nödvändigt för lärjungarnas öfningar i att muntligt och skriftligt uttrycka sig korrekt. Under- visningen borde bedrifvas genom rent praktiska språköfningar, hvarvid barnen borde vida mera föranledas att uppbygga, att bilda satser än att undersöka redan färdiga sådana, öfvas med att ombilda satser samt med ordböjningar och ordbildningar efter gifna mönster,, det hela mest med pennan i hand. På sådant sätt blir det gram- matiska stoffet i högst väsentlig mån reduceradt. Och detta till förmån för läsning och skrifning, med hvilka grenar af moders- målsundervisningen vi ej torde kunna syssla för mycket. Om prof. N:s på uppslag rika och i många afseenden för- träffliga förslag till för barn passande litteraturläsning äro mening- arna sannolikt ganska delade. Men ett måste vi väl alla enas om: att det som förelägges barnen till läsning måste vara det bästa möjliga af hvad som för hvarje ålder är njutbart och lämpligt. Vidare att det måste vara en käck och hurtig, glad och naturlig lektyr. Ingenting af den vemodigt resignerande gammalmanspoesi, som så sorgligt utmärker Folkskolans Läseboks poetiska afdelning! Hvad modersmålets skrifning beträffar, har ju rättstafningen hittills varit ett sannskyldigt kors, som den stackars modersmåls- läraren fått släpa på. Emellertid torde nog, äfven innan en rimlig ljudbeteckning kommer till stånd, åtskilligt kunna göras för att minska svårigheterna. Främst böra vi, såsom prof. N. säger, anlägga en humanare måttstock för bedömandet af s. k. staffel, än hvad hittills skett. Men vi kunna ock för inlärandet af ordens stafning gå den genaste vägen, synsiimets väg. Vi lägga då an på att så säkert som möjligt inprägla de vedertagna ordbilderna men bråka så litet som möjligt med regler. Skrifning på svarta taflan, trägen afskrifning, hemläxor och skrifning på lärorummet ur minnet eller efter föresägning af det inlärda omväxla. Endast då och då behöfves en diktamensskrifning såsom prof på det, som under den föregående tiden inlärts. Men aldrig diktamens- skrifningar innehållande ljudbeteckningar, som barnen ännu ej lärt! Ej heller sådana, att barnen skola frukta för en fälla bakom. MODERSMÅLSUNDERVISNINGEN PÅ DE LÄGRE STADIERNA I SKOLAN. 275 hvarje ord! Genom att kombinera inpräglandet af ordbilderna med de ofvan omtalade språköfningarna torde den tid man behöfver offra på särskilda rättstafningstimmar kunna än ytter- ligare inskränkas. Vid öfningsskolan (motsvarande en folkskola litt. B) i det seminarium, där jag tjänstgör och där undervisningen bedrifs på ofvan antydda sätt, vädjande mest till synsinnet, blef slutresultatet af detta läsårs tre sista prof i rättstafning det, att tredje klassen hade i medeltal 1.4 och fjärde klassen 0.6 fel per barn och skrifning. Skrifningarna innehöllo exempel på alla slag af ljudbeteck- ningar, särskildt t-ljudets beteckning. Ju mindre tid vi behöfva öda bort på rättstafningsarbetet, dess mera tid vinna vi åt läsningen och uppsatsskrifningen. Om den senare anser prof. N., att den näppeligen borde förekomma förrän allra först i 4:de klassen af elementarskolan. Han yttrar: »Äfven kriaskrifningen fruktar jag kommittén låtit inträda minst en klass för tidigt, nämligen redan i den 3:e.» Han menar, att få barn vid den tiden vore så utvecklade, att de utan skada kunde försöka sig på att nedskrifva sina tankar eller, rättare sagdt, »sin uppfattning af andras tankar». »Få saker äro för barnets sunda utveckling farligare än att för tidigt drifva det till författar- skap, om ock i minsta skala. Ty detta uppammar en ovana, som gudnås ändå så lätt förr eller senare inställer sig, den att yttra sig, utan att man har något att säga.» Månne icke här ett misstag föreligger? Mogen till själf- ständig produktion på det ena eller det andra området blir väl ingen, förrän han hunnit ganska långt på lifvets bana, hunnit samla ett betydande förråd af färdighet, kunskap och erfarenhet. Långt innan någon blir en författare, måste han väl ha inhämtat grunderna af formgifningens konst. Liksom det musikaliska geniet måste spela skalor och öfningar, långt innan han försöker sig på med att tolka mästerverk eller själf komponera sådana, så måste ju ock det gryende författaregeniet först lära krypa, sedan gå. För öfrigt — af barn fordrar väl ingen rimlig lärare något för- fattarskap. Men gärna vill han bibringa barnen förmågan att något så när riktigt, tydligt och redigt uttrycka sig i tal och skrift. Är icke denna förmåga något af det bästa ett barn kan i skolan förvärfva? Och jag undrar, om ej de flesta af dem, som med mindre barn skött s. k. uppsatsskrifning, äro eniga om att man bör begynna att uppöfva denna förmåga ganska tidigt. Jag skulle för min del vara böjd att önska, det s. k. uppsatsskrifning finge inträda redan i elementarläroverkens i:a klass. Ty jag tror, att 276 modersmålsundervisningen på de lägre stadierna i skolan. snarast de hafva rätt, som anse, att uppsatsskrifningen måste be- gynna, innan barnen nått den ålder, då själfkritiken vaknat och jämte blyghet och försagdhet hindrar dem att frimodigt försöka sig på med den svåra konsten att skriftligen uttrycka sig. Det är just innan barnen begripa, att detta är något svårt, som man borde låta dem begynna. Jag kan ej se annat än ett godt däri, att barnen tidigt få vänja sig att med pennan i hand ge form åt sina kunskaper, de må vara än så obetydliga, åt sina små erfarenheter och minnen, åt sina barnsliga tankar och funderingar. Om man väljer natur- liga, mycket enkla och begränsade uppgifter från barnens erfaren- hets- och intresseområde och på lämpligt sätt förbereder dem, så tror jag ej alls, att någon fara föreligger, att barnen skola drifvas till att »yttra sig utan att ha någonting att säga» eller »pinas till att uttala sig om hvad de icke begripa». Inte behöfver det framalstra ett osundt författarskap eller »ett begär att fuska» eller den ytligheten att »med ord söka dölja bristen på tankar», att barnen få skrifva små bref om sina egna upplefvelser, såsom jul-, påsk- och sommarlof, utfärder, födelsedagar o. d. Inte ta de skada af att skrifva om en eldsvåda, som nyss timat, om ett vilsegånget barn, som genom skallgång återfanns, om kungens besök i staden, om en skidtäfling, som de åsett, om sin docka, hund eller katt eller ko, eller hvad det nu må vara. För min del har jag ännu aldrig märkt, att barn finna uppsatsskrifningen tråkig, men däremot att vuxna elever kunna finna den förskräckligt svår och ledsam, detta sannolikt beroende på deras ovana att sätta sina intryck och tankar på papperet. Tvärtom har jag med glädje iakttagit, hurusom barnen, på några mycket få undantag när, med lif och lust gripa sig verket an och tycka, att det är »rysligt roligt» att skrifva bref och historier, ja, äfven läxredogörelser. Det händer ofta, att de be om att få skrifva sina uppsatser färdiga under någon timme för s. k. tyst öfning eller rent af hemma, och de bli inte alls ledsna, när ibland en extra timme anslås åt uppsatsskrifning. Mina iakttagelser angående mindre barns uppsatsskrifning ha gjorts i 2:a—4:e klasserna af den ofvannämnda öfningsskolan, egentligen i klasserna 3 och 4, motsvarande klasserna 2 och 3 i flick- och gosskolor. Vi hafva s. k. uppsatsskrifning en gång i veckan, 2 timmar å rad. Barnens med blyerts skrifna kladdar rättas under timmarna undan för undan af lärarinnan och den för tillfället hospiterande seminarieeleven. Rättelserna bestå mest blott i antydningar om felen, dem barnen sedan själfva rätta, så MODERSMÅLSUNDERVISNINGEN PÅ DE LÄGRE STADIERNA I SKOLAN. 277 godt de kunna. Sedan lärarinnan ytterligare granskat de rättade kladdarna, få barnen renskrifva sina uppsatser. Detta sker ofta under välskrifningstimmarna. Små ordböcker få barnen begagna, på det att rättstafningsfel må undvikas; vi tro det är godt, att barnen få lära sig slå upp ord, hvarom de äro tveksamma. De ämnen, som 3:e och 4:e klasserna skrifvit öfver under läsåret, äro till antalet 27: 5 läxreferat; 2 omskrifning af berättande, lättare dikt; 2 återgifvande af en berättelse; 5 bref; 10 erfaren- hetsrön och skildringar af något upplefvadt; 2 beskrifning af en plansch och 1 att hitta på en saga eller en berättelse.* I allmänhet prepareras så lätt som möjligt. En hel del af de i år gifna ämnena förbereddes ej med ett enda ord, utan barnen fingo alldeles själfständigt ta ihop med arbetet. Jag undrar, om icke just uppsatsskrifningen är ett af de bästa medlen att bringa barnen till själfverksamhet. Bara det att få nyttja handen och föra pennan är roligt. Huru mycket mera då att få skrifva bref och sagor och skildringar af välkända föremål eller till- dragelser. De känna sig så viktiga och hedrade, de små, när de få komma fram med sitt eget. En ej ovanlig fråga är: »Får jag skrifva precis som jag vill?» Det är mången gång rätt svårt att ej dra på munnen åt deras påfund, i synnerhet när de själfva synbarligen äro helt stolta däröfver. Och jag hoppas, att ingen skada är skedd, därför att de känna en liten författarglädje. Den är af bra oskyldig art. Lika viktigt som det torde vara att i allmänhet ej binda barnen genom en detaljerad preparation (en sådan måste ju naturligtvis ibland förekomma), lika maktpåliggande är det väl ock att icke trycka barnen genom en med tung hand utförd korrigering. Rättar man för mycket, så blir resultatet sannolikast det, att barnen förlora modet och finna arbetet svårt, och därmed har man ju ingenting vunnit. Man måste gå varligt tillväga och småningom få bort de värsta otympligheterna, de gröfsta felen. Ett fel, som ständigt återkommer och som väl i själfva verket ej är något fel, är att barnen sätta predikatet i singularis till pluralt subjekt. Och jag kan ej neka till, att jag för min del tycker, att det är väl hårdt, att folkskolans barn skola lära sig ej blott det vårdade talspråkets uttryckssätt utan därtill det stela skrift- språkets. Då ofvan nämnda s. k. fel numera i bildadt talspråk blifvit det vanliga och riktiga uttryckssättet, så borde nästan tiden * Alla barnen ha naturligtvis ej skrifvit alla dessa uppsatser. En del ämnen måste ges såsom fyllnadsuppgifter, då ju barnen arbeta så olika fort. 278 MODERSMÅLSUNDERVISNINGEN PÅ DE I.ÄGRE STADIERNA I SKOLAN, vara inne att också i skriftspråket upphöja det till rang, heder och värdighet af ett icke blott tolereradt utan också riktigt ut- tryckssätt. Våra broderspråk ha ju gått före oss på den vägen. Kanske vi i folkskolan kunde få göra början med att låta skrift- språket i detta fall rycka talspråket ett steg närmare? - Som sagdt, endast småningom öfvervinna barnen svårig- heterna, men det går dock framåt äfven med de minst begåfvade, bara de ej få för sig, att det är något oöfvervinneligt svårt de ha sig förelagdt att göra. Och • bara arbetet kan få försiggå under en glad sinnesstämning! Barnen bruka taga sina uppgifter på fullaste allvar. En dag skulle bref med ansökan om plats skrifvas. Då bad en att få stå i konditori, »för jag tycker så rysligt mycket om bakelser»; en annan vill stå i fruktbutik, en tredje ville bli barnjungfru o. s. v. En annan gång skulle till någon släkting, som ville söka inträde vid seminariet, ett bref skrifvas med en liten beskrifning af läroverkshuset och dess omgifningar. Då ut- brast en tös helt bekymrad: »Jag kan rakt inte skrifva det här, för jag har ingen flick-kusin!» Att det gick an att skrifva till en fingerad kusin föll henne ej in. 1 Följande små uppsatser från det förflutna läsårets arbete torde kanske i sin ringa mån bidraga till att visa, att barn redan så tidigt som i det 4:e, 5:e och 6:e skolåret ändå kunna hafva något att på sitt barnsliga sätt meddela. Att barnens sätt att uttrycka sig emellanåt smakar rätt starkt af »bokspråk», det torde nog ej kunna undvikas, så länge deras läse- och läroböcker äro affattade på ett så stelt och mången gång uppstyltadt språk, som nu i regel är fallet. De små skriföfningar jag här nedan meddelar äro i allmän- het ej på minsta sätt preparerade; de få undantagen äro särskildt angifna. Ett och annat ord hafva barnen frågat efter och fått uppskrifvet på svarta taflan. Jag har med flit valt icke förbe- redda uppsatser för att visa, att det icke nödvändigt måste vara »sin uppfattning af andras tankar», som barnen nedskrifva. Då sista uppgiften lydde: »Hitta på en saga eller en berättelse!»' blef det jubel. Lustigt nog skrefvo de flesta flickorna något, som handlade om olydiga gossar. Blott en enda afstraffade en olydig flicka, och endast en hade en snäll gosse att presentera, och den gossen påminde starkt om den lilla blida författarinnan själf. En, som länge varit fader- och moderlös och vistats hos främmande människor, kom med en sorglustig historia, som jag i all dess komiskt lillgamla naivitet meddelar. Om prof. Noreens åsikt, att någon s. k. uppsatsskrifning MODERSMÅLSUNDERVISNINGEN PÅ DE LÄGRE STADIERNA I SKOLAN. 279 alls icke bör bedrifvas förrän under barnens 7:e skolår (—4:0 klassen i gosskolor), blefve den segrande, så skulle följaktligen någon uppsatsskrifning icke heller förekomma i våra folkskolor. Skulle vi således släppa ut folkskolans barn i det praktiska lifvet utan att ens hafva försökt att bibringa dem någon förmåga att ordentligt affatta ett enkelt bref, en ansökan eller en annons, att åstadkomma en klar framställning af en tilldragelse eller ett för- hållande, att gifva en redig beskrifning af ett föremål ? Jag menar det vore väl ändå skada. Vore det ens rätt? Kursiv stil eller [] och 1 beteckna, att rättelser gjorts på de förekommande uttrycken eller att tillägg gjorts. Uppsatserna meddelas här, sådana barnen lämnat dem ifrån sig. Bref. (11 år, 2:a kl.) . Umeå d. 23 jan. 1903. . Goda Fröken B. Nu vill jag skrifva till Fröken och omtala, hur jag har haft det under jullofvet. Den 18 December fingo vi jullof. Före julen hade jag mycket att göra. Då hjälpte jag mamma med att skura, damma och diska. Före julen var jag och såg på julborden och köpte julklappar. Då julaftonen kom, togo vi in julgranen och klädde den med konfekt, glitter och ljus. På aftonen fick jag julklappar. Jag vill uppräkna några af mina julklappar. Jag fick klännings- tyg, förklädstyg, ett bälte, en börs och andra småsaker. På juldagen var det kallt och blåsigt, så jag var inne hela dagen. Till middag åt jag skinka, fågel och plommonkräm. På aftonen drack vi te, och vi hade mycket trefligt. På annandagen var jag i kyrkan och där var det mycket högtidligt. På tredjedag jul var jag på en söndagsskolefest på Emanuelskapellet. Där blefvo vi bjudna på kaffe och dopp. Sedan berättade fru F. flera roliga berättelser för oss, och vi hade mycket trefligt. Mot slutet fick vi plundra julgranen och erhöllo vackra tidningar. På tisdag efter jul var jag på Missionshusets söndagsskolfest. Där fingo vi äfven kaffe och dopp. Där dansade vi kring julgranen och fingo höra roliga berättelser. Innan vi gingo hem, fick vi plundra julgranen, så fick vi äfven vackra tidningar. På nyårsaftonen stöpte vi bly och hade annat trefligt f. På nyårsdagen hade jag ondt i halsen. Sedan hade jag ondt i halsen en lång tid. Den 19 Januari började vi skolan igen. Många hälsningar från Frökens tillgifna lärjunge S. A. Lapparna. (10 år, 2:a kl.). (Skrifvet efter en skioptikonförevisning). Lapparna bo i Lappland. Det finns fjällappar, skogslappar och fiskar- lappar. Lapparna äro ett mycket småväxt folk. De hafva gulbrun hud, små ögon och ett svart[,] stripit hår. Både lappkvinnor och lappmän äro klädda i byxor och kolt. Kolten ser ut som en vid kappa. Omkring kolten spänner lappen en rem. Lappkvinnorna hafva längre koltar än männen. Pä somma- 280 MODERSMÅLSUNDERVISNINGEN PÅ DE LÄGRE STADIERNA I SKOLAN. ren brukar lapparna hafva sin klädedräkt af vadmal. Om somrarna bruka lapparna företaga långa resor uppåt fjällen. De hafva då en lång staf i handen. Stafven begagnar lappen till att stödja sig med uppför fjällen. När lapparna skola sätta upp en kåta, sätta de stänger emot hvarandra, så att det bildas ett litet hål[,] öfverst i toppen. Utanpå stängerna läggas vadmal och ren- hudar. Sedan kåtan är färdig utanpå, går lapparna[,] som håller på att bygga kåtan, in utiden för att rusta till där. Först lägger de flere varf med granris, sedan lägger de renhudar ofvanpå granriset. Sedan kryper alla lapparna in i kåtan. När de kommit in, så gör en lapp upp elden. Eldstaden är i mitten af kåtan. Röken från eldstaden stiger upp genom hålet öfverst i kåtan. Öfver elden hänges en stor gryta. Elden får brinna hela natten. När lapparna lägga sig, ligga de i en ring kring eldstaden. Nästan alla lappar hafva en hund. Denna kallas lapphund. Somliga lapphundar äro gulbrunaf,] andra äro svarta. Lapphundarna hjälper lapparna att vakta renhjordarna. En regndag. (11 år, 3:e kl.). En kulen sommarmorgon tittar jag ut genom fönstret. Jag förstår då, att det blir en regnig dag. Snart börjar det också att regna. Gatorna äro så slaskiga. Då är det tråkigt att gå till båten med mat åt pappa. Jag vill då ej vara ute. Nästan inga människor äro ute. Från taken strömmar vatten. Jag är mycket tung till sinnes, och jag längtar till en ny dag kommer. Jag vet också, att det kommer en vacker dag med värme och solsken. Samma ämne. (11 år, 3:e kl.). Då man om morgonen drar upp rullgardinen och får se, att det regnar, blir man illa till mods och tycker, att det är så tråkigt. Man kan inte vara ute och leka utan måste hålla sig inne hela dagen och roa sig på bästa sätt. Himlen är mulen och luften känns så tung. Då man skall gå till skolan, måste man traska i regn och väta, och man blir så våt. Jag är [ändå] så lycklig, att jag har galoscher, paraply och regnkappa. Ett bageri. (13 år, 3:e kl.; mycket klen begåfning; fadern bagare). Om någon vill veta, huru det tillgår i ett bageri, så skall jag försöka att beskrifva det. I ett bageri måste man först och främst ha en bakugn och bakbord och allt det, som man använder,] att baka med. I ett bageri finnes det många bagare, som baka bröd. Om vi anta, att det är tre[,] som baka bröd, så måste en sköta ugnen. Hvarje dag baka de både skorpor och mjukt bröd, t. ex. kaffebröd och matbröd. När brödet är bakadt, bärs det upp på plankor in i boden. Där säljes brödet. Storstädning hemma. (11 år, 3:e kl.). Jag stiger upp tidigt på morgonen för att städa. Först öppnar man fönstren. Sedan tar man ned gardinerna, tar ut mattorna och flyttar fram möblerna samt sopar väl i hvarje vrå. Sedan skurar man golfvet, där möb- lerna hafva stått. Därpå flyttar man dem tillbaka och skurar midt på golfvet. Då detta är gjordt, piskar man mattorna. Sedan lägger man in dem. Så MODERSMÅLSUNDERVISNINGEN PÄ DE LÄGRE STADIERNA I SKOLAN. 281 stänger man fönsterna. Om städningen är på hösten, sätter man i innan- fönstren. Då måste man först tvätta dem. Sedan sätter man in dem och klistrar fast pappersremsor öfver springorna. Sist sätter man upp rena gardiner. Plättar. (12 år, 3:e kl.). Då man vill grädda plättar, måste man först vispa tillsammans mjöl och mjölk samt litet salt. Om man vill, att plättarna skall vara frasiga, kan man slå dit litet vatten. Man kan äfven vispa i ett ägg. Smeten skall vara tunn. Sedan skall man taga fram plättlaggen. [foch värma den] Först skall man lägga en smörbit på laggeni och sedan skall man ösa dit smeten. Plättarna måste först grädda på den ena sidan; sedan vänder man plättarna, så att de gräddas på den andra sidan. Då plättarna ha gräddat färdigt[^\ lägger man upp dem på ett fat. Sedan ställer man fram hjortronsylt och socker. Jag tar helst socker till plättarna. En vinterdag. (11 år, 3:e kl.). En vinterdag, när jag vaknar[,] och tittar ut genom fönstret, ligger ett ganska tjockt lager af snö på marken. Då blir jag glad, skyndar mig att få kläderna på och traskar till skolan. Dit ha redan många barn kommit, och vi enas om att bygga en snögrotta. Vi börja genast att bygga, men snart ringer det. Om en timme äro vi åter ute och bygga. Men det ringer igen. Snart blir det frukostrast. Många barn stanna kvar för att bygga en stund, men andra gå hem. En sådan dag är det roligt att vara ute, ty man får höra bjällerklang, och släden går med lustig fart. Då vi åter komma till skolan, är grottan färdig. Några gossar hafva också byggt en grotta. Nu förklara de krig, och vi [flickor] måste nu rusta oss. Efter en stund haglar det snö- bollar i luften. Våra grottor äro så starkt byggda, att de gå ej sönder för några snöbollar. Då vi hållit på en stund, gifver rektorn oss lof. Då blir det glädje, och alla skynda sig hem för att äta middag. Sedan gå vi ut för att leka. Det är så vackert, träden glittra[,] och snön är liksom betäckt med små stjärnor. Sidensvansar och domherrar sitta i rönnarna och äta rönnbär. Min sparkstötting går så lätt öfver snön. Snart träffar jag en kamrat, och. vi börja kasta snöbollar på hvarandra. Mot kvällsidan är det ganska friskt ute, och månen seglar öfver himmelen.(!) Mitt påsklof. (11 år, 3:e kl.) Jag skall nu försöka tala om, hur jag tillbringat mitt påsklof. Vi fingo lof den 8 april på middagen. På aftonen hade seminaristerna barnklubb för oss. Det var så roligt. På torsdags förmiddag var jag till stationen, och mötte min pappa. När jag kom hem, hjälpte jag till med att stöka. På aftonen var jag ute ined några flickor. Vi hade så roligt. Pä långfredagen måste jag vara hemma hos min lilla syster och min gamla mormor, men på aftonen var jag i kyrkan. På kvällen kom min bror och hälsade på oss. Han reste på påskdagens morgon. Påsklördagen var jag till staden. På aftonen kom en tant och hälsade på oss. Vi hade så roligt. Påskdagen var jag i kyrkan. Mina syskon voro i ottan. På aftonen kom en flicka till mig[,] och vi lekte och hade så roligt. På annandag påsk var jag ej i kyrkan. Men på aftonen hade vi främmande. På kvällen(J) voro pappa och mamma pä en konsert, 282 MODERSMÅLSUNDERVISNINGEN PÅ DE LÄGRE STADIERNA I SKOLAN. som var i kyrkan. Då var jag hos en flicka och lekte. Där hade vi så roligt. På tisdagen tvättade min syster och jag åt dockorna. Det var så ro- ligt. Vi voro äfven och såg på en renhjord, som var på älfven. Det var så vackert. I går på förmiddagen strök jag[,] det vi hade tvättat, för på aftonen skulle vi bort. Då vi kommo hem på aftonen, var jag så trött. Sedan jag hade ätit kväll, gick jag och lade mig. Nu har jag försökt tala om mitt påsklof. Bref. (12 år, 3:e klass). Umeå 22 januari 1903. Kära Ruth! Godt nytt år! Tack för vykortet! Ny skall jag tala om för dig, huru jag tillbringat mitt jullof. Den 18 december fingo vi jullof. Då arbetade jag på jularbeten. Jag längtade så rysligt att se, hvad jag skulle få för julklappar. Då julafton[t] var inne, gladdes jag mycket åt mina julklappar. Jag fick en skinnmössa, Onkel Toms stuga, färgplåtar, en färglåda, en färgbok m. m. Annandag jul foro vi ut att söka en lappkåta, för att en lapp hade varit in på boden och sagt, att de hade lappkåtorna en bit bortom Stöcksjö, och då vi kommo dit[,] sade en bonde[,] att det ännu var 7 minuters väg kvar till kåtan. Vi fortsatte, och om kanske en half timme kommo vi fram till en annan bondgård. Då voro vi i en by bortom Stöcksjö, och där sade en bonde, att lapparna voro långt bortom Fjällholm. Då vände vi om, och på hemvägen mötte vi en lapp, som åkte skidor. Dd vi kommo tillbaka till Stöcksjö, gingo vi in på en bondgård och drucke kaffe. Sedan om dagarna följde jag pappa ut att åka efter häst, och emellanåt var jag ute och åkte skidor[,] eller också hade jag min kälke och åkte i kälkbacken. Vi hafva alla mått godt under julen. Hälsningar från din vän S. I klostret (med anledning af en plansch; eleven 11 år, 3:e kl. Planschen förevisad under en historielektion några dagar förut). I skolan ser jag en vacker tafla. Den föreställer en klostergård. Jag skall nh försöka att beskrifva den. Klostret är byggdt af sten och bildar en fyrkant, så att gården blir innesluten. Klostret har äfven en kyrka. Männen, som äro i klostret, kallas munkar. Den som råder öfver munkarna[,] kallas abbot. Munkarna få nog arbeta mycket. De män, som skola in i klostret och bli munkar, måste raka af sig håret. Endast en krans af hår lämnas rundt kring hufvudet. Den skall påminna om Frälsarens törnekrona. På taflan ser jag en munk, som håller på att måla. En annan har fallit på knä för abboten. Han skall kanhända resa bort, och därför skall abboten välsigna honom. Två andra munkar hålla på att sätta ett träd. I klostret finns äfven ett rum[,] där de hafva böcker. Detta rum kallas bibliotek. En munk kommer och bär en stor bok, som han håller under ena armen. 1 den andra handen bär han en rulle. Den kallas pergamentsrulle. I klostret hafva de äfven sjukhus. Där vårdas de sjuka, som bo i trakten kring klostret. Munkarnas dräkt består af en lång kappa. Den kallas kåpa. På kåpan hafva de en stor kapuschong. Hvarje morgon stiger de tidigt upp för att bedja sin morgonbön. Då. måste alla vara med. Ingen försummar morgonbönen. Om de äro vid sina arbeten[,] måste de falla ned och bedja, när bönklockan ringer. MODERSMÅLSUNDERVISNINGEN PÅ DE LÄGRE STADIERNA I SKOLAN. 283 Vid Umeå järnvägsstation. (13 år, 3:e kl., eleven mycket klent begåfvad). När man reser ifrån Umeå, är det mycket lifligt på järnvägsstationen. Då män kommer på stationen, går man till biljettluckan och köper en biljett. Sedan går man för att pollettera sina saker. Tåget afgår från Umeå klockan åtta på morgonen. Man får inte gå in i hvilken kupé, man vill, utan i den, som man har biljett till. Stationskarlarna hafva mycket brådt, ty de skola forsla in resgods i vagnarna. En karl ringer i en klocka. Han ringer tre gånger. Då man skall resa bort någon gång, måste man säga adjö till sina vänner och bekanta. Sedan går man in i kupén. Därefter blåser stations- inspektoren i en pipa. Då svarar tåget, som med detsamma börjar ånga i väg. Snart går det med full fart. De[,] som äro i kupén[,] och de[,] som äro på perrongen[,] vifta åt hvarandra. Tåget kommer på kvällen till Umeå, fem minuter öfver half nio.. Innan tåget kommer till stationen, blåser det. Dörrarna till perrongen äro stängda. Tåget stannar nu. Då kommer en stationskarl och öppnar dörrarna. Folket rusar nu ut för att hälsa på sina vänner och bekanta. Den olydige gossen. (11 1/2 år, 3:e kl.). Det var en gång en gosse, som var mycket olydig. Han hette Gustaf. Han var sina föräldrars enda barn. Hans mamma var mycket svag för honom, därför fick han göra nästan, som han ville. Gustafs pappa hade strängt för- bjudit honom att gå ned till stranden. Men en gång gick han ändå tillsam- mans med några kamrater till sjön för att profva ett par små båtar, som han fått. På den ena af dessa hade han spänt ett segel. Bäst de lekte, for en af Gustafs båtar långt ut på sjön, utan att han strax märkte det. Till sist såg han dock, att en båt fattades. Han blef förskräckt och tittade utåt sjön, och se, där seglade hans vackra båt långt ut på sjön. Gustaf hoppade då i en större båt och rodde af alla krafter för att hinna upp sin lilla båt. Slut- ligen hann han upp den. Han böjde sig öfver kanten af båten för att tagä upp den, men just då vickade båten, så att Gustaf föll i sjön. Nu begynte han ropa på hjälp. Hans kamrater, som stodo på stranden, hoppade då i en annan- båt, och med förenade krafter fingo de upp honom. De rodde honom i land, men på stranden stod hans pappa. Gustaf fick nu först stryk. Sedan fick han gå och lägga sig, fastän det var midt på dagen. Detta fick han till straff för sin olydnad. Lille Eriks jul. (11 år, 3:e kl.). Erik var en snäll gosse, som icke tänkte mycket på sig själf. Han var munter och glad. Det var julafton. Han satt med hufvudet stödt i handen och. väntade på julgubben, som skulle komma. Han väntade och väntade, men aldrig kom han. Till slut öppnades dörren och — hvem var det?. Jo det var tant Ester, som hade lilla Anders med sig. Då gick Eriks mamma fram och bad dem vara välkomna. Hon bjöd sedan på russin och mandlar. Efter en stund sade hon till Erik: : Vill du gå till Nilssons med litet mat åt dem på julaftonen? Sedan kommer julgubben med julklappar åt oss alla.» Erik svarade: »Ja[,] mamma, det vill jag gärna. Får Anders följa med mig?» 284 MODERSMÅLSUNDERVISNINGEN PÄ DE LÄGRE STADIERNA I SKOLAN. Modern sade: Nej, det får han icke, ty han har nyss varit sjuk.» Då går jag ensam, mamma, ty jag vill ej, att Anders skall blifva sjuk igen. Jag springer väl, så slipper han vara utan sällskap så länge», sade Erik och sprang sin väg. Efter en stund kom han igen med hjärtat i halsgropen. Snart kom julbocken och hade så många paket sig. Erik fick 11 julklappar, och Anders fick 9 stycken. Snart var det kväll, och nu åto de kvällsvard. Sedan gingo alla att lägga sig. Och Erik somnade och drömde om julgubben och om jul- klapparna. Den gömda skatten. (11 år, 3:e kl.). Anna och Karin skulle jämte sina föräldrar få fara ut på landet. De skulle vara hos sina morföräldrar. De bodde på en landtgård nära en sjö. Där fanns ett badhus. Då Anna och Karin med sina föräldrar anlände, blefvo de på det hjärt- ligaste välkomnade. Först fingo de en mycket god middag. Sedan tog moster Klara dem med sig, och sade : »Kom nu[,j så skall jag visa er vår ladugård. Vi hafva 5 kor. Och så ha vi en liten behändig kalf. Dessutom ha vi 2 hästar, Freja och Brunte. De gingo. Flickorna beundrade så mycket de stora, vackra korna. Sedan tog mamma flickorna med sig in och sade: »Nu gå vi och hvila middag! Då vi hafva sofvit färdigt, skola ni få gå och bada med moster. O[,] hvad flickorna voro glada! Inte blef det något [taf] att sofva. Flickorna bara pratade. Ändtligen fingo de stiga upp. De skyndade då genast efter moster Klara och sprungo till badhuset. Vid badhuset fanns ett berg, som kallades Skattberget. När flickorna frågadej,] hvarför berget hette så, sade moster Klara: »För länge sedan bodde här i byn en mycket rik bonde. Han var mycket snål och girig. När konungen utfärdade det påbudet, att man skulle lämna allt silfver till kronan, så gömde bonden alla sina dyrbarheter. Bonden dog sedan, utan att hafva talat om för någon, hvar han gömt sina skatter. Man tror, att han gömt dem i detta berg. Många hafva sökt dem[,] men de hafva icke hittat dem.» När moster Klara slutat[,] sade flickorna. »Snälla Moster, få vi gå upp pä berget?» Moster sade, att det skulle de få. Då de gått en stund, utropade denna: »Ack, jag tappade min ring i denna skrefva.» Nog få vi upp den», sade mostern. Därpå stack hon ned handen i skrefvan, för att försöka draga upp ringen. Men då fördes en stor sten undan, och de sågo en gång, som ledde in i berget. Anna och Karin ropade genast: »Kom så gå vi in! Här ligga bestämdt bondens skatter.» Moster Klara väntade utanför, medan Anna och Karin togo hvarandra i handen och kröpo in i berget. »Hvad här är mörkt»[,] hviskade Anna. »Men hvad är detta?» utropade plötsligt Karin, då hon stötte emot ett hårdt föremål. »Det är visst bondens skatter.» Flickorna skyndade sig att plocka förklädena fulla med hvad de trodde vara bondens skatter. Sedan kröpo de försiktigt ut och ropade åt moster Klara: [»]Moster, moster [,]vi ha visst funnit bondens skatter.» Och de sprungo genast till moster Klara, och öppnade sina förkläden, som voro fulla med silfverslantar. O, hvad flickorna voro glada. De sprungo hem det fortaste de kunde. Genast som de kommo inom dörren, ropade de: »Vi ha funnit den rike bondens skatter.» Föräldrarna blefvo också mycket glada. De skyndade genast dit med några drängar, som funno resten af skatten. MODERSMÅLSUNDERVISNINGEN PÅ DE LÄGRE STADIERNA I SKOLAN. 285 Mitt trädgårdsland. (12 år, 4:e kl.). Mitt trädgårdsland ligger vid lekstugan. Vid ena hörnet af trädgårds- landet planterade jag[,] när jag var liten, en gran, som ännu står kvar. Det är mycket roligt att hafva ett trädgårdsland att sköta om. På försommaren spadas jorden upp, sedan sår jag olika blomsterfrön och strör litet jord öfver. När sådden kommit upp och börjat växa, får jag inte glömma att vattna, då det behöfs. I sommar har jag inte vattnat många gånger, ty det har regnat så mycket. Ogräsplockningen är också en mycket viktig sak. Då först trifvas blommorna bra, och trädgårdslandet blir snyggt. En kruka med konvaljer. (13 år, 4:e kl.). Jag skall nu beskrifva liljekonvaljerna, eftersom de äro så omtyckta af alla. I Tyskland odlas stora fält bara med liljekonvaljer. Deras rötter säljas till andra land. Om man sätter en sådan rot i en kruka, växer den, och om en tid spirar två blad upp. De äro så vackert gröna. Blommorna skjuta upp på sidaii om bladen. De äro klocklika och sitta i klase utefter en stängel. De äro hvita och välluktande. En konvalje ser ut som en ung flicka i brud- dräkt. På frökens bord står just nu en kruka med liljekonvaljer, som lockade mig att beskrifva dem. Hela rummet är uppfy/dt af deras förtjusande doft. Vid Umeå järnvägsstation. (14 år, 4:e kl.; eleven svagt begåfvad.) Tåget afgår från Umeå klockan 8 på morgonen. När man skall följa med tåget, går man på stationen. Där får man köpa biljett, till andra eller tredje klass. En biljett till andra klassen är dyrare än till tredje klassen. I andra klassens kupé är det stoppade soffor[,] men i tredje klassens kupé är det soffor af trä. Man går till biljettluckanj,] och där får man köpa biljett. Sedan går man och polletterar sitt resgods. Därpå säger man farväl till sina vänner och går in i den kupé, som man har biljett till. Stationsinspektoren signalerar[,] och tåget afgår. Människorna vifta till sina vänner[,] som stå på perrongen. Där ser man, huru stationskarlar draga sina tunga vagnar fulla med resgods, .och ropa: ur vägen!» Man får akta sig[,] att man icke blifver öfverkörd af någon vagn. Man blir ofta trampad på fotterna af människorna, men man får ej vara så ömtålig. Klockan 8,35 på kvällen återkommer tåget. Då äro människorna nere vid stationen och mottaga sina vänner och bekanta. De omfamna och kyssa hvarandra, och somliga ropa: »O, så roligt att jag fick träffa dig!» Andra ropa: Hvad du har blifvit stor!» Man går, hvar och en till sitt igen, och om några dagar kanske den kärkomna gästen åter afreser. Då är man inte glad längre, utan då kan man få säga: »Adjö, med dig; nu kanhända jag aldrig får se dig mera. Lycka på resan!» Min bjudning. (12 år, 4:e kl.). Om jag skulle få hafva en namnsdagsbjudning, skulle jag först och främst bjuda mina skolkamrater. Jag har min namnsdag den 9 september. Då fick jag lof af mamma att få hafva en bjudning. En stund före kl. 11, ty då skulle mitt främmande komma, står kaffekokaren på spiseln och kokar. Klockan 11 komma de bjudna. 286 MODERSMÅLSUNDERVISNINGEN PÅ DE LÄGRE STADIERNA I SKOLAN. Min syster hjälper mig att mottaga främmandet. De bjudna sätta sig omkring ett stort bord, och jag får bjuda på det goda kaffet. När det är drucket, gå vi ut i det gröna. Där aflöser den eria leken den andra, medan vi uppfriska oss med ett glas hallonsaft. När vi blifvit trötta[,] vandra vi sjungande genom skogen hemåt. Vid hemkomsten är bordet dukadt, och mitt främmande fd då sätta sig till bords. Efter middagen gå vi ut i trädgården för att där njuta en, stund. Efter en stund säga mina gäster farväl och gå hem till sitt. Ett dock-kalas i min lekstuga. (12 år, 4:e kl.). En dag i somras hade jag dock-kalas i min lekstuga. Lekstugan är ganska stor. Det är ett rum[,] men jag lotsar[,] att det är två rum, kammare och kök. Dagen före kalaset skurade jag hela golfvet i både kammaren och kökét. Därefter piskade jag mattor och sängkläder. Min jungfru hjälpte mig. Jungfrun heter Gerda. Hon är fem år. Det är en mycket snäll och pålitlig flicka. Jag har nio dockor. Den äldsta heter Olga, därnäst kommer Karin, sedan Ragnhild, Magda, Greta, Kurt, Hildur, Bettan och Gullan, som är yngst. När vi hade städat färdigt, var klockan sex. Dockorna bruka lägga sig klockan sju, ty klockan sju går jag in och hjälper mamma. Jag hjälper äfven mamma vid andra tider på dagen. Innan barnen skulle lägga sig, skulle de bada. Sedan stökade vi undan badbaljan och lade barnen i säng. Därefter sade vi godnatt åt barnen[,] och sedan stängde vi dörren och gingo därifrån. Följande dag skulle kalaset vara. Tidigt på morgonen samma dag gingo vi till lek- stugan. Solen sken så vackert in genom det fönster, som vetter åt öster. Det finns nämligen två fönster på lekstugan, det ena vetter, som sagdt är, åt öster och det andra mot väster. Barnen hade vaknat. Då fingo de stiga upp och kläda sig. De små barnen fingo vi hjälpa. Sedan fingo de äta gröt och mjölk. Därefter bäddade jungfrun sängarna, sopade, vädrade och torkade dam- met i kammaren, medan jag gjorde samma sysslor i köket. Klockan elfva voro gästerna bjudna. Gästerna voro Hildur Andersson och hennes barn Elsa, Edit, Ellen, Svea och Mimmi. Nu var klockan tio, och vi hade just ätit frukost och diskat. Då sade jag till min tjänstflicka, som höll på att sopa bron: »Nu är det tid att koka kaffet.» Så fort hon hade sopat, kom hon in och hjälpte mig. En kvart före elfva var allt i ordning. Barnen väntade och väntade. Till slut kom Magda springande från kammaren till köket[,] sägande: Nu komma tant och flickorna.» Då började kalaset. Först bjöd jag på kaffe och bröd. Flickorna tyckte sig hafva roligt både inne och ute. Om en timme bjöd jag på krusbär och vinbär, som jag fått af mamma. Klockan ett gingo mina gäster. Lilla Hildur grät så, när hon sade adjö åt Mimmi, ty hon trodde[,] att Mimmi aldrig mer skulle få komma till henne. Snart gick det dock att lugna henne. Den gången hade vi roligt. Bref. (13 år, 4:e kl.). Umeå den 9 oktober 1902. Kära kusin Henny! Tack för brefvet, som du gaf mig. Du måste ursäkta, att jag dröjt så länge med svaret. Jag vill gärna veta, huru din hälsa varit under sommaren. Nu vill jag i korthet berätta om mitt sommarlof. Under sommaren har jag knogat med litet af hvarje. Tant hade satt upp en handduksväff,] för att jag MODERSMÅLSUNDERVISNINGEN PÅ DE LÄGRE STADIERNA I SKOLAN. 287 skulle få lära mig väfva. Jag väfde två handdukar om dagen. När jag blef trött; fick tant börja att dunka på i väfstolen. Utom detta arbete hjälpte jag tant med att diska, sopa, skura, städa o. s. v. Utmed oss bor ett bondfolk, som heter Johanssons. I två dagar har jag varit i slåttern hos dem. I Bagg- böle har jag varit omkring fjorton dagar. Där hälsade jag på moster, morbror och mina kusiner. Tidigt om morgnarna stego jag och Viktoria upp för att köra korna i vall. Innan vi gingo, togo vi några smörgåsar med oss. Vi måste köra korna ända till Brännland. När vi kommo fram, voro vi mycket trötta. Då var det så skönt att få sätta sig ned. O, hvad smörgåsarna sma- kade bra! Strax nedanför beteshagen var det en stor berghäll. I den var det många jättegrytor. Somliga voro en meter djupa. Innan vi gingo hem, lekte vi en stund. Ibland fingo vi åka med någon bonde, som körde. Vädret har varit mycket tråkigt. Det har knappäst varit vackert väder en enda dag. Här hemma må vi rätt bra. Många hälsningar från Ellen till dig. Din vän N. Bref. (Beskrifning af seminariet). (13 år, 4:e kl.) (Något prepareradt af en seminarie-elev). Umeå den 14 maj 1903. Bästa Gerda! Tack för brefvet! Emedan jag af ditt bref såg, att du ämnar söka in- träde här på seminariet, vill jag försöka beskrifva dess läge och utseende. Vi antaga, att jag möter dig vid järnvägsstationen. Därifrån går en gata, som kallas Stationsgatan. Vi följa den, till dess vi komma till torget. Sedan gå vi tvärs öfver torget till Storgatan. Då vi följt den en bit åt väster, komma vi till ett grått tvåvåningshus. Detta är seminariet. Omkring gården finns ett staket. Vi gå in genom den södra grinden. På den södra sidan [fom huset] finnas gräsmattor med träd, buskar och blommor. Sedan gå vi in genom stora porten och vika af till höger. Då komma vi först till lärare- rummet. Därinne finnas bland annat fem skåp. 1 två skåp finnas böcker, i ett uppstoppade djur, och i det fjärde och femte finnas ämnen, som behöfvas vid fysik och kemi. När vi sett oss omkring i lärarerummet, gå vi ut däri- från och komma då till första seminarieklassens rum. Där finnas tre fönster. Vid östra väggen stå två skåp. Efter en stund ha vi sett nog här. Då gå vi till rummet midt emot. Detta är vårt klassrum. Tycker du inte, att det är trefligt? Ser du de där taflorna på väggen, äro de icke vackra? Den ena föreställer herdarnas syn, den andra huru Jesus besökes af vise män från Österlandet. På den norra väggen finnas tre fönster. Bredvid västra och norra väggen stå bänkar. I det sydvästra hörnet står ett skåp. Inuti det finnas böcker och slöjdsaker. Utmed den södra väggen står en symaskin och ett bord. Symaskinen begagna vi i slöjden, då vi sy våra blusar. På bordet ligga våra skrifböcker. Eftersom vi inte ha lång tid på oss, gå vi vidare. Vi gå nu öfver till andra sidan af seminariet. Här hafva lägre afdelningen och småskolan sina klassrum. Dessa är ungefär lika vårt klassrum[,] och därför gå vi förbi dem. Gymnastiksalen ligger midt emot lägre afdelningens och småskolans rum. Bredvid den södra väggen stå ribbstolar. På den västra väggen hänga dynor. I taket hänga åtta linor. Jag kan ej beskrifva allt för dig; därför gå vi vidare. Vi gå uppför trapporna och komma till öfre vånin- gen. Midt framför oss ha vi nu bönsalen. Som du ser, är den ett mycket 288 MODERSMÅLSUNDERVISNINGEN PÅ DE LÄGRE STADIERNA I SKOLAN. stort rum. Midt på golfvet och bredvid väggarna stå bänkar. Bredvid den västra väggen står en kateder. För öfrigt finns här en orgel och ett piano. Här hålla vi till under våra sångöfningar. Sedan gå vi till den västra sidan [taf öfre våningen] där andra[,] tredje och fjärde seminarieklasserna hafva sina rum. Du ser, att dessa äro ungefär lika de andra. Nu ha vi sett, hvad vi skulle. I den östra änden af huset bor rektorn, och där är det icke tillåtet att gå in. Många hälsningar från oss alla och din vän H. Herdarnas syn. (13 år, 4:e kl.), Beskrifning af en tafla. (Taflan förut förevisad). På väggen i skolan hänger en tafla, som föreställer herdarnas syn. I bakgrunden resa sig kullarna kring Betlehem. Vi kunna af den mörka, stjärn- strödda himmelen se, att det är natt. Framför Betlehemskullarna står ett tält. I tältet sitter en gammal herde, som insomnat. En del af fårhjorden synes till höger på taflan och några andra får bakom herdarna. Herdarnas kläder bestå af en skjorta och en mantel. På hufvudet bära de en turban eller en duk. I handen hålla de en herdestaf. Till höger syns ängeln, omstrålad af ett bländande ljust sken. Den håller i vänstra handen en lilja och pekar med den högra upp mot himmeln. Det ser ut, som skulle ängeln hålla på att just nu förkunna det glada budskapet för herdarna. De hafva förskräckta rest sig från marken. Kanske talade de om den väntade Messias, då. de blefvo omstrålade af det himmelska skenet och hörde ängeln, som sade: 'Varen icke förfärade, ty se, jag bådar eder stor glädje, som skall vederfaras allt folket; ty i dag är Eder född Frälsaren, som är Kristus, Herren i Davids stad!» Detta var den första julpredikan, som hållits. Herdarna fingo också höra änglarna sjunga den första julsång, som sjungits i världen. De båda tvillingarna. Det var en gång två små flickor som hade mycket rika föräldrar. De voro ie.n\åriga. Den ena hette Anna-Lisa och den andra Greta. Greta var egensinnig, men Anna-Lisa var en mycket snäll flicka. Greta och Anna-Lisa hade fått till julpresenter en kattunge och en hundvalp hvardera. För att flickorna skulle känna igen sina djur, hade de gifvit dem namn. Gretas katt skulle få heta Ingrid och hunden Bella. Anna-Lisas katt hette Elsa och hennes hund Vira. Barnen hade många leksaker. Flickorna tyckte, att det var roligt att få se, huru hundvalparna och kattungarna lekte. Fadern hade två drängar och tre hästar. Ibland då barnen hade varit snälla, fingo de fara ut och åka. De tyckte, att det var mycket roligt, och de hade då sina hundar i knäet. Då sommaren kom, foro de till sitt sommarnöje. Huset var omgifvet af en stor, grönskande trädgård. I trädgården funnos fruktträd, bärbuskar, blomsterrabatter och gröna gräsmattor. Dessutom funnos bersåer med bänkar och bord. Om sommaren då det var vackert väder, brukade de spisa och dricka kaffe ute. Midt i trädgården fanns en damm, där flickorna lekte med sina små båtar. Till föräldrarna kommo släktingar och vänner. De hade med sig sina små barn. Barnen hette Agda, Märta, Agnes, Axel, Magnus och Karl. Greta och Anna-Lisa tyckte, [fatt] det var mycket roligt, då släktingarna MODERSMÅLSUNDERVISNINGEN PÅ DE LÄGRE STADIERNA I SKOLAN. 289 kommo ty då lekte barnen i sin lekstuga. Där hade de sina leksaker. Magnus var en ostyrig pojke, ty då det regnade, kastade han ut deras dockor, och därför kallade de honom Rustibus. Han var bara fyra år gammal. Flickorna skvallrade om detta för hans mamma. Till straff därför fick han stryk och ställdes i ett mörkt skrubb. Äfven där var han olydig, ty han smakade på de godsaker, som där funnos. Där stodo syltkrukor, och på dess innehåll smakade han. Då Anna-Lisas och Gretas mamma [fsedan] frågade, hvem som hade tagit af sylten, sade de, att det visst var Magnus. Han nekade'och sade, att han hade sett med sina egna ögon, då han stod bakom en lår, att Greta hade tagit sylt med en sked. Greta sade, att hon icke hade tagit sylt, och att hon aldrig hade varit dit in. De andra flickorna försäkrade detsamma. Magnus pappa gick då efter en rotting och sade med sträng ton: »Magnus, cm du inte vill bekänna, hvad du har gjort, så skall du få stryk.» Då sade Magnus: »Jo, jag smakade på sylten, men det var så litet, ty jag doppade bara ned fingret.» Fadern sade: »Du har således gjort det?» »Ja», svarade Magnus. Fadern frågade, hvarför han skulle ljuga på Greta och icke tala om, att det var han. Därefter ledde han Magnus till Anna-Lisas och Gretas mamma, för att han skulle bedja henne om förlåtelse. Detta gjorde han samt lofvade, att han icke mera skulle vara olydig. Om aftonen fingo alla barnen fara ut och åka. Pojkarna fingo sitta i en trilla och flickorna i den andra, ty det var sista aftonen släktingarna skulle vara där. Då morgonen kom, foro släk- tingarna hem. Anna-Lisa och Greta följde med dem till stationen. Anna- Lisa och Greta fingo mycket tråkigt, sedan kusinerna farit hem. — Den 24 ■augusti fyllde flickorna sex år. Då vardt det mycket brådtom; ty de skulle [+få] hafva barnbjudning. Många barn blefvo bjudna. I slutet af augusti foro de till staden. Flickorna fingo taga med sig sina hundar och kattor. Då de kommo till staden[,j blef det nya nöjen. Detta tyckte de nu vara roligt, ty »ombyte förnöjer sinnet». Lilla Tyras lefnadshistoria. (13 år, 4:e kl.). I den stora staden bodde bland andra en rik familj, bestående af man[,] hustru och en liten dotter. Makarna höllo mycket af hvarandra. Den lilla flickan var enda solstrålen i hemmet. Den lilla var endast 11 år gammal. Hennes namn var Tyra. Föräldrarna tyckte[,] att ingen var så rar som hon. Alltid försökte man passa upp den lilla, så godt man kunde. Aldrig var Tyra så rar, som då hon låg i sin lilla säng och jollrande sträckte sina små armar mot sin mamma och pappa. Nu kom den härliga sommaren. Träd och buskar begynte bli gröna. Bäckarna hoppade och dansade i lustig fart. Familjen hade hyrt sig en villa på landet, där den bodde om sommaren. Villan hade ett vackert läge. Strax nedanför låg den vackra insjön med sin spegelblanka yta. Villan var omgifven af en härlig trädgård, där fåglarna sjöngo så mun- tert från morgon till kväll. I den vackra trädgården gick nu lilla Tyra och spatserade med sin lilla docka under armen. Hon småpratade med de vackra fåglarna, hvilka hon försökte fånga, men det lyckades ej. En bit från villan låg ett litet torp. I torpet bodde en gammal gumma med sin dotterson. Den lille gossen hette Knut. Gossen var endast litet äldre än Tyra. Knuts mamma hade tidigt bäddats ned i jorden. Där slumrade hon så sött för att en gång uppväckas af den store Frälsaren. Gossens pappa var ute på arbete och kom ej hem förrän om lördagsaftnarna. En dag var Knut ute och kom så att gå förbi trädgården, där Tyra lekte. Småttingarna hälsade på hvarandra, och de .blefvo riktigt goda vänner. Gossen tittade med stora ögon på de vackra träd Verdandi 1903. 19 290 modersmålsundervisningen på de lägre stadierna i skolan. och blommor, som funnos i trädgården. Där funnos stora röda vinbär, som hängde ned i klasar. Dessutom funnos krusbär, äpplen, päron, körsbär och mänga andra frukter. Barnen lekte nu tillsammans. Så gick det dag för dag[,J och de båda barnen växte och blefvo större. Då hösten kom och regnet bör- jade slå mot fönsterrutorna, packade familjen ihop sina saker och reste till- baka till staden. Så gick det år för år. Men sorgligt nog var det ej längre samma förhållande emellan de båda makarna. Förr hade sämja och vänskap rådt emellan dem. Men nu var det ej så. Stackars lilla Tyra! Hon såg, hur faderns ansikte var mörkt och dystert, och aldrig kunde hon få en klapp på kinden, ej ens en enda liten kyss. Modern brydde sig ej heller om Tyra, utan hon fick gå i trasiga klänningar, utan att de blefvo lagade. Deras osämja berodde därpå[,] att de ej hade någon gosse. Fadern yttrade ofta: »Hvad skall man hafva flickor till, de duga till ingenting, och äro bara till besvär. Nej, tacka vet jag en gosse, han kan då åtminstone göra nytta för sig.» Så gick det nu en tid framåt. En vacker dag fick Tyra en liten bror. Föräldrarnas glädje kan ej beskrifvas. Modern pysslade om den lille på bästa sätt och glömde därvid alldeles bort Tyra. Hos familjen bodde en trotjänarinna. Det var endast hos henne, som lilla Tyra kunde få någon tröst. Hon försökte uppmuntra Tyra på bästa sätt. Tyra blef stor och stark. Hon hade bruna ögon, mörkt hår och kinder så röda som rosor. Tyra sprang omkring och lekte med de öfriga barnen. Hon såg så lustig ut i den snäfva kjorteln och den urvuxna, sönderrifna tröjan. Men nog var Tyra lika glad för det. En dag blef Tyra häftigt sjuk och lades på sjuksängen, där hon fick ligga i några månader. Doktorn tviflade[,] att hon någonsin skulle komma på benen. Tyra kallade in sina föräldrar och bad dem att glömma allt, som hon brutit mot dem. Kanske att hon nu skulle få komma till sin fader i himmelen, där hon skulle få det mycket bättre. Då gick liksom ett stygn igenom föräldrarnas hjärtan. De erkände ångestfullt[,] att de ej älskat lilla Tyra lika mycket som hennes bror. Men det var ej Guds mening[,] att Tyra skulle dö. »Mina vägar äro icke edra vägar», säger Herren. Han ville endast begagna hennes sjukdom såsom ett redskap, på det att föräldrarna måtte finna sin glädje i Gud. Nu blef det åter solsken i det förr så öde hemmet. Tyra älskades lika högt som sin bror. Vi vilja nu förflytta oss till Knuts hem. Knuts mormor var länge sedan död. Men han hade tidigt lärt känna Herren och förtröstade på honom i ungdomens år. Knut hade blifvit stor och stark. Tyra och Knut älskade hvarandra innerligt, och slutligen stod ett ståtligt bröllop, som varade i flera dagar. Umeå i juli 1903. Elisabet Euren. Om privatskolor på landet i Sverige. Några reflexioner. På de senaste åren har en för svenska förhållanden förut jämförelsevis främmande skoltyp börjat sakteligen arbeta sig fram, privatskolan på landet i förening med helpensionat. Den mest kända representanten för denna skoltyp är Lundsbergs skola i sydöstra Värmland, hvilken under sin sjuåriga tillvaro utvecklats till en sexklassig realskola och under årens lopp haft att glädja sig åt en allt starkare tillströmning af elever. I de sista årens lifliga skoldiskussioner har med stor energi bl. a. framhållits behofvet af olika skolformer bredvid hvarandra, dels med hänsyn till de inom samhället förefintliga olika bild- ningsbehofven, dels med hänsyn till olika typers väntade befruk- tande inverkan på hvarandra och på undervisningsväsendets ut- veckling öfver hufvud, genom att större utrymme bereddes för pedagogiska experiment i olika riktningar. Då jag under en vistelse på Lundsberg innevarande sommar fick tillfälle att taga närmare kännedom om och tänka mig in i den skolform, som denna skola företräder, kunde jag ej undgå att reflektera öfver, i hvilken ringa grad våra pedagogiska diskussioner uppmärksammat denna typ, dess eventuella betydelse för och framtid inom vårt svenska undervisningsväsende. Nu är ju detta visserligen ganska förklarligt. Den högre skolan på landet är något för våra traditioner hittills jämförelsevis främmande, kan heller — tilläggom det —- aldrig hos oss blifva någon dominerande typ. Våra högre gosskolor, hvilka jag här närmast har för ögonen, hafva af ålder företrädesvis varit stats- skolor. Men statsskolor på landet med dithörande helpensions- system skulle kräfva en alltför dyrbar och vidlyftig apparat, för att staten skulle kunna i afsevärd grad inlåta sig därpå. Vårt skolsystem hvilar vidare på en stor grundtanke, den, att våra högre skolor icke äro — såsom man på vissa håll på senare 292 OM PRIVATSKOLOR PÅ LANDET I SVERIGE. tider velat göra troligt — något monopol för de högre samhälls- klasserna; det finnes intet i deras organisation med undantag af den med all högre utbildning nödvändigt förknippade längre läro- tiden, som hindrar dem att i detta afseende fullt jämnställas med våra folkskolor. Denna grundtanke i vår högre skolorganisation måste med hänsyn till dess stora sociala betydelse till hvarje pris fasthållas. Men en högre skola på landet, rekryterad, som den blir, företrädesvis från främmande orter, kan icke utan synnerliga ekonomiska resurser gärna bli annat än en skola för de ekono- miskt välbärgade i samhället. Om man alltså måste medge detta, så finnes det dock — synes det mig — åtskilligt, som talar för, att ifrågavarande skoltyp för framtiden torde och borde beaktas i Sverige mer, än hittills skett. En viktig omständighet är härvidlag den, att vår kultur sakta men säkert tenderar att bli en öfvervägande stadskultur med allt större spelrum för storstaden. Och storstaden erbjuder de sämsta tänkbara yttre förutsättningar för ungdomens skoluppfostran, osund luft, dåliga, disharmoniska inflytelser, oro och jäkt, att icke tala om svårigheten, ja omöjligheten att realisera skolan som uppfost- rande makt, då kontakten mellan lärare och elever i regeln snäft begränsar sig till skoltimmarna. I jämförelse härmed falla landt- skolans företräden lätt i ögonen. Har man sett exempelvis Lunds- bergs skola med dess rymliga, ljusa, glada skolhem midt inne i granskogen med härlig utsikt öfver sjöar och skogshöjder, då kan man ej värja sig för den tanken: i en sådan omgifning kan en fysiskt och psykiskt sund ungdom fostras. Och så utom den friska luftens, naturens, lugnets företräden ännu ett: möjligheten att realisera ett af skolans ideal, föreningen af undervisning och uppfostran. Jag har ej någon närmare kännedom om de engelska landtskolorna, hvilka gifvit den första impulsen till företaget vid Lundsberg, men jag skulle storligen misstaga mig, om det ej i mycket varit det dominerande engelska storstadssamhället, som framkallat deras blomstring. Stå vi nu inför en utveckling af storstäder äfven i Sverige, då borde vi äfven sträfva för att gifva landtskoletypen större utbredning. Den komme i själfva verket mer och mer att fylla ett trängande behof. Det är i detta afse- ende karakteristiskt, att elevkåren vid Lundsberg till stor del rekry- teras från Stockholm och Göteborg. Men det är ej blott därför, som vi böra mer och mer upp- märksamma denna skolform. Det synes mig äfven, som om landtskolan på grund af dess speciella förutsättningar skulle kunna vara i olika afseenden gagnelig för skolväsendet öfver hufvud i OM PRIVATSKOLOR PA LANDET I SVERIGE. 293 vårt land genom de insatser, den kunde göra i reformerande riktning. Ett pedagogiskt reformkraf, som den har alldeles speciella förutsättningar att föra fram, är det sunda afvägandet mellan ungdomens kroppsliga och andliga utveckling. Detta är ock den fasta punkten i Lundsbergs skolas pedagogiska program. Med särskild styrka har detta kraf på senare tiden understrukits i den pedagogiska diskussionen, och att vårt skolväsende f. n. har en all- män tendens till ensidigt psykisk utveckling och däraf följande and- lig öfveransträngning, torde icke kunna förnekas. Reformer i detta hänseende hafva ock här och hvar försökts, men i det hela kan sägas, att likgiltigheten är rätt stor, liksom det ock måste med- gifvas, att särskildt skolorna i de större städerna hafva vissa svårigheter att tillbörligen uppmärksamma ungdomens fysiska upp- fostran. Här har landtskolan sin mission gifven. Dess läge och organisation, allt liksom inbjuder att uppmuntra det stärkande friluftslifvet, en sund sport och fria lekar. Är den då icke just i följd af dess större möjligheter att realisera detta program särskildt lämpad att göra saken populär, att blifva liksom inkörsporten? Men därvid gäller naturligtvis, att den i praktiken visar reformens genomförbarhet för svenska förhållanden. Vårt traditionella fast- hållande vid allvaret i skolarbetets intellektuella sida måste respek- teras. För svenska förhållanden duger det icke att såsom mången- städes i engelska skolor göra kroppsöfningarna till en hufvudsak. Jag går ett steg längre. Jag håller före, att privatskolor på landet äro alldeles särskildt lämpade att gagna det pedagogiska reformarbetet öfver hufvud. Det har ofta framhållits, att privat- skolan mer än statsskolan är ägnad att vara en verklig reformskola, försöksskola, särskildt därför, att statsläroverken äro för mycket bundna af den i detalj fastslagna organisationen. Jag tror, att detta är sant, om det ock å andra sidan är visst, att statsläro- verket lämnar betydligt mer utrymme för reformsträfvanden, än man i allmänhet tror. Men den privata reformskolan i staden, särskildt i storstaden, där det pedagogiska reformintresset i regel är lifligast, har dock med sig vissa olägenheter. Månne icke för ett verkligt reformarbete på skolans område jämte det kraftiga initiativet och det mångskiftande intresset från lärarkårens sida äfven kräfves i alldeles särskild grad förutsättningar för lugn i arbetet, förutsättningar för målmedveten sträfvan utan enerverande biinflytelser? Tar jag fel, om jag håller före, att härvidlag mycket borde vara annorlunda i våra privatskolor? Jag tänker härvid särskildt på skolans förhållande till hemmen, föräldrarna. Lida 294 OM PRIVATSKOLOR PÅ LANDET I SVERIGE. våra statsläroverk af det felet att »vara sig själfva nog», att i sin fasta position taga för Uten hänsyn till hemmen, så tror jag, att privatskolorna, ofta till följd af osäker ekonomisk position, gärna taga för mycken hänsyn till dem. På senaste tiden hafva särskildt mer reformintresserade läroverk i sin i och för sig lofvärda sträfvan att närmare förbinda skola och hem inbjudit till ofta återkom- mande s. k. föräldramöten. Inrättningen är utan tvifvel välment och skulle vara till åtskillig nytta — om bara garanti gåfves för att föräldrarna med de mesta anspråken också vore de förståndigaste. Men i hvarje fall, måste icke denna hart när dagliga känning af hemmens olikartade anspråk verka enerverande på skolarbetet, ofta nog ge reformsträfvandena prägel mer af oroligt försökande i olika riktningar än af lugnt, planmässigt arbete, som ej väntar eller afser, att frukten genast fullmogen skall falla ned för ens fotter? Jag tror, att privatskolan på landet just såsom reformskola skulle vara ställd i en åtskilligt gynnsammare situation. Här äro redan de yttre förutsättningarna gifna för en lugn, planmässig koncen- tration i arbetet. Och hvad särskildt förhållandet till hemmen beträffar, ställer sig saken väsentligt annorlunda. Å ena sidan är bandet mellan skola och hem fast knutet, särskildt därigenom, att skolan en del af året ger lärjungarna ett andra hem, hvilket från föräldrarnas sida måste ge den ett nytt intresse. Men å andra sidan äro föräldrarna företrädesvis hänvisade att bilda sina om- dömen om skolans verksamhet efter den mest vederhäftiga syn- punkten, efter resultatet, icke efter barnens ovederhäftiga skvaller för dagen, som i städerna ofta åstadkommer så mycken förtret, och hvardagsarbetet behöfver ej i regeln störas af hemmens ener- verande inblandning; skolan har eleverna helt om hand. Ännu en sak rörande landtskolans lämplighet som verklig reformskola är af vikt att framhålla. Det är en ganska vanlig erfarenhet, att intresserade och reformvänliga lärare hafva en ten- dens att i öfverflödande nit intellektuellt öfveranstränga lärjungarna, särskildt genom drygare hemarbete. Men en pedagogisk reform, som framkallar en mot det bättre resultatet proportionerlig större intellektuell ansträngning hos eleverna, är i själfva verket ej för- tjänt af namnet reform. Oftast beror detta förhållande därpå, att skolan i regeln har så litet begrepp om lärjungarnes hemstudier och hvad de kräfva i tid och arbete. I privatskolan på landet åter är hemarbetet lätt att i detalj följa och kontrollera. Där kommer den nära kännedomen om det dagliga arbetet att af sig själf justera reformnitet, för så vidt det oskäligt anstränger lärjungarna. OM PRIVATSKOLOR PÅ LANDET I SVERIGE. 295 Skulle alltså denna skoltyp under förutsättning af verksamt deltagande i reformarbetet kunna vara vårt undervisningsväsende i allmänhet till mycket gagn, så tror jag, att den därjämte i ett hänseende skulle på ett mer omedelbart och direkt sätt kunna stödja eller snarare supplera skolarbetet på andra håll. Jag är därom så mycket mera öfvertygad, som jag innevarande sommar varit i tillfälle att iakttaga ett första försök i den riktning, jag åsyftar. Sistlidne vårtermin riktades från Lundsbergs lärarkår en inbjudan till elever i sjunde klassen från några af de högre läro- verken, företrädesvis i Stockholm och Göteborg, att deltaga i sommarkurser med Lundsberg som utgångspunkt. Det första upp- slaget till detta försök hade gifvits af rektor A. Bendixson i Göte- borg, och planen stöddes energiskt med råd och dåd af Lundsbergs skolas stiftare och donator, grosshandlaren William Olsson. In- bjudningen hörsammades naturligtvis villigt, och 25 elever med några lärare infunno sig på ort och ställe. Den 20 juni togo kurserna sin början och räckte i två veckor. Den första veckan vistades deltagarna i Lundsberg. Tiden ägnades åt mindre exkur- sioner i trakten i syfte att studera skogsvegetation, torfmossar, geologiska företeelser m. m., och härmed förknippades föreläsningar, särskildt i geologi. Därjämte förbereddes deltagarna genom före- läsningar af föreståndaren för Filipstads bergsskola dr K. Vinge för ett närmare studium af Värmlands järnhandtering, dess gruf- drift och järnindustri, och en dag ägnades åt en utfärd till Ny- kroppa, där masugnsdriften ordentligt studerades. Andra veckan företogs en rundfärd kring Värmland. En dag anslogs åt Persbergs grufvor, som grundligt besågos innan och utan. I Hagfors uppe- höllo sig deltagarna flere dagar under studium af de storartade järnverken samt af Uddeholms verkens skogar, det senare under synnerligen instruktiv ledning af skogschefen dr Lovén. Vidare besågos trämassefabriker af olika typer, på skogspromenaderna och färderna granskades i förbifarten geologiska företeelser, och slutligen hamnade deltagarna efter en härlig färd utför Klarälfven i Karlstad, där utställningen besågs och upplösning skedde. Ofverallt erbjödo sakkunniga ledare sin upplysande instruktion, och ofta höllos små föredrag i samband med anläggningarnas beseende, hvarigenom behållningen för deltagarna, som i regeln också hade nödiga förkunskaper, blef långt mer djupgående än den, som beskäres en vanlig turistresande. Att belåtenheten med kurserna hos deltagarna var allmän, tror jag mig kunna försäkra. Det har mycket talats om lärjungarnas sysselsättning under ferierna, om frivillighet eller icke i feriearbetet o. d. Mig synes, 296 OM PRIVATSKOLOR PA LANDET I SVERIGE. att här föreligger ett uppslag i detta hänseende att verkligen taga vara på, frivilliga feriekurser »i naturens sköte» för begåfvade och vakna lärjungar utan läxtvång och blott med vädjan till det verk- liga intresset. Närmast skulle dessa, såsom vid Lundsberg, vara lämpade för naturvetenskapliga studier med tillämpning på det praktiska lifvet. Men många former kunde tänkas, och ju flera, dess bättre. Hufvudsaken vore att få till stånd studier under friare former än skolans vanliga, hvarigenom det hela skulle tjäna såsom väckande och lyftande, ej tagas såsom arbete och tvång. Genom att erbjuda sig till en sådan tjänst skulle den högre skolan på landet otvifvelaktigt göra en viktig insats särskildt för våra gymnasialstudiers höjande till större frihet och själfständighet. Och som ett ytterligare värdefullt resultat skulle åstadkommas en intim förbindelse mellan skolan i staden och på landet till ömse- sidig nytta för dem båda. — Må vara, att jag här ofvan dristat mig måla väl mycket i det blå, resonerat väl ensidigt med enbart teoretiska förutsätt- ningar — ursäktligt för öfrigt, då ju vår praktiska erfarenhet på detta område är så ringa —, det är min fasta tro, att privatskolan på landet i mer än ett afseende har en mission att fylla i vårt land. Men, invändes det, den har så ringa utsikter att få någon position i vårt land, det saknas tradition, och det saknas resurser. Ja, hvad traditionen beträffar, är dock dess makt icke absolut, och hvad den ekonomiska sidan af saken beträffar, så äro icke ens här hindren af mer afgörande art. Må man blott arbeta för att på olika sätt intressera en betydande opinion för saken, göra den populär, erfarenheten har mer än en gång visat, att däraf i sinom tid kunna skördas materiella resultat. Vi hafva under de senare åren varit vittne till, huru vår akademiska undervisning varit ett synnerligen omhuldadt föremål för frikostiga gifvares intresse. Kanske snart ordningen kommer till våra högre skolor, kanske hafva särskildt den senaste tidens synnerligen lifliga peda- gogiska diskussioner bringat till allmännare kännedom, hvilka viktiga intressen det finnes att på detta område omhulda. Och kanske då ljusa tider äfven randas för privatskolan på landet, hvars hela orga- nisation gör verksamt ekonomiskt understöd i särskild grad kräf- vande. Juli 1903. Karl Nordlund. Friluftsleken.* Af Karolina Gren. I ett föredrag om friluftsleken, som jag hörde för några år sedan, yttrades: »Något resultat af betydelse kommer först att ernås, när tänkande män och kvinnor rundt omkring i landet, hvilka hafva hjärta för ungdomen, upphöra att förundra sig öfver att man kan tillägga leken så stor betydelse, i stället förstå och gilla detta och äro redo att hvar i sin krets verka för frilufts- lekens framgång, ja, först då äro vi på rätta vägen». Jag tror, att vi nu, hvad detta angår, äro på rätta vägen, att tänkande män och kvinnor rundt omkring i landet ej längre förundra sig öfver den ofantligt stora uppfostrande betydelse, man tillägger leken, utan hafva själfva insett och äro öfvertygade om, att den har en sådan, samt äro redo att verka för dess framgång. Det klagas så ofta öfver att det unga släktet är nervöst, blodfattigt, försvagadt, vekligt och förkonstladt, att det saknar motståndskraft; det ser ut, som om lifsglädjen hos det hölle på att dö ut och med den ungdomsmodet, dådlusten, viljekraften, hågen att verka, då kampen för tillvaron skall tagas upp, då lifvet med sina mångfaldiga, allvarliga kraf griper fatt i de unga. Och tyvärr är detta nog sant. Grunden härtill ligger djupt, och orsakerna äro mångahanda. Men vi uppfostrare hafva kanske också härvid stor skuld på våra samveten. Månne vi inte hafva glömt, i huru nära förening de två delarna kropp och själ stå till hvarandra, huru mycket de bero af hvarandra, och ofta utvecklas den senare på den förras * Föredrag, hållet i Malmö kretsförening af Föreningen af lärarinnor och lärare vid Sveriges högre flickskolor och samskolor. 298 FRILUFTSLEKEN. bekostnad. Såväl hos föräldrar som lärare är nog den åsikten mycket djupt rotad, att barnauppfostran hufvudsakligen bör bestå i själens utbildning, i meddelandet af teoretiska färdigheter. Men det är en hel människa, vi skola utbilda; det bör därför vara harmoni i uppfostran, kropp och själ kräfva en lika omsorgsfull utveckling. Individerna af det släkte, vi uppfostra, skola ju dock en gång såsom män och kvinnor gå ut i lifvet för att hvar på sitt sätt »draga dagens tunga», och därvid är det nog af ofantligt stor betydelse att äga ett rikt mått af kunskap, men — säge hvad man vill — det gäller också och är minst lika viktigt att hafva en sund kropp med friska, starka lemmar att förfoga öfver. Icke endast för den enskilde utan för folket i dess helhet har en fullt tillfredsställande fysisk utbildning en omätlig be- tydelse. Vi, som fostra folkets barn, måste förstå detta och för så vidt på oss ankommer bidraga härtill. Vi måste söka att få den försvagade viljekraften, det sjunkande ungdomsmodet, den domnande lifsglädjen att åter lefva upp, söka att »bereda åt ung- domens fysiska utbildning en ställning, som är fullt jämbördig med dess andliga». Huru skall då detta gå till, och hvilka äro medlen ? Ja, det är utan tvifvel två mycket viktiga frågor. På den sista vill jag svara, att ett af de viktigaste medlen vid den fysiska uppfostran är friluftsleken. Det behöfves näm- ligen något, som kan tillräckligt motverka det myckna stilla- sittandet och ansträngningen vid det andliga arbetet. Det behöfves frisk luft och tillräcklig och kraftig rörelse i den friska luften. Detta gifver friluftsleken. Det är därför af ofantlig vikt att införa och öfva den vid våra skolor. Men nog kunna barnen leka, och nog göra de det också lärarne förutan; leka behöfver man då inte lära dem, kanske någon invänder. Jo, det behöfver man verkligen lära dem, ty det är just detta, de ofta inte kunna och inte göra heller. Hvad man sagt angående lifsglädjen, kan man säga om leken också, den har hållit på att dö ut. Det har en tid varit så underligt stillsamt, så stelt och dödt och tyst på de ställen, där glädjen framför allt borde höra hemma, bland barnskarorna på skolgårdarna. Och ungdomens uppfriskande lek på fält och äng efter slutadt dags- eller veckoarbete har länge varit »en saga blott». Dock, vi äro på rätta vägen, om vi än hafva långt till målet. Tänkande män och kvinnor rundt omkring i landet hafva upphört FRILUFTSLEKEN. 299 att förundra sig öfver den stora uppfostrande betydelse, man tillägger friluftsleken, de äro öfvertygade om dess värde, hafva börjat och äro redo att hvar i sin krets verka för dess framgång ■och utbredning. Hvilken är då friluftslekens stora betydelser Den utvecklar, härdar och stärker kroppen, den utgör en hälsosam motvikt mot det myckna stillasittandet och ansträngningen vid det andliga arbetet. Det pryda, konstlade och brådmogna hos flickan, det brutala och öfvermodiga hos gossen bidraga lekfältets friska fläktar att blåsa bort. Många goda egenskaper utvecklas och stärkas. Lekens regler måste nämligen för lekens egen skull strängt iakttagas. Härvid stärkes barnets karaktär, dess pliktbegrepp utvecklas, det lär sig lydnad, noggrannhet, tålamod, fördragsamhet och själf- behärskning, att böja sin egen vilja under andras, akta andras förtjänster, ge vika i småsaker, gå ärligt till väga, icke drifva en vunnen fördel till det yttersta o. s. v. Jag sade, att leken lärde ärlighet, enligt min mening en af de viktigaste egenskaperna i en god karaktär. Ja, ty fusk och falskt spel — huru ifrig täflan än må vara — anses skamligt och straffvärdt, och den, som i barndomen fått lära sig att alltid drifva ärligt spel i leken, skall också i lifvet vara beredd att handla ärligt. Se t. ex. en skara barn lämna skolsalen vid maningsropet: Ut till lek! Se dem i leken! Se, hvilken fart i fotterna, lemmar sträckas, ögon glänsa, kinder glöda, allt tvång, all stelhet är som bortblåst, den i skolsalen försagde och tafatte, den litet begåfvade är ofta i leken den lifligaste och hurtigaste. Ett återsken af glädje och friskhet hvilar öfver barnagestalterna länge efter det, de äro inkomna i skolrummet och ha tagit itu med det vanliga arbetet igen. När du sett detta, skall du ej tvifla på lekens stora betydelse i ett hänseende: den har alstrat verklig glädje och lifs- lust. Glädjen förgick ej med stunden, den stannade länge kvar och gjorde det följande arbetet lätt. Vi veta nog, att det arbete i allmänhet åtminstone bär mest frukt, som sker »med fröjd och icke med suckan». Ett gladt sinne är oftast mer mottagligt för det goda än ett missnöjdt och dystert. Det gifves en hälsa, som på samma gång är andlig och lekamlig. Till den höra: snabbhet i uppfattningen, djärfhet, rådighet, mod och uthållighet, själfbehärskning och godt lynne, enkelhet och flärdlöshet m. m. Dessa egenskaper läras ej ur böcker, de måste, så att säga, lefvas in, och härvid är lekfältet till en början rätta platsen. Det är en förskola till lifvet, en 300 FRILUFTSLEKEN. värld i smått, i hvilken barnet lär att fritt underordna sig lag, heder och rättvisa. Friluftsleken är således ett allmänt uppfostrande hjälpmedel af ovärderlig art, som i hög grad underlättar människans upp- fostran till ett sedligt lif. Att ej begagna detta hjälpmedel är ett oförlåtligt slöseri. Tag vill också nämna några ord om den enligt min mening kanske viktigaste sidan af leken såsom uppfostringsmedel. Den närmar såsom mtet annat lärare och barn till hvarandra. Hur det är, framträder ändå läraren mest på katedern, barnen se honom och han dem på ett visst afstånd. Denna samling ungå själar, hvad allt de gömma inom sig, hvilka rika, skiftande möjligheter till utbildning de äga, söker man nog ändå förgäfves leta fram genom frågor under lektionstimmarna. Såsom högsta mål för all uppfostran måste ju ställas karak- tärens utdaning, men då är det också af stor vikt, att läraren lär känna sina lärjungar på annat sätt än genom orden, som gå mellan katedern och skolbänkarna. Han måste deltaga i deras lif utom skolsalen, umgås med dem under fristunderna, deltaga i deras lekar, såsom han deltager i deras arbete. Det är ett öfverloppsarbete, tycker någon kanske, men belöningen blir så riklig, att det är värdt att underkasta sig mödan. Hvar och en, som blandar sig i barnskarans lek, kan ej undgå att erfara en känsla af befrielse och glädje, att själf blifva stärkt och vederkvickt. På lekfältet få barnen i läraren se människan, den enkla, varma, som lefver med dem och känner för dem, han blir för dem vännen och kamraten, deras sinnen öppna sig förtroende- fullt, han kan läsa i dem som i en uppslagen bok och lära känna och förstå de varelser, han skall fostra. Det uppstår så ett samförstånd mellan lärare och lärjungar, hvilket kanske mer än allt annat bidrager att gifva framgång åt uppfostringsarbetet i dess helhet. Hvad som sagts om friluftsleken gäller lika mycket flickor som gossar, lärarinnor som lärare. Leken lämpar sig äfven som ingen annan kroppsöfning för alla åldrar. För barnen och ung- domen är den lämpligast och naturligast, men äfven vuxna män och kvinnor, ja, till och med de gamle skola, om de i tidigare år öfvat den, alltid kunna finna någon lek, som duger för dem och skänker glädje, vederkvickelse och stärkt lifskraft. Friluftsleken bör därför införas och öfvas vid alla våra skolor, göras till barnens verkliga egendom, till en skatt, som de akta FRILUFTSLEKEN. 301 och älska samt taga med sig ut i lifvet för att »bruka och be- vara». Den är värd detta. Hinder och svårigheter vid lekens införande och öfvande möta nog, men jag tror, att de med god vilja kunna bekämpas och öfvervinnas. Om friluftsleken rätt bedrifves, skall den blifva icke blott barnens och ungdomens utan hela folkets egendom, ett kraftigt medel att sedligt höja och förädla, den skall blifva ett af bote- medlen mot tidens allmänna sjukdomstecken: missnöje, lifsleda, håglöshet och njutningslystnad. Den skall reformerande och för- ädlande inverka på folknöjena. Den skall, genom att såsom ett lifgifvande element ingå vid våra nationella folkfester, bidraga till en sund och stark fosterlandskänsla. Den skall andligt och lekamligt härda och stärka det släkte, vi fostra, medverka till att af det göra ädla, starka män och kvinnor, som en gång kunna taga upp kampen med lifvet såsom hela människor, friska till kropp och själ. Detta om lekens betydelse. Men hvilka äro hindren för att få den mera allmänt utbredd; och huru bör den anordnas för att bära största möjliga frukt? Om leken skall kunna rätt ordnas och öfvas vid en skola, bör man hafva: 1:0) tillräcklig tid att öfva den, 2:0) lämplig plats för dess bedrifvande, 3:0) nödig lekmateriel, samt, viktigast af allt kanske, 4:0) intresserade lärare och lärarinnor med kännedom om och färdighet i lekens rätta utöfvande. Angående tiden har friluftsleken otvifvelaktigt så stort värde, att den bör ryckas in på schemat i jämnbredd med de öfriga ämnena, och dessa böra, om så behöfves, maka åt sig för att lämna rum. Jag tror ej, att kulturnivån därigenom skall sänkas. I fråga om plats inverka naturligtvis de olika lokala för- hållandena betydligt. Synnerligen önskvärdt vore att inom sam- hällena få stora, fria lekplatser för allmänt bruk. Jag tror, att myndigheterna såväl i stad som på land skola kunna intresseras så för friluftsleken, att de förr eller senare tillgodose detta kraf. Det samhälle, som vill se en stark, glad och lefnadsfrisk ungdom växa upp, bör ej, har ej rättighet att undandraga sig detta kraf. Lekmateriel ställer sig jämförelsevis billigt. En hel del lekar kunna öfvas utan, andra med mycket billig och ringa sådan. 302 FRILUFTSLEKEN. En del lektyg kunna barnen själfva tillverka. I detta hänseende kan man säkert åstadkomma ganska stora resultat med små medel. Vidare bör man vid skolorna hafva intresserade lärare och lärarinnor med kännedom om och färdighet i lekens rätta utöfvande. Ja, härvid skulle jag vilja säga, att intresset för leken hos läraren eller lärarinnan nog är viktigare än själfva utbildningen och skickligheten. Den lärare eller lärarinna, som verkligen älskar sitt kall, skall endast undantagsvis vara olämplig att deltaga i och leda leken eller att åtminstone närvara vid den samt gifva eggelse och uppmuntran; ty »hjärtat är det, ej armen, till slut dock, som kraften ger». Hilda Casselli t. Det finns ju i vår tid så mycket af utveckling, af framåt- skridande på olika områden och en sträfvan att ingjuta intresse därför och kunskap därom åt individen, åt den unga kvinnan såväl som åt ynglingen. Att dessa utvecklingsmöjligheter upp- skattas och tillgodogöras, därom vittnar det i vår tid starkt till- tagande intresset för sociala frågor och det allmänna utbredandet af ett kunskapslager — visserligen mer eller mindre djupt —• öfver en alltjämt sig vidgande yta. Men med all denna utveck- ling, öfver hvilken vi glädjas, spanar ögat efter något, som vår jäktande tid i allmänhet icke ger, icke hinner ge, en företeelse lika sällsynt som ett visst mått af kunskap är vanligt — starka, djupa, mogna och rogifvande karaktärer. De funnos oftare for- domdags, måhända med bristfälliga kunskaper, men till gengäld med rik lifserfarenhet, och de skola — låtom oss hoppas det —- i framtiden åter uppstå, rikare och fullare än någonsin, när kun- skapsmåttet smälts och vi ur de många olika intressen, som nu splittra vår kraft i bitar, i vår andliga organism upptagit och tillgodogjort oss det, som för densamma är njutbart och passande. Men vid en och annan enkel, fast och helgjuten karaktär hvila dock äfven i vår nervösa tid våra blickar gärna, och den kvinna, som den 2 2 aug. detta år efter ett långt, uppoffrande, välsignelserikt arbete i kvinnobildningens tjänst slöt sina ögon till dödens ro, var en sådan. HILDA CASSELLI. 303 Hilda Casselli föddes i Västmanland den 31 oktober 1836, genomgick, sedan föräldrarna 1859 flyttat till Uppsala, den s. k. Klosterskolan därstädes, kallades 1864 till lärarinna vid statens Normalskola för flickor i Stockholm, blef därstädes 1868 före- ståndarinna, hvilken befattning hon innehade till sin död. Sådan är den enkla ramen kring ett sällsynt helgjutet lifs- arbete, utfördt med en osjälfviskhet, en ospard möda, ett nog- grant fullgörande af minsta åliggande såväl som med en sällspord klar och högsinnad uppfattning af de stora lifsfrågorna, som torde söka sin make. Det synes mig, som om ordet högsinne vore det ord, som bäst betecknade Hilda Cassellis karaktär. Andra egen- skaper ingingo däri som starka beståndsdelar, men ingen var så betecknande för henne som denna. Af andligt småsinne hade hon ej ett spår. Det var detta hennes högsinne, som, där hon stundom genom häftighet i sätt hade felat, ehuru hon måhända haft rätt i sak, dref henne att, hos hvem det vara må, öppet bedja om tillgift. Och därigenom gjorde hon mången gång ett outplånligt intryck. Hilda Cassellis undervisning var af det uppfostrande och utvecklande slaget i mer än en bemärkelse. Att undervisas af henne var en glädje för den intresserade eleven, ty lärarinnan och lärjungen sporrade hvarandra. Jag kan knappt tänka mig något intressantare än hennes liffulla, klara, grundliga undervis- ning, vare sig man själf deltog däri eller med mera personligt lugn endast »hospiterade». Själf grundligt förberedd på sitt ämne, fordrade hon, att lärjungen skulle vara detsamma, och ve den, som tänkte »slinka igenom» utan att kunna göra reda för uppgiften. Hon drabbades af Hilda Cassellis vrede och sorg öfver hvad som i hennes ögon var en svår förseelse: slarf, ytlighet, brist på plikttrohet. Men också hur tacksamt var det ej att, väl beredd och säker på sin sak, efter skarp pröfning få mot- taga den gillande nicken och det skämtsamma, soliga leendet! Hilda Cassellis hufvudämne i normalskolan och å seminariet var engelska språket, och genom flerfaldiga studieresor till Eng- land, där hon besökte åtskilliga skolor, hade hon förvärfvat sig djupa kunskaper i sitt ämne. Dessa tillika med en ytterst sam- vetsgrann och noggrann beredelse gjorde hennes engelska lektioner till små mästerstycken. För England och engelsmännen hade hon, som lärt känna dem väl och där bland dem hade många vänner, stor sympati, och en resa till England var alltid för henne ett stort nöje. Den skola, där hon i nära. 40 år såsom lärarinna och före- 304 HILDA CASSELLI. ståndarinna med outtröttlig omtanke och brinnande nit arbetat ej blott att meddela kunskaper, men att höja ungdomens pliktkänsla, att i det unga släktet ingjuta något af den sanningsglöd, enkla fosterländska anda och afsky för allt osant, som utmärkte henne själf, förblef henne till hennes sista stund mycket kär. Den nya tidens kraf voro för henne berättigade och välkomna, sedan hon pröfvat deras halt. Var denna äkta, så var man säker, att Hilda Casselli med lif och själ uppträdde för dem; var den falsk, var det endast det egna hänsynslösa jaget, som därigenom skulle få luft under vingarna, kunde hennes eldsjäl såsom skadlig bränn- märka den utveckling, som skedde på bekostnad af den eviga rättfärdighetslagen i vårt samvete. Då föllo skarpa hugg, ty för Hilda Casselli fanns intet dagtingande med hvad hon ansåg rätt. Den kommitté, som af Kongl. Maj:t 1885 tillsattes för att afgifva sitt betänkande öfver undersökningen af högre flickskolor inom Sverige, räknade såsom en af sina mest dugande krafter fröken Casselli. Med det intresse, den sakkännedom och grund- lighet, som utmärkte allt hvad hon gjorde, hängaf hon sig åt det ansträngande, maktpåliggande och intressanta arbetet. För den, som varit nog lycklig att under Hilda Cassellis erfarna ledning arbeta såsom lärarinna i Normalskolan, lyser bilden af den älskade föreståndarinnan med minnets varmaste och vack- raste glans. Den känsla af gemensamma intressen, varm trefnad och innerlig kamratanda, som städse utmärkt både den äldre och yngre generationen af denna skolas kollegium, har nog i mångt och mycket sin rot i föreståndarinnans uppfattning af sin ställning såsom sådan. Lifvets djupa frågor, det ansvarsfulla uti att vara ungdomens ledare dryftades ofta inom kamratkretsen, och den väckande och mångsidiga syn på tingen, som framgick såsom resultat af ett dylikt samarbete mellan föreståndarinnan och den öfriga lärarpersonalen, omsattes sedan uti personligt arbete. Och på samma gång sammanknöts allt fastare bandet mellan kollegiet och dess ordförande, hvilken alltid tog sin dryga andel af möda och arbete, och jag tror, att det ej fanns någon af lärarepersonalen, som ej insåg, att, om Hilda Casselli fordrade rätt mycket af andra, hon dock alltid fordrade mest af sig själf. Och med allt detta allvar, hvem minns ej, hur glad och skämt- sam tonen i kretsen kunde vara, hur en munter vändning, ett lekande infall kunde komma skrattet att klinga och ögat att skälmskt le hos den nyss så allvarliga och nitiska föreståndarinnan! Den blick på lifvets enkla praktiska kraf, som den för en rikare intellektuell kvinnobildning ifrande föreståndarinnan ägde, HILDA CASSELLI. 305 kom henne att med innerligaste intresse omfatta den hushållsskola, som utgjorde en del af Normalskolans fortsättningskurs. Och det är ju för lifvet, som skolan skall uppfostra, för det dagliga prak- tiska lifvet, hvars mångfaldiga detaljer äro af den vikt, att de måste skötas väl. Denna kvinna, som, själf fostrad i ett hemlifs praktiska bestyr, genom sin okufliga törst efter vetande nått den framskjutna ställning hon innehade, hon insåg med fin kvinnlig takt, att det ena skall man göra och det andra icke låta. Därför kunde det stundom hända, när man gick att i en af kvinno- frågans brännande spörsmål inhämta Hilda Cassellis mening, att man i hennes hem fick beskedet: Hilda är på »profmiddag». Hvad Hilda Casselli var inom sitt hem, hvad hon var såsom kamrat och vän, är oförgätligt. Hade hon skänkt någon sin vänskap, var det för lifvet. Ingenting, hvarken afstånd eller skils- mässa, kunde försvaga den. Hvad hon var i går, var hon i dag, och inga yttre, skiftande förhållanden rubbade någonsin den plats man en gång intagit i hennes tillgifvenhet. Därför erfor man, när man sökte upp henne, en känsla liknande den, som den af storstadens kvalmiga och hetsande luft upprifne känner i den friska, allvarliga, ozonmättade furuskogen. Hilda Cassellis vänskap liknade ett guldmynt, som man kände sig förpliktad att hålla blankt. Jag skall aldrig glömma den stämning af fest, af odelad högtid, som slog en till mötes, då Hilda Cassellis vänner sam- lades i hennes och hennes syskons glada, gästfria hem på aftonen af den dag, då hon fyllde sextio år. I skolan hade hon redan på morgonen hyllats med sång och blommor; hon hade af forna och nuvarande lärjungar mottagit en penningsumma, afsedd att förverkliga en hennes älsklingstanke, ett årligt stipendium åt en begåfvad, medellös normalskoleelev. Landets konung hade på denna hennes högtidsdag tilldelat henne guldmedalj såsom ett er- kännande af hvad hon verkat för Sveriges kvinnliga ungdom. Dagen hade således varit en enda fest, och på kvällen var hennes hem en blomsterträdgård, doftande af alla de blommor, som tack- samhet, vänskap och kärlek bringat henne. Jag minns, hur an- språkslös, enkel och ödmjuk hon rörde sig midt i denna från hjärtat gående hyllning, hur hon, på samma gång hon gladdes däråt, sade: »Hvad har jag, gjort för att förtjäna allt detta?» Och vid det ödmjuka, själfulla, själsnobla uttrycket i hennes ansikte dröjer ännu min tanke gärna. En af öfveransträngning uppkommen sjuklighet lade under den sista tiden en vemodig stämning öfver den rika begåfning och obrutna viljekraft, som icke orkade med, hvad den så gärna Verdandi 190S. 20 306 HILDA CASSELLI. ville verka. Allt sällsyntare blef det glada leendet, det hjärtliga, klingande, för henne så kännetecknande skrattet, tills hon den 22 augusti detta år slöt sina ögon, lämnande inom hem, skola och kvinnovärld ett tomrum, som det blir svårt att fylla. Ty »few and far between» äro personligheter som hon. Men hon lämnar något mer än ett tomrum, och därför skall hennes minne ej med klagan firas. Ty hon står som en före- bild, en föresyn för alla dem, som åt kvinnobildningen i vårt land önska djup och bredd och grundlighet, parad med omutlig pliktkänsla och sann kvinnlighet. Ellen Whitlock. 8:e allmänna flickskolemötet. Kommitterade för detta möte, hvilket är afsedt att hållas i Göteborg den II, 13 och 14 juni 1904, anhålla i ett oss till- handakommet cirkulär, att blifvande mötesdeltagare, som vilja hålla föredrag eller önska inlämna förslag till öfverläggningsämnen vid mötet, benäget måtte därom göra anmälan antingen hos fröken Anna Wijkander, adr. Göteborg, eller hos fröken Anna Kruse, adr. Brummerska skolan, Stockholm, före den 15 februari i()O4 och därvid tillika meddela, huruvida de äro villiga att vid mötet inleda diskussionen om de föreslagna frågorna. I samband med mötet kommer att anordnas en utställning af elevarbeten i slöjd, modellering, handarbete, välskrifning, teck- ning och bokföring, och anhålles, att skolor, som önska deltaga i denna utställning, måtte före den 1 april i()O4 anmäla detta hos den i Göteborg bildade lokalkommittéens medlem fröken Ellen Palm, adr. Göteborg, med uppgifvande af hvilka fack deras ut- ställning kommer att omfatta. Filosofien som skolämne. Modern filosofi. Som bekant har läroverkskommittéen föreslagit att ställa den filosofiska propedeutiken utom timplanen såsom ett frivilligt ämne. Man har ansett, att mångläseriet i våra skolor borde bekämpas, och så i första linje offrat filosofien, emedan denna, såsom kom- mittéen säger, »lättare än något af de öfriga ämnena skulle kunna uteslutas». Och man har så mycket tryggare trott sig kunna föreslå denna åtgärd, som ämnet påstås vara struket från under- visningsplanen i de flesta andra länder, »där på grund af språk- förhållanden ämnesträngseln i skolan är vida mindre än hos oss». Hur beklaglig än denna kommittéens åtgärd måste förefalla ämnets målsmän, så är den dock ganska förklarlig. Den, som sedan några årtionden tillbaka varit i tillfälle att följa de andliga strömningarna i det flydda seklets lif, har måst bevittna en period, då filosofien råkat i ett sådant vanrykte, särskildt inom natur- vetenskapliga, men i viss mån också inom filologiska och histo- riska kretsar, att epitetet filosof nästan var likbetydande med fantast och ignorant. Det var en välförtjänt nemesis för nyro- mantikens och hegelianismens forsyndelser. Med all respekt för den Hegelska spekulationens arkitektoniska skönhet och logiska skärpa, med allt erkännande af den geniala intuition, som röjer sig särskildt i Hegels försök att genomföra utvecklingsbegreppet på alla naturens och det andliga lifvets fenomen, hvarigenom han blifvit en af den Spencerska evolutionismens föregångsmän, — det sätt, hvarpå han sökte intvinga verkligheten i den logiska konstruktionens ram, innebar en stympning och förskrufning af objektiva sakförhållanden. Och då den exakta forskningen på det naturvetenskapliga såväl som på det filologiska och historiska om- rådet med hvarje dag bragte nya, öfverraskande landvinningar, måste den spekulativa filosofiens torftighet te sig så mycket 308 FILOSOFIEN SOM SKOLÄMNE. bjärtare. I stället för jäktandet efter spirituella vyer öfver natur- förloppen trädde den allvarliga metodiska fackvetenskapen, och specialiseringen fortskred oafbrutet. Den filosofiska epoken hade, för att tala med Rudolf Virchow, aflösts af den naturvetenskapliga. I Tyskland hade detta omslag i det allmänna tänkesättet brutit igenom redan under 50- och 60- talen; i vårt eget land synes det hafva skett något senare — under 70- å 80-talet. Här hade visserligen icke nyromantiken och hegelianismen florerat i samma utsträckning som på konti- nenten ; den spekulativa filosofi, som satt i högsätet åtminstone vid det uppsvenska universitetet, hade icke på ett så i ögonen fallande sätt förvanskat verklighetens lagar — af det enkla skälet, att den alldeles icke befattade sig med någon naturfilosofi. För denna svenska platonism var naturen liksom för Plato själf blott ett språngbräde, på hvilket man tog sats för att höja sig upp till åskådandet af de eviga och osinnliga idéernas värld. Det filo- sofiska intresset hos den bildade allmänheten erhöll genom denna spekulation en mäktig väckelse i vida kretsar, särskildt på det religiösa området; men det var ej i stånd att hålla sig uppe på denna höjd, emedan denna filosofi för mycket afklippte sam- bandet med empirien. Och så kom äfven hos oss reaktionen. Men om jag sålunda finner kommittéens ståndpunkt förklar- lig, så vill jag därmed icke påstå, att den är försvarlig. Den har här råkat ut för ett missöde, som ej sällan drabbar oss, då vi skola reformera. Vi vilja vara moderna å tout prix men komma på efterkälken, så att vi börja med att införa ett nytt mod, då det redan är på väg att falla i kurs i de stora kultur- länderna. Nu har det filosofiska intresset vaknat med förnyad kraft därute; och de, som gå i spetsen därför, äro fiaturveten- skapens målsmän. Ty det är nu en gång så, att enhetstanken inom forskningen är ett kraf, som icke låter sig nedtysta. Med rätta säger den store kemisten van t’Hoff, att vetenskapen liksom naturen, hvilken den återspeglar, är en helhet. Alla indelningsyrkanden äro i själfva verket godtyckliga. Hvarje vetenskap har sin rent fack- mässiga uppgift, men den har också en allmännare sida, hvar- igenom den blir filosofisk. När t. ex. fysiken undersöker led- ningsmotståndet i en koppartråd, så är den fysik i fackmening, men när den fortskrider till hypoteser för elektriciteten, så är den filosofisk. Och i samma mån en vetenskap fortskrider i senare riktning, visar den strax utöfver sig själf på andra veten- skaper. På samma gång som forskningen i vår tid ständigt FILOSOFIEN SOM SKOLÄMNE. 309 differentieras i nya fack, hafva ock bryggor slagits mellan facken, och så hafva nya vetenskaper uppstått. Så hafva van t’Hoff, Arrhenius m. fl. bragt fysik och kemi i samband med hvarandra i den fysikaliska kemien' mellan dessa båda vetenskaper och astronomien har astrofysiken uppstått. Zoologi och botanik hafva genom Johannes Müller, Max Verworn m. fl. uppgått i en högre enhet: den allmänna läran om lifsföreteelserna eller biologien. Så hafva ock fysiologi och psykologi aflat en ny vetenskap, ■psykofysiologi, grundlagd af E. H. Weber, G. Th. Fechner och Wilhelm Wundt. Äfven den store fysikern Herman von Helmholz har genom sina undersökningar öfver tonförnimmelsernas uppkomst samt öfver den fysiologiska optiken riktat den nya vetenskapen med ovärderliga skatter. Men han har också behandlat kunskaps- teoretiska och metafysiska spörsmål, särskildt på gränsområdet till matematiken. Så växer filosofien fram just ur naturvetenskapens eget sköte. Så har Herbert Spencers utvecklingslära knutit sig vid Darwinismen. Och nyligen hafva vi bevittnat, huru en af sam- tidens störste kemister, Wilhelm Ostwald i Leipzig, haft mod att uppträda såsom föreläsare i fiaturfilosofi, hvarvid han behandlat rent metafysiska spörsmål, såsom enhet och mångfald, substans och kausalitet, samt startat ett »Archiv für Naturphilosophie». Det blir allt vanligare, att naturforskare inleda sina specialveten- skapliga verk med en allmänt filosofisk undersökning. Heinrich Herz, som jämte Maxwell uppbyggt den moderna teorien för elek- triciteten och ljuset, har sålunda i spetsen för sin Mekanik ställt en filosofisk ingress, där han bl. a. yttrar: »Intet problem, som öfver hufvud gör intryck på oss, kan affärdas därmed, att man kallar det metafysiskt', hvarje tänkande ande har som sådan behof, som naturforskaren är van att kalla metafysiska.» Jag har ansett en liten öfversikt öfver den filosofiska forsk- ningens nuvarande läge vara nödvändig, emedan det sätt, hvarpå jag skulle önska att se den filosofiska undervisningen ordnad i våra skolor, så strängt sammanhänger med min uppfattning af dess för- hållande till specialvetenskaperna. Jag vill först ägna några ord åt de båda discipliner, som för närvarande af häfd inräknas under begreppet filosofisk propedeutik, nämligen psykologien och logiken. Psykologien. Jag kan här fatta mig jämförelsevis kort, emedan detta spörs- mål fått en sakkunnig och ingående utredning. Jag syftar till de inlägg, som gjorts af professor Hans Larsson i Svenska Dagbladet, 310 FILOSOFIEN SOM SKOLÄMNE. af docenten Alrutz och kand. Bertil Hammer i »Vår Tids Lifs- frågor» samt af psykologiska föreningen i Uppsala. Det gör onek- ligen ett ganska lustigt intryck, då t. ex. läroverkskommittéens upp- gift, att filosofien utgått ur timplanen i de flesta kulturländer, måste berättigas därhän, att de franska gymnasierna enligt den af depu- teradekammaren den 14 febr. 1902 godkända studieplanen skola i högsta klassen under tvenne terminer på de filosofiska sektio- nerna meddela 8 och 9 timmars undervisning i filosofi i veckan samt i de två matematiska sektionerna 3 timmar i veckan, — där- vid undervisningen omfattar ej blott psykologi och logik, utan ock metafysik och etik; att i Österrike tvenne timmar i veckan i de tvenne högsta klasserna äro anslagna åt ämnet, samt att man i Preussen visserligen 1882 hade, liksom vår läroverkskommitté önskar, ställt ämnet utom timplanen såsom valfritt, men år 1901 anbe- fallt en återgång till en obligatorisk undervisning i psykologi och logik i samband med undervisningen i modersmålet. När jag läste kommittéens behandling af psykologien, rann mig osökt i hågen ett yttrande af Augustinus: Där gå människorna och be- undra bärgens toppar, de breda flodbäddarna, oceanens vidd och stjärnornas banor, men de förgäta därvid sig själfva. Ja, man skulle sannerligen tro, att människan måste vara en högst obetydlig faktor i vår tillvaro, efter alla andra ämnen be- tecknas såsom viktigare än detta! Det har för resten sin mot- svarighet i fråga om studiet af vår fysiska person. Undervisningen i människokroppens anatomi har åtminstone tidigare varit ytterst bristfällig och om fysiologien har det knappt varit något tal. Följ- den har också blifvit en horribel okunnighet hos den stora all- mänheten i hygieniska spörsmål, så att personer, af hvilkas bild- ningsgrad man kunde vänta sig bättre, löpa efter naturläkare, ho- möopater och andra kvacksalfvare. Och på samma sätt råda ännu hos eljest bildade människor de sorgligaste fördomar beträffande vissa psykologiska fenomen, t. ex. sinnessjukdom, hvilken af mången betraktas såsom något skymfligt och vanhedrande, i stället för att fattas såsom en sjukdom, lika naturlig som hvarje annan. Vi få också tid efter annan bevittna, huru spiritistisk öfvertro vinner terräng ej minst bland öfverklassen — naturligtvis emedan man på grund af bristande psykologiska kunskaper ej ser någon annan utväg att tolka de fenomen, ur hvilka vidskepelsen suger sin näring. Det är hög tid att göra ett slut på detta okunnighetstillstånd genom en förnuftigt planlagd undervisning om själslifvets lagar. Förutom den allmänna betydelse, som en sådan kunskap måste äga för hvarje bildad människa, kommer ytterligare dess FILOSOFIEN SOM SKOLÄMNE. 311 stora vikt såsom grundläggande för universitetsstudierna, framför allt för dem, som ej vid universitetet få åtnjuta någon speciellt psykologisk utbildning. Jag tänker härvid i främsta rummet på våra blifvande läkare. Från mer än en fackman inom psykiatrien både i vårt eget land och annorstädes har jag hört klagomål öfver bristande psykologiska förstudier hos läkarekandidaterna, så att de ej kunna, såsom önskligt vore, tillgodogöra sig undervisningen i detta ämne, hvilket dock för en praktiserande läkare, som ju tidt och ofta skall bedöma, huruvida en patient är i behof af hospitals- vård, måste vara synnerligen maktpåliggande. Jag skulle vilja föreslå, att undervisningen i psykologi toge sin början parallellt med att en utförligare behandling af människo- kroppens anatomi och fysiologi påginge under de naturhistoriska undervisningstimmarna. Detta skulle för läraren i psykologi be- tydligt underlätta framställningen af de moderna teorierna för loka- lisationen af de olika själsfunktionerna inom hjärnan, af sinnes- förnimmelsernas uppkomst, af känslolifvets lagar, innervationspro- cessen och viljefenomenen. I gengäld kunde han då så mycket längre dröja vid de rent psykologiska problemen, såsom idéasso- ciation och begreppsbildning, läran om det undermedvetna samt valda partier ur psykopatologien. Denna anordning skulle tydligen redan nu kunna taga sin början och göra den enda veckotimme, som nu är anslagen åt ämnet, vida mera fruktbärande. Ett önske- mål vore gifvetvis, att tvenne timmar i veckan kunde däråt ägnas, äfvensom att undervisningen kunde börja redan i sjette öfre. Med tvenne veckotimmar skulle ett års studium blifva ganska effektivt. Psykologien bör enligt min tanke vara grundläggande för den filosofiska undervisningen. Röster hafva visserligen höjts för att gifva logiken denna plats, emedan den genom sitt nära samband med grammatiken och matematiken skulle verka mindre främ- mande på nybörjaren än det psykologiska studiet. Så riktigt det nu än må vara att låta undervisningen i logik åtminstone i vissa punkter anknyta sig till lärjungarnas förutsättningar från nämnda vetenskaper, så anser jag det dock ej vara ett fullgodt skäl för denna åsikt beträffande dess plats i undervisningsplanen. Ty logi- kens centrala problem, begreppsbildningen, skall svårligen kunna rätt förstås utan föregående behandling af processens rent psyko- logiska sida. Från annat håll har man föreslagit att helt och hållet inrycka logiken i psykologien, såsom ett specialfall af läran om begreppsbildningen. Detta är nu något rimligare än den andra åsikten; dock vill jag heller icke vara med därom. Ty den syn- punkt, hvarifrån vi behandla begreppet, är ju en annan inom logi- 312 FILOSOFIEN SOM SKOLÄMNE. ken än inom psykologien. Inom psykologien betrakta vi det endast såsom ett psykiskt faktum, oberoende af dess värde för vår kun- skap; inom logiken gäller det åter att bedöma dess objektiva be- tydelse för vetandet. Och härmed sammanhänga då åtskilliga ut- redningar dels af grammatikalisk, dels af matematisk och natur- vetenskaplig art, hvilka icke utan olägenhet och alltför vidlyftiga digressioner kunna inryckas i den rent psykologiska framställningen. Logiken. Hvad nu beträffar det sätt, hvarpå undervisningen i logik bör läggas, så synes det mig, som om åtskilliga förändringar kunde ske. Af läran om förhållandet mellan omdömena kunde man sak- löst utesluta kontrapositionen, hvilken blott är spetsfundighet. Slut- ledningsläran borde inskränkas till en allmän utredning af för- hållandet mellan de olika slutledningarna och figurerna, utan allt- för sträng exercis med exempel på de olika modi. Viktigast är att klargöra sammanhanget mellan analogi- och induktionsbeviset samt hypotesbeviset och motsvarande slutledningsfigurer. Tyngdpunkten inom den logiska undervisningen måste enligt min mening blifva metodläran. Redan på ett tidigare stadium i skolan kunde man fästa lärjungens uppmärksamhet härpå i sam- band med undervisningen i modersmålet, vid upprättandet af dis- positioner för uppsatserna samt vid korrektionen och behand- lingen däraf. Definitionens och deskriptionens betydelse bör med exempel från matematiken och naturvetenskapen noga utredas; för divisionen erbjuder äfven den naturalhistoriska systematiken de bästa belysningar. Inom läran om demonstrationen bör man, såsom jag förut antydt, särskildt fördjupa framställningen af de empiri- ska metoderna, analogi, induktion och hypotes. Lämpligen kan man här genomgå John Stuart Mills formuleringar af hvad han kallar de fyra metoderna för experimentell forskning; öfverens- stämmelse- och differensmetoden, restmetoden och variationsmetoden. Genom väl valda exempel från fysiken eller kemien (på reallinjen) skall ynglingen då få en välbehöflig inblick uti det logiska värdet af de konklusioner, han drager under experimenten i nämnda veten- skaper. Hans blick skall skärpas för betydelsen af felkällor, som eljest gifva anledning till förhastade slutsatser. Ty väl är det sant, att det naturvetenskapliga arbetssättet redan i och för sig är högligen upp- fostrande i logiskt hänseende, så vidt det bedrifves under en skicklig lärares handledning, men saknar man alldeles den speciellt logiska träningen, kommer nog icke tanken på felkällor att alltid göra sig i FILOSOFIEN SOM SKOLÄMNE. 313 så påmint som den behöfver. Huru många äro icke de unga fors- kare, som med gladt mod skrifva en vorläufige Mittheilung om en nyupptäckt bacillart, hvilken de i ett antal sjukdomsfall påträffat och sedan tagit för den ende sjukdomsalstraren, utan att veder- börligt räkna med närvaron af andra arter, som väsentligt kunna bidraga till sjukdomen såsom totalbild, eller med den fysiologiska dispositionen hos organismen. Har man en gång för alla fått klart för sig, att ett post hoc icke är likbetydande med propter hoc utan vidare, så kommer detta alltid att stå som ett memento mot för- hastade konklusioner. Jag vill i detta sammanhang anföra några ord af en författare, som icke kan beskyllas för någon svaghet för filosofiska studier, nämligen Rudolf Virchow. Han yttrar i sitt festtal vid Berlinuniversitetets jubileum 1893 bl. a. följande: »Vi lärare måste ofta klaga däröfver, att kunskaperna t. o. m. i logik och dialektik äro hos många lärjungar långt under det mått, som måste fordras hos en akademisk medborgare, ja hos en bildad människa. Därför spara vi icke på förmaningar att utfylla denna lucka genom eget arbete». Man skall måhända gentemot detta sätt att anknyta under- visningen i metodlära till det naturvetenskapliga arbetssättet in- vända, att läraren i filosofi i regel själf saknar tillräcklig erfaren- het på experimentalområdet för att kunna med sakkunskap tala därom. Det har sin riktighet med afseende på den nuvarande generationen men kommer snart att blifva annorlunda. Experi- mentalpsykologien håller som bäst på att göra sitt inträde vid. våra universitet; en kortare kurs i fysiologi är redan nu införd till fil. kand.-examen i teoretisk filosofi vid Lunds universitet, bet. Godkänd. Äfven med denna förändring af kursen i logik synes den mig under inga omständigheter kunna kräfva mer än en termin med en veckotimme samt sex å åtta veckor med två timmar. Skulle det nu lyckas att få undervisningen i filosofi utsträckt till tre år, däraf åtminstone det första med tvenne veckotimmar (psykologi), de två återstående med en veckotimme, så blefve ju efter logi- kens afslutande ändå ungefär tre terminer disponibla för ytterligare filosofisk utbildning (då ju ämnet efter min mening borde börja i sjette öfre). Hvartill skulle de då användas? Till filosofiens historia. Filosofiens historia. Man skall måhända invända mot mitt projekt, att detta ämne öfverskrider skolungdomens fattningsgåfva. Jag tror det ej. Under 314 FILOSOFIEN SOM SKOLÄMNE. många års tjänstgöring vid universitetet har jag kommit i tillfälle att dels såsom ledare af propedeutiska kurser i detta ämne, dels såsom examinator lära känna flera hundra unga män, som kom- mit direkt från skolbänken och visat icke allenast ett stort in- tresse, utan också god förmåga att tillgodogöra sig denna disci- plin. Icke kan väl skillnaden mellan en sjundeklassist och en novi- tie i andlig mognad vara något att räkna med. En sådan meta- morfos kan då icke studentexamen åstadkomma. Man skall må- hända vidare svara, att filosofiens historia i alla fall har sin rätta plats vid universitetet. Ja väl, om alla de unga, som aflägga mogenhetsexamen, sedan ginge till universitetet och där finge till- fälle till detta viktiga studium! Men dels läsa som bekant icke alla vid universitetet filosofi, t. ex. icke de blifvande läkarne, dels gifves det en stor kontingent abiturienter, som strax ägna sig åt praktiska värf. Det är för deras skull, som jag måste yrka på ämnet inom skolan. Ty det skulle först och främst fylla ett starkt personligt behof hos dem. Aldrig är kanske i en människas lif böjelsen att grubbla öfver lifvets gåtor starkare än under puber- tetsåren; revolutionen inom känslolifvet sträcker också sina verk- ningar till de religiösa och metafysiska intressena. Jag har ännu i lifligt minne de spörsmål, som dryftades inom min egen kamrat- krets de sista åren i skolan; och jag minnes alltid med djup tacksamhet den vägledning, som några speciellt intresserade bland oss på särskilda timmar fingo i den grekiska filosofiens historia. Jag tror icke, att den generation, som nu växer upp, är annor- lunda funtad. Det är skolans plikt att här räcka en hand. Ty skolan skall väl icke blott undervisa utan också uppfostra, hjälpa de unga till konsolidering och koncentration. Det gäller att från början leda det filosofiska intresset in i en sund riktning, att väcka det kritiska sinnet. Eljest skall detta behof ofelbart leda på afvägar! Eller se vi icke, huru mysticism och allsköns qvasi- filosofiskt drafvel slukas med glupskhet af bildade och obildade. Kanske skall någon svara, att det bästa korrektivet däremot skulle ligga i ett fördjupande af den rent naturvetenskapliga undervisningen. Ja, för så vidt den fortgår utöfver facksyn- punkten — alltså blir filosofisk. Ty hvarje allmän naturhypotes är redan filosofi. I denna mening togs filosofi af den klassiska forntiden, af Cartesius och Hobbes; ja, ännu så sent som 1809 finna vi under titeln Philosophie zoologique ett arbete af La- marek, behandlande arternas uppkomst! Men naturvetenskapliga specialstudier vaccinera icke i och för sig mot mysticism. Vi FILOSOFIEN SOM SKOLÄMNE. 315 se bland dess anhängare, både i vårt land och annorstädes, ingeniører och läkare! Till fördomen mot filosofiens historia bidrager ock, att de, som ej trängt djupare in däri, tro, att den består af en serie halft godtyckliga hugskott och drömmerier. De måste lära sig förstå, att ett tidehvarfs filosofi icke är någonting annat än det tidehvarfvets vetenskap öfver hufvud. Den grekiska filosofien var den grekiska totalåskådningen af naturens och det andliga lifvets företeelser — och vår är heller icke något annat. Filosofiens historia är alltså vetenskapens historia. Det kunde då tyckas, som om filosofien som särskildt fack blefve öfverflödig, enär specialvetenskaperna hvar för sig leda öfver däri och en del t. ex. af fysikens historia äfven blir en del af filosofiens. Härtill svaras, att filosofien såsom fack är en nödvändig påminnelse för specialvetenskaperna om det enhetliga målet för all forskning. Och filosofiens historia är för mänsklig- hetens andliga lif hvad minnet är för individens — sambandet mellan forntid och nutid, vetenskapens själfmedvetande. Genom en väl planlagd framställning af några hufvudpunkter i vetenskapens historia skulle ungdomen få en mera samlad upp- fattning af det vetande, den i de olika ämnena inhämtat, blifva verkligt bildad. Jag vill emellertid nu till undvikande af miss- förstånd tillfoga, att det naturligtvis icke är min mening att bi- bringa dem filosofiens historia efter samma vidlyftiga plan som vid akademien. Man finge starkt begränsa sig och koncentrera sig kring de viktigaste milstolparna vid vetenskapens väg. Det blefve icke så mycket en historia om filosofiska tänkareindividua- liteter som om de filosofiska ståndpunkterna. Och det är sanner- ligen högst behöfligt. Vi kunna icke taga en tidning i hand, utan att termer som materialism och idealism surra om öronen på oss, ofta använda på ett sätt, som är fullständigt vilseledande ur filosofisk synpunkt. Hur många litterära alster tro sig icke recensenter kunna affärda genom att klistra på dem en af dessa etiketter! Man borde enligt min åsikt utvälja de kulturellt viktigaste åskådningarna under forntiden och nyare tiden. Om medeltiden gifver kyrkohistorien tillräcklig upplysning. Man kunde inom antiken lämpligen dröja vid atomismen hos Demokrit och Epi- kuréerna, — den lära, på hvilken Robert Boyle och Dalton seder- mera uppbyggt den moderna kemiens hypotetiska underlag och urtypen för den mekaniska världsförklaringen i alla tider; vid den stoiska panteismen såsom den lifsåskådning, hvari den romerska 316 FILOSOFIEN SOM SKOLÄMNE. kejsartidens ädlaste andar funno hvila, samt slutligen vid det pla- toniska idébegreppet, hvilket ju jämte den stoiska Logos-läran bildar kärnan i den sammansmältning af judiskt-kristna element och grekisk filosofi, som småningom utformades till den kristna dogmatiken. Härmed vore då det kyrkohistoriska perspektivet vidgadt bakåt; dogmhistorien skulle icke längre te sig som en obegriplig företeelse, utan som ett historiskt betingadt faktum. Man säger kanske: detta kan meddelas dem af läraren i kyrkohistoria. Så mycket bättre, blott det sker fullt objektivt! Det kommer att underlätta den filosofiska utredningen af plato- nismen. Men det gör den icke öfverflödig. Ty platonismen är äfven ur andra synpunkter en företeelse, som en bildad människa bör känna. Vår tids stora naturvetenskapliga strid om arternas upp- komst får sin rätta belysning just genom en förståelse af det platonska idébegreppet. Som bekant spelade släkt- och artbegreppen en viktig roll i bildningen af idéläran. Och den seghet, hvarmed man så länge hängt fast vid Linnés och Agassiz’ lära om arter- nas oföränderlighet gent emot Darwinismen, har sin rot i det platonska idébegreppets suggestiva makt. För dem voro de olika släktena och arterna uttryck för skaparens tankar liksom för medeltidens platonici, de skolastiska realisterna, och våra natural- historiska system äro liksom en öfversättning af dessa skapare- tankar. Om medeltidsfilosofien har jag redan yttrat mig. Här äro några korta hänvisningar till kyrkohistorien till fyllest.' Den nyare tidens filosofi kunde lämpligen inledas med en framställning af den mekaniska världsåskådningens återuppvaknande hos Galilei, Cartesius och Spinoza; vidare meddelas en öfversikt öfver den franska upplysningsfilosofien, hvartill ju så förträffliga anknytnings- punkter finnas i vårt eget lands litteratur hos Kellgren och Leo- pold och som är af sådan vikt för förståelsen af den franska revolu- tionens utveckling. Sedan borde man dröja vid den Kantska kriticismen för att gifva lärjungen något begrepp om den kun- skapsteori, hvarpå den moderna filosofien är byggd. Därvid kunde man med fördel behandla en liten del af Schopenhauers »Welt als Wille und Vorstellung», hvilken på grund af sin mästerliga stil är att föredraga framför Kants egna ganska svårlästa utred- ningar. Slutligen borde man göra lärjungarna förtrogna med den Darwin-Spencerska evolutionsläran genom uppläsning och genom- gång af några kapitel i Spencers »First Principles», som ju är öfversatt till svenska. Jag tror nämligen icke, att en lärobok i filosofiens historia FILOSOFIEN SOM SKOLÄMNE. 317 vore rätta sättet att lösa problemet om ämnets studium i skolan. Vi hafva sedan några år tillbaka i Lund med framgång användt smärre partier ur filosofernas egna arbeten, de där lätt kunna tillägnas, och därmed vinnes en långt mera lefvande blick för hvad de lärde. Förutom de hänvisningar jag redan i detta hän- seende gifvit, skulle jag rörande framställningen af Spinoza före- slå att genomgå ett par af hans bref; af Cartesius läsas några kapitel i en till norska verkställd öfversättning af hans »Medita- tioner», och af Plato Faidon, som snart blir tillgänglig i en öfver- sättning, lämpad för skolbruk. Efter hand borde dylika lämp- liga läsestycken, försedda med kortare inledningar för de olika partierna, utgifvas i en samlad antologi. Det vore tydligen ett synnerligen värdefullt stöd för läraren i filosofi, om undervisningen i andra ämnen, som därmed hafva mera direkta beröringspunkter, inriktades med hänsyn till det filosofiska studiet. På den klassiska linjen vore det högligen på sin plats, att man i latinundervisningen läte Virgilius fara och i stället toge ut valda partier ur Lucretius Carus’ dikt »De rerum natura», så vida de ej erbjuda alltför stora öfversättnings- svårigheter. Därmed blefve lärjungen introducerad i den Demo- kritiskt-epikuréiska världsåskådningen. I stället för Ciceros tal kunde läsas partier ur »De natura deorum», som skänker en in- blick i de tre stora tankeströmningar, som vid kristendomens uppkomst dominerade antikens kulturlif: epikureismen, den stoiska panteismen och akademiens skepsis. Genom denna skrift finge lärjungarna vidare en aning om det allegoriska sätt, hvarpå den bildade romaren sökte tolka myterna. Liksom latintimmarna genom här antydda anordning skulle få ökadt reellt värde, så skulle också den grekiska undervisningen kunna hjälpa till genom att, såsom mångenstädes sker, behandla en lämplig platonisk dialog, t. ex. Faidon. Härigenom uppstode tidsvinst för de filosofiska timmarna på klassiska linjen; genom- gången af den antika lifsåskådningen kunde blifva kortare och så mycket mera tid ägnas åt nyare tiden, framför allt utveck- lingen af den naturvetenskapliga världsåskådningen, hvarom ju eljest en humanist får en mycket ofullkomlig föreställning. Omvändt borde man på reallinjen kunna fortare medhinna de mera naturvetenskapliga partierna af filosofiens historia, då ju förutsättningar från fysiken och kemien här ställa sig annorlunda, hvaremot mera tid finge ägnas åt antiken, genom genomgång af öfversättningar af Faidon, Ciceros förut omnämnda skrift o. s. v. Möjligen kunde ock under någon af de franska eller engelska 318 FILOSOFIEN SOM SKOLÄMNE. timmarna läsas ett lättfattligt mästerverk af en fransk eller engelsk filosof, t. ex. af H. Taine och Spencer. Klart är emellertid, att en sådan anordning af undervisningen ställer stora kraf på läraren. Dessa kunna blott fyllas, om filo- sofien lägges i hand på personer, som fått en grundlig akade- misk utbildning i ämnet. Men så länge filosofien ej räknas som likvärdig med andra ämnen vid lärareplatsers tillsättande, är naturligtvis detta en utopi. Det är därför absolut nödvändigt att råda bot på detta missförhållande. Det är en verklig olycka för vårt land, om vi, på grund af en falsk föreställning om hvad filosofi verkligen är, alltjämt skola hänga fast vid en undervis- ningsdogm, som är öfvergifven ute i Europa. Det stora värdet af ett filosofiskt underlag för vår intellek- tuella bildning kan jag icke bättre inskärpa än genom att afsluta denna uppsats med ett yttrande af den berömde fysiologen Max Verworn i inledningen till hans »Allgemeine Physiologie», där det bl. a. heter: »Det är ett obetingadt villkor för vetenskapligt framåtskridande, att man utöfver specialundersökningarna bevarar det allmänna målet, den stora uppgiften för ögonen, så att en planmässig, metodisk forskning må kunna uppstå. Det är blott möjligt, om forskaren från en högre ståndpunkt bevarar öfver- blicken öfver området, en karta, på hvilken de små, obetydliga föremålen försvinna, på hvilken i stora drag blott de viktiga, betydelsefulla fakta, åskådningarna och problemen skarpt samlas till en totalbild. En sådan öfversikt öfver mål, vägar och resultat behöfver ej blott den enskilde forskaren; en sådan öfversikt, icke en summa af fakta, fordrar hvarje bildad människa för att af vetenskapen utfinna, hvad han kan göra bruk af för lifvets praktiska eller teoretiska béhof. Ty vetenskapen är till för lifvets skull och icke lifvet för vetenskapens». Axel Herrlin. Bokanmälan. Fransk läsebok för de allmänna läroverken och flick- skolor samt till själfstudium utgifven af C. J. M. Fant. Med 31 afbildningar i texten och en kolorerad plansch. Stockholm. P. A. Norstedt & Söner. Pris 2:50. Detta arbete, som utkom i slutet af förra vårterminen, utgör 7:de häftet, 2:dra serien, af ofvannämnda förläggarefirmas »Skol- bibliotek». I den smakfullt illustrerade textafdelningen (126 sid. 8:0) hafva först medtagits valda stycken ur A. Dumas’ Le martre d’armes, vidare L'espion de police sans le savoir af M:me de Bawr, ett par julhistorier, en legend af A. Theuriet samt ett utdrag af lämplig omfattning ur Césaire Villattes förträffliga Voyage ä Paris i 3:e delen af Langenscheidts Notwörterbuch der französischen Sprache, slutligen en kort men god poetisk afdelning, upptagande nio representativa skaldestycken af La Fontaine, Racine, Rouget de fisle, Béranger, Lamartine, V. Hugo och Sully-Prudhomme. Ehuru vi ingalunda vilja instämma i utgifvarens i företalet framställda fordran på att en läsetext alltid bör vara så kort, att den kan medhinnas under en termin, medgifva vi dock, att kortare läsestycken äro särskildt lämpliga för ett lägre stadium och äro förvissade om att utgifvaren såväl i detta som i andra afseenden i sin läsebok gjort ett lyckligt litteraturval. Helt visst har han ock träffat ungdomens smak i de införda styckena, hvilka till stor del utgöras af spännande situationsbilder med historisk bakgrund. I dylika skildringar är Dumas’ stil mönstergill; märk särskildt styckena 2, 3 och 5 af Le maltre d’armes! Att handlingen i denna be- rättelse ej är förlagd till Frankrike, har af en recensent framhållits som en brist, men denna brist, om det är. någon, blir ju obe- 320 BOKANMÄLAN. tydlig därigenom, att framställningssättet är så typiskt franskt och att innehållet utgöres af en fransmans öden. Textafdelningen i sin helhet är af den art, att den lämnar god behållning. Dumas’ liffulla porträtt-skisser af Alexander I och hans excentriske broder Konstantin Pavlowitsch fästa sig lätt i minnet, och M:me de Bawrs bekanta berättelse om den hederlige Michel Perrin ger oss nästan lika bra som en historisk lärobok inblick i förhållandena under Napoleons konsulat. Realupplysningarna, såväl de historiska och topografiska som de litterära, äro alltigenom intresseväckande och ovanligt omsorgsfullt utarbetade. Ett par smärre misstag, båda i kommentaren till sid. 116, må i förbigående anmärkas. Den världsberömda samling af moderna konstverk, som är känd under namnet Musée du Luxembourg, är ej inrymd i någon del af senats- palatset utan i en särskild byggnad, belägen ett stycke därifrån. Det är ej heller la Place de la Concorde, som man ser i för- grunden på den kolorerade planschen utan la Place du Carrousel och en del af Tuilerieträdgården. Läseboken är närmast afsedd att användas i 6: i och 6: 2 af de allmänna läroverken och å motsvarande stadium af flick- skolorna. För detta ändamål lämpar den sig synnerligen väl både genom läsestyckenas lätta språkform och genom den lika bekväma som utförliga ordlistan till sidorna i—96 eller de fem första läse- styckena. Utgifvaren är att lyckönska till det stöd han i sitt arbete haft af en så fin kännare af de båda språken som pro- fessor Schulthess. En blick på denna ordlista visar bättre än något annat, huru omsorgsfullt textvalet blifvit gjordt med afseende på det skolstadium, för hvilket läroboken är afsedd. Vi finna en verklig elitsamling af ofta förekommande ord, nästan fullständigt fri från modernismer och mots de créatiofi individuelle. Ej heller i syntaktiskt hänseende erbjuder texten några stora svårigheter, och såväl till det syntaktiska som till det i trängre mening idio- matiska finnas goda förklaringar i kommentaren. Denna kommentar, som med sina exempel och parallellhän- visningar utan tvifvel representerar ett duktigt stycke arbete, torde i afseende på lärorikt innehåll kunna ställas vid sidan af det bästa vi i detta slag äga, såsom t. ex. Rodhes, Edströms och Sturzen-Beckers textanmärkningar. Den upptar korta och klara framställningar af sådana karakteristiska kapitel af grammatik och synonymik, som till repetition och öfning ständigt behöfva fram- hållas. Hit höra sammanfattningar angående tempus- och modus- läran, pronomina, satsförkortningar m. m. Till dessa sluta sig en del anmärkningar af mindre elementär art. Dessa innehålla fina BOKANMÄLAN. 321 och väl exemplifierade iakttagelser af språkföreteelser, som, ehuru ej oviktiga, dock mindre ofta pläga påpekas. Sådana anmärk- ningar äro t. ex. den om falloir, devoif och pouvoir (till sid. 34); om de olika betydelserna af devoir (t. sid. 72); om användningen af futur antérieur såsom skenbart uttryckande handling i förfluten tid (t. sid. 73); om omväxling mellan passé défini och passé indéfini (t. sid. 90); om tempus i sådana uttryck som nallait-ellepas lui dire: (sid. 91) m. fl. — Enkelt och redigt äro dessa anvisningar affattade, och endast mycket sällan och i mindre viktiga fall skulle man önska någon ändring i formuleringen. Så t. ex. vid förklaringen af uttrycket On en sort, de la frison å sid. 3 samt mon phis grand chagrin est bien d'en avoir recu. de 1'argent. Utgifvaren betecknar här en såsom pleonastiskt och anser, att det står för att starkare framhålla substantivets betydelse. Riktigare och äfven lättfattligare är väl att säga, att en syftar på de föregående orden prison och argent (se de resp, sidorna i texten!) samt att orden de la prisoji och de l’argent afse att förtydliga adverbet en. En är ju på dessa ställen ej så pleonastiskt som t. ex. i uttrycket En voilä 7m fripon! där det i betydelsesvaghet kan jämnställas med den etiska dativen i motsvarande svenska uttryck. Såväl kommentaren som arbetet i dess helhet är synnerligen väl korrekturläst. Bokens pris torde ej böra anses för högt, om man tar i betraktande dess prydliga utstyrsel samt den omständig- heten, att texten räcker som läsning under minst tre terminer. Lektor Fant har i sitt företal motiverat utgifvandet af läse- boken därmed, att nybörjarstadiet, hvad franskan beträffar, är jämförelsevis svagt försedt med lämpliga läsetexter, och vi vilja gärna instämma däri. För öfverstadiets bruk råder nästan öfver- produktion af goda texter, men till lektyren i klasserna 6: 1 och 6: 2 böra bidrag tacksamt mottagas, i synnerhet om de äro af det framstående värde som det ifrågavarande arbetet. Wm. Vårt språk, 7iysve7isk grammatik i utförlig framställning af Adolf Noreen. Lund, C. W. K. Gleerup. Då 1891 års examensstadga bland andra välbetänkta före- skrifter införde den, att för betyget godkänd i filosofie kandidat- examen i skolans hufvudämnen borde fordras det, som kunde anses nödvändigt för undervisningen på skolans lägre stadium, så togs denna föreskrift åtminstone i ett ämne och af en lärare på fullt allvar, det var i nordiska språk och af professor Noreen. Verdaiicli 1903. 21 322 BOKANMÄLAN. Nya examensfordringar utarbetades, där den förut centrala is- ländskan trängdes tillbaka och fick lämna plats för nysvenskan, en anordning, hvars genomförande stötte på icke ringa svårigheter på grund af bristen på lämplig litteratur. Men icke nog därmed. Seminarieöfningar ordnades inom hithörande områden; särskildt ett s. k. proseminarium har väl hela tiden arbetat härpå; inom det högre seminariet uppmuntrades deltagarne att för sina upp- satser välja stoff inom vår nysvenska grammatiska litteratur, och — sist men icke minst — föreläsningar i ämnet anordnades med utsikt på en mycket utförlig behandling af ämnet i alla dess grenar. För den, som då var med, och det var bl. a. anmälaren, ehuru blott i ringa grad på grund af andra studieuppgifter, är det en kär bekant, som nu kommer igen, då professor Noreens ut- förliga framställning af den svenska grammatiken börjat öfvergå från föreläsningshäftets form till bokformen. Framställningen är, som jag sade, stort anlagd. Men detta kan omöjligen klandras, då man betänker, att ett liknande försök till behandling af hela ämnesområdet icke blifvit gjordt sedan Rydqvists dagar och då man vidare betänker, hvilket lifligt arbete sedan dess bedrifvits, huru mycket nytt stoff, som invunnits, och framför allt har genomgående hela betraktelsesättet på detta om- råde förändrat sig. Den, som skulle önska ett mindre omfångs- rikt arbete, bör erinra sig, att vårt lilla land icke gärna kan bära två konkurrerande arbeten på en gång och att den fullständiga framställningen alltid är en förutsättning för den kompendiösa. Då detta skrifves, föreligga två häften, båda tillhörande arbetets första band och innehållande, som det tyckes, större delen af den allmänna inledningen. Prospektet utlofvar, att årligen skall utgifvas ett halft band och högst 300 sidor, att därvid banden I, III, V och VII skola utgifvas samtidigt, så att olika intressen tillgodoses och — kunna vi tillägga — läsaren förr blir bekant med arbetets ställning till vetenskapens centrala frågor. Det hittills publicerade utgör som sagdt en del af arbetets inledning. Såsom sig bör, definieras först de grundläggande be- greppen. Särskildt utförligt redogöres för den mångfald betydelser, hvari ordet språk kan tagas och faktiskt tages, huru vi ha språk i första hand, som omedelbart representera föreställningar, språk i andra hand, som närmast äro att öfverflytta till ett annat språk o. s. v. Jag kan ej värja mig för den tanken, att förf, gått något väl långt i sin ifver att definiera allting, äfven så enkla saker som bok och bref, och jag är ej fullt viss om riktigheten af hans synonymiska skiljande på olika ord för öfversättning. BOKANMÄLAN. 323 Följande §§ behandla språkvetenskapens begrepp och hjälp- vetenskaper, grammatikens begrepp och arter o. s. v. Särskildt intresse knyter sig till § 9, som bär rubriken »gram- matikens hufvudindelning», detta både därför, att uppfattningen är ny. och därför att den är grundläggande för det påbörjade arbetets plan. Grammatikens indelning är enligt Noreen följande: I) Ljudläran, som redogör för det fysiska materialet, de artikulerade språkljuden. 2) Betydelseläran, som redogör för språkets psykiska inne- håll, de idéer, som genom språkljuden meddelas och utgöra dessas »betydelse». 3) Formläran, som redogör för det särskilda sätt, hvarpå ljudmaterialet i betydelseinnehållets tjänst formas till språkformer. Detta, blir således arbetets indelning. Den första afdelningen är ju en gammal bekant. Intresset torde där komma att knyta sig till detaljer, af hvilka många af Noreen behandlas på ett nytt och intressant sätt, såsom hållna sommarkursföreläsningar och därvid använda grundlinjer visa. Så mycket allmännare är det intresse, som knyter sig till de följande två afdelningarna. Namnen äro gamla, men begreppen helt nya och indelningen likaså. Mindre gäller detta om form- läran, ty att den utvidgas från att omfatta blott redogörelsen för ordets böjningsformer till att redogöra äfven för satsens olika formningar, är ej alltför öfverraskande. I själfva verket äro många hithörande saker i behof af en ny och vetenskaplig framställning. Därvid torde under många år samlade proseminarieuppsatser kunna bjuda ett något ojämnt men rikligt excerptmaterial, för hvars kom- pletterande .förf, själf förvisso icke skyr någon möda. Men det allra största intresset och — jag tillägger det — de undrande tviflen knyta vi till betydelseläran. Att den gifna indelningen är både den enklaste och mest logiska indelning af grammatiken, som hittills gjorts, detta synes mig alldeles klart. Frågan är blott, om den kan genomföras. Blindskären äro många just inom betydelseläran. Stoffet är ju så öfverväldigande, det gärna kan bli; och det frågas: skall det lyckas finna tillräckligt naturliga indelningar, som äga sin grund i detta stoffs inneboende egenskaper? Eller riskera vi få indelningar faktiskt bestämda af den följande formlärans innehåll och behof (maskerad cirkel)? Eller behöfva vi frukta uppdelningar, hvilka äga sin faktiska grund icke i sin egen naturnödvändighet utan i ett främmande språks former (den gamla historien i förbättrad upplaga)? På allt detta motser rec. med spänning författarens svar. Jag tillägger, att, 324 BOKANMÄLAN. äfven om det modiga försöket icke skulle lyckas, om de olika hufvudområdena af praktiska skäl icke skulle kunna skiljas, så ha vi alla garantier för att dess detaljer skola visa sig både intresseväckande och fruktbärande. Jag upprepar därför min i dagspressen framställda anhållan, att förf, ville så snart som möj- ligt ge oss del af sin betydelselära och sin formlära. Att döma t. ex. af vissa uttalanden i hans recension af Brate är förf, icke fullt medveten om hur ny hans åskådning är. Faktiskt är det nog så, att reformvännerna på det grammatiska området för ögon- blicket nödtvunget gjort »på stället hvila» för att ej komma i kollision med den aktion från Noreens sida vi alla med spänning motse. Men jag återvänder till hvad vi fått. Det andra kapitlet handlar om nysvenskans frändskapsförhållanden och ger en kort och populär öfversikt af den indoeuropeiska språkstammens mång- skiftande underafdelningar samt i särskilda §§ för den germanska språkfamiljen och den nordiska språkgrenen, alltså med perspek- tiviskt berättigad ökning i utförligheten, i den mån ämnet kommer oss närmare. Möjligen skulle denna perspektiviska anordning ha kunnat drifvas ännu längre, så att ett och annat kunnat inbe- sparas, som nu fått vara med. Därigenom kunde på en punkt utförligheten till fromma för den följande framställningen ha varit större. Bland bokens läsare torde väl blott de egentliga fack- männen ha aning om hvilken oerhörd betydelse för vårt språks historia lågtyskan haft, hansans språk, som talades under vissa tider tvifvelsutan af flertalet bland Stockholms köpmän och är ursprunget för otaliga massor af lånord, däribland nästan alla de viktiga orden i versen Arans och hjältarnes språk, hur ädelt och manligt du rör dig. Då nu alla känna till högtyskan och — rimligt nog — gärna tänka sig lågtyskan såsom en dialektisk förvanskning af detta språk eller i alla händelser tänka sig skillnaden mellan de två vida mindre än den är, så blir ofta etymologiska ordböckers och andra (äfven populära) arbetens tal om tyskt inflytande, tyska lån o. s. v. rätt obegripligt för den intresserade allmänheten, en olägenhet som i någon mån kunnat afhjälpas genom en här in- förd framställning af lågtyskans viktigaste egenheter, särskildt för så vidt de utgöra afvikelser från högtyskan.* * Lättast fås hithörande fakta i Nordisk familjebok, art. Plattyska. BOKANMÄLAN. 325 Följande § behandlar nysvenskans riksspråk. En lärare skall där finna nyttiga förklaringar till språkliga »fel» i Runebergs och Topelii språkbruk och rimteknik. Kapitlet afslutas med en ut- förlig redogörelse för de svenska dialekterna. Följande kapitel motiverar gränsregleringen mellan forn- svenska och nysvenska (1526 års testamente) samt mellan ny- svenskans båda perioder (Dalins framträdande) och redogör därpå för källorna för vår kunskap om språket och dess dialekter, hvarvid vi naturligtvis jämte ett stort antal ur litteraturhistorisk synpunkt betydelsefulla arbeten finna åtskilligt, som blott språk- forskaren tar ned från bibliotekshyllorna. Enligt sakens natur har det nyss refererade kapitlet ofta nog fått karaktären af en katalog. Skenbart gäller detta äfven om det följande, som dock, om man ser något djupare, innehåller ett intressant stycke kulturhistoria. Det behandlar nämligen den svenska språkforskningens historia. Att indelningen följer den språkliga indelningen i äldre och yngre nysvenska är åtminstone skenbart godtyckligt men i alla händelser oskadligt. Inom den äldre perioden möta vi först Joh. Bureus, som af renässansen lärt intressera sig för fakta och här liksom på många andra områden är vår förste iakttagare. Senare kommer stormaktens och stor- hetsdrömmarnas tid, då Arvidi bevisar, att vår poesi är öfverlägsen den homeriska, och Pfeif i »mandomen» ser vårt språks väsentliga egenskap och på samma gång normen för all språkriktighet, spe- ciellt för rättstafningen. Efter detta rus kommer frihetstiden, bäst måhända representerad af Sven Hof, den nyktre men på samma gång skarpsinnige kritikern och forskaren, samt naturligtvis af Johan Ihre. Men — vi hänvisa till arbetet själft, där man kan se, hur de olika tidsriktningarna tagit sig uttryck på detta område. Möjligen skulle framställningen blifvit lättlästare, om den lexikaliska litteraturen fått en egen afdelning. Faktiskt står densamma i mycket ringa växelverkan med den öfriga språkvetenskapliga litte- raturen — Ihres etymologiska glossarium därvid naturligtvis undan- taget. Helt olika är förhållandet med rättstafningsfrågan, vår kulturs speciella Sisyfusarbete, som emellertid under vissa tider utgjorde motivet icke blott för ovederhäftiga pratmakares arbete utan äfven t. ex. till den nämnde Hofs framträdande. Det är en vemodig humor öfver allt detta oändliga diskuterande och kriti- serande med de magraste möjliga resultat. Sedan 1800-talet ingått, blir litteraturen rikare — till en början tyvärr blott kvantitativt, till dess vid århundradets midt Rydqvist framträdde och bildade en verklig epok, därvid han 326 BOKANMÄLAN. visserligen införde ett betraktelsesätt, som utom vårt land redan börjat bli föråldradt. Så långt ungefär ha vi i andra häftet kommit. Vi äro tämligen nära den tid, då hvad tyskarna kallat »Junggrammatici» framträdde och införde fullt modernt naturvetenskapliga metoder i språkveten- skapen. Om denna riktnings införande bör Noreen kunna ge besked, »ty han var med». Det följande häftet bör därför bjuda särskildt intresse. Att uttala något totalomdöme — eller utfärda något direkt betyg — för min lärares påbörjade stora arbete finner jag hvarken behagligt eller passande. Af obetydligheten hos de framställda anmärkningarna kan läsaren ju för resten sluta sig till min upp- fattning. Men jag tror mig kunna räkna på, att alla vänner af svensk språkforskning skola dela min glädje, att det mångåriga arbetet börjat bära efterlängtad frukt. Må det vara börjadt i en lycklig stund, må det få verka väckande och upplysande, och ändtligen: må det få bidraga att göra skolans modersmålsunder- visning gladare och mera fruktbärande än den under nuvarande förhållanden kunnat bli. Nat. Beckman. Grunddragen af embryologien förskolornas högre klasser samt till själfstudium af Elin Cederblom. Stockholm. P. A. Norstedt och söners förlag. 1902. På grund af de stora och olikartade iakttagelser, som under de senaste årtiondena blifvit gjorda inom zoologiens och paleonto- logiens områden, har undervisningen äfven inom elementarskolorna vid bibringande af kunskap om djurvärlden undergått en stor och genomgripande förändring. Man nöjer sig icke längre med att meddela kännetecken på ordningar, familjer, släkten och arter samt underrättelser om djurens lefnadssätt, utan man söker också visa den inre släktskapen inom de olika djurgrupperna. Därvid tages hänsyn till djurens inre byggnad, hvilken förtydligas genom dissektioner af mera lätt tillgängliga djurarter, och till deras här- ledning ifrån utdöda former. Vidare förklaras de olika organens uppgift i fysiologiskt afseende med särskild betoning af olikartade anfalls- och försvarsvapen, »skyddande likhet», förekomsten af rudimentära organ m. m. Glädjande härvid har varit den all- männa iakttagelsen, att just uppvisandet af detta inre sammanhang har väckt lifligt intresse för undervisningen och föranledt ett nyttigt och lärorikt meningsutbyte mellan lärare och lärjungar. Men man har gått längre och tagit embryologien till hjälp för att förklara BOKANMALAN. 327 fakta, hvilka eljest skulle förblifva dunkla och otydliga, och härvid kan fil. kand. Cederbloms ofvannämnda bok blifva af stor nytta och betydelse. Förf, har tagit den enkla cellen såsom utgångs- punkt och gått, såsom flere lärare i elementarskolans högre klasser äfven pläga göra, ifrån de lägre djuren till de högre. Här må framhållas den stora betydelsen af likheten vid fortplantningen hos växter och djur, hvilken förf, påpekar, och som förtydligar den nära samhörigheten mellan växt- och djurvärld. Af vikt är vidare, att vanliga djurformer beskrifvits, hvilka lärare kunna för- skaffa sig utan nämnvärd svårighet, och således behöfva de icke vid undervisningen åtnöja sig med att blott förklara de framställda afbildningarna utan äfven vara i stånd till att uppvisa dit hörande preparat. Genom att man går till väga på detta sätt, bör inne- hållet af boken på den för zoologi i våra elementarskolor knappt tillmätta tiden utan svårighet hinna meddelas. Möjligen kan kapitlet om utvecklingen af några af de inre organsystemen sparas till undervisningen i hälsolära. Äfven här är uppvisandet af preparat af vikt, och sådana hämtas med fördel, såsom förf, visar, ifrån olika klasser af ryggradsdjur. Genom det klara och tydliga språket och det enkla fram- ställningssättet kunna lärjungar i skolans högre klasser, för hvilka boken är afsedd, med lätthet tillägna sig dess innehåll, hvarför alla vänner af en praktisk och öfverskådlig zoologiundervisning säkert med nöje se utgifvandet af densamma. För dem, som vilja utvidga sina kunskaper i embryologi, bör den i slutet af boken bifogade litteraturförteckningen vara af nytta. A. C. Bilder ur riksdags- och hufvudstadslifvet i bref till hemmavarande vänner i hemorten från prosten d:r Christian C t enhammar. Under konung Carl XIV Johans sista riksdag. Dessa bref utgöra en ganska fullständig krönika öfver riks- dagen 1840—41. Med grundlighet och sakkännedom redogör brefskrifvaren för riksdagsfrågorna och tager politiska personlig- heter af alla partier i noggrant skärskådande. En mängd anek- doter, alltid karakteristiska för de personer eller förhållanden som tecknas och ofta af verkligt kulturhistoriskt värde, ge lif och om- växling åt skildringarna. Framställningen utmärker sig för öfrigt för mycken kvickhet och humor. Synnerligast i de bref, som äro skrifna under loppet af 1840, sticker brefskrifvarens glada och skämtsamma lynne fram på många ställen. Men den regeringsfientliga karak- 328 BOKANMÄLAN. tär, som var utmärkande för den sista riksdagen under Karl Jo- hans regering, framkallade så småningom en misstämning hos den konservative och rojalistiske prästmannen, hvilken under det sista året af hans vistelse i Stockholm tydligt visar sig i brefven till de hemmavarande vännerna. Det var i början af januari 1840, som prosten Stenhämmar från Häradshammar i Östergötland begaf sig till Stockholm. Hans sätt att färdas lämnar i fråga om bekvämlighet åtskilligt öfrigt att önska och vittnar om att riksdagsmannabanan var vida mera törnbeströdd då för tiden än i våra dagar. Herr prosten och riksdagsmannen måste nämligen hålla till godo med att åka med en forbonde, som skulle till Stockholm med ett lass fläsk! Som resan tog ej mindre än tre dagar i anspråk och natthärberge måste sökas i vanliga bondkvarter, är det tydligt, att en sådan resa var ett tämligen allvarsamt företag för en man, som redan lämnat medelåldern bakom sig. Prosten S. deltog med lif och lust i riksdagsarbetet, som roade honom, och var, som bekant, en duglig riksdagsman och ett godt stöd för sina meningsfränder. Men han älskade ej för- ändringar, och oppositionens reformförslag vållade honom stor oro och förtret. Införandet af departementalstyrelse, som vid denna riksdag föreslogs, föreföll honom som en onödig och skadlig ny- het, och det representationsförslag, som här framlades, gjorde honom ängslig för Sveriges framtid. Han spår, att om det en gång skulle komma att genomföras, skulle Sverige icke förbli själfständigt i 20 år! De fyra stånden voro enligt hans åsikt väl behöfliga som en motvikt mot aristokraternas inflytande, som han högligen fruktade. Öfver oppositionens ledare utgjuter han i sina bref hela sin harm. Anckarsvärd afmålar han i de svartaste färger, likaså d. v. professor Thomander, som han kallar en »krokvägssökare, som slingrar sig i alla möjliga bukter». Nordin, »den förträfflige lufven», är honom naturligtvis ej heller till behag. Hans omdömen om riksdagskamraterna äro alltid humoristiska och ofta träffande men, när det ej gäller meningsfränder, starkt färgade af partisinne. Men just det subjektiva i hans skildringar gifva hans riksdags- historier ett intresse, som andra mera opartiska teckningar från denna tid ofta sakna. Hastigt skisserade porträtt af ryktbara personer, som han träffat, och andra kulturhistoriska smådrag förekomma här och där i brefven, men ledsamt nog tämligen sparsamt. Riksdags- arbetet tillät honom ej att deltaga i umgängeslifvet. Några bjud- BOKANMÄLAN. 329 ningar på slottet var han dock med om, och han skildrar dem i brefven till de hemmavarande på ett lifligt och roande sätt. Med sin lediga stil och sitt omväxlande innehåll äro dessa skildringar en särdeles angenäm läsning, som dessutom lämnar en god del historiskt vetande i behåll. Utgifvaren af brefven, pros- ten Th. Stenhammar i Vreta kloster, ämnar möjligen utgifva ännu en del af dessa anteckningar, hvilken liksom denna del utan tvifvel skall finna intresserade läsare. G. H. Den svenska odlingens stormän. Lefnadsteck- ningar af fil. doktor Lydia Wahlström. I. Hans Järta. II. Henrik Ling. Förf, säger på ett ställe i sitt arbete, »att man skulle kunna indela den svenska odlingens stormän i två slag: sådana åt hvilka det förunnats att fullfölja en lifsgärning, att in i enskild- heter utmejsla sitt lifs arbete, och sådana, hvilkas förnämsta verk förblifvit ett fragment» .... Egendomligt nog höra båda de män, som äro föremål för dessa skildringar, just till den grupp, hvars lifsgärning åtminstone till någon del förblifvit ett fragment. Ingenderas utveckling nådde sin fulla mognad, och ingendera af dem kom att utöfva ett så stort inflytande på sin samtid, som man kunnat vänta i betraktande af deras framstående egenskaper. Tyvärr hör ett sådant fenomen ej till sällsyntheterna hos oss. Mer än en rikt begåfvad man i vårt land har liksom Ling och Järta tröttnat vid kampen, innan han nått sitt mål, och stannat bland de efterblifna, emedan han saknat den andliga smidighet, som erfordras för att kunna lämpa sig efter växlande tidsströmningar. Vemodsfullt tillägger också förf, till sitt ofvan anförda yttrande, att det tyvärr endast är ett fåtal, man kan hänföra till den förra gruppen. Båda lefnadsteckningarna äro gjorda med stor talang och på ett sätt, som vittnar om förf:s stora iakttagelseförmåga och fina psykologiska uppfattning. De äro ej af något större omfång: Järtas upptager 60 sidor, Lings 30, men man får dock, tack vare den omsorg, som blifvit nedlagd på urvalet af det biografiska stoffet, ej blott en ganska omfattande kännedom om dessa båda mäns yttre lefnadsöden, utan äfven en god inblick i deras inre utveckling. . Klart och träffande har förf, skildrat de stora motsättningar, som funnos så väl i Järtas som i Lings skaplynne. Utmärkande för dem båda var en starkt utpräglad själfständighet, som ofta 330 BOKANMÄLAN. dref dem att till skada för dem själfva gå sina egna vägar. Icke desto mindre utöfvade tidsförhållandena och de omgifningar, i hvilka de lefde, ett så afgörande inflytande på deras utveckling, att de, synnerligast Järta, väl kunna betraktas som fullödiga typer för den tid, under hvilken deras egentliga utveckling inföll, näm- ligen början af 1800-talet. Järtas biografi är tecknad med en värme och kraft, som ger honom första rummet i läsarens sympati. Med lifliga färger har förf, målat hans många glänsande egenskaper och det blida och älskvärda, som fanns i hans väsen bredvid den stolta oböjlig- heten. Genom en mängd karakteristiska anekdoter och citat ur hans skrifter belyser hon hans förhållande till sin omgifning och ger oss prof på hans blixtrande kvickhet. Väl skildrade äro äfvenledes hans insatser i det politiska lifvet och de många väx- lingar, på hvilka hans offentliga bana var så rik. Egendomligt nog är denna intressanta personlighet blott föga känd af vår tid, synnerligast af dess ungdom, och vi äro därför förf, tacksamma för det hon beredt oss tillfälle att här göra hans närmare be- kantskap. De historiska händelser, som bilda en ram omkring de båda här skildrade stormännens lif, äro framställda med stor åskådlig- het och göra det lilla arbetet till en verkligt värdefull insats i vår historiska litteratur. Boken är dessutom från etisk och psy- kologisk synpunkt af stort värde och förtjänar att räknas bland det bästa vi hafva att bjuda den studerande ungdomen. Den passar för öfrigt både för skola och hem, för ung och gammal. G. H. Från skolsalen. Föredrag, uppsatser m. m. af Teodor Holmberg, föreståndare för Tärna folkhögskola i Väst- manland. Det är oss en glädje att än en gång få meddela Verdandis läsare, att ännu ett häfte — det femte — af direktör Holmbergs vid olika tillfällen hållna skoltal och föredrag är utkommet. Häri beröras ej blott uppfostringsfrågor utan äfven andra ämnen af etiskt och socialt intresse, bland andra det af vår tid med så mycken ifver omfattade arbetet för folkbildningen. Vi kunna ej annat. än önska, att de många tändande tankar, de många ädla frön, som blifvit nedlagda i dessa uppsatser, måtte spridas till vida kretsar och att deras frukt må blifva verk- sam kärlek och sympati för den stora uppgift förf, gjort till sin: BOKANMÄL.AN. 331 ungdomens förädling och daning till handlingskraftiga män och kvinnor, som kunna blifva till gagn för det folk och det land de tillhöra. G. H. Folkbiblioteksbladet har utsändt sitt tredje nummer för året, innehållande recensioner öfver nyutkommen litteratur. Öfver det sista årets religiösa litteratur lämnar lektor L. Berg- ström en öfversikt och fil. lic. R. Nilsson redogör för litteratur i statskunskap, lämplig för folkbibliotek. Af föreståndarinnan för Redbergslids folkbibliotek i Göteborg, fröken M. Larsén, lämnas en redogörelse för »ett praktiskt lånesystem». Bladet, som utges af Folkbildningsförbundet, afser att i möj- ligaste mån sätta personer, som ej ha bekväm tillgång till nyut- kommen litteratur, i stånd att bilda sig ett omdöme om dennas värde i allmänhet och speciellt om dess lämplighet för folkbiblio- tek. Bladet vänder sig till alla personer, som på ett eller annat sätt hafva att göra med landets folkbibliotek, först och främst till bibliotekens föreståndare, hvilka här kunna få ledning för bok- inköpen, men det bör äfven blifva af nytta för sådana enskilda bildningssökande, hvilka önska att med lätthet kunna afgöra, hvad som af den sist utkomna litteraturen mest motsvarar deras önsk- ningar. Bladet utkommer med 4 nummer under år 1904 och kostar för helt år allenast 50 öre. Prenumeration sker på posten. Meddelanden från Sveriges högre flickskolor och samskolor. Göteborgs Nya elementarläroverk för flickor. Fröken Märta Wide- gren har lämnat sin befattning som ordinarie lärarinna vid skolan för att in- träda i äktenskap. Hon har efterträdts af fröken Maria Tengstrand, förut lärarinna vid Eskilstuna elementarläroverk för flickor. — Två nya ämnen hafva införts, nämligen träslöjd och modellering, det förra i elementarklasserna, det senare i förberedande klassen samt i l:sta och 2:dra elementarklassen. Eva Rodhes skola i Göteborg. Vid vårterminens slut 1903 afgick lärarinnan fröken Maria Palmær, som varit anställd vid skolan under 8 år, på grund af förestående giftermål. I hennes ställe har såsom fast lärarinna antagits fröken Sophie Louise Berg, som genomgått treårig seminariekurs. Hudiksvalls elementarskola för flickor. Vid slutet af vårterminen 1903 afgingo tvenne lärarinnor, fröknarna Gundborg Wallström och Karin Hellström. I deras ställe hafva från och med början af innevarande läsår anställts fröken Anna Sjögren, examinerad småskolelärarinna, och fröken Olga Andeizon, slöjd- 232 MEDDELANDEN FRAN SVERIGES HÖGRE FLICKSKOLOR OCH SAMSKOLOR. lärarinna. Som gymnastiklärarinna har, likaledes från detta läsårs början, anställts fröken Helga Holmgren, gymnastikdirektör. Göteborgs högre flickskolors och samskolors kretsförening hade fre- dagen den 25 sept. sammanträde under ordförandeskap af rektor R. Röding. Vid sammanträdet, till hvilket föreningens medlemmar särdeles talrikt infunnit sig, voro äfven representanter för alla stadens styrelser för högre flickskolor närvarande. Öfverläggningen gällde förbättring af lärarinnornas pen- sionering och ett någon tid förut väckt förslag till grunder för en pensionsreform. Mötet anslöt sig enhälligt till detta förslag och beslöt att genom krets- föreningens styrelse insända detsamma till centralstyrelsen att närmare pröfvas och underställas öfriga kretsars utlåtande. Göteborgs lärarinnors sjukhjälpsförening hade sitt årssammanträde den 22 oktober. Ur styrelseberättelsen må här meddelas, att föreningen haft 105 medlemmar, att sjukhjälp utdelats åt 15 af dessa till ett sammanlagdt belopp af 766 kr. och att föreningen under årets lopp blifvit tillerkänd forvaltningsbi- drag af statsmedel. • . Göteborgs lärarinnehem. Innevarande års sommar är den fjärde,, under hvilken Fritz och Susanna Hasselblads Minne öppnat sina gästvänliga portar för att mottaga lärarinnor till ett så stort antal, stiftelsen kan rymma. Från när och fjärran kommo ock ansökningar om att längre eller kortare tid få vistas å Bångsbo i dess härliga luft och nervstärkande lugn. Styrelsen hade den glädjen att icke behöfva afslå någon ansökan; genom omtanke och klok beräkning kunde utrymme beredas åt alla. 41 lärarinnor vistades i hemmet i medeltal öfver fyra veckor; af dessa voro 27 från Göteborg, 3 från Stockholm, 2 från Växjö, 2 från Jönköping samt 1 från hvardera af följande orter: Alingsås, Arvika, Karlshamn, Karlstad, Skara, Trelleborg och Uppsala. Lättheten att med Särö-banan komma till Bildal eller Kullen har dess- utom lockat mången att göra ett kortare besök på Bångsbo på en eller ett par dagar, synnerligen öfver söndagarna. De flesta sådana tillfälliga besökande ha varit lärarinnor, men äfven eleverna vid en af Göteborgs flickskolor ha fått tillbringa en lofdag därstädes. Alla äro ense om, att det är ett förtjusande ställe, ehvad man intager en smaklig måltid under den väldiga kastanjen på gården, ströfvar omkring i parken, klättrar i bergen eller går ned till sjöstranden att bada. Ställets värdinna, fröken Märta Hamilton, lämnar också ingen möda ospard för att genom älskvärdhet och tillmötesgående göra Bångsbo till ett verkligt hem, där en och hvar känner sig välkommen och väl till freds. Hon kvarstår framgent på den plats, hon så väl förstår att fylla. Med största tacksamhet må anföras, att äfven i år ha redaktionerna för Göteborgs Aftonblad, Göteborgsposten och Göteborgs Handels- och Sjöfarts- tidning skänkt sina respektive tidningar och Göteborgs förenade bryggerier genom konsul J. V. Svalander afgiftsfritt lämnat läskedrycker. Fröken Jose- fine Hall har förärat en postväska af läder; dessutom ha flera af pensionärerna visat sin tacksamhet och sitt intresse för hemmet genom att gifva större och mindre presenter, dels nyttiga saker, dels prydnadsföremål. Aldrig kunde genom någon stiftelse Fritz och Susanna Hasselblad be- hållas i bättre och kärare minne! Göteborg i nov. 1903. Hilda von Heijne. Sekreterare. Bilaga till tidskr. Ver dandi 1903, hft 2. Förteckning öfver medlemmar i Föreningen af lärarinnor och lärare vid Sveriges högre flickskolor och samskolor 1902. Centralstyrelse. Örtenblad, Olof, rektor, ordförande. Henckel, Agnes, fil. kand., förestån- darinna, vice ordförande. Widegren, Matilda, skattmästare. Bendixson, Artur, rektor. Lundell, J. A., professor. Rydberg, Elin. Rönström, Anna, föreståndarinna. Suppleanter. Aulin, Fr., lärov.-adj., studierektor. Wijkander, Anna, föreståndarinna. Pihl, Aurore, föreståndarinna. Silfverbrand, Susy, sekreterare. Revisorer. Lithner, Augusta. Palmquist, Augusta. Wallberger, Hj., ärov.-kollega. Suppleanter. Wahlbom, Alba. Bergstrand, Anna Brita, fil. kand. Nordlund, K., fil. dr. K retsfö reningar. 1. Arboga. Falk, Carolina, föreståndarinna, ord- Rasmuson, Ala. förande. Tidstrand, L. Crug, Zuma, sekreterare. Wistrand, M. S:a 5. 2. Arvika. de Besehe, Lydia, föreståndarinna, ord- Forsberg, Gully, fru. förande. Grauers, Lilly. Collin, Elin. 2 FÖRENINGEN AF LÄRARINNOR OCH LÄRARE. Neuman, Valborg. Petri, Ida. Österlund, Elin. S:a 7. 3. Borås. Planck, Maria, föreståndarinna, ordf. Nordvall, Elin. Börjeson, Ida. Persson, Pauline. Grevillius, Alfhild. Svenson, Hedvig. Lindgren, Hilma. Svensson, Gunhild. Lundberg, Selma. Thorman, Elisabeth. Neuman, Sigrid. Wallerstedt, Elin. S:a 12. 4. Enköping. Åmark, F. W., rektor, ordförande. v. Reis, Tekla, föreståndarinna, vice ordförande. Bengtzon, Lydia. Bergin, Emma. Palm, Ingrid. Wallin, Thyra. Westerlund, E., doktor. Westerlund, Nina, doktorinna. Amark, Hedvig, fru. Östrand, Ruth. S:a 10. 5. Eskilstuna. Asplund, John, rektor, ordf. Brydolf, Anna. Hallerström, Ellen. Hesselqvist, Hilda. Hägg, Elin. Nordlund, Hilma. Sebell, Anna, föreståndarinna. Tengstrand, Maria. Terserus, Ebba. S:a 9. 6. Falköping. Blag, Clara, föreståndarinna, ordf. Bergström, Maria. Hagberg, K. W., rektor. Helander, F. D. P., kontraktsprost. Malmström, B., fil. kand, von Mosczinsky, Amalia, fru. S:a 8. 7. Filipstad. Rundberg, Alma, ordf. Landgren, Anna. Rådström, Lydia. Sjögren, Ester, föreståndarinna. Tobiæson, Erika. Tobiæson, Hanna. Wollten, Signe. S:a 7. 8. Göteborg. Styrelse: Wijkander, Anna, förestån- darinna, ordf. Bendixson, Artur, rektor, v. ordf. Wigert, Gunilda, förestån- W. H. s. Styrelse: darinna, skattmästare. Pr. el. 1. Hjertberg, Frida, bitr, före- ståndarinna. Lundgren, Ester. R. N. el. FÖRENINGEN AF LÄRARINNOR OCH LÄRARE. 3 Suppleanter: Hellander, Ida, förestånda- rinna. M. Suppleanter: Lundén, Olaus, rektor. L. Revisorer: von Heijne, Hilda, fru. Revisorer: Lindborg, Lotten. Pr. a. Fr. Suppleant: Gustrin, Anna. Kj- Öfriga medlemmar. Adamson, Ellen. H. Larson, Anna. R. Ambrosius, Märta. H. s. Leatz, Hulda. Fr. Amos, Wilhelma. R. Lilljeholm, Ingeborg. H. s. Anderson, Berta. H. Lindskog, Elin. M. » Hanna. M. Ljunggren, A. V., rektor. Pr. 1. Andersson, Thérése. H. » Anna. » Arfvidson, Sofie. Atterbom, Hedvig. Pr. el. 1. » Maria. » H. Lundén, Ester. L. Becker, Anna. M. » O. N., ingeniör. » Berg, Hilda, föreståndarinna. Pr.el.sk. Lundgren, Johanna, förestån- Björck, Amalia. M. darinna. Fr. Blomqvist, Anna. » Michaneck, Maria. N. el. Borgenstierna, Märta. Kj. Nilsson, Edla. Norin, Agda. Nyström, N. Olander, A., fru. N. el. Brobäck, Hildur. H. s. H. Carling, Hilda. » Pr.el.sk. Erikson, Wilhelmina. Prim. - » Falk, Ida. Fogelklou, Emilia. R. Oterdahl, Jeanna. H. H. s. Pallin, Frida, föreståndarinna , » von Friesen, Märta, förestån » Hulda. » darinna. Kj. Palm, Ellen. » Granström, Anna. Henrikson, Frideborg. Pr. el. 1. » Olga. M. Fr. Palmær, Gunhild. Palmgren, Janna. H. Holkers, And., pastor, studie M. rektor. R. Paterson, Emma. Pedersen, Ellen. Pr. el. 1. Holmgren, Margit. H. s. M. Hult, Signe. H. » Jenny. L. Hultman, Ester. Häggström, Maria. H. s. Persson, Alida. Pr. 1. R. Rodhe, Eva, föreståndarinna. Rosén, Augusta. Pr. a. Högdin, Elsa. Höglund, Anna. R. N. el. N. el. Rudebeck, Sigrid, förestånda- Johanson, Ester. , L. rinna. R. Kalén, Frithiof, rektor. Prim. Ryding, Agnes. H. s. Kleberg, Hilma. Pr. el. 1. Röding, Rudolf, rektor. H. Kullgren, Thyra. Kj. von Schedvin, Anna. Prim. Källander, Anna. Lagerhjelm, Johanna. R. Sjöberg, Mia. Pr. el. sk. N. el. Strandell, Margit. Strömberg, Gertrud. Fr. Lalin, Gunhild. Lange, Gertrud. H. s. » H. » Tora. M. Larson-Rune, Anna. Pr. a. Sundin, Kerstin, förestånd. N. el. 4 FÖRENINGEN AF LÄRARINNOR OCH LÄRARE. Svensson, Ida. N. el. Terserus, Ellen. H. Tidstrand, Elin. Kj. Vetterqvist, Hulda. Prim. Vinberg, Hilda. H. Åkerberg, Edith. M. Åkerblom, Mathilda. W. Åkermark, T. V., fil. kand. Pr.el.sk. Widegren, Anna. H. s. (Fr. : Fruntimmersföreningens skola; H. Mathilda Halls skola f. flickor; H. s. — Göteborgs högre samskola; Kj. : Kjellbergska flickskolan; L. = Lundénska privatskolan; M. Majornas elem.-lärov. för flickor; N. el. — Nya elementarlärov. för flickor; Pr. a. Praktiska arbetssk.; Pr. el. 1. Privata elem.-lärov. f. flickor; Pr. el. sk. : Privata elem.-skolan f. flickor; Pr. 1. —- Privata läroverket; Prim. Primär- och elem.-skolan ; R. Sigrid Rude- becks elem.-skola f. flickor; W. Anna Wijkanders skola f. flickor.) S:a 93. 9. Halmstad. Styrelse: Styrelse: Hult, Maria, föreståndarinna, ordf. Stendahl, Mina. Bökman, E., rektor. Suppleant: Hallengren, Elin. Öfriga medlemmar. Ardell, E., fil. dr. Billing, Frida. . Gerdts, Martha. Hallberg, A. Körling, F., musikdirektör. Löfgren, Maria. Michaneck, Anna. Stendahl, Anna. von Sydow, Ellen. Tenggren, Hilma. S:a 14. 10. Haparanda. Grape, Mia, föreståndarinna, ordfö- rande. Degerman, Sigrid. Nordström, Maja. S:a 3. 11. Hedemora. Ringselle, G. A., fil. kand., rektor, ordf. Eurenius, Ebba Maria. Garfvé, A. R. E., komminister. Hjort, H. E., folkskollärare, medlem af samskolans styrelse. Ihrmark, A., teol. kand., komminister, medl. af samskolans styrelse. Malmström, Sigrid J., bitr, förestån- darinna. Svensson, Anna Kr. Trotzig, K., järnv.-kontrollör, medl. af samskolans styrelse. S:a 8. 12. Helsingborg. af Geijerstam, Selma, sekrete- rare. H. el. Appelgren, Olga, förestånda- rinna. N. el. FÖRENINGEN AF LÄRARINNOR OCH LÄRARE. 5 Henckel, Olga. N. el. Henningsson, Hilma. » Holst, Gustava, förestånda- rinna. H. el. Lundberg, Ebba, fru. L. h. 1. Rosentwist, Signe. H. el. Samuelson, Emmy. N. el. Sire, Cécile. L. h. 1. von Stockenström, Maria. H. el. Turdin, Aina, föreståndarinna. N. el. Witt, Sophie. » H. el. (H. el. Högre elementarsk. för flickor; L. h. 1. Ebba Lundbergs högre lärov. för flickor; N. el. - Nya elementarskolan för flickor.) S:a 12. Engdahl, Tyra, ordförande. Hagelin, Helga. 13. Hjo. Wallin, Ester. Werner, Julia, föreståndarinna. S:a 4. 14. Hudiksvall. Sundholm, Ebba, föreståndarinna, ord- förande. Hellström, Karin. Lindegren, Tea. Malmstedt, Maddy. Medén, Elisabeth. Rydell, Alma. Tiblin, Caroline. Wallström, Gundborg. S:a 8. 15. Hörby. Hallbeck, Gust. A., rektor, ordförande. Borglin, Alma. Brattström, Ingrid. Jonasson, Nylander, Säfstrand, Judith. Lars, folkskollärare. Ivar, musikdirektör. S:a 6. 16. Jönköping. Nordenstam, R., lärov.-adj., rektor, ordförande. Almqvist, Gully. Aising, Anna. » Maria. Bohlin, Karin. Dafgård, Anna. Djurberg, Gerda. Fries, Augusta, fru. Hansson, Anna. Hessle, Anna. Holst, Hildur. Höglund, Ada. Jonsson, Annie. El. sk. H. V. H. V. El. H. El. V. H. V. El. sk. el. sk. el. sk. sk. sk. el. sk. el. sk. Lagerberg, Henriette. Lang, Gerda, föreståndarinna. Lindsjö, Lina, fru. » Lundberg, Hildur. Montelin, Ester. Odéen, Ragnhild. Oldenburg, Elin, Rosenqvist, Anna. Santesson, rinna. Santesson, rinna. Santesson, Anna, förestånda- Janna, förestånda- Westberg, Hildur. Sophie Louise. El. sk. H. sk. V. el. El. sk. V. el. El. sk. (El. sk. Jönköpings elementarsk. f. flickor; H. sk. - Högre skolan f. kvinnl. ungd.; V. el. Västra elementarlärov. f. flickor.) S:a 25. 6 FÖRENINGEN AF LÄRARINNOR OCH LÄRARE. 16. Kalmar. Creutz, Maria, föreståndarinna, ordf. Jacobsson, Ida, vice ordförande. Leth, Ellen, skattmästare. Carlsson, Elin, sekreterare. Bökelund, Hildur. Engdahl, Elsa. Fridman, Anna. Gullberg, Thora. Hartelius, Ragnhild. Trädgårdh, Hanny. S:a 10. 18. Karlskrona. Fischerström, Anna, föreståndarinna, ordförande. Bergman, Bertha. Fischerström, Ellen. Kruse, Ingrid. Landegren Anna. Lundborg, Helfrid. Wahlberg, Karin. S:a 7. 19. Kristianstad. Bergqvist, B. J:n, rektor, ordförande. Christoffersson, Anna. Hasselgren, Anna. Hökerberg, Ingeborg. Jusander, Hilma. Jakobsson, Karolina. Lovén, Laura, föreståndarinna. » Lotten. Norén, Arvida. Segerberg, Sofie. Wenster, Anna. S:a 11. 20. Kristinehamn. Lagerlöf, Anna, föreståndarinna, ord- förande. Blume, Ester. Högdahl, Agnes. Larsson, Signe. Lindbohm, Maja. Linders, Julia. Lindström, Tyra. Pålsson, Johanna. Unger, Hanna. Åkesson, Ester. S:a 10. 21. Landskrona. Nennes, Ester, föreståndarinna, ord- förande. Ahnfeit, J. Kronhamn, Emma. Olbers, E., hofpredikant, kontrakts- prost. Olin, Alma. Oom, Anna. Söderström, Zelma. Thulin, G. Ahman, Karin. S:a 9. 22. Lidköping. Eriksson, Maria, föreståndarinna, ord- förande. Wendt, Nanni, sekreterare. Lindegren, Emmy. Pallin, Märta. Segerstedt, Aslög. S:a 5. FÖRENINGEN AF LÄRARINNOR OCH LÄRARE. 7 23. Lindesberg. Zetterström, Agnes F., föreståndarinna, ordförande. Dahlström, Anna. Fryklund, Ada. Löfroth, Maria. Nordström, Anna. Wahlström, H. A., med. lic., kassör. S:a 6. 24. Linköping. Arwedson, Ada, föreståndarinna, ord- förande. Banck, Jenny. Berglund, Ella. Dandenelle, Emy. Lundberg, Ragnhild. Richert, Ellen. Wallerstedt, Jenny. S:a 7. 25. Lund. Billing, Ruth. Colliander, Selma. Danielsson, Fredrique, sekreterare. von Gegerfelt, Hildur. Lindström, Selma. Ljunggren, Helesine. Lundström, Marie-Louise, fil. kand. Osterman, Marianne. Rönström, Anna, föreståndarinna, von Zweigbergk, Ingrid. S:a 10. 26. Malmö. Styrelse: Zegolson, Louise, förestånda- rinna, ordförande. M. Åberg, Tekla, förestånda- rinna, vice ordförande. Ä. Styrelse : Lindbom, C. G., lektor, stu- dierektor, sekreterare. Å. Åberg, Alma, skattmästare. M. Bunth, Anna, förestånda- rinna. B. Revisorer: Ohlsson, Amalia. Revisorer: Pålsson, Maria. Öfriga medlemmar. Ahlgren, Jos. André, L., fil. kand. Å. Bauer, Alma, föreståndarinna. Br. Brunell, L., fil. kand. Å. Bunth, Eva, föreståndarinna. B. Christiansson, Vilna. Å. Falck, Elisabet. » Rigmor. M. Hallenberg, H., komminister. Å. Hammargren, Helfrid. B. Hermod, H. S., direktör. Å. Hoffman, Louise. Å. Holmgren, Sofia, med. lic. M. Ifverson, Anna. » Jönsson, Alma. Å. af Klercker, S. H. Å. Körner, Ellida, föreståndarinna. K. Larsson, H. E., intendent. Ä. Lené, G., lektor. Ä. Lindgren, Ida. B. Montelius, P., fil. dr. Å. Mårtensson, H. B. 8 FÖRENINGEN AF LÄRARINNOR OCH LÄRARE. Nicolai, A. A. Vanberg, J., läroverksadjunkt. M. Pålsson, H. M. Visell, H. P., kyrkoherde. M Regnéll, C., fru. Wintzell, K., lektor. Å. Richter, Hildegard. Rothstein, Ulla. M. H., fru. Å. Wirén, Aug., komministers- Ryberg, Emma. Å. adjunkt. B. Sterner, Signe. M. Wulff, E., fil. kand. Å. Sörman, Harald, med. lic. Å. Wåhlin, Anna. Å. Thunberg, Eva. M. Åberg, Anna. M. Thuneld, Ch., fru. Å. (B. — fröknarna Bunths privatskola f. flickor; Br.fröken Bauers privat- skola f. flickor; K. - fröken Körners privatskola f. flickor; M. Malmö högre läroverk för flickor; A. - fröken Tekla Åbergs högre lärov. f. flickor.) S:a 47. 27. Mariestad. Florén, Andriette, fru, föreståndarinna, Levahn, Ada. S:a 8. ordförande. Amnéus, Anna. Fant, Anna. Karström, Emmy. Lindblom, Gerda. Sandström, Liven, fru. Widell, Nina. Pihl, Aurore, föreståndarinna, ordförande. Aulin, Elsa. Bergendal, Elsa. Björklund, Carolina. Deutgen, Emelie. Dyberg, Anna. Een, Maria. Ek, Tyra. Forsell, Agda. Gemmel, Therese. Grevillius, Selma, fru. Guinchard, Emmy. Hallberg, Maja. Hellström, Maria. Kindberg, Jenny. 28. : N. 1. M. N. 1. H. s. » » » M. » H. s. » N. 1. M. H. s. M. Norrköping. Lindeberg, Elisabet. Lindhé, Elsa. Ljungquist, Thorborg. Löfholm, Vilhelmina, förestån- darinna. Malm, Anna, föreståndarinna. » Karin, föreståndarinna. Meyer, Elisabeth. Petterson, Anna. Sandberg, Mimmi. Schmied, Pauline. Seilberg, Hildur. Sondén, Anna. Wikblad, Emma. » Hildur. Åberg, Ellen. N. 1. H. s. N. 1. H. s. M. » N. 1. » H. s. M. N. 1. M. H. s. » (H. s. — Norrk. f. flickor; M. = Anna högre sk. f. kvinnl. ungd.; N. 1. — Norrk. nya lärov. och Karin Malms skola.) S:a 30. Falk, Axel, rektor. Samzelius, Frida. 29. Norrtälje. von Zweigbergk, Maria. S:a 3. FÖRENINGEN AF LÄRARINNOR OCH LÄRARE. 9 30. Nyköping. Ericson, Emilia, föreståndarinna, ord- förande. Ericson, Alma. Hartzell, Tekla. Löth, Anna, gymnastikdirektör. Molin, Anna. » Elin. Petterson, Anna, fru. Sebell, Hilma. Aberg, Signe. S:a 9. 31. Oskarshamn. Stjernberg, Ingeborg, föreståndarinna, ordförande. Andersson, C. W., vikarierande kol- lega. Blume, Gertrud. Carlsund, Hilda. Carlsund, Tora. Levin, Ebba, fru. Lindblad, Aurora, föreståndarinna. Norlander, O. S. G., läroverkskollega. Solberg, Elin. Toll, Anna. S:a 10. 32. Ronneby. Athén, Aug. Th., rektor, ordförande. Borg, Tilly. Dahlman, Elin. Lindström, Esther. S:a 4. 33. Skara. Styrelse: Wallmark, Clara, föreståndarinna, ordförande. af Sillén, Sophie, vice ordförande. Styrelse: Andersson, Olga, sekreterare. Holmström, Wilhelmina, född Heintz. Öfriga medlemmar: Bring, G., fil. d:r, konsistorienotarie. Guinchard, Hanna. Linnarsson, Anna. Lundberg, Signe. Sondén, Ida. Wahlqvist, Emma, född Mattsson. Wermcrantz, E., teol. lektor. Åstrand, Thérése. S:a 12. 34. Stockholm. Styrelse: Lagerstedt, N. G. W., fil. d:r, lärov.-kollega, ordförande. S:m Whitlock, Anna, förestån- darinna, vice ordförande. St. n. s. Lithner, Augusta, sekrete- rare. Br. Styrelse: Lager, Ester, skattmästare. A:t Kruse, Anna, bitr, förest. Br. Lauritzen, Dagmar. N. Wallberger, Hj., lärov.-kol- lega. Pr. 10 FÖRENINGEN AF LÄRARINNOR OCH LÄRARE. Suppleanter: Danielsson, Anna, förestån- darinna (tjänstledig). At. Suppleanter: Fahlstedt, Carolina, förestån- darinna. K. el. Philipson, Helene W. Öfriga medlemmar: Abbe, H., fil. kand. Söd. Björklund, Sigrid, fil. kand. St. n. s. Afzelius, Elin. Afz. Blanche, Emy. P. » Henrik, hofpredikant. » Blomquist, Hanna, förestånda- » Matilda, fru, förestån- rinna. K. pr. el darinna. » Blomqvist, Selma. R. Ahlbom, Elin. R. Boije, Annie. Br. Alexanderson, Elsa. Å. » Elsa. » » Gertrud. » Boivie, Hilda. Å. » Ingrid. » Bolin, Tecla. Bolling, Gudny. S:m Alexandersson, Sophie-Louise. S:m Schw. Almén, Gunhild. Almquist, Signe. A:t Boman, Ester. A:t » » Märta. W. » Sofi, fru, förestån- Bratt, Hanna. Br. darinna. » Brattström, Sigrid. D. Althin, Augusta. S:m Bäckman, Ida. A:t Anderson, Alma. Br. Böös, Louise. Dj. » Elida, fil. kand. Pr. Calissendorff, Hedda, fru. Br. » Sofi, förestånda- Carlsson, Albertina. Söd. rinna. » Cassel, Astrid. At. Arborelius, Bertha. Arpi, Elisabeth. L. Casselli, Hilda, förestånda- K. el. rinna. N. Aspegrén, Gerda. A:t » Julia. L. Aspman, Maria. Å. Cederström, Mathilda. Croneborg, Betty. Br. d’Aubigné, Gurli. P. A:t Aulin, Fr., lärov.-adj., studie- Dahlin, O. Dj. rektor. Söd. Danell, Maria. Br. Aulin, Märta. N. Detthow, Alma, förestånda- Aurell, Anna. St. n. s. rinna. D. » Ingrid. A:t Djurberg, Hildur, förestånda- von Bahr, Julia » rinna. H. 1. s. Bang, Elisabet. Söd. Dolk, Anna. K. pr. el. von Baumgarten, Vendela. K. pr. el. Draghi, Italia. Br. Berg, Signe. Söd. Dufvenberg, Oskar, lärov.-koll. Söd. Bergenström, Sigrid. K. el. Egnell, Hilma. Afz. Berggren, Aurore. W. Eklund, Fernanda. Å. Berggren, Helmy. Söd. Ekström, Anna. Br. Bergman, Helfrid. K. el. Elfling, Helena. » » Maria. L. Emanuelsson, Gerda. Söd. Bergstrand, Anna Brita, fil. Engström, Lilly. N. kand. St. n. s. » Signe. A:t Beskow, Bernhard, lektor, stu- Ericson, Elise. L. dierektor. W. » Signe. Schw. Beskow. Natanael, rektor. Dj. Ericsson, Ester. Söd. Biberg, Karin. A:t » Thea. D. Billmanson, Eva. N. Eriksson, Ida. N. FÖRENINGEN AF LÄRARINNOR OCH LÄRARE. 11 von Essen, Jacquette. Fahlstedt, Berta. » C. A., fil. kand., A:t St. n. s. v. adj. Pr. Falk, Anna. D. » Maria. Br. Faustman, Alma, fru. K. el. von Feilitzen, Elisabeth. Br. Fisch, Frida. Fjetterström, Kerstin. von Friesen, Gerda, förestån- A:t Br. darinna. Dj. Frisch, Bertha. D. Gahm, Anna. Br. Grahm, Gerda. St. n. s. Gustafsson, Gustaf, lärov.-adj. Gyllencreutz, Sigrid. Söd. Å. Göransson, G., fil. d:r. B:w. Haak, Lotten. Br. Hagberg, Maria. S:m Hagren, Emilia. » Hauffman, A. B:w. Hedberg, Elin. St. n. s. Hellström, Elisabet. Söd. » Sigrid. Henckel, Agnes, fil. kand., fö- P. reståndarinna. W. Hertzman, Maria. Hjelmerus, Gustava. N. S:m Hjorth, Maria. R. Holmer, Gertrud, gymn.-dir. Holmgren, Amelie. » S:m Holmquist, Anna. » Huldt, Hilda. Å. Hultström, Anna. K. pr. el. Humble, Julius, lektor. H. 1. s. Hässler, Alma. Högström, Sally, gymn.-dir. K. el. H. 1. s. Jansson, Anna. S:n » Maria, föreståndarinna. » Johansson, A. M., lektor. W. » Emilia. Å. » Gunda, fru. D. Johnsson, Sophie. S:m Kekonius, Olga. A:t Kruse, Bell. Br. Kullgren, Anna, fru, fil. kand. D. Lagergren, Sten, fil. lic. B:w. Landelius, Anna. Landgren, Elisabet. Pr. Afz. Laurin, Eugenia. St. n. s. Leatz, Ernst. Söd. Lewin, Maria. W. Lidman, Hedwig. L. Lindahl, Aina. D. Lindberg, Elisabet. Br. Lindeblad, Josefine. Schw. Lindegren, Elisabet. St. n. s. Lindevall, Thyra. K. pr. el. Lindgren, Emerencia. » Lindhagen, Anna. N. Lindqvist, G., fil. d:r. B:w. » J., » » A:t Lindroth, L., rektor. B:w. Linné, Karin. » Liss, Anna. K. pr. el, Lithner, Hildur. W. Ljungberg, Sigrid. S:m Lodin, Maria, bitr, förestån darinna. » Lcenbom, Emilia. N. Lundberg, Erik, lektor. W. Lundberger, Anna. » Lundborg, E. B:w. Lundström, Ingeborg. A:t Lönroth, Salome. L. Löwenhielm, Emma. Br. » Laura. » Malm, Hanna. » Malmgren, Ellen. » Marcks von Würtemberg, Julia. St. n. s. Martin, Gerda. A:t Méehr, Lotten. P. Mellén, L. G., v. lektor. W. Mellner, Hanna. D. Meyer, Emy. St. n. s. Moéll, Sigrid. Söd. Montelius, Anna. Schw. Munck af Rosenschöld, Clara. . A:t Myhrberg, Hilda, förestånda- rinna. Söd. Mühry, Bertha. S:m Neijber, Mathilda. Br. Nettelbladt, Siri. Å. Nilson, Sven, komminister. Söd. Nordenskiöld, Sophie. A:t Nordlund, K., fil. d:r. W. Norman, Helene. K. pr. el. Norström, Rosa. Br. Nygren, Maria. R. Nystedt, Fanny. A:t Nyström, Lena. Br. Ohlson, Lizzie. R. » Siri. Schw. Oldenburg, Ebba. B:w. Olson, Agnes. Söd. 12 FÖRENINGEN AF LÄRARINNOR OCH LÄRARE. Olsson, K. L., lärov.-adj. W. Palmgren, Ida. P. Signe. » » Valfrid. » Palmquist, Augusta. At. Palmqvist, Helena. N. Peterson, Maria. Br. Petersson, Hilda. Söd. » Ragnhild. Schw. Peterzéns, Maria, fru. L. Petterson, Karin. R. Philip, Märta. St. n. s. Philipson, Adéle. Å. Phragrnén, Hedvig. Dj. Pontin, Vera. Schw. Porath, Sofie. Biw. Quensel, Betty. Å. Quist, Marie Louise. Afz. Ribbing, Lennart, fil. dir. Dj. Riccius, Paula. Pr. du Rietz, Ebba. Söd. Rodhe, Gertrud. Br. Rogberg, Ina. » de Ron, Helene. Söd. Ronge, Maria. Schw. Rosenberg, Lilly. Å. Rosengren, Anna. W. » Ester. Br. Rupert, Gerda. » Rydmark, Anna. » » Ninni. R. Salomon, Lilian. Br. Samuel, Rosalie. Dj. Sandberg, Anna. Söd. » Libertie. » Sandelin, Ellen, med. lic. Pr. Sandin, Betty. S:m Sandström, Anna, förestånda- rinna. » Schmiedte, Selma. Söd. Schrevelius, Alma. L. Schuldheis, Anna. S:m Schwartz, E., rektor. Schw. Segerström, Anna. Br. Seth, Elisabet. Schw. Silfverbrand, Susy. W. Sjöberg, Gustaf, rektor. L. » Hanna, fru, förestån- darinna. » Skottsberg, Elisabeth. Afz. Steinmetz, Eugenia, fru, före- ståndarinna. Br. Stuebecke, Ellen. W. Sundbärg, Matilda. S:m. Sundin, Anna. R. Sutthoff, Jenny. Br. von Sydow, Gerda. » Svensson, Greta. N. Söderberg, E. Schw. Söderström, Alfhild. L. » Sigrid. P. Thorin, C. B., slöjdlärare. St. n. s. Thorstenson, Emilia. Pr. Toll, Ebba. N. Törneblad, Nora. Dj. Uddenberg, Anna. W. Uggla, Anna. A:t » Ida. Br. » Louise. » Unger, Hulda. Pr. Vessberg, Vilhelm. Söd. Vorbeck, Elsa. Å. Wærn, L. M., rektor. H. 1. s. Wahlberg, Elsa. Br. Wahlbom, Alba. L. » Ellen. Br. Wahlström, Clara. » Lydia, fil. d:r, stu- dierektor. Å. Wall, Kerstin. N. Waller, Hilda. » Wallin, Gertrud. N. Warburg, Ingrid, fil. kand. St. n. s. Warnecke, Irene, fru. Br. Westberg, Ebba. Dj. Westblad, Ida. K. el. Whitlock, Helga. St. n. s. Wickbom, Thomasine. Afz. Widegren, Matilda. N. Widerström, Karolina, med. W. lic. Wikblad, Marie Louise. » Zachrisson, C. A., lektor. H. 1. s. Zetterholm, Helfrid. D. Åhlin, Hedda, föreståndarinna. Å. Ahman, Hanna. K. el. Åkerström, Frida. At. » Leontine. » Astrand, Ebba. Afz. Ählström, Karin. Söd. Öberg, Anna. S:m Öhman, Edvard, fil. kand. A:t Örtenblad, Olof, rektor. St. n. s. Östrand, Eva. Å. FÖRENINGEN AF LÄRARINNOR OCH LÄRARE. 13 (Afz. — Afzelii elem.-sk. f. flickor; A:t — Sofi Almquists samskola; At. Ateneum f. flickor; B:w — Beskowska skolan; Br. Brummerska skolan ; D. Detthowska skolan; Dj. Djursholms samskola; K. el. Kungsholms elem.-sk. f. flickor; K. pr. el. - Kungsholms priv. elem.-sk.; L. — Lyceum f. flickor; N. Normalskolan f. flickor; P. Palmgrenska samskolan; Pr. Privata lärarinnesem.; R. Realskolan f. flickor; S:m Anna Sandströms skola; S:n Saltsjöbadens samskola; Schw. — Schwartzska skolan; St. n. s. — Stockholms nya samskola; Söd. - Södermalms högre läroverk f. flickor; W. Wallinska skolan; A. Åhlinska skolan.) S:a 289. 35. Sundsvall. Styrelse: Styrelse: Rydberg, Elin, ordförande. Norström, Hedvig. Lundholm, Ellen. Öfriga medlemmar: Ählström, Alma. Brundell, Karin, föreståndarinna. Bystedt, Aug., lärov.-adj., studierektor. Himmelstrand, Maria. Lidblom, Hilma. Lindberg, O. E., fil. kand. Lindström, B. K. Palén, Anna. Ruuth, Jenny. Sjöberg, Lotten. Staaff, Julia. Sundeil, O. G., fil. kand. Wahlqvist, Elin. Wätterberg, Lotty. Aström, Hulda, fil. kand. S:a 18. 36. Södertälje. Hamberg, Edla, ordförande. Berg, Charlotta, föreståndarinna. Björkman, Anna. Klingenstierna, Augusta, förestånda- rinna. Lindberg, Anna. Nilsson, Ragnhild. Nymanson, Hilda. Rimbert, A., pastor. Ullgren Maggie. Wesenberg, Gudrun. S:a 10. 37. Uddevalla. Biller, Magnhild, ordförande. Bosæus, Sigrid. Lundell, Elsa, sekreterare. Hallendorff, Elsa. Ahlner, Olof, rektor. Lundqvist, Hanna. Bergman, Elise. Lönner, Clara. S:a 8. 38. Umeå. Hamrin, Jenny, ordförande. Anderson, Svea. André, Anna. Bäcklund, Anna. --================-=======================**..-.. 14 FÖRENINGEN AF LÄRARINNOR OCH LÄRARE. Enbom, Ellen. Hedberg, Henny. Hörnell, Anna. Lindgren, J. W., rektor. Östrand, Ellen. S:a 9 39. Uppsala. Styrelse: Styrelse: Martin, C. R., professor, ordförande. Wallmark, Marja, skattmäs- H. el. tare. F. Thunberg, Alice, fil. kand., Gerle, Maria, sekreterare. L. vice ordförande. U. e. 1. Öfriga medlemmar: Alexanderson, Elsa. U. e. I. Josephson, Hilda. H. el. Boman, Axel, teol. kand., Liljeblad, Jos., rektor. U. e. 1. pastor. L. Lundell, J. A., professor. Mareks von Wiirtemberg, Ulla. F. Bondeson, Sigrid. » H. el. Braun, Eva, fil. kand. Danell, Hj., professor. U. e. 1. May, Elisabeth. » L. Munck, Hilda. » Een, Elsa. Ekberg, Elin. F. Nilsson, Gerda. Norrby, Ida, fru, förestånda- » » Ekman, Tyra. H. el. rinna. F. Eneroth, Carola, förestånda- Norrman, Maria. Ohlsson, Wendla. H. el. rinna. U. e. 1. F. Florén, Augusta. Fryckberg, Gerda. » Piehl, Hedvig, fru. » H. el. von Post, Elisabet. U. e. 1. Fryxell, Agnes. » Sandahl, Adéle, fru, förestån- Gardelin, Maria. L. darinna H. el. Geijer, P. A., professor. H. el. Schmidt, Maria. L. Grahn, Mia. Hedin, Anna. F. Sundelin, Lotten, fru. H. el. y Söderlund, Maria. Tranberg, Augusta, förestån- L. Hellman, Anna. Hultenberg, Hugo, fil. lic. L. U. e. 1. darinna. » Högberg, Gerda. H. el. Walin, Laura. Jacobsson, Augusta. U. e. 1. Westman, Kerstin. L. (F. - Fackskolan för husl. ekonomi; H. el. Högre elem.-lärov. för flickor; L. Lindska skolan; U. e. 1, Uppsala ensk. lärov. och Priv.- gymnasium.) S:a 43. 40. Varberg. Strömberg, Emma, föreståndarinna, ord- förande. Hamberg, Ingeborg, sekreterare. Boman, Charlotte. Engstedt, Beate. Lindegren, Sophie Louise. Malmgren, Signe. Malmqvist, Mathilda. Palm, Julia. Ringius, Elise. S:a 9 FÖRENINGEN AF LÄRARINNOR OCH LÄRARE. 15 41. Vänersborg. Lindskog, Natanael, rektor, ordförande. Bergius, Ingrid. Lundström, Olga. Rosengren, Ada. Siösteen, Selma, föreståndarinna. Svensson, Mia. S:a 6. 42. Västerås. Styrelse: af Billbergh, Th., rektor, ordfö- rande. Styrelse: Enequist, Fredrique. Löfgren, Anna, föreståndarinna. Ehrenswärd, Louise. Lagercrantz, Märtha. Lejdström, Nanny. Linders, Filip, pastor. Öfriga medlemmar: Malmberg, Carl, teckningslärare. Malmström, Anna. Nordin, Anna. Svedin, Maria. S:a 11. Munthe, Maria, föreståndarinna, förande. Andersson, Anna. » Gerda. von Braun, Amélie. Faxe, Helene. Ljungdahl, Anna. 43. Ystad. ord- Petersson, Olfrida. Thorsson, Jenny. Valentin, Gerda. Wennerberg, Gerda. Söderström, Léa, fru. Witthoff, Ida. Öhrström, Selma. S:a 13. 44. Örebro. Styrelse: Lundgren, Amalia, förestån- darinna, ordförande. R. Borg, Harald, lektor, studie- rektor, vice ordförande. N. el. Styrelse: Ahlberg, Hilma, fru, skatt- mästare. N. el. Borgström, Anna, sekrete- rare.. R. Öfriga medlemmar: Bergengren, Alva. Bergqvist, Helena. Green, Emmy. Linder, Hanna, fru. N. el. Lundqvist, Hilda. R. R. Malmqvist, Sofia. » N. el. Petterson, Signe. N. el. R. Runquist, Beate. R. 16 FÖRENINGEN AF LÄRARINNOR OCH LÄRARE. Svensson, Mina. R. Tideström, Julia. R. Terserus, Edith. N. el. Öhrnberg, Ellen. (N. el. Nya elementarskolan; R. Risbergska skolan.) S:a 16. 45. Östersund. Renborg, Alma, föreståndarinna, ord- förande. Ferlén, P., musikdirektör. Geete, S., häradshöfding. Ljungstedt, K., fil. d:r. Löfvenmark, Signe. Michal, Lisa. Pennan, Alma. Wiklund, Amanda. S:a 8. Summa 867 medlemmar. BÖCKER OCH TIDSKRIFTER insända till Verdandis redaktion. Sveriges historia intill tjugonde seklet under medverkan af O. Montelius, H. Hildebrand, M. och L. Weibull, G. R. Fåhrmis, L. Stavenow, S. Clascm och A. Rydfors, utgifven af Emil Hildebrand, riksantikvarie. Häft. 18—30. P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris 1 kr. pr häfte. Världshistorien, berättad för folket af Johan Berqman o. Emil Svensén. Häft. 33—47. Populärt vetenskapliga föreläsningar vid Göteborgs högskola. Göte- borg. Wettergren & Kerber. . Svensk Litteratur vid Adertonhundratalets midt af Otto Sylwan. Pris 3: 75. Komedier af Aristophanes af.Johannes Paulson. Pris 2 kr. Bilder ur pedagogikens historia. Af Fredrik Lundgren. II. P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris 2: 25. Nervositet och uppfostran. Fyra föredrag af Max Oker-Blom. Helsing- fors. Pris 1: 25. Strödda tankar af Fredrik Lundgren. III. P. A. Norstedt & Söners förlag. . Pris 2: 25. • Skrifter i teologiska och kyrkliga ämnen, tillägnade Domprosten ('. A. Torén. W. Schultz förlag. Pris 3: 75. Amerikanska skolor af Cecilia Milow. P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris 1: 50. Svensk läsebok af K. A. Helin och H. Hernlund. P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris 3: 50. Lifvet och Döden af Pax, H. W. Tullbergs förlag. Hos Johannes i öknen af Caldus Bengtson. Wettergren & Kerbers förlag. Pris 25 öre. Tro och bildning af J. A. Eklund. W. Schultz förlag. Pris 1: 25. Önskemål till kyrkomötet af A. M. Malmström. C. W. K. Gleerups förlag. Pris 75 öre. Uppsala universitetshus och dess konstsamlingar af d. Hähr. W. Schultz förlag. Pris 1 kr. . Sveriges historia af Hans Larsson. C. W. K. Gleerups förlag. Pris 1: 75. Försök till lärobok i den kristna tros- och sedeläran af A. Hjelm. P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris 1 kr. Hufvudräkneöfningar af R. Asperén. J. Beckmans förlåg. Pris 1 kr. Kortfattad engelsk grammatik af J. A. Afzelius. P. A. Norstedt & • Söners förlag. Pris 1: 75. Kurs för fortsättningsskolan i räkning och geometri af K. 0. Sjö- . lander och J. F. Fly akt- P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris 40 öre. Öfversättningsöfningar' till tyska och engelska af M. L. Wistéft C. W. K. Gleerups förlag. Pris 1: 50. • Engelska vokabler och samtal af Lotten I^erstedt. N. J. Gumperts bokhandel. Pris 85 öre. Elementær plangeometri af P. T. Eoldberg. II. Köbenhavn. Kristendomsundervisning i småskolan af Hedda Anderson. P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris 90 öre. Geometriska öfningssatser af K. Asperm. J. Beckmans förlag. Pris 1: 25. Fransk läsebok af C. J. M. Fant. P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris 2: 50. Läsebok för småskolan af J. M. Ambrosius. Del I. Omarbetad, rikt illustrerad upplaga. ('. W. K. Gleerups förlag. Pris 40 öre. Praktisk öfningsbok i modersmålet för folkskolan af 8. Westberg. 1 -III. Hudiksvall. 15 öre häftet. Utkast till uppsatser på modersmålet af J. E. Hylén. P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris 1: 25. Rättskrifningsöfningar för småskolan af Anna Gutkf I, II. C. E. Fritzes K. Hofbokhandel. Smärre skrifter utgifna i samband med tidskriften Skolan. Läro- verksreformen af TI. Petrini. Pris 50 öre. | En diskussion af läroverkskommitténs förslag. Pris 50 öre. Skrifkurs och skrifböcker af Filip Holmqvist. Fr.-Skoglunds förlag. Kleine Erzählungen für Kinder. Herausgegeben von E. Reuschert. Erstes Heft. Berlin. Dierig & Siemens. Urval ur Herodotus' historiska böcker. Läsebok för ungdom, utgifven af Lennart Ribbing. P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris 1: 50; inb. 2: 25. Fågel Blå. Tomtefars sagor och berättelser. Svensk Läraretidnings förlag. Pris häft. 60 öre, inb. 1: 25. Sagas julbok 1903. Svensk Läraretidnings förlag. Pris 50 öre. P. A. Norstedt & Söners Ungdomsböcker: N:o 77. Puck och Hos mormor. Två barnberättelser af Marie Michelet. Öfversättning från norskan. Pris inb. 2: 50. N:o 78. Två vänner. Berättelse för mindre barn af Hedvig Lagerlöf. Pris inb. 2 kr. N:o 79. Morska pojkar. Berättelse för stora och små af Hans Aanrud. Bern, öfvers. från norskan af S. Wessmgn. Pris inb. 2: 50. N:o 80. Små vildar af Jan Maclaren. Öfvers. från engelskan af V. Emanuelsson. Pris inb. 3: 25. N:o 81. Hemmet på Holmen. Skildringar ur barndomslifvet på mor- mors tid af I. H. Pris inb. 3: 25. N:o 82 Tipp. Berättelse för barn af Amanda Kerfstedt. Pris inb. 2 kr. Dagny, utg. af Fredrika Bremer-Förbundet. 1903. Häft. 11—20. Svensk läraretidning, utg. af E. Hammarlund. 1903. N:r 24—52. Højskolebiadet, udg. af Konrad Jørgensen. Kolding 1903. N:r 24—51. Bog og Naal, Nordisk Tidsskrift for kvindelig Opdragelse og Undervis- ning, red. af Th. Lang, Olaf Berg og A. Rönström. 1903. Juli— December. The Journal of Education. 1903. Juli-—December. Den danske Realskole, red. af Alb. Dahl. 1903. Nir 9—22. Nordisk tidskrift för döfstumskolan, utg. af Fredrik Nordin. 1903. Häft. 6—12. For Kirke og Kultur, udg. af Christopher Bruun og Thv. Klavencss 1903. Häft. 6—9. ' Pedagogisk tidskrift, utgifven af E. Schwartz, C. A. M. Lindman och A. Nordfelt. 1903. Häft. 6—9. Finsk Tidskrift, utgifven af M. G. Schybergson och R. F. v. WiRebrand. 1903. Juli—November. Social Tidskrift. Organ för studenter och arbetare. Bed. G. H. von . Koch. 1903. Häft. 6—11. Bibelforskaren. Tidskrift för skrifttolkning och praktisk kristendom utg. af Erik Stave. 1903. Häft. 3. Den høiere Skole. Meddelelser fra “.Filologernes og Realisternes Lands- forening“ 1903. Häft. 6—9. Saga. Läsning för barn och ungdom. 1903. N:r 9—16. Nyt tidsskrift for matematik, red. af C. Juel og V. Trier. 1903. Nr 3. Tidsskrift for Aandskultur og Menneskekundskab, red. af C. Lambek. Juli-kvartal 1903. Nationalekonomisk tidskrift. Redaktör: Adolph Jensen. 1903. Häft. 4. Det ny Aarhundrede. Halymaanedsskrift, redigeret af P. Munch. Häft. 1—6. . . Meddelanden från k. kommerskollegii afd. för arbetsstatistik. 1903. N:r 1 och 2. Jultomten. Skolbarnens jultidning 1903. Utgifven af Svensk Lärare- tidning. Pris 25 öre. Tummeliten 1903. Tidning för smått folk utgifven af Svensk Lärare- tidning. Pris 15 öre. Bägge tillsammans i praktupplaga. Pris 60 öre. På C. W. . Qteerups i £und forlag har utkommit: Sveriges historia för skolans lägre klasser af HANS LARSSON. Inb. 1: 75. »— — — — Något tillfälle att få verkställa ett utbyte, som verk- ligen med skäl kunde kallas godt, har dock icke låtit finna sig förrän med tillkomsten af ofvanstående bok. Det är lif och färg öfver denna lärobok. Den skall föra in friskhet i undervisningen, bl. a. emedan den ej är så där ängsligt rädd som Odhner för att tala om, att inom veten- skapen finnas olika meningar om den eller den tilldragelsen och person- ligheten eller om värdet af det eller det utförda statsarbetet. Och i all- mänhet finnas där ej alla dessa färdiga domar öfver tidehvarf och män- niskor, hvilka göra undervisningen efter Odhners böcker så oändligt ej blott tråkig, utan rent af samvetsplågande. I det föreliggande arbetet är ganska noga skildt inellän hufvud- och bisak. Man märker litet hvarstädes, att förf, ej är någon kammarpedagog med enbart teorier. Han bjuder ej ungdomen stenar, han ger den bröd, därom skall den erfarne läraren, som genomläser hans bok, mycket snart komma under- fund. Förf:s framställningssätt är ovanligt klart och åskådligt. Be- dan vid genomläsningen af »Forntiden» märker man detta. Man skall fa leta efter en så god skildring af detta tidsskede i Nordens historia på endast 22, därtill rikt illustrerade sidor.-'-—---- Det skulle kunna vara vida mera att yttra om denna förtjänstfulla bok, men det sagda må vara nog för att locka intresserade lärare och föräldrar att själfva taga arbetet i hand och genomgå det. De förra må göra det fortast möjligt, emedan ju höstterminen snart nog är inne, och det synes åtminstone mig vara af vikt och betydelse, att då Hans Larssons Sveriges historia kommer till användning vid många af våra läroverk.» Tidning för Sveriges Läroverlc. På C. W. X. Qleerups förlag: Franska öfversättningsöfningar af MINA STENDAHL. Inb. 1: 75. »— — — Orsaken hvarför vi nu fästa uppmärksamheten på den- samma är, att den tyckes vara föga känd, och använd endast i några få läroverk, ehuru den enligt vår mening förtjänar ett bättre öde. M. Stendahls bok är begränsad till ungefär 100 sidor och afskräcker därför ej en lärare så som andra digra »öfversättningsöfningar».- Vår mening är sålunda, att M. Stendahls öfversättningar är en särskildt för flickskolan treflig och lämplig lärobok. En nyckel, genomsedd af en fransyska, professeur diplömée du brevet supérieur, kan af lärare och lärarinnor för 3 kr. erhållas hos för- läggaren.» Th. K—n i Tidning för Sveriges Läroverk. ANMÄLAN. För år 1904 anmäles härmed tjuguandra årgången af VERDANDI Tidskrift för ungdomens målsmän och vänner, ett för pennor ur skilda pedagogiska läger öppet, oberoende språk- rör för frågor, som röra enskild eller offentlig undervisning och uppfostran samt folkbildning. Utgifvare blifva som hittills Anna Sandström och Lars Hö- kerberg, hvarjämte vid tidskriftens ledning biträda hrr S. Alm- quist, Fridtjuf Berg och N. G. W. Lagerstedt. För minst sex häften om tillhopa minst 22 tryckark blir årspriset som hittills endast 3 kr. 75 Öre. Prenumeration mot- tages så väl å postanstalter som i bokhandel, äfvensom för Stock- holm å Verdandis expedition, Lars Hökerbergs bokförlag, Klara södra kyrkogata 5. Vid partibeställning (minst 5 ex. på samma adress) beredes för öfrigt nedsättning till kr. 3: 25 pr ex. Stockholm i december 1903. Utgifvarna. ♦--♦♦-♦<.-»♦--♦♦-*♦-♦•-♦♦•♦♦. ^»--♦♦-♦«.-♦♦. ♦♦- 0—00-0 e-e*-0 ee. ee • $ På C. W. K. GLEERUPS i Lund förlag har utkommit: $ $ Öfversättningsöfningar | : till Tyska och Engelska : t af D:r M. L. Wistén % , Lektor i engelska och franska språken vid Sundsvalls h. allm. lärov. Pris 1: 50. • 4 •••••0-00®0-*0-00-00-90-0-®0-*090-*0-0-00-00-00-*-••• Lärobok i geometi af Anna Rönström (Föreståndarinna vid H. Elementarskolan i Lund för flickor) sändes gratis till de lärare i ämnet, hvilka önska taga närmare kännedom om boken. C. W. K. Gleerups förlag, Lund. Stockholm, Sv. Tryekeribol. Ekman & Co, 1908. %. ' gif : (ENr,* avd lise, een Wsos; th. it (D CL U 0 O 7 U c (D CD —. O o o G) —s (D (D D O 5 0 D 0 ( o D 0 o (D 2 3 C G ( O D .o D (D (