, 1..3 "s. 1 3 SPPB Statens Psykologisk- Pedagogiska Bibliotek Stockholm Tidskr. p BIBLIOTEKET VERDANDI TIDSKRIFT FÖR UNGDOMENS MÅLSMÄN OCH VÄNNER UTGIFVARE: ANNA SANDSTRÖM 0. LARS HÖKERBERG MED BITRÄDE AF SIGFRID ALMQUIST, FRIDTJUV BERG OCH N. G, W. LAGERSTEDT ITJUGONDE ÅRGANGEN 1902 FÖRSTA HÄFTET —-------O------- Häftets innehåll: Sid. Jagets egna lagar. Föredrag vid en afslutning i Privata lärarinnesemina- rium af Ludvig Lindroth _________________________-__________________ 1 Historisk forskning och elementära läroböcker i svensk historia. Af Verner Söderberg___________________________________________________________________10 Geologiens betydelse för den geografiska undervisningen i våra högre skolor. Af Gunnar Andersson ____________________________________________________ 31 Tillgodoses af hem och skola krafvet på den kvinnliga ungdomens prak- tiska utbildning. Af Gertrud Adelborg______________________________ 36 Bångsbo. Ett sommarnöje för lärarinnor. Af Charl. Nerman ______________ 43 Föreningen af lärarinnor och lärare vid Sveriges högre flickskolor och samskolor__________________________________________________________ 48 Meddelanden från Sveriges högre flickskolor och samskolor .......... 48 STOCKHOLM LARS HÖKERBERGS FÖRLAG PRIS: för årgång: kr. 3: 75; tör detta hätte 75 öre. BÖCKER OCH TIDSKRIFTER insända till Verdandis redaktion. ■ Böcker: Pedagogiska skrifter utgifna af Sveriges allmänna follcskollärareförenings Utteratvtrsällslcap. Sjuttonde häftet. Enslingens aftonstund, af Johann Heinrich Pestalozzi. Öfversättning af M. Nelaniler. . . Fryxells berättelser ur Svenska historien. Nationalupplaga. Häft. 49—60. P. A. Norstedt & Söners förlag. Ærlig Kamp. En Henstilling til den moderne litterære Retning sær- lig til Brødrene Georg og E. Brandes af A. Schack. Vinkar och råd om undervisningen i modersmålet med hufvudsak- ligt afseende å folkskolan af G-. CederschioU och V. Olander. Lund, C. W. K. Gleerups förlag. Pris 1 kr. 50 öre. .. En åldrings tankar om ålderdomen af Markus Tullius Cicero. Öfvers. af P. G. Lyth. Sthlm. Fr. Skoglunds förlag. Pris 1 kr. 50 öre. Studier og Portræter af Chr. Collin. Kristiania. Det norske Aktieforlag. Folkhögskolan i Boden. Återblick på femårsperioden 1896—1901 jämte årsredogörelser för läsåret 1900—1901, afgifna af skolans föreståndare Yngve Melander. Aars og Voss’s Skole. Aarsberetning for 1900—1901. Kristiania. Tidskrifter: Nyare bidrag till kännedom om de svenska landsmålen ock svenskt folklif. Tidskrift utgifven på uppdrag af landsmålsföreningarna i Uppsala, Helsingfors ock Lund genom J. A. Lundell. Häft. 72—74 (1901 A—C.). Vor ungdom, udg. af H. Trier og P. Voss. 1901. Haft. 6. Dagny, utg. af Fredrika Premer-Förbundet. 1902. Häft. 1. Svensk läraretidning, utg. af E. Hammarlund. 1902. N:r 1—4. Pedagogisk tidskrift. 1902. Haft. 1. Social tidskrift. Organ för Studenter öeh arbetare. 1902. Häft. 1. Højskolebladet, udg. af Konrad Jørgensen. Kolding 1901. N:r 50—52. ' 1902. Nir 1 o. 2. Bog og Naal, Nordisk Tidsskrift for kvindelig Opdragelse og Undervis- ning, red., af Th. Lang, Olaf Berg og A. Rönström. 1902. Jan. The Journal of Education. 1902. Jan. Slöjdundervisningsblad från Nääs, utg. af Otto Salomon. 1901. N:r 11 o. 12. Den danske Realskole, red. af Alb. Dahl; 1901. N:r 12. 1902. N:r 1. Nordisk tidskrift för döfstumskolan, utg. af Fredrik Nordin. 1901. Nr 10—12. For Kirke og Kultur, udg. af Christopher Bruun og Thv. Klaveness. 1901. Häft. 10. 1902. . Häft. 1. Nyt Tidsskrift for Matematik. Aarg. 12 A. Nir 7—8. Tidskrift utgifven af Pedagogiska föreningen i Finland, red. af V. T. Rosenqvist. 1901. Häft. 8. VERDANDI TIDSKRIFT FÖR UNGDOMENS VÄNNER OCH MÅLSMÄN MED BITRÄDE AF SIGFRID ALMQUIST, FRIDTJUV BERG OCH N. G. W. LAGERSTEDT UTGIFVEN AF ANNA SANDSTRÖM OCH LARS HÖKERBERG TJUGONDE ÅRGÅNGEN 1902. STOCKHOLM LARS HÖKERBERGS FÖRLAG STOCKHOLM, SVENSKA TRYCKERIBOLAGET EKMAN & CO, 1902. INNEHÅLL 1902. Undervisning och uppfostran. Sid. Adelborg, Gertrud: Tillgodoses af hem och skola krafvet på den kvinnliga ung- domens praktiska utbildning? 36 Andersson, Gunnar: Geologiens betydelse för den geografiska undervisningen i våra högre skolor_____________ 31 Bergström, L.: En intressant katekesdiskussion i Uppsala__________________---- 74 Dufvenberg, Oscar: En segsliten fråga. Afgångs- skrifningarna i främmande • lefvande språk______________ 289 Gallander, Otto: Om profårskurser för utbildning af lärare och lärarinnor vid högre skolor i England_______ 59 Om geometriundervisningen i England__________________________ 122 Hagelin, Hugo: Till frågan om undervisnings- metoden i främmande lefvan- de språk--------------------- 181 Hall, G. Stanley (refererad): Religionsundervisning och barn- psykologi ------------------- 301 Hammer, Bertil: Individualpsykologien — de Sid. mänskliga själsolikheternas studium. En grundval för vetenskaplig pedagogik— 82, 225 Holmqvist, Filip: Till frågan om rättstående eller sned stil __________________ 309 Kylén, Hjalmar: Om »sammanslagningar- ___________ 49 Lindroth, Ludvig: Jagets egna lagar. Ett föredrag 1 Nordlund, K. P.: Om storleksbestämningar__________ 236 • Sandström, Anna: Flickskolans situation för när- varande_____________________ 330 Setterberg, Gösta: En principfråga vid kristendoms- undervisningen ______________ 72 Steenberg, Andr. Sch.: Skolen og Bøgerne _______________ 335 Stridsberg, Maria: Helpensionsinteriörer från 1860- talet_______________________ 161 Söderberg, Verner: Historisk forskning och elemen- tära läroböcker i svensk his- toria________________________ 10 Wahlström, Lydia: Flickskolan och medborgarsinnet 113 Från Pedagogiska sällskapets i Stockholm förhandlingar. Sid. Om klassföreståndarskap ______________________________________ __________ 192 Skola och uppfostran ur social synpunkt---------------------------------- 202 Undervisningen i modersmålet: A) Den förberedande undervisningen i modersmålet__________________ 249 Sid. B) Undervisningen i modersmålet på skolans lägre stadier och mellan- stadiet-------------------------------------------------------------- 259 C) Om modersmålets skrifning ------------------------------------- 266 Moderna kraf på språkriktighet------------------------------------------- 345 Anmälda böcker. Sid. Årstal, Forældre og born. Af Ludvig Lindroth------------------------- 145 Berggren, Svensk historia enligt samtida skildringar. Af L. W. ______ 213 Cederschiöld-Olander, Vinkar och råd om undervisningen i modersmålet. Af E. H. 152 Fries-Wahlström, Svenska kulturbilder från 16- och 1700-talens historia. Af G. H. _______________________________________________________ 281 Gullberg, Lectures variées sur la France et les Francais. Af E. H. __ 153 Lindhagen-Gahm, Exempelsamling till bråkläran. Af Lt ---------------- 151 Löffler, Omrids af Geographien. Af G. H. ---------------------------- 277 Pallin-Boethius, Lärobok i Nya tidens historia. Af Lt --------------- 150 Silfverbrand, Anteckningsbok vid uppsatsgranskning. Af M. L. Gagner 283 Tant Cissy, Litteraturhistoriska bilder från Storbritannien. Af Robinson 154 Vineli, Lärobok i räkning. Af Lt------------------------------------- 150 Sid. Meddelanden från föreningen af lärarinnor och lärare vid Sveriges högre flickskolor och samskolor... 48, 106, 218, 355 från Göteborgskretsen af samma förening----------------------- 159, 216 Stockholmskretsen » » » ___________________ 159, 364 » Uppsalakretsen » » » -------------------— 160 Göteborgs lärarinnors sjukhjälpsförening ------------- 363 Meddelanden från Sveriges högre flickskolor och samskolor 48, 158, 215, 284, 356 Hvarjehanda. Sid. Bångsbo. Ett sommarnöje för lärarinnor. Af Charl. Nerman------------- 43 Regeringens förslag rörande förhöjdt anslag till högre flickskolor och sam- skolor __________________________________________________________ 95 Kraft genom hvila. Referat af ett amerikanskt arbete ---------------- 97 En erindring om C. F. Tietgen. Af Ludvig Schrøder ------------------- 105 Om grunderna för pensionering af lärarinnor vid de högre flick- och sam- skolorna. Af Anna Wijkander------------------------------------- 128 Lärarinnornas pensioner. Af J. A. Lundell---------------------------- 131 Riksdagsbeslut angående undervisningsväsendet _______________________ 178 Sommarkurserna i Stockholm 1902. Inbjudning-------------------------- 219 Inbjudning till det 13:e allm. svenska folkskolläraremötet __________ 356 Jagets egna lagar. Föredrag vid en afslutning i Privata lärarinneseminarium af Ludvig Lindroth. Kvinnan befinner sig i våra dagar i en annan ställning än fordom. En del kvinnor, som ej bilda egna hem med makans och moderns plikter, stanna ändock ej nu såsom förr inom föräldra- hemmet eller flytta in i anhörigas hem, i båda fallen ofta utan bestämd lifsuppgift. Området för kvinnans lifsverksamhet är vid- gadt; och allt flere blifva de, som förbereda sig till och åtminstone under en del af sitt lif ägna sig åt ett särskildt, mer eller mindre själfständigt lefnadskall. Så gören I, som ämnen ägna eder åt lärarekallet. Den grundligare teoretiska och metodiska utbildning, som i våra dagar kräfves af lärarinnan, gör hennes ställning, såväl i skolan som i egenskap af lärarinna i en familj, i regeln både ansvarsfullare och själfständigare än fordom. Dessa kvinnans förändrade lifsvillkor innebära vidtutseende förändringar såväl i samhället som i kvinnans eget yttre och inre lif. Jag tänker endast fästa mig vid en fråga af de många, som erbjuda sig för betraktelsen, och endast, för så vidt den rör kvin- nan själf. Det är gifvet, att kvinnan, då hon träder ut ur hem- mets bärande men också bindande krets, icke i allo kan vara den- samma som i gamla tider. Hon måste tänka för sig själf, arbeta för sig själf, hon får nya, vidare intressen, hon tager eget initiativ, utarbetar och genomför planer; med ett ord: hon blir mångsidigt själfständigare till hela sitt väsen. Jag vill nu till undvikande af missförstånd pä det eftertryck- ligaste betona, att jag icke med pessimistens missnöjda blick be- traktar denna tidsföreteelse. Särskildt anser jag kvinnans utveck- lade själslif och mångfaldigade själfverksamhet inom sunda och Verdandi 1902. 1 2 JAGETS EGNA LAGAR. naturliga gränser både kvantitativt och kvalitativt som en vinst för mänskligheten. Men denna kvinnorörelse framåt kan ännu icke vara färdig eller stadgad. Den befinner sig, såsom jag tror, i en brytnings- eller jäsningsperiod. Hemmet, det värmande, bärande men bin- dande hemmet, gjorde kvinnan trygg men beroende. Då hon nu i viss mån saknar den omhuldande värmen, då hon nu mera måste bära upp sig själf, dä hon känner sig fri från många viljeinskrän- kande former: månne det icke erfares, att det kräfver sin tid att bringa i jämvikt ett lifsförhållande, som sekler igenom varit väsentligen olikt det närvarande ? Under det pågående utarbetandet af det väsen, som heter den själfständiga kvinnan, torde det vara af vikt att se till, att man icke arbetar skeft eller skjuter öfver målet och därigenom kommer att placera den själfständiga kvinnan utom hennes egentliga väsens lifsområde. Detta kan hafva vansk- liga följder, om t. ex. hennes naturliga, medfödda hjärtevärme, åtrån att offra sig, värna och omhulda, skulle minskas, hennes fri- het och själfständighet öfverskrida den sunda måttan. Det är endast om denna senare fara jag i dag kan tala, om jag icke skall blifva eder tröttsam. Bland de många strömningar, som genomgå vår tids samhälle och gifva sig till känna i det talade och skrifna ordet, finnes en, som utmynnar i detta yrkande: Människan har rätt att lefva endast efter sina egna lagar. Yrkandet gäller både för mannen och kvinnan, men det har pä senare tiden såväl hos oss som i värt broderland och annorstädes från kvinnligt håll med särskildt efter- tryck häfdats med afseende på kvinnan; och det synes mig där- för tidsenligt, att frågan af eder, unga kvinnor, grundligt och sam- vetsgrant undersökes. För att gifva eder ett tillfälle till jäm- förelse och ett uppslag till en sådan undersökning ber jag att få förflytta eder i tanken ett par årtusenden tillbaka, till forntidens Hellas, hvarest samma yrkande då gjordes. Efter grekernas lyckosamma befrielsekrig mot perserna blef det en rörelse och ett lif i de grekiska samhällena, som särskildt i Aten utvecklade sig till en vetenskaplig, litterär och konstnärlig blomstring, nästan utan like i historien. Men historien har äfven något annat att berätta frän samma tid. Då staterna frigjort sig frän utländskt ok, började äfven individernas frihetsbegär att allt ifrigare göra sig gällande. Och härur utvecklade sig ett starkt individens kraf att fä lefva efter sina egna lagar. De konsekventaste och hänsynslösaste förfäktarne af denna individens rätt voro de bekanta sofisterna. Likasom dessa på det teoretiska området sökte JAGETS EGNA LAGAR. bevisa, att det icke finnes någon objektiv sanning, bindande föi alla, utan att dit är sant, som i hvarje ögonblick förefaller indi- viden såsom sant, så häfdade de ock den åsikten, att ingenting är i och för sig rätt, utan det som behagar individen är rätt för honom. Häraf följer naturligtvis, att individen i sitt lif icke bör bindas af yttre lagar, utan blott af de lagar han själf för sig be- stämmer. Då sålunda Protagoras uttalar den satsen, att »män- niskan är alltings mått», så betyder detta i praktiken detsamma, som att människan endast ur sig själf har att hämta de lagar, efter hvilka hon lefver: en lära, som hos de senare sofisterna konsekvent utdrogs därhän, att de förklarade hvarje yttre lag vara en naturvidrig inskränkning i den mänskliga friheten. Sammanlagdt funnos i Aten vid denna tid tre olika hufvud- riktningar representerade: den gammalmodiga, som vidhöll den yttre auktoritetens, lagarnas och den fäderneärfda traditionens obetingade giltighet; den moderna eller sofistikens, som lika obe- tingadt häfdade hvarje individs rätt att lefva efter sina egna lagar, och slutligen den enastående mannen Sokrates, känd såsom sofis- ternas afgj ordaste motståndare — och dock af allmänna opinionen stämplad såsom sofist Det är Sokrates ståndpunkt i denna fråga, som jag för min del anser synnerligen värd att beaktas af såväl den unge man- nen som kvinnan, såvida de skola styra rätt kurs emellan de båda ytterskären, som heta yttre lagar och traditionell sed — åt ena hållet — och individens själfskapade lagar — åt det andra. Om jag säger, att Sokrates gaf sofistiken rätt i dess yrkande, att människan skulle söka lagarna för sitt lif i sitt eget jag, så låter det kanske för en och annan af eder såsom mindre sanno- likt. Han, som kort före sin död i ett långt, med bindande bevis uppfylldt samtal öfvertygade sin vän Kriton, att statens lagar voro så heliga, att han, Sokrates, icke hade lof att undandraga sig la- garnas straff, ehuru han ansåg det orättfärdigt och tillämpadt af orättfärdiga domare: skulle han vara en sådan individualist? Och dock är det sant, att Sokrates i likhet med sofisterna förläde det egentliga afgörandet af huru en människa skall lefva och handla till hennes eget innersta. Han ville likasom de och likasom vissa sakförare för. s. k. modern frigörelse i vår tid, att människan skall lefva efter sina egna lagar. Men det är på samma gång just här, som striden mellan honom och hans motståndare är allra oförsonligast. Sofisterna läto individens subjektiva godtycke, nycker och begär vara normen för lif och handlingssätt. Så säger till exempel en af de yngre 4 JAGETS EGNA LAGAR. sofisterna, att den ende lycklige är den, som likt perserkonungen oinskränkt kan göra sin vilja gällande, om det ock sker med den blodigaste kränkning af andras. Sokrates äter söker i djupet af sitt eget och andras individuella jag en gnista af Guds tanke och vilja, som Gud själf där nedlagt, och som därför å ena sidan är högre och nödvändigare att lyda än all yttre auktoritet, lag och traditionell häfd, men å andra sidan verkligen är hvarje människas personliga tillhörighet. När människan följer denna, är hon därför personligen fri och själfständig: hon lefver efter sina egna lagar, nämligen sin högre personlighets lagar. Lätom oss höra ett exem- pel ur hans egen mun. Dä Sokrates stod tilltalad inför heliastdomstolen i Aten, för det han skulle förföra ungdomen, sade han bland annat: »Jag går omkring i staden utan annan verksamhet än den att söka öfver- tala ung och gammal bland eder att icke värda sig om kropp eller egendom framför själen eller i lika hög grad som denna, pä det hon må blifva så god som möjligt; i det jag säger, att det icke är dygden, som kommer af ägodelar, utan af dygd komma ägo- delar och allt annat godt för människorna både i det allmänna och i det enskilda lifvet. . . Med afseende härpä kunnen I frikänna mig eller låta bli: jag kommer icke att handla annorlunda, om jag ock skall dö aldrig sä många gånger.» Här se vi , sålunda, att Sokrates icke frågar efter någon auktoritet utanför honom själf, utan endast lyder sin egen inre lag. Detsamma säger han på mänga andra ställen. Men här liksom annorstädes är det icke tillfälliga hugskott, godtycke, sinnliga drifter eller öfverhufvud någon- ting vare sig lägre eller tillfälligt inom honom, som är det nor- merande, utan det väsentliga, det eviga inom hans jag: den gudom- liga stämman, hvilken Sokrates ansåg var till finnandes hos hvarje människa och hvilkens framkallande till medvetet lif hos honom själf och andra för honom tedde sig såsom hans lifsuppgift. Lätom oss nu återvända till vår tid. — Äfven hos Oss finnas i afseende pä det, som skall normera en människas lif, tre hufvud- riktningar. Vi kunna väl under vära mera sammansatta lifsför- hållanden räkna flere. Men vi kunna för enkelhetens skull be- gränsa oss till följande. Den ena riktningens målsmän vilja hafva människolifvet re- gleradt efter yttre bud, lagar och sedvänjor, såsom till exempel på det lägsta stadiet: hvad som går an, är comme il faut, är kon- ventionellt riktigt; pä ett högre stadium: god fäderneärfd sed, den yttre sedelagen, de kyrkliga troslärorna såsom sådana o. s. v. Andra äter vilja frigöra eller emancipera människan från alla JAGETS EGNA LAGAR. 5 yttre band och hänvisa henne till hennes eget inre. Denna fri- görelseträngtan är för närvarande mycket stark. Och lätom oss här komma ihåg, att en stark tidsströmning nästan aldrig ute- slutande är af ondo. Det ligger nog mera sanning och berättigande i denna individens frigörelse- och själfständighetsförklaring, än jag här kan utveckla. Jag inskränker mig till det antydandet, att en människas lif måste växa ut mera naturligt, fylligt, fritt och organiskt ur henne själf, än om hennes lif och handlingssätt, så godt ske kan, utifrån påtvingas henne. Men nu såsom fordom skilja sig de egna lagarnas målsmän i två oförsonligt stridiga läger. I det ena lägret är lösen denna — och dess signalgifvare äro mycket högröstade: Lef efter din egen lag! — Men man fattar här det egna jaget oinskränkt, man menar icke blott människans högre människa, den förnuftiga i filosofisk mening, således den som besjälas af gudomlig ande. Nej, man skall äfven gifva natur- sidan hos människan fritt spelrum, således den sida, som är 'utsatt för att behärskas af driften, lidelsen, njutningslystnaden, förvärfs- och maktbegäret o. s. v. Man skall »hänsynslöst» utveckla alla sina krafter. »Människonaturen skall följa sina egna lagar, utan att skrämmas af någon skuldkänsla.» Äfven om man skulle komma att undertrycka en medmänniskas rätt och välfärd, skall man taga ut sitt lifs rätt, lefva det fullt och helt. »Ingen individualist», heter det i en bok, »intalar sig, att han lefver för någon annans skull än sin egen eller med något annat mål än att framarbeta och förädla sin naturs alla tillgångar.» Med en sådan uppfattning af den egna lagens allberättigande intager man samma ståndpunkt som de grekiska sofisterna, då de häfdade lagen, att »människan är alltings mått». Och likasom dessa beundrade perserkonungens oinskränkta frihet, äfven pä bekostnad af andras rätt, frihet och välfärd, så har en nutida filosof uttalat sin beundran för — Cæsar Borgia. Och en norsk kvinna har nyligen i ett sammanhang, där det gällde att försvara kvinnans rätt att byta om man, om hon fått ett annat tycke, offentligen uttalat dessa ord: »Jag känner en och annan, som utan att blinka lefver sitt stolta lif blott efter egna lagar. Jag hyser en djup, konstnärlig beundran för dessa storslagna egoister med deras starka nerver och blanka viljor.» I det andra lägret lyder signalen i en annan tonart. Man ropar där icke så högljudt pä jagets egna lagar. Och dock vill man äfven där gifva individens eget inre ett starkare inflytande på människans lif än yttre lagar och former. Så långt råder en viss enighet med det förutnämnda partiet i uppfattningssättet. Man 6 JAGETS EGNA LAGAR. skulle till och med kunna gifva människans egna lagar suverän rätt att styra vilja och handling i lifvet. Men det skulle då först och främst vara verkliga lagar, i hvilket begrepp ligger något fast och bestående i motsats mot infall, nyck, godtycke eller öfver hufvud allt, som har tillfällighetens prägel. Endast sä får lifvet sammanhang och konsekvens. Och detta betingas äfven af en annan viktig fordran. Människan lefver ett naturligt och ett and- ligt lif. Natursidan har sitt berättigande. Den skall ingalunda i och för sig hållas nere och förkväfvas, såsom till exempel medel- tidens askes fordrade. Men natursidan får icke spela herre i människolifvet. Kommer naturens kraf i strid med andens — och hvar människa känner med sig, att naturen är härsklysten —, så måste den böjas under andens lag. Det är detta kraf, som motsidans målsmän förneka. Och här hafva vi en af de oförsonliga mot- satserna. Ett vist ord säger: »Hvar slaf af sitt begär har en tyrann till herre». Men det har ännu icke fallit någon in att proklamera den satsen: Hvar slaf af sin ande har en tyrann till herre. Hvar- för? Emedan anden, det högsta i vårt väsen, icke kan tyrannisera oss. När vi sträfva att lefva efter vår innersta andes lagar, så sträfva vi till öfverensstämmelse med, till jämbördighet med vårt eget väsen, sådant det är afsedt att vara. Kunde vi nå detta mål i lifvet, så vore vi absolut fria. Att lefva efter vår egen lag vore då fullkomligt lika med att lefva ett fullkomligt frihetslif. Vi kunna det ej; men i samma mån vi fara därefter, i samma mån sträfva vi mot den äkta frihetens mål. När det därför heter i en bok, som utkom i fjol: »Så länge man sammanbinder personlighetsbegreppet med ett gifvet ideal — vare sig kristendomens eller något annat —, då tvingas personlig- heten in under en annan lag, en annan form än sin egen», så förnekar den motsatta sidans målsmän, att detta är sant, och säga: Nej, utan hvarje verkligt ideal hör på ett organiskt sätt samman med den innersta personligheten själf; men mest och framför allt annat gäller detta om kristendomens ideal. Hvarje verkligt ideal, säger jag. Så redan där, hvarest man icke medvetet står på kristendomens ståndpunkt. Läsen Björnsons sista drama »Laboremus» och eftersinnen! Stå icke de båda man- liga personerna där alltigenom under en annans lag än sin egen, ändock det är den egna lidelsen, som snärjt nätet omkring den ene och håller på att insnärja den andre under den kvinnliga karakterens våld? Och då Björnson antyder, att de skola komma lösa ur förtrollningen, menar han icke, månne, att de skola komma JAGETS EGNA LAGAR. 7 estmoRdtESs N. tillbaka till sig själfva, till det bästa inom dem själfva? Vore det icke meningslöst att beklaga dem, för det de öfvergifva ett lif, som af somliga nutida författare prisas för dess hänsynslösa frihet? Eller lätom oss tänka på den man, hvilkens plötsliga från- fälle vårt svenska folk i dessa dagar känner som en national- förlust: Artur Hazelius. Hvem har mera hängifvet och mer hänsynslöst offrat sig för de skapande folkuppfostringstankar, som en gång väcktes i hans egen själ? Hvem har varit mera fri och själfständig såsom verklighetsdiktare af vårt folks flydda lif? Vägar någon ställa sig vid den mannens graf och beklaga, att han hos honom icke får beundra »den storslagne egoisten»? Vägar någon säga, att det varit bättre för Artur Hazelius personligen, om han varit en sådan individualist, som ej velat »lefva för någon annans skull än sin egen»? Men lätom oss ej stanna förr, än vi kommit högst upp: till kristendomens ideal. Om redan den gamle Homerus hade en känsla af att »vi äro Guds släkte», således hafva en personlig enhetspunkt med Gud; om den gamle Sokrates kände sig fri, själf- , ständig och höjd öfver yttre lagar endast genom samkänslan med den inre gudomsstämman, som han kallade sitt daimonion, huru mycket rikare och fullare har icke Kristus uppenbarat Gud i oss såsom vår egen högsta personliga lag? Vi kunna således omforma satsen sä: Ju mer människan känner sig säsom evighetsvarelse, ju mer hennes innersta vilja syftar till Guds rike och hans rättfärdighet, ju mer Kristus blifvit henne icke blott ett ideal utan en lifskraft, dess mer kan hon bortse frän yttre lagar och lefva efter de egna lagar, som i hennes högsta stunder tala sitt kraftigaste språk. Det förtjänar att märkas, att Jesus pä mångfaldiga sätt har framhållit det oväsentliga i yttre lagar och traditioner — ehuru han visserligen ingalunda misskände dessas berättigande inom vissa gränser, hvilket också förtjänar att iakttagas. Men framför allt har han genom det betydelsefulla ordet: »Guds rike är invärtes i eder», inflyttat grundlagen för människans lif inom hennes eget hjärta. Sannerligen: det som är af äkta halt i det moderna krafvet, att människan skall gå in i sig själf för att söka de rätta lagarna för sitt lif, det stammar frän honom, som är bäde sanningen och lifvet. Och när den i modern mening minst utvecklade, enklaste, olärdaste kristen af personlig erfarenhet känner: »Kristus är mitt lif», så intager han en själfständigare och friare lifsståndpunkt än någon af dessa beundrade »storslagna egoister, som lefva sitt stolta lif blott efter egna lagar»'. 8 JAGETS EGNA LAGAR. Det är ju icke heller underligt, att Jesus, evighetsmänniskan framför andra, han, som med sin gudomliga blick säg, hvad i människan var, och hvilkens eget jag sannare och fullkomligare än någon människas sammanfaller med det gudomliga, att han kunnat klart se och meddela, hvad som oftast dunkelt och än oftare för- vändt och förvridet rör sig i människoanden i alla dagar — äfven i våra. Märkvärdigare kan det synas, att samma åskådning träffas hos aposteln Paulus. Men det är just ett kraftigt bevis på huru nära Paulus lefvat sig in i Kristus, att han icke blott, såsom Mästaren, kräfver andens herravälde öfver människans natursida, hvilken, så långt hon är i strid med anden, af Paulus likasom af Jesus kallas köttet, utan äfven och framför allt genom sitt framhållande af tron i motsats mot lagens gärningar hänvisar män- niskan inåt till den hjärtpunkt, där hennes personliga jag möter Gud. * Ja, äfven aposteln Jakob talar om »frihetens gudomliga lag», och han säger därom, icke att en människa, som däri söker sitt ideal, är en trälbunden varelse, utan han säger, att en sådan människa »varder salig i sin gärning». Han ser däri en inre tillfredsställelse, en harmoni mellan människans inre väsen och hennes lif. Apostlarnes förkunnelse är i stora drag en genklang af Jesu ord: »Om Sonen gör eder fria, så ären I verkligen fria». Jag slutar här mina ofullständiga och knapphändiga antyd- ningar i en lifsviktig fråga och öfverlämnar till edert eget närmare begrundande, hvilken af här antydda lifsåskådningar I ansen san- nast, ädlast och människovärdigast, och hvilken I själfva viljen omfatta i edert lif. Valet är viktigt och så mycket ansvarsfullare, som den unga kvinnan i våra dagar, mindre bunden af att lita till andra i sitt lif, kati ryckas in i en lifsåskådning, som, omsatt i praktiken, är ägnad att ödelägga såväl mannens som kvinnans högre varelse och verkliga lifslycka. ag har ingen anledning att tro något sådant om någon i denna krets. Men jag har anledning tro, att den bildade kvinnan i vära dagar har mera samkänsla med rörelserna i tiden än fordom, emedan hon kommer dem närmare. Jag tror, att mången ädel ung kvinna sympatiserar med de kraf på andlig frigörelse, som spörjas rundt omkring oss. Och jag gläder mig åt att kunna tro detta. Men jag vet ock, att mången, som börjat med ädel hän- förelse för det sanna och berättigade i vissa tidstankar, slutat med att helt hängifva sig åt dem, äfven där de utmynnat i sådana * Samma åskådning synes ligga till grund för Pauli tankegång, då han citerar uttrycket: »Ordet är dig hart nära, nämligen i din mun och i ditt hjärta», och tillägger: »Detta är ordet om tron, hvilket vi predika». (Rom. io.) JAGETS EGNA LAGAR. 9 kraf på det egna jagets suveränitet, som aldrig skola kunna af en ädlare mänsklighet godkännas. Och jag menar, att detta hos både yngre och äldre, men framför allt hos yngre, berott dels därpå att bådadera varit — lät mig säga: för unga för att kunna lugnt och grundligt draga ut de farliga konsekvenserna af premisser, som innehållit något mått af sanning, dels därpå att de tjusats af den begåfning, kraft och understundom hänförelse, hvarmed de s. k. nya lärorna förkunnats. Jag kunde gå längre och hänvisa till betänkliga frukter i det praktiska lifvet. Men jag hoppas, att det icke är behöfligt att här upprulla några sorgliga tidstaflor. Jag uttalar i stället en förhoppning och önskan, att I skolen utveckla eder inre människa till den äkta frihet och själfständighet, som har sin fasta grundval i den högre världen: i Guds rike. Och jag slutar med ett ord, hämtadt från högsta auktoritet: ■»Pröfven andarne!» Historisk forskning och elementära läroböcker i svensk historia. Prima lex est historiæ^ ne qnid falsi tradere audeat. Cicero. I sin gammalromerskt stränga formulering har den historiska framställningens grundlag oftare vunnit ett allmänt hållet erkän- nande än oblidkelig tillämpning. Historien når ju för öfrigt ytterst sällan, om ens någonsin, fram till den s. k. matematiska visshetens obestridlighet. I stället nödgas den röra sig med sannolikheter, med till trovärdigheten rätt växlande alster af människans allt annat än ofelbara iakttagelse- och reflexionsförmåga. Af läroboken och läraren fordrar emellertid en för öfrigt rätt omstridd, men ännu i allmänhet härskande pedagogisk sats en mycket hög grad af säkerhet och auktoritet. Dels däraf, dels till följd af den knapp- händighet och lättfattlighet en elementär lärobok ju måste beflita sig om kommer det sig, att man i skolböckerna så sällan kan spåra ens minsta skymt af alla de »om» och »men» den historiska kri- tiken plägar komma med vid sin behandling af gångna tiders händelser. »De historiska sanningarna» växla stundom ej så litet och för vissa perioder rätt raskt — till innehållet. Den elementära formen för deras förkunnelse brukar däremot förblifva sig lik. Den är af ålder bekännarens trosglada vittnesbörd, som ej vet af några tvifvel och invändningar. Så kan det hända, att den för historien intresserade lärjungen, som vill söka tillägna sig sitt ämne och ej blott sin läxa, först sent, i många fall först vid akademien, får lära sig en så enkel och dagsklar sanning, som att historien icke är en tröttande samling af namn och årtal, hvilka hopfogats till en stel och otillgänglig lärobyggnad, utan att den HISTORISK FORSKNING O. ELEMENTÄRA LÄROBÖCKER I SVENSK HISTORIA. 11 i stället är lefvande lif, problevi, öppna frågor i mängd, människo- andens storartade försök att lefva sig in i det förflutnas kultur- värld och därigenom äfven komma till hjälplig insikt om förutsätt- ningarna för vår nutida odling. Att på detta sätt göra historien lefvande är naturligtvis främst ett af de allvarliga kraf, som böra sättas på lärarepersonligheten. Men såväl läraren som lärjungen och därtill äfven den historiska vetenskapen hafva rätt att härvid af läroboken fordra några väg- ledande antydningar, åtminstone i fråga om elementarundervis- ningens mellan- och högre stadier. Den historiskt intresserade pedagogen må döma, i hvilken utsträckning man för närvarande tillgodosett detta lifsvillkor för sambandet mellan historisk forskning och historia såsom undervisningsämne i skolorna. Ej blott i fråga om den dogmatiska formen för läroböckernas kunskapsmeddelelse, utan äfven i en annan kritisk punkt brytä sig stundom gängse pedagogiska åskådningar och allmänt veten- skaplig metod rätt skarpt mot hvarandra. Pedagogerna klaga — ej sällan med fog — öfver den väl mycket koncisa och abstrakta form, som kännetecknar de från akademiska kretsar utgångna läroböckerna. »Stora Odhner» t. ex. befinnes innehålla alltför många »generalisationer utan konkret underlag af åskådningar», och t. o. m. en så välvillig bedömare af denna lärobok som rektor Sprinchorn nödgas medge, att den är »väl mycket abstrakt och därför för svår och allvarsam». Hvad man framför allt hos läroboken saknar och kräfver är lefvande, blodfulla, individuellt karakteriserade historiska personligheter, belysande och fängslande smådrag i stället för de »allmänna grunddragen», som lärjungarne hoppa öfver, för barnens fantasi lätt fattbara kulturbilder, med ett ord: konkretion. Men just här inträder svårigheten. De äldre perioderna af vår svenska historia anses genom sina jämförelsevis föga inveck- lade samhällsförhållanden vara särskildt lätt fattbara för barna- sinnet. I dem är det emellertid så hopplöst ondt om historiska personligheter, rörande hvilka vi med visshet känna några karak- teristiska drag. Och så kommer tid efter annan den förargliga historiska kritiken och vill såsom obestyrkta eller uppdiktade ut- mönstra just de anekdotiska smådrag, som läraren eller lärarin- nan anser sig behöfva för att göra sin framställning åskådlig och tilldragande för de unga. Det har klagats, att vetenskapsmännen taga bort allt »det roliga» i vår äldre historia och endast lämna luckor kvar. Episoder sådana som Torgny Lagmans tal på tinget, Gustaf Vasas profetiska afskedsord till ständerna 1560 om de 12 HISTORISK FORSKNING O. ELEMENTÄRA LÄROBÖCKER I SVENSK HISTORIA, dagar, då man skulle vilja rifva honom upp ur mullen — för att blott välja ett par exempel — hafva strängt synats af senare forskare och i mångas ögon ej bestått profvet. Ja, den »nedrif- vande kritiken» har ej ens väjt tillbaka för att beträda så af‘den fosterländska känslan sedan länge helgade områden som berättel- serna om Gustaf Vasas äfventyr i Dalarne och om Helge Erik konung — i senare fallet för öfrigt med tvifvelaktig framgång. I skolorna vill man emellertid icke släppa ifrån sig dessa gamla målande skildringar, åtminstone icke med mindre än att häfdaforskarne lämna fullgod ersättning i andra, trovärdigare och lika fängslande lifsbilder ur gångna tiders historia. Man kräfver framför allt sådana, som kunna belysa, hvad som till skillnad från den rent politiska historien plägar kallas kulturhistoria. Kunna de ej anskaffas ur forskningens förråd af bestyrkta detaljskildringar, då måste de, menar t. o. m. en och annan, rent af uppfinnas: man får då samla kulturhistoriska drag kring en fingerad situation, ungefär så som en del tyska mönsterpedagoger låtit sina lärjungar i en främlings skepelse t. ex. göra ett besök på en dag i Perikles’ Athen och därunder öfverhopas af allehanda bildande erfaren- heter. Gent emot detta tal om skonsamhet för anekdoterna lik- som mot de arrangerade kulturhistoriska situationsbilderna plägar den historiska forskningen med sitt »ne quid falsn förhålla sig rätt kyligt afvisande. Ännu på en för sambandet mellan historisk forskning och elementär historieundervisning viktig punkt klagas ibland, att det vetenskapliga sanningskrafvet ej så fullständigt och så raskt som önskligt vore får taga ut sin rätt. Det gäller läroböckernas till- ägnelse af den historiska forskningens alltjämt skeende nya land- vinningar. En lärobok må vara aldrig så modern i sin uppfattning och exakt i sina uppgifter; den blir dock småningom föråldrad. I allmänhet afhjälpas ju de värsta olägenheterna genom att för- fattaren själf eller annan kompetent person underkastar den re- vision. Dessa revisioner kunna emellertid af praktiska skäl ej företagas tillräckligt ofta, och de verkställas ju ock af rent peda- gogiska hänsyn vanligtvis med synnerligen varsam hand. Mest beröras däraf detaljerna; skiftningar i totaluppfattningen af en händelsekedja kunna ej alltid så lätt inpassas i bokens en gång uppgjorda plan. Särskildt under äldre tider nytrycktes de van- ligaste läroböckerna gång på gång i oförändradt skick, stundom t. o. m. utan att åt författaren bereddes tillfälle att revidera sin bok. Ekelunds, Dahms och Wibergs läroböcker hade, när de HISTORISK FORSKNING O. ELEMENTÄRA LÄROBÖCKER I SVENSK HISTORIA. 13 undanträngdes af Odhners, af dylika skäl kommit att stanna för- vånande långt efter sin tid. De Odhnerska läroböckerna hafva gång efter annan reviderats af sin högt förtjänte författare och kunna naturligtvis ingalunda kallas omoderna. Men från här antydda synpunkter torde dock i en så raskt framåtskridande veten- skap allenaväldet af redan 1869 planerade läroböcker knappast kunna betecknas som fullt lyckligt. En liten öfversikt i största korthet af våra »svenska historiers» historia kan ur mer än en synpunkt hafva sitt intresse. Särskildt bär en sådan vittne om alla de omkastningar och reduktioner vår allra äldsta historia under tidernas lopp måst genomgå och kan måhända därför stålsätta en och annan att med resignation förvänta de ytterligare kritiska anlopp, för hvilka »sago- och hjälte- tiden» kan komma att utsättas. Ämnet svensk historia är yngre vid våra läroverk, än man vanligen tror. En och annan upplysning om fäderneslandets öden gafs väl i förbigående af läraren vid undervisningen i historia, men denna innefattade under 1600-talet och långt in på 1700- talet hufvudsakligen »de fyra monarkiernas» öden efter Sleidani bekanta latinska lärobok och de klassiska auktorer (Livius, Florus, Curtius m. fl.), hvilkas arbeten voro af historiskt innehåll. Enligt 1693 års skolordning inträdde det historiska studiet först i den högre afdelningen af trivialskolans högsta klass, och om under- visning i svensk historia stadgas där intet. Dylik förekom nog dock här och där i praktiken; så t. ex. anslår biskop Spegel i ett schema för Linköpings gymnasium sista timmen på månda- garna alternativt åt klassiska språk eller svensk historia (»auctor vel historia patriæ»). 1724 års skolordning gick ett steg längre, i det att då läraren formligen ålades att »illuminera Hübners Historiam universalem och föröka den med parallelismo historiæ patriæ». För många lärare var, såsom äfven i konsistorierna framhölls, denna »illumination» ganska. svår, enär någon elementär lärobok, behandlande äfven svensk historia, då ännu ej fanns. Pufendorfs och Loccenii arbeten voro väl de öfversiktligaste men lämpade sig egentligen först för de begynnande akademiska studierna. Till ingen åtgärd hade . det förslag föranledt, som superintendenten Broms under förarbetena till 1724 års skolordning framlade, nämligen att uppdraga »åt en förfaren man uti historien att så 14 HISTORISK FORSKNING O. ELEMENTÄRA LÄROBÖCKER I SVENSK HISTORIA inrätta ett abregé uti historien, att historia patriæ alltid bifogades uti parallelismo temporis». En dylik sammansmältning af svensk och allmän historia till ett har onekligen åtskilliga fördelar fram- för den nuvarande något onaturliga tudelningen. För att rätt lyckas förutsatte den emellertid af svenskar författade läroböcker i allmän historia, och sådana saknades ännu länge. 1700-talets vanligaste lärobok i allmän historia var tysken Hübners i fråge- form uppställda kompendium. Föreskriften i skolordningen af 1724 om Hübners »illumina- tion» framkallade vår förmodligen äldsta lilla skolbok i svensk histo- ria, Linköpingsdomprosten A. O. Rhyzelii »Mnemonica Historiæ Suiogothicæ Epitome» (Linköping 1725), författad på latin, hvilket undervisningsspråk ännu en tid bortåt envist fasthölls i skolorna. Den blef sedermera äfven använd i en svensk öfver- sättning: »D:r A. O. Rhyzelii för minnet mycke.t lätta uttåg af svenska Historien, uti tolf frågor innefattadt». (Öfversatt af J. B. Sylvenius). Rhyzelius anger i företalet sitt arbetes patriotiska syfte: »För mig har det tyckts orimligt, att vår skolungdom lärer sig i grund romerska och grekiska historien men är okunnig i den svenska historien. Från urminnes tider hafver man räknat för straffbart att vara grannsynt uti främmande saker men stock- blind uti inländska.» Dessa tolf frågor vore väl en ringa begyn- nelse, men med litet själfstudier skulle läraren kunna göra 100 frågor och svar utaf en af de tolf. »Behagar läromästaren själf flitigt läsa våra svenska häfdatecknare, skall han finna däraf en makalös nytta.» Rhyzelii tolf frågor och svar kräfva onekligen en dylik ut- fyllning. Först karakteriseras Sverige i allmänhet som »ett frukt- bart fosterland, af hvilket allehanda slags folk utkommo lika som skalfrukter utur sina baljor». (Så tolkas det bekanta »vagina gentium»). Följa så frågor om periodindelning, om hedniska kungar och om kristna kungar. Svaren ha nästan regentlängdens form; först för de senare kungarne upplifvas de af små karak- teriserande omdömen. På eti sida besvaras sedan frågan »Huru- dana öden har Sverige haft under ofvannämnda konungar?» hvar- på till sist följa korta frågor och svar om våra förnämsta krig, religionens tillstånd samt om studier och vetenskaper. Intressant är författarens totaluppfattning, enligt hvilken Sveriges »stormakts- tid» inbrutit med Gustaf Vasas reformation och ingalunda slutat med Karl XII. Sedan romerska påfvarnes illsluga ränker ej längre hos oss vållat oenighet, deras själfsvåld förkväfts och grannens ok brutits, har, menar författaren, »Svearikets makt under de HISTORISK FORSKNING O. ELEMENTÄRA LÄROBÖCKER I SVENSK HISTORIA. 15 evangeliska och. inländska konungarna så efter hand tilltagit, att de här och där underlagt sig vackra landskaper och med ärerika fredsfördrag merendels slutat sina svåra krig.» Vid sidan af Rhyzelii Mnemonica förtjänar nämnas en annan lärobok, som äfven flitigt användes och upplefde flera upplagor: »Kort Inledning til Den Gamla och Nya Swenska Historien, Begynnarom til tienst af Elisæo Hyphoff (i:a uppl. 1731, 3:e uppl. 1757). Hyphoff vill lära »vår Svenska begynnande ung- dom» grunddragen af fäderneslandets historia i så kort och lätt- fattlig form som möjligt. »Hvad ledsnad och förskräckelse en stor bok förorsakar hos de späda begynnare, lära de bäst med mig kunna betyga, som med ungdomens information någon tid varit sysslosatte.» Han meddelar ej endast regentlängder med korta kommentarier, utan betydligt flere detaljnotiser, dock ej några utförda skildringar ens af Gustaf Vasas befrielsekrig eller Gustaf Adolfs segrar. Däremot gör han små försök att följa institutionernas utveckling och låter denna sin framställning ut- mynna i en liten statskunskap —■ ett äkta frihetstidsdrag. Liksom Rhyzelii är äfven Hyphoffs uppfattning af vår historia ännu den Rudbeckianska. Matjordens höjd på våra allra äldsta ättebackar bevisar den götiska kulturens uråldrighet, Rudbeckianska etymo- logier anföras i mängd, om finnar och lappar meddelas Rudbecks gissning, att de äro öfverlefvor af de 1O Israels släkter, som bort- fördes af Salmanassar, konungen af Assyrien, dock med tillägget »hvilken mening man lämnar i sitt värde». Dylika små ansatser till kritik rädda arbetet från den vanliga dogmatiska lärobokstonen. Om Birkas läge t. ex. anges olika auktorers mening, Rhyzelii kungalängd följes visserligen, dock »ingen betagit att följa någon annars Historici längd», enär de först med Erik IX torde uppnå enighet sinsemellan o. s. v. Alldeles fast står emellertid ännu hos Hyphoff den från Johannes Magnus härskande »götiska» tra- ditionen. »Att göterna, som med sina segrande vapen intagit ganska många länder och orter, ifrån vårt Götaland härstamma, torde man så mycket mindre tvifla, som skrifterna det enhälligt bevittna». Engelbrekt, som Rhyzelius alldeles förbigått, nämnes visserligen af Hyphoff, men utan något erkännande omdöme, om Gustaf Adolfs tyska krig heter det helt kort, att han »erhöll den ena segern efter den andra, intog ganska många orter och gjorde vid Rhein och Donau oförlikneliga progresser, till dess han ändte- ligen den 6 november 1632 segersamt tillsatte sitt lif vid Lutzen». Som man ser, idel allmänt hållna loford utan individualisering, 16 HISTORISK FORSKNING O. ELEMENTÄRA LÄROBÖCKER I SVENSK HISTORIA. ett af de första spåren till en fördärflig tradition, som ännu är långt ifrån utdöd i svensk läroboksstil. Utmärkande för våra 1700-tals läroböcker i historia är deras ytterst rojalistiska ton och det stora utrymme de lämna åt person- notiser om »det kungliga huset och dess anförvanter», en tendens, som äfven under senare tider rätt segt hållit i sig. Priset här- vidlag tages kanske af A. Berghult i hans »Kort inledning till den gamla och nya Svenska Historien uti frågor och svar till ungdomens tjenst författad». (Sthlm 1764). Den är egentligen en omarbetning af Hyphoffs för sin tid i det hela särdeles goda lärobok till den så omtyckta Hiibnerska formen af frågor och svar. Somliga af dessa låta nu rätt kuriösa, t. ex.: »Hvad är märkwärdigt om Skara? Om Skara är märkwärdigt, det Johannes Magnus, fast utan särdeles wisshet förmäler, att den fådt sitt namn af en konung vid namn Skarin, som honom upbygt wid werldenes 2 7 93 år.» Den gamla Rudbeckianismen har i denna lärobok ännu ej öfvergifvits, men vid sidan däraf nämnas äfven de revolterande meningar, som Dalin framställt, och det hela lämnas tämligen oaf- gjordt, såsom synes af följande fråga och svar: »När har Swerige först fådt Konung? Det är swårt at säga; ty så owist som det är, när wårt Swerige efter den almänna Floden först fådt inbyggare, så osäkert är ock det, om de straxt haft någon konung.» Sveriges historia under nyare tiden är, om ej annars, så åt- minstone i denna lärobok i eminent mening dess konungars. Den förtäljes som svar på frågorna: »Hwad wet du om Gustaf I? »Hwad wet du om Erik XIV?» o. s. v. De rimmade slut- orden förtjäna anföras såsom ett typiskt uttryck för Frihetstids- patriotism: »O, store kungars kung, wär konung wäl bewara! Wär Drottning äfwenleds, ifrån all sorg och fara! Wär Kronprins som en ring uppå Ditt finger drag! De andra Kunga-Barn i Nådig Wård och tag!!! Bewara Ständerna, som stenen i Ditt öga! ■ Sänd alla Riksens Råd Din hielp utaf det Höga! Ja, Hela Riket haf, O Herre i förswar! Och war till tidsens slut wär Konung och wär Far!!!» HISTORISK FORSKNING O. ELEMENTÄRA LÄROBÖCKER I SVENSK HISTORIA. 17 Den lärobok, som under decennierna närmast omkring sekel- skiftet tyckes ha varit mest omtyckt, är »Fäderneslandets Historia för Begynnare» (i:a uppl. Lund 1787, 9:e uppl. 1816), af Chr. Wåhlin. Här är ändtligen Rudbeckianismen helt öfvervunnen. Såsom hufvudkällor åberopas Dalins, Lagerbrings och Botins ar- beten, och om vårt lands allra äldsta historia nöjer sig förf, för- siktigt med att nämna, att det åtminstone var bebyggdt år 100 f. Kr. Oden, som i de äldre historierna fått intaga en jämfö- relsevis undanskymd plats (Rhyzelius talar t. ex. om »Odin eller As, fabelstatens instiktare»), rycker nu för en tid upp i historiens ljus. Han »kom hit med en stor folkhop vid pass 60 år f. Kr., som förmenas, ifrån Crimska Tartariet». Det är Snorres gissning om Odens och asarnes flykt norrut för Pompeius, som här åter uppenbarar sig; detta inbillade samband mellan romarnes strider mot skyterna och andra folk vid Svarta hafvet samt våra förfäders invandring är en lärd kombination, hvars ohållbarhet först rätt nyligen blifvit allmänt erkänd. I växlande former har den hållit sig uppe ända från Dalins tid och tills de senaste decenniernas arkeologiska forskningar mot densamma ställde fornfyndens öfver- tygande vittnesbörd. Wåhlins lärobok har kanske sin största betydelse genom de nya grundsatser den i mycken ofullkomlighet dock förfäktar i fråga om ämnesvalet. Dess skildringar af själfva det politiska händelseförloppet äro nämligen relativt knappa och afbrytas esom- oftast utaf framställningar af hvad förf, kallar »liksom själen och lifvet i Historien, nämligen det olika tillstånd, hvaruti svenska folket under särskilda tidehvarf befunnits i anseende till Religion, Lagar, Handel och Vetenskaper». Den här uttalade grundsatsen förtjänar att antecknas, om än dess utförande i några torra öfver- sikter ej svarar mot syftet. Ett kort omnämnande såsom direkt lämpad för den allra tidigaste undervisningen förtjänar kanske också Thomaus, »Swe- riges Historia uti korrt sammandrag för den spädare Ungdomen» (1812). Dess historiska ståndpunkt är den då vanliga med »thussar» i spetsen för vår historia o. s. v. Anmärkningsvärd är den emellertid genom sin vana att affärda respektive regenter med ett par synnerligen koncentrerade notiser jämte åtföljande totalomdöme, ett manér, som sedan kan spåras hos många dess efterföljare. Mest klassiskt låter Fredrik I:s eftermäle: »Konung Fredrik in- rättade Nordstjerne-Orden, lefde wällustigt och dog år 1751». Bland senare dylika »envois» behöfver endast erinras om Dahms genom sin rytm helt säkert i lärjungarnes minnen inetsade slut- Verdandi igo2. 2 18 HISTORISK FORSKNING O. ELEMENTÄRA LÄROBÖCKER I SVENSK HISTORIA, ord om Kalmarunionens stiftarinna: »Älskad i Danmark, klandrad i Sverige, dog Margareta 1412.» Det arbete, som kan sägas beteckna nästa steg på de svensk- historiska läroböckernas utvecklingsväg, hade till författare den bekante upplysningsifraren G. A. Silfverstolpe och utkom 1805, således medan den Wåhlinska boken ännu alltjämt upplefde nya upplagor. I företalet anger sig Silfverstolpe vilja åstadkomma en ny lärobok, »hvilken tillika med redighet och enkelhet förenade den egenskapen att vara pragmatisk och författad i sådant sam- manhang, att Statens öden där föreställas i en kedja af orsak och verkningar». Man märker här lätt Benjamin Höijers inflytande. Detta uttalade syfte innebär ju ett otvetydigt erkännande af det nära sambandet mellan vetenskaplig forskning och elementär undervisning, och Silfverstolpe sträfvade också redligt att i sin lärobok tillämpa denna grundsats. Hans framställning af vår historia är betydligt mera planmässig och sammanhängande än någon föregångares, men i fråga om lättfattlig och tilldragande framställning står han föga framom ens Hyphoffs ålderdomliga arbete. Stilen är torr och skildringarna sakna lif och åskådlighet, hvarför ock Fr. B. von Schwerin, hvilken såsom sina egna söners nitiske lärare nått fram till ganska moderna synpunkter i peda- gogiska frågor, underkastade sin politiske motståndares arbete ett skarpt klander. Silfverstolpes framställning af den äldsta tiden må här an- tydas, enär den visar, huru litet af dessa äfventyrliga sagor äfven den nyktraste kritik vågat utmönstra före Geijers framträdande. Den gamla bibliska läran om syndafloden kombineras med de Celsius-Dalinska teorierna om vattenminskningen med det resultat, att — som det heter — »alla anledningar bestyrka den tanken, att Sverige varit öfversvämmadt af den under Noachs tid infallna floden» samt att just här uppe vattnet först sent och mycket lång- samt vikit tillbaka. Här bodde då först det folk, som sedan be- tecknades med namnen thussar, jättar och troll, väl af gemensam stam med finnarne. Bland dem gällde »husfadersregeringen», och den äldste husfader historien omtalar är Fornjotr. Sen följde de bekante Froste Jokul, Snö den gamle m. fl. stora husfäder, tills under Gylfe en vis lagstiftare vid namn Oden med sina asar kom tågande från Asien, byggde Sigtuna och där började en re- gering efter den upplysta despotismens grundsatser, ungefär som Leopold tecknat hans karakter i sin berömda tragedi. De följande re- genterna] ända fram till Olof Skötkonung skildras i korthet efter HISTORISK FORSKNING O. ELEMENTÄRA LÄROBÖCKER I SVENSK HISTORIA. 19 de upplysningar, hvarmed Snorre benäget försett våra egna här eljest nästan tomma häfdaböcker. 1800-talets äldre läroböcker i svensk historia äro många och till sitt värde särdeles skiftande. De flesta kunna här affärdas med en hänvisning till de korta, men med mycken omsorg gjorda karakteristiker de samtliga efter sorgfällig granskning hafva er- hållit af den s. k. Historiska Kommissionen i dess 1868 afgifna, för vår historieundervisning epokgörande betänkande. Öfver mängden af läroboksförfattare höja sig två, åtminstone om man tager hänsyn till deras läroböckers spridning och upp- lagornas mängd. Jag menar naturligtvis Jacob Ekelund, hvars för olika stadier afsedda läroböcker voro de dominerande ända från 1832, tills de omkr. 1870 fingo vika för Odhners, samt O.E.L. Dahm, hvilkens 1842 utgifna »Sveriges Historia, försök till lärobok för skolans lägsta klasser» t. o. m. öfverlefde den Historiska Kom- missionens stränga domslut och, reviderad enligt dess anvisningar, så sent som 1895 utkom i ny upplaga, den i6:e. De Eke- lundska böckerna uppnådde 11 å 12 upplagor. Utom dessa förtjäna nämnas lektor C. F. Wibergs på 1860-talet rätt mycket använda läroböcker samt de lättlästa, men ej alltid i sina upp- gifter så korrekta läro- och läseböcker den liflige berättaren lektor C. G. Starbäck utgaf för folkskolan. Man märker i de flesta af dessa läroböcker ett starkt in- tryck af det nya lif, som börjat inom den svenska historieskrif- ningen genom Geijers forskning samt Fryxells lifliga och åskåd- liga framställningskonst. Verkliga detaljskildringar gåfvos nu i stället för de spridda notiserna, ansatser till karakteristik af de historiska personligheterna förmärkas äfven, och åt anekdoter inrymmes en ej ringa plats. Ett annat gemensamt drag är den stora vikt man, stödd på Geijers och Strinnholms auktoritet, fort- farande ansåg sig kunna lägga vid isländingarnes uppgifter äfven om vår allra äldsta historia. Den fornjoterska ättens snö- och iskonungar hafva visserligen småningom nödgats rymma fältet — däri låg ju enligt ett bekant yttrande Geijers förtjänst om svenska historien — men många andra lika apokryfiska majestäter tillätos ännu sitta i högsätet. Den svåraste forsyndelsen i detta afseende är naturligtvis, att nian allmänt accepterade Odens förvandling från gud till människa, ett konststycke, hvars upphofsman som bekant är Snorre. Den apoteoserade vise höfdingen och reli- gionsstiftaren uppträder nu en tid bortåt i läroböckerna under pseudonymen Sigge Fridulfsson, ett namn och en person, som för sin tillvaro endast har att tacka fornforskaren Verelii lärda 20 HISTORISK FORSKNING O. ELEMENTÄRA LÄROBÖCKER I SVENSK HISTORIA, mödor på 1600-talet. I denna nya skepelse får Oden omkr. i oo e. Kr. komma tågande från Asgård öster om Don »i spetsen för en folkstam med högre bildning» (Ekelund). »Man trodde allmänt, att han kunde trolla, blott därför att han var klokare än alla andra» (Dahm), och efter hans död betraktade det vid- skepliga folket honom som gud. Han efterträdes i Upsala af en rad vid dåvarande tempel residerande prästkonungar, som ge- nom denna värdighet vinna en viss hegemoni öfver småkonungarne rundt om. Detta statsförbund eller denna forbundsstat fortvarar under ledning af Ynglingatals äfventyrliga kungagestalter, tills det går under för mordbrännaren Ingjald Illråda (omkr. 650). An- tingen då eller först under Erik Emundsson (död på 880-talet) samlas Sverige till ett rike. Hela denna fornhistoria förefaller oss skäligen främmande. I sina hufvuddrag lärdes den dock ännu inpå 1860-talet rätt all- mänt i de svenska skolorna, om än vid upprepade läroboksrevi- sioner en del detaljer degraderats från säker historia till halfsann saga. Med liknande reservationer fick jämte Ynglingaättens äfven den s. k. Sigurdska och Ivarska ättens af isländingar skildrade öden, denna förvirrade mosaik af förvanskade och sent uppteck- nade hågkomster från hela Nordens vikingatid, alltjämt gälla som svensk historia. Ett annat för dessa läroböcker utmärkande särdrag var den ifver, hvarmed de, utan tvifvel under inflytande af Strinnholms och Reuterdahls forskningar, gåfvo sig in på vår äldre medeltidshistorias så ytterst dunkla och omtvistliga detaljer. Dess stundom endast till namnet kända konungars hypotetiska släktförbindelser och för- modade banemän voro länge af lärarne omtyckta och af lär- jungarne säkerligen afskydda förhörsämnen. Alanders lärobok t. ex. (Skara 1841) uppräknar samvetsgrant alla de Sverkerska och Erikska kungarnes gemåler och barn och försummar därvid ej att om Knut Eriksson meddela den viktiga upplysningen, att han troligen var förmäld med en inhemsk kvinna samt jämte sonen Erik och dottern Sigrid ägde ännu 3 dock till namnet okända söner. Den gode Skaralektorn är ock en mästare i de koncentrerade slutomdömesnotiserna. Det heter t. ex. om Karl Gustaf: »Karl hade erhållit en tarflig uppfostran, var gladlynt samt af själ och hjärta krigare och gjorde Sveriges nyttigaste eröfringar, dog i Göteborg öfver 51 år gammal» och om Gustaf Vasa: »Till lynnet var Gustaf häftig, annars vänlig och nedlåten, dog 64 år gammal, en af Sveriges största regenter». Den egendomliga tendensen att delgifva barnen alla vår histo- HISTORISK FORSKNING O. ELEMENTÄRA LÄROBÖCKER I SVENSK HISTORIA. 21 rias många obestyrkta misstankar om furstemord spåras på många håll. Såväl Ekelund som Dahm antaga ett lönnmord på Karl XII som säkert eller åtminstone till »nästan full visshet» ådaga- lagdt. Ekelund utlämnar åt sina »första begynnare» ej mindre än 3 namn att gissa på såsom mördaren, och båda återge utan betän- kande en del dumt prat om Ulrika Eleonoras medbrottslighet i den sammansvärjning, som skulle ha ledt till broderns död. De likaledes alldeles obevisliga och ytterst osannolika beskyllningarna mot drottning Blanche för giftmord på son och sonhustru med- delas naturligtvis äfven, andra dylika skvallerhistorier att förtiga. Men dessa brister få ej öfverskyla förtjänsterna. Engelbrekts gärning och betydelsen af hans verk framhålles först nu efter förtjänst. Gustaf Vasas, Gustaf Adolfs och Karl XII:s kunga- gestalter ställas fram för ungdomen långt mera lefvande än förr, och man försöker åtminstone att göra läsningen af vår historia en smula underhållande, ehuru med fara att lärjungarne därvid tappa bort skillnaden mellan hufvudsak och bisak. Under 1850- och 60-talen framträdde allt bestämdare inom vår historieskrifning en mera kritisk riktning med skärpta kraf på metodiskt studium af själfva de primära källorna. Denna nya riktnings män, af hvilka några ännu lefva kvar och nu stå i våra häfdaforskares främsta led, vände sig snart med sin kritik äfven mot lärobokslitteraturens brister. Intressant i detta afseende är den skarpa polemik, som åren 1866—1868 i Pedagogisk Tid- skrift fördes mellan Hans Hildebrand och lektor Wiberg, af Hil- debrand inledd med ett par detaljkritiker under den något ut- manande titeln »Historiskt ogräs». Till genombrott kom emellertid den nya riktningen egentligen med den s. k. Historiska Kommissio- nens utlåtande af den 12 augusti 1868, hvilket kan sägas ännu ligga till grund för den elementära historieundervisningen här i landet. Kommissionen (hrr Malmström, Odhner, Rogberg, Schotte, Pallin och Sörensson) underkastade samtliga i skolorna använda historiska och geografiska läroböcker en noggrann granskning, införde sina totalomdömen i betänkandet och tillhandahöll resp, författare till ledning vid nya upplagor alla detaljanmärkningarna. Hvad svensk historia beträffar, utmynnade granskningen i »ett öppet erkännande däraf, att vår skolungdom lider brist på fullt goda och tjänliga läroböcker i fäderneslandets historia». Den kritik de gamla läroböckerna här råkade ut för var bokstafligen nedgörande. Äfven de bästa drabbades af anmärkningar sådana som att de »upptagit mycket, som utan skada kunnat vara borta, MhsOASMATEMG MM 22 HISTORISK FORSKNING O. ELEMENTÄRA LÄROBÖCKER I SVENSK HISTORIA. t. ex. alla konungars gemaler och barn, både dem man känner och icke känner» (Alander), eller att de innehöllo för mycket, särskildt krigshistoriska detaljer samt en mängd felaktiga uppgifter och omdömen (Ekelund, Wiberg). Dahm, hvars förtjänster som läroboksförfattare ju egentligen ligga på geografiens område, kland- rades skarpt för onödiga anekdoter och lösa förmodanden samt fick det stränga slutbetyget, att hans lärobok röjde »ytlig bekant- skap med historien och löslig uppfattning af hennes företeelser». Värst åtgången blef Schelins »Lärobok i Sveriges Historia för Svenska Folkets barn», hvilken dock 1866 lyckats uppnå 4 upp- lagor. Om denna bok hette det bistert: »Det är ganska be- klagligt, om det 'Svenska folkets barn’ vid studerandet af vårt fäderneslands historia skola nödgas lära sig så många osan- ningar och därigenom få en så skef uppfattning af många per- soner och händelser i vår lärorika historia». Men så är ock boken full af slarffel och genom sina underligt afklippta me- ningar stilistiskt ytterst miserabel. Om dess stil och uppfattning kan man få en föreställning genom beskrifningen på Gustaf Adolfs 7 fredliga värf, bland hvilka sist nämnas: »Riddarhuset, där alla adelsmän med familj under nummer äro antecknade, Barnhuset för värnlösa barns uppfostran». De 5 andra äro 3 kollegier, gymnasier och en del Upsala-professurer. Kommissionens allmänna grundsatser äro värda att studera, helst som de sedan i praktiken tillämpades af tre dess medlem- mar vid utarbetandet af ännu vid våra skolor använda läroböcker (Odhner, Schotte, Pallin). Utaf dem, som direkt röra vårt ämne, förtjänar antecknas satser som dessa: »Endast det af veten- skapen erkända bör läroboken upptaga.» »Hvad som är saga, bör ej framställas annorlunda än som saga.» Det anekdotiska bör ej medtagas annat än då det verkligen åskådliggör och är karak- teristiskt. »Saknar anekdoten denna egenskap, så är han i de flesta fall till men för undervisningen, ty han vänder uppmärk- samheten från viktigare saker samt hänvisar lärjungen till små och lumpna förklaringsgrunder till de stora tilldragelserna, hvar- till kommer att han sällan är till sin historiska visshet fullt be- styrkt». I detta senaste omdöme sammanfattas onekligen förträff- ligt allt hvad som kan sägas till den historiska anekdotens nackdel. Först när man genomläser kommissionens betänkande och Odhners i Pedagogisk Tidskrift 1870 införda »Upplysningar till lärobok i Sveriges, Norges och Danmarks historia», kan man rätt uppskatta det bestående värdet för vår historieundervisning af de Odhnerska läroböckerna, oafsedt de berättigade anmärkningar, HISTORISK FORSKNING O. ELEMENTÄRA LÄROBÖCKER I SVENSK HISTORIA. 23 som från pedagogisk synpunkt kunna göras mot framställnings- formen och den rent politiska historiens väl stora öfvervikt. Det är först i Odhners lärobok, som Sveriges historia kon- stant sättes i nära samband med den öfriga Nordens. Det är också först här vi slippa Snorres öfversteprästerliga Upsalakonungar och den norsk-isländska tradition, som låter svenskarnes, liksom danskarnes, urgamla konungavälde hafva samlats först ungefär samtidigt med att Harald Hårfager hopfogade de norska dal- bygdernas långt yngre samhällen till ett rike. Vidare gör Odh- ner rent hus med de förut ännu i läroböckerna kvarglömda teo- rierna om bronsålderfolkets keltiska härstamning, med gamle Wildes hypotes om Birkas läge vid Sigtuna, med isländingarnes grundlösa spekulationer om allshärjartinget, med det så länge oemot- sagda förtalet mot Magnus Eriksson och drottning Blanche och med mycket annat »historiskt ogräs». Än en viktig sak: det är Odhner, som först för läroböckernas publik klargör samman- hanget mellan Gustaf Adolfs polska och tyska krig och därmed påvisar de rätta proportionerna i vår störste konungs statskonst. I de 7 upplagor af Odhners större och 15 af hans mindre historia, hvilka hittills följt den första, har han tid efter annan fortsatt sitt rensningsarbete. Så t. ex. ha de berömda nya in- vandringarna af »bronsfolk» och två sorters järnåldersmänniskor strukits liksom äfven den s. k. »striden mellan svear och götar», Taciti förut af Odhner betviflade vittnesbörd om Svionerna har åter fått komma till sin rätt, Eddans teologi framställes ej längre såsom den ursprungliga åsaläran, utan betecknas såsom utvisande de religiösa åskådningarnas utbildning under vikingatiden. Sigurd Ring, Ragnar Lodbrok m. fl. dimfigurer af den forna Ivarska och Sigurdska ätten, hvilka ännu 1869 såsom svenska kungar stodo »på öfvergången mellan saga och historia», hafva i denna sin egen- skap i de senaste upplagorna vederbörligen utmönstrats, mindre i ögonen fallande ändringar att förtiga. Såsom synes har i all tysthet den ena efter den andra kända och häfdvunna men felaktiga föreställningen om vår forntid — jag har valt mina exempel därifrån, enär de falla mest i ögonen — fått försvinna, utan att de luckor, som därigenom uppstått, veterligen skadat ungdomens historiska sinne. Detta har tvärtom utan men burit förlusten af Fjolners död i mjödkaret, Ane den gamles 155 år långa regering, Alf och Eriks brödrastrid. Domars och Dygves m. fl. obefintliga konungars »så vidt man känner lugna och fredliga regering», Harald Hildetands hjältedöd'med mera sådant. I en framtid kanske dessa förluster följas af nya, 24 HISTORISK FORSKNING Ö. ELEMENTÄRA LÄROBÖCKER I SVENSK HISTORIA, t. ex. Ingjald Illrådas mordbrännarebedrifter samt Lagman Torgnys och Emunds af Skara oratoriska triumfer på Upsalatinget, Erik Emunds- sons död för Ake bondes hand och ytterligare en rad händelser, om hvilka för närvarande folkskolebarnen veta långt bestämdare be- sked än forskningen. Omsättningen har onekligen gått raskt, om man betänker, att det ännu 1868 i den af Wiberg reviderade n:e upplagan af Ekelunds »Större Sammandrag» om den heder- värda Fornjoterska husfadersätten högst pietetsfullt hette, att nyare forskningar visat, att den, »ifall hon icke blott är en mytologisk dikt, tillhört Finland och Norge». En del af dessa gengångare från sagans eller — lika ofta — den lärda spekulationens värld tyckes det vara svårt att alldeles besvärja bort från vår historias åt sanningen helgade rum. I första delen af Ekmai-ks läsebok (1884) namnes t. ex. åtskilligt, hvilket »sagan» skulle förtälja om »Sigge, som gaf sig ut för Oden», och där spökar fortfarande »Yngve, som inkom med Sigge och gaf sig ut för att vara Frej». I Dahms lilla lärobok, som ännu 53 år efter sitt första framträdande fått utkomma i en ny upplaga (1895), ligger Birka fortfarande kvar vid Fornsigtuna, Ansgar predikar under Björn på Håga, brons- och järnåldern inledas af nya stammars invandring, och hela Ynglingaättens bråddödshistoria står kvar liksom fortsättningen fram till Bråvalla, ehuru med reservationer sådana som att Yngve Frey »lär» hafva varit Sveriges första konung, Bråvalla slag »skall hafva skett» år 740, Björn Järnsida »lär fått Sverige på sin lott» vid den mystiska delningen af Ragnar Lodbroks stora skandinaviska rike o. s. v. T. o. m. i Hans Larssons »Lärobok i Sveriges historia för folkskolan» (1898) skildras Ivar Vidfamne, Harald Hildetand, Sigurd Ring och Ragnar Lodbrok såsom Upsalakonungar, som »hade vidsträckta välden», ehuru man väl numera är tämligen ense om omöjligheten att komma till visshet om och lokalisera de vikingabragder, som kunna ligga bakom dessa förvirrade sägner. Hans Larssons lärobok skiljer sig i det hänseendet från Odhner och dennes få öfriga medtäflare, att den utgör ett omsorgsfullt genomfördt försök att redan på folkskolestadiet flytta tyngdpunkten från den yttre politiska historien något närmare den s. k. »inre utvecklingen» och mera betona de »kulturhistoriska» momenten. Däri ligger naturligtvis en berättigad reaktion mot det öfverflöd på berättelser om kungar och krig våra läroböcker allt ifrån Rhyzelius tills dato haft att uppvisa. Men han går nog en smula för långt i motsatt riktning, då han t. ex. åt Jakob Faggot i sin lilla bok bereder nästan så stort utrymme som åt Karl IX. HISTORISK FORSKNING O. ELEMENTÄRA LÄROBÖCKER I SVENSK HISTORIA. 25 Den ofullständiga och ytterst summariska öfversikt, som lämnats här ofvan, har sökt att åtminstone antydningsvis klar- lägga våra svensk-historiska läroböckers utvecklingsgång, särskildt från synpunkten af deras sätt att återspegla den historiska forsk- ningens resultat. De därvid anförda exemplen skulle kunna full- ständigas med långt flera, såväl från vikingatiden och den äldre medeltiden som från mindre omstridda tidsperioder, alla pekande i samma riktning. De visa alla mer eller mindre tydligt läro- böckernas benägenhet att låta nya »historiska sanningar» ligga till sig väl länge, innan de anses mogna för användning inom skolan. Och verkan af denna varsamhet stegras naturligtvis högst betydligt, då samma lärobok, om än tid efter annan nödtorftigt reviderad, bibehålies i bruk 3, 4, ja ända till 5 decennier efter dess första framträdande. Sanningen kräfver här det erkännandet, att Odhners läroböcker, som till författare hafva en vetenskaps- man, i föryngringsförmåga visat sig vida öfverträffa sina från pedagogernas kretsar härrörande föregångare. Äfven i fråga om urval bland det historiska materialet samt om framställningsformen kan man lära åtskilligt genom att bläddra i gångna tiders skolböcker. De äldsta voro stundom endast nöd- torftigt utbroderade kungalängder, som ängsligt nära denna krono- logiska stomme grupperade sina utfyllande notiser. Vid förra århundradets början inkom genom den romantiska riktningens män, särskildt de s. k. »göterna», en djupare uppfattning af hi- storien och dess bildningsvärde. Småningom sökte den sig väg ända ned till läroböckerna, där man nu insatte detaljskildringar, karakteriserande omdömen och anekdoter samt t. o. m. små för- sök att påvisa sammanhanget i historien. Dessa försök att göra den historiska läroboken tilldragande medförde emellertid äfven sina olägenheter, och den s. k. Historiska Kommissionen fick an- ledning att med mängden af tvifvelaktiga detaljskildringar och be- tydelselösa anekdoter företaga en välbehöflig räfst. De ur dess arbete framgångna läroböckerna råkade i stället ut för den kor- rekta tråkighetens fara, och särskildt mot de förnämsta af dem, de Odhnerska, har den svåra anmärkningen kunnat riktas, att de tala universitetsbildningens lärda språk, icke skolans och ungdo- mens. Eller, som rektor Almquist uttrycker saken: »man tog undervisningens uppgift, som om det gällt att undervisa gamla människor, som om barn kunde tänka i de skematiskt abstrakta former, som voro de skolbildades på 60-talet.» Hvad ämnesurvalet beträffar, så hafva verkligen särskildt de krigshistoriska detaljerna något fått maka åt sig, men af den varan finnes ännu vida mycket 26 HISTORISK FORSKNING O. ELEMENTÄRA LÄROBÖCKER I SVENSK HISTORIA. mera kvar, än .hvad flertalet lärjungar kunna bära annat än som en minnesläxa för stunden eller på sin allra högsta höjd för skol- tiden. Men det heter ju »20n scholæ, sed vilæ:« De på senaste tiden framställda reformkrafven hafva ock gått ut dels på lifligare och åskådligare framställningsform, dels på större tillgodoseende af de kulturhistoriska momenten. En diskussion om dessa fordringar tillkommer egentligen pedagogerna; i ett par punkter beröra de dock det här föreliggande ämnet. Så i fråga om anekdoten^ med hvilken man vill vinna det dubbla målet att karakterisera och roa. Mot anklagelser för bristande trovärdighet försvaras den af R. Fåhræus {Skolan 1901, h. 1). De innebära, dessa anklagelser, säges det, »endast en half sanning; låt vara att den händelse, som i anekdoten skildras, aldrig timat, de ord, som citeras, aldrig uttalats, den ger dock inblick i hvad samtida människor trott om en historisk personlighet och situation och har från denna synpunkt stor betydelse». Häremot kan invändas, att dessa samtida ofta haft en mycket skef blick på dessa per- soner och situationer eller kanske rent af haft intresse af att framställa dem i dylik dager, och i sådana fall saknar historien, i synnerhet på läroboksstadiet, all anledning att göra sig till reservoar för gångna tiders missförstånd, skvaller och förtal. Och på anekdoter af den sorten öfverflödade fordom våra läroböcker. Se t. ex. någon äldre upplaga af Dahml Där får man visserligen en inblick i hvad samtiden tänkte t, ex. om drottning Blanche eller Ulrika Eleonora, men det torde knappast vara försvarligt att utlämna deras namn åt misstanken för son- eller brodermord, huru värdefullt för upp- fattningen af partilidelsens höjd på deras tid det för historieskrif- varen kan vara att taga del af detta obevisliga förtal. Och om en hel del andra anekdoter gäller det, att cle äro uttryck ej för samtidens, utan för en kanske långt senare tids uppfattning. När folkfantasien fått fatt på en historisk personlighet, som den vill idealisera eller svartmåla, brukar den ofta på honom hopa en hel del från hvarjehanda håll hämtade anekdotiska smådrag, som kanske passa rätt illa i stycke med den verkliga bilden. Att af- lägsna dylika öfvermålningar för att söka få syn på de verkliga dragen är helt enkelt en plikt för den samvetsgranne historikern. Äfven utan sådan uppenbar tendens kunna anekdoterna vara vilse- ledande. När t. ex. Snorre i detalj skildrar Torgny och Emund af Skara på Upsalatinget, torde hvad han där meddelar ej utan vidare få upptagas såsom karakteriserande Olof Skötkonung eller de till själfva sin existens ej öfver alla tvifvel höjda folktribunerna. Man får kanske nöja sig med att här se färgrika prof på huru HISTORISK FORSKNING O. ELEMENTÄRA LÄROBÖCKER I SVENSK HISTORIA. 27 de kretsar i Västergötland Snorre besökte omkr. 1220 älskade att föreställa sig förhållandet mellan konung och folk samt mellan uppsvear och västgötar. Anekdoten om de rättsfall lagman Emund. underställde kung Olof är troligen rent af vilseledande i fråga om den kungliga domsrättens ålder. Dessa anmärkningar afse naturligtvis ej att bannlysa den historiska anekdoten, allra minst ur läseboken eller lärarens munt- liga framställning, där den alltid bättre passar än i en kortfattad lärobok. Anekdoten, allra helst då den är något så när sann, försvarar väl sin plats som intresseväckare och stöd för minnet. Fryxells anekdotiska historia hälsar man ju ock gärna i dess nya folkupplaga, men till den borde ovillkorligen ha fogats kritiska noter, som påvisade de värsta misstagen och därmed varnade de lärare, som ur Fryxell »illustrera» sin undervisning, från att bjuda barnen just på de apokryfiska anekdoterna, huru karakteristiska dessa än kunna vara, bl. a. för — Fryxell. Ännu ett exempel, som står på öfvergången mellan anekdot och hjältesaga: Gustaf Vasas äfventyr i Dalarne. Samtidens upp- fattning och väl äfven konungens egna hågkomster på ålderdomen finnas återgifna i hans hofpredikants, Peder Svarts, präktiga skild- ring. Vi följa där den ädelborne flyktingen från Rankhyttan till Ornäs, få sedan höra, huru han »hvilade sig vid pass en vecka» hos Svärdsjöprästen samt därefter uppträdde och talade på Rätt- viks och Mora kyrkovallar. Så mycket tyckes konungen själf ha berättat för sin samtid. Men ju längre tiden gick, och ju lifligare intryck det nya svenska kungadömets grundläggare gjorde på folkfantasien, särskildt i Dalarne, desto mera visste eftervärlden att förtälja, och denna sägnbildning är ännu långt ifrån afslutad. Låt gärna Svärdsjö- och Utmelandslegenderna läsas och berättas som sägner, men gör dem ej till säker historia! Dåtidens upp- fattning är mera värd att lära känna än 17- och 1800-talens, och som vägledare är Peder Svart både intressantare och tro- värdigare än korpral Blom. Med Gustaf Vasas äfventyr i Dalarne äro vi, som sagdt, redan inne på hjältesagans och sägnens trolska område. Det stora utrymme, som saga och sägen en tid kunnat glädja sig åt i våra läroböcker, förskrifver sig egentligen från den romantiska rikt- ningens syn på dessa ting. Sedd genom dess synglas, blef den grå forntiden en färgskimrande sago- och hjälteålder, hvars per-- sonligheter borde föras fram inför ett andligen småvuxet nutids släkte för att mana det till blygsel och upplifvande af gammal fornmannadygd. En sådan gripande och fostrande inverkan på 28 HISTORISK FORSKNING O. ELEMENTÄRA LÄROBÖCKER I SVENSK HISTORIA, ungdomen torde dessa fornnordiska sägner och berättelser sent mista. Om dem gäller alltjämt Geijers lilla vers till sina söner, då han gaf dem Snorre: »Från fäder är det kommet; till söner skall det gå, Så långt som unga hjärtan ännu i Norden slå.» Men lika litet som Iliadens, Odysséens och Niebelungenlieds hjältar förlorat sin tjuskraft, därför att man nödgats afstå från att inpassa dem i läroböckernas regentlängder eller synkronistiska ta- beller, lika onödigt är det att låta isländingarnes episka skildringar bortskymma eller förvanska det lilla och hvardagliga, men ganska tillförlitliga, som trovärdiga samtida källor förtälja om vår äldsta historia. Vi veta ej ens, om den sagofrejdade Ynglingaätten någonsin suttit på Upsalakonungarnes tron, eller om något glänsande Upsala- tempel vid vikingatidens början funnits till, och man har allt skäl att betvifla, att, som det ännu (år 1900) heter i »lilla Odhners» i6:e upplaga — »Yngve var Sveriges förste konung».* Men ur Rimberts skildring af Ansgars lefnad stiger oss till mötes den första tillförlitligt tecknade personligheten i vår historia, kristen- domens milde förkunnare och den västerländska kulturens för- medlare. I samma dyrbara källskrift återgifvas äfven ögonvitt- nens enkla berättelser om lifvet i Birka, om våra förfäders religiösa föreställningar, deras ting och härfärder. Hur det stod till i landet två århundraden senare, det har mäster Adam af Bremen efter goda sagesmän antecknat, och det är efter dessa båda huf- vudskrifter isländingarnes historiemålningar skola pröfvas i hvarje enskildt fall, innan man utöfver deras obestridda konstnärliga värde kan tillerkänna dem vitsord om Sveriges äldre historia. Innan en omvärdering i sådan riktning af källmaterialet genom- förts, kommer troligtvis läroböckernas inledningskapitel att sakna den fasthet i fråga om grunddragen, som endast kan ernås genom att utgå från de samtida källornas metodiskt pröfvade vittnesbörd. Ett sätt att behandla sägner, som förr var vanligare än nu, består i att afkläda dem deras alltför apokryfiska utstyrsel och att sedan i deras så upputsade form med en viss reservation infoga dem på lämplig plats i det historiska sammanhanget. Ett typiskt exempel på detta tillvägagångssätt erbjuder Bländasagans historia, som här må beröras, enär denna sägen förlägges till Sverker * I den 14:0 upplagan finnes ännu kvar den ursprungliga, synnerligen välbehöfliga reservationen -»enligt sagan». HISTORISK FORSKNING O. ELEMENTÄRA LÄROBÖCKER I SVENSK HISTORIA. 29 Gamles regering ännu t. ex. i Knus. Berättelser ur Fäderneslandets Historia (3:e uppl. 1890, omtryckt 1898), i sista upplagan af Dahm (1895) och kanske i flere ännu använda skolböcker. Första om- nämnandet i skrift af Bländas bragd förekommer, tror jag, hos Stiernhöök, som på tal om den Värendska arfsrätten i största korthet omtalar, att den säges bero på några forntida krigsbedrifter af Värendskvinnorna. Bländas namn (i förbindelse med ortnamnet Blädinge) och sagans detaljer dyka sedan upp i den »Relation om Wä- rends Härads Rätt», hvarmed den fantasirike antikvariske forskaren Peter Rudebeck 1691 hos K. Maj:t sökte skydda den då hotade särskilda arfsrätten för kvinnor i Värend. Sagan förlägges af honom till »Götha Konung Alles regeringstid», och det är först Lagerbring, som 1773 på mycket lösa grunder framkastar den förmodan, att denna episod, om man rensar sagan från »hvad som man vid lediga stunder plägar roa barn med och andra barnsligt tänkande människor», skulle kunna inpassas i Saxos berättelse om Sven Grathes härfärd inåt Småland 1153 eller 1154, detta dock endast »om något värde bör sättas på gamla bonderykten». Gissningen vann anklang, Bländas historiska tillvaro var för lång tid räddad och lär väl ej så snart åter alldeles kunna utplånas, åtminstone ej vid undervisningen i de småländska flickskolorna. Till sist endast några ord om vådorna af att skapa så många luckor i historien, en synpunkt, som särskildt Anna Sandström ener- giskt framhållit. Hennes farhågor torde vara öfverdrifna. Ett allmänt, t. o. m. särdeles lifligt intryck af vikingatiden kan ju, såsom hennes egen läsebok bäst visar, mycket väl erhållas genom ett försiktigt anlitande af de norsk-isländska kungasagornas målande skildringar, helst om man som motvikt äfven framdrager några karakteristiska drag ur de härjade ländernas klosterannaler till belysning af den intresserade samtidens uppfattning af de nordiska hjältarne (sådana som t. ex. munkens från S:t Gallen berättelse om den gamle krigaren, som, då han döptes för tju- gonde gången, förtrytsamt framhöll, att han de 19 föregående alltid erhållit dopkläder, som voro värdiga en höfding). Fängs- lande kulturbilder från den svenska medeltiden är det tyvärr ondt om, men Erikskrönikans skildringar af riddarlifvet, Engelbrekts- krönikans trohjärtade rim om Engelbrekts död, berättelsen i Karls- krönikan om dråpet på Tord Bonde och Hemming Gadds per- sonligt färgade privatbref lära med fördel kunna anlitas. Från 30 HISTORISK FORSKNING O. ELEMENTÄRA LÄROBÖCKER I SVENSK HISTORIA. nyare tiden är naturligtvis förrådet större. Jag behöfver blott er- inra om Peder Svarts krönika med dess många kraftiga situations- bilder, Per Brahes lifliga ordmålning af Gustaf Vasa på hans ålderdom, berättelserna om Linköpings blodbad, Gyllenhjelms minnen från sitt fängelselif i Polen, Erik Dahlbergs dagbok, en mängd karoliners anteckningar om det ryska fälttågets veder- mödor, valda partier ur den Gustavianska tidens öfverflöd på bref och dagboksanteckningar, Trolle-Wachtmeisters skildring af statshvälfningen 1809. Anlitas redan vid skolundervisningen under en intresserad lärares ledning dylika samtida källor — så snart det låter sig göra i första hand, ej i förflackande bearbetningar —, då behöfver man för visso ej frukta, att vårt fosterlands växlingsrika historia icke skulle kunna åskådliggöras och utan af- slag på forskningens stränga sanningskraf framställas tilltalande »och fängslande för ungdomen. Verner Söderberg. Geologiens betydelse för den geografiska undervisningen i våra högre skolor.* Af Gunnar Andersson. M. D. o. H! Man har anmodat mig att vid detta möte framlägga några af de synpunkter, som kunna tala för att gifva den geologiska forsk- ningens resultat en något större plats, än de hittills fått på våra skolors läroplan. Innan jag söker göra detta, torde jag emellertid böra förutskicka några anmärkningar om min uppfattning af frågan från en synpunkt ännu generellare än skolans. — Det är så vanligt, att då en person får ett starkt och lefvande intresse för en sak, hur obetydlig den i och för sig må vara, han strax vänder sig till skolan för att påyrka dess hjälp vid propagandan för den sak eller de färdigheter, som ligga honom om hjärtat. Är han biodlare, vill han att skolan skall ge undervisning i biskötsel, är han djurskydds- vän, strax skall skolan undervisa om hur man minst plågar djuren etc. etc. i oändlighet. Det är också icke i egenskap af geolog — mitt egentliga fack är dessutom botanistens — som jag i dag vill försöka slå ett slag för geologien, utan det är från synpunkten af hvad en bildad svensk kvinna eller man kan fordra att ha fått lära, då hon eller han i våra högre läroanstalter fått den fullständiga utbildning dessa lämna. Den skatt af vetande, som vårt kultur- arbete småningom samlat, rör sig utom om människan, hennes historia, arbete och tänkande, äfven om naturen, och denna del är i våra dagar så betydande, att den möjliggör en verklig på * Med i hufvudsak nedanstående anförande inleddes vid 7:e allmänna flick- skolemötet diskussionen af frågan: »Om geologiens betydelse för geografiunder- visningen» inom de förenade sektionerna för naturhistoria och geografi. 32 GEOLOGIENS BETYDELSE FÖR DEN GEOGRAFISKA UNDERVISNINGEN, iakttagelsens och kunskapens grund hvilande naturuppfattning. Det är en riktig och i bästa mening modern sädan jag skulle vilja fordra, att skolan, om icke i full mening bibragt, så åtminstone lagt grunden till hos sina lärjungar, då de såsom »mogna» lämna henne. Hittills har detta icke skett, ej minst därför, att undervisningen i de tvenne ämnen, naturkunnighet och geografi, ur hvilka den skulle framgå, bedrifvits alldeles för ensidigt och utan klar uppfattning af hvad det slutliga stora målet borde blifva. Jag skall ej här angripa hvad som varit, ty detta kan till sitt goda försvar anföra, att det samma under de gifna förutsättningarna knappast kunde ha varit bättre. Nu synes mig emellertid tiden småningom mogna för en ändring till det bättre; en vetenskap, som dä med själfskrifvenhetens rätt fordrar sin plats, är geologien. Ej sä som om vi skulle införa ännu ett läroämne i skolan, på intet sätt, men så att en del af dess kunskapsinnehåll skall smältas in i under- visningen. Och hvarför det? Jo, därför att det för oss, då vi komma ut i det praktiska lifvet, är af ofantligt mycket större nytta och nöje att kunna skilja en granit från en sandsten än Caltha palustris från Ficaria ranunculoides, och därför att hela vär syn på den värld vi bebo blir vida större och klarare, om vi känna lät vara blott de all- männaste dragen af lagarna för bergskedjornas bildning, oceanernas uppkomst och lifvets utvecklingsgång, än om vi kunna räkna upp hufvudstäderna i de tyska dussinfurstendömena. Jag yrkar sålunda ej pä att den stackars af läxor och arbeten nedtyngda ungdomen skall pålassas ytterligare kunskaper, utan att en del af det mindre nödiga af hvad de nu inhämta inom geografien och naturkunnig- heten skall utbytas mot några af geologiens för människan öfver hufvud viktigaste lärdomar. Till hvilken omfattning och huru bör detta ske? Pä dessa frågor skall jag söka svara, sä till vida att jag frän förut angifna allmänna synpunkt anger, hvad jag anser önskligt att skolan bibringar sina lärjungar af det geologiska vetandet, utan att söka närmare ange, hvar i läroplan och läroböcker detsamma skulle inskjutas, något som på frågans nuvarande stadium svårligen vore lämpligt. . , Det första kunskapsförråd af geologiskt innehåll, som jag anser böra meddelas, är namnen pä och de enklaste karaktererna för de omgifvande föremålen i den döda naturen. Samlarelusten, hvilken under de tidigare barnaåren oftast visar sig med så stor styrka, kan lika väl och jämsides ledas pä att samla prof af sand, lera, granit, kalksten, torf, stenkol etc. som att samla frimärken, växter eller insekter. Villkoret är blott, att namn samt ledning vid sam- GEOLOGIENS BETYDELSE FÖR DEN GEOGRAFISKA UNDERVISNINGEN. 33 lingens prydliga anordning gifvas. Jag har varit i tillfälle att företaga smärre exkursioner med ungdom af olika åldrar och kan af egen erfarenhet intyga, att de geologiska föremålen intressera dem minst lika mycket som de botaniska och zoologiska. Förenas denna första, jämsides med t. ex. växtsamlandet gående undervisning i de van- ligaste döda naturföremålens art och beskaffenhet med exkursioner, är det alldeles otvifvelaktigt, att den fort och utan större arbete skall leda till kännedomen om hembygdens allmännast förekommande mineral, berg- och jordarter. Det nästa stadiet, i hvilket geologiska kunskaper böra ingjutas i undervisningen, är, då den geografiska undervisningen börjar höjas till ett något abstraktare stadium. När det gäller att bibringa de första kunskaperna om floder, sjöar, berg, om vattnets arbete i naturen etc. etc., då är geologiens plats vid sidan gifven. Hela denna undervisning borde enligt mitt förmenande utgå från en vid exkursioner vunnen åskådning af hembygdens förhållanden. Hvarje liten ådal, hvarje damm, ja hvarför icke hvarje liten erosions- dal i grushögen på skolgården efter sista regnfallet är en modell, som lär tusen gånger mer af den fysiska geografiens viktigaste satser, då den rätt förklaras, än lärobokens allra mest genomtänkta definition, som barnet ej fullt kan fatta. En på erfarenhet under exkursioner med läraren vunnen kännedom om hemtraktens fysiska geografi, parad med kunskap om dess geologi, cl. v. s. här väsent- ligen ytformernas uppkomstsätt, synes mig vara en af de vikti- gaste uppgifter undervisningen under mellanstadiet har sig förelagd. Härvid blir rikt tillfälle att t. ex. i vårt land med utgångspunkt från den redan vunna kännedomen om naturföremålen klargöra skillnaden mellan eruptiva bergarter som graniten och klastiska som sandstenen, att med stöd af refflor, stöt- och läsidor, moräner m. m. förtälja den spännande sagan om forna tiders istäckta Sverige, att visa, huru vattnets eviga kretslopp i naturen utjämnar höjderna och fyller dalarna m. m. sådant. Det sista eller tredje hufvudstadiet i den geografiskt-natur- historiska undervisningen, som näs, då lärjungarne nått den mognad, att de åtminstone i någon grad förmå att generalisera och få en öfversiktligare uppfattning, fordrar ock geologien såsom hjälpare. I samband med en mera fysiskt-geografisk lagd repetition af den allmänna geografiens minnessatser synes mig exempelvis korta framställningar af bergbildningsläran, om villkoren för öknarnas uppkomst etc. samt af jordens och lifvets allmänna utvecklings- historia vara på sin plats. Jag tror knappast, att någon af mina åhörare har något huf- Verdandi 1902. 3 34 GEOLOGIENS BETYDELSE FÖR DEN GEOGRAFISKA UNDERVISNINGEN. vudsakligt att invända mot denna löst skisserade plan för intagande af geologiens viktigare resultat i det förråd af vetande, som yng- lingen eller flickan har, då de lämna skolan. Alla anse det nog ganska godt, om sä vore fallet, och dock, huru föga motsvarar verkligheten önskemålet? Hvarpå beror då detta? Låtom oss uppriktigt tillstå: det beror på att lärarekåren själf saknar de nödiga kunskaperna. Det är i själfva verket inte heller sä underligt, att sä är fallet. Det är ännu knappast halfannat århundrade sedan den första föreläsningen hölls i geologi, och den storartade utveck- ling denna vetenskap sedan haft beror till större delen pä dess emi- nenta betydelse för stora områden af det praktiska lifvet. Oaktadt den kanske mera än någon annan af naturvetenskaperna — astrono- mien knappast undantagen — ägnar sig för popularisering, har den- samma emellertid icke i samma grad som dess äldre systrar — t. ex. botaniken — hos oss förmätt nedtränga i det allmänna medvetan- det. Den raska utvecklingen har ock särskildt i mindre länder som värt gjort, att moderna, populära framställningar af ämnet längre tider saknats; alltnog, allt har samverkat till att den geologiska bildningen, ehuru ovanligt lätt förvärfvad, är sparsamt utbredd utanför de rena fackkretsarna. Detta är naturligen ett mycket stort hinder, dä det gäller resultatens inarbetande i den allmänna bildningen. Men vill man saken, gäller det blott att se till, huru hindren bäst må kunna öfvervinnas. Äfven därom må här sägas några ord. Det är väl att hoppas, att hur intensiv än fruktan för natur- vetenskap och naturvetenskapligt tänkande är hos många af repre- sentanterna för humanistiskt vetande vid våra universitet, det dock ej på längden skall lyckas att hålla geologiens grundtankar borta från den undervisning, som lämnas i geografi, vid dessa. Så snart undervisningen för de blifvande geografilärarne i statsskolorna blir, såsom fallet är inom en del främmande länder, ordnad på ett vår tid värdigt sätt, komma de ofvan framhållna grundmomenten i geologien att själffallet inflyta i den allmänna bildningen, men äfven i lyckligaste fall dröjer detta årtionden, och därför måste åtgärder vidtagas för att uppfostra och samla en kohort framsynta lärarinnor och lärare, som snarast möjligt förskaffa sig de nödiga geologiska kunskaperna för att sedan kunna använda dem vid sin under- visning. Hur skall nu detta tillgå? Jag har tänkt mig flera vägar. En sådan är, att vid sommarkurserna vid universiteten geologiens och den fysiska geografiens målsmän omsorgsfullt tillse, att af lämpliga föreläsare kurser anordnas särskildt lämpade för kom- pletterande af kunskapsförrådet i nu antydd riktning. Då enligt GEOLOGIENS BETYDELSE FÖR DEN GEOGRAFISKA UNDERVISNINGEN. 35 hvad jag erfarit, de högre flickskolornas lärarinnor ej i den grad som deras manliga kolleger anse sig för lärda att deltaga i som- markurserna, torde på denna väg mycken betydelsefull kunskap i geologi kunna spridas. Äfvenledes torde föreläsningar i ämnet, anordnade genom hufvudstadens lärare- och lärarinneorganisationer, vara af den största nytta och betydelse, ty kan blott förbättring åstadkommas i förhållandena därstädes, sprides snart behofvet äfven till landsorten. Den kanske viktigaste vägen för beredandet af väg för kun- skapen om vår jords historia till så vida kretsar af den bildade kvinnliga ungdomen som möjligt är anordnandet af en målmed- veten, förståndig undervisning i ämnet vid Högre lärarinneseminariet och andra' anstalter för den högre kvinnliga undervisningen. Det lider intet tvifvel, att den undervisning i naturkunnighetens olika grenar, som i dessa anstalter meddelas, till sitt innehåll måste grundligt reformeras. Den får ej vara en blek kopia af en univer- sitetsundervisning, hvars hufvudmål är att uppfostra själfständiga forskare och som därför i specialiseringen ser ett af sina viktigaste medel. Den måste blifva en undervisning, som ger ungdomens fostrarinnor en på grunden af väl och omsorgsfullt valda fakta byggd kunskap om de stora och ledande idéer, som inom naturforsk- ningens alla områden, ej minst geologiens, äro resultaten af den mänskliga forskningen och tankearbetet. Först en sådan undervis- ning möjliggör för dem, som ytterst skola leda det uppväxande släktets tankar och iakttagelser öfver naturen, att hos detta ingjuta den stora lifgifvande känsla, hvilken enligt min mening är all skol- undervisnings i naturkunnighet yttersta mål, nämligen — kärlek till naturen. Den, som i ungdomen fått den grunden lagd, han har därmed ock vunnit ett af de kraftigaste och bästa medlen att lefva ett intensivt, rikt och lyckligt personligt lif, hur än ödet i öfrigt fogar hans bana.* * Sedan med anledning af inledningsföredraget en ytterst liflig diskussion utspunnit sig, under hvilken alla talare gåfvo sitt erkännande åt nödvändigheten att vid naturkunnighetsundervisningen bereda mera plats åt geologiens satser, antog den förenade sektionen för geografi och naturkunnighet på förslag af fröken Anna Sandström följande resolution: »Sektionen uttalar sig för önskvärdheten af att det geologiska elementet bättre, än hittills varit fallet, tillgodoses vid geografiundervisningen. Tillgodoses af hem och skola krafvet på den kvinnliga ungdomens praktiska utbildning? Den uppfostran och den undervisning våra svenska flickor erhålla vid olika slag af undervisningsanstalter, t. ex. vid högre flickskolor och folkskolor, vid universitet och seminarier, vid kontors- och musikskolor, är af ganska olika art. Men huru grunden och planen än må vara beskaffad, tyckes denna upp- fostran numera vara riktad mot ett framtida arbete utom hemmet, icke mot arbetet inom detsamma. Man hör därför ofta den unga flickan liksom gossen göra sig den frågan: »Hvad skall jag bli?» Så kunde hon knappast hafva frågat förrän under de senare årtiondena. Det var först år 1853 man åt kvinnan anförtrodde undervisning i folkskolan, 1861 lämnades henne rätt att blifva fältskär och organist, år 1863 öppnades för henne telegraf- och postverken, och så kan man år för år anföra det ena eröfrade arbetsområdet efter det andra. Eröfrade, ja, det ordet må väl här användas i den betydelsen, att många debatter och mycken strid utkämpats så väl mellan enskilda personer som inom riks- dagen, innan de åsikter gjort sig gällande, hvilka yrkat på ut- vidgade rättigheter för kvinnan. Eröfrade i den betydelsen, att kvinnan skulle från mannen eröfrat arbetsområden, kan det däre- mot icke gärna vara tal om, åtminstone ej med afseende på de flesta af de ofvan nämnda arbetsområdena. Så väl folkskole- undervisningen som post- och telegrafverkens organisation låg, då kvinnan gjorde sitt inträde å dessa banor, så i sin linda, att de såsom arbetsområden kunde vid denna tid sägas vara nya för såväl man som kvinna. Svårt torde ock i allmänhet vara att bestämma gränsen mellan mannens arbetsområden och kvinnans. DEN KVINNLIGA UNGDOMENS PRAKTISKA UTBILDNING. 37 Den ansvarsfulla och betydande ställning en kvinna fordom kunde intaga var märklig nog, och få torde de nutida kvinnor vara, hvilka i makt och inflytande kunna mäta sig med före- gående århundradens mest framstående representanter. Under krigstid t. ex., då snart sagdt hvarje man blef utkommenderad att strida för fäderneslandets försvar eller för att utom landets gränser kämpa för fosterlandets sak, var det ofta hustrun, som måste träda i husfaderns ställe. Under sådana tider var hon icke blott härskarinna öfver den stora tjänstepersonalen inomhus, utan hon skötte ock landtbruket- å de stora egendomarna, och ännu vittna många af kvinnor undertecknade kontrakt och räk- ningar om den omfattande verksamhet hon utöfvade. För att rätt förstå, huru mäktpåliggande det ansvar var, som sålunda kunde läggas i en kvinnas hand, måste man ihågkomma, att de dåliga kommunikationerna gjorde hvarje egendom i viss grad isolerad. En följd däraf var bland annat, att husmodern i de flesta fall måste lita på sin egen rådighet och sitt eget omdöme vid sjukdomsfall såväl inom hemmet som bland de underhaf- vande. Äfven då kvinnans verksamhet var begränsad till omsorgen om hemmets inre . förvaltning, var hennes arbete af stor betydelse. Allt hvad som åtgick till husets behof tillverkades ju inom hem- met. Man spann, väfde, bakade, bryggde, stöpte ljus, kokade såpa m. m. Lägger man härtill, att lönerna till allt gårdens folk gåfvos i form af kläder och endast till ringa del i pen- ningar, så är lätt att inse, att hemmen kräfde många arbetskrafter. Man måste karda, spinna, färga, väfva och sy alla de plagg, som behöfdes både för helgdags- och hvardagsbruk, och man hörde därför ej heller den tiden med oro frågas, hvad kvinnan skulle bli. Ju flere kvinnliga medlemmar af en familj, dess bättre! Man finner ock i alla berättelser från gamla tider i hemmen samlade en mängd äldre och yngre kvinnliga släktingar, hvilka genom sitt arbete gåfvo den familj, som lämnade dem sitt skydd, full valuta för sitt uppehälle. Så stodo förhållandena med föga ändring till början af I9:e århundradet, hvilket man ju kallat uppfinningarnas tidehvarf. Efter de föregående stormiga och blodiga krigen har nu lugn och fred blifvit rådande i vårt land. All kraft ägnas åt att upp- drifva landtbruk, näringar och industri. Århundradet har ock medfört en fullständig omgestaltning af landtgodsens hushållning, genom ångans tillgodogörande för indu- strien. För kvinnan och hennes plats inom samhället är detta ångans 38 DEN KVINNLIGA UNGDOMENS PRAKTISKA UTBILDNING, tillgodogörande af största betydelse, ja man kan säga, att ångan kanske är den kraft, som främst drifvit kvinnan från arbetet i hemmet, och att maskinerna varit dess bundsförvanter. Årtionde efter årtionde har sett fabrikerna eröfra arbetet från hemmet. Tydligt är ock, att i denna kamp, där fabrikerna ha ångan och maskinerna såsom bundsförvanter, måste hemmen, som representera handkraften, snart gifva vika. Det har blifvit för dyrbart att tillverka allt i hemmet. Arbetet därinom måste in- skränkas till det minsta möjliga, och den förr så oumbärliga kvinn- liga arbetskraften har blifvit nästan utan värde. När arbetet togs från hemmet, togs det på samma gäng från kvinnan, eller rättare sagdt, när arbetet öfverflyttades från hemmet till fabriken, var kvinnan ej rustad att där taga arbetet om hand. Den uppfostran kvinnan fått var uteslutande praktisk. Hon hade lärt att baka, brygga m. m. under mors och mor- mors ofta ganska stränga regemente. Hon visste, huru man skulle göra, men hvarför en sak gjordes, det visste hon ej och hade aldrig kunnat få lära det, ty mor och mormor hade själfva varit okunniga därom. När därför ullen skulle spinnas, tyget väfvas eller ljusen stöpas efter nya metoder, var kvinnan genom sin brist på teoretisk utbildning alldeles oförmögen att taga ar- betet om hand. Maskinerna medförde sålunda ej blott den för- ändringen, att tillverkningen af hemmets förnödenheter flyttades från hemmet till fabriken, nej, tillverkningen öfvergick ock i andra händer — i männens. Ledningen af allt arbete af förut nämnda slag hade dittills legat i kvinnans hand. Nu blefvo direktörer, ingeniörer, maskinister, kontrollörer, och allt hvad de heta, de styrande å de från hemmen utflyttade områdena. Och liksom husmodern under sig samlat kvinnliga underordnade, så samlade de manliga ledarne oftast manliga arbetare under sig. Och så hände, att inom få år en stor del af de arbetsområden, som sedan urminnes tider omhänderhafts af kvinnan, öfvergingo till mannen. Man kan sålunda med långt större skäl tala om arbets- områden, som mannen eröfrat från kvinnan, än tvärtom. Samtidigt med den rörelse, som nu skildrats, har emellertid en annan ej mindre viktig pågått. En brytning uppstod så småningom mellan den gamla tiden, som blott i praktisk verksamhet inom hemmet såg kvinnans rätta lifsuppgift, och den nya, som ville vidga hennes synkrets DEN KVINNLIGA UNGDOMENS PRAKTISKA UTBILDNING. 39 och leda henne till själfständigt tänkande, byggdt på bokliga kun- skaper. Anna Maria Lenngrens bekanta råd: »Med läsning öd ej tiden bort — Vårt kön så föga det behöfver, Och skall du läsa, gör det kort, Att saucen ej må fräsa öfver!» föra ej ensamma talan från denna tid. Choræus’ satiriska ut- gjutelse talar ett helt annat språk: »Flickorna i Jakobstad Äro tusenskönor. Bleka, blyga, täcka, små, Eljest såsom hönor. Skrattar en, så skratta två. skratta allihopa; Kacklar en, så kackla två, kackla allihopa.» . Man började inse, att den uppfostran, som bibringats kvin- nan, icke var tillräcklig. Undervisningen i hemmet utbyttes mot undervisningen i skolan. Wallinska och Kjellbergska skolorna voro de första högre flickskolorna i vårt land, och efter dem följde snart flere; i vår tid finnas som bekant sådana skolor snart sagdt i hvarje stad eller köping. Den omsorg man fordom ägnade åt inlärandet af hushållets detaljer ägnas nu åt förvärfvandet af bokligt vetande; och det var ju också ganska naturligt, att då den så länge stängda dörren till kunskapens skattkammare öppnades, kvinnorna med ifver skulle söka inträde. Alla dörrar måste öppnas, alla skrankor falla, och kvinnorna vunno i sina sträfvanden så mycket bistånd af männen, att ej 40 år hunno förflyta mellan den dag, då den första högre flickskolan upprättades i Sverige, och den, då universi- teten öppnades för kvinnan, som därmed vann tillträde till de flesta af de s. k. lärda banorna. Och 13 år efter det kvinna först anförtroddes att undervisa i folkskola, lämnades henne rätt att bekläda adjunkts befattning vid rikets folkskolelärarinnesemi- n arier. Att kvinnan visat sig äga stor energi, då det var fråga om att vinna kunskaper för och tillträde till de banor, som med ett gemensamt namn kunna kallas de teoretiska, är obestridligt. Men hvarför har hon visat mindre energi, då det varit fråga om att skaffa sig tillträde till de praktiska arbetsområdena, där tillträde ej förhindrats henne af riksdagsbeslut eller genom kungliga för- 40 DEN KVINNLIGA UNGDOMENS PRAKTISKA UTBILDNING. ordningar ? Hvarför finner man henne arbetande å de praktiska arbetsområdena endast såsom en underordnad hjälpkraft? Orsakerna härtill äro säkerligen många, men främst torde skälen få sökas däri, att hemmen och skolorna ej uppfostra flickorna för praktiskt arbete. Tänk blott på huru flickornas upp- fostran är ordnad och huru litet utvecklingen af de praktiska an- lagen därvid tillgodoses. Låt oss följa flickan från de tidigaste barnaåren. Snart nog vaknar hos barnet en önskan att få syssel- sättning. Lekar och leksaker tillfredsställa till en viss grad barnets behof, men inom kort visar det sig, att de ej äro till- fyllest. Barnet vill se ett praktiskt resultat af sin sysselsättning. Det vill med andra ord »göra nytta». Alla minnas vi väl barnets strålande utseende, då det håller i ändarna af tömmen eller då dess hand hvilar bredvid moderns på ämbarets handtag eller då det för första gången får taga ut kakor med en form 1 Huru litet tillvaratages ej denna barnens håg! Huru ofta stäfjas ej hos så väl de mindre som de större barnen hågen till arbete genom moderns ord: »Det går mycket fortare, om jag gör det själf.» Tiden går, lillan skall lära läsa, och snart ordnas allt i huset med uteslutande hänsyn till skolans kraf. Flickan, vi kunna kalla henne Anna, väckes i god tid om morgnarna. Kanske är mamma själf uppe och ser till, att kläderna äro i ordning, skorna borstade och frukosten färdig, så att Anna må väl rustad och i god tid infinna sig i skolan. Vid frukostlofvet återvänder hon till hemmet, och då står maten åter färdig, och allt är beredt, tills hon kominer hem. Efter lektionernas slut på middagen åker Anna skridsko, leker eller roar sig på bästa sätt och går sedan till det dukade middagsbordet. På eftermiddagen ägnas hennes tid åt läxor, öfverspelning och dylikt. Ibland är hon också borta och roar sig hos kamrater. Och då kvällen kommer, lägger hon sig i sin färdigbäddade säng. »Ja, det där måtte väl bara vara rätt och bra! Mat skola väl barnen ha, och mera än hvad skolan fordrar af dem kunna de verkligen ej hinna», så resonera nog de flesta mödrar. Men hurudan skall flickornas utbildning blifva, då grunden sålunda lägges, utan att någon hänsyn tages till de praktiska an- lagens utveckling ? Och hurudan blir den karakter, som danas under sådana förhållanden? Hemmet, skolan, skridskobanan, lek- platsen, allt har under flickans uppväxtår varit ordnadt för henne, men hvad har hon under alla dessa år gjort för andra? — Intet. DEN KVINNLIGA UNGDOMENS PRAKTISKA UTBILDNING. 41 Månne vi ej här finna grunden till den själfviskhet och oförmåga att tänka för andra, som så sorgligt utmärker en del af vår tids unga flickor ? Kvinnans sinne, hennes håg och tankar hafva emellertid under uppväxtåren blifvit så vanda från det praktiska arbetet, att hon vid valet af lefnadsbana knappast tänker på de praktiska arbetsområdena. Detta gäller ej endast dem, som genomgått högre flickskola, utan i viss mån äfven dem, som gått i folk- skola. Männen hafva därigenom nu så vant sig att kalla de praktiska yrkena för sina, att man vid försöket att vinna utbild- ning för sådant yrke mötes med orden: »Om jag släpper in en enda kvinna på min verkstad, så förlorar jag alla mina gesäller.» I Stockholm torde för närvarande ej finnas mera än en socker- bagare, som vill mottaga kvinnlig elev, och likaledes endast en urmakare. Att bagare vanligen begagna manliga gesäller är all- mänt bekant, och dock tyckes det väl, som om bagareyrket skulle synnerligen väl lämpa sig för kvinnan. I detta sammanhang kan hänvisas till ett yrke, som i Ame- rika sedan länge är öppet för kvinnan, nämligen arkitektyrket. Hvem vore lämpligare än kvinnan att styra med inredandet af våra bostäder, att ordna med hygieniskt ändamålsenliga säng- kamrar och barnkamrar för att ej tala om kök och skafferier ? Det är väl ganska gifvet, att kvinnan skulle hafva mest praktisk blick för huru allt detta bäst skulle åstadkommas. Säkerligen skulle kvinnan inom de praktiska yrkena genom sin styrka i detaljuppfattningen kunna åstadkomma stor lyftning. Ofta är äfven hennes ordningssinne starkare utveckladt än mannens, hvar- för hon skulle kunna arrangera verkstad och arbete på ett be- hagligare och mindre betungande sätt. Men blir bristen på praktisk utbildning olycksbringande för den, som skall arbeta utom hemmet, så visa sig följderna af den nutida ensidiga uppfostran ej mindre, när det blir fråga om ar- betet därinom. Kanske skall den unga kvinnan få år efter det hon slutat skolan förestå ett eget hem, där hon har fullt och helt ansvar och där stora fordringar ställas på henne. Har hennes upp- fostran beredt henne för det ansvar, som väntar henne, och har hon tillägnat sig de kunskaper, som fordras för att förestå ett eget hem? Nej. Och huru stor fara innebär dock icke hennes brist på sådana kunskaper! Huru månget äktenskap skulle ej vara lyckligare, om kvinnan vore kunnig i att sköta sitt hushåll. Det är allmänt kändt, att om kroppsarbetaren så väl i staden som 42 DEN KVINNLIGA UNGDOMENS PRAKTISKA UTBILDNING. på landet gäller, att den som har en duglig hustru, han är en jämförelsevis välbärgad man, men att för den, som har en odug- lig och okunnig hustru, förslå inga penningar till familjens under- håll. Ett liknande förhållande gör sig gällande inom nästan alla klasser. Huru ofta ser man ej nu för tiden en ung man, som endast genom att arbeta långt öfver förmågan kan förtjäna nog för husets behof. Och hvarför? Jo, hustrun är okunnig i hvad som rör husets skötande. Allt blir för dyrt ordnadt. Maten köpes och beredes för dyrbart, för mycket tjänstfolk och hjälp användes o. s. v. De dryga utgifter för hushållet, som härigenom blifva nödvändiga, betäckas af mannen genom öfverarbete, som kanske mången gång bryter hans hälsa. Från en annan sida sedt är det få saker, som komma mannen att känna sin öfverlägsenhet öfver hustrun så som hennes okunnighet i hvad som rör hemmets sysslor. Hvad skall t. ex. den nygifte mannen tänka, när han återvänder från sitt arbete och hustrun, för hvilken hemmets sysslor äro alldeles nya, möter honom med klagovisor och historier om alla de svårigheter hon haft att bekämpa, innan den ganska klena maten kommit på bordet? Kan hustrun ej heller sköta tjänstfolket, utan måste där- vid begära hjälp af mannen, ja då är hans myndighet redan från äktenskapets första dagar beseglad. Det är förvånande, att de, som hafva ungdomens upp- fostran om hand, så litet betänka, att de flesta kvinnor såsom hustrur eller husmödrar måste åtaga sig hushållsgöromålen, och att dessa komma att utgöra en af deras viktigaste sysselsätt- ningar. Men hvad är att göra? Det ar ej lätt att säga. Så mycket synes dock vara klart, att skolan och hemmet måste bistå hvar- andra med att ordna förhållandena på sådant sätt, att kvinnans utbildning för det praktiska lifvet bättre tillgodoses, än hvad nu är fallet. I skolorna borde ämnenas antal minskas, så att den tid, som flickorna måste ägna åt sina studier, vare sig i skolan eller hemmet, kunde inskränkas. Den invändning, som i detta afseende så väl vid skolmöten som enskildt uttalats, att hemmen ej rätt använda den tid, på hvilken skolan ej lägger beslag, bör ej längre få gälla mera, än den är värd. Skolans skyldighet är att ordna så, att det ej är en omöjlighet för hemmen att dana flickorna äfven för det praktiska lifvet. Må vara, att hemmen brutit, att den tid flickan haft ledig ej blifvit af hemmen, sär- skildt af mödrarna, väl tillvaratagen. Mycket tyder dock på att hemmen börja vakna för sitt ansvar i detta afseende. Härvidlag DEN KVINNLIGA UNGDOMENS PRAKTISKA UTBILDNING. 43 kommer nog dessutom, liksom i så många andra fall, den eko- nomiska sidan af saken att spela en ej oväsentlig roll. Tjänst- folkets löner hafva på de senare åren stigit, och därigenom komma hemmen att tvingas att mera använda den kvinnliga ung- domens hjälp än förr. Ofta hör man sägas, att ett hushålls skötande är så lätt lärdt, att blott man får ansvaret därför, går saken af sig själf. Många husmödrar torde dock erkänna, att de hårdt fått lida för bristen på utbildning. Vilja mödrarna vara barmhärtiga mot sina barn, så må de låta dem småningom och från tidig ålder vänja sig vid det praktiska arbetet inom hemmet. Ännu en synpunkt må här beröras. Kvinnans uppfostran bör liksom mannens vara så ordnad, att hon oberoende af hvarje tanke på »försörjning» kan säga till sig själf: »Jag gifter mig, om jag får den jag vill ha, eljest låter jag bli.» Men skall hon kunna fasthålla vid en sådan tanke, måste hon också vara så uppfostrad, att hon, om hon ej gifter sig, kan försörja sig själf, liksom hennes uppfostran på samma gång måste vara sådan, att hon kan, om hon vill, blifva en fattig mans hustru. Kanske skulle ock de tidiga äktenskap, som skulle kunna ingås med sådana praktiskt utbildade kvinnor, bidraga därtill, att den sedliga nivån höjdes. Gertrud Ådelborg. Bångsbo. Ett sommarnöje för lärarinnor. Efter att hafva tillbringat tvenne somrar på detta troligen i sitt slag ena- stående sommarnöje, som är vida mindre bekant, än det förtjänar, vill jag till underrättelse för den del af allmänheten, som bör vara mest intresserad af saken, nämligen lärarinnorna vid Sveriges högre flickskolor (en kår, som all- deles icke blifvit bortskämd med några stora ynnestprof, vare sig från statens eller enskildas sida), meddela några af mina erfarenheter under dessa båda angenäma somrar. Ifrågavarande stiftelse har för sin tillvaro att tacka arfvingarna efter framlidna makarna Fritz och Susanna Hasselblad från Göteborg, hvilka arfvin- gar till dessa sina föräldrars minne skänkt den vackra sommarvillan Bångsbo i Släps socken af Hallands län med trädgård och park till bildande af ett 44 BÅNGSBO, ETT SOMMARNÖJE FÖR LÄRARINNOR. rekreationshem för lärarinnor tillhörande högre flickskolor eller samskolor inom Göteborgs stad, med rättighet för styrelsen att mottaga lärarinnor äfven från annan ort, om utrymmet medgifver. 1 kraft af detta välvilliga om har under- tecknad under tvenne somrar åtnjutit nämnda hems gästfrihet och är af en styrelsemedlem uppmanad att bringa till allmänhetens kännedom, att lärarin- nor äfven från andra orter äro välkomna, och att t. o. m. en icke lärarinna kan, om hon har en anförvant bland här upptagna lärarinnor, med hvilken hon vill dela rum, mot något förhöjd afgift emottagas. Hufvudbyggnaden, omgifven af en stor och väl vårdad trädgård, rik på fruktträd och blomsterland, en mindre köksträdgård samt växthus med vinkast, innehåller 3 våningar, bottenvåning med kök, jungfrukamrar och nödiga hushålls- lägenheter, första våningen med matsal och serveringsrum, salong med en täckt, rymlig veranda, rum för husmodern samt två gästrum, och öfvervåning inne- hållande 9 gästrum. Salongens och matsalens eleganta och stilfulla möblering jämte en stor del af gästrumsmöblerna, gardiner, sängkläder m. m. följde med från de förra ägarnes tid. Salongen har ett godt piano, dess väggar pry- das af konung Oskar I:stes och hans gemåls porträtt i rikt förgyllda ramar samt ett par vackra fotografier af de vördnadsvärda makar, till hvilkas hågkomst denna stiftelse bär namnet Frits och Susanna Hasselblads minne. De flesta sofrum hafva blott en sängplats, men tre af de största äro beräknade för två nattgäster och lämnas åt pensionärer, som på grund af nära vänskap eller frändskap kunna finna sig vid att bo tillsamman, då de äfven erhålla någon nedsättning i priset. Jag vill beskrifva ett af dessa sofrum imitt eget). Det har sluttande tak, såsom beläget i en af de små frontispiser, som pryda byggnaden. Möbleringen utgöres af en bred, gammalmodig säng med förträffliga sängkläder, ett skrifbord, byrå, lavoar, en bekväm korgstol och några andra stolar. I två af rummets hörn finnas hörnhyllor och under dem krokar för att upphänga kläder, hvilka döljas af gröna förhängen. 1 samma stil äro de öfriga sofrummen försedda, med någon liten åtskillnad, t. ex. järnsäng i stället för träsängen, divanbord och chäslong i stället för skrifbord och korg- stol o. s. v.; i allmänhet kan man säga, att en enkel men gedigen komfort är rådande öfver allt; i vissa fall förråder en mindre vanlig lyx, att en rik familj med smak och skönhetssinne inredt hemmet från början. Så finner man t. ex. balustraden utmed stora trappuppgången besatt med friska, blommande växter, hvilka af trädgårdsmästare skötas och vid behof ombytas, hvarjämte han äfven förser matsal, salong och veranda med växter och afskurna friska blommor vid behof. Äfven förser han hemmets hushåll med grönsaker, frukt och bär samt ombestyr försäljning af öfverskottet. Då hemmet öppnades för första gången, våren 1900, måste, oaktadt allt som från förra ägarnes tid kvarstannade i boet, mycket nytt anskaffas för ett så stort hushåll, såsom sängar och sängkläder, diverse möbler, kökskärl, duk- tyg, serviser af alla slag, och till allt kräfdes pengar, pengar, och därtill mycket arbete. Här kom dock Göteborgs välbekanta, storartade gifmildhet till hjälp, och under sommaren 1900 voro så väl husmodern som pensionärerna upptagna med att sy och märka linneförråder för hemmets räkning, hvartill materiel skänktes från alla håll. Äfven under innevarande år kommo gåfvor till hem- met, af hvilka jag vill nämna en och annan. Hemmets styrelse ansåg det nödigt att anskaffa en symaskin såväl för hemmets eget som för dess pensio- närers bruk, och ett fruntimmer besökte ett symaskinslager för att inköpa en sådan — då disponenten för denna affär, som hörde, för hvilket ändamål maskinen skulle anskaffas, genast erbjöd sig att såsom gåfva till lärarinnehem- met omedelbart öfversända en af sina bästa symaskiner. En frikostig dam, BÅNGSBO, ETT SOMMARNÖJE FÖR LÄRARINNOR. 45 som ansåg, att hemmet borde hafva telefon, skänkte såsom grundplåt för en sådan 100 kr., men då styrelsen ansåg sig ej på länge kunna anskaffa medel för fullbordande af en sådan, användes den vackra gåfvan med gifvarinnans samtycke till anskaffande af bekväma stolar för alla sofrummen. Förliden sommar rådde stor brist på böcker, och i en uppsats rörande Bångsbo, som infördes i tidskriften Dagny, vidrörde undertecknad denna brist. Genast öfversände Dagnys redaktion sin tidskrift för löpande året jämte löfte att framgent gratis förse hemmet därmed under följande år, »såsom en liten grund- plåt i biblioteket . Ej långt därefter anlände från fru E. R—y, Jönköping, en låda med goda böcker, och sedan dess hafva på grund af artikeln i Dagny till hemmet skänkts dels värdefulla boksamlingar, dels penningar till inköp af sådana, så att i somras en större hylla i salongen redan var fylld med god och intressant litteratur, och det redan var fråga om att inköpa två mindre hyllor såsom annex till den första. Bland andra gåfvor in natura vill jag nämna följande: bolstervar till säng- kläder, hvita täcken till samtliga sängarna, gardintyg och tyg till hvarjehanda draperier, konstväfda eller broderade dukar till buffet, serveringsbord och brickor, te- och kaffeserviser — hvem kan minnas och uppräkna allt. En af Göteborgs flickskolor har skänkt ett väggur till matsalen. Från aktiebolaget för läske- drycker och från Göteborgs bryggerier har under en stor del af sommaren gratis tillhandahållits lagerdricka, sockerdricka och Vichy-vatten för middags- bordet och för vederkvickelse under dagens hetta. Stora penningegåfvor för bildande af en fond för stiftelsens underhåll hafva äfven influtit. Étt samladt kapital af 7 000 kr. hade under förliden vinter bildats, af hvilket dock med gifvarnes samtycke en betydlig del måst användas för att komplettera den under första året högst knappa möbleringen. Kapi- talet förstärktes dock betydligt under år 1901 genom den storartade gåfvan af 10 000 kr. från »en gifvare, som önskar vara onämnd». Utan dessa donationer, hvilka nog i framtiden skola följas af andra, skulle icke pensionärernas afgifter (8 kr. i veckan för ensamt, 7 kr. för deladt rum) förslå långt för att vidmakthålla hemmet på den ståndpunkt af trefnad och för- fining, som det varit stiftarnes afsikt att det skulle intaga, skildt från den typ af • inrättning», »asyl» eller »hem för pauvres honteux», som skulle kännas tryckande för gästerna. Bångsbo gör alls icke intryck af »inrättning»; snarare känner man sig där som en inbjuden gäst på en vacker landtegendom, där värdinnan gör allt för att bidraga till sina gästers välbefinnande. Jag slutar min lilla skildring med att såsom typ af lefnadssättet på detta angenäma sommarställe beskrifva: En clag på Bångsbo. Man väckes af första ringningen kl. 1/29, så framt man icke hör till de morgonfriska naturer, som redan då äro färdiga och till och med hafva hunnit företaga en längre promenad. Andra ringningen, kl. 9, kallar till frukosten, vid hvilken måltid så väl som vid de följande man infinner sig punktligt; lärarin- nor äro ju dresserade att passa på klockan. Låtom oss granska matbord och buffet och taga kännedom om hvad de bjuda på, som med några smärre olik- heter är dagligen detsamma, hvilket äfven tillkännagifves af den på matsalens vägg uppsatta måltidsordningen. En stor karott med hafregryns- eller hafremjöls- gröt med mjölk är den rätt, som vanligen först angripes. För öfrigt finnes ägg, någon varm rätt, ofta uppvärmd från gårdagens middag, smör och bröd, 46 BÅNGSBO, ETT SOMMARNÖJE FÖR LÄRARINNOR. ost och mesost, stundom något kallskuret eller ansjovis. Vid buffeten förser sig enhvar själf med kaffe, te eller mjölk, efter behag, med skorpor. På den tryckta måltidsordningen förekommer bland annat detta välvilliga råd: »Önskas någon förtäring mellan frukost och middag, må man vid frukostbordet förse sig med smörgåsar.» Detta goda råd följes af de flesta, enär lärarinnor i allmänhet pläga förtära någon liten frukostbit vid skolans allmänna frukostrast. Efter frukosten skingrar sig sällskapet, uppsökande sina älsklingsplatser i trädgård, skog och mark, dit man medför plaider och kuddar, handarbeten och böcker. Somliga hafva medfört hängmattor, i hvilka de sträcka ut sig för att läsa, slumra eller prata. Några söka sällskap, andra föredraga ensligheten. Åtskilliga taga en promenad eller begifva sig till badstället, vid pass 1/2 fjär- dingsväg från hemmet, för att vederkvicka sig med ett salt hafsbad, innan hettan blir för stark. Sedan hettan under sistförflutna sommar hunnit till sin höjd, måste man vänta med badet till dess värmen efter 6-tiden på e. m. något mildrats. Kl. 2 serveras middagen, vid vackert väder (såsom denna och förra som- maren frikostigt skänkt oss) i fria luften, antingen under ett lummigt kastanje- träd, kring hvilket ett rundt bord sluter sig, eller vid småbord i skuggan af stora byggnaden, vid regnväder i matsalen. Enligt matordningens ordalydelse bör middagen utgöras af »2 rätter god husmanskost , och är den verkligen af denna goda beskaffenhet, men det har i sommar äfven beståtts någon liten god efterrätt på söndagarna. »Öl och vin förekomma ej», säger matordningen, men hvad skadar det, då förträffligt lager- eller sockerdricka finnes. Bordet är alltid prydligt dukadt och serveradt. På eftermiddagen återtagas förmiddagens sysselsättningar, eller också hvilar man middag, till dess kaffeklockan kl. 5 kallar alla till villans skugg- sida, där två nöjen samtidigt erbjudas, nämligen kaffet (godt kaffe med goda skorpor och dito mjukt hvetebröd) och den ungefär vid samma tid ankomna posten. Med bref och tidningar roar man sig sedan mellan kaffet och afton- måltiden, utom det att några, som äro unga och modiga nog att trotsa den fortfarande hettan och de huggormar, som kunna möta och stundom verkligen hafva mött dem på vägen, begifva sig åstad till badstället och återkomma ungefär vid kvällsmålsdags krya, svettiga och solbrända, så att stor fara för deras vackra hy förefinnes. Åtskilliga af lärarinnorna medföra sina bicyklar; kunna beklagligtvis för vägens ojämnhets skull ej använda dem på väg till badstället, men begagna däremot ofta dessa fortskaffningsmedel för att gästa Kyfvik, Billdal, Särö, ja, till och med det ej fullt 2 mil aflägsna Göteborg. Efter aftonmåltiden, som serveras kl. 1/28 och med undantag af kaffet och hafregröten har samma beståndsdelar som frukosten, men serveras i det fria, roar man sig så godt man kan i det gröna, under det alla fönster och dörrar till sofrummen hållas öppna till kl. 10, då hvar och en bör begifva sig till sitt rum och tystnad bör inträda öfver allt. Man för ett stillsamt och från världen afstängdt lif. De flesta hafva ej ännu vid ferietidens midt hunnit hämta sig från terminernas ansträngningar, helst om de gjort det väl intressanta men ansträngande och kostsamma be- söket vid flickskolemötet i Stockholm sista sommaren, hvarföre man ej, som sommaren förut, tänkt på att tillställa några utflykter eller andra för- ströelser. Stundom har man dock besök af bekanta från Göteborg, Särö eller Billdal, och vid sådana besök är det pensionärerna, hvilka besöket gäller, tillåtet att mot billig afgift få bjuda sina gäster på forfriskningar af kaffe, saft eller aftonmåltid med »familjen». De många namnsdagarna, som i synnerhet i juli månad förekomma, hafva BÅNGSBO, ETT SOMMARNÖJE FÖR LÄRARINNOR. 47 gifvit anledning till några anspråkslösa nöjen i form af kafferep, illuminationer, flaggning o. d. 'Illuminationer! torde någon fråga. »Huru skulle en dylik kunna åstadkommas?» Det är ej så svårt, som det låter, ty Bångsbo har resurser, hvarom värl- den ej har någon aning. Bland kvarlämnade effekter från de förra ägarnes tid finnes äfven en stor mängd kulörta papperslyktor, med hvilkas tillhjälp för- liden sommar en vacker trädgårdsfest firades, då till illuminationen togos alla större eller mindre ljusbitar, som från pensionärernas ljusstakar kunde hop- samlas. Och då drottningens födelsedag inföll och någon vid frukostbordet yttrade: »I dag skulle här flaggas, ifall vi hade något att flagga med», sade fröken Hamilton, husmodern, lugnt: »Visst ha vi flagga, och den är redan hissad; har ingen ännu tittat uppåt taket? Nej, det hade ingen ännu gjort, men efter frukosten såg man mycket riktigt den kära blågula flaggan svaja öfver Bångsbo. * * • * Till slut några praktiska upplysningar. Bångsbo rekreationshem för lärarinnor öppnas i början af juni månad för pensionärer och mottager sådana i mån af utrymme till augusti månads slut. Som husmodern infinner sig på stället under loppet af maj och stannar under större delen af september, torde dock enligt öfverenskommelse en eller annan, som finner sådant för sig lämpligt, kunna få vistas där någon del af maj (slutet) eller september (början). På Bångsbo mottagas lärarinnor från Göteborgs högre flickskolor eller samskolor; äfven lärarinnor från andra skolor af ofvannämnda slag, så vida utrymmet medgifver. Lärarinnor, som önska vinna inträde, anmäla sig hos styrelsen för Göte- borgs lärarinnehem före den 8 maj det år, då de önska tillbringa någon del af sina sommarferier på Bångsbo, och uti ansökan bör nämnas, huru länge och under hvilken del af sommaren de önska vistas där. De, som önska resa från Göteborg med ångbåt och landstiga vid Billdals brygga, underrätta hus- modern om dag och timme för sin ankomst, då hon drager försorg om att skjuts möter vid sagda brygga. Pensionärer erlägga 8 kr. i veckan för bostad och kost men medföra sänglinne, handdukar och dammdukar samt bädda sina sängar och borsta sina kläder och skodon. Drickspengar till betjäningen få ej förekomma. Det är tillåtet för lärarinna att medföra en anförvant att dela hennes rum, men denna erlägger något högre afgift efter öfverenskommelse. Det stör- sta antal pensionärer, som hemmet i sitt närvarande skick kan emottaga, är 16 till 18. Bångsbo & Släp är hemmets adress. Skulle någon önska meddela sig med hemmet vid annan tid än mellan maj och september, vänder man sig till ordföranden i dess styrelse, frökeit Eva Rohde, Göteborg. Charl. Nerman. 48 MEDDELANDEN FRÅN SVERIGES HÖGRE FLICKSKOLOR OCH SAMSKOLOR. Föreningen af lärarinnor och lärare vid Sveriges högre flickskolor och samskolor. Kretsföreningar äro bildade i Arboga, Arvika, Borås, Enköping, Eskilstuna, Falköping, Filipstad. Göteborg (styrelse: fröken Anna Wijkander, ordf., rektor Artur Bendixson, v. ordf., fröken Gunilla Wigert, kassaförv., fröken Frida Hjert- berg, fröken Ester Lundgren; suppleanter: fröken Ida Hellander, rektor O. Lun- dén; revisorer: fru Hilda v. Heijne, fröken Lotten Lindberg; revisorssuppleant: fröken Anna Gustrin), Halmstad, Hedemora, Hjo, Hudiksvall, Hörby, Jönköping, Karlskrona, Kristianstad, Kristinehamn, Landskrona, Lidköping, Lindesberg, Lin- köping, Lund, Malmö, Mariestad, Norrköping, Nyköping, Oskarshamn, Ronneby, Skara, Stockholm (styrelse: adjunkten Aulin, ordf., fröknarna Lilly Engström, Ester Lager, Augusta Lithner, Anna Sandström, Anna Whitlock, läroverkskollegan Hj. Wallberger; suppleanter: fröknarna Anna Danielsson, Anna Kruse och Héléne Philipson), Sundsvall, Södertälje, Uddevalla, Umeå, Uppsala, Varberg, Vänersborg, Västerås, Ystad, Örebro, Östersund. Meddelanden från Sveriges högre flickskolor och samskolor. Elementarläroverket för flickor i Falun. Vid förra vårterminens slut afgick från skolan fröken Anna Almqvist efter 3 års tjänstgöring, för att ingå äktenskap. I hennes ställe har antagits fröken Ellen Jacobson, som förut haft anställning vid Lindska skolan i Uppsala. På grund af tilltagande ålder och sjuklighet afgick ock vid oktober må- nads slut rektor C. J. Dahlbäck, skolans grundläggare, efter en nära 33-årig verksamhet inom skolan. Vid hans afgång aflät skolans styrelse till honom en vackert textad tacksägelseadress. Till rektor Dahlbäcks efterträdare har styrelsen utnämnt rektorn vid Falu högre allmänna läroverk fil. d:r Enar Sahlin. Under början af detta läsår har, liksom under det föregående, rektor E. Sahlin anordnat gemensamma familjeaftnar för högre allmänna läroverket och elementarläroverket för flickor. Dessa familjeaftnar hafva besökts af lärjungarna i de högre klasserna, dessas föräldrar och vänner samt skolornas lärareperso- nal. Antalet besökande har för hvarje gång uppgått till omkring 300 personer. Skolans vaktmästare har till ett pris af 1 kr. serverat de besökande té vid an- komsten och kl. 9 en enkel supé. Vid dessa familjeaftnar hafva dels äldre personer, dels lärjungarna själfva bidragit till underhållningen genom musik, sång, deklamation, tablåer m. m. Ett sällsynt nöje har fröken Selma Lagerlöf beredt de besökande genom att för dem uppläsa delar af sina arbeten, såväl redan utgifna som i manuskript föreliggande. Samkvämet har alltid äfslutats med gemensam bön och psalmsång. Anna och Karin Malms högre flickskola i Norrköping. Såsom fast lärarinna med undervisningsskyldighet hufvudsakligen i geografi, historia och svenska språket har fr. o. m. detta läsår anställts fröken Maja Hallberg, utex. från Högre lärarinneseminariet. 0 »En märkvärdig bok, buren af varm religiös 083 öfvertygelse och innehållande många djupa tankar pa, rörande lifvet efter detta”, yttrar Ny Eckles.-tidn. om det nyligen utkomna arbetet Människan och andevärlden enligt bibeln. Af Arthur Chambers. Öfvers. af H. flygare- Pris kr. 2: 75. - 9) ”Särskildt beaktansvärdt är hvad förf, har att säga om den individuella mångfalden i det kommande lifvets gestaltning, om karaktärsbildningens betydelse för det kommande lifvet, om utveckling och uppfostran i mellantillståndet m. m,”, yttrar en framstående svensk präst och kyrkoherde i enskildt bref om denna bok. DBA, »Förf:s framställningssätt», säger Sthlms Dagbl. i en utförlig anmälan, »är öfver hufvud synnerligen klart öch kraftigt, och det går genom, boken en anda af personlig öfvertygelse, som verkar väckande och medryckande. Helt visst är den ägnad att sprida ljus öfver mångaaf de frågor, som tränga sig på människan inför den hem- lighetsfulla värld, mot hvilken vi. alla skynda och där vårt slutliga öde beseglas, —• Vidhjärtad i ordets fulla mening är förf:s åskådning om de yttersta tingen. Hans bibeltolkning är i detta stycke väl-grundad och djuptänkt.». . . . Lärobok i geometri af Anna Rönström (Föreståndarinna vid H. Elementarskolan i Lund för flickor) sändes gratis till de lärare i ämnet, hvilka önska taga närmare kännedom om boken. ■ C. W. K. Gleerups förlag, Lund. Stockholms Dagblad. Sveriges innehållsrikaste och jämförelsevis prisbilligaste tidning. Morgon- och Afton-tidning. Alltså snabbaste nyheter två gånger om dagen. - Aftontidningen med uteslutande nytt innehåll på alla afdelningar. Rikhaltig Litteraturafdelning. Prenumerationspris: Stockholmsupplagan: Landsortsupplagan: för år 16:— för kvartal 4:75 för år 10:— för kvartal 3: — » halft år 8:75 '» månad 1:65 » halft, år 6: — » månad 1: — ANMÄLAN. För år 1902 anmäles härmed tjugonde årgången af VERDANDI Tidskrift för ungdomens målsmän och vänner, ett för pennor ur skilda pedagogiska läger öppet, oberoende språk- rör för frågor som röra enskild eller offentlig undervisning och uppfostran samt folkbildning. Utgifvare blifva som hittills Anna Sandström och Lars Hö- kerberg, hvarjämte vid tidskriftens ledning biträda hrr S. Alm- quist, Fridtjuv Berg och N. G. W. Lagerstedt, och har Verdandi dessutom att för det kommande året påräkna värdefulla bidrag från representanter för så väl de allmänna läroverken och flick-, folk- och småskolorna som universiteten, icke blott i eget land utan jämväl i grannländerna Norge, Danmark och Finland. För minst sex häften om tillhopa minst 22 tryckark blir årspriset som hittills endast 3 kr. 75 Öre, Prenumeration mot- tages så väl å postanstalter som i bokhandel, äfvensom för Stock- holm å Verdandis expedition, Lars Hökerbergs bokförlag, Klara södra kyrkogata 5. Vid partibeställning (minst 5 ex. på samma adress) beredes för öfrigt nedsättning till kr. 3: 25 pr ex. Stockholm i december 1901. Utgifvarna. Pöreståndarinneplatsen vid Lidköpings Elementarskola för flickor kungöres härmed ledig till ansökning. Sökande till platsen skall förete afgångsbetyg från Kongl. Högre lärarinneseminariet, betyg öfver föregående tjänstgöring samt prästbevis och läkarebetyg. Undervisningsskyldighet: 20 timmar i veckan. Lön: 1,400 kr. i ett för allt. Ansökningar insändas till Elementarskolans Styrelse före den 15 februari 1902. Platsen tillträdes den 1 juli 1902. (G. 112 489) Styrelsen. Stockholm, Svenska Tryckeribolaget Ekman & Co, 1902. C oaoj“3 7 Cc • VERDANDI TIDSKRIFT TÖR UNGDOMENS MÅLSMÄN OCH VÄNNER UTGIFVARE: ANNA SANDSTRÖM 0. LARS HÖKERBERG MED BITRÄDE AF SIGFRID ALMQUIST, FRIDTJUV BERG OCH N. G. W. LAGERSTEDT TJUGONDE ÅRGÅNGEN 1902 ANDRA HÄFTET Häftets innehåll: Sid, Om "sammanslagningar". Af Hjalmar Kylén__________________________________ 49 Om profårskurser för utbildning af lärare och lärarinnor vid högre skolor i England. Af Otto Gallander________________________________________ 59 En principfråga vid kristendomsundervisningen. Af Gösta Setterberg 72 En intressant katekesdiskussion i Uppsala. Af L. Bergström 74 Individualpsykologien — de mänskliga själsolikheternas studium. En grund- val för vetenskaplig pedagogik. I. Af Bertil Hammer_________________ 82 Regeringens förslag rörande förhöjdt anslag till högre flickskolor och sam- skolor______________________________________________________________ 95 Kraft genom hvila. Referat af Annie Payson’s ”Power through Repose” 97 En erindring om C. F. Tietgen. Af Ludvig Schrøder 105 Meddelanden från Föreningen af lärarinnor och lärare vid Sveriges högre flickskolor och samskolor --- 106 Som bilaga till detta häfte följer: Förteckning öfver medlemmar i Före- ningen af lärarinnor och lärare vid Sveriges högre flickskolor och samskolor 1901. STOCKHOLM LARS HÖKERBERGS FÖRLAG PRIS: för årgång kr. 3: 75; för detta häfte 75 öre. BÖCKER OCH TIDSKRIFTER insända till Verdandis redaktion. Böcker: Korta förklaringar till Lukas’ Evangelium för skolungdom och kon- firmander af Otto ^Norberg, lektor i Strängnäs. Stockholm, P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris: häft. 1 kr. 25 öre. Repetitionskurs till Allmänna Historien i berättelser af B. Estländer. P. A. Norstedt & Söners förlag. Från mogenhetspröfningarna i modersmålet. Valda uppsatser jämte ämnesförteckningar och statistiska uppgifter utgifna af Hugo Hern- Iwnd. P. A. Norstedt & Söners förlag. Svenska kulturbilder ur 16- och 1700-talens historia. Populära föredrag af Ellen Fries. Efter författarens död utgifna af Lydia Wahlström. P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris häft. 4 kr. 50 öre. Tiden efter kongressen i Wien. Särtryck ur Lärobok i nya tidens historia af J. R. Pallin. Femte omarbetade upplagan utgifven af S. .T. Boethius. P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris 75 öre. Praktisk räknelära för praktiska skolor och själfstudium af D:r Walde- mar Jonson. Första häftet. P. A. Norstedt & Söners förlag. Algebraiska uppgifter gifna i de skriftliga afgångsexamina på latinlinien V T. 1896—V. T. 1901, Med svar och anvisningar af C. F. Byd- berg. P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris 75 öre. P. A. Norstedt & Söners skolbibliotek. 1. Tyska författare. 12. . Deut- sches Geschichtenbuch von P. K. Tiosegger. Herausgegeben und mit Anmerkungen versehen von Carl Auerbach. Auteurs celebres publiés et annotés å l’usage de la jeunesse studieuse par G. Gullberg. III: George Sand. La mare au diable. Tidskrifter: Pedagogisk tidskrift utg. af E. Schwartz, C. A. M. Lindman, A. Nord- felt. 1902. Häft. 2. Skolan. Tidskrift för främjande af de allmänna läroverkens tidsenliga utveckling, utg. af Artur Bendixson. 1901. Häft. 8. Tidskrift utg. af Pedagogiska föreningen i Finland, redigerad af V. T. Bosenqvist. 1902. Häft. 1. Dagny, utg. af Fredrika Bremer-Förbundet. 1902. Häft. 2—4. Svensk läraretidning, utg. af E. Hammarlund. 1902. N:r 5—10. Saga. Läsning för barn och ungdom i hem och skola. 1902. N:r 1 — 3. Højskolebladet, udg. af Eonrad Jørgensen. Kolding 1902. N:r 3—10. Bog og Naal, Nordisk Tidsskrift for kvindelig Opdragelse og Undervis- ning, red. af Th. Lang, Olaf Berg og A.. Bönström. 1902. Jan., Febr. The Journal of Education. 1902. Febr., March. Slöjdundervisningsblad från Nääs, utg. af Otto Salomon. 1902. N:r 1 o. 2. Den danske Realskole, red. af Alb. Dahl. 1902. N:r 2. Nordisk tidskrift för döfstumskolan, utg. af Fredrik Nordin. 1902. Nar 1 o. 2. For Kirke og Kultur, udg. af Christopher Bruun og Thv. KUtveness. 1902. Häft. 2. Tidning för Sveriges läroverk, utg. af Bichard Nordin. 1902. N:r 1—5. Social tidskrift. Organ för Studenter och arbetare. Red. G. II. von Koch. 1902. Häft. 1 o. 2. . Tidning för lärarinnor, utg. af Anna Hammardahl. 1902. N:r 4. Le maitre phonetique. 1902. Jan., Fév. Om »sammanslagningar». Sammanslagningar är ett ord, som har dålig klang inom den pedagogiska världen. Under detta namn, vanligen satt inom citations- tecken, eller under namnet kombinationer påträffas de en och annan gång i litteraturen, men nästan alltid framställda som en monstruös anordning. Lärare och lärarinnor, som tjänstgjort vid skolor, där de förekomma, men sedermera fått anställning vid lyck- ligare lottade läroanstalter, bruka för sina kamrater berätta om vidunderliga undervisningsanordningar, som dessa senare aldrig kunnat drömma om. Sammanslagningar, eller gemensam undervisning af olika års- klasser, påträffar man emellertid i andra länder, hvilkas skolväsen vi tagit eller börja taga till mönster. Författaren af dessa rader har sökt efter dem i Tyskland, liksom före honom en ärad ämbets- broder, rektor Mattson i Köping. Vi hafva funnit dem i den ena skolan efter den andra, i städer, som visserligen efter tyskt begrepp anses som småstäder men som i invänareantal öfvergå flere af våra kulturcentra i landsorten. Professor Ernst Carlson har på- träffat dem i Norge. * De finnas vid våra allmänna läroverk, i främsta rummet vid dem, där påbyggnaden af två eller tre klasser skall ske utan kostnad för statsverket, men äfven vid ett par, där staten ombesörjer undervisningen och helt och hållet aflönar lärarne. Men hvar de allra talrikast förekomma i vårt land, har under sistlidne oktober månad blifvit bragt till vår kännedom. Det är i rikets flick- och samskolor. Vid pass en fjärdedel af dem be- gagnar sig af dessa anordningar i större utsträckning, meddelar rektor Wærn i sitt till styrelser, föreståndare och föreståndarinnor utdelade, instruktiva och för alla intressérade så hoppgifvande ytt- rande och förslag angående nämnda skolor. * Carlson, Ernst, Det högre skolväsendet i Norge och Danmark. Verdandi 1902. 4 50 OM »SAMMANSLAGNINGAR». För hvar och en, som sökt att något sätta sig in i dessa frågor, faller det genast i ögonen, huru skiftande dessa samman- slagningar äro. Det är, som skämdes man för dem, som ville man helst ignorera dem. Det ligger ju i sakens natur, att de före- trädesvis äro hemma i de mindre samhällena, där bevillnings- kronorna äro få och hvarje ny utgift, äfven af obetydligare art, tungt kännes af den enskilde skattdragaren. Man jämför sig blott med närmast belägna större städer och finner då, huru allting där är ordnadt på ett bättre sätt i mångt och mycket. I allmänhet vill man icke rikta blicken längre bort; nedslagen af jämförelsen söker man blott att göra det bästa möjliga af de resurser, som äro för handen. Men följden häraf blir, när nu sammanslagningar äro nödvändiga, att man nätt och jämt vet om, att dylika finnas på andra håll, och något slags systematiserande af denna form för undervisningen icke förekommer. Att sammanslagningarna äro sinsemellan mycket olika, påpekas äfven af rektor Wærn. Han angifver tillika den norm, efter hvil- ken de enligt hans åsikt böra bedömas, nämligen att de kunna tolereras i den mån, som de äro baserade på s. k. tysta öfningar i ena klassen. Dels under två med statsmedel understödda resor för studerande af just denna fråga, den ena, förut omnämnda, i västra Tyskland, den andra i fjol inom riket, dels under sex års arbete vid ett af statens allmänna läroverk, som under dessa är kunnat, i främsta rummet genom sammanslagningar i mycket stor utsträckning, komma därhän att i stället för sina tre klasser räkna fem klasser med såväl latin- som reallinje, har undertecknad kom- mit till en motsatt uppfattning, för hvilken jag vill tillåta mig att här nedan redogöra. Om, som vi alla varmt hoppas, rektor Wærns förslag vinner Kongl. Maj:ts och riksdagens bifall, äro då alla sammanslagningar öfverflödiga vid Hick- och samskolorna? Sä sangvinisk är säkerligen ingen, och rektor Wærn har själf icke satt målet högre än deras minskning. De komma således att under alla förhållanden kvarstå. Hvarje bidrag till frågan om deras systematiserande torde därför vara af en viss betydelse för under- visningsväsendet i värt land. * Om man söker att gruppera undervisningsämnena i vära goss- och flickläroverk efter de metoder, som vanligast följas, märka vi ett visst samband mellan några i öfrigt ganska heterogena ämnen. Det är de, i hvilka den undervisandes egen framställning utgör en OM »SAMMANSLAGNINGAR». 51 af de mest betydande faktorerna, för att icke säga den mest be- tydande. Den viktiga, ofta framställda förmaningen till unga lärare och lärarinnor att »icke tala för mycket själfva» är här icke i allo förtjänt att efterföljas. För någon tid sedan berättade en kvinnlig litteratör några skolminnen i Svenska Dagbladet. Med den var- maste kärlek brukade hon tänka tillbaka på sin lärarinna i historia. Hon omtalar, hur flickorna kände sig som små prinsessor, när de sutto där och läto berätta för sig ur gångna tiders lif. Enahanda är förhållandet med geografi. Hvilken viktig plats intager icke i detta ämne den liffulla skildringen, där lärjungarna för en stund få vara endast mottagande. I kristendom, särskildt i bibliska historien och bibelläsningen, framträder åter samma fordran på en lifgifvande, intresseväckande framställning, för att icke ämnet skall nedsjunka till tom pluggläsning. Det moderna sättet för meddelande af undervisning i naturlära påminner ock härom, ehuru därvid oftare under själfva den intresseväckande framställningen erfordras en och annan fråga för att kontrollera, att lärjungen steg för steg fattar, hvad som beskrifves eller förevisas. Förhöret inom denna ämnesgrupp — kristendom, historia, geografi och naturlära — afser hufvudsakligen att utröna, att lär- jungen inhämtat, hvad som under den närmaste tiden eller på- gående läsår genomgåtts. Det gäller icke här — med undantag möjligen för de allmänna läroverkens högsta klasser — att såsom i matematik och ett främmande språks grammatik på en gång sammanhålla det viktigaste af hela skolkursen, ämnets själfva system, så vidt det läses i skolan. (Inom parentes må tilläggas, att nyss omtalade varning till den undervisande för att tala för mycket själf icke kan härvidlag nog kraftigt betonas. Det förefaller, som skulle framgången af undervisningen i dessa ämnen bero på ett riktigt afpassande af dessa två moment: lärarens intresseväckande framställning, hvarvid läraren hufvudsakligen framträder, och energiskt drifna förhör, därvid lärjungen får spela den viktigaste rollen.) På det, som senast nämnts rörande likheten mellan de fyra ämnena, baserar sig den s. k. alterneringsmetoden. En kurs, af- sedd att genomgås på två år, uppdelas i två ungefär lika stora delar. Ena året läses första delen af denna kurs, det följande året den andra. Efter två år hafva således lärjungarne genomgått den tvååriga kursen, ehuru hvarannan skolgeneration fått göra detta i annan ordningsföljd. Vi kunna som exempel taga bibliska historien. Mer än en gång hafva hörts röster, som yrkat på att man först bör läsa nya testamentet. Det har ansetts, att Frälsa- rens person och verk bort vara något för barnasinnet lättfattligare 52 OM »SAMMANSLAGNINGAR». än frälsningens förberedelse, sådan den framträder i gamla testa- mentets historia. Om nu hvarannan årsklass får inhämta bibliska historien i denna ordning, torde för undervisningen under sådana år följaktligen mycket betydande auktoriteter kunna åberopas. Eller om man i allmänna historien låter hvarannan årsklass börja med reformationstiden, icke torde däraf följa några större olägenheter? Nyare tidens allmänna historia, med sina intresseväckande taflor ur det politiska, litterära och kulturella lifvet, utfyller nog den tid den kunnat få äfven på en normalt anordnad skolas schema, och det blir säkerligen mera sällan, som man får tillfälle att på skol- stadiet följa en historisk företeelse tillbaka till dess djupaste grund under medeltiden eller antiken. Erfordras någon gång ett hän- visande till något föregående, torde detta kunna fattas lika väl af den klass, för hvilken det sålunda blir en återblick, som af den klass, hvilken därigenom får kasta en blick in i det, som den kommer att under nästa läsår genomgå. Vid de allmänna läro- verken möta svårigheter att fullt konsekvent genomföra alterneringen. Dels vill man af helt naturliga skäl ordna den inom den i för- fattningarna stadgade kursfördelningens ram, dels är timantalet stun- dom olika för ett ämne inom två närliggande klasser, dels kommer alltid en klass utom alterneringsserien, då ju de fem lägre klas- serna utgöra ett inom sig afslutadt helt. Vid flickskolorna är detta icke fallet. De äro icke så strängt bundna af författningar och kunna därför lättare vidtaga smärre förändringar i fråga om kurs- indelning och timantal. Hvad angår det kunskapsmått, som under hela skoltiden inhämtats, kunna de ju likväl följa den förebild eller de förebilder, som hittills varit reglerande för deras verk- samhet. Enär dessutom många af dessa skolor äro sexklassiga, erbjudes vid dem ett särdeles lämpligt tillfälle att i de fyra nämnda ämnena genomföra alterneringssystemet i hela dess ut- sträckning. I vårt land äro sammanslagningarna i dessa ämnen ofta an- ordnade på ett annat sätt, nämligen så att hvardera klassen under- visas sin halftimme, stundom med den modifikation, att högre klassen får, för vinnande af repetition, deltaga i den lägre klassens under- visning och denna senare, såsom preparation af kommande årets kurs, deltaga i den högres. Denna anordning synes icke vara att rekommendera. Oaktadt ärligt uppsåt att se bort från förutfattade meningar kunde jag icke under min resa i höstas komma till annan åsikt, än att alterneringen ovillkorligen är att föredraga. På den korta stund, som i annat fall kan ägnas åt hvardera klassens läxa, medhinnes endast ett af de förut som nödvändiga OM »SAMMANSLAGNINGAR». 53 betecknade två momenten vid undervisningen i denna ämnes- grupp. Det blir, då undervisningen skötes bäst, endast det skarpa förhöret, som möjliggöres. Lärjungens kunskaper, så vidt de framgå af betyg och förmågan att följa med vid ett högre läroverk, be- höfva visserligen icke lida däraf; men för den intresseväckande, lifgifvande framställningen, som den forne lärjungen med glädje och tacksamhet erinrar sig på äldre dagar, för den blir alls in- tet rum. Orsaken till att man vid åtskilliga gossläroverk tvekar att in- föra den icke minst för lärarens arbete underlättande alterneringen är lätt att finna. Man vill nämligen undvika de svårigheter, som vissa år komma att uppstå för öfvergång till annat läroverk från andra och fjärde klassen, då lärjungen läst en annan kurs än den, som förekommit vid läroverk med större antal lärarekrafter. Det är likväl mera sällan, som detta inträffar. Vanligen sker det blott vid föräldrarnas afflyttning till större stad. Därtill kommer, att dessa fyra ämnen, af så stor betydelse visserligen för den all- männa utvecklingen, likväl icke ur »kuggnings-synpunkt» tillhöra skolans viktigaste. Granska blott en examenskatalog från våra gossläroverk, och det faller genast i ögonen, huru litet dessa ämnen bruka hindra flyttningen. Nej, det är modersmålet, främmande språk och matematik, som härutinnan utgöra föräldrarnas och barnens sannskyldiga buse. — Genom tillmötesgående från det mottagande läroverkets sida kunna dessa ytterst sällan förekom- mande olägenheter afhjälpas, såsom ock faktiskt varit fallet. Flickskolorna förete, frånsedt sammanslagningar, inom sig be- tydligt växlande typer, och är det nog mera sällan, som en till högre klass öfvergående elev kan fortsätta alldeles som i högre klass af sin gamla skola. Hvad angår samskolorna, så hafva ju de bäst ordnade af dessa, nämligen de till högre klass af ett all- mänt läroverk dimissionsberättigade, ifrågavarande rättighet endast för gossar i högsta klassen. Vid flick- och samskolorna finnes därför ingen orsak att bortvisa de högst betydande fördelar, som alterneringen erbjuder. * * * En särställning intager ur sammanslagningssynpunkt i viss mån ämnet modersmålet. Endast delvis kan i detta ämne alter- neringen komma till användning. Så i fråga om litteraturläsning, litteraturhistoria, innanläsning, inlärande af skaldestycken, sago- berättande och mindre föredrag. Äfven rättskrifningen i de lägre 54 OM »SAMMANSLAGNINGAR». klasserna kan med stor fördel ordnas enligt alterneringsmetoden. Reglerna för de olika ljuden stå icke i det systematiska samman- hang, att man nödvändigt behöfver följa lärobokens ordning. Det finns lärare, som anse de svåra och mindre distinkta reglerna för vokalljuden olämpliga som grund för lärjungens första införande i rättskrifningens mysterier. De börja med ett konsonantljud, ex- empelvis tje-ljudet eller v-Ijudet. Nåväl, då kan man ju med för- del dela upp två klassers kurs i tvenne serier och taga dem på två olika är. Efter de två årens förlopp har lärjungen medhunnit hela den tvååriga kursen. Visar sig stor olikhet i klassernas all- männa utveckling, kan man genomgå de rättade skrifningarna på skilda timmar. Då lämnas tillfälle att för den högre klassen med- taga de delar af fjolårets kurs, som man anser sig böra repetitions- vis vidröra. — Hvad åter angår modersmålets grammatik, kan alternering svårligen genomföras. Då man här vill steg för steg, jämsides med den ökade insikten i ett främmande språks byggnad, bringa till klarhet hos lärjungen de regler han omedvetet följer vid bruket af sitt modersmål, kunna kurserna icke omkastas. Sedan emellertid språkläran blifvit till sina grunddrag genomgången och man blott söker att genom repetition eller s. k. allmän satsanalys vidmakthålla det en gång inlärda, kunna klasser utan olägenhet undervisas gemensamt. Detta gäller vid lägre allmänna läroverk och samskolor fjärde och femte, vid flickskolor motsvarande och närmast högre klasser. ' i : I kriaskrifning, som ju i allmänhet inträder, först sedan lär- jungarna nått en viss utveckling, kunna äfven två närliggande klasser förenas. Olika ämnen pläga ju gifvas inom en och samma klass; på samma sätt kunna för två sammanslagna klasser gifvas ämnen, af hvilka de lättare blott få väljas af den lägre. För införande af en sorts enklare uppsatsskrifning redan på skolans lägsta stadium hafva särskildt under sista decenniet före- bragts mycket talande skäl. Huruvida dylik undervisning kan anordnas under sammanslagningstimmar, kan jag icke af personlig erfarenhet bedöma. Vid några tyska skolor fann jag dock dylik undervisning i kombinerade klasser, och tycktes anordningarna där- vidlag fullt tillfredsställande, liksom ock lärarne förklarade sig nöjda med resultaten. * * * Återstår nu inom Jäsämnena den ämnesgrupp, som möjliggör »tysta öfningar» och således enligt rektor Wærns på folkskole- OM »SAMMANSLAGNINGAR». 55 författningarna grundade äsikt bäst lämpar sig för sammanslagningar. Det är den grupp, som jag i nämnda ändamål sist vill tillgripa. Undantag gör jag endast för främmande språk i de högre klas- serna, såväl litteraturläsning med talöfningar som grammatik, enär äfven här alterneringen kan komma till användning, äfvensom aritmetiska öfningar i samma klasser, hvilka därvid kunna liksom i svensk språklära undervisas helt gemensamt. Sedan i ett främ- mande språk en elementarbok eller efter nyare principer utarbetad lärobok lagt första grunden, torde man för två närliggande klasser kunna välja böcker eller stycken med jämförelsevis ringa skillnad i afseende på svårighet och så åstadkomma en tvåårig, alter- nerande litteraturkurs. På samma sätt kan man, sedan formläran inlärts, uppdela syntaxen i två hälfter, därvid t. ex. i tyska ena året begynnande med verbet, andra året med artikeln. Men i öfrigt måste hvardera klassen undervisas för sig. Sammanslår man det oaktadt två klasser, får den ena antingen läsa läxor (resp, göra ingenting) eller skrifva (resp, räkna) hela eller halfva timmen. Det kan ju blifva nödvändigt att tillgripa äfven sådana anord- ningar, och resultatet kan blifva godt. Det är, som förut nämnts, hufvudsakligen i mindre besökta skolor, som sammanslagningar anlitas. Hvarje enskild lärjunge får där, till och med om tiden för klassens direkta undervisning minskas, mycket mera tillfälle att själf få läsa eller tala under en språklektion än kamraterna i samma klass vid större skolor. Läraren eller lärarinnan kommer honom så att säga närmare in på lifvet, därigenom att förhöret icke behöfver omfatta så många lärjungar liksom ock genom de oftare inträdande mindre skrifningarna och räkneöfningarna, hvilka dessutom på grund af de ökade tillfällena till själfverksamhet stärka förmågan af ett språks skriftliga behandling och den mekaniska räknefärdigheten. Men det beror härvid sä ofantligt mycket på läraren eller lärarinnan. En undervisning, ordnad på sätt sist nämnts, ställer oerhördt stora kraf på den undervisande. De tim- mar äro lätt räknade, då den med tysta öfningar sysselsatta klassen kunnat reda sig utan handledning eller anvisningar af lä- raren. Eller finnas icke alltid i en klass lärjungar, som »hafva svårt» för matematik? Hvad skall man göra med dem? Man vill icke lämna dem åt sitt öde, och så blir den reducerade tiden för den andra klassens muntliga undervisning ytterligare redu- cerad. Den delade uppmärksamheten tröttar mer än den kon- centrerade, och den muntliga undervisning, som lämnas, blir då lätt mattare, än den eljest kunnat vara. Och det är icke blott undervisningen, som ställer sina stora kraf på läraren. Det kan OM »SAMMANSLAGNINGAR». 56 ju hända, att vära flickor äro mönster i fräga öm stillhet och förmåga af arbete pä egen hand. Vära gossar behöfva dock för- visso känna med sig, att lärarens öga hvilar på dem. Pojkar med lifligare natur börja eljest gärna något litet extra fuffens med de närsittande, och de stillsammare försjunka snart i egna fun- deringar. För att denna kombinerade muntliga och skriftliga undervis- ning, skall lyckas, fordras, att läraren eller lärarinnan är en synner- ligen framstående disciplinärisk förmåga, d. v. s. kan utan använ- dande af disciplinära medel, ja blott med en blick, behärska sina lärjungar; det fordras vidare af honom eller henne att undervisa koncist, ställa kortfattade frågor och noga tänka pä att undvika hvarje onödigt ord. Systemet medför vidare ökadt hemarbete, dä ju det i skolan skrifna bör genomses och rättas, och detta ehuru tjänstgöringstimmarnas antal vanligen är och måste vara sä högt tilltaget som möjligt. Ett sätt att i dessa ämnen undvika nyss beskrifna olägenheter påträffade jag i höstas vid ett svenskt läroverk. Det skulle kunna kallas för »repetitionssystemet». Om åt ett ämne äro anslagna exempelvis 5 ä 7 timmar i hvardera af två närliggande klasser, voro dessa sammanslagna under 2 ä 3 timmar, men erhöllo i öfrigt skild undervisning. Under de gemensamma timmarna sysselsatte man sig endast med den lägre klassens kurs, i den män denna klass hunnit fram under läsåret. Den högre erhöll sålunda successive en repetition af hvad den under fjolåret genomgått För egen del kan jag icke anbefalla denna anordning. Den lägre klassen (andra eller fjärde) erhöll visserligen sin undervisning utan nägon afprutning. Den omständigheten att flere lärjungar förhördes synes vara utan betydelse, då hela antalet lärjungar icke öfverskred hvad som är vanligt i större skolor. Men för den högre klassen ställer sig saken annorlunda. Pä ett betydligt mins- kadt antal timmar och med minskadt tillfälle till hemläxor måste dennas speciella kurs inläras och inöfvas, och den under hela läsåret utdragna, långsläpande repetitionen, som t. o. m. på half- timmar skulle kunnat expedieras på kortare och lämpligare tid, synes lätt nog kunna verka förslöande på de äldres intresse. Först om alla alterneringsmöjligheter, på sätt ofvan framställts, blifvit tillgodogjorda, vill jag därför tillråda sammanslagning af klasser med olika kurser. Af största vikt är därvid att tillse, ät hvilken lärare eller lärarinna dessa timmar öfverlämnas. Hos före- ståndaren eller föreståndarinnan får man ju förutsätta största in- tresset för skolarbetets lyckliga fortgång under de försvärande om- OM »SAMMANSLAGNINGAR». 57 ständigheter, som kunna föreligga. Därför bör man vid arbets- ordningens uppgörande själf taga ät sig så stor del af detta slagets timmar som möjligt och i öfrigt lämna dem till den lärare eller lärarinna, som har särskild erfarenhet om dylikt arbete. Skrifning och räkning på egen hand äro visserligen, såsom förut framhållits, af stor betydelse för kunskapernas befästande, men bör man dock, särskildt om klasserna äro förenade under ett ämnes samtliga eller flesta timmar, söka betydligt inskränka tysta öfningar af sådant slag. En lämplig uppgift för ena klassen, under det att den andra undervisas direkt, är i främmande språk pre- parationen af ny öfversättningsläxa, helst så, att hvar lärjunge får sin del af läxan att öfversätta. Lärarens deltagande i preparationen kan begränsas till högst fem minuter, då hvarje lärjunge läser upp sin del af nya läxan och ganska få anvisningar behöfvas. Sådan preparation synes äfven ur själfverksamhetens synpunkt vara att föredraga framför en annan ofta förekommande, då lärjungarna, utan att förut känna till innehållet, uppläsa punkt efter punkt af den nya läxan och söka taga sig fram efter lärarens eller lärarin- nans ideliga anvisningar. Den hackande öfversättning, som då presteras från lärjungens sida under stor osäkerhet, synes vara af ganska tvifvelaktigt värde som bildningselement. — I öfrigt gäller det att för den icke direkt undervisade klassen välja sådana upp- gifter, som stå i närmaste samband med det strax förut genom- gångna, och att undvika sådana, som lärjungen icke kan reda sig med på egen hand. * Teckning och i all synnerhet välskrifning skulle enligt de åsikter, som uttalats i rektor Wærns betänkande, lämpa sig synner- ligen väl för sammanslagning med läsämne. Så har ock skett vid ett par gossläroverk, af hvilka dock det ena med detta läsårs början öfvergått till anordningar i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de tankar, som uttalas i denna uppsats. — Från läsämnets synpunkt gälla de anmärkningar jag förut framställt mot kombi- nerad muntlig och skriftlig undervisning. Men äfven öfningsämnet blir lidande. Minsta olägenheterna skulle ju uppstå för välskrifning. Jämväl i detta ämne torde emellertid verklig klassundervisning vara erforderlig. Det går annars lätt så, att i välskrifning icke lämnas någon undervisning alls, i bästa fall endast tillses, att lär- jungarna iakttaga en något så när naturlig skrifställning och hålla sina skrifböcker fria från plumpar och fläckar. Bättre synes vära 58 OM »SAMMANSLAGNINGAR». att sammanslå t. o. m. flere klasser i samma öfningsämne. Kanske hela skolan icke räknar flere lärjungar än en klass vid de mera besökta af vära allmänna läroverk. Kunna blott skrifplatser beredas, torde man med större fördel hafva ett af dessa öfningsämnen gemensamt för 35 å 40 lärjungar ur olika klasser än låta ett större antal timmar lida af förut påvisade olägenheter. I öfriga öfningsämnen — handarbete, sång och gymnastik — brukar ju äfven vid skolor med normalt antal lärarekrafter under- visning meddelas utan hänsyn till klassindelningen, hvadan här intet behöfver nämnas om sammanslagningar i dessa ämnen. * * * Sammanslagningarna hafva för visso sin mission att fylla i den fosterländska bildningens tjänst. Frågan blir icke den, huru man i mindre samhällen skall kunna för billigaste pris låta det upp- växande släktet erhålla en bildning utöfver hvad folkskolan mäktar gifva; frågan blir den, huruvida öfver hufvud taget skolor för sådant ändamål skola kunna existera. Eller ock skulle man kanske med vanlig -undervisningsanordning kunna åstadkomma ett fåtal klasser. Med sammanslagningarnas hjälp möjliggöres då det omfång af undervisningen, att denna kan i enlighet med nuvarande förhållan- den anses utgöra ett inom sig afslutadt helt. —• De böra dock ordnas med noggrann eftertanke, ställas så, att de blifva i minsta möjliga mån betungande för läraren eller lärarinnan och därigenom tillika så litet hindrande för undervisningens jämna fortgång som möjligt. Som ett bidrag till lösningen af detta problem, ingalunda som en slutgiltig lösning, böra dessa rader betraktas. * Hjalmar Kylén. * Ytterligare upplysningar i hithörande frågor erhållas dels i två af mig författade uppsatser i Pedagogisk Tidskrift för år 1900, kallade »Gemensam, undervisning af olika årsklasser» och »Gemensam eller skild undervisning inom de allmänna läroverkens fem lägre klasser», dels i följande skrifter: Mattson^ M. P., Reseberättelse. Köping 1888. (I »Redogörelse för de allmänna läro- verken och pedagogierna i Vestmanland läseåret 1887—88»); Grosse, Karl, Reform der preussischen Rektoratschulen. Bad Ems 1895; Herberholz, Hugo, Ausführlicher Lehrplan für mittlere höhere Schulen. Hannover u. Berlin 1898. Om profårskurser för utbildning af lärare och lärarinnor vid högre skolor i England. Af Otto Gallander. Engelsmännen hafva i allmänhet höga tankar om hvad de själfva ha och prestera; men med sitt skolväsende äro de dock ej nöjda; både skolmän och icke-skolmän ge ofta uttryck åt sin missbelåtenhet därmed. Den del af året engelsmännens undervisning ter sig minst fördelaktig är under senare delen af deras sommartermin och detta på grund af att undervisningen då ryckes ur sin vanliga gång genom det oerhördt outvecklade examensväsendet. Då nu svenska pedagoger, som vilja studera Englands skolförhållanden, komma just under denna tid, må man ej undra öfver, att det ej är lätt för dem att nå sitt mål. Omöjligt är det dock ej. För att komma in i skolorna ford- ras emellertid dels introduktionsbref från en engelsman med stort anseende eller från en personlig vän till vederbörande rektor, dels att engelsmännen känna, att man är kommen för att lära, ej för att kritisera. Den jag i främsta rummet står i tacksamhetsskuld till för att jag' fått verkligt studera engelska skolor är mr M. Sadler, en man, hvars ställning närmast torde kunna jämföras med ett kansli- råds i ecklesiastikdepartementet hos oss. Han gaf mig introduk- tionsbref till skolor och till personer, som voro särskildt ägnade att ge mig de upplysningar, jag önskade få, och då jag kom med introduktionsbref från honom, mottogs jag på det mest förekom- mande sätt, fick se och höra allt hvad jag ville och fick samtala med de personer, till hvilka brefven voro ställda, så länge jag hade något att fråga dem. 60 PROFÅRSKURSER FÖR LÄRARE OCH LÄRARINNOR I ENGLAND. Jag har känt behof af att med dessa ord i början af min uppsats ge uttryck åt min känsla af tacksamhet först till mr Sadler och vidare till alla andra, som visat mig välvilja och läm- nat mig de upplysningar, som jag nu går att meddela. År 1846 bildades i England en förening, »College of Precep- tors», hvars hufvudsyfte var att höja lärarekårens anseende genom att verka för bättre utbildning af lärare. Från första stund har denna förening haft på sitt program att lärarekandidaterna skulle få en kurs i pedagogik och metodik *. Denna del af föreningens program har varit den svåraste att realisera. Från första stund ville de flesta herrar rektorer ej höra talas om att unga lärare skulle ha en utbildning, som de själfva ej fått och ej kände behof af. Detta argument är kanske fort- farande ett af de väsentligaste hindren för allmänt införande af profårskurser i England för lärare vid högre läroverk.** Äfven andra hinder finnas. Folkskollärare måste i England sedan en längre tid tillbaka genomgå ett seminarium, där de få ej blott teoretisk utan äfven praktisk utbildning. Nu har det visat sig, att folkskollärares undervisning tenderar att blifva stereotyp. Rektorerna vid högre skolor frukta, att deras unga lärare skola bli lika snärjda i yttre former eller ock fostras till opraktiska doktrinärer, närda endast af teorier, om de genomginge en prof- årskurs. En allmänt utbredd åsikt är, att en profårskurs möjli- gen kan göra en dräglig lärare af den, som är olämplig och bort välja - en annan lefnadsbana, men däremot skadar den, som har verkliga anlag för kallet, i det att hans individualitet ej får fritt utveckla sig. Följaktligen har en ung kandidat ej ökat sina ut- sikter att komma in på lärarebanan genom att genomgå en prof- årskurs, och det är därför naturligt, att endast ytterst få vilja offra tid och pengar på en sådan kurs. Skolstyrelser eller rektorer ha i England full frihet att an- ställa hvem de vilja till lärare. Det, som dessa myndigheter i första rummet ta i betraktande vid utnämningar, är lärarekandidatens karakter, hvarom de lätt nog kunna få upplysning från universiteten, där studenterna i regeln fortfarande lefva i internat. Som andra befordringsgrund kommer oftast kandidatens skicklighet i kricket- * Den som önskar närmare upplysning om nämnda förening får jag hän- visa till Fifty years of progress in education. ** Se äfven Special reports on ediicational sidtjects, Vol. 2. The study of education by Mr. J. J. Findlay. PROFÅRSKURSER FÖR LÄRARE OCH LÄRARINNOR I ENGLAND. 61 spel, fotboll etc.; i tredje rummet hans sätt att kunna föra sig och tala med pojkar och människor i allmänhet. Det vi kalla hans pappersmeriter betyder föga, och i alla händelser komma hans kunskaper efter ofvanstående meriter som befordringsgrund. Det är lätt att inse, att under sådana förhållanden stora svå- righeter måste öfvervinnas af dem, som i England arbeta för praktisk lärareutbildning. Det oaktadt har profårsinstitutionen utvecklats därhän i England och Wales, att 2 1 profårskurser finnas för utbildande af lärare vid högre läroverk, en endast för män, elfva endast för kvinnor, nio gemensamma för män och kvinnor. Anmärkningsvärdt är, att de gamla universiteten Oxford och Cam- bridge lika väl som de unga universiteten inrättat sådana kurser. De flesta af dessa kurser äro så godt som nyinrättade; särskildt gäller detta dem, till hvilka män äga tillträde. En engelsk student stannar i allmänhet ej mer än omkring 3 år vid universiteten, och trots denna efter våra förhållanden korta universitetstid hörde jag blott en enda, nämligen universi- tetsrektor Lodge i Birmingham, anse lärarnes teoretiska utbildning otillräcklig. Däremot yrkade de flesta professorer och andra uni- versitetsmän, ej skolpedagogerna, som jag talade med, på praktisk utbildning af lärare. Engelsmännen ha vid inrättandet af sina profårskurser gått i skola hos tyskarne. Särskildt har jena-metoden tjänat dem till föredöme. Men de äro ej böjda att kopiera, utan hvarje kurs har sina beaktansvärda egendomligheter. Det skulle vara svårt att ge en allmänbild af våra svenska profårskurser, då de äro hvarandra betydligt olika; och detta gäller i ännu högre grad om de engelska. För att spara utrymme vill jag dock söka plocka ihop mina skilda iakttagelser till en allmänbild och endast då och då ange hvar iakttagelsen gjorts. Professorn i pedagogik tillåter jag mig i det följande kalla än handledare än föreståndare för profårskursen, allt eftersom hans göromål mot- svaras af nämnda funktionärers hos oss. På samma sätt söker jag återge förhållanden i öfrigt genom att referera till våra mot- svarande inrättningar, huru olika än svenska och engelska inrätt- ningar äro. * De profårskurser jag besökt äro: Maria Gray Training College i Lon- don, Dotchelor Training College i London, Oxford University, Owens College i Manchester, hvarförutom jag genom samtal med en f. d. elev lärt känna Cam- bridge Training College. Dessutom har rektor Findley i Cardiff, som inlagt stor förtjänst om prof- årskursernas utveckling, lämnat mig värdefulla upplysningar. 62 PROFÅRSKURSER FÖR LÄRARE OCH LÄRARINNOR I ENGLAND. Kandidaten måste före inträdet i de flesta profårskurser af- lägga universitetsexamen eller därmed jämbördig examen; olika hög examen fordras vid de olika kurserna. I vissa af de kvinn- liga finnes dock en särskild afdelning, där de förberedas för så- dan examen. Undervisningen anordnas då efter hvars och ens speciella behof. Mer försigkomna unga damer kunna redan under denna förberedelsetid få auskultera och t. o. m. undervisa. Såsom regel torde dock kunna sägas, att det egentliga prof- årsarbetet bedrifves endast af dem, som afslutat sin teoretiska ut- bildning. Kurserna räcka vanligen ett år, stundom dock 2 ä 3. Ofta är en speciell kurs för lärarinnor i Kindergarten anordnad i samband med de kvinnliga profårskurserna. Vilja de unga da- merna genomgå både det egentliga profåret och denna kurs, måste de stanna åtminstone 11/2 år. Det är dock tillåtet att endast gå igenom kindergarten-kursen, och för inträde i den äro fordringarna ej stora. Profårskandidaterna börja med auskultation men få mycket snart själfva meddela undervisning. Naturligtvis måste de fortsätta att auskultera under hela profåret. Då de flesta kurser antingen sakna eller äga en otillräckligt stor öfningsskola för kandidaterna, få dessa sin öfningsundervisning till största delen vid andra skolor i samma samhälle. Föreståndaren för kursen träffar öfverenskom- melse med rektorer för skolor af olika slag att få öfvertaga under- visningen för en termin i ett visst ämne och vissa klasser för att sedan sköta den hufvudsakligen medelst profkandidater. Från de kvinnliga kurserna sändas kandidaterna ej endast till flickskolor utan äfven till högre gosskolor och folkskolor. De som ha egna läroverk dela stundom upp klasserna i små afdelningar, och så få kandidaterna ta hvar sin sådan liten af- delning. Detta kräfver naturligtvis, att skolan skall ha mycket stort antal rum, och lätt inses, att denna anordning äfven för kandidaternas utbildning ej är den bästa. Kandidaterna få redan från första stund en stor uppgift. De få nämligen för en hel termin öfverta undervisningen i ett visst ämne och en viss klass. Följande terminer få de byta klass och ofta äfven ämne. Läsåret i England är nämligen som bekant deladt i 3 terminer. Stundom få de under pågående termin byta både klass och ämne. Innan de börja sin undervisning, måste de utarbeta en plan för sitt arbete i klassen och före hvarje lek- tion skrifva ett utkast till densamma. Dessa planer och utkast rättas af handledaren före lektionernas hållande. De första öfnings- lektionerna åhöras af handledaren, och om kandidaten börjar bli PROFÅRSKURSER FÖR LÄRARE OCH LÄRARINNOR I ENGLAND. 63 nervös eller lektionen af en eller annan anledning går sönder, öfvertar handledaren lektionen genom att fråga kandidaten, om han kan få ge eleverna några frågor. Kandidaten äger rätt att lämna ifrån sig lektionen genom att fråga handledaren, om han vill ge några frågor. Genom dessa anordningar forekommes till stor del, att elever- nas undervisning lider af profkandidaternas verksamhet. Så snart som möjligt lämnas kandidaten på egen hand vid öfningsundervisningen. Endast då och då kommer handledaren in och hör på en större eller mindre del af en lektion, och tack vare de inlämnade utkasten kan han välja tiden för sina besök, så att han får höra särskildt viktiga delar af lektionen. Kandidaten är ansvarig för disciplinen under sina lektioner. Ändamålet med att ge kandidaterna så lång sammanhängande öfningsundervisning är, att de skola lära sig ej blott studera under- visningsmetoder utan äfven göra sig förtrogna med elevernas olika lynnen och karakterer. Stundom får en eller ett par kandidater i uppgift att åhöra en kamrats lektion och skrifva ett referat öfver den. Kritiken af öfningslektionerna är sällan uttömmande. Handledaren delgifver stundom profkandidaten före en lektion, att han ämnar höra på och hvad han särskildt ämnar fästa sig vid. Detta blir en dag frågeformen, en annan dag skötseln af svarta taflan etc. Stun- dom kommer han naturligtvis in alldeles oväntad. Utom dessa öfningslektioner ha eleverna ungefär i gång i terminen (d. v. s. 3 gånger om året) att ge proflektioner. Kandi- daterna ha stor frihet vid val af ämne för dessa. Proflektionerna åhöras af alla prof kandidaterna och flere lärare samt profårsföre- ståndaren, stundom äfven af kritici utom skolans lärarepersonal. En kandidat får i uppgift att ge akt på frågorna och deras fördelning i klassen, en annan att utarbeta en kritik öfver lek- tionen. Kritiken hålles dagen efter proflektionen för att alla skola hinna förbereda sig på den. Den börjar med ett anförande af lektionsgifvaren, hvari han dels kritiserar sig själf, dels försvarar punkter, som han tror skola bli angripna, dels angifver ändamålet med vissa vändningar i lektionen. Därefter få opponenterna ordet, och sedan dessa slutat, är ordet fritt för alla närvarande. Profårsföreståndarne äro särskildt noga med att kandidaterna flitigt deltaga i kritiken. De anse att nyttan häraf är mycket stor i flera afseenden. Kandidaterna lära att uttrycka sig, preci- sera synpunkter, ej frukta för att höra sin egen röst o. s. v. 64 PROFÅRSKURSER FÖR LÄRARE OCH LÄRARINNOR I ENGLAND. Vid vissa kurser följes mer eller mindre strängt ett schema för kritiken. Jag anger såsom prof ett från Oxford. I. Angående eleverna: a) deras själfverksamhet, b) » intresse, c) » ordning, d) » svar. II. Angående kandidaten: a) plan för lektionen, b) frågor 1) form, 2) innehåll, c) skötsel af svarta taflan, d) » » åskådningsmateriel. I ett seminarium i London, The Dotchelor Training College, såg jag ett helt litet museum af åskådningsmateriel, som förfär- digats af kandidater för att klargöra geografiläxor • el. dyl. Vid sistnämnda College uppsattes efter kritikens slut af hand- ledaren en sorts protokoll öfver lektionen och kritiken. Detta skrifves på blanketter, som upptaga följande rubriker: i. Sätt: ex. sympatiskt, godt, lifligt, intresseväckande, etc. 2. Omdöme öfver utkastet till lektionen. 3. Disciplinen. 4. Omdöme om de illustrationer, den åskådningsmateriel, som kandidaten gjort till lektionen. 5. Språket; och därvid tages hänsyn äfven till dialekt och ljudbildning. 6. Kort referat af kritiken öfver lektionen. Profårskandidaterna ha dessutom att höra föreläsningar i pedagogik och metodik. I ett program för Maria Gray Training College är angifvet som studieföremål uppfostrans teori, logik, uppfostrans metod och historia; dessutom studeras fysiologi och hygien, läran om sättet att alstra ljud, ritning på svart tafla samt svensk gymnastik. I en redogörelse klagade föreståndarinnan öfver svårigheten att hinna med så mycket på ett läsår, och därför har en andra årskurs fogats till den förra. Ämnet för en föreläsning, som jag hörde i Maria Gray Trai- ning College, var metodiken vid framställning af Darwins utveck- lingslära. Lärarinnan afbröt stundom sin väl utförda framställ- ning af ämnet genom att ge sina åhörare frågor och använde så en kortare stund hevristik i stället för föreläsning. Ett studium af examensuppgifterna ger en föreställning om bredden och inten- PROFÅRSKURSER FÖR LÄRARE OCH LÄRARINNOR I ENGLAND. 65 siteten i studiet af metodik och pedagogik. Såsom prof på dessa meddelar jag i ett bihang till denna uppsats examensuppgifterna för år 1900 från Victoria University. Man möter vid studiet af examensuppgifterna ej sällan frågor, som man skulle önska höra professorerna själfva besvara, och tviflar på att någon öfver hufvud taget ännu kan uttömmande be- handla dem. Att under sådana förhållanden kandidaternas svar stundom skola likna skolpojkskrior är tydligt. Angående de där frågorna, som äro hart när omöjliga att uttömmande besvara, må dock anmärkas, att de äro ytterst intres- santa och att det är nyttigt, att mångas tankar på ett kraftigt sätt riktas på dem. — Många examensfrågor besvaras på ett sätt, som vittnar om grundliga studier, och såsom totalomdöme skulle jag vilja säga, att jag är öfvertygad, att våra profkandidater skulle stå sig betydligt sämre än de engelska i deras examen, eller — kanske hellre — engelsmännen skulle reda sig bättre i vår examen än våra kandidater, för så vidt det gäller allmän pedagogik och metodik. En gång i veckan ha kandidaterna att skrifva en uppsats öfver ett pedagogiskt ämne eller ett utkast till en lektion. Dessa utkast liksom utkasten till de lektioner, som verkligen skola hållas, äro uppställda på olika sätt. I början på dessa utkast stå vanligen en del notiser om hvar och när lektionen skall hållas, hjälpkällor, som användts vid dess utarbetande, hufvudmålet för lektionen etc. Stundom äro de sedan skrifna i fotm af en sammanhängande uppsats, stundom — och detta är vanligast —• är sidan delad i 2 spalter: å den ena står då metoden, som skall användas, å den andra innehållet, eller å den ena hvad eleverna ha att göra, å den andra hvad läraren har att göra, eller å den ena innehåll och metod, å den andra modalitet, d. v. s. exempel, bruk af svarta taflan etc. Indelningen för öfrigt är stundom mer eller mindre i öfverensstämmelse med Herbarts for- malstadier. Det skulle föra oss för långt att gå mera i detalj; men den, som önskar närmare kännedom om dessa utkast, kan af mig få låna en del, som godhetsfullt lämnats mig af olika prof- årsföreståndare. På arbetsordningen vid profårskurserna förekomma ofta öf- ningar, som torde vara lika nyttiga som okända hos oss. Kandi- daterna få nämligen lektioner i hur de böra alstra ljuden. Dessa lektioner åsyfta dels att motarbeta dialekter dels att lära kandi- daterna att ej i onödan anstränga talorganen. Läraren i detta ämne hör stundom på kandidaterna och kritiserar sedan lektionen uteslutande från sin synpunkt. Ver dandi 1902. 5 66 PROFÅRSKURSER FÖR LÄRARE OCH LÄRARINNOR I ENGLAND. En anordning, som torde vara enastående för Oxfords uni- versitet, är, att de båda profårsföreståndarna där själfva en gång i terminen gifva en proflektion, som underkastas kritik lika väl som elevernas. Jag hörde en af dem hålla en föreläsning öfver skolförhållanden i England i en feriekurs för utländingar, och sedan jag varit i tillfälle att beundra det absolut rediga, klara och enkla föredraget, insåg jag, att för en så talangfull person kan det gå att hålla proflektioner inför sina elever. Att de äro mycket nyttiga är själfklart. Kandidaterna framställa sina anmärkningar i form af frågor, hvarför det och det togs så och så. Dessa frågor ge ofta lektionsgifvaren anledning att påpeka saker, som annars ej kommit att behandlas. Då ojämförligt största delen af lärarna vid högre skolor ej genomgått en profårskurs, har för sådana en kurs inrättats under ferierna. I denna behandlas alla lektioner som proflektioner. Vid slutet af en profårskurs hålles examen. Den tillgår så, att kandidaterna först flera dagar undergå skriftlig examen. Hvarje skrifning räcker 3 timmar, och på denna korta tid skall en hel del frågor hinna besvaras. Efter den skriftliga examen kommer en muntlig, så att säga. Kandidaten väljer 3 ämnen af olika natur och skrifver utkast till dem. Examinatorn, som vanligen är en professor i pedagogik från något annat håll, bestämmer, hvilken af dessa lektioner skall hållas och hör själf på en del af lektionerna. Vid betygets af- gifvande tar han stor hänsyn till protokollen från proflektionerna. Innan en kandidat får sitt lärarediplom, måste han undervisa minst 100 timmar vid ett af profårsföreståndaren godkändt läroverk och uppvisa intyg om att han har förmåga att upprätthålla disciplin. En kommitté har föreslagit, att denna proftid bör räcka ett helt år. Innan jag slutar, ber jag att få meddela en liten detalj. I Maria Gray Training College förde föreståndarinnan in mig i en klass, där en af lärarinneeleverna höll på att undervisa 14-åriga flickor i algebra. Föreståndarinnan stannade ej själf kvar. Min närvaro tycktes ej i minsta mån influera hvarken på den unga lärarinnan eller hennes elever. Lektionen gick hurtigt och ange- nämt utan minsta spår till nervositet. Jag kan ej låta bli att omtala, hvarom lektionen handlade. Ekvationssystemet: x2 + xy + 2y2 = 44 2x2 — xy + y2 =16 var just löst, och den unga lärarinnan höll på att göra några anmärkningar öfver resultatet, då jag kom in. Därefter hevreti- PROFÅRSKURSER FÖR LÄRARE OCH LÄRARINNOR I ENGLAND. 67 serades fram symmetrisk lösning till ett par nya ekvationssystem. 1 läxa till nästa gång gåfvos 3 ekvationssystem af ungefär sam- ma svårighetsgrad som ofvanstående samt ett talproblem, som ledde till liknande ekvationssystem. Huru många flickor i våra skolor lösa sådana uppgifter? Under mitt studium af engelsmännens anordningar för den praktiska lärareutbildningen kunde jag ej undgå att känna, hur betydligt mycket mer entusiasm och intensitet, som var i deras arbete än i vårt. Huru mycket lättare skulle det ej vara att hos oss, som hafva maktmedel till vårt förfogande, fordra sådant ar- bete af profårskandidaterna, som utkräfves i England. Som det nu är, skaffa sig profårskandidaterna i vårt land själfva sitt huf- vudsakliga arbete under profåret. De välja då vanligen antingen vetenskapligt studium — detta drar intresset från profårsarbetet — eller privatlektioner, och att mycket gifva sådana har ett menligt inflytande på den, som skall fostras till klasslärare. Reformer i denna riktning kräfva inga förändringar i bestående författningar, utan kunna lätt införas, om herrar profårsföreståndare och deras kollegier så önska. Men jag vågar äfven framhålla en reform, som jag ansett mer nödvändig, ju bättre jag lärt känna förhållan- dena i England. För att undervisningen i metodik skall bli fullt effektiv kräfves, att föreläsningar hållas af fackmän på hvarje stadium, och då ej blott en metod bör föredragas, är det önsk- värdt, att så långt ske kan hvarje metod föredrages af en sin an- hängare. Något sådant kan svårligen åstadkommas i landsorten men däremot lätt i Stockholm med dess stora, ständigt växande lärarekår. Använde vi för öfningslektionerna den engelska metoden, enligt hvilken kandidaterna ej äro tvungna att ha dem i profårs- läroverket, skulle vi få fullt upp med elever åt alla 50 kandida- terna, och om vi kräfde utkast af våra kandidater för hvarje lektion, skulle våra elever lida mindre, än nu är förhållandet, äfven om de oftare komme att undervisas af profkandidater. Ännu en sak är jag nog djärf att framställa. Skulle det ej vara skäl i att vi tillgodogjorde oss erfarenheterna från England, där i nära halfva antalet profårskurser män och kvinnor, som ämna ägna sig åt samma lifsuppgift, utbildas tillsammans ? Eleverna vid Kongl. seminariet arbeta med vida större intensitet och in- tresse än profkandidaterna vid våra allmänna läroverk. Månne de ej skulle ge något häraf åt de manliga kandidaterna, om de åhörde samma föreläsningar och hade gemensamma öfningar af det slag, som vi ha vid våra universitetsseminarier; och månne ej det skulle vara nyttigt för de unga damerna att höra de i 68 PROFÅRSKURSER FÖR LÄRARE OCH LÄRARINNOR I ENGLAND. formellt afseende mera otvungna lektion er, som våra kunskapsrikare manliga profårskandidater hålla? Bihang. Examensuppgifter för Victoriauniversitetets lärarediplom år 1900. I. Metodik etc. (3 timmar; ej mer än 6 frågor må besvaras). i. Hvad menas med öfveransträngning? Hvarpå beror den och hvarpå kan den upptäckas? 2. På hvilka punkter skulle Ni, vid bedömandet af lämplig- heten af konstruktionen och inredningen af ett klassrum för 30 elever, ha uppmärksamheten särskildt riktad såsom mest betydelse- fulla för hygienen? 3. Jämför lekar i det fria med gymnastik i afseende på deras värde för hälsa, sinne och karakter. 4. Utveckla i korthet, hvilka faktorer som bilda tonen i en skola, och hvarpå den kan bedömas. 5. Inom hvilka gränser anser Ni det lämpligt att utvälja och behandla skildt från återstoden i skolan 1) dem som äro öfver medelmåttorna, 2) dem som äro särskildt svaga. 6. Till hvilken grad bör studiet af naturvetenskaperna vara obligatoriskt i en god uppfostran? Jämför fysiken och botaniken i afseende på deras värde som uppfostringsmedel ? 7. Hvilka äro edra egentliga syften med undervisningen i historia i en klass med en medelålder af 15 år, och med hvilka medel vill Ni söka nå dem? 8. Hvilken ålder anser Ni att eleverna böra ha, då de börja skrifva uppsatser systematiskt. Utveckla svårigheterna, som det möter, och angif särskildt, om Ni vill lägga hufvudvikten vid for- men eller innehållet och hvarför. 9. Angif i korthet edert förfaringssätt vid planerandet och hållandet af en öfversättningslektion i latinet i en klass, som läser Virgilius för första gången, med särskild hänsyn till följande punkter: 1) undvikande, så långt som möjligt, af ordagrann öfver- sättning; 2) bruk af öfversättningar af eleverna; 3) bruk af lexikon eller särskilda ordförteckningar; PROFÅRSKURSER FÖR LÄRARE OCH LÄRARINNOR I ENGLAND. 69 4) det sätt, på hvilket Ni vill låta en dum pojke analy- sera en latinsk mening, för att han skall förstå den. 10. a) Hur vill Ni behandla följande tokiga svar: (2) 1: 1/2 = 1/2 (3) 1: o = i . _ b) Hur anser Ni, att man bör börja undervisa pojkar af omkring 10 år i Euklides ? II. Pedagogikens teori och historia. (3 timmar; ej mer än 6 frågor må besvaras.) i. Skissera idealet af en god uppfostran så som den för- stods i början af renässanstiden i Italien. 2. Angif noga Colets, Erasmus’ och Sturms verk för att bestämma målet för och praxis vid uppfostran i 1 6:de århundradet. 3. Värdesätt de insatser jesuiterna gjort i pedagogiken. 4. Hvad anser Ni för bestående af det Comenius gjort i uppfostrans teori och praktik. 5. Beskrif 2 af följande verk och visa i hvarje fall dess historiska betydelse : The Book of the Caurtier, Milton’s Tractate upon Education, Janua Linguarum, Leonard und Gertrude. 6. Utveckla klart Froebels lära om »enhet» och »utveckling». Uppvisa dess hufvudsakliga användning vid undervisningen. 7. I hvilka olika betydelser har termen »natur» användts i pedagogikens teori? 8. Beskrif i största korthet hufvudstadierna i flickuppfostrans utveckling sedan renässanstiden. 9. Beskrif organisationen af Frankrikes undervisningsväsende och jämför det med Englands nuvarande organisation. 10. Påpeka förtjänster och brister af den högre undervis- ningen i Frankrike i afseende på a) karakterens utbildning, b) läroplanen. III. Logik, psykologi och allmän metodik. (3 timmar; ej mer än sex frågor må besvaras). i. Förklara, hvad som menas med motsatsen mellan en psykologisk och en logisk metod vid behandlingen af ett ämne. 70 PROFÅRSKURSER FÖR LÄRARE OCH LÄRARINNOR I ENGLAND. Belys det genom exempel hämtade från undervisningen a) i ett modernt språk och b) i geografi eller historia. 2. Angif betydelsen af induktiv metod vid undervisningen. Hänvisa till förfaringssättet, som bör användas i en första lektion i algebra med barn af 12 års ålder. 3. Analysera ouppmärksamhetens fenomen. 4. Hvad menas med: »visual type of memory»? Huru för- likar sig det faktum, att en sådan typ existerar hos barnen, med de moderna språkundervisningsmetoderna? 5. På hvilka vägar underhjälpes eller förhindras reproduk- tionen af kunskaper (i examina eller eljest) af det sätt, hvarpå kun- skaperna erhållits? 6. Hvarför är det nödvändigt att öfva barnens fantasi? Ut- veckla inflytandet af sagor, dramer, noveller såsom medel att egga fantasien? 7. Angif betydelsen af belysning genom exempel vid under- visning och skilj den noga från bevis. 8. Hvilka hänsyn böra vara afgörande vid val af bestraff- ningsmedel i skolan? Huru långt är det klokt att låta barnen straffas endast af de naturliga följderna af deras fel. 9. Man har sagt, att tre af de mest betydelsefulla elementen af karakteren äro a) förmåga af initiativ, b) förmåga att finna utvägar, c) fasthållande af föresatser. Till hvilken grad är det möjligt att öfva och stärka dessa element i lifvet i en skola i en stor stad? 10. Till hvilken grad är det möjligt eller lämpligt att gifva direkta lektioner i samhällslära och patriotism i skolor? IV. Aristoteles och Herbart. (3 timmar; ej mer än 6 frågor må besvaras, af hvilka åt- minstone 2 måste väljas från hvardera afdelningen.) A. i. Hvilken definition ger Aristoteles på det hufvudsakliga målet för mänsklig tillvaro? Visa, i hvilket samband hans åsikter om uppfostran stå till denna definition. 2. Aristoteles och Herbart öfverensstämma i det påståendet, att bildandet af karakteren är uppfostrans hufvudmål; jämför PROFÅRSKURSER FÖR LÄRARE OCH LÄRARINNOR I ENGLAND. 71 deras olika uppfattning af den karakter, som bör utbildas, och de medel, som uppfostraren bör använda för att bilda densamma. 3. Hvad säger Aristoteles om a) behandlingen af helt små barn, b) undervisning i handel och andra liknande ämnen? Jäm- för hans uppfattning med modern teori öfver samma punkter. 4. Gif en kort redogörelse för Aristoteles’ psykologi. Be- skrif och utveckla hans distinktion mellan moralisk och intellektuell dygd, och hans mening om deras inbördes betydelse. 5. På hvad grunder yrkar Aristoteles på gymnastik som en del af uppfostran? Hvad hår han att invända mot spartanernas fysiska uppfostran? Huru vidt äger hans kritik tillämpning på atletiska öfningar i moderna skolor? . B. 6. Utveckla Herbarts lära om intresset. Redogör för de olika slag af intresse, som han uppräknar. 7. Redogör för de »5 formalstadierna». Undersök deras värde a) som form, hvari hvarje lektion kan stöpas, b) som all- män princip. 8. Hvad anser Herbart värdet vara af pedagogikens historia? I hvad för slags historia skulle herbartianerna vilja undervisa och hvarför? 9. »Elevens möjligen blifvande lefnadsmål behöfver ej lära- ren ta hänsyn till.» Utveckla, hvad Herbart menar med detta; på hvad feätt skulle det påverka undervisningsplanen i skolan? 10. Huru vidt äro intresse och ansträngning förenliga eller oförenliga med hvarandra? . En principfråga vid kristendoms- undervisningen. Vår tids ungdom kan knappast undgå att ute i lifvet få kännedom om bibelkritiken, vare sig denna kännedom kommer från kristendomsvänligt eller -fientligt håll. För att ej häraf taga skada bör den i skolan hafva fått en rätt syn på saken. Läraren får ej sätta upp krafvet: allt eller intet, antingen tro på hvart enda ord i bibeln eller ock i otro förkasta allt. Detta vore både ovetenskapligt och opedagogiskt. Ej heller får han varna för att taga kännedom om några farliga riktningar. ' Därigenom uppeggar han blott nyfikenheten. Ej heller har han rätt att gå förbi alla frågor om bibelns auktoritet. Utan han måste, om han själf har blick för vetenskapens kraf, äfven bibringa de unga en sann insikt om bibelordet. Han måste lära dem, att kritiken kan rifva ned åtskilligt, kanske äfven det, som vi i vår fåkunnighet lärt oss att betrakta som hufvudsak. Men å andra sidan måste han framhålla, att det, som verkligen hör till det väsentliga, ej kan rubbas af någon kritik. På detta sätt skall han bäst lyckas skänka lärjungarna en tro, som ej rubbas af tidens stormar. Men sedan kommer frågan: Huru tidigt bör en dylik under- visning börjas? Enligt min mening skulle det tillhöra en ideell kristendoms- undervisning att börja härmed redan i elementarskolans i:a klass. Men uppgiften är så vansklig, att få lärare torde vara vuxna den- samma. Bättre än att misslyckas är då att skjuta upp saken till ett högre stadium, där svårigheterna äro mindre. Likväl tror jag, att man redan på nederstadiet kan påpeka en mängd småsaker, där bibeln lämnar olika uppgifter, t. ex. att syndafloden enligt en uppgift varade 40, enligt en annan 150 dagar * Jfr L. Bergström, Kristlig religionslära för barn, sid. 13. EN PRINCIPFRÅGA VID KRISTENDOMSUNDERVISNINGEN. 73 »Men», invändes nu, »barnen bruka se ledsna och förbryllade ut, när man talar om, att detta inte är riktigt säkert, att somliga säga om den här saken så, andra så». * Jag tror dock ej, att det är så farligt med den saken. När jag i första och andra klassen påpekat motsägande uppgifter i bibeln, brukar jag tillägga: »Då kan man ju ej lita på hvad som står i bibeln, när dylika misstag kunna förekomma?» Härpå gå barnen ej in. De inse, att detta hör till det oväsentliga i bibeln och ej kan rubba dess auktoritet. Genom min fråga fästes deras uppmärksamhet på denna sanning, som för det oförvillade barna- sinnet står som alldeles själfklar. Väl är det sant, att de ej i ord kunna uttrycka sina tankar. Endast en och annan kan på ett mer eller mindre tydligt sätt säga, hvad han menar. Men det är ej svårt att i deras ansiktsuttryck läsa den känslan: »Dessa små motsägelser äro alltför obetydliga, de kunna ej göra hufvud- saken i bibeln oviss». Uttalar man sedan denna tanke, så klarnar det för dem, att de menat så. Berör man bibelkritiken så lindrigt i småklasserna, så skall man småningom kunna gå till djupare kritiska spörsmål, när barnen blifva äldre. Detta synes mig både mera pedagogiskt och mera sannfärdigt än att klyfva itu bibelundervisningen i två sins- emellan oförenliga stadier. Men det gör man, om man i små- klasserna lär bibelordets absoluta- gudomlighet, men på ett högre stadium framställer det som gudaingifna människors verk. Här må ej föreslås en tredje möjlighet, nämligen att ej inlåta sig på frågan med de små. Ty genom att tiga med saken bibringar man dem den gammalortodoxa uppfattningen. Om man blott talar om det, som är sant i bibeln, så gifver man, vare sig man själf märker det eller icke, anledning att tro, att allt är sant. Gösta Setterberg. * Se J. W:s anmälan af nyss anf. arb., Verdandi 1901, häft. 4, sid. 255. En intressant katekesdiskussion i Uppsala. Den 20 nov. 1901 diskuterades den för alla skolman så viktiga katekesfrågan i teologiska föreningen i Uppsala, där repre- sentanter för både folkskolan, folkskollärareseminarierna, de högre allmänna läroverken och universitetet voro närvarande — för att nu inte tala om de olika ståndpunkterna inom teologi och kyrka. Frågan lydde: ^Huru bör en fruktbringande katekes förklaring vara beskaffad P» Inledaren för aftonen var kyrkoherden E. G. Ljungqvist i Ockelbo. Han hade under en resa (med offentligt understöd) tagit kännedom om katekesundervisningen i Finland, Norge, Dan- mark och Tyskland, och de erfarenheter, han härvid inhämtat, voro af synnerligt intresse. Året 1893 är ju icke blott för oss ett märkligt år, äfven i Finlands kyrkohistoria äger det sin be- tydelse. Och detta ej allenast på grund af det minne, som där- med är förenadt, utan äfven till följd af det allmänna kyrkomöte, som då hölls därstädes. Då antogs nämligen en kristlig religions- lära för barn (»Den kristna läran»), hvilken ställt sig oberoende af Luthers lilla katekes. I stället för denna låter den ett mera logiskt dogmatiskt system bestämma tankegången, i det den först talar om Gud, så om skapelsen och försynen, om syndafallet, om lagen och löftet, om Guds son och hans verk, om den Helige Ande och hans verk, om nådemedlen, om nådens ordning och kyrkan, om troslifvet och de yttersta tingen. Det mest märkvärdiga härvid är, enligt min mening, den omständigheten, att den finsk-lutherska kyrkan först af alla lutherska landskyrkor (för så vidt jag känner) gjort sig oberoende af Luthers lilla katekes. Naturligtvis beklagas EN INTRESSANT KATEKESDISKUSSION I UPPSALA. 75 detta djupt af en stor minoritet inom den finska kyrkan, men det afgörande steget är likväl taget. Vid lyceerna läses mycket litet katekes. I stället ägnar man sig åt bibelläsning och biblisk historia i de lägre klasserna, hvarefter man i de högre studerar Ullmans religionslära. I Norge finner man katekesförklaringar i mängd. Hvem som helst kan där gå upp i departementet och få sitt förslag upptaget till ompröfning. För närvarande finnas åtta auktorise- rade katekesförklaringar, dock de flesta beroende af Luthers lilla katekes. Klaveness’ barnalära står ganska fri i förhållande till Luthers lilla katekes. För öfrigt drifver man ej katekesen så mycket i Norge som här i vårt land. Danmark visar sig mera konservativt. Här finna vi egent- ligen blott en katekesförklaring (Balslevs), utgörande en utveckling af Luthers lilla katekes. Frågoformen har till stor del öfver- gifvits. I Tyskland står naturligtvis Luthers lilla katekes såsom en nödvändig grundval för den kristliga barnaläran. Förklaringen däraf är dock åtminstone i Sachsen öfverlämnad åt läraren, som har att tillgå hjälpkällor af olika slag och särskildt en katekes- upplaga för lärare med förklaring af de bibelspråk, hvilka i skol- upplagan stå såsom bihang. Den viktigaste punkten, som med anledning af detta referat upptogs till diskussion, var frågan, om Luthers Ulla katekes bör behållas eller ej. Inledaren var lifligt öfvertygad därom, att man i Finland kommit in på en villoväg. Ärkebiskopen i Finland gjorde visserligen gällande, att man ej förringar Luther, därför att man frångår hans lilla katekes såsom lärobok för barn. In- ledaren framhöll häremot, att vi här hafva en guldgrufva ej blott för de äldre utan just för barnen. Den kan icke ersättas af någon mera populär framställning. Och så är den en bekännelse- skrift, som man verkligen kan och bör lära sig utantill. Formen skulle visserligen kunna ändras och äfven ordningen, men själfva innehållet är oöfverträffligt. Trots dess enkelhet behöfva vi emel- lertid en utläggning däraf. Lärarens muntliga förklaringar äro ej nog. I detta yrkande på behållandet af Luthers lilla katekes (jämte särskild förklaring däraf) instämde flertalet af dem, som deltogo i diskussionen. En talare påstod, att undanskjutandet af Luthers lilla katekes vore »olutherskt, okyrkligt och opedagogiskt». Här- till genmälde en annan talare, att om Luther nu kunde uppträda, skulle han utan tvifvel på det allvarligaste bekämpa en sådan åsikt. 76 EN INTRESSANT KATEKESDISKUSSION I UPPSALA. Jag tillåter mig här att med ett par citat belysa ett dylikt uttalande. I sin inledning till »Undervisning för visitatorerna» af 1528 säger Luther bland annat: »Ehuru vi icke kunna låta sådant (näm- ligen föreskrifterna om prästernas verksamhet och särskildt deras predikan) utgå såsom stränga lagbud, på det vi icke må komma med några nya påfliga dekretaler, utan såsom en till- dragelse eller historia (d. ä. för sin tid giltigt) samt till- lika ett vittnesbörd och en bekännelse ont vår tro, så hoppas vi likväl, att alla fromma och fridsamma själasörjare . . . efter kärlekens art underkasta sig en sådan visitation.» I en predikan af Luther öfver orden: »Vakten eder för de falska profeter» läsa vi följande: »Herren förmanar oss här och säger: Vakten eder för de falska profeter! I skolen då rätt fatta denna punkt i vår text, nämligen så, att Herren här befaller och gifver alla kristna rättighet att vara domare öfver hvarje lära, samt att de hafva makt att undersöka, om den är rätt. Denna sak är nu hos de falska kristna förvriden: auctoritas judicandi, rättigheten att fälla sitt omdöme ... Ty hvarken påfven eller kyrkomötena eller eljest någon på jorden har fått befallning att förordna och bestämma, hvad vi skola tro, utan Herren säger: Vakten eder för dem . . . Det gäller din egen hals, det gäller ditt lif därför måste Gud säga dig i hjärtat: Detta är Guds ord, annars är det oafgjordt. Alltså måste du vara viss inom dig själf trots alla människor . . . Därför måste du tro, icke därför att Petrus så predikat, utan emedan Gud visat dig på saken till att tro densamma . . . Flera af de heliga fäderna hafva tagit miste, såsom Gregorius, Hieronymus och äfven den helige Augu- stinus . . . Därför måste du inom dig själf finna sanningen, så att du kan säga: Gud har sagt det. Så snart du säger : Männi- skor hafva sagt det eller kyrkomöten, så bygger du på sanden . . . Därför, om någon komme till mig och sade: Detta är orätt, detta är otro, så måste jag tiga, lämna honom rum och gifva honom besked» o. s. v. Luthers »Tyska Mässa» börjar med följande ord: »Framför allting vill jag för Guds skull helt vänligt hafva bedt alla dem, som se denna vår ordning i gudstjänsten eller vilja efterfölja henne, att de icke må göra någon nödvändig lag däraf eller där- med snärja eller fånga någons samvete, utan bruka sin kristna frihet efter behag, såsom hvar, när och huru länge omständig- heterna skicka och fordra det.» Om Luther lefde i våra dagar, komme han således utan EN INTRESSANT KATEKESDISKUSSION 1 UPPSALA. 77 all fråga att stå på den sidan, som våra dagars »kyrkliga» ledare beteckna såsom oluthersk och okyrklig. Ty ett faktum är, att hans »efterföljare» bundit sig vid reformationstidens bekännelse- skrifter och ordningar ungefär på samma sätt, som katolikerna på hans tid voro bundna vid sin tradition. Det har ju gått så långt, att man t. o. m. inom lekmannakretsar anser Luthers lilla katekes utgöra en »bekännelseurkund» af större betydelse än den athana- sianska bekännelsen, som dock börjar med de kraftiga orden: »Hvar och en, som vill varda salig, han skall framför allting hafva den allmänneliga kristna tron» etc. Naturligtvis är katekesen i fråga vida innehållsrikare och af mera religiös art än det torra och benhårda Athanasianum. Det är jag den förste att med tacksamhet och glädje erkänna. Men Luthers utläggning af den andra trosartikeln i lilla katekesen är uppenbarligen en omskrifning af Athanasianum, för hvilken bekännelse Luther hyste den största vördnad. Där heter det om Kristus ordagrant så: »Vi tro och bekänna, att vår Herre Jesus Kristus, Guds son, är både Gud och människa. Gud är han, af Faderns väsen född före all tid, och människa är han, af moderns natur, född i tiden . . . Hvilken är pinad för vår salighet, nedstigen till döds- riket, på tredje dagen uppstånden från de döda etc. Uti hvilkens tillkommelse alla människor måste åter uppstå med sina kroppar och göra räkenskap för sina gärningar. De, som hafva gjort det goda, skola ingå i det eviga lifvet, men de, som hafva gjort det onda, i den eviga döden.» Likheterna med Luthers förklaring äro i ögonen fallande. Äfven Luther säger i sin »barnalära», att »Jesus Kristus är sann Gud, född af Fadern i evighet, och tillika sann människa, född af jungfru Maria». Och angående hans verk betonar Luther endast Kristi pina och död såsom den lösepenning, med hvilken han förlossat oss från synd, död och djäfvul. Ändamålet med alltsammans är, att vi skola få tjäna honom i hans rike i evigheten efter uppståndelsen. Hvarför skall man nu sätta Athanasianum åsido men envist fasthålla Luthers formulering, och det såsom ett just för barnen afpassadt läromaterial ? Men det är icke blott den andra utan ock den tredje tros- artikeln, som synes mig orimlig såsom lärostoff för barnen. Luthers förklaring behöfver återigen en förklaring, och den senare en ny o. s. v. Det var man nämligen ense om vid den ofvan omtalade diskussionen, att man ej kunde lämna förklaringen af Luthers för- klaring åt lärarnes muntliga förklaring. Då kunde ju alltsammans 78 EN INTRESSANT KATEKESDISKUSSION I UPPSALA. vridas på sned, i det man smugglade in en främmande och ny tids uppfattning i de lutherska formlerna. Denna fara, som en af talarne med synnerlig betoning fram- höll, menar jag, att man aldrig i tiden kan undvika. Ingen af oss kan i allo tänka samma tankar som Luther. Nya idéer tränga sig öfverallt in i vår religionsåskådning. Äfven de mest konser- vativa ibland oss äro genomsyrade af nyare tiders idéer. För att nu icke tala om skapelselärans omgestaltning till följd af natur- vetenskapens framåtskridande och inflytande, har äfven försonings- läran ej kunnat undgå att lida en stark påverkan af påträngande humanitetshänsyn. Den betalningsteori, som ligger till grund för Luthers förklaring af återlösningen genom Kristus, kommer aldrig till sin fulla rätt hos någon nutida katekesutläggare. I stället talar man om Kristi fullkomliga lydnad, hans hängifvenhet och uppoffrande kärlek. Men den tankegång, som Luther följde, gick i den riktningen, att Kristus var lagens herre, så att han inga- lunda för egen del behöfde lyda Guds lag. Man skall nu för- gäfves lyssna efter att få höra ett dylikt talesätt, vare sig det gäller predikningarna eller barnaundervisningen. Detta förtigande är ganska betecknande. Man är i färd med att öfvergifva den Anselmska satisfaktionsläran, enligt hvilken skulden skall betalas af den oskyldige. Man börjar så småningom mer eller mindre omedvetet »insmuggla» ett religiöst-etiskt betraktelsesätt. Men under tiden är man synnerligen nitisk med att fasthålla den af Luther gifna formuleringen, menande, att denna är af större värde för barnen än t. ex. Jesu tal. Man påstår, att Luthers katekes »i tekniskt-pedagogiskt hänseende står synnerligen högt» och »som lärobok ett godt stycke öfver flertalet af våra nu för olika ämnen använda läroböcker». Det är mig verkligen omöjligt att förstå, huru en gammal pedagog kan uttala något sådant (jfr Verdandi 1901 s. 330 ff.). Håller man aldrig så litet på den pedagogiska grundregeln: i>Från det kotikreta till det abstraktas, skall man nästan öfver allt finna, att den af Luther åsidosättes. Hans utläggningar af de tio buden måste enligt sakens natur gå i abstrakt-sammanfattande riktning. Nästan hvartenda ord och uttryck kräfver en förklaring genom exempel och individualiseringar. Är detta en pedagogisk metod, när det är fråga om den grundläggande religionsundervisningen ? En och annan förklaring är visserligen hållen i konkreta färger, såsom när det i första trosartikeln talas om »ögon, öron och alla lemmar», »kläder och föda, hus och hem m. m.». Men trosartik- larna utgöra ju själfva ett slags sammanfattning af hela den kristna EN INTRESSANT KATEKESDISKUSSION I UPPSALA. 79 trosläran, och det är då ej underligt, om man måste inlåta sig på dogmatiska abstraktioner, när man skall förklara desamma. När de dessutom skola utvecklas på grundvalen af den athanasianska bekännelsen, huru är det då möjligt att tala om pedagogisk lämp- lighet för barn ? I räkning börjar man ej med algebra utan med kulramen. Men i religionsläran håller man det fortfarande möjligt att börja med bekännelseformler. Vid den ifrågavarande katekesdiskussionen anmärkte en af talarne, att den »liberala» teologiens målsmän gärna göra sig skyl- diga till den ^motsägelsen-», att Luther å ena sidan påstås hafva brutit med skolastiken, men å den andra likväl klandras för sin sko- lastiska teologi. Denna anmärkning visar, huru föga man satt sig in i den nutida teologiens sätt att se saken. Luther har brutit med skolastiken, men likväl ej kunnat helt frigöra sig från dess metoder. Det är väl ej någonting så underligt. Det förhåller sig här på samma sätt som med Schleiermachers ställning till ratio- nalismen. Han bröt med den dåtida rationalismen, och likväl har han grundlagt en teologi, som af många ortodoxa stämplas som rationalism. När man tager Luthers nattvardslära i betraktande, skall man väl ej kunna undgå att se den skolastiska teologi, som där uppen- barar sig. Hans tal om Kristi lekamens och blods ätande med munnen på ett öfvernaturligt sätt — hvad är det annat än sko- lastik ? Och hvem kan hålla på dylika distinktioner såsom peda- gogiskt lämpliga för barn ? När döpelsen säges vara »ett vatten, förbundet med Guds ord», hvad skall ett barn kunna tänka eller föreställa sig därvid ? Då är nattvardens definition mera konkret, om ock formuleringen är alltför realistisk för att kunna fasthållas utan transsubstantiationsföreställningar. Men, säger man, och äfven detta yttrande fälldes vid teo- logiska föreningens diskussion : Det är de tre första hufvudstyckena, som utgöra kärnan af Luthers katekes. Det är visserligen ej mycket, men här ligger en kolossal makt, synnerligt ägnad att inverka på barn och ungdom. Jag har redan något vidrört första och andra hufvudstyc- kena och uppvisat grunden till deras opedagogiska beskaffenhet. De tio buden äro lagbud, ägnade att reglera ett helt folks lif, och de tre trosartiklarna utgöra en bekännelseformulering, ämnad att gälla för ett helt religionssamfund. Något annor- lunda ligger saken i fråga om »Fader vår». Den böneformule- ringen är gifven till ledning för »enfaldiga fiskare» och är mera konkret hållen. Likväl förekomma uttryck, särskildt i Luthers förklaring, som ej motsvara den pedagogiska grundregeln. Uttryck, 80 EN INTRESSANT KATEKESDISKUSSION I UPPSALA. sådana som Guds namn, Guds rike, Guds vilja, vårt dagliga bröd, våra skulder, våra frestelser, allt ondt — innehålla tydligen ab- strakta begrepp. Och se vi på Luthers förklaringar, finna vi, att han i konkreta färger målat endast ett af dessa begrepp, näm- ligen »vårt dagliga bröd». Däremot har han icke angifvit innebörden af begreppet »Guds rike» eller »Guds namn». Därför kräfver man ock med rätta en närmare utläggning af Luthers förklaring. Tydligt är ock, att Luther ej kommit Jesu egna tankar om Guds rike närmare in på lifvet. Detta kan man endast genom att hålla sig till hans liknelser. Att Luther på ett slående och konkret sätt förklarat inledningsorden i »Fader vår» bör vis- serligen erkännas. Här, liksom på en och annan punkt för öfrigt, visar det sig, att han brutit med skolastiken. Man behöfver endast taga vara på dylika stycken i lilla katekesen för att förstå, huru mycken skolasticism, som i andra »förklaringar» gjort sig gällande. Så länge Luthers lilla katekes fasthålles, ja, så länge den dogmatiska systematiseringen i de tre trosartiklarna och den etiska systematiken i de tio buden fasthålles, kommer man aldrig att i religionsläran för barn kunna uppfylla regeln: »Från det konkreta till det abstrakta». Man börjar då alltid med »textorden» — d. v. s. de abstrakta formuleringarna, hvilka det gäller att genom liknelser och berättelser åskådliggöra. En hjälp härvid är visser- ligen gifven därmed, att man flyttar fram katekesläsningen och låter bibliska historien gå förut. Men sådan bibliska historien nu är, motsvarar den föga barnets själsutveckling. Att redan i små- barnsskolan syssla med skapelsen och syndafallet samt lagens utgifvande vid Sinai berg etc., kan jag omöjligen finna riktigt. Man vill lära barnen så många berättelser som möjligt. Och likväl måste man medgifva, att en mängd af G. T:s berättelser intaga en religiöst-etiskt ståndpunkt, som ej harmonierar med N. T:s. Luther fordrade inga bibliska historier. Han nöjde sig i sanning med få hufvudstycken. När man klandrar mitt förslag till »Kristlig religionslära för barn» och gör gällande, att den inne- håller för litet^ framför allt för litet bibliskt historiskt stoff, hvad skall man då säga om Luthers »barnalära»? När man på allvar tagit de vanliga bibliska historierna i skärskådande, kan man ej känna sig alltför angelägen att hålla på med detaljer, som föga hafva att göra med den kristna religionen. Vi äro ju dock icke judar, så att vi i all framtid skulle låta G. T:s berättelser behärska vår religions- undervisning. Och hvad angår berättelserna om Jesu födelse, lidande och död, behöfver man ej befara, att de skola förblifva obekanta, då EN INTRESSANT KATEKESDISKUSSION I UPPSALA. 81 kyrkoårets förnämsta högtider göra allt för att i ord och bild in- skärpa dem. För öfrigt är mitt förslag byggdt på den förutsättningen, att bibeln själf skall vara med vid religionsundervisningen och att läraren skall äga rättighet att enligt den föreslagna metoden be- handla texter, som läroboken förbigått, —- om han det hinner. Att jag ersatt en mängd af de vanliga berättelserna med stycken ur Psalmerna, Profeterna och Jesu liknelser, hade jag väntat få räkna mig till godo, i synnerhet när jag så mycket som möjligt tager hänsyn till barnens ålder och utveckling. Vid teologiska föreningens diskussion talades också om »traggandet» med katekesen. Den ene betonade därvid, att man »traggade» alldeles för mycket, den andre var af motsatt åsikt. Man har äfven anmärkt mot min »Religionslära», att den kon- centriska kursanordningen »med omläsning år efter år af samma och samma saker, endast litet utvidgade», måste betraktas som synnerligt opedagogisk. Jag har annars ända från min skoltid, så- som jag tror, till gagn både för mig själf och de lärjungar, som jag haft att göra med, ofta upprepat satsen : .'Repetitio est mater studiorum-». Den koncentriska anordningen är byggd på denna gamla pedagogiska regel, hvarjämte den genom utvidgningarna eller de olika »synpunkterna» velat förebygga det tanklösa repe- terandet eller »traggandet». Jag håller således af allt hjärta med dem, som afsky »traggandet» i religionsundervisningen, men å andra sidan kan jag ej vara med om att ringakta repetitioner. Summan af hvad jag velat säga är således denna. Luthers lilla katekes motsvarar hvarken teologiejis eller pedagogikens kraf, sådana de i våra dagar med allt större styrka göra sig gällande, trots allt motstånd från den gamla traditionalismen. »Hvad senare tiders teologi förmått gifva» —• torde ej böra ringaktas, äfven om »det kristliga medvetandet» ej ännu »allmänt kunnat acceptera det». Hade Luther resonerat på det sättet, att man ej borde »i en barnaläras koncentrerade innehåll» upptaga annat än som vunnit godkännande af »allmänheten», torde vi ännu hafva stått kvar på medeltidsskolastikens ståndpunkt. Vill man verkligen framåt på religionsundervisningens område, måste man lära af Luther i den meningen, att man liksom han gör någon ny insats på barnalärans gebit. Vill man däremot, att rörelsen skall afstanna på religionsundervisningens fält, då skall man så mycket som möjligt sid fast Luthers Ulla katekes, såsom en alldeles oöfverträfflig lärobok äfven för vår tid •— eller kanske snarare för all framtid. L. Bergström. Verdandi 1902. 6 Individualpsykologien — de mänskliga själsolikheternas studium. En grundval för vetenskaplig pedagogik. I. Psykologien är — såsom redan namnet anger — veten- skapen om själslifvets företeelser, de psykiska fenomenen. Men den moderna psykologien är fysiologisk. Den vet, att det för oss kända och åtkomliga själslifvet är bundet vid en kropp, ett nervsystem, lika oskiljaktigt, som elektricitetens och magnetismens naturkrafter äro knutna till sina materiella grundvalar. Det kan nu inte hjälpas, men faktiskt existera, till hvardags åtminstone, inga »frigjorda själar», som fladdra omkring på egen hand utan kropps- ligt hölje, och i vetenskapen måste vi behandla tingen sådana de verkligen äro. Modern psykologi måste därför söka utforska själs- företeelserna i deras förhållande till det kroppsliga jag, som är deras jordiske bärare. — Detta är emellertid satser, som allra minst torde behöfva urgeras inför en tänkande lärare. Denne får nog veta utaf, huru ytterligt beroende hans lille klient är af sitt kropps- liga tillstånd. Och skolpilten själf känner väl bäst — om annars hans själfreflektion sträckte sig så långt — hurusom uppmärksam- het, ordentlighet, flit och allt det där flyter som såpbubblor på vitalkänslornas osäkra gungfly. Det är inte alltid så godt att vara en »snäll och uppmärksam gosse», när man sitter på sin obekväma skolbänk i den heta, kvalmiga luften, med ögat fjättradt af natur- lifvet där ute i det fria och fantasien oroligt arbetande med de lekar, man där nyss roade sig med. Det kan nog så vara, att Ob i Sibirien har en biflod som heter Tobol, »att hedningarna, INDIVIDUALPSYKOLOGIEN. .83 som icke hafva lagen, ändock af naturen göra det lagen bjuder»* och att Karl Knutsson 3:dje gängen upphöjdes till konung är 1467 — men se det har intet lifsintresse för den lille. Vore han »stor», skulle han med ett indigneradt: »hvad... angär det där mig?» bemöta slika notiser. Nu är det emellertid ett lifsintresse för honom att undgå lärarens rotting och anmärkningar, kamraternas förakt och föräldrarnas bannor. Därför lär han sig mer eller mindre samvetsgrant alla dessa besynnerligheter —■ om han har godt hörselminne och böjlig vilja. I annat fall kan han inte lära sig det, och i hvarje fall är alltsammans snart glömdt, och kvar står endast minnet af någonting förfärligt tråkigt — det minnet förblir, ty det var känslobetonadt. Men, som sagdt dessa grund- läggande psykofysiska kraf torde det vara öfverflödigt att här när- mare utveckla; de äro i princip erkända, hvarje modern handbok i pedagogik framhåller dem, och deras tillgodoseende i praktiken är väl numera hufvudsakligen en anslagsfråga, åtminstone hvad sakens hygieniska sida beträffar. Och äfven de allmänna psykiska lagar, som reglera uppmärksamhetens och intressets för all upp- fostran så betydelsefulla fenomen, torde väl få anses i viss män beaktade af vära pedagoger — i hvarje fall i teorin. Men här kommer ett stort ^aber-». När det gäller tillämp- ning på det lefvande lifvet — och det gör det vid undervisning — sä kommer man inte så långt (i hvarje fall när man ej målet) med dessa allmänna lagar och formler, som vår moderna psyko- logi gifvit oss. Vi kunna ej neka, att ett visst berättigande finnes i alla klagovisorna öfver psykologiens ofruktbarhet för pedagogiken. Dock torde man — såsom alltid dä öfverdrifna illusioner ned- brytas — vara benägen att slå öfver i den motsatta ytterligheten och se allt i enbart svart. Det är dock psykologien, som preste- rat bevisen för pedagogernas kända och välkända sats: »från åskådning till begrepp», en maxim, som rätt använd mäktat göra underverk på uppfostrans område. En annan omständighet, som bland annat framhålles af den pedagogiskt och psykologiskt intres- serade tyske psykiatern Theodor Ziehen, borde också betänkas af dem, som ständigt orda om psykologiens ofruktbarhet för pedago- giken, och det är, att psykologien är en knappt 50-ärig vetenskap, medan pedagogiken är en 1,000-ärig konst. Dem emellan råder * Som ett kuriöst apropos kan jag omtala, hvad ett äldre fruntimmer för en tid sedan förklarade sig minnas angående sitt första mödosamma inlä- rande af detta bibelspråk: Hon visste sig ha rabblat upp det »ordagrant», när hon sagt »lag» fyra gånger! Ännu efter en människoålder sitter språket kvar i minnet och kriteriet på dess riktiga uppläsande är fortfarande detsamma! 84 INDIVIDUALPSYKOLOGIEN. samma förhållande som mellan läkekonst och fysiologi. Har denna senare ännu ej hunnit vetenskapligt genomsyra den medicinska praktiken, hur tanklöst och obefogadt då att fordra mera af psy- kologien vis å vis uppfostrans svära konst. Men det är ännu en annan omständighet, hittills föga beaktad, som vi här särskildt ville peka pä. Den klargör, tro* vi, tillfyllest, hvarför psykologien ännu ej haft det fundamentalt omgestaltande inflytande på pedagogiken, som den kunde och borde ha. Saken är nämligen den, att vår moderna psykologi hittills nästan uteslutande varit en generell vetenskap. Den har velat ut- reda blott och bart de allmänna lagar, som gälla för våra psy- kiska egenskaper. Ur individernas oändligt växlande material har man sökt destillera ut det lika och gemensamma. Och härvid har man varit i sin goda rätt, ty det är ju vetenskapens uppgift att medelst allmänna lagar och principer bringa öfversikt i till- varons kaos af enskildheter. Men en stor brist röj es hos denna metod, så snart det blir fråga om praktisk tillämpning på det lef- vande lifvet. I verkligheten — och pedagogiken har liksom hvarje annan praktisk angelägenhet med verkligheten att göra — där finner man ej så lätt igen dessa allmänna psykiska lagar; ty hvad som möter i lifvet, det är inga allmänna föreställnings-, känslo- och vilje-lagar utan — individualiteter, människor, af hvilka två ej äro hvarandra lika, utan som enhvar har sina' egenskaper och ■egenheter. Reflektioner af denna art hafva ledt till en ny riktning inom samtidens psykologiska forskning, en riktning, som dock går fred- ligt vid sidan af den förut allenarådande såsom dess naturliga komplement. Denna lifaktiga och lofvande riktning, som sätter till sitt mål att utforska själsegenskapernas individuella växlingar, har — såsom fallet ju brukar vara med kärt barn — hugnats med många namn: karakterologi (Bahnsen), etologi (J. St. Mill), differentiell psykologi (L. Will. Stern). — Det bästa namnet och det som också redan vunnit burskap är emellertid det vi satt så- som rubrik till denna artikel, nämligen individualpsykologi (Binet, Henri, Kræpelin). Det är dessa nya sträfvanden att grundlägga en de mänskliga individualiteternas psykologi, på hvilka vi här ville fästa vår svenska lärarekårs uppmärksamhet; och det ej blott på grund af deras nyss antydda eminent praktiska betydelse, ty det teoretiska intresset är härvid för visso icke mindre. Vi se nämligen här för första gången, hurusom modern vetenskap vågar ställa sig ansikte mot ansikte med individualitetens, »det 2o:de århundradets stora problem» och INDIVIDUALPSYKOLOGIEN. 85 därmed äfven beträda ett område, som hittills trötts ensamt för- behållet åt den konstnärliga intuitionen och »das gemeine Men- schenverstand ». Ja, det är onekligen ett stort och djärft mål, som individual- psykologiens unga vetenskap satt sig före. Från filosofiskt håll har också redan höjts betänkligheter gent emot dessa dristiga för- sök att öppna nya vidder för experimentell, naturvetenskaplig psy- kologi. — De själsliga individualiteterna äro — säger man — lika många som människorna pä vår jord. Det existerar ej två indi- vider, som äro hvarandra absolut lika — den satsen gäller redan på organismernas lägsta trappsteg, hur mycket mera då i fråga om naturens konstrikaste byggnad, människohjärnan, och de med den- samma förknippade själsrörelserna. Och vidare: att uttömma en individualitet vore att ange alla de särmärken, som skilja den från alla andra karakterer som funnits, finnas och komma att finnas, att i ett slag belysa, i en punkt sammanbryta alla dessa egenskaper och egenheter, som göra henne till just denna individ, detta singu- lära faktum —■ och här nekar det diskursiva tänkandet sin tjänst. Man citerar i detta sammanhang gärna den Leibnitz’ska satsen »l'individualité enveloppe l'infini» (individualiteten innesluter oänd- lighet), ja själfva namnet in-dividualitet (o-delbarhet) afvisar ju all vetenskaplig analys. Och söker man detta till trots dissekera ut individualitetens elementer, så får man nog fram ett antal karak- tersfragment, men det sammanhållande bandet — individualiteten är upplöst och försvunnen. Den flyr för vetenskapen som en gång Dafne för Apollo. En enda väg finnes att nå individualiteten — så lyder slutklämmen på dessa resonemanger — och det är den konstnärliga intuitionens, och mycket intressanta äro onekligen de försök till ett systematiskt beträdande af denna väg, som gjorts af tvenne tyska forskare Dessoir och Dilthey. De vilja i metodisk samverkan ena praktisk människokännedom, konstnärlig siareblick samt estetisk och historisk »Einfühlung» för att så grunda en sär- skild gren af mänskligt tankearbete, en själfständig, från vanlig psykologi artskild vetenskap, som Dessoir kallar Dsychognosis» och Dilthey ger det olämpliga namnet » Vergleichende Seelenkunde-» (jämförande själslära). I detta gränsgebit mellan vetenskap och konst skulle — menar man ■— »die Geisteswissenschaften» (de humanistiska vetenskaperna) och med dem äfven pedagogiken erhålla den grundval, som de länge förgäfves sökt hos den empiriska psykologien. Nåväl. Huru skola nu de individualpsykologiska sträfvandena inom vår moderna psykologi värja sig emot dessa betänkligheter? 86. INDIVIDUALPSYKOLOGIEN. Det bästa svar är utan tvifvel att lugnt fortgå med veten- skapliga iakttagelser och experiment för att sä på erfarenhetens fasta mark småningom tränga fram äfven till en teoretisk förståelse af problemet. Då skall man en gäng emot tviflare och förnekare kunna vända Galilei’s stolta ord: »E pur si muove!» (men hon rör sig ändock!) I grund och botten torde kanske också de re- fererade resonemangen i mängt och mycket vara ett utslag af den där gamla konservativa venerationsandan, som alltid varit framme för att hejda och dämpa, dä det gällde att sprida ljus öfver områden, som varit höljda af ovetenhetens nimbus. I den mänskliga kulturens häfder finna vi ofta spären efter denna skug- gornas demon. Sä när Copernicus’ och Galilei’s upptäckter hotade att flytta jordklotet från världens medelpunkt till dess periferi; när Vesalius, den förste anatomen, ville för människan presentera hennes egen stofthydda och när Darwin djärfdes göra detsamma med — hennes förfäder. — Men skyndom att medge det be- rättigade i invändningarna. Vi måste, med erkännande af den principiella sanningen i Leibnitz’ sats, vidgå, att det inte är möjligt att uttömma individualiteten. Men vi ville tillägga: det gär hvarken för individualpsykologien eller för Dessoirs psychognosis. Och lyckligtvis behöfs det inte heller att uttömma individualiteten. Det är alldeles nog med att beskrifva och karakterisera (ingen veten- skap i vär ofullkomliga värld kan nå längre). Och därhän kunna vi hoppas komma i de individualpsykologiska forskningarna. Vi kunna undersöka, hvilka egenskaper som äro af grundläggande be- tydelse för en persons individuella karakter, vi kunna vidare finna andra egenskaper, som äro signifikativa, så att variationer i af- seende på dem äro förbundna med och därför äfven kunna ut- göra reagens eller symptom på motsvarande variationer hos andra mera lifsviktiga karaktersomräden. Härigenom kunna vi erhålla ett ypperligt hjälpmedel vid rent praktiska undersökningar af en per- sons individualitet och karakter, ett slags psykologisk symptomato- logi, hvars betydelse för pedagogik, juridik samt psykofysisk hygien — såsom Binet med rätta framhåller — kan bli af oöfver- skådlig räckvidd. — Men här måste strax göras en bestämd re- striktion. Allt detta är ännu så länge blott framtidsideal, fram- tidsförhoppningar, — en omständighet, som förtjänar påpekas så mycket mer som den under individualpsykologiens korta utveck- lingshistoria redan blifvit på ett högst betänkligt vis förbisedd. Jag syftar på de ryktbara s. k. -»mental tests». Dessa själsprof, själsana- lyser, afse ingenting mindre än att på en helt kort stund (i — 2 timmar) afslöja en persons individualitet genom att underkasta INDIVIDUALPSYKOLOGIEN. 87 honom en serie lämpligt valda psykologiska experiment — ungefär i analogi med en läkarebesiktning. Som man finner, är det närmast ett praktiskt syftemål, som med dessa själsprof afses, och deras ursprung är också —■ såsom redan namnet antyder •— angloamerikanskt. Det var i den ansedda engelska tidskriften •»Mind-» (ärg. 1890) som ett förslag till mental tests första gången förelåg, och äran häraf •—■ vi kunna med skäl säga äran, ty låt vara att dessa »tests» i sin ursprungliga form ej fylla det afsedda ändamålet, så voro de dock ett betydelsefullt och fruktbärande uppslag — tillkommer prof, i psykologi vid Columbia college, New York, med. dr. J. M. Cattell, direktör för New Yorks psyko- logiska laboratorium. Denne forskare föreslår i en artikel i nämnda tidskrift 2 serier af »tests», den ena på io, den andra på 50 särskilda prof (denna senare serie, som var speciellt afsedd för användning i skolor, kunna vi ej här referera; profvens mängd härrör däraf, att den åsyftade en noggrann undersökning af de olika sinnenas rent fysiologiska förhållanden). Den förstnämnda serien omfattar följande »mental tests»: I. Hop-pressning af dynamometer (= kraftmätare, en psy- kologisk apparat, som utgöres af tvenne mot hvarandra fjädrande stålskifvor, hvilka det gäller att med handen pressa tillsammans, hvarvid en visare på en uppgraderad skala anger graden af upp- nådd press-kraft). Försöket afser att pröfva muskelstyrkan och den fysiska uttröttningen. 2. Maximalhastigheten hos en armrörelse. 3. Försök med den s. k. estesiometern, tvenne trubbiga järn- spetsar (en vanlig passare duger för ändamålet), hvilka samtidigt skola föras intill huden. Det gäller att afgöra, hur pass nära spetsarna få vara hvarandra, för att de fortfarande skola kännas såsom två. Denna förmåga att urskilja de två spetsarna är det s. k. ortsinnet. Detta är betydligt olika på olika ställen af huden. Tungan t. ex. urskiljer två spetsar med ett inbördes afstånd af endast 1 mm, fingerspetsarna vid 2 mm:s och ryggen, öfverarmen och öfverbenet först vid 68 mm:s spetsafstånd. — Denna distink- tionsförmåga är äfven på samma hudställen olika vid olika yttre betingelser, t. ex. mindre vid trötthet, äfven psykisk (man har där- för velat använda estesiometern såsom ett slags mått på ansträng- ningen efter olika slags lektionstimmar i skolorna). Hos olika personer varierar äfvenledes ortsinnets skärpa på samma hudställe. Häraf dessa försöks individualpsykologiska betydelse. 4. Undersökning af det tryck på huden, som är tillräckligt för att framkalla minsta märkbara smärtförnimmelse (det s. k. minimum perceptibile för smärtsinnet). 88 INDIVIDUALPSYKOLOGIEN. 5. Bestämning af den minsta vikt, som behöfver läggas till en tyngd af 100 gr., för att man skall känna viktsökningen (det s. k. minimum distingibile). 6. Den s. k. enkla reaktionstiden för ett hörselintryck. Det gär sä till, att man frambringar ett ljud och tillhäller försöks- personen att, sä snart han uppfattat detta, svara med en viss muskelrörelse. Denna muskelrörelse brukar bestå i att ögonblick- ligen släppa handtaget pä en elektrisk nyckel, hvarvid — genom det vanliga systemet af fysiologiska registreringsapparater — tiden mellan ljuduppfattningen och muskelrörelsen (den s. k. reaktions- tiden) blir till sin längd registrerad. Den varierar individuellt mellan ungefär O.115—0.182 sek. 7. Bestämning af den tid försökspersonen behöfver för att säga namnet på en viss färg som förevisas. 8. Att dela en linje på 50 cm:s längd i två lika delar efter ögonmätt (afser att pröfva personens »blick»). 9. Att reproducera en takt-intervall pä 10 sek. 10. Undersöka det antal stafvelser, som äro i minnet kvar- hållna efter ett afhörande. Som man finner, är det uteslutande enkla psykofysiska akter det här gällt att bestämma. Man skulle kunna säga, att frågan endast rört sig om nervprocessernas, nervverksamhetens styrka, hastighet och precision — förhållanden, som likvisst äfven ha sin stora betydelse för det rent psykiska. I hufvudsak likartade med dessa Cattell’ska »mental tests» äro de som föreslagits af d:r Jastrow, prof, i psykologi och laboratoriedirektör i Wisconsin, samt af med. och fil. d:r Hugo Mitnsterberg, f. d. docent och föreståndare för Freibergs laboratorium, sedermera kallad till professor och direktör för det stora psykologiska laboratoriet vid Harvard University, Cambridge, Mass. — Den förre praktiserade sina metoder i stor skala vid världsutställningen i Chicago 1893, hvarest ett särskildt laboratorium för ändamålet var uppfördt. Münsterbergs förslag framkom 1891 i den ansedda tyska facktidskriften »Centralblatt für Nervenheilkunde und Psychiatrie». Vi skola ej onödigtvis uppehålla oss vid detaljerna i dessa herrars projekt. Olikheten med Cattells är blott att Jastrow ägnar något mera utrymme åt minnets företeelser (dock endast det lägre, omedelbara minnet för färger, former o. s. v.) och att Münsterberg fäster speciell vikt vid den tid, som en person behöfver för utförande af vissa enklare själsoperationer (ex. för addering af 10 ensiffriga tal, för bestäm- mande af antalet hörn på 10 förevisade oregelbundna månghör- ningar, för benämnandet af 3 slags parfymer o. d.). INDIVIDUALPSYKOLOGIEN. 89 I princip betydligt afvikande frän dessa metoder är däremot den, som användts af prof, i psykiatri vid Heidelbergs universitet Emil Kræpelin, en af individualpsykologiens främste målsmän. Han är äfven föreståndare för och upphofsman till ett bekant »psyko- logiskt institut» i nämnda stad, frän hvilket utgår én massa be- römda och vidt kända undersökningar, verkställda under samverkan med en mängd lärjungar och assistenter (Aschaffenburg, Oehrn m. fl.). Mest omtalade torde vara Kræpelins klassiska studier rörande de olika narcotica och deras inverkan på vära högre själsförmögen- heter samt rörande den psykiska trötthetens och öfningens fenomen. Genom dessa undersökningar har han gjort betydelsefulla inlägg i två af vär tids brännande kulturfrågor: nykterhetsspörsmålet och de skolhygieniska reformfrågorna. De vetenskapliga undersökning- arna pä det psykologiska institutet i Heidelberg publiceras i den sedan 1895 utkommande periodiska skriftserien ^Psychologische ArbeitC7ii>, som är en af Tysklands främsta fackskrifter pä det psykologiska området. Hvad Kræpelin genom sina »mental tests» vill komma ät är försökspersonens arbetsduglighet (»Leistungsfähigkeit»), Han ansluter sig härvid till den berömde italienske fysiologen Mosso’s ban- brytande undersökningar i detta ämne. Det är ju ett allom kändt sakförhållande, att olika människor arbeta med olika energi och allmänna arbetsmetoder, det må nu gälla fysiskt eller psykiskt arbete. Den ene fullföljer sin verksamhet med alltjämt samma intensitet ■— tills full uttröttning i ett slag inställer sig, den andre åter arbetar med småningom aftagande kraftspänning — någon sådan där häftig öfvergång existerar ej för honom. Nu finns det i fråga om hvila och öfning slående motsvarigheter till dessa olika arbetstyper: somliga personer förblifva under sitt hvilostadium full- ständigt uttröttade, hvarpå arbetsförmågan språngvis inställer sig; andra ■ däremot uthvila sig med gradvis återvändande arbetsduglig- het. Sak samma med öfningen: den ene uppnår tämligen snart ett maximalt mått af öfning, medan en annan sakta men säkert stiger upp till högre färdighet. Äfven med känslotillstånd och temperament har man velat ställa dessa arbetstyper i samband, och vi skulle sålunda här vara på spåren en egenskap af genom- gripande betydelse för hela individualiteten. Detta låter ju ej heller så osannolikt, dä vi besinna, hvad människan, om vi under detta namn inbegripa summan af hela värt fysiska och psykiska tillstånd, i grunden är, nämligen ett enda inveckladt, ännu föga utredt energisystem, som yttrar sig i muskelarbete, organiska vital- processer, tankeakter, uppmärksamhet, iakttagelser, viljeyttringar, 90 INDIVIDUALPSYKOLOGIEN. sinnesrörelser o. s. v. Ett uttryck för denna totalitet, söm ej blott är hos olika individer olika, utan äfven hos en och samma är underkastad dagliga variationer (allt eftersom de vegetativa eller de intellektuella processerna öfverväga) och som vid dagens slut slär öfver i det energiersättnings- eller rekreationstillständ, som vi kalla sömn (hvars vid olika tider individuellt varierande djup äfven å sin sida står i samband med de olika arbetstyperna) -— ett uttryck för denna totalitet är det Kræpelin söker erhälla genom sina själs- analyser. De förmögenheter, som härvid komma att undersökas, bli följande: I. Förmåga af öfning. 2. Öfningens persistens (hur länge den »sitter i»), 3. Inarbetning (»Anregung» = det förhållande att arbetet gär bättre, när man efter nägra minuters lopp hunnit »komma in» i det). 4, Trötthet (a. häftigt, b. långsamt inträdande). 5. Hvila. 6. Distraktion (arbetets försämring pä grund af distraherande inflytelser). 7. Vanans förminskande verkan på denna distraktion. 8. Minnet. • För att hos en försöksperson granska alla dessa egenskaper och förhållanden räcker emellertid ej 1 — 11/2 timme, utan anslår Kræpelin därtill 5 olika försöksdagar med 1 timmes undersökning per dag — enligt följande arbetschema: i:a dagen: Addition af ensiffriga tal hela timmen utan afbrott. Antalet adderade siffror samt antalet fel i räkningen ange de enkla idéassociationernas snabbhet och nog- grannhet. 2:a dagen: Första 1/2-t.: Räkning såsom på i:a dagen. Jämför jag nu snabbheten i räkning vid denna 1/2-timmes början med den vid början af förra dagen får jag ett mätt på öfningen', en jämförelse med slutet af första tim- mens räkning anger den trötthet, som då förefanns. Andra 1/2-t.: Ånyo addering, men under föredragande af någon intressant lektyr, hvarvid distraktionen gör sig gällande; mot slutet af 1/2-timmen inträder en förbättring i resultatet — en frukt af vanan vid den störande inflytelsen. 3:e dagen: Addering som förut, men med 5 minuters paus hvar kvart. Förbättringen efter paus är resultat af hvilan. INDIVIDUALPSYKOLOGIEN. 91 4:e dagen: Inlärande af serier pä 12 siffror. Sättet att härvid repetera det inlärda anger, hvilken minnestyp personen i fräga tillhör. Sker repetitionen långsamt, föreligger en s. k. sensoriell typ (hvilken stöder sig på minnen af de sedda eller hörda siffrorna); hastig repetering tyder på motorisk minnestyp (som stöder sig på min- nen af de uttalade siffrorna). 5:e dagen: Första 1/2-t.: Inlärande af siffror såsom förra dagen. Förbättringen i inlärandet anger öfning och trötthet. Blir således ett kontrollförsök af de första dagarnas. Andra 1/2-t.: Addition af ensiffriga tal. Hastigheten och precisionen, jämförd med andra dagens, skulle ge en föreställning om öfningens persistens. Såväl dessa Kræpelin’ska undersökningar som engelsmännens »mental fests» hafva gjorts till föremål för en betydelsefull kritik af en fransk individualpsykolog prof. Alfa. Binet, en- man, åt hvilken måste tillerkännas en framskjuten ledareroll inom samtidens individualpsykologiska forskningar. Binet är direktör för det psyko- fysiska laboratoriet i Sorbonne vid Paris och har liksom Kræpelin en hel stab af medarbetare. Sina talrika undersökningar publicerar han i den af honom själf och fysiologen Beaunis utgifna digra uL’année psychologiqiien (= »Psykologisk årsbok»), en årsskrift, som emellanåt svällt ut till en volym på öfver 1,000 sidor. I denna publikations 2:a årgång (1895) förekommer en längre uppsats an- gående individualpsykologien, den första mera fullständiga och sammanfattande framställning öfver hithörande ämne som — oss veterligt — existerar. I denna artikel (»La psychologie indivi- duelle» af Binet och Henri) lämnas en kort historik öfver den unga vetenskapsgrenen jämte kritik af föregående undersöknings- metoder samt ett nytt eget förslag till »mental tests». Binet gör gent emot de engelska uppslagen — hvilka han för 1 öfrigt visst ej frånkänner stort värde — den berättigade an- märkningen, att de skänkt alltför liten uppmärksamhet åt de högre själsförmögenheterna, och det är dock dessa, som ge personligheten dess individuella prägel. Det är visserligen sant, att de lägre psy- kiska akterna (ex. maximalhastigheten hos en armrörelse, ortsinnets egenheter o. s. v.) äro lättare att kvantitativt (— i siffror) värdera och följaktligen med hvarandra jämföra, men till gengäld äro hos de högre själsegenskaperna variationerna betydligt större. Dock är det — såsom B. i sin historik visar — helt naturligt, att man börjat och hittills förnämligast sysslat med de lägre själsprocesserna 92 INDIVIDUALPSYKOLOGIEN. och speciellt sinnesförnimmelserna. De äro nämligen utan jämförelse lättast att undersöka och dessutom för en hel del praktiska yrken högst betydelsefulla. Huru viktig, ja oafvisligen nödvändig är t. ex. ej en individuell undersökning af färgsinnet (för utrönande af eventuell färgblindhet) hos sjömän, lotsar, järnvägstjänstemän? Och undersök- ning af synskärpa, astigmatism o. d. är ju en sak, som snart sagdt hvarje kulturmänniska en eller annan gäng måste underkasta sig. Hudsensibiliteten (= förnimmelse af värme, köld, beröring, smärta) har en stor symptomatisk betydelse vid en mängd nervsjukdomar och har därför blifvit mycket undersökt. Äfven hos hela grupper af individer hafva dessa och liknande variationer på sinnesverksam- hetens område gjorts till föremål för studier och anförts såsom karakteristiska släkt- eller gruppmärken. Man har t. ex. jämfört hudsensibiliteten hos män och kvinnor, hos barn och vuxna, brottslingar och normala o. s. v. (hit hör bl. a. den bekante italienske antropologen Lombrosos kriminalpsykologi). Men — anmärker Binet träffande med afseende pä denna senare — icke är man någon brottsling, därför att man har ett inskränkt synfält eller svag känslighet för smärta och beröring. Hvad som gör brottslingen är icke dessa oväsentligheter utan naturligtvis vilje- och och idélifvets missriktning. Det är vära högre egenskaper, minne, fantasi, omdöme, känslolif, som äro för karakteren bestämmande. Sinnena däremot äro här som eljest periferiska angelägenheter. Deras individuella variationer tränga ej ned i kärnskikten af själslig individualitet. Ett eklatant bevis härför äro de s. k. minder- sinniga såsom t. ex. Laura Bridgman och Helene Kellar, som voro på en gäng blinda och döfstumma och dock genom upp- fostran kunde göras till verkligen fullbildade människor. Beträffande Kræpelins undersökningsmetoder erkänner Binet, att de lämna en viss inblick i individualiteten, på samma gäng som de förete en precis och exakt jämförelsegrund. Men — anmärker han spetsigt — Kræpelin talar väl om öfning,. inarbetning ^Anre- ^ung^) — men inte om uttråkning, och en dylik torde väl ej underläta att göra sig gällande under dessa ideliga additionsöfningar. Binet, den liflige fransmannen, förvånar sig också öfver att Kræpelin lyckats få någon försöksperson att inställa sig mer än en af de 5 försöksdagarna. Emellertid får väl intresset för experimentet anses motverka om ej upphäfva denna af Binet påpekade uttråkning, som naturligen eljest borde väsentligen spela in på resultatet. Sin kritik öfver föregående undersökningsmetoder samman- fattar B. i följande fordringar, som han uppställer såsom ound- gängliga för ett tillfredsställande »mental test»: INDIVIDUALPSYKOLOGIEN. 93 i. De högre psykiska processerna äro på en gång de mest varierande och de för individualiteten mest karakteristiska. Därför är det dem man framför allt bör undersöka. Dessa principer äro också tillämpade i B:s »mental tests», hvilka omfatta följande själs- förmögenheter: minne, föreställningsbildernas natur, fantasi, upp- märksamhet, fattningsgäfva, suggestibilitet (= mottaglighet för andras inflytelser), estetiska och moraliska känslor, muskelkraft och vilje- kraft, färdighet och »blick». 2. Undersökningsmetoderna skola vara enkla, underhållande och ej kräfva för lång tid. Hela individualitetsanalysen bör vara gjord på i — 11/2 timme. Nåväl, allt detta är fullkomligt sant och förträffligt -— såsom framtidsideal betraktadt. — Men Binet vill redan på vår nu- varande ståndpunkt tillämpa dessa principer i praktiken såsom »mental tests» — och det är en betänklig förlöpning. Vi sakna nämligen f. n. de oundgängliga betingelserna för att komma ät dessa högre själsprocesser och deras individuella växlingar, näml. säkra undersökningsmetoder. Sådana existera väl för de lägre sinnesförnimmelserna (ögonens synskärpa, färgblindhet o. s. v.) men absolut ej i fråga om de högre förmögenheter, som Binet med all rätt vill undersöka. Dennes »mental tests» bli därför — såsom den unge tyske kritikern L. W. Stern, privatdoc. i Breslau, spy- digt anmärker —■ »det Betillonska polis-systemet i psykologisk dräkt». Det är med all rätt denne d:r Stem i en år 1900 ut- kommen monografi med rubriken: »Psychologie der individuellen Differenzen» varnar för ett förtidigt praktiserande af en ofullgången teori. Det finnes ingenting, som sä skadar en vetenskaps säkra framåtskridande, ty bakslaget kommer ofelbart, och de svikna illusionernas misstro skall dä inställa sig och kanske för en oberäk- nelig framtid misskreditera en i sig god sak. »Vi borde», säger Stern, »öfverlåta dessa ’mental tests’ ät grafologen, frenologen och andra 'praktiker’, som kunna vara mindre fordringsfulla i fräga om grund- lighet, än vetenskapen måste vara.» — Individualpsykologiens lösen f. n. får ej vara: korta och sammanträngda själsanalyser (»mental tests») utan grundliga och detaljerade specialundersökningar i och för utfinnande och kontrollerande af metoderna för undersökningen af de högre själsförmögenheterna. Härvid skola tvifvelsutan mänga af de af Binet och andra föreslagna tillvägagångssätten visa sig mycket användbara, medan andra däremot möjligen komma att befinnas opraktiska eller rent af vilseledande. Binet har således i hufvudsak rätt: det är de högre själs- förmögenheterna, som framför allt böra undersökas, och ju enklare 94 .INDIVIDUALPSYKOLOGIEN. och trefligare metoden är, dess bättre. Det stora felet hos ho- nom — en ofattbar inkonsekvens för resten, dä han själf förut med sädan skärpa framhållit, hurusom de individualpsykologiska studierna ännu knappast uttagit ens sina första trefvande steg — är, att han genast velat i form af »mental tests» praktiskt tillämpa en del ännu ej tillräckligt bepröfvade metoder. Men, som sagdt, mänga användbara undersökningsmetoder finnas redan angifna och försökta och det icke minst af just Binet. Och dessa metoder äro äfven till stor del på en gång enkla (sä att snart sagdt hvem som helst med någon samvetsgrannhet och psykologisk urskillning kan göra dem efter) och underhållande (de likna i mycket våra familjjournalers tankeuppgifter). Särskildt för de sedan några årtionden tillbaka så intensivt bedrifna barnpsyko- logiska studierna (rörande skolbarns individualitet, föreställningskrets, känslo- och viljelif) synas dessa individualpsykologiska forsknings- metoder lofva att bli af eminent betydelse. Man tänke exempel- vis på Ebbinghaus’ klassiska undersökningar af skolbarns kombi- nationsförmåga och andliga begäfning. Vi tro därför, att det skulle vara välkommet för vår svenska lärarekår, som härvidlag har ett sä stort undersökningsmaterial till sitt förfogande, att erhålla en liten axplockning ur den samling af enkla och lätthandterliga individualpsykologiska undersökningsmetoder, som redan existerar och som gör det i någon mån möjligt att pä experimentets väg nedtränga i den mänskliga individualitetens djup. En dylik axplockning vore det meningen att i en följande upp- sats söka åstadkomma. Bertil Hammer. Regeringens förslag rörande förhöjdt anslag till högre flickskolor och samskolor. I årets statsverksproposition begäres, att riksdagen måtte höja anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom och sådana sam- skolor, som äro upprättade å orter, där allmänt läroverk för gossar ej finnes, från 200,000 kr. till 360,000 kr. I sin motivering af detta förslag utgår chefen för ecklesiastikdepartementet hufvudsak- ligen från den af rektor L. M. Wærn verkställda utredningen af de ekonomiska förhållandena vid dessa skolor men afviker med afseende på de villkor, som böra uppfyllas för erhållande af sådant anslag, i vissa punkter från hr Wærns förslag i ämnet. Följande grunder böra enligt ecklesiastikministerns yttrande blifva gällande för erhållande af statsbidrag till skola af ofvan nämnda slag: a) att skolan, oberäknadt s. k. förberedande klasser, skall meddela undervisning i minst fem årsklasser och under senaste tre år, hvarunder statsunderstöd åtnjutits, hafva haft i medeltal minst 30 lärjungar, tillhörande sistnämnda årsklasser eller, be- träffande nytillkommande skola, vid den tid, då ansökning om statsbidrag göres, räkna minst 30 lärjungar i sist berörda klasser; b) att kommun eller enskilde donatorer, med det undantag, hvarom i c) här nedan förmäles, till skolans uppehållande skola lämna bidrag, hvars värde för år räknadt uppgår till minst samma belopp som statsunderstödet; c) att åt skola, som i a) nämnts, kan tilldelas statsunderstöd af högst 45 kronor för hvar och en af dess lärjungar i klasserna öfver de förberedande, med iakttagande härvid, dels att detta understöd må utgå med högst 4,500 kronor till hvarje skola, dels att hvarje i a) nämnd skola, som meddelar undervisning i huslig 96 FÖRHÖJDT ANSLAG TILL HÖGRE FLICKSKOLOR OCH SAMSKOLOR. ekonomi, må för detta ändamål kunna tilläggas ett särskildt understöd af högst 1,000 kronor, för hvilket särskilda understöd motsvarande bidrag af kommun eller enskilda donatorer ej er- fordras ; d) att genom intyg af vid skolan anställd legitimerad läkare skall styrkas, att anordningarna vid skolan äro i hygieniskt af- seende tillfredsställande och undervisningen så ordnad, att öfver- ansträngning af lärjungarna därigenom icke föranledes; e) att lärjungar till det antal, som af Kongl. Maj:t, med hänsyn tagen till såväl understödets belopp som antalet lärjungar och läsafdelningar vid skolan, bestämmes, skola erhålla under- visning i skolan dels kostnadsfritt och dels mot en årsafgift, som icke öfverstiger 50 kronor; f) att årlig berättelse skall afgifvas om skolans verksamhet; samt g) att skolan skall vara underkastad den kontroll och de bestämmelser i öfrigt, som Kongl. Maj:t kan finna godt föreskrifva. Åberopande det sålunda anförda hemställer chefen för eckle- siastikdepartementet, att Kongl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen att dels medgifva, att i enlighet med nämnda grunder statsunder- stöd må tilldelas högre skolor för kvinnlig ungdom och sådana samskolor, som äro upprättade å orter, där allmänt läroverk för gossar ej finnes, samt att ett årligt bidrag må lämnas till pensions- inrättningen för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom, motsvarande högst 30 kronor för hvar och en af de delägare, som erlägga årsafgift; dels ock för ifrågavarande ändamål höja anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom med ett belopp af 160,000 kr. eller från 200,000 kr. till 360,000 kr. Kraft genom hvila. Referat af ett amerikanskt arbete f Det torde väl knappast af någon, som med vaket intresse iakttagit de senaste årtiondenas fenomenala framåtskridande inom snart sagdt alla områden, kunna jäfvas, att fordringarna pä psy- kisk och fysisk kraft hos såväl män som kvinnor, barn, ja till och med åldringar, ställa sig oproportionerligt höga. Följderna häraf hafva också ej uteblifvit, i synnerhet hafva de ömtåligare delarna af den mänskliga organismen, såsom hjärnan och nerverna, blifvit mer eller mindre angripna. Att råda bot härför hafva flera stämmor i skilda länder höjt sig: den ena ser såsom osvikligt medel emot det onda ett, den andra ett annat. Hvem som lyckats bäst lösa gåtan får fram- tiden utvisa. Troligt är, att alla hafva rätt till en del, men här liksom inom de otaliga andra områden, där missförhållanden äga rum, gifves ej något universalmedel, som kan bota alla, i synnerhet ej beträffande nervsjukdomar, i hvilka individualiteten spelar en huf- vudroll. Det är ej heller i förhoppning att kunna för detta kritiska sällskap framlägga ett osvikligt medel emot vår tids mest utbredda sjukdom, jag bedt att få taga sällskapets uppmärksamhet i anspråk; utan vill jag blott — till hvad kraft och verkan det hafva kan — uppläsa ett utdrag ur en bok öfver detta ämne, skrifven af en amerikanska med hufvudsakligt afseende fäst på kvinnan. Bokens titel är: »Power through Repose» af Annie Payson Call. Den har blifvit öfversatt till norskan af Kate Jörgensen, * Föredrag hållet i Skandinaviska gymnastiksällskapet i Stockholm den ii januari 1902. Verdandi 1902. 7 98 KRAFT GENOM HVILA. med rubrik: »Kunsten at hvile» eller rättare »Hvila såsom kraft- medel», hvilket torde närmare uttrycka bokens syfte. Som i första kapitlet tydligen angifves grunden, på hvilken förf, byggt sina råd och anvisningar, vill jag nästan ordagrant genomgå detta. Förf, påpekar, huru mycket är skrifvet om den hänsyn, som bör tagas till den mänskliga organismen med afseende på näring, luft och ändamålsenlig klädedräkt. Men huru viktigt detta ock må vara, anser hon, att en rätt förståelse af naturens lagar inom oss och den hjälp, man dagligen kan hämta af att åtlyda dessa, bör komma i första rummet. Hvad hon därför vill betona är, huruledes man genom större herravälde öfver sin organism skall kunna draga mera nytta af densamma. Ehuru man ofta är uppmärksamgjord på huru orga- nismen förstöres genom öfveransträngning, brist på hvila m. m., så har det dock aldrig fallit någon in, att man kan motarbeta tröttheten genom att från den tidigaste barndomen ha sin upp- märksamhet riktad på att begagna sina muskler och nerver på ett rätt sätt. Då man från generation till generation har fortsatt med att förvanska naturens lagar, kan man icke nu med ett enda hopp vända tillbaka till det tillstånd, i hvilket dessa lagar verka normalt i oss, utan steg för steg måste vi återgå till ett naturligt lef- nadssätt. När man efter hand förstår, hvilken kraft tillföres oss genom lydnad af dessa lagar, skall detta blifva en källa till rik glädje. För musklernas styrka och utveckling är mycket gjordt och göres allt framgent, men nödvändigheten af att hafva dem i sin makt anser förf, att man ännu ej fått klart för sig. Musklerna styras af nerverna; därför skall man först och främst lära sig använda nervkraften på ett bättre sätt och upp- fatta den makt till både godt och ondt, som ligger i densamma. Till följd af att vi veta så litet om dem, betraktas nerverna med en viss skygghet, och man menar, att de äro något som man ej vågar beröra. »Jag vill ej, att min dotter skall veta, att hon har nerver», säger ofta en moder, hvars barns nerver äro komna i olag. Barnet vet alltför väl, att hon- har dem, men på ett förvändt sätt. Huru mycket bättre vore det ej, om hon lärde känna dem genom att öfvas i att använda dem på ett sundt och naturligt sätt. På samma sätt är det med vuxna män och kvinnor; de säga detsamma om sig själfva, och det är naturligt, ty det är ju förstörda nerver de tala om, och som bekant är, bör man ej KRAFT GENOM HVILA. 99 dröja längre vid sina svagheter än den tid det tager att bli dem kvitt. I nästa kapitel talar förf, om i huru hög grad vår tids män- niskor äro nervsjuka, från och med dem, som endast veta, att de hafva nerver, till sådana, hvilkas nervsvaghet öfvergått till melankoli och andra former af sinnessjukdom. Stärkande nerv- medicin, hvilokurer, nervhospital m. fl. andra försök att bota det onda anser hon vara förfelade, så länge vi öfverträda de enkla lagar naturen själf bjuder oss. Det första af dessa lagb-ud är sömnen om natten, men en sömn i fullständig ro, fri från nerv- och muskelspänning. Nu följer en ingående beskrifning öfver huru vanligt det är, att sömnen hindras eller, om den inträder, hvilan blir ofullständig, i anseende till att någon del af eller hela muskelsystemet är mer eller mindre i verksamhet. Man bör hvila emot underlaget med hela sin tyngd och ej spänna sig, som man vore rädd att sängen ej kunde bära en. Ett annat hinder för uppnående af fullständig hvila är tan- karnas ohejdade och felaktiga sätt att arbeta på, hvarigenom nerv- systemet råkar i ett upphetsadt tillstånd. Detta tankearbete i otid inverkar högst menligt på den öfriga organismen. Är man ej i stånd att hejda tankarna, så bör man ej möda sig därmed, utan låta dem fladdra, som de vilja, men i stället vända hela sin upp- märksamhet på att göra musklerna passiva, hvarigenom tanke- hvirfveln bör kunna upplösas. Samma regel gäller för hvila om dagen. Sedan talas om andra sätt att hvila. Kapitlet börjar med frågan: När du sitter på en stol, håller du dig själf på stolen, eller är det stolen, som håller dig ? Med tillämpning häraf beskrifves den onödiga ansträngning man ofta utsätter sig för vid järnvägsresor, åkning i vagn m. m., i synner- het om man är ängslig att ej hinna fram till bestämd tid. Vidare den nervösa energi, som bortslösas, då man väntar på något. Nästföljande kapitel handlar om hjärnans användande. . När hjärnan arbetar, bör den öfriga organismen vara i ro. Huru häremot brytes vid otaliga tillfällen omtalas nu, t. ex. när man läser, åhör en predikan eller ett föredrag, lyssnar till musik eller beskådar en tafvelsamling m. m. I stället för att inskränka ansträngningen till de sinnesorgan den vidkommer, spänner man äfven här musklerna, hvarigenom den behållning man borde hafva betydligt minskas och én utmattning inträder, som helt och hållet kunnat undvikas, om vi tillåtit hjärnan vara opåverkad af andra 100 KRAFT GENOM HVILA. organers verksamhet. Men, menar förf., blir man en gång klart medveten om dessa fysiska oordningar, skall man oaflåtligt sträfva att afhjälpa dem. Frågan blir emellertid, om vi då ej komma att för mycket upptagas af att gifva akt på oss själfva? Jo, helt visst, till en tid blir det så, men detta ängsliga iakttagande aftager, i den mån man lyckas i sina bemödanden att lära sig använda de nerver och muskler, som äro nödvändiga, och låta de öfriga hvila. Uppnåendet af fullständig frihet är tillika en befrielse från tankarna på sig själf såväl som från den anspänning, som för en tid gjorde dessa tankar nödvändiga. I kapitlet om hjärnan och dess herravälde öfver kroppen på- visas, huru man onödigtvis förbrukar kraft t. ex. vid något så alldagligt som talet. I stället för att blott använda talorganet med de lätta rörelser detta behöfver, tager man i med händer, fötter, ja, hela kroppen. Som illustration härtill anför förf, det intryck man erfar vid lyssnande på en flock damer i ett chokladsällskap. »Man kunde tro», utbrister hon, »att man vore försatt i en höns- gård» — Sic! — Det måtte vara i Amerika, ty våra kafferep äro naturligtvis helt annorlunda — »blott med den skillnad», fort- sätter den grymma människan, »att hönsens kacklande är en ren njutning i jämförelse med hvinandet från de kvinnliga struparna.» Efter detta sarkastiska utfall talar hon om vikten af att vårda sin röst ej blott vid sång utan i synnerhet vid det dagliga talet. Orsa- ken till missljuden är, att man ansätter stämman i struphufvudet och spänner dess ytterst fina muskler i stället för att använda mellangärdets starkare krafter; detta är detsamma som att låta en man uträtta tio mans arbete. Prästernas dåliga hals kan nästan alltid förklaras på detta sätt, och många lekmän hafva mycket bryderi med sin hals, blott för att de missbruka musklerna däri, när de tala. Få ibland oss anse, att vi kunna afstå tid till att utveckla vår stämma på ett sundt sätt, ej heller utgör detta en viktig del af skolundervisningen, såsom förhållandet borde vara. Men då skulle man börja med lärarna, ty deras stämmor äro ofta fruktansvärdt förstörda på grund af onödig användning af nerv- kraft. Likaså är det med lärarinnorna; ju mera deras nervösa trötthet tilltager, dess högre och skarpare blir stämman. Kunna vi än ej afstå tid och pengar till en mer ingående utveckling af vår stämma, så kunna vi i alla händelser fästa vår uppmärksamhet på de höga, obehagliga tonerna både hos oss själfva och dem, som omgifva oss, och påminna hvarandra att ej tala så högt men i en lugnare ton, och vi skola då erfara, att det häruti ligger en stor hjälp att bevara rösten. Vid menings- KRAFT GENOM HVILA. 101 utbyten t. ex. bibehåller man bättre herraväldet öfver sig själf, om man dämpar stämman, ty denna och nervsystemet äro så nära förbundna, att de ständigt återverka på hvarandra. Andra orsaker till trötthet påpekas, såsom kvinnors sätt att sy, att skrifva, att lyfta t. ex. vid sjukbäddar. Därefter kommer förf, till kroppens hållning vid gång och andra rörelser. Hon betonar, huru en fullkomligt harmonisk gång icke allenast är vacker, utan att däri också ligger hvila, då där- emot en ryckig, ojämn, själfsvåldig, stel gång ej blott är ful, utan tillika mycket tröttande. Vid brådska framträda naturligtvis felaktigheterna i den fula gången ännu mer. Hvad som sagts om gången kan tillämpas på kroppsställningen liksom på hvarje kroppsrörelse. Senare återkommer förf, härtill. I de efterföljande kapitlen talas om missbruk af nervkraft under smärtor och sjukdom. När man är sjuk och har smärtor, förökas nervernas spänning ofta i oroande grad. Allmänna me- ningen tyckes vara, att man skall strida emot smärtorna; denna uppfattning anser förf, vara högst missriktad och yttrar, att bland läkare är det en känd sak, att den patient, som har mest själfbehärskning under plågorna, lider mest under den efterföljande reaktionen. Äfven här råder hon att begagna själfbehärskningen till att slappa nerv- och muskelspänningen, hvarigenom känslan af plågorna förminskas och reaktionen blir en följd af dessa, men ej tillika af den onaturliga anspänningen. Detta gäller äfven bedöfning vid operativa ingrepp; ju mera lugnt och lätt sinnet kännes vid beclöfningsmedlets mottagande, dess mindre bli de obehagliga följderna däraf. I kapitlet om missbruk af nervkraft under sinnesrörelser säger förf., att intet missbruk är så fördärfligt som det, hvilket härrör från omotiverade eller sentimentala stämningsförändringar. Lika mycket som hon ärar och aktar de sanna, äkta och sunda ut- trycken för sorg, kärlek, finkänslighet, medlidande etc., varnar hon för dessas vrångbilder, sådana som: själfgjorda kval, käns- lorus, snarstickenhet, retlighet, pjosk m. m. Rörande sjukligt sentimentalt person- och religionssvärmeri kan det ej förnekas, att dessa mest ses hos kvinnan. I synnerhet framträda dessa pseudokänslor hos unga flickor i skolåldern, men äfven efter densamma. Hvilken obotlig skada dessa unga skola lida genom denna sjukliga upphetsning af känslor, bör hvar och en förstå, som känner unga flickors natur. Varsamt och med respekterande af det skimmer af verklighet dessa känslor äga för den unga flickan, bör man söka förändra riktningen af de nervkrafter, som taga 102 KRAFT GENOM HVILA. sig ett så sjukligt uttryck, och öppna ett aflopp för desamma. Sund idrott i frisk luft är det första medel man bör försöka; det är just en upplifvande rörelse, som kräfves, och snart skall hon därvid kunna blifva kvitt de sjukliga känslorna. Det skulle vara omöjligt att uppräkna all den förvirring, som våra sinnesrörelser bringa med sig, så länge vi ej hafva dem under vårt välde; men genom en rätt öfning af hela vår orga- ■ nism kunna dessa vanskligheter öfvervinnas. Kroppen måste läras att åtlyda anden, anden måste läras att gifva kroppen befallningar, som det är värdt att lyda. Om egoismen säger förf., att den i sina olika former kanske ej egentligen kan räknas till de sjukliga känslorna men icke desto mindre är skuld till mycken förlorad nervkraft. Hvarje läkare vet, hvilken utpräglad egoism ofta åtföljer nervositeten. Det har ganska träffande sagts, att sinnessjukdom icke är något annat än egoism, som gått i frö. Det synes verkligen ofta vara så, sär- deles där sinnesförvirringen utvecklar sig från nervös öfveransträng- ning. Vi kunna ej vara nog aktgifvande på oss själfva för att undgå denna öfverdrifna hänsyn till och omsorg om det egna »jaget». Det botemedel härför, som författaren anger, är, att vi lära oss lefva mer objektivt, mer utåt för andra, hvarigenom lifvet kan göras fruktbärande. Härefter följa tvenne kapitel om hvad vi kzmna lära af naturen och harnet som vårt ideal: sedermera en anvisning, huru vi skola öfva oss att hvila. Det gifves öfningar, som verka på nervsystemet för att lära oss rätta sättet att bruka detsamma, likasom gymnastik utvecklar musklerna. Dessa öfningar äro ej våldsamma, som man nog kan förstå, och kvinnor i synnerhet böra heller icke utföra hårdt muskel- arbete, förrän de tillika lärt att göra detta med så sparsamt för- brukande af kraft som möjligt. »Man blir förfärad», utbrister förf., »när man iakttager kvin- nors ansiktsuttryck, då de gymnastisera, och ser huru de använda io—20 gånger flera nervkrafter, än de behöfva. Ju ifrigare de blifva, desto flera nervkrafter använda de. Håligheten under ögo- nen blir större, de få ett anspändt uttryck — och ändå förundra de sig öfver att de känna sig trötta efter sådana välgörande öfningar. Mycket vanligt är det, att de gymnastiserande hålla musklerna i armar och händer nervöst spända, medan de göra rörelser med benen. Samma muskelspänning skall man finna i den arm, som skulle hvila, medan den andra arbetar. Och när denna brist på jämvikt under öfningarna är så slående i själfva lemmarna, huru mycket värre måste det då icke vara i de mindre iögonenfallande musklerna». Efter denna beskrifning kunna vi ej annat än med förf, af allt hjärta instämma med doktor Checkley, som riktigt anmärker: »Gymnastik utmynnar oftare i en kraftför- brukning än i en kraftförökning.» Härefter följer, hur förf, tänkt sig, att gymnastik borde ut- öfvas. »Gymnastik», säger hon, »skulle vara ofantligt sund och god för kvinnor, om de på samma gång, som de lärde att ut- veckla sin kropp, också lärde att begagna den på det rätta sättet. Ingen gymnastik kan få ett tillfredsställande resultat, utan att det öfvervakas, att öfningarna utföras med så mycken kraftbesparing som möjligt, så att musklerna arbeta rytmiskt och kroppen blir fullständigt utvecklad. Man får icke heller inskränka sig till att uppöfva de ledande och försumma de slappa, outvecklade musk- lerna. I alla hänseenden måste vi arbeta på att uppnå jämvikt, och hvarje ensidig syn på fysisk träning är både beklaglig och bör undvikas, vare sig det gäller nerverna eller musklerna. Låt barnet tidigt genomgå en kurs i naturliga rytmiska rörelser, så skall det icke behöfva den omständliga uppöfning, som är nöd- vändig för äldre. För oss, som gått alltför länge med denna anspänning, kommer hjälpen blott genom tålmodigt studium.» Härefter visar förf., huru man systematiskt skall gå till väga för att uppnå en fullständig passivitet i alla kroppens muskler. Mycken vikt lägger hon vid respirationen, att den skall försiggå lugnt, med långa, djupa andetag, hvilket hon anser vara af vä- sentlig hjälp till kroppens sunda utveckling. Nästa kapitel handlar om uppöfvande af rörelseorganen. »Vid hvarje ny rörelse och hvarje ny ställning i svårare öfningar skola nervcentrerna göra ett slags utval af muskler, sätta dem i den verksamhet, som är nödvändig för att utföra rörelsen, och hålla de muskler tillbaka, som verka i motsatt riktning», säger doktor Lagrange i sin värdefulla bok om rörelsernas fysiologi. I början är hvarje rörelse okänd, och på grund af nedärfda och personliga anlag till anspänning göra nervcentrerna ett felak- tigt val af muskler, nästan ända från barnets första rörelser, när det lär sig gå, intill de mera invecklade, och det väljer icke alle- nast flere muskler än nödvändigt, utan lägger också mera kraft i de utvalda än nödigt. Efter hand låter man spänningen förblifva längre och längre i musklerna, i stället för att draga den tillbaka, när musklerna ej användas. Vill man lyfta en arm eller ett ben, som skulle vara passivt, skall man finna musklerna spända, som om de vore i verksamhet, och till sin förvåning kan män ej strax 104 KRAFT GENOM HVILA. bli kvitt anspänningen. Hjälpmedlen häremot äro allaredan nämnda i det föregående. Den mänskliga kroppens rörelser äro en konst. Mycket träffande har en konstnär anmärkt, att vi böra röra oss så, att, om hvar muskel ansloge en ton, det alltid skulle ljuda harmo- niskt. Kunde man inskränka hjärnans arbete under kroppsöfningar till det minsta möjliga, skulle resultatet blifva betydligt bättre. Det sista kapitlet afhandlar uppöfning i att behärska sitt sinne. Man måste hafva klart för sig, att all öfning af kroppen äfven skall blifva ett sinnets bearbetande, ja till sitt innersta väsen vara en träning af viljan. Maudley säger: »Den, som icke är i stånd att styra sina muskler, är ej heller i stånd att styra sina tankar». Därför böra vi begynna med musklerna, när vi vilja lära att använda de krafter, vi hafva fått, på bästa sätt, och därefter fortsätta genom nerverna och sinnena till sinnet, och allt detta med hjälp af viljan. Den kraft man har att med viljan styra olika muskler oberoende af de s. k. samrörelserna i andra borde man äga öfver hela kroppen. Detta är begynnelsen till koncentrering i ordets verkliga betydelse. Det är nödvändigt, att hela kroppen är helt frigjord, innan man leder viljekraften till en del däraf, och man är ej herre öfver densamma, förrän man efter behag kan uppnå passivitet och koncentrera sig genom en ögonblicklig befallning. Därefter måste man lära sig tänka och tala lätt och utan tvång. . . Ju friare kroppen är, desto mer fullkomligt kan anden styra den vid hvarje funktion. Om vi ej låta nerverna obehindradt behålla den makt att leda, som blifvit dem af naturen gifven, blir följden, hvad kroppen vidkommer, onödig trötthet och an- strängning, emedan vi icke hvila fullständigt, när vi skola hvila, och arbeta med mera kraft än nödvändigt, hvarigenom vi trotsa naturens lagar om jämvikt och sparsamhet. Vi trotsa också dessa lagar genom likgiltighet för närande födoämnen och brist på rörelse i frisk luft. Det, som är det viktigaste af allt och som blir drifkraften i det hela, är viljans bruk; från den mottaga alla dessa andliga och kroppsliga tjänare sina befallningar, de må vara rätta eller ej. Hvad vårt arbete i lifvet än är, vetenskapligt, konstnärligt, husligt, det är dock samma kropp, genom hvilken krafterna skola verka, det måste vara frihet för de ledande banorna att mottaga intryck och. gifva impulser, antingen förmågan går i enklare rikt- ning eller i en högre. En erindring om C. F. Tietgen. Da den tyske kejser i 1890 havde indbudt de forskellige stater ti a sende mænd til Berlin, der kunde medvirke ved en rådslagning om det sociale spørgsmål, havde den danske regering også udsendt to mænd, hvoraf den nys afdøde geheimekonferensråd C. F. Tietgen var den ældste. Kort tid efter at han var kommen hjem fra denne kongres, gjorde jeg ham et besøg. Han fortalte mig da om et par samtaler, han havde havt med kejseren og med den daværende statssekretær v. Bötticher om folkehøjskolen. Da der anden steds er fremkommen en meddelelse om disse samtaler, har jeg ingen betæn- kelighed ved at fortælle, hvad jeg kan huske af det, Tietgen sagde til mig. Måske kan det interessere læserne af dette tidsskrift. Det var, da kongressen var sluttet, at dens medlemmer var inbudne til at være kejserens gæster på > et glas öl ; de kunde møde i spadseredragt; kejseren selv var den eneste, der var i uniform. Der blev naturligvis budt dem andet end øl, og sammenkomsten var ikke endt på en times tid. Ved kejserens side sad en olding, der var udsendt af den franske republik. Han bad om tilladelse til at bryde op før det øvrige selskab, da han skulde rejse næste morgen tidlig. Kejseren lod da Tietgen opfordre til at tage hans plads, og nu begyndte han at tale med ham om den fare for samfundet, som opstod derved, at så mange mennesker søgte boglig dannelse og med det samme brød op fra det legemlige arbejde. Udtrykket »det lærde proletariat» er mulig også brugt ved denne lejlighed. Tietgen svarede da, at der i Danmark var skoler, der meddelte en omfattende oplysning uden at drage deres lærlinger bort fra det legemlige arbejde; det var de såkaldte folkehøjskoler. »De må love mig», sagde så kejseren, »at De ikke vil forlade Berlin uden at have givet statssekretær v. Bötticher oplysning om disse skoler . Næste dag søgte Tietgen audiens hos v. Bötticher og meddelte ham, at kejseren havde ønsket, han skulde give ham besked om de danske folke- højskoler. Men næppe havde Tietgen nævnt, at de især blev søgt af landboer, før ministeren bemærkede, at man også i Tyskland havde landbrugsskoler. Tietgen svarede, at folkehøjskolen ikke var en landøkonomisk fagskole, men en skole, der meddelte almendannelse til unge mennesker, der agtede at blive ved deres tidligere erhverv, og han slog på, at de særligt søgte at påvirke deres lærlinger i sædelig-religiøs retning. »Men , fortsatte han, »Deres ex- cellence maa jo kende til virkningerne af denne oplysning; De har jo været overpræsident i provinsen Slesvig-Holstein, og i det nordlige Slesvig blev den ældste af disse folkehøjskoler oprettet, i Rødding». Ministeren bemærkede, at det ganske vist stemte med hans erfaring, at det stærkeste religiøse liv rørte sig i den nordlige del af den nævnte provins; jo nærmere man derimod kom til Hamburg, desto mere fandt man befolkningen udelukkende optaget af socia- listiske tanker. Tietgen sagde, at en af de betydeligste danske folkehøjskoler lå nord for grænsen, i Askov; han var sikker på, at den villigt vilde tage imod dem, der ønskede at lære den at kende. Da Tietgen havde fortalt dette, sagde han til mig: »Nu kan De jo belave Dem på med det første at få et besøg af statssekretær v. Bötticher». — Han skal være velkommen», svarede jeg. — Der har imidlertid ikke været nogen udsending fra den tyske regering i Askov for at lære skolen at kende. Ludvig Schrøder. Meddelanden från Föreningen af lärarinnor och lärare vid Sveriges högre flickskolor och samskolor,* A. Årsberättelse. Föreningen bildades vid sammanträde af ombud från rikets högre flickskolor och samskolor den 10 juni 1901. Följande stadgar antogos vid nytt sammanträde den 14 juni. STADGAR för Föreningen af lärarinnor och lärare vid Sveriges högre flickskolor och samskolor. Ändamål. § i- Föreningens ändamål är att samla lärarinnorna och lärarna vid Sveriges högre flickskolor och samskolor till gemensamt arbete för dessa skolors och deras lärarekårs intressen. Medlemmar. § 2. Såsom medlemmar i föreningen äga att ingå föreståndarinnor och rek- torer, lärarinnor och lärare vid Sveriges högre flickskolor och samskolor. Där- * Enligt mellan föreningens centralstyrelse och red. träffadt aftal komma föreningens meddelanden att inflyta i Verdandi. FÖRENINGEN AF LÄRARINNOR OCH LÄRARE. 107 jämte kunna äfven andra för föreningen och hennes verksamhet intresserade personer (medlemmar af skolstyrelser, skolläkare m. fl.) af kretsföreningen inväljas. Kretsföreningar. § 3. Föreningen består af kretsföreningar, som genom sina ordförande stå i förbindelse med centralstyrelsen. Kretsförening består af minst tre medlem- mar. Där antalet personer, som önska ingå i föreningen, ej uppgår till tre, äge dessa att förena sig med kretsförening å annan ort. § 4. Hvarje kretsförening väljer själf sin ordförande och äger för öfrigt utse sin egen styrelse samt bestämma om sina sammanträden och stadganden, hvilka senare dock i intet fall må vara stridande mot dessa stadgar. § 5. ' Kretsstyrelsen åligger att lämna centralstyrelsen de uppgifter denna in- fordrat samt att för öfrigt meddela densamma sådana underrättelser, som kunna anses vara af vikt för föreningens verksamhet. Centralstyrelsen. § 6. a) Föreningens angelägenheter handhafvas af en centralstyrelse, bestående af sju ledamöter och tre suppleanter, af hvilka tre ledamöter och en suppleant väljas bland i hufvudstaden bosatta medlemmar af föreningen, hvaremot öfriga fyra ledamöter och två suppleanter utses bland i landsorten boende medlemmar. b) Styrelsen utser bland sina i hufvudstaden bosatta ledamöter ordförande, vice ordförande och skattmästare samt — inom eller utom sig — sekreterare. c) Styrelsen har årligen ett ordinarie sammanträde å mellan ledamöterna öfverenskommen plats. Dock må ordföranden, om han finner sådant nödigt eller då tre styrelseledamöter det fordra, föranstalta om extra sammanträde. Styrelsen är beslutmässig, när minst fem styrelseledamöter, själfva eller genom sina suppleanter, äro närvarande. I andra fall föras förhandlingarna skriftligt, hvarvid flertalets mening utgör styrelsens beslut. d) Styrelsen skall årligen före den 15 Mars offentliggöra berättelse öfver föreningens verksamhet under det föregående året samt tillsända hvarje krets- förening ett exemplar af revisionsberättelsen. Val. § 7. ■ a) Centralstyrelsens ledamöter och suppleanter samt tre revisorer och tre revisorssuppleanter väljas af föreningsmedlemmarna på ordinarie allmänt möte. Centralstyrelsen och revisorerna fungera till tiden för nästa ordinarie allmänna möte, och äger centralstyrelsen att, då sådant befinnes nödvändigt, komplettera sig själf. 108 FÖRENINGEN AF LÄRARINNOR OCH LÄRARE. b) Skulle sådana förhållanden inträffa, att revisorerna ej anse sig kunna tillstyrka ansvarsfrihet, åligger det centralstyrelsen att snarast möjligt samman- kalla föreningen till extra möte för dechargefrågans afgörande. Arbetssätt. . § 8. a) Ordinarie allmänt möte hålles i omedelbart sammanhang med allmänt flickskolemöte. b) Extra allmänt möte kan sammankallas 1) efter beslut af allmänt möte; 2) på initiativ af centralstyrelsen; 3) på af minst tio kretsföreningar väckt förslag. Dock kan central- styrelsen, om den för sin del ej gillar detta förslag, vädja till öfriga kretsföreningar, och beror i så fall mötets sammankallande på fler- talets bland kretsföreningarna beslut. § 9. Vid allmänt möte behandlas föreningens gemensamma angelägenheter. Frågan om ansvarsfrihet för centralstyrelsen för dess förvaltning förekommer dels vid ordinarie allmänt möte, dels vid sådant extra möte, som i § 7 mom. b omförmäles. Frågor, som önskas afgjorda på allmänt möte, skola minst sex veckor i förväg till centralstyrelsen skriftligen insändas. Dock kunna andra frågor upptagas till diskussion, om mötet sådant besluter. § 10. . a) Under tiden mellan de allmänna mötena åligger det centralstyrelsen att dels till behandling upptaga från kretsföreningarna inkomna frågor, som styrelsen anser vara af intresse för skolan eller lärarekåren, dels själf taga initiativ till dylika frågors utredning samt i båda fallen efter kretsföreningar- nas hörande hopsummera de inom dem afgifna rösterna och kungöra resultatet. b) Centralstyrelsen vare skyldig att upptaga en fråga till behandling, då minst fem kretsföreningar sådant yrka. § H. a) Vid ärendenas behandling å allmänt möte äger hvarje föreningsmed- lem en röst. Frånvarande medlem kan utöfva sin rösträtt genom med full- makt försedd föreningsmedlem. Närvarande medlem äger ej att rösta för mer än en frånvarande. b) Vid omröstnings anställande inom kretsförening i sådana ärenden, be- träffande hvilka centralstyrelsen infordrat kretsföreningarnas utlåtande, äger äfvenledes hvarje föreningsmedlem en röst, och skall protokollsutdrag, jämväl upptagande röstsiffrorna, till centralstyrelsen insändas. § 12. Vid alla omröstningar fäller enkel röstöfvervikt utslaget, och vid lika röstetal afgör lotten. FÖRENINGEN AF LÄRARINNOR OCH LÄRARE. 10!) Ekonomi och revision. § 13. a) Hvarje föreningsmedlem erlägger en årsafgift af 1 krona och 50 öre. b) Arsafgifterna jämte förteckning öfver kretsföreningens medlemmar in- sändas årligen af kretsordföranden till centralstyrelsens skattmästare före den 1 December. § 14. Centralstyrelsens medlemmar ansvara gemensamt för föreningens medel. § 15. a) Vid resor för föreningens angelägenheter åtnjuter styrelseledamot er- sättning motsvarande priset på 2:a klass biljett å järnväg eller l:a klass på ångbåt. b) Centralstyrelsens sekreterare äger att uppbära ett af styrelsen för hvarje särskildt år bestämdt arvode. § 16. Föreningens räkenskaper, som föras för kalenderår, öfverlämnas jämte centralstyrelsens protokoll före den 1 Februari årligen till revisorerna, hvilka före den 1 därpå följande Mars till centralstyrelsen insända sin berättelse jämte sagda räkenskaper och protokoll. § 17. Förslag till ändring i dessa stadgar kan väckas endast å allmänt möte. Dylikt förslag skall slutbehandlas antingen å nästa allmänna möte, eller, om centralstyrelsen finner ärendet brådskande, genom skriftlig omröstning inom kretsföreningarna. • Till medlemmar i centralstyrelsen utsagos därefter rektor A. Bendixson, fil. kand, fröken Agnes Henckel, professor J. A. Lun- dell, fröken Elin Rydberg, fröken Matilda Widegren, fröken Louise Zegolson och lektor O. Örtenblad. Deras suppleanter blefvo rek- tor Fr. Aulin, fröken Aurore Pihl och fröken Anna Wijkander. Till revisorer valdes fröknarna Augusta Lithner och Augusta Palmquist samt lärov.-koll. Hj. Wallberger och till revisorsupplean- ter fröken Alba Wahlbom, fil. kand, fröken Anna Brita Bergstrand samt fil. dr K. Nordlund, de senare att inträda i nu nämnd ordning. Den 5 oktober ägde centralstyrelsens ordinarie sammanträde för året rum. Därvid utsagos: till ordf, lektor Örtenblad, till v. 110 FÖRENINGEN AF LÄRARINNOR OCH LÄRARE. ordf, fröken Henckel, till skattmästare fröken Widegren och till sekreterare fröken Susy Silfverbrand. Beslut fattades om att tillställa rikets högre flickskolor och samskolor cirkulär med uppmaning i) att meddela uppgifter om kretsförenings bildande och om ordförandeval; 2) att i anslutning till stadg. § 13 mom. b insända medlemsförteckning samt årsafgifter före den 1 de- cember ; 3) att till centralstyrelsen inkomma med förslag till frågor, som önskades upptagna till behandling inom föreningen i dess helhet. I och för kringsändande af cirkulär diskuterades frågan »Hvilka skolor äro att anse som högre flickskolor och samsko- lor?» Centralstyrelsen beslöt, att som sådana skola anses alla läroanstalter, som meddela undervisning utöfver folkskolans stadium. Likaledes bestämdes, att cirkulär skulle skickas till sådana fack- skolor för huslig ekonomi och seminarier, hvilka kunna anses som öfverbyggnader på högre flickskolor. Centralstyrelsen hade erfarit, att eventuella åtgärder från dess sida med anledning af den vid sjunde allm. flickskolemötet fattade resolutionen om begärande af nedsättning för lärarinnor och lärare i biljettpriset vid statens järnvägar ej skulle för närvarande kunna leda till något resultat, enär fråga om nya bestämmelser rörande persontrafiken å statens järnvägar inom vederbörande myndigheter vore under behandling, och beslöt därför, att ingenting skulle nu åtgöras i saken. Utredningen af frågan om tillhandahållandet af truppbiljett vid skolresor å de ensk. järnvägarna uppdrogs åt pro- fessor Lundell. Efter diskussionen om skolbibliotek, dels barn- och ung- domsbibliotek dels referensbibliotek, särskildt vid mindre skolor i landsorten, beslöts att förorda frågans upptagande inom krets- föreningarna samt att uppdraga åt rektor Bendixson och fröken Widegren att utreda densamma. Äfven behandlades ett af professor Lundell väckt förslag om önskvärdheten af att föreningen med det snaraste måtte behandla frågan om begränsningen af kurserna i de olika läroämnena. Emel- lertid beslöts, att .denna fråga skulle tills vidare uppskjutas. Enär inbjudning ingått till föreningen att genom ombud del- taga i »Den danske Pigeskoles» årsmöte i Köpenhamn den 12 —14 FÖRENINGEN AF LÄRARINNOR OCH LÄRARE. 111 oktober utsagos fröknarna A. Rönström och Louise Zegolson att vid nämnda tillfälle representera föreningen. I slutet af oktober utsändes ett cirkulär af innehåll, som ofvan angifvits, och en därmed följande promemoria af nedan- nämnda lydelse: Förslag till frågor, som centralstyrelsen ansett lämpliga att upptaga till behandling, 1. Frågan om ökadt anslag till högre flickskolor och samskolor i sam- manhang med den af föreståndarinnor och föreståndare vid Sveriges högre flickskolor och samskolor till Kungl. Maj:t inlämnade petitionen och den af rektor L. M. Wærn verkställda utredningen rörande de ekonomiska förhållan- dena vid de i riket befintliga högre skolor för kvinnlig ungdom och därmed likställda samskolor, hvilka åtnjuta statsunderstöd. 2. Frågan om åstadkommandet af förbättrade pensionsförhållanden för lärarinnor och lärare vid rikets högre flickskolor och samskolor. 3. Frågan om åstadkommandet af lättnad vid skolresor, särskildt om beviljandet af truppbiljett vid de enskilda järnvägarna. 4. Frågan om åtgärders vidtagande för främjandet af skolbibliotekens utveckling i olika riktningar. Vid årets slut lade på 41 kretsar. Agnes Henckel. A. Bendixson. J. A. Lundell. räknade föreningen 836 medlemmar, förde- Stockholm i februari 1902. C. Örtenblad. Matilda Widegren. Elin Rydberg. Louise Zegolson. Susy Silfverbrand. 112 FÖRENINGEN AF LÄRARINNOR OCH LÄRARE. B. Revisionsberättelse. Efter verkställd granskning af Föreningens af lärarinnor och lärare vid Sveriges högre flickskolor och samskolor räkenskaper for år 1901 få undertecknade däröfver afgifva följande berättelse. Inkomster under räkenskapsåret: Årsafgifter af 836 medlemmar____________________________ 1,254: — Utgifter under samma år: Skrifmaterialier_____________________________ 10: 25 Postporton___________________________________ 12: 72 Tryckningsomkostnader och hektogra- fering----------------------------------------- 74: 75 Reseersättningar____________________________ 123: 01 Diverse--------------------------------------- 1: 50 222: 2 Behållning den 31 december 1901. Å sparkasseräkning i Stockholms Inteckningsgarantiaktiebolag in- satta medel______________________ 1,018: 50 Kontant i kassan______________________ - 13: 27 1,031: 77 1.254: — Då räkenskaperna befunnits rätt förda och med vederbörliga verifikationer försedda, få vi, sedan vi tillika tagit kännedom om styrelsens protokoll, tillstyrka, det full ansvarsfrihet måtte styrel- sen beviljas för det gångna räkenskapsåret. Stockholm den 17 februari 1902. Augusta Lithner. Augusta Palmquist. Hjalmar Wallberger. Erklärung. In dem jüngst erschienenen "Svensk-tyskt Konstruktions- lexikon” von herrn C. G. Moren ist ohne meine genehmigung und ohne mein wissen auch mein name auf dem titel genannt. Ich fühle mich daher gedrungen zu erklären, dass ich zwar im jahre 1894 das manuscript einer durchsicht unterzogen habe, seit ende jenes jahres es jedoch geboten fand mit herrn Morén nur noch durch Vermittelung eines rechtsanwalts zu verkehren, und dass ich seit jener zeit an der gestaltung des festes, die das buch in diesen sieben jähren gewonnen hat, völlig unbeteiligt bin und demgemäss alle Verantwortung wie auch alle lobspenden dankend ablehnen muss. Horgr, Didsbury, 19. XII. 1901. ArwidJohannson, professor der deutschen spräche und literatur an der Victoria Universität (Owens College) zu Manchester. Läcobok i geometri af Anna Rönström (Föreståndarinna vid II. Elementarskolan i Lund för flickor) sändes gratis till de lärare i ämnet, hvilka önska taga närmare kännedom om boken. C. IV. K. Gleerups förlag, Lund. pTT »En märkvärdig bok, buren af varm religiös DeT öfvertygelse och innehållande inånga djupa tankar er rörande lifvet efter detta”, yttrar Ny Eckles.-tidn. om det nyligen utkomna arbetet Människan och andevärlden enligt bibeln. Af Arthur Chambers. Öfvers. af H. flygare- Pris kr. 2: 75. ga "Särskildt beaktansvärdt är livad förf, har att säga om den individuella mångfalden i det kommande lifvets gestaltning, om karaktär sbildningens betydelse för det kommande lifvet, om utveckling och uppfostran i mellantillståndet m. m”, yttrar en framstående svensk präst och kyrkoherde i enskildt bref om denna bok.______ Elementarskolan för flickor i Kalmar. Föreståndarinnebefattningen vid denna högre flickskola blir ledig vid nuvarande läsårs utgång. Lön 2,000 kronor för år. Ansökningar med därtill hörande handlingar (inclusive läkarebetyg) böra insändas till Biskopsämbetet före den 15 mars 1902. (G. 21054.) Styrelsen. Vid Christianstads elementarläroverk för flickor blir från instundande hösttermin plats ledig för lärarinna, kompe- tent att undervisa i gymnastik, handarbete, träslöjd (E. Rodhes metod) och teckning (på det lägre stadiet). Lön 1,000 kr.; sex månaders uppsägning. Företräde lämnas den, som kan undervisa i alla ofvannämnda ämnen; men befattningen kan äfven delas så, att lärarinna i gymnastik antages mot ett årligt arvode af 400 kr. och lärarinna i handarbete, teckning och träslöjd mot 600. kr. årligen. Ansökningshandlingar, ställda till Styrelsen för Christianstads elementarläroverk för flickor, insändas före den 1 april till läro- verkets föreståndarinna, fröken Laura Lovén, Christi an stad. Aktiebolaget Christianstads elementarläroverk för flickor. Styrelsen. id elementarskolan för flickor i Ystad blir till instundande hösttermin en lärarinneplats ledig med undervisningsskyldig- het hufvudsakligen i modersmålet i skolans högsta klasser. Sö- kande bör hafva genomgått högre lärarinnesem. eller kunna förete därmed motsvarande kompetensbevis. Lön 1,200 kronor med utsikt till löneförhöjning. . Ansökningar, ställda till föreståndarinnan, skola vara inlemnade före den 1 april. • VERDÄNDI TIDSKRIFT ■ FÖR . UNGDOMENS MÅLSMÄN OCH VÄNNER UTGIFVARE: ANNA SANDSTRÖM 0. LARS HÖKERBERG , MED BITRÄDE AF SIGFRID ALMQUIST, FRIDTJUV BERG OCH N. G. W. LAGERSTEDT TJUGONDE ÅRGÅNGEN 1902 TREDJE HÄFTET Häftets innehåll: - Sid. Flickskolan och medborgarsinnet. Af Lydia Wahlström ____________________ 113 Om geometriundervisningen i England. Af Otto Gallander _________________ 122 Om grunderna för pensionering af lärarinnor vid de högre flick- och sam- skolorna. Af Anna Wijkander -2 128 Lärarinnornas pensioner.. Af 3. A. Lundell - 131 Bokanmälan - 145 En lyckad ungdomsbok. Anmälan af Robinson 154 Meddelanden från Sveriges högre flickskolor och samskolor . - 158 STOCKHOLM LARS HÖKERBERGS FÖRLAG . . PRIS: för årgång kr. 3: 75; för detta häfte 75 öre. Sommarkurser i Stockholm. För anordnande af de redan för länge sedan beramade sommarkurserna i Stockholm under innevarande år har bildats en kommitté, som har till ord- förande h. k. h. prins Eugen och till ledamöter riksdagsmannen Ff. Berg, artisten R. Bergh, intendenten J. Bottiger, professorn G. Clason, prof. G. De Geer, prof. W. Leche (kommitténs sekreterare), intendenten L. Looström, prof. O. Montelius, prof. K. Mörner, prof. C. Wallis och fil. lic. I. Hallberg, före- ståndare för byrån. Dessa sommarkurser, hvilka börja den 10 och sluta den 23 augusti, hafva till uppgift att låta deltagarna lära känna, livad vår hufvud- stad kan bjuda på i kulturellt afseende. Det kommer således att anordnas besök i våra vetenskapliga och konstnärliga museer äfvensom i representativa större industriella anläggningar af olika slag; Stockholms i arkitektoniskt eller historiskt afseende intressanta byggnader komma att beses — allt under ledning af sakkunniga personer, hvilka demonstrera det sevärda på ort och ställe. Till dessa besök skola, där så befinnes lämpligt, knytas orienterande föredrag. Dess- utom komma föreläsningar att hållas i följande ämnen och ämnesgrupper: Arkeologi och yngre kulturhistoria (Stockholms stads historia; ur Stock- holms byggnadshistoria med förevisande af märkligare byggnader m. m.). Konsthistoria på grundval af Nationalmusei samlingar. Om konsten i folkskolan. Biologi (såsom anatomi; blommans historia; näringsfysiologi; om Sveriges växtlif i anslutning till besök i Bergianska trädgården; utvecklingslära m. m.). Medicin (sjukliga förändringar till följd af alkohol, skolhygien, suggestions- terapi, samaritkurs, tandhygien m. m.). Stockholmstraktens geologi (med exkursioner). — Elektricitetslära. — Oorganisk kemi. — Astronomi. — Handelsvetenskap m. m. För dessa förevisningar och föredrag har kommittén lyckats förvärfva flera af hufvudstadens mest kända vetenskapsmän och författare. I planen ingår äfven, utom en fest på Skansen och en utfärd till Grips- holm, att bereda kursdeltagarna tillfälle att mot nedsatt afgift åhöra en opera och ett skådespel. Kommittén är betänkt på att söka utverka nedsatta biljettpris å järnvägar och ångbåtar samt bereda möjlighet till erhållande af billig bostad och spisning för kursdeltagarne. I dessa sommarkurser, hvilka äro afsedda närmast för lärare och lärarinnor vid allmänna läroverk, flickskolor, folkhögskolor och folkskolor, kan dessutom —■ i den mån utrymmet medgifver — enhvar deltaga, som af de anordnade förevisningarna och föreläsningarna tror sig kunna draga någon fördel. Medlemskort, som ger fritt tillträde till samtliga förevisningar, föreläs- ningar, allmänna sammankomster m. m. samt berättigar till den nedsättning i biljettpriset å järnvägar, ångbåtar och teatrar, som kan utverkas, kommer att erhållas till ett pris af 10 kr. Närmare upplysningar beträffande sommarkursernas program samt rörande anmälan till deltagande i desamma komma att meddelas i förra hälften af maj genom tillkännagifvande i tidningarna. Lärobok i geomet af Anna Rönström (Föreståndarinna vid H. Elementarskolan i Lund för flickor) sändes gratis till de lärare i ämnet, hvilka önska taga närmare kännedom om bokfen. C. W. K. Gleerups förlag, Lund. Flickskolan och medborgarsinnet.* Det finns få ord inom den historiska terminologien, hvilka i våra dagar blifvit så missbrukade som begreppet kulturhistoria. För de ojämförligt flesta af den stora bildade allmänheten torde detta begrepp sammanfalla med det myckna, som läroböckerna bruka hänföra till rubriken »seder och lefnadssätt», på sin höjd tillökadt med rubrikerna »andlig odling» samt »handel och näringar». Man tänker icke på att man härvid godtyckligt utesluter det mänsk- liga kulturlifvets nödvändiga förutsättning, en faktor, utan hvilken all mänsklig kultur är otänkbar, nämligen samhällsbildningen och statslifvet. Men lika litet som man kan gifva en redig och uttömmande skildring af en skolas eller en förenings verksamhet, utan att också nämna något om de stadgar och ordningsregler, skrifna eller oskrifna, utan hvilka föreningens eller skolans existens vore otänk- bar, lika litet kan man gifva en ur vetenskaplig synpunkt fullt tillfredsställande skildring af den mänskliga kulturutvecklingen i sin helhet utan att gruppera framställningen kring det ordnande system, den sammanhållande benstomme, som man kallar stats- lifvet. Liksom kroppens harmoniska utdaning i väsentlig mån är beroende af skelettets beskaffenhet, så äro statslif och kulturlif oupplösligen förbundna med hvarandra. Huru mycket man än i våra dagar med åberopande af renässansens exempel må tala om internationell kultur, så är dock detta ett begrepp, som inte riktigt har historiens fasta mark under fotterna — om man nämligen undantager de vetenskaper, som icke hafva med det mänskliga själslifvets utveckling att göra, såsom matematik och naturveten- skap. Liksom det ligger en icke så liten sanning i de Maistre's påstående, att han aldrig råkat på »människan» och inte ens var säker på att hon existerade, enär han endast sett engelsmän, frans- män etc., så kan man från vissa synpunkter försvara det påståen- * Delvis efter ett inledningsföredrag på flickskolemötet, juni 1901. Verdandi 1902. 8 FLICKSKOLAN OCH MEDBORGARSINNET. 114 det, att det icke existerar någon europeisk kultur, endast en svensk, fransk eller tysk etc. — så starkt påverkas kulturen af samhälls- lifvets nationella egendomligheter. Det kan emellertid icke förnekas, att allmänheten i Sverige ända till dessa dagar haft ganska litet sinne för vare sig det nationella draget inom vår kultur eller statslifvets utveckling inom vår historia, ett missförhållande, som är lätt förklarligt i ett land, där kännedomen om statslifvets funktioner ännu spelar en jäm- förelsevis obetydlig roll vid skolundervisningen, särskildt inom flick- skolan. Ty endast genom en grundlig undervisning åstadkommes den sunda, solida uppfattning af begreppet stat, hvarförutan fosterlands- känslan blir frasrik och ovederhäftig. Vi borde vid det här laget ha fått nog af skåltalens och försvarsbasarernas ytliga fosterlands- kärlek, som endast verkar afsmak hos realistiskt och nyktert an- lagda personligheter. Äfven på områden, där man minst väntar det, erfar man följderna af bristen på en verklig uppfostran till medborgerlighet. Hvarje kristendomslärare vet, hur svårt det är att bibringa barn klara begrepp om synder gent emot staten, t. ex. om det orätta i smuggling eller i att lämna felaktiga uppgifter vid taxering. Ännu en anmärkning, denna gång rörande kvinnan ensam. Bristen på medborgarkänsla gör kvinnan oduglig att vara allt hvad hon borde vara just inom hemmet. »Hur vill du lefva för dem dig tillhöra och ej förstå den värld, där de sig röra», säger Topelius, och hur ofta frapperas man icke af moderns och döttrarnas absoluta likgiltighet för faderns eller brödernas syssel- sättning, till och med när denna är af en art, som erbjuder det mest allmänna intresse. Den likgiltigheten — vi lämna dess orsa- ker tills vidare därhän — har mycket gamla traditioner för sig. Man behöfver bara läsa Ellen Fries’ biografi öfver Ebba Brahe för att finna en slående illustration till den själfviskhet i förhål- lande till staten, den slöhet för det allmänna, som äfven under storhetstiden behärskade de svenska kvinnorna. Endast Magnus Gabriel slapp helskinnad undan, tycks det ha bekymrat hans mor föga, hur det gick med det polska fälttåget. Och så långt har humaniteten fört oss bort från de gamla spartanernas »barbari» härvidlag, att de flesta af våra dagars kvinnor säkerligen skulle ansett det »okvinnligt» af henne att ägna något intresse åt annat än sonens öde. Äfven skönlitteraturen har beaktat denna likgiltighet. Jean Paul FLICKSKOLAN OCH MEDBORGARSINNET. 115 gör någonstädes i »Flegeljahre» en skarpsinnig observation härom på tal om den gamla modern, som endast har ett barns förvånade leende att skänka åt den ifver, hvarmed hennes man åhör sonens juridiska examen. Romantiken med sitt svärmeri för kvinnlig oskuld och ljuf förvirring hänförde nog denna intresselöshet till den heliga enfaldens fridlysta område, men nutidens kvinnopsy- kologiska litteratur (George Egerton, Laura Marholm) ådagalägger en viss tendens att föra ut den i striden mot kvinnosaken, väpnad med alla satirens och psykologiens vapen till försvar för sin exi- stens. Det är samma kvinnliga »vildhet» som förr, men numera »klassmedveten» och rustad med teorier om männens »löjliga, klumpiga, ointelligenta» kolartro på systemernas och formernas vikt. Det är åter den gamla modern från Flegeljahre, men denna gång gör hon en dygd af nödvändigheten; denna gång ler hon ej såsom en utanförstående, utan såsom den där själf tagit samma examen som sonen och genomskådat dess onyttighet och dess byrå- kratiska pedanteri. Men i båda fallen hålles kvinnan dock utanför samhället, och så sluter den ultramoderna kvinnliga anarkien, trots allt tal om kvinnans rätt, i själfva verket förbund med ett tusen- årigt status quo, och samfundets stötter, som mycket väl förstå detta, bocka sig också lika ridderligt och tacksamt för sin nya kvinnliga bundsforvandt, som de under sista seklet gjort för den gamla, hvilken öfvertygade sina medsystrar, »att folk och land med Guds hjälp styras oss förutan». Och lika litet som då fattar man nu, att konservatismen egentligen vidgar klyftan mellan könen och genom kvinnans åsido- sättande beröfvar framåtskridandet ett välbehöfligt och mot revo- lutioner garanterande stöd. Mot alla dylika reaktionära tendenser, hvilka — de må nu komma i empire- eller reformdräkt, de må nu tala fru Lenngrens gammaldags hederliga tungomål eller fru Ola Hanssons dansk-tysk- svenska rotvälska — alltid bringa tanken på räfvens förakt för rönnbären, mot all denna hemmens och kvinnornas brist på med- borgarsinne hjälper i grunden endast en förnuftig undervisning om de medborgerliga plikterna och samhällslifvets funktioner. Det är visst, att skoltiden för mången är den enda tid, då han eller hon icke absolut kan undandraga sig .ideella inflytelser, och flick- skolan skulle därför begå en stor försummelse, om den icke be- gagnade sig af sin rätt att söka gifva sina lärjungar någon lef- 116 FLICKSKOLAN OCH MEDBORGARSINNET. vande föreställning om dessa ting. Detta synes mig endast kunna ske genom en historieundervisning, som i vida högre grad än hvad nu vanligen är fallet upptager statsförfattningshistorien pä sitt program. Härvid har dock flickskolan att kämpa mot en alldeles sär- skild svårighet: den förut omnämnda kvinnliga likgiltigheten för dylika saker. Vi ha omtalat den som en brist, men den kan del- vis ursäktas, om vi besinna dess orsaker; den sammanhänger ju med kvinnans saknad af vissa medborgerliga rättigheter. Lärjungarnas blickar säga ofta alltför tydligt, att dessa ting angå far och brö- der, men icke dem själfva. Och nog kan man stundom känna sig benägen att förlåta flickornas sömnighet under lektioner, som behandla ämbetsverk, där de aldrig kunna spela någon roll, eller riksdagar, hvartill de icke ha rösträtt. En annan svårighet, som flickskolan dock ej är ensam om, ligger i ämnets abstrakta karaktär. Visserligen kan det icke vara meningen att på upplysningstidens manér resonera ins blaue om mänskliga rättigheter och skyldigheter, utan ifrågavarande under- visning måste lämnas åt de historietimmar, som äro ägnade åt öfversikter öfver svenska statsskickets utveckling. Detta lär i goss- skolan alltid blifva gymnasiets sak, och att bibringa gossar och flickor i t. ex. gymnasialstadiets tre högsta klasser något begrepp om samhällsidéen och samhällsbyggnaden är alls ingen omöjlighet. Men de flesta flickor sluta redan med 8:de klassen, och att gifva dessa en låt vara mycket elementär föreställning om statskun- skap är icke så lätt, då ämnet oundvikligen berör abstrakta frågor och dessa lärjungars vana vid att följa ett mera abstrakt resonemang knappast torde öfverstiga gossarnes i 6:1. Om be- gafningen härför kan jag icke yttra mig; det är ju möjligt, att den genom starkare träning skulle kunna uppbringas till högre resultat. Ifrågavarande undervisning måste sålunda framför allt få till uppgift att öfvervinna det abstrakta genom att förvandla det till konkret. Detta sker enklast så, att statskunskapen, utan an- vändning af särskild lärobok, genom lärarens muntliga framställning småningom inplockas från öfversikterna till den historiska texten, nämligen på sådana ställen, där detta till följd af sammanhanget låter sig göra på ett naturligt sätt. Våra medeltidslagar samman- hänga ju oupplösligen med Folkungarnes historia, och uppkomsten af våra moderna ämbetsverk hör lika naturligt under rubriken Gustaf II Adolf som indelningsverket hör till Karl XI. Skildringen af ståndssamhället i dess kulmen såsom adelsvälde bör hänföras till 1600-talets båda förmyndarstyrelser, klassamhällets uppkomst FLICKSKOLAN OCH MEDBORGARSINNET. 117 åter betonas under rubriken frihetstiden. Ät riksdagar, sådana som 1527, 1650 och 1789, ägnas en tämligen detaljerad fram- ställning. Det sålunda meddelade kan sedan närmare innötas i minnet, genom att man, för hvarje gång en redan förut omnämnd institution ånyo dyker upp, företar en liten repetition af hela dess utvecklingshistoria, t. ex. på tal om säkerhetsakten både blickar tillbaka på Erik XIV:s nämnd och justi tierevisionen och framåt på den nuvarande högsta domstolen, eller vid riksdagen 1650 låter barnen uppräkna Sveriges olika reduktioner och deras ledare. Inom vår nyaste historia åter bör det vara själfklart, att minst tre timmar i 8:de klass ägnas ensamt åt vårt nuvarande statsskick, hvarvid riksdagarna 1840 och 1866 böra komma till heders. Inom allmänna historien är naturligtvis tiden efter 1789 den genom samhällsreformer viktigaste. Men vid repetitionen kunna den stora revolutionen samt Napoleonstiden och Greklands och Italiens frihetskrig mycket väl maka åt sig en smula för en vid- lyftigare framställning af de tre sista franska revolutionerna, sär- skildt de med februari- och septemberrevolutionerna sammanhäng- ande kommunistupproren. Detta dock icke blott för att ingifva barnen en välbehöflig skräck för socialismens och kommunismens förlöpningar, utan framför allt för att tjäna som den lämpliga historiska bakgrunden till en något närmare redogörelse för den moderna socialismen, sådan den under slutet af 1800-talet ut- vecklat sig, till skillnad från den gamla utopiska rörelsen före 1848. Socialismen är en företeelse, hvars yttringar alla svenska stads- barn mer eller mindre, förr eller senare, med eller mot sin vilja måste få för sina ögon, och det är oklokt, icke minst ur mot- ståndarens synpunkt, att icke lämna det uppväxande släktet ur de högre klasserna annan upplysning därom, än den som vanligen meddelas dem i hemmen eller genom t. ex. Odhners lärobok, sista upplagan — att socialdemokratin är en rörelse, som går ut på att omstörta samhället. Det är ju framtidens bildade opinion, som skall bestämma, om »fjärde ståndet» skall komma fram på revolu- tionens eller på de lugna reformernas väg. Ännu alltjämt är dock opinionen just bland de bildade alltför benägen att förblanda socialismen dels med den förut omnämnda, af Owen och Saint-Simon väckta Utopismen, som våra dagars socialdemokrater förakta, dels med anarkismen, hvilken de frukta som sin värsta fiende, dels slutligen med en religionsfientlighet, som dock är så föga nöd- vändig för deras teorier, att man numera på allvar kan tala om »kristlig socialism». För de allra flesta af våra bildade kvinnor torde det sålunda vara en nyhet, att den moderna arbetarrörelsen 118 FLICKSKOLAN OCH MEDBORGARSINNET. till stor del grundar sig på en af vetenskapsmännen debatterad, nationalekonomisk teori, hvilken betraktar frihandel och konkur- rens som ett ondt och därför vill låta staten reglera de ekonomiska förhållandena, d. v. s. sträfvar att införa icke anarki, men full- komlig statsdespotism på detta område. Men hur skall »en upp- lyst opinion» kunna bekämpa en sådan rörelse, om det väsent- liga, nämligen upplysningen, härvidlag fattas? Naturligtvis kan det icke bli fråga om att för 15 och 16 års flickor referera Marx’ värdeteori, hvarpå våra dagars socialism egentligen grundar sig, men äfven därförutan är det ingen omöjlig- het att på en eller två lektionstimmar med en normal 8:de klass få bukt med det värsta af ofvan skildrade begreppsförvirring. Det är i själfva verket icke svårare än att meddela det begrepp om t. ex. merkantilsystemet eller om protektionism och frihandel, som läroboken fordrar. Att anskaffa tid till allt detta vid 7:de och 8:de klassernas vanliga historierepetition torde icke vara så omöjligt, som det vid första påseendet kan förefalla. Den som icke försökt det, anar ej, hur mycken repetition och hur många upprepningar man inbespar genom att, såsom redan nu vid åtskilliga flickskolor lär vara van- ligt, läsa allmän och svensk historia jämnsides med hvarandra, så att läxorna stundom, särskildt i fråga om reformationen, trettioåriga kriget och Napoleonskrigen, hämtas ur båda läroböckerna på samma gång. På detta sätt vänjas barnen tidigt vid den själfverksamhet, som består i att jämföra två olika framställningar af samma sak eller i att leta ut de stycken ur den ena läroboken, som beröra den läxa man fått i den andra, t. ex. att taga reda på sjuåriga kriget i sammanhang med vårt pommerska krig. Naturligtvis får man på detta sätt i början, exempelvis under höstterminen i 7:de klass, repetera endast allmän historia, tills den tidpunkt kommer, då man kan rycka in med äfven den svenska. För öfrigt kan repetitionen utan någon olägenhet förkortas, genom att allmänna historien börjas först med Grekland och svenska historien först vid den tidpunkt, då den kan sägas börja blifva något så när känd, nämligen med Birger Jarl. Hela vår tidigaste historia kan sålunda vid repetitionen mycket väl reduceras till två eller tre lektioner om nordmannatågen och den svenska kyrkans uppkomst och utveckling till och med Skänninge möte — detta dock i. närmaste samband med motsvarande epoker af allmänna historien. Vidare böra de geografiska öfversikterna för jämförelsens skull slås ihop två och två för hvarje lektion. Och sådana anekdotartade episoder, till hvilka barnen redan i små- FLICKSKOLAN OCH MEDBORGARSINNET. 119 klasserna samlat tillräckligt stoff, kunna vid repetitionen saklöst utelämnas, t. ex. beskrifningen på Stockholms blodbad samt på slagen vid Lützen och Narva, Gustaf Vasas ungdomshistoria och äfventyr i Dalarne, detaljerna af Gustaf Adolfs preussiska och Karl X:s samt Karl XII:s polska fälttåg o. s. v. På detta sätt bör klagan öfver bristande tid kunna undvikas och det viktigaste af såväl svenska som allmänna historien utan svårighet medhinnas på två timmar i veckan under de båda sista skolåren. Om man slutligen icke alltför skrupulöst föresätter sig att för hvarje gång fråga ut läxans alla detaljer, bör man dessutom kunna hinna med att gifva lärjungarna ersättning för de nyss uppräknade »roliga» bitarna, hvilka vid repetitionen öfverhoppats. Jag tänker härvid icke så mycket på de små pedagogiska knep, hvarmed en vaken lärare vet att krydda en bit statsförfattningshistoria och göra den aktuell, t. ex. omnämnande af ett ämbetsverks nuvarande lokaler eller af för lärjungarne tillfälligtvis bekanta namn på inne- hafvarne af vissa högre ämbeten, ja till och med hänvisningar, naturligtvis utan partiagitation, på kända dagspolitiska händelser. Vida viktigare är nämligen dels användningen af urkunder, dels grupperandet af framställningen kring vissa särskildt för stats- författningshistorien betydande personligheter. Det torde vara onödigt att här upprepa något af det myckna, som på sista tiden både skrifvits och talats om lärjungarnas intresse för »brefvens bevisning». Själf har jag funnit, att man redan i 7:de klass är tacksam för t. o. m. så abstrakta saker som utdrag ur våra medel- tidslagar, hvarvid man dock naturligtvis får plocka ut det mest konkreta. Så återgifva lärjungarna gärna själfva Upplandslagens beskrifning på eriksgatan, sentera företalets omnämnande af Moses som sitt folks »förste lagman» och observera mycket väl skillnaden mellan äldre västgötalagens bestämmelse om konungens utnämning af biskop »utn uixlt» och Skänninge-mötets bestämmelse om biskopsval. Några af Magnus Ladulås’ stadgar, såsom om våld- gästning och om kungsfrid, äro också mycket lämpliga på detta stadium, där redan språkets ålderdomlighet är en källa till intresse. Utom E. Hildebrands Svenska läsebok I, äro Hjärnes Valda medel- tidstexter* här att rekommendera för sitt rikhaltiga och dock lätt- handterliga urval af dokumenter, ehuru de naturligtvis icke bespara läraren det för öfrigt tämligen lättskötta besväret af muntlig öfver- * Erhålles till nedsatt pris från Historiska föreningen i Uppsala. — Det behöfver väl icke påpekas, att följande litteraturhänvisningar afse de billigaste och lättast åtkomliga af hithörande arbeten. 120 FLICKSKOLAN OCH MEDBORGARSINNET. sättning från fornsvenska. För prepareringen af detta ämne, som kanske förefaller äfven mången van historielärarinna jämförelsevis främmande, vill jag för öfrigt endast nämna tvenne intressanta upp- satser af Hjärne: Helsingelif under Helsingelag (i Heimdalls folk- skrifter) och Skandinavisk laghistoria (i Svensk tidskrift 1876). För reformationstidehvarfvet finnas tre populära småskrifter med pedagogiskt användbara källutdrag rörande statsskickets utveckling under denna tid, nämligen Hjärnes Riksdagen i Västerås 1527 samt E. Hildebrands Gustaf Vasa (ypperlig belysning af konungens förhållande till allmogen och kyrkan) och slutligen K. Hildebrands Uppsala möte, de båda sistnämnda i Heimdalls folkskrifter. För 16- och 1700-talens statsförfattningshistoria har man dels de båda, af Hallendorff och Clason utgifna små utdragen ur Gustaf Adolfs skrifter, där exempel på konungens riksdagstal finnas anförda, dels Geijers värdefulla utdrag ur offentliga handlingar (t. ex. riksdagsordningen af 1617) i »Svenska folkets historia» och Ellen Fries’ rikhaltiga redogörelser för rådssammanträden och riksdagar i »Svenska kulturbilder». Slutligen kan knappast behöfva tilläggas, att svenska flickor icke böra få lämna skolan utan att ha fått de sista lektionerna öfver vårt statsskick illustrerade genom läsningen af några de enklaste paragraferna af 1809 års regeringsform jämte någon bit af det därtill hörande memorialet. Såsom kortfattade orienterande arbeten öfver socialismen vill jag, utom Fahlbäcks »Stånd och klasser» samt Bergströms »Kommu- nism och socialism», endast nämna tvä af Verdandis småskrifter (af Branting och Danielsson), hvilka, ehuru skrifna af socialdemo- krater, utmärka sig genom en lugnt refererande ton och innehålla flerfaldiga för skolbruk lämpliga utdrag ur Marx’ »das Kapital» m. fl. arbeten. Användningen af källskrifter är dock endast ett sätt att göra undervisningen lefvande. Vi ha i förbigående omnämnt äfven ett annat medel, som visst icke utesluter det förra, nämligen fram- ställningens grupperande kring vissa personligheter. Att barn ha intresse för det personliga och för mänskligt själslif är en sak, som man ej behöfver vara historielärare för att kunna konstatera. Därom vittna tillräckligt alla mera försigkomna skolbarns . flitiga privata debatter om Karl XII och Gustaf III, hvar- till på sista tiden kommit de båda historiska modefrågorna, Kristina och Napoleon. Äfven sådana historielärare, som eljest hysa föga intresse för det personliga, måste dock småningom komma att inse dettas vikt för undervisningen, om också blott såsom under- lättande inlärandet af vissa nödvändiga namn, hvilka på grund af FLICKSKOLAN OCH MEDBORGARSINNET. 121 lärobokens knapphändighet eller personernas relativa obetydlighet mycket snart glida ur minnet. Hvem vill t. ex. åtaga sig den otacksamma uppgiften att inplugga nyare tidens spanska eller danska kungalängder i en klass, utan att ha några karakteristiska drag om de olika personligheterna att sockra in listan med? Kanske har man dock alltför litet beaktat möjligheten af att gruppera äfven statsförfattningshistorien kring framstående per- sonligheter. Liksom man skapat en förment motsats mellan det statsliga och det kulturella, har man måhända också tänkt sig klyftor mellan det statsliga och det personliga. Så kommer det sig, att de mer »romantiska» bland våra store män och de mer »dramatiska» bland dessas bedrifter ofta få spela en opropor- tionerligt framstående roll i historieundervisningen på bekostnad af sådana det fredliga samhällsarbetets hjältar som Karl IX och Karl XI, Johan Gyllenstjerna och Arvid Horn. På lägre stadium är ju det romantiska fullt i sin ordning, men hvad beträffar 7:de och 8:de klasserna, undrar jag, om man icke väl mycket miss- tror deras receptivitet genom ■ att icke tilltro dem sinne för äfven fredliga bragder. Det talas i våra dagar icke så litet om kvinnans uppgift att vara »idéernas väktare» mot en materialistisk och ideallös tids- riktning. Det ligger nog sanning i detta tal, icke minst hvad fosterlandskärleken angår. Men skola vi komma någon hvart i kampen för idéer, så kräfves det framför allt, att vi basera våra sträfvanden på kunskapernas fasta mark, och därvid är flickskolans skyldighet gifven. Lydia Wahlström. Om geometriundervisningen i England.* Af Otto Gallander. För att förstå engelsmännens anordning af geometriunder- visningen måste man ha klart för sig vissa allmänna skolför- hållanden. Undervisningen i de engelska skolorna behärskas helt och hållet af examina. Dessa äro uteslutande skriftliga, och man kan få en föreställning om dem genom att tänka sig vår skriftliga studentexamen till sitt omfång mångfaldigad och återkommande för hvarje klass åtminstone en gång om året. Examensskripta * Materialet för denna uppsats har jag under en med statsunderstöd före- tagen resa förlid en sommar samlat dels genom auskultation i University College School i London samt i St. Paul’s School i London dels genom samtal med M. E. Sadler, M. A., Director of Special Inquiries for the Board of Education, J. S. Thornton, f. d. rektor vid Victoria Park School i Manchester, J. L. Paton, M. A., rektor vid University College School i London, S. T. Jones, B. A., lärare i matematik » » » » » A. Kahn, M. A., » » » » » » » » F. W. Walker, Litt. D., rektor vid St. Paul’s School » » F. S. Macaulay, M. A., lärare i matematik » » » » » » E. J. MacCarthy, M. A., rektor vid King Edward’s School i Birmingham, J. J. Findley, M. A., rektor vid Intermediate School for Boys i Cardiff, Jones, M. A., rektor vid samskolan i Barmouth, A. Sainsbury, lärarinna i matematik » » » » W. H. H. Hudson, M. A., professor vid King’s College i London, O. Henrici, Ph. D., professor vid Central Technical College » > J. Perry, D. Sc., F. R. S., professor vid Royal College of Science » » H. T. Gerrans, M. A. Mathematical Lecturer i Oxford, J. W. L. Glaisher, Ph. D., F. R. S., Mathematical Lecturer i Cambridge, O. J. Lodge, D. Sc., L. L. D., F. R. S., universitetsrektor i Birmingham, H. L. Withers, M. A., professor vid Owens College i Manchester, A. L. Bowley, Lecturer in Mathematics vid Reading College, D. Mair, Examiner in Mathematics for the Civil Service Commission, samt genom biblioteksstudier. Några af de i föreliggande uppsats behandlade förhållandena har jag vid- rört i en tidigare uppsats: »Några reseintryck från engelska skolor». Ped. Tidskr. 1897. OM GEOMETRIUNDERVISNINGEN I ENGLAND. 123 rättas och pointtal sättas på hvarje skriptum af de examinerande myndigheterna (ej af läraren i klassen i de resp, skolorna), och resultaten publiceras. Några få elever, som nått de högsta point- talen, få så stora stipendier, att de för dem kunna studera vidare flera år för att så åter sättas i tillfälle att förvärfva ännu större o. s. v., tills de aflagt de högsta examina. Men ej nog med, att de på detta sätt kunna förvärfva sig kostnadsfri undervisning; deras namn förevigas pä stora anslagstaflor i den skola de tillhört, och äfven på andra sätt äras de af denna skola.* De, som nått jämförelsevis högt pointtal, men ej nog för att eröfra stipendier, äras äfven de, nämligen genom att jämte pris- tagarna placeras efter pointtal i kataloger etc. Detta skarpa medel att egga lärjungarnas ambition, som användes ända upp i universi- teten, har naturligtvis moraliska konsekvenser. Säkert är, att det eggar till stor flit. En universitetsprofessor Glaisher i Cambridge sade mig, att han ej ville införa systemet, om det ej funnes, men han visste ej något medel, som i lika grad eggade studenterna till flit. I oförståndiga lärares händer kan det nog menligt inverka på vissa individer. Jag hörde dock ingen, som egentligen trodde på att det i sin helhet verkade skadligt. Engelsmännen förstå att vända det så, att eleverna arbeta för sin skolas, sitt universitets, sitt regementes ära o. s. v. De fostra härigenom samhörighets- känslan. En akademiskt bildad person tillhör för hela sitt lif den skola och det College, där han fått sin bildning, och det är för honom en hederssak att genom sitt lif och sitt arbete hedra de institutioner han tillhör. Vi ha något af detta inom vissa adels- familjer, inom hvilka det gäller för individen att hedra namnet. Det är lätt att inse, hvad det skall betyda för ett land, att en sådan känsla fostras hos massor af individer. En annan verkan af examensväsendet måste ock framhållas, för att man skall förstå anordnandet af geometriundervisningen i England. Ej blott eleverna äro beroende af det pointtal de nä i examina. Äfven lärarnes ej blott anseende utan äfven ekonomiska ställning beror på dessa pointtal. En medveten eller omedveten hufvudsynpunkt för valet af metod vid deras undervisning blir att preparera eleverna för examen alldeles som i våra s. k. student- fabriker. Men ej blott metoden påverkas af detta system; äfven föremålet för studierna. Man måste naturligen studera sådant, * I detta sammanhang må erinras om att pristagare i kricket och fotboll hedras på samma sätt och anses fullt jämbördiga med dem, som fått pris för kunskaper; de få dock ej någon ekonomisk vinst af sin skicklighet. 124 OM GEOMETRIUNDERVISNINGEN I ENGLAND. hvari man kan ge vackra examensuppgifter. På uppställandet af dessa nedlägges ett oerhördt arbete i England. Vid de engelska universiteten upptages flera hundra vetenskapsmäns tid däraf. Det är nämligen en hederssak för ett universitet, att dess uppgifter äro vackra och originella. Följden är, att universitetslärarne, såsom professor Gerrans i Oxford klagade, ej få tid att skrifva veten- skapliga arhandlingar. En annan följd är, att deras läroböcker i. ren och använd matematik bli synnerligen rika på utmärkta ex- empel, hvilka utplockats från examensuppgifter. - Ett hufvudsyfte för mig var att söka få reda på hvarför engelsmännen ativända Euklides. Professorerna svarade, ofta med en viss blygsel: »Det är så lätt att examinera efter Euklides. Man har alla satser i en viss ordning. Se t. ex. hur det är i »geometrical conic’s» (syntetisk behandling af koniska sektioner, ett ämne, som vi lyckligtvis ej studera)®. Vi ha där en massa olika läroböcker med satserna i olika ordning. Om vi i examen vilja ge en sats att bevisa, så kunna vi ej föreskrifva hvad eleven får stödja sig på. Lösningen af ett gifvet problem kan för den, som läst ett visst arbete, framgå som en omedelbar följd af någon där före- kommande sats, under det att den för en annan, som ej läst samma arbete, ställer sig mycket svår. Hvad skall man under sådana förhållanden då ge för point för problemet?» Detta resonement hörde jag många gånger och af framstående vetenskapsmän. Äfven skolmän upprepade det. De hade dock äfven ett annat skäl för Euklides bibehållande: »Universiteten ge oss examensuppgifter, där Euklides fordras. Det ges nämligen sådana uppgifter som: bevisa den och den satsen i Euklides.» Det är visserligen tillåtet att ge ett annat bevis än det Euklideiska, men man får lof att vara säker på nummerföljden; ty stöder sig eleven på en sats, som enligt Euklides kommer efter den ifråga- varande, räknas examensuppgiften såsom orätt. Prof. Glaisher var medveten om detta resonement af skol- * Jag hörde en lektion i geometrical conics: Läraren började med att framställa en exposé öfver 4 olika metoder att lösa ortproblem på hyperbeln, och han erinrade därvid om motsvarande satser för ellipsen samt visade till- lämpning af dessa metoder på några problem. Lösningarna voro synnerligen fina, men då pojkarna sedan skulle lösa problem på egen hand, visade det sig, att valet af metod var allt annat än lätt, och jag prisade i mitt sinne både min egen lycka att slippa undervisa i sådant och våra svenska pojkar att slippa spilla sin kraft på slikt. OM GEOMETRIUNDERVISNINGEN I ENGLAND. 125 karlar; men han framhöll, huru glada de äro att kunna ge ett sådant skäl. I allmänhet känna de ej något annat geometriskt system än det Euklideiska, och det skulle vålla dem stort besvär att sätta sig in i ett annat och utarbeta metodik för detsamma. Då nu härtill kommer engelsmännens benägenhet för konservatism, så kan man frestas att tro, att Euklides har en mycket säker position i England, och jag hörde också blott en, som ansåg det möjligt, att Euklides snart skulle kunna utträngas ur engelska skolor. Som sagdt, hufvudskälet är examenssynpunkten. Professorerna Glaisher och Hudson uttalade äfven i förbigående ett annat skäl: »Är det bättre, som bjudes oss till ersättning?» Ett par andra frågor, som jag sökt få besvarade, ha varit: Hvad åsyftas med att drifva lösning en af svåra geometriska pro- blem? och ha eleverna valuta för det arbete, som därpå nedlägges? Dessa frågor äro naturligen svåra att besvara på rak arm. De egentliga skäl, som gåfvos för att så mycken vikt lades vid geome- trisk problemlösning i England, voro, dels att det är lätt att exa- minera i geometrisk problemlösning, dels att problemens lösning är en fin tankegymnastik.* Prof. Gerrans, som i allmänhet på mina frågor sökte ge objektiva svar, och ej sina egna tankar, svarade med att hänvisa till det faktum, att universitetet i Cam- bridge, som alltid varit ansedt att ge svårare problem i examina än Oxford, vid sista examensperioden svängt om och gifvit jäm- förelsevis lätta, och det lät på nämnde professor, som om han'ej ogärna såg, att ej synnerligen svåra uppgifter gåfves i geometri. Den af prof. Gerrans nämnda förändringen torde framtvingats af det faktum, att allt färre studerande välja ren matematik till föremål för sina studier både i skola och vid universitet. De välja hellre fysik och mekanik etc. Och det är klart, att bland ett folk, där redan inom skolan friheten är så stor som i England, det ej är möjligt att upprätthålla studiet af ett ämne, som skapats till största delen på ett så onaturligt sätt som genom examina. Det engelska folket är alltför praktiskt för att låta dupera sig af skimret från deras vackra** skolmatematik. Doktor Macaulay * Då jag talade med prof. Henrici, som ovanligt nog ägde rätt att själf examinera sina lärjungar, om detta ämne, fällde han ett tänkvärdt yttrande: »Mina enda censorer äro mina f. d. elever. De må döma, om jag gifvit dem det de behöfva eller ej.» ** Deras uppgifter äro ytterligt eleganta. Det är en njutning att se de vackra lösningarna; men jag ville ej alltid ta ut dem. En professor erkände, att de stå i löst samband med egentlig matematik och att ej de bästa mate- matici komma till de bästa examensresultaten; men vid deras lösning fostras fyndighet och snabbhet i tankegången, och det är också värdefulla egenskaper. 126 OM GEOMETRIUNDERVISNINGEN I ENGLAND. klagade häröfver från skolans synpunkt och professor Glaisher från universitetets. Och det var denne, som i detta sammanhang uttalade sin tro, att Euklides’ dagar snart skulle kunna vara räk- nade i England. Sannolikast kommer han att försvinna, emedan inga komma att studera demonstrativ geometri. Ett reformyrkande, som hade målsmän både vid skolor och universitet, var, att koordinatgeometri i mycket elementär form borde komma betydligt tidigare, än nu är förhållandet. I regeln införes den nu först sedan eleverna studerat »geometrical conics». Den, som var mest radikal i detta afseende af alla jag hörde talas om, var professor Perry. Han yrkar starkt på. att man ej skall uppta tid med att bevisa sådant, som eleverna tro på utan bevis, och han förordar induktionsbevis för eleverna, ända tills de äro en 16 å 17 år. Således böra de enligt honom förvärfva sina kunskaper i geometri genom att rita noga, mäta och draga slut- satser. Vidare låter han redan föga försigkomna elever rita kur- vor på rutadt papper för att på så sätt besvara ganska svåra frågor. Med dessa ord torde hans metod kunna skisseras. Den är så intressant, att den torde förtjäna att bli känd i vårt land, och hoppas jag därför i en särskild uppsats få återkomma till den. Perry har utarbetat sin metod närmast för tekniska afton- skolor, men mycket däraf kan nog användas äfven i andra skolor. Den har väckt mycket uppseende. Den gamla skolans män — och dit höra flertalet matematiklärare — tycka ej om slika ny- heter, som Perry kommer med. Men däremot omfattas hans idéer med intresse af flere professorer. Alla tycka nog, att han går väl långt, men han är ju ej den ende reformator, som gjort så. Professor Withers i Manchester ansåg, att han höll tillbaka ele- verna genom att för sent låta dem höja sig från den konkreta grund, hvarpå det abstrakta tänkandet måste hvila. En konsekvens af denna reform är, att man ej bör hålla så förtvifladt hårdt på den rena geometriska metoden, utan tillämpa algebran på geometrien, när helst det visar sig lämpligt och i hvilken form som helst. Denna konsekvens vilja dock få draga.* I många skolor börjas geometriundervisningen med studierna af Euklides. Detta är dock en öfvervunnen ståndpunkt i de bättre * Bland dessa må nämnas: prof. Lodge, Birmingham, prof. Withers, Manchester, prof. Henrici, London. OM GEOMETRIUNDERVISNINGEN I ENGLAND. 127 skolorna. Där grundlägges geometrien medelst åskådningslära, teckning, mätning, slöjd etc. Professorer vid tekniska läroanstalter framhöllo som en väsentlig brist i geometristudiet, att ingen plats lämnades åt deskriptiv geometri, och de betonade i detta samman- hang vikten af att lärare i geometri genomgått en ordentlig kurs i teckning. Hvad nu inlärandet af Euklides angår, så må några meto- diska egendomligheter påpekas. I stor utsträckning användes en metod, som nog stundom torde förekomma hos oss på andra områden, men ej på detta, där dess lämplighet visserligen må sättas i fråga. Eleverna få en tes och så ett antal lätta problem, — lättare än de af oss använda öfningssatserna — som kunna lösas medelst den, och göras så förtrogna med satsens innehåll, och först därefter få de lära sig bevisa satsen. Eleverna få ytterst sällan föra kritan själfva utan få blott säga, hur läraren skall dra den eller den linjen, och de tvingas på detta sätt att uttrycka sig klart och ge fullständiga definitioner på de bokstäfver, som utsättas på figuren. Uttrycka elever sig tvetydigt, är läraren kvick att dra orätt linje eller placera bok- stäfverna annorstädes, än eleven egentligen vill. En annan metodisk anordning, som i England användes i vida större grad än hos oss, är, att eleverna få arbeta på egen hand, hvar och en får gå på bäst han kan, och lärarens verk- samhet inskränker sig till att tillse, att de arbeta, samt till att hjälpa dem, som fastnat. Då klasserna äro små, torde metoden vara god, men vid våra stora läroverk torde den ej kunna an- vändas i stort högre grad, än redan är fallet. Matematiska hemskripta användas i stor utsträckning. Poj- karna få några få problem, och dessa besvaras skriftligen på lösa lappar. Rättandet af dessa sker på det sätt, att läraren tittar på några; den lärjunge, som han vid ett hastigt påseende finner ha vackraste lösningen, får visa den på svarta taflan. Ofta tar han dock hem skripta och ser igenom dem. Han läser ej hvarje ord utan ser blott till, att hufvudpunkterna äro riktiga. Är slut- resultatet i en räkning felaktigt, markerar han det, och pojkarna få själfva leta reda på, hvar felet är. Om grunderna för pensionering af lärarinnor vid de högre flick- och samskolorna. De utredningar, som under det sista året blifvit gjorda an- gående de högre flick- och samskolornas ekonomiska förhållanden, hafva bland annat ådagalagt, att det är ytterst illa sörjdt för de vid dessa skolor anställda lärarinnornas ålderdom. Det är knappt mer än hälften af de s. k. ordinarie lärarinnorna, som äro medlemmar af någon pensions- eller lifränteanstait, och äfven bland dessa bäst lottade är det endast ett ringa fåtal, som kan påräkna mer än 400 kronors pension. Det är då naturligt, att man på skilda håll börjat arbeta för afhjälpandet af dessa missförhållanden. Förliden höst inlämnades till regeringen tvenne underdåniga petitioner om förhöjdt statsbidrag till pensionsafgifterna för medlemmar af »Pensionsinrättningen för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för qvinlig ungdom». För när- varande har styrelsen för »Svenska lärarinnornas pensionsforening» inledt undersökning af pensionsförhållandena för samtliga lärarinnor vid de ifrågavarande läroverken. I det andra häftet för i år af tidskriften »Skolan» återfinnes en af Uppsala kretsförening fattad resolution angående önskemålen för den blifvande pensioneringen, och inom kort kommer säkert den viktiga frågan att blifva föremål för öfverläggningar inom landets öfriga kretsföreningar. Ehuru det naturligtvis är omöjligt att framställa något egentligt förslag till förbättrad och allmännare pensionering, förrän en grund- lig utredning af de bestående förhållandena och en matematisk beräkning af eventuella kostnader föreligga, hafva följande tankar icke desto mindre utkastats för att underlätta diskuterandet af de önskemål, som tills vidare böra uppsättas. Det är af vikt, att då en kår vill framställa sina fordringar, det tages hänsyn icke endast till hvad man möjligen skulle kunna önska sig, ja, hvad man möjligen skulle kunna anse rätt och billigt att erhålla, utan äfven till hvad som under förhandenvarande förhållanden synes möjligt att ernå. Den, som siktar för högt, skjuter lätt öfver OM GRUNDERNA FÖR PENSIONERING AF LÄRARINNOR. 129 målet. Jag anser visserligen, att det icke vore det ringaste för mycket, om en lärarinna vid våra högre flickskolor efter 30 års mödosamt och plikttroget arbete erhölle en pension af 800 kr., men jag befarar, att en sådan pensionering skulle kräfva betyd- ligt större årliga pensionsafgifter, än vare sig staten eller skolor och lärarinnor skulle vilja ikläda sig, och att den dessutom genom sina konsekvenser sannolikt skulle leda till att pensioneringen blefve begränsad till endast ett mindre antal privilegierade lärarinnor. Det är af dessa skäl som jag för min del stannat vid tanken på att man tills vidare icke borde begära mer än 600 kr. För öfrigt har jag till grund för nedanstående utkast hufvudsakligen att anföra följande: I. 400 kronors pension är alldeles otillräcklig. II. Lika viktigt som det är, att pensionen för medlemmar af »Skolornas pensionsinrättning» höjes, är äfven, att något däremot svarande göres för det dubbelt så stora antal ordinarie lärarinnor, som antingen tillhöra annan pensionsanstalt eller icke ha sörjt något alls för sin ålderdom. . III. Våra högre flick- och samskolor äro icke ännu statens läroverk utan blott af staten understödda. IV. Statskontoret har uttalat sig för den princip, att pensions- afgifterna borde repartiseras lika mellan stat, skola och lärarinna. V. Ett stort antal skolor och lärarinnor kunna icke ännu bära alltför stora pensionsafgifter. VI. Enligt professor Lindstedts beräkning skulle det för hvarje vid 55 års ålder utfallande 100 kronors pension för en vid 25 års ålder i pensionsinrättningen inträdande lärarinna er- fordras en årlig afgift af c:a 25 kronor, och i medeltal för alla öfver 2 5 år varande medlemmar af »Skolornas pensionsinrättning», ifall dessa skulle erhålla höjd pension utan att för densamma erlägga retroaktivafgifter, en årsafgift af c:a 30 kronor. Utkast till grunder för pensioneringen. I. Ordinarie lärarinna vid högre flick- eller samskola — vare sig skolan är statsunderstödd eller för öfrigt är med de statsunder- stödda fullt likställd — bör erhålla pension vid 55 års ålder efter 30 tjänsteår. . Anm. Som ordinarie räknas dels föreståndarinna, dels lära- rinna med minst 18 lektionstimmars tjänstgöring. Öfningslärarinna må sammanräkna lektioner i olika läroverk. Verdandi 1902. 9 130 OM GRUNDERNA FÖR PENSIONERING AF LÄRARINNOR. II. Pensionsafgifterna böra erläggas med 25 % af lärarinnan, 25 % af skolan och 50 % af staten. III. Pensionen bör för lärarinna, som vid 25 år ingår i »Skolornas pensionsinrättning» eller som efter 25 års ålder däri ingår med erläggande af de höjda retroaktivafgifter, som komma att erfordras, utgöra minst 6 o o kronor. IV. Efter pensionsreformens genomförande bör hvarje ny lärarinna vid statsunderstödd skola vara skyldig att ingå i ^Skolornas pensionsinrättning» och skolan gifvetvis vara skyldig att för henne lämna bidrag. Detaljer af tillämpningen under öfvergångstiden. i. Lärarinna, som är öfver 25 år, men icke ännu uppnått 30 år, bör om möjligt genast ingå i »Skolornas pensionsinrätt- ning» med erläggande af retroaktivafgifterna (hvilket kan baseras på amortering). 2. Lärarinna, som är öfver 30 år och icke är villig eller i stånd att bereda sig inträde i »Skolornas pensionsinrättning», men som i »Svenska lärarinnornas pensionsforening» eller i lifränteanstait börjat göra inbetalningar motsvarande c:a 400 kronors pension, må komma i åtnjutande af lika stort årligt statsunderstöd som medlem af »Skolornas pensionsinrättning» och få insätta det på sitt gamla konto under följande villkor: 1:0 att skolan och hon själf där göra lika stora insättningar, 2:0 att pensionen ej utdelas förrän vid 55 år och efter 30 tjänsteår, och bör staten under dessa förut- sättningar sörja för att pensionen kommer att uppgå till samma belopp som för medlem af »Skolornas pensionsinrättning», d. v. s. 600 kronor. 3. För lärarinna öfver 30 år, som icke kunnat bereda sig någon nämnvärd pension och för retroaktivafgifternas skull icke kan ingå i »Skolornas pensionsinrättning», bör träffas sådana sär- skilda åtgärder, att hon vid 55 år och efter 30 tjänsteår må er- hålla åtminstone 400 kronors pension, detta dock med villkor att hon själf och skolan därtill bidraga med lika stora årliga afgifter, som äro föreskrifna för medlem af »Skolornas pensionsinrättning». 4. Förutvarande medlem af »Skolornas pensionsinrättning, som icke vill gå in på nya stadganden om höjda årsafgifter, vare obetaget att kvarstå i inrättningen med de gamla förpliktelserna och de gamla rättigheterna. Anna Wijkan der. Lärarinnornas pensioner. Vära högre flickskolor och samskolor arbeta under synnerli- gen ogynnsamma ekonomiska förhållanden; under vida ogynnsam- mare än vare sig den högre gosskolan (de allmänna läroverken) eller folkskolan. Det har blifvit sagdt — och. ej utan skäl — att den högre flickskolan i vårt land till väsentlig del bekostas af dess lärarinnor. Jag skall icke här inlåta mig på de historiska eller socialpolitiska anledningarna till att så är. Men det bör påpekas, att den högre flickskolan å andra sidan åtnjuter förmånen af vida större frihet än de »allmänna läroverken» och folkskolan. Om förbättrade ekonomiska villkor måste köpas med förlusten af denna frihet, sä har vår kultur pä ett sädant köp ingenting att vinna. Men det synes icke vara nödvändigt ur statsintressets synpunkt att förbinda ökade anslag till flickskolor och samskolor med en reglementering af deras verksamhet, som för deras utveckling kunde vara hinderlig. Dä hittills af riksdag och regering åt enskilda lä- roverk (flickskolor, samskolor, gosskolor) beviljats understöd, löne- tursberäkning eller dimissionsrätt, har sädant skett pä liberala vill- kor. Regeringen har väsentligen inskränkt sig till granskning af skolans organisation och läroplaner och en viss kontrollerande myn- dighet (inspektion) samt fordran på vissa statistiska uppgifter. Både granskning och inspektion ha af regeringen och dess underordnade organ handhafts med en reserverad grannlagenhet, som varit fri frän hvarje skugga af byråkratiskt tryck. Vi äro öfvertygade, att det skall lända värt folks bildningsintressen till båtnad, om så fort- farande sker. Och vi tro, att staten i samma bildnings intresse — d. v. s. i samhällets eget intresse — kan med afsevärdt större belopp, än som nu sker, komma ifrågavarande läroanstalter till hjälp, utan att myndigheternas förhällande till dem behöfver taga väsentligen andra former än hittills, d. v. s. utan att skolornas karak- ter af enskilda (eller kommunala) institutioner behöfver rubbas. Detta i uppfostrans, i den högre bildningens intresse. Ekonomiskt sedt blir 132 LÄRARINNORNAS PENSIONER. det för staten alltid billigare att understödja enskilda anstalter än att underhälla rena statsläroverk. Endast ett missriktadt byrå- kratintresse kan önska centralisation under statens omedelbara led- ning, där enskildt initiativ och enskildt intresse (med lämpligt un- derstöd) göra till fyllest. Kanske har man hos oss att frukta centraliseringstendenser snarare hos lärarinnorna än hos statsmyndigheterna. Trots det osjälfviska arbete för ideala mål, den själfuppoffrande kärlek till ungdomen, som i allmänhet besjälar vär lärarinnekår, hägrar nog för en och annan i hoppets rosenskimmer ett tillstånd, dä lära- rinnorna vid vära högre flickskolor vore — liksom de manliga kollegerna vid de allmänna läroverken — indelade efter »kompetens» i bestämda klasser med fasta begynnelselöner, med bestämda, för alla lika ålderstillägg efter vissa år, med obligatoriskt inträde i pensions- forening — med alla de behag, som en mekanisk likformighet har för genomsnittssjälar. För min del finner jag en dylik likformig- het jämt upp lika önskvärd, som jag finner önskvärdt, att allas öron och näsor vore lika länga och gjorda efter absolut samma modell. Men tiden älskar maskinarbete och föredrar exemplar framför indi- vider. Huru svag våra flickskolors (och med dem likställda samsko- lors) ekonomiska ställning är, framgår bäst af en jämförelse mellan den utredning, rektor Wærn lämnat rörande löneförhållandena vid dessa skolor, och en nyligen publicerad öfversikt af folkskolans aflöningsbelopp i 46 svenska städer. Af sistnämnda tablå fram- går, att begynnelselönen för lärarinnor vid folkskolan i en stad (Norrköping) är 1,300 kr., i 20 städer 1,200—1,250 kr., i 13 städer 1,100—1,150 kr., ingenstädes under 1,000 kr.; hvarefter lönen stiger med 100—150 kr. efter fem, tio och femton är. Efter 10 års tjänstgöring är medellönen 1,378 kr. Af rektor Wærns undersökning framgår ä andra sidan, att bland 293 lära- rinnor vid af staten understödda högre flickskolor och samskolor, som aflagt akademisk examen eller åtminstone studentexamen eller genomgått lärarinneseminarium (högre lär.-sem. eller folkskole- seminarium), blott 26 hade en årslön af 1,350 kr. eller däröfver; och att bland 560 lärarinnor med full tjänstgöring ha 234, d. v. s. 42 %, löner pä 900 kr. eller därunder. Vi behöfva icke fästa oss vid svårigheterna för en lärarinna att — efter 14—16-årig förberedelse — draga sig fram i stad pä en lön af 800 —1,000 kr. Det angifna förhällandet mäste leda till betänkliga konsekvenser för vår högre kvinnobildning, ity att lärarinnornas medelnivå i fråga om begäfning och utbildning pä LÄRARINNORNAS PENSIONER. 133 grund af obönhörliga ekonomiska lagar småningom måste sjunka. Vid den tidpunkt, dä dessa rader komma under allmänhetens ögon, har riksdagen fattat sina beslut i anledning af regeringens framställning om ökning af de olika anslagen till högre flicksko- lor och samsk olor. Vi hoppas lifligt, att dessa beslut måtte blifva jakande. Då statsverket för de högre gosskolorna årligen offrar 3 1/2 millioner, vore det väl ej för mycket, om systrarna finge en half million. Någon förbättring i lärarinnornas lönevillkor bör blifva följden af den höjning i statsunderstödet, som man hoppas pä frän årets riksdag. Därefter torde det vara skäl att ägna någon uppmärksamhet ät frågan om lärarinnornas pensionering. * * * Vi ha tvä pensionsinrättningar afsedda för lärarinnor utanför folkskolan: dels »Svenska lärarinnornas pensionsforening» (med stad- gar fastställda af Kongl. Maj:t 1885 och förändringar från 1890 och 1897), dels »Pensionsinrättningen för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom» (med stadgar fastställda af Kongl. Maj:t 1887 och förändringar från 1897). Båda ha till syfte att bereda lifräntor eller pensioner, d. v. s. ärligt understöd, ät f. d. lärarinnor, frän och med fyllda 55 år. Den förra föreningens inkomster utgöras dels af afkastningen frän vissa donationer, dels af lärarinnornas egna insättningar, minst 15 kr. ärligen under 25 är eller under åldern 25—54 år. In- träde i denna förening står öppet äfven för lärarinna i familj. Enligt senaste mig tillgängliga revisionsberättelse ägde denna före- ning vid slutet af är 1900 fonder till ett sammanlagdt belopp af kr. 550,962. Till föreningen inflöto under är 1900: genom insättningar af lärarinnor_________kr. 28,419: — i räntor frän olika fonder_______________ » 22,880: 24 genom testamentariska förordnanden_______ » 10,036: 45 eller tillsammans kr. 61,335: 69 Under äret utbetalades i pensioner till 113 personer kronor 17,363: 05, hvilket i medeltal gör kr. 153: 65 pr person — onek- ligen ett nog magert belopp; hvarvid dock alltid bör erkännas, att något är bättre än intet. Den andra föreningen (korteligen »Skolornas pensionsföre- ning») kräfver årligen i afgift af lärarinna fr. o. m. 25 års ålder 134 LÄRARINNORNAS PENSIONER. 30 kronor., under samma tid bidrag till samma belopp frän den skola, vid hvilken lärarinna är anställd, samt åtnjuter för hvarje lära- rinna, som tillhör inrättningen, ett årligt statsbidrag å 1 o kr. Inträder lärarinna i föreningen vid högre ålder,1 fordras af henne utom årsaf- gifterna vid inträdet en retroaktivafgift, som exempelvis, om hon vid inträdet fyllt 30 är, uppgår till kr. 419: 50; om hon fyllt 35, till kr. 940: 60. Lärarinna, som i följd af sjuklighet afgär frän sin befattning före uppnådda 55 år, får pension motsvarande »matematiska värdet» af för henne erlagda afgifter. Gifter hon sig eller öfvergår till skola, som icke lämnar pensionsbidrag, eller lämnar hon sin befattning af andra skäl, kan hon tillförsäkra sig half pension, om hon fortfar att inbetala sina egna bidrag; hel pension, om hon uppnått 45 år och därefter själf årligen betalar 60 kr. Hel pension utgår fr. o. m. fyllda 55 år med 400 kr. om äret. Enligt revisionsberättelsen för 1898 (den senaste som jag har till hands) utgjorde inrättningens fonder då tillsammans 375,646 kronor. Arets inkomster uppgingo till följande belopp: Afgifter från skolor och lärarinnor____kr. 13,635: — Retroaktivafgifter _____________________________ » 20,639: 35 Statsanslag_____________________________________ » 1,840: — Räntor och inkomster af fastighet_____ » 15,025: 03 Summa kr. 51,13g: 38 Under året utgingo i pensioner 6,100 kr. till 16 pensionärer, hvilket i medeltal gör kr. 381: 25 pr person. Vid årets slut voro 59 skolor och 239 lärarinnor delägare i inrättningen. En annan utväg är naturligtvis att i ett försäkringsbolag ge- nom ärligen inbetalda premier tillförsäkra sig en lifränta. Denna utväg är emellertid mindre fördelaktig, enär man — i jämförelse med lärarinnornas pensionsforening — går miste om bidrag frän de donationer, hvaröfver inrättningen förfogar, i jämförelse med »sko- lornas pensionsinrättning» går miste om statsbidraget och skolans bidrag. Man kan också sätta in sina besparingar å sparbank; men detta ger ändå mindre resultat, emedan man då förlorar den vinst, man har i en pensionsinrättning eller ett försäkringsbolag därigenom, att åtskilliga delägare dö utan att ha uppburit valuta för sina insättningar (arfsvinst), utom att — på grund af »mänsk- lig svaghet» — antingen den frivilliga insättningen kan uteblifva LÄRARINNORNAS PENSIONER. 135 eller uttagningar göras i förtid. Exempelvis kan anföras, att en insättning i sparbank af 30 kr. pr är under 30 är (t. ex. 25—55) med ränta pä ränta (efter 3 1/2 %) ger ett kapital å kr. 1,548, som å sin sida motsvarar en lifränta fr. o. m. 55 års älder ä omkring 115 kr. Äfven om man tänker sig, att skolan gäfve sitt bidrag lika väl till sparbanken som till pensionsinrättningen, sä bléfve det i alla fall blott en lifränta å omkring 230 kr. i st. f. pensionsinrättningens 400 kr. Jämföra vi nu dessa pensionsvillkor med motsvarande villkor pä andra håll, så visar sig, att lärarinnorna vid vära högre flick- skolor (och samskolor) äro exceptionellt dåligt ställda. Manliga lärare vid allmänna läroverken erhålla i pension ef- ter 65—70 lefnadsår och 30 tjänsteår 4/5 af innehafvande lön eller 3,000—3,800 kr. ärligen (under antagande att läraren vid afgang befinner sig i högsta lönegraden). Till folkskollärarnes (och -lärarinnornas) pensionsinrättning ingår från skoldistriktet för hvarje lärare eller lärarinna ett belopp motsvarande 5 % å lagstadgade eller åtnjutna lönebeloppet, så- lunda minst 35 kr. Till pensioneringen utgick af statsmedel är 1901 kr. 357,373. Läraren själf betalar icke någonting till pen- sionsinrättningen. Pensionen utgår lika för lärare och lärarinnor fr. o. m. 55 års älder efter 30 tjänsteår med 3/4 af lönen, hel pension med högst 750 kr., minst 525 kr. Småskolelärarinnor — som utöfver folkskolekursen i regel blott ha ettårig utbildning — åtnjuta efter 30 tjänsteår fr. o. m. 55 års älder understöd å 150 kr. Till pensioneringen bidraga skoldistriktet och lärarinnor med tillsammans 10 kr. om äret; sta- ten tillskjuter ärligen ett betydligt belopp. Inom telegrafverket skulle pensionerna enligt de förslag, som innehållas i årets statsverksproposition, blifva för kvinnliga telegrafister (hela aflöningen dels 1,500, dels 1,300 med två ålderstillägg å 150 kr.).____________________ 900 kr. kvinnliga bokhållare samt vaktföreständerskor vid telefon (hela aflöningen 1,200 kr. med två ålderstillägg å 100 kr)__________________________________________________________ 850 » interurbantelefonister af i:a graden (hela aflöningen 1,000 kr. med två ålderstillägg å 100 kr.)____________________________ 700 » 136 LÄRARINNORNAS PENSIONER. Kvinnliga kontorsskrifvare i järnvägsstyrelsen erhälla i pen- sion 1,200 kr. För lärarinnor vid Sveriges högre flickskolor (och samskolor) är den högsta pension, som för närvarande beredes, 400 kr. Om detta belopp torde med skäl kunna sägas, hvad som en gång yttrades om förplägningen vid en uppfostringsanstalt för vanvår- dade barn: »för litet att lefva af, för mycket att dö pä». De un- derstödsbelopp, som för närvarande tillkomma kvinnor, som förut med en högst otillräcklig aflöning hos en del af vårt lands kvinn- liga ungdom inplantat högre boklig bildning, mä väl betraktas som — kuriositeter. Den normala aflöningen för lärarinnor vid högre flickskolor (och samskolor) borde under inga förhållanden vara lägre än 1,200 kr. Och en anständig pension bör icke, kan icke, får icke sättas lägre än 800 kr. Den kan icke sättas lägre hvarken med hänsyn till nuvarande lefnadskostnader eller i jämförelse med pensionerna för kvinnor i folkskolans, telegrafens, järnvägens eller enskild tjänst; får med hänsyn till de viktiga uppgifter, dessa lä- rarinnor fylla, icke sättas lägre. 800 kr. är 2/3 af den lågt satta normallönen 1,200 kronor. Äfven om lägre aflöningar nu förekomma, innebär detta intet skäl att sätta det belopp, som billighet och rättvisa kräfva, lägre än 800 kr. Jag beklagar, att föreståndare och föreståndarinnor vid Sveriges högre flickskolor och samskolor i sin den 30 aug. 1901 till regeringen ingifna framställning rörande höjda statsanslag (lik- som fröken A. Wijkander i sitt föredrag vid 1901 års flickskole- möte) nämnt siffran 600 kr., som kan motiveras endast med det aritmetiska faktum, att 600 är mer än 400. Hvarifrån penningarna skola tagas ? Man kan icke förutsätta, att lärarinnorna med sina nuva- rande små löner skulle kunna afstå mer än 30 kr.; icke heller förutsätta, att skolorna med sin nuvarande ekonomi skola kunna lämna högre bidrag. Och äfven om —• som vi hoppas — årets riksdag höjer anslagen till flickskolor och samskolor i enlighet med regeringens förslag, bli lärarinnors och skolors kassor lika oför- mögna till betydligare kraftansträngningar. Jag menar, att staten lär få taga saken om hand och höja sitt bidrag till pensione- ringen högst betydligt. Om nu till skolornas pensionsinrättning in- flytande 70 kr. om året vore tillräckliga för att bereda en pen- sion på 400 kr. (hvilket de visserligen, enligt hvad statskontor och andra beräknat, ej lära vara), skulle för 800 kr. i pension naturligt- vis fordras 140 kr. om året, hvaraf 80 skulle debiteras statskas- LÄRARINNORNAS PENSIONER. 137 san. Men äfven om vi för säkerhets skull sätta statsbidraget till 100 kr. och antalet lärarinnor, som borde pensioneras, till 1,500, sä blir summan från statsregleringssynpunkt icke afskräckande. Äfven om innevarande års riksdag till flickskolorna beviljar ytterligare 160,000 kr. eller i allt 3 6 0,0 0 0 kr. och 6 0,0 0 0 till »enskilda läro- verk» (de flesta samskolor), en annan riksdag 150,000 till lärarin- nornas pensionering, så går ändå, med tillägg ytterligare af hvad högre lärarinneseminariet och normalskolan kosta, hela det be- lopp, som staten skulle offra för den högre kvinnobildningen, ej mycket öfver en half million, och det måtte väl den vara värd, när de allmänna läroverken för gossar kräfva öfver 31/2 mill. * * * Fröken Anna Wijkander redogjorde i ett föredrag vid 1901 års flickskolemöte för resultatet af en undersökning, som hon an- ställt rörande pensionsförhållandena vid våra högre flickskolor. Hon hade till sitt förfogande material från 82 skolor med om- kring 900 lärarinnor, af hvilka omkring 650 kunde anses ha full tjänstgöring. Af dessa 650 lärarinnor voro 218 medlemmar af skolornas pensionsinrättning, 108 » » lärarinnornas pensionsforening, 55 delägare i försäkringsanstalt, 269 utan utsikt till pension eller lifränta. D. v. s. 40 % eller nära hälften komma att stå på bar backe (så vida de ej besitta enskild förmögenhet, hvilket väl sällan är fallet), äro hänvisade till vänners och anförvanters nådegåfvor eller bitter nöd. Detta gäller för öfrigt icke blott de 269, utan säkerligen flertalet äfven af dem som tillhöra 2:dra och 3:dje gruppen härofvan med pensioner fr. o. m. 25 kr. om året upp till 153 kr. Att så relativt få lärarinnor ingått i skolornas pensionsinrättning, beror visserligen till någon del på att en mängd skolor (25 bland de 82, som fröken Wijkander har i sin undersökning) icke lämna bidrag, naturligtvis i regel därför att de icke kunna det. Men ett icke mindre verksamt hinder ligger säkert i de retroaktivafgifter, som kräfvas, så snart lärarinnan vid sitt inträde är äldre än 25 år. För en 35-årig lärarinna utgör retroaktivafgiften en årslön (kr. 940: 60); redan de kr. 157: 20 eller 240: 80, som kräfvas af en 27- eller 28-årig lärarinna, göra inträde i regeln nästan omöj- ligt. Jag erinrar mig två skolor under samma styrelse med sam- 138 LÄRARINNORNAS PENSIONER. manlagdt 21 lärarinnor, af hvilka blott tre tillhöra pensionsin- rättningen, ehuru styrelsen förklarat sig villig att lämna stadgade bidrag frän skolan. Ifrågavarande bestämmelser ha sålunda visat sig opraktiska, och det borde ej vara omöjligt att fä dem ändrade. Ändras borde äfven de bestämmelser, som leda till fullständig förlust af pension, om inbetalningarna ej fortsättas till 55 års ålder. Vi anse visserligen, att 800 kr. borde vara normalmåttet för pensionen. Och vi anse det för skolornas välfärd och vår högre kvinnobildnings intressen olyckligt, om beloppet sättes lägre. Men visserligen ar någon pension eller lifränta, äfven om den icke uppgår till 800 kronor, bättre än ingen. Det vore därför önskligt, att de gynnsammare villkor, som skulle följa med högre statsunderstöd, komme äfven sådana lärarinnor till del, som inträda senare än vid 25 års ålder eller som lämna lärarinnebanan före 55 års ålder. Det enklaste vore att tillåta inträde (utan retroaktivafgift) vid hvilken ålder som helst — dock naturligtvis ej alltför nära pensionsåldern — och upphörande med inbetalningarna, när helst lärarinnan afgår. Pensionens belopp skulle då bestämmas efter den tid, hvarunder inbetalningarna fortgått. Kanske dock så, att ingen pension läm- nas, om ej insättningar göras under minst tio år. För 10 års in- betalningar skulle då gifvas 1/3 af full pension, för 15 år half pension o. s. v. Kanske finge, efter någon matematisk formel, pensionsbeloppet i någon män påverkas af om inbetalningarna gjorts närmare början eller slutet af den normala 30-års-perioden, enär tidigare inflytande medel naturligtvis för pensionsinrättningen äro värda mer än senare inbetalningar. Fördelarna af en sådan ordning ligga i öppen dag. Mången ung lärarinna bestämmer sig ogärna genast för ett helt lif i skolans tjänst. Många börja sina studier sent; många föredraga att under närmaste tiden efter examen från seminariet taga plats i familj. En och annan, blir gift, men återgår senare som enka till under- visning; en och annan ägnar sig öfvergående åt annan verksamhet eller blir sjuk och återkommer senare. En ändring af pensionsinrättningens reglemente i den riktning vi här antydt beror naturligtvis formellt på beslut af dess med- lemmar. Blir det emellertid fråga om höjning af statsbidraget, kunna ju äfven riksdag och regering med en viss effekt ge ut- tryck åt sina önskningar. Blir pensionens belopp hufvudsakligen beroende af den tid hvarunder årsbidrag inbetalats, möter det ingen svårighet att för- stå, hur den nya pensionen skulle komma att ta sig ut för lärarinnor, LÄRARINNORNAS PENSIONER. 139 som nu tillhöra pensionsinrättningen. De skulle naturligtvis äga att utom det belopp, hvartill de efter nuvarande bestämmelser äro berättigade, uppbära ett tillägg motsvarande hälften af den pen- sion, som skulle utfalla pä grund af de nya bestämmelserna, allt- så ett tillägg af ungefär 30 x 400 kr. (under förutsättning att hel pension utgjorde 800 kr. och pensionsinrättningen under 30 är mottagit det höjda statsbidraget jämte skolans och lärarinnans af- gifter). Men på detta sätt bli ju, om minimiantalet är, hvarunder inbetalningar måste göras, sättes till låt oss säga tio är, nuvarande lärarinnor öfver 45 är likväl utan pension. Mången anser det viktigare, att alla fä något, än att »hel pension» uppföres till ett anständigt belopp. Härtill svaras först, att ställningen för de lära- rinnor, som hittills icke ingått i någon pensionsforening, icke blir sämre än förut, men väl i flertalet fall bättre, ity att alla lärarin- nor under 45 år (om minimitiden sättes till 10 år) kunde fä pen- sion på minst 267 kr. om året. Sättes minimiantalet år till 5, beredes möjlighet till pension för alla lärarinnor under 50 är, med en minimipension å 133 kr. Det är en allmän grundsats, att nya förordningar icke verka retroaktivt. Emellertid kunde det väl anses billigt, om staten un- der en öfvergångstid genom särskilda beslut hjälpte till. Så har allt sedan är 1885 pä allmänna indragningsstaten af riksdagen ärligen anvisats ett anslag å 10,000 kr. till understöd åt äldre behöfvande folkskollärare, som i följd af gällande reglemente icke kunna erhålla pen- sion från folkskollärarnes pensionsinrättning. Och maximibeloppet för sådant understöd, som till en början var 250 kr., höjdes af 1900 års riksdag till 350 kr. Man kan väl ha anledning hoppas, att regering och riksdag skulle vilja visa motsvarande ömhet för sådana lärarinnor vid högre flickskolor och samskolor, som icke i större utsträckning kunde komma i åtnjutande af de fördelar, som förhöjda pensionsbidrag frän statsverket och omarbetade stad- gar för skolornas pensionsinrättning skulle bereda deras yngre systrar. Vid understödets bestämmande kunde iakttagas ungefär följande regler: 1) Lärarinna, som tjänstgjort vid högre flickskola eller sam- skola i 30 är (tjänstgöringen bedömd efter regler, som nedan an- gifvas), skulle åtnjuta ett ärligt understöd å 350 kr. För kortare tjänstgöring (minst 5 eller 10 år) skulle understöd utgå i propor- tion till tjänstgöringstiden. 2) För att komma i åtnjutande af understöd måste lärarinna 140 LÄRARINNORNAS PENSIONER. under maximiäldern (alltså under 45 eller 50 år) omedelbart ingå uti skolornas pensionsforening, och från ifrågavarande för öfver- gängstiden afsedda anslag skulle utgå understöd blott i det fall, att pensionen komme att understiga 350 kr., och som fyllnad upp till detta belopp eller det understödsbelopp, som motsvarar lärarin- nas tjänstgöringstid. 3) Understöd borde beviljas äfven för sådana lärarinnor, som nu tillhöra pensionsinrättningen, för det fall att deras pension skulle understiga 350 kr. eller det mindre belopp, hvartill deras tjänstgöringstid skulle berättiga dem, så att sammanlagda summan af pension och understöd uppginge till detta belopp. 4) I rättvisans intresse borde de angifna beloppen (350 kr. eller — x 350 kr.) för dem, som själfva lämnat eller lämna bidrag för sin pensionering, höjas med en summa motsvarande dessa bi- drags matematiska värde. Man har framkastat som önskvärdt, att alla lärarinnor tvinga- des att ingå i pensionsforening, såsom fallet är med andra tjänste- män (civilstaten, folkskollärare, ähke- och pupillkassor o. s. v.). Detta förutsätter emellertid, om tvånget skall utgå från staten, en detal- jerad reglering och kontroll öfver löneförhållandena, och detta för- utsätter i sin ordning en detaljerad reglering af kompetensvillkoren, ungefär som det är inom andra ämbetsmannagrupper, och detta förutsätter slutligen med nödvändighet vissa lagliga former för kom- petensens bedömande, för platsers tillsättande, med besvärsrätt o. s. v. Med andra ord: sådana yrkanden leda med nödvändighet till en fullständig omorganisation i syfte att fullkomligt likställa flick- och samskolor med t. ex. allmänna läroverk och folkskolor, unifor- mera och strängt regelbinda dem i fråga om organisation och läroplaner lika väl som i fråga om ekonomien, alltså förvandla dem till äm- betsverk. Vi skulle anse en utveckling i den riktningen för en stor olycka, och vi hoppas, att ganska många af kvinnobildning- ens målsmän och vänner dela denna mening. Staten bör — det är en sund politisk grundsats — icke öfvertaga göromål, som skö- tas lika bra eller bättre i samhällets intresse af enskilda krafter. Mindre ha vi att invända, om kommunen, såsom skett t. ex. i Göteborg, såsom villkor för sitt understöd åt flick- eller samskola uppställer en fordran, att dess lärarinnor skola tillhöra pensions- förening; ännu mindre om en skolstyrelse vid antagande af lära- rinnor sätter som villkor, att de med bidrag från skolan ingå i pensionsforening eller skaffa sig lifränta. LÄRARINNORNAS PENSIONER. 141 Man har äfven framställt som önskvärdt, att stat, kommuner och skolstyrelser skulle lämna bidrag till samma belopp, vare sig lärarinnan ville ingå i skolornas eller lärarinnornas pensionsanstalt eller skaffa sig lifränta i ett försäkringsbolag. Men saken är icke så enkel. Kommuner och skolstyrelser böra naturligtvis önska, att effekten af deras uppoffringar skall blifva den största möjliga. Jag vet icke, om f. n. räntorna af donerade medel inom lärarin- nornas pensionsforening kunna uppväga de tio kronor, som staten erlägger för hvarje lärarinna till skolornas pensionsforening. Men höjes statsbidraget till t. ex. 80 kr., sä blefve det utan tvifvel för- månligare att tillhöra skolornas pensionsinrättning. I hvilket fall som helst är delaktighet i endera pensionsanstalten förmånligare än lifränta för motsvarande premie. Endast i det fall att lära- rinna på förhand vore bunden vid en lifränta till afsevärdt belopp, borde en skolstyrelse lämna sitt bidrag för en sådan. Däremot kunna bidrag till sparbanksinsättningar lämnas blott under villkor af att skolstyrelsen råder öfver sparbanksboken, och bidragens effektivitet är, som ofvan påpekats, mindre än vare sig vid lifränte- försäkring eller i pensionsanstalt. Skall emellertid statsverkets bidrag till pensioneringen ökas i så hög grad, som vi ofvan förutsatt, kommer riksdagen sannolikt att uppställa vissa villkor utöfver de nu för inträde i skolornas pensionsinrättning fastställda. Nu heter det blott i stadgarnas §.2: »Pensionsinrättningens delägare utgöras af a) högre skolor för kvinnlig ungdom, som förbundit sig att erlägga årsafgifter etc., b) vid sådana skolor anställda lärarinnor, som icke äro gifta, hafva uppnått 25 års ålder och i pensionsinrättningen vunnit inträde». Hvad menas först och främst med »högre skolor för kvinnlig ungdom»? Centralstyrelsen för flick- och samskoleföreningen har tolkat ett sådant uttryck som liktydigt med »skolor hvilka med- dela undervisning utöfver folkskolans mått». Naturligt är, att alla läroanstalter, som sortera under folkskolestadgan, äro uteslutna, emedan de ha sitt eget pensionsväsen; äfvenså folkskoleläraresemi- nariernas personal. Ett särmärke för den högre skolan är väl studiet af främmande språk. Men kan t. ex. en fyrklassig skola ofvanpå en två-årig småskola och med ett främmande språk räk- nas med ? Det blir en sexårig skolkurs, som till tiden motsvarar folkskolan. Att samskolor och deras lärarinnor, äfven sådana samskolor som icke äro likställda med flickskolor (icke kunna få understöd af anslaget till högre flickskolor), höra under definitio- nen, är redan genom praxis erkändt. Men tekniska skolor af olika slag, t. ex. sådana som utgöra öfverbyggnader på den »högre 142 LÄRARINNORNAS PENSIONER. flickskolan» (för inträde förutsätta dess kunskapsmått) ? Och de i Stockholm befintliga privata seminarierna, som utbilda lärarinnor för den högre flickskolan? Anstalter med olika afdelningar eller linjer torde böra räknas med, sä snart nägon afdelning motsvarar definitionen pä »högre skola för kvinnlig ungdom» ? Annars skulle ju alla högre flickskolor, som äro förenade med småskola (förbe- redande klasser), komma utanför. Och det läter sig icke göra att frän delaktighet utesluta de lärarinnor, som helt eller delvis undervisa i afdelningar, hvilka i och för sig icke kunna rubriceras som högre skola för kvinnlig ungdom, ty tjänstgöringen kan växla frän termin till termin, och en sädan åtskillnad skulle välla oänd- ligt trassel. Det torde bli nödvändigt att tillerkänna pensionsanstaltens sty- relse en viss pröfningsrätt i fråga om skolornas kvalifikation för inträde, liksom i fråga om utsträckningen af den tjänstgöring, som måste fordras af lärarinna för åtnjutande af så betydliga förmåner. Och det torde blifva nödvändigt att i denna styrelse insätta ett kronoombud (eventuellt med vetorätt) för bevakande af statsver- kets intressen. För åtnjutande af statsbidraget uppställa natur- ligtvis regering och riksdag vissa villkor. Det kan ju utan vidare stadgas, att alla flickskolor och samskolor, som åtnjuta statsunder- stöd (af flickskoleanslaget eller anslaget till privatläroverk), alla skolor som åtnjuta dimissionsrätt till kl. VI eller till studentexamen, eller hvilkas lärarepersonal äger rätt att vid lönetursberäkning efter öfvergäng till allmänt läroverk räkna sig till godo sin tjänstgöring vid ifrågavarande skola, sålunda i det hela sådana läroanstalter, hvilkas organisation blifvit af Kongl. Maj:t pröfvad och så till vida godkänd och hvilkas verksamhet är underkastad statens inspektion, äga rätt till inträde. Det kunde stadgas (ungefär som för rätt till understöd ur flickskoleanslaget), att för rätt till inträde fordras, att skolan skulle utöfver en tvåklassig småskolas bildningsmått med- dela undervisning i minst 5 årsklasser (således åtminstone ett år utöfver den normala folkskolans tid); att teknisk skola, lärarinne- bildningsanstalt o. s. v. för att vinna inträde måste bygga på den högre flickskolans bildningsmått och själf ha minst ettårig kurs o. s. v. Hvad så lärarinnorna angår, presenterar sig genast skillnaden mellan lärarinnor med full tjänstgöring och årslön å ena sidan, tim- lärarinnor med ett fåtal veckotimmar å andra sidan. Hvad menas med full tjänstgöring? Ingen kan begära, att en lärarinna med t. ex. 4 timmars undervisning i veckan skall åtnjuta lika betydan- de statsbidrag för sin pensionering som lärarinna med full tjänst- LÄRARINNORNAS PENSIONER. 143 göring. Som full tjänstgöring borde gälla 20 veckotimmar (even- tuellt med afdrag af några timmar för rättning af skripta, men med lön för 20); för föreståndarinnor naturligtvis ett betydligt lägre timantal. Å andra sidan borde t. ex. öfningslärarinnor, som undervisa i flera skolor, få räkna sig till godo hela summan af vecko- timmar. Tjänstgöringen bör vidare fortgå minst åtta månader (brutto). Inbetalningen med ty åtföljande rättigheter bör icke af- brytas därigenom, att lärarinnan under högst ett år har mindre tjänstgöring eller för studier, resa, sjukdom eller annan orsak har ett års tjänstledighet. Af det sagda framgår, att äfven om »pensionsinrättningen för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom» omorga- niseras i den riktning, vi finna önskvärd, den andra pensionsan- stalten, »Svenska lärarinnornas pensionsforening», har viktiga upp- gifter att fylla. Densamma står öppen och bör stå öppen för lärarinnor i familj och vid sådana skolor, som enligt de bestäm- melser, man måste tänka sig som villkor för väsentligen höjdt stats- bidras, icke kunna vinna inträde i den andra föreningen; för lära- rinnor, som i följd af alltför inskränkt tjänstgöring ej kunna få till- träde till den andra; för lärarinnor vid skolor, som ej lämna pen- sionsbidrag. Den erbjuder slutligen en utväg för lärarinnor, som tillhöra »skolornas pensionsinrättning», att bereda sig högre pension genom att ingå äfven i denna. * * * När de båda ofta omtalade pensionsinrättningarna för lära- rinnor inrättades, fanns det ingen anledning att tänka på annat än flickskolornas kvinnliga personal; männen voro flyktiga kamra- ter med några få veckotimmar för några få år och sin hufvud- sakliga verksamhet med ty åtföljande ålderdomsunderstöd på annat håll. Nu är ställningen något annorlunda. Vi ha redan — del- vis som ersättning för indragna smärre statsläroverk — en hel mängd samskolor. Och vi få allt flera sådana. Vid dem måste fästas äfven manliga lärarekrafter; åtminstone måste det finnas en manlig föreståndare bredvid den kvinnliga. Vi ha vidare redan flera högre samskolor, som leda upp till studentexamen, och vi få efter hand flera sådana. Åtminstone i deras högre klasser bör lärarepersonalen vara blandad, manlig och kvinnlig. Och dessa högre samskolor måste, så visst som deras välfärd är dem kär, skaffa sig åtminstone några manliga lärare, som helt ägna sig åt dem. För dessa lärare vid samskolorna behöfvas icke blott löner 144 LÄRARINNORNAS PENSIONER. utan äfven pension. Som ett första steg föreslås nu, att manliga lärare vid högre samskolor skola äga rätt att ingå i skolornas pen- sionsinrättning pä samma villkor, som äro eller kunna blifva stad- gade för lärarinnor. Det är icke högt bjudet i jämförelse med kamraternas pensionsvillkor vid allmänna läroverken; men det är bättre än intet. Kanske skall också efter hand den rättvisa grund- satsen kunna arbeta sig fram, att manligt och kvinnligt arbete, för så vidt prestationen till kvalitet och kvantitet verkligen är lika, också skall betalas lika, oberoende af arbetarens kön; hvilket icke utesluter, att samhället i sitt välförstådda intresse kunde gifva sina manliga tjänare 25 eller 50 % lönetillägg, när de bilda familj. * * . * Flickskolornas ställning är ohållbar. Hittills ha våra lärarin- nor väl ej mycket tänkt på hvad som kan vänta dem på deras ålderdom. De ha tämligen tanklöst offrat sina bästa krafter för det uppväxande släktet, pä uppgifter som de funnit tilltalande, därför att de ligga sä nära kvinnans naturliga instinkter. Mänga af dem äro genom anhöriga skyddade för större svårigheter, men rätt många skola en gång se sig på bar backe; vär flickskola är dock så pass ung, att de uttjäntas antal ännu ej hunnit bli alltför stort. Småningom torde dock äfven kvinnorna komma att se saker och ting i annan dager än blott ideernas och den offervilliga kärle- kens. De skola ej undgå att taga intryck af tidens nyktert- ekonomiska skaplynne, som gärna i första hand vill se den ome- delbara nyttan. Missmod griper dem, som redan äro inne på ba- nan; deras arbete skall gä tungt och dess värde sjunka. Och den högre flickskolan skall fä svårt att fylla luckorna med dugande kraf- ter -— som söka sig andra vägar pä det vidgade arbetsfältet, där nu icke blott folkskolan, utan äfven telegrafen och andra banor bjuda vida bättre villkor. Men kvinnokönets bildning är minst lika viktig som den manliga sidans. Och den högre bildningen är för en kulturnation icke mindre viktig än den allmänna folkbildningen. Så kan med våra flickskolor för ögonen äfven den uttrycka sig, som väl vet, att den företrädesvis bokliga bildning, som vära sko- lor ge, ej är allt. Vi mäste vidtaga åtgärder för att förbättra lärarinnornas löner och höja deras pensioner; och det som skall göras, måste göras rätt snart. J. A. Lundell. Bokanmälan. Forældre og börn. En bog om hjemmets opgaver, af foraldre og barnevenner udgivet ved Aksel Årstal. Kristiania, H. Aschehoug & C:o. Svenskar och norrmän känna hvarandra ännu alltför litet per- sonligen och från alltför få sidor. Kände vi hvarandra när- mare och mångsidigare, så vore förhållandet oss emellan troligtvis mindre stramt. De sneda blickar, hvarmed vi länge betraktat hvar- andra, börja visserligen i någon mån jämka sig till rätta, men anled- ningen är kanske snarare den, att vi å båda sidor känna behof af att hafva ögonen öppna åt ett tredje håll, än den, att vi ännu skulle vara riktigt villiga till ett grundligare studerande af hvarandras drag, ansikte mot ansikte. På hvilkendera sidan största felet ligger, skall jag lämna osagdt. Om jag tror, att norrmännen i allmän- het äro mindre tillmötesgående än vi, så kan ju detta bero af en alltför svensk syn på tingen. Jag skall därför inställa mina klago- mål på norrmännen och ensidigt hålla mig på den svenska sidan, då jag talar om hvad som här synes vara att förbättra. Då jag menar, att bristen på samförstånd härrör af brist på personlig kännedom, så stöder jag detta antagande på den all- männa olikhet, hvarmed våra grannar bedömas af de svenskar, som kommit i närmare beröring med norrmän, och af dem, som endast känna deras politik och möjligen deras skönlitteratur. Jag känner mycket konservativa svenskar, som ändrat tanke om de norska bröderna efter att ha vistats en sommar i Norge. Norges skönlitteratur räcker icke till för ändamålet: af dess båda främste diktare är Ibsen för oss mera den störe och ofta dunkle, allmänt mänsklige psykologen än tolken af särskildt norskt själslif; och Björnson har alltför svårt försyndat sig mot våra heligaste känslor, för att vi skulle med tillräckligt lugn afläsa honom hans och hans folks norska egenart. Norrmännens politik åter har ju ingalunda varit lämpad att tillvinna sig svenska sympatier. Verdandi 1902. 10 146 BOKANMÄLAN. Man måste därför allvarligt beklaga, att den svenska pressen håller oss alltför litet underrättade om andra sidor af Norges samtida historia. Den, som endast läser om Norge i tidningarna, får gärna en sådan föreställning om våra grannar, som om han hade skygglappar för ögonen. Han kan se rätt i en riktning, men ett icke ringa antal utsikter till höger och vänster blifva honom främmande. Tidningarna borde i allmänhet vidga sitt verksamhetsområde såsom kulturmeddelare — de kunde i stället knappa in på sensationsnotiser och rena obetydligheter —; men de borde i detta afseende framför allt vara betänkta på att gifva oss fylligare besked om det kulturlif, som lefves af det folk, med hvilket vi äro kallade att sammanlefva på ett närmare sätt än med något annat af våra många grannfolk. Vi skulle då lära känna många goda sidor hos dem, många friska tankar, mycket kraftigt arbete, mycken ädelhet och hjärtevärme i håg och hand- ling och för öfrigt mycken likhet med oss i sträfvanden och intressen; hvilket allt skulle bidraga till ett verkligt närmande oss emellan och förtaga någon del af bitterheten i de beska piller, som deras ledande män och partier ännu i väl starka mått tillaga åt oss. Sådant är utan tvifvel hufvudintrycket hos dem, som något oftare komma i beröring med norrmän. Sådant är intrycket från svensk-norska möten af vetenskapligt, religiöst, sedligt eller pedagogiskt innehåll. Vi kunna 'vid sådana tillfällen umgås som verkliga vänner, se, att vi hafva mycket att lära af hvarandra, åtskilligt att lära ut åt hvarandra, samt komma till den insikten, att om vi också i många afseenden äro hvarandra olika och icke hafva skäl att å någondera sidan söka utplåna denna olikhet, det dock icke finnes något folk, med hvilket vi svenskar skulle kunna känna oss så väl hemmastadda som med norrmännen; helst sedan vi numera äro hindrade från ett mera verksamt och positivt kulturumgänge med Finland, som för när- varande synes hänvisadt att samla all sin kraft inom sig själft. Bland de områden, där vi borde närmare lära känna vårt norska grannfolk, vill jag särskildt påpeka religionens, sedlighetens och uppfostrans, hvilka ju också sinsemellan höra väl tillsamman. Här drifves ett kraftigare arbete i Norge, än vi i allmänhet hafva reda på. Några bland namnen Christopher Bruun, Thorvald och Fredrik Klaveness, Gustav Jensen, J. J. Jansen och å andra sidan Heuch och Ödland torde väl vara kända hos oss men förtjänade att blifva det än mera. Och för att visa, hvilket vaket lif och intresse man i Norge ägnar åt uppfostrans svårlärda konst, vill jag här nedan nämna några ord om det arbete, hvars titel föregår min 147 med vidt- huru detta BOKANMALAN. långa inledning och hvilket gifvit mig närmaste anledningen att för- orda en ökad bekantskap med Norge. Verdandis pedagogiskt bildade läsare torde visserligen i allmänhet höra till våra mest sakkunnige i fråga om Norge; men denna tidskrift vänder sig ju till en vid- sträcktare publik, och det är hufvudsakligast för denna — när- mast föräldrar — som jag vill anbefalla »Forældre og børn». Icke mindre än ett sextiotal föräldrar och barnavänner, hvilka enligt utgifvarens vittnesbörd hvar på sitt område torde räknas bland de insiktsfullaste i Norge, hafva här samlat sitt vetande och sin erfarenhet för att gifva »en kort belysning af de frågor, som uppstå i de hem, där föräldrarna taga det allvarligt med sin lifsgärning». Bland författarne finner man sålunda fäder och mödrar, lärare och lärarinnor vid olika slags läroanstalter, pro- fessorer, teologer och präster, läkare, jurister, statsråd, militärer, ingeniörer och bankmän. Och bland ämnen, som behandlas, vill jag nämna Hemmets moral, Äktenskapets sundhetslära, Det späda barnet, Lek, sagor, sång, Barnets arbete och sysslor i hemmet, Barnet ute i naturen, bland jämnåriga, bland vuxna, Det sjuka, det abnorma, det försummade barnet, Öfvergångsåldern: gossen, flickan, ynglingen, jungfrun, Hemmets sundhet och hälsovård, Könslifvet, Idrott, Hemmets ekonomi, Uppfostran: karaktär, kun- skaper, kristendom, konst, Hvad ungdomen läser, Anstalter för barnens och ungdomens bästa: lagstiftning, barn- och ungdoms- tidningar, barnkrubbor, arbetsstugor, söndagsskolor, barngudstjänster, föreningar, lekplatser; Skolan och dess olika former, skolans kraf på hemmet och dettas kraf på skolan; Lifvet i hemmet; Hvad skall man bli? Olika yrken och lefnadskall; Kvinnan i själfständig verksamhet. Man ser, att arbetet innehåller en mångfald ämnen, och man förstår, att det fordras en mängd medarbetare för att få ett erfarenhet och sakkännedom mättadt innehåll. Om detta utseende företag lyckats väl, så visar det tämligen tydligt, betydande krafter det lilla Norge äger att förfoga öfver på område. Jag har läst en stor mängd lofordande omdömen om boken, och af hvad jag själf sett föranledes jag att instämma i dessa loforcl. Det som särskildt tilltalar och förvånar mig är, att man lyckats framleta ett så stort antal författare med en så enhetlig lifsåskådning, att till exempel den kristne och idealisten ej stötas tillbaka af någon rå materialism eller njutningslysten esteticism eller något öfvermänniskans pockande på företrädesrätt i världen; med ett ord, man spårar intet drag af den hedniska egoism i 148 BOKANMÄLAN. uppfostrarens personlighet, som måste afsätta fula fläckar på det uppfostrade föremålet, barnet. Läkaren röjer här en högre syn på tingen, likartad med den, som direkt uttalas af teologen. Författarne enas öfver hufvud om att arbeta för utdanande af ett friskt och sundt, rent, fromt och arbetsdugligt släkte, gladt och frimodigt utan öfvermod, med pliktkänsla utan tvångskänsla, i stånd att lefva ett människovärdigt och möjligast lyckligt lif såsom individer, familje- och samhällsmedlemmar, med förmåga af ädla, värdiga lifsintressen i världen och under medvetande af att de äro skapade för ett ännu högre lif än det jordiska. Det går en fläkt af välgörande, lugn värme genom de stycken, där sådant passar. Stilen är enkel men värdig. Man störes ej af något uppstyltadt, forceradt eller öfverdrifvet språk, sällan af något känslosamt. Särskildt värderar jag det intryck jag fått af dessa författare, att de i allmänhet icke konstruerat fram eller endast läst sig till sina uttalanden. Det synes ligga en lifvets och erfarenhetens vederhäftighet bakom orden. För att framhålla någon särskild del af arbetet vill jag fästa uppmärksamheten på den sundhet, hvarmed en läkare be- handlar det andligt kroppsliga tidslyte, som heter nervositet. Här kelas ej med någon »intressant», »fin», »själfull» nervositet och dylikt pjoller, men det gifves månget förståndigt och manligt råd till förebyggande af mottaglighet för dessa och likartade felväxter i släktets organism. Läs till exempel sidorna 247—249, hvarifrån jag ej kan neka mig nöjet att afskrifva följande rader: »Vænner jeg mig til hver morgen at aflægge mine nerver en ængstelig visit og spørge, om de befinder sig vel, saa kommer jeg til slut til at gaa op i denne selvbeføling, og mine nerver, som er be- stemt til at være mine tro hjælpere og min viljes adjutanter, bliver istedet mine fordringsfulde kreditorer, mine plageaander. Det er min indadvendte omsorg for mit eget høivigtige »jeg», som faar sin straf.» — Jag anar här som på andra ställen den sunde etikern i den kunnige hygienikerns person. Likaså förtjänar den finhet och grannlagenhet att beaktas, hvarmed de sexuella förhållandena i denna bok blifva behandlade. Förtegenhet i detta stycke gent emot de unga blir nog mer och mer otjänlig och vansklig. Som ett motgift mot en del af litte- raturens falska eller frivola ingifvelser — och äfven för andra ända- mål — har man hos oss i en del skolor börjat gifva ungdomen en mera öppen och direkt undervisning i ämnet. Men äfven hos de pedagoger, som ifra för införandet af denna nya gren af hälsovårdsläran, står det nog fast, att det först och främst är BOKANMÄLAN. 149 hemmet och närmast modern, som skall gifva barnen en rätt och ren uppfattning om det fysiska människolifvets väckande. Jag känner flera mödrar, som gifvit sina barn en sann underrättelse såsom svar på undrande frågor, olika vid olika åldrar, och som enstämmigt förklarat, att de med glädje iakttagit barnens sätt och hållning vid sådana samtal. Men hos många- mödrar måste först tanken på denna deras plikt väckas, och sedan behöfva de ock erfarenhetens råd för ett visligt tillvägagående. På sådant sätt blifva de ock i stånd att värja och stålsätta de unga emot en öppenhjärtighet af annat slag, som möter ej blott i otuktiga bilder och skådespel utan äfven hos en del af den moderna litterära erotikens målsmän: i den af »förfinad sensualism», »blodfullhet» och dylikt mättade skönlitteraturen och andra med ännu större anspråk på gehör framträdande litteraturalster. Den mor eller far, som gifvit och fått sina barns fulla förtroende i detta ömtåliga ämne, kan hoppas att hos dem vinna större tilltro än den sedliga ren- hetens vedersakare och kan dessutom med full öppenhjärtighet in- för sina vuxna söner och döttrar bekämpa vaknande sympatier för en lösaktig och oansvarig »lifsglädje». I hithörande frågor kan nu detta arbete blifva till god ledning, såväl i de däråt särskildt ägnade kapitlen som ock på andra lämpliga ställen. Skada blott, att en af författarinnorna synes mig hafva anslagit en väl sentimental ton. Om ock boken för öfrigt kan hafva sina brister, uppehåller jag mig dock ej med några klandrande anmärkningar, dels emedan jag redan varit nog vidlyftig, dels emedan jag saknar lust att hänga mig fast vid några mindre svagheter i ett verk, som jag i det väsentliga måste loforda. Jag vill blott ytterligare berömma en sak, nämligen flera af författarnes högst behöfliga maning, att barn och ungdom må uppfostras till enkelhet, tarflighet, eget arbete och själf hjälp, hvar- om talas på många ställen, till exempel i kapitlen om barnets arbete och sysslor i hemmet, om hemmets ekonomi, om idrotten m. fl. Må nu äfven de svenska hemmen talrikt tillägna sig detta arbete och i sitt maktpåliggande kall tillgodogöra sig det bästa af hvad de här finna samladt, så vidt det passar för svenska för- hållanden. Äfven våra vaknare pedagoger skola sannolikt med god be- hållning taga kännedom om denna bok, synnerligen som de där skola igenkänna flera af de uppfostringsproblem, som vi för när- varande här hemma mest älska att behandla. Det bör ock vara ett önskemål å vår sida, att våra svenska hem i allt större antal 150 BOKANMÄLAN. må taga sig an sina barns uppfostran med det nit, som här på- yrkas. Vi skolmänniskor skulle då kanske finnas villiga att draga vår myndiga hand en smula tillbaka och återgifva åt hemmet mera af barnets tid, barnets arbete och barnets glädje. Arbetet utkommer i tio häften, af hvilka sju kommit mig till handa. Äfven de öfriga torde finnas i bokhandeln, när min anmälan kommer under läsarens ögon. Ludvig Lindroth. Lärobok i Nya tidens historia af Pallm-Boéthius. P. A. Norstedt & Söners förlag. Illustrerad upplaga. Pris kr. 4: 50; icke illustrerad upplaga kr. 2: 75. Den af lektor Pallin utgifna läroboken i Nya tidens historia har nu utkommit i en af professor S. Boethius omarbetad upplaga. Denna nya upplaga skiljer sig ganska betydligt från de äldre. Den viktigaste nyheten och på samma gång den största förtjäns- ten hos prof. Boethius’ lärobok torde ligga däri, att i enlighet med tidens kraf betydligt större utrymme gifvits åt det kulturhisto- riska elementet, samt att detta i allmänhet inarbetats i den historiska framställningen. Den öfversikt af den kulturhistoriska utvecklingen, som i de äldre upplagorna upptagits vid hvarje periods slut, är det oaktadt icke borttagen. Fördelen af denna nya anordning torde ligga i öppen dag. För tiden efter 1815 har i allmänhet den principen genom- förts att gruppera de olika staternas historia omkring några viktiga epoker, hvarigenom den fördelen vunnits, att sammanhanget bättre framträder. I framställningen af krigshistorien hafva åtskilliga in- skränkningar gjorts — i mångas tanke säkerligen alltför få. Åt kolonialhistorien har däremot beredts ett betydligt ökadt utrymme, hvarjämte den historiska skildringen förts fram till 1901. Den historiska forskningens framsteg under de senare åren har på många ställen nödvändiggjort en rätt genomgripande om- arbetning. Men äfven framställningen af flera andra partier, där ej ett sådant behof förelegat, är en annan än förut och har mången- städes vunnit i. klarhet och tydlighet. Den illustrerade upplagan bjuder på ett stort antal utmärkta illustrationer. Lt. Lärobok i räkning af Klas Vineil. C. & E. Ger- nandts förlagsaktiebolag. Ofvanstående arbete afser, såsom titeln angifver, att vara en lärobok i räkning, icke blott en exempelsamling. Det som genast 151 antal är alldeles för ringa. språk, är på nen i Boken Lt. BOKANMALAN. faller i ögonen vid ett genombläddrande af boken är, att för- fattaren i många afseenden gjort front mot de senare årens ut- veckling samt ställt sig på äldre tiders ståndpunkt. Så t. ex. med afseende på problemlösningen. Förf, framhåller, att för att räk- ning skall verka välgörande och lifvande som skolämne, få bar- nen under de första åren icke ansträngas med problemlösning utan i stället framför allt öfvas i mekanisk räkning samt lättare uppgifter i hufvudräkning. Detta så mycket mer, som under de första skolåren nästan alla barn äga ett mycket stort intresse för mekanisk räkning. Man kan dock stundom, menar förf., före- lägga barnen sådana tillämpningsuppgifter, som kunna lösas »utan mer eller mindre artificiella knep» och afse att bibringa lärjung- arna kunskaper, som äro af vikt för det praktiska lifvet. Efter ofvanstående grundsats är läroboken uppställd. På grund häraf påträffas inga egentliga problem förrän i det sista kapitlet. Man må nu om lämpligheten af detta hysa hvilka åsik- ter som helst, erkännas måste, att boken såsom lärobok betrak- tad har synnerligen stora förtjänster. Liksom den af samma för- fattare för några år sedan utgifna upplagan af Euklides’ fyra första böcker utmärker den sig för ett synnerligen klart och tydligt Beskrifningen på tillvägagångssättet i hvarje särskildt fall samma gång så utförlig och så redigt framställd, att bar- allmänhet själfva torde vara i stånd att fullt förstå detsamma, bör därför med stor fördel kunna användas icke blott i skolorna utan äfven till själfstudium. Bokens största brist ligger säkerligen däruti, att exemplens Så finnas endast omkring 10 exem- pel på sammansatta bråk samt på den så ytterst viktiga ränte- räkningen icke mer än 50; det fyr- eller femdubbla antalet vore icke för mycket! Exempelsamling till bråkläran af Anna Lindha- gen och Anna Gahm. 3 häften å 45 öre. W. Billes bokförlags- aktiebolag. Ofvannämnda häften innehålla en stor mängd — omkring 2,600 — exempel till bråkläran och torde därför kunna blifva af ganska stor nytta vid undervisningen i räkning. Priset är äfven synnerligen lågt, 45 öre per häfte. I förhållande härtill är priset på facit, 15 öre till hvarje häfte, rätt högt. 152 BOKANMÄLAN. Vinkar och råd om undervisningen i mo- dersmålet med hufvudsakligt afseende a folkskolan af G. Ce- derschiöld och V. Olander. C. W. K. Gleerups förlag, Lund. Pris r kr. 50 öre. I föreliggande arbete framhålla förf, såsom den angelägnaste uppgiften för folkskolans modersmålsundervisning att väcka och underhålla barnens läslust och i samband därmed att uppöfva deras förmåga att förstå det lästa. En sådan uppfattning af målet för modersmålsundervisningen är nämligen enligt förf:s mening den enda, som något så när betryggar en fortsatt och allmänt utbredd folkbildning, och tillika beror framgången af arbetet med öfriga grenar af modersmålsundervisningen i väsentlig mån af det sätt, hvarpå läsningen bedrifves. Rörande undervisningen i läs- ning gifvas i bokens första kapitel förträffliga råd och anvisningar, särskildt beträffande hvad förf, kalla individuella öfningar, hvilka ju ovedersägligen äro af den största betydelse för väckandet och vidmakthållandet af barnens intresse och på samma gång bilda en säker och naturlig öfvergäng från det bundna skolarbetet till den fria läsningen på egen hand. Af ämnets öfriga delar framhålles med allt skäl uppsatsskrif- ningen såsom den viktigaste. Utgående från den oomtvistliga sanningen, att man vid bestämmandet af hvad folkskolebarn böra få lära framför allt bör taga hänsyn till hvad de visat sig be- höfva lära — en väg, som med afseende på den högre under- visningen redan inslagits af N. Linder i »Råd och regler angå- ende svenska språkets behandling i tal och skrift» samt C. Landt- mansson i »Bidrag till läran om den svenska prosastilen» — hafva förf, anställt en grundlig undersökning af de fel, som folkskole- barnen i skilda delar af Sverige enligt uppsatsböckernas vittnes- börd mest begå, och i föreliggande bok lämnat en öfversikt af dessa fel. Här äro sålunda sammanförda en mängd i allmänhet ganska karakteristiska exempel på fel mot de enkla tankelagarna, såsom vilseledande och meningslösa sammanställningar, uttryck, som sakna rätt begränsning, fel, som bero på att utgångspunkten ej blifvit fasthållen, etc. samt vidare fel mot den grad af språkriktighet, som man enligt förf:s mening bör uppställa såsom minimifordran för den egentliga folkskolan. Exemplen åtföljas af förträffliga utredningar af felens orsaker och råd till lärarna rörande deras bortarbetande. Det förefaller dock, som om förf, emellanåt gått alltför rigoröst till väga i fråga om hvad som förklarats på folk- skolestadiet vara otillåtligt, liksom man ej kan värja sig för den 153 o 62 BOKANMALAN. uppfattningen, att de sett alltför optimistiskt på möjligheten att förebygga vissa fel. Ehuru i främsta rummet afsedt för folkskolan, torde det lilla arbetet, som obestridligen »fyller ett kändt behof», blifva till nytta äfven vid modersmålsundervisningen inom andra skolor. E. H. Lectures variées sur la France et les Fran- ^ais par G. Gullberg. Alb. Bonniers förlag, Stockholm. Pris: inb. 3 kr. En grundligare kännedom om ett främmande språk förut- sätter ju, såsom utg. af ofvanstående arbete i sitt företal äfven påpekar, en ganska ingående kunskap om det land, där detta språk utvecklat sig, och det folk, som bebor landet. Denna sida af språkstudiet kan naturligen dock blott i ringa mån tillgodoses vid våra skolor, och ett arbete sådant som föreliggande, för sven- ska läsare afsedda samling af dels geografiska, dels kulturella skildringar torde därför blifva välkommet för mången, som vill på egen hand öka sina insikter i ämnet. Uppsatserna, hvilka enligt utgifvarens uppgift alla äro häm- tade ur de mest autentiska källor, synas vara valda och samman- ställda med största omsorg. Bokens första afdelning innehåller skildringar från den franska landsorten, den andra, som upptager nästan lika stort sidantal, är ägnad åt Paris och dess omgifningar. Härtill sluter sig ett antal goda notes explicatives. Tolf vackra gra- vyrer och en karta öfver Frankrike åtfölja texten. Den lilla eleganta volymen synes särdeles väl lämpa sig till premiebok för elever, som visat särskild håg och fallenhet för franska språkets studium. E. H. En lyckad ungdomsbok. Anmälan af Robinson. Man har i Verdandi ännu ej sett omnämndt ett pedagogiskt vitterhetsverk af minst sagdt jämförlig vikt med de många där anmälda nya språklärorna, geometri-, räknings- och andra hand- böckerna för direkt skolundervisning. Jag menar på fullt allvar »rolighetsboken» Litteraturhistoriska bilder från Storbritan?iien af -»Tant Cissyi>. Första delen utgafs dock redan 1899 som n:o 51 i biblio- teket P. A. Norstedt & Söners Ungdomsböcker; i fjol kom en andra samling, n:o 68; och godt hopp kan hysas om än flera delars offentliggörande — nota bene i mån af vederbörlig upp- muntran. Det är så sällan äktenskapet »nöje och nytta» i denna sorts publikationer finnes vara ett fullt äkta, att kritiken gärna kan improvisera ett litet fackeltåg för hvarje gång något sådant in- träffar. En didaktisk dikt af så tjusande makt som t. ex. Robinson Crusoe eller som senast Djungelboken få icke våra gossar mer än kanske en gång hvart århundrade; men äfven ett blott illustrerande, historiskt grundadt arbete, likt den nya förströelseboken »till mina flickor», möter i sanning ej många vär- diga medtäflare inom ett och samma årtionde. Ty detta — att för halfvuxna göra tillnärmelsevis känd någon vetandets sanning (»popularisera» ett och annat ur de lärdes verld) eller ock att, såsom nu här, »berätta omigen» skriftställares och skalders gåtfulla saga •—-, det icke allenast kräfver konst utan kräfver till- lika »mer lycka än konst». Man får lof att vara enkom genialt anlagd för uppgiften och sedan ha ägnat detta sitt lyckliga anlag oförtruten tukt och ans. Saknas blott endera af bägge förutsätt- ningarna, så förfaller man vid utförandet antingen till pedanteri eller till joller. EN LYCKAD UNGDOMSBOK. 155 Det senare är ju det vanligaste felet. Båda vållas af en ovis misstro till läsekretsens medfödda förstånd. Men den form joll- raren gifver sin misstro är den tafattaste. Han skrifver ett slags nytt och främmande språk, som han kanske tror vara ungdomens, i stället för att blott ålägga sig att nyttja sitt eget språk något naturligare — eller, om uttrycket tillätes, mera muntligt, mera sam- talslikt —, än han hittills fått för vana med pennan i hand. Och så, ett oeftergifligt försiktighetsmått: Icke någonsin för mycket! Icke allt, som möjligen vid tillfället skulle kunna sägas, utan en »lagom» portion däraf! Långtifrån ängsligt ordkarg behöfver för- fattaren vara, men heller icke sä öfver öfvan meddelsam, att läsarens egen tankeverksamhet kväfves af brist på utrymme; ty att locka denna jämförelsevis opröfvade verksamhetsförmåga till en och annan spontan rörelse, det är ju kort sagdt ändamålet med hela boken. Här är omedelbart näppeligen fråga om samkande af kunskaper. Och fastän unga läsarinnor genom t. ex. de små volymer, dem jag nu häller pä att anmäla, ju få veta rent af förvånande mycket om personligheterna Burns, Shelley, Scott, Carlyle, Dickens och de andra, äfvensom om deras verk; så komma de nog — snarast möjligt — att själfva uppträda som med- arbetare, omdiktande i någon mån flertalet bekomna data: och detta dess hellre ju lifligare framställningen gripit deras intresse. Men då har notoriskt just den nyfikenhet väckts, som är sann vetgirighets brådd! Och framdeles, kanske åratal efteråt, skall denna glada ungdomsläsning — som nämligen ej haft att syssla med rena sagor utan med mänskligt upplefda yttre och inre erfaren- heter — visa sig hafva gått i tjänst äfven hos det sträfsammare kunskapsförvärfvet. Det, som den före allt annat har till uppgift att stärka, vidga och genomlysa, är emellertid själfva fantasien. Denna, i likhet med alla andra själsförmögenheter, behöfver uppfostran. Låt oss nu se vår författarinnas sätt att lämna bidrag till ifrågavarande uppgifts lösning. Genast finner man, att hon berättar med ett sä beskaffadt föredrag, som vore hennes »flickor» jämnåriga med henne själf, icke hon en tant, som nedlåtande låtsar jämnårighet med dem. Vidare böjer sig för hvarje fall framställningen skiftande och smi- digt efter tidsskede, person eller omgifning som skildras. Den synes ej följa något en gäng för alla uppgjordt schema; hvadan ock somliga af karakteristikerna må kallas fåordiga, andra åter helt språksamma, ingen för lång, möjligen en eller två kortare, än man kunde önskat. 156 EN LYCKAD UNGDOMSBOK. Uppgifterna om den engelska kristnade vitterhetens båda fäder, Cxdmon och Beda, ha fått ha kvar något af det skaplynne vi känna till från folksagor och helgonlegender. Hufvudhandlin- gens få figurer röra sig således i starkaste belysning mot en bakgrund af typiska färger, men så dämpade, att man för hjältarne nära nog glömmer alla öfriga lefvande varelser i taflan. Skildrin- gens litterära källor synas ej — såsom för samtliga återstående — varit monografier. Den å förteckningen angifna är History of the English People by J. R. Green Ovisst om författarinnan själf läst Cædmon, »Englands förste skald». Min anledning att ifrågasätta sådant är likväl endast den, att intet nämnes om det slående intryck, som man i dennes paradisdikt får af hans titaniskt själfulle Satan: koncipierad således icke först af Milton utan tusen år tidigare, redan under första tredjedelen af sexhundratalet! — Upptäckten träffar läsaren (åtminstone en svensk läsare) som ett litteraturhistoriskt under. Huru nästan otroligt mycket före sin tid har ej England varit, icke blott på näringarnas, det kommu- nalas och statslifvets områden, utan äfven på poesiens! Med Chaucer är tydligen författarinnan intimt bekant. Ja, det utkom år 1900 en genom henne verkställd parafras af åtskilliga bland dennes ryktbara »Canterbury tales» i det redan nämnda Nor- stedtska ungdomsbiblioteket (volymen n:o 60, prydd med arkai- serande illustrationer). Uppsatsen Geoffrey Chaucer, den nästa efter Cædmon och Beda, är full af glädtighet och gratie, af äkta chaucerskt lynne: ett »old mery England»-klimat öfver alltsammans. De biogra- fiska smådragen ur skaldens lif, liksom äfven de mera ödesdigra, träda hvart i sin ordning fram grafiskt åskådliga; och jämt upp så mycket har fått följa med som genom en half timmes läsning kan ge de unga en rätt föreställning om mästaren och hans verk. Ypperligt har ock här inflikats — med anledning af att Canter- burypilgrimerna äro på vallfärd till Thomas å Beckets graf — denne ytterst märklige äfventyrare-prelats lefvernes- och döds- historia. Öfriga af »Tant Cissy» skildrade vittra britter äro Shake- speare, Milton, Bunyan, Burns, Scott, De Quincey, Byron, Shelley, Carlyle, Dickens. Hon gör som alla våra modernaste litteraturhistorici, fäster synnerlig vikt vid samhälls- och familjeförhållandens inflytande på karaktären samt vid arfsanlag, äfven atavistiska sådana, när deras härledningslinje kan spåras. Men tro ej, att hon därvid hjälper sina flickor medelst någon pekpinne! Nej, utan rand- EN LYCKAD UNGDOMSBOK. 157 anmärkningar porträtterar hon blott dessa skarpt karakteristiska personligheter ur något gånget släktled, dem hon synes tro ha afsatt sin prägel på hjälten i hennes närvarande berättelse; låter läsaren nästan ensam göra sannolikhetsberäkningarna. Men för en billig och sann uppfattning af så äfventyrliga företeelser som exempelvis De Quincey, Shelley, Byron äro ju dylika släktillustrationer rent oum- bärliga. Skildringarna af de två förstnämnda, liksom de af Thomas Carlyle, Robert Burns och Walter Scott, höra väl i alla hänseenden till författarinnans yppersta. De måste komma »mina flickor» att sympatiskt svärma för föremålen och att längta efter en själfförvärfvad kännedom af deras verk. Jag bör icke ingå i detaljer. Men hur utomordentligt väl äro icke alla de små ut- dragen ur Carlyles och Mrs Carlyles bref använda! Och huru storsinnadt och blidt vänjes ej läsaren genom den varma, fina berättelsen att döma om en så oefterrättlig familjemänniska som t. ex. Quincey! Till sist några få och små anmärkningar. Korrekturläsningen har varit rätt sträng, men åtm. ett slarffel har insmugit sig på flera ställen: stafningen af skalden Spensers namn med c (borde på- pekats i en »rättelse»). Byroncitaterna kunde varit färre. Ur långa berättande dikter är svårt att bryta ut stycken, som kunna lyckas göra sig gällande sä där isoleradt. * Shelleycitaterna äro många, sköna, men oöfversatta. Vi ha dock på svenska åtmins- tone ett af Gustaf Fröding väl öfversatt poem: Hymn till den själiska skönheten. Till illustrerande af uppsatsen John Milton hade varit lätt att välja ut briljanta små brottstycken ur Det för- lorade Paradiset — och helst i Oxenstjernas gamla öfversättning. Men anmärkningarna äro, som sagdt, små och få. De kunna ej nämnvärdt subtrahera något från den lyckönskan, hvarmed jag velat hälsa det nya vittert-pedagogiskt värdefulla arbetet, förordande det hos skolman och enskilde uppfostrare. * Mazeppa kunde erbjudit flera sådana goda fynd, helst Strandbergs öfversättning där är bland hans lyckligaste. Meddelanden från Sveriges högre flickskolor och samskolor. Södermalms högre läroanstalt för flickor. Vid förra läsårets slut af- gingo från läroverket fröknarna Ellen Hatiffman och Amanda Jacobsen, fru C. Eurén och doktor Anna Stecksén, fröken Hauffman på grund af sjuklighet, de öfriga dels för att ägna sig åt annan verksamhet, dels på grund af ökadt arbete på annat håll. I de afgångnas ställe ha antagits fröken Ester Ericsson, utex. från fröken Detthows seminarium, fröken Gerda Emanuelsson, utex. från Högre lärarinne- seminariet, fröken Signe Berg, som i franska språket aflagt examen, motsva- rande fil. kand.-examen, och fröken Karin Ählström, utex. från Högre lärarinne- seminariet. Dessutom hade skolan den lyckan att kunna förmå doktor Karolina Widerström att öfvertaga de lektioner i hälsolära, som förra läsåret sköttes af doktor Anna Stecksén, men som denna på grund af annat arbete afsagt sig. Fr. o. m. nästa läsår blir skolan 11-klassig, d. v. s. den kommer att omfatta 8 klasser utom de tre förberedande. Under handarbetslärarinnans fröken E. Bangs ledning företogs äfven sistförflutna sommar en turistfärd. Denna gång var Gotland resans mål. Bidrag af turistföreningen och nedsättning af pris på ångbåt m. m. gjorde det möjligt för lärjungarna att för ett måttligt pris göra denna resa. Färden varade i tio dagar, under hvilken tid flickorna hunno att bese de gamla härliga rui- nerna i Visby och att genom besök på andra trakter af ön göra sig bekanta med dess egendomliga växt- och djurvärld. Äfven detta läsår har dyrtidstillägg tilldelats skolans lärarepersonal. Klass- lärarinnorna inom den egentliga skolan hafva hvar och en erhållit 100 kr., handarbetslärarinnan och klasslärarinnorna inom småskolan 75 kr. Åt öfriga lärarinnor och lärare har dyrtidstillägget beräknats efter samma principer, som man följt de två sista åren. Strömstads elementarläroverk för flickor. Vid slutet af vårterminen 1891 afgingo från skolan två lärarinnor, fröken Maria Helleberg för att bilda eget hem och fröken Olga Hjelmström för att tillträda en plats vid folkskola. I deras ställe antogs som lärarinna fröken Hildur Lundberg, som våren 1901 utexaminerades från Privata lärarinneseminariet, hvarjämte undervisningen i en del ämnen uppehölls genom extra lektioner. Vårterminen 1902 har till ordinarie lärarinna antagits fröken Svea Höijer, som under en del af höstterminen vikarierat för fröken Lundberg. För år 1902 har läroverket erhållit ett statsanslag af 850 kr. MEDDELANDEN FRÅN SVERIGES HÖGRE FLICKSKOLOR OCH SAMSKOLOR. 159 Trelleborgs elementarskola för flickor. Vid sistl. läsårs slut lämnade fröken Emy Green den lärarinnebefattning hon i fyra års tid innehaft vid skolan för att tillträda en ny sådan i Örebro. Från och med innevarande läsår är fröken Anna Berg, som sistl. vårtermin utexaminerades från Högre lärarinne- seminariet, anställd vid skolan. Kort före vårterminens slut anordnades af skolans lärarinnor och lärare en skolfest, där sång, musik och deklamation utfördes dels af förmågor inom lärarepersonalen, dels af lärjungarna med biträde af elementarskolans för gossar sångkör. Behållningen, som uppgick till några och sextio kronor, anslogs såsom bidrag till en skolresa, hvilken företogs strax efter vårterminens slut af 10 flickor från klasserna VI och VII under ledning af två lärarinnor. Resan gällde först Lund, där domkyrkan, kulturhistoriska museet, botaniska trädgården och det utanför staden belägna monumentet öfver slaget vid Lund togos i be- traktande. Därefter ställdes färden öfver några af Skånes naturskönaste platser: Odensjön, Skäralid och Nackarpsdalen, till Herrevadskloster och Klippans pappers- bruk. På hemvägen besöktes Trolleholms slott. Efter fyra dagars bortovaro återkommo de unga resandena, hänförda öfver allt hvad de sett och den stor- artade gästfrihet och välvilja de öfverallt rönt. Västerviks läroanstalt för flickor. Vid sistl. läsårs slut afgingo från läroverket två lärarinnor: fröken Berta Carlsson för att tillträda plats vid Trelleborgs samskola och fröken Ingrid Frunck, som nu vunnit anställning vid folkskola i Göteborg. I fröken Carlssons ställe har antagits fröken Maria Wikland, som aflagt mogenhetsexamen. Fröken Frunck har efterträdts af fröken Elin Carlsund, som 1901 utexaminerades från Kalmar folkskolelärarinneseminarium. Till studierektor i aflidne lektor Smitts ställe har styrelsen utsett kyrko- herden C. G. Palén. . Ystads elementarskola för flickor. Vid sistl. vårtermins slut afgingo från skolan två lärarinnor, fröken Minna Rosenius och vikarierande lärarinnan fröken Elin Wallerstedt. I den förras ställe har blifvit anställd fröken Gerda Anderson, utex. från Högre lärarinneseminariet. Skolans fasta lärarinna fröken A. von Braun, som under tre terminer åtnjutit tjänstledighet, har återtagit sin befattning. Med detta läsårs början infördes i skolans studieplan den förändring, att studiet af franskan, som hittills varit begynnelsespråket, kommer att förläggas till ett högre stadium, under det att tyskan inträder i första klassen och sålunda hädanefter kommer att blifva skolans grundläggande språk. Göteborgskretsen af Föreningen af lärarinnor och lärare vid Sveriges högre flickskolor och samskolor sammanträdde den 15 febr. d. å., hvarvid behandlades bl. a. frågan om främjandet af samarbetet mellan stadens högre flickskolor och samskolor. Sammanträdet afslöts under sällskapligt samkväm. Föreningen räknar f. n. 94 medlemmar, representerande 14 olika läroverk. Stockholmskretsen höll den 19 mars d. å. sammanträde, hvarvid frågan om intrådesfordringarna till de allmänna läroverkens första klass diskuterades. Inledningsföredragct, som hölls af skolföreståndarinnan Anna Whitlock, följdes af en liflig diskussion, hvarunder de flesta talarna i likhet med inl. förordade 160 MEDDELANDEN FRÅ N SVERIGES HÖGRE FLICKSKOLOR OCH SAMSKOLOR' en sänkning af inträdesfordringarna och pröfningarnas förläggande till vår- terminens slut. Åt kretsstyrelsen uppdrogs, dels att till vederbörande myndighet frambära mötets önskan om inträdespröfningarnas förläggande till slutet af vårterminen, såsom alltsedan år 1886 varit fallet vid Nya elementarskolan, dels att uppsätta och till rektorerna vid Stockholms allmänna läroverk inlämna en skrifvelse af följande innehåll: l:o) att rektorerna till förrättande af inträdespröfning måtte om möjligt utse lärare med vana vid undervisning af yngre barn; 2:0) att till ledning för den förberedande undervisningen rektorerna sam- fäldt måtte precisera innebörden af följande uttryck i läroverksstadgans kap. 1 § 24: c) »någon färdighet i rättskrifning», f) »grunddragen af den skandi- naviska halföns fysiska beskaffenhet», »närmare kännedom om antingen Göta- land eller Svealand och Norrland», g) kännedom af valda djurtyper såsom inledning till läran om djurriket»; och 3:o) att rektorerna ville meddela, huruvida de godkänna den af kristen- domslärarna vid Stockholms allmänna läroverk den 3 febr. 1897 gjorda tolk- ningen af inträdesfordringarna i kristendom till första klassen. Vidare beslöts att åt styrelsen uppdraga att anordna 1 :o) ett möte mellan föreståndare och föreståndarinnor för förberedande skolor, så att ett samarbete dem emellan kunde komma till stånd och konkurrensen dem emellan upphöra, 2:o) ett föräldramöte i och för diskuterande af aftonens frågor. Vid Uppsalakretsens sammanträde den 27 febr. d. å. beslöts att uttala följande önskemål: 1 :o) Full pension för lärarinna, som vid 25 års ålder ingått i »Pensions- föreningen för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom» och däri kvarstått till fyllda 55 år, bör utgöra 800 kr. och höjas till detta belopp utan höjning af nu stadgade bidrag från skolor och lärarinnor. 2:o) Lärarinna, hvars ålder öfverstiger 25 år, bör, utan erläggande af retroaktiv afgift, få inträda i föreningen. Vid 55 års ålder, vare sig betalningen af årsbidrag fortgått till den tiden eller denna betalning tidigare upphört, bör hon komma i åtnjutande af pension, beräknad efter antalet år, hvarunder bidrag inbetalats för henne, dock med villkor att denna tid uppgår till ett bestämdt minimiantal år, exempelvis 10. 3:o) Manliga lärare vid flickskolor och samskolor böra på samma villkor som lärarinnor få ingå i nämnda pensionsforening. 4:o) Förutvarande medlemmar i pensionsforeningen böra, i sammanhang med ändringar i ofvannämnda riktning, med hänsyn till tiden, hvarunder de haft anställning, komma i åtnjutande af högre pensionsförmåner, än hvad de enligt annars gällande bestämmelser skulle ha att påräkna, och för dem, som hädanefter ingå i pensionsforeningen, bör pensionen kunna höjas utöfver det belopp, hvartill de efter punkt 2 skulle vara berättigade, i proportion till det antal år, som de före inträdet i föreningen tjänstgjort som lärarinnor. Privata sommarkurser i Oxford. De akademiska sommarkurser, som i augusti månad hvartannat år hållas i Oxford, besökas af många utländingar och äfven af många svenskar. De äro gifvetvis också af stört intresse, dels ur språklig synpunkt, dels såsom illustrerande det intensiva folkbildningsarbete, som de energiska engelsmännen under universitetens medverkan utföra. Därjämte är också själfva staden syn- nerligen intressant och utöfvar på främlingen en oemotståndlig tjuskraft. För att göra utbytet af en vistelse i den gamla universitetsstaden ännu mera rikt särskildt för främlingarna, som ofta ha svårt ätt erhålla just den vägledning de bäst behöfvä, anordnades förra sommaren en privat kurs särskildt afsedd för damer, och företaget rönte sådan framgång, att det kommer att upprepas äfven nästa sommar. Initiativet har tagits af Mrs. Burch och hennes man, lärare vid Reading College och University Extension Staff-Lecturer. I den vackert belägna St. Hildas Hall, ett af de kvinnliga colleges i Oxford, mottaga de helpensionärer från den 2 juli till den 28 augusti. För deras bekvämlighet, som ej kunna stanna hela tiden, delas kursen i två afdelningar, den första till den 29 juli och den andra från den 1 till den 28 augusti. Företräde gifves dock åt dem, som stanna hela tiden. • Afgiften för inackordering samt föreläsningar är 10 L i månaden för ensamt och 9 £ för deladt rum. För hela kursen från den 2 juli till den 28 augusti betalas för ensamt rum 19 L. Föreläsningarna omfatta engelska språket och litteraturen, delar af Eng- lands historia samt Englands undervisningsväsen. Framstående föreläsare äro engagerade. Därjämte förekomma engelska uttalsöfningar samt uppsatsskrifning. Besök anordnas i en del af Oxfords colleges samt en och annan längre ut- flykt till sevärda platser. Mrs. Burch har blicken öppen för olägenheten ur språklig synpunkt af att många främlingar af skilda nationaliteter sammanföras och inbjuder därför äfven engelska damer till de ifrågavarande kurserna. Förmodligen gifves äfven, liksom förra sommaren, tillfälle att endast bevista föreläsningarna och vara inackorderad i annat hem i staden. Alla upplysningar, som önskas, lämnas af Mrs. Burch, 20 Museum Road, Oxford. Efter den 1 juli är hennes adress St. Hildas Hall, Cowley Place, Oxford. Mrs. Burch är synnerligen vänlig och tillmötesgående och söker på allt sätt sörja för sina pensionärers trefnad. Det utfärdade prospektet hänvisar äfven för erhållande af närmare upp- lysningar till professor Seved Ribbing, Lund. Ä. B. Stockholms Dagblad. Sveriges innehållsrikaste och jämförelsevis prisbilligaste tidning. Morgon- och Afton-tidning. -________- Alltså snabbaste nyheter två gånger om dagen. • Aftontidningen med uteslutande nytt innehåll på alla afdelningar. Rikhaltig Litteraturafdelning. Prenumerationspris: Stockholmsupplagan; Lanåsortsupplagan: för år 16: — för kvartal 4: 75 för år 10: — för kvartal 3: — » halft år 8:75 » månad 1:65 » halft år 6:— » månad 1: ■— BÖCKER OCH TIDSKRIFTER insända till Verdandis redaktion. Böcker: . Lärobok för folkskolans högre klasser, utgifven af Henrik Schlick och Nils iMndahl. Första delen. Sverige. Andra häftet. C. W. K. Gleerups förlag. Pris 1 kr. 50 öre. Lärobok i logik för de allmänna läroverken af Natanael Beckman. W. Schultz förlag. Pris 1 kr. Dispositioner till uppsatser på modersmålet för de högre allmänna läroverkens sjunde klass af .Tohan Rönström. Andra upplagan. C. W. K. Gleerups förlag. Pris 1 kr. 25 öre. Svensk rättskrifningslära, utarbetad af J. Richter. Tredje kursen. P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris 75 öre. De romerska antikviteterna. Till de studerandes tjänst framställda af ■T. M. Sundén. W. Schultz förlag. Första häftet. Pris 1 kr. Lärobok i engelska språket för nybörjare af K. Brekke, för svenska skolor öfversatt af Emil Rodhe. Tredje upplagan. C. W. K. Glee- rups förlag. Auteurs celebres publiés par G-., Gullberg. IV. Pierre Loti. Péchewr (Vistande. Albert Bonniers förlag. Pris 1 kr. 25 öre. Deutsche Anekdoten für Sprechübungen abgesehen. Herausgegeben von Nr. Brod. Verlag von Albert Bonnier. Den religiösa kunskapen. Några tankar af Vitalis Nordström (Skrifter utg. i samband med tidskr. »Skolan», n:r 4.) Albert Bonniers förlag. Pris 1: 50. Om trötthet och öfveransträngning af Knut Wintzell (Skrifter utg. i samband med tidskr. »Skolan», n:r 5.) Albert Bonniers . förlag. Pris 1 kr. . Tidskrifter: Bibelforskaren. Tidskrift för skrifttolkning och praktisk kristendom, utg. af Erik Stave. 1901. Häft. 1—4. 1902. Häft. 1. Pedagogisk tidskrift, utg. af E. Schwartz, C. A. M. Lindman, A. Nord- felt. 1902. Häft. 3 o. 4. Skolan. Tidskrift för främjande af de allmänna, läroverkens tidsenliga utveckling, utg. af Artur Bendixson. 1902. Häft. 1—3. Tidskrift utg. af Pedagogiska föreningen i Finland, redigerad af V. T. Rosenqvist. 1902. Häft 2 o. 3. Dagny, utg. af Fredrika Bremer-Förbundet. 1902. Häft. 5—7. Svensk, läraretidning, utg. af E. Hammarlund. 1902. N:r 11—16. Saga. Läsning för barn och ungdom i hem och skola. 1902. N:r 4 — 6. Højskolebladet, udg. af Konrad Jørgensen. Kolding 1902. N:r 11—15. Bog og Naal, Nordisk Tidsskrift for kvindelig Opdragelse og Undervis- ning, red. af Th. Lang, Olaf Berg og A. Rönström, 1902. Mars, April. Nyt tidsskrift for matematik. A. 1902. Häft. 1—2. The Journal of Education. 1902. April. Slöjdundervisningsblad från Nääs, utg. af Otto Salomon, 1902. N:r 3. Den danske Realskole, red. af Alb. Dahl. 1902. N:r 3—5. Nordisk tidskrift för döfstumskolan, utg. af Fredrik Nordin. 1902. N:r 3. ■ . For Kirke og Kultur, udg. af Christopher Bruun og Thv. Klaveness. 1902. Häft. 3,o. 4. Tidning för Sveriges läroverk, utg. af Richard Nordin. 1902. Nr 6 o. 7. Social tidskrift. Organ för Studenter och arbetare. Red. G-. H. von Koch. -1902. Häft. 3. Le maitre phonétique. 1902. Mars, Avril. VERDANDI TIDSKRIFT FÖR UNGDOMENS MÅLSMÄN OCH VÄNNER UTGIFVARE: ANNA SANDSTRÖM 0. LARS HÖKERBERG MED BITRÄDE AF SIGFRID ALMQUIST, FRIDTJUV BERG OCH N. G. W. LAGERSTEDT TJUGONDE ÅRGÅNGEN 1902 FJÄRDE HÄFTET Häftets innehåll: Sid. Helpensionsinteriörer från 1860-talet. Af Maria Stridsberg, född Wahlström ______________________________________________________________ 161 Riksdagsbeslut angående undervisningsväsendet ------------------------- 178 Till frågan om undervisningsmetoden i främmande lefvande språk. Af Htigo Hagelin 181 Från Pedagogiska sällskapets i Stockholm förhandlingar: Om klassföreståndarskap 192 Skola och uppfostran ur social synpunkt_______________________________ 202 Bokanmälan___________________________________________________________ 213 Meddelanden från Sveriges högre flickskolor och samskolor............. 215 Meddelande från Föreningen af lärarinnor och lärare vid Sveriges högre flickskolor och samskolor _________________________________________ 218 Sommarkurserna i Stockholm 1902. Inbjudan _____________________________ 219 STOCKHOLM LARS HÖKERBERGS FÖRLAG PRIS: för årgång kr. 3: 75; för detta häfte 75 öre. BÖCKER OCH TIDSKRIFTER insända till Verdandis redaktion. Böcker: Fryxells berättelser ur Svenska historien. Nationalupplaga. Häft. 61—77. P. A. Norstedt & Söners förlag. För skola och hem. Svensk bokskatt utgifven af J. A. Lundell och Ad. Noreen. Häft. 13—21. Före profåret af Preben Nodermann. Lund, 1902. Gleerupska universi- tetsbokhandeln (Hjalmar Möller). Elementær Plangeometri, I, af P. T. Foldberg. København. Det Schubotheske Forlag. De romerska antikviteterna. Till de studerandes tjänst framställda af J. M. Sundén. Uppsala. W. Schultz förlag. Andra häftet. Pris: 1 krona. Praktisk räknelära af Wald. Jonson. II. P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris: 1 kr. 60 öre. P. A. Norstedt & Söners Forlagskatalog 1879—1900. Tidskrifter: Vor Ungdom, udg. af H. Trier och P. Voss. 1902. Häft. 2. Tidskrift utg. af Pedagogiska föreningen i Finland, redigerad af V. T. Rosenqvist. 1902. Häft. 4. Dagny, utg. af Fredrika Bremer-Förbundet. 1902. Häft. 8. Svensk läraretidning, utg. af E. Hammarlund. 1902. N:r 17—22. Højskolebladet, udg. af Konrad Jørgensen. Kolding 1902. N:r 16—21. Bog og Naal, Nordisk Tidsskrift for kvindelig Opdragelse og Undervis- ning, red. af Th. Lang, Olaf Berg og A. Rönström. 1902. Maj. The Journal of Education. 1902. Maj. Slöjdundervisningsblad från Nääs, utg. af Otto Salomon. 1902. N:r 4. Den danske Realskole, red. af Alb. Dahl. 1902. N:r 6. Nordisk tidskrift för döfstumskolan, utg. af Fredrik Nordin. 1902. N:r 4. For Kirke og Kultur, udg. af Christopher Bmun og Thv. Klaveness. 1902. Häft. 5. Tidning för Sveriges läroverk, utg. af Richard Nordin. 1902. N:r 8—10. Pedagogisk tidskrift, utgifven af E. Schwartz, C. A. M. Lindman och A. Nordfelt. 1902. Femte haftet. Finsk Tidskrift, utgifven af M. G. Schybergson och R, F. v. Willebrand. Maj 1902. Social Tidskrift. Organ för studenter och arbetare. Red. G. H. von Koch. Häft. 5. Helpensionsinteriörer från 1860-talet. »Hvad rosenskimmer öfver flydda dar Då blott med blyerts schemat skrifvet var, Då älskadt ämne lästes dagen lång, Då studiet var hvila, rasten tvång!» »Partilled — 2 minuter!» ropar konduktören och öppnar dörren till en i:a klassens kupé för att taga emot biljetterna till Göteborg. Det är en varm eftermiddag i slutet af aug. 1862. En äldre, korpulent brukspatron från Värmland, som hittills all- tid rest till Göteborg kanalvägen, men nu är ute för att titta på den nyss öppnade västra stambanan, makar sig fram till dörren för att se sig omkring. »Hvad är det för en fästning, som ligger där uppe på höjden?» säger han, »den har jag aldrig hört talas om, fastän den tycks vara större än både Kronan och Lejonet.»* »Det är ingen fästning», svarar hans reskamrat, en herre med ljusa polisonger, utan att lyfta ögonen från Göteborgs Han- dels- och Sjöfartstidning. »Är det inte en fästning?» återtager brukspatronen, som pustande drar upp sin näsduk för att torka sina glasögon; jag tycker mig se både bastioner och skottgluggar.» »Kära farbror, det är Partilleds på terrasser hvilande gamla herresäte, som sedan ett par månader inrymmer Zanderska hel- pensionen.» »Zanderska pensionen!» utropar brukspatronen och rycker till som stungen af en orm. »Det är ju dit du vill narra hustru min att skicka vår yngsta flicka nästa år. Nej pass, min gubbe, det blir inte af, när den ser ut på det här sättet. Inom den där * Gamla skansar i Göteborgs omedelbara närhet. Verdandi 1902. 11 162 HELPENSIONSINTERIÖRER FRAN 1860-TALET. stenkolossens murar skulle väl en 14 års glad och liflig flickunge snart mista både mod och krafter.» Hans reskamrat lägger bort tidningen och tar fram ett pap- per ur sin plånbok. »Lugna dig, farbror; min systerdotter trifs utmärkt väl i denna pension, hvars inre är lika gladt och hemtrefligt, som dess yttre är dystert. Här skall du få höra: ’Min lilla älskade mamma! Lofva mig, att du säkert kommer i öfvermorgon. Då skola vi rensa lingon och läsa högt i en bok, som heter »Lanetons präst- gård». Mille Emilie har sagt, att pappa kan gärna följa med, alla herrar, som ha sina döttrar här, bruka vara mycket mer in- tresserade af att se dem sysselsatta med hushållsgöromål än att höra på lektioner. Kom för all del, ty all syltning och frukt- skalning är slut, och efter lingonkokningen blir det inga hushålls- göromål förr än vid höstslakten. Och då kan jag kanske inte få ta dig i famn, ty då är jag så rysligt smetig om fingrarna. — Tycker du det här låter dystert? Följ med min syster i öfver- morgon, och se med egna ögon, hur det förhåller sig.’» Brukspatronen finner förslaget godt, och vill någon annan göra sällskap, så hjärtligt välkommen! Då man inträder i nedersta våningens förstuga, har man midt framför sig den stora, vackra matsalen, som imponerar ge- nom väggar, målade i ljusgrått med kolossala blomsterurnor och bladgirlander i dämpade färger. En vacker, nästan monumental spiraltrappa af mahogny leder till biblioteket i andra våningen. Spjälverket är klädt med grönt möbeltyg, och småflickorna finna stort nöje i att glida utför trappan, hållande sig i den tjocka kordongen, som deras små händer knappt kunna omfatta. Sa- longen till vänster om matsalen har en stor öppen spisel med spegel och är pensionens samlings- och mottagningsrum. Innan- för densamma ligger ett gästrum. I nedre våningen ligga dess- utom det stora köket, domestikrum, handkammare m. m. — Den breda stentrappa, som leder till de öfre våningarna, omgifves af järnstaket. Vid öfre korridorens staket synes en pösande hvit massa, som dock icke verkar skymmande i den vida ljusöpp- ningen: det är omkring 200 stärkkjolar, ty tvätten har just blifvit färdig i dag. — Som Partilled är beläget på en höjd, prisgifven åt alla vindar, insattes redan första hösten en glasvägg för att vid portalens öppnande skydda mot det starka luftdraget. De HELPENSIONSINTERIÖRER FRÅN 1860-TALET. 163 förhärskande västliga vindarna äro nästan alltid milda. Men undantag gifvas. Ar 1862 på senhösten drog en förfärlig orkan fram öfver Partilled. Gamla personer sade, att de aldrig upplefvat någon dylik. Man skulle just börja dagens första lektion, då en häftig skräll hördes, därpå åter en och så ett bedöfvande dån och rass- lande. Sexton fönsterrutor hade på ett par minuter blåst sönder. Alla byggnadens fönster voro försedda med tätt slutande innan- luckor, nedre våningens dessutom med tunga järnbommar (men af prydligaste slag och målade i hvit oljefärg). Dessa stängdes nu och lampor tändes. Till och med de äldre eleverna kände det kusligt, och en liten flicka börjar bittert gråta, sägande: »Det dånar, som om hela världen skulle gå sönder». Under en dylik situation skulle man se systrarna Zander. Rådiga och behärskade sände de barnen, försedda med koftor och schalar, ned i mat- salen. Hilma sade: »Jag bjuder på kaffe och bullar», och Emilie hade redan skickat någon efter en rolig bok, som länge väntat på lägligt tillfälle. En elev med särdeles goda lungor, van att läsa, så att det hördes i alla tre skolsalarna, öfverröstades ofta af dånet. Emellertid voro barnen högst belåtna med sin dag, och den lilla ängsliga flickan sade på kvällen till E. Z.: »Det är ganska bra att ha en orkan emellanåt». E. Z. svarade: »När du blir gammal, så glöm aldrig, att på mulna och stormiga dagar skall man vara dubbelt så vänlig mot alla människor, men i syn- nerhet mot tjänare och små barn». Tredje våningen utgöres af 9 större och mindre sofrum och en linnekammare. Som dessa rum likna hvarandra mycket, titta vi blott in i ett, det vackraste. Det har ljusblå, oljemålade väggar, orne- rade med bladgirlander i brons. I rummet finnas 5 sängar, 5 tvättställ, 5 smala fem-lådiga byråar, några försedda med speglar, 5 stolar och en klädhängare, på hvars ena sida hänga handdukar, på den andra gymnastikdräkter. Då vi titta in i rummet, stå flickorna draperade å la Venus Milo och förrätta sin morgontvagning. Det ringer första gången 1/27, andra gången 7, tredje gången 1/2 8. En hel timme är anslagen till toaletten; men denna tid behöfves väl, om man vill lämna sitt rum i fullständig ordning. Sedan man tvättat och kammat sig, borstat tänder och naglar och putsat sina kammar och öfriga toalettsaker, bäddar man upp sin säng, syr i en felande knapp och ordnar sina byrålådor. Senare på f. m. kommer »ordningsmakten», granskar sängarna, drar ut hvarje byrålåda, och är då någonting i oordning, så vankas plikt. Har man en enda plikt, så inverkar detta på månadsbetyget. Lära- 164 HELPENSIONSINTERIÖRER FRÅN 1860-TALET. rinnorna bo i samma rum som barnen. De ha en skärm för sängen och i de flesta rum en garderobdörr att slå upp, så att de kunna vara en smula i fred. E. Z. är den enda, som har eget sofrum: ett litet aflångt rum, hvars ena hälft bildar alkov. Möbleringen utgöres af säng, byrå, bokskåp, ett litet bord vid fönstret och två stolar. Rummets väggar äro målade i ljusrödt med hvita ornament och små dufvor. När det ringer tredje gången, gå vi utför trappan till skol- rummen. Man kommer först in i 2:an, ett stort rum med två fönster, därfrån in i 3:an, det största rummet med tre fönster, där morgonbön förrättas. Innanför detta ligger i:an eller »lilla klassen», något mindre än 2:an, men äfven med två fönster. Det är herresätets sängkammare.. På ena sidan om alkoven kommer man genom en glasdörr ut i tamburerna, där alla ytterplagg hänga. På andra sidan är en stor garderob med glasdörr, som har fått heder och värdighet af handelsbod. Där försäljas allt slags skrifmateriel och sybehör, toalettartiklar och —• lakrits. Det händer ganska ofta, att barnen sändas till pensionen utan dessa nödvändighetsartiklar. Skolrummen äro försedda med tvåmans- pulpeter med horisontala skifvor (man hade då ej ännu börjat be- gagna det förträffliga »sluttande planet», ej heller kommit till in- sikt om huru nödvändigt det är, att pulpeten är enmans och fri- stående) samt trästolar med spjälrygg. Alla samlas i största skolrummet, och de, som ej ha sin ordinarie plats där, medtaga sin pulpetstol. Den som »har veckan» börjar »ropa upp», och kommer någon för sent, ges ej plikt utan anmärkning, som verkar nedsättande på månadens sedebetyg. Sådant inträffar dock nästan aldrig, tack vare de tre ringningarna. Under tiden inträda lärarinnorna. Jourhafvande lärarinnan är skyldig att vara tillstädes vid uppropets början och öfvervaka det- samma. Efter bönen skyndar man ned i matsalen, där den första frukosten i hast intages. Kl. 8 ringer det till r:a timmens lek- tion, kl. 9 till 2:a timmens. Dessa lektioner följa omedelbart på hvarandra. Skolan är indelad i 6 klasser med 6 elever i hvar- dera. Men åtskilliga ämnen kunna vara gemensamma för r och 2, 3 och 4, g och 6. Kl. ro brusar det i förstugorna, som om vindarnas moder öppnat alla sina säckar. Ljusöppningen genljuder af rop och skratt. Ytterkläderna påtagas. Under maj, juni, aug., sept. pro- menerar man i trädgården och parken, om vädret är vackert. Men regnar det, skall man tillryggalägga en bestämd sträcka af landsvägen. Alla skola gå måttligt fort. Ingen får rusa åstad HELPENSIONSINTERIÖRER FRÅN 1860-TALET. 165 för att komma tidigare hem. Och ingen får hålla upp sina kjolar, utan de skola jästas tipp *, så att armarna kunna röras fritt. Detta öfvervakas mycket strängt. Den, som promenerar med spända armmuskler, den kan lika gärna försaka frisk luft, säger E. Z. Efter promenaden ätes frukost, och därunder tillkännagifves, om någon ändring af middagstimmarna skall äga rum, såsom t. ex. när tvätten skall läggas in. En lärarinna stiger ned i spi- raltrappan och säger: »Kjolskiljning och sedan kanalverk i salen!» När det ringer, rusa alla ut i förstugan, stärkkjolarna knytas lösa från barrieren, och ljusöppningen fylles af nedsväfvande ballonger. Nu företages en folkvandring till den rymliga, ljusa vinden, där hvarje flicka disponerar 10 hängare. Härefter samlas man i matsalen, där alla bord sättas i en rad, eleverna tätt invid hvarandra utmed långsidorna, och så börja plaggen segla fram mellan allt högre och högre kanalbankar af nystrukna kläder. Hvar och en nappar till sig sina tillhörigheter, som sedan ordentligt nedläggas i byrå- lådorna. Kl. i blir det åter språng i trapporna. Nu skall man kläda sig till gymnastiken. Partilleds rymliga växthus har blifvit förvandladt till gymnastiksal med värmeapparat, badkar och dusch- skåp. Förutom marscher, vanlig friskgymnastik, klättring m. m. användes den Zanderska mekaniska gymnastiken, som redan här i pensionen nått en ganska hög grad af utveckling. Kl. 2 ätes middag. Tre rader bord stå nu tvärs öfver salen. Maten serveras af tre lärarinnor vid hvarje bord. Af den ena rätten bjudes alltid två gånger. Då en af eleverna ständigt sågs »taga om» af en rätt, som i allmänhet icke var omtyckt, frågade någon: »Tycker du om det där, eftersom du alltid tar om?» -—• »Nej, visst inte», blef svaret, »men när pappa betalar så mycket för mig, så tycker jag, att jag bör ta två gånger». Kl. 1/24—1/26 har man lektioner. Lärarinnorna dricka nu kaffe i biblioteket, och barnen äta aftonvard i salen. Rätt som det är, sätter en elev sig vid pianot, de smörgåsätande få maka åt sig, och så dansas det af hjärtans lust. Lärarinnorna i biblioteket se nu, hur den gröna kordongen i spiraltrappan börjar vagga fram och åter: tecknet till att man gärna vill, att några af de yngre lära- rinnorna skola komma ned och dansa. Och sällan vaggar kor- dongen förgäfves. Om vintern tillbringas tiden mellan 6—8 i skolrummen, men under sommaren och tidigt på hösten prome- nerar man hvarje kväll minst en timme i bergen. Kvällsmat ätes * På 1860-talet begagnades äfven af helt unga flickor mycket längre klädningar än nu. a 66 HELPENSIONSINTERIÖRER FRÅN 1860-TALET. kl. 8. Måndagen serveras vanligen kokt hafregrynsgröt, som för- blir nästan orörd, man håller sig till smörgåsarna. Men tisdags- kvällen serveras den stekt och förtäres då med förtjusning. Lör- dagskvällen ätes risgrynsgröt. Nästan alla taga två portioner, men vill någon ha en tredje, så måste hon gå fram till E. Z. och på heder och ära bedyra, att det allmänna befinnandet är i högsta grad tillfredsställande. Kl. 3/49 ringes till aftonbön och sist kl. ro skola ljusen vara släckta. Ett par aftnar i veckan eldades i gymnastikhuset, så att man kunde få modererad dusch, hvilket verkade uppfriskande efter dagens arbete. Några elever voro så rädda för vatten, att man måste allvarligt tillhålla dem att tvätta sig, och en af dem, som aldrig sett eller hört talas om en duschapparat, sade: »Jag måtte väl åtminstone få ha skor och strumpor på mig, annars kan jag bli våt om fotterna». Under aug. och sept. badade man i den nedanför parken flytande Säfveån, om hvilka det i gamla handlingar läses: »Vid Säfveån i närheten af Göteborg brukade häxorna samlas skär- torsdagsnatten, innan de gemensamt begåfvo sig af till Blåkulla.» — På tal om häxor torde det förtjäna anmärkas, att i Partilleds stora gamla byggnad fanns ej en enda vrå, som kunde ge upp- hof till spökrädsla. Till och med vinden var, såsom redan är nämndt, ljus, och den stora ljusöppningen, som genomgick hela huset, verkade, att man öfverallt kände sig »central». Om man i nedre förstugan talade helt lågmäldt, så hördes hvarje ord i tredje våningens korridor, från hvilken en omusikalisk och till följd däraf lat elev vid öfningstimmens slut kunde nedkasta en karamell till den, som var så barmhärtig och ringde. I mellanvåningen låg den s. k. barnkammaren, där små- flickorna omsorgsfullt kammades och kläddes af gamla Sofi. Här utdelades sällan någon »plikt». Då skulle fallet vara särdeles svårt. Här låg äfven fru Z:s sängkammare. Den ömhet och om- sorg, som döttrarna städse visade den gamla, var af stor fostrande betydelse för eleverna. Mellan barnkammaren och fru Z:s säng- kammare låg det s. k. kontoret, husets enda dystra rum, som tillika var H. Z:s sofrum. I detta rum rådde den största trängsel, men också den mest skrupulösa ordning. En smal liggsoffa ut- gjorde både ligg- och sittplats. Vid det mest anspråkslösa skrif- bord sköttes pensionens vidlyftiga ekonomi och korrespondens. I fönstret stod ett porträtt af kapellmästaren Foroni, och öfver en liten kupig antik byrå med marmorskifva hängde Beethovens por- trätt i kroppsstorlek. Byrån och taflorna förlänade helgd åt affärs- HELPENSIONSINTERIÖRER FRÅN 1860-TALET. 167 rummet. På denna plats och störd från både barn- och sängkam- mare, var det,. som Hilma Z. omsatte sin genialitet, sina talanger, sin lifliga, varma känsla till drifkraft för pensionens invecklade och dock så lugnt och jämnt arbetande maskineri. * * * Hvarje elevs födelsedag firades med kaffekalas kl. 1/2 6 e. m. Den klass födelsedagen tillhörde erhöll »lof» hela aftonen, och festföremålet fick välja sysselsättning: handarbete och läsa högt, eller handarbete och prata. S. k. tankelekar och gåtor förekommo äfven. I högsta klassen valde man emellanåt att hålla föredrag — efter 5 minuters betänketid — öfver gifvet ämne. Häri del- togo ofta de svenska lärarinnorna. Några föredrag voro riktiga små mästerstycken af improvisation. Men pensionen hade ingen stenograf. Stundom improviserades en liten pjes. Man valde en titel, t. ex. »En ny inackordering» eller »Ett marknadsäfventyr»; man rådslog några minuter om gången af det hela, om hur saken skulle afslutas, och så ■— började man, hvar och en förlitande sig på replikfyndigheten hos sin medspelare. —■ På en lärarinnas födelsedag hade hela skolan lof efter kl. 1/2 6. Då sökte man tillfredsställa hennes smak. Var det en utländsk lärarinna, så sjöngos några sånger på hennes språk, eller man läste rolvis ett drama- tiskt arbete i bunden eller obunden form, eller också dansades det. Ofta fingo flickorna tillåtelse att kläda ut sig. Härvidlag spelade gymnastikbyxorna en framstående rol. Om »födelsedagen» var dansante, och detta var hon vanligen, så var hennes dans- program fulltecknadt redan på f. m. Det kunde se ut så här: promenadpolonaise med Riddar Blåskägg; i:a) vals med »Den ståndaktige tennsoldaten»; lancier med »doktor Dulcamara» etc. På Hilma och Emilie Z—s födelsedagar inställdes alla lek- tioner. Halfva förmiddagen lästes högt något större svenskt dikt- verk och syddes till trasmattor; senare hälften af förmiddagen användes till förberedelser för aftonens fest. Huru god discipli- nen var i Z—ska pensionen märktes kanske bäst under sådana dagar. Att ett festmaskineri ger intryck af största lagbundenhet, då de medverkande äro idel yra ungdomar, det tyder på goda traditioner. Dessutom tilltogs alltid förberedelsetiden så knapp som möjligt, så att alla måste vara flitiga och uppmärksamma. Se här ett arbetslag, som tillverkar rosor, medan ett annat af hvitt silkespapper förfärdigar plymer till pagehattar. En reparerar en kungakrona, en annan ett älfdrottningdiadem. I ett rum repeterar 168 HELPENSIONSINTERIÖRER FRÄN 1860-TALET. man kupletter, i ett annat en balett. Några flickor inträda i svenska lärarinnans rum, sägande: »Nu kan vi våra roler; men vi skulle be att bli litet polerade.» Och med hvilken godmodig- het mottages ej hvarje rättelse! Så kommer någon springande: »M:lle E. ber att få de sista två raderna i versen ändrade, ty det är så svårt att sjunga på i. Men det är mycket brådtom. Jag är tillsagd att vänta på ändringen.» Johannes •—- gårdskarlen —■ kommer med 8 stora granar. Småflickorna ha fått lof att bära upp enbuskarna själfva. Berget skall göras af två katedrar, ett bord och två gungstolar. »Kan ni tänka er, mademoiselle satte sig på Holofernes näsa,* så att den blef bräckt; m:lle Hilma håller på att reparera den. Nu får han inte lägga fingret på näsan, utan måste rifva sig bakom örat i stället. Det blir rysligt svårt att komma ihåg och är alls inte så lustigt.» — En liten flicka börjar gråta: »Jag har tappat min .rol.» •— »Nå, hvad stod det på lappen?» — »Jo, det stod: 'Testamentet är funnet på vinden.’» — »Var det allt?» — »Ja.» — »Då kan du det ju redan utantill. Skrif det på en ny lapp!» Barnet strålar af glädje vid detta underfulla råd. Vid utsatt tid är allt i ordning, hvar och en på sin post. Baletter ingå ofta i pjeserna för att så många af eleverna som möjligt skola få deltaga. Åskådarne äro mycket fä: gamla fru Z., m:lle Hilma Z. och de icke medverkande lärarinnorna (en af de svenska är vanligen sufflör, en annan sjunger mellan kulisserna), med. doktor Gustaf Z., någon f. d. elev från Göteborg och pen- sionens hela tjänstepersonal. Emilie Z. var obeveklig, då det ut- talades en önskan att någon gång få vidga åskådarekretsen. Festen slutas i mycket god tid, och följande morgon ringer klockan ej en minut senare än vanligt. Skulle någon misstänka, att man alltför ofta anställde fester vid Partilled, så erinras om att höstterminen räckte från i aug. till 18 dec. och vårterminen från 8 jan. till r8 juni! Gamla fru Z:s födelsedag, som inföll 27 nov., var skolans största högtidsdag. På morgonen sjöngos fosterländska sånger utanför hennes dörr, och middagen var mycket festlig. Borden voro rikt blomsterprydda, och den svenska lärarinnan (krialärarin- nan) föreslog fru Z—s skål, d. v. s. hon ville göra det, men afbröts genast af den gamla, som helt torrt sade: »Inte något prat, utan sjung i stället »Bevare Gud vår kung» —• som då upp- stämdes trestämmigt. På aftonen gåfvos vanligen 2 pjeser: en * Topelii Läsning för barn, Fågel blå. HELPENSIONSINTERIÖRER FRÅN 1860-TALET. 169 med inlärda roler och en improviserad, t. ex. efter fru Lenngren, »Grefvinnans besök», »Den glada festen» eller dylikt. Enligt fru Z:s önskan togs den vanligen å vista, utan någon repetition. Dessa improvisationer gåfvo en inblick i barnens hemförhållanden, som var lika intressant som ovärderlig. En gång i terminen gafs en fosterländsk fest, hvartill dock blott kvällstimmarna anslogos. Då höll E. Z. eller en af de svenska lärarinnorna eller en begåfvad elev minnestal öfver någon framstående svensk man eller kvinna. En gång om året, van- ligen strax efter påsk, hölls en stor musikfest. Vid en dylik fest uppfördes Gades »Korsfararne» i sin helhet. Tenor- och baryton- partien skottes af tvenne skolans lärare, och körerna utfördes af elever. Vid samma tillfälle sjöngs den stora trion ur »Wilhelm Tell». E. Z. sjöng 3:e stämman, operasångaren Arvid Ödmans syster, som då var elev i pensionen, 2:a stämman. i:a stämman sjöngs af en ung svensk lärarinna. För den eller dem, som anse, att alla dessa fester voro »blot til Lyst», är ändamålet med dessa minnesteckningar djupt förfeladt. Men den som förstår, att en helpension på landet tillika bör vara ett gladt och bildande hem, skall finna dem bra mycket mera berättigade än en hel del af nutidens talrika festtillställningar för barn och ungdom. Vid många af dessa fester förhåller sig ungdomen mer eller mindre passiv. I Zanderska pensionen måste hvar och en »dra sitt strå till stacken». Vid pensionen voro anställda tre utländska lärarinnor. Dessa undervisade i grammatik, innanläsning, diktamensskrifning, upp- satsskrifning och recitation. Det ålåg den s. k. krialärarinnan att komplettera deras undervisning, och hennes arbete ökades eller minskades allt efter deras bildning och kompetens. Utom »explikationsöfningar» med ständig tillämpning af gram- matiken, ledde den svenska lärarinnan s. k. »flytande öfversätt- ning» i de högsta klasserna. Detta tillgick på följande sätt. Vid terminens början fingo eleverna i uppdrag att så småningom an- teckna eller samla glosor till ett visst arbete, t. ex. i franska: Souvestre, Un Philosophe sous les toits; i engelska: Longfellow, The Courtship of Miles Standish; i tyska: Lessing, Nathan der Weise. Då klassen på ege?i hand hade genomgått ungefär i o sidor i något af dessa arbeten, anmälde den sig till uppläsning. Texten upplästes då omedelbart på svenska, och man hade stora fordrin- 170 HELPENSIONSINTERIÖRER FRÄN 1860-TALET. gar på flytande och ledigt språk. Vanligen tiggde eleverna vid dessa tillfällen sig till en extra lektion, då man läste äldre eller moderna utländska författares arbeten, omväxlande på orginal- språket och på svenska. Detta var högtidsstunder såväl för ele- verna som för lärarinnan, hvilken icke alltid var »den äldsta i församlingen». Och sådana högtidsstunder var det godt om i denna anspråkslösa pension, där, vid denna tidpunkt åtminstone, »schemat blott med blyerts skrifvet var». Genom att eleverna skötte glosskrifningen turvis till gemen- samt bästa, sparades otroligt mycken tid. Det, som skulle reci- teras, skrefs alltid först såsom diktamen. Verbskrifning m. m. sköttes så, att arbetet föll inom lektionens område. I högsta klassen lästes en dag franska, en dag engelska o. s. v., och detta gaf ro åt arbetet. Fordringarna voro också ojämförligt mindre än nu. Innanläsningen upptog i de lägre klasserna mycket af läxornas innehåll. Genom att man hela dagen disponerade ele- verna och kunde reglera deras energiförbrukning, sparades tid och krafter mer än som kan beskrifvas. Då i det följande en mängd ämnen uppräknas, måste noga iakttagas, att dessa genom lik- formighet i undervisningen liksom flöto samman och stödde hvar- andra, i stället för att de under vanliga förhållanden ofta skafva mot och hämma hvarandra. Hufvudlärarinnan i svenska språket undervisade i svensk litteraturhistoria, uppsatsskrifning, grammatik och recitation i så många klasser tiden medgaf. Hon var ansvarig för ämnet i hela skolan, och hennes biträden måste helt och hållet rätta sig efter hennes föreskrifter. Detta gaf ej anledning till några förvecklingar, då de yngre svenska lärarinnorna alltid voro f. d. elever. Denna enhet i undervisningen verkade i hög grad tidsbespa- rande. (För att blott nämna en småsak. Hvarje vecka lärdes en psalmvers eller något lämpligt poem utantill. I de lägsta klas- serna skrefs denna vers, som blott upptog några få rader, under välskrifningstimmarna. Samma vers omskrefs, tills stilen var oklan- derlig och stafningen felfri. Fordringarna härvidlag voro så stora, att versen under tiden oundgängligen lärdes utantill. Den upp- lästes högt och tydligt, under det man hvilade sig mellan om- skrifningarna. Vid timmens slut hade man samtidigt haft lektion i välskrifning, rättstafning, innanläsning och utanläsning. Men för att ett dylikt resultat skall uppnås, får klassens elevantal ej öfverstiga 12. Ännu bättre går det med 6, hvilket var det lag- stadgade elevantalet vid alla öfningsämnen). Grammatikan, inklusive rättstafningsläran, användes nästan uteslutande som uppslagsbok. HELPENSIONSINTERIÖRER FRÄN 1860-TALET, 171 I de två högsta klasserna skrefs hvarannan vecka en kria, hvar- annan vecka en öfversättning. I de tre lägsta klasserna voro fordringarna beträffande uppsatsskrifning ytterst små. Man bör- jade med bref och öfvergick sedan till små enkla berättelser och beskrifningar samt lätta öfversättningsprof. Härvid gafs aldrig någon plan eller disposition, och man lämnade fantasien så fria tyglar som möjligt. —■ Nykomna elever i 3:an, som gåfvo för- hoppning om att kunna »hoppa» till 5:an, erhöllo förtroendet att rätta kamraternas uppsatser med blyerts, och detta utvecklade dem mycket hastigt. Äfven fingo de försöka sig på 5:ans kriaämnen eller öfversättningar. I de högsta klasserna gafs disposition, hvil- ket eleverna underkastade sig såsom »ett nödvändigt ondt». En gång i månaden skrefs extra kria öfver själfvaldt ämne. Detta var elevernas påhitt, och hvem som ville fick låta bli. I klass i och 2 blef det stort jubel, då lärarinnan med tydliga bokstäfver skrifvit »en mycket dum kria», som barnen fingo korrigera. Då lånade man rödt bläck till ett stort »omskrifves»! Undervisning i räkning och geometri upptog i de högre klas- serna 3, i de lägre 2 timmar i veckan. Vanligen undervisade skolans egna lärarinnor i dessa ämnen. Någon gång togs lärare från Göteborg. Detta var äfven fallet med undervisningen i fysik. Botanik och zoologi betraktades ej såsom själfständiga ämnen, utan ämnet geografi sönderföll i politisk, fysisk, växt- och djur- geografi. I detta ämne undervisade Emilie Z., äfvensom i köks- kemi och fysiologi, (ungefärligen motsvarande nutidens hälsolära). Hon undervisade äfven i svensk och allmän historia och skötte ensam religio?isundervisningen i skolans alla klasser. I historia och geografi var undervisningen ordnad på följande sätt. Man gaf eleverna en s. k. storläxa, och denna uppdelades i 4 små- läxor. Den innehöll allt efter ämnet namn, årtal, berg, floder, städer, växt- och djurförteckningar, med ett ord minnessaker, som eleverna nödvändigt måste ha reda på. Denna läxa rabb- lades upp korrekt och skyndsamt af hvarje elev. Första gången upptog detta en tid af 5 min. Nästa lektion uppläste hvar och en samma läxa samt därefter andra afdelningen af storläxan. Om allt gick obehindradt, användes io min. af timmen. Och så vidare, tills hela storläxan var affärdad. Den återstående delen af timmen förflöt under uppläsning eller muntlig skildring af en historisk person, en epokgörande händelse, hvarunder citerades de bästa och detaljrikaste källor; af en grundlig beskrifning på en stad, med allt för densamma karakteristiskt, af en sjö, en flod; ett lands djur- och växtvärld eller mineraler m. m. Läroboken 172 HELPENSIONSINTERIÖRER FRÅN 1860-TALET. fick ligga orörd, och katedern var öfversållad med planschverk, historiska romaner, resebeskrifningar m. m., allt efter ämnets be- skaffenhet. Naturligtvis kunde pensionens bokförråd ej vara synner- ligen stort; men en Wolthäter i Göteborg, som en gång åhört en af dessa lektioner, skickade ett par gånger i terminen såsom lån hela massor af nya och gamla böcker. Ät undervisningen i välskrifning ägnades stor omsorg. Dessa lektioner öfvervakades alltid af m:lle Hilma Z. I öfrigt måste hon försaka nästan allt lektionsgifvande, hvilket var ett stort offer för den, som var en så mångsidig lärarinna. Språk, matematik, rit- ning, handarbete, pianospelning hade förut varit hennes läroämnen. Men nu uppslukade pensionens vidlyftiga ekonomi större delen af hennes tid. Dock — välskrifningen vågade hon ej lämna åt någon annan. Hon var en af de få, som inse, att ingenting är farligare för barnets sunda kroppsutveckling och själslif än illa öfvervakade skriflektioner. För klent stöd åt armen, för hårdt grepp om pennan, olämpliga, tunga pennskaft, för litet utrymme, trånga ärmar och ärmhål, skrifningens fortsättande, sedan ett visst slags trötthet infunnit sig; allt detta verkar lika nedsättande på ett barn som dålig luft, klen föda m. m. Många människor lida under hela sitt lif af de nerv- eller spasmodiska åkommor, hvilka de som barn ådragit sig under skriflektioner. — I pensionens »Tänkebok» lästes bland annat: »Skoluppfostrans Ygdrasil gnages vid roten af 2 onda makter: den ena heter religionsundervisningen efter linjal, den andra födes vid första klassens skrifpulpet och utmynnar i den fullvuxnes nervförslappning. Både små och stora elever fingo vid ankomsten till skolan lära sig att göra skrifböcker, ty sådana funnos ej färdiga på den tiden. Det fanns flickor, som voro så tafatta, så utan öga för rätvinklighet, att de kunde göra ett dussin skrifböcker, innan arbetet blef någorlunda drägligt. Hvar io:e minut måste de mindre flickorna af bryta skrifningen för att hvila ryggen. I midten af lektionen kommenderades gåsmarsch tre hvarf kring rummet. De två högsta klasserna, i hvilka välskrifning ej stod på schemat, brukade hvarje dag skrifva en half sida stor mellanradig stil såsom stärkande öfning. I skolan fanns en skicklig lärarinna i teck?img. Dessutom leddes undervisningen i detta ämne af den blide, humoristiske Gustaf Brüsewitz från Göteborg. Åt kartritning lämnades så mycken tid som möjligt. Musik, sång, koreografi. Ehuru pensionen skulle kunnat för- tjäna namn af musikinstitut, voro dess föreståndarinnor de första HELPENSIONSINTERIÖRER FRÅN 1860-TALET. 173 att beklaga, att så mycken tid af omusikaliska elever förslösades vid pianot, till följd af föräldrarnas fåfänga och oförstånd. Hilma Z. var en framstående pianist, elev af van Boom, och Emilie hade varit en af Dannströms mest lofvande elever. Hon hade stora dramatiska anlag, och hennes sångundervisning var, både hvad mimik och frasering beträffar, mönstergill. I stäm- och körsång stod skolan så högt, att flera musikverk kunde uppföras uteslutande af skolans elever. De bästa solosångerskorna voro svenskar, men i körsång voro finskorna öfverlägsna. Tillfälle till duett- och trio- spelning gafs genom medverkan af kapellister från Göteborg. Hilma Z. höll ibland små musikhistoriska föreläsningar. Fram- stående elever fingo sysselsätta sig med ackordskrifning, utvikning m. m. Pennan darrar i handen, då ordet koreografi nedskrifves, ty här, liksom vid beskrifningen af skolans fester, uppstår så lätt missförstånd. Begreppet musik måste fattas i dess gamla, man vore frestad att säga klassiska, bemärkelse, innefattande instru- mentalmusik, sång, deklamation och plastisk dans. Och dansen måste upphöjas till ett människobarnets zittrycksmedel, i rang lika med poesi och sång. Endast om detta fullt förstås, kan man våga framlägga det faktum, att E. Z. stundom lät barnen inöfva små baletter, älfvolekar och tomtesprång, hyllningsdanser i öster- ländsk stil för sagoprinsar och prinsessor, solodans, under hvilken t. ex. en fången furstinna genom ädelheten i sin hållning åter- vinner sin frihet: »Ej tråde dansen längre du till mitt behag: på knä jag beder dig, din krona återtåg!» Dessa danser kom- ponerades af E. Z., och hennes förmåga att på otroligt kort tid få barnen att uppfatta och återge den för tillfället åsyftade stäm- ningen var enastående. Under handarbetstimmen kom hon in, skälmaktigt leende, och »valde sina offer», såsom hon uttryckte sig. Efter ungefär en kvarts frånvaro återkommo dessa, glada, upp- friskade, och en af dem säger: »Om jag hade varit en liten smula längre, så hade jag fått räcka prinsen glömskans bägare». Och se här ett exempel på med hvilket instruktivt material man ar- betade: En mjältsjuk prins skall roas. I en gammal fransk sång- bok hittas en canon'. tre själfständiga melodier med hvar sin text bilda en sång, ackompagnerad af viola d’amour, silfverbjällror eller något annat musikinstrument. Den franska texten öfversättes metriskt af en elev, H. Z. använder orgelns violinstämma eller lägger en duk öfver pianots strängar för att härma de gamla instrumenten, och flickorna få själfva sammansätta sina dräkter. Om undervisningen i handarbete är intet annat att säga, än 174 HELPENSIONSINTERIÖRER FRÅN 1860-TALET. att systrarna Z. voro utmärkt skickliga på detta område. Lagning af kläder och öfning i linnesöm ingingo i skolans program. Men begreppet handarbete hade hos H. E. Z. en exceptionellt vidsträckt innebörd. De satte kvinnohandens arbete mycket högt och ansågo, att det intryck af harmoni, som hvarje moder eller fostrarinna bör framkalla hos sin omgifning, i hög grad beror af om hon fått lära sig att inse, hvilken viktig mission hennes hand har att fylla. Det skall troligen förefalla nutidens kvinnor löjligt eller rent af absurdt att våga påstå, att H. E. Z:s ovanliga förmåga att mångsidigt använda sina händer (vid sjukbädden, vid konstnär- liga värf, vid hvardagslifvets små bestyr) i icke oväsentlig grad bidrog till deras öfverlägsenhet såsom skolföreståndarinnor. * « * Våren 1870 utsattes Z:ska pensionen för en orkan af farligare beskaffenhet och med ödesdigrare följder än de, vi i början af dessa anspråkslösa interiörer beskrifvit. Det var nu ej fråga om krossade fönsterrutor, det var själfva planen för uppfostran och undervisning, som skakades i sina grundvalar. I början af 60- talet fanns det i hela skolan blott 2 eller 3 elever, som önskade utbilda sig till lärarinnor; i slutet af samma årtionde ämnade halfva elevantalet ägna sig åt denna bana. Skolans rikt begåfvade krialärarinna hade efter många års tjänstgöring lämnat pensionen, och hennes unga efterträderska, en f. d. elev, sviktade under den tunga bördan, för tung till följd af de nya förhållandena. E. Z. önskade få någon hjälp vid religions- och historieundervisningen, och i skolan funnos krafter, beredvilliga att under hennes ledning sätta sig in i dessa ämnen, för så vidt undervisningen finge med- delas efter samma grunder som hittills. Men det var just detta, som inte kunde få ske. Genomgripande skolreformer genomfördes öfverallt, ett mera ensartadt system fordrades, och formen för religions- och historieundervisningen preciserades alltmera. Nu beslöt E. Z. att vidtala några lärarinnor från Stockholms seminarium. Men då anhöll den svenska lärarinnan om sitt afsked, hur innerligt hon än var fästad vid pensionen och dess föreståndarinnor. E. Z. syntes för första gången rådlös. Situationen belyses klart af föl- jande yttrande af en elev i högsta klassen: »Hvem har kommit E. Z. att tveka, att känna sig modfälld, att »se sig tillbaka»? Den som förordnat, att skolschemat, i stället för att skrifvas med blyerts, skall inristas i klippan, den, som genom att stereotypera under- visningen stryper hvarje ädelboren pedagog.» Af dessa ord kände HELPENSIONSINTERIÖRER FRÅN 1860-TALET. 175 sig en entusiastisk femtonåring så gripen, att hon några dagar senare på högsta klassens svarta tafla uppsatte ett plakat med följande utgjutelse: »Hvad rosenskimmer öfver flydda dar, Da blott med blyerts schemat skrifvet var, Då älskadt ämne lästes dagen lång, Då studiet var hvila, rasten tvång! Se‘n spiran fattats af Kung Svart på Hvitt, I brokigt virrvar timmen går — i skridt. Och när man pluggat litet här och där, En rastminut ej någon ro beskär. Som prålig papegoja schemat står, Och pråligare blir hon år från år. Man enheten för mångfalden förglömmer, Och flickans själ med tratt på flaska tömmer. Och flaskan korkas, pryds med etikett. Allt är så systematiskt och så nätt. Men när man korken se’n ur flaskan drar, Af flickans hjärtblod finns ej droppen kvar. Dock — hvad gör det, blott ktcrsen slutad är. Blott hvar examen likhetstecken bär. Som turska bönor skall man barnen skära, Ty endast så befordras skolans ära. Ett ödmjukt nummer måste hvar en bli: Så grundlägges det helas harmoni. Men låt oss i, 2, 3 och 4 vara, Ty annars bli vi alla nollor bara. Jag är en femtonårig flicka blott Och kan ej skrifva lag för gossars lott. Men om ej gossens mor skall bli en flundra, Så måste hon ha ro att drömma, undra. Ty ädel dröm i ungdomsår: det är Den mark, som hjältemödrar alstra plär. Men tvingas flickan bli en schemats docka, Så får du endast bittra frukter plocka.» Efter mycken oro och många funderingar beslöts att icke införa några förändringar förr än vid pensionens stundande flytt- ning från Partilled, hvarest utrymmet nu började bli otillräckligt. 176 HELPENSIONSINTERIÖRER FRÅN 1860-TALET. Det var en vacker majnatt vid 4-tiden, som rådplägningen afslutades. Morgonrodnaden göt sitt skimmer öfver trädgårdens fruktträd, som stodo i full blomning. I parken såg man bokarnas späda grönska afteckna sig mot de ståtliga granarna. Därofvan vinkade de ljungbevuxna bergen. Lärarinnorna sågo bedjande på E. Z. »Nu är jag så glad, att jag går in på hvad som helst», sade hon. »Spring in efter den gamla blommiga duken, så att vi ha något att sitta på.» Man gick genom trädgården och parken upp på bergen till den lilla platå, från hvilken man på afstånd såg hafvet och dess skär. Under denna vandring yttrade E. Z. några ord om religions- och historieundervisning, som sedan antecknades ur minnet af en medföljande 16-åring och meddelas i det skick, hvari den, som nedskrifver dessa rader, erhållit dem. »I hvarje lefvande historisk framställning ingår på samma gång religionsundervisning. Summan af all historieundervisning är: att förtälja mänsklighetens saga så, att det andliga lifvet näres, att lärjungen föres fram på den väg, som leder till en gryende sanning, en sanningens morgonrodnad. Längre hinna vi aldrig. Ser ni det yttersta skäret därute. Inte är detta det yttersta, ehuru det synes så för oss. — Religion och historia såsom uppfostrande element skola ha sitt eget språk, den heliga sagans språk, ett poetiskt bildspråk, som fäster sig i minnet. Det skall vara ett sannskyldigt Havamal, en Hög Visa. -— Det finns ingenting, som så kräfver personlighet hos läraren, som då han har att öfvergå från den dramatiserande framställningen, från den för barnets näring oundgängliga hjältedikten, till framställningen af tidens och händelsernas beroende af hvarandra, såsom varpen och inslaget i en väf. Lärjungen måste då afstå från att betrakta figurerna i väfven såsom något helt för sig. Man måste visa dem trådarna i såväl varp som inslag, visa, att hvarje slag af skytteln är ett lif, ett bemödande i en viss riktning, ehuru det blott är det sista, det figuren afslutande, som får bära hjältens eller hjältinnans namn.» (Denna bild med anledning af den gamla dukens mönster.) »I hvarje skola borde finnas en öfverlägsen personlighet med religion och historia såsom hufvudämne. Det är då af ringa vikt, hvilken bok som begagnas. Af honom eller henne kräfves glödande kärlek till »böckernas bok», förmåga att framhålla de klara, enkla lifgifvande orden så kraftigt, att man glömmer att grubbla öfver de dunkla. — Tiden visar en tendens att upphöja det nya testa- mentet på bekostnad af det gamla. Detta med orätt. Har man HELPENSIONSINTERIÖRER FRÅN 1860-TALET. 177 ej funnit Gud i gamla testamentet, så finner man honom ej heller i det nya. Den dag skall komma, då gamla testamentet stöder det nya; då man skall inse, att det nya framstår i ett högre ljus genom ett vetenskapligt och barnafromt studium af det gamla. Men ve den, som vill gifva åt barnet de ord, som »äro anda och äro lif», och som ej »ger akt uppå sig själf och på lärdomen» för egen räkning: Det finnes ingen omutligare domare än glada, leende eller tårfyllda barnaögon». Partilleds första genialiska, varmhjärtade krialärarinna uttalade i ett bref följande omdöme om systrarna Zander: — —■ — »Att beskrifva E. Z:s religionsundervisning! Omöjligt. Den låter sig icke beskrifva. Men jag vill framställa en liknelse. Den är som helgsmålsringningen. Den träffar alla: ung och gammal, lärd och olärd, den enfaldige, den genom ett förkonstladt lif blaserade. Alla måste lyssna, alla känna sig gripna. Den har omedelbarhetens styrka och djup. — — — E. Z. hade aldrig blifvit, hvad hon blef, om icke Hilma Zander stått vid hennes sida.» E. Z. hyste en innerlig önskan att hos sina elever kunna efterlämna ett ljust och värmande, ett eldande och stärkande minne. Det är att hoppas, att hennes önskan gått i fullbordan. På henne själf torde kunna tillämpas hennes älsklingsvers: Ej med klagan skall ditt minne firas, Ej likt dens, som går och snart skall glömmas: De du fostrat skola dig begråta, Som en afton gråter dagg om sommarn, Full af glädje, ljus och hopp och sånger, Och med famnen sträckt mot morgonrodnan. M aria Stridsberg, f. Wahlström. Verdandi 1902. 12 Riksdagsbeslut angående under- visningsväsendet. Med bifall till Kongl. Maj:ts proposition i ämnet har riks- dagen höjt anslaget till understöd åt enskilda läroverk med 25,000 kronor samt medgifvit, att från anslaget må, enligt de närmare bestämmelser Kongl. Maj:t kan finna godt meddela, utgå understöd, dels åt enskilda läroverk, hvilkas undervisningsformer och metoder af Kongl. Maj:t pröfvas lämpliga, med högst 9,000 kronor åt sådana läroverk, som förbereda till mogenhetspröfning, och högst 3,000 kronor åt sådana, som motsvara femklassiga allmänna läroverk med tillägg af en särskild afslutningskurs, dels ock åt seminariekurser, hvilka afse utbildande af lära- rinnor för högre flickskolor, samskolor och familjer, med högst 1,500 kronor för hvarje läsafdelning. Med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ökadt statsbidrag till högre flickskolor och samskolor har riksdagen beslutit I) godkänna följande grunder för tilldelande af statsunderstöd åt högre skolor för kvinnlig ungdom och sådana å orter, där allmänt läroverk för gossar ej finnas, upprättade samskolor, som vid dessa grunders trädande i tillämpning redan äro i åtnjutande af statsbidrag från förevarande anslag, nämligen: a) att skolan, oberäknadt s. k. förberedande klasser, skall meddela undervisning i minst fem årsklasser och under senaste tre år, hvarunder statsunderstöd åtnjutits, hafva haft i medeltal minst 30 lärjungar, tillhörande sistnämnda årsklasser, eller, be- träffande nytillkommande skola vid den tid, då ansökning om statsbidrag göres, räkna minst 30 lärjungar i sist berörda klasser; b) att kommun eller enskilda donatorer till skolans uppe- hållande skola lämna bidrag, hvars värde för år räknadt uppgår till minst samma belopp som statsunderstödet; RIKSDAGSBESLUT ANGAENDE UNDERVISNINGSVÄSENDET. 179 c) att åt skola, som i a) nämnts, kan tilldelas statsunderstöd af högst 45 kronor för hvar och en af dess lärjungar i klasserna öfver de förberedande, med iakttagande härvid, dels att detta understöd må utgå med högst 4,500 kronor till hvarje skola, dels att hvarje i a) nämnd skola, som meddelar undervisning i huslig ekonomi, må för detta ändamål kunna tilläggas ett särskildt under- stöd af högst 500 kronor; d) att genom intyg af vederbörande eforalstyrelse blifvit styrkt, ej mindre att anordningarna vid skolan äro i hygieniskt hänseende tillfredsställande och undervisningen så ordnad, att öfveransträng- ning af lärjungarna därigenom icke föranledes, än äfven att legi- timerad läkare är vid skolan anställd; e) att ämneslärarinna, som har sin hufvudsakliga tjänstgöring i klasserna öfver de förberedande, skall för tjugufyra timmars undervisning i veckan under trettiosex läsveckor om året, påsk- och pingstferier samt tillfälliga lofdagar inberäknade, erhålla af- löning, uppgående minst till ordinarie folkskolelärarinnas inom samma kommun för åtta månaders tjänstgöring bestämda lägsta aflöning med inberäknande af naturaförmånerna, eller, om ordinarie folkskolelärarinna icke är inom kommunen anställd, lägsta lagstad- gade lön för ordinarie folkskolelärarinna, likaledes med inberäknande af naturaförmånerna, samt för mindre eller större antal läsveckor eller veckotimmar i proportion härtill; f) att lärjungar till det antal, som af Kongl. Maj:t bestämmes, skola erhålla undervisning i skolan, dels kostnadsfritt och dels mot en årsafgift, som icke öfverstiger 50 kronor; g) att årlig berättelse skall afgifvas om skolans verksamhet; samt h) att skolan skall vara underkastad den kontroll och de be- stämmelser i öfrigt, som Kongl. Maj:t kan finna godt föreskrifva; skolande emellertid det under e) upptagna villkor intill år 1909 tillämpas endast med afseende å statsbidrag till skola, som vid dessa grunders trädande i tillämpning ej är i åtnjutande däraf, äfvensom, hvad angår en vid nämnda tidpunkt af staten under- stödd skola, för tilldelande åt densamma af statsbidrag till högre belopp, än den då uppbär; II) medgifva, att ett årligt bidrag må lämnas till pensions- inrättningen för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom, motsvarande högst 30 kronor för hvar och en af de delägare, som erlägga årsafgift; samt III) för ifrågavarande ändamål höja anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom med ett belopp af 147,500 kronor eller från 200,000 kronor till 347,500 kronor. 180 RIKSDAGSBESLUT ANGÅENDE UNDERVISNINGSVÄSENDET. Med bifall till Kongl. Maj:ts proposition angående folkskole- lärares tjänsteårsberäkning för uppflyttning i högre lönegrad har riksdagen bestämt, att folkskolelärare, som åtnjutit tjänstledighet, skall bibehålla rätt att uppflyttas i högre lönegrad, om han blott tjänstgjort under mera än fyra femtedelar af senaste femårs- period. Med anledning af Kongl. Maj:ts proposition i ämnet har riksdagen till Pedagogiska biblioteket i Stockholm på extra stat för år 1903 anvisat: a) till bestridande af bibliotekets utgifter under år 1902 till hyra för lokal och för flyttning af biblioteket ett belopp af 2,000 kronor; samt b) såsom bidrag till uppehållande af bibliotekets verksamhet under år 1903 ett belopp af 4,000 kronor; eller sammanlagdt 6,000 kronor. Med anledning af en af prof. Ernst Carlson inom andra kammaren väckt motion har riksdagen till främjande af de för allmänheten af sedda föreläsningskur serna vid universiteten på extra stat för år 1903 anvisat a) till de föreläsningskurser, som äro afsedda att under år 1903 vid Upsala universitet för allmänheten anordnas, ett belopp af 4,000 kronor; samt b) såsom bidrag till betäckande af kostnaderna för de från universiteten i Upsala och Lund på begäran af viss kommun, institution eller enskild person utom universitetsstäderna anordnade föreläsningar under samma år 6,000 kronor, däraf 3,000 kronor till hvartdera universitetet, att utgå under villkor att den, som föreläsning begärt, för betäckande af föreläsarens resekostnad och arfvode tillskjuter minst lika mycket som staten. Till frågan om undervisningsmetoden i främmande lefvande språk. För de metodiska anvisningar, som åtfölja den norska under- visningsplanen af 1897, äfvensom för den tyska reformrörelsens program*, sådant detta affattats vid senaste Neuphilologentag i Leipzig 4—7 juni 1900, redogöres i det sistlidna augusti på hr L. Hökerbergs förlag utgifna häftet »Utförligare läroplaner för undervisningen i främmande lefvande språk» (omnämdt i Tidning för Sveriges läroverk n:r 7, fredagen den 4 april och n:r 10, onsdagen den 21 maj 1902). Att det tyska reformprogrammet sannolikt ej skulle blifva utan inflytande på den närmaste framtidens lagstiftning inom dess eget hemland, antyddes redan i nämnda häfte sid. 32. I fjol somras utfärdades också både i Bayern och Preussen nya Lehr- pläne, hvilka i viktiga punkter påverkats af eller ock upptagit reformvännernas metodik. De preussiska (här nedan citerade Pr. LP) utkommo redan i juni, samtidigt med att ofvan anförda skrift lämnades till tryckning, hvarför de i densamma ej heller alls om- talas; de bayerska (här nedan citerade: B. LP) offentliggjordes något senare. Äfven. från Frankrike föreligger ett officiellt dokument rörande språkmetodiken i och med undervisningsministerns rundskrifvelse från medlet af sistlidna november (här nedan citerad: Fr. LP). Den är ställd till les Recteurs d’Académie (= styresmännen för undervisningsdistrikten) och beledsagas af en instruktion, som i allt väsentligt ställer sig på den direkta metodens ståndpunkt och * Det utförligaste skandinaviska arbete i språkmetodik af senare datum, särskildt klart belysande den »nya», »direkta» eller »imitativa» metoden, är prof. Jespersens Sprogundervisning, utgifvet förleden höst på Schubotheska förlaget, Köpenhamn, 183 sid. Den intressanta, varmt skrifna boken har, som bekant, föranledt flere uttalanden från olika läger i Vor Ungdom 1901, h. 6, sid. 695 —730. 182 UNDERVISNINGSMETODEN I FRÄMMANDE LEFVANDE SPRÅK. således till sitt syfte sammanfaller med det tyska eller numera rättare det internationella reformprogrammet, hvilket ju ock vid Congr'es de Vens eignem ent des langues vivantes i Paris hade starka sympatier. Jfr Utförligare läroplaner, sid. 34. En omsorgsfullt utförd framställning af språkundervisnings- spörsmålet må här ytterligare påpekas. I Amerika hade the National Educational Association gifvit uppslaget till en rörelse, som afsåg att åvägabringa bättre och mera enhetliga bestämmelser för inträde vid amerikanska universitet. Denna förenings språkliga afdelning utsåg år 1897 inom sig en kommitté af tolf personer, som fick i uppdrag att taga i öfvervägande de moderna språkens ställning i den högre undervisningen, att undersöka de brukliga språkmetoderna och deras värde, lärarnes utbildning och i sam- manhang därmed stående frågor samt att med anledning häraf uppgöra förslag. Dess arbeten föreligga i Report of the Committee of Twelve, Boston, 1900, 99 sid. (här citerad: R. Tf som med sina rika litteratur-hänvisningar, sin öfversiktlighet och sin lugna, opartiska diskussion är värd all uppmärksamhet. Särskildt torde den lämpa sig som handbok vid den metodiska kurs, som från och med innevarande läsårs början ställts i samband med profåret. Till fullständigande af redogörelsen i Utförligare läroplaner lämnas här nedan en sammanträngd framställning af de metodiska momenten i nyss anförda stadgar och arbeten. i. Uttalet. På alla stadier bör allvarlig omsorg ägnas åt att förvärfva och bevara ett godt uttal. Sedan detta i början af hela under- visningen inhämtats i en särskild kort kurs och lärjungen tillägnat sig det genom mångfaldig, noggrann öfning, får ständig kontroll öfver uttalet aldrig svika, och i öfverensstämmelse därmed böra också fordringarna på säkerhet, flytande läsning och betoning stegras. De särskilda ämneslärarna skola låta sig angeläget vara, att denna talorganens skolning och herraväldet öfver dem också kommer ett fullgodt uttal af modersmålet till godo. (Pr. L.) Med afseende på uttalet böra lärjungarna, så vidt möjligt är, föras därhän, att de kunna läsa flytande och så, att uppläsningen anger, att de förstått innehållet, samt med ett uttal, som kommer den bildade fransmannens och engelsmannens så nära som möjligt. (B. L). , Uttalet bör läras på ett sätt, som motsvarar den fonetiska vetenskapens framsteg. Läraren måste därför i undervisningen UNDERVISNINGSMETODEN I FRÄMMANDE LEFVANDE SPRÅK. 183 praktiskt omsätta fonetikens säkra resultat, i det han först och främst i den lägsta klassen använder den första undervisningstiden uteslutande till inöfning af de främmande ljuden. — Teoretisk undervisning öfver ljudbildningen bör blott då gifvas, när den är ägnad att lätta och befordra det riktiga frambringandet af de främmande ljuden. Efter inöfning af ljuden för sig bör följa inöfning af ljuden i ord och satser. (B. L.) Den muntliga metoden uppfostrar först och främst örat och talorganen. Den grundar sig väsentligen på uttalet. Att åt lär- jungarna gifva ett godt uttal bör således vara lärarens första omsorg. (F. I.) För att undvika att i början den tryckta eller skrifna ord- bilden grumlar uttalet, bör det talade ordet alltid gå före det tryckta (skrifna). Först måste man vänja lärjungens öra vid att noggrant uppfatta det främmande språkets ljud och hans tunga att rätt återgifva dem. (F. I.) För att stärka en god uttalsvana bör läraren tillse, att tex- terna alltid läsas väl. Särskildt bör han af lärjungen fordra en riktig ord- och satsaccent. (F. I.) Det är knappt nödigt att säga, att det första viktiga för nybörjaren är att lära ett godt uttal. Ständig och obeveklig öfning måste fortgå, tills rätta vanor äro fast inarbetade, emedan oriktiga vanor, som uppkomma i början, äro mycket envisa och svåra att utrota. Då lärjungen först söker efterhärma lärarens uttal af de sällsamma främmande ljuden, kan han ej uppfatta eller återgifva dem rätt, utan åstadkommer blott tafatta försök på sin egen dialekt. Det är därför nödvändigt att öfva både hans öra och talorgan. Härvidlag lita de flesta lärare endast på ofta upprepade efter- härmningar efter sitt eget uttal; och är mönstret bra, är detta otvifvelaktigt den ginaste vägen. Men hvad som vanligen inträffar är, att läraren för snart upphör med inöfningen eller låter den slappna af. Man finner det tråkigt. Sedan man rättat ett felaktigt uttal ett pai- tjog gånger, draga de den slutsatsen, att det uppnådda resultatet -»går am, att det är det bästa, som kan uppnås, att öfning skall göra resten — i framtiden. Men lärjungen, som ej längre regelbundet nödgas ansvara för sina fel, upprepar dem ständigt och gör ej längre ?iågra framsteg utom i att med större lätthet uttala dåligt. På detta sätt förvärfvas det vårdslösa uttal, med hvilket alltför många lämna skolan. (R. T., s. 48—49.) Detta säga amerikaner, men i lika hög grad gäller det för- hållandena här hemma ofta, blott med skillnaden, att här anses det ibland förtjänstfullt att lämna ett dylikt ovårdadt arbetsresultat. 84 UNDERVISNINGSMETODEN I FRÄMMANDE LEFVANDE SPRÅK. Inkastet, att det ej lönar mödan att söka bibringa ett godt uttal, emedan man ej ändå kan nå fulländning, afvisas. Hvarje normalt begåfvad gosse eller flicka kan likväl genom aktgifvenhet och öfning förvärfva ett så godt uttal, att det tillfredsställer en bildad främling hellre än motsatsen. Men detta mål kan endast vinnas, om läraren är intresserad för uttalsundervisningen, om han är fonetiskt kunnig. Endast för den, som har ett vetenskapligt intresse i uttalsläran, blir inöfningen i klassen ej en tråkig mekanisk slentrian, utan en mycket intressant sysselsättning. (R. T). 2. Talöfningar. Talöfningar böra i enklaste form drifvas redan från början, men skola genomgå alla klassers undervisning och få ej helt och hållet försummas i någon lektion. Ej heller vid dem bör en lämplig stegring saknas (ej blott sakligt i och med ständiga, möjligast planmässiga utvidgningar af området för samtalsöfningar), utan äfven formellt (i och med höjda anspråk på svarens raskhet och sammanhang). De till lektyren knutna talöfningarna måste utfyllas genom sådana, som gälla det verkliga lifvets vanliga förhållanden och företeelser. (P. L.) I och för dessa talöfningar är det ej ur vägen att göra ett klokt bruk af åskådningsbilder, blott de till innehållet äro värde- fulla och till formen ej smaklösa, äfvensom af kartor, konst- reproduktioner o. d. hjälpmedel. Men vid dylika öfningar bör noga aktgifvas, att de ej stelna till en själlös lek med frågor och svar. (P. L.) I fråga om talfärdighet bör eftersträfvas, att lärjungarna förstå frågor, som göras på franska eller engelska öfver därför lämpliga läsestycken eller öfver enkla företeelser i det dagliga lifvet samt på franska eller engelska besvara i sammanhang därmed gjorda frågor. (B. L.) Vid talöfningarna böra frågorna ej alltid framställas blott genom läraren, utan efter anvisning af honom äfven genom lär- jungarna. (B. L.) Det naturliga sättet att tillämpa den muntliga metoden är undervisning genom åskådning, som direkt förbinder ordet med föremålet (bilden?). Med fördel bör man därför begagna sig af verkliga eller af bildade föremål, teckningar, taflor etc. (F. I). Man får aldrig glömma, att vill man verkligen bibringa lär-* jungen ett språk, är det ej nog med att låta honom lära sig glosor och grammatik; han måste också på hvarje stadium af sina studier UNDERVISNINGSMETODEN i FRÄMMANDE LEFVANDE SPRÅK. 185 öfvas i att begagna sig af de förvärfvade begreppen för att ut- trycka sina tankar. (F. I). Om det finnes någon punkt, rörande hvilken framstegsvänliga språklärare världen rundt på sista tiden uppnått enighet, så är det detta, att i hvarje språkstudium, som gör ringaste anspråk på grundlighet, den riktiga utgångspunkten för undervisningen är in- lärandet af ordförråd och fraseologi inom den språkart, som re- presenterar det dagliga lifvets uttrycksformer. Det är naturligtvis möjligt att lära sig läsa ett främmande språk utan att på detsamma kunna framsäga en enda sats begripligt eller förstå en enda sats, yttrad af en annan. Vetenskapsmän och andra kunna med hjälp af lexikon, grammatik och öfversättning taga reda på innehållet i den eller den artikeln eller broschyren. Men detta är lika litet att lära sig ett språk, som att »slå i sig» ett par melodier på pianot är att lära sig musik. Dylik läsning, ehuru bättre än ingenting och nyttig för vissa ändamål, är otillfredsställande. Skolan bör syfta till något högre. —- — — Lärjungens kunskap måste blifva en andra natur. Idé och uttrycksform måste så innerligt förbindas, att den ena framkallar den andra utan någon mellanvarande slutledningsprocess. För att åvägabringa detta finnes det ingen öfning så god som att inlära och träget repetera lätta samtalsfraser. Sådana satser kunna föresättas lärjungen och läras i förväg före den grammatiska analysen. — — — Dylik öfning är ej blott att belasta minnet. Den utvecklar färdighet genom att göra psykiska reaktioner ögonblickliga; korteligen, den utvecklar språkkänslan. Dess värde har någon analogi med ny- börjarens fingeröfningar på pianot. (R. T.) 3. Ord- och frasförråd. Samtidigt med talöfningar inläres och befästes ett ej för snäft ordförråd, som också omfattar det konkreta området, hvartill tidigt måste komma ett förråd af brukliga fasta fraser. Bägge böra vinnas ur därtill ägnade läsestycken och i anslutning till åskådning af bilder och företeelser. Äfven kunna sakligt ordnade vokabularier göra goda tjänster. Öfningar i att sammanställa sakliga eller språkligt närsläktade ord kunna företagas ända upp i de öfre klasserna, ej blott till kunskapernas befästande, utan också för att väcka ett lifligare språkligt intresse. Inpräglingen af ordförrådet erbjuder också mångfaldiga tillfällen till språkhistoriska kunskapers bibringande, tillfällen, som helt naturligt måste olika begagnas efter klassens olika ståndpunkt. (P. L.) 186 UNDERVISNINGSMETODEN I FRÄMMANDE LEFVANDE SPRÅK. Ordförrådet börjar med de enklaste konkreta ord och uttryck för att därifrån småningom utsträckas till konstens, vetenskapens och litteraturens uttrycksformer utan att någonsin likväl syssla med särskilda terminologier. (F. I.) 4. Textläsning. Den lästa texten bör utgöra det förnämsta området för undervisningen och den bör åtminstone i andra hälften af under- visningstiden erbjuda ett värdefullt innehåll i ädel form. Vid ur- valet bör främst afseende fästas vid det område, som inför uti kunskapen om folket i fråga och dess kultur; vid realanstalterna får ej heller den tekniskt-vetenskapliga lektyren fattas. Att hvarje skolgeneration bör skyddas för skadlig ensidighet i lektyren fram- hålles. (P. L.) Om äfven många olika språkliga öfningar, såväl gramma.tiska som andra, kunna ansluta sig till läsningen, så får denna framför allt ej i de högre klasserna öfvertaga en blott tjänande roll. På alla stadier och med stigande anspråk bör flytande, lefvande, väl betonad uppläsning af franska och engelska texter allvarligt be- drifvas. Inprägling och noggrann föredragning af för ändamålet valda dikter och prosastycken äro värdefulla hjälpmedel. Försöken att vissa tider låta en utfrågning af eller samtal öfver texten få det främmande sfråket träda i stället för en fullgod öfversättning till modersmålet kunna blott medgifvas under den för- utsättningen, att lärarens säkerhet och lärjungarnas utveckling äfven vid detta förfarande medgifva visshet om tankeinnehållets fullständiga tillägnande. (P. L.) Jfr Utförligare läroplaner sid. 14, citatet ur norska skolplanen. I undervisningens medelpunkt står den främmande språkliga texten, framför allt det sammanhängande läsestycket, till hvilket de flesta öfningar skola sluta sig. (B. L.) Vid öfversättningen bör vikt läggas vid ett fullt idiomatiskt återgifvande på modersmålet. (B. L.) Det främmande landet och det folks lif, som bebor detsamma, böra, oafsedt språket själft, vara hufvudföremålet för undervis- ningen. Med fördel använder man sig därför af kartor, geografiska bilder, tidningar, revyer, samlingar i och för skolbibliotek o. d. (P- I.) Fördelen af en läsebok i stället för valda författare ligger i den större omväxling, den erbjuder; den inför lärjungen i olika stilarter och leder honom småningom från det som är lätt till det UNDERVISNINGSMETODEN I FRÄMMANDE LEFVANDE SPRAK. 187 som är svårare. Å andra sidan framhålles, att läsningen af sammanhängande noveller skulle vara af större litterärt värde och därför mera intresseväckande. Dylika frågor äro ej af stor vikt, och det finnes ej några allmänna grundsatser, efter hvilka de kunna afgöras. Det väsentliga är, att den text, som bjudes, ej är pjunkig och urvattnad, utan kraftig, sund litteratur, afpassad efter lärjungens ståndpunkt. (R. T.) En annan fråga af mindre betydelse, men som ofta åter- kommer, är huruvida särskild ordlista är att föredraga framför lexikonet. Den förra är gifvetvis bekvämare, det senare betraktas ofta som ett plågoris, »ordskrifningen». Den vanliga invändningen mot ordlistor, att lärjungen ej lär sig, ej heller försöker lära sig den första betydelsen på ordet, utan blott betydelsen, sådan den förekommer i ett visst textsammanhang, att han därför måste fri- göra sig från ordlistan, innan han kan bli oberoende i förhållande till sin text, denna invändning betyder ej mycket. Ty hvad lär- jungen gör med tillhjälp af sitt lexikon är just att plocka ut be- tydelsen, som »passar». De öfriga bryr han sig ej stort om. När han nästa gång träffar ordet i en annan betydelse slår han upp det igen. Hela frågan gäller tidsvinsten. Medan det otvifvelaktigt ligger någon sanning i den grundsatsen, att endast det, som för- värfvas med möda, blir väl ihågkommet, torde ej heller någon allvarlig invändning kunna göras mot bruket af ordlistor, åtminstone ej under det tidigare stadiet, förutsatt lämpliga texter förefinnas, som äro försedda med dylika listor, men valet af text bör ej göras uteslutande från synpunkten af en dylik ordlistas befintlighet eller ej. Viktigast är att en omväxlande, intresseväckande text med stegrad svårighetsgrad sättes i lärjungens hand, äfven om lexikonet till sist måste tillgripas. (R. T.) I fråga om öfversättning till modersmålet torde det ej kunna förnekas, att en person, som redan kan ett språk, lär sig ett annat naturligast, raskast och grundligast genom att jämföra det med sitt modersmål. Dessutom är öfversättning det verksammaste och ginaste skydd mot dimmighet, halfkunskap och själfbedrägeri. Men på samma gång bör det ihågkommas, att det väsentliga målet är ej att lära sig öfversätta, utan att läsa utan öfver- sättning. Att sköta öfversättningen så, att man gör hvarken för mycket eller för litet af den, är ingen så alldeles lätt sak. Det är lätt att säga, att man alltid bör hålla på god öfversättning, och att man aldrig får lämna orättadt ett dåligt återgifvande på moders- målet. Som ideal uppgift är det rådet godt. Men svårigheten 188 UNDERVISNINGSMETODEN I FRÄMMANDE LEFVANDE SPRÅK. ligger ändå däri, att verkligt god öfversättning af verkligt god litteratur är en konst, som fordrar litterär skicklighet. Det kräfves tid för att kunna öfverväga olika uttryck, för val af synonymer etc. Ingen kan göra det på rak arm. Att vänta att skolungdom eller studerande skola göra det i vanligt skolarbete är att begära omöjligheter. A andra sidan är vårdslösad, oriktig och oidiomatisk öfversättning värre än tidspillan. Den yngling eller flicka, som kallblodigt vänjer sig att mörda sitt modersmål, gör sig själf mera skada än gagn. Hvad kan då göras? Det praktiska svaret tyckes blifva: Mellan den usla öfversättning, som ej får tålas, och den verkligt goda öfversättningen finnes ett bredt bälte, som kunde kallas dräglig öfversättning, d. v. s. en modersmålsbehandling, som ej är utmärkt från litterär synpunkt, men som åtminstone är klar, grammatiskt riktig, fri från gröfre oegentligheter, i fråga om språkuttryck, och något så när trogen originalets mening. En dylik dräglig öfversättning är allt, som kan väntas i klass-rummet. Det är emellertid önskligt, att lärjungen blir uppmärksamgjord på att det finnes ett högre ideal och att han får någon öfning i att söka nå detsamma. Till den ändan bör då och då ett främmande språkligt textstycke föresättas honom eller henne för att omsorgs- fullt öfversättas, hvarvid lärjungarna böra åläggas att taga tid på sig och göra arbetet så bra som möjligt. Sådana öfversättningar böra kritiseras af läraren och jämföras med hvarandra i klassen. Uppmärksamheten bör fästas vid betydelseskiftningar, val af ut- tryck, fraseologiska vändningar o. d., som utgöra skillnaden mellan det drägliga och det utmärkta (R. T.) Huru länge och i hvad utsträckning bör man fasthålla vid dräglig öfversättning till modersmålet? Så länge och när helst läraren är oviss, huruvida originalets mening är klart begripen. Men för duktiga lärjungar, som intaga en riktig ställning till sin lärare och sitt arbete, kommer det en tid, då öfversättningen till modersmålet i klassrummet upphör att vara till något gagn. Ty för A. B. C. och D., som väl läst öfver sina läxor och äro på det klara med, huru de skola öfversätta ett visst stycke, är det blott tidsförlust att sitta i klassen, medan E. håller på att öfver- sätta. När det stadiet uppnåtts, är det tid att upphöra med den systematiska öfversättningen af hela läxan i klassen, att endast höra efter, det ord och uttryck, som möjligen kunde missförstås, äro rätt uppfattade, och att använda den på detta sätt vunna tiden till någon gagneligare öfning än den öfverflödiga öfversätt- ningen. (R. T.) UNDERVISNINGSMETODEN I FRÄMMANDE LEFVANDE SPRÅK. 189 5. Grammatik och annan teori. Grammatiken bör visserligen underordnas textläsningen, men ej till den grad träda i bakgrunden, att man afstår från en syste- matisk ordning och en fördelning af bestämda pensa på de olika klasserna. Ett system, så enkelt som möjligt visserligen, men dock ett system, bör till sist stå för lärjungens öga; anknytning till de andra språken, som läsas af lärjungarna, bör ingenstädes försummas. Den vanliga ordningsföljden mellan formlära och syntax bibehålies, dock ej så, att det vore uteslutet att redan tidigt be- handla viktiga syntaktiska regler och lämna åsido mindre vanliga företeelser ur formläran. Hufvuduppgift måste vara: fullständigt behärskande af allt vanligt, medan det vid ej så få lagbundna företeelser är nog, att dessa vid textläsningen bringas till förståelse. Upprepande och befästande förblifva under alla omständig- heter det nödvändigaste. Skolgrammatiker på engelska eller franska böra ej begagnas i skolundervisningen. Förhållandet mellan vetande och kunnande måste i ett lefvande språk vara ett annat än i ett dö dt. Mångsidigt lefvande kunskap (können) måste här alltid gälla som ett naturligt hufvudmål. (P. L.) Den mera systematiska undervisningen i grammatik bör, när det är tid att införa den, vara i hög grad enkel och praktisk. (F. 1.) Vid grammatikundervisningen bör främst märkas, att gram- matiken är till för språkets skull och icke språket för grammatikens. Framsägning af böjningsmönster, regler och undantag medför faran att förfalla till lättvindig slentrian af ringa värde. Det viktiga är ej, att lärjungen förvärfvar färdighet i att rabbla upp paradigm och upprepa bokens förklaringar, utan att han förvärfvar vana att förstå och använda språket. Grundsatsen bör vara litet teori och mycken tillämpning. De riktiga formerna måste så bringas in i medvetandet, att de komma naturligt från tunga och penna. Detta fordrar naturligtvis en ändlös mängd upprepningar, hvilka nog ibland bli tråkiga. Men den tid, som ägnas denna elementära öfning, är väl använd och blir till gagn hela kursen igenom. Vid ändelserika språk, t. ex. tyska, anbefalles att från första början rikta sin uppmärksamhet på sådana substantiv och adjektiv, som tillhöra det dagliga lifvets tal — namn på vanliga föremål, på släktskap, på de enklaste begrepp — och göra lärjungen fullt säker med afseende på dem, men låta de andra fara. En dylik lista behöfver ej öfverstiga 300 ord. Den lärjunge, som efter två 190 UNDERVISNINGSMETODEN I FRÄMMANDE LEFVANDE SPRÅK. års kurs lärt sig det antalet ord, så att han utan att tveka genast kan framsäga rätt genus och pluralform, har gjort alldeles nog. Blott han vet om substantiven på chen, lein etc. äro öfriga genus- regler af föga betydelse. I fråga om denna grammatiska öfning liksom om inöfningen af regelbunden och oregelbunden verbböjning gäller, att de ej få skjutas åt sidan, sedan de en gång genomgåtts, utan de måste oupphörligt repeteras och genomgås ånyo, tills de riktiga formerna utan tvekan ögonblickligen komma från tunga och penna. Häraf följer, att de grammatiska öfningsmeningarna såväl som de, hvilka inläras i och med samtalen, böra företräda naturliga uttrycksformer — saker, som främlingen säger eller under lätt antagliga om- ständigheter skulle säga. Man har hittills mest ansett, att hvad som helst dugde till grammatiska öfningar; men man kan undervisa grammatik på språkets bekostnad, och det är språket, vi trakta efter. (R. T.) 6. Skriftliga öfningar. Ehuru på det hela taget större vikt måste tillerkännas de muntliga arbetsresultaten, får man likväl ej afstå från regelbundna skriftliga öfningar. —■ — — Dessa få i allmänhet ej inskränkas till öfversättningar till det främmande språket; rättskrifningsöfnitigar* såväl som ombildningar, äfven af syntaktisk art, och återberättande framställningar skola redan tidigt komma till, särskildt på reallinjen för att förbereda öfverstadiets fria arbeten. Att tidtals låta de skriftliga öfningarna stå tillbaka för de friare arbetena kan medgifvas under samma villkor, som uttalats om textläsning och öfversättning. I hvarje fall lär man ej helt och hållet kunna bortse från dessa öfningar, genom hvilka lär- jungarna småningom skola föras från öfversättning ord för ord till friare uttryck för samma tanke i annan språklig dräkt. De öfre realklassernas uppsatser böra ej inskränkas till det krigshistoriska området eller ens till allmänna historien, utan böra uppgifterna tvärtom göras omväxlande. (P. L.) Öfversättningar från modersmålet till det främmande språket böra alltid företagas först då, när språkföreteelserna i fråga äro * I Bayern äro numera vid mogenhetspröfningen diktat ocli öfversättning från det främmande språket till modersmålet jämnställda och lika berättigade med öfversättning till det främmande språket — detta i enlighet med fjolårets nya Lehrpläne. UNDERVISNINGSMETODEN I FRÄMMANDE LEFVANDE SPRÅK. 191 grundligt inöfvade, genom muntliga och skriftliga öfningar på den främmande texten. För dessa öfversättningar böra blott sådana stycken väljas, hvilka icke innehålla några stilistiska svårigheter, således kunna ordagrant öfversättas till det främmande språket. Dylika öfversättningar, särskildt när de till innehållet ansluta sig till de förut genomtagna, öfversätta och förklarade texterna, äro. af synnerligt värde, särskildt i och för befästande af lärjungarnas ordförråd och till grammatikens inöfning. (B. L.) Öfversättningar till det främmande språket böra, åtminstone under det tidigare stadiet, bestå af föga annat än lätta varieringar af den främmande text, som inlärts. Denna text bör i hufvudsak lämna eller gifva idén till allt, som lärjungen behöfver veta, hvarvid själfklarligen det tidigare inhämtade ej heller lämnas ur sikte. Här bör grundsatsen vara: mycket af det lätta hellre än något litet af det svåra. (R. T.) 7. Undervisningsspråket. Att lärarna vid undervisningen väsentligen betjäna sig af det främmande språket kan betraktas som önskvärdt, så vida de kunna göra detta på ett fruktbringande sätt. Men därför får ej under- visningen förlora i grundlighet eller allvar. För svårare och mera djupgående förklaringar, särskildt vid grammatisk undervisning, bör man öfverallt riktigast gå tillbaka till modersmålet. Däremot är det främmande språket att föredraga särskildt vid litteratur- och kulturhistoriska upplysningar. (P. L.) 8. Koncentration. Att ett rätt sammanhang åvägabringas mellan de olika om- rådena af den språkliga undervisningen måste öfverallt noga upp- märksammas, särskildt på reallinjens öfverstadium, där eljest de särskilda uppgifterna, som skola lösas, lätt bortskymma målet i sin helhet. (P. L.) Hugo Hagelin. Från Pedagogiska sällskapets i Stock- holm förhandlingar. Vid sällskapets julsammanträde den 8 jan. 1902 höll lektor O. Gallander ett föredrag om sina intryck från en resa i katolska länder. Vid sammanträdet den 15 febr, diskuterades ämnet Om klassföreståndarskap. Öfverläggningen inleddes af fröken Ebba Westberg med nedanstående föredrag. Att förestå en klass är, som hvar och en vet, någonting vida mer än att endast göra i ordning anmärkningsböckerna en gång i veckan och skrifva ut betyg två gånger om året. Det är en hel kedja af stora och små plikter, som ofta kunna kännas pröfvande nog men som ändå ingen borde undandraga sig, där- för att de ge en så oändligt mycket igen. Klassföreståndaren, som är med sina barn i det dagliga, har så mycket större möj- ligheter att få inflytande öfver dem, inverka uppfostrande på dem och komma dem nära, än hvad timläraren har, och klassförestån- darskapet, som kanske i början syntes en så tungt, kan bli det käraste och det niest lefvande i hela ens skolarbete. Den första (och svåraste) frågan är då naturligtvis: hur skall man lyckas få det inflytande öfver sin klass, som man behöfver för att kunna göra någonting alls med den? Jag tror, att det första villkoret är, att man verkligen försöker uppfostra sig själf till det man vill, att barnen skola bli, inte bara i moraliskt hän- seende och i stort sedt, utan också i en hel mängd rent yttre saker, såsom att alltid hälsa höfligt och vänligt, säga tack för en tjänst, hålla sina böcker snygga och sin pulpet ordentlig, ha med sig allt hvad man behöfver in till sin lektion o. s. v. Det kan tyckas, som vore det onödigt att säga detta; men man syndar verkligen så lätt i fråga om sådant. Det gäller naturligtvis om hvilken lärare som helst, att han måste gifva akt på sig själf; OM KLASSFÖRESTÅNDARSKAP. 193 men det gäller i alldeles särskild grad klassföreståndaren, emedan det är det dagliga exemplets makt, som är det starkaste af alla uppfostringsmedel. — Man vet, hur olika olika klasser äro sins- emellan och hvilka bestämdt utpräglade fysionomier de kunna ha. Det finnes mycket höfliga och mycket ohöfliga klasser, högtidliga och reserverade klasser, glada och vänliga klasser o. s. v. Såge man närmare efter, skulle man finna, att sådana bestämda »klass- drag» ofta kunna spåras tillbaka till karaktersdrag hos klassföre- ståndaren eller klassföreståndarinnan. För att få klassen i sin hand måste man naturligtvis laga, att man blir riktigt bekant med barnen — med klassen i dess helhet och, så vidt möjligt, med hvar enskild. Klassföreståndaren bör därför ha många lektioner i sin egen klass och (naturligtvis) hålla sin undervisning uppe, så att han verkar genom sitt ämne. Han bör för det andra ha lof att följa samma klass år efter år, helst från den ena ändan af skolan till den andra, för att få något samladt och helt ut af sin klassföreståndaregärning. Och under denna tid måste han Ufva med barnen, så mycket som det är honom möjligt. Det är inte nog, att han kommer och ger sina lektioner; han måste taga steget fullt ut och äfven ägna klassen något af sin fritid, eljest kommer han aldrig att lyckas. Han bör t. ex. aldrig vara så sent ute om morgnarna, att han inte hinner gå in i sin klass och hälsa god morgon ordentligt, innan det ringer, — inte bara med en nick i dörren, utan riktigt i detalj: jag för min del tycker så mycket om, när barnen få den vanan att »taga i hand», när de hälsa om morgnarna (jag tycker det är en sådan treflig hemsed) —, men det kan ju vara smaksak. Har läraren tid att ibland komma vid pass en kvart tidigare och att använda den kvarten till att språka med sina barn, skall han snart finna, att den lilla morgonstunden är ovär- derlig. Att kunna tala med barnen på det rätta naturliga och trefliga sättet är för öfrigt också en konst, som man måste lära sig; det är för många den svåraste af alla •—• ty fast vi äro de äldre och de blott barn, känna vi oss ofta blyga och tafatta, då vi skola samtala med dem utom lektionen. Jag tror, att det också om detta gäller, att man icke kan taga det på ett utvärtes sätt, utan att man måste upparbeta grunden i sig själf. Man måste uppfostra sig till att kunna dela barnens intressen, jag menar till att verkligen dela dem och icke blott låtsas: barn ha en förunderligt skarp blick för det som är oäkta. — Man kan också gärna ibland gå ner på gården och leka med dem; det skadar inte alls respekten men ökar trefnaden alldeles ofantligt. Verdandi 1902. 13 194 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR. Gemensamma upplefvelser, klassresor, museibesök o. d., bidraga också till att man kommer hvarandra närmare. Det är så mycket, som ställer sig fram för en, när man vill tänka sig idealet af en klassföreståndare, och det är så nedslå- ende aflägset från allt hvad man själf kan prestera i den vägen, att man mången gång kan känna sig färdig att misströsta. Jag talade en gång med en erfaren lärare om denna sak och om huru svår jag fann uppgiften, och då sade han: »När allt kom- mer omkring, så är det kanske det viktigaste, att man har det rätta ansiktsuttrycket, när man kommer in i klassen». Och jag tror — fast naturligtvis icke bokstafligt fattadt —, att det ligger mycket i det. Att vara vänlig är en hufvudsak — vänlig på det rätta, uppmuntrande sättet: icke så, att man »giljar till barnets ynnest», utan att man i sitt väsen försöker vara sådan, att barnen själfva få lust att söka en. Klassföreståndaren bör inte vara en kung, som sitter på en tron och regerar, och inte heller en polis, som ständigt går omkring och söker efter brottsligheter. Han bör icke ingripa i onödan, och han bör akta sig för att lägga sig i det, som inte angår honom. Det hufvudintryck, som barnen böra få af sin klassföreståndare, är det af en god vän, en äldre och klokare vän, som alltid vill dem väl, också när han bannar dem. Jag tror, att klassen bör vara för barnen som ett hem i efterlik- nelse, och att hvad far och mor äro för dem hemma, det är klass- föreståndaren i skolan — den, till hvilken de kunna komma med allting, sorg och glädje, en kula i pannan eller ett vackert betyg i skrifboken. En nödvändig egenskap hos en klassföreståndare är fullkomlig rättvisa — nödvändig hos alla lärare, men nödvändigast hos honom. Jag menar inte, att alla barn i klassen skola behandlas på alldeles samma sätt; man skall naturligtvis individualisera, så godt man kan och förstår. Icke heller tror jag, att man i en klass på tjugu barn ka?i komma alla lika nära; somliga sluta sig själfmant inner- ligare till en, och jag frågar: tillhör det inte ens mänskliga rättig- heter att i så fall taga emot ett barns tillgifvenhet, när den bjuds en, och göra det bästa ut af den? Jag tror, att det gör det. Men har man blifvit särskildt god vän med ett barn, så måste man också ge särskildt akt på sig själf, ty just då är naturligtvis faran för partiskhet störst. Rättvisa är fullkomlig likhet inför lagen, så att man, likt Brutus, icke tvekar att döma sina allra käraste, om det gäller. Börjar det först att heta i klassen, att den och den har »medhåll» eller den och den är »syndabock» — så är det ute med ens auktoritet. OM KLASSFÖRESTÅNDARSKAP. 195 Om man har lyckats få ett verkligt inflytande öfver sina barn, hur skall man använda det? Svaret kan väl knappast bli mer än ett: till att göra dem godt, så långt man räcker och för- mår. Större delen af deras moraliska uppfostran bör väl helt naturligt falla på hemmens lott; men icke så litet kan också komma på skolans — hemmen kunna behöfva kompletteras eller korrigeras. Hvad som alldeles säkert blir skolans sak, är det mesta af den disciplinära uppfostran, och af den kommer mycket på klassföreståndarens del. Han skall tillse, att ordning och skick uppehälles i klassen, att det är tyst efter ringningarna, att allt får sin bestämda tid och sitt bestämda rum — i det hela taget nöta in de goda och regelbundna vanor, som tillsammans utgöra hvad vi kalla »hållning» hos en klass. Ja, det är sant, att mycket kan vara önskvärdt i den vägen. Men jag tror, att man måste lära sig att kunna uppoffra det mindre för det större och att icke öda bort på småsaker den kraft man behöfver samlad för de större uppgifterna. Detsamma gäller yttringarna af ens miss- nöje; vreden bör sparas till de stora ögonblicken, ty den verkar icke, om den icke kommer som en bjärt motsats till ett godt och vänligt hvardagslag. En fast, lugn ordning en gång för alla, uppehållen genom makten af lärarens personlighet och barnens kärlek till honom, men inte ett ständigt käx och gnat om detal- jerna — det är idealet. Det är inte genom oupphörliga tillsä- gelser och ett ständigt öfvervakande, som barnen lära sig själftukt — men det är just till själftukt och till att kunna undvara oss, som de skola uppfostras. Något, som klassföreståndaren särskildt skulle lägga an på att odla hos sina barn (och detta är bestämdt en af hans vikti- gaste uppgifter), är klasskänslan, kårandan, det som gör, att hvar och en enskild känner sig solidarisk med de andra, så att han, samtidigt med att hans medvetande som individ växer, också lär att uppfatta sig själf som en del af ett helt — lär, att ordet »jag» ibland skall skjutas åt sidan och ersättas med »vi». Barnet i klassen är ju detsamma som den vuxne i samhället, och klass- uppfostran grundlägger den medborgerliga uppfostran. I en bra klass vädjar man sällan förgäfves till klassens heder, och man kan göra det på flere sätt; någon gång kan man ha anledning att göra gemensamma »prickningar», såsom att t. ex. i en klass, där det finns många dåliga öfverläsare, ge en bakläxa öfver lag och låta de ordentliga taga hand om de andra. Ämbeten i klassen — plikter, som man fyller, icke för sin egen, men för de andras, för det helas skull, — verka också uppfostrande i 196 FRÄN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS 1 STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR. samma riktning. Vanligen har man ju i klassen en »vakt» eller ordningsman; man skulle också kunna fördela några af hans åligganden på flere, ha en särskild kartvakt, en fönsterstängnings- vakt o. s. v. — En annan sak är, att man måste försöka få tag i dem, som äro dåliga och opålitliga kamrater, samt att man aldrig bör uppmuntra skvaller i någon form. Och ännu ett: man bör, om man kan, lära barnen, att det finns vissa saker, som ej böra komma utom klassen — en kamrats nederlag eller skuld, en fläck på klassens ära: det är vår affär, den göra vi upp oss emellan; men vi tala ej om den för de andra. Slutligen hör det också till klassföreståndarens åligganden att vara en länk mellan skolan och hemmen, hvilket utan tvifvel icke är den lättaste af hans uppgifter. Han bör fördenskull, så ofta han kan, gå och höra på sin klass’ lektioner för andra lärare och ofta tala med dessa sistnämnda om sina barn, så att han vet, hur hvar enskilds aktier stå, när han skall sätta sig i förbindelse med föräldrarna — något, som han kan ha anledning att göra ganska ofta. Sådant tager emellertid tid; små klasser och en ej alltför lång tjänstgöringstid för klassföreståndaren äro därför önskvärda. Det är ju omöjligt att uppställa för sig allmänna regler an- gående allt, som rör en klass’ skötsel. Det mesta kommer ju ändå i sista hand an på individualiteten, lärarens och barnens. JDetina individualitet bör ha plats. Klassföreståndaren bör ha en själfständig ställning i förhållande till sin egen öfverhet och frihet att styra sitt lilla rike efter sitt samvete. Det ligger ju i sakens natur, att denna frihet måste begränsas af de allmänna principer, på hvilka skolan är byggd, och af den yttre likformighet, som alltid måste finnas mellan klasserna i en skola (det går ju t. ex. icke an, att samma sak är förbjuden i en klass och tillåten i en annan). Men med denna inskränkning bör klassföreståndaren ha sin frihet, den frihet, som hvar och en behöfver för att kunna göra sitt bästa. Frihet är icke själfrådighet! Det, att man själf har lof att bära ansvaret för hvad man gör, är på samma gång en rättighet och en skyldighet, en gåfva och ett ständigt kraf. Endast därigenom kan lärarepersonligheten växa. Helt säkert tager klassföreståndarskapet tid och krafter. Men det kan också ge en oändligt mycket, det kan bli en ständig källa till föryngring och lefnadslust. Blott det att komma in i sin egen klass om morgnarna och se alla de vänliga barnaansiktena vändas emot en kan försätta en i humör för hela dagen. Natur- ligtvis har man ledsamheter och motgångar ibland; det följer med OM KLASSFÖRESTÅNDARSKAP. 197 allt slags »föräldraskap». Barn äro icke alltid snälla. Man kan ofta känna sig böjd att misströsta, man har ibland så svårt att se något resultat af sitt arbete; man tycker sig så väl veta, hur allt skall vara, och kan ändå inte få det utfördt i praktiken. Så får man famla och misslyckas och börja om igen. Klassen skall till sist återgälda det. Jag har redan sagt, att jag tror, att klassen bör vara som ett hem för barnen. Jag tror, att den också kan bli det för oss: — många af oss, ensamma lärare och lärarinnor, ha intet annat. Men man behöfver hemkänslan, man behöfver slå rot någonstädes. Och det är sundast och naturligast, att man slår rot, där man har sitt arbete. — Jag tror, att klassförestån- darskapet, rätt fattadt och fylldt, i det närmaste tar en hel män- niska. Men jag tror också, att det kan ge en ett helt lifsinnehåll. Rektor S. Almquist tackade inl. för det lika mycket om varmt intresse och om god lärareblick vittnande föredraget, hvilket hade intresserat honom så mycket mer, som han själf som rektor lagt sig vinn att särskildt odla denna viktiga institution. Han ville nu säga något till belysning af frågan om klassföre- ståndarskapet från de högre gossläroverkens synpunkt. Man får ej här vänta den intimitet mellan klassföreståndaren och lärjungarna, som en lärarinna kan vinna och som inl. så väl och fint skildrat. Förhållandet får i stället en prägel af något officiellt. Häri ligger emellertid icke något ondt. Skolan är ju ett samhälle. Och de officiella formerna falla sig för en svensk lärare som något alldeles naturligt. Intet hindrar, att bakom dem kan vara ett fullt personligt, verkligt faderligt förhål- lande, och enligt min erfarenhet existerar i de flesta fall ett sådant. Naturligtvis blir det för lärare af mindre personlig lägg- ning en fara att taga klassföreståndarskapet rent ämbetsmanna- mässigt. För klassföreståndarinnan förefinnes i stället den faran, att intimiteten blir till kurtis — tal. hade för öfrigt sett exempel på något liknande äfven med manliga klassföreståndare. Hvad en god klassföreståndare först fordrar af sin klass är full uppriktighet. Känner han sig befogad att efterfråga något som passerat —• hvilket han naturligtvis gör med urskillning —, så vill han ovillkorligen ha fullt och klart besked. Den, som då på något sätt är skyldig, skall frivilligt angifva sig eller, i värsta fall, därtill af klassandan tvingas. Till gengäld har klassen att påräkna af sin klassföreståndare huld och skydd, så långt rätt- visan medger, samt medling och stöd af sin rätt, om så skulle behöfvas, gent emot andra lärare. Detta kan ju urarta till partiskhet 198 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR. för sin klass —- eget nog hade tal. funnit just byråkratiska lärare mycket ömtåliga för anmärkningar mot sin klass —, men något riktigt är ändå detta klassföreståndarens beskyddarskap. Tal. instämde med inl., att klassföreståndaren bör ha många timmar i sin klass samt följa den i flera år. Men ej genom hela skolan; det vore vid gossläroverken för öfrigt omöjligt, skulle ej heller vara riktigt. Hvarje lärare har ett undervisningsområde, som passar honom bäst, och han bör ej vara klassföreståndare längre upp, än han bra kan sköta undervisningen. Dessutom är sällan någon lärare i stånd att ta hand om ungdom af hvilken ålder som helst. Den något barska läraretypen, den af gammalt i svenska läroverk förhärskande, passar utmärkt för öfvergångsåldern, men sällan för de högsta klasserna, ej heller rätt väl för den rena barnaåldern. Det normala torde nog därför vara, att en klass under sin gång genom skolan får tre olika föreståndare. Klassföreståndareinstitutionen är något för svenska skolor sär- skildt karakteristiskt och har af gammalt så varit. I danska och norska skolor hade tal. ej funnit något sådant. I stället har man för hela skolan en s. k. inspektör, men hans åliggande är endast upprätthållandet af den rent utvärtes ordningen. Hvad vi fordra af klassföreståndaren, det får där »skolebestyreren» vara för hela sin skola, men det blir naturligtvis ytterligt svårt för denne att komma i ett personligt förhållande till sina hundratals lärjungar. Men äfven i flertalet svenska läroverk göres mindre af denna institution, än tal. ville. Många rektorer vilja äfven här för hela skolan vara, hvad klassföreståndaren borde vara. Detta kan väl också gå någorlunda vid mindre läroverk, helst i en småstad, där rektor personligen kan ha reda på lärjungarnas snart sagdt alla förhållanden. Vid sådana läroverk måste också nästan hvarje lärare ha sin klass, äfven de som alls icke passa därtill. Klassföreståndarens plikter bli sålunda rent yttre, han får mest göra tjänst som ett slags fiskal och bokförare. I våra större städers starkt befolkade läroverk är det där- emot en ren nödvändighet, ifall man vill ha fram det personliga momentet i skolans förhållande till lärjungarna, att klassförestån- darens maktställning och intressesfär vidgas. Tal. ville härför ha följande principer fastslagna. Ingen lärare bör ge anmärk- ning, utan att först rådgöra med klassföreståndaren, som bäst bör känna lärjungens karakter och veta, hurudant straff för honom i närvarande fall kan vara tjänligast. Vid afgifvande af de gene- rella betygen, för flit och uppförande, bör klassföreståndaren ha afgörande inflytande. Alla rannsakningar böra i första hand OM KLASSFÖRESTÅNDARSKAP. 199 göras af honom. Hans större personalkännedom och närmare ställning gör det vida lättare för honom att reda trassliga härfvor, och hvad särskildt beträffar de små, förstå de långt bättre honom, som de äro vana vid att höra. Korteligen, klassföreståndaren skall i allt vara första instansen. En sådan arbetsfördelning mellan honom och rektor ger den senares ingripande, som den högre instansen, en ökad prestige, vare sig det gäller tillsägelser, varningar eller bestraffningar. Alla slags i skolan förekommande mål kunna på så sätt få en mer ändamålsenlig behandling. Öch denna organisation af skolans myndighet ger en föreställning om samhällslif, som kommer lärjungen till godo för lifvet. Skolföreståndarinnan Hilda Casselli utgick från att flickorna i hemmen behandlades helt olika mot gossarna. Mycket, som hos de förra skulle anses för stora fel, betraktades som. bagateller, då det rörde gossarna. Dessa blefve till följd däraf själfsvåldiga och måste sålunda behandlas, strängare i skolan. Tal. trodde därför, att det vore bättre, om hemmen behandlade gossar och flickor mera lika. — Instämde med inl., att man inte kunde känna detsamma för alla barn. Men de barn, som slöte sig till lärarinnan och som hon därför kanske kände sig mest dragen till, vore ofta just de mo- diga, i hemmen väl behandlade barnen, hvaremot de blyga, för- sagda, hvilka kanske bäst behöfde vänlighet och uppmuntran, lätt glömdes eller förbisåges, om lärarinnan följde sin känsla. Instämde med rektor Almquist, att det vore farligt, om »kurtis» från klass- föreståndarinnans sida uppkomme, men detta vore inte ofta fallet. En större fara låge däri, att man kunde förbise somliga barn, hvilka därigenom lätt finge den känslan, att lärarinnan vore par- tisk. — Ansåg i likhet med inl., att man måste skilja på de små och stora förseelserna, dock inte så, att man förbisåge de små, men så, att man straffade på olika sätt. Var glad att höra inl. tala om den glädje och välsignelse klassföreståndarskapet med- förde, så mycket mer som tal. med sorg erfarit, att en och annan yngre lärarinna endast funne det betungande och tråkigt. Fröken Lilly Engström instämde visserligen i det hela med rektor Almquist, men hade icke funnit det bäst, att en klass hade flera klassföreståndarinnor efter hvarandra. Småskolan vore ju en afdelning af skolan för sig och lämnades sålunda af tal. ur räk- ningen. Skulle man sedan i skolan från 9—1 o-årsåldern och uppåt ha tre klassföreståndarinnor? Det kunde ju vara sant, att somliga lärarinnor passade bäst på ett visst stadium, men att så 200 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR. skulle vara fallet med alla, kunde man ej ta för gifvet, då många aldrig följde sina klasser genom hela skolan. För tal. stode det som det ideella, att en klass hade samma föreståndarinna under hela skoltiden. Liksom det vore lyckligast för barnet att lefva under samma mors inflytande hela barndoms- och ungdomstiden igenom, torde det ju vara bäst för flickan att ha samma klassföre- ståndarinna. Att ett sådant förhållande ställde kraf på lärarinnans egen utveckling vore tydligt, och de fel hon kunde hafva kunde ju motverkas af andra inflytanden. Det vore dessutom för lära- rinnan en brist att ej förstå sig på de olika utvecklingsstadierna, och om hon finge denna brist fylld, blefve hennes egen utbild- ning mycket fullare och rikare. Hon komme eljest att ofta be- döma ett barn orätt, då hon endast följt en del af dess utveck- ling. Just i öfvergångsåldern, 13:e—14:e året, kunde ett ombyte af klassföreståndarinna vara ganska skadligt för flickan. Under det att hennes gamla föreståndarinna kunde säga henne nästan hvad som helst, tålde hon inte gärna anmärkningar, framför allt på småfel, af den nya, mera obekanta. Rektor L. Lindroth. Valet af klassföreståndare vore synner- ligen viktigt och hade sina vanskligheter. Man kunde blott sällan till klassföreståndare använda timlärare med ett mindre antal vecko- timmar, ehuru dessa ofta kunde visa stort intresse för skolan och eljest vara lämpliga. Åt lärare, som egentligen vore undervisare och intet mer, borde man ej anförtro vanskliga klasser. Å andra sidan hände det, att en sådan lärare genom att bli klassförestån- dare finge större personligt intresse för skolan och sina elever. En rektor eller föreståndarinna kunde för öfrigt lägga mera makt i händerna på en klassföreståndare än på en annan. Redaktionssekreteraren G. A. Aldén instämde med inl. angå- ende klassföreståndarens plikt att verka för framkallandet af en god klassanda. Tal. hade funnit, att pedagogerna sällan hade sinne därför. Klassandan hade enligt tal:s mening en mycket stor uppfostrande betydelse; många lärjungar, som hvarken klass- föreståndare eller rektor rådde på,, läte leda sig af kamraterna. Vanan att hålla tillsammans följde lärjungarna ut i lifvet och gjorde dem till goda medborgare. Skolföreståndarinnan Hilda Casselli ansåg det vara mycket svårt att bibringa flickor någon »kåranda». Sällan såge man flickor göra sina kamrater så verkligt stora tjänster, som gossar OM KLASSFÖRESTÅNDARSKAP. 201 stundom gjorde. Om kåranda funnes i någon klass, vore det oftare någon kamrats förtjänst än klassföreståndarinnans. Däre- mot hände ej sällan, att inom klassen bildades kotterier. Fröken Lilly Engström betviflade icke, att gossarna hade mera kåranda än flickorna, men till denna hörde också att dölja i klassen begångna fel. Gossarna kunde visserligen ta i, när det gällde, t. ex. för att hjälpa en kamrat, men de hjälpte hvar- andra också att fuska, och detta skolfusk kunde vara första grun- den till de bedrägerier den vuxne beginge. Erfarenheten hade visat, att goda, stillsamma flickor ofta kunde ha stort inflytande på kamraterna. Fröken Gerda v. Friesen. Enligt tal:s erfarenhet från arbetet vid samskola syntes det, som om klassföreståndarskapet låge mera för den kvinnliga naturen än för den manliga. Orsaken därtill vore möjligen den uppfostran lärarinnan får för sitt kall. Tal. trodde, att gossarna lättare kunde undvara det manliga än det kvinnliga inflytandet. Kvinnliga klassföreståndare skulle då vara lämpliga äfven för större gossar. Doktor E. Österberg. Rektor Almquist hade framhållit klass- föreståndarskapet såsom något utmärkande för de svenska sko- lorna. Tal. hade dock funnit klassföreståndarskapet på ett ut- märkt sätt tillämpadt i England och Amerika. Särskildt i Amerika tycktes lärarna vid några skolor, som tal. haft tillfälle att besöka, hafva de bästa tillfällen att utöfva det. De hade frihet att ordna sin klass efter eget omdöme, pryda klassrummen med taflor efter egen smak, välja klassens egna bibliotek m. m. Någonting sådant skulle ju kunna tänkas vid de svenska skolorna också. Särskildt vore det af betydelse, om klassföreståndaren kunde leda eller åt- minstone öfvervaka lärjungarnas lektyr. Tal. hade alltid trott, att klassföreståndarskapet kunde utvecklas till något af särdeles stort värde. För lärjungarna vore det ju uppmuntrande att känna sig ha en faderlig eller moderlig vän i klassföreståndaren, för föräldrarna vore det lugnande att kunna få råd af läraren, och icke minst för den senare hade klassföreståndarskapet en upp- fostrande betydelse. Hos oss vore det icke vanligt, att man sys- selsatte sig mycket med studier öfver barnanaturen, men en vid- sträcktare myndighet torde väcka intresse för sådant studium. Läroverkskollega Hj. Wallberger ansåg, att klassföreståndaren om möjligt borde vara densamme till 5e klassen. Den jämförelse, 202 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR, som fröken Engström uppdragit mellan modern och den kvinnliga klassföreståndaren, ägde tillämpning på fadern och den manlige klassföreståndaren. Just i öfvergångsåldern låge en stor fara i att ombyta klassföreståndare, såsom fallet blefve, när denne 'endast följde med till klass 4. Rektor S. Almquist kunde tryggt försäkra, att klassförestån- darskap ligger lika bra för den manliga som den kvinnliga na- turen, men utöfvas på ganska olika sätt af läraren och lärarinnan, liksom också gossen och flickan sätta ganska olika kraf på klass- föreståndaren och måste skötas på olika sätt. Samskolan, då den vunnit större utbildning och rikare erfarenhet, skall ge uppslag till intressanta jämförelser i den vägen. Svenska lärare, med vår nations utpräglade förmåga att styra och organisera, ha i allmän- het särdeles goda förutsättningar för klassföreståndarskap, bättre t. o. m. än för undervisning — om rektorerna blott vilja låta denna förmåga göra sig gällande. — Det var endast med afse- ende på gosskolan tal. yttrat sin erfarenhet om nyttan af klass- föreståndareombyte. Orsaken vore den starkt utpräglade karakter öfvergångsåldern hos gossar har, både i förhållande till ungdoms- och den egentliga barnaåldern. Men tal. gillade icke, och an- vände heller aldrig som rektor, det vanliga sättet att låta byte ske vid 3:e klassens slut. Det är egentligen i:a klassen, som kräfver särskilda egenskaper af klassföreståndaren. Därför har af ålder varit vanligt, att skolor haft särskilda lärare för denna klass; enligt tal:s mening vore kvinnliga lärare här de bästa. Skola och uppfostran ur social synpunkt. Ofvanstående ämne diskuterades vid Pedagogiska sällskapets sammanträde den 15 mars 1902. Öfverläggningen inleddes af d:r N. G. W. Lagerstedt med ett föredrag af i hufvudsak föl- jande innehåll. I våra dagar hör man ofta nämnas orden social, socialt, det talas om social uppgift, social betydelse, social fråga, ja vi ha t. o. m. en social tidskrift. Enhvar torde ha känsla af att här- vid är fråga om något af vikt, särskildt i vår tid. Men hos oss är det säkerligen för många eller kanske de flesta oklart, hvad som härmed är att förstå. Därför vill jag till en början göra ett försök att utreda, hvad som menas, så vidt jag fattat det. Ordet social betyder: som har att göra med samhället — samhälls-uppgift, betydelse för samhället o. s. v. Hvad är då SKOLA OCH UPPFOSTRAN UR SOCIAL SYNPUNKT. 203 samhället? Exempel på samhällen äro familj, kommun, skola, kyrka, stånd, samhällsklass, folk, mänskligheten. Socialt är hvad som rör individernas förhållande till hvarandra, försåvidt de äro medlemmar af ett samhälle, eller samhällets förhållande till indi- viderna eller det ena samhällets till det andra. Hvad som binder eller bör binda medlemmarna af ett samhälle tillsammans är sam- hörigheten, solidariteten. Då man, såsom ofta sker, talar om sociala frågor utan vidare, menar man den industriella arbetare- frågan, denna fråga, som från statsrådsbänken under innevarande års riksdag blifvit kallad vår tids dominerande fråga. — En enskild fråga kan nu ses ifrån individernas synpunkt eller från samhällets, och man talar därför om en individualistisk eller social synpunkt, individualism eller socialism (ej i politisk mening). Så kunna också skola och uppfostran betraktas ur individua- tistisk eller social synpunkt. Det förra sker, om man tänker på barnens uppfostran blott med hänsyn därtill, att det är af vikt, att de erhålla kunskaper och bildning, uppfostras till goda och dugliga människor, en gång kunna själfva förvärfva sitt uppehälle, o. d. Det senare, om man tänker på vikten för samhället i det hela af att kunskaper och bildning spridas till alla dess medlem- mar, att samhället erhåller kunniga och dugliga tjänare eller att samhällets olika klasser närmas till hvarandra o. s. v. De flesta föräldrar, lärare m. fl. torde f. n. nog betrakta skola och upp- fostran företrädesvis från individualistisk synpunkt. Och det är ju helt naturligt, att de enskilda barnens väl ligger dem närmast om hjärtat, och om de vid deras uppfostran tänka på samhället, kunna de med fog säga sig, att om de unga erhålla en god upp- fostran, så faller det af sig själft, att detta också blir nyttigt för samhället. Ett anmärkningsvärdt förhållande är, att de flesta stora peda- goger betraktat uppfostran och skola från social synpunkt. Må- hända står detta i samband med att de största pedagogerna ej egentligen varit lärare, men ägnat sig åt uppfostran just af socialt intresse. Så Comenius. Det var hans kärlek till sitt folk och till mänskligheten, som dref honom att söka verka för en för- bättrad uppfostran och omdaning af skolorna. Äfven hos Pesta- lozzi, som af Therbald Ziegler kallats »den store socialisten», var kärleken till folket, till de små i samhället, driffjädern till hans arbete för undervisningens höjande och förädling. Äfven Luther, Grundtvig, Rudenschöld m. fl. hafva i sin verksamhet för sko- lornas och uppfostrans sak varit bestämda af sociala synpunkter. 204 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR. Hos Rousseau t. ex. var däremot en individualistisk syn på upp- fostran förhärskande. Om man gifver akt på skolans utveckling under senaste år- hundrade, finner man bland andra tendenser sträfvandet att göra folkskolan till bottenskola, arbetet för samskolornas införande, för latinets uppskjutande. Det synes vara otvifvelaktigt, att sociala hänsyn varit driffjädern till dessa sträfvanden eller åtminstone med- verkat till desamma; man har velat, att barnen trots skillnader i samhällsställning och kön skulle så långt möjligt känna sig som väsentligen samhöriga. Ej blott dessa frågor utan många andra, som nu äro uppe i tiden, sammanhänga med att man betraktar skola och uppfostringsväsen ur social synpunkt. Så frågan om folkskolans utveckling, om folkupplysning, om vård och uppfostran åt vanartade barn m. m. En hithörande fråga, om hvilken hos oss hittills föga talats, är frågan om social uppfostran i skola och hem, beaktande af den sociala synpunkten vid barnens handledning. Ej blott hos oss utan, såvidt jag vet, äfven annorstädes har denna synpunkt varit och är fortfarande alltför mycket förbisedd. Jag vädjar till de närvarandes erfarenhet, huruvida ej detta är fallet. Man undervisar naturligtvis barnen om deras plikter som individer, hvari visserligen också ingå deras plikter mot andra individer, man framhåller vikten af att genom arbetsamhet, duglighet och i allo godt uppförande kunna skaffa sig utkomst och göra sig aktad och ansedd af andra människor. Men framhåller man också för barnen, att de äro eller skola blifva medlemmar af olika sam- hällen, familj, kommun, folk, mänskligheten o. s. v., att de hafva plikter mot andra medlemmar af samma samfund, att det ena samfundet har plikter mot det andra, att samhället har rätt att kräfva offer, stora offer, af den enskilde? Jag tror de flesta skola svara, att om detta talas icke eller icke mycket vid barnens upp- fostran. I ett fall plägar dock den sociala synpunkten framhållas, och det är godt att så sker, — det är i fråga om det egna fol- kets (»fosterlandets») försvar mot andra folk. Det hafva vi ju klart för oss från barnaåren, att vi äro pliktiga att offra lif och ägodelar för fosterlandets försvar, om det gäller. Just jämförelsen härmed är ägnad att visa, huru föga utveckladt det sociala med- vetandet i andra fall är. Ett exempel! En annan fosterländsk eller social försvarsfråga af mycket stor vikt är kampen mot rus- dryckerna. Huru många hafva en aning om att det därvid kan vara en plikt att offra något för det helas väl, så vidt de ej hafva behof däraf för sin personliga del ? Vi veta säkert alla, hur SKOLA OCH UPPFOSTRAN UR SOCIAL SYNPUNKT. 205 starkt felen och öfverdrifterna hos ifrarna för nykterheten pläga framhållas, och det af samma personer, som ej vilja tala om eller erkänna militarismen och andra fel i fråga om den andra för- svarsfrågan. Ett annat exempel! Den, som offrar lif och egen- dom för fosterlandets försvar, prisas kanske af just samma per- soner, som skarpt klandra arbetarna, då dessa, drifna af soli- daritetskänsla, genom strejk utsätta sig själfva och sina familjer för nöd under striden mot ett öfvermäktigt kapital. Hvad kan och bör man då göra för att tillgodose den soci- ala synpunkten vid barnens uppfostran ? Man skulle kanske kunna i korthet uttrycka svaret så: det gäller att gifva barnen en vida rikare och fullare uppfattning af den mänskliga samhörigheten, solidariteten, och dess förpliktelser. Man kan framhålla den sociala synpunkten vid undervisningen så väl som genom uppfostran i öfrigt. Af de enskilda undervisningsämnena torde alla mer eller mindre lämpa sig härför. Så är, såsom lätt torde inses, i hög grad förhållandet med kristendomsämnet. Kristendomen är vis- serligen starkt individualistisk, och denna sida plägar, som vi veta, — och det visserligen med skäl — starkt framhållas. Vi minnas Jesu ord: »Det är icke eder himmelske Faders vilja, att en enda af dessa små skall förtappas». Och »hvad skall det hjälpa en människa, om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?» Men kristendomen är också starkt social, hvilket åter plägar allt- för mycket förbises, och detta har varit fallet sedan långliga tider tillbaka. Jag påminner om läran om Guds rike, som i biblisk mening betyder vida mer än en summa frälsta individer. Intet är bättre än kristendomen ägnadt att ge barnen en föreställning om hvad solidaritet verkligen är. Jag påminner om Pauli bild: kroppen och lemmarna. »Om en lem lider, så lida alla lemmarna med.» Att undervisningen i historia är i hög grad ägnad att gifva bar- nen en social synpunkt, torde vara själfklart. Likaledes kan vid undervisningen i geografi, modersmålet, matematik och naturkun- nighet denna synpunkt framhållas. Äfven vid den uppfostrande ledningen af barnen gifvas många tillfällen att göra den sociala synpunkten gällande. Särskildt är det af stor vikt, att man söker bibringa dem en rätt uppfattning af förhållandet till »medelklassen», att lära dem betrakta de män- niskor, som tillhöra den, såsom verkliga medmänniskor, som barn af samma fosterland. Redan det, att barnen gå i en god skola, är något som i och för sig är i hög grad socialt uppfostrande. Skolan själf är ett samhälle, som förbereder till verksamt medlemskap af andra sam- 206 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR, hällen, bl. a. genom små uppdrag, ämbeten, såsom att vara ordningsman, vakt o. s. v. Därför bör man så långt möjligt låta sådana uppdrag gå i tur och ordning bland barnen. Det är önskvärdt, att skolan alstrar en god anda af kamrat- skap, solidaritet. Men man får ej glömma, att den sociala andan kan bli en dålig social anda och alstra ett dåligt kamratskap, liksom i samfundet i det hela klass-sammanhållning kan blifva klass-egoism, något som i grunden naturligtvis är antisocialt. Inl. redogjorde därefter för hur man i de franska skolorna sökte främja den sociala uppfostran genom föreningar af forna lärjungar, genom »mutualité scolaire» (sjuk- och ålderdomsför- säkringar för barn) o. s. v. och upptog därefter frågan, om skola och uppfostran borde ses uteslutande från social synpunkt. Det talas nu i den pedagogiska litteraturen mycket om socialpeda- gogik, man framställer den fordran, att hela uppfostran skall ses från ny synpunkt och dess teori byggas på ny grundval; individu- alismen skall aflösas af »universalism». —■ Otvifvelaktigt synes vara, att den nya sociala riktningen är i hög grad beaktansvärd. Men betonandet af uppfostrans sociala sida behöfver dock ingalunda utesluta tillgodoseendet af den individualistiska. Här gäller icke antingen — eller, utan både •— och. Fil. d:r Lydia Wahlström betonade vikten af att skolan ägnade mera tid åt 1800-talets historia, än hvad nu vanligtvis vore förhål- landet. Så borde utförliga skildringar lämnas af februarirevolutionen och pariserkommunen. Oviljan mot den socialistiska rörelsen och mot arbetarrörelser i allmänhet berodde ofta på att man förblandade den moderna socialismen med kommunism eller med den utopiska socialism, som predikades före februarirevolutionen. Läroböckerna lämnade ej mycken upplysning om skillnaden mellan dessa båda riktningar. Det vore ej möjligt att omdana historieundervisningen så, att lärjungarna skulle kunna förstå en systematisk framställ- ning af den Marxska värdeteorien, men man kunde i högsta klas- sen anslå någon timme i veckan åt skildringar af de ledande personerna inom socialismen under 1800-talet, sådana som Louis Blanc och Karl Marx. Man måste klargöra för eleverna, att den moderna socialismen icke bör förblandas med vare sig anarkism eller kristendomsfientlighet, att den hvilar på en nationalekonomisk teori, att den icke nödvändigt är af samhällsupplösande natur utan tvärtom vill lägga för stor makt i statens hand. Det ska- dade icke, att man läte barnen förstå, att t. o. m. en »kristlig socialism» existerar. Man borde icke låta dem sluta skolan utan SKOLA OCH UPPFOSTRAN UR SOCIAL SYNPUNKT. 207 att i högsta klassen ha ägnat ett par timmar åt att reda deras begrepp i detta afseende. Tal. ville rekommendera några populära arbeten i ämnet: prof. Fahlbecks »Stånd och klasser», D. Bergströms »Socialism och kommunism» samt två af föreningen Verdandis småskrifter af Branting och Danielsson, hvilka båda sistnämnda vore ganska opartiska referat, i trots af att de hade socialdemokrater till för- fattare. Fröken Matilda Widegren ansåg frågans innebörd vara denna: »Kunna vi i de olika skolorna göra något för att, det uppväxande släktet må bättre än vi förstå den s. k. arbetarfrågan?» Inl. hade framhållit, att undervisningen i historia och kristendom erbjöde rika tillfällen att verka för klassfördomarnas undanrödjande. Tal. ville blott i fråga om tillvägagångssättet påvisa ett misstag, som man lätt kunde göra sig skyldig till. Hon ville göra det genom att påminna om ett uttalande af Viktor Rydberg. »Ingenting är farligare än att göra sig en idealiserad bild af en undertryckt samhällsklass, hvars förkämpe man vill vara. Man har idealiserat borgaren i förhållande till adelsmannen, bonden i förhållande till stadsbon, arbetaren i förhållande till borgaren. I en förfluten mansålders pseudorealistiska dramer af tyskt ursprung var bor- garen vanligen en så ypperlig människa; ministern, amtmannen, feodalherrn spelade hin ondes roll. I franska romaner från juli- monarkiens tider var arbetaren smyckad med alla människonaturens fullkomligheter. Faran af en slik idealisering ligger däri, att den, som trott på dess sanning, känner sin goda vilja, sin medkänsla svalna, när erfarenheten visat, hur föga verkligheten motsvarar ut- målningen, — när den klass, för hvars bästa man velat verka, tappat den vackra masken. ‘Jag finner nu’, säger den själfbe- dragne, 'att dessa människor ej äro värda, att man sträfvar för dem.’» Ännu mycket viktigare vore, huru frågan behandlades vid kristendomsundervisningen. Det kunde ej nekas, att understundom rätt egendomliga läror framställdes i religionens namn, t. ex. rö- rande äganderätten, förhållandet mellan rik och fattig samt be- träffande tjänarnas ställning. I dessa missförhållanden hade tvif- velsutan en del af våra s. k. katekesförklaringar ej så liten skuld. Det vore en lifsfråga, visst icke för kristendomen själf, men väl för kristendomen i ett visst land, huru dess invånare förhölle sig till den sociala frågan. 208 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR. Lektor J. Bergman ville påpeka ett ämne, som erbjöde stora möjligheter att göra en social synpunkt gällande, nämligen under- visningen i modersmålets litteratur. Hittills hade man vid denna mest sysselsatt sig med en litteratur, som en gång haft stor be- tydelse men för eftervärlden hufvudsakligen hade historiskt värde. Det funnes dock en för nutiden mycket större dragningskraft och för oss helt visst större andligt värde hos den bästa litteratur, som tillhörde vår tid eller den närmast föregående. Sådana dikter som Viktor Rydbergs »Dexippos» och »Grottesång» eller Snoilskys »Den tjänande brodern» erbjöde rika möjligheter att påverka lär- jungens sociala samvete. Mot tendensdiktningen hade mycket anförts, och den kunde ju gå i orätt riktning, men tendensdikten i bästa mening vore dock det, som i alla tider varit litteraturens kärna och påverkat mänskligheten. Den art af litteratur, som läte oss förnimma slagen af det af den sociala sympatiens dallring skälfvande män- niskohjärtat, den vore af ett värde, som ej kunde öfverskattas, och erbjöde de bästa anknytningspunkter till anslående af lik- nande strängar hos de unga. Denna litteratur kwide föredragas för ungdomen så, att den gåfve verkliga andaktsstunder, som icke torde i etiskt afseende verka mindre välgörande än den officiella morgonandakten. Tyvärr vore i våra läroverk modersmålsunder- visningen illa tillgodosedd med afseende på timantalet, man äfven under n. v. förhållanden kunde något göras. Ett sätt att få sociala prosauppsatser under ungdomens ögon vore att söka erhålla bättre historiska läseböcker, än de vi ha, med biografier öfver Frances Willard, »Amerikas okrönta drott- ning», lady Somerset, Elihu Burrit, Per Wieselgren, med skild- ringar ur de engelska kolgrufvearbetarnas lif, ur de norska lofoten- fiskarnas (se t.- ex. P. Molins uppsats därom) o. s. v. Där kunde V. Rydbergs kulturhistoriska och sociala uppsatser få lämplig plats. Skolan borde genom sådan läsning ge ungdomen intresse för fredens, arbetets, den sociala uppoffringens hjältar och så skänka den historiska ideal, värdiga vår tid och värdiga fram- tiden. Löjtnant E. Liljédahl utgick från prof. Norströms ord: »Na- turen skänker åt ingen individualitet, ty sådant fås icke utan förvärfvas. Endast i sitt verk äger människan individualitet.» Och hvilket vore hennes verk, om ej summan af hennes kulturinsatser? Genom det verksamma intresset för andra uppfostrades och pröf- vades barnen likaväl som de vuxna. Om det vore skolans upp- SKOLA OCH UPPFOSTRAN UR SOCIAL SYNPUNKT. 209 gift att söka bilda harmoniska människor, så borde ej den stora sociala frågan nekas plats på skolprogrammet. Fasthölle man inl:s definition, att med denna fråga i allmänhet menas arbetare- frågan, så blefve det alltså skolans uppgift att bibringa sina elever en känslans mer än en kunskapens förståelse af detta spörsmål. Arbetarnas barn borde ej hänvisas till en särskild skola, folk- skolan, utan denna borde bli en bottenskola för de allmänna läroverken. Först då vore likställighetstanken i princip genom- förd,' först då kunde ett personligt umgänge mellan ungdom ur skilda samhällsklasser komma till stånd och den samhällsfarliga anda, som talade ur våra klassfördomar, kunde vika för kamrat- skapets. Redan nu kunde dock åtskilligt göras för att väcka ungdomens intresse för den sociala frågan. Tal. instämde i hvad som förut yttrats rörande önskvärdheten af att vid historieunder- visningen större utrymme bereddes åt de kulturella rörelserna i folkens lif och påpekade vidare, att de elevföreningar med huf- vudsakligen litterärt syfte, som finnas inom de högre klasserna vid de flesta allmänna läroverk, kunde verksamt bidraga att väcka de ungas intresse för den sociala frågan genom att då och då upp- taga sociala spörsmål på sitt program. Doktor E. Laurent trodde ej, att den individualistiska och den sociala synpunkten vid uppfostran stode i strid med hvar- andra. Själfklart vore, att undervisningen måste sträfva att ut- veckla individens anlag i högsta möjliga grad, men lika själfklart vore, att läraren ständigt borde betona, att barnet en gång med sina förmögenheter skall arbeta i samhällets tjänst, och undervis- ningen måste alltså i lika hög grad vara individualistisk som social. Tal. trodde ej heller, att undervisningen i den s. k. sociala frågan stode i strid med den individualistiska undervisningen. Ty den sociala frågan hade ju uppstått därigenom, att stora samhälls- lager under n. v. förhållanden ej kunde utveckla sina individuella förmögenheter. Dess innebörd vore alltså individualistisk, och att upptaga denna fråga kunde ej stå i strid med skolans fordran på individualistisk undervisning. Den sociala undervisningen finge dock ej vara agitatorisk, och vikten borde läggas mindre på under- visning än på social uppfostran. Det viktigaste arbete, som skolan kunde utföra för den soci- ala frågans lösning, vore att söka arbeta bort allt, som stötte på klasskillnad. Barnen borde komma till skolan utan något före- gående, endast den egna förtjänsten borde där få göra sig gällande. Ver dandi 1902. 14 210 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR. Så t. ex. borde skolan lägga vikt vid enkelhet i klädsel och låta föräldrarna veta sin mening i detta hänseende, lärarna borde noga taga sig i akt för att favorisera de barn, som komma från bättre situerade hem, därför att de kunna vara mera sympatiska än andra, o. s. v. Det måste erkännas, att våra svenska skolor i nämnda hänseende på det hela taget vore ganska tillfredsställande, och det förhållandet, att klasskillnaden i vårt land är mindre skarp än i många andra, berodde kanske på att andan i våra skolor vore så pass god. Men mycket återstode dock att göra, och vi måste ha klart för oss den stora vikten däraf. Skolföreståndarinnan Hilda Casselli framhöll, att skolan, med allt erkännande åt önskvärdheten af att barnen vore enkelt klädda, dock måste iakttaga mycken grannlagenhet gentemot hemmen och ej kunde åtaga sig att utfärda några föreskrifter i nämnda hän- seende. Det vore ej heller uppfostrande för lärjungarna, att ej någon skillnad i dräkt skulle få finnas, då de sedan i lifvet kom- me att se så mycken olikhet i detta afseende. Tal. visste för öfrigt intet verksammare medel att befordra enkelhet i klädedräkt, än att lärarinnorna själfva vinnläde sig därom. Det vore önskvärdt, att äfven hemmen finge blicken öppnad för betydelsen af lärjungens uppfostran till samhällsmedlem. Hem- men synas nu ofta framför allt fästa afseende vid hvad som kan hjälpa barnen att få en förmånlig ställning i lifvet. Rörande tjänarefrågan framhöll tal., att förhållandet mellan matmödrar och tjänare helt visst skulle kunna förbättras genom att de bildade kvinnorna mer, än hvad nu är fallet, deltoge äfven i de enklare hushållsgöromålen. Att lära kvinnorna återgå till forna tiders arbete inomhus vore visserligen i första hand en hemmens sak, men då somliga hem ej synas vilja fylla denna ■ plikt, andra åter kanske af omständigheterna hindras att göra det, måste skolan åtaga sig den. Redaktör G. H. von Koch. Kunskap i sociala frågor borde i största möjliga utsträckning meddelas i skolan, men därjämte borde ungdomen fostras i samhörighetskänsla och få en prak- tisk öfning i förmågan af samarbete. Detta kunde helt säkert bäst åstadkommas genom de af inl. förordade elevföreningama, hvilka särskildt i Frankrike fått en så stor utbredning. Dessa föreningar tjänade i första hand att sammanhålla lärjungarna äfven sedan de lämnat skolan, lämna sjukhjälp och ålderdomsunderstöd m. m., men dessutom verkade de uppfostrande i och för deltagandet i offent- SKOLA OCH UPPFOSTRAN UR SOCIAL SYNPUNKT. 211 liga angelägenheter genom diskussioner, valförrättningar, ekono- miska angelägenheter samt genom klasskillnadernas upphäfvande. Framför allt erhöhe eleverna en träning i konsten att samarbeta, hvilket vore förnämsta villkoret för hela vår tids föreningsrörelse. I vårt land hade vi allt skäl att använda oss af elevföreningarna som hjälpmedel för föreningslifvets utveckling, emedan erfa- renheten städse gåfve vid handen, att det svenska folket sak- nade förmågan att samarbeta. Misstro, afund och bristande tole- rans verkade öfverallt hindrande eller dödande på de gemensamma företag, hvaraf vår utveckling dock berodde. I andra länder, exempelvis England och Danmark, hade man icke samma svårig- het ; tack vare en medfödd samhörighetskänsla, som ytterligare utvecklades i skolorna, hade befolkningen i dessa länder kunnat åstadkomma en storartad och i hög grad gagnande förenings- rörelse. I Finland gjordes i våra dagar, till följd af de ryska påtryckningarna, kraftiga ansträngningar för att bland allmogen åstadkomma gemensamt arbete på det ekonomiska området. Men huru mycket lättare skulle ej målet vinnas, om en förberedande träning i samarbetsförmåga gifvits i skolorna ? I vårt land, hvars framtid berodde på individernas förmåga att gemensamt arbeta för sin utveckling, borde det vara en fosterländsk uppgift att re- dan i skolan praktiskt utveckla samhörighetskänslan, hvilket säker- ligen bäst skedde genom elevföreningarna. Doktor O. A. Stridsberg ansåg, att de sociala och de indi- vidualistiska krafven i uppfostran alltid följdes åt, ehuru något ojämnt tillfredsställda. Det vore en vågrörelse, där de olika krafven slutligen utjämnade hvarandra. Skulle i praktiken någon liten åtskillnad göras, så föredroge tal., att samhällets kraf finge någon öfvervikt —- i vår tid åtminstone, då den sociala frågan och försvarsfrågan ha en så allt behärskande vikt. Den danske skolmannen E. Slomann, som två gånger studerat Stockholms skolväsen, hade skildrat sina intryck däraf inför det pedagogiska sällskapet i Köpenhamn. Skildringen funnes i »Vor Ungdom» för 1897 och vore högst intressant. Slomann säger om hvad den känner, som första gången gör bekantskap med svenska skolor: »Han imponeres» —• af de palatslika byggnaderna, af den fasta gången af lektionen, af den allmänna uppmärksamheten hos lär- jungarna. Gossarna, det syntes på dem, fullgjorde en medbor- gerlig plikt. Det vore samhällskrafvets uppfyllande, som låge närmast för vår naturell. Vi, de yngre åtminstone af oss, hade att vänta hårda tider, sådana, som våra fäder upplefvat, och den 212 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR. sociala tukten vore en god förberedelse. Det vore den, som gör, att ett folk kan bära olyckor. — Man hade sagt, att ett folk har den regering det förtjänar. Ett folk har äfven den skola det förtjänar. Skolan vore ju uttryck för folkets allmänna tanke- och sinnesriktning, ehuru tankar och känslor röra sig snabbare än handlingar och fakta. Vi finge ej ringakta vår skola. Den vore en frukt af våra fäders mödor och bekymmer, och vi hade att liksom de arbeta för dess förbättring. Det lönade ej mödan att ifrigt teoretisera, ännu mindre att så i detalj lagstifta. Det vore ej lagstiftningen, ej schemat, utan lärarepersonligheterna, som gåfve skolan dess prägel. Bokanmälan. Svensk historia enligt samtida skildringar, utgifven af Per Gust. Berggren. I, II. Stockholm, Wilhelm Billes bokförlagsaktiebolag 1901. Om detta lilla arbete gäller verkligen det så ofta missbrukade ordet, att »det fyller en lucka i vår litteratur». Det alltmera framträdande krafvet på användningen af källstudier vid historie- undervisningen blir nämligen ett tal för döfva öron, så länge hithörande skrifter knappast äro tillgängliga för läraren, mycket mindre för lärjungen. Om man undantager ett par af Heimdalls folkskrifter och ett par brefpublikationer på »Ljus’» förlag, torde man få leta förgäfves efter sådant källmaterial, som på grund af sin prisbillighet kan rekommenderas till inköp af en hel klass. Bland något dyrare arbeten, innehållande för skolbruk lämpliga källutdrag, kan man visserligen erinra om Geijers Svenska folkets historia och Ellen Fries’ Kulturbilder, hvilka komplettera hvarandra, så till vida som den senare börjar ungefär där den förra slutar, med 1600-talets tidigare hälft, men i båda dessa arbeten spela dylika utdrag endast rollen af citat till belysande af framställningen. För öfrigt är man nästan uteslutande hänvisad till våra offentliga bibliotek med deras dyrbara folianter eller kvartband af urkunds- publikationer och gamla krönikor, svåråtkomliga icke minst på grund af språket. Fornsvenska kan väl med lärarens tillhjälp någorlunda klareras i de högsta klasserna, men värre är det med latinet, hvarpå de flesta af våra medeltida kungabref och krönikor äro affattade. Därför blir också ett så värdefullt arbete som Hjärnes Valda medeltidstexter till en mycket stor del oanvändbart på skolstadiet, där man icke har tid att göra historielektionerna till öfningar i filologi. Så mycket tacksammare måste man känna sig mot denna »svenska historia», som i ett par små 75-öreshäften gifver öfver- sättningar af några de mest intresseväckande skildringarna i de 214 BOKANMÄLAN. såsom källor till svenska historien mera betydande bland våra latinska medeltidskrönikor. Ansgarii lefnad, Adam af Bremen, Ericus Olai och Olaus Magnus äro här representerade, och ut- gifvaren lofvar att i mån af uppmuntran utsända flere häften med utdrag ur Stora rimkrönikan, Vadstena klosters dagbok, Olaus Petris och Peder Svarts krönikor. Undertecknad kan af egen erfarenhet intyga, att utdragen mycket väl lämpa sig till läsning under lektioner i 7:e och 8:e klasserna samt på gymnasium. Öfversättningen skulle nog fler- städes ha kunnat göras ledigare; kanske ock att ett par uteslut- ningar (ur Adam af Bremen och Olaus Magnus) inte skulle ha skadat. Men i det hela är arbetet af den beskaffenhet, att vi icke kunna annat än önska »god fortsättning»! L. W. Meddelanden från Sveriges högre flickskolor och samskolor. Linköpings elementarläroverk för flickor. Vid skolan är från och med nästa år antagen såsom lärarinna fröken Emy Dandenelle, som för närvarande är anställd vid fröken Aurore Pihls skola i Norrköping och redan förut i 7 år varit anställd vid Linköpings elementarläroverk för flickor. Från och med nästkommande hösttermin inträder en förändring i under- visningsplanen för de främmande språken. Man klagar, och det med rätta, att inom de högre klasserna af våra flickskolor öfveransträngning äger rum. De fordringar vår tid ställer på flickornas utbildning förorsaka ett mångläseri, som måste medföra ett alltför forceradt arbete. En minskning i fordringarna på dessa klassers elever bör göras, och alla uttalanden i denna riktning peka åt samma håll, en inskränkning af det kunskapsmått man bibringar flickorna i främmande lefvande språk. Det är ju för mycket för ett barn att utom alla andra ämnen lära sig förstå, läsa, något tala samt skrifva tre främmande språk. På grund af ofvan anförda skäl har läroverkets styrelse bestämt, att af de ur skolans högsta klass utgående eleverna ej skall fordras färdighet att skrifva mer än två främmande språk, nämligen tyska och engelska. Franskan skall såsom hittills vara det grundläggande språket och fortfarande läsas och skrifvas i klasserna 1—5 med respektive 5, 5, 5, 4, 4 timmar. Eleverna blifva då grundligt hemmastadda i språkets formlära och ha äfven gjort bekantskap med de viktigaste företeelserna inom syntaxen. Efter klass 5 träder franskan i bakgrunden, och tyskan och engelskan blifva hufvudspråken. I stället för respektive 4, 3, 3 timmar i klasserna 6—8 läses 3, 2, 2 timmar. Läxläsningen i syntaxen såväl som temaskrifningen borttages. Timmarna användas till läs- ning och öfversättning, utfrågning af och redogörelse för det lästa, inlärande af i texten förekommande uttryck, diktamen samt grammatisering dels för bibe- hållande af de förvärfvade kunskaperna, dels för inlärande af enklare syntaktiska företeelser med stöd af texten. Genom en dylik anordning af undervisningen i franska bör en betydlig lättnad i arbetet beredas eleverna, en lättnad, som torde mer än uppväga den motsvarande kunskapsförlusten. De genom denna förändring i undervisningsplanen ledigblifna timmarna användas till att öka timantalet i historia och svenska språket. Äfven en annan förändring i skolans läroplan har bestämts. Från och med nästa läsår kommer kyrkohistoria att höra till de valfria ämnena. Skara högre flickskola. Från och med nästkommande hösttermin kommer vid Skara högre flickskola att meddelas undervisning i huslig ekonomi. För 216 MEDDELANDEN FRÅN SVERIGES HÖGRE FLICKSKOLOR OCH SAMSKOLOR. detta ändamål och äfven för att bereda större utrymme åt några af skolans klasser har å skolans tomt uppförts ett envånings stenhus, som nu är under inredning och skall inrymma förutom de lägenheter, som behöfvas för under- visning i huslig ekonomi, tvenne lärosalar för de förberedande klasserna. Den åttonde klassen, som alltsedan den bildades, höstterminen 1889, undervisats i bönesalen, kommer därigenom att få ett eget klassrum i den nuvarande skol- lokalen. För att i skolans högre klasser åstadkomma minskning i antalet samtidigt lästa ämnen vidtogs redan med läsåret 1886—87 den förändring af den ur- sprungliga läroplanen, att medan i 6:e och 7:e klasserna undervisningen i kristendom, modersmålet och franska språket fortgick utan afbrott under läse- terminerna, undervisningen i de öfriga ämnena alternerade, så att undervisningen i engelska, naturlära och matematik förlädes till ena hälften af terminerna och undervisningen i tyska, historia och geografi till den andra hälften; hvarje sådant alternerande ämne fick sig då naturligtvis tilldeladt ett ökadt, vanligen dubbelt antal timmar mot det, som tillkommit detsamma, då undervisningen i ämnet fortgått under hela terminen. Enligt den erfarenhet, som vunnits under årens lopp, har denna anordning visat sig särdeles god, isynnerhet med af- seende på de främmande språken, ty då man väl allt fortfarande måste hafva tre främmande språk på skolans läsordning, vinnes genom detta utbyte den stora fördelen, att aldrig mer än två främmande språk läsas samtidigt. De båda ämnena geografi och naturkunnighet kunna äfven utan olägenhet alternera med hvarandra. Med afseende på historia och matematik har man dock gjort den erfarenheten, att undervisningen i dessa ämnen helst bör utsträckas öfver hela terminerna. Vid början af höstterminen 1890 beslöts därför, att under det undervisningen i tyska och engelska samt geografi och naturkunnighet fort- farande skulle alternera, skulle undervisningen i historia och matematik fortgå oafbrutet under hela terminerna. Södermalms högre läroanstalt för flickor. Såsom i Verdandi förut omnämnts, kommer läroverket att fr. o. m. nästa läsår utvidgas med en 11 :e klass, från hvilken lärjungarna kunna, om de så önska, söka inträde vid Högre lärarinneseminariet. Äfven en gymnasialafdelning, ämnad att efter hand ut- bildas till en fyraårig gymnasialkurs, anordnas nästa termin. Däremot kommer den förberedande klassen, där 4- ä 5-åringar under- visats i för dem lämplig slöjd, i brist på utrymme att indragas. Elementarskolan för flickor i Södertälje. Vid innevarande läsårs slut afgår fröken Hulda Sörman på grund af sjukdom från sin befattning vid läro- verket och efterträdes af fröken Ragnhild Nilsson, förut lärarinna i fröken Detthows skola i Stockholm. Göteborgskretsen af Föreningen af lärarinnor och lärare vid Sveriges högre flickskolor och samskolor diskuterade vid sitt senaste sammanträde lärarinnornas pensionering och afgaf svar på de af centralstyrelsen fram- ställda frågorna angående önskemålen för densamma. Inledarinnan, fröken Anna Wijkander, framhöll, att de hittills rådande förhållandena äro högst otillfredsställande. Endast omkring tredjedelen af de ordinarie lärarinnorna vid de statsunderstödda högre flickskolorna och sam- skolorna äro delägare i skolornas pensionsinrättning, hvarifrån de ha att påräkna MEDDELANDEN FRÅN SVERIGES HÖGRE FLICKSKOLOR OCH SAMSKOLOR 217 en pension af 400 kr., knappt en tredjedel tillhöra Svenska lärarinnornas pen- sionsforening eller något annat slags lifränteanstalt med varierande pensions- belopp, och mer än en tredjedel ha icke något alls gjort för sin ålderdom. De tryckta ekonomiska förhållanden, hvarunder skolor och lärarinnor på många håll röra sig och hvilka, oaktadt den i dessa dagar af riksdagen beviljade höjningen af statsunderstödet, sannolikt ännu länge komma att göra sig känn- bara, i förening med det sakförhållandet, att dessa skolor ej äro statens läro- verk utan blott af staten understödda, göra det mycket svårt att med ens genomdrifva en för de ifrågavarande lärarinnorna fullt tillfredsställande pen- sionering. Det vore dock anledning att hoppas, att sedan så väl vederbörande som den stora allmänheten fått blicken öppen för det lika behjärtansvärda som orättvisa i dessa lärarinnors ställning, riksdagen skulle fortgå på den väg, den redan inslagit, och lämna ett kraftigt handtag vid pensioneringens ordnande, liksom den nu gjort det med afseende på lärarinnornas lönevillkor. Lika nöd- vändigt som det vore, att pensionsbeloppet höjdes utöfver de 400 kr., som nu tillkomma medlemmar af de högre flickskolornas pensionsinrättning, lika oefter- giflig vore den fordran, att pensionering skulle utsträckas till alla vid dessa skolor fast anställda lärarinnor med full tjänstgöring. Om man icke kunde finna utväg att åt dem, som hittills intet gjort för sin ålderdom, bereda lika hög pension som åt dem, hvilka redan gjort inbe- talningar för ett mindre pensionsbelopp, så borde man dock söka sörja för att äfven de förra vid 55 år och efter 30 tjänsteår erhölle åtminstone någon minimipension, t. ex. 400 kr. Hvad beloppet af den blifvande normalpensionen anginge, så borde det visserligen, såsom professor J. A. Lundell i senaste häftet af tidskriften Verdandi framhållit, med hänsyn till å andra banor gällande pensionsvillkor utgöra 800 kr. Men inledarinnan befarade, att i händelse icke staten öfvertoge den betydligt öfvervägande andelen af omkostnaderna, en sådan pension skulle kräfva större årliga bidrag af skolor och lärarinnor, än många af dessa skulle kunna ikläda sig, och förordade, att man i sådant fall hellre borde tills vidare nöja sig med en något lägre pension, exempelvis 600 kr., än frångå hufvudprincipen om pensioneringens utsträckande till alla s. k. ordinarie lärarinnor. Från och med pensionsreformens genomförande borde det för alla nya ordinarie lärarinnor vid statsunderstödd skola vara obligatoriskt att ingå i de högre flickskolornas pensionsinrättning. Därefter vidtog en diskussion, som blef både liflig och långvarig. Alla voro eniga om att det slutliga önskemålet vore 800 kronors pension och att detta borde framhållas i en blifvande petition till regeringen. Så starkt ville man dock hålla på kårens enighet och samhörighetskänsla, att man ansåge en något lägre pension än 800 kronor för alla vara att föredraga framför en högre pension för ett fåtal. Man trodde sig därmed icke behöfva uppgifva hoppet om att i en icke alltför aflägsen framtid kunna nå fram till 800 kronors pension. I denna anda voro ock de svar affattade, som så godt som enhälligt aflätos till centralstyrelsen. Meddelande från Föreningen af lära- rinnor och lärare vid Sveriges högre flickskolor och samskolor. Centralstyrelsen har till skolorna kringsändt ett cirkulär af nedanstående lydelse: Centralstyrelsen för Föreningen af lärarinnor och lärare vid Sveriges högre flickskolor och samskolor tillåter sig anhålla, att Ni för att medverka i arbetet för bildandet och understödjandet af skolbibliotek vid rikets högre flickskolor och samskolor ville besvara följande frågor: 1. Finnes vid Eder skola a) något referensbibliotek? b) något ungdoms- bibliotek? 2. När upprättades det? 3. Huru många band omfattar det? 4. Hvarifrån erhållas medel till bokinköp och bibliotekets underhåll? 5. Finnes något fast anslag? 6. Deltar ungdomen i förvaltningen? 7. Huru bestämmas inköpen? 8. Hvilket slag af litteratur eller hvilka böcker läsas mest? 9. Hvilka klasser låna flitigast? 10. Användes biblioteket af afgångna elever? 11. I hvilken riktning önskar Ni biblioteket utveckladt? Svar å dessa frågor torde insändas till Centralstyrelsen före den 20 maj d. å. På samma gång får Centralstyrelsen härmed underrätta, att till dess förfogande blifvit ställdt ett belopp af 650 kronor att användas till upprättandet och understödjandet af skolbibliotek på smärre och mera aflägset belägna orter i vårt land. Af detta belopp skola 200 kronor afsättas till en fond för ända- målet. Återstoden kommer att utdelas i form af anslag, som lämnas till ett belopp af högst 50 kronor endast till skola på sådan ort, där kretsförening af Föreningen af lärarinnor och lärare vid Sveriges högre flickskolor och samskolor finnes, och under villkor att lika stort belopp för bokinköp från annat håll anskaffas. Bokinköpen ombesörjas i enlighet med skolornas önskan på möjligast förmånliga villkor af Centralstyrelsen, sedan de skolor, som fått sig anslag tilldeladt, därom fått underrättelse och insändt sitt bidrag. Ansökningar om erhållande af anslag skola vara inlämnade till Central- styrelsen före den 1 oktober detta år. Stockholm i april 1902. Clof Crtenblad. Ordförande. Susy Silfverbrand. Sekreterare. Adr.: Lutternsgatan 3. Sommarkurserna i Stockholm 1902. Under instundande sommar anordnas i Stockholm feriekurser, hvilka hafva till sin förnämsta uppgift att låta deltagarna i desamma lära känna det bildningsmaterial, som Sveriges hufvudstad äger i sina offentliga samlingar, sina vetenskapliga institutioner, sina minnes- märken och sina industriella anläggningar. Dessa sommarkurser komma således att omfatta dels förevisningar under ledning af fackmän, dels allmänfattliga vetenskapliga föreläsningar i skilda ämnen. Till deltagande i dessa kurser inbjuda vi härmed lärare och lärarinnor vid allmänna läroverk, flickskolor, folkhögskolor och folk- skolor samt för öfrigt hvarje svensk man och kvinna, som tror sig kunna draga någon fördel af de anordnade förevisningarna och föreläsningarna. Sommarkurserna komma att öppnas med en enkel högtidlighet söndagen den 10 augusti kl. 1/2 2 e. m. och afslutas med ett samkväm å Skansen lördagen den 23 augusti. Föreläsningar och förevisningar. A. Föreläsningar: Docenten K. Hildebrand: Drag ur Stockholms äldre historia; kulturhistoriska och topografiska skildringar med demonstrationer i staden inom broarna. Hofintendenten G. Lindgren: Ur Stockholms byggnadshistoria. Professor O. Montelius: 1) När kommo vära förfäder till Sverige? 2) Sveriges förbindelser med andra länder under forn- tiden. 3) Hjulet som en symbol af solen och solguden. 220 SOMMARKURSERNA I STOCKHOLM 1902. Skriftställaren C. Laurifi: Konsthistoriska föreläsningar pä grundval af Nationalmusei samlingar. Redaktören U. Stadius: Huru skönhetskänslan skall kunna väckas och utvecklas genom undervisningsanstalterna på lands- bygden (i anslutning till Laurins föreläsningar). Förevisningar: Staden inom broarna under ledning af docenten K. Hilde- brand i anslutning till densammes föreläsningar. Äldre och nyare byggnader i Stockholm under ledn. af hofintendenten G. Lindgren i anslutning till densammes föreläsningar. Statens historiska museum under ledn. af professor O. Montelius, doktor B. Salin, docenten O. Almgren samt amanuen- serna O. Janse och T. Arne. Nationalmuseum (konst- och konstslöjdsafdelningarna) under ledn. af museets tjänstemän samt skriftställarna E. Alkman och C. Laurin samt lektor J. Bergman. Lifrustkammaren under ledn. af intendenten C. A. Ossbahr, amanuenserna E. Folcker och G. Upmark. Nordiska museum under ledn. af museets tjänstemän. Etnografiska museum under ledn. af intendenten Hj. Stolpe. B. ■ Föreläsningar: Lektor E. Jäderin: astronomi. Lektor O. Gallander: i) Telegrafering utan tråd. 2) Om Teslaströmmar. Ingeniör C. Nordström: Oorganisk kemi med experiment. Professor G. De Geer: Om stockholmstraktens geologi. Docenten K. Bolin: Blommans historia. Professor W. Leche: Ur människans utvecklingshistoria. Doktor K. Kjellberg: 1) Centrala nervsystemets byggnad och utveckling. 2) Om andningen. Doktor A. Nyström: Näringsfysiologi. Professor F. Lennmalm: Om inbillningens och trons makt vid vissa sjukdomars uppkomst och botande. Doktor G. Wirgin: 1) Om skolhygien med demonstrationer i våra folkskolor. 2) Om själsarbetets hygien. 3) Om olika slag af dricksvatten. SOMMARKURSERNA I STOCKHOLM 1902. 221 Professor C. Wallis: Sjukliga förändringar till följd af alkohol. Doktor Karolina Widerström föreläser för kvinnliga deltagare: i) Om de kvinnliga underlifsorganens byggnad och förrättningar. 2) Dessa organs hälsovård. 3) Om de veneriska sjukdomarna. Doktor A. Djurberg: Samaritkurs. Tandläkare C. Sandstedt: Munnens hygien. Förevisningar: Geologiska byråns samlingar under ledn. af professor G. De Geer. Elektricitetsverket under ledn. af lektor O. Gallander. Bergianska trädgården under ledn. af licentiaten H. Hes- selman. Zoologiska Riksmuseum under ledn. af docenten G. Grön- berg, licentiaten G. Andersson och kandidaten N. Holmgren. Biologiska Museum under ledn. af docenten G. Grönberg. Geologiska exkursioner under ledn. af prof. G. De Geer. C. Föreläsningar: Ingeniör K. Sondén: Valda kapitel ur allmänna varukunskapen. Doktor K. Valentin: Om svenska tonkonstnärer och deras verk, illustrerade genom musikföredrag. Musiklärare C. Lambere: Om skoisäng. Förevisningar: Handelsmuseum under ledn. af ingeniör K. Sondén. Tekniska Högskolans Materialprofningsanstalt under ledning af ingeniör G. Dillner. Allmänna Telefon-Aktiebolagets apparatsal. Rörstrands porslinsfabrik. Kgl. Boktryckeriet. Ett större tidningstryckeri. Ett större bryggeri. Almgrens sidenfabrik. Centralforeningen för populära föreläsningar kommer att två dagar förevisa serier af ljusbilder tillhörande de föredrag, hvilka Föreningen ämnar pä rekvisition tillhandahålla folkskolelärare m. fl. 222 SOMMARKURSERNA I STOCKHOLM 1902. I planen ingår äfven att anordna en utfärd till Gripsholm samt att bereda kursdeltagarna tillfälle att mot väsentligen nedsatta inträdesafgifter öfvervara en föreställning å Kgl. Operan och å Dramatiska teatern samt åhöra en konsert (under anförande af konsertmästare T. Aulin) med kompositioner af svenska ton- sättare. Jämväl komma Stockholms och Drottningholms kungliga slott att på bestämda tider blifva tillgängliga för kursdeltagarna. Kommitterade hafva hänvändt sig till Kgl. järnvägsstyrelsen med begäran om nedsättning i biljettpriser för kursdeltagarna, och torde en dylik nedsättning med säkerhet kunna påräknas. Äfven- ledes har kommittén förvissat sig om, att nedsatta reseafgifter å en del ångbåtslinjer kunna erhållas. Genom sommarkursernas byrå komma billiga bostäder och billig spisning att i största möjliga omfattning anordnas för kurs- deltagare, som däraf vilja begagna sig. En handbok, innehållande en karta öfver Stockholm samt nödiga upplysningar, kommer att tillhandahållas deltagarna. Goodtemplarordens verkställande råd har beslutat ingå till sommarens storlogemöte med begäran om 500 kronors anslag till reseunderstöd för ordensmedlemmar ur arbetareklassen, som önska deltaga i sommarkurserna. För kostnadernas betäckande erlägger hvarje deltagare vid anmälan eller vid tillträdeskortets mottagande 10 kronor. Därest man och hustru deltaga i kurserna, erlägger hvardera för tillträdes- kortet half afgift. Om afgiften ej vid anmälan bifogas, sändes tillträdeskortet mot postförskott. Tillträdeskortet gäller för förevisningar, föreläsningar och all- männa sammankomster samt berättigar till nedsatt inträdesafgift vid de förut omnämnda teaterföreställningarna o. s. v. Vid anmälan bör uppgifvas, i hvilka förevisningar och föreläsningar man vill deltaga, den anmälde dock obetaget att i mån af utrymme be- vista äfven andra. För den händelse att en begränsning i del- tagarnas antal vid en eller annan förevisning skulle visa sig nöd- vändig, hafva kommitterade fastställt som regel, att de tidigare anmälde hafva företräde. SOMMARKURSERNA I STOCKHOLM 1902. 223 De som önska deltaga i sommarkurserna torde sä snart som möjligt och senast den 26 juli insända anmälan härom till »Sommarkursernas byrå, Stockholm», som meddelar alla nödiga upplysningar. Utförliga program komma framdeles att tillställas anmälda deltagare. Stockholm den 15 maj 1902. KOMMITTERADE: EUGEN Kommitténs ordförande. Fr. Berg. R. Berg. J. Bottiger. G. Clason. G. De Geer. L. Looström. O. Montelius. K. Mörner. C. Wallis. I. Hallberg. Föreståndare för byrån. W. Leche. Kommitténs sekreterare. i ; i På Lars Hökerbergs förlag har i hvarje välförsedd bok handel utkommit: ütrörligare läroplaner för undervisningen i främmande lefvande språk. Ett inlägg rörande frågan om svenska skolors behof härutinnan af ^(uffo ^(affeliq. Pris 75 öre. I dessa dagar har på Lars Hökerbergs förlag i bokhandeln utkommit: Yärt w efter döden eller Bibelns lära om den osynliga världen af ARTHUR CHAMBERS, förf, till “J^änniskari o. j^ndevärlde^“. Öfvers. från orig:s 69:e upplaga af H. Flygare. uaT "Det finns böcker som göra epok eller som be- teckna en sådan, och denna är en af dessa.” — ”Ingen kan läsa den utan att lifligt intresseras däraf, och ingen utan rik behållning.” — "Utan tvifvel en af de yppersta böcker, som behandla samma ämne.” — ”Förf, har vunnit världsrykte genom denna bok.” Pris kr. I: 75. På C. W. K, GLEERUPS i Lund förlag har i bokhandeln ut- kommit: Sveriges Flora (Fanerogamerna) Utgifven af - Med biträde af •C. J. J^euman, Fr. J^hlfvengren, fektar, fil. 3:r. fil. l):r. Pris: inb. 6 kr. »— — — Som arbetet på ett synnerligen tillfredsställande ‘sätt fyller ett verkligt behof, äro utgifvaren och hans utmärkte medhjälpare förtjänta af stor tacksamhet från deras sida, hvilka ha sig anförtrodd undervisningen i botanik vid våra läroverk.» Tidning för Sveriges Läroverk. Nya (Lägre) Lärarinneseminarium. Privatskolelärarinnekurs. Utan inträdesexamen inskrifves den, som genomgått högre flickskola. Småskolelärarinnekurs. Inträdesfordran: goda folkskolekunskaper. Båda kurserna äro 1- å 2-åriga. Terminsafgift 100 kr. Prospekt erhålles på begäran genom under- tecknad, föreståndarinna. g 126087) ALMA DETTHOW. Postadress, äfven på sommaren, Birger Jarlsgatan 35, Stockholm. Lärobok i geometri af Anna Rönström (Föreståndarinna vid H. Elementarskolan i Lund för flickor) sändes gratis till de lärare i ämnet, hvilka önska taga närmare kännedom om boken. C. W. K. Gleerups förlag, Lund. Stockholm, Svenska Tryckeribolaget Ekman & Co.; 1902. VERDANDI TIDSKRIFT FÖR UNGDOMENS MÅLSMÄN OCH VÄNNER UTGIFVARE: ANNA SANDSTRÖM 0. LARS HÖKERBERG ‘ MED BITRÄDE AF SIGFRID ALM QUIST, FRIDTJUV BERG OCH N. G. w. LAGERSTEDT TJUGONDE ÅRGÅNGEN 1902 FEMTE HÄFTET Häftets innehåll: Sid. Individualpsykologien — de mänskliga själsolikheternas studium. En grundval för vetenskaplig pedagogik. II. Af Bertil Hammer ... 225 Om storleksbestämningar. Till undervisningens tjänst. Af K. P. Nord- lund ______________________________________________________________ 236 Från Pedcigogisha sällskapets i Stockholm förhandlingar: Undervisningen i modersmålet 249 Bokanmälan _______________________________________________________ 277 Meddelanden från Sveriges högre flickskolor och samskolor ----------- 284 STOCKHOLM LARS HÖKERBERGS FÖRLAG \ FRIS: för årgång kr. 3: 75. BÖCKER OCH TIDSKRIFTER insända, till Verdandis redaktion. Böcker: Fryxells berättelser ur Svenska historien. Nationalupplaga. Häft. 78—89. P. A. Norstedt & Söners förlag. Om svenskan som skriftspråk af Gustaf Cederschiöld. Andra upp- lagan. Lund, C. W. K. Gleerups förlag. Pris: 2 kr. 50 öre. Svensk Litteraturhistoria i kort sammandrag för flickskolor af Ida Sondén. P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris: häft. 60 öre. Historiska dikter ur den svenska litteraturen för skolan af II. G. Lundqvist. Sveriges historia. P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris: häft. 1 kr. 75 öre. Roths Geografi. N:r 2. Femte [upplagan utg. af D:r K. Hagman. Hugo Gebers förlag. Strödda tankar af Fredrik Lundgren. II. Ord till ungdomen och dess fostrare. P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris: häft. 2 kr. 25 öre. Lärobok i pedagogik för folkskolelärare och folkskoleläraresemi- narier af Sven Lundqvist. P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris: häft. 1 kr. 10 öre. Exempelsamling till inöfvande af allmänna satsläran och skilje- tecknens bruk af Carl Rebbe och Walter Fischer. C. W. K. Glee- rups förlag. Vårt folks kroppsliga rykt och ans af C. II. Norlander. Särtryck ur Skånska Dagbladet. Bilder ur pedagogikens historia af Fredrik Inrndgren. I. P. A. Nor- stedt & Söners förlag. Pris: 2 kr. 25 öre. Anteckningsbok vid uppsatsgranskning utg. af Susy Silfverbrand. J. O. Oberg & Sons förlag. Fransk läsebok för nybegynnare af Alma Schrevelius. Tredje om- arbetade upplagan. P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris: 1 kr. 75 öre. Moderna franska författare. Band V, VI. Francois Coppée, (Euvres choisies. I. Prose. II. Poésie et théatre, avec notes explicatives par E. Edström. Vilhelm Billes bokförlags-aktiebolag. Deutsche Lesestücke für das Gymnasium herausgegeben v. P. Voss. Verlag von Aschehoug & Co. A Ordlista till Engelsk läsebok af Farin Ählström. C. E. Fritzes K. Hofbokhandel. Latinskt ordförråd. Substantiv ordnade efter betydelsen af P. G. Lyth. Fr. Skoglunds förlag. Pris 1 kr. 50 öre. Samling ordförteckningar till grekiska och latinska författare för skolbruk utg. af C^ O. Lundgren. Häft. 2—5. Stereometriska räkneexempel utg. af Frans Nilsson. Andra upplagan. P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris: 40 öre. Stafnings-reformen. Dess historiska utveckling och nuvarande ställning. En öfverblick af Fridtjuv Berg. Sveriges allmänna folkskollärareförenings årsskrift utg. af Central- styrelsen. Tjugutredje årgången 1902. Grunddragen af embryologien för skolornas högre klasser samt till själfstudium af Elin Cederblom. P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris 1 krona. Engelsk grammatik af Daniel Elfstrand. Vilhelm Billes bokförlags- aktiebolag. Kleine Schüler-Bibliothek mit Anmerkungen herausgegeben von Hjalmar Hjorth und Anna Lindhagen. IX. Abu-Seif. Ein Reiseer- lebniss von Karl May. Vilhelm Billes bokförlags-aktiebolag. Individualpsykologien — de mänskliga själsolikheternas studium. En grundval för vetenskaplig pedagogik. IL* Det urval af individualpsykologiska experiment vi här nedan sammanställt afser visserligen blott en undersökning af rent själs- liga egenskaper. Men vi vilja uttryckligen betona, att det kropps- liga tillståndet, »individens fysiska inventar», förtjänar i lika mån beaktas vid den grundliga personliga undersökning, vi ville se så- som basis för all uppfostran och undervisning. Och detta ej endast på grund af hälsans oskattbara värde för en lycklig till- varo utan äfven i betraktande af dess stora medelbara inflytande på både det intellektuella och moraliska själslifvet. ** En sund själ i en sund kropp — den satsen innebär mera sanning än mången, som citerar den, ens anar. Och väl behöfver denna hälsans pedagogiska betydelse framhållas i en tid dä, trots alla framsteg i offentlig hygien, skolan ännu alltjämt är en fostrare af bleksiktige och nervsjuka. Verkställandet af de kroppsliga under- sökningarna i skolan faller väl närmast under skolläkarens ansvar, men äfven läraren borde förstå sina klienters kroppsliga vård samt hafva den såsom ett viktigt ögonmärke, och i hvarje fall vore här som annorstädes en noggrann och sakkunnig inspektion på sin plats. Den rent psykiska undersökningen i skolan kan tyvärr — såsom förut är framhållet — ännu ej åvägabringas, åtminstone * Afd. I återfinnes å sid. 82—94 i 2:a häftet af denna årgång. ** Man tänke exempelvis på andningens betydelse för uppmärksamheten och den s. k. lungkapacitetens (visserligen ännu outredda) inflytande på energien, äfven den moraliska. Verdandi 1902. 15 226 INDIVIDUALPSYKOLOGIEN. ej fullständigt och systematiskt. Något kunde man måhända redan nu söka uträtta äfven i detta afseende. Vi tänka i första hand på den undersökning af skolbarns föreställningskrets, som försökts på flera håll, särskildt i Tyskland [Se Folkskollärareföreningens »Pedagogiska skrifter», häfte i, och Svensk läraretidning 1897 n:ris 44 och 45]. Och i Förenta staterna, där barnens lärare under sin utbildning få lära, att de i sitt kall ha att göra ej med num- rerad boskap utan med individuellt utpräglade personer, lämnas dem ofta på seminarierna i uppdrag att noga följa någon eller några skolpiltar i deras utveckling, ja, de få föra ordentliga böcker där- öfver, s. k. individualitetsböcker, hvarest först och främst noteras barnets föregående utveckling i hemmet, dess lynnesart, intressen, fallenheter, yttre inflytelser, hvilka sjukdomar det genomgått m. m. Men som sagdt: för en allsidig undersökning af den nye skolalumnens psykiska status præcens saknas ännu de nödvändiga förutsättningarna: säkra och pålitliga individualpsykologiska metoder. Det gäller att skaffa sådana, och närmaste frågan är härvid: hvilka själsförmögenheter skola vi undersöka? Svaret blir gifvetvis: alle- samman och i första hand de betydelsefullaste. Man måste söka utfinna de individuella växlingarna såväl i förståndslif: minne, fan- tasi, tankeverksamhet eller hvad vi vanligen kalla intelligens, som i känslo- och viljelif, grundvalarna för sättet och karakteren. Först bland raden af våra själsförmögenheter möta oss våra sinnen, »själens fem fönster», råmaterialet för minne, fantasi och allt högre själslif. Redan förut hafva vi emellertid haft anledning framhålla, att sinnesförnimmelserna ej äga tillnärmelsevis den be- tydelse för individualpsykologien som för den generella psyko- logien, hvars experimentalteknik mest riktat sig emot denna punkt. Härmed hafva vi ej förbisett sådana allbekanta variationer i sinnes- verksamhet som astigmatism, närsynthet, färgblindhet, döfhet o. s. v. — Att de äro af betydelse för individen ligger i öppen dag. Och ve den skolplan, som ej toge hänsyn därtill. Men tydligt är, att det här är fråga om rent patologiska förhållanden eller defekter, som falla inom läkarens gebit. Måhända invänder någon, att äfven inom det normalas gränser finnas oerhörda differenser i sinnesskärpa, t. ex. musikerns distinktion af tonsteg, parfymörens af dofter och målarens af färger jämförda med lekmannapresta- tioner på de respektive områdena. Javäl, men här föreligger ej så mycket en ursprunglig olikhet som fastmer ett resultat af in- tresse, uppmärksamhet, öfning, alltså variationer på helt andra och högre själsgebit än sinnenas. Det individualpsykologiska proble- met blir här att se till, i hvad mån förefintliga olikheter bero på INDIVIDUALPSYKOLOGIEN. 227 dessa högre faktorer och hvad som därutöfver står kvar af ur- sprunglig sinnesdifferens. De få erfarenheter man har pä detta område tyda på att denna rest är synnerligen ringa i jämförelse med de faktiskt framträdande olikheterna. Vid en undersökning af t. ex. den musikaliska begåfningen skulle det kanske visa sig, att man icke är musikalisk, därför att man har fin urskillning för tonsteg, utan emedan man är musikalisk (= har intresse för och välbehag af musik), har man äfven nämnda distinktionsförmåga. Betecknande i detta hänseende är att t. o. m. fullkomlig döfhet ej lägger oöfverstigliga hinder i vägen för musikalisk produktion: Beethoven lär ju såsom döf ha komponerat sin nionde symfoni! Den själsfunktion som i detta och liknande fall träder vikarie- rande i sinnesorganets ställe är ett slags inre sinne, om man så vill, en inre bild eller hvad som i psykologien brukar kallas bild- kraft. Inom individualpsykologien kommer det ofta på tal under namnen åskådningstyp, språktyp, minnestyp. Ett par exempel skola bättre klargöra sakens innebörd. Det har säkerligen händt oss lite hvar emellanåt att, när vi åhört någon konsert och känt oss lifligt tilltalade af en viss melodi, så har denna sedan ej velat släppa oss: den ringer i örat vid utträdet af konsertsalen, då vi gå till hvila, och ännu de följande dagarna ha dess tongångar alltjämt förföljt oss. Sak samma på synsinnets område: en liflig situation, en synbild, som gjort starkt intryck på oss, sitter länge och väl inristad på ögats näthinna, bildlikt taladt. Vi kunna se den när vi vilja, och äfven när vi inte vilja det, inställer den sig. Detta seende och hörande med tillyckta sinnesportar — vi känna det alla från våra drömbilder — är af speciellt intresse såsom grundval och prototyp för minnets betydelsefulla själsfunktion. Och dess indivi- dualpsykologiska rang är därmed också afgjord, ty få själsliga egen- skaper ha att förete sä djupgående och ödesdigra individuella väx- lingar som minnet. Den alldagliga erfarenheten visar redan, huru- som en människa har minnet starkt utveckladt för ögats upplefvel- ser, en annan för örats o. s. v. Den förstnämnde fantiserar och drömmer i synbilder, har lätt att lefvande föreställa sig former, färger, ansikten, landskap; då han tänker, framträda stundom tan- karna såsom i tryck eller skrift framför honom. Man säger, att han har godt synbildminne eller — såsom den vetenskapliga ter- men lyder -— tillhör den visuella typen. Såsom konkreta exempel nämna vi målare, bildhuggare. Den auditiva typen åter omfattar personer med godt hörselminne. I sitt tysta tänkande tycka dessa, att det är som någon hördes uttala tankarna. Deras fantasi och minne lefva mera i ljudens och tonernas värld. Det är musikerns 228 INDIVIDUALPSYKOLOGIEN. typ. Vanligen är emellertid minnestypen ej så ensidigt utpräglad utan uppträder såsom s. k. blandad typ (»type mixte»), hvarvid syn- och hörselföreställningar göra ungefär lika insatser i det inre lifvets utformande. Antagligen finnas ännu andra karakteristiska åskädningstyper — saken är än långt ifrån utredd. Men visst är, att dessa medfödda minnesanlag äro af största betydelse i en männi- skas utveckling. På dem beror i mycket hennes erfarenheter och intressen, ja, ofta blifva de afgörande för valet af lifsriktning. Och hvilket värde borde ej hithörande fakta äga för skolan och under- visningen! Man tänke exempelvis på kartstudiernas betydelse för ett barn af utprägladt visuell typ. Vi gå nu att meddela några enkla metoder, som föreslagits för utrönande af den minnestyp en person tillhör. Kræpelin har angifvit följande förfaringssätt. Man låter försökspersonen — natur- ligen kunna flere pröfvas samtidigt — under 5 min. tid nedskrifva namn på föremål af en viss färg. Såsom exempel anför jag föl- jande lista, som jag själf erhållit vid ett experiment af detta slag. Det gällde att angifva ting af blå färg: himmel, luft, haf, ögon, berg på afstånd, kläder, blåklocka, blåsko, blåklint, blådufva, regn- båge, blåfärgade hus. En viktig sak vid alla hithörande experi- ment är att på förhand lämna fullständiga upplysningar därom, här t. ex. huruvida man får specificera alla möjliga blommor af blå färg eller om man en gång för alla bör skrifva »blå blommor». Vidare bör man naturligtvis vara så ostörd som möjligt under för- sökets gång, bäst vore kanske att låta det göras med förbundna ögon för att verkligen få fram de inre bilderna och ej tillfälligtvis varseblifna föremål och af dem väckta associationer. Af de namn- gifna föremålens mängd och art menar Kræpelin sig kunna sluta till det visuella minnets beskaffenhet. Enligt samma grunder kan man äfven pröfva hörselminnet: genom att låta vederbörande under 5 min. uppskrifva namn på naturföremål, som åstadkomma något visst slags ljud, hvinande, mullrande, musikaliska o. s. v. Nedanstående metod att under- söka synbildminnet härrör från Binet. Härvid förevisades under några sekun- der vidstående skenbart enkla geome- triska figur, som det sedan gällde för försökspersonen att ur minnet upprita. Man erhöll därvid bl. a. de reproduktio- ner, som återgifvas upptill å nästa sida. Beskaffenheten af dessa reproduktioner är naturligtvis ett täm- ligen noggrant uttryck för synbildminnet. INDIVIDUALPSYKOLOGIEN. 229 gående förevisning i analogi blå FIG. 4. hvit grön iolet En mera allsidig och konkret föreställ- ning om det visuella minnet erhålles genom följande förfaringssätt, som antydes genom fig. 4 o. 5. Uppgiften är här att ur en massa papperslappar af olika form, färg och storlek framleta de riktiga och hopsätta dem i den inbördes ordning de haft vid en förut- med föregående experiment. Vi gå nu att referera en mo- tod, som afsetts till utrönande af den s. k. språktypen (Cohn, Binet). Förut har påpekats, att vid det tysta tänkandet somliga se sina tankar i skrift, medan andra höra dem framsägas — det är den visu- ella och den auditiva eller akustiska språktypen. En tredje typ hvis- kar fram tankarna mer eller mindre FIG. 5. röd hörbart — den motoriska. Ofta före- kommer den sistnämnda i förening med den auditiva såsom akustisk- motorisk språktyp. Experimentet ifråga består däri, att en med tryckta bokstäfver fylld schackruta genom- läses med vanlig hastighet två gånger. Efter 20 sek. reproduceras. Man gör tvenne olika försök. Ena gången sker genomläsningen högt, andra gången undertryckes artikulationen så mycket som möjligt, t. ex. genom att under läsningens fortgång lalla på någon melodi. Vid jämförelse mellan de båda reproduktionerna finner man lätt, om det var den förra genomläsningen (: - den akustisk-motoriska) eller den senare (den optiska), som medförde bästa re- U B P T sultatet. — Naturligen böra flere så- | dana försök göras (Binet föreslår tre), U V L N om några slutsatser rörande språktypen skola kunna dragas. Betydelsefullt är H M G O härvid att äfven granska möjligen be- 230 INDIVIDUALPSYKOLOGIEN.’ gångna fel. Misstag pä lika ljudande bokstäfver (D-E-G, H-Å) tyda pä akustisk-motorisk, misstag pä bokstäfver af ortografisk likhet äter (O-Ö, A-Å-Ä, U—V) pä visuell typ. Ett sätt att distingera mellan den akustiska och motoriska typen föreslår den franske språkpsykologen Bourdon: om man vid föreställningen om aktivt föredragande af en melodi eller dylikt tycker sig känna talapparatens verksamhet, är man motorisk; tycker man sig äter höra en yttre eller inre stämma — i synnerhet om dennas klangfärg framträder — är man akustisk. I det föregående hafva vi lärt känna de variationer på min- nets område, som beträffa dess riktning och innehåll eller med andra ord, hvad man minnes: A. har godt minne för siffror, B. för namn, C. för ansikten och lokaler, D. för toner o. s. v. Men äfven i ett annat afseende erbjuder minnet betydelsefulla indivi- duella differenser, nämligen beträffande sättet huru man minnes och lär: A. lär sig lätt och glömmer lätt, B. har starkt minne, C. troget minne etc. Här är det tydligen fråga om den formella sidan hos minnet, dess dynamik, och det ligger i öppen dag, att äfven den är af stor vikt såväl för skolan som för lifvet. Tre sidor i minnesdynamiken förtjäna särskildt beaktande, nämligen inlär- ningsförmågan, minnets styrka eller fasthet och dess s. k. trohet. I skolan lämnar den dagliga undervisningen öfvernog med tillfällen att studera dessa förhållanden, särskildt de två förstnämnda. Vid vetenskapliga experiment har man till inlärningsmaterial användt dels hopradade siffror, dels betydelselösa stafvelseräckor af följande utseende: tap-bar-kat-tel-siv-bes etc. Dessa låter man försöks- personer inlära och antecknar noga tiden, som härtill åtgår. Dy- lika undersökningar ha verkställts af bl. a. Ebbinghaus och Oehrn, båda omnämnda i det föregående. Från den sistnämnde (som undersökte tio akademiskt bildade personer af ungefär samma ålder) låna vi följande försökstabell, där siffrorna betyda den pr stafvelse, resp, siffra använda inlärningstiden i sekunder: för stafvelser, för siffror. f. stafvelser, f. siffror (i) 7,9 4,2 (b) 10,4 7,2 (2) 8,6 5,8 (7) 10,6 12,5 (3) io,3 6,5 (8) 11,5 10,0 (4) 10,3 8,3 (9) 16,7 20,0 (5) 10,3 9,1 (io) 21,4 12,5 Att döma af dessa Oehrns resultat skulle sålunda inlärnings- förmågan ej variera särdeles mycket, om man bortser från de INDIVIDUALPSYKOLOGIEN. 231 extrema ytterligheterna. I enlighet härmed skulle denna förmögen- het ej vara af sä stor vikt för den andliga begåfningen, som man är van att föreställa sig. Större värde har det utan tvifvel att äga ett fast, starkt, långvarigt minne. Äfven denna egenskap hos minnet kan undersökas enligt nyssnämnda metod med någon modifikation: man låter försökspersonen efter t. ex. en dags för- lopp pä nytt inlära samma stafvelseräckor och siffror samt afläser den nu åtgångna tiden, som naturligtvis blir kortare än dä de lärdes första gången. Tidsvinsten är ett säkert mått på minnets fasthet. För en fullständig undersökning kan man lämpligen an- vända följande försöksschema (L. W. Stern): första dagen inläres stafvelseräckorna I, II och III, följande dag läres blott I pä nytt, en vecka efter första försöket läres I och II och en månad där- efter I, II och III. Härvid konstateras äfven minnesförlusterna vid olika tidsdifferenser i inlärandet. Med sistbehandlade sida hos minnet sammanhänger pä det närmaste dess trohet — en själs- egenskap af största vikt för hela personligheten, hela karakteren. I lefvande lifvet är det ej meningslösa stafvelseräckor och siff- ror minnet har att bevara. Det rör sig fastmer om en mång- fald personliga upplefvelser, uppfattade genom sympatiens eller antipatiens färgade glas eller för att tala psykologiskt om en lång följd af känslobetonade föreställningsmassor. Det blir ej fråga om ett lugnt och nyktert uppbevarande i minnet. Tvärtom, ett febrilt omdaningsarbete pågår med minnets väf i de omedvetna hjärnregio- nernas verkstad: trädar utdragas och omfärgas, nya inslag göras — utan att individen därom har någon aning. Här möta vi hos olika människor gradationer i oändlighet, alltifrån pedanten, hos hvilken det upplefda led för led afrullas med nästan fonografisk noggrannhet och till Peer-Gynt-naturen, där minne och diktande fantasi hopväfts till ett outredligt virrvarr. Inom skolan möter man denna sistnämnda företeelse i de s. k. barnlögnerna, hvilkas tillvaro och psykologiska analys lärare och andra barnafostrare borde känna bättre än — katekesutvecklingen. Hvad roll minnets trohet — eller snarare otrohet spelar i det dagliga lifvet och inför domstolar fä vi lite hvar lära känna. Vetenskapligt under- sökt har ifrågavarande högviktiga ämne knappast blifvit — förr- än i år, af den förutnämnde tyske psykologen L. Will. Stern. Den metod han härvid begagnade var snarlik den sist omtalade. Men i stället för stafvelser och siffror användes såsom minnes- material trenne målningar af växlande innehåll. Försökspersoner voro 8 damer och 25 herrar af bildadt ständ. De fingo c:a 3/4 minut noga betrakta taflorna och sedermera vid skilda tillfällen 232 INDIVIDUALPSYKOLOGIEN. nedskrifva de detaljer, som fäst sig i minnet: första gängen omedelbart efter förevisandet och så efter respektive 5, 14 och 21 dagar. Slutligen fingo de efter ytterligare någon vecka pä nytt nedskrifva sina hågkomster med understrykande af de partier, som de eventuellt skulle väga edligen bestyrka. Vid dessa försök framkom mycket af intresse. För alla deltagarna hade tiden verkat såväl inkräktande som förfalskande pä minnet. Damerna hade ej glömt så mycket som herrarna — men förfalskat mera. I fråga om det edliga bekräftandet voro de vida mindre försiktiga än dessa. Mycket karakteristiska till sin art voro ofta de begångna felen. Ju längre tid, som förflutit efter experimentet, dess mera öfverdrifna blefvo uppgifterna rörande antal, storlek o. d. En af taflorna föreställde en målare och denne låter en af försöksper- sonerna vid första nedskrifvandet »gå», vid det andra »gå med långa steg» och vid det tredje »gå med ilande steg». Vid en fjärde nedskrifning skulle målaren säkerligen sprungit. — I stället för tre målningar skulle man vid detta försök kunnat använda t. ex. trenne berättelser med spännande innehåll. — Vid experi- ment af detta slag är det emellertid vid sidan af minnet en annan själsförmögenhet, som spelar in och därför äfven medelst samma metod kan undersökas, nämligen uppfattningen. Redan vid själfva det omedelbara tillägnandet af en föredragen berättelse, en tafla, en tilldragelse, göra sig individuella olikheter gällande, och detta beträffande såväl snabbheten i att uppfatta som det sätt, hvarpå det nyupplefda tillgodogöres och blir till individens andliga kött och blod. Huru en person uppfattar en viss sak beror pä en mångfald omständigheter: begåfning, föregående upplefvelser, upp- fostran, lifsriktning m. m. Ett exempel. Nämn det lilla ordet »rot» och se efter, hur olika det uppfattas af en trädgårdsmästare, en tandläkare, en matematiker. Eller låt flere personer af olika ålder och stånd företaga en och samma resa och fråga dem sedan hvad de sett: det blir helt visst ej samma reseskildring. I lifvet gör sig ifrågavarande själsegenskap mest och oftast gällande i form af — missuppfattning af yttranden, öfverenskommelser och situa- tioner. I skolan finns rikligt tillfälle att iaktta de olika uppfatt- ningstyperna vid skrifvandet af uppsatser öfver ett tema, som lära- ren förut genomgått för sina 20—30 lärjungar. Stoffet är dock här för vidlyftigt och vanligen äfven alltför opersonligt för att medge några säkra slutsatser. Ett intressant uppslag till experi- mentell behandling af hithörande fråga har gifvits af Alfr. Binet i en artikel i L’année psychologique. Han föreläde några försöks- personer (såväl skolbarn som vuxna) — en cigarrett och uppma- INDIVIDUALPSYKOLOGIEN, 233 nade dem — utan några närmare anvisningar — att beskrifva den. Olikheterna i de så erhållna små skildringarna ansåg sig B. kunna återföra till fyra karakteristiska typer: I. en beskrifvande, som kort och godt omtalar cigarrettens storlek, konstruktion och utseende, 2. en iakttagande, som beledsagar sin äfven rätt detal- jerade skildring med hvarjehanda anmärkningar och reflektioner, 3. en s. k. lärd typ, som vid beskrifningen passar på att glänsa med hvarjehanda kunskaper rörande cigarrettfabrikationen, samt slutligen 4. en typ, som B. kallar poetisk, hos hvilken cigarrettens åsyn inspirerar till en skildring af dess estetiska egenskaper, »den blåaktiga sky af rök, som uppstiger, spridande omkring sig en angenäm doft». Måhända kunde man såsom hufvudtyper upp- ställa den första och den sista och kalla dem den objektiva och den subjektiva uppfattningstypen, mellan hvilka de två andra äro förmedlande öfvergängar. — En liknande typik torde kunna upp- ställas beträffande den betydelsefulla själsverksamhet, som heter omdöme, omdömes fällande. Denna har redan blifvit något under- sökt i individualpsykologiskt intresse, och de egenskaper hos om- dömet man därvid förnämligast ägnat sitt intresse är dess bestämd- het, tillförlitlighet och suggestibilitet. Metoderna äro här, som så ofta eljest, hämtade frän den generella psykologien. Speciellt ha de talrika s. k. tröskelundersökningarna lämnat rikliga uppslag. För undersökning af omdömets bestämdhet kunna de omedelbart an- vändas utan ens någon modifikation. Man gifver t. ex. en per- son i handen en vikt pä 1 kg. och strax därpå en annan vikt af ungefär samma tyngd samt tillsäger honom att jämföra dem. En person förklarar därvid resolut, att den ena är större, lika med eller mindre än den andra — det är den kraftiga, bestämda, något robusta naturen, som ej vet af någon tvekan eller några finare gradationer. En annan åter låter sitt något vacklande om- döme lyda: »Kanske något större», »snarare större än mindre», »större eller lika» o. s. v. — det är den obeslutsamma, försik- tiga, differentierande. Naturligtvis måste försöken varieras och mång- faldigas för att tillåta några slutsatser. — För undersökning af om- dömets tillförlitlighet lämpar sig följande försök, som af Kræpelin och Cohn användts till att pröfva uppfattningsförmågan. Man låter en sammanhängande tryckt text i jämn hastighet passera bakom en springa, genom hvilken försökspersonen betraktar den. Texten bör passera så fort, att den nätt och jämt hinner läsas (= befinner sig vid uppfattningströskeln). I olika personers upp- gifter rörande det sedda röja sig två hufvudtyper: en samvets- grann = objektiv, som utelämnar det ovissa, en godtycklig = sub- —tAs’a A.A2EE kose dente 234 INDIVIDUALPSYKOLOGIEN. jektiv, som djärft låter fantasien fylla ut det otillräckligt uppfattade. — Omdömets suggestibilitet eller dess lätthet att förvillas har gjorts till föremål för flere intressanta undersökningar medelst olika me- toder. Här må det vara nog att omnämna Binet—Henri’s. Dessa forskare föreläde sina 8 försökspersoner en serie flaskor, som, en- ligt föregifvande, hvardera innehöll någon doft af minimal styrka, rose, vanilj, tobak etc. Det gällde att se till, om man hade så fina luktorgan, att man kunde urskilja och igenkänna dofterna. I själfva verket afgaf endast en af flaskorna en mycket svag lukt af vanilj, de andra voro absolut luktlösa. Det oaktadt hemföllo hälften af försökspersonerna åt den suggererade sinnesvillan vid tre flaskor, de öfriga vid fyra, blott en enda blef alldeles oberörd af suggestionen. — Denna suggestibilitet, mottaglighet för inflytelser utifrån, gäller ej blott omdömet utan äfven viljeyttringarna, hand- lingarna. Ja, i grund och botten är omdömet en verklig vilje- yttring och ej endast en förståndsakt. Omdömet är — för att citera en tysk psykolog — »eine aktive Stellungnahme der Persön- lichkeit» och ej blott ett konglomerat af föreställningar. Äfven de andra egenskaperna hos omdömet, dess bestämdhet och tillförlit- lighet, äro ju också allmänna karaktersdrag, som mer än kanske några andra sätta sin prägel på en människas handlingar i lifvet. — Det hör för öfrigt ej mycken lifserfarenhet till för att veta, att det egentligen finnes två slags människor. Till den ena gruppen höra de, som veta hvad de säga och stå därför; deras löften och åtaganden kan man lita på, deras uppgifter likaså, deras uppfatt- ningar och erfarenheter äro adekvata uttryck för verkliga förhållan- det. Den andra typen är vindflöjlarnas; de lofva rundt och hålla tunt, tala mycket och taga tillbaka det mesta o. s. v. Det är onödigt att vidare utfylla konturteckningen med några detaljer: enhvar har lefvande illustrationer till hands ur sin egen bekant- skapskrets. Det är uppenbarligen här fråga om samma objektiva och subjek- tiva karakterstyp, som vi varit på spåren vid experimenten rörande minnets, uppfattningens och omdömets psykologi. Själffallet är emellertid, att mellan de båda ytterligheterna finnes en mångfald gradationer, hvarjämte äfven de olika själsförmögenheterna torde kunna förete inbördes oregelmässiga variationer, så att t. ex. minnet kan vara troget och omdömet vacklande o. s. v. — Men en huf- vudsynpunkt vid individualiteternas rubricering äga vi måhända här, och det vill verkligen synas, som kunde man ha grundade skäl att vänta sig värdefulla äfven praktiska resultat af de indivi- dualpsykologiska metoder, vi här sökt ge en föreställning om. INDIVID UALPSYKOLOGIEN. 235 För skolan är det vid sidan af nu behandlade själsförmögen- heter företrädesvis tvenne andra, som ha ett alldeles speciellt in- tresse, nämligen uppmärksamheten och kombinationsförmågan, fan- tasien, tankekraften eller hvad vi nu vilja benämna den psykiska funktion, som närmast motsvarar det vi i dagliga lifvet kalla »godt hufvud». Äfven dessa sidor af själslifvet ha blifvit under- sökta i individualpsykologiskt intresse, ehuruväl man ännu är långt ifrån att äga någon verkligt tillfredsställande metodik. — Då det för ögonblicket fattas oss tid att ingå härpå, få vi emellertid låta det vara nog med hvad vi här inom en mycket träng ram kunnat sammanfatta, öfverlämnande det återstående till en framtida full- ständigare behandling af ämnet. Bertil Hammer. Rättelser: Sid. 203, rad 8, » » » 38 > 205 > 38 står frågor; > Therbald » jmedelklassenn läs frågan. » Theobald. » »underklassen» Om storleksbestämningar. Till undervisningens tjänst. I lag äro bestämda vissa storheter, såsom meter, ar, liter, gram, krona m. fl. Med dessa storheter, som kallas mått, jäm- föras andra storheter. Tyngdmåtten gram, kilogram o. s. v. kallas vikter. Talmåtten, som i decimalsystemet äro: ett, tio, hundra . . . tiondel, hundradel, tusendel. . . kallas enheter. När t. ex. storleken af en längd A skall bestämmas med an- vändande af centimetern som mått, indelas A i delar, som äro lika med centimetern. Denna uppdelning jämte bestämmandet af delarnas antal kallas mätning. Mätning af tyngden kallas vägning. Antages A vara en mångfald af centimetern, och att delar- nas antal är 8, så är storleksbestämningen till A »8 centimeter-». I fullständig skrift återgifves detta med 1) A är 8-falden af i centimeter. 2) A är 8 centimeter. Dessa satser återgifvas i kortskrift med 1) A = 8. i cm. 2) A = 8 cm. Vill man framhålla talet 8, hvilket är nödvändigt vid räkning, kunna följande uttryckssätt användas. 1) 8 är storlekstalet till A, då centimetern är mått. 2) 8 är mätetalet till A, då centimetern är mått. 3) 8 är förhållandet mellan A och centimetern. 4) 8 är centimetertalet till A. I det följande kommer företrädesvis att användas det sist- nämnda uttryckssättet, emedan det är kort och fullt tydligt. Ord- sammanställningen är bildad i analogi med: årtal, fyrktal, dussin- tal, lästetal, korntal, timtal m. fl. Emedan en och samma storhets Storlekstal växla med det använda måttet och i följd däraf äro olika stora, så är det nöd- vändigt att i språket skilja dem från hvarandra. Detta sker enklast genom angifvandet af måttets namn, som sättes framför ordet »tal». OM STORLEKSBESTÄMNINGAR. 237 Om storleksbestämningen »8 cm.» utbytes mot en annan, i hvilken måttet är millimetern, som är i o-delen af centimetern, så skall millimetertalet vara io-falden af centimetertalet 8, som är 8o. Utbytes storleksbestämningen 35 dag. mot en annan, i hvilken måttet är vecka, som är 7-falden af 1 dag, så skall veckotalet vara 7-delen af dagtalet 35, som är 5. Utbytes storleksbestäm- ningen 24 lit. mot en annan, i hvilket måttet är kannan, som är 8 tredjedelar af litern, så skall kanntalet vara 3 åttondelar af liter- talet 24, som är 9 o. s. v. Om tvenne storleksbestämningar till samma storhet gäller föl- jande sats: Förhållandet mellan storlekstalet i den första och storlekstalet i den andra storleksbestämningen är lika med förhållandet mellan måttet i den andra och måttet i den första storleksbestämningen. Samma sats kan äfven gifvas följande lydelse: Förhållandet mellan storlekstalen i tvenne storleksbestämningar till samma storhet är lika nied det omvända förhållandet mellan måtten. Enär endast storheter af samma slag kunna jämföras med hvar- andra, så måste måttet vara af samma slag som storheten, som skall mätas. Vid mätning åf storheter har man att gifva akt på följande: 1) Storheten, som blifvit uppmätt (längden A). 2) Måttet (centimeter). 3) Storlekstalet eller mätetalet (8). 4) Storleksbestämningen (8 cm.) I räkneböckerna och vid undervisningen benämnas måtten med ordet sorter, som användes på alla möjliga andra områden. Skälet härtill är mycket svårt att finna, då namnet mått vunnit häfd genom lag. Storleksbestämningarna t. ex. 7 lit. och 5 kg. benämnas sorttal. De kallas äfven dels benämnda tal dels kon- kreta tal. Dessa benämningar äro mycket oegentliga, emedan 7 lit. och 5 kg. ej äro tal, ty 7 lit. utmärker en rymd och 5 kg. en tyngd, bestämning. Alla tal äro abstrakta, äfven då de ingå i en storleks- • Talen 7 och 5, som ingå i 7 lit. och 5 kg., äro abstrakta och således oföränderliga till sin betydelse, därför är det orätt att tala om tal, som äro konkreta. Med ordet »storleksbe- stämning» angifves den verkliga betydelsen af 7 lit., 5 kg. och dylika. Ordet »storleksbestämning» är bildadt i öfverensstämmelse med ordet tidsbestämning, som förekommer i astronomien. Vid bestämmandet af storheters storlek inträffar det oftast, att storheten ej är en mångfald af måttet. Antag B vara en längd, 238 OM STORLEKSBESTÄMNINGAR. hvilkens storlek skall bestämmas. B uppdelas i delar, som äro lika med decimetern. Antag delarnas antal vara 3, och att ett öfverskott uppstår, som är mindre än decimetern. Detta öfver- skott delas i delar, som äro lika med centimetern. Antag vidare, att detta öfverskott innehåller 7 delar, och att åter ett öfverskott uppstår, som är mindre än centimetern. Antag slutligen, att detta öfverskott är 5-falden af millimetern. Storleksbestämningen till B är då 3 decimeter 7 ce?itimeter 5 millimeter, som anger, att B är summan af de tre längderna »3 dm.», »7 cm.» och » 5 mm.» I denna storleksbestämning ingå tre tal och tre mått. När en storleksbestämning innehåller mer än ett tal och ett mått, så kallas den sammansatt eller komplex. Hvarje sammansatt storleks- bestämning kan utbytas mot en enkel, som innehåller blott ett tal och ett mätt. Sålunda kan den sammansatta storleksbestäm- ningen 3 dm. 7 cm. 5 mm. utbytas mot 375 mm. eller 37,5 cm. eller 3,75 dm. eller 0,375 m. Om måtten, som förekomma i den sammansatta storleksbestämningen, äro bestämda i öfverensstäm- melse med decimalsystemet, är det fördelaktigast vid räkningen att utbyta den mot en enkel, som innehåller det minsta måttet, då storlekstalet lätt erhålles. Äro måtten, som ingå i den samman- satta storleksbestämningen, ej ordnade efter decimalstystemet t. ex. 5 veck. 4 dag. 6 tim., så är det fördelaktigast vid räkningen att använda den sammansatta formen, undantagandes i några en- skilda fall. Uppmätningen af B kan verkställas på ett annat sätt. I stället för att uppdela det första öfverskottet i delar, som äro lika med centimetern, väljer man en jämn del af decimetern, hvaraf öfver- skottet är en mångfald. Denna jämna del är fjärdedelsdecimetern, hvaraf öfverskottet är 3-falden. Storleksbestämningen till B blir då 3 decimeter 3 fjärdedelsdecimeter. Utbytes denna mot en enkel storleksbestämning, som inne- håller blott ett mått, så kan man antingen välja jjärdedelsdeci- metern, då storleksbestämningen blir z5 fjärdedelsdecimeter, eller decimetern, då den blir 15 fjärdedelar af decimetern, som i kortskrift återgifves med B = 15 dm. A OM STORLEKSBESTÄMNINGAR. 239 Ehuru denna sats borde utläsas: B är iß fjärdedelar af deciwetern, sä utläses den vanligen, ehuru det är oegentligt, B är iß fjärdedels decimeter. Storleksbestämningen 3 decimeter 3 fjärdedelar af decimetern borde i kortskrift återgifvas med 3 dm. + — dm. eller (3 + 3) dm., 4 4 men återgifves i stället med 3- dm., 4 som vanligen utläses: 3 och 3 fjärdedels decimeter. Utläsningen borde vara: summan af 3 decimeter och 3 fjärdedelar af decimetern. Emedan hvar och en, som är förtrogen med talen och de genom lag bestämda måtten, kan bilda sig en klar föreställning om en storhet genom någon af dess storleksbestämningar, så an- vändas de som namn pä den uppmätta storheten. Sålunda säger man: »längden 8 dm.», »rymden 7 liter», »tyngden 5 kg.» o. s. v. Vid lösningen af en uppgift är det af stor vikt, att lärjungarna med ledning af storleksbestämningen föreställa sig motsvarande storhet. Ett fel, som mycket ofta förekommer i våra skolor, är, att lärjungarna endast fästa sig vid de siffror, hvarmed storleks- talet betecknas. Orsaken härtill är dels, att de alltför tidigt fått syssla med siffrorna, innan de blifvit förtrogna med talbegreppet, dels att de ej under en tillräckligt lång tid på ett handgripligt sätt fätt använda de i lag bestämda måtten. Om C och D representera tvenne storheter af samma slag, som ej blifvit uppmätta, så kan en del af den matematiska kort- skriften användas i afseende pä C och D. Antag C och D vara tvenne på svarta taflan uppritade räta linjer, af hvilka C är större än D. 1) C + D betecknar en längd, som är summa af C och D. 2) C—D betecknar en längd, som är skillnad mellan C och D. 3) C : D betecknar ett tal, som anger förhållandet mellan C och D eller med andra ord: det betecknar storlekstalet till C, dä måttet är D. För att finna detta tal sökes en rät linje X, som är en jämn del af C och D. C och D uppdelas i delar, som äro lika med X. 240 OM STORLEKSBESTÄMNINGAR. Om delarnas antal i C och D vore 21 och 10, sä vet man, att C : D betecknar talet 21. IO 4) 3 . C betecknar en längd, som är 3 fjärdedelar af C. 5) D : 2 betecknar en längd, hvaraf D utgör 3 fjärdedelar, hvilken längd är 4 tredjedelar af D. Däremot har uttrycket C . D, som skulle beteckna produkten af C och D, ingen betydelse och är således oanvändbart som tecken för någon storhet. Samma är förhållandet med potenser af C och D, såsom C2, D3 och C4. Antag, att C och D blifvit uppmätta, och att storleksbestäm- ningen till C är 63 crn. och till D är 30 cm., så kunna dessa storleksbestämningar insättas i st. f. C och D i ofvanstående ut- tryck, då man erhåller: 1) 63 cm. + 30 cm. — 93 cm. 2) 63 cm.— 30 cm. = 33 cm. 3) 63 cm. : 30 cm. — 25 4) 3 63 cm. — 47 1 cm. 5) 30 cm. : 2 = 3 . 30 cm. = 40 cm. Vid bestämmande af förhållandet mellan tvenne storheter af samma slag, i hvilkas storleksbestämningar måtten äro olika, kan man förfara pä tvenne sätt. Antag att frågan gällde bestämmandet af förhållandet mellan 20 kannor och 30 liter. . Lösning 1: 20 kannor — 20 . 8 liter — — liter. Förhållandet mellan -0 liter och 30 liter är 3 • 16 9 Lösning 2: Förhållandet mellan kanntalet 20 och litertalet 30 är 2 Förhållandet mellan kannan och litern är 8 . 3 Förhållandet mellan 20 kannor och 30 liter är 2 8 16 3 3 9 Uttrycken (63 cm.), (30 cm.), (63 cm.)2 och (30 cm.)3 hafva ingen betydelse. Däremot är produkten af Cs och Ds centimeter- tal 63 och 30, som är 1890, lika med kvadratcentimetertalet till den rektangel, som har C och D till bas och höjd. Tvåpotensen af centimetertalet 63, som är 3969, är lika med kvadratcentimetertalet till en kvadrat, hvilkens sidor äro lika med C. OM STORLEKSBESTÄMNINGAR. 241 Trepotensen af centimetertalet 30, som är 27000, är lika med kubikcentimetertalet till en kub, i hvilken hvarje kant är lika stor med D. Produkten af Cs centimetertal 63 och DS decimetertal 3, som är 189, är däremot lika med förhållandet mellan en rektangel, hvilkens bas och höjd äro C och D, och en rektangel, hvilkens bas och höjd äro 1 cm. och 1 dm. Äro L och T tvenne verkliga storheter af olika slag, så äro ut- trycken summa, skillnad, produkt, kvot och förhållande mellan L och T meningslösa, och i följd däraf är den motsvarande mate- matiska kortskriften oanvändbar. Antag, att L representerar en längd, hvilkens storleksbestämning är 3 m., och T en tid, hvilkens storleksbestämning är 7 sek. Produkten (3 m.) . (7 sek.) kan ej vara liktydig med 21 sek. eller 3 . (7 sek.), ty då skulle längden 3 m. vara liktydig med talet 3, hvilket är orimligt. Ej heller kan (3 m.) . (7 sek.) vara liktydigt med 21m. eller 7 . (3 m.), ty då skulle tiden 7 sek. vara liktydig med talet 7, hvilket äfven är orimligt. Däremot kan man tala om stimma, skillnad, produkt, kvot och förhållande mellan Ls och 75 storlekstal 3 och 7. Produkten af storlekstalen 3 och 7, som är 21, kan stundom användas som storlekstal dels till en tid dels till en längd. Om man erhåller den upplysningen, att en kropp tillryggalägger med likformig rörelse I m. under 7 sek., så är 21 sekundtalet till den tid, som kroppen använder för att tillryggalägga 3 m. Får man äter den upplys- ningen, att kroppen tillryggalägger 3 m. under 1 sek., så är 21 metertalet till den väg, kroppen tillryggalägger under 7 sek. Kvoten af 3 och 7, som är 1, kan användas såsom storleks- tal till en längd. Om man erhåller den upplysningen, att kroppen tillryggalägger 3 m. under 7 sek., så är • metertalet till den längd, som kroppen tillryggalägger under 1 sek. Med stöd af samma upplysning är kvoten af 7 och 3, som är 3, sekundtalet till den tid, kroppen använder för att tillryggalägga 1 m. Äfven förekomma räkneuppgifter, i hvilka ingå summor af och skillnader mellan storlekstalen i storleksbestämningar till storheter af olika slag, t. ex. En kropp rörde sig likformigt. Summan af metertalet till den tillryggalagda våglängden och sekundtalet till den tid, kroppen varit i rörelse, var 30g. Skillnaden mellan samma tal var 23. Huru lång var a) vägen b) tiden? Svar: a) 168 m. b) 141 sek. Verdandi 1902. 16 OM STORLEKSBESTÄMNINGAR. I matematiska och fysiska läroböcker förekomma mycket ofta uttryckssätt sädana som: »produkt och kvot af längd och tid», »pro- dukt och kvot af längd och kvadrat pä tid», »produkt af längd och tyngd», »produkt och kvot af penningar och tid» o. s. v. Felet består däruti, att man i uttrycken låtit storheterna själfva träda i stället för deras storlekstal. Emedan storheter och deras storlekstal äro af olika slag, böra de vid undervisningen noga skiljas från hvarandra. Därtill kommer, att en viss bestämd storhet har flera storlekstal. Vid lösningen af uppgifter fä lärjungarna mycket ofta oriktiga svar, därigenom att de använda oriktiga storlekstal. I det följande skola. påpekas. några af de fel, som lärjungarna begå, därigenom att de försöka att tyda innehållet af satserna i läroboken efter ordalydelsen. Läraren X ger lärjungen Y följande uppgift att lösa: Huru stor är räntan å 84 kr. under 8 mån., då procenten för 1/2 år är 23? I läroboken finner Y följande formel, som han skall använda: r = o,oi. k.p.t------------------------(a), i hvilken r uppgifves beteckna räntan, k kapitalet och t tiden. Y, som troget följer formeln och »upplysningarna», uppskrifver följande formulär: r = 0,01. (84 kr.) . 23 . (8 män.) Y utbyter o,oi- (84 kr.) mot 0,84 kr. och 2 3 . (8 män.) mot 20 mån. Därefter verkställer Y produkten af 0,84 och 20, som blir 16,8. Y är betänkt på att efter 16,8 sätta »krona-månad», men emedan han aldrig hört omtalas ett dylikt mätt, utesluter han ordet »månad» och uppger räntan till 16,8 kr. Sedan X förklarat det afgifna svaret vara oriktigt, granskar han den s. k. uppställ- ningen och säger, att Y missuppfattat lärobokens ord. Med »räntan» bör förstås »räntans krontal», med »kapitalet» »kapitalets krontal» och med »tiden» bör förstås förhållandet mellan utläningstiden och den tid, för hvilken procenten gäller, d. v. s. talet —. Y verk- ställde dessa ändringar och fann det rätta svaret 2 kr. 80 öre. Man må ursäkta Y:s »misstydning» af lärobokens »upplysningar». Ofvannämnda formel (a) förekommer nästan allmänt i räkne- böcker och vid undervisningen. När i forna tider myntmåttet riks- daler var deladt i 48 lika delar, som kallades skillingar, var formeln berättigad. Sedan nu kronan är delad i 100 lika delar, som kallas OM STORLEKSBESTÄMNINGAR. 243 öre, är det högst lämpligt och tidsbesparande att utbyta den mot följande förenklade formel eller likhet: r = k.p.t________(b), i hvilken r betecknar räntans öretal, k kapitalets krontal, p pro- centen för en viss uppgifven tid och t ett tal, som angifver för- hällandet mellan utläningstiden och den tid, för hvilken procenten gäller eller med andra ord: storlekstalet till utläningstiden, då måttet är den tid, för hvilken procenten gäller. Sker beräkningen af räntan i ofvanstående uppgift enligt lik- heten (11), så erhålles: r = 84.2 —. 4 = 280. Likheten (b) kan äfven användas, då någon af k, p eller t är obekant, t. ex.: Hvilket är det kapital, som utlånadt under 20 dagar efter 1/2 t'f'oc. i månaden ger i ränta ig kr. i Likheten (b) blir då 1500 A.I.20* I k, i hvilken k=3.1 500 = 4500. Af ofvanstående framgår klart, att bokstäfverna, som ingå i en likhet, som innehåller produkter, kvoter eller potenser, representera storheters storlekstal och ej storheterna själfva. Förut är anmärkt, att en och samma storhets storlekstal växla med måtten. Sålunda äro storlekstalen till myntstorheten 2 kr. 80 öre 2,8 och 280. När en likhet skall användas för lösningen af en uppgift, bör räknaren noga veta, hvilka storlekstal bokstäfverna representera. I sistnämnda uppgifter förekommo tvenne myntstorheter ränta och kapital. I likheten (b), som användes vid lösningen, skulle i st. f. r insättas räntans öretal och i st. f. k kapitalets krontal. Likheten hade blifvit osann, om i st. f. både r och k hade insatts de bägge storheternas krontal eller öretal. Betydelsen af bokstafven t är icke blott beroende af utläningstiden utan äfven af den tid, för hvilken procenten gäller. Skulle utläningstiden vara 8 män. och procenten gälla för — år eller 4 män., sä vore t — 2; gäller pro- centen för 5— män., sä vore t = -- o. s. v. Slutligen anföras några satser ur fysiken jämte angifvandet af betydelsen till de bokstäfver, som ingå i de likheter, som återgifva satsernas innehåll. 244 OM STORLEKSBESTÄMNINGAR. Vid upprättandet af metersystemet åsyftade man företrädesvis att få bestämda mått för längd, yta, rymd, tytigd. Med den fysiska vetenskapens stora framsteg under det förra århundradet framstod behofvet af bestämda mått vid mätningen af storheter, som före- komma inom fysiken. Detta behof gjorde sig starkast gällande i läran om elektriciteten. ■ Är 1881 sammanträdde en internationell kongress, som fram- ställde ett måttsystem inom fysiken, som antogs af vetenskaps- männen. Grundmåtten i detta system äro: för längd: Centimetern, som är 100-delen af längden vid o’ af arkivmetern i Paris. » massa: Grammet, som är iooo-delen af massan hos arkiv- kilogrammet i Paris eller massan i i kubikcentimeter rent vatten af + 4°. » tid: Sekunden, som är 86400-delen af ett medelsoltidsdygn. Utgående från dessa grundmått bestämdes de öfriga måtten. Detta måttsystem benämnes CGS-systemet (centimeter-gram-sekund- systemet) eller det absoluta måttsystemet. Måtten inom elektroteknikens område användas nu allmänt. Inom åtskilliga af den fysiska vetenskapens grenar förekomma ännu i exempelsamlingarna de mått, som användes före 1881. Lektor J. R. Åkerlund, som utgifvit ett förtjänstfullt arbete om det absoluta måttsystemet, har i företalet till detsamma lofvat ut- gifva en exempelsamling, hvari de af kongressen antagna måtten skola komma till användning. I det ursprungliga metersystemet var ordet gram namnet på jordens dragningskraft vid 45 graders bredd å massan i kubik- centimeter rent vatten vid + 4°. I CGS-systemet däremot är ordet gram namn på den massa, som finnes i 1 kbcm. vatten af 4°. Denna massa är densamma på hvilken ort som helst. Däre- mot är jordens dragningskraft å denna massa olika stor vid olika breddgrader på jorden. Denna egenskap är en följd af jordens vridningsrörelse kring sin axel. Skulle jorden vrida sig ett hvarf under 17-delen af 24 tim. d. v. s. dygnets längd vara 17-delen af 24 tim., så skulle jordens dragningskrafter vid ekvatorn vara lika med den s. k. centrifugalkraften och föremålens tyngd vid ekvatorn vara ingen. Vid hvar och en af polerna skulle däremot dragningskraften vara lika stor med den, som nu finnes där. Att jorden har olika dragningskraft vid olika breddgrader kan ej utrönas med den likarmade vågen, emedan jordens dragnings- kraft på tyngdmåtten (vikterna) ändras i samma förhållande som OM STORLEKSBESTÄMNINGAR. 245 dess dragningskraft pä kroppen, som skall vägas. För att finna denna egenskap hos jorden fordras, att vägningen sker med en fjäderväg. Användes en sädan, så skall man finna, att t. ex. en guldmassa, som vid 45 graders bredd har en tyngd af 981 gr., har vid 60 graders bredd en tyngd af 982 gr. och vid ekvatorn en tyngd af 978 gr. Af 1 kg. eller 1000 gr. guld utmyntas 2480 kr., således är värdet ä 1 gr. guld 2,48 kr. Skulle priset å guld bestämmas efter fjädervägens utslag, sä skulle en och samma guldmassa betalas olika vid 45, 60 och o graders bredd. Men emedan vägningen sker med den likarmade vägen och med vikter, som äro kopior af vikterna, som förvaras i Paris, så. blifva tyngd- bestämningarna å denna guldmassa vid olika orter lika, nämligen 981 gr. En olägenhet förefinnes med ordet gram, nämligen att det är namn pä så skilda begrepp som massa och tyngd. I det följande skola de åtskiljas genom orden massgram och tyngdgram, när det ej af sammanhanget i meningen tydligt framgår, hvilketdera af de bägge begreppen som menas. I förbigående må erinras, att tyngdgrammet och ej mass- grammet kommer fortfarande att användas inom det dagliga affärs- lifvet. Däremot kommer massgrammet att användas inom den fysiska vetenskapen. Vid mätningen af tyngdkraften och de andra fysiska krafterna kommer ej att användas tyngdgrammet utan en annan kraft, hvilkens namn är dyn. För att lättare fatta, hvad som menas med dyn, kan man föreställa sig en planet P, på hvilken accelerationen eller tillskottet i hastighet för hvarje sekund är 1 cm. På en fjäderväg hängas 1, 2, 3, 4 o. s. v. massgram. De ställen, där visaren pä fjädervägen stannar, utmärkas med 1, 2, 3, 4 o. s. v. Den kraft, hvarmed fjädervågen spännes, dä den belastas med 1 massgram, kallas dyn. Belastas fjädervågen med 2, 3, 4 . . . massgram, så säges kraften vara 2, 3, 4 . . . dyn. Förflyttar man sig med denna fjädervåg till en annan planet R, pä hvilken tyngdkraftens acceleration t. ex. är 7 cm., och hänger pä vågen 1, 2, 3, 4 . . . massgram, sä stannar visaren på 7, 14, 21, 28, hvadan R:s drag- ningskraft å dessa massgram är 7, 14, 21, 28 . . . dyn. För- flytta vi oss sedan till jorden på en ort, som har 45 graders bredd, och belastar fjädervägen med 1 massgram, så stannar visaren på 981, emedan accelerationen pä denna ort är 981 cm. Jordens dragningskraft pä 1 massgram är således 981 dyn. Enligt det forna systemet är jordens dragningskraft pä 1 massgram 1 tyngd- gram vid denna bredd, hvaraf följer, att 1 tyngdgram är lika med 246 OM STORLEKSBESTÄMNINGAR. 981 dyn. Hänges pä vägen till ex. 7 massgram, så stannar visaren vid 7.981 eller 6867, som är jordens dragningskraft pä 7 mass- gram. Häraf framgår följande sats: Kraftens dyntal är lika med produkten af massans gramtal och accelerationens centimetertal. I kortskrift återgifves satsen med likheten k == ma, i hvilken k betecknar kraftens dy?ital, m massans gramtal och a accelerationens centimetertal. Följdsatser till denna äro: 1) Gramtalet till e?i kroppsmassa är kvot af kraftens dyntal och accelerationens centimetertal \m = "). 2) Centimetertalet till accelerationen är kvot af kraftens dyn- tal och massans gramtal (a == "). I de fysiska läroböckerna uppgifves, att k i ofvanstående likhet betecknar kraften, m massan och a accelerationen, hvilket ej innehåller någon förnuftig mening. I nuvarande exempelsamlingar räknar man vanligen ej med dessa mätt. För att lättare klargöra betydelsen af k, m och a i ofvanstående likhet, när de gamla måtten användas, förflytta vi oss i tankarna till en planet Q, på hvilken accelerationen antages vara i meter. Pä en fjädervåg, som är uppgraderad efter tyngdmättet kilogram, upphänges en sä stor massa, att Q:s dragningskraft ä densamma blir 1 kg. Denna massa har ej erhållit något namn. Den kallas i det följande massmått. Belastas vägen med 1, 2, 3, 4 . . . massmått, så är Q:s dragningskraft 1, 2, 3, 4 , . . kg. Förflytta vi oss till en annan planet S, på hvilken accelerationen är t. ex. 5 meter, så är S:s dragningskraft å 1 massmått 5 kg. Förflytta vi oss slutligen till jorden på en ort, som har 45 graders bredd, och belastar vägen med ett massmått, sä stannar visaren vid talet 9,81, emedan accelerationen pä detta ställe är 9,81 m. Således är tyngden å 1 massmått 9,81 kg., och därför är massan, som finnes i massmåttet, lika stor med massan, som ingår i 9 lit. 81 centilit. vatten af + 4°. Belastas fjädervägen med 7 massmått, sä blir motsvarande kilogramtal 7 , 9,81 . eller 68,67. Häraf fram- går följande sats: Kraftens kilogramtal är produkt af kroppens massmåttstal och accelerationens metertal. I likheten k = am betyder således k kraftens kilogramtal, m förhållandet mellan kroppens massa och massan i 9,81 lit. vatten och a accelerationens metertal. OM STORLEKSBESTÄMNINGAR. 247 Följdsatser till denna äro: 1) Massmåttstalet till en kropps massa är lika med kvoten af kraftens kilogramtal och accelerationens metertal {in = 4). 2) Accelerationens metertal är kvot af kraftens kilogramtal och kroppens massmåttstal (a = "). Den stora vikten af ofvanstående sats inom dynamiken och svårigheten för lärjungarna att fatta den hafva varit orsaker till den omständliga behandlingen. Formeln, som användes vid beräkningar af de storheter, som förekomma vid den likformiga rörelsen, är v = ht. I denna likhet betyder v enl. CGS-systemet den tillryggalagda vägens centimetertal, h centimetertalet till hastigheten, hvarmed förstås den väglängd, som kroppen tillryggalägger under 1 sekund, och t tidens sekundtal. Bokstafven t kan äfven beteckna tidens minuttal. I sådant fall betecknar h centimetertalet till den väg, som kroppen tillrygga- lägger under 1 min. Formeln, som användes vid beräkningar af de storheter, som förekomma vid den likformigt accelererade rörelsen, då kroppen saknar begynnelsehastighet, är v == 5 af-, I denna likhet betecknar v enl. CGS-systemet centimetertalet till den tillryggalagda vägen, a centimetertalet till accelerationen för hvarje sekund och t tidens sekundtal. Bokstafven t skulle äfven kunna beteckna tidens minuttal. I sådant fall betecknar a centi- metertalet till accelerationen för hvarje minut, som är 6o2-falden af accelerationen för hvarje sekund. I förevarande uppsats, som hufvudsakligen berör frågan om storleksbestämningar och deras användning, har jag därjämte tagit mig friheten påpeka några uttryckssätt, som enligt min åsikt äro felaktiga. Språket, som är ett meddelelsemedel, bör vara klart och afpassadt efter fattningsförmågan hos den, som däraf skall hämta upplysning. Läraren, som har till uppgift att meddela undervis- ning i räkning, får ej glömma, att han dessutom har till uppgift att vårda det svenska språket samt lära och tillhålla eleverna att följdriktigt återgifva sina tankar med riktiga ord. Använder läraren uttryck, som icke förstås eller missförstås, så verkar hans medde- 248 OM STORLEKSBESTÄMNINGAR. lande skada och ej gagn. Uttrycken blifva i elevens mun »slag- ord», bakom hvilka han döljer sin okunnighet. Detta är vanligen förhållandet med de från latinet hämtade termerna. I synnerhet gäller detta om orden multiplicera och dividera, när de användas i bråkläran, där de bägge betyda: dels mångfaldiga, dels dela, dels bäggedera. Den språkförbistring, som är rådande vid räkneundervisningen, har vidare till följd, att en lärare tvingas att ändra uttryck, som blifvit inlärda af en annan lärare. Det händer icke sällan, att riktiga uttryck blifvit af läraren utbytta mot oriktiga. Den ound- vikliga följden däraf är, att lärarn es anseende och auktoritet, som äro så viktiga faktorer för en framgångsrik verksamhet, taga skada. Det är därför en tvingande nödvändighet att med allvar taga i tu med språkreformen inom räkneundervisningen, ty den närvarande ställningen är ohållbar. Frågan kan förberedelsevis diskuteras i de pedagogiska tidskrifterna och slutbehandlas inom den matematiska sektionen vid de allmänna läraremötena. K. P. Nordlund. Från Pedagogiska sällskapets i Stock- holm förhandlingar. Undervisningen i modersmålet.* Pedagogiska sällskapet höll den 19 oktober 1901 sitt första sammanträde för läsåret 1901—02. Sedan folkskoleläraren Hjalmar Berg förevisat en samling. vackra och karakteristiska skioptikon- bilder, afsedda att användas vid undervisningen i Sveriges geografi, vidtog diskussionen af det för aftonen uppställda ämnet om den förberedande undervis?iingen i modersmålet, hvarvid öfverläggningen inleddes af kanslirådet I. A. Lyttkens. Inl. hade icke för afsikt att inleda frågan i dess helhet, utan hade endast åtagit sig att inledningsvis behandla ett speciellt mo- ment, som ofta förbisåges vid den första undervisningen. För att kunna gå riktigt till väga vid den första innanläsnings- undervisningen måste man klargöra för sig, hvad som låge i be- greppet läsa. Man borde nämligen vid nämnda undervisning iakt- taga allt, hvad begreppet läsa innehölle, men också intet därut- öfver. Man kunde skilja mellan läsa rätt och läsa väl. Att läsa rätt innebure fyra moment, nämligen: 1) att åstadkomma språkljuden, 2) efter de tecken, som ögat ser, 3) i rätt ordningsföljd, det ena efter det andra, 4) sammanbundna med hvarandra. Genom andra momentet skilde sig läsningen från talet. De fyra momenten gåfve vid handen, att fyra slags föröf- njngar vore erforderliga. * Denna fråga behandlades på 4 af sistlidna läsårs sammankomster. Förhandlingarna från dessa äro här sammanförda, hvarigenom större öfverskåd- lighet bör vinnas öfver de olika åsikterna rörande detta läroämne inom de lärarekretsar, som af sällskapet representeras. 250 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR. I män af ljudens inlärande kunde man öfvergä till läsning af ord och satser. Öfningarna kunde nämligen innehålla såväl fåljudiga som mångljudiga, såväl fåstafviga som flerstafviga ord. Svårigheterna kunde nämligen reduceras till afläsning af ett tecken sambundet med ett nästföregående, d. v. s. till läsning af två ljud, äfven om det vore fråga om många ljud. Man läste alltid ett ljud efter ett annat, efter de tecken ögat ser, sammanbundna med hvarandra, och fortginge sä, tills man komme till ordets slut. Lättast kunde detta tillämpas på håll-ljuden. Förekomme i ordet ett stötljud (k, p, t, g, b, d, h), toges detta tillsamman med det nästföljande ljudet, naturligtvis med sammanbindning med det föregående håll- ljudet (t. ex. stål). Af största vikt vore sättet för rättandet vid felläsning. Sättet för rättandet borde alltid stå i full öfverensstämmelse med sättet för inlärandet af läsningen. Endast under detta villkor kunde rättelserna blifva ett stärkande och ej ett motverkande af inläran- det af läsningen. Om ett barn t. ex. läste af slita i st. för af- sluta, borde det uppmanas att läsa om från l. Barnet finge då veta, hvar felet läge och kunde rätta sig just där felet förefunnes. Annars hände lätt, att barnet ändrade det på god tro lästa ordet på annat ställe t. ex. till afslipa. Lärarinnan kunde genom nämnda förfarandet finna, om felet berott på ouppmärksamhet eller glömska af ljudvärdet eller svårighet för sammanbindningen eller använ- dande af orätt ordningsföljd. Sedan dylik brist blifvit afhjälpt, blir rättelsen icke annat än en förnyad och skärpt öfning i att läsa. Läte man ett annat barn först läsa ordet rätt och sedan uppmanade det felande barnet att läsa detsamma, vore det sanno- likt, att det begagnade den bekvämare vägen att säga efter hvad örat hört och icke efter hvad ögat sett, d. v. s. det finge en öfning i att tala i stället för en öfning i att läsa, emedan läs- ningens andra moment ej vore med. Man borde ej heller för att åstadkomma rättelse låta barnen räkna upp ljuden eller bok- stäfverna, ty genom dylik uppräkning framkallades ej med nödvän- dighet läsning. Uppräknandet af ljuden vore en föröfning, som nu ej behöfdes. Det vore blott ett försök att på örats eller minnets väg komma till ett mål, som borde vinnas genom ögat. Försök att bilda ord efter uppräkning af ett större antal bokstäfver visade, att man icke med säkerhet komme till målet på denna väg. För välläsning tillkomme ett nytt moment, nämligen iaktta- gande af betoningen. Denna vore i allmänhet ej betecknad. Den tillhörde orden såsom sådana. Af dessa anledningar kunde beto- UNDERVISNINGEN I MODERSMÅLET. 251 ningen inläras först sedan barnen hunnit frän att läsa endast med ljud efter ljud och kommit sä långt, att de kunde läsa orden med uppfattning af orden såsom helheter. Fordrades riktig betoning tidigare, inverkade detta menligt för vinnandet af rättläsning. Barnen måste dä säga orden efter hvad örat hör och ej efter hvad ögat ser. Liksom man vid läsning borde undersöka, hvari läsning be- stode, borde man ock undersöka, hvari betoningen bestode. Betoningen innehölle iakttagande af: i. Längd eller kvantitet. 2. Styrka, tryck eller dynamisk accent. 3. Tonhöjd eller melodisk accent. Längden vore jämförelsevis lätt att inlära. I sammanhang med inlärandet af längden kunde ock lämpligen trycket, eller rät- tare tryckfördelningen, rytmen i orden behandlas. Svårare vore inlärandet af tonförhällandena, och därför borde dessa på ett för dem lämpadt metodiskt sätt inöfvas. Den melodiska accenten bestode uti en för orden bestämd tonföljd af omväxlande högre och lägre toner. Denna tonföljd vore något olika i olika lands- delar, men tal. ville nu blott taga hänsyn till de mera centrala delarna af värt land. Det vore orden i sin helhet, som uppbure den melodiska accenten, d. v. s. orden framsades med bestämda tonföljder, med vissa melodier. I svenskan utsägas i allmänhet de tvästafviga orden med tvä former af melodisk accent. Den första formen börjar med läg ton (4) pä första stafvelsen, glider hastigt upp till hög ton (a) och tonen antingen behålles eller sänkes något på andra stafvelsen (1).. Tongången i t. ex. Hjalmar blir således 4 A 1. Den andra melodiformen börjar på första stafvelsen lågt (3), sänkes mot stafvelsens slut (V) och går på den andra högre upp än första stafvelsens begynnelseton (2). Melodien för t. ex. Anna blir 3 V 2. I flerstafviga ord fördelas tonerna på tre eller flera stafvelser 3 v 2 3 v 2 i stället för pä två, t. ex. åar, åarna. I flerstafviga ord få de framför hufvudstafvelsen befint- 1 4 1 1 3v 2 liga stafvelserna en så kallad normalton t. ex. kanoner, hjältinna, vänxin^’a'i. Sammansatta ord få vanligen accenten 3 V 2 t. ex. vårdag {yå^rda^g) vårdagsfest {yå^rdagsfes2^, utanläxa jAlanlälAsa). 252 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR. Vid läsning i satser uppkomme satsbetoningen därigenom, att de ord, som skola framhäfvas, finge förstärkt melodisk accent, un- der det att i de undanhållna orden tonskillnaderna utjämnades, ii 1111 4 1 3v 2 t. ex. Anna målade en vacker blomma. Hvar för sig finge dessa ord behålla sin accent, t. ex. 32 3 2 4 41 32 Anna målade e?i vacker blomma (Ana2 ma-dade1 en^ vakter blomma2'). För välläsningens inlärande kunde man häraf draga den slut- satsen, att innan man öfverginge till satsens betoning, borde ord- betoningarna inöfvas. Härigenom finge barnen öra för ordmelo- dierna, d. v. s. för ordaccenterna. Först därefter och sedan barnen någorlunda ledigt kunde uppfatta det lästas innehåll borde satsens betoningar (framhäfningar) inöfvas. Fru Sofi Almquist föredrog därefter följande: Den förberedande undervisningens hufvudämne är ju moders- målet. Därför ligger också en ofantlig vikt pä att denna under- visning skötes sä, att ett fullgodt resultat nås. Det är icke så litet vi kunna vinna redan på detta stadium. I förberedande klasserna böra barnen fä en god vana i riktning af välläsning, en god grund för rättskrifning och en viss förmåga att uttrycka sig och sist en rätt betydlig och viktig insats i sin bildning, dels genom det kunskapsstoff läsningen tillför dem, dels genom den utveckling af själsförmögenheterna, som läsningen kan bidraga till, och slutligen genom det uppfostrande i det lästas innehåll och först och sist genom hela det sätt, hvarpå undervisningen meddelas. Äfven genom detta ämne kunna vi lära barnen att se upp och att höra upp, två viktiga moment i uppfostran, och det svåraste af allt •— att svara på tal. Hur kan man icke, snart sagdt, genom hela skolan spåra inflytandet af de första årens undervisning! Ett fel i öfre delen af en byggnad repareras jämförelsevis lätt, men ett fel i grunden med svårighet. Vi känna ju alla, hur svårt, ja omöjligt det kan vara att hjälpa upp den, som blifvit illa undervisad från början; det är som att lappa trasor. Därför äger en skola en stor styrka i en god förberedande afdelning. Detta är en sak, som jag tror icke är nog beaktad hvarken af skolorna själfva eller af seminarierna. Behöfver någon vara född till lärarinna, så är det den, som under- visar på lägre stadiet. Och behöfver någon ledning, är det hon. Och ledningen skall riktas på det väsentliga, icke pä yttre form UNDERVISNINGEN I MODERSMÅLET. 253 blott. En nu framstående lärarinna inom folkskolan har nyligen sagt mig, att då hon gick ut från sitt seminarium, hade hon icke be- grepp om hur hon skulle sköta de minsta, och har hon jämte många andra en kamrat att tacka för den ledning de nödvändigt behöft. Detta är hvad jag ville säga om målet för och vikten af den första undervisningen. Så ville jag komma med ett »märk!», som behöfs på alla skolans stadier, således också när det gäller den grundläggande undervisningen i modersmålet. Tid. och krafter äro begränsade, men det som skall läras är obegränsadt. Därför är vår första plikt som lärare att icke slösa med barnens tid och krafter, d. v. s. att ställa undervisningen så, att största bästa resultat vinnes på minsta möjliga tid. Låt oss icke söka inbilla oss, att denna plikt allmänt iakttages. I många fall bryta vi häremot redan genom valet af metod, t. ex. vid undervisningen i främmande språk och äfven vid undervisningen i modersmålet. Men än viktigare än valet af metod är det sätt, hvarpå vi tillämpa metoden. Vi veta alla, att en mindre god metod kan genom skicklig användning lämna ett rätt godt resultat och å andra sidan en riktig, ja förträfflig metod genom lärarens sätt att använda den lämna ett dåligt resultat. Låt oss ideligen granska vår undervisning med afseende på detta sparande af tid och krafter! Låt oss vid all preparation ha detta för ögonen! Låt oss aldrig gå till en lektion utan att ha klart för oss, hvad som just då bör läras, att detta är ett nödvändigt och att vi i första rummet besinna: intet ödslande af tid och krafter på det, som ej lämnar motsvarande resultat. Till sådana tidsödande saker räknar jag de långa förberedande ljud- och skrif- öfningarna, det brådskande läslärandet för att få barnen att läsa rent på några få veckor, hvilket kan se ut som ett sparande af tid, men det är en synvilla, det är i själfva verket ödande af tid och krafter; skrifningen, rättskrifningen och barnens utveckling lida däraf. Vidare de långa lektionerna, då barnens uppmärksamhet omöjligt kan hålla ut, utan de måste dröna. De många timmarna i skolan, t. ex. folkskolans 5 timmar i rad, hvilka omöjligt kunna väl användas till studier, möjligen lära de mera tänkande, att tiden har intet värde. Likaledes de stora klasserna, där individen sällan eller aldrig får tas i beräkning. Det vanliga s. k. utfrågandet af det lästa, den myckna muntliga stafningen, utantillstafningsläxorna med en mängd olikartade ord, de vidlyftiga rättskrifningsöfningarna, i hvilka de viktiga orden, som just skulle läras, drunkna, öfningarna med lika ljud olika tecknade, enkom uppfunna, tyckes det, för att mångdubbla svårigheten med stafning för barnen. 254 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR. Ett ödslande med tid är också bruket att först sent börja med rättskrifning, när barnen redan läsa rent. Bara det att rätt- skrifningen kommer utanpå läslärandet och för barnen får utseendet af att vara något nytt, försvårar saken. Om man däremot låter dem börja skrifva ljudenligt tecknade lätta ord efter diktamen, så snart de kunna skrifva tecknen och lärt att binda dem samman, så blir rättskrifningen bara ett naturligt bihang till läsningen. Vid första årets slut böra barnen vara ganska säkra hvad dessa ord angår. Om man sedan andra året försiktigt lär dem de afvikande ljudbeteckningarna genom att säkert innöta ett fåtal vanliga ord som exempel på hvarje slag, så ha de kommit ett godt stycke framåt. Här vill jag om igen varna för det muntliga stafvandet, som icke lämnar någon garanti för att barnet vid skrifningen efteråt också stafvar rätt. 3:e året utvidgas området af ord men ut- sträckes icke till ovanliga eller utländska ord. Under detta och följande år göras barnen så säkra som möjligt inom ett mera inskränkt område. Om rättskrifningen skötes med försiktighet, så att barnen icke förvirras, saken tas så enkelt som möjligt och man företrädesvis öfvar den genom skrifning, beständigt kommer tillbaka till de enkla grundreglerna och håller uppe i deras minne de enkla skriföfningar, där de lärt de afvikande ljudbeteckningarna, så skola svårigheterna i väsentlig grad minskas. Ombyte af lärarinna på detta lägre stadium gör ofta förargelse, då den nya tar ämnet på ett nytt sätt och därigenom det, som lagts som grund, tappas bort. Efter 3:e kl. i mellanskolan borde man enligt min öfvertygelse lämna de s. k. rättskrifningsöfningarna och i stället låta barnen skrifva fria språköfningar — t. ex. å la Hedda Andersson — eller efter diktamen stycken ur böcker, lämpliga med afseende på ord- valet och mönstergilla med afseende på formens enkelhet och klarhet. Jag berör nu ett stadium, hvarom icke denna gång skulle förhandlas. Jag gör det, emedan jag anser, att rättskrifningsläran- dets tyngdpunkt bör ligga inom de lägsta klasserna samt emedan det icke mycket tjänar till att tala om sina åsikter om grundläggan- det, om man icke med detsamma åtminstone visar den riktning, i hvilken man menar, att det skall byggas vidare. Det nu åtmin- stone i flickskolorna vanliga sättet att högt upp i skolan skrifva diktamen efter konstigt hopsatta, till både form och innehåll vrängda skriföfningar anser jag för ett af de många sätten att ödsla med tid och krafter. Än värre missbrukas dessa, när på olika stadier olika läroböcker eller olika s. k. kurser användas. Dessa olika öf- ningar, vanligen långa med mångskiftande innehåll, kunna aldrig bli en hjälp för minnet, men deras med nödvändighet tarfliga form UNDERVISNING I MODERSMÅLET. 255 och dito innehåll måste verka skadligt. Vi veta ju, att den myckna lärdomen ofta förvillar människans förstånd i de enklaste saker. Sä sitta vi i vår visdom och sätta ihop långa och krångliga rätt- skrifningsöfningar, där vi ideligen lägga ut snaror för barnen, med hvilka vi skrämma och förvirra dem, och så kalla vi detta att lära dem rättskrifning. Sådana rättskrifningsöfningar ha gjort mer ondt, än de flesta lärarinnor föreställa sig. Det är mycket mera orätt att bruka dem än att göra staffel. Det är ingen synd att göra staffel, och man kan bli en stor man eller kvinna utan att vara säker i stafning. Mer än en svensk man har suttit t. o. m. i Svenska akademien, vid konungens rådsbord, i professorns kateder och i landshöfdingens säte utan att vara säker i modersmålets staf- ning och trots detta kanske uträttat förträffliga saker. Hvarför då ta rättstafningen som om det nästan gällde barnens välfärd?! Jag bör kanske tillägga, att min mening icke är, att vi skola försumma eller vårdslösa rättskrifningen i skolan, vi ska blott ta den med lämpor och hålla den på sin plats. Angående innanläsningen har jag redan antydt ett och annat, som jag velat fästa uppmärksamheten på. Jag vågar nu tillägga som min mening, att de flesta innanläsningslektioner bära för liten frukt. Det är ett filande och ett omfilande af orden och mening- arna, men innehållet, det är som om det icke funnes. Formen blir allt, men tanken? — Läsa vi icke för att därigenom inhämta vetande, för att utveckla oss, uppbygga oss, uppfriska oss? Eller läsa vi månne för ljudens skull? Jag tror vi äro. eniga, att det är för innehållets skull. Jag vet, att de finnas, som mena, att barn, som ska lära läsa, behöfva ej tänka på innehållet. Förmågan att fatta detta kommer efter liksom af sig själf. Min erfarenhet är, att vänja vi barnen att läsa som papegojor, komma de flesta att alltid göra det, mer eller mindre, och komma äfven att handla på liknande sätt. Häri felas således också mot barnen. Vi uppfatta naturligtvis innehållet bättre, om läsandet sker riktigt och på ett sätt, som motsvarar detta. Vi böra således göra vårt bästa för att få barnen att läsa väl, blott icke glömma, att innehållet är hufvudsak. För barnen göres det därtill genom att stor vikt lägges vid hvad de läsa, icke blott vid hur de läsa. Läsa (eller skrifva) de det, som är begripligt för dem, så böra de hållas uppmärksamma på inne- hållet från första stund, på tabeller och i läsebok. Detta sker genom ideligt påpekande, lätta frågor, anmärkningar om innehållet, sällan längre förklaringar eller beskrifningar. Det viktiga är, att barnen vid hvarje läslektion få intrycket, att ljuden, orden, endast äro som det mindre väsentliga skalet. omkring en kärna. Om vi 256 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS i STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR. icke lägga vikt vid innehållet utan blott vid ordens ljud eller form, hur går det då med den kunskap (annan än den om bokstafs- tecknen), den själsutveckling barnen skulle få genom undervisningen i modersmålet och den uppfostrande betydelsen af det de läsa? Detta kanske synes mången onödigt att tala om, men är dess värre icke så. Jag vet, att det syndas grymt mot barnen i denna sak. Ty det är en synd att beröfva dem förmågan att snabbt och klart fatta meningen af hvad de höra eller läsa. Jag vet, att det hän- der, att barn läsa lektion efter lektion, klass efter klass under ett oaflätligt filande och omfilande af ord och meningar för ljudens och betoningens skull, utan att de nödvändigaste påpekningar eller förklaringar af innehållet förekommit. Att människor så allmänt missuppfatta hvarandras ord, muntliga och skriftliga, det har för visso i icke ringa grad sin grund och förklaring i papegojläsningen och papegojskrifningen under barndomen. »Det lefvande ordet» är af stor betydelse, men vi få icke förbise det skrifna; vi skola göra detta till i viss mening ett lefvande ord. Vi få icke tillåta det att bli något dödt och ointressant, bara yttre form. Det klagas öfver att barn blott vilja läsa det rafflande, pikanta, nervretande, och man fruktar med skäl, att en sådan smak slutar som smak för bohéme-litteratur, då barnen bli vuxna. Men det är vårt fel, om de icke fått smak för det, som är värdefullt. Vi ha vant dem vid tanklös läsning. Läsning utan förstående kan aldrig väcka intresse. Då måste det rafflande komma till för att sätta tankarna i gång. Så kan äfven den första undervisningen i innanläsning bli af ofantlig betydelse. Låt oss därför ge barnen goda böcker och roliga böcker samt hjälpa dem att förstå det de läsa, så att det må få färg och lif och hos dem väcka ett varmt intresse. Fröken Aima Nordström ville hufvudsakligen tala om tabel- lerna, hvilka vid den första undervisningen användes öfverallt, medan olika böcker användes i olika skolor. Tal. hade funnit, att alla själfljuden borde genomgås, innan man började med något medljud. Om man började för tidigt med medljuden, så hade barnen ej tillräcklig vana att kunna uttala dessa svårare ljud och kunde ej heller få erforderlig öfning med deras inskärpande, då de ej kunde förbinda dem med alla själfljuden. Ljudens beteckning borde inläras på samma gång som själfva ljuden. Beteckningen vore af betydelse ej blott för läsningen utan äfven för rättskrifningen; därför borde barnen tidigt vänjas vid att förbinda ljuden med tecken. UNDERVISNINGEN I MODERSMÅLET. 257 En svårighet vid användandet af tabellerna läge däri, att de senare vore tryckta med sned skrifstil, medan man numera i de flesta skolor använde den lodräta stilen; bokstäfverna säge därför annorlunda ut på tabellerna, än när de skrefves. För de skolors behof, där lodrät stil användes, borde jämte den sneda sådan stil tryckas på tabellerna. Mycken tidspillan vållades genom arbetet med inlärandet af den svåra frakturstilen. Särskildt måste gossarna öfvas med denna stil, emedan de alltid pröfvades på densamma vid inträdesexamen till de allmänna läroverken. Tal. undrade, om det ej vore möj- ligt att slippa ifrån denna stil. Äfven öfvergången frän tabell till bok vore svår för barnen. Tal. trodde, att det vore fördelaktigt, om de första öfningarna i boken började med samma ord som tabellerna. Det första ljud, som inlärdes, vore i allmänhet s-ljudet. Tal. ansåg lämpligare att börja med m-Ijudet, hvårs bildande vore syn- nerligen åskådligt. De slutna stafvelserna vore svåra för barnen, och dock före- komme sådana redan pä den första tabellen. Det vore bättre att använda 2-stafviga ord med 2 ljud i hvarje stafvelse och spara de slutna stafvelserna, tills barnen läst 4-stafviga ord. Angående rätta tidpunkten för inlärandet af tecknens namn rådde olika meningar. Hufvudsaken vore enligt tal:s mening, att barnen lärt sig tecknens namn, innan de stora bokstäfverna skulle inläras. Till sist framhöll tal., att den första undervisningen i läsning ofta stördes genom att barnen i hemmen erhölle hjälp med läs- läxorna och därvid finge bokstafvera. På landet hade det på sina ställen gått så långt, att lärarinnorna måst lägga bort ljud- metoden. Tal. framhöll, att man borde för hemmen påpeka det skadliga i detta förhållande. Fröken Anna Danielsson ville begagna tillfället att påpeka en engelsk metod, använd af Miss Dale i The Wimbledon High School utanför London. Den vore byggd på ett modernt fone- tiskt system och framställd i en bok, utgifven af J. M. Dent & Co., London, med titeln On the teaching of English reading by Nellie Dale. Miss Dåle använder en ram med lösa bokstäfver, hvilka där ordnas i samma följd, hvari ljuden bildas af talorganen. Då ett nytt ljud inlärts och barnen lärt känna motsvarande tecken, placeras bokstafven till vänster i ramen, om ljudet bildas framuti munnen, till höger, om det bildas baki densamma. Tonande och Verdandi 1902, 17 4 258 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR. tonlösa konsonanter hafva hvar sin plats o. s. v. Barnen öfvas att söka upptäcka nya ljud och deras bildningssätt, att urskilja tonande och icke tonande ljud, att genom borttagande och tilläg- gande af ljud bilda nya ord och pä mänga andra sätt. Genom detta användande af rörliga bokstafstyper samt genom att barnen själfva fä sammansätta ord, genom ljudens ändamålsenliga grup- pering, vokalernas bestämmande ställning och svårigheternas för- enklande genom grupperingen, synes arbetet på ett synnerligen lämpligt sätt afpassas efter barnens krafter samt väcka och under- hålla deras själfverksamhet. Docenten Natanael Beckman ville understryka vikten af att söka få fram hela ordbilden i ljud och skrift. Bokstafveringen ansåg tal. vara till ingen nytta. Var öfvertygad, att undervis- ningen borde börja med de ljud, som kunna uppfattas med ögat på samma gång som med örat. — Tal. underskattade ej svårig- heterna vid frakturstilens inlärande men ville påpeka, att dess bort- läggande skulle vara att beklaga, emedan största delen af allmo- gens andliga uppbyggelselitteratur vore tryckt med sådan stil. Rektor L. M. Warn ville inlägga en gensaga mot påståen- det, att bokstafveringen vore utan värde vid rättstafningsunder- visningen. Fru Sofi Almquist påpekade, att barnen finge en synbild af orden just genom att afskrifva dem. Tal. förhörde genom att låta dem skrifva orden. Att de kunde bokstafvera dem rätt utgjorde ingen borgen för att de kunde skrifva dem rätt. S-ljudet lämpade sig till följd af sin lätthet väl till att börja med, m-ljudet vore vida svårare. . Rektor S. Almqtiist trodde, att rektor Wærn vid sitt värde- sättande af bokstafveringen ej rätt beaktat, hur svag associationen är mellan ljudbild och synbild. Det är synbilden, som skall re- produceras vid skrifvandet, och på dess riktighet och tydlighet kommer det an. Ljudbilden af det bokstafverade ordet bidrager ej särdeles mycket till detta fixerande af synbilden, såsom erfaren- heten vid rättskrifningsöfningar till fullo ådagalagt. Kanslirådet Lyttkens: Tabellerna kunde ju ej omfatta något större område, hvarför det ofta inträffade, att barnen ej läste från dem, utan talade det de komme ihåg från föregående lektioner. UNDERVISNINGEN I MODERSMÅLET. 259 En annan olägenhet, som medföljde användandet af tabeller, vore, att huru de än uppställdes, bunde de den undervisande starkt; tal. förordade därför användandet af lösa bokstäfver i stället för tabeller. Afskrifning och bokstafvering borde enligt tal:s mening gå hand i hand; med skrifningen borde man börja så tidigt som möjligt. En talare hade sagt, att associationen mellan ljudbild och synbild vore ytterligt svag, och den kunde därför helt litet an- vändas. Så vore dock ej förhållandet. När fråga vore om ljuden- ligt stafvade ord, vore associationen mellan ljudbilden och synbilden mycket stark. Men för de ljudstridigt stafvade orden kunde man icke begära någon association från ljudbilden. Mellan den ena riktiga ljudbilden och de mångfaldiga i förhållande till ljudbilderna oriktiga synbilderna funnes naturligtvis inga associationer. För dem sökte man främmande associationer, t. ex. samhörighet, härledning och dylikt, ehuru äfven dessa med osäkra resultat. För inlärande af den oriktiga (d. v. . s. ljudstridiga) beteckningen slutade man vanligen med att tillämpa vanan, d. v. s. ihärdig inöfning. Rektor S. Almquist ansåg sig med anledning af föregående anförande böra närmare förtydliga sin mening. Ljudbilden af det talade ordet är en, ljudbilden af det bokstafverade en annan. Det är mot värdet att inskjuta den senare som medel att fixera synbilden tal. opponerat sig. * * Vid sällskapets sammanträde den 16 nov. 1901 diskuterades undervisningen i modersmålet på skolans lägre stadier och mellan- stadiet. Bland de närvarande märktes skolebestyrer E. Sloniann från Köpenhamn. Professor L. M. Törngren ansåg frågan både viktig och in- tressant, och därför borde tillfället väl användas till densammas utredning. Hr Ordf, hade emellertid förgäfves uppmanat sak- kunnige att yttra sig. Detta anförde tal. såsom berättigadt skäl för sitt uppträdande, då han ej gjorde anspråk på någon egentlig kännedom i ämnet. Han hade dock undervisat nybörjare i att läsa, fastän på sitt vis. Och experimentet hade till och med haft framgång. Angeläget är, att barnen själfva önska att kunna läsa. Detta 260 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR, hindrar dock ej att meddela dem, att tills vidare detta ej är så nödvändigt, ifall de ej känna någon benägenhet för denna verk- samhet. Lika angeläget är emellertid, att de under väntan ej gå sysslolösa, hvarför man måste tillse, att de ständigt sysselsätta sig, helst efter eget val. När de så märka, att andra barn kunna läsa, vilja de ej vara sämre och börja fråga i en ny riktning. Om de få måttligt upplysande svar, som dock böra vara afpas- sade för målet i sikte, finna de snart, att de i mycket kunna hjälpa sig själfva. Vägen går ej lika rakt på målet för alla. Den ena finner sig mera dragen till siffror än till bokstäfver och lär sig därför förr att nämna t. o. m. långa tal, men däremot senare färdighet i ljudtecknens sammanfogande. Alla de, som tal. undervisat, hade lärt sig att läsa och detta på ganska kort tid, men utan någon särskild, planlagd metod. En sak iakttogs noga, och det var, att intet obegripligt meddelades dem eller begärdes af dem. Således förekom intet mekaniskt lä- sande utan uppfattning af innehållet. Såsom undervisningsmateriel anlitades skyltar under promenader, husens nummer, gatornas namn, siffror och ord i tidningar, egna och syskons namn, lek- saker o. s. v. Med ett ord nästan allting utom ABC-bok. Tal. hade lärts läsa på motsatt sätt, och det hade gått både långsamt och skäligen illa. Ofvan beskrifna tillvägagående åter hade medfört icke blott hastigt resultat utan äfven godt, d. v. s. barnen läste väl, utan tvifvel på den grund att de aldrig läste annat än det de begrepo och ville taga reda på. Med anledning af ett yttrande vid föregående sammanträde ville tal. framhålla nödvändigheten af noggrannhet i andhämtningen såväl vid läsning som vid talandet. Lärarens uppgift är i detta afseende af största betydelse. Lugn andhämtning är nödvändig för uttalet af själfva orden, ty därtill fordras tillräckligt med luft. Detta spörsmål sammanhänger med den likgiltighet, som mången lärare har för ett verkligt godt uttal. Brister lufttillgången, kunna ej orden-ljuden formas tillräckligt noggrant, och läsningens samman- hang och betoning lider däraf. Vanvårdad andhämtning medför alltid såsom naturlig följd mindre god innanläsning. Det är äfven med anledning häraf angeläget att låta barnen läsa långsamt, men alltid tydligt och tillräckligt högt; sålunda kunna både den läsande och åhörare medhinna att uppfatta det lästa; och den läsande får tid till att intaga behöflig mängd luft, hvilket helt visst bör ske genom näsan. Tal. sammanfattade sitt anförande sålunda: läsning bör före- komma först sedan barnets håg väckts därför, ingen mekanisk in- UNDERVISNINGEN I MODERSMÅLET. 261 öfning får äga rum utan i sammanhang med tillräcklig uppfatt- ning af ord och innehåll, och en fullgod andhämtning bör stän- digt försiggå. Docenten I. Beckman instämde med prof. T. i fråga om vikten af att andhämtningen vid läsningen sköttes rätt. Pausernas väsentliga uppgift vore att bereda tillfälle till andhämtning, därför borde man lära eleverna, hvar de finge och skulle sätta paus. Man borde akta sig att tro, att paus alltid skulle göras vid komma och ej på andra ställen. Interpunktionen kunde aldrig bli sådan, att pauseringen kunde följa den, redan af det skäl, att man pau- serade olika vid olika tillfällen. Vid läsning i ett stort rum måste man pausera oftare än i ett mindre. . Rektor L. Lindroth instämde delvis med de föregående ta- larna. All undervisning bör åsyfta, att man kommer till andan eller, som det här uttryckts, till sakinnehållet, men å andra sidan måste man betjäna sig af mekaniska medel. Man måste dock redan i i:a förberedande klassen se till, att barnen läsa så, att man hör att de förstå, hvad de läsa. Sedan de läst hvarje ord för sig, bör man låta dem säga hela satsen i naturlig ton. Detsamma gäller om pauseringen. Vid den första undervis- ningen får man sätta pauserna i öfverensstämmelse med skilje- tecknen men alltid sträfva därhän, att eleverna emancipera sig från dessa. Till en början må man medgifva paus framför t. ex. relativsatser, dels af andhämtningsskäl och dels därför, att pausen är betecknad på tydligt sätt. Småningom får man lära barnen att »hoppa öfver» pausen vid många relativsatser, som icke äro annat än utbildade adjektiv. Man bör lägga mycken vikt vid innanläsningstimmarna och sträfva efter att läsningen blir »själfull», d. v. s. att de unga, när de läsa upp något som är själ och hjärta i, kunna släppa fram något af det lif och den saft, som kan finnas inom dem. Skolebestyrer E. Sloniann: Naar man i Sverige, som Rektor Lindroth nylig udtalt, mener det rigtigt nøje at følge Tegnsætningen ved Pauseringerne under Oplæsningen, maa Reglerne for Tegnsæt- ningen her være mere rationelle end hos os. I Danmark er Tegn- sætningen paa mange Punkter forældet; skulde Oplæsningen følge den med Hensyn til Pauseringen, vilde den blive unaturlig. Thi hos os stræber vi netop efter at ophæve Forskellen mellem læst Sprog og talt Sprog; vi soger at lære Børnene at tale det dan- 262 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR. nede Talesprog, og under Oplæsningen lader vi dem bruge dette. Den danske Skole sondrer saaledes ikke mellem Bogsprog og Talesprog. Dette gælder ikke blot Skolen; det kan maaske have Interesse at vide, at en Mand som kgl. Skuespiller P. Gundorff, der er Lærer i Deklamation ved Nationalteatrets Elevskole og en fremragende Lærer i Oplæsning, indtager samme Standpunkt og med stor Dygtighed har hævdet det i to Foredrag »Om Oplæsning», som han har holdt i »Pedagogisk Selskab» i Kjøbenhavn. Her- efter maa da Pauseringen under Oplæsningen hos os rette sig efter det dannede Talesprogs naturlige Pausering, som paa hvert enkelt Sted maa fremgaa af Meningen, og den kan ikke udeluk- kende bestemmes af de mangen Gang forældede Tegnsætnings- regler. Og det vi maa ønske, er da mindre en Indskærpning af de gældende Regler for Tegnsætningen end dels Ændringer i dem, dels en udtrykkelig Udtalelse om, at Pauseringen ikke helt og holdent er afhængig af Tegnsætningen. Rektor L. Lindroth instämde i hufvudsak i hr Slomanns yttrande. En rörelse påginge ju nu för att få interpunktionen ändrad. Denna behöfde blifva rationell och naturlig samt af den beskaffenhet, att den blefve tillräckligt tydlig för barnen. Fröken Hanna Andersson meddelade några erfarenheter frän innanläsningsundervisningen i folkskolan. I allmänhet kunde folk- skolebarnens läsning sägas vara god: jämn, flytande och säker. För sin del hade tal. aldrig medhunnit länga innehållsförkla- ringar, utan själfva läsningen hade fått vara hufvudsak. Tal. rekommenderade, att innan man börjar läsa t. ex. ett sådant stycke som »Den döende krigaren» sätta barnen in i den histo- riska situationen och stämningen samt själf läsa den första strofen. Därefter borde en af eleverna få läsa och noga korrigeras, och när man på detta sätt hunnit 5 eller 6 strofer, borde klassen få läsa om dem. Fröken Gerda v. Friesen framhöll, att undervisningen i läs- ning har två mäl: barnen skola lära sig läsa så, att de själfva förstå, och sä, att andra förstå, hvad de läsa. Ju högre upp man kommer i skolan, dess mer märker man brist i senare fallet. Låter man nägot af barnen läsa högt, dä de andra inte ha böcker, uppfatta de vanligen dåligt, hvad som läses, och bedja lärarinnan läsa. Felet är vanligen, att eleverna läsa otydligt; uttrycket kan vara bra, det är den tekniska färdigheten, som saknas. Likaså UNDERVISNINGEN I MODERSMÅLET. 263 finner man i större sällskap af vuxna sällan någon, som vill läsa högt; man är medveten om sin oförmåga. Fröken Emilia Torstensson ville särskildt påpeka vikten af att man vid undervisningen i småskolan vore noga med att ljuden blefve rena; de späda rösterna vore böjliga, i mellanskolan åter vore det svårt att arbeta bort ovanor. Hvad pauseringen beträffade, följde man i flickskolorna i all- mänhet ej principen, att uppehåll skall göras vid komma, utan det naturliga talet finge utgöra mönster för läsningen. Barn hade ofta svårt att förstå pauseringen, men om de finge lära sig en mening utantill och läsa upp den utan att se i boken, brukade det gå bra. Viktigast af allt vore, att barnen finge höra god läsning, och föreläsandet borde därför intaga en dominerande plats under lek- tionerna. Man kunde invända häremot, att barnen ej finge någon egen uppfattning, men tal. trodde, att denna dock skulle komma så småningom. Fröken Marie-Louise Gagner framhöll, att då Folkskolans läsebok användes — och i en stor del af Sveriges folkskolor ut- gjorde denna bok den enda prosalektyren — fordrades det ett oerhördt arbete för att barnen skulle fä någon behållning af läs- ningen; detta gällde särskildt de geografiska och historiska skild- ringarna. Det i denna läsebok använda kommateringssättet in- verkade också ofördelaktigt på läsningen. Innanläsningen i folk- skolan kunde visserligen anses tillfredsställande med afseende på tydlighet och korrekthet, men »lästonen» vore ännu mycket van- lig. Kanske hade Folkskolans läsebok mycken skuld däri. Fröken Alma Detthow: Vid förra sammanträdet hade ut- tryckts mycket missnöje med läsetabellerna och yttrats, att det vore svårtatt öfvergå från dem till läseboken. Enligt tal:s erfaren- het uppstode emellertid ingen sådan svårighet, om tabell och bok användes samtidigt; barnen hade nöje af att i boken återfinna det som förekommit på tabellen. Tal. kunde icke heller finna, att den lutande stilen på tabellerna vållade någon svårighet. Under diskussionen hade framhållits vikten af att ljudbild- ningen blefve vårdad. Tal. undrade emellertid, om det egentligen vore så stor olycka, om ett barn t. ex. ej uttalade ä-ljudet rik- tigt. Om man finge tala provinsialism, finge man då inte också läsa så något litet? Kunde man ej gä för långt i sträfvan efter ljudrenhet ? Il MaMK.A.SRCEES”aM”Mteaflie, 264 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR. Folkskoleläraren A. Jotisson hade förvånat sig öfver den vid förra sammanträdet omnämnda svårigheten att öfvergå frän tabel- lerna till läseboken. Själf hade tal. aldrig undervisat på det ifråga- varande stadiet men hade, särskildt efter förra sammanträdet, af flera lärarinnor med mångårig erfarenhet hört förklaras, att ingen svårighet i berörda hänseende förefunnes. Hufvudmålet för undervisningen i läsning vore att sätta barnen i stånd att förstå, hvad de läsa, och att genom läsandet inhämta vetande. I jämförelse med detta vore, enligt tal:s mening, allt det andra, som uppgifvits såsom läsningens mål, af underordnad betydelse. Om den läsandes kamrater i klassen, såsom uppgifvits ofta vara förhållandet, ej förstode, hvad han läste, så berodde detta förhållande nog ofta därpå, att den läsande själf ej fattade inne- hållet af det lästa och fördenskull läste mindre väl. Ganska mycket af det, som under diskussionen hänförts till undervisningen i läsning, torde rätteligen ej höra dit utan, åtmin- stone i första rummet, till talöfningarna. Så vore fallet med ut- talet, pauseringen, betoningen m. ni. Om inlärandet af dessa saker sparades till läsöfningarna, komme alltför många svårigheter att hopas vid dessa. Fröken Lilly Engström framhöll, att det vore nyttigt för barnen att ibland fä läsa litet svårfattligare saker. De ville annars aldrig på egen hand läsa sådant, som kostade dem någon möda att fatta. Lärjungarna i de högre klasserna borde få läsa mera modern prosa, än hvad nu är fallet. Ordföranden, rektor S. Almqziist: Hur skall man få barnen att läsa väl? Hufvudmedlet är, att läraren själf läser väl och läser mycket för klassen. Så fort någon lärjunge läst illa, skall läraren själf läsa eller också någon lärjunge, som läser riktigt bra. På detta sätt hålles uppe hela klassens fordran på välläsning, och denna får man aldrig låta sjunka. Vidare är viktigt, att det som läses ställer en uppgift på den läsande. Detta är särskildt hän- delsen med stycken i bunden stil, och därför böra sådana vara hufvud läsningen, särskildt på skolans mellanstadium. Innehållet behöfver ej nödvändigt vara så lättfattligt, men barnen skola få intryck af att det har sakvärde, och ett värde just för dem. Upp- giften för välläsning är nätt opp den, att detta styckets sakvärde skall tydligt träda fram. Just så länge har jag rätt att fila, låta läsa om och om igen, med »bättre betoning» o. s. v., som klassen UNDERVISNINGEN I MODERSMÅLET. 265 känner sig vinna i uppfattning af stycket. Men icke längre. Väl- läsningen har icke sitt mäl i sig själf. Lärjungarna skola känna, att de ha en verklig vinst af att det läses bra, att stycket där- igenom blir »roligare». Häri har man också rätta mättet för »ordförklaring» och »utfrågning», på hvilka bäda momenter skol- pedanteriet spillt så oändligt med tid. Hvad som däremot för- summas är framdragandet eller understrykandet af sådant, som kan tjäna till att låta det poetiska innehållet komma till fullare rätt, så att lärjungarnas uppfattning af stycket fördjupas. Som hr Jonsson sä riktigt framhållit, är ändå hufvudsaken, att barnen lära sig läsa, icke för andra, utan för sig själfva, lära sig förstå och sentera hvad de läsa, och så förvärfva vana att läsa med riktigt och fullt förstående och därför äfven med behåll- ning och nöje. Det är otroligt, hur sällsynt denna förmåga att läsa rätt är äfven bland bildade personer. En rektor brukade säga: lärare läsa aldrig rätt innantill, och denna kraftiga paradox träffar nog icke mindre andra samhällsklasser. Man läser så, som man väntar att det skall stå skrifvet, ej som det verkligen står. Häraf beror t. ex. i väsentlig grad svårigheten att förstå Ibsen; man förmår icke uppmärksamma och sammanhålla, hvad skalden verkligen sagt, för att med en konst, som ingen annan, ge en skarp och liffull bild af sina personligheter, man finner det be- kvämare att läsa mellan raderna, hvad som icke finnes, att »tolka symboliskt», då den ena naturligtvis finner ett, den andra ett annat. Jag menar därför, att det är en stor uppgift, som här föreligger lärarne: att lära rätt läsa innantill. Där fullt förstående och senterande finnes, vinnes också den rätta förmågan att läsa för andra, och endast där. Detta gäller också läraren; och därför bör läraren i sitt val af läsning för sin klass ha mycken frihet, så att han kan välja sådant, som är honom själf kärt. Särskildt är detta af vikt, då något svårare skall läsas, t. ex. äldre tiders vitterhet. De i läseböcker gifna litteraturprof- ven förslå därför icke, utan läraren måste gä till författarna själfva för att finna de stycken, som för honom lämpa sig bäst till be- lysande af den ifrågavarande författarindividualiteten. Att hålla på rena och vackra ljud är godt och låter sig också genomföra, blott man ej pedantiserar. Man skall ej försöka vänja skånska barn af med att tala skånska, men att tala ful skånska. För att få barn att läsa tillräckligt högt är nyttigt att allt emellanåt för lektionerna använda bönsalen. Detta gäller både för lektioner i svenska och i främmande språk. Så kan man också motarbeta den ovana och t. o, m. rädsla att uppträda och tala i 266 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR, större salar, som de flesta svenskar ha. För att framtvinga tyd- ■ ligare läsning är också nyttigt att ofta låta endast den som läser ha bok. Uppmärksamheten blir dä äfven större. Den blyghet, som särskildt inträder med öfvergångsåldern, är nog ett hinder för att få fram uttrycksfull läsning. Det hjälper sig emellertid, om, såsom vanligen är händelsen i en välskött klass, några lärjungar under tidigare stadium kommit till förmåga ' och vana att läsa med fullt och riktigt uttryck. De hålla då klassens allmänna nivå uppe. Det händer väl, att kamraterna skratta åt dem, men i hemlighet beundra de dem, och detta deras öfvertag gör sig mer och mer gällande, ju högre upp klassen kommer. Som påpekadt blifvit, vållar den oefterrättliga kommatering, som med folkskolans läsebok vunnit öfvertag i skolböckerna, stora svårigheter för välläsningen, särskildt på det lägsta stadiet. Och det är nödvändigt att med allvar arbeta på en bättre kommate- ring. Som första önskemål vill jag uppställa, att komma icke får sättas, där ufpehåll ej får göras', som ett senare, att komma sättes öfverallt, där uppehåll måste göras. Men länge dröjer nog, innan vi få sätta komma mellan satsens subjekts- och predikatsdel, där likväl alltid uppehåll göres, om den förra är af större längd. En hufvudregel för att kommateringen skall bli en hjälp vid läsningen är i själfva verket denna enkla: sätt komma ej för tätt och ej med för långa mellanrum. Stå de för tätt, så hindra de ledig läs- ning, äfven då man läser tyst, och stå de för glest, så försvåras väsentligt uppfattningen af det lästa. I våra allmänna läroverk har välläsningen på de båda sista decennierna gått mycket framåt. Vid lärareprof med kl. 5 har det varit ganska vanligt, att sakkunniga bedömare så utlåtit sig: pojkarna läste bättre än den profvande. Det som fattas är fram- för allt tillräckligt betonande af sakvärdet i innehållet, såsom ofvan påpekats. Tredje sammankomsten, den 30 november, behandlades frågan om modersmålets skrifning. Inledningsföredrag hölls af rektor S. Almquist. Tal. behandlade först rättskrifningen. Två hufvudsätt stå läraren till buds, diktamensskrifning och afskrifning. Af gammalt har rådt stark tro, jag kan säga öfvertro, på förträffligheten af diktamensskrifningen, och hos de flesta lärare och lärarinnor är väl denna ännu skäligen orubbad,trots de skarpa gensagor, som UNDERVISNINGEN I MODERSMÅLET. 267 på senare tider gjorts, lika mycket på grund af den allmänna erfarenheten af det skrala resultatet i förhållande till det omåttliga arbetet, som på grund af pedagogisk-psykologisk analys. Särskildt olyckliga verkningar får denna öfvertro genom förkärleken för dessa missfoster i stilistiskt så väl som pedagogiskt hänseende, som bära namn af »Hvad man skall diktera» eller något dylikt, men som i stället äro ypperliga mönster för, hur diktamens- öfningar aldrig borde få göras; de äro som enkom gjorda för att så mycket som möjligt försvåra inlärandet af rättstafningen, och den är sannerligen tillräckligt svår ändå. Helt annat med deras urtyp, C. J. L. Almquists rättstafningslära, som var verkligt prak- tisk; där sammanfördes endast likstafvade ord i öfningsstycken, som genom sin originella befängdhet gräfde in sig i minnet och blefvo en verklig hjälp för rättstafningen. Hur och hvad diktamensskrifningen verkar är lätt att förstå, om man betänker, att barn, likaväl som äldre, skrifva efter den bild af ordet, som de hafva i sin föreställning. Hela arbetet med rättskrifningen går ut på att för medvetandet skarpt fixera dessa bilder, och i riktig form. Har nu vid en diktamen lärjungen skrifvit ett ord rätt, så bidrager detta i någon mån att fixera den riktiga ordbilden. Men skrifver han orätt, så blir det denna oriktiga form som fäster sig, så mycket starkare genom det fel han får och förargelsen däröfver. Därför disponerar ett sådant fel, som jag redan iakttog som skolpojke, till att åter och återigen begå det. Lärjungen får visserligen genom rättelsen också den riktiga ordbilden, men detta gör, att han, nästa gång han skall skrifva ordet, ställes inför ett alternativ: endera formen var den rätta, men hvilken? Hvar pedagog vet, hur ohjälpligt illa barn reda sig med alternativ, och all sannolikhet är, att det blir det felaktiga, som väljes. Nytta har därför en lärjunge af en diktamens- skrifning endast i det fall, att han skrifver den felfritt, i annat fall har han skada, han stafvar sämre än förut. Lärarens uppgift blir att i möjligaste måtto förekomma fel, särskildt på de ord och ljud, som äro under inöfning. En diktamensskrifning skall vara väl beredd och göras med all försiktighet, hvartill särskildt hör att undvika alternativ, t. ex. genom att sätta bredvid hvar- andra ord, där samma ljud tecknas olika. Diktamensskrifningens hufvuduppgift får väl anses vara, ej att lära, men att kontrollera lärjungens förmåga af rättstafning. Må man blott komma ihåg, att på resultatet äfven en annan faktor utöfvar inverkan, och en lika betydande som variabel och obe- räknelig, jag menar nervositeten hos lärjungen. Därför är det så 268 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR, vanligt, att lifliga och fantasirika barn visa sig skrala i rättstaf- ning. Bäst stafva öfverhufvud de, som äro minst nervösa. Vill därför läraren ha ett något så när tillförlitligt resultat af dikta- mensprofvet, så får han se till, att nervositetsfaktorn blir så liten som möjligt. Lärjungarna skola ha den föreställningen, att profvet är lätt. Det är här som med prof i allmänhet: endast lätta upp- gifter ge pålitligt vitsord. Afskrifningsmetoden är fri från dessa vanskligheter, som vid- låda diktamensskrifningen, och den skall, säkert ge godt resultat, om man blott kan få uppmärksamheten tillräckligt skarpt fästad på orden, som afskrifvas. Härtill hjälper betydligt fordran på stor noggrannhet, äfven i petitesser, såsom prickar öfver i, skilje- tecken o. dyl., samt på snygg och vårdad stil. Och sedan att lärjungarna ha något intresse för det de skrifva, att skrifningen för dem har något värde och ej är till blott för öfningens skull. Och det behöfves ej mycket för att inge dem denna föreställning af värde; de äro roade af att skrifva. Jag hörde af en lärare, att i en klass en högst märklig förbättring af rättstafningen in- trädt genom frivillig skrifning af glosböcker. Då rättskrifningen är en förmåga, som, en gång vunnen, ej åter förloras, emedan öfning att hålla den uppe aldrig i skolan saknas, så kan man utan fara från öfningar och profskrifningar befria de lärjungar i klassen, som stafva fullgodt. De ha icke längre någon nytta af sådana, och läraren kan väl behöfva sparas för det öfverflödiga arbetet att genomgå deras skripta. Man öfverskattar nog frukten af det intensiva arbete, som nedlägges på rättstafningen, — verkliga stafningsförmågan är sämre, än lärarne tro. När med kl. 5 arbetet med sådana öfningar upp- hör, ha lärjungarna visserligen i allmänhet rätt god förmåga att stafva efter diktamen, vida bättre nu än för 20 år sedan. Men ser man på deras bref, koncepter eller egna anteckningar, så visar sig deras verkliga stafningsskicklighet, och den är i allmänhet långt under den de ex officio visa; man får ej sällan se rent hårresande saker i stafningsväg. Ser man på motsvarande hos lärjungar i skolans högsta klass, så får man nog äfven där se duktiga bockar, men stafningen är ojämförligt öfver hvad som presteras i de lägsta gymnasialklasserna. På dessa år nedlägger emellertid skolan intet särskildt arbete på rättstafningen. Den afgjorda förbättringen har kommit »af sig själf». Och häraf menar jag, att vi kunna få en viktig lärdom, hvad det i själfva verket är, som lär rättstafning. Det är hvarken rättstafningsläror eller diktamensskrifningar, utan helt enkelt mycken öfning med vanlig UNDERVISNINGEN I MODERSMÅLET. 269 läsning och skrifning. När man riktigt kommer till insikt härom, skall man kunna befria våra skolor från en god del af det ofrukt- bara och för lärjungar och lärare slitande arbete, som nu ägnas åt rättstafningen. Hvad uppsatsskrifningen beträffar, ville jag först sätta under debatt något, som hittills fått gå som en trossak, nämligen värdet af att skrifva koncept. För några år sedan blef jag frapperad af en iakttagelse, som fröken Sidner gjort i engelska flickskolor. Där skrefs utan koncept, och en uppsats af vanlig beskaffenhet, äfven öfver rätt svåra ämnen, medhanns på en timme! I danska skolor skrifves likaledes utan koncept. Därför räcker där för själfva studentskrifningen en tid af 3 t:r, under det hos oss 6 1/2 t:r måst härtill anslås. Och resultatet blir hos oss icke bättre. Inför sådana fakta måste man bli tveksam, huruvida vi verkligen ha valuta för ett sådant påkostande af tid. Denna tvekan växer, då man undersöker beskaffenheten af koncepterna, sådana en nor- mal pojke skrifver dem: stilen, stafningen, ordentligheten öfver hufvud taget. Och det torde till en början kunna fastslås, att konceptets nytta i väsentlig mån är beroende af hur pass ordent- ligt det skrifves, liksom att ett ordentligt skrifvet koncept ej kan påräknas utan ganska noggrann kontroll från lärarens sida. I annat fall kan ej undgås, att konceptet blir en öfning i att skrifva oordentligt, vårdslöst och osnyggt. Nyttan af koncept är naturligtvis den, att man får tillfälle att justera hvad man skrifvit, rätta och förbättra uttrycken, bättre disponera tankarna och supplera framställningen med momenter, som vid första behandlingen undgått en. Därför skrifver väl hvar människa koncept, när det gäller något svårt och viktigt. Men man skall, för att ha denna vinst, vid renskrifningen ha god tid och vara vid goda krafter. I stället är vanliga förhållandet, att lärjungen, just för det han får så lång tid, hushållar illa därmed och börjar inskrifningen först på det sista; tiden blir knapp, trötthet och nervositet inställa sig, och de ändringar, som vidtagas, bli lika ofta försämringar som förbättringar. Det kan å andra sidan också vara af vikt att vänja sig att tänka fullt igenom tanken och noggrant formulera den genast då man fått den, medan intrycket däraf är lifligast och fantasien arbetar bäst, samt att ingenting nedskrifva, förr än man funnit en uttrycksform, som man är belåten med, och ej nöja sig med en halffärdig och suddig, i hopp om att kunna bättra vid renskrifvandet, hvilket, som sagdt, tid och krafter sällan medgifva. Det vore därför skäl att anställa försök med uppsatsskrifning 270 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR. utan koncept. Ännu föreligger hos oss ingen erfarenhet. A priori ville det synas lämpligast, att lättare uppsatser, ss. bref, enklare berättelser o. dyl., skrefves utan koncept och att sådant först in- fördes, när ämnen gåfves, kräfvande större dispositionskonst och öfver hufvud grundligare analyseringsförmåga. Individuella olik- heter hos lärjungarna spela naturligtvis här stor roll och måste af läraren noga beaktas. Men för många lärjungar torde gälla, att skrifning utan koncept bör uppmuntras, ej som nu förbjudas. Beträffande de allra första öfningarna i uppsatsskrifning, som på senaste tiden börjat införas (efter Hedda Anderssons och andra hjälpredor), har jag alls ingen erfarenhet. För det slags uppsats- skrifning, hvarmed i allmänna läroverken början göres, nämligen återgifvandet af en berättelse, torde några erinringar vara behöf- liga. Berättelsen får ej upprepas flera gånger, så att lärjungarna helt eller delvis kunna den utantill. Då uteblir alldeles den öfning, som afses, nämligen att utveckla lärjungarnas förmåga att skrift- ligen uttrycka sig med egna ord. Här som alltid gäller, att lär- jungarna skola känna sig stå inför en uppgift, som tar deras krafter i anspråk. Vidare får läraren tänka på, att en hufvudsak här är lärjungens vänjande att använda skriftspråk och den skrift- liga framställningens former öfver hufvud, hvilka äro vida skilda från den muntliga framställningens — särskildt sådan barn göra den — äfven om man, såsom för närvarande med rätta yrkas, gör ganska starka koncessioner åt talspråket. Denna uppgift är svårt nog ändå för lärjungen, och läraren får ej försvåra den genom att låta sin egen berättelse få talets form; bättre därför att läsa upp än berätta, hvad lärjungen skall skriftligen reproducera. När lärjungarna komma till att skrifva fria uppsatser, blir förståndigt val af »ämnen» naturligtvis en hufvudsak. Första regeln blir då: välj alltid uppgifter, som lärjungen har tillräcklig sakkunskap i, och sådana som intressera honom. »Man skrifver alltid bra, när man har något att säga», sade en vis man, och den paradoxen innehåller mycken sanning. En uppgift är illa vald, om lärjungen behöfver ur konversationslexikon o. dyl. hop- leta — ej endast komplettera — materialet för sin uppsats; det måste under sådana omständigheter bli osmält, och han tvingas att begagna sig af de tankar och uttryck, han finner i sina källor, således plagiera; hans egen verksamhet kommer att inskränka sig till excerperande och hoplappande, och därmed vinner han ingen nämnvärd förkofran. Det naturliga området för uppgifter till uppsatsen är hvad lärjungarna under närmaste tiden inhämtat af sakligt vetande. UNDERVISNINGEN I MODERSMÅLET. 271 Modersmålsläraren har därför att ständigt hålla förbindelse med öfriga ämneslärare. Och dessa å sin sida böra ej försumma att meddela modersmålsläraren, så snart en klass läst något, som lämpar sig för. en uppsats; hans eget ämne har äfven vinst af en sådan uppsats’ skrifvande. Äfven ämnen utom skolans värld, som sysselsätta allmänna uppmärksamheten, kunna ofta lämpa sig för uppsatser. Sådana intressera alltid, och man bör aldrig försumma något tillfälle att öppna förbindelse mellan skolan och verklig- hetens intresselif. Icke liten vikt har ämnets formulering. De gamla krialärarne hade en märklig konst att genom stereotyp, skolpedantisk fraseo- logi ge hvilket ämne som helst en prägel af overklighet och in- tresselöshet och ta bort hvarje spår af friskhet och aktualitet, som det måste ha för att egga den skrifvandes krafter till verksamhet. Formuleringen skall göras kort och pregnant, så att uppmärksam- heten tvingas in på det som är sakens kärna. Är blott ämnet sådant, att det intresserar och sätter lärjungens krafter i verksamhet, så skadar det icke, att det är svårt. Äfven om han någon gång misslyckas, har han 'nytta af ett sådant kraftprof. Hvad särskildt gossar, beträffar, är det svårt att få dem att behandla historiska ämnen med full intimitet, en sak som numera börjar allmänt erkännas af erfarna och insiktsfulla lärare. Det är kanske en följd af beskaffenheten af de historiska läroböcker, som användas. Jag gjorde nyligen en erfarenhet i detta afseende. Jag hade först gifvit en afdelning i 7:2 uppgiften: »nationalitets- sträfvandena under 1800-talet». Den hade nog intresserat, men samtliga uppsatser visade den vanliga bristen, en viss valhändthet i handterande af de historiska begreppen och uttrycken. Sen gaf kemiläraren ämnet: »sandåsar och grustag», och jag frapperades af den säkerhet i tankar och uttryck samt den individuella lägg- ning, som samtliga uppsatser visade. Och det är just en sådan individuell läggning, som lärjungens uppsatser alltmer böra få, så att de bli uttryck för hans personliga sätt att tänka och uttrycka sig. Förr har man lärt lärjungen att skrifva »krior», men den färdigheten hjälper honom icke i lifvet. Häraf den tafatthet, som varit så vanlig bland studeradt folk, då det gällt att skrifva något, vore det också endast en annons; att i praktiska saker komma med en kria duger icke, det känna de, och något annat ha de ej lärt sig åstadkomma. Hvad som sär- skildt starkt bidrager till sådan kriastil är den gamla stilistikens dispositionsformer, särskildt fordran på »inledning» och »afslutning», 272 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR. med de stereotypa öfvergångssätten mellan dessa och »afhandlingen». Ännu får man alltjämt höra lärare vid dispositionsöfningar fråga: »hvad skola vi ta till inledning», i st. f. »hvad skola vi börja med, hvad är naturliga utgångspunkten för vår uppsats». Äfven för en god uppsats äro särskild inledning och afslutning nästan alltid obehöfliga; i naturvetenskapliga uppsatser böra de i allmänhet ej ens förekomma. En del ämnen kräfva en exposition, utredandet af vissa förbegrepp eller förhållanden, men det är något helt annat än en vanlig s. k. inledning. Man bör därför aldrig tala om inledning och afslutning förr, än lärjungar af sig själfva komma på att göra sådana och verkligen lyckas. Då är tid att för klassen nämna dessa dispositionsmoment, men ej som en fordran, utan som en öfverloppsgärning, som man tar till, då man fått en bra idé för sådana men annars låter bli. Hufvudsakliga nyttan af en disposition är att tjäna till hjälp för inventionen, så att man ej glömmer bort något hufvudmo- ment. Men man bör ej fordra, att en uppgjord disposition skall vara bindande för utarbetningen, så att hvar punkt i disposi- tionen skall i ordning motsvaras af ett stycke i uppsatsen. Sådant tvång leder just till stel kriaform. Till sist några ord om rättandet. Det borde väl vara själf- klart, att rättelserna skola göras för lärjungens skull, men den grundsatsen får nog i tillämpningen stå tillbaka för konventionella hänsyn, »det går inte an», att det eller det får stå kvar, »tänk om någon finge se, att det blifvit orättadt, o. s. v. Och följden har blifvit ett odrägligt arbete med rättande för läraren, men föga nytta för lärjungen. Första konsekvensen af nämnda grundsats är: rätta litet, ej mer än lärjungen rätt hinner uppmärksamma — och det är mycket mindre, än hvad nu i allmänhet rättas. Och vidare: rätta ingenting, där icke lärjungen fullt kan inse befogenhetefi och värdet af rättelsen. Och slutligen: rätta så, icke som ni själf, utan som lärjungen ville ha skrifvet. Så ofta läraren felar mot dessa grundregler, retar han lärjungen till opposition, och berättigad opposition. En uppsats är, långt mer än det öfriga skolarbetet, en personlig gärning, ett resultat af lärjungens individuella sätt att tänka och uttrycka sig, således hans personliga egendom, som han ej vill ha onödigt fingrad och mästrad. Uppsatsskrifningens mål är utvecklande af en egen individuell stil, ej passivt mot- tagande af en annans. Men härtill behöfver han lärarens hjälp och är äfven tacksam, när läraren hjälper honom till att reda en tankegång, som han själf ej mäktat, eller till att finna ett bra UNDERVISNINGEN I MODERSMÅLET. 273 uttryck, där han själf misslyckats. Och naturligtvis har han nytta af att höra, hur läraren själf skulle uttryckt en vanskligare tanke. Men han får ej tvingas till uttryckssätt och tankeformer, som äro lärarens, men äro hans individualitet emot. Läraren måste be- sinna, att med den hastiga utveckling af språk och stil, som är vår tid egen, det lätt kan hända, att, när lärjungen i lifvet skall tillämpa den inlärda skollärdomen, den icke längre duger. Den tanken har mången gång kommit för mig vid uppsatsrättning, och jag ville rekommendera den till alla lärare. Kanslirådet I. A. Lyttkens ville framhålla, att rättskrifningen inte är mål, utan blott medel, och därför bör göras så lätt och enkel som möjligt. I många rättstafningsläror förekomma konstiga rättskrifningsöfningar med en massa krångliga ord indragna i samma stycke. Dessa duga föga för bibringande af färdighet. Det är inkonsekvenserna, oegentligheterna i skriften, som hufvudsak- ligen utgöra föremål för öfningarna i rättskrifningen, och dessa öfvas så mycket, att äfven ljudenligt tecknade ord af den osäkre ofta, i tro att det konstiga är det rätta, tecknas orätt. Inga särskilda öfningar erfordras för att inlära de ljudenligt tecknade ordens stafning. För a-ljudet, i-ljudet finnas inga särskilda öfningar. Tal. ville för jämförelses skull anföra ett par förhållanden från andra områden. Vid de rent inledande beväringsöfningarna enligt gamla exercisreglementet förekommo en massa tempon för laddningen och för att »hvila gevär». Vid det senare före- kom ett mycket svårt handgrepp, som rent af öfvergått till ord- språk: man skall sätta »tummen på skrufven». Det var svårt, men gick så småningom, och efter en tid var handgreppet så fullständigt invandt, att tummen af sig själf kom upp på skrufven. Här kom vanan eller det automatiska i verksamheten att göra sig gällande. Till att börja med måste man reflektera öfver hvarje del af verksamheten. Men sedan den blifvit till vana, behöfver man blott inleda rörelsen, så försiggår den sedan automatiskt. Sådana automatiska verksamhetsserier förekomma ofta och spela en viktig roll på många områden. Serieverkningarna kunna upp- öfvas oerhördt. En musiker t. ex. kan timvis spela musikstycken utantill. Så förhåller det sig äfven med rättskrifningen. Den försiggår automatiskt för dem, som skrifva mycket; man reflek- terar inte alls öfver bokstäfverna. Det är vanan, som hjälper. Men huru många komma öfver hufvud taget så långt? De, som icke blifva i tillfälle att lita till vanan, måste begagna sig af en mängd andra hjälpmedel. De viktigaste falla inom associationens Verdandi 1902. 18 274 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR. område. Då läraren inte får svar på en gifven fråga, uppmanar han eleven att »tänka efter». Detta är detsamma som att upp- söka associationer. För rättskrifningen är bästa associationen öfverensstämmelsen mellan ljudbilden och skrifbilden. Denna kan användas för alla ord som äro ljudenligt tecknade. Men för ljudstridigt tecknade ord duger icke denna association, ty mellan ljudbilden och den i förhållande till denna olika synbilden är ju ingen association möjlig. Då måste man söka associationer af andra slag, t. ex. i släktskap med ord i fornspråk, med ord i dialekt, ja med ord i främmande språk. Bättre association finnes uti ordens samhörighet, t. ex. i fråga om böjningsformer. Där- utöfver tillgriper man regler, t. ex. hvar skrifves med hv, när det är frågeord, ä-ljudet skrifves med ä efter j, med e före j o. s. v. När inga enkla associationer finnas att tillgå, försöker man kasta sig in på den rikliga öfningen för att genom flitig skrifning vinna vana. Svårighet uppstår dock därigenom, att många ord äro högst sällsynta i vanlig text, t. ex. kjusa. Tal. instämde med inl. i att man inte bör bråka med de ovanliga orden och de konstiga öfning- arna. Om man kan inge lärjungarna intresse för skrifning för något visst ändamål, kommer detta äfven rättskrifningen till godo. Flickor, som gå i skolkök, t. ex., äro mycket måna om att skaffa, sig så många recept som möjligt och önska att bevara dem så väl skrifna som möjligt. De få därigenom en förträfflig skrif- öfning. Att använda diktamensskrifning såsom medel för inläran- de af stafningen är felaktigt. Såsom förhör har den däremot sin stora betydelse, men i detta senare fall förutsättes ett föregående inlärande af det, som skall skrifvas efter diktamen. Rättskrif- ningsöfningarna komma således att bestå dels i inlärande medelst iakttagande och afskrifning och dels i diktamensskrifning. Det rätta är att använda vanlig text. Man får inte hopa svårigheter. Vid enkel uppsatsskrifning får man öfning i rättskrifning på köpet. Rättskrifningsfärdigheten bör grundas på vana genom så riklig öfning som möjligt af naturligt språk. De associationer,, som man stöder minnet med, böra vara klara och tydliga, eljest förorsaka de oreda. Fröken Marie-Louise Gagner tyckte sig hafva funnit, att rättskrifningens inlärande genom afskrifning vore synnerligen svårt att sköta rätt. Det vore ej säkert, att barnen genom afskrif- ningen finge någon bild af ordet; tal. hade ofta sett, att barnen ej kunnat stafva ett ord, som de nyss afskrifvit. De skrefve ofta bokstafsvis och såge ej ordet såsom helhet. UNDERVISNINGEN I MODERSMÅLET. 275 Fröken Alma Detthow påpekade, att om man uteslutande läte barnen skrifva vanlig text, lärde de sig ej stafva mindre vanliga ord, hvilka ju dock ej kunde undvikas. Undrade, om det ej vore nödvändigt att begagna sig af särskilda öfningar för dessa ovanligare ord. Ett sätt, som användes i tal:s skola, vore att låta barnen skrifva ordlistor ur ett visst stycke. Hvarje ord skulle skrifvas minst två gånger, och det brukade uppstå en liflig täflan om att skrifva största antalet ord. Sedan följde en kon- trollerande diktamensskrifning. Så snart någon därunder skrefve ett ord orätt, måste denna elev upphöra med diktamensskrifningen och återtaga afskrifningen. Fröken Eugenia Laurin hade försökt att låta sina elever skrifva utan koncept. Första gången det tilläts, var det blott en af lär- jungarna, som vågade försöket, sedan hade det blifvit allt flere; nu skrefve de flesta utan koncept, och hvar och en åtminstone någon del af uppsatsen så. Uppsatsskrifningen gåfve nu bättre resul- tat, arbetet hade blifvit intensivare och omfattats med mera intresse än förut. Tal. brukade rätta de gröfsta felen hemma, det öfriga i samråd med eleverna. Fröken Matilda Widegren brukade vid uppsatsrättandet först med enkla öfverenskomna tecken i skrifböckerna angifva, hvar rättelser borde göres, och sedan låta eleverna själfva utföra dem. Följande lektion finge lärjungarna komma fram till katedern öch inför klassen uppge, hvilka anvisningar de ej förstått. Klassen finge därefter afgifva förslag till rättelser, och dessa diskuterades med lärarinnan, som fällde det afgörande utslaget. Tal. hade funnit, att illustrerande af uppsatser vore synner- ligen nyttigt. Brefskrifning borde öfvas mer än som vanligen skedde; svenskarna vore ju tyvärr kända som dåliga brefskrifvare. Brefven borde behandla någon bestämd uppgift, t. ex. uträttande af någon kommission (hyrande af en våning, några inköp e. d.). Eleverna borde äfven öfvas i att affatta annonser, orlofssedlar, ansökningar etc. samt lära sig att ifylla blanketter af olika slag. En del likartade uppgifter kunde äfven förekomma i samband med matematikundervisningen. Öfverläraren J. J. Dalström ville begagna tillfället att uttala sin glädje öfver att inledningsföredraget på nästan alla punkter i det närmaste öfverensstämde med de åsikter, till hvilka han under sin praktiska verksamhet kommit. Då inl. emellertid förklarat faA AAEASMEREZoo 276 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR. sig anse uppsatsämnena böra väljas så, att eleven kände sig ställd inför en svår och fordrande uppgift, förmodade tal., att detta yttrande afsåge undervisningen på gymnasialstadiet. På de lägre stadierna finge man nog vara försiktig i sina anspråk, om lär- jungarnas mod och tillförsikt skulle kunna bibehållas. Gränsen för hvad man med rätta borde fordra kunde så lätt öfverskridas. Man hade nog ganska mycket försyndat sig därutinnan, att man ställt anspråken för högt. Det hade också ofta visat sig, att resultaten af ett dylikt tillvägagående blifvit skäligen små. Klokast vore nog att sätta anspråken inom mycket rimliga gränser, helst eleverna under skrifningen äfven hade att ägna icke så liten uppmärksam- het åt både rätt- och välskrifning. Beträffande korrigeringen ville tal. kraftigt understryka den meningen, att denna borde ske under samarbete mellan lärare och lärjungar och därför helst försiggå under lärjungens ögon. En mångårig erfarenhet hade visat, att detta arbetssätt med till- fredsställande resultat kunde användas för både rättskrifnings- och uppsatsöfningar. Med afseende på de sistnämnda öfningarna borde man städse äfven med åsidosättande af egna tycken om bästa uttrycksformerna tolerera allt, som på något sätt kunde försvaras, och sålunda inskränka korrigeringen till de uppenbara felaktigheterna. Rektor S. Almquist ville med anledning af hvad som under diskussionen framkommit supplera sin framställning i några punk- ter. Om ett barn ej kan bokstafvera ett ord, som det nyss af- skrifvit, så är detta intet bevis mot afskrifningens nytta. För att få full förtrolighet med ett ords stafning måste barnet ha skrifvit det icke en gång, utan säkert 100 gånger. Det som skall ge färdighet i rättstafning är för öfrigt skrifning, icke ensamt af- skrifning — den metoden skulle bli odrägligt enformig och tråkig, därför också omöjlig —, skrifning, använd på alla möjliga sätt, men ej som blott öfning, utan för något själfständigt ändamåls skull. Rättstafningsöfningarnas mål skall vara att kunna stafva vanliga ord. Det är ett onödigt och orimligt pedanteri att vilja inlära alla språkets ord, äfven sådana, som knappt någon i lifvet kommer att i skrift använda. För sådanas stafning, om de någon gång behöfvas, har man ju ordlistor, och man skall redan i skolan vänja sig att i osäkra fall ta till ordlistan och icke »gissa». En »svår» uppgift är berättigad, då den sporrar till ansträng- ning af krafterna, äfven om uppgiften visar sig ej fullt tillfreds- ställande af lärjungen kunna lösas. Däremot duger den- natur- UNDERVISNINGEN I MODERSMÅLET. 277 ligtvis icke, om den är så svår, att den väcker modlöshet och misströstan. Vid uppsatsskrifningens första användande, då upp- märksamheten tages starkt i anspråk af stafning, kommatering o. s. v., måste uppgifterna naturligtvis vara ytterst lätta. — Det bör ofta förekomma, att lärjungarna själfva få välja ämnen. Men de böra på förhand rådgöra med läraren, de behöfva hans hjälp och kontroll både för val och formulering. Tal. hade mycket begagnat sättet att ta hem lärjungar för att enskildt med dem genomgå uppsatser eller, ännu hellre, för att i deras närvaro rätta dem. Då har man någon säkerhet för, att det betydliga arbetet med rättandet också i någon mån kom- mer lärjungarna till godo. Och de äro så tacksamma för sådant extra arbete af läraren — blott det ej tvingas på dem. Äfven den lärare, som mycket betungas med skripta, bör kunna ha tid att hvarje gång göra en sådan privat genomgång med någon lär- junge, som däraf särskildt kan vara i behof. Det är ett arbete, som rikligen lönar sig. Bokanmälan. Omrids af Geographien, nærmest udarbejdet til Brug ved Forelæsninger af Prof. E. Löffler. 2:den del. Kjöben- havn 1897. Att detta arbete ej är afsedt för den mera elementära geografi- undervisningen i skolorna, framgår redan af den på titelbladet meddelade upplysningen, att det hufvudsakligen är utarbetadt till begagnande vid föreläsningar. Innehållet är också i själfva verket af den art, att för dess uppfattande ovillkorligen erfordras en viss mogenhet. Lärjungar i skolornas högre klasser, som äro roade af geografi, skulle dock med fördel kunna använda prof. Löfflers arbete vid själfstudier eller till ferieläsning, ty det rikhaltiga geografiska stoff, som här är samladt, är ej blott särdeles väl valdt utan äfven ordnadt på ett både lättfattligt och instruktivt sätt. Äfven för dem, som undervisa i geografi, bör boken kunna blifva en god vägledning, ty förf, äger den för en lärare ovärderliga förmågan att kunna klart framhålla det väsentliga i företeelserna och att på ett öfverskådligt sätt omkring detta gruppera mindre viktiga fakta. 278 BOKANMÄLAN. Innehållet i denna andra del af prof. Löfflers arbete, som omfattar Europa, röjer i alla afseenden den höga ståndpunkt han som bekant intager bland de vetenskapsmän, som arbeta på detta område. Man finner naturligtvis här de nyaste resultaten af den moderna geografiska forskningen samt ett mycket mångsidigt material, som öfverallt röjer författarens stora beläsenhet. Till de framstående egenskaper, som känneteckna detta arbete, måste vi äfven räkna den förträffliga stilen. Den är ledig, logisk och konse- kvent och har utan tvifvel i ej ringa mån bidragit till att gifva prof. Löfflers bok den framskjutna plats den intager bland de geografiska läroböcker, som hittills utgifvits i de skandinaviska länderna. För öfrigt har boken åtskilliga nyheter af värde att uppvisa. Så har bland annat den politiska geografien fått afstå en betydlig del af det utrymme, den vanligen brukar intaga i läroböckerna, till förmån för den fysiska, som allt mera träder i förgrunden vid geografiundervisningen. Dessutom äro redogörelserna för de olika ländernas kultur ovanligt mångsidiga och sakrika. Förf, redogör ej blott för religiösa förhållanden och folkupplysning, han lämnar också visserligen kortfattade men intressanta och lärorika öfver- sikter af hvarje lands historiska utveckling och påvisar, där det varit möjligt, i hvad fall den satt sin stämpel på det moderna kulturlifvet och nationalkaraktären. Här uppräknas ej blott fakta, de ställas i ett sådant förhållande till hvarandra, att de blifva af verkligt instruktiv betydelse. Att t. ex. en viss grad af barbari ännu måste vidlåda ryssarna kan man lätt fatta, då man får veta, att så mycket af den gamla råheten och rättslösheten — ett minne från tartarernas herravälde — ännu fanns kvar i Ryssland på Peter den stores tid, att ihjäl- slagna människor hittades alla morgnar på Moskwas gator. Eller — för att taga ett annat exempel bland de många förf, fram- ställer för sina läsare — huru lätt förklarlig blir ej den sega konservatismen i det engelska nationallynnet genom det af förf, påpekade faktum, att engelsmännen i mer än två århundraden varit nödsakade att kämpa en hård kamp för bevarandet af sin nationalitet och sitt språk. Förf, upplyser, att ända till 1385 härskade franskan i de engelska skolorna och att det först 1483 försvann från parlamentet. Att språket ej kunnat helt och hållet befria sig från de främmande tillsatserna förefaller helt naturligt, när man hör detta. Hvad som dessutom ger detta arbete ett företräde framför de flesta andra geografiska läroböcker äro de synnerligen sakrika BOKANMÄLAN. 279 framställningarna af de olika ländernas geologiska bildningshistoria. Med stor tillfredsställelse finner man på några ställen, t. ex. vid skildringen af Danmark, att det klart framgår ur dessa geologiska öfversikter, hurusom ej blott landskapets karaktär, utan ock landets produkter och i sista hand människolifvet stå i det intimaste för- hållande till jordmånens beskaffenhet. Men detta sammanhang mellan orsak och verkan framträder tyvärr endast på några få ställen på ett i ögonen fallande sätt. Det borde dock vara en hufvuduppgift för den geologiska geografien att påvisa denna öfver- ensstämmelse mellan jordmån och landskapsformer. Kanske kan den ej påvisas öfverallt, vi antaga att så är fallet, men voreen sådan anknytning mellan de olika geologiska och geografiska fakta möjlig, skulle det vara af största betydelse för geografiundervis- ningen. — Vi skulle vilja tillägga, att det erfordras ej obetydlig förkunskap i geologi för att förstå de geologiska öfversikterna. — Till dessas belysning äro åtskilliga smärre geologiska kartor införda i texten. Vidare vilja vi nämna, att förf, ej börjat sitt arbete med en skildring af sitt eget land, utan af Ryssland. Därefter kommer turen till Skandinaviska halfen och först i tredje rummet till Dan- mark. Sverige och Norge hafva, synes det oss, erhållit en väl knapphändig beskrifning, då ju meningen är, att detta arbete skall användas i vårt grannland Danmark. De hafva dessutom — lik- som för öfrigt flere andra länder -—• blifvit behandlade som en geografisk enhet. Möjligen hafva de geografiska förhållandena härigenom blifvit mera öfverskådliga, men oss förefaller det, som hade hvarje land därigenom förlorat åtskilligt af sin individualitet. Vi kunna ej underlåta att göra ännu några anmärkningar, ehuru vi göra det med en viss tvekan, då det gäller ett arbete af en sådan auktoritet på det geografiska området som prof. Löffler. Så t. ex. förekomma här omfattande öfversikter före de mera detaljerade skildringarna af de olika delarna af ett område. Först finner man en öfversikt öfver Europa i dess helhet, sedan en öfver mellersta och en öfver södra Europa. Som boken är afsedd för mera, mogna läsare, är det ju ej af någon betydelse, att vissa förkunskaper behöfvas för att kunna draga nytta af sådana sammanfattningar, men de föranleda ju till onödiga upprepningar af det redan sagda vid redogörelsen för de särskilda länderna, där dessutom en del af de fakta, som upptagas i de stora öfversikterna, skulle vara på sin plats för att gifva skildringarna större fyllighet. Dessa öfversikter äro i och för sig alldeles förträffliga, vi hänvisa särskildt till skildringen af den allmänna landskapskaraktären i Sydeuropa, men 280 BOKANMÄLAN. det oaktadt anse vi, att det vore bättre att börja med en helt kort öfversikt och att först efter den speciella skildringen af ett område göra en sammanfattning af det sagda. En annan sak, som väckt vår förvåning, är att så få hel- gjutna bilder af egendomliga landskaptstyper, såsom hedar, torf- mossar, klitter m. m., förekomma här. Sådana skildringar saknas ej alldeles, men enligt vår åsikt borde de vara talrikare. Af klimatets inflytande på steppen finnes på ett ställe en särdeles målande beskrifning, men dess vegetation och dess djurvärld äro ej skildrade på samma gång, utan först något längre fram i boken. Hvarför ej förena dessa så nära hvarandra stående före- teelser till en helgjuten bild, så mycket hellre som erfarenheten visar, att de beskrifningar, som framkalla en åskådlig bild för vår fantasi, lättare stanna i minnet än andra. En ännu märkligare tudelning förekommer vid skildringen af Schweiz. En helt kort redogörelse för detta lands politiska förhållanden, dess befolkning och näringar finnes på ett ställe (sid. 169), en redogörelse för Alperna på ett annat ställe (sid. 218). Någon verklig bild af lifvet i det intressanta lilla berglandet är det ju ej möjligt att på detta sätt åstadkomma. Möjligen anser förf., att dylika skildringar ej höra till ett arbete, endast afsedt för vuxna, men enligt vår mening skulle dock sådana öka bokens värde. Äfven viktiga kulturväxter och de djur, hvilka gifva en karakteristisk prägel åt ett visst geografiskt område, borde hafva erhållit mera omfattande beskrif- ningar, än hvad här är fallet. Vi hafva vågat oss fram med denna anmärkning, ehuru förf, ej blott förutsett, att en sådan invändning skulle kunna göras, utan äfven gifvit ett slags svar därpå. Han säger nämligen i sitt företal att: »vistnok vilde både Historikeren og Naturforskeren på flere Puncter önske Mere, end Geographen finder Anledning til at medtage i en Universal- geographi». För vår del känna vi oss fullt tillfredsställda å den förres vägnar med det mått af upplysningar förf, lämnat, men ej å den senares, ty det naturhistoriska elementet har onekligen blifvit något styfmoderligt behandladt. Att prof. Löfflers arbete är af stor betydelse för alla, som äro intresserade af geografiska studier, hoppas vi att många skola själfva försäkra sig om. Gedigenheten af det vetenskapliga inne- hållet, de sakrika kulturskildringarna och det högst talangfulla och instruktiva sätt, hvarpå materialet är behandladt, gifva det ett i alla afseenden högt värde. G. I. BOKANMÄLAN. 281 Svenska kulturbilder ur 16- och 1700-talens historia. Populära föredrag af Ellen Fries. Efter författarens död utgifna af Lydia Wahlström. Att Ellen Fries var en varm vän af våra fosterländska minnen och en flitig skriftställarinna, därom vittnar den ej obe- tydliga samling kulturhistoriska och biografiska arbeten, som på jämförelsevis få år flutit ur hennes penna. Efter hennes död har fröken Lydia Wahlström med fin uppfattning af författarinnans plan ordnat och utgifvit ett af henne efterlämnadt • manuskript till ännu ett arbete, det här föreliggande, som under slutet af före- gående år öfverlämnades åt allmänheten. Genom att foga denna länk till den kedja af svenska kultur- bilder, vi förut äga af hennes hand, har Ellen Fries gjort både lärare i historia och alla andra, som äro intresserade af historisk läsning, en verklig tjänst. Det omväxlande och rikhaltiga historiska material, som man finner i detta såväl som i hennes öfriga arbeten, skulle ej utan stort besvär vara tillgängligt för andra än dem, som speciellt ägna sig åt historiska studier. Då man dessutom betänker, huru få och ofullständiga förarbetena på det kultur- historiska området ännu äro, måste man känna sig så mycket mera tacksam mot den alltför tidigt bortgångna författarinnan, som med flit och möda ur många olika och ofta svåråtkomliga källor samlat en mängd spridda fakta, förenat dem till helgjutna bilder och utgifvit dem i populära skrifter, som äro lätt till- gängliga för alla vänner af vår historia. Den åhörarkrets, för hvilken de här samlade föreläsningarna ursprungligen voro utarbetade, bestod till det mesta af lärare och lärarinnor, och till hjälp vid undervisning i historia och till själf- studier för lärjungar i skolornas högre klasser och fortsättnings- kurser tyckas skildringarna hufvudsakligen vara ämnade. De mot- svara också förträffligt dessa ändamål. Synnerligen lämpliga synas de oss för seminarier och andra fortsättningsskolor, där man numera, sedan man börjat få ögonen öppna för det faktum, att ett folks kulturella utveckling kanske är den viktigaste delen af deras historia, ej kan eller får nöja sig med mer eller mindre kortfattade, mer eller mindre schematiska läroböcker eller kompen- dier. Hittills har ej sällan bristen på lämplig litteratur hindrat oss att taga reda på denna sida af vår historia, och det är därför så mycket mera glädjande, att arbeten sådana som det nu före- liggande blifva tillgängliga för vår studerande ungdom. Hvad som ökar dessa kulturbilders pedagogiska användbarhet är, att framställningssättet röjer en person, som är van att själf undervisa 282 BOKANMÄLAN. i historia och som vet, hvilka fakta tarfva förklaring och hvilka som uppfattas utan någon sådan. Innehållet är i hög grad omväxlande. Det förekommer redo- görelser för riksdagar, för rådssammanträden, för politiken under stormaktstiden, för diplomatiska förhandlingar, för uppfostran under olika tidehvarf, för hemlifvet under 1700-talet samt en och annan öfversikt af hela tidehvarf m. m. Särdeles nyttiga och använd- bara till pedagogiska ändamål anse vi de förträffliga framställ- ningarna af riksdagar, rådssammanträden, fredsunderhandlingar och fredsslut. De flesta lärjungar i våra skolor äga vanligen endast en helt ytlig uppfattning af dessa begrepp; endast ett fåtal förstår den verkliga innebörden af de vanliga historiska termer, med hvilka de dagligen röra sig. Det är därför af stort värde att hafva stycken sådana som dessa att sätta i händerna på de unga, hvilka behöfva konkreta och åskådliga skildringar, om de skola kunna förvärfva sig en historisk kunskap, som kan blifva af verklig nytta för lifvet. De riksdagar, som här skildras, — af åren 1650, 1738, 1756 och 1789 — äro särdeles väl valda, ty de för de olika historiska perioderna karakteristiska sidorna äro just vid dessa riks- dagar skarpt framträdande. Det är skada, att en redogörelse för någon af riksdagarna under Karl XI:s tid ej äfven fått plats här, ty det är både lärorikt och intressant att se, huru ödmjukt underdåniga de sedermera under frihetstiden så maktlystna och bråkiga ständerna kunde vara på den tid, då åsikten om den absoluta furstemaktens gudomliga ursprung var på modet. Framställningarna af riksdagarna äro för öfrigt mycket mång- sidiga, och man får en god inblick i det vidlyftiga maskineri, som erfordrades för att sätta de fyra riksdagshjulen i gång. Här finnas äfven smärre biografiska skizzer, så att man får göra bekant- skap med de mera framstående personligheterna inom de olika stånden. Karakteristiska anekdoter, hvilka äro af betydelse för uppfatt- ningen af de ledande personernas skaplynne och de politiska förvecklingarna, ge lif och färg åt skildringarna. De rent kulturhistoriska uppsatserna väcka kanske mera in- tresse än de historiska. Möjligen bidrager härtill den omständig- heten, att deras innehåll är mindre kändt. Särdeles underhållande och instruktiva äro bland andra de stycken, som handla om »Uppfostran på i6co-talet», om »Vetenskapsakademiens instiftelse», och »Från 1700-talets hemlif». De innehålla förträffliga fram- ställningar af olika perioders skaplynne och seder samt äro rika på pikanta smådrag, som ej sällan bättre än de stora händelserna BOKANMÄLAN. 283 inviga oss i förflutna tiders lif och åskådningssätt. Med god smak och säker takt har förf, här valt just sådana exempel, som äro väl ägnade att bäst och sannast belysa det ämne hon tagit till behandling. Författarinnans kärlek till vår gamla kultur skimrar öfverallt igenom framställningen, och en fosterländsk stämning, som med- delar sig åt läsaren, hvilar öfver skildringarna. Såväl därigenom som genom det instruktiva i innehållet skall boken utan tvifvel blifva en välkommen tillökning i våra fortsättningsskolors bibliotek och en värdefull insats i vår historiska litteratur. G. H. Anteckningsbok vid uppsatsgranskning, ut- gifven af Susy Silfverbrand. Ett utmärkande drag för den moderna undervisningen i upp- satsskrifning är, att eleverna väsentligen själfva — efter marginal- anvisningar af läraren — få utföra rättelserna. Detta tillvägagångs- sätt betecknar helt säkert ett stort framsteg. Elevernas själfverk- samhet tages nämligen nu i en helt annan grad i anspråk än förr, då lärjungen knappast behöfde göra annat än räkna »bockarna» och därmed likställda »farliga» fel samt granska betyget i en af läraren färdigrättad uppsats. Ehuru man genom anlitandet af ofvannämnda rationella metod, som å lärarens sida kräfver ett omsorgsfullt fördt proto- koll, bör kunna uppnå ett ganska godt resultat, märker man ofta med förvåning, huru lätt minnet af de gifna anvisningarna för- flyktigas och huru därför upprepningar af desamma måste göras i uppsatsböckerna. Det är denna brist fröken Silfverbrand vill söka i någon mån afhjälpa genom sin bok. För bokens användning finnas i företalet några kortfattade anvisningar. —■ Önskligt hade kanske varit, att dessa gifvits med större utförlighet. Meningen är naturligtvis icke, att boken skall användas i kakografiskt syfte, utan att eleverna skola få tillfälle att göra ordnade anteckningar efter iakttagelser ur såväl egna som kamraternas uppsatser, möjligen belysta af citat från klassiska och moderna författare. Ett lyckadt grepp af utgifvarinnan synes det vara, att hon inledt boken med en förteckning öfver allmänt gängse rättelse- tecken. Godt vore, om någon enhetlighet i det afseendet kunde åstadkommas, ty det är ingen småsak för en elev att vid ombyte af lärare eller läroanstalt sätta sig in i en ny serie rättelsetecken 284 BOKANMÄLAN. Hvad de af fröken S. föreslagna tecknen beträffar, så skulle man möjligen kunna anmärka, att de mera genomgående kunnat ansluta sig till korrekturtecknen. Bland rubrikerna till de särskilda afdelningarna vill undertecknad såsom särskildt lämpliga och väl behöfliga framhålla: punkt 6, Meningsbildning och satsbildning, punkt 7, Ord- och satsföljd, samt punkt 8, Konstruktion. Afdelning 15, som afser skiljetecken, skulle mången anse obehöflig, då ju våra grammatiker innehålla utförliga regler i detta afseende. Men då man vet, dels hvilken oändlig variation, som råder i interpunktionsvag, och dels huru många fall, som ej kunna inordnas under allmänna regler, så torde det ej vara olämpligt att i anteckningsboken ägna en afdelning åt den vid läroverket antagna interpunktionen. I slutet af boken förekomma några afdelningar utan rubriker, afsedda att eventuellt förses med sådana af läraren. M. L. Gagner. Meddelanden från Sveriges högre flickskolor och samskolor. Avesta elementarskola. Fil. stud. J. A. Ros, under 3 år lärare vid skolan, har på egen begäran afgått och fått anställning vid Trollhättans sam- skola. Fil. kand. F. A. Sjöman har anställts som lärare. Borlänge samskola. Fil. dr Gösta Setterberg har i år efterträdt fil. kand. Livius Stenbeck som föreståndare vid skolan. Fröken Edith Sandberg, utex. från Nya lärarinneseminarium, har efterträdt fröken Mina Holmgren som lärarinna. Vid undervisningen i Gamla Testamentets historia i klasserna 1 och 3 har den förändring vidtagits, att hektograferade utdrag ur W. H. Bennett and W. F. Adeney, The Bible story, retold for young people användas i stället för Norléen och Lundgren, Biblisk historia för folkskolan, som förut följts. Katekesläsningen har borttagits ur förberedande afd. Meningen är att så småningom ändra kurserna i naturkunnighet så, att endast djurtyperna läsas i de tre lägre klasserna. På det sättet bör kursen kunna vara afslutad i dessa klasser, så att man får två år till att läsa en sammanhängande kurs i systematik. Vid undervisningen i tyska, klass 1 samt delvis klass 2, och i engelska, klass 4, har åskådningsmetoden införts. MEDDELANDEN FRÄN SVERIGES HÖGRE FLICKSKOLOR OCH SAMSKOLOR. 285 Elementarläroverket för flickor i Borås. Vid höstterminens slut läm- nade handarbetslärarinnan fröken Thecla Olsson sin befattning vid läroverket för att bilda eget hem. Till hennes efterträdarinna har fröken Sigrid Neuman blifvit antagen. Eksjö läroverk för flickor. Handarbetslärarinnan fröken Astrid Stjern- spetz lämnade skolan vid sistl. läsårs slut för att träda i äktenskap. I hennes ställe har anställts fröken Ellen Rahm. Falkenbergs elementarskola. Vid förra vårterminens slut afgick från skolan lärarinnan i tyska språket fröken Alma Dominick, som i tre år varit anställd vid läroverket. Till hennes efterträdarinna utsågs af styrelsen fröken Maria Ahlmann, utex. från Privata lärarinneseminarium i Stockholm. Filipstads elementarläroverk för flickor. Föreståndarinnebefattningen har öfvertagits af fröken Ester Sjögren, utex. från Högre lärarinneseminarium. Skolans förra föreståndarinna, fröken Alma Rundberg, kvarstår såsom fast lärarinna. Af de öfriga fasta lärarinnorna lämnade två sina befattningar vid sistl. vårtermins slut, näml. fröken Maria von Zweigbergk, som nu är före- ståndarinna vid Norrtälje elementarläroverk för flickor, samt fröken Hilda Wenström, som upprätthåller ett vikariat vid Karlstads elementarläroverk för flickor. Fr. o. m. detta läsår är till fast lärarinna antagen fröken Anna Land- gren, utex. från Högre lärarinneseminariets 4:e afdelning. Gunnaröds privata elementarskola. Fil. kand. Gösta Montelin har af- gått från skolan för att fortsätta sina studier i Lund. I hans ställe har an- tagits såsom lärare vid skolan fil. kand. Mathias Borg, hvilken förut i 3 år innehaft plats vid Fridhems folkhögskola i Svalöf. Dessutom biträder sonen till ägaren af skolan, Gustaf Lindeil, hvilken i vår aflade studentexamen, vid undervisningen i de två lägre klasserna. Göteborgs högre samskola. Fr. o. m. innevarande läsår hafva följande lärarinnor och lärare anställts vid skolan: fröken Hildur Brobäck, förut lära- rinna vid Sigrid Rudebecks elementarskola för flickor, fröken Clara Cavallin, förut lärarinna vid Kristianstads läroverk för flickor, fil. kand, fröken Gunhild Lalin, fröken Märta Ambrosius, förut lärarinna vid Privata elementarläroverket för flickor, och fil. kand. Gustaf Hellsten. Mathilda Halls skola för flickor i Göteborg. Under november månad anordnas för elever i fortsättningsklassen (kl. IX) en sjukvårdskurs med 2 timmars daglig undervisning. Ledarinna är fröken Sally Peterson, f. d. in- struktionssköterska vid Sofiahemmet. Kursen kommer, enligt fröken Petersons prospekt, att omfatta: Vårdarinnans förpliktelser; sjukrummet; iakttagelser; sjukskötsel; ren- göring af sjukrum m. m. vid smittosamma sjukdomar; anläggande af förband; barnavård och barnsjukvård; kvinnlig hygien. Undervisningen åskådliggöres genom alla slags sjukvårdsartiklar, säng m. m. Eva Rodhes praktiska arbetsskola i Göteborg. Lärarinnan Emma Kroger, som haft fast anställning vid skolan från och med höstterminen 1885 och där tjänstgjort i Handarbetsklassen (motsvarande öfversta afdelningen af 286 MEDDELANDEN FRÅN SVERIGES HÖGRE FLICKSKOLOR OCH SAMSKOLOR. en Kindergarten) samt dessutom haft tyska talöfningar i flera klasser, har un- der sommaren aflidit, och i hennes ställe har såsom fast lärarinna i hand- arbetsklassen anställts fröken Aina Thorburn, som genomgått kurs i Pestalozzi- Fröbelhaus i Berlin. Fröken Emma Kroger var född i Kiel 1841, erhöll där sin utbildning och flyttade öfver till Sverige 1885; hon utmärkte sig genom ett aldrig slapp- nande intresse för sitt kall och sina lärjungar och ett ifrigt bemödande att fylla sin plikt, och då härtill kom ett oföränderligen gladt lynne samt en red- bar och trofast karakter, är hon uppriktigt saknad af föreståndarinna, kam- rater och lärjungar och lämnar ett stort tomrum efter sig i skolan. Hernösands elementarläroverk för flickor. Vid slutet af sistl. vårter- min afgick fröken Emma Westerström från sin befattning som fast lärarinna, vid läroverkets lägre klasser för att tillträda plats som lärarinna vid den med seminariet i Haparanda förenade öfningsskolan. I hennes ställe har vid läroverket anställts fröken Anna Johansson, utex. från folkskolelärarinneseminariet i Kalmar. Västra elementarläroverket för flickor i Jönköping. Vid sistl. läsårs slut afgingo tre af skolans lärarinnor, nämligen fröknarna Ella Beskow, Hilda Makinson och Sara Lönroth. I deras ställe hafva anställts fröken Elin Olden- burg, utex. från Högre lärarinneseminarium, och fröknarna Hildur Lundberg och Ester Montelin, båda utex. från Privata lärarinneseminarium i Stockholm. Inom skolan har den förändringen vidtagits, att fr. o. m. detta läsårs början en tredje förberedande klass har bildats. Därjämte har franska språket utbytts mot det tyska såsom grundläggande språk. Karlskrona högre läroverk för flickor. Fröknarna Maria Norrman och Ruth Svedberg hafva lämnat läroverket för att tillträda platser, den förra vid Läroverket för flickor i Uppsala, den senare vid Elementarläroverket för flickor i Växjö. Fröken Helfrid Lundborg åtnjuter under läsåret tjänstledighet, och som hennes vikarie är antagen fröken Molly Rudberg, som aflagt maturitets- och folkskolelärarinneexamen. Nyanställda lärarinnor äro: fröken Elin Jansson, utex. från Högre lä- rarinneseminarium, fröken Inga Thomée, utex. från Anna Sandströms semina- rium, samt fröken Sigrid Ström, utex. från Högre lärarinneseminariets hus- hållsskola. Köpings elementarläroverk för flickor. Till rektor vid läroverket an- togs vid förra läsårets början t. f. rektorn vid Köpings pedagogi M. P. Matt- son. Föreståndarinnebefattningen uppehälles sedan början af förra läsåret på förordnande af skolans lärarinna fröken Hedda Arosenius. Till fast lärarinna i matematik, naturlära och tyska från och med innevarande läsår är antagen vik. lärarinnan vid läroverket fröken Jeanna Amanda (Nanna) Lundh. Lidköpings elementarläroverk för flickor. Till föreståndarinna har an- tagits fröken Maria Eriksson, som genomgått Högre lärarinneseminarium och de senaste fem ären tjänstgjort som lärarinna vid Östermalms högre läroanstalt för flickor. Vid sistl. läsårs slut lämnade fröken Ingrid Nylander sin befattning som lärarinna i förberedande skolan för att genomgå Skara folkskolelärarinnesemi- MEDDELANDEN FRÅN SVERIGES HÖGRE FLICKSKOLOR OCH SAMSKOLOR. 287 narium. I hennes ställe har antagits fröken Anna Bogren, utex. från Nya småskolelärarinneseminarium i Skara. För att anskaffa medel till grundläggande af ett lärjungebibliotek hölls under höstterminen en skolfest, som lämnade i behållning 91 kr. Därjämte hafva stadsfullmäktige godhetsfullt till bibliotekskassan anslagit 25 kr. Efter vårterminens slut företogs med 10 elever ur kl. VII, V och IV en skolresa på 9 dagar uppåt Värmlands och Dalarnes bergslag. Lindesbergs samskola. Sistl. läsår afgingo från skolan dess före- ståndarinna fröken Charlotte Krabbe samt lärarinnorna fröken Helga Malm- ström och fröken Anna Möller. Såsom föreståndarinna har antagits fröken Agnes Zetterström, förut lärarinna vid Vänersborgs elementarskola för flickor, och såsom lärarinna fröken Anna Nordström, utex. från fröken Anna Sand- ströms seminarium. Såsom handarbetslärarinna har anställts fröken Judith Fernblad, som genomgått fröken Lundins kurs. Linköpings elementarläroverk för flickor. Vid höstterminens början befanns lärjungeantalet hafva stigit så betydligt, att delning af klasser måste företagas och ytterligare en lärarinna anställas. Till fast lärarinna antogs fröken Hilda Strandell, utex. från Högre lärarinneseminarium 1900. Lysekils samskola. I stället för fröken E. Mattsson, som på grund af sjukdom erhållit tjänstledighet under innevarande läsår, har anställts fröken A. Mattsson, senast tjänstgörande som lärarinna vid högre flickskola i Göteborg. Nora elementarskola för flickor. Skolans föreståndarinna fröken E. Fröström har erhållit tjänstledighet under pågående läsår, och t. f. rektor Bill- mansson har öfvertagit föreståndarskapet under samma tid. Fröken Luiza Flodman har förordnats att uppehålla föreståndarinnans undervisningsskyldighet. Ronneby samskola. Vid sistl. vårtermins slut afgick fröken Luiza Flodman från sin lärarinnebefattning vid härvarande samskola för att tillträda liknande befattning vid Nora elementarläroverk för flickor. 1 hennes ställe har till lärarinna antagits fröken Ester Lindström, i år utex. från Högre lärarinne- seminarium i Stockholm. Elementarläroverket för flickor i Sala. Franskan som begynnelsespråk har utbytts mot tyskan, som inträder i kl. II (4:e årskursen). Saltsjöbadens samskola. Vid sistl. vårtermins slut afgingo från skolan lärarinnorna fröken Ruth Philip och fröken Elsa Hammarsten. Den förras plats har fröken Malin Geijer erhållit, och den senares tjänstgöring har delats mellan fröknarna Anna Hammarstedt och Olga Widfond. Under förliden hösttermin hölls ett föräldramöte, hvarvid på deltagarnas önskan hufvudsakligen fordringarna i utanläsning vid kristendomsundervisningen samt skolans öfningsämnen diskuterades. Önskningar framställdes om möjligast minimala fordringar vid utanläsning i katekes, om gymnastikundervisning minst en kvart hvarje dag och om antagande af en mer praktisk metod vid under- visningen i träslöjd. Sköfde läroverk för flickor. Med utgången af sistl. läsår afgingo från läroverket teckningslärarinnan fröken Charlotte Levverentz, som tjänstgjort vid läroverket sedan dess grundläggning, samt fröken Brita Wallerstedt, hvilken 288 MEDDELANDEN FRÅN SVERIGES HÖGRE FLICKSKOLOR OCH SAMSKOLOR. som fast lärarinna haft anställning vid $ olan under det gångna läsåret. Till fasta lärarinnor fr. o. m. innevarande läsår äro antagna fröknarna Carin Fehrnborg, Gunhild Petri och Märtha Grönvall. Fröken Fehrnborg är utexaminerad från Högre lärarinneseminarium, har under längre tid idkat språkstudier utomlands, särskildt i franska och engelska språken, samt under de sista läsåren skött föreståndarinnebefattningen vid Bollnäs samskola. Fröken Petri är utexaminerad från Högre lärarinneseminarium, har ge- nomgått samma läroanstalts fjärde afdelning för utbildande af facklärarinnor samt tjänstgjort vid högre flickskola. Fröken Grönvall är utexaminerad från Tekniska skolans högre konst- industriella afdelning och har med innevarande läsår börjat sin verksamhet som lärarinna. Milowska skolan i Sköfde. Om denna skola, som nu upphört med sin verksamhet, skrifver en meddelare till oss följande: Med vårterminen afslutade fröken Cissy Milow sin framgångsrika verk- samhet såsom skolföreståndarinna. Hon grundade år 1887 sin skola med ett fåtal lärjungar. I det Milowska hemmet mottogs ett begränsadt antal helpen- sionärer. Under det förflutna läsåret räknade skolan 46 elever, och under- visningen sköttes af fröken Milow med biträde af 12 lärarinnor och 2 lärare. Hennes skola har i utveckling hållit jämna steg med våra bästa högre läroverk för kvinnlig ungdom. Utan anslag från stat eller kommun, har det för fröken Milow endast genom att offra sina ferier åt träget litterärt arbete varit möjligt att uppnå detta resultat. Skolan var försedd med riklig undervisningsmateriel, och de välordnade klassrummen voro prydda med vackra reproduktioner och bilder, minnen från föreståndarinnans utrikes resor och vittnande om hennes mångsidiga bildning. Jämte all den omtanke och möda ledningen af skolan medfört, har fröken Milow själf undervisat ända till 30 timmar i veckan. Det litterära arbetet under ferierna har emellertid växt ut och har nu blifvit af den betydenhet, att fröken Milow sett sig nödsakad att nedlägga sin pedagogiska verksamhet. Den 31 sistlidne maj ägde den högtidliga sista terminsafslutningen rum. Till text för sitt afskedstal hade hon valt Topelii vackra ord: »Mitt land! I dina söners vakt, I dina unga hjärtans makt Har Herren all din framtid lagt , hvilka under ett af de första åren af hennes verksamhet textats af några af hennes dåvarande elever och sedan blifvit skolans motto. På aftonen gafs för den afhållna och högt värderade föreståndarinnan af hennes lärarekår och vänner en afskeds- och tacksam hetsfest. Uddevalla elementarläroverk för flickor. Vid förra vårterminens slut afgingo från skolan fröken Elin Oldenburg för att tillträda anställning vid Jön- köpings västra elementarläroverk för flickor och lärarinnan i huslig ekonomi fröken Sigrid Unger för att träda i äktenskap. De hafva ersatts af fröken Elsa Lundeli, i våras utex. från Högre lärarinneseminarium, och fröken Sigrid Bosæus, utex. från Uppsala fackskola för huslig ekonomi. På C. W. K. GLEENUPS i Lund förlag har utkommit: Exempelsamling till inöfvande ar Allmänna satsläran oe oc Skiljetecknens bruk af CARL REBBE och WALTER FISCHER Lärov. adj. v. Lärov. adj. Pris inb. 65 öre. (G. A. M. 85981) Lärobok i geometri af Anna Rönström (Föreståndarinna vid H. Elementarskolan i Lund för flickor) sändes gratis till de lärare i ämnet, hvilka önska taga närmare kännedom om boken. C. W. K, Gleerups förlag, Lund. På C. W, K. GLEERUPS i Lund förlag har i bokhandeln ut kommit: Sveriges Flora (Fanerogamerna) Utgifven af Med biträde af -C. J. J/euman, Fr. J.hlfvengren, Rektor, fil. 3:r. fil. T):r. Pris: inb. 6 kr. »—• — — Som arbetet på ett synnerligen tillfredsställande sätt fyller ett verlcligt behof, äro utgifvaren öch hans utmärkte medhjälpare förtjänta af stor tacksamhet från deras sida, hvilka ha sig anförtrodd undervisningen i botanik vid våra läroverk.» Tidning för Sveriges Läroverk. E—— Ny aste —1 Skol-Litteratur På P. A. Norstedt & Söners förlag hafva nyss utkommit: LÄSTA B ELLER, af Carl Eastman. LÄSLÄRA, af Carl Eastman. Pris för lästabellerna, 36 stycken uppfodrade parvis på 18 pappskifvor, 12 kr., läsläran inberäknad. sLäsläran, ensam för öre. om den köpes sig, kostar 35 LÄROBOK 1 PEDAGOGIK för folkskolelärare- och folkskolelärarinnesemina- rier, af Sven Lundqvist. Pris: häft. 1: 10; inb. 1: 50. BILDER UR PEDAGO- GIKENS HISTORIA af Fredr. Lundgren I. Pris: 2: 25. SVENSK LITTERATURHI- STORIA i kort samman- drag för flickskolor, af Ida Sondén. Pris: häft. 60 öre; inb. 80 öre. HISTORISKA DIKTER ur den svenska litteraturen, för skolan utg. af E. G. Lundqvist. Pris: häft. 1: 75; inb. 2: 25. FRANSK LÄSEBOK för ny- begynnare af Alma Schre- velius. 3:dje omarbetade upplagan. Pris: inb. 1: 75. LA ROCHE AUX MOU- ETTES par Jules San- deau. Förkortad upplaga med anmärkningar af J. Falk. (P. A. Norstedt & Söners skolbibliotek, ser. II, franska författare, N:r 8.) Pris: inb. 1: 10. ENGELSK SKOLGRAMMA- TIK, af N. A. Mathesms. 8:e öfversedda upplagan. Pris inb. 2 kr. STEREOMETRISKA RÄK- NE-EXEMPEL utgifna af Frans Nilsson. Pris: 40 öre. Inom kort utkommer: HANDBOK I SKOLTRÄD- GÅRDSSKÖTSEL för se- minarier och folkskolor, af J. A. Strandberg, med talrika bilder. (S. T. A. 110242) VERDANDI TIDSKRIFT FÖR . - UNGDOMENS MÅLSMÄN OCH VÄNNER UTGIFVARE: ANNA SANDSTRÖM 0. LARS HÖKERBERG ' MED BITRÄDE AF SIGFRID ALMQUIST, FRIDTJUV BERG OCH N. G. W. LAGERSTEDT TJUGONDE ÅRGÅNGEN 1902 SJETTE HÄFTET Häftets innehåll: Sid. En segsliten fråga. Afgångsskrifningarna i främmande lefvande språk. Af Oscar Dufvenberg __________________________________________________ 289 Religionsundervisning och barnpsykologi. Efter "The Pedagogical Seminary" 301 Till frågan om rättstående eller sned stil. Af Filip Holmqvist 309 Flickskolans situation för närvarande. Af Anna Sandström____________ 330 Skolen og Bøgerne. Af Andr. Sch. Steenberg__________________________ 335 Från Pedagogiska sällskapets i Stockholm förhandlingar: Moderna kraf på språkriktighet------------------------------------ 345 Meddelande från föreningen af lärarinnor och lärare vid Sveriges högre flickskolor och samskolor ________________________________________ 355 Inbjudning till 13:de allm. folkskolläraremötet -------------------- 356 Meddelanden från Sveriges högre flickskolor och samskolor ---------- 356 Årgångens titel och innehåll. STOCKHOLM LARS HÖKERBERGS FÖRLAG PRIS: för årgång kr.. 3: 75; för detta häfte 75 öre.. BÖCKER OCH TIDSKRIFTER insända till Verdandis redaktion. Böcker: Fryxells berättelser ur Svenska historien.Nationalupplaga. Häft. 90—106. P. A. Norstedt & Söners förlag. Vår tids vetande. Populärt framstäldt ur autentiska källor af Wilhelm. G-ranath. Häft. 1—3. Populärt vetenskapliga föreläsningar vid Göteborgs högskola. XVII. Filosofiska konturer af Allen Vannerus. Pris: 2 kr. Göteborg. Wettergren & Kerber. Svensk stilistik för högre allmänna läroverken af Gustaf Sjöberg och Gustaf Klingberg. Åttonde upplagan. P. A. Norstedt & Söners förlag. De romerska antikviteterna. Till de studerandes tjänst framställda af J. M. Sundén. Tredje och fjärde häft. Uppsala. W. Schultz förlag. Förklaring till Jesu bergspredikan. För skolor och vid själfstudier af T. F. Kylander. P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris: 65 öre. Kyrkoåret. Öfversiktlig framställning af Alexander Kydberg. Lund. Gleerupska Universitetsbokhandel. Om ungdomens sedliga uppfostran af doktor Ellen Sandelin. Albert Bonniers förlag. Pris: 1 krona. Sinnlighetens rätta plats och betydelse i personligheten af Fredrik Klavenes». Bemyndigad öfversättning af Hj. Nordin. P. A. Nor- stedt & Söners förlag. Skolans ögonsten af Fredrik Lundgren. P. A. Norstedt & Söners förlag. Målarkonstens historia i kort sammandrag af E. Wrangel. Lund C. W. K. Gleerups förlag. Praktisk räknebok af E. Carli, C. Rendahl, A. G- Wiklander. Första häftet. C. E. Fritzes k. hofbokhandel. Om åskådlighet vid den grundläggande räkneundervisningen af Klas Vinell. Pris 35 öre. Ordförteckning tiil Sallustii arbete om kriget mot Jugurta af J. E. Hylén. P. A. Norstedt & Söners förlag. Jultomten 1902 utg. af Srensk läraretidning. Pris: 25 öre. Barnbiblioteket Saga. 10—11. Svensk läraretidnings förlag. Sagas Julbok 1902. Svensk läraretidnings förlag. Pris: 40 öre. Tummeliten. Tidning för smått folk utg. af Svensk Läraretidning. Fågel blå. Tomtefars sagor och berättelser. ■ 5. Svensk läraretidnings förlag. Berättelse om det sjunde allmänna flickskolemötet Stockholm 1901 utg. af K. Nordlund. Meddelelser, om den udvidede Folkehøiskole i Askov for skole- aarene 1900 og 1901 samlede af Ludvig Schrøder. Tidskrifter: Vor Ungdom, udg. af H. Trier och P. Voss. 1902. Häft. 3—6. Tidskrift utg. af Pedagogiska föreningen i Finland, redigerad af V. T. Rosenqvist. 1902. Häft. 5—8. Dagny, utg. af Frédrikg Bremer-Förbundet. 1902. Häft. 9—19. Svensk läraretidning, utg. af E. Hammarlund. 1902. N:r 23—49. Højskolebladet, udg. af Konrad Jørgensen. Kolding 1902. N:r 22—49. Bog og Naal, Nordisk Tidsskrift for kvindelig Opdragelse og Undervis ning, red. af Th. Lang, Olaf Berg og A. Rönström. 1902. Juni— Nov. . En segsliten fråga. Afgångsskrifningarna i främmande lefvande språk. Frågor, som trotsa långvarig tid och ihärdigt arbete vid lös- ningen af desamma, förekomma på alla kulturområden, icke minst på det pedagogiska. Men hvad detta beträffar, kan man, då en fråga af nämnda beskaffenhet förekommer, vara förvissad om att den i de allra flesta fall rör språkundervisningen, antingen i dess helhet eller i någon enskildhet. I förstnämnda fall har ock det märkliga kunnat inträffa, att detaljen så att säga fått större be- tydelse än det hela, såsom förhållandet varit med frågan om latin- undervisningen, som för sin lösning kräft icke decennier utan sekler och väl knappast ännu kan sägas vara bragt ur tiden. Det är nu dock ej om denna, vi ämna tala, utan om en vida mera under- ordnad detaljfråga, hvarom dock ganska lifliga debatter både i tal och skrift förts så långt tillbaka som ända sedan 1880-talet, kan- hända ännu längre, och som ännu torde hafva långt till sin lös- ning, åtminstone om man för denna kommer att fortgå på samma sätt som förut. Frågan tyckes i och för sig egentligen vara en sådan, som endast angår fackmännen, men i själfva verket är den, djupare sedt,. af stort allmänt intresse, därför att vi i densamma ha så att säga i miniatyr språkundervisningsfrågan i dess helhet afspeglad i åtskilliga dess väsentliga drag. Samma svåra och in- vecklade, »segslitna» förhållanden, samma expansiva tendenser i förening med én oklar uppfattning och benägenhet för famlande halfmesyrer och framför allt en genomgående obenägenhet och oförmåga af en principiell uppfattning. Den fråga, vi åsyfta, gäller afgångsskrifningarna i främmande lefvande språk, särskildt beträffande de hjälpmedel, som där skola få användas. Saken har på senaste tiden debatterats både i Stockholms läraresällskap och äfven inom andra pedagogiskt in- tresserade kretsar. Den har äfven varit föremål för åtskilliga Vmlandi 1902. 19 290 EN SEGSLITEN FRÅGA. tidskriftsuppsatser, sä vidt vi hafva oss bekant, i slutet af 1880- och början af 1890-talet. Man har klagat öfver de mogna förklarade alumnernas dåliga kunskaper i lefvande språk, hvilket åter skulle bero på afgängstemats olämpliga beskaffenhet, och man har föreslagit åtskilliga sätt att afhjälpa dessa missförhållanden. Afgångstemat har påståtts vara alltför svårt*. Däraf äter har enligt en annan förf, i Ped. Tidskr. blifvit följden, »att en samvetsgrann lärare ej kan undgå att gifva sina elever en ganska fullständig grammatikkurs, och en sådan grammatikkurs i franska — för att nu hålla oss till detta språk — slukar, med därtill hörande extemporalier och skriföfningar, antagligen i allmänhet väl hälften af den åt språket anslagna tiden i skolan. Att den verkliga språkinsikten härpå blir lidande är gifvet nog; man lär för litet af språket och för mycket om detsamma; — —** Och dessa klagomål gälla dock för tiden 1875 — 95, dä grammatiker fingo användas i afgångsskrifningen. Efter det sistnämnda året böra de öfverklagade svårigheterna hafva tilltagit i betydligare grad. De medel, som föreslagits i de citerade uppsatserna, hafva varit dels att taga bort öfversättningsprofvet samt ersätta detsamma med en fri uppsats, dels att göra öfversättningsprofvet väsentligt lättare. A andra sidan skulle vid såväl det ena som andra slaget af prof hvarken språklära eller ordbok fä användas. För närvarande, sedan 1895, gäller det stadgandet, att endast de ordböcker fä användas, som bestämmas af chefen för eckle- siastikdepartementet, och dessa äro blott sådana från svenska till det främmande språket. Nu klagas dels öfver den mindre till- fredsställande beskaffenheten af dessa ordböcker, särskildt den svensk-engelska, dels (likasom förut) öfver afgängstemats brister. Petitioner frän ett par läroverk hafva ingifvits till K. Maj:t med anhållan, att äfven ordböcker från det främmande språket finge användas. Dessa petitioner hafva afstyrkts af de censorer i mogen- hetsexamen, som haft att yttra sig öfver desamma, och de däri uttalade klagomålen underkänts! Petitionerna behöfva visserligen ej nödvändigt fattas som ett reaktionärt symptom, ehuru de visser- ligen ä andra sidan kunna fattas som ett sådant. Antagligt är t. o. m., att ännu icke så få finnas, som önska den tiden tillbaka, dä äfven grammatik fick medföras i mogenhetsskrifningen. * »Man känner sig ibland frestad att tro, det vederbörande velat bereda censorerna tillfälle att pröfva, icke blott om abiturienterna kunna formlära och litet syntax, utan också och i synnerhet om vi lärare verkligen känna till vissa syntaktiska underligheter samt om vi äro vederbörligen hemmastadda i de främmande språkens stilistik och fraseologi.» O. Örtenblad, »Frågan om språk- undervisningsreformen får ej dö.» Ped. Tidskr. 1890. ** E. Edström, »Afgångsexamen och språkuudervisningsreformen». Ped. Tidskr. 1889. EN SEGSLITEN FRÅGA. 291 Vi se, att frågan är icke sä litet tilltrasslad. Å ena sidan klagomål öfver olika saker, å den andra underkännande åtminstone delvis af dessa klagomål. Och ännu mera skiftande äro åsikterna om huru de påstådda olägenheterna skola undanrödjas. Inga hjälpmedel alls i skrifningen eller alla slags ärliga hjälpmedel, endast ordbok eller t. o. m. endast språklära.* Vidare diskuteras ordbokens beskaffenhet, om den skall vara blott till eller äfven en sådan från det främmande språket, om det skall vara en verklig ordbok eller blott ordlista. Man kan drunkna i detta virrvarr af enskildheter, men föga eller intet göres för att få något riktigt grepp på själfva det hufvudsakliga i frågan. Och dock borde någon eftertanke säga de främmande språkens målsmän, att det ej är genom ett oändligt diskuterande af språkundervisningens tekniska detaljer utan endast genom en undersökning af dess principer, som en tillfredsställande lösning af frågan står att vinna. * * * Det är just en principiell uppfattning, som väsentligen brister. Visserligen saknas ej alldeles principiella uttalanden, men dels äro de tämligen okritiska och omotiverade, dels, och som en följd däraf, gör man ej allvar af dem, så att man af dem drager de nödiga konsekvenserna. I den ofvan citerade uppsatsen af O. Örtenblad finnes dock ett ställe, hvarpå vi kunna taga fasta. Det lyder: »De flesta lärare synas numera vara ense om att äfven den i skolan meddelade språkundervisningens mål måste vara detta: att lära eleverna att hjälpligt förstå, läsa, skrifva och tala språket; — — —» Detta kan utan tvifvel fattas som ett principiellt uttalande, till och med ett ganska plausibelt sådant, dock väl att märka endast under den förutsättningen, att med språkundervisningens »mål» menas dess närmaste mål, som visserligen endast kan vara berättigadt, för så vidt det öfverensstämmer med och underordnas dess högsta mål eller det åsyftade resultatet af bildningsverksam- heten i det hela. I annat fall förvandlas den ifrågavarande språk- undervisningsprincipen till en sats af fullkomligt godtyckligt inne- håll, som kan leda till uppenbara orimligheter och äfven ledt till något, som kan betecknas sålunda, hvarom mera längre ned. Gå vi nu att tillämpa den af Ö. uppställda principen för språkundervisningen på den föreliggande frågan, så ställer sig det * Jmfr »Om det franska afgångstemat» af den kända signaturen Nft. Ped. Tidskr. 1893. Där föreslås, att grammatiken tills vidare skall bihehållas, men ordbok ej få användas. 292 EN SEGSLITEN FRÅGA, principiella spörsmålet pä följande sätt: y>Hvad är ända?nålet med afgångsskrifningen i främmande lefvande språk? Fasthålla vi vid den ifrågavarande principen, så kan svaret ej blifva annat än föl- jande. Ändamålet är att utröna lärjungens verkliga kunskaper särskildt i det främmande språkets högsta och svåraste uppgifter (de rent produktiva samt reproduktion till det främmande språket) visserligen närmast och egentligen för att utröna färdigheten i språkets skriftliga behandling, men, om också indirekt, dock i väsentlig mån äfven i den muntliga, hvilken ju står i ett påtagligt sammanhang med färdighet i den förra. På detta sätt skulle af- gångsskrifningen blifva representativ för lärjungens verkliga språk- kunskaper icke blott beträffande de produktiva och reproduktiva språkuppgifterna, utan äfven i viss väsentlig mån för de receptiva. Man kan nämligen vara förvissad om, att den, som kan uttrycka sig på ett främmande språk, äfven förstår det. Den muntliga examen blir ej därför öfverflödig, alldenstund man ju med rätta kan hafva större fordringar, då det gäller att läsa eller förstå språket, än då det blir fråga om att tala och skrifva det. Af- gångsskrifningen skulle alltid blifva det förnämsta medlet att utröna, huruvida lärjungen (relativt d. v. s. i nämnvärd grad och i mån af de anspråk, man kan ställa på skolan och lärjungen) behärskar det främmande språket. Huruvida profvet skall bestå i en fri uppsats eller en öfver- sättning till det främmande språket, är en visst icke oviktig fråga, ehuru dock af jämförelsevis underordnad betydelse. Egentligen skulle båda uppgifterna förekomma, alldenstund de båda på olika sätt ådagalägga språkfärdigheten i olika afseenden. Genom den fria uppsatsen framträder förmågan att tänka på det främmande språket samt därigenom snabbheten i användningen (således äfven indirekt talfärdigheten), genom öfversättningsuppgiften kunskapens och färdighetens säkerhet och omfattning*. Skall någon uppgift föredragas, så torde det vara den första, såsom innebärande det naturligaste, på samma gång enklaste och djupast rotade uttrycket af språkfärdigheten. Båda slagen af uppgifter böra ingå i under- visningen. Vill man i afgångspröfningen icke framlägga mer än en, kan man omväxla med de båda slagen, dock så, att lärjungen ej på förhand kan räkna ut, hvad slags uppgift han skall få**. * Jmfr mitt arbete »Främmande språk och allmänna läroverk» (Sthlm 1897, P. A. Norstedt & Söner) ss. 47 och 29. ** Hrr Edström och Örtenblad, som i sina uppsatser mycket uppehålla sig vid denna fråga, torde misstaga sig båda två, den senare, då han förkastar öfversättningsprofvet, den förre, då han tvekar mellan detta och en fri uppsats. EN SEGSLITEN FRÅGA. 293 Att nu bestämma, hvilka hjälpmedel skola få användas i af- gångsskrifningen — en sak, som förut mött sä stora svårigheter att afgöra och varit föremål för än det ena, än det andra stad- gandet frän regeringens sida — är mycket lätt. Medlen bestämmas ju af målet, och är detta med afgångsskrifningen att visa, huru lärjungen behärskar språket, så är det också själfklart, att inga hjälpmedel af något slag få användas. Ty i annat fall skulle det blifva omöjligt att nöjaktigt utröna just det, man vill veta, eller huruvida lärjungen verkligen behärskar språket. Af samma grund mäste examensbestämmelserna icke blott af 1875 (som tillåta både grammatik och ordbok), utan äfven af 1895 (som endast medgifva vissa slags ordböcker) anses såsom alldeles olämpliga. Nu tyckes det, som om det skulle vara en mycket enkel sak att för framtiden förbjuda alla slags hjälpmedel i afgångsskrifningen, pä samma gång som uppgiften väsentligt lättades. På detta sätt, mena både hr Edström och hr Örtenblad, skulle saken vara hjälpt. Enligt bådas mening utgör nämligen afgångsskrifningen i sitt nu- varande skick »ett mycket väsentligt hinder för en reform af språkundervisningen i den af flere röster, så inom som utom skolan, fordrade riktningen.» Detta torde nog vara sant, men det är fara värdt, att det ej är det enda eller ens det svåraste hindret. Svårigheterna ligga nog djupare än sä och uppträda icke blott i afgångsexamen, utan i hela den föregående språkundervisningen. Det är sannerligen inga småsaker att komma sä långt i kännedom och färdighet i ett språk, att man i nämnvärd män behärskar detsamma. Därom kunna vi anföra ett uttalande af en utan tvifvel i detta fall fullt sakkunnig person, hr A. Nordfelt. Han säger: »Den, som i någon mån sysslat med språkfrågan, vet, att för att full- komligt tillägna sig ett språk fordras ingenting mer och ingenting mindre än ett helt lif — — —»*. Lät vara, att det ej nu är fråga om fullkomlighet i språk- färdigheten, så är det också å andra sidan ej fråga om lifstiden utan om skoltiden, och det synes, som om det behöfdes både flit och begåfning hos en lärjunge, för att han skall komma sä långt, att han verkligen skall kunna sägas behärska ett språk. Men då I själfva verket äro båda nödiga (om ock ej i samma grad). Dylika detalj- frågor kunna få en exakt lösning endast i nära sammanhang med en princip, hvars innebörd blifvit fullt fattad. Med praktiken ensam kommer man ej långt. Det hela blir famlande, godtyckligt och föga beståndande. * Se »Några reflexioner om undervisningen i moderna språk». Ped. Tidskr. 1891. EAX.MMcGmnm: add 294 EN SEGSLITEN FRÅGA. kräfves också, att språkstudiet får fortgå utan de starkt störande inflytelser, som uppstå därigenom, att studiet gäller icke ett, utan flera främmande språk mer eller mindre samtidigt, i hvilka större eller mindre färdighet skall uppnås, och hvilka, för så vidt det är fråga om de lefvande språken, icke blott skola läsas, utan alla numera äfven skrifvas och talas. Att under sådana förhållanden fordra, att lärjungen på grund af sin föregående undervisning skall i skrift kunna behärska låt vara endast ett främmande tungomål, är redan det obilligt och orimligt och torde knappast i allmänhet lyckas med andra än mycket begåfvade lärjungar eller särskildt med sådana, som hafva utpräglad fallenhet för språk. För det stora flertalet af medelmåttigt begåfvade ynglingar blir det helt enkelt omöjligt. Detta är ej svårt att förstå, om man betänker det öfverväl- digande materialet i de många språken och ett därmed samman- hängande svårt betungande af minnet, hvarigenom undervisningen verkar hämmande i stället för befordrande för de språkliga för- mögenheternas utveckling. Men denna hämmas äfven genom språkstudiernas disharmoniska beskaffenhet, som förorsakas bland annat genom den motsats, som råder mellan de olika språken, ej blott den, som ligger i deras egen natur, utan framför allt den, som uppstår vid deras användning, då bandet mellan tanke och ord ständigt skall lösas eller slitas för att ständigt åter knytas. Häraf uppstå stora svårigheter ej mindre vid ett samtidigt an- vändande af språken, än äfven om det blir fråga om att successivt inlära ett språk och sedan lämna det å sido för att förvärfva färdighet i ett nytt*. Vi se nu, hvartill den ofvan påpekade, af hr Örtenblad framställda satsen om språkundervisningens mål leder, då den göres till högsta, af allt annat oberoende princip, och vi hafva då blott hållit oss till verkligheter och ingalunda medtagit alla de orimliga möjligheter, som utan tvifvel skulle följa, om man be- gagnade sin rätt och droge ut konsekvenserna af principen be- träffande t. ex. de klassiska språken och deras skrifvande och talande. Språkundervisningens princip såsom oinskränkt suverän, d. v. s. lössliten från ändamålet med skolans totala bildningsverk- samhet, kommer icke blott i strid med denna, utan med sig själf. M. a. o. det är icke möjligt att med de många språken i skolan i vanliga fall nöjaktigt fylla alla slags språkuppgifter ens i ett enda språk, ändå mindre i alla eller några. * För en utförligare framställning af dessa hittills mycket opåaktade för- hållanden se min uppsats »Organisation af språkundervisningen» (Verdandi 1900) ss. 294 ff. EN SEGSLITEN FRÅGA. 295 Vi hafva nu kommit till den kritiska punkten, dä vi funnit, att en i och för sig antaglig princip ej under bestående förhållanden låter sig genomföras. Det är i dylika fall, man blir opportunist och tillgriper halfmesyrer. Hrr E. och Ö. synas dock i detta fall icke vara opportunister, åtminstone inga afgjorda sådana. Deras fel är af annan natur: bristande grundlighet i uppfattningen af de rådande missförhållandena i språkundervisningen. Halfmesyrerna däremot ha tillgripits af de högsta skolmyndigheterna. Det är själfva lagstiftningen, som är opportunistisk. 1895 års stadga är en halfmesyr, hvarigenom det visserligen blir möjligt att skrifva ett afgångstema äfven för en medelmåttigt begåfvad yngling, hvilken svårligen skulle lyckas därmed, om de af hrr E. och Ö. förordade reformerna företoges under nuvarande förhållanden. Men dessa förhållanden eller rättare missförhållanden med de af oss nyss antydda svårigheterna kvarstå dock fortfarande, om också i för- mildrad form. Ändå värre är, att det är omöjligt att genom en halfmesyr vinna det med afgångsskrifningen åsyftade ändamålet: att utröna, huruvida lärjungen behärskar det främmande språket. Ty hvarken ordförråd utan grammatisk kunskap eller den senare utan det förra kan sägas konstituera nöjaktig språkfärdighet. Och på sådant sätt är med halfmesyrens antagande principen undanröjd, och språkundervisningen blifver en verksamhet utan mål. Men en sådan är i själfva verket värd intet eller ändå mindre. Kunna vi sålunda ej vidhålla en opportunistisk ståndpunkt, sedan vi ej heller under nuvarande förhållanden kunnat genomföra den af hr O. uppställda principen, så synes den närmaste utvägen vara att finna en annan grund för undervisningen i främmande lefvande språk och på samma gång för afgångsskrifningarna i dessa språk. I själfva verket behöfva vi ej söka länge för att finna en sådan grund. Det är densamma, som — om också icke enväldigt och för öfrigt i en alltmer förvrängd gestalt — alltid varit rådande i ifrågavarande undervisning, d. v. s. nyttighetsprincipen*. Denna grundsats med sina visserligen trånga vyer uppställer aldrig några höga mål, men detta hindrar ej, att det kan finnas bildnings- områden, där den kan hafva ett visst berättigande. Till och med nom den främmande språkundervisningen, där den hittills varit rådande, ehuru faktiskt totalt misslyckats (se nyss citerade skrift), kan med densamma åtskilligt uträttas, dock väl att märka, om principen tillämpas med förstånd. Vinner man också icke stora * Se min uppsats »Hvart leder utilitarismen i språkundervisningen?» (Verdandi 1897). 296 EN SEGSLITEN FRÅGA. resultat, sä behöfver man ej heller göra stora uppoffringar. Det kan också hända, att vinsten blir hufvudsakligen af negativ art, d. v. s. att man undviker att göra förluster. Och detta är ju också ett slags vinst. Huru te sig nu afgångsskrifningarna i främmande lefvande språk, sedda ur nyttans synpunkt? Utilitarismen n. b. af det äkta slaget håller sig alltid blott till de påtagliga realiteterna och går aldrig utom de omedelbara faktiska förhållandena. En mogenhets- skrifning har för denna pedagogiska uppfattning ingen annan be- tydelse än att visa, att lärjungen i skrift kan behandla språket på samma sätt, som det går till i det verkliga lifvet. Men i detta äro alla hjälpmedel tillåtliga, och profvet genom mogenhetsskrif- ningen kan då ej hafva annat syfte än att visa, att abiturienten pä egen hand förstår att använda dessa hjälpmedel. Fria upp- satser blifva dä öfverflödiga, en öfversättning är tillräcklig, och till denna bör han få använda både språklära och ordbok samt för öfrigt hvilka andra ärliga hjälpmedel som helst. Ur denna syn- punkt måste vi säga, att lagstiftningen före 1895 varit mera kon- sekvent eller rättare (såsom vi strax skola visa) mindre inkonsekvent än efter nämnda årtal. Men ej nog därmed. I vår tillämpning af nyttighetsgrund- satsen på mogenhetsskrifningarna kunna vi taga ett ännu betydelse- fullare steg. Vi sade, att den äkta utilitarismen håller sig endast till påtagliga realiteter. Men den har också — fortfarande om den är af äkta slag — en annan väsentlig egenskap. Den största möjliga nytta för det största möjliga flertal med de minsta möjliga uppoffringar, så lyder den äkta nyttighetsgrundsatsen. Denna räknar sålunda alltid med majoriteter, och om detta dock icke är fallet under nu rådande förhållanden inom skolan, så visar detta endast, att vi råkat på afvägar, och att den nyttighetsgrundsats, vi under långliga tider följt inom den främmande språkundervis- ningen, ej längre är af det rätta slaget, utan råkat på en högst betänklig dekadans. Se vi på majoriteternas gagn, så finna vi, att en majoritet i behof af främmande språkundervisning endast kan anses förefinnas sålunda, att de flesta af dem, som i det allmänna läroverket in- hämta sin bildning, i framtiden på ett eller annat sätt behöfva kunskaper i främmande språk, fastän det ej under skoltiden kan bestämmas, hvilket eller hvilka språk och språkuppgifter det skall blifva för den ene eller andre. Så mycket vet man dock med säkerhet, att det är endast ett jämförelsevis ringa fåtal lärjungar, som i framtiden komma i nämnvärd beröring med utländingar och sålunda EN SEGSLITEN FRÅGA. 297 behöfva kunna tala och skrifva främmande språk, och att denna beröring i vanliga fall är både kortvarig och ytlig. Men då är också den erforderliga majoriteten med afseende på afgångsskrif- ningen förvandlad till en obetydlig minoritet. Den ojämförligt största delen af majoriteten behöfver det främmande språket endast för den främmande litteraturen, och för att förstå ett främmande språk behöfves visserligen inga skriföfningar och ännu mindre några skriftliga afgängsprof. Åtminstone enligt nyttighetsgrundsatsen kunna dylika tillställningar ej betraktas som annat än en högst öfverflödig och därför förkastlig lyx. Grekiska har i långliga tider studerats i skolan utan både skriföfningar och skrifprof, och för latinet är numera öfversättningsprofvet reduceradt till en receptiv uppgift af väsentligen samma natur som den muntliga examen i detta språk. Slutresultatet af en fullständig och konsekvent tillämpning af nyttig- hetsgrundsatsen på frågan om afgångsskrifningarna i främmande lefvande språk blir sålunda, att de böra alldeles borttagas, hvaraf följer, att äfven 1875 års stadga är endast en halfmesyr. * * Sådan är den logiska eller dialektiska —• om också ej den historiska — gången af den fråga, som nu i åtskilliga år utgjort det stora bekymret för de främmande språkmännen, särskildt för dem, som ifrat för bättre metoder i undervisningen. Man utgår från en god princip — denna visar sig dock under nuvarande för- hållanden omöjlig att genomföra — däraf framtvingas eller fram- lockas principlösa, värdelösa halfmesyrer — så kommer den re- signerade tillflykten till en lägre princip — denna leder icke till räddning utan till fullständig ruin. Sådan är i korthet gången. Men det ligger i sakens natur, att man ej kan stanna vid ett rent negativt resultat. Saken lefver upp på nytt igen. Det är möjligt, att man då kommer under fund med hvar hjälpen är att söka, men det är tyvärr lika möjligt — pedagogikens historia torde ej sakna liknande exempel — att samma tröstlösa kretsgång, samma »circulus vitiosus» gång på gång kommer att upprepas. Kunnige män skola kanske fortfarande öfva sitt skarpsinne på frågorna om det skriftliga afgångsprofvets art och graden af dess svårighet, hjälpmedlens tillåtlighet, ordböckernas beskaffenhet m. m. m. m. De skola känna målet och medlen för detsammas vinnande, men de skola rygga tillbaka, då det gäller att undan- rödja de betydande hinder, som ligga i vägen för att vinna målet. Ty mäktiga privata intressen drifva dem medvetet eller omedvetet 298 EN SEGSLITEN FRÅGA. att ej göra fullt allvar af det mäl, de uppställt. Hindren äro sålunda af dubbel natur, ej endast de hårda objektiva, som ligga i en felaktig eller felande organisation, utan de ännu värre, som gömma sig i de subjektiva intressenas lösa sumpmark. Språk- männen skola fortfarande som nu forskansa sig bakom halfsanningar, sådana som att »pedagogiska frågor äro praktiska och icke teore- tiska frågor», eller att »språkundervisningen angår endast språk- männen», eller — såsom en känd målsman för de främmande språken för någon tid sedan yttrade vid en diskussion — att »man drifver naturligtvis i alla händelser lärjungarnes språkskicklighet, så långt sig göra låter» (sålunda utan att för öfrigt fråga så synner- ligen mycket efter hvarken mål, medel eller hinder). Men så länge man ej vill eller ej kan se det verkliga hindret för en förbättrad språkundervisning, så länge man söker detsamma endast i det nu- varande afgångstemats beskaffenhet, skall man ej komma någon vart äfven med den bästa princip, och så länge kan man ock draga i tvifvelsmål, huruvida denna är allvarligt menad. I själfva verket innebär dock äfven den af hr Örtenblad uppställda principen, stricte fattad, att intet hinder får finnas för att »hjälpligt förstå, läsa, tala och skrifva språket». Är det månne endast en slump, att det står språket och ej språken? Endast i sammanhang med en grundlig inskränkning och därmed följande organisation af den främmande språkundervisningen i öfverensstämmelse med allmänbildningens rätt förstådda behof, blir det ock möjligt att vindicera behofvet af skriföfningar och mogenhetsskrifningar i den främmande språkundervisningen. Sådana öfningar och prof utan hjälpmedel ingå helt visst i ett fullständigt och själfständigt studium af främmande språk. För den högre allmänbildningen är ett sådant studium af nöden framför allt för den utveckling, som den i förening med modersmålsundervisningen gifver de mänskliga förmögenheterna. Men detta studium hvarken kan eller behöfver företagas med mer än ett främmande språk*. På samma gång är denna språkliga allmänbildning eller språkupp- fostran, ehuru ej direkt ställd i nyttans tjänst, grundläggande för den språkliga fackbildningen. Det bör ju t. ex. anses högst be- tydligt underlätta framtida af lefnadskallet betingade studier af ett eller annat språk, att man i uppväxtåren, innan val af lefnadsyrke och fackstudium med framgång kan göras, grundligt lärt sig konsten att studera ett främmande språk**. Därutöfver hvarken kan eller * »Se Främmande språk och allm. lärov.» IV: 3. ** Se för öfrigt nyss citerade skrift V. EN SEGSLITEN FRÅGA. 299 behöfver det nuvarande allmänna läroverket (eller det blifvande gymnasiet) göra synnerligen mycket beträffande de lefvande språken. Vi böra nämligen noga märka, att det allmänna läroverkets öfver- stadium (gymnasiet) ingalunda kan vara annat än en förberedande fackskola och enligt en sådans natur svårligen kan gå så långt i undervisningens specialisering som en egentlig fackskola. Och sådana finnas ju af mångfaldiga slag, men alla kunna ingalunda förekomma spridda öfver hela landet, som fallet är med de all- männa läroverken. Därför hafva dessa å andra sidan, särskildt för att ungdomen så länge som möjligt skall få stanna i hemmen eller deras närhet, sökt att med skolans läsordning och på skilda bildningslinjer införlifva ämnen, som egentligen tillhöra fackskolorna, särskildt universitetet. Detta har framför allt varit fallet med de främmande språken, i första rummet de klassiska. Hvad de moderna beträffar, så kan det visserligen vara på sin plats, att t. ex. sjökrigsskolans elever lära sig tala engelska eller att man i ett handelsinstitut lär sig korrespondera på tre främmande språk; men för det ojämförligt större flertalet af blifvande studenter — för att nu ej • tala om alla de andra, som besöka det allmänna läroverket och af hvilka flertalet har liten eller ingen nytta af något främmande språk — är det (både ur den formella allmänbildningens och den förberedande fackbildningens synpunkt) alldeles onödigt (och omöjligt) att känna mer än ett språk grundligt och för öfrigt (för fackbildningen) på sin höjd ett annat och detta visst icke i högre grad, än att man kan nödtorftigt reda sig med dess litteratur*. Detta skulle dock vara under den förutsättningen, att hufvudspråket till sin litteratur vore det andra i väsentliga afseenden underlägset. Annars vore detta andra språk obehöfligt. De hinder, som det jämförelsevis ringa studiet af litteraturspråket skulle lägga i vägen för hufvud- språket, skulle blifva obetydliga och icke nämnvärdt försvåra t. ex. en afgångsskrifning. Man lärer nu förbereda en inskränkning i den moderna språkundervisningen, som bland annat skulle gå ut på att utesluta franskan från nederskolan. Vi frukta, att detta ej skulle blifva någon tillfredsställande reform. Vinsten är ingalunda obestridlig, om man köper denna inskränkning med att från den grundläggande språkundervisningen utesluta just det tungomål, som därtill är bäst * Beträffande språkbehofvet och språknyttan för fackbildningen, jmfr min uppsats »Inskränkning i språkundervisningen» I, Nyttighetstablån sid. 51 ff, (Verdandi 1900.) 300 EN SEGSLITEN FRAGA. kvalificeradt såväl i logiskt och estetiskt som pedagogiskt afseende. Är franskan väl utestängd frän det läroverk, som skall handhafva allmänbildningen för att enbart tjäna den förberedande fackbild- ningen pä gymnasiet, så torde dess dagar vara snart räknade äfven där. Ty där torde den för nämnda bildningsändamål vara mindre på sin plats. De blifvande studenterna kunna i allmänhet vara tillräckligt förberedda, om de ha den språkliga nyckeln till den tyska litteraturen, som i sig själf torde vara rikast på fackskrifter af alla slag, på samma gäng som den i nämnda afseende är den mest kosmopolitiska d. v. s. den, som mest skyndar att genom öfversättningar tillägna sig det hufvudsakligaste af världslitteraturen. Är franskan en gång borta från såväl skola som gymnasium, sä torde ej vara sä lätt att få den tillbaka igen. Men detta är ett bekymmer, som ej afser den närmaste framtiden. Hvad åter denna beträffar, så skall man innan kort kunna bilda sig en föreställning, huruvida de af läroverkskommittén föreslagna åtgärderna äro ägnade att möjliggöra en rationell afgångsskrifning och på samma gäng lätta språkundervisningsoket (utan att skada språkundervisningen), eller om både det ena och det andra skall fortfara att som förut vara — en segsliten fråga* Oscar Dufvenberg. * Sedan ofvanstående skrifvits, har läroverkskommittéens betänkande ut- kommit. För så vidt vi hittills hunnit taga kännedom om detta vidlyftiga aktstycke, är det ej ägnadt att undanrödja de farhågor, vi i slutet af vår artikel uttalat eller antydt. Förf, Efter »The Pedagogical Seminary Religionsundervisning och barn- psykologi. Den berömde amerikanske pedagogen professor G. Stanley Hall, om hvars nitiska verksamhet för främjandet af barnpsyko- logiens studium Verdandi vid flere tillfällen innehållit meddelanden, har nyligen i »The Pedagogical Seminary» publicerat en uppsats om religionsundervisningen, hvari han framhåller, huru denna undervisning behöfver reformeras i enlighet med vår nuvarande kunskap om barnpsykologi och pedagogik. Uppsatsen berör när- mast de amerikanska söndagsskolorna, men då den innehåller mycket, som torde kunna vara af intresse äfven för svenska läsare, lämna vi här nedan en redogörelse för de ledande grund- satser förf, uppställer, med förbigående af hvad som endast rör amerikanska förhållanden. I. Det gamla testamentet bör mera än det nya användas vid såväl gossars som flickors undervisning under den egentliga barndom såldern (ungefär t. o. m. det trettonde året). Detta be- tyder dock ingalunda, att hvad som hör till nya testamentet bör uteslutas, men erfarenheten visar, att barnen vid denna ålder hafva mest intresse för gamla testamentet. En bekräftelse härpå har nyligen erhållits genom en af professor George E. Dawson, Spring- field, Massachusetts, verkställd undersökning. Af de svar prof. D. erhöll på de 14,000 frågeformulär han utsände framgår visser- ligen, att vid 8 års ålder omkring 60 proc, af gossarna och 72 proc, af flickorna visa mera intresse för nya testamentet än för det gamla, och att barnen omkring ett år senare äro ungefär lika intresserade af gamla och nya testamentet, men därefter aftager intresset för det senare och är minst hos gossarna vid 14 års 302 RELIGIONSUNDERVISNING OCH BARNPSYKOLOGI. ålder, då blott 32 proc, föredraga det, och hos flickorna vid 12 års ålder, då blott 38 proc, föredraga detsamma. Därefter växer intresset för nya testamentet oafbrutet till det 2o:e året, där prof. Dawsons undersökning slutar. Förf, framhåller, att det är en af pedagogikens kardinalprin- ciper, att intresset för ett ämne bäst visar barns förmåga att till- ägna sig detsamma och deras mogenhet därför. Intresset är lik- som hungern uttryck för ett behof. Ofverlägsen begåfning eller snille ger sig först uttryck i intresse, och ett barn, som får följa denna fingervisning, blir på sitt område utmärkt, medan ett som ej tillätes göra detta blir likt mängden. Hvarje period af barn- domen och ungdomen utmärkes af sin särskilda grupp af domi- nerande intressen eller hvad förf, kallar »nascent periods», och man begår stor orätt mot barnen genom att försumma dessa. Det torde ha sitt intresse att se, hvilka berättelser som lär- jungarna under den egentliga barndomsåldern, enligt hvad af ofvan nämnda undersökning framgår, sätta mest värde på. För gos- sarna var Daniel i lejonkulan den mest tilldragande scenen i hela bibeln. Berättelsen om David och Goliat kommer likaledes gossehjärtat att vibrera, emedan det är en strid, som slutar med blodsutgjutelse och den mindre men bättre kämpens seger, och emedan intresset för lek med slungor kulminerar vid denna ålder. Äfven Simson, den hebreiske Herkules, är en särskild favorit, och Josefs romantiska historia berör gossarna mycket kraftigare än berättelsen om den brådmogne, fromme Samuel. Barn af denna ålder föra ett i hög grad objektivt lif; de äro utåtvända och böra ej uppmuntras att rikta blicken inåt. Spännande tilldragelser innebära en stor lockelse för dem. Det gamla testa- mentet har också en större rikedom på berättelser om sådana än det nya, det innehåller mera historia, där omtalas flere personer samt flere dramatiska och romantiska episoder. Dessutom är detta den period af lifvet, när gossen, som i sin utveckling repeterar och rekapi- tulerar släktets hela lif, befinner sig på samma stadium, där gamla testamentets händelser röra sig. Fruktan, vrede, afund, hat, hämnd, men icke kärleken, äro nu starka och ofta rådande. De lägre drifkrafterna i den mänskliga naturen hålla på att utvecklas, och den ålder, då de högre krafter framträda, hvilka kontrollera och leda de förra, har ännu ej kommit. Ju mer vi lära att förstå goss- ålderns verkliga natur, intressen och behof, dess mer skola vi inse, huru väl dessa tillgodoses genom gamla testamentet. Såsom vi alla veta, utgör det gamla testamentet en förbere- delse till det nya, och hvad som i det förra finnes som en be- RELIGIONSUNDERVISNING OCH BARNPSYKOLOGI. 303 gynnelse eller antydning är fullt utveckladt i det senare. På samma gång utgör det den lifligaste och mest fullständiga bild af släktets utveckling med hänsyn till moraliskt och religiöst medvetande. Det är i hög grad ägnadt att framkalla de känslor af fruktan och vördnad, hvilka utgöra religionens grundval i människosjälen och hvilka gå före framträdandet af altruistiska impulser. II. En andra grundsats — hvilken kompletterar den förra — är, att nya testamentet ägnar sig företrädesvis för ungdomsåldern. Före det 12:e till 14:6 året hafva gossar i regeln föga verkligt intresse för. Jesu lif, karakter och lära. Evangeliet finner föga genklang i deras själar. Det är visserligen möjligt att framkalla ett konst- ladt, ytligt intresse, men fara är, att ett sådant brådmoget intresse för Jesus leder till en uppfattning af hans karakter och verk, som inverkar hämmande på utvecklingen af riktigare föreställningar där- om vid senare år, och att det motverkar de djupare känslor af tillgifvenhet för Jesu person, som den egentliga ungdomsåldern eljest är ägnad att framkalla. Starkt utpräglad religiositet hos barn är alltid något farligt. Mycket af den vanliga söndagsskolunder- visningen motsvarar i psykologiskt och pedagogiskt afseende hvad det skulle vara att söka undervisa gossar af denna ålder om äktenskapets natur och förpliktelser. Dock finns det naturligtvis barn, som ganska tidigt kunna älska Jesus på ett barnsligt sätt, hvilket sedermera under ungdomsåren kan utan tvär brytning utvecklas till en djupare känsla. Ungdomsåldern kännetecknas af erfarenheter och frestelser, som dittills varit okända. Den medför de allvarsammaste faror. Kriminalitets-kurvan stiger hastigt, och antalet ynglingar, som sändas till olika straffanstalter, når sin höjd under de sista ungdomsåren. Det är nu, som de ärfda karaktersdragen framträda. Nya ten- denser, allvarliga planer för framtiden, sympati, medlidande, män- niskokärlek och i allmänhet de sociala känslorna födas antingen nu eller vinna i styrka. Detta är den tid, då undervisning om Jesu karakter, föredöme och lära mest behöfves, och liksom det är pedagogiskt orätt att tvinga honom på barndomsåldern, är det orätt att icke undervisa ynglingen om honom. Det är öfverraskande att se, huru enligt Dawsons undersökning intresset för Jesu person hastigt ökas från det fjortonde till det tjugonde året. Ingen ålder synes vara mäktig en sådan innerlig, oförbehållsam tillgifvenhet för Jesus som ungdomsåldern. III. Vid undervisningen om Jesus bör hans mänskliga natur först och främst framhållas och en viss tystlåtenhet iakttagas i fråga om hans gudom och evangeliets öfriga öfvernaturliga element. 304 RELIGIONSUNDERVISNING OCH BARNPSYKOLOGI. Visserligen kan och bör man för små barn under 8 och 9 år vid julen berätta om Kristi födelse och vid påsk om hans död och uppståndelse. Men vi böra akta oss att tala med barn om treenigheten, om ordets människoblifvande o. s. v., emedan man härigenom tager bort från dem den mänsklige Jesus. Först måste han hafva vunnit en säker plats i barnens tillgifvenhet. Moderna undersökningar af hvad barnens föreställningskrets innehåller rörande dessa ämnen visa, huru ytterligt sorgliga följ- derna af ett motsatt förfaringssätt äro. Jesus uppfattas af många barn som ett slags spöklik, overklig varelse, såsom gud, uppträ- dande i mänsklig kropp, med en rikedom af gudomlig kunskap och makt, som det är mycket snällt af honom att icke använda, o. s. v. Man kan således icke förvånas att, såsom af undersök- ningen framgår, apostlarna Johannes och Petrus intressera barnen mer än Jesus. Många kristologer lära numera, att Jesus först mot slutet af sitt jordiska lif var medveten om sin inneboende gudomsnatur; om så är, vända vi här åter upp och ned på den naturliga utvecklingsgången och påtvinga barnen den vuxnes in- sikt — ett pedagogiskt fel, som är jämförligt med att börja ma- tematikundervisningen med läran om kubikrötter eller algebra. En fara af olämpligt tillvägagående i ofvannämnda fall är, att man därigenom lägger grunden till tvifvel vid senare år. I barnets själ kvarstå nämligen nästan alltid bilder, tankeformer och föreställningar, som måste rekonstrueras vid senare år, såvida själsutvecklingen får fortgå normalt, och härvid händer ofta, att såväl hjärta som förstånd taga skada. Man bör sålunda akta sig att förtaga verkan af evangeliets enkla berättelser. Allt som bidrager att göra Jesu person naturlig, alla jämförelser med historiens och diktens hjältar äro däremot till hjälp. Barnet är i högre grad än någon senare ålder humanist och anser i likhet med den gamle romaren intet mänskligt vara sig främmande. Mycket hafva vi enligt förf, med afseende på denna fråga att lära af unitarerna, hvilkas metoder och idéer syn- nerligen väl motsvara barnens natur och behof vid undervisningen om Jesus under de tidigare ungdomsåren. IV. Undervisningen bör framför allt bestå i berättelser, sär- skildt när lärjungarna äro mindre barn. Berättelser, som skola passa för sådana, böra vara enkla och objektiva. Framställningen bör vara liflig, händelserna uppradade efter tidsföljden. Uttrycken böra vara enkla och lättfattliga, dock behöfver en god berättare ej »go down on all four» för barnen, han kan tvärtom genom sin berättelsekonst bättre än på något annat sätt lyfta dem upp till en RELIGIONSUNDERVISNING OCH BARNPSYKOLOGI. 305 högre nivå. Ja, en god berättare kan göra nästan hvad han vill med barnen. Enligt författarens mening finns det intet, som så väl bevisar, att en lärarinna för mindre barn är lämplig för sitt kall, som om hon sålunda förstår att fängsla och kvarhålla sin rastlösa lilla skaras uppmärksamhet. Förf, föreslår därför, att ett nytt slags lärare skall anställas i söndagsskolorna: berättaren af bibliska historier. Denne skulle vara en person, som många gånger föredragit de betydelsefullaste berättelserna, som berättat dem för olika åldersklasser om och om igen, tills de tagit lika fast gestalt i hans eller hennes själ som rollen i ett ofta gifvet drama för skådespelaren, hvilken ju aldrig för ett ögonblick upphör att stå i rapport med sitt audi- torium och som på förhand kan beräkna värdet af hvarje enskildt moment i rollen. Utanläsning af valda bibelställen bör naturligtvis också före- komma, men därvid bör en bestämd plan följas. För mindre barn lämpa sig bäst bibelställen, som innehålla sedliga föreskrifter, närmande sig ordspråkens form, eller utmärka sig genom poetisk skönhet; för större barn böra andra texter, uttryckande större rikedom och djup i känslan, tilläggas. Anteckningsböcker och i allmänhet alla hjälpmedel utom de allra enklaste bör man söka undvara; de göra mer skada än gagn, i det de splittra intresset och förstöra helhetsintrycket. Man bör visa barnen några få enkla träsnitt, sådana synas vara ägnade att sätta deras fantasi i verksamhet; men alltför många eller allt- för konstnärligt utförda bibliska taflor kunna lätt bli farliga för inbillningskraftens utveckling. Efter en kritik af åtskilliga i hans fosterland använda opeda- gogiska metoder för kristendomsundervisningen framhåller förf., hvilket kraftigt bevis för kristendomens lifskraft det är, att den kunnat öfverlefva sådana metoder. V. Det är lämpligt att äfven använda omsorgsfullt valda berättelser och andra skildringar med sedlig tendens från icke- bibliska källor. Förf, påpekar, att framstående pedagoger i andra länder äro af samma åsikt. Så t. ex. vill prof. Rein koncentrera det första skolårets arbete omkring tolf af Grimms sagor, det andra omkring Robinson Crusoe, det tredje omkring berättelser ur bibliska historien. Den tyske skriftställaren Ahrens förordar användandet af väl valda berättelser från antiken. Den franska regeringen auktoriserade för några år sedan en förträfflig lärobok, hvars ändamål är att uppmuntra till personlig och medborgerlig dygd genom hänvisning till stora föredömen. Själf förordar förf. Verdandi 1902. 20 306 RELIGIONSUNDERVISNING OCH BARNPSYKOLOGI. läsningen af valda fabler från Esopus till La Fontaine och Schleier- macher, urval ur Artus-sagan, Homerus, Virgilius och Herodotus, några af Platos myter, Dante, af hvars verk goda ungdomsupp- lagor nu finnas, några af Edda- och Niebelungen-sagorna, t. ex. Balders-sagan, hvilken han själf berättat med goda resultat, och måhända några valda sagor af Andersen. Förf, framhåller vidare, att endast de, som hafva någon kännedom om den bästa klassiska litteraturen och om förtjänsterna hos de s. k. hedniska biblarna, såsom Buddhas evangelium, confucia- nismens och muhammedanismens biblar, kunna döma komparativt om bibelns företräden. Vördnaden för bibeln kommer genom en sådan jämförelse att hvila på så mycket säkrare grund i den unges själ. Det föreligger en mängd bevis, att där barnens själar blifvit utsatta för inflytelser från alla dessa källor, hafva de dock fast- hållit vid Kristi lära. VI. Vid kristendomsundervisningen bör det rent undervi- visande, ej det uppbyggliga elementet vara förhärskande (förf, talar här närmast om söndagsskolorna). Naturligtvis är det kristendomsundervisningens yttersta mål att påverka lärjungarna religiöst och moraliskt, men för att nå detta mål måste man vid denna liksom vid all annan undervisning sträfva att använda psykolo- giskt riktiga medel, och af största vikt måste då vara, att lär- jungen göres väl förtrogen med den heliga skrift. Det är, säger förf., ett sorgligt faktum, att barnen trots skolans långa kristen- domskurser gå ut i lifvet med nästan otrolig okunnighet om bibeln. VII. Det underbara bör ha en framstående plats vid under- visningen, ty det har en stor uppgift. Det är hvarken något dår- aktigt, som bör förbigås, ej heller är det dogm eller ens med nödvändighet något faktiskt, det är något högre och mera väsent- ligt. Människan lefver i två världar — den ena är materiens, krafternas och lagbundenhetens värld, den andra poesiens, trons och hoppets. Kriteriet för den ena är objektiv existens, för den andra det subjektiva behofvet. I den ena råder förståndet, i den andra hjärtat. Tron, kanske ett af de mäktigaste af alla ord, tillförsikten om det som man hoppas, öfvertygelsen om ting, som icke synas, kan ej hållas skarpt isär från fantasien, hvilken är själens mest skapande förmögenhet. VIII. Kristendomsundervisningen bör bättre än hittills varit fallet tillgodose den senare ungdomsålderns behof, men de prin- ciper, som därvid böra följas, kunna ej ännu sägas vara tillräck- ligt utredda. Vissa delar af de paulinska brefven passa för denna RELIGIONSUNDERVISNING OCH BARNPSYKOLOGI. 307 ålder, men ej för någon tidigare. Detsamma gäller delvis om de profetiska skrifterna, hvilka förf, dock anser ha större peda- gogiskt värde. Äfven kyrkohistorien och något studium af kyrko- fäderna höra hit. Lämpligt torde också vara att medtaga något litet komparativ religionshistoria samt något etik och psykologi. Ett hufvud- mål borde vara att framlägga för de unga resultaten af den högsta utvecklingen inom de olika religionerna, men på ett sätt, som kunde värma, ej kyla hjärtat, samt att söka utrota den inbitna föreställ- ningen, att religion och naturvetenskap eller filosofi kunna stå i opposition mot hvarandra. Atmosfären här borde inbjuda till ut- veckling och tillväxt i alla riktningar, och perioden af sökande, innan det unga sinnet väljer och omfattar sitt andliga stöd, borde förlängas. Det borde i väsentlig mån vara ett forskandets stadium, där ungdomen öppenhjärtigt finge ge uttryck åt sina innersta, brännande frågor och ideal. Äfven kritik, af högre och lägre slag, och alla de allmänna ståndpunkter och sedliga ideal, som äro så bildande men så ofta undertryckas och försummas, höra hit. Den mognare ungdomsåldern är enligt vetenskapens nuva- rande uppfattning det högsta och bästa stadiet i människolifvet. Den fulla mognadens uppnående betecknar redan ett nedgående. Att leda ungdomens själar är därför den högsta och svåraste upp- giften. Ungdomen behöfver inspiration snarare än formler, vida syner, vinkar och antydningar snarare än resonemang, den höjes genom suggestion och imitation. Vi få ej glömma, säger förf., att om släktet långsamt går framåt och hvarje ny generation står något högre än den före- gående, så kan detta framåtskridande äga rum icke under den fulla mognadens stadium, ännu mindre efter detsamma, utan endast genom förlängande af den ungdomliga utvecklingens sista stadier. Endast här utvecklas långsamt framtidens människa. Förf, afslutar sin uppsats med några allmänna anmärkningar om söndagsskolan, särskildt den engelska, samt om några upp- satser om densamma, som författats af framstående engelska peda- goger. Af hans uttalanden i detta sammanhang må tvenne an- föras. Rörande katekeser yttrar han, att, om än sådana må hafva sin uppgift, de dock äro olämpliga för barn. Stereotypa frågor och stereotypa svar lämna intet rum för intelligensens eller suggestio- nens spel; de ställa sig emellan lärare och lärjungar och skilja dem åt och utgöra en illustration till den järnhårda pedagogiska lag, enligt hvilken alla metoder tendera att nedsjunka till verbalism och slentrian. Vidare, då det i en af uppsatserna framhållits, att en lärare ej bör söka lära barnet annat, än hvad han själf 308 RELIGIONSUNDERVISNING OCH BARNPSYKOLOGI. af fullaste hjärta tror, och förbigå allt, hvarom han hyser tvif- velsmål, så uttalar Stanley Hall såsom sin mening, att denna princip i ett viktigt fall måste modifieras. Det finnes bibliska be- rättelser, hvilka läraren ej kan anse vara strängt historiska, men detta bör ej hindra honom att låta det religiösa innehållet i dessa komma barnen till godo, utan att för dem ingå på frågan, i hvad mån berättelserna äro historiska eller icke. Till frågan om rättstående eller sned stil. Några anteckningar gjorda under en med statsunderstöd företagen studieresa genom Danmark och Tyskland. Af Filip Holmqvist, öfverlärare vid Tekniska skolan i Stockholm. Ögonläkaren dr P. Schubert i Nürnberg var den, som i ett i därvarande läkareförening år 1880 hållet föredrag först fram- ställde fordran på skrifundervisningens reformering, gående ut på att man skulle öfvergifva den sneda stilen och återgå till medel- tidens skrifsätt: rak stil. Med stor talang och energi har han sedermera i en otalig mängd utgifna arbeten, i afhandlingar, upp- satser och föredrag kämpat för sin idé. Icke så få andra veten- skapsmän, ögonläkare och ortopeder ha anslutit sig till hans åsikter, medan å andra sidan lika kvalificerade motståndare med mycken bestämdhet ha påvisat snedstilens företräden. En rätt betydande litteratur har genom den delvis ganska hetsiga striden uppkommit. Och hvad dr Schubert vidkommer, har han, då bläck och penna ej synts honom tillfyllest, tagit kameran till hjälp och fotograferat en del skolklasser. På skrifundervisningen och i synnerhet på den sneda stilen har skolans hela syndaskuld för sneda ryggar och närsynta ögon helt bekvämt blifvit vältad. De två till fyra skriftimmarna i veckan hafva stämplats som rot och upphof till alla de krämpor, barnen åsamkat sig under skolarbetet. Det förlösande ordet ur all denna vånda blef rak stil. Och den raka stilen blef försöksvis mot slutet af 1880-talet införd i en del skolor i Österrike, Tyskland, Holland, Belgien, Schweiz, Frankrike, England, Danmark och hos oss. Från reformhållet hette det genast, att den raka stilen hållit sitt segertåg genom Europa. I Sverige infördes som bekant 310 TILL FRÅGAN OM RÄTTSTÅENDE ELLER SNED STIL. den raka af fröken Eimny Meyer i Anna Whitlocks skola. Någon större utbredning hos oss har stilen ej erhållit, men dock stor nog för att åstadkomma ett virrvarr i undervisningen, som i syn- nerhet gjort sig gällande såväl vid en lärjunges öfvergång till skola med annat skrifsystem som då lärjungen trädt ut ur skolan och exempelvis vunnit anställning inom handelsvärlden, där man i allmänhet ej vill använda rättstående stil. Ynglingen eller flickan har då nödgats inlära en för det praktiska lifvet lämpligare stil. Många exempel härpå kunna uppvisas. Redan år 1893 har jag i en artikel i Sv. Läraretidning vågat höja min röst mot den öfverskattning af reformens pedago- giska och hygieniska betydelse, som jag tyckte mig förmärka. Då denna artikel nu borde ega aktuellt intresse, har jag ansett lämp- ligt här upprepa densamma. Den lyder som följer: »Lika litet som man får tillmäta skrifmetoder i allmänhet eller med lutande stil i synnerhet några undergörande egenskaper, med lika liten rätt får man väl anse, att med den upprättstående stilens införande i våra skolor orsakerna till ryggradskrökning, närsynthet eller diverse krämpor i arm och hand skulle blifva undanröjda; i senare afseendet måhända tvärtom. På grund af någon bekantskap med den rikliga utländska litteraturen i ämnet fann sig undertecknad redan för 3—4 år sedan föranlåten att experimentera med den upprätta stilen och har såväl i ett 1890 utgifvet arbete: »Om skrifning och skrifundervisning» som i 1891 års årgång af Hälsovännen i korthet berört ifrågavarande skrif- sätt. Men särskildt under en icke så obetydlig praktik vid be- handling af skrifvaresjuka har jag haft tillfälle se följderna af skrifning med rak stil. Hvad jag sålunda erfarit manar mig — utan att jag likväl f. n. vill uppträda som absolut motståndare till denna stilart — att dock för min ringa del varna för ett öfverskattande af reformens betydelse i hygieniskt afseende. Ett slikt öfverskattande brukar ej sällan åtföljas af förargliga miss- räkningar, och från sådana hafva hvarken läkaren eller läraren understundom gått fria. Här må endast i detta afseende erinras om de stora och ej så litet öfverdrifna förhoppningar, som på sin tid fästades vid elektricitetens och hypnotismens införande i läke- konstens tjänst, och i skolan — Stuhlmanska ritmetoden. Att nu särskildt söka sanktionera den upprätta stilen som en »hygienisk skrifmetod» torde i alla händelser vara för tidigt, då de medicinska auktoriteterna ännu äro långt ifrån ense om reformens nytta, och den t. o. m. har bestämda vedersakare. Så har exempelvis i Wtirtemberg för ej länge sedan en kommitté TILL FRÅGAN OM RÄTTSTÅENDE ELLER SNED STIL. 311 blifvit tillsatt för att undersöka skrifningens inflytande på barnens ögon och kroppshållning, och resultatet af denna undersökning före- ligger i ett betänkande, hvari det bl. a. framhålles, att den upp- rätta stilen är alldeles förkastlig, såsom stående i strid med handens rörelselagar och därför mera tröttande samt mindre fortlöpande. Detta uttalande sammanfaller med mina nyss antydda iakttagelser vid behandling af skrifsjukdomar. Jag har nämligen härunder tagits i anspråk af flera personer, som ådragit sig skrifvaresjuka genom att begagna en upprätt stil, hvilket i synnerhet vållat öfver- ansträngning i handleden. I Bern har äfven en skolkommitté behandlat frågan om, huru den oriktiga kroppshållningen hos skolbarnen skall förebyggas, och därvid kommit till det resultat, att den lutande stilen med skrif- boken midt för kroppen, men vriden snedt uppåt, är att mest förorda. (Se härom i det följande!) Den sektion af kommittén, som hade att utreda frågan, bestod af 30 personer, lärare och lärarinnor samt ej mindre än 11 läkare och bland dem äfven ett par af de auktoriteter, som förf, till »Steile Lateinschrift», E. Bayr, uppräknat i sitt arbete, nämligen dr F. Schenk och professor Pflüger. Huru delade meningarna kunna vara äfven hos vetenskaps- män, som föreläsa och undervisa i ett och samma ämne, synes däraf, att af de båda framstående oftalmologerna professorerna Cohn i Breslau* och Schmidt-Rimpler i Marburg, ansluter sig den förre till den raka stilen, medan den senare hyllar det af Rem- bold och Berlin angifna skrifsättet. Dr Cohn synes dock icke vara någon afgjord motståndare till den lutande stilen, ty han yttrar med afseende härpå, att äfven om den sneda stilen med snedt skrifboksläge midtför kroppen är fullkomligt oskadlig, så skulle läraren likväl hafva svårare att kontrollera det riktiga läget af skrifboken, om den ligger i 30—40 graders vinkel. Dr Eulenburg — densamme, som utfört de omfattande under- sökningarna om ryggradskrökningarnas förekomst under skol- åldern — framhåller, »att vanan, liksom under så många andra lifvets förhållanden, äfven vid skrifning spelar en stor roll, och äfven Schubert, som så strängt håller på den upprätta stilen, måste medgifva, att någon allenabestämmande lag i natzirvetenskaplig mening icke kan uppställas för en så många moment omfattande akt som skrifningen.i>** * Lehrbuch der Hygiene des Auges von H. Cohn. Wien und Leipzig 1892. * * Schulgesundheitslehre von dr Eulenburg und direktor dr Bach, Berlin 1891. 312 TILL FRÅGAN OM RÄTTSTÅENDE ELLER SNED STIL. Beträffande dr Ellinger så har han visserligen för 25 år sedan yttrat sig emot det i Tyskland så vanliga sättet att lägga skrifboken till höger om den skrifvande, och det i föregående uppsats (frkn Meyers) anförda citatet öfverensstämmer fullkomligt härmed, men om den upprätta stilen yttrade han sig då alls icke.* Som stöd för reformen i fråga har af dr Schubert anförts, att man från 8: de till 17:de århundradet allmänt använde upprätt stil, och lämnar dr S. till och med i ett utgifvet arbete prof på åtskilliga sådana äldre handskrifter. Cohn återgifver i anförda arbete dessa prof och kompletterar med andra sådana, bl. a. af Albrecht Dürer 1506, Michel Angelo 1510, Leonardo da Vinci 1517- Dessa aktstycken synas mig dock vara skäligen svaga be- visningsmedel, om de skola gälla till förmån för den upprätta stilen, ty dels måste den omständigheten, att man just frångått densamma, i och för sig innebära, att man slutligen funnit den mindre praktisk och alltså haft någon slags anledning därtill; dels påträffar man ju en mängd handskrifter från nyssnämnda perioder med lutande stil. Likaväl som Schubert nu anser, att man i skolan kan inlära den raka stilen men sedermera, om man så finner lämpligare, öfvergå till en lutande stiltyp, likaväl kan man ju för öfrigt antaga, att de ofvannämnda stilprofven äro uttryck för en slik individuell förändring af den så kallade skolstilen. Soennecken påvisar, att den lutande stilen har mycket gamla anor och sammanfaller med minusklernas allra tidigaste upprin- nelse, enär man redan år 489 gaf dem en högerlutande rikt- ning. Af förskrifter och handskrifter från slutet af 1500-talet framgår för öfrigt, att man då skref såväl vänster- som höger- lutande och upprätt stil. Det framhålles dock i den till en förskrift hörande anvis- ningen, att den åt höger lutande stilen vore ändamålsenligast, då den vore lättare för handen. På samma sätt yttrar sig en engelsk författare i början af 1700-talet såsom motivering för att han uteslutande bjuder på lutande stil.” Om sålunda under det ena eller andra tidehvarfvet smakriktningen öfvervägande skattat åt den upprätta stilen, så har man likväl under loppet af närmare 200 år i alla fall skrifvit en mer eller mindre lutande stil. Det är visserligen sant, att det var först i början af detta århundrade, som den ofantligt starka lutningen af 40—45 grader vann insteg * Staatsanzeiger 29 april 1868. ** Natural Writing by Georg Shelly, London 1712. TILL FRÅGAN OM RÄTTSTÅENDE ELLER SNED STIL. 313 och detta förnämligast genom arbeten af Adolph Bergmann, Leip- zig 1806, Johann Heinrigs, Cöln a. R. 1809, och J. Küsel, Prag 1810, men denna stilart har tid efter annan rönt åtskilligt mot- stånd. Så beslöts af sachsiska riksdagen 1840 och i Bayern genom en allerhögsta förordning 1852, att i alla skolor skulle in- föras en skrift med en lutning af 15 grader. Sedermera har man dock äfven här varierat med 30—40 graders vinkel. Man torde därför komma sanningen närmast, om man sammanställer dr Schuberts här ofvan anförda uttalande med dr Eulenburgs yttrande: »Så länge det gifves olika händer, så länge komma nog också olika skrif- och handstilar att utbilda sig.» Af hvad jag sagt torde framgå, att den upprätta stilen näppe- ligen är att anse som en trollformel, den där är skickad att af- hjälpa de många hygieniska svårigheterna. Att man funnit, det barnens kroppshållning förbättrats med den nya så kallade hygie- niska skrifmetoden, torde dock hufvudsakligast böra tillskrifvas det enkla sakförhållandet, att man ägnat mera uppmärksamhet åt de gamla reglerna: »håll fotterna med fdlt stöd mot golfvet, och under- benen alltså i rät •vinkel däremot', håll armarna tämligen tätt intill sidan (armb&gleden ungefär 2 handbredder från sidan)!» Af intresse är det gifvetvis att känna, huru en del andra auktoriteter bedöma frågan, och tillåter jag mig därför anföra följande till densammas ytterligare belysning. Schneller förklarar på grund af sin erfarenhet, att sneda midten- läget af häftet medför de minsta felen i kroppshållningen, och för- kastar den raka stilen såsom skadlig. Schench fordrar tämligen rakt läge, och dr Burckhard anser en lutning af 15 grader vara den, som medför den bästa kroppshållningen. Wilh. Mayer skrifver: »också fann jag i en afdelning i skolan, att barnen skrefvo en mycket vacker rak stil, men att de sutto ytterst dåligt». An- märkas bör dock, säger han, att läraren i klassen meddelade, att han såg strängt på det riktiga utförandet af rakskriften, men korri- gerade ej hållningen, enär han ville pröfva, huruvida det påståen- det vore riktigt, att rak stil af sig själf medför god hållning. Seggel bemärker i tvenne afgifna betänkanden, att han fann en mycket god kroppshållning i en snedskrifvande och en påfallande dålig i en rakskrifvande klass, och förklarar detta faktum därmed, att läraren hade förkärlek för snedskrift. D:r E. W. Wretlind delar ej den åsikten, att den sneda stilen mera än den raka skulle orsaka skolios. 314 TILL FRÅGAN OM RÄTTSTÅENDE ELLER SNED STIL. I Schuberts arbete förekomma två fotografier, ett af en sned- skrifvande och ett af en rakskrifvande klass. Det senare visar, att alla barnen intaga en god ställning, under det att den första bilden visar, att endast två barn sitta bra. Bilderna ha tvifvelsutan varit ett mycket godt medel i striden för den raka stilen men imponera dock ej på den kritiske iakt- tagaren; de karakterisera — såsom flera pedagoger anmärkt •— mycket mindre skriften än läraren. Det bör äfven anmärkas, att de snedskrifvande barnens griffeltaflor ej ligga midtför, utan till höger om de skrifvande, alltså ett utdömdt läge, som ej kan komma i betraktande vid jämförelsen. De båda flickorna, som ha sina taflor rakt framför sig, sitta lika så bra som de rakskrifvande. Ett par af dessa —- å första och andra bänkarna — intaga en onaturlig hållning, med en hängande armställning, som ej kan vara god. Schmaje anser, att barnet själft väljer det sneda häftläget såsom varande bekvämare för hand och öga. Cohn anför, att professor Glauning i Nürnberg (hvarom mera sedan) fann rak stil mycket tydligare än snedstil. Häremot in- vändes dock, att detta uttalande gällde den tyska skrifstilen, ej den latinska. Cohn lämnar vidare — något som för öfrigt också vidrörts i min ofvan angifna artikel såsom belysning af den raka stilens historia — prof på handstilar af 1500-talets stora konstnärer. Leonardo da Vinci (vänsterhändt, bakvänd t utförd skrift, som måste afläsas med spegel) samt af Michel Angelo och Albrecht Dürer, under förmenande att dessa vore kunniga i anatomi och fysiologi och fördenskull skrefvo rak stil. Men dylika bevis äro ju utan allt värde. En abnormt tillkommen skrift sådan som Angelos kan ju ej hafva den ringaste betydelse eller visa sig vara för eller emot sned eller rak stil, och de båda andras stilar äro icke raka, utan hafva en lutning af 15 — 20 grader. Men lika litet som det kan betyda något, huru dessa tre »anatomiskt» kunniga personer skrefvo, lika litet betyder det något, om tusental läkare, gymnaster och andra lika kvalificerade personer i vår tid skrifva sned stil eller rak. Cohn visar sig vara blind äfven för andra förhållanden. Så gillar han exempelvis de af Erlenmeyer* fastslagna principerna för skriftens mekanik, nämligen att högra underarmen i hela dess längd skall hvila på skrif bordet med stöd endast på ulnarranden. Armens bakersta del bildar hufvudstödpunkten eller den s. k. * Albrecht Erlenmeyer: Die Schrift. Grundzüge ihrer Physiologie und Pathologie. Stuttgart 1879. ÖGONBLICKSFOTOGRAFER FRÅN NÜRNBERG EFTER SCHUBERT. I» thts 1 fit Soll") i and | Seluoult 316 TILL FRÅGAN OM RÄTTSTÅENDE ELLER SNED STIL. stabila punkten för den skrifvande handen. Omkring denna punkt rör sig underarmen i en cirkelbåge, hvars radie är precis så lång, som afståndet från pennans spets till underarmens stabila punkt. Underarmen framställer vid skrifningen följaktligen bilden af en pendel. Men icke desto mindre gillar han Schuberts teori för den raka stilen, ehuru armrörelsen här blir en annan, nämligen arm- bågens upprepade förskjutning åt höger, på så sätt, att underarmen alltid är parallell med sig själf. Saken är den, att Cohn, så väl som många andra teoretici, fasthänger vid vissa detaljer men synes sakna förmåga att sätta sig in i de skriftekniska förhållan- dena. Ett par andra vetenskapsmän, Pflüger och Kocher, fram- hålla efter vunnen erfarenhet, att den vid skrifning af rak stil ofta förekommande lyftningen af armen samt abduktionsrörelsen i skulderleden mycket fort orsakar trötthet och är besvärlig för barnen. I sammanhang härmed torde kunna relateras, hvad en svensk jurist, riksdagsman och intresserad vän af allt framåtskridande, med anledning af en min artikel i ämnet, införd i G. H. T., skrifver till mig: »Det har alltid synts mig ligga minst sagdt en stor öfverdrift i påståendet, att den lutande stilen skulle vara or- saken till snedrygg och närsynthet hos det unga släktet. Hvarför, har jag frågat mig, äro då icke vi äldre bekajade med dessa lyten, vi som lärt oss skrifva efter den metoden ? Såsom jurist och dom- stolsledamot har jag ju haft och har tillfälle att läsa många tusen- tals olika handstilar, och jag får säga, att i regeln inga äro så svårlästa som de uppstående. Af en skicklig renskrifvare, som sysslat i det yrket många år och skrifver ledigt både den lutande och den uppstående stilen, har jag hört, att man omöjligen kan skrifva så fort med den uppstående som med den andra. Hvarför skrifver man? För att kunna för andra framlägga sina tankar. En hufvuduppgift vid skrifnings inlärande bör då vara att göra skriften så lättläst som möjligt för dessa andra. Lättläst är ingalunda den uppstående stilen, såvidt den ej präntas. Så snart den skrifves fortare, blir den otydlig. Jag skulle för den allmänhets skull, som får del af mina från Rätten utgående ex- peditioner, icke vilja använda en renskrifvare, som skrifver upp- stående stil.» En svensk skolinspektör skrifver till mig om samma sak: »— — Den 500-åriga lutningen är icke något godtyckligt, utan har sin grund i dels behofvet af ett handstöd, dels skrif- fingrarnas muskulatur. Skulle upprätt stil utföras utan våldsam ansträngning, förutsättes, att högra armen skall läggas nästan parallellt med skriftens radriktning och under skrifningen glida TILL FRÅGAN OM RÄTTSTÅENDE ELLER SNED STIL. 317 undan raden. Men då kommer ock pennan i det läge, att hon gör hårstreck i staplarnas riktning och tryckningar i foglinjerna. Huru pass grafiskt åskådlig stilen under sådana förhållanden skall bli är själfklart.» Å andra sidan skrifver återigen — med anledning af min nyssnämnda artikel — skolinspektören i Stockholm d:r C. G. Bergman i Vårt Land följande: »För några år sedan — jag tror 6—8 — anhöllo några lärare och lärarinnor vid en af stadens folkskolor att på försök få använda upprättstående stil vid sin undervisning efter en af dem själfva utarbetad metod. Då jag själf var böjd för antagan- det, att denna skrifstil ägde vissa företräden framför den vanliga, särskildt vid folkskolan med dennas till endast några få år in- skränkta undervisning, gick jag gärna in på deras förslag. Det dröjde icke länge, innan alla lärare och lärarinnor vid nämnda skola införde den upprättstående skrifstilen. Samma begäran har därefter framställts från andra skolor. Intet påbud om använ- dande af denna stil har utfärdats, men torde den för närvarande vid undervisningen användas af minst fyrahundra lärare och lärarinnor.» Jag har naturligtvis icke någon orsak att betvifla uppgiften i fråga, men såsom en motsats till det omnämnda förhållandet kan jag anföra, att exempelvis i Nürnberg 879 lärare och lärarinnor öfvergått från den raka till den sneda stilen.D : * Vid bedömandet af företrädet mellan rak och sned skrift uppstå många svårigheter. Man må betänka, att här komma i betraktande olikartade ställningar och rörelser af ögonen, hufvudet, fingrarna, handen, öfverkroppen och bäckenet; att det gäller två olika slag af rörelser: utförandet af streckmomenten och bildandet af raden. - Jämförelsen försvåras för öfrigt af följande förhållanden: olika kroppsstorlek och kroppsstyrka, olika länge förut drifna skrifstudier, hvilka genom därunder erhållna vanor kunna hafva inverkan på ställningen, olika lång tid, under hvilken skrifningen pågått omedel- bart före den för jämförelse företagna undersökningen; skolbän- karnas, belysningens, skrifmaterialets — (skrifning med griffel eller bläck) — och pennhållningens beskaffenhet samt lärarens intresse och energi, olika sätt för häftläget samt skrifriktningen. Än den ena och än den andra synpunkten har varit föremål för ingående studium; man har användt olika metoder och olika instrumentella hjälpmedel vid undersökningar, men då, såsom en regel, de i be- 318 TILL FRÅGAN OM RÄTTSTÅENDE ELLER SNED STIL. traktande komna momenten ej blifvit samtidigt och nog uttömmande behandlade, så hafva undersökningarna i det stora hela ej lämnat något praktiskt resultat och någoti ovillkorlig befintlig lag för sam- bandet mella7i skrifakten och kroppsställningen har icke kunnat på- visas. Det framgår häraf, huru stora de svårigheter äro, hvilka uppställa sig för en slutgiltig lösning af frågan, och därigenom försvåras också ett objektivt bedömande af sakläget och olika åsikter ställas härigenom ideligen emot hvarandra. Det faktum, att skrifnmgen är en ensidig sysselsättning — då endast högra handen och de öfre kroppsdelarna tagas i anspråk — försvårar jämväl i hög grad bestämmandet af regler. Schubert har funnit, att i och med 3:e skolåret skrifra den har inflytande på ögonens rörelse. Ahrens har däremot vid under- sökning af vuxna personer kommit till det resultat, att skrifraden ej inverkar på ögonens rörelse. Janke anmärker angående mät- ningarnas tillförlitlighet, att mätningsinstrumentens fästande på skolbarnens hufvud har inflytande på kroppsställningen och resul- tatet därför blir missvisande. En bestämd lag är hvarken uppställd för grundstreck-grund- linje-vinkeln (förhållandet mellan bokstäfvernas nerstreck och den förbindelselinje man tänker sig dragen mellan ögonen) eller för grundlinjen-skriflinjevinkeln (förhållandet mellan ögonens förbin- delselinje och skrifraden); dock synes fixationspunkten hafva ten- dens att vara beroende på skrifraden. Men äfven om så är.för- hållandet, har detta endast någon betydelse vid läsning, ej vid skrifning, hvarvid ögats fixation är begränsad till en bokstaf i sänder. Vid skrifning af rak stil är det en absolut nödvändighet att begagna smala skrifböcker, såvida kroppshållningen icke skall genom armens upprepade förskjutning åt höger, enligt d:r Schuberts nyss anförda anvisning, genast förryckas. Egendomliga resultat lämna stundom företagna mätningar. Vetenskapen fastställer, att afståndet mellan ögonen och arbetet skall vara 30—40 cm. (Cohn 35—45 cm.). Men detta afstånd är endast möjligt, om barnen hafva en viss längd. Äro de under- måliga (t. ex. 6—7—8 år), kan ej detta afstånd fordras. När emellertid en mätning blifvit verkställd, har ej alltid hänsyn tagits till barnens storlek, utan man har fastställt som dåliga resultat de mätningar, som lämnat ett mindre afstånd! Burgenstein påpekar, att vid en del undersökningar hafva de snedskrifvande haft breda skrif häften, rakskrifvare däremot smala. Under sådana förhållanden måste jämförelsen halta. Det är full- komligt klart, säger Burgenstein, att den lutande stilen med snedt TILL FRÅGAN OM RÄTTSTÅENDE ELLER SNED STIL. 319 uppstigande radbildning tillåter raskare skrifvande än rak stil. In- vändningen, att i skolorna någon skillnad ej synes, är, äfven om den vore riktig, utan betydelse, då man ju lär sig skrifva för lifvet, ej för skolan. * , * Sedan jag här i korthet sökt redogöra för de ståndpunkter, som intagas af vissa auktoriteter på skrifundervisningens område, öfvergår jag att lämna en redogörelse för de erfarenheter, som i Danmark och Tyskland vunnits med afseende på den raka stilen. Danmark. (Här sammanförda meddelanden äro i främsta rummet erhållna af kansli- rådet Fr. Thomassén, skolinspektör Hassager, lärarinnan vid Zahles flickskola och seminarium fröken Louise Stremme, vid besök vid Lärareseminariet i Köpenhamn samt af overintendent Jörgensen i Odense.) I Köpenhamn samt jämväl i några provinsstäder, i såväl kommun- som privatskolor, införde man för ett tiotal år sedan rak stil. Flera lärare gjorde i hast upp skrifhäften för sagda ändamål; några skrifboksutgifvare, hvilka förut med ifver förfäktat den sneda stilens pedagogiska och hygieniska företräden, blefvo i en handvändning kämpar för den raka stilen. Det utspann sig, som en skolman sade mig, »en kappränning på skrifbanan», och målet? Jo, det vore att komma först — med skrifböckerna! Men det blef relativt snart en återgång till snedstilen. Så meddelar en lärarinna i skrifning vid en bekant Köpenhamnsk skola ungefär följande: Jag har ända från min tidigaste under- visningsperiod användt en stillutning af c:a 45 grader. Efter de många angrepp, som särskildt i hygieniskt hänseende uppreste sig mot denna, infördes i de flesta skolor i Köpenhamn den lodräta stilen, hvilken emellertid förkastades, sedan den blifvit pröfvad i 7—8 år, och efterföljdes af en mellanstil med 22 graders lutning. Denna lutning framkom sedan som förslag till skolorna från ministeriet, och därmed tyckes det, som om striden på skrif- undervisningens område vore afslutad. För Köpenhamns kommuneskolor är visserligen Stremmes skrifmetod officiellt antagen, men den är icke påbjuden* Häraf följer, att någon likformighet i undervisningen icke äger rum. Vid * Fröken Stremme, en inom den danska skolvärlden mycket känd och uppburen lärarinna, själf utgifvare af skrifmetoder för såväl sned som rak stil, och som ju därför ej kan det minsta misstänkas vara besjälad af några förut- 820 TILL frågan om rättstående eller sned stil. samma skola undervisas sålunda ofta efter lika så många skrif- system, som skolan har lärare. Vid en kommuneskola, den vid Vestervoldgade, äro emellertid två speciella facklärare anställda, hvilka hafva hela skrifundervisningen om hand, sålunda från och med det barnen vid 6 — 7 års åldern vinna inträde i skolan. Men äfven dessa lärare undervisa efter hvar sitt system. Anordningen med facklärare på det tidigare stadiet af undervisningen synes mig ej vara lycklig; det är att drifva fackläraresystemet väl långt. I de köpenhamnska skolorna varierar man sålunda •— såsom af föregående framgår — med stilens lutningsförhållande, och varia- tionen ligger mellan 45 och 22 grader. Men den lodräta stilen finner man knappast någonstädes mera. Jag kan icke neka mig nöjet att citera overintendent Jör- gensens i Odense yttrande härom vid ett besök därstädes: »Den lodräta stilen kan Ni antagligen icke få göra bekantskap med någonstädes här i landet — och sannolikt ej heller i Tyskland, ty den är snart en saga blott.» För att lära känna åsikterna om den raka stilen jämväl vid fackskolor besökte jag såväl Handelsakademien som en framstående handelsskola. Vid båda dessa skolor undervisades i såväl sned som rak stil; i den senare stilarten dock endast när eleven själf så önskade. För affärsbruk ansågs den sneda stilen vara att föredraga framför den raka. Vid resa genom Korsör fick jag oförmodadt tillfälle att kon- statera den sneda stilens användande äfven där på platsen. Jag mötte en flock skolbarn med skrifböcker under armen. En blick i dessa böcker tillkännagaf, att hr Jörgensen hade rätt. Preussen. Hamburg. Mitt första besök gällde här chefen för skolväsendet, schul- rath, professor Dilling^ en ytterst förekommande och älskvärd fattade meningar, uttalade sig oförbehållsamt till förmån för den sneda stilen. Dessa uttalanden vore i hufvudsak följande: i. Barnen sitta öfver hufvud ej alls bättre vid skrifning af rak stil än vid sned stil. 2. Någon minskning af skolios- och närsynthetsprocenten har ej förmärkts under den tid den raka stilen användes 3. Den sneda stilen inläres och skrifves fortare än den raka. 4. Barnens föräldrar tilltalas i allmänhet ej af den raka stilen. 5. Införandet af den raka stilen kan betraktas som ett hygieniskt-peda- gogiskt experiment och som en öfvervunnen modefråga. TILL FRÅGAN OM RÄTTSTÅENDE ELLER SNED STIL. 321 person, samt sedermera lärareseminariet, där jag hade tillfälle göra bekantskap med en ovanligt duglig skriflärare, hr Ch. Seemann, vidare Die Gewerbeschule (direktör Wekwertii), folkskolan vid Pauluienplatz (öfverlärare Fr. Kneisner), handelsakademien (direk- tör J. L. Peters) samt Crones handelsakademi. Vid statsskolorna i Hamburg, — folkskolor, gymnasier, real- gymnasier, — användes uteslutande den sneda stilen med en lut- ning af 30 till 40 grader. Med den raka stilen hafva några försök blifvit gjorda, men hvarken med afseende på kroppshåll- ningen eller skrifresultatet lyckades man uppnå någon förbättring, hvarför man återgått till den sneda. Ett exempel på en sådan återgång anfördes af hr Seemann: Föreståndarinnan för en stifts-flickskola i Hamburg anhöll i bör- jan af 1890-talet hos vederbörande skolmyndighet att vid sin skola få införa rak stil, hvilken anhållan också bifölls. Efter 4 år kom hon emellertid åter, alldeles förtviflad öfver de svårigheter, som reformen medfört, hvarför hon nu anhöll få återgå till den sneda stilen; något som hon ock fick tillåtelse till. Vid öfriga anförda skolor undervisades i sned stil. Lärarne vid dessa skolor anmärkte, att Hamburgerköpmännen voro afgjordt motståndare till raka stilar. Vid en flickskola i stadsdelen Eims- büttel (direktör Pechna) användes emellertid sedan några år rak stil. Berlin. Mina besök här gällde lärareseminariet (direktör, schulrath W. Paasche), Köllnisches Gymnasium, Erste Ilandtwerksschule, Dr. bMax Mullers handelsakademi och Rackows handelsakademi. Vid några af de preussiska statsskolorna (bland hvilka Köll- nisches Gymnasium) har man försökt den raka stilen men åter öfvergifvit densamma. Efter hvad hr Paasche meddelade mig, användes f. n. endast sned stil vid'samtliga statsskolor i Preussen. Den raka stilen har enligt hans förmenande ingen framtid. Vid de båda handelsakademierna användes uteslutande sned stil; den raka, sades det mig, vilja affärsmännen icke veta af. Sachsen. Leipzig. På grund af speciell rekommendation besökte jag här Die öffentliche Handelslehranstalt (direktör H. Ray dt). Denna läroan- stalt står i direkt samband med handelshögskolan, som anses vara Europas förnämsta handelsläroverk och som äfven visade Verdantli 1902. 21 322 TILL FRÅGAN OM RÄTTSTÅENDE ELLER SNED STIL. sig vara en mönsteranstalt. Här, liksom i alla skolorna i Leipzig, användes, enligt hvad läraren i skrifning, hr Kretsschmar, som tillika är lärare i stenografi och Turnen, meddelade, uteslutande sned stil med 35 graders lutning. Vid handelsskolan få dock de elever, hvilka förut tillägnat sig rak stil, fortsätta med sådan. Hr K. försäkrade mig emellertid, att inom handelsvärlden var man ej vän af rak stil. Dresden. Jag besökte här Könl. Gymnasium samt Die Gewerbeschule. I likhet med det stora flertalet tyska lärare, med hvilka jag sam- manträffat, var läraren vid gymnasiet alldeles emot rak stil. Dess påstådda hygieniska fördelar hade icke visat sig hålla streck. Tvärtom medgaf den raka stilen icke en naturlig hållning af hand, arm och bål. Emedan radbildningen sker genom hela armens förande i radriktningen, aflägsnas armen från bålen, en förskjut- ning eger rum i skulderpartiet och en sned vridning af ryggpela- ren blir en oafvislig följd. Också ha barnen vid skrifning af rak stil ofta klagat öfver trötthet i skulderpartiet. I Sachsen an- vändes rak stil endast mycket obetydligt; någon framtidens skrift är den alldeles icke. Vid gymnasiet var stilens lutning 45 grader, vid die Gewerbe- schule 20 grader. De upplysningar, jag hittills under min studieresa erhållit angående den mycket omstridda raka stilen, pekade ju tydligen i samma riktning, som min egen erfarenhet går. Då de ledande skolmän och specielle facklärare, med hvilka jag haft tillfälle konferera, måste anses ega behörigt omdöme och en så ansvars- full ställning, att de ej kunna af slentrian hänga fast vid sådana pedagogiska principer, som tilläfventyrs visa sig vara föråldrade, så kunde man ju ändå möjligen tänka sig, att de vore så kon- servativt anlagda, att de ej ville lyssna till reformsträfvanden i allmänhet och sådana på skrifundervisningens område i synnerhet. Men denna tanke hann aldrig blifva rotfast. Jag nalkades nämligen Bayern. Nürnberg är som bekant den raka stilens hufvudort och brännpunkten för dess sträfvanden, och hvad jag här såg och hörde kullkastade TILL FRÅGAN OM RÄTTSTÅENDE ELLER SNED STIL. 323 med ens alla tvifvel, som kunde hafva uppstått rörande slentrian, konservatism o. d. vid bedömandet af en stils ändamålsenlighet. Den raka stilen infördes redan 1888 — 89 i skolorna i Nürn- berg på initiativ af stilens oförtrutne förkämpe dr Schubert. Che- fen för stadens folkskolor, schulrath, professor Fr. Glauning, som var sekreterare i den steilschrift-kommission, som på 1880-talet tillsattes, hade blifvit framhållen som en varm anhängare af ifråga- varande stil, hvarför mitt besök i Nürnberg måste hafva ett sär- särskildt stort intresse. Och sådant uteblef icke. Mitt första besök gällde sålunda professor Glauning. Se här hvad han meddelade: Under sju år har man försökt den raka stilen vid Nürnbergs skolor. Erfarenheten lärde emellertid, att barnens kroppshållning ej blef bättre vid rak stil än vid sned. Därjämte visade det sig, att de, som skrefvo rak stil, i allmänhet icke hunno lika fort med sina uppgifter vid uppsatsskrifning etc. som de, hvilka be- gagnade sig af sned stil. Den bättre eller sämre kroppshallningen får ej räknas någon skrifmetod till godo utan endast lärarens in- tresse, kraft och energi. På grund af de ogynnsamma resultaten samt den allmänna opinionen från föräldrars och köpmäns sida, som reste sig, har man återgått till den sneda stilen med en lutning af 35 grader. Vid besök i skolorna träffade jag flere lärare, hvilka förut varit ifriga förespråkare för den raka stilen, men desse uttalade nu sin oförställda belåtenhet med den vidtagna ändringen. — Under de första skolåren lämnade den raka stilen, tyckte man, snabbare resultat, men snart nog inträdde ett stillestånd i fram- stegen, och stilen blef alltför enformig och saknade ledighet. Vid fortskrifningsförsök blef den betydligt sämre och otydligare än den sneda och kroppshållningen härunder ytterst dålig. Skrif- läraren vid gymnasiet (hr. Nenes) påstod till och med, att, då den raka stilen användes därstädes, kroppshållningen var sämre än vid användandet af den sneda. I Nürnberg besöktes därjämte Städtlische Handelsschule für Knaben, Städtlische Handelsschule für Mädchen samt Die Real- und Handelslehranstalt (direktör GambricK). Hvad som gifvetvis hade största intresse för mig var den uppgiften, jag flerstädes erhöll, att experimenten i Bayern med den raka stilen är o så godt som fullständigt uppgifna. Och detta i den raka stilens hemland! 324 TILL FRÅGAN OM RÄTTSTÅENDE ELLER SNED STIL. Würtemberg. Stuttgart. Här besökte jag Eberhard-Ludwigs-gymnasiet, ett af de läro- verk, vid hvilka de bekanta vetenskapsmännen .Rembold och Berlin i början af 1880-talet företogo sina för den moderna skolhygienen så betydelsefulla undersökningar. De resultat, dessa forskare kom- mit till, hafva också trots anloppen från d:r Schubert och andra, genom den stora reträtten i Nürnberg till fullo visat sig vara till- förlitliga. Efter hvad här och vid Die höhere Handelsschule med- delades mig, användes i hela Würtemberg 35—40 graders sned stil. Den raka ansågs vara för handen obekväm, upphäfvande individualismen och genom de större formerna, den som hand- skrift vill antaga, ej praktisk. Baden. Karlsruhe. Vid besök vid Realgymnasium meddelade mig rektorn, d:r Erhardt följande: I Baden är den sneda stilen förhärskande, och endast några få skolor i landsorten hafva infört rak stil. Vid folkskolorna i Karlsruhe användes rak stil sedan 10 år tillbaka; vid gymnasiet sedan 6 år. Själf var d:r E. vän af snedstilen, emedan han kommit till den slutsatsen, att när rakskrifvande lärjungar behöfva skrifva fort, såsom vid språkundervisningen, rättskrifningsöfningar och vid anteckningar, kunde de icke hinna med lika bra som snedskrif- varne, hvarjämte deras stil vid fortskrifning blef betydligt sämre än snedskrifvarnes. Beträffande kroppshållningen tyckte han sig ha funnit, att rakskrifvarne sutto bättre, men ansåg dock, att detta förhållande borde tillskrifvas en ökad energi hos lärarne, en följd af nya experiment, men ingalunda själfva skrifmetoden; således samma uppfattning som d:r Glauning i Nürnberg egde. Under undervisningens första tidsskede visade sig den raka stilen lämna bättre resultat än den sneda, men under den fort- satta undervisningen syntes framstegen icke gå i riktning mot handskrift utan snarare mot teckning. Ehuru betydliga svårig- heter uppstå med de elever, hvilka komma till gymnasiet från landsortens skolor och där ha inlärt sned stil, eller omvändt från Karlsruhe till landsorten, hvarvid alltid ett virrvarr uppkommer, komma dock försöken att tills vidare fortsättas. Vid folkskolorna uttalade rektor Gerwig sin tillfredsställelse med de här gjorda försöken. Däremot delade de lärare och lärarinnor, hvilkas klasser jag besökte, icke denna uppfattning. I TILL FRÅGAN OM RÄTTSTÅENDE ELLER SNED STIL. 325 öfverläraren I. Hiiffner fann jag en för sitt kall mycket intresserad, drifvande lärare. Jag kunde ej underlåta komplimentera honom för den goda hållning barnen intogo under hela skriftimmen, anmärkande, att den raka stilen hade väl sin andel häri. Han upplyste emellertid att, på den tid han undervisade i sned stil, sutto barnen ej det minsta sämre; det var, påstod han, helt och hållet en disciplinfråga. Det kateketiska undervisningssättet, hvilket begagnas i de tyska skolorna, fann jämväl här sin tillämpning. Här dock något modifieradt. Då jag jämför denna lektion med seminarieläraren Seemanns i Hamburg, som äfven visade sig hafva barnen full- komligt i sin hand, och som äfven var en mästare i att utfråga sina lärjungar och därigenom oupphörligt tvingade dem till en uppmärksamhet, som ej gärna på annat sätt är möjlig, är jag böjd för det antagandet, att ett dylikt undervisningssätt bör något mera komma till användning under skriftimmen i våra skolor än hvad fallet nu är. Genom den frist, som emellanåt uppkommer från själfva skrifarbetet, och den förståndsodling, som följer genom ut- frågningsmetoden, blir skriftimmen mera lifaktig och intresserik; den känsla af trötthet, som vid ett ensidigt och enformigt arbete med afskrifvande så fort inställer sig, skulle i betydlig grad mot- arbetas, och i disciplinärt afseende skulle skolarbetet vinna. I åtskilliga andra klasser i samma skola märkte jag också en betydlig skillnad på kroppshållningen. Alla de lärare och lärarinnor, hvilkas klasser jag besökte, voro emellertid af den mening, att den raka stilen icke hade några företräden framför den sneda. Alla instämde däri, att kroppshållningen ej berodde på metoden utan på läraren; den raka stilen är trögare, hand- ställningen blir mindre god, ty handleden anstränges och barnen klaga ej sällan öfver trötthet. Och när de unga sluta skolan och exempelvis vinna anställning å köpmanskontor, måste de lära sig snedskrift, ty affärsmännen vilja ej veta af den upprättstående. Hr Hüffner omtalade, att dr Th. Gelpke år 1887 företog en under- sökning af folkskolebarnen i Karlsruhe för utrönande af kropps- hållning och synförmåga, hvilken undersökning förnyades år 1897. Under mellantiden hade rak stil blifvit införd. Den första under- sökningen lämnade till resultat att 76 %, den senare att 79 % af barnen hade normalt synsinne, således en förbättring af —- tre procent. Emellertid anmärktes till den lilla förbättringen af för- hållandena, att de båda undersökningarna ej omfattade lika antal barn (5417 och 2231) och att mätningen skedde på olika sätt. Hr Hüffner gjorde en anmärkning, som jag själf tidigare vågat 326 TILL FRÅGAN OM RÄTTSTÅENDE ELLER SNED STIL. föra fram, nämligen den, att då man under medeltiden skref rak stil men så småningom öfvergick till sned, måste en verklig grund härför föreligga. Att nu i ett slag föra undervisningen 500 år tillbaka, hade, vetenskapen i all ära, inga hvarken praktiska eller pedagogiska skäl för sig. Hr H. meddelade mig vidare, att den raka stilen blifvit öfvergifven i Magdeburg och Cassel. I detta sammanhang kan nämnas den ganska öfverraskande upplysningen, som lämnades mig af hr Jørgensen i Odense, att man efter sju års försök återgått till sned stil äfven i, Zürich, där äfven en stor, af flere vetenskapsmän och pedagoger år 1893 tillsatt skolkommitté varit i verksamhet. Från Karlsruhe gick färden till Heidelberg, Frankfurt a. M., Mainz, Köln och Düsseldorf, hvarest jag som regel erhöll samma upplysningar rörande den föreliggande frågan som i de städer, jag förut under min resa besökt. I Düsseldorf besökte jag naturligt- vis den pågående utställningen, som bjöd på en intressant afdel- ning för undervisningsmateriel. Såsom jag förut påpekat, har den raka stilen blifvit införd äfven i Österrike (i Wien i 9 af stadens 10 distrikt) äfvensom i Holland, Belgien, Frankrike och England. Hvilka erfarenheter, som vunnits i dessa, länder, känner jag icke närmare. Hvad England och Skottland särskildt beträffar, har jag emellertid af en reseberättelse inhämtat, att man i åtskilliga skolor i Edinburgh användt rak stil under många år men öfvergått till lutande, dels därför att rak stil nästan alltid kommer att luta baköfver, dels därför att handelskontoren fordra sned stil, och vidare därför att den raka stilen förstör all individualitet vid skrifningen. Samma uttalanden har man med märkvärdig öfverensstämmelse från skolor i Manchester, Birmingham och London. Så väl frågans vikt som vikten att lära känna det metodiska tillvägagångssättet vid undervisningen torde i en snar framtid på- kalla tillgodogörandet af något eller några af dessa länders peda- gogiska rön. Af det anförda framgår, att resan i flera afseenden varit mycket lärorik. Den har lämnat rika tillfällen att jämföra egna erfarenheter med andra skolmäns, den har i flera stycken verkat korrigerande, i andra återigen upplyftande, men först och sist — så synes det mig — har därunder blifvit fastslaget, att återupp- tagandet af den gamla raka stilen varit ett fedagogiskt missgrepp, en misslyckad skolreform. TILL FRÅGAN OM RÄTTSTÅENDE ELLER SNED STIL. 327 Om utbildning af lärare i skrifning. Mitt uppdrag under förenämnda studieresa var äfven att göra mig bekant med lärareutbildningen i skrifning, och har jag att därom i korthet anföra följande: Någon speciell utbildningskurs för lärare i skrifning, mot- svarande den, som eger rum vid Tekniska skolan i Stockholm, finnes icke i Danmark. Vid seminarierna skötes undervisningen i skrifning af lärare med . seminariebildning. Undervisningen af de blifvande lärarne inskränker sig till att bibringa dem en god handstil. Under sista året af sin seminarietid få kandidaterna dels auskultera, dels under ledning af resp, lärare öfva sig i undervisning i den med semi- nariet förbundna öfningsskolan. Vid seminarierna har emellertid aldrig förekommit någon egentlig metod eller pedagogik i skrif- facket. Den »lærde skole» — real- och latinläroverken — intager i vårt grannland en egendomlig ställning, i det att af de 35 så- dana skolor, som finnas i Danmark, endast 13 äro statsskolor, däraf endast en i Köpenhamn. Vid dessa skolor ledes skrifunder- visningen af en adjunkt; vid åtskilliga skolor äro dock facklärare anställda. Dessa utgöras af antingen folkskollärare eller gymna- stiklärare (vanligen underofficerare). Utbildningen har i senare fallet skett vid militärskola. Adjunkterna hafva i Danmark, i likhet med hvad som är förhållandet hos oss, ej erhållit någon speciell utbildning för denna lärareverksamhet. Emellertid har kultusministeriet under åren 1898 — 1900 anordnat kurser i Köpenhamn för skriflärarnes vidare utbildning. Ledaren af dessa kurser har varit overintendent Jörgensen i Odense. Vid de allmänna läroverken i Tyskland (Realschulen, Real- gymnasien, Gymnasien) skötes undervisningen i skrifning i regel af seminariskt utbildade lärare (folkskollärare). Vid de tyska folkskollärareseminarierna synes dock mera vikt läggas vid skrif- undervisningen än som är fallet i vårt land. Sålunda omfattar denna undervisning vid seminariet i Hamburg tysk, latinsk, gotisk och frakturstil samt rundskrift. Därtill kommer stenografi, i hvilket ämne undervisning meddelas under tre månader, två timmar i veckan. Vid förenämnda seminarium är stenografi obligatoriskt, i öfriga tyska seminarier fakultativt ämne. De olika stilslagen hafva uppenbarligen i en affärsstad som Hamburg stor betydelse, enär de för olika ändamål komma till stort gagn i affärslifvet. 328 TILLFRÅGAN OM RÄTTSTÅENDE ELLER SNED STIL. Seminarieeleverna erhålla hvar annan vecka hemarbete i skrifning. • Den af preussiska ministeriet fastställda läroplanen för semi- narierna upptager emellertid ej de nyssnämnda stilslagen, utan inne- håller i hufvudsak endast följande: Klass III (lägsta). Öfning af tysk och latinsk stil i genetisk följd; bokstafsdelarna förklaras och inläras med taktskrifning; Klass II. Öfning i skönskrifning, sammanhängande öfningar i tysk och latinsk stil; Klass I (högsta). Fortsättning af förestående öfningar. Under andra halfåret öfning i handskrift och skrifning på väggtaflan. Ehuru skrifundervisningen vid de allmänna läroverken i hela tyska riket skötes af lärare med folkskollärareexamen, kan dock i Sachsen skriflärareexamen afläggas inför pröfningskommissionen i Dresden. Berättigad till denna examens afläggande är både seminaristiskt och akademiskt bildad lärare. För att bestå i examen fordras, utom den anförda utbildningen, att utförda skrifprof god- kännas samt att färdighet i stenografi och skrifning på väggtafla ådagalägges. Det förhållandet, att man såväl i Danmark som Tyskland lämnat skrifundervisningen vid real- och latinläroverken åt lärare, som härför erhållit utbildning och ofta nog, såsom jag särskildt vid seminariet i Hamburg hade tillfälle öfvertyga mig om, en mycket god sådan, visar, att man i dessa länder med deras blomst- rande industri och vakna, driftiga köpmanskår insett denna under- visnings stora praktiska betydelse. Utan att här vilja inlåta mig på frågan, huruvida undervis- ningen i allmänhet bör fördelas på facklärare eller i så vidsträckt grad som möjligt öfverlämnas åt ämneslärare, kan jag dock ej förneka, att jag . finner skrifundervisningen bättre tillgodosedd i såväl Danmark som Tyskland än hvad fallet är hos oss. Där skötes undervisningen af lärare, som vid seminariet erhållit utbildning i skrifmetodik; hos oss kastas skrifundervis- ningen på än den ene, än den andre adjunkten eller extraläraren, hvilka endast undantagsvis hafva någon aning om skrifundervis- ningens metodik och ej besitta annan kännedom i ämnet än den de TILL FRÅGAN OM RÄTTSTÅENDE ELLER SNED STIL. 329 själfva under sina pojkår förvärfvat. Och det märkliga är, att, ehuru det numera finnes ej så få från Tekniska skolan i Stock- holm utexaminerade skriflärare, det ännu ej blifvit regel utan endast undantag, att sådana lärare, när de förordnas till tecknings- lärare vid allmänt läroverk, på sin lott jämväl erhålla skrifunder- visningen. Detta är ett missförhållande, som, så synes mig, borde så fort ske kan ändras, såvida den upprättade utbildningskursen skall få den praktiska betydelse, som därmed afsetts. För att bereda den i förestående uppsats behandlade frågan dubbel belysning är det Red:s afsikt att i ett kommande häfte lämna ordet äfven åt en af den upprättstående stilens före- språkare i vårt land. Flickskolans situation för närvarande. I och med 1902 års riksdagsbeslut angående det höjda an- slaget till flick- och samskolor och villkoren för erhållandet av •detsamma har lärarinnornas ställning blivit väsentligt förändrad •och förbättrad. Ett kapitel i deras historia är nu avslutadt, ett kapitel som handlar om mycket bekymmer, men också om mycket framgångsrikt arbete, om tunga uppoffringar, som gjorts möjliga att bära genom en innerlig kärlek till kallet. Idealismen har dock en gräns — den gränsen var hvad flickskolorna angår nu upp- nådd, och utan detta ökade understöd hade de troligen icke längre kunnat hålla sig uppe på samma nivå som de hitintills intagit. Det är för övrigt icke blott lärarinnorna utan även skolorna, som institutioner betraktade, hvilka ha skäl att glädjas över de nya förhållandena, ty förbättrade lönevillkor för lärarinnorna kunna icke annat än verka höjande på skolans hela verksamhet. Här- med bör ju nämligen följa större förmåga att med lugn hängiva •sig åt arbetet, större möjlighet att fortsätta egen utveckling och — hvad som kanske är mest värdt — större livsglädje; och allt detta kommer ju i sista hand skolan och eleverna till godo. I den allmänna glädjen och tacksamheten kunna vi knappt tänka oss mer än ett missljud *, men det är också ganska ve- modigt. Det kommer från de små skolorna, för hvilka det nog blir omöjligt att betala de av riksdagen fordrade lärarinnelönerna •och som väl därför måste avstå från statsunderstöd. För så vidt som dessa mindre skolor äro idéskolor och ha ett särskildt inne- håll att bära fram eller en viss riktning att befrämja, måste vi beklaga deras hädanefter ännu mer än förut bekymmersamma • * Vi vilja nämligen icke här uppehålla oss vid den mycket tvivelaktiga lämpligheten av det stadgande, som gör flickskolelärarinnornas minimilöner be- roende av folkskolelärarinnornas och följaktligen mycket varierande efter olika -orter. Enligt vår uppfattning hade det varit vida bättre och, rättvisare och . •enklare, om en viss fix minimilön hade bestämts. FLICKSKOLANS SITUATION FÖR NÄRVARANDE. 331 ställning. Det har alltid varit svårt för idéskolor att slå sig fram bredvid de andra, som framkallats av lokala förhållanden eller som på grund av sin ålder ha en lång tradition att stödja sig på. De senare ha alltid befunnit sig på solsidan, medan idéskolorna under sin hårda kamp för tillvaron uteslutande måst stödja sig på entusiastiska, offervilliga lärarekrafter. Komma de att svika hädanefter ? Det vore sorgligt om så vore, ty sådana skolor ha behöfts och komma nog fortfarande att behövas som ferment för utvecklingen, de representera den initiativrika ungdomen gent emot de större, äldre skolorna, som givetvis röra sig i mer fasta och utstakade banor. Vi ha förut framhållit, att skolornas och lärarinnornas sak är densamma. Det enda fall man kunde tänka sig, i hvilket deras intressen skulle skiljas, vore om lärarinnorna skulle stegra sina anspråk på löneförmåner ända därhän, att skolorna bleve tvungna att med uppoffrande av sin fria ställning helt och hållet kasta sig i armarna på stat eller kommun. En sådan utveckling vore tänk- bar, men som vi hoppas- knappast sannolik, ty den skulle stå i alltför bjärt kontrast till det över allt beröm höjda oegennyttiga arbetsintresse, som den svenska flickskolans lärarinnor hitintills ådagalagt. Lyckligtvis har det ej hos regeringen märkts någon tendens att binda och reglementera flickskolorna, ett bevis på förtroende, som vi alla säkert äro djupt tacksamma för. Däremot har det på senare tider i landsorten försports vissa tecken, som äro ganska oroande och som tyda på att de rent privata flickskolorna, hvilka ägas av en föreståndare eller föreståndarinna, hålla på att för- svinna. I stället kommer bolagsskolan eller den halft kommunala skolan. Denna förändring kan ju ha sina fördelar från ekonomi- ska synpunkter, men om dessa skola bli de enda bestämmande, då är flickskolans bästa tid förbi. Flickskolornas styrka har hitintills varit deras personliga karak- tär. De ha icke varit ämbetsverk, utan de ha varit så fria, att hvar skola har kunnat bära sin egen individuella prägel, och om ett reformkrav gjort sig gällande i tiden, ha de snart och smidigt kunnat inrätta sig därefter och ej behöft vänta på att passera alla de instanser, som bestämma och binda lifsrörelserna hos en stats- anstalt, — en väntetid som kan vara tillräcklig att avkyla även det varmaste intresse och den mest brinnande reformiver. I sammanhang med det senaste flickskolemötet i Stockholm yttrades i Svensk Läraretidning ungefär följande: »flickskolorna gå nu för tiden i spetsen för den pedagogiska utvecklingen i Sverige», 332 FLICKSKOLANS SITUATION FÖR NÄRVARANDE. och detta yttrande upprepades sedan i motiveringen till en riksdags- motion. Om flickskolorna skola våga taga åt sig dessa så smick- rande ord, så måste de på samma gång erkänna, att den rika utveckling, som sålunda vunnit erkännande även av utomstående skolkretsar, huvudsakligen varit beroende på den frihet som varit dem förunnad och på den personlighetsinsats, som flickskolans lärarekår i följd härav kunnat göra i sitt arbete. Alla dessa stora företräden äro i fara att försvinna, om det blir regel att skolorna ställas under förmynderskap av ett bolag, som sköter saken affärsmässigt, eller av kommunala myndigheter, hos hvilka man icke alltid kan vänta något större pedagogiskt intresse. Åtminstone måste man fordra, att i de fall, där skolans angelägenheter förvaltas av en styrelse, skolans föreståndarinna är medlem av denna och att hennes ord får väga tungt, särskildt när det gäller att bestämma om antagandet av nya lärarekrafter. Om icke föreståndarinnan erhåller en självständig ställning, ligger det nära till hands, att hon inom kort tid säger upp sin plats, och hvad täta föreståndarinneombyten betyda för en skola är lätt att förstå. En läroanstalt som skall fylla sin uppgift måste, på samma, gång den äger frihet, också äga en viss kontinuitet, ja en viss tradition, och detta så väl i fråga om undervisningen som i fråga om yttre ordningsregler. I en skola med sådan tradition går det dagliga arbetet utan gnisslingar lika lugnt som hushållsgöromålen i ett hem, som ordnats av en van och erfaren husmoder. Att kontinuiteten brytes, när en skola ofta byter föreståndarinna, är klart. Det är ju hon, som skall hålla ihop det hela och samla lärarinnorna omkring sig. En ny föreståndarinna kommer natur- ligtvis med andra åsikter och med nya disciplinära förordningar, hvilket allt måste verka oroande på barnen. Ofta drar förestån- darinnans uppbrott också med sig en stor omsättning bland lära- rinnorna, och på detta sätt bli skolans förhållanden allt igenom rubbade. Dock är ingenting viktigare för framgången av en skolas arbete än att dess lärarkår bildar en fast sluten enhet, en samlad falang, som kämpar för samma mål. Men huru skall något så- dant kunna åstadkommas under förnyade personombyten? Kun- skapsmeddelande kan det kanske bli, men den uppfostrande sidan av skolans verksamhet blir alldeles tillbakasatt. Den nykomna föreståndarinnan eller lärarinnan vet ju ingenting om barnens föregående utveckling, vet t. ex. inte, att det eller det barnet, som förefaller henne trögt eller outveckladt, i själva verket FLICKSKOLANS SITUATION FÖR NÄRVARANDE. 333 har gjort oerhörda framsteg, nämligen i förhållande till sin forna ståndpunkt — o. s. v. För de elever, som uppväxa under nyss skildrade oroliga förhållanden, kan skolan aldrig bli hvad den bör vara: ett sorts hem, dit de, också sedan de kommit ut i livet, kunna vända tillbaka för att få ett råd, en upplysning eller litet sympati för sina bekymmer och sorger. En för detta elev kom- mer ju ändå inte till skolan för att hälsa på väggar och pulpeter och bänkar utan för att träffa personer, som hon håller av sedan sin barndom. Det är ju idealet, att hvarje skola i det samhälle där den finnes blir en härd för bildning och andliga intressen, men detta mål kan omöjligen nås utan enhet och sammanhang i verk- samheten i både inre och yttre avseenden. De bästa garantierna för en på en gång livaktig och enhetlig skolverksamhet lämna, synes det oss, de skolor, som ägas av en föreståndarinna eller föreståndare — eller möjligen ett bolag av lärarinnor — och som förvärvat sig ortens förtroende samt under- stödas av stat och kommun. Myndigheterna kunna ju alltid öva kontroll, men kontroll är något helt annat än reglemente: den förra kan verka som ett hälsosamt uppryckningsmedel, det senare är hämmande och ofta dödande för den fria utvecklingen. Även styrelseskolor kunna utveckla sig fritt och sundt, det vilja vi visst icke förneka, men faran med dem är, att både före- ståndarinnor och lärarinnor ofta bli »legda herdar», som komma ■och gå, att det är svårt att vidmakthålla sammanslutningen inom lärarekåren, och att det ställes bra stora fordringar på förestån- darinnan, då hon på en gång skall kunna hålla ihop och komma överens med barn och lärarinnor — som hon icke själv har valt — föräldrar och styrelse. Det är icke allom givet att vara så mångsidig. För att vara rättvis måste man dock medgiva, att de ostadiga förhållandena i landsortsskolorna också bero på lärarinnorna själva, på deras alltför kända motvilja för att vistas i småstäderna och varma längtan efter huvudstaden. Skall det aldrig gå upp för de unga lärarinnorna, att det är intressantare att vara med om att själv tända en bildningshärd än att vara en av de många tusen, som endast mottagande, icke givande tränga sig kring de förnämsta intellektuella brännpunkterna? Om man också icke kan undra på, att en ung lärarinna någon gång vill byta om verkningskrets, så är det dock bestämdt icke lyckligt, om hon kommer till en skola med den föreställningen, att detta är en »kondition», som hon skall försöka att komma ifrån så snart som möjligt. Lyckligare blir 334 FLICKSKOLANS SITUATION FÖR NÄRVARANDE. hon själv och oändligt mycket mera godt kan hon uträtta, om hon kommer med föresats att leva sig in i skolans och ortens förhållanden och om möjligt slå rot där. Vi alla, som arbeta inom flickskolan, ha nog en känsla av, att den närmaste tiden blir avgörande för detta läroverks öde. De former, som nu i detta förvandlingsskede bilda sig, skola säkert länge äga bestånd till gagn eller skada för den kommande ut- vecklingen. Låt oss hoppas, att den nybildade flickskoleföreningen måtte kunna kraftigt verka för lösningen av det stora problemet: goda ekonomiska förhållanden med bevarad frihet! Flickskolan befinner sig i det åldersstadium, då det är allra bittrast att mista friheten; hon är gammal nog för att ha en historia men tillräckligt ung för att ha en mängd orealiserade utvecklings- möjligheter, som hon är rädd om, och som hon vet skulle dödas genom examenstvång och reglementen. Anna Sandström. Skolen og Bögerne. Kulturfolkene er i vore Dage stolte af at kunne pege paa, hvor stor Læsefærdigheden og hvor lille Procenten af »Analfabeter» er i deres Land. Undersøger man imidlertid, hvorledes Nutidens- Mennesker bruger denne almindeligt udbredte Læsefærdighed, vil man næppe komme til et Resultat, som der er Anledning til at være stolt af. Georg Brandes * mener endog om denne Sag at burde bruge saa kraftige Ord, som at der »i vore Dage kun er yderst faa, der overhovedet kan læse, gider læse og faar noget Udbytte af deres Læsning. Det at læse er næsten en uddøende Færdighed fra den Tid at regne, da alle kan det. Af 100, der kan læse, læser de 90 overhovedet ikke andet end Aviser, en Læsning, der ingen Anstrængelse kræver, og under hvilken de Artikler, der fordrer Hovedbrud, springes over». Erfaringen fra Folkebogsamlingerne viser, at de fleste Mennesker intet andet læser end Skønlitteratur og af denne endda kun Fortællinger og Romaner. Skuespil og Digte undgaas omhyggeligt, uagtet disse indeholder noget af det mest tankevægtige og skønhedsfyldte, der overhovedet er sat paa Tryk. At gaa til en Bog for at faa noget at vide,, ligger for de fleste Mennesker meget langt borte. At disse Forhold for en Del skyldes den Omstændighed, at Læsningen benyttes som en Form — og ofte en god Form — for Adspredelse, er utvivlsomt. Men man faar uvilkaarligt en Følelse af, at det ogsaa har andre Grunde, og da først og frem- mest den, at de fleste Mennesker aldrig har lært at bruge en Bog som Grundlag for et Tankearbejde eller til at skaffe sig Kundskaber. Derfor staar de ogsaa hjælpeløse, naar de gennem en Samling Bøger, f. Eks. et godt udstyret Haandbibliotek, skal skaffe sig Oplysning om et eller andet bestemt Forhold. * G. Brandes, Om Læsning. Sml. Skrifter, Bd. 12 Kbh. 1902. §. 29. 336 SKOLEN OG BØGERNE. Søger man Grunden til, at de fleste Mennesker mangler Evnen til at bruge en Bog som et Arbejdsredskab, ligger det nær at vende sig til Skolen som den, der har lært Ungdommen at læse. Ogsaa om Læsning gælder jo den gamle Sætning: Ikke for Skolen men for Livet. Den amerikanske Biblioteksbevægelses Fører, Melvil Dewey, siger et Sted: Opdragelse er ikke længere noget, som blot vedrører Ungdommen og finder Sted i Skolen i et begrænset Kursus, hvortil Eleverne anvender det meste af deres Dag. Den er en Sag for de Voksne saa vel som for Børnene, for Livet saa vel som for Skoletiden, for Hjemmet saa vel som for Skolen. Den skal tages op i Fritidens Timer og Minutter, som den naturlige Ledsager af den regelmæssige Forretning, af det daglige Arbejde. Heraf følger, at Opdragelsen maa fortsættes ved Hjælp af Læsning; medens det er Bibliotekernes Opgave at skaffe Bøger, maa det være Skolens Sag at skaffe Læsere. Der klages tidt nok over, hvor lidt Skolen kan faa udrettet i den korte Skoletid. Saa meget vigtigere er det da, at Skolen gør, hvad den kan, for at lære de unge at fortsætte den Undervisning, som de har faaet i Skolen, paa egen Haand. Men den bedste Hjælp hertil er, at Skolen lærer Eleverne at bruge Bøger paa for- nuftig Maade og lærer dem at holde af dem. Det har vel altid været betragtet som Skolens første Opgave at lære Børnene at læse, at stave og lægge sammen, som det hedder med et gammelt Udtryk.. Dermed er Læseundervisningen jo ikke endt, det maa nu blive særlig Modersmaalsundervisningens Hovedopgave at lære Eleverne at forstaa at bruge det skrevne Ord. Det bliver da ogsaa mere og mere anerkendt, at det er paa denne Undervisning, at det meste af Skolens øvrige Arbejde maa bygges. Skolen benytter ved sit Arbejde to Slags Bøger, Læsebogen og Lektiebogen. Hvad Læsebogen angaar, da er det nok værd at tænke over, hvad Ellen Key skriver i sin Bog, Barnets århun- drade *. Hun klager over, at Læsebøgerne giver en urolig Blan- ding af allehaande Udpluk fra Barnekammeret, Religionslæren, Poesien, Naturvidenskaben og Historien. Barnet føres fra Indtryk til Indtryk, nipper flygtigt til mangfoldige Æmner, ser Udsigt efter Udsigt fare forbi uden at fæste sig ved noget. Det var anderledes i gamle Dage; da havde man egentlig ikke anden Læsebog end Abe-Bogen med en Hane, der galede. Naar den var gennemgaaet, * Ellen Key, Barnets århundrade. Stockh. 1900. II. Kapitel: Böckerna mot läseböckerna. SKOLEN OG BØGERNE. 337 gik man over til Folkesagn, Bibelen, Robinson, Fryxells eller Plutarks Skildringer. Bøgerne læstes om igen og om igen. Man fik Indtryk af noget stort, uudtømmeligt, noget der lokkede Fantasi og Tænkeevne til nyt Arbejde og nye Glæder, medens Børnene i Læsebøgerne lærer at længes efter at komme fra Stykke til Stykke for at se, om der ikke kommer noget morsommere. Heri ligger vel ogsaa en af Grundene til, at de fleste Mennesker aldrig naar videre i deres Romanlæsning end til at faa en flygtig Adspredelse. De ser ikke paa Bogen som en Helhed, de følger ikke de enkelte Karakterers Udvikling. Derfor sluger de den ene Roman efter den anden. Skolen har ikke lært dem at faa mere ud af Bogen. Hvis man tror, at den »Litteraturkundskab», som Skolen giver, spiller nogen stor Rolle med Hensyn til Ungdom- mens fremtidige Læsning, tager man sikkert fejl. Ogsaa ved denne Undervisning benyttes Læsebogsystemet altfor meget, saa at man kun opnaar at sætte lidt Kød paa Litteraturhistoriens ofte saa tørre Skelet. Maalet er altfor hyppigt til Aflevering ved Eks- amen at skaffe Eleverne en Slags Oversigt over Modersmaalets Litteratur, i Stedet for at bringe dem til at holde af den. Saa er der Lektiebøgerne. Den gamle Form for Lektielæs- ning, den ordrette Ramses Indprentning, der foruden ved Udenad- læren af Vers først har været benyttet ved den dogmatiske Religions- undervisning og derfra er overfort til andre Fag, saa at den endog har hærget Fag som Naturhistorie, er jo for største Delen forladt. Tilbageslaget har været saa stærkt, at man ofte ved Undervis- ningen er gaaet for langt bort fra Brugen af Bøger. Heri ligger der en Fare. Man maa erindre, at den mundtlige Undervisning ikke giver Eleven Øvelse i at mestre det skrevne Ord og faa den fulde Nytte ud af det, hvad der dog skulde være et af Undervisningens vigtigste Resultater. Men Lektielæsningen er en meget ensidig øvelse i at bruge en Bog. Dens Maal er jo at indprente. Bogens Kundskabsstof saaledes i Elevens Hukommelse i mere eller mindre selvbearbejdet Form, at han kan gøre Rede for Stoffet ved Overhøringen i Timen og senere ved en gentagen Indprentning, foretaget dels hjemme, dels paa Skolen, kan gøre Rede for hele Bogens Stof ved en Eksamen. Denne Arbejdsmaade forvolder Elever med mindre stærkt udviklet Hukommelse mange Kvaler, og den giver næppe en Øvelse i Bøgernes Brug, som har stor Betydning senere hen i Livet. Hvad der her er fremstillet, gælder særlig Undervisningen indtil 14—-16 Aars Alderen. Naar Barnet da ved denne Alder Verdandi 1902. 22 338 SKOLEN OG BØGERNE. forlader Skolen, har det lært at bruge to Slags Bøger, Læsebogen og Lektiebogen. Ingen af disse Bøger har Værdi for voksne Mennesker — og derfor tager mange Mennesker Afsked med Bøgerne samtidig med, at de tager Afsked med Skolen. Og det Kundskabs- stof, som Skolen har haft saamegen Umage med at faa ind i Børnene, glemmes snart. Skolen har ikke anvist Midler til, at Eleverne ved Selvarbejde kan holde det vedlige. Det Resultat, Samfundet har naaet gennem sit dyre Arbejde, maa da siges at være temmelig ringe. Og Forholdet er saa meget værre, som Eleverne har faaet det Indtryk, at Bøger er noget grumme kedeligt noget at have at gøre med, at de kun kan bruges til med stort Besvær at fylde Hukommelsen med et Kundskabsstof, som der i Almindelighed ingen Brug er for i Livet. Derfor de mange Op- fordringer i bunden og ubunden Stil til de unge om at kaste de tørre Bøger bort. Naar det bliver Resultatet af, at man i 8—10 Aar daglig har ladet Børnene — ofte ved Tvang — omgaas med Bøger, saa kan man sikkert sige, at der maa være noget galt ved denne Omgang. Bøger er jo ikke saa slemme at have med at gøre. De mange, for hvem Bøgerne er gode og kloge Venner, hvem de bringer noget af Livets nyttigste Viden og bedste Nydelser, de vil sikkert synes, at der sker Børnene stor Uret, naar Skolen ikke lærer dem at faa Del i den Rigdom, som Bøgerne indeholder, Bøgerne paa hvis Blade »alt, hvad Menneskene har tænkt, har udført, har vundet og har været, som ved en Trolddom ligger bevaret», Bøgerne »der underviser os uden Ris eller Ferie, uden Skældsord og Vrede, der ikke sover, naar vi komme med vore Spørgsmaal til dem, der ikke vil fordølge noget for os, der ikke bliver gnavne, fordi vi misforstaar dem, der ikke ler os ud, fordi vi er dumme». Det gælder da for Skolen at gøre Bøgerne til Elevens Venner, ikke saaledes at han over dem glemmer Livet, men at han lærer hos dem at søge Hjælp til at leve Livet dygtigere, rigere og lykkeligere. Det maa ved Siden heraf ogsaa erindres, hvilket udmærket Oplysningsmiddel Billeder er. Billederne kan naturligvis ikke er- statte Tingene, og man bør derfor —• særlig i Fag, som Natur- kundskab — vogte sig for at nøjes med Billeder, hvor man kan skaffe sig selve Tingene. Man maa ogsaa erindre, at det at kunne lære noget af et Billede er noget, der maa læres. Den, der vil lade en Samling Børn gennemgaa et eller andet Billedstof samtidig, f. Eks. et historisk Billedatlas, vil faa et tydeligt Bevis SKOLEN OG BØGERNE. 339 paa Forskellen i Evnen til at faa noget ud af et Billede. Medens nogle af Børnene kan sidde længe og studere et Billede, uddrage den ene Enkelthed af det efter den anden, vil andre blade Bogen igennem i forbausende kort Tid — de har ikke forstaaet at faa noget ud af Billederne. Spørgsmaalet om, hvorledes man skal vænne Børn til Om- gang med Bøger, hvorledes man kan vise dem, hvad disse Om- gangsvenner indeholder, hvorledes man kan lære dem at vælge mellem Bøgerne og at drage den størst mulige Nytte af dem — og endelig, hvorledes man skal lære Børnene at behandle Bøgerne som gode - Venner, er vel intet Sted drøftet saa ivrigt som i de nordamerikanske Fristater. I 1898 nedsatte »the National Educational Association» en Komité til at behandle Spørgsmaalet om de offentlige Bibliotekers og de offentlige Skolers Samarbejde. At Komitéens Opgave fik denne Form, skyldes den stærke Udvikling af de offentlige Biblio- teker i Fristaterne. Den undersøger imidlertid ogsaa Skolens For- hold til Bøgerne i Almindelighed. I »Report of the Commissioners of Education for the year 18 9 9—-1900, vol. I. Wash. 19 01» findes en Beretning fra Komitéen. I amerikanske Skoletidsskrifter og Bibliotekstidsskrifter drøftes disse Spørgsmaal ivrigt. Den store amerikanske »Library Journal» udgiver hvert Foraar et særligt »schoolnumber». Det har stor Interesse at se de Forslag og Drøf- telser, som er fremkomne om denne Sag derovre, selv om For- skelligheder i Skoleforhold og Biblioteksforhold ikke tillader en ligefrem Overførelse deraf til andre Lande. Det efterfølgende er en kort Gengivelse af en Del af de fremkomne Overvejelser og Planer. Allerede før Barnet har lært at læse, kan man gennem Billed- bøger give det Interesse for Bøger. En Liste over gode Billed- bøger og en rigelig Forsyning af dem til Udlaan til Hjemmet er da det første, man maa sørge for. En kort Underskrift under et Billede vil være noget af det første, som Barnet læser paa egen Haand. Erfaringen viser dels, at det er muligt at bringe Børn til at læse Bøger, saasnart de har lært at læse, dels at Vanen til at læse lettest formes i ir—16 Aars Alderen. Naar Børnene har lært at læse, gælder det om at skaffe dem de bedste Bøger. Derfor maa der tilvejebringes Lister over Bøgerne; disse maa ordnes ikke blot efter Fag, men ogsaa efter Børnenes Alder og de enkelte Skoleklassers Arbejde. At skaffe disse Lister til Veje, er en Sag, som kræver et stort Forarbejde, lange Tiders 340 SKOLEN OG BØGERNE. Forsøg, en vidtgaaende Samvirken mellem Bibliotekarer og Lærere. Det maa erindres, at Børnebøger, ligesom tekniske Bøger, er af en saa særlig Beskaffenhed, at de kræver et særligt Studium og et særligt Kendskab. Men fortsættes denne Prøven og Udvælgen gennem mange Aar, og sørger man for at tage et omhyggeligt Hensyn til, hvad Børnene selv mener om de enkelte Bøger, saa vil man efterhaanden opnaa at faa udvalgt en Række Bøger, som ved deres Form og deres Indhold passer ind i Skolens Arbejde, og som Børnene vil være glade for at læse. Saa gælder det om at faa Børnene til at bruge Bøgerne. Der er først Fortællinger og Romaner. Man bør naturligvis be- gynde med kortere Fortællinger, men altid bruge hele Fortællinger og hele Romaner, ikke Brudstykker. Man kan lette Overgangen fra den mundtlige Fortælling, der jo altid maa spille en meget stor Rolle ved den første Undervisning, til Læsningen ved at for- tælle noget af en Historie, læse noget af den op og derigennem vække Børnenes Interesse for den *. Derefter kan man hjælpe dem til Rette med at læse Resten selv. Ved paa Skolen at lade Børnene læse et Stykke af Bogen en halv Times Tid for sig selv og der- efter forlange det genfortalt, vil man vænne Børnene til at tænke over, hvad de læser. Naar saa alle Børnene har læst den samme Bog, lader man den blive Genstand for Samtale i Klassen. Lad Børnene fortælle Historien med deres egne Ord, forklare Personernes Karakter og deres Handlemaade, gøre Rede for Sceneriet. Hjælp Børnene med at faa Oplysning om Forhold, som Bogen har vakt Interesse for, ved Hjælp af andre Bøger, Landkort eller Billeder. Og lad dem endelig faa noget at vide om den Forfatter, hvis Tanker de nu i nogen Tid har haft at gøre med. Denne Hjælp fra Lærerens Side maa fortsættes, idet Eleverne ogsaa vænnes til at læse Skuespil og Digte. Ved Lærerens Hjælp og støttet af Samarbejdet i Klassen vil de kunne læse langt vanske- ligere Bøger end paa egen Haand. De Bøger, som Listerne indeholder angaaende Historie, Geo- grafi, Naturvidenskab, er ordnede saaledes, at de slutter sig til det Kundskabsstof, der skal gennemgaas i den enkelte Klasse. Disse Bøger skal da bruges til sideordnet Læsning, for at Eleverne kan * Det er bekendt, hvilken vigtig Rolle en saadan Forbindelse af For- tælling og Oplæsning (bl. a. af Ingemanns Romaner) spillede i Kr. Koids Højskoleundervisning. Paa aldeles lignende Maade lader Mrs. Humphry Ward i sin Bog »Robert Elsmere» den unge Præst benytte Shakespeare, Don Quixote, Dumas og Walter Scott. SKOLEN OG BØGERNE. 341 skaffe sig fyldigere Oplysning om det, som Lektiebogen behandler, eller i det mindste om de Afsnit i Lektiebogen, som særlig har vakt Interesse. Ogsaa disse Bøger er det nødvendigt at lære Eleverne at bruge. Man maa vise dem de Genveje til fornuftig og let Brug, som Indholdsfortegnelse og Sagliste giver; man maa bringe dem til at forstaa, at saadanne Bøger kan give Udbytte, selv om de ikke læses fra den ene Ende til den anden. Man maa vænne Eleverne til at gøre Optegnelser fra Bøgerne for at faa større Udbytte af Læsningen. Og særlig, hvad disse Bøger angaar, gælder det om, at man har lært Eleverne at se paa et Billede og skaffe sig Kundskab af det. En særlig Øvelse kræves i fornuftig og hurtig Brug af et Haandbibliotek med Konversationsleksika, Ordbøger og Haand- bøger af forskellig Slags, Litteraturfortegnelser, Boglister. Ogsaa saadanne Bøger bør Skolen lære Eleverne at bruge. Det vil for Skolens Arbejde med den enkelte Elev have stor Betydning, at den ved, hvad han har læst; dette vil kunne opnaas ved at Klasselæreren fører Bog over Elevernes Læsning. Skolen maa vænne Eleverne til at behandle Bøgerne godt. Væk deres Interesse for Bogen som Bog, forklar dem, hvorledes en Bog bliver til, hvad det særligt er, det kommer an paa ved god Behandling af Bøgerne; fortæl dem om bekendte Bøger, be- kendte Bogsamlinger, bekendte Bogelskere. Jo mere det gaar op for Eleverne, hvor gode Venner Bøgerne kan være for dem, hvor- megen Nytte og Glæde de kan bringe dem, des lettere vil det være at faa dem til at behandle Bøger godt. I enkelte amerikanske Byer har de offentlige Bogsamlinger dannet Børneforeninger for god Behandling af Bøgerne, med Medlemstegn, Medlemslister (honor rolls), hvorpaa Børnene optages efter at have underskrevet et Lofte om, at de vil gøre alt, hvad de kan, for at hjælpe Biblioteket med at holde Bøgerne i god Stand; at de vil erindre, at gode Bøger indeholder gode og store Mænds og Kvinders levende Tanker, og derfor bør æres; at de ikke vil behandle nogen Bog skødesløst eller mishandle den, og at de vil vække andre Børns Interesse for at behandle Bøger godt. Foreningen lader afholde Møder med Foredrag om Bøger, udsender Bogmærker, hvorpaa der er trykt Regler for Bøgernes Behandling, gode Raad om Læsning og smaa Bogfortegnelser. Skal Skolen kunne lære Børnene at bruge Bøgerne paa bedste Maade, kræves det, at Læreren selv er bogkendt, bogvant og bogkær. Det bliver Seminariernes Sag at sørge herfor; derfor maa de være udstyrede med et godt Bibliotek. Og dette skulde 342 SKOLEN OG BØGERNE. Eleven ikke bruge blot til sine egne Studier, men det skulde hjælpe ham til at lære, hvorledes en Bogsamling bør indrettes og ledes. Seminariets Bibliotekar skulde være i Stand til at give ham Kundskab om Bøger og om Bibliotekers Indretning, men skulde ogsaa vække Lærerens Begeistring for Bøger og Læsning. Læreren maa erindre, at det vil blive fordret af ham, at han skal kunne meddele Børnene, hvilke der er de bedste Bøger, og hvorledes de bedst skal bruges. Derfor maa Seminariets Bibliotek være vel forsynet med Børnebøger. Det er ikke her omtalt, hvorledes de nødvendige Bøger skal skaffes til Veje for Skolerne. Det er i Almindelighed Byernes store offentlige Biblioteker ", der sørger herfor. De indretter sær- lige Børnebogsamlinger, ofte med særlig Læsestue; de sender mindre Bogsamlinger ud til Skolerne; de indbyder Skolernes enkelte Klasser til Besøg i Biblioteket for at give Klassen Lejlighed til at studere et særligt Spørgsmaal; de letter paa mange Maader Lærerne Adgangen til Udlaan fra Biblioteket; de giver dem Lov til at laane Bøger for atter at udlaane dem til Børnene, medens Fremlaan ellers er strængt forbudt. En stor Del Skoler har dog ogsaa selv Bogsamlinger, og der gøres da alt for at lette Eleverne Brugen af dem. En særlig Form for Bogsamlinger har enkelte Skoler i de saakaldte Klasse- bogsamlinger. De bestaar af f. Eks. 50 Bøger, valgte med om- hyggelig Hensyntagen til Klassens Alder og Aarsarbejde. Nogle er Haandbøger, andre Bøger til Hjemlaan. Naar de ikke bruges, findes de paa et Bord eller en Hylde i Klassen, tilgængelige for alle. Lærerne gør sig Umage for at vække Børnenes Interesse for dem ved Henvisninger til Bøgerne eller ved at lade en Elev give en kort Fremstilling af en Bog, som han nylig har læst. Klasselæreren forestaar Udlaanet. Det forventes ikke, at alle Børn læser alle Bøger, da de enkelte Børns Smag og Tilbøjeligheder er forskellige. Børnene faar selv Lov til at vælge, hvilke Bøger de vil læse, og deres Dom om en ny Bog tages med ved Af- gørelsen af, om den skal indlemmes i Klassebogsamlingen **. Det vil fremgaa af det foregaaende, at Elevernes metodisk * Om disse se A. S. SteenLerg^ Folkebogsamlinger, deres Historie og Indretning. Aarh. og Kbh. 1902. S. 36. ** Spørgsmaalet om Klassebiblioteker og deres Benyttelse, der, som Skolebiblioteker i det hele, i længere Tid er blevet drøftet i Tyskland, er behand- let i en Artikel af H. Wolgast^ Ueber Einrichtung und Ausnutzung der Schüler- bibliothek, i Die Volksbibliothek, Beiblatt zum Bildungs-Verein.'Jahrg. 1901. N:o 10. SKOLEN OG BØGERNE. 343 ordnede Læsning i de amerikanske Skoler indgaar som et vigtigt Led i de øvrige Undervisningsmidler. I Sammenligning hermed bliver Arbejdet i andre Lande for denne Sag spredt og tilfældigt. Der er naturligvis udrettet noget, saaledes i Sverrig, hvor Lærer- foreningen har udgivet Boglister, indrettet Mønsterbogsamlinger og udgivet et Børnebibliotek, Saga, i Hæfter, og i Norge, hvor Fore- ningen for de norske Barne- og Ungdomsbiblioteker har udgivet Boglister og enkelte Børnebøger. I Danmark har Spørgsmaalet oftere været taget op til Drøftelse af Lærerforeningen ved de al- mindelige Skolemøder, saaledes i August 1880* og i August 1899** Det fremgik af de gennem Lærerforeningen indhentede Oplysninger til Brug ved den sidste Forhandling, at det kun staar daarligt til med Børnebogsamlingerne. Der er da al Anledning til at overveje, hvorledes man bedst skal passe et Arbejde for en fornuftigere og mere omfattende Brug af Bøger ind i Skolens Gerning, saaledes som denne nu former sig, eller som den maatte omformes for at optage denne vigtige Side af Oplysningsarbejdet i sig. Der vil straks møde den Indvending, at i Folkeskolen er der ikke Plads dertil paa Grund af den korte Tid, og i de højere Skoler kræver Lektielæsningen saa meget Hjemmearbejde, at der ikke, naar der ogsaa skal være Tid til Legemets Uddannelse og en ordentlig tilmaalt Hvile, kan blive Tid dertil. Hvad Folke- skolen angaar, da maa det erindres, at lykkes det at interessere Børnene for Læsning og at lære dem en fornuftig Brug af Bøger,, vil der gennem Hjemmelæsningen kunne skaffes Børnene en meget betydelig Sum af Kundskaber. Og hvad de højere Skoler angaar, da har den Kundskabspaafyldning, der er en Følge af den nuværende Form for Eksamen, dog vistnok snart været længe og stærkt nok kritiseret til, at der maa komme en Forandring i Formen for Eks- amen. Den Overbebyrdelse af Hukommelsen, der opstaar i mange Fag ved Eksamensrepetitioner, maa gøre det magtpaaliggende at finde nye Former for Eksamensvæsenet, saa at Eksamen mere bliver en Prøve i Opfattelsesevne, Færdighed og Modenhed, end i Tilstede- værelsen af en vis Mængde positive Kundskaber, der møjsommelig er presset ind i Hukommelsen, og hvoraf en stor Del er glemt efter en Maaneds Forløb. Det vil da blive muligt for Skolen at * M. Steenstriip, Om Sogne- og Skolebogsamlinger. (Skrifter udg. af Udvalget for Folkeoplysnings Fremme, Særtryk Nr. 101) Kbh. 1880. ** Børnebogsamlinger, indledet af Adjunkt A. S. Steenberg og Over- lærer P. Petersen (se Beretning om Danmarks Lærerforenings 5:te alm. Skole- møde. Kbh. 1899. S. 135). 344 SKOLEN OG BØGERNE. lægge større Vægt end hidtil paa at lære Eleverne at skaffe sig Kundskaber, selv om det derved skulde gaa noget ud over Mæng- den af den Kundskab, som Skolen giver dem. Det maa ogsaa erindres, at en Arbejdsmaade med Bøgerne, som den, der her er forklaret, i høj Grad fremmer Elevens Evne til Selvarbejde. Skulde det vise sig, at Arbejdet med at lære Børn at bruge Bøger er ønskeligt, samt at dette Arbejde ikke kan blive udført, saa længe det nuværende Lektiesystem og Eksamenssystem behersker Under- visningen, saa vil der være fundet een Grund mere til at gøre For- andring. Men skal Bøgerne komme til at indtage en anden Plads i Skolens Arbejde, saa maa de ogsaa komme til at indtage en anden Plads i Seminariernes. Det vil for Skolen have den største Be- tydning, at Seminarierne oplærer deres Elever i at bruge Bøgerne paa fornuftig Maade. Der er maaske for Tiden ingen Undervis- ningsinstitution, hvor Klager om Overbebyrdelse kommer saa stærkt frem som fra Seminarierne. Mon ikke Grunden til Dels er den, at Seminarierne gør alt for meget for at fylde deres Elever med Kundskaber, bl. a. af. Hensyn til Eksamensfordringerne? Det gælder da ogsaa her om at finde Former for Eksamen, der giver Seminarierne mere Ro i deres Arbejde; de vil da ogsaa faa Tid til at lære deres Elever, hvorledes de i Fremtiden skal fortsætte deres Uddannelse gennem Læsning. Og saa vil Eleverne, naar de selv bliver Lærere, ogsaa vide, hvorledes de skal hjælpe deres Elever til at bruge Bøger. Det er i det foregaaende nærmest Børneskolen, som der er tænkt paa. En stor Del af det fremsatte gælder imidlertid ogsaa de forskellige Efterskoler, og Arbejdet for Benyttelsen af Bøger vil her falde saameget naturligere, som Bøger er voksne Menne- skers bedste Hjælp til selv at skaffe sig Kundskaber. Hvorledes Skolen skal bringe Bøgerne til Veje, om man skal søge at oprette særlige Skolebogsamlinger, eller om man skal lade Skolebogsamlingen være en Del af en Folkebogsamling, maa af- gøres under Hensyn til forskellige Forhold. Saa længe Folkebog- samlingerne indtager en saa beskeden Plads, som de gør i de nordiske Lande, vil de næppe kunne være nogen Støtte for Skolen i de større Byer. Paa Landet er Forholdene jo ofte saa smaa, at det maa betragtes som et Kraftspild, om man vilde oprette baade Børnebogsamling og Sognebogsamling i samme Sogn. En Skoleinspektør i en stor By fortalte mig en Gang, at Skolebadenes Indførelse ved de kommunale Skoler havde ført med sig, at Børnene, naar de gik ud af Skolen, kom og spurgte: SKOLEN OG BØGERNE. 345 Hvor skal vi i Fremtiden faa vore Bade? Vilde det ikke være et naturligt Forhold ved vore Skoler, der i en Aarrække tvinger Eleverne til at bruge Bøger, om Børnene ved Afslutningen af deres Undervisning kom og spurgte: Hvor skal vi i Fremtiden faa vor Læsning? Aniir. Sch. Steenberg. Från Pedagogiska sällskapets i Stock- holm förhandlingar. Moderna kraf på språkriktighet. Ofvanstående ämne utgjorde föremål för öfverläggning vid sällskapets sammanträde den 19 april 1902. Diskussionen inleddes af fil. lic. Ruben G:son Berg med nedanstående föredrag. Den böljelinje af vågberg och vågdal, i hvilken alla frågor gunga fram genom tiderna i sin växling af aktualitet och förgätenhet, har äfven kommit spörsmålet om språkriktigheten till del. Åt- minstone hos oss har det varit rätt tyst i denna fråga, det senaste som skrifvits här öfver detta ämne torde vara Noreens uppsats om språkriktighet, som nu är åtskilligt mer än ett tiotal år gammal. Under den tid, som förgått, har arbetet på språkvetenskapens område fortgått med stor ifver, nytt stoff har lagts fram till be- arbetning, nya synpunkter ha gjort sig gällande och det lefvande lifvet har som alltid tett sig såsom förändring. En hel del gamla ideal ha vikit undan för färskare, en hel del gamla frågor, som legat nere, ha tagits upp igen. När jag nu går att redogöra för moderna åsikter om språkriktighet, är jag naturligtvis i mångt och mycket bestämd af författare och arbeten från de allra senaste åren, och äfven i de punkter, där jag inte har direkta citat från andra att anföra, känner jag mig i alla fall påverkad af åskåd- ningar och uppfattningar i sin helhet, som utgöra reaktion mot eller vidareförande af ståndpunkter och uttalanden från i förrgår. Men på samma gång är jag lifligt öfvertygad om att, trots min roll af eko i flera fall, det hela endast är uttryck för min subjektiva mening; och de citat från andra, som jag kommer att andraga, afse inte att ge mig stöd, utan endast att visa mitt beroende. 346 från pedagogiska sällskapets i STOCKHOLM förhandlingar. Om jag med någon term skulle söka karakterisera den all- männa hållningen hos de språkfilosofer, med hvilka jag närmast sympatiserar, tror jag mig inte kunna finna någon bättre än att kalla dem individualister. Utgångspunkten för dem liksom för mig själf är den kunskap, som språkvetenskapen redan länge ägt och äfven förkunnat, men näppeligen tillämpat, den nämligen att det ges lika många språk som människor, att uttrycken 'svenska språket’, 'burträskmålet’, ‘murarslangen’ o. s. v. endast och allenast äro abstraktioner, att det i verkligheten endast gifves individual- språk. Vetskapen härom har endast föranledt ett halft steg framåt. Man har länge framhållit, att det talade språket är det lefvande, och att skriftspråket är dödt i förhållande till detta. Jag skall senare komma in på den öfverdrift, hvartill man gjort sig skyldig härigenom enligt min mening. Men jag vill nu på- peka, att först genom att säga de talade språken låter man verklig- heten komma till sin rätt. Skillnaden emellan de båda uttrycken är långt mer väsentlig, än man kanske först märker. Egentligen ligger i den allt det, som skiljer min uppfattning af språkriktigheten från tidigare åsikter. Radikalast har väl frågan bedömts af den spefulla tyska författare, hvars stora arbete »Beiträge zu einer Kritik der Sprache» nu är under utgifning och som trots sin intelligenta nihilism torde göra en hel del godt genom sin beska kritik, Fritz Mauthner. Han förklarar rent ut (a. a. II: 157): »Es gibt keine allgemein gültige Sprachrichtigkei t.» Ett sådant uttalande betyder gifvetvis krig på lif och död mot tvenne motståndare, först och främst den vanliga språkläran och för det andra gängse stilideal, hvilket senare mig veterligen inte formulerats i sammanhängande, systematisk framställning, men som jag tyckt mig kunna läsa ut ur åtskilliga arbeten. Då jag inte vill polemisera mer än absolut nödvändigt, skall jag söka att utveckla min ståndpunkt så direkt positivt som möjligt utan sidoblickar på de båda fientliga makterna. Mauthners sats har kanske ingifvit en och annan den falska föreställningen, att hans uppfattning totalt afstår från alla kraf på språkriktighet. Om jag fattat honom rätt, så är detta långt ifrån förhållandet, och för min egen del har jag mycket stränga kraf, mycket strängare än hvad de allmänna synas vara. Men krafven äro rent individuella, personligt olika för hvarje skrift- ställare. Detta kan ju förefalla som anarki och ett drifvande in absurdum af påståendet, att det personliga är det högsta i historien. Jag tror emellertid inte, att någon större fara är för MODERNA KRAF PÅ SPRÅKRIKTIGHET. 347 handen, äfven om man antar en sådan där särlagstiftning för hvarje skrifvande. Omedvetet göra vi det alla i viss mån redan nu, omedvetet har man alltid gjort det och skall säkerligen alltid göra det. Hvem vill låta rätta vissa af sina bref, de mest med- vetet och mest kändt skrifna? Hvem är inte genast färdig med det rätta försvarsordet för äfven mycket specifika egendomligheter i stilen, som kunna förekomma i förtroliga men mycket viktiga meddelanden till personer, som stå en nära: så var jag mest mig själf, det vill jag inte ändra, för det var just så, som jag tänkte och kände. Häremot skall säkert invändas, att detta gäller endast om förtroliga meddelanden, bref och dylika privatskrifvelser, men att förhållandet blir något annat, när det är fråga om skrift, som afses för de många, skrift, som skall tryckas och läsas af ju fler dess bättre. Nej, det är just kärnan i min åskådning, att vi begå de sorgligaste misstag och fel genom denna klyfning af vårt uttryckssätt. Det kommer alltid att finnas stilarter i oändlighet. Vi måste använda helt olika uttryckssätt, när vi skrifva till våra närmaste och när vi korrespondera med jämförelsevis obekanta, när vi skrifva en notis eller ett kåseri, en afhandling eller en berättelse, ty i alla dessa fall ha vi olika syften med vår språkliga framställning och måste därför naturligtvis begagna oss af olika medel för att nå dessa olika mål. Men ett kraf, som står fast i dem alla och som inte borde få glömmas i något, det är det gamla: var dig själf! Äfven i den stilgrupp, som innesluter det opersonligaste af alla språkslag, den s. k. normalprosan, ges det möjligheter att inte låta individualiteterna helt och hållet försvinna i formlernas hvardaglighet. Allting, som närmar sig det allmänna, det fjärmar sig från det individuella. Skriftspråket i sin helhet är åstadkommet genom undertryckande af individualspråkliga egen- domligheter i mängd. Mauthner säger, enligt min mening med full rätt (a. a. II: 121): »Durch Brutalität der Behandlung, durch Rücksichtslosigkeit gegen die intimen Formen wird die Verständ- lichkeit für die Masse erzeugt.» Detta är emellertid något, som till en viss grad inte kan undgås. Armod och enformighet bli de nödvändiga kännetecknen på ett allmängiltigt uttryckssätt. Men det är mer än onödigt att gå så långt, att man slätar ut det som återstår och det som sticker sig fram af personligt uttryck; i sträfvandet hän emot ett språkbruk som är lika i allt för alla innefattas mord på språkliga möjligheter i oändlighet. Då jag påpekade, att vi alla för våra privatmeddelanden torde vara benägna att hylla teorien: hvar och en sitt eget språk, kom jag något bort ifrån den utlofvade vederläggningen af denna teoris 348 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR. vådor. Jag tänker mig, att de äro af ganska ringa betydelse just därför att inflytandena från andra, från samtliga andra personer och skrifter, som en skrifvande lär känna, äro så ouppskattligt stora. Alla dessa sammanfattningar som vi göra i »språk», »bygde- mål» o. s. v. visa ju, att det finns så väsentliga likheter och öfverensstämmelser mellan individualspråken, att de likväl från vissa synpunkter kunna betraktas som enheter. Det är lätt att ådagalägga likheterna i språkbruk mellan två svenska författare, men det är också lätt att visa skillnaderna. Endast undantagsvis torde en författare vara så olik andra och stå i så ringa gemenskap med sitt lands människor och litteratur, att han i sitt språk skiljer sig från allt annat ända till obegriplighet. Och i all synnerhet torde vi hvardagsmänniskor, flertalet af dem som begagna skrift som uttryck för vårt inre, i ytterst minimal grad behöfva hysa farhågor för att skilja oss från våra medskrifvande annat än i oskyldiga och ofarliga afseenden. Och likväl få vi alla öfver oss den norm, som inte bara är skolbarnens utan allas vår buse, grammatikan. Visserligen behandla åtminstone våra svenska språk- läror endast en liten del af det, som faller inom språkbrukets område, lyckligt nog för resten, men redan detta är nog för att göra oss till lagbrytare och regeltrotsare. Ett så allvarligt faktum förtjänar verkligen att belysas. Hvad har språkläran för auktoritet? Jag vill inte säga ingen alls, men jag tror jag törs säga: mycket litet. Hvad vår svenska språklära angår, så säger jag med bestämdhet, att dess auktoritet synes mig så ytterst obetydlig, därför att den är grundad på okunnighet. Detta påstående kan förefalla som en ungdomlig oförskämdhet af mig, men det är genomtänkt och ganska väl motiveradt, hoppas jag. Jag stöder det därpå, att tills dato finns det ingen enda utförlig grammatisk eller stilistisk monografi öfver någon svensk författare, och våra språkläror ha bara värdelösa spridda notiser ur deras språkbruk. Om någon invänder häremot, dels att våra författare på det hela taget skrifva så, som språk- lärorna förkunna, dels att respektive författares små privatafvikelser ingenting ha att betyda för det allmänspråkbruk, som grammatikan är afsedd att ge regler för, så är mitt svar detta: Den första invändningen är alldeles oväsentlig, ty en språklära sönderfaller ju i specialregler och en författares öfverensstämmelse med några eller ett flertal af dem, en annans regelbundenhet i några andra fall o. s. v. räcker inte till för att berättiga lagstiftning öfver hela linjen. Den andra invändningen faller på det, att ett allmänspråk- bruk för att kunna accepteras som mönster måste ha just de stora MODERNA KRAF PÅ SPRÅKRIKTIGHET. 349 författarna till utgångspunkter. För öfrigt är det inte nog med att det ges privatafvikelser här och där, det finns regler och satser i våra språkläror, som alla våra rangskriftställare brutit emot, både de som tillhöra historien och de som ännu lefva. Också en allmän, för hvarje lefvande språk giltig sats gör språklärans auktoritet förfång. Språkläran är i sitt förhållande till språkbruket i ungefär samma olyckliga ställning som ordboken är till ordförrådet. Den blir alltid efter sin tid. Det är en gifven sak, att det föränderliga språket inte gärna kan misstänkas för att stå stilla på snart sagdt någon punkt. Visserligen utöfvar skriften ett hämmande inflytande på språkutvecklingen, men jag uppmanar den, som tror att förändringarna äro långsamma och små, att noga jämföra jämförliga skrifter från t. d. 1882 och 1892, 1892 och 1902, och jag tror, att han sedan skall ge mig rätt. Det är nästan det farligaste med grammatikan, sådan som den ännu är skrifven och så som jag misstänker att den begagnas och uppfattas, att dess regler bli ovillkorligt gällande för en framtid, ehuru de inte äro något annat än abstraktioner ur förgångna tiders språk- bruk. Det borde väl annars, vara klart, att man för hvarje afvikelse, för hvarje ny kategori eller formändring, som uppstår d. v. s. upptäckes, inte bör stå och ropa: detta strider mot § den och den, utan gå till analys af det nyas ändamål, undersöka om det inte har en språklig uppgift att fylla, ja, tilläfventyrs är äfven den blygsamma afsikten nog att åstadkomma en sidoordnad möjlighet för uttryck af något, som redan har sitt språkliga uttrycksmedel. Jag kan inte hjälpa, att jag förvånas ibland, då jag i svenska tidskrifter ser t. d. franskt modernt språkbruk undersökas och kommenteras och ändringar i grammatikreglerna påyrkas, under det att samtidigt äfven mycket vanliga konstruktioner och fraser, som inte hittat vägen till våra språkläror, utdömas och förkastas med skonslös stränghet, Alldeles för sig står naturligtvis det straffvärda öfvervåld från grammatikans sida, som består däri, att vissa språkliga egendomligheter hos vuxna och språkligt vana personer utdömas som fel. Jag tillåter mig ännu en gång anföra Mauthners ord (a. a. II: 144): »— — Blick auf ähnliche Vorgänge in der Naturgeschichte muss uns übrigens lehren, weniger hart zu sein gegen das, was Schulmeister Fehler nennen und was bestimmte Volksgruppen an dem Sprachgebrauch anderer Gruppen fehlerhaft finden. Der fehlerhafte Sprachgebrauch von Kindern hat damit nichts zu thun; der mag von Eltern und Lehrern nach wie vor verbessert werden, weil ja Eltern und Lehrer nichts weiter wollen, 350 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR. als den Kindern das überliefern was sie für den richtigen Sprach- gebrauch halten. Einzelne ihrer angeblichen Fehler werden die Kinder schon später durchsetzen. Aber das fehlerhafte Sprechen erwachsener Menschen ist etwas ganz anderes. Wenn der Schul- meister den Sprachgebrauch ganzer Volksstämme oder ganzer Gegenden fehlerhaft nennt, und am liebsten mit rother Tinte ankreutzen möchte, so liegt darin eine Unverschämtheit der Schrift- sprache gegen die Volkssprache, eine Unverschämtheit der Natur- wissenschaft gegen die Natur.» Hvad Mauthner här kämpar för med så mycken hetta, det är existensberättigandet för ord och former, som händelsevis inte äro godtagna i skriftgrammatikorna. Jag säger händelsevis, och känner mig skyldig att förklara detta uttryck. En undersökning af de element, som tillsammans bilda grundstocken af hvad man vanligen får se i tryck, visar, att det är högst olikartade och in- bördes mycket olikvärdiga beståndsdelar, af hvilka vårt s. k. skrift- språk är formadt. Såväl själfva ordformerna som ordvalet och konstruktionerna ha kommit till genom processer och kompromisser af olika slag, som kvarlämnat ett mycket blandadt sällskap som slutresultat. Och ju mer det läses och skrifves, desto mer bindes man af det gängse, det redan använda, desto mer påfallande bli eventuella nyheter och olikheter. Det konventionellas makt blir allt tyngre, det sedvanliga och vedertagna blir allt starkare bestämmande, skiftningarna få allt svårare att göra sig gällande. På samma gång som nyanseringen i fackspråk och stilarter drifves allt längre, på samma gång bli uttrycken alltmer gifna på förhand i hvarje särskildt fall, och vi få allt fler och fler stereotyperade formler. På femtonhundratalet gick det för sig att införa nya bokstäfver i vårt alfabet, jag tviflar på att det skulle gå för sig nu. Lika litet som det fanns språkriktighet, innan skriften vardt uppfunnen, lika litet fanns det känsla af dialekt och riksspråk, innan en litteratur hann bli utbredd och omfattande. Men nu ha vi fått ett inflytande från skrift på tal, som synes mig ökas och bli allt mer betydelsefullt. Hvad som skrefs och trycktes var till en början endast en fixering af talaclt språk, ett liflöst ting, men numera är det inte så. Det är en så absolut väsentlig olikhet mellan det sätt, hvarpå man formar satserna, då man skrifver, och dem man använder i tal, att det vore riktigast att säga, att man måste öfver- sätta från ett språkbruk till ett annat. (Se Cederschiöld, Svenskan som skriftspråk). Och så länge den som skrifver tänker på skrift- språkligt sätt, så länge måtte väl detta vara lefvande språk. Skriftspråken visa också sin lifsmakt just genom sin påverkan på MODERNA KRAF PÅ SPRÅKRIKTIGHET. 351 talspråken, och det är lätt att hänvisa till människor, som skrifva mycket, för att få lefvande exempel på beroendet i detta afseende. Härmed har jag kommit fram till den stilistiska fienden till min individualistiska språkuppfattning. Det är formelväsendet inom skriftspråken, främst naturligtvis inom normalprosan. Det är schablonmässigheten i vårt uttryckssätt, som jag hyser stora farhågor för. Det tycks mig nämligen, som om den gynnades och idealiserades på alla sätt. Dess odling börjas redan i skolan. Åtminstone kan jag inte på annat sätt uppfatta den samling laudaturskrior, som rektor Hernlund nyss gifvit ut. Jag har inte läst dem alla, men jag har läst en hel del, och de gåfvo mig ett ohyggligt intryck af att vara mera döda än lefvande. Naturligtvis begär jag inte, att skolkrior skola visa utpräglade individuella språkliga ansikten, men jag har likväl svårt att tänka mig att våra nyblifna studenter, om de ut- tryckte sig otvunget, skulle så totalt sakna alla personliga uttrycks- former, vara så hopplöst omöjliga att skilja från hvarann. Dess- utom är hela denna stilart komplett oduglig till allt annat än att skrifva skolkrior på. Om man frågade mig om denna stils känne- tecken, skulle jag endast med svårighet kunna svara på frågan. Ty det är mest negativa bestämningar jag är hågad ge den; den är inte naturlig, den är inte enkel, den rör sig med formelaktiga fraser och en stel schablon i sättet att ta ämnet, den är fylld af värdelösa allmänsatser, den är späckad med grannlåtsord utan att direkt kunna kallas floskulös. Den duger inte till notisstil, den duger inte till brefstil, den duger inte till verklig afhandlingsstil; endast i sämre festtal i landsorten torde den komma till använd- ning. För öfrigt duger den endast att skrifva laudaturskrior med. Jämför man svenskt och norskt eller danskt uttryckssätt, så springer det i ögonen, hur mycket enklare och hvardagligare och naturligare det senare är. Här ligger ett nationellt lynnesdrag. Vi äro, det kan inte bestridas, i all vår språkliga verksamhet en smula retoriska. Jag anser inte att det behöfver motarbetas, fast det naturligtvis gör det nödvändigt för oss att äfven lära in andra konster. Men det finns äkta retorik och oäkta retorik. Och till den sistnämnda hör sannerligen just detta kriamanér. * * * Den uppfattning af språkriktigheten, som fått sitt uttryck i Herbert Spencers lilla afhandling »Philosophy of style», har till utgångspunkt en mycket ensidig och ofullständig uppfattning af 352 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR. språket. För Spencer är språket endast en samling tecken för tankar, begrepp. Gent emot denna uppfattning står Karl Otto Erdmann i »Die Bedeutung des Wortes». Han förklarar: »Worte sind noch anderes und mehr als Zeichen für Begriffe» (s. 78). Han visar opp medelst en rad förträffliga exempel, hur ord, som ha alldeles samma begreppsliga innehåll och omfång, likväl göra helt olika intryck på läsare eller åhörare. Detta beror på hvad Erdmann nämner ordens bibetydelse och känslovärde. Med bi- betydelse menar han då alla de följe- och biföreställningar, som ett ord på grund af vana och med nödvändighet framkallar hos oss, med känslovärde åter alla reaktiva känslor och stämningar som uppstå genom ett ord. Dessa äro gifvetvis olika hos olika personer, beroende på hvars och ens själsliga tillstånd. Det ges svingningar i dessa allt efter tid och ort och personer, det ges både individuella och interindividuella olikheter. På de förra beror det, att vi strängt taget skulle ha nästan omöjligt att rätta eller ändra en utvecklad persons språkbruk; vi kunna inte känna till hvilka förnimmelser just de eller de orden framkalla hos den skrifvande. På de senare grundar sig största delen af den verkan, som en stil gör, det intryck i läsares eller åhörares sinnen som en framställning åstadkommer. För att nå fram till en många medryckande stil måste en författare nyttja just det ordval, som är associativt rikt, d. v. s. det som rör föreställningsräckor, det som har mycket känslovärde. Detta är kanske den känsligaste punkten och den på hvilken jag skulle vara benägen att lägga hufvudvikten i fråga om språkriktighet. Just i förmågan att kunna hitta rätt mellan s. k. synonymer ligger den egenskap, som mest borde odlas och drifvas vid en stilistisk uppfostran. Den individuella språkriktigheten ligger ju just i att få det adekvataste uttrycket för sitt eget inre. Det är också härigenom som den språkliga ut- vecklingen skall gå. Ju adekvatare en människa kan återge sitt väsens förnimmelser i sitt språk, dess bättre känner hon dem, och ju längre hon hinner i fråga om dylik själfkännedom, dess större möjligheter har hon för att kunna personligt utveckla sig. Jag ser i ett allt personligare färgadt uttryckssätt en af de viktigaste möjligheterna för oss människor att bli större än hvad vi äro. Gifvetvis är det en del af hvad jag kallar formler, stereotypa ut- tryckssätt, som vi ha godt af att lära in. Men det är också värdt påpekande, att dessa formler äro opersonliga, att vi inte få glömma bort att det är formler, som vi använda oss af. Så att inte deras framställning får ett drag af formel och opersonlighet äfven där läsaren väntar och önskar ett personligt uttryck. MODERNA KRAF PÅ SPRÅKRIKTIGHET. 353 Kanslirådet G. F. Gustrin fann inl:s föredrag intressant men hade svårt att inse det praktiska resultat, till hvilket inl. ville komma. Det vore nog sant, att hvar och en i viss mån hade sitt eget individuella språk, men därför behöfde han just lära andras språk, lära att uttrycka sig så, att så många som möjligt kunde förstå honom. Och härför erfordrades både grammatika och ordbok. — Det hade anmärkts, att laudaturskriorna vore banala och saknade individualitet. Detta vore lätt förklarligt. Innehållet, ty ett sådant funnes där nog, om än något magert, vore, det måste medgifvas, icke nytt eller själfuppfunnet, så att en bildad läsare i regeln kände det på förhand; och då af en god skolkria fordras, att den skall framställa det meddelade så, att alla med lätthet kunna förstå det, erbjöde formen icke något uppseendeväckande, utan hölle sig till det allmänt gängse. Att skrifva enligt det allmänna språkbruket kunde man lära i skolan, men för att meddela något af sin egen individualitet och skaffa det gehör fordras icke blott stort herravälde öfver det gängse språket, utan äfven en smula snille. Att de lärjungar, som försöka sig på en individuell stil, i allmänhet misslyckas i sitt afgångsscriptum, beror därför på att de ännu icke nog be- härska språket och sitt ämne. Att meddela undervisning i en individuell stil låter sig svår- ligen göra. För den individuella stilen spela dock de bibetydel- ser, de öfvertoner så att säga, som åtfölja vissa ord och gifva dem deras egendomliga klang och känslovärde, en stor roll; dessa ordens öfvertoner äro mycket olika hos olika individer och i olika kretsar samt växla från tid till annan starkt. Regler för ordvalet bli därför svåra att uppställa. Ordvalet sker därför i allmänhet instinktivt, och det enda, som läraren kan göra för att befordra sina lärjungars individuella stil, torde vara att icke i onödan på- tvinga dem sitt ordval. Lic. Berg trodde, att massan af fel vid kriaskrifningen knappast kunde bero på att lärjungen inte tänkt klart utan snarast därpå, att språket och stilen i kriorna vore ett på det hela taget alldeles nytt uttryckssätt, som lärjungen stode främmande för. Mycket mindre fel förekomma i en muntlig redogörelse än i en skriftlig. Man får mycket distinktare, klarare och personligare redogörelse för något, då det berättas af en skolpojke, än om han skall skrifva om detsamma. — Ansåg, att kanslirådet Gustrins uttalande närmast anslöte sig till den Spencerska stilteorien. Fann den för opersonlig och uteslutande förståndsmässig för att man Verdandi 1902. 23 354 FRÅN PEDAGOGISKA SÄLLSKAPETS I STOCKHOLM FÖRHANDLINGAR. skulle kunna härda ut med den. Den gåfve alltför litet åt fan- tasi och känsla. En sådan stil gör sakinnehållet lätt att fatta, men dess område är inskränkt till den korta notisen, referatet, och öfverförd till annat språk skulle den rätt snart komma oss att mista intresset. Ju mer personligt ett uttryckssätt är, dess mer fängslas vi af framställningen, och detta bidrager till att vi klart och distinkt fatta det skrifna. Fara är också för att den opersonliga stilen sprider sig på andra områden, där personlighet i uttryckssättet är ett förstarangsvillkor. Skolföreståndarinnan Anna Sandström: Skolungdomen kan ej ha någon individuell stil, ty den har ingen utpräglad individuali- tet. Om man jämför bref från 15—16-åringar, finner man dem alla lika. 10 å 20 år senare visar sig skillnaden i stilen. Origi- naliteten är ett sent begrepp hos människan. Hon måste börja med att härma, originaliteten är öfverbyggnad. De flesta stora författare ha börjat som efterapare, först på höjdpunkten kommer originaliteten fram. — Stundom märker man hos skolflickor försök att imitera de moderna författarnas stil. Originalitet utan allmän- mänsklig underbyggnad blir bara karrikatyr. Man bör sträfva efter en ledig stil lik talspråket. Personlig stil förutsätter per- sonligt själslif. Lic. Berg: All språklig verksamhet går ut ifrån härmningen, och vi frigöra oss aldrig från imitationen i språklifvet. Äfven de djärfvaste nybildningar kunna uppvisas ha sin förebild och sitt ursprung i föregående språklig produktion. Liksom i lifvet så är äfven i stilen påverkan från andra ytterligt vägande och betydelsefull. Men den fara, som ligger närmast i den nu florerande kriastilen, är den, att den lockar till att begagna färdiga ut- tryck, formler, stereotyper, utan att man gör klart för sig, hvad som är innehållet, och utan att man gör uttrycken tillräckligt fina, nyanserade. Fröken Matilda Widegren ville taga, skolflickorna i försvar mot påståendet, att de imiterade. Tal. hade i deras uppsatser fun- nit mycket individuell uppfattning. Fröken Marie-Louise Gagner hade studerat en del uppsatser från seminarier och funnit dem i allmänhet sakna individuell prägel. Trodde felet till stor del ligga i valet af ämnen. Histo- riska ämnen t. ex. lockade till användning af stereotypa termer. MODERNA KRAF PÅ SPRÅKRIKTIGHET. 355 Tal. kunde ej fritaga flickorna från en viss benägenhet att härma moderna stilar. Man kunde rent af se på kriorna, hvilka elever som läste modern litteratur. Ännu mer framträdde detta infly- tande i en mängd små mycket tillgjorda berättelser i tid- skrifter. Rektor Lindroth hade funnit, att eleverna imiterade vid be- handling af ämnen, som ej intressera dem, men att med sak- ligt intresse äfven personlig stil komme. Vid ämnen, som direkt berörde fantasi- och känslolifvet, hindrade dem blygheten att ge uttryck åt sin individualitet. Tal. vore förvånad, att många stu- denter kunde skrifva så bra, som verkligen vore fallet, under de ■ogynnsamma förhållanden de vore underkastade. Lic. Berg kunde inte finna annat än att de vittnesbörd, som aflagts om skolkriorna, gifvit honom ett starkt stöd för hans uppfattning. Att uppsatser i sådana ämnen, om hvilka den skrif- vande har en på egen erfarenhet grundad uppfattning, äro mera individuellt hållna, betyder ju, att uttrycken i dem växla starkast. Annars hämtas uttrycken ur läro- och läseböcker och bli därför mera likartade. Meddelande från Föreningen af lära- rinnor och lärare vid Sveriges högre flickskolor och samskolor. Centralstyrelsen för Föreningen af lärarinnor och lärare vid Sveriges högre flickskolor och samskolor hade extra sammanträde lördagen den 8 no- vember, därvid förekommo bl. a. följande ärenden. Centralstyrelsen beslöt att ur den donationsfond, som uppstått genom förra vintern i Stockholm hållna föreläsningar för upprättandet och under- stödjandet af skolbibliotek å smärre och aflägset belägna orter i vårt land och som ställts under Centralstyrelsens förvaltning, tilldela flickskolorna i Enköping, Fal- köping, Filipstad, Haparanda, Hudiksvall, Lidköping, Norrtälje, Uddevalla och Vänersborg ett anslag af 50 kr. hvardera. Den katalog öfver böcker, lämpliga för skolbibliotek, som f. n. är under utarbetande, skall utgifvas i två delar, den första omfattande endast skandinavisk litteratur. På grund af från en kretsförening ingången anhållan till Centralstyrelsen att verka för erkännandet af principen om föreståndarinnas rätt att tillhöra skolans styrelse beslöt Centralstyrelsen, som obetingadt gillar denna princip, att vidtaga nödiga åtgärder för frågans upptagande till behandling vid nästa flickskolemöte. 356 INBJUDNING. Från fem kretsföreningar hade uttalats en önskan, att Centralstyrelsen ville arbeta för kvinnliga läkares utsändande till landsorten för hållande af föredrag i kvinnohygien (för mödrar och lärarinnor). Centralstyrelsen beslöt med anledning häraf att erbjuda sin förmedling åt kretsföreningar, hvilka önska anordnandet af dylika föreläsningar. Inbjudning, daterad den 20 nov. 1902, har nu utfärdats till det 13:e allm. svenska folkskolläraremötet. Med utelämnande af de mänga under- skrifterna har inbjudningen följande lydelse: Till det trettonde allmänna svenska folkskolläraremötet, som skall hållas- i Stockholm den 1, 2 och 3 juli 1903, få undertecknade, utsedda till besty- relse för anordnande af detta möte, härmed inbjuda lärare och lärarinnor vid folkskolor och småskolor äfvensom folkundervisningens öfriga målsmän och vänner. 1 samband med mötet kommer att anordnas en utställning af under- visningsmedel och skolmöbler samt till skolhälsovården hörande föremål. Anmälningar om öfverläggningsämnen och föredrag böra vara insända, till bestyrelsen senast den 1 instundande februari, och tillhör det den, som önskar förelägga mötet förslag till uttalande i af honom inlämnad fråga samt anser lämpligt, att sådant förslag i förväg genom programmet delgifves mötes- medlemmarna, att härom göra anmälan samtidigt med frågans insändande. Anmälningar om deltagande i utställningen mottagas till den 1 mars 1903. Alla skrifvelser rörande mötet adresseras: Allmänna folkskollärare- mötet, Stockholm. Meddelanden om program och möteskort samt möjligen skeende ned- sättning i rese- och fraktkostnader m. m. komma att framdeles offentliggöras. Meddelanden från Sveriges högre flickskolor och samskolor. Arboga elementarskola för flickor. Vid slutet af sistlidna läsår afgick lärarinnan fröken Rosa Stern från sin befattning härstädes, hvilken hon inne- haft i 2 år. Fröken Stern fortsätter sina studier vid Högre seminariet, 4:de klassen. Till lärarinna för innevarande läsår har antagits fröken Ala Rasmuson, som aflagt mogenhetsexamen, idkat språkstudier i Tyskland och varit lärarinna vid Eslöfs elementarskola för flickor. Kjellbergska flickskolan i Göteborg. Fröken Anna Sjöstrand, som varit anställd vid stiftelsen Kjellbergska flickskolan sedan hösten 1890, lämnade MEDDELANDEN FRÅN SVERIGES HÖGRE FLICKSKOLOR OCH SAMSKOLOR. 357 skolan våren 1902 för äktenskaps ingående. Platsen skötes i år af vikarierande lärarinnan fröken Elin Tidstrand. Majornas elementarläroverk för flickor i Göteborg. Sedan professor Johan Vising begärt entledigande från sitt förordnande som inspektor vid läroverket, har eforus anmodat lektorn vid Göteborgs latinläroverk, fil. d:r A. E. Friedlander att fungera som inspektor. Med vårterminen 1902 afgingo fröknarna Jacquette v. Essen, Gerda Sten- berg, Charlotte v. Scheele, Elsa Koch och Siri Petersén. Fröken Hanna Andersson, som under läsåret 1901 —1902 vikarierat för fröken v. Essen, är med innevarande läsår anställd som ordinarie lärarinna. I stället för fröken Charlotte v. Schéele, som nu dragit sig tillbaka från ■sin befattning som sånglärarinna vid skolan, hvilken hon skött under 22 års tid med aldrig svikande nit, skicklighet och framgång, har antagits fröken Maria Johanson, utex. från k. musik-konservatoriet och sedan höstterminen 1898 anställd som sång- och pianolärarinna vid Kjellbergska flickskolan i 'Göteborg. Såsom extra lärarinna under läsåret 1902—1903 ha antagits fröknarna Helga Cederborg, Amalia Björck och Olga Palm, alla utexaminerade från Högre lärarinneseminariet, den förstnämnda förut anställd vid Vänersborgs högre läroverk för flickor. Sigrid Rudebecks elementarskola för flickor i Göteborg. Vid förra läsårets slut afgingo från läroverket biträdande föreståndarinnan, fröken Hildur Rusen, för att tillträda lärarinneplats vid Ateneum i Stockholm, fröken Hildur Brobäck för att öfvergå till Högre samskolan i Göteborg och fröken Elin Ring- berg för att träda i äktenskap. Till biträdande föreståndarinna antogs fröken Frida Hjertberg, sedan 12 år anställd som lärarinna vid läroverket. I de afgångna lärarinnornas ställe äro antagna: fröken Maria Häggström, som för- lidet år tjänstgjorde vid skolan som vikarie fö.r fröken Marie-Louise Strandberg, fröken Elsa Högdin, som sistlidne vår utexaminerades från Högre lärarinne- seminariet, samt fröken Ruth Hansson, som utexaminerats från Nya lärarinne- seminarium i Stockholm och därefter ett år tjänstgjort som lärarinna vid Elementarläroverket för flickor i Kalmar. Fröken Marie-Louise Strandberg, som under förlidet år åtnjöt tjänstledighet för idkande af språkstudier i England och Frankrike, har nu återtagit sin tjänstgöring. 1 de två högsta klasserna har under innevarande år en undervisnings- timme i veckan anslagits till föreläsning i allmännyttiga ämnen af olika lärare och lärarinnor, dels från skolan och dels från Göteborgs högskola och de allmänna läroverken. Så gåfvos under september månad af en lärare vid Göteborgs realläroverk fyra föreläsningar i botanik. Dessa lektioner höllos i Trädgårdsföreningens park och växthus och gingo ut på att göra eleverna förtrogna med de förnämsta där förekommande växter och dessas egenheter och användning. I oktober månad gåfvos föreläsningarna på Göteborgs museums zoologiska afdelning i zoologi. Vidare kommer under läsåret bland annat en serie föreläsningar i kulturhistoria att gifvas af professor Emil Lindberg. Ända- målet med denna anordning är dels att gifva eleverna allmännyttiga kunskaper ■och dels att vänja dem vid åhörandet af föreläsningar, så att de vid fortsatta studier må kunna bättre tillgodogöra sig detta undervisningssätt. För två år sedan grundades af eleverna vid läroverket en fond för att kunna bisträcka någon från skolan afgången, begåfvad och väl vitsordad medellös lärjunge, som ville fortsätta sina studier. Medel till denna fond 358 MEDDELANDEN FRÅN SVERIGES HÖGRE FLICKSKOLOR OCH SAMSKOLOR. ha anskaffats af eleverna själfva, därigenom att de under ledning af skolans sånglärarinna gifvit tre musikaliska soaréer, där de själfva utfört piano-, sång- och deklamationsnummer. Dessa fester ha omfattats med stort intresse såväl af barnen som af deras anhöriga. Från den ännu oansenliga fonden har redan en f. d. elev under tre års tid erhållit ett mindre understöd. Fonden handhafves af en styrelse, bestående af tre af skolans lärarinnor och två elever ur dess högsta klass. Högre elementarskolan för flickor i Helsingborg. Vid föregående läsårs slut afgick från läroverket efter fyra års tjänstgöring fröken Alma Cavallin för att ingå äktenskap. I hennes ställe är antagen fröken Maria Brusewitz,, som sistförflutna vårtermin utexaminerades från Högre lärarinneseminariet. För öfre förberedande klassen, som hittills hufvudsakligen undervisats gemensamt med den nedre, har detta läsår såsom lärarinna antagits fröken Anna Södergren från Engelholm. Fröken Södergren har genomgått Lunds småskolelärarinneseminarium och vikarierat vid folkskola. De förberedande klasserna hafva numera endast fyra timmar sammanslagna. Undervisning i danska meddelas innevarande termin 2 timmar i veckan åt kl. VIII och 1 timme i veckan åt kl. VII af fröken Tørslev, lärarinna vid! fröken Elisabeth Andersens skola i Helsingör. Nya elementarskolan för flickor i Helsingborg. Vid förra läsårets, slut afgick lektor N. Åkeson från sin befattning som skolans föreståndare, och inträdde fröken Aina Turdin som skolans föreståndarinna vid sidan af fröken Olga Appelgren. I stället för fröken Hilma Henningsson, som sistl. vårtermin lämnade läroverket för idkande af fortsatta studier, har antagits fröken Gerda Stenberg, förut anställd vid Majornas elementarläroverk för flickor i Göteborg. Hjo samskola. Vid slutet af sistl. vårtermin afgick från läroverket fröken Anna Spangenberg och efterträddes af fröken Tyra Engdahl, som aflagt studentexamen. Hörby samskola. Under sistl. läsår afgingo från skolan läraren A. E. Anderson samt lärarinnorna fröknarna Signild Edestrand och Signe Bagge. I dessas ställe hafva fr. o. m. innevarande läsår anställts fröken Judith Jonasson, hvilken aflagt studentexamen vid Åhlinska skolan i Stockholm, fröken Ingrid Brattström, som aflagt studentexamen vid Uppsala privatgymnasium, samt fröken Alma Borglin, hvilken genomgått Anna Rönströms högre flickskola i Lund samt profårskursen vid samma läroverk. Jönköpings elementarskola för flickor. Skolan har utvidgats med en 3:dje förberedande klass, så att den från detta läsårs början omfattar tre för- beredande klasser och åtta elementarklasser. Till följd häraf har såsom lära- rinna med half tjänstgöring anställts fröken Ragnhild Odéen, i våras utex. från Högre lärarinneseminarium. I stället för franskan som grundläggande språk har antagits tyskan, som börjas i kl. I. En lekklass bildades redan förra vårterminen; till lärarinna vid den- samma är antagen fröken Elsa Gyllenkrok, som under ett år tjänstgjort vid Göteborgs Kindergarten såsom biträdande lärarinna. Elementarskolan för flickor i Kalmar fortsätter från och med detta läsår (1902—1903) den Nisbethska elementarskolans för flickor undervisnings- verksamhet. MEDDELANDEN FRÅN SVERIGES HÖGRE FLICKSKOLOR OCH SAMSKOLOR. 359 Skolans styrelse är utsedd af eforus för skolan, biskop Tottie, stads- fullmäktige i Kalmar och länets landsting. Föreståndarinna är fröken Maria. Creutz. Den Nisbethska skolans föreståndarinna och ägarinna, fröken Georgina Nisbeth, nedlade vid vårterminens slut detta år sin 26-åriga, högt värderade skolverksamhet. En varm tacksamhet och tillgifvenhet från lärjungar och lärarinnor, som äfven äro forna elever, är den rika lön, som den sjuttiotvå- åriga föreståndarinnan fått mottaga för trohet och förtjänster. Fröken Alma Nisbeth, lärarinna i engelska språket, lämnade tillsammans med sin syster skolan. Hon hade under 29 år på ett berömligt och upp- offrande sätt verkat vid skolan. Småskolelärarinnan fröken Ruth Hansson lämnade ock sin plats och erhöll anställning vid Rudebeckska skolan i Göte- borg. Öfriga lärarinnor hafva kvarstannat vid skolan, likaledes lärarne, med undantag af lektor K. Melander, som undervisade i fysik, och läroverksadjunkten D. Högbom, som undervisade i svenska språket, af hvilka den förre utnämnts till rektor i Örebro och den senare till rektor i Oskarshamn, samt läroverks- adjunkten H. Holmström, som undervisade i botanik och kemi, och gymnastik- läraren, löjtnant Stridbeck. Från och med detta läsår hafva följande lärarinnor anställts vid läro- verket: fröken Elin Carlsson med engelska språket som hufvudämne, fröken Elsa Engdahl med naturkunnighet som hufvudämne och fröken Ragnhild Harte- lius, lärarinna för småskolan och för sång. De afgångna lärarna, som undervisade några få timmar hvar, hafva er- satts af d:r P. Berggren, lärare i svenska språket, läroverksadj. H. Klefbeck och sem.-adj. fröken Augusta Westerberg, hvilka undervisa i fysik, samt gym- nasten fröken Eva Liedbeck. Landskrona elementarläroverk för flickor. Vid sistl. vårtermins slut afgick från läroverket fröken Dagmar Rönne. I hennes ställe har tills vidare antagits fröken Brita Wallerstedt, förut anställd vid Sköfde elementarläroverk för flickor. Ämnet »Huslig ekonomi» har från och med detta läsårs början införts såsom obligatoriskt i sjunde klassen. För undervisningen i ämnet hafva tvenne rum inom läroverkets egen lokal inredts. Såsom lärarinna i ämnet har an- ställts fröken Lilly Weibull, utex. från Högre lärarinneseminariets hushålls- skola. För underlättande af hemarbetet i femte och sjette klasserna användas i dessa klasser numera tvenne måndagslektioner till franska och tyska skrifningar. Sjunde klassen åtnjuter ej denna förmån, då den en förmiddag i veckan är upptagen af huslig ekonomi och alltså är i det närmaste läxfri den föregående eftermiddagen. För att undvika eftermiddagslektioner, särskildt under den mörka årstiden, i skolans tre lägsta klasser hafva från och med denna termin sångtimmarna förlagts till förmiddagarna. Liksom förra året har en af skolans lärarinnor, fröken Alma Olin, äfven i sommar — under 12 dagars tid — företagit en fotvandring med högsta klassens elever. Medlen därtill utgjordes dels af inkomsterna vid en liten fest, som eleverna förra terminen anordnade, dels af tillskott af egna medel. Färden gällde södra Småland (Växjö-trakten), Bleking och nordöstra Skåne. Omkost- naderna per person gingo till kr. 2,63 om dagen. 360 MEDDELANDEN FRÅN SVERIGES HÖGRE FLICKSKOLOR OCH SAMSKOLOR. Mariestads elementarläroverk för flickor. Fröken Gerda Lindblom, som föregående läsår för sjuklighets skull åtnjöt tjänstledighet, har detta läsår återtagit sin tjänstgöring. Fröken Anna Florén har lämnat sin lärarinnebefattning vid läroverket för att vid universitet fortsätta sina studier. Brummerska skolan i Stockholm. Från läroverket afgick vårterminen 1902 fröken Emy Ström för att ingå äktenskap samt fröken Therése Molin. Höstterminen 1902 anställdes fröken Ebba Sylvan, som förut tjänstgjort vid Visby högre flickskola, samt fröken Anna Frykman, utex. från privata lärarinneseminarium i Stockholm vårterminen 1902. Med anledning af doktor Karolina Widerströms föredrag vid flickskole- mötet 1901 beslöts, att man i skolan skulle utsträcka ämnet hälsolära i öfver- ensstämmelse med doktor Widerströms förslag, och för att ge mödrarna tillfälle att sätta sig in i frågan anordnades ett diskussionsmöte. Därvid beslöts att doktor Widerström i ifrågavarande ämne skulle hålla två föredrag för mödrarna. Doktor Widerström gaf sedan under vårterminen åt 8:e klassens elever under- visning i kvinnlig hygien. Skolan, som hittills under sin tjugoåriga verksamhet icke åtnjutit understöd af stat eller kommun, har i år för att kunna höja lärarinnornas löner sökt sådant bidrag till det högsta belopp, som af stat och kommun utdelas. Kungsholms elementarskola för flickor i Stockholm. Fröken D. Rosen- gren lämnade skolan vid sistl. vårtermins slut för att tjänstgöra vid skola i landsorten. I hennes ställe är antagen fil. kand, fröken Anna Arosén. Sundsvalls läroverk för flickor. Omedelbart före början af höstter- minen 1902 afgick teckningslärarinnan fröken Ada Eckerbom, som under före- gående läsår varit anställd vid läroverket. Till hennes efterträdarinna har antagits fröken Lotten Sjöberg, hvilken sistl. vår utexaminerades från tekniska skolans högre konstindustriella afdelning, och tillträdde hon sin plats den 1 oktober. Sedan flera år tillbaka är lärjungeantalet störst i tredje förberedande klassen samt i 4:de elementarklassen. Dessa klasser hafva därför varit helt eller delvis delade. För den förra klassen genomfördes detta fullständigt för- lidet år i fråga om lektionerna, så att gossar och flickor undervisades hvar för sig och hade endast morgonbönerna och sång gemensamma; men någon egen klassföreståndarinna kunde ej flickorna få. Med denna termin har detta miss- förhållande afhjälpts, i det fröken Ebba Drake blifvit antagen såsom extra lärarinna och klassföreståndarinna i denna klass. Fröken Drake har aflagt mogenhetsexamen samt är sistl. vår utexamine- rad från Stockholms folkskolelärarinneseminarium. Den för några år sedan grundade sjukkassan har under 1902 fått en glädjande ökning. Dels har läroverkets styrelse till denna kassa öfverflyttat 2,000 kr. af under föregående år besparade medel, och dels hafva större och mindre gåfvor tillkommit. Sålunda har grosshandl. G. P. Braathen skänkt 5,000 kr. och rådman A. G. Andersson 500 kr. I mindre poster hafva ock tillkommit omkring 500 kr. Då sedan kassans grundande ingen af lärarin- norna varit sjük, har den fått växa med hela den för hvarje år upplupna räntan och uppgår nu till nära 10,000 kr. Endast en skolresa har företagits detta år, och den blott på en dag. Det var den 2 juni, en strålande vacker dag, som biblioteksforeningen, föreståndarinnan och 3 lärarinnor begåfvo sig åstad. MEDDELANDEN FRÅN SVERIGES HÖGRE FLICKSKOLOR OCH SAMSKOLOR. 361 Målet var Torpshammar, förr järnbruk, nu trämassefabrik. De resande mottogos på det gästvänligaste af disponenten och fru Gul- brandsen. Ute i trädgården blefvo samtliga bjudna först på kaffe och sedan på andra forfriskningar och middag. Dessutom förevisade och förklarade herr G. hela fabriken, och fick man sålunda följa timmerstocken genom alla förvand- lingar, tills den färdiga varan var inpackad för export. En gammal kvarva- rande stångjärnshammare sattes ock i gång, så att de unga fingo se, huru det gick till vid järnbruken förr i världen. Det som ej minst intresserade stads- flickorna var emellertid att de äfven fingo bese den stora ladugården. Sålunda blef behållningen både i det nöjsamma och lärorika ej så liten ‘af denna enda dags utflykt. Umeå elementarläroverk för flickor. Vid början af sistlidna läsår drab- bades läroverket af en smärtsam förlust. Den 13 september 1901 afled näm- ligen fröken Helena Andersson, som sedan höstterminen 1897 haft anställning vid skolan. Ehuru fröken A. för sjukdom hade ansett sig föranlåten att hos läroverkets styrelse anhålla om en termins tjänstledighet, tycktes hennes hälso- tillstånd ej gifva anledning till särskilda farhågor. Dödsbudet kom därför smärt- samt oväntadt. Fröken A., som vårterminen 1897 utexaminerades från Högre lärarinneseminariet i Stockholm, hade för det kall hon valt de bästa förutsätt- ningar, gudsfruktan, en sällsynt begåfning, goda kunskaper och ett rikt hjärta. Såväl härigenom som genom sitt älskliga, sympatiska väsen tillvann hon sig i hög grad kamraters och lärjungars tillgifvenhet. Den efter fröken Andersson lediga platsen sköttes under föregående läsår dels af timlärare och dels af en folkskollärarinna. Till ordinarie lärarinna efter den aflidna är från och med innevarande läsår antagen fröken Henny Hedberg. Under fem läsår har vid läroverket en plats, med hvilken följer skyldig- het att undervisa hufvudsakligen i naturkunnighet och antingen tyska eller engelska, uppehållits af timlärare och olika vikarierande lärarinnor, då ingen kom- petent sökande anmält sig vid de upprepade försök genom annonsering, som skolans styrelse gjort för att anskaffa lämplig lärarinna till platsens besättande med ordinarie. Till ordinarie lärarinna på denna plats har antagits fröken Ellen Östrand, som i likhet med fröken Hedberg sistlidna vårtermin utexami- nerades från Högre lärarinneseminariet i Stockholm. Uppsala enskilda läroverk och privatgymnasium. Till rektor efter d:r N. Beckman, som blifvit utnämnd till lektor vid Stockholms realläroverk, har blifvit utsedd fil. d:r Josef Liljeblad, förut vik. lektor vid Nyköpings högre allm. läroverk. Fröken Elsa Öberg lämnade i anledning af förestående giftermål sin befattning vid vårterminens slut. Som fasta lärare äro fr. o. m. höstterminen anställda fil. d:r J. Bergengren (hufvudlärare i matematik och fysik) och fil. lic. A. T. Lindblom (förut timlärare). Fr. o. m. innevarande läsår har läroverket (mellanskolan) blifvit utvidgadt med en 7:e klass, afsedd för sådana lärjungar, som icke skola taga student- examen men vilja fortsätta utöfver kl. VI. Läroämnen i kl. VII äro kristendom, modersmålet, franska, tyska, engelska, historia, litteraturhistoria, konsthistoria, statskunskap och hälsolära. Afgångsexamen kan tagas såväl från kl. VI som från kl. VII. Efter kl. VI kan lärjunge alltså antingen sluta eller gå öfver till kl. VII eller öfvergå till gymnasiet. Under ledning af doktorinnan J. Liljeblad f. Gagner ha under hösten införts ordnade lekar i kl. V—VII samt gymnasiet. Fru L., som är gymnastik- 362 MEDDELANDEN FRÅN SVERIGES HÖGRE FLICKSKOLOR OCH SAMSKOLOR. direktör och äfven genomgått lekkurs vid Nääs, har ett par år praktiserat i England, äfven som lekledare. Det har hittills hufvudsakligen varit korgboll (och ballongboll), som öfvats. Eleverna, både gossar och flickor, ha visat sig synnerligen intresserade. Arbete pågår med inredning af en skolverkstad för metallslöjd. Att under en nioårig skolkurs hålla intresset fast vid blott träslöjd — som skolan ända från början haft — är icke lätt. Äfven metallslöjden skall naturligtvis i första hand ordnas efter pedagogiska principer. För verkstadens inrättning har stiftelsen Lars Hiertas minne lämnat ett understöd å 800 kr., och bidrag väntas äfven från andra håll. Det är, så vidt bekant, första gången en dylik verkstad anordnas i förbindelse med ett högre läroverk. Vadstena elementarläroverk för flickor. Lärarinnorna fröken Agnes Wahrberg och fröken Ruth Gabrielsson afgingo vid vårterminens slut från läroverket. De hafva ersatts af fröken Mina Holmgren, som aflagt maturitets- examen, och fröken Ingeborg Stenberg, som aflagt småskolelärarinneexamen. Elementarläroverket för flickor i Varberg. Till fast lärarinna vid förberedande afdelningen har antagits fröken Beate Engstedt, som förut under flera år såsom extra lärarinna innehaft samma befattning. Skolans studierektor v. kollegan vid Varbergs allmänna läroverk Fritz Holm afled den 6 december 1901. I redogörelsen för läsåret 1901 —1902 ägnades honom följande ord: »På ett vänligt och välvilligt sätt skötte han sitt värf vid läroverket. Fördess lärarinnor var han en god rådgifvare och en af dess lärjungar mycket afhållen lärare. Med saknad och tacksamhet skola därför styrelsemedlemmarne, lära- rinnor, föräldrar och lärjungar alltjämt minnas honom.» Studierektorsbefattningen är tills vidare vakant. Visby högre flickskola. På grund af sjuklighet åtnjuter fru Albertina Öfverberg, f. Kjellenberg, som sedan vårterminen 1880 varit skolans förestån- darinna, tjänstledighet tills vidare. Hennes befattning som föreståndarinna uppehälles under innevarande läsår af fröken Alma Smitterberg, som sedan höstterminen 1885 tjänstgjort vid skolan. Vid sistl. läsårs slut afgick fröken Ebba Sylvan, som varit anställd vid skolan sedan höstterminen 1895, för att öfvergå till Brummerska skolan i Stockholm. Såsom lärarinnor hafva fr. o. m. detta läsår anställts fröken Sigrid Een och fröken Elisabeth Skarin. Fröken Een, utex. från Högre lärarinnesemina- rium, har under läsåren 1889—1895 tjänstgjort vid Mathilda Halls skola i Göteborg samt 1895—1902 vid Östermalms högre läroanstalt för flickor i Stockholm. Fröken Skarin aflade sistl. vårtermin fil. kand.-examen vid Upp- sala universitet. Vänersborgs elementarskola för flickor. Från läroverket afgingo vid sistl. läsårs slut två lärarinnor: fröken Agnes Zetterström för att tillträda be- fattning som föreståndarinna vid Lindesbergs samskola och fröken Helga Ce- derborg för att tillträda lärarinnebefattning vid Majornas elementarläroverk för flickor i Göteborg. Fr. o. m. innevarande läsår äro vid skolan anställda som lärarinnor fröken Ingrid Bergius, som genomgått Högre lärarinneseminarium och sedan haft anställning vid Östersunds flickskola, fröken Bertha Herrlin, som genomgått MEDDELANDEN FRÅN SVERIGES HÖGRE FLICKSKOLOR OCH SAMSKOLOR. 363 Högre lärarinneseminarium, och fröken Gerda Peterson, som genomgått Pri- vata lärarinneseminarium. Risbergska skolan i Örebro. Fröken Anna Sundin, som sedan hösten 1899 varit anställd vid skolan, lämnade sistl. vårtermin sin befattning och mottog anställning vid Privata lärarinneseminarium i Stockholm. I fröken Sundins ställe har såsom vikarie antagits fröken Dagmar Sturzen-Becker, som genomgått Högre lärarinneseminarium och under några år tjänstgjort i skola. Då det växande elevantalet gjort upprättandet af parallellklasser nöd- vändigt, hafva såsom extra lärarinnor antagits fröken Ebba Hult, som genomgått fröken Anna Sandströms seminarium i Stockholm, samt fröken Esther Martinson, som genomgått Privata lärarinneseminarium i Stockholm. Örnsköldsviks högre flickskola. Sistl. läsår afgick fröken Selma von Ahn och i hennes ställe antogs fröken Siri Öhngren, som aflagt mogenhets- examen vid Palmgrenska samskolan i Stockholm och utexaminerats från Umeå folkskolelärarinneseminarium. Äfvenså anställdes för detta läsår fröken Lilly Strindberg, som aflagt mogenhetsexamen vid Östersunds h. allm. läroverk och sedan utexaminerats från Umeå folkskolelärarinneseminarium. Med Högre flickskolan har detta läsår förenats en förberedande skola med trenne årsklasser, hvilken skötes af utex. småskolelärarinnan fröken Magda Rönnberg. Östersunds flickskola. Fröknarna Greta Hellström, Ingrid Bergius och Gerda Cederberg hafva sistl. läsår afgått från skolan; de båda förstnämnda för att tillträda befattningar vid andra skolor och den senare för att bilda eget hem. Fr. o. m. innevarande läsår äro till lärarinnor antagna: fröken Anna Grönfeldt, fil. kand., fröken Willis Möller, utex. från folkskolelärarinneseminarium, och fröken Elin Brisman, utex. från Privata lärarinneseminarium i Stockholm. Göteborgs lärarinnors sjukhjälpsförening hade årssammanträde den 29 oktober i Hallska skolans lokal. Denna förening bildades i maj 1901 af lärarinnor vid Göteborgs högre flickskolor och samskolor till ömsesidigt stöd vid inträffande längre sjukdomsfall och började sin verksamhet den 1 septem- ber samma år. Hufvudpunkterna i dess stadgar äro: medlem under 30 års ålder erlägger i årsafgift 10 kr. och medlem öfver 30 år 12 kr. (Att dessa afgifter i åt- skilliga skolor repartiseras mellan skolan och lärarinnan beror på enskild öfver- enskommelse och har intet att göra med föreningens organisation.) Vid sjuk- domsfall, som vara mer än 5 dagar, lämnas 4 kr. i sjukhjälp för hvarje dag utöfver de 5 första; dock må ingen medlem under de första tre åren uppbära mer än högst 100 kr. om året och därefter 200 kr. om året. För sjukdom under ferierna lämnas tills vidare intet understöd. Af den vid årssammanträdet afgifna styrelseberättelsen framgick bland annat, att föreningen under det första året haft 89 medlemmar och att sjuk- hjälp åt 12 af dessa blifvit utbetalad med ett sammanlagdt belopp af 608 kr. Öfverskottet för året utgjorde 359 kr. 67 öre, hvilken summa blifvit öfverförd till reservfonden. Att betydelsen af föreningens verksamhet vunnit erkännande visas bäst däraf, att vid det andra årets ingång ytterligare 20 medlemmar låtit in- skrifva sig. 364 MEDDELANDEN FRÅN SVERIGES HÖGRE FLICKSKOLOR OCH SAMSKOLOR. Föreningen är inregistrerad hos magistraten i Göteborg och kommer antagligen att från och med nästa kalenderår erhålla det för sjukhjälpsföre- ningar vanliga statsunderstödet. Stockholmskretsen af Föreningen af lärarinnor och lärare vid Sveriges högre flickskolor och samskolor sammanträdde den 11 december 1902. Ordföranden redogjorde därvid för kretsföreningens verksamhet under året. I enlighet med uttalad önskan har kretsstyrelsen till Kongl. Direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk inlämnat en utförlig och motiverad skrifvelse med anhållan om att inträdesexamen till de allmänna läroverkens första klass måtte förläggas till vårterminens slut. Från Kongl. Direktionen remitterades denna skrifvelse till lärarekollegierna vid de allm. läroverken, hvilka i allmänhet yttrade sig ogynnsamt om förslaget. Dock afgåfvos reser- vationer. Rektor Almquist har t. o. m. anhållit att få på prof anställa inträdes- examen till Realläroverket vid vårterminens slut. Såsom skäl för afstyrkandet af kretsstyrelsens förslag nämndes bl. a., att en dylik förändring skulle med- föra olägenheter för folkskolan. Gentemot en sådan uppfattning har såväl folkskoleinspektören, d:r Bergman, som folkskolans öfverlärare och lärarekår förklarat, att en sådan anordning ingalunda skulle medföra några för folkskolan menliga följder utan tvärtom. I samma syfte har på kretsstyrelsens föranstaltande till Kongl. Direktionen inlämnats en petition, undertecknad af föräldrar, bl. a. af flere af professorerna vid Stockholms högskola och många läkare, hvarför den torde ha utsikt att beaktas. Samma fråga har ytterligare diskuterats på ett af kretsstyrelsen anordnadt möte af föreståndarinnor och föreståndare. Något beslut blef där ej fattadt, utan bestämdes, att man skulle afvakta Kongl. Direktionens utlåtande. Beträffande frågan om inträdesfordringarna till första klassen vid de allm. läroverken har ock uppsatts en skrifvelse, däri önskvärdheten af en klarare formulering af bestämmelserna därom framhålles. Denna skrifvelse har tillställts de allm. läroverkens rektorer, och torde man kunna förvänta deras svar i början af nästa år. Därefter lämnade fröken M. Widegren en redogörelse för centralstyrelsens verksamhet under året, därvid gifvande upplysningar om dess åtgärder för skol- biblioteks understödjande, för tillmötesgående af från kretsföreningar i lands- orten framställda önskemål samt för lärarinnors pensionering. Vidare anställdes val af kretsstyrelse och revisorer. Till medlemmar af kretsstyrelsen omvaldes fröknarna E. Lager, A. Lith- ner och A. Whitlock samt d:r Hj. Wallberger och nyvaldes fröknarna A. Kruse och D. Lauritzen samt d:r N. G. W. Lagerstedt i stället för fröknarna L. Engström och A. Sandström samt d:r Fr. Aulin, hvilka undanbedt sig återval. Suppleanter blefvo fröknarna A. Danielsson, H. Philipson och C. Fahlstedt. Till revisorer utsågos fröknarna E. Afzelius och P. Riccius. Bilaga till tidskr. Ver dandi igo2, hft 2. Förteckning öfver medlemmar i Föreningen af lärarinnor och lärare vid Sveriges högre flickskolor och samskolor 1901. Centralstyrelse. Örtenblad, Olof, lektor, studierektor, ordförande. Henckel, Agnes, fil. kand., förestånda- rinna, vice ordförande. Widegren, Matilda, skattmästare. Bendixson, Artur, rektor. Lundell, J. A., professor. Rydberg, Elin. Zegolson, Louise, föreståndarinna. Suppleanter. Aulin, Fr., lärov.-adj., studierektor. Wijkander, Anna, föreståndarinna. Pihl, Aurore, föreståndarinna. Silfverbrand, Susy, sekreterare. Lithner, Augusta. Palmquist, Augusta. Revisorer. Wallberger, Hj., lärov.-koflega. Wahlbom, Alba. Bergstrand, Anna Brita, fil. kand. Suppleanter. Nordlund, K., fil. dr. Kretsföreningar. • 1. Arboga. Falk, Carolina, föreståndarinna, ord- Stern, Rosa. förande. Tidestrand, L. Crug, Zuma, sekreterare. Wistrand, M. S:a 5. 2. Arvika. de Besehe, Lydia, föreståndarinna, ord- Collin, Elin. förande. . Forsberg, Gully, fru. 2 FÖRENINGEN AF LÄRARINNOR OCH LÄRARE. Neuman, Valborg. Österlund, Elin. Petri, Ida. S:a 6. 3. Borås. Planck, Maria, föreståndarinna, ordf. Persson, Pauline. Börjesson, Ida. Svenson, Hedvig. Grevillius, Alfhild. Svensson, Gunhild. Lindgren, Hilma. Thomson, Elisabeth. Lundberg, Selma. Wallerstedt, Elin. Nordvall, Elin. S:a 11. 4. Enköping. Creutz, Maria, föreståndarinna, ordf. Bengtson, Lydia, vice ordf. Bergin, Emma. Palm, Ingrid. Wallin, Thyra. Amark, F. W., rektor. Östrand, Ruth. S:a 7. 5. Asplund, John, rektor, ordf. Brydolf, Anna. Hallerström, Ellen. Hesselqvist, Hilda. Hägg, Elin. Eskilstuna. Nordlund, Hilma. Sebell, Anna, föreståndarinna. Tengstrand, Maria. Terserus, Ebba. S:a 9. 6. Blag, Clara, föreståndarinna, ordf. Hagberg, K. W., rektor. Helander, F. D. P., kontraktsprost. Falköping. von Mosczinsky, Amalia, fru. Sällström, Thyra. Qvänsel, Hulda, fru. S:a 6. 7. Filipstad. Rundberg, Alma, föreståndarinna, ordf. Rådström, Lydia. Tobiæson, Erika. » Hanna. Wenström, Hilda. Wolter, Signe. von Zweigbergk, Maria. S:a 7. 8. Göteborg. Styrelse: Wijkander, Anna, förestån- darinna, ordförande. W. Bendixson, Artur, rektor, vice ordförande. H. s. Styrelse: Wigert, Gunilda, förestånda- rinna, skattmästare. Pr. el. 1. Hjertberg, Frida. R. Lundgren, Ester. N. el. FÖRENINGEN AF LÄRARINNOR OCH LÄRARE. 3 Suppleanter: Hellander, Ida, förestånda- rinna. Suppleanter: Lundén, Olaus, skolförestån- M. dare. L. Revisorer: von Heijne, Hilda, fru. Pr. a. Revisorer: Lindborg, Lotten. Fr. Suppleant: Gustrin, Anna. Kj. Öfriga medlemmar. Adamson, Ellen. H. Lindskog, Elin. M. Anderson, Berta. Andersson, Hanna. » M. Ljunggren, A. V., skolföre- ståndare. Pr. I. » Thérése. H. Ljunggren, Anna. » Atterbom, Hedvig. » Ljunggren, Maria. » Becker, Anna. M. Lundén, Esther. L. Berg, Hilda, föreståndarinna. Pr.el.sk. Lundén, Josef, fil. kand. L. Billqvist, Signe. H. » 0. N., ingeniör. » Björck, Elisabet. Blomqvist, Anna. M. » Lundgren, Johanna, förestån- darinna. ■ Fr. Borgenstierna, Märta. Kj. Lundgren, Sigrid. L. Brobäck, Hildur. Carling, Hilda. R. Magnusson, Maria. » Sofi. » H. s. H. Eriksson, Wilhelmina Prim. Michaneck, Maria. N. el. Falk, Ida. R. Norin, Agda. H. Fogelklou, Emilia. H. s. Nilsson, Edla. N. el. von Friesen, Märtha, förestån- darinna. Kj. Oterdahl, Jeanna. Pallin, Frida, föreståndarinna. H. » Henriksson, Frideborg. Fr. » Hulda. » Holkers, And., pastor, studie- rektor. R. Palm, Ellen. Palmær, Gunhild. » • » Holmgren, Margit. H. s. Palmgren, Janna. M. Hult, Signe. H. Pedersen, Ellen. » Hultman, Ester. H. s. » Jenny. L. Häggström, Maria. R. Person, Alida. Pr. 1. Höglund, Anna. N. el. Petersén, Siri. M. Johansson, Esther. L. Rodhe, Eva, föreståndarinna. Pr. a. Kalén, Frithiof, skolförestån- dare. Kroger, Dora. Prim. M. Rosén, Augusta. Rudebeck, Sigrid, förestånda- rinna. N. el. R. Kullgren, Thyra Källander, Anna. Lagerhielm, Johanna. Kj. R. Rusén, Hildur, bitr, förestån- darinna. » N. el. Ryding, Agnes. H. s. Lange, Gertrud. H. Röding, Rudolf, rektor. H. Larsson, Anna. Larsson-Rune, Anna. R. von Schedvin, Anna. Prim. Pr. a. Silvén, Hedvig. M. Leatz, Hulda. Fr. Strandell, Margit. Fr. Liljeholm, Ingeborg. H. s. Strömberg, Gertrud. > 4 FÖRENINGEN AF LÄRARINNOR OCH LÄRARE. Strömberg, Tora. M. Wetterqvist, Hulda. Prim. Sundin, Kerstin, förestånda- Widegren, Anna. H. s. rinna. N. el. Vinberg, Hilda. H. Svenson, Ida. » Åkerberg, Edith. M. Terserus, Ellen. H. Ulander, Signe. L. Åkerblom, Mathilde. W. (Fr. — Fruntimmersföreningens skola; H. — Mathilda Halls skola f. flic- kor; H. s. — Gtbgs högre samsk.; Kj. — Kjellbergska flicksk.; L. — Lundén- ska privats.; M. — Majornas elem. lärov. f. flickor; N. el. — Nya elem. lärov. f. flickor; Pr. a. — Praktiska arbetsk.; Pr. el. 1. = Privata elem. lärov. f. flickor; Pr. el. sk. = Privata elem. sk. f. flickor; Pr. 1. = Privata lärov.; Prim. = Primär- och elem. sk.; R. - - Sigrid Rudebecks elem. sk. f. flickor; W. — Anna Wijkanders skola f. flickor.) S:a 89. 9. Halmstad. Styrelse: Styrelse: Hult, Maria, föreståndarinna, ord- Bökman, E., rektor. förande. Stendahl, Mina. Suppleant: Hallengren, Elin. Amnéus, Hertha. Ardell, E., fil. dr. Brissman, A. V., fil. dr. Hultberg, A. Körling, F., Musikdirektör. Ljungberg, A. Öfriga medlemmar: Löfgren, Maria. Michaneck, Anna. Stendahl, Anna, von Sydow, Ellen. Tenggren, Hilma. S:a 15. 10. Hedemora. Ringselle, G. A , fil. kand., rektor, ordförande. Hjorth, H,, folkskollärare, medl. af samskolans styrelse. Ihrmark, A., teol. kand., komminister, medl. af samskolans styrelse. 11. L:son Spangenberg, Anna, ordförande. Hagelin, Helga. Lundahl, H. Malmström, S., bitr, föreståndarinna. Svensson, A. Trotzig, K., järnv. kontrollör, medl. af samskolans styrelse. S:a 7. Hjo. Wallin, Ester. Werner, Julia, föreståndarinna. S:a 4. FÖRENINGEN AF LÄRARINNOR OCH LÄRARE. 12. Hudiksvall. Sundholm, Ebba, föreståndarinna, ord- Medén, Elisabeth. förande. Hellström, Karin Lindegren, Tea. Malmstedt, Maddy. Rydell, Alma. Tiblin, Caroline. Wallström, Gundborg. S:a 8. 13. Hörby. Hallbeck, Gust. A., skolföreståndare, Bagge, Signe. ordförande: Anderson, Anton E., lärare. Edestrand, Signild. Säfstrand, Ivar, sånglärare. S:a 5. 14. Jönköping. Nordenstam, R., lärov.-adj., skolförest., ordförande. Almqvist, Gully. Aising, Anna. » Maria. Beskow, Ella. Bohlin, Karin. Dafgård, Anna. Djurberg, Gerda. Fries, Augusta, fru. Hansson, Anna. Hessle, Anna. Holst, Hildur. Höglund, Ada. Jonsson, Annie. El. sk. El. sk. Lagerberg, Henriette. » » Lang, Gerda, föreståndarinna. » H. sk. Lindsjö, Lina, fru, förestånda- V. el. rinna. H. sk. » Makinson, Hilda. V. el. H. sk. Rosenqvist, Anna. » V. el. Santesson, Anna, förestånda- El. sk. rinna » H. Sk. Santesson, Janna, förestånda- El. sk. rinna » V. el. Santesson, Sophie-Louise. » H. sk. Westberg, Hildur. El. sk. V. el. (El. sk. — Jönk. elem. V. el. — Västra elem. lärov. sk. f. flickor; H. sk. — Högre sk. f. kvinnl. ungd.; f. flickor.) S:a 23. 15. Karlskrona. Fischerström, Anna, föreståndarinna, Landergren, Anna. ordförande. Bergman, Bertha. Fischerström, Ellen. Kruse, Ingrid. Lundborg, Helfrid. Norrman, Maria. Svedberg, Ruth. Wahlberg, Karin. S:a 9. 16. Kristianstad. Bergqvist, B. J:n, rektor, ordförande. Lovén, Laura, föreståndarinna. Cavallin, Clara. Christofferson, Anna. Hasselgren, Anna. Hökerberg, Ingeborg. Jusander, Hilma. Jakobsson, Karolina. » Lotten. Norén, Arvida. von Reis, Tecla. Segerberg, Sofie. Wenster, Anna. S:a 13. 6 FÖRENINGEN AF LÄRARINNOR OCH. LÄRARE. 17. Kristinehamn. Lagerlöf, Anna, föreståndarinna, ord- förande. Blume, Ester. Högdahl, Agnes. Larsson, Signe. Lindbohm, Maja. Linders, Julia Lindström, Tyra. Pålsson, Johanna. Unger, Hanna. Åkesson, Ester. S:a 10. 18. Landskrona. Nennes, Ester, föreståndarinna, ord- förande. Kronhamn, Emma. Olin, Alma. Oom, Anna. Söderström, Zelma. Thulin, Åhman, Karin. S:a 7. 19. Lidköping. Wendt, Nanni, ordförande. Landgren, Anna. Lindegren, Emmy. Ling-Wennerus, Magda. Pallin, Märta. Segerstedt, Åslög. Söderberg, Joel, lärare. S:a 7. 20. Lindesberg. Krabbe, Charlotte, föreståndarinna, ordförande. Dahlström, Anna. Fryklund, Ada. Hygrell, Aug., häradshöfding. Löfroth, Maria. Malmström, Helga. Möller, Anna. Wahlström, H. A., med. lic., kassör. S:a 8. 21. Linköping. Arwedson, Ada, föreståndarinna, ord- förande. Banck, Jenny. Berglund, Ella. 22. Billing, Ruth. Colliander, Selma. Danielsson, Fredrique, sekreterare. von Gegerfelt, Hildur. Lindström, Selma. Blume, Gertrud. Lundberg, Ragnhild. Richert, Ellen. . Wallerstedt, Jenny. Sia 7. Lund. Ljunggren, Helesine. Lundström, Marie-Louise, fil. kand. Osterman, Marianne. Rönström, Anna, föreståndarinna, von Zweigbergk, Ingrid. S:a 10. FÖRENINGEN AF LÄRARINNOR OCH LÄRARE. 23. Malmö. Zegolson, Louise, föreståndarinna, ord- förande. Ahlgren, Jos. André, L., kand. Bauer, Alma, föreståndarinna. Bergstrand, Alb., pastor. Brunell, Lars, fil. kand. Bunth, Anna. » Eva, föreståndarinna. Christiansson, Vilna. Falck, Rigmor. Fogelklou, Ida. » Jenny. Hallenberg, H., pastor. Hedqvist, Wilh., lektor. Hermod, H. S., direktör. Hoffman, Louise. Ifwerson, Anna. Jönsson, Alma. af Klercker, S. H. Körner, Ellida. Larson, H. E., intendent. Lené, Gust., lektor. Lindbom, C. G., lektor. Lindgren, Ida. Lundberg, Selma. Montelius, Per, fil. dr. Mårtensson, Hedvig. Nicolai, Agnes. Ohlsson, Amalia. Pålson, Maria. Pålsson, Hilda. Richter, Hildegard. Rothstein, Ulla. Ryberg, Emma. Sterner, Signe. Thunberg, Eva. Thuneld, Ch., fru. Vanberg, J., adjunkt. Wintzell, K., lektor. Wirén, Aug., pastor. Wulff, Ernst, fil. kand. Wåhlin, Anna. Åberg, Alma. » Anna. Tekla, föreståndarinna. S:a 45. 24. Mariestad. Florén, Andriette, fru, föreståndarinna, Karström, Emmy. ordförande. Levahn, Ada. Amneus, Anna. Sandström, Liven, fru. Florén, Anna. Widell, Nina. S:a 7 25. Norrköping. Pihl, Aurore, föreståndarinna, ordförande. Hartzell, Helmy. H. s. N. 1. Hellström, Maria. » Aulin, Elsa. M. Hertzman, Maria. N. 1. Bergendal, Elsa. N. 1. Kastman, Elisabet. H. s. Björklund, Carolina. H. s. Kindberg, Jenny. M. Dandenelle, Emy. N. 1. Lindeberg, Elisabet. N. 1. Deutgen, Emelie. H. s. Lindhé, Elsa. H. s. Dyberg, Anna. » Ljungqvist, Thorborg. N. 1. Een, Maria. » Löfholm, Vilhelmina, förestån- Ek, Tyra. M. darinna. H. s. Forsell, Agda. - » Malm, Anna, föreståndarinna. M. Gemmel, Therese. H. s. Karin, föreståndarinna. » Gezelius, Signe. » Meyer, Elisabeth. N. 1. Grevillius, Selma. » Petterson, Anna. » Guinchard, Emmy. N. el. Sandberg, Mimmi. H. s. Hallberg, Maja. M. Schmid, Pauline. M. 8 FÖRENINGEN AF LÄRARINNOR OCH LÄRARE. Sellberg, Hildur. N. 1. Sondén, Anna. M. Vikblad, Hildur. H. s. Wikblad, Emma. H. s. Åberg, Ellen. » (H. s. = Norrk. högre sk. f. kvinnl. ungd.; N. 1. — Norrk. nya lärov. f. flickor; M. — Anna och Karin Malms skola.) S:a 35. 26. Nyköping. Ericson, Emilia, föreståndarinna, ord- förande Ericson, Alma. Hartzell, Tekla. Holmberg, Aurore. Lundvall, Thérése. Löth, Anna, gymnastikdirektör. Molin, Anna. » Elin. Petersson, Anna, fru. Sebell, Hilma. Aberg, Signe. S:a IL 27. Oskarshamn. Stjernberg, Ingeborg, föreståndarinna, ordförande. Carlsund, Hilda. » Victoria. Lewin, Ebba, fru. Lindblad, Aurora, föreståndarinna. Solberg, Elin. Toll, Anna. S:a 7. 28. Ronneby. Athén, Aug. Th., rektor, ordförande. Borg, Tilly. Dahlman, Elin. Flodman, Luiza. Hedberg, Nelly. Rundqvist, Lilly. S:a 6. 29. Skara. Wallmark, Clara, föreståndarinna, ord- förande. Guinchard, Hanna. Holmström, Emilia. » Wilhelmina, fru. Linnarsson, Anna. Lundberg, Signe. af Sillén, Sophie. Sondén, Ida. Wahlquist, Emma, fru. Åstrand, Thérése. S:a 10. 30. Stockholm. Styrelse: Styrelse: Aulin, Fr., lärov.-adj., stu- dierektor, ordförande. Söd. Whitlock, Anna, förestånda- rinna, vice ordförande. St. n. s. Lithner, Augusta, sekrete- rare. Br. Lager, Esther, skattmästare. Br. Engström, Lilly. N. Sandström, Anna, förestån- darinna. S:m Wallberger, Hj., lärov.-kol- lega. Pr. FÖRENINGEN AF LÄRARINNOR OCH LÄRARE. 9 Suppleanter: Danielsson, Anna, förestån- darinna. Suppleanter: Br. W. At. Kruse, Anna. Philipson, Helene. Afzelius, Elin. Öfriga Afz. medlemmar. Bolin, Tekla. Bolling, Gudny. S:m. ■ Henrik, hofpredikant. » . Schw. » Matilda, fru, förestån- Boman, Ester. A:t darinna. » » Märta. W. Ahlbom, Elin. Alexanderson, Elsa. R. Bratt, Hanna. Br. Å. Bäckman, Ida. Bäckström, Thorborg. A:t Gertrud. . » P. Ingrid. 1» Böös, Louise. Dj. Alexandersson, Sophie-Louise. S:m Calissendorff, Hedda, fru. Br. Almquist, Signe. A:t Carlsson, Albertina. Söd. » Sofi, fru, förestånda- Cassel, Astrid. At. rinna. » - Casselli, Hilda, förestånda- Althin, Augusta. S:m rinna. N. Anderson, Alma. Br. Casselli, Julia. Lj. Elida, fil. kand. Pr. Ced erberg, Dagmar. S:n Sofi, förestånda- Cederström, Mathilda. Br. rinna. » Croneborg, Betty. A:t Arborelius, Bertha. Lj. Dahlerus, Siri. Br. Arpi, Elisabeth. K. el. Dahlin, 0. Dj. Aspegrén, Gerda. A:t Danell, Maria. Br. Aspman, Maria. d’Aubigné, Gurli. Å. Deijenberg, Anna. Schw. P. Detthow, Alma, förestånda- Aurell, Anna. St. n. s. rinna. D. von Bahr, Julia. A:t Djurberg, Hildur, förestånda- Bang, Elisabet. Söd. rinna. H. 1. s. von Baumgarten, Vendela. K. pr. el. Dolk, Anna. K. pr. el Berg, Signe. Söd. Draghi, Italia. Br. Bergenström, Sigrid. K. el. Dufvenberg, Oskar. Söd. Berggren, Aurore. W. Edelstam, Hedda. Een, Sigrid. Egnell, Hilma. Br. Bergman, Helfrid. K. el. Schw. » Maria. L. Afz. Bergstrand, Anna Brita, fil. Eklund, Fernanda. Å. kand. St. h. s. Ekström, Anna. Br. Beskow, Bernhard, lektor, stu- Elfling, Helena. dierektor. W. Emanuelsson, Gerda. Söd. Beskow, Natanael, rektor. Biberg, Karin. Dj. Engström, Signe. A:t A:t Ericson, Elise. Lj Billmanson Eva. N. » Signe. Schw. Björklund, Sigrid, fil. kand. St. n. s. Ericsson, Ester. Söd. Blanche, Emy. Blomqvist, Hanna. P. > Thea. D. K. pr. el. Eriksson, Maria. Schw. Blomqvist, Selma. R. von Essen, Cecilia. Fahlstedt, Berta. K. el. Boije, Annie. Br. St. n. s. » Elsa. » Carolina, förestån- Boivie, Hilda. Å. darinna. K. el. 10 FÖRENINGEN AF LÄRARINNOR OCH LÄRARE. Fahlstedt, C. A., fil. kand., v. adj. Pr. Leatz, Ernst. Lewin, Maria. Söd. W. Falk, Anna. D. Lidman, Hedvig. L. Maria. Br. Lindberg, Elisabet. Br. Faustman, Alma K. el. Lindeblad, Josefine. Schw. von Feilitzen, Elisabeth. Br. Lindegren, Elisabet. St. n. s. Fisch, Frida. A:t Lindevall, Thyra. K. pr. el. Fjetterström, Kerstin. von Friesen, Gerda, förestån- Br. Lindgren, Emerencia. Lindhagen, Anna. » N. darinna. Dj. Lindqvist, John, fil. dr. A:t Frisch, Bertha. D. Lindroth, L., rektor. B:w. Gahm, Anna. Br. Linné, Karin. » Grahm, Gerda. St. n. s. Liss, Anna. K. pr. el. Gustafsson, Gustaf, lärov.-adj. Söd. Lithner, Hildur. W. Gyllencreutz, Sigrid. Göransson, G., fil. d:r. Å. B:w. Ljungberg, Sigrid. Lodin, Maria, bitr, förestån- S:m Haak, Lotten. Br. darinna. » Hagberg, Maria. S:m Lænbom, Emilia N. Hagren, Emilia. » Lundberg, Erik, lektor. W. Hauffman, A B:w. Lundberger, Anna. w. Hedberg, Elin. St. n. s. Lundborg, E. B:w. Hellström, Elisabet. Söd. Lundström, Ingeborg. A:t Sigrid. Henckel, Agnes, fil. kand., fö- P. Lönroth, Salome. Löwenhielm, Emma. L. Br. reståndarinna. W. » Laura. » Hjelmerus, Gustava. S:m Malm, Hanna. » Hjorth, Hjalmar, fil. lic. B:w Malmgren, Ellen. » ■ Maria At. Marcks von Würtemberg. St. n. s. Holmer, Gertrud, gymn. dir. R. Martin, Gerda. Méehr, Lotten. A:t Holmgren, Annelie. S:m P. Huldt, Hilda. Å. Mellén, L. G., v. lektor. W. Hultström, Anna. K. pr. el. Mellner, Hanna. D. Humble, Julius, lektor. H. 1. s. Meyer, Emy. St. n. s. Hässler, Alma. K. el. Moell, Sigrid. Söd. Högström, Sally, gymn. dir. Jansson, Anna. Maria, förestånda- H. 1. s. S:n Munck af Rosenschöld, Clara. Myrberg, Hilda, förestånda- rinna. A:t Söd. rinna. » Mühry, Bertha. S:m Johansson, A. M., lektor. w. Neijber, Mathilda. Br. Emilia. Å. Nettelbladt, Siri. Å. Gunda, fru. D. Nilson, Sven, komminister. Söd. Kekonius, Olga, af Klintberg, Ingrid. A:t Nilsson, Ragnhild. D. St. n. s. Nordenskiöld, Sophie. A:t Kruse, Bell. Br. Nordlund, K., fil. dr. W. Kullgren, Anna, fru, fil. kand. D. Nordström, Anna. At. Lagergren, Sten, fil. lic. Lagerstedt, N. G. W., fil. dr, B:w. Norman, Helene. Norström, Rosa. K. pr. el. Br. lärov. kollega. S:m Nygren, Maria. Nystedt, Fanny. R. Landelius, Anna. Pr. A:t Landgren, Elisabet. Afz. Nyström, Lena Br. Laurin, Eugenia St. n. s. Ohlson, Lizzie. R. Lauritzen, Dagmar. N. » Siri P. FÖRENINGEN AF LÄRARINNOR OCH LÄRARE. 11 Oldenburg, Ebba. B:w. Steinmetz, Eugenia, fru, före- Olson, Agnes. Söd. ståndarinna. Br. Olsson, K. L., lärov.-addj. W. Stuebecke, Ellen. W. Palmgren, Ida. P. Sundberg, Matilda. S:m. Signe. » Sundler, J., teol. kand. B:w. Valfrid. » Sutthoff, Jenny. Br. Palmquist, Augusta. At. von Sydow, Gerda. » Maria » Svensson, Greta. N. Palmqvist, Helena. N. Söderström, Alfhild. L. Peterson, Maria. Br. » Sigrid. P. Petersson, Hilda. Söd. Tengström, Olga. A:t Ragnhild. Schw. Tengvall, Anna. At. Peterzéns, Maria. L. Thaning, Mimmy. St. n. s. Petterson, Fanny, fru. K. el. Thorin, C. B., slöjdlärare. » Karin. R. Thorstenson, Emilia Pr. Philip, Märta St. n. s. Toli, Ebba. N. » Ruth. S:n Trapp, Hilda. Å. Philipson, Adéle. Å. Törneblad, Nora. Dj. Phragmén, Hedvig. Dj. Uddenberg, Anna. W. Pontin, Vera. Schw. Uggla, Anna. At. Porath, Sofie. B:w. » Ida. Br. Quensel, Betty. Ä. » Louise. ' ‘ » Quist, Marie Louise. Afz. Unger, Hulda. Pr. Ribbing, Lennart. Dj. Uppling, Elsa, fru. Söd. Riccius, Paula. A:t Vessberg, Vilhelm. » du Rietz, Ebba. Söd. Vorbeck, Elsa. Å. Rodhe, Gertrud. Br. Wærn, L. M., rektor. H. I. s. Rogberg, Ina. » Wahlberg, Elsa. Br. de Ron, Heléne. Söd. Wahlbom, Alba. L. Rosborg, E. At. Ellen. Br- Rosenberg, Lilly. Rosengren, Anna. Å. W. Wahlström, Clara. Lydia, fil. dr, stu- • » Dolfi. K. el. dierektor. Å. Ester. Br. Wall, Kerstin. N. Rupert, Gerda. » Waller, Hilda. » Rydmark, Anna. » Warnecke, Irene, fru. Br. » Ninni. R. Werner, Berna. D. Salomon, Lilian. Br. Westberg, Ebba. Dj. Samuel, Rosalie. Dj. Westblad, Ida. Westrin, Th., fil. dr. K. el. Sandberg, Anna. Söd. W. » Libertie. » Whitlock, Helga. St. n. s. Sandelin, Ellen, med. lic. Pr. Wickbom, Thomasine. Widegren, Matilda. Widerström, Karolina, med. Afz. Sandin, Elisabet. Schmiedte, Selma. S:m. Söd. N. Schrevelius, Alma. Schuldheis, Anna. L. lic. W. Stm. Wikblad, Marie Louise. » Segerström, Anna. Seth, Elisabet. Br. Schw. Zachrisson, C. A., lektor. Åhlin, Hedda, förestånda- H. 1. s. Silfverbrand, Susy. W. rinna. Å. Sjöberg, Gustaf, rektor. » Hanna, fru, förestån- L. Åkerström, Frida. Åkerström, Leontine. At. At. darinna. ' ' » ' Åkman, Hanna K. el. 12 FÖRENINGEN AF LÄRARINNOR OCH LÄRARE. Åstrand, Ebba. Ählström, Karin. Öberg, Anna. Öhman, Edvard, fil. kand. Afz. Örtenblad, Olof, lektor, stu- Söd. dierektor. St. n.s. S:m. Östrand, Eva. ,A. A:t (Afz. : Afzelii elem. sk. f. flickor; A:t — Sofi Alrriquists samskola f. flickor; At. — Ateneum f. flickor; B:w = Beskowska skolan ; Br. — Brum- merska skolan ; D. — Detthowska skolan ; Dj. — Djursholms samskola; K. el. —- Kungsholms elem. sk. f. flickor; K. pr. el. Kungsholms priv. elem. sk.; L. Lyceum f. flickor; N. — Normalskolan f. flickor; P. = Palmgrenska samsko- lan; Pr. — Privata lärarinnesem.; R. — Realskolan f. flickor; S:m — Anna Sandströms skola; S:n = Saltsjöbadens samskola; Schw. — Schwartzska sko- lan ; St. n. s. — Stockholms nya samskola; Söd. = Södermalms högre läro- anst. f. flickor; W. - Wällinska skolan; A. — Åhlinska skolan.) S:a 293. 31. Sundsvall. Styrelse: Styrelse: Rydberg, Elin, ordförande. Lundholm, Ellen. Norström, Hedvig. Öfriga medlemmar. Ählström, Alma. Brundell, Karin, föreståndarinna. Bystedt, Aug., lärov. adj., studierektor. Himmelstrand, Maria. Lidblom, Hilma. Lindberg, 0. E., fil. kand. Lindström, B. K-, > Palén, Anna. Ruuth, Jenny. Staaff, Julia. Sundell, 0. G., fil. kand. Wahlqvist, Elin. Watterberg, Lotty. Zetterberg, G. F., adj. Åström, Hulda, fil. kand. S:a 18. 32. Södertälje. Hamberg, Edla, ordförande. Berg, Charlotta, föreståndarinna. Björkman, Anna. Klingenstierna, Augusta, förestånda- rinna. Lindberg, Anna. Nymansson, Hilda. Rimbert, A., pastor. Sörman, Hulda. Wennberg, Gudrun. S:a 9. 33. Uddevalla. Biller, Magnhild, ordförande. Ahlner, Olof, rektor. Bergman, Elise. Hallendorff, Elsa. Lundquist, Hanna. Lönner, Clara. Oldenburg, Elin. S:a 7. FÖRENINGEN AF LÄRARINNOR OCH LÄRARE. 13 34. Umeå. Hamrin, Jenny, ordförande. Enbom, Ellen. Anderson, Svea. Hasselberg, Anna, fru. André, Anna. Hörnell, Anna. Bäcklund, Anna. Lindgren, J. W., rektor. S:a 8. 35. Uppsala. Styrelse: Styrelse: Martin, C. R., professor, ordförande. Wallmark, Marja, skattmäs- H. el. tare. F. Thunberg, Alice, fil. kand., •vice ordförande. Gerle, Maria, sekreterare. L. U. e. 1. Öfriga medlemmar: Beckman, Natanael, rektor. U. e. 1. May, Elisabeth. H. el. Boman, Axel, pastor. L. Munck, Hilda. » Bondeson, Sigrid. > Nilsson, Gerda. » Een, Elsa. F. Norrby, Ida, fru, förestånda- Ekberg, Elin. » rinna. F. Eneroth, Carola, förestånda- Ohlsson, Wendla. » rinna. U. e. . von Post, Elisabet. U. e. 1. Florén, Augusta. » Sandahl, Adéle, fru, förestån- Fryckberg, Gerda. H. el. darinna. H.el. Fryxell, Agnes. » Schmidt, Maria. L. Gardelin, Maria. L. Sundelin, Lotten, fru. H.el. Geijer, P. A., professor. H. el. Söderlund, Elisabet. F. Grahn, Mia. F. » Maria. L. Gustafsson, Elin. » Tranberg, Augusta, förestån- Hedin, Anna. darinna. » Hellman, Anna. L. Uppström, Maria. H.el. Jacobsson, Augusta. U. e. 1. Westman, Kerstin. L. Josephson, Hilda. H. el. Öberg, Elsa. U. e. 1. Lundell, J. A., professor. F. Östman, Elisabet. F. Mareks von Würtemberg, Ulla. H. el. S:a 39 (F. = Fackskolan f. husl. ekonomi; H. el. — högre elem.-lärov. för flickor; L. = Lindska skolan; U. e. 1. — Uppsala ensk. lärov. och Priv.- gymnasium). 36. Varberg. Hamberg, Ingeborg, ordförande. Bolin, Elisabeth. Boman, Charlotte. Holm, Fr., fil. kand. Lindegren, Sophie Louise. Malmqvist, Mathilda. Palm, Julia. Strömberg, Emma, föreståndarinna. S:a 8. 14 FÖRENINGEN AF 1 ÄRRINNOR OCH LÄRARE. 37. Vänersborg. Lindskog, Natanael, rektor, ordförande. Cederborg, Helga. Lundström, Olga. Mellén, Camille. Siösteen, Selma, föreståndarinna. Svensson, Mia. Zetterström, Agnes. S:a 7. 38. Västerås. Styrelse: af Billberg, Th., rektor, ordförande. Enequist, Fredrique. Styrelse: Löfgren, Anna, föreståndarinna. Öfriga medlemmar; Ehrenswärd, Louise. Lagercrantz, Martha. Lejdström, Nanny. Linders, Filip, pastor. Malmberg, Carl, teckningslärare. Malmström, Anna. Nordin, Anna. Svedin, Maria. S:a 11. 39. Ystad. Munthe, Maria, föreståndarinna, ord- förande. Andersson, Anna. » Gerda. von Braun, Amelie. Faxe, Helene. Ljungdahl, Anna. Petersson, Alfrida. Sjögren, Charlotte. Thorsson, Jenny. Valentin, Gerda. Wennerberg, Gerda. Weyeneth-Söderström, Léa, fru. Witthoff, Ida. Öhrstrand, Selma. S:a 14. 40. Örebro. Lundgren, Amalia, föreståndarinna, ord- förande. Borg, Harald, lektor, studierektor, v. ordf. Ahlberg, Hilma, fru. Bergengren, Alva. Bergqvist, Helena. Borgström, Anna. Green, Emmy. Larsson, fru. Linder, Hanna, fru. Lundqvist, Hilda. Malmqvist, Sofia. Pettersson, Signe. Runquist, Beate. Svensson, Mina. Sundin, Anna. Terserus, Edith. Tiderström, Julia. Öhrnberg, Ellen. S:a 18 FÖRENINGEN AF LÄRARINNOR OCH LÄRARE. 15 41. Östersund. Renborg, Alma, föreståndarinna, ord- förande. Bergius, Ingrid. Ferlén, P., organist. Hellström, Greta. Linnell, S., lärov.-adj. Ljungstedt, K., docent. Löfvenmark, Signe. Michal, Lisa. Perman, Alma. Wiklund, Am. S:a 10. Summa 836 medlemmar. I The Journal of Education. 1902. Juni— Dec. Slöjdundervisningsblad från Nääs, utg. af Otto Salomon. 1902. N:r 5—10. Den danske Realskole, red. af Alb. Dahl. 1902. N:r 7—16. Nordisk tidskrift för döfstumskolan, utg. af Fredrik Nordin. 1902. Nir 5-11. For Kirke og Kultur, udg. af Christopher Bruun og Thv. Klaveness. 1902. Haft. 6—10. Tidning för Sveriges läroverk, utg. uf Richard Nordin. 1902. N:r 11—22. Pedagogisk tidskrift, utgifven af E. Schwartz, C. A. M. Lindman och . A. Nordfelt. 1902. Häft. 6—9. Finsk Tidskrift, utgifven af AL Gr. Schybergson och R. F. v. Willebrand. 1902. Juni—-Nov. Social Tidskrift. Organ för studenter och arbetare. Red. G. H. von Koch. Häft. 6—8. . Bibelforskaren. Tidskrift för skrifttolkning och praktisk kristendom utg. af Erik Stave. 1902. Häft. 2, 3. Skolan utg. af Artur Bendixson. Häft 4, 5. Den Høiere skole. Meddelelser fra “Filologernes og Realisternes Lands- forening“ 1902. Häft. 1—9. Saga. Läsning för barn och ungdom. N:r 8—15. Le maitre phonetique 1902. Mai—Nov. Nyare bidrag till kännedom om de svenska landsmålen och svenskt folklif. Tidskrift utgifven på uppdrag af landsmålsföreningarna i Uppsala, Helsingfors och Lund genom J. A. Lundell. Häft. 25—27 (1902 A—C). Nyt tidsskrift for matematik, red. af C. Juel og V. Trier. A. N:r 5, 6. Till de ungas föräldrar och vänner. En vägledning vid val af böcker för barn och för den mognare IInedARA har nu utkommit från Lars Hölterbergs bok- sUUei förlag i Stockholm. Den innehåller en hel del upplysningar och anvisningar angående hvar och en af de förtecknade böckerna samt erhålles på begäran kostnadsfritt från förlaget liksom i hvarje välförsedd svensk eller finsk bokhandel. Torde särskildt beaktas af skolbiblioteksföreståndare. Stockholms Dagblad. Sveriges innehållsrikaste och jämförelsevis prisbilligaste tidning. Morgon- och Afton-tidning. .—-------- Alltså snabbaste nyheter två gånger om dagen.- Aftontidningen med uteslutande nytt innehåll på alla afdelningar. Rikhaltig Litteraturafdelning. Prenumerationspris: Stockholmsupplagan; Landsortsupplagan: för år 16: — för kvartal 4: 75 för år 10: — för kvartal 3: — ANMÄLAN. För år 1903 anmäles härmed tjuguförsta årgången af VERDANDI Tidskrift för ungdomens målsmän och vänner, ett för pennor ur skilda pedagogiska läger öppet, oberoende språk- rör för frågor som röra enskild eller offentlig undervisning och uppfostran samt folkbildning. Utgifvare blifva som hittills Anna Sandström och Lars Hö- korberg, hvarjämte vid tidskriftens ledning biträda hrr S. Alm- quist, Fridtjof Berg och N. G. W. Lagerstedt, och har Verdandi dessutom att för det kommande året påräkna värdefulla bidrag frän representanter för såväl de allmänna läroverhen och flick-, folk- och småskolorna som universiteten, icke blott i eget land utan jämväl i grannländerna Norge, Danmark och Finland. För minst sex häften om tillhopa minst 22 tryckark blir årspriset som hittills endast 3 kr. 75 Öre. Prenumeration mot- tages så väl ä postanstalter som i bokhandel, äfvensom för Stock- holm å Verdandis expedition, Lars Hökerbergs bokförlag, Klara södra kyrkogata 5. Vid partibeställning (minst 5 ex. på samma adress) beredes för öfrigt nedsättning till kr. 3: 25 pr ex. Stockholm i december 1902. Utgifvarna. Lärobok i geometri af finna Rönström (Föreståndarinna vid H. Elementarskolan i Lund för flickor) sändes gratis till de lärare i ämnet,: hvilka önska taga närmare kännedom om boken. C. W. K. Gleerups förlag, Lund. t‘ I I | 5-0.4, ,‘ Cars. Tert ' : 3 48 DarTY trie 7 slasa w s., da Gsoae-7) (D UJ 0 o 7 CD O U c (D 0 (D (D -< O o s S. 0 CQ CD 0 O (D 5 3 C æ ( O 2 — 01 o 8 o o D .o D (D C