? Ls SPPB Statens Psykologisk- Pedagogiska Bibliotek Stockholm Tidskr. D zEOAGOO/, BIBLIOTEKET ; VERDANDI TIDSKRIFT FÖR UNGDOMENS MÅLSMÄN OCH VÄNNER HEM OCH SKOLA UTGIFVEN ”UFFE” OCH LARS HÖKERBERG FJORTONDE ÅRGÅNGEN 1896. ----ky----- STOCKHOLM LARS HÖKERBERGS FÖRLAG. STOCKHOLM, CENTRAL-TRYCKERIET, 189 INNEHÅLL 1896. Undervisning och uppfostran. Sid. Almquist, S.: Kristendomen och den moderna bildningen .................. 153 Antiquus: Om litteraturläsningen vid våra skolors undervisning i främ- mande språk .................. 79 Berg, Hjalmar: Om vanartade och sedligt van- vårdade barns uppfostran. Ett referat af motioner och uttalanden i ämnet .......... 121 Bergström, L.: Huru bör kristendomsundervis- ningen ordnas för att komma i närmare öfverensstämmelse med religionens och pedago- gikens principer? ........ 225 Bore: Om de sammansatta verben i svenskan................ 278 G. A. C.s J. O. Ekmark f. Minnesruna 239 Hagren, Emilia: Nyare empiriska studier öfver barnens natur............ 49, 177 Lagerstedt, N. G. W.: Svenska läroverk i Amerika... 69 Om inträdesfordringar och kur- ser i kristendom vid de allm. läroverken .................. 192 —m: Böra flickskolorna blifva kom- munalskolor? ................ 273 Sid. Mazer, Th.: Förgårdens kristendom. Några tankar med anledning af Uf- fes återblick i 6: te häftet af Vérdandi 1895 ................. 37 Olander, V.: Ett och annat från Paris’ folk- skolor ..................... 288 Rödström, P.: Några ord om grekiska realia 108 Salomon, Otto: Från Pestalozzifesten i Stock- holm den 12 Jan. 1896. Tal 1 Steenberg, Andr. Sch.: Folkebogsamlinger ............ 241 Stenkula, A. O.: Ur hvardagslifvets psykologi. Föredrag ..................... 201 Sundbärg, M.: Hvilken ledning kan skolan gifva ungdomen vid dess s. k. nöjesläsning? ............ 215 Uffe: Pestalozzi som experimente- rande och uppfinnande pe- dagog ..................... 19 Wærn, L. M.: De nya fordringarna för inträde vid Högre lärarinnesemina- rium....................... 32 Å— dh, Aug.: De akademiska sommarkurserna i Uppsala 1895 ................ 82 Från pedagogiska sällskap och föreningar. Kristendomsundervisningen i våra skolor ............................ 61, 142 Ett uttalande i språkfrågan............................................. 66 • Hvilka erfarenheter har man vid undervisningen gjort med afseende på olikheten i gossars och flickors begåfning 164 Danska skolförhållanden 249 Svensk uppsatsskrifning ................................................ 302 Meddelanden från Sveriges högre flickskolor. Sid. Karlshamns elementarläroverk............................................... 120 Sundsvalls läroverk ....................................................... 268 Anmälda böcker. Almquist, Lärobok i skolhygien, sid. 222. — Andersson, Terentius Phormio, sid. 253. — Bergstedt, hufvuddragen af grekernas o. romarnes mytologi, sid. 41. — Boas, Lärobok i djurrikets naturalhistoria, sid. 176. — Borg, Engelska samhällsförhållanden, sid. 114. — Carlberg, Fransk elemen- tarbok, sid. 316. — Carlson och Steffen, Kort lärobok i psykologi, sid. 173. — Cassel, Geometriska anteckningar för reallärov:ns högsta klasser, sid. 256. — Cederschiöld och Olander, Svensk uppsatsskrifning på skolans lägre och mellersta stadier, sid. 309. — Descartes, Betragtninger over filosofiens grund- lag, sid. 266. — Edström, Moderna franska författare, för goss- och flick- skolornas högsta klasser. I, sid. 224. — v. Essen und Jacobsson, Deutsche Grammatik, sid- 315. — Estländer, Allm. historien i berättelser för skolans lägre klasser, sid. 110. — Fredriksen, Den sorte Tavle, sid. 47. — Gullberg —Edström, Fransk skolgrammatik, sid. 113. •— Hedqvist, Sallustii Crispi de bello Jugurtino über, sid. 253. — Hjorth, Tysk grammatik, sid. 43. — Hjorth und Lindhagen, Colberg, Schauspiel von Paul Heyse sid. 175. — Hjorth und Lindhagen, Kleine Schüler-Bibliothek IV, sid. 315. — Holmström, Naturiära, sid. 46. — Hoppe, Tyska synonymer, sid. 315. — Høffding, J. J. Rousseau og hans filosofi, sid. 266. — Jacobson, Helene, Svensk-italiensk parlör, Italienska öfningar sid. 223, 224. — Kipling, The Jungle Book, en ny robinsonad, sid. 170. — Klint, Tysk ordböjning, sid. 315. — v. Koch, Stats-, finans- och rättslärans enklaste grunder, sid. 266. — La Cour och Appel, Historisk fysik, sid. 313. — Landtmanson, Exempel till logiken, sid. 266. — Lindgren, E., Little Lord Fauntleroy by Hodgson Burnett, sid. 175. — Lindgren, H., Sve- riges vittra storhetstid, sid. 171. — Lindroth, Sammandrag af de romerska antikviteterna, sid. 41. — Ling, Fransk läsebok för nybörjare, sid. 263. — L—r och F—r, Läx- och betygsbok, sid. 258. — Löfgren, Engelsk språklära, sid. 263. — Martin, C. R., Luthers lilla katekes, etiskt belyst, sid. 264. — Mebius, Fyrställiga logaritmtabeller, sid. 257. — Nordlund, Lösningar af upp- gifter i aritmetik och algebra, sid. 257. — Rehmke, Vor vished om uden- verdenen, sid. 266. — Rönström, Lärobok i räkning för småskolor, sid. 255. — Schorn och Reinecke, Pedagogikens historia sid. 257. — Schoug, Th., Ma- nuel Franpais, 2:a uppl., sid. 259. — Secher, Grekisk-romersk konsthistoria, sid. 41. — Skolkalender för läsåret 1895—1896, sid. 47. —- Stockhausen, . Q Deutsche Sprachlehre, sid. 224. — Thomassen, Fortegnelse over Dansk pæda- gogisk Literatur, sid. 259. — Voss, Deutsches Lesebuch für die Mittelschule, sid. 261. — Wallerstedt, Fransk grammatik, sid. 260. — Zimmerman, Sam- ling författningar m. m. rörande allm. läroverken och pedagogierna, sid. 223. Hvarjehanda. Feriekurser i Jena och Greifswald .................................... 167 Elevhemmet i Stockholm................................................ 168 Tabell öfver läskunnigheten........................................... 272 Från Pestalozzifesten i Stockholm den 12 januari 1896. Hr Otto Salomons högtidstal å Vetenskapsakademiens hörsal. Lärare och lärarinnor, samlade på Pestalozzis dag! Det är icke en förmäten tanke, som fört mig hit på denna plats. Jag vet ju fullväl, att inom hufvudstaden finnas till- räckligt med krafter för ett värdigt högtidlighållande af dagens betydelse, men att, då denna fest är afsedd vara en vår för- enings samfällda hyllningsgärd, medverkan önskats äfven från oss lärare i landsorten. Det är också i denna anda jag upp- fattat kallelsen och gärna efterkommit densamma. Vänta så- lunda icke af mig något bättre än hvad många andra kunna åstadkomma; vänta blott, att jag sökt göra det bästa, som jag själf under befintliga förhållanden mäktat. Vänta det af mig hvad föremålet för vår fest säkerligen skulle vänta af hvarje lärare, som ej nöjer sig med att blott bära hans lof på läp- parna utan äfven lifvas af hans anda: en allvarlig sträfvan att icke vilja utföra något en hårsmån mindre samvetsgrant eller mindre fullfärdigt än hvad man på sin ståndpunkt och med till buds stående krafter kan göra. Att misslyckas är ursäkt- ligt; oursäktligt är blott att icke uppbjuda allt för att lyckas. Dessa ord äro måhända icke Pestalozzis, men med säkerhet innefatta de dock just den maning vår store förgångsman stäl- ler till hvar och en, som fylkar sig under hans tecken. Vi äro här samlade till fest. Festprägel finnes i sal; fest- stämning finnes i sinnen. Dock gifvas två slag af fester, de, hvilka göra oss sämre, och som vi därföre gärna glömma, de, hvilka göra oss bättre, och som vi därföre. gärna minnas. Nära nog alla festligheter, den enskildes önskan att förskaffa sig hvad han kallar en glad dag, samkväm mellan kamrater och umgängesvänner, det mera offentliga högtidlighållandet af en bemärkelsedag, allmänna nationalfester sådana som Frankrikes Vérdandi 1896. 1 2 FRÅN PESTALOZZIFESTEN I STOCKHOLM. Bastiljdag, Tysklands Sédandag och Förenta staternas Fourth of July falla under denna indelning. De kunna samtliga gifva upphof till känslor, hvilka stå i samband med vår lägre natur, lika väl som de kunna bringa sådana strängar i dallring, hvilka beröra det bästa, det mest upphöjda inom oss. Men ingen regel utan undantag. Det finnes, åtminstone synes mig så, fester, hvilka på grund af sin säregna natur stå höjda öfver möjligheten att verka neddragande i stället för upplyftande. Hela den lutherska världens hyllning af Sveri- ges hjältekonung, troskämpen Gustaf Adolf, var i sanning en dylik fest, så äfven, då den 28 mars 1892 inom alla kultur- länder högtidlighölls minnet af Comenius och så slutligen, sä- kerligen i vidsträcktaste mån, den fest, som här fört oss samman. I vidsträcktaste mån. Ty högt öfver de murar, som skiljaktigheter i afseende på nationalitet, trosbekännelse, samhällsställning, verksamhet byggt upp människor emellan, reser sig uppfostringskonstens mäktiga tornbyggnad, hvars grund hvilar på den gemensamma människonaturens betonbädd, me- dan dess spets förtonar mot himmelens blå. Uppfostringskon- stens hjältar äro därföre mänsklighetens hjältar. I dag eller i dessa dagar sammanföras såsom här jorden rundt lärare och lärarinnor, lifvade af enahanda känslor, till firande af samma bragd, och på mångskiftande tungomål tälj es samma historia, gif- ves uttryck för samma vördnad och tacksamhet. Ja, uppfost- ringskonstens hjältar äro mänsklighetens hjältar, på hvilka in- gen enskild bördsrätt kan göras gällande. Hvad de skenbart synas hafva uträttat blott för några få, det hafva de i själfva verket uträttat för oss alla. Pestalozzis verksamhet i den lilla undangömda köpingen vid foten af Stanserhorn var säkert en verksamhet till gagn icke blott för ett åttiotal förvildade barn utan för hela mänskligheten. Därföre. En hvar, som känt sig manad att deltaga i vår fest, måste gå till den med pietet- fullt sinne och lämna den åtminstone i någon mån bättre ru- stad att fylla uppfostrarens alltid ansvarsdigra men äfven tack- samma värf. * 3 * Nio och sextio vintrar hafva nu i det närmaste förrunnit, sedan det förgängliga af Johan Henrik Pestalossi bäddades ned under snötäcket på Birrs kyrkogård. Det förgängliga af Pestalozzi, ty vi som tro på ett lif äfven hinsidan grafven, vi FRÅN PESTALOZZIFESTEN i STOCKHOLM. 3 veta, att icke allenast hans bild, som vi se, utan i än högre grad han själf, som vi icke se, är vittne till vårt förehafvande i dag. Pestalozzis historiskt vordna fulhet, hans koppärr och fräknar, hans stubbiga skägg och hans flåsande andhämtning, allt det där finnes visserligen icke mera och behöfver därföre ej heller gifva upphof till speord eller förargelse. Men det väsentliga och enda väsentliga hos honom, den odödliga, kär- leksträngtande och kärleksgifvande anden, dväljes med all sä- kerhet här ibland oss, såsom den äfven samtidigt är närvarande på många, många andra ställen. Själen, evighetens barn, är —■ lösgjord från materiens band — oberoende af rum, obero- ende af tid. För Pestalozzi i oändlighetens och evighetens rike finnes inga gränser mellan olika land, ingen skillnad mel- lan hvad för oss står såsom forntid, nutid, framtid. Den åskåd- ning, som kommer honom till del, har intet före, intet efter. Likt den indiske häxmästaren, som, då han i jorden nedmyllat ett frö, ofördröjligen ser det lummiga trädet med af mogna frukter nedtyngda grenar skjuta i höjden, omfattar den här närvarande Pestalozzi i detta samma nu sitt såningsarbete och alla dess redan varande och framgent vardande frukter. Huru han ser, förmå vi på vår ståndpunkt blott ofullständigt ana; livad han ser, det kunna vi däremot något närmare för oss försinnliga, och min uppgift nu är just att söka göra detta. Före och efter Festalozsi, en bild från sehlets början och seklets slut blir sålunda mitt närmaste ämne. • »Jag såg» — så skrifver Pestalozzi på första sidan af Huru Gertrud undervisar sina barn — »folkundervisningen som en omätlig sump för mina ögon och vadade tungt i dess dy, ända tills jag lärde känna dess vattenkällor, fick reda på orsaken till deras tilltäppning och gjorde mig förtrogen med de ståndpunkter, som borde intagas för att möjligen hindra eländet.» Åskådlighetens man använder visserligen icke alltid det åskådliga framställningssätt, läsaren af hans pedagogiska skrifter kunde önska. Af intresse blir det därföre alltid att med till buds stående medel söka gifva mera konkret form åt den store uppfostrarens egna framställningar. Morf, som out- tröttligt samlar och hopfogar materialier till en rätt uppfatt- ning af Pestalozzi och hans tid, låter oss äfven få en inblick i den »omätliga sump», hvarom här talas. Det är hufvudsak- 4 ERÅN PESTALOZZIFESTEN I STOCKHOLM. ligen officiella berättelser och framställningar, hvaraf han be- gagnar sig, för att teckna den allt annat än tilltalande bild af folkundervisningen i Schweiz, som mötte vid nittonde seklets första uppträdande på världsteatern. Låtom oss här i korta drag under hans ledning frammana densamma. Sådan lärare, sådan skola. Då Pestalozzi på ett ställe talar om, att han icke ville gifva sig någon ro, innan hvad han mera kraftigt än höfligt benämner »narrar och skurkar» hindras från att sysselsätta sig med barnaundervisning, så gifva dessa uttryck oss icke synnerligen höga tankar om då- tida skolmästare och dåtida undervisningsanstalter. Omdömet — ehuru ovedersägligen hårdt — hade dock skäl för sig. Vi kunna vid seklets slut frimodigt erkänna detta, men vi kunna knappast vänta, att de schweiziska folkskollä- rarne vid seklets början skulle uppfatta det berättigade däri och känna tacksamhet mot den, från hvars penna detsamma flutit. Det är ju nu en gång så, att vi människor hafva bra mycket lättare att förlåta tillvitelser, som äro riktade mot vår nästa, än sådana, riktade mot oss själfva. Vi hysa icke heller fullt samma beundran för en persons frimodighet, då den gör sig gällande mot våra egna åsikter, som då den går löst mot andras. Hvad framtiden kallar »ett väckande ord», »den he- liga elden» eller något dylikt, det har af samtiden måhända betecknats såsom ' intolerans och hänsynslöshet. Vi anse oss hafva goda skäl att hylla Fader Pestalozzi; folkskolans lärare för hundra år sedan ansågo sig hafva fullgoda skäl att håna och skymfa honom. Hurudana voro nu dessa folkskolans lärare för hundra år sedan? Ja, därom låter oss Morf få tämligen tydligt besked. Ingen lärarebildning, knappast heller någon lärarepröfning. Att kunna förfoga öfver ett rum, efter den tidens uppfattning lämpligt till skollokal, eller att vilja mot ringare ersättning än andra medsökande tjänstgöra som skolmästare voro omstän- digheter, hvilka ofta icke allenast togos i betraktande utan äfven blefvo afgörande vid tillsättandet af läraretjänster. Dessa sköttes också oftast mera såsom bisysslor än såsom hufvudsak- lig lifsuppgift. Yrkesmän, sådana som linneväfvare, timmer- män, bomullsspinnare, murare, strumpväfvare, voro sålunda representerade inorn den schweiziska skollärarekåren, och Pesta- FRÅN PESTALOZZIFESTEN i STOCKHOLM. 5 lozzi själf tjänstgjorde en tid i egenskap af underlärare vid en skola i Burgdorf, som till föreståndare hade skomakaren Dysli. På förfrågan upplyser en lärare, att han bland annat äfven »har litet med vin att göra», och en annan, att han tillfölje af bristfälliga ben hade måst lämna sin förutvarande befattning som »Trüll- Meister». Att dylika lärares kunskaper och färdigheter voro af särdeles blygsam beskaffenhet, är ju själfklart. Särskildt lämnade förmågan att i skrift uttrycka sina tankar, att forma bokstäfverna och att sammanställa dem till begripliga ord åt- skilligt öfrigt att önska. Inom kantonen Zürich, Pestalozzis födelsekanton, fanns t. o. m. en tjänstgörande skollärare, som icke var i stånd att skriftligen besvara till honom från rege- ringen framställda frågor. Krüsi, Pestalozzis mångårige med- hjälpare, omtalar på ett ganska åskådligt sätt, huru han själf kom att blifva skollärare, och hvad som stod i samband med hans antagande härtill. Jag kan icke neka mig nöjet att här inrycka denna tidsbild. Berättelsen lyder ungefär som följer: Det var en gäng — sä skall ju hvarje riktig berättelse börja — en varm sommardag, dä jag gick öfver Gäbris pä min väg tillbaka frän Trogen med en tung packe garn. Jag hade just nätt upp till bergets topp, där stigen ändrar sin riktning, då rikt- ningen af mina tankar och af hela mitt lif äfven blef ändrad. Jag hade satt ned min börda för att torka svetten ur pannan, då jag igenkändes af Herr Gruber, vid den tiden statskassor. »Det är mycket varmt, Herman.» »Ja, mycket varmt.» »Skollärare Hörlen skall lämna Gais; kanhända du skulle kunna förtjäna ditt bröd utan så tungt arbete. Vill du inte söka platsen?» »Det är väl ändå ieke blott en fråga, om hvad jag skulle ön- ska; en skollärare bör hafva reda pä saker, om hvilka jag är full- komligt okunnig.» »Vid din ålder bör du lätt kunna inhämta allt vi begära, att en skollärare skall kunna.» »Men hvar och huru? Jag ser ingen möjlighet härtill.» »Det torde väl ändå finnas någon utväg. Tänk blott pä saken och förlora ingen tid.» Härmed lämnade han mig. Jag tänkte och tänkte, men kunde ändå icke finna pä, huru det skulle låta sig göra. Emellertid steg jag hastigt ned för ber- get, hvarvid bördan knappt kändes. Min vän Sonderegger skaffade mig från en skicklig skönskrif- 6 FRÅN PESTALOZZIFESTEN I STOCKHOLM. vare i Altstätten en förskrift, som jag väl hundra gånger kopie- rade. Detta var min enda förberedelse, men det oaktadt insände jag min ansökan, dock med ringa hopp om att lyckas. Vi voro blott tvenne sökande. Det förnämsta profvet bestod i afskrifvandet af Herrans bön, hvilket jag gjorde med mycken omsorg. Jag hade lagt märke till, att stora bokstäfver användes här och där men kände icke reglerna, hvarefter det skedde, utan jag tog dessa stora bokstäfver för ornamenter och ordnade mina på ett symmetriskt sätt, så att nägra af dem kommo äfven i midten af orden. Ett sakförhållande var emellertid, att ingendera af oss kunde något. Sedan profvet var öfverståndet, blef jag efterskickad, och kap- . ten Schläpfer underrättade mig om, att examinatorerna funnit oss båda två skäligen klena, att min medsökande läste bättre än jag, , men att min skrifkunnighet var större än hans, att, då jag endast var 18 år, medan han var 40, jag lättare kunde förvärfva de nödiga kunskaperna; att då dessutom mitt rum var större än hans och sålunda lämpligare till skollokal, hade man tilldelat mig platsen. I all sin enkelhet gifver denna Krüsis berättelse en gan- ska god föreställning om de kompetensfordringar, hvilka för hundra år sedan uppställdes vid sökande till folkskollärarebe- fattningar i detta Schweiz, som nu, och säkerligen med rätta, anses såsom ett mönsterland på skolväsendets område. Vi be- höfva därföre icke känna oss alltför häpna öfver de sorglu- stiga exempel på skollärarnes okunnighet, Morf framdrager ur dessa lärares skriftliga svar på af vederbörande minister gjorda förfrågningar. Till och med ett så vanligt ord som JHädchen synes hafva varit en förargelseklippa för ett stort antal lärare, hvadan icke allenast ordet tinnes förvridet på alla upptänkliga och oupptänkliga sätt, utan äfven af åtskilliga lärare blifvit ut- bytt mot ett annat ord, nämligen Tochter, hvilket ord icke an- setts bjuda fullt ut lika oöfverstigliga svårigheter. Tilläggas bör, att det oaktadt äfven Tochter blifvit rätt försvarligt miss- handladt. Nå ja, godt, om det endast varit beträffande staf- ningen, som flickor och döttrar orsakat hufvudbry för hedervärda skolmästare. * : * Men voro fordringarna, man ställde på lärarne, små, voro nog äfven löneförmånerna därefter. Jag tror nu visserligen icke, FRÅN PESTALOZZIFESTEN I STOCKHOLM. 7 att ett arbetes beskaffenhet och den materiella lönen för samma arbete alltid stå med hvarandra i direkt proportion, sä att god lön betyder godt arbete och dålig lön betyder dåligt arbete. Det är nog så — och detta länder oss till skam •— att mån- gen icke på långt när ger full godtgörelse för den lön han uppbär, men dess bättre — och detta länder oss till heder — kan säkerligen i än flera fall påvisas, att en knappt tillmätt ersättning i penningar eller penningars värde icke behöfver utesluta ett samvetsgrant och fruktbärande arbete. Lärarelönerna utgingo vanligtvis dels med ett kontant be- lopp, dels med vissa naturaprestationer såsom spannmål, vin och ved. Lönerna voro för öfrigt icke fastställda utan bestämdes genom frivillig öfverenskommelse mellan vederbörande, hvarvid, alldeles som vid fattighjonens bortackorderande på landsbygden ännu i våra dagar, de sökande underbjödo hvarandra, och plat- sen lämnades till den minstbjudande. Att under sådana för- hållanden den materiella godtgørelsen för arbetet i skolan blef skäligen klen behöfver knappast nämnas. En jämförelse blir emellertid föga upplysande utan i samband med en undersök- ning om dåtida myntsorters köpkraft. Säkert är, att i detta hänseende nuvarande lärare icke gärna böra kunna tala om den gamla goda tiden. Såsom belysande exempel kan omnäm- nas, huru en lärare beklagar sig öfver, att hans årslön ej öf- verstiger 40 Francs, medan byns getherde för sommaren er- hållit 62 Francs och 4 Batzen samt dessutom fri kost. »Dock» ■— tillägger han med en anstrykning af ironi — »är detta en getherde, medan den andre blott är skollärare.» Det värsta af allt var emellertid, att läraren icke ens kunde påräkna att utfå det öfverenskomna beloppet, så ringa det än var, ity att en del af lönen utgjordes af skolpenningar — ett litet mynt i veckan för hvarje barn. När nu barnen af en eller annan or- sak voro frånvarande från skolan, nekade vanligtvis föräldrarna att betala för denna tid, hvarigenom den lilla lärarelönen yt- terligare kringskars. Skolpenningarna inflöto också ytterst ore- gelbundet, och vanligtvis först sedan läraren rent af tiggt sig till dem. Detsamma gällde äfven det vedträ, hvarje barn under vintern hade skyldighet medföra till skolrummets uppvärmning. Skolrummet. Detta ord hade visserligen icke samma in- nebörd för hundra år sedan som nu. Inom de allra flesta kom- muner fanns intet skolhus i vanlig mening, och där sådant verkligen fanns, motsvarade detsamma icke ens de billigaste anspråk på utrymme och anordningar. Följande utdrag ur en 8 FRÅN PESTALOZZIFESTEN I STOCKHOLM. ämbetsberättelse torde äfven i detta fall gifva tillbörlig åskåd- lighet: »Knappt har man öppnat dörren till skolstugan, innan en kväfvande änga slår den inträdande till mötes. Tätt hop- pressad sitter i trånga, mörka rum vårt lands största skatt, ungdomen, och inandas till fördärf för sin hälsa tjocka, heta och unkna ångor. Utefter fönstren rinner fuktigheten från det aldrig vädrade skolrummets mångahanda dunster och från den till öfvermått uppvärmda spisen ned på de vid dem sit- tande barnens stolar och kläder. Barnen äro så trångt sam- manpackade, att då något af dem vill lämna eller återvända till sin plats, måste det klifva öfver stolar, bord och bänkar.» Då sålunda en gammal hederlig lärare, som i likhet med många andra af sina ståndsbröder hade en viss svårighet att skriftligen uttrycka hvad han ville framföra, meddelar vederbörande, att i afseende på skolbyggnaden »kommunen sörjer för dess tillstånd och fallfärdighet», så innebär detta en långt större sanning, än hvad han i sin oskuld anar. Såsom nyss nämndes, funnos särskilda skolhus endast i jämförelsevis få kommuner. På de flesta ställen fick lärarens eget boningsrum tjänstgöra som skolsal, och detta samtidigt med att familjen där uppehöll sig och förrättade nödiga husliga sysslor. »Ja» — berättar Morf •— »icke sällan kommo gran- narne på besök medförande sina spinnrockar, emedan de hos skolläraren hade tillgång till mera värme och bättre underhåll- ning än hemma; såsom billigt var bidrogo de äfven själfva att efter förmåga göra samkvämet så underhållande som möjligt.» Jag har nu talat något om de yttre förhållanden, under hvilka folkskolan i Schweiz arbetade vid tiden för Pestalozzis uppträdande. Hurudan — detta blir nästa fråga — var nu den undervisning, som af dessa okunniga, svältfödda lärare med- delades i dessa fullkomligt olämpliga skolsalar, oftast, såsom nyss nämndes, beledsagad af husfolkets och grannarnas stim ? Svaret är nära nog själffallet. Vi kunna nämligen knappast vänta annat af en dylik skola, än att den så väl i afseende på läroplan som lärogång skall gifva icke allenast mycket utan allt öfrigt att önska. Den inspektörsberättelse, jag ber att i öfver- sättning få föredraga, torde härvidlag vara tillfyllest upplysande. Sedd mot sekelslutets skola såsom bakgrund torde denna bild från skolan före Pestalozzi framstå än bjärtare, och vi kunna väl förstå, hvad han menar, då han betecknar sin tids folkun- FRÅN PESTALOZZIFESTEN I STOCKHOLM. 9 dervisning såsom en »omätlig sump» och ser sig själf vada tungt omkring i dess dy. »Inga bestämmelser» — sä heter det i denna berättelse — »finnas gällande vare sig för den ålder, då barnen kunde komma in i skolan, eller för den, då deras skolkurs borde anses afslutad. Detta öfverlämnas helt och hållet ät föräldrarnas godtycke, åt föräldrar, hvilka icke sällan äro nog oförståndiga att sända sina 4- å 5-åriga barn till skolan och sedan åter taga dem därifrån för alltid eller åtminstone för den öfvervägande största tiden, så snart de vid 8 eller 9 års ålder kunna hjälpa till med jordbruksarbeten eller för- tjäna något genom att spinna eller spola. Då föräldrarna sålunda taga barnen från skolan, förklara de, att de nu hållit dem tillräck- ligt länge till lärdom; fem år synes dem vara en ganska vacker tid, och mera — jag har vid öfversättningen användt ett för oss landt- bor välbekant uttryck — malzta de icke. Förnuftiga föräldrar, dessa tillhöra dock mindertalet, låta sina barn något längre erhålla undervisning.» »Föräldrarnas fåfänga går det oaktadt ut på att framställa de egna barnen säsom synnerligen skickliga. För skickligt gäller det barn, som kan framskrika hela katekesen utan att stappla och utan att göra något afbrott. Den, som därjämte kan utantill och tank- löst nysta ur sig 119:de psalmen och några kapitel ur bibeln, blir begapad som ett underverk. — Jag vill här inflicka den anmärk- ningen, att 119:de psalmen med sina 176 verser länge spelat en säregen roll i skolundervisningens historia, och detta icke allenast såsom en pröfvosten pä lärdom utan äfven såsom ett med förkärlek an- vändt bestrafningsmedel. — Har lärjungen slutligen bragt det där- hän, att han läst igenom hela bibeln — visserligen utan att det ringaste hafva förstått hvad han läst och i den mest tanklösa s. k. böneton — då är det högsta uppnädt.» »För att ett sådant mål närmelsevis skall kunna näs, är det föräldrarna, som bestämma öfver ordnandet med barnens undervis- ning. Det är de och icke lärarne, som befalla, om barnet skall stafva, lägga ihop, läsa eller lära sig utantill. Det beror icke heller pä läraren, hvilken bok, som härvid skall användas. Barnen taga med sig den, som de själfva eller föräldrarna finna lämpligast. Se- dan fortsätter barnet hvarje dag, där det slutade föregående gång. Tid efter annan måste skolmästaren höra upp det sålunda genom- lästa. När barnet kommer hem, så frågas strax: 'Huru ofta har skolmästaren hört upp dig?’ Utfaller sä icke svaret till föräldrar- nas belåtenhet, sä följer en uppbygglig karakteristik öfver skolmä- staren.» 10 FRÅN PESTALOZZIFESTEN I STOCKHOLM. »När nu ett barn första gängen kommer till skolan med sin abc-bok, så omtalar läraren, hvad bokstäfverna på första raden i de- ras sedvanliga ordning heta, samtidigt med att han pekar på dem; därpå får det arma barnet sitta omkring 11/2 timme och stirra på bokstäfverna, tills läraren kommer för att efterhöra, om det kan läsa upp dem. På så sätt måste det stackars barnet sitta vecka efter vecka, tills det kan säga namnen på dessa bokstäfver eller rik- tigare uttryckt räkna upp dem i den vanliga ordningsföljden. Där- efter får det öfvergå till stafning och sedan till att lägga ihop. Så måste våra glada små barn mödosamt släpa sig igenom det torra abc-ets öde ökentrakter, där så sällan en svalkande oas och måhända icke en gång deras vägvisares uppmuntrande tilltal stärker dem att fortsätta den besvärliga vägen. Och sedan man sålunda en lång tid plågat dem med det synnerligen tråkiga, onyttiga och skadliga stafvandet af meningslösa och svåra ord, så för man dem slutligen efter många öfverståndna motigheter lyckligen upp på den vanliga skollärdomens första trappsteg till — klåparaktig sammanläsning.» »Därefter skola katekesen, Davids psalmer samt en mängd sån- ger och böner läsas utantill, och detta sker på ett så mekaniskt och tanklöst sätt, att barnen ofta ieke förstå ett ord däraf utan öfver- hoppa hela satser eller skjuta in andra ord. Vanligtvis låter lä- raren barnet utan vidare åka i väg, emedan rättelser gemenligen äro af intet gagn, och emedan barnets ärelystnad och flit likasom föräldrars och lärares fordringar blott gå ut på, att det ju förr dess hellre må blifva färdigt med denna bok för att kunna taga ihop med en annan på samma sätt.» En officiell berättelse sådan som denna torde långt tydli- gare, än hvad jag med mina egna ord skulle hafva förmått, åskådliggöra det i dåtida skolor använda tillvägagåendet vid undervisning i läsning, och vi förstå fullväl, hvad Pestalozzi me- nar, då han betecknar denna lärdom såsom svampartad och in- nehållslös. Hvad som gällde läsning, det gällde äfven skolans öfriga ämnen, för så vidt nämligen andra ämnen verkligen in- gingo i skolans undervisningsplan. De, hvilka kunde ifråga- komma, voro sltrifning och rakning. Där undervisning i skrif- ning meddelades, något som visst icke var fallet i alla skolor, var det gemenligen blott de mera begåfvade gossarne, som blefvo delaktiga af denna lärdom; flickorna däremot ansågos kunna åtnöja sig med det muntliga ordet. Vidkommande räk- ningen, så betraktades densamma på fullgiltiga grunder af FRÅN PESTALOZZIFESTEN I STOCKHOLM. 11 många lärare såsom en onödig lyxkunskap, hvilken — för att anföra en lärares egna ord — »icke är i min skola vanlig». Ja sådan, Fader Pestaluz, ser du den skola, som var, innan ditt väckande ord ej allenast lät den europeiska skol- vagnen blifva bättre förspänd utan rent omvände den och förde den in på en helt ny väg. Den folkskola, som är, ser du ju äfven samtidigt; låtom oss ett ögonblick dröja vid henne. * ... * Sådan lärare sådan skola, var min utgångspunkt nyss. Jag upprepar utan tvekan denna sats, ty jag känner ingen orubbligare pedagogisk sanning. Hurudana äro väl de lärare och lärarinnor, som i dessa dagar jorden rundt hylla Pestaloz- zis lifsverk? Så synnerligen lätt är det väl icke hvarken för mig eller för någon annan att vid detta tillfälle och i denna krets gifva en uttömmande karakteristik öfver dem, som nu arbeta i folkbildningens tjänst., Att, hvad dem beträffar, sek- let icke gått spårlöst förbi, det åtminstone veta vi nog alla. Och vi veta mera. Vi veta sålunda, att Pestalozzis Gertrud, en af världslitteraturens älskligaste skapelser, funnit många efterföl- 1 jerskor i hemmet, många efterfölj erskor i skolan. Huruvida på Pestalozzis tid folkskollärarinnor funnos, är mig obekant, men jag skulle knappast hålla detta för troligt. Troligt, ja alldeles säkert är däremot, att, om sådana funnos, hade de ringa likhet med dem, inför hvilka jag nu har glädjen att tala, och för hvilka jag härmed vågar betyga min vördnad. Helt ny- ligen såg jag i enpedagogisk en cyklopedi, tryckt i seklets midt, följande: »Ingen skulle väl kunna komma på den tanken att anställa lärarinnor för den manliga ungdomen», och nu, ja nu har ordet Teacher, som är maskulinum i en engelsmans mun, redan blifvit femininum i en amerikanskas. I England säger man fortfarande: the teacher he, i Amerika säger man nästan alltid the teacher she. England är det gamla, Amerika det nya landet. Jag har talat. Att vår tids lärare på folkskolans område — jag använ- der här för enkelhetens skull ordet lärare både såsom masku- linum och femininum — gå till denna sin viktiga och ansvars- fulla gärning på helt annat sätt förberedda, än hvad vid seklets början var fallet, är ju något, som vi alla känna. Den vikti- gaste skillnaden mellan de förra och de senare ligger måhända just däri, att nutida lärare betrakta verksamheten i folkbild- 12 FRÅN PESTALOZZIFESTEN I STOCKHOLM. ningens tjänst såsom ett själfständigt kall, hvaråt de måste ägna icke allenast det hufvudsakliga af sin tid utan äfven det hufvudsakliga af sitt intresse. De hafva fått ögonen öppna för, att blott den bör vara lärare, hvilken känner sig såsom sådan. Jag hyser visserligen ingen fördom mot kroppsarbete och kroppsarbetare. Det framstår dock för mig som något helt olika, att en lärare på lediga stunder utför något nyttigt ar- bete med händerna, än att snickare, skomakare, skräddare och andra yrkesmän taga skolarbete såsom binäring. Det har äfven blifvit så där tämligen klart för hvar och en, som vill besvära sig med att något tänka öfver hithörande frågor, att lika litet som man utan nödig förberedelse kan blifva en skicklig trädgårdsmästare eller målare, lika litet kan man utan sådan blifva en framgångsrik lärare. Det är detta Pesta- lozzi om och om igen har betonat, och det är detta man under senare hälften af vårt snart tilländalupna sekel har med all kraft fört ut i lifvet. Omfånget af och sättet för lärarebild- ningen i vidsträcktaste bemärkelse äro visserligen frågor, som ännu länge måste ställas under meningsutbyte, innan det rätta finnes, om det verkligen kan utfinnas, men att lärarebildningen under den senare tiden tagit stora steg i rätt riktning, därom är jag fullt öfvertygad. Många anklagelser höjas, och detta från vederhäftigt håll, mot huru densamma icke minst inom vårt land bedrifves. Jag kan för min enskilda del icke in- stämma i alla dessa anklagelser. Genom min verksamhet har jag under snart några tiotal år haft anledning iakttaga några af de förutsättningar, med hvilka folkskolans lärare gå till sitt betydelsefulla värf. Mycket skulle jag misstaga mig, om icke dessa iakttagelser peka hän på en allt bättre och bättre vorden lärarebildning. Att säkerligen ännu mycket återstår att göra, detta bör icke hindra oss från att tacksamt erkänna det myckna, som redan blifvit gjordt. Folkskolans lärare i våra dagar äro visserligen i stort sedt inga lärda, men de veta numera äfven själfva, att så icke är förhållandet. Mig synes detta vara ett framsteg, hvars räckvidd icke får underskattas. Men än en sak. Pestalozzi talar icke allenast om narrar utan äfven om slmrltar. Kunskaper och färdigheter äro väl viktiga för läraren, men de äro dock icke det viktigaste. För att från undervisare höja sig till uppfostrare måste läraren vara en ka- rakter, en personlighet med utvecklade moraliska känslor. Svarta får finnas nog äfven bland folkskolans lärare, likasom sådana finnas inom alla samhällsklasser, bland utöfvare af hvarje FRÅN PESTALOZZIFESTEN I STOCKHOLM. 13 yrke, hvarje verksamhet. Jag tvekar dock icke att ställa dem högt såsom människor, de, hvilka i våra dagar arbeta i folk- bildningens tjänst. Det finnes personer, som förlora, och per- soner, som vinna på närmare bekantskap. Mina jämförelsevis rätt omfattande förbindelser med folkskolans lärare och lära- rinnor hafva lärt mig att hänföra dem till det senare slaget. * Mellan sholstuvan vid seklets början och slvolpalatset vid seklets slut är skillnaden nästan så stor, som tänkas kan. Det torde väl knappast vara nödvändigt att särskildt dröja vid den. För hvar och en af oss äro de väl bekanta dessa folkskolehus, städernas, ofta icke blott genom storlek utan äfven genom vär- dig enkelhet i linjer och utsmyckning mäktigt verkande, lands- bygdens i all anspråkslöshet nätta och prydliga, belägna än i en väl vårdad trädgård, än i en skuggande lund, än på en trakten behärskande kulle. Naturligtvis vet jag, att icke alla skolhus äro sådana, som de nu tecknade, men de äro doek ty- piska och visst icke, hvad man för 20—30 år tillbaka i tiden måhända kunde påstå: enbart utställningsskolhus. Jag anser visserligen icke, att skolbyggnaden är af öfvervägande betydelse, — dåliga skolor finnas nog inrymda i stilfulla byggnader, goda -skolor i bristfälliga sådana — men klart är, att skolans arbete i icke oväsentlig mån underlättas och befrämjas genom ända- målsenliga yttre anordningar. Väl inrättade och väl försedda ■ skolhus hafva för öfrigt icke minst betydelse såsom materiella uttryck för den vikt man i det moderna samhället tillägger en väl ordnad och väl ledd folkundervisning. Skillnaden mellan de skolhus, »för hvilkas fallfärdighet kommunen sörjer», och våra dagars väl uppförda och underhållna byggnader till folk- bildningens tjänst, mellan dåtidens med grönt glas försedda gluggar och våra höga fönsterlufter, hvilka insläppa dagern fullt och från rätta sidorna, mellan den kolsyremättade, stinkande luften i dåtida undervisningslokaler och våra väl ventilerade höga skolsalar, mellan den rykande spiseln och centraluppvärm- ningen, mellan den flämtande talgdanken och den strålande elektriska belysningen, mellan långbänken, konstruerad af en på tunnor lagd lös bräda, och våra ställbara enkelpulpeter; denna skillnad betecknar äfven en skillnad i uppfattningen vid seklets början och vid seklets slut om folkbildningens betydelse för samhället. Pestalozzis klagan, att »undervisningsväsendets 14 FRÅN PESTALOZZIFESTEN I STOCKHOLM. gyllene hufvud höjer sig som profetens bild ända in i molnen, men folkundervisningen är däremot såsom fotterna till denna gigantiska bild», gjord af den eländigaste, odugligaste lera, denna klagan har vunnit genklang, och folkskolan intager därföre nu en annan plats, icke allenast i statsbudgetens sifferkolumner utan äfven i det allmänna medvetandet. Goda skolhus äro värda mycket, goda tankar om folkupplysningen och dess fruk- ter värda mera. Vi hafva skäl att glädjas åt båda. Och så slutligen själfva undervisningen, dess omfång och beskaffenhet. Det kan naturligtvis icke falla mig in att här söka gifva en skildring af arbetet i våra folkskolor, dessa män- niskobildningens verkstäder, som de blifvit kallade. Från sek- lets början till seklets slut har steg för steg icke allenast en utvidgning men äfven en utveckling försiggått på folkundervis- ningens område. Nya ämnen, nya metoder. De forna läsesko- lorna hafva blifvit först skrifskolor, så räkneskolor. Den till en början enkla arbetsordningen har småningom svällt ut på längd och bredd. Ruta efter ruta har blifvit fylld. Kristen- domskunskap, modersmål, geometri, historia, geografi, naturkunnig- het, teckning, sång, hälsovårdslära och hvad de allt heta dessa den moderna folkskolans undervisningsämnen, till dels olika i olika länder, men hvart och ett afsedt att räcka barnet någon blomma från vetandets vidsträckta ängsmark. Är nu denna ut- vidgning af folkskolans undervisning i Pestalozzis anda? Detta är en fråga, som jag gärna ville men icke vågar besvara. Bland omdömesgilla personer kunna meningarna icke vara de- lade om, att sedan århundradets början folkskolan äfven i detta afseende gått framåt, gått i rätt riktning. Dock vet jag, att hos mången tveksamhet råder, huruvida hon icke i själfva ver- ket gått för långt, huruvida denna ökning af undervisningsäm- nen hållit jämna steg med barnens förmåga att i sann mening tillgodogöra sig hvad som sålunda af godt hjärta bjudits dem. Jag rosar visst icke den gamla läseskolan, ja icke ens den gamla räkneskolan, men på Pestalozzis dag vågar jag icke heller oför- behållsamt rosa den skola, på hvars läsordningar ämnena trän- gas om rummet. Att undervisas i mycket är visst icke alltid detsamma som att inhämta mycket. Det gifves säkerligen en gräns, öfver hvilken vi icke få fresta barnen, ty äfven på det intellektuella området finnes för hvarje ståndpunkt ett »Over Ævne». Att närma sig det är en fara, att låta drifva sig dit ett säkert fördärf. Jag fruktar icke mångläseriet i händerna FRAN PESTALOZZIFESTEN I STOCKHOLM. 15 på en god lärare, men jag fruktar det i händerna på en dålig. Det förefaller mig, som om en koncentration af folkskolans nuvarande undervisningsämnen skulle blott skenbart förminska men i själfva verket fördjupa lärjungarnes kunskapsmått. På vissa af den nuvarande folkskolans undervisningsämnen kan emellertid Pestalozzi se med särskildt välbehag; jag tänker då närmast på dem, hvilka utveckla människornas hroppsliga färdigheter. Kunskaper utan färdigheter betecknar han nämli- gen såsom den farligaste gåfva, en fientlig genius gifvit hans tid. Gymnastik, trädgårdsskötsel, slöjd, fria lekar och förstån- diga idrottsöfningar äro sålunda med all säkerhet undervisnings- ämnen i Pestalozzis anda. Det vore ytterst frestande för mig att här något närmare ingå på denna del af uppfostringspro- blemet, att något orda om hvad i detta hänseende redan blifvit gjordt och hvad som, enligt min mening, ännu är ogjordt. Men det finnes ett Over Ævne äfven för åhörares tålamod, och jag har måhända alltför länge glömt bort detta. Det önskar jag emellertid betona, att Pestalozzi aldrig ser den fysiska upp- fostran såsom något lösryckt; tvärtom — och detta framhåller han med tillräcklig tydlighet — vill han ställa densamma i nära förbindelse med å ena sidan den moraliska och å andra sidan den intellektuella bildningen. Det har orn en längesedan förfluten tid blifvit sagdt, att den upptäckt människosjälen; må- hända man en gång skall säga om vår, att den på nytt upp- täckte människokroppen. Dock viktigare än undervisningens hvad, är undervisnin- gens huru. Åskådning i undervisning, kärlek i uppfostran äro Pestalozzis båda största gåfvor till mänskligheten, och utan öf- verdrift torde nu vid seklets slut kunna påstås, att dessa gåfvor blifvit i allmänhet väl förvaltade. Nog är sant, att icke allt, som i våra dagar går under namn af åskådlig undervisning, är detta i Pestalozzis mening; nog är sant, att ännu en del af det, som Pestalozzi benämner »Maulbrechen» och »Lirilariwe- sen», finnes kvar vid folkskolans undervisning, men sannolikt är dock, att i uppfostringskonstens historia det nittonde århun- dradet skall framträda såsom ett de förbättrade metodernas år- hundrade, då många och dugande krafter varit i verksamhet för att enligt Pestalozzis maning söka i möjligaste mån psykologi- sera undervisningen. »Vi trodde oss» — skrifver han till Stap- 16 FRÅN PESTALOZZIFESTEN I STOCKHOLM. fer — »utså ett frö till föda åt de eländiga i vår närhe ., och vi hafva planterat ett träd, hvars grenar utbreda sig öfver jor- den, och som kallar samtliga folk under sin skugga.» Detta träd är åslmdligiietens träd, och förvisso hafva allt större och större skaror samlat sig under dess hägn, skrifvit dess tec- ken på sin fana. Den, som hade tillfälle besöka sommarens rikhaltiga utställning af undervisningsmateriel, så förträffligt ord- nad i en här närbelägen byggnad, kunde få en god öfverblick af de mångfaldiga hjälpmedel, hvilka stå vår folkskola till buds, på det hon må kunna göra sin undervisning åskådlig. Skill- naden mellan förr och nu är i detta afseende häpnadsväckande, steget från Pestalozzis pappskifvor och småsten till dynamon och reliefkartan ett jättesteg. Jämför med hvarandra abe-bo- ken, på hvars titelblad den gamla hederlige tuppen tronade, redo att åt små flitiga barn värpa russin och mandlar, med våra dagars illustrerade läroböcker, och man skall se, att det träd, Pestalozzi planterat, redan burit rika frukter. Åskådningen såsom grunden till all undervisning var hans lösen; må den äfven blifva vår. Och så måhända det viktigaste. Folkskolan vid seklets början var föga annat än en anstalt för inpluggandet af osmält- bara kunskaper och rent mekaniska färdigheter; folkskolan vid seklets slut, med dess öfverbyggnader fortsättningsskolan, folk- högskolan och arbetareinstitutet, är väl ännu icke men tenderar starkt till att blifva en uppfostringsskola. Undervisningen så- som medel, uppfostran, den allsidiga utvecklingen af det guda- borna hos människan, såsom mål, är den ledande tankegången i Pestalozzis pedagogik. Ingen torde kunna förneka, att den icke äfven är den ledande tankegången i vår tids sträfvanden på folkupplysningens område. Vore det icke så, skulle vi icke vara här samlade. Pestalozzi har måhända mer än någon an- nan gjort Braut Anunds verk i detta afseende, Pestalozzi har ' måhända mer än någon annan förvandlat skolorna från andliga och lekamliga tortyrkamrar till verksamhetsfält, belysta och värmda af de från kärlekens sol utgående strålarna. »Dock» -— säger han själf — »det är icke mitt verk, det är Guds verk; mitt var kärleken, hvarmed jag sökte det jag icke kände, och tron, hvarmed jag hoppades, där jag icke såg.» Hell honom härför 1 FRÅN PESTALOZZIFESTEN I STOCKHOLM. 17 Lärare och lärarinnor! Var jämförelse i stora drag mellan folkskolan vid seklets början och folkskolan vid seklets slut har visat oss ovedersäg- liga framsteg. Vi kunna glädjas däråt. Men — detta må al- drig lämnas ur sikte — den skola Pestalozzi måhända mer än någon annan varit med om att framälska har ännu många ut- vecklingsmöjligheter. Mycket är gjordt, men mycket återstår att göra. Pestalozzi i evighetens rike ser med full åskådlighet, hvad vi blott våga ana och hoppas. Inför hans nu förklarade syn reser sig måhända redan såsom en fullbordad verklighet den skola, hvartill vi ännu blott kunnat göra ett utkast på papperet, alla samhällsklassers folkskola, skolan, som förenar, i stället för skolan, som åtskiljer. Måhända ser han såsom en af alla erkänd sanning, den hvaraf hans lifsgärning egentligen uppbars, nämligen att alla frågor — religiösa, politiska, sociala, ekonomiska — ytterst äro och ytterst måste behandlas som uppfostringsfrågor, måhända ser han . . . nej, jag vågar icke fortsätta; mitt efter Pestalozzi skulle då säkerligen blifva myc- ket längre än mitt före. Synen på forntiden har sin naturliga begränsning; synen på framtiden känner ingen sådan. Med stora steg närma vi oss den tid, då det nittonde sek- lets timglas är utrunnet, och täckelset skall snart gå upp för ett nytt århundrade. Hvad det skall bära i sitt sköte, är oss obekant. Det felas icke profetior om lössläppta lidelser, om ett allas krig mot alla, om hatets och väldets tillfälliga trium- fer. Må vi hoppas, att dessa profetior skola komma på skam, men, huru som helst, därom kunna vi vara förvissade, Pesta- lozzis verk är lika oförstörbart som det goda själft, från hvilket det är en utstrålning. Väl kunna skolhusen nedbrännas, lä- rarne dödas, barnen förjagas, men de pestalozziska tankarna kunna icke genom någon omstörtning, något maktbud från män- niskor förintas. De skola lefva, de skola uppresa nya bygg- nader, mana fram andra lärare och åter sammanföra de spridda lärjungaskarorna, men hvad mer är, de skola fortsätta att foga sten till sten i det fridens, fördragsamhetens och kärlekens tem- pel, som städse hägrade för Pestalozzis syn på framtiden. * * Lärare och lärarinnor! I sanning förfelad vore vår fest, om vi blott sammankom- mit för att hålla tal och af hör a tal, för att sjunga och lyssna Vérdandi 1896. 2 18 FRÅN PESTALOZZIFESTEN I STOCKHOLM. till sångerna. Må minnets bägare blifva löftets bägare. Godt är att prisa en mänsklighetens välgörare, långt bättre dock att fullfölja hans verk. »Lefnadskall förpliktar» fullt ut lika myc- ket som adelskap. Ingen af oss är en Pestalozzi, men hvar och en af oss har inom sig fröen till det, som gjorde Pesta- lozzi stor. Må vi efter afslutad fest lämna denna sal med än fastare beslut att söka bringa dessa frön till vidare utveckling och att ställa dem och oss själfva i barnens, i fosterlandets, i mänsklighetens tjänst. I dag för jämt femtio år sedan invigdes Pestalozzis minnesvård på kyrkogården i Birr. Där står: »Åt vår fader Pestalozzi af det tacksamma Aargau.» Men vi kunna vara med om att resa en än större minnesvård, ty rundt kring jorden står i osynliga bokstäfver öfver ingången till den skola, där man i tro, hopp och kärlek verkar uppfostrans sak: A t vår fader Pestalozzi af den tacksamma mänskligheten. Pestalozzi som experimenterande och uppfinnande pedagog. Hufvudsakligen efter ett föredrag vid Pestalozzifesten i Stockholm den 12 januari 1896. Pestalozzis storhet som pedagog ligger däri, att han såsom ingen annan före honom byggt sina uppfostringsteorier pä det empiri- ska studiet av barnets natur. Han var i ovanligt hög grad ett naturbarn, en ursprungsmän- niska, för hvilken det var omöjligt att hålla till godo med det konventionella och det av traditionen givna. Med en hängivenhet, en ödmjukhet och en förutsättningslöshet utan like satte han sig vid naturens fötter för att lära endast av henne. Kanske berodde hans förutsättningslöshet också därpå, att han, som vi veta, aldrig kunde passa sig in i sin tids samhällsmaskineri; följaktligen blev han aldrig tvungen att göra kompromisser eller att på något sätt slå av på sin personlighet. Bortkastande alla teorier och traditioner frågade han nu sig själv, om det icke gåves någon uppfostringsmetod, som var grun- dad rent av på naturinstinkter, och som därför kunde betraktas som en naturens vink om den anda, i hvilken uppfostran allt fram- gent borde ledas. Jo, det gives en sådan rent instinktmässig upp- fostran; Pestalozzi fann den i det förhållande, som äger rum emel- lan modern och barnet på det tidiga stadium, då detta är fysiskt beroende av henne. Med den fallenhet att börja från början, som var Pestalozzi så egen, utgick han alltså i sitt pedagogiska tänkande från det nyfödda barvet. Han besinnade, hurusom under barnets första månader det är modern, som tillfredsställer alla dess behov; när hon fyller denna sin uppgift samvetsgrant och kärleksfullt, blir barnet lugnt, det försättes i denna »heliga stillhet», som är så nödvändig för dess sunda utveckling. Ar modern åter vårdslös eller likgiltig, låter hon barnet ligga och skrika utan att få sina behov tillfredsställda, då uppstår det som Pestalozzi kallar »den onda oron», hvilken innehåller frön till senare framträdande häftighet, bitterhet och våldsamhet. Den goda modern väcker däremot till liv hos barnet de allra första känslorna av kärlek, förtroende och 20 PESTALOZZI, EXPERIMENTERANDE O. UPPFINNANDE PEDAGOG. tacksamhet. Det känner igen hennes steg; dess ögon stråla, när hon tar det upp till sig, det sträcker sina små händer emot henne. Dessa allra första känslor av kärlek, tacksamhet och förtroende äro hvad Pestalozzi kallar »elementen» till all sedlig uppfostran; på dem skall det sedan byggas vidare. Men barnet växer till och får lära sig, att modern icke alltid tillfredsställer alla dess begär. Det får lära att vänta på, ibland att alldeles försaka uppfyllelsen av sina häftiga önskningar; detta kostar kamp och strid, men barnet lär på detta sätt att övervinna sin själviskhet genom kärleken till modern. Så uppkommer i den sedliga uppfostran ett nytt element, lydnaden} hvilken är första grodden till alla strävanden, som gå ut på att övervinna själviskheten genom kärlek till medmänniskor. Barnet älskar först hvar och en som är modern lik, sedan hvar och en som hon älskar; sålunda lär det att älska fadern, och sedan utvidgas dess sympatikrets till syskonen. Särdeles vackert skildrar Pestalozzi den tidpunkt, då barnets fysiska beroende av modern upphör, då dess sinnen börja öppna sig för världen med alla dess lockelser. Då säger modern till sin älskling: »Barn, det finnes en Gud, som du behöver nu, när du icke mer behöver mig; det finnes en Gud, som tager dig i sina armar, när jag icke mer förmår att skydda dig.» •— Då höjes barnets bröst av en outsäglig känsla; det gläder sig åt Guds namn, så snart modern uttalar det; känslorna av kärlek, tacksamhet och förtroende, som hava utveck- lats vid hennes bröst, vidgas och omfatta hädanefter Gud. Sålunda ser Pestalozzi i förhållandet mellan moder och barn källan till alla de i barnanaturen gryende sedliga instinkterna. Mo- derns uppfostran är typen, normen för all naturlig uppfostran. Deu är det särskildt i det avseendet, att den samtidigt och harmoniskt utvecklar barnets fysiska, intellektuella och sedliga krafter. Se t. ex. på en moder, som ber sitt lilla barn, hvilket nätt och jämt kan gå, att bära fram till henne ett glas fylldt med vatten. Barnet sätter sig i rörelse — och alla dess lemmar få en nyttig och nöd- vändig övning -—• modern förmanar det att ej spilla ut vattnet •— se, huru det anstränger all sin uppmärksamhet för att lyda henne! — det är dess intellektuella förmögenheter, som nu äro i verk- samhet — och så betraktar hon det med ett uppmuntrande leende, som avspeglar all hennes kärlek, och som gör barnet lyckligt, väc- ker den sedliga känslan av glädje över att hava uträttat något godt och nyttigt. Alla barnets förmögenheter livas till verksamhet genom kärlek, detta var en annan psykologisk grundlag, som Pestalozzi hade lärt genom sitt aktgivande på moderns sätt att uppfostra, och den blev kanske själva hjärtpunkten i hans pedagogik. För att PESTALOZZI, EXPERIMENTERANDE 0. UPPFINNANDE PEDAGOG. 21 rätt utvecklas bör barnet alltid leva i den stämning, som utmärker den goda, kristliga familjen, där hvar och en har sin plats att fylla, sitt arbete att förrätta, men där allt försiggår i lugn och kärlek med ständig hänsyn till allas bästa. Pestalozzis verk är innerst och egentligast det, att han har velat sätta moderskärlekens uppfostran i system. Allra helst hade han velat samla mödrarna omkring sig för att elda dem till ett tro- get utövande av deras heliga kall. Han såg nämligen med smärta, hur ofta det hände, att modern, som, ledd av naturens instinkter, varit allt för sitt barn, så länge det var helt litet, sedan lämnade det åt sig själv. Barnet har icke längre någon moder, »i dag har hon haft förargelser, i morgon tar hon emot visiter, i övermorgon har hon kapriser». Mödrarna måste uppfostras att rätt fullfölja det som de, ledda av naturen, så väl begynt, och detta var det mål, som låg Pestalozzi närmast om hjärtat, när han skrev sina böcker. Han tänkte oändligt högt om kvinnan som uppfostrarinna, hvilket bäst framgår av dessa hans ord: »undervisningen måste länge vara hjärtats sak, innan den blir förståndets, länge kvinnans sak, innan den blir mannens.» Hur enkel var icke denna idé att utgå från moderns uppfost- ran, hur nära till hands liggande! Hvarför var det först Pestalozzi som skulle finna den? Svaret är detta: det ville en stor ödmjuk- het till för att sätta den enklaste, fattigaste moders visdom över alla lärda teorier och djupsinniga spekulationer. Dessutom hade Pestalozzi själv åtnjutit den ömmaste, förträffligaste modersuppfost- ran och sedan i sin ordning med mycken kärlek ägnat sig åt sin sons uppfostran. Han hade alltså en positiv erfarenhet att bygga på. Men huvudskälet var dock det faktum, att Pestalozzi i sitt slag var ett snille. Snillet uppfinner icke invecklade och komplicerade system, det går tillbaka till de eviga urkällorna för mänskligt liv och mänsk- lig verksamhet och hämtar därifrån förnyelsens styrkedryck för ett förkonstladt släkte. Men hvilken himmelsvid skillnad var det icke mellan skolan, sådan den under Pestalozzis tid visade sig, och hemmet, som den dock efter hans åsikt borde likna! Sedan det älskliga lilla barnet under fem år tumlat sig i frihet i hemmet och i fulla drag njutit av naturen, försattes det med ens i ett kvavt, illaluktande rum, där lärjungarne sammanpackades i hopar liksom får och underkastades ett undervisningssätt, som med rätta kunde kallas en tortyr. Hela undervisningen fann Pestalozzi så mycket som möjligt stridande mot naturen. Hvad är barnets naturliga undervisningsmaterial? Det är naturen själv och de föremål i hemmet, kring hvilka det 22 PESTALOZZI, EXPERIMENTERANDE 0. UPPFINNANDE PEDAGOG, dagliga livet rör sig; dessa framställas efter hand till åskådning för barnet. Men i skolan bjudes det endast på bokstäver, ord; ord utan åskådning, utan verklighet. Den döda utanläsningen, som härskade i dåtidens skolor — och som väl även i våra icke är alldeles bannlyst — var Pestalozzi en nagel i ögat. Han kunde icke nog livligt protestera mot ordprå- let, frasmakeriet, rabblet, mot hela detta undervisningssätt, som lär barnet att »bruka munnen» om allt möjligt, som det icke förstår. Han klagade, att ögonen utbildas endast till »bokstavsögon», män- niskorna endast till »bokstavsmänniskor». I likhet med alla grundligt tänkande psykologer insåg han det djupa sammanhanget, som före- finnes å ena sidan emellan den intellektuella tomhet, som röjer sig i meningslösa ord, och å andra sidan den sedliga haltlöshet, som kallas osanning, fariseism och hyckleri. »Man danar människor, som på alla områden tro sig vara vid målet, därför att deras liv är ett omständligt pratande om detta mål, men de komma aldrig därhän att ens sträva efter målet, ty det har aldrig fått locka dem med den tjusning, som endast åskådningen skänker, och som är oundgängligen nödvändig för att driva en människa till ansträng- ning.» — »Folket», säger han en annan gång, »har förnedrats till ett ord- och pladderfolk». Han hatade allt lärande i andra hand och säger därom följande gyllene ord: »tron tändes endast genom tro, tänkande lär man sig genom att tänka och ej genom att veta det tänkta eller lära lagarna för tänkandet; kärlek genom att älska och ej genom kunskap om det älskvärda eller om kär- leken.» På grund av hela denna sin uppfattning drevs Pestalozzi att framför allt yrka på, att åskådning skulle läggas till grund för allt vetande. Åskådning fattade han i så vidsträckt bemärkelse, att det kom att betyda det samma som »det man har erfarit», »det som man har levat sig in i»; och han talar även om en »inre åskådning», som bör ligga till grund för det sedliga livet. Pestalozzis liv var i många avseenden tragiskt, icke minst i det fallet, att han först vid 52 års ålder kunde under någorlunda gynn- samma förhållanden få börja att föra ut i det verkliga livet den idé om uppfostrans förbättrande, som han hade burit på allt se- dan sin ungdom. Då först var det nämligen, som han sattes i till- fälle att i Stanz upprätta en anstalt för vanvårdade, till stor del PESTALOZZI, EXPERIMENTERANDE 0. UPPFINNANDE PEDAGOG. 23 fader- och moderlösa barn. Han hade förut på mångahanda sätt misslyckats; visserligen hade hans folkskrifter, framför allt »Lien- hard und Gertrud», väckt stort uppseende, men i alla praktiska företag ansågs han fullkomligt oduglig. Hans vänner och anhöriga tyckte ock, att det var orimligt av honom att nu vid så pass fram- skriden ålder kasta sig in i så många bekymmer och oroligheter. Rörande är det att läsa dessa ord, som han skrev till sin hustru, till hvilken han stod i det innerligaste förhållande, men som vid detta tillfälle också tyckes hava haft sina betänkligheter: »Var nu lugn, hvart ord från dig går mig till hjärtat. Jag kan icke bära din eviga otro. Alltså, skriv förhoppningsfullt till mig! Du har väntat i 30 år, vänta nu ännu ett fjärdedels år!» Själve Columbus, när han ändtligen efter alla sina vedervär- digheter lade ut från Palos hamn, var icke mer förväntningsfull, icke mer glödande av upptäcktsiver än Pestalozzi, när han stod bland dessa olyckliga små, som han ville göra till goda, bildade människor, och som till gengäld skulle giva i hans händer den Ari- adnetråd, med hvilken han hoppades finna vägen i barnasjälens myste- rier och labyrinter. Ty ännu hade han ingen metod, han endast dunkelt anade en sådan. Men hvilken besynnerlig samling var icke detta! Aldrig hade väl en uppfostrare haft ett sämre människomaterial för att därpå pröva sina pedagogiska teorier. Somliga voro magra som benrangel, andra betäekta av utslag och sårnader, med kläder fulla av ohyra, andra hade en av misstänksamhet och ängslan all- tid rynkad panna; nästan alla hörde till de både i moraliskt och fysiskt avseende mest urartade varelser man kunde tänka sig. Han insåg genast, att här hjälpte inga förbud, inga sedereg- ler. Hvad han först ville åstadkomma bland dem var den rätta stämningen^ en anda av kärlek, ty utan den ansåg han sig intet kunna uträtta. Han måste vinna dessa små eländas kärlek och förtroende, så att de skulle betrakta honom som sin fader. För detta ändamål ådagalade han den mest gränslösa uppoffring. Han åt och drack tillsammans med dem; när de voro friska, stod han midt ibland dem undervisande och ledande; när de voro sjuka, var han deras sjukvårdare, och med egna händer sökte han befria dem från den nästan oövervinneliga orenlighet, som betäckte deras krop- par och kläder. Han sov i deras sällskap, och med den iver, som alltid utmärkte honom, undervisade han dem ofta på deras egen begäran, även sedan de gått till sängs. »Jag ville», säger han, »att hvarje hjälp, hvarje handräckning i nöden, hvarje lärdom skulle de erhålla omedelbart av mig, allt godt både till kropp och själ skulle komma till dem genom mig. Jag hade där inga vänner, 24 PESTALOZZI, EXPERIMENTERANDE 0. UPPFINNANDE PEDAGOG. inga anhöriga, jag hade blott dem. Att mitt hjärta hängde vid dem, att deras lycka var min lycka, deras fröjd min fröjd, det skulle mina barn frän den tidiga morgonen till den sena aftonen hvarje ögonblick se pä min panna och förnimma av mina läppar». Pestalozzi bland barnen i Stanz är en hjältedikt i uppfost- ringskonstens historia, en episod som aldrig kommer att glömmas. Hans strävanden lyckades, hans värme tinade upp barnens hjärtan, och inom kort hade han förvandlat dem till en stor familj, fästa med kärlekens band vid honom och vid hvarandra inbördes. »Förrän värsolen smälte snön pä vära berg», säger han, »voro mina barn sä förändrade, att man ej längre kunde känna igen dem. För mig voro dessa änglaögon den högsta njutning.» Han behandlade dem med den största öppenhet och det mest obetingade förtroende. Bland de mänga beskyllningar, som riktades mot honom, var ocksä den, att han skulle giva barnen dålig kost. Han vädjade dä till dem själva och sade: »Barn, sägen mig själva, ären I icke mycket bättre hållna här, än hvad I voren hemma? Viljen I själva, att jag, med de penningar jag har, blott skulle un- derhälla 30—40 barn i stället för 70 — 80, som jag nu gör? Vore det rätt?» En annan gäng hade han hört, att han beskylldes för att misshandla barnen; detta rykte hade uppkommit därav, att han ibland dessa barn med sä i grund fördärvade vanor hade varit tvungen att då och dä utdela örfilar. Då samlade han också sina skyddslingar kring sig. »Barn, I veten hur kära I ären mig», sade han, »men sägen mig själva, viljen I, att jag icke mer skall straffa er? Är det möjligt för mig att utan örfilar vänja er av med de oseder, som sä länge hava inrotat sig hos er? Kunnen I utan örfilar komma ihåg, när jag säger något till er?» — »Nej, nej, giv oss örfilar!» ropade de smä. Pestalozzi märkte, att det ej var genom snusförnuftiga, jord- krypande sederegler, som man lyckades föra de unga till det goda, utan kraftigare verkade det, när man kunde låta dem värma sig i ljuset av någon stor, hela livet genomträngande idé. Sä hände det mängen gång, att han slöt någon av de känsligare lärjungarne i sin famn och frågade honom, om icke han också en gäng skulle vilja stä pä detta sätt ibland de fattiga och elända och arbeta för deras uppfostran. »O», säger Pestalozzi, »hur deras känslor dä flammade upp, hur deras ögon fylldes av tärar, när de svarade: »Jesus Maria! Den som dock en gäng kunde komma därhän!» Han blev under den tid, dä han arbetade i Stanz, pä alla häll misstänkt och missförstådd. Det var icke så underligt, ty han kunde ju icke uppgiva någon plan för sin verksamhet, han hade PESTALOZZI, EXPERIMENTERANDE 0. UPPFINNANDE PEDAGOG. 25 intet program, och icke heller ville han taga emot råd av välvisa gynnare och vänner. Hur skulle han ocksä kunna ha nägon pä förhand uppgjord plan, han som just hade ställt sig pä denna plats för att treva sig fram till ett nytt uppfostringssystem? Han kunde icke ens anställa nägon hjälplärare, ty han hade ju inga fö- reskrifter att giva en sädan. Det var det djärvaste empiriska förfa- ringssätt man kan tänka sig. »Ordningen», säger han, »skulle framgå ur mitt förhållande till barnen». — Pä honom ensam hvilade hela bördan av barnens både värd, uppfostran och undervisning, och det var därför naturligt, att mänga yttre ting icke kunde befinna sig i ett mönstergillt skick. Mänga tittade in i hans anstalt och sägo, att där var mindre rent och ordentligt än i deras eget hvardags- rum och kök -— och genast klandrade de honom. Pestalozzi an- säg, att den moraliska uppfostran gick framför allt annat, han ville »göra det inre rent först». Detta kunde icke de goda kälkbor- garne förstä. De erfarenheter, som han gjorde pä barnen i Stanz, skänkte honom mycken glädje, ty de bekräftade alla hans aningar. Fram- för allt hade han funnit, att barnasjälen var mäktig av all den utveckling han hade tilltrott densamma, och han hade funnit människo- naturen ännu mer »tillbedjansvärd» än någonsin. Han hade fått be- kräftelse pä sin åsikt, att undervisning och sedlig uppfostran aldrig kunna skiljas ät. Sä hade han t. ex. märkt, hur det första vill- koret för en framgångsrik undervisning är att barnet skall hålla sig stilla, och huruledes det i själva denna stillhet — särdeles för ett förvildadt och ostyrigt barn — ligger en självövervinnelse av stort etiskt värde. Vidare hade han kommit till den klaraste insikt om den omätliga betydelsen av hegynnelsepunkterna. inom undervisningen, och således kom han även inom metodiken, liksom förut inom uppfostran, att visa sig såsom en den där kan den svära konsten att börja från början. Det var en orubblig metodisk grundlag den, som han nu hade funnit, att för undervisningen i allmänhet liksom för hvarje kun- skapsämne i synnerhet, är det de första stegen, själva begynnelsen som är det allra viktigaste, och att omätliga luckor uppstå, ifall dessa begynnelsepunkter blivit barnet meddelade pä ett oredigt, ja endast på ett icke fullkomligt sätt. Han uppställde därför den praktiska regeln, som vi nu tycka tämligen självfallen, men som vi dock sä sällan tillämpa, att man aldrig skall lämna ett kun- skapsområde. förrän detsamma så fullkomligt blivit lärjungens egen- dom, att han fritt förfogar däröver. »Alltid», säger han, »var det min grundsats att bringa till fullkomlighet det obetydligaste, som 26 PESTALOZZI, EXPERIMENTERANDE O. UPPFINNANDE PEDAGOG. barnen lärde, och att aldrig läta dem gå tillbaka, aldrig låta dem glömma ett enda ord, som de en gång hade lärt, aldrig tillåta dem att skriva en enda bokstav sämre, än de förut hade skrivit den.» Pedagogikens mål måste bliva att ^sammantränga hvarje under- visningsfack till en enkel begynnelsepunkt, hvarest det är tillgängligt för barnets ännu outvecklade kraften. Från denna begynnelse- punkt uppstiger man sedan utan avbrott genom gradvis efter svå- righeten ordnade serier av föreställningar. Pestalozzis följande verksamhet gick just ut på att vid hvarje särskildt ämne utfinna hvad som var begynnelsepunkten eller »elementen», och hur de se- dan inträdande föreställningsserierna skulle ordnas. Det var detta som han kallade att »psykologisera» undervisningen. Det är hans odödliga ära att hava visat vägen för detta strävande; fullborda det kunde han icke, ty strävandet var så vidtomfattande, att vi ännu, ett sekel senare, vandra i hans spår, men befinna oss långt, myc- ket långt från målet. Det var vidare Pestalozzis dröm att kunna förenkla undervis- ningsättet och undervisningsmedien till den grad, att de kunde handhavas av hvarje — även den mest okunnige ■— lärare, ja, t. o. m. av hvarje moder. Denna dröm stod i fullaste samklang med Pesta- lozzis folkliga och människoälskande sinne. Han hade ställt upp för sig som sitt levnadsmål att göra den verkligt goda uppfostran, den som utvecklar alla människans krafter, tillgänglig för den stora massan; han kunde icke lida det dåvarande förhållandet, att endast några få utvalda skulle hava monopol på den. Det var därför han med så mycken iver strävade efter en metod, som skulle vara så enkel och på samma gång så i detalj utarbetad, att den liksom skötte sig själv, nästan oberoende av lärarens större eller mindre kunskap. Men i Stanz skulle han ej länge få fullfölja dessa erfaren- hetsrön, åt hvilka han ägnade sig med ett så lidelsefullt intresse. Tiderna voro krigiska och oroliga, och hans barnhem hade endast varit i verksamhet några månader, då det hus, som varit upplåtet åt detsamma, togs i anspråk för att användas till militärhospital. Anstalten måste upplösas, och med smärta såg Pestalozzi sina skydds- lingar skingras. Själv var han vid denna tidpunkt av de oerhörda ansträngningarna så utmattad, att han stundom trodde sig nära dö- den. Nu blev han också ett mål för förtalet. »Han misslyckades med allting, han kunde ju icke hålla ut med något; det var ju också galet att, därför att en människa hade skrivit en klok bok när han var på trettiotalet, inbilla sig att han skulle kunna göra något klokt, när han var på femtiotalet». När en tid därefter PESTALOZZI, EXPERIMENTERANDE O. UPPFINNANDE PEDAGOG. 27 barnhemmet i Stanz återupprättades, hette det, att det nu skulle fä en »solidare organisation», oeh man fröjdade sig ät den ordning och renlighet, som nu skulle härska. Under den nya, »solidare» ledningen kom dock anstalten i ett tillstånd, som en iakttagare be- tecknade med dessa ord: »barnen fä sin utfodring och därmed väl». Pestalozzi ägnade icke mycken uppmärksamhet ät klandret och förtalet; hans sinnelag var sådant, att ingen olycka, som drabbade honom ensam, någonsin i hans liv hade vållat honom egentlig smärta. Hans oro gällde endast den gryende idén och dess fram- tid. Förtalet och det yttre skeppsbrottet betydde för honom ingen- ting gent emot den stora lyckan att hava funnit det uppslag, som han sökte. Men, kosta hvad det kosta ville, måste han fortsätta sitt livs gärning. Mer än någonsin ansåg han, att denna sak be- tydde hvarken mer eller mindre än hela mänsklighetens förädlande. »Jag kunde icke leva utan mitt verk», berättar han senare själv. Det gällde nu blott för honom att pä ett eller annat sätt komma i tillfälle att fortsätta sin undervisning. Slutligen lyckades han bliva lärare i en fattigskola i Burgdorf, d. v. s. underlärare åt skolmästaren, hvilken var skomakare. Pestalozzi måste bo i samma rum som denne och behandlades i allt som en inkräktare. Skolmästaren, som troligen blivit alldeles förskräckt över Pestalozzis åsidosättande av alla läroböcker, t. o. m. av katekesen, satte upp föräldrarna, och dessa kommo snart och förklarade, att deras barn finge icke användas som prövostenar för den nya läran, borgarne kunde gärna pröva den på sina egna. Förskjuten på detta håll, fick han tillåtelse att undervisa i en flickskola i samma stad, och längre fram blev han befordrad till lärare i en skola för mindre gossar. Under dessa olika förhållanden undervisade nu Pestalozzi av all makt. En ny förbättrad metod att lära barn läsa innantill hade han uppfunnit redan i Stanz, den väckte här i Burgdorf stort uppseende, och även i andra ämnen kunde han snart visa resultat, som slogo åhörarne med förvåning. Undervisningen tycks för övrigt, efter alla beskrivningar att döma, hava gått med järnvägsfart, ty Pestalozzi var alltför mycket en själ av eld och lågor för att under dessa omständigheter kunna till- lämpa sin åsikt om den ro och stillhet, som är av nöden vid all upp- fostran. Hans iver att få se det efterlängtade resultatet var för stor. Så berättar en av hans elever från denna tid, att han höll i oeh undervisade utan avbrott från kl. 8 till 11 f. m., talande och skrikande överljudt, så att han redan kl. 10 var alldeles hes. Under hela denna prövotid levde han i en ständig spänning, ut- tröttade sin själ med det intensiva tankearbetet att för hvarje dag 28 PESTALOZZI, EXPERIMENTERANDE O. UPPFINNANDE PEDAGOG. göra nya rön och uttänka nya förfaringssätt samt sin kropp genom det oupphörliga talandet och skrikandet. Följden blev ocksä, att hans bröst blev angripet, och äter tycktes hans liv vara i fara. Lyckligtvis räckte denna svära tid i Burgdorf icke längre än ett är; skickelsen förde i hans väg unga, entusiastiska medhjälpare som besparade honom det praktiska utförandet av hans idéer, och det allmänna förtroendet till dessa senare satte honom i stånd att snart upprätta en egen undervisningsanstalt. Experimenterandets tid var över, det lugnare tillämpandets började. Han kunde nu låta sina tankar taga bestämda former i arbetsplaner och läroböcker. Men det var icke utan bävan som han, den store fienden till allt bokstavsväsende, sände dessa former ut i världen. Han med sin livliga intuition visste bättre än någon annan, att de skulle missbrukas, och det är eget att se, huru han i företalet till sin »Buch der Mütter» uttalar en formlig förbannelse över dem som skulle göra det. »Jag vet», säger han, »att dessa former, som blott äro metodens fattiga skal, skola av tusenden och tusenden länge, länge anses som dess kärna — — —. Om dessa former falla i händerna pä människor, som icke ana och icke söka anden i dem, dä skall dess verkan gä förlorad — — —. Meto- dens ande skall hämna sig, och när den hamnar sig, skall den döda: lika säkert som den gör levande, lika säkert skall den ock döda-----.» Månne man icke kan tolka dessa ord så: när man begagnar Pe- stalozzis former i strid mot verklighetssinnet, den sanna åskådlig- heten, då skall denna, som är anden i den store reformatorns me- tod, hämna sig, sä att död blir följden? Ofta under utvecklingens gång hava dessa profetiska ord besannats, och mig synes, att de i vära dagar äro tillämpliga pä åskådningsundervisningen, som ofta har varit ett inexercerande i tomma ord och ett dräpande av den sanna pestalozziska åskådligheten. Formerna för Pestalozzis idéer utarbetades, som vi nyss sagt, med det huvudsyftet, att de skulle kunna begagnas av den stora massan lärare, ja till och med mödrar. Detta förklarar, att de bestämdes med en nästan pedantisk noggrannhet och utförlighet. Tydligt är, att det rätta sättet för oss att verka i Pestalozzis ande är att söka på ett självständigt sätt utföra hans huvudtankar, t. ex. den att »psykologisera» undervisningen. Liksom hos alla ursprungs- naturer voro hos honom tankarna sä rika, så livfulla, så genom- skimrade av inspirationens växlande strålar, att de endast motsträ- vigt läto fängsla sig i systemets Prokrustes-säng, och därför är det icke den rätte och egentlige Pestalozzi, som man träffar i ele- mentarböckerna. Hans tankar voro av den art, som leva tiderna PESTALOZZI, EXPERIMENTERANDE O. UPPFINNANDE PEDAGOG. 29 igenom, men hvarje tid mäste uttrycka dem pä sitt sätt, kläda dem i sin egen dräkt. Det är allmänt bekant, att Pestalozzi icke lämpade sig för de yttre bestyr, som tillkomma en föreståndare för en undervisnings- anstalt. Hur skulle han ocksä kunna göra det, han, som kunde i de mest bevekande ordalag bedja fattiga föräldrar att få uppfostra deras barn — för intet naturligtvis — och tacka, när de medgåvo det? Detta förhållande förringar ej i minsta män hans betydelse som pedagogisk tänkare. Men sorgligt vore det i sanning, om man med rätta kunde säga, att han varit en dålig uppfostrare. Detta var dock ieke fallet, tvärtom synes han hava haft en utomordent- lig makt över de ungas sinnen, och detta oaktadt han var obetyd- lig och ful till sitt yttre samt högst vårdslös i sin klädsel. Det var anden och den brinnande kärleken hos »fader Pestalozzi», som så oemotståndligt fängslade dem. Man kan knappt läsa något in- tressantare än beskrivningen på hans sätt att utöva religiös själa- vård bland sina lärjungar. Besökande främlingar förvånade sig över hvad vi nu skulle kalla »stämningen» i hans anstalt. Barnen voro så roade av sitt arbete, att de under lovstunderna talade och resonnerade med hvar- andra därom. De behandlades av lärarne med den största öppen- het och förtrolighet och lydde dem därför av kärlek och icke av tvång. Sinsemellan bemötte eleverna hvarandra nästan alltid med vänlighet och syskonkärlek. M:me Stael, som besökte anstalten i Yverdon, förvånade sig icke litet däröver, att arbetet gick med fart och lust utan all retelse av belöningar och straff. Det var natur- ligt, att Pestalozzi med sin idealitet och sin innerliga människokär- lek skulle avsky ett sådant uppfostringssystem, som lägger an pä att redan hos barnen väcka känslan av rivalskap, och att göra skol- arbetet till en begynnande kamp för tillvaron. — Det var Pestalozzis kärlek och storslagna personlighet, som förmådde värma bäde lä- rare och lärjungar och sammansmälta dem så, att en sådan stäm- ning blev möjlig. Pestalozzi fick på ett rent av typiskt sätt genomgå alla en reformators öden. Först den länga tiden, dä ingen trodde på lians idé, och då man höll honom för en drömmare; sedan det outsägligt mödosamma experimenterandets tid, och så den på sitt sätt icke mindre prövande period, då han var på modet, var en av Euro- pas ryktbarheter. Vi sade prövande, ty ryktet lockade till hans anstalt en mängd nyfikna besökande, som störde undervisningens lugna gäng, och av hvilka mänga, saknande bäde insikt i och sym- pati för Pestalozzis verk, sedermera utspredo förklenliga rykten om 30 PESTALOZZI, EXPERIMENTERANDE O. UPPFINNANDE PEDAGOG. detta. Han fick ocksä se, huruledes den yttre framgången, som han själv bar sä fromt och ödmjukt, hos hans medhjälpare alstrade ett uppbläst sinnelag, en sorts övertro pä metodens ofelbarhet. Mänga verkliga vänner fann han dock bland sina mera djupt anlagda samtida, och deras brinnande hänförelse för äldringens bäde person och livsgärning skänkte honom stunder av den renaste glädje. Vid sädana sammanträffanden levde man högt i Burgdorf oeh Yver- don, högt i översvallande kärlek till mänskligheten, i vänskap och hänförelse för idealen. Det läg pä det hela över det Pestalozziska uppfostringssystemets tillkomst en förunderlig lyrik, som bjärt kon- trasterar mot vära samtidas föreställningar om den pedagogiska torr- heten. Kanske har dock aldrig inom nägon livssfer en idé blivit stor och betydelsefull för hela mänskligheten, utan att poesien böjt sig över dess vagga. Härvid bör man ocksä erinra sig, att Pestalozzi aldrig säg i sin metod endast metod — d. v. s. en yrkesmässig förbättring i skolmästaryrket — utan han säg däri ett medel att förädla hela mänskligheten, att bringa sann mänsklig utveckling ner till folkets djupa lager, hvilkas elände hade varit hans hjärtesorg hela livet igenom. Vidare är det en sanning, att alla känslosträngar voro mycket härdare spända under dessa är, dä det adertonde och nittonde seklet möttes, än hvad de nu äro; människosjälarna voro redan i normalt tillstånd mänga grader varmare än vära, och det behövdes blott en enda gnista för att hänförelsens lägor skulle flamma upp. Det var ungefär vid den tiden, som Schiller skrev sina översvinneliga dikter till glädjens och vänska- pens lov, det var dä man svärmade för »människans värdighet», och dä ädla ynglingar ej ville vara något annat än »sann männi- ska». Mänga av dessa ädla svärmare sägo i Pestalozzi »urtypen för den sanna människan»; de hänrycktes av hans barnsliga sinne, som lämnade honom oberörd av allt världsligt, av hans genialitet, hans allt uppoffrande kärlek, kanske ock av hans egenheter. I sitt sub- lima lugn under motgångar och förtal föreföll han dem hög som en av forntidens store; de liknade honom vid Plato och Pythago- ras. En av dem beskriver pä följande sätt sina intryck frän an- stalten i Burgdorf. »Liksom anstaltens uppvaknande i den tidiga morgonstunden ofta hadé något för mitt hjärta upplyftande, något för mitt verksamhetsbegär eggande, då jag säg sä många krafter rusta sig att i religionens ande åter upptaga ett det mest gagnande arbete, så greps åter mitt sinne av en viss stillhet, en viss andakt i det ögonblick, då ljusen slocknade i detta hus, där under dagen sä mycket hade uträttats för den kommande generationens väl, och PESTALOZZI, EXPERIMENTERANDE O. UPPFINNANDE PEDAGOG. 31 där nu sömnens vingar fläktade ro ät utmattade sinnen. Men Pesta- lozzi själv, dä han med faderlighet, rörelse och glädje hade skilts för natten frän sina lärjungar, föreföll mig som en rättfärdig, hvilken trött, men glad och full av härliga aningar gär in i den eviga hvilan.» Det var dock icke omgjuten av lyckans solsken som åld- ringen skulle fä gä in i den eviga hvilan. Ingen droppe i lidan- dets kalk blev honom besparad. Oenighet utbrast mellan hans lärare sins- emellan och mellan honom och dem. En av dem var sä pesta- lozzianskt ortodox, att han av den grunden alls icke kunde gilla Pe- stalozzi själv — ocksä ett betecknande reformators-öde. Pesta- lozzis känsliga själ blev av dessa strider med hans sä kallade vän- ner alldeles söndersliten. Anstalten i Yverdon undergrävdes av de ständiga inre striderna, och slutligen är 1825 mäste Pestalozzi upp- lösa den. I sin tillbakadragenhet förföljdes han av smädeskrifter, och hans sista önskan pä dödsbädden var att fä leva ännu sex vec- kor för att kunna besvara en av dessa. Sorgen över vänners an- fall och misskännande kunde dock aldrig göra honom bitter, där- till var han för mycket genomträngd av kärlekens religion, för myc- ket kristen. Pestalozzi var nämligen en djupt religiös personlighet, och un- der alla livets skiften visade han en orubblig förtröstan till G-ud och tro pä Hans ledning. Han ansäg sin reformatoriska mission som ett av Gud själv honom givet uppdrag. Det finnes kanske fä stora män, i hvilkas utveckling och levnadshistoria man tycker sig så tydligt kunna spära Försynens ledning. Utan den länga vistel- sen på landet som fattig landtbrukare hade han väl aldrig lärt att sä sätta sig in i de fattiges villkor och ömma för dem, och han trodde själv, att det var hans egen tafatthet oeh svårighet för att tillägna sig yttre färdigheter, som lärde honom ätt göra undervis- ningen enkel. Ännu mer — hvad var väl hans beryktade oprak- tiskhet annat än ett tillstängande av nägra av de förbindelsevägar, genom hvilka världen eljest inverkar på själen? Därförutan skulle han kanske aldrig hava blivit i stånd att så som han gjorde kon- centrera sig på det inre och väsentliga. — Genom sin naturlighet, sin naivitet och sin brinnande kärlek till alla de smä, elända och övergivna i världen synes han mig hava ett visst tycke med S:t Franciscus, och med skäl torde man kunna säga, att han är hel- gonet bland pedagogerna. De former, i hvilka han klädde sina tankar, voro förgängliga, men aldrig skola kommande släkten av lärare växa ifrän den vis- | domsskatt, som ligger fördold i hans skrifter, en visdom, som icke var hans egen, utan som han hade avlyssnat naturen själv. Och 32 FORDRINGARNA FÖR INTRÄDE I HÖGRE LÄRARINNESEMINARIET. lika säkert är, att hans levnadshistoria skall aldrig utav uppfost- rare kunna läsas utan uppbyggelse oeh hälsosam förödmjukelse. Det synes hava varit Försynens mening, att genom Pestalozzi en skön, outsägligt djup idé skulle uppträda klädd i en viss förnedringsgestalt. Detta gör endast, att idén framstår så mycket mer härlig och se- gerrik, och mannen, som var dess verktyg, så mycket mer rörande, så mycket mer värd vår kärlek. Uffe. De nya fordringarna för inträde vid Högre Lärarinneseminariet. Vid början af sistlidna år fastställde Kongl. Maj:t nya vill- kor för elevers antagande vid Högre Lärarinneseminariet. Bland dessa villkor, som första gången skola tillämpas vid inträdespröf- ningen i juni månad innevarande är, äro följande af betydelse att lära känna för allmänheten. Villkor för att kunna antagas till elev i seminariets första afdelning äro: att den inträdessökande före läsårets början fyller 18 år; ägande lik- väl Direktionen att efter sig företeende omständigheter till elev antaga den något yngre är; att hon genom skolbetyg eller särskildt intyg styrkt sig äga färdighet i vanliga kvinnliga handarbeten; att hon aflägger dels skriftliga, dels muntliga prof enligt följande när- mare bestämmelser. De skriftliga profven äro: a) skrifning efter diktamen af ett stycke svensk prosa; b) en uppsats på modersmålet öfver ett bland flere uppgifna lättare ämnen; c) en öfversättning till franska språket af en lättare svensk text; d) en öfversättning till tyska eller engelska språket af en lättare svensk text. För att kunna godkännas böra de skriftliga profven ådagalägga: diktamenskrifning en: förmåga att rätt stafva oeh interpunktera svensk prosaskrift; uppsatsskrifningen: förmåga att följdriktigt behandla ämnet och att på ett i grammatiskt afseende tillfredsställande sätt använda språket; öfversättningarna: god underbyggnad i de särskilda språken. Den, som underkänts i någondera af de svenska skrifningarna eller i båda öfversättningsprofven, vare från fortsatt inträdespröfning utesluten. FORDRINGARNA FÖR INTRÄDE VID HÖGRE LÄRARINNESEMINARIET. 33 Vid de muntliga profven skall inträdessökande ådagalägga godkända insikter i följande ämnen och pensa: 1. Kristendomskunskap: Luthers lilla katekes och den af Kungl. Maj:t stadfästa utvecklingen (till dess innehåll); biblisk historia; genom sammanhängande läsning vunnen kännedom om ett synoptiskt evangelium. 2. Svenska språket oeh litteraturen: Innanläsning, som ådagalägger förmåga att riktigt uppfatta innehål- let; förmåga att muntligt återgifva hufvudinnehållet af en läst berättelse; säker underbyggnad i grammatik; en i sammanhang med läsning af typiska vitterhetsalster vunnen kunskap om de viktigaste skedena i den svenska litte- raturens historia från och med Dalin samt någon kännedom om de mest betydande författarnes lefnadsförhållanden. 3. Franska, tyska oeh engelska språken: Riktigt uttal och flytande innanläsning; säkerhet i formläran och i till- lämpningen af de viktigaste bland syntaxens regler; förmåga att utan för- beredelse till modersmålet öfversätta lättare moderna prosaskrifter; någon öfning att på ett af de främmande språken referera enklare berättelser. 4. Historia oeh Geografi: Historia: Allmänna historien i dess hufvuddrag; Sveriges historia fullständigare. Geografi: Hufvuddragen af den allmänna matematiska, fysiska och po- litiska geografien; Europas och i synnerhet den Skandinaviska halföns geo- grafi utförligare. 5. Matematik: Aritmetik: De fyra räknesätten med hela tal och bråk jämte lättare tillämpningar (s. k. regula de tri, procent- och ränteräkning, bolags- och alligationsräkning). Geometri: Äskådningslära, tillämpad på planimetriska och stereometri- ska uppgifter. 6. Naturlära: Fysik: De fundamentala fenomenen och enklaste apparaterna, tillhö- rande kapitlen om kroppars jämvikt, värmet, elektriciteten, magnetismen och ljuset. Kemi: De enklaste kemiska reaktionsfenomenen, förbränningen samt nägon kännedom om de viktigaste djur- och växtämnena. Astronomi: Grunddragen af läran om jorden; det allmännaste om vårt planetsystem och himlakropparna i öfrigt. 7. Naturhistoria: Zoologi: Människokroppen; några viktigare typer af däggdjur och fåglar samt 1 å 2 typer af hvar och en bland de öfriga hufvudgrupperna, helst efter iakttagelser å själfva naturföremålen; kort öfversikt af djurrikets system. Kotanik: En genom iakttagelser på lefvande växter vunnen kännedom om några viktigare typer, tillhörande olika klasser inom Linnés sexualsy- Ver dandi 1896. 3 34 FORDNINGARNA FÖR INTRÄDE vid HÖGRE LÄRARINNESEMINARIET. stem; säker kännedom om detta system; öfning att bestämma lättare fanero- gamer; att hafva insamlat och känna 150 växter. Inträdessökande, som har för afsikt att i seminariet begagna sig af valfrihet i tyska eller engelska, är berättigad att vinna befrielse från inträ- desprof i ettdera af dessa språk, därest hon genom intyg styrker sig äga för- måga att läsa detta språk innantill och att med tillhjälp af läxikon till mo- dersmålet öfversätta en lätt text på samma språk. Vid elevers antagande lände för öfrigt följande till efterrättelse. 1. Elever antagas i den ordning, som de vid inträdespröfningen af- gifna vitsorden föranleda, dock att, när skillnaden mellan vitsorden ej är betydlig, afseende må fästas dels vid sökandes föregående tjänstgöring som lärarinna, dels vid hennes ålder, dels vid andra omständigheter, hvilka i för- handenvarande fall kunna anses vara af betydelse. 2. Jämväl sådan sökande, som blifvit underkänd i ett af de ämnen, hennes muntliga prof omfattat, må på lärarekollegiets förslag kunna af Di- rektionen antagas till elev, därest hon visat sig äga särdeles goda kunska- per i något af de öfriga ämnena. 8. Ej må någon till elev antagas, hvars hälsotillstånd, enligt den af Direktionen utsedde läkarens intyg, är sådant, a) att hon bör från lärarinne- kallet afrådas eller b) att hon för det närvarande ej synes kunna utan men för sin hälsa fullgöra hvad elev vid läroverket åligger. För att kunna intagas som elev vid seminariets andra eller tredje af- delning fordras, att inträdessökande uppfyller villkoren för intagning i för- sta afdelningen samt vid anställda skriftliga och muntliga prof visar sig äga godkända insikter (färdigheter) i föregående afdelnings eller afdelningars obli- gatoriska pensa. Därjämte fordras för intagning i tredje afdelningen väl vitsordad tjänstgöring såsom lärarinna i skola under minst en termin eller i familj under tid, som motsvarar minst ett läsår; ägande likväl Direktionen att från detta villkor dispensera sökande, som i teoretiskt hänseende är synnerligen väl vitsordad. Inträdespröfning må äga rum vid vårterminens slut, dock med rätt för Direktionen att, om särskilda omständigheter därtill föranleda, anordna dylik pröfning äfven på annan tid. Ansökningar till elevplatser ingifvas till Direktionen inom den tid, som af Direktionen genom utfärdad annons bestämmes, och bör sådan annons minst två månader före ansökningstidens utgång vara i allmänna tidnin- garna införd. Dessa förändrade bestämmelser beträffande fordringarna för inträde vid Högre Lärarinneseminariet skola första gången tillämpas å dem, som under kalenderåret 1896 söka inträde vid läroverket. Med afseende på vissa bland de anförda bestämmelserna torde en belysande anmärkning vara på sin plats och kunna blifva till gagn för inträdessökande samt de skolor, som bereda för inträde vid seminariet. Hvad angår inträdesåldern, menas med läsårets början dagen för höstterminens början eller den l:a September det år, då in- träde sökes. I fråga om möjlig dispens från den angifna minimi- FORDRINGARNA FÖR INTRÄDE VID HÖGRE LÄRARINNESEMINARIET. 35 åldern, torde Direktionen ej komma att medgifva eller tillstyrka sådan i annan mån än hittills, och hvad hittills medgifvits har varit, att sökande, som under löpande kalenderår fyller 18 år, får deltaga i inträdespröfningen. Inträdespröfningen är nu uttryckligen — och i öfverensstäm- melse med senare tidens praxis — delad i en skriftlig och en muntlig examen och utgången af den förra satt som villkor för tillträde till den senare. Skrifningarnas antal är ökadt från 2 till 4, i det att 2 svenska skrifuingar oeh 2 skrifningar i främmande språk skola utföras. Detta innebär en skärpning af inträdesford- ringarna i modersmålet, helst som sökande måste vara godkänd i båda de svenska skrifningarna för att få tillträde till den muntliga examen. Men med afseende på de främmande språken har den nya anordningen en annan mening. Enligt den gamla stadgan in- gick i inträdesexamen endast ett skriftligt öfversättningsprof, näml. till franska språket, och godkändt betyg för denna skrifning var ett nödvändigt villkor för att kunna godkännas i ämnet och därmed för inträde vid seminariet. Denna bestämmelse blef synnerligen be- tungande för inträdessökande, som fått sin utbildning vid de nu- mera rätt talrika flickskolor, i hvilka tyskan läses som grundläg- gande språk och franskan inträder som det andra eller tredje språ- ket i ordningen. Enligt den nya stadgan skall inträdessökande pre- stera dels en skriftlig öfversättning till franskan, dels alternativt en till ' tyskan eller engelskan, men sökanden kan vinna tillträde till den muntliga examen och således äfven till seminariet, om än blott den ena af dessa skrifningar kunnat godkännas. God- kändt betyg för fransk skrifning är alltså ej längre oundgängligt villkor för tillträde till seminariet, och häri ligger en väsentlig lätt- nad för många inträdessökande. En betydlig lindring, särdeles för dem, som sakna anlag för språk, ligger ytterligare däri, att inträdessökande kan helt och hål- let undandraga sig inträdespröfning i vare sig tyska eller engelska språket, för så vidt hon genom ett intyg styrker sig äga vissa minimikunskaper i samma språk. Med hänsyn till de svårigheter en så pass omfattande examen som den ifrågavarande erbjuder, då den under loppet af några få dagar skall afläggas, innebär nyss- nämnda bestämmelse en mycket beaktansvärd fördel. Ehuru inträdesfordringarna i de särskilda ämnena äro med största möjliga korthet angifna, torde de dock i allmänhet vara tillräckligt klara till sin innebörd. Att döma af åtskilliga förfråg- ningar gäller detta kanske minst om kursen i geometri. Jag har därför anledning påpeka, att den åsyftade rent elementära kursen 36 FORDRINGARNA FÖR INTRÄDE VID HÖGRE LÄRARINNESEMINARIET. i detta ämne kan inhämtas i de vanliga geometriska läroböckerna för folkskolan, bland hvilka särskildt må nämnas: Lärobok i Geo- metri för folkskolan, N:o 2, af Fr. Berg och Hj. Berg, Folksko- lans geometri i sammandrag af J. E. Johansson och Geometriens grunder för folkskolor och nybegynnare (kap. I och II) af Albr. Segerstedt. En viktig nyhet är bestämmelsen, att inträdespröfningen skall äga rum — ej vid läsårets början på hösten, utan — vid vårter- minens slut. Afsikten med denna förändring torde för de sakkun- niga och intresserade vara lätt att genomskåda. Det hade alltför ofta visat sig, att nyintagna elever, som under föregående läsår och sommar oafbrutet arbetat under högtryck för att bereda sig till den fruktade inträdespröfningen, började sitt första arbetsår vid semi- nariet under förhållanden, som för deras utveckling och hälsa voro mycket ogynnsamma. Genom inträdespröfningens tillbakaflyttande har man nu åsyftat att bereda de nya eleverna en sommars lugn hvila efter förberedelsernas och examens ansträngningar och så- lunda sätta dem i stånd att med spänstig håg och friska krafter börja arbetet vid läroverket. Den ekonomiska olägenhet, som den nya anordningen kan komma att åsamka vissa inträdessökande, skola föräldrar och målsmän antagligen gärna underkasta sig med hänsyn till den viktiga sanitära vinst, förändringen utan tvifvel skall medföra. De underordnade myndigheter — seminariets lärarekollegium och direktion — som uppgjorde förslagen till de nya inträdesvill- koren, hade därvid bland annat till ögonmärke, att kunskapsfordrin- garna för inträdet vid seminariet skulle så nära som möjligt mot- svara det kunskapsmått, som kunde anses böra vara målet för en fullständig högre flickskolas verksamhet. Äfven ur denna synpunkt torde således de nya inträdesfordringarna till Högre Lärarinnesemi- nariet förtjäna att uppmärksammas af målsmännen för våra högre flickskolor, och för min del vågar jag uttala den förhoppningen, att de från sakkunnigt håll må blifva föremål för ett bedömande, som ger uppslag till en väl behöflig undersökning och diskussion om det kunskapsmått, hvilket bör ställas såsom den högre flicksko- lans mål. L. M. Wærn. Förgårdens kristendom. Några tankar med anledning af Uffes återblick på 1895. Den välkända signaturen Uffe har uti sjette häftet af Verdandi för det gångna året i en s. k. återblick på 1895 uttalat sina tan- kar om ett och annat på skolans och lifvets område. Åtskilligt af hvad författarinnan där yttrat innebär blott helt enkelt ett öppet angifvande af hennes egen ståndpunkt gent emot personer och sak- förhållanden. Dessa uttalanden må då stå där för den ärade för- fattarinnans räkning. Det faller af sig själf, att andra kunna se både personer och händelser med andra ögon. Härom må vi icke orda. Men i en punkt af sin afhandling vill förf, göra sig till tolk för en hel strömning i tiden. Och därvidlag har hon också in- blandat en namngifven person. Enär jag är alldeles förvissad om att förf, missförstått den i frågavarande personens ställning till den af henne åsyftade andeströmningen, och enär af ett sådant missför- stånd mycket farliga konsekvenser kunna dragas, anhåller jag att få uttala några ord. Jag ber därvid på förhand förf, om ur- säkt, om jag icke skulle lyckas att vid skriftväxlingen i en sak, som ligger mig oändligt varmt om hjärtat, föra pennan med en lenhet, som kan fritaga mig frän att af förf, räknas till den kate- gori af polemici, mot hvilkas sätt att uppträda hon inlägger sin gen- saga. Jag är i allmänhet van vid att se snart sagdt hvad som helst försvaras eller tolereras, blott det kommer från ett läger, som stämplats i ett eller annat afseende med liberalismens märke, under det de oskyldigaste utbrott af eld och lif i öfvertygelsen från mot- satta sidan brännmärkas som uttryck af »odium theologicum». Men nu till saken! Förf, framkastar de spörsmålen: måste det icke alltid inom kristenheten finnas liksom en inre och en yttre ring, och är det rätt af kyrkan att stöta den yttre ringens männi- skor ifrån sig? I samband härmed uttalar förf, några tankar an- gående sättet att möta ungdomen, som ju i det stora hela måste komma att tillhöra den yttre ringen. 38 FÖRGÅRDENS KRISTENDOM. Om det icke alltid måste finnas dessa ringar inom kristenhe- ten? Den frägan kan icke obetingadt besvaras jakande. Men ett närmare utredande af densamma skulle föra in på ett område, främ- mande för denna uppsats. Hvad som däremot är alldeles oemot- sägligt är, att de i Guds rikes nuvarande utvecklingsskede finnas, och finnas till följd af utvecklingens egna lagar. Och mig synes det vara lika oemotsägligt, att kyrkan till en väsentlig del miss- förstår och förfelar sin uppgift i världen, om hon ej tager den all- varligaste och ömmaste hänsyn till den yttre ringen. Att man sär- skildt bland de unga utan en sådan hänsyn måste göra sig skyldig till missgrepp af en så grundväsentlig natur, att man därigenom i sak blir som uppfostrare helt enkelt fullständigt oduglig, det torde väl också af någorlunda klarseende knappast kunna förnekas. Kyr- kan skall i all sin uppfostrande verksamhet både bland unga och gamla lägga i dagen en uppriktig aktning (ej blott nedlåtande vän- lighet) inför äfven den mest förberedande ståndpunkt, blott den är personligt sann och icke uppsåfligt vill fixera sig i förberedelserna. Här hafva vi faran. Och här lyser missuppfattningen fram i Uffes uppsats. Man kan stå på den kyrkligt-kristliga trons grund och hafva trängt igenom till den »inre ringen». Från en sådan i sak öfver- lägsen ståndpunkt kan man i uppriktig broderskärlek ägna sina gåf- vor just åt den »yttre ringens» tjänst, och detta utan all själfför- häfvelse, men med den redligt menade aktning, hvarom ofvan talats. I en sådan ställning måste särskildt en religionslärare träda till den ungdom, han önskar tjäna. Men under detta arbete bibehåller lä- raren alltid personligen sin djupare ställning till saken, och genom hela hans uppfostrande ledning går såsom en röd tråd uppsåtet att förbereda lärjungarne för en grundligare, rikare och fullare tillägnelse af sanningen. På samma gång således läraren otvetydigt i ord och handling lägger i dagen sin aktning för äfven de svagaste, ännu med misstag och villfarelser behäftade, ärliga ansatserna till en per- sonlig sanningstillägnelse, hänvisar han dock städse, direkt eller in- direkt, reflekteradt eller oreflekteradt, till förpliktelsen att gifva de offer, som steg för steg kräfvas för ett personligt rikare upptagande af sanningens lifsinnehåll. Skulle nu läraren i svag välmening pruta af på sanningens fordran och såsom fullödig sanning utgifva eller godkänna det, som dock i grunden var uttryck för en lägre och outvecklad ståndpunkt, då gör han sig skyldig till förräderi mot sanningens sak och gör lärjungarne den allra största otjänst. Och skulle han komma att af öfvertygelse intaga en ståndpunkt, som representerade ett affall FÖRGÅRDENS KRISTENDOM. 39 från äkta kristlig tro, då hade han i sak blifvit inkompetent till lärarens kall. Han hade dä fixerat sig i den »yttre tingen» och därmed uppgifvit sin ställning som verklig lärare. Men det låter mycket väl tänka sig, att en lärare (i skolan eller i kyrkan) kan såsom redlig lärjunge till sanningens Mästare ännu intaga den »yttre ringens» ståndpunkt. Och vare det långt ifrån mig att underskatta betydelsen af hans arbete, om det sker i per- sonlig trohet och ödmjukhet. Äfven från ståndpunkten af »förgår- dens kristendom» kan utan tvifvel i våra ringa dagar mycket godt verkas för Guds rike. Ja, jag skall gå så långt, att jag vill med- gifva, att t. o. m. en sådan mindre utvecklad kyrkans tjänare på vissa områden och i vissa lägen måhända bättre förstår att tillgodose den »yttre ringens» intressen. Men skulle en sådan »förgårdens» tjänare taga sig före att upphäfva sig emot den fullödiga kristna tron och förkunnelsen, sägande sig vara kallad att reformera och till sin ståndpunkt återföra den gamla kristenheten, då måste man ju i sanningens namn aflägga sin protest mot en sådan oförsynthet. Jag har härmed velat ådagalägga, att det är en oerhördt stor skillnad mellan att af pedagogiska eller personliga skäl anlägga sin förkunnelse efter en lägre måttstock men med bibehållen lärjunge- ställning till den kristna tron i fullare bemärkelse — och att fixera sig i en lägre ståndpunkt, kanske därtill under direkta angrepp på den kyrkligt-kristna tron. Med denna förklaring skulle jag hafva slutat, hade icke förf, i sin framställning inblandat ett namn, som hon velat göra repre- sentativt i fråga om förkunnelsen för »förgårdens kristna». Om- dömena om den hädangångne prästmannens betydelse hafva i san- ning från »liberalt» håll varit så öfver höfvan blottade på sundt sakförstånd, att jag väl å min sida kan känna mig förpliktad att begagna ett så osökt tillfälle som det närvarande för att uttala min enskilda mening, hvilken jag dock vet delas af många, hvilkas personliga haltfullhet vida uppväger den andra sidans talrikhet. Jag kände D:r Fehr alltsedan hans andra termin som student. Den sympati, jag vid den första bekantskapen erfor med hans fri- ska, hurtiga och redbara karakter, har jag utan afbrott bibehållit. Men redan som student förstod jag mycket väl, att han ej var eller gärna skulle blifva någon djuptliggande personlighet. Också kom hans utvecklingsgång aldrig att bilda honom till en karakter af fullödig kristlig halt. Fastmera fixerade han sig, särskildt under inflytelsen af den modernaste teologien, till ett reflekteradt motsättningsförhål- lande till den äkta biblisk-kyrkliga kristendomen. Han hörde med hela sin åskådning till »förgårdens kristna», i hvilkas ståndpunkt 40 FÖRGÅRDENS KRISTENDOM. han klart och med öfvertygelse fixerade sig. Till följd häraf kunde han icke fylla de väsentligaste bland de anspråk, som hans kyrk- ligt framskjutna ställning i våra dagar måste ställa på ett sådant ämbetes innehafvare. Häraf (skulle jag för min del tro) slitnin- garna i hans lif. Han var för redbar och för handlingskraftig för att fatta ställningen som en sinekur; men han var för outvecklad för att kunna fylla den realiter. Att tala om att »både vänner och motståndare kände sig vid hans förtidiga bortgång stå liksom inför ett gapande tomrum» — vittnar därför om mycket svag blick för den verkliga situationen. Det vittnar också (synes det mig) om svag blick för situatio- nen i det hela att tro, att hemligheten i den dragningskraft, den aflidne på så många utöfvade, låg uti någon hans uppgift att vara »målsman för en samlande verksamhet» bland »förgårdens kristna». Det tillkommer oss naturligtvis icke att förneka vare sig sannolikhe- ten eller möjligheten af att många bland hans åhörarinnor, utan känsla af hans motsättningsförhållande till kyrkan, enkelt mottogo uppbyggelse för sin förgårdsställning af förgårdsmannen. Men häruti låg nog icke den attraktionskraft, som allmännast gjorde sig gällande. Hvad som drog mängden till honom var utan tvifvel just hans motsättnings- förhållande till kyrka och kyrklig teologi. Jag har alltid föreställt mig, att Fehr stod öfver sin mästare Ritschl i bevarandet af per- sonlig, fäderneärfd fromhet. Men beklagligen hade han indruckit Ritschls lärdom tillräckligt djupt, för att de hjärtetroende innerliga kristna måste stötas bort från honom, under det han å andra sidan attraherade icke så mycket de öppna förnekarne som fastmer dem, hvilka, såsom han själf, fixerat sig i den »yttre ringen» och detta på ett sådant sätt, att de trädt i harnesk mot kyrkans trosmedve- tande. Jag är alldeles öfvertygad om att Fehr aldrig blifvit så allmänt uppburen, hade han blott i stillhet verkat som förgårdens predikant utan att uppträda mot kyrklig tro och bekännelse. Härmed har jag — i uppsåtet utan all själfförhäfvelse — uttalat min ställning till ett par viktiga punkter i författarinnans lilla uppsats. En allvarlig och omutlig själfpröfning med blicken fäst på kristendomens ideal skall nog hänvisa oss litet hvar i trängre eller vidare bemärkelse till den »yttre ringen». Åtminstone hyser jag för egen del inga anspråk. Men låtom oss dock i all vår svag- het »hälla idealitetens fana högt». »Idealerna skola förkunnas», säger S. Kierkegaard, »annars är kristendomen i djupaste grund för- falskad». Det var just det, som saknades hos den omtalade hädan- kallade. Han hade icke blick för det kristliga idealet. När vi söka detta ideal, få vi icke börja med att på förhand fixera oss i FÖRGÅRDENS KRISTENDOM. 41 »den moderna bildningen». Vi måste börja med att sant fatta kristendomsidealet. I den mån vi personligt af detsamma fattas och bestämmas, få vi nog underkasta oss mer än ett offer af egen vilja, egen föreställning, egen tankegång. Och skulle oek idealets förverkligande kräfva uppgifvandet af mer än en åskådning, som vi tillägnat oss under det allmänna namnet af den »moderna bildnin- gens» resultat, så bör eller får ej heller detta kännas tungt för den, som blott vill tränga fram till sanningens verkliga ägande. Men gör man först upp en på den »moderna bildningen» grundad lifs- åskådning och sedan fordrar kristendomsförkunnelsens samstämmig- het härmed, då är fara värdt, att man blott kommer att tilltalas af en sådan förkunnelse, som inför evighetens dom en gång skall stämplas som falsk. Th. Mazer. Bokanmälan. L. Lindroth: Kort sammandrag af de romerska antikvitetern a. Fjärde Uppl. Stockholm 1895. 31 sid. stor 8:o. J. M. Secher: Grekisk-romersk konsthistoria till de svenska läroverkens tjänst, öfversatt och bearbetad af P. Röd- ström. Stockholm 1892. 53 sid. 8:o. Hugo Bergstedt: Hufvuddragen af grekernas oeh romarnes mytologi med illustrationer. Stockholm 1894. 70 sid. 8:o. Th. O. Joh. Rönström begynner företalet till sin i senaste häftet af denna tidskrift anmälda bok, Roms Topografi, sålunda: »Latinundervisningen vid våra läroverk synes så väl genom den senaste skollagstiftningen som genom den förändrade uppfattning af språkstudier i allmänhet, hvilken börjat göra sig gällande, hafva inträdt i ett nytt skede. I stället för det formella eller rent språkliga, hvarpå förut lagts den största vikten, har ett annat mo- ment med allt större kraf på uppmärksamhet trädt i förgrunden, nämligen det sakliga innehållet. Att detta förhållande efter hand måste inverka på läroböckernas uppställning och beskaffenhet, är naturligt.» Vi tillägga: l:o) Den enskilde läraren må äga Jivil- 42 BOKANMÄLAN. ken »uppfattning af språkstudier i allmänhet» som helst, han må anse hufvudvinsten af den klassiska skolbildningen sä eller sä — vill han vara laglydig medborgare, oeh vill han pä bästa sätt förbereda sina lärjungar till mogenhetsprofvet, sä måste han, synes det oss, läta grammatiseringen maka ät sig något för utförligare litteraturläsning och meddelande af s. k. realia; 2:0) förändringen i latinstudiet torde ock föra med sig en viss ändring i sättet att läsa grekiska. Det är därför med glädje man kan konstatera tillvaron af en efter de förändrade klassiska studierna afpassad lärobokslitteratur. Såsom värdiga representanter för den nämna vi ofvanstående böc-. ker, samtliga utgifna pä P. A. Norstedt & Söners förlag. Lägger man härtill den frän samma officin utgångna Homeros Odyssee af V. Knös, i hvilken åtskilliga reala notiser meddelas, så forekommer det oss, som vore behofvet af läroböcker i klassiska realia väl till- godosedt. Den nya upplagan af Lindroths Antikviteter är i huf- vudsak lik föregående och alltså väl känd och redan bepröfvad. Framställningen är klar och redig. Marginalen inrymmer dels innehållsförteckning, dels hänvisning till auktorerna, dels det la- tinska uttrycket för det i texten omtalade. En planritning af ett romerskt hus är bifogad denna upplaga. Sechers bok uppehåller sig — såsom rimligt är — mest med den grekiska konsten, men meddelar ock hvad som kan behöfva sägas om den romerska. Ett och annat uttryck kunde måhända sägas tydligare, t. ex. ’Echinus är en cirkelrund kropp med form af en flat skål , där adjektivet ‘cirkelrund' tillsammans med kropp förefaller litet gätlikt. Dock medgifva vi gärna, att de talrika hänvisningarna till Seemans planschverk erbjuda supplerande förkla- ringar. Något mera antydningar om den praktiska betydelsen af byggnaders delar, där det är fråga om den grekiska arkitekturen, skulle nog ha mottagits med intresse af de ungdomliga läsarne. Pojkar vilja gärna veta, hvad en sak duger till. H. Bergstedt yttrar i början af sin mytologi: ‘I många fall skiner dessa gudaväsens ursprungliga naturbetydelse ännu tydligt igenom; i andra kunna vi endast gissningsvis söka deras upprin- nelse och sammanhang med naturens företeelser . — Att sä vidt möjligt söka uppspåra denna gudarnes naturgrund’ och, när den är funnen, icke släppa den ur sikte, synes oss just vara en af för- tjänsterna i denna synnerligen väl skrifna bok. L. Rbg. BOKANMÄLAN. 43 Tysk grammatik af Hj. Hjorth. Stockholm. W. Billes Bok- förlags Aktiebolag. Den naturliga följden däraf, att språkundervisningen slagit in på nya vägar, har blifvit utgifvandet af nya läroböcker. Inom elementar- och läsebokslitteraturen har tillförseln varit starkast, ja, så stark, att den närmat sig öfverproduktion. Men äfven den gram- matiska sidan af undervisningen har blifvit tillgodosedd med åtskil- liga nya, värdefulla läroböcker, särskildt i franska. Tyskan synes i detta fall hafva kommit på efterkälken, men om förstärkningen, i och genom föreliggande arbete, kommit sent, har den i stället blifvit så mycket mera efterlängtad och kärkommen. Utgifvaren har tagit steget fullt ut, i det han affattat denna nya grammatik på tyska, och synes han oss hafva löst sin allt annat än lätta upp- gift på ett sätt, som ger anledning till att lyckönska honom själf, och som bör glädja hvar och en för språkundervisningen intresserad. Då det väl torde vara alldeles för tidigt — arbetets senare del utkom först för några dagar sedan — att kunna lämna en detaljerad anmälan af boken, inskränka vi oss för tillfället till att i stora drag antyda dess förtjänster och brister, förbehållande oss rätt att återkomma. Arbetet inledes med en kortare ljudlära af O. Hoppe. Redan de närmast följande kapitlen — ItecMsclireibelehre, Interpunktion etc. — verka särdeles angenämt genom det klara, enkla och dock fullständiga i framställningen. Läran om substantivets deklination har underkastats en välbehöflig förkortning, ehuruväl man här lik- som på åtskilliga andra ställen måste göra den reflexionen, att bo- ken knappast kan användas till själfstudium utan tvärtom lägger stort ansvar på lärarens omdöme och förutseende af hvad som be- höfver prepareras. Så, för att taga ett litet exempel, framställes Dritte Deklination på följande sätt: 1. Maskulina: der Adl-er, der Pud-el, der Schlitt-en, der Käse. 2. Feminina: Die Mutter, die Tochter. Häraf skall läsaren förstå, att maskulina i allmänhet på -er, -el och -en höra till denna deklination, under det att Käse, Mut- ter och Tochter äro i densamma enastående — sat sapienti, det medgifves, men för lärjungarne näppeligen tydligt nog. — Feminina efter svaga ha förts under den blandade. Det torde praktiskt sedt bero på tycke och smak, om det ena eller andra sättet är att före draga, men just därför borde kanhända en i formellt afseende så 44 BOKANMÄLAN. 'genomgripande omflyttning helst hafva undvikits. — Vid adjekti- vens deklination har den förändringen införts, att den blandade in- rangerats under de båda andra. Det förefaller oss tvifvelaktigt, huruvida denna anordning är till något gagn. Månne icke en kle- nare lärjunge oupphörligt skall taga unser för ett böjdt bestäm- ningsord, eftersom meiner är det? — Läran om pronomina är i sin korthet förträfflig och innehåller åtskilligt nytt af värde. — De oregelbundna verben äro försedda med noter, i hvilka talrika, vik- tiga upplysningar meddelas, hvilka man förut endast kunnat få reda på i de nyaste lexika. Vi komma nu till syntaxen och måste då medge, att efter det ytterst fördelaktiga intryck, formläran gjort på oss, våra för- väntningar i någon mån blifvit svikna. De principer af klarhet och måttfull koncentration, som så lyckligt tillämpats i förra de- len, synas ej här hafva sä väl kommit till heders. Utgifvaren sö- ker i företalet försvara sig därmed, att läraren kan själf gallra, men om detta vore en lätt uppgift, vore det svårt att förklara, hvarför man sätter sådant värde på en grammatik af mått- fulla dimensioner. Säkert är, att detta för en oerfarnare lärare är en verklig pröfvosten, liksom gallringen ur vidlyftigare arbeten måste vara det för utgifvaren af en grammatika. Ett omständligt uppräknande af de verb, efter hvilka subj. predikatsfyllnad förekommer (sid. 7), tyckes oss alldeles onödigt. — De gamla grammatikernas indelning af genitiven i possessiv och ob- jektiv hafva vi alltid funnit öfverflödig; utgifv. af detta arbete har ej nöjt sig med dessa två, utan tillfogat subjektiv. Hvarför ej kalla alla tre possessiv? Om utgifv. är rädd för namnet, kan med skäl frågas, om man har rätt att kalla »Ein Billet erster Klasse» och »Männer seines Standes» för kvalitativ gen., när om denna upplyses, att den uttrycker en egenskap. Helst skulle vi vilja slå ihop allt detta under ett namn. Elevens benägenhet att skrifva »Ein Ring Goldes» är däremot ej nog uttryckligt förebyggd. — Den s. k. rektionsläran, som af de flesta lärare hänvisas till fra- seologiens område, har fått en oväntadt stor plats. — Såsom öfver- skjutande en vanlig skolgrammatiks ståndpunkt, ehuru i och för sig mycket förtjänstfulla, vilja vi framhålla de vidlyftiga utrednin- garna om det formella subjektet es (hvilket man väl lättare skulle få reda på under pronomina), om imperf. och perf. samt början af konjunktiven (»Es lebe» gent emot »Käme er doch)», hvilket ju alldeles öfverensstämmer med svenskan. — Infinitivens passiva be- tydelse kunde mera hafva framhållits (sid. 51). — . Ett par detaljer, som vid genomläsandet tilldragit sig vår upp- BOKANMÄLAN. 45 märksamhet, vilja vi redan nu anteckna. Ljudläran. Vore det ej skäl att använda annan terminologi för de omtvistade uttrycken »öppet» och »slutet» a? — Hvad menas (sid. 2) med det »konst- lade stockholmska sje-ljudet» ? Hafva vissa individer i Stockholm ett konstladt sje, eller menas därmed det vanliga uttalet i hufvud- staden? I senare fallet förefaller epitetet nägot egendomligt. — Att skorrningen i tyskan ej är skrapande såsom i skånskan (sid. 2), må medgifvas, men att den är »mild», kan från en viss ståndpunkt ej erkännas. — Syntaxen. Sid. 1. »den Egmont» — kan man här säga, att personnamnet blifvit appellativ? En bra vändning för denna sak ha vi funnit vara den att säga, det personens namn användes om något annat än personen själf. ■— Sid. 27 visar en förbättrad framställning af tidsadverbialets kasus, men invändnin- gar kunna göras. Att, såsom i äldre läroböcker uppgifvits, fem. och plur. ej kunna stå i tidsgenitiv, vederlägges genom exemplen »dieser Tage» och »seiner Zeit», men ett än svårare fel gör sig förf, skyldig till, när han utan vidare uppställer dessa i sitt slag egendomliga uttryck såsom exempel. Lärjungen tror naturligtvis, att hvilket fem. eller plur. som helst kan stå i dylik genitiv. — Sid. 29 (i fråga om das Mädchen etc.) »Nur das Rei. pron, aber pflegt dem grammatischen Genus zu folgen, alle übrigen Fron, dem natürlichen.» Senare delen äf denna regel torde få anses för all- deles för kategoriskt framställd, ty undantagen äro ej så få (se talrika exempel i Der Trilpetritsch, utg. af Hjort och Lindhagen, sid. 5 och ff.) Samma är förhållandet med regeln å sid. 41, som säger, att konditionalis ej får förekomma i bisatser. — Vid kon- struktionen med dativ, vid verben a7^kommen etc. (liksom vid det engelska arrive at) vore på sin plats att påpeka likheten med det svenska inträffa i. Som sagdt, denna nya grammatik utmärker sig på det hela taget för enkelhet, klarhet, innehåller rättelser af gamla misstag och afgjorda förbättringar med afseende på studiet af det moder- nare språket samt präglas af något visst tilltalande i framställnings- sättet, som inom det torra grammatikstudiet är mindre vanligt. Och det bästa af allt ha vi gömt till sist: den förträffliga exem- pelsamlingen, som ensam för sig är en verklig skatt för alla, som intressera sig för studiet af tyska språket. I och med införlifvan- det af ett sådant arbete i vår lärobokslitteratur är den tid förbi, då vi i en bok måste lära oss, hur det borde heta, i en annan, hur det verkligen heter. En sak, som måhända skall göra mången tveksam att använda boken, är den omständigheten, att den är skrifven på tyska. Men 46 BOKANMÄLAN. hvilken metod man än må använda, måtte det väl ej skada, att eleven får läsa upp sin regel på tyska; däri ligger ingen för- pliktelse för läraren att föra hela lektionen eller ens fråga på tyska. Tvärtom, att öfversätta reglerna till svenska vid förhöret skulle vi för vår del anse misslyekadt. — Såsom en typografisk absurditet måste vi betrakta det förhållandet, att de rätt talrikt förekommande svenska orden samt- och synnerligen försetts med citationstecken. En annan utväg — t. ex. en särskild sorts paren- tes — hade varit att föredraga. Nft. Naturlära. Kort lärobok i fysik, kemi, botanik, zoologi och geologi af Leonard, Holmström, föreståndare för folkhögskolan Hvi- Jan. 2:dra omarbetade uppl. med 306 figurer. Lund, 1895. 263 sid. Pris 2,50. | Författaren till ifrågavarande arbete utgaf för några år sedan en »Lärokurs i Naturlära och Landthushållningp. Det nu anmälda arbetet är en ny upplaga af första delen i denna lärokurs, natur- läran. Boken är i främsta rummet afsedd för folkhögskolor, landt- mannaskolor och landtbruksskolor. Den vill »utgöra på samma gång en ledtråd för läraren vid lektionerna och för lärjungarne ett stomme, kring hvilket deras anteckningar kunde knyta sig och som därjämte kunde gifva dem en god öfverblick öfver ämnet samt vara för dem en repetitionskurs vid examina.» Arbetet är sålunda afsedt till lärobok, icke till läsebok. För sitt ändamål synes det i det hela vara mycket lämpligt. För så vidt anmälaren kan se och döma, synes förf, hafva sökt att tillgodogöra sig vetenskapens nyare resultat på olika områden. Att växterna i vissa fall skulle upp- taga kväfve »som fritt kväfve ur luften genom bladen» är icke riktigt; uttrycket torde härröra från en missuppfattning af nyare iakttagelser rörande bakteriers betydelse för vissa växters uppta- gande af luftens fria kväfve. I afseende på svenska växtnamn har förf, följt landtbruksstyrelsens ej längesedan fastställda normalför- teckning och svårligen kunnat göra annat, då boken äfven är af- sedd för landtbruksskolor, men knappast torde många af de un- derliga svenska växtnamn, som där blifvit upptagna, komma att an- vändas oftare än det i följd af meddelad föreskrift måste ske, t. ex. gråbynke, åkermolke, småbrunell, hampdä, flugminga, läke- gro, penningskärf, gåsmura. Vi hemställa till de läsare, botanister och icke botanister, hvilka äro obekanta med normalförteckningen, om de kunna säga hvad därmed menas. I afseende på djuren sy- nes oss sambandet mellan lefnadssätt och organisation hos vissa BOKANMÄLAN. 47 arter eller grupper hafva bort mera påpekas. Såsom arbetets full- ständiga titel visar, ingår däruti icke astronomien; det vill synas, som om den bort medtagas lika väl som de andra grenarna af na- turkunnigheten. Arbetet prydes af många och goda bilder. N. Ldt. Skolkalender för läsåret 1895—1896. Anteckningsbok till tjänst för lärare vid högre och lägre läroverk. Stockholm, 1895. P. A. Norstedt & söner. Pris 1 kr. Innehåller fullständig almanacka till och med juni 1896, blan- ketter till klassanteckningar, lektions-schemata och afgångsexamina samt en del blott enkellinjerade blad." I det hela synes kalendern vara praktiskt anordnad och uppställd. Med hänsyn till framdeles möjligen utkommande skolkalendrar af samma slag må nämnas, att de vågräta 'linjerna med fördel kunna stå något glesare, samt att kalendern bör kunna erhållas före höstterminens början, hvilket icke var förhållandet förra året. N. Ldt. Kirstine. Fredriksen: Den sorte tavle. I.) Veiledning i kridttegning for lärere. Tegnet af S. C. Holten og E. Konstantin-Hansen. En god vägledning vid studiet af flera för småskolan lämpade teckningar lämnar utg. i detta arbete, som utgöres af 15 på svart i hvitt och rödt tecknade bilder och af en anvisning. Här finner man teckningar af ko, häst, elefant, tupp, en liten stuga etc. Af anvisningen tyckes framgå, att utg. hyser den åsikten, att kritteckning med större fördel kan användas på det lägre än på det högre stadiet. Hon säger, att vid undervisningen i t. ex. naturalhistoria kritteckning kan brukas blott som »nödhjälp», till omväxling för att förtydliga enskildheter. Hon talar vidare om de stora fordringar, som ställas på läraren, om han skall kunna teckna ett blad o. d., så att den klara uppfattningen befrämjas. Häri har hon utan tvifvel alldeles rätt. Men äro ej fordringarna månne lika stora, om ej ofta större, då det gäller att teckna för små barn? Utg. framhåller, att för läraren i småskolan betyder tecknin- gen mycket mera som illustration af det, som talas eller läses. Man måste vara fullt öfverens med henne, då hon säger, att dessa vid undervisningens ögonblickliga behof tecknade bilder äga nyhe- tens hela behag; barnens uppmärksamhet koncentreras på bildens olika delar, då de se den liksom uppstå inför sina ögon, och deras iakttagelseförmåga splittras ej genom en massa detaljer. Alla dessa 48 BOKANMÄLAN. förtjänster tyckes utg. vilja tillmäta kritteekningen, endast då det gäller småskolan, men huru kunna förneka, att kritteckning alltid äger dessa förtjänster? För att försvara sig mot den anklagelse för motsägelse, som kan tyckas ligga däri, att förebilder lämnas till bilder, som skola improviseras, betonar utg., att dessa förebilder äro ämnade åt dem, som icke af naturen äga förmåga att på svarta taflan fritt åter- gifva en bild. Dessa, af naturen vanlottade, böra inöfva bilden, så att den »falder let fra handen». Genom de många goda råd, som lämnas både genom bilderna och genom anvisningen, äger detta häfte sitt stora intresse ej blott för småskolans lärare utan äfven för hvarje lärare. Utg. utgaf redan 1889 Anskuelsesundervisning, haandbog for lärere, i hvilket arbete den för saken intresserade äfven finner många värdefulla råd om teckning med krita i småskolan. M. A. Böcker och tidskrifter, insända till Verdandis redaktion. Böcker: Skrifter af uppfostringskonstens stormän, utgifna af Otto Salomon. VIII. Huru Gertrud undervisar sina barn, af Henrik Pestalozzi. — Djurens lif, af A. E. Bréhm.^ Förkortad upplaga af Carl Cederström. P. A. Norstedt & Söners förlag. 4—6 häft. Allmänna historien i berättelser, för skolans lägre klasser, af B- Estländer. Gamla tiden. Stockholm, P. A. Norstedt & Söners förlag. Oen imitativa metoden. Tysk grammatik af Hj.-^Hjortk, II. Syntax. W. Billes bokförlags-aktiebolag. Geometriska anteckningar för realläroverkens högsta klasser af Grustav Cas- sel, v. lektor vid Stockholms högre realläroverk. 1 Stockholm, P. A. Norstedt & Söners förlag. Fællesskolen i Norge, Finland og Sverige, af Hulda Hansen, Lærerinde ved Latin- og Realskolen i Vejle. Tidskrifter: Pedagogisk tidskrift, utg. &{.Enar Sahlin 1895. Häft. 12. Dagny, utg. af Fredrika-Bremerförbundet 1895. Häft. 7, 8. 1896. Häft. 1. Finsk tidskrift, utg. af F. Gustafsson och M. G. Schybérgsson. 1895. Dec. — 1896. Jan. Vor ungdom, udg. av H. Trier og P. Voss. 1895, häft. 6. Tidskrift utg. af Pedagogiska foreningen i Finland. 1895. Häft. 6. Svensk läraretidning, utg. af E. Hammarlund. 1895. Nir 50—52. — 1896. Nir 1—7. Höjskolebladet, udg. af Honrad Jörgensen. 1895, N:r 50—52. 1896. Nr 1—6. Kvinden og Samfundet, udg. af Dansk Kvindesamfund. 1895, häft. 12. 1896, häft. 1. . Bog og Naal, redigeret af skolebestyrerinde Th. Lang. 1895. N:r 12. 1896. N:r 1, 2. Nyt tidsskrift for Matematik, redigerat af cand. mag. P. T. Foldberg og dr phil. C. Juel. 1895. Häft. 1—8.. Tidskrift för folkskolan och folkhögskolan, utgifven af P. Nordmann. Hel- singfors 1896. Häft. 1. Slöjdblad från Nääs, utg. af Otto Salomon. 1895. N:r 10—12. 1896. N:r 1. The journal of education. 1896. Jan., Feb. ANMÄLAN. Verdandi, framgent som hittills ett frisinnadt organ för undervisning och uppfostran, anmäler härmed sin 14:e årgång för 1896. Det skall fortfarande vara utgifvarne angeläget att följa och till behandling i tidskriften upptaga alla de pedagogiska spörsmål af vikt, som framträda på dagordningen, liksom att därvid söka förmedla en saldig och fruktbärande diskussion genom att opartiskt inrymma uttalanden ur skilda pedagogiska läger. Att, sä långt ske kan, vara den enskilde läraren eller lärar- innan till praktiskt gagn vid undervisningen utgör äfven en af de uppgifter, tidskriften satt sig före; och kommer fördenskull att i densamma bl. a. meddelas fortsättning ä de »geografiska kurser», Verdandi sedan åtskilliga år föranstaltat, och hvilka vunnit all- mänt och lifligt erkännande. Likaså torde då och då kunna in- rymmas praktiskt uppställda förteckningar å lämplig preparations- litteratur i olika ämnen, hvarjämte särskilda åtgärder vidtagits för att Verdandi må under år 1896 kunna i större utsträckning än hittills bringa sina läsare orienterande anmälningar af nyutkommen pedagogisk litteratur. För meddelanden från rikets undervisningsanstalter för kvinn- lig ungdom står tidskriften fortfarande öppen, och torde här böra särskildt påpekas betydelsen af att dessa anstalter sålunda hafva sig ett tillfälle öppnadt att till ömsesidig båtnad träda i en lifligare förbindelse med hvarandra. Bland kända målsmän för olika arter af undervisningsanstalter i vårt land, hvilkas stöd och medverkan tidskriften sedan länge haft förmånen påräkna, må särskildt nämnas hrr professor J. Ä. Lundeli vid universitetet i Uppsala, rektor Sigfrid Almquist vid Stockholms högre realläroverk, lektorn vid samma läroverk Sixten von Friesen, doktor Leonard Holmström, föreståndare för folk- högskolan å Hvilan, samt folkskolläraren Fridtjuv Berg. Prenumerationspriset är för 1895 oförändradt som hittills. Med 3 kr. 75 öre för hel årgång om 6 häften, hvilka skola utkomma i midten af månaderna januari, mars och maj samt september, no- vember och december, prenumereras i hvilken bokhandel eller å hvil- ken postanstalt som helst; men så snart ett flertal [minst 5] exem- plar beställes direkt hos utgifvaren Hökerberg (Klara södra kyrkog. 5 i Stockholm), nedsattes priset till 3: 25 pr ex.; hvarjämte porto- fri försändelse till landsorten erbjudes. Stockholm i december 1895. Utgifvarne. Stockholm, tryckt i Central-Tryckeriet, 1896. ULS. Tidskriften, grundad 1883, är ett fullt själfständigt företag, utan något samband med en förening af samma namn. Årspris (för 6 häften) 3: 75. — Lösa häften ä 75 öre. Prenumeration i närmaste bokhandel eller å närmaste postanstalt. VERDANDI TIDSKRIFT FÖR UNGDOMENS MÅLSMÄN OCH VÄNNER I HEM OCH SKOLA FJORTONDE ÅRGÅNGEN 1896 . Andra häftet. Häftets innehall: Sid. Nyare empiriska studier öfver barnens natur. Af Emilia. Hagren . 49 Prån pedagogiska sällskap och föreningar: Kristendomsundervisningen i våra skolor ....... 61 Ett uttalande i språkfrågan ................................. 66 Svenska läroverk i Amerika. Af N. G. W. Lagerstedt ............. 69 Om litteraturläsningen vid våra skolors undervisning i främmande språk. Af Antiquus 79 De akademiska sommarkurserna i Uppsala 1895. Af Aug. A—dh....... 82 Några ord om grekiska realia. Af P. Rödström .................. 108 Bokaninälan: Estländer, Allm. historien i berättelser för skolans lägre klasser. Anm. af L. Z.......................................... no Gullberg-Edström, Fransk skolgrammatik. Anm. af Nft. 113 Borg, Engelska samhällsförhållanden. Anm. af W. E. Hårlock . 114 Meddelanden från Sveriges flickskolor: Karlshamns elementarläroverk.................. 120 * STOCKHOLM 1896 LABS HÖKERBERGS FÖRLAG Prenumeration i närmaste bokhandel eller å närmaste postanstalt. Utgifvare: ”UFFE” och LARS HÖKERBERG. Pris för detta häfte: Kr. 0: 75. Nyare empiriska studier öfver barnens natur. Den fysiologiska psykologien, som söker förklara själslifvets yttringar genom uppvisande af samtidiga fysiologiska före- teelser, synes blifva af allt större betydelse för pedagogiken. Genom dess noggranna undersökningar af det kroppsliga såsom underlag för det andliga lifvet kastas nytt ljus öfver många pedagogiska områden, såsom frågan om timantal, ämnesgruppe- ring, raster, handarbete, skollekar, gymnastik, skolresor, skol- lokalernas hygieniska inrättande o. s. v., och man börjar allt mer inse, att vårt nuvarande uppfostringssystem hvilar på otill- räcklig kännedom om barnets verkliga natur och behof på olika utvecklingsstadier. »Den gamla halft metafysiska peda- gogiken har», säger Stimpfl, »undanskymt sammanhanget mel- lan själ och kropp, gjort pedagogiken alltför spekulativ samt afskilt den från anatomi, fysiologi, hygien och biologi, hvilka vetenskaper borde utgöra dess basis; den har gifvit alltför stort spelrum åt åsikter och önskningar och fäst för litet afseende vid den skarpa gränsen mellan bevisade och obevisade hypo- teser». F. n. pågår i de stora kulturländerna en liflig rörelse i ändamål att på empirisk väg komma i besittning af denna bristande kunskap om barnets verkliga fysiska och andliga natur. Förtjänstfulla arbeten i empirisk barnpsykologi hafva utgifvits i Tyskland af Preyer, i Frankrike af Compayré och Perez, i Amerika af Tracy och Shinn, i England af Sully m. fl., och vetenskapliga undersökningar af större antal barn, dels med afseende på kroppsbeskaffenheten, dels riktade på själslifvet under barndomsåldern, företagas med stor ifver. Sär- skildt i Nordamerikas Förenta stater hafva forskningar af sist- nämnda slag nått en storartad omfattning, och rörelsen i detta land utmärkes genom en så frisk entusiasm, en sådan utbred- ning och intensitet, att den ter sig såsom en verklig folkrö- Verdandi 1896. 4 50 NYARE EMPIRISKA STUDIER ÖFVER BARNENS NATUR. reise, sammanslutande föräldrar, lärare, läkare och andra per- soner, som hafva tillfälle att på nära håll studera barnet, till arbete för samlandet af det statistiska material vetenskapsman- nen har af nöden. Vanligen undersökas en stor mängd barn i ett och samma afseende. De mätas och vägas, deras styrka pröfvas medelst dynamometrar, deras ögon, öron, lungor, strupe, näsa och tän- der, deras förmåga af precision och snabbhet i rörelser m. m. undersökes under iakttagande af alla försiktighetsmått för att vinna likformiga resultat och undvika misstag. Nästan alla sådana undersökningar kunna under lämplig ledning utföras af hvilka lärare som helst på några få minuter för hvarje barn och utan att skolans arbete behöfver afbrytas. För att under- söka innehållet af barnens tankekrets följer man antingen vissa planmässigt uppställda frågeformulär, eller låter man barnen skriftligen uttrycka sina tankar i ett visst afseende, hvarefter man jämför deras uttalanden för att se, om de innehålla något gemensamt element. Man har äfven låtit barnen på egen hand illustrera en och samma berättelse, som upplästs för dem. Sedan 1885 har vid statens lärarinne-seminarium i Wor- cester följts en ganska enkel metod. Man lämnar eleverna ett häfte anteckningsblanketter, i hvilkas öfre kant är plats för observatörens namn och ålder samt det observerade barnets namn, ålder, kön och nationalitet tillika med den tid, som för- flutit mellan observationens tagande och dess antecknande, och uppmanar eleverna att obemärkta af barnen uppteckna dessas spontana verksamhetsyttringar och yttranden, såväl de mera be- tydelsefulla som de till utseendet betydelselösa. Dessa anteck- ningar, som beröra psykologiens hela område, grupperas sedan under lämpliga öfverskrifter, såsom minne, inbillningskraft, ef- terhärmningslust, egoism o. s. v., och de bästa af dem använ- das vid undervisningen i psykologi i stället för lärobok. Man har samlat 35,000 sådana anteckningar och utgifvit en del däraf, ordnade i serier och nummer. Som prof må följande meddelas: Serie I, n:r 6,241. Joe, irländsk gosse, 7 år gammal. »Joe stod vid vattenledningen och drack ett glas vatten. Han vände ryggen ät de öfriga personerna i rummet. Jag hörde ho- nom tala högt för sig själf och gick närmare. Han låtsade dricka öl pä ett kafé. Han lutade sig mot väggen, lade benen i kors och gjorde några anmärkningar öfver dryckens beskaffenhet, hvilka NYARE EMPIRISKA STUDIER ÖFVER BARNENS NATUR. 51 jag ej kunde höra. När vattnet var slut, satte han glaset på hyl- lan, låtsade betala en kypare och få växelpenningar tillbaka samt lämnade vattenledningen, sägande: »Det är rätt. Nu får jag lof att gå.» Serie I, n:r 6,081. Stella, amerikansk flicka, 9 år gammal. I natt vaknade min syster och sade till mig: »Hvar tappade jag honom?» Jag: »Hvad tappade du? Stella: »Min fågel, gif mig min fågel!» Katten hade dödat hennes fågel för fyra månader sedan. Serie I, n:r 6,077. A., amerikansk gosse, 6 år gammal. Jag såg, hur A. gick från ena sidan af ett rektangu- lärt bord till framsidan däraf och sedan tillbaka igen, som om han lekt »titt-ut» med någon. Sedan anmärkte han: »Detta bord är först långt och sedan kort.» [4 eller 6 år]. W. frågade A., hvarför stjärnorna och må- nen synas på himmelen hvarje natt. A. svarade: »Jo, det är hål på himlen, och ljuset därinne skiner genom dem.» Nästa morgon regnade det. W. kom fram till A. och sade: »Kära du, de måtte haft ett stort’ regn i himmelen i går kväll, ty vattnet kommer ner genom hålen, där stjärnorna voro.» [4 år], J., som såg vattnet rinna ut genom en stupränna, sade: »Se, nu har vattnet vaknat; det sof i natt.» [4 år]. En dag fick J—s mor några skämda ägg från boden. Hon beklagade sig däröfver, och J. hörde det. Han frå- gade då: »Mamma, hvad för slags hönor lägga de skämda äggen?» [4 årj. Mrs B—s faster H., som bodde i en närliggande stad, kom på besök hos sin brorsdotter, när ingen utom denna och hennes lilla dotter var hemma. Fastern sade åt den lilla flic kan att inte säga hvem som hade kommit, ty det skulle bli en öfverraskning för de öfriga familjemedlemmarna, när de kommo hem. Flickan sprang och mötte dem och sade, att det kommit främmande; då man frågade henne, hvem det var, sade hon: »Fa- ster H. sade, att jag inte fick tala om det.» Hon insåg ej, att hon talat om det hon inte skulle få säga, förrän man förklarat det för henne. [5 år], E., en gosse, gick ut i hällregn och ställde sig midt på vägen. Han var utan hatt. Modern: »E. kom in, stå ej ute i regnet längre!» E. »Nej, jag skall stanna här, tills jag blir genomvåt, så att jag växer. Jag vill inte ha klädning längre, jag vill ha ett par byxor.» [5 år], Charlie: »Kan man köpa fjäder i bodarna, mamma?» — 52 NYARE EMPIRISKA STUDIER ÖFVER BARNENS NATUR. Mrs B.: »Ja, men hvarför frågar du det?» — Charlie: »Jo, du vet, lille E. dog förliden vecka och for till himmelen. Jag und- rar hvar han fick fjädrar att göra sina vingar af.» [5 år], R. bad mig spela ett parti schack med honom. Vi spelade tre kvarts timme, och jag lät honom med flit taga mina pjeser. Han tyckte mycket om att sedan få plocka bort dem från schackbrädet. Endast en gång vann jag på honom. Han ville gärna spela längre, men jag såg, att han höll på att bli trött, hvarför jag gjorde slut på spelet. Efter, några ögonblick öfver- raskade han mig med att säga: »Ni lät mig vinna på er.» Jag: »Hvarför tror du det?» »Ni flyttade edra pjeser fram till mina», svarade han genast. [5 år 8 mån.]. Barnet: »Hvarför kommer ni ej och hälsar på mig? Vill inte er mamma låta er gå?» — Jag: »Nej.» Bar- net: »Hvarför skriker ni inte och sparkar, så finge ni gå.» Jag: »Brukar du göra det?» — Barnet: »Ja, och då säger mamma: ’Nå, så gå då! » [7 år]. Jag visade E. en bild af en liten flicka, omkring 12 år gammal. E. såg länge på den och sade: »Hon haren vac- ker klädning på sig.» Därpå vände hon om bilden och såg på bak- sidan däraf. Jag frågade, hvarför hon gjorde så. »Jo», sade hon, »jag ville se, om hennes klädning var knäppt i ryggen.» [7 år 5 mån.]. Modern: »B., gå och köp mig för dessa 30 cents ett dussin ägg och en kanna ärtskidor. Det blir 29 cents tillsammans. Hur mänga cents skall du då ha med dig hem?» — B: »En.» — När B. kommit hem med äggen och ärtskidorna, gaf hon modern 11 cents tillbaka. —• »Jag tänkte du skulle få tillbaka en cent, hur kommer det sig att du har 11?» B: »Jo, äggen kostade 14 cents och jag sade honom, att 5 cents var all- deles nog för en liten kanna ärtskidor, och att mamma ofta gifvit bort flere kannor ärtskidor för ingenting, och han trodde mig. Därför betalte jag 19 cents för alltsammans och fick 11 tillbaka.» [8 år]. Barnen läste i sin läsebok ett stycke, som hette »En vattendroppe.» Läraren frågade, hvarifrån vattnet kommer, när det regnar. B: »Det kommer från himlen». Läraren: »Hur kom det dit då? B: »Det är alltid där. Gud skapade det först, och han gjorde tillräckligt.» En metod, sådan som denna s. k. Russelska, har bland annat spontaneitetens stora fördel; observatören gör inga frå- gor och följer intet schema samt undgår sålunda den stora fa- ran att läsa i barnets själ hvad han söker. Det är tydligt, NYARE EMPIRISKA STUDIER ÖFVER BARNENS NATUR. 53 att hvilken intelligent och bildad person som helst på detta sätt kan anteckna fakta, hvaraf psykologen måhända har stor nytta, ungefär som upptäcktsresande och missionärer kunna för antropologens räkning göra observationer rörande vildarnes lif, eller jägare, trappers och fyrvaktare utfylla blanketter med anteckningar öfver flyttfåglarnas tåg och andra yttringar af djurens instinkt. Af särskildt stor nytta har metoden visat sig vara för de blifvande lärarinnorna genom att sätta dem i den rätta sinnesstämningen gentemot barnen och lära dem tänka på hvart och ett särskildt i stället för på den pedago- giska fantom, som kallas barnet. Det har sagts, att för hvarje antecknadt faktum, som har den minsta vetenskapliga bety- tydelse, är det tjugo, kanske hundra lärare och lärjungar, för hvilka detta studium blir till välsignelse genom att skapa ett personligt förhållande mellan dem. »Allt praktiskt barnstu- dium», heter det, »äger rum omedelbart för lärarens skull, medel- bart för lärjungens, och har till biändamål att gagna vetenskapen.» Att det intresse för barnet som individ, hvilket uppspirar ur det dagliga studiet af detsamma, ej hos de unga lärarin- norna slocknar med seminarietiden, därom vittna bl. a. de meddelanden de, efter att hafva börjat sin lärareverksamhet, till- sända seminariet, och som till stor del bestå af redogörelser för deras förhållande till de enskilda barnen. Ur en samling så- dana meddelanden, hvilka aftryckts i »The pedagogical semi- nary», anföra vi följande: [Frän Miss B. E. S. 4 nov. 1894]. Jag har naturligtvis den traditionella »stygge gossen». Det är en klok pojke pä 13 är, som har varit en bedröfvelse för gene- rationer af lärarinnor. Det finns emellertid mycket godt hos ho- nom, endast jag kundo fä fram det. Han tycker om att läsa historia pä egen hand oeh är en mästare i fotboll. De första tre veckorna låtsade jag ej om hans näsvishet, men vid slutet af denna tid hade jag ett längt samtal med honom, dä jag sade ho- nom, att jag, fast det ej sett sä ut. hade lagt märke till alla hans grofva ord och hans trotsiga uppförande. Jag tillade, att jag hade väntat dessa tre veckor för att se, om ej hans gentlemanna- instinkter skulle vakna, o. s. v. Han försökte ej att svara och var efter detta samtal som förvandlad. Jag känner, att vi äro pä god väg nu. Om jag varit sträng mot honom, såsom jag först tyckte att jag mäste, är jag nästan säker att det tagit en dälig vändning.» 54 NYARE EMPIRISKA STUDIER ÖFVER BARNENS NATUR. [Från Miss H. A. I. d. 4 maj 1892]. Jag har i min skola en gosse, som jag tror är nästan ett underverk. Han har intresserat mig mycket, och jag är säker ni skulle tycka om att se honom. Han är omkring 12 år gam- mal, har fått mycket litet tillsyn hemma och var en tid intagen i skolkareskola. När han först kom till min skola, såg han ut som en landstrykare, men sedan jag flere gånger talat med bar- nen om renlighet, har han blifvit något bättre i detta afseende. En gång under en sånglektion tillsade jag D. att sjunga skalan. Han reste sig men sjöng icke. Jag gjorde mitt bästa för att förmå honom att sjunga ettstrukna g. Han såg hånfullt på mig och sade: »Inte kan jag skrika på det där sättet.» Jag visste inte, om jag skulle bli ond eller skratta, men sade: »Kanske du kan sjunga bättre?» — »Nej», sade han, »men jag kan spela kornett utan instrument.» Jag trodde ej en minut, att han me- nade, hvad han sade, men bad honom spela, och jag förstumma- des verkligen vid att höra honom, ty hans imitation af kornett- tonerna var nästan underbar. Jag lät barnen sjunga en sång, och han ackompagnerade dem. Sedan den dagen är han som en an- nan människa. Han besöker skolan regelbundet och försöker hålla sig snygg. Barnen anse honom som en stor märkvärdighet och be ständigt, att D. skall få »spela», medan de sjunga. Jag vet, att han blifvit en snällare gosse genom att jag lagt märke till denna hans talang och sökt göra en del af sysselsättningen i skolan an- genäm för honom. Då vi nu öfvergå till en kort framställning af några bland de märkligaste vetenskapliga undersökningarna och re- sultaten af desamma, torde vi böra framhålla, att ofantligt myc- ket ännu återstår att uträtta; flere af rörelsens målsmän be- tona uttryckligen, att man ännu blott står vid det stora ar- betets början. En af de första mera betydande undersökningarna verk- ställdes i Boston 1879 af prof. H. P. Bowditch, som lät väga och mäta 24,500 skolbarn från 5 till 15 års ålder. Han fann, att flickorna under en kort period, vid 13 eller 14 års ålder, äro längre och tyngre än gossarna, att de amerikanska barnen äro längre och tyngre än barn tillhörande andra nationer, där mätningar förut företagits, och att kroppsarbetares barn i fy- sisk utveckling stå efter barn af andra samhällsklasser. Vida mera komplicerade mätningar hafva sedan företagits, bl. a. under ledning af d:r F. Boas, en af Amerikas mest fram- NYARE EMPIRISKA STUDIER ÖFVER BARNENS NATUR. 55 stående antropometrister, hvilken framlagt statistik öfver bar- nens utveckling i sex stora amerikanska städer; ensamt i S:t Louis mättes 30,000 barn. Man konstaterade bland annat, att flickornas hufvud äro något rundare än gossarnas och så väl absolut som i proportion till kroppsstorleken i öfrigt något mindre, utom vid den tid, då barnet slutar växa, då gossarnas hufvud äro proportionsvis mindre än flickornas. Amerikanen P. E. Porter har genom mätningar af 30,000 barn i Milwaukee funnit, att barn, som i intellektuellt afseende äro tidigt utvecklade, äro tyngre och tröga barn lättare än an- dra af samma ålder. Dansken Malling-Hansen och amerikanen G. W. Peck- ham hafva påvisat, att barnen växa mindre om vintern än om sommaren. Erån mars till aug. tilltaga de mycket i höjd men föga i vikt, under det de från aug. till nov. tilltaga hufvud- sakligen i vikt men föga i höjd. Under den sistnämnda pe- rioden är den dagliga ökningen i vikt ofta tre gånger så stor som under vintern. Många antropologer anse, att tillväxten koncentrerar sig än på det ena, än på det andra organet, som under dessa s. k. nascenta perioder växer vida mer än en lång tid förut eller efteråt. För svenska läsare torde prof. Axel Keys berömda bear- betningar af de på föranstaltande af 1884 års läroverkskom- mitté verkställda hygieniska undersökningarna vara välbekanta. Genom dessa vanns, bland andra resultat af praktiskt värde för pedagogiken, visshet om att maximumperioder af tillväxt äfven äro maximumperioder af motståndskraft mot sjukdomar. Körande de lärdomar man af dessa och liknande under- sökningar kan erhålla för pedagogiken äro mycket olika me- ningar rådande. Några anse, att allt andligt arbete bör mins- kas under den tid barnet växer mest, andra att det snarare bör minskas under minimumperioderna af tillväxt, då barnen hafva minsta förmågan att motstå sjukdomar, åter andra hålla före, att undervisningen under tider af snabb kroppslig utveck- ling bör vara öfversiktlig och öppna nya områden för tanken, samt att nya idéer då bäst fattas, medan den detaljerade bear- betningen af desamma bör uppskjutas till längre fram. Om bestämda lagar för nascenta perioder kunna uppvisas, kommer man enligt några forskares åsikt att därigenom erhålla en na- turlig grundval för hela skolans arbetsordning. Så t. ex. med afseende på förvärfvandet af språkfärdighet. Om man, 56 NYARE EMPIRISKA STUDIER ÖFVER BARNENS NATUR. mena de, under den tid, som talorganen och motsvarande nerv- centra i hjärnan utvecklas mest, söker öfva någon annan kroppsdel, som ej är mogen därför, utsätter man sig för faran att öfveranstränga den senare och går miste om rätta tillfället att utbilda de förra. Hvad man nu framför allt behöfver, är ett stort antal detaljerade beräkningar af de olika kroppsdelarnas storlek och funktioner, fortsatta på samma individer under en lång följd af år. Dylika mätningar utföras nu fyra gånger årligen vid Workingman’s skola i New York. Undersökningar beträffande rörelseförmågan hafva utförts bl. a. af amerikanen Bryan, hvilken sysselsatt sig med de rörelser, som ligga till grund för ritning, skrifning o. s. v., beräknat den högra handens öfverlägsenhet öfver den vänstra och jämfört gossarnas styrka med flickornas. John Hancock vid Clark university i Worcester har nyligen utsändt en in- tressant redogörelse för ett års undersökningar i ändamål att konstatera skillnaden mellan barns och fullvuxna personers rö- relser, att utröna, hvilka rörelser barn bäst kunna utföra, och att söka upptäcka lätt igenkännliga tecken till börjande nerv- sjukdomar. Han har kommit till den slutsats, att barnen med lätthet lära sig utföra rörelser med stora muskler, under det små och komplicerade rörelser göras med svårighet, och att flickor i allmänhet äro jämnare i sina rörelser än gossar af samma ålder. Han säger vidare, att barn hafva mycket min- dre välde öfver sina muskler än äldre personer, och att deras bemödanden att hålla sig stilla framkalla starka symptom af nervös retning; rörelsen upphör blott delvis, och tafatta vrid- ningar och ryckningar på kroppen bli följden. Mot arten af barnens sysselsättningar i de i Amerika så talrika »kindergarten- skolorna» och i småskolorna har han mycket att invända. Arbetet i kindergartenskolorna anser han alltför »petigt»; allt- för små och invecklade rörelser erfordras vid barnens syssel- sättning med limmande, flätning, veckande, punkterande och sömnad, och man begär ofta för mycken precision. Han råder lärarinnorna att gifva barnen mera hjälp vid sådana arbeten, om de ej kunna åvägabringa en förändring i metoden. I småskolan bör enligt hans åsikt skrifning börjas senare, ännu är fallet, och då på svarta taflan, där hela armen deltager i rörelserna. Om man flere månader kunde använda svarta taf- lan ensamt, vore det så mycket bättre. - Vertikala skiljestreck på skrifsidorna äro hvarken nyttiga eller nödvändiga. När NYARE EMPIRISKA STUDIER ÖFVER BARNENS NATUR. 57 nybörjare skrifva på papper, böra deras bokstäfver göras myc- ket stora, och man bör taga hänsyn till deras begränsade för- måga af precision. På detta så nyligen öppnade område återstår dock, yttrar Hancock, ännu mycket arbete. »Medan hvar och en medger, att det är stor skillnad mellan barns och fullvuxnas arbetsför- måga och sätt att arbeta, gör dock skolan blott ringa afseende därpå, och af bristande kännedom om barnets fysiska förmåga vid hvarje utvecklingsperiod lägger man de äldres arbetssätt till grund vid ordnandet af barnens skolarbete. Innan klarhet vunnits rörande dessa förhållanden, kan man ej få någon naturlig basis för undervisningen i gymnastik, slöjd m. m.» För 10 år sedan visade d:r Cohn genom undersökning af 10,000 barn i Breslau, att närsyntheten ökas från klass till klass. Många sådana undersökningar hafva sedan företagits, och ehuru de gifva ganska olika resultat i olika länder, visa dock alla en tillökning i antalet ögonsjukdomar i skolans högre klasser, som stundom uppgår till 40 %. En god del af dessa sjukdomar måste, säga ögonläkarna, tillskrifvas dålig belysning, dålig tryckstil i skolböckerna och ögats öfveransträngning ge- nom den enformiga sicksackrörelsen längs trycksidornas rader. En i Wisconsin företagen undersökning af blinda har visat, att det sjette året med afseende på synförmågans utveckling är af stor vikt. Personer, som blifvit blinda efter detta år, hafva näm- ligen någon föreställning om synintryck, hvilkét ej är fallet med dem, som förlorat synförmågan före detsamma. En stor del af de talrika studier, som gjorts rörande hör- selförmågan, äro samlade i en monografi af Chrisman. Af dessa undersökningar framgår bl. a., att ett stort antal barn, hvilkas hörselförmåga anses normal, likväl äro något lomhörda, så att de ej fullt kunna tillgodogöra sig den muntliga under- visningen, hvarför de med orätt anses mindre begåfvade. Ge- nom dansken Schmiegelows år 1889 företagna undersökningar af 581 skolbarn i Köpenhamn, hvarvid ända till 50,9 procent befunnos hafva bristfällig hörsel, visades tillika, att två tredje- delar af de »föga begåfvade» bland skolbarnen hörde dåligt. Då antalet i detta afseende lidande barn öfverallt visat sig vara så mycket större, än föräldrar och lärare vanligen misstänka — ett tiotal åren 1878—1889 i olika delar af Europa verk- ställda undersökningar gåfvo vid handen, att omkring 13—50% af skolbarnen hörde mer eller mindre illa — inses, huru nöd- vändigt det är, att skolbarnens hörselförmåga pröfvas. »Lä- 58 NYARE EMPIRISK A STUDIER ÖFVER BARNENS NATUR. rarna böra ihågkomma», Säger den skotske öronläkaren Barr, »att det i hvarje klass pä 50 barn sannolikt finnes ett dussin eller flere, som hafva bristfällig hörselförmåga, och som därför äro ofördelaktigt placerade i jämförelse med de normalt hö- rande kamraterna. Man bör särskildt undersöka hörselförmå- gan hos barn, hvilkas framsteg äro otillfredsställande, och som visa sig tröga, ouppmärksamma och lata; om de befinnas höra mindre väl, böra föräldrarna underrättas därom och barnens platser i klassen väljas så, att deras bristfälliga hörsel blir dem till så ringa hinder som möjligt. Då snufva är en af de van- ligaste orsakerna till döfhethos skolbarn, böra klassrummen vara försedda med ventilationsapparater, så att man ej behöfver öppna fönstren, medan barnen äro inne.» I Amerikas Förenta stater har man upprättat en skola med ändamål att uppöfva lomhörda barns hörselförmåga, och de resultat af dess verksamhet, som föreligga, visa, huru mycket härvidlag kan uträttas genom tåligt och planmässigt arbete. Hvad de större barnen beträffar, förmedlas undervisningen till största delen genom ögat. Vi sakna närmare underrättelser om den metod, som följes, men en redogörelse för densamma, utgifven af skolans föreståndarinna Miss Warrens, väntas snart bli synlig i tryck. Redan länge har det varit kändt, att nässjukdomar hos barn ofta framkalla en viss kroppslig och andlig tyngd och tröghet, svaghet i minne och uppfattning och oförmåga af ihållande andlig ansträngning. Sådana sjukdomar äro ju i synnerhet i vårt kalla klimat mycket vanliga. Schmiegelow fann vid sin of- vannämnda undersökning af köpenhamnska skolbarn, att hvart 4:e af dem hade mer eller mindre utpräglade tecken till näs- eller svalgkatarr, och att hvart 20:e barn led af s. k. adenoida vege- tationer. Aflägsnas det onda, vare sig genom operation eller genom läkarebehandling af annat slag, så förändras barnets hela väsen, och dess ursprungliga natur kommer fram. Vid en läkarekongress i Heidelberg berättade en professor, att han själf ända till sin första universitetstermin varit »schwer von Begriffen» men sedan han befriats från en näspolyp blifvit en helt annan människa, med särdeles god fattningsgåfva. En sammanställning af de resultat man erhållit vid un- dersökningar rörande nervsjukdomar bland skolbarn i Europa har ådagalagt, att omkring 30 % af skolornas lärjungar hafva abnormt nervsystem, och att, medan nästan alla nybörjare äro friska i detta afseende, procenten af nervsjuka under sista året NYARE EMPIRISKA STUDIER ÖFVER BARNENS NATUR. 59 på gymnasium uppgår till 66. Den kongl. statistiska byrån i Berlin har meddelat, att på 5 är 289 skolynglingar be- gått själfmord, de flesta af orsaker, som stodo i samband med skolarbetet. . Bland de många orsakerna till nervsjukdomar anses öf- veransträngning som en af de förnämsta, och man vet nu, att många sjukdomsformer, som förr ansetts ha annat ursprung, härröra därifrån. Flerestädes hafva nyligen företagits systema- tiska observationer af barnens arbetssätt i afsikt att vetenskap- ligt bestämma förhållandet mellan kroppslig utveckling samt mängd och beskaffenhet af det arbete barnet kan utföra. Engelsmannen Galton sammanfattar 116 engelska lärares på hans föranstaltande gjorda iakttagelser sålunda: Kroppslig trötthet förorsakar: 1) Tillfällig färgblindhet; 2) minnessvaghet; 3) långsam- mare reaktionstid. Ryssen Sikorsky har försökt bestämma trötthetens infly- tande på förmågan att verkställa enkla förståndsoperationer. Hans resultat äro baserade på 1,500 rättstafningsprof, utgö- rande tillsammans 40,000 bokstäfver. Mellan arbetet på mor- gonen och efter 4, 5 timmars undervisning fann han en minsk- ning i noggrannhet af i genomsnitt 33 %. Professor Leo Bür- gerstein i Wien, som lät skolbarn utföra enkla räkneoperatio- ner under 4 på hvarandra följande perioder af 10 minuter med 5 minuters hvila mellan hvardera, konstaterade särskildt under tredje perioden en betydlig försämring med afseende på arbetets kvalitet och kvantitet. Bürgerstein yttrar, att om yt- terligare undersökningar skulle bekräfta hans resultat och gifva dem universell giltighet, måste en förkortning i lektionstiden bli en lika viktig fråga från den kroppsliga som från den in- tellektuella hygienens ståndpunkt. »Vi kunna», säger han, »tvinga barnen att sitta stilla, men låt oss ej bedraga oss: om de äro trötta, bli många af dem andligen overksamma, eller ock rikta dé sin uppmärksamhet åt annat håll. Detta är emellertid på mer än ett sätt ett ondt.» Vid en internationell hygienisk kongress i London 1891 antogs följande resolution: »Tills frågan om öfveransträngning i skolorna blifvit vetenskapligt utredd, böra lektioner i all- mänhet ej räcka mer än 3/4 timme.» Lektionstid af denna längd samt 15 minuters uppehåll mellan två på hvarandra följande lektioner har genom ett regeringsdekret föreskrifvits för de högre läroverken i Hessen-Darmstadt. 60 NYARE EMPIRISKA STUDIER ÖFVER BARNENS NATUR. Det har flerestädes iakttagits, att barnen strax efter inta- gandet i skolan blifva bleka och falla af, samt att deras musk- ler bli slappa. Denna förändring tyckes förorsakas genom de nya förhållanden skollifvet skapar för barnen. Efter någon tid öfvervinna en del af dem denna svaghet och återfå sin förra hälsa. Därefter stiger emellertid sjuklighetsprocenten från klass till klass, tills den når sitt maximum strax före och efter pubertetsåldern. Naturligtvis kan ej skolan ensam göras ansvarig för detta sorgliga tillstånd. »Vi måste komma ihåg», säger den fram- stående amerikanske pedagogen G. Stanley Hall, »att en stor mängd barn skulle vara sjukliga under hvilka förhållanden som helst, och att det finns många sjukdomsorsaker utanför skolan. Men å andra sidan kan det bevisas, att skolan in- verkar menligt på barnens hälsa genom dålig, bakteriefylld luft, otillräcklig belysning i någon del af de flesta skolrum, ofysiologiska sittplatser, den enformiga ansträngningen af ögo- nen och af fingrarna vid skrifning, nödvändigheten att sitta stilla, då likväl verksamhet är utmärkande för barndomens hela väsen, vidare genom oron för examina, genom minnets öfverlastande och dåliga undervisningsmetoder.» »Den moderna skolan är den vidsträcktaste institution världen någonsin har sett, och den har aldrig förr utbredt sig med sådan snabbhet som för närvarande. Norra Afrika, Nya Zeeland, Egypten och många länder, som tills helt ny- ligen voro barbariska, hafva under den moderna kolonialpoli- tikens auspicier erhållit högt utvecklade skolsystem. Hela världens ungdom går nu till skolan och får sin hjärna kraf- tigt bearbetad, och vi ha helt och hållet glömt, att det fun- nits ej blott goda medborgare, utan stora män, som lefvat i idyllisk okunnighet t. o. m. om Kadmus’ prisade uppfinning. Men om detta förfärliga skolmaskineri, på hvilket alla nu tro med en nästan katolsk trosenighet, i minsta mån visar ten- dens att försämra mänskligheten i fysiskt afseende, så är det skadligt. Kunskap köpt på bekostnad af hälsan, som betyder helgjutenhet eller i högsta mening helighet själf, är ej värd hvad den kostar. Hälsan är ett villkor för lifvets högsta fröj- der, för full utveckling, för nationellt välstånd, och hvad gag- nar det väl ett barn, om det vinner en hel värld af kunskap men tager skada till hälsan, eller hvarmed skall det kunna åter- köpa sin hälsa?» Att samtiden insett behofvet af förändringar i nuvarande NYARE EMPIRISKA STUDIER ÖFVER BARNENS NATUR. 61 sanitära skolförhållanden, synes af de många åtgärder man vid- tager i syfte att vinna förbättring i ungdomens hälsotillstånd, t. ex. införande af skolbad, skolresor, läkarebesiktning, skol- poliklinik, skolträdgårdar o. s. v. Längst kommen i fråga om läkarebesiktning tyckes man vara i några arrondissement i Paris, där unga läkare undersöka hvarje barns ögon, öron, tän- der o. s. v. och i en särskild bok nedskrifva anvisningar för föräldrar och lärare med afseende på barnets diet, lefnads- ordning, kroppsöfningar och studier. (Forts, i nästa häfte). Emilia Hagren. Från pedagogiska sällskap och föreningar. Kristendomsundervisningen i våra skolor utgjorde aftonens öfverläggningsämne vid Pedagogiska sällskapets sammanträde härstä- des lördagen den 8 februari. Diskussionen inleddes af Lektor L. Bergström från Uppsala, som yttrade ungefärligen följande: Skolans kristendomsundervisning måste motsvara dels religionens, dels pedagogikens kraf. Tal. ville framhålla, att religionen — hvilket ej alltid varit erkändt — är en hjärtats angelägenhet, om man nämligen med uttrycket hjärta förstår det centrala hos män- niskan, hennes vilja, fattad i den vidsträcktare betydelsen af hen- nes sträfvan att realisera människoideal. De öfriga själsförmögen- heterna äro att förlikna vid organ, som besjälas af viljans beskaffen- het. Religionens kraf på undervisningen är alltså, att den skall fram- kalla en rätt utveckling af viljelifvet. Men detta kan ernås endast genom en personlig inverkan, genom ett inflytande, som den enes vilja utöfvar på den andres, och således blir lärarens personlighet 62 KRISTENDOMSUNDERVISNINGEN I VÅRA SKOLOR. vid denna undervisning det väsentliga. Den yttre metoden eller anordningen blir dock ej likgiltig, ty om en hängifven lärare än kan helt och hället förvandla en dålig metod, blir en sådan ännu sämre i en dålig lärares hand. Tal. ville framhålla detta, emedan han ofta hört yttras, att det skulle vara farligt att arbeta för en ideellare metod, emedan en sådan skulle fordra för mycket af lärarna. Efter Pestalozzis tid har det blifvit ett axiom, att psykologien är pedagogikens grundval. Uppfostran och undervisning måste vara afpassade efter den psykologiska utvecklingsgraden hos lärjungarna samt lägga an på att understödja anlagen och gifva dem näring; eljest fostrar man drifhusplantor men ej människor med själfstän- digt och sundt omdöme. I barnets själsutveckling kan man från pedagogisk ståndpunkt urskilja fyra olika skeden: 1) Småbarnsåldern (t. o. m. det sjunde året), hvilken kan karakteriseras såsom sinnesförnimmandets tid; 2) Barnaåldern (8 —15 år), minnets och den begynnande re- flexionens tid; 3) Ynglingaåldern (16—18 år), den egentliga reflexionens, generalisationernas oeh slutledningarnas period; 4) Mognandets period (efter det 18:de året). Under småbarnsåldern bör undervisning i religiösa ting före- komma endast under form af samtal i hemmet och hufvudsakligen vara moderns sak. Den egentliga barndomsåldern är det konkreta förnimmandets, minnets och fantasiens tid. Undervisningen bör på detta sta- dium söka väcka barnens intresse dels genom lifliga skildringar, dels genom vädjande till deras egen erfarenhet. Mot denna ålders behof svarar just bibeln^ som åtminstone till största delen är en produkt af den religiösa omedelbarheten, och som företer en så frisk och handgriplig åskådlighet. Dock äro t. ex. de profetiska böckerna och psalmerna ej lämpliga för detta stadium, emedan deras författare lefvat under förhållanden, som barnen ha svårt att förstå. Materialet bör därför hämtas ur de berättande delarna af bibeln, i s. ur evangelierna. En lärobok för det grundläggande stadiet borde innehålla utdrag ur eller kanske hellre hänvisningar till sådana bibelställen, som gifva det konkretaste uttrycket för hvad kristen- domen är, bibelns »kardinalställen». Dessa texter skulle ungefärli- gen motsvara katekesens hufvudstycken men naturligtvis vara mång- dubbelt flere till antalet; de kunde åtminstone delvis läras utantill i förbindelse med lämpliga psalmer eller annan religiös poesi. En KRISTENDOMSUNDERVISNINGEN J VÅRA SKOLOR. 63 sådan lärobok skulle passa både för folkskolan och för de allmänna läroverkens 3—5 lägsta klasser. Vid den grundläggande undervisningen skulle således hvarken biblisk historia eller katekes i vanlig mening förekomma, ej ens Luthers lilla katekes, emedan äfven denna förutsätter hos barnen en viss förmåga att abstrahera och formulera. Under ynglingaåldern (läroverkens sjette klass) bör bibelläsning fortfarande vara hufvudsaken, men man utgår ej nu från enskilda bibelställen utan läser hela bibelböcker, främst profeterna och bref- ven. På detta stadium studeras äfven kyrkohistoria, som dock bör infogas i den allmänna historien, så att sammanhanget mellan det kyrkliga lifvets utveckling och kulturlifvet i det hela klart fram- träder. Genom den nuvarande systematiska undervisningen i kyr- kohistoria förvärfva lärjungarna visserligen ej obetydlig kunskap i ämnet, men mycket af det, som inlärts, t. ex. lärostriderna, står utom deras erfarenhet och intresse, hvarför deras vetande blir föga fruktbärande. I stället för dogmatik, som ej heller ännu är in- tressant, meddelas såsom afslutning på den kyrkohistoriska kursen en kort symbolik, hvarvid hufvudvikten lägges vid lutherska kyr- kans bekännelse. Äfven under det sista stadier (läroverkets sjunde klass) gäller det att gifva de unga, som vanligen ännu ej hafva någon personlig öfvertygelse, lämpligt tankematerial. Därför böra de fortfarande studera bibeln, och man bör bemöda sig att lära dem uppfatta an- dan i framställningen, att »sentera» det lästa. Från symboliken' borde man öfvergå till en kort öfversikt af religionernas och sed- lighetens historia, hvaraf vissa delar skulle framställas vidlyftigare. För att karakterisera en religion skulle man ej blott definiera utan genom skildringar af ledande personligheters lif åskådliggöra de olika religionernas anda; härigenom skulle man måhända lyckas hos lär- jungarna väcka en känsla för det allmänt mänskliga sträfvande, som kallas religiösa behof. Till sist borde man söka genom ett slags enkel religions-filosofi gifva dem en föreställning om de religiösa idéer — t. ex. försoningsidén — hvilka såsom röda trådar genomgå alla religioner. Folkhögskoleföreståndaren T. Holmberg ansåg, att, då kristen- domsundervisningen har att framställa människoidealet, man ej bör lägga så stor vikt vid utvecklingen af de religiösa begreppen utan göra undervisningen ännu mera konkret, ännu mera etisk, än inle- daren syntes ha tänkt sig. Af inl:s framställning tycktes framgå, att reflexionen likväl vore det högsta. Tal. betviflade, att man kan komma till en religiös inverkan på lärjungarna genom att sluta 64 KRISTENDOMSUNDERVISNINGEN I VÅRA SKOLOR. med en framställning af de religiösa idéerna i allmänhet. Ansåg däremot, att man borde utförligt skildra martyrtiden, den kristna kyrkans hjälteålder, och visa, huru män och kvinnor genom lidande fört de religiösa idéerna framåt; äfven i medeltidens historia finnes en rikedom på sådana personer, som blifvit stora genom själfuppoff- ring för en idé. Om sådana människors lif framställes på ett må- lande sätt, skall man åstadkomma ett direkt religiöst intryck på lärjungen. Talaren betraktade religionsundervisningen som ett helt annat ämne än skolans öfriga. Hade alltid funnit det underligt, att på skolans schema se kristendom stå vid sidan af franska språket, ma- tematik o. s. v. Det synes, som om man alltför ofta trodde, att meddelandet af kunskap i kristendomens läror vore religionsunder- visningens enda mål. Detta missförhållande kan korrigeras endast genom att religionen, som ju bör bli en personlig makt hos lärjun- gen, också i skolan möter honom såsom en personlig öfvertygelse. Här om någonsin gälla skaldens ord: — -— — »Intet ord fann hjärtevägen, som icke föddes i ett hjärtas hem.» Skolan hvarken kan eller skall ensam lösa religionsundervis- ningens uppgift, den måste arbeta tillsammans med hemmet och kyrkan. Nu göra emellertid hemmen ofta ordentlig »storstrejk» och låta skolan och kyrkan kämpa ensamma. Häremot bör skolan inlägga en gensaga. Det är ej nog, att barnen höra i skolan, de måste äf- ven se i hemmet, ja öfver hufvud taget mer se än höra. Dopet medför en förpliktelse, dopförbundet, och denna skall hemmet upp- fylla. Religionen bör både i hem och skola möta barnen som en atmosfer. Att barnen lära sig lyda och tala sanning är den reli- giösa grundläggning skolan kan fordra af hemmet. Med yttersta om- sorg bör man vakta sig för att framkonstla något religiöst lif hos barnet; detta händer ej så sällan. Så t. ex. hade tal. en gång sett en liten glad flicka, som uppmanades att sjunga, antaga den bedröf- ligaste min och uppstämma en botpsalm; en annan gäng hade han varit närvarande vid en folkskoleexamen, där barnen med otrolig lätthet expedierade de svåraste filosofiska spörsmål och synbarligen voro helt stolta öfver sina lysande kunskaper. Det man i kunskaps- väg bjuder barnet bör vara litet men godt och endast sådant, som kan andligen införlifvas, så att till slut en religiös personlighet uppstår. Lektor L. Bergström trodde sig hafva tillräckligt betonat, att han ansåg viljeriktningen, ej kunskap, vunnen genom reflexion, som det högsta. Liksom på första stadiet sinnesförnimmelserna, på det KRISTENDOMSUNDERVISNINGEN I VÅRA SKOLOR. 65 andra minnet och fantasien, så vore pä det tredje och fjärde reflexion och abstraktion hjälpmedel för att framkalla ett inflytande på viljan. Det kunde ju ej utgöra någon brist i viljan, att man handlar efter reflexion, efter klart fattade syften. Hade äfven trott sig fram- hålla det etiska elementet; detta är ju detsamma som viljans reli- giösa uppfostran. Det religiösa är endast en annan sida af det sedliga, och utan sedlighet finnes ingen sann religion. — Hade icke heller glömt det kristliga människoidealet, detta få vi fram genom evangelier och liknelser. Folkskoleläraren Axel Blomqvist framhöll, att man ej blott må- ste utgå från religionens och pedagogikens kraf utan äfven fästa afseende vid lärjungarnas, lärarnas och hemmens verkliga beskaffen- het. Folkskolans lärjungar, som redan vid 13 —14 års ålder lämna skolan, skulle med en sådan anordning af kristendomsundervisningen som den föreslagna gå ut i lifvet med alldeles för liten kunskap om det abstrakta läroinnehållet. Inledaren hade förutsatt, att alla lärare äro lifvade af ett varmt religiöst intresse; detta torde i verk- ligheten icke vara fallet. Ansåg den allmänna klagan öfver kate- kesens svårfattlighet för barn vara obefogad. Vanligen kan man genom att utgå från områden, som ligga inom barnens erfarenhet, ■framkalla förstående af det abstrakta läroinnehållet. Lektor Bergström trodde ej, ätt lärarna i allmänhet vore så medelmåttigt intresserade af kristendomsundervisningen, och ansåg, att just deras bemödande att göra ämnet lefvande för barnen skulle väcka och värma dem själfva. Konkreta exempel och bilder fram- kalla, om de väljas rätt, i hög grad barnens intresse, och om de små också ännu ej kunna formulera tillämpningen, erhålla de dock ett värdefullt material för senare reflexion. Sålunda kän äfven en mindre intresserad lärare på detta sätt gifva barnen mycket godt för lifvet. För närvarande erhålla lärjungarna färdiga resultat, och följden blir, såsom en talare yttrat, en förunderlig förmåga att expediera svårig- heter, men på samma gång ofta en brist på religiöst intresse, som kommit en framstående psykolog att likna vår kristendomsundervis- ning vid »ett tröskverk, som tröskar ut religionen ur ungdomen». Fröken Hortense Westman tyckte sig hafva funnit, att inleda- ren ej fäst nog afseende vid kristendomens historiska grund och utveckling. Materialet till den lärobok han tänkt sig för det grund- läggande stadiet skulle ju hämtas ur nya testamentet, men det gamla är dock så ytterst lämpligt som etiskt underlag, t. o. m. bättre för smärre barn än det nya. Ansåg, att framställningssättet bör vara historiskt ända till barnets tolfte år, först därefter systematiskt- ■dogmatiskt. Nya testamentet borde om möjligt alltid tagas i sin Ver dandi 1896. 5 66 KRISTENDOMSUNDERVISNINGEN I VÅRA SKOLOR. historiska helhet; framställningen af Kristi lif vore mera lärorik ärr nägon annan etisk undervisning. Fann, att den föreslagna kyrko- historiska kursen ej gaf nägon tydlig bild af Guds rikes hela ut- veckling på jorden. Professor J. A. Lundell ansåg i likhet med inledaren, att kri- stendomsundervisningen behöfde grundligt reformeras. Ej blott bland de bildade klasserna utan äfven bland folkets djupare lager är irreligiositet en vanlig företeelse, och detta beror ej, som man påstår, på tidens ondska, utan kanske mest på den dåliga kristendoms- undervisningen. Tal. höll före, att en reform af densamma i det stora hela borde gå i den af inledaren föreslagna riktningen. En syste- matisk framställning af bibliska historien torde dock böra inkomma, tidigare, än inledaren tänkt sig. Detta gäller naturligtvis särskildt om folkskolan, hvars lärjungar afsluta sin skolgång så tidigt och dessförinnan måste ha fått lära känna frälsningshistorien i dess helhet. I de allmänna läroverken har kristendomsundervisningen vid sidan af sitt egentliga mål, viljans uppfostrande, äfven den uppgif- ten att bibringa lärjungarna en begreppsmässig uppfattning af kri- stendomen såsom ett historiskt faktum. I denna mening blir den likställd med de öfriga skolämnena och bör behandlas med hän- syn därtill. Hvad kyrkohistorien angår, vore det naturligast, att man hade två koncentriska kurser, den första bestående hufvudsakligen af bio- grafier, den senare mera systematisk och jämnlöpande med den all- männa historien. På gymnasialstadiet böra dogmerna, resultaten af de olika tidernas sätt att spekulativt framställa Kristus, ej förbi- gås, ehuru lärjungarna ännu ha svårt att fullt förstå dem. — Nå- gon kurs i symbolik torde tiden knappt medge. Lektor Bergström ville gärna, att frälsningshistoriens gång fram- ställdes, men ej pä det vanliga systematiska sättet, utan den skulle framgå ur konkreta skildringar. Fröken Lilly Engström föreslog slutligen, att, då ämnet nu be- handlats i stora drag, det skulle vid ett följande sammanträde åter- upptagas och då skärskådas mera i detalj. Ett uttalande i språkfrågan. Vid Göteborgs flickskoleförenings möte lördagen den 8 sistlidne februari förekom öfverläggning inom två olika sektioner. Inom historiesektionen afhandlades frågan: »Hvilka fördelar och olägenheter kunna väntas af en sådan historie- ETT UTTALANDE I SPRÅKFRÅGAN. 67 undervisning som den af B. Estländer i hans nyutkomna lärobok föreslagna?» . Inom språkseldionen lydde den uppställda frägan: »Hvilka mo- ment af de nyare språkmetoderna hafva befunnits vara verkligen praktiska, särskildt med afseende på de tyska och franska språken?» Frågan inleddes af fröken A. Wijkander. I diskussionen, hvilken fortsattes och afslutades på ett extra möte den 20 februari, del- togo lärarinnor från fem olika högre flickskolor. Vid slutet af meningsutbytet enades man om följande uttalande: För det lägsta stadiet (= ungefär de första två åren, ett språk läses*) hafva de nyare metoderna befunnits goda i följande punkter: att de fästa stor vikt vid godt uttal och naturlig satsbetoning; att de använda ett enkelt, ur hvardagslifvet hämtadt, så vidt möjligt sammanhängande ordförråd; att de mera lägga an på imitation än på reflexion (jmf. med de högre stadierna!) och att de således bibringa de grammatiska begreppen mera genom rikliga exempel än genom inlärda abstrakta regler; att de öfva mycket samtal och göra flitigt bruk af det främ- mande språket vid undervisningen; att de öfva diktamensskrifning och förenkla de skriftliga gram- matiska öfningarna. För samma lägsta stadium hafva de befunnits mindre goda i nedanstående fall: då de begagna ett helt fonetiskt uttalssystem och fonetiskt transskriberade texter; då de, med förbigående af modersmålet, endast begagna sig af det främmande språket; då de för länge uppskjuta utredandet af lärjungens grammatiska begrepp; då de alldeles utesluta skriftlig öfversättning från modersmålet. För de högre stadierna har man funnit metoderna goda i följande punkter: att de genom val af lättfattliga och intressanta böcker samt genom mycken kursiv läsning och fria referat af det lästa bibringa lärjungen öra för språket samt förmåga att läsa flytande och att snabbt uppfatta innehållet af det lästa; * I Göteborgs flickskolor är tyskan numera allmänt det grundläggande språket; franskan inträder först i tredje, fjärde eller sjette klassen. Meto- dernas företräden och olägenheter te sig naturligtvis här annorlunda än i läroverk, där det franska språket är grundläggande. 68 ETT UTTALANDE I SPRÅKFRÅGAN. att de genom det främmande språkets trägna användande vid lektionerna göra detsamma lefvande-för lärjungen; att de bibringa de grammatiska insikterna mindre genom utan- till inlärda, minutiösa regler än genom reflexion (jmf. med det olika förfaringssättet pä det lägsta stadiet!) och praktisk tillämpning, mindre såsom en i och för sig bestående kunskap än såsom känne- dom om vissa moment i språket, på hvilka man måste gifva akt, om man vill kunna behärska detta; att de öfva skrifning af fria referat och bref på det främ- mande språket. För samma högre stadier hafva metoderna befunnits mindre goda i följande fall: då de genom för långt drifvet åsidosättande af modersmålet dels förspilla en dyrbar tid, dels lämna svagare lärjungar alltför sväfvande föreställningar om främmande ords oeh uttrycks verkliga betydelse samt för litet säkra grammatiska begrepp; då de genom öfverdrifvet framhållande af samtalsspråket fram- för bokspråket nedlägga jämförelsevis för mycket arbete på in- hämtande af ett ordförråd, som för flertalet lärjungar torde vara af mindre praktisk betydelse än en mer uppdrifven förmåga att behärska det för hvar och en viktiga bokspråket; då de för sent eller för litet använda skriftliga öfversätt- ningar från modersmålet. Svenska läroverk i Amerika. I följd af den starka utvandring, som under senaste årtionden ägt rum från vårt land till Nordamerikas Förenta Stater, bor nu därstädes, som bekant, ett stort antal svenskar, d. v. s. svenska invandrare och deras efterkommande. Huru många dessa i verkligheten äro, torde vara svårt att säga, då tillnärmelsevis exakta uppgifter säkerligen icke kunna erhållas. Efter ungefärlig uppskattning torde antalet uppgå till mer än en, möjligen närmare två millioner. Sistnämnda siffra antages af den bekante förre amerikanske ministern i Stockholm W. Thomas vara den riktiga. Alltså skulle i närvarande stund en sjettedel, kanske en fjärdedel, af hela svenska nationen bo i Amerika. Få torde här hemma känna eller tänka på, att an- talet verkligen är så stort. Egendomligt är ju, att städerna Chicago och Minneapolis, hvardera med omkring 50,000 svenska invånare, räkna flere sådana än någon svensk stad med undan- tag af Stockholm, Göteborg och möjligen Malmö. Liksom de flesta här hemma äro okunniga om, att sven- skarnas antal i Amerika är så stort, så torde icke heller många veta synnerligen mycket om, huru svenskarna där ha det. Icke utan skäl kunna svensk-amerikaner beklaga sig öfver bristande intresse från moderlandets sida.* Dock må erkännas, att ett * En framstående svensk-amerikan, hvilken, prästvigd här hemma, sedermera utflyttade till Amerika, berättade för mig, att han vid ett se- nare besök i Sverige förgäfves sökte öfvertala teologie studerande vid uni- versiteten att efter slutade studier välja sitt verksamhetsfält bland lands- männen i Amerika. Härtill kände de sig icke kallade, förr då att gå ut som missionärer bland hedningarna. När detta tilldrog sig, var stort behof af svenska präster i Amerika. Numera börjar detta behof att fyllas af den svenska prästbildningsanstalten därstädes; i det hela utan tvifvel till större fördel, än om flertalet präster, ovana vid förhållandena, komme från Sverige. Dock glömma säkerligen icke svensk-amerikanerna, att flere bland deras bästa andliga lärare varit svenska präster, som begifvit sig till Amerika för att verka bland dem, såsom L. P. Esbjörn, T. Hasselqvist, Erland Carlsson, O. Olsson m. fl. 70 SVENSKA LÄROVERK I AMERIKA. och annat tecken från sista åren synes tyda på förbättring i . detta afseende. Och det borde ju för oss vara af intresse att erhålla närmare kännedom om en så stor del af svenska folket samt en tillfredsställelse att veta, hurusom våra landsmän i Amerika där göra svenska namnet aktadt och äradt. Åtmin- stone vågar jag tro, att Verdandis läsare med intresse skola mottaga några meddelanden om de förnämsta svenska bildnings- anstalterna därstädes.* Helt säkert stå alla de svenska läroverken i Amerika i samband med något af de kyrkliga eller religiösa samfund, i hvilka svenskarna där sammanslutit sig. Af sådana samfund torde »Evangelisk-lutherska Augustana-synoden», hvilken repre- senterar det gamla moderlandets kyrka, också räkna det vida största antalet medlemmar. I Förenta Staterna finnes ju ingen statskyrka, ingen är skyldig att tillhöra eller lämna bidrag till något religiöst samfund, all den storartade religiösa och kyrk- liga verksamheten därstädes upprätthålles genom enskilda fri- villiga bidrag. Och att svenskarna icke stå i sista rummet, då det gäller att offra för sådana ändamål, därom torde följande siffror vittna. Augustana-synoden omfattade år 1894 inalles 176,765 medlemmar, fördelade i 793 församlingar och hafvande 402 pastorer. Den ägde 636 kyrkor. Värdet af dessa och tillhörande prästgårdar utgjorde 3,767,729 dollar d. v. s. mer än 14 millioner kronor.** Synodens sammanlagda årsutgifter upp- gingo till 706,894 dollar eller mer än två och en half million kronor. De svenska läroverk, om hvilka här kommer att talas, äro blott sådana, som tillhöra Augustana-synoden. Endast rörande dessa hafva uppgifter stått till buds. De äro utan tvifvel också de viktigaste. Augustana-Synoden äger för närvarande åtta högre läro- anstalter. Den äldsta och mest betydande af dessa är Augustana College and Theological Seminary uti staden Rock Island, Illinois. Detta läroverk grundades år 1860 samtidigt med upprättandet af en särskild evangelisk-lutersk synod för sven- * Källorna härför äro följande skrifter: Augustana College och teolo- giska seminarium. Rock Island Ill. 1892; Referat öfver förhandlingarna vid Evangelisk-Lutherska Augustana-Synodens 36:e årsmöte i Chicago Ill. den 6—15 Juni 1895. Rock Island Ill. 1895; årsredogörelser från Augu- stana College och Bethany College; äfvensom personliga minnen från ett besök vid Augustana College i Rock Island sommaren 1893 och därunder erhållna upplysningar. ** 1 dollar = 3 kr. 75 öre. . SVENSKA LÄROVERK I AMERIKA. 71 skar och norrmän. Det nya läroverket forlades till en början i Chicago, flyttades år 1863 till Paxton i Illinois och slutligen år 1875 till sin nuvarande plats, Kock Island. Till 1870 var läroverket svenskt-norskt, men detta år skilde sig norrmännen från svenskarna och bildade särskild synod med särskild läro- -anstalt. Augustana-seminariet — så var läroverkets ursprung- liga namn — afsåg till en början framför allt att vara präst- bildningsanstalt. Men man sträfvade också att utveckla det- samma till ett fullständigt »college». De amerikanska »colleges» äro högre läroverk ined fyra-årig kurs och kunna anses mot- svara de högsta afdelningarna vid våra allmänna läroverk till- sammans med kurser, som höra till de förberedande universi- tets-examina inom filosofiska fakulteten. Ar 1877 utsände läro- verket första gången lärjungar, som genomgått fullständig college- kurs — »bachelors of arts». Redan förut hade det ursprungliga namnet »Augustana Seminary» utbytts mot det nuvarande »Augustana College and Theological Seminary». Under senaste tio år har läroverket utvidgats med nya afdelningar: ett musik- konservatorium, en handelsskola samt ett seminarium för lärare och lärarinnor. Ursprungligen mottogos vid läroverket blott manliga lärjungar. Men då insikten om samuppfostrans för- delar alltmer vann utbredning, började man mottaga enstaka kvinnliga lärjungar, tills läroverket med undantag af teologiska afdelningen slutligen öppnade sina dörrar utan åtskillnad för studerande af båda könen. Augustana-läroverket omfattar för närvarande följande sex ■afdelningar: teologiska seminariet, college-afdelningen, förbere- dande afdelningen, lärare-seminariet, musikkonservatoriet, han- delsskolan. Teologiska seminariet, som bereder till inträde i präst- ämbetet, synes i allmänhet genomgås på omkring två års tid. För inträde i seminariet fordras efter regeln att hafva genom- gått fullständig college-kurs. Dock kunna äldre studerande vinna inträde äfven utan att hafva uppfyllt detta villkor, om de förut idkat lärare- eller missionsverksamhet samt visa sig äga nödig allmänbildning för att deltaga i de teologiska stu- dierna. För inträde i seminariet fordras äfven vitsord om de religiösa förutsättningar och den lämplighet i öfrigt, som äro nödiga för ett framgångsrikt utöfvande af prästämbetet. College-afdelningen omfattar för närvarande tre kurser eller linjer, en reallinje och två klassiska linjer, af de båda senare den ena med, den andra utan svenska. Alla linjernas 72 SVENSKA LÄROVERK I AMERIKA. kurs är fyraårig. De, som genomgått de klassiska linjerna, gradueras till »bachelors of arts», de som genomgått reallinjen till »bachelors of science». Stor frihet är medgifven i afseende- på val och sammanställning af ämnen. Kristendom synes vara ett obligatoriskt ämne under alla förhållanden. Den förberedande afdelningen afser förnämligast att bereda till inträde i college-afdelningen, men äfven att lämna tillfälle att förvärfva en mer omfattande allmänbildning, än som kan erhållas i de offentliga skolorna. Denna afdelning har förut varit treårig men har under senast förflutna läsår utvid- gats med ytterligare en klass nedåt och är sålunda nu fyraårig. Äfven i denna afdelning är en viss grad af valfrihet medgifven och kristendomsundervisning obligatorisk. Lärare-seminariet innefattar två skilda kurser, den engelska kursen och den svensk-engelska kursen, hvardera fyraårig. Den förra kursen afser att utbilda lärare och lära- rinnor i de offentliga skolorna, den senare i enskilda konfessio- nella skolor (parochial schools). För musikkonservatoriets inrättning och olika afdel- ningar torde ej vara skäl att här närmare redogöra, och i fråga om handelsskolan må endast nämnas, att med den är förenad en särskild afdelning för undervisning i stenografi och skrifning med skrifmaskin, som båda delarna äro af stor betydelse och i stor utsträckning användas inom Förenta Staterna. Augustana-läroverket bereder äfven tillfälle till högre stu- dier än som ingå i förut omtalade kurser (»post-graduate cour- ses») och utdelar efter anställd examen högre lärdomsgrader så- som teologisk kandidat- och filosofisk doktorsgrad. De, som. vid läroverket undergått godkänd slutexamen i college-afdelningen, hafva i Sverige af K. M:t erhållit rättighet att utan vidare examen inskrifvas som studenter vid de svenska universiteten. Samma rättighet har äfven beviljats dem, som ailagt motsvarande examen vid de två närmast nedanför om- talade svensk-amerikanska läroverken. Rock Island, den stad, hvarest nu ifrågavarande läroverk är förlagdt, ligger ganska centralt inom det område i de västra staterna, hvarest flertalet svenskar slagit sig ned. Det ligger i staten Illinois men alldeles på gränsen till Iowa; ej långt af- lägsna äro Minnesota, Wisconsin, Michigan, Kansas, Nebraska, allt stater, där många svenskar bo. Staden är belägen vid stranden af Mississippi, »vattnens fader». Framför densamma ligger i floden en stor ö med vidsträckta parker, på hvilken är SVENSKA LÄROVERK I AMERIKA. 73 förlagd Förenta Staternas största arsenal. Denna ö är den egentliga Rock Island, af hvilken staden erhållit sitt namn. Staden räknar omkring 20,000 invånare. Omedelbart ofvanför på samma sida om floden ligger den lifliga fabriksstaden Moline (uttal. Molin), som synes vara af ungefär samma storlek, och hvarest många svenskar bo. Midt emot pä andra sidan Missis- sippi ligger en större stad i Iowa, Davenport. Augustana-läroverkets byggnader äro belägna på det obe- tydliga öppnare område, som skiljer städerna Rock Island och Moline, ungefär lika nära dem båda. Läget är vackert och dominerande på den mot floden vettande sluttningen af en kulle. Hufvudbyggnaden är ett stort och ståtligt fyravåningarshus af sten i renässansstil, på midten försedt med ett kupolprydt torn. Den blef färdig till begagnande år 1888. När man ser detta storartade läroverkshus och, jämförande med svenska förhållan- den, erinrar sig, att det kommit till stånd utan något som helst anslag af stat eller kommun, endast genom enskilda frivilliga bidrag af personer, till allra största delen tillhörande landtbru- kare- eller handtverkarklassen,* så kan man ej annat än fyllas af beundran för dessas offervillighet och kärlek till bildning och sin kyrka. Hufvudbyggnaden användes helt och hållet för undervisningens behof. Den innehåller lärosalar för förbere- dande och college-afdelningen samt teologiska seminariet äfven- som rektorns (»presidentens») och andra ämbetsrum. Vidare finnes en stor genom två våningar gående bönsal — den kallas kapellet — med talarstol, altare, stor orgel och läktare. Dess- utom finnas här musiksal, bibliotek, läsrum, museum med na- turvetenskapliga och andra samlingar samt laboratorier (kemiskt, fysiskt, biologiskt). De nämnda samlingarna äro ganska rikliga, särskildt vackra synas de geologiska vara. Biblioteket inne- håller omkring 15,000 band. Ej långt från nu omtalade hus ligger den äldre läroverks- byggnaden, som blef färdig 1875. Äfven detta är en stor och vacker byggnad, som godt torde kunna mäta sig med månget högre läroverkshus i Sverige. Den är uppförd af orappadt tegel. Numera användes denna byggnad till bostad för man- liga lärjungar, till lärosalar för handelsskolan samt till hushålls- lägenheter. En annan byggnad inrymmer rektorns (presiden- tens) boställslägenhet äfvensom rum för de kvinnliga lärjungar, * En rik amerikansk affärsman i Rock Island, Mr. Cable, skänkte 25,000 dollar till byggnaden. 74 SVENSKA LÄROVERK I AMERIKA. som bo vid läroanstalten. Till läroverkets byggnader höra ytterligare en gymnastikbyggnad, färdig 1895, samt två mindre boningshus. Under läsåret 1894—95 utgjorde hela antalet lärjungar vid ifrågavarande läroverk 471. Antalet inom olika afdelningar var följande: teologiska seminariet 46, college-afdelningen 129, förberedande afdelningen 126, lärare-seminariet 16, musikkon- servatoriet 99, handelsskolan 118, hvartill kommo 15, som blott erhöllo undervisning i målning och teckning. Att samman- lagda beloppet af dessa siffror öfverstiger den nyss nämnda total- summan beror på, att åtskilliga lärjungar samtidigt voro in- skrifna i mer än en afdelning. Af kvinnliga lärjungar funnos i college-afdelningen 14 och i förberedande 39. I lärare-semi- nariet voro nästan alla, 14 af 16, kvinnliga, i musikkonservatoriet och handelsskolan funnos äfven många kvinnliga lärjungar.* En del lärjungar bo vid läroanstalten och kunna där äfven erhålla full inackordering. Såsom af det föregående framgår, hafva manliga och kvinnliga lärjungar bostäder i olika byggnader. I den byggnad, hvarest de kvinnliga lärjungarna bo, bor äfven en föreståndarinna, som har till uppgift att ägna dem moderlig omvårdnad. Sannolikt är det vida största antalet lärjungar icke boende vid anstalten. Hvarje undervisningsdag hålles i kapellet gemensam mor- gonandakt, ledd af läroanstaltens rektor med biträde af vissa bland lärarna. Alla lärjungar böra härvid vara närvarande. Under läseterminerna hålles hvarje söndags eftermiddag full- ständig kyrklig gudstjänst i kapellet, omväxlande på svenska och engelska språken. Alla lärjungar, som bo vid läroanstalten, anses pliktiga att bevista dessa gudstjänster. Rörande bestämmelser, som gälla med hänsyn till ordning och sedlighet, meddelas i senaste årsredogörelse följande: »Vid anstalten finnas blott få särskilda ordningsregler, enär hvarje lärjunge förväntas visa sig exemplarisk till uppförande och sed- lighet samt bete sig såsom höfves en studerande vid en kristlig anstalt. — Man önskar, att endast sådana lärjungar besöka an- stalten, hvilka samvetsgrant göra bruk af de tillfällen till un- dervisning och utbildning, som där lämnas. — Förbrytelse mot nykterhet och sedlighet, teaterbesök, tobaksbruk under hvarje form, kort- och biljardspel och allt, som hindrar den högsta ’ I fråga om vissa namn i katalogen, vågar jag ej säkert afgöra, huruvida de äro manliga eller kvinnliga, och kan därför icke lämna fullt exakta siffror i fråga om kvinnliga lärjungar. SVENSKA LÄROVERK I AMERIKA. 75 själsodling eller moraliska och religiösa utbildning eller strider mot den hänsyn lärjungar äro skyldiga lärare och medlärjungar, är förbjudet.» Antalet professorer och öfriga lärare är följande: teologiska seminariet 4, college-afdelningen 13,* musikkonservatoriet 5, bland hvilka en kvinnlig lärare, handelsskolan 4, bland hvilka en kvinnlig lärare. Dessutom finnes en lärarinna i målning och teckning samt en gymnastiklärare. En bland de teologiska professorerna, Dr O. Olsson, är för närvarande läroverkets president (rektor). Denne är en af svensk-amerikanernas mest framstående män. Han föddes i Vermland 1841, verkade efter slutade universitetsstudier några år som prästman i Karlstads stift och flyttade år 1869 på kallelse af Augustana-synoden öfver till Förenta Staterna. År 1890 utnämndes han till föreståndareplatsen för Augustana-läro- verket. Vid Uppsala universitets jubelfest 1893 erhöll han hedersgrad som filosofie doktor. De skolafgifter, som studerande vid läroverket hafva att erlägga, äro jämförelsevis låga. Af dem, som tillhöra teologiska seminariet och collegeafdelningen, erläggas för höstterminen 15 dollar och för vårterminen 21 dollar. Motsvarande afgifter i lärareseminariet och förberedande afdelningen äro 12 och 15 dollar. Vid inskrifning i hvar och en af dessa afdelningar och vid fullständigt genomgången slutexamen i de tre förstnämnda erläggas dessutom 5 dollar. Afgifterna i musikkonservatoriet och handelsskolan beräknas efter särskilda grunder. Hela be- loppet för en lärjunge under ett fullständigt läsår nödvändiga utgifter anses uppgå till mellan 135 och 175 dollar, hvilket måste anses förvånande billigt, då som bekant lefnadskostnaden i det hela är ej obetydligt högre i Amerika än hos oss. Augustana-läroverkets årsutgifter under läsåret 1894—95 uppgingo till 76,835 dollar eller närmare 300,000 kronor, vär- det af dess fasta egendom vid samma tid utgjorde 148,128 dollar eller mer än 500,000 kronor. Den mest betydande af Augustana-synodens högre läro- anstalter näst efter den nu skildrade är JBethany College and Normal Institute i Lindsborg, Kansas. Denna anstalt upp- rättades år 1882 af den framstående prästmannen Dr C. A. Swensson, hvilken fortfarande är läroverkets »president». Med undantag af teologiska seminariet finnas vid läroverket afdel- * Lärare från denna afdelning undervisa i lärareseminariet. 76 SVENSKA LÄROVERK I AMERIKA. ningar, som motsvara dem vid Augustana College, och dess- utom tre andra, nämligen en öfningsskola ställd i samband med lärareseminariet, en »konstskola» för undervisning i teckning, malning och träsnideri samt en syskola. Att ingå i närmare redogörelse äfven för detta läroverk synes ej vara lämpligt, då det väsentliga endast blefve ett upprepande af hvad redan sagts om Augustana College. Endast följande siffror, som gälla läs- året 1894—95, må meddelas. Lärjungarnas antal utgjorde 444, lärarnas 23, utgifter för året belöpte sig till 163,040 dollar och värdet af läroverkets egendom till 98,994 dollar. Äfven torde följande ur en årsredogörelse hämtade plan för den teoretiskt- pedagogiska undervisningen i lärareseminariet vara af intresse. ^>Psylcologi. Psykologi studeras som grundvalen för den mänskliga kulturen. Brooks’ psykologi, med särskilda tillämpningar på undervisnings- konsten, begagnas som lärobok. Uppfostrans och undervisningens teori. »The science and philosophy of education». En serie föreläsningar hålles öfver följande ämnen: upp- fostrans och undervisningens natur, grunder och form; deras fysiologiska och psykologiska förutsättningar; olika uppfostringssystems utveckling. Såsom lärobok i uppfostrans filosofi begagnas Rosenkranz arbete. . Uppfostrans och undervisningens historia- Undervisningsväsendet i Amerika och i andra länder jämte sådana praktiska frågor, hvartill fram- ställningen af olika uppfostringssystems uppkomst och utveckling gifver an- ledning. Uppmärksamhet ägnas åt skrifter rörande uppfostran, i synnerhet skrifter af Plato, Baco, Locke och Spencer. Biografier öfver Comenius, Fröbel, Pestalozzi och Mann studeras. Didaktik. Med Brooks’ »Methods of Teaching» som grundval studeras undervisningskonstens grundsatser jämte deras praktiska tillämpningar. Skolors ledning och verksamhet »School management». Noggrann upp- märksamhet ägnas åt följande ämnen: 1. Skolrequisita a) byggnader och byggnadsplats b) skolmateriel c) skolhygien d) klassindelning e) skolbetjäning (aids)* 2. Skolorganisation, a) slag af skolor b) läsordning c) signaler. 3- Skolarbetet, a) öfverläsning b) läxförhör c) examina d) repetitio- ner e) skoljournaler och skolredogörelser f) lärokurs. 4. Skol-etik. a) lärarens plikter b) lärjungarnas plikter c) skoltjänste- männens plikter. 5. Skoldisciplin. a) skoldisciplinens mål b) skolkontroll c) anled- ningar till oordning d) regler och bestämmelser e) straff. 6. Lärarens fysiska, intellektuella och moraliska egenskaper.» Dr Swensson, den nu ifrågavarande läroanstaltens upp- hofsman och ledare, är äfven en af svensk-amerikanernas märk- ligaste och mest betydande män samt förtjänar, att ytterligare några ord ägnas åt honom. Han är född i Amerika år 1857 * Jag är ej säker, om jag rätt fattat meningen med detta uttryck. SVENSKA LÄROVERK I AMERIKA. 77 och son till en präst från Småland, som nästföregående år hade mottagit kallelse att verka som själasörjare bland utvandrade svenskar. Själf har han också efter fullbordade studier vid Augustana College ägnat sig närmast åt det prästerliga kallet. Sverige såg han först under ett besök här några månader år 1890. På samma gång han framför allt känner sig som ame- rikan, är han med entusiastisk kärlek och beundran fäst vid sina fäders land. Få, om ens någon, torde hafva verkat så mycket som han för att bland svensk-amerikanerna bevara kärleken till det gamla fosterlandet. Begåfvad skriftställare och stor talare behandlar han svenska språket med en ledighet och förmåga, som många i Sverige födda och uppfödda svenskar kunde afundas honom, detta så mycket märkligare, som behandlingen af svenska språket i allmänhet icke är svensk-amerikanernas starka sida. Vid sitt besök i Sverige deltog Dr Swensson i den prästkonferens i Stockholm, som därunder ägde rum, hvar- vid bland annat hans kraftiga och varmhjärtade uttalande i sociala frågan väckte uppmärksamhet. Sina minnen från be- söket i Sverige har han skildrat i en bok,* som trycktes i Sverige och utkom 1891. Tillvaron af detta arbete är hos oss föga bekant. Skälet är lätt att förstå, då förläggaren bor i Amerika och vanliga åtgärder med annonsering, anmälningar, påpekanden tydligen icke eller blott i ringa mån blifvit an- vända. Boken är dock väl värd att läsas. Författaren skildrar på ett synnerligen tilltalande sätt hvad han med vaken och uppmärksam blick skådat, hans omdömen om ställningar och förhållanden från amerikansk eller snarare svensk-amerikansk synpunkt äro mycket intressanta om än stundom kanske väl optimistiska. Mycket af intresse får man äfven veta om ame- rikanska förhållanden. Boken i det hela är en uppfriskande och man kunde med skäl säga fosterländsk läsning. — Äfven Dr Swensson nämndes till heders-doktor inom filosofiska fakul- teten vid Uppsala universitets jubelfest 1893. Om de sex återstående af Augustana-synodens högre läro- verk må nu några få faktiska och statistiska upplysningar meddelas. Näst efter de båda nu skildrade i betydelse står Gustavus Adolphus College i St. Peter, Minnesota. Såsom redan nämndt, hafva dessa tre i Sverige erhållit rättighet för sina från college- * I Sverige. Minnen och bilder från mina fäders land af C. A. Swensson. 78 SVENSKA LÄROVERK I AMERIKA. afdelningen utexaminerade lärjungar att utan vidare examen inskrifvas vid svenska universitet. Gustavus Adolphus College grundades år 1862. Under läsåret 1894—95 utgjorde lärjun- garnas antal 266, lärarnas 14, utgifter för året 19,624 dollar och värdet af läroverkets egendom 75,000 dollar. President var Dr M. Wahlström. Luther Academy i Wahoo, Nebraska, grundad år 1883, hade under sistförflutna läsår 130 lärjungar och 7 lärare. Ars- utgifter 10,889 dollar; värdet af läroverkets egendom 21,700 dollar. President: Prof. S. M. Hill. Hope Academy i Moorhead, Minnesota, grundad 1888. Lärjungar sistförflutna läsår 75, lärare 5. President: Prof. S. G. Swensson. Martin Luther College i Chicago, grundadt 1893. Lär- jungar sistförflutna läsår 18, lärare 2. Årsutgifter 6,800 dollar; värdet af läroverkets egendom 150,000 dollar. President: Prof. L. G. Abrahamson. TJpsala Institute of Learning i Brooklyn, New-York, grundadt 1893. Lärarnas antal 6. President: Dr L. H. Beck. Inom Augustana-synodens församlingar finnas äfven många lägre skolor (parochial schools), närmast motsvarande enskilda folkskolor med kristendomsundervisning. Lärjungarnas antal i dessa 1894 utgjorde 18,747 med 459 lärare och lärarinnor. Samma år hade synoden i sina söndagsskolor 39,043 lärjungar samt 4,928 undervisande. Sedan gammalt hafva ju gudsfruktan och allvar samt kär- lek till upplysning och bildning ansetts som utmärkande drag för det svenska folklynnet. De meddelanden, som här lämnats, synas tala för, att dessa drag ingalunda framträda mindre ut- präglade hos den betydande del af vårt folk, som valt sitt hem i den stora framtidsrepubliken på andra sidan Atlanten. N. G. W. Lagerstedt. Om litteraturläsningen vid våra skolors undervisning i främmande språk, I en programafhandling för förra året ser man den beskyllningen framkastad mot våra skolor, att vi ännu stå kvar på den föråldrade ståndpunkten att vid litteraturläsningen så godt som uteslutande hålla oss till den klassiska repertoaren. I franskan skulle man så- ledes enligt författarens förmenande gå på med den gamla Charles XII, i tyskan syssla med Lessing, Schiller och Göthe o. s. v. Men om man slår upp läroverkens årsprogram, finner man denna, anklagelse alldeles ogrundad. Ofverallt har man så godt som all- deles öfvergifvit den klassiska periodens litteraturalster och i stäl- let öfvergått till att använda arbeten frän vår egen tid, hvaraf för öfrigt en uppsjö af editioner under senare tid utkommit, så att man nästan börjar få en embaras de richesse. Oss synes, att man snarare kunde förebrå våra skolor att nu ha slagit öfver i den motsatta ytterligheten. Om man förr ensidigt bjöd på idel gamla, delvis föråldrade saker, har man nu, tyckes det,, intet sinne för det goda, som onekligen finnes förvaradt i ett äldre litteraturskede, och anser, att man kan bjuda ungdomen på hvad som helst, bara det är nytt eller skrifvet af hvilken obskyr för- fattare som helst i våra dagar. Men man läser dock icke språk och modern litteratur uteslu- tande för att bli en pladdrande papegoja eller i bästa fall en språkmä- stare eller blott för den nyttans skull, att man med lätthet skall kunna resa Europa omkring som profryttare o. s. v. Jämte den prakti- ska nyttan af språkfärdighet torde man förlåta oss, om vi äro nog gammalmodiga att anse skolundervisningen i moderna språk och lit- teratur böra ha ännu ett syfte. Något litet åtminstone bör denna undervisning afse att bibringa själsodling, bildning och estetisk lyftning. I detta fall står den klassiska litteraturen, t. ex. en Göthe, oändligt högt öfver nutidens litterära pygméer i förmåga att bilda och förädla. I formellt afseende är t. ex. en Göthes stil klassiskt fulländad och uppnås ej af vår tids skriftställare. Och hvad inne- 80 OM LITTERATURLÄSNINGEN I FRÄMMANDE SPRÅK. hållet angår, bjuder den nu sä förkättrade klassiska perioden, som vi väl veta, på odödliga mästerverk. Är det därför meningen, att våra skolor skola meddela vår ungdom real bildning och ej blott formell språkfärdighet, så synes man oss ej böra helt och hållet rata den äldre litteraturens ypper- sta verk. Schillers odödlige Wilhelm Teil bör sålunda ej strykas från skolans program, andra exempel att förtiga. Man bör ej gå till ytterligheter. Låt något af det bästa från den klassiska perio- den då och då få omväxla med den nyaste tidens litteraturalster. Detta hindrar ej, att man numera hufvudsakligen i skolorna sysslar med modern litteratur och vår egen tids språk. Detta är ju i sin ordning, och vi gilla det fullkomligt. Men en sak vilja vi ytterligare påpeka. Det är ej likgiltigt, hvad man väljer af nutidens litteratur. Att välja rena bagateller eller banaliteter i litteraturväg synes ej kunna ha ett odeladt för- delaktigt inflytande på ungdomens bildning; det kan ock verka rent af förslappande på ungdomens intresse. Hvad franskan och engelskan angår, synas oss de nyutkomna, för skolan afsedda arbetena i allmänhet vara rätt lyckligt valda. Franska och engelska litteraturerna äro äfven relativt rika på gedi- gen och intresseväckande ungdomsläsning. Litet sämre synes det oss vara ställdt för tyskan. Åtminstone förefaller oss en del af den tyska litteraturläsning, som nu bjudes vår ungdom, ur innehållets synpunkt vara af något problematiskt värde. Vi skola anföra ett par exempel. Vi ha t. ex. en berättelse med titeln: Fritz auf dem Lande. Den kan väl vara oskyldig nog. Det är historien om en rusti- bus till stadspojke, som af sina halft förtviflade föräldrar skickas ut på landet till en knarrig gammal ungkarl till farbror för att rasa ut och blifva folk. Där vänder Fritz med sina upptåg upp och ned på hela hu- set, för att ej säga hela landtegendomen; men trots allt förvärfvar han allas sympatier, och när pröfvotiden är all, reser han saknad tillbaka till de sina igen, som det synes, genom något slags under- verk förbättrad och omskapad till sin inre människa. Bokens författarinna synes utgå från den bekanta åsikten, att vildbasare äro de bästa pojkarne, hvarjämte hennes åskådningssätt synes vara det Rousseauanska: »öfverlämna ungdomen åt naturens ledning, åt sig själf; låt den följa sina böjelser och rasa ut, så blir resultatet bra.» Denna uppfostringsmetod är högst tvifvelaktig. Den lyckas endast med barn af sällsynt goda moraliska anlag. Eljest finnas OM LITTERATURLÄSNINGEN I FRÄMMANDE SPRÅK. 81 hos de flesta uppväxande fel, dåliga böjelser och lyten, som behöfva utrotas genom förståndig tuktan. Dagligen se vi för våra ögon resultaten af den klemiga uppfostran, som lämnar barnen åt sig själfva att utvecklas i moraliskt hänseende. Resultaten visa sig vanligen vara af sorglig beskaffenhet. Denna Fritz auf dem Lande förefaller oss vara af tvifvel- aktigt värde i afseende på innehållet. Man behöfver sannerligen ej lära ungdomen, att det är något förträffligt, något rart att vara vildbasare oeh icke alls farligt, ity att af sådana ynglingar blir det nog bra folk. Dylikt intala de unga nog sig själfva utan vår till- skyndelse. En annan bok har som titel: Aus einem Holze. Detta är en modern strejkhistoria, där författaren visar omisskännelig sympati för strejkarne och laglöshetens män; hvaremot arbetsgifvarne och samhällsordningens representanter få sitta skäligen emellan oeh framstå i ofördelaktigt ljus. Dylik ungdomsläsning anse vi osund. Tids nog kommer den tid, då det unga släktet kanske skyndar att taga sin plats i samhällsstriden, måhända bland de stora skaror, som vilja i grund omstörta det moderna samhället. I skolan bör man undvika att väcka björnen, som sofver. Ett annat arbete kallar sig Zwei Novellen. Dessa innehålla två fast otroliga giftashistorier. I den första novellen börjar ro- manen på det smakfulla sätt, att en ung dam vid en järnvägssta- tion ur ett kupéfönster räcker ut tungan åt en herre, som hon tycker något obesväradt betrakta henne. De bli sedan reskamrater och till sist i slutet af novellen ett äkta par — mirabile dietu. Utan att ingå på vidare enskildheter synas oss dessa två noveller vara i hög grad smaklösa och — för att vara verklighetsskildringar — ytterst osannolika lifsbilder. Språ- ket är öfverfullt af franska glosor och kan ej kallas vidare rent. Med dessa rader ville vi således påpeka tvenne saker, dels nödvändigheten att välja god litteratur från innehållets synpunkt, dels ock möjligheten att gå en förståndig medelväg i fråga om äldre och nyare litteratur, så att man äfven tager vara på det gamla • goda, som mången gång kan vara af yppersta halt oeh på grund däraf ej böra alldeles öfvergifvas, för så vidt det är fråga om att bibringa ungdomen en smula själsbildning. Antiquus. Ver dandi 1896. 6 De akademiska sommarkurserna i Uppsala 1895.* De första akademiska sommarkurserna i vårt land anordnades, som bekant, i Uppsala år 1893, oeh redan året därpå vann exemp- let efterföljd vid den sydsvenska högskolan. Den stora anslutning, som dessa första försök till en samvärkan mellan universitetsbild- ning och folkbildning från början rönte, och den allmänna belåten- het, som från så väl kursledares som kursdeltagares sida uttalades öfver det så lyckligt påbörjade arbetet, ingåfvo säkert hopp om bärkraft äfven för framtiden hos den stora och nya tanke, som i dessa sommarkurser tagit sig ett uttryck. Vid den diskussion, som förekom i Uppsala sista dagen af 1893 års möte för att lämna deltagarne tillfälle att utbyta tankar om önskvärdheten af nya dylika kurser och om huru de bäst borde anordnas, uttalade man sig också för lämpligheten af att nya kur- ser blefve vid Uppsala universitet anordnade år 1895. Redan under årets första månader började förberedelser här- för vidtagas, och den 23 april utgick inbjudningen, undertecknad af de personer, professorerna Harald Hjärne, J. A. Lundell och Adolf Noreen, som organiserat 1893 års sommarkurser oeh genom hvilkas kraftiga initiativ och uppoffrande arbete företaget från bör- jan kommit till stånd. »Likasom för två år sedan», heter det i inbjudan, »anordnas instundande sommar i Uppsala för en större allmänhet afsedda ve- tenskapliga föreläsningar i olika ämnen, med experiment, förevis- ningar, exkursioner och diskussioner». »Till deltagande i dessa 1895 års sommarkurser i Uppsala inbjuda vi härmed vänligen lärare och lärarinnor vid allmänna lärovärk, flickskolor, folkhögskolor och folkskolor och för öfrigt enhvar, som vill och tror sig kunna af vår undervisning draga fördel.» * I denna tidskrift för 1894 finnes införd en, af prof. J. A. Lundell författad, utförlig redogörelse för de första sommarkurserna i Uppsala 1893, hvilken för jämförelses skull i tillämpliga delar följts vid utarbetandet af den redogörelse, som nu lämnas. SOMMARKURSERNA I UPPSALA 1895. 83 »Kurserna hållas å universitetets lärosalar och institutioner.» »Universitetskansleren, statsrådet P. von Ehrenh&im, har väl- villigt lofvat att öppna dem lördagen den 10 augusti kl. 1 e. m., då äfven universitetets rektor, prof. Th. M. Fries, kommer att hålla ett inledande föredrag. De afslutas lördagen den 24 augusti kl. 12 m.D Planen för 1895 års sommarkurser skilde sig, i fråga om föreläsningskursernas organisation, i någon mån från det första för- söket för två år sedan, i det man, byggande vidare på den grund, som redan var lagd, och med stöd af de erfarenheter, som vunnits, sökte vidare utveckla de grundtankar, som för det hela varit le- dande. Föreläsningskurserna voro nu uppdelade i tvänne grupper: parallellserier och fristående kurser. Parallellserierna voro tre: en historisk, en språklig och en naturvetenskaplig, hvar och en be- stående af olika kurser i sammanhängande ämnen, tillsammans omkr. 30 timmar för hvarje serie, högst 3 timmar om dagen. Dessa serier skulle nu komma att konkurrera med hvarandra, så att man inom dessa kurser kunde följa föreläsningarna blott inom en enda serie, och uppmanades därför deltagare att vid anmälningen uppgifva, hvilken parallellserie han för sin del ville utvälja. Genom en sådan anordning ville man koncentrera deltagarnas uppmärksamhet på vissa sammanhörande ämnen. Utom dessa tre konkurrerande föreläsningsserier voro, som ofvan nämnts, äfven anordnade ett stort antal fristående kurser, som höllos å andra timmar och, i mån af tid och utrymme, voro till- gängliga för deltagarne i parallellserierna. En fullständig nyhet inom de svenska sommarkurserna var den undervisning i främmande språk, hvarmed nu försök skulle göras, genom anordnande af kurser dels för sådana deltagare, som förut kunde franska, tyska och engelska, särskildt för lärare och lärarinnor i moderna språk, dels för begynnare en praktisk kurs i engelska (Q.-T.-metod). En annan nybet för årets som- markurser möter oss i samaritkursen. För öfrigt må omnämnas, att föreläsningskursernas antal (32) denna gång blifvit nära nog fördubbladt. Öfver 250 anmälningar hade redan ingått till sommarkurser- nas byrå, då programmet i midten af juli kunde tillställas anmälda deltagare. * * 84 SOMMARKURSERNA I UPPSALA 1 89 5. Föreläsningskurser 1895. A. Parallellserier. I. Sverige i sjuttonde århundradet. Prof. H. Hjärne: Statsskicket (6 t:r). Doe. H. Lundström: Undervisningsväsendet (6 t-r). Doe. E. Meyer: Litteraturen (5 t:r). Fil. Lic. R. Steffen: Lefnadssätt och seder (5 t.r). II. De moderna skolspråken. Prof. P. A. Geijer: Ofversikt af franska språkets historia jämte behandling af några fonetiska och syntaktiska frågor (6 t:r). Univers.-lektor G. A. Lévy: Les origines de la civilisation fraugaise (6 t:r). » » W. E. Hårlock: English sounds and Reading practice (6 t:r). » » » Materials for Study of Victorian Literature . (9 t;r). Univers.-lektor M. Weinberg: Aussprache des deutschen (3 t:r). » » » Goethes wichtigste Jugendwerke (8 t:r). III. Det organiska lifvet. Prof. J. A. Hammar: Fostrets tidigare utveckling (8 t:r). Prof. Fr. Holmgren: Fysiologi (3 t:r). Doc- K. Starbäck: Ur parasitsvamparnes lif (5 t:r). Prof. A. Wirén: De enklaste djuriska organismerna (6 t;r). Laborator Hj. Öhrvdll: Om känselsinnena samt lukt och smak (8 t:r). B. Fristående kurser. Prof. E. Almquist: Skolhygien (10 t:r). Amanuensen R. Arpi: Om den förhistoriska tiden i Sverige (3 t:r). Lektor L. Bergström: Englands uppfostringsväsen (5 t:r). Prof. E. Clason: Redogörelse för anatomiska preparat öfver människokrop- pen (5 t:r). Observator C. Charlier: Astronomiens historia (5 t:r). Prof. H. Hjärne: Karl XII och tsar Peter (6 t:r). Prof: K. F. Johansson: De indoeuropeiska folkens urhistoria (5 t:r). Prof. F. R. Fjellman: Botaniska trädgårdens i biologiskt afseende vikti- gaste växter (6 t:r). Prof. J. A. Lundell: Folken på Balkanhalfön (6 t:r). » » Om de svenska folkmålen (6 t:r). Doc. V. Lundström: Bilder ur den romerska poesiens historia (7 t:r). Prof. A. Noreen: Inledning till modersmålets ljudlära (8 t:r). Doc. Fr. von Scheele:. Viljans psykologi med pedagogiska tillämpningar (8 t:r). . Doc. R Sernander: Den nordiska växtvärldens utvecklingshistoria (6 t:r). Fil. kand. E. Svensén: Englands kolonier (3 t:r). SOMMARKURSERNA i UPPSALA 1 895. hufvudpunkter och med- af åhörarnes uppfattning nitton föreläsningskurser C. Praktiska kurser. Amanuensen G. K. A- lia^rnhiélm.: Samaritkurs (8 t:r). Fil. kand. D. Elfstrand: Praktisk kurs för begynnare i engelska (Q.-T.- metod) (24 t:r). Fil. kand. J. A. Afzelius: Praktisk kurs för begynnare i engelska (Q.-T.- metod) (24 t:r). DGrundlinjers^ som angåfvo ämnets delade vissa uppgifter till underlättande af föredragens innehåll, voro tryckta för och utdelades vid mötets början till ordinarie deltagare kostnads- fritt å sommarkursernas byrå. Af de i inbjudan omnämnda föreläsarne blefvo doc. J. E. Nordwall (ämne: Gustaf Adolfs utrikespolitik), prof. H. Almkvist (ämne: Mohammed) och rektor J. Centerwall (ämne: Rom under käjsartiden) af olika anledningar hindrade att medvärka. Fröken A. Ericsson, lärarinna vid Uppsala enskilda lärovärk (ämne: Prof- lektioner i franska med två skolklasser), utgick äfven i sista stund på grund af sjukdom. Prof. J. A. Lundells föreläsningar inom parallellserien II (ämne: Nyare metoder för språkundervisning) bort- föllo likaledes. Däremot tillkommo ett par nya föreläsningskurser: prof. J. A. Lundell: Folken på Balkanhalfön och prof. Edv. Clason : Redogörelse för anatomiska preparat öfver människokroppen. De tre universitetslektorerna föreläste på sina resp, språk. Dessa föreläsningar voro sålunda, som ofvan nämnts, endast afsedda för dem, som redan förut ägde tillräckliga insikter för att kunna följa med, men erbjödo också just för sådana deltagare ett väl- kommet tillfälle att få höra tyska, engelska och franska ur infö- dingars mun. Till den praktiska kursen ningar ingått,'att ytterligare en sätt blef' det möjligt att anordna begynnarekurser i engelska, af timmar, - d. v. s. två timmar om i engelska hade så många anmäl- lärare måste anställas. På detta icke mindre än fyra jämnlöpande hvilka hvar oeh en omfattade 24 dagen. De båda lärarne hade så- ledes hvardera kurs lämnades kom ett ganska redan pröfvade dagligen fyra timmars undervisning. Till hvarje tillträde åt högst 25 »aktive» deltagare, hvartill stort antal »åhörare», som önskade taga del af den och till ganska goda resultat ledande Q.-T.-metoden, efter hvilken undervisningen sköttes (för öfrigt i olika tillämpning af de båda lärarne). 86 SOMMARKURSERNA I UPPSALA 189 5. I öfrigt voro anordningarna vid 1895 års sommarkurser i det hela de samma som 1893. Universitetsmyndigheterna hade ånyo välvilligt ställt lärosalar oeh institutioner till kursernas förfogande. För betäckande af organisationsomkostnaderna erlade hvarje deltagare vid anmälan en afgift af 10 kr.; man och hustru till- sammans betalade hvardera half afgift. Om afgiften ej vid anmä- lan bifogades, sändes tillträdeskortet mot postförskott. Dessa all- männa kort gällde för någon af de tre parallellserierna och dess- utom för de fristående och praktiska kurserna samt, i mån af ut- rymme, äfven till föreläsningar inom annan parallellserie än den, som kortets färg (rödt, gult eller blågrönt) angaf såsom den, hvilken vid anmälan valts. Med tillträdeskortet följde utom program äfven en enkel plankarta öfver Uppsala. Vid ankomsten till universi- tetsstaden erhöll hvarje deltagare dessutom ett medlemsmärke (en rund, försilfrad platta af ett tvåöres storlek med bokstäfverna S K sammanslingade och årtalet 1895), timplan, grundlinjer samt en »vägvisare i Uppsala». På deltagares vid anmälan framställda önskan anskaffades ge- nom sommarkursernas byrå rum och samfälld spisning. Bostäder kunde genom byrån erhållas till ett pris af kr. 2 — 4 (städning inbe- gripen) i veckan. Byrån förbehöll sig att. i mån af rumtillgången och tiden för anmälningarne, värkställa fördelningen bland dem, som önskade erhålla bostäder genom dess försorg, hvarvid de först anmälda ansågos äga företräde till de billigaste bostäderna. Ännu vid tiden för kursernas början fanns godt om billigare rum. Hy- ran erlades direkt till värdar och värdinnor. Genom byrån läm- nades anvisning å bostad till omkr. 200 deltagare. Gemensam spisning hade anordnats dels å Göteborgs nation, som för ändamålet välvilligt upplåtits, dels hos fru C. Brundin (S:t Larsgatan 4). Priset för dag, tre mål utan öl'och kaffe, var bestämdt till kr. 1.2 5. Antalet spisgäster var å Göteborgs nation 137 samt hos fru Brundin 65. Betalning för spisning erlades i förskott vid mötets början å sommarkursernas byrå. Genom byråns »matkassa» passerade sålunda denna gång 3,407 kr. 75 öre. Fri återresa å statens järnvägar hade af K. Maj:t blifvit be- viljad för mötesdeltagare under samma villkor som vid 1893 års sommarkurser. På särskild ansökan från byrån medgaf järnvägs- styrelsen dessutom, att deltagare i sommarkurserna, som i samman- hang med dem ville bevista jämväl sjunde nordiska skolmötet (den ■6 — 8 aug.), skulle äga rättighet att i Stockholm afbryta resan för högst 5 dagar; och äfven under hemresan efter sommarkursernas SOMMARKURSERNA I UPPSALA 189 5. 87 slut ägde deltagare, om han så önskade, att för samma tid i huf- vudstaden afbryta sin resa. Äfvenså medgafs på därom senare framställd begäran åt 24 deltagare, som ville på statsbanorna fär- das en annan väg från mötet än till det samma, att få fribiljett för en vägsträcka, i längd motsvarande den de å statens banor färdats till Uppsala. Slutligen må i sammanhang härmed också nämnas, att äfven styrelsen för Uppsala-Gefe-Ockelbo järnvägar beviljade dem, som på dessa banor rest till Uppsala, fri återresa på samma villkor, som medgifvits resande å statens järnvägar. Kostnaderna — utom reskostnader — för deltagande i årets sommarkurser ställa sig enligt en deltagares beräkning på följande sätt: Inskrifningsafgift + porto ............................... kr. 10: 15 Hyra för två veckor ....................................... » 6: — Afgift för spisning efter 1.2 5 pr dag, öl eller kaffe 0.10 » 18: 9 0 Utfärden till Gamla Uppsala (biljett och ett horn mjöd) » 0: 87 Fästen för föreläsarne .............................*...... » 1: — Diverse utgifter (betjäning, uppassning, stadsbud m. m.) » 3: 08 Summa kr. 40: — Väs ternorrlands läns landsting hade anslagit ett belopp af 500 kr. att med högst 50 kr. utdelas åt folkskollärare och folk- skollärarinnor inom länet såsom reseunderstöd för deltagande i 1895 års sommarkurser i Uppsala. Länets folkskoleinspektörer voro an- modade att på lämpligt sätt lämna vederbörande lärarepersonal un- derrättelse om detta landstingets beslut äfvensom att mottaga in- kommande ansökningar och i samråd med hvarandra bestämma, åt hvilka understöd skulle lämnas. För samma ändamål hade äfven Västmanlands läns landsting anslagit 300 kr., fördelade i rese- stipendier å 25 kr.: och skolrådet i Gefle 350 kr., fördelade i 10 sti- pendierå 35 kr. Äfven åtskilliga andra kommuner (Hudiksvall, Örebro, Orsa i Kopparbärgs län, Högbo och Harmånger i Gefleborgs län, Ånsta-Längbro i Örebro län, Vårdinge m. fl.) lämnade sina skol- lärare anslag (varierande mellan kr. 12 och 50) såsom bidrag till kostnaderna för deras deltagande i sommarkurserna. Fröken Stina Quint, red. af »Folkskolans barntidning», hade till Sveriges allmänna folkskollärareförenings centralstyrelse öfver- lämnat en summa af kr. 560, hvarur 16 stipendier å 35 kr. — »Julklappens stipendium» — utdelades som understöd för bevistande af samma kurser. 88 SOMMARKURSERNA I UPPSALA 1895. Sommarkursernas byrå befann sig t. o. m. den 8 aug. i före- ståndarens enskilda bostad, den 9 — 26 aug. i universitetshuset (lärosalen u:r IV). Byråns föreståndare var fr. o. m. den 27 juni fil. kand. A. Akerlindh. På byrån tjänstgjorde, utom förestånda- ren, under den tid kurserna pågingo 6 personer (samt ett par till- fälliga biträden), af hvilka dock i allmänhet ej mer än 2—3 per- soner samtidigt behöfde tjänstgöra. Under de första oeh de sista dagarnes ganska ansträngande arbete måste hela styrkan uppbådas. En deltagare anmälde sig redan i slutet af mars. Anmäl- ningar ingingo sedan under de olika månaderna till följande antal: i april ..................... 3 i juli ............ 187 i maj ...................... 59 1—8 aug............ 34 i juni ................... 105 Af de öfriga anmälde sig 57 först vid sin ankomst den 9 och 10 aug. 38 deltagare ankommo efter kursernas början (den 11 —16 aug.), likasom några (högst ett 30-tal) deltagare afreste från Uppsala före sista dagen. Till sommarkurserna anmälde sig sammanlagdt 484 deltagare (1893: 370), af hvilka 203 uppgåfvo, att de önskade åhöra före- läsningarna inom parallellserien I, medan 67 hade anmält sig till pa- rallellserien II, och 214 till parallellserien III. Närmare 100 deltagare hade dessutom vid anmälan uppgifvit, i hvilka fristående kurser de företrädesvis önskade deltaga (i de flästa fall 4—-5). 35 hade uttalat en önskan om att få åhöra »en eller annan fristående föreläsning» ; några anmält, att de ville åhöra »alla» eller »så många som möjligt». Till de två praktiska kurserna hade 217 anmälningar ingått, nämligen till samaritkursen 121 och till den praktiska • kursen för begynnare i engelska 96. Af de anmälda uteblefvo 17 ; närvarande voro 467 (1883: 329). I detta tal ingingo 36 par af man och hustru. Af dessa 467 deltagare voro 210 män och 257 kvinnor; 248 från stad och 219 från landsbygden. 103 deltagare i 1895 års sommarkurser hade äfven bevistat sommarkurserna i Uppsala 1893. SOMMARKURSERNA T UPPSALA 189 5. 89 Efter hemort fördela sig samma 467 deltagare pä de olika länen sålunda: I Antal delta- gare. Folkmängd 1892 Antal del- tagare på 1 mill. inv. Uppsala län 77 122.000 631 + Västernorrlands län 42 212 000 198 + Kopparbärgs län 37 200,000 185 + Södermanlands län 28 157 000 178 + Gefleborgs län 37 211.000 175 + Västmanlands län 24 139 000 173 - Gottlands län 8 51 000 157 — Stockholms län 17 154,000 110 + Stockholms stad 28 259,000 108 + Orebro län 16 184 000 <97 — Västerbottens län 11 127,000 87 — Östergötlands län 20 267,000 75 — Jämtlands län 6 101,000 59 + Alfsborgs län 16 272,000 59 — Värmlands län 14 251.000 56 — Göteborgs län 15 302,000' 50 — Blekinge län 6 142 000 42 + Kristianstads län 9 219 000 41 + Jönköpings län 7 193'000 40 — Kalmar län 8 229,000 38 + Norrbottens län 4 108,000 37 + Malmöhus län 13 372,000 35 — Kronobärgs län 5 159,000 31 + Hallands län 4 136,000 29 + Skaraborgs län 4 244,000 16 + Finland 8 Norge 2 Danmark 1 — — Länen äro här, som synes, ordnade efter deltagarnes förhål lande till folkmängden. Frän de norrländska länen, likasom frän Stockholms stad, hade deltagarnes antal sedan 1893 fördubblats. Men äfven andra län — Kopparbärgs, Södermanlands, Göteborgs, Alfsborgs, Kristianstads — framvisa nu betydligt högre siffror än vid 1893 års möte. Endast från ett län — Örebro — hade del- tagarnes antal i mera nämnvärd män nedgått. 90 SOMMARKURSERNA I UPPSALA 189 5. Grupperas deltagarne slutligen efter yrken, få vi följande tal: Universitetslärare......................................... 1 Lärare vid allmänna lärovärk ............................. 11 Lärarinnor vid högre flickskolor ......................... 45 Lärare och lärarinnor vid folkhögskolor ................... 4 Lärare och lärarinnor vid seminarier....................... 9 Folkskollärare...................................... 156 Folkskollärarinnor................................... 125 281 Småskollärarinnor ........................................ 12 Lärare vid idiotanstalt ................................... 1 Lärare vid navigationsskola ............................... 1 Lärare vid teknisk skola................................... 1 Gymnastiklärarinna........................................ 1 367 Folkskoleinspektörer ...................................... 2 Prästmän.................................................... 2 4 Studerande vid universitetet ............................. 10 Andra studerande ........................................... 3 +9 Från praktiska yrken (2 militärer, 2 handlande, 2 tele- grafister, 1 läkare, 1 godsägare, 1 jägmästare, 1 direktör, 1 landtbrukare, 1 ingenjör, 1 bankbok- hållare, 1 kontorist, 1 snickare) .............................. 15 15 Utan angifvet yrke (31 fruar, 37 fröknar)....................... 68 68 Summa 467 Likasom för två år sedan utgjordes således flertalet deltagare äfven vid 1895 års sommarkurser af folkskollärare och folkskol- lärarinnor. Allmänna lärovärkens lärarekår var fortfarande ytterst fåtaligt representerad; dock hade siffran nu gått upp från 6 till 11. Elementarlärarinnornas klass visar däremot den proportions- vis största tillväxten, hvilket i ej ringa mån torde få tillskrifvas de denna gång, särskildt för lärare och lärarinnor i moderna språk, anordnade språkkurserna (parallellserien II). Af personer, tillhö- rande det praktiska lifvets män och kvinnor, räknade 1895 års sommarkurser endast 15 deltagare. Till den högtidlighet, hvarmed sommarkurserna lördagen den 10 aug. kl. 1 e. m. öppnades i universitetets aula, hade infun- SOMMARKURSERNA I UPPSALA 189 5. 91 nit sig en åhörareskara, lika stor som vid månget betydelsefullt akademiskt högtidst illfälle. Prof. C. Norrby beträdde först kate- dern och förrättade, sedan de tvä första verserna af ps. 33: »Jag lyfter mina händer» afsjungits, en kort bön, däruti Guds välsig- nelse nedkallades öfver det bildningsarbete, som nu skulle börja. Talarstolen bestegs därefter af universitetets kansler, f. d. statsrådet P. von Ehrenheim, som förklarade 1895 års sommar- kurser öppnade. Det vore för alla de närvarande väl bekant, yttrade talaren, att för två år sedan åtskilliga universitetslärare förenat sig om att anordna serier af föreläsningar, under namn af sommarkurser, hvar- till de inbjudit den allmänhet, som sträfvar efter kunska- per oeh bildning, men som dock redan utträdt i det praktiska lifvet och följaktligen icke kan tillgodogöra sig universitetets re- gelbundna undervisning. Denna inbjudning hade mottagits med lifligt intresse. Men tydligt vore, att dylika kurser borde efter icke allt för långa mellantider förnyas, om denna slags undervis- ning skulle kunna bli till varaktig nytta och lämna ett säkert och godt resultat. Den fick icke längre ha den rena tillfällighetens karaktär. Af detta skäl vore innevarande års sommarkurser an- ordnade, och de personer, som från början intresserade sig för detta nya bildningsföretag, hade hos andra universitetsmän funnit så stort bistånd, att planen nu kunnat icke oväsentligen utvidgas. Den tanke, som låg till grund för dessa kurser, hade sin stora betydelse däruti, att den innebure ett universitetsunder- visningens utträde i det praktiska lifvet och inför en allmänhet, som, lifligt intresserad däraf, endast genom sådana före- läsningar kunde bli delaktig af ve t ens kapens och forsk ningens resultat. Universitetets rektor, prof. Th. M. Fries, höll härefter ett in- tressant, med spänd uppmärksamhet åhördt föredrag om Männi- skans inflytande på vårt lands vegetation. Sedan de närvarande på universitetskanslerens förslag beslutit afsända ett tacksamhetstelegram till konungen och prof. Hjärne meddelat några behöfliga upplysningar utöfver hvad programmet innehöll, afslöts den enkla men högtidliga inledningsakten därmed, att de församlade unisont afsjöngo: »Du gamla, du friska, du fjäll- höga nord.» Tr. i föreningen Heimdals folkskrifter n:r 25. 92 SOMMARKURSEENA I UPPSALA 189 5. Telegrammet till konungen var af följande lydelse: De talrikt församlade deltagarne i 1895 års sommarkurser betyga in- för Eders Maj:t sin undersåtliga vördnad och djupt kända tacksamhet för beviljadt understöd till detta bildningsföretag. Redan kl. 4 e. m. samma dag togo föreläsningarna sin början. Allmän sammankomst, för beredande af tillfälle att göra personliga bekantskaper, var för kursdeltagarne anordnad i Bota- niska trädgården söndagen den 11 aug. kl. 4—8 e. m. Samkvä- met öppnades af prof. Hjärne, som uppläste följande svarstelegram frän H. Maj:t konungen: Mottag och framför min hjärtligaste tacksamhet för telegrammet. Oscar. Efter telegrammets uppläsande höjdes kraftiga lefverop för konungen och sjöngs: »Ur svenska hjärtans djup.» Prof. Hjärne besteg härefter ånyo talarstolen och utbragte ett lefve för fosterlandet i ett tal, som rönte liflig anklang. Efter att hafva talat om ödmjukhetens dygd oeh påpekat, att den sanna ödmjukheten vore den, som uttrycker sig i ett lefvande med- vetande om att värka såsom tjänare, att fullgöra en kristens tjänst inom alla samhällslifvets områden, visade talaren, att detta gäller äfven inom vetenskapen. »Hvad är ett universitet, vare sig så- som forskningshärd eller bildningsanstalt, annat än ett samhälle af lärare och lärjungar, som söka att i ödmjukhet nalkas naturens och människolifvets gåtor, som böja sig för de värkliga fakta, så- dana de te sig inom naturen och människolifvet, inom historien och det lefvande samhällslifvet?» »Och därför», fortsatte talaren, »när vi inbjudit många, som stå utom universitetets murar, att här hos oss gästa några veckor, så önska vi, att de måtte uppfatta hvad här bjudes dem, icke så- som en lärdom, som ' trugas på dem från ofvan, utan såsom ett försök att göra dem delaktiga i den anda, i hvilken vi själfva lefva universitetets lif.» Tal. bad deltagarne med välvilja öfverse med bristen i de enkla anordningar, som man här hade att bjuda, men tillika öm- sesidigt sträfva för att det nya bildningsföretaget ginge framåt. Hau önskade vidare, att detta, likasom andra försök, måtte lända till det gemensamma fosterlandets bästa och sprida den mänskliga bild- ningens frukter till allt bredare lager af vårt folk. »Må det för SOMMARKURSERNA I UPPSALA 1895. 93 oss alla visa sig, att vi lefva i ett framåtskridande samhälle, ett samhälle, hvars kultur utvecklar sig på stark grundval och skjuter friska skott för framtiden. Det är en kultur, som det tillkommer alla samhällsklasser, alla bildningsanstalter, alla enskilda medbor- gare och medborgarinnor att, hvar efter sin förmåga, befordra. På detta sätt kan vårt folk med tiden lära sig mer oeh mer för- stå, hvad det vill säga att äga ett fosterland, hvars kultur det åligger oss att med alla andens medel upprätthålla och, om det så gäller, äfven intill döden försvara med svärdet.» »Det är en fosterländsk anda», slöt prof. Hjärne, »som ma- nat oss till att här inbjuda till deltagande i årets sommarkurser. Måtte också, genom dem fosterlandskänslan allt mera fördjupas, och må det förunnas oss att härtill bidraga!» I den förhoppningen höjde talaren ett lefve för fosterlandet, för dess framåtskridande i bildning och lycka. Under omväxlande tal, sång och muntert samspråk gingo sedan timmarne hastigt. Kand. E. Svensén och folkskolläraren P. Hertzell höllo skrattmusklerna i rörelse genom sina glada lands- målshistorier, och i anslutning till dessa höjde doc. Fr. v. Schéele ett lefve för det enkla folk, som lefver »i skogar, på bärg och i dalom». Prof. Edv. Clason framhöll i några med hänförelse mottagna ord, att det väl vore lätt att taga emot kunskaper men värre att taga emot dem på ett rätt sätt, och önskade att lärarne måtte så meddela dem, att de väcka törst efter vetande. »Lär någonting riktigt!» — den maningen borde följa oss genom lifvet. Folkskolläraren I. Hellberg från Mellösa talade för sommar- kursernas anordnare och föreläsare, hvarpå doc. V. Lundström svarade med att utbringa ett lefve för folkskolan, »den institution, som skall bringa kulturens elementer ut bland folkets breda lager». Sedan hr Hellberg slutligen äfven framfört några tacksamhe- tens ord till den dubbelkvartett af studentsångare, som under efter- middagens lopp flere gånger låtit höra sig, afslöts samkvämet vid 8-tiden med afsjungande af Pacius’ »Vårt land». Timplanen hade, med bortseende från förevisningarna, föl- jande utseende: 94 T i 1= Lörd. 10 Aug. Kl. 9—10 10—11 11-12 12—1 Hjärne 2 H. Lundström v. Schéele Månd. 12 » Elfstrand 1 Holmgren 1 Harlock 1 Elfstrand 2 Afzelius 1 Öhrvall Afzelius 2 Hjärne 2 Hårlock 2 H. Lundström v. Schéele Elfstrand 2 Afzelius 2 Kjellman Tisd. 13 » Elfstrand 1 Wirén Harlock 1 Afzelius 1 Holmgren 1 Öhrvall Hjärne 2 Harlock 2 Holmgren 1 H. Lundström v. Schéele Onsd. 14 » Elfstrand 1 Harlock 1 Elfstrand 2 Afzelius 1 Öhrvall Afzelius 2 Torsd. 15 » Hjärne 2 Elfstrand 1 Afzelius 1 Harlock 2 Wirén H. Lundström Harlock 1 Öhrvall v. Schéele Elfstrand 2 Afzelius 2 Kjellman Noreen Hjärne 2 Harlock 1 H. Lundström v. Schéele Fred. 16 » Elfstrand 1 Afzelius 1 Gei jer Öhrvall Elfstrand 2 Afzelius 2 Lörd. 17 » Noreen Elfstrand 1 Afzelius 1 Sernander Hjärne 2 Harlock 2 Wirén H. Lundström Gei jer Öhrvall v. Schéele Elfstrand 2 Afzelius 2 Kjellman Månd. 19 » Noreen Elfstrand 1 Afzelius 1 Sernander Hjärne 1 Harlock 1 Steffen Ericsson 1 Öhrvall v. Schéele Elfstrand 2 Afzelius 2 Tisd. 20 » Noreen Elfstrand 1 Afzelius 1 Sernander Hjärne 1 Harlock 2 Wirén Steffen Ericsson 1 Öhrvall v. Schéele Elfstrand 2 Afzelius 2 Kjellman Noreen Steffen Ericsson 1 Starbäck V. Lundström Onsd. 21 » Elfstrand 1 Afzelius 1 Sernander Noreen Elfstrand 1 Afzelius 1 Sernander Hjärne 1 Harlock 2 Svensén Elfstrand 2 Afzelius 2 V. Lundström Hjärne 1 Steffen Svensén Torsd. 22 » Harlock 2 Lévy Elfstrand 2 Wirén Starbäck Afzelius 2 Kjellman V. Lundström Noreen Elfstrand 1 Afzelius 1 Sernander Fred. 23 » Hjärne 1 Harlock 2 Steffen Lévy Starbäck Svensén Elfstrand 2 Afzelius 2 Kjellman (Noreen (Elfstrand 1 Hjärne 1 Lörd. 24 » Harlock 2 Afslutning Afzelius 1 Wirén 95 plar 1—2 Öppnande 4—5 Elfstrand 1 Afzelius 1 5—6 V. Lundström Elfstrand 2 Afzelius 2 6—7 Bäärnhielm 7—8 Lundell 1 Geijer Starbäck Elfstrand 1 Afzelius 1 Almquist Holmgren 2 V. Lundström Afzelius 2 Johansson Bäärnhielm Weinberg 1 Elfstrand 2 Lundell 1 Geijer Bäärnhielm Elfstrand 1 Afzelius 1 Arpi Almquist Holmgren 2 V. Lundström Elfstrand 2 Afzelius 2 Clason Johansson Weinberg 1 Lundell 1 Geijer Starbäck Elfstrand 1 Afzelius l Arpi Almquist Holmgren 2 V. Lundström Elfstrand 2 Johansson Bäärnhielm Weinberg 1 Afzelius 2 Lundell 1 Geijer Hammar Elfstrand 1 Afzelius 1 Arpi Almquist Elfstrand 2 Afzelius 2 Clason Johansson Weinberg 2 Lundell 1 Lévy Hammar Elfstrand 1 Afzelius 1 Almquist Afzelius 2 Johansson Bäärnhielm Weinberg 2 Elfstrand 2 Lundell 1 Lévy Hammar Elfstrand 1 Afzelius 1 Elfstrand 2 Afzelius 2 Clason Lundell 2 Weinberg 2 Meyer Lévy Hammar Elfstrand 1 Afzelius 1 Charlier Almquist Bergström Elfstrand 2 Lundell 2 Bäärnhielm Weinberg 2 Afzelius 2 Meyer Lévy Hammar Elfstrand 1 Afzelius 1 Charlier Almquist Bergström Elfstrand 2 Afzelius 2 Clason Lundell 2 Weinberg 2 Meyer Ericsson 2 Hammar Elfstrand 1 Afzelius 1 Charlier ' Almquist Bergström Afzelius 2 Lundell 2 Bäärnhielm Weinberg 2 Elfstrand 2 Meyer Ericsson 2 Hammar Elfstrand 1 Afzelius 1 Charlier Almquist Bergström Elfstrand 2 Afzelius 2 Clason Lundell 2 Weinberg 2 Meyer Ericsson 2 Hammar Elfstrand 1 Afzelius 1 Charlier Almquist Bergström Elfstrand 2 Lundell 2 Bäärnhielm Weinberg 2 Afzelius 2 96 SOMMARKURSERNA I UPPSALA 189 5. De flesta föreläsningarna höllos i universitetshusets lärosalar. Prof. Holmgren föreläste å fysiologiska institutionen; hrr Clason, Hammar och Bäärnhielm å den anatomiska, hr Arpi i museet för nordiska fornsaker och prof. Kjellman i botaniska trädgården. Prof. Holmgren hade — såsom af timplanen framgår — då antalet anmälda åhörare till hans föreläsningar var större, än den fysiologiska lärosalen på en gång bekvämligen kunde rymma, väl- villigt lofvat att föreläsa både på för- oeh eftermiddag. På grund af det begränsade utrymmet i museet för nord, fornsaker kom amanuensen Arpi att hålla nio föreläsningar utöfver de tre, som i timplanen funnos angifna. Dessa föreläsningskurser — till antalet fyra, hvar och en omfattande tre föreläsningstimmar —• höllos hvarje dag kl. 4 — 5 e. m. För att fullständigt afsluta sina kurser föreläste äfven prof. Clason och doc. Starbäck några timmar — den förre tre och den senare två — utöfver timplanen. Tre extra lektioner (ämne: öfningar i fransk läsning) gåfvos af lektor Lévy såsom en slags ersättning för de timmar, hvilka på grund af fröken Ericssons sjukdom måste utgå. Aftonsamtal (kl. 7—8 e. m.) i anslutning till föreläsningarna ledde prof. Almquist å Smålands nation torsd. den 22 aug......... 1 t. aman. Bäärnhielm å anatom, instit. onsd. den 14 aug........ 1 t. lekt. Harlock å Smålands nation tisd. den 20 aug........... 1 t. prof. Hjärne å Norrlands nation fr. o. m. månd. den 12 aug. t. o. m. fred, den 23 aug. alla dagar....................... 11 t. prof. Johansson å Smålands nation onsd. den 21 aug...........................1..........t. prof. Lundell å Gästrike-Hälsinge nation onsd. den 21 aug. 1.t. prof. Noreen å Värmlands nation onsd. den 21 aug.............. 1...........t. doc. v. Schéele å Gästrike-Hälsinge nation månd. den 12, onsd. den 14, fred, den 16 och månd. den 19 aug. 4 t. doc. Starbäck å Östgöta nation onsd. den 21 aug.............. 1 t. d:r Öhrvall å Gästrike-Hälsinge nation tisd. den 13, torsd. den 15 och lörd. den 17 aug................................. 3 t. Demonstrationer i anslutning till sina föreläsningar hade d:r Charlier å astron. observatoriet på aftnarne några af de dagar han föreläste 3 ggr prof. Hammar å anatom. .instit. fr. o. m. torsd. den 15 aug. t, o. m. fred, den 23 aug. hvarje e. m. 1 å 2 tim. 8 ggr prof. Wirén å zootom. institutionen tisd. den 13 aug. samt fr. o. m. torsd. den 15 t. o. m. fred, den 23 aug. hvarje e. m. 1 å 2 tim., hvarje gång för 20 deltagare 9 ggr SOMMARKURSERNA I UPPSALA 1895- 97 d:r Öhrvall ä fysiolog, institutionen tisd. den 20 aug. kl. 7 — 8 e. m...................................................... 1 ggr En af kursdeltagarne fick dessutom särskildt under observator Charliers ledning öfva sig i astronomiska observationer. Söndagen den 18 aug. hade doc. Sernander med sitt audito- rium en växtgeografisk exkursion till torfmossen Rörken, belägen i Vaksala socken, omkr. 1 mil från Uppsala. Affärden anträddes kl. 9 f. m. i för ändamålet förhyrda vagnar, som vid middagstiden hemförde de med den lyckade utfärden särdeles belåtna »forskarne». Samma dag kl. 1 f. m. höll d:r Öhrvall utom timplanen en föreläsning om psykisk ultröttning, som åhördes af ett-stort antal kursdeltagare. Det intressanta föredraget belystes med experiment å en ergometer. Vid förevisningarna kl. 4—5 e. m. voro deltagarne genom särskilda kort, som utlämnades å byrån, hvarje dag hänvisade till en eller två institutioner. Dessa förevisningar leddes af vederbö- rande tjänstemän och lärare. Antalet förevisningar (timmar) och antalet personer, som för hvarje timme fingo tillträde, angifves i följande öfversikt: Timmar Personer Domkyrkan ............................................ 5 obegr. Universitetsbiblioteket............................... 5 40 Botaniska trädgården ................................. 4 obegr. Botaniska museet...................................... 3 25 Zoologiska museet..................................... 4 45 Mineralog, geologiska samlingarne .................... 3 45 Slutligen må i samband härmed äfven nämnas, att kursdel- tagarne under några af andra veckans dagar blefvo satta i tillfälle att taga Uppsala enskilda lärovärks nya skolkök i betraktande under ledning af prof. Lundell och skolkökets föreståndarinna, fröken Ida Norrby. Att ungdomsstaden vid Fyris befann sig midt i sin »döda säsong», det hade säkert hvar och en svårt att föreställa sig, som under dessa vackra augustidagar gjorde ett besök i det ståtliga universitetshuset. Det lif och den rörelse — för att icke säga stämning — som här rådde under dessa två veckor, bar i fullaste mått det trägna och allvarliga arbetets prägel. »Men det var», som en deltagare yttrat, »icke den enformiga, mekaniska slentria- nens arbete, utan ett sådant, åt hvilket man å ömse sidor hän- Ver dandi J89G. 98 SOMMARKURSERNA I UPPSALA 1895. gifver sig med lif och lust.» Från bittida på morgonen till sent på aftonen belägra dessa »sommarstudenter» och »sommarstudent- skor» alla vinklar och vrår af det rymliga universitetshuset, fyl- lande äfven dess största lärosalar till sista plats. Antalet deltagare, som åhörde de olika kurserna, angifves efter anteckningslistorna af siffrorna i l:a kolumnen af följande tabell: Viljans psykologi 863 8 Inledning till modersmålets ljudlära 243 8 Fysiologi 282 3 Karl XII oeh tsar Peter 220 6 Lefnadssätt och seder på 1600-talet 194 5 Redogörelse för anatomiska preparat öfver människokroppen 161 5 Sveriges statsskick i sjuttonde århundradet 156 6 Om känselsinnena samt lukt och smak 148 8 Undervisningsväsendet i Sverige pä 1600-talet 140 6 Fostrets tidigare utveckling 139 8 Skolhygien 119 10 De enklaste djuriska organismerna 116 6 Ur parasitsvamparnes lif 114 5 Englands kolonier 100 3 Bilder ur den romerska poesiens historia 97 7 Folken på Balkanhalfön 92 6 Om de svenska folkmålen 90 6 Den svenska litteraturen på 1600-talet 90 5 De indoeuropeiska folkens urhistoria 80 5 Om den förhistoriska tiden i Sverige 77 3 Astronomiens historia 76 5 Englands uppfostringsväsen 71 5 Goethes wichtigste Jugendwerke 38 8 Aussprache des deutschen 36 3 Öfversikt af franska språkets historia 31 6 English sounds and Reading practice 31 6 Materials for Study of Victorian Literature 31 9 Les origines de la civilisation francaise 30 6 Den nordiska växtvärldens utvecklingshistoria 25 6 Botaniska trädgårdens i biologiskt afseende viktigaste växter 14 6 2,904 1,944 696 1,322 970 805 936 1,184 840 1,112 1,190 696 570 300 679 552 540 450 400 231 380 355 304 108 186 186 279 180 150 84 Samaritkurs 135 8 Praktisk kurs i engelska (Elfstrand 1) 23 24 Praktisk kurs i engelska (Elfstrand 2) 21 24 Praktisk kurs i engelska (Afzelius 1) 23 24 Praktisk kurs i engelska (Afzelius 2) 8 24 1,080 552 504 552 192 Multiplicera vi antalet åhörare med de timmar, som åt hvarje ämne voro anslagna, framgå de siffror, som innehållas i tabellens sista kolumn. Summeras dessa, så få vi talet 23,411. Fördela vi 23,411 föreläsningstimmar på 467 deltagare och 12 dagar, så få vi för hvarje deltagare 50 å 51 timmar, hvilket pr dag gör i medeltal 4—5 föreläsningar. SOMMARKURSERNA I UPPSALA 1895. 99 Men dessutom hade ju kursdeltagarne dels extratimmar och de i samband med föreläsningarne stående aftonsamtalen, dels de- monstrationer, förevisningar af universitetets samlingar o. a., och kunde vi bestämdt beräkna äfven de timmar, som härtill användes, skulle naturligen medeltalet arbetstimmar pr dag för hvarje del- tagare bli ännu större. Af anteckningslistorna borde framgå, hvilka och huru många föreläsningar hvarje deltagare åhört. En granskning af dem ger följande resultat: 20 deltagare ha icke antecknat sig för några föreläsningar; 8 ha antecknat sig för 6—11 tim. d. V. s. dagligen 0—1 t. 21 » » 12—23 » » » 1—2 » 48 » » 24—35 » » » 2—3 » 108 » » 36—47 » » 3—4 » 158 » 48-59 » » » 4—5 > 60 » » 60—71 » » » 5—6 > 28 » 72—83 » 6—7 » 16 » 84—96 » » » 7—8 » Häraf framgår, att mer än hälften af deltagarne dagligen skulle ha åhört 4—8 föreläsningar. Förhållandet är ungefär det samma som för två år sedan och framkallade då det medgifvandet från deltagarne själfva, att de »i sin ifver att tillgodogöra sig den bjudna undervisningen grepo om för mycket». »Det blir ett önsk- ningsmål för följande kurser», yttrar prof. Lundell i sin redogö- relse för 1893 års möte, »att, vare sig deltagarnes antal ökas eller minskas, se antalet af de af hvarje deltagare bevistade föreläsningar och hela arbetskvantum sjunka; resultatet af kurserna skall för deltagarnes utveckling i samma mån vinna i värde.» Denna för- hoppning har väl icke gått i uppfyllelse, men å andra sidan måste också medgifvas, att möjligheten att med behållning åhöra flere föreläsningar om dagen var större denna gång, därigenom att en del föreläsningsserier behandlade sammanhörande ämnen. Af ett visst intresse torde därför vara att undersöka, huruvida de, som anmält sig till en viss parallellserie, också mer eller mindre fullständigt åhört föreläsningarne inom nämnda serie. Antecknings- listorna säga oss: att af de 203 deltagare, som utvalt parallellserien I, dess samtliga föreläsningskurser åhörts af 54 och tre af 60; att af de 67 deltagare, som utvalt parallellserien II, dess samtliga föreläsningskurser åhörts af 15, fyra af 9, tre af 8 och två af 25; att af de 214 deltagare, som utvalt parallellserien III, dess samtliga föreläsningskurser åhörts af 38, fyra af 50 och tre af 45. 100 SOMMARKURSERNA I UPPSALA 189 5. Detta torde visa, att flertalet kursdeltagare ganska troget hållit sig inom sina resp, serier och i allmänhet blott utbytt en eller annan föreläsningskurs inom sagda serie mot någon eller några inom de öfriga. Att antalet af dem, som åhört samtliga före- läsningar inom parallellserien II, är jämförelsevis ringa, beror natur- ligen därpå, att ett bevistande af samtliga dessa kurser fordrade grundliga insikter i alla de tre lefvande språken. För öfrigt bör här påpekas, att det material —• antecknings- listorna — som vi lagt till grund för våra beräkningar, ieke kan anses fullt tillförlitligt. Många af dem, som antecknat sig till en viss kurs, ha säkerligen ieke åhört dess alla föreläsningar, likasom å andra sidan nog en och annan underlåtit att å listorna införa sina namn för föreläsningskurser, som de bevistat. De anförda siffrorna få därför betraktas såsom endast tillnärmelsevis riktiga. Antalet föreläsningar uppgick till 301 (föreläsningskursernas antal var, som vi ofvan nämnt, 32). Men att närvara vid dem alla var ju omöjligt, då i vanliga fall 2—3, stundom ända till 5 måste hållas samtidigt. Föreläsningstimmarnes antal stannar åter vid siffran 99. Det var således från fysisk synpunkt visserligen ingen omöjlighet att bevista 96 föreläsningar, men huruvida det ur psykisk synpunkt är möjligt att under loppet af 12 dagar — med någon behållning för sig själf — åhöra en sådan mängd, det må lämnas därhän. Med ledning af anteckningslistorna från föreläsningarne utläm- nades på begäran ett af byråföreståndaren undertecknadt intyg om hvilka föreläsningskurser hvarje deltagare bevistat. Vid våra studier å anteckningslistorna ha vi endast fäst oss vid betalande deltagare. Men föreläsningarne åhördes äfven af andra än dem, som löst allmänna kort och sålunda voro att be- trakta som ordinarie deltagare. Till enstaka föreläsningar såldes nämligen såväl i stadens boklådor som å byrån särskilda kort (blåa biljetter) till personer, som icke anmält sig såsom ordinarie del- tagare, men önskade åhöra en eller annan föreläsning. Inalles såldes 814 sådana biljetter för en summa af tillsammans kr. 378: 50. Slutligen må äfven nämnas, att föreläsare med fruar, före- visare, byråns personal, redaktionerna för tre tidningar i staden samt några andra, som på ett eller annat sätt tjänat sommar- kursernas sak, hade fritt tillträde öfverallt lika med betalande deltagare. SOMMARKURSERNA I UPPSALA 189 5. 101 Väderleken var under hela mötet synnerligen gynnsam, och med strålande sol ingick äfven söndagen den 18 aug., då, såsom redan i programmet tillkännagifvits, en utflykt skulle företagas till Gamla Uppsala. Kl. 4 e. m. afgick ett extratåg, som med- förde omkr. 500 personer, nästan uteslutande kursdeltagare, före- läsare med fruar, förevisare och byråpersonal häruti inberäknade. Omedelbart efter framkomsten till den lilla järnvägsstationen, där man möttes af traktens befolkning, som talrikt kommit tillstädes, ställde man sina steg till »Odins hög», på hvars topp sångarne samlades. Sedan »Vårt land» afsjungits, framträdde prof. Hjärne och yttrade några särdeles kärnfulla och manliga ord. Talaren framhöll till en början, att våra äldsta historiska minnen voro nära sammanknutna med den plats, där man nu sam- lats. Nära dessa högar hade stått den vagga, ur hvilken det svenska konungadömet under århundradenas lopp uppvuxit. Här vore upprinnelsen och roten till det svenska väldet, ett af de äldsta, kanske det äldsta i Europa. Vi kände ingenting alls om de män, som hvilade under dessa högar. »Vi veta icke, hvad de hetat. Men så mycket känna vi, att de härskat här i dessa trakter, att de varit Uppsalakonungar, som så småningom utbredt sitt välde från det ena ätteledet till det andra. När och huru detta Uppsalavälde har uppstått, därom förmäler historien intet, och hvad sagan därom har att förtälja, är förvisadt till ovisshetens och tviflets mörker. Men så mycket känna vi, att redan ett hundra år efter Kristi födelse bodde i dessa trakter konungar, som härskade öfver svionerna, svenskarne, våra förfäder, som voro mäktiga genom vapen och flottor.» »Det finnes intet välde — fortsatte talaren — ingen stat i vära dagar, som räknar så många anor tillbaka; det finnes endast ett välde, som väl förtjänar att kallas en stat och som med stats- makt härskat öfver generationer af människor: de romerska påf- varnes välde, som äfven härstammar från urminnes tider. Ungefär vid samma tid, då de äldsta underrättelserna om sveakungarnes välde framträda, höra vi talas om de äldsta påfvarne i Rom. De voro då obemärkta präster och herdar för en förföljd hjord. Och om det konungavälde, som här växte upp i ett barbariskt och af- lägset land, hade endast dofva rykten sports till kulturens dåva- rande brännpunkter. Intet af Europas nuvarande kulturvälden fanns då. Äfven de mäktiga stater, som nu finnas, hafva ledt sitt ur- sprung från obetydliga välden, om hvilka man då ej hört talas. Men det svenska väldet, som så småningom utbredt sig öfver denna halfö, det har ända till våra dagar ägt bestånd, oaktadt större 102 SOMMARKURSERNA I UPPSALA 1 8 95. och yngre välden under samma tid dels krossats, dels undergått väsentliga förvandlingar.» »Låtom oss därför hoppas, att det svenska väldet, som för snart 2,000 år tillbaka vuxit upp härifrån, oaktadt det aldrig vunnit en världsomfamnande betydelse som andra stater i Europa, må fortfarande under årtusenden fortsätta sin lugna, stadiga växt oeh skygga det folk, som redan nu från sin ursprungliga litenhet vuxit till nära fem millioner. Må det skygga det, till dess det fördubblats i antal, till dess det svenska väldet inom sina nuva- rande råmärken blifvit ett stort välde äfven i yttre afseende — till dess det hunnit växa upp till ett blomstrande träd, som under sina väldiga grenar kan skygga ännu ofödda släkten.» Tal. slutade med att höja ett lefve för det svenska konunga- väldet, »för dess begynnelse i hedenhös, dess framtid i kommande årtusenden under samma stadiga växt som hittills». Sedan de kraftiga lefverop, som följde på dessa ord, förklingat, och »Du gamla, du friska, du fjällhöga nord» unisont afsjungits, talade prof. Noreen för »det svenska folkets gång framåt mot ljus och frihet». Talet framkallade lifliga bifallsyttringar oeh följdes af ännu ett par sångnummer, hvarefter skarorna för en stund skingrades. Under lifligt samspråk slog man sig ned i smärre grupper. På toppen af Odins hög drack man sina vänner till ur mjödfyllda horn. Kaffe oeh läskedrycker serverades ur medförda förråd. Kl. 6, efter slutad gudstjänst, som åhördes af så många per- soner som Gamla Uppsala kyrka kunde rymma, lämnade predi- kanten, församlingens kyrkoherde, teol. prof. J. E. Berggren, i ett åskådligt och intressant föredrag några upplysningar angående det gamla templet, dess byggnadsstil och minnen. Kl. 6.4 5 ljödo sångens toner åter från Odins hög, manande deltagarne att samlas. I högstämda och manliga värser besjöng doc. V. Lundström fädrens bragder i krig och fred och tolkade det svenska bildningsarbetets säkra gång genom tiderna. Amanuensen R. Arpi höll ett kort föredrag om »högarne» och redogjorde för resultatet af de gräfningar, som här företagits. Att inga vapen härvid blifvit funna, utan endast smycken, kam- mar o. d., den omständigheten tycktes tala för att man här stode, icke på »konungagrafvar», utan kanske snarare på — »kvinno- grafvar.» Men voro dessa väldiga grafmonument värkligen resta öfver framstående kvinnor, då talade de också ett det kraftigaste språk om våra förfäders aktning för kvinnan, hvaraf talaren nu SOMMARKURSERNA I UPPSALA 1895. 103 tog sig anledning att höja ett af lifliga hurrarop besvaradt lefve för den nordiska kvinnan. Sedan fröken Adele Wetterlind härefter i varma ordalag talat för skolan — »det enande bandet mellan de närvarande, vare sig dessa nu stode på de öfversta eller de lägsta trappstegen» — var tiden inne att bryta upp. Strax före kl. 8 samlades man därför vid foten af Odins hög och aftågade med sångarne i spetsen till stationen, där tåget väntade för att i den vackra augustikvällen på några minuter föra deltagarne tillbaka till universitetsstaden. Utflykten till Gamla Uppsala är 1895 års sommarkursers kanske stämningsfullaste minne. När man såg dessa vetgiriga skaror, som, utan att sky offret af tid, möda och penningar, af ett brinnande kunskapsbegär samlats från rikets alla landsdelar — när man såg dem på denna minnesrika plats hylla fosterlandet och dess odling, då kände man — om icke förr — att det är ett stort foster- ländskt bildningsarbete, som det i dessa sommarkurser gäller att vårda oeh främja. Må de fortfarande få växa till oeh frodas i den jordmånen! Då skall säkert ingen missunna dem den framtid, på hvilken hvar och en, som en gång fått deltaga i dessa möten, så gärna tror och hoppas. * * * Onsdagen den 21 aug. kl. 9 e. m. hade studentföreningen »Heimdal» inbjudit sommarkursernas deltagare till en enkel afton- underhållning å studentkårens lokal. Programmet bjöd på tal. deklamation och landsmål, hvarjämte doc. V. Lundström höll ett kort föredrag, hvari han, med tanke på de nationella finska sång- och musikfästerna, varmt förordade dylikas införande äfven i vårt land och framhöll, huru de från en ringa början skulle kunna bli af den största betydelse för vår svenska odling. Predagen den 23 aug. kl. 8 e. m. samlades man åter å stu- dentkårens lokal. Nu var det kursdeltagarne, som till en enkel afskedsfäst inbjudit föreläsarne med fruar, förevisare och byrå- personal. Studentkårens hela våning var alldeles fylld af fäst- deltagare, och man möttes redan från början af den mäst ange- näma och hjärtliga stämning. I båda salarne voro dukade långa bord med te och smörgåsar, öl, sockerdricka och mjölk, alltsammans godt och rikligt. Man började fästen med att under gladt sam- språk göra dessa anrättningar all heder, sedan en hälsningssång afsjungits och kyrkoherden L. J. Leksell bjudit gästerna välkomna. Efter supén kallade »Härliga land» alla till stora salen. 104 SOMMARKURSERNA I UPPSALA 1895. Talens rad inleddes af lektor J. A. Kempe, som utbragte ett lefve för fosterlandet, hvarefter d:r A. Malmstedt talade för Upp- sala universitet. A universitetets vägnar svarade dess rektor, prof. Fries, i ett synnerligen varmt och hjärtligt anförande, som framkallade de mäst entusiastiska bifallsyttringar. Han tackade deltagarne i årets som- markurser, därför att de i är kommit i talrikare skaror än förra gängen och därigenom visat, att de voro öfvertygade om, att uni- versitetets bildning ej vore unken och förskämd utan ägde tillbörlig friskhet. »1 hafven förvandlat det om sommaren öde och tomma universitetshuset», yttrade talaren, »till en surrande bikupa, där man mellan föreläsningarne hört ett välbekant, uppfriskande sorl, men mellan dem var det tyst. Endast då och då tyckte vi oss förnimma en röst — likasom visens i bikupan — ropa: kom, kom ut i min vetenskaps lustgård; se, hur härliga blommor här spira upp, hämta saft och kraft, sprid hvad du fått i vida kretsar och gör det tillgängligt för hela vårt folk!» Talaren hoppades, när om några år åter en inbjudan utginge att »fira» en ny sommar- kurs, få se än större skaror samlade. Universitetet vore stort, och dess dörrar skulle stå pä vid gafvel att emottaga dem. För föreläsarne talade folkskolläraren K. O. Sjölander, hvar- jämte folkskolläraren K. Fr. Forsman uppläste af honom författade värser, i hvilka han gaf de varmaste uttryck ät deltagarnes tack- samhet. A föreläsarnes vägnar svarade prof. Lundell. Han erinrade därom, att de gångna dagarne varit rika pä intryck äfven för lä- rarne. Girigt hungrande skaror hade tagit emot hvad som med- delats, och sådant betydde mycket för läraren. »Vi böra fä klart för oss», yttrade talaren, »att vi arbeta för ett stort, gemensamt mål, nämligen att vära efterkommande må få det bättre än vi. Tiden är sädan, att samhällena ha tendens att söndra sig. Kunde sommarkurserna förena dem, som ha olika intressen, tillhöra olika klasser, gjorde de en härlig gärning.» Tal. öfvergick härefter till att framhålla nödvändigheten för de skandinaviska folken att forma sin framtid i samförstånd med hvarandra. »Om vi enas att lära våra barn —• och skolan är en stormakt, dä det gäller framtidens gestaltning — att här finns endast ett folk i Skandinavien, att vi se hungriga örnar rundt om oss, att vi äro till spillo gifna, om vi ej hålla ihop — sä kunna stora ting nås.» Talaren slutade med att utbringa ett lefve för »Skandinaviens tredje storhetstid — den tid, som vi fostra vära barn att skapa.» SOMMARKURSERNA I UPPSALA 189 5. 105 Kyrkoherden L. J. Leksell talade för sommarkursernas fram- tid, och prof. Hjärne utbragte ett lefve för »den svenska kulturens växt och framtid under meningarnes strid», erinrande därom, att man i fråga om sommarkurserna mottoge alla goda samhällsklassers sympatier — »dessa samhällsklasser må nu vara höga eller låga, röda, svarta eller grå» — med den tacksamhet, hvarmed man mot- tager en tjänst af andra. Tal höllos vidare af folkskolläraren P. W. Werkelin för by- råns föreståndare och tjänstemän (besvaradt af kand. Akerlindh), af kand. G. Norlander för studentkåren (besvaradt af doc. V. Lund- ström) samt af fröken H. Forchhammer från Köpenhamn, som i ett hjärtligt anförande tackade för den väckande impuls, som häri- från utgått till Danmark, och slutade med att höja ett lefve för organisationskommittén. Fröken Adele Wetterlind frambar härefter sina medsystrars särskilda tack, åtföljdt af ett fyrfaldigt lefve, höjdt endast af damer. Sedan prof. Lundell slutligen talat för universitetslektorerna och öfriga föreläsare, som icke voro vid universitetet bundna såsom lärare, samt doc. Fr. von Schéele tolkat gästernas tack till värdar och värdinnor, afslöts den angenäma fästen vid 1-tiden på natten med afsjungande af ps. 500 v. 7. * * Sommarkursernas högtidliga afslutning, som ägde rum i uni- versitets aula lördagen den 24 aug. kl. 12 m., inleddes med uni sont afsjungande af Pacius’ »Vårt land», hvarefter talarstolen be- stegs af universitetets prorektor, prof. O. Hammarsten, som höll en till innehåll och form lika utmärkt föreläsning Om koksaltets betydelse för människo- och djthrorganismen. Sedan doc. H. Lund- ström härefter i en kort bön nedkallat Guds välsignelse öfver de närvarande och ps. 500 v. 5 och 7 afsjungits, framträdde folk- högskoleföreståndaren G. A. Alström från Grebbestad och frambar i varma ordalag en sista tacksägelse till Uppsala universitet, dess rektor och lärare, särskildt till de män, som värksammast bidragit till att detta nya bildningsföretag kommit till stånd. Och så voro äfven 1895 års sommarkurser i Uppsala ett minne blott. Men att detta minne icke tillhör dem, som sä snart förblekna, det visade de känslor af tacksamhet och vördnad, åt hvilka man i afskedets stund så oförställdt gaf uttryck. »Entusiasmens vågor», skrifver en deltagare, »hafva kanske icke brusat så högt som förra gången, men i stället har en stäm- 106 SOMMARKURSERNA I UPPSALA 189 5. ning af mera — så att säga — behärskadt allvar gjort sig gäl- lande, som visar, att det arbete som förehafves är ej »blot til lyst». De vederbörligen granskade räkenskaperna visa följande summor: Inkomster: Tillträdeskort for ord. deltagare .............................. kr. 4,305: — Blå biljetter (till enstaka föreläsningar) ...................... » 378: so Försålda grundlinjer............................................. » 61: 64 Diverse inkomster................................................ » 30: 34 Summa kr. 4,775: 48 Utgifter: Tryck (biljetter, program, grundlinjer o. s. v.) .............. kr. 1,153: 52 Märken ......................................................... » 150: — Undervisningsmateriel ........................................... » 50: 65 Utgifter för lokalerna (hyra, städning, lyse o. dyl.) .......... » 126: 46 Utensilier för byrån (papper o. bläck, pennor o. s. v.) ..... » 37: 26 Byråpersonalen ................................................. » 522: — Betjäning ...................................................... » 226: — Porton, frakter, resekostnader .............................. » 115: 43 Annonser i tidningarna ......................................... » 4: 10 Diverse utgifter................................................ » 151: 90 Behållning till utdelning bland föreläsarne ......................... 2,238: 1 6 Summa kr. 4,775: 4 8 Sedan föreläsarne vid gemensamt sammanträde den 6 sept. bestämt beloppet af de arfvoden, som borde utgå till universitets- lektorerna och ledarne af de praktiska kurserna i engelska, beslöts, att den återstående behållningen skulle utdelas bland de öfriga föreläsarne. Fördelad på 161 timmar gaf denna behållning en utdelning af kr. 9.15 pr föreläsning. Räkenskaperna hafva granskats af vid ofvannämnda samman- träde utsedde revisorer, hrr A. Wirén oeh R. Arpi. Kurstryck, utdeladt till samtlige deltagare. Program för sommarkurserna i Uppsala den 10—24 augusti 1895. 10 opag. s. 8:0. Därtill plankarta öfver Uppsala i litogr. öfvertryck (ett bl. 4:o) samt Vägvisare i Uppsala (med upplysningar om järnväg, ång- båtar, post, telegraf och telefon). Förteckning öfver deltagarne. 20 s. + Tillägg och rättelser. 4 s. 8:o. Timplan. 1 bl. SOMMARKURSERNA I UPPSALA 1895. 107 Grundlinjer till föreläsningar: L. Bergström. Englands uppfostringsväsen. 8 s. 8:0. G. K. A. BÄÄRNHIELM. Samaritkurs. 10 s. 8:o. C. V. L. Charlier. Astronomiens historia. 8 s. 8:o. [D. ELFSTRAND.] Grundlinjer för begynnarekursen i engelska. 8 s. 8:o. W. E. Harlock. Syllabus of english courses. 8 s. 8:o. HARALD HJÄRNE. Sveriges statsskick i sjuttonde århundradet. 16 s. 8:o. Harald HJÄRNE. Karl KU och tsar Peter. 16 s. 8:o. K. F. JOHANSSON. De indoeuropeiska folkens urhistoria. 6 s. 8:o. J. A. LUNDELL. De svenska folkmålen. 16 s. 8:o. Vilh. LUNDSTRÖM. Eomerska poesiens historia. 18 s. 8:o. Adolf Noreen. Inledning till modersmålets ljudlärä. 16 s. 8:o. Frans von Schéele. Viljans psykologi med pedagogiska tillämpningar. 40 s. 8:o. Rutger Sernander. Den skandinaviska växtvärldens utvecklingshistoria. 24 s. 8:o. KARL Starbäck. Om parasitsvampar. 20 s. 8:O. Richard Steffen. Lefnadssätt och seder på 1600-talet. 16 s. 8:o. Emil Svensén. Englands kolonier. 16 s. 8:o. M. Weinberg. Goethes wichtigste Jugendwerke. 10 s. 8:0. A. Wirén. De enklaste djuriska organismerna. 4 s. 8:o. HJ. Öhrvall. Om känselsinnena samt lukt och smak. 4 s. 8:o. Af kurstrycket lämnades kompletta ex. till: Föreläsare och förevisare .......................................... 38 ex. Ecklesiastikministern och civilministern samt universitetets kansler och prokansler, rektor och prorektor ................................ 6 » Universiteten i Uppsala, Lund, Stockholm, Göteborg, Kristiania, Köpenhamn och Helsingfors; studentkårerna i Uppsala, Lund; Helsingfors; Augustana College, Bethany College och Carleton College i Nord-Amerika.............................................. 13 » Uppsala universitets bibliotek för de främmande universitet, med hvilka det står i bytesförbindelse.................................. 60 > University Extension i England och Nord-Amerika ..................... 5 » Nordiska museet i Stockholm ......................................... 1 » Skandinaviska tidningar och tidskrifter ............................ 20 » Enskilda personer .................................................. 24 « Uppsala i dec. 1895. J Aug. Å—dh. Några ord om grekiska realia. I sista häftet af Verdandi har signaturen L. Rbg haft väl- viljan att bland andra arbeten i klassiska antikviteter nämna äfven min anspråkslösa öfversättning och bearbetning af Sechers Grekisk- romerska konsthistoria. Med anledning häraf ber jag att få yttra ett par ord om användningen af nämnda arbete och om grekiska realia i allmänhet. Utan tvifvel är en enkel framställning af konsthistorien i dess hufvuddrag det lättfattligaste och mest intresseväckande af de greki- ska antikviteterna, och det är sålunda lämpligt att börja med detta ämne redan i 6:te klassens nedre afdelning. Visserligen bör, med de få år, som äro anslagna åt grekiskan vid våra allmänna läroverk, själfva språkets studium vara hufvudsaken vid undervisningen så väl i denna klass som äfven i de följande, men indelas tiden för- ståndigt, kan mycket väl 1 timme i veckan, t. ex. senare delen af en dubbeltimme, anslås åt realia, en tid, som är fullt tillräcklig för att utan ansträngning på ett läsår genomgå och repetera Sechers lilla bok. Det trägna grammatiserande, som måste drifvas i 6: 1, verkar ock lätt tröttande på både lärare och lärjungar, och någon motvikt däremot och lifvande omväxling kan verkligen behöfvas. Enligt den kursfördelning, som är fastställd att gälla från och med nästa läsår, skall gamla historien läsas i utförligare framställning i 4:de och 5:te latinklasserna. Genom denna anordning har man en säker grund att bygga på, och konsthistorien blir på samma gång en repetition och en utvidgning af en viktig del af antikens kul- turhistoria. Att hänvisningarna i mitt arbete blifvit, utom på några få ställen, inskränkta till Kunsthistorische Bilderhogen. Handausgabe 1. Altertum, Seemanns förlag, Leipzig, har berott på detta arbetes prisbillighet (3 mark 50 pf. för bundet exemplar). Naturligtvis är det dock önskligt, att äfven andra goda planschverk finnas att tillgå för jämförelse och komplettering. Jag tillåter mig föreslå de af samme förläggare utgifna Ergänzungstafeln zur Handausgabe der Kunsthistorischen Bilderbogen. Serie 1. Ergänzungen Zum Altertum (17 svarta och 7 kolorerade planscher till ett pris af 5 NÅGRA ORD OM GREKISKA REALIA. 109 mark) samt Baumeisters Bilder aus dem griechischen und römischen Altertum für Schüler^ München, Oldenbourgs förlag (pris 10 m.). At läraren tar jag mig friheten rekommendera: Handbuch der Kunstgeschichte von Anton Springer. Vierte Auflage. Illustrierte Ausgabe. 1. Das Altertum^ Leipzig, Seemann (pris 5 m.), och E. Kröher, Katechismus der Archäologie Leipzig, Webers förlag (pris 3 in.). Begagnande mig af tillfället ber jag att härmedelst få rätta några smärre tryckfel och oegentligheter, som förekomma i min bearbetning af Secher: sid. 8 rad 5 och 6 uppifrån: orden kasetter, kalymmatia flyttas efter täckplattor; sid. 17 rad 11 nedifrån tillägges joniska före kolonner; sid. 18 rad 8 uppifrån står 4, läs 5; sid. 37 rad 13 uppifrån står Agasandros, läs Agesandros och hans söner; sid 47. rad 13 nedifrån utgå orden: ett verk af atenaren Kleo- menes. Sedan dels genom gamla historiens, dels genom konsthistoriens läsning åtskilliga notiser om gudar och heroer blifvit af lärjungen inhämtade, synes det vara lämpligt att i klass 6: 2 öfvergå till en mera sammanhängande framställning af den klassiska mytologien med ledning af H. Bergstedts förträffliga lärobok i ämnet. Det torde knappt behöfva påpekas, hvilken stor betydelse en icke allt- för ytlig insikt i mytologien har för det rätta förståendet af hela den klassiska litteraturen och i synnerhet af dess poesi. Vid sidan af de afbildningar, som finnas i läroboken, kan rekommenderas: Griechische und römische Götter- und Heldengestalten nach antiken Bildwerken gezeichnet von Langl. Lehrmittelausgabe. Wien, Hol- ders förlag (50 stora planscher i ljustryck till ett pris af 18 mark). Behållningen af detta studium blir ännu större, om den vanligen använda Xenofons Anabasis utbytes mot en lämplig krestomati, som äfven innehåller ett urval af mytologiska berättelser. En sådan är t. ex. den i våra grannländer mycket begagnade Græsk Læsebog af V. Levy og Chr. Velschow med tilhörende Ordsamling. Köpen- hamn, Reitzels forlag. Äfven i grekiska bör enligt min tanke kursivläsning förekomna i ej alltför ringa omfång. Redan i 6: 2 kan man under vårter- minen eller dess senare del börja med något af evangelierna, t. ex. det med afseende på »ordaförståendet» särdeles lätta Johannis- evangeliet, för att sedermera så småningom öfvergå till valda lättare partier af Xenofon, Arrianos, Lukianos och Herodotos. Efter bör- 110 BOKANMÄLAN. jad kursivläsning torde knappast någon särskild tid kunna anslås ät realia, utan man fär åtnöja sig med hvad som redan blifvit genomgänget samt det som ytterligare kan inhämtas vid lektyren, .framför allt af Homeros. Vär skolstadga föreskrifver icke uttryckligen inhämtandet af någon realkunskap i grekiskan, och detta är förmodligen skälet till att denna gren af ämnet, af ärsredogörelserna att döma, sä sällan förekommer vid vära läroverk, till stor skada, enligt min oförgrip- liga mening, för vära lärjungars humanistiska bildning. P. Rödström. Bokanmälan. (De här anmälda böcker, som finnas tillgängliga i PecLagogislca bibliotelcet i Stockholm, äro vid titeln utmärkta medelst en *.) * Allmänna historien i berättelser för skolans lägre klasser af B. Estländer. Gamla tiden. (Stockholm 1896, P. A. Norstedt & söner.) Att en reform i historieundervisningen länge stått pä dagord- ningen i värt land, ätminstone inom vissa kretsar af skolvärlden, och att bäde förslag och försök blifvit gjorda i denna sak, är nog ej obekant för Verdandis läsare. Om försöken ej alltid utfallit efter ön- skan, sä torde en af orsakerna därtill vara bristen pä sädana läroböcker, som underlätta de nyare grundsatsernas tillämpning vid undervis- ningen, ätminstone på lägre stadiet. Det är därför med största intresse man ser ett skolboksarbete, som pä ett märkbart sätt bryter med gammal tradition pä de historiska läroböckernas omräde. Författaren säger själf i sitt förord: »Arbetet afser att vid en lägre kurs i allmänna historien tjäna som läsebok, men vill till- lika ersätta läroboken», oeh tillägger längre fram, att det för skolor, som ej vilja undvara lärobok, kan användas som läsebok vid sidan t. ex. af Pallins »Hufvuddragen af allmänna historien». Berättel serna, säges det vidare, äro knutna kring historiens stora personer och händelser; emellertid göres ej det biografiska, utan det dra- matiska intresset till hufvudsak. Och härvid torde författaren just ha visat blick för barnets natur, som nog mindre beröres af det rent biografiska och psykologiska — detta tillhör hos normalt ut- vecklade individer en senare älder — än af den »spännande» frå- gan, »hur det sedan gick». BOKANMÄLAN. 111 Som blott läsebok betraktadt, är föreliggande arbete, med sina liffulla, konkreta verklighetsskildringar och sitt, såvidt vi förstå, synnerligen lyckligt valda material, i hög grad att anbefalla; den bör för barnen bli en »rolig bok» af käraste slag. Men förnämsta intresset fäster denna bok vid sig genom meddelandet att den är afsedd att ersätta läroboken. I denna afsikt har författaren valt och ordnat berättelserna »sä, att de utan sammanbindande öfver- sikter eller långa inledningar gifva en öfverskådlig bild af den po- litiska historiens allmänna gång, så att den sammanhållande tråden kontinuerligt fortlöper från berättelse till berättelse». I skild- ringen har synbarligen — vida mer än som varit fallet i de hit- tills utkomna, i sitt slag och synnerligen för mognare ungdom högst förtjänstfulla läroböckerna — följts grundsatsen att dels stryka under, dels stryka ut (jfr Uffe och G. Hjelmerus: »Hvad är huf- vudsak och hvad är bisak vid undervisningen i allmän historia?» Verdandi 1895, h. III). Författaren säger själf: »För att få rum för en så pass bred och detaljerad framställning, att den kan gifva stoff åt barnets fantasi, äro blott historiens hufvudmoment behand- lade, men hvad som berättats, är berättadt utförligt.» Att boken till följd häraf får ett större antal sidor än en vanlig lärobok, torde betyda mindre, om innehållet vinner i smältbarhet. Antalet data öfverstiger dessutom obetydligt Pallins »Hufvuddragen». Men ej blott i afseende på urval och framställning, utan än mer i afseende på den metod, som boken vill tjäna, skiljer hon sig från sina föregångare. Hvarje särskild berättelse är nämligen afsedd att — sedan läraren muntligen berättat och för öfrigt på lämpligt sätt preparerat läxan -—- vid nästa lektion återgifvas i sammanhängande muntligt föredrag af eleverna. Det är således fråga om öfning i konsten att uttrycka sig sammanhängande — just hvad som från många håll enstämmigt förklarats vara af be- hofvet påkalladt i våra skolor. . Att sättet har sina olägenheter, är ju onekligt, särskildt i klasser med 20 — 30 elever, där det nog i alla händelser ändå är rätt svårt att ge jämn sysselsättning åt alla; det är dock ej värre beställdt, än det måste vara t. ex. under innanläsningstimmar; och med god vilja kan nog den under- visande mildra denna olägenhet. Förhöret i frågeform har förfat- taren förlagt till repetitionerna, hvilka äro afsedda att göras vid slutet af hvarje afdelning. (Ex. Österlandet, Greklands historiska tid, o. s. v.). Vid slutet af hvarje dylik finnes en sammanfat- tande återblick i frågeform, afsedd att gifvas som hemläxa. Här- vid få eleverna ett godt tillfälle att öfva sig i själfständigt arbete, i det de vänjas vid att ur hvad de läst själfva utskilja och grup- 112 BOKANMÄLAN. pera de sammanhållande trådarna. Dessa repetitioner borde kunna bli ypperliga tillfallen att kontrollera elevernas kunskaper och ar- betssätt, så väl som att vänja dem vid ett raskt examensförhör. Kanske skall någon anmärka: »Den undervisande gör sin sak bättre, om han enligt egen smak och eget omdöme får meddela de- taljskildringarna; läroboken skall blott innehålla hufvuddragen; eljest blir läraren bunden och finner undervisningen tråkig.» Här må tillåtas oss att erinra om några rader i den ofvan citerade upp- satsen: »Hvad är hufvudsak» etc. Muntliga berättelser till utvidg- ning af lärobokens innehåll erkännas där såsom goda och nödvän- diga, om de anbringas på rätt ställe d. v. s. vid hufvudhändelserna, för att gifva dessa mera färg och lif. »Men däremot», heter det, »kan det ej nog kraftigt betonas, att berättelser, som bestå i om- nämnandet af en mängd fakta, i hvilka man cj har tid att. för- djupa sig, endast blifva en tyngande och ofruktbar barlast på bar- nets minne». Härtill kommer, att man icke under alla förhållan- den har rätt att fordra af barnet, att det skall minnas skildringar, som läroboken icke upptar. I flickskolorna åtminstone har man hört flitiga och ingalunda obegåfvade barn klaga: »Om vi ändå kunde få läsa om det, som fröken berättar: det är så omöjligt att minnas allt.» Och —. gånge hvar och en till sig själf — om en fullväxt människa sattes att höra på 3—4 föreläsningar i. olika ämnen efter hvarandra och finge en del förut obekanta ord, namn och fakta i hvardera, ej hunne eller finge göra några anteckningar, men det oaktadt uppfordrades att några dagar efteråt referera, hvad hon hört — skulle det ej för mången gå rätt knaggligt ibland och vålla en obehaglig känsla af osäkerhet och virrvarr? En lik- nande uppgift förelägges dock barnen oftare än nyttigt är. Man får nog i detta fall som i många andra gå med på kompromiss mellan det önskvärda och det möjliga: men följden blir ofta, att åtminstone somliga af eleverna vänjas att höra detaljskildringar, som de efteråt blott otydligt minnas; kanske uppfatta de dem blott som ett slags påbröd för nöjes skull och ägna dem en däremot svarande flyktig uppmärksamhet. Hvad en dylik, genast utsuddad ögonblicks- bild på minnets tafla har för verkan på själsutvecklingen, torde kunna sättas i fråga. Kanske blir den ett led i det jäktande efter nya intryck, som senare visar sig i romanhungern — eller redan i det faktum, att flertalet barn sällan bryr sig om att läsa en »rolig bok» för andra gången. Månne det ej skulle vara en fördel, att läroboken gör det möjligt för läraren att fordra igen af barnet just de detaljrika skildringar han gifvit? * För öfrigt torde mången bli glad att som ledtråd ha en fram- BOKANMÄLAN. 113 ställning med sä omsorgsfullt sofradt material som detta, ty under läsårets mångfald af arbete kan äfven en van lärare eller lärarinna stundom tveka i val af stof för detaljskildringarna — såvida man verkligen vill ta hänsyn till att elevernas ståndpunkt ej alltid står i samklang med ens egen personliga smak. Då försök hunnit anställas med boken i fråga, skall det visa sig, hvad som från olika synpunkter rättvisligen kan komma att anmärkas emot den. Emellertid motser man arbetets fortsättning med ett visst intresse, som, hvad nyare tidens historia angår, ej är utan en tillsats af nyfikenhet, enär materialet för denna period synes särskildt svårt att bearbeta på det af förf, använda sättet. Men äfven om han därvidlag skulle nödgas jämka något på sin ursprungliga plan, har man dock skäl att vara honom tacksam för det nya uppslag han gifvit för de första årskurserna i ämnet. Språket i berättelserna är i och för sig mästerligt funnet. Förf, anger som ett ögonmärke, »att bokens ord, ifall barnet före- drager dem framför sina egna» (hvilket ej är en så stor olycka, som många tro), »må falla sig helt naturliga i dess mun». Också förenar språket enkelhet oeh naiv öfvertygelse med en färgrikedom, hvilken är så mycket mer beaktansvärd, som materialets koncen- trering är betydlig och ensamt för sig måste ha kräft ett ansenligt arbete. Många partier kunna rent af betecknas såsom i sitt slag konstnärliga. Man läse t. ex. skildringarna af Keops-pyramidens byggande, Greklands gudomligheter, Demostenes’ död, mordet på Klitus, berättelsen om Manlius och Decius, m. fl., m. fl., där språ- ket höjer sig till nästan musikaliskt välljud och finalen stundom verkar som klassiska kärnspråk. Hvilken betydelse detta har, be- höfver ej påpekas för den, som ägnat någon allvarlig uppmärksam- het åt välläsningen så väl som åt berättandets konst. Boken hör för öfrigt till dem, som själfva bäst tala för sig. L. Z. * Fransk skolgrammatik af G. Gullberg och E. Edström. Stockholm. Albert Bonnier. Pris 2.75. Författarne till detta arbete torde ej hafva tagit miste, när de ansett tiden vara inne för utgifvandet af en förkortad fransk gram- matik. Sedan användandet af grammatikan förbjudits i den skrift- liga mogenhetspröfningen, säger det sig själft, att en sådan helt enkelt blir en trängande nödvändighet. Det nu publicerade arbetet är ett sammandrag af Oldes Fran- ska Grammatik, omarbetad och för några år sedan utgifven af Gull- Verdandi 1896. 8 114 BOKANMÄLAN. berg och Edström, hvilka här lagt bort bokens gamla titel och med full rätt tecknat sig såsom författare. Efter den tämligen utförliga anmälan vi meddelat af nämnda omarbetning i denna tidskrift (1891 sid. 212 samt 1893 sid. 91) behöfva vi ej ingä i några detaljer utan endast med nöje konsta- tera, att förkortningen skett efter en lycklig måttstock och efter den i vår tanke alldeles riktiga principen, att boken bör innehålla något (men ej mycket) mer än lärjungarne äro skyldiga att kunna, hvilket i all synnerhet gäller om ett språk med skriftlig pröfning i af- gångsexamen. Härifrån undantaga vi dock ljudläran, som väl mera är till för lärarens skull. Vår åsikt är kort och godt den, att ut- gifvarne lyckligare än någon läroboksförfattare hittills löst den upp- giften att åstadkomma en fransk grammatik, fri å ena sidan från skematisk torrhet, å den andra från vidlyftiga afvikningar utöfver skolans ståndpunkt. Med ett ord, boken förtjänar att allmänt an- vändas och kommer utan tvifvel att vinna ännu större framgång än omarbetningen. Ett par små erinringar, om också tagna mera på måfå, kunde kanhända till sist ej skada. Sid. 127. Regeln, att best, artikel användes »i allmänhet framför hvarje subst., som styr en genitiv», har vid flerfaldiga till- fällen gjort oss bekymmer, jfr. uttryck sådana som följande: »Voici des suites de la paresse qui sont encore plus graves.» ■— Sid. 134 Vid regeln om quantité, nombre och force måste tilläggas: »när de stå utan adjektivattribut.» Bon nombre o. dyl. få väl anföras så- som undantag. Sid. 148—151. Vid läran om adjektivets plats är för liten vikt lagd på den ena af de reglerande principerna: välljudet, d. v. s. att längre adj. stå efter. — Sid. 196. Termen föreställning är i sig själf mindre lyckad och förstås sällan af eleverna; tänkande vore väl bättre. — Sid. 242 (om omvänd ordföljd efter inledande adverbial): »då — — verbet icke har något objekt efter sig.» Denna regel är rent af farlig: lärjungen skall naturligtvis skrifva »Tout å coup 1’apergut Charles» (plötsligen fick C. se honom). För öfrigt är det med tillfredsställelse vi iakttagit, att våra välmenta råd i föregående anmälan blifvit i allt hufvudsakligt följda. Nft. Engelska samhällsförhållanden af Harald Borg. Stockholm, Hugo Geber. Pris 2 kr. Dr. Borg’s book on English ways and institutions recommends itself. The remarks upon it that herewith follow. though mainly of BOKANMÄLAN. 115 a corrective tenor, are in no sense meant to detract from the meed of praise that must rightly be allotted to the author. To handle with whatever brevity so many differing phases of that vast conception »modern life», and to elucidate the various terminology of the same is indeed an achievement. One had ve- rily need be »everything by turns», to enter into the intricacies of another country’s parliamentary, judieial, and corporate pro- cedure, to be at home in the foreigners’ houses, schools, and playing fields, to map out the stages in their several professional careers. All these things Dr. Borg has attempted, and, broadly stated, done, and more also, in the space of 94 pages! That a book of the kind appears to an English reader to contain certain sins of both omission and commission is not to be wondered at. Some of the most striking of these it is the aim of the present paper to point out. The book leads of with a chapter on the nobility. The opening sentence contains the truth but not the whole truth. The sovereign has the right of bestowing peerages, but the premier ad- vises. The honour is regarded nowadays as a reward for services rendered to the political party or to the country (in the battle- field. Lords Wolseley and Roberts, in literat ure or art, Lords Tennyson and Leighton). One peculiarity of address is not noted: Always: The Duke of Westminster, etc. (Duke Richard, Ferdinand, etc. — Christian names of historical or foreign personages) and: The Marquis of Salisbury, etc. but either: The Earl of Jersey, etc. or Earl Jersey (even though a place-name) and always Viscount Cranborne, etc. Baron Rothschild, etc. Lord Salisbury etc. (cf. Tennysons poem »The Lord of Burleigh», in a different sense — not purely a title, — and the present Lord Balfour of Burleigh.) Lord Rosebery sits in the House of Lords as Baron of the United Kingdom, but he is a Scotch Earl. Lord Abercorn is an Irish Duke, English Marquis, and Scotch Earl at one and the same time. The Lord Mayor s title should be relegated to page 29. (See below). The term »gentry» ineludes besides baronets and knights the dass of squires. (Cf. Stubb’s Const. Hist. § 477.) In the excellent chapter on Parliament the »maiden speech» 116 BOKANMÄLAN. and »ladies’ gallery» are missing. The one constituency one mem- ber principle has not been fully carried through. Some towns and universities retain two representatives for the whole electorate (Bath, Blackburn, Oxford University etc.). A Royal Commission (p. 10 note le)) is appointed by Par- liament to enquire into some question of large import, and to re- port subsequently to the House, after which legislation may be undertaken. Those appointed on such Royal Commissions are not exelusively members of one of the two Houses of Parliament; thus the recently dissolved Commission on Secondary Education was composed largely of headmasters and educational experts, so that of 17 members only 6 had seats in the House of Commons, they too being either direetly or indirectly interested in the educational cause. The first recommendation in their report relates to the re- organisation of the present Educational Department so as to embrace secondary as well as primary education. They unanimously insist on the desireability of the Minister of Education, hitherto known as the Vice-President of the Council on E., always having a seat in the Cabinet; this has already once been the case, when in the late Rosebery Government the Right Hon. A. H. Dyke Acland filled the post. Hence Dr. Borg’s statement (p. 17) Någon eckle- siastikminister etc. is somewhat misleading. The executive government chapter contains a great deal of information. The magistrates (Justices of the Peace) are either Borough or County magistrates. Town Councils are institutions of 60 years’ Standing, while County Councils were first elected in 1888, and Parish Councils only last year. The attention the va- rious County Councils are giving to Education, more especially to Technical Education is an important feature of their activity. On p. 29 note 2 it is stated that the Lord Mayor of London is a peer and a P. C., — upon what authority? His worship, the Mayor has in some places the title »Lord» thrown in. • We speak thus of the Lord Mayor of London, of York, of Dublin, nowadays too of Liverpool and of Manchester, but they are no higher in rank for that. An interesting circumstance of the last mayoral elections was the choice in a number of places of peers of the realm to fill that municipal office. The Duke of Norfolk, Mayor of Sheffield, and others. This would seem to be due to the force of example from the County Councils. Lord Rosebery was the first chairman of the London County Council. Many peculiarities of the English school system, if system it can be called, are reported. A Grammar School is usually of long BOKANMÄLAN. 117 Standing and supported by some foundation, (King Edward s Schools in Birmingham) whereas a high school is of modern date, often started by a Town Council and run as a commercial company. It is na- tural that the teaching at the former is classical in the main, while at the latter »real». No mention is made, by the way of the two sides, modern and classical in vogue at most public schools at the present day. A University of London School (p. 38 note) is not known to Whitaker. On the universities the information is less reliable. On p. 45 the two institutions of »Local Examinations» and »University Extension» are described as though part and parcel of one move- ment. The former are older, and form a species of test for the various schools up and down the country. The successes obtained in such examinations are used by the several schools as a form of advertisement of the effieiency of their teaehing. Other such tests are the London University Matriculation Examination and the cer- tificates awarded by the College of Preceptors to those competitors who succeed in passing their examinations. Furthermore the grants and prizes given by government for suecesses won at the South Kensington Science and Art Department’s exams. What the writer means by stating någon studentexamen i vår mening fordras ej för att bli akademisk medborgare (p. 44) is clear but misleading. The warm diseussion that took place at a meeting of the Headmasters Association some few years ago on the subject of the abolishment of Greek at the entrance examinations to the University is sufficient in itself to prove the faet. The term and definition of Affiliated Colleges (p. 45) is wholly new to the present writer. It is to be found in Whitaker’s de- scription of Oxford, but would hardly seem of sufficient importance to warrant its inclusion in a so necessarily short account. The growth of the university, as such, out of a group of colleges of independent origin — a process that holds good in modern times of Oxford and Cambridge, and with London and Victoria universities -— sho-uld not have been omitted. The University of London (p. 53) was incorporated by Royal Letters Patent in the year 1837 (not 1826). University College, in a sense one of its constituents, was founded 1826, and King’s College, another, two years later, Of the Victoria University (1880) two at any rate of the con- stituent colleges had an earlier foundation. Owens in Manchester dating back to 1851, and the Yorkshire College in Leeds to 1874. The latest example of this development is the New University in the Principality, of which H. R. H. the Prince of Wales is to 118 BOKANMÄLAN. be invested Chancellor this summer. Its three constituents are the University Colleges in Bangor (1884), in Aberystwith (1872) and in Cardiff (1883). The Midland University with constituents in Birmingham (Mason’s Coll.), Nottingham, and Bristol, mooted some years back, has not yet received a charter. London Univ. är det enda universitet som åtnjuter statsan- slag. But the expenditure in 1894 for Universities and Colleges in Great Britain was £ 84,000! The excess of expenditure over income in the London University amounted to S 10 only! The coaching establishments of different descriptions that have of late been fast multiplying on the ground deserved a passing note. The higher education of women is somewhat cursorily treated. At the older universities though women may present themselves for examination and have places assigned them on the class-lists, they have not yet won the right to take a degree. By the Company of High Schools for Giris (p. 56) is pro- bably meant The Girls’ Public Day School Company. For New- ham (p. 57) read Newnham. No allusion is made to the Kinder- garten. Of the professional training it must suffice to point out the omission of the essential »walking the hospitals» for would-be doctors (p. 68). The easiest qualification is that afforded by the two bodies, the Royal College of Surgeons (M. R. C. S,) and the Royal College of Physicians (F. R. C. P.). In the interesting chapter on the home of an Englishman, the description of the »area» has a quaint old-world flavour. The cook and the policeman as dramatis personae of a little backstairs, or rather downstairs, comedy would enliven the picture! P. 74 for »stove» read »fireplace» and spell mantel, not mantle. The chapter on sport was no doubt the most ticklish for the author to handle. Cricket is well and succinctly detailed, the draughtsman of the diagram though can scarcely have seen the game played, for his lines are out of scale, and long-stop is straggling from his place. Long-stop’s funetion has, however, owing to the accurate bowling and safe wicket-keeping of the present day va- nished, and his services are employed elsewhere (e. g. as third man, between slip and point). »Alla tafla med hvarandra om priset» (p. 77) may be am- biguous. Of course among amateurs, the »honour of the game» is the prize contended for. For first-class matches three days are always allowed. The man is out if the bails aré removed. To be »stumped out» by the wicket-keeper is a dismissal the batsman BOKANMÄLAN. 119 is liable to, if in hitting the ball he oversteps the popping-crease. P. 80. »på hvilka» etc. The wicket-keeper and the batsman each wear gloves, but their hands being exposed to the violence of the ball in different parts, there are two distinet kinds of gloves, wicket-keeping gloves padded inside and batting gloves with rubber fingerbacks. Rugby football and Rugby school are no longer connected in the public mind. At Rugby the goal posts are thus |—| and the ball goes over the crossbar; in Association thus | | — 8 feet (not yards) high, and the ball goes through. At Association there are eleven men a side. Professionalism at cricket etc. is not referred to. The note on lawn-tennis seems paltry and superfiuous at the present day in this country. On the other hånd golf with its large »Scots» vocabulary (tee, niblick, caddie, etc.) has »caught on» so thoroughly in England that its omission here is a drawback. To speak of rowing and forget the classic Henley! What about cycling and athletics? P. 84. Bank Holidays. Their number (4) and dates (Boxing Day Dec. 26, Easter Monday, Whitmonday, and the first Monday in August) might well have been added. A reference to Whitaker s Almanack for the Table of Pre- cedency (p. 88) would have saved Dr. Borg 3 pages for more weighty and essential matters. The absence throughout the book of all reference to sources strikes unfavourably. The last chapter on weights and measures might have been amplified by the Fahrenheit scale of temperature. Finally the English terms in brackets are not always quite as a native would have written. Thus the article is often mis- leadingly omitted. We say '»The City», p. 27. The County Council, p. 19. The High Court of Justice, p. 18, etc. On p. 14 too y>the recess» — in a parliamentary sense, of indefinite length; at schools, of a stated interval between lessons: »recess», »during recess», etc. Pp. 92, 3. It is impossible to say »one threepence» etc. Either - »threepence» or »a threepenny bit (»a threepence», occa- sionally.) P. 12. Oyez is an exclamation used in Courts of Justice and by Town Criers, not in Parliament. P. 78. In- and out-party are unusual. The book would seem to have been some time in making. The Marquis of Hartington (p. 2) has long since been »removed to another place» by the death of his father in 1891, and is known now as the Duke of Devonshire; as he has no legitimate 120 BOKANMÄLAN. issue, his former title lapses; the heir presumptive to the duke- dom being Vietor Cavendish, Esq. M. P., nephew to the present Duke. So too on page 42 we read »Undervisningen fås i ingen folk- skola gratis.» Thanks to the »Assisted Education Act» 1891 there were no less than 14,914 schools free in the year 1893—4. But what are these, in some cases but technical, in others trifling errors when weighed in the balance against the book s great merits — its mass of information, clearly expressed, on so widely different subjects, its index, in thoroughness verging almost, if such anomalies can be, on the absurd, its conciseness and its readableness notwithstanding? To conclude with the opening sentence of this paper: Dr. Borg’s book on English ways and institutions recommends itself. W. E. Harlock. March 3. 1896. Meddelanden från Sveriges flickskolor. Karlshamns elementarläroverk för flickor. Två lärarinne- platser, den ena med matematik, den andra med engelska och historia till hufvudämnen, blifva till hösten lediga vid läroverket. Modersmålet och tyska i en af de tre lägsta klasserna höra till dem båda. Kompetensvillkor: Examen vid högre Lärarinnesemi- nariet. Lön: 1,000 kr. Ansökningstiden utgår d. 11 april. Böcker och tidskrifter, insända till Verdandis redaktion. Böcker: Henrik Pestalozzi, af d:r A. O. Stenkula. Djurens lif, af A. E. Brehm. Förkortad upplaga af Carl Cederström. Sjunde häftet. P. A. Norstedt & Söners förlag. Engelska samhällsförhållanden, af Harald Borg. Hugo Gebers förlag. Den första hjälpen vid plötsliga olycks- och sjukdomsfall, af M. W. af Schulten. Helsingfors 1895. Italiensk och svensk parlör, af Helene Jacobson. Lund. Gleerupska uni- versi te tsbokhandeln. Italienska öfningar, af Helene Jacobson. Lund. Gleerupska universitets- bokhandeln. Ordförråd till förberedande talöfningar. Med anslutning till grammatiken jämte Questions and answers. I. Engelska språket, af C. G. Morén. Stock- holm. Adolf Bonniers förlag. Öfversättningsuppgifter till franskan. Urval bland af Kungl. Ecklesiastik- departementet under åren 1864—1895 gifna. Till skolornas tjänst sammanställda och delvis bearbetade af E. Edström, lektor. Wilhelm Billes bokförlagsaktiebolag. Läx- och betygsbok, upprättad af J. B. L—n och A. H. F—n, folk- skollärare. Tidskrifter: Pedagogisk tidskrift, utg. af Enar Sahlin 1896. Häft. 1. Svensk tidskrift, utg. af Ehans von Schéele. 1895. Häft. 9. Finsk tidskrift, utg. af M. G. Schgberqson och B. F. von Willebrand. 1896. Febr. Tidskrift utg. af Pedagogiska föreningen i Finland, redigerad af C. Synner- berg. 1896. Häft. 1. Bibelforskaren, utg. af O. F. Myrberg. 1895. Häft. 4. Svensk läraretidning, utg. af E. Hammarlwnd. 1896. N:r 8—11. Höjskolebladet, udg. af Konrad Jörgensen. 1896. N:r 7—11. Tidskrift för folkskolan och folkhögskolan, utgifven af P. Nordmann. 1896. Häft. 2. Nyt tidsskrift for Matematik, redigeret af cand. mag. P. T. Foldberg og dir phil. C. Juel. 1896. N:r 1. Kvinden og Samfundet, udg. af Dansk Kvindesamfund. 1896. Häft. 2. Bog og Naal, redigeret af skolebestyrerinde Th. Lang. 1896. Mars. The journal of education. 1896. March. Le Mattre phonétique. 1896. Février. Stockholm, tryckt i Central-Tryckeriet, 1896. CA.” Tidskriften, grundad 1883, är ett f ullt njälfständigt företag, utan något samband med en förening af samma namn. Arsppis (för 6 häften) 3: 75. Lösa häften å 75 öre. bokhandel eller å närmaste postanstalb VERDANDI TIDSKRIFT FÖR UNGDOMENS MÅLSMÄN OCH VÄNNER HEM OCH SKOLÄ FJORTONDE ÅRGÅNGEN 1896 Tredje häftet. 3 0 0 CD Häfiels innehall: Sid. Om varnartade och sedligt vanvårdade barns uppfostran. Ett referat af motioner och uttalanden i ämnet. Af HJalulAI, Berg ................................. 121 Kristendomsundervisningen i våra skolor. Diskussionsreferat ................. 142 Kristendomen och den moderna bildningen. Af S. Alinquist..................... 153 Hvilka erfarenheter har man vid undervisningen gjort med afseende på olikheten i gossars och flickors begåfning............................................. 164 Feriekurser i Jena och Greifswald ........................................... 167 Elevhemmet i Stockholm ...................................................... 168 Bokanmälan: Kipling, 'The Jungle Book», en ny robinsonad. — Lindgren, Sveriges vittra storhetstid. — Carlson och Steffen, Kort lärobok i psykologi. — Hjorth o. Lindhagen, Colberg, Schauspiel von Paul Heyse. — Lindgren, Little Lord STOCKHOLM 1896 B1 B L OTE x e LARS HÖKERBERGS FÖRLAG Utgif vare: "UFFE" och LARS HÖKERBERG. Pris för detta häfte: Kr. 0: 75. bokhandel eller a närmaste postanstalb I dag har utkommit på C. E. Fritzes k. hofbokhan- dels i Stockholm forlag: &nglish Grammar for Swedish Schools by KARIN ÄHLSTRÖM. 2:nd edition. Pris: inb. 1 kr. 75 öre. 1 have read every word of Fröken Ählström’s English Gram- mar for Swedish schools, and can speak of it in the highest terms of praise. Its arrangement is excellent, its scholarship thorough, its examples are exceedingly well chosen. I can safely say that no grammar that I am acquainted with could possibly be better adapted to its purpose than this. In faet it was very difficult to believe that it had been written by a f oreigner. I have revised and corrected all the proof s. Edward Shepherd, M. A. Chaplain to H. B. M’s Legation, Stockholm. Skriftliga och muntliga öfversättningsöfningar till franska af Jos. Müller och Oscar Wigert. Förra kursen. Med anm. och ordlista 1: 75. Senare kursen. Med anm. 2: 25. I dag utkomna på C. E. Fritzes k. hofbokhandels forlag. dels Moderne Deutsche Schriftsteller V: -0==G==I==U--G==T=====ü==-ü-=G=-O==S==ü==U==U==ü==O===T==P I dag har utkommit på C. E. Fritzes k. hofbokhan- § i Stockholm förlag: Mit Anmerkungen von ALB. BOKELUND. Inb. 1: 50. Om vanartade och sedligt vanvårdade barns uppfostran. Ett referat af motioner och uttalanden i ämnet. Litteratur. Svensk Läraretidning 1895 nr 48, 49, 50, 51 och 52: Den sedliga förvildningen bland ungdomen. Motion i första kammaren nr 20 om utarbetande af förslag till in- rättande af allmänna uppfostringsanstalter för minderåriga brottslingar (1896). Motion i andra kammaren nr 123 om skrifvelse till k. m:t rörande åtgärder för beredande af lämplig uppfostran åt minderåriga förbrytare samt vanartade och i sedligt afseende försummade barn (1896). Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 1 öfver sistnämda motion. Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 3 öfver samma motion. B. Getz: Udkast til Lov om sædelig forkomne og vanvyrdede børns behandling, med motiver (Kristiania 1892). Udkast til Lov om tvangsopdragelse, afgivet af den ved kgl. resolution af 14 november 1885 nedsatte straffelovskommission (Kristiania 1892). Betænkning fra kommissionen angående statstilsyn med børneop- dragelsen (Kjøbenhavn 1895). 1. Det ondas verklighet. För någon tid sedan ställde tidningen Aftonbladet till ett fler- tal framstående personer i in- och utlandet en anhållan, att de ville besvara följande fråga: »Hvad önskar och väntar Ni af ut- vecklingen i den närmaste framtiden inom det område, som närmast intresserar Eder?» Uti det svar, som generaldirektören Sigfrid Wieselgren afgaf på denna anhållan, yttrar han följande: »Gärna begagnar jag mig af det tillfälle, härmed beredts mig, att fästa allmänhetens uppmärksamhet på en den allra viktigaste samhällsangelägenhet. Öfverallt erkänner man villigt, att vårt lands penitentiära för- hållanden äro af första ordningen. Den sakkunnige vet ock, att det är så. Men icke förty sakna vi något. Och detta »något» är Ver dandi, 1896. 9 122 OM VANARTADE O. SEDLIGT VANVÅRDADE BARNS UPPFOSTRAN. af så stor betydelse, att afsedda resultat af vår med stor kostnad och omsorg ordnade fångvård i betänklig grad skola tillintetgöras, därest ej den antydda bristen afhjälpes. Hvilken är då denna? Nödig omvårdnad af vanartiga barn, af vilsekommen ung- dom.y> Detta yttrande utgör ett tungt vägande vittnesbörd om den allvarsamma fara, som genom den sedliga förvildningen hos en del af ungdomen hotar vår samhällsordning. Frågan om ungdomens vanart har också under senaste tiden i allt vidsträcktare kretsar tilldragit sig den lifligaste uppmärksam- het. Denna har bland annat väckts genom de berättelser om vålds- dåd, föröfvade af minderåriga, samt om formliga förbrytareligor, bestående af halfvuxen ungdom, hvilka pressen gång på gång haft att meddela. Oftast . skildra väl dessa berättelser förhållanden i städerna, företrädesvis de större, men understundom får man dock äfven från de allra undandoldaste skogsbygderna höra drag af en så djurisk vildhet och barbarisk råhet, att den godt kan täfla med hvad som sker i städernas uslaste gränder. Frågan om ungdomens vanart är ingalunda en fråga, som uteslutande berör storstäderna, den gäller landet i dess helhet. En oroväckande yttring af den sedliga förvildningen påvisas tydligt uti fångvårdsstyrelsens berättelser. År 1860 utgjorde an- talet nykomna straffarbetsfångar under 20 åldersår 154, år 1880 utgjorde det 251, år 1894 steg det ända till 315. Af dessa sist- nämnda 315 unga förbrytare hade 30 inkommit vid endast fyllda 15 år, 52 vid 16 år, 62 vid 17 år, 75 vid 18 år och 96 vid 19 år. Af dessa uppgifter framgår, att antalet zmga förbrytare synes befinna sig i stigande. Kriminalstatistiken visar, att detta äfven är förhållandet i nästan alla andra land. Att på. grund häraf vilja sluta sig till ett växande allmänt sedligt fördärf, vore emellertid förhastadt. Antalet åtalade för- brytelser står icke i ett konstant förhållande till antalet verkligen begångna förbrytelser. Det beror därjämte af andra omständig- heter: dels de tid efter annan vidtagna förändringarna i strafflags- stiftningen och i rättsskipningens organisation, dels af den större och mindre stränghet, hvarmed åklagaremakten på olika tider och olika orter funnit sig böra beifra de af minderåriga förbrytare be- gångna lagöfverträdelserna. Brottsligheten får heller icke bedömas blott efter förbrytelsernas antal utan äfven efter deras art, efter den större eller mindre råhet och ondska, hvaraf de äro ett uttryck. För öfrigt innebär en ökning af antalet förbrytelser inom ett land OM VANARTADE O. SEDLIGT VANVÅRDADE. BARNS UPPFOSTRAN. 123 ingalunda med nödvändighet en försämring af dess befolkning i sin helhet. Den kan mycket väl förorsakas däraf, att en mindre del af nationen genom hvarjehanda omständigheter går moraliskt tillbaka, under det att den stora massan går framåti sedlig utveckling. * . * Äfven med erkännande häraf står det emellertid fast, att de statistiska uppgifterna utvisa, det mycken sedlig förvildning är rå- dande bland ungdomen, och att det är fara värdt, att densamma, om den lämnas obeaktad, skall komma att alltmera sprida sig bland det uppväxande släktet. Framtidens mänsklighet skulle härigenom sjunka ner till en lägre moralisk ståndpunkt än den, hvarpå nuti- dens befinner sig. Det är under sådana förhållanden naturligt, att frågan om brotts- ligheten bland minderåriga blifvit en brännande fråga inom de kretsar, som af densamma omedelbart beröras, nämligen å ena sidan krimi- nalisterna, å andra sidan skolmannen, framförallt folkskolemännen. Närmaste anledningen till att de förra tagit frågan under om- pröfning är den bland dem vunna erfarenheten om fängelseiifvets fördärfliga inflytande på de minderåriga. Redan tidigt hafva de haft uppmärksamheten fästad på nödvändigheten af att söka hämma den ständiga tillströmningen af unga brottslingar samt kommit till insikt därom, att förbrytare, hvilka ännu befinna sig i barndoms- eller öfvergångsåldern, icke hafva sin rätta plats i fängelset, enär de ofta gå ut ur detta vida sämre, än de gingo där in. Folkskolemännen åter hafva under sin dagliga verksamhet till- fälle att steg för steg följa det ondas utveckling samt att uppdaga de källor, ur hvilka det hämtar sin näring. De hafva dessutom haft flera särskildt tvingande anledningar att med lifligaste intresse omfatta denna fråga. Nästan utan undantag utgå de unga lagöf- verträdarne ur kretsen af de vagabonderande och vanartade barn, hvilka genom sina skolförsummelser och sitt dåliga uppförande be- reda läraren de bittraste bekymmer. Ej nog därmed, att dessa barn utgöra ett af de största hindren för skolarbetets jämna och lugna gång, de verka såsom smittofrön på sina kamrater, och deras tvungna samvaro med välartade barn måste anses innebära en upp- rörande orättvisa mot såväl dessa som mot deras föräldrar. Här- till kommer att det just är efter dessa vanartade barns beteende, som allmänheten bildar sig sina föreställningar om folkskolans upp- fostrande verksamhet, hvadan omdömena härom icke kunna blifva annat än vilseledande och orättfärdiga. 124 OM VANARTADE O. SEDLIGT VANVÅRDADE BARNS UPPFOSTRAN. Upprepade gånger hafva därför ock från uppfostrarnes sida starka röster höjts för det ondas förebyggande och hämmande genom de vanartade och brottsliga barnens hänvisande till enkom för dem upprättade räddnings- och förbättringshem. Uttalanden i denna riktning hafva tid efter annan framkommit inom skolpressen samt från folkskollärareföreningarna i olika delar af vårt land, särskildt från hufvudstadens, och under de senaste åren har Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärareförening i och för frågans utred- ning genom trenne för ändamålet utsända resestipendiater inhäm- tat underrättelser om de anstalter af ifrågavarande art, som fin- nas såväl i vårt eget land som i Norge, Danmark, Skottland och England. Under den utredning, frågan härigenom erhållit, hafva såväl det ondas orsaker som de medel, genom hvilka man sökt undanrödja detsamma, gjorts till föremål för en ganska allsidig belysning. 2. Det ondas orsaker. Ett stort och utbredt ondt har sällan en enda orsak. Så flyter ock brottsligheten bland de minderåriga ur flera källor. Fängelsepredikanternas redogörelser, hvilka årligen pläga med- delas i fångvårdsstyrelsens berättelser, innehålla många beaktans- värda iakttagelser rörande den sedliga förvildningens orsaker. Den närmaste anledningen till förbrytelserna är, såsom det starkt beto- nas, vanligen dryckenslcapen. Dock framhålles tillika, att om denna last än utgör så att säga den yttre och sista orsaken, så ligger dock i de allra flesta fall den innersta och egentliga grunden till det onda i den unge brottslingens sinnesart och sinnesriktning, sådan denna blifvit hos honom utpräglad genom hela hans före- gående utveckling, vanligen allt ifrån barndomen. Vanvårdnad och försummad uppfostran visar sig i allmänhet vara djupaste källan till det öfverklagade fördärfvet. Vanvården har ledt till vanart, och vanarten har slutligen tagit sig uttryck i brottslighet. Fän- gelsepredikanternas och skolmännens iakttagelser öfverensstämma häruti fullkomligt med hvarandra. I hemmet är det ju, som barnet bör erhålla sin egentliga vård. Nu är det emellertid många barn, som alldeles sakna hem eller hafva så att säga endast ett halft sådant, enär båda föräldrarna eller endera af dem äro borta, vare sig de äro döda, på fattighu- set, i fängelse e. d. Somliga äro barnhusbarn, som icke ens bära sina föräldrars namn, än mindre åtnjuta deras personliga vård, utan vanligen äro öfverlämnade åt s. k. fosterföräldrar. Ej sällan torde visserligen dessa senare bjuda till att vara dem i faders och mo- ON VANARTADE O. SEDLIGT VANVÅRDADE BARNS UPPFOSTRAN. 125 ders ställe, men lika ofta torde det ock hända, att förhållandet mellan fosterföräldrar och fosterbarn äro uteslutande ekonomiskt. Såsom i hög grad utsatta för vanvård anföra också fängelsepredi- kanterna sådana föräldralösa barn, hvilka bortackorderas till foster- hem af så dålig art, att de hvarken kunna eller vilja uppfylla ett hems uppfostringsförpliktelser. Särskildt har detta, enligt deras ut- sago, varit fallet på de orter, där bortauktionerings-systemet kom- mit till användning. Inom vissa landskommuner är det — säger härom en af dem — icke alls ovanligt, att fattighjonen och däribland värnlösa barn, på det att deras underhåll måtte blifva så billigt som möjligt, bortauktioneras till den minst- bjudande. För att icke göra förlust på affären låter denne vanligtvis det inropade hjonet sedan oftast sakna tillräcklig föda och beklädnad. Härigenom manas hjonet i sin ordning att på oärligt sätt skaffa sig medel till lindrande af sin nöd. Sålunda börjar det bortauktionerade barnet att olofligen taga mat- bitar från sina tillfälliga fosterföräldrar eller dessas närmaste grannar. Där- efter fortsätter det med att, hvarhälst sådant faller sig lämpligast, stjäla min- dre penningesummor eller ett och annat klädesplagg. Och så har man till sist den vane och utbildade tjufven, för hvilken det blifvit, snart sagdt, ett naturbehof att stjäla. Uti en annan berättelse heter det: Några fångar hafva aldrig ägt något hem. Deras vagga var den af lands- strykerskan dragna kärran, och hemmet var den lada, som vid mörkrets in- brott låg i deras väg. Eller ock kom barnet från den döende moderns bröst i sådana händer, där hvarken kärlek eller omvårdnad kom det till del, utan det fick växa upp i saknad af all uppfostran. Ett stort antal barn hafva visserligen sina föräldrar i lifvet men äro födda utom äktenskapet. I sådana fall är den ogifta mo- dern nästan alltid för sitt uppehälle beroende af, hvad hon person- ligen kan förvärfva. Hon tar därför tjänst som amma eller skaffar sig anställning i någon affär eller fabrik. Att ägna barnet någon vård är henne under sådana omständigheter naturligtvis omöjligt. Hon ackorderar bort det för några kronor i månaden till någon kvinna, som har till yrke eller binäring att vanvårda andras barn, på samma gång som hon vanvårdar sina egna. Det är ej svårt att föreställa sig, hvilken bördig jordmån för moraliskt ogräs de barns sinnen skola utgöra, hvilka på sådant sätt blifvit öfvergifna af sin moder, och hvilkas lifskraft dock är seg nog för att låta dem öfverlefva följderna af en dylik »vård». Uti Jonas Lies berättelse Livsslaven finner man en gripande skildring af, huru ett lefnads- lopp med en sådan begynnelse kan utveckla sig. Tyvärr är dock vanvården icke inskränkt till de barn, som i bokstaflig mening sakna ett föräldrahem. Äfven de, som äga ett sådant, äro ofta utsatta för uppenbar vanvård. 126 OM VANARTADE O. SEDLIGT VANVÅRDADE BARNS UPPFOSTRAN. På de orter, där barnens vanvård och däraf följande vanart mest förekommer, nämligen i storstäderna och industricentra, gör husmodern i de fattigaste hemmen ofta i högst ringa mån skäl för detta namn. Husmoderliga sysslor har hon vanligen aldrig lärt, hvarken i skolan eller i det fabriksarbetare-, dagsverkare- eller statarehem, i hvilket hon växte upp. Så snart hon slutat sin knappa skolgång, sattes hon i fabrik eller till annat lönearbete. Då hon så blef gift, ägde hon följaktligen ingen af dessa praktiska färdigheter, som framför allt en arbetarehustru måste äga för att få utgifterna att hålla sig inom de knappa inkomsternas gräns och ändock kunna skapa ett hem, där mannen kan känna trefnad och barn kunna växa upp på ett någorlunda människovärdigt sätt. Det vanliga är därför, att hustrun för utkomstens skull snart åter måste gripa till lönearbetet utomhus. Men därmed är ock i själfva verket hemmet upplöst och all barnavård så godt som omöjliggjord. Ofta komma föräldrarna icke ens hem till måltiderna utan skaffa sig dessa på något matställe i närheten af arbetsplatsen. Redan från sin tidiga barndom få barnen i sådana hem sköta sig själfva och sörja för sina behof bäst de gitta. Tidigt tvingas de härige- nom till en brådmogen själfständighet, som gör dem främmande för hvarje känsla af afhängighet, pietet och auktoritet, och som måste medföra genomgripande följder för deras hela lifsriktning och lifs- åskådning. De intryck och erfarenheter, barnen hafva af föräldra- makten, utgöra de grundläggande elementen för deras blifvande före- ställningar om samhällsmakten och allmakten. Hafva de intet be- grepp om ett verkligt hem, så blifva ock samhälle och religion för dem blott tomma ord. Flera af fängelsepredikanterna framhålla också, att brottslig- heten bland ungdomen är jämförelsevis mindre inom sådana byg- der, där befolkningens lefnadsförhållanden medgifva ett verkligt hemlif, och att det är sämst ställdt, där på grund af särskilda för- hållanden föräldravård och hemlif i större eller mindre grad saknas. En synnerligen betydande del af de unga förbrytarne, säges det, utgöres af draggen från storstädernas gator. Sålunda klagas öfver »den skara illa uppfostrade, lättjefulla, slyngelaktiga ynglingar», som vuxit upp »i de stora städernas bakgränder och där mottagit alla de fördärfliga inflytelser, som för dem blifvit bestämmande», öfver det stora antalet »af i uppfostringsväg för- summade gaminartade ynglingar» från Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrkö ping, Jönköping, de norrländska städerna samt öfriga orter, å hvilka en större, företrädesvis industriidkande befolkning lefver sammanpackad, och detta un- der förhållanden, som för hemlif och föräldravård ofta äro synnerligen ogynn- samma. Sålunda säger t. ex. predikanten vid länsfängelset i Jönköping: »De unga brottslingarna hafva naturligtvis mest kommit från själfva Jönköping OM VANARTADE o. SEDLIGT VANVÅRDADE BARNS UPPFOSTRAN. 127 samt från andra arbetarecentra inom länet, där familjebanden äro mera stadda i upplösning och barnen tidigare få vänja sig vid tuktlöshet, än hvad för- hållandet är bland den jordbruksarbetande befolkningen.» Fängelsepredikanten i Norrköping yttrar: »Här i staden är icke ovan- ligt, att både fäder och mödrar arbeta i fabrik. Under tiden lämnas barnen åt sig själfva, om de äro så pass försigkomna, att de något så när kunna reda sig på egen hand. Under föräldrarnas bortovaro stanna naturligtvis icke barnen i sina hem, utan de uppsöka andra barn, och i deras sällskap lära de sig den ena oarten efter den andra.» I många fattiga hem tvingar behofvet att skaffa något pen- ningebidrag för betäckande af hyran till att ha s. k. inneboeiide. På frimåndagarna eller under tider af arbetslöshet kommer läraren eller lärarinnan vid sina besök i hemmet ofta midt upp i ett lag af öldrickande och kortspelande sådana. Ej sällan bo flere talrika familjer tillsamman i ett enda rum. Hvad få icke de unga vara vittnen till i ett hem af sådan beskaffenhet? Och huru hemma- stadda blifva de icke tidigt med lifvets skuggsidor! Huru kan man vänta, att barn, som växa upp under intryck af dylik art, skola hafva kvar något af den barnsliga oskuld och försynthet, som under nor- mala förhållanden utgör ett så mäktigt skydd mot råheten och mot de sedliga frestelser, hvaraf lifvet är så fullt? Dåliga föräldrar afhålla ofta ock sina barn från skolan, och dessa blifva därigenom i saknad äfven af den uppfostran, som shol- lifvet med sina kraf på punktlighet, ordning och goda seder eljest skulle kunnat gifva. Det heter därvid vanligen, att barnen måste användas för att »i mån af sin förmåga bidraga till familjens uppe- hälle». Vid ett flyktigt betraktande kan det ju också synas rent af berömvärdt, att de fattiga barnen på detta sätt tidigt lära sig »att taga sig fram på egen hand». Men den, som hundratals gån- ger varit i tillfälle att lära känna den verklighet, som döljer sig bakom dessa vackra talesätt, han vet bättre. I många fall förvärfva barnen nämligen sina bidrag till fa- miljens underhåll genom tiggeri, antingen uppenbart eller under skyddande förklädnad såsom t. ex. försäljning af blommor, tvålar, brefpapper m. m. Barnen kunna visserligen på dylikt kommersande tillfälligt skaffa sig någon förtjänst, ibland t. o. m. några kronor om dagen. Men de vänja sig på samma gång vid att utan kon- troll handskas med penningar och utsättas för många frestelser till oärlighet. De få äfven därigenom allt större smak för den obundna friheten, folkskolan med sitt tvång och arbetskraf blir dem ett odrägligt land, och de börja skolka. Och därmed ha de fått af- smak för allt ordnadt arbete. 128 OM VANARTADE O. SEDLIGT VANVÅRDADE BARNS UPPFOSTRAN. Det är att beklaga — säger härom en fängelsepredikant — att föräl- drar finnas, som, långt ifrån att vårda sig om barnens framtida bästa, tvärtom uppamma deras sämre böjelser, i synnerhet genom att under allehanda falska förebäranden sända dem ut att tigga. Icke nog med att sådana barns skol- gång blir mycket ojämn — de komma äfven genom det demoraliserande tig- geriet i mångahanda frestelser, för hvilka de duka under. Sålunda inkomna på brottets bana torde de för all framtid, därest icke särskildt gynnsamma omständigheter inträda, blifva räknade bland samhällets olycksbarn. Om samma sak heter det i en annan berättelse: »Vid tanken på den gamla erfarenheten, att steget från brist och nöd till obetänksamhet och brott ofta är mycket lätt taget, har jag med vemod betraktat dessa skaror af fat- tiga barn, som nästan dagligen ströfva omkring med sina tiggarkorgar, och som under dagens lopp vid sina besök hos bättre lottade människor, för att väcka det största möjliga medlidande, upprepa ett snart sagdt oräkneligt an- tal gånger samma medvetna, kanske af föräldrarna icke så sällan förestaf- vade lögnhistorier. Lägger man då därtill den ganska ofta förekommande omständigheten, att många af dessa stackars barn utsändas på sina tiggar- färder med löfte om erhållande af stryk, ifall de vid hemkomsten icke med- föra allmosor i önskad mängd, är det ju icke underligt, om många af dem under sådana sorgliga förhållanden så småningom bringas in på brottets väg., Äfven om föräldrarna icke använda sina barn till dylikt för- värf utan verkligen »sätta dem i arbete», sä åstadkommes dock mycken skada därigenom, att barnen pä grund häraf sluta skolan i förtid. Föräldrarnas oroliga sträfvan att tidigast möjligt fä sina barn ut i arbetsmarknaden motsvaras af ett hos nutidens ungdom allt starkare framträdande frihetsbegär, en benägenhet att så fort som möjligt komma på egen hand och undandraga sig skolans och föräldrarnes auktoritet. Sä länge förpliktelsen till skolgång varar, gifves det åtminstone en auktoritet, som ställer kraf på barnet. Men då äfven skolans auktoritet upphör, är det i många fall slut med all auktoritet. I forna tider bedrefs ju industriarbetet mest såsom handtverk med fasta skrån och bestämda lagar. Dä gossen hunnit den rätta åldern, sattes han i lära hos en mästare, bodde i dennes hus, ät vid hans bord, erhöll af honom en småningom fortskridande undervisning i yrket och stod under hans husbonde- välde. Visserligen voro nog icke dessa skråförhållanden sä idylli- ska, som den gamla tidens lofprisare stundom utmåla dem, men någon uppfostran var det dock, och något skydd gafs gossen under den allra farligaste perioden af hans lif, den s. k. kallade öfver- gångsåldern eller »slyngelåldern». Nu äro förhällandena helt annor- lunda. Handtverksmästarne i städerna vilja icke längre ha några lärlingar i sin familj och vid sitt bord, och för deras undervisning i yrket hafva de hvarken tid eller lust. De vilja med ett ord icke hafva lärlingar att uppfostra till arbetare, de taga i stället färdiga arbetare från landsbygden, af hvilka de genast kunna fä någon liten om VANARTADE o. SEDLIGT VANVÅRDADE BARNS UPPFOSTRAN. 129 avance. Handtverket har också alltmera öfvergått till fabriksrö- reise, och det drifves i alla händelser efter samma ekonomiska och moraliska principer som denna. De forna lärlingsskarorna hafva därmed ersatts af en helt och hållet modern samhällsklass: de min- deråriga fabriksarbetarne. Genom användande af allt mera arbets- sparande maskiner har det blifvit fabriksägarne möjligt att i stor utsträckning tillgodogöra sig äfven de minderårigas svaga krafter. De kunna därför äfven gifva dessa minderåriga en aflöning, som i förhållande till de vuxnes måste anses jämförelsevis betydlig. Det är genom denna aflöning, som föräldrarne vänta sig erhålla någon lättnad i sina brödbekymmer. Men i denna uträkning blifva de ofta grundligt bedragna. För det första säger det sig själft, att de minderåriga fabriksarbetarne inom många industriområden blifva fruktansvärda konkurrenter till de vuxna. Gossen får anställning, men han bidrager kanske här- med att göra sin far arbetslös. Härtill kommer, att äfven om gossen till en början lämnar sin aflöning i faderns eller moderns händer, så dröjer det vanligen icke länge, innan han börjar be- hålla den för egen räkning och begagna den efter sitt godtfinnande. Han kommer nämligen snart nog underfund med, att han på andra ställen kan för samma betalning få bostad och föda lika bra om ej bättre än i hemmet. Det är numera föräldrarna, som måste krusa för honom, ifall de skola få hafva honom hos sig och få något med af hans förtjänst. Följden häraf blir ökad slapphet från deras sida, ökadt öfvermod från hans. Vid minsta slitning brister det sköra familjebandet. Den minderårige lämnar sitt gamla hem, blir sin egen herre och intager vid 14 —15 års ålder samma ställ- ning, som om han vore en myndig man. Om följderna häraf meddelar predikanten vid kronohäktet å Långholmen följande, hvari han för sin del finner en väsentligt bi- dragande orsak till brottsligheten bland de minderåriga: »En annan omständighet, som särskildt inom detta samhälle inverkar menligt på de ungas sedlighet, är, att gossar, som redan vid 13 års ålder vinna anställning på fabrik, snart nog erhålla ganska god arbetsförtjänst — långt större än de behöfva till kläder och uppehälle — hvilken de själfva taga om hand, och hvaraf öfverskottet användes på ett sätt, som visst icke befordrar deras väl. Genom den sinnliga njutning, hvarvid de sålunda tidigt vänjas, ökas deras behof och slappas deras icke förut stora pliktkänsla. Blifva de så i följd af ett oordentligt lif afskedade från sitt arbete, hafva de de stora behofven kvar och tillfredsställa dem då på ännu sämre sätt än förut. Så går det allt jämt utför på det sluttande planet.» Ungdomen har ett outrotligt behof af nöje och förströelse. Några för de minderåriga arbetarne anordnade tillfällen till upp- 130 OH VANARTADE O. SEDLIGT VANVÅRDADE BARNS UPPFOSTRAN. lyftande och förädlande nöjen gifvas dock icke. Det är därför lätt förklarligt, att deras lif utanför fabriken eller verkstaden skall bli allt annat än tillfredsställande. Deras nöjen blifva den brådmogna, d. v. s. . den pä en gång omogna och öfvermogna människans. Sämre maskeradbaler, spelpartier och krogbesök blifva deras för- ströelser, och för sitt fantasilif söka de näring i tidningarnas »rätte- gängs- och polissaker» samt i de massvis utkolporterade röfvare- och förbrytareromanerna. Lika illa är det sörjdt för barnens lek, hvilken dock utgör en sä nödvändig beståndsdel af hvarje sundt barns normala lif. Ingenstädes i vära storstäder har man vidtagit några anordningar härför. Torg och gator, portgångar och gränder äro barnens enda lekfält. Det gifves slutligen hem af sä usel beskaffenhet, att barnen där rent af direkt uppfostras till brottslighet. Så omtalas från ett fängelse att flera af dess fångar »uppväxt uti hem. som varit tillhåll för alla möjliga laster och brott, af sina föräldrar icke er- hållit något annat arf än medfödda anlag för lögn, oärlighet och lättsinne m. m., och långt före ankomsten till fängelset fört ett lefnadssätt, som varit ägnadt att förstöra all sann sedlighets djupaste rötter». Såsom exempel på, hurudana de minderåriga förbrytarnes hemförhål landen ej sällan äro, berättas vidare, hurusom en gosse, hvilken inom kort skulle i fängelset konfirmeras, kunde såsom vid akten närvarande vittnen påräkna fader, moder och syster, hvilka såsom straffångar voro förvarade i hvar sin cell af fängelset, att en broder till samma gosse året förut blifvit i fängelset konfirmerad, och att hans yngre syskon voro inhysta å fattigvårds- anstalt. * * * Huru stor vikt man emellertid än må tillmäta de yttre lef- nadsomständigheter, hvarunder ett barn fär växa upp, skulle det dock vara ensidigt att uti de sociala förhällandena vilja se enda orsaken till oarterna bland ungdomen. Vid sidan af inflytelserna frän omgifningarna och understun- dom oberoende däraf, ja i rak strid däremot göra sig nämligen gällande äfven individuella orsaker, hvilka bland fackmännen länge varit bekanta men först i vår tid lyckats tillvinna sig nägon all- männare uppmärksamhet. Dessa orsaker bestå däruti, att individens normala andliga ut- veckling blifvit hämmad eller rubbad genom vissa anatomiska, fysio- logiska eller psykologiska missbildningar, hvilka gjort honom till en i sedligt afseende vanskapad eller sjuklig varelse. Att mänga förbrytelser begås af personer, som lida af sinnes- rubbning, har sedan gammalt varit allmänt bekant, och mänga äro OM VANARTADE O. SEDLIGT VANVÅRDADE BARNS UPPFOSTRAN. 131 de, som blifvit dömda till döden eller insatta i fängelse, hvilka rätteligen bort intagas i ett dårhus eller i ett värdhem för sinnes- svaga. Mycket ofta uppkomma hjärnskador och därmed sammanhän- gande sjalsabnormiteter genom vissa sjukdomar, exempelvis alkohol- förgiftning, fallandesot o. s. v. De själsrubbningar och själslyten, som häraf alstras, äro ingalunda inskränkta till förståndsverksam- heten utan inverka nästan alltid därjämte pä känslans och viljans områden. Flera af de svåraste och allmännaste utgöras just af sjukliga förändringar i sinnesstämningen samt yttra sig säsom tidvis med omotständlig makt uppträdande drifter till brottsliga handlingar. Hvad som gör dessa moraliska missbildningar och sjukdoms- tillstånd särskildt anmärkningsvärda för uppfostraren är den om- ständigheten. att de i stor utsträckning äro medfödda, enär de ofta äro erhållna genom arf. Hvem vet ej, att t. ex. dryckenskapen medför rubbningar i barnets nervsystem och själsegenskaper? Professor Seved Ribbing säger härom uti sin uppsats: Om de af sprithaltiga drycker förorsakade sjukdomar, deras förlopp och utgång, följande: »Understundom märkes kanske icke någon i ögonen fallande kroppslig sjukdom men däremot så mycket tydligare flerahanda dåliga själsanlag. Drin- karens barn äro ofta lättjefulla och osedliga samt i sin ordning särdeles be- gifna på dryckenskap. Detta sistnämnda begär bör ej uppfattas såsom en följd af dålig uppfostran och dåliga exempel i föräldrahemmet; det är ett verkligt ärftligt begär, som kan utveckla sig hos drinkarens barn, äfven om de uppfostras utom hemmet och uti ordentliga familjer. Detta ärftliga begär framträder i allmänhet särdeles tidigt, uti en ålder, då smaken för starka drycker ännu ej plägar vara kommen och utvecklad, det visar sig ofta ohäj- dadt och oförklarligt, stundom slumrande, stundom vaknande med en syn- nerlig våldsamhet.» Det är ingalunda blott alkoholisten, som på detta sätt lämnar en mot frestelserna värnlös själsorganisation i arf åt sina efterkom- mande, detta är äfven fallet med den af andra orsaker till sitt nervsystem skadade. Få torde de lärare och lärarinnor vara, hvilka icke åtminstone nägon gång bland sina lärjungar träffat ett barn, som visat sig fullständigt oemottagligt för alla uppfostrarens omsorger och bemö- danden. Kärlek och förtroende uträtta intet, ej heller aga, och efter att hafva försökt alla medel får man sig slutligen den öfver- tygelsen påtvingad, att man här har att göra med en i moraliskt afse- ende abnorm natur. Det är naturligt, att sådana barn, hvilka kommit till världen med ett oförytterligt arf af onda drifter och 132 OM VANARTADE O. SEDLIGT VANVÅRDADE BARNS UPPFOSTRAN. böjelser, dä de lämnas pä egen hand, nästan med nödvändighet äro hemfallna ät sedlig förvildning. * * * I betraktande af de mänga olika orsaker till vanart, hvilka här blifvit antydda, och till hvilka mänga flera skulle kunna läggas, synes det ej vara underligt, att en del af ungdomen är sädan den är. Snarare kan det förvåna, att oarterna icke äro ännu större. Det kan ju visserligen tyckas vara något oerhördt, att t. ex. i hufvudstaden kan uppstä s. k. »ligor» med ända till 30—40 med- lemmar. Men äfven om man antoge, att inom hufvudstaden fore- komme ett par hundra sådana »ligapojkar», så uppgår dock detta antal ej ens till 1 procent af folkskolornas hela barnantal. Stör- sta delen af folkskolans lärjungar äro väl värda de bästa vitsord, och det är med lust och glädje folkskolans lärare och lärarinnor arbeta bland dem. Man kan sälunda med skäl säga, att i förhål- lande till den stora massan utgöra de vanartade barnen ännu sä länge ett försvinnande mindretal. Såsom förut blifvit visadt befinner sig emellertid detta min- dretal i tillväxt, och detta förhållande utgör för oss alla en kraftig uppfordran att ställa oss inför den frågan: Hvad böra vi göra för dessa stackars barn? Skjuta vi likgiltigt undan denna fråga, så torde det hända, att vi inom kort finna oss ställda inför en annan: Hvad komma de att göra med oss? 3. Det ondas botemedel. Att en förbättring i dessa sorgliga förhållanden är möjlig, därpå hafva vi lyckligtvis ett ovedersägligt exempel. Det finnes i Europa verkligen ett enda rike, som på detta område skiljer sig från de öfriga och som företer en statistik med år för år sjun- kande brottslighet hos de minderåriga samt med däraf i sinom tid följande minskad brottslighet äfven hos de vuxne. Det är det britiska. Af uppgifterna rörande förbrytare i England och Wales fram- går, att antalet yngre förbrytare var i stigande till och ined år 1869, men att det sedan dess befinner sig i ett nästan oaflätligt sjunkande^ samt att verkningarna af detta sjunkande från och med år 1883 visat sig i ett fortgående sjunkande äfven af antalet äldre förbrytare. Hufvudorsaken till detta märkliga förhållande är lätt funnen. Den ligger däruti, att staten allt sedan 1850- och 1860-talen kraf- OM VANARTADE O. SEDLIGT VANVÅRDADE BARNS UPPFOSTRAN. 133 tigt tagit saken om hand. Den har genom sin lagstiftning före- skrifvit »tvångsuppfostran» för sädana, som häraf äro i behof: för de vagabonderande och vanartade barnen i sliolkare- och räddnings- hem (Truant Schools och Industrial Schools), för de minderåriga brottslingarna i förbättringshem (Reformartory Schools). Den har vidare genom storartade anslag främjat upprättandet af dylika hem, så att deras verksamhet kunnat erhålla nödig omfattning och an- ordnas på för ändamålet lämpligt sätt, och den har slutligen un- derkastat dem en sakkunnig och noggrann inspektion. Man är allmänt ense om, att det är dessa åtgärder i förening med folk- skolelagarna af 1870 och 1876 samt arbetarelagstiftningen rörande minderårigas arbete, begränsningen af kvinnornas arbetstid m. m., hvilka åstadkommit den af statistiken utvisade minskningen i för- brytelser. * Vanartens orsaker äro många och kraftigt verkande. Bote- medlen måste vara likaså. Hvad det framför allt gäller är att bereda själfva grundför- utsättningen för en god uppfostran, nämligen goda hem. För detta måls vinnande gifves visserligen intet universalmedel. Men hvarje åtgärd, som i någon mån förbättrar det sociala tillståndet, innebär ock en ökad möjlighet för danandet af goda hem. Bekämpandet af ungdomens sedliga förvildning står således i närmaste samband med de mångahanda rörelser, som i vår tid från skilda utgångs- punkter arbeta på höjande af de lägre samhällsklassernas materiella •och andliga ställning. Så med nykterhetsrörelsen och sedlighets- rörelsen, med bemödandena att förekomma eller minska arbetslös- heten, att befordra sparkassor, sjukkassor o. dyl. samt att skaffa arbetsklassen hyggligare och billigare bostäder. En mäktigt verkande bundsförvant utgör ock den sociala lag- stiftning, hvarigenom man under senaste tiden börjat sätta en gräns för industrialismens familjeupplösande verkningar. Af särskild be- tydelse i detta hänseende äro de bestämmelser mot söndags- och nattarbete, mot de minderårigas, de unga flickornas och «hustrurnas indragande i fabrikslifvet samt mot en omåttlig arbetstid för fa- miljefäderna, hvilka blifvit fastställda i flera land, och som, där de börjat tillämpas, redan visat de vackraste frukter i ett bättre hemlif samt i ökad nykterhet och sedlighet. 134 OM VANARTADE O. SEDLIGT VANVÅRDADE BARNS UPPFOSTRAN. Med skolålderns begynnelse uppträder vid hemmets sida en ny hufvudfaktor för barnets normala utveckling, nämligen skolan, här närmast den allmänna folkskolan. Ytliga och korttänkta människor i allmänhet äro dock benägna att tillmäta skolan allt för stor be- tydelse. De förutsätta såsom gifvet, att det är skolan ensam, som bestämmer barnets beskaffenhet, och kasta därför skulden på sko- lan för allt, hvad som hos barnen misshagar dem. Man besinnar icke, att lärare och lärarinnor »rå om barnen» endast några år, några månader af året och några timmar om dagen samt att deras maktmedel äro långt mera begränsade än föräldrarnas. Sannt är emellertid att skolan verkligen utöfvar ett mycket stort inflytande. Hvad som brister i påverkningens långvarighet, kan hon i betyd- lig grad ersätta genom sin stränga planmässighet och samlade kraft. För att skolan skall kunna få någon uppfostrande makt öfver barnet, kräfvas emellertid vissa förutsättningar: hon måste kunna gripa barnets intresse och väcka dess själfverksamhet. Detta för- svåras uti många folkskolor i hög grad genom det stora barnanta- let. Där en och samme lärare samtidigt måste undervisa 60—70 barn, där blir hans tid så upptagen af expeditionsgöromål och upp- rätthållande af den rent yttre disciplinen, att hans undervisning måste inskränkas till det torftigaste och nödvändigaste, på samma gång som det blir honom omöjligt att kunna ägna nödig uppmärk- samhet åt de enskilda barnens behof och vård. Oförbehållsamt måste det medgifvas, att vår folkskola ännu har ett långt stycke kvar på sin utvecklingsbana från läxläsningsskola till uppfostrings- skola. Skall hon kunna hinna detta mål kräfves ej blott, att den s. k. läsundervisningen blir till anda och form genomträngd och präglad af pedagogikens grundsatser, utan ock att skolan fullstän- digas genom införlifvande med densamma af sådana nya ämnen, som särskildt tillgodose barnets sunda utveckling och det praktiska lifvets kraf: lek, slöjd, hushållsundervisning m. m. d. På denna väg är emellertid vår svenska folkskola redan inne, och ju kraftigare arbetet på hennes inre och yttre reformation be- drifves, ju starkare blir ock hennes uppfostrande inflytande och hennes makt att kvarhålla de unga på det rättas väg. Den mest påtagliga bristen i vårt skolsystem är för visso sak- naden af vård och ledning under den s. k. öfvergångsåldern. Intet vittnar så högljudt om den allmänna obekantskapen med psyko- logiens grundfakta som förbiseendet häraf. Ofta har forblindelsen t. o. m. gått så långt, att välmenande personer af nitälskan — som de själfva säga — för den halfvuxna ungdomens sedlighet motarbeta dess skolgång och ifra för dess utkastande i industriar- OM VANARTADE O. SEDLIGT VANVÅRDADE BARNS UPPFOSTRAN. 135 betet. Den ringaste erfarenhet och eftertanke borde doek vara nog för att säga dem, huru orimligt detta är. Hvad som här be- höfdes vore s. k. skolverkstäder (praktiska yrkesskolor), sådana som man i Tyskland, Österrike, Holland, Belgien oeh framför allt i Frankrike börjat i stor utsträckning upprätta, där de lärjungar, som genomgått folkskolan, kunna erhålla den planmässiga utdaning för sina blifvande yrken, hvilken de numera i allmänhet ej kunna få hos några mästare. Bjudes dem vid sidan häraf tillfällen att genom fortsättningskurser oeh ungdomsbibliotek utvidga sin allmänbildning och tillfredsställa sin vetgirighet, så har man därmed tilltäppt ännu en hufvudkälla till brottslighet och förvildning. Hvar och en, som gjort sig någon möda med att undersöka hithörande förhållanden inom våra större samhällen, har snart kom- mit underfund med hvilka stora vådor, en för tidigt afbruten skol- gång oftast medför. Om de barn, hvilka ordentligt genomgå sin lagstadgade skolkurs utan skolkning och utan att sluta i förtid, kan man vara tämligen viss, att de icke skola rekrytera »ligorna». Däremot kan man vara nästan lika viss därom, att de, som för- summa skolan oeh i förtid sluta densamma för att bli springpojkar eller fabrikspojkar, löpa största fara att bli vagabonder. Såsom ett bland de främsta botemedlen mot det onda kan därför med skäl sättas: hindra barnen att i förtid lämna skolan! Ett barn borde icke tillåtas att lämna skolan för att taga anställning, innan det erhållit nödiga kunskaper och för öfrigt nått en viss utveckling i både kroppsligt och andligt hänseende. Ty utan denna förut- sättning kan det icke på ett tillfredsställande sätt utföra sitt arbete, det lämnar därför snart sin första plats för att försöka en annan, misslyckas äfven där, och med hvarje platsombyte minskas så små- ningom hågen för allt ordnadt arbete. Klart är också att en or- dentligt genomgången skolkurs kraftigt skall bidraga till att gifva barnet den sedliga hållning och den stadga i karaktären, som för- läna motståndskraft mot lifvets frestelser. Onskligt vore med af- seende härpå att skolbetygen af arbetsgifvare tillerkändes större auktoritet än hvad nu är fallet, och att det samarbete mellan folk- skolans lärare och arbetsgifvarne, hvilket på ett och annat ställe kommit till stånd, ytterligare utvecklades. * Att barnet under sina allra första lefnadsår borde höra hem- met ensamt till, därom torde väl bland uppfostrare tankarna vara odelade. Men redan för denna ålder visar sig skillnaden mellan 136 OM VANARTADE O. SEDLIGT VANVÅRDADE BARNS UPPFOSTRAN. »vara» oeh »böra vara», och en del af hemmens uppgifter måste därför öfvertagas af särskilda anstalter: barn-asyler. Redan Pesta- lozzi påyrkade »nödhjälpsskolor för barn till sådana fattiga föräldrar, hvilka till följd af arbete måste hela dagen vara borta från hem- met.» I Sverige hafva dylika barnasyler blifvit upprättade i Stock- holm och i några andra industristäder under benämningen barn- krubbor. På alla orter, där mödrarna äro upptagna af lönearbete och dagsverke, kunna sådana anstalter helt visst göra mycket godt genom att rädda barnen från grof vanvård samt vänja dem vid renlighet, ordning och städade seder och därigenom i väsentlig grad hindra den öfverklagade förvildningen bland fabriks- och statare- befolkningens barn. En förutsättning härför är dock, att de ledas af personer, som äga pedagogiskt omdöme och verkligen känna sig såsom uppfostrare. Där detta ej är fallet, där kunna frukterna lätteligen bli allt annnat än goda. Dessa barnasyler äro beräknade för den ålder, som föregår skolåldern. Då denna inträder, blir en del af barnens dag upp- tagen af skolan. Under den andra däremot blifva de »fria», hvil- ket i fråga om sådana, som hafva utom hemmet arbetande mödrar, betyder, att de då blifva utan tillsyn. För att råda bot på de missförhållanden, som häraf blifva en följd, har man hos oss under de senare åren dels infört middagsbespisning af fattiga skolbarn, dels upprättat s. k. arbetsstugor. Dessa senare hafva tagit fart särskildt i Stockholm, där de tillkommit på initiativ af stiftelsen »Lars Hiertas minne.» I dem bespisas barnen och sysselsättas med olika slag af handarbete. Stadsfullmäktige understödja dem med ett anslag, som dock ej är stort nog för att medgifva deras öppen- hållande för barnen hvarje dag. Äfven på ett annat sätt har man sökt komma dessa fattiga barn till hjälp, nämligen genom skollofskolonier, hvilka genom frö- ken Agnes Lagerstedt blifvit införda i vårt land. Att de äga betydelse icke blott för barnens fysiska utan äfven för deras moraliska hälsa är lätt insedt. Under ferierna är för en stor del fattiga skolbarn frestelsen att tillbringa dagen på gatan gifvetvis mycket stor. Såsom en utvidgning af här nämnda åtgärder har man äfven föreslagit upprättande af s. k. ungdomshem (daghem för fattiga folkskolebarn), uti hvilka skolungdomen under sin fritid skulle er- hålla tillfälle till lämplig sysselsättning och förströelse. De barn, för hvilka barnkrubbor, arbetsstugor m. m. äro af- sedda, förutsättas alla hafva ett hem, där de åtminstone under natten kunna finna skydd. Många barn sakna dock äfven detta — de nämligen, hvilkas föräldrar antingen äro döda eller ock af OM VANARTADE O. SEDLIGT VANVÅRDADE BARNS UPPFOSTRAN. 137 en eller annan anledning oförmögna att sörja för sina barns uppe- hälle. Försörjningsplikten faller då pä fattigvården. De åtgärder, denna vidtager för deras uppfostran, bestå huf- vudsakligen däri, att den antingen utackorderar dem till fosterhem eller ock för dem inrättar särskilda anstalter, s. k. barnhem. Rent ideellt sedt har det förra af dessa båda sätt obetingadt företräde. Hvad barn af ifrågavarande slag förlorat är ju familjelif, och då sam- hället för deras räkning träder emellan, bör dess verksamhet i främsta rummet gå ut på att skaffa dem ersättning för denna för- lust. Men i praktiken är saken icke lika enkel. Fattigvårdssam- hällena knappa ofta så in på sina bidrag, att de erhålla anbud en- dast från sådana, hem, hvilka taga det hela som en affär och äro oförmögna att uppfylla ett verkligt hems förpliktelser. Skola bar- nen i dylika fosterhem icke blifva föremål för vanvård i stället för vård, är en verksam inspektion nödvändig. De slutna barnhemmen hafva i alla tider lidit af vissa genomgripande olägenheter. Hvarje kasernartadt sammanhopande af barn är i och för sig betänkligt. Man anser sig flerestädes hafva gjort den erfarenheten, att de i sådana slutna anstalter klosterlikt afspärrade barnen haft vida svå- rare att reda sig ute i lifvet, och att de lättare låtit sig ryckas med af frestelserna. I Tyskland, där man på detta område vunnit en vidsträckt erfarenhet, synes man numera i allmänhet föredraga mindre barnhem, belägna ute på landsbygden, ledda af personer med pedagogisk utdaning och ställda i förbindelse med folkskolan på orten. Genom denna förbindelse brytes den klosterliga afskild- heten, och en i hög grad behöflig samfärdsel vinnes med den om- gifvande värld, för hvilken »hemmet» skall förbereda. * * * För de mer eller mindre hemlösa barn, om hvilka här talats, böra de allmänna skolorna stå öppna. Samlifvet med bättre lot- tade kamrater utgör för dessa ett af de verksammaste uppfostrings- medlen. I en helt annan ställning befinna sig de barn, hvilka re- dan äro ett stycke inne på det sedliga förfallets väg, vare sig de där ännu hunnit öfverskrida den borgerliga rättens råmärken eller icke. För de groft vanvårdade och vanartiga samt ock de brottsliga, d. ä. de af strafflagens arm redan berörda kräfves — såväl i deras eget som i deras kamraters och hela samhällets intresse —• afson- dring i särskilda anstalter: räddningshem för de groft vanvårdade och vanartiga samt förbättring shem för de brottsliga. De vanar- tade barnens afskiljande ur de allmänna skolorna är nödvändigt Verdandi 1896. 10 138 OM VANARTADE 0. SEDLIGT VANVÅRDADE BARNS UPPFOSTRAN, af hänsyn till deras eget, bästa, enär de icke i dessa skolor kunna, erhålla den särskilda behandling, utan hvilken de sällan kunna åter- föras på det rättasväg. Det är ock nödvändigt därför, att de vanartade barnen utgöra för skolan oeh genom denna för sam- hället en farlig smitta, hvilkens utbredning det är samhällets oaf- visliga plikt att söka häjda. Lika väl som i tider af farsot de barn, som kunna föra smitta med sig, förbjudas att besöka skolan, lika väl har allmänheten rätt att fordra, att de andligt smittade därifrån ajhållas. Den norska skollagen stadgar ock, att de barn, hvilka visa så dåligt uppförande, att öfriga skolbarn därigenom ut- sättas för skadlig påverkan, icke äro berättigade till undervisning i folkskolan. För vår svenska folkskola är det af allra största be- tydelse, att en dylik bestämmelse inryckes äfven i vår folkskole- stadga. Skall man kunna vinna något verkligt resultat i kampen mot ungdomens vanart, är det emellertid af högsta vikt, att man redan vid de första stegen på vanartens väg tager den unge om hand och försätter honom under sådana förhållanden, att en utveckling i god riktning därigenom blir möjlig. Tecknen på begynnande vanart visa sig tydligast genom brott mot skolans ordning, i främsta rum- met genom skolkning, hvilken nästan alltid är begynnelsen till vaga- bonderi. »Skolkarne» utgöra ett af de svåraste hindren för ett framgångsrikt arbete inom skolan. De uteblifva från skolan och måste då hämtas dit. Snart träffas de icke mer i hemmet. Ej sällan vet man icke där, hvar de uppehålla sig. Fall finnas ock, då man icke vill uppgifva sådant. Skall skolan icke med afseende på dessa barn stå så godt som redlös, är det alldeles nödvändigt, att man, där behofvet däraf gör sig gällande, upprättar skolkarehem, som stå redo att mottaga de vilseförda, och dit dessa kunna skic- kas utan onödig tidsutdräkt. Dessa skolkarehem böra vara inter- nat, uti hvilka barnen, alldeles skilda från anhöriga och gamla kam- rater, stå under sträng och allvarlig uppsikt samt sysselsättas med träget arbete, passande för deras ålder. Anstalter af dylikt slag finnas inom vårt land upprättade uti Malmö och Göteborg. För- slag om en dylik anstalt för hufvudstaden har upprättats af folk- skoléöfverstyrelsen, hvarjämte förste läraren vid Klara folkskola. S. A. Kinnwall därom väckt motion inom stadsfullmäktige. Skolkarehemmet kan anses som ett slags observationsanstalt. Visar barnet verklig bättring, må det komma åter till hemmet och folkskolan, faller det åter, sättes det på nytt uti internatet, där dess vistelse då forlanges. Vill barnet icke låta rätta sig, måste andra åtgärder vidtagas. OM VANARTADE 0. SEDLIGT VANVÅRDADE BARNS UPPFOSTRAN. 139 Är barnet ieke mycket fördärfvadt eller trotsigt, är det lämp- ligt att utackordera det i någon god familj, helst på landsbygden. Fosterföräldrarna böra väljas med största försiktighet och med ta- gen hänsyn till barnets individualitet bland familjer, hvilkas ekono- miska ställning är god, oeh hvilkas lif är oklanderligt, så att nödig garanti erhålles för barnets fysiska, moraliska och intellektuella ut- veckling. Under barnets vistelse i familjen bör dess behandling och uppfostran vara föremål för en grundlig uppsikt, hvilket svår- ligen kan ske utan med hjälp af personer, som bo i närheten af utackorderingsorten. Mera fördärfvade barn lämpa sig icke för utackordering utan böra intagas å de för en längre följd af år beräknade egentliga räddningshemmen. Anstalter af detta slag kunna inrättas efter två skilda grund- typer: kaserneringstypen och familjetypen. Enligt den förra äro hundratals lärjungar inrymda i en enda kasernartad byggnad med stora sof- och arbetssalar. Det säger sig själft, att lifvet inom en sådan anstalt gärna blir anlagdt på massverkan, och det hela får ganska lätt en prägel af dressyr. Vida att föredraga äro de min- dre anstalterna efter familjetypen, uti hvilka barnantalet är så be- gränsadt, att föreståndaren kan personligen ägna alla nödig omsorg. Dessa räddningshem böra förläggas på landet, helst i vacker trakt i närheten af skog och sjö, samt så pass aflägset, att barnen helt och hållet blifva skilda från inflytande af anhöriga och dåliga kam- rater. Barnen böra sysselsättas med slöjd, trädgårdsskötsel, jord- bruk och husdjursskötsel. Anstaltens föreståndare skall vara en person med pedagogisk bildning, helst med några års praktik på uppfostrans område. Visserligen finnas i vårt land flere räddningshem, men de mot- svara icke på långt när behofvet. I allmänhet synas de dessutom ej stå i tillräcklig förbindelse med folkskolan och dess myndig- heter, och åtskilliga vittna genom den i dem förekommande sam- manblandningen af olika slags barn otvetydigt därom, att de ej hvila på några bestämda grundsatser och således ej kunna arbeta i något enhetligt, klart medvetet syfte. Lika otillfredsställande äro de åtgärder, som i vårt land vid- tagits för minderåriga brottslingars förbättring. Allt mera hafva åsikterna enat sig därom, att brottsliga barn icke höra hemma i fängelser utan i uppfostringsanstalter, och att med afseende på dem lösen icke måtte vara straff utan tvångsuppfostran i enkom för dem afsedda förbättringshem. I samband härmed stå de nu flere- 140 OM VANARTADE O. SEDLIGT VANVÅRDADE BARNS UPPFOSTRAN, stades pågående sträfvandena att få den tidpunkt, vid hvilken füll straffmyndighet inträder, uppflyttad till fyllda 15 eller 16 år. Behofvet af förbättringshem är uttryckligen erkändt af vår strafflag. Enligt denna kan nämligen domstol rörande brottsligt barn förordna, att det »med aga hemma i huset rättas skall eller i allmän uppfostringsantalt insättas, om tillgång därtill finnes.» I öfverensstämmelse härmed bruka oek minderåriga brottslingar dömas till intagning i det af Oskar-Josefina-föreningen underhållna och med statsbidrag understödda förbättringshemmnet på Hall, det enda i sitt slag i vårt land. Huru otillräckligt detta för ändamålet är, framgår dock klart af det förhållandet, att i hufvudstaden för när- varande gå en hel del gossar, som blifvit »dömda till Hall», men af brist på plats ännu ej kunna komma in. Under tiden kunna dessa gossar strafflöst förehafva snart sagdt hvad ofog som helst; enda lagliga följden blefve nämligen den, att de för andra, tredje eller fjärde gången dömdes till Hall utan att dock där vinna in- träde. Den unge vagabondens första erfarenhet af lagen blir den, att lagen visar sig vara kraftlös och vanmäktig med afseende på honom. Frågan om förstärkta åtgärder för vilsekommen ungdoms rät- tande har i våra grannland Norge och Danmark ansetts vara af den vikt, att i förstnämnda land strafflagskommissionen och i det se- nare en af ministeriet för kyrko- och undervisningsväsendet i för- ening med justitieministeriet nedsatt kommission fått i uppdrag att taga den i öfvervägande och i densamma afgifva förslag. För att få denna viktiga samhällsangelägenhet ordnad på ett tillfredsställande sätt äfven hos oss hemställde i slutet af sistlidet år fångvårdsstyrelsen till kongl. maj:t om tillsättande af en kommitté i och för frågans utredning och uppgörande af förslag. Vid årets riksdag hafva äfven väckts tvenne motioner i ämnet. Den ena, framlagd af häradshöfdingen G. Rudebeck^ afsåg inrättande af all- männa uppfostringsanstalter för minderåriga brottslingar. Den andra väcktes af folkskolläraren Fridtjuv Berg och omfattade frågan i dess helhet. Motionären hemställde i densamma, att riksdagen måtte i skrifvelse till kongl. maj:t anhålla, att kongl. maj:t ville låta ut- arbeta och för riksdagen framlägga förslag om åtgärder för bere- dande af lämplig uppfostran åt minderåriga förbrytare samt van- artade och i sedligt afseende försummade barn. Med sällspord enighet hafva riksdagens båda kamrar bifallit denna senare motion, och därmed torde man hafva kommit ett godt stycke närmare en lycklig lösning af den viktiga frågan. Det är att hoppas, att då frågan åter kommer att föreläggas riksdagen, denna må lika enigt OM VANARTADE O. SEDLIGT VANVÅRDADE BARNS UPPFOSTRAN. 141 ådagalägga det intresse och den offervillighet, som kräfves, för att något verkligt gagnande skall kunna uträttas. Hvar och en, som fått rätt klart för sig vidden och betydelsen af filantropens ord: '»Rädda 'barnet, och du skall icke hafva den vuxne att vårda eller straffa», han inser lätt, att de uppoffringar, samhället för detta ändamål un- derkastar sig, bära riklig frukt och bereda det framtida besparingar. Det talas i våra dagar ofta om vårt lands försvar och om tryggandet af vår nations framtid. Här föreligger en »försvarsfråga» af omätlig räckvidd, en försvarsfråga, som borde kunna ena alla fosterlandsvänner till samlad kamp mot en fiende, hvilken redan befinner sig midt inne i vårt land samt oaflåtligen och med väx- ande framgång hotar att undergräfva den grundval, hvarpå hela vårt folks framtid ytterst hvilar, nämligen vårt uppväxande släktes sedliga hälsa och styrka. Hjalmar Berg. Kristendomsundervisningen i våra skolor. Vid Pedagogiska sällskapets i Stockholm sammanträde lördagen den 14 sisti. april fortsattes behandlingen af den vid föregående möte diskuterade frågan om kristendomsundervisningens reformerande. Ofverläggningen inleddes af lärarinnan vid statens normalskola för flickor, fröken Hortense Westman, hvars föredrag var af följande lydelse: Det föredrag, som lektor Bergström vid nästföregående sam- mankomst höll oeh i hvilket många tänkvärda sanningar framhöllos och goda vinkar gåfvos, syntes mig dock lida af en olägenhet, som gjorde det olämpligt till underlag för en diskussion. Lektor B. tog till utgångspunkt religionens och pedagogikens kraf på kristendoms- undervisningen. Men med religionen menade han, tycktes det mig, icke särskildt kristendomen, utan all religion, d. v. s. det för all religion gemensamma, hvad man skulle kunna kalla den abstrakta religionen. Nu veta vi emellertid, att vi för att finna det gemen- samma måste se bort från det särskiljande, i detta fall således från det specifikt kristliga i kristendomen. Följden af den nyssnämnda utgångspunkten blef också den, att lektor B. i sitt föredrag fäste sig nästan uteslutande vid ett särskildt moment i kristendomsunder- visningen, det etiska momentet. Men detta moment är hvarken det grundläggande eller det centrala; snarare skulle man kunna kalla det det afslutande momentet. Hela diskussionen kom således att gå på sidan om hufvudsaken, att till en viss, grad sväfva i luften. Af detta skäl har jag trott mig kunna våga att börja på nytt från en annan utgångspunkt. Min utgångspunkt blir då, efter det nyss sagda, naturligtvis kristendomens kraf på kristendomsundervisningen, därvid pedagogiken kommer till hjälp för att anvisa vägen till fyllande af dessa kraf. Jag vill härvid tillägga, att äfven kyrkan har berättigade kraf på kristendomsundervisningen. Det wå vara bedröfligt, att kristen- heten är splittrad i en mångfald kyrkor, sekter och partier; men det är nu en gång så, och då måste man höra till någon af dem. KRISTENDOMSUNDERVISNINGEN I VÅRA SKOLOR. 143 Vi hafva i arf frän fäderna fått den lutherska kristendomsformen, och vi vilja gärna tro, att den är den bästa. I alla händelser äro vi i vår undervisning ieke blott Guds tjänare, utan ock den sven- ska lutherska kyrkans tjänare; vi hafva således att rätta oss efter dess lära och ordningar. Hvad kräfver då kristendomen af vår undervisning? Att våra lärjungar därigenom utvecklas till kristna, icke blott till namnet, utan till gagnet, så att hela personligheten till förstånd, vilja och känsla blir kristen. Först efter detta fastställande af målet för vår undervisning kunna vi med framgång besvara aftonens egentliga diskussionsfråga: Hvad behöfver reformeras i vår kristendomsunder- visning? Vi själfva behöfva reformeras. Det finnes ty värr ännu många kristendomslärare, som äro rent af otrogna; ännu flere, som äro religiöst likgiltiga. Att en af sådana meddelad undervisning ej kan bära den rätta frukten, faller af sig själf. Men äfven de, för hvilka kristendomen är en hjärtesak, hafva nog mycket kvar af sådant, som förhindrar verkan af den sanning de meddela. Visserligen är det Gud, som gör verket, icke vi; men vi behöfva mer och mer själfva så att säga försvinna, för att Guds ord rent och klart i sin egen kraft må möta barnen, oeh vi behöfva mer och mer lära att lefva den kristendom vi bekänna, för att frukten af vårt tal skall bli hvad vi åsyfta. Men våra metoder och våra läroböcker behöfva visserligen också reformeras, och därom var det väl egentligen vi i dag skulle tala. Innehållet i vår undervisning hafva vi att hämta ur bibeln, därom äro vi alla ense, men hvad af bibelns innehåll skall meddelas, och huru skall det meddelas? Bibeln är till största delen historia. Till och med profeternas och apostlarnas skrifter innehålla historia; de hvila, där så ej di- rekt är fallet, åtminstone alltid på ett historiskt underlag, som man måste känna för att rätt förstå dem. Häraf följer, att kristendoms- undervisningen främst oeh hufvudsakligast bör bestå af biblisk hi- storia. Detsamma säger oss pedagogiken: för barn passar historia bäst. Därvid bör dock icke bibeln själf i allmänhet begagnas som lärobok; tvärtom bör man undvika att alltför tidigt sätta den i barnens händer: den är för helig att begagnas som innanläsnings- öfningar. Ett lämpligt urval af Gamla och Nya testamentets be- rättelser bör användas. Intill 12:te året bör uteslutande biblisk historia läsas'. (Om lilla katekesen längre fram.) Den bör då hinna att genomgås lugnt och noggrant två gånger. Mellan de tillfällen, då samma berättelse 144 KRISTENDOMSUNDERVISNINGEN i VÅRA SKOLOR. första och andra gången möter barnen, bör då så lång tid hinna förflyta, att den i mycket förefaller såsom ny, på samma gång de däri känna igen en gammal bekant. Däremot tror jäg icke, att en sammanhängande bibelläsning på detta stadium bör äga rum, hvar- ken på särskildt därtill anslagna timmar eller vid morgonbönen. Minst af allt böra evangelierna läsas samtidigt med Nya testamen- tets bibliska historia; det blir för mycket upprepande af samma berättelser. Dessutom ligga de Jesu tal, som äro inströdda bland det historiska innehållet, i allmänhet öfver så unga barns utveck- ling. Vill man hafva bibelläsning vid morgonbönen, torde det vara bättre, att spridda korta bibelord, valda så, att barnen kunna fatta deras innebörd, och upplästa af lärarinnan, läggas till grund för ett kort, uppbyggligt samtal mellan henne och barnen. De läroböcker vi hafva att tillgå för bibliska historien äro i allmänhet ganska användbara, om de än kunde vara bättre. En god biblisk historia bör vara afdelad i två kurser: en mindre och en större. Berättelserna böra vara valda, i den första med särskildt afseende på den tidiga-ålder för hvilken de äro afsedda, i båda med hänsyn såväl till deras etiska värde som till det historiska sammanhanget. De böra vara detaljerade och så mycket som möj- ligt ordagrant anförda efter bibeln. (I Gamla testamentet låter sig det senare mindre göra än i Nya.) I fråga om detaljrikedomen lida flere läroböcker af en väsentlig brist; likaså är det att beklaga, att flere för barnen särskildt lärorika berättelser äro uteslutna, exem- pelvis berättelsen om Akans stöld och Ruths historia. Sannolikt är skälet i båda fallen äfven ett ekonomiskt: man har fruktat, att läroböckerna skulle ställa sig för dyra, särskildt för folkskolebarnen. Ett sätt att undvika böckernas förstoring oeh fördyrande vore att i 2:a kursen endast citera åtskilliga berättelser, framför allt ur Nya testamentet, och låta barnen läsa dem direkt ur bibeln. När lärjungarna hunnit till 12 års ålder, må den systematiska framställningen af kristendomens tros- oeh sedelära, m. a. o. det som vi nu kalla katekes, begynna. Den bör ej komma förr, ty materialet måste först vara inhämtadt, innan det ordnas. Om de bibliska berättelserna äro rätt behandlade, bör lärjungen hafva vun- nit en ganska fullständig kunskap om Gud, hans väsen och egen- skaper, hans välgärningar och hans vilja, om människans natur, hennes förhållande till Gud och till sitt eget släkte o. s. v., med andra ord, den kristna tros- och sedelärans innehåll bör vara med- deladt; allt hvad som därefter behöfves, är ett ordnande af detta innehåll, ett utvidgande däraf samt fyllande af luckor. Men ka- tekesläsningen bör ej komma förr äfven af det skälet, att den alltid KRISTENDOMSUNDERVISNINGEN I VÅRA SKOLOR. 145 måste bli mer eller mindre abstrakt, oeh 12-års-åldern torde vara den allra tidigaste, då barn i allmänhet — undantag kunna ju möjligen finnas —- med fullt gagn och framför allt med glädje kunna tillgodogöra sig den. 1 detta afseende har man syndat och syndar än bedröfligt både mot kristendomen och mot barnanaturen. Det var illa nog, då katekesen förr bara pluggades utantill af de små: ännu värre är det nu för tiden brukliga sönderplockandet, utredandet, utfrågandet, som afser, att barnen skola förstå och till- ägna sig det tunga, sammanträngda och svårlärda innehållet. Man behandlar då barnasjälen så, som man behandlar en blomknopp, när man med fingrarna vecklar ut.dess blomblad: blomman slår ej ut, den vissnar blott och bär ingen frukt. Men bör en systematisk undervisning alls förekomma? Utan tvifvel. Jag vill här bland de många skälen därför blott påpeka ett: lärjungens kunskap får därigenom en fasthet, en fullständighet, som bör blifva honom en god hjälp mot att bortföras af de många- handa lärdomsväder, hvilka blåsa icke minst i våra dagar. Huru bör då denna undervisning drifvas för att blifva till gagn? Jag vill ej inlåta mig på en kritik af vår nu brukliga katekes, men så mycket måste jag dock säga, att den är en föga lämplig lärobok. Emellertid är den påbjuden af öfverheten, och vi böra därför begagna den, äfven i de skolor, där man har frihet att själf välja sina läroböcker. Det vore dock önskligt, att kristen- domens vänner i allmänhet insåge behofvet af en bättre lärobok och sökte öfvertyga vederbörande om detta behof, i stället för att lämna den saken åt kristendomens fiender. Det riktiga vore väl, att bibeln öfverallt, där så kan ske, lades till grund för de lärosatser, som skola inhämtas, och att dessa således finge framstå såsom slut- satser ur och sammanfattningar af de lästa bibelställena, hvilka borde vara flere och fullständigare än de nu förekommande (naturligtvis behöfde de ej alla läras ordagrant utantill). För ett sådant till- vägagångssätt kan äfven katekesen begagnas; skada, blott att det förmodligen sällan sker, enär läroboken gifver anledning till mot- satsen. — Denna, kurs bör räcka två till tre år. Den förbereder i egentlig mening konfirmationsundervisningen och bör åtföljas af sammanhängande läsning af några nytestamentliga böcker. Efter denna kurs, eller i början möjligen jämlöpande med sista delen af densamma, bör en repetition af bibliska historien vidtaga, med bibeln använd såsom läsebok. Den heliga historien bör därvid betraktas såsom Guds rikes historia; den bör sättas in i sitt sam- band med profanhistorien, med vetenskapen (jag tänker här särskildt på skapelsehistorien och geologien), och lärjungarna böra från denna 146 KRISTENDOMSUNDERVISNINGEN I VÅRA SKOLOR. kurs medföra insikten och känslan af att Gud ledt och leder icke blott den enskilde, utan människosläktet i stort till dess slutliga härliga mål. Fortsättning af denna kurs är kyrkohistorien, helst i samband med världshistorien. Särskild vikt, vida mer än nu är vanligt, borde inom kyrkohistorien läggas vid missionshistorien, ända från Apostlagärningarna intill våra dagar. Äfven denna kurs bör ledsagas af bibelläsning; under dess senare del kunde möjligen ett oeh annat ur profeterna läsas. Men hvar har lilla katekesen sin plats? Den vill jag helst förlägga till den grundläggande biblisk-historie-kursen. Den är ett helt för sig, och den bör af barnen läras så. Men den bör läsas i små portioner, med blott så mycken utredning af innehållet, som är nödvändig för att barnen ej skola läsa mekaniskt. Fjärde budet bör delas på två gånger, texten tagas den ena och förklaringen den andra gången, tionde budet likaså, artiklarnas uttydning bör delas i småbitar och det shela sedan repeteras, med ett ord, bar- nen böra knappast märka, att det kostar dem något arbete att lära sig den. Och den bör repeteras, nötas in; därigenom är från en sida sedt grunden lagd för den senare katekesundervisningen, och jag har den erfarenheten, att barnen så lära den med glädje och älska den. Jag har i hvad jag nu sagt hufvudsakligen tänkt på flickskolan, därifrån jag har min erfarenhet; men jag menar, att’detta program i hufvudsak också lämpar sig för goss-skolan. Får man där mera tid i de högre klasserna än som utfylles häraf, så skulle den säkert med fördel kunna användas till en mera vidsträckt bibelläsning. På gagnet af de nu brukliga läroböckerna i teologi har jag föga tro; de synas mig vara en lämning sedan den tiden, då skolorna först och främst voro grundläggande prästbildningsanstalter. Jag är ej anhängare af samskoleidén; jag tror ej, att gossar och flickor böra läsa alldeles detsamma, hvarken till kvantitet eller kvalitet; men i ett ämne anser jag dem böra vara likställda: i kristendoms- kunskapen. Där gälla om någonsin apostelns ord: »här är icke man och kvinna.» — Äfven i folkskolan skulle med någon modi- fikation i afseende på tiden de båda första kurserna, biblisk historia och »storkatekes», kunna komma till användning. Ännu ett par ord vill jag tillägga: de framgå helt naturligt ur det förut sagda. Låtom oss icke tro, att vi gagna genom att proppa barnen i förtid vare sig med bibelläsning eller katekes. KRISTENDOMSUNDERVISNINGEN I VÅRA SKOLOR. 147 Däraf bli de blott öfvermätta och likgiltiga. Kunde vi däremot vinna, att våra lärjungar vid skoltidens slut kände sig hafva fått endast en begynnelse till kristendowskunskap och längtade att själfva på egen hand tränga både vidare och djupare in i sin bibel, då hade vi vunnit mycket, för att ej säga allt. Till sist vill jag anföra de ord, hvarmed en känd norsk skol- man afslutade det föredrag, som han höll vid senaste nordiska skol- möte: »Reformen är nödvändig, och den skall komma. Frågan är blott: genom hvem? genom kristendomens vänner eller genom dess motståndare? — — — — — — — —----------------------------------------- — — Vi måste rycka upp oss, så att icke reformen här kommer att drifvas igenom så, att det naturliga vinnes på det religiösas bekostnad, utan att den må tjäna till en på en gång naturligare och mera kristlig utveckling af barnens lif.» I den diskussion, som därefter vidtog, deltogo följande talare: Rektor S. Almquist: Fröken W. hade framhållit, att det ej blott var religionen, som hade berättigade fordringar på religions- undervisningen, utan äfven kyrkan; talaren ville tillägga staten, hvars fordran är exakta kunskaper, examenskunskaper. Korteligen: re- ligionens kraf är ande, statens bokstaf; båda måste i skolan till- godoses. Hvad det första krafvet beträffade, så ville tal. endast hänvisa till den analys af religionsundervisningen i detta hänseende, som gjordes af M. Skard på skolmötet i somras, och hvari han i allo instämde. Hvad som här skall kunna verka, det är lärarens fram- ställning, hufvudsakligen af bibliska berättelser och, väl att märka, utan utfrågning eller återberättande. Tal. hade under sin egen religionsundervisning funnit, att när det lyckats honom att med en berättelse göra ett verkligt intryck, det förbjudit sig själft att ut- fråga eller fordra återberättande; sådant hade dessutom varit öfver- flödigt, ty barnen glömma ej det, som verkligen gripit dem. Där- emot skadas ej intrycket, utan befästes, genom att barnet efteråt får läsa berättelsen, antingen i själfva bibeln eller i en god biblisk historia. Med afseende på läsningen af biblisk historia instämde talaren i allmänhet med fröken W., särskildt däri, att andra kursen af biblisk historia borde suppleras med berättelser, som barnen finge lära sig ur bibeln själf. De lärde sig däraf hitta i sin bibel, hvilket är af största värde. Fråga kunde vara, om ej hela denna andra kurs eller åtminstone dess största del borde läsas på detta sätt. Något, som man vid läsningen af biblisk historia i allmänhet fäster för liten vikt vid, är Apostlagärningarna. Och dock kan 148 KRISTENDOMSUNDERVISNINGEN I VÅRA SKOLOR. man endast genom dem få en tydlig föreställning om hvad kristen- domen i sin första oeh renaste form var. Liksom fröken W. ansåge tal., att lilla katekesen borde väl inläras utantill för att blifva ett fast stöd för hela undervisningen i religionslära. Den är visserligen längt ifrån pedagogisk till sin framställning, tvärtom; förklaringarna med sina länga meningar och sin tunga språkbyggnad äro för barnen svärfattliga, vida mer än det de skulle förklara, textorden. Men ä andra sidan stär dess värde som en af våra kyrkliga bekännelseskrifter, hvilken, pä samma gäng den är kort och enkel nog för att med lätthet kunna inläras, är ett fulltonigt uttryck af luthersk trosbekännelse; dessutom, hvad tal. särskildt ville framhålla, en originalskrift ■— och sådana har skolan ej godt om — af ingen mindre än Luther själf, alltigenom bärande prägel af hans mäktiga och trosvarma personlighet. Men skall den blifva för barnet hvad den kan och bör, så måste den läsas som ett helt, ej sönderstyckas genom inblandning af »stora katekesen». Hvad denna beträffar, så ville tal. först framhålla, att åtmin- stone vid allmänna läroverken tiden ej räcker till att inlära den väl och fullständigt, säsom katekesen lästes i gamla dagar. Tal. visste ett läroverk, där katekesutanläsning i lägre klasserna drifves på bekostnad af snart sagdt hela den öfriga religionsundervisningen; behållningen blef, att i läroverkets öfre klasser lärjungarna i all- mänhet kunde uppläsa katekesstyckena, om man började dem, men ej om man uppläste frågorna. Och där katekesen ej inpluggades så intensivt som vid detta läroverk, där är nog efter ett par år ingen möjlighet för lärjungen att uppläsa ett enda stycke, knappt något språk. Att den nu begagnade katekesförklaringen omöjligt kan in- läras så, som den otvifvelaktigt är ämnad, beror af många omstän- digheter. Af dessa ville tal. framhålla några: 1) dess underlägsen- het under den Lindblomska i stilistiskt hänseende; lättflytande och välljudande diktion underlättar högst betydligt utanläsning, och i detta var den gamla katekesen ett mönster, under det att den nya har ett synnerligen tungt språk; 2) de många och korta språken, hvilka lätt förväxlas och hvilkas hänförande till rätt stycke därige- nom erbjuder oöfvervinneliga svårigheter; 3) det nu gängse, allt för myckna förklarandet från lärarens sida, hvilket ideligen stör idéassocia- tionernas kontinuitet, hvarpå minneskunskapens säkerhet mest beror. Hur litet nu än vinnes genom katekesutanläsningen, så får man böja sig för statens och kyrkans gemensamma fordran. Men för att då uträtta åtminstone något, så måste man öfverhoppa en del stycken och språk, framför allt alla de stycken, hvilka äro en KRISTENDOMSUNDERVISNINGEN I VÅRA SKOLOR. 149 upprepning, mer eller mindre oförändrad, ur lilla katekesen (de gifva ju intet nytt, men kunna ofta förvirra minnet därigenom att de för memorerandet viktiga begynnelseorden äro ändrade); vidare bör den ät uppläsning af det utanlärda ägnade stunden sä litet som möjligt afbrytas af förklarande. Värdet af utanläsning —• ty denna har verkligen, rätt använd, ett betydande pedagogiskt värde — är att för uppfattningen fixera ord och satser, hvilka äro uttrycksformer för ett visst tankeinnehåll; dess värde är alltså beroende af detta tankeinnehålls värde. Hur är det nu med innehållet i »stora katekesen»? Ungefär detsamma som i lilla katekesen, föga nytt (mindre än i den Lindblomska); men detta innehåll är systematiskt ordnadt och genomanalyseradt enligt i frågorna framhållna synpunkter; vidare, genom anförande af bibelspråk, på snart sagdt hvarje tänkbar punkt uppvisadt såsom skriftenligt. Det borde erkännas, att detta arbete är, efter de på förhand för detsamma uppställda grunderna, genomfördt med den största möjliga principmässighet; en sådan följdriktighet i tankegången samt precision och koncisitet i uttryckssättet finnes ej i någon annan af skolans läroböcker. Säkerligen är det dessa logiskt-humanistiska förtjänster, som, i förening med dess strängt kyrkliga renlärighet samt katekesläsningens traditionella anseende, gjort så många präster till den nya katekesens varma vänner. Men olyckligtvis äro dessa förtjänster ej i minsta mån njutbara för barn; ur de precisa och koncisa uttrycken kunna de ej smälta ut innehållet; den logiska följdriktigheten och systematiseringen förstå de ej. Korteligen: »stora katekesen» är nästan så opedagogisk som möjligt. Den gör ej i minsta mån lilla katekesens innehåll för barnet lättare att för- stå, den tvärtom stör det intryck denna kunde göra, genom det skola- stiska sönderfrågandet (särskildt i vissa delar, såsom i förklaringen öfver bönerna). Är nu talarens uppfattning af »stora katekesen» riktig, så kan naturligtvis genom ytterligare förklarande från lärarens sida ingen- ting vinnes. I stället måste under katekesläsningen lärarens uppgift blifva att med positivt religiöst innehåll gifva supplement till läro- bokens magra abstrakthet. Och härvid kan katekesens innehåll, så abstrakt det än är, gifva rika tillfällen till anknytning. Framför allt har man ju bibelspråken. I den vanligen starkt afkortade form, hvarunder de här förekomma, och alldeles ryckta ur sitt samman- hang, som de äro, kunna de ej göra sitt fulla intryck på barnets religiösa medvetande. Därför måste åtminstone de viktigaste upp- sökas på sitt ställe i bibeln och läsas i sitt sammanhang, eller ock 150 KRISTENDOMSUNDERVISNINGEN I VÅRA SKOLOR. mä läraren erinra om de förhållanden, hvarpå de hänsyfta, eller det tillfälle, dä de uttalades. Rektor L. M. Wærn yttrade sig endast om kristendomsundervis- ningens form. Vid kristendomsundervisningen användes numera nästan uteslutande den kateketiska läroformen eller m. a. o. en resonerande frägeundervisning. Till befästande af denna läroforms envälde hos oss har bland annat bidragit Kongl. Cirkuläret af den 12 maj 1865, hvari Kongl. Maj:t lägger vederbörande på hjärtat, att vid kristen- domsundervisning bör iakttagas ett sådant förfaringssätt, »att de heliga sanningarne, jämte det de till sitt väsentliga innehåll klart och bestämdt fästas i de ungas minne, tillika må lefvande rippfattas af deras begrepp för att blifva fruktbärande för deras lif». Användningen af den kateketiska läroformen innebär ett heu- ristislct förfaringssätt och går, närmare bestämdt, ut på att lärjungarna ur de af läraren framställda enskilda fallen eller exemplen skola själfva finna eller framtaga allmänna sanningar. Af hvad art äro då de allmänna sanningar, hvilkas finnande den kateketiska kristen- domsundervisningen skall förmedla? Man torde kunna säga, att dessa sanningar äro af 3 hufvudslag: etislca, religwisfilosofiska och mysteriösa sanningar. Hvad de etiska sanningarna angår, kunna de flesta utan tvifvel blifva till sin innebörd och befogenhet begripliga äfven för barn, och många af dem kunna också med fördel kateke- tiskt framtagas. Af de religionsfilosofiska sanningarna åter ligga de allra flesta genom sitt innehåll långt öfver barnens andliga horisont. Prästerna själfva behöfva årslånga studier vid universiteten. för att med afseende på åtskilliga af de religiösa lärosatser, som tagas med i den kristna barnaläran, i någon mån tränga igenom skalet till kärnan och af dem vinna en sådan uppfattning, som kan sägas vara en förståndsuppfattning eller innebära ett begripande. Men flertalet bland religionslärarne vid våra högre läroverk och folkskolor hafva aldrig haft tillfälle att skaffa sig någon egentlig förståelse af dessa satser; de få nöja sig med att »antaga» dem på kyrkans auktoritet. Hur skola de då kunna göra dem begripliga för sina lärjungar, hvilka ju för öfrigt sakna icke blott kunskapsförutsättningarna, utan äfven den förståndsbildning och den lifserfarenhet, som vore villkoret för att de ifrågavarande sanningarna skulle kunna »lefvande upp- fattas af deras begrepp»? De mysteriösa sanningarna slutligen äro i och för sig ej begreppsmässigt fattbara; de äro snarast att kalla känslosanningar, som för att »senteras» förutsätta dels lifs- erfarenhet, dels en till vissa handlingar och föremål genom vana knuten stämning. Men huru skall man nu bära sig åt för att få KRISTENDOMSUNDERVISNINGEN i VÅRA SKOLOR. 151 dessa sanningar senterade af barn, som äro i saknad bäde af stäm- vingsassociationen och af den erforderliga lifserfarenheten ? Är det nu så, att en god del af kristendomsundervisningens innehåll är antingen otillgängligt för ett barns förstånd eller öfver hufvud ej med förståndet fattbart, måste det tydligen vara minst sagdt olämpligt att med afseende pä ett sådant innehåll använda ett förfaringssätt, hvars mening oeh syfte är att drifva lärjungarna till att genom tänkande komma till begripande eller begreppskunskap. Trots svårigheten eller snarare omöjligheten använder man dock allmänt ett dylikt förfaringssätt, och uppgiftens naturliga vansklig- het har på många håll bragt till utveckling en lysande metodisk teknik. Men oaktadt all den virtuosmässiga konst, som ofta ut- vecklas vid katekesundervisningen, blir katekisationen för det mesta endast en sken-katekisation, dialogen endast en sken-dialog. Ty dels äro svaren — då. frågorna äro svårare — mer eller mindre fullständigt tillagade på förhand, dels äro frågorna så lätta, att de lägga svaret på lärjungens läppar, och att denne för att kunna svara endast behöfver lyssna, men ej tänka. Hvilken är då vinsten af den nya, starkt resonerande metoden vid kristendomsundervisningen? Eniigt talarens mening ingen eller mindre än ingen. 1 stället för en själlös utanläsning hafva vi fått — en själlös katekisation. Och till frånvaron af vinst sällar sig en förlust, en positiv skada. Denna illusoriska förståndsundervisning är icke allenast icke gagnelig utan tvärtom mycket skadlig för bar- nens förståndsutveckling. Barnen fara intellektuellt illa af att oupp- hörligen blifva anmodade att tänka och yttra sig öfver sådant, hvaröfver de ej kunna tänka och yttra sig; härigenom grumlas deras naturliga tankeklarhet och sanningsinstinkt, och de vänjas vid att åtnöja sig med begripandets sken. Oeh ännu mer: när man skall söka göra begripligt för barn hvad som åtminstone för dem ej kan göras begripligt, drifves man nästan ovillkorligt in på sofi- stikens vägar. Det tänkande, hvari man öfvar dem genom en sådan undervisning, är därför till ej ringa del ett spetsfundigt och sofistiskt tänkande. För sin del ville alltså tal., när det gällde barn, bryta stafven öfver en god del af den gängse resonerande kristen- domsundervisningen, på grundvalen af Luthers katekes och »den antagna utvecklingen», samt fordra, att undervisningen i afsedda stycken blir till sin form hufvudsakligen meddelande på samma gång som till sitt innehåll historisk. Fröken Alma Detthow uttryckte den åsikten, att undervisning i troslära måste meddelas i sammanhang med undervisningen i bib- 152 KRISTENDOMSUNDERVISNINGEN I VÅKA SKOLOR. lisk historia. Vid berättelsen om Kain och Abel kommer man osökt till inlärandet af det femte budet, utan att man ens behöfver nämna ordet katekes. På samma sätt ger framställningen af Israel i öknen anledning till inlärande af tredje budet o. s. v. Det vore ett helgerån att genom sönderplockande oeh utfrågande förstöra intrycket af t. ex. framställningen af Jesu död, men å andra sidan måste erkännas, att i de bibliska händelserna förekommer myc- ket, som ej kan förstås af barnen utan lärarens utredning och tanke- väckande frågor. Folkskolläraren A. Blomqvist fann betänkligt att använda en lärobok med hänvisningar till berättelser, som skulle läsas direkt ur bibeln, ty denna blefve därigenom lätt en »läxbok». Kunde detta undvikas, vunne man dock en god sak genom hänvisningarna till bibeln, nämligen att folkskolorna tvunges att anskaffa biblar åt barnen, hvilket nu ej är fallet. I folkskolorna kan undervisningen i katekes ej uppskjutas till det tolfte året, emedan en stor del af lärjungarna vid denna ålder afgå. Mycket skulle vinnas, om hufvud- vikten lades vid den bibliskt-historiska undervisningen och katekesen omredigerades och förkortades, så att alla omsägningar af lilla katekesens ord toges bort. Då kunde man äfven läsa bibelspråken i deras sammanhang. Fröken Lilly Engström ville inlägga en gensaga mot textordens inlärande vid undervisningen i biblisk historia, hvarigenom de lätt skulle blifva ett slags deviser öfver berättelserna. Naturligast vore, att de inlärdes i sitt historiska sammanhang. Efter några kortare anföranden af inledarinnan, fru E. Stein- metz, och fröken I. Rogberg förklarades diskussionen afslutad. Något bestämdt uttalande från sällskapets sida gjordes ej. Kristendomen och den modema bild- ningen. Några tankar med anledning af Th. Mazers uppsats »För- gårdens kristendom». Jag är ingen vän af polemik, tror att en sådan sällan leder till annat resultat, än att de stridande och deras anhängare be- fästas hvar och en i sin ensidighet. Och särskildt en lärare synes mig i följd af sin ställning skyldig att mycket noga be- tänka sig, innan han inlåter sig i en offentlig strid. Min egentliga afsikt med denna uppsats är också icke att polemisera mot en person, som är mig en värderad broder och vän, utan att göra ett positivt inlägg i ofvanstående viktiga fråga. Men jag nödgas vända mig mot den ofvan citerade uppsatsen, emedan hela ståndpunkten i denna synes mig hvila på en mycket ensidig uppfattning af denna fråga, en ensidighet som orsakat »missförstånd» — jag från min ståndpunkt måste mot uppsatsen vända dess egen dom om Uffes — missförstånd, hvaraf »mycket farliga konsekvenser kunna dragas». Meningsutbytet mellan Uffe och Th. M. gällde hvad i den förres uppsats kallats »förgårdens kristna» — d. v. s. det myc- ket stora antal människor, hvilka af kristendomen rönt en m. el. m. stark dragning och därför äro under en viss inverkan däraf, utan att hafva upptagit kristendomens väsen, utan att således vara i högre mening kristna — samt d:r Fehrs ställning till denna »förgårdens kristendom». Uffe sätter hufvudbetydelsen af hans lifsgärning däri, att han för denna varit »målsman för en samlande verksamhet». Äfven Th. M. sätter hans lifsgärning i samband med »förgårdens kristendom», men betraktar honom som målsman för dem, som »fixerat sig i den yttre ringen och detta på ett sådant sätt, att de trädt i harnesk mot kyrkans trosmedvetande». — Enligt min mening har Uffe med sin van- liga skarpblick i hufvudsak träffat det rätta; mot Th. M:s ut- talanden har jag mycket och väsentligt att invända. Verdandi 1896. _ _ 154 KRISTENDOMEN OCH DEN MODERNA BILDNINGEN. Först en småsak. »Ähörarinnor» hade naturligtvis också d:r F.; de utgöra ju alltid flertalet i våra kyrkor. Men menar Th. M., att han skulle varit någon af våra egentliga »fruntim- merspräster», så misstager han sig bestämdt. Kanske dock ut- trycket endast är en af dessa vanliga insinuationer, hvilka nu dess värre omöjligen kunna undvaras såsom krydda i en pole- misk uppsats, föranledt af att angreppet gäller en författarinna? Nej, nog hade F. sina egentliga anhängare på herrsidan, just de bildade herrarna, som annars så litet dragas till kyrkorna. Själf har jag aldrig hört inom F:s »attraktionskrets». Men när jag såg den allmänna och djupa sorgen öfver hans död, såg den hos personer, af hvilka jag aldrig skulle väntat sådant, så blef det mig tydligt, att de icke voro få, hvilka vid hans död »kände sig stå inför ett gapande tomrum». En sådan verk- lig sorg kan ej förklaras ur en så negativ känsla som saknaden efter en förgångsman i kampen mot kyrka och kristendom, den tyder pä en förlust af något af positiv natur; efter min tro gällde sorgen här en, som i själfva verket höll dem kvar vid kyrka och kristendom. Ty mycket oegentligt synes det mig att betrakta F. som fiende till kyrkan. Han skulle med all säkerhet ifrigt stött ifrån sig en sådan beskyllning. Hela hans personlighet, hans förhållande i ord och gärning gjorde också afgjordt intryck af en kyrkans, man kan gärna säga en högkyrkans man. Sant är däremot, att han var en afgjord fiende till den nu härskande »kyrkliga teologien» liksom till hela den inom kyrkan för närvarande rådande riktningen. Sant är nog äfven, att han just härigenom »attraherade» många, att detta i väsent- lig mån bidrog till, att han blef en medelpunkt för en viss andlig strömning i vårt land. Men, som redan blifvit sagdt, det var visst icke ensamt gemensamheten i opposition mot den härskande kyrkliga riktningen, som höll denna krets fast vid F., det var nog äfven föreningsband af positiv natur, gemen- samhet i allmän religiös ståndpunkt. Ar denna min uppfatt- ning riktig, då måste ju hans verksamhet anses ha varit åt- minstone i viss mån religiöst »samlande». Nu fäller Th. M. öfver F. och hela hans riktning den kategoriska dom, att de klart och med öfvertygelse fixerat sig på en lägre religiös ståndpunkt och så trädt i harnesk mot kyrkans trosmedvetande. Detta är en hård dom och, såsom vanligen förhållandet är med sådana, ej så litet orättvis. Han har ej betänkt, att inom kyrkliga och öfver hufvud taget religiösa KRISTENDOMEN OCH DEN MODERNA BILDNINGEN. 155 kretsar kristendomen kan hafva antagit en sådan tidsform, att den för individer med en viss naturbeskaffenhet eller uppfostran kan bli till sitt väsen svår-, ja rent af oigenkännlig. Det är ju tydligt, att en individ af sådan beskaffenhet ej kan dömas skyldig att uppsåtligen ha uteslutit sig, om han kommer att stå utanför den mer utvecklade kristendomen. Låt oss nu tänka på den tid, under hvilken F. och hans krets i allmänhet voro i den ålder, då lifsåskådningarna till sina hufvuddrag bildas, nämligen 1860-talet och tiden närmast före och efter. Som bekant var då det religiösa lifvet i vårt land nästan öfverallt, där det framträdde i mer utvecklad ge- stalt, starkt pietistiskt. Vare det nu långt ifrån mig att ring- akta denna mäktiga rörelse, hvari så många funnit en för sig passande form af kristendom, och af hvilken så godt som all allvarlig kristendom hos vårt folk nu för tiden direkt eller in- direkt rönt stark påverkan. Men har pietismen för många varit en väg till kristendom, nog har den också för många varit ett hinder. Den var verklig, lifskraftig kristendom, men långt ifrån sund; man betänke dess pjunkiga känslosamhet och dess dystra asketism, yttrande sig i ringaktning för det natur- ligt mänskliga, likgiltighet för eller ovilja mot kulturen, till- bakadragenhet från det verkliga lifvets intressen, både dess glädje, dess verksamhetslif, ja t. o. ni. dess plikter. Det kunde blifva en svår konflikt för den, som först mötte kristendomen i en sådan utprägladt pietistisk gestalt. A ena sidan verklig religions fordrande allvar, å andra sidan det mänskligas intressen, som i personlighetens inre betygade sitt fulla berättigande, men som af religionen i denna form syntes uteslutas. Hur än valet i denna konflikt utföll, oss människor höfves det icke att döma däröfver. Och svårligen kunde det aflöpa utan verklig skada för personligheten. — Härtill kom nu, att den form, hvarunder religionsläran förkunnades, var den gammaldags ortodoxa, hvars från 1600-talet härstammande tankeformler och uttryckssätt för en i tidens bildningsströmningar invigd föreföllo obegripliga och stridande mot verkligt tänkande, verklig vetenskap. Mycket, som framställts såsom fiendtlighet mot kristendomen, reducerar sig därför i själfva verket till fiendtlighet mot de ortodoxt-pietistiska former, hvilka det religiösa lifvet vid denna tid var iklädt. För många blef nog kristendom detsamma som pietism och ortodoxi. De. kunde ej se den verkliga kristen- domen genom detta omhölje, och kristendom blef för dem något antikveradt, något som ej passar för nutidens högre kultur- 156 KRISTENDOMEN OCH DEN MODERNA BILDNINGEN. ståndpunkt och därför ju förr dess hellre bör bort. Andra åter, äfven om de ej hade kraft att genom, skalet tränga fram till den religiösa kärnan, kände m. el. m. klart, att det var den ortodoxt-pietistiska formen af kristendomslifvet, ej kristen- domen själf, som trädde hindrande i vägen för deras berättigade lifsintressen, teoretiska eller praktiska. Deras afvoghet riktade sig därför mot dessa tidsformer, under det den för den här- skande religiösa riktningen måste te sig som verklig, om ock mindre utpräglad kristendomsfiendtlighet. På detta sätt tänker jag mig, att äfven F:s utveckling gått, och jag skulle mycket misstaga mig, om ej pietismen var den hufvudfiende, mot hvilken han vände sig, säkerligen i tanke att därmed tjäna både kyrkans och den sanna kristendomens sak, på samma gång han ville häfda den högre bildningens och och öfver hufvud kulturens rätt. Att han med en sådan ut- gångspunkt kom att sluta sig till Ritschls åsikter är lätt för- klarligt. F. var vida mer en det praktiska lifvets man än en egentlig forskarenatur. Men han var också en man med högt uppdrifven humanistisk bildning, och som nästan alla sådana hade väl också han ett starkt behof af ett vetenskapligt system som fast underlag för sin åskådning. Det gammaldags orto- doxa tillfredsställde ej den bildningsståndpunkt, som var den härskande och hvilken äfven var F:s, den var vidare föga duglig som grundval för en strid mot pietismen. Så mycket bättre passade den Ritschlska. Hvad jag vet om Ritschlianismen är ej mycket och dess- utom hämtadt från dess motståndares uttalanden. Men detta lilla är mig alldeles tillräckligt att förklara dess attraktion på F. och personer, stående i samma andliga situation som han. T. ex. det en afgjord motståndare* framhåller som det hos Ritschl berättigade: att förlägga kristendomens synpunkt från de metafysiska frågorna till det praktiskt religiösa och sedliga lifvets område o. s. v., detta pekar ju direkt på väl bekanta brister i den på ifrågavarande tid härskande religiösa rikt- ningen; och det får väl tagas för gifvet, att Ritschlianismen är en reaktion mot just denna riktnings ensidigheter. Hvad var då naturligare, än att F. häri fann sin dogmatiska stödje- punkt i sin strid mot just samma motståndare? Att han i denna strid å sin sida gick till ensidighet och öfverdrift, tager jag för gifvet; han skulle annars icke varit * Myrberg i Bibelforskaren för 1895, s. 383. KRISTENDOMEN OCH DEN MODERNA BILDNINGEN. 157 människa, att icke säga lutheran och svensk. Det är alltför troligt, att han i åtskilliga punkter af kyrkans bekännelse såg endast tidsformer af kyrklig åskådning, ej bestående kristlig san- ning; och däribland var kanske ej så litet, som för andra kristna genom uppbyggande kraft bevisat sig som sannfärdigt gudsord, un- der det att för honom den kyrkliga formen undanskymde den reli- giösa kärnan. Men detta har mig veterligt aldrig framträdt i öppen förnekelse, i fullt afgjord och öppet uttalad ståndpunkt. Det skulle i så fall ej för att visa hans »irrlärighet» behöfts detta vridande och vrängande af hans ord, sådant som särskildt »Folkskolans vän» visat i den från kyrkliga strider tyvärr så väl kända typen. Det får allt vara bättre grunder för att rätt- färdiga sådana domar, som Th. M. fäller i sin uppsats. T. ex. denna: »han saknade blick för det kristna idealet.» Helt visst var det sidor däri, som han icke såg — så är det med hvarje människa —, äfven sidor, som den ortodoxt-pie- tistiska riktningen uppfattat och i någon mån gjort sig till godo. Men kan det ej vara så, att också han fattat sidor i det krist- liga idealet, som denna riktning ej har öga för? Th. M. vill nog ej medgifva möjligheten däraf. För honom repre- senterar den härskande kyrkliga riktningen »det fullödiga tros- medvetandet». Men, huru stor jag känner min tacksamhets- skuld vara till det kyrkosamfund jag af själ och hjärta tillhör, och hur högt jag skattar värdet af dess trosmedvetande, sådant det uppenbarar sig hos de från kristlig synpunkt främsta män- nen i den kyrkliga riktningen; att erkänna detta eller något annat kyrkosamfund eller någon religiös riktning såsom repre- sentant för den »fullödiga» kristendomen, det synes mig vara att sakna blick just för det »kristliga idealet». »Fullödig» kristendom skall visa sig i »fullödigt» kristendomslif; hur litet däraf finnes, därom äro nog Th. M. och jag ense. Men man betänker ej, att det teoretiska och praktiska i kristendomen ej kunna söndras från hvarandra, att därför de rådande bristerna i kristendomslifvet med nödvändighet hänvisa på brister i »tros- medvetandet», så mycket vi också berömma oss af »den rena läran». Nej, »fullödig kristendom» och »det kristna idealet», det är stora ord. Skall den nuvarande kristenheten kunna prestera något mot dem värdigt svarande, då måste till en totalbild sam- las allt hvad alla de särskilda kyrkosamfunden och religiösa rikt- ningarna, hvar och en efter måttet af sitt »trosmedvetande», arbetat fram af kristligt lif och kristligt medvetande. Men detta arbete är fördeladt ej endast på de olika kyrkorna, det 158 KRISTENDOMEN OCH DEN MODERNA BILDNINGEN. är också fördeladt på de olika tiderna. Hvar tid har, kristligt sedt, till sin hufvuduppgift att framdraga nya sidor af detta ideal. Orden: »jag har ännu mycket att säga eder, men I kun- nen nu icke bära det», gälla ej ensamt de första lärjungarne, de gälla kyrkan för alla tider. Låt oss därför, hur dyrbara än de blickar äro, som vi fått kasta in i detta ideal, icke glömma, att andra, som ej se fullt detsamma som vi, likväl kunna hafva syn på samma ideal, se sidor däraf, som vi icke se. Den ene ser det fullare och klarare än den andre, men sådant hör ej under människors dom. Här gäller det ordet: »dömen icke!» Hur mycket som verkligen fattas den hos oss rådande kyrkliga riktningen i kristlig »fullödighet», det synes mig tämligen otvetydigt framgå redan af andan i den polemik, som mot olika tänkande från dess sida föres och utan gensaga fordrages. Om det är något, som är de kristna förbjudet, så är det öfver- mod och hätskhet. Och dock bära ständigt och jämt artiklar i våra mest kyrkliga pressorgan" den tydligaste stämpel af så- dant. Hur litet kristligt detta är, det veta motståndarne väl och framdraga det ideligen med skadeglädje. Men riktningens anhängare s.e nog häri endast — för att tala med Th. M. — »de oskyldigaste utbrott af eld och lif i öfvertygelse», på sin höjd »bristande» lenhet i pennans förande; »liberalismen» är ju ej bättre i sin polemik. Ingen tanke på, att den kristliga stånd- punkten medför förpliktelse att strida på ett annat sätt! Och hvarför? Jo, därför att hela riktningen »fixerat» sig till ett parti, med preciserad partiställning äfven i sådant, som för det egentligt kyrkliga är främmande, i de politiska, sociala och ekonomiska frågorna — hvarför också, ganska betecknande, i ifrågavarande uppsats ett politiskt partinamn »liberaler» utan vidare användes för detta kyrkliga partis motståndare. Men partisinne är aldrig kristlighet utan fariseism. Man betänke, att Paulus anför partibildningen i den korintiska församlingen som ett oemotsägligt bevis på »köttslighet», således motsatsen mot »fullödighet» i kristendom. I detta sammanhang måste jag göra en hufvudanmärkning mot den ifrågavarande uppsatsen. Jag tror gärna, att den är skrif- ven »i uppsåtet utan själfförhäfvelse». Men dessa tvärsäkra do- mar öfver en nyss afliden, om saknad af blick för det kristna idealet, om oförmåga att realiter fylla sin plats o. s. v.? Och * Se t. ex. de af Uffe omnämnda artiklarna i »Folkskolans vän». KRISTENDOMEN OCH DEN MODERNA BILDNINGEN. 159 detta sammanställdt med frånsägande af »anspråk för egen räk- ning»? För rätt att så döma fordras en hög andlig auktoritet •och därtill omständigheter, som göra det till en tvingande nöd- vändighet att »taga sig dristighet», som det står i Apostlagär- ningarna. Må vara att dessa omdömen delas af kristligt »haltfulla personligheter», men det är ett helt annat ansvar med att of- fentligt uttala sådana domar än att tänka och enskildt yttra dem. Sådant uppbygger icke, det gör förargelse. Men jag återvänder till den pietistiskt-kyrkliga riktningen. Jag väntar mot hvad jag därom ofvan sagt den invändningen: Må vara att denna på den ifrågavarande tiden hade sådana ensidigheter, så är den numera icke densamma. Jag medgif- ver, att så är. Mycket af det, som för ett fjärdedels sekel i den rå- dande religiösa riktningen måste stöta tillbaka en sund, teore- tiskt eller praktiskt intresserad ungdom, är borta, dess makt öfver ungdomen, framför allt den manliga, har därför också ej litet vuxit, dess bättre. Ett tydligt exempel på hur stor verk- ligen skillnaden är, kan man se i de kyrkligas olika ställning till V. Rydberg nu och på 60-talet, och märk väl, utan att han till sin ståndpunkt undergått någon egentlig förändring. För dem, som ej gärna se den kristliga och kyrkliga uppfatt- ningen gå framåt, utan föreställa sig den såsom utlefvad och bortdöende, framställer sig detta närmande åt kulturarbe- tets riktningar — »kompromisskristendomen» som jag sett den kallad — såsom ett affall från den äkta kristendomen, till hvil- ken endast skulle kunna räknas afgjordt asketiska och kultur- fiendtliga riktningar, såsom den allra mörkaste pietismen eller ännu hellre medeltidens munkkristendom. Jag tänker emel- lertid, att det af kristendomens vänner ej skall finnas många, hvilka ej glädja sig åt den kristliga uppfattningens humanise- ring, om jag så får kalla det. Men hur har denna förändring och förbättring kommit till stånd? Jo, genom inverkan af denna »moderna bildning», för hvilken F. kämpade men Th. M. så varnar för. Och detta trots bestämdt motstånd från ortodoxiens och pietismens sidor. Skulle det nu ej vara möjligt, att äfven sådan den kyrkliga riktningen nu är, den har att lära af och samarbeta med de nutida kulturströmningarna, som just utgöra den moderna bild- ningen? Hvarför ständigt hålla sig efter i, ja afvog mot, det arbete, som hvarje tid har till sin uppgift att uträtta, och hvil- ket ständigt för ett följande tidehvarf visar sig ha varit till välsig- nelse för mänskligheten, således i gudsrikets tjänst och buret 160 KRISTENDOMEN OCH DEN MODERNA BILDNINGEN. af gudstankar? Hvarför ej söka visa, att den andekraft, hvaraf kristendomen prisar sig vara bärare, är af universell natur, mäk- tig att bära frakt på lifvets alla områden? Detta skulle de kristna visa genom att gå i spetsen för tidens arbete, rikta det åt rätt håll, bevara det från att löpa ut i dessa degenerationsfore- teelser, som i alla tider åtföljt kulturen och varit dess förban- nelse, vara för den, såsom det heter, »ett salt». Så, i positiv anda, ville Paulus säkert hafva förstådt sitt ord: »pröfva allt och behåll hvad godt är»; han bjöd ej: förkasta allt hvad du ej genast igenkänner som ett godt, hvad som strider mot din hit- tills intagna ståndpunkt. Så handlade också verkligen Luther. Se t. ex. hans förhållande till den tidens förnämsta kulturrö- relse, humanismen. Denna var dock vid den tiden afgjordt hednisk, kristendomsföraktande; och detta kunde väl ha väckt betänkligheter hos en mindre klarsynt ande, än Luther var. Hvilken ovärderlig nytta denna Luthers och hans vänners fri- sinthet i förhållande till sin tids »moderna bildning» gjort just kyrkan, därom lär väl ingen meningsskiljaktighet vara. Vore det då ej skäl att försöka att i denna punkt vara litet mera sann »lutheran»? Hvad man än må säga om Ritschlianerna, i detta åtminstone äro de Luthers efterföljare, att de sträfva att göra vår tids vetenskap fullt fruktbärande för teologien och re- ligionen, liksom Luther gjorde med sin tids. Att den rådande kyrkliga riktningen förlorat förmåga att gå i spetsen för kulturarbetet, måste förklaras ur de härskande tendenserna i de båda elementer, genom hvilkas förening den kan sägas i hufvudsak vara bestämd, nämligen ortodoxien och pietismen. Dessa fordom bittra fiender hafva nu enats och dela makten: ortodoxien bestämmer lära och kyrkoordning, pietismen det enskilda religiösa lifvet. Men äro de båda riktningarna ännu mäktiga, sin gyllene ålder hafva de dock bakom sig. Det var 1500- och än mer 1600-talets tankelif, som danade orto- doxien; hur mycket som i detaljer kan vara olika, andan är densamma. På denna tid ser den med förkärlek tillbaka, vär- derar högst de resultat denna vunnit för det kyrkliga lifvets utveckling men ser med misstänksamhet snart sagdt allt, som har en nyare tidsfärg, hvilket gärna förklaras för »rationalistiskt» eller åtminstone »neologiskt». Om någon ståndpunkt kan sä- gas hafva »fixerat» sig, så är det väl ortodoxien. Den något yngre pietismen har visat sig bättre kunna afpassa sig efter olika ti- ders kraf, bättre samarbeta med tidsrörelserna, åtminstone inom underklassen. Men nog har äfven den sitt kristendomsideal KRISTENDOMEN OCH DEN MODERNA BILDNINGEN. 161 bakom sig, i det asketiska kristendomslif, som utvecklade sig under 16- och 1700-talets trånga och tryckta förhållanden. Det rikare och fullare lif, som vår tids ojämförligt högre utvecklade kulturbehof kräfva, rymmes ej inom pietismens intressesfer, blir för densamma intet annat än »världslighet». Och lika litet lå- ter vår tids tankelif instänga sig i det skolastiska formelväsen, som. för gammal-ortodoxien är den högsta uppfattningsformen; för modern vetenskaplighet känner sig därför denna helt främ- mande, ser i dess forskningsbegär just intet annat än »förnuf- tets» fåfängliga äflan efter nytt. Detta misstroende, som den kyrkliga riktningen ännu hy- ser mot modern bildning, har fått ett betecknande uttryck i slutorden af Th. M:s uppsats. »När vi söka det kristliga ide- alet, få vi icke börja med att på förhand fixera oss i den mo- derna bildningen». Naturligtvis är detta i och för sig alldeles rätt. Allt »fixerande» står i tydlig motsats mot idealsträfvande, hvilket ju innebär ständigt framåtgående, särskildt kristligt idealsträfvande, hvilket skall omfatta hela personligheten, vara ett sträfvande framåt på alla dess områden. Alldeles riktigt talas vidare om offer af egen tankegång, uppgifvande af före- ställningar, som kunna vara hinder för sanningens verkliga ägande; ty under sträfvandet framåt mot sanningsidealet kan man ej undgå att i dess ljus se, att åtskilligt, som man på en lägre ståndpunkt hållit för sanning, i själfva verket var endast half sanning, tom form eller t. o. m. osanning. Men gäller detta endast den moderna bildningen? Är den gammaldags bildningen mindre behäftad med osanning och tom form? Hvarje opartisk måste väl erkänna, att det är tvärtom. Och faran att fixera sig? All erfarenhet bekräftar, att det just är det gamla, som man mest löper fara att fixera sig i, som mest trä- der hindrande i vägen för idealsträfvandet. Just så är det en- ligt min tro med vårt kyrkliga kristendomslif; det starka fixe- randet af de gamla formerna i uppfattning och lif bär skulden, att så litet ses af verkligt idealsträfvande, så litet förnimmes af den friskhet, som hängifvandet åt idealet alltid förlänar; och tydligen mindre, i den mån ortodoxiens och pietismens anda är afgjordt rådande. Rädslan för den moderna bildningen plägar motiveras huf- vudsakligen därmed, att den är fiendtlig mot kyrka och kristen- dom. Kan så vara; men då de kyrkligt och kristligt sinnade dra- git sig därifrån, så kan den ju icke vara annat. De hafva genom detta sitt undandragande lämnat största delen af tidens arbets- 162 KRISTENDOMEN OCH DEN MODERNA BILDNINGEN. fält i händerna på kyrkans och kristendomens motståndare, hvilka väl förstått den ofantliga fördel de häraf vunnit samt verkligen lyckats draga på sin sida en stor del af tidens dug- ligaste arbetskrafter. Men att det oaktadt det arbete som göres är i grunden för och icke mot kristendomen, det skall ingen undgå att märka, hvilken har hjärta för både kristendomens och tidens kraf. Han gör den erfarenheten, att den moderna veten- skapens resultat gifva honom möjlighet att få en inblick i myc- ket af det kristliga trosmedvetandets innehåll, som förut var oförstådt och därför utan uppbyggande kraft; likaså att delta- gandet i arbetet på tidens praktiska problemer vidgar och för- andligar hans uppfattning af kristendomslifvets verkliga art. Och bibeln blir för honom något annat och mera än förut. Af dess andedjup kunde ej så särdeles mycket rymmas i ortodoxiens lärda formelväsen; och af det ideal af religiöst lif, som däri uppenbaras, kan det knappt sägas vara mer än en sida, som pietismen med sin trånga syn på lifvet kunde fatta. Långt mer kan vår tid tillgodogöra sig, om den på detta arbete med full kraft sätter in sin öfverlägsenhet i tankearbete och sin vi- dare lifssyn; oändligt mycket kommer i alla fall att återstå för kommande tiders sanningssökande. Jag vill nu i korthet sammanfatta hvad jag ofvan sökt visa. Den fråga, som ligger på bottnen af meningsutbytet mel- lan Uffe och Th. M., är förhållandet mellan kristendomen och den moderna bildningen. Enligt min tanke hafva kristendo- men och kyrkans målsmän öfver hufvud valt en oriktig stånd- punkt, i det de ställt sig i en mer eller mindre afgjord motsats mot kulturströmningarna och därigenom skadat kristendomens och kyrkans sak lika väl som kulturens. Kristendomen, särskildt i sin kyrkliga form, har därigenom förlorat ledningen af kul- turarbetet, som det haft under kyrkans lifskraftigare perioder. Det religiösa och kyrkliga lifvet har, undanryckt samarbetet med de rent mänskliga intressena, fixerat sig i former och för- lorat väsentligt i friskt lif och idealitet. Kulturen har blifvit likgiltig eller fiendtlig mot kyrka och kristendom, har därige- nom gått miste om det helgande och enande inflytande, som religionen gifver åt all mänsklig verksamhet, och har i följd däraf på åtskilliga punkter råkat ut för degenerationsprocesser, i hvilka den blifvit till förbannelse i st. f. till välsignelse för människorna. Jag tror vidare, att återställandet af ett naturli- gare förhållande mellan kristendom och kultur är omöjligt, så länge det kristliga och kyrkliga lifvet behärskas af riktningar, KRISTENDOMEN OCH DEN MODERNA BILDNINGEN. 163 härstammande från och hafvande sina förutsättningar i förgångna århundraden. Har jag fattat d:r Fehr rätt, så var han en förkämpe för ett i hufvudsak likartadt åskådningssätt. Att han häfdade den moderna bildningens rätt, att han ville tillgodogöra dess forsk- ningsresultat för den religiösa uppfattningen, att han bekämpade pietism och ortodoxi såsom fiender till dessa sträfvanden, för allt detta måste han från min ståndpunkt anses värd all heder. Hur han lyckades i sitt synnerligen grannlaga värf att medla mellan den kyrkliga ståndpunkten och den modernt vetenskap- liga, är jag ej kompetent att bedöma. Men jag ville rikta den uppmaning till de kyrkligt sinnade, hvilka anse, att F. i sin sträfvan efter en mer tidsenlig teologi kom att förgripa sig på den kyrkliga »bekännelsen»; Må de från sin ståndpunkt upptaga arbetet på detta problem! Försumma de sin plikt häruti, så ut- sätta de »bekännelsen» för långt större faror än som hotade från F. Men, kan väl med skäl frågas, hvad har hela denna dis- kussion att göra i en pedagogisk tidskrift? Jo, ville jag svara, på lärarens ståndpunkt i här behandlade frågor kommer att i väsentlig mån bero, af hvilken anda religionsundervisningen blir präglad, och hvilken frukt för lifvet den kommer att gifva. Från sin ståndpunkt måste Th. M. som en hufvudfordran fram- hålla, att den skall vara kyrklig, och jag vill däri gifva honom Tätt; men jag vill på samma gång framhålla den fordran, att den måste arbeta på att hålla sig fri från kyrklig partistånd- punkt. Undervisningen i kärlekens och fridens religion får ej vanställas af några som helst utfall mot olika tänkande, ej mot andra kyrkor eller religionspartier — jag vill särskildt erinra om katolicismen, hvilken i allmänhet vid undervisningen långt ifrån behandlas med den hänsyn, som borde tillkomma modern för de öfriga kyrkosamfunden — ej heller mot olika tänkande i sådana icke till religionen hörande frågor, som det kyrkliga partiet satt på sitt program. Och vidare — hur kyrkligt »full- lödig» undervisningen än må vara, är den ortodoxt-pietistiskt från- vänd från vår tids lif och intressen, så blir den i samma mån i saknad af den sundhet och lifsfriskhet, som ensam kan varak- tigt vinna ungdomen, särskildt den som själf är sund och lifskraftig. Religionsläraren får icke vara främmande för den moderna bild- ningen. Jag vill visst icke, att han skall för sanning erkänna allt tidskram, som ger sig ut för sanning, eller sluta sig till hvarje 164 KRISTENDOMEN OCH DEN MODERNA BILDNINGEN. tidsbölja af orolig förbättrings- eller ändringslusta. En viss konservativ prägel bör tillkomma skolundervisningen, framför allt kristendomsundervisningen, den är ett villkor för det lugn, som bör hvila öfver skolan. Men religionsläraren skall lefva sin tids lif, ha hjärta för dess sträfvanden, tro på dess arbete. Endast så kan han gifva ungdomen den rätta beredelsen, att när dess tid kommer finna sin plats i detta arbete. Och då jag varnat för den kyrkliga riktningens vidhängsenhet vid det gamla, har jag visst icke velat ingjuta ringaktning för detta gamla. De resultat, som äldre tiders arbete bragt till stånd, äro oss ett dyrbart arf, som vi på intet vis få vanvårda. Minnet af dem som arbetat skola vi ära, och vi få heller icke glömma den tacksamhetsskuld, hvari vi stå både till ortodoxien och ännu mer till pietismen. Det goda vi så fått i arf skall vara den fasta ståndpunkt, hvarpå vi stå, då vi själfva arbeta vidare. Men hvad det icke får blifva, det är en stängande skranka, som hål- ler oss i makligt och själfbelåtet stillastående samt hindrar vår syn på och vårt sträfvande efter idealet, det fulla, sant kristliga idealet. S. Almquist. Hvilka erfarenheter har man vid under- visningen gjort med afseende på olik- heten i gossars och flickors begåfning? Denna fråga hade uppställts som diskussionsämne vid Pedagogi- ska sällskapets i Stockholm sammanträde den 11 april. Inledarin- nan, fröken Hanna Andersson från Kungsholms folkskola, redo- gjorde för erfarenheter, som inom folkskolan gjorts vid undervis- ning af nybörjareklasser. Man hade funnit, att gossarne i början äro underlägsna flic- korna,, men efter några år upphinna och gå om dem. De äro lif- ligare under lektionen och lättare att rycka med samt hafva ut- prägladt intresse för vissa ämnen, såsom räkning, teckning och slöjd- GOSSARS OCH FLICKORS OLIKA BEGÅFNING. 165 Flickorna visa under skolarbetet mera ordningssinne än gossarne och sköta sitt hemarbete med större samvetsgrannhet; de läsa gärna i hemmet utförligare om det som genomgätts under lektionerna. Kunskapsmåttet blir emellertid i allmänhet lika stort till följd af gossarnes större vakenhet under skoltimmarna. Vanligen hafva gossarne en större åskådningsförmåga och säk- rare uppfattning än flickorna, enligt inledarinnans äsikt beroende af det rörliga och utvecklande friluftslif de föra. Flickorna äter tillbringa allra största delen af sin tid inom hus; de mäste tidigt börja hjälpa till med hemsysslorna och hindras därigenom ej sällan frän att ut- föra hemuppgifterna sä väl som eljest vore möjligt. Inl. framhöll, att föräldrarna borde läta gossar och flickor tura om vid göromå- len i hemmet; därpå skulle ingendera förlora. Nägra lärarinnor hade funnit, att blandade klasser ställde stora fordringar pä lärarinnans disciplinära förmåga; andra ansägo sådana klasser lättare att sköta. Gossarne äro mindre ömtåliga för till- rättavisningar och aga än flickorna och tyckas stundom vara rent af tacksamma därför; det ser ut, som om de ansäge sin förseelse glömd och begrafven, när de lidit sitt straff. Hvad äldre lärjungar beträffar, framhöllo ett par talare, att det utgör ett behagligt afbrott att komma frän gossklasser till flick- klasser och tvärtom. Flickorna äro lättare att intressera än gos- sarne, sköta sitt hemarbete med större flit och samvetsgrannhet och hafva i allmänhet snabbare uppfattning, hvarför man hastigt vinner goda resultat; få bland dem visa sig alldeles obekväma för studier. De äro emellertid lätta att bringa ur koncepterna och därför opå- litliga vid examina och vid frågor ur ett ämne i ett annat. Goss- klasserna äro ojämnare och låta sig ej så lätt behärskas af lärarens personlighet, men om man lyckas intressera dem, får man säkrare resultat. De fatta långsammare men minnas bättre och ha större förmåga att själfständigt omsätta det de inhämtat. Gossarne äro betydligt öfverlägsna flickorna i fysik, kemi och mekanik, för hvilka ämnen de tyckas äga medfödd begåfning, på samma gång som deras fria lif utomhus gifvit dem en rik fond af erfarenheter. Däremot äro de underlägsna flickorna i historia. Alldeles ogrundadt hade man funnit det gamla påståendet, att flickorna skulle vara särskildt underlägsna i matematik och för- måga af logiskt tänkande öfver hufvud. Från flera håll påvisades, att om gossarnes studier i allmän- het gifva pålitligare resultat än flickornas, detta i ej oväsentlig grad torde bero på att lärarne — kanske omedvetet — behandla gossar och flickor på olika sätt vid undervisningen och af de senare ej 166 GOSSARS och FLICKORS OLIKA BEGÅFNING. fordra samma koncentration och allvar vid’ arbetet som af de förra. Detta förhållande torde åter ha sin grund däri, att gossens fram- tid till stor del baseras på hans skolarbete, hvilket i allmänhet ej är fallet med flickans. I fråga om uppförande och sätt behärskas gossarne ofta af ett konventionellt ideal, och deras hederskänsla är så att säga kol- lektiv — klassens heder måste hållas uppe. Känslan för det rätta, förmågan af indignation synes vara större hos gossarna än hos flic- korna, och de opponera sig lifligare mot en i deras tycke orättvis behandling. Några talare ville dock göra gällande, att rättskänslan är lika djup hos gossar och flickor, ehuru den yttrar sig på olika sätt. Hederskänslan är hos flickorna mera individuell och yttrar sig som stark pliktkänsla och stor samvetsgrannhet. Ej sällan lida flickorna under trycket af en alltför liflig ambition. De hafva ej gossarnes starka kamratkänsla, men låta sig ofta behärskas af en- skilda, viljekraftiga kamrater. Rektor Palmgren och professorskan Asp framhöllo, stödjande sig på mångårig erfarenhet från samskolan, att de olikheter i gos- sars och flickors begåfning, som man i separatskolorna iakttagit, icke hafva sin grund i barnens natur, utan bero på att könen varit skilda åt vid undervisningen, och bortfalla, om gossar och flickor undervisas gemensamt och samma fordringar i hem och skola stäl- las på dem. Liksom gossarnas hurtighet och större förmåga af själf- ständig iakttagelse och initiativ är en följd af deras fria lif utom- hus, så beror flickornas moraliska öfverlägsenhet på de större ford- ringar, som i hemmet ställas på dem. Skämtsamt exemplifierades af en talare denna de yttre omständigheternas makt genom påstå- endet att gossens öfverlägsenhet gentemot flickan beror på att han har så många fickor, medan flickan blott har en, som hon därtill vanligtvis har mycket svårt att komma åt; hon måste därför allt som oftast vända sig till brodern, när hon behöfver någon små- sak, under det han är hvad norrmännen kalla »selvhulpen». A andra sidan betonades af rektor S. Almquist, skolförestån- darinnan Anna Sandström m. fl., att det ej blott kroppsligen utan äfven till själsanläggningen finnes stora olikheter mellan gossar och flickor, och att dessa olikheter tydligt framträda, redan innan upp- fostrans inflytande kunnat göra sig gällande. För öfrigt borde man fästa mycket afseende vid den olika gången af flickors och gossars kroppsliga utveckling. Flickorna utvecklas mycket hastigare än gossarna och visa under den egentliga barndomsåldern större intel- lektuell mognad; men från och med det fjortonde eller femtonde året träder känslo- och fantasilifvet i förgrunden, och de bli då för GOSSARS OCH FLICKORS OLIKA BEGÅFNING. 167 några år intellektuellt underlägsna gossarne, hvilkas utveckling för- siggår jämnare och mera omärkligt. I den lifiga diskussionen deltogo utom förutnämnda talare d:r Lagerstedt, fru Steinmetz, fröknarna Lilly Engström, Anna Whit- lock, Maria Aspman, Hilda Myrberg, Gertrud Adelborg, Anna Höjer, redaktionssekreteraren Aldén och folkskolläraren A. Wassberg. Feriekurser i Jena och Greifswald. I likhet med föregående år anordnas i Jena och Greifswald under instundande sommar akademiska föreläsningskurser, närmast afsedda för lärare och lärarinnor. Feriekurserna i Jena äro fördelade på tre serier: en naturveten- skaplig, en språklig och en historisk. De naturvetenskapliga före- läsningarna (afd. A) omfatta astronomi, botanik, fysik och zoologi och äro afsedda för akademiskt bildade lärare samt seminarielärare. Afd. B. innefattar skolhygien, fysiologisk psykologi, inledning till filosofiens studium, pedagogik (prof. Rein) och handarbetsundervis- ningens teori. Afd. C. innefattar tyska språket (för utländingar), litteratur och historia. I tyska språket gifves dels en elementarkurs, dels en språk- och litteraturkurs för mera försigkomna deltagare. Elementarkur- sen afser i främsta rummet att odla språkkänslan genom talrika och planmässigt anordnade talöfningar i förening med grammatiska öf- ningar. Samtalen koncentreras kring ämnen ur Jenas historia, och i samband med lektionerna företagas promenader och utflykter till klassiska ställen i staden och dess grannskap. I språk- och littera- turkursen anknytas de muntliga och skriftliga öfningarna i tyska språket till föredrag öfver universitetets historia, Schiller och Göthe. Historiskt märkliga platser i Weimar och Jena besökas, och om deltagarna så önska, företagas två dagsutflykter, en till Eisenach och en till Sahwarzburg. I historia föreläses öfver den nyaste tidens statshistoria samt den tyska kulturutvecklingens hufvudskeden. 168 FERIEKURSER I JENA OCH GREIFSWALD. Kurserna A. och B. räcka från den 3 aug. till den 15 aug., kurs C. från den 3 till 22 aug. Till föreläsningarna i naturveten- skap och skolhygien äga endast herrar tillträde. Det är tillätet att vid början af en kurs åhöra två föreläsningar, innan man anteck- nar sig som deltagare. Anmälningar mottagas och närmare upplysningar meddelas af prof. Detmer och prof. Rein, Jena, samt af d:r N. G. W. Lager- stedt, rektor E. Schwarz och fröken Anna Sandström, Stockholm. Feriekurserna i Greifswald börja den 6 juli och sluta den 31 juli. De omfatta föreläsningar och praktiska öfningar i tysk, engelsk och romanisk filologi, ljudfysiologi och akustik, filosofi, his- toria, geografi, nationalekonomi och statsrätt. Medverkande blifva utom professorerna vid universitetet flere framstående språklärare från Frankrike och England. Hvarje vecka anordnas gemensamma utflykter till Östersjökusten och ön Rügen. Prof. Schmitt, Greifswald, Burgstrasse 37, sänder på begäran utförligt prospekt. Elevhemmet i Stockholm. Detta hem stiftades 1886 af en varmhjärtad kvinna, som själf hade genomlefvat en sträfsam och bekymmerfull ungdom och till följd häraf ömmade för de många unga flickor, som måste kämpa sig fram genom fattigdom och skuldsättning, under det de bereda sig för ett eller annat yrkesarbete. Meningen var, att sådana skulle få inackordera sig i hemmet för en ytterst låg afgift, och att de sålunda skulle erhålla på en gång betydlig nedsättning i sina ut- gifter samt dessutom hemtrefnad och moderlig omvårdnad. Under sin tioåriga tillvaro har elevhemmet särdeles väl fyllt denna sin uppgift, och många äro de unga kvinnor, som med innerlig tack- samhet blicka tillbaka på de år de där tillbragt. Hemmet har mottagit elever, som studerat vid Högre lärarinneseminarium, Gym- nastiska centralinstitutet, Tekniska skolan m. fl. läroanstalter och kurser. På grund af den låga inackorderingsafgiften •— 35 kr. i må- naden — hafva hemmets inkomster naturligtvis ej på långt när kunnat täcka utgifterna. Hyra och aflöningar hafva därför bekostats ELEVHEMMET I STOCKHOLM. 169 af stiftarinnan ensam, till dess slutligen förändrade förhållanden tvungo henne först att söka af andra personer utverka bidrag till hemmet, och nu att alldeles draga sig ifrån detsamma. Om ieke hjälp mellankommer, måste denna stiftelse, som lättar tillvarons kamp för så många unga, med det snaraste upphöra, och detta blefve en oersättlig förlust för mången ung kvinna, som aldrig kan tänka på att erhålla medel till bestridande af de annars i Stockholm så höga lefnadskostnaderna, åtminstone icke utan att ådraga sig en skuldsättning, som komme att fördystra många år af hennes framtid. Det vore dock vemodigt, om ett kärleksverk sådant som detta skulle dö af brist på vänliga hjälpande händer; man erfar därvid nästan samma känsla som när ett ädelt människolif slocknar i förtid. För- troendefullt vända vi oss därför till dem, som hysa intresse för den obemedlade kvinnliga ungdomen, med en anhållan, att de måtte göra sitt till för att betrygga elevhemmets fortsatta tillvaro. De lära- rinnor, som utgått från Högre lärarinneseminarium, vilja vi erinra därom, att seminariets aflidna, så innerligt afhållna föreståndarinna, fröken Pallin, varmt intresserade sig för denna stiftelse. Större eller mindre penningbidrag för ifrågavarande ändamål antingen för en gång eller årligen mottagas med tacksamhet af föl- jande damer, hvilka angående hemmets organisation lämna de när- mare upplysningar, som önskas: Stephanie Berg, f. Westman, Malmö. Selma Billström, f. Lundberg, S:t Paulsgatan 6 B. Hilda Borelius, f. Lönnbohm, Lund. Hilda Caselli, Hildur Djurberg, Evelina Falmehjelm, Normalskolan. H. lärarinneseminarium. Wallinska skolan. Ellen Fries, Malmskillnadsgatan 39. Mathilda Fryxell, Marie Louise Gagner, Drottninggatan 67. Wallingatan 5. Theresa Geiger, Frida Hjertberg, Anna Linder, Barnhusgatan 6. Göteborg. Grefturegatan 24 B. Henriette Löwen, Anna Mörner, Helena Palmgvist, Drottninggatan 74. f. Rundgren, Upplandsgatan 22. Normalskolan. Maria Bibbing, Hanna Sjöberg, Eugenie Steinmetz, f. De Vylder, f. Tillander, f. Brummer, Lund. Lyceum. Brummerska skolån. Agnes Torén, Hortense Westman, Agnes Wicander, Uppsala. Normalskolan. f. Mesterton, oHedda Ahlin, Ahlinska skolan. Birger Jarlsgatan 4. Ver dandi 1896. 12 Bokanmälan. (De här anmälda böcker, som finnas tillgängliga i Pedagogislca 'bibliotelcet i Stockholm, äro vid titeln utmärkta medelst en *.) »The Jungle Book», en ny robisonad. Ännu har man ej sett uppfostringskonstens offentliga målsmän och idkare fästa sig med något nämnvärdt yrkesintresse vid detta den unga engelska skalden Rudyard Kiplings mästerverk. Intill dess män af facket talat, vågar jag på sin höjd hoppas om mina långt ifrån systema- tiska antydningar här, att de skola locka en eller annan just bland dem ■— någon fullt sakkunnig medarbetare i tidskriften — till nog- grannare motiverade pedagogiska omdömen öfver boken. Alla veta vi, huru ifrigt våra gossar i skolåldern, eller åtmin- stone de flesta af dem, roa sig med frilufts- och äfventyrslektyr. Om sådan af underordnadt värde mer skadar eller gagnar dem, må få anses ovisst. Visst är i alla händelser, att de yppersta bland detta slags böcker, ända från De Foes dagar, ja äfven mycket, mycket tidigare, varit uppfostrarens rent af ovärderliga bundsför- vandter. Och skälet är, nu som förr, att de unga och oerfarna läsarne ur dem tillgodogöra sig en rikedom af sunda utvecklings- medel så att säga omedvetet eller utan en aning om att all denna hänryckande förlustelse tillika är undervisning. Säkerligen är äfven ett af villkoren för att kunna skrifva så beskaffade böcker någon liknande omedvetenhet hos författaren själf. Han måste — med andra ord — vara född till skald, icke till läxgifvare. Detta »conditio sine qua non» har utom all fråga naturen fyllt vid Kiplings födelse. När man till och med sent, på gamla dagar, studerat sig in i någon del af »The Jungle Book» (vare sig hindubarnet Mowglis uppammande i varghålan eller någon annan intim invigning i djur- och naturlif), så finner man sig nästan själf förtrollad eller för- vandlad däraf; de mellanliggande åren ha liksom smält bort; man röner åter sina gossekänslor, gör åter sina naiva gossefrågor; det står ej som annars en ogenomtränglig vägg mellan ens egna till- varelsevillkor och djurets — växtens — vattendragets — vindstråkets. Ja, man tycker — i likhet med den nakna, halfvuxna vilden där- ute bland djungelsnåren — att de få, konventionellt erkända he- derslagarna inom den ofantliga djurstaten i skogen väl kunna vara värda att öfvervägas så godt som hederslagarna inom människo- samfunden, hvilka ju i själfva verket lika litet visa sig profhålliga vid ett mätande med den rena etikens måttstock. Man får så enkla och så slående intryck af kampen för tillvaron. Man tror sig bättre än BOKANMÄLAN. 171 någonsin förr förstå den naturnödvändigt befallande själfupphållelse- driften jämte de lika naturnödvändiga inbördes hjälpbevisningarna un- der stora och gemensamma faror. Man njuter af att bevittna den lilla skogsmänniskans småningom växande makt öfver sina förnumstiga gamla rådgifvare, björnen, ormen, den svarta pantern och den af ålderdom hvitnade vargen. Mowglis organisationsåtgärder under svälttider och hans anförarskap i krig svälla ut till skickelser af stor-cpiskt intresse. Alltihop är fantastiska sagor. Och enda rim- liga ändamålet tyckes vara utvecklingen af gossens sinnesverktyg samt hans kroppsliga vighet och styrka. I själfva verket är det dock hans manlighet, hvilken under alla dessa egendomliga tilldra- gelser har utvecklats. Och när han till sist, just vid manbarhetens inträde, återfinner sin mor och på nytt ingår i det mänskliga kul- tursamhället, så är han redan en i många hänseenden särdeles nor- malt tränad yngling, om hvilken man har anledning att göra sig stora förhoppningar. Boken innehåller andra äfventyr — om den hvita sälen, om ett eskimåhems vinterfasor, om en f. d. hinduisk statsministers öfvergång till eremitlifvet, om en nattlig panik bland husdjuren inom ett engelskt fältläger i Indien m. m. Alla äro de bedårande poetiska och •— på samma sätt som Mowglis historia — omedvetet instruktiva. Något hopp lär finnas om att få en god svensk öfver- sättning af djungelboken. Ett slags profbit på öfversättning har nyligen varit synlig i en stockholmstidning. Men denna, där Mow- gli uppträder som eskamotör och som älskare, hör ieke till någon af den djungelboks två delar, hvarom jag här ofvan talat, och sak- nar så väl poetisk som pedagogisk betydenhet. Den äkta bokens första del slutar med yttrandet, att ej kärleksäfventyr komma att få plats här, och efter andra delens sista berättelse står: »Detta är slutet pä The Jungle Book.» Robinson. Sveriges vittra storhetstid, af HeUen Lindgren. Förra delen, I. Frihetstiden. Stockholm, P. A. Norstedt & söners förlag. Pris 2 kr. 75 öre. Denna bok är en litteraturhistoria av mera ovanligt slag; den är icke ett av dessa digra, lärda verk — ehuru den visserligen är stödd på grundliga forskningar —■ som innehålla vidlyftiga analyser av hvart enda alster, som flutit ur de respektive författarnas pennor, men den är icke heller ett läroboksartadt kompendium. Den ger i korta, men dock högst konkreta drag en skildring av Frihetstidens litteratur, hvarvid huvudsakligen två synpunkter framhållits; sam- manhanget mellan den politiska historien och litteraturen samt mellan diktningen och skaldens personlighet. 172 BOKANMÄLAN. Herr Lindgren har redan förut gjort sig bemärkt som en myc- ket framstående kritiker; ja, han är kanske den ende av våra yngre författare, som har den borne kritikerns smidighet, psyko- logiska skarpblick och fyndiga kombinationsförmåga. Dessutom har han gåvan att skriva spirituellt, att uttrycka en djup iakttagelse på ett överraskande eller lekande sätt, och det är en talang, som är lika sällspord hos svenskar, som den är vanlig hos fransmän och danskar. Vi äro vana att se våra store författare i en dimma av tra- ditioner, som dels kanske förstorar dem, men som också hindrar hvarje individuellt mänskligt drag att lysa fram och därför gör dem mer eller mindre ointressanta. Den största förtjänsten i hr Lind- grens bok är just att han skingrar denna dimma med tillhjälp av den moderna kritikens psykologi, och följden häraf blir, att de gamla välkända skalderna. Dalin, Creutz, Bellman m. fl., stå så livslevande framför oss, att de nästan förefalla som nya bekantskaper. Man lägger ihop boken med den känslan, att man blivit presenterad för några mycket intressanta, livfulla, individuellt utpräglade personlig- heter, och man får en stor lust att lära närmare känna dem i deras arbeten, hvilka man förut kanske trott vara litet halft om halft tråkiga. Och detta är väl den bästa frukt, som kan tänkas af jäs- ningen af ett litteraturhistoriskt arbete. Det är icke utan, att man med en viss spänning och nyfikenhet väntar att se, på hvad sätt hr Lindgren skall behandla sådana mycket omskrivna heroer som t. ex. Wallin och Geijer. Säkert skall han också från deras bilder borttaga den stela, statyartade minen, som en beundrande men icke alltid förstående tradition iklädt dem. Just därför, att vi sätta författarens talang så högt och önska, att den måtte vinna så mycket erkännande som möjligt, anse vi oss icke böra tillbakahålla en liten anmärkning. Den är af helt formell art och gäller endast uttryckssättet. Författaren, som är så stark i stilens väsentliga och mer aristokratiska egenskaper: originalitet och finhet, brister en och annan gång i den precision, som dock är så lättförvärvad, och som ofta äges af författarekonstens plebe- jer. Just den lätta, spirituella stilen fordrar nästan mer än andra stilar denna precision, och den är också ett utmärkande drag hos de franske essayisterna, hur subjektivt och personligt de än må uttrycka sig. Herr Lindgren har bland andra förtjänster också en skarp blick för det »roande», för muntra och karakteristiska anek- doter, men ibland använder han ett namn, ett citat, som han an- tager vara för allmänheten bekant, men som säkerligen icke är det. Det är alltid bättre att vänta för litet än för mycket av sin publik. De fel, som vi här anmärkt, äro för övrigt så obetydliga,, att de BOKANMÄLAN. 173 kunde försvinna vid den enklaste retouchering, och man skall vara en pedant för att allvarligt stöta sig på dem. Boken är visserligen skriven i främsta rummet för den bildade allmänheten, men den skall med all säkerhet mycket intressera mera mogen ungdom. Härför borgar dels det lyckliga lagom, som blivit iakttaget hvad utförligheten beträffar, dels de många konkreta och roande skildringar, hvarmed författarepersonligheterna blivit belysta. Uffe. *Kort lärobok i psykologi på empirisk grundval. Till de all- manna läroverkens tjänst utgifven af Ernst Carlson och Richard Steffen. 57 sid. 8:0. Stockholm, P. A. Norstedt & söner. Pris 75 öre. En lärobok i psykologi har länge varit ett behof för de svenska läroverken. Psykologi blir mer och mer en vår tids vetenskap, hvari hvarje bildad människa behöfver kunskap. Nu har visser- ligen i skolan lästs s. k. antropologi. Men detta är något helt annat, ej en framställning af själslifvet, sådant det faktiskt är, utan af hvad själen är i Boströmska systemet, metafysiskt innehåll i skolastisk-systematisk form, med minsta möjliga tillblandning af sak- lig kunskap. Gagnlösheten af en sådan undervisning har blifvit allmänt erkänd — en enighet som i pedagogiska frågor är synner- ligen ovanlig — och har ledt till yrkandet af hela läroämnets bort- tagande. Genom senaste skolstadga har det visserligen med nöd blifvit bevaradt åt skolan; men det har en föga säker ställning och behöfver helt och hållet omgestaltas, om det skall kunna återvinna förtroendet hos skolmän såväl som allmänhet. Och först: psykologi i st. f. antropologi. Det är ett uppslag i denna goda riktning, som gjorts med denna läroboks utgifvande; ett fullkomligt nytt och ganska djärft uppslag, i mycket brytande med allt, som i denna väg varit tradi- tion i vårt land, om det också endast vill införa hvad som utom- lands redan blifvit gängse uppfattning. Att ett sådant första upp- slag, äfven om det kan stödja sig på likartade utländska arbeten, skall kunna vara i allo lyekadt, är ej begärligt. Det har också mötts med stark kritik, dock, så vidt jag vet, hittills endast från akademiskt håll. Från skolans håll har visst ännu intet omdöme varit synligt. Det är dock från skolans synpunkt omdömet om en skolboks värde hufvudsakligen skall bestämmas. Den akademiska synpunk- ten är rent teoretisk, fäster sig vid sådant, som begreppsbestämnin- gens vetenskapliga skärpa, tillvaron af inkonsekvenser, huruvida arbe- tet vittnar om bekantskap med den allra nyaste litteraturen, om till- 174 BOKANMÄLAN. räcklig hänsyn tagits till den bland universitetsmännen nu gängse uppfattningen o. s. v. För skolans synpunkt är allt detta af föga eller ingen vikt; här spela praktiska fordringar hufvudrolen. Läro- boken skall läsas, ej af vetenskapliga kritiker, utan af skolpojkar, vara dem ett lämpligt material för det grofarbete, som kallas läx- öfverläsning; den skall dessutom gifva en fast form för hela un- dervisningen, dock tillräckligt böjlig för att ej utöfva tvång på lärarens individualitet. För bedömandet af sådant fordras en van praktiker. En skolboks verkliga värde kan endast bedömas af skol- män; och med full säkerhet först sedan den blifvit pröfvad i prak- tiken. Huru nu ifrågavarande arbete passar till lärobok, därom kan ännu ej någon säker erfarenhet hafva hunnit vinnas. Jag kan endast säga hvad intryck boken gör på ett vant skolmästar- öga. Och det är ett alldeles öfvervägande godt intryck. Boken är kort, hvilket är en viktig sak; termer, definitioner och indel- ningar mera sparsamma, använda med förstånd; öfvervägande fram- ställning af fakta; af sådana lagom mycket, framställda kort, utan onödig vidlyftighet men redigt och så att de framträda tillräckligt markeradt; korteligen, bokens uppsyn är helt modern, intet af det gammaldags pedanteri, som ännu ofta ger en otreflig prägel åt skolböcker. Och man kan tryggt säga, att en lärjunge efter or- dentlig läsning af denna bok verkligen skall hafva en föreställning om själslifvets processer, sådana de te sig för nutidens blick, under det att hittills begagnade läroböcker i den vägen gifvit så godt som intet. Men felen ? Ja, sådana saknas naturligtvis icke, och jag skulle visserligen kunna uppräkna mycket, som icke är precis som jag skulle önska det. Men jag anser, att sådana detaljanmärkningar i en helt kort anmälan som denna äro mindre på sin plats; här är ju ej stället för en genomförd kritik. »Felen» äro för öfrigt för en skolboks bedömande af långt mindre vikt än förtjänsterna; äfven med ganska stora fel kan en skolbok vara användbar, om den har framstående förtjänster, under det en »felfri», men utan positiva förtjänster, är dålig. En viktig och riktig anmärkning, som jag hört framställas mot arbetet, är, att det högre själslifvet blifvit mycket knapphändigt behandladt i jämförelse med det lägre; men författarne kunna härpå svara, att detta är ett fel hos hela den mo- derna psykologien, den har ej ännu hunnit längre. Enligt min mening hafva de svenska läroverken allt skäl till tacksamhet mot förf:ne för den insats de gjort i och för införande af ett bättre i filosofiens studium. Deras arbete förtjänar väl i vitsord de ord som stå på titelbladet: »till läroverkens tjänst.» S. Almquist. BOKANMÄLAN. 175 * Colberg, Schauspiel von Paul Heyse. Utg. af Hj. Hjorth och A. Lindhagen. Stockholm, W. Bille. Pris kr. 1,30. Det tyckes för en oinvigd, som om det vore en tämligen lätt uppgift att välja ut en bok lämplig till läsning i skolorna. Men den, som något så när kritiskt granskar livad som i den vägen un- der senaste åren utkommit, måste antingen få en liflig föreställ- ning om den moderna litteraturens fattigdom eller en tämligen ringa tanke om utgifvarnes smak — naturligtvis med vissa undantag. Och rättvisligen måste erkännas, att den lärare, som själf söker göra ett val, vanligen finner svårigheterna vida större, än han tänkt sig. Så mycket mera glädjande är det då att om en sådan bok kunna säga, att den är verkligt god. Colberg är ett arbete af mera ovanligt slag, påverkadt, tyckes det, af så goda förebilder som Schiller (Wallensteins Lager?). Med en upphöjd fosterländsk anda förenar det en den intressantaste in- trig, hvilket senare, särskildt i skolböcker, ej är så vanligt, och trots den något afskräckande omständigheten, att stycker är skrif- vet på vers, finner man där ett fullt naturligt och genuint språk. Det högre stadiet synes vara dess rätta plats. I sammanhang härmed taga vi oss friheten att med några ord återkomma till den ene af utgifvarnes nyss utkomna betydelsefulla arbete: Tysk Grammatik af Hj. Hjorth. Den allmänna meningen, sådan vi hört den ur flere lärares mun, jäfvar ej vårt fördelaktiga omdöme om denna bok (se Verd. 1896, h. 1), men den önskan gör sig mer och mer gällande, att förf, måtte öfversätta boken till svenska och då med förkortad syntax. Han har med rätta påpe- kat, att det grammatikaliska studiet såväl på reallinien som på latinlinjen B upphör med 5:te klassen, hvadan en ganska stark för- enkling kan vidtagas. Beträffande latinlinjen A, d. v. s. grekerna, är svårigheten mycket lätt löst genom att låta dem använda den tyska upplagan. * Little Lord Fauntleroy by Frances Hodgson Burnett, utgif- ven af E. Lindgren. Stockholm, W. Bille. Pris kr. 1,60. Med detta arbete debuterar en ny serie öfversättningslitteratur, kallad Moderna Engelska Författare, och må detta betecknas som en synnerligen lyckosam början, den där ej blir så lätt att värdigt fortsätta. Af samma värde för skolan som den nyss omtalade Col- berg, är den dock af helt annan karakter och passar måhända bäst för flickskolor, ty pojkar sentera, naturligt nog, ej rätt baby-roma- ner. Dock må medgifvas, att denna variation af idealgosse är vida mer karlavulen och intressant än den vanliga sorten och kanske därför äfven faller den manliga ungdomen på läppen. Upplagan 176 BOKANMÄLAN. utgör en förkortning och •— hvad djärfvare är — en förändring i vissa delar af originalberättelsen. Med denna vanskliga uppgift synes emellertid utgifvaren ha gätt i land på ett förträffligt sätt, och resultatet är att boken, sådan den föreligger, är ett arbete värdt att på det varmaste rekommendera. Nft. * Lärobok i djurrikets naturalhistoria för de allmänna läro- verkens högre klasser af J. E. V. Boas, lektor i zoologi vid den kongel. Veterinær- och landbohöjskole i Köpenhamn. Svensk upp- laga af Bernhard Haij, lektor vid Växjö h. allmänna läroverk. 246 sid. 332 bilder. Pris 3 kronor. Sthlm, P. A. Norstedt & söner. Författaren till detta arbete, D:r J. E. V. Boas, känd som framstående zoolog, utgaf år 1888 en större lärobok i zoologi, när- mast afsedd för studerande vid högre undervisningsanstalter samt lärare. Af denna har sedermera utkommit en ny dansk upplaga, hvarjämte den utkommit i två upplagor på tyska. För ett par år sedan utgaf förf, en för skolor afsedd kortare lärobok, af hvilken det nu anmälda arbetet är svensk upplaga. D:r Boas arbeten äro helt säkert väl förtjänta af den framgång och spridning de vunnit. Framställningen är klar och öfverskådlig samt ger intryck af att väl återgifva den zoologiska vetenskapens nuvarande ståndpunkt. Dessa böcker böra ock vara af stort värde för lärare i nämnda ämne. Den nu anmälda läroboken är, såsom titeln angifver, när- mast afsedd för de allmänna läroverkens högre klasser. Den zoolo- giska kurs, som enligt den under förra året fastställda undervis- ningsplanen skall läsas i dessa klasser, utgöres af: människokrop- pen, det allmännaste af hälsoläran samt »jämförande framställning af djurens organsystem tillika såsom repetition af föregående kur- ser». För denna plan är arbetet icke lämpadt, om det än torde vara möjligt att använda detsamma. Dock finnes ännu icke heller något annat arbete, som ansluter sig till nämnda plan, såvidt för anmälaren är bekant. — Tyngdpunkten af bokens framställning är lagd på ryggradsdjuren; de ryggradslösa i det hela behandlas i korthet, blott sådana omtalas närmare, som hafva ett allmännare intresse, t. ex. människans intestinalmaskar. Af hvarje djurform lämnas en, om än mycket kortfattad, karakteristik, afsedd till stöd för minnet vid öfverläsning i hemmet, men ej alltid att »läras utantill». Ett stort värde åt arbetet gifva de många, synnerligen goda och upplysande bilderna. Af dessa äro mer än hälften origi- nalteckningar, utförda särskildt för detta arbete. Habitusbilder af allmänt bekanta djur t. ex. elefant, lejon o. s. v. förekomma icke; utgifvarne anse, och detta med skäl, sådana bilder öfverflödiga, då boken är afsedd för något äldre lärjungar. N. Ldt. de Den i Verdandis 2:a häfte för innevarande år påbörjade uppsatsen Nyare empiriska studier öfver bar- nens natur, af Emilia Hagren, kommer att fortsättas i nästkommande 4:e häfte. Red. Genom oförutsedda hinder har utgif ningen af min franska elementarbok försenats; emellertid pågår tryckningen oafbrutet, och skall arbetet med det första utkomma. Göteborg den 19 maj 1896. A. Carberg, Fil. D:r, Läroverkskollega. Böcker och tidskrifter, insända till Verdandis redaktion. Böcker: Djurens lif af A. E. Brehm. Förkortad upplaga af Carl Cederström. Haft. 8—11. P. A. Norstedt & Söners förlag. Jean Jaques Rousseau og hans filosofi af Harald Høffding. København. Det nordiske forlag. Allmän hälsovårdslära med särskildt afseende på svenska förhållanden. Ut- arbetad af Ernst Almquist. Åttonde häftet. Stockholm. P. A. Nor- stedt & Söners förlag. Om folkskolans hälsovårdsförhållanden och medlen att förbättra desamma af Professor Curt Wallis. Stockholm. C. E. Fritzes K. Hofbokhandel. Pris 60 öre. Sångbok för skola och hem af Jul. Hammarlund. Häft. 1—2. Envall & Kull i distribution. Pris inb. 50 öre. Lösning af uppgifter i Aritmetik och Algebra, till ledning vid uppsatsskrifning af K. P. Nordlund. Pris 40 öre. Historisk fysik af Paul la Cow og Jacob Appel. Häft. 1—2. København. Det nordiske forlag. Pris 65 öre. Terentius Phormo, med förklaringar utgifven af Hilding Andersson. Stock- holm. P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris 1.50 Deutsche Sprachlehre von Wally Stockhausen, Lehrerin an »Palmgrenska Samskolan» in Stockholm. Verlag von Rektor K. E. Palmgren. Pris 2:so. Lärobok i Tyska språket för allmänna läroverkens två lägsta klasser, utarbe- tad af K. L. Olsson. Andra häftet. Stockholm. P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris 80 öre. Engelska vokabler och samtal. Till skolornas tjänst samlade af Lotten La- gerstedt. Tredje upplagan. Göteborg. N. J. Gumperts Bokhandel. Pris 75 öre. Predikningar för barn och ungdom af H. Örtenblad. Upsala 1896. W. Schultz förlag. Pris häftad 75 öre, inbunden 1:50. Samiing af författningar m. m. rörande allmänna läroverken och pedagogi- erna. Tredje upplagan. Utgifven af Alfred Zimmerman. Stockholm. P. Norstedt & Söners förlag. Pris 4 kr. Sångbok innehållande 181 enstämmiga sånger, utgifven af K. T. Oljemarlc och U. Stadius. Helsingfors, 1896. Söderström & C:o förlagsaktie- bolag. Skandinavisk Annonstaxa, 27:e uppl., utgifven af S. Grumælii Annonsbyrå. Svensk Annonstaxa, 5:te upplagan, utgifven af Svenska telegrambyråns an- nonsa f delning. Tidskrifter: Pedagogisk tidskrift, utg. af Enar Sahlin. 1896. Häft. 2—4. Finsk tidskrift, utg. af M. G. Schybergson och R. F. von Willebrand. 1896. Mars, April. Vor Ungdom, udg. af II. Trier och P. Voss. 1896. Häft. 1. Bibelforskaren, utg. af O. F. Myrberg. 1896. Häft. 1. Svensk läraretidning, utg. af E. Hammarhcnd. 1896. Nar 12—20. Höjskolebladet, udg. af Konrad Jörgensen. 1896. N:r 12—19. Kvinden og Samfundet, udg. af Dansk Kvindesamfund. 1896. Häft. 3—4. Bog og Naal, redigeret af skolebestyrerinde Th. Lang. 1896. April, Maj. Siöjdbladet, utg. af Otto Salomon. 1896. N: 3—4. The journal of education. 1896. April, May. Le Maltre phonétique. 1896. Mars, Avril. Just nu har i bokhandeln utkommit ett nytt inlägg i dagens brännande fråga, nämligen: ” X ÄR L E K” och "MODERLIGHET" HVAD ÄR ORDENS INNEBÖRD? AF . - INA ROGBERG. Pris 1 krona. Stockholm i maj 1896. s X < ‘ Lars Hökerbergs förlag. > erereeemeeeezA.: zoseres: Stockholm, tryckt i Central-Tryckeriet, 1896. (14 Tidskriften, grundad 1883, är ett fullt själfständigt företag, utan något samband med en förening af samma namn. Ärspris (för 6 häften) 3: 75. Lösa häften ä 75 öre. VERDANDI FÖR HEM OCH SKOLA FJORTONDE ÅRGÅNGEN 1896 Fjärde häftet Häftets innehatt: Utgifvare: ”UFFE” och LARS HÖKERBERG. STOCKHOLM 1896 LARS HÖKERBERGS FÖRLAG 222 C E C 2 Gj cö 3 CD 3 ( 0 c E 2 3 9 C CD G E 2: 3 9 C CD Pris för detta häfte: Kr. 0: 75. bokhandel ell UNGDOMENS MÅLSMÄN OCH VÄNNER Sid. Nyare empiriska studier öfver barnens natur. Af Emilia. Hagren (forts, och slut)......................................................................... Om inträdesfordringar och kurser i kristendom vid de allmänna läroverken. Af N. G. W. Lagerstedt Ur hvardagslifvets psykologi. Föredrag af A. O. Stenkula Hvilken ledning kan skolan gifva ungdomen vid dess s. k. nöjesläsning. Af M. Sundbär g..................................................................... Bokaninälan: Almquist, Lärobok i skolhygien. — Zimmerman, Samling författningar m. m. rörande allm. läroverken och pedagogierna. — Helene Jacobson, Svensk- italiensk parlör, Italienska öfningar. — Edström, Moderna franska författare för goss- och flickskolornas högsta klasser. I. — Stockhausen, Deutsche Sprach- lehre 177 192 201 215 På P. A. Norstedt & Söners förlag har nyss ut- kommit: för läsåret 1896—1897. Anteckningsbok för lärare vid högre och lägre skolor. Pris inbunden 1 kr. w Ehuru några blad i kalendern äro särskildt anord- nade med hänsyn till förhållandena i allmänna läro- verken, kan boken i öfrigt med fördel begagnas af lärare och lärarinnor vid hvilka slags skolor som helst. w Till påseende i alla boklådor. . (S. T. A. 28613) På C. E. Fritzes k. hofbokhandels i Stockholm förlag har i dag utkommit: Elementarkurs i franska språket för allmänna läroverk och flickskolor utgifven af JOS. MÜLLER och OSCAR WIGERT Lektor vid K. Sjökrigsskolan. Lektor vid Norra Latinlärov. i Stockholm. Pris inb. 1: 15. English reading for Schools utg. af Hilda Casselli och J. Persson Biträdande föreståndarinna vid statens Rektor vid Arboga allmänna läroverk. Normalskola för flickor. IV. Shreds and Patches, or Passages from the lives of the Molyneuxes by E. N. Leigh Fry. Med förklaringar af J. Pers- son. Inb. 1: 50. Dr J. O. Ekmarks Läsebok till Allmänna historien. Med illustrationer. 3:dje delen. Nyare tiden. I. Reforma- tionstidehvarfvet. Af Dr A. Rydfors, Adj. vid Nya Elementar- skolan i Stockholm, och Karl Hildebrand, Fil. Licentiat. Pris: häftad 2 kr., inb. 2: 50. Färgläggning med kritor för hemmet och lekskolan. Af E. Maartman. 2 häften i 4:0, hvardera med 12 blad. I färgtryckt omslag å 40 öre. Nyare empiriska studier öfver barnens natur. (Forts, från sid. 61.) Alltsedan Comenius’ tid hafva pedagogiska skriftställare ofta sysselsatt sig med analys af barnens tankekrets under de sex första lefnadsären, men först på 1850-talet framställdes fordran på statistiska förarbeten. Berthold Sigismund, en läkare, som lif- ligt intresserade sig för pedagogiska frågor, utsände år 1856 en bok med titeln »Kind und Welt», hvars ändamål angafs vara att söka förmå föräldrar och lärare att anställa psykolo- giska iakttagelser på de barn de hade under sin vård, emedan endast genom ett stort antal jämförande observationer den na- turliga tidsföljden i den andliga utvecklingen läte fastställa sig. De betydelsefullaste försök till psykologisk statistik, som i Tyskland företagits i anslutning till Sigismund, äro de nog- granna och planmässiga undersökningar af barnens tankekrets vid inträdet i skolan, som Berthold Hartmann åren 1880—1884 anställde i Annaberg i Sachsen, särskildt i afsikt att söka er- hålla en naturlig grundval för undervisningen under de två första skolåren. För detta ändamål lät man de små nybörjarna be- svara en mängd frågor rörande naturföremål och naturföreteel- ser, offentliga platser, gator och byggnader i staden samt före- mål i dess omgifningar, äfvensom några frågor, som berörde religiösa föreställningar samt förhållanden inom människolifvet. I undersökningen deltogo 1312 barn, 660 gossar och 652 flickor, från 53/4 till 63/4 års ålder; de voro indelade i små grupper och utfrågades före eller efter de ordinarie skoltimmarna. Det visade sig, att barnen förfogade öfver oväntadt få klara föreställningar, i genomsnitt endast öfver 31,9 % af dem, som efterfrågades, men att flickorna i det hela taget kommo något föreställningsrikare till skolan än gossarna. De senare voro öfverlägsna med afseende på föremål ur djurriket och stenriket Verdandi 189 G. 13 178 NYARE EMPIRISKA STUDIER ÖFVER BARNENS NATUR. samt i fråga om sociala förhållanden; flickorna åter hade bättre reda på naturföreteelser, tidsindelning, föremål i och utom sta- den samt religiösa föreställningar. Med afseende på undersökningens inflytande på skolplanen i Annaberg anmärka vi följande: Till följd af den viktiga upptäckten, att endast 26 % af barnen förfogade öfver något så när klara religiösa föreställnin- gar, ansåg man det pedagogiskt oriktigt att genast vid barnets inträde i skolan låta det erhålla religionsundervisning. Denna borde, trodde man, förberedas genom något annat ämne, som vore sedligt bildande och tillika anslöte sig till barnets ännu fantastiska sätt att tänka. Ett sådant ansåg man sig slutligen hafva funnit i några af Grimms folksagor, af hvilka man ut- valde fyra: Die sieben Geisslein, JRothkäppchen, Fundevogel och Die Sternthaler. Dessa sagor genomgås utförligt under första terminen. Genom den första af dem söker man till- godose det sympatetiska intresset, i den andra och tredje lägges hufvudvikten vid det sociala, och det religiösa betonas slutligen i den fjärde, som lär, att om än alla människor öfvergifva bar- net, finns det en, som beskyddar det, nämligen Fadren i him- melen. När under andra terminen religionsundervisning inträ- der, hämtas materialet till en början uteslutande ur Nya testa- mentet under anslutning till det kyrkliga året. Genom jämförelse mellan resultaten af dessa undersöknin- gar vid läsårets början och följande års skolbetyg samt anteck- ningar i s. k. individualitetsböcker såg man, att barnens utveck- ling och framsteg under de två första skolåren noga motsvarade antalet vid inträdet i skolan befintliga föreställningar. Man har därför trott sig kunna hoppas, att uppfostraren genom en sådan analys genast från början skall kunna göra sig en föreställning om hvad han har att vänta sig af hvarje lärjunge. Vidare är det tydligt, att läraren genom undersökningen förvärfvar kän- nedom om en mängd individuella drag hos barnet, t. ex. skarpa eller svaga sinnesorgan, snabbt eller långsamt föreställningsför- lopp, och han kommer genast från början i intim förbindelse med de små, hvilket för öfvergången från familj till skola är af stort värde. I Annaberg fann man dessa undersökningar så värdefulla för bedömandet af barnens individualitet, att man, äfven sedan läsplanen för de första skolåren blifvit fastställd, vid hvarje läsårs början anställer sådana, ehuru ej i samma ut- sträckning som de första. Naturligtvis äro med dessa analyser många svårigheter för- NYARE EMPIRISKA STUDIER ÖFVER BARNENS NATUR. 179 bundna, och äfven taktfulla och erfarna lärare göra sig skyldiga till många misstag. Barnen äro ej blott fallna för att i sina svar imitera hvarandra, utan om de märka, att man är särskildt in- tresserad af hvad de säga, försöka de ofta att göra effekt ge- nom att yttra någonting öfverraskande eller märkvärdigt. Som- liga barns själsförmögenheter bli liksom förlamade och deras tunga bunden genom blyghet, medan andra åter äro vårdslösa och ouppmärksamma samt svara pä måfå. Det är ofta mycket svårt att återföra barnens yttranden till deras rätta värde. Ett barns första svar på en direkt fråga, t. ex. om det sett en ko, ett får o. s. v., kan aldrig tagas för godt utan omsorgsfulla bi- frågor, i hvilket afseende man också utvecklat särskilda meto- der. Om barnet t. ex. säger, att det sett en ko, men pä till- frågan om dess storlek pekar på sina naglar eller på handen och säger: »så stor!» hvilket ej sällan händer, måste man draga den slutsatsen, att det på sin höjd sett bilden af en ko och be- dömt dess storlek därefter, och följaktligen antecknas barnet så- som saknande denna föreställning. Då nödvändigheten af sädana analyser såsom utgångspunkt för undervisningen alltmer börjar erkännas i utlandet, torde nägra erfarenheter frän liknande försök ä andra orter här böra finna plats. Ungefär samtidigt med Annaberg-undersökningarna före- tog prof. Stanley Hall liknande undersökningar i Boston för att söka utröna, hvad genomsnittsbarn på 5 ä 6 är kunde med säkerhet antagas veta vid inträdet i skolan. Eyra erfarna kinder- gartenlärarinnor förhörde 3 å 4 barn i sänder med afseende på föremål, hvarom den första undervisningen vanligtvis hand- lar, och deras rapporter visa, att barnen voro okunniga om mycket, som man dittills antagit, att alla barn kände till. Fjorton procent af dessa barn hade aldrig sett några stjärnor och hade ingen föreställning om . dem; trettiofem procent hade aldrig varit på landet; tjugo procent visste icke, att mjölk kommer från kon; femtiofem procent visste ej, att träsaker göras af träd; tretton till femton procent kände ej namnen pä färgerna grönt, blått och gult; fyrtiosju procent hade aldrig sett en gris; tretton till aderton procent visste ej, hvar deras kindben, panna eller strupe voro, och ännu färre hade reda på sin armbåge, sina handlof- var eller "ref ben. Mer än 3/4 af barnen visste sig aldrig hafva sett något af de vanliga sädesslagen, träd eller grönsaker väx- ande. Sådana föremål som de ofvannämnda hade man valt, 180 NYARE EMPIRISKA STUDIER ÖFVER BARNENS NATUR. emedan de till största delen utgöra material för de första läse- böckerna, hvilka ännu enligt gammal tradition äro baserade på förhållanden inom landtlifvet. Trettiosex barn från landet, som deltogo i täflingen, visade sig också betydligt öfverlägsna stads- barnen. Ett eilet två års skillnad i ålder tycktes ej vara af synnerligen stor betydelse för barnets mogenhet för skolan, men däremot iakttog man, att barn, som besökt kindergartenskolor, voro mycket bättre förberedda för skolarbetet än de öfriga. De utmärkte sig genom större förmåga att uttrycka sig, skicklighet i handarbete och ritning på griffeltafa, större liflighet och iakt- tagelseförmåga, kärlek till arbete, snygghet, artighet och frihet från skolblyghet, och de kunde sjunga små visor och. rita efter diktamen samt kände till siffrorna. Några lärare funno dem emellertid mer oroliga och pratsamma än de andra barnen. Då barnen uppmanades att nämna tre handlingar, som voro rätta, och tre, som voro orätta, kunde nära hälften af dem göra detta. I intet fall förväxlades dessa begrepp, hvilket visar, huru mycket bättre och säkrare de små lära sig handla än veta; man såg äfven, att ungefär samma saker tillåtas och för- bjudas barnen i alla hem. Orätta handlingar specificerades mera och oftare än de rätta. Flickornas svar skilde sig på ett markeradt sätt från gossarnas: de nämnde handlingarna mera i detalj, i synnerhet de rätta, och de orätta, som de anförde, voro ofta af konventionell natur. Medan gossarne sade, att det är orätt att stjäla, slåss och sparkas, att slå sönder fönsterrutor, berusa sig, sticka folk med knappnålar, svärja öfver människor eller skjuta på dem, förklarade flickorna, att det är orätt att inte kamma sitt hår, att få smörfläckar på kläderna, klättra upp i träd, skrika, fånga flugor o. s. v. Öfver tre procent af barnen förklarade, att det är orätt att säga fula ord, äfven om ingen hör det, och att ljuga, äfven om det ej blir upptäckt. Flera be- rättade, att de fingo magplågor, om de varit stygga, men lä- rarna antogo, att detta fenomen stod i något slags samband med det i somliga kindergartenskolor brukliga straffet att tvätta barnen om munnen med vatten och såpa eller sand, när de sagt fula ord. Hvar och en, som läser redogörelserna för dessa undersök- ningar och andra af samma slag, måste frapperas af de talrika fall af missuppfattning, som förekommo och som förorsakat, att man i Amerika kallat dylika undersökningar »studier öfver barnens okunnighet». Silkesdockor och trådrullar sades växa på fårets rygg eller på buskar och strumpor på träd, smör sa- NYARE EMPIRISKA STUDIER ÖFVER BARNENS NATUR. 181 des komma från smörblomster (buttercups), mjöl göras af bönor och hafre växa pä ekar (oats, oaks), träden hade stuckits ned i marken af Gud och voro utan rötter, kött gräfdes upp ur marken och potatis plockades ner från träd. Ost är samman- pressadt smör, kon säger vov-vov, grisen spinner, maskar för- växlas med ormar, mossa med svampar och stenar med tegel- stenar. En ek är kanske känd endast som ett ekollon- eller knapp- träd, en gran som ett nål-träd, en fågels näste som dess bädd o. s. v. Stanley Hall påpekar, att medan intet barn har alla dessa oriktiga föreställningar, är heller intet af dem fritt därifrån, och att det således är mycket sannolikt, att missuppfattning på en enda punkt kan göra den omsorgsfullaste undervisning till ett nonsens, såsom t. ex. i det ofvan omtalade fall, där barnen hade reda på kons mjölk, horn, hud, kött o. s. v., men från bilderboken visste, att hon ej är större än en råtta. Hvad man med säkerhet kan förutsätta såsom bekant för barnen vid in- trädet i skolan är enligt Stanley Halls åsikt nästan lika med noll. Till följd af den ofantliga skillnaden mellan det språk, som de flesta barn höra och tala, samt bokspråket, borde vår vanliga småskoleundervisning helst föregås af en tid, då man endast talade med barnen om föremålen i naturen och visade dem afbildningar af desamma. I Förenta staterna hoppas man snart erhålla omsorgsfullt utarbetade ordböcker öfver barnsprå- ket, så väl dess ordformer som ordbetydelser; dessa skola visa läraren, hvilka fonetiska element och ljudsammanställningar barnen ha svårast för, hvilka ord de lättast och säkrast lära sig tillika med deras antal och ordning inom hvarje tankesfer, samt hvilka attribut och idésammanställningar som oftast för- virra dem. Genom de här ofvan refererade undersökningarna torde man hafva erhållit värdefullt material för dessa arbeten, enär barnens yttranden så vidt möjligt upptecknats med deras egna ord. Från en af superintendenten H. E. Kratz vid Sioux City public schools anställd undersökning af föreställningskretsen hos 5-åriga nybörjare meddela vi följande karakteristiska svar: Hvad är en bäck? En ström af vatten. Vatten, som har flugor på sig. Någonting litet, som vatten rinner i. Hvad är en damm? Där det finns grodor. Den är rund och vatten står i den. Att sitta och fiska vid. 182 NYARE EMPIRISKA STUDIER ÖFVER BAHNENS NATUR. Hvad är en flod? Ett ställe, där bror fiskar. En älf. Något stort, där vatten står. Hvad är en kulle? Ett brant ställe. En plats att åka ned- för. Ett stort ställe på jorden. En knöl. € Hvad är dagg? Vått på gräset. Frost. Det är fuktigt, stänkt. Hvar äro stjärnorna? Uppe i månen. Vid vårt hus. Uppe hos Jesus. Hvad är en groda? En hoppande padda. Lik en neger. Nå- got, som hoppar. Något, som kan äta upp en. Hvad är en kyckling? Har fjädrar på sig. God att äta. Gör ägg. Kan lägga ägg och bära fjädrar. Hvad är en ko? Har en svans. Har hår. Kan stånga folk. Ser ut som en mulåsna med horn. Hvad är ett träd? Har rötter, kvistar. Att sitta under. Att klättra på. Gör så att vinden blåser. Hvar växa päron? På blommor. I Minneapolis. Hvar växa bönor? Under marken. På träd. I magasinet. Hvar växer potatis? På träd. Potatis växer inte. Hvar växa äpplen? På blommor. Hvarifrån få vi mjölk? Från mjölkbudet. Hvaraf göres läder? Af träd. Af papper. Af en sko. Af kautschuk. Hvarifrån kommer ved? Från kolhandeln. Från floden. Hug- git ned träd. Gud gjorde det. Hvarifrån fås skinka? Af fläsk. Från magasinet. Dödat kor. Hvar är Gud? I en annan värld. Uppe på kullen. Uppe i månen. I min bön. Hvad är rätt? Att inte vara stygg. Att arbeta. Att upp- föra sig. Att arbeta och vara snäll och vänlig. Att lyda mamma. Att duka bordet. Att inte springa bort. När han inte ljuger el- ler stjäl. Hvad är en skola? Skolhuset. De visa en abc. Dit barn komma och lära sig läxor. Att stafva och läsa. Det är här. Att sätta små barn i. Vid den med prof. Reins pedagogiska seminarium i Jena förenade öfningsskolan har man funnit praktiskt att ej företaga dylika analyser af barnens tankekrets på en gång vid läsårets början, utan att undersöka en föreställningsgrupp i sänder och just den, som undervisningen för tillfället behöfver. På detta sätt kunna långt flere föreställningar konstateras, och då dessa nyväckta föreställningar genast komma till användning vid under- NYARE EMPIRISKA STUDIER ÖFVER BARNENS NATUR. 183 visningen, blir analysen till stor nytta för lärjungarna själfva. Äfven en lärare, som har svårt att fä tid till sådana undersök- ningar, kan med afseende på en mindre föreställningsgrupp åt- minstone en gång om året anställa ett grundligare försök med lärjungarna i sin klass. C. Schubert, som i tidskriften »Aus dem pedagogischen Universitets-Seminar zu Jena» redogjort för undersökningarna vid ofvannämnda skola, påpekar den Hartmannska analysens otillräcklighet med afseende på den för skolans uppfostrande verksamhet så viktiga kännedomen om barnets känslo- och vil- jelif. Frågor på detta område kan man ju ej heller vänta att få på ett tillfredsställande sätt besvarade af barnen, hvilka ännu ej kunna bedöma sig själfva — huru skulle de t. ex. kunna svara på sådana frågor som: Är du rädd att sofva i mörkret? Stam- par du i marken, när du ej får göra som du vill? eller Huru kommer du öfverens med dina syskon? Den kunskap om lär- jungens individualitet, som läraren förvärfvar genom sin under- visning och sitt umgänge med lärjungarna, är ej heller nog för att komplettera den intellektuella analysen, ty vanligtvis är elev- antalet för stort, timantalet för litet och skolpensa för vidlyf- tigt tilltagna för att medgifva närmare ingående på barnets yttranden; mången lärare har också erfarit, att de omdömen han vid första terminens slut fällde öfver nybörjarna, sedermera visat sig vara falska. Af största vikt för läraren är äfven att veta, om den åt honom anförtrodde lärjungen har en svag el- ler kraftig kropp, om hans nervsystem är normalt m. m.; ofta blir ju sammanhanget mellan kroppsliga sjukdomar och karak- tersfel förbisedt af läraren, emedan han ej hört talas om de förra. På grund af allt detta har Schubert sökt tillgodogöra sig föräldrarnas erfarenhet med afseende på de 6 första lefnads- åren — dessa år, »under hvilka barnet lär vida mer än en student under hela sin universitetstid» — genom att af dem utbedja sig svar på ett trettiotal frågor rörande de respektive barnens kroppsutveckling, förstånds-, känslo- och viljelif, och han sökte härvid så mycket som möjligt få fakta, små historier om bar- nen, ej färdiga omdömen, till svar. Han säger sig genom dessa meddelanden från föräldrarna hafva fått en ej ringa kännedom om de ifrågavarande barnens natur. För att ännu bättre kunna till- godogöra sig föräldrarnas erfarenhetskapital rekommenderar Schu- bert att förelägga dem en efter förhållandena lämpad, af resp, lä- rare-kollegium sammanställd frågebok, däri svaren ju mer dess bättre skulle utgöras af fakta, samt att söka intressera dem för så- 184 NYARE EMPIRISKA STUDIER ÖFVER BARNENS NATUR. dana biografiska anteckningar som de af Sigismund förordade. Det finnes numera vackert utstyrda observationsböcker, där allt är bekvämt rubriceradt, så t. ex. »Unser Kind, Aufzeichnungen aus den ersten Lebensjahren», Berend, Gotha 1894, som är af- sedd för anteckningar ända från barnens födelse till den tid då de, om de så vilja, kunna själfva fortsätta den af föräl- drarna påbörjade biografien, samt »Der Mutter Tagebuch, Auf- zeichnungen über die ersten Lebensjahre des Kindes», heraus- gegeben von Amalie Baisch, Thiemann, Stuttgart 1893. Statistisk-psykologiska undersökningar af barn, som redan tillbragt längre eller kortare tid i skolan, hafva, såvidt vi känna, anställts endast i Förenta staterna, där arbetet för förvärfvande af grundlig kännedom om barnsjälen nått en utveckling, som lämnar allt hvad man i Europa uträttat långt bakom sig. Kurser i denna nya vetenskap, som benämnes »experimental psychology», »paidology» eller helt enkelt »child study», gifvas vid flere af de mest ansedda universiteten, dels som en del af det ordinarie årsarbetet, dels under sommarferierna, intet pedagogiskt möte anses fullständigt utan åtminstone en föreläsning i detta ämne, och så väl bland lärare som föräldrar och målsmän förspörjes stor ifver att tillämpa de nyvunna resultaten. I nästan hvarje stat ha föreningar för teoretiskt och praktiskt barnstudium bildats, hvilkas medlemmar söka sprida intresset därför i allt vidare kretsar. En af dessa föreningar, »The Illinois State Society for Child Study», är inkorporerad under staten Illinois skolsystem och står under öfverinseende af statssuperintendenten. Denna för- ening kunde redan i Maj 1895 trycka en lista på 250 afhand- lingar i ämnet, och antalet af sådana har sedan dess hastigt till vuxit. Den amerikanska rörelsens upphofsman och ledare är den ofvannämnde prof. Stanley Hall vid Clark university i Massa- chusetts. Allt sedan 1881 har denne framstående psykolog ut- gifvit afhandlingar i empirisk barn-psykologi och anvisningar för praktiskt barnstudium samt sökt genom föreläsningar i alla delar af Unionen utbreda intresset för detsamma. För att visa den storartade omfattningen af den rörelse han väckt må näm- nas, att han under läsåret 1894—1895 sände plan för special- studier till omkring 800 i olika delar af landet bosatta perso- ner, som begärt hans ledning. Mer än 20,000 rapporter öfver NYARE EMPIRISKA STUDIER ÖFVER BARNENS NATCK. 185 resultaten af dessa studier hafva ingått, och man är nu syssel- satt med att bearbeta de förra för publikation. Vid en pedagogisk kongress i Chicago 1893 bildades »The National Association for the Study of Children», till hvars ordförande prof. Stanley Hall valdes. Föreningen, som med tiden torde komma att omfatta alla de i Nordamerika förut bil- dade sällskapen för barnstudium, angifvér såsom sitt ändamål att »åstadkomma en sammanslutning af lärare, föräldrar och andra personer, som söka vetenskapligt studera barnens natur, så att de må kunna ömsesidigt bistå hvarandra med anvis ningar, förslag och studieplaner och i afsikt att material, som hör tillsammans med det ena eller andra specialstudiet, må komma i händerna på personer, som äro intresserade för dess bearbetande.» Ur ett af föreningen utsändt cirkulär, innehål- lande bl. a. anvisningar och schema för specialstudier, återgifva vi följande rubriker: A. Fysisk tillväxt. I. Vägning. II. Mätningar. III. Fotografier, afgjutningar etc. B. Rörelseförmåga (Motor tests). I. Allmänna undersökningar. II. Förteckning öfver enskilda rörelser och lekar, som barnen i småskolorna kunna utföra. III. Styrka. IV. Snabbhet. V. Noggrannhet. VI. Trötthet. VII. Språk. C. Undersökningar rörande sinnena. D. högre själsförmögenheter. E. Känslor och affekter. F. Allmänna iakttagelser (sådana som de ofvan omtalade s. k. Russelska). Gr. Abnorma och egendomliga barn. H. Hvarjehanda. Då det visat sig, att arbetets vetenskapliga värde vanligen är omvändt proportionellt mot utsträckningen af det område, hvarinom man arbetar, råder föreningen nytillträdande medlem- mar att efter omsorgsfull granskning af schemat välja ett special- studium eller flere sådana. De böra genom föreningens sekrete- rare sätta sig i förbindelse med någon af de vetenskapsmän, som ägnat sig åt samma specialstudium; denne lämnar uppgift på litteratur, som visar hvad som redan uträttats på samma om- råde, och meddelar detaljerade anvisningar för fortsatt arbete. Medlemmarna uppmanas vidare att söka sammanfatta resultatet af sina studier till en afhandling, som tryckes eller föredrages vid läraremöte och sedan insändes till föreningens styrelse för att eventuellt vidare användas. Sådana iakttagelser, som om- talas under rubrik F., kunna anses som inledning till studiet i dess helhet och böra under första tiden företagas i så stor utsträckning som möjligt-; de äro jämförelsevis lätta och enkla, under det de öfriga fordra mera invecklade metoder och appa- 186 NYARE EMPIRISKA STUDIER ÖFVER BARNENS NATUR. rater. Äfven den, som ägnat sig ät specialstudier, bör fortsätta med sadana iakttagelser, emedan de hindra honom att alltför ensidigt koncentrera sitt intresse pä ett visst område. Efter mönstret af ofvannämnda amerikanska förening bil- dades 1894 på initiativ af tre engelska damer, som deltagit i Chicago-kongressen 1893, »The British Association for Child Study», hvilken redan följande år erhållit tre utgreningar. I spetsen för den ena af dessa står den berömde psykologen prof. James Sully vid University College i London, hvilken nyligen utgifvit ett intressant och omfattande arbete, »Study of Child- hood», till en stor del baseradt på meddelanden från engelska föräldrar rörande deras barns själsutveckling. Organ för hela denna rörelse i Amerika och England är i främsta rummet den af Stanley Hall utgifna tidskriften »The pedagogical Seminary», som antingen i orginal eller i form af utdrag meddelat allt hvad som i nämnda länder hittills blifvit publiceradt rörande barnstudiet och som underhåller korrespon- dens med flere hundra personer angående aktivt arbete för det- samma. Utrymmet tillåter oss ej att meddela ens en kort öfversikt af de många intressanta afhandlingar innehållande redogörelser för praktiska studier af barnens själslif, hvilka under de sena- ste åren utkommit i Eörenta staterna. Följande uppgift rö- rande arbetsfördelningen inom en af de ofvannämnda associa- tionerna, »The Illinois State Society for Child Study», torde emellertid visa karakteren af de forskningar, som bedrifvas: The social sense {Balduin); A study of habit degeneration {Dresslar); Child language {Lukens); Evolution of language in chil- dren {Parker); Comparative child study observations {Bailey); Re- lation of physical development to mental superiority {Patrick); Fears in childhood and youth {Stanley Hall); Scientific child study {Scripture); Physical characteristics of children ( O’Shea); Sugges- tions for school visitations {Parker); Imitation of the teacher by the pupil {Bryan and Griffith); A plan for experiments on the color sensitiveness of children {Kinnaman); Pedagogical view-points in child study (Eckoff); Study of the child on entering school {Van Liew); Study of mental abnormalities in children {Meyer); Simple but accurate tests for child study (Scripture); Anthropometrical in- vestigations {Krohn); The prerequisites of the scientific observation of children {Bolton); Aimless activity in children {Bolton); The study of children 's interests {Brown); Methods of calculating re- sults in child study {Gilbert). NYARE EMPIRISKA STUDIER ÖFVER BARNENS NATUR. 187 Vid en blick på den amerikanska rörelsen torde i synner- het tvenne omständigheter tilldraga sig uppmärksamheten: kvin- nornas ifriga och framgångsrika deltagande i arbetet och de ofantliga massor af skolbarn, som användas såsom objekt vid de psykologiska undersökningarna. Det har ofta blifvit sagdt, att bildade kvinnor, som hyste ett genuint vetenskapligt intresse för barndomsåldern och ägde tillräckliga kunskaper i psykologi, skulle genom sin naturliga sympati med och sitt förstående af barnanaturen samt ej minst genom den större lätthet, med hvilken de kunde komma i tillfälle att utföra de ofta mödosamma och tidsödande observationerna, blifva de bästa arbetarna i fråga om studiet af de första barndoms- åren. Detta har man sett besannas i Nordamerika, där ett stort antal kvinnor, däribland många »college trained», hafva ägnat sig åt de så viktiga psykogenetiska forskningarna samt utarbetat goda monografier öfver späda barns utveckling. Främst bland dessa torde kunna sättas »Notes on the Development of a Child» af miss M. W. Shinn vid University of California, hvilket ar- bete användes som lärobok vid flere seminarier. Äfven en stor del af de psykologisk-statistiska undersökningarna beträffande äldre skolbarn hafva anordnats och utförts af kvinnor. En af de amerikanska vetenskapsmän, som arbetat med specialproblem och med mycket stora antal barn, är Earl Barnes, professor i pedagogik vid Leland Stanford Jr universitetet i Kalifornien. I en af sina senast utgifna afhandlingar säger prof. Barnes följande: »Under de sista åren har jag studerat uppsatser och ritningar af mer än 30,000 barn, och ju mer jag sysselsätter mig med sådana undersökningar, dess mer växer inom mig öfvertygelsen att vi i barnens subjektiva lif liksom i allt annat i världen ha att göra med fenomen, som följa bestämda lagar, och att om vi inom hvilket enkelt verksamhetsområde som helst samla vårt material från en stor mängd barn, så kunna vi formulera en lag, som skall visa sig hålla streck för hvarje lika stort antal barn under liknande omständigheter. Hvad angår svårigheten att urskilja yttringar af barnens eget själs- lif från inlärda meningar och vanor, så vidlåder denna svårighet allt studium af den subjektiva världen, och med den stora olik- het i omgifning, som de insamlade papperen representera, är det att hoppas, att de skola åtminstone delvis beriktiga hvarandra.» Under de senaste fyra åren har prof. Barnes föreläst öfver ämnen inom barn-psykologien i hvarje stad och nästan hvarje by i Kalifornien. Vid dessa föreläsningar utdelas studieplaner 188 NYARE EMPIRISKA STUDIER ÖFVER BARNENS NATUR. och frågeformulär. De följande dagarna samla lärarna vid sam- hällets skolor barnens skriftliga svar, uppsatser, ritningar o. s. v., draga sina slutsatser af dem och skicka dem sedan till superinten- dentens byrå. Därifrån sändas de till Barnes, som tillsammans med sina studenter bearbetar det erhållna materialet, hvarefter han och lärarna åter mötas och diskutera de resultat man erhållit. En kort redogörelse för en afhandling, i hvilken Barnes nedlagt resultaten af en sådan undersökning som de ofvan om- talade, må här meddelas. »Theological Life of a California Child» grundar sig huf- vudsakligen på uppsatser af 6—20 års lärjungar i kaliforniska skolor. Dessa uppsatser, 1 091 till antalet, skrefvos i lärarnas närvaro, men utan någon preparation. Barnen tillhörde dels den katolska kyrkan, dels en mängd protestantiska sekter. Att döma efter dessa uppsatser, hafva barnen ytterst rea- listiska föreställningar om Gud, änglarna, himlen o. s. v. Gud är naturligtvis den centrala bilden i dessa föreställningar, men barnens försök att beskrifva honom äro ofta dunkla och obe- stämda. Mer än hälften framställa honom såsom en stor och god man, vanligen med långt skägg och sida hvita kläder, ofta med vingar och med krona på hufvudet. Om hans godhet och mildhet tala barnen mest; hans rättvisa och stränghet nämnas mera sällan. Hans allestädes-närvaro synes för barnen vara svår att fatta, och de söka stundom på ett besynnerligt sätt för sig åskådliggöra denna egenskap. En elfvaårig flicka säger: »Han kan t. o. in. gå genom ett nyckelhål eller göra sig så liten som en penna»; och somliga barn föreställa sig honom såsom en jättestor varelse, med hufvud och lemmar, som sträcka sig öfver hela himlahvalfvet. Idén om Guds allvetenhet synes barnen begripligare; de äro ju vana att se upp till äldre personer så- som ägande obegränsadt vetande. Guds allmakt omnämnes af många barn, men de konkreta exempel de gifva äro få. Hans verksamhet beskrifves sällan; det är ej fullt fem procent, som tala om att han regerar universum, låter träd och plantor växa och sörjer för våra materiella behof. Himlen är vanligen, äfven för barn af 12 års ålder och därutöfver, en förbättrad jord och förlägges af mer än 500 barn till himlahvalfvet, molnen eller ofvanför dem, och flera argu- ment anföras för att bevisa detta än i fråga om någon annan punkt. »Kristus ^tppsteg till himlen», säga barnen, »och Elias blef upptagen-»; flere sluta sina argument med orden: »För öf- rigt, hvar skulle himlen eljest vara?» NYARE EMPIRISKA STUDIER ÖFVER BARNENS NATUR. 189 Ett stort antal barn beskrifva himlen som en praktfull stad, ett slott, ett vackert hus, en trädgärd eller en park. Äng- larna och de saliga anses vanligen vara detsamma och sägas hafva vingar eller ock se ut som hvitklädda människor. Deras verksamhet tyckes utgöra den svåraste detaljen i barnens reli- giösa föreställningar. Många förklara, att de ej veta hvad äng- larna göra, men de flesta föreställa sig dem såsom flygande omkring, spelande på harpa och sjungande Guds lof; stundom sägas de hjälpa Gud eller människorna på jorden. För de minsta barnen och äfven för några af de äldre är himlen ett ställe, där man ingenting har att göra, får allt hvad man önskar och alltid är fullkomligt lycklig. Den onde anden och hans vistelseort utmålas mindre ofta än himlen och försvinna nästan helt och hållet ur uppsatser, skrifna af barn öfver 10 år; det råder emellertid mycken lik- het mellan beskrifningarna däröfver. I allmänhet spela naturfenomenen en obetydlig roll i dessa religiösa föreställningar, och det tyckes, som om våra vanliga skolbarn ej se Gud i hans verk. Med afseende på den hållning barnen på olika ålderssta- dier intaga mot de roligiösa föreställningar, som bibringas dem, anmärker Barnes följande: Barn under sex år — vid denna undersökning utfrågades dessa dels af mödrarna dels af lärarna — synas i allmänhet utan vidare reflexion tro hvad man berättar dem, men de ikläda sina föreställningar former, som svara mot deras erfarenhet och sätt att tänka. Himlen är för dem helt enkelt en lekplats, där barn få allt hvad de vilja, Gud är en allvarligare form af fader, änglarna äro lekkamrater och satan helt enkelt ett troll, me- dan helvetet är en mörk skrubb. . Från 7 till 10 års ålder komma emellanåt obestämda frågor, men före det tionde året ser man sällan spår af grubbel eller tvifvel. Från denna tid börja emellertid inkast göras; barnen försöka gå till botten med sina religiösa föreställningar och bringa dem i förbindelse med hvad de lärt genom erfarenhet och studier. Denna kritiska anda synes kulminera vid 13 eller 14 års ålder, och kritiken är vida envisare och skarpare vid denna tid än senare. Naturligtvis måste man här liksom vid alla studier öfver barnens natur komma ihåg, att somliga barn utvecklas mycket snabbare än andra, och att följaktligen många undantag finnas; men det är en markerad skillnad mellan elfva- 190 NYARE EMPIRISKA STUDIER ÖFVER BARNENS NATUR. åringarnas och trettonåringarnas uppsatser, äfven om de komma från samma klass i skolan. ■ Barn öfver 15 års ålder undvika vanligen att säga, hvad de tro, genom sådana yttranden som: »Jag brukade tro» eller »när jag var liten, trodde jag». De använda mera abstrakta uttryck, beskrifva Gud som en stor, allsmäktig ande och him- len som de saligas hemvist; änglarna äro himmelska andar och djäfvulen det stora onda inflytandet i världen. Barnes drager följande slutsatser af de fakta, för hvilka vi ofvan redogjort: De religiösa föreställningar, som bibringas små barn, böra hafva en antropomorfistisk och realistisk form. Vi kunna lära barnen att Gud är en ande, men de gifva honom genast i tankarna en mänsklig gestalt och mänskliga attribut. Målnin- gar bidraga mycket till beskaffenheten af de föreställningar barnen bilda sig, och vi böra därför sörja för att de små om- gifvas af upphöjda och vackra bilder, sådana som t. ex. Ra- faels Sixtinska madonna. Öfvergångsåldern synes vara perioden för den intensivaste kritiska verksamheten i religiöst afseende. Man borde då sär- skildt försöka hjälpa barnet att gifva nya uttryck åt sina reli- giösa och filosofiska idéer och bringa dem i öfverensstämmelse med hvarandra. I skolan borde litterära, historiska och natur- vetenskapliga ämnen under denna tid behandlas i stora drag och i filosofisk anda, och barnets sträfvande att finna harmoni och enhet i universum borde uppmuntras. * i För att praktiskt tillämpa resultaten af de forskningar rö- rande barnens natur, för hvilka vi här ofvan i hufvuddrag redo- gjort, ämnar prof. Stanley Hall, så snart erforderliga medel blifvit samlade, i Worcester grunda en skola, som skall stå i förbindelse med universitetet därstädes och blifva ett slags pe- dagogisk experimental-station. Denna skola vill han så vidt möjligt söka göra till en idealskola i alla afseenden. Själfva tomten skall visa hvad man kan uträtta äfven med ett begrän- sadt utrymme, och lokalerna skola vara mönstergilla med af- seende på byggnadsplan, uppvärmning, belysning och ventilation m. m. Äfven inredning och undervisningsmateriel skola vara af bästa slag. Vid denna skola vill man söka fästa endast framstående lärare, som visat sig kunna rätt uppfatta och till- lämpa de bästa metoderna, och den skall stå under omedelbar NYARE EMPIRISKA STUDIER ÖFVER BARNENS NATUR. 191 ledning af universitetsbildade män, hvilka personligen för- värfvat kännedom om utmärkta skolor i olika länder samt äga förmåga att praktiskt använda de hjälpkällor, som antropologi, psykologi, pedagogik och hygien erbjuda. Skolans ekonomiska ställning bör vara oberoende och fri, så att man kan i alla af- seenden välja det bästa och genomföra förändringar, så snart sådana visa sig önskliga. En skola sådan som den ofvan beskrifna skall utan tvifvel blifva till största gagn. Det kan ej nekas, att så väl den ökade kunskapen om barnens kroppsliga och andliga natur som ut- vecklingen inom den moderna vetenskapen visar hän på nöd- vändigheten af en mer eller mindre radikal omdaning af flere bland skolans arbetsområden. Huru undervisningen inom dessa områden bör ordnas för att bättre, än hittills varit förhål- landet, motsvara barnens normala kroppsutveckling, intresse och förmåga på olika utvecklingsstadier, torde dock i sista hand endast på praktisk väg kunna utrönas, och det är att hoppas, att erfarenheterna från en dylik, af framstående pedagoger ledd försöksskola i ej oväsentlig mån skola komma att bidraga till de stora reformproblemens lösning. Emilia Hagren. Litteratur. 1) Die Analyse des kindlichen Gedankenkreises als die naturgemässe Grundlage des ersten Schulunterrichts, ein Beitrag zur Volksschulpraxis von Dr. phil. Berthold Hartmann. Zweite vermehrte Auflage. Hermann Graser’s Verlag. Annaberg i. Erzgebirge 1890. 2) The Pedagogical Seminary, edited by G. Stanley Hall, Worcester, Mass. 1891—1895. 3) Aus dem pädagogischen Universitäts-Seminar zu Jena, herausgege- ben von Professor Dr W. Rein. Druck und Verlag von Hermann Beyer & Söhne, Langensalza. Fünftes Heft 1894, Sechstes Heft 1895. 4) Studies of Childhood by James Sully. Longmans, Green and C:o, London 1895. 5) Organisation and Plan of Work of the National Association for the Study of Children. Worcester, Mass. 1893. 6) Child Study the Basis of Exact Education by G. Stanley Hall. The Forum, edited by Walter H. Page. New York 1893. 7) Pedagogiska studier vid världsutställningen i Chicago af N. G. W. Lagerstedt. Pedagogisk tidskrift 1894. 8) Reports of The Commissioner of Education. Washington 1893. Om inträdesfordringar och kurser i kristendom vid de allmänna läroverken. Genom k. kungörelsen af den 9 November 1894 angående nya inträdesfordringar till första klassen vid de allmänna läro- verken fastställdes bland annat vida större fordringar i kristendom (biblisk historia, katekes, psalmverser) än de, som förut varit gällande. När sedermera våren 1895 de nya undervisningspla- nerna för hela läroverket kungjordes, fann man, att första klas- sens kurs i katekesen där blifvit ökad. Dessa ökade fordringar på inlärdt kunskapsmaterial särskildt i katekesen vid denna ålder hafva hos många kristendomens och barnens vänner väckt ledsnad och sorg. I samma mån som pedagogisk insikt och kännedom om barnens natur allt mera spridas, har ock öfver- tygelsen om katekesens absoluta olämplighet som lärobok för den tidigare barnaåldern blifvit allt mera utbredd. Man ansåg sig också hafva goda skäl till den förhoppningen, att genom de nya bestämmelserna katekesfordringarna på nederstadiet skulle minskas i stället för att ökas. Då emellertid utgången blef såsom ofvan nämndes, kan ju vara skäl att som förberedelse till nya sträfvanden efter reform taga en närmare öfverblick öfver de nu fastställda fordringarna i kristendom och se till, huru man kommit till desamma. Detta är syftet med efterföljande framställning. Enligt 1878 års läroverksstadga fordrades för inträde i första klassen »att hafva inhämtat kännedom af bibliska historien efter en kortare lärobok samt äga insikt i kristendomens hufvudläror efter Luthers lilla katekes». Det var en förtjänst i fråga om dessa fordringar, att de ej voro alltför bestämda utan tilläto en tämligen liberal tolkning. Vid läroverken i Stockholm hade man sedan flere år kommit öfverens om en sådan tolkning, att man fordrade »textorden till förnämligast l:sta, 2:dra och 3:dje hufvudstyckena-i Luthers lilla katekes», samt att-inträdessökande OM INTRÄDESFORDRINGAR OCH KURSER I KRISTENDOM. 193 borde kunna »nöjaktigt redogöra för de viktigaste bibliska be- rättelserna till den omfattning, i hvilken de förekomma i en kortare lärobok». De nya inträdesfordringar till första klassen, hvilka år 1894 blefvo lag, föranleddes af en skrifvelse till Kongl. Maj:t från samma års riksdag med begäran, att fordringarna för inträde i första klassen skulle ändras på sådant sätt, att de vid anställd inträdespröfning måtte kunna fullgöras af den, hvilken genom- gått första årsklassen af fast folkskola litt. A.* Syftet var att underlätta öfvergång från folkskolan till allmänna läroverket. Efter förut gällande bestämmelser hade lärjungar på nyssnämnda stadium af folkskolan läst i vissa ämnen mera, i andra mindre, än som fordrades för inträde i allmänna läroverkens första klass. Det var en i andra kammaren af justitierådman T. Zetter- strand från Norrköping väckt motion, hvilken hade till följd den ofvannämnda riksdagsskrifvelsen. Han föreslog en skrifvelse till K. M:t med begäran, att allmänna läroverkens inträdesford- ringar skulle bringas »i fullkomlig, öfverensstämmelse med någon af folkskolans kurser». I enlighet med förslag af sitt första tillfälliga utskott biföll andra kammaren den nämnda motionen på så sätt, att den beslöt skrifvelse till K. M:t med begäran, att fordringarna för inträde i allmänna läroverkens lägsta klass skulle bringas i fullständig öfverensstämmelse med de kurser, som enligt gällande normalplan för folkskolorna skola vara genomgångna vid inträde i andra årsklassen af fast folk- skola litt. A. När motionen sedermera förekom i första kam- maren, beslöt äfven denna på förslag af det tillfälliga utskott, som där behandlat frågan, en skrifvelse till K. M:t i motionens syfte, men med den formulering, att riksdagen skulle begära »sådan ändring af fordringarna för inträde i allmänna lärover- kens lägsta klass, att dessa må vid anställd inträdespröfning kunna fullgöras af den, hvilken genomgått första årsklassen af fast folkskola litt. A». Meningen härmed torde hafva varit dels att betona, att genomgåendet af första klassen i det nämnda slaget folkskolor icke utan vanlig inträdesexamen borde berättiga till inträde i allmänna läroverken, dels att fordringarna i denna in- trädesexamen icke nödvändigt behöfde i allo sammanfalla med hvad som genomgåtts på det ifrågavarande stadiet i folkskolan. * D. v. s. fast folkskola med fyra årsklasser, hvardera klassen under- visad af särskild lärare eller lärarinna. Sådana folkskolor finnas i allmänhet i städerna, ett fåtal på landet. ii Verdandi 1896. 14 194 OM INTRÄDESFORDRINGAR OCH KURSER I KRISTENDOM. Man skulle sålunda väl kunna fordra mindre, men icke mer än detta. I första kammarens beslut instämde sedermera andra kammaren, hvadan detta blef riksdagens beslut och skrifvelse i enlighet härmed afläts till K. M:t. Riksdagens skrifvelse synes alltså icke hafva bort gifva K. M:t anledning att öka inträdesfordringarna i kristendom. När emellertid den af nämnda skrifvelse föranledda kungörelsen om nya inträdesfordringar till allmänna läroverkens första klass utkom, fann man med förvåning, att fordringarna i allt hufvud- sakligt blifvit bestämda till fullkomlig öfverensstämmelse med hvad som genomgåtts på det förut omtalade stadiet af folkskolan. Detta betydde, särskildt hvad kristendom beträffar, betydligt ökade fordringar. • Då i katekes förut på sin höjd fordrades Luthers lilla katekes, föreskrifva de nya bestämmelserna »textorden i Luthers lilla katekes», äfvensom »Luthers förklaring till första hufvud- stycket samt inledningen och första hufvudstycket till lagens slutord enligt den antagna katekesutvecklingen». Detta betyder utom fordringarna i »lilla katekesen» inledningen till »stora katekesen» och i det närmaste hela första hufvudstycket af den- samma, sålunda en högst betydlig ökning i fordringar. Skall bestämmelsen tolkas efter orden, och ingenting antyder, att vederbörande hafva annan mening, skulle fordras alla stycken och alla bibelspråk i den nyssnämnda delen af stora katekesen. Vid många, troligen de flesta, allmänna läroverk har hittills på intet stadium lästs rnera än ett urval af stycken och bibelspråk i stora katekesen; alltså äfven härutinnan en ökad svårighet. I biblisk historia föreskrifves nu likasom förut kännedom af densamma efter en kortare lärobok, men därjämte att kunna densamma till konungatiden efter en något utförligare. Alltså de nioåringar, som söka inträde i första klassen, skola redan då hafva läst två olika läroböcker i biblisk historia. Ytterligare föreskrifves nu som inträdesfordran »minst 20 psalmverser». Detta är en helt ny fordran; i bestämmelserna hade förut ej talats om psalmverser. Dock är härom mindre att säga. Inlärandet af ett begränsadt antal psalmverser är utan tvifvel mycket lämpligt på det ifrågavarande stadiet. Måhända kunde man anse det vara af mindre vikt, att de på papperet stående inträdesfordringarna i kristendom blifvit så högt uppskrufvade, då det väl aldrig torde förekomma, att en gosse, som i andra ämnen fullt uppfyller inträdesfordringarna och i kristendom visar sig känna bibliska historien och äga OM INTRÄDESFORDRINGAR OCH KURSER I KRISTENDOM. 195 förstånd om de kristna grundbegreppen, blir underkänd, eme- dan han icke kan katekesen. Naturligt är dock, att lärarne i förberedande skolor och andra, som bereda till inträde i första klassen, ej våga lita härpå. Det är ju alltid möjligt, att någon rektor eller lärare vill vid inträdespröfningen göra gällande fordringarnas bokstaf, och han har då lagen på sin sida. Så nödgas då de, som bereda till inträde, att med åtta-, nioåringarna drifva vidlyftig katekesläsning till föga fromma för dessa. Att högsta vedérbörande själfva ännu icke äro hågade att medgifva någon inskränkning af inträdesfordringarna, äfven då mycket talande skäl föreligga, framgår af det svar, som under förra året gafs på en ansökan från Ofverstyrelsen för Stockholms stads folkskolor. Nämnda styrelse anhöll nämligen hos K. M:t, att då vid Stockholms folkskolor mindre kurser vore genom- gångna i kristendom på det stadium, som motsvarade första årsklassen af fast folkskola litt. A., inträdesfordringarna i kris- tendom vid allm. läroverken i Stockholm måtte minskas, så att de motsvarade dessa kurser. Syftet med de nya bestäm- melserna var ju, att lärjungar skulle utan särskilda förstudier kunna öfvergå från folkskolan till de allmänna läroverken; för att detta syfte skulle nås äfven livad Stockholm beträffar vore önskligt, att nämnda fordringar minskades. Svaret på Öfver- styrelsens begäran blef ett kortfattadt — afslag. Det heter ju, att intet ondt finnes, som icke har något godt med sig, och möjligen kan detta få tillämpning på de nya inträdesfordringarna i katekes. Säkerligen skola de bidraga till att hastigare sprida insikten om katekesens olämplighet för den tidigare barnaåldern och därigenom kanske påskynda katekes- läsningens borttagande eller inskränkande på detta stadium äfven i folkskolan. Ty är katekesläsning olämplig för andra barn, så är den det naturligtvis också för folkskolans. För öfrigt torde, formellt sedt, folkskolan vara mindre bunden af de ifrågavarande katekesfordringarna än allmänna läroverken. Det heter, att läroplan och läsordning för särskilda folkskolor skola uppgöras med ledning af den för undervisningen i folkskolor och små- skolor utarbetade normalplanen. Detta uttryck innebär möjlig- heten af afvikelser från densamma; sådana äga t. ex., såsom nyss antyddes, faktiskt rum i Stockholm. För allmänna läro- verken åter heter det utan inskränkning, att »för inträde i första klassen fordras» hvad som ofvan omtalats. 196 om INTRÄDESFORDRINGAR och KURSER i KRISTENDOM. De nya undervisningsplaner för allmänna läroverken, som fastställdes genom k. kungörelsen af den 22 mars 1895, hade förberedts genom arbeten af den läroverkskommitté, som tillsattes af Kongl. Maj:t den 6 juni 1890. Af denna kommitté utgåfvos betänkanden 1891 och 1894, båda innefattande fullständiga för- slag till undervisningsplaner för allmänna läroverken. Då redo- görelse nu skall lämnas för de senast fastställda lärokurserna i kristendom och dessas förhållande till de förut gällande, så skola äfven omtalas de förslag till kurser, som af läroverkskommittén blifvit framställda, då detta i fiere fall kan vara upplysande. Kurserna i Itatekes hafva enligt hittills gällande bestäm- melser varit följande. Kl. 1: första hufvudstycket; kl. 2: andra hufvudstycket; kl. 3: tredje, fjärde och femte hufvudstyckena; kl. 4: katekisation öfver de två första hufvudstyckena; kl. 5: katekisation öfver de tre sista hufvudstyckena. Hvad kateki- sationen i klasserna 4 och 5 vidkommer, så torde denna i van- liga fall helt enkelt bestått i repetition af det förut genomgångna, möjligen med upptagande af något flere stycken och bibelspråk. Den nyssnämnda läroverkskommittén ville för sin del rätt mycket inskränka katekesläsningen på nederstadiet. Som inträ- desfordran till första klassen föreslog den blott textorden i Lu- thers lilla katekes. I första och andra klassen skulle endast läsas Luthers lilla katekes. Den stora katekesen skulle börja först i tredje klassen. Där skulle genomgås första hufvudstycket; i fjärde klassen andra samt i femte klassen de återstående hufvudstyc- kena. Detta var i kommitténs första betänkande. Kommittén synes för sin del helst hafva velat uppskjuta all katekesläsning till tredje klassen, men anser sig dock böra bibehålla lilla katekesen i de lägsta klasserna bl. a. för att »ej för mycket afvika från nuvarande bruk». I fråga om katekesläsningens uppskjutande yttrar den följande: »Det kunde ifrågasättas att helt och hållet uppskjuta ka- tekesläsningen till tredje klassen. Då det nämligen är en all- män pedagogisk regel, att man i all undervisning bör börja med det konkretare och först senare öfvergå till det abstraktare, måste den tidigare kristendomsundervisningens uppgift blifva att meddela barnet bilder af bibliska personer, berättelser om Guds ledning af deras lefnadsöden m. m.; och först senare kan man med framgång ur detta material härleda de allmänna san- ningar, vi böra tro och veta om Gud och människan. Endast hos ett ringa fåtal lärjungar torde man kunna förutsätta så mycket kristlig bildning från hemmet, att de redan vid sitt OM INTRÄDESFORDRINGAR OCH KURSER I KRISTENDOM. 197 inträde i skolan äro mogna att börja med den mer abstrakta katekesundervisningen. För det stora flertalet torde tvenne års läsning af bibeln och bibliska historien ej vara för mycket såsom förberedande härför. Den mot liknande förslag gjorda invänd- ningen, att därigenom dörren skulle öppnas för subjektivism, torde ej böra tillmätas synnerligt stor betydelse, då det ej är fråga om att undanskjuta katekesen, utan blott att uppskjuta dess läsning, till dess en tillräcklig grund blifvit lagd för ett fruktbringande studium däraf.» I många af de utlåtanden, som vederbörande myndigheter af- gåfvo angående läroverkskommitténs förslag, framställdes anmärk- ningar mot kommitténs plan för kristendomsundervisningen. Den- na ogillades, särskildt hvad katekeskursernas fördelning beträffar, af flertalet domkapitel, åtskilliga läroverkskollegier och många kristendomslärare. Kommittén ansåg sig därför böra frångå sitt förslag och upptog i stället det hufvudsakliga af ett förslag i afseende på katekeskurserna, som framställts af en kristendoms- lärare vid allmänna läroverket i Falun och förordats af dom- kapitlet i Västerås. I enlighet med detta föreslår kommittén i sitt senare betänkande följande fördelning af nämnda kurser. Kl. 1: första hufvudstycket till femte budet; kl. 2: första huf- vudstycket afslutadt och repeteradt; kl. 3: första och andra artiklarna; kl. 4: tredje artikeln och tredje hufvudstycket; kl. 5: fjärde och femte hufvudstyckena samt kort sammanfattning af kristendomsläran med ledning af Luthers lilla katekes. Äfven enligt detta förslag var sålunda katekesläsningen rätt mycket inskränkt på nederstadiet och de svårfattligare fjärde och femte hufvudstyckena förlagda till den högsta klass, där katekesläsning förekommer. Förslagets antagande som lag skulle sålunda hafva inneburit ett steg framåt. Men innan detta hann ske, utfärdades de nya bestämmelserna angående inträdesfordrin- gar till första klassen. Och efter dessa lämpades katekeskur- serna i de nya undervisningsplaner, som snart blefvo lag. Katekesläsningens fördelning enligt dessa är nu följande. Klass 1: afslutning och repetition af första hufvudstycket samt första artikeln; klass 2: andra och tredje artiklarna; klass 3: tredje hufvudstycket samt fjärde hufvudstycket påbörjadt; klass 4: fjärde hufvudstycket afslutadt, femte hufvudstycket; kateki- sation öfver första hufvudstycket; klass 5: katekisation öfver de fyra sista hufvudstyckena. Jämför man klass för klass med hittills gällande bestäm- melser, finner man, att i första klassen är kursen ökad; i andra 198 OM INTRÄDESFORDRINGAR OCH KURSER I KRISTENDOM. klassen är kursen något minskad, men lärjungarna hinna lika långt, som de hittills hunnit; i tredje klassen är kursen mins- kad; i fjärde klassen torde kursen i afseende på svårighet vara jämförlig med den nuvarande; i femte klassen är den större än den nuvarande. Alltså ökad svårighet i lägsta och högsta* klassen, minskad i mellanklasser, mest i tredje klassen. I båda de förslag, som framställdes af läroverkskommittén, var katekes- läsningen fördelad i enlighet med en efter lärjungarnes utveck- ling afpassad plan. Såsom af det föregående framgår, kan detta icke sägas om den nu påbjudna fördelningen. I fråga om biblisk historia föreskrefs enligt hittills gällande stadga, att i första och andra klasserna skulle läsas sådan »efter en kort lärobok» och för tredje klassen helt enkelt »repetition». Läroverkskommitténs första förslag upptog för första och andra klasserna endast »biblisk historia» och för tredje klassen »biblisk historia fortsatt och afslutad». Detta förslag motiveras af kom- mittén på följande sätt: »Bibliska historien torde med fördel kunna läsas så, att gamla testamentet påbörjas i första klassen, fortsättes och afslutas i den andra, samt att nya testamentet börjas i andra klassen och afslutas i den tredje. Härigenom vinner man, att läroboken kan begagna fylligare framställnings- sätt och således blifva för de unga lärjungarna både lättfatt- ligare och mer tilltalande än de hittills använda». Denna goda tanke synes kommittén hafva öfvergifvit, när den framställde sitt andra förslag, ty detta upptager de förut gällande bestäm- melserna. Något skäl därför angifves icke. Dessa bestämmel- ser blefvo ock bibehållna i de slutligt fastställda läroplanerna, endast med den ändring, att uttrycket »efter en kort lärobok» är borttaget, och att för första klassen föreskrifves »gamla testa- mentet» och för andra klassen »nya testamentet», detta sist- nämnda i enlighet med den fördelning, som föll sig naturligast efter gällande bestämmelser och säkerligen redan allmänt var bruklig. De få ändringar, som vidtagits i afseende på bestäm- melserna rörande bibelläsning, torde vara att anse som förbätt- ringar. För första, andra och tredje klasserna föreskrifves nu såsom förut: »Bibelläsning i sammanhang med bibliska historien och katekesen.» För fjärde och femte klasserna föreskrefs förut, att ett af evangelierna skulle läsas. Nu skall i dess ställe ett * Då, såsom snart kommer att nämnas, »bibelöfversikt» numera ej skall läsas i femte klassen, torde dock kristendomskursen i det hela för denna klass ej hafva blifvit svårare. OM INTRÄDESFORDRINGAR och KURSER i KRISTENDOM. 199 evangelium läsas i fjärde klassen och apostlagärningarna i den femte. För sjette och sjunde klasserna föreskrefs: »Nya testa- mentets läsning.» Detta har uttbytts mot: »Bibelläsning, före- trädesvis af de poetiska och profetiska böckerna i gamla testa- mentet samt brefven i det nya.» För sjunde klassens öfre af- delning föreskrifves ingen bibelläsning; i gamla läroverksstadgan funnos ej särskilda föreskrifter för sjette och sjunde klassernas olika afdelningar. De nu anförda ändringarna i afseende pä bibelläsningen äro i enlighet med läroverkskommitténs förslag. Nu liksom förut föreskrifvas »valda psalmen för de tre lägsta klasserna. Den bestämmelse för fjärde och femte klasserna, som förut var gällande, att där skulle läsas en »kort öfversikt af de bib- liska böckernas innehåll jämte underrättelser om deras förfat- tare», har i enlighet med läroverkskommitténs förslag borttagits. Detta är äfven en förändring till det bättre. De skäl, som af kommittén anföras för förändringen, äro dels »att för lärjungens ålder lämpliga underrättelser om de bibliska böckernas författare — där de äro oss bekanta — under det grundligare bibelstudiet alla klasser igenom förutsättas af läraren muntligen gifna eller lästa i bibelns text», dels »att det synts pedagogiskt oriktigt att gifva öfversikter, innan man kan förutsätta insikter.» Den tid, som vunnits genom borttagande af »bibelöfversikten» i dessa båda klasser, är tydligen afsedd att i främsta rummet komma bibelläsningen till godo. Till kristendomsundervisningen i sjette och sjunde klasserna höra dogmatik och kyrkohistoria. De ändringar, som skett i afseende på dessa delar af ämnet, äro föga betydande, dock att anse som förbättringar. På latinlinjen lästes förut dogmatik och kyrkohistoria i både sjette och sjunde klasserna; på reallinjen kyrkohistoria i sjette, dogmatik i sjunde klassen. Nu skall på båda linjerna kyrkohistorien inträda först, nämligen i sjette klassens nedre afdelning, och dogmatik ett år senare i öfre afdelningen af samma klass. Båda läsas till skolans slut. — Be- stämmelsen angående dogmatik var i den förut gällande skol- stadgan formulerad på följande sätt: »Troslärans hufvudsannin- gar efter en kort lärobok och med hänvisningar till den heliga skrift.» I dess ställe står nu: »Tros- och sedelärans hufvud- sanningar, efter en kort lärobok, med hänvisning till den heliga skrift och kyrkohistoriens De företagna ändringarna äro i enlighet med läroverkskommitténs senaste förslag. i 200 OM INTRÄDESFORDRINGAR OCH KURSER I KRISTENDOM. Såsom synes af det föregående, är det närmast de nya anordningarna i fråga om katekesläsningen, som framkallat denna uppsats. Om denna fråga, som utan tvifvel är den för tillfället vik- tigaste i afseende på kristendomsundervisningens fördelning, må nu några ord tilläggas. Hvilket mål bör man då beträffande katekesläsningen, med hopp om framgång inom ej alltför aflägsen tid, kunna eftersträfva? Detta synes vara hvad som af läro- verkskommittén i dess första betänkande föreslogs, nämligen att som inträdesfordran i katekes till första klassen nöja sig med textorden i Luthers lilla katekes, att inskränka katekesläsningen i första och andra klassen till Luthers lilla katekes och börja med stora katekesen först i tredje klassen. Detta synes vara mycket anspråkslöst begärdt. Vid Nya Elementarskolan i Stock- holm, hvilken skola som bekant har vida större frihet i afseende på anordnandet af lärokurser än statens öfriga läroverk, börjas sedan gammalt stora katekesens läsning först i tredje klassen, och någon klagan öfver att kristendomsundervisningen där skulle vara mindre väl tillgodosedd än på andra ställen har icke, så- vidt mig är bekant, blifvit framställd. Och vid f. d. Beskowska skolan, där man torde kunna påstå, att särskild omsorg alltjämt ägnats och fortfarande ägnas åt att erhålla en god kristendoms- undervisning, förekommer icke och har säkerligen aldrig före- kommit någon läsning af stora katekesen. Måtte det ej dröja alltför länge, innan katekesbördan lättas äfven vid de andra läroverken 1 Ännu ett annat önskemål må till sist framhållas, nämligen att i fråga om bibliska historien i de tre lägsta klasserna upp- tages det förslag, som af läroverkskommittén i dess första be- tänkande framställdes. Att, såsom nu föreskrifves, i tredje klassen å nyo repetera hvad som i de båda föregående klasserna och delvis redan före inträdet i skolan lästs och repeterats, kan naturligtvis ej vara nyttigt och pedagogiskt lämpligt. Vida större bör behållningen blifva af bibliska historiens läsning, om man enligt kommitténs förslag genast i första klassen påbörjar en fylligare framställning af densamma, som sedan fortgår, till dess med tredje klassens slut det hela är genomgånget. N. G. W. Lagerstedt. Ur hvardagslifvets psykologi. Föredrag i sällskapet Heimdall i Malmö. Af A. 0. Stenkula. Likasom »hvardagslifvets kemi» har till uppgift att uppvisa de kemiska lagarnas betydelse för vårt yttre fysiska lif, att lära oss, huru vi skola inreda våra bostäder, hvad vi skola äta, dricka oeh kläda oss med, i allmänhet huru vi skola använda de i naturen förekommande grundämnena för att föra ett sundt fysiskt lif, så vill hvardagslifvets psykologi vara ett slags psykisk dietetik, som visar oss den rätta tillämpningen af de psykiska lagarna för vårt dagliga inre lif, visar oss, huru brytandet af dessa lagar lika säkert medför andlig ohälsa, som kränkandet af naturens lagar inverkar menligt på det fysiska lifvet. En sådan psykologisk tillämpningslära är det emellertid alldeles icke meningen att här lämna, utan är ändamålet med föreliggande samling af dels egna dels från andra håll lånade psykologiska obser- vationer endast att dels i allmänhet fästa uppmärksamheten på ett forskningsområde, som, ehuru liggande oss helt nära och väl värdt vårt intresse i ej mindre grad än naturens företeelser, ofta lämnas ganska opåaktadt, —• vårt eget själslif — dels särskildt påpeka vissa psykiska erfarenheter från hvardagslifvets område, som vi helt visst alla, om ock ej alltid fullt medvetet, mången gång gjort, samt därjämte söka antyda det värde, dessa samma erfarenheter, gjorda till föremål för reflexion, kunna hafva för det egna psykiska lifvets hvardagshygien. Ur egen inre erfarenhet är det ju allt psykologiskt vetande egentligen uppbygges: »Ty hvilken människa vet, hvad i människan är, utom människans ande, som är i henne?» säger den store hedna- aposteln. Endast per analogiam sluta vi till andra människors själslif. Vida fullständigare och grundligare, än här kunnat ske, har samma ämne blifvit behandladt af L. Feilberg i det förträffliga arbetet »Om störst Udbytte af Sjælsevner». 202 ÜR HVARDAGSLIFVETS PSYKOLOGI. I det klassiska arbetet »Adam Homo» skildras en ung moders tankar och känslor vid hennes nyfödde sons vagga med följande ord: Der sidder atter hun som för saa stille, Med Huens Baand paa Skjödet for sig bredt, Og med et Blik, hvormed der langt blev seet I Skjæbnen ut, der venter paa den lille. Hvad skuer ei en Moder! men Prophet Formaaer dog ingen Moder ret at spille; Dertil for dybt er Barnets fremtid gjemt, Og hendes Haab og Önske for bestemt. Den Glædestaare hun ved Vuggen græder, Og som i Barnet Fremtids-Helten gjaldt, . Maaske den rinder for en lille Skræder, Og for en Klodrian i Et og Alt. Det Smil, hvormed hun forud alt sig glæder Til det i Vuggen gjemte Jordens Salt, Til dette Lys, hvis Straaler Ingen tæller: Det Smil et Mörkets Barn maaske kun gjælder. I Och till den predikan, gossens fader, prästen Homo, höll på hans dopdag, var texten: »Den Art Frygt, der her med Haabet mödes, Hvergang et Stövets Barn til Verden födes.» Och så är det väl med alla fäder och mödrar, när de första gången taga sina små kärlekspanter i famnen. Den fråga, som då, om ock ej i ord uttalad, ligger djupast inne i föräldrahjärtat är helt visst: Hvad månde varda af detta barnet? Skall det blifva till sorg eller glädje, heder eller skam? — Allt är möjligt: barnets lif är ett de oändliga möjligheternas rike. Från alla håll, genom alla porer mottager barnet påverkningar och intryck, svarar på och bearbetar alla, först mera omedvetet, sedan allt mer och mer medvetet. Underbar är denna receptiva kraft, hvarmed det till sitt 5:te eller 6:te år uppsamlar och med sig införlifvar en större skatt af föreställningar än det under hela den följande lifstiden förmår upptaga: men ej mindre underbar är den liflighet, den rastlöshet, den ogenerade frihet, hvarmed det i fantasien handskas med och ombildar den vunna skatten: ur döda ting gör det lefvande varelser, med hvilka det dag efter dag för- troligt umgås, som vore de fullt reala väsen, och ju våldsammare och själfständigare fantasien får arbeta och ombilda, desto roligare har barnet. Ett egendomligt fall af barnfantasiens ysterhet och ÜB HVARDAGSLIFVETS PSYKOLOGI. 203 tilltagsenhet observerade jag för ett par år sedan hos en 4 års flicka. Jag skulle just med min familj resa tillbaka till Malmö från Fal- sterbo. Seden där fordrar, att hyresgästerna, innan de fara, göra ett litet kaffekalas för sitt värdfolk och andra infödingar, med hvilka de kommit i förbindelse. Sedan gästerna samlats, sade den lilla flickan: Hvad här äro många bjudna! Huru många? frågade jag. Vet inte. Räkna på fingrarna! Så skedde, hvarvid början gjordes med ena handens tumme och ett namn nämndes för hvarje finger, till dess räkningen fortskridit till andra handens tumme, då barnet utbröt i ett skallande hjärtligt skratt och ropade: »Fru X och fru Y äro fulast; de äro tummarna.» Det märkliga härvid är icke, att barnet gjorde fingrarna till människor —• det är ju fantasiens van- liga operationsform — utan att det därjämte öfverflyttade tingets egenskaper på de närvarande människorna, således en dubbel per- sonifikation. I förtjusningen öfver fyndet glömde naturligtvis barnet ändamålet med räkningen. Utan förbehåll uppgår barnet ock i fabelns och sagans värld, tillämpar på sig den värdering af tingen, där möter det. Med hän- förelse lyssnar det till sagoprinsarnes eller prinsessornas öden, glädes åt det godas seger, det ondas undergång: alla känslolifvets slussar öppnas. Denna barndomens så oändligt rika och kraftiga fantasi- och känslolif, dess obegränsade mottaglighet för intryck från om- gifningen kunna vi med ett namn kalla — möjlighetsvärde. Små- ningom minskas detta — lifvet införer barnet på fast utstakade banor, ynglingen och mannen bestämma sig för och öfvertaga någon viss lifsgärning. Denna fordrar ett annat slag af arbete. Fantasi- och känslolifvet få maka åt sig för vilje- eller kanske snarare vane- lifvet. Möjlighetsvärdet minskas, oeh verklighetsvärdet — det är det för individens och samhällets existens erforderliga praktiska lifsarbetet — ökas. Stundom kan denna växling af värden göras så grundligt, att det förra helt undertryckes och kväfves af det senare, hvarmed nödvändigt följer förlusten af allt det, som ensamt gör lifvet värdt att lefvas. I regeln är dock ej så förhållandet. I stort sedt företer lifvet bilden af en linje med uteslutande möjlig- hetsvärde vid ena ändpunkten och öfvervägande verklighetsvärde vid den andra. Mellan dessa försiggår under rytmisk växling en successiv öfvergång från det förra värdet till det senare. I lyck- liga fall, d. ä. under en fullt harmonisk utveckling af själslifvet, kan ännu intill lifvets gräns ett rikt mått af möjlighetsvärde be- varas, ja, i viss mån stegras. I andra fall åter ombildar utveck- lingen den lefvande människan till en arbetsmaskin med skenlif. Mycket beror härvid på individen själf. 204 UR HVARDAGSLIFVETS PSYKOLOGI, Dickens gifver oss i sin »Dombey och Son» en ypperlig typ för ett dylikt i dödt maskineri förvandladt människolif. Den stora handelsfirmans chef, Dombey senior, hade under årens lopp så upp- gått i sin affär, att han totalt förlorat sinnet för allt annat i värl- den än det som på något sätt stod i relation till firman. Ur syn- punkten af dess väl bedömdes alla ting mellan himmel och jord; till dess gagn offrades hustru och barn, heder och samvete, allt utom köpmannahedern, den enda dygd Dombey senior kände. Och litet hvar ha vi väl i lifvet påträffat likartade skenmänniskor. Vi ha sett dem i den utsläpade arbetaren, hvars hela lif varit skift- ningen mellan mekaniskt arbete och sömn, i den pedantiske ämbets- eller tjänstemannen, hvars horisont slutar vid tjänsterummets vägg- panel, i det ekonomiska förvärfvets trälar, som ej ha tid att slita sig från sina additioner oeh multiplikationer. Den nyss nämnda utvecklingsprocessen från möjlighets- till verklighetsvärde fortgår i regeln helt sakta, nästan omärkligt, om ock i växlande takt; men exempel finnas på en plötslig, fullständig öfvergång från det ena värdet till det andra. Ett märkligt sådant lämnar oss Selma Lagerlöf i sin allegoriska berättelse om Fru Fasta och Petter Nord: »Han var en bondpojke, den lille Petter Nord. Han var kort- vuxen och trind, han var brunögd och leende. Hans hår var ble- kare än björklöf om hösten, kinderna voro röda och duniga. Och från Vermland var han. Med ypperliga egenskaper hade det för- träffliga hemlandet utrustat honom. Kask var han i sina göromål, kvick i fingrarna, snabb i tungan, redig i tanken. Och därtill en tok, en rent förflugen tok, godmodig och stormodig, beskedlig och stridslysten, nyfiken och sladderaktig. Den galningen, han var ur stånd att visa mer vördnad för en borgmästare än för en tiggare! Arbetet i boden skötte detta de rika gåfvornas barn på något öfvernaturligt sätt. Kunderna blefvo betjänade, allt under det han matade de hvita mössen. Pengar växlades och räknades, medan han satte hjul på sina små själfgående vagnar o. s. v. •— Var det icke naturligt, att han skulle bli hela stadens gunstling?» Men så kom den stora krisen i Petter Nords lif. Han an- klagades orättvist af sin husbonde för stöld, hade skenet emot sig, hotades med fängelse, rymde till den närbelägna stora fabriksstaden, återkom efter några år för att hämnas på sin förre husbonde. »Och hur hade det gått den lille Petter Nord? Väl hade det gått honom. Han blef arbetare på en mekanisk verkstad. Han blef stark och energisk. Han blef allvarsam oeh sparsam. Han hade fina söndagskläder, han skaffade sig litet kunskaper, lånade UK HVARDAGSLIFVETS PSYKOLOGI. 205 böcker och gick på föreläsningar. Egentligen var det ingenting mer igen af den lille Petter Nord än det blekhvita håret oeh de bruna ögonen. Den där natten hade bräckt något hos honom, och det tunga arbetet på verkstaden gjorde bräckan allt större, så att den tokige vermländingen alldeles krupit ut genom den. Han pratade inte tok mer, ty på verkstaden var det förbjudet att tala, oeh däraf kom han i tigarevanor. Han gjorde inga uppfinningar mer, ty sedan han skulle sköta fjädrar och hjul på allvar, var det ingenting roligt med dem längre. Petter Nord trodde icke, att lifvet kunde vara annat än grått, grått, grått. Petter Nord hade alltid tråkigt, men han var så vand därvid, att han ej märkte det själf.» Det där, som i den stora krisen brast sönder inom Petter Nord, var den rika, välklingande harmonien i hans lif eller just det, som vi nyss kallat möjlighetsvärde. Denna Petter Nords historia illustrerar ypperligt det förhål- lande mellan möjlighets- och verklighetsvärde, vi här sökt antyda. Den visar oss, att det förra är någonting godt och eftersträfvans- värdt, att det senare, hur angeläget, ja, oundvikligt det än är såsom medel för lifvet, dock icke heller är någonting annat än medel, att det blott såsom uttryck för ett rikt inre lif är fullt människovär- digt, att den mänskliga lyckan egentligen ligger i möjlighetsvärdet, mätes däraf, att lifvet är sant och verkligt i den grad, det är rikt och fullt och tillgängligt för skilda intryck och stämningar. Hur skall nu detta goda vinnas eller ökas eller åtminstone bevaras? Det är svaret på den frågan, vi vilja söka. Den fine observatorn på det mänskliga själslifvet, dansken Lud- vig Feilberg, har i sin nyss omnämnda skrift »Om störst Udbytte af Sjælsevner» anfört en mängd exempel på situationer i det dag- liga lifvet, som äro synnerligen ägnade att framkalla eller höja möjlighetsvärdet, framlocka ett rikt känslo- och tankelif. Bland annat inträffar detta med den utbildade kulturmänniskan, när hon för någon tid kommer bort från de alldagliga lifsförhållandena, står ensam ansikte mot ansikte med naturen, vid stranden af ett haf, vid brynet af en skog, ja, hvilar i en höstack på en äng — något öfverväldigande i skönhetsväg behöfs alls icke; det sköna verkar på sitt sätt ■—■ det är den absoluta ron, frigörelsen från de gamla in- trycken, s. a. s. afklädandet af den gamla människan, som väcker den nya stämningen, en stämning besläktad med den, som, enligt hvad skalden lär oss, fyller djuret och växten, när de riktigt njuta af varat: 206 UR HVARDAGSLIFVETS PSYKOLOGI. »See», säger modem till sin 6-årige son i »Adam Homo», »See, hvor den lille Fugl nu hjemad flyer Og daler ned i Reden hist paa Engen. Hör, hvor den synger, mens den reder Sengen For sine Unger, for de bitte Dyr; Thi synge, flyve, deres Unger nære, Det, Adam, kalde Fuglene at være. Og hvis blot Træerne de havde Munde, Som nu paa Qvistene de Blade har. Saa at de Alting dig fortælle kunde, Da, naar du spurgte dem, fik du til Svar: At være er at staa i grönne Lunde, Og skyde Blomsterknopper Par ved Par, Og slynge Greene ud som lange Arme, Og have nok af Regn og nok af Varme.» Det är en stämning, hvari man känner sig likasom forsatt utom sig själf, njuter af luften, solen, hafvet eller skogen, fylles af glädje öfver den rent fysiska tillvaron —• ett slags vegetativt tillstånd. Samma stämning kan, enligt Feilberg, uppkomma i följande situation: »Man tänke sig en lugn vintermorgon med den så egendomliga ron och tystnaden, då man ej ens hör ljudet af sina egna steg i den mjuka snön. Tyst och jämnt falla snöflingorna mot jorden, medan den hvitprickiga slöjan aftecknar sig på de mörka torn- buskarna i bakgrunden, långsamt och lätt sväfva enskilda större flakar ned förbi grenar och kvistar och vissnade blad, / här faller en flinga på en bänk, där en annan på en liten gran. Det är som hela naturen sof. Medan man med uppslagen krage promenerar fram åt stigen, är det som om man fullkomligt glömde sig själf, nästan som om man gick och sof och dock var sig fullt medveten, som om man vore försatt i en annan tillvaro. Detta är stämningen från sjön eller skogen eller ängen. Det vegetativa har kommit fram i en; man är ett slags planta.» En sådan stämning, under hvilken tanken, helt obunden af viljan, som en lössläppt yster fåle fritt far omkring inom föreställ- ningsvärldens hela område, är ytterst rik på möjlighetsvärde; ofta slår den ut i de skönaste poetiska skapelser. I en sådan var det helt visst Dickens fick veta »allt hvad vågorna berättade». Ur den hafva säkerligen uppspirat många af våra egna stämningsfullaste och älskligaste dikter och skildringar såsom Den lille kolargossen, Bååths skånska landskapsbilder, Gösta Berlings saga och andra dylika. — Dock behöfver man ej vara någon utkorad sånggudinnornas gunst- ÜB HVARDAGSLIFVETS PSYKOLOGI. 207 ling — utan kan godt hafva en ganska grof barkad hjärna — för att i en sådan vegetativ stämning få sitt föreställningslif flytande och därmed möjlighet gifven till nya bilders skapande om ock af anspråkslösare art. Af särskild betydelse för känslolifvet lära »flodstämningar» vara. »Hon och jag voro tillsamman i en båt. Vi lade ned årorna, läto båten drifva med strömmen och togo fram vår mat för att äta och dricka. Därpå grep Florrie åter årorna men satt blott och skrat- tade och plaskade i vattnet med dem, hvilket hon tydligen tyckte vara särdeles roligt. Men plötsligt kände vi en stöt — vi hade kommit på grund. Nåja, det var ju ieke det värsta, som kunde hända oss, tvärtom! Florrie klappade i händerna och ropade glädje- strålande: »Nu äro vi fångade!» Och hon fortsatte att skratta. Nå, när hon kunde finna sig i det, så kunde jag det ju äfven. Vi andades så lätt; vattnet plaskade så förtroligt och slog så rytmiskt mot vår lilla båt, och i säfven ljöd det liksom svaga, hviskande stämmor — med ett ord: jag blef fullkomligt poetiskt stämd. Dessa flodstämningar äro oemotståndliga. Man måste blifva senti- mental, till och med om man har en ung flicka med sig, hvilken man alldeles icke tycker om. Afven vi blefvo sentimentala», — läses i en engelsk novell. Detta slags stämningar uppkomma emellertid ej blott under intrycket af fullkomlig tystnad och ro, de kunna ock föranledas af dessas raka motsatser, buller, oro, lif, blott desamma utan afbrott fortlöpa i en viss, en gång invand regelbundenhet och likformighet. De öfva då ett söfvande inflytande på samma sätt, som den mono- tona vaggsången på barnet, framkalla ett slags halft omedvetet till- stånd, som är för fritt fantasi- och tankearbete särdeles gynnsamt. Hit höra spinnrockens surr, kvarnhjulets mullrande buller, bäckens porlande, böljans skvalp, vindens tjut och, ej minst, stora människo- massors stim. Så berättas om den berömde vetenskapsmannen pro- fessor Helmholtz, att denne bäst lyckades i lösningen af sina veten- skapliga problem, icke vid sitt skrifbord, utan midt ute i det bull- rande folklifvet under promenader upp och ned för hufvudstadens gator. — Och om man får döma af ett uttalande i »Pelham», fick Bulwer sina bästa idéer under sina ridturer. »Jag känner», säger han, »ingen bättre rådgifvare än en liflig häst. Till häst känner jag bäst min kraft, mina andliga resurser. Till häst frambringar jag mina finaste tankar och lägger de bästa planerna för deras ut- förande. Gif mig en lätt tygel och raska rörelser, och jag är Cicero—Cato — Cæsar. Afsuten är jag däremot ingenting annat än en klump af den jord, du dömer mig att trampa: eld, kraft, allt 208 UR HVARDAGSLIFVETS PSYKOLOGI. det eteriska hafva försvunnit. Jag är jorden utan solen, kärlet utan vinet, rocken utan mannen.» ■—■ Att det monotona rasslet af vagnshjulen jämte vagnarnas regelbundna skakning under en längre järnvägsresa kan stimulerande inverka på fantasien, har jag själf mer än en gång erfarit, om ock resultatet hvarken blifvit en »Pel- ham» eller epokgörande upptäckter å la Helmholtz. Därtill fordras äfven andra ingredienser. Ur kemien veta , vi, huru elementen i en kemisk förening i det ögonblick, de skilja sig från hvarandra, det s. k. status na- scendi, äro särskildt upplagda för ingående af nya förbindelser. Något dylikt igenfinnes på det psykiska området. Just i öfver- gången från ett tillstånd till ett annat, t. ex. från vaka till sömn eller från strängt arbete till hvila, är själen i hög grad lifvad för nya konstruktioner af sitt innehåll. — Jag säger »nya konstruk- tioner», ty det bör väl ändå en gång påpekas, att själen ej är skapande i den meningen, att hon förmår ur sig frambringa och verkligen frambringar nya byggnadsämnen; utan är hela hennes verksamhet såsom skapande inskränkt till bearbetning och ombild- ning af redan ihopsamlade föreställningar, d. ä. till »nya konstruk- tioner» af det gamla materialet, hvilket material utgör själfva inne- hållet af själen. Den blinde kan ej fantisera öfver färger, den döfve ej döma om ljud; likaså kan den fullsinnade ej arbeta med andra föreställningar än dem han genom yttre eller inre erfarenhet i sig upptagit. Af själens ökade möjlighetsvärde under det nämnda öfvergångs- tillståndet ha vi nog litet hvar erfarenhet. Ofta har det väl händt oss, att just som vi trötta och tanketomma bestämt oss för att upphöra med vårt arbete för dagen och börjat lägga undan det material vi användt, böcker, papper, pennor o. d., så har helt plöts- ligt nya idéer sprungit fram, som vi ej haft hjärta att släppa. Vi ha börjat arbetet på nytt och, drifna af intellektuell lust, kanske fortsatt det inpå småtimmarna. Hvad särskildt angår öfvergången från vaka till sömn, så erinrar jag mig ett rätt egendomligt fall, som händt mig själf för ett par år sedan. Jag hade blifvit anmodad att hålla ett föredrag vid ett läraremöte i Malmö; flera veckor gick jag och ansträngde hjärnan men kunde ej få fram en enda förnuftig tanke; ämne efter ämne valdes och förkastades, ju ifrigare tanken arbetade, desto omöjligare syntes saken. Då en dag, just som jag lagt mig till ro för den vanliga mid- dagsluren, dök ett synnerligt tacksamt ämne upp med hela sitt innehåll fullt disponeradt. Den andliga processen härvid var tyd- UR HVARDAGSLIFVETS PSYKOLOGI. 209 ligtvis den, att i det ögonblick, den af viljan ledda tankeverksam- heten upphörde, spelade fantasien herre och utförde pä egen hand det arbete, tanken icke mäktat. Sannolikt är väl, att fantasien för sina bildningar begagnat sig af föregående meditationer: men det faktum kvarstår, att det var först i det till hälften omedvetna till- ståndet mellan vaka och sömn fantasien fick den konstruktions-, och kombinationsförmåga, som tillfället kräfde. Jag behöfver väl knap- past säga, att jag med anförandet af detta speciella fall icke vill påstå, att allt tankearbete försiggår under sådan födslovånda, utan blott att, när barnsbörden är svår, den fritt verkande fantasien kan med rätt stor framgång tjänstgöra som barnmorska. I samband härmed kan förtjäna påpekas den i synnerhet under nattens sömnlösa timmar pågående lifliga fantasiverksamhet, som en engelsk författare (Jerome) skildrar på följande sätt: »För många, många år sedan läste jag en saga, som jag aldrig kunnat glömma. Den omtalade, hur en liten gosse en gång klättrade upp för regn- bågen. Vid dennas slut just bakom molnen såg han en underbar stad. Husen voro af guld, gatorna beklädda med silfver, och det ljus, som göt sig öfver den, var det ljus, som ligger öfver den söfvande världen vid daggryningen. I denna stad voro palatsen så sköna, att blotta betraktandet af dem tillfredsställde alla begär, templen så fullkomliga, att de, som en gång knäböjde där inne, rena- des från all synd. Och alla de män, som bodde i denna under- bara stad, voro stora och goda, och kvinnorna skönare än en ung mans drömbilder. Och namnet på denna stad var »Staden med de många saker, människor ämnat att göra. (The city of the things men meant to do.)» Sådana städer brukar man i dagligt tal kalla luftslott. Med den luftslottbyggande fantasien skola vi dock ej längre sysselsätta oss, då dess värde för det reala lifvet är åtminstone problematiskt, om ock ej kan nekas, att den är en oundviklig ingrediens i lifvets vägkost; för många dennas enda krydda. Det för hela den nu behandlade gruppen af på möjlighetsvärde rika själsstämningar betecknande — vare sig dessa uppkommit genom söfvande yttre inflytelse eller mera spontant •— var något visst Nir- vanaaktigt, liksom ett uppgående i intet, en afskakning af alla det yttre lifvets band, själens försättande i ett slags flytande, böljande tillstånd, där fantasien, likasom ett skepp på hafvet, ohindrad kryssade fram och tillbaka i alla riktningar, dock i regeln utan att förlora landmärket, d. ä. med känning, om ock oreflekterad, af de intressen, som fyllde den fullt vakna intelligensen. Ett annat slag af möjlighetsvärde är det, som uppkommer Ver dandi 1896. 15 210 UR HVARDAGSLIFVETS PSYKOLOGI. genom starka yttre inflytelser och visar sig i en kvalificerad stegring af känslolifvet med ty åtföljande uppeggad fantasi — eller tanke- verksamhet — d. ä. i själens exaltation eller lyftning öfver hvar- dagsmåttet. Samtliga dessa känslostämningar, som vi här samla i en grupp, kunna efter de föreställningars art, vid hvilka de äro bundna, vara ytterst olika, från de lägsta eller sensuella till de högsta, de moraliska och religiösa. Ämnet är emellertid för rikt att här kunna i sin helhet behandlas; vi få nöja oss med några antydande fragmenter. Sent torde de af detta sällskaps ledamöter, som för ett par år sedan deltogo i utfärden till Dalby, glömma det angenäma intryck, de erforo vid anblicken af de i trädgården under de stora kastanje- träden dukade, rikligt försedda borden. Alla sinnen njöto: den lagom varma vårluften var mättad af vällukt från trädgårdens nyss utslagna blommor, örat smektes af fåglarnas kvitter, ögat af sol- strålarnas dans kring trädens grenar och blad, och den väldiga skånska slätten i sin fagra vårskrud bredde sig oöfverskådlig rundt omkring oss. Och resan hem se n, hur full af uppsluppen glädje var den icke! De sista 20 å 30 åren voro glömda. Denna »Dalby- stämning» kan tjäna som typ för en stor grupp af sensuella känslor. Där är själen begränsad till nuet, men inom det är hennes lif i hög grad intensivt. Människor blifva i den stämningen kvickare, spirituellare, åtminstone »nimmare» att fatta. De starka och varma känslorna bryta sig väg i tal och sång, hvilka sedan kalla till lif nya känslor och så undan för undan, — till dess ny dag med gamla plikter gryr. Den erotiska känslans inflytande på intelligensen är alltför väl kändt att här behöfva närmare påvisas, men det kan ju vara af intresse att höra hvad den förnämste af alla psykologer, Shake- speare, säger om den saken: »Galningar och kära Så kokhet hjärna ha, så bildrik själ, Att vida flera saker de förnimma, Än någon kallt förmår begripa. Poeten, älskaren och galningen Af idel fantasi bestå; den ene Fler djäflar ser, än helvetet kan rymma, Så dåren; älskarn, lika kollrig, ser Den sköna Helena i en negrinna.» Till exaltations- eller lyftningsstämningarna höra äfven de s. k. estetiska lustkänslorna, glädjen af det sköna i naturen eller konsten. I och för sig äro dessa känslor fulla af den renaste lust, låta oss UR HVARDAGSLIFVETS PSYKOLOGI. 211 skymta en smula af anden i materien och verka därjämte eggande och lifvande pä fantasi- och tankelifvet samt slå under vissa förutsätt- ningar ut i andlig produktion. Denna senare verkan framträder dock enligt kompetente domares utsago icke omedelbart. Tvärtom är mången gäng bäde det natur- och konstskönas inflytande pä känslo- lifvet sä öfverväldigande, att det under själfva njutandets ögonblick hämmar i st. f. främjar den intellektuella verksamheten. Den danske skalden Steen Steensen Blicher, som i sina älsk- liga skildringar af dansk natur och danskt folklif meddelat en mängd synnerligen fina observationer just om förhållandet mellan den este- tiska känslan och den andliga produktionsförmågan, yttrar på ett ställe: »Den, som, när han första gången ser Västerhafvet, har mycket att säga, borde aldrig ha besvärat sig dit.» »Naar jeg hörer», säger samme skald, »en skjön Musik eller seer et indtagende Skuespil, maa jeg altid nyde i Taushed. Siden, naar jeg uformerket er bleven koldere, da bytter jeg gjerne Tanker og Fölelser med en Ven —- med flere — finder endogsaa Trang til at udlade dem — om jeg saa maa sige — fra det overlæssede Sind. Og saaledes er det vel, at Digteren kommer til at synge, höjt: i Undfangelsens söde Oieblikke brænder han, men tier; derefter maa han udtomme sig; Tungen eller Pennen maa give det fulde Hjerte Luft. Han er som en Sky, der i Stilhed samler Himmelens Kræfter og, naar dens Tid er kommen, udoser sin svulmende For- raad, tordner og lyner og overströmmer de forbausede Marker.» I synnerhet har musiken en underbar makt öfver själslifvet. »Den lyfter», säger samme författare, »de bedjandes andakt, upp- tänder de kämpandes mod, den uppmjukar hjärtat till medlidande, till vänskap och kärlek.» Framför allt gäller detta om sängen. En sång särskildt har ju genom sin makt öfver människornas själar fått stor världshisto- risk betydelse. Sä kraftig verkan har nu den af det sköna väckta estetiska lustkänslan; likartadt verkar all lust — d. ä. glädjekänsla, frän hvad häll den än kommer — ordet glädje rätt fattadt. I stort sedt är glädjen lifvets främjande, sorgen dess hämmande makt, hvarmed ej förnekas sorgens i enskilda fall moraliskt renande och förädlande inflytande, d. ä. såsom genomgångsstadium till sann lifs- glädje. Auerbach säger ock på ett ställe i sina byhistorier: »Glädje är den skapande flitens orsak och verkan.» Det lyftande i Dalbystämningen var den rika känslan af glädje åt lifvet; och litet hvar veta vi nog, hur ofantligt mycket lättare 212 UR HVARDAGSLIFVETS PSYKOLOGI. arbetet göres vid »sunda vätskor», än då man tryckes al någon svår sorg eller blott något stort bekymmer. Den bekanta Fru Buchholtz använder angående denna sak några kraftuttryck, som äro mycket träffande: »Den bästa sparris, äten i förargelse, ligger sorn en blyklump i magen»; »Ibland fanns det stunder, som voro liksom utspädda med bly», hvaremot hon kallar förhoppningarna för »strösockret på lifvets rabarberkräm» och prisar »tröstens paraply mot bekymrens regnskur». Emot den manhaftiga fruns världsåskådning synes visserligen skalden Paludan Müllers erfarenhet strida. Han anmärker nämligen om. det redan anförda tal, som prästen Homo höll med anledning af sin sons dop, och hvari han kom att vidröra dennes världsliga utsikter, hans framtids ekonomiska ställning: »Her i sit Es sig Homo ret fornemmer; Thi Frygt for Mangel er den Plageaand, Der holder Dag og Nat hans Sjæl i Baand Og under Navn af gammel Gjæld ham klemmer. Hver Næringssorg han derfor sonderlemmer, Hver Nöd han blotter med en övet Haand.» Det kan häraf synas, som om fadern Homo blef särskildt in- spirerad, när han fick gifva luft åt det gamla gnagande bekymret. Men förhållandet var i själfva verket alldeles motsatt. Den skild- rade vältaligheten var ingenting annat än en ridtur på käpphäst, ett idislande af gamla, sönderbråkade tankar, tröskning af långhalm utan kärna. Ej ens faderskärleken förmådde drifva upp några nya, själfständiga idéer; det egna gamla jaget med dess speciella intressen var det dominerande. De årslånga bekymren hade inskränkt syn- kretsen, minskat möjlighetsvärdet. Dock ingen regel utan undantag: fall förekomma nog ej så sällan äfven i vår närmaste omgifning, då människor i djup sorg icke vilja låta trösta sig, själfva våldsamheten i sorgen kännes som ett slags lisa för själen, är förenad med en viss lifvet främjande lustkänsla. Så säges i George Elliots »Daniel Deronda» en gång till en af berättelsens hufvudpersoner: »Sorg är för dig lifvets krydda». Samma tanke framträder i ett litet danskt poem: »Sorg dog ej for Vaarens Glæder! Sine Blomster har din Höst; Selv den Taare, som du græder, Er ej uden Lyst.» och i följande strofer af Shakespeare i »Mycket väsen för ingenting» UR HVARDAGSLIFVETS PSYKOLOGI. 213 »I denna flod af sorger, där jag flyter, Jag låter styra mig af minsta tråd.» antydes ett möjlighetsvärde, besläktadt med det, vi sett ligga i den vegetativa stämningen. Hvad här blifvit sagdt om sorgens deprimerande kraft, dess i allmänhet hämmande inflytande på själens möjlighetsvärde gäller tydligtvis blott den egna sorgen. Helt annat är förhållandet med förnimmandet af främmande sorg, det kan genom väckandet af sympatiska känslor i hög grad inverka främjande på fantasi- och tankearbetet. Blicher anför därpå flera exempel. Dock det kan vara tid att lämna detta »sorgliga» kapitel. Helt och hållet måste vi här förbigå de högre ideala känslorna och deras inverkan på intelligensen; ämnet är för stort, kanske ock för högt för denna stund. Däremot bör åtminstone antydas den genom intellektuellt arbete uppkomna intellektuella lustkänslans återverkande inflytande på in- telligensen. Hvarje skolpojke, likasom hvarje dilettantföreläsare, vet, att de första raderna på papperet äro de besvärligaste. Men har blott arbetet kommit riktigt i gång, så närer det sig själft, tanke föder tanke, och tankarnas rika flöde väcker en stark, själen stimulerande lustkänsla. »Det ligger», säger Auerbach, »en stor vederkvickelse i den oemotståndliga drift, som dagligen väcker konstnärssjälen till nya skapelser, men den sanna, varaktiga vederkvickelsen ligger dock i troheten, i den sorgfälliga, oaflåtliga fulländningen af det, som vi mottagit i ingifvelsens ögonblick: i denna trohet uppstår skapandets glädje, pånyttfödd genom viljan, förhöjd och förklarad.» Denna nyss nämnda tankarnas själfalstring skildrar Dickens på följande träffande sätt: »Polly, min gumma», sade Mr Toodle, »jag vet just inte, att jag sagt allt det där om Bob. Jag börja’ bara med honom, och så kom en ny tanke och tog vid, och så än en, och så fick jag en hel mängd tankar i släptåg efter honom, innan jag visste ordet af; och inte vet jag än, hvar de kommo ifrån. Men så äro också människornas tankar en underlig ting, det är då en dagsens sanning», sade Mr Toodle. Härmed ha vi slutat vår analys af de två hufvudgrupperna af på möjlighetsvärde rika stämningar, de vegetativa och exaltations- stämningarna. Utmärkande för dem bägge är, att de för en längre tid fylla själen, därunder hafva henne i full besittning, vändande henne helt bort från den omgifvande verkligheten eller riktande hennes verksamhet mot ett bestämdt mål. Men ännu en liten grupp 214 UB HVARDAGSLIFVETS PSYKOLOGI. af stämningar finnes, stående liksom midt emellan de två andra grupperna, hvar stämning för sig af helt kort varaktighet, men med märkvärdigt stor rikedom på möjlighetsvärde. Vi kunna kalla dem ögonblicks stämning ar. De uppstå under små obetydliga hvardags- sysslor, till exempel att stoppa tobakspipan, draga upp klockan, putsa naglarna, borsta tänderna, draga på sig stöflarna. i allmänhet allt sysslande med toaletten. Om man får tro en betydande littera- turkritiker, lär detta slags arbete äga en stor idéväckande kraft. Själf har jag verkligen i någon mån en liknande erfarenhet. Or- saken till detta, skola vi säga fenomen, är naturligtvis den, att de nämnda sysslorna så uppgått i vanor, att de ej fordra någon sär- skild spänning af viljan; fantasien kan därför, likasom under den vegetativa stämningen, operera på egen hand, och den korta frihet, den har, begagnar den ofta väl. Och så är hela den bebådade samlingen af psykologiska obser- vationer inom hvardagslifvets område afslutad. Återstår nu deras sammanfattning i ett slutresultat eller i ett direkt svar på den uppställda frågan: »huru skola vi bäst bevara eller möjligen öka vårt möjlighetsvärde?» Svaret blir: Ur den förda undersökningen bör ha framgått, att möjlighetsvärdet kan främjas på två vägar: den ena heter umgänge med naturen, den andra umgänge med män- niskorna och allt deras verk. Bägge erbjuda rika tillfällen, ja, de enda, till själslifvets riktande med nya, lifvet främjande intryck. Genom bägge forebygges det ensidiga uppgåendet i det egna jaget med däraf följande begränsning af den andliga synkretsen, motverkas det kväfvande inflytandet af vanan, slentrianen, det mekaniska momentet i lifvets ekonomi. Från bägge hämtas materialet till ett friskt, rikt och sant människolif. Sanningen häraf har ingen bättre insett och uttryckt än världens störste dramaturg och Nordens yp- persta skådespelerska. »Bruket», säger Coriolanus i det Shakespearska dramat af samma namn, »Bruket kräfver så, Dock, om i allt vi bruket akte på, Blir aldrig forntidsstoft från tingen sopadt, Men fördomskram till höga fjällar hopadt Som skymma sanningen.» En likartad lifserfarenhet uttalar fru Louise Heiberg i sin själfbiografi »Ett lif», fastän hon — betecknande för kvinnan och nordbon —• särskildt betonar hemlifvets värde gent emot det yttre stormande lifvet, d. ä. den vegetativa stämningen gent emot exal- tationsstämningen. UR HVARDAGSLIFVETS PSYKOLOGI. 215 »Af konsten ensam», säger hon, »kan ingen människa suga hela sin näring; det går henne eljest som profeten säger: Han skall vara som den hungrige, som drömmer att han äter; som den törstige, som drömmer att han dricker; när han vaknar, är hans själ tom och hungrig. — Lifvet skall hafva sitt, konsten sitt. Det verkliga sunda lifvet är i hemmet. Som konstnär skall människan vara stilla och samla sig; i detta inåtvända lif skall hennes vilja, hennes åtrå stärkas till ett kristligt lifs sträfvanden; ty där detta lif icke väckes, går konstnären under i sin egen själfförgudning och brist på mod att se sig själf såsom han är.» Som ytterligare svar på den uppställda frågan må tjäna his- torien om den lille gossen, som låg under en ek. — En man kom förbi och sade: Hvilket präktigt byggnadstimmer! God morgon, herr timmerman! svarade gossen. En annan kom gående och sade: Hvilken präktig bark! Tjänare, herr garfvare ! En tredje ropade: Hvilket praktfullt träd! God dag, herr målare, genmälte gossen. Ja, så är det. Vi skola ej vara blott timmermän, eller garf- vare, eller målare, utan därjämte och framför allt — människor. Hvilken ledning kan skolan gifva ungdo- men vid dess s. k. nöjesläsning*? Frågan om ungdomens fria läsning, den s. k. nöjesläsningen, kan verkligen anses för en af de mera betydande på uppfostrans område, och då i detta fall mycket olika åsikter göra sig gällande, torde ett behandlande af detta ämne inom denna förening ha sitt intresse. Det kan visserligen tyckas, som om denna fråga egentli- gen hörde till dem, som bäst diskuteras föräldrar emellan, men då skolan i vår socialistiska tid alltmer får sig uppdraget att utföra hemmets värf, äfven inom områden, vidt skilda från hen- nes egentliga verksamhet, så kan hon ej undandraga sig ett ingri- pande i ett fall, som på det närmaste sammanhänger med hennes uppgift. Att en okontrollerad, omåttlig läsning af s. k. roliga böcker för ungdomen medför stora faror, synes i allmänhet vara en erkänd * Inledningsföredrag vid diskussion i Göteborgs flickskoleförening lör- dagen den 21 mars 1896. 216 SKOLANS LEDNING VID S. K. NÖJESLÄSNING. sanning, och därför har man ofta gått till en motsatt överdrift ge- nom att utfärda förbud mot all sådan läsning, åtminstone under skoltiden. Man har ansett, att barnet frestas till att åsidosätta sina läxor, att sitta för mycket stilla o. s. v. Ja, under de ti- digare barnaåren, då kroppen för sin utveckling behöfver en allsidig rörelse, och då fantasien i den friska leken finner sin bästa näring, är väl nöjesläsningen öfverflödig. Men snart kommer den tid, då leken ej helt och hållet kan tillfredsställa alla själens behof af ut- veckling, af nya intryck. När hos ett normalt utrustadt barn en längtan efter läsning visar sig, är den väl ett uttryck för en sund instinkt, och då vore det en blodig orätt att undertrycka denna genom förbud, allra helst som läsningen då finge ytterligare en dragningskraft •— det förbjudnas lockelse. Man har också ofta talat om, att fantasilifvet skulle bli för starkt utveckladt genom dylik läsning. Jag undrar om nutidens ungdom i allmänhet lider af för rik fantasi. Det förefaller i dess ställe, som om fantasiens gåfva vore i ständigt aftagande, så att en individ med denna förmåga är en sällsynthet i våra dagar. Orsa- kerna till detta sorgliga faktum kunna vara mångahanda. För min del tror jag, att ett af de förnämsta hindren för fantasiens växt är vårt moderna stadslif med dess jäktande oro, dess brokiga, skif- tande taflor, som blasera sinnet och slappa den egna föreställnings- förmågan. Åtminstone visar det sig, att dessa sällsynta fantasibe- gåfvade ungdomar växt upp i landtlig ensamhet och först vid senare år, då motståndskraften varit större, gjort bekantskap med de ab- norma stadsförhållandena. Jag tror således ej, att man i allmän- het behöfver hysa så stor fruktan för att vår ungdom blir för fantasirik. Jag tror det är en nödvändighet för barnet att, då den omgifvande verkligheten ej ger tillräcklig näring för själen, söka en ersättning i diktens värld, och jag fruktar, att det annars skulle andligen hungra ihjäl. Men skolan tillfredsställer ju barnets andliga kraf. Ja, men ett barn kan ej stå ut med att hela dagen röra sig inom den tanke- sfer, som skolan framkallat. Det behöfver omväxling, för att ej tankelifvet skall öfveransträngas eller förslöas. Handarbete och hus- liga sysslor i allmänhet äro visserligen af största betydelse, men de få ej upptaga all den lediga tiden. Barnet behöfver någon stund af dagen att lefva sitt eget lif, tänka sina egna tankar, drömma sina egna drömmar och ej oupphörligen direkt påverkas af andra. Men, invänder någon, förbud mot nöjesläsning är väl i våra dagar ej någon vanlig företeelse; i dess ställe låter man ungdomen läsa alldeles för mycket. Ja, det är kanske sant, att läsförbudet SKOLANS LEDNING VID S. K. NÖJESLÄSNING. 217 tillhör gångna tiders uppfostringssystem, men att det ej tillämpas beror möjligen mindre på öfvertygelsen om dess olämplighet än på rent disciplinära förhållanden — oförmåga att kunna upprätthålla det. Men lika illa som att undertrycka all fri läsning är att låta den pågå ohämmad, utan ledning, utan kontroll öfver hvad som läses. Hvad skall då läsas, särskildt under de yngre barnaåren? Ja, någon brist på böcker kan man verkligen ej klaga öfver. Betrakta bara en boklådsdisk dagarna före jul: det ena bandet gran- nare än det andra, typerna stora med lämpliga mellanrum, allt efter nutidens fordringar. Bokbindare och boktryckare hafva verkligen gjort sitt bästa. Mammorna köpa hem hela förråd af dessa röda, guld- glänsande böcker, som äro skrifna för barn, och som man därför hoppas skola vara både oskadliga och tilltalande. Jag tror visst inte, att dessa s. k. barnböcker ha någon di- rekt skadlig inverkan på moralen. De äro nog, åtminstone de flesta, skrifna i den mest prisvärda afsikt både att vara förädlande och att tilltala barnasinnet, men jag undrar, om de ge barnet den nä- ring det behöfver, om de verkligen intressera det, så att det mer och mer fördjupar sig och lefver sig in i dem. Barnböcker handla vanligen om barn, men jag tror ej, att det är dessa mer eller mindre talanglöst och tendentiöst skrifna små historier ur dess egen värld, som barnet intresserar sig för. När barnet leker, inbillar det sig vara stor, och det är de vuxnas lif, som det bryr sig om, i synnerhet om detta lif är växlingsrikt, fantastiskt. Barnet behöfver ryckas bort från sin egen obetydliga värld och lefva i det under- baras. i äfventyrens värld: det är sagans tidsålder. Därför: bort med dessa granna böcker utan innehåll, som ej ha den tändande gnistan, som äro skrifna utan fantasi, och som därför ej väcka fanta- sin, och gif dem riktiga sagoböcker •—- ej sagor, skrifna för barn, utan verkligt klassisk sagolitteratur med geniets prägel öfver sig. Skulle också sagan ibland vara något dunkel, hvad gör det? Det egna tankelifvet växer under försöket att utgrunda det oförstådda, och så småningom klarnar det hela. Får barnet gedigen andlig föda, tror jag ej heller det har så stort behof af omväxling. Då läser det gärna om och om igen, hvilket är en så nödvändig sak, dels för fördjupande af själslifvet, dels för utvecklandet af form- sinnet. Men är den näring, som bjudes, klen, måste ju barnet oupp- hörligt läsa nytt för att genom kvantiteten ersätta hvad som fattas i kvaliteten. Men när sagans fantastiska gestalter ej äga samma fängslande behag som i den första barndomen, då själen kräfver vetande, hvad skall då läsas? 218 SKOLANS LEDNING VID S. K. NÖJESLÄSNING. I boklådorna bjudes på s. k. »läsning för unga flickor», mesta- dels öfversättningar från engelskan eller tyskan och egentligen inne- hållande skildringar från hemmets eller skolans värld, således åter den värld, i hvilken flickan rör sig, och som hon därför känner mycket väl förut. Det är teckningar ur hvardagslifvet, som göra anspråk på att vara verklighetstrogna, men som oftast äro onatur- liga, konstruerade eller sentimentalt uppskrufvade. Barn ha visser- ligen ej det psykologiska sinnet utveckladt, men så mycket farligare då att prisgifva dem åt dessa opsykologiska karaktersskildringar, hvil- kas svagheter de ej kunna genomskåda, men som gifva dem vissa snedvridna begrepp på själslifvets område. I stället för att dragas ned till det, som är smått, till hvardagslifvet, behöfver flickan höjas, värmas, väckas till stora tankar, läsa om stora gärningar, om stora hjältar. Det är den historiska romanen, som bör efterträda sagan. De forna sagohjältarna förblekna för verklighetens, d. v. s. den romantiska verkligheten. Är det ej mer förädlande och utveck- lande att följa Karl af Rise, Nils Bosson Sture, Ivanhoe, Bertel- sköldarna i deras växlingsrika lif och låta sitt sinne värmas af deras hjältedater än att läsa banala skolflickshistorier, äfven om sens moralen vore aldrig så god? Det finnes ju också lyckligtvis en sådan rikedom på intressanta historiska berättelser, att den unga flickan visst ej behöfver lida brist, allra helst om hon läser sina böcker flere gånger. Men bör då ej flickan få något begrepp om det nuvarande, det verkliga lifvet, som hon snart skall taga del i? Sinnet för rea- lism är ej så utveckladt under denna lyrikens, romantikens period, och är det för öfrigt icke bättre att komma ut i lifvet utan förut fattade, ur böcker tagna begrepp, än att komma med falska föreställningar? Men skall hon läsa verklighetsskildringar, så måste dessa göra skäl för sitt namn: vara tagna ur verkligheten, och de skola vara skrifna med talang, så väl i fråga om innehåll som form. Men det kan man ej säga om de litterära verk, som unga flickor nu för tiden med begärlighet sluka, och som af föräldrar och målsmän troligen anses oskadliga, eftersom de äro så populära. Jag tänker särskildt på den grupp af böcker, som man brukar sam- manfatta under namnet »missromaner», jag tänker på ett klöfverblad af författarinnor: W. von Heimburg, förf, till Molly Bawn, Mar- litt och Nataly v. Echstruth, och jag tänker på den lektyr, som tidningarna bjuda på i sina följetonger. Hurudan är den uppfattning af lifvet, den uppfattning af kvin- nan, som i dessa böcker möter den vetgiriga.unga flickan, och huru- SKOLANS LEDNING VID S. K. NÖJESLÄSNING. 219 dant är det språk hon får till mönster för sina egna små författare- försök? Jag skall be att få använda ett kändt citat: »Det finnes endast två strängar på lyran: den ena heter: pjunk, pjunk, pjunk. den andra: pjåsk, pjåsk, pjäsk!» Man skulle kunna tillägga också ett par andra: lögn, onatur, småsinne! Onaturliga situationer, osanna karakterer, utan spår af psykologi, stereotypa händelser utan or- sakssammanhang, mannequiner, automater i stället för människor! Och hvilka äro de kvinnliga och manliga idealtyper, som den unga flickan fyller sin föreställning med, och som hon sedan går att söka i det verkliga lifvet? Stolta skönheter å la Marlitt, med våldsamma passioner, hjärtan som vulkaner och hånfulla, isande leenden, som visserligen kunna älska men framför allt hata. Männen än mer våldsamma, järnhårda, dystra, med ådror i pannan, som svälla vid minsta sinnesrörelse, och sinnesrörelser är det godt om. Eller Molly Bawns typ: dum, ytlig, småsinnad och framför allt: kokett. Verkliga lektioner i koketteriets konst kunna här erhållas, och jag tror ej flickan då är synnerligen oläraktig. Det faller af sig själf, att det språk, som dessa hjältar och hjältinnor tala, är lika upp- styltadt eller banalt som deras egna personligheter. Med sinnet fylldt af dylika bilder och med teoretisk färdig- het i »flirtation» träder flickan ut i lifvet och mötes kanske af ett enformigt, grått hvardagslif med dess kamp för tillvaron. Hon letar förgäfves efter några Marlitts-ideal, efter någon motsvarighet emellan den verkliga och den drömda tillvaron. Hon måste kanske arbeta länge, innan hon får sina skefva föreställningar rättade, innan hon blir en arbetande, duglig samhällsmedlem med sanna lifsideal. Man talar så ofta om att kvinnan har blick endast för det, som är smått, att hon, åtminstone den s. k. genomsnittskvin- nan, har svårt att kunna få ett djupare intresse för det stora i lifvet, för det allmänt mänskliga. Jag undrar, om icke en illa vald lektyr har någon skuld därvidlag. Äro ej diktens ideal stora och ädla, hur skall man då kunna få blick för det stora i verkligheten? Men hvad kan då skolan göra, för att flickan skall få till- fredsställa sin läslust, och för att denna skall ledas i rätt riktning, så att själslifvet utvecklas och förädlas, och så att hon får en sund estetisk smak? Ja, det kan visserligen se ut, som om skolan här stode utan vapen i händerna, och ett direkt ingripande torde ej heller vara hvarken rådligt eller möjligt. Men det finnes dock många indirekta sätt att närma sig målet. Skolan kan först och främst minska skolarbetet för sådana 220 SKOLANS LEDNING VID S. K. NÖJESLÄSNING. lärjungar, som i följd af bristande begåfning nödgas använda hela sin lediga tid till hemarbete. I annat fall blir hela deras skoltid tung och glädjelös, deras arbete ett dystert trälarbete och själen förkrympt i sin utveckling. Emellertid är det vanligen föräldrarna, som hålla på att bar- net skall inhämta så mycket som möjligt, och skolan har då ej annat att göra än att tigga och bedja föräldrarna skona sina barn och försöka få dem att förstå, att barnet har en själ och inte är bara arbetsmaskin, som skall konsumera största möjliga kvantum vetande på minsta möjliga tid. Men finnes det lästid, så gäller det att få den väl fylld. Det är två af skolans ämnen, som osökt ge anledning till inverkan vid val af lektyr, och det är historia och modersmål. Vid undervisningen i historia kan man ju oupphörligt hänvisa till historiska romaner eller utförligare historiska skildringar, tillhörande den period, som läses. Så t. ex. har man ju vid läs- ningen af medeltiden: Starbäck och Ingemann, för nya tiden: Fält- skärns berättelser, Fryxells historia, hvars första delar äro lika fängslande som romaner; Kingsley: Västerut, Prescott: Mexikos er- öfring o. s. v. För öfrigt finnas ju W. Scotts ypperliga skild- ringar, som visserligen förefalla dem, som blifvit förvanda af den myckna »lösa maten», alltför tunglästa, men som för ett ofördärfvadt, icke blaseradt sinne äro både intresserande och utvecklande; för sjuttonhundratalet särskildt har man Pungeners romaner, och vid ett mer ingående studium af antiken sådana mästerverk som »Den siste atenaren», »Hypatia» och »Pompeji sista dagar». Är flickan road af friska äfventyr, så finnes rikt stoft i Coopers romaner, som ju också dessutom lämna förträffliga naturskildringar. För att uppmuntra till läsning af sådana arbeten kan man ju läsa upp valda stycken ur dem, som kunna särskildt intressera; utom skoltiden gemensamt läsa något eller några af dessa verk; genom redogörelse för innehållet fästa uppmärksamheten vid dem; låta de elever, som läst några af dessa böcker, redogöra för dem och visa hur mycket vetande de fått genom denna läsning, och så framför allt: genom själfva undervisningen göra personer och hän- delser lefvande, men ej uttömma ämnet, utan låta lärjungarna ana hur mycket intressant och roligt det återstår dem att själfva taga kännedom om. Vid undervisningen i modersmålet, särskildt på det högre sta- diet, har man ju många tillfällen att utreda estetiska begrepp och göra klart, hvari ett arbetes värde och skönhet består. Särskildt vid uppsatsskrifningen kan man många gånger komma under fund SKOLANS LEDNING VID S. K. NÖJESLÄSNING. 221 med hvilken lektyr, som inspirerat det eller det uttrycket, och man kan framvisa och låta eleverna läsa arbeten, som verkligen kunna tjäna som mönster. Emellanåt har jag låtit eleverna vid återkomsten till skolan efter feriernas slut lämna en skriftlig uppgift öfver de böcker de läst under hvilotiden. Naturligtvis är det troligt, att många böcker blifvit lästa, som ej kommit upp på listorna, men att dessa ändå varit ganska sanningsenliga, sluter jag däraf, att namnen Heimburg, Molly Bawn och Marlitt nästan aldrig saknats! Sedan har jag resonnerat med dem om dessa böcker, försökt få dem att förstå det osanna i karakterer och händelser, försökt få dem att betrakta dem med kritisk blick. Om man läser en dålig bok med kritik, tror jag ej den verkar så skadligt. Det är detta motståndslösa, reflektionslösa hängifvande åt det lästa, som så för- därfvar och förslappar. Vidare kan man söka öfverbevisa om den försoffande inverkan dylik läsning har, hur själen blir mer och mer oemottaglig för ge- dignare föda, sinnet ytligt och horisonten trång och liten. Om det också är sant, att resonnerande i detta fall ej betyder så mycket, så undrar jag dock, om ej något intryck af detta stannar kvar och gör blicken en smula mer kritisk, när den nästa gång faller på ett arbete, tillhörande dussinromanernas värld. När däremot en värdefull bok blifvit läst, så bör också den bli föremål för analys, så att eleverna lära sig förstå att bedöma en bok eller åtminstone att tänka öfver hvad boken innehåller. Om man på så sätt kunde få klart för dem, att den bok, som ej är värd att läsa många gånger, är ej värd att läsa en gång, att de böra betänka sig, innan de slösa bort en dyrbar tid med att läsa en värdelös bok, vore mycket vunnet. Men valet af lektyr är ju oftast beroende af tillfälliga om- ständigheter, af tillgången på böcker, af det förråd som finnes i hemmet eller som lånas af vänner och bekanta. Ja, därför borde i skolorna finnas lärjungebibliotek, där alla verkliga bokskatter fun- nes att tillgå, och då hade man ju ett praktiskt material för sina anvisningar. Barnen borde då få låna, icke bara under skoltiden, då ledigheten ej kan vara så stor, utan framför allt under ferierna. Och de kunde då själfva komma öfverens om bokutbyte, så att böc- kerna finge största möjliga spridning. Man kunde då glädja mången vetgirig, läshungrig individ, som annars kanske nödgats vara utan andlig föda eller också. tvungits att stilla sin hunger med usel spis, och man kunde då också verkligen kontrollera, hur ett arbete blifvit läst och uppfattadt. — Inrättandet af sådana bibliotek är dock 222 SKOLANS LEDNING VID S. K. NÖJESLÄSNING. hufvudsakligen en ekonomisk fråga, men funnes ett verkligt intresse, så kunde mycket ernås på privat väg. Det hela kunde ju börja i mycket liten skala och så småningom utvidgas. Just dessa verkligt klassiska arbeten äro nu för tiden, tror jag, tämligen sällsynta i hemmen, och därför vore det af stor vikt, att sådana arbeten fun- nes i skolan. Man kunde ju i stället inskränka något på de rent pedagogiska verken. Men för att skolan skall kunna vara ungdomen till någon verklig nytta vid dess utveckling, fordras framför allt ett mer per- sonligt förhållande emellan föräldrar och lärare. Det är ju ej sagdt, att alla föräldrar haft tillfälle att sätta sig in i litterära frågor, så att de alltid kunna bedöma hvad deras barn böra läsa och hur de böra läsa. Om de åtminstone förstode, att saken är af någon vikt, och ville vända sig till skolan för att få råd och upplysningar, om de i allmänhet mera samtalade med och plägade umgänge med sina medhjälpare i uppfostringskonsten, vore nog många missförhållanden afhjälpta. Det kan för öfrigt vid denna lika litet som vid andra pedagogiska frågor uppställas någon generell regel: all uppfostran måste ju vara individuell, och det är föräldrars plikt att i samråd med lärare söka utröna hvad som passar eller icke passar för deras barn. Men då äro vi inne på den stora, mycket diskuterade men ändå olösta frågan: hur skall på alla områden en större samverkan emellan hem och skola åstadkommas ? M. Sundbärg. Bokanmälan, (De här anmälda böcker, som finnas tillgängliga i Pedagogiska biblioteket i Stockholm, äro vid titeln utmärkta med en *.) * Lärobok i skolhygien för seminarier, skolråd, lärare m. fl. af Ernst Almquist, professor i hygien vid K. Karolinska institutet, Stockholm 1896. P. A. Norstedt & söner. 79 sid. Pris 1 kr. Ehuru förtjänstfulla arbeten i skolhygien redan finnas utgifna på vårt språk af doktorerna Goldkuhl och Silfverskiöld, kommer ofvanstående arbete säkerligen att med tacksamhet mottagas af sko- lans vänner. Författaren är den hygieniska vetenskapens främste målsman inom vårt land och har redan förut ägnat speciell upp- BOKANMÄLAN. 223 märksamhet ät hälsovården i skolan. Sä höllos af honom vid som- markurserna i Uppsala 1895 föreläsningar i skolhygien, de första af detta slag, som torde hafva blifvit hållna hos oss. Han äger alltså förutsättningar att kunna lämna ett sakrikt, pålitligt och godt arbete i det ifrågavarande ämnet, och det är hvad han, såvidt anm. kan döma, har gjort genom den nu anmälda läroboken. Arbetet innehåller mera, än man på grund af det ringa omfånget kunde vänta, detta i följd af den koncisa framställningen. Framhållas må, att förf, genomgående tagit hänsyn till svenska förhållanden, påpekat hvad som hos oss finnes och för oss är lämpligt. Texten belyses af ett mindre antal i densamma intryckta träsnitt. Arbetet mä lifligt förordas åt alla, som på grund af plikt eller intresse syssel- sätta sig med skolans hälsovårdsförhållanden. N. Ldt. * Samling af författningar m. m. rörande allmänna läro- verken och pedagogierna. Tredje upplagan, utgifven af Alfred Zimmerman. Stockholm 1896. P. A. Norstedt & söner. 406 sid. Pris 4 kr. Senaste upplaga af detta arbete utkom år 1879 med ett supp- lement år 1882. Sedan dess och särskildt på sista tiden hafva många och viktiga förändringar blifvit vidtagna vid de allmänna läroverken — vi påminna blott om de nya läroplanerna och be- stämmelserna om obligatoriska feriearbeten af den 22 mars 1895 samt nya stadgan för mogenhetspröfning af samma dag. Under sådana förhållanden var en ny samling af för allmänna läroverken gällande bestämmelser i hög grad af behofvet påkallad, och det be- höfves säkerligen blott ett påpekande att denna samling utkommit, för att densamma skall blifva vederbörligen beaktad af de många, för hvilka den kan vara till gagn. N. Ldt. Svensk-italiensk parlör af Helene Jacobson. Lund, Gleerupska universitetsbokhandeln 1896. 156 sid. Pris 3 kr. Italienska språket torde i vårt land studeras nästan uteslutande af personer, som önska snarast möjligt förvärfva färdighet i språkets praktiska användning. Ofvanstående arbete, som afser att på rela- tivt kort tid bibringa eleverna förmåga att ej blott läsa och förstå utan äfven uttrycka sig på nämnda språk, torde därför blifva väl- kommet. Det är egentligen utarbetadt för resande och med reselif- vet för ögonen, men kan äfven användas vid undervisningen samt för själfstudium. Utom samtalsöfningarna innehåller boken en kort uttals- och formlära. 224 BOKANMALAN. Italienska öfningar af Helene Jacobson. Lund, Gleerupska universitetsbokhandeln 1896. 105 sid. Pris 2 kr. Detta arbete är afsedt att användas i förbindelse med samma författarinnas Italienska parlör oeh innehåller en rikhaltig samling af i dagliga lifvet och i ett vanligt samtal förekommande glosor jämte ordförklaringar, affattade pä italienska språket och baserade pä Rigutino e Fanfari, Vocabolario della Lingua parlata. Härtill ansluter sig en kort framställning af Italiens nyare historia, några meddelanden i italiensk statskunskap och en liten samling valda poem, ämnade till utanläsning. * Moderna franska författare för goss- och flickskolornas högsta klasser. Band I. Le tour du monde en quatre-vingts jours par Jules Verne. Förkortad upplaga med anmärkningar af d:r E. Edström. Stockholm, Billes bokförlags aktiebolag 1896. Andra upplagan. 250 sid. Pris 2 kr. En ny upplaga af detta arbete, som vunnit vidsträckt använd- ning inom sä väl goss- Som flickskolor och visat sig i ovanligt hög grad äga förmågan att väcka lärjungarnas intresse, föreligger här. Den skiljer sig frän den första endast därigenom, att en eller annan detalj i anmärkningarna ändrats; båda upplagorna kunna således utan olägenhet användas jämsides. Den af den svenska utgifvaren särskildt utarbetade ordlistan säljes fortfarande separat. * Deutsche Sprachlehre von Wally Stockhausen, Stockholm. Verlag von Rektor K. E. Palmgren. Denna grammatik är utgifven med det speciella ändamålet att användas vid undervisning pä tyska oeh synes såsom sädan vara ett. duktigt och pålitligt arbete, det där godt motsvarar sitt ändamål. Betraktad som ett nytt inlägg i vär tyska grammatik-litteratur, är den nog ej heller utan sitt värde, men företer alltför många ojämn- heter för att kunna anses tillfyllestgörande, t. ex. i fråga om den föråldrade ljudläran, de mänga onödiga sidorna med allmän sats- lära etc. Obs. bland andra svagheter följande naiva uppfattning af artikeln: »Der Artikel bezeichnet das Geschlecht (genus) der Sub- stantive.» Särskildt formläran gör delvis intryck af öfningsbok, men för det särskildt omtalade ändamålet utgör detta måhända ingen olägenhet. “7 På Hugo Gebers förlag har nyligen utkommit: Moderna Engelska Samhällsförhållanden Kortfattad handbok jemte uppslagsregister af. D:r HARALD BORG. Pris: inb. i mjukt klotband 2 kr. »Denna lilla, ovanligt innehållsrika bok är väl närmast afsedd till tjänst för de studerande vid våra skolor och universitet, men den bör vara lika välkommen för den stora bildade allmänheten- är 6 Lektor Borgs lilla handbok är förträfflig att hafva till hands. Det märkvärdigt, hvad han lyckats inrymma på detta hundratal små sidor.» (Svensk Tidskrift.) Af samme författare är under tryckning och utkommer inom kort: Moderna Franska Samhällsförhållanden (G. 33590) Hos August Collin i Lund har utkommit: De franska studentstilarne under åren 1881 —1896. Pris'50 öre. UNE CLEF strictement réservée aux membres du corps enseignant compléte ces thémes par M. RÅNSSON. Cette clef a été revue par des professeurs de Paris et de Lund. Nyckelns pris är 3 kronor. Böcker och tidskrifter insända till Verdandis redaktion. Böcker: Luthers lilla katekes etiskt belyst af Carl Poland Martin. Upsala, W Schultz’ förlag. Pris kr 1,25. Ferieläsning i svensk litteratur af Ef. ITemlund oeh P. Steffen. Första delen. P. A. Norstedt & söners förlag. Pris 2 kr. 50 öre. Andra delen. Valda skaldestycken och tal. Pris häft. 1 kr. 75 öre. Svensk uppsatsskrifning på skolans lägre och mellersta stadier af G. Ceder- shiöld och V. Olander. Med teckningar af Jenny Nyström. I. Handbok för läraren. Pris 2 kr. 50 öre. II. Öfningsbok för lärjungen. Lund, C. W. K. Gleerups förlag. Pris 25 öre. Sjunde nordiska skolmötet i Stockholm den 6, 7 och 8 Augusti 1895. Berät- telse enligt uppdrag utgifven af Fil. Dr Const. Falk. Mötets sekre- terare. I, II. Göteborgs allmänna folkskolebestyrelses berättelse för år 1895. Läsebok i oorganisk kemi för allmänna läroverken af David Kempe. III. Teoretisk kemi. P. A. Norstedt & söners förlag. Pris 40 öre. Deutsches Lesebuch für die Mittelschule. Mit Anmerkungen und Worterklä- rungen herausgegeben von P. Voss. Kristiania. Verlag von H. Aschehaug & Co. Kleine Schüler-Bibliothek mit Anmerkungen herausgegeben von Hjalmar Hjorth und Anna Lindhagen. II. III. Zweite Auflage. Stockholm, Vilhelm Billes bokförlags-aktiebolag. Allmänna historien i berättelser för skolans lägre klasser af B. Estländer. Medeltiden. P. A. Norstedt & söners förlag. Illustrerad geografi för allmänna läroverken af Dr Magnus Roth. Fjärde upp- lagan. Omarbetad af Fil. Lic. Konrad Hagman. Stockholm, Hugo Gebers förlag. Pris kr. 2: 25. Djurens lif af A. E. Brehm. Förkortad upplaga af Carl Cederström. P. A. Norstedt & söners förlag. Tolfte häftet (sluthäfte). Religionslärarens svenska bokskatt. En vägledning genom den svenska skol- och handbokslitteraturen i kristendomen, hufvudsakligen för åren 1880 —1895. Utgifven af Axel Edv. Salomon. Lund 1896. C. W. K. Gleerups förlag. Pris 75 öre. Lärobok i räkning för småskolor af Anna Rönström. Pris 1 kr. De allmänna läroverkens linearritningskurser, enligt gällande förordningar ut- arbetade af K. Hugo Segerberg, lärare i teckning. Uppgifter för skriftlig öfversättning från latin till svenska. Till bruk för de allmänna läroverkens högre klasser af R. törnebladh. II, innehållande 100 stycken. P. A. Norstedt & söners förlag. Vergilii æneid i urval. Med förklaringar af Bernhard Risberg, lektor i latin oeh modersmålet. I. Inledning och text. II. Förklaringar. P. A. Norstedt & söners förlag. C. Julii Cæsaris de Bello gallico, utgifven af F. W. Häggström, Professor i latinska språket vid Upsala universitet. I. Text. Sjette upplagan öfversedd af Dr P. G. Boethius, adj. vid Upsala h. allm. läroverk. II. Förklaringar till första, andra och tredje boken. Sjette upplagan. Bearbetad af P. G. Boethius. III. Förklaringar till fjerde, femte och sjette boken af P. G. Boethius. IV. Förklaringar till sjunde boken af samme förf. P. A. Norstedt & söners förlag. Fransk grammatik af J. Wallerstedt, I. Pris 1 kr. 50 öre. P. A. Norstedt & söners förlag. Franska öfversättningar, utarbetade af M. S. Rekvireras hos fröken Mina Stendahl, Halmstad. Pris 50 öre. Tyska synonymer af Otto Hoppe. Pris 1 kr. 25 öre. P. A. Norstedt & sö- ners förlag. Short story library. Moderna engelska författare, utg. af C. G. Morén. Fjärde häftet. Norrköping, M. W. Wallbergs förlag. Engelska vokabler och samtal. Till skolornas tjänst samlade af Lotten Lager- stedt. Tredje upplagan. Pris 75 öre. Skolkalender för läsåret 1896 —1897. Anteckningsbok till tjänst för lärare . vid högre och lägre läroverk. P. A. Norstedt & söners förlag. Tidskrifter: Pedagogisk tidskrift, utg. af Enar Sahlin. 1896. Häft. 5—6. Finsk tidskrift, utg. af M. G. Schybergson och B. F. von Willebrand. 1896. Maj—Augusti. Vor Ungdom, udg. af H. Trier och P. Voss. 1896. Häft. 2—4. Tillæg til »Vor Ungdom» 1896. Videnshaben og Kristendomen af L. Lund, Tidskrift för folkskolan och folkhögskolan, utg. af P. Nordmann. Häft. 3—6. Tidskrift, utg. af Pedagogiska Föreningen i Finland, 1896. Häft. 2, 3. Svensk tidskrift, utg. af Frans von Schéele. 1895. Häft. 10. Bibelforskaren, utg. af O. F. Myrberg. 1896. Häft. 2. Nyt Tidsskrift for Matematik. Redigeret af C. T. Foldberg och C. Juel. Sy- vende Aargang, N:r 2—4. Svensk läraretidning, utg. af E. Hammarlund, 1896. N:r 21—37. Höjskolebladet, udg. af Konrad Jörgensen. Kolding. 1896. N:r 20—37. Bog og Naal, redigeret af skolebestyrerinde Th. Lang. 1896. Juni—Sept. Kvinden og Samfundet, udg. af Dansk Kvindesamfund. 1896. Häft. 5—8- The journal of education. 1896. Juni—Sept. Le magazin international. Organe de la société internationale artistique. 1896. Nir 7. Le Mattre phonétique. 1896. Mai— AoQt. STOCKHOLM, CENTRAL-TRYCKERIET, 1896. LLAt Tidskriften, grundad 1883, är ett fullt njälfständigt företag, ut un något samband med en förening af samma namn. Arspris (för 6 häften) 3: 75. Lösa häften ä 75 öre. VERDANDI TIDSKRIFT FÖR UNGDOMENS MÅLSMÄN OCH VÄNNER o HEM OCH SKOLA FJORTONDE ÅRGÅNGEN . 1896 Femte häftet. ‘"o" Häftets innehall: Sid. Huru bör kristendomsundervisningen ordnas för att komma i närmare öfverens- stämmelse med religionens och pedagogikens principer? Af L. Bergström. 225 J. O. Ekmark t. Minnesruna af G. A. C. ..........:............... 239 Folkebogsamlinger. Af Andr. Sch. Steenberg ...................... 241 Danska skolförhållanden. Referat från Pedagog. Sällsk:s sammankomst d. 17 okt. 249 Bokamnälän: Hedqvist, Sallustii Crispi de bello Jugurtino über. — Andersson, Terentius’ Phormio. — Rönström, Lärobok i räkning för småskolor. — Cassel, Geometr. anteckn:r för reallärov:ns högsta klasser. — Mebius, Fyrställiga logaritmtabeller. — Nordlund, Lösningar af uppgifter i aritmetik och algebra. — Schorn och Reinecke, Pedagogikens historia. — L—r och F—r, Läx- och betygsbok. — Thomassen, Fortegnelse over Dansk pædagogisk Literatur. — Schoug, Manuel Francais. 2:a uppl. — Wallerstedt, Fransk grammatik. — Voss, Deutsches Lesebuch für die Mittelschule. — Lofgren, Engelsk språklära. — Ling, Fransk läsebok för nybörjare. — Martin, C. R.: Luthers lilla katekes etiskt belyst. — von Kock, Stats-, finans- och rättslärans enklaste grunder. — Descartes, Betragtninger. — Hoffding, J. J. Rousseau. — Rehmke, Vor vished om uden- verdenen. — Landtmanson, Exempel till logiken .............. 253 Meddelanden från Sveriges högre flickskolor: Sundsvalls läroverk. 268 Tabell öfver läskunnigheten............................................................................................................................ 272 * STOCKHOLM 1896 . LARS HÖKERBERGS FÖRLAG . C CD 3 D 2 0 0 CD 8 p O ( O ( ®o 2: D 9 0 & tal b O 0 8 Utgifvare: ”UFFE” och LARS HÖKERBERG. Pris for d.^tta häfte: Kr. 0: 75. Böcker och tidskrifter, insända till Verdandis redaktion. Böcker: Grunddragen af kristendomens historia af Gust. Jac. ICeijser, fil. da-, lektor. Dante. Populärt vetenskapliga föreläsningar vid Göteborgs högskola af Jo- han Vising. Pris 1 kr. 75 öre. Göteborg, Wettergren & Kerber. Pedagogiskt bibliotek, utg. af Ola Bergström. II. Föreläsningar i Teole- tisk pedagogik af Gabriel Compayré, professor i Lyon. Öfversätt- ning af Öla Bergström. Den svenska odlingens stormän. Lefnadsteckningar för skola och hem af Ellen Fries, fil. dr. I. Olof Budbeek den äldre. Urban Hjärne. Jesper Svedberg. Stockholm, P. A. Norstedt & söners förlag. Pris 1 krona. Anteckningar från en pedagogisk studieresa till Tyskland, Schweiz och Belgien 1894 af P. Nordmann, fil. d:r. Helsingfors 1896. Samling af algebraiska exempel och problem af E. Bonsdorff. Andra till- ökade upplagan. Helsingfors 1896. Pris 3 m. 40 p:ni. Lärobok i geometri, motsvarande Euclides’ fyra första böcker, af K. Asperén. Stockholm, J. Beckmans förlag. Pris 1 kr. En samling planimetriska och stereometriska räkneuppgifter för fjärde och femte klasserna af K. Asperén. Stockholm, J. Beckmans förlag. Pris 25 öre. Lärobok i psykologi på empirisk grund af Hans Larsson, docent vid Lunds universitet. Stockholm, P. A. Norstedt & söners förlag. Pris häft. 75 öre. Kort lärobok i psykologi på empirisk grund, till de allmänna läroverkens tjänst utgifven af Ernst Carlson och Bichard Steffen. Andra om- arbetade upplagan. Stockholm, P. A. Norstedt & söners förlag. Pris häft. 75 öre. Die imitative Methode. Deutsche Grammatik von Hjalmar Hjorth. I. Laut- und Formenlehre. Zweite Auflage. Stockholm, Wilhelm Billes bok- förlags-aktiebolag. English reading for schools. IV. Shreds and patches by E. M. Leigh Fry med förklaringar af J. Persson. Senare haftet. Stockholm, C. E. Fritzes k. hofbokhandel. Kleine Schüler-Bibliothek mit Anmerkungen herausgegeben von Hjalmar Hjorth und Anna Lindhagen. Stockholm, Wilhelm Billes bokförlags-aktie- bolag. Fransk elementarbok af A. E. Carlberg, fil. d:r, läroverkskollega i Göteborg. Andra fullständigt omarbetade upplagan. Göteborg, Wettergren & Kerber. Skolgeografi. I två kurser utgifven af Ernst Carlson. Första kursen. Femte genomsedda upplagan. Stockholm, P. A. Norstedt & söners förlag. Franska samhällsförhållanden af Harald Borg. Stockholm, Hugo Gebers förlag. Tyska affärsbref. För kontor och handelsskolor samt för själfstudium af Carl Auerbach, lärare vid F. Schartaus handelsinstitut. Stockholm, P. A. Norstedt & söners förlag. Från skolsalen. Föredrag, uppsatser m. m af Teodor Holmberg, förestån- dare för Tärna folkhögskola i Västmanland. Första häftet. Moderna engelska författare. Band II. Mowgli Stories by Budyard Eip- ling. Skolupplaga med anmärkningar af Erik Lindgren. Stockholm, Wilhelm Billes bokförlags-aktiebolag. Djurens organsystem. Taflor och text af Wirén o. Forssell. Pris 3 kr. 75 öre. P. A. Norstedt & söners förlag. Sitter-ekvationer af första graden med en eller flera obekanta, jämte Problem af L. T. Larsson och N. Lundahl. Andra upplagan. P. A. Nor- stedt & söners förlag. Pris 20 öre. Huru bör kristendomsundervisningen ordnas för att komma i närmare öfverensstämmelse med religionens och pedagogikens principer? Mycket har blifvit taladt om den närvarande kristendoms- undervisningens brister. Man har därvid särskildt framhållit utanläsningsplugget såsom det mest fördärfliga. Jag medger gärna, att det mekaniska upprabblandet af katekesstycken och bibelspråk är föga tilltalande, äfven om det vid en examen skulle verka aldrig så lysande i fråga om resultaten af under- visningen. I våra dagar lägger man dock så mycket an på att förklara de svårfattliga styckena, att den slentrianmässiga utanläsningen ej får så stort utrymme. I barndomen är det för öfrigt naturligt, att minnet tages i anspråk så mycket som möjligt. Alltså, äfven om jag ej är blind för faran af det öf- verdrifna utanläsningssystemets följder, kan jag dock ej anse, att den närvarande kristendomsundervisningens förnämsta fel skulle ligga på det hållet. Barnet har lättare att minnas hvad som inlägges i alltjämt samma formulering, än om man skulle använda olika uttryckssätt för hvarje gång, man framställer den eller den saken. Allt beror på, hvad det är, som på detta sätt öfverlämnas åt minnet. Och härmed är jag framme vid den punkt, som alltjämt tränger sig på mitt medvetande såsom den viktigaste, när det är fråga om den närvarande kristendoms- undervisningens brister. De ligga icke så mycket i formen som i innehållet. Jag påstår nämligen, att kristendomsunder- visningen alltför litet tar hänsyn till religionens och pedago- gikens kraf i fråga om hvad som bör meddelas i våra skolor. Hvilka äro då religionens kraf? Numera behöfver man väl knappt befara att möta någon egentlig gensägelse, när man betonar, att religionen är en hjär- tats angelägenhet. Det var ju detta, som Luther i all synner- Ver dandi 1896. 16 226 HURU BÖR KRISTENDOMSUNDERVISNINGEN ORDNAS ETO. het ville göra gällande i motsats mot hvad den tidens männi- skor höllo före. Knappt hade dock Luther satt i gång sin re- formation, förrän tyngdpunkten i religionen förflyttades från hjärtat till hufvudet. Kristendomen bestod under 1600-talét förnämligast i »ren» lära. Klart är, att detta i väsentlig mån skulle inverka på religionsundervisningen. Luthers lilla kate- kes ansågs alldeles för liten. Man begynte känna behof af detaljerade dogmatiska utläggningar, som ej sällan växte ut till ett orimligt stort omfång. Vårt land har oftast följt Tyskland i spåren särskildt i fråga om den andliga utvecklingen och icke minst inom teologien och i undervisningsväsendet. Äfven vi hafva således haft en ortodoxiens period, hvars verkningar ännu ej gått om intet. Emellertid hafva katekesutläggningarna aftagit betydligt i omfång och äfven i anseende. Och detta står i samband med det betonande af det kristliga lifvet, som pietismen hade satt såsom sin uppgift. Åter igen förlädes sålunda religionen till hjärtat och viljan. Med hjärtat måste man näm- ligen syfta på det centrala hos människan, och tydligt är, att viljan intager det andliga lifvets medelpunkt, om man nämli- gen fattar »viljan» i dess vidsträcktare bemärkelse, så att den får beteckna människans innersta drifkraft vid människoidealets förverkligande. De öfriga själsförmögenheterna kunna då för- liknas vid organ, som ledas och besjälas af den allt genom- trängande och bestämmande viljan. Religionens kraf i fråga om kristendomsundervisningen är alltså, att den skall lägga an på en rätt utveckling af viljelif- vet. Detta kan visserligen ej uppfyllas blott genom undervis- ning, utan härför kräfves en personlig inverkan, bestående däri, att den ena viljan utöfvar sitt inflytande på den andra. Lä- rarens personlighet blir följaktligen vid religionsundervisningen det väsentliga. Den yttre anordningen vid denna undervisning kan dock ej vara likgiltig, ty äfven om en god lärare kan göra äfven den bristfälligaste lärobok gagnelig, är dock tydligt, att hans arbete skulle blifva ännu bättre, om han stode i bättre förhållanden. Dessutom måste en dålig lärobok i en dålig lä- rares hand leda till ett det sorgligaste resultat. Emedan nu religionen och således äfven kristendomen i främsta rummet är en hjärtats eller viljans sak, måste äfven läroboken vara an- lagd på att tilltala hjärtat. Således måste vi anse, att det myckna dogmatiserandet bör inskränkas ännu mer och gifva rum för en etiskt-religiös undervisning. HURU BÖR KRISTENDOMSUNDERVISNINGEN ORDNAS ETC. 227 Efter Pestalozzis tid (han dog 1827) har det blifvit ett axiom, att psykologien är pedagogikens grundval. All uppfost- ran och undervisning måste vara afpassad efter den psykolo- giska utvecklingsgraden hos lärjungarne samt lägga an på att understödja anlagen och gifva dem den behöfliga näringen. Annars kommer man att fostra drifhusplantor, men icke män- niskor med själfständigt och sundt omdöme. I barnets själsutveckling kan man från pedagogisk stånd- punkt urskilja fyra olika skeden, om de ock ej äro bestämdt afgränsade från hvarandra. De äro följande: 1) Småbarnsåldern (t. o. m. det sjunde året), hvilken kan karakteriseras såsom sinnesförnimmandets tid. 2) Barnaåldern (7—15 år), som kan betecknas såsom min- nets och den begynnande reflexionens tid. 3) Ynglingaåldern (16—18 år), den egentliga reflexionens, begripandets och slutledningarnas period. 4) Mognandets period (efter det 18:de året). Hvilka äro således pedagogikens kraf med hänsyn till kristendomsundervisningen ? Man plägar vid besvarandet af en sådan fråga skilja mel- lan undervisningens innehåll och form. Med afseende på inne- hållet, hvilket är hufvudsaken i detta sammanhang, måste det krafvet uppställas, att icke samma läromaterial meddelas under de olika åldersperioderna, utan att framför allt härutinnan en tillbörlig afpassning äger rum. Under småbarnsåldern går detta för sig utan någon större svårighet, så länge barnet får vistas i hemmet, näml. såvida föräldrarna i någon mån motsvara sin ställning. Undervisnin- gen i religiösa ting förekommer då, så länge barnet icke kan läsa,' endast under form af samtal, och är hufvudsakligen mo- derns sak. På det sättet insupas de enklaste och på samma gång de viktigaste religiösa sanningarna med modersmjölken. Den egentliga barnaåldern är i öfvervägande mån det kon- kreta förnimmandets, minnets och fantasiens period, ehuru man äfven kan lägga märke till en begynnande reflexion. Nu gäl- ler det att stödja och gifva näring åt denna anläggning. Reli- gionsundervisningen får då icke till största delen innehålla all- männa begreppsformuleringar, ressonnemanger och slutledningar jämte mer eller mindre långsökta »bevis» ur den Heliga Skrift. Nej, den bör genom lifliga skildringar och genom att vädja till barnets egen erfarenhet söka väcka dess intresse för de viktiga ämnen, som afhandlas. Mot denna ålders behof svarar just Bibeln, 228 HURU BÖR KRISTENDOMSUNDERVISNINGEN ORDNAS ETC. hvilken åtminstone till en stor del utgör en produkt af den omedelbara, icke resonnerande religiösa ståndpunkten. Här möta vi snart sagdt öfverallt den mest friska och handgripliga åskådlighet. Dock finnas afdelningar och böcker, som i detta afseende äro mindre lämpliga, dels emedan de innehålla mera svåråtkomliga resonnemanger (t. ex. de flesta brefven i Nya Testamentet), dels emedan författarne lefvat under förhållanden, som barnen ha svårt att föreställa sig. Så är t. ex. förhållandet med de profetiska böckerna och en stor mängd psalmer i Gamla Testamentet. Däremot äro i allmänhet Jesu tal af den be- skaffenhet, att man utan betänkande kan använda dem såsom läromaterial för barnen under den period, hvarom här är fråga. Och i synnerhet gäller detta om liknelserna.' Man borde således till grund för kristendomsundervisnin- gen vid folkskolorna såväl som vid de allmänna läroverkens fem (eller möjligen sex) första klasser använda en lärobok af ungefär följande innehåll och uppställning. Liksom Luther af den katolska kyrkan upptog bruket att låta barnaundervisnin- gen meddelas i hufvudstycken, hvilka i sin ordning i allmän- het gingo ut från bibelstycken, så skulle äfven den här före- slagna läroboken innehålla åtskilliga hufvudstycken, grundade på bibelns vkardinalställen» — och detta i synnerhet Nya Testamentets. Den största svårigheten blefve naturligtvis be- stämmandet af hvilka texter, som borde upptagas, ty rikedo- men på dylika är dess bättre mycket stor, såväl när det gäller Gamla som Nya Testamentet. Naturligt är, att antalet måste öfverstiga det häfdvunna, äfvensom att texterna måste blifva något utförligare än hvad nu är fallet, särskildt med fjärde och femte hufvudstyckena. Dessa texter skulle man då endast ci- tera, ej införa i läroboken, på det att barnen måtte få tillfälle lära känna sin bibel äfven i fråga om bibelböckernas ordning. Därefter skulle i sammanhängande framställning (ej genom frå- gor och svar) följa en kortfattad men åskådlig redogörelse för textens tankegång och andemening jämte en tillämpning, af- slutad med någon psalmvers eller bön. Möjligen skulle man ock kunna göra sig till godo tilltalande verser eller stycken ur annan religiös poesi än psalmbokens. En särskild för den fram- åtsträfvande ungdomen lämplig vers kan jag ej underlåta att här anföra. »Och fylls din gärning i en okänd vrå, Så gör ditt verk med lust och fröjd ändå, Fast ej millioner mänskoögon se dig. HURU BÖll KRISTENDOMSUNDERVISNINGEN ORDNAS ETC. 229 Där Gud allsmäktig själf för hären fram, Där är för stoftets son det ingen skam Att stå som simpel krigare i ledet.» (C. L. Östergren-) I mitt föredrag vid det sjunde nordiska skolmötet i Stock- holm* framställde jag samma förslag med hänsyn till den grundläggande kristendomsundervisningen. Jag tillåter mig att härur citera följande: »Den bibliska framställningen bör vara den primära, den kyrkligt dogmatiska åter måste blifva den sekundära, då först kan man i sanning säga, att Bibeln är grundvalen för vår kris- tendomsundervisning. Då kunde ock ungdomen så småningom invigas i den gudomliga uppenbarelsens och frälsningens histo- riska utvecklingsgång. Endast så mena vi, att man kan lägga en fast grund för den kristna religionsläran. Vi veta alla, huru man numera går till väga i fråga om undervisningen i natur- vetenskap, t. ex. i botanik. Man börjar där ej med ett kort, sammanhängande system, utan man går den pedagogiska allfar- vägen: från det konkreta till det abstrakta. Först inhämtas känne- dom om ett större eller mindre antal s. k. typiska växter, hvilka noggrant beskrifvas och beskådas. Därigenom lägges en fast grund för det abstrakta och systematiska studiet af växterna, deras klasser, ordningar, familjer och släkten. Det är någon- ting i den riktningen, som vi här ville förorda äfven i fråga om religionsundervisningen. På Bibelns grönskande ängar fin- nas friska och doftande örter i mängd, trots de mänskliga skröp- ligheter, som äfven där kunna te sig. Uppgiften för den grund- läggande religionsundervisningen är således den att rikta lär- jungens uppmärksamhet på de skönaste och lifskraftigaste stäl- lena i den Heliga Skrift, såväl i Gamla som framför allt i Nya Testamentet. Första och tredje hufvudstyckena i vår katekes äro delvis baserade på denna princip. De gå ut från sammanhän- gande bibeltexter och åsyfta endast att närmare förklara och tillämpa dessa. Att Luther i detta afseende åstadkom någon- ting för sin tid oöfverträffligt, äro vi de första att i största öd- mjukhet och tacksamhet erkänna. Men att bibelutläggningen sedan hans tid ej stått stilla, är väl tämligen odisputabelt. Man borde således ej så envist fasthålla vid Luthers lilla katekes, såsom vore den en ofelbar undervisningsnorm för alla kommande tider. Luther skulle utan tvifvel själf vara den förste att för- döma ett sådant betraktelsesätt i fråga om hans barnalära. * Se Mötets förhandlingar s. 609 ff. 230 HURU RÖR KRISTENDOMSUNDERVISNINGEN ORDNAS ETC. Hans grundsats var visserligen i allmänhet att behålla så mycket som möjligt af det, som redan förefanns. Och detta är i san- ning ett efterföljansvärdt exempel. Man får blott icke däraf draga den katolicerande slutsatsen, att det en gång gifna är det absolut ofelbara. Så gjorde sannerligen ej vår store läro- fader, och så skulle han för visso ej göra, om han nu uppträdde ibland oss. De förändringar, han vidtog i den katolska kyr- kans kristendomsundervisning, voro utan tvifvel vida mer ge- nomgripande, än om man nu skulle utarbeta en undervisnings- plan med Bibeln såsom utgångspunkt och grundval.» Vid den grundläggande kristendomsundervisningen skulle således hvarken biblisk historia eller katekes, ej ens Luthers lilla katekes, förekomma. Ty äfven denna förutsätter hos bar- nen en betydlig förmåga att abstrahera och formulera allmänna lärosatser. De barn, som genomgått en dylik undervisningskurs, äro naturligtvis ej utrustade med ett systematiskt vetande i fråga om kristendomens innehåll. Men de hafva fått någonting, som är vida bättre. De äga en åskådlig föreställning om huru kris- tendomen ter sig i dess tillämpning. De äga ett rikt material, hvaraf en kort lärobyggnad lätt kan åvägabringas, när de hun- nit till den ålder, att detta för dem är af intresse och till någon nytta. I konfirmationsåldern kan en systematisk öfver- blick af kristlig lära och kristligt lif utan svårighet meddelas åt sådana, som äga den kunskap, hvarom jag förut talat såsom resultatet af en på Bibelns »kardinalställen» grundad religions- undervisning. Men vi lämna den åldersklass, som befinner sig på det stadium, där den grundläggande religionsundervisningen måste göras gällande, och öfvergå således till »ynglingaåldern». Här begynner reflexionen eller den egentliga förståndsut- vecklingen. Ofvergången är dock ej så afgränsad och bestämd. Bibeln bör därför äfven nu vara den genomgående grundvalen för religionsundervisningen. Man behöfver dock ej längre utgå från enskilda bibeltexter, utan man kan med stor fördel stu- dera hela bibelböcker, främst profeterna i det Gamla och bref- ven i det Nya Testamentet. I apostlarnes bref är framställ- ningen ofta resonnerande och begreppsmässig. Här finner man således lämpliga utgångspunkter för en mera systematisk fram- ställning af kristendomens innehåll, på samma gång som det verkliga lifvet aldrig förloras ur sikte. Detta är äfven förhål- landet med kyrkohistoriens studium, som naturligtvis bör be- HURU BÖE KRISTENDOMSUNDERVISNINGEN ORDNAS ETC. 231 hållas inom våra högre allmänna läroverk. För närvarande äro dock ej de gängse läroböckerna i detta ämne sådana, som de enligt min mening borde vara. Först och främst torde man kunna gå ännu ett stycke längre i den riktning, hvarpå man redan slagit in, nämligen den, att lärostridernas och de olika lär oriktningarnas historia förkortas. Ungdomen befinner sig ännu icke på det stadium i sin utveckling, att de olika läro- åskådningarna fängsla intresset eller utöfva någon egentlig in- verkan på själslifvet — annat än möjligen af skadlig art. At- minstone är det min erfarenhet af det dogmatiska studiet under min egen skoltid. När man kommer in i lifvet och där träder i beröring med olika läroriktningar, blir intresset för saken ett helt annat, och då kan äfven detta studium lända till sann båtnad. Härmed vill jag ej hafva sagt, att lärofrågor, som varit föremål för strid under kyrkohistoriens lopp, böra förbi- gås med tystnad. Den praktiska frågan om människans synd och Guds nåd skulle utan tvifvel med fördel kunna behandlas ännu fullständigare, än hvad som vanligen sker. Men den brist, som i detta afseende förefinnes i våra vanliga kyrkohistoriska läroböcker, är dock ej den förnämsta. Värre är, att hela det kyrkohistoriska utvecklingsförloppet är lösryckt från sitt sammanhang med kulturlifvet i det hela. Vi hafva dock på vårt språk i öfversättning från tyskan en kortfattad kyrkohis- toria af det slag, som jag skulle önska mig, nämligen Solms kyrkohistoria. Visserligen torde denna behöfva en grundlig bearbetning, för att den skall blifva användbar inom skolan, då den ju ej är afpassad för nybörjare. Men här finner man dock den kyrkliga utvecklingen i sitt rätta sammanhang med den allmänna kulturutvecklingen. Hvad dogmatiken beträffar, torde den vara mindre behöflig, om nämligen kyrkohistoriens studium afslutades med en öfver- sikt af den lutherska kyrkans bekännelseskrifter och deras innehåll, hvarjämte äfven tillbörligt afseende borde fästas vid de öfriga hufvudkyrkorna och de viktigaste sekterna. Behofvet af en systematisk framställning vid kristendomsundervisningen är nämligen ej så trängande för lärjungarna inom de högre all- männa läroverkens sjette klass, på hvilken jag här närmast tänker. De ynglingar, som genomgå konfirmationsundervis- ningen, komme i alla händelser att tillräckligt få detta behof tillgodosedt. I läroverkens sjunde klass begynner mognandets period. Ännu saknar ungdomen någon fast, personlig öfvertygelse i 232 HURU BÖR KRISTENDOMSUNDERVISNINGEN ORDNAS ETC. religiösa ting. Men behofvet häraf gör sig mer och mer känn- bart. Detta behof tillfredsställes dock ingalunda af det dog- matiska system, som man för närvarande inpluggar, åtminstone torde de lärjungar vara lätt räknade, som verkligen i sin re- ligiösa öfvertygelse låtit sig i någon högre grad påverka af de gängse läroböckerna. Norbecks dogmatik torde emellertid ännu böra sättas främst af alla de dogmatiska skolböckerna. Den är kortfattad, bestämd och klar. Den utgör på samma gång en ren och oförfalskad framställning af den lutherska kyrkans lära, sådan denna fixerades under reformationstidens strider. Men huru högt jag än sätter denna lärobok i jämförelse med andra af samma slag, kan jag dock icke komma ifrån den känslan, att ungdomens behof ej blir tillfredsställdt af dylika dogmsystem. I sammanhang med den plan för undervisningen, som jag förut gjort gällande, skulle sjunde klassens religionsundervis- ning lämpligen böra innehålla följande. Bibelläsningen är fort- farande af vikt. Man kan under de sista åren lämpligen in- ordna densamma så, att man begynner hvarje kristendomslek- tion med en kvarts bibelläsning. På det sättet kommer man längst i verklig bibelkännedom. I sista klassen lägger man mest an på, att lärjungarne få tag i själfva hufvudtankarna eller »andan» i framställningen, så att de kunna »sentera» det lästa. Sedan man i sjette klassen meddelat en kort öfversikt af de kristna hufvudkyrkornas bekännelser, bör nu en liten kurs i religionens och sedlighetens historia vara välkommen. För att karakterisera en religion skulle man då icke blott lämna några magra definitioner utan genom skildringar af ledande personligheters lif åskådliggöra de olika religionernas grund- åskådning. Såsom afslutning till denna religionshistoriska kurs borde komma en högst kortfattad religionsfilosofisk öfverblick af de religiösa hufvudidéerna, hvarvid särskildt försoningsidéen borde göras till föremål för någon utredning. • * Hvilken verkan skulle en dylik anordning medföra? Den häfdvunna religionsundervisningens målsmän skola utan tvifvel genast bryta stafven öfver dylika »radikala» reformför- slag och såsom hufvudresultatet däraf framhålla osäkerhet och förvirring i fråga om bekännelsen. Och onekligt är, att den nuvarande undervisningen är mera ägnad att i detalj inskärpa den lutherska kyrkans egendomligheter, i synnerhet sådana dessa HURU BÖR KRISTENDOMSUNDERVISNINGEN ORDNAS ETC. 233 utpräglats under ortodoxiens tidehvarf. Men vi våga påstå, att den säkerhet i fråga om bekännelsen, som häraf följer, icke har djupa rötter. Läroskiljaktigheterna och definitionerna dunsta bort inom kort. Och när då den lefvande verklighet, som det gifna lärostoffet skulle belysa och systematiskt framställa, aldrig kommit att i lifliga bilder införlifva sig med ungdomens före- ställnings- eller känslovärld, har man sannerligen ej mycket för allt det mödosamma arbetet. Däremot hålla vi före, att om en undervisning af det slag, som här ofvan framhållits, vunne insteg vid våra skolor, skulle resultatet blifva vida fördelaktigare. Måhända komme examens- profven att utfalla mindre formfulländadt. De utanlärda defi- nitionerna äro ju alltid mera grammatikaliskt och logiskt af- rundade. Men om lärareutbildningen vore afpassad efter den föreslagna undervisningsgången, skulle utan tvifvel behållningen af det utförda arbetet blifva stor nog. Insikten i fråga om allmänna sanningar blir först då af något varaktigare bestånd, när den hvilar på ett underlag af lifs lefvande verkligheter. Och om det gäller att vinna en personlig öfvertygelse, kan ej gärna den gamla dogmatiserande metoden vara till synnerligt stort gagn, hvaremot den bibliska, kyrko- och religionshistoriska me- toden måste vara vida bättre ägnad att leda det uppväxande släktet in på den personliga öfvertygelsens väg i anslutning till förgångna släktens sträfvande att vinna klarhet i lifvets vikti- gaste spörsmål. Ofvanstående tankar, hvilka uttalades vid ett sammanträde, som hölls af pedagogiska sällskapet i Stockholm den 8 februari 1896, blefvo sedan föremål för en ganska ingående kritik först vid den då omedelbart efterföljande diskussionen och sedan vid det därpå följande sammanträdet af den 14 april. Jag vill nu i största kort- het upptaga och bemöta de då gjorda invändningarna. 1. Hvad då först angår den anmärkningen, att det ofvan framställda förslaget ej har någon blick för det rent kristliga män- niskoidealet utan endast vill komma till några allmänt religiösa idéer, vill jag fästa uppmärksamheten därpå, att den på Bibeln och särskildt Nya Testamentet grundade religionsundervisningen ej rätt- visligen kan blottställas för en dylik beskyllning. Man bör doek icke af talet om en religionshistorisk öfverblick draga den slutsat- sen, att hela planen skulle vara anlagd på att undanskymma det för kristendomen egendomligt religiösa innehållet. Tvärtom. Huru 234 HÜKU BÖK KRISTENDOMSUNDERVISNINGEN ORDNAS ETC. skulle man annars kunna vinna något grundligare begrepp om det rent kristliga sanningsinnehållet än just genom en afslutande jäm- förelse mellan kristendomen och de öfriga religionsformerna särskildt med hänsyn till försoningsidéen? 2. Man har vidare gjort den invändningen, att jag ej i mitt förslag fäst tillbörligt afseende vid lärjungarnes, lärarnes oeh hem- mens verkliga beskaffenhet. Folkskolans lärjungar äro ej tillräckligt utrustade för lifvet, om de ej i skolan blifva införda i en syste- matisk framställning af kristendomens läroinnehåll. Lärarne sakna oek i allmänhet förutsättningen för att meddela en mera etiskt re- ligiös undervisning. Slutligen äro hemmen mindre ägnade att kunna understödja en dylik undervisning. Härpå svaras: Lärjungarne äro bättre utrustade för lifvet, om de i ungdomen erhållit ett godt material för senare reflexion, än om de såsom nu skola inplugga ett färdigbildadt system, som de doek svårligen kunna tillägna sig annat än i ett snart bortglömdt skema. Lärarne skulle sannerligen ej hafva svårare för att genomgå väl valda bi- belstycken och tillämpa dem på lifvet enligt en därför afpassad läro- bok än hvad de nu hafva det, när de skola inplugga definitioner och abstrakta läroformler, som ofta gå högt öfver barnens horisont. Och hvad hemmen angår, torde de först böra tillfrågas, huruvida ett utbyte af den art, jag föreslagit, skulle medföra större svårig- heter än den nu härskande religionsundervisningen har med sig. 3. Bibliska historien skulle enligt mitt förslag blifva alltför ofullständigt genomgången. Detta gäller särskildt med afseende på folkskolans lärjungar, hvilka, innan de afsluta sin skolgång, måste få lära känna frälsningshistorien i dess helhet. Härtill svaras, att jag ingalunda tänkt mig den föreslagna läroboken endast skola innehålla några viktiga texter ur Nya Testamentet utan äfven dylika ställen ur det Gamla, särskildt sådana gammaltestamentliga stycken, som äro ägnade att hänvisa på den kommande Messias och på hans frälsningsverk. Den inblick i frälsningshistorien, som på detta sätt skulle vinnas, är utan tvifvel af större värde för lifvet än de yttre data och fakta, som annars inläras med en sådan historisk nog- grannhet, ehuru en hel del af de årtal, som uppgifvas, omöjligen kunna vara hållbara (t. ex. i fråga om skapelsen, syndafloden, Abrahams kallelse etc.). 4. Det innebär en ensidighet, säger man, när kristendoms- undervisningen planlägges endast efter religionens och pedagogikens principer. Jag skulle således hafva glömt bort kristendomens, kyr- kans och den i vårt land härskande statskyrkans tillbörliga kraf på religionsundervisningen. Det synes mig doek märkvärdigt, att man HURU BÖR KRISTENDOMSUNDERVISNINGEN ORDNAS ETC. 235 kan göra en sådan invändning. Låtom oss närmare tänka efter, i hvilket sammanhang de här nämnda storheterna stå till hvarandra. När jag talar om kristendomsundervisningen i vårt land och upp- ställer en plan för dess ordnande, synes det mig vara själfklart, att jag därvid måste hafva hufvudsakligen tänkt mig de af stats- kyrkan ledda skolorna. Jag skulle således hafva kunnat formulera mitt ämne sålunda: Huru bör statskyrkan i vårt land ordna sin kristendomsunder- visning för att den bäst måtte motsvara den kristna religionens och pedagogikens kraf? Jag håller naturligtvis före, att statskyrkan bäst sörjer för sina egna intressen, om hon låter kristendomens och pedagogikens prin- ciper vara de bestämmande i fråga om sin religionsundervisning. Om däremot våra skolors kristendomsläroböcker stå i strid mot religionens (det vill här säga: mot kristendomens) och pedago- gikens principer, så synes det mig vara uppenbart, att kyrkans (det vill här säga: den svenska statskyrkans) kraf måste vara miss- riktade, såvida de ej låta lämpa sig efter kristendomens och peda- gogikens principer. Hufvudinvändningen mot mitt förslag till kris- tendomsundervisning borde hafva gått ut därifrån, att jag ensidigt uppfattat den kristna religionens och pedagogikens principer. Vår kyrka bör icke, menar jag, uppställa några kraf, som icke äro grundade i de två nämnda storheterna: religion och pedagogik. Man kunde med rätta hafva klandrat mig därför, att jag användt ordet religion, ehuru jag alltjämt tänkt på kristendomen. Orsaken, hvarför jag uttryckt mig så, som skett, är emellertid den, att jag velat förenkla frågan. Kristendomen är enligt min mening religionen framför alla andra. Det är visst icke alla religioner, som betona hjärtats be- hof, och som kunna tillfredsställa detta. Det är egentligen endast kristendomen, som gör fullt allvar häraf. När jag således just framhållit denna synpunkt i fråga om religionens principer, menar jag mig hafva stått pä kristendomens grundval och på samma gång framhållit det för kristendomen mest specifika. 5. I sammanhang härmed må jag vända mig mot den an- märkningen, att jag skulle hafva fäst mig »nästan uteslutande vid ett särskildt moment i kristendomsundervisningen, det etiska mo- mentet». Hvad är meningen härmed? Jag har yrkat på, att hjärtats kraf skulle blifva tillgodosedt. Jag har yrkat på, att Bibeln skulle mera direkt, än hvad nu är fallet, läggas till grund för undervis- ningen. Jag har vidare betonat pedagogikens och psykologiens enklaste regler för undervisningens anordnande. Hvar finner man då anledning till påståendet, att jag »nästan uteslutande» skulle 236 HURU BÖR KRISTENDOMSUNDERVISNINGEN ORDNAS ETC. hafva fäst mig vid det etiska momentet? Icke innehåller väl Bi- beln »nästan uteslutande» ett etiskt moment? Eller om så är för- hållandet, hvad menar man då med det etiska till skillnad från det religiösa? 6. Man bör undvika att alltför tidigt sätta Bibeln i barnens händer: »den är för helig att begagnas till innanläsningsöfningar». — Skall detta verkligen vara riktadt mot mitt förslag? Hvar och när har jag yrkat på, att Bibeln skall begagnas till innanläsnings- öfningar? Skulle det verkligen följa af mitt förslag? Att barnen vinna större färdighet vid läsningen af bibliska texter, när dessa tagas direkt ur Bibeln, bör väl ej anses vådligare, än när de vinna samma färdighet vid läsningen af bibliska texter, sedan de införlif- vats med en katekes eller biblisk historia. Man påstår ju ändå icke, att katekesen eller bibliska historien äro afsedda till innan- läsningsöfningar. 7. Luthers lilla katekes är en af våra bekännelseskrifter, »hvilken, på samma gång den är kort och enkel nog för att med lätthet kunna inläras, är ett fulltonigt uttryck af luthersk trosbe- kännelse; dessutom en orginalskrift — och sådana har ej skolan godt om — af ingen mindre än Luther själf, alltigenom bärande prägel af hans mäktiga och trosvarma personlighet». — Detta är en högst beaktansvärd invändning mot mitt förslag, det medgifves gärna. Men däremot vill jag påpeka, att vi i Bibeln, som ju är att betrakta snarare som ett bibliotek än en bok, hafva en mängd orginalskrifter, hvilka åtminstone Luther sätter högre än Luthers lilla katekes. Jesu tal i evangelierna, i synnerhet Jesu liknelser, äro väl dock af en originalitet, som i sanning står hufvudet högre än alla andra religiösa framställningar. Man invänder härvid, att dessa tal icke äro så enkla som Luthers lilla katekes. Men äfven om ej alla af vår frälsares tal äga samma enkelhet och lättfattlig- het, torde doek många vara ägnade att tilltala barnasinnet. Luther har ju ock haft den åsikten, när han ur ett af dessa Jesu tal lå- nat texten till ett af sina hufvudstycken (»Fader vår»). Allting behöfver muntligen förklaras för de små. Frågan är blott, huru- vida det kan anses lättare eller mera gifvande att direkt gå ut från Jesu tal och liknelser än från Luthers lilla katekes, särskildt i fråga om det hufvudstycke, där den grundar sig på en ur den kyrk- liga traditionen framgången bekännelseformel (andra hufvudstycket). Genomgången af andra oeh i synnerhet tredje trosartikeln enligt Luthers lilla katekes hör för visso ej till de lättaste pedagogiska uppgifterna. Använde man lika stor möda till att utlägga Jesu tal och liknelser, skulle resultatet enligt min åsikt och enligt min er- HURU BÖR KRISTENDOMSUNDERVISNINGEN ORDNAS ETC. 237 farenhet såsom lärare blifva betydligt större. Mina motståndare medgifva ock, att Luthers lilla katekes är långt ifrän pedagogisk till sin framställning, tvärtom; »förklaringarna med sina långa me- ningar och sin tunga språkbyggnad äro för barnen svårfattliga, vida mer än det de skulle förklara, textorden». 8. »Hur litet nu än vinnes genom katekesutanläsningen, så får man böja sig för statens och kyrkans gemensamma fordran». — Ett sådant resonnemang kan jag icke fatta. Vi, som tillhöra både staten och dess kyrkosamfund, skola visserligen ej göra några revolter emot de ordningar och lagar, som härska därinom för när- varande. Hvem har någonsin sagt, att vi ej i den meningen böra »böja oss»? Åtminstone har jag aldrig ens tänkt något annat. Så länge en lag är lag, bör man enligt min mening, såvidt möjligt är, lyda dénsamma, ty aktningen för lag och ordning sätter jag mycket högt. Men därmed är icke sagdt, att man skall »böja sig» ända därhän, att man icke skulle göra allt, hvad man kan, för att få lagen förändrad, äfven om det skulle gå aldrig så långsamt att förbereda opinionen härför. Låtom oss verkligen förena oss härom. Saken är ju af högsta vikt. Tänk, om den nu härskande kristen- domsundervisningen skulle vara af den art, att den mer och mer bidrager till att göra särskildt den bildade klassens ungdom i hjär- tat främmande för religionen (kristendomen). Böra vi då icke göra hvad vi kunna för att få lagen förändrad? * Jag kan ej neka mig nöjet att här till slut understryka några af de yttranden, som vid pedagogiska sällskapets sammanträde den 14 april fälldes af rektor L. M. Wærn. »De samiijigar^ som katekesen innehåller, äro af tre hufvud- slag: etiska, religionsfilosofiska och mysteriösa. Hvad de etiska san- ningarna angår, kunna de flesta utan tvifvel blifva till sin inne- börd begripliga äfven för barn . . . Af de religionsfilosofiska san- ningarna åter ligga de allra flesta genom sitt innehåll långt öfver barnens andliga horisont. Prästerna själfva behöfva årslånga studier för att i någon mån tränga igenom skalet till kärnan. Men flertalet bland religion slär arne vid våra högre läroverk och folkskolor hafva aldrig haft tillfälle att skaffa sig någon egentlig förståelse af dess sat- ser. De få nöja sig med att 'antaga dem på kyrkans auktoritet. De mysteriösa. sanningarna slutligen äro i och för sig ej begreppsmäs- sigt fattbara. .. Och huru skall man då bära sig åt för att få dessa sanningar senterade af barn, som äro i saknad både af stäm- 238 HURU BÖR KRISTENDOMSUNDERVISNINGEN ÖRDNAS ETC. nmgsassociationen och den erforderliga lifserfarenhetenf . . . Barnen fara intellektuellt illa af att oupphörligen blifva anmodade att tänka och yttra sig öfver sådant, hvaröfver de ej kunna tänka och yttra sig; härigenom grumlas deras naturliga tankeklarhet och sannings- instinkt, och de vänjas vid att åtnöja sig med begripandets sken.» L. Bergström. J. O. Ekmark, f Man klagar, och kanske icke utan skäl, att vår tids skol- ungdom efter slutade skolstudier är sämre eller åtminstone icke bättre förberedd för själfständiga studier än för några tiotal år sedan, och detta oaktadt undervisningen inom skolan utan tvif- vel gjort betydande framsteg icke allenast genom förbättrade metoder och läroböcker utan äfven genom större nit och in- tresse hos lärarne samt ökad flit hos den studerande ungdomen själf. Huruvida dessa klagomål äro berättigade eller icke, torde vara svårt att afgöra, men så mycket kan dock med viss- het sägas, att förmågan af själfverksamhet hos skolungdomen icke står i rätt förhållande till den mängd af kunskaper, som numera af den måste inhämtas. Vid ett närmare aktgifvande på förhållandet inom våra skolor finna vi möjligen ett af skä- len härtill. Man får nämligen det intrycket, att det jäktande lif, som är kännetecknande för vår tid, äfven tryckt sin prägel på undervisningen i våra skolor. Det är med en feberaktig oro man söker inplugga så många detaljsaker som möjligt inom de föreskrifna kurserna, hvarigenom föga tid lämnas åt lärjun- gen till själfständigt tankearbete. Han får icke tid att smälta den mångfald af kunskaper, som från vidt skilda områden hos honom inpressas. Få äro helt visst de lärare, som i vår tid kunna frigöra sig från denna oro och i följd däraf icke alltför mycket underlätta det tankearbete, som af lärjungarne själfva borde utföras. Det måste pä grund häraf väcka en viss upp- märksamhet, om det lyckas en lärare icke allenast att inlära de föreskrifna kurserna utan också på det sätt, att hvad lär- jungarne inhämtat till väsentlig del blir resultatet af deras eget arbete. Ett framstående rum i det hänseendet intog utan tvifvel den nyligen (d. 18 sistl. maj) aflidna kollegan vid Östermalms allmänna läroverk J. O. Ekmark. Genom det nit och intresse, med hvilket han omfattade sitt kall, hade han förvärfvat sig en hos lärare mindre vanlig kännedom om hvad lärjungarna under olika 240 j. o. EKMARK, t åldrar, i synnerhet på det lägre stadiet inom skolan, med sitt tankearbete kunna uträtta, och han förstod också att begagna sig däraf vid undervisningen. Man märkte också, att väl öf- vertänkta svar på framställda frågor voro utmärkande för de lärjungar, som ett eller annat år varit under hans ledning, och det är lätt att inse, af hvilken betydelse skolundervisningen, på detta sätt bedrifven, blir för lärjungen, vare sig han kom- mer att fortsätta sina studier eller vid yngre år lämnar skolan för att i det praktiska lifvet söka sin utkomst. Ledd af den erfarenheten, att en verklig pedagogisk förmåga lättare vinnes genom undervisning på det lägre stadiet inom skolan, öfvertog Ekmark själf under ett år undervisningen med nybörjare i en förberedande skola. Visserligen voro de lärjungar få, som af honom handleddes, men resultatet blef ovanligt gynnsamt i synnerhet beträffande lärjungarnas insikt i rättstafning. Med stöd af den på detta sätt vunna erfarenheten utgaf han en abe- bok, hans första arbete inom skolbokslitteraturen. Detta följ- des snart af ett mera omfattande arbete, Läsebok till Odhners svenska historia. Sedan denna blifvit gynnsamt mottagen, ut- gaf han en svensk läsebok med till en stor del af honom själf komponeradt innehåll, ett arbete, som af skolman blifvit olika bedömdt men af den ungdom, för hvilken det var afsedt, helt visst fått det erkännandet att vara både lättfattligt och under- hållande. Några år därefter utkom äfven af hans hand Läse- bok till allmänna historien och slutligen Lärobok i allmänna historien. Äfven om dessa arbeten torde man kunna fälla det allmänna omdömet, att de äro affattade visserligen i en för författaren egendomlig stil, men i en för den unge läsaren tilltalande form. Ekmark har dels genom sin lärareverksamhet dels genom de arbeten, med hvilka han riktat skolbokslitteraturen, ådaga- lagt en sällsynt förmåga att väcka håg hos lärjungen för själf- ständigt 'arbete, en sida af lärareverksamheten, som ofta ej torde tillräckligt beaktas. G. A. C. Johan Olof Ekmark, son af Räntmästaren 0. Ekmark, föddes i Öre- bro d. 10 febr. 1841, blef student i Upsala 1858, filosofie kandidat 1869 och promoverades samma år till filosofie doktor; ägnade sig sedan åt landtbruk till början af år 1872, då han anställdes som extralärare vid Katarina allm. läroverk, samt utnämndes till kollega vid Östermalms allm. läroverk d. 26 nov. 1875. Folkebogsamlinger.* Den Diskussion om Folkebogsamlinger, som jeg lier skal indlede, skulde efter min Mening have et dobbelt Maal. Dels skulde den her i vor Kreds vække Opmærksomhed for, at det Oplysningsmiddel, som jeg vil tale om, vist nok har været for- somt herhjemme — og netop i denne Kreds vil der jo sikkert være en levende Modtagelighed over enhver Ide, der kan hjælpe Folkeoplysningen fremad. Dels skulde den hjælpe til, at vi her i Danmark fik at vide, hvorledes denne Sag er stillet i vore nordiske Frænders Hjem. For den, der folger Oplysningsbevægelsen ned gennem Ti- derne, bliver det klart, at den bevæger sig i Rytmer, og at den i höj Grad er afhængig af andre sociale Strömuinger. Saa- ledes ogsaa i Danmark. Der har været Tider, da Oplysningen havde Flodtid herhjemme. Netop samtidig med, at det poli- tisk set begyndte at gry, da Stænderforsamlingerne voksede frem, da fremstod ogsaa Höj skoletanken. Og med den politiske Fri- hedsbevægelse for 50 Aar siden fulgte en Oplysningsbölge, der ogsaa bragte Folkebogsamlingsspörgsmaalet noget frem. Atigen den politiske Bevægelse omkring ved 1880 bragte Oplysnings- trang — og en Oplysningslyst, særlig udgaaende fra frisindede Studenterkredse — mindes vi jo alle. Nogen betydelig Rolle have Folkebogsamlingerne ikke spillet i Danmark som Oplysningsmiddel. Grundene hertil ere sikkert mange. Jeg tror, at en af Grundene er den, at Höj- skolebevægelsen, der har udfort et saa udmærket Arbeide, har lagt saa stærk en Vægt paa Kundskabsmeddelelsen gennem Fore- draget, »det levende Ord», og altid har prist dette paa det »döde Bogstavs» Bekostning. I ethvert Fald har i andre Lande, særlig England og * Efter ett föredrag som hölls förliden sommar vid det privata nor- diska mötet i Askov. Ver dandi 1896. 17 242 FOLKE BOGSAMLINGER. Amerika, Böger og Læsning spillet en langt större Rolle i Op- lysningsarbeidet end herhjemme. Og er det talte Ord hos os bleven fremhævet paa det skrevne Ords Bekostning, saa er der derovre Mænd, der stærkt have fremhævet det skrevne Ords Fortrin. Hör f. Eks. hvad Carlyle siger i sit Foredrag om »Helten som Forfatter».* »Den Kunst at skrive er det mest mirakulöse af alt, hvad Menneskene have udtænkt. Böger göre Mirakler; de overtale Menneskene. Selv den usleste Lejebiblioteksroman, som taa- belige Smaapiger gennemplöje og studere ude i afsides Lands- byer, selv den hjælper med til at ordne disse taabelige Smaa- pigers Giftermaal og Husholdning. Saadan tænkte ’hun’, saa- dan handlede ’han’. Og hvad var det, der byggede St. Pauls Katedral op? Ser man Sagen tilbunds, saa var det den gud- dommelige hebraiske Bog. Og har ikke den Kunst at skrive — og heraf er den Kunst at trykke Böger en uundgaaelig Fölge — forandret alt for Menneskene? Se nu f. Eks. paa Undervisning. Universiteternes Eksistens er helt forandret. De opstod, da der ingen Böger var, da en Mand maatte give en Landejen- dom for en enkelt Bog. Hvis du da vilde vide, hvad Abai- lard vidste, maatte du gaa hen og höre Abailard. Tusende, tre- dive tusende kom for at höre Abailard og hans metafysiske Teologi. Og derved var der en udmærket Lejlighed for en an- den, der havde noget at lære Folk: saa mange tusende sam- lede, ivrige for at lære noget. Og for en tredje Lærer blev det endnu bedre. Saa manglede det blot, at Kongen blev opmærk- som paa dette nye Fænomen, samlede de enkelte Skoler i en Skole, gav den Bygninger, Privilegier, Opmuntringer og kaldte den Universitet — og Pariser-Universitetet, Modellen for alle senere Universiteter, var skabt. »Men naar det bliver let at faa Böger, forandres hele Grund- laget for Universitetet. Nu behövede Læreren ikke længer at samle Folk om sig for at fortælle dem, hvad han vidste. Tryk det i en Bog, og enhver Elev, fjern og nær, kan for en billig Penge læse det hjemme i sin Kakkelovnskrog — og paa denne Maade er det langt nemmere at lære. At der endnu er en særegen Kraft i Ordet, er utvivlsomt. Men tænke vi det ret igennem, saa er alt, hvad Universitetet, vor överste Höj- skole, kan lære os, det samme som Smaaskolen begyndte med : * Carlyle, Th., On Heroes, Hero-worship and the Heroic in History. Lecture V. The Hero as Man of Letters. (Thuesday 19th May 1840.) FOLKEBOGS AMLINGER. 243 lære os at læse, at læse i forskellige Sprog, i forskellige Viden- skaber. Og vore Dages sande Universitet er en Samling Böger.» Der kan selvfölgelig siges meget mod denne sidste Udta- lelse. Og Carlyles Landsmænd har da ogsaa ved University- Extension Bevægelsen vist, at de forstaa at benytte det le- vende Ord. Men der har, siden Carlyle i 1840 udtalte dette, i England rejst sig det ene store Folkebibliotek efter det andet; i N. Amerikas forenede Fristater have de enkelte Byer, de en- kelte Stater kappedes om, hvem der kunde komme længst fremad med dette Oplysningsværk. JEngland og N. Amerikas Frista- ter ere da de Lande, man maa se hen til, naar man vil give en Fremstilling af Folkebogsamlingernes Udvikling. Jeg skal fortælle lidt om Folkebogsamlingerne i England; jeg vælger dem, fordi jeg kender dem bedst. Den, der i en engelsk By vil söge den offentlige Bogsam- ling, kan spörge den förste den bedste om Vej. Byens Bi- bliotek er lige saa godt kendt som Kirken eller Raadhuset hos os. Og er han naaet hen til den Gade, hvori Bogsamlingen findes, vil han som oftest gaa rigtigt, naar han söger den smuk- keste Bygning i Gaden. Der er i Englands Byer en rigtig Fölelse for, at Byens Bogskatte skulle have en værdig Bolig. Ofte er Biblioteket en Flöj af Byens Raadhus. Gaar man ind i Bygningen, bliver man greben af den Stilhed, som hersker derinde. Ingen höjröstet Tale, ingen Strid om de fremlagte Aviser; det er, som om Oplysningen bringer de besögende under Disciplin. En engelsk Folkebogsamling indeholder i Almindelighed et Haandbibliotek med Læsestue, et Udlaansbibliotek, en Avis- stue med Aviser og Tidsskrifter, ofte en Læsestue for Kvinder og en Læsestue for Börn. Og saa findes dér i Biblioteket •— for at nævne noget af det vigtigste tilsidst — Bibliotekaren. Hans Virksomhed kan ikke skattes höjt nok. Der er mellem de engelske Bibliotekarer en Kappestrid om at göre deres Bibliotek saa nyttigt for Beboerne som muligt. I mange Bibli- oteker findes der særlige Opslag om, at Bibliotekarerne i visse Timer ere tilstede for at hjælpe Læserne til Rette med Oplys- ninger. Ofte er der til Biblioteket knyttet et Museum, under- tiden ogsaa en teknisk Skole. Med disse har gerne Bibliote- karen Tilsyn. Biblioteket bliver da ligesom Midtpunktet for Byens intellektuelle Liv. Bibliotekets Störreise retter sig jo i Almindelighed efter Byens. Antallet af Bogsamlingens Bind er gennemsnitlig mel- 244 FOLKEBOGSAMLINGER. lem '/g og 1/3 af Indbyggernes Antal. Der er i Læsestuerne fremlagt et meget betydeligt Antal Aviser og Tidsskrifter, saa- ledes i Cheltenham (50,000 Indbyggere) 16 Dagblade, 11 Uge- blade, 48 Ugeskrifter, 45 Maanedsskrifter og 3 Kvartalsskrifter. Enhver skatteydende Borger bar fri Adgang til Udlaan; andre have Adgang mod Kaution. Læsestuerne staa frit aabne for en- hver. Benyttelsen af Bogsamlingen er meget stor; gennemsnitlig er det aarlige Udlaan af Böger saa stort som Indbyggerantallet; heri er ikke medregnet Benyttelsen af Aviser og Tidsskrifter i Læ- sestuerne. Bibliotekerne benyttes af alle Slags Folk. Her kommer Haandværkeren for at skaffe sig Oplysninger om Forbedringer i sit Haandværk, her komme Lærerne ved Söndagsskolerne for at forberede sig til Undervisningen, Præster, Læger, Handelsmænd, kort sagt alle Stænder mödes her. Bogsamlingens Virksomhed trænger ned til de fattigste Lag og til Börnene. Jeg husker et Besög i Liverpools Bibliotek. Jeg havde kört langs med Li- verpools Dokker; jeg havde der set en Befolkning, endnu uslere end den, jeg havde set i Londons Eastend. Saa kom jeg ved Mid- dagstid ind i det prægtige Bibliotek i William Brown’s Street. Derinde vare de store Avis- og Læsesale fulde af Arbejdere, us- selt klædte Dokarbejdere og andre, der med stor Ivrighed læste i Aviser, Tidsskrifter og Böger. — Jeg mindes en anden Scene fra et engelsk Folkebibliotek, ude i Chelsea. Der kom to pjaltede Smaafyre ind i Drengenes Læseværelse, de kunde vel være 8 og 10 Aar. Den ældste af dem udfyldte meget gravitetisk en Forlangseddel, fik en stor Billedbog og satte sig til at vise den lille Billeder. I Sostæderne, hvor Skibsfartstidenderne ere frem- lagte i Læseværelserne, komme Somændenes Hustruer for at spörge nyt om deres Mænd gennem Aviserne. De spörger naturligvis: men hvor komme Pengene fra til alle disse Herligheder? Tidt er det en Rigmand, der forærer Byen et Bibliotek. I Newark upon Trent (15,000 Indbyggere) er Biblioteket skænket Byen af en rig Maltgörer. Edinburgh har faaet sit Bibliotek af en Skotte, der i Amerika havde tjent en stor Formue. En enkelt Mand har foræret en hel Række Byer i Cornwall hver sin Biblioteksbygning. Det almindelige er imidlertid, at det er Byen selv, som opretter sit Bibliotek. Biblioteksloven af 1850, udvidet og for- bedret ved senere Love, bestemmer, at naar 10 afen Bys Bor- gere forlange det, skal Byraadet lade Borgerne afstemme om, hvorvidt de önske, at der skal oprettes et Bibliotek paa Byens Bekostning og hvor stor en Biblioteksskat der skal opkræves; FOLKEBOGSAMLINGER. 245 denne maa dog ikke overstige 1 d. af hvert £ skattepligtig Ejendom. Er Afstemningen bestemt, begynder Agitationen. Biblio- tekets Modstandere sige, at der er Skatter nok i Eorvejen, og at Bibliotekerne desuden hovedsagelig yde Morskabslæsning. Men Tilhængerne svare, at det ikke saa meget kommer an paa Skatternes Höjde, som paa, hvad man faar for dem; de have let ved at vise, at Bibliotekerne yde langt mere end Morskabs- læsning, men de hævde forövrigt, at god Morskabslæsning er et udmærket Oplysningsmiddel. Og saa komme de frem med andre Forsvarsgrunde. De sige at Bogsamlingerne ere Skoler for Voksne, at der ingen Mening er i at anvende store Summer paa at lære Börn at læse og paa at give dem Kundskaber — og saa, naar Skolegangen er hört op, lade de Voksne staa uden Hjælp til at bevare og udvide disse Kundskaber. De anföre de sædvanlige Grunde for Oplysningens Vigtighed: i en fri Stat maa de valgberettigede Borgere oplyses; hvad der gives ud til Oplys- ningsmidler, vil spares ved Fattigvæsen og Fængselsvæsen; jo mere oplyst et Folk er, des större er dets Erhvervsevne. Saa stemmes der paa Stemmesedler, der sendes til hver Borger og sendes udfyldte tilbage. Simpel Stemmeflerhed gör Udslaget. Og som oftest gaar Oplysningens Venner af med Sejren. Et Biblioteksudvalg nedsættes; Biblioteket rejser sig og bliver snart uundværligt for Byens Beboere. Hvad jeg her har skildret, er Udviklingen i de större Byer. I smaa Byer og Landsbyer vilde Biblioteksskatten ikke være tilstrækkelig til at oprette et ordentligt Bibliotek. Loven tillader vel flere smaa Byer at slaa sig saminen om et Biblio- tek eller at ordne sig med en större By om Brugen af dens Bibliotek. Men dette har ikke havt videre praktisk Betydning. Og det brændende Spörgsmaal for Englands Biblioteksvenner er da netop dette: hvorledes skal man skaffe mindre Byer og Landsbyer Del i »de frie Bogsamlingers» Goder? Man söger bl. a. at hjælpe sig med Vandrebogsamlinger. I Hampshire og Yorkshire findes der Foreninger, hovedsagelig opretholdte ved Gaver, der sende Bogkasser rundt til Landsbyerne. Re- daktören af Review of Reviews, Mr W. T. Stead, har sögt at grunde et Vandrebogsamlingssystem, som selv skulde dække sine Udgifter. Han tilbyder at sende en Bogkasse, indeholdende 50 Bind, der kan byttes hvert Fjerdingaar, for 30 sh. Fjer- dingaaret. Bogkasserne leveres frit til den nærmeste Jernbane- station i England, Wales og de skotske Lavlande; udenfor 246 FOLKEBOGSAMLINGER. disse Egne maa der betales nogle Transportomkostninger. De, der laane Bögerne, forpligte sig til at laane dem ud for en Beta- ling, der ikke overstiger 2 d. (7—8 Öre) om Ugen. Med hver Bogkasse fölge trykte Fortegnelser over Bögerne, samt Skemaer til Benyttelse ved Udlaansnoteringen. Denne Plan er slaaet udmærket godt an. Endnu stærkere Hensyn til Egne med spredt Befolkning tager James E. Brown ved en Plan om et körende Bibliotek. Biblioteket indrettes i en Vogn af Form som en Möbel vogn, der bliver godt oplyst, godt ventileret og göres brandfri. Det udstyres med alle moderne Biblioteksapparater og ledsages af en Bibliotekar. De engelske Folkebogsamlinger have dannet en Forening, The Library Association of the United Kingdom. Den holder Möde hvert Aar, udgiver et Maanedsskrift, »The Library», og Bibliotekshaandböger og afholder Sommerkursus for vordende Bibliotekarer. Dette var en kort Skildring af Englændernes Arbejde for Folkebogsamlingerne. Jeg skal nu give nogle Oplysninger om Folkebogsamlingernes Stilling i Danmarlc. Först maa da nævnes vore Sognebogsamlinger. Af Landets 1,697 Sogne skulle i Fölge officielle Meddelelser c. 1,100 have Sognebogsamlinger. Disse ere i Almindelighed smaa, gennem- snitlig ikke over 300 Bind. De ere altfor ofte afhængige af en enkelt Mands, som oftest Lærerens, Interesse for Sagen. Det er da ogsaa ret almindeligt, at en Sognebogsamling dör hen, naar den har virket nogle Aar. Enkelte Steder har man for- sögt en Slags Vandrebogsamlinger, idet flere Sogne have slaaet sig sammen om en Bogsamling, der deles i flere Dele; disse Dele cirkulere mellem de enkelte Sogne. For Tiden arbejdes der paa Samso for at oprette en Centralbogsamling, hvorfra der skal sendes Böger ud til Oens mindre Bogsamlinger for at supplere disses Bestand. I en Del af Byerne findes der Folkebogsamlinger, stöttete ved private Bidrag og ved Bidrag fra Kommunen. Endelig er der Landets störste Folkebogsamlingssystem, Köbenhavns Kommunes Folkebiblioteker, oprettede i 1886. Der er 7 Biblioteker, hvoraf de to have Læsestuer. Kommunens aarlige Tilskud er 16,000 Kr.; desuden indkommer i Kontin- gent fra Laanerne c. 8,000 Kr. Bibliotekerne tælle c. 20,000 Bind tilsammen. Laanernes Antal var i 1895 c. 4,400, Ud- laanenes Antal c. 290,000. FOLKEBOGSAMLINGER. 247 I denne Forbindelse kan det nævnes, at enkelte Insti- tutioner som lærde Skoler og Höj skoler (særlig Askov Höj skole) have aabnet deres Bogsamlinger for alle. Af Institutioner, der med Statsunderstöttelse virke for Folkebogsamlingerne, findes der to: Udvalget for Folkeoplys- nings Fremme (Folkeskriftselskabet), der udgiver en Række Skrifter; disse overlades Sognebogsamlinger o. Ign. Institutioner for meget nedsat Pris eller gratis; desuden Komiteen til Un- derstöttelse af Bogsamlinger, der hvert Aar uddeler en Stats- understöttelse paa 10,000 Kr. Saaledes staar denne Sag herhjemme. De ser at der er nok at virke for, hvis vi ikke skulle blive altfor langt tilbage. Nu er det jo imidlertid ikke nok at oprette Biblioteker; det kommer an paa at faa dem benyttede. Og her kommer jeg da atter til Carlyles Sætning: Vore Dages sande Universitet er en Samling Böger. Den er i sin Ensidighed i höj Grad urigtig. Vi, som arbejde for Oplysning, vi ved nok, hvor vanskeligt det er at faa Folk til at brugé Böger. Giv en Mand, der ikke er væn- net til at læse, en Bog, og du vil oftest komme til at mindes den gamle Fabel om Ræven, der böd Storken til Gæst, og Storken, der gjorde Gengæld. Derfor prise vi alle det levende Ord; derfor ere Højskolerne ved det naaede saa langt frem. Og dog har jo Carlyle i det mindste til Dels Ret, naar han siger, at Universitetet skal lære os at læse, at læse i forskel- lige Sprog, i forskellige Videnskaber. Jeg skal ikke her fremhæve alle de Fortrin, som Læsning har fremfor Foredrag; jeg vil hellere i Korthed omtale de Midler, som Englænderne benytte for at faa Folk til at læse. Der findes i England en Forening, The National Home- reading Association, hvis Formaal er at lede Læsere ved Valget af Böger, at forene dem som Medlemmer af et stort Læsesam- fund, at gruppere dem i mindre Kredse til gensidig Hjælp og Interesse. For et meget lavt Kontingent yder den: et Maa- nedsskrift, indeholdende Indledning til Böger, Bemærkninger om Læsning m. m.; Boglister affattede af kyndige Folk; Opret- telse af mindre Læsekredse, hvis Medlemmer modes for at dröfte, hvad de have læst; et Sommermode med Udflugter, Foredrag og Diskussioner. Fra Foreningen sendes ud til Kredsene Map- per indeholdende Billeder til at illustrere de læste Böger, og der gives Anvisning paa Lysbilleder, hvormed de Foredrag illustreres, som de stedlige Kredse lade afholde for at vække Læselysten. 248 FOLKEBOGSAMLINGER. Ogsaa den engelske University-Extension har fundet ud- mærkede Former for at lade Foredrag og Læsning virke sam- men. Jeg tror, at det er paa et saadant Samarbejde, Sam- arbejdet mellem det talte og det skrevne Ord, at vor Oplys- nings Trivsel beror. Og jeg tror, at skal der være Ligevægt mellem de to, saa maa vi, i det mindste her i Danmark, have Læsningen, den kundskabsgivende Læsning, mere frem. Der- for maa vi arbejde for Folkebogsamlingerne. En Folkebog- 'samling i hver By, et System af Sognebogsamlinger, supplerede ved Vandrebogsamlinger, paa Landet og et Samarbejde mellem disse Bogsamlinger og vore större, mere videnskabelige Bogsam- linger — det staar for mig som det Maal, efter hvilket vi her i Danmark og sikkert ogsaa vore Frænder i de nordiske Lande maa stræbe. Andr. Sch. Steenberg.* * Adjunkt Steenberg i Horsens, som gjort till sin uppgift att i Danmark väcka intresse för folkboksamlingar oeh nitiskt verkat för detta mål genom tidnings- och tidskriftsartiklar så väl som ge- nom föredrag i olika delar af landet, hvarjämte han äfven i utlan- det studerat denna sak, är villig att åt alla intresserade gifva öns- kade upplysningar i ämnet. Det vore utan tvifvel till stor nytta för denna behjärtansvärda sak, om ett samarbete mellan de nordiska länderna härvidlag kunde komma till stånd. En uppsats om folkboksamlingarna i Sverige kommer att in- föras i tidskriften i början af nästa år. Öfverläraren Alfr. Dalin i Huskvarna har nämligen lofvat utarbeta en sådan för Verdandis räkning. Det vore därför högligen önskligt, att personer, | som handhafva dylika boksamlingar, ville i bref meddela hr Dalin sina erfarenheter och tankar om deras användning, skötsel och vård. Red. Danska skolförhållanden. Pedagogiska sällskapet i Stockholm höll den 17 oktober sin första sammankomst under innevarande läsår. Härvid förekom ingen diskussion, utan var mötet denna gång anordnadt som samkväm, detta på grund däraf, att sällskapet hade den glädjen att såsom sina gäs- ter för aftonen räkna två framstående danska pedagoger, skolföre- ståndarna S. L. Tuxen och E. Slomann. Då den förstnämnde af dessa herrar är ordförande för Pedagogiska sällskapet i Köpen- hamn och den senare vice ordförande, har man ju skäl att hoppas, att deras besök innebär ett lyckligt omen för framtida samverkan mellan de båda hufvudstädernas pedagogiska sällskap. De danska gästerna höllo hvar sitt föredrag öfver danska skolförhållanden. * * * Dr Tumn skildrade Danmarks skolväsende i allmänhet. De danska skolorna utgöras dels af ^Landsbyskoler-» och »Kob- stadsskoler», som ej förbereda till någon examen, dels af real- och latinskolor, vid hvilka afgångsexamen anställes. Största antalet af landets skolpliktiga barn, 67 %, besöka landsbyskolorna. Dessas organisation bestämdes genom den ännu gällande skollagen af år 1814, hvilken ej blott kan betraktas såsom ett stort framsteg i jämförelse med tidigare utgifna skolreglementen utan äfven gaf Dan- mark en framstående plats bland andra nationer med afseende på allmogeundervisningen. Genom denna skollag ställdes ganska stora fordringar på lärarnas kvalifikation, och skolinspektion samt skoltvång för barn om 7—14 års ålder påbjödos. Till en början gick det dock långsamt med genomförandet af dessa bestämmelser, och det är först på senare tider, som några af de största bristerna i folk- skoleväsendet blifvit afhjälpta, i det lärarnas ekonomiska ställning förbättrats och flere seminarier inrättats. Bland förhållanden, som ännu i dag lägga hinder i vägen för landsbyskolornas fria utveck- ling, nämnde talaren bristen på fullt sakkunnig inspektion samt lärarekrafternas otillräcklighet, hvarigenom det är omöjligt att i de 250 DANSKA SKOLFÖRHÅLLANDEN. flesta af dessa skolor genomföra en verklig klassindelning. I 80 % af landsbyskolorna äro nämligen lärjungarna delade i tvä afdelningar, som besöka skolan hvarannan dag och undervisas af samma lärare. Det finns ej mycket hopp, att en förändring häruti skall kunna åväga- bringas, ty den danske bonden, som är så frikostig mot folkhög- skolan, visar sig njugg i fråga om folkskoleväsendet. Tack vare en förordning af år 1856 har man dock numera kommit så långt, att det i allmänhet ej finnes mer än 35 lärjungar i hvarje klass. Købstadsskolorna äro hvarandra mycket olika med afseende på metoder och kurser. Lägst stå de mindre städernas skolor, hvilka närma sig landsbyskolorna, högst stå köpenhamnsskolorna. Dessa senare äro dels »Friskoler», dels »Betalingsskoler»; afgiften i de senare utgör 1 krona i månaden. Klassernas antal är sex, hvartill kommer en s. k. afgångsklass. Undervisningsplanen är gemensam för Friskolornas och Betalingsskolornas tre nedersta klasser, men i de högre klasserna af Betalingsskolorna meddelas ett större mått af kunskaper än i motsvarande klasser af Friskolorna; så t. ex. un- dervisas där i tyska. Äfven beträffande Købstadsskolorna hafva under de senaste 20 åren stora framsteg gjorts, i det goda skol- byggnader uppförts och lärarepersonalen betydligt ökats. Såsom önske- mål för dessa skolor framhöll talaren dels en grundligare behandling af de ämnen, som redan stå på skolplanen, dels allmännare införande af vissa andra, t. ex. slöjd. Realskolorna i hela landet hafva en gemensam afgångsexamen, »den almindelige Forberedelseseksamen», som står under statens kontroll och hålles dels vid skolorna dels, beträffande privata exa- minander, inför en särskild kommitté. Den aflägges vid 15—16 års ålder och är satt som villkor för vidare utbildning vid veteri- när-, farmaceutiska och skogsläroverken m. fl. praktiska banor samt har mycket stor betydelse — den aflägges nu af 4 gånger så många personer som för 12 år sedan, äfven af många kvinnliga elever. »Den almindelige Forberedelseseksamen» förutsätter studier af ganska praktisk beskaffenhet. Den kan tagas antingen med två eller tre främmande språk, men engelska är obligatoriskt i bägge fallen. Hufvudvikten lägges ej på att eleverna skola hafva färdig- het i att skrifva de främmande språken, men man fordrar, att de skola kunna läsa och förstå dem. Om fäderneslandets klassiska litteratur måste de äga en ganska ingående kunskap; deskola t. ex. hafva läst och kunna redogöra för 2 af Holbergs komedier o. s. v. Lärjungarna i »Latin-skolerne» eller »de lærde Skoler» äro fördelade på två linjer, en språkligt-historisk och en matematiskt naturvetenskaplig. Med denna tudelning är emellertid ingen belåten, DANSKA SKOLFÖRHÅLLANDEN. 251 och alla äro ense om att dessa skolor böra omorganiseras, sä att ■de ej blott förbereda till universitetsstudier utan meddela bildning för lifvet, men hittills ha de talrika reformförslag, som framställts, ej ledt till något resultat, och talaren ansåg, att det ännu kommer att dröja länge, innan någon genomgripande omorganisation af Dan- marks skolväsende genomföres. . * * * Dr Slomann lämnade några meddelanden om de privata in- satserna i danska skolväsendets utveckling. I motsats till den föregående talaren ville Dr Slomann fram- hålla, att den danske bonden ej alltid visat sig njugg mot barn- domsskolan; härom vittna de s. k. Grundtvigska friskolorna, som talrikt förekomma på landsbygden, i synnerhet på Fyen. Idén till dessa skolor har uppspirat ur Grundtvigs centrala tanke att samla den vuxna ungdomen kring »det lefvande ordet», och de ha grundats genom frivilliga sammanskott af bönder, som önskat, att den reli- gionsundervisning barnen mottoge i skolan skulle stå i samklang med den religiösa andan i hemmet. Af lärjungarna i dessa skolor fordras enligt skollagen af 1814 ett visst minimum af kunskap, och en gång om året skola de offentligen examineras, men för öfrigt äga skolorna rättighet att ordna sin undervisning efter godtfinnande. De i städerna befintliga elementära privatskolorna, som ej föra till examen, stå vanligen under de offentliga skolornas nivå, till en del därför att de dugligare lärarna söka sig till de större lärover- ken. Dessa privatskolor besökas mest af barn, hvilkas föräldrar af missförstådd hederskänsla ej vilja låta dem gå till folkskolorna. Realskolorna, utom de som äro knutna vid latinläroverken, äro alla privatskolor. De flesta erhålla understöd af stat, amt och kommun, men i det hela hafva do prägel af privatskolor. De danska latinskolorna intaga en helt annan ställning än de svenska. Ursprungligen voro de alla statsläroverk och underhöllos genom afkastningen af kyrkogods, som vid reformationen indragits, men då dessa inkomster efter hand visade sig otillräckliga, nedlades en stor del af läroverken. Nu finnes endast ett tiotal statsskolor. I nyare tid hafva privatpersoner upprättat latinläroverk, som liksom statens dimittera till universitetet. De hafva i regeln statsunder- stöd men underhållas hufvudsakligen genom elevernas årsafgifter. Statsskolorna äro 6-klassiga, de privata likaledes, men de senare ha dessutom vanligen 6 »Forberedelsesklasser». Genom föräldrarnas fordran, att barnen skola förberedas till statens examina, tvingas privatskolorna att, hvad de högre klasserna 252 DANSKA SKOLFÖRHÅLLANDEN. angår, i mycket ordna sin undervisning efter statsläroverkens, men i de lägre klasserna råder stor frihet med afseende på metoder, läroböcker och kurser. För den, som vill föra fram något i peda- gogiskt afseende nytt, ligger det därför nära till hands att börja pröfva det i en privatskola, och i själfva verket försiggår inom de enskilda läroverken en betydlig del af det pedagogiska reformarbetet i Danmark. När unga lärare, såsom ofta är fallet, öfvergå från dessa skolor till de i ekonomiskt afseende mer gynnade statsläro- verken, inympa de därstädes de nya åskådningssätten och motverka därigenom den benägenhet att stelna i en viss formalism, som ofta utgör en fara för statsskolorna. Men just den betydande roll det privata initiativet spelar inom det danska skolväsendet har vållat, att statsmaktens intresse i viss mån slappats, och det är jämförelsevis få impulser som utgå från regering och riksdag. Staten drar ej heller försorg om lärarnas pedagogiska utbildning. En mycket specificerad akademisk »Skole- embedseksamen» fordras väl för vinnande af anställning vid statens skolor, men det finnes ingen institution motsvarande profårskursen i Sverige. Också ansåg talaren, att man i Danmark med afseende på. undervisningsmetoder o. s. v. hade mycket att lära af svenskarna.. Bokanmälan. (De här anmälda böcker, som finnas tillgängliga i Pedagogiska biblioteket i Stockholm, äro vid titeln utmärkta med en *.) *C. Sallustii Crispi de bello Jugurthino über med förklarande anmärkningar utgifven af Vilhelm Hedqvist. Sthm 1895. 117 s. *TerentiUS’ Phormio med förklaringar utgifven af Hilding An- dersson. Sthm 1896. 88 s. Valet af passande texter är för latinläraren en viktig sak och blir viktigare, i samma mån som det gäller att genom undervis- ningens intensitet söka ersätta hvad som förloras genom undervis- ningstidens afknappning. Det är därföre i och för sig ett glädjande förhållande, att förrådet af skolupplagor alltjämt ökas; vi ha nu ett helt annat utrymme vid latinläsningen än man hade för ett par decennier sedan. Vi erinra exempelvis om de allmänt lästa separat- upplagorna ur Livii tredje dekad; äfven för öfrigt har läraren nu- mera ökad möjlighet att tillgodose så väl sin öfvertygelse om det pedagogiskt lämpliga som sitt eget behof af omväxling i arbetet. Sallustius är en författare, som efter anmälarens mening aldrig borde utestängas från skolans läsplan. Den senaste läroverksstadgau medgifver för öfre sjette klassen val mellan Cæsar och Bellum Jugurthinum. Det senare arbetet är genom sin djupare historiska uppfattning, sitt omväxlande innehåll och sin pointerade stil långt mera fängslande än Cæsars annalistiska framställning. Då här- jämte Sallustii satsbyggnad är klarare, mera logisk och följaktligen lättfattligare än Livii, lämpa sig hans arbeten särdeles väl som en öfvergång från den enklare historiska stilen till den mera inveck- lade. Den nya upplagan af Bellum Jugurthinum, på hvilken vi här fästa uppmärksamheten, är också af utgifvaren afsedd för öfre sjette klassen och den därpå följande feriekursen. Enligt meddelande i företalet vill lektor Hedqvist lämna en för lärjungarnas nuvarande ståndpunkt bättre lämpad kommentar än den i Törnebladhs upplaga befintliga, hvilken han finner alltför knapp och därför mindre tidsenlig. Hans anmärkningar äro också delvis mera rikhaltiga än Törnebladhs; särskildt meddelas, åtminstone i 254 BOKANMÄLAN. början, flera anvisningar till öfversättning. Utgifvaren anmärker riktigt, att en god öfversättning numera bör anses vara af största vikt. Men häraf synes oss dock icke följa, att kommentaren måste lämna ett stort förråd af öfversättningsprof. Den slutliga försvensk- ningen af texten bör vara resultatet af ett samarbete mellan lär- jungen och läraren, hvilken vid detta arbete helst bör kunna ope- rera fritt med utgångspunkt från ordens grundbetydelse. Huru man från denna lämpligast skall komma till en verkligt svensk tolkning, måste dock i hvarje fall öfverlämnas åt lärarens individualitet att finna. Anvisningar till fri öfversättning synas oss därföre i skol- upplagorna böra förekomma sparsamt och helst inskränkas till typi- ska fall. Eljest kan det hända, att man från början i lärjungen har en motståndare i stället för en medarbetare. Förklaringarna äro för öfrigt ymnigare i kommentarens början än i dess senare del, som icke innehåller mer, snarare mindre än Törnebladhs. Särskildt gäller detta historiska notiser, hvilka synas oss just hafva sin plats i kommentaren. Afven saknas en historisk inledning. Texten ansluter sig till Eussner och Jordan, dock skrifver ut- gifvaren artes, pravum o. s. v. i stället för artio, prarom »för att icke bereda lärjungarna onödiga svårigheter». Detta är för stor ömsinthet. För öfrigt, om det. för lärjungen är någon svårighet att inhämta dessa former — hvilket vi aldrig funnit — är det säker- ligen bättre att han möter desamma under lektionerna än t. ex. i maturitetsexamen. Dessa anmärkningar hindra oss icke att anse boken mycket användbar. De delar vi närmare granskat vittna om god urskill- ning och ett samvetsgrant arbete, hvilket utan tvifvel bör vinna sitt mål, att gagna latinundervisningen. Om man icke gärna kan vara af olika meningar rörande Sallustii lämplighet för skolundervisningen, så torde det vara mera tvifvel- aktigt hvad man i detta afseende skall säga om Terentius. Då ko- medien hittills legat utom skolans område, är det väl föga antagligt, att den numera skall kunna bereda sig en plats därstädes. Frånsedt att dess sedliga ton gör den mindre lämplig till skolstudium, vållar den metriska formen för nybörjaren ieke ringa svårigheter. Phor- mios utgifvare föreslår, att den, som ej vill spilla tid på metriken, låter lärjungen läsa texten som prosa, och säger sig ha funnit styc- ket lämpligt till läsning ex tempore. Med hänsyn till innehållets stötestenar torde också ett flyktigare percurrerande vara mest att anbefalla. Emellertid är den nya upplagan omsorgsfullt inrättad för ett grundligare studium. För åskådliggörandet af versbyggnaden an- BOKANMÄLAN. 255 vänder utgifvaren ett ytterst sorgfälligt beteckningssätt, förträffligt då det gäller att metriskt analysera versen, men alltför inveckladt för att gifva ledning vid första ögonkastet. Ett blott angifvande af hufvudictus synes oss snabbare leda till en föreställning om versens byggnad än dessa många tecken öfver och under texten. Men må- hända beror detta tycke på vanan vid ett annat beteckningssätt. Kommentaren är mycket rikhaltig, och det förtjänstfulla arbe- tet bör bli välkommet för alla, som vilja göra närmare bekantskap med en latinsk komedi. För öfrigt hänvisa vi intresserade till en utförlig anmälan af professor Persson i tidskr. Eranos h. 2. H. B. ■Lärobok i räkning för småskolor af Anna Rönström. Ofvanstående lilla arbete förtjänar närmare uppmärksamhet så- som ett särdeles intressant inlägg i fråga om räkneundervisningen. De sista åren ha visserligen frambragt en rik lärobokslitteratur, och äfven nya räkneböeker ha utgifvits. Ingen af dessa har dock ut- förligare sysselsatt sig med den grundläggande undervisningen i räk- ning, den som bedrifves i småskolan. Vi hoppas, att det arbete, som nu framträdt, endast utgör första delen af eller, rättare sagdt, inledningen till en fullständig räknelära af samma författarinna. Hennes föregående verksamhet som lärarinna i ämnet och som läro- boksförfattarinna borgar för att därigenom en god insats komme att göras på det ifrågavarande området. På språkundervisningens fält trängas metoderna med hvarandra, och det torde vara orättvist att förneka, att genom den nya lifaktigheten mycket godt blifvit uträt- tadt. Äfven i fråga om räkneundervisningen torde nya uppslag kunna gifvas. Äfven där behöfves större enkelhet och klarhet, mindre formalism och större praktiska resultat. Äfven torde denna undervisning kunna göras åtskilligt mera intressant, än hvad den nu i allmänhet är, och detta vore helt visst af icke ringa betydelse. Anna Rönströms Lärobok i räkning för småskolor synes oss vara ett förträffligt uppslag i ofvan antydda riktning. Planen för dess utarbetande framträder tydligt. Den är strängt progressivt uppställd. Detta angifves äfven klart genom anordningen af inne- hållet. Förebilden tyckes vara hämtad från språkundervisningen. På elementarboksmanér är den indelad i lektioner. Hvarje lektion innehåller något nytt framsteg. Därigenom eggas själfverksamheten, och intresset får ej tid att slappas. Boken har äfven en annan förtjänst, som bör göra den intres- sant för de små, och som springer i ögonen äfven vid ett flyktigt ögnande i densamma. Vi mena det goda urvalet af exempel. Att 256 BOKANMÄLAN. det äfven vid räkneundervisningen är en viktig regel att utgå från bekanta, nära liggande förhållanden, ligger i öppen dag. Uppgifterna få därigenom ett verkligt intresse, och tanken anstränger sig själf- mant att lösa dem. Undervisningen blir också därigenom i bästa mening praktisk genom att inverka ordnande och redande på de smås uppfattning af sin yttre värld. I det nu nämnda afseendet är den lilla boken helt enkelt förträfflig. Barnens hela värld är med: från kamrater, syskon, pepparkakor och karameller till sådana för både smått och stort folk intressanta utredningar som beräknande af torguppköp, järnvägsresors längd, biljettpris m. m. Utan tvifvel skola de små finna sin bok rolig och gärna lösa de uppgifter den förelägger dem. Mot bokens sista del torde möjligen kunna invändas, att ett och annat exempel och kanske äfven en och annan afdelning äro väl svåra för det afsedda stadiet. Man kan t. ex. sätta i fråga, huruvida det ej är för tidigt att redan då syssla med beräkning af ytor och rymder, låt vara på ett enkelt och åskådligt sätt. Detta utgör dock ej något hinder för bokens användning, då läraren ju lätt kan utesluta hvad som möjligen synes honom för svårt. De benämnda exmplen äro jämförelsevis få och behöfva nog fullständigas af läraren, hvilket förmodligen också är författarinnans afsikt. Utom för småskolan torde den lilla boken med fördel kunna användas vid öfningen i hufvudräkning i de närmast följande klas- serna. Den ger godt stoff för bildande af tilltalande och för denna öfning lämpliga exempel. Det lilla arbetet bör sålunda enligt vårt förmenande kunna få en vidsträckt användning. Ur denna synpunkt måste vi beklaga det jämförelsevis höga priset — 1 kr. Dess användning vid de offent- liga småskolorna omöjliggöres nästan därigenom. För de privata skolorna är det i alla händelser en välkommen hjälp, och på samma gång som vi till förf, frambära vårt tack, uttala vi till sist ännu en gång vår förhoppning, att hon måtte bygga vidare på den lagda grunden och fullfölja det uppslag hon gifvit. A. B. * Geometriska anteckningar för realläroverkens högsta klasser af Gustav Cassel. P. A. Norstedt & Söners förlag. Sthlm 1896. 24 sidor. 60 öre. Undervisningen i geometrisk problemlösning har i många fall varit ganska primitiv vid våra läroverk och detta i trots af nämnda ämnes stora betydelse för studentskrifningarna på reallinjen, nu- mera äfven latinlinjen. Någon egentlig lärobok har vanligen ej användts, fastän utmärkta sådana funnits, t. ex. Hellgrens »Anvis- BOKANMÄLAN. 257 ningar» och Petersens »Methoder», detta kanske på grund dels af deras vidlyftighet dels deras relativa dyrhet. Föreliggande ar- bete tror jag kan hälsas välkommet, därför att det i en sammanträngd form (24 sidor) lämnar de viktigaste metoderna för plangeometriska problems lösning. Arbetet framträder tydligen utan andra anspråk än att ersätta de anteckningar, som eleverna måste göra vid en väl skött undervisning, och detta kan försvara dess något koncentrerade form. Ett eller annat typiskt problem vid de olika metoderna kunde t. ex. ha förhöjt bokens värde högst betydligt utan att dock i. nämnvärd grad öka dess omfång. Gd. * Fyrställiga logaritmtabeller utgifna af C. A. Mebius. P. A. Norstedt & Söners förlag. Sthlm 1895. 8 sidor. 50 öre. De vanligast i skolorna använda tabellerna äro Wackerbarth s ■eller Vega s. Den förra, som är femställig, torde vara den efter behofvet bäst afpassade (den innehåller dessutom de sjuställiga loga- ritmer som behöfvas vid ränteräkning jämte diverse hjälptabeller). Föreliggande arbete utgör en billig och lätthandterlig hjälpreda vid t. ex. fysikaliska laborationer men kan ej ensam anses såsom till- räcklig i skolorna, hvarför den ej där torde få någon användning. Ga. * Lösningar af uppgifter i aritmetik och algebra till ledning vid uppsatsskrifning af K. P. Nordlund. Utgifvarens förlag. Gefle 1896. 40 sidor. 40 öre. Bokens första aritmetiska afdelning kan göra den användbar vid en handelsskola. De tre senare algebraiska afdelningarna kunna möjligtvis blifva af nytta för elever, som på egen hand vilja för- kofra sig i ämnet. Gd. * Pedagogikens historia i förebilder och bilder af Aug. Sehorn och Herm. Reinecke. Från tyska originalets 15:e upplaga öfversatt af Karl Hedén. Albert Bonniers förlag. Stockholm. Pris 3,75. Med äkta tysk grundlighet går förf, i sin framställning af pedagogikens historia tillbaka ända till en tid, som i pedagogiskt hänseende väl kan kallas förhistorisk — han börjar nämligen sitt arbete med en öfversikt af »pedagogiken hos Israels folk». Därefter följa i kronologisk ordning redogörelser för grekernas och romarnas pedagogik, för den kristliga uppfostrans förebilder och mål samt för medeltidens skolväsen. En af skildringarna från sistnämnda tids- skede är särdeles liflig och målande. Den handlar om de för me- deltidens samhällsförhållanden mycket karakteristiska vandrande sko- larerna och är till största delen hämtad ur en själfbiografi af Tho- mas Platter, en medlem af de kringvandrande pedagogernas egen- Verdandi 1896. 18 258 BOKANMÄLAN. domliga skrå. Framställningen af de mänga olika slags skolor, som upp- stodo under medeltiden, är äfvenledes mycket åskådlig och intressant. Pedagogikens historia under nya tiden är hufvudsakligen fram- ställd genom biografier af de pedagogiska idéernas förnämsta måls- män och genom smärre utdrag ur deras skrifter. Främst i ledet af dessa stormän finna vi, som sig bör, Luther och de öfriga refor- matorerua. Bland de många andra framstående skolman och pe- dagogiska skriftställare, hvilkas biografier förekomma här, vilja vi särskildt nämna: Comenius, Francke, Rousseau, Basedow, Pesta- lozzi, Fröbel, Herbert och Spencer. — De ofvannämnda utdragen äro i allmänhet mycket väl valda. Man erhåller genom dem ej blott en klar föreställning om deras författares syften och skaplynne,. utan äfven en god öfversikt af utvecklingsarbetet på det pedagogiska området under de tre sista seklen. Hvad som mycket bidrager till att höja det intresse man erfar vid genomläsningen af dessa prof- bitar är, att man i dem finner många tankar uttalade, hvilka vår tids pedagoger sträfva — men ännu ej till fullo lyckats — att verkliggöra. Först i våra dagar tycks man lärt sig att fullt upp- skatta det rika arf, som de gamla mästarna i undervisningskonsten. lämnat åt sina efterkommande. Förf, slutar vanligen sin framställning af de stora pedagogernas lif och verksamhet med ett enligt vår åsikt något för pedantiskt hopsummerande af deras förtjänster och fel. Dessa betyg lyda med' några få variationer så här: »Såsom förtjänster hos Francke äro- att anföra» — och så uppräknas förtjänsterna i två, tre eller flera punkter. »A andra sidan ha följande brister visat sig i Pestalozzis verksamhet» etc. En sådan sammanfattning kan stundom vara till gagn, men i de flesta fall skulle framställningen vunnit på uteläm- nandet af dessa slutomdömen. Vi skulle vilja göra ännu en an- märkning, nämligen den, att de många biografierna äro väl mycket fristående. Innehållet skulle blifvit mera öfversiktligt och åskådligt,, om de blifvit ställda i något närmare samband med hvarandra. Oafsedt detta är arbetet mycket förtjänstfullt och synnerligen, instruktivt. Den som uppmärksamt läser igenom detsamma skall otvif- velaktigt erhålla en klar öfverblick af de många olika strömningar, som under olika tider gjort sig gällande på pedagogikens område. Ofversättningen vittnar om sakkännedom och är omsorgsfullt gjord. Läx- och betygsbok upprättad af J. R. L-r och A. H. F-r.. Folkskollärare. Varberg 1896. Föreliggande lilla betygsbok har blifvit utarbetad i syfte att om möjligt åstadkomma större samverkan mellan skola och hem, än BOKANMÄLAN. 259 hvad man hittills lyckats att få till stånd. För att t. ex. läxöf- verläsningen må lättare kunna öfvervakas i hemmen uppskrifvas läxornas antal och innehåll vid hvarje veckas början i det lilla häftet af läraren. För omdömen rörande barnens flit och uppförande i skolan samt för allt hvad lärarna för öfrigt önska meddela hemmet finnas tryckta formulär. Dessutom innehåller boken tryckta »vits- ord», hvilka böra ifyllas vid slutet af hvarje termin. De utgöras ej af vanliga betygsformulär utan lämna lärarna tillfälle att in- skrifva ett motiveradt omdöme öfver barnens uppförande, flit och framsteg m. m. Uppställningen är enkel och redig. "Fortegnelse over Dansk pædagogisk Literatur ved Fr. Tho- massen. Udgivet af Dansk Skolemuseum. Kjöbenhavn 1895. 143 sid. Uti utställningen vid sjunde nordiska skolmötet i Stockholm 1895 förekom bl. a. en specialutställning af pedagogisk litteratur, afsedd att innehålla den viktigaste litteratur af detta slag, som hit- tills utkommit i Sverige, Norge och Danmark. Öfver denna litte- raturutställning hade en särskild förteckning blifvit tryckt. Den dan- ska afdelningen häraf var utarbetad af seminarieföreståndaren F. Thomassen, som äfven torde haft uppdraget att afgöra, hvilka dan- ska arbeten som skulle medtagas i den ifrågavarande utställningen. —- Den nämnda förteckningen innehåller sålunda blott ett urval af den hittills utkomna pedagogiska litteraturen, och i det hela blott en ringa del däraf. Under utarbetande af förteckningens danska afdelning samlade emellertid herr Thomassen ett omfattande mate- rial till en fullständig förteckning öfver dansk pedagogisk litteratur. Detta material är det som i den nu anmälda skriften föreligger, utgifvet på »Dansk Skolemuseums» bekostnad. Säkerligen är för- teckningen att anse som en i det närmaste fullständig sådan öfver den danska pedagogiska litteraturen. Det stora värdet af en för- teckning af detta slag är lätt att inse. Det har påtagligen kräft mycken tid och möda för utgifvaren att få detta arbete till stånd, så mycket mera som hela arbetet ger intrycket af stor noggrann- het och tillförlitlighet i enskildheter. Om en motsvarande förteck- ning öfver den svenska pedagogiska litteraturen funnes, skulle vara syn- nerligen godt. — Till sist må nämnas, att den, som önskar, kan erhålla ett exemplar af förteckningen gratis, om han hänvänder sig till utgif- varen under adress: Köpenhamn, Nörre Allé 11,2. N. Ldt. Manuel Francais af Thalia Schoug. Andra, tillökta upplagan. Stockholm. Beijers förlag. Pris 2 kr. 50 öre. Ofvanstående lärobok, som är ämnad att utgöra en öfverbygg- nad på Herdings »Petit å Petit», framträder nu i ny, delvis om- 260 BOKANMÄLAN. arbetad och, som det vill synas, väsentligen förbättrad upplaga. Bland vidtagna förändringar påpeka vi, att den arbetet åtföljande lilla formläran, såsom företalet upplyser på grund af trägna uppmaningar från medlärare, öfverflyttats till franska språket samt ej obetydligt tillökats. Vidare har arbetet försetts med en allmän ordlista, af- delningen om adjektivet har omarbetats, en öfningstabell, afsedd att kontrollera inhämtandet af de regelbundna verbens och hjälp- verbens böjningsformer, har införts, en del nya öfningar öfver de oregelbundna verben hafva tillagts o. s. v. Dessa förändringar torde dock ej vara af den beskaffenhet, att de i väsentlig mån försvåra den nya upplagans användande vid sidan af den gamla. Afven det för de undervisande afsedda häftet »Livre du Maitre», som meddelar detaljerade anvisningar för bokens användande, synes hafva vunnit mycket på den omredigering det underkastats och har liksom själfva läroboken betydligt utvidgats. * Fransk grammatik af Jenny Wallerstedt, lärarinna vid Lin- köpings elementarläroverk för flickor. I. Formlära. Stockholm 1896. P. A. Norstedt & söners förlag. Pris 1 kr. 60 öre. Behofvet af en på franska språket affattad skolgrammatik har på senare tider lifligt gjort sig kändt särskildt inom flickskolorna, där man ju numera vid undervisningen i franska språket låter mo- dersmålet alltmer träda tillbaka för nämnda språk. Ofvanstående arbete kommer därför säkerligen att hälsas med glädje af många lärare och lärarinnor. Fröken Wallerstedts grammatik förutsätter ett kunskapsmått motsvarande det, som inhämtas genom fröken Thalia Schougs myc- ket använda Manuel Fran^ais, och är affattad i fullständig, stundom ordagrann öfverensstämmelse med den grammatiska afdelningen af denna lärobok samt försedd med talrika hänvisningar till öfnings- stycken däri. En lärjunge, som undervisats efter Manuel Fran^ais, bör sålunda redan från början känna sig hemmastadd i sin franska språklära och får jämsides med sitt studium af systematisk gram- matik repetera en del af de föregående läsårens kurs efter sin förut använda lärobok. Det torde vara att hoppas, att genom denna anordning den förvirring och osäkerhet, som efter hvad hvarje lärare nogsamt erfarit brukar åtfölja öfvergången till ny läro- bok, i väsentlig mån skall vara förebyggd. Det finns emellertid intet, som hindrar, att föreliggande arbete begagnas . äfven af lär- jungar, som ej förut användt Manuel Fran^ais. BOKANMÄLAN. 261 Förf, säger sig med utgifvandet af denna språklära ej göra anspråk på att erbjuda något i grammatiskt afseende nytt, utan hen- nes mål har varit att söka åstadkomma en efter skojundervisningens behof afpassad, lättfattlig och praktisk skolgrammatik på franska språket. Beträffande den nu utkomna första delen, formläran, sy- nes denna uppgift på ett lyckligt sätt hafva blifvit löst. Uppställ- ningen utmärker sig för en hög grad af reda och åskådlighet. Reglerna, som i allmänhet förefalla klart gifna, äro inskränkta till ett för elementarundervisningen lämpligt antal, och exemplen äro talrika och väl valda samt stå, som sig bör, framför de tillhörande reglerna. Trycket är mönstergillt spatiöst, och tydligt. Återstoden af arbetet, omfattande syntax och ljudlära m. in., utkommer i början af nästa år, sedan förf, hunnit vid undervis- ningen af sina egna elever pröfva dess ändamålsenlighet. E: H Deutsches Lesebuch für die Mittelschule. Mit Anmerkungen und Worterklärungen herausgegeben von P. Voss. Kristiania. Ver- lag von H. Aschehoug & C:o. 1896. Detta arbete utgör så tillvida en bok för dagen, som det är affattadt i enlighet med de principer med afseende på språkunder- visningen, hvilka komma att göras gällande vid den förestående ombildningen af de norska »middelskolorna». Då dessa skolor af mången anses böra utgöra förebilden för den afslutningskurs vid åldern 15 —16 år, för hvilken sympatierna f. n. synas vara så starka i vårt fädernesland, torde en granskning af den plan, efter hvilka boken blifvit utarbetad, ej sakna intresse. Man behöfver ej bläddra länge i arbetet för att finna, att ut- gifvaren lyckats i långt högre grad, än vanligen är fallet med läse- böcker, göra den till en underhållande, stundom t. o. m. spännande, och på samma gång instruktiv läsning. Detta torde till stor del bero därpå, att här i allmänhet ej stycken af olikartadt innehåll följa hvarandra i tröttsamt brokig omväxling, utan att de fristå- ende skildringarna inom vissa partier af boken bilda ett samman- hängande helt, hvarigenom ämnena komma att erhålla en mångsi- digare belysning och lärjungen får tid att fördjupa sig i desamma tillräckligt länge, för att ett verkligt intresse skall kunna uppstå. Som sig bör, är lejonparten af boken ägnad åt skildringar af Tysk- lands natur, folklif och historia. Så innehåller arbetet skildringar från Rhenfloden och trakten däromkring, från Steiermarkska alperna (tecknade genom berättelser af den berömde novellisten P. Rosegger) och från några af Tysklands större städer samt bilder ur landt- lifvet i olika delar af Tyskland o. s. v., omväxlande med poetiska 262 BOKANMÄLAN. stycken, som stå i samband med de i läsestyckena behandlade äm- nena och mestadels tillhöra den tyska poesiens yppersta skatter, pä samma gäng de förträffligt lämpa sig för bokens publik och genom sin enkla och melodiösa form liksom locka till utanläsning. Säsom ett synnerligen lyckligt grepp måste vi beteckna den utförliga, ej mindre än 48 sidor omfattande framställningen af Tysklands resning mot Napoleon- I med de däruti inströdda populära och sköna sån- gerna af befrielsekrigets skalder, en Körner, en Arndt och en Rüc- kert. Ty få ämnen äro väl mera ägnade att införa de unga i Tysklands litteratur och göra dem förtrogna med tysk odling och tysk folkanda, än en skildring af denna väldigt upprörda tid, då frihetskänslan på en gång grep tyska nationen med, såsom Göthe uttryckte det, demonisk makt, då landets sociala och kulturella för- hållanden i sä mänga afseenden undergingo en omdaning, hvars verkningar ännu i dag bestå, och då det för första gången ej mer talades om något Österrike, Preussen eller Bayern, utan blott om ett gemensamt tyskt fädernesland. På visst sätt kunna dessa skild- ringar anses motsvaras af några i slutet af boken befintliga stycken behandlande krigsåren 1870 —1871 och det slutliga genomförandet af Tysklands politiska enhet. I företalet anbefaller utgifvaren flitig kursivläsning, och boken innehåller äfven rikt material därtill — den är nära 400 sidor stark — frän tämligen lätta, kortare stycken och poem, ämnade att genomgås, så snart elementarboken afslutats, till jämförelsevis ganska svåra läsestycken. Till underlättande af kursivläsningen äro de sä ofta som möjligt pä tyska språket affattade ordförklaringarna och anmärkningarna anbragta under texten på den sida, hvartill de höra. Framför en stor del af poemen och läsestyckena stä notiser öfver deras tillkomst och historia eller korta biografier öfver deras författare, hvilket utan tvifvel skall i sin mån bidraga till att hos lärjungen framkalla en riktig uppfattning af dikterna och försätta honom i den rätta stämningen. Säsom öfningar i spräkmaterialets praktiska användning rekom- menderar utg. utom samtal pä tyska språket öfver genomgångna läse- stycken flitig utanläsning, särskildt af därtill lämpliga dikter; på ett högre stadium anser han ofversättningen kunna bortfalla och ersät- tas af en efter omständigheterna kortare eller utförligare innehålls- öfversikt. Till exemplifikation af denna metod finnas bland anmärk- ningarna under vissa stycken s. k. repetitionsfrägor samt prosa- omskrifningar af poetiska stycken. En beaktansvärd nyhet utgör äfven den i arbetet förekommande goda öfversättningen af stycken ur Fridtjof Nansens »Paa Ski over Grønland» (36 sidor), efter BOKANMÄLAN. 263 hvars genomgående en jämförelse med det norska originalet är af- sedd att anställas. Man lägger ifrån sig denna bok med en viss känsla af saknad att ej kunna få använda den i en svensk skola, hvilket emellertid torde omöjliggöras af de — visserligen ej så synnerligen talrika — norska glosorna. Ett svenskt arbete, uppställdt efter samma grun- der som det föreliggande norska, skulle sannolikt erhålla vidsträckt spridning och blifva till större fromma för ungdomens tyska bild- ning än de moderna noveller, skådespel etc., som numera anses så godt som obligatoriska på skolans högre stadier. E H Engelsk språklära (Organiska metoden I) af O. L. Löfgren. Göteborg, Wettergren & Kerber. Detta arbete är ganska märkligt och skulle nog förtjäna ett utförligare omnämnande, än utrymmet här medgifver. Planen är föl- jande. Hufvudvikten lägges på exemplen, som äro mycket talrika och i stället för regler föregås af korta men klargörande rubriker. Under strecket förekommer på hvarje sida den förldarande delen, d. v. s. regler och anmärkningar såsom i en vanlig grammatik. Idén är så ny, att det är svårt att yttra sig därom, men vi få för vår del bekänna, att boken gjort ett mycket gynnsamt intryck på oss. Det är nämligen så mycket af grammatiken som lärjungen endast bör förstå, ett minimum åter, som han bör kunna: dessa två saker ha här för första gången blifvit skilda åt. Man kan ej undgå att göra den reflexionen, att arbetet, ej minst som öfnings- bok (se företalet), skulle varit ännu mera tilltalande, om exemplen varit sammanhängande. — Tryck, papper och band äro synnerligen vackra. NF+ Fransk läsebok för nybörjare, af A. J. Ling. Göteborg, N. P. Pehrsson. Pris 1 kr. 25 öre. Detta arbete är, trots sitt ringa omfång och enkla utseende, af mindre vanlig betydelse. Det torde för många, kanske för de flesta, lärare i franska utgöra hvad man fåfängt längtat efter: en öfningsbok på lägre stadiet, hvilken tagit vederbörlig hänsyn till de nya idéerna utan att behäftas af dess öfverdrifter, med andra ord: en användbar elementarbok i franska. Till uppnående af det mål, som i och med denna boks utgifvande synes vara vunnet, ha flere aktningsvärda ansträngningar gjorts förut — vi vilja särskildt erinra om A. Bergströms förtjänstfulla elementarbok — men felet har varit, att de förf., som vinnlagt sig om ett genuint franskt språk, presterat en alldeles för svår text, under det de, som varit 264 BOKANMÄLAN. mest angelägna om materialets pedagogiska uppställning, vanligen åstadkommit ett skäligen intresselöst innehåll. Vi nödgas öfver- lämna åt hrr språklärare själfva att förvissa sig om, på hvilket förträffligt sätt lektor Ling löst dessa svårigheter; säkert är, att förf, därvid måste hafva nedlagt ett arbete, som varit både mödo- samt och brydsamt, men som också i hvarje detalj förråder den rutinerade pedagogen. Med särskild tillfredsställelse hafva vi kon- staterat befintligheten af lätta, skickligt hopsatta svenska öfnings- stycken såsom en särskild afdelning efter (ej emellan) den franska texten. Klarhet, korthet (36 sid. fransk text) och pedagogisk pre- cision tyckas hafva varit de ledande principerna vid utförandet af detta arbete, som väl näppeligen skall undgå att slå an på alla för franskans studium intresserade. Nft. Luthers lilla katekes, etiskt belyst af Carl Roland Martin. Uppsala 1896. 211 sid. 8:o. Det är en verklig glädje att få läsa en sådan bok. I det korta förordet yttrar förf.: »Kristendomen är icke lära blott, utan lära och lif i oupplöslig och oskiljaktig förening. — — Att framställa kristendomens innehåll så, att hvarje dess lära visas vara ett uttryck af personlig lifserfarenhet och fullkomlig trosviss- het, mäktigt ingripande i lifvet, till att förnya och omgestalta det, detta måste anses vara den kristligt etiska undervisningens uppgift. — Detta lilla arbete ville föreslå en delvis ny metod till fullföl- jande af detta syftemål». Detta är anspråkslöst sagdt. I själfva verket möta oss i denna bok både en delvis ny uppgift för kristendomsundervisningen och en ny väg till målet. »Ändamålet» — fortsätter förf. •— »är här ieke att gifva — — ett system af abstrakta begrepp an- gående det kristliga troslifvet, ej heller något schema eller en blott allmänföreställning därom. Ändamålet är fastmera att i anslutning till de urkunder, med hvilka läsaren redan börjat göra sig förtro- gen, med tillhjälp af hans egen eftertanke framkalla hos honom en i möjligaste måtto klar, lefvande, tilldragande och själfmotsägelse- lös bild af det kristliga troslifvet, sådant han, under sina säregna inre och yttre förhållanden, har att förverkliga det.» — Vi ha icke förut sett kristendomsundervisningens problem så- lunda och så klart formuleradt. Och nu vet enhvar, att det är åtskilligt vunnet för en vetenskap, när dess uppgift blifvit rätt och klart formulerad. Hur går nu förf, till väga för att lösa problemet? — Han sammanställer yttranden af Jesus, af hans apostlar, af evangelisterna BOKANMÄLAN. 265 och af Martin Luther samt lämnar dessutom egna utredningar och förklaringar af somliga bibelställen. Allt detta: citat och utred- ningar få »gemensamt belysa» undervisningens föremål —• det krist- liga troslifvet. Att låta Luther — genom utdrag ur hans större katekes och andra skrifter — själf få förklara sin lilla katekes är tilltalande. Ehuru nära till hands liggande, har det förut icke blifvit mycket försökt. (Ett undantag bildar dock Fredrik Fehrs intressanta och i många afseenden lärorika bok: Undervisning i kristendomen, Stockh. 1894). Genom dessa Luthercitat framgår, dels i huru hög grad lilla katekesen var en frukt af Luthers egna kristliga lifs- erfarenheter, dels att den sökte fylla ett bestämdt behof, som Lu- thers praktiska blick upptäckt hos hans samtid. Bibelcitaten äro, jämförda med dem i vår n. v. katekes, mer tagna ur nya testamentet, mer sammanhängande, mindre stympade. Detta är naturligt och konsekvent, då bokens syfte är att framkalla en bild, icke att bevisa en mängd trossatser genom vädjande till enskilda bibelord såsom till ett slags axiomer. De egna utvecklingarna utmärka sig i allmänhet för klarhet och åskådlighet. Ett par mindre anmärkningar skulle vi vilja göra: Är icke motsatsen mellan tro och erfarenhet väl starkt betonad (sid. 25)? — Skulle icke sammanhanget på sid. 76 bli klarare, om rad. 4—5 finge byta plats med rad. 2 — 3? Förklaringarna af bibelställen äro träffande, starkt etiskt be- lysta, originella — stundom så originella, att det blyertsstreck man sätter i kanten innebär en blandning af beundran och undran. Vare detta sagdt utan allt klander af förf:s exegetiska eller dog- matiska ståndpunkt! — En anmälare i »Folkskolans Vän» tror sig i M:s bok finna en halft reformert uppfattning i sakramentsläran. Vi kunna förstå, hvad det är, som framkallat detta omdöme, men vi kunna ej underskrifva det. Tvärtom skulle vi vilja våga det påståendet, att förf, till denna bok visar sig så alltigenom luthersk, att han t. o. m. på ett ställe (sid. 203—204), uppvisar fel i Lu- thers bevisföring. Att boken är ett beaktansvärdt steg i rätt riktning synes oss vara höjdt öfver allt tvifvel, och vi uppmana kristendomslärare och föräldrar att göra bokens bekantskap och att taga i allvarsamt öfvervägande, om den icke kunde sättas i stället för den nu be- gagnade läroboken. Till slut vilja vi uttala den önskan och för- hoppning, att förf, måtte offentliggöra sina tankar om bokens an- vändning och plats i undervisningen. L. Rbg. 266 BOKANMÄLAN. ^Richert v. Koch, Stats-, finans- och rättslärans enklaste grunder. För skolan och hemmet. Stockholm 1895. René Descartes, Betragtninger over filosofiens grundlag. ved H. C. Hansen. Kristiania 1894. Paa norsk Harald Høffding, Jean Jaques Rousseau og hans filosofi. Kø- benhavn 1896. Johannes Rehmke, Vor vished om udenverdenen. Oversat af H. C. Hansen. Kristiania 1895. * Carl Landtmanson, Exempel till logiken. Stockholm 1895. Herr redaktör! Ni ber mig yttra några ord om ofvan angifna böcker. Jag äger ingen kompetens att bedöma dem, skall därför inskränka mig att utan anspråk yttra min subjektiva mening. Richert von Kochs lilla bok har tillkommit på grund af insikt om nödvändigheten att gifva de unge hvad man med en viss före- trädesrätt skulle kunna kalla »medborgerlig bildning» eller, med förf:s egna ord, »kunskap huru de skola fylla sina plikter som med- borgare, huru de skola sköta sina affärer samt hvilka gärningar la- gen belägger med straff». Det lider heller intet tvifvel, att äfven den ungdom, som genomgått våra allmänna läroverk, skulle hafva nytta af att läsa och begrunda det lilla arbetet, som åtminstone i de två senare afdelningarna innehåller åtskilligt, hvarom mången stu- dent är okunnig. Och önskligt vore, att detta Richert von Kochs försök följdes af andra. Hvad vi behöfva, är en lärobok afsedd för de allmänna läroverken, som med mera utförlighet och efter en mera planmässig metod behandlar hithörande frågor. Kanske skulle då inom en ej alltför aflägsen framtid det blifva en jämförelsevis säll- synt företeelse att påträffa en ung man eller ung kvinna, som sak- nade insikt i betydelsen af en växel, en inteckning eller om huf- vudgrunderna för arfs- och testamentsrätten. Så hafva vi trenne filosofiska arbeten: ett af en filosofiens storman, Descartes, öfversatt till norska, ett annat öfver en dylik storman, Rousseau, och ett tredje ett själfständigt tankeförsök af en modern tysk tänkare. —■ Descartes viktiga arbete behöf- ver ej rekommenderas åt den, som tror på det filosofiska tänkandets uppgift och nödvändighet. Men jag vet, att de, som det göra, äro få. Filosofien trifves ej i en positiv tidsålder, då man ej tror på möjligheten att inifrån och genom anden upptäcka lagarna för värl- PI ROKANMÄLAN. 267 den. Om den ändå lefver, så beror detta ej pä seg motståndskraft, utan på omöjligheten att dö: filosofien är en ursprunglig kraft hos människan och torde först med människan dö. Men, som sagdt, den kan lefva ett svagt lif, och det är hvad den nu gör. Descartes får då vänta sin tid. När filosfien åter sitter — ej i högsätet, men pä bänken jämlik med andra, dä — läsa flera än nu Descartes’ »Meditationes de prima philosophia». Rousseau är först och främst skalden och samhällsförbättraren eller — förstöraren. Hans historiska verkan är känd. Den var väldig. Men väldig verkan väldig kraft —• däraf det ständigt lef- vande intresset för honom. En monografi öfver honom och hans filosofi behöfver sålunda ej hos allmänheten anbefallas, allra minst då professor Høffdings kända och värderade namn stär på titelbla- det. Litet hvar skulle vi önska känna djupet af och grunden för Rousseaus lära äfvensom djupet af hans personlighet, det ena ge- nom det andra. Det är denna uppgift Høffding ställt sig, i förra delen af detta arbete redogörande för R:s lif och verksamhet, i den senare för sammanhanget inom hans tänkande. Professor Rehmkes lilla bok bör läsas i sammanhang med Descartes’ »Betragtninger». Kanske går det då läsaren som mig, att han styrkes i sin öfvertygelse, att icke allt gammalt är urmo- digt och icke allt nytt utgånget ur nya tankar. Kanske får han af boken ej denna lärdom. Jag öfverlämnar åt hvar och en att göra försöket. Landtmansons exempelsamling till logiken bör vara välkommen för lärarne i filosofisk propedeutik. Den sparar dem mödan att själfva hopsamla exempel, hvilka säkert ofta nog ej blifva lika lyckligt valda eller lika noggranna som de, hvilka här äro samlade. Meddelanden från Sveriges högre flick- skolor. Då Sundsvalls läroverk för flickor hösten 1893 inflyttade i sitt nya hus och fick en ovanligt stor och vacker samlingssal, infördes den ordningen, att alla skolans lärjungar samlas i stora salen på lördagarna kl. 2. Föreståndarinnan gör då först likasom en åter- blick på den förflutna veckan och tillägger de förmaningar och var- ningar, hvilka med anledning af hvad som tilldragit sig kunna be- höfvas, och sedan afslutas med bön och psalmsång. De minsta barnen, som endast denna gång få komma upp i stora salen, tycka detta vara en riktig högtid, och mödrarna säga, att det är rätt svårt att hålla dem hemma, om de på lördagarna äro illamående, efter- som de då gå miste om att »få gå upp i stora salen». Hafva de då fått sjunga någon sång extra, såsom fallet varit före högtiderna eller på kungens namnsdag, hafva de kommit hem och berättat, att det »i dag varit fest i skolan». Dels denna de små barnens glädje öfver att få sjunga i stora salen och dels de störres behof af öfning i att yttra sig inför flere än sina klasskamrater utan alltför stor häpenhet kom föreståndarin- nan att tänka på att det möjligen skulle vara nyttigt att efter en bestämd plan då och då hafva högtidligare afslutningar med upp- läsning, föredrag och sång. Efter samråd med lärarinnorna på ett »månadssamkväm» sat- ses planen i verket lördagen före tacksägelsedagen, då föreståndarin- nan först talade om sin plan och sedan påpekade den följande hög- tidsdagens betydelse och huru många anledningar vårt svenska folk har att tacka Gud. En lärjunge ur kl. V uppläste ett poem om hösten, och alla sjöngo unisont sv. ps. 271 jämte den efter bönen vanliga psalmversen. Nästa gång var den 6 nov., då skolans rektor först talade om betydelsen för ett folk af att hafva stora och goda minnen; en lär- junge ur kl. VI läste upp Tegnérs sång vid Gustaf Adolfs-festen, och en ur kl. III Biskop Tomas’ frihetssång. Sångarna ur kl. II—I sjöngo Körners stridsbön tvåstämmigt, till bön användes sv. ps. 385 v. 5—7, och till sist sjöngo alla »Förfäras ej, du lilla hop». Den 30 nov. börjades med »Viken, tidens flyktiga minnen», som af- MEDDELANDEN FRÅN SVERIGES HÖGRE FLICKSKOLOR. 269 sjöngs tvåstämmigt, hvarefter en lärjunge ur kl. VII höll föredrag om Karl XII, en lärjunge ur kl. IV läste upp »Kung Karl, den unge hjälte», och en annan »Vårt land»; småklasserna sjöngo »Bar- nens bön för fäderneslandet» och alla slutligen sv. ps. 305 enligt ny sättning af Richard Noréen. Sista lördagen före jul läste flickor ur 3:dje förb. och kl. I och II upp »En julvisa» och »Ödemarkens jul» af Topelius samt »Bet- lehems stjärna» af Viktor Rydberg, hvarefter samme författares saga om »Lille Viggs äfventyr på julafton» berättades af en flicka i kl. V i något förkortad form, men på ett sådant sätt, att äfven de små, som ej förr hört berättelsen, mycket bra uppfattade den. Emellan uppläsningarna sjöngos flera julpsalmer och sånger af både små och stora barn. Den första högtidligare afslutningen under vårterminen hölls dagen före botdagen. Föreståndarinnan uppläste först ett stycke af böndagsplakatet och fäste i sammanhang därmed barnens uppmärk- samhet på huru vissa af svenska folkets national-synder, särskildt njutningslystnaden, börjar visa sig redan hos barnen, bland annat såsom ett omåttligt begär efter sötsaker, och att det därför gällde äfven för barnen att göra bättring. Alla sjöngo därefter »Ur sven- ska hjärtans djup», en lärjunge ur 3:dje förb. läste upp »Saul och David» af Topelius, och till sist sjöngs sv. ps. 304. Onsdagen före påsk var åter programmet längre. En lärjunge ur kl. VI höll föredrag om Bernhard af Clairvaux, »Påskmorgonen» och »Det våras» af Daniel Björk samt »Vänta litet» af Topelius upplästes af lärjungar ur 3:dje förb., V:te och VII:de kl., och mellan uppläsningarna sjöngos vår- och påsksånger samt till sist sv. ps. 102 v. 1 — 2. Dagen före reformationsdagen upplästes en af Lu- thers psalmer och »Martin Luther» af Tegnér af flickor ur kl. VI och VII, vidare »Frälsta värld» och en reformationssång samt till sist sv. ps. 124 v. 1—2 sjöngos. För att firandet af Gustaf Vasas fyrahundraårsfest skulle nå- got skilja sig från de öfriga afslutningarna, vidtogos några anord- ningar, som mycket intresserade barnen. Flickorna i kl. VII fingo med växter och blommor dekorera absisen i stora salen, och gos- sarna i 3:dje förb., 21 till antalet, hade fått skaffa sig små sven- ska flaggor, med hvilka de fingo tåga upp i absisen, där de stodo med flaggorna höjda, under det alla sjöngo »Upp med fanan» af Frithiof Holmgren, med hvilken sång festen inleddes. Skolans rektor höll därefter ett kort föredrag om Gustaf Vasa. Af flickor ur kl. IV och VII upplästes Snoilskys »Gamla kung Gösta» och ett stycke ur Tegnérs »Svea»; en liten gosse uppläste Ekborns »Rida, rida ranka», 270 MEDDELANDEN FRÅN SVERIGES HÖGRE FLICKSKOLOR. och unisont sjöngos »Hell dig, du höga nord», »Dalkullans visa» och sv. ps. 305. Till denna fest hade lärjungarnas föräldrar inbjudits, men de öfriga afslutningarna hafva ieke pä nägot sätt tillkännagifvits. En och annan, som genom barnen hört, att nägot »högtidligt» varit å färde, har dock infunnit sig, och de som sälunda kommit att del- taga i festen hafva uttryckt sin stora belåtenhet. Inom skolan har man funnit sig mycket nöjd med detta försök, som beredt både de undervisande och barnen ett vederkvickande afbrott i den hvardag- liga arbetsordningen, pä samma gäng det för barnen gifvit ett visst sammanhang mellan ä ena sidan undervisningen i kristendom, mo- dersmålet, historia och sång och å den andra församlingens och fosterlandets lif i forntid och nutid. Under sist förflutna läsår har ock inom skolan bildats en li- ten förening för understödjande af skolans lärjungebibliotek samt för sällskapliga sammankomster. Denna förening omfattar flickor inom kl. VI — fortsättningsklassen, skolans föreståndarinna är själf- skrifven ordförande och flertalet af lärarinnorna hedersledamöter. Sammankomsterna hållas i skolans handarbets- och sängsal första lördagen i hvarje månad utom i september och maj, då utfärder skola företagas. Vid sammankomsterna sysselsätta sig föreningens medlemmar med handarbeten, ämnade att i sinom tid försäljas till förmån för biblioteket, samt med uppläsning af poesi (vid första sammankom- sten föredrogs ett hälsningspoem, författadt af en bland medlem- marna), stycken pä landsmål och andra roliga berättelser, musik både för piano och fiol, sång och, ej minst, muntert samspråk. Skoltvånget har varit för tillfället aflagdt och glädjen har stätt högt i tak, ehuru ej heller nu friheten fätt urarta till själfsvåld. Tredje dag pingst företogs en utfärd till den vackra Vifsta Varfs- parken med »egen» ångbåt, d. v. s. med en ängbåt, som för till- fället gratis blifvit ställd till föreningens förfogande af en pappa. Det vackraste väder rådde, och hela dagen tillbragtes i det fria med lekar m. m. Mycket rolig och uppfriskande var särskildt åter- färden i den ljusa, nordiska våraftonen, dä den glada skaran lät säng efter sång ljuda ut öfver vattnet. Åtskilliga af barnens föräldrar hafva genom gåfvor visat sitt intresse för den lilla föreningen, och torde äfven detta anspråks- lösa lilla förbund i sin män fä blifva ett litet band mellan hem och skola. För ökandet af samförståndet mellan hem och skola har äf- ven i är ett föräldramöte hållits, nämligen d. 23 sistl. mars. MEDDELANDEN FRÅN SVERIGES HÖGRE FLICKSKOLOR. 271 De frågor inbjudarna uppställt till besvarande voro »0m behof- vet och anordningen af fortsättningssklasser för flickor, som genom- gätt flickskolan» samt »När och huru man vid barns uppfostran bör säga nej». Den förra frågan inleddes af skolans rektor, som redo- gjorde för den ledande tankegången vid de försök till fortsättnings- kurser, som skolan gjort under de tre sista arbetsåren. Man hade tänkt sig dessa kurser ej som en vanlig skolklass utan som ett tillfälle för flickorna att vidmakthålla intresset för studier. Då äm- nena varit få, hade meningen varit, att flickorna borde få mycken tid att deltaga i hemmens sysselsättningar. Denna termin hade emellertid ingen enda anmält sig till deltagande i någon kurs, hvar- för skolan önskade höra föräldrarnas tanke i saken för att möjli- gen till hösten på annat sätt anordna en fortsättningsklass, som bättre kunde motsvara samhällets behof, än hvad den förut anord= nade tycktes hafva gjort. Disskussionen blef ej särdeles liflig. En talare framhöll världs- språken såsom framför allt viktiga för flickorna, en annan fysiologi och hälsolära, en tredje hvardagslifvets kemi och varukännedom. Det påpekades äfven, att en dylik fortsättningskurs borde meddela någon kunskap i lag och rätt, hvilket kvinnorna behöfva för att kunna tillvarataga sina rättigheter. De äro nu ofta — och detta utan sitt eget förvällande — sorgligt bortkomna i nämnda af- seende. Så mycket lifligare blef samtalet öfver den andra frågan, hvil- ken inleddes af skolans föreståndarinna, som besvarade frågan så, att man alltid skall säga nej, när barnets bästa kräfver det, och då kärleksfullt men bestämdt. Diskussionen blef mycket liflig och äfven rolig, ehuru den, såsom ju ofta är fallet med diskussioner, gick på sidan om frågan. En far uttalade t. ex. den åsikten, att man aldrig bör säga nej till ett barn, om man ej fullt kan moti- vera sitt förbud, utan helst låta barnen få allt hvad de begära(l). Härutinnan blef han visserligen motsagd, men ej kraftigare, än att en af stadens tidningar sedermera i sitt referat sade, att denne talares mening hade biträdts af de flesta. Så förhöll det sig dock icke, ehuru det mångenstädes torde vara så i praktiken. Efter ömsesidiga tacksägelser skildes deltagarna åt, synbarligen nöjda med sin afton. Den omtalade fortsättningsklassen kommer till stånd instundande hösttermin under namn af åttonde klassen. Skolans kurs kommer dock att fortfarande afslutas med sjunde klassen, och komma i denna klass att upptagas de ämnen, hvarom önskan uttalades vid föräldramötet, och därjämte äfven andra läs- ämnen. De s. k. öfningsämnena torde däremot komma att uteslutas. T ab e 11 utvisande procenten af icke-läskunniga i Europa och Nordamerikas Förenta stater, utarbetad af Dr G. R. Klemm. Stater Proc. År Befolknings- kategori Funnet genom ' Enligt uppgift från Tyska kejsardömet 0,24 1894 Män f Inskrifningen af 1 värnpliktiga Kejserliga statistiska byrån, Berlin Sverige o. Norge 0,1 2 1890 » » Hübner’s årstabeller Danmark 0,54 1891 » » » Finland 1,62 1892 JMän o. kvinnor 1 öfver 10 år (Folkräkningsuppgif- 1 terna . » Schweiz 2,10 1890 Män f Inskrifningen af 1 värnpliktiga Schweizisk lärare- tidning Skottland 5,17 1891 Män o. kvinnor /Undertecknande af 1 äktenskapskontrakt 1 Statesman’s årsbok Nederländerna ... 6,50 1891 Män J Inskrifningen af | värnpliktiga Hübner’s årstabeller England 7,00 1891 Män o. kvinnor /Undertecknande af | äktenskapskontrakt } Statesman's årsbok Frankrike 7,40 1891 Män ( Inskrifningen af 1 värnpliktiga Levasseur's statistik Belgien 14,80 1892 » » Hübner's årsböcker Österrike 15,40 1892 » » | Arméns statistiska ) tabeller Irland 19,40 1891 Män 0. kvinnor / Undertecknande af i äktenskapskontrakt } Statesman’s årsbok Ungern 31,50 1892 Män / Inskrifningen af | värnpliktiga Arméns statistiska tabeller Italien 40,30 1885 » » Hübner's årstabeller Portugal 62,6 0 1878 Män o. kvinnor / Folkräkningsuppgif- | terna . } Mischler’s öfversikt | Spanien 62,66 1877 Män » » | Ryssland 70,so 1882 » ( Inskrifningen af j värnpliktiga 1 Hübner’s års tabell er | Serbien 79,81 1882 » » » Rumänien 79,60 1862 » » Mischler’s öfversikt | Förenta Staterna 13,8 0 1890 JMän o. kvinnor | öfver 10 år / Folkräkningsuppgif- 1 terna Report ofthe commis- sioner of Education Tidskrifter: Pedagogisk tidskrift, utg. af Enar Sahlin. 1896. Häft. 7—10. Finsk tidskrift, utg. af M. G. Schybergson och R. F. von Willebrand. 1896. Sept., Okt. Dagny, utg. af Fredrika Eremer-förbundet. 1896. Häft. 6. Slöjdundervisningsblad från Nääs, utg. af Otto Salomon. 1895. N:r 6—10. Tidskrift för folkskolan och folkhögskolan, utg. af P. Nordmann. Häft. 7—11. Tidskrift, utg. af Pedagogiska Föreningen i Finland, 1896. Hilft. 4, 5. Bibelforskaren, utg. af O. F. Myrberg. 1896. Häft. 3. Svensk läraretidning, utg. af E. Hammarlund. 1896. N:r 38—47. Höjskolebladet, udg. af Konrad Jörgensen. Kolding. 1896. Nir 21—46. Bog og Naal, redigeret af skolebestyrerinde Th. Lang. 1896. Oct., Nov. Kvinden og Samfundet, udg. af Dansk Kvindesamfund. 1896. Haft. 9—11. The journal of education. 1896. Oct., Nov. Le magazin international. Organe de la société internationale artistique. 1896. - N:r 8. Le Mattre phonétique. 1896. Sept..—Nov. På C. E. Fritzes k. hofbokhandels förlag har i dag utkommit: D:r 1.1. Ekmarks Läsebok till Allmänna historien. Med illustrationer. Fjärde (sista) delen. Nyare tiden II. Den oinskränkta furstemaktens tidehvarf och revolutionstidehvarfvet af D:r A. RYDFORS, V. Adjunkt vid Nya elementarskolan i Stockholm. Pris häftad 3 kr.; inb. 3: 50. Moderne deutsche Schriftsteller VI. Erinnerungen eines Ordonnanzoffiziers im Jahre 1870 — 71 von Karl Tanera. Auswahl mit Anmerkungen von Otto Hoppe. Pris häftad 1: 25; inb. 1: 50. På undertecknades förlag har utkommit: Tysk Ordböjning af A. KLINT. Pris 50 öre. På nämnda lilla arbete af en framstående skolman tillåta vi oss fästa Hrr Lärares uppmärksamhet. F. & G. Beijers Bokförlagsaktiebolag Stockholm. På C. E. Fritzes k. hofbokhandels förlag har i dag utkommit: Talöfningar i tyska Talöfningar i engelska De fyra årstiderna I. Våren. % II. Sommaren. * III. Hösten. % IV. Vintern. Praktisk hjälpreda vid undervisning i tyska talöfningar engelska talöfningar efter Hölzels väggplanscher af Emil Rodhe och Moritz Weinberg Adj. vid Lunds Lektor vid Uppsala h. a. läroverk universitet Emil Rodhe och W. E. Harlock Adj. vid Lunds Lektor vid Uppsala h. a. läroverk universitet Pris för hvarje årstid häftad 40 öre. W Talöfningar i engelska och tyska efter Hölzels väggtaflor äro införda i - Tyskland Österrike England Danmark Norge Holland Italien —. äfvensom Frankrike Ryssland Sibirien Förenta Staterna Brasilien Chile m. fl. i Sverige. ---== De i Tyskland utkomna originalarbeten, som ligga till grund för dessa svenska bearbetningar, ha trots åtskilliga brister, hvilka onekligen vidläda dem och hvilka de svenska bearbetarna sökt undanrödja, dock mot- tagits med det lifligaste bifall i en mängd länder, säväl inom som utom Europa. Exempelvis må ur den utländska pressen anföras: »Föreliggande samling kan anbefallas åt alla skolor såsom ett godt hjälpmedel vid talöfningar. Ordförrådet är så rikt, att det fullkomligt räcker till ända upp i de öfversta klasserna, så länge talöfningarna röra sig oni det dagliga lifvets företeelser.» (Pädagogischer Jahresbericht. Leipzig, Band 47, 1894). I lika berömmande ordalag uttala sig: . Jahresbericht über das höhere Schulwesen 1895; Neuere Sprachen, Band III, Heft 6, 1895; Süddeutsche Blätter für.höhere Unterrichtsanstalten, Stuttgart 1895, n:r 18; Blätter für höheres Schulwesen, 1895, n:r 9; Zeitschrift für französische Sprache, XVI, 8; Franco-Gallia, 1895, n:r 2; Handels-Akademie, Leipzig; Englische Studien XIX, 3; Cen- tralorgan für die Interessen des Realschulwesens, 1895, 6; Die Lehrerin, 1895, 19, 1896, 1; Dr. Ph. Hangen, ord. Prof, an der Techn. Hochschule in Darmstadt; Oberlehrer Dr. Wolter i Berlin; Dr. K. Deutschbein i Zwickau; Realschuldirektor Dr. Quiehl i Kassel; Professor Wagner 1 Reutlingen; Real-Gymnasialdirektor Walter i Frankfurt a. M.; Rektor Wolter i Charlottenburg; Professor Penco i Luino; Oberstlieutenant Jecinac i Omsk; Dr. E. Suchier i Höchst; Fru A. Kippenberg, Schulvorsteherin i Bremen; Herr Direktor Kind, Handelsschule, Annaberg; Herr Reallehrer Ackerknecht, Stuttgart; Herr Generalsekretär Rauher, Société pour la propagation des langues étrangéres en France i Paris; Herr Pro- fessor Thylmann i Darmstadt; Herr Direktor Esser i Liebau; Herr Dr. Axel Romdahl, Rektor i Linköping; Herr Prof. Dr. Vietor in Marburg; Herr Dr. Landman, Direktor der Victoriaschule in Darmstadt; Neues Korrespondenzblatt für Gelehrten- und Realschulen, Stuttgart, 1894, 5; K. Wilhelmi i Franco-Gallia; Dr. B. Carstens, Hamburg; Dr. J. Reber, Aschaffenburg; etc. etc. STOCKHOLM, CENTRAL-TRYCKERIET, 1896. för Tidskriften, grundad 1883, är ett fullt själfständigt företag, utan något samband med en förening af samma namn, Lösa häften å 75 öre. FÖR FJORTONDE ÅRGÅNGEN 1896 Sjette häftet. o,o,9°. Häftets innehall: 302 309. 313 Sid. 273 278 288 Pris för detta häfte: Kr. 0: 75. STOCKHOLM 1896 HÖKERBERGS FÖR del eller å närmaste postanstalt. Ärspris (för 6 häften) 3: 75. ( © 0 VERDANDI UNGDOMENS MÅLSMÄN OCH VÄNNER :03 HEM OCH SKOLA Q o Q C Q G Böra flickskolorna blifva kommunalskolor? Af 111 .......... Om de sammansatta verben i svenskan. Af Bore .............. Ett och annat från Paris folkskolor. Af V. O..................................... Svensk uppsatsskrifning på skolans lägre och mellersta stadier. Referat af dis- kussioner vid Pedag. Sällskapets sammanträde i Stockholm d. 14 nov. 1896 Bokanmiilan: , Cederschiöld o. Olander, Svensk uppsatsskrifning, anm. af H. H. ......... La Cour o. Appel, Historisk fysik, anm. af Hj. B................................. v. Essen und Jacobsson, Deutsche Grammatik; Hoppe, Tyska synonymer; Hjorth und Lindhagen, Kleine Schüler-Bibliotek IV; Klint, Tysk ordböj- ning; Carlberg, Fransk elementarbok. Anm, af Nft O :UFFE” och LARS HÖKERBERG. Böcker och tidskrifter insända till Verdandis redaktion. Böcker: Artikulations- und Hörübungen. Praktisches Hülfsbuch der Phonetik für Studierende und Lehrer von H. Klinghardt. Göthen. Verlag von Otto Schulze 1897. Tyska läsöfningar utgifna af C- von Hahn. Stockholm. F. & G. Beijers bokförlagsaktiebolag. Pris 1 kr. 25 öre Sveriges vittra storhetstid af Hellen Lindgren. Förra delen. II. Gustaf III:s tid och eftergustavianerna. P. A. Norstedt & söners förlag. Pris 3 kr. 75 öre. . • Svensk stilistik i exempel af P. Gr. Lyth, lektor i Örebro. 5 häften. Pris 3 kr. 95 öre. Svensk rättskrif ningslära jämte ordlista utarbetad af Mårten Landahl. Hugo Gebers förlag. Pris häft. 60 öre. Hernösands kungl, gymnasium. Bidrag till svenska skolans historia af Otto Norberg, Lektor vid Hernösands allm. läroverk. P. A. Norstedt & söners förlag. Ordlista till flickskolornas engelska litteratur för glosors inlärande. I. En- gelsk—svensk ordlista till Mrs Howell’s Pictures of girl life af C. G. Morén. Samson & Wallin i distribution. Redogörelse för förhandlingarna vid femtonde allmänna svenska läraremötet i Karlstad 1896 utg. af Edv. Bergenström. P. A. Norstedt & Söners ungdomsböcker N:r 29—36: N:r 29. Sjömän. Norska sjömäns äfventyr af Nordahl Bolfsen. Pris inb. 2: 75. » 30. Nordiska sagor af Hedda Andersson. II. Pris inb. 2: 25. » 31. Bilder ur Danmarks historia af J. C. von Hofsten. III. Pris inb. 2: 75. » 32. En hemlighet af Louisa Molesworth. Pris inb. 2: 25. » 33. Djungelboken af Rudyard Kipling. I. Pris inb. 2: 75. » 34. » » II. Pris inb. 2: 75. » 35. Pojkar af Nordahl Rolfsen. Pris inb. 2: 50. » 36. Ur djurlifvet i främmande länder af Nordahl Rolfsen. Pris inb. 2: 75. Tidskrifter: Finsk tidskrift, utg. af M. G. Schybergson och R. F. von Willebrand. 1896. Nov. Dec. Dagny, utg. af Fredrika Bremer-förbundet. 1896. Häft. 7, 8. Slöjdundervisningsblad från Nääs, utg. af Otto Salomon. 1895. N:r 11, 12. Svensk läraretidning, utg. af E. Hammarlund. 1896. N:r 48—52. Höjskolebladet, udg. af Konrad Jörgensen. Kolding. 1896. Na- 47—52. Bog og Naal, redigeret af skolebestyrerinde Th. Lang. 1896. Dec. Kvinden og Samfundet, udg. af Dansk Kvindesamfund. 1896. Häft. 12. The journal of education. 1896. Dec. Le magazin international. Organe de la société internationale artistique. 1896. December. Nyt tidsskrift for Matematik, redigeret af cand. mag. P. T. Foldberg og d:r phil. C. Juel. 1896. N:r 3. Le Mattre phonétique. 1896. Dec. La revue blanche. 1896. Nov. Böra flickskolorna blifva kommunal- skolor? Ar 1896 är ett viktigt år i den svenska flickskolans hi- storia. Med stor spänning och väl äfven stora förhoppningar afvaktades å många håll riksdagens beslut angående den kung- liga propositionen om förhöjning i anslaget åt högre skolor för kvinnlig ungdom med ett belopp af 150,000 kronor. Då seder- mera två tredjedelar af det begärda anslaget beviljades, hvarigenom flickskolornas förutvarande understödsbelopp från staten i ett slag fördubblades, var väl glädjen bland den kvinnliga bildnin- gens vänner stor och allmän, ty anslagets beviljande var ju ett bevis på att statsmakterna uppskatta flickskolans verksamhet och behjärta hennes svåra ställning. Men glädjen var icke oblandad. För många var riksdagens beslut, oaktadt den väl- vilja, som förestafvat det, en anledning till bekymmer. Väl hade inom flickskolevärlden en viss oro försports angående de villkor, som kunde blifva förknippade med det förhöjda ansla- get; att de skulle te sig i den form, som skedde, var dock en fara, som få torde ha anat. Enligt de af riksdagen i samband med det förhöjda ansla- get fastställda villkoren kan en skola icke erhålla förhöjdt statsbidrag utan att åtnjuta lika stort understöd från kommun eller enskild person. Efter en öfvergångstid af sex år kan intet understöd erhållas af staten, utan att ett lika stort kommunalt eller privat understöd garanteras. Enligt de nya bestämmel- serna tvingas sålunda flickskolorna att söka kommunernas un- derstöd. De måste uppträda som supplikanter och hafva i själfva verket intet annat att göra än att gå in på de villkor, som föreskrifvas dem, till och med om dessa villkor skulle gå ut på upphäfvandet af deras existens som själfständiga företag. I våra båda största städer, där en mängd flickläroverk finnas, är ej faran för beroende af kommunen så stor, men i våra medelstora och mindre städer kan ett sådant beroende blifva ödesdigert för flickskolornas sunda utveckling.. Liksom andra skolor behöfva äfven flickskolorna intaga en Ver dandi 1896. 19 274 BÖRA FLICKSKOLORNA BLIFVA KOMMUNALSKOLOR? oberoende ställning gent emot allmänheten för att kunna häfda de principer, på hvilka de grunda sitt uppfostringsarbete. De- ras ställning till allmänheten är emellertid särskildt ömtålig. Vi vilja litet närmare utreda hvarpå detta beror. Flickskole- undervisningen är stadd i en liflig utveckling och söker ännu såväl sitt mål som medlen att nå det. Vid det sista flickskole- mötet tillsattes en kommitté för att utreda flickskolans mål. Ej under då, om formerna inom flickskolan icke äro fastslagna, Men just detta, att flickskolorna icke hafva en bestämd, för dem och allmänheten bindande ordning att hålla sig till och åberopa sig på, har till följd, att enhvar af föräldrar och måls- män anser sig ha rätt att reformera dessa läroverk och ingripa i deras anordningar. Blefve nu dessa skolor i enlighet med mångas och tydligen också riksdagen innersta önskan förvand- lade till kommunalskolor, så skulle deras ledning, i stället för att som nu ligga i händerna på visserligen ofta under tryck arbetande, men den kvinnliga bildningen varmt hängifna per- soner, som ägnat hela sin verksamhet åt uppfostran, komma att öfverflyttas på en styrelse, bestående af män som äro upp- tagna af helt andra värf och endast flyktigt kunna ägna en sådan sak som undervisning och uppfostran någon uppmärk- samhet. Utan att vilja gå så långt som en lärare, som en gång ironiskt yttrade, att ingen man anser sig så obetydlig, att han ej tror sig förstå hur en flickskola bör skötas, våga vi dock påstå, att en sådan åtgärd som den nyss nämnda ej skulle vara gynnsam för flickskolornas utveckling. Om man redan nu an- klagar de kvinnliga läroverken för att vara osjälfständiga ko- pior af de manliga, en beskyllning, som enligt de flesta flick- skolors redogörelser med fog kan tillbakavisas, så torde man i de ofvan antydda kommunalskolorna få mera skäl därtill, så- vida ej deras verksamhet komme att inrättas efter det kvinno- ideal, som ännu torde hägra för många och särskildt för många män. Man skulle då vara nöjd med att utdana en varelse, som i naiv hjälplöshet ej behöfver eller ens bör veta eller förstå något grundligt, som icke håller så strängt på 2 + 2 = 4, som icke tar parti för vare sig turkar eller armenier, socialister eller agrarer, som kanske för skens skull fått en smula intel- lektuell undervisning med en och annan gnista verklig kunskap, men hvars viktigaste egenskap dock till sist är att kunna laga god mat och vara en man underdånig. Ett sådant ideal torde dock vara alltför otidsenligt för att i längden kunna göra sig gällande. Kampen för tillvaron frikallar icke längre kvinnorna BÖR.A FLICKSKOLORNA BLIFVA KOMMUNALSKOLOR? 275 från att söka vinna en allsidig utveckling af sina förmögenheter. Faran åt det andra hållet, ett okritiskt härmande af de man- liga läroverken, är nog större oeh måste vara så mycket mer betänklig, som man för närvarande har ganska mycket att in- vända mot dessa sistnämnda. Om man nu, hvilket på den sista tiden rätt kraftigt skett, vill häfda betydelsen af den vä- sensolikhet, som förefinnes mellan mannens och kvinnans per- sonligheter, så bör man ej prisgifva flickskolornas utveckling genom att lägga deras ledning i händerna på män, som jämte mångahanda andra bestyr, på lediga stunder sitta i en flickskole- styrelse. Det vore bestämdt att kväfva det goda, som håller på att spira upp inom flickskolan under hennes låt vara famlande försök att finna sitt mål. Den erfarenhet, som vunnits angå- ende flickskolestyrelser på de platser, där sådana finnas, torde i allmänhet ej vara ägnad att bryta udden af detta påstående. Hvarför skulle man för öfrigt äfven på flickskolans område döda det enskilda, fria, personliga initiativet, som annars tillerkännes så stor betydelse, utom af socialisterna? Uppkomme ej där- igenom en förlust för undervisningen i vårt land i dess helhet? Eller är tillståndet inom de allmänna manliga läroverken med deras stereotypa oföränderlighet och deras oförmåga af afpass- ning efter omständigheternas kraf verkligen en så lockande förebild? Ar ej en öppen och ärlig täflan gagnelig äfven på undervisningens område? Vore det verkligen ur denna syn- punkt en fördel att å de orter, där nu flera flickskolor finnas, sammanslå dessa till en enda stor anstalt med öfverbefolkade klasser? Under debatten om skolfrågan i andra kammaren vid innevarande års riksdag yttrade professor Boethius bl. a.: »Göra vi folkskolan till bottenskola, sätta de rike ej sina barn i denna, utan i privatskolor. Dessa blifva utmärkt ändamålsenligt in- rättade och komma att gifva sina lärjungar en betydligt bättre undervisning------------.» Föreligger ej här ett glänsande intyg om det privata initiativets stora betydelse. Hvad gosskolorna beträffar, har detta ej där kunnat göra sig gällande, emedan dessa skolor äro så starkt understödda af staten, att privata skolor i större antal ej kunnat uppstå vid sidan af dem. Frågan om den privata verksamhetens betydelse på under- visningens område är af stort intresse och vore värd att sär- skildt behandlas. I detta sammanhang vilja vi blott som ett konstateradt faktum påpeka, att de reformer inom undervis- ningen, som på senare tider påyrkats, i största omfattningen blifvit genomförda inom flickskolorna. Det torde hufvudsakligen 276 BÖRA FLICKSKOLORNA BLIFVA KOMMUNALSKOLOR? vara angående historie- och geografi- samt språkundervisningen, som nya idéer framträdt, och att därvid å flickskolans mark och af dess lärarekrafter betydande insatser, ofta under stora upp- offringar, blifvit gjorda, kan ej rättvisligen förnekas. Den sken- bart så enkla, men i praktiken så litet beaktade satsen, att undervisningen skall rätta sig efter barnets natur för att blifva rätt fruktbärande i fråga om verklig kunskap, har inom flick- skolan sina talangfullaste målsmän och befordrare. Den obun- denhet i flickskolornas organisation, som är en stor fara, om de råka i omilda händer, är därför af den största betydelse icke blott för dem själfva, utan äfven för undervisningens ut- veckling i det hela i vårt land. Att regeringen i motsats mot riksdagen har öppet öga för faran af att monopolisera äfven flickskoleundervisningen framgår med all önskvärd tydlighet af ecklesiastikministerns anförande i konseljen vid föredragandet af frågan om förhöjning i ansla- get åt högre skolor för kvinnlig ungdom. Tanken att döda de privata flickskolorna och ersätta dem med kommunalskolor är icke ny. Däri utmynnade det förslag, som flickskolekommit- tén framställde i sitt utlåtande af år 1888. Att detta förslag icke å den fria utvecklingens väg kommit till utförande förtjä- nar att beaktas. Det talar ett tydligt språk, och ecklesiastik- ministern har träffande tolkat dess innebörd i sitt nyss nämnda anförande, ur hvilket vi till afslutning och sammanfattning af vår föregående framställning återgifva följande. Efter att hafva nämnt, att de förslag, som flickskolekom- mitten framställt till förbättring af flickskolornas ekonomiska ställning, icke vunnit allmännare tillslutning, fortsätter eckle- siastikministern: »Hufvudsakliga orsaken härtill har utan tvifvel varit, att dessa förslag i själfva verket gingo ut på att upp- häfva de nu befintliga privata flickskolorna och ersätta dem dels med samskolor, som underhölles af staten under förutsätt- ning af vissa bidrag från kommunerna, dels med högre flick- skolor, som upprättades af kommun eller af ett utaf kommun understödt och därför i beroende af denna stående bolag samt erhölle bidrag af staten. Den omstörtning af hittills bestående förhållanden, som på mänga ställen måste blifva följden af ge- nomförandet af ett dylikt förslag, har synts mången lika obillig som farlig. De nuvarande högre flickskolorna hafva i hög grad vunnit allmänhetens förtroende och sträfva kraftigt till högre utveckling så väl i afseende å lärjungarnes sedliga och hygie- niska vård som beträffande valet och anordningen af lärostoffet BÖRA FLICKSKOLORNA BLIFVA KOMMUNALSKOLOR? 277 samt dettas metodiska behandling vid undervisningen. Det skulle, menar man, å ena sidan vara högst obilligt att. neka så lifskraftiga anstalter rätten att existera samt å andra sidan innebära en icke ringa fara att inskränka den fria själfbestäm- ningsrätten för en så ung och i så liflig utveckling stadd an- stalt som den högre flickskolan, hvilken ännu måste söka sin rätta form.» Begeringen behjärtar de enskilda skolornas betydelse. Riksdagen beviljar dem sex års frist. Hvilken ställning intaga de, som makten hafva i våra mindre och medelstora stadssam- hällen? Mer än förut är flickskolans framtid höljd i dunkel. Skall det förunnas henne att på den lugna och själfständiga utveck- lingens väg söka sig fram till sitt mål? —m. Om de sammansatta verben i svenskan. De sammansatta verben skilja sig från sammansatta ord af annan ordklass däri, att hos ett flertal af desamma bestämningsordet kan skiljas frän grundordet, hvadan hithörande ord förekomma un- der tvenne former: med förenadt eller skildt bestämningsord. Hos en del af dessa verb är bestämningsordet alltid skildt från verbet, hos en annan alltid förenadt med detsamma, medan hos ett tredje slag så väl den förenade som den skilda formen kan användas. Hit- hörande verb äro alltså af tre slag: 1) verb med fast sammansätt- ning, hos hvilka bestämningsordet alltid är förenadt med verbet, t. ex. omvända = förändra tänkesättet; 2) verb med lös samman- sättning, hos hvilka bestämningsordet kan så väl sammanskrifvas med verbet som skiljas från detsamma, t. ex. omvända eller vända om = gifva ett motsatt läge; 3) verb med upplöst sammansättning, hos hvilka bestämningsordet alltid är skildt från verbet, t. ex. vända om == vända tillbaka. Att hos det sist nämnda slaget af verb, de med upplöst sam- mansättning, de båda delarna måste betraktas såsom utgörande en enhet och att ett dylikt verb utgör ett verkligt sammansatt verb torde svårligen kunna förnekas. Om ock sammansättningen hos dem icke har den vanliga formen för ögat, framstår den dock klar för örat och för tanken. Sambandet mellan det frånskilda bestämningsordet oeh verbet röjer sig för örat därigenom, att det förra i den frånskilda ställ- ningen bibehåller samma ljudvikt och accent, som det har, då det är sammanskrifvet med verbet. Det frånskilda bestämningsordet har sålunda kvar hufvudtonen oeh gravis. I hvad står pa ? = hvad är på färde? har piå samma betoning som i pastår = försäkrar. Jämför vidare han går af (sönder) med han afgår (från tjänsten); han gifver efter (gifver vika) med han eftergifver (sin fordran). Hvad verbet angår, så råder den olikheten mellan den samman- skrifna och den skilda formen, att medan verbet i den förra har biton, blir det i den senare tonlöst. Men i den omständigheten, OM DE SAMMANSATTA VERBEN I SVENSKAN. 279 att verbet i den upplösta sammansättningen helt och hållet öfver- flyttar sin ton på partikeln, ligger helt visst ett tydligt bevis på det innerliga sammanhanget mellan båda. Sambandet mellan den efterstående partikeln och verbet visar sig för tanken däri, att antingen verbet eller partikeln genom denna förbindelse erhåller en betydelse, som de ensamma för sig icke hafva. Sålunda får verbet hålla i förbindelserna hålla åf och hålla till en betydelse, som afviker från dotta verbs vanliga, och prepo- sitionen till i uttrycken hoppa till och hlifva till likaledes en be- tydelse, som icke tillkommer denna partikel ensam. Partikeln och verbet utöfva sålunda på hvarandra i detta fall samma inflytande, som de göra i de vanliga sammansättningarna, hvadan man må vara berättigad till den åsikten, att de i nu nämnda slag af förbindelse stå i verkligt sammansättningsförhållande till hvarandra. Då man ej kan förneka, att i ett verb med lös sammansättning den frånskilda partikeln tillhör verbet och bildar en enhet med detta, så bör det ej heller möta någon svårighet att erkänna en likadan samhörighet mellan partikeln och verbet i det fall, att deras sammansättning är upplöst. I båda fallen har ock partikeln samma betoning: i han tager åf = aftager har af hufvudton och gravis på samma sätt som i han tager åf = viker af. Enda skill- naden är ju blott den, att i det ena fallet den frånskilda ställningen är tillfällig, i den andra permanent. Att ett dylikt samband mellan ett föregående verb och en efterstående proposition kan ega rum bör så mycket lättare kunna medgifvas, som propositionen ofta i svenskan kan i andra fall intaga en postpositiv ställning till det ord, som den bestämmer. Så ofta vid relativet som eller vid utelämnadt relativ, t. ex. den saken som du talade om eller den saken du talade om; vid interrogativt pronomen, t. ex. hvad täivker du på? och i allmänhet då man i satsens början sätter det af propositionen styrda ordet, t. ex. ingen- ting duger han till; den mannen litar jag på. Ifrågavarande samhörighet röjer sig ock däri, att af många verb med upplöst sammansättning bildas verbala nomen, hos hvilka prepositionen intager sin vanliga plats, t. ex. medhåll af hålla med, påhälsning af hälsa på (= besöka'), omslag af slå om (— för- ändras), påpasslig af passa på. Om nu partikeln i ett dylikt no- men oförnekligen är en preposition, så måste han ju ock som så- dan erkännas, då han står i postpositiv förbindelse med ett verb, af hvilket ifrågavarande nornen afledes och från hvilket det med afseende på betydelsen blott skiljer sig därigenom, att det tillhör en annan ordklass. 280 OM DE SAMMANSATTA VERBEN I SVENSKAN. Genom betoningen skiljes ett verb med upplöst sammansättning lätt ifrån ett verb, som åtföljes af en vanlig prepositionsbestämning, då ju prepositionen i det senare fallet efter regeln är tonlös, så framt han icke tillhör det antal prepositioner, som äro betonade. Han sjöng öm sången = er sang vom Gesang skiljes sålunda lätt genom betoningen från han sjöng öm sången = er wiederholte den Gesang. Det senare verbet är en upplöst sammansättning, ej det förra. Jämför vidare han hälsade på honom = er griisste ihn med hän hälsade på honom = er besuchte ihn. Härvid är att anmärka, att det gifves fall, då verbet blir ton- löst och en efterstående preposition erhåller betoning, utan att en dylik förbindelse må anses som en upplöst sammansättning. Om nämligen verbet är enstafvigt och den följande prepositionen två- stafvig och betecknar ett läge i rummet, såsom före, efter, öfver, under, utom, inom m. fl., blir verbet ofta tonlöst och prepositio- nen erhåller hufvudton med gravis, t. ex. han gick före honom, spräng öfver bron, stöd Utom huset. En dylik förbindelse skiljes dock från den upplösta sammansättningen först därigenom, att ver- bet i densamma icke behöfver förlora tonen, utan kan uttalas betonadt, och för det andra därigenom, att både verb och partikel bibehålla sin ursprungliga betydelse. Man plägar såsom adverb bestämma prepositionen i den för- bindelse, som ofvan benämnts upplöst sammansättning. En dylik förklaring kan dock svårligen vara tillfredsställande, om man be- traktar saken ur syntaktisk synpunkt. Om nämligen den frånskilda partikeln bestämmes såsom adverb, så måste den ock intaga den plats i satsen, som tillkommer adverbialet. I de flesta fall hindras man dock från att anvisa honom denna plats, emedan det är omöj- ligt att bestämma hvad slags adverbial prepositionen skulle utgöra. Man må till exempel göra ett försök med prepositionen i sådana sammansättningar som hålla af, tycka om, hälsa på, spritta till, bära åt, och man skall snart inse det fruktlösa i försöket. Nu gifves det visserligen fall, då en dylik frånskild preposition till betydelsen sammanfaller med ett adverb, t. ex. sjunga om = sjunga å nyo; men dessa fall äro få och böra endast betraktas som tillfälligheter. Hvad nu sagts om den upplösta sammansättningen gäller med nödvändighet endast för det fall, att den frånskilda partikeln är en preposition. Är den åter ett adverb, så behöfver förbindelsen med ett föregående verb icke anses såsom en upplöst sammansättning. Visserligen inträffar med en dylik förbindelse, att verbet alltid blir tonlöst och att detsamma eller adverbet ofta erhåller en afvikande betydelse; men då man i ett dylikt fall alltid kan bestämma det F? OM DE SAMMANSATTA VERBEN I SVENSKAN. 281 frånskilda adverbet som ett adverbial, foreligger icke ur syntaktisk synpunkt något tvång att anse denna forbindelse som en upplöst sammansättning. Likheten med en sådan är dock omisskännlig. På grund af foregående utredning torde det ifrågavarande slaget af sammansättning kunna bestämmas sålunda: med upplöst samman- sättning menas en sådan förbindelse mellan ett verb och en därifrån skild preposition, i hvilken verbet alltid är tonlöst och prepositio- nen betonad och endera af de båda erhåller en från den vanliga afvikande betydelse. Af de bestämningsord, hvarmed verb sammansättas, särskiljer man för det första med afseende på sammansättningens natur: 1) så- dana, som alltid bilda fast sammansättning och 2) sådana, som nyttjas så väl i förenad som i skild form; för det andra med af- seende på den ordklass bestämningsordet tillhör: 1) de som utgöras af substantiv, adjektiv eller prepositionsadverbial och 2) adverb eller prepositioner. De nomen, hvilka som bestämningsord förenas med verb, bilda i allmänhet blott ett ringa antal sammansättningar, flertalet blott en eller tvenne. Ett större antal sammansättningar ingå endast några adjektiv, såsom fast, fri, full, färdig, grof, hvit, lös, små och stor. De nominala bestämningsorden bilda alltid fasta sammansätt- ningar; endast fast, fel och lös kunna ingå lösa föreningar. Några adjektiv kunna visserligen skiljas från verbet. Så kan man i stället för djupplöja jorden säga plöja jorden djupt; men då bestämnings- ordet därvid förändrar sin form, måste det betraktas som ett själf- ständigt adverbial. Hit höra sammansättningarna mellan färgnamnen och verben måla eller färga, t. ex. rödmåla, grönfärga, vid hvilka det frånskilda bestämningsordet är att anse som predikatsfyllnad, t. ex. måla husen röda, färga tygen gröna. Af de sammansättningar, i hvilka bestämningsordet är ett pre- positionsadverbial, träffar man så väl fasta som lösa. Fasta före- ningar bilda till exempel: om händer, tillfreds, till intet, till rygga, till väga, till ända, ur akt, å daga, å sido, å väga; lösa däremot: af daga, i akt, i stånd, om intet, tillbaka, till fyllest, till fånga, till godo (utom tillgodogöra) till handa, till känna, till rätta (utom tillrättavisa), till vara, öfverens, öfver ända. De sammansatta verb, i hvilka bestämningsordet är ett nomen eller ett prepositionsadverbial, äro jämförelsevis få och mindre ofta förekommande. Så mycket talrikare äro de med partiklar samman- satta verben. Det är också de, hvilkas kännedom erbjuder svårig- heter, så stora, att hittills, så vidt författaren känner, inga regler 282 OM DE SAMMANSATTA VERBEN I SVENSKAN. för deras begagnande blifvit uppställda och efter hans erfarenhet ieke heller låta uppställa sig, för så vidt nämligen det skall vara regler, omfattande större grupper oeh icke blott förteckningar. Det gifves doek ett antal sammansättningspartiklar, hvilka gif- vetvis icke erbjuda några svårigheter, och det är de, som bilda fasta sammansättningar. Vi särskilja af dessa tvenne slag: 1) det ena, som alltid bildar fasta sammansättningar, 2) det andra, som i de flesta fall bildar dylika. Till det förra slaget höra: be, ent, er, gen, hädan, hän, här, miss, mol, o, sam, van, um, und, veder, väl, å; till det senare: an, bi, fort, för, före, inne, ute. Alla, här ofvan ej uppräknade partiklar, som ingå samman- sättningar med verb, bilda så väl lösa som fasta föreningar. Ehuru- väl det ieke gifves i vårt språk, såsom exempelvis i det tyska, bestämda regler, som föreskrifva, när af ett med en skiljbar parti- kel sammansatt verb den sammanskrifna eller isärskrifna formen skall brukas, kan man dock afskilja några grupper, i hvilka det ena eller andra sammansättningssättet är det öfvervägande. Följande må anföras. Om både verbet och partikeln bibehålla sin ursprungliga be- tydelse, är sammansättningen lös. Man säger både aftaga och taga af, påtaga och taga på, upptaga och taga upp. Om däremot antingen verbet eller partikeln eller ock båda nyttjas i en öfverflyttad betydelse, blir sammansättningen antingen fast eller upplöst. Exempel: hästen afkastade eller kastade af ryttaren, där kasta har sin ursprungliga betydelse, men egendomen afkastade 1,000 kronor, där verbet har en figurlig betydelse. Jäm- för domaren framkallade eller kallade fram fången med talet fram- kallade allmänt bifall. Såsom exempel på upplöst sammansättning: hälla med, slå om (förändras'), bjuda till. Ehuruväl i de flesta fall ofvanstående regler äro gällande, äro dock undantagen så talrika, att man har föga nytta af desamma, i synnerhet som för de fall, då sammansättningen har öfverflyttad betydelse, några regler icke kunna uppställas, som angifva, när den fasta eller upplösta sammansättningsformen bör nyttjas. De talrika undantagen gälla båda reglerna. Sålunda ha många verb, som be- teckna en yttre handling och alltså nyttjas i sin ursprungliga be- tydelse, fast sammansättning, t. ex. afskilja, inreda, omfamna, me- dan verb med öfverflyttad betydelse ofta fä lös sammansättning. Detta senare är i synnerhet fallet, då det enkla verbet är allmänt förekommande. Sålunda har man upptaga eller taga upp (en psalm), uppgöra eller göra upp (ett förslag), uppgå eller gå upp (stiga till). Bland de verb, som fordra fast sammansättning, har man vidare OM DE SAMMANSATTA VERBEN I SVENSKAN. 283 att anteckna dem, i hvilka grundordet är ett verb med fast för- bindelse, t. ex. inberäkna, öfverbe,visa; vidare sädana, hvilkas enkla verb äro obrukliga eller sällan förekommande, t. ex. afdanka, öfver- flygla, aftvå (men aftvätta med lös). Från den förstnämnda regeln anmärkas undantagen betala med bestämningsorden af, in och ut samt ombestyra och ombesörja. Att finna några allmänna regler för de fall, då den upplösta sammansättningsformen bör nyttjas, torde icke vara möjligt. Man kan endast påpeka några fall, då språket har en viss benägenhet för den nämnda formen. Bland dessa fall märkas: 1) då ett intransitivt verb i förbindelse med en efterstående partikel nyttjas reflexivt, t. ex. komma sig af, komma af sig, ligga till sig, bry sig om; 2) då ett transitivt, som i enkel form ej användes reflexivt, blir i förbindelse med en efterstående preposition begagnadt såsom sådant, t. ex. göra ifrån sig, gräfva sig igenom, få i sig, truga sig till. ' Äfven transitiva, hvilka som enkla kunna nyttjas reflexivt, få, då de i reflexiv ställning förenas med en efterstående partikel, ofta den upplösta sammansättningens form, t. ex. vända sig om, lägga sig till. Men om verbet såsom icke-reflexivt har fast sammansätt- ning, bibehåller det denna i reflexiv ställning, t. ex. påminna sig, tilltro sig. För öfrigt torde beträffande de upplösta sammansättningarna anmärkas, att sådana bildas så godt som uteslutande af verb, hvilka äro allmänt förekommande, samt att de enstafviga verben i synner- het visa benägenhet för denna förbindelseform. Ehuru de sammansatta verben för utlänningen erbjuder mycket stora svårigheter, så kan dock den någorlunda språkbildade in- födingen i allmänhet veta, huru han skall behandla desamma. Det sades »i allmänhet», ty fall finnas, då ovisshet kan inträda. Sålunda kan det stundom vara svårt nog att bestämma, om ett verb är sammansatt eller icke. Man träffar någon gång i ordböcker sammansättningar, beträffande hvilkas rätt att såsom sådana anses man kan hysa berättigade tvifvelsmål. Sålunda händer det ej sällan, att såsom sammansatta verb anföras sådana, hvilka endast förekomma i den participiala formen, vanligen i perf. part., stundom i presens, någon gång i båda formerna. Man finner exempelvis verbet efter- blifva. Af detta verb har man efterhUfvande och efierblifven, men inga andra former. Man torde dä icke vara berättigad att i lexikon upptaga en infinitiv efterblifva, utan endast de ännu existerande formerna, hvilka för öfrigt förlorat sin participiala betydelse och 284 OM DE SAMMANSATTA VERBEN I SVENSKAN. nu nyttjas som adjektiv och benämnas därföre med rätta parti- cipiala adjektiv. Nägon gång kan man af betoningen hafva gagn vid bedöman- det af hithörande frågor. Om nämligen partikeln vid ett som sammansatt upptaget ord ej har hufvudton och gravis, är verbet ej att anse som sammansatt. Om man icke kan säga han har ater- börjat, utan säger han har ater * börjat, är detta ett bevis på att verbet återbörja ej finnes till. Ä andra sidan, om man på den grund, att man har participen efterlängtad och eftersökt, anser sig böra, anföra verben eftersöka och efterlängta, så torde man dessförinnan böra upplösa dessa sammansättningar och sätta prepositionen efter;, om då denna i den postpositiva ställningen ej får gravis, såsom fallet är med längta éfter och söka éfter, så torde vara rättast att utmönstra dessa verb från de sammansatta verbens antal. Äfven torde uttalet kunna begagnas som korrektiv. Det är ju möjligt, att man kan säga han har återinträdt, återuppbyggt eller ater- inträdt, återuppbyggt, men då uttalet i båda fallen är förknippadt med svårigheter och man myeket lättare och naturligare säger ater inträdt, ater uppbyggt, så bör åter i dessa ord anses och skrifvas som ett särskildt ord. Någon gång kan äfven en inföding få svårt att bestämma sam- mansättningens form i synnerhet för mindre ofta förekommande ord. I så fall torde analogien få afgöra frågan. Så träffar man i ord- böcker t. ex. verbet nedbläcka upptaget såsom fast sammansättning; men då de till betydelsen närbesläktade verben nedbloda, nedfläcka^ nedklottra, nedsöla ha lös sammansättning, har man anledning att tro, det äfven i nedbläcka partikelns frånskiljande är tillåtet. Beträffande de sammansatta verbens böjning torde följande böra anföras. Verb med fast sammansättning böjas som enkla verb. Verb med upplöst sammansättning böjas också på samma sätt, i det verbet bibehåller det enkla verbets böjning och partikeln bibe- håller sin postpositiva ställning, t. ex. hålla af, håller af, höll af, håll af, hållit af, hållande af. Den passiva formen af dylika verb är obruklig; man säger således icke han hålles af etc. Endast undantagsvis förekomma några dylika verb i passiv form, såsom sjungas om, skrifvas om, skickas efter, äfvensom enstaka particip- former, t. ex. afhållen, efterhållen, hopkommen, islagen, omtyckt, öfverstånden. Anmärkas bör, att det aktiva participet blott kan * Tecknet (') akut utmärker hög ton, liksom (') grav utmärker låg. OM DE SAMMANSATTA VERBEN I SVENSKAN. 285 begagnas i attr. satsförkortning, ej såsom adjektiv-attribut, t. ex. hallandß af honom som en vän, sörjde jag honotn länge. Såsom allmän regel för de lösa sammansättningarna gäller, att man i allmänhet af ett sädant verb kan nyttja sä väl den förenade som den skilda formen. Man säger lika väl han aftager hatten som han tager af hatten. Härvid måste man dock anmärka följande undantag och modifikationer. Perfekt particip har alltid den sam- manskrifna formen, vare sig att verbet är transitivt såsom i den aftagna hatten eller intransitivt såsom i den bortgångne gossen. I presens particip är förbindelsen fast, om participet stär som adjek- tiv-attribut, medan bäda formerna kunna nyttjas, om detsamma före- kommer i attributiv satsförkortning, t. ex. den nedgående solen, men solen nedgående eller gående ned bakom kullarna. I imperativ har partikeln en så afgjord benägenhet att skilja sig från verbet, att man icke kan tveka att uppställa ett dylikt frånskiljande som regel, om ock äfven den sammanskrifna formen någon gång, i syn- nerhet då bestämningsordet är en preposition, kan i detta modus användas. Jag kan visserligen säga pådrag stöflarna, påknyt snö- ret, afryck bandet, men säger dock hellre drag på, knyt på, ryck af; medan jag icke kan begagna de sammanskrifna formerna bortgå, uppstig, utspring, utan måste säga gå bort, stig upp, spring ut. Beträffande de öfriga formerna, presens, imperfekt, supin oeh infinitiv, så bero dessa verbdelars sammansättningsform i väsentlig mån af verbets betydelse. Ar nämligen verbet transitivt, så torde i aktivum de båda formerna vara lika användbara. Man säger så- ledes både afhugger och hugger af, afhögg och högg af, afhuggit och huggit af, att afhugga och hugga af. I passivum ha de sam- manskrifna formerna företräde, i synnerhet i supin och infinitiv; således helst: grenen af hugges, af höggs, har af huggits och måste afhuggas. Är åter verbet intransitivt, så torde de båda formerna vara lika brukliga, om bestämningsordet är en preposition, t. ex. han afsmalnade och smalnade af, det tillgick så och det gick så till; men om bestämningsordet är ett adverb, så har den isärskrifna formell afgjordt företräde, t. ex. han går in i st. f. han ingår, han sprang fram, han har gått upp, han fruktade att klättra upp. För öfrigt torde man böra påpeka en omständighet, som på- minner om vårt språks släktskap med tyskan, och det är, att i så- dana fall, då den skilda formen är vanligare än den förenade, detta gäller i synnerhet, då verbet står i en hufvudsats, under det att i bisatsen den förenade formen torde vara lika användbar. Man säger hellre han gick bort än han bortgick, men då gossen bortgick säges lika väl som då g. gick bort. 286 OM DE SAMMANSATTA VERBEN I SVENSKAN. Anmärkningsvärde är, att i hvardagsspråket den isärskrifna formen användes oftare än i det högtidligare talet och i skrift- språket. Måhända beror detta därpå, att genom partikelns från- skiljande dess betydelse mera framhäfves, hvarigenom, då i hvar- dagsspråket talet vanligen är om en handlande verksamhet, de olika rörelsernas genom partikeln angifna riktning bättre framhålles. A andra sidan verkar splittringen i alltför många korta ord menligt på talets rytm och minskar därigenom dess stadga och värdighet. I V. Rydbergs Romerska dagar ha af 52 sammansatta verb, af hvilka sä väl den förenade som den skilda formen kunnat användas, 43 den förra och 9 den senare. I E. Tegnérs Ninives och Ba- bylons kilskrifter träffar man respektive siffrorna 56 och 17. Ville man försöka att göra en uttömmande framställning af de sammansatta verben i svenskan, blefve man nödsakad att särskildt redogöra för hvarje enskild partikels verbförbindelser; men oaktadt en dylik detaljerad behandling skulle man icke kunna undgå att nödgas medtaga långa förteckningar på ord, som utgöra undantag eller ieke kunna sammanföras under några regler. För att visa huru dylika monografiska framställningar skulle te sig, meddelas här exempel på tvenne. I desamma ha icke föråldrade former och ord, som endast äro yrkestermer, blifvit upptagna. Såsom allmän regel uppställes den, att verb förenade med skiljbar partikel bilda lösa sammansättningar. De i nedanstående regler upptagna äro således att anse som undantag. Sammansättningar med in. Fast sammansättning bildar in i följande fall: 1) några, som genom sammansättningen fått en öfverflyttad betydelse: infria, in- rota sig, inrätta, inskärpa, invända; 2) följande, så snart de nyttjas i öfverflyttad betydelse: indrifva (infordra), infalla (inträffa), ingå (meddelas), inflyta, injaga, inkalla, inleda, inlägga, inlöpa, inskrifva, insätta, intaga, intrycka, inträda, inträffa, inveckla, inviga; 3) de verb, i hvilka grundordet har fast sammansättning: inbegripa, in- beräkna, inberätta, inbespara, införlifva, införpassa, införskrifva; 4) sådana, i hvilka det enkla verbet är obrukligt eller sällsynt: inbilla, inhändiga, inhösta, inkräkta, inlulla, inmundiga, inmänga, inplanta, inskränka, inspektera, instruera, intyga; 5) följande en- skilda: infatta, infinna, infordra, ingärda, inlåta sig, inreda, inregis- trera, inrymma, instunda, intala, intcckna, inverka, invänja, samt därjämte: inbringa, indränka, inmana, inse, inskeppa, insmickra sig, invagga, inympa. De sistnämnda åtta få lös sammansättning, om de åtföljas af prepos. i. Andra, som eljest ha fast sammansättning, få postpositiv för- OM DB SAMMANSATTA VERBEN I SVENSKAN. 287 bindelse i den angifna betydelsen; hit höra: bjuda in = bedja att stiga in, ställa sig in (i nSgons gunst), stämma in = sjunga med. Ater träffas andra, som ha lös sammansättning, men hos hvilka partikeln får postpositiv ställning i den angifna betydelsen: falla in = komma i tankarna, slå in = inträffa, intränga. Uteslutande postpositiv ställning får partikeln i: få in och lägga in om samt i reflexiverna: arbeta sig in, bita sig in, fräta sig in, gifva sig in vid, hyra in sig, kasta sig in. Ehuru in i allmänhet bildar sam- mansättningar med intransitiva rörelseverb, finnas doek några, vid hvilka han alltid intar skild ställning: fara, hoppa, krypa, slippa, springa, åka. ' Sammansättningar med på. På har fast sammansättning i: 1) verb med öfverflyttad be- tydelse: påbörda, pådikta; 2) följande, då de nyttjas i öfverflyttad betydelse: påföra, påkalla, påropa, påskina; 3) sådana, hvilkas enkla verb äro obrukliga: påbrå, pådyfla, påminna; 4) följande enskilda: påfordra, påmönstra, påtvinga. På bildar upplöst sammansättning i: 1) verb, som beteckna en lifligare rörelse: hasta, raska, ro, skynda; 2) som betyda anfalla eller slå: dänga, fara, flyga, gifva, klappa, klå, packa, ramla, rusa m. fl.; 3) oförmodadt anträffa: hitta, komma, råka, stöta; 4) svek- fullt förmå någon till köp: lura, narra, pluttra, pracka; 5) följande enskilda: fresta, hålla, hälsa = besöka, höra, kosta, känna, ligga (om vind), mana, passa, rå, se (i inf. finnes påse), sitta, skicka, skjuta, skrifva, stiga, samt reflexiverna: bära på sig, få på sig, ha på sig, samla på sig, slå sig på. Påbjuda har fast sammansättning, utom i betydelsen öka ett an- bud, då den blir upplöst; pågå fast i betydelsen vara, eljest upplöst; pålägga lös utom när det betyder uppföda kreatur, påstå fast i betydelsen försäkra, eljest upplöst. Bore. Ett och annat från Paris folkskolor. »Om ni ämnar skrifva något om våra skolor, så kom ihåg, att ni måste tala väl om dem, ty det förtjäna de verkligen», sade mig i afskedets stund en entusiastisk fransk lärarinna. Att redogöra för den franska folkundervisningen i dess helhet vore emellertid föga lämpligt, då den nyligen på ett allsidigt sätt blifvit skildrad af en framstående skolman.* Jag skall därför inskränka mig till att meddela några iakttagelser vid besök i Paris folkskolor för flickor sistlidna vinter. Först några orienterande anmärkningar. Enligt lagar af 1881 och 1882 äro alla franska barn af 6—13 års ålder skolpliktiga. Offentlig folkskola (école pri- maire élémentaire) måste finnas i hvarje kommun. En full- ständig sadan skola består af tre 2-åriga afdelningar, lägsta, mellersta och högsta (cours élémentaire, c. moyen, c. supérieur), för de respektive åldersklasserna 7—9, 9—11 och 11—13 år. Barn från och med 2 års ålder mottagas i moderskolan (école materneile), i hvars högsta klass (classe enfantine) 6-åringarna undervisas. I de kommuner, där moderskola saknas, är en förberedande afdelning förenad med den egentliga folkskolan. I flickskolorna undervisa endast kvinnor, och hvarje flerklassig har en föreståndarinna (directrice). — För utbildande af lärare- krafter finnas numera i hvart och ett af de 86 departementen 2 statens folkskoleseminarier (écoles normales primaires), ett manligt och ett kvinnligt. Dessutom har staten en högre nor- malskola (école normale supérieure) för utbildande af semina- rielärare i S:t Cloud och en dylik för seminarielärarinnor i Fontenay-aux-Roses vid Paris.** * Rektor C. O. Areadins. Se Tidskrift för Folkundervisningen 1896, h. 2. ** Att vinna tillträde till den franska statens läroverk utan särskild s. k. »autorisation» torde knappast vara möjligt. Det lär i själfva verket vara lättare för utländingar att få åhöra undervisningen än för fransmän- nen själfva. För besök i Paris’ skolor fordras tillstånd af vicechefen för dess undervisningsområde {académie de Paris'), f. n. M. Octave Gréard. ETT OCH ANNAT FRÅN PARIS FOLKSKOLOR. 289 Det är staten, som betalar folkskollärarnas löner. När man vidare besinnar, att så godt som alla dessa seminarier äro internat, där eleverna utom fri undervisning och rikhaltig undervisningsmateriel åtnjuta fördelen bl. a. af fri bostad och fritt vivre, så måste man beundra det myckna, som inom lop- pet af c:a 15 är blifvit gjordt för folkundervisningen. Man kan icke annat än önska, att landet i en snar framtid måtte skörda frukten af dessa storartade uppoffringar. Den, som väntar att i Paris flickskolor finna en exposition af små modedockor, blir storligen bedragen. Nej, då ha vi här hemma mera lyx och grannlåter. I alla skolor, så väl för fat- tig mans barn som för den rikes, ja, till och med på semina- rierna, ser man ungdomen iklädd en enkel svart dräkt. Denna består ytterst af ett hederligt ärmförkläde, lika långt som kläd- ningen. Mer eller mindre smakfullt med afseende på snitt kan det vara och af olika fint tyg (ylle eller bomullssatin); men hvad som döljes därunder, om sidenblus eller halsband och klockkedja, det får ägarinnan icke visa. Och dessa franska flickor, hvilken oerhörd arbetsförmåga de ha! — Efter att ha setat på skolbänken från 1/,9 till 1/,12 och 1—4 (i folkskolorna) hafva de vanligtvis två skriftliga hemarbeten och 2 å 3 läxor på aftonen. Ändå lära föräldrarna stundom klaga, att deras barn ha för litet att göra. Naturligt- vis är det oförståndiga mödrar, som så göra, men jag får med- gifva, att barnen för det mesta sågo vakna och krya ut. »De kunna promenera mellan 4 och 5 hvar dag, och torsdag och söndag äro fria», sade lärarinnorna. Sorgligt nog är det icke af omedelbart intresse, som all denna flit ägnas åt studierna. Vid läseårets slut väntar pris- utdelningen — så kallas alltid afslutningen — och med detta mål i sikte gäller det att göra sitt bästa. Lärarinnan annoterar betyg med siffror (10 högst) för hvar gång en elev fått svara, ja, för alla dennas prestationer, och emulationen (täflan) lämnar icke ett ögonblick de små aspiranterna i ro. »Det var bra, Louise, 8.» — »Du kan icke få mer än 1, Sophie.» — »Det var en slarfvig flicka —- jag måste sätta en nolla.'s — Mera tänkande lärare anse med rätta denna täflan som ett fördärf, ett ondt, som borde afskaffas; men andra förklara, att man utan densamma ej skulle kunna förmå barnen att arbeta. Ver dandi 1896. 20 290 ETT OCH ANNAT FRÅN PARIS FOLKSKOLOR. Jag nämnde skriftliga hemarbeten. Af sådana har man en mångfald. Utom med uppsatser (rédaction de style) en gång i veckan, af ungefär samma art som hos oss, och med aritme- tiska problem öfvas ungdomen på alla områden att i skrift ut- trycka sina tankar och visa sitt vetande. Efter ett föredrag i t. ex. moral, historia eller hälsolära fordrar läraren allt emel- lanåt till nästa dag en skriftlig redogörelse för hvad han sagt. För att pröfva elevernas kunskaper dikterar han andra dagar en rad frågor ur geografien, aritmetiken, geometrien, ja, t. o. m. statskunskapen, dem barnen skrifva rent och förse med svar till följande dag. Af sådan art som dessa sist omnämnda, d. v. s. ett räkneproblem, ett referat eller skriftliga svar på frå- gor, är den ena hemuppgiften till hvar dag, åtminstone i de mellersta och högsta klasserna. Den andra rör endast moders- målet och består i allehanda språköfningar. Samtliga hemupp- gifter, med undantag stundom för de egentliga uppsatserna, skrifvas i samma bok. Till mig utlånades benäget en s. k. »vandringsbok» (cahier de roulement), hvilken var alldeles lik de vanliga skrifböckerna utom i det afseendet, att dess innehåll förskref sig från klas- sens samtliga lärjungar. De hade i tur och ordning däri in- fört de vanliga hemuppgifterna hvar sin dag. Somliga inspek- törer använda detta sätt att kontrollera klassens ståndpunkt och framsteg. Boken förvaras i katedern och förevisas vid in- spektionen. — En annan skrifbok, prydligt inbunden, fick jag äfven studera: det var »hedersboken» (cahier d’honneur), i hvilken de lyckliga författarinnorna af de bästa uppsatserna själfva få till belöning inskrifva sina alster, dock med rättel- serna i rödt bläck. På tal om. dessa skrifningar bör nämnas, att barnen i de mellersta och högsta klasserna använda följande 4 slags skrif- böcker: en för uppsatser i vanlig mening (composition, rédac- tion de style), en annan för öfriga hemuppgifter af alla slag (cahier pour les devoirs), så väl kartritning som räkneproblem, vidare en s. k. anteckningsbok (c. pour prendre des notes), däri endast får skrifvas efter diktamen på lärorummet och med bläck. I denna senare finnas rättstafningsöfningar, regler och satser ur aritmetiken, stamtaflor och öfversikter ur historien, system från zoologien, namn ur geografien, geometriska figurer o. s. v. (I högsta klassen [premiere année] af seminarieskolan i Paris hade flickorna dock särskilda skrifböcker för vissa äm- nen, såsom moral och naturkunnighet. Anteckningarna i zoo- ETT OCH ANNAT FRÅN PARIS FOLKSKOLOR. 291 logi voro illustrerade af prydliga teckningar.) Den fjärde bo- ken är en »kladds (brouillon), i hvilken eleven med blyerts antecknar t. ex. allt, som rör hemuppgifter för nästa dag: plan för uppsatser, text till räkneproblem o. d. Man ser, att de franska barnen få öfva sig att använda pennan. Alla dessa skrifböcker, så väl som läro- och läseböcker, erhålla lärjungarna gratis — »det är ju naturligt, när undervisningen är obligato- risk», lät det på ett ställe. De läroböcker, som barnen få, användas icke alltid. Hvad metoden för undervisningen beträffar, så är det sällsynt att få iakttaga någon annan än den föredragande formen, t. o. m. i moral och aritmetik. Läraren föredrager, hvad han vill ha sagdt, och dikterar till anteckningsboken samt uppskrifver på svarta taflan det viktigaste eller en ^plam, några namn el. d., hvilket blir läxa till nästa gång. — En lärarinna i matematik, som lät anteckna en lång sats, ansåg lärobokens studium för abstrakt och svårt för barn; en annan klagade, att den antagna läroboken i naturkunnighet vore dålig; i allmänhet förkla- rades, att man ansåg sig vinna större själfständigt inlägg i ar- betet från barnens sida genom användande af anteckningar i jämnbredd med eller i stället för lärobok. Frågar man sig nu, huru det lyckas att hålla de små barnens uppmärksamhet vid lif, då högst få frågor utdelas, så ligger orsaken, enligt mitt förmenande, dels i de franska lärarnas briljanta sätt att före- läsa, dels i barnens genom »emulationen» starkt uppdrifna am- bition. Som bekant ha de ledande männen i Frankrike ansett det som ett lifsvillkor för folkupplysningen att emancipera sko- lorna från det katolska prästerskapets förmynderskap. Både verkligt religiösa personligheter och de mera indifferenta ha enats om att det under de gifna förhållandena vore gagnlöst att försöka välja en medelväg. Då nu undervisning i den ka- tolska religionen ej får meddelas af lekmän, har man alltså skilt all religionsundervisning, på samma gång som jesuiterna, från den franska statens läroanstalter och gjort den till hem- mens sak. — Torsdagarna, som äro fria, och söndagarna äro beräknade att användas för denna undervisning, som åt katol- ska barn mestadels meddelas i kyrkorna. Ännu visas stor fientlighet från prästernas sida mot de förvärldsligade skolorna, och det berättades, hurusom förra vintern en präst från pre- dikstolen i en landskyrka utfarit i de gröfsta beskyllningar mot byns lärarinna, som satt där närvarande med sina elever, samt 292 ETT OCH ANNAT FRÅN PAKIS FOLKSKOLOR. huru eviga straff utlofvas åt de nya skolornas lärare och lär- j ungar. . . Ett egendomligt intryck gör det att bevittna, huru de små barnen börja sin skoldag utan morgonbön, stundom utan en sång. Den undervisning i moral, som skall ersätta religions- undervisningens praktiska del, blir naturligtvis i hög grad be- roende på lärarens begåfning. I inspektörernas berättelser läser man det omdömet, att i detta fall lärarinnorna lyckas bättre än männen. Man får höra både torrt rabbel af utanläxor och meddelande af sederegler i sammanhang med läseboksstycken, men äfven förträffliga lektioner öfver förhållanden, som, efter hvad jag tror, icke alltid hinna belysas vid kristendomsunder- visningen hos oss. Så t. ex. genomgingos med högsta klassen af sem.-skolan i Paris under en lektion om »plikter inom fa- miljen» på ett tilltalande sätt syskons skyldigheter mot hvar- andra, såsom äldres plikt att vara exempel för småsyskon, att söka skaffa sig gehör hos dem för att sålunda kunna bli för- äldrarna till nytta. Vidare påmintes barnen om huru man vanligen väntade sig mera stöd af sönerna i familjen och lif- ligare gladdes, då den förstfödde vore en gosse, men huru er- farenheten visar, att mången syster gjort det omöjliga för att ersätta föräldrarna vid deras frånfälle. »Jag vet intet mera rö- rande», sade lärarinnan, »än när en bror eller syster uppgifver egna drömmar och framtidsplaner för att vara sina syskon i föräldrars ställe.» Hon öfvergick sedan till förpliktelser mot mera aflägsna släktingar (onklar, tanter, kusiner), hvilka plikter kunde bestå i att åtminstone skrifva nyårs- eller födelsedags- bref; skildrade lifligt och anslående, hvilken glädje ett dylikt tecken till hågkomst skulle kunna bereda en ensam gammal person. Vidare betonades hela släktens solidaritet och fram- ställdes, hvilken gemensam glädje eller förstämning en familje- medlems framgång eller olycka brukar väcka, samt huru, i fall af någons förolyckande, det vore en plikt att söka rädda ho- nom ej blott af människokärlek utan för familjens anseende. Denna afdelning illustrerades med allusion på den just i da- garna från Madagaskar hemkomne general Duchesne och den glans, hans ära på sätt och vis kunde kasta öfver äfven den obetydligaste lilla släkting. Detta exempel togs också som öfvergång till tal om nepotism. »Om nu denne general D. blefve krigsminister, vore det ej rätt, om han begagnade sin ställning till att gynna sin familj» o. s. v. Därpå behandlades vänners förhållande till hvarandra, på tal om hvilket upplästes ETT OCH ANNAT FRÅN PARIS FOLKSKOLOR. 293 en skildring af författarna La Boéties och Montaignes vänskap. — Denna lärarinna var öfvertygad om moralens nödvändighet som läroämne. Hon påstod, att prästerna bruka uppehålla sig nästan uteslutande vid dogmerna och endast sparsamt meddela s. k. andliga råd (conseils religieux). En mera varmt fosterländsk anda, än hvad en främling troligen skulle märka hos oss, är ett genomgående drag i de franska skolorna. Detta gäller i synnerhet franska språket, hvilket är enheten, det hufvudämne, kring hvilket de öfriga gruppera sig, och i hvilket äfven folkskolans barn få en be- tydande färdighet. Vidare studeras Frankrikes geografi och historia mera intensivt, än hvad i den svenska folkskolan i all- mänhet torde göras med vårt lands. Till och med statskun- skap förekommer i folkskolan (enligt programmet redan i lägsta afdelningen i sammanhang med läseboken för att upp- väcka nationalitetskänslan). Ur de ofvan omtalade »heders»- och »vandringsböckerna» må här meddelas några utdrag som prof härå. Böckerna tillhörde en klass af 12-, 13-åringar uti en skola med ganska medelmåttiga lärare. A. Fransk uppsats. (Skrifven på lärorummet.) Plan. Olika styrelseformer. Visa noggrant genom exempel ur Frankrikes historia skillnaden mellan den absoluta monarkien, den kon- stitutionella monarkien och republiken! Från äldsta tider intill våra dagar ha styrelseformerna varit följande: den absoluta monarkien, den konstitutionella monarkien och republiken. En absolut monarki är ett lands styrande genom en enda chef. Denna chef bär namnet kejsare eller konung. Monarkien är ärftlig. Konungen är den högste styresmannen, hans handlingar äro utan kontroll, och flere millioner medborgare böja sig för en enda mans vilja. Hans vilja blir lag. Under Frans I och Ludvig XIV var monarkien absolut. Frans I satte under sina befallningar dessa ord: »Sådant är vårt goda behag.» Ensamt hans vilja bestämde skatternas storlek. — — — — — — — — — — — — — — — — — Efter år 1789 ha åtta konstitutioner följt på hvarandra: 1)------- 8) Författningen af 1875. Enligt den sistnämnda är Frankrike en konsti- tutionell republik. Den verkställande makten utöfvas af en president, som väljes på 7 år. Då hans mandat är utlupet, gifver man honom en efter- trädare, eller, om man vill belöna honom för hans tjänster, kan han omväljas. Han har vid sin sida ministerrådet. Han är oansvarig. Den lagstiftande makten är anförtrodd åt två församlingar: senaten och deputerade kam- maren. Republiken är den styrelseform, som bäst motsvarar ett fritt folks önskningar. Vi böra älska republiken, emedan den gifvit oss våra fri- och rättigheter. 294 ETT OCH ANNAT FRÅN PARIS FOLKSKOLOR. B. Fransk uppsats. (På lärorummet.) Plan. Berätta för en vän, som är bosatt i landsorten, det före- drag, som hölls för er den 20 januari 1896 om 1870 års krig! Min kära M.! I går, den 20 jan., sammankallades eleverna i alla Paris folkskolor af sina lärare, som påminte dem, att det var 25 är, sedan striden vid Buzenval ägde rum. Kl. 3 samlades vi på skolgården. Ett särskildt utsedt ombud för distriktet åhörde det föredrag, som hölls för oss. Lärarinnan i lägsta afdelningen hade fått i uppdrag att hålla detta föredrag. Hon började med dessa ord: »Mina kära barn! Det är i dag 25 år, sedan slaget vid Buzenval ägde rum. Medan preussarne fira årsdagen af de segrar, som de vunno un- der det olyckliga kriget, ha fransmännen velat ägna en stilla och tacksam hyllning åt de tappre, som föllo för fosterlandets försvar. — — — — •— Du ser således, min kära M., att detta krig var mycket olyckligt för Frankrike. Kvinnorna spelade därunder en stor roll. Icke som om de gripit till vapen för att strida mot fienden, men de lifvade mången gång upp de stridandes mod. Jag hoppas, att vi, om det en dag yppar sig till- fälle därtill, skola visa lika mycken energi, lika mycket mod som våra mödrar oeh mormödrar. C. Hemuppgift. {Statskunskap.) 1. Ha fransmännen några plikter att uppfylla mot staten och hvilka? — De böra lyda lagarna, deltaga i statens utgifter och göra krigstjänst. 2. Hvad innefatta dessa plikter? — De ålägga oss att betala skatt, att göra krigstjänst, att uppträda inför rätta som vittne, mottaga förmynderskap i vissa fall, att underkasta oss expropriation, att gå i skola, att mottaga inkvartering af trupper. 3. Hvad är det som bestämmer dessa plikter? — Lagarna. 4. Hvad äro lagarna? — De äro stadgar, som utfärdas af den högsta myndigheten, och som äro gällande för alla. 5. Hvem stiftar lagarna? . . . 6. Hvem skall tillämpa lagarna? . . . 7. När skall en lag tillämpas? — När den blifvit promulgerad. 8. Hvad är att promulgera en lag? . . . 9. Hvar kunna fransmännen taga kännedom om lagarna? — På rådhusets port eller i den officiella tidningen. 10. Huru snart skola lagarna tillämpas? — I Paris en dag efter promulgationen och i landsorten en dag efter sedan den anländt dit. Mycket har man att lära af undervisningen i modersmålet. Naturligtvis passar icke allt att inplantera i germanisk jordmån, men många väckelser och idéer måste åhöraren få genom dessa talrika muntliga och skriftliga öfningar. ETT OCH ANNAT FRÅN PAKIS FOLKSKOLOR. 295 På alla stadier förekommer utanläsning af valda stycken, bl. a. en mängd af Lafontaines fabler. Visserligen kunde man i somliga klasser få höra rabblande uppläsning, men ofta märkte man, att lärarinnorna voro medvetna om den stora betydelsen af dessa uppgifter och sökte göra dem fruktbärande i så väl språkligt som estetiskt och moraliskt afseende. Enligt pro- grammet föreläser läraren två gånger i veckan för klassen nå- got anslående stycke, som barnen ej blott få höra en gång, utan hvilket noga genomgås och förklaras. — Jag var närva- rande, då på detta sätt med 12-åringar behandlades ett poem af Victor Hugo, »Skalden och barnen». Strof för strof för- klarades mycket stämningsfullt. En flicka gissade genast, att författaren vore V. Hugo, »som så mycket älskade sin lilla Jeanne». Ett uttryck: »drömmaren förspiller sin dag», blef an- ledning till definition af drömma i motsats till tänka, hvarvid en liten flicka frågade, om man icke kunde taga vara på de sväfvande drömmarna och lägga dem till grund för ettordnadt tänkande. Till sist påpekade lärarinnan, huru mycket de haft att tala om (hela timmen hade åtgått) med anledning af detta korta poem. Men så vore det ju författadt af en stor skald. »Skalden har till uppgift att öppna människornas ögon för det sköna i världen». Efteråt bådo barnen att få höra stycket ännu en gång. — Vid kursivläsningen användes några pris- belönta böcker, t. ex. i en klass staden Paris historia, illustre- rad, och i en annan en barnbok, däri en liten flicka från lan- det beskrifver sina intryck och erfarenheter från hufvudstaden. För rättstafningen är påbjudet, att de stycken, som dik- teras, skola så mycket som möjligt hämtas ur stora författares skrifter. Vid genombläddrandet af en skrifbok träffade jag på bl. a. namnen Eousseau, Buffon, Eénélon, Loti, Müsset. Dessa stycken användas ofta som underlag för språköfningar af annat slag. Antingen få barnen till hemuppgift att analy- sera delar däraf från en eller annan synpunkt, eller ock kan innehållet blifva ämne för en liten uppsats. Läraren låter t. ex. barnen stryka under vissa ord eller uttryck i det nedskrifna stycket, hvilkas betydelse de ha att skriftligen angifva, eller uppmanar han dem att skrifva en analys af en viss mening eller redogöra för ett bestämdt antal ord o. s. v. Exempel: a. Förklara bety delsen af följande (7) ord och satser! Charangon imperceptible avoir beau jeu en mycket liten insekt, som gnager på sädeskornen. svår att se, som icke kan ses. göra en sak utan att låta sig störas, bekymmerslöst som en spelande. . 296 ETT OCH ANNAT FRÅN PARIS FOLKSKOLOR. b. Förklara i korthet be tydelsen af följande (,6) talesätt! Köpa grisen i säcken. (Acheter chat en sac.) Efter mig syndafloden. (Apres moi le deluge.} Köpa en sak på god tro, utan att ha sett den, och bedragas af säljaren. Det gör detsamma, hvad som händer efter min död. c. Uppdela följande {15) ord i deras enklaste beståndsdelar! Förstafvelse Stam Ändelse apanage a pan age deliberer dé über er amour — am our d. Grammatisk analys. Les enfants bien élevés témoignent leur reconnaissance par leur empresse- ment et leur docilité. e. Les enfants bien élevés best, art., mask, plur., angifver, att enfants har best. form, subst., mask, plur., subjekt till témoignent. adv. till sättet, oböjligt ord, bestämmer élevés. part, adj., rättar sig till gen. o. num. efter det ord, som det best., här enfants, mask. piur. o. s. V. Sök synonymer till följande verb! Bilda meningar, inne- hållande hvar och en af de funna synonymerna i impfkt. ind. Verb sembler vétir Synonymer paraitre habiller f. Satsanalys. (Den skriftliga analysen var i allmänhet uppställd efter följande schema.) Text: — — — Denna mening innehåller (t. ex. 2) satser, emedan det finnes (t. ex. 2) verb i personlig modus. Första satsen: — — — Hufvuddelar: Bestämningar: Till subj. » pred. o. s. v. Andra satsen: — — — Efter diktamen af en Fénélons fabel gafs till hemupp- gift att närmare utreda fabelns innehåll samt förklara vissa (understrukna) uttryck däri. — På följande sätt lydde upp- giften efter en annan rättstafningsöfning: Skrif af den dikterade berättelsen, angif, hvilken lärdom man kan hämta af detta stycke, ttpprepa de råd, 1 fått an- gående berättande! I »vandringsboken» lästes följande svar på den sista af dessa uppgifter: ETT OCH ANNAT FRÅN PARIS FOLKSKOLOR. 297 Hegel för berättande. När man skrifver en berättelse, bör man så ofta som möjligt öfvergå från den berättande formen till samtal. Man bör låta personerna tala i stället för att berätta hvad de sagt, emedan detta ger mera lif och färg åt berättelsen. Samtliga dessa uppgifter voro gifna åt 11 å 12 års folk- skolebarn. Diktamensskrifningen rättades på så sätt, att barnen i viss, af läraren angifven ordning bytte böcker, hvarpå ett barn i sänder långsamt angaf ordens bokstafvering äfvensom inter- punktionen. Med blyerts satte barnen vissa märken i margi- nalen (betydande hela, halfva och kvarts fel) och ströko under de felaktiga orden i den bok, hvar och en erhållit. Sedan detta var gjordt, skrefvo de betygssumman underst och införde lärarinnan siffrorna på sin lista. Hon genomsåg naturligtvis böckerna efteråt. Hvad för öfrigt rättelser angår, så utskrifvas ej många sådana i uppsatserna. Betyg gifvas, särskilda för behandlingen af språket och för innehållet, samt dessutom ett detalj eradt omdöme öfver uppsatsen. I marginalen skrifvas omdömen om särskilda afdelningar eller meningar. Sådana uttryck, som möj- ligen, men ej gärna, kunna användas, understrykas. Man öf- verkorsar endast det, som omöjligt låter säga sig. Icke alltid låter man barnen skrifva in en bättre form efteråt. En myc- ket skicklig lärarinna vid seminarieskolan i Paris sade mig, att det för henne vore omöjligt hinna verkställa alla omskrif- ningar, då c. 50 uppsatser måste rättas på 5 dagar hvar vecka, och för öfrigt ansåg hon dylikt onödigt, då barnen efter ett muntligt påpekande vanligtvis mycket väl insågo det felaktiga. I allmänhet prepareras uppsatserna föga. En plan gifves — det är allt. Men så torde den ständiga öfningen att ut- trycka sig i skrift, som gifves i alla klasser, bidraga att un- danrödja en del svårigheter. När därtill hvarje vecka de rät- tade uppsatserna gifva anledning till en grundlig utredning af det gifna ämnet och eleverna i regeln ha att skrifva nästa uppsats redan samma dag, bör ju mycket af lärarens råd vara i friskt minne. Stor vikt lägges på hrefshrifning. Man befinner sig ju i Frankrike på ett öfvergångsstadium: den äldre generationen har ej fått undervisning i skrifkonsten, och lärarna inpränta hos barnen, att det blir deras åliggande att i framtiden sköta föräldrarnas korrespondens. Uti en klass af 10-åringar hörde jag en lärarinna genomgå ett föregående vecka skrifvet bref, 298 ETT OCH ANNAT FRÅN PARIS FOLKSKOLOR. innehållande tacksägelse till en tant för en julgåfva. — På en lista voro samtliga de fel, hvilka skulle bli föremål för utred- ning, uppskrifna. Först påminte lärarinnan om att brefstilen skulle närma sig talspråket, endast vara artigare. Framför allt borde uttrycken vara enkla och osökta. »Jag skrifver för att tacka dig» ändrades till »Jag tackar dig» etc. Participial- konstruktioner finge ej gärna användas, ej heller imp. du sub- jonctif. Allmän regel: barnen borde göra det till en vana att först tänka efter, hvad som skulle stå i brefvet, och sedan uppgöra en liten plan, hvilken noga måste följas. I det ifrågavarande brefvet finge utom tacksägelser endast meddelas notiser om fa- miljens hälsotillstånd. — Efter denna inledning genomgingos, med anlitande af svarta taflan, fel med afseende på stafning, ändelser, upprepanden o. s. v. Därpå framdrog lärarinnan olämpliga uttryck ur de särskilda böckerna, lät den skyldiga utfundera en bättre form, hvilket alltid lyckades, och slutligen läste hon upp ett par af de bästa uppsatserna. Särdeles tilltalande var resonemanget angående brefvens afslutning. Bland det antal fraser för dylikt ändamål, hvarpå franska språket är så rikt, hade barnen gjort ett mer eller mindre lyckligt val. Alltför starka uttryck, som »Tants hän- gifna» (ta niece dévouée) eller »med min hjärtligaste omfamning» (je fembrasse de tout mon coeur) kritiserades lika väl som fra- ser, olämpliga i något annat afseende. Därpå måste barnen söka, hvilka afslutningsformler som passade att använda till åt- skilliga personer, såsom skolans föreståndarinna, lärarinnan själf, en väninna o. s. v. — »Föreståndarinnan träffar ni så litet, till henne kan ni ej sända en omfamning eller uttryck af er till- gifvenhet: därtill känner ni henne icke tillräckligt. Henne bör ni lyda och visa vördnad, så att ett bref till er före- ståndarinna borde sluta med en försäkran om er lydnad och vördnad. Edra lärarinnor känner ni mera — kanske ej i bör- jan af läsåret, men sedan brukar ni väl hålla af dem, och äf- ven lär ni väl vara tacksamma mot dem — så att till dem kan ni skrifva om er tacksamhet och tillgifvenhet» etc. Det hade varit fritt val af det föremål, för hvilket tack- sägelse skulle afläggas. Beröm gafs åt dem, som valt nyttiga saker, klander för lyxföremål. Den flicka, som haft den sant barnsliga smaken att glädjas åt en docka, fick särskildt erkän- nande — hennes nätta bref upplästes i sin helhet. Mottaga- rinnan af en fotografiapparat berömdes, emedan hon skildrat sina känslor vid det stora paketets ankomst och öppnande samt ETT OCH ANNAT FRÅN PARIS FOLKSKOLOR. 299 sin ifver att börja använda instrumentet. »Det var en god idé af dig —■ det är ju naturligt, att den, som sändt en så dyr- bar gåfva, är angelägen att få veta, om den var välkommen och användbar.» — Andra klandrades för »fraser», onödig vid- lyftighet, illa uppställd plan m. m. I marginalen lästes bred- vid de särskilda styckena omväxlande: »b.» (bien, bra), »fraser», »god idé», »otydligt» etc. Denna lektion hölls en lördag, till måndagen skulle samma klass ha färdig Ett brefs historia. Fritt val af adressort, men barnen hade att taga reda på genom hvilkas händer och på hvilken väg deras bref befordrades. Hvad beträffar förmåga att uttrycka sig muntligt i sam- manhängande framställning, må omnämnas, att de franska bar- nen äga stor färdighet därutinnan. Lärarna hålla visserligen sina föredrag, men vid examinationen går det icke så lätt för eleverna att slippa undan. Icke alla bli förhörda på samma timme, emedan frågorna merendels göras mycket omfattande. Lärjungarna måste svara utförligt, och den ständiga vanan där- vid lämnar utmärkta resultat. Ett annat ämne, hvari de franska barnen äro mycket duktiga, är räkning. Men så ha de, utom i de lägsta klasserna, hemupp- gifter hvarje dag. Oftast är det problem att lösa, men äfven kan det hända, att läraren dikterar ett antal frågor öfver »teo- rien», hvilka måste skriftligen besvaras. Stundom blir det rent af redogörelser för ett räknesätt. Ur en tolfårig flickas skrifbok annoterade jag följande uppgifter. a. Hvad menas med en enhet ? Hvilket är det enklaste hela tal? Hvad menas med grunden för ett talsystem? o. s. v. b. Förklara regeln om tals delbarhet med 2 och 5! c. Teori. Division. 1. Allmän definition. 2. Division i inskränkt betydelse. 3. Olika fall af division. Jag undrar, hvad en liten svensk tolfåring skulle säga om att tillbringa sin afton med att samvetsgrant uppteckna de reg- ler, hon kunde, samt söka exempel pä alla olika fall af divi- sion, hvilket de franska flickorna så tåligt hade gjort. Deras skrifböcker, hvari samtliga hemuppgifter införas, voro sär- deles prydligt hållna. Efter problemens text kommo afdel- ningar med tydliga rubriker, såsom: lösning, operationer (ut- räkning), svar o. s. v. Inom aritmetiken gör man i Frankrike sträng skillnad på teorem och problem. I början af terminen bruka somliga lärare genomgå ett antal problem af de olika slag, som höra 300 ETT OCH ANNAT FRÅN PARIS FOLKSKOLOR. till kursen, för att sedan kunna gifva liknande hemuppgifter. För öfrigt hör till de sista klassernas (11—13-års ålderns) kurs att genomgå satser med bevis ur aritmetiken. Jag var vittne till flere sådana lektioner. Först dikterade lärarinnan »tesen» och afskrefvo barnen den i sina respektive anteckningsböcker. Därpå bevisade lärarinnan satsen med tillämpning på godtyckligt valda siffertal. Barnen voro synbart intresserade, skrefvo detsamma på sina taflor och visade med omedvetna små bifallande nick- ningar på hufvudet och snabba svar på inflikade frågor, att de följde med. Sedan de ännu en gång uppläst tesen, måste ett par af dem gå igenom beviset med samma eller af dem själfva valda tal. Förvånande reda och sammanhang i tankegången ådagalades vid dessa försök utan förberedelse. Ex. Teorem. (Som förberedelse till »9-profvet» vid multiplikation.> Om två tal divideras med 9, så ger resternas produkt, dividerad med 9, samma rest som talens produkt, div. med 9. 86 9 34 9 Läraren: »Låt oss välja talen 86 R(est) = 5 ox 5x7 = 35; 2 R=8 R=7 9 och 34! 86 x 34 = 2924; "9 R = 8 86 = mångfald af 9 + 5 34 = » » » + 7 86x34 = mångf. af 9 + 5 xm. a. 9 + m. a. 9 x 7 + 5x7. När nu de tre första termerna i denna summa äro mångfalder af 9, måste: 35 2924 = m. a. 9 + 35; 9 K = 8, H. S. B.» Stundom företogs för min skull en uppvisning eller repe- tition, då barnen, som förut haft satserna som minnesläxa, obe- hindradt och med stor säkerhet bevisade dem. Alltid samma prydliga och rediga uppställning. Ex. Bevisa, att, om ett tal är faktor i två andra tal, innehålles det jämnt äfven i deras summa (.skillnadj! Ex. (Läraren:) Se efter om talet d851 är jämnt delbart med 9! Lärjwngen: »Hvarje tal, som består af en etta, åtföljd af en eller flera nollor, betecknar en mångfald af 9 + 1. (Skref:) 10 = 9 + 1 100=11 x9 + l 1000 = 111 x9 + l ETT OCH ANNAT FRÅN PARIS FOLKSKOLOR. 301 Hvarje tal, som består af en värdesiffra, åtföljd af en eller flera nollor, betecknar en mångfald af 9 + värdesiffran. (Skref:) (100 = mångfald af 9 + 1 800 100= » » »+1 100= » » » + 1 300 = mångfald af 9 + 3 4581 '4000 = mångfald af 9 + 4 500 = » » » + 5 80= » » »+8 1= 1 4581 = mångfald af 9+18 4581 är jämnt delbart med 9. H. S. B.» Gällde det åter att uträkna ett praktiskt exempel, visade barnen vana både vid att själfva angifva lösningens gång samt vid att väl ställa upp allt på svarta taflan. Lärarinnorna sade, att de franska barnen ha en mycket snabb uppfattning men ty värr i regeln glömma lika fort, som de lära. Det utbyte, en nordbo har af sitt besök i de franska sko- lorna, är nog icke alltid af positiv art. Folkskolan är en ung institution i Frankrike. »Allt detta har blifvit på de sista 15 åren», heter det. Det var 1870 års krig med dess sorgliga erfarenheter i fråga om folkets okunnighet, låga moraliska ståndpunkt och blinda national-fåfänga, som blef en väckelse i många afseenden. De ledande männen ha gjort sina experi- ment, inspirerade af brinnande kärlek till fosterlandet och nit för nationens framåtskridande, men vissa institutioner äro nog tills vidare — experiment. Dock är det ju icke endast det fullt mogna och färdiga, som vinner vårt intresse; man kan också glädjas åt att gifva akt på det, som spirar och växer. V. O. Svensk uppsatsskrifning på skolans lägre och mellersta stadier. Ofvanstående ämne utgjorde föremål för öfverläggning vid Pe- dagogiska sällskapets i Stockholm sammanträde lördagen den 14 november. Diskussionen inleddes af skolföreståndarinnan Anna Da- nielsson med ett referat öfver fru H. Andersons »Svenska språk- öfningar» samt den af professor G. Cederschiöld och seminarie- adjunkten V. Olander nyligen utgifna metodiken i svensk uppsats- skrifning, af hvilka arbeten det förstnämnda finnes utförligt anmäldt i »Verdandi» för 1895, h. IV, och det senare i föreliggande häfte. Inl. anställde en jämförelse mellan dessa båda arbeten och på- pekade, att de öfverensstämma i åtskilliga hufvuddrag, såsom att uppsatsskrifningen bör begynna tidigare, än hos oss hittills varit fallet, redan under barnets andra eller tredje skolår, samt att öf- ningarna skola vara enkla, omväxlande och så själfständiga som möjligt, men att dessa grundsatser i de olika arbetena tillämpas på mycket olika sätt, särskildt hvad det lägsta stadiet beträffar. Cederschiöld och Olander lägga stor vikt vid att barnen från början använda ett fullt korrekt uttryckssätt: deras bok börjar med grammatik, och skriföfningarna erfordra mycken preparation. Fru Anderson utgår från barnets ståndpunkt och söker tala dess språk, hon kommer först i andra kursen fram till de grammatiska be- greppen, som då meddelas på ett enkelt och roande sätt, och hen- nes öfningar äro ej svårare, än att barnen i de flesta fall kunna reda sig med dem nästan utan hjälp. Det har också visat sig, att fru Andersons bok i hög grad äger förmåga att väcka barnens in- tresse. Hvad motsvarande del af Cederschiöld-Olanders bok be- träffar, ägde inl. ingen erfarenhet men höll före, att det däri föreslagna tidiga grammatiserandet icke vore fullt naturligt utan lärde barnen att röra sig med uttryck, som de i själfva verket icke förstå. Bland det i metodiskt afseende nya den följande, uteslutande åt uppsatsskrifningen ägnade delen af Cederschiöld-Olanders bok innehåller ville inl. särskildt fästa uppmärksamheten vid de s. k. SVENSK UPPSATSSKRIFNING. 303 läxreferaten, d. v. s. skriftliga redogörelser för sådant, som vid undervisningen i historia, geografi, naturkunnighet m. fl. ämnen genomgåtts i skolan eller blifvit öfverläst i hemmet. Inl. hade själf användt detta slags öfningar vid repetitionsforhor och funnit dem vara ett godt medel att förvissa sig om hur pass grundligt och själfständigt barnen tillägnat sig det meddelade. Med afseende på nyttan af de i handboken föreslagna stilistiska öfningar, som bestå däri, att lärjungen ledes att muntligen korrigera stycken med felaktigt konstruerade meningar, hyste inl. vissa tvifvelsmål. Förf, anse visserligen, att de i meningarna förekom- mande felen ej kunna mana till efterföljd, emedan de äro så ho- pade, att styckena måste förefalla barnen löjliga; men man kan med skäl frukta, att sysslandet med dylika felaktiga konstruktioner, hvaraf alltid någon del fastnar i minnet, skall för mindre begåfvade barn innebära en fara. Såsom synnerligen läsvärdt framhölls kapitlet Om uppsatsers rättande, hvari en stor mängd goda råd och anvisningar lämnas. Så påpekas, hurusom både lärarens och lärjungens arbete med upp- satserna kan ej obetydligt underlättas genom att preparationen göres tillräckligt grundlig och upplysande, att man söker förmå lärjungen till uppmärksam läsning af god teratur o. s. v. För uppsatsernas korrigering gifvas de tre kardinalreglerna: Rätta ej för mycket! Bedöm felen efter lärjungarnas förkunskaper! Sök att göra rättel- serna fruktbärande! — föreskrifter, som visserligen ej äro nya men tåla vid att ofta upprepas. Inl:s föredrag följdes af en liflig diskussion. Rektor S. Almquist höll före, att den i Cederschiöld-Olanders metodik föreslagna grammatiska förkursen vore fransk till sitt ur- sprung, emedan den för fransmännen utmärkande fordran på korrekt- het i uttrycket nödvändiggör tidig undervisning i grammatik; man kan också med franska barn drifva förståndsanalys i större utsträck- ning än med andra. I själfva verket torde denna fordran på kor- rekthet i barnens språkbehandling finna stöd i något nationellt egen- domligt äfven hos oss, på samma gång som svenska lärare hysa en berättigad rädsla för det obarnsliga, hvilken ej finnes utvecklad hos andra folk. Doktor N. G. W. Lagerstedt ansåg, att grammatikundervisning på så tidigt stadium, som här föreslås, knappt kan gifva annat resultat än en skenkunskap. Lärjungen ledes visserligen genom 304 SVENSK UPPSATSSKRIFNING. frågor fram till de grammatiska definitionerna, men det är bekant, att läraren genom ett skickligt utfrågande kan få barnen att säga nästan hvad han vill. Fröken Maria Aspman hade användt fru Andersons bok och funnit, att den i hög grad tilltalar barnen, hvilka känna igen sig i de däri förekommande små berättelserna och samtalen. Hade flerårig erfarenhet af läxreferat i form af svar på frågor, en öfning, som visat sig vara af stor nytta; en god sak därvid är, att barnen i lämpliga fall, t. ex. vid undervisningen i naturkunnighet, få till- fälle att rita. Framhöll, att uppsatsskrifning borde förbindas med ritning mycket oftare, än hittills varit förhållandet. Folkskolläraren J. Dalström framhöll, att uppsatsämnena böra hämtas direkt från barnens egen erfarenhet och vara starkt begrän- sade. Så t. ex. böra barnen ej få till uppgift att skildra jul- helgen i dess helhet, utan någon episod, såsom julgranens plundrande, julottan e. d. Därigenom vinner man, att barnens uppmärksamhet riktas mot en viss punkt och att uppsatserna bli korta, hvilket är af stor vikt. För de s. k. läxreferaten bör man välja någon del af ämnet, som särskildt väckt barnets uppmärksamhet, och kan då finna lämpliga uppgifter för denna öfning inom nästan hvilket under- visningsämne som helst. Korrigeringen bör så vidt möjligt försiggå under barnens ögon. Lektor A. Bendixon hade i Cederschiöld-Olanders bok saknat något — de poetiska försöken, ty dit kunde man ej räkna åter- berättande af poem, hvilket vore en ganska prosaisk sysselsättning. Det vore dock en af uppsatsskrifningens viktigaste uppgifter att sätta fantasien i rörelse, och talaren hade alltid funnit, att hans lärjungars uppsatser öfver poetiska ämnen varit öfverlägsna deras uppsatser af andra slag. Det talas mycket om att barnen skola återgifva hvad de erfarit, men sådana uppgifter utföras väl endast af barn, som äga liflig fantasi, ty det är på fantasien det beror, om en människa kan aflocka verkligheten något intresse och be- handla ett erfaret faktum väl. I rena beskrifningar är förstånds- verksamheten hufvudsaken, men med afseende på nyssnämnda slag af uppsatser gäller det att finna nya synpunkter, och det är då fantasien, som skall eggas. Äfven relativt fantasilösa barn torde kunna i detta afseende utvecklas, om man från början väljer äm- nen, som tilltala inbillningskraften, såsom en pennas, ett armbands historia o. s. v. Kunde man lära barnen att komponera väl, så hade man utfört ett stort verk. Skolföreståndarinnan Hilda Myhrberg hade vid de öfningar i återberättande, hvarmed uppsatsskrifningen i flickskolorna vanligen SVENSK UPPSATSSKRIFNING. 305 inledes, låtit de elever, som så önskat, i stället få själfva kompo- nera små berättelser, och af denna tillåtelse hade ej så få brukat begagna sig. Fröken S. Rogberg: Det hade yttrats, att prosaomskrifningar af poetiska stycken vore olämpliga ämnen, och lärjungarna anse dem också ofta som de tråkigaste och svåraste af alla uppgifter, kanske emedan de känna med sig, att de förstöra en poetisk ska- pelse. Det torde dock ej vara omöjligt att anordna dessa öfningar så, att de både bli tilltalande för barnen och lämna godt re- sultat. Tal. hade i klass V en gång valt Rydbergs »Tomten» till ämne och efter skaldens framställning utförligt beskrifvit huf- vudpersonen i dikten samt sökt framhålla grundtanken i poemet. Därpå hade detta upplästs, och då voro barnen redan intresserade, tomten var dem en liten vän. Nästa lektion hade stycket skrift- ligen återberättats, och uppsatserna hade varit ganska poetiskt skrifna. Lektor A. Bendixon ville med anledning af fröken Rogbergs anförande anmärka, att han ej ansåg återgifvandet af ett lyriskt stycke såsom »Tomten» behöfva bli tråkigt eller prosaiskt; dylika ämnen äro tvärtom synnerligen lämpliga. Man bör dock ej tro, att de fostra barnens poetiska sinne. Folkskolläraren K. Liedholm meddelade några erfarenheter från undervisning i uppsatsskrifning efter Parkers metod. Enligt denna låter man barnen beskrifva gifna situationer, bilder o. s. v., som de just hafva för ögonen och som man finner intressera dem, men inga särskilda föreskrifter för arbetet meddelas. Uppsatserna hade med detta tillvägagående blifvit allt bättre och bättre. Folkskolläraren J. Dalström instämde med d:r Bendixon däri, att fantasien bör odlas genom uppsatsskrifningen, men hvad smärre barn beträffar, måste man komma ihåg, att en stor del af dem ej äga förmåga att på ett tillfredsställande sätt behandla fantasiämnen och det arbete de nedlägga på dylika uppgifter blir då till ingen nytta. En oeftergiflig fordran är, att uppgifterna skola väcka alla barnens intresse, och detta torde ernås genom den af hr Liedholm förordade metoden. Om man griper tillfället, är det ganska lätt att finna uppgifter, hvilka anknyta sig till hvad som sysselsätter bar- nens tankar. Man kan t. ex. låta dem redogöra för hvarför svenska flaggan hissas den 6 november, skildra någon episod från en utfärd de företagit, beskrifva någon del af undervisningsmaterielen o. s. v. Skolföreståndarinnan Anna Sandström hade med glädje hört, att fantasiens betydelse vid uppsatsskrifningen här framhållits, ty den blir ofta mer än tillbörligt förbisedd. Det var äfven tal:s er- Verdandi 1898. 21 306 SVENSK UPPSATSSKRIFNING. farenhet, att uppsatser öfver fantasiämnen ofta bli bättre än andra, och att man kan fä se verkligt vackra och poetiska saker skrifna af barn, som man aldrig tilltrott något sädant. Men man bör skilja mellan olika slag af uppsatser. Ett slag har till ändamål att öfva barnet i korrekt språkbehandling, i kommatering, användandet af stor begynnelsebokstaf o. s. v., och för detta slags öfningar hade talaren funnit fru Andersons bok vara särdeles lämplig, ty med dess tillhjälp kan man på ett roligt sätt inlära allt detta, som eljest blir sä tråkigt. Men det bör dessutom finnas ett annat slags öf- ningar, sädana som utgöra ett naturligt aflopp för barnets produk- tionsförmåga. Dylika skrifningar kunna och böra förekomma re- dan frän första början; i de förberedande klasserna är det mycket lämpligt att låta dem taga formen af bref, hvari barnen fä säga hvad helst de vilja. För att göra illusionen fullständig kan man läta dem lägga in brefvet i ett kuvert och adressera det t. ex. till föreståndarinnan. Ett tredje slags uppsatser äro de s. k. läxrefera- ten. Vid dessa är innehållet hufvudsak, där gäller det framför allt: är det sant, det som du skrifvit? Det är i högsta grad vik- tigt, att det innehåll, som skall behandlas i läxreferaten — ett olämpligt namn för öfrigt — är till sitt omfång begränsadt och väl prepareradt. Man bör ej välja t. ex. ett helt krig eller be- skrifning öfver ett helt land; men om det är någon viss del af ett ämne, som barnen alltid ha svårt att minnas och som förefaller dem trasslig, lägger man an på att riktigt grundligt utreda och inlära detta och låter barnen sedan skriftligen redogöra därför. Man kan dä lita pä att just denna del sitter fast i minnet, fastare än något annat. Tal. ville för öfrigt betona, att en af de förnämsta orsakerna till att vi svenskar så ofta sakna förmåga att skrifva med klarhet och ledighet ligger däri, att vi alldeles för litet stu- dera vår egen klassiska litteratur. Rektor S. Almquist ville med anledning af Cederschiöld-Olan- ders förslag om konceptens rättande anmärka, att detta sätt många gånger försökts, men att man vanligtvis snart upphört därmed, ■kanske till en del därför att barnens intresse slappas genom att uppsatserna måste skrifvas om och läraren tröttnar att rätta för andra gängen. Dock bör man i regeln rätta koncepten, när man fört lärjungarna fram till någon ny art af uppsatsskrifning, t. ex. en genomförd jämförelse. I allmänhet skrifves det för mycket koncept i skolorna, och barnen fä därigenom vana att skrifva dåligt. Såsom blifvit nämndt, börjar uppsatsskrifningen vanligen med återberättande. Nyttan af denna öfning är ej stor och minskas ofta ytterligare genom att man låter en lärjunge, kanske två, SVENSK UPPSATSSKRIFNING. 307 upprepa berättelsen, innan den nedskrifves; härigenom tröttas barnen, hvarjämte språkformen blir sämre och sämre. Berättelsen bör föredragas af läraren själf, i en god form och blott en gång: kunna barnen ej komma ihåg alla detaljer, så får deras fantasi ifylla luckorna. Läxreferatens införande torde komma att bli af stort gagn för uppsatsskrifningen, men den oerhörda tid korrigerandet af dessa öf- ningar erfordrar kommer nog alltid att vålla svårigheter. Tror man sig förbunden att rätta läxreferaten lika noggrant som van- liga uppsatser, så blir man snart nödsakad att upphöra med dem. Talaren ansåg, att man i stora klasser och i vissa fall, t. ex. när dessa skrifningar användas som ett sätt att tentera, ej behöfver rätta alla skrifningar, ej ens alltid genomläsa uppsatser af sådana elever, som bruka skrifva korrekt. Lärjungarna inse, att själfva arbetet med nedskrifvandet stundom är hufvudsaken, och de fordra ej att få en tentamen rättad. Om man kan förmå äldre lärjungar att skrifva s. k. dubbelkrior, hvilket är en synnerligen god sak, böra dessa ej rättas lika minutiöst som andra uppsatser, utan blott i stora drag. All uppsatsskrifning får ej gå in i de gamla kria- formerna, utan det gäller att finna nya former för öfningarna i skriftlig framställning. Ingeniör II. Berwald ville framhålla, att gossar och flickor stundom böra erhålla olika uppsatsämnen. T flickskolor hade talaren ofta sett fantasiuppgifter utföras väl, medan gossarnas prestationer af detta slag ej sällan bli mycket underhaltiga. Att tidigt söka uppodla fantasien torde nog vara att förorda. Med afseende på behöfligheten af konceptskrifning ville talaren fästa uppmärksamheten på att de flesta lärjungar skrifva sina kon- cept mer eller mindre oredigt, allt efter som tankarna föra dem framåt, och att man således måste låta dem omordna det första utkastet, om man vill, att deras uppsatser skola bli öfversiktliga. Underlåtenhet att korrigera läxreferat skulle nog alltid komma att betraktas som slarf af läraren. Om läxreferat, använda som skrift- lig tentamen, ej korrigeras, komma de misstag lärjungarna nedskrifva att fastslås i deras minnen; dessutom se de ej någon frukt af sitt arbete, och detta gör dem modfällda. Skolföreståndarinnan Anna Sandström ansåg, att läxreferaten måste rättas, men på ett helt annat sätt än de egentliga uppsatserna, hvilka höra till modersmålsundervisningen. På ett par minuter bör man kunna genomläsa ett läxreferat och rätta de mest i ögonen fallande misstagen däri, medan korrigerandet af en enda kria kan •erfordra flere timmar. Dessa läxreferat äro ju ej en ersättning 308 SVENSK UPPSATSSKRIFNING. för de vanliga kriorna, utan en extra öfning, hvarigenom lärarna i de andra ämnena understödja läraren i modersmålet. Skolföreståndarinnan Anna Danielsson: Att läxreferaten ej rättas lika fullständigt som andra uppsatser är till fördel äfven för lärjungarna, ty dessa tycka om att det de producerat stundom får förbli ett helt och ej sönderplockas genom ymniga rättelser, nägot som ofta betager dem hägen till nya försök. Fröken Mathilda Widegren: Om en inskränkning i det hittills vanliga minutiösa kriarättandet kunde åvägabringas, vore det en verklig lycka för de under nuvarande förhållanden mer än tillbör- ligt ansträngda lärarna i modersmålet och medelbart äfven för bar- nen. Det kan ej nekas, att man ofta rättar uppsatserna med tanke på utomstående personer, som möjligen kunna komma att läsa dem. Från denna ängsliga omsorg om sitt eget anseende borde man söka frigöra sig och lita mera på sina elevers redbarhet och omdöme. Ordföranden, rektor S. Almqrcist, gjorde till sist en samman- fattning af hvad som under diskussionen yttrats samt påpekade, att de reformer man nu vill genomföra innebära en verklig revolution inom uppsatsskrifningen. Hittills har man begått ett stort fel ge- nom att införa denna vid en synnerligen olämplig tidpunkt, näm- ligen i öfvergångsålderns början, då inom barnet försiggår en våld- sam omhvälfning, som medför att-naiviteten försvinner och fantasi- lifvet aftager, medan förståndsmässighet och kritieism tillväxa. Det är därför man måst tillgripa nödfallsutvägen och börja med åter- berättande. Det väsentligaste och gemensamma för de refererade reformförslagen är, att de vilja för uppsatsskrifningen tillgodogöra den tidigare, produktiva åldern. Af största betydelse är äfven den föreslagna vidsträckta användningen af skrifningar såsom hjälpmedel vid lektionerna, och läxreferaten torde, om de införas i åsyftad omfattning, komma att bilda uttrycket för den mera själfverksamma sidan af lärjungens skollif. Bokanmälan. Svensk uppsatsskrifning på skolans lägre och mellersta stadier af G. Cederschiöld och V. Olander. Med teckningar af Jenny Nyström. I. Handbok för läraren. Pris 2 kr. 50 öre. II. Öf- ningsbok för lärjungen. Pris 25 öre. Ludv. Gleerups förlag 1896. Under de senaste ären hafva inom den svenska skolvärlden ofta framkommit yrkanden på reformer inom undervisningen i mo- dersmålet i afsikt att göra densamma mera praktisk och af större nytta för lärjungens framtida lif. Den, som haft tillfälle att iakt- taga, med hvilken lätthet, reda och oförsagdhet lärjungarna i ut- landets skolor, exempelvis de franska och engelska, muntligen och skriftligen uttrycka sig, måste medgifva, att de svenska skolbarnen i detta afseende äro betydligt underlägsna, och särskildt nedslående är det att se, huru hvarje uppgift att skriftligen uttrycka sina tan- kar förorsakar dem bryderi och bekymmer. Det torde knappast vara tvifvel underkastadt, att nämnda förhållande till en stor del är att skrifva på räkningen af vår ofta opraktiska och ej nog plan- mässigt ordnade undervisning i modersmålet, och man bör därför kunna hoppas att, när, förbättrade metoder och läroböcker en gång blifvit allmänt införda, en förändring till det bättre så småningom kom- mer att inträda. Under det emellertid en verkligen praktiskt inrättad språklära — ungefärligen i den riktning, hvari lektor Linder in- slagit genom sina Råd och regler för svenska språkets användning i tal och skrift — förunderligt länge låter vänta på sig, hafva re- dan tvenne förtjänstfulla försök till praktiska läroböcker i skriftlig framställning, båda utarbetade på grundvalen af metoder, som länge och med framgång tillämpats i Nordamerika, England och Frank- rike, hos oss utkommit, nämligen fru Hedda Andersons Svenska Språköfningar och nu senast ofvanstående metodik för uppsatsskrif- ningen på skolans lägre och mellersta stadier. Sistnämnda arbete är företrädesvis afsedt att utgöra en ledning vid undervisningen i folkskolorna, de högre flickskolorna och de fem lägre klasserna af de allmänna läroverken, således vid sådana skolor, som afse att meddela ej s. k. lärd, utan allmänt medbor- gerlig bildning. Inom sådana läroverk torde modersmålsundervis- 310 BOKANMÄLAN. ningen böra hafva till uppgift att bibringa lärjungarna förmåga att lätt och säkert läsa och uppfatta en svensk text, som ej erbjuder några särskilda svårigheter med afseende på innehåll eller form, samt färdighet att muntligen och skriftligen klart, redigt och i en i det stora hela korrekt språkform uttrycka sina tankar. För detta ända- måls vinnande måste man enligt förf:s åsikt låta tal-, läs- och skrif- öfningar stå i nära sammanhang med och stödja hvarandra, och föreliggande arbete utgör just ett försök till åvägabringandet af ett sådant samband mellan det som barnet inhämtat i skolan samt öf- ningarna i skriftlig framställning. Till följd af den stora olikheten i modersmålets ställning inom de olika svenska skolorna har man ej ansett lämpligt att uppdela, lärostoffet i bestämdt begränsade årskurser och lektioner, men där- emot meddelas ett så stort antal af så väl lättare som svårare öf- ningar, att det för hvarje lärare bör utgöra ett tillräckligt förråd,, hvarur han kan utvälja det han finner för sitt ändamål lämpligast. Boken består af en lägre och en högre kurs. Den förstnämnda, är ämnad att användas redan under barnets andra eller tredje skolår, och uppsatsskrifningen kommer således att taga sin början, innan barnens naturliga lust att vara produktivt verksamma hunnit slap- pas genom bristande tillfällen därtill, och innan de förstå att genera sig för sina små försök till själfständigt författande. Man bör så- ledes kunna hoppas, att de, när deras själfkritik sedermera vaknar,, redan skola hafva förvärfvat vana att uttrycka sig skriftligen och öfvervunnit en del af de tekniska svårigheterna vid uppsatsskrif- ningen, och det torde då ej blifva så svårt att hos dem vidmakthålla, det i början så lifliga intresset för öfningarna i skriftlig framställ- ning, hvarförutan arbetet ju icke kan blifva rätt fruktbärande. En stor del af öfningarna i den lägre kursen hafva till ända- mål att lära barnet användningen af stor begynnelsebokstaf, skilje- tecken (i enkla fall) och flertalsformer af verb; under preparationen till dessa öfningar meddelas det mått af grammatik, som för de- samma oundgängligen erfordras. Ganska snart öfvergår man till framkallande af själfständiga små uppsatser genom att låta barnen redogöra för egna erfarenheter och egna iakttagelser, och uppsat- serna erhålla ofta brefform, på det de små själfva må inse nyttan af öfningarna och erinras om att de lära ej blott för skolan utan för lifvet. För att undanrödja det hinder för all uppsatsskrifning på de lägre stadierna, som ligger i barnets brist på rent mekanisk skriffärdighet, rekommendera förf, flitig afskrifning efter tryckt bok en öfning, hvarigenom lärjungarna tillika få skriftspråkets ortografi, grammatik och ordförråd inpräglade i minnet och som kan göras BOKANMÄLAN. 311 ännu nyttigare, om man låter barnen enligt i handboken meddelade anvisningar företaga själfständiga förändringar i texten. Den högre kursen är egentligen afsedd för folkskolans tredje och fjärde klasser samt fortsättningsklasserna äfvensom för tredje, fjärde och femte klasserna af de allmänna läroverken och med dem likställda skolor, men torde dessutom kunna tjäna till ledning vid undervisningen i seminarier och folkhögskolor samt vissa lägre tek- niska skolor. Bland de i denna afdelning förekommande nyheterna i metodiskt afseende framhålla vi anvisningarna till läxreferat. Sådana öfningar spela som bekant en betydande roll i franska, engelska och nordamerikanska högre och lägre skolor, i det lärjungarna därstädes mycket ofta, somligstädes hvarje dag, få använda någon lektion till skriftlig redogörelse för ämnen, som förut i skolan blifvit genom- gångna eller som utgjort föremål för öfverläsning i hemmet, eller ock afgifva skriftliga svar på frågor, som af läraren uppskrifvas på svarta taflan. Det är naturligt, att barnets förmåga att skriftligen uttrycka sig härigenom på det verksammaste befordras, och då hvarje lärjunge nedskrifver dessa små redogörelser i en och samma bok, får han så småningom i sin hand ett synbart resultat af sitt arbete, hvilket utan tvifvel måste verka uppmuntrande och lifvande. Dylika läxreferat torde med fördel kunna användas såsom s. k. tysta öfningar, då läraren har att samtidigt sysselsätta tvenne klas- ser, men förf, förorda varmt, att äfven i andra fall försök där- med anställas. I de länder, där läxreferaten flitigt brukas, hafva de nämligen befunnits i så hög grad bidraga till säkerheten i lär- jungarnas kunskaper, att de respektive ämneslärarna anse sig ej förlora utan tvärtom vinna på att några timmar i t. ex. historia och geografi, naturkunnighet och matematik hvarje termin afsättas för dessa öfningar. Bland öfriga i denna högre kurs upptagna uppgifter nämna vi såsom hittills mindre ofta förekommande författandet af annonser och bref af olika slag samt uppgifter passande till feriearbete (t. ex. svar på frågor sådana som Huru utvecklas den vanliga grodan? Beskrif, huru du i en blomkruka från frö uppdragit någon växt! o. s. v.). Ett särskildt kapitel ägnas åt behandlingen af vissa sti- listiska fel, hvartill barnen ofta göra sig skyldiga och hvarifrån de endast småningom kunna frigöra sig, såsom onödigt upprepande af samma ord och uttryck, enformighet i bruket af konjunktioner och adverb, oriktig användning af förbindelseord m. m.; härtill sluta sig öfningar i detaljering och motivering samt olika anföringssätt o. s. v. Äfven med afseende på den lika svåra som viktiga frågan om dispositionsöfningarnas rätta anordnande innehåller arbetet åtskilligt 312 BOKANMÄLAN. nytt. Så meddelas anvisningar, huru dessa öfningar kunna i be- tydlig mån underlättas dels därigenom att lärjungarnas egna försök till planbyggnad förbindas med ett ingående studium af gifna före- bilder och dels genom att man i tid börjar låta lärjungarna efter genomgående af stycken ur läseboken uppgöra korta innehållsöfver- sikter eller planer eller omredigera små scripta (t. ex. bref), i hvilka erforderlig reda och sammanhang i tankegången saknas. För de två eller tre sista åren af den period, för hvilken boken är beräk- nad, meddelas i sista kapitlet förslag till uppsatsämnen, progressivt ordnade med hänsyn till lärjungens utvecklingsgång och uppställda med iakttagande af behöflig omväxling; i de flesta fall lämnas två eller flere alternativa ämnen. Ett supplement till handboken bildas af Öfningsbok för lär- jungen, hvilken innehåller en mängd öfningar, som lärjungen kan efter lärarens anvisningar på egen hand utföra, såsom ifyllnadsupp- gifter, stycken till afskrifning med eller utan bearbetning, uppgifter bestående af frågor att besvara samt träsnitt, afsedda att af barnen beskrifvas. Boken synes förträffligt lämpa sig så väl till bruk un- der lektionstimmarna (för »tysta öfningar») som för hemuppgifter. Förf, omnämna, att de själfva för några år sedan i en flick- skola tillämpat en del af de metodiska förslag, som handboken inne- håller. Vi skulle vilja tillägga, att mycket af de senare ej torde vara så alldeles nytt för vårt land, som man kunde vara benägen att tro. Mången svensk lärare eller lärarinna har helt säkert, drif- ven af känslan att något måste göras för att undervisningen i upp- satsskrifning må gifva bättre resultat än hvad hittills varit förhål- landet, själf uttänkt och i all stillhet med sina elever pröfvat ej så litet af det som i ofvannämnda arbete framställes såsom föror- dadt i utlandets pedagogiskt-stilistiska litteratur. Så t. ex. har an- mälaren sig bekant, att s. k. läxreferat sedan flere år tillbaka i stor utsträckning användts i en skola i hufvudstaden och gifvit mycket goda resultat så väl med afseende på lärjungarnas kunskaper som beträffande deras förmåga att med tillbörlig klarhet och i en ledig form framföra hvad de hafva att säga. Vi hålla före, att ingen lärare i modersmålet på skolans lägre och mellersta stadier bör underlåta att taga kännedom om det här ofvan anmälda om vidsträckt erfarenhet och fin pedagogisk takt vittnande arbetet, och särskildt för nybörjare i uppsatsrättandets svåra konst tro vi, att det skall visa sig vara af största värde. E. H. BOKANMÄLAN. 313 Historisk fysik. Af Poul La Cour og Jacob Appel. Det nordiske Forlag. Kobenhavn. Ett af de foredrag vid det senaste nordiska skolmötet, hvilka i särskild grad slogo an på åhörarna och lyckades tillvinna sig deras bifall, hölls af läraren vid Askovs folkhögskola professor La Cour öfver ämnet: Om en historisk tråd i undervisningen. Talaren framhöll däri såsom en stor brist vid vår undervisning, att de flesta af sko- lans ämnen behandlas hvar för sig utan att sättas i samband med hvarandra. Det skulle vara af den allra största betydelse, om man kunde samla hela undervisningen kring ett enda hufvudämne. Såsom ett sådant centralt ämne är historien det enda lämpliga. Till den kunna nästan alla de öfriga på ett naturligt sätt anknytas. Vid en närmare undersökning af vetandets olika områden visar det sig nämligen, att det mest intressanta och fruktbärande alltid framkom- mit i samband med något af de betydelsefullare framstegen i mänsk- lighetens hela utveckling, vare sig det är en framstående historisk personlighet eller ett helt folk, som frambragt något nytt. Om man nu uti de såsom ohistoriska ansedda ämnena utstakar vägen genom dessa mänsklighetens stora framsteg, så erhåller man en lärogång, hvilken är på en gång systematisk, eftersom det efter- följande alltid är byggdt på och växer fram ur det föregående, och naturlig, enär lärjungen ledes fram på den väg, som mänskligheten själf gått. Inom skolvärlden voro dessa La Cours idéer ingalunda obekanta. Han har förut vid flere tillfällen tagit till orda för dem. Men han har icke nöjt sig med att endast framkasta lösa förslag och blotta antydningar om sin historiska metod. Under. 18 års arbete i skolans tjänst har han pröfvat och utbildat densamma. Resultatet af sina erfarenheter inom ett område, kanske det svåraste af alla, har han framlagt uti sitt tidigare utgifna mycket intressanta och värdefulla arbete: Historisk matematik. Sedan många år tillbaka har han äfven sysslat med att fram- ställa naturläran i dess historiska utveckling. Hans medlärare vid Askovs folkhögskola Jacob Appel har däruti biträdt honom. Fruk- ten af deras arbete föreligger uti det nu utgifna verket: Historisk fysik. Det utgör ett försök att framställa fysikens hufvudresultat i en historiskt berättande form. I likhet med de vanliga fram- ställningarna meddelar äfven denna fysikens allmänna satser och lagar samt de praktiska tillämpningarna af dem. Men dessa fram- ställas icke såsom torra, nakna fakta utan inpassas på sin histo- riskt gifna plats i sammanhang med de synpunkter och de yttre omständigheter, som betingat deras framträdande. Det sakliga fy- 314 BOKANMÄLAN. sikaliska innehållet förlorar icke härpå, det tvärtom vinner i exakt uppfattning. Uppgörandet af själfva planen till en historisk framställning af fysiken erbjuder gifvetvis mänga svårigheter. Grupperas inne- hållet efter de olika tidsåldrarna, så blir redogörelsen för i fysika- liskt afseende sammanhörande ämnen mycket splittrad. Vill man åter undvika denna olägenhet, sä nödgas man oupphörligen bryta den historiska tidsföljden. Författarna hafva valt den senare utvägen. Uti de hittills utgifna sju häftena lämnas först en redogörelse för, huru föreställningen om världsbyggnaden utvecklades hos gre- kerna, araberna och Västeuropas folk intill Kepler. Därefter följer en framställning af upptäckterna inom ljuslärans område samt af mekanikens utveckling genom Arkimedes, italienarne, holländarne, fransmännen och engelsmännen. Uti fortsättningen kommer på lik- nande sätt att behandlas kemiens ursprung och de upptäckter, som hafva ledt till nutidens kännedom om tingens inre byggnad, om värme, magnetism och elektricitet. Tydligt är, att den historiska lärogång, som detta arbete an- visar, icke under nuvarande förhållanden låter sig i våra skolor genomföras. I vissa, delar kan den dock mycket väl tillämpas, sär- skildt i sådana skolor, där man vid undervisningens anordnande icke är sä strängt bunden af bestämda kurser och examensfordringar. Det vore önskvärdt, att man på dessa håll ville efterkomma den uppmaning, hvarmed La Cour afslutade sitt ofvan nämnda föredrag, och inom mindre områden af undervisningen pröfva den af honom framställda metoden. Helt säkert skulle man komma att blifva be- låten med densamma. Det säger sig nämligen själft, att undervisningen i ämnet måste bli på ett helt annat sätt intresseväckande och uppfostrande, då lärjungarna icke erhålla vetenskapens resultat fullfärdiga utan få steg för steg följa forskningens utveckling och kamp genom år- hundradena fram till dess nuvarande ståndpunkt. En sådan under- visning låter lärjungarna smaka något af uppfinnarens och upptäc- karens glädje, och den äggar dem att intressera sig för och följa med nutidens sträfvanden och arbete på hithörande områden. Försök i denna riktning hafva redan gjorts i vårt land, alldeles själfständigt och utan kännedom om, att man äfven på annat håll kommit på samma tanke. Den första undervisning i naturkunnig- het, som anmälaren af detta arbete i sin barndom erhöll, var uti de delar, hvilka alldeles särskildt inbjuda därtill, nämligen astrono- mien och geologien, anordnad efter en historisk plan. Och att den undervisningen icke blott gaf oss de kunskaper, som den åsyftade BOKANMÄLAN. 315 att meddela, utan oek hos oss väckte ett varmt intresse för dessa ämnen och lust till fortsatt studium af dem, är alldeles visst. Äfven för de lärare, hvilka icke vid sin undervisning kunna tillämpa metoden, utgör arbetet dock ett mycket värdefullt supple- ment till de vanliga framställningarna af fysiken. En mängd för- träffliga illustrationer, dels af rent instruktiv art, dels porträtt samt ätergifvanden af teckningar ur äldre skrifter höja dess värde. Det utgifves i c:a 30 häften, hvart och ett på två ark i stort oktav- format. Priset är 65 öre pr häfte. Hj. B. Deutsche Grammatik. I. Formenlehre, von J. von Essen. II. Syntax, von J. von Essen und V. Jacobsson. Norstedt & Söner. Stockholm. Pris inb. 2,50. Formläran är mera lik en annan tysk grammatik (Calwagens), än som brukar vara fallet ens vid så likformiga arbeten. Syntaxens behandling däremot är mera själfständig och synes vara ett aktningsvärdt arbete. Intrycket störes i viss mån af den för svenska ögon obehagliga frakturstilen. Nft. Tyska synonymer, af Otto Hojipe. Norstedt & Söner. Stock- holm. Pris 1,25. Ett efterlängtadt arbete. Förf, anger redan i företalet, att absolut fullständighet ej är att vänta af boken, utan att företrädesvis de ordgrupper upptagits, som vid undervisning visat sig svåra, och han har därvid enligt vårt förmenande följt en förträfflig princip. Boken utmärker sig för stor åskådlighet, precision och pålitlighet. Nft. Kleine Schüler-Bibliothek, von Hjorth und Lindhagen. IV. W. Bille. Stockholm. Pris 60 öre. Härmed föreligger fjärde häf- tet af denna omtyckta serie, som särskildt visat sig lämplig till ferieläsning. Häftet innehåller äfven ett par gamla bekanta sagor, och dessa te sig synnerligen solida bland det myckna nya, som denna serie innehåller. Nft. Tysk ordböjning, af A. Klint. F. & G. Beijer. Pris 50 öre. Ett med omtanke och fyndighet uppgjordt schema öfver dekli- nationer och konjugationer i tyskan. Substantivens böjning är i synnerhet uppställd på ett originellt och tilltalande sätt. Nft. Fransk elementarbok, af A. E. Carlberg. Andra, fullständigt omarbetade upplagan. Wettergren & Kerber. Göteborg. Pris 1,50. Detta omfångsrika arbete upptager Förberedande läsöfningar, 316 BOKANMÄLAN. Läsebok (prosa och vers). Ljudlära, Formlära, Skriföfningar (från svenskan). Ordförteckning till de förberedande läsöfningarna samt Ordregister (franskt-svenskt och svenskt-franskt). Den gör ett godt och trefligt intryck samt är försedd med mänga vackra illustratio- ner och har en typografisk utstyrsel som fä. Några af läsöfning- arna uppgifvas vara hämtade ur Knudsen och Wallem, meu det ser i stället ut, som om de vore tagna ur Edströms bearbetning af nämnda arbete. Nft. INBJUDNING till det sjette allmänna flickskolemötet i Sundsvall. Som enligt beslut af det femte allmänna flickskolemötet i Lund är 1893 nästa allmänna flickskolemöte skall hällas under juni månad är 1897 i den stad i Norrland, som af centralkom- mittén bestämmes, och som till medlemmar i nämnda kommitté utsetts undertecknade G. W. Bucht, K. Brundell, L. Engström, E. Fries och rektor L. M. Wærn, och sedan rektor Wærn afsagt sig uppdraget att vara medlem i kommittén, undertecknad E. Schwartz, förste suppleant, inträdt i densamma, samt öfriga supple- anter, undertecknade A. Sandström, H. Sjöberg och K. Själander, anmodats att i kommitténs arbeten deltaga, fä vi härmed äran inbjuda föreståndare och föreståndarinnor, lärare och lärarinnor vid Sveriges högre flickskolor, äfvensom medlemmar af sädana skolors styrelser samt skolornas inspektorer och läkare att den 12 nästkommande juni sammanträda till ett allmänt möte i Sundsvall. De mötesdeltagare, som vilja åtaga sig att hälla föredrag öf- ver nägot pedagogiskt ämne eller inlämna förslag till öfverlägg- ningsämnen vid mötet, böra därom göra anmälan hos centralkom- mitténs sekreterare, fröken Emma Mattsson, Stockholm, före den 1 nästkommande februari. Önskligt vore, att, sådana förslag åtföljdes af uppgift därom, huruvida förslagsställaren är villig att inleda öfverläggningen öfver den fråga han (hon) föreslagit till behandling. Förslag till öfverläggningsämnen vid det enskilda samman- träde af föreståndare och föreståndarinnor, som kommer att an- ordnas i sammanhang med flickskolemötet, torde insändas till cen- tralkommitténs ordförande. Centralkommittén skall vidtaga alla på densamma ankommande åtgärder för att bereda nedsättning i omkostnaderna för mötets besökande. Stockholm den 15 december 1896. Eugene Schwartz. Gi. W. Bucht. Karin Brundell. Lilly Engström. Ellen Fries. Anna Sandström. Hanna Sjöberg. Karolina Själander. Rättelse. Å sid. 256 i nästföreg. häfte af Verdandi står på rad 22 nedifrån benämnda, hvilket bör vara obenämnda. ANMÄLAN. Verdandi, framgent som hittills ett frisinnadt organ för undervisning och uppfostran, anmäler härmed sin 15:e årgång för år 1897. . Det skall fortfarande vara utgifvarna angeläget att följa och till behandling i tidskriften upptaga alla de pedagogiska spörsmål af vikt, som framträda på dagordningen, liksom att därvid söka förmedla en saldig och fruktbärande diskussion genom att opartiskt inrymma uttalanden ur skilda pedagogiska läger. Bland kända målsmän för olika arter af undervisningsanstalter i vårt land, hvilkas stöd och medverkan tidskriften sedan länge haft förmånen påräkna, må särskildt nämnas hrr professor J. A. Lundeil vid universitetet i Uppsala, rektor Sigfrid Almquist vid Stockholms högre realläroverk, lektorn vid samma läroverk Sixten von Friesen, doktor Leonard Holmström, föreståndare för folk- högskolan å Hvilan, samt folkskolläraren Fridtjuv Berg. För meddelanden från rikets undervisningsanstalter för kvinn- lig Ungdom står tidskriften fortfarande öppen, och torde här böra särskildt påpekas betydelsen af att dessa anstalter sålunda hafva sig ett tillfälle öppnadt att till ömsesidig båtnad träda i en lifligare förbindelse med hvarandra. Prenumerationspriset är för .1897 oförändradt som hittills. Med 3 kr. 75 Öre för hel årgång om 6 häften, hvilka skola utkomma i midten af månaderna januari, mars och maj samt september, no- vembér och december, prenumereras i hvilken bokhandel eller å hvil- ken postanstalt som helst; men så snart ett flertal [minst 5] exem- plar beställes direkt hos utgifvaren Hökerberg (Klara södra kyrkog. 5 i Stockholm), nedsattes priset till 3: 25 pr ex.; hvarjämte porto- fri försändelse till landsorten erbjudes. Stockholm i december 1896. Utgifvarna. Stockholm, Cen tral-Tryckeriet, 1896. C D (D C O (Q CD D 05 GJ ■— O o o UJ 0 o X U c CD CD O S CD CL O V 0 D o (D ( o ( 00