$

t
,

in

4 ■

s

A

t

i

hs
wng
Ser .

- PIe" 9=
Pedagogiska Biblioteket

STOCKHOLM

Tidskr.


UKS. Tidskriften, grundad 1883, är ett fullt sjöHfständigt företag,
utan något samband med en förening af samma namn.

Arspris (för 6 häften) 3: 75. — Lösa häften å 75 öre.

C

c

c
c
o

VERDANDI

TIDSKRIFT

Q

C
C

FÖR

UNGDOMENS MÅLSMÄN OCH VÄNNER

HEM OCH SKOLA

TRETTONDE ÅRGÅNGEN

1895

Första häftet

Häftets innehall:

Sid.

Professor Reins föreläsningar och deras förhållande till svenska reformsträvanden,
af Uffe ...................................................     i

Om det episka i svenska historien. Af Hans Larsson................ 15

Sommarkurserna i Lund, af N, L.................................... 23

Fortsättning å sommarkurserna i Uppsala, af Lll................... 34

Bökanuiålaii: C. G. Morén, Engelsk läsebok för allm. läroverk och flickskolor

I och II. Anmäld af P. D.......................................... 43

Meddelanden från Sveriges högre flickskolor ....................   46

-	STOCKHOLM 1895

LARS HÖKERBERGS FÖRLAG

Utgifvare: ”UFFE” och LARS HÖKERBERG.

Pris för detta häfte: Kr. 0: 75.

O
C

o
C

8
Böcker och tidskrifter

insända till Verdandis redaktion.

Böcker:

Från Småland. Ord, toner och bilder af småländingar. Stockholm,
P. A. Norstedt & Söner. Pris 1 kr. 50 öre.

Die Erziehung in Schule und Werbstätte von Friedr. Graberg.
Zürich 1894.

Om undervisning i rättskrifning. På skolans lägre stadium af
Nils Bure, fil. lic., extra lärare vid h. allm. lärov. i Lund.
Lund 1894.

Nyckelord, regler och öfningsexempel för den första undervis-
ningen i rättskrifning af Nils Bure. Lund 1894.

Studentföreningen Verdandis småskrifter 50—53. Stockholm.
Alb. Bonniers förlag.

Gustaf II Adolfs minne. Tal till ungdomen vid Stockholms norra
latinläroverk d. 8 December 1894 af Carl Rogberg, lektor vid
läroverket. Stockholm 1894. P. A. Norstedt & Söner.

Lärobok i oorganisk kemi för allmänna läroverken af David
Kempe, fil. kand., assistent i kemi och kemisk teknologi vid
Tekniska högskolan. I. Förberedande kurs. Stockholm, P. A.
Norstedt & Söners förlag. Pris 50 öre.

Till nykterhetsfrågans belysning. Lektor Waldenström, Doktor
Wretlind och spriten af H. D. Janson, teol. doktor.

Tidskrifter:

Pedagogisk tidskrift, utg. af Enar Sahlin. 1894, häft. 11, 12.

Svensk tidskrift, utg. af F. von Schéele. 1894 häft. 7 —10.

Dagny, utg. af Fredrika Bremer-Förbundet. 1894. häft. 7, 8.
1895, häft. 1.

Finsk tidskrift, utg. af F. Gustafsson och M. G. Schybergsson.
1894 December.

Tidskrift utg. af Pedagogiska föreningen i Finland. 1894, häft. 6.

Svensk läraretidning, utg. af E. Hammarlund. 1894, 1—6.

Linnea, redigerad af Stina Qvint. 1895, N:r 1.

Folkskolans barntidning, redigerad af Stina Qvint. 1895, N:r 3.

Höjskolebladet, udg. av Konrad Jørgensen. Kolding. 1895, 1—6.

Kvinden og Samfundet, udg. av Dansk Kvindesamfund. 1895, 1.

The Journal of Education, 1895, January, February.

Le Maitre phonétique, 1894, December; 1895, Januari.
VERDANDI

TIDSKRIFT

FÖR

UNGDOMENS MÅLSMÄN OCH VÄNNER

HEM OCH SKOLA

UTGIFVEN

AF

”UFFE”och LARS HÖKERBERG

TRETTONDE ÅRGÅNGEN

1895.

t BIBLIOT

STOCKHOLM

LARS HÖKERBERGS FÖRLAG.
STOCKHOLM, CENTRAL-TRYCKERIET, 1896.
INNEHÅLL 1895.

Undervisning och uppfostran.

Sid.

A.:

Den första undervisningen i •
språk .................... 49

Bager-Sjögren, J.:

Om exkursioner såsom medel för
undervisning oeh uppfostran 169

Berg, Fridtjuv:

En praktisk afslutning .... 188

Danielsson, A.:

Föreståndarinnemötet i Stock-
holm den 5 augusti 1895... 183

Falck, Wendla och Hög-

ström, Sally:

Gymnastikens ställning i flick-
skolan .................. 123

Fries, Ellen:

Kulturhistoria såsom undervis-
ningsämne på skolstadiet ... 153

Hjelmerus, Gustafva:

Geografiska kurser: Konunga-
riket Preussen........ 68,	111

Larsson, Hans:

Om det episka i svenska histo-
rien ...................... 15

Leffler, Amanda:

Slöjdens betydelse för barnets
utveckling ................ 86

Lindroth, Ludvig:

En blick på vårt folk med sär-
skild hänsyn till ungdomen 249

Lundahl, N.:

Sommarkurserna i Lund ...... 23

Sid.

Lundell, J. A.:

Fortsättning å sommarkurserna

i Uppsala .................. 34

Om »huslig ekonomi» som skol-
ämne ................... 64

1895 års sommarkurser i Upp-
sala ................... 92

Rönström, Anna:

Försök med feriearbete i en
flickskola.............. 60

Schrevelius, Alma:

Anteckningar från ett besök i
en engelsk skola....... 277

Skard, Matias:

Om den nedarvede religions-
undervisning og dens reform 209

Søyland, John:

Om en organisk Forbindelse
mellem Folkeskolen og den

høiere Almenskole.......... 201

Stenkula, A. O.:

Geografien i folkskolan..... 97

Uffe-

Professor Reins föreläsningar
och deras förhållande till sven-

ska reformsträf vanden ......... 1

Några ord om det sjunde nor-
diska skolmötet ............ 178

Återblick på 1895............. 269

Uffe och Gustafva Hjel-
merus:

Hvad är hufvudsak och hvad
är bisak vid undervisningen

i allmän historia ................ 134

X.:

I ferieläsningsfrågan ............. 89
Anmälda böcker.

Sid.

Anderson, Svenska språköfningar för skolans lägre klasser, anm. af N- Ldt 197
Brehm, Djurens lif. Förkortad upplaga af Carl Cederström 	 287

Christensen, De vigtigste grundtræk af vor nuværende skoleordning i
forbindelse med en kort udsigt over vort skolevæsens udvikling siden

1814, udgivet paa foranstaltning af den norske bestyrelse for det

syvende nordiske skolemøde i Stockholm ................................. 286

Fehr, Geografiska skildringar för skolan oeh hemmet .................... 288

Förteckning öfver sjunde allmänna nordiska skolmötets specialutställning
af litteratur rörande uppfostran oeh undervisning.................. 287

Hjelmqvist, En ny källa för vår fosterländska odling samt om begagnan-
det af Svenska akademiens ordbok .................................. 246

Hoppe, Tysk ljud- oeh uttalslära. Genmäle af Förf. ...................... 80

Morén, Engelsk läsebok för alim. läroverk och flickskolor I och II, anm.
af P. .............................................................. 43

Rönström, Roms topografi................................................ 288

Siljeström, Efterlämnade småskrifter i pedagogiska ämnen ............... 244

Statistiske Meddelelser om Skolevæsendet i Danmark, udarbejdede i An-
ledning af det syvende nordiske Skolemøde i Stockholm, August 1895 287

Svedelius, Om obligatoriskt feriearbete, anm. af Nft ................... 144

Sveriges undervisningsväsen. Kortfattad redogörelse utarbetad för sjunde
nordiska skolmötet i Stockholm 1895 	   286

Torpson, Europa (utom Norden). Geografisk handbok. Förra delen, anm.
af R. J. .......................................................... 289

Meddelanden från Sveriges högre flickskolor.

Hygieniska råd till hemmen rörande flickor i skolåldern................... 46

Göteborgs flickskoleförening ............................................ 242

Halmstad, Högre elem.-lärov. för kvinnlig ungdom ......................... 96

Lund, Högre elementarskolan för flickor.................................. 243

Stockholm, Statens normalskola för flickor................................. 94

» Wallinska skolan ....................................................... 95

Sundsvalls h. läroverk för flickor ...................................... 148

Uppsala enskilda läroverk.................................................. 96

Hvarjehanda.

Läroplatser i pedagogik vid universitet och andra högre läroanstalter i

utlandet ............................................................... 121

Feriekurser i Greifswald och Jena ...................................... 131

Öfverläggningsämnen vid mötet mellan föreståndarinnor och föreståndare

vid Sveriges högre flickskolor i Stockholm den 5 augusti 1895........... 152

Petition om förhöjdt anslag af statsmedel till de högre flickskolorna... 221
Diskussioner om feriearbetet och om studentexamen såsom kompetensvillkor 229

Också ett diskussionsämne............................................... 247
Professor Reins föreläsningar och deras
förhållande till svenska reform-
strävanden.

De sist förflutna julferierna hava för Stockholms skolvärld med-
fört det sällsynta tillfället att få åhöra föreläsningar i vetenskaplig
pedagogik. Professorn i pedagogik vid universitetet i Jena, Wil-
helm Rein, hvilken tillika i samma stad förestår ett seminarium,
hade nämligen på uppmaning av doktor E. Schwartz och doktor
N. G. V. Lagerstedt förmåtts att företaga den långa resan till våra
trakter för att i sex föredrag giva en föreställning om de grund-
principer, som äro bestämmande för reformsträvandena inom den ty-
ska pedagogiken. Föreläsningarna hade lockat en publik, som var myc-
ket större än man hade vågat hoppas, och professorns klara framställ-
ningssätt, livliga föredrag och varmhjärtade personlighet ryckte oemot-
ståndligt alla med sig. Säkert var det bland hans åhörare många,
som med förvåning funno, att pedagogiken ingalunda behöver vara
ett torrt och tråkigt ämne, utan att den tvärt om står i det närma-
ste sammanhang med allt som är intressant och allmänmänskligt.

Herbartianerna, till hvilka professor Rein räknar sig, torde
väl kunna betraktas som den numera mäst ansedda pedagogiska sko-
lan i Tyskland; åtminstone hafva de flesta allvarliga pedagogiska
tänkare i större eller mindre mån anslutit sig till densamma. Dock
har den icke i den meningen blivit härskande, att de flesta av
Tysklands nu bestående skolorganisationer skulle vara fotade på dess
grundsatser. Många av de tyska förebilder, som man på senare ti-
der uppställt till efterföljd för vårt skolväsende, tyckas tvärtom stå
i skarpaste motsägelse till de av professor Rein hyllade åsikterna,
och denne uttryckte också i mer än ett avseende sitt ogillande av
åtskilliga skolförhållanden i sitt fädernesland.

Vi meddela nu här ett referat, som dock endast kan giva en
torftig föreställning om föredragens fängslande innehåll.

Ver dandi 1895.

1
2

PROFESSOR REINS FÖRELÄSNINGAR.

Föreläsaren omnämnde till en början, att för närvarande råder
i Tyskland ett mycket livligt intresse för uppfostran och undervisning
och det icke blott hos lärare, utan även hos statsmän, tänkare och
skalder. Detta intresse har till stor del blivit framkalladt av be-
gäret att få en uppfostran med enhetlig plan för hela folket, hvar-
igenom de olika samhällslagren, som nu stå fiendtligt mot hvaran-
dra, skulle kunna försonas och sammansmältas. Man strävar där-
för att komma till en god och allmängiltig uppfostringsteori. Nu
äro visserligen många misstänksamma mot allt hvad teori heter, och
ofta citeras Göthes ord: »Grau ist alle Theorie, grün ist nur des
Lebens ewig junger Baum». Härvid är dock att märka, att dessa
ord läggas i munnen på ingen annan än —• Mefistofeles. Som mot-
vikt och vederläggning ville föreläsaren ställa en annan auktoritets
uttalande: »Det mäst praktiska av allt är en god teori, ty en så-
dan åstadkommer reda och ordning samt gifver säkerhet åt den
praktiska värksamheten.»

Hvarje uppfostringsteori står i närmaste samband med någon
filosofisk åskådning. Först gäller det att bestämma om människo-
naturen värkligen är sådan, att den kan uppfostras, d. v. s. om
det är möjligt att i en viss bestämd riktning invärka på den. Som-
liga filosofer hava ansett, att uppfostraren helt och hållet efter sin
vilja till karaktär och sinnelag ombildar det barn som han uppfo-
strar; andra däremot anse, att grundanlagen äro så bestämmande, att
uppfostran ingenting kan göra. Sanningen är väl den, att uppfo-
stran, utan att vara allsmäktig, dock utövar ett mycket kraftigt in-
flytande på människans utveckling. Likväl får man icke glömma, att
många faktorer ingripa i uppfostrans plan, däribland barnets natur,,
familjen, stat och kyrka, kamrater, tidsandan, m. m.

Har man fått klart för sig, att uppfostran är möjlig, blir den
nästa uppgiften att bestämma det mål, hvilket den uppfostrande»
invärkan bör åsyfta. Men zippfoslrans mål kan icke bestämmas,
så länge man icke har klart för sig hvad som är livets mål. Upp-
fostringsteorien måste därför stå i samband med en etik. Pedago-
giken är strängt taget ej något annat än tillämpad etik. Men då
blir frågan: hvilket etiskt system skall man följa? Ännu aldrig
har enhet uppnåtts angående människolivets mål. Dock är det egent-
ligen tre mål, som af de olika filosofiska riktningarna bruka upp-
ställas. En riktning har ansett, att målet är ett allt rikare vetande,
en allt större stegring af människans intellektuela förmåga. En an-
nan sätter lyckan och livets mål i njutningen; en tredje slutligen,
hvars ideal sammanfaller med kristendomens, visar på karaktärens
sedliga utveckling som det högsta målet. Dessa tre riktningar strida
PROFESSOR REINS FÖRELÄSNINGAR.	3

om herraväldet icke blott inom filosofien, utan inom hvarje själ,
och det gäller för individen att mellan dem träffa sitt val.

Göthes Faust är det mäst storartade uttryck för denna inre
strid. Faust drives först av kunskapstörst, sedan av njutningsbe-
gär, men till sist egnar han sig ät det oegennyttiga arbetet för an-
dras väl, och dä först känner han sig sä tillfredsställd, att han ut-
talar de ord, som förut hvarken njutningen eller forskningen kun-
nat avtvinga honom, i det han säger till ögonblicket: »Dröj, o dröj,
du är sä skön ändå!»

Uppfostran mäste ansluta sig till denna tredje riktning, ty den
förutan är intet ideelt, oegennyttigt strävande, följaktligen intet
värkligt framåtskridande möjligt. Uppfostringsteorien mäste följakt-
ligen härledas ur en idealistisk filosofi, ty endast en sädan har fa-
sta etiska normer, d. v. s. en bestämd uppfattning av nägot, som
kan sägas vara ett moraliskt godt. En filosofi utan fasta etiska nor-
mer, som t. ex. den evolutionistiska, kan icke läggas som grundval
för uppfostran. Talaren för sin del anslöt sig till Herbart, »filo-
sofen bland pedagogerna och pedagogen bland filosoferna», hvilken i
sin berömda etik byggt vidare pä den av Kant givna grundvalen.
Stödd pä denna etik måste man uppställa som allmängiltigt mäl för
uppfostran, att den skall utveckla karaktärer, som allt mer närma
sig det ideal, hvilket människan bär i sitt bröst.

Uppfostran förfogar över tvä stora medel, det ena är uppfo-
strarens direkta invärkan, »tukten», det andra undervisningen. Kun-
skapen är i och för sig moraliskt indifferent, den kan användas bäde
i det godas och det ondas tjänst. Den blir därför nägot godt och
eftersträvansvärdt endast då, när den ställes i den sedliga utveck-
lingens tjänst; därav den fordran pä undervisningen, att den måste
vara uppfostrande. Detta kan den bliva endast därigenom att kun-
skapen får invärka på viljan. En massa av vetande, som icke sät-
ter viljan i rörelse, är av intet värde. Eftersom nu viljan icke
kan påvärkas av annat än föreställningar och känslor, måste kun-
skapsinhämtandet ske under sädana omständigheter, att känslosträn-
gar därvid komma i dallring, att en förnimmelse av lust uppkom-
mer. Denna känsla av lust är det som vi kalla intresset, och det
är detta, som slär en brygga mellan kunskapen och viljan. Under-
visningens yttersta mäl blir därför ieke att åstadkomma ett så stort
kunskapsomfång som möjligt, utan att väcka intresse. Men som
äkta intresse kan man ej räkna sädana nyttighetshänsyn, som när
lärjungen arbetar för att erhälla goda betyg, för att segra i tävling
med kamrater eller för att taga en vacker examen; allt sådant är
endast sekundära intressen.
4

PROFESSOR REINS FÖRELÄSNINGAR.

Väckandet av ädla, oegennyttiga intressen bidrager på det kraf-
tigaste till danandet av en sedlig karaktär. I och genom det oegen-
nyttiga intresset lär barnet sig att sätta värde på det som i sig
själv, oberoende af alla yttre hänsyn, är värderikt. Men intresset
skall också vara mångsidigt, ty är det ensidigt får hela personlig-
heten en ensidig utveckling. Föreläsaren nämnde sex olika arter
av intresse, hvilka alla böra komma till sin rätt: det empiriska, det
spekulativa, det estetiskt-moraliska, det sympatiska, det sociala och
det religiösa. I främsta rummet bör dock undervisningen utveckla
det estetiskt-moraliska och det religiösa. Att väcka ett sådant ome-
delbart och mångsidigt intresse är det främsta målet för en under-
visning, som vill vara uppfostrande.

Möjligheten att väcka barnets intresse blir därför den bestäm-
mande hänsynen, när man skrider till urvalet av undervisningsmate-
rial och till uppgörandet av läroplanen. Läroämnena skola vara så
beskaffade, att de hos barnet väcka ett livligt och varaktigt intresse,
men på samma gång skola de fylla en annan uppgift, den att in-
föra barnet i samtidens liv. En sedligt utvecklad karaktär kan
nämligen ej tänkas utan värksamhet i samhället. Härvidlag hava
mycket olika åsikter framträdt: somliga hava yrkat på, att lärjun-
gen genast skulle införas i den samtida kulturen, ja, till och med
att man med samtiden som utgångspunkt skulle föra honom tillbaka
till flydda tider. Detta yrkande är dock i högsta grad orimligt.
De nuvarande förhållandena bilda ju slutpunkten av en utveckling
som fortgått i årtusenden, och som städse blivit allt rikare och allt
mer komplicerad. Men dessa komplicerade förhållanden äro ej be-
gripliga för barnet. Individens utveckling går samma väg som fol-
kets, den går från det enkla till det komplicerade. Så får man en
ag som lyder: närhet i tiden innebär psykologiskt avstånd, och av-
stånd i tiden innebär psykologisk närhet. I enlighet härmed är det
folkens barndom med dess enkla förhållanden, som bäst lämpar sig
såsom läromaterial för barn på det tidigare stadiet. Denna princip
om analogien mellan barnets och folkets utveckling har man kallat
den historiskt-genetiska principen, och efter denna måste läroplanen
ordnas; så bjuder den vetenskapliga didaktiken på sin nuvarande
ståndpunkt. Det arbete didaktiken enligt denna princip har sig
förelagdt, är först att klarlägga huvudepokerna i folkens historiska
utveckling och sedan att bestämma de perioder av barnets utveck-
lingsgång, när det är moget att fatta den ena eller andra histori-
ska tidens kulturresultat. Sålunda skall individen på ett koncen-
treradt sätt genomlöpa det helas utveckling. Denna idé har utta-
lats av många djupa tänkare och psykologer. Göthe säger: »Om


PROFESSOR REINS FÖRELÄSNINGAR.	5

än världen i det hela går framåt, måste ungdomen dock alltid börja
från början och som individ genomlöpa världskulturens epoker», och
även Kant antyder, att individens uppfostran måste efterlikna mänsk-
lighetens utveckling. Vid tillämpandet av denna idé märka vi först
att, liksom hos folken en mytbildande tid föregår den historiska,
så har barnet under en viss period föga sinne för historiska fakta,
men i stället stort behov av näring för fantasien. Liksom folket
först senare fortskrider till ett historiskt skede och därifrån höjer
sig till filosofisk uppfattning, så når barnet frän sagan fram till hi-
storisk uppfattning, och sist kommer det till reflexion. Vi få så-
ledes följande parallelism : hos barnet 1) fantasi, 2) uppfattning av
det faktiska, 3) reflexion — hos folket 1) myt, 2) historia, 3) filo-
sofisk uppfattning.

Föreläsaren omtalade det sätt, på hvilket han i sin försökskola
i Jena tillämpar denna parallelism. Under första skolåret genom-
gås några av Grimms sagor. Det andra året övergår man till be-
rättelsen om Robinson, hvilken i en åskådlig bild visar den mänsk-
liga kulturens utveckling och alla svårigheter, som den haft att över-
vinna. Under tredje året komma så de historiska forntidssägnerna.
Barnen göra nu bekantskap med de bibliska patriarkerna och samtidigt
även med de inhemska, d. v. s. de Thüringska folkhjältarne. Under
det fjärde året behandlas hjältetiden: å den ena sidan israeliternas
domare och konungar, å den andra Niebelungensagan. Först efter
denna kurs anses lärjungen mogen att börja den egentliga historien.

Barnets tankeinnehåll tillföres det från två källor, av hvilka
den ena är umgänget med omgivande människor, den andra erfa-
renheten hämtad från de omgivande tingen och från naturen. Det
är nu skolans uppgift att utvidga det innehåll, som från dessa båda
källor tillflyter barnet. Så utvidgas umgänget genom bekantskap
med historiens och diktens gestalter. Erfarenheten utvidgas genom
skildringar, genom handledning till iakttagelser, experiment, utfär-
der, m. m. På detta sätt uppstå tvänne grupper av läroämnen:
den historiskt-humanistiska och den naturvetenskapliga. Under
dessa huvudavdelningar inordnas alla läroämnen enligt följande
schema:

A.	Ämnen rörande människolivet (historiskt-humanisti-
ska ämnen):

I.	Karaktärsundervisning (Gesinnungs-Unterricht):

1)	Biblisk historia oeh kyrkohistoria.

2)	Profan historia.

3)	Litteratur.


6

PROFESSOR REINS FÖRELÄSNINGAR.

II.	Konstundervisning:

1)	Säng.

2)	Teckning.

3)	Modellering.

III.	Språkundervisning:

1)	Modersmålet.

2)	Främmande språk.

B.	Ämnen rörande naturlivet (naturvetenskapliga ämnen):

I.	Geografi.

II.	Naturkunnighet.

III.	Matematik.

Dessa två ämnesgrupper representera de två huvudarterna av
allt mänskligt vetande, kunskapen om människolivet oeh naturlivet.
En tredje gives icke, ty språkkunskapen är ingenting annat än ett
av medlen för att ernå det historiska vetandet.

I sammanhang med ämnesgrupperingen talade föreläsaren om
de olika arterna av skolor och framhöll därvid med stor kraft nöd-
vändigheten av att äga en för folkets alla lager gemensam botten-
skola. I denna skulle all ståndsskillnad vara upphävd, och där
skulle känslan av samhörighet utvecklas och stärkas. Visserligen
kunde man icke hoppas, att bottenskolan skulle avhjälpa alla sam-
hällets brister, men den vore dock ett av de bästa medlen att min-
ska klass-skillnaden och förebygga social revolution.

Talaren fortgick sedan till att tala om skillnaden mellan folk-
skolan å ena sidan, gymnasier och övriga högre skolor å den andra.
Gymnasiet har till sin uppgift att uppfostra dem som skola föra
nationens bildning vidare, och dess lärjungar behöva därför en histo-
risk kunskap, som går tillbaka ända till rötterna av den nuvarande
kulturen. Därav kommer det sig, att man i Tyskland ej vill släppa
de klassiska språken, ty Tyskland fick icke blott sin kristendom
utan ock sin skola ursprungligen från Rom. Dock betonade före-
läsaren kraftigt, att de klassiska språken borde studeras så, att de
ledde till ett tillegnande av den forntida kulturens ideela innehåll.
Följaktligen ansåg han det vara alldeles oriktigt att giva gramma-
tiken ett så stort utrymme som hitintills varit fallet. Det borde
aldrig komma i fråga att lära hvarken tala eller skriva latin. I
sammanhang därmed opponerade han sig starkt emot det myckna
talet om den formela bildning, som grammatiken skulle medföra. Vis-
serligen förhåller det sig så, att inlärandet av ett språk underlät-
PROFESSOR REINS FÖRELÄSNINGAR.

7

tar inlärandet av ett annat, men att det grammatiska studiet
skulle stegra förmågan att uppfatta det allmänt mänskliga är ett
psykologiskt misstag. Om alltså de klassiska språken äro berät-
tigade till sin plats i skolan endast på grund av litteraturens bil-
dande innehåll, följer därav, att grekiskan är av mycket större be-
tydelse för ungdomens utbildning än latinet. Ty den latinska littera-
turen är ju endast en efterhärmning av den grekiska och kan icke
bjuda på några alster, hvilka lämpa sig för ungdomen så väl som
Odyssén och Iliaden. Visserligen erbjuder grekiskan större svårig-
heter vid inlärandet, men dessa måste övervinnas genom lärometo-
dens förbättring.

Prof. Kein gjorde även några viktiga anmärkningar angående
undervisningen i de särskilda ämnena. Angående litteraturen an-
såg han det alldeles förkastligt att inlära färdiga omdömen om
författare oeh litteraturalster. Icke häller är det rätt att, som
oftast sker, låta lärjungen hastigt övergå från den ena författaren,
det ena arbetet till det andra. Lärjungens intresse framkallas endast
därigenom, att han får länge fördjupa sig i en och samma före-
ställning skrets. Här som överallt vid undervisningen gäller det att
låta lärjungen inhämta kunskapsinnehållet i stora, sammanhängande
massor, icke i ett brokigt, mosaikartadt styckvärk. Sålunda bör
man i Tyskland ha ett Schiller-år och ett Göthe-år. Sedan lär-
jungen länge fördjupat sig i samma författares arbeten, kan han
med lärarens hjälp själv bilda sig ett omdöme därom.

Märklig var den förkastelsedom Prof. Rein fällde över katekes-
läsningen. Beträffande alla ämnen, men särskildt. med avseende på
kristendomsundervisningen, bör man besinna Göthes ord, att »man
ej kan giva ungdomen en farligare gåva än färdiga omdömen, ty
den inbillar sig då äga en kunskap, som den i själva värket icke
äger». Därför bör kristendomskunskapen ej meddelas i form av
system, utan liksom vid litteraturstudiet så böra barnen också här
fördjupa sig i källan, det är själva bibeln, naturligtvis i ett för
deras ståndpunkt lämpligt urval. Fristående dogmatisk rmdervisning
och katekesläsning har man i Tyskland kommit ifrån. Tidens
trångmål hava tvingat tyskarne till en djupare uppfattning av
religionen. Föreläsaren citerade härvid ett yttrande av en Prof.
Rothe: »människorna måtte av naturen äga mycken religiositet, ef-
tersom den dogmatiska undervisningen ännu ej förmått utrota den.»

Kanske mäst egendomlig för föreläsaren och för hela den
Herbart-Zillerska riktningen är idén om att förbinda de särskilda
läroämnena till ett organiskt helt eller med andra ord koncentra-
tionen. Det mångartade vetande, som från livets alla områden
8

PROFESSOR REINS FÖRELÄSNINGAR.

strömmar in över barnet, mäste genom läroplanens anordningar
sammanarbetas, ty eljest bliva lärjungens andliga krafter alldeles
splittrade, och undervisningen blir icke uppfostrande. Särskildt
framhölls teckningsundervisningens uppgift att utfylla och åskåd-
liggöra undervisningen i de andra ämnena t. ex. i historia. När
det sålunda är tal om det gamla Egypten, så bör i teckningsunder-
visningen den faraonska konstens huvudformer genomgås; likaledes
bör vid den grekiska historien teckningen användas för att giva en
inblick i den antika konsten. På detta sätt blir teckningen huvud-
sakligen konstundervisning.

Den geografiska undervisningen bör hälst ansluta sig till den
historiska, så att när man avhandlar en viktigare historisk händelse
skildras samtidigt under geografitimmarna den naturliga beskaffen-
heten av det land, där denna händelse försiggick. Men även natur-
kunnigheten bör ansluta sig till geografien, så att när man behandlar
Alpernas geografi, genomgås samtidigt Alpernas flora och fauna.
Angående den astronomiska geografien ansåg föreläsaren, att man
i allmänhet brådskar allt för mycket med att bibringa barnen de
modernt vetenskapliga föreställningarna. Det var först sent i
historien som solens centralställning blef känd, och det enda psyko-
logiskt och pedagogiskt riktiga är att först grundligt göra barnen
förtrogna med företeelserna, sådana de synas vara. Endast här-
igenom kan sedermera uppfattningen av dem, sådana de i värk-
ligheten äro, bliva något mer än en tom utanläxa. Om man under
tredje skolåret demonstrerar en jordglob, uppstår därav blott en
papperskunskap hos barnet, hvilket i själva värket ej kan fatta ett
fritt, i rymden kringsvävande klot. Det lämpligaste tillfället att
inviga barnet i jordens form förekommer, då man redogör för
Columbi plan att på västlig väg nå Indien.

Sålunda måste det ena ämnet ställas i förbindelse med det
andra. Härvid är att märka, att de olika lärarne måste på det
noggrannaste samarbeta med hvarandra. Vi kunna tillägga, att vi
privat hört sägas, att i Prof. Reins försökskola hör det till ord-
ningen, att de lärare, som undervisa i samma klass, hvarje vecka
hava ett möte för att överlägga om undervisningens innehåll*.

I sin sista föreläsning talade Prof. Rein om den tredje av
de idéer, som han ansåg grundläggande för den uppfostrande under-
visningen. Den första af dessa var det historiskt-genetiska fort-

* Angående den Zillerska koncentrationen se utförligare Verdandi
1892 sid. 145: Om kombination af läromaterialet, af .4. L. Sundholm
(finsk rektor).
PROFESSOR REINS FÖRELÄSNINGAR.

9

skridandet, den andra läroplanens koncentration, och nu övergick
han till den tredje, idén om en på psykologien grundad läro-
metod. Hvad metodiken begär av psykologien är huvudsakligen
en utredning av kunskapsinhämtandets process. Att den första
akten härvid är åskådning har man ganska länge vetat. Pestalozzi
ivrade för, att man i undervisningen skulle gä från åskådning till
begrepp. Föreläsaren gav en mycket intressant redogörelse för
utvecklingsgången från åskådning genom föreställningarna ända till
den punkt, då kunskapen, så att säga, »förtätar» sig till begrepp.
Rörande denna framställning hänvisa vi dock hällre till hans egen
handbok i pedagogik, ty vi tro att ett flyktigt referat härav lätt
skulle kunna framkalla månget missförstånd. Dock kunna vi
icke underlåta att påpeka ett par saker. Om något nytt skall
med framgång kunna meddelas lärjungen, måste två villkor vara
uppfyllda. Det nya får icke vara alldeles nytt, det skall stå i ett
visst förhållande till själens redan befintliga innehåll af idéer och
kunskaper. För det andra skall detta förutvarande innehåll befin-
nas i ett vaket och livaktigt skick, så att det med lätthet med sig
införlivar det nya intrycket. Att det nya börjar införliva sig med
det gamla, märker man därpå, att barnet anställer jämförelser. Ge-
nom dessa utbildas så småningom begreppen. Lärarens sak här-
vidlag är att välja det material, som är så beskaffadt att det kan
införlivas med barnets förut befintliga tankevärld, samt att för övrigt
endast understödja den process, på hvilken själen själv arbetar.

Undervisningen måste leda hän till klara logiska begrepp.
Men den får icke stanna vid detta; det är icke nog att förvärva
vetande, vinna klara begrepp; utan därefter måste vidtaga en annan,
lika viktig process: vetandet måste användas, funktionera, bliva
en förmåga (»können») och icke blott ett vetande.

I sammanhang härmed skildrade föreläsaren sin uppfattning
av historieundervisningen. Han ville, att berättelse av läraren
skulle förekomma endast sällan; det vanliga borde vara, att lärjungarne
finge sig källskrifter förelagda, ur hvilka de själva bildade sig en
föreställning om de historiska fakta. Läraren tillkommer det att
göra antydningar och giva ledning om huru böckerna skola be-
gagnas, samt sedan taga reda på, att lärjungarne rätt uppfattat
förhållandena. Detta undervisningssätt är visserligen svårt, det kan
ej tillämpas handtvärksmässigt, utan måste handhavas med konst-
närlig takt och finkänslighet.

I sina avslutningsord uttalade Prof. Rein en livlig önskan,
att även Stockholm snart måtte erhålla en lärostol i pedagogik.
10	PROFESSOR REINS FÖRELÄSNINGAR.

För de åhörare, hvilka önskade att närmare sätta sig in i de
tankar han framställt, gav han anvisning på följande litteratur:

För etiken: Nahlowsky, Praktische Philosophie.

För psykologien: Lange, Über Apperzeption. Dörpfeld, Denken
und Gedächtniss.

För pedagogiken: Ziller, Grundlegung zur Lehre vom er-
ziehenden Unterricht. Ziller, Allgemeine Pädagogik.

För högre läroverk: Willmann, Didaktik.

För de »formella stadiernas» (ung. == kunskapsinhämtandets pro-
cess) teori: Wiget, Die formalen Stufen.

Framför allt hänvisa vi till den lilla kortfattade, men klara
och högst instruktiva lärobok i pedagogik, som Prof. Rein själv
har författat, och hvars titel är: Pädagogik im Grundriss von
Professor D:r W. Rein. Arbetet är tillgängligt i Fritzes bokhandel
i Stockholm.

*	*

*

Nu nägra betraktelser.

Professor Reins föreläsningar hava ådagalagt, att den Herbart-
Zillerska rörelsen i Tyskland kommit till resultat, som i förvånande
grad likna de reformtankar, hvilka i vårt land mödosamt arbeta
sig fram, och för hvilka Verdandi vill vara ett organ. Bland
dessa grundsatser nämna vi:

Undervisningen skall vara uppfostrande.

Den blir detta, såvida lärjungen drives att inhämta kunskaper
på grund av intresse och icke på grund av nyttighetshänsyn.

Det bestämmande vid urvalet af kunskapsmaterialet skall vara
dettas psykologiska avpassning efter barnasjälens utveckling på hvarje
särskildt stadium; i detta fall är barnets större eller mindre in-
tresse oftast (såvida det är ett äkta, ej sekundärt intresse) en säker
vägledning.

Barnet måste i smått genomgå samma utveckling som mänsk-
ligheten i stort: innan det kan lära känna nutiden med dess rika,
skiftande, komplicerade kulturföreteelser, måste det i tur och ord-
ning hava lärt känna de föregående kulturstadierna, därvid utgående
från det enklaste.

Som följd härav uppskjutes den egentliga historien, och under
de första skolåren gör barnet bekantskap med sagor, med forntids-
historien, så väl den bibliska som den profana, samt med Robinson.

Vetandet skall icke meddelas i lösryckta, osammanhängande
stycken, utan i stora sammanhängande massor.
PROFESSOR REINS FÖRELÄSNINGAR.

11

Man bör icke tidigt meddela sådant vetande som den astro-
nomiska geografien, ty därav uppkommer endast en skenkunskap.
I allmänhet kan man säga, att ett för tidigt inlärande af vissa
svårfattliga sanningar är skadligt, och man bör därför avstå där-
ifrån även med fara att därigenom råka i strid med det veder-
tagna bruket.

Talet om den formela bildning, som skulle meddelas genom
språkundervisningen, och som skulle underlätta inhämtandet av allt
annat vetande, är en fabel. Det finns i själva värket lika många
arter formel bildning som det fins olika områden för andlig värk-
samhet. De klassiska språken skola studeras uteslutande för littera-
turens skull.

Vid religionsstudiet böra barnen fördjupa sig i källan, själva
bibeln.

Folkskolan bör vara bottenskola för alla samhällsklasser.

Dessa satser hava vi så ofta hört fördömas såsom kätterska
eller overkställbara eller såsom alltför stridande mot gällande bruk,
att vi nästan tröttnat att upprepa dem. Så mycket mer har det
gladt oss att finna huru utvecklingen af dessa principer nu — som
det tyckes med största sympati och intresse — åhördes av många
bland de svenska lärovärkens officiella målsmän. Är det månne för
djärft, om vi härpå grunda det hoppet, att de förr eller senare
skola tillämpas i våra olika skolor?

Ingenting ger en starkare övertygelse om sanningen av vissa
idéer, än när personer oberoende av hvarandra på olika vägar kom-
mit till samma mål. Vi svenska reformvänner hava i största an-
språkslöshet utan egentliga filosofiska förutsättningar utgått från
empiriskt psykologiska rön på barnanaturen. Vi hava sammanfört
dessa rön, den ene har jämfört sina erfarenheter med den andres,
och sålunda hava vi kommit, visserligen icke till ett fullfärdigt
system, men till en serie av grundsatser, som utan allt för stor
svårighet skulle kunna låta sig sammanknyta till ett sådant. I
Tyskland åter går man ut från ett visst filosofiskt system, en viss
etik, tillämpar den och — möter den olärda empiriska psykolo-
gien i samma grundresultat. Naturligtvis har den Herbart-Zillerska
metoden, hvilken utvecklats av så många vetenskapligt bildade och
genialiska män, kommit mycket längre än vi; den har åsikter och
förhållningsregler på många punkter, där vi ännu endast sätta fråge-
tecken. Den arbetar också så att säga redan i andra eller tredje
generationen, ty Prof. Rein är lärjunge och självständig fortsättare till
den berömde pedagogen Ziller, hvilken åter anslöt sig till Herbart —
TEA emT252

12	PROFESSOR REINS FÖRELÄSNINGAR.

då däremot vår lilla reformrörelse här i landet icke är stort mer
än ett decennium gammal.

Villigt erkänna vi också, att vi ännu nästan intet uträttat
med avseende på vissa reformsträvanden, livilkas berättigande dock
ligger i öppen dag. Särskildt tänka vi här på koncentrationen
och på utvecklingen av lärjungarnes självvärksamhet. I dessa av-
seenden stå vi ännu långt efter. Men å andra sidan kunna vi icke
häller alltid skänka vårt fullkomliga gillande åt det sätt, hvarpå
Zillerianerne åstadkomma samband mellan de olika ämnena. Så-
lunda tyckes det, som om geografien i deras system bleve tämligen
tillbakasatt, och som om den väl uteslutande betraktades som en
redogörelse för historiens lokal. Denna uppfattning tyckes hän-
tyda därpå, att man i Tyskland icke fullt insett geografiens stora
betydelse i och för sig själv. Den förtjänar fullkomligt platsen
av ett huvudämne och måste erhålla sitt eget system, hvilket visser-
ligen då och då kan jämkas ihop med historiens, men som oftast
måste utveckla sig självständigt. Dessutom måste man gent emot
den Zillerska koncentrationen göra följande invändning. Inom hvarje
särskildt läroämne bör det ju givas en gradvis skeende övergång
från det lättare till det svårare; man kan ieke huller om buller
kasta om hvarandra ämnets olika delar. Men Zillerianerna tyckas
icke alltid hava respekt för denna i ämnet självt begrundade ord-
ning, och månne de icke riskera att för koncentrationens skull
stundom göra början med det svårare i stället för det lättare?

A andra sidan är det ovedersägligt, att vi svenskar allt för
pedantiskt hålla på den så kallade »lärogången» inom hvart ämne;
någon gång — och inom de mindre viktiga ämnena ofta — borde
denna brytas för att befrämja det helas enhet. Hos oss är hvarje
läroämne en stat för sig och frågar icke efter sina plikter att som
medborgare samvärka med de andra; hos Zillerianerna tyckas där-
emot somliga ämnen nästan få uppgiva all självständighet för att
ingå som kitt eller bindemedel mellan huvudämnena. Också med-
gav även Prof. Rein, att sammanbindandet av de olika ämnena var
ett svårt värv och ett som måste utföras med konstnärlig takt
och skicklighet.

Hvad som också föreföll något främmande oeh besynnerligt
var framställningen av historieundervisningen. Om berättelsen —
såsom Prof. Rein vill ■— skall uppkonstrueras av lärjungen på
grund av de antydningar han inhämtat av källskrifterna, kan ju
aldrig den historiska händelsen te sig som en tavla för lärjungens
blick, och hvad blir det av stämningen? Här skulle vi önska, att
Prof. Reins pedagogik varit uppblandad med en liten tillsats av
PROFESSOR REINS FÖRELÄSNINGAR.	13

Grundtvigianernas tro på det »levande ordets» makt. Måhända
äro dessa besynnerligheter följder av systemets teoretiska och filo-
sofiska ursprung, hvilket frestar till ett alltför strängt utdragande
av konsekvenser, som den praktiska erfarenheten tvekar att godkänna.

Att ifrågavarande riktning dock i sina huvuddrag har fram-
tiden för sig, därom äro vi övertygade. Vi skulle vilja kalla den
för den inåtgående, ovärldsliga riktningen inom pedagogiken. Ty
icke blott i religiöst, utan även i pedagogiskt avseende finnes det
en »värld», för hvars förförelser skolan måste akta sig. Det är
världen som säger: »det och det måste man kunna som skräddare,
skomakare, präst, bokhållare eller ämbetsman, det måste skolan
lära oss så fort som möjligt, tag bort allt det andra!» Finge
världen råda, skulle snart i skolan icke förekomma något annat än
räkning, bokföring, varukännedom och konversationsövningar på främ-
mande språk. Jo, det är sant, den liberala världen nitälskar också
för den nya tidens historia; »barnet skall lära känna sin egen tid»,
heter det, »oeh det så fort som möjligt'». Att allt detta icke mot-
svarar barnets behov, icke väcker dess intresse, icke uppfostrar det
till en sedlig karaktär, frågar världen icke efter. Utifrån komma
alla dessa reformplaner, hvilka med mycken svada framställas både
i tidningsspalter och fråu riksdagsbänken, och som med det s. k.
sunda förståndets oemotståndlighet lätt lyckas övertyga det stora
flertalet föräldrar.

Gent emot dessa världsliga skolplaner sätter nu Prof. Rein,
omgiven av en hel sky vittnen sådana som; Lessing, Herder, Göthe,
Schiller, Kant, Fichte, Hegel, Herbart, Rousseau m. fl., den histo-
riskt-genetiska grundsatsen, att barnet måste börja i början, där
mänskligheten har börjat. Sannerligen, det är nätt och jämt att
alla dessa litteraturens, filosofiens oeh pedagogikens heroer kunna
hålla stånd mot det växande banala skriket på det moderna och
det praktiska i undervisningen. Världen kan aldrig fatta, att det
mest praktiska av allt är att vara en harmoniskt utvecklad män-
niska, och att en sund fantasi samt ett ej uttorkadt känsloliv ger
personligheten en makt, som den torra, banala förståndspedanten
aldrig har.

I den ständigt pågående kampen mot den ytliga utilitaristiska
riktningen har Prof. Rein givit oss ett godt stöd, och detta är så
mycket mera värdt, som han på samma gång så tydligt ådagalade
sin sympati för alla i god och djup mening moderna intressen och
strävanden. Han har även givit oss hjälp mot såväl grammatik-
formalismen som mot den kanske hos oss allra vanligaste pedagogiska
strömningen — slumppedagogiken, hvilken icke ger något som hälst
i.	.	— -ot -	. - —tes •	' ‘hes

14	PROFESSOR REINS FÖRELÄSNINGAR.

skäl för att det eller det läses i en viss klass, och som icke häller
misstänker, att det bör finnas nägot annat skäl, än att det alltid
har varit sä eller —- om det gäller en privatskola — att för-
äldrarne önska det så.

Tyskarne synas bland de europeiska nationerna särskildt fätt
den gåvan att se hvad en sak är i sig, »an sich», oberoende av
yttre hänsyn. Pä alla områden äro de mäktiga av större inner-
lighet än de andra nationerna. Men ofta drunknar den innerliga
och djupa uppfattningen i så mycken lärdomsapparat och så mycken
grundlighet, att den för oss mer praktiska nordbor blir osmältbar.
Men när den tyska innerligheten förmäles med en klar form, och
grundligheten ej urartar till ett onaturligt schematiserande och syste-
matiserande, kunna vi frän detta folk hämta djupgående lärdomar
om människonaturen — åtminstone den germaniska — och dess
innersta krav. Det egentliga gagnet av den bekantskap, vi nu stiftat
med en stark pedagogisk rörelse i Tyskland, torde just vara det,
att vi, med åsidosättande på en gång av den formalistiska tradi-
tionen och av de världsliga, utilitaristiska reformkraven, tvingats att
fördjupa oss i detta problem: hurudan bör undervisningen vara,
när man endast och uteslutande tar hänsyn till det som i ideel
mening är barnets bästa?

Uffe.
Om det episka i svenska historien.

Det kan möjligen förefalla egendomligt att särskildt tala
om det episka i historien, då ju däri allt är episkt. Likväl
torde många lärare vid den historiska undervisningen hafva
erfarit den svårighet, som ligger i att ordna materialet till episkt
sammanhang. Denna svårighet är ny, ty medan den historiska
framställningen ännu följde regenternas personliga öden, var
ledtråden lätt funnen. Annorlunda är det sedan man nu önskar
göra historien till kulturhistoria. Den skall behandla icke '
blott en enda sida af utvecklingen, t. ex. den politiska, utan
alla. Under hvarje tidehvarf blir det många bredvid hvarandra
löpande händelser, följer man den ena till slut, är det sedan nöd-
vändigt att gå tillbaka till början igen och hämta upp en annan;
det är icke lätt att samtidigt hålla alla trådarna samman och
taga dessa på en gång i berättelsen. Sålunda hotar historien
att upplösa sig i historiska taflor som stå bredvid hvarandra,
ett historiskt galleri och museum, ordnadt i olika rum med hvar
sitt sekeltal öfver dörren. Vi hafva en tid haft en stor lust
för dylik historia. Den kom som en naturlig följd, jag skulle
kunna säga ett naturligt straff, efter den ensidiga politiska
historien. Vi önskade att se hela folket »i helg och söken»,
veta äfven hur man förr i tiden åt och drack och gick klädd.
När Strindberg kom med sina fina tidsmålningar i »Svenska folket»,
gladde vi oss åt dem som ett nytt uppslag. Men Strindbergs
försök strandade enligt min mening just på den här i fråga
varande svårigheten: han fick icke historien samman till ett
epos. Jag vet icke, om det låg i Strindbergs plan att lösa
denna svårighet, eller hvad det kan vara han själf saknar, då
han i en slutförklaring talar om det, som författaren till Svenska
Folket afsett men icke mäktat, men visst är att bokens be-
gränsning ligger i nämnda punkt.

En stor del historiska smådrag äro icke på långt när af
den vikt, som man i första början och förtjusningen finner;
särskildt sådant som hör till lifvets materiella sida. Det går
för sig under de första tidehvarfven att hålla sig till dylikt,
hela hednatiden igenom och in i medeltiden. Där måste sådana
16

OM DET EPISKA I SVENSKA HISTORIEN.

småsaker i själfva verket tagas med; och där äro de riktiga.
De första framstegen i fråga om bostad, dräkt o. dyl. hafva
för sin tid varit problemer viktiga nog, och vi måste naturligen
fråga oss, huru man från första början funnit ut det ena eller
andra. Men sedan vi en gång fått det hela så att säga satt i
scen, tröttna vi på att ideligen fästa uppmärksamhet vid hvar-
enda liten ändring i kostymeringen. Det är handling vi sen
vilja ha. Vi få akta oss för att icke nu få in ett pedanteri
med kulturhistoriska småting, liksom vi förr hade ett sådant
med årtal och namn.

Det är af intresse att se, huru den lärobokskommission,
som för några år sedan hade att afgifva utlåtande och förslag
rörande böcker för folkskolan, reagerade inför problemet att
med hvarandra förena kulturhistorisk allsidighet och episk fram-
ställning. Kommiterade hafva fäst stor vikt vid de s. k. öfver-
sikterna i slutet af hvarje tidehvarfs historia. De önska, att
dessa skola göras fylligare, och tro, att sådana skildringar som
»katolska läror och inrättningar, lagstiftningen under Birger
Jarl, Gustaf III:s styrelse, landets inre förkofran under Karl
Johan och Oskar I» (i Odhners lärobok) skulle kunna, åtmin-
stone till det väsentligaste, »infogas i dessa öfverblickar och där
framkomma på ett mera öfverskådligt och för lärjungarna mera
tilltalande sätt.» Denna lösning anser jag oriktig. Lika mycket
som kommissionen gagnat genom att så oförbehållsamt anbe-
falla kulturhistorien, lika mycket kan den ha skadat genom
att i enlighet med en gängse opinion hänvisa kulturhistorien
till öfversikten. Om det kulturhistoriska skall utgallras ur den
löpande berättelsen, hvad skall då bli kvar i denna? Eftersom
det icke skall talas om de reformer i kulturelt afseende som
under en regent genomförts, måste man berätta något annat
om den regenten, d. v. s. själfva den episka delen af historien
upptager åter ur den gamla krönikan en del episoder som föga
ha med utvecklingen att göra och som på senare tider med
godt omdöme mönstrats ut. Också har det visat sig, att de
läroboksförfattare, som velat följa kommissionens anvisningar,
icke kunnat göra detta fullständigt.

Det kulturhistoriska måste själft blifva det episka i historien.

Man skall ställa sig på afstånd från ett tidehvarfs särskilda
händelser, icke låta uppmärksamheten uteslutande upptagas af
en eller annan episod, som trängt sig mera i förgrunden. Man
Et

OM BET EPISKA I SVENSKA HISTORIEN.

17

skall då kunna förnimma det liksom mera aflägsna bruset af
de många små händelserna rundt om i landet. Och man skall
slutligen finna dessa många smälta samman till en enda stor
händelse: seliularliändelsen. Den innesluter det, som hela
folket under tidehvarfvet i fråga upplefde gemensamt. Den
är alltid en kulturkris. I sekularhändelsen är det kulturhisto-
riska materialet ordnadt ej till ett bredvid-hvartannat utan till
ett efter-hvartannat, till ett epos, som har händelsens spänning
och händelsens allvar.

Vi ha t. ex. en dylik sekularhändelse i kristendomens in-
förande. Från midten af 800-talet till midten af 1200-talet
kunna vi räkna den. Först Ansgarii besök, här och där i
bygderna främmande fångar som kände kristendomen, en och
annan som under resor och vikingafärder gjort bekantskap med
den; den nya läran låter tala om sig, tills så omkring år 1000
rörelsen utvecklar sin fulla styrka och kristendomen från alla
håll tränger in i landet. Kyrkor skola byggas, seder och bruk
skola ändras. Några hylla hvite Krist, andra gifva ännu sina
offer åt Thor, den ene medlemmen i en familj låter döpa sig,
den andre icke — med ett ord, den nya läran ingriper i alla
förhållanden, i alla byar, i alla hus upptager den sinnena.
Efter själfva accepterandet af kristendomen följde införandet
af den romerska kyrkans ordning, nya institutioner, ändringar
i lagarna, och så den långsamma, djupa förändringen i folkets
åskådningssätt. Låtom oss anteckna ur någon lärobok de ord
som äro kursiverade i framställningen af denna period. Vi

finna: kloster, helgon, korståg, kröning, tionde, andliga frälset,
prästernas celibat o. dyl., — alltjämt de kyrkliga förhållandena
som äro före. Birger Jarl hör med till denna period. Han
liksom afslutar den. Med honom befäster sig den nya läran
äfven i lagarna.

Jag påstår, att historien om alla de förändringar, som in-
begripas i kristendomens införande, kan framställas så, att den,
äfven för mindre lärjungar, har samma spänning som hvad
man annars kallar en händelse. Och jag vet ingenting, som är
värdt att upptagas bakefter i en öfversikt, som icke äfven kunde
upptagas i själfva berättelsen. Detaljer, som i öfversikten äro
torra och tröttande, få intresse när de inordnas på sin plats i
det historiska förloppet. De komma där som nyheter, något
som hände; äfven sådana småsaker som hur och när kyrko-
klockor infördes, eller hur man annars i stort som smått in-
rättade sig i kyrkligt afseende. Sedan lärjungen endast förstått,

Verdandi 1895.
18

OM DET EPISKA I SVENSKA HISTORIEN.

att en tidsrörelse haller på att uppstå, blir han spänd på att
se, hur allt skall afveckla sig, och följer gärna tråden vidare.
Men det är ett fel i våra läroböcker liksom i undervisningen,
att man icke gifver honom någon tråd att följa, eller ock tager
man till ledtråd icke själfva kulturhändelsen, som man förmenar
icke därtill kunna användas. Man styckar sekularhändelsen.
Det må gå för sig att stundom afbryta och tala om annat,
eftersom det ibland kan behöfvas, men då få lärjungarne hållas
uppmärksamma på, att icke händelsen är slut. De måste fort-
farande känna, hur den ifrågavarande tidsrörelsen alltjämt ligger
bakom, och vara beredda på de nya faser, som den skall visa
sig i. Det händer att lärjungen får det intrycket, att med
Ansgarii mission själfva det afgörande slaget har stått; det
kommer några efterdyningar sedan, men de blifva utan synner-
ligt intresse. Händelsen kommer i så fall icke att framstå i
det omfång den hade, icke som det mäktiga drama den i verk-
ligheten var.

Men kan en händelse på detta sätt isoleras? En tid är
dock icke uteslutande upptagen af en enda fråga. Om än en
viss rörelse är den dominerande under ett tidehvarf och kan
anses som själfva sekularhändelsen, så sker dock mycket annat
på alla områden af lifvet samtidigt.

Detta är ju sant. Och det är heller icke nödvändigt att
sekularhändelsen är det enda som talas om, blott det öfriga
icke skymmer undan densamma. Man får naturligtvis icke på
konstladt sätt föra in under sekularhändelsen sådant som icke
hör dit. Det går icke att från en enda synpunkt betrakta allt,
som händer under en period. Men det är möjligt i ofantligt
mycket större utsträckning, än man i allmänhet synes tro.

Man må härvid beakta följande tvenne omständigheter.

Då på ett område, t. ex. här det religiösa, en rörelse upp-
står, som är så stark att den blir den dominerande i tiden, så
ryckas äfven andra tidsrörelser med i denna och få sin prägel
af denna. De politiska händelserna bestämmas af den. Nor-
dens furstar hade icke mötts vid Svoldern, om icke Olof Trygg-
vessons »hedna hund» hade uttalats. Den förut befintliga sönd-
ringen mellan svear och götar blef också en söndring i religiöst
afseende. Stenkils och Inges och Blotsvens historia är ett blad
ur kristendomens historia. Och Sverkers och Erik den heliges
gärning är att hafva befäst kristendomen. De viktigare rege-
ringshandlingarna af de följande regenterna till och med Birger
OM DET EPISK A 1 SVENSKA HISTORIEN.

19

Jarl rörde ordnandet af de kyrkliga förhållandena. Furstarnes
krönika kommer med som episoder i den stora gemensamma
händelsen.

Denna tar i sin tjänst alla de agerande — äfven mot deras
vilja. Det är icke nödvändigt att alla de handlande perso-
nerna i ett tidehvarf förstå tidehvarfvets idé eller hafva intresse
för den. De må sträfva för helt andra mål, så komma de
doek att deltaga i den stora striden. Den som vill ingripa i
tiden, måste som häfstänger begagna de idéer, som då äro uppe.
Gustaf Vasas regeringsbekymmer rörde säkerligen icke i första
rummet den religiösa frågan, men under hela sin regering måste
han operera med förhållandena sådana som de nu en gång
blifvit under inflytande af tidens andliga kris. Striderna mellan
hans söner voro icke blott dynastiska; de blefvo nationella, där-
för att den ene pretendenten hade stöd i en främmande na-
tion, och de blefvo religiösa, därför att två stora religionspar-
tier redan voro för handen. Sedan tidens hufvu dfråga åstad-
kommit en partigruppering, tvingas de som strida om mindre
ämnen att taga hänsyn till denna gruppering och söka stöd på
ena eller andra sidan. Sålunda blir det 30-åriga kriget i alla
fall en religionskamp, i hvilken de personliga, de dynastiska
och de nationellt politiska striderna uppslukats.

Häri ligger förklaringen till, att folkens historia till ganska
betydliga partier kan sammanfalla med konungarnes. Vasa-
ättens historia är reformationens historia i dess tre skeden:
reformationens utbredning, reaktionen och den slutliga striden.
Om en historieskrifvare förstår att i konungarnes öden och
handlingar se exponenter af den händelse, som för folket i gemen
var sekularhändelsen, så kan han ganska mycket följa konunga-
krönikan och ändå skrifva kulturhistoria. Det är därför icke
tillfälligt, att det är en historieskrifvare af rang, som uttalat
tanken. När Geijer säger det, är det sant. Men i de flestas
mun är det icke sant.

Detta var den ena omständigheten, som gör det lättare
att inordna det historiska materialet för ett tidehvarf under
en enda synpunkt.

Det finnes därjämte en annan. Om lifvet under en period
hufvudsakligen koncentrerar sig på ett kulturmoment, koncen-
trerar det sig under nästa period på ett annat. Där blir då
tillfälle att fullständigare behandla detta senare och äfven att
taga upp sådant från den föregående perioden, som hör dit
men där förbigåtts. Sedan en fråga en tid stått i förgrunden,
20

OM DET EPISKA .1 SVENSKA HISTORIEN.

blir den utagerad och lägges undan för en annan. Denna
rytm i utvecklingen finnes i själfva lifvet, och pedagogen bör
betona den. Så träder efter Birger Jarls tid den religiösa
frågan tillbaka. Det är ståndsbildningens tid; icke den tid,
då ståndsbildningen inledes, utan då den framträder färdig. Ty,
väl att märka, tidsrörelserna aflösa icke hvarandra på ett ögon-
blick, utan utveckla sig delvis samtidigt. När den ena vågen
sjunker, har den andra redan börjat höja sig och är ofta nära
sin culmen. Hvad ståndsskillnaden särskildt beträffar äro ju
också våra forskare alltmera obenägna att förlägga dess in-
trädande till någon bestämd tidpunkt eller låta den i ett slag
uppstå på grund af någon kunglig stadga. Men i alla fall är
det först i tiden närmast efter Birger Jarl, som ståndsbildningen
står färdig och blifver sanktionerad. Denna förändring, tänkt i
sitt konkreta förlopp, hela skiftningen i yttre skick, uppväxandet
af borgar och städer och det egendomliga lifvet däri, är en
ny sekularhändelse — icke en omständighet endast att anteckna
så att säga i historiens marginal, eller en punkt där den episka
berättelsen stannar för att dröja vid en sevärdhet, utan själf
just ett epos. Och denna händelse fortsätter sig än vidare,
framdrifven af den spänning, som söndringen mellan stånden
alstrat, dess tråd är alltjämt märkbar och får icke lämnas ur
sikte, tills den under Engelbrekt sammanflätar sig med unions-
tidens händelse. Teckningen af medeltidens sociala förhållanden
och lifvet inom de olika samfundslagren kan lämpligen för-
läggas till denna period. Bör man väl följa Engelbrekt och
hans bönder på deras tåg genom landet utan att förut ha fått
veta, hur det såg ut såväl i bondstugorna som i riddarborgarna?
Under unionstiden samlar sig intresset kring den nationella
frågan. Medvetandet om nationens enhet vaknade; liksom det
i allmänhet var vid denna tid som de europeiska nationerna
konstituerade sig.

Så fortfara de olika ideerna att aflösa hvarandra; den
religiösa frågan under Vasaätten, den sociala med reduktionen
under pfalziska ätten, o. s. v.

Härmed är möjligheten gifven att för hvarje kulturelement
finna någon tidpunkt, då det spelade en mera dominerande
roll. Just till den tidpunkten bör den utförligare behand-
lingen af detta kulturelement anknytas. Hvem bryr sig så
mycket om hur John Erikssons Monitor, var inrättad? Men
OM DET EPISKA I SVENSKA HISTORIEN.

21

i det ögonblick vi se den sticka ut frän kusten för att upptaga
striden med Merrimac, dä intresserar oss hvarenda liten detalj
i dess konstruktion, som förklarar dess öfverlägsenhet. Så är
det ock med kulturelementen i historien. Hvem står ut med
att studera gamla gevär på ett museum? Men kom med dem,
när det talas om slaget vid Leipzig, när vi få känna hur
utgången i ett viktigt historiskt ögonblick kunde komma att
bero på små förändringar i krigets teknik, och vi höra gärna på.

Vetenskapernas historia kan lämpligen anknytas till fri
hetstiden. Skulle det vara för mycket sagdt, att den veten
skapliga utvecklingen är själfva sekularhändelsen för det tide"
hvarfvet? Mellan Karl XII och Gustaf III ligga endast fri--
hetstidens 50 år, och likväl har lifvet blifvit sig så olikt, att
vi knappast känna det igen. Hvad är det som i stort sedt
händt under tiden? Detsamma väl som i det öfriga Europa.
Forskningen har börjat omdana lifvet på alla områden. Många
af vetenskaperna uppstå först då, eller blifva först då till veten-
skaper. Naturvetenskaperna inverka på det materiella lifvet,
de humana vetenskaperna rifva i tu de gamla åsikterna om sam-
hällslifvet, alla tillsammans förändra lifsåskådningen i dess helhet.
Den franska upplysningen blir god ton i Europa; nya seder
i allt. Frihetstiden tillsammans med Gustaf den III:s tid* är
väl äfven i vår historia framför allt upplysningstidehvarfvet.

Alltså i allmänhet: hvad som brukar stå i öfversikten
efter tidehvarfvet flyttas in i den episka berättelsen och göres
till händelser. Öfversikten får väsentligen icke vara annat än
ett repetitorium. Därjämte kan den, om man så vill, kom-
plettera med ett och annat. Om t. ex. under något tidehvarf
vitterheten icke varit af den betydelse, att den kunnat upp-
tagas i skildringen af tidehvarfvet, så kunna skalderna dock
upptagas i öfversikten. Men att lämna Gustaf III:s vittra om-
gifning en plats endast i öfversikten, skulle vara ett missgrepp.

En anmärkning till sist:

Att på detta sätt isolera de särskilda kulturelementen,
så att man under hvarje tidehvarf hufvudsakligen håller sig
till ett af dem och för tillfället lämnar de andra å sido, är
nödvändigt i skolan. Det är enda sättet att där vinna kon-

* Det har alltid förefallit mig vara pedagogiskt ofördelaktigt att
med en markerad gräns skilja mellan frihetstiden och Gustaf III:s tid
som olika tidehvarf. De höra tillsammans, liksom de politiska omhvälf-
ningarna i sammanhang med Napoleons krig bilda en händelsegrupp
för sig.
22

OM DET EPISKA I SVENSKA HISTORIEN.

centration i den historiska undervisningen. Men i och för sig
är en dylik isolation icke absolut nödvändig. Den är endast
ett medel. Målet är att göra de olika genomgående trådarna
i vår historia skönjbara, så att vi kunna hela vägen igenom
urskilja hvar och en särskildt.

I historien har hvarje kulturelement sin linje, som går
genom alla tidehvarfven. Den rör sig framåt i ett rytmiskt
stigande och fallande, som en våglinje; det ena århundradet
sväller rörelsen på ett visst område starkare till och får en
dominerande betydelse, det andra århundradet lägger den vågen
sig ner igen och låter andra stiga. Historien är en väfnad af
alla dessa våglinjer tillhopa.

För det ovana ögat bilda dessa sammanslingrade linjer ett
virrvarr. Nu har historikern, och pedagogen, att taga ut en
af dessa linjer på något ställe där den träder i dagen och lära
oss igenkänna den som samma linje på de andra ställen där
den åter blir synlig, och så gifva oss hela utvecklingskurvan
och möjligen göra oss skickliga till att däraf i någon mån sluta
oss till dess kurva i framtiden. Detta lär i allmänhet icke
kunna gå för sig utan någon isolation. Men om en historiker
behärskar sitt material med konstnärlig klarhet och lätthet,
så kan han handskas med många kulturhändelser på en gång
utan att det blir virrvarr. Han får ändå hvar och en att
framträda och får sekularhändelsen att likväl förnimmas såsom
dominerande, liksom melodien icke behöfver drunkna i de under-
ordnade stämmorna utan äfven kan understödjas af dem.

Det är två slag af historia jag velat tala emot. A ena
sidan: den konungakrönika som icke i sig upptagit den mänsk-
liga utvecklingens historia. A andra sidan: den kulturhistoria
som icke ordnat sig till ett epos öfver det som mänskligheten
haft att genomgå. Om den ena sidan är Scylla och den andra
Charybdis, så tror jag att pedagogerna nu äro betänkta på att
hålla ut ifrån Scylla. Men det kan vara tid att varna äfven
för den andra klippan. Man börjar göra historien så torr.
Stundom vore man frestad att tills vidare behålla kvar en del
af de gamla äfventyren. De hade dock något friskt och im-
posant med sig, och detta intryck kan betyda mer för ungdomen
än kulturhistoriska petitesser. Men den rätta utvägen är tyd-
ligen den, att låta mänsklighetens kulturkriser framstå som de
storslagna och skiftesrika händelser de i själfva verket äro.

Hans Larsson.
Sommarkurserna i Lund.

Vid den offentliga diskussion, som hölls i Uppsala den 26
augusti 1898 om kommande sommarkurser vid Uppsala universitet,
framhölls frän såväl universitetslärares som kursdeltagares sida lämp-
ligheten af att nästa Uppsalakurser höllos är 1895. Bland skäl,
som anfördes för att inga kurser där borde hällas under är 1894,
var ett, att Lunds universitet kanske detta är anordnade dylika kurser.

De, som hyste dylika tankar om den sydsvenska högskolan,
tänkte rätt om henne. Väl dröjde det ganska längt fram pä 1894,
innan något bestämdt beslut fattades om sommarkursers anordnande
detta år. Men den 14 juni var inbjudningen färdig och å 13
universitetslärares vägnar undertecknad af Seved Ribbing. Den vände
sig till »allmänheten, särskildt lärare och lärarinnor vid allmänna
läroverk, flickskolor, folkhögskolor och folkskolor», och inbjödos så-
väl dessa, som äfven andra, hvilka ville draga fördel af de veten-
skapliga föreläsningar, som komme att under tiden 20 — 29 augusti
hällas vid Lunds universitet, att i kurserna deltaga.

I inbjudan upptogos namnen pä föreläsarne äfvensom namnen
pä de vetenskaper, frän hvilka föreläsningsämnena skulle hämtas.

Anmälningar började mottagas efter den 15 juli af sommar-
kursernas byrå. För betäckande af organisationskostnaderna skulle
hvarje deltagare erlägga en afgift af 10 kronor, dä tillträdeskort,
gällande till alla föreläsningarna, erhölls. Inbjudningen sändes till
skoltidningarna, till Lunds stads tidningar, till nägra af hufvud-
stadens m. fl. städers dagliga tidningar och intogs antingen i sin
helhet eller ocksä omnämndes den i notisafdelningarna. *

* På statens järnvägar fingo deltagarne fri återresa. Så var ock
förhållandet på några skånska järnvägar, under det att andra endast ut-
sträckt giltighetstiden för tur- och returbiljett. Ett par järnvägar hade
icke på något som helst sätt tillmötesgått begärda lindringar i biljett-
prisen.
SOMMARKURSERNA I LUND.

24

Af programmet, som jämte karta öfver staden och grund-
linjer till några af föreläsningarna tillställdes hvarje deltagare,
hvilken erlagt 10 kronor, inhämtas kursernas anordning. Detta
program följdes utom däri, att professorerna Ribbing och Weibull
måste på grund af det stora åhörareantalet vid deras föreläsningar
föreläsa i aulan och professor Areschoug måste, i st. f. att hålla
sina föreläsningar å botaniska institutionens hörsal, förlägga dem
till en af universitetets största lärosalar.

Eftersom zoologiska museets hörsal, där professorerna Lund-
gren och Bergendal höllo sina föreläsningar, endast rymde ett 60-
tal åhörare, måste samtidigt med deras äfven andra föreläsningar
hållas. Samtidigt med föreläsningarna i geologi höllos föreläsningar
i kemi å kemiska laboratoriets hörsal, som rymde ett åttiotal åhörare,
och samtidigt med professor Bergendal föreläste docent Söderberg.
Det var sålunda lokalerna, som blefvo afgörande vid bestäm-
mandet af timplanen.

* .	*

+*

Den 20 augusti kl. 10 f. m. var universitetets aula fylld af
människor. Bland dem märktes universitetets prokansler, biskop
V. Elensburg och många af universitetets lärare. Sedan psalmen
124 afsjungits under orgelackompanjemang, hälsade domprosten P.
Eklund de bildningssökande, som från vidt skilda orter och äfven
från skilda bildningsområden nu samlats till universitetets salar.

Det rika innehållet i namnet universitet och betydelsen af
vetenskap, universitetets lösen, framhölls, liksom ock vetenskapens
sträfvan efter allmänfattlighet betonades. Vänner af det gamla
kunde kanske finna den nyhet, som sommarkurserna innebure, miss-
tänkt, men ständigt fortgående förnyelse är lifvets nödvändiga vill-
kor och kännetecken. Också kunde tänkas, att någon, nitisk för
allt eget och inhemskt, funne skäl till den anmärkningen, att här
vore något främmande. Hade våra förfäder hållit hårdt på det in-
hemska, skulle vi än i dag varit hedningar. »Vi må i fråga om
dessa sommarkurser ha att tacka briterna på ena och andra sidan
Oceanen än så mycket, ty hos dem lära vi ju ha att söka denna
idés ursprung — vi må villigt erkänna att den form i hvilken de
här framträda är lånad från den Gustavianska högskolan däruppe,
men saken är ieke ny för detta universitet — dess lärare ha sedan
inånga år tillbaka verkat bland folket genom föreläsningar på folk-
högskolan Hvilan, där förra året flera af dessa lärare medverkade
vid de första sommarkurserna i Sverige.»
SOMMARKURSERNA I LUND.

25

Talaren hoppades, att frukterna af dessa sommarkurser, det arbete
som af såväl lärare som lärjungar utfördes och beröringen mellan
lärare i de olika skolorna skulle blifva till gagn för fosterlandet.

»Du gamla, du friska» afsjöngs, och därmed var inlednings-
akten slut.

Föreläsningskurserna behandlade följande ämnen:

De yttre förhållandenas inverkan
på växternas byggnad (3 föreläsn.).

Grunddragen af ryggradsdjurens
utvecklingshistoria (8 föreläsn.).

Astronomi (7 föreläsn.).

Skånes geologi (9 föreläsn. och
1 exkursion)

Den kristna etikens hufvud-
punkter (7 föreläsn.)

De mänskliga njutningsämnena
(5 föreläsn.)

Australien och Polynesien (4
föreläsn.)

Några drag ur Roms kultur-
historia (3 föreläsn.)

Kulturutvecklingen i Norden un-
der hednatiden (8 föreläsn.)

Pedagogikens historia (7 före-
läsn.)

Läran om förbränningsföreteel-
serna. Med talrika experiment. (8
föreläsn.)

Det inre sammanhanget i Skan-
dinaviens historia (4 föreläsn.)

Den kristna byggnadskonsten
före renässansen (3 föreläsn.)

prof. F. W. C. Areschoug.

prof. D. Bergendal.
observatorn F. Engström.

prof. B. Lundgren.

doc. G. M. Pfannenstill.

prof. S. Ribbing.

doc. frih. H. H. v. Schwerin.

doc. N. Sjöstrand.

doc. S. Söderberg.

prof. J. Thyrén.

doc. G. Wallin.

prof. M. Weibull.

doc. E. Wrangel.

Utom de i timplanen angifna föreläsningarna hade docent Söder-
berg, professorerna Lundgren och Bergendal hvarje e. m. kl. 5—6
förevisningar å sina respektive museer. Om Lördags e. m. hade
professor Lundgren med sitt auditorium en geologisk exkursion.
26

SOMMARKURSERNA i LUND.

Vid 4-tiden anlände den ena vagnen efter den andra och aflämnade
sitt innehåll vid sandstensbrotten å Hardeberga backe. Därifrån
begaf man sig till Billebjer, hvars gneiskullar bearbetades med
hammare och tillfälliga »knack-stenar». Sedan till Sandby, ur hvars
alunskifferlager månget fossil medtogs af de ifriga forskarne. Hit-
tills hade man åkt mellan de olika ställena: nu bar det åstad till
fots till Fågelsångs kalkbrott och därifrån till basaltgångarna ofvan-
för Sularps bro, vid hvilken vagnarna väntade. Utfärden gynnades
af det härligaste väder, och stämningen bland de till ett 70-tal
uppgående deltagarne var under inflytande häraf ypperlig.

Fredags e. m. hade kursdeltagarne fritt tillträde till Kultur-
historiska museet, då föredrag hölls i Bosebo kyrka af amanuensen
■Tahnse.

En synnerligen rikhaltig (omkring 120 arter) och väl anordnad
svamputställning hade med anledning af sommarkurserna anordnats
å Akad. föreningens byggnad af redaktör W. Bülow. Den var
kostnadsfritt tillgänglig för kursdeltagarne, hvilka flitigt besökte den.

Om Söndags e. m. kl. 6 samlades sommarkursernas föreläsare
och deltagare samt andra intresserade (vid pass 300 personer) till
samkväm å den för tillfället flaggprydda Akad. Fören:s stora sal.
Sedan ett par sånger afsjungits, hälsade Fören:s ordf., prof. Weibull,
de närvarande välkomna och uttalade sin glädje öfver att se som-
markursernas deltagare äfven på detta rum intaga den studerande
ungdomens plats.

Prof. Bibbing besteg därefter talarestolen och höll ett före-
drag om innebörden af begreppet bildning. Efter att hafva be-
tonat behöfligheten af en utredning härom och framhållit ordet »bild-
nings» härledning ur »bild», bestämde tal. begrejjpet »bildning» så-
som »ett naturenligt utvecklande och fullkomnande af samtliga män-
niskans anlag och förmögenheterT). Språkbrukets indelning af män-
niskorna i bildade och obildade, hvilande på en oriktig uppfattning
af den blotta kunskapsbildningens värde, är oriktig: hvar, måste
man fråga, är gränsen mellan dessa båda kategorier? Bildning
måste vara en naturenlig, d. v. s. allsidig utveckling, och därföre
kan ej kunskapsbildningen ensam, som genom sin ensidighet ej fyller
begreppet, läggas till grund för en sådan indelning. — Naturenlig
och allsidig blir utvecklingen först och främst därigenom, att den
omfattar både människans kropp och själ och vidare, med förbi-
gående af den förra sidan, därigenom att den i lika mån sträcker
sig till känsla, förstånd och vilja. Ensidig utveckling af någon-
dera bland dessa människosjälens grundförmögenheter danar en vrång-
bild af människa, tyvärr alltför lätt.
SOMMARKURSERNA I LUND.	27

Förståndets ensidiga utveckling föder alltför lätt högmod
(»bildningsaristokrater»); en blott känsloutveckling gör människan till
ett byte för sina stämningar, medgifver visserligen stundom ett
slags svag, ömtålig skönhet, men vållar i handling och hållning ett
vacklande, som sätter personen ur stånd att kraftigt gagna med-
människor; viljans ensidiga utveckling vållar envishet, tyranni och
odräglighet.

Den, som ej varit i tillfälle att i skolor vinna en större för-
ståndsutbildning, kan dock blifva en för medmänniskor behaglig,
gagnande och jämväl inflytelserik person: med samvetsgrant iakt-
tagande af de tillfällen till utveckling, som lifvet rikligen erbjuder,
och med sorgfälligt nyttjande af de hjälpmedel för kunskapers in-
hämtande, som allt lättare äro tillgängliga, kan nämligen han eller
hon blifva harmoniskt, allsidigt utbildad. Ordet halfbildning ville
tal. förkasta; skall det brukas, må det beteckna en oharmonisk,
ensidig utveckling. Fordom sade man: ‘»Drick djiipt ur kunskapens
bägare eller smaka den icke!» Tal. ansåg denna förmaning för eu
af de mest fåfänga; ty det skall aldrig lyckas att stäfja det mänsk-
liga kunskapsbegäret. Satsen är vidare grym, ty ingen kan, då
han sätter bägaren till sina läppar, veta huru mycket han blir i
tillfälle att dricka. Tal. ville säga: »Drick, när du kan få, men
tro aldrig, att du druckit som Asa-Thor, som fick hafvet att sjunka!»
Men härvid är att noga minnas, att blott kunskapstillägnande ej
ger en harmonisk bildning.

Bildningens mål är fullkomning, det i syndafallet förlorade
gudsbelätets, den mänskliga idealbildens återupprättande, såsom konst-
nären ur det råa marmorblocket upprättar en klar gestalt af den
skönhetsbild, som stått för hans yttre eller inre öga. Denna ut-
veckling blir, äfven med ett dagligt, samvetsgrant arbete intill det
sista, ofullkomlig.

Bildningens medel äro ej blott kunskaper och färdigheter, in-
tryck af medmänniskor och af naturens lif; jämväl exemplen af de
trots mänsklig svaghet och begränsning mönstergifvande historiska
gestalterna höra hit. Och framför allt exemplet af Honom, om
hvilken vi i julpsalmen sjunga: »Guds väsens ajbild och likväl en
mänskoson». Om måttet för vårt vetande är allt, som kan vetas,
så är Han måttet för vår viljas och karakters bildning. Först då
Han blir i oss afbildad, i en hvar särskild och i alla, är vår och
mänsklighetens bildning färdig. Hvilket skulle, frågade talaren,
föra människorna längst, att vinna det högsta mått af vetande eller
den högsta grad af likhet med Honom? Hvilket är det svåraste?
Tal. ville lämna åt en hvar att besvara dessa frågor. Först på
28

SOMMARKURSERNA I I,UND.

andra sidan tidens ström uppnäs målet, likheten med Honom, och
först då blir vär bildning färdig.

Föredraget framkallade lifliga bifallsyttringar.

Därefter dukades tebord, och sedan forfriskningar intagits,
fortsattes samkvämet ännu ett par timmar under samtal och sång,
dels unison, dels kvartettsång af »Bara härads folkskollärare-för-
ening». Folkskolläraren Ahlin frän Borlunda tackade å deltagarnes
i sommarkurserna vägnar hrr föreläsare, som vid detta tillfälle voro
värdar. Till sist uppstämdes af samtliga närvarande folksången och
därefter ps. 500 v. 7.

Sedan hrr föreläsare hvar för sig vid sista föreläsningen riktat
några afskedsord till sitt auditorium, samlades onsdagen d. 29 augusti
kl. 4 e. m. deltagare och föreläsare jämte en talrik skara intres-
serade i aulan. Sedan en sång afsjungits, besteg prof. Weibull ka-
tedern och afslutade med ett mycket stämningsfullt anförande dessa
kurser.

Dessa tio sommardagar, sade tal., hade förlupit så snabbt, att
det tycktes honom och troligen mången deltagare, som stode man
vid en fortsättning af inledningen i stället för vid afskedet. Dessa
dagar hade haft ett rikt och växlande innehåll af kunskapssökande
och meddelande samt ett lifligt samkväm, och därför hade de för-
svunnit snabbt som strömmar, men strömmar å hvilkas botten skimrat
ädelt guld. — Den tanke, som gaf några universitetslärare mod
att å universitetets vägnar inbjuda alla och en hvar till denna un-
dervisning, tanken att göra universitetet till hela folkets egendom,
hade vunnit genklang hos de så inbjudne, och det gladde inbjudarne
särskildt, att kallelsen i all synnerhet hörsammats af dem, som ha
samma lifsuppgift som de själfva, vårt folks uppfostran. Utsåddes
en tanke, väcktes en känsla hos dem, så väcktes den hos folket.
Väl kunde kanske åtskilligt i dessa kurser varit bättre anordnadt,
men hufvudsaken var dock, att de kommit till stånd, att deltagarne
genom dem ryckts, upp ur sitt hvardagslif, förts ur sin isolering
tillsamman med hvarandra och ställts i förbindelse med Lunds gamla
kulturcentrum. För detta var ej tanken på en sådan »utvidgning»
ny: lundensare hade redan vid studentmötet i Kristiania 1869 med
hänförelse bragt på tal upprättandet af folkhögskolor på vår halfö.
Lunds universitet står på folklig grund, och deltagarne i de nu af-
slutade kurserna borde taga med sig hem en sådan bild af det-
samma och ej tro något ondt, som kunde höras om det.
SOMMARKURSERNA I LUND.

29

Tal. gaf i raska drag en teckning af Lunds undervisningsverks
historia ifrån dess allra äldsta instiftelse af Knut den helige år
1085 och intill våra dagar, en historia rik på växlingar mellan
rikedom och anseende samt armod och ringhet. Så hade universi-
tetet blifvit, hvad det nu var, södra Sveriges lärdomssäte och med-
täflare till Sten Stures skapelse vid Fyris strand, men ock. hvad
det af Carl X Gustaf afsågs att blifva, en medlare hos Skandi-
naviens folk. Här hade först samtliga Nordens universitet mött
hvarandra och slutit sin fred. Här borde också lärarne för allt
folkets barn samlas och lära känna denna tanke, som tal. i sina
föreläsningar framhållit, tanken om Nordens folks enhet, hvilken
som en röd tråd går genom deras historia vid sidan om den rika
individuella utvecklingen. Tal. ville ställa denna tanke som en ny
punkt i programmet för framtida sommarkurser. Men framför allt,
så ungefär föllo de sista orden, slutom oss tillsamman kring något,
för hvilket vi vilja lefva och dö! Enom oss, vi arbetare för vårt
folks ungdom, i tro på idealet, en tro för människan så nödvändig
som luften hon andas; enom oss i förvissning om att tro, hopp och
kärlek skola förblifva och vinna seger!

Doc. Pfannenstill nedkallade Herrens välsignelse, och försam-
lingen uppstämde: »Herre, signe Du och råde!»

Efter den högtidliga aktens slut hade en mindre grupp stu-
dentsångare under ledning af d:r J. Lind den vänligheten att i vesti-
bulen föredraga några af sina bästa sånger, för hvilken vänlighet
åhörarne tackade med lifliga applåder.

Afslutningsdagen kl. 7 voro hrr föreläsare och anordnare
jämte andra, som på ett eller annat sätt tjänat sommarkursernas
sak, inbjudna af kursdeltagarne till en afskedsfest å Akad. för-
eningens högtidssal. Sedan tesupé intagits, bestegs talarestolen af
folkhögskoleföreståndaren d:r L. Holmström från Hvilan, som talade
för universitetet. Professor Areschoug svarade härå och betygade,
att högskolans lärare alla lifvades af ett varmt .intresse för folkets
bildning, hvaraf dess och fosterlandets framtid beror. Tal. kände
sig djupt gripen af denna erfarenhet, att kursernas deltagare med
kännbara uppoffringar och utan tankar på eller utsikter till några
som helst materiella fördelar samlats här för inhämtande af kun-
skaper. Att de så gjort, bevisade för talaren, att den gängse kla-
gan om frånvaro hos vår tid af ideella intressen vore oberättigad,
att i de bredare lagren af vårt folk vore dessa intressen starka och
30	SOMMARKURSERNA I LUND.

lifliga. Tal. tillönskade kursdeltagarne att här ha vunnit nya krafter
för sitt rika och maktpåliggande lifsvärf, af hvars fyllande svenska
folkets framtid sä högeligen berodde. Folkskolläraren O. P. Lidén
frambar deltagarnes tack till föreläsarne, som slagit en bro mellan
universitetet och folkskolan. Professor Weihull uppträdde därefter
och uppmanade lärare och åhörare att med hvarandra glädjas där-
öfver att ett svalg blifvit fylldt, ett handslag gifvet, hvarvid värmen
kändes från hand till hand. All världens kunskap hvad är den
värd, om ej viljan finnes att något offra för sanningens skull. Kurs-
deltagarne hade velat förvärfva kunskap för att sedan sprida den-
samma. Tal. tackade dem därför att de kommit i detta syfte.
Folkskollärare O. A. Franck tackade organisatörerna, prof. S. Rib-
bing och folkskollärare N. Lundahl, samt de personer, som deltagit
i byråns arbeten. Härpå svarade professor Ribbing, som särskildt
vände sig till de kursdeltagare, som icke voro från Skåne. De
torde ha iakttagit, att äfven denna bygd och dess befolkning hafva
sin säregna prägel. För tal. föreföll denna som en stor, lugn och
gedigen kraft, utvecklad genom den allestädes utmärkta odlingen.
Denna kraft kunde bära upp stora företag, äfven ett sådant som
det här begynta. Tal. önskade, att rörelsen för universitetsbild-
ningens utbredande måtte bidraga till att dela kunskapens håfvor åt
hvar och en efter hans förmåga att väl använda dem.

Folkskolläraren P. Ljungberg talade för fosterlandet, forenings-
bandet mellan lärare och lärjungar och mellan olika lager i sam-
hället. Hvar helst ett gagnande arbete för fosterlandet utföres, där
är kärleken till fosterlandet kraftig.

Sedan därefter docent N. Sjöstrand tackat värdarne, afslöts
samkvämet med afsjungande af versen: »Herre, signe Du och råde!»
Emellan talen hade åtskilliga sånger ur Svensk Läraretidnings sång-
bok afsjungits. Stämningen var hela tiden liflig och hjärtlig.

En tidning afslutar på följande sätt sitt referat öfver afskeds-
festen : Dessa tal gåfvo upprepade uttryck åt den tanken, att man
här sett början till något för vårt lands framtid mycket löftesrikt.
Samma tanke väcktes hos den, som under och emellan föreläsning-
arna var vittne till den ifver och tacksamhet, hvarmed det med-
delade vetandet mottogs, och det varma intresse, hvarmed det bjöds.
Sin första goda frukt ha sommarkurserna gifvit i den ömsesidiga
tillfredsställelse och hjärtlighet, hvarmed föreläsare och åhörare möt-
tes och skildes. Det kan ej fela, att ytterligare sådana skola till-
komma dels uti allt mera spridda kunskaper, dels uti innerligare
gemenskap mellan olika kategorier af arbetare i den svenska under-
visningens tjänst. Och det skall väl rätt snart komma därhän, att


SOMMARKURSERNA I LUND.

31

ej blott folket från skolan utan äfven folket från verkstaden, bu-
tiken och åkerfälten täflar om en plats i universitetets salar. Då
är det viktiga steget från båda hållen taget fullt ut, det steg, som
gör universitetet till allas högskola. Tidningen torde göra sig till
uttryck för än vidsträcktare kretsar än de, som nu i univ.ts aula
och å Akad. Fören:s högtidssal kommo till orda, då den till dem,
som härmed gjort början hos oss, frambär ett hjärtligt tack.

En af kursdeltagarne skref några dagar efter kursernas af-
slutande till undertecknad bl. a. följande:

— »oförgätliga föreläsningsdagarna, hvilka verkligen voro några
af de angenämaste, jag någonsin upplefvat. Ideer väcktes till lif,
och mången idé, som slumrat, väcktes till full blomning under dessa
dagar. Mycket verkligt vetande fingo vi, men vida högre sätter jag
den lyftning och den känsla af samhörighet mellan alla, som på en
högre eller lägre plats i lifvet kämpa för samma sak: upplysning
och framför allt förädling af mänskligheten. I dessa hänseenden
hafva säkert dylika dagar sin förnämsta betydelse.» — —

Vid sammanträde mellan föreläsarne vid sommarkurserna upp-
drogs åt professor S. Ribbing att vidtaga åtgärder för anordnande
af liknande sommarkurser vid Lunds universitet på sommaren 1896.

*	*

*

Antalet deltagare, som åhörde de olika föreläsningsserierna, var
enligt anteckningslistorna följande:

De yttre förhållandenas inverkan på växternas byggnad ......... 146

Grunddragen af ryggradsdjurens utvecklingshistoria ............. 65

Astronomi ..................................................... 128

Skånes geologi ................................................. 71

Den kristna etikens hufvudpunkter ............................. 152

De mänskliga njutningsämnena .................................. 161

Australien och Polynesien ...................................... 97

Några drag ur Roms kulturhistoria............................... 46

Kulturutvecklingen i Norden under hednatiden ................... 61

Pedagogikens historia.......................................... 138

Läran om förbränningsföreteelserna ............................. 92

Det inre sammanhanget i Skandinaviens	historia ............ 118
32

enn

SOMMARKURSERNA I LUND,

De, som åhörde föreläsningarna om den kristna byggnadskonsten
före renässansen, hade icke tillfälle att anteckna sig, eftersom inga
anteekningslistor voro i kyrkorna utlagda. Vid föreläsningen i dom-
kyrkan öfverskred åhörareantalet siffran 200 rätt mycket. De båda
andra föreläsningarna i kyrkorna voro besökta af omkring 200
åhörare.

Åtskilliga flera än som antecknat sig å listorna åhörde före-
läsningarna. Särskildt gäller detta de föreläsningar, som höllos å
aulan, enär anteckningslistorna där icke hela tiden voro tillgängliga.

Inträdeskort, som gällde till alla föreläsningarna, voro utlämnade
till ett antal af 230. Häri äro inberäknade de kort, som föreläsarne och
deras fruar, tidningsredaktioner och några andra, som på ett eller annat
sätt varit verksamma för sommarkursernas åstadkommande, erhöllo. 904
biljetter till enstaka föreläsningar såldes och 5 till föreläsningar i ett

ämne. De båda sistnämnda slagen af biljetter
stande utrymme icke till prof. Bergendals och
Wallins föreläsningar.

De i den tryckta förteckningen upptagna

gällde på grund af bri-
Lundgrens samt docent

deltagare i

F



serna låta fördela sig efter yrken på följande sätt:
Lärare vid de allmänna läroverken............................
Lärare och lärarinnor vid seminarierna.......................
Lärare och lärarinnor vid folkhögskolan .....................
Folkskollärare ..............................................
Folkskollärarinnor ..........................................
Småskollärarinnor............................................
Lärare vid uppfostringsanstalt ..............................
Lärarinnor vid högre flickskolor ............................
Prästman ....................................................
Praktiska yrken .............................................
Studerande vid universitet...................................
Utan angifvet yrke (32 fruar, 6 fröknar) ....................
Summa

sommarkur-

4
4

6

103

24
1

1

7





Med afseende på hemorten voro från
Skåne .......
Bleking ............................
Småland......
Halland .....
Vermland ...........................
Östergötland .......................
Stockholm ..........................
Bohuslän.....
Gotland .....
Nerike.......
Finland .....
Förenta Staterna ...................

8

3

38

200

185

1

1

1

2

3
1

1

1

1

1

*

Summa 200




SOMMARKURSERNA T LUND.

33

Sommarkursernas ekonomi ställde sig på följande sätt:

Inkomster: Inträdeskort ....................... 1946.60

Diverse trycksaker m. m........... 19.15

Summa kr. 1965.7 s

Utgifter: Porton, telegram, skrifsaker ................. 21.37

Samkväm å Akad. tören, och kulturh.

museet............................ 288.65

Trycksaker ......................... 127.39

Vaktmästare.........................  75.50

Annonser ............................ 36.10

Öfverskott......................... 1416.74

Summa kr. 1965.75

Öfverskottet fördelades vid möte mellan föreläsarne på det sätt,
att föreläsarne erhöllo 15 kr. för hvarje föreläsning, hvilket för de 79
föreläsningar, som hållits, utgjorde 1185 kr. Pesten 231,74 kr. tilldelades
byråns föreståndare folkskollärare Nils Lundahl.

N. L.

Till tidskriften Verdandis redaktion!

(Insändt.)

I Verdandis femte häfte 1894 läses sid. 244: »Hvilken hjälp
skulle det icke i detta hänseende vara att vid undervisningen äga
en biblisk historisk läsebok för gamla testamentet.» I de följande
raderna utvecklas närmare, hur det vore önskligt, att denna biblisk-
historiska läsebok vore beskaffad och uppställd. — Undertecknad ber
att få påpeka, att vi här i landet sedan Dec. 1889 äga en för-
träfflig biblisk läsebok för gamla testamentet, utgifven af Pastor
Primarius Fredrik Fehr, förlagd af C. E. Fritze. Dess titel lyder:
Familjebibel, valda stycken af den heliga skrift för hemmet och
skolan.

Högaktningsfullt

X.

Verdandi 1895.

3
34

LUNDELL.

Fortsättning å sommarkurserna i
Uppsala.

I Fyrisstaden pågå redan förberedelser för nya sommarkurser.
Frampå våren skall inbjudningen utgå. Planen för 1895 års kurser
torde komma att i någon mån skilja sig från det första försöket
för två år sedan, skall — hoppas vi — förete en vidare utveck-
ling av de grundtankar, som för det hela måste vara ledande. Vi
skola bygga vidare på den grund, som redan är lagd.

För fortsättningen ha vi att noga taga vara på den erfarenhet,
som hittils vunnits, i Sverge ock grannländerna (där förhållandena
äro väsentligen likartade med våra). För de första Uppsalakur-
serna är en utförlig redogörelse lemnad i »Verdandi» 1894; för de
första Lundakurserna lemnas en redogörelse i föreliggande häfte av
samma tidskrift. Innan vi framlägga planen för 1895 års Uppsala-
kurser, skola vi gå tillbaka till den diskussion, rörande lämpligaste
sättet att anordna vetenskapliga föreläsningar för allmänheten vid
universiteten ock utom universiteten, som förekom sista dagen av
1893 års möte, då deltagarne hade tillfälle att utbyta tankar om
önskvärdheten av nya dylika kurser ock om huru de borde ordnas;
samt taga en översikt av vad sedan den tiden i saken förekommit
på olika håll.

I.

Diskussionen å Norrlands nations sal lördagen den 26 aug.
1893 inleddes, sedan folkskolläraren N. Lundahl från Lund blivit,
utsedd till ordförande, av författaren till dessa rader. Till en bör-
jan företogs efter, samråd mellan kommitterade för kurserna en
omformulering av det för diskussionen ursprungligen uppställda äm-
net, så att det skulle omfatta föreläsningar såväl vid som utom
universitetet.

»Dessa kurser ha visserligen», sade inledaren, »på ett ock
annat håll mötts med någon misstro. De mera försiktiga ha vis-
ligen hållit sig undan ock aktat sig för att i otid inlåta sig med
FORTSÄTTNING Å SOMMARKURSERNA i UPPSALA.	35

ett nytt ock alltså tvivelaktigt företag. A andra sidan ha kur-
serna mött mycken sympati ock mycket understöd. Efter vår ock,
som jag tror, den allmänna uppfattningen ha dessa kurser — om
ock vissa anmärkningar, med fog ock utan fog, mot dem kunna
göras — lyckats så pass, att försöket manar till fortsättning ock
efterföljd.

Uppsala universitets sommarkurser äro ett faktum.

En institution är skapad, vilken i sin vidare utveckling kan
bliva av oberäkneligt stor betydelse för vårt folks kultur.»

Inledaren var förvissad, att »vårt universitet allt framgent
skall hävda sin plats i det svenska bildningsarbetet, att — vare
sig våra övriga högskolor följa exemplet eller ej — vid Uppsala
universitet alltid skola finnas lärare villiga att till fosterlandets gagn
offra den omtanke ock det arbete, som krävas för att hålla som-
markurserna vid makt.»

»Nästa gång vi råkas till ädel idrott i andens värld skall efter
vårt förslag bli 1895, så vida ej någon annan svensk högskola
det året inbjuder till sommarkurser.

Just därför att sommarkurserna från nu av äro en bestående
institution, behöva vi samråda om bästa sättet för deras anord-
ning. Mycket, som rör dessa kurser, har ock sin omedelbara till-
lämpning även på föreläsningskurser i landsorten.

■ Vilka förändringar, vilka förbättringar äro önskvärda i fråga
om sommarkurserna?

Vad planen i dess allmännaste drag angår, torde knappast
några väsentliga förändringar böra ifrågasättas.

Vid dessa kurser, vare sig de meddelas vid universiteten eller
i landsorten, skall meddelas vetenskaplig undervisning. Denna un-
dervisning är just som sådan något annat än agitatoriska föredrag
i de politiska eller religiösa dagsintressenas tjänst. Den veten-
skapliga föreläsningen tjänar, som jag en gång sagt, varken trons
eller förnekelsens dogmatik, endast sanningen.

Den vetenskapliga undervisningen skall till sitt innehåll med-
dela samtidens vetande, icke en förfluten tids åskådningssätt. Den
skall därför meddelas av personer, som själva stå mitt uppe i eller
i omedelbar beröring med samtidens vetenskapliga arbete.

Undervisningen skall till sin form vara vetenskapligt-kritisk;
ieke dogmatisk. Med dogmatisk undervisning, det må vara i vilket
ämne som hälst, menar jag en sådan, där lärarens ord som sådant
kräver att tros som orubblig sanning, utan annan motivering än
lärarens yttre auktoritet. En sådan undervisning har sin givna
plats under de första barnaåren. Den lärare, som t. ex. vid un-
LUNDELL.

36
dervisning i historia för 10-åringar ville komma med källkritik ock
diskussion, han förstode tydligen ej sin uppgift.

Men allteftersom förståndet hos barnet växer, bör undervis-
ningen bli mindre dogmatisk, mera kritisk. Vetenskapsmannen
kraver vid sin undervisning, den må meddelas i tal eller skrift —
han kräver icke att bli trodd på sitt ord. All vetenskaplig under-
visning innebär lärjungens deltagande i arbetet. Läraren samlar ock
ordnar fakta, han söker finna ock för åhöraren tolka de lagar ock
ideer, som ligga till grund för dessa fakta. Men han vädjar där-
vid alltid till lärjungarnas eget omdöme ock deras egna iakttagelser.
Han hör gärna frågor ock invändningar, ock han kan ibland se sig
föranledd att frångå sin mening ock omfatta en annan. Så snart tolk-
ningen är tvivelaktig, angiver han, att ock varför så är, anger skä-
len för sin uppfattning ock diskuterar andras. Naturligtvis kan
han likväl ej föra lärjungen alldeles samma långa ock besvärliga
väg, som han själv måst tillryggalägga.

Den anda, i vilken undervisningen skall gå, är given i ock
med dess vetenskaplighet. Vetenskapen känner ingen annan än
sanningens anda, som ju efter apostelns ord skall göra oss fria.
Vetenskapens ljus är ingenting annat än — visserligen brutna ock
spridda — strålar av det eviga ljuset. Brutna ock spridda — ty
vi erkänna ju villigt, att allt vårt vetande är styckevärk. Forska-
ren vet alltför väl, att han icke är i besittning av den absolutä
sanningen. Vi se endels ock profetera endels — ock fara ofta vilse.
Men å andra sidan: för vårt teoretiska vetande är vetenskapen —
— d. v. s. systematisk forskning — vår enda källa. Vetenskapen
känner ingen annan auktoritet än sin egen. Varje vetenskap är
inom sitt område suverän ock lyder inga andra lagar än det
mänskliga tänkandets lagar.

Av allt detta följer, att t. ex. någon ömsesidig kontroll mel-
lan representanter för olika vetenskaper icke kan komma i fråga.
Zoologen kan icke säga till historikern: du skall framställa saken
så ock så, lägga vikt vid det ock det, gå förbi det ock det o. s. v.
Det kan ju hända, att en åhörare finner sig stött av ett ämnes
behandling. Då har han sin frihet att göra invändningar ock pre-
stera vederläggning, om han så kan; eller att låta bli att höra på;
men han har naturligtvis ingen rätt att hindra andra att höra pä.

Men vetenskapsmannen är ock människa. Ock ingen må för-
tänka honom, om han för sin personliga del söker besvara de frå-
gor, som evigt fresta människoanden, med ledning av den insikt
ock de analogier, som hans vetenskap ger honom. Detta är mänsk-
ligt. Men visserligen är det icke alltid vetenskap. Varje veten-
FORTSÄTTNING Å SOMMARKURSERNA i UPPSALA.	87

skap är suverän, men blott inom sitt område. Kemisten har intet
vitsord i filosofi eller teologen i zoologi. Pä gränserna mellan
dessa områden kunna ofta uppstå slitningar, olika meningar. Låt
oss då ieke fördömma varandra. Det skulle icke förvåna mig, om
deltagarne i sommarkurserna hört olika föreläsare yttra olika me-
ningar om samma sak. Ingen eger den absoluta sanningen, allt är
styckevärk. Den sanne forskaren vet, att så är, ock bemöter olika
tänkande med tolerans. Tolerans är ett nödvändigt element i så-
dana kurser som de nu ifrågavarande, tolerans mellan representanter
för olika vetenskaper ock tolerans i förhållandet mellan lärare ock
lärjungar.

Kanske har en ock annan kommit till kurserna i hopp att få
mera för sitt lärarekall direkt användbart vetande, än de fått. Detta
kan bero på att vi ej så rätt veta, vad deltagarne behöva. Men
det beror i någon mån på fullt medveten avsikt från vår sida.
Våra seminarier ock andra allmänna lärovärk torde något synda i
den vägen, att de preparera kunnskapsmaterialet alltför väl ock
lemna för litet åt lärjungarna själva att göra. Vår avsikt har icke
varit att giva blott eller huvudsakligen sådant, som kunde direkt
överföras till barnen med läraren som mellanhand. Meningen har
fastmer varit att — så gott vi förstått — rikta åhörarnes egen
inre värld, värka väckande ock livande, vidga synkretsen ock skärpa
det andliga ögat, ock vi äro vissa, att om vi däri i någon mån
lyckats, så skall vårt arbete bära frukt även i den undervisning,
de å sin sida ha att ge.

Men väl kan hända, att vi stundom tagit med vad 1 åhörarne
vetat förut, eller att vi ej på varje punkt lyckats göra vår mening
klar. Sådant beror väsentligen på att vi icke känna varandra så väl,
som önskligt vore, ock det jälpes med tiden, om vi få oftare råkas.

Mången torde ha väntat, att våra kurser i fråga om ämnena
skulle ge någonting helt. Någon förpliktelse i den vägen kunna
vi icke åtaga oss. Först ock främst är allt mänskligt vetande
styckevärk ock lär väl så förbliva. Aven om vi hade samtidens
alla vetenskaper representerade, bleve det likväl styckevärk. På
sin höjd kunna vi göra vårt bästa för att ej några viktigare pro-
vinser av mänskligt vetande må bli försummade. Tyvärr sakna vi
denna gång de två grundläggande naturvetenskaperna, fysik ock kemi.
Jag vågar påstå, att denna brist icke bör skrivas på organisations-
kommitténs räkning, utan beror på omständigheter, varöver vi icke
kunnat råda.

Blott en föreläsare har representerat den medicinska fakulteten.
När nu så småningom hälsolära får insteg i skolorna — ock där
38

LUNDELL.

måste hon få insteg — bör man en annan gång söka få med flere
ämnen: utom fysiologi ock anatomi kunde läran om sjukvård, om
behandlingen av olycksfall o. a. lämpligen ingå i sommarkurserna;
ävenså kanske åtskilliga kapitel ur den allmänna patologien, om de
vanligaste inre sjukdomarnas natur ock orsaker.

Även ett eller annat av de juridiska ämnena torde lämpa sig
att ingå i sommarkurserna. Jag skulle åtminstone önska att en
annan gång få rättshistoria ock nationalekonomi med.

För många lärare i främmande språk skulle det kanske vara
av intresse att under sommarkurserna få stifta bekantskap med
våra språklektorer ock av dem få undervisning — om ock blott
under fjorton dagar.

Vi veta alltför väl, att tiden för 1893 års sommarkurser icke
var den för folkskolans lärarekår allra bekvämaste. Från universitets-
synpunkt låter det sig emellertid näppeligen göra att välja någon
annan tid. Man kan icke begära, att universitetsläraren skall spränga
itu sina sommarferier — för de flästa den enda tid de kunna egna
åt ostört arbete i sin studerkammare, i bibliotek ock arkiv eller på
vetenskapliga exkursioner — genom undervisningskurser mitt på
sommaren. Den omständigheten, att av folkskolans personal så många
hörsammat den första inbjudningen, synes ock giva vid handen, att
senare hälften av augusti icke ens från folkskolans synpunkt —
ehuru höstterminen i allmänhet redan börjat — är någon så olämplig
tid. Det behöves uppenbarligen hos vederbörande skolråd ock andra
myndigheter blott en smula god vilja för att lemna läraren eller
lärarinnan fjorton dagars tjänstledighet; ock de myndigheter, som
neka tjänstledighet för fjorton dagar — eller för fäm dagar •—
de skulle väl vara nog uppfinningsrika att vid annan tid lägga andra
hinder i vägen — om nu sommarkurserna värkligen skulle synas
dem vara ett dåligt påhitt.

Man kunde tänka sig akademiska sommarkurser utsträckta över
längre tid än två veckor; näppeligen kan man tänka sig dem kortare.

Ett önskningsmål vore utan tvivel, att åhörarne i god tid
finge i sin hand grundlinjer till de föreläsningar, som de skola åhöra.
Det låter sig blott av yttre skäl ej alltid göra. Men ju bättre
åhöraren är förberedd, dess mera nytta har han naturligtvis av före-
dragen. Ä andra sidan bör det för åhörarne vara välkommet, om
de senare få i tryck repetera viktigare delar av de behandlade
ämnena. Några av föreläsningarna från 1893 äro redan tryckta,
andra väntas i tryck (se litteraturförteckningen, Verd. 1894, s. 128).

Rörande ekonomiska frågor vore åtskilligt att. säga, både
från institutionens ock från deltagarnes sida.
FORTSÄTTNING Å SOMMARKURSERNA I UPPSALA.	39

Kostnaderna för husrum oek föda lära icke väsentligen kunna
nedprutas. Tillträdesavgiften kan icke sättas lägre. Resekostnaderna
växla efter avståndet, men kunna lätteligen uppgå till 20 kr. eller
•däröver. 50—60 kr. äro för en skollärare tydligen en betänklig
post pä utgiftssidan. Våra förhoppningar att kunna utvärka gynn-
sammare villkor för resorna å statens järnvägar gingo, som redan
är sagt, icke för denna gång i uppfyllelse. Men vi hysa fortfarande
■den mening, att det här gäller ett kulturintresse, alltså ett stats-
intresse av den betydenhet, att det bör av staten på kraftigare sätt
understödjas, ock mena fortfarande, att det för staten vore ett lämp-
ligt ock billigt sätt att lemna sådant understöd under form av fria
resor för deltagarne. Det beror på regering ock riksdag ock när-
mast på det intresse, våra kurser kunna påräkna hos den man, vilken
1895 sitter som chef för ecklesiastikdepartementet vid konungens
rådsbord, om vi nästa gång skola kunna få bättre villkor. Utsik-
terna borde vara i någon mån bättre, sedan man nu bättre vet, vad
meningen är med våra kurser.

Något statsunderstöd under annan form skulle vi knappast
■önska. Ett anslag på ett par tre tusen kronor för att göra till-
trädet till kurserna för deltagarne fritt — det skulle vi avgjort
tycka mindre om. Vederbörande kunde då alltför lätt falla på den
idén att vilja bestämma, huru vår undervisning skall ordnas, i vilken
anda o. s. v. — nej, då reda vi oss bättre själva.

Om åter landsting ock kommuner vilja i större omfattning, än
som denna gång skett, lemna understöd för deltagande i kurserna,
så synes det vara en god utväg. De landsting ock kommuner, som
redan nu slagit in på den vägen, de ha visat sig förstå, vad det
gäller. Om kommunen beviljar sin skollärare ett extra lönetillskott
av 50 kr. det år han besöker sommarkurserna, torde pänningarna
vara väl använda; ock en dylik utgift kan för kommunen ej bli
mycket betungande.

Med tacksamhet erinra vi oss det moraliska ock ekonomiska
understöd, som ligger däri, att universitetsmyndigheterna ställt läro-
salar ock institutioner till kursernas förfogande. Vad universitetets
rektor vid fredagens samkväm yttrade, torde få anses innebära en
borgen för att kurserna allt framgent kunna räkna på samma till-
mötesgående.»

*	*

*

Under det följande meningsutbytet yrkade hrr Centervall ock
Hammarlund på en permanent kommitté eller en förening med upp-
gift att för framtiden hålla kurserna uppe. Häremot uppträdde
40

LUNDELL.

med eftertryck prof. Hjärne. Saken borde, sade han, ej få drunkna
i det svenska kommittéväsendets gravar. »Att få ett ämbetsvärk
eller en kommitté till stånd är ingen konst, men konsten är att få
ämbetsvärket eller kommittén att göra någonting.» Många yrkade,
att nya sommarkurser skulle anordnas redan 1894 oek därefter
varje år.

Man förenade sig . emellertid i anslutning till inledaren om
följande uttalanden:

Nya kurser böra vid Uppsala universitet anordnas 1895.

Föreläsningarna skola, vara till innehall oek form vetenskap-
liga, samt

mot lämplig avgift tillgängliga för envar, som vill ock tror
sig kunna av dem draga fördel.

Akademiska sommarkurser böra anordnas minst vartannat år;
lämpligaste tiden är senare hälften av augusti.

Det vore i statens intresse att bevilja deltagare i universitetens
sommarkurser fri resa på statens järnvägar eller åtminstone med-
giva 10 kr. som maximum för huru långa resor som hälst; ock

önskligt, att landsting ock kommuner underlättade lärares ock
lärarinnors deltagande i kurserna genom ekonomiskt understöd.

Rörande föreläsningar i landsorten voro meningarna
något mera delade.

Enligt inledaren kunde ock borde vetenskapliga föreläsningar
anordnas även utom universiteten.

»Föreläsarne få då välja sina ämnen med hänsyn till de yttre
omständigheterna; få undvika sådana delar av sin vetenskap, som kräva
betydligare yttre apparat, än som bekvämligen kan medföras i kapp-
säcken eller på orten står till buds.

Föreläsningsserier torde vara möjliga endast i städer eller på
andra folkrikare orter med nödiga resurser i undervisningsvag eller
i folkhögskolorna.

Enstaka föreläsningar kunna åter hållas var som hälst, där det
finns intresserade åhörare.

Vi ha sett, hurusom vid folkhögskolan Hvilan sommaren 1893
under en veckas tid givits tre serier på vardera 6 föreläsningar ock
6 enstaka föreläsningar. Detta exempel manar till efterföljd.

Här ha vi alltså en form.

Den skiljer sig från våra universitetskurser blott genom ett
mindre antal serier ock — i sammanhang därmed — kortare var-
FORTSÄTTNING Å SOMMARKURSERNA 1 UPPSALA.

41

aktighet oek mindre yttre apparat. Minimum vore en serie oek
aägra enstaka föreläsningar, minimum i tid ett par dagar. En
serie bör innehålla åtminstone tre föreläsningar (om samma ämne).

Sädana kurser borde kunna åstadkommas vid nästan alla folk-
högskolor, som fallet tyckes vara i Danmark, ock i de flästa städer.

En annan form är den enstaka föreläsningen. Sådana hållas
ock kunna hållas överallt. (Inledaren påminte bl. a. om de före-
läsningar, som under vintern ock våren hållits av prof. Hjärne i
Tärna, Bollnäs, Söderhamn, Gevle.)

Vad vore nu att göra för att främja sådana organisationer,
som Hvilans serier eller enstaka föreläsningar i landsorten?

För ändamålet behövas:

l:o. Personer eller föreningar, som vilja åtaga sig de yttre-
anordningarna. Det vore en uppgift för folkhögskolornas förestån-
dare. Men den uppgiften kunde vilken vän av upplysning som
hälst övertaga. Lokaler stå till buds så gott som överallt.

2:0. Föreläsare. För att få anvisning på kompetenta före-
läsare kan man t. v. vända sig till enskilda för saken intresserade
universitets! ärare.

3:0. Vetgiriga åhörare. Sådana torde finnas överallt, om
föreläsarne förstå att göra sig begripliga ock inträdesavgifterna ej
sättas för höga.

4:o. Pängar.

Föreläsarne måste få åtminstone sina direkta omkostnader er-
satta, ock dessa måste betäckas genom åhörarne eller genom föreningar
ock korporationer.

Tänka vi oss nu ett större antal föreläsningsorter, så kunde
ett visst ämne behandlas av samme föreläsare på flere orter efter
varandra. D. v. s. samma föreläsningar kunde hållas på flere orter,
antingen så, att hela serien expedieras på ena stället först, på det
andra sedan; eller så att föreläsaren ger sin första föreläsning t. ex.
tre dagar efter varandra på tre olika orter, därefter återvänder till
första stället oek håller sin andra föreläsning sukeessivt på alla tre
ställena.

Inträdesavgiften bör naturligtvis sättas lågt — t. ex. 1 kr. för
en serie av 5 föreläsningar.

Vad tiden angår, skulle enstaka serier, enstaka föreläsningar
ock samlade kurser i sådana dimensioner som Hvilans nyss nämnda
kunna givas när som hälst på året; hälst dock under ferier (för
lärare ock åhörare) ock ej under tider av brådskande utarbete för
jordbrukaren.»
42

LUNDELL.

I fråga om dessa föreläsningar i landsorten stodo under diskus-
sionen två olika riktningar tämligen skarpt markerade mot varandra.

A ena sidan framhöllo rektor Centervall, prof. Almkvist ock
doc. v. Schéele, att det just är folkhögskolorna ock arbetarinstitu-
ten som bilda förutsättningen för universitetskurserna ock väcka
det intresse för vetande, varförutan universitetskurserna skulle sväva
i luften. Man finge därför ej ställa sig likgiltig mot dem, ock till
dem borde föreläsningskurserna utom universitetsstäderna ansluta sig.

A andra sidan yttrade prof. Wirén ock några andra talare far-
hågor för att hela värket kunde sättas i fara, om man splittrade
sina krafter på en mängd smärre kurser. Det skulle också ofta
bli svårt att för dem vinna fullt dugliga lärarekrafter. Man ytt-
rade sig med en viss missaktning om »en hop yrkesföreläsare, som
reste omkring ock hölle s. k. populära föredrag om allting utan
att själva mycket begripa.»

Flertalet av de närvarande tycktes luta åt den av hr Wirén
framhållna meningen, som understöddes av hr Dalin från Huskvarna
ock några andra folkskollärare. Någon resolution fattades ej.

Under diskussionens lopp förklarade hrr Holmberg ock Al-
ström, att de ämnade vid de av dem ledda folkhögskolorna i Tärna
ock Grebbestad anordna kurser av ungefär samma omfång som de,
vilka under sommaren egt rum på Hvilan.

Inledaren hade rörande föreläsningar i landsorten sammanfattat
sin mening i följande punkter:

Utom universitetets (eller universitetens) sommarkurser kunna
ock böra dylika kurser med mindre omfattning anordnas vid folk-
högskolor, i städer ock å andra folkrikare orter, vilka kunna ega
nödiga resurser;

i landsorten kunna ock böra dessutom föranstaltas enstaka före-
läsningar i vetenskapliga ämnen;

kurser oek enstaka föreläsningar i landsorten kunna ock böra
av föreningar eller enskilda för saken intresserade personer anordnas;

för att lemna anvisningar på kompetenta lärare böra vid uni-
versiteten kommittéer bilda sig;

även de mindre kurser, som möjligen i landsorten anordnas,
torde böra förläggas till ferietider (däremot kunna enstaka föreläs-
ningar eller t. o. m. enstaka serier av föreläsningar anordnas på
vilken tid som hälst).

I fråga om deras allmänna karakter borde enligt inledarens
mening på föreläsningar utom universiteten i det hela ställas samma
krav som på de akademiska sommarkurserna.

L1l.
Bokanmälan.

C. G. Morén: Engelsk läsebok för allmänna läroverk och flick-
skolor. Förra kursen. Senare kursen. C. E. Fritzes K. Hofbok-
handel.‘

För en hvar, som i likhet med anm. hyser ett verkligt intresse
för allt, som kan bidraga att teoretiskt eller praktiskt främja språk-
undervisningens utbildning i vårt land, är det glädjande att iakt-
taga, hurusom de förbättringar på detta område, hvilka hos oss på
senare åren gjort sig gällande, fullt ut kunna täfla med det bästa,
man i utlandet härutinnan har att uppvisa.

Ingen efter den gamla, enbart grammatiska pluggningsmetoden
uppfostrad lärjunge, som rätt eftersinnar, huruvida det praktiska
värdet af hans språkliga vetande står i rimlig proportion till allt
det arbete och all den möda, han därpå måst nedlägga, torde kunna
undgå att därvid erfara en ganska nedslående känsla. Ensamt teo-
retiska insikter utgöra för den stora mängden en umbärlig lyx, en
alltför dyrbar och tyngande rustning i lifvets kamp.

Just den omständigheten, att de i detta afseende hos oss förut
rådande missförhållanden varit så stora och af alla sä djupt kända,
ha vi måhända i väsentlig mån att tacka för, att de under sista
decenniet framträdande nya reformtankarna på språkundervisningens
område så hastigt gingo land och rike ikring och öfverallt bland
undervisningens målsmän — icke minst vid våra högskolor — funno
villige och verksamme förespråkare.

Därom torde numer alla vara ense — hvad som också synes
ligga i sakens natur — att om undervisningen i ett lefvande språk
skall lämna ett verkligt godt resultat, bör den bedrifvas på sådant
sätt, att lärjungen så mycket som möjligt får lefva sig in i det-
samma. Och härvid gäller det först och främst —- kanske i högre
grad än i fråga om andra ämnen — att söka väcka och underhålla
ett lefvande intresse för själfva det ämne, som studeras. Detta kan
nu ske på mångahanda sätt, lämpade efter olika kynne och för-
ståndsutveckling, men aldrig blott genom inöfvande af torra utan-
läxor eller abstrakta minnesregler.

Nej, sök att förflytta lärjungen i fantasien, där det ieke kan
ske i åskådningen, till det främmande landet. Tala det språk, som
där talas. Sök göra honom förtrogen med det landets egendomliga
kultur, dess seder och bruk, i smått som i stort. Berätta honom
allt, som efter måttet af hans intellektuella odlingsgrad bör vara
44

BOKANMÄLAN.

af vikt eller intresse för honom. Krydda berättelsen med hvarje-
handa karakteristiska smådrag. Visa honom allt sevärdt — och
lät det lefvande lifvet draga förbi hans blickar. Det är att »lära
med lif och lust», och de språkliga formerna insupas härunder med
samma naturnödvändighet som modersmålets, innan de ännu uppra-
dats på grammatikens dissektionsbord.

Tillämpandet i våra allmänna skolor af en dylik lärometod,
huru naturlig den än kan synas, möter dock ännu ganska stora svå-
righeter. Den ställer icke obetydliga fordringar på lärarens prak-
tiska utbildning — större måhända än vår generation ännu är be-
redd att uppfylla ■— hans kapacitet och energi. Han måste fram-
för allt vara det talade språket fullt mäktig. Och än vidare, om
det ock i många fall ej kan nekas, att en god lärare ersätter en
god lärobok, fast icke omvändt, så tarfvas likväl, om resultatet skall
blifva det bästa möjliga, att till elevernas förfogande finnas verk-
ligt goda hjälpredor, utarbetade i enlighet med nyssberörda principer.

Ur denna synpunkt hälsa vi den af hr C. G. Morén utgifna
t Engelsk läseboks, hvilken sedan näsi lidne hösttermins början
föreligger i fullt färdigt skick, såsom ett särdeles värdefullt arbete.
Fullt förtrogen med det bästa af hvad inom hithörande litteratur
sett dagen sedan det språkliga reformarbetets början, har utg. vetat
tillgodogöra sig och i förevarande arbete tillämpa så mycket af det
nya programmet, som med det för skolundervisningen f. n. uppställda
ändamålet varit förenligt.

Behofvet af en dylik läsebok, afsedd för mellanstadiet och det
högre stadiet, har redan länge gjort sig kännbart. De på dessa
stadier hittills allmännast använda engelska läseböcker, utarbetade
som de varit efter en föråldrad läroplan, förete ganska väsentliga
brister, hvilka endast ofullständigt afhulpits genom enstaka med
svenska anmärkningar försedda arbeten af engelska författare eller
i utlandet, särskildt Tyskland, utgifna eljest förträffliga läroböcker,
hvilka genom saknaden af svenska ordförklaringar förete en stor olä-
genhet.

Läseboken består af tvänne successiva kurser i särskilda delar
(för mindre och mera försigkomne) om tillsammans bortåt 500 si-
dor och omfattar omkring ett hundratal större och mindre stycken
på prosa och vers. Fasthåller man med afseende på innehållet i
en nutida engelsk läsebok liknande fordringar, som dem vi ofvan
antydt i fråga om språkundervisningen i allmänhet — intressant,
lärorikt, omväxlande och framför allt* så mycket som möjligt »Eng-

* Man jämföre företalet till l:sta upplagan af Vietors Engi. Lese-
buch, Leipzig 1887.
BOKANMÄLAN.

45

lisli up to date» — sä mäste man erkänna, att samlingen i sin hel-
het motsvarar äfven längt drifna anspråk.

Vid en blick på innehållsförteckningen möta vi nästan uteslu-
tande namn på författare, hvilkas arbeten nu f. f. g. framläggas i
engelsk dräkt för den svenska skolungdomen. Bland dessa må
nämnas de i förra kursm representerade, högt uppburne författarne
af ungdomslitteratur G. A. Henty (The War in Egypt) och W. I.
Gordon (Stanley, the Explorer). Af den snillrike, äfven hos oss
välbekante Rudyard Kipling — Englands Bret Harte — finnas in-
tagna två intressanta färgrika indiska småbilder. Icke heller saknas
sådana välkända namn som en Beaconsfield, Farrar, Edm. Yates, Sam.
W. Baker m. fl., hvarforutom flitigt anlitats flere af de bästa på
Cassellska förlaget utkomna populära arbeten. Stycken sådana som
»Robin Hood», »The hero of Niagara», »Sitting Bull», »A buffalo
hunt» o. d. torde komma det att vattnas i munnen på en äfven-
tyrslysten ungdom, medan å andra sidan bland stycken af mera lä-
rorikt innehåll särskildt må framhäfvas: »The British Empire»,
»Hints for a walking tour», och icke minst rundreseskildringen
»Round the world». Äfvenledes torde den oemotståndligt roliga,
karakteristiska skildringen af en engelsk »Picnic» för alla vara en
välkommen lektyr. Af de i slutet intagna allbekanta nationaldik-
terna förtjänar flertalet läras utantill och •— hvarför icke? — äf-
ven sjungas unisont i skolrummet.

I den smars kursen återfinna vi delvis samma kategorier som
i den förra. Men därjämte har utg. i denna samling, som är af-
sedd för en i ålder och visdom mera framskriden läsekrets, inrymt
en större plats åt stycken af rent historiskt, socialt och statistiskt
och i allmänhet mera beskrifvande än berättande innehåll — styc-
ken, som emellertid genom sin lättlästa och underhållande form
torde falla äfven den mindre vetgirige i smaken. Vi möta här så-
dana författare som den för icke länge sedan aflidne häfdatecknaren
professor I. R. Green, fortsättaren af Macaulays historia William
Lecky, den både såsom historiker och romanförfattare lika fram-
stående Justin M. Carthy, utgifvaren af det förtjänstfulla verket
»England: its People, Polity and Pursuits» T. H. S. Escott m. fl.
Den i England mycket populäre, hos oss tyvärr nästan okände,
mångsidige författaren och vältalige predikanten H. R. Haweis re-
presenteras af en synnerligen läsvärd uppsats: »In a balloon». Ett
särskildt hedersomnämnande förtjäna dessutom de båda af förutvarande
engelske legationspredikanten härstädes Rev. D. D. Bennett enkom
för denna läsebok författade längre uppsatser, skildrande »An Eng-
lish house» och »English University life», hvilka såsom varande
46	BOKANMÄLAN.

skrifna med särskild hänsyn till svenska läsare torde blifva af myc-
ket stort gagn vid undervisningen.

Hvad som i väsentlig mån ökar läsebokens värde, särskildt dess
användbarhet såsom skolbok, är dels och förnämligast en af lektor
H. Borg i Orebro under medverkan af flera fackmän utgifven kom-
mentar till båda kurserna, utmärkande sig för en ovanlig grundlig-
het, fullständighet och sakrikedom, dels ock en af utg. utarbetad
ordbok till förra kursen, jämte en de 14 första styckena omfattande,
dock något för utförlig och numera tämligen öfverflödig ordlista
— alla i separata häften och de båda sistnämnda försedda med en
på det Walkerska siffersystemet grundad, ehuru något modifierad
uttalsbeteckning.

Man kan hysa olika uppfattning angående lämpligheten af ett
eller annat bland de i läseboken intagna mindre betydande styckena.
Detta är en smaksak. I det hela taget förtjänar den doek en he-
drande plats bland det sista decenniets talrika språkläroböcker, och
detta icke minst genom den sorgfälliga korrekturläsningen af såväl
text som ordförklaringar.

Vi hysa intet tvifvel, att den också skall vinna välförtjänt
spridning.	P. D.

Meddelanden från Sveriges högre
flickskolor.

Läkarne vid några af Stockholms högre flickskolor hafva öfver-
enskommit om följande

Hygieniska råd till hemmen
beträffande flickskolor i skolåldern.

För vinnande af så goda resultat som möjligt i afseende på barnens
andliga och kroppsliga utveckling är det af största vikt, att skolan och hem-
met arbeta tillsammans för detta gemensamma mål. Till ledning åt föräldrar
och målsmän i deras sträfvan för barnens bästa meddelas här nedan några
regler, som, huru enkla och själfklara de flesta af dem än synas, dock, enligt
hvad erfarenheten visat, icke alltid följas.

Tillse, att barnen

1:0) gå tidigt till sängs — klockan 8, senast 10, allt efter deras ålder.
Barnen behöfva mycken sömn och måste ju tidigt upp om morg-
narna; däraf regeln att de böra tidigt lägga sig. Sofrummet bör vädras
MEDDELANDEN FRÅN SVERIGES HÖGRE FLICKSKOLOR.	47

en stund före sängdags. Hvarje barn bör hafva sin egen bädd, hvilken
ej får vara för mjuk: helst användes tagelmadra.ss; bolster må aldrig
tillätas. Betäckningen bör vara lätt och temperaturen i sofrummet ej
alltför hög (15 till 18 grader). Sängkläderna i barnets bädd böra un-
der en timme efter uppstigandet stå blottade.

2:0) ej försumma morgonmålet — omväxlande gröt, välling, mjölk eller
choklad (kokt med mjölk) — äfvensom att de till den andra fru-
kosten och middagen få lämplig och närande föda i tillräcklig mängd.

Kaffe och te hafva visat sig vara synnerligen olämpliga såsom föda
för barn. Karameller och andra sötsaker, förtärda mellan måltiderna,
inverka mycket skadligt på aptiten och matsmältningen. Af stor vikt är,
att barnen tillhällas att ordentligt sitta till bords, dä de äta, att äta
läng samt och att tugga väl.

Stor uppmärksamhet bör fästas vid vården af barnens tänder (dag-
lig rengöring samt anlitande af tandläkare i tid}.

3:0) badas eller tvättas (med tvål) öfver hela kroppen en gång hvarje
vecka.

Ljumma karbad (34 grader) eller milda bastubad äro att föredraga.
Under sommaren må för friska barn kalla sjöbad användas; men dessa
böra vara korta och icke tagas mer än en gång dagligen.

4:0) vistas ute en stund efter middagsmålet och först därefter börja
läxläsningen, hvilken må slutas något före sängdags.

5:0) vid läsning, skrifning och räkning sitta så raka som möjligt — med
god och tillräcklig belysning — samt att de ej hålla ögonen för
nära boken eller papperet.

Denna regel är af vikt att följa till förekommande af den i annat
fall lätt uppstående eller tillväxande närsyntheten. Belysningen bör
komma från vänstra sidan. Vid läsning bör boken icke läggas horison-
telt på bordet, utan helst gifvas en liknande lutning som på skolpul-
peten. Hufvudet bör icke få lutas långt framåt — som så ofta sker,
i synnerhet vid skrifning — enär då halslinningen genom sitt tryck lätt
hämmar blodomloppet.

6:0) under fritiderna sysselsätta sig med lekar och lämpliga idrottsöf-
ningar samt icke för mycket med nöjesläsning.

Lämpliga idrotter för flickor äro under den varma årstiden: rodd,
bollspel, lawntennis, simning, och under vintertiden: skidlöpning, skrid-
skoåkning och kälkåkning. Härvid måste likväl på det bestämdaste
varnas för öfveransträngning. Särskild försiktighet bör iakttagas under
menstruationstid erna.

Nöjesläsningen bör inskränkas, och det må noga tillses, att den är
af verkligt god beskaffenhet och sådan, att den icke uppjagar fantasien.
Pianospelning bör icke börjas förr än i 10:de lefnadsåret och under de
2 första åren icke utsträckas öfver 1/2 timme dagligen. Senare må icke
mer än högst 1 timme dagligen och aldrig mera än 1/2 timme i sänder
ägnas däråt.

7:o) använda bekväma, rymliga och tillräckligt varma kläder, som ingen-
städes öfva trycko
48	MEDDELANDEN FRÅN SVERIGES HÖGRE FLICKSKOLOR.

Klädedräkten bör tillräckligt skydda mot kölden utan att vara för
varm inom hus. Bättre är därför att använda en kofta (t. ex. af trikå)
under kappan än att hafva flere tröjor eller lifstycken under klädningen;
bättre att använda yllebenkläder eller för äldre flickor en s. k. delad
kjol än flere kjolar öfver hvarandra Linnena böra vara höghalsade
och försedda med ärmar till armbågen eller af åtminstone 8 å 10 centi-
meters längd. Lifstyckena böra knäppas ända upp till halsen och nå
väl nedom höfterna.

Alla klädespersedlar böra vara så rymliga och bekväma, att de icke
hindra kroppens fria rörelser eller öfva ett otillbörligt tryck. Snörlif
och lifstycken med ben eller fjädrar äro därför alldeles förkastliga.
Detsamma gäller om alla åtsnörande band, och Särskildt varnas mot
att knyta kjolarna och benkläderna med band om lifvet. Äfven strumpe-
band knutna om vaden äro skadliga och böra ersättas af strumphäng-
slen, som knäppas å lifstycket. Skodonen böra vara rymliga, gjorda
för höger och vänster och utan åtsnörpande resårskaft.

För vanlig vinterköld bör flickornas dräkt bestå af 1) höghalsadt
linne (med ärmar), kalsonger (hela) och strumpor, 2) höghalsadt lif-
. stycke (nående nedom höfterna) och yllebenkläder (eller »delad kjol»)
samt 3) en lagom varm klädning och, vid vistelse ute, en kappa.

Vid stark köld kan därtill läggas en lätt yllekofta under kappan
och möjligen en mindre underkjol af ylle.

Då fall af skarlakansfeber eller difteri yppar sig inom en familj, vare
sig hos ett skolbarn eller annan familjemedlem, är det till förekommande af
smittans spridning högst angeläget, att anmälan därom ofördröjligen göres till
de skolor, som af barnen besökas, samt att de för dylika fall gifna föreskrif-
terna rörande afstängning från skolan strängt iakttagas.

E. Sederholm,
Läkare vid Normalskolan
för flickor.

M. Sondén,

Läkare vid Atheneum
för flickor.

F. W. Warfvinge,
Läkare vid Södermalms h. läro-
anstalt för flickor.

Dessa hygieniska råd hafva vid de

i tryck utdelats till lärjungarnes föräldrar

ifrågavarande läroverken
och målsmän.
ST228*%%%%%*%%%% %% %%% %%%%% %%% % %%%% %%%%%%%%%$%%88881

2 På P. A. Norstedt & Söners förlag har nyss ut- :
: kommit:	:

I Deutsche	Grammatik	|

:	für den Elementarunterricht.

:	Formenlehre	:

be	co

8	von	-

:	J. von ESSEN.	:
:	:
I Pris: häftad 1 kr. 20 öre; i lärftsband 1 kr. 50 öre.
:	(L4. Syntaxen är afsedd att utgifras innevarande års :

I	höst.	(S. T. A. 14805.)

frssssas2882222288888288828222*222*888228**8*8828282282282288*f

tsssssszzszsszsszzzzsszzzzzzzzszzzczzcs2222122228882888288821283

Pä P. A. Norstedt & Söners förlag har nyss ut-
kommit:

KOKBOK

för

skolkök och enkla hem

jämte korta anvisningar i

af

LOTTEN LAGERSTEDT.

Andra upplagan

2

nära 300 sidor. Pris kartonnerad 1 kr.

frrea288888

(S. T. A. 14797.)	:

is*8*8288828288***
UL... Dr O. Hoppe har önskat härigenom få meddeladt, att han
for Verdandis nästa häfte har under utarhetande ett gen-
male till dr E. Österbergs i förra årg. häft. 6 införda upp-
sats i>Bidrag till tyska språkets uttcdslära^.

ANMÄLAN.

Verdandi, som för år 1895 härmed anmäler sin 13:e år-
gång, framträder fortfarande som hittills såsom ett frisinnadt organ
för undervisning och uppfostran.

Ett verkligt framåtskridande är som bekant i hög grad bero-
ende därpå, att olika åsikter få i allvarlig diskussion bryta sig mot
hvarandra. Fördenskull skola vi fortfarande, i öfverensstämmelse
med vår från början uttalade princip, inrymma meningsyttringar
från skilda pedagogiska läger. Framgent skola vi äfven söka att
bringa lättnad i dé undervisandes arbete dels genom att gifva an-
visning på lämplig preparationslitteratur inom olika ämnen, dels äf-
ven genom att då och då meddela s. k. »geografiska kurser» o. a. d.

Från rikets undervisningsanstalter för kvinnlig ungdom komma
fortfarande meddelanden att inflyta.

För att befordra tankeutbyte mellan skolan och hemmet, skola
vi ock, liksom under detta år redan har skett, hålla en afdelning
af tidskriften öppen för inlägg af föräldrar i dagens brännande upp-
fostringsfrågor.	-

Vid redaktionen hafva vi förmånen att påräkna stöd och med-
verkan af: hrr professor J. A. Lundell, rektorerna Sixten von
Friesen och Sigfrid Almquist, folkhögskoleföreståndaren doktor
Leonard Holmström samt folkskoleläraren Fridtjuv Berg.

Prenumerationspriset är för 1894 oförändradt som hittills. Med
3 kr. 75 Öre för hel årgång om 6 häften, hvilka skola utkomma
i midten af månaderna januari, mars och maj samt september, no-
vember och december, prenumereras i hvilken bokhandel eller å hvil-
ken postanstalt som helst; men så snart ett flertal [minst 5] exem-
plar beställes direkt hos utgifvaren Hökerberg (Klara södra kyrkog.
5 i Stockholm), nedsättes priset till S: 25 pr ex.: hvarjämte porto-
fri försändelse till landsorten erbjudes.	.

Stockholm i december 1894.

Utgifvarne.

STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TRYCKSRIET, 1395..
Ud. Tidskriften, grundad 1883. är ett fullt själfständigt företag,
utan något samband med en förening af samma namn.

Arspris (för 6 häften) 3: 75. — Lösa häften ä 75 öre.

VERDANDI

TIDSKRIFT

FÖR

UNGDOMENS MALSHAN 0CH VANNER

HEM OCH SKOLA

TRETTONDE ÅRGÅNGEN

Andra häftet.

-‘ol@‘-

Häfteis innehall:

Sid.

Den första undervisningen i språk. Af A ............................... 49

Försök med feriearbete i en flickskola. Af Anna RÖnstrÖm .............. 60

Om huslig ekonomi som skolämne ......................................   64

Geografiska kurser: Konungariket Preussen. Af GllStafva Hjelmerus....... 68

Hoppe, Tysk ljud- och uttalslära. Genmäle af Förf...................... 80

Slöjdens betydelse för barnets utveckling. Af Amanda Leffler .......... 86

Från hemmen (i ferieläsningsfrågan) af X. ............................. 89

1895 års sommarkurser i Uppsala, af Lll.............................    92

Meddelanden från Sveriges högre flickskolor ........................... 94

STOCKHOLM 1895
LARS HÖKERBERGS FÖRLAG

Utgifvare: "UFFE" och LARS HÖKERBERG.

Pris för detta häfte: Kr. 0: 75.

O

o
C

2

0

8

9
C

CD
Till föreståndarinnor och föreståndare
vid Sveriges högre flickskolor.

På grund af det uppdrag, som vid föreståndarnes
och föreståndarinnornas vid de högre flickskolorna sär-
skilda sammanträde i Lund 1893 lämnades oss att an-
ordna ett dylikt möte i sammanhang med det allmänna
nordiska skolmötet i Stockholm 1895, få vi härmed upp-
mana föreståndarinnor och föreståndare vid Sveriges
högre flickskolor att före den 1 instundande maj till
endera af oss insända förslag till öfverläggningsämnen
vid detta sammanträde, som enligt vår mening bör äga
rum dagen före det allmänna mötets början eller mån-
dagen den 5 augusti.

Stockholm i mars 1895.

Anna Sandström L. M. Wærn

Engelbrektsgat. 35, Stockholm. Karla vägen 38, Stockholm.

Am.mAAmmmeRAAAAAAAA/AAA A N s X X X XX s

.	I rikets boklådor har nyss utkommit:	/

.	/
; Huslig ekonomi 4-
: — som skolämne

/	nr	I

,	Uppsala Enskilda läroverks styrelse.	.

-	Innehåll:	-

/	s
z	Husmodrens uppgift i hemmet.	~

‘	Huslig ekonomi i skolan.	.

-	Undervisningens gäng.	<

Utbildning af lärarinnor.	>

‘	Pris 75 öre.	.

I Stockholm, Lars Hökerbergs förlag. s
Den första undervisningen i språk.

Referat af en utaf D:r Valfrid Vasenius utgifven afhandling.*
(Otava förlag, Hlsfrs, pris 1.25 mark.)

D:r Vasenii afhandling är ur flera synpunkter intressant
och läsvärd. Den är nämligen, oss veterligen, den första skrift
på vårt språk, hvari gifvits en sammanhängande framställning
af språkundervisningens olika detaljer, ställda i ljuset af vissa
ledande principer.

Som Dir V. för de flesta svenska läsare torde vara känd
endast såsom estetisk och litteraturkritisk skriftställare, anse vi
oss böra förutskicka några upplysningar, som visa, att om han
än icke till yrket är skolman, han dock grundat sina åsikter
på egen praktisk erfarenhet. Han har under många år ledt
proflektionerna vid lärarinneseminariet i Helsingfors, därpå själf
författat en »Begynnelsekurs i Svenska» och sedan under två
år pröfvat denna lärobok genom att efter densamma undervisa
nybörjarne i en finsk samskola. Hans erfarenhet gäller visser-
ligen närmast det svenska språket, hvilket i Finland är det
andra inhemska språket och följaktligen där intager en något
olika ställning mot t. ex. tyskan eller franskan hos oss. Men
han anser dock sin metod i allt det hufvudsakliga böra äga sin
tillämplighet äfven på undervisningen i andra främmande språk.

*

V.	börjar sin afhandling med att påpeka, att man i mot-
sats till den »gamla språkmetoden» icke kan tala om en lika
allmänt omfattad »ny metod», utan egentligen måste tala om
»de nya metoderna». Det är därför af behofvet påkalladt att
anställa en närmare granskning af dessa sinsemellan.

* Referatet är afgifvet vid Göteborgs Flickskoleförenings samman-
träde den 9 sistlidne februari.

Verdandi 1895.

4
50	DEN FÖRSTA UNDERVISNINGEN I SPRÅK.

Såsom den yttersta princip, om hvilken alla reformvänner
ena sig, framställer V. följande sats: »Undervisningen bör vara
så naturenlig som möjligt, följa en gång, som bestämmes af de
psykologiska lagar, hvilka göra sig gällande i språkets lif och
utveckling.»

Den gamla pedagogiska uppfattningen hade lefvat ut sin
tid därför att den sammanhängde med en förgången världs-
åskådning. För några årtionden sedan ansågs det teoretiska
vetandets värld högre än den praktiska handlingens; man fat-
tade då tillvaron såsom ett system af abstrakta begrepp, ett
föremål för teoretiskt vetande. När skolan då skulle leda lär-
jungarne till sanning, sökte hon leda dem till kännedom om
abstrakta begrepp.

För den nya uppfattningen däremot står den sedliga hand-
lingens värld öfver det teoretiska vetandets; tillvaron betraktas
såsom ett system af krafter, fysiska, psykiska, biologiska och
etiska. Att nu föra eleverna till sanning bör vara att föra
dem till lefvande känsla af dessa krafter — och därmed till
kraftutveckling, handling, ytterst fruktbringande sedlig handling.

I öfverensstämmelse härmed var naturligtvis felet hos »den
gamla metoden», att den ville göra kännedomen om de gram-
matiska kategorierna till hufvudsak. Grammatiken gjordes till
en sammanfattning af språkets lagar, och dessa lagar ansågos
som »tankelagar», i hvilka det lefvande språkets ande troddes
uppenbara sig.

V.	visar emellertid, att grammatikens lagar till stor del
icke äro några »lagar», och att de stundom stå i uppenbar strid
med »tankelagarna». Vi citera några exempel därpå:

»Att skrifva menniskan — han anses af språklärare som
en oförlåtlig bock. Emellertid måste man, om man talar om
en karl, säga: ‘en oförsynt menniska trädde en gång in i ett
för honom obekant sällskap’. Ja, man kan säga: ’den eländiga
käringen, han vågade ej stå för hvad han sagt’, och på samma
sätt: ’den lilla tjufpojken — hon\ -—• Vidare: om man frågar
om en sak: ‘hvems är den här?’ så svarar väl ingen: ’den är
någots af barnen’, utan man säger, alla regler till trots: ’någon
af barnens’. -— Topelius skrifver: ‘När torparefolket slutat läs-
ningen, satte de sig till bords.’ Dristar någon ändra de till
det? — Ser man fördomsfritt på dessa exempel, så finner man,
att flere af 'oriktigheterna’ ha ‘tankelagarna' afgjordt på sin
sida, d. v. s. att mot den grammatikaliska principen står en
annan, högre, mera berättigad.»
DEN FÖRSTA UNDERVISNINGEN I SPRÅK.	51

Sedan förf, sälunda visat, att den gamla metoden inga-
lunda kunde leda lärjungarne till sanningen, ja, i vissa fall
rent af gaf dem osanning, söker han visa, hvar den rätta san-
ningsvägen går.

För att harnen skola erfara hela sanningen, måste de
ställas i omedelbar beröring med de krafter, som verka vid
språkets utveckling, men då denna utveckling företrädesvis till-
hör den instinktiva själsverksamhetens område, bör utgångs-
punkten för arbetet vara ett instinktivt användande af språket.
Innan barnen kunna bringas till medvetande af hvad de göra,
måste det finnas något omedvetet, som skall bringas till med-
vetande.

Som dessutom barnets hela själsverksamhet hänger fast
vid det konkreta, måste man börja med att gifva detsamma ett
jämförelsevis konkret material för den följande reflexionen.
Kunnandet, färdigheten bör redan från början ställas som un-
dervisningens hufvudsyfte. Därigenom får barnet redan tidigt
känslan af att det gör något själf, och denna känsla stärker
dess arbetskraft.

*	*

*

Efter att hafva utredt dessa allmänna principer, framställer
förf, sina egna åsikter om huru undervisningen bör praktiskt
bedrifvas.

Om han än påpekat, att formanalys, grammatik och öfver-
sättning icke äro allt, så vill han därmed icke ha omfattat den
motsatt ytterliga och lika ensidiga meningen att vilja helt och
hållet utesluta dem ur undervisningen. Han kan hvarken gilla
att en längre tid i kursens början endast hålla på med fria
samtal eller att fullkomligt bannlysa modersmålets användande
vid undervisningen. Som han emellertid anser hufvudända-
målet af den allra första undervisningen vara att »genast klar-
göra för barnen, att de skola lära sig att tala, och att ge dem
mod härtill genom att låta dem smaka fröjden af att kunna
säga något, om än aldrig så litet», så vill han ingalunda be-
strida fördelen af att börja kursen med några timmars tal-
öfning, men han anser, att man sedan mycket snart bör öfvergå
till en mera systematisk undervisning.

Planen för denna systematiska undervisning uppdelar han
i 1) uttalsöfningar, 2) formöfningar, 3) skriföfningar och 4) text-
läsning.
52	DEN FÖRSTA UNDERVISNINGEN I SPRÅK.

Dessa olika slag af öfningar skiljer han skarpt från hvar-
andra och vill t. ex. icke samtidigt använda samma läsestycken
till uttals- och formöfningar. Detta hindrar emellertid icke,
att det ena slaget af öfningar kan utgöra ett förarbete för det
andra, eller att olika öfningar kunna bedrifvas i bredd på olika
delar af samma timme, blott de grundas på olika text.

Några särskilda samtalsöfningar upptager V. ej, enär han
lägger an på att göra hela undervisningens form öfvervägande
dialogisk,	•

Rörande uttalet hyllar V. den princip, att inan icke bör
bråka med detta mer än att barnen få ett uttal, som ej stöter
en bildad person, som talar språket. Man bör undvika, att
uttalet blir en tunga för lärjungen, och ej arbeta därmed så
länge, att han får en nedslående känsla af sin oförmåga att
tala. Därför böra uttalsöfningarna drifvas systematiskt och i
kursens början, så att man slipper att längre fram oupphörligen
rätta det.

En sida af uttalet, vid hvilken V. menar att man hittills
fäst för liten vikt, är ordens bindning och satsaccenten. Han
påstår, att om man genast från början går metodiskt till väga,
skall satsbetoningen likasom komma af sig själf, och att denna
har stort inflytande på uttalet af de enskilda orden.

Med afseende på det metodiska tillvägagåendet vid ut-
talsöfningarna vill han icke låta de med det nya språket obe-
kanta eleverna läsa en sats, som de ej förstå och ej hört läsas
förut.

De för uttalsöfning afsedda meningarna böra fördenskull
först öfversättas samt af läraren uppläsas tydligt och distinkt
och med säker satsbetoning. Därpå bör klassen läsa i korus,
sedan skilda afdelningar likaledes i korus och slutligen ele-
verna en och en. Korläsningen har han funnit vara af ut-
märkt god verkan.

Detaljarbetet med den enskildes uttal bygger han natur-
ligtvis främst på eftersägning af det hörda men finner det
äfven, i svårare fall, fördelaktigt att ge några enkla anvisningar
om talorganens ställning. Så t. ex. med afseende på skillnaden
mellan tonlösa och tonande konsonanter.

Formöfningarna, d. v. s. inlärandet af språkets gramma-
tiska grunder, vill V. helt och hållet bedrifva på instinktiv
väg, genom formassociation och analogibildning.

Den instinktivt formbildande kraft, som är verksam vid
inlärandet af modersmålet, skulle äfven för det nya språket
Tt"

Eh.

DEN FÖRSTA UNDERVISNINGEN I SPRAK.

53

vara tillräcklig utan vidare metodiska hjälpmedel, om man ät
detsamma finge ägna lika mycken tid som åt modersmålet.
Men som inlärandet af ett främmande språk måste ske på
ganska kort tid och dessutom bör afse ett mer allsidigt ut-
vecklande af barnens själsförmögenheter, så måste man be-
gagna sig af en särskildt metodisk formundervisning, hvilken
dels hastigare utvecklar barnens formbildande kraft, dels små-
ningom bringar det instinktivt formbildande förfarandet till
deras medvetande.

Detta sker genom att först låta barnen samla ett förråd
af ord och former utan åtskillnad samt därefter upptaga de
viktigaste formerna en och en till särskild behandling.

V.	betonar, att han härmed, i motsats till den gamla me-
toden, endast afser de viktigaste formerna, de former, som
oupphörligt förekomma i språket, och hvilkas betydelse där-
jämte lätt kan bringas till barnens medvetande.

Han varnar för att söka samtidigt inlära flera, hvarandra
liknande grammatiska former och betonar vikten af att de for-
mer, som skola inläras, stå till hvarandra i en viss klar och
tydlig relation, så att de genom kontrasten mot hvarandra
framstå åskådliga för barnen. Såsom exempel härpå anför han
följande. I första upplagan af sin elementarkurs hade han af
sina föregångares exempel låtit förleda sig att genast i början
upptaga alla artiklar efter hvarandra, naturligtvis i samband
med adjektivens alla tre former. Då han emellertid i prakti-
ken skulle inlära denna kurs, fann han, att »den bestämda fri-
stående artikeln» gjorde alldeles slut på den smula reda, han
möjligen lyckats få i begreppen om de öfriga artiklarna. En
dag blef han nästan bragt till förtviflan öfver hvad som före-
föll honom såsom ett Sisyfos-arbete. Men när han då blädd-
rade framåt i läroboken, fann han, att utom i de stycken, som
voro särskildt ägnade åt artiklarna, den bestämda fristående ar-
tikeln icke alls förekom på långa tider. Häraf insåg han, huru
onödigt det var att upptaga den ifrågavarande artikeln på detta
stadium. I den andra upplagan af sin lärobok uppsköt han
denna artikel och adjektivens bestämda form till längre fram
och fann det då mycket lättare att bibringa lärjungarna så väl
det ena som det andra.

Hans metod för att inöfva formerna är att använda små
sammanhängande öfversättningsstycken, helst historier, där den
form, som skall inläras, oupphörligen förekommer. Något myc-
ket viktigt härvidlag anser han vara, att den nya formen ofta


54	DEN FÖRSTA UNDERVISNINGEN I SPRÅK.

framträder i frågor, på hvilka eleven omedelbart har att bilda
svaret.

Detta förfarande kan i första ögonblicket tyckas påminna
om den gamla »genetiska» metoden, enligt hvilken lärjungarna
i en rad exempel fingo se samma form förekomma, hvarefter
de med hjälp af förut inlärda ord öfversatte dessa exempel och
därpå ur dem utdrogo en — regel. V.:s förfarande är dock
ett helt annat. Först och främst begagnar han inga ordlistor
(hvilka än mindre skulle få inläras »på förhand»), utan han
framställer den nya formen i ord, som redan äro bekanta. I
följd häraf behöfves ingen öfversättning, utan man kan direkt
föra samtal öfver innehållet på det främmande språket. Och
häraf följer åter det viktigaste, nämligen att den nya formen
icke endast åskådas på papperet, utan under samtalet liksom
skapas af lärjungarne själfva, innan den blir föremål för re-
flexion.

Det mest egendomliga för hans metod är emellertid, att
— inga regler för formbildningen gifvas under elementar-
kursen(!) Detta därför att han anser alla grammatiska regler
mer eller mindre vilseledande.

I stället för de sammandrag af grammatikens grundregler,
som stå i slutet af en del »gamla» elementarböcker, åtföljas
ordlistorna till V.:s »Begynnelsekurs i svenska» af en öfversikt
öfver de olika ordens böjningsformer. Så äro alla i boken
förekommande verb sammanförda i elfva olika grupper, alla
substantiv i fjorton och alla adjektiv i fyra, hvarje grupp åt-
följd af sitt böjningsmönster. Genom att hänföra alla inlärda
ord till dessa olika afdelningar få lärjungarna snart en för-
nimmelse af hvilka grupper, som omfatta de talrikaste orden
och som följaktligen äro de viktigaste, hvarigenom de undgå
faran att mer fästa sig vid undantag än vid hufvudregler.

Nu frågar kanske någon: »Hvar blir då, ifall inga regler
gifvas, den ‘tanketukt’, som eleven enligt den gamla s. k.
'genetiska’ metoden erhöll genom att ur ett antal ex. själf
abstrahera regeln?» Därpå svarar V. helt kort och godt:
»Den blir, där den varit, i illusionernas rike!» Han menar,
att icke heller den gamla metoden kunde gifva barnen någon
större tankeöfning än hvad som äfven sker med den nya me-
toden, d. v. s. bringa barnen till medvetande om likheten i
böjning mellan vissa ord, om huru en form är bildad, om skill-
naden mellan stam och ändelse o. d. Den gamla metoden
hade i sin sträfvan att utveckla elevens reflexionsförmåga förbi-
DEN FÖRSTA UNDERVISNINGEN I SPRÅK.

55

sett, att reflexionsförmågan måste utvecklas i lefvande samband
med öfriga själskrafter, särskildt hos barnen i samband med
den mer instinktiva färdigheten.

Ett af den gamla metodens förnämsta missgrepp i detta
hänseende var användandet af lösryckta meningar, hvilkas inne-
håll antingen icke alls väckte barnets intresse eller ock tvärt
ryckte tanken till något helt annat. T. ex. »Hvita grisar hoppa
pä den gröna gården.» »Lärarne lära och lärjungarne höra
på.» Men, säger V., antingen intressera sig barnen icke för
de hvita grisarne eller, om de tänka att hvita grisar hoppa
på gärden, sä höra de ej pä hvad lärarne lära!

Emellertid riktar nu V. denna samma anmärkning emot
just den bland de nya metoderna, som anser sig ha grundligast
sopat undan all gammal slentrian, och som tillägger sig själf
hedersnamnet »den naturliga», nämligen emot Berlitz’ metod.
Han finner det Berlitzska »parlerandet» om en hel hop saker,
som kanske icke ha något annat samband än att de ligga till-
sammans på ett bord, alltför lösligt och ytligt. Något mer
samband erkänner han existera mellan de ting, man talar om,
ifall de förekomma på en plansch, som eleverna fä åskåda.
Men icke ens detta synes honom motsvara den nya metodens
grundprinciper. Bilden framställer blott en situation, icke en
följd af handlingar. Samtalet blir alltså till öfvervägande grad
beskrifning, hvilket har det felet att kräfva för mycket betrak-
tande, kontemplativ själsverksamhet, i stället för den aktiva
själsverksamhet, som man främst bör lägga an på.

V. ansluter sig däremot till den franske reformifraren
Gouin, som bestämdt yrkar på att man skall i första rummet
hälla sig till satser, som uttrycka handlingar. Ofningsstyckena
böra anordnas i serier af satser, hvilka med ett slags inre nöd-
vändighet följa pä hvarandra. T. ex. i en gosses berättelse
om hvad han sett i en kvarn: »Först fyller jag säcken med
säd —• sä tar jag den på ryggen — så bär jag den till kvar-
nen — så tömmer jag den, o. s. v.». Detta förfaringssätt har
dessutom den stora fördelen, att styckena lätt kunna förflyttas
till annat tempus eller numerus eller annan person, samt att
lärjungen kan föreställa sig, att han är den, som utför hvad
som berättas.

Denna metod har V. på ett lyckligt sätt tillämpat i sin
lärobok. De 45 styckena, som där äro särskildt afsedda för
formöfningar och som upptaga sammanlagdt 38 sidor, utgöra
en sammanhängande berättelse om 6 skolbarn, som mötas på
56	DEN FÖRSTA UNDERVISNINGEN I SPRÅK.

olika ställen och i olika situationer och berätta hvad de gjort.
I de första styckena beskrifver V. i de allra enklaste meningar,
huru Valter och Anna se ut, huru de äro klädda, hvad de
äga, hvad de göra, t. ex. huru Valter arbetar i slöjdskolan och
Anna syr kläder ät sina dockor. I dessa stycken stå de flesta
verb i presens. Sedan träffa Valter och Anna kamrater, för
hvilka de berätta hvad de pä förmiddagen gjorde, hvarvid åter
samma tilldragelser berättas i ungefär samma ordning och alla
verb pä nytt förekomma, men nu i imperfektum eller perfek-
tum. Senare berätta dessa kamrater åter för andra vänner
hvad de hört, att de förra hade gjort, hvarvid samma verb
komma att stå i pluskvamperfektum. På detta omskrifvande
sätt får V. äfven tillfälle att införa verb först i futurum och
sedan i futurum preteritum samt att repetera samma verb i de
mest omväxlande ställningar.

Ett annat af hans medel att ofta upprepa och öfva samma
verb är att använda s. k. »ramsor», t. ex. den om »Pelle som
inte ville gå i skolan», hvilken berättelse han uppdelar i icke
mindre än tio samtal.

Dessa ramsor har V. funnit slå otroligt an pä barnen och
ge dem stor spräköfning.

I allmänhet är V. stor vän af dialogformen, hvilken tillåter
lärjungen vara den ena eller andra af de uppträdande perso-
nerna, och använder mycket denna form i sin elementarbok.

Invändningen, att dialogiska stycken äro svåra att »utfråga»,
affärdar V. därmed, att utfrågningsmetoden ofta förleder läraren
att tala för mycket själf, hvarigenom lärjungens förmåga att
tala blir mindre utvecklad. Enligt den nya metoden är det
bättre, ju mera läraren träder tillbaka. Idealet af en talöfnings-
timme vore, att läraren ej sade ett ord (!) utan att både frågor
och svar sköttes af lärjungarna.

Huru omväxlande V. än gjort de för formöfningar afsedda
styckena, så förnekar han ingalunda, att dylika öfningar bli
litet enformiga och ej förmå skänka barnen samma nöje som
en fritt berättad saga. Han anser dock sin metod äga ett be-
stämdt företräde framför den af många reformifrare förordade
metoden att börja med en roande, sammanhängande text och
ur denna utplocka de olika formerna allt efter som de före-
kommit tillräckligt ofta. Han menar nämligen, att om slumpen
får bestämma, i hvilken ordning formerna skola upptagas, går
man miste om det utmärkta metodiska stöd, som man har af
att formerna ställas i relation till hvarandra, och påstår, att
DEN FÖRSTA UNDERVISNINGEN I SPRÅK.

57

konsekvensen blir, att man sedan måste öfva formen i extra
hopsatta, lösryckta satser.

Dessutom vill han ej heller fortsätta formöfningarna för
länge, utan så snart som möjligt låta dem omväxla med läsning
af stycken af mer betydande innehåll och lifligare stil. Det är
blott väl att märka, att dessa stycken ej då få neddragas till
vanliga formöfningar, utan må blott tjäna för ett slags högre
formöfningar.

Till dessa högre formöfningar hör naturligtvis först och
främst aktgifvande på vissa sällsyntare former, som ej kunnat
göras till föremål för speciell inöfning. V. varnar dock för att
offra för mycken tid på dylika mindre ofta förekommande for-
mer och särskildt för att i talspråket öfva sökta former, som
egentligen höra till skriftspråket, d. v. s. bokspråket.

Om han således vid de högre formöfningarna skjuter undan
ordböjningen, så ger han i stället vid dem så mycket större
plats åt ordens härledning, sammansättning, synonymik, o. d.
Genom aktgifvande härpå menar han sig lära eleverna vida mer
att tänka än genom reflexion öfver böjningsformer.

Sedan en härledningsändelse förekommit tillräckligt ofta,
upptager han icke längre i ordlistan nya ord med samma ändelse
utan ger i stället deras stamord, hvarigenom lärjungarna drifvas
att tänka samma tanke, som i allmänhet ligger till grund för
en dylik härledning. Samma fördel finner han vid att i ord-
boken icke öfversätta ett härledt ord, utan förklara det med
några besläktade, förut kända ord, t. ex. »muntra = göra mun-
ter», »missnöjd = icke nöjd».

Sammansatta ord upptager han i ordboken endast i de
fall, då betydelsen är svår att härleda ur de skilda ledernas
betydelse; i alla öfriga fall angifver han blott hvad lederna
betyda. Och detta t. o. m. i fråga om bildliga uttryck. T. ex.
då fingerborg förekommer, få lärj. själfva taga reda på hvad
som är borg för fingret. Ett sådant ord glömma de ej så lätt,
då bilden tydligt inpräglat sig i deras minne.

Öfver hufvud anser han »fixerandet af ordbilderna» som
något ytterst viktigt vid språkundervisningen, något som icke
heller tillräckligt uppmärksammats vid undervisningen i moders-
målet. Såsom bevis härpå anför han fel, han sett begångna
i svenska uppsatser med afseende på användandet af olika
propositioner, t. ex.: »Runeberg shildrar i denna dikt om en
tapper krigare.» V. påpekar, att ingen lärjunge skulle ha skrif-
vit T>teckna omv, vmåla omD, och att felet alltså härrörde däraf,
58	DEN FÖRSTA UNDERVISNINGEN I SPRÅK.

att han ej visste att skildra är = måla. Pä samma sätt bör
det heta t. ex. »lägga vikt på», icke »vid», eftersom en vikt,
som lägges bredvid vågen, ingenting verkar; men »fästa en
vikt vid en sak», icke »på».

' Vid ord, som förekomma i en mer tillfällig betydelse eller
ha flere sådana, framdrager V. alltid för lärjungarna den ur-
sprungliga, mer konkreta betydelsen. Ur denna synpunkt vill
han ock för de lägre stadierna ha text af möjligast konkreta
innehåll, på det att orden må ha så ursprunglig betydelse
som möjligt.

Äfven fäster V. stor vikt vid Synonymiken. Ett ord med
alldeles samma betydelse som ett förut kändt ord öfversätter han
ej i ordboken, utan förklarar det med det förut kända; t. ex.
åter = igen, stundom = ibland.

Alla dessa högre formöfningar utgöra tydligen begynnelsen
till en undervisning, som ej blott afser det praktiska inlärandet
af språket, utan äfven att lära eleverna uppfatta dettas väsende
och lif.	-

Med skriftliga öfningar anser V., att man ej bör begynna
för tidigt. Och när han öfvergår därtill, låter han lärjungarna
först helt enkelt skrifva af styckena ur boken. Sedan få de
afskrifva ur bok med några formförändringar, t. ex. i ett stycke
förbyta presens till imperfektum, l:sta person till 2:dra, el. d.,
allt på lärorummet och med öppen bok. Han fortsätter ganska
länge med dessa öfningar och varierar dem på åtskilliga sätt.
Så låter han t. ex. lärjungarna senare skrifva ett fritt samtal,
som de få bilda efter ett, som de förut läst, hvarvid de få
anlita bokens hjälp så mycket de behöfva.

Småningom öfvergår han till friare reproduktion och pro-
duktion, såsom att låta lärjungarna återge innehållet i en be-
rättelse eller beskrifva ett djur, om hvilket de förut samtalat,
eller skrifva bref o. d.

Hvad öfversättning från modersmålet beträffar, förkastar
V. den absolut, såsom stridande mot hela den nya metoden.

Icke ens muntligt vill han tillåta någon öfversättning från
modersmålet till det främmande språket. Till modersmålet
medgifver han däremot öfversättning, så ofta man därigenom
kan vinna tid; icke eljest.

Det är redan sagdt, att V. så snart som möjligt vill låta
formöfningarna vika för eller åtminstone omväxla med egent-
lig textläsning.
DEN FÖRSTA UNDERVISNINGEN I SPRÅK.

59

Pä den text, som härvid bör användas, ställer han följande
anspråk: »Den bör till formen vara enkel och naturlig men
tillika höjd öfver det triviala; den bör till innehållet vara
roande men tillika uppfostrande.»

När det gäller svensk text, vill han uttrycka saken ännu
kortare och säga: »texten bör företrädesvis vara af Topelius» (I).
Och för andra språk menar han, att den bör äga samma egen-
skaper som Topelius’ stil. Han har sökt med ljus och lykta
genom Sveriges och Finlands barnlitteratur, men ej kunnat
finna något jämförligt med Topelius, hvars stil i all sin enkel-
het har en så egendomlig tjusningskraft, för att icke tala om
hvilka förträffliga hjälpmedel hans sagor äro ur uppfostrings-
synpunkt.

Men det är ej nog med att ha god text. För att den
skall göra tillbörlig verkan, bör den ock behandlas rätt.

V. fordrar, att man redan på tidigt stadium skall fästa
mycken vikt vid riktig och uttrycksfull läsning.

Om man allt från början hållit på ordbindning och satsac-
cent samt vid samtalsöfningarna inöfvat naturliga tongångar, så
bör man vid den högre textläsningen kunna få fram verkligt
uttryck och djupare stämning. Detta är af största betydelse,
om man vill uppnå språkundervisningens högsta mål, hvilket
är, jämte färdigheten att använda språket, förmågan att förstå
den litteratur, som är skrifven därpå.

Men en verklig, djupare stämning kan endast åstadkommas
af hvad en stor författare skrifver. Därför bör läseboken helst
ge barnen arbeten af endast stora författare. Det är icke
endast det ideella innehållet i Topelii sagor och dikter, som så
omedvetet griper barnen, utan äfven den underbara klangen
och rytmen i hans stil.

V. slutar sin afhandling med några varma ord om huru
då och då återkommande stunder af högre stämning verka väl-
görande och liksom adlande på skolarbetet i dess helhet. Hans
»program» ligger i hans slutord:

»Vi vilja i frihet och glädje bilda barnen så, att de i en
framtid bli förmögna att, äfven de, i frihet och glädje tjäna
fosterlandet, mänskligheten och Guds rike.»
Försök med feriearbete i en flickskola.

I Högre Elementarskolan i Lund för flickor hölls den 30
april sistlidne är ett möte emellan lärarepersonal och föräldrar för
samtal om feriearbetet.

Skolans föreståndarinna inledde mötet med några ord om för-
hållandet mellan hem och skola samt den betydelse ett ordnadt
feriearbete kunde äga för att åvägabringa ett närmande dem emellan.
Det framhölls, att ju mer hem och skola vore öfverens i de vik-
tigaste principerna för uppfostran, och ju mindre de sökte inverka
på hvarandra i fråga om detaljer, desto bättre kunna de samverka.
Att göra ett slags arbetsfördelning, så att hemmet skulle uppfostra,
skolan blott undervisa, kunde lätt leda till konflikter och är dess-
utom orimligt, då man lika litet kan strängt skilja pä uppfostran
och undervisning, som man kan söndra själsförmögenheterna frän
hvarandra eller inverka pä en med uteslutande af en annan. Den
som verkligen är lärare kan icke undervisa utan att uppfostra.
Skolan borde icke intressera sig blott och bart för att barnet kan
sina läxor, utan framför allt för att det böjes till lydnad, sanning
och ordning — dessa tre äro skolans hufvudämnen. Barnen för-
virras icke däraf, att föräldrar och lärare möjligen ha olika fordrin-
gar i ett eller annat afseende, ty de förstå genast, att hem och
skola äro olika samfund med olika bestämmelser. Just därigenom
får uppfostran i skolan en särskild betydelse som en förberedelse
för utträdet i lifvet.

Att frågan om feriearbetet måste på det närmaste beröra både
hem och skola samt förhållandet dem emellan, vore tydligt. Den
hade ju ock ifrigt diskuterats på möten och i tidskrifter. Natur-
ligtvis hade härvid ock den mycket omordade öfveransträngningen
kommit på tal. I allmänhet är man böjd för att utan vidare under-
sökning antaga, dels att öfveransträngning äger rum, dels att den
äger rum uteslutande i skolan. Flickskolorna ha under flera år
vidtagit förändringar i kurserna, åsyftande att förebygga öfveran-
strängning, och man måste dock komma ihåg, att om öfveransträng-
FÖRSÖK MED - FERIEARBETE I EN FLICKSKOLA.

61

ning är en fara, så ligger det oek en fara i att spara barnet all
ansträngning. Vi måste förbereda det på att lifvet kräfver ett
allvarligt arbete.

Då man nu i allmänhet vill taga för afgjordt, att barnen
öfveransträngas i skolan, så söker man däri ett skäl till att under
ferierna befria dem från allt arbete på det att de . då må hämta
krafter. Detta är oriktigt, ty det måste vara onaturligt, i all syn-
nerhet för barn, att under två tredjedelar af året öfverhopas med
arbete för att under den återstående tredjedelen ligga i dvala. Aro
vi öfvertygade om, att ett barn öfveranstränges — oeh det kan
naturligtvis hända i enskilda fall — då hjälper intet annat än att
minska arbetet under terminen. Är detta åter ieke händelsen, då
måste en måttlig sysselsättning under ferierna vara nyttig.

Det framhölls sedermera med afseende å feriearbetet, att det
icke borde ingå i skolans kurser, icke vara obligatoriskt, samt att
det borde vara så anordnadt, att barnen själfva kunde utföra det.
Skolan skulle uppgöra förslag till arbeten, lämpliga för klassen.
Föräldrarnas uppgift blefve att hjälpa barnen att välja uppgifter
samt kontrollera den tid, som därpå användes.

Sedan ett förslag till feriearbete för skolans särskilda klasser,
uppgjordt af föreståndarinnan i samråd med lärarinnorna, blifvit
uppläst, diskuterades detta. Man enades allmänt om, att ett så
ordnadt feriearbete icke kunde vara annat än nyttigt och önskvärdt,
och man beslöt att under ferierna pröfva förslaget.

Under uttalanden af ömsesidig tillfredsställelse med, att mötet
kommit till stånd, åtskildes man.

Nu några uppgifter, som kunna tjäna att ådagalägga det in-
tresse, hvarmed förslaget omfattats:

Åt första Idassen (de lärjungar, som vid vårterminens slut
uppflyttats till 2:dra kl.) hade 3 uppgifter lämnats. Med undan-
tag af 2 lärjungar hade alla deltagit i arbetet och i allmänhet valt 2
uppgifter: Svenska (afskrifning af Walters sjette äfventyr, ur Tope-
lius, läsning för barn; skulle äfven bedömas som välskrifning) och
handarbete (dockkläder). En lärjunge hade i stället utfört arbeten
i träslöjd.

Andra klassen hade 4 uppgifter att välja på. Alla lärjungarna
hade deltagit i arbetet och de flesta valt följande tre uppgifter:
Tyska (skrifning efter Löfgrens förkurs; skulle äfven bedömas som
välskrifning), räkning (exempel på hela tal), handarbete (dockkläder).
62

FÖRSÖK MED FERIEARBETE I EN FLICKSKOLA.

Tredje klassen hade erhållit 5 uppgifter. Med undantag af
ne lärjunge hade alla deltagit och i medeltal fullgjort 3 uppgifter; de
flesta räkning (exempel pä decimalbråk), kartritning (Europas land
efter kartritningskursen) och handarbete (dockkläder, strumpor och
näsdukar med märkning). Ett par hade löst geometriska uppgifter
efter läroboken och några samlat växter.

Fjärde klassens förslag upptog 7 olika arbeten. Alla lärj.
hade deltagit och de flesta valt 3 uppgifter. Mänga hade samlat
växter, flera skrifvit tyska (en berättelse, öfversatt till svenska;
skulle äfven bedömas som välskrifning). Nägra hade ritat (kartor,
mönster, monogram), andra åter räknat (exempel pä bråk) eller löst
geometriska uppgifter efter läroboken eller utfört ett handarbete
(örngott och brödkorgsdukar). Tvä lärjungar hade väft, den ena
ett dussin handdukar och den andra ett stoltäcke i fornnordisk
väfnad.

Äfven i femte klassen hade alla lärj. deltagit i feriearbetet
och af de 6 lämnade uppgifterna valt dels svenska (en uppsats i
brefform), dels franska (en uppsats med ämne: »en dag under som-
maren»), dels äter handarbete (strumpor och brickdukar) eller rit-
ning (pennteckningar) och insamling af växter. Alla hade utfört
räkneuppgiften (ekvationsräkning).

I sjette klassen hade 3 lärj., som under sommaren erhöllo
konfirmationsundervisning, icke deltagit i feriearbetet. Af de öfriga
hade alla fullgjort uppgiften i franska (skriftlig öfversättning till
svenska af en berättelse). De flesta hade valt handarbete (mest
fornnordisk söm); nägra ritning (växter efter naturen, penntecknin-
gar) och räkning (exempel pä intresseräkning o. s. v.). Flera hade
äfven samlat växter.

Pä sjunde klassens förslag funnos 8 uppgifter. Alla lärj.
hade deltagit och i medeltal fullgjort 5. Alla hade valt att läsa
en tysk bok och samla växter. För öfrigt hade intresset delats
mellan uppgifterna: räkning (problem till ekvationsläran), ritning,
geometri (öfningar i problemlösning), hushållslära och handarbete
(köksförkläde, mössa och ärmar).

Till slut ett par ord om den erfarenhet, som vunnits. Ferie-
arbetet har åstadkommit ett sammanhang mellan de olika läsårens
arbete. Det har varit en osökt anledning för lärjungarna att fram-
lägga sina erfarenheter frän det mera själfständiga arbetet och för
lärarne att därtill anknyta undervisningen vid läsårets början. För-
FÖRSÖK MED FERIEARBETE I EN FLICKSKOLA.

63

äldrarna hafva haft en hållpunkt vid ordnandet af barnens arbete
under ferierna, utan att på något sätt hindras i sin bestämmande-
rätt. Praktiskt arbete i hemmet i stället för det föreslagna har
af skolan på det lifligaste uppmuntrats. Att emellertid deltagandet
varit så allmänt, tyder väl på, att hemmen i de flesta fall behöfva
den hjälp skolan på detta sätt kan gifva.

Någon torde göra det inkastet, att feriearbetet skulle kunna
gifva anledning till en osund täflan mellan lärjungarna att hinna
så mycket som möjligt. Vi ha icke gjort den erfarenheten och tro
icke, att den kommer att göras, för så vidt andan i skolan är god
och arbetet där bedrifves friskt och sundt.

Anna Rönström.

Tyska feriekurser.

Vi hafva fått oss tillsända program för instundande sommars
feriekurser i såväl Greifswald som Jena. De förra äga rum den
3—31 juli; de senare den 5—25 augusti. I ett följande häfte
torde vi återkomma till dessa kurser, för tillfället endast erinrande
att programmet för Jenakurserna kan erhållas hos de svenska ko-
miterade: dr. E. Schwartz, dr. N. G. W. Lagerstedt och Anna
Sandström.

Till ett fjärde nordiskt söndagsskolemöte att hållas i
Stockholm den 9, 10 och 11 augusti 1895 är inbjudning ut-
färdad, hvaraf ett exemplar blifvit oss tillställdt.
Om ”huslig ekonomi" som skolämne.

Vid öppnandet af Uppsala Enskilda Läroverks fackskola för
utbildande af lärarinnor i huslig ekonomi den 7 febr. d. å. yttrades
i styrelsens namn ungefär följande:

I dag börjar Uppsala Enskilda Läroverk en ny sida af sin
verksamhet. Det arbete, som här börjas inom en i det yttre täm-
ligen anspråkslös ram, men med goda krafter och starka viljor, det
kan växa och skall — hoppas vi — med Guds hjälp växa till ett
stort verk, till välsignelse för vårt folk. Den idé, som besjälar oss,
är rik på möjligheter.

Hvarje tid är en brytningstid mellan gammalt och nytt. Tiden
är ju ingenting annat än formen för förändring. Men hvarje tid
har sitt lynne. Vi känna af historien tider, hvilkas hufvudsakliga
märke varit stora religiösa hvälfningar; andra tider, då omfattande
folkvandringar eller krig och yttre maktomflyttningar förändrat kar-
tan; andra, under hvilka uppmärksamheten framför allt faller på
statsmakternas kamp om rätten inom land och folk. Vår tid är
storindustriens och arbetarefrågans, de ekonomiska problemens tid.
Men arbetarefrågan är en produkt af storindustrien, och storindu-
strien själf är en produkt af naturvetenskapens tillämpning på det
praktiska lifvet.

Det kan sättas i fråga, huruvida t. ex. ångan och elektrici-
teten, maskintekniken och den tekniska kemien bragt mänskligheten
mycken välsignelse. En blick t. ex. ned i Belgiens kolgrufvor
eller en tur genom fabriksstädernas arbetarekvarter kan göra en
mycket betänksam. Men det låter sig ej förneka, att vi i förmåga
att tillgodogöra oss naturens krafter och råämnen vunnit mycket.
Felet är hufvudsakligen, att vinsten vanligen delas så ojämnt. Med
vetenskapens hjälp ta vi nu rika skördar ur förut ofruktbara fält,
hedar och mossar. Vetenskapen lär landtmannen icke blott hvilka
sädesslag, som bäst trifvas på den eller den jordmånen. Den lär
honom ock att med konst tillföra åkern de ämnen, som han saknar
för att bära ett visst sädesslag. Vi tillämpa vetenskapens resultat
OM »HUSLIG EKONOMI» SOM SKOLÄMNE.

65

på jordbruk och boskapsskötsel, i mejeri och bryggeri, i skog och
trädgård, i grufva och masugn, i verkstad och fabrik.

Men det är ett område — och ett mycket viktigt område —
där traditionen ännu är ensam ledare: i de husliga sysslorna. Vi
laga mat, koka, steka, baka, tvätta, som mor och mormor och mor-
mors mor kokat, stekt, bakat, tvättat. Det är ett vackert arf, det
■ligger en stor skatt af erfarenhet i detta arf. Men det är dock
sannolikt, att kemi och fysiologi kunde ge oss mången vink äfven
på detta område, till förmån för hälsa och kassa, för vår trefnad
och lycka.

Och vi ha vant oss vid att på andra områden vilja begripa
företeelserna — så godt vi det kunna. Fråga nu den allra skick-
ligaste husmor, hvarför hon egentligen kokar maten och ej serverar
■den rå; hvarför hon sätter fram kött och bröd eller kött och po-
tatis, men icke bara kött eller bara bröd. Hon blir svaret skyl-
dig. Och mången sjukdom skulle förebyggas, månget missgrepp vid
barnens uppfostran förebyggas, om husmodern hade något begrepp
om hälsolärans enklaste sanningar, om villkoren för en sund bostad
och duglig klädedräkt, om den roll de små osynliga organismerna
spela för hälsa och sjukdom o. s. v.

Men hvar finns den anstalt, som för detta område af mänsk-
lig verksamhet ger den ledning, som våra högre och lägre tekniska
läroverk ge för jordbruk, skogsbruk och fabriksväsendets olika
grenar? Det räcker tydligen ej till med hushållsskolor eller kok-
skolor, där den ena husmodern eller kokerskan blott kan meddela
den andra sina handgrepp och en inskränkt erfarenhet — huru
aktningsvärdt än deras arbete för öfrigt må vara.

Hvar får kvinnan för sitt framtida yrke — det vill för de
flesta säga det husmoderliga kallet — lära hvad männen för sin
framtida verksamhet få lära i en mängd 'specialskolor?

De ha hittills knappt fått lära det.

Och dock vore ju saken i viss mån enklare, då de flesta
kvinnor ha samma yrke, under det männens variera i det oändliga.
Huru än tiderna växla, synes det vara en af Gud i själfva na-
turen satt ordning, att kvinnans hufvuduppgift är att vara hemmets
vårdarinna.

Hvad vi kalla huslig ekonomi bör alltså ingå i hvarje flickas
uppfostran. Vi behöfva för flickorna ej många olika skolor för
skilda branscher; men vi behöfva skolor i ämnet för alla flickor.
D. v. s. undervisning i huslig ekonomi bör ingå i alla flickskolor,
högre och lägre.

Verdandi 1895.

5
66

OM »HUSLIG EKONOMI» SOM SKOLÄMNE.

Den första vinsten af ämnets införande i skolan är rent peda-
gogisk.

Den som det minsta känner barnanaturen, vet, att alla barn
ha lust för praktiskt arbete, för att syssla med sina händer. Visst
är det dä ett stort missgrepp att — som våra skolor hittills gjort
— kväfva denna häg och låta gossen eller flickan syssla uteslutande
med bokläxor. För deras framtida värf är dock praktisk verk-
samhet hufvudsaken.

Skolan behöfver det praktiska arbetet som motvikt mot det
ensidigt intellektuella arbetet, för barnens andliga och kroppsliga
hälsa. Så vinna ock studierna i intresse. Särskildt skall under-
visningen i naturvetenskaperna vinna betydligt, barnens intresse för
dem bli vida större, när de t. ex. i skolköket fä se dem tillämpade.
Naturligtvis kräfves samarbete i ledningen af den praktiska och
den teoretiska undervisningen.

Så skola vi få ett släkte af gossar och flickor, af män och
kvinnor med helt annan lust och helt annan förmåga att arbeta
på de uppgifter, lifvet förelägger dem.

Och i lifvet? Låt oss först tänka på de mindre bemedlade
hemmen: hur är det nu? Ett se vi framför allt — fattigdomen.
Men fattigdomen beror ofta, mycket ofta, kanske oftast på husmo-
derns vårdslöshet eller okunnighet i sina sysslor, på hennes oför-
måga att hushålla med familjens tillgångar, d. v. s. mannens arbets-
förtjänst, på hennes oförmåga att skapa trefnad i hemmet för man
och barn. Tänk blott efter, den som har och har haft tjänarinnor
kan tänka efter: huru många af dessa, som vi lärt känna, kunna
vi tro i stånd att på egen hand förestå ett hushåll?

Och låt oss så tänka på de bättre lottade i samhället. Hur
många af dessa unga damer, som under skoltiden sysslat blott med
bokläxor — och dessutom med toalett och nöjen — huru många
af dem ha den arbetshåg, arbetsförmåga och de kunskaper, som
fordras för vården af ett hem? Att gifta sig blir under sådana
förhållanden för mannen det samma som att skaffa sig en dyrbar
lyxartikel. Mannen kan gifta sig först sedan han vunnit en ganska
god årsinkomst. Huru mycket billigare och huru mycket mera
trefnad, om hustrun vill och kan arbeta med! Och huru olika
skulle ej förhållandet mellan husmoder och tjänarinna bli!

Skillnaden mellan rik och fattig skall aldrig försvinna -— så
länge det finnes tillfälligheter, och så länge mänskorna födas med
olika anlag. Men en skillnad, som kan och skall försvinna, det är
skillnaden mellan folk som arbetar (med hand eller hufvud) och
folk som icke arbetar.
OM »HUSLIG EKONOMI» SOM SKOLÄMNE.	67

Den skillnaden måste försvinna. Oeh det är väl i grund och
botten den skillnaden som nu framkallar det sociala missnöje, som
håller på att undergräfva det moderna samhällets grundvalar.

Vi ha således ett stort mål att gemensamt arbeta för: att
göra kvinnan duglig att fylla sin lifsuppgift. Må den tanken egga
vår håg och stärka våra krafter, må den hålla oss uppe, när vi
känna oss trötta vid arbetets detaljer, hvilka sedda livar för sig
någon gång kunna förefalla oss tämligen själlösa — som detaljerna
i allt arbete, om vi släppa den ledande grundtanken, den röda tråden.

Och så, hvilken framgång ni än kan vinna, i betyg eller i
yttre lifsvillkor, må er lön framför allt bli medvetandet att ha all-
varligt sökt göra ert bästa för medmänniskors och samhällets lycka,
för gudsriket på jorden.

* *

I fackskolans undervisning deltaga f. n. 9 lärjungar, af hvilka
8 ämna utbilda sig till lärarinnor. Af de åtta lärarinneeleverna
ha 2 genomgått högre elementarläroverk för flickor, de öfriga ha
dels genomgått folkskola, dels några klasser af högre läroverk; en
är från Västerbotten, fyra från Dalarna, en från Uppland, en frän
Södermanland, en från Stockholm, en från Värmland.

Under innevarande termin undervisas i matlagning (födoämnes-
lära och praktik), naturalhistoria och kemi. Undervisningen i mat-
lagning bestrides af skolkökets föreståndarinna, frk. Ida Norrby,
med biträde af frk. Alma Pettersson, i naturalhistoria af frk. Maria
Eriksson, i kemi af professor C. Th. Mörner. Lärarinneeleverna
biträda vid undervisningen af en folkskoleklass och en klass från
Enskilda Läroverket.
ö

Geografiska kurser.*

Konungariket Preussen.

Största delen af de landskap, hvilka utgöra konungariket
Preussen, tillhör det nordtyska låglandet. De nordligaste af dessa
landskap äro	,

Schleswig och Holstein.

Deras naturförhållanden — mycket likartade i de båda landska-
pen — öfverensstämma i det närmaste med Jyllands. I öster är
naturen täck oeh leende; jorden är fruktbar och väl odlad. Stora
sädesfält oeh låga, gräsbevuxna kullar omväxla med vackra bok-
skogar. Öfverallt ser man små sjöar, omgifna af lummiga löfträd.
Kusten har djupa vikar, hvilka äro ypperliga hamnar. Slienvilcen
tränger ej mindre än 41 km. och Kielviken, där en del af preussiska
örlogsflottan är förlagd, 15 km. in i landet.

Mellersta delen af de båda landskapen är kullig. Kullarna
uppnå likväl ingenstädes någon betydlig höjd. Jordmånen är san-
dig och stenbunden. Detta område, som på nägra ställen är be-
vuxet med gles skog, är till största delen upptaget af torfmossar
och ljunghedar, hvilka i ödslighet nästan öfverträffa Jyllands.

* Här torde få erinras om. att samtliga under åren 1885—1892 i
Verdandi införda Geografiska kurser finnas samlade och utgifna i ett sär-
skildt häfte, som hos tidskriftens expedition kan erhållas mot insändande
af 1 kr. 25 öre. Innehållet i denna samling är: 1. Inledning af Uffe;
2. Island, Färöarna och Grönland af Uffe; 3. Australien af G. Hjelmerus;
4. Ögrupperna i Stilla hafvet af G. Hjelmerus; 5. Afrika af G. Hjelmerus;
6. Ryssland af Uffe; 7. Sydamerika af Uffe. — Då det tillika befunnits
önskvärdt att i smärre portioner kunna bland lärjungar sprida dessa
kurser, finnas de också att erhålla fördelade på 4 häften, af hvilka häft.
1 innehåller hvad som angifvits under nummer 1—4 härofvan, och de
öfriga häftena hvardera omfatta resp. Afrika, Ryssland och Sydamerika.
Af småhäftena kostar det sistnämnda 30 öre; de öfriga 35 öre stycket.
GEOGRAFISKA KURSER.	69

Västra delen af Schleswig-Holstein är ett flackt, nästan allde-
les trädlöst och sumpigt lågland, bildadt genom aflagringar af slam
ur hafsvattnet. Ett på så sätt bildadt lågland kallas marskland. —
Närmast innanför marskbygden är landet stenigt och ofruktbart. Detta
ofruktbara område kallas geestlandet.

Marsklandet. Oerhörda slammassor hafva tjänat till bildandet
af marsklandet. Dessa härröra dels från hafsbottnen, hyarifrån de
vid storm blifvit upprörda af vågorna, dels från kusterna, från
hvilka smärre stycken ofta lösbrytas och söndersmulas af vågorna.
En del af detta slam har kommit från det inre af landet, hvarifrån
det medföljt floderna ut i hafvet, hvarefter det af vågorna blifvit
fördt tillbaka mot land, där det sjunkit till bottnen.*

Att vågorna fälla slammet invid kusterna, beror hufvudsakligen
därpå, att hafvet där är lugnare än längre ut. Vatten förmår
nämligen endast så länge det är i rörelse hålla fasta ämnen fly-
tande. När rörelsen afstannar, falla dessa till bottnen. Det är
därför i allmänhet strax före ebbens inträde, då hafvet är som
lugnast, som vågorna fälla det slam de fört med sig. — Landbild-
ningen försiggår oerhördt långsamt, ty på ett århundrade afsattes
ej mer än ett fotstjockt slamlager ur hafsvattnet.

Marsklandets jord är ytterst bördig, men den är så sumpig,
att den måste torrläggas, innan den kan odlas eller begagnas- till
betesmark. Det schleswig-holsteinska marsklandet är därför liksom
Holland genomdraget af en otalig mängd diken och kanaler. Marsk-
landet höjer sig endast helt obetydligt öfver hafsytan och måste
därför till skydd mot öfversvämningar förses med dammar. På
några ställen är Schleswigska kusten försvarad af dyner. (Om
dyner: se Verdandi 1893, tredje häftet, »Geografiska kurser»,
sid. 107.)

Dammarna uppföras af lerjord och beläggas med grästorf. På
deras åt hafvet vända sida växer ej gräs längst ner, emedan de här
ständigt öfverspolas af det salta hafsvattnet. De nakna ställena skyd-
das genom en beklädnad af halm, vassrör eller risknippor. Denna
beklädnad måste vanligen förnyas ett par gånger om året, emedan
den snart ruttnar och bortslites af hafsvågorna. På några ställen

* Endast de floder, som utfalla i ett någorlunda lugnt haf, afsätta
de fasta ämnen de fört med sig vid själfva flodmynningen och bilda där
nytt land = deltaland.
70

GEOGRAFISKA KURSER.

äro dammarna åt hafssidan skyddade af stenmurar. De inre sidorna äro
tämligen branta, de yttre däremot vanligen så långsluttande, att hästar
och kor utan fara kunna släppas dit på bete, då vädret är vackert.

Stundom finner man flere rader dammar innanför hvarandra.
I detta fall har utanför den först byggda dammen bildats nytt land,
hvilket sedan i sin ordning blifvit inhägnadt med en ny dam.

Marsklandet är en nästan alldeles vågrät, grön slätt. Berg
finnas ej, t. o. m. en kulle är en ovanlig företeelse. Endast dam-
marna höja sig öfver den flacka slätten. De inre dammraderna
begagnas i allmänhet till vägar, emedan landsvägarna under långa
tider af året äro så smutsiga, att de knappast kunna befaras. På
afstånd taga sig de som färdas på de höga dammarna högst egen-
domligt ut, emedan de liksom figurerna i ett skuggspel ytterst
skarpt afteckna sig mot den ljusa bakgrunden.

Boskapsskötsel är invånarnes hufvudnäring. Ehuru jorden är
utomordentligt bördig, är åkerbruket jämförelsevis obetydligt. ()

Invånarne i marskländerna äro afkomlingar af de gamla frie-
serna, hvilka fordom bebodde hela den tyska nordsjökusten. Schles-
wig-Holsteins öfriga befolkning utgöres af tyskar oeh danskar, de
senare omkr. 150,000. Gränsen mellan den tysk- och den dansk-
talande befolkningen går från Tondern i väster till Flensborg i
öster. — Fordom utgjordes gränsen mellan de dansk- och de tysk-
talande germaniska folkstammarna af skansen Dannevirke, hvilken
äfvenledes var en gräns mellan Danmark och Tyskland. Tyska
språket har således under de senare århundradena trängt något
upp mot norr.

Dannevirke anlades på 900-talet, enligt sägnen af Thyra Danabod.
Det tillbyggdes och förstärktes sedan flere gånger under Medeltiden.
Efter dansk-tyska kriget 1848 blef det med ofantliga kostnader nästan
helt och hållet ombyggdt och förvandladt till en sammanhängande fäst-
ningslinje. Denna skulle varit ointaglig, om Danmark ägt en krigshär,
tillräckligt stor till dess besättande, och om det varit möjligt att hindra
en fiende att öfvergå Slienviken och såmedelst kringgå skansen. Under
kriget 1864 visade det sig vara omöjligt för danskarna att försvara Danne-
virke; det måste efter en kort belägring uppgifvas. Efter kriget blef det
till största delen förstördt.

Genom freden i Prag 1866 förenades Schleswig-Holstein med
konungariket Preussen. Enligt en af artiklarna i fredsfördraget
GEOGRAFISKA KURSEK.

71

skulle Schleswigs dansktalande invånare genom allmän omröstning
själfva få afgöra, hvilket land, Danmark eller Preussen, de ville
tillhöra. Visade det sig, att de föredrogo att förblifva danska
undersåtar, skulle norra delen af Schleswig återförenas med Dan-
mark. Men detta löfte har aldrig blifvit uppfylldt. Tvärt om göres
allt för att förtyska Nord-Schleswig. Danska språket får ej använ-
das vid gudstjänst, vid skolundervisning eller vid domstolar m. m.,
och att på något sätt uttrycka sina sympatier för Danmark stämp-
las som en förbrytelse, hvilken straffas med fängelse eller böter.

Utanför Schleswigs västra kust ligger i Nordsjön en rad öar,
Nordfriesiska öarna, hvilka utgöra rester af en dynkedja. Marsk-
landet sträckte sig nämligen under en långt aflägsen tid betydligt
mycket längre ut i hafvet än i våra dagar. Men hela denna lands-
sträcka har, jämte delar af dynerna, blifvit dels bortryckt, dels
öfversvämmad af hafvet.

De största af de nordfriesiska öarna äro: Sylt, Romö, Föhr,
Amrum, Nordstrand oeh Pehvorm. Föhr har största antalet invå-
nare af dem alla, nära 5,000. Sylt har största arealen. I när-
heten af Nordstrand ligga dessutom tolf små öar, de så kallade
halligöarna.

Alla dessa öar hafva genom hafsvågornas åverkan på mångfal-
digt sätt blifvit omgestaltade. I dessa trakter rasa nämligen ofta,
i synnerhet om vintern, fruktansvärda stormar, hvilka drifva skyhöga
vågor mot land. Sylt, Föhr och Amrum hafva förr varit betydligt
större och haft långt flere byar än nu. Vid ebb lär man ännu på
hafsbottnen kunna se spår af de öfversvämmade husen. Nordstrand,
Pelworm och de små halligöarna utgjorde fordom en enda ö, hvil-
ken dels blifvit sönderstyckad, dels öfversvämmad af våldsamma
stormfloder. Andra öar hafva genom öfversvämningar förlorat hälf-
ten af sitt område, några hafva blifvit helt och hållet fördränkta.

Sådana förändringar och omgestaltningar af öarna fortgå allt-
jämt. Från öarnas västra, åt öppna hafvet vända sida bortrycka
vågorna småningom bit efter bit af kusterna. Vid deras östra sida,
där hafvet är lugnare, afsättes åter den lösryckta och söndersmulade
jorden och bildar där oupphörligt nytt land. Om ej någon natur-
revolution störande ingriper i denna landbildning, torde den nord-
friesiska ökedjan en dag komma att såsom fordom utgöra en del
af fasta landet.

Några af de större öarna äro omgifna med dammar, andra
äro af dyner skyddade mot hafvet. — Träd finnas ej annat än vid
72

GEOGRAFISKA KURSER.

gårdarna. På öarnas västra sida, som är mest utsatt för de skarpa
hafsvindarna, blifva träden i allmänhet ej högre än husen. Sticker
ett träd upp en kvist ofvanför byggningen, som gifver det skydd,
afbrytes den genast af blåsten; också se träden på många ställen
ut. som vore de afskurna med knif i jämnhöjd med hustaken. Ett
träd, som står vid hörnet af ett hus, utvecklar grenar och blad
endast åt den sida, som är skyddad af huset. — Boskapsskötsel är
liksom i marsklandet invånarnes hufvudnäring.

De nordfriesiska öarna hafva ett utomordentligt sundt klimat
och besökas därför af en stor mängd badgäster. På Sylt lär sommar-
gästernas antal uppgå ända till 50.000.

Halligöarna höja sig knappast mer än 1 — 1 /2 meter öfver
hafsytan. De sakna dyner och skyddas ej heller af dammar, eme-
dan befolkningen är alltför fåtalig och alltför fattig att kunna upp-
föra sådana. De öfversköljas därför af hafsvågorna såväl vid storm
som vid hög flod. (I allmänhet åtföljas stormar af hög flod. Floden
kallas då stormflod). Som vågorna vid sitt återtåg alltid taga med sig
någon bit af stränderna, förminskas oupphörligt halligöarnas ytvidd.
Alltefter som en ö aftager i omfång, måste några af dess invånare,
som ej vidare kunna finna sitt uppehälle i sin hemort, begifva sig
till andra nejder. Också har halligöarnas befolkning, som för
hundra år sedan uppgick till något mer än 2,000 personer, sam-
mansmält till några hundra. Fortgår förminskningen af dessa små-
öar lika hastigt som hittills, är det sannolikt att föga eller intet
återstår af dem om hundra år.

En hallig företer en nästan fullkomligt horisontel, alldeles
trädlös yta, bevuxen med fint och tätt gräs. Husen äro uppförda
på konstgjorda kullar, kallade rourten, på det att de ej vid öfver-
svämningar skola nås af vågorna. Skulle vattnet som stundom
händer, stiga upp öfver kullarna, taga invånarna sin tillflykt till
hustaken, där de ibland kunna få tillbringa många ångestfulla tim-
mar i storm och mörker.

Sedd från en hallig, är en storm, åtföljd af hög flod, en stor-
artad och egendomlig företeelse. Med ilande fart rusar den ena
tornhöga vågen efter den andra mot den lilla försvarslösa ön och
kastar sig fräsande och skummande upp på land. Inom några mi-
nuter står hela ön under vatten; endast kullarna, på hvilka husen
äro uppförda, höja sig likt miniatyröar öfver vattenytan. Höga
bränningar slå upp vid stränderna, oeh så länge stormen varar följer
deras hvita skum som en bred, hvit rand öns konturer. På wurten
GEOGRAFISKA KURSER.

•

ser man de hvita fåren, som man drifvit eller burit dit upp, helt
lugnt gå och beta på de små gräsfläckarna mellan husen. Stora
svärmar af alla slags fåglar — med undantag af änder och vild-
gäss — taga sin tillflykt till människoboningarna och springa fram
och tillbaka framför husen. Går någon i en dörr, höja de sig
bullersamt upp i luften, men slå genast åter ner. — Sedan blåsten
lagt sig, draga vågorna sig tillbaka från land, och den lilla ön ligger
åter lik en grön matta utbredd på vågorna.

En stormflod åstadkommer ofta svåra förödelser och medför
ej sällan stora förluster af såväl lif som egendom. Inträffar t. ex.
en öfversvämning sedan gräset blifvit slaget, spolas vanligen allt det
till torkning utbredda höet ut i hafvet af vågorna. När det under
denna tid börjar att blåsa hårdt, rusa därför alla i vild brådska ut
på fälten för att »rädda», skulle de än vid ett sådant tillfälle be-
finna sig i kyrkan. Är predikan börjad, stiger någon upp på
predikstolen, rycker predikanten varligt i rocken och hviskar; »Herr
pastor, vattnet kommer». Pastorn afbryter då genast sin predikan
och går tillsammans med sina åhörare ut för att berga höet. När
det är bragt i säkerhet upp på wurten, återvänder man till kyrkan,
och gudstjänsten fortsattes.	.

När »vattnet kommer», måste äfven fåren räddas, ty de dumma
och rädda djuren göra ej ens ett försök att hjälpa sig själfva.
Andra djur, t. ex. kor och hästar, söka att simmande uppnå torra
platser, men fåren stå stilla på en fläck och se på huru vattnet
stiger omkring dem och låta slutligen utan motstånd upplyfta oeh
bortföra sig af vågorna. Deras ägare måste därför, då vågorna
börja stiga upp på land, uppsöka dem och bära dem ett i sänder
upp på wurten, där de äro i säkerhet. Ofta måste männen i
storm och regn arbeta hela nätterna igenom för att hindra de hjälp-
lösa djuren från att drunkna.

Tidvattnet utöfvar ett betydligt inflytande på lifvet i dessa
trakter och åstadkommer stora förändringar i både marsklandska-
pets och i öarnas utseende. Vid ebb blifva diken och kanaler torra,
hafvet drager sig tillbaka långt ifrån kusterna oeh blottar stora
sträckor af hafsbottnen. Dessa kallas »watten» och äro betäckta
dels med sand, dels med slam och gyttja.* Otaliga rännor, breda
och smala, djupa och grunda, genomkorsa watten i alla riktningar.
En del af dessa rännor hafva blifvit bildade af hafsvågorna, en del

* Ruttnade lämningar af djur och växter.
74	GEOGRAFISKA KURSER.

hafva blifvit utgräfda af det ur floderna utströmmande vattnet. De
äro för detta område, hvad järnvägar och landsvägar äro för andra
trakter: allmänna kommunikationsvägar. Utan dem skulle förbin-
delsen mellan fastlandet och öarna blifva mycket inskränkt, ty vatt-
net är i allmänhet sä grundt i närheten af land, att fartyg endast
i rännorna kunna gå fram. Här och där äro äfven rännorna sä
grunda, att ångbåtarna blott kunna gä med half maskin, och ej
sällan händer det, att fartyget pä sädana ställen plötsligt fastnar
på grund; med tillhjälp af några båtshakar gör man det likväl lätt
flott igen. Emedan dessa kanaler äro af så stor vikt för sjöfarten,
äro de alltid upptagna på sjökorten öfver dessa farleder. Vid deras
bräddar äro dessutom höga björkruskor utsatta, pä det att de sjö-
farande lättare måtte kunna finna sig till rätta i denna labyrint af
hvarandra korsande vattenrännor.

Så snart watten vid ebb blifvit bar, begifva sig en mängd
människor ut på densamma för att fiska, plocka musslor och krabbor,
leta efter bärnsten m. m. eller för att begifva sig till öar i grann-
skapet m. m. En vandring öfver watten erbjuder många svårig-
heter. Man kan gä vilse bland de många rännorna eller sjunka
ner i den djupa gyttjan, som på några ställen betäcker watten, om
man ej fullkomligt känner vägen. Den största fara man kan råka
ut för är att blifva öfverraskad af floden. Det har händt, att
t. o. m. personer, hvilka varit fullt, förtrogna med trakten och
äfven känt tiden för flodens inträde, hafva blifvit öfverraskade af
mörkret, aflägsnat sig från land oeh gått de återvändande vågorna,
hvilka de just ville undvika, till mötes.

Under det människor, som uppehålla sig på watten, måste
skynda sig i land, innan hafsvågorna komma tillbaka, måste ångbå-
tar och andra farkoster vid ebbens inträde hafva nått land, om de
vilja undgå det missödet att i sex timmar blifva liggande halft
kullstjälpta pä det torra. Ångbåtarnas afgångstider måste därför
noga rättas efter tidvattnet. Ebb och flod inträffar ej regelbundet
vid samma tid på dygnet. Ebben varar 6 t. 12 m.; .floden lika
länge. Om floden en dag inträder kl. 6 på morgonen, inträder
således ebb 12 min. efter kl. 12 på middagen. Nästa flod börjar
kl. 6,24 e. m., nästa ebb kl. 12,36 etc. Emedan tiderna för haf-
vets stigande och fallande för hvarje gång framskjutes med 12 min.
måste således äfven ångbåtarnas afgångstider blifva olika för hvar
dag. Tabeller öfver tiden för inträdet af ebb och flod äro därför
ännu nödvändigare i dessa trakter än en almanacka. Sådana tabeller
finnas också öfverallt, i alla hem, vid ångbåtarnas afgångsstatio-
ner o. s. v.

>
GEOGRAFISKA KURSER.

75

Långt ut i Nordsjön ligger den lilla ön Helgoland, som består
af ett litet stycke flackt och sandigt lågland samt en 60 m. hög
klippa, bildad af omväxlande lager af röd och grön sandsten. Skild
från ön genom ett smalt sund ligger en mindre dynkedja, hvars
krithvita sand gör ett starkt afbrott mot öns gröna strand och klip-
pans granna färger. En liten by ligger uppe på klipplatån, dit man
kommer upp på 180 i klippan uthuggna trappsteg. — De flesta helgo-
ländare äro lotsar, men som alltför många ägna sig åt detta yrke,
är förtjänsten obetydlig. Befolkningen lefver hufvudsakligen af hvad
de kunna förtjäna på de talrika badgäster, hvilka årligen besöka
Helgoland. — Ons enda vegetation utgöres- -— utom af gräs — af
några nypon- och fläderbuskar.

Hannover.

Längs nordsjökusten sträcker sig ett bredt bälte af marskland
— en fortsättning af det holsteinska marsklandet. Äfven floderna
äro i sitt nedre lopp omgifna af marskland. Utanför kusten ligga
de ostfriesiska öarna, hvilka äro en fortsättning af den nordfriesi-
ska ökedjan.

Innanför marsklandet ligger ett område med sandig och sten-
bunden jordmån — geestlandet. Det är i allmänhet ej så magert
och ofruktbart som det schleswig-holsteinska; på många ställen
är det t. o. m. ganska bördigt och välodladt. Dess ofruktbaraste
del är Lüneburg er heden, som utbreder sig mellan Elbe och Aller.
Numera är endast södra delen af densamma, hvad hela heden for-
dom var — en nästan trädlös öken. Där ser man ännu på stora
sträckor intet annat än ljung och enbuskar samt en och annan knotig
och förkrympt tall. Här och där ligga på den enformiga ljungmattan
några väldiga flyttblock, uppstaplade på hvarandra eller lagda i en
krets eller aflång fyrkant. Dessa stensättningar utmärka de forna
infödingarnas grafplatser. De få människoboningar, som finnas här,
ligga på långt afstånd från hvarandra, och de enda människor man
träffar på äro herdar, hvilka, ifrigt stickande på en strumpa, drifva
en hjord små, svarta får framför sig. De öfriga delarna af den
stora heden hafva under de sista årtiondena blifvit till stor del
uppodlade eller planterade med skog — furuskog, där marken
hufvudsakligen består af sand och grus, ek- och bokskog, där
jordmånen är något bättre. I de odlade trakterna finnas många
byar, omgifna af stora bohvetefält oeh vackra betesmarker. — I
76

GEOGRAFISKA KURSER.

synnerhet östra delen af Lüneburgerheden, som sluttar ned mot
Elbe, är numera fruktbar och rik pä skog. — Men äfven i de
bäst odlade trakterna träffar man ännu här och där pä ett litet
stycke ljungmark i all dess ursprungliga ödslighet.

I de ännu ouppodlade delarna af den stora heden är fårsköt-
sel och biodling invånarnes hufvudnäring. Biodlaren sätter tidigt
om våren sina kupor pä en kärra och vandrar med dem till marsk-
landet, där han stannar, sä länge raps och klöfver blomma. Där-
efter slär han sig ner i närheten af nägra stora bohvetefält, ty i
det blommande bohvetet finna bien ett rikligt material till sin
honungstillverkning. Den honung de här frambringa är nästan hög-
röd till färgen. Först när ljungen börjat blomma återvänder biod-
laren med sina skyddslingar till sitt hem pä heden.

Västra och sydvästra delen af Hannover upptages, af ofantliga
torfmossar och kärr, hvilkas sammanlagda areai uppgår till flere
tusen hektar. Numera förminskas de dock årligen genom nyod-
lingar. Byar, omgifna af trädgårdar och sädesfält, finnas nu pä
ställen, där man förr pä milslånga sträckor ej såg annat än bruna
kärrväxter och pölar af illaluktande vatten, och dit ingen vågade
sig utan att vara försedd med stora bräden under fotterna för att
ej sjunka ner i den bottenlösa smörjan. Den första »koloni», som
anlades i dessa trakter, var den lilla staden Papenburg, som ligger
midt i en stor torfmosse väster om Ems, där man ännu i början
af 1700-talet endast träffade pä några eländiga stugor af torf, till
hvilka det knappast var möjligt att komma fram öfver den sumpiga
oeh gungande kärrmarken. Med sina mänga kanaler och gafvel-
prydda, röda tegelstenshus liknar Papenburg en holländsk stad. Torf,
bohvete och potatis utföras från det lilla idoga samhället, som äfven
idkar en ej obetydlig skeppsfart. (Om ljunghedar och torfmossar
se Verdandi 1893, tredje häftet, »Geografiska kurser», sid. 118.)

Södra delen af Hannover är bergig. Den uppfylles af Harz,
Weserbergen och en del af Teutoburgerwald.

Harz,* som näst Riesengebirge är l’ysklands högsta berg, stic-
ker likt en ö ur hafvet upp på det flacka, tyska slättlandet. Dess
högsta topp är Broeken, hvilken uppnår en höjd af 1,141 m.

* Ehuru endast en del af Harz ligger inom Hannover — det öfriga
är deladt mellan prov. Sachsen, Anhalt och Braunschweig — tala vi dock
här om berget i dess helhet.
GEOGRAFISKA KURSER.

Det var på Brocken eller, som det äfven kallas, Blocksberg, som,
enligt hvad gamla sägner förmäla, häxor och troll Valborgsmässoaftonen
höllo sina festliga gillen.

Harz består dels af lagrade* bergarter, såsom gråvacka, sand-
sten, lerskiffer m. fl., dels af massformiga*^ såsom granit, porfyr
m. fl. Broeken är en väldig granitmassa, sona skjuter upp midt
ibland de lagrade bergarterna. Granitklipporna äro i allmänhet
ytterst vilda och söndersplittrade samt sakna metaller. De lagrade
bergarterna däremot, i synnerhet gråvaekan och lerskiffern, hafva
stor rikedom på silfver, koppar, zink, bly, järn m. m.

Ofre Har^ — den högre, nordvästra delen af berggruppen —
har ett kallt och rått klimat. Under vintern falla stora massor
af snö, och kölden är dä ganska stark. — De högsta bergstopparna
och platåerna äro alldeles trädlösa. Där utbreda sig stora torf-
mossar, hvilka utgöra en aldrig sinande vattenreservoar, hvarifrån
en mängd bäckar och småfloder rinna ner och vattna landet nedan-
för. Dessa småfloder drifva äfven maskinerna vid de i Harz talrika
bergverken och fabrikerna. De lägre bergssluttningarna, liksom hela
nedre Har%, — den lägre, sydvästra delen af berget — äro klädda
med präktiga skogar.

Invånarnes förnämsta näringskälla är bergshandtering. Ur otaliga
grufvor brytas de ofvan nämnda metallerna, och masugnar, valsverk,
gjuterier, kopparverk, silfverhyttor w. m. ligga öfverallt i de små
bergsdalarna. Dessa hafva förlorat betydligt i pittoresk skönhet,
sedan de blifvit inkräktade af bergsmännen. De forsande älfvarna
hafva blifvit uppdämda, högar af slagg och stenar ligga öfverallt,
och träd och buskar äro svarta af sot.

Värst har naturen lidit i närheten af silfverhyttorna. I de
dalar, där hyttorna äro belägna, äfvensom på de bergssluttningar,
hvilka omgifva dalarna, ser man ej ett grönt strå. Röken från
silfverhyttan, hvilken insveper hela trakten i en gulgrå dimma,
dödar all vegetation. Till och med på ganska långt afstånd från
hyttan äro. träd och buskar förkrympta, barren på tallar och granar
gula, bladen på löfträden fläckiga. På flere ställen i Harz hafva
många tusen hektar skog blifvit förstörda af röken från silfververken.

Det för vegetationen fördärfliga i hyttröken är ett gasformigt
ämne: svafvelsyrlighet. Silfret förekommer nämligen i Harz oftast

* Lagrade kallas de bergarter, som småningom blifvit aflagrade ur
vatten; de massformiga, som äfven kallas eruptiva bergarter, hafva en
gång i smält tillstånd trängt upp genom sprickor från jordens inre och
sedan stelnat.
78

GEOGRAFISKA KURSER.

i svafvelhaltiga mineral, hufvudsakligen blyglans. Svaflet utdrifves
ur mineralet genom dettas upphettning i rostugnarna och syrsattes
till största delen till svafvelsyrlighet, hvilken bortgår med röken
från ugnarna.

Utom de för växtligheten så skadliga svafvelsyrlighetsångorna
finnes i röken från silfverhyttorna äfven fint blyst oft. Detta utöf-
var ej något menligt inflytande på växterna, men framkallar förgift-
ningssymptom hos djur, hvilka råkat förtära gräs, bär, knoppar o. d.
på hvilket sådant stoft slagit ner. I närheten af hyttorna träffar
man ej sällan på döda småfåglar, ekorrar m. m., hvilka dött af
blyförgiftning. Stundom slår sådant blystoft ner på betesmarker
oeh förorsakar sjukdomar, någon gång t. o. m. döden hos djur,
som betat af det förgiftade gräset. Först sedan detta genom en
duktig regnskur blifvit befriadt från det farliga blystoftet, kan det
utan fara ätas af boskapen.

Bland näringsgrenarna kommer skogsskötsel näst efter bergs-
bruket i vikt och betydenhet. Högstammig barrskog betäcker näm-
ligen stora sträckor af Harz. I nedre Harz finnas äfven vackra bok-
och ekskogar.

Nerforslandet af timmer från skogarna på bergssluttningarna
är ett både farligt och mödosamt arbete, hvilket utföres om vintern,
då bergen äro betäckta med djup snö. Timret lastas på stora käl-
kar, en kraftig karl ställer sig framtill på medarna för att styra
och låter det sedan gå i susande fart utför de branta bergsslutt-
ningarna. En sådan färd är ytterst farlig, ty äfven med iaktta-
gande af den största försiktighet är det ej alltid möjligt att styra
rätt, oeh om kälken stjälper eller störtar utför en brant, är vanli-
gen föraren förlorad.

Emedan timmertransporten är förenad med så stora svårighe-
ter, hafva en stor mängd fabriker blifvit anlagda vid vattendragen i
skogarna. Tändstickor, parkettgolf, takspån, pappersmassa m. m.
tillverkas i stor skala. Dessutom har en ej obetydlig träslöjd
utvecklat sig i de små skogsbyarna: ämbar, såar, träskor, träskedar
m. m. förfärdigas och försäljas sedermera af kringvandrande krä-
mare. — En mängd timmer användes dessutom inom landet till
beklädnad af väggarna i grufvor samt till bjälkar, hvilka tjäna till
stöd under hvalfven i grufgångarna m. m. Efter hvad man påstår,
finnas i Harz lika många trädstammar under som ofvan jord.

En egendomlig industri har sedan urminnes tider sysselsatt
en mängd människor i den lilla staden Andreasberg i öfre Harz,
GEOGRAFISKA KUKSER.	7 9

nämligen fågelfångst och fågeldressyr. Fågelfångsten har dock på
senare tider betydligt aftagit, ty kanariefåglarna hafva som bur-
fåglar utträngt bofinkar, grönsiskor och andra inhemska sångfåglar
ur allmänhetens gunst. Minst 350 familjer ägna sig åt uppfödan-
det och dresserandet af kanariefåglar. Omkring 17 —18,000 hanar
och nästan lika många honor utföras årligen från Andreasberg, och
den sammanlagda förtjänsten anses uppgå till nära 150,000 kr.
om året. — Befolkningen i några byar i närheten af Andreasberg
utförsälja de väl uppfostrade sångarne. Med höga ställningar fulla
med fågelburar på ryggen vandra både män och qvinnor från land
till land. De utsträcka t. o. m. sina färder så långt som till
Amerika, där det är ondt om inhemska sångfåglar, och där de
följaktligen göra goda affärer.

Äfven det lilla berglandets skönhet är en inkomstkälla för dess
inbyggare, ty tusentals turister besöka årligen Harz, och en mängd
rika familjer i Hamburg och Berlin hafva i de lägre dalarna präk-
tiga villor, där de tillbringa somrarna.

Norr om bergstrakterna ligga fruktbara, välodlade och tätt
befolkade trakter. I synnerhet är landet omkring Hildesheim och
Goslar en utomordentligt bördig sädesbygd.

Gustafva Hjelmerus.
Hoppe, Tysk ljud- och uttalslära.

Genmäle.

»En bok bör bedömas efter hvad den är oeh icke efter livad den
icke är», det är en sats, som hr E. ÖSTERBERG ej tyckes känna
till; åtminstone tyckes han ej erkänna dess riktighet, om man får
döma af den kritik af min tyska ljud- och uttalslära, som finnes
intagen i denna tidskrifts sjette häfte för 1894, där hr O. mäter
mitt lilla arbete med ett mått, som det aldrig varit afsedt att fylla.
Detta, anser jag, borde han ha funnit af mitt förord, där jag ut
tryckligen förklarar mig vilja i ljudläran meddela endast »det mini-
mum af fonetisk kunskap, som är nödvändigt för att kunna rätt
uppfatta de tyska ljudens bildning», oeh hänvisar dem, som vilja
ha en utförligare framställning, till andra arbeten. Det torde vara
själfklart, att om en kritiker på en bok ställer kraf, som förfin ej
velat tillfredsställa, om han exempelvis af en för skolorna bestämd
bok fordrar, att den skall meddela de för en akademisk examen i
ämnet nödiga kunskaperna, han då i denna bok kommer att finna
»brister» och »egendomliga luckor», som »öfverraska ganska mycket».
Men en dylik kritik tjänar ej till allmänhetens upplysande, och
■den »känsla af missräkning», kritikern pä grund af dylika oriktiga
förutsättningar vid genomläsningen erfar, komma på hans egen räk-
ning, ej pä förf:s.

Att jag med min skrift velat gagna skolorna, torde tydligt
framgä af de första raderna i mitt förord, i synnerhet om man
därmed jämför den diskussion, som föregick den af mig åsyftade
resolutionen vid allmänna läraremötet i Linköping 1893. Hur den
bör användas, det får naturligtvis hvarje lärare eller läroverkskolle-
gium bestämma; själf har jag tänkt mig hufvudsakligen tre möjlig-
heter :

1)	Enligt min åsikt böra vid undervisningen i främmande
språk fonetiska anvisningar förekomma i mån af behof. Men lik-
som man i form- och satsläran, sedan lärjungen i män af behof
HOPPE, TYSK LJUD- OCH UTTALSLÄRA.	81

fått göra bekantskap med särskilda partier, ger honom en syste-
matiserad framställning, så böra ock de spridda fonetiska notiserna
sammanfattas till ett system, för att lärjungen skall vinna reda och
öfverskådlighet samt klarhet beträffande förhållandet mellan de olika
språkljud, han lärt känna.1 En dylik systematisk framställning för
tyskan har jag velat gifva. Långt ifrån att tro att det lilla häf-
tet för detta ändamål är för ofullständigt, anser jag det, på grund
af skoltidens knapphet, vara väl vidlyftigt, och därför har jag ge-
nom användande af olika stilar sökt skilja det viktigare från det
mindre viktiga. Jag är öfvertygad om, att mången skall finna äfven
grofstilen väl vidlyftig. I så fall kan den saken ju lätt hjälpas.
Anser t. ex. en lärare det vara onödigt att tala om andningsorga-
nen, så låter han lärjungen från 2 1 gå direkt till 2 4. Dylikt
får väl hvarje lärare bestämma på egen hand vid denna liksom vid
andra läroböcker, och jag skall ej alls tycka illa vara, om hr Ö.
ur 2 2 utesluter de tre rader, han anser öfverflödiga.

2)	Dessutom har jag tänkt, att häftet skulle kunna vara till
gagn för lärare och lärarinnor, som saknat tillfälle att inhämta nå-
gon fonetisk kunskap, särskildt såsom en »lärarens upplaga» till
min korta framställning för nybegynnare i Hjorths tyska gramma-
tik oeh som inledning till de af mig angifna tyska arbetena. Att
jag däremot icke tänkt, att arbetet skulle vara tillfyllest för den
för ämnet intresserade läraren eller lärarinnan, framgår tydligt af
både första och andra sidan i mitt förord.

3)	Slutligen är häftet afsedt för användning i Högre lära-
rinneseminariet.

Med den kännedom jag har om rädslan för »fonetik i skolan»
samt om det afskräckande, en nyhet har för mången blott därför
att den är ny — och att fonetiken för talrika lärare och lärarin-
nor ännu alltjämt är en nyhet, det förklarades upprepade gånger
vid de nämnda läraremötena -—• trodde jag mig bäst gagna saken
genom att gifva en så kort framställning, att dess omfång ej skulle
afskräcka någon från att läsa den och dess pris ej någon från att
köpa den. En mycket kompetent recensent har om mitt arbete
förklarat, att det »framför allt har förtjänsten att vara kortfattadt
och korrekt»; det är just det erkännande jag eftersträfvat. Emel-
lertid har jag från början tänkt mig, att därest arbetet skulle få
upplefva en andra upplaga, denna — sedan den första så att säga

1 Att jag ej står ensam i denna min uppfattning, det bevisa de resolu-
tioner med detta innehåll, som blefvo sektionernas för lefvande språk beslut
vid läraremötena i Lund och Linköping 1893. Jfr mötesberättelsen för Lin-
köpingsmötet sid. 133 fr, Verdandi 1893 sid. 243.

Verdandi 1895.	6
82	HOPPE, TYSK LJUD- OCH UTTALSLÄRA.

brutit vägen — skulle kunna i någon mån utvidgas, exempelvis
med fonetiska texter. Gärna skall jag där också transkribera alla
exemplen, om jag får den önskan uttalad från flera håll. Sanno-
likt blir det då lämpligt att gifva ut två editioner, en mindre för
lärjungarna och en större för lärarna. Likaså var det först efter
lång tvekan jag beslöt mig för att ej omnämna tyskans Kehlkopf-
Verschluss vid uddljudande vokal; därom mera nedan.

Äfven tillåter jag mig framhålla, att min skrift ingalunda är
någon apriorikonstruktion utan i all hufvudsak innehåller just det,
som jag nu årligen i fem år meddelat de i Högre lärarinnesemi-
nariet nyinkomna lärjungarna och som jag således befunnit vara
ett för de blifvande lärarinnorna visserligen — på grund af den ringa
tid, jag för ändamålet kan disponera — knappt men dock tillräck-
ligt minimum. Naturligtvis ha de fått öfva sig att på svarta taf-
lan återge vanlig text i fonetisk transkription, och detta har gått
mycket bra, sedan de arbetat igenom uttalsläran, fast de ej förut
sett någon fonetisk text.

Af det sagda torde vara klart, liksom det redan af mitt för-
ord och arbetets natur torde framgå med nöjaktig tydlighet, hvilket
behof jag velat fylla. Däremot är det mig tyvärr fullkomligt
oklart, för hvilka ett arbete af den natur, hr O. förordar, skulle
vara afsedt. Ä ena sidan fordrar han, att exemplen skola öfver-
sättas. Det kan dock väl ej vara af behofvet påkalladt annat än
för nybegynnare. Ä andra sidan förordar han en utförlighet, som
pekar vida ut öfver skolstadiet.

Af det redan sagda torde också framgå, hvilket svar jag har
att gifva på hr O:s alla anmärkningar om »brister» och »luckor».
Det lyder: det hr O. saknar har jag för mitt begränsade syfte ej
funnit absolut nödvändigt. Att uppvisa skälen härför för hvarje
särskild punkt skulle naturligtvis göra mitt genmäle alltför omfångs-
rikt. Endast ett par saker af allmännare intresse ber jag att få
påpeka.

Hr O. förebrår mig, att jag för knapphändigt behandlat vokal-
bildningen, medan jag, såsom han riktigt anmärker, »åt konsonant-
ljuden ägnat mera uppmärksamhet». Detta beror på en genom
mångfaldiga försök vunnen erfarenhet, att endast en mycket drifven
fonetiker har något gagn af en detaljerad vokalbeskrifning; af van-
ligt folk måste vokalerna läras genom härmning. Endast »en gång
men aldrig mera» har jag träffat på en person, som förmått bilda
vokaler efter beskrifning, det var en framstående ungersk fonetiker,
och äfven för honom lyckades det blott med vissa vokaler. För
konsonantbildningen är däremot en detaljerad beskrifning af vida
HOPPE, TYSK LJUD- OCH UTTALSLÄRA.	83

större nytta. Detta beror naturligtvis därpå, att vid vokalbildnin-
gen hela rnunkanalen är öppen, sä att man ej känner talorganen.
Af gagn är där hufvudsakligen blott beskrifningen af de yttre or-
ganens ställning, som man kan se hos andra eller i en spegel hos
sig själf. Vid konsonantbildningen däremot förekomma alltid kon-
takter eller förträngningar, där äfven den oöfvade kan tydligt känna
organens läge, sä snart han göres uppmärksam därpå. — Huruvida
det engelska vokalschemat har någon dold mening, som det ej lyc-
kats mig och andra anhängare- af den triangulära vokalgrupperingen
att »rätt fatta», det må hr O. för sig afgöra efter eget behag.

Att »strupstötljudet» (Sievers »fester Einsatz», Sweets »glottal
catch») är ett så »viktigt medel att förläna uttalet tysk prägel»,
som hr O. påstår, bestrider jag. Helt visst torde fä tyskar, om
ens nägon, som ej är fonetiker till facket, ha något att anmärka
mot ett uttal, som för öfrigt är genuint, men saknar denna »glot-
tal catch». Att denna åsikt delas af framstående fonetiker, synes
mig framgä däraf, att LYTTKENS—WULFF i sina Metodislm Ijudöf-
ningar ej ens i »lärarens upplaga», som är en betydligt vidlyftigare
afhandling än min, finner nödigt att med ett enda ord vidröra den
saken. Ej häller delar jag hr O:s från Vietors German pronun-
ciation hämtade åsikt — något modifierad i Phonetik3 sid. 26 —
om den allmänna användningen af »glottal catch» »i början af ord
eller sammansättningsled» — Vietor säger dock »regularly», »re-
gelrecht» — utan ansluter mig till Sievers, som säger, att »isole-
rade, i synnerhet starkt betonade vokaler i fritt uddljud fä den,
medan den plägar försvinna i obetonad ställning och inuti satsen»
(Sievers, Phonetik4 sid. 139, jfr i Paul, Grundriss I, 281).

Jag öfvergår nu frän rec:s anmärkningar beträffande det, som
icke står i min bok — dock utan att genom min tystnad vilja
ha godkänt allt, hvad han med anledning däraf säger om tyskt
uttal — till hans anmärkningar mot det, som verkligen står där.

Beträffande vokalschemat sid. 14 måste ihågkommas, hvad jag
i förordet säger om den triangulära vokalgrupperingen. Rec. anser
det oriktigt, att steget mellan ? och i är mindre än mellan e och
ä; jag tror detta vara det normala. Vidare synes det hr 0. orik-
tigt, att jag satt ü lägre än både i och i. Jag tror tvärtom, att
det råkat komma för högt och bör ytterligare sänkas. Hr Ö. kan
fä upplysning därom hos Vietor, Phonetik3 sid. 136 f. samt ännu
tydligare hos Sievers, Phonetik4 sid. 98, i Paul, Grundriss, I,
278; Sievers sätter t. o. m. ü i jämnhöjd med e. Då jag uttryck-
ligen anger nämnda arbeten såsom källor, borde väl hr O. ha
tagit notis om dem och ej ha nöjt sig med Vietors lilla German
HOPPE, TYSK LJUD- OCH UTTALSLÄRA.

84

pronunciation, där man naturligtvis kan vänta en mera summarisk
och därför mindre noggrann beskrifning. Vill åter hr 0. opponera
mot Sievers och Vietor, så »borde han hafva angifvit detta», så

att

läsaren vetat, att lian hade att välja mellan Sievers, Vietors

I







och min auktoritet å ena sidan, hr O:s ä andra. Att ü har samma
läpprundning som u står sid. 14 r. 1. At långt ä har jag ej inrymt
någon särskild plats på schemat, emedan det är i det allra närma-
ste samma ljud som kort ä; men vill man gifva det en särskild
plats, så bör det snarare Stå något under ä, än öfver detsamma,
såsom hr O. anser, jfr Vietor anf. st. sid. 112. æ-tecknet har jag
upptagit, emedan jag hade behof af det § 11, äfven § 21, 4 anm.

Att hr O. »ofta» funnit de tyska ö-ljuden lägre än de svenska,
betviflar jag ej, skulle ej heller uttalat något tvifvel, om han sagt
motsatsen, helst jag skulle funnit det ännu sannolikare. Det beror
på, hvilka svenska och hvilka tyska ö-ljud, man jämför. Liknande
är förhållandet med det öfriga, hr Ö. säger i samma stycke. Jag
har sökt angifva normalvärdena; att jag öfverallt lyckats däruti,
vågar jag visst ieke påstå, då hittills gjorda undersökningar ej lämna
tillräckligt material och åsikterna om de »riktiga» ljuden äro de-
lade; men hr O:s anmärkningar främja ej häller saken.

Rec. säger, att akäts^a (akätsfis är naturligtvis tryckfel lik-
som det af rec. påpekade %6kai} natspön, aktspd »ej kan vara det
vanliga uttalet». Icke enligt Vietors German pronunciation, men
hvad säger hans hufvudverk, Elemente der Phonetik, hvilket jag
naturligtvis velat följa här liksom annorstädes i uttalsläran? I andra
upplagan, den senaste, som förelåg, när jag skref mitt arbete och
hr 0. sin recension, står sid. 119, att i lånord obetonadt i efter
tonlös konsonant för det mesta (meist) uttalas p. Då jag nu i ut-
talsläran ställt mig uppgiften att, med undertryckande af egna åsik-
ter, angifva Vietors mönsteruttal, emedan jag gillar hans principer
för uppställandet af ett dylikt och naturligtvis måste anse honom
mera kompetent att praktiskt tillämpa dessa principer — något
som hr 0. ju fullständigt gillar — så hade jag ju intet annat att
göra än att angifva det af hr 0. tadlade uttalet. Jag gjorde det
så mycket hellre, som det stämde med min erfarenhet. Jag an-
ser nämligen detta ljud visserligen i sin senare del vara tonande,
d. v. s. ha en tonande »glide» öfver till följande vokal, men att
dess början och kärna äro tonlösa. I den tredje, på nyåret hit-
komna upplagan uttrycker V. sig försiktigare sid. 173: »efter ton-
lös konsonant inträder för j väl äfven p». Månne V. haft samma
åsikt som jag om ljudet och blifvit tveksam, om verkligen själfva
kärnan är tonlös eller blott ljudets början?


HOPPE, TYSK LJUD- OCH UTTALSLÄRA.	85

Sandhiföreteelserna äro visst icke sällsynta i tyskan. Fall så-
som Kleider (Jdaid^r) — Kleids (klaits), Leiber (laibsr) — Leibs
{laips) och de af mig anförda äro tvärtom ytterst vanliga. —■ Vid
hvarje t, ej blott vid långt, inträder en paus, sedan tungan inta-
git t-läget, och pausens längd bestämmer ljudets längd. Detsamma
är förhållandet äfven vid de andra orala explosivorna. I 2 43 ta-
lar jag däremot om »paus mellan ord», det är något helt annat.

Tonvikten är för hvarje ord angifven i mina tysk-svenska ord-
böcker. Då dessa äro mycket spridda både bland lärare och lärjun-
gar, trodde jag mig ej böra upptaga utrymmet med långa ordlistor.

Allt väsentligt, och åtskilligt oväsentligt, af det myckna, som
genomläsningen af mitt lilla arbete kommit hr E. Österberg »att
tänka på», är hufvudsakligen till finnandes i VIETOR, German pro-
nunciation. Där finner man en inledning om riksspråk och mön-
steruttal;1 där sättes ü med afseende på tungställning = i; där
talas om det ptillgjorda» hannoveranska a:t^ där framhålles att ty.
Ü och i äro enkla vokaler; där påpekas skillnaden mellan engelskt
och tyskt h — att det svenska skulle vara så mycket svagare än
det tyska, som hr O. anger, bestrider jag, åtminstone som regel —;
där öfversättas exemplen; där finnas fonetiska texter o. s. v. Hr
Ö:s »vänliga omdömen och råd» till mig kunde därför i all huf-
vudsak ha inskränkts till en hänvisning till nämnda arbete — äf-
ven den öfverflödig, då arbetet varit mig bekant i jämt tio år.
Hr Ö:s specimen i tysk fonetik hade då blifvit kortare och mitt
genmäle likaså. Det senare skulle ha lydt: Vietors German pro-
nunciation är en förträfflig bok, men för mitt ändamål är den för
omfångsrik och för dyr, såsom uteslutande källa däremot är den
alldeles för liten och summarisk.

1 Hr Ö:s skildring kan svårligen uppfattas på annat sätt, än att ett
»gemensamt riks-uttal» redan nu skulle finnas. Såsom Vietor uttryckligen
anger å anf. st., hvarifrån hr Ö. i öfrigt tagit sin skildring, finnes dock inga-
lunda något sådant, utan man kan, äfven på den bildade, i allmänhet genast
höra, från hvilken del af Tyskland han är. Vietors mönsteruttal är hans
svar på frågan:. hvilket tyskt uttal är det bästa? Något nu existerande »ge-
mensamt riksuttal» är det ingalunda.

Otto Hoppe.
Slöjdens betydelse för barnets
utveckling.

Med anledning af ett besök i Praktiska Arbetsskolan i Göteborg.

Den tid dä värt folk drog söderut, injagande skräck ocli be-
undran hos vekligare folkslag, var lärdomen det inhämtat genom
studier icke tung att bära pä. De flesta vikingar kunde hvarken
rista eller tolka runor, och dock kunna vi säga, att så allsidigt
utbildade människor har historien svårt att framvisa. Särskildt är
detta förhållandet i vär tid, dä människorna genom arbetets för-
delning och den enes däraf följande beroende af den andre själfva
endast blifva delar af ett helt. Delen söker man nog gifva den
största möjliga fulländning, men dä den ensidiga utvecklingen alltid
sker med uppoffring af andra likberättigade förmögenheter, fä vi
godt om mänskliga fragment.

När vi väga ett sä dristigt påstående som att en allsidigare
utveckling än vär fanns hos vära förfäder, måste detta bevisas, och
vi tro oss kunna göra det genom att framhålla forntidens sätt att
undervisa.

Barnen skickades dä icke i skola. Gossen följde i stället
fosterfadern till smedjan, skeppsbygget eller äkern, och flickan stod
vid moderns tvättbalja, vid hennes bakbord och spisel, och hvad
föräldrarna gjorde före, gjorde barnen efter.

Hvar och en af oss har nog erfarenhet af, huru vi före skol-
åldern sä gärna ville vara med om de äldres sysslor, men ock hur
sä ofta till oss ljöd det för alla barn så nedslående: »Gå bort, du
står i vägen», eller »du förstör dina kläder». Sällan är det väl
ock fadern, som har för barnen lämplig sysselsättning, oeh modern
i vära hem är nog mera den ordnande än i hushållssysslorna del-
tagande; tjänarna anses icke lämpliga att undervisa sina blifvande
husbönder och matmödrar, oeh sä växer här upp ett släkte, som
väl kan bruka hjärnan men icke handen.

Följderna af denna ensidighet ha pä senare tiden börjat på-
aktas, och försök ha blifvit gjorda att i slöjdundervisningen fä en
SLÖJDENS BETYDELSE FÖR BARNETS UTVECKLING.	87

motvikt mot det öfverklagade onda. Särskildt i vårt land har i
detta fall tagits ett stort steg framåt genom en kvinna, fröken
Maya Nyman, som efter tolfårig erfarenhet utarbetat »Modellserier
för barn mellan 5 och 9 är». Ändamålet med detta arbete är att
eke endast i skolan utan oek i hemmet kunna gifva de små en
sysselsättning, som i det den tar handen och fantasien i anspråk
ger den lilla människan den för hennes späda ålder passande under-
visningen, »ty», säger författarinnan af Modellserierna, »vi lära ge-
nom arbete». Huru detta sker ber jag att få visa genom att skil-
dra ett besök i Praktiska Arbetsskolan i Göteborg.

Vi befinna oss i ett mindre slöjdrum, en liten snickareverk-,
stad beräknad för fem- och sexåringar. För tillfället äro de borta.
Vi se endast små hyfvelbänkar och skrufstäd med sågarna hängande
bredvid; men knappt ha vi hunnit blifva hemmastadda, förrän ett
jämt tramp höres, och in marscherar ett halft tjog glada barn.

Gossarna hänga genast skyddande förkläden öfver sin mörka
dräkt, flickorna ha redan sådana, hvar och en intager sin plats,
och inom några ögonblick äro alla i verksamhet. Vi ställa oss bred-
vid den minsta, en liten femåring, som helt behändigt med ena
handen för sågen, medan den andra håller fast i träbiten. För så
vidt möjligt är, följer hon den uppdragna linjen, men det går stun-
dom litet på sned, handen orkar icke styra sågen riktigt, hon hvi-
lar sig, tar sedan nya tag, tills pinnen är afsågad.

»Fröken» granskar arbetet, lägger den centimetersbreda linia-
len på och öfvertygar snart den lilla, att kanten är ojämn. Ett
nytt streck uppdrages, pinnen skrufvas fast i hyfvelbänken. Helt
försiktigt afhyflas där de ojämna kanterna, hvarefter den lägges
under sandpapperet. När den är färdig, påbörjas en ny, och så går
det undan för undan, tills ett tiotal äro färdiga.

Men hvartill begagnas pinnarna? Att de skänka sina små
mästare fröjd, ja, lika stor fröjd som ett helt konstverk i framti-
den kommer att skänka sitt upphof, därom äro vi öfvertygade, men
i en så praktisk inrättning som denna böra de väl ha någon mera
betydelse.

Vi föras nu i ett större klassrum, där vid de små pulpeterna
sitta,, utom våra små vänner från slöjdrummet, ett par andra tio-
tal småttingar.

Lärarinnan här, fröken Maya Nyman, tillsäger dem att fram-
taga pinnarna. Hon ritar upp på svarta tafan vågräta, lodräta och
lutande linjer, alla med en centimeters mellanrum, och pinnarna på
bordet läggas efter modellen. Ögonmåttet är märkvärdigt säkert,
och på vinklar, kvadrater m. m. ha de små god reda.
88	SLÖJDENS BETYDELSE FÖR BARNETS UTVECKLING.

Sedan pinnarna gjort tjänst som åskådningsmaterial, läggas de
äter ner i facket, träbitar och blyertspennor utdelas i stället. Frö-
ken Nyman uppritar pä taflan cirklar, de små göra detsamma pä
sina träbitar, äfven nu med ganska godt ögonmätt.

Arbetet bytes om. Det är ju ej meningen att fem-sexäringar
skola ansträngas som barn i skoläldern. Lekar och allvarligare
sysselsättning mäste därför omväxla, och sedan den muntra skaran
öfvat lungor och ben, sitter den äter pä de små stolarna eller stär
vid den lilla hyfvelbänken. Därute i verkstaden gär arbetet med
lif och lust som för en stund sedan, och härinne ha de smä sä brädt,
sä brädt. De ha fätt fram en hel bunt färgade blyertspennor,
och nu gäller det att färglägga ornament af olika slag och pä sä
sätt utveckla färgsinnet.

Dessa lektioner ha väckt erinringar om vär egen barndom, dä
vi i barnkammaren färgläde nära nog hvilken plansch vi kunde
komma öfver och flitigt använde de Fröbelska bygglädorna.

När de framtogos, blef det sä tyst i barnkammaren. Den
lille byggmästarens händer rördes sä flitigt, draget öfver pannan blef
så tankfullt, och stundom spelade ett löje öfver munnen, skalken
i ögat log, det var nog en ljus idé den lille fätt tag i, kanske lade
han redan grunden till sin framtid, åtminstone byggde han pä ett
stort luftslott. Men ack, någon kom. En läng klädning sköflade
med en gäng det vackra arbetet, och solen i ögat gömdes bakom ett
helt regnmoln.

Bättre, egentligen kärare, än bygglädornas pinnar äro de, som
barnen själfva förfärdiga. Vi sägo i Praktiska Arbetsskolan hur
användbara de voro. Men pinnarna pä pulpeten äro endast råma-
terial. Några stift till, och vi ha figurer. Tjugu pinnar med stift,
och flickan eller gossen har ett staket till att inhägna sin egen
lilla trädgårdstäppa med. Den kan godt ligga på barnkammargolf-
vet, och vi med vår kritiska blick kunna ej upptäcka ett träd eller ett
grässtrå, medan han eller hon därinne har så roligt. De känna doften
af rosor och linnéor, för dem stä alla träd i blom, ja, kanske de
som bäst hälla pä att äta smultron.

Hvad vi emellertid i skolan ej hunno med att se, var cirkelns
användning i verkstaden eller utsägning och hyfling af pinnar tagna
pä sned. Men hade vi under terminen ofta gått dit, skulle
vi ha fätt se äfven detta, och denna färdighet sedan använd pä
siffror och bokstäfver; och hade vi fortfarande följt med frän ar-
betsskolan upp i småskolan och elementarläroverket, hade vi sett
fordringarna växa, konstruktionsarbetet aflösa det schablonmässiga.
Under tiden hade dock skåpet fyllts af det nättaste husgeråd, pappa
SLÖJDENS BETYDELSE FÖR BARNETS UTVECKLING.	89

och mamma blifvit begåfvade med allehanda vackra och nyttiga små-
saker, och lille bror eller lilla syster fått mången rolig leksak, som
aktas och värderas långt öfver den dyrköpta från leksaksboden.

Sådana äro de praktiska resultaten af handens och fantasiens
gemensamma arbete, men detta har sin betydelse också vid karak-
tersutvecklingen, och därför vågade vi säga, att forntidens utveck-
ling var allsidigare än vår.

Barnet får genom en sådan undervisning aktning för det kropps-
liga arbetet, fantasien har en sund näring, och kunskaperna en god
basis att bygga på. Den fysiska kraften har utvecklats. Med se-
nig arm skall gossen spänna den båge han själf kan snida, och
ledes han i öfrigt rätt, skall han ock veta att rikta sin tankes pilar
mot de troll och drakar, som äfven i vår tid uppträda. Icke i
smått och stort beroende af andra, blir han en man för sig själf
och lär sig på samma gång aktning för andras individualitet.

Och flickan, som redan i späd ålder bedömer linjens räthet,
ordnar smådetaljerna och väl hvilar, men ej lämnar arbetet ofärdigt,
skall ej den öfvade blicken hjälpa henne att utjämna lifvets kantigheter
och göra det lika så försiktigt som lillan gjorde det vid hyfvelbän-
ken, där hon väl följde, men ej berörde den raka linjen? Skall
icke ordningssinnet sätta sin prägel på hemmet och ihärdigheten
från sågen tvinga henne att aldrig lämna ifrån sig ett halffärdigt
eller illa utfördt arbete?

Blifva så fäder och mödrar i slöjden sina barns lärare och
lärarinnor, skola nog sedan de små följa dem till de större arbetena,
och nu som fordom skall gossen växa in i fars yrke, och flickan
blifva mors hjälpreda.

Amanda Leffler.

Från hemmen.

(Insändt.)

När det nu är så ställdt inom skolvärlden, att mödrarna-tillåtas
eha ett ord med i laget, skulle jag mycket önska att få se mina
små reflexioner om feriearbetet i tryck.

Det är närmaste med anledning af »En moders tankar om
feriearbetet» i 3:dje häftet 1894 af Eder tidskrift, hvilket hän-
90	FRÅN HEMMEN.

delsevis kommit i min hand först nu, som jag fattar mod att upp-
träda såsom representant för de hem, hvilka denna moder antager
vara de fåtaligaste.*

Äfven jag börjar med mina egna pojkar. Jag har en 12-åring
i 4:de och en 11-åring i 2:dra klass. De äro hvarken snillen eller
dumbommar, hvarken dygdemönster eller odygdspåsar, hvarken bok-
malar eller bokhatare utan arta sig ganska normalt. Den ene är
ganska klen. Den andre stark och kry. Att döma af deras hälso-
tillstånd har skollifvet ej haft något men för dem; kanske de tvärt
om må godt af det trägna, regelbundna arbetet, som naturligen
understödjes af förnuftig handledning i hemmet, såsom bestämd tid
för sömn, hvila och arbete, lämplig diet, vistelse i fria luften,
gymnastik etc. Jag talar alltså äfven jag i egen sak, och till stor
del för mina egna gossars skull känner jag mig mycket tacksam
mot hvar och en, som förordar förnuftsenligt feriearbete; — obli-
gatorisk, lagbunden, för alla lika ferieläsning är jag visserligen ej
angelägen om. Till förlängda terminer är jag en hätsk fiende och
ämnar tappert försvara min rätt att med hela familjen draga ut på
landet och landtbruka på farmors egendom. Landtbruk är vårt
lands hufvudnäring, och mina gossar skola ha någon insikt däri,
hvad kall de än välja, sedan de kämpat sig igenom sina examina.

Att skolan tager dem från mig klagar jag ej öfver. Jag har
själf elementarbildning och följer deras läxläsning, och ännu aldrig
har jag blifvit utvisad, när jag velat vara med under deras lektioner.
Det hinner jag dock ganska sällan och måste äfven af den anled-
ningen bekänna, att hade jag dem hemma, hunne jag ej alls med
att lära dem mer än skolan lär dem på samma tid. Om de ämna
bli lärda, vet jag ej, men nog vill jag göra allt för att skaffa dem
tildning och — arb&tslust.

Allt det där om öfveransträngning kan jag ej tro på. Jag
tror vårt folk ej alls anstränger sig öfver höfvan; det kunna nog
de berätta, som komma från andra kulturländer. Vi skola väl ej
jämföra oss med indianer och haremsfruar. Att lära barnen att
sköta sin gärning riktigt med djupaste, grundligaste allvar tror jag
är en lifsuppgift, och jag tror också, att man bör ha ovanligt grund-
liga kunskaper i psykologi och pedogogik för att taga deras parti
emot skolan. Jag tror, att en af lärarnes största svårigheter är
att bedöma hvar förmågan tryter och bekvämligheten börjar.

* Detta inlägg i diskussionen om feriearbete kom oss tillhanda sistlidne
oktober, men kunde på grund af bristande utrymme ej inflyta i förra årgången.

'	.	Red.
FRÅN HEMMEN.	91

Nog har jag sett mången yngling och mången skolflicka blekna
men har nästan alltid funnit detta bero af andra skäl än för myc-
ket arbete, t. ex. olämplig föda, ohygieniska förhållanden i hemmet,
tobaksrökning, punschdrickning, romanläsning, barnbaler, cirkus, teater
för att ieke tala om än svårare saker — sådant som tanken vägrar
att fatta, långt mer pennan att skrifva.

Det ensidiga och opraktiska i skolväsendet tycker jag har be-
tydligt gifvit med sig. För en 10 å 15 år sedan hade jag i likhet
med insändarne i 3:dje häftet sjudit af harm, men jag tycker mig
nu se så allvarliga och kraftiga bemödanden att räta den krokiga
saken, att jag ej kan klaga öfver att den ännu är litet snedvriden.

Vidare vill jag fästa ofvannämnda moders uppmärksamhet därpå,
att det är mycket lätt att få en skolgosse att finna hvarje bok,
som ej är roman, oändligt tråkig och alldeles oförenlig med naturen,
men jag försäkrar henne, att det ej heller är en så orimligt svär
konst att få honom att finna sådana böcker riktigt roliga. När
pappa röker pipa i sin hängmatta och fruntimren rensa jordgubbar
eller hallon, snoppa krusbär, sprita ärter, skala frukt o. d., då
finna gossarne det mycket roligt att turvis läsa högt för sällskapet
en geografisk eller historisk skildring, någon af Ingemanns, Starbäcks,
Topelii romaner, Undrens värld, Fritiofs saga eller någon sådan lektyr.
Nöjet minskas ej däraf, att det lästa är nytt äfven för de äldre.

Frågan hvad som skall göras är mycket svår — det inser jag
och hoppas blott, att så stor personlig frihet som möjligt lämnas,
och att det måtte dröja mycket, mycket länge, innan kurser fastslås
och betyg användas såsom eggelsemedel. Ehuru inkompetent skulle
jag vilja föreslå insamling af växter jämte, utförliga växtbeskrifnin-
gar, kartritning, slöjd, utanläsning af skaldestycken, t. ex. Fänrik
Ståls sägner, Fritiofs saga, eller valda tyska, franska, engelska poem.
Skulle någon af mina söner bestämma sig för den lärda banan,
skall jag visst råda honom att läsa både Virgilius och Ovidius utan-
till, så mycket han hinner och orkar, men dessutom skall han gå
i handtverkarelära. Sågen, svarfven och hyfveln gifva icke dåligt
ackompagnement till hexameter.

Välja de något praktiskt yrke, kräfves visst icke studentexamen,
men nog ha de nytta af att gå i skolan så länge som möjligt. Un-
der fyra af årets månader kunna de öfva sig i sitt blifvande yrke,
hvilken verksamhet säkert kommer att jämföras med kamraternas
prestationer inom sina resp, arbetsområden. Antag att de vid 15
år genomgått 5:te klassen; vid den åldern kan det väl ej vara för
sent att gripa sig an med specialstudierna? Jag tror ej, att hvarken
92

FRÅN HEMMEN.

landtbruket, handeln, industrien, skogshandteringen eller nägot annat
s. k. praktiskt yrke skulle lida därpå.

För min del tackar jag för hvarje vänligt råd angående mina
söners feriearbeten. Jag tror, att intet lär dem lefva lyckligare,
sätter dem i stånd att förr bilda egna hem och förr få en själf-
ständig verksamhet, än om de få öfva sig att använda all tid rätt
— ej endast skoltiden.	X.

1895 års sommarkurser i Uppsala.

Förberedelserna för 1895 års akademiska sommarkurser äro i
gång och i påskdagarna kommer möjligen inbjudningen att utgå.
Den första anmälan av deltagare har redan inkommit. Förmodligen
kommer antalet deltagare i år att bliva större än 1893, då saken
ännu på vissa håll betraktades som en nyhet av tvivelaktigt värde.

I fråga om kusernas organisation skall försök göras med en
nyhet. En del föreläsningsserier skola behandla sammanhörande
ämnen. Tre sådana grupper äro påtänkta:

1)	en historisk grupp^ rörande 1600-talets svenska historia
(inre historia, litteratur, skolväsen, näringsliv, levnadssätt o. s. v.);

2)	en språklig grupp, rörande franska, tyska och engelska,
närmast avsedd för lärare och lärarinnor vid allmänna läroverk och
flickskolor;

3)	en naturvetenskaplig grupp, med antingen hälsolära eller det
organiska livet som medelpunkt.

Föreläsningarna inom var och en av dessa tre grupper skola
omfatta flere serier med tillsammans omkring 32 olika föreläsningar.
De föreläsningar, som ingå i dessa tre konkurrerande grupper, skola
upptaga tre timmar om dagen, och föreläsningar hörande till de tre
olika grupperna hållas samtidigt.

En deltagare kan således inom dessa kurser följa föreläsningar
blott inom en enda grupp, och bör vid anmälan tillkännagiva, vilken
grupp han vill tillhöra. Meningen med denna anordning är å ena
sidan den, att deltagarna skola ha en yttre anledning att koncentrera
sin uppmärksamhet på vissa sammanhängande ämnen. A andra
1895 ars SOMMARKURSER i Uppsala.	93

sidan torde en gruppering av deltagarna, som sälunda sker i ocli
med anmälningarna, bli nödig med hänsyn till åtskilliga praktiska
anordningar — hälst om deltagarnas antal blir stort.

Utom dessa tre konkurrerande föreläsningar, vilka komma att
upptaga tre timmar dagligen, komma dagligen 4 timmars föreläs-
ningar i mer eller mindre fristående ämnen. Bland sådana fritsä-
ende kurser kunna nämnas: svensk språklära, det moderna Indien,
de brittiska kolonierna, Muhammed, filosofi o. a.

Naturvetenskapliga föreläsningar äro utlovade i bl. a. växtgeo-
grafi, botanik, zoologi, anatomi, fysiologi, skolhygien, astronomi. Vilka
av dessa och andra naturvetenskapliga föreläsningar, som komma att
sammanföras till den 3:dje gruppen och vilka som komma att bli
fristående, är ännu oavgjort.

Några föreläsningar i teologiska ämnen skola icke förekomma.
Då det visat sig omöjligt att förlika olika riktningar till sammar-
bete, har man — för att undgå att väcka anstöt på vare sig det
ena eller andra hållet — föredragit att alldeles afstå från sådana
ämnen.

Sommarkurserna hållas under tiden 10 — 24 augusti, börja så-
lunda omedelbart efter allmänna skolmötets slut. Anordningarna i
övrigt — d. v. s. utom vad angår den omtalade grupperingen av
vissa föreläsningar — torde komma att bli desamma som 1893.
Redan nu kunna anmälningar och förfrågningar adresseras till Som-
markursernas byrå, Uppsala.

Uppsala d. 8. april 1895.

Lll.
Meddelanden från Sveriges högre

flickskolor.	.

Statens Normalskola för flickor. Närmast med anledning
af de af några Stockholms skolläkare meddelade »Hygieniska råd
till hemmen beträffande flickor i skolåldern», hvilka voro införda
å sid. 46 o. f. i Verdandis förra häfte, utgick från Statens Normal-
skola för flickor en inbjudning till lärjungarnas mödrar att mötas
i skolans lokal onsdagen den 13 Febr. kl. 6 e. m. för att tillsam-
mans med skolans föreståndarinna och lärarinnor diskutera åtskil-
liga frågor, som röra hemmen och skolan gemensamt.

Omkring hundrafemtio mödrar och kvinnliga målsmän infunno
sig, och på förslag af föreståndarinnan upptogos de hygieniska råden
punkt för punkt till behandling. Skolläkarnes råd och anvisningar
tycktes i allmänhet vinna erkännande, om ock i några fall en annan
åsikt uttalades.

Så uppstod t. ex. ett rätt lifligt meningsutbyte rörande den
andra punkten, i synnerhet den första delen däraf — om morgon-
målet. Många barn, påstods det, ville eller kunde ej äta tidigt om
morgnarna, och framför allt ville de ej ha gröt eller välling. A
andra sidan sades det, att barn lätt kunde vänja sig vid att äta
tidigt, om maten blott vore färdig i rätt tid, så att de ej behöfde
fjäska. Barn borde också vara nöjda med den mat de få och icke
själfva bestämma hvad de ville äta.

Vid behandlingen af tredje punkten framhölls särskildt vådan
af missbruk af de kalla sjöbaden under sommaren.

Den fjärde punkten gaf anledning till en kraftig uppmaning
från skolans sida, att barnens kroppshållning m. m. under arbetet
i hemmet måtte öfvervakas mera än hittills i allmänhet varit fallet.
Det vore ej nog, att ett sådant öfvervakande ägde rum i skolan.

Mot öfveransträngning under idrottsöfningar, såsom skridsko-
åkning m. m., uttalades några varningar, och i sammanhang därmed
framhölls nödvändigheten af att flickorna under den s. k. utveck-
lingsperioden iakttoge försiktighet och att de icke utsattes för vare
sig intellektuell eller fysisk öfveransträngning. Ytterst väsentligt
MEDDELANDEN FRÅN SVERIGES HÖGRE FLICKSKOLOR.	95

för flickornas såväl andliga som kroppsliga hälsa vore, att läsningen
af »roliga böcker» begränsades och framför allt att den kontrolle-
rades mera, än ofta nu vore fallet. Särskildt påpekades, att lektyren
icke blott måste vara god i och för sig, utan ock lämpad efter den
läsandes ålder. Nu händer icke sällan, att den litteratur, som är
afsedd för den mognare ungdomen, slukas af tio till tolf års barn.

I sammanhang med diskussionen af sjunde punkten förevisades
en samling modeller till klädesplagg efter mönster från Dräktre-
formföreningen.

Då sammankomsten upplöstes, uttryckte många af de närvarande
sin tillfredsställelse med att ett möte blifvit bragt till stånd och
sin lifliga önskan, att det måtte följas af flere.

*	*

*

Wallinska skolan. Hvart taga alla kvinnliga studenter vägen?
hör man ofta frågas. Fortsätta de sedan att studera, eller ägna
de sig åt andra värf och hvilka?

Ett svar därpå lämnar följande statistik från Wallinska skolan.

Under åren 1872—1894 hafva därifrån utexaminerats 161
studenter; å latinlinjen 133, å reallinjen 28.

Af dessa hafva 37 fortsatt vid universiteten: 1 är fil. doktor,
13 fil. kand.; 2 praktiserande läkare, 3 med. kand.; 3 med. fil.
kand.; 1 juris kandidat.

Dessutom kunna antecknas 4 tandläkare, hvaraf 3 äro bosatta
i Stockholm, och 3 gymnaster.

Högsta siffran, eller 52, uppnås af lärarinnorna: 2 af dem
äro skolföreståndarinnor. För praktisk utbildning hafva 12 genom-
gått högsta afdelningen vid folkskolelärarinneseminariet i Stockholm,
och bland dessa äro 9 anställda i folkskolans tjänst. Af lärarin-
norna hafva 20 erhållit platser vid Elementarläroverk, dels i Stock-
holm, dels i landsorten.

Då det visat sig, att så många af studenterna använda sina
kunskaper på lärarinnebanan, har skolan sedan år 1876 sökt skaffa
gymnasisterna äfven någon praktisk öfning i undervisning. Under
årens lopp har detta blifvit ordnadt så, att de, som önska det, äga
rättighet att i olika ämnen och klasser hålla 12 proflektioner. Dessa,
som föregås af hospitering i ifrågavarande klass, bedömas af förestån-
darinnan och ämneslärarinnan, och betyg gifves för hvarje gång.

Proflektionerna hafva befunnits vara till stort gagn äfven där-
för, att det genom dem i de flesta fall kan utrönas, huruvida ele-
verna hafva naturlig fallenhet för undervisning eller ej, och när,
som ofta händer, det från allmänheten till skolan ingår förfrågnin-
96	MEDDELANDEN FRÅN SVERIGES HÖGRE FLICKSKOLOR.

gar efter lärarinnor, blifva de vid proflektionerna afgifna betygen
af stor vikt.

Angående de öfriga utgångna studenterna äro eller hafva varit
anställda såsom medarbetare i tidning 2; i bank 4; i posten 5;
vid bolag 4; på större kontor 4; på apotek 1, samt vid Milkon-
toret 1.

Gifta eller förlofvade äro 50. De som hvarken ägnat sig åt
något särskildt arbete eller inträdt i äktenskap äro endast 3.

*	s

Vid Uppsala enskilda läroverk (samskola) infördes under
förra höstterminens lopp rak (upprättstående) stil. Man har därvid
funnit, dels att det är ofantligt mycket lättare att förmå lärjungarna
att sitta raka, dels att det går fortare för barnen att få stil på stilen.

*	*

*

Högre Elem. lärov. i Halmstad för kvinnlig ungdom. Fröken
Lilian Salomon, som sedan hösten 1893 varit anställd vid läro-
verket, har blifvit utnämnd till lärarinna vid Brummerska flickskolan
i Stockholm. I fröken Salomons ställe har för nästa läsår till
lärarinna antagits fröken Ellen V. Sydow, utex. från högre lära-
rinneseminariets 4:de afdelning våren 1892.

Halmstad i mars 1895.
Böcker och tidskrifter

insända till Verdandis redaktion.

Böcker:

Anteckningar till Lukas’ evangelium. Till skolungdomens tjänst utgifna af
F. Gr. Ljungkvist. Göteborg. N. P. Pehrssons förlag.

Vor vished om Udenverdenen, af Dir Johannes Hehncke, professor i filosofi
i Greifswald. Oversat af H C. Hansen, Gand. real. Kristiania.
Th. Steens Forlagsexpedition, 1895.	■

René Descartes: Betragtninger over Filosofiens Grundlag. På norsk ved
H. C. Hansen. Kristiania. Th. Steens Forlagsexpedition, 1894.
Folkskolestadgan m. m. Redigerad af S. Nordstrom. Pris 1 krona. P. A.
Norstedt & Söners förlag.

Människokroppens byggnad, förrättningar och vård. Läsebok i hälsolära,
utarbetad af And. Linden. Stockholm 1895. P. A. Norstedt &
Söners förlag.

Tal vid Gustaf Adolfs-festen i Halmstads högre allmänna läroverk den 8
Dec. 1894 af Alfred Ohlsson, Läroverksadjunkt.

Elementär lärobok i organisk kemi, af Oskar Widman, Fil. d:r, e. o. Pro-
fessor vid Uppsala universitet, Stockholm, Wilhelm Billes bok-
förlagsaktiebolag.

Moderna franska författare för goss- och flickskolans högsta klasser.
Band I Le tour du monde en guatre-vingts jours par Jules Verne.
Förkortad upplaga med anmärkningar af D:r F. fEdström, Lektor.
Stockholm, Wilhelm Billes bokförlagsaktiebolag.

Deutsche Grammatik für den Elementarunterricht. I. Formenlehre von
J. von Essen. Stockholm, P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris
häft. 1 kr. 30 öre; inb. 1 kr. 50 Öre.

Ett bidrag till skolfrågan, af H. D. Särtryck ur Svensk tidskrift, 1894, 9.

Läsöfningar för småskolan, af E. Bergsten, föreståndare för Finspongs
folkskola. I. (första skolterminen). Lund, C. W. K. Gleerups
förlag. Pris 40 öre.

Tidskrifter:

Svensk tidskrift, utg. af F. von Scheele. 1895. Häft. 1.

Pedagogisk tidskrift, utg. af Enar Sahlin. 1895. Häft. 1, 2.

Dagny, utg. af Fredrika-Bremer-Förbundet. 1895. Häft. 2.

Finsk tidskrift, utg. af F. Gustafsson och M. G. Schybergson.
Januari — Febr.

Tidskrift, utg. af Pedagogiska Föreningen i Finland. 1895. Häft.

Vor Ungdom, udg. av H. Trier og P. Voss. 1894. Häft. 6.
Häft. 1.

1895.

1.

1895.

folklif.

Nyare bidrag till kännedom om de svenska landsmålen och svenskt ,
Tidskrift utgifven på uppdrag af Landsmålsföreningarna i Upp-
sala, Helsingfors och Lund genom J. A. Lundell. Häft. 51, 52.

Stockholm, Samson & Wallin.

Svensk läraretidning, utg. af Emil Hammarlund. 1895. N:r 7—13.

Linnea, redigerad af Stina Qvint. 1895.

N:r 2, 3.

Slöjdblad från Nääs. 1894. N:r 11, 12. .

Kvinden og Samfundet, udg. af Lansk Kvindesamfund. 1895. N:r 2, 3.

Höjskolebladet, udg. af Konrad Jörgensen. Nir 7—12.

Bog og Naal. Maanedskrift for kvindelig undervisning og Opdragelse og

Organ for foreningen »Den danske Pigeskole«. 1895. N:r 1—3.

Tidssignaler, N:r 1. Ansvarig Redakt. Ludv. Hjelm.

The journal of Education. 1895. March.

Le mattre phonétique. Fevrler—Mars.. 1895.
ANMÄLAN.

Verdandi, som för är 1895 härmed anmäler sin 13:e år-
gång, framträder fortfarande som hittills såsom ett frisinnadt organ
for undervisning och uppfostran.

Ett verkligt framåtskridande är som bekant i hög grad bero-
ende därpå, att Olika åsikter få i allvarlig diskussion bryta sig mot
hvarandra. Fördenskull skola vi fortfarande, i öfverensstämmelse
med vår från början uttalade princip, inrymma meningsyttringar
från skilda pedagogiska läger. Framgent skola vi äfven söka att
bringa lättnad i de undervisandes arbete dels genom att gifva an-
visning på lämplig preparationslitteratur inom olika ämnen, dels äf-
ven genom att då och då meddela s. k. »geografiska kurser» o. a. d.

Från rikets undervisningsanstalter för kvinnlig ungdom komma
fortfarande meddelanden att inflyta.

För att befordra tankeutbyte mellan skolan och hemmet, skola
vi ock,, liksom under detta år redan har skett, hålla en afdelning
af tidskriften öppen för inlägg af föräldrar i dagens brännande upp-
fostringsfrågor. ‘

Vid redaktionen hafva vi förmånen att påräkna stöd och med-
verkan af: hrr professor J. A. Lundell, rektorerna Sixten von
Friesen och Sigfrid Almquist, folkhögskoleföreståndaren doktor
Leonard Holmström samt folkskoleläraren Fridtjuv Berg.

Prenumerationspriset är för 1894 oförändradt som hittills. Med
3 kr. 75 öre för hel årgång om 6 häften, hvilka skola utkomma
i midten af månaderna januari, mars och maj samt september, no-
vembér och december, prenumereras i hvilken bokhandel eller å hvil-
ken postanstalt som helst; men så snart ett flertal [minst 5] exem-
plar beställes direkt hos utgifvaren Hökerberg (Klara södra kyrkog.
5 i Stockholm), nedsattes priset till 3: 25 pr ex.; hvarjämte porto-
fri försändelse till landsorten erbjudes.

Stockholm i december 1894.	'

Utgifvarne.

I hvarje välförsedd bokhandel:

Nordens första storhetstid.

Skildrad för ung och gammal

af Anna Sandström (Uffe).
l:a delen å 1.50. — 2:a delen ä 1.25.

Stockholm, Lars Hökerbergs förlag.

STOCKHOLM, TRYCKT I CENTR A -TRYCK ERI ET, 1895.
US. Tidskriften, grundad 1883, är ett fiillt själfständigt företag,
utan något samband med en förening af samma namn.

Årspris (för 6 häften) 3: 75. — Lösa häften ä 75 öre.

Prenumeration i närmaste bokhandel eller å närmaste postanstalt.

VERDANDI

TIDSKRIFT

FÖR

UNGDOMENS MÅLSMÄN OCH VÄNNER

I

HEM OCH SKOLA

TRETTONDE ÅRGÅNGEN

-1895 .

Tredje häftet.

Häftets innehall:

Sid.

Geografien i folkskolan. Af A. O. Stenkula ....................................  97

Geografiska kurser: Konungariket Preussen. Af Gustafva Hjelinerus ............. III

Lärareplatser i pedagogik vid universitet och andra högre läroanstalter i utlandet 121
Gymnastikens ställning i flickskolan. Två föredrag i Pedag. sällsk. i Stockholm

af Wendla Falck och Sally Högström.. 123

Feriekurser i Greifswald och Jena ............................................. 131

Hvad är hufvudsak och hvad är bisak vid undervisningen i allmän historia? Af
Uffe och Gustafva Hjelmerus 	 134

Bokanmälan: Carl Svedelius, Om obligatoriskt feriearbete. Anm. af ............. 144
Meddelanden från Sveriges, högre flickskolor: Sundsvalls h. lärov. för flickor. 148
Öfverläggningsämnen vid mötet emellan föreståndarinnor och föreståndare vid Sve-
riges högre flickskolor i Stockholm den 5 augusti 1895 ............ 152

#

STOCKHOLM 1895

LARS HÖKERBERGS FÖRLAG

ren umeration i närmaste bokhandel eller å närmaste postanstalt.

Utgifvare: "UFFE” och LARS HÖKERBERG.

Pris för detta häfte: Kr. 0: 75.
- i

#=================================

Hos Wettergren & Kerber, Göteborg.

ORGANISKA METODEN 1
i	I.	i

Engelsk Språklära
med	1

uttalsb eteckning
"for skolor och själfstudium
af

O. L. LOFGREN.

Pris: inb. 2 kr. 25 öre.

=========================================

WIIIIIIIHMIISIMWIVWIIHIIMII

På C. E. Fritzes k. hofbokhandels i Stockholm forlag har =
= i dag utkommit:	=

i Fysiologi och Hälsovårdslära |
€	jämte en kort sjukvårdslära för	=

flickskolorna, och hemmen

I	af Professor CURT WALLIS.	|

I Med 118 illustrationer i texten. Pris häftad 3 kr. =

Obs.! Ett gratisex. är sändt till resp, lärare i alla flick- =
= skolor som åtnjuta statsunderstöd.	=

= B6D" Arbetet är redan antaget till lärobok i statens »Normal- =
skola för flickor» härstädes.	=

i7iiiniiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii:i:iiiiiii!::::::iuiiiii!iiii:iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii

——= Nyttigt Nytt: -

På C. E. Fritzes k. hofbokhandels i Stockholm förlag:

De vanligaste födoämnenas kemiska sammansättning

(ägghvita, fett, kolhydrat, vatten, affall, salter)
och näringsvärde.

Utarbetad af Sofi Nilsson i enlighet med Generaldirektör
A. Alméns skrifter i ämnet.

Stor väggplansch i många färger.

Upptager ur djurriket:

Oxkött, Fårkött, Lefver, Lunga,
Hjärta, Fläsk, Skinka, Amerik.
fläsk, Bräck-korf, Ål, Lax, Sill,
Strömming, Flundra, Abborre, Gäd-
da, Torsk, Kabeljo, Mjölk, Smör,
Margarin, Ister, Ost, Ägg, Blod.

(Format 91x64 cm.). Pris 2 Kr.

Ur växtriket:

Arter, Bönor, Hvetemjöl, Hvetebröd,
Rågbröd, Makaroner, Hafregryn,
Korngryn, Risgryn, Potatismjöl, Sa-
gogryn, Potatis, Morötter, Kålrötter,
Hvitkål, Turkiska bönor, Blomkål,
Spenat, Torkad frukt, Socker, Sirap,
Choklad, Öl, Porter.
Geografien i folkskolan

af A. O. Stenkula.*

Ännu för några årtionden sedan hade den geografiska un-
dervisningen i våra skolor ett rätt dåligt rykte om sig. Den
ansågs af både lärjungar och lärare — tråkig; och det med
rätta. Föga förstånd hade lärarne på ämnets art: de flestes,
äfven de akademiskt bildades, geografiska insikter voro ytterst
torftiga, och om geografiens pedagogiska betydelse och behand-
lingssätt hade i allmänhet skolans män ganska oklara föreställ-
ningar, om de för öfrigt ansett mödan värdt att göra dessa sa-
ker till föremål för eftersinnande och undersökning. Ännu på
50-talet bestod den geografiska undervisningen i flertalet af våra
lärda skolor i en summarisk redogörelse för och inpräglande i
minnet af rent yttre, ofta ganska oväsentliga förhållanden: den
var sålunda till innehållet ensidig, till formen mekanisk; och i
de lägre skolorna — där sådan undervisning förekom — var
ställningen likartad, visserligen icke bättre. — Geografien var
i själfva verket under äldre tider skolans kanske minst värde-
rade och, ur pedagogisk synpunkt sedt, minst värdefulla läro-
ämne, infördt och tåldt i skolan hufvudsakligen af praktiska skäl.

Häri har småningom en hel revolution försiggått. Geogra-
fien är numera eller erkännes åtminstone teoretiskt vara ett af
skolans allra viktigaste läroämnen, i hög grad intressant, mång-
sidigt utvecklande och därför såsom uppfostringsmedel oumbär-
ligt: den »grimme Ælling» har blifvit en svan. Orsakerna
härtill äro af tvåfaldig art, dels vetenskaplig, dels pedagogisk-
metodisk. Genom forskare och vetenskapsmän har geografien
utbildats till en verklig och själfständig vetenskap, och skol-
och vetenskapsmän tillsammans hafva nedlagt ett storartadt ar-
bete på ämnets beredning för skolan. Följden häraf är, att
geografimetodiken numera är, teoretiskt, i hög grad utbildad,

* Föredrag vid ett läraremöte.

Verdandi 1895.	7
98

GEOGRAFIEN I FOLKSKOLAN.

på samma gång man fått en helt annan syn på ämnets bety-
delse för skolan; återstår blott att få de nya, erkändt goda
.grunderna för den geografiska undervisningen öfver allt genom-
förda. Jag skall här söka angifva dessa grunder, åtminstone
de mera väsentliga, men då desamma torde framstå klarast, om
de framföras i sitt kronologiska sammanhang, såsom resultat af
skilda tidrymders växande pedagogiska erfarenhet och insikter,
har jag trott lämpligt att gifva min redogörelse formen af en
öfverblick af geografimetodikens historia. En sådan historik är
både intressant och lärorik: den visar, hur på detta område
successive dyrbara fynd gjorts, hur den ena goda tanken skju-
tit upp efter den andra, omväxlande med mindre goda eller
helt oanvändbara, hur de förra bevarats och samlats till ett
stort helt, som nu bildar en god och fast grund för den geo-
grafiska undervisningen i våra skolor, de lägre som de högre.

Dock geografistudiets och geografimetodikens historia har
sitt stora intresse äfven ur andra synpunkter än den rent pe-
dagogiska: ur kulturell och social. Den visar, hur geografien
jämte öfriga realämnen ytterst långsamt och mera fullständigt
först på de allra sista tiderna trängt ned i de »djupa lagren»,
nyskapande och utjämnande och så äfven hela samhället om-
bildande, hur detta skett under segt motstånd ej minst från
dessa lager själfva, hur det moderna samhället för sakens fram-
gång står i ganska stor skuld särskildt till skolans män, som i
det syftet kraftigt verkat i ord och gärning.

I vårt land likasom annorstädes delade geografien i huf-
vudsak öde med de öfriga realämnena. För dessa hade de
lärda skolorna på 1600- och 1700-talen föga plats. Tidens
lärda bildning var till innehållet teologisk-språklig, till formen
logisk-mekanisk. Föremål för ett ganska djupt och allmänt
intresse, åtminstone utanför skolan, blef dock under denna Sve-
riges storhetstid af helt naturliga skäl historien, fäderneslandets
historia. Drifna af en högt uppjagad nationalkänsla ägnade sig
flere af tidens lärde åt fosterländskt-historisk, stundom visserli-
gen missriktad forskning och frambragte en ganska betydande
historisk litteratur. Antiken lämnade ju därjämte den rikaste
tillgång på historiska skrifter af första rang. Medel för histo-
risk undervisning saknades sålunda icke, och utan betydelse för
skolan blef detta ej, om det också icke lyckades historien att
inom skolan eröfra ett mera framstående rum.

Sämre ställdt var det för geografien. Undervisningsmodel
funnos inga eller voro ytterst knapphändiga och underhaltiga.
GEOGRAFIEN I FOLKSKOLAN.	99

Dock föreskrifves i skolordningen af år 1649, att på gymna-
sium geografi skall läsas af mathematicus efter globen, kartor
ocli Clavenii lärobok. Den första kartan öfver Sverige utkom
år 1626. Bristande insikter hos ämnets målsmän omöjliggjorde
dock en fruktbärande undervisning i skolan, om annars tiden
haft sinne för ämnet.

Var under denna tid ställningen sådan i vårt lands högre
skolor, kan man a priori sluta, hur den skulle vara i de lägre.
Anda in i vårt århundrade voro ock folkskolans egentliga läro-
ämnen innanläsning och katekes samt undantagsvis i lyckliga
fall skrifning och räkning. Först mot slutet af 1700-talet gjor-
des under påverkan af den i Tyskland uppkomna filantropis-
men och realismen ansatser till en mångsidigare undervisning i
folkskolan. Så utfärdade samfundet pro fide et christianismo år
1798 ett organisationsforslag, som på folkskolans undervisnings-
plan upptog »fäderneslandets historia, geografi, produkter och
samhällslagar samt hälsovård». På grund af allmogens ovilja
för ökade kostnader samt bristen på dugliga lärare blef dock
detta förslag endast en död bokstaf. På 1820-talet uppnåddes
genom enskilde mäns nitälskan och den då i vårt land införda
växelundervisningen en förbättring i enskilda fall, och slutligen
blef behofvet af en grundligare och mera omfattande folkbildning
så allmänt kändt och erkändt, att det framkallade den för vår
kultur så utomordentligt viktiga folkskolestadgan af år 1842,
hvilken på sin undervisningsplan upptager geografien jämte öf-
riga realämnen. Härmed var åtminstone en stor och viktig
grundsats fastslagen: följande tiders uppgift har varit att på allt
vidare områden genomföra den, och det arbetet pågår ännu.

Med afseende på ämnets metodiska behandling gjordes ej
något stort framsteg genom 1842 års stadga; betecknande för
ståndpunkten är själfva den form, hvari geografiundervisning
påbjudes: »fysisk och politisk geografi i öfversikt». Häri är ti-
dens metodiska uppfattning rätt klart uttalad. För geografime-
todikens utveckling stå vi i skuld på annat håll.

De öfriga nordiska länderna hafva i fråga om sin folkskole-
bildning haft en med vår i hufvudsak likartad utvecklingsgång.
Danmarks folkskolelag är af år 1814, Norges af år 1827. Bägge
hafva, likasom vi, låtit sig påverkas af de pedagogiskt banbry-
tande stamförvanterna i söder.

Egna vägar hafva Frankrike och England gått med den
påföljd, att de med afseende på allmän folkbildning ännu på
50- och 60-talen stodo långt bakom nästan alla öfriga europe-
100

GEOGRAFIEN I FOLKSKOLAN.

iska kulturstater. För Frankrike kom den stora väckelsen år
1870 med dess förödmjukande olyckor. Folkets pånyttfödelse
genom en grundlig och omfattande folkbildning blef dagens lö-
sen, likasom det en gång, i början af seklet, varit ett slaget
och förödmjukadt Preussens. Den nyvaknade ifvern för folk-
undervisningens ombildning visade sig ej minst i omsorgen om
det geografiska studiet. Här hade följderna af landets under-
låtenhetssynder i jämförelse med grannarne rätt tydligt visat
sig. Efter att hafva varit i hög grad försummad, erhöll därför
nu geografien en hedersplats i den franska skolan. Samtidigt
med Frankrike företog England en genomgripande reform af
sitt offentliga skolväsen. Ar 1870 erkändes statens skyldighet
att med penningunderstöd befrämja inrättandet af folkskolor
och infördes skoltvång. Sedan år 1876 äro grammatik, geo-
grafi och historia obligatoriska läroämnen i de af staten sub-
ventionerade skolorna.

På undervisningens hela område och ej minst i fråga om
det geografiska studiet hafva iysltarne gått i téten för de öfriga
folken: särskildt inom den geografiska metodiken har tyske
mäns arbete varit af epokgörande betydelse. Ar 1806 uttalade
JRitter de i detta afseende revolutionerande orden: »Geografiens
mål är att göra människorna bekanta med platsen för deras
verksamhet, hvarför hon icke är en beskrifning på denna skåde-
plats i och för sig utan med afseende på människorna; hon
sammanhänger därför med historia, natural historia och folkbe-
skrifning.»

Dock långt innan Ritters och hans skolas verksamhet bör-
jade, hade ett ganska storartadt arbete pågått för dels geogra-
fiens införande i skolan, äfven den lägre, dels undervisnings,
sättets förbättrande. Det arbetet började visserligen helt smått
och anspråkslöst, omedelbart efter reformationstidens slut, efter
det under själfva denna tid åtminstone kraf på en mångsidi-
gare, det verkliga lifvet beaktande undervisning framställts,
fast utan att strax leda till praktisk tillämpning. Och rätt
märkligt är, att redan under dessa geografistudiets barnaår åt-
skilliga sunda tankar uttalades, som behöft sekler för att såsom
sådana mera allmänt erkännas. Här särskildt visar sig i en
klar och åskådlig form det vanliga sättet för nya tankars fort-
gång och utveckling genom tiderna: till en början lefva de inom
helt små områden, vinna småningom terräng, kväfvas för en tid,
lefva upp igen i ny kraft, tränga vidare och djupare, slå slut-
ligen igenom hela samhället, ofta ansedda som nya upptäckter.
GEOGRAFIEN I FOLKSKOLAN.

101

Vi se här i ett speciellt fall samma eviga lagar, som råda inom
allt mänskligt kulturarbete: framåt bär det och måste det bära,
fast ofta mot ej fullt klart fattade mål; där en arbetare stupat
på vägen, tar en. annan vid och för trosstark verket fram. Ty
tron är det, tron på den funna sanningens slutliga seger, som
håller hoppet, modet och kraften uppe.

Är 1590 finna vi den första officiella föreskriften om geo-
grafiundervisning i en tysk folkskola. Då påbjöds nämligen,
att gossarne i en fattigskola i Hessen skulle vissa timmar i
veckan undervisas i kosmograf enligt en i århundradets midt
utkommen lärobok. Huruvida detta påbud efterlefts samt på
andra håll vunnit efterföljd, vet man dock icke. — Något se-
nare började den s. k. äldre realismens angrepp på skolastik
och klassicitet med deras ordlärdom och minnesodling. I spet-
sen härför, fordrande i stället för bokstudier en på lifvet själf
riktad, naturenlig och allsidig människobildning, gingo veten-
skapsmannen Saco och skolmannen Satke och Comenius. Större
resultat häraf visade sig ej genast och framför allt icke på folk-
skolans område, för hvars undervisning dock Comenius som mal
uppställt bland annat: det viktigaste ur världsläran, himmelens
hvälfning, jordens klotform, världshafvets rörelse, hafvens och
flodernas form, världsdelarna, Europas förnämsta länder, fäder-
neslandets städer, berg och floder.

Dock redan i midten af 1600-talet, år 1642, utkom genom
hertig Srnst den fromme i Sachsen en skollag, kallad Schul-
methodus, som införde skoltvång och föreskref undervisning i
folkskolan äfven i realämnena, däribland geografi, och små-
ningom införd i flera tyska stater blef af ingripande betydelse
för hela det tyska folkskoleväsendet. Denna Schulmethodus
var folkskolans första läro- och läsebok, men, uppställd i form
af frågor och svar, bidrog den helt visst föga till ämnets meto-
diska utbildning.

Den andra protesten mot medeltidens undervisningsväsen
frambars af pietismens grundläggare i Tyskland, Spener, och
framför allt A. H. Francke (1663—1727). Pietismens peda-
gogiska grundsatser voro: varm religiositet och utbildning för
lifvet genom därför lämpadt vetande. Äfven denna reformato-
riska rörelse inskränkte sig egentligen dock till real- och bor-
gareskolorna. Men år 1744 utgaf en lärjunge till Francke vid
102	GEOGRAFIEN I FOLKSKOLAN.

namn Hock en lärobok med titel »Den kunnige byskolmästa-
ren», som innehåller icke oäfna om ock stundom något naiva
anvisningar för geografiundervisningen i folkskolan. Det heter
här: 1) De svagaste barnen behöfva ej vara med om denna un-
dervisning, då den mera är att anse för étt nöje än ett arbete.
2) En skolmästare bör äga åtminstone tre kartor, nämligen öf-
ver jordgloben, fäderneslandet och det heliga landet. 3) Då
barnen hafva svårt att förstå, hur ett stycke papper kan före-
ställa ett helt land, så bör man på en karta öfver fäderneslan-
det visa dem de vatten, landskap, städer och gränser, som de
redan känna till; sedan kunna de lättare förstå andra kartor.
4) Därefter visar man på jordgloben, huru länderna hänga till-
sammans samt de stora världshafven; och skulle barnen ännu
ej begripa, bur ett stycke papper kan föreställa så många län-
der, så kan man medelst en liten skizz visa, hur man af bildar
en by med skogar, ängar, vägar, diken o. d. 5) Barnen böra
framför allt lära känna väderstrecken på kartan. 6) Slutligen
före man dem till det heliga landet och vise dem orter, sjöar
och floder.

Mycket af den moderna metodiken var naturligtvis främ-
mande för denne vår förste geografimetodiker, men någon aning
hade han dock om ett par viktiga punkter: kartans använd-
ning och huru barnen genom uppritning af bekanta plat-
ser skola föras till kartans förstående. — Ordningen mellan de
skilda metodiska stegen är visserligen något egendomlig: hem-
ortsbeskrifningen i slutet; men märkligt, att dock sådan förekom.

Till ledning för läraren fanns en lärobok, uppställd i form
af frågor och svar, och vidlyftig var en dylik bok icke. I en
år 1765 utgifven »lärobok eller kortfattad undervisning ur olika
na i Preussen» omfattar geo-
;ifves anvisning, huru lärarne
,	: 1) Om människans själ; 2)
Naturlära; 3) Räknekonst; 4) Geometri; 5) Världsbyggnaden;
6) Naturens tre riken; 7) Historia; 8) Geografi — Hvad är
geografi? heter det. Kännedom om jordens olika länder och
de därpå befintliga märkvärdigaste städerna och byarna. Redo-
görelse skall lämnas för jordytans indelning, de fyra världsde-
larna och världshafven, de förnämsta länderna i Europa, Tysk-
lands tio kretsar, de förnämsta länderna i Asien, Afrika och
Amerika samt de förnämsta öarna vid Amerika.

Med slutet af 1700-talet äro vi inne i upplysningens och
filantropismens tidehvarf. Den senare, särskildt dess grundläg-

grafikursen fem sidor. I boken
skola undervisa i följande ämne
GEOGRAFIEN I FOLKSKOLAN.

103

gare Basedow, satte som skolans mål att meddela »nyttig» kun-
skap och trodde sig därigenom kunna grundlägga människosläk-
tets sällhet. I filantropernas skolor gafs därför äfven plats åt
geografien. Någon direkt betydelse för den lägre undervisnin-
gen fingo dock dessa skolor icke: i dem mottogos endast barn
från förmögnare hem. Men indirekt, genom lagstiftningen, bröto
sig filantropiska och Rousseauska idéer småningom väg äfven
genom folkskolans murar; i synnerhet blef så förhållandet i stä-
derna. I ett skolreglemente för Schlesien af år 1765, antag-
ligen under påverkan af Bousseaus pedagogiska skrifter, — då
Basedows »Philantropin» inrättades först 1774, — föreskrefs, att
barnen »jämte latin och franska skulle erhålla någon kunskap
om sådana saker, som höra till det mänskliga samhällets lycka,
såsom landt- och stadshushållning, konster, yrken och handel
samt — att förstå och använda en karta».

Den egentliga folkskolans tid var ännu icke kommen. Den
stora massan af landtbefolkningen ställde sig ytterst skeptisk
eller rent af fientlig mot alla sträfvanden att vidga eller för-
bättra undervisningen i folkskolan och det ej mindre i protestan-
tiska än i katolska landsdelar. På sina ställen ansågs undervis-
ning i räkning fullkomligt öfverfödig, och skrifningen, menade
en skolmästare, tjänade endast till att lära flickorna lättsinne, en
tanke, som 50 år senare gaf eko i vårt land. Visst är, att inemot
slutet af 1700-talet i flertalet tyska folkskolor inga andra äm-
nen förekommo än religion, läsning, skrifning och räkning. Men
just vid den tiden vidtog en förändring: allt flera folkskolereg-
lementen medgåfvo eller fordrade någon undervisning äfven i
realia, särskildt geografi. Epokgörande var en af von Bochow
år 1776 utgifven läsebok, kallad »Kinderfreund», som bland an-
nat innehöll geografiska läsestycken. Därmed var den geogra-
fiska undervisningen införd i de af von Rochow själf inrättade
folkskolorna, och tillgick där så, att de geografiska läsestyckena
lästes, förklarades och utfrågades på samma gång de geografiska
föremålen visades på en jordglob. Men då läseboken snart vann
en utomordentlig utbredning och de Rochowska skolorna ådrogo
sig allmän uppmärksamhet, blefvo de tillsammans medel för geo-
grafiens införande i en mängd tyska folkskolor på samma gång
de för en lång följd af år fastslogo formen för den geografiska
undervisningen: ända in på 1840-talet bedrefs den ganska all-
mänt med ledning af läseböcker dels i, dels utan frågoform.

Metoden eller kanske rättare lärogången hade hittills va-
rit analytisk: först behandlades jorden, sedan Europa, slutli-
104

GEOGRAFIEN i FOLKSKOLAN.

gen fäderneslandet. Men år 1783 framträdde den syntetiska
lärogången i en af filantropen Schütz utgifven metodik, och år
1788 utkom en för folkskolan afsedd »handbok i allmännyttig
kunskap», som för geografiundervisningen i folkskolan innehöll
en strängt genomförd syntetisk lärogång och därjämte medde-
lade åtskilliga för tiden ganska märkliga metodiska anvisningar.
Det hette där: 1) Läraren skall icke börja med en allmän in-
ledning utan med sin egen stad, därefter öfvergå till kretsen,
provinsen, landet, Tyskland, de öfriga europeiska länderna, de
senare mindre utförligt; 2) fantasien skall öfvas mer än minnet;
3) tydlig föreställning skall gifvas af ländernas gränser, hvilka
barnen skola uppteckna på sina taflor; 4) ögonmåttet skall öf-
vas genom användning af den på kartan befintliga skalan; 5}
att plåga barnen med många taluppgifter öfver länders storlek
och orters folkmängd m. m. d. är dårskap: man bestämmer sig
för ett visst land, som man tager till måttstock för jämförelser.
— Som man finner, innehålla dessa metodiska anvisningar rätt
mycket pedagogiskt förstånd och hafva en viss användbarhet äf-
ven i våra dagar.

I enlighet med sådana metodiska grundsatser, hvilka tyd-
ligen i flera fall kunde tillämpas på andra ämnen än geografien,
och under inflytande af de betydande pedagodiska reformato-
rerna från slutet af 1700-talet — bland hvilka dock Pestalozzi
såsom geografisk metodiker snarare visade, hur undervisningen
icke skulle bedrifvas, än motsatsen — erhöll folkskoleväsendet
i allmänhet ett ganska betydligt uppsving, och särskildt ägna-
des mycken omsorg ät den realistiska eller, som man uttryckte
sig, samhällsnyttiga sidan af dess uppgift. Men härpå följde
efter någon tid, ett stycke in på 1800-talet, på flera ställen en
afmattning eller till och med en ganska stark reaktion, medan
visserligen å andra orter utvecklingsarbetet fortfor. Man kan
därför under de första årtiondena af 1800-talet, ja ända in till
midten af århundradet, särskilja tvenne pedagogiska strömnin-
gar, en framåt i den redan inslagna riktningen, med mål att
fördjupa och vidga den allmänna folkbildningen i och genom
folkskolan och därför på hennes undervisningsplan upptagande
allt flera läroämnen, men ock ofta slående öfver i betänkliga
öfverdrifter, af skolan begärande mera än hon kan och bör
lämna; en annan, denna motsatt, som sökte beröfva skolan
redan gjorda eröfringar, från henne aflägsna förment onyttiga
eller skadliga läroämnen och så återföra henne till en ursprung-
ligare ståndpunkt.
GEOGRAFIEN I FOLKSKOLAN.

105

Så t. ex. blef i det protestantiska Gotha år 1826 den hit-
tills använda realläseboken afskaffad, »emedan undervisning i mo-
dersmålet, allmän historia och geografi är onödig, i det den
hvarken gör människorna bättre eller visare eller flitigare eller
lyckligare». Och ännu så sent som år 1850 borttogs geografi-
undervisningen från det katolska Bayerns folkskolor. A andra
sidan fordrades stundom, att folkskolan skulle meddela under-
visning ej blott i de vanliga realia, utan i allt som kan vara
för en medborgare nyttigt att veta, såsom kommunal- och straff-
lagar, landthushållning, vaccinering, sättet att släcka eldsvådor
o. d. Men midt under detta famlande och trefvande, denna
osäkerhet och oklarhet om såväl folkskolans uppgift och medel
i det hela, som särskildt hennes geografiundervisnings ställning,
började i fråga om den senare nya tankar sticka fram, nya syn-
punkter göra sig gällande, som slutligen åstadkommo en full-
ständig reform af ämnets metodik.

Vi stå härför i förbindelse till enskilde, klartänkande skol-
män. Jag skall här anföra några sådana jämte de viktigare
tankar, de framburo. Dinter (+ 1831) säger: »Fäderneslandets
geografi bör läsas för att göra detta kärt för barnen» och »man
bör mindre taga hänsyn till jordens politiska indelning än till
jordytans naturliga beskaffenhet och det människolif, som rör
sig därpå», två stora, fruktbärande (Ritterska) tankar. Zerrenner
(f 1852) yrkade, att lärjungarne skulle erhålla begrepp om en
karta därigenom, att läraren på svarta taflan upptecknade bar-
nens boningsplats; och de borde flitigt öfvas att ur minnet på
svarta taflan eller egna taflor uppdraga konturerna af de län-
der, berg och floder, de lärt känna. Slutligen uppställde Den-
zel (f 1838) den lärogång, som nu i hufvudsak följes vid de
flesta tyska skolor, nämligen först hemortsbeskrifning med bi-
bringande af de geografiska grundbegreppen, sedan byn, distrik-
tet, provinsen, fäderneslandet, Europa, de öfriga världsdelarna
under redogörelse för natur, näringskällor, kultur. Af lärjun-
garne fordrade han kartteckning.

Härmed torde hufvudleden i geografimetodikens utveck-
lingskedja vara antydda. Följande pedagoger hafva dels vidare
utbildat och i detalj genomfört föregångarnes tankar, dels från-
skilt det öfverflödiga eller för skolan mindre lämpliga.

Äfven den lyftning af den elementära geografiundervisnin-
gen, som blef en följd af de här nämnda och andra med dem
samarbetande skolmans sträfvanden, möttes och hejdades för en
tid af ett reaktionärt tryck. Det utgick från den preussiska
106

GEOGRAFIEN I FOLKSKOLAN.

regeringen, som i de bekanta »regulativen» af år 1854 förbjöd
realundervisning i folkskolan på särskilda lärotimmar och i stäl-
let föreskref, att densamma skulle anknytas till läseboken, så-
lunda sökande återföra skolan till 1783 års skolors ståndpunkt
— en åtgärd, hvaraf efterdyningar spordes äfven i vårt land.
Men regulativtiden upphörde år 1872.

Ännu ett namn torde af särskild anledning här böra näm-
nas, innan vi lämna den tyska geografimetodikens historia, det
är Curtman. Medan andra metodiker låta beskrifningen på geo-
grafiska föremåls (länder, berg, floder) s. a. s. yttre egenska-
per omedelbart följas af liffulla skildringar öfver samma före-
måls mera inre förhållanden, särskildt såsom platser för mänsk-
ligt lif och verksamhet — för att så, samlande i hela bilder
verksamhetsplats och verkande, fästa barnens intresse äfven vid
den förra och så vinna en fast geografisk kunskap, vill Curt-
man (1846), sedan hemortsbeskrifningen afslutats, förbereda den
egentliga undervisningen om främmande länders fysiska och po-
litiska förhållanden genom uppvisande af bilder af intressanta
platser och muntliga skildringar. »Berätta», säger han, »om
hafvet, om Mont Blanc, Sahara, Grönlands snöfält, hvalfisken och
elefanten, ekvatorns hetta, hafvets stormar, Nilens öfversväm-
ningar. Sådant bör fylla barnens fantasi, så väckes deras in-
tresse för den följande undervisningen vid kartan.» Någon när-
mare kritik af denna metodiska grundsats torde ej vara nödig;
visst är, att den står i rak strid mot barnets natur, hvilket, om
det måste äta upp hela bullen, helst »gömmer russinet till sist»,
men, lämnadt åt sig själf, mången gång slukar russinet och läm-
nar bullen kvar; den har ej heller vunnit någon större efter-
följd i Tyskland, men märkligt är, att den i våra dagar »går
igen» i Frankrike. Här yrka nämligen framstående metodiker
i våra dagar, likasom Curtman och på samma grunder som han,
att människan, hennes lif och arbete på olika punkter af jor-
den skall göras till utgångspunkt för den geografiska under-
visningen.

För öfrigt inlade Curtman stora förtjänster om geografime-
todiken, gifvande i sina arbeten många kloka och praktiska an-
visningar. Så yrkade han strängt på ämnets begränsning:
»bättre litet, noggrant och karakteristiskt beskrifvet, än en mängd
detaljer» och »ingen ort märkes blott för namnets skull», en
synnerligen beaktansvärd grundsats.

Samma gång som i Tyskland tog geografiundervisningen
i flera angränsande länder, såsom Österrike och Schweiz och
GEOGRAFIEN i FOLKSKOLAN.	107

slutligen äfven i de nordiska länderna genom Erslev, G-ödeclie,
Anna Sandström m. fl. — Särskildt torde den danske geogra-
fen Erslev rättvisligen böra nämnas såsom den, hvilken i främ-
sta rummet bragt den svenska geografiundervisningen i jämn-
höjd med det öfriga Europas: hans är 1868 utgifna lärobok
verkade i vårt land som en tändande gnista.

Återstår nu att antyda de mest utmärkande dragen i våra
dagars geografiska undervisning i folkskolan med särskild till-
lämpning på våra egna förhållanden.

1.	Denna undervisnings mal är att föra lärjungarne till
fast och för lifvet nyttig kunskap om geografiska föremål, på
samma gäng deras iakttagelseförmåga, fantasi och känslolif nä-
ras och utvecklas; få ämnen äro nämligen sä lämpade för en
allsidig utbildning af själslifvet som geografien, rätt använd.

2.	Aledal härför äro:

a)	Eör vinnande af kunskap 1) stark begränsning af äm-
net med hänsyn till kvantiteten enligt regeln »litet men säkert»:
intet namn för sin egen skull, något märkligt (i fysiskt, poli-
tiskt, historiskt, etnografiskt eller industriellt afseende e. a. d.)
bör kunna sägas om alla de föremål, hvilkas namn man fordrar
att barnen skola minnas. Undantag från den regeln får dock
göras i fräga om Sverige. Med rätta låter man äfven folksko-
lans lärjungar få kännedom om t. ex. alla våra städer, äfven
de mindre, då de, hur litet märkvärdiga de i sig må vara, så-
som bildningscentra och medelpunkter för större eller mindre
områdens handel och rörelse hafva en viss betydelse för landet
i sin helhet. Den bär använda läroboken (Almqvists) synes
mig i det hela taget i fråga om ämnets begränsning hafva träf-
fat det rätta måttet. Dock tror jag, att i våra (skånska) skolor
åtskilligt utan skada kan förbigås, t. ex. en del åar och öar i
mellersta Sverige, medan åter andra delar, vårt eget landskap
och de därtill gränsande, böra utförligare behandlas. I fråga om
undervisningens utförlighet torde nämligen i allmänhet den nor-
men kunna uppställas, att densamma bör aftaga i proportion
till afståndet. Alltså det egna häradet, länet, landskapet, lan-
det, världsdelen behandlas utförligare än främmande härad, län
o. s. v., och större uppmärksamhet ägnas åt våra grannländer
än åt de längre bort belägna. Den normen framgår ur fordran
på en för lifvet nyttig kunskap. 2) Elitig användning af dels
kartan, dels svarta taflan, dels barnens egna taflor.

b)	Iakttagelseförmågan uppöfvas därigenom, att det geo-
grafiska föremålet (staden, landskapet, floden, berget) först upp-
108

GEOGRAFIEN I FOLKSKOLAN.

tecknas af läraren pä svarta taflan, sedan af barnen på deras
taflor, helt enkelt och anspråkslöst. Så erhålles en skarpt be-
gränsad bild af just det föremål, som är i fråga, ej störd af
andra bilder, hvarför den ock rätt klart kan af själen uppfat-
tas och i minnet behållas. Slutligen visas samma bild på kar-
tan och jämföres därmed bilden pä taflan.

c)	Tänkandet bildas genom uppvisande af lagbundenheten,
kausalförhållandet i naturen, huru växt- och djurlif samt ytt-
ringar af mänskligt lif och verksamhet äro beroende af olika
orters klimatiska och fysiska förhållanden samt omvändt huru
lifvet återverkar på naturen.

d)	Inbillningskraft och känslolif näras genom liffulla, ka-
rakteristiska skildringar af enskilda geografiska föremål. Af
stort värde här äro jämförelser, kontraster. Välj bland våra
landskap några få typer! Tag t. ex. Skåne, slätt- och sädes-
land; Småland, skogsland med boskapsskötsel; Bohuslän, kust-
land med skärgård och fiske; Vermland, berglandskap med
bergsbruk! Skildra slätten med dess böljande sädesfält, tunga
sädeslass, produkter, hvete, råg, korn, kraftiga arbetshästar,
skördemaskiner, ladugårdar, mejerier, centrifuger; skogsbyg-
den med dess timmerfällande, skogskörslor, små vagnar för hö-
skörden, små men raska hästar, frusna kärr, jakt, lofiig och
oloflig; bergsbygden med malmbrott, masugnar, smide; strand-
bygden med lifvet på hafvet, stormar, faror, nöd! Tag män-
niskor med, när helst de äro ett troget uttryck för den natur,
som burit dem, John Ericsson, Geijer! Låt det mänskliga
spela in i undervisningen, så blir den ock i högsta grad före-
mål för mänskligt intresse — en smula poesi skadar icke!

De ej typiska länderna eller landskapen kunna behandlas
mera summariskt med hänvisning till typerna och tillägg af det
för hvart och ett karakteristiska.

En indirekt vinst af en intresset gripande geografisk un-
dervisning är, att den verkar som stöd åt minnet i fråga om
sådana geografiska bestämningar (namn, läge, mått o, d.) som,
i sig torra och tråkiga, om de enbart framställas, svårt läras
och fort glömmas, men gjorda till medelpunkter i en krets af
barnet fängslande föreställningar jämte dessa både lätt upptagas
af och fast behållas i minnet. Ty här som annars går det ej
an att förlora sig i blotta intryck och stämningar: en stomme,
en bärande benbyggnad måste finnas för att icke allt skall falla
tillsamman i en oredig massa, men just denna stomme, denna
skelettartade kunskap stödes af den rikare och fylligare, lika-
GEOGRAFIEN I FOLKSKOLAN.

109

som kroppens ben sammanhållas af dess senor och muskler;
och först i förening bilda de tu ett helt.

3.	Med afseende på undervisningens form gäller:

Lärarens fria föredrag är hufvudsak, boken blott medel i
andra hand, här som annars. Fritt bör läraren vid taflan och
kartan meddela den hvad vi kallade mera skelettartade geo-
grafiska kunskapen; fritt bör han föredraga de liffulla geogra-
fiska skildringarna, så framt han nämligen om saken vet mer,
än hvad läro- eller läseboken innehåller. Ar så ej förhållandet,
gör han bättre i att tillsammans med barnen i boken läsa
dessa skildringar, ty därigenom, att läraren berättar alldeles det-
samma som står i boken, beröfvas barnen glädjen att vid sitt
hemarbete i boken finna något nytt. En fullödig modern geo-
grafiundervisning ställer därför mycket stora kraf på läraren så
väl med hänsyn till insikter som undervisningsskicklighet. Den
fordrar ganska omfattande studier på flera områden och omsorgs-
full förberedelse för hvarje särskild lektion, så att läraren har
klart för sig både hvad han skall meddela och utesluta, och
huru ämnets olika moment skola behandlas. Dessa fordringar
äro kanske mången gång svåra att uppfylla, men godt är ju
att hafva ett stort mål att sträfva till: själfva denna sträfvan
hindrar stillastående och slentrian och gifver äfven åt det un-
der årens lopp oundvikliga upprepandet omväxling och nyhe-
tens glädje.

4.	Slutligen torde vi med ledning af här angifna grund-
satser kunna uppställa följande lärogång:

1)	Kort repetition af det närmast förut genomgångna.

2)	Antydan om dettas förhållande till det nya geografiska
föremålet.

3)	Detta uppritas på taflan af läraren.

4)	Redogörelse lämnas för föremålet till namn, läge, form
etc.

5)	Barnen upprita det i grofva drag på sina taflor,

6)	Barnens teckningar granskas af läraren.

7)	Kartan visas, jämförelser anställas.

8)	Uppgifna saker och namn utfrågas.

9)	Läraren lämnar en muntlig geografisk skildring eller
låter barnen läsa en sådan i läro- eller läseboken.

10)	Barnen få till uppgift att i hemmet öfverläsa och i
minnet inprägla de namn och sakliga uppgifter lärobo-
ken innehåller samt genomläsa möjligen där förekom-
mande utförligare skildringar.
110

GEOGRAFIEN I FOLKSKOLAN.

11)	Nästa lektion forhores läxan raskt; den mesta tiden
' ägnas åt beredelsen af den nya uppgiften.

12)	Esomoftast tagas repetitoriska öfversikter; till omväx-
ling kunna fantasiresor företagas mellan aflägsna punk-
ter, hvarvid redogörelse lämnas för besökta mellanlig-
gande platser.

13)	Skriftlig behandling på uppsatstimmarna.

För att förebygga missförstånd böra kanske följande an-
märkningar göras: En s. a. s. typisk geografilektion kan möj-
ligen komma att omfatta flera timmar; alla geografilektioner
kunna icke lämpligen gifvas efter detta skema: vid en lektion
öfverhoppas ett led, vid en annan ett annat eller andra, ofta
får undervisningen göras helt summarisk; uppritning af geo-
grafiska föremål kan i allmänhet endast förekomma i skolans
högre klasser.

I hufvudsak tror jag dock, att den stora Ritterska reform-
tanken: »Beskrif jorden såsom platsen för mänsklig verksamhet!»
fordrar just det undervisningssätt, hvars grunddrag här blifvit
angifna, eller åtminstone ett därmed likartadt, då detsamma i
själfva verket ingenting annat är än en följdriktig tillämpning
af den ofta nämnda stora grundsatsen, ett försök att äfven vid
den elementära undervisningen ställa jordbeskrifningen i belys-
ning af de mångahanda mänskliga intressena. Geografien har
genom den nya lärometoden åt sig förvärfvat eller likasom bredt
sig utöfver ett nytt, ideellt område, människolifvet, utan att
dock lämna det materiella område, jorden själf, den egentligen
tillhör och har så för skolan erhållit ett stort nytt värde, sär-
skildt såsom sedligt uppfostringsmedel. Häri ligger en ganska
tydlig fingervisning för behandlingen af andra skolans läroäm-
nen. Barnet älskar öfver allt att finna sig själft. Sig skjuter
det förstulet under de stora historiska personligheterna: »En
Engelbrekt, en Gustaf Adolf, en Karl XII ville jag vara» är
den tanke, som djupast bär barnens historiska intresse; och ej
mycket annorlunda förhåller det sig med studiet af växt- och
djurlära: äfven här är det skildringar af lifvet och dess yttrin-
gar — i hvilka barnet söker och finner något med sig besläk-
tadt, något, som väl förtjänar dess rent personliga deltagande
— som framför allt verka lockande och dragande. Släpp där-
för lifvet i så rika strömmar och från så många områden som
möjligt in i skolan och undervisningen, det skall i villiga och
tacksamma barnahjärtan träffa en riktigt präktig resonnansbotten!
Geografiska kurser.

Konungariket Preussen.

(Forts, från sid. 79.)

Provinserna Sachsen, Brandenburg, Pommern, Schlesien, Posen
och Preussen upptaga nästan hela mellersta och östra delen af det
nordtyska låglandet. Största delen af detta område, hvilket genom-
flytes af floderna Elbe, Oder, Weichsel och deras bifloder, består
af flacka och enformiga slätter. — Höga berg finnas endast i Schle-
sien, hvilket omfattar Riesengebirge och mellersta delen af Sudeterna,
samt i provinsen Sachsen, där en del af Harz är beläget. På
några ställen såsom t. ex. vid Oders och Weichsels nedre lopp
samt vid Freienwald vid Oder i Brandenburg finnas smärre berg-
landskap med vackra skogspartier och täcka småsjöar. Ehuru bergen
därstädes visserligen ej uppnå någon betydligare höjd -— de högsta
äro något högre än Taberg — hafva likväl dessa alpländer i minia-
tyr blifvit utstyrda med namnen »pommerska Schweiz», »markiska
Schweiz» etc. Utan tvifvel är det jämförelsen med det flacka slätt-
landet, som gör dem så imponerande i deras inbyggares ögon.

Mellersta och södra delen af Brandenburg och östra delen af
prov. Sachsen äro ytterst ofruktbara. Jordmånen består hufvud-
sakligen af sand. Vidsträckta hedar, där vegetationen uteslutande
utgöres af ljung och en och annan enstaka tall, omväxla med glesa
barrskogar och nakna sandfält, på hvilka vinden upptornat den
bländande hvita sanden till höga kullar. När det blåser, föres
sanden vida omkring af vinden, öfvertäcker sädesfält och betesmar-
ker och lägger sig i fotsdjupa lager mellan husen i de byar, hvilka
ligga i grannskapet af flygsandsfälten. Stundom måste invånarne
arbeta flere dagar, innan de lyckas befria sig från de stora sand-
massorna. I trots af jordmånens dåliga beskaffenhet, hafva likväl
stora stycken af dessa ofruktbara landsträckor blifvit uppodlade. Så
t. ex. förekomma numera öfverallt i trakten af Berlin vidsträckta
ängar och sädesfält, och längs Havel i närheten af Potsdam intages
112

GEOGRAFISKA KURSER.

de forna sandhedarnas plats af välskötta fruktträdgårdar, hvilka
tillsammans årligen gifva en afkastning af mer än en million mark.

Andra delar af de ofvannämnda sex landskapen, såsom t. ex.
prov. Sachsen väster om Elbe, samt landet kring Oders och Weich-
sels nedre lopp äro mycket bördiga. Där odlas hvete, råg, lin,
raps, tobak och hvitbetor i stor skala.

I Sachsen står jordmånen i afseende på bördighet föga efter
den fruktbara »svarta jorden» i södra Ryssland. Synnerligen bördig
är trakten omkring Magdeburg, där jorden är sä tung, att man vanligen
måste spänna fyra hästar för plogen, samt den norr om Harz lig-
gande delen af landskapet, där säden, efter hvad man påstår, blir
sä hög, att axen slå ihop öfver hufvudet på en ryttare.

Det nordtyska låglandet har stor rikedom på småsjöar. Rikast
är i detta afseende Ostpreussen, som har ej mindre än 450 sjöar,
de fleste förbundna genom smärre vattendrag. Några af sjöarna
äro nu på väg att förvandlas till torfmossar, några hafva på arti-
ficiellt sätt blifvit uttorkade.

Kärrtrakter förekomma äfvenledes öfverallt, i synnerhet i när-
heten af floderna. Till följd af landets obetydliga lutning är näm-
ligen flodernas lopp på många ställen långsamt och trögt. Vid större
vattentillflöde hinner därför ej deras vatten att afrinna hastigt nog
utan stiger öfver sina bräddar och öfversvämmar det kringliggande
landet. Efter öfversvämningens slut stannar alltid något vatten
kvar i fördjupningar och på lägre ställen, och på så sätt bildas
småningom ansenliga träsk, som göra stora sträckor af landet osunda
och fuktiga.

På några ställen hafva floderna delat sig i en otalig mängd
grenar och förvandlat det mellan flodarmarna liggande landet till
kärr. Så t. ex. har Spree strax nedanför den lilla staden Kotbus
delat sig i en massa armar, hvilka sönderskurit en sträcka af minst
50 km. i längd och 30 km. i bredd i en oändlig mängd små.
sumpiga öar. Denna trakt kallas Spreewald. De små öarna äro
bevuxna med löfskog, hvilken bildar täta, gröna hvalf öfver de många,
smala vattendragen. Gårdarna äro välbyggda och liksom Medel-
tidens borgar omgifna af vattengrafvar. Hvar gård har sin egen
båtbrygga. All samfärdsel sker på kanalerna; i båt färdas invånarne
till kyrkan, i båt föras de döda till sitt sista hvilorum. Befolk-
ningen är fattig; det enda de hafva att afyttra är fisk och hö. —
Under de senaste åren hafva stora delar af den pittoreska men
osunda skogstrakten blifvit uttorkade, röjda och uppodlade.
GEOGRAFISKA KUESER.	113

En liknande kärrtrakt, Oderbruch, som var belägen vid Oder
strax nedanför Küstrin, blef under Fredrik den stores tid uttorkad
och är nu en rik sädesbygd. En ny, djup bädd gräfdes ät Oder,
och en mängd kanaler anlades, hvilka förde de mänga flodarmarnas
vatten till den nya flodbädden. Genom starka fördämningar hindrades
floden från att åter dela sig och från att öfversvämma. Fredrik
berömde sig ofta af att, utan svärdslag och midt under djupaste
fred, hafva förvärfvat en så bördig landsträcka ät sitt land.

Tyska östersjökusten är i allmänhet flack och åtföljd af dyner.
De tyska floder, hvilka utmynna i Östersjön, utfalla i allmänhet
ej omedelbart i hafvet utan i små grunda sötvattensvikar, kallade
haff. Så utfaller Oder i Stettiner haff, nägra af Weichsels armar
och Pregel i Frisches haff, Memel i Kurisches haff. Långa, smala
landtungor eller några smärre öar skilja haffen från öppna hafvet.
Stettiner haff t. ex. tillslutes af Usedom och Wollin. Landtungorna
kallas Nehrungen = lågland. Längs deras åt hafvet vända sida
gå höga dyner. Genom en eller flere öppningar stå haffen i förbin-
delse med hafvet. Landtungorna voro fordom beklädda med skog
men äro numera så godt som alldeles trädlösa. På Kurische Nehrung
blef skogen nerhuggen under sjuåriga kriget; endast en obetydlig
del af densamma lämnades kvar. Sedan dess hafva dynerna, hvilkas
framåtskridande ej längre hindras af skogen, vandrat allt längre inåt
land samt öfvertäckt ej endast ängar och sädesfält utan äfven flere
smärre byar. Alltefter som sanden skridit framåt, har befolkningen
blifvit nödsakad att utvandra. Blott en liten by finnes ännu kvar,
skyddad af den ofvan omtalade lämningen af den gamla skogen. Men
dynerna rycka oupphörligen framåt och begrafva årligen en omkring
elfva meter bred remsa af skogen under sina hvita sandvågor.
Ungefär hälften af den lilla skogsdungen är redan betäckt med så
djup sand, att endast de torra trätopparna sticka upp öfver den-
samma. Inom få år skola dynerna sannolikt hafva betäckt hela
skogen och den lilla byn och vandrat tvärs öfver landet. Man har
försökt att genom pålverk och planteringar hejda sandens framåt-
skridande men förgäfves.

Mellan Kurisches och Frisches haff ligger halfön Sam land, det
enda ställe, där bärnsten numera förekommer i någon betydligare
mängd. Den finnes i de branta strandsluttningarna längs hela nord-
kusten af Samland. De jordlager, hvilka innehålla bärnstenen, bestå
af sandblandad lerjord af blåaktig färg och ligga antingen i jämn-
höjd med hafsytan, eller 10 —13 m. under densamma. Från de

Verdandi 1895.

8
114

GEOGRAFISKA KURSER.

under vattnet liggande delarna af den »blåa jorden» — så kallas
de bärnstensförande jordlagren — härröra de bärnstensstycken,
hvilka jämte hafstång vid nordlig och västlig storm uppkastas på
stränderna.

Bärnstenen är ett harts, alstradt af längesedan utdöda barrträd.
Stundom hittar man bärnstensstycken, i hvilka en insekt, en mask
eller ett blad tillhörande likaledes utdöda växt- eller djurformer
blifvit inneslutna.

De större bärnstensbitarna användas till cigarrmunstycken, bro-
scher och åtskilliga andra prydnadssaker. Till Afrika och Söder-
hafsöarna utföras halsband i stor mängd samt till Kina, Korea
m. fl. ställen amuletter af bärnsten. Af smärre och fläckiga stycken
göres fernissa, rökelse m. m.

All bärnsten äges af staten, som mot en betydlig årlig afgift
utarrenderar rättigheten till bärnstensfångst åt några större bolag.
Samlands befolkning har likväl rättighet att taga så väl den bärn-
sten, hvilken af vågorna kastas upp på stränderna, som de bitar,
hvilka finnas på hafsbottnen. Också ser man alltid då det blåser
hårdt fiskare gå längs stränderna med stora håfvar för att uppfånga
de bärnstensstycken, hvilka vågorna möjligen tagit med sig från
strandsluttningarna eller hafsbottnen, medan kvinnor och barn ifrigt
leta bland den uppkastade tången efter de glänsande bitarna. —
På hafsbottnen leta fiskrarne efter bärnsten, då vädret är lugnt
och hafvet spegelklart. De begifva sig då ut i små båtar, 3—4 man
i hvarje båt. Deras fångstredskap äro af enklaste slag: en ofant-
ligt lång båtshake och en håf, fästad vid en lång stång. De ro
långsamt fram och tillbaka på något afstånd från land, oafvändt
stirrande ner i det klara vattnet för att speja efter de på hafs-
bottnen liggande stenarna. När de upptäcka en sten, upphöra de
att ro, en af männen sänker ner en båtshake och vältrar med den-
samma stenen från dess plats. En af de andra förer varligt håfven
öfver det ställe, där stenen legat, för att upphåfva de bärnstens-
stycken, som möjligen kunna finnas där. Några smärre bitar finna
de nästan alltid, värderikare fynd äro däremot ytterst sällsynta,
ty allt, som funnits på lätt tillgängliga ställen, är för länge sedan
tillvarataget. — De stora bolagen använda maskiner till upptagande
af jorden, som innehåller bärnsten.

Industrien är betydlig, synnerligast i Sachsen, Brandenburg
och Schlesien. Första rummet bland alla de olika industrigrenar,
som här äro representerade, intager klädes- och linnefabrikationen.
GEOGRAFISKA KURSER.	115

Bergsbruket är af stor betydelse i Sachsen och Schlesien. Riesenge-
birge och Sudeterna äro mycket rika pä mineraler säsom: järn,
silfver, bly, zink, stenkol m. m. Mer än hälften af allt det zink,
som förbrukas i Europa, kommer frän de schlesiska zinkgrufvorna.

Städer, floder m. m. efter lärobok.

Hessen-Nassau, största delen af Rhenprovinsen och en del af
Westfalen tillhöra det tyska höglandet.

Norra delen af Hessen-Nassau — det gamla kurfurstendömet
Hessen-Kassel — frambringar mycket hvete och har förträffliga
betesmarker. Äfven vin odlas pä soliga bergssluttningar. I jäm-
förelse med de rika och bördiga grannländerna tyckes likväl denna
del af Hessen-Nassau sä föga gynnad af naturen, att det i ett gam-
malt sydtyskt ordspråk heter: »i Hessen finnas stora krus och surt
vin, höga berg och ingenting att äta.» Södra delen af Hessen-
Nassau är en af Tysklands vackraste trakter. Klimatet är utom-
ordentligt angenämt och växtligheten rik. Bergen äro högst upp be-
klädda med ek- och bokskog, längre ner med vackra valnöts- och
kastanjeträd. Landets södra del fylles af Taunus. Ungefär vid
det ställe, där Rhen vänder sig åt väster efter att i nordlig rikt-
ning hafva flutit genom storhertigdömet Darmstadt, gå bergen ända
ner till flodstranden men draga sig därefter något längre åt norr
och bilda en halfkrets, hvars andra ända ej långt från Bingen åter
närmar sig Rhen. Detta är det för sin naturskönhet berömda
Rheingau, hvars soliga bergssluttningar äro helt och hållet betäckta
med vingårdar. Här växa de berömda vinsorterna Hochheimer och
Johannisberger.

Hvad som förlänar det senare dess fina arom är ej blott mar-
kens beskaffenhet, den ädla drufsorten, det hägn och den vård, som
ägnas vinrankorna — dess beprisade egenskaper lära ej mindre bero
därpå, att drufvorna ej afplockas förrän de blifvit så mogna, att de
börja att skrumpna. Genom en tillfällighet fick man reda på för-
delen af ett sådant förfaringssätt. Slottet Johannisberg innehades
fordom af furstbiskopen af Fulda, hvarför ock vinodlarne i trakten
brukade begära biskopens tillåtelse att börja skörden, då drufvorna
voro mogna. Af någon anledning glömde biskopen ett år att gifva
den begärda tillåtelsen förrän så långt efter den vanliga skörde-
tiden, att drufvorna hunnit taga skada. Men hur förvånades man
ej, då man märkte, att vinet detta år var af långt bättre beskaffen-
116

GEOGRAFISKA KURSER.

het än under de är, dä drufvorna blifvit skördade i vanlig tid.
Följande är lät man ännu en gäng pä försök drufvorna kvarsitta
lika länge som föregående är. Försöket kröntes med framgång,
och allt sedan dess har det varit brukligt att ej afploeka drufvorna
förrän de blifvit öfvermogna.

Mer än fyratio mineralkällor finnas pä Taunus och vid dess
fot. Mänga af dem höra till de mest omtalade och mest besökta
i världen säsom: Homburg, Wiesbaden, Schwalbach, Schlangenbad,
Selters, Ems, Cronthal m. fl.

Mellan Taunus på ena sidan och Hundsrück på den andra
slingar sig Rhen genom en helt smal passage — Bingerloch —• in
i den för sin naturskönhet beryktade Rhenprovinsen. Fordom gick
på detta stalle en klippbank tvärs öfver floden, som här bildade
ett ej obetydligt fall. Men denna klipptröskel, hvilken gjorde sam-
färdseln pä Rhen mellan Syd- och Nordtyskland så godt som omöjlig,
har blifvit bortsprängd, och fartyg passera numera obehindradt genom
det förr sä illa beryktade Bingerloch. Till vänster om floden ligger
staden Bingen, inbäddad i fruktträd. Till höger reser sig på
Niederwalderberget borgen Ehrenfels. Ofvanför Ehrenfels har en
12 m. hög staty af Germania blifvit upprest pä en platå af Nie-
derwald. Midt i floden, ett litet stycke nedanför Bingen, ligger
på en klippa ett högt torn, Råttornet kalladt, emedan enligt sägnen
en biskop af Mainz, som under en svär hungersnöd lätit innebränna
en mängd människor, där blifvit uppäten af råttor. Nedanför
Bingen blir floden bredare. Besynnerligt formade klippor hänga
pä många ställen alldeles ut öfver vattnet. Här och där skjuter
en skroflig bergsudde långt ut i floden. Loreleyklippan vid Rhens
högra strand hade fordom ett sådant utspräng, mot hvilket vågorna
fräsande och skummande bröto sig. Mängen bät har blifvit krossad
mot denna klippa och mången fiskare neddragen i djupet af ström-
hvirflarna vid dess fot. Nu är den farliga och illa beryktade berg-
udden bortsprängd, och genom en tunnel i själfva berget går järnvägen
fram. Pä höjderna pä båda sidor om floden ligga vackra ruiner efter
gamla riddarborgar. Några af dessa borgar hafva i våra dagar blifvit
restaurerade, af andra finnas blott nägra fallfärdiga murar kvar. Ej
endast vid själfva Rhen, utan äfven vid Mosel och vid flere andra af
Rhens bifloder ligga öfverallt gamla borgar och torn. Det är nästan
ofattligt, huru alla de riddare, som residerade pä dessa borgar, och
hvilka till största delen lefde af rof och plundring, kunde lifnära
GEOGRAFISKA KURSER.	117

sig inom ett så inskränkt område. Hvar och en af dessa borgar,
torn och klippor har sin egen, ofta vackra och poetiska saga.

På den smala strandremsan mellan floden och bergen ligga
ett stort antal byar och gårdar, omgifna af fruktträdgårdar och
valnötsträd. På bergsluttningarna utbreder sig den ena vingården
bredvid den andra. Vinrankorna bidraga just ej till landskapets
skönhet; de dölja under sin gröna matta bergens pittoreska former,
de afrunda de skarpa kanterna, fylla ojämnheterna och öfvertäcka
remnorna. Öfverallt på klippterrasserna mellan vingårdarna ser man
grågula murar, hvilka hafva till ändamål att hindra den lösa mat-
jordens nedspolande utför bergssidorna, något som ej sällan inträffar
vid häftigare regn. Dessa murar, hvilka på afstånd se ut som
långa ljusa linjer, dragna tvärs öfver bergen, gifva ät landskapet
en högst egendomlig prägel. Här och där på bergssidorna hafva
höga hvalf blifvit uppmurade, hvilka hvila på likaledes murade
pelare; dessa hvalf tjäna dels till att stödja utskjutande klipp-
stycken, dels till att öka klippafsatsernas bredd, hvarigenom större
utrymme vinnes för vinodlingarna. Pä många ställen föra höga,
hvälfda broar frän den ena klippafsatsen till den andra.

Uppbyggandet och underhållandet af alla dessa murar, hvalf
och broar är vingårdsmännens vinterarbete och måste vara undan-
gjordt före vårens inträdande, dä jorden i vingärdarna bör gräfvas
om och gödslas. Gödningsämnena måste bäras upp för de branta och
besvärliga bergsstigarna; ligga vingärdarna högt upp, är detta naturligt-
vis ett mycket mödosamt arbete. Därefter skola käppar sättas ut till
stöd åt vinrankorna, torra vinstockar tagas bort och nya sättas i
deras ställe m. m. Om sommaren måste ogräset i vingårdarna bort-
rensas, torra grenar borttagas, en del skott skäras bort o. s. v. En
vingård kräfver nästan i ännu högre grad än en trädgård oaflåt-
lig omsorg, men under goda är, när skörden är ymnig, erhålla vin-
gårdsmännen riklig ersättning för sin möda och sitt arbete.

Skördetiden är glädjens tid. Då ser man tidigt om morgnarna
stora skaror af män, kvinnor och barn med korgar på ryggen och
krokiga skaror i händerna under skratt och skämt sträfva uppför
de branta bergshöjderna. Nere vid foten af bergen stå vagnarna
med de stora karen, i hvilka drufvorna läggas. Om kvällen åter-
vända de glada skarorna till sina hem, där det åtminstone under
de sista skördedagarna ätes och dansas till långt in på nätterna.

( Ingenstädes i Rhenprovinsen odlas sä mycket vin som omkring
Mosel. Denna flods stränder äro, liksom hufvudflodens, omtalade
för sin naturskönhet. Mosel slingrar sig i sä många och djupa
krokar, att man här och där tycker sig se flere floder bredvid
118	GEOGRAFISKA KURSER.

di*

hvarandra; stundom kilar den så in sig mellan ett par berg, att
man skulle kunna tro, att den störtat ner i något svalg och försvunnit.
Landskapet har i allmänhet en helt olika karakter på flodens båda
motsatta sidor. På den ena sidan ser man höga, branta berg, klädda
med vinrankor eller med låg ekskog. Det är de mot söder eller
sydost liggande bergssluttningarna, som äro beklädda med vinrankor;
på de mot norr vända sluttningarna, där vinet ej trifves, planteras
i stället ekar, hvilkas bark ger landets inbyggare en god förtjänst.
Den afskalas nämligen och säljes till garfvare. Många byar för-
tjäna ända till 80 — 90,000 mark på ekbark. Här och där ligger
på någon brant klippa en borgruin eller ett af murgrön omslingradt
gammalt torn. — På flodens andra sida utbreda sig gröna ängar
med betande boskap, sädesfält, vackra landtgårdar och små byar,
hvilka, inbäddade i fruktträd, ligga tätt intill flodstranden.

Den dalgång, genom hvilken Mosels biflod Saar slingrar sig,
är ytterst rik på stenkol. De rikaste lagren finnas vid Saarlouis
och Saarbrücken. Vid Saarbrücken hafva stenkolslagren en längd
af omkring 100 km. och en bredd af 30 km. Norr om Saarlouis
finnes ett stenkolslager, som sträcker sig ungefär lika djupt under
jordytan, som Chimborazzo höjer sig öfver densamma. Den stora
tillgången på stenkol har framkallat en storartad fabriksrörelse.
Den ena höga fabriksskorstenen reser sig bredvid den andra, och
vagnar, lastade med allt slags material, ila hit och dit på det täta
nätet af järnvägsspår.

Norr om Mosel ligger på Rhens ena sida Eifels bergsbygd
och på den andra sidan Westerwald, hvilken genom Lahn skiljes
från Taunus. •— I Eifel finnas många smärre, vackra och bördiga
dalar, men de högre delarna af berget äro i allmänhet kala och
ofruktbara. På många ställen trifvas knappt några andra odlade
växter än potates och hafre. Byarna äro få och befolkningen fattig.

Eifel är märkvärdigt genom de många utslocknade vulkaner,
som finnas där. Några af kratrarna äro ännu väl bibehållna, af
andra återstå blott några obetydliga spår. Här förekommer äfven
en stor mängd djupa sjöar, kallade maare; några af dem äro ut-
torkade, i andra hafva torfmossar blifvit bildade. Flere små byar
ligga i sådana uttorkade maare, där de hafva ett godt skydd mot
de hårda bergsvindarna. Den största af dessa sjöar är Laachersjön.
Mer än trettio vulkaner med ännu tydliga kratrar resa sig i sjöns
grannskap. Aska och lavablock ligga kringströdda öfverallt. Flere
källor med kolsyrehaltigt vatten och ett hål, ur hvilket kolsyregas
utströmmar, vittna om att underjordiska, vulkaniska krafter ännu
äro i verksamhet.
GEOGRAFISKA KURSER.

119

De högre delarna af Westßrwald äro äfvenledes kala och
ofruktbara. Klimatet är hårdt. »Korsbären», säger ett gammalt
ordspråk, »behöfva i öfre Westerwald två år för att mogna, första
året blifva de röda på den ena sidan, följande år på den andra».
De lägre bergssluttningarna oeh dalarna äro däremot rika på skog
och hafva vackra ängar. En del af Westerwald, som består af sju
bergskäglor af en särdeles vacker och pittoresk form, kallas Sie-
bengebirge. Några af dessa klippor stupa brant ner i Rhen och
bära på sina skrofliga hjässor vackra borgruiner, med hvilka många
legender äro förknippade. Siebengebirge består af vulkaniska sten-
arter, såsom basalt, trakyt m. m., hvilka användas till byggnads-
sten; Kölner-dömen t. ex. är byggd af trakyt från Siebengebirge.

Mellan Bingen och Bonn är Rhendalen mycket smal; på många
ställen gå bergen ända fram till flodstranden. Men vid Bonn blir
dalen bredare, bergen draga sig allt längre bort från floden, och
ett litet stycke nedanför Bonn träder Rhen in på slättlandet. Land-
skapet ändrar nu helt och hållet karakter. I stället för de vackert
formade bergen med sina vingårdar och fruktodlingar ser man öfver-
allt vidsträckta ängar och sädesfält. Åkerbruk, för hvilket den
bergiga, södra delen af landskapet föga lämpar sig, är här ej utan
betydelse. Industri är likväl hufvudnäring. Stora sträckor af norra
Rhenprovinsen, synnerligast öster om Rhen, se ut som en enda
verkstad af jättelika dimensioner, ty fabriker af alla slag, järnbruk
och valsverk äfvensom stenkols- och järngrufvor ligga här tätt
intill hvarandra. Endast i stenkolsgrufvorna äro mer än 90,000
arbetare sysselsatta. Fabriksrörelsen är lifligast längs den lilla floden
Wupper; intet vatten i världen uträttar så mycket arbete som
denna flod. Funnes ej Wupper och hans tillflöden, skulle denna
trakt, där nu 11/2 mill. människor hafva sitt uppehälle, knappt kunna
lifnära 30,000. Städerna i detta Tysklands Lancashire ligga lika
tätt som byarna på andra ställen. Här ligga de stora industricentra
Elberfeld-Barmen, Solingen, Remscheid, Lennep, Essen m. fl., hvart
och ett omgifvet af en hel stab af småstäder, hvilka idka samma
industri som de stora städer, kring hvilka de vuxit upp. Solingens
klingor, hvaraf 200,000 årligen tillverkas, dess knifvar och saxar,
Remscheids filar och sågar — af de senare tillverkas årligen 400,000
— samt Elberfelds siden- och bomullsvaror äro världsberömda.

Alldeles invid Essen ligger den stora Kruppska gjutstålsfabriken
som en stad för sig. Det är den största fabriksanläggning ej blott
i Tyskland utan i världen. Den anlades 1810 af den nuvarande
ägarens, Alfred Krupps fader. Början var anspråkslös, ännu 1833
hade den blott 9 arbetare. År 1881 utgjorde arbetarnes antal 11,000.
120

GEOGRAFISKA KUESER.

— Till fabriken höra 65 handelsbodar, flere slaktarhus, värdshus,
sjukhus m. m. Begrafnings-, sjuk- och pensionskassor hafva blifvit
bildade för arbetarnes räkning. För deras upplysning sörjer fabrikens
ägare genom skolor, föreläsningar o. d. — I Kruppska fabriken
tillverkas gjutstälskanoner, axlar, hjul, järnvägsskenor, pansarplåt,
maskindelar m. m. — Omtalad är den stora ånghammaren, hvilkens
slag åstadkommer ett dån, starkare än det som uppkommer vid af-
skjutandet af ett skott ur en kanon af gröfsta kaliber. Så som
åskdundret följer på blixten, åtföljes hvarje slag af denna jätte-
hammare af en skakning i jorden, som kommer fönstren att skallra
t. o. m. i hus, som ligga på betydligt afstånd från verkstäderna.

Den östra bergiga delen af Westfalen har liksom Rhenpro-
vinsen stor rikedom på stenkol och mineraler, hvarför oek fabriks-
rörelsen där är betydlig. Naturen är täck och behaglig i denna
del af landskapet. Vidsträckta ek- och bokskogar betäcka bergs-
sluttningarna. Vackrast är nordöstra delen af Westfalen, i syn-
nerhet trakten omkring Minden. Ej långt från denna stad träder
Weser genom ett smalt pass. Porta Vestfalica, ut på nordtyska
låglandet. — Den västra delen af provinsen är liksom grannländerna
ett slättland, där hedar och torfmossar förekomma på många ställen.
Fabriksrörelsen är ganska liflig, men åkerbruk är här hufvudnäring.

Landskapens storlek, städer, invånare m. m. efter lärobok.

Källor: E. Réclus, Nouvelle géographie universelle. — A.
Penck, Das deutsche Reich. Bd 2 af Unser Wissen von der Erde,
utg. af A. Kirchhoff. H. A. Daniel, Handbuch der Geographie.
Ny bearbetn. af 0. Delitsch. J. G. Kohl, Die Marschen und
Inseln der Herzogthümer Schleswig und Holstein. V. Bennike, Nord-
Friserne og deres land. E. Träger, Die Halligen der Nordsee.
Bezzenberger, Die kurische Nehrung und ihre Bewohner. Die
Provinz Hannover in Geschichts-, Kultur- und Landschaftsbildern,
utg. af J. Meyer. J. G. Kohl, der Rhein. A. Mauer, Geografi-
sche Bilder m. m.

Gustafva Hjelmerus.
Lärareplatser i pedagogik vid universitet
och andra högre läroanstalter i utlandet.

Som bekant finnes ingen professorsplats i pedagogik vid svenska
universitet och högskolor. Dock torde ej dröja länge, innan på
allvar blir fråga om att inrätta åtminstone någon sådan. I alla
händelser skola säkert några meddelanden om platser af detta slag
i utlandet intressera läsare af »Verdandi». De äro hämtade ur
Minerva. Jahrbuch der gelehrten Welt. 1894—95. Strassburg 1895.

I nämnda kalender upptagas inalles 99 lärare i pedagogik,
professorer, docenter eller på annat sätt benämnda. Mycket ofta
äro dessa på samma gång lärare i något annat ämne, vanligen filo-
sofi. Ofta är en professor eller docent i pedagogik på samma gång
föreståndare för eller lärare vid ett läroverk.

De nämnda 99 pedagogiska lärarna äro anställda vid 77 olika
universitet eller högre läroanstalter, tillhörande 75 särskilda städer.

Inom följande europeiska länder finnas lärostolar i pedagogik:
Tyskland, Osterrike-Ungern, Frankrike, England med Skottland,
Kyssland med Finland, Schweiz, Italien, Belgien, Grekland, Ru-
mänien, Serbien och Bulgarien. Utom Europa finnas sådana läro-
stolar i Amerikas Förenta Stater samt Chile oeh Japan.

Som man kunde vänta, är Tyskland jämförelsevis rikt försedt
med lärareplatser i pedagogik. Professor i pedagogik ensamt utan
att tillika innehafva lärarebefattning vid skola är dock endast W.
Rein i Jena. Privatdocent i pedagogik vid samma universitet är
H. Stoy, hvilken tillika är föreståndare för en högre enskild skola
i Jena. Han är son till den bekante pedagogen Stoy, Reins före-
trädare som professor vid universitetet. Professorer i filosofi och
pedagogik äro bl. a. Fr. Paulsen i Berlin, Jürgen Bona Meyer i
Bonn och Th. Ziegler i Strassburg. Andra mer kända professorer
i pedagogik äro H. Schiller i Giessen samt G. Uhlig i Heidelberg,
både tillika gymnasie-rektorer.

Från Osterrike-Ungern märkas Th. Vogt, e. o. professor i
pedagogik, Wien, samt O. Willmann, professor i filosofi och pedago-
gik, Prag. I Budapest finnes ordinarie professorsplats i pedago-
gik ensamt.
122

LÄRAREPLATSER I PEDAGOGIK VID UNIVERSITET.

I Frankrike är H. Marion professor i pedagogik i Paris. I
Skottland S. S. Laurie i Edinburg o. J. Meilde-John i St. Andrews.

Finland har vid sitt universitet i Helsingfors en professor i
pedagogik och didaktik, W. Ruin, samt en docent i pedagogik, A.
M. Johnsson. Vid alla universiteten i Schweiz finnas lärareplatser
i pedagogik, bland hvilkas innehafvare må nämnas 0. Hunziker,
e. o. professor i Zürich. Äfven i Italien finnas flere sädana
platser, i Pavia och Turin ordinarie professurer, i Rom och Neapel
sädana i moralfilosofi och pedagogik, i Neapel dessutom en e. o.
professor och två privatdocenter i pedagogik, i Catania e. o. pro-
fessor och privatdocent.

Mänga platser af ifrågavarande slag finnas i Amerikas För-
enta Stater. Sä äro professorer i pedagogik: B. A. Hinsdale
vid universitetet i Berkeley (Kalifornien), D. L. Kiehle vid univer-
sitetet i Minneapolis, Earl Barnes vid universitetet i Palo Alto
(Kalifornien). Vid Columbia College i New-York är N. M. Butle)'
professor i filosofi och pedagogik. Universitetet i samma stad har
en hel »pedagogisk fakultet» med tre professorer och tvä docenter.
Af denna fakultet utdelas två akademiska grader, en lägre »Master
of pedagogy» och en högre »Doctor of pedagogy». President ( =
rektor) för universitetet i Worcester (Massachusetts) är den fram-
stående pedagogen och psykologen G. Stanley Hall. I Amerika
finnes den enda kvinnliga lärare i pedagogik, som upptages i »Mi-
nerva», nämligen Julia E. Buikley, professor i detta ämne vid uni-
versitetet i Chicago.

Till sist må nämnas, att äfven Bulgarien, Serbien och
Japan hafva hvar sin ordinarie professor i pedagogik ensamt,
nämligen i Sophia, Belgrad och Tokio. De europeiska lander, som
ännu sakna lärarebefattningar i vetenskaplig pedagogik, äro endast:
Spanien, Portugal, Turkiet, Sverige, Norge och Danmark. .

Alltför länge torde det väl icke dröja, innan en pedagogisk
professur kommer till stånd vid Stockholms högskola. Ur den be-
rättelse, som styrelsen för denna högskola afgaf är 1881, inhämtar
man nämligen, att ett kapital på 50,000 kronor af fil. dr Olof
Eneroth testamenterats till högskolan, och att ändamålet med denna
fond är att, »sedan kapitalet uppgått till ett för ändamålet tillräckligt
belopp, med räntan underhålla en professur i läran om sambandet
mellan naturlagarna och människans sedliga och fysiska natur med
särskild hänsyn till det uppväxande släktets uppfostran till andlig
och kroppslig hälsa». Denna fond torde numera, sedan den några
år förräntat sig, uppgå till öfver 80,000 kronor.
Gymnastikens ställning i flickskolan.

Två föredrag i Pedagogiska sällskapet i Stockholm.

I.

Det torde väl numera bland pedagoger ej annat än undantagsvis
råda något tvifvel om att flickor lika väl som gossar böra åtnjuta en
ordnad kroppsrörelse. Jag skulle med den erfarenhet jag har vilja
säga, att de i ännu högre grad än gossarne behöfva en sådan. Flic-
kor hindras af mångahanda förhållanden att förskaffa sig rörelse i
det fria, förhållanden, hvilka icke på något sätt inverka på gossar.
Dit räknar jag deras ofta svagare konstitution, deras kläder, hvilka
ej blott äro gjorda af tunnare tyger, utan också — hvilket är det
värsta -—• hafva en för kroppsrörelser hindrande form, deras hand-
arbeten, de många hänsyn som tagas till skick och bruk samt
många djupt rotade fördomar. Alla dessa hinder förefinnas redan i
flickornas tidigare år, och deras betydelse minskas ej utan tvärtom
ökas med åren, såvida ej någon motvikt inträder.

En sådan motvikt gifves i skridskoåkning, i kälkbacksåkning,
i skidlöpning, i promenader, i ridt, i dans och i många flere hälso-
samma och på samma gång lifvande idrotter, men ingen af dessa
kan i samma grad som gymnastik, d. v. s. Lings pedagogiska gym-
nastik, utveckla kroppen till den harmoni, som hvar individ efter
sina anlag är i stånd att uppnå.

Jag talar af egen erfarenhet, ty jag har själf idkat de flesta
af nyss uppräknade kroppsrörelser, men utan att tillnärmelsevis
uppnå de förmåner, som gymnastiken pä kort tid skänkte mig.

Andra kunna måhända vittna om de olägenheter de haft af
gymnastik, jag kan endast för min del intyga, att genom den har
jag blifvit iståndsatt att uthärda arbete och ansträngningar, som
jag ej hade en tanke på att kunna bära, innan min kropp blifvit
stärkt och utvecklad genom gymnastiken.

Under min praktik som gymnastiklärarinna har ingenting tyngt
och nedstämt mig så, som när jag hört en och annan af barnen
säga, att gymnastiken var tråkig. Första gången denna tråkighets


124	GYMNASTIKENS STÄLLNING I FLICKSKOLAN.

buse uppträdde, var jag färdig att genast sluta min pedagogisk-
gymnastiska verksamhet, öfvertygad som jag var att felet måste
ligga i mitt sätt att leda gymnastik. Jag blef doek snart förvissad
att jag ej var ensam i olyckan, i det jag fick höra samma klagan
af en och annan elev frän häll, där gymnastiken faktiskt leddes pä
det mest utmärkta sätt. Då började jag i stället undersöka, hvilka
barn som klagade däröfver, och upptäckte dä, att antingen voro de
blodfattiga och i följd däraf kroppsligt svaga, eller voro de lata
och bekväma af sig och hade snart kommit underfund med att det
var ganska lätt att undandraga sig ett ämne som föreföll dem sä
besvärligt och sä alldeles onödigt; eller också var det inflytelserika
kamrater med ofvannämnda egenskaper, som öfvertalade andra att
försöka slippa ifrän gymnastiken. Ett skäl till »tråkigheten» ligger
däri, att barnen hafva den förutfattade meningen, att i gymnastik-
salen där skall det hvarken finnas tvång eller svårighet, där skall
man hafva roligt. Gymnastik — däri har man inga läxor och ofta
inga betyg, i gymnastiksalen får man ju också leka. När de så
märka, att äfven där erfordras uppmärksamhet, flit och ögonblicklig
lydnad, samt att allt skall läras och inöfvas där liksom på andra
lärorum, att man till och med är utsatt för anmärkning och det
pä skarpa allvaret, ja då blir det stor missräkning, och ett, tu, tre
är det ämnet tråkigare än andra.

Men ett annat och ganska tungt vägande skäl är flickornas om-
klädning. Har man bevittnat hvilken verklig möda i synnerhet de
vuxna flickorna hafva härmed, kan man ej annat än behjärta detta
förhållande; summariskt tilltaget kan man räkna på omkring nio
plagg, som skola dels af-, dels påtagas, så kommer ombytandet af
skodonen, hvilka ofta äro höga kängor med ofantligt många snörhål
eller knappar — ett mod som är lika opraktiskt för såväl flickor
som gossar.

Om nu gymnastiklokalen ieke är belägen på samma ställe som
skolan, tillkomma ju äfven ytterplagg, galoscher etc. Att flickorna,
i synnerhet efter gymnastiklektionen, blifva utledsna af allt detta
bytande är väl ej underligt. Kunde man åstadkomma en förenkling
af flickans dräkt, skulle ett viktigt skäl bortfalla till den motvilja
många, dock mest vuxna flickor, hafva för gymnastiken.

Det har ofta förefallit mig, att det skulle mycket bidraga till
höjande af aktningen för ämnet i barnens tanke, om man hade tid
och tillfälle att medelst ett kort och sakrikt föredrag undervisa
dem om orsakerna, hvarför de böra gymnastisera. Jag är öfver-
tygad, att man genast skulle vinna de tänkande och förståndigare,
om de frän början finge klart för sig, att gymnastiken ej har till-
GYMNASTIKENS STÄLLNING I FLICKSKOLAN.	125

kommit af en nyck för att öka deras skolarbete, utan att den
tvärtom är ett medel att underlätta detta. Att inöfvandet af rot-
mästarinnor härigenom skulle underlättas vore äfven en sak af ej
ringa betydelse. Dessa föredrag borde icke hällas i gymnastiklokalen
utan i klassrummet, och detta af tvä skäl: först är icke tempera-
turen i gymnastiksalen lämpad för stillasittande, ej heller kunna
sittplatser sä praktiskt anordnas, att ej en viss oregelbundenhet
uppstode, som blefve hindrande för uppmärksamheten. Kan skolan
icke bestå någon annan tid än den till gymnastiken anslagna, finnes
ju intet hinder för att använda de första gymnastiklektionerna till
dylik undervisning. Skulle lärarinnor och föräldrar vara intresse-
rade att åhöra densamma, så vore det sä mycket bättre. Tillfället
vore också mycket lämpligt att här inflicka några enkla råd i
hälsovård, t. ex. angående klädedräktens snitt, hudens behandling
med vatten, tändernas rätta skötsel, hårets omsorgsfulla vård o. s. v.

Till sist några ord om de kraf som böra ställas på en gym-
nastiklärare eller lärarinna.

Alla veta i huru hög grad ett läroämnes ställning är beroende
af lärarens personlighet.

Friskgymnastiken är hälsans, kraftens och glädtighetens banér-
förare; önskligt vore att lärarens eller lärarinnans personlighet gåfve
ett intryck af nyssnämnda egenskaper, parade med ett värdigt och
ädelt uppträdande.

I pedagogiskt hänseende fordras, att läraren skall äga grundlig
teoretisk så väl som praktisk kännedom af sitt ämne, vidare vaken
blick för fel i rörelser och ställningar — t. ex. det så vanliga
felet att lärjungarna icke tillräckligt använda sträckmusklerna, hvil-
ket de aldrig göra utan lärarens ständiga öfvervakande, och brister
ihärdigheten hos eleven, så är det fråga om läraren någonsin kan
lyckas i detta hänseende •—• förmåga att rätta dessa fel snabbt,
hälst på ett uppmuntrande sätt utan all sträfhet, bättre med hu-
mor än satir. Däremot bör man i regel vara njugg på direkt
beröm. Att aldrig komma oförberedd till sin lektion, att vara den
första på platsen, att fordra den största möjliga lystring, att strängt
hålla på kroppens uppsträckning och hufvudets hållning i alla före-
kommande rörelser, och först och sist iakttaga den rätta stegrings-
följden inom de i vår gymnastik förekommande rörelsehvarfven •—•
dessa äro hufvudreglerna för en god gymnastiklärare. Önskligt
vore äfven att läraren eller lärarinnan hade tillfälle att själf del-
taga i friskgymnastiska öfningar. Detta skulle medföra den för-
126

GYMNASTIKENS STÄLLNING I FLICKSKOLAN.

delen, att rörligheten och lifaktigheten ej sä hastigt aftoge med en
framskridande älder, och att samförståndet med ungdomens liflighet
kunde finnas kvar ännu hos en åldrig lärare eller lärarinna. För
öfrigt kan endast den som själf gymnastiserar välja sådana rörelser,
som de unga inöfva med intresse. I all synnerhet böra de kvinnliga
gymnasterna icke försumma detta sätt att underhålla sin kroppsrörlighet.

Det är af vikt, att gymnastikledaren håller sitt sinne friskt
och ungdomligt äfven därför, att endast i så fall kan han undvika,
att stelna i vissa former och kan han åstadkomma den omväxling
i öfningarna, som särskildt för de minsta barnen är sä nödvändig,
och hvilken ingalunda behöfver göra inträng pä den systematiska
ordningsföljden. För sådana smäbarn mäste gymnastiken till stor
del tagas pä lek, och lyckligtvis hafva vi i Lings »Tillägg till
Tabellerna» en hel serie sådana gymnastiska rörelser, som stå på
gränsen till lek. De som tro att det Lingska systemet utesluter
lekar, vare sig gymnastiska eller fria, visa förvånande okunnighet
om detta system.* Leken bör stå till gymnastiken i samma för-
hållande som ett gladt, blomstrande barn till sin äldre allvarligare
broder, hvilket med sina behagfulla, stundom öfverraskande och
sprittande infall får uppspäda det tyngre arbete som fordras af den
myndiga äldre brodern, hvilkens plats dock aldrig kan intagas af
ett omyndigt ansvarslöst barn.

Hvad för öfrigt leken angår, är det klart, att bland det stora
material man har att välja på bör en noggrann gallring försiggå,
ty icke alla bland barn brukliga lekar hafva den uppfostrande
verkan, att man kan tillåta dem inkränkta pä gymnastiktimmen.
Leken bör komma som en belöning, uppmuntran och omväxling,
(med ett ord, den bör vara ett medel men ej ett ändamäl), därföre
synes det mig icke vara lämpligt att fastslå vissa dagar för lek,
sä att lärjungarna då hafva fordran därpå. En viktig sak är, att
de mer invecklade lekarna böra återkomma sä ofta att eleverna
utföra dem med färdighet; i detta fall gäller att »lägga allvar i
leken». Det är en stor fördel om gymnastikledaren är begäfvad
med sångröst, ty då kan han leda sångerna vid marscher och äfven
verka för upplifvandet af våra nationella sä väl sänger som sång-
lekar, hvilka icke borde få dö ut.

* Upplysningsvis kunna vi meddela, att uppgifter på dessa rörelser och
lekar finnas i »Tillägg vid användande af de tabeller, hvilka varit begagnade
för Gymnastiska Centralinstitutets pedagogiska lärokurs». Tab. 27 innehåller:
rörelser för små barn, tab. 28: rörelser på gränsen emellan lek och gymnastik,
tab. 29: fria lekar, tab. 30: inledningar till dans, tab. 33: lekar i hvilka
man bär en börda, tab. 34: kampöfningar och brottning.
GYMNASTIKENS STÄLLNING I FLICKSKOLAN.	127

Om dessa fordringar fullgöras, så är det åtminstone icke leda-
rens fel, om gymnastiken ej skänker det resultat som den borde.

Wendla Falck.

II.

Det har blifvit mig sagdt, att sällskapet önskade höra något
om införandet af den svenska gymnastiken i vårt grannland, Dan-
mark. Som jag var nog lycklig att få vara banbryterska på detta
område i de danska folkhögskolorna, ser jag mig i stånd att
härom meddela några upplysningar. Under de 3 somrar 1884,
85, 86, som jag verkade för gymnastikens spridande i Danmark,
mottogs den med glädje, tacksamhet och entusiasm. Från Valle-
kilde och Askovs folkhögskolor spred sig gymnastiken till städernas
skolor, till Köpenhamn, där Fr. Zahles skola med flera antog från
Kongl. Gymn. Centr. Institutet utexaminerade lärarinnor. Ja, det
är till och med fråga om att i Danmark upprätta en gymnastisk
högskola efter svenskt mönster. Den Lingska gymnastiken har
icke blott hastigt uppblomstrat i Danmark, utan har där också
slagit fasta rötter. Detta hade jag tillfälle att iakttaga vid mitt
besök där sistlidne sommar. Den Lingska gymnastiken har nu i
Danmark fått en nationell prägel, dock igenkänner man genast det
Lingska systemet fritt från alla otillbörliga utväxter. Icke hör
man i Danmark något tal om att svensk gymnastik skulle vara
öfveransträngande, där går den med lif och lust, oeh många barn
och ungdomar tillryggalägga långa vägsträckor för att deltaga i en
öfningstimme. När man ser, med hvilket intresse den Lingska
gymnastiken omfattas i Danmark och det icke blott för den kropps-
liga utveckling, som den skänker, utan lika mycket därför att den
anses bidraga till släktets förädlande och höjande samt till upplif-
vande af den gamla nordiska, kärnfulla kämpakraften, kan man
icke annat än framställa den frågan: hvarpå kan det bero, att
gymnastiken i sitt hemland, Sverige, ieke alltid omfattas med ett
dylikt intresse, och hvaraf kommer det sig, att man särskildt från
flickskolorna stundom hör det påståendet, att barnen finna den
tråkig oeh besvärlig?

När harnen visa sig ovilliga och loja vid gymnastiken, ligga
skälen därtill dels i barnens omgifning, dels inom dem själfva.

En af orsakerna är att söka i hemmen, där gymnastiken be-
traktas med en viss misstänksamhet och anses som ett onödigt bi-
hang, hvilket förvärrar barnens redan förut öfveransträngda tillstånd
och beröfvar dem en del af deras fritid. Om så därtill kommer
128	GYMNASTIKENS STÄLLNING I FLICKSKOLAN.

—• säsom stundom är fallet — att skolan under dm del af året,
då möjlighet till skridskoåkning finnes, ger lof från gymnastiken,
blir följden naturligtvis den, att barnen sedan, när de skola gym-
nastisera, beklaga sig däröfver, att man beröfvat dem en fritid.
Intet annat ämne i skolan lägges ned för en tid för att ersättas
af t. ex. skridskoåkning; om så skedde, skulle det säkerligen för-
spörjas samma klagan öfver förlust af fritid. Alltså — gymnastik
under hela läsåret är en oafvislig fordran. Om barnen skola väntas
hysa intresse för gymnastiken, är det ett viktigt villkor att den
sättes i nivå med öfriga skolämnen. Skridskoåkning och idrott äro nog
bra men kunna ej ersätta den pedagogiska, rätt ordnade gymnasti-
ken, som uppfostrar barnet ej blott kroppsligt utan äfven moraliskt.

Äfven läkarne hafva sin andel i den öfverklagade likgiltig-
heten för gymnastiken. Mången husläkare torde vara för litet
öfvertygad om gymnastikens verkliga nytta för att kraftigt oeh
med framgång kunna motsätta sig mödrars och barns nycker och
invändningar. Till följd häraf skrifver han ofta ett intyg om att
barnet skall för en eller annan åkommas skull befrias från deltagande
i friskgymnastiken, och detta äfven i sådana fall, då just gymnastiken
hade kunnat vara till bot för det gryende onda. Önskligt vore,
att läkarne ibland bevistade gymnastiköfningarna. I så fall skulle
de kanske icke, såsom nu ofta händer, komma med sådana påbud,
som t. ex. att ett barn kan få deltaga i fristående rörelser men
icke i redskapsrörelser. Olämpligheten af en sådan förordning in-
ser hvarje gymnast, ty bland de fristående rörelserna äro många
mycket mer ansträngande än redskapsrörelser, och de senare tjäna
ofta som inledning till de förra. Enligt min åsikt borde befrielse-
betyg från gymnastik aldrig utfärdas af husläkaren ensam utan
endast i samråd med skolläkaren, hvilken egentligen rätten att med-
dela sådana befrielser borde tillkomma. Det vore intressant, om
någon skolläkare ville i läkaresällskapet upptaga, denna fråga om hus-
läkarnes alltför frikostiga utfärdande af befrielseintyg.

En annan orsak till gymnastikens mindre goda ställning i flicksko-
lorna ligger hos lärarinnorna. Många af dessa betrakta gymnastiken
med ringaktning, ty gymnastiken är ju, anse de, ej att jämföra med
alla de öfriga för lifvet så nyttiga läroämnen, i hvilka skolan med-
delar undervisning. De besinna icke, att gymnastiken kan hjälpa
betydligt till att utdana flickan för lifvet, ty hälsa och motstånds-
kraft äro dock väsentliga egenskaper också för kvinnan. Såsom
exempel på en del lärarinnors tanke om gymnastiken vill jag an-
föra följande. Jag sammanträffade för en tid sedan med en mycket
ansedd och förträfflig lärarinna i svenska språket, med hvilken jag
GYMNASTIKENS STÄLLNING- I FLICKSKOLAN.

129

varit skolkamrat. Vi talade om barn, undervisning m. m. Då
säger hon: »Hu! är det inte förfärligt enformigt och tråkigt att
så där hela dagen stå och kommendera: armar uppåt sträck, knäna
böj?» — Härpå svarade jag, att det var väl lika enformigt att böja
verb och substantiv som att böja armar och ben. Nej, det vore
väl något helt annat, menade min goda kamrat, ty hon hade ju
hela litteraturen att studera, men i gymnastik fanns det väl ej någon
vetenskaplig litteratur. Sålunda kan en nutidslärarinna yttra sig.
Det synes, som om de unga lärarinnorna behöfde få bättre reda
på gymnastikens nytta. Jag skulle därför vilja föreslå, att på se-
minarierna hölles några föredrag om vårt gymnastiksystem antingen
i förening med hälsoläran eller med instruktionsöfningarna i gymna-
stik. Härigenom skulle de unga lärarinnorna få ett begrepp om
att vårt system hvilar på vetenskapliga, anatomiska och fysiologiska
grunder, och att dess inverkan är icke blott hygienisk utan ock
pedagogisk, ja kanske mer pedagogisk än hvad fallet är med månget
annat ämne. Dylika föredrag torde ej heller skada i skolans tvenne
högsta klasser. För att gymnastiken skall kunna utöfva det stärkande
inflytande, hvaraf vår tids unga kvinnliga generation är i så stort
behof, är det nödvändigt att detta ämne omhuldas af skolan i sin
helhet, att öfningarna blifva förlagda på lämplig tid, samt att till-
räcklig tid anslås ieke blott till öfningarna utan äfven till omkläd-
ning. Vidare bör man tillse, att barnen ej äro öfvertrötta och
uthungriga, när de gå till öfningarna. En viktig sak är, att barnen
indelas i afdelningar efter anlag och utveckling och icke efter läs-
klasser. — Det vore väl icke mer än i sin ordning, om alla, som
hafva något att säga i skolan, intresserade sig för gymnastiken, som
representerar den fysiska uppfostran, ty det är ju dock en obestrid-
lig sanning, att endast om denna rätt tillgodoses, kan skolan fylla
sin uppgift att i stället för de späda barn, hon en gång mottog,
lämna ifrån sig ett jämförelsevis kraftigt släkte af unga flickor.

Ju mer intellektuellt arbete, dess mer nödvändig är kropps-
rörelse. Därför är det icke rätt att, såsom i vissa skolor äger rum,
befria flickan från gymnastik, när hon kommer upp i de högre
klasserna. Det är fullkomligt lika nödvändigt för den mer vuxna
flickan som för barnet att komma i åtnjutande af en lämplig
gymnastik, ja till och med ännu nödvändigare, enär hon af naturen
har mindre begär efter motion än barnet samt äfven genom för-
domar, bruk och klädedräkt ofta hänvisas till alltför stor begräns-
ning i afseende på kroppsrörelse. Genom alla skolans klasser, för
den vuxna flickan så väl som för barnet, är gymnastik absolut
nödvändig.

Verdandi 1895.

9
130

GYMNASTIKENS STÄLLNING I FLICKSKOLAN.

Man kan stundom — till och med af pedagoger —• få höra
den åsikten uttalas, att barnen blifva enerverade och ansträngda af
gymnastikens hastiga, hurtiga kommando. Men den som själf åt-
njutit gymnastik vet, att den tvärtom stämmer ned ett af intellektuellt
arbete uppdrifvet nervsystem. Nu är det visserligen sant, att om
man haft ansträngande arbete med hjärnan och så omedelbart där-
efter går till inöfvandet af något nytt i gymnastik, blir detta
ett förökadt arbete för hjärnan, i synnerhet om man icke iakt-
tager den så högst viktiga regeln att låta stegringen försiggå
sä småningom. Men om barnen, såsom sig bör, under skolans alla
klasser deltaga i gymnastiken, bör man med den inom Lingska
systemet befintliga progressiva stegringsföljden just kunna förekomma
nervös öfveransträngning. I de lägre klasserna måste man ofta,
genom taktiska ordningsrörelser uppfostra barnen till uppmärksam-
het och därigenom sätta lif och fart i det hela. När lärjungarna,
sedan komma upp i de högsta klasserna, känna de redan till de
flesta rörelserna, så att instuderandet däraf ej kräfver något speciellt
arbete af hjärnan. Rörelserna kunna då utföras mera automatiskt,
dock icke så att förstå, att gymnastiken därigenom skulle blifva ett
enformigt enahanda. Nej, då är det lärarens eller lärarinnans sak
att genom ett spelande, växlande kommando och genom ett rätt
val af rörelsestegringen förekomma enformighet och hålla intresset
vid lif. Det förhåller sig nämligen så, att efter det man väl kan
utföra rörelsen, reducerar sig hjärnverksamheten till att gifva rygg-
märgen den nödiga impulsen. Ryggmärgen är då inöfvad att ut-
föra rörelsen liksom på egen hand, och så snart den mottagit im-
pulsen från hjärnan, utföras rörelserna liksom mer automatiskt.
Denna impuls är icke komplicerad, den är blott en tidsimpuls, det
är därför en ganska enkel hjärnverksamhet och af helt annat slag
än den, som kräfves vid annat skolarbete. Erfarenheten visar ock,
att hjärnan blir icke trött af en rationell dagsöfning med progressiv
stegring. Den finner tvärtom hvila därunder, i det att verksam-
heten förlägges till en helt annan verkningskrets. Den rationella
dagsöfningen bortleder nämligen uppmärksamheten från hjärnans förra
sysselsättning och leder den i en annan riktning, hvilken omväxling
blir ett utslag af hvila för hjärnan.

Detta är min erfarenhet efter 12 års egen gymnastik, och
jag har under min verksamhet som gymnastiklärarinna i folk-
högskolorna, i preparandskolan och i frivilliga föreningar aldrig
funnit annat, än att de gymnastiserande blifvit uppmuntrade, veder-
kvickta och förnöjda efter en sådan rationell gymnastik. Med af-
seende på den svenska gymnastikens pedagogiska värde må det
GYMNASTIKENS STÄLLNING I FLICKSKOLAN.	131

tillåtas mig att anföra ett yttrande af Miss Hughes —• en af Eng-
lands mest framstående kvinnliga pedagoger oeh föreståndarinna för
ett högt ansedt lärarinne-seminarium i Cambridge — hvilket yttrande
bevisar, att hon fullkomligt uppfattat betydelsen af den ögon-
blickliga lydnad, som fordras i svensk gymnastik. Miss Hughes,
som en tid vistats vid Nääs för att taga reda på svensk slöjd, säger
nämligen i en diskussion om frihet och lydnad: »Vi kvinnor vänjas
tidigt att lyda, men vi lyda ej villigt, vi opponera oss gärna. Vi
fordra af barnen för mycken lydnad, men vi förmå dem icke att
lyda nog fullständigt. Äfven i en god skola fordra vi icke nog
snabbhet i tanke och handling. Detta är ett af skälen, hvarför
jag tror så mycket på den svenska gymnastiken, ty den fordrar
ögonblicklig lydnad i tanke och handling, och den som lärt att ögon-
blickligt lyda sin ledare, när det är fråga om kroppsrörelse, kom-
mer därigenom att på andra områden i lifvet kunna utföra mera
nyttigt arbete.»

Sally Högström.

Feriekurser i Greifswald och Jena.

Franska, tyska och historisk-geografiska feriekurser i

Greifswald.

Förliden sommar anordnades i Greifswald en feriekurs i franska
språket, förnämligast afsedd för lärare och lärarinnor. Deltagarnas
antal var öfver 200, däribland flere äfven frän Sverige och Finland.
Föreläsningarna (4 om dagen under 5 veckodagar), synnerligen in-
tressanta oeh lärorika, höllos af framstående fackmän, bland hvilka
den berömde experimentalfonetikern Prof. Rousselot från Paris
utöfvade den största dragningskraften. De utländska deltagarna
hade naturligtvis dessutom rikliga tillfällen att öfva sig i tysk
konversation. Synnerligen angenäma, på billigaste sätt anordnade
utflykter företogos till natursköna punkter på Rügen, Usedom m.
fl. ställen. Lefnadskostnaderna i den lilla nätta universitetsstaden
äro mycket billiga (inackordering för damer 70 å 75 Mk per må-
nad) och resan dit — Greifswald ligger 50 min.:s väg, med ban-
132

FERIEKURSER I GREIFSWALD OCH JENA.

tåg, från Stralsund — ställer sig, i synnerhet för dem, som bo i
södra Sverige, ej synnerligen högt.

Äfven under instundande sommar anordnas under fyra veckor
— d. 8 — 31 juli — en liknande föreläsningskurs, med den skill-
nad likväl att ett vida större antal föreläsningar, än som var fallet
i fjol, komma att hällas pä franska språket, samt att mera utrymme
ägnas åt praktiska språköfningar. Dessutom anordnas två särskilda
föreläsningsserier, en för studiet af tyska språket och litteraturen
och en för historisk-geografiska ämnen. Dessa feriekurser blifva
således, särskildt för utländingar, af ännu mycket större betydelse
och nytta än de i fjor hållna.

Enligt det utfärdade programmet skall den franska kursen,
bland annat, omfatta följande föreläsningar och öfningar: Experi-
tuen tal fonetik (Prof. Rousselot), Frankrikes undervisningsväsende,
nyaste litteratur m. m. (dens.); Öfversättning af tyska författare
(lic. Génevois), Franska uppsatser (dens.); Uppläsning af dramatiska
och lyriska texter (M:rs Grivot de Grandcourt och Ch. Mareile);
Ortoepiska öfningar (Prof. Koschwitz); Om studieresor i Frankrike
och fransk litteratur i 19:e århundradet (dens.); den franska
undervisningens metodik (Oberlehrer Ohlert); Filosofiens historia i
Frankrike (Prof. Schuppe), Fransk nationalekonomi (Prof. Fuchs).
— Dessutom förekomma franska talöfningar, delvis i anslutning
till en utställning af fransk läromateriel. — Den tyska kursen
omfattar: Inledning till studiet af tyska språket och litteraturen, i
förening med praktiska öfningar (Prof. Reifferscheid), nyhögtysk
grammatik (Prof. Siebs), Lessings viktigaste dramer (Doc. Bruinier).
Dessutom, för utländingar, muntliga och skriftliga öfningar. -— Den
historisk-geografiska kursen omfattar, bland annat, följande: Inled-
ning i studiet af medeltidens tyska historia (Doc. Altmann), Gre-
gorii VII:s tidsålder (Prof. Bernheim), Inledning i den nyare tyska
historien m. m. (Prof. Schmitt), den preussisk-tyska nationalekono-
miska politiken (Prof. Fuchs), Fransk geografi (Prof. Credner).

Ät deltagare, som det önskar, gifves intyg om genomgångna
kurser. Afgiften för alla kurserna tillsammans är 20 Mk, för del-
tagande i föreläsningarna i ett ämne 5 Mk. Två och två föreläs-
ningar hållas i regeln samtidigt, dock så att de, som höra till samma
serie, icke förläggas till samma timme. Anmälan om deltagande
ställes till Prof. Ed. Koschwitz, Greifswald.

Feriekurserna i Jena äro fördelade i tre afdelningar: Afd. A
är helt och hållet naturvetenskaplig och innefattar astronomi, bo-
FERIEKURSER i GREIFSWALD och JENA.	133

tanik, fysik, zoologi; B innefattar skolhygien, fysiologisk psykologi
och jiedagogik, hvilket senare ämne föredrages af Prof. Rein. Afd-
C innefattar språköfningar (tyska), litteratur och historia. Damer
äga tillträde till alla föreläsningarna med undantag af de natur-
vetenskapliga, hvilka äro afsedda endast för akademiskt bildade lä-
rare och seminarielärare, och de som behandla skolhygien.

Språkkursen är delad i två serier: 1) elementarkurs i tyska
språket för utländingar; 2) språk- och litteraturkurs för mera för-
sigkomna deltagare. Elementarkursen skall i främsta rummet söka
utveckla språkinstinkten genom talrika och planmässigt anordnade
talöfningar, till hvilka grammatikstudium och skriftliga öfningar an-
sluta sig. Ämne för samtalen hämtas från staden Jena och dess
talrika historiska och litterära minnen, och i samband med under-
visningen företagas fiere promenader och utflykter i staden och dess
grannskap. Den högre språk- och litteraturkursen omfattar föredrag
om Schiller och Goethe i samband med besök vid alla minnesvärda
ställen i Weimar och Jena. De muntliga och skriftliga språköf-
ningarna anknytas till föredragen. Om deltagarne så önska, före-
tagas två dagsutflykter, en till Wartburg — i sammanhang med
föredrag om »Wartburg på minnessängarnes tid» och om »Luther
på Wartburg» — samt en till Schwarzburg.

De historiska föreläsningarna handla om »18:de och 19:de år-
hundradets politiska historia» med särskildt framhållande af det
internationella politiska lifvets utveckling, af själfva statsidéns hi-
storia, statssystemets utveckling, stormakternas ställning, allmänna
politiska frågor m. m.

Kurserna A) och B) börja måndagen d. 5 augusti och sluta
d. 17 aug. 1895; kurs. C) räcker från d. 5 till d. 25 aug. An-
mälningar mottagas och upplysningar meddelas af Prof W. Rein och
Prof. Detmer, Jena.
Hvad är hufvudsak och hvad är bisak
vid undervisningen i allmän historia?

Man hör ofta framställas den klagan, att allmänna historien
är ett svärt ämne, som kostar lärjungarna alltför mycket arbete
i förhållande till det kunskapsresultat, som vinnes. Ännu oftare
hafva vi hört den frågan framkastas: huru är det möjligt att, när
man gör anspråk på en utförlig oeh detaljrik skildring, kunna un-
der skoltiden genomgå hela historien? Härpå svaras: dels att man
icke bör i lika grad fördjupa sig i alla delar af historien, utan att
åtskilligt af det, som nu för tiden inläres, utan saknad skulle kunna
bortfalla, dels att man genom koncentrering och kombinering af
läromaterialet kan göra ämnet öfversiktligare och därigenom mera
lättlärdt.

Vi meddela nu här nedan några antydningar om hvad som enligt
vår åsikt bör vid undervisning i allmänna historien dels strykas
under, dels strykas ut. Men vi betona särskildt, att här endast
är fråga om några korta vinkar och alls icke om någon fullstän-
dig utredning.

Angående egypterna och de öfriga österländska folken säger
det sig själft, att det enda viktiga är deras kultur, hvilken är lät-
tast att skildra, om man tager de af dessa folk kvarlämnade min-
nesmärkena till utgångspunkt. Däremot bör man här af yttre fakta
— såsom regenters namn, data m. m. — taga upp högst obetyd-
ligt, ett mått som snarare under- än öfverstiger det som förekom-
mer i läroböckerna.

Greklands och Roms historia har ofta framhållits såsom för ung-
domen särskildt tilltalande och utvecklande, men vår åsikt är, att den
i detta fall icke alls kan mäta sig med den kristna tidens historia.
Den antika världen med sina plastiska, föga individualiserade figu-
rer är något för barns föreställningssätt fullkomligt främmande, och
man gör därför oklokt, om man fördjupar sig däri på bekostnad
af nyare tiden. Om samma lärare följde en klass genom historiens
alla perioder, hvilket utan tvifvel vore det bästa, skulle han säker-
ligen, när han komme in på den moderna historien, finna, huru myc-
HUFVUD- OCH BISAK VID UNDERVISN. I ALLMÄN HISTORIA. 135
ket mer denna period intresserar lärjungarne, och huru påkostande
det är att för tidens skull här nödgas göra stora uteslutningar.
Han skall då bittert ångra, om han tagit upp för mycken tid ge-
nom en onödigt bred behandling af den från undervisningens syn-
punkt otacksammare forntiden.

Detta hindrar dock icke, att det finnes sidor i Greklands och
Roms historia, som böra kraftigt understrykas. Dit räkna vi bland
annat det antika statslifvet. Detta bör icke för eleverna vara
omöjligt att förstå, såvida man gått den vägen, som synes oss vara
den enda rätta, och baserat undervisningen på de nordiska sagorna,
hvarigenom barnen redan förut fått en klar föreställning om styrel-
sen af ett fritt men primitivt samhälle. Man påpekar likheterna
mellan statsförfattningarna i alla antika samhällen, t. ex. mellan
■dem i Aten, Sparta oeh Rom. Därjämte lägger man sig särskildt
vinn om att meddela sådana beskrifningar, som gifva en tydlig bild
af huru det gick till i en antik folkförsamling, i romerska sena-
ten, m. m.

En annan viktig sak, som i läroböckerna alltför litet fram-
hålles, är religionens ingripande i familje- och samhällslifvet. Fram-
för allt bör man icke glömma den urgamla religion, som bestod i
dyrkan af förfädernas andar, och hvilken så djupt ingrep i lifvets
alla förhållanden, hvilken gjorde främlingens ställning så outhärd-
lig och ensam förklarar t. ex. svalget mellan patricier och plebe-
jer. Afven bör man grundligt beskrifva de viktigaste af de reli-
giösa ceremonierna och festerna. Allt detta är icke omöjligt att
med stöd af konkreta exempel förklara på ett barnsligt och för
lärjungarne fattligt sätt. Hvad som är mycket svårare, är att gifva
barnen en uppfattning af det som vanligen anses vara det väsent-
liga af den grekiska kulturen, d. v. s. skönhetslifvet i all dess full-
komlighet.

För att nu öfvergå till de historiska tilldragelserna, så är det
tydligt, att persiskt-grekiska kriget behandlas med stor utförlighet,
hvarvid man naturligtvis begagnar sig af Herodotos präktiga skild-
ringar. Hvad däremot peloponnesiska kriget beträffar, upptager
man endast sådana detaljer, som stå i samband med Perikles och
Alcibiades’ biografier, samt framhåller för öfrigt endast slutresulta-
tet — Atens förnedring. Det senare perserkriget, i hvilket spar-
tanerna under Agesilaus vunno så stora framgångar, kan alldeles
bortfalla. Tebes storhetstid framställes helt kort, endast som en
ram till Epaminondas’ biografi. Alexander är naturligtvis en af
de personer, hvilka kräfva en vidlyftig behandling; de riken där-
emot, som uppkommo efter hans död, behöfva knappast mera än
136 HUFVUD- OCH BISAK VID UNDERVISN. I ALLMÄN HISTORIA.

ett omnämnande. Dock bör Alexandrias betydelse för liandel, bild-
ning och förfining starkt betonas.

Vid Roms historia framhålles först och främst likheten medl
Grekland^ både hvad religion, lefnadssätt och samhällslif beträffar.
Ett ständigt hänvisande till och jämförande med det föregående är
ju vid all undervisning af en ofantlig betydelse, ty därigenom vin-
nes såväl en klarare förståndskunskap som ett säkrare inpräglande
i minnet af de viktigaste fakta. Lärjungen vinner ock häraf en
oberäknelig lättnad vid arbetet, emedan en stor del af det vid
repetitioner förekommande besvärliga plugget på så sätt blir på för-
hand undangjordt.

För skildringar från romarnes kulturlif har man god tillgång
på litteratur, men man bör akta sig för de många termer, på hvilka
handböcker i »romerska antikviteter» öfverflöda, äfvensom för en
alltför småaktig vidlyftighet. Man bör äfvenledes, men utan många
lärda ord och termer, söka att skildra inredningen och — om möj-
ligt — stämningen i det antika hemmet, som var så olikt vårt,
vidare den vanliga gången af mannens oeh kvinnans hvardagslif.



;



.





slafvarnes ställning, m.

m.

Af de sju romerska konungarne förtjäna säkert icke alla att
omnämnas. Vid skildringen af krigen med de italienska grann-
folken bör hufvudsyftet vara att få fram många exempel på det
hjältemod, den disciplin oeh laglydnad, som voro romarnes mest be-
tecknande egenskaper under deras storhetstid. Särskildt framhållas
de under denna tid förekommande invigningarna till underjordens
gudar, hvilka äro så karakteristiska för den antika uppfattningen.

Puniska krigen äro naturligtvis viktiga. Där som öfverallt
gäller det dock att hoppa öfver småhändelser, som ej hafva någon
betydelse för utvecklingens gång, men deremot skildra de stora till-
dragelserna — såsom Hannibals tåg öfver Alperna, slaget vid Cannæ,.
m. fl. —• med färgrika detaljer. — Romarnes eröfringskrig mot
Syrien och Macedonien omnämnas endast till sitt slutliga resultat
(de äro också i Zachrissons lärobok tryckta med fin stil). Folk-
klassernas strider och bröderna Gracchus böra naturligtvis beskrif-
vas men på ett lättfattligare sätt, än som vanligen sker i läroböc-
kerna. Det är visserligen sant, att man i dessa strider kan se ur-
bilden till många folkrörelser i den nyare tiden, men det är dock
en illusion, om man tror sig genom en uttömmande skildring af
dem kunna väcka lärjungarnas intresse för sociala problem. Detta
mål vinnes först när man kommer till franska revolutionen och
rörelser liknande denna i nyaste tider. De krig, som förekomma
under Marius, Sulla och Pompejus, såsom bundsförvanternas krig.
HUFVUD- OCH BISAK VID UNDERVISN. I ALLMÄN HISTORIA. 137

slafupproret in. fl., äro i allmänhet betydelsefulla genom sina orsaker;
krigshändelser och årtal däremot äro här af så godt som ingen
vikt. Bundsförvanternas krig ger t. ex. anledning att skildra de
besegrade folkens olika ställning till Rom, och af slafkriget begag-
nar man sig för att grundligt framställa slafveriet och dess olika
sidor. Cæsar bör naturligtvis vid undervisningen erhålla en domi-
nerande plats, dock kunna hans krig efter Pompeji död gärna för-
bigås. Hans reformer och styrelseåtgärder böra däremot framstäl-
las grundligare än som i allmänhet göres i läroböckerna. Intrigerna
efter hans död, hvilka för barnen äro svåra både att förstå och
minnas, kunna betydligt förkortas. Hvad kejsartiden beträffar, tyc-
kes Zachrissons lärobok hafva följt en riktig princip, då den upp-
tagit alla kejsarne af det Juliskt-Claudiska huset, men endast några
af de följande. Från kejsartiden är det endast några få årtal, som
behöfva inläras. Däremot böra samhällsförhållandena i romerska ri-
ket samt lefnadssättet, lyxen, m. m. grundligt framställas.

Enligt denna plan bör antikens historia ej upptaga synnerli-
gen lång tid. Att man ofta behandlar denna tid med onödig ut-
förlighet tycks framgå däraf, att en sådan lärobok som Schottes,
hvilken innehåller en mängd fakta, hvilka synas oss öfverflödiga
för såväl gossar som flickor, ganska mycket användes. Dessutom
förekommer det ofta att åtminstone lärarinnor genom muntliga be-
rättelser mycket utvidga lärobokens innehåll. Sådana utvidgningar
äro goda och nödvändiga, såvida de nämligen anbringas på rätt
ställe, d. v. s. vid hufvudhändelserna, för att gifva dessa mera färg
och lif. På detta sätt anbragta öka de lärjungens intresse och
underlätta hans arbete. Men däremot kan det ej nog kraftigt be-
tonas, att berättelser, som bestå i omnämnandet af en mängd fakta,
i hvilka man ej har tid att fördjupa sig, endast blifva en tyngande
och ofruktbar barlast på barnets minne.

Hvad Medeltidens historia angår, förefaller den oredig och
förvirrad och är därför svår att inlära, såvida läraren icke strängt
systematiskt grupperar händelserna kring centrala fakta och perso-
ner. Läroböckerna upptaga en mängd namn — t. ex. på tyska kej-
sare -—■ som gärna kunna bortfalla, ty hvad betyder det hvem som
det eller det året var kejsare i Tyskland eller konung i Frankrike?
Det som är viktigt är att få fram skildringar och berättelser, som
på ett typiskt sätt karakterisera t. ex. munkväsendet, kyrkans strid med
den världsliga myndigheten, länsväsendet, konungamaktens strid med
stormansväldet, m. m. Såsom de händelser, hvilka kanske gifva de
allra flesta anledningar att skildra medeltidsmänniskorna såväl till
känslor och föreställningssätt som till yttre bruk och sedvänjor,
138 HUFVUD- OCH BISAK VID UNDERVISN. I ALLMÄN HISTORIA.

vilja, vi nämna: första och tredje korstågen samt hundraår skrig et
mellan England oeh Frankrike. Det senare kriget är intressant
bland annat därför, att under detsamma den franska vasallhären visar
sin svaghet gent emot Edvard den III:s mer demokratiskt sam-
mansatta här.

Bland personer, som äro betecknande för olika faser af Me-
deltidens lif, böra särskildt framhållas: Innocentius III, Ludvig den
helige, hvilken är typen för Medeltidens uppfattning af en dygdig
oeh from konung; vidare Filip II August oeh Ludvig XI såsom
typer för tidens statsmannaklokhet, hos den senare förenad med en
vidskeplighet, hvilken i sitt slag är lika typisk för Medeltidens andliga
lif som Ludvig den heliges fromhet. Under dessa tre — Filip
August, Ludvig den helige och Ludvig XI — framträder dess-
utom på det tydligaste konungamaktens sträfvan att utvidga sig
på vasallernas bekostnad. — Handelsvägarna — de orsaker hvar-
igenom de förändrades, de städer, som på grund af dessa förän-
dringar dels blomstrade upp, dels förföllo — bilda ett af Medel-
tidens viktigaste kapitel.

Renässansens och reformationens tid, som hör till de betydel-
sefullaste stadierna i mänsklighetens utveckling, kräfver en behand-
ling, som går tillräckligt på djupet för att blifva verkligt kultur-
historisk. Däremot torde det icke vara nödvändigt att inlära år-
tal och freder angående hvart och ett af de många krig, som för-
des t. ex. mellan Frans I oeh Karl V. Från katolska reaktionens
och religionskrigens tid blir nederländska frihetskriget ett hufvud-
moment; där får man tillfälle att skildra sådana för tiden be-
tecknande företeelser som fältpredikningarna, bildstormningarna, kät-
tarebålen, den nederländska adelns och icke minst »geusernas» öf-
verdådiga lefnadssätt och präktiga gästabud samt, främst af allt,
det fåtaliga folkets modiga och ihärdiga kamp mot Spaniens öfver-
makt. Särskildt är belägringen af Leyden värd en utförlig skild-
ring. Oeh bakom allt detta skymta jesuiterna, hvilkas lömska
mordvapen riktas mot nästan hvarje framstående man bland prote-
stanterna, särskildt mot Vilhelm af Oranien. Har man grundligt
behandlat detta krig, faller därifrån så mycken belysning öfver ti-
dens kulturförhållanden i allmänhet, att liknande rörelser, t. ex. huge-
nottkrigen, kunna omnämnas med större korthet, ehuru man dock
icke får underlåta att framhålla den vildhet och fanatism, som under
dessa krig visade sig hos både katoliker och protestanter. Natur-
ligtvis gifves stort utrymme åt Bartolomeinatten och de ledande per-
sonerna i detta hemska drama.

I England spelar striden mellan de religiösa partierna ännu
HUFVUD- OCH BISAK VID UNDERVISN. I ALLMÄN HISTORIA. 139

under 1600-talet en hufvudroll. Här, liksom i Nederländerna,
gäller striden på samma gång politisk oeh religiös frihet. Det
engelska parlamentets rättigheter och de medel, hvaraf Karl I begagnar
sig för att regera utan detsamma, äro mycket viktiga saker, som
böra åskådliggöras på ett mångsidigare sätt, än som sker i läro-
böckerna. Härvid bör man icke försumma att påpeka, huru tidigt
det engelska folket hade börjat sitt motstånd mot konungamaktens
inkräktningar, att Magna Charta är ett led i samma kedja, som
fortsattes med Petition of right, Habeas-corpus-akten och Declaration
of rights. Ingen^kildring från Englands historia kan blifva intres-
santare och egendomligare än beskrifningen på Cromwell och pu-
ritanerna, detta kraftiga släkte, som i den engelska folkkaraktären
lämnat efter sig djupa spår, som senare tider aldrig kunnat full-
ständigt utplåna. Anmärkningsvärdt är också, att samtidigt med
denna inre jäsning lägger England grunden till sitt stora handelsvälde.

I Frankrike går däremot utvecklingen i motsatt riktning, och
här blir hufvudsaken att framställa regeringens centralisation, ko-
nungens stigande och adelns sjunkande makt, hvarvid Henrik IV,
Richelieu och Ludvig XIV blifva hufvudpersonerna. Vid Ludvig
XIV skildras det ceremoniösa hoflifvet, helst med ledning af ett
och annat utdrag ur tidens memoarer. Exempel på det kungliga
godtycket — »lettres de cachet» — etc. böra ej förglömmas. Per-
soner sådana som Colbert, Louvois, Madame de Maintenon, Fénélon
m. fl. framställas med relief, och i sammanhang med dem redogöres
för den inre styrelsen, härens omorganisation, de religiösa förhållan-
dena, m. m. Afven här kan man, hvad krigshistorien beträffar, före-
taga ganska betydande gallringar. Viktigt är dock Ludvigs eröfrings-
krig mot Holland, hvilket gaf anledning till Vilhelm den tredjes första
uppträdande. Sådant däremot som slagen vid Montcassel, Fleurus och
Neerwinden m. fl. kan mycket väl ignoreras, likaledes de mycket
invecklade släktförhållanden, som lågo till grund för de olika arfs-
anspråken efter Karl II af Spanien. Det synes oss vara nog att
veta, att såväl Habsburgarne i Österrike som Bourbonerna i Frank-
rike genom giftermål förvärfvat sådana anspråk. Krigsrörelserna
under spanska tronföljdskriget kunna också behandlas mera i kort-
het, om man endast genom ett par öfvertygande exempel framhåller
kontrasten mellan Ludvigs framgångar under första delen af hans
regering och hans motgångar nu, samt ger en sammanträngd bild af
de mera framträdande personerna, som t. ex. Marlborough.

Europas historia från Ludvig XIV:s död till Fredrik II och
Maria Teresia är en öken, där det råder en lika stor brist på
karakteristiska personligheter som på epokgörande tilldragelser. Nä-
140 HUFVUD- OCH BISAK VID UNDERVISN. I ALLMÄN HISTORIA.

stan det enda undantaget härifrån är Peter I i Ryssland och hela
hans, i synnerhet för oss svenskar, så ytterst lärorika bana. Men
icke kan det anses oundgängligt för den allmänna bildningen att
veta, huru t. ex. Parma och Toscana byttes och kastades mellan
de olika regenterna. Karl VI:s turkiska krig synas oss viktiga
endast genom sitt resultat. — Preitssens uppkomst genom den store
kurfursten, genom konungarne Fredrik Vilhelm I och Fredrik II hör
däremot till de viktiga momenten. Men med afseende på den senare
får man också akta sig att ej drunkna i för mycket krigsdetaljer.
Det antal bataljer, som från hans tid upptagas i Pallins Nyare tidens
historia, synes oss alldeles för stort. För öfrigt, hur framstående än
Fredrik II är som personlighet, förefaller det oss dock ganska svårt
att gifva ungdomen ett fullt lefvande intryck af honom; lättare att
förstå och nästan lika representativ för riktningen — den upplysta
despotismen — är vår Gustaf III. Af Katarina II:s historia kan
man stryka åtskilligt, t. ex. det mesta af de diplomatiska förveck-
lingarna med Österrike samt de olika freder hon ingick med Tur-
kiet; det kan vara tillräckligt att veta, att Ryssland under hennes
tid utvidgade sig på Turkiets bekostnad. Likaledes är det alldeles
onödigt att inprägla i minnet, hvilka stycken af Polen som Ryss-
land, Österrike och Preussen tillägnade sig vid hvar och en af de
olika delningarna; att känna villkoren vid den sista af dessa kan
vara tillräckligt. Däremot äro naturligtvis de orsaker, hvilka be-
redde Polens undergång, viktiga och intressanta. Kanhända skulle
en utförligare skildring både af Katarinas person och styrelse bäst
lämpa sig som innehåll i ett föredrag hållet utaf en af lärjungarne
för kamraterna. I parentes sagdt synes oss detta vara ett godt
sätt för att meddela sådana partier af historiekursen, hvilka ej äro
absolut nödvändiga för det helas utveckling, så mycket mer som
härigenom beredes själfständigt arbete åt den föredragande och för
de andra lärjungarna en välbehöflig omväxling.

Vi nalkas nu en af de allra viktigaste episoder i historien:
franska revolutionen. Som förberedelse till den fordras en icke
alltför ytlig framställning af Voltaires och Rousseaus åsikter, ty
vi veta ju, att den allmänna opinionen hos den generation, som
gjorde revolutionen, i hög grad påverkats af dessa författare.
Orsakerna till franska revolutionen omtalas i läroböckerna alltför
knapphändigt; dessa kräfva i själfva verket en mycket grundlig
framställning, hvilken ställes i samband med en redogörelse för de
olika samhällsklassernas ställning under »1 ancien régime». Här bör
man utreda hvad som menas med adelns s. k. feodala rättigheter
och med detaljer visa, huru dessa tryckte på både bönder och bor-
HUFVUD- OCH BISAK VID UNDERVISN. I ALLMÄN HISTORIA. 141

gare, huru de förra ledo af de hårda jaktlagarna, saltskatten m. m.
Vidare bör påvisas, huru äfven borgarnes privilegier — skråväsendet
m. m. — utgjorde ett outhärdligt tvång för de lägsta samhällsklas-
serna. A andra sidan bör man framhålla anledningarna till konunga-
maktens försvagande. Själfva gången af revolutionen och striden mel-
lan rojalisterna, girondisterna och »Berget» erbjuder ett ypperligt till-
fälle att gifva lärjungarna någon insikt i de partibildningar, som pläga
förekomma i riksförsamlingar, grupperingen i konservativa, moderata
och radikala. Dessutom bilda de händelser, som följa hvarandra
slag på slag under dessa år, ett drama, hvilket mer än något annat
är ägnadt att visa de förvånande ytterligheter, hvaraf människo-
naturen är mäktig, så i ondt som godt. De för revolutionen be-
tecknande reformerna, hvilka ju i många afseenden bilda inledningen
till det moderna samhällsskicket, böra äfven grundligt behandlas.

Napoleon I:s historia hör också till de mest lärorika och bil-
dande episoderna, vare sig man betraktar den från synpunkten af
hans egen personliga utveckling eller mest tänker på hans betydelse
för Frankrikes och hela Europas öden. Men äfven här skulle man
kunna stryka åtskilligt af det material, som läroböckerna upptaga,
såsom t. ex. det olika förhållande, hvari de besegrade länderna det
ena eller andra året trädde till Frankrike, samt dessutom en stor
del af krigshändelserna. Här liksom i andra delar af historien
bör man noga skilja emellan sådana detaljer, som man berättar mera
i förbigående för att ge klarare begrepp om något allmänt faktum
— här t. ex. om Napoleons oerhörda framgångar — och sådant
som man fordrar, att lärjungarna skola inlära. Skall det månne
anses nödvändigt att inlära, hvilka makter som hvar särskild gång
•deltogo i koalitionerna mot Napoleon? — Kontinentalsystemet med
dess i hela Europas förhållanden djupt ingripande följder äfvensom
Napoleons epokgörande organisationsarbete inom Frankrike höra till
de saker, som böra vidlyftigt behandlas. Med exempel visas, huru
han var den, som skaffade tillämpning åt flere af revolutionens prin-
ciper, icke blott i Frankrike utan i alla länder, dit hans herravälde
sträckte sig. Napoleons person, den jättelikaste företeelse, som vårt
århundrade har sett, bör naturligtvis belysas genom målande och
icke för knapphändiga skildringar.

De principer, som sedermera rådde under den Heliga Alliansens
tid, böra naturligtvis framhållas, likaså de första svaga försöken till
opposition däremot. Därefter uppehåller man sig mest vid de natio-
nella frihetskrigen och de af förtrycket framkallade folkrörelserna,
hvilka senare i allmänhet kunna grupperas kring 1830 och 1848
års revolutioner. Härvid bör man framför allt icke glömma att på-
142 HUFVUD- OCH BISAK VID UNDERVISN. I ALLMÄN HISTORIA.

M

peka, hurusom många af våra dagars brännande frågor redan vid
denna tid tränga sig fram i förgrunden; huru det 1830 visade sig,
att pressen redan blifvit en stormakt, huru de socialistiska strömnin-
garna redan 1848 voro mycket starka, och huru man redan af detta
års revolution hoppades en lösning af arbetarfrågan.

Hvad som i vårt århundrade varit betydelsefullare än alla krig,
är ju d& vetenskapliga upptäckterna och den i följd däraf oerhördt lif-
liga utvecklingen af industri, handel och kommunikationer, hvilken
i många afseenden helt och hållet förändrat världens utseende. Eng-
land är det land, där man bäst kan studera denna utveckling och
de sociala förhållanden, som därmed stå i samband såsom: befolk-
ningens hopande i de stora städerna, jordägarnes, industriidkarnes och
arbetarnes stridiga intressen, frihandel, spannmålstullar, etc. I detta
land är det också lättast att följa lagstiftningens gradvis fortgående
arbete på utjämnandet af skillnaden mellan olika klasser och olika
trosbekännare. Härvid bör man icke underlåta att väcka lärjungarnas
intresse för de personer, som uppträdt såsom ledare för de olika
partierna och rörelserna, som t. ex. O Connell, Cobden, Bright,
D Israeli, Gladstone m. fl. Engelsmännens förhållande till sina ko-
lonier, upproret i Indien, deras åtgärder för att behärska världs-
handeln: det s. k. opiumkriget, besättningen af Egypten m. m. —
allt detta är saker af stor vikt.

Kring Napoleon III, kring Italiens och Tysklands enhetssträf-
vande gruppera sig ju också en mängd händelser, hvilkas betydelse
genast faller i ögonen.

Det har varit en gammal god vana hos historielärarne att
hoppa öfver de allra sista decennierna: detta är naturligtvis barockt,
ty man skulle nästan kunna säga, att när det gäller undervisningen
på skolans högsta stadium, äro händelserna viktigare i den mån de
stå nära vår tid. Det förnämsta syftet för undervisningen på detta
stadium är nämligen, att lärjungarna skola komma ifrån den före-
ställningen, att historien är något en gång för alla afslutadt, och i
stället få klart för sig, att de lefva midt uppe i en historisk period,
full af spänning och utveckling. Men om detta mål skall kunna
vinnas, och lärjungarne skola få någon föreställning om de problem,
som i våra dagar tilldraga sig det största intresset, är det nöd-
vändigt att ägna mycken tid åt det sista historiska skedet. Icke
minst af detta skäl tvingas man till en sådan utgallring af oviktiga
detaljer som den vi här i grofva drag autydt.

Tankarna kunna vara delade om hvad som i själfva verket är
»oviktiga detaljer». Som af det föregående synes, äro vi af den
åsikten, att det område, där man utan skada kan företaga de största
HUFVUD- OCH BISAK VID UNDERVISN. I ALLMÄN HISTORIA. 143
strykningarna, är krigshistorien. Det finnes väl ingen ofruktbarare
kunskap än den om krigshärars marscher fram och tillbaka, om
deras uppställning, om hvilken flygel som börjar anfallet m. m.,
nämligen sä vida man icke har att göra med blifvande militärer,
eller för sä vidt det icke gäller nägon i alldeles särskild mening
minnesvärd drabbning. Då en epokgörande förändring i beväpning
och krigföring inträffar, bör man dock redogöra därför, ehuru blott
i allmänna drag.

För öfrigt kan man vinna tid och bespara lärjungarne onödigt
arbete, om man förstär att se händelserna frän en viss synpunkt,
som förklarar dem och sammanbinder dem med hvarandra. Att
läroböckernas innehåll i allmänhet är svärt att inlära, beror hufvud-
sakligen af bristen pä sädana synpunkter. Den läroboksförfattare,
som mest försökt en sädan grupperingsmetod, är Ekmark, men hans
lärobok, som är afsedd för de allmänna läroverkens första, mycket
elementära kurs i allmän historia, torde för andra kurser befinnas
alltför kortfattad. I fråga om bortrensande af onödiga detaljer
synes oss Zachrissons lärobok förtjänstfull, men den saknar allt-
för mycket den ofvannämnda grupperingen och är, liksom läroböcker
i allmänhet, alltför jämnstruken, d. v. s. den tar upp litet af allt
i stället för att mera utförligt skildra vissa tilldragelser och perioder.

Det är ju klart, att mycket af det, som vi här framhållit som
mindre nödvändigt, kan för en historiker vara af det största intresse.
Men vi hafva helt och hållet betraktat saken från pedagogisk stånd-
punkt och ständigt tagit hänsyn till dels den korta tid historie-
läraren har till sitt förfogande, dels lärjungarnes jämförelsevis låga
utvecklingsgrad och fattningsförmåga.

Uffe och Gustafva Hjelmerus.
Bokanmälan.

Om obligatoriskt feriearbete af Carl Svedelius (Stockholm,
1895, C. E. Fritze. Pris 75 öre.)

Det svåraste, man kan anmärka mot föreliggande arbete, är,
att det kommit så att säga post festum. Visserligen utgafs det
•ett par veckor innan Kongl. Maj:ts förordning om obligatorisk fe-
rieläsning utfärdades, men bokens innehåll torde knappast hafva
kommit till allmänhetens kännedom förrän efter detta minnesrika
événement. Härmed vare dock långt ifrån sagdt, att den skulle
kunna anses öfverflödig. Bestämmelserna angående ferieläsningen
torde väl med åren tarfva en oeh annan ändring, och vi äro för-
vissade om, att åtskilliga af förf:s fruktbringande idéer då skola
komma till heders. Vidare är det väl att förmoda, att en stor
del af den allmänhet, som saken närmast rör, nämligen föräldrar
och målsmän, ej äro fullt på det klara med det, hvad nu påbjudna
feriearbetet innebär och åsyftar, oeh för dem torde Svedelius’ bok
blifva ett lättfattligt och lättläst, orienterande inlägg i frågan.

Då vi nu gå att lämna en redogörelse för arbetet, känna vi
lifligt, att vi i viss mån göra förf, orätt genom att låta en torr
innehållsförteckning träda i stället för hans egen färgrika stil och
förledande framställningssätt. Men i detta jäktande århundradets
slut är ju en i fullt arbete varande person till den grad upptagen,
att man får vara nöjd, om man hinner med att läsa recensioner af
det myckna, som utkommer, och därför tro vi, att en ordentlig redo-
görelse ej kan annat än gagna själfva saken.

Redan på första sidan klargör förf, sin allmänna ståndpunkt
gentemot ferieläsningsfrågan. I intet annat land, säger han, äro
ferierna så långa som hos oss, men det ser i stället ut, som om
själfva arbetet under terminerna vore hos oss intensivare än annor-
städes. Här råder sålunda å ena sidan ett öfverdrifvet arbete, å
den andra en öfverdrifven hvila, den senare •— tror förf., men ej
recensenten — ej mindre skadlig än den förra. En utjämning
häraf kunde ske genom att lindra arbetet i någon män under ter-
minerna och i stället använda en del af de långa ferierna till stu-
BOKANMÄLAN.

145

dier. Förf:s ståndpunkt synes sålunda vara: obligatorisk ferieläs-
nings införande såsom ett medel mot öfveransträngning, och med-
ges måste, att ett sådant formulerande af saken är ägnadt att be-
tydligt försona en med denna till en början ganska motbjudande
nyhet.

»Vore det lämpligt, att anordna obligatoriskt feriearbete för
alla skolans åldersklasser?» På denna fråga gifves ett, synes det
oss, mycket tilltalande svar. I öfverskolan börjar ynglingen få för-
kärlek för vissa ämnen och anordnar själfmant studier under som-
maren; andra behöfva bereda sig till sin kommande plats i lifvet,
och andra åter måste ägna sig åt informatorskallet. För de äldre är
följaktligen det obligatoriska feriearbetet mindre lämpligt.

Vi tro, att detta resonnemang är riktigt, n. b. i våra dagar;
för ett å två decennier sedan var det nog brukligt, att äfven de
äldre eleverna under sommarferierna hängåfvo sig åt en absolut
sysslolöshet, hvilken nog i viss mån lagt grund till den brist på
energi och företagsamhet, som tyvärr karakteriserar vår nation.

Men i nederskolan (kl. 1—5) förefinnas ej dessa betänklighe-
ter, och förf, framställer sedan den frågan, huru sommarläsningen
där bör ordnas. Han föreslår, att den hufvudsakligen må komma
att omfatta skriftliga arbeten, såsom varande lättare att utföra och
lättare att kontrollera, t. ex. afskrifning ett visst antal gånger af
ord, som blifvit orätt stafvade under terminen, omskrifning af rät-
tade tema, etc. Detta kapitel innehåller för öfrigt en massa nyt-
tiga vinkar om feriearbetets ordnande i diverse ämnen, hvaribland
det partiella utarbetandet af kartor tilltalat oss mest och förslaget
om historiska tabeller minst — det senare stöter alltför mycket på
dubbla italienska bokhålleriet.

I nästa kapitel pläderar förf., ehuru mera svagt, tyckes det,
mot de invändningar han tänkt sig mot förslaget. Sist kommer
den betecknande rubriken »debet och kredit», hvari han söker så
matematiskt som möjligt visa, det skolan intet skulle förlora, om
den som vederlag skulle bereda vissa lättnader under terminerna,
t. ex. läsningens upphörande kl. 11 hvarje lördag — härvid kunde
ha åberopats analoga fall i andra länder — och läxfritt till mån-
dagen.

Ett af kapitlen i boken heter, såsom redan blifvit nämndt:
»Invändningar mot förslaget». I betraktande af de mångfaldiga,
ofta viktiga och alltid intressanta frågor, som blifvit vidrörda, vore
det ej svårt för en recensent att gifva detta kapitel ett ansenligt
supplement, men då vi för vår del småningom arbetat oss till den
öfvertygelsen, att särskildt i pedagogiken samma resultat ofta kan

Verdandi 1895.

10
146

BOKANMÄLAN.

nås på mångahanda sätt, blott viljan är god och förmågan ej un-
derhaltig, så vilja vi ej belasta utrymmet med att omnämna de
detaljsaker, i hvilka vår åsikt är en helt annan än förf;s. I huf-
vudsak tro vi, att förf, skall draga majoriteten på sin sida, liksom
lian gjort det med oss.

Men tvenne frågor vilja vi dock göra, som alltid framställt
sig, när vi hört orden ferieläsning och öfveransträngning.

Den första lyder: de, som vilja införa obligatorisk ferieläs-
ning under den förutsättning, att en viss lättnad beredes under ter-
minen, — tro de, att denna lättnad verkligen kommer till stånd?
Och äfven om en sådan till det yttre garanterades genom bortskä-
rande af vissa timmar från det nuvarande veckoschemat, skulle ej
arbetet under de kvarstående timmarna blifva så mycket intensi-
vare? Om det nu skulle visa sig, att denna sista fråga borde be-
svaras jakande, beror det dock hvarken på skolan eller lärarne,
utan orsaken är nog en helt annan, och tro vi, att man kan finna
den med tanke på vår andra invändning, som är följande: är det
ej ett faktum, att vår tid kräfver ett vida intensivare arbete af
alla, särskildt inom de bildade klasserna, än förhållandet var förr?
Är det en möjlighet att skona ungdomen från större ansträngnin-
gar, som kanske äro nödvändiga för den tillvaro af hejdlös kon-
kurrens, hvari den nolens volens måste inträda?

Vi ha ej sagt detta för att försvara ferieläsningen, vi vilja
blott, att man med resignation skall taga den sådan den är, som
ett nödvändigt ondt, hvilket den jäktande tidsandan förr eller se-
nare skulle kräfva, som ett beskt piller, det där förf, till förelig-
gande arbete med mycken smak lyckats insockra.

Till sist ännu ett ord om öfveransträngning. Detta onda, tro
vi, beror till stor del på lärjungarna själfva och då ytterst på för-
äldrarna. Så fort en yngling har ett någorlunda godt hufvud, må-
ste han forceras, och hvarför? Jo, i många af oss med säkerhet
kända fall, för att kunna lysa med vackra betyg. Låt en sådan
gosse i lugn och ro taga sitt B, låt de klenares hjärnor ej blifva
öfverarbetade. blott för att de må kunna följa med en klass, för
hvilken de ej äro mogna, och vi skulle få ett starkare och nöjdare
släkte att göra med.

Framställningssättet i Svedelius’ arbete är, såsom vi nämnt, i
hög grad tilltalande; boken har ej i släptåg en enda af dessa fruk-
tansvärda tabeller, inför hvilkas många kolumner läsaren måste ge
sig på nåd och onåd; tonen är moderat och modest samt bär prä-
geln af den i sitt slag säregna, pedagogiska humor, som är det trö-
stande draget i lärarens ej alltid så optimistiska världsåskådning.
BOKANMÄLÄN.

147

Att offra tid och pengar på att trycka pedagogisk litteratur,
redan detta hos oss ovanliga förhållande ställer oss i tacksamhets-
skuld till förf,, ty säga hvad man vill om allmänhetens tilltagande
intresse för skolan, så finnes det, utom lärarne, blott två slags folk,
som visa ett verkligt sådant intresse: de som själfva äro barn i
skolåldern, och de som själfva hafva barn i skolåldern. Då dessa
båda stadier äro öfvergående, kan skolan aldrig räkna på ett kon-
stant intresse, ett förhållande, som ej kan annat än menligt inverka
på en efterlängtad lösning af de många brännande frågor, som lif-
ligt beröra både skola och hem.	Nft.
Meddelanden från Sveriges högre
flickskolor.

I Sundsvalls läroverk för flickor hölls måndagen den 18
mars föräldramöte. Inbjudning härtill hade utfärdats af skolans
rektor och föreståndarinna. Så många hade hörsammat inbjudningen,
att skolans stora samlingssal var i det närmaste fullsatt af före-
trädesvis lärjungarnas föräldrar, men äfven åtskilliga andra för upp-
fostran intresserade hade infunnit sig.

Skolans rektor inledde förhandlingarna med ett anförande, hvari
han först påpekade att samverkan mellan skola och hem, alltid
viktig, i en flickskola bör kunna blifva af större praktisk betydelse,
emedan flickskolorna ej som allmänna läroverken äro hindrade i sin
handlingsfrihet genom några lagstadganden, utan kunna ordna under-
visningen mera i öfverensstämmelse med föräldrarnas önskningar.

Tal. påpekade sedan uppfostrans stora betydelse, hvarföre det
väl vore värdt att ägna några stunder till samtal öfver dit hörande
frågor.

Skolan har den dubbla uppgiften att rusta barnen för lifvets
kamp och att utbilda karakterer. Och isynnerhet i den sista upp-
giften böra skola och hem samarbeta.

Tal. påpekade att ej barnen böra sändas för tidigt till skolan.
Om lärjungen ej är tillräckligt utvecklad kroppsligt och andligt,
kan hon ej tillgodogöra sig de kunskaper, som här meddelas henne.
I fråga om klagan om öfveransträngning påpekades huru vi för
att kunna bedöma tiden för hemarbetet under tre veckor infordra
uppgifter om denna. Om vi ej få riktiga uppgifter, bilda vi oss
en falsk föreställning; af vikt är därför, att föräldrarna kontrollera
dessa uppgifter.

Vidare ansåg tal., att barnen vid utförandet af hemarbetet böra
få så liten hjälp som möjligt för att härigenom uppfostras till själf-
verksamhet. Däremot böra barnens hemarbeten öfvervakas, så att
de tillhållas att verkligen arbeta med sina läxor och icke blott
MEDDELANDEN FRÅN SVERIGES HÖGRE FLICKSKOLOR.

149

sitta och hänga öfver boken. Äfven genom samtal med barnen om
det som deras läxor innehålla ökas deras intresse för arbetet med
dessa, oeh de fä större förutsättningar för att tillgodogöra sig under-
visningen i skolan.

Vidare påpekades det olämpliga i att barnen ofta komma till
skolan med hälsningar från föräldrarna, att de må få stanna inne
under rasterna på grund af hufvudvärk o. d. Vistandet ute i fria
luften under rasterna är ju ett förträffligt medel emot öfveransträng-
ningen, som, när sådan förekommer, oftare beror af intensiteten i
lektionsarbetet än af hemarbetet. Och ej blott under rasterna i
skolan utan äfven under e. m. böra flickorna få så mycket utelif
som möjligt. Lika uppfriskande som vistelse ute kan ofta ett
nyttigt arbete inom hus vara. Barnen böra därföre tidigt få hjälpa
till i hemmet och framför allt läras att passa upp sig själfva.

Så påpekades betydelsen af att barnen få komma tidigt till
sängs och att de fä tillräcklig föda pä bestämda tider.

Vidare erinrades om huru utomordentligt viktigt det är för ett
godt samarbete mellan hem och skola att ej i barnens närvaro
klandra skolan, utan om man anser sig hafva anledning till klago-
mål vända sig till vederbörande lärarinna eller till föreståndarinnan.
Hvad de ofta framkommande beskyllningarna för orättvisa betyg
angär, sä borde väl vara lätt att inse, att ju läraren ej gärna kan
vilja nedsätta sitt eget arbete genom att gifva sina lärjungar sämre
betyg än de förtjäna; utan måste han sin plikt likmätigt förhindra
en lärjunge att komma upp i högre klass, om han ej är mogen att
följa undervisningen i densamma.

Sedan berättade föreståndarinnan litet om professor Reins före-
läsningar i pedagogik i Stockholm samt uppläste referatet öfver
dem ur Verdandi. På grund af detta framställde hon sedan följande
satser såsom lämpliga att diskutera:

1.	Undervisningens mål är att verka sedligt uppfostrande.

2.	Kunskapsmaterialet skall därföre utväljas icke efter nyttig-
hetshänsyn, utan efter barnasjälens behof af utveckling.

3.	Talet om den formella bildning, som skulle meddelas genom
språkundervisningen, och som skulle underlätta inhämtandet af allt
annat vetande, är en fabel. Vid språkstudiet är litteraturen huf-
vudsaken. De språk böra först studeras, som hafva en för upp-
fostrande undervisning lämplig litteratur.

4.	Vid religionsstudiet böra barnen fördjupa sig i källan,
själfva bibeln.

Endast de sista satserna blefvo föremål för diskussionen. Om
språkundervisningen yttrade sig först en lärare i lefvande språk,
150

MEDDELANDEN FRÅN SVERIGES HÖGRE FLICKSKOLOR.

Jh

som förklarade sig emot sträfvan att göra litteraturen till hufvudsak,
utan ansåg hufvudsaken vara att kunna tala och skrifva de främmande
språken, så att man har praktisk nytta af dem. Litteraturen skall
man lära känna genom öfversättningar; ty först efter en 25 års
studium kan man blifva så bekant med ett främmande språk, att
man kan förstå litteraturen.

Häremot opponerade sig föreståndarinnan, som ansåg, att man
ganska snart kan komma därhän, att man förstår en författare, och
att man just genom en undervisning, som har detta till hufvudmål,

också kan lära sig
ken. Föreslog att
att samtidigt börja
språk skulle läsas

att muntligen reda sig med de främmande språ-
de närvarande skulle yttra sig om lämpligheten
tyska och franska, så att endast ettdera af dessa
af flickorna. Den förste tal. ansåg att tyskan

kunde ingen människa lära sig, hvarföre det vore högst olämpligt
att läsa detta språk hela skolan igenom, utan först och främst
skulle engelskan, världsspråket, läsas och därnäst franskan. De
öfriga talarne framhöllo engelskans och tyskans företräden framför
franskan. Särskildt betonades af en talare, att hvarken den klas-
siska eller moderna franska litteraturen vore för ungdomen lämplig,
hvilket däremot vore fallet både med den tyska och engelska.

Diskussionen var ganska liflig; men till något resultat kom man
icke, ehuru rektorn påpekade att det vore önskligt att få veta för-
äldrarnas mening i denna sak, då inom skolans styrelse det varit
fråga om att göra förändringar i fråga om språkundervisningen vid
läroverket.

Om kristendomsundervisningen yttrade sig först föreståndarin-
nan, som sade sig alltid på det lifligaste hafva påyrkat, att bibeln
skall vara källan för kristendomsundervisningen. En yttre förut-

sättning härför är att hvarje barn har sin egen bibel. Dock
bibeln icke göras till en läxbok eller ens en läsebok i vanlig
ning. Delar af bibeln skola visserligen läsas med ingående
klaring, men lika viktigt är, att den under religionstimmarna

bör

me-
för-
ofta

slås upp och ett kapitel eller några verser läsas utan någon vidare
förklaring än den som behöfves för att sätta barnen in i situatio-
nen. Barnen skola näml. förnimma, att bibeln är källan med lef-

vande vatten,

och lika litet som den törstande, som erhåller en

dryck kristallklart vatten, behöfver känna vattnets alla kemiska be-
ståndsdelar för att få sin. törst stillad, lika litet behöfver man för-
stå hvarje ord i bibeln för att däraf hämta uppbyggelse.

Hvad katekesfrågan angår, sade sig tal. under sina första lära-
rinnefir hafva velat blifva kvitt katekesläsningen, men hade nu
ändrat tanke, emedan en sammanhängande kristendomskunskap ej


MEDDELANDEN FRÅN SVERIGES HÖGRE FLICKSKOLOR. 151

gärna kan meddelas utan en systematiskt uppställd lärobok. Doek
ansåg tal., att katekesläsningen i denna skola måste börja alldeles
för tidigt på grund af att gossar här beredas för inträde i allmänna
läroverket och dettas orimliga inträdesfordringar i detta ämne. I
frågan yttrade sig en annan tal. emot all katekesläsning med läxor,
under det andra talade för densamma bedrifven på förståndigt sätt.

Sedan samtalades en stund om skriket i skolan. En af för-
äldrarna var rädd för att barnen genom att skrika, såsom de göra
vid sina lekar, fördärfva sin röst. Föreståndarinnan upplyste, att hon
från sin skoltid mindes huru hon förlorade lusten att leka, då hon
blef förbjuden att skrika, hvarföre hon aldrig lagt några band på bar-
nens högljuddhet vid deras lekar på lekplatsen och i gymnastiksalen.

En af de inbjudne tackade till sist anordnarne af mötet å de
inbjudnes vägnar, och så skildes man åt med en känsla af, att hem
och skola verkligen kommit hvarandra närmare; ty mötet hade
hela tiden en varm, hjärtlig, för att ej säga gemytlig prägel.

Den 30:de mars höll hufvudlärarinnan i geografi för lärarin-
norna och lärjungarne en mycket intressant skildring af en resa
till Baku och Persien. Skildringen belystes med ett 30-tal ut-
märkta scioptikonbilder. I skolan finnes näml. ett utmärkt sciop-
tikon, förra året införskrifvet direkt frän Chicago. Detta var första
gången någon äf lärarinnorna höll en förevisning; men man hoppas
till ett annat år kunna anordna flera sådana.
Öfverläggningsämnen

vid mötet emellan
föreståndarinnor och föreståndare vid Sveriges
högre flickskolor

i Stockholm den 5 Augusti 1895.

1.	Hvilka åtgärder böra vidtagas för att tillförsäkra Sveriges
flickskolor högre statsbidrag än de nu utgående?

2.	Det vore önskligt, att anslag af statsmedel funnes till rese-
stipendier för lärare och lärarinnor vid högre flickskolor,
särskildt för dem, som undervisa i främmande språk.

3.	Böra lärjungarne . i de högre flickskolorna erhålla obligato-
riska uppgifter till utförande under sommarferierna?

4.	Vore det möjligt att, till förekommande af öfveransträng-
ning eller skadligt mångläseri, borttaga något eller några
ämnen från den högre flickskolans läroplan?

5.	Vore det lämpligt, att en Normalplan för Sveriges högre
flickskolor upprättades?

6.	Det synes behöfligt, att föreståndarinnor och föreståndare
vid de högre flickskolorna noggrannare, än som i allmänhet
torde ske, öfvervaka läxgifningen inom skolorna.

7.	Kunna flickskolorna genom sammanslutning vinna säkrare
garantier för terminsafgifternas ordentliga inbetalande?

8.	Vore det ej önskligt, att uppgifterna om lärarinnornas tjänst-
göringstid i årsberättelserna från de högre flickskolorna
gåfves enligt öfverehsstämmande beräkningsgrunder?

9.	Vore det fördelaktigt att vid tjänstgöringsbetygs utfärdande
använda de vanliga betygsgraderna ?

10.	Är ett gemensamt annonsorgan för de högre flickskolorna
af behofvet påkalladt?

Mötet sammanträder Måndagen den 5 Aug. klockan 10 f. m.

i Högre Lärarinneseminariets lokal, Riddaregatan 5, och afslutas
samma dag på eftermiddagen.
Böcker och tidskrifter

3

insända till Verdandis redaktion.

Böcker:

Stats-, Finans- och Rättslärans enklaste grunder för skolan och hemmet af
Sichert von Koch. Stockholm, 1895. Looström & komp.

Om uppfostrans väsen oeh hufvudmoment af Gustaf NotéHus, fil. doktor,
v. lektor. Andra upplagan. Upsala 1895. Almqvist & Wiksells
boktr.-aktieb.

Pedagogikens historia i förebilder och bilder af Aug. Schorn och Herm.
Reinecke. Med förord af kanslirådet Carl Kastman öfversatt af
Karl Herlén, kyrkoherde. Stockholm. Albert Bonniers förlag.

Fysiologi och hälsovårdslära jämte en kort sjukvårdslära för flickskolorna,
och hemmen af Professor Curt Wallis. Stockholm. C. E. Fritzes
k. hofbokhandel.

Folkhögskolan. Föredrag hållet i Göteborg den 5 April 1895 af Amanda
Leffler. Stockholm. Hugo Gebers förlag.

Några ord om arbetet i folkskolan, upptecknade af Dr C. G. Bergman,
inspektor öfver Stockholms folkskolor. Stockholm. P. A. Norstedt
& Söners förlag.

Manhem, sångbok, utgifven af svenska folkskolans vänner. Stockholm. P. A.
Norstedt & Söners förlag.

Huslig ekonomi som skolämne af Uppsala enskilda läroverks styrelse. Stoet
holm. Lars Hökefbergs förlag.

P. Ä. Norstedt & Söners Forlagskatalog Nir 1 och 2.

Från söder och öster. Bilder och minnen af Wilh. Lundström. Stockholm.
Hugo Gebers förlag.

De vanligaste födoämnenas kemiska sammansättning och näringsvärde af
Sofi Nilsson.

Tidskrifter:

Bibelforskaren, utg. af O. F. Myrberg 1895. Häft. 1.

Svensk tidskrift, utg. af Frans von Schéele. 1895. Häft. 2.

Pedagogisk tidskrift, utg. af Fnar Sahlin 1895. Häft. 3.

Finsk tidskrift, utg. af F. Gustafsson och M. G. Schybergsson. 1895.
Mars—Maj.

Tidskrift utg. af Pedagogiska föreningen i Finland. 1895. Häft. 2.

Vor ungdom, udg. av H. Trier og P. Voss. 1895, häft. 1—3.

Dagny, utg. af Fredrika-Bremerförbundet 1895. Häft. 3.

Sveriges allmänna folkskollärareförenings årsskrift, utg. af Centralstyrelsen.
1895. Häft 1—8.

Svensk läraretidning, utg. af E. Hammarlund. 1895. N:r 14—20.

Höjskolebladet, udg. af Konrad Jörgensen. 1895, häft. 13—19.

Kvinden og Samfundet, udg. af Dansk Kvindesamfund. 1895, N:r 4 och 5.

Bog og Naal, Maanedskrift for kvindelig Undervisning og Opdragelse og
Organ for Foreningen »Den danske Pigeskole», redigerad af skole-
bestyrerinde Th. Lang. 1895. Nr 4 och 5.

Slöjdblad från Nääs, utg. af Otto Salomon. 1895. N:r 1—5.

The journal of education. 1895. April—May.

Le Maltre phonétique. 1895. Avril—May.
t —= Nytt. =

f Till salu i alla boklådor i Sverige och Finland:
EUROPA
f(utom Norden).
f	Geografisk handbok

4	af NILS TORPSON.

4	Förra delen. Pris häftad 3 kr. 75 öre.

4 Stockholm, 4 Juni 1895.

4 Aktiebolaget A. L. Normans Förlagsexpedition.

EWWMWEEAC / £ WW”AAAY”* *S \ \ X SAN

/	I rikets boklådor har nyss utkommit:
•	r
: Huslig ekonomi -
I - som skolämne
•	af
Uppsala Enskilda läroverks styrelse.
/	Innehåll:
/
-	Husmodrens uppgift i hemmet.
‘	Huslig ekonomi i skolan.
-	Undervisningens gång.
‘	Utbildning af lärarinnor.
•	Pris 75 öre.
Stockholm, Lars Hökerbergs förlag.
eererenerA2:2:2:222:22:%.7 zzz*:> wzoezz:

I hvarje välförsedd bokhandel:

Nordens första storhetstid

Skildrad för ung och gammal
af Anna Sandström (Uffe).

l:n delen å 1.50. — 2:a delen å 1.25.

Stockholm, Lars Hökerbergs förlag.
UK.St” Tidskriften, grundad 1883, är ett fullt själfständigt företag,
utan något samband med en förening af samma namn.

Årspris (för 6 häften) 3: 7S.

Lösa häften a 75 öre.

bokhandel eller å närmaste postanstalt

VERDANDI

TIDSKRIFT

FÖR

UNGDOMENS MÅLSMÄN OCH VÄNNER

HEM OCH SKOLA

TRETTONDE ÅRGÅNGEN

1895

Fjärde häftet.

Häftets innehall:	.

Sid.

Kulturhistoria såsom undervisningsämne på skolstadiet. Af jEllen Fries. 153

Om exkursioner såsom medel för undervisning och uppfostran. Af J. Ba^er-

Sjögren.................................. 169

Några ord om det sjunde nordiska skolmötet. Af Uffe . 178
Föreståndarinnemötet. i Stockholm den 5 augusti 1895. Af A. D—n   183
En praktisk afslutning. Af Fridtjuv Berg.. 188

Bokanmälan :

Hedda Anderson, Svenska språköfningar för skolans lägre klasser. Anmäld

bokhandel el

4

STOCKHOLM 1895

LARS HÖKERBERGS FÖRLAG

Utgifvare: "UFFE" och LARS HÖKERBERG.

Pris för detta häfte: Kr. 0: 75.
Böcker och tidskrifter,

insända till Verdandis redaktion.

Böcker:

Lärobok i Djurrikets naturalhistoria för de allmänna läroverkens högre klasser
af J. E. V. Boas. Svensk upplaga af Bernhard Haij. P. A. Nor-
stedt & Söners förlag.

Kort lärobok i psykologi på empirisk grundval till de allmänna läroverkens
tjänst af Ernst Carlson och Richard Steifen. P. A. Norstedt &
Söners förlag.

Europa (utom Norden) Geografisk handbok af Nils Torpson. Förra delen.

A. L. Normans förlagsexpedition.	o

Våra ljuskällor. Solljus och lampljus af Knut Angström, laborator vid
Uppsala universitet. Lars Hökerbergs förlag.

0m judafolkets profeter af L. Bergström, Teol. lektor. Lars Hökerbergs förlag.

Proportionella val. En valteknisk studie af E. Phragmén, Professor vid
Stockholms högskola. Lars Hökerbergs förlag.

Lärobok i Naturkunnighet af Hjalmar Berg oeh And. Lindén, Lärare vid
Stockholms folkskolor. P. A. Norstedt & Söners förlag.

Svenska språköfningar för skolans lägre klasser. Efter en amerikansk metod
utarbetade af Hedda Anderson. P. A. Norstedt & Söners förlag.

Fransk skolgrammatik af G. Gullberg och E. Edström. (Utarbetad på grund-
valen af författarnes omarbetning af E. M. Oldes Franska språklära).
Albert Bonniers förlag.

Organiska metoden I. Engelsk språklära med uttalsbeteckning för skolor och
själfstudium af O. L. Löfgren.

Om folkskolans undervisning i modersmålets talande och skrifvande af K. O.
Sjölander. P. A. Norstedt & Söners förlag.

Människohufvudets anatomi af Dr Schmidt. Svensk upplaga af E. W. Ceder-
vall, Fil. doktor, Lektor vid Göteborgs realläroverk. Göteborg. N. J.
Gumperts bokhandel.

Tidskrifter:

Bibelforskaren, utg. af O. F. Myrberg 1895. Häft. 2.

Svensk tidskrift, utg. af Frans von Schéele. 1895. Häft. 3—6.

Pedagogisk tidskrift, utg. af Enar Sahlin 1895. Häft. 4—8.

Dagny, utg. af Fredrika-Bremerförbundet 1895. Häft. 4.

Finsk tidskrift,' utg. af F. Gustafsson och M. G. Schybergsson. 1895.
Juli—Sept.

Tidskrift utg. af Pedagogiska föreningen i Finland. 1895. Häft. 3, 4.

Vor ungdom, udg. av H. Trier og P. Voss. 1895, häft. 3, 4.

Svensk läraretidning, utg. af E. Hammarlund. 1895. Na 21—39.

Höjskolebladet, udg. af Konrad Jörgensen. 1895, häft. 19—39.

Kvinden og Samfundet, udg. af Dansk Kvindesamfund. 1895, N:r 6—9.

Bog og Naal, Maanedskrift for kvindelig Undervisning og Opdragelse og
Organ for Foreningen «Tjen danske Pigeskole-«, redigerad af skole-
bestyrerinde Th. Lang. 1895. N:r 6—9.

Slöjdblad från Nääs, utg. af Otto Salomon. 1895. N:r 6.

The journal of education. 1895. May—Öct.

Le Maltre phonétique. 1895. Juin— Sept.

Linnea. Illustrerad ungdomstidning. Red. af Stina Qvint. 1895. Häft.
12, 13.

Norsk skoletidende. 1895. Nir 26.
Kulturhistoria såsom undervisningsämne
på skolstadiet*

af Ellen Fries.

• Hvad menas med historia och hvad menas med kultur-
historia? Alla tro sig kunna ge ett svar, men börjar man väl
tänka öfver denna fråga, skall man finna, att en stor oklarhet
råder rörande densamma.

Vår mest använda lärobok, Odhners svenska historia, har
följande definition: »Historien lär oss, hvad som tilldragit sig
bland människorna och huru människosläktet under Guds led-
ning småningom framskridit till allt större upplysning och för-
ädling. Men historien berättar ej allt, som tilldragit sig, utan
blott det viktiga och märkvärdiga; hon sysselsätter sig endast
med de folkslag och de människor, som uträttat något minnes-
värdt och haft ett större inflytande på människosläktets öden.»

Ungefär samma definition med några mindre ändringar
-återfinnes i Zachrissons läroböcker.

I Pallins allmänna historia finnes en kortare definition:
»Historien är en sammanhängande framställning af de märk-
värdiga händelser, som timat bland människorna allt ifrån äld-
sta tider till närvarande tid. Hon visar oss, huru människo-
släktet, under Guds ledning, småningom framskridit till allt
större upplysning och förädling.»

Denne författare säger vidare rent ut, att med afseende
på innehåll delar man historia i t. ex. politisk historia och
kulturhistoria, och denna senare definieras sålunda: »Kultur-
historia sysselsätter sig företrädesvis med den allmänna odlin-
gens utveckling — sedernas, litteraturens, konstens, handelns
och näringarnas.»

* Föredrag hållet i Göteborgs flickskoleförening 8 april 1895.

Verdandi 1895.

11
154	KULTURHISTORIA SÅSOM UNDERVISNINGSÄMNE.

Således i korthet sagdt: enligt våra läroböcker är historien
det generella begreppet, kulturhistoria det underordnade, sido-
ordnadt med litteraturhistoria, politisk historia o. s. v.

Men det måste erkännas, att denna uppfattning af orden
håller på att gifva vika för en annan, som vanligen följes,
enligt hvilken kulturhistorien är ett sidoordnadt, för att ej säga
öfverordnadt begrepp af historia.

Kulturhistorien blir lika med »framställningen af människo-
släktets upplysning och förädling», och historia blir lika med
politisk historia eller med andra ord framställning af människo-
släktets utveckling i samhällen.

Det har gått med historien som med andra härskarinnor,
hon har haft en'favorit, och dess tyranni har framkallat en
revolution. Hon har ägnat så stor uppmärksamhet åt stats-
utvecklingen, att hon försummat att tillbörligen upptaga de
öfriga sidorna af den mänskliga utvecklingen, och följaktligen
har ock småningom hennes maktsfer minskats. Kulturhistorien
har trädt i hennes ställe. Men ej utan protester.

Kulturhistorien är en ung vetenskap, Voltaire var bland
de förste som försökte sig därmed, kanske snarare en spejare
än en vägbrytare; historien åter söker sin ättefar hos de gamle
grekerna. .

I och för sig själf borde väl ej detta väcka någon miss-
stämning de båda vetenskaperna emellan. I sanningens rike
behöfvas många olika slags arbetare. I vår tid hafva många
nya vetenskaper trädt fram — de gamla hafva splittrats, om man
så vill, hvar och en har fått sin plats och varit nöjd med den.

För att nu tala om historien, har hon haft många döttrar,
med hvilka hon lefver i god sämja, konst-, litteratur-, rätts-
historia o. s. v. Hon har i vår tid fått flera förträffliga tjänar-
innör: språkvetenskapen, etnografien, statistiken etc., som ut-
bildat sig till särskilda discipliner, och historien mottager med
tacksamhet deras tjänster och de lefva i den djupaste fred, men
så har ej varit fallet med kulturhistorien.

Delvis har detta berott på den ofvannämnda obestämdheten
i gränserna mellan de båda vetenskaperna.

*	*

*

Delvis har det ock berott på kulturhistoricis uppträdande.
De ha ofta rasat mot »krig och kungar» på ett sätt, som varit
allt annat än vetenskapligt, de ha ej velat erkänna, att sam-
hället är den förnämsta exponenten af verklig kultur, och att
KULTURHISTORIA SÅSOM UNDERVISNINGSÄMNE.	155

dess rubbningar ha haft det största inflytandet på utvecklingen
i dess helhet. Vi behöfva blott tänka på vår egen tid för att
inse detta. Vi lefva ju ock ett stycke historia.

Under intet tidehvarf har den materiella kulturen genom
stora uppfinningar gått hastigare framåt än under vår tid, och
äfven inom andens värld jaga idéerna hvarandra ifrigare än
någonsin. Och dock måste vi ju erkänna, att denna kultur,
som vi se inför våra ögon, den är liksom fastkedjad vid sam-
hället. De stora upptäckterna inverka visserligen på vårt väl-
befinnande, men det är sedan samhället tagit dem om hand.
Järnvägarna och telegraferna må uppfunnits af vetenskapsman-
nen på hans studerkammare, men de bli först af betydelse,
sedan regeringar och riksdagar tagit dem under sitt hägn; vi
må diskutera skolfrågor i oändlighet, de nya teorierna tränga
först igenom, när staten upptar dem i sina skolorganisationer;
den sociala frågan väntar sin lösning af samhällena; på den
politiska utvecklingen beror, om de skola lösas fredligt eller
revolutionärt; och hela den rika kultur, hvaraf vi skryta, huru
sättes ej den på. spel, om staterna råka i konflikter med hvar-
andra; huru kunna ej krig i aflägsna delar af jordklotet fram-
kalla brytningar hos oss, af hvilka kanske hvarje individ kom-
mer att känna både sitt andliga och materiella kulturinnehåll
hotadt.

Sålunda: de politiska förhållandena behärska faktiskt kul-
turförhållandena än i denna dag, liksom de gjort i alla tider.
Men klart är, att en väl gjord framställning af samhällsutveck-
lingen måste beröra alla kulturförhållanden. Vi kunna t. ex.
ej förstå vår tids politiska frågor, utan att känna vår tids
storindustri. Men om vi ock behöfva känna dess grunddrag,
behöfva vi därföre ej veta, huru hvarje maskin uppfunnits, när
hvarje industri införts o. s. v. Det tillhör kulturhistorien att
åt en sådan framställning gifva samma eller, rättare sagdt, större
bredd, än åt industriens politiska betydelse.

Både kulturhistorien och historien ha sitt område, sitt be-
rättigande som vetenskap, men väl må man fråga, hvilket har
för hvarje människa största betydelsen att känna, antingen in-
dustriens egen utveckling eller industriens betydelse för arbe-
tarfrågorna och samhällsutvecklingen? Den politiska historien,
rätt fattad, har en långt större omfattning och betydelse, men
»staten skall fattas i oafbrutet sammanhang med historiens hela
lif, som dettas ädlaste jordiska blomma.»

*	.
156 KULTURHISTORIA SÅSOM UNDERVISNINGSÄMNE.

En annan motsättning mellan historia och kulturhistoria
är deras olika metod.

Kulturhistorien är, som sagdt, en ung vetenskap. Hon har
uppträdt och utvecklats i samband med den moderna natur-
vetenskapen. Människan har af den ofta behandlats som ett
naturväsen. Kulturhistorien har utgått från spörsmålet om män-
niskans ursprungliga tillstånd. Hon följer henne från den tid,
då hon ännu står på vildens ståndpunkt, då hon ej har någon
egentlig historia, hon ser huru familjen uppstår, ur familjen
staten; finner först endast den materiella kulturen, sedan de
första spåren af religion, rättsbegrepp, konst o. s. v. Vid en
dylik betraktelse betyda händelserna föga, personligheterna än
mindre, utan det är växlingen och utvecklingen af de yttre
och inre kultur företeelserna, som äro hufvudsaken. Hon be-
traktar ej de förflutna tilldragelserna som ett drama, där indi-
vider uppträda och handla, ändra och ingripa, utan det för-
flutna är en naturprocess, där allt framträder med en viss
naturnödvändighet; där massorna betyda mer än individerna,
idéerna och uppfinningarna mer än händelserna, de dagliga lifs-
villkoren i andligt och lekamligt hänseende mera än den mänsk-
liga utvecklingens stora helgdagar, folkbesluten, de fredliga
eller de blodiga revolutionerna. Historikern följer t. ex. Luther
på den dag, då han uppspikar sina teser, på den dag, då han
bränner påfvebullan, han följer de stora politiska och kyrkliga
rörelserna, som den store siarens ord framkalla; kulturhistorikern
åter söker att visa i hvad mån dessa teorier inverkat på det
dagliga lifvet hos de tusen, som lyssnade till Luthers ord,
framhåller deras inverkan på litteraturen, konsten och åskåd-
ningssättet intill den dag i dag. Den förra blir företrädesvis
berättande och dramatisk, den senare beskrifvande, målande,
filosoferande. Liksom naturvetenskapsmannen utgår kultur-
historikern uteslutande från den yttre erfarenheten, och det
personliga får för honom så godt som ingen betydelse.

Därigenom har ofta i historikerns och kulturhistorikerns
olika sätt att uppfatta den mänskliga utvecklingen legat en
världsåskådningarnas motsats, om också icke detta kan sägas
vara en gifven nödvändighet.

I kulturhistorien har dilettantismen mycket florerat. En
ytlig bekantskap med kulturhistorien är lätt gjord, och alla
KULTURHISTORIA såsom UNDERVISNINGSÄMNE.	157

länder ha lyckliggjorts med kulturhistorier, fulla af dogmer
om alla utvecklingens faser, men, som sagdt, kulturforskningen
är af ung dato, hvadan dessa slutsatser sällan hvilat pä det
breda underlag, som den empiriska forskningen fordrar. Intet
är vanligare än att enstaka fakta förallmänligats. Har en för-
fattare i ett inventarium hittat ett husgeråd, säger han, att vid
denna tid började detta husgeråd nyttjas, och då har man
kanske för en hel period bara ett fattigt inventarium. An be-
tänkligare blir det att gå till väga på liknande sätt, då det
gäller att stadfästa en moralislc lag.

Som bekant har i England ur kulturhistorien afsöndrat
sig en särskild vetenskap, som allenast söker kulturens lagar
och kallas Sociologi. Spencers berömda Samhällslära är det
mest kända försök i den vägen. Han fick af historici skarpa
anmärkningar för den ofullständiga forskning, utur hvilken
han dragit sina lagar; det har ock i England bildat sig en
förening, som har till syfte blott att samla fakta till sociologien.
Men med rätta har en tysk historiker anmärkt, att det är be-
tänkligt med samlandet af fakta af personer, som samla dem
i akt och mening att inpassa dem i ett redan färdigt system.
Vi behöfva samla kulturhistoriska fakta titan tanke på system;
blott för att en gång komma sanningen på spåren.

I början af detta århundrade tog sig den tyske, strängt
deduktive filosofen Hegel för att i sin berömda »Philosophie
der Geschichte» efter sitt filosofiska system inpassa historiska
fakta — han skref en genialisk, lärorik bok, med mycken vrängd
historia. I medlet af detta århundrade har den strängt induk-
tive, engelske filosofen Spencer ur några historiska fakta dragit
sina utvecklingslagar. Ur historien och kulturhistorien skall
dock säkert i framtiden på både induktiv och deduktiv väg ut-
bildas en historiens filosofi af högre värde än den, som hittills
sett dagen.

*	.	*

Det finnes ännu en motsättning mellan historien och kul-
turhistorien. Då i historien samhället alltid är ramen för fram-
ställningen, har den en förmåga att för forskare och läsare stärka
samhällets betydelse, som kulturhistorien saknar. Statsinstitu-
tionerna, de styrande elementen i samhället blifva bekanta,
framhäfda, kanske till och med ibland — det måste erkännas
— på de styrdas bekostnad. Historien sysselsätter sig med
staten, kulturhistorien med folket. Kulturhistorikern har ofta
158

KULTURHISTORIA SÅSOM UNDERVISNINGSÄMNE.

liksom förhäft sig häröfver, alldeles som om intet folk funnes
i staten, hvars utveckling sysselsätter historikern.

Låtom oss vara eniga i, att det ena kan vara lika berät-
tigadt som det andra! Att tvista om rang i andens rike, tjänar
till intet. Det kan vara både intressant och lärorikt att få
veta, när européer och svenskar började dricka kaffe och te,
men förakta inte därföre kunskapen om Alexander och hans
segrar. Då det var han, som sammanförde occident med orient,
kanske han, när allt kommer omkring, är mer värd att lära känna.

Vill man vara opartisk ' måste man inse sanningen i en
historisk erfarenhet, som Geijer framställt på så sätt: »Det är
ljusets eviga natur att sprida sig uppifrån.» — ■— »Den kommer
från snillena, från de bildade i samhällena.»

Vi kunna emellertid lätt förstå den popularitet kultur-
historien i våra dagar fått: den utgår från naturvetenskaperna;
den är till sina arbetsmetoder besläktad med dem; ser ej ut-
vecklingen från religiös-etisk sida; är till sina tendenser mera
demokratisk och kosmopolitisk. Den är emellertid allt detta vida
mer än den behöfver vara. Den behöfver hvarken rasa mot
religion, samhälle, krig eller kungar. Att den ofta så gjort,
har berott på den motsägelse den rönt och på dess motstån-
dares påtagliga ensidighet och öfvermod.

Vi skulle vilja tillägga, att den äger en annan dragnings-
kraft. Genom att se utvecklingen ur samhällssynpunkten har
historien en enhet, som kulturhistorien genom sitt allsidiga be-
traktelsesätt saknar. Äfven genom sitt episka framställningssätt
får historien en helgjutenhet, som det är svårt att gifva kultur-
historien. Då denna ej är sociologi, d. v. s. upptager blott den
mänskliga utvecklingens lagar, sönderfaller den i en mängd lösa
fakta, små mosaikbitar, som kulturhistorikern visserligen söker
gruppera, utan att likväl få dem att sammansmälta till ett helt.
Jämför t. ex. Troels Lunds bekanta arbete med t. ex. Snorre
Sturleson eller Fryxell eller Geijer. Men just dessa små taflor,
som kulturhistorien bjuder oss, ha enligt mitt förmenande bi-
dragit till dess popularitet. Vi älska i vår tid ej det samman-
gjutna, utan de små bitarna, stämningarna. Hvem vet ej i
huru låg kurs det stora måleriet står med dess fordran på kom-
position, hvem vet ej huru romanerna utträngas af novelletter
och skisser; huru i musiken klassikernas fasta harmonilära är
stadd i upplösning. Just denna kärlek till stämningarna, till
de små bitarna, just denna starka fordran på detaljsanning
och fulländning i utförandet, som ännu endast är möjligt i de
KULTURHISTORIA såsom UNDERVISNINGSÄMNE.	159

små bitarna, gör att vi äfven vid tal om det förflutna så lif-
ligt intagas af kulturbilder, att många föredraga dem framför
den episka historien. Ett bref från, en historisk personlighet,
ett aktstycke, slår oss genom sin hela sanning mer än den
bäst komponerade historia. I den historiska kompositionen
sakna vi ofta den där stämningen af det förflutna, som så till-
talar vår tids människor. Antingen är den historiska komposi-
tionen kall och objektiv, och då ryckas vi ej med den; eller ock
är den subjektivt hållen, och då finna vi ej sanningen, som vi
söka. Se där en förklaring af det intresse, som brefsamlingar
af kulturhistoriskt innehåll, själfbiografier, små detalj forskningar
i kulturhistorien och äfven i historien, då det kulturhistoriska
får tagas ined, i vår tid framkallar. Men det gäller om denna
stämningskärlek, att den delvis tyder på en dekadansens anda
hos oss. Den skulle göra oss djupt misstämda, om vi ej hoppa-
des, att dessa oändliga »bitar» i måleri, poesi, musik och hi-
storia dock kunna varda förarbeten till framtida konstverk och
historiska verk, som genom att de ha dessa etalj studier till grund
kunna blifva långt mera helgjutna och sköna, än dem vi hitin-
tills hafva skådat och hört.

Efter att sålunda ha klargjort kulturhistoriens egenskaper,
ha vi ock kommit ett godt stycke in pä besvarandet af frågan:
Är kulturhistorien ett undervisningsämne för skolstadiet?

Jag tänker nu först på barnskolan, d. v. s. flickskolan
till dess 7:de eller 8:de klass; gosskolan till och med 6 1. Ej
passar för detta stadium ett undervisningsämne, som till hela
sin läggning är beskrifvande eller filosoferande, ej berättande.
Barnet är, liksom människosläktet intill våra dagar varit,
episkt. Det vill ha berättelser, händelser, personligheter, ej
beskrifningar och abstraktioner. Berätta för barnet om Gustaf
Vasas äfventyr, om Engelbrekts frihetsstrid, om perserkrigen,
om korstågen, och du skall finna en räsonnansbotten hos bar-
nen, som du aldrig får, om du tar dig för att berätta om lef-
nadssättet under Gustaf I eller om kristendomens och heden-
domens förhållande till hvarandra vid medeltidens början.

Detta behof af episkt element för barn har ock insetts af
förfäktare af kulturhistoria för barn. Man har försökt att
gruppera alla kulturföreteelserna kring fingerade personer. Men
det ligger i dessa försök något osant, något gjordt, som bar-
160

KULTURHISTORIA SÅSOM UNDERVISNINGSÄMNE.

nets sunda instinkt ryggar tillbaka för. Det är ju en gammal
regel: att i det konstlade finnes aldrig sann konst — det märker
barnet med sin skönhetskänsla, och märker barnet det ej, ja,
dä är af något skäl dess naturliga uppfattning kväfd. Genom
att sålunda gruppera kläder, husgeråd, seder, åskådning, lagar
kring fingerade personer, erkänner kulturhistorien, att de hi-
storiska personligheterna, som lefvat, händelser, som timat, äro-
betydelselösa att minnas. Det personliga, det fria i världs-
utvecklingen har ingen betydelse. Men att för barnet fram-
ställa utvecklingen som en ofri naturprocess, det har ej den
uppfostrande betydelse, som då barnet följer kampen mellan
det onda och det goda i denna världen. Den som ej i hi-
storien skönjer, midt i lagbundenheten, en de stora personlig-
heternas kamp, den som ej kan fatta dem såsom bärare af
högre idéer, som bana sig väg i tiden, den kan ej läsa hi-
storien för ungdomen, så att historien uppfostrar karaktärerr
den kan ej lära de unga att älska sina fäders land och mänsk-
ligheten. Det lära de först, då de få sörja med de felande,
jubla med de stora och starka.

Slutligen har historieundervisningen äfven på barnastadiet
en uppgift att dana medborgerligheten och allmänandan. Men
detta sker endast om händelserna och personligheterna grup-
peras inom samhällets ram. Tänk huru lärorik är t. ex. ej
franska revolutionen eller vår 1700-talets historia, läst uti t. ex.
7:de klassen! Att genom ett tydligt exempel se, huru miss-
bruk hopade utan reformer framkalla häftiga omstörtningar,
som sluta i militärdespotism, eller att läsa om huru partisinnet,
kan skapa fosterlandsförrädare och förleda till upprörande våld-
samheter — är det ej uppfostrande för den ungdom, som en gång-
skall göra historia? Ej kunna-dessa för hela lifvet viktiga lär-
domar ersättas genom att barnen få reda på t. ex. huru kläde-
dräkten växlade eller huru konsten fick nya intryck mot slutet
af 1700-talet eller hvilken ståndpunkt de olika naturvetenska-
perna intogo under frihetstiden? Jag tror till och med, att ett
barn har mera behållning för det lif i samhället, som det skall
lefva, af en Napoleons eller en Washingtons, af en Gustaf Adolfs
eller en Arvid Horns lefnadsteckningar — och det fastän de
voro både konungar och krigare, än af att läsa Keplers, Ra-
faels, Newtons eller Goethes.

Ofta står realismen och formalismen i en skenbar strid
mot hvarandra i undervisningen, men här har historien reella
förtjänster framför kulturhistoria i att vara praktisk för lifvet,
KULTURHISTORIA SÅSOM UNDERVISNINGSÄMNE.	161

och den har tillika formella förtjänster. Ty, såsom jag förut
sagt, i historien har jag en verldig enhet. Händelserna rulla
fram genom århundradena, kronologien håller dem i sitt järnband,
det ena kedjas i det andra såsom orsak och verkan.

I kulturhistorien har jag två alternativ. Antingen läras
små lösryckta bitar, litet konsthistoria, litet sedehistoria, litet
kostymhistoria, eller ock söker jag efter en systematish fram-
ställning, såsom mera öfverensstämmande med pedagogisk takt
och äfven med vårt systematiserande lynne, och då finner jag,
dels att jag ej kan få en systematisk kulturhistoria, som har den
solida vetenskapliga grund det arbete bör ha, hvilket skall sättas
i barnahand, dels att kulturhistorien då måste upptaga mycket,
som barnet ej kan förstå. Hvad blir en framställning af kul-
turen, då jag ej kan tala om forskningens utveckling, ej lära
dem förstå en Grotius’, en Cartesius’ betydelse!

Det säges, att barnen i skolan böra lära känna sin värld.
Rätt. Det som först möter dem i lifvet är dess rent materiella
sida. Naturkunnigheten skärper deras blick och riktar deras
vetande åt detta håll, och jag för min del tycker den gärna
kunde lemna några bidrag till kulturhistoriskt vetande t. ex.
vid läsningen af kulturväxterna.

Sedan, något äldre, börja barnen uppfatta, att de lefva bland
i ett samhälle boende människor. De finna sig och andra be-
roende af dess förordningar och lagar, de böra då i historien
få lära dess utveckling.

Först senare klargöra de för sig de sköna konsterna, veten-
skaperna, litterära idéer o. d., som är kulturhistoriens viktigaste
sidor. Då blir tid att lära känna deras utveckling.

Det är odisputabelt vilitigare att genom goda historiska
exempel lära sig förstå, att förtryck utan reformer framkallar
revolutioner o. s. v., än att veta när bärstolar eller fontanger
kornmo i bruk; det är ock odisputabelt lättare att tydliggöra
än t. ex. toleransidéens utveckling, en af kulturhistoriens in-
tressantaste sidor, och det är för ungdomen bestämdt roligare
än t. ex. framställningen af huru den svenska jordens odling
sekel för sekel framskridit — en särdeles viktig beståndsdel af
kulturhistorien.

Denna förmåga, som vi äldre ha, att af ett bref, ett uttryck
få en historisk stämning, kan ej barnet äga, som ej känner
de historiska personligheterna, och som ej sett de historiska
händelserna, generation efter generation, upprullas för sig.
162	KULTURHISTORIA såsom UNDERVISNINGSÄMNE.

Ingenting är vanligare, än att lärare vilja, att barnen skola
tycka om att fä lära just det de själfva vid mogen ålder funnit
intressant att lära, utan att de tänka på att hvad som slår an
på dem själfva, äga barnen ej förutsättningarna att uppskatta.

Jag fruktar, att en mängd i och för sig ytterst värdefulla
kulturhistoriska fakta bli mera mödosamma och svårlästa för
barnen än några krig och fredsslut.

Sålunda är resultatet af frågans första del: På skolstadiet
passar ej kulturhistorien. Icke ens de små kulturhistoriska
bihang, som finnas i våra läroböcker eller läseböcker, äro värda
att läsa. I skolan bör alltid historien blifva hemma såsom
öfverensstämmande med barnens anlag och behof.

Jag tror, att för en historielärarinna knappast denna långa
demonstration varit behöflig — men kulturhistorien har så många
hängifna anhängare bland ett folk så naturvetenskapligt bildadt
och lagdt som det svenska, att man måste lyssna till deras
fordringar och ha verkliga skäl, ej blott tradition, för att man
förvisar kulturhistorien från skolstadiet.

g	a

•

Men därmed vill jag ingalunda ha sagt, att kulturhistoriska
element ej få i långt högre grad än hvad som sker, spela in
uti den historiska framställningen redan i skolan.	•

De historiska händelserna bli för barnet med dess ringa
erfarenhet, sådana de berättas i våra läro- och läseböcker, ofta
endast abstraktioner. Barnen måste förstå, att här gäller det
lefvande människor, verkliga tilldragelser, som de måste kom-
binera med den värld de se omkring sig. Men detta göra de
ej, om icke i historien inarbetas kulturhistorien.

Den historiska litteraturen har 3 mönster: Bibliska histo-
rien, Homeros och Snorre. De låta de historiska händelserna
framträda mot en kulturhistorisk bakgrund. — Olyckligtvis
finnes ej sådant material för andra tider; vår medeltid t. ex.
är ju så oändligt fattig, men de nämnda källorna tillhöra de
första klassernas undervisningsplan, sedan får man nöja sig med
abstraktare framställning — dock tag med alla de smådrag, som
finnas att få, så blir det alltid något kött på benen!

Det har under de sista årtiondena varit hos våra läroboks-
KULTURHISTORIA SÅSOM UNDERVISNINGSÄMNE.	163

författare en rädsla för anekdoten och en rädsla för sådana kul-
turhistoriska drag, som göra de historiska personligheterna lef-
vande och de historiska händelserna åskådliga. Läroböckerna ha
blifvit så systematiska, att de väl blifvit korta, men tillika ofta
torra och abstrakta.	.

Man har sagt, att det är en fara i de små detaljerna. Lär-
jungarne minnas dessa, men glömma hufvudsaken. Nåja, de ytliga
lärjungar, som göra detta, de minnas säkerligen inte den viktiga
händelsen, äfven om de fått höra den alldeles enstaka.

Men klart är, att den kulturhistoriska färgläggningen får
ske med stor urskiljning och takt. Det gäller att ej hopa de-
taljer, så att handlingen skymmes undan, och att få detaljer,
som hålla fram det karakteristiska för personligheterna, det
typiska för tidehvarfvet, det viktiga för händelserna. Målet får
aldrig förloras ur sikte: framställningen skall bli konkret. Målet
är ej att lära in de och de kulturhistoriska detaljerna.

Det vore godt, om läroböcker och läseböcker lämnade här-
uti mera stöd, så att lärjungen, för att få händelserna och per-
sonligheterna lefvande, ej vore hänvisad snart sagdt uteslutande
till det muntliga ordet.

För min del har jag funnit bland detaljer, som äro vä-
sentliga för att få lif och åskådlighet, främst rummets detal-
jer. Låt för Stockholms barn Brunkebergs slag utkämpas i
Stockholm, så att man talar om gator och vägar och fyllnin-
gar, så att det står klart för dem, att här, där de nu gå och
vandra hvar dag, skedde dessa strider; stanna just vid de till-
dragelser, som timat på den ort där du undervisar, om den har
några historiska minnen, tala t. ex. för dem om Knäröd, Brömse-
bro, Roskilde, alla dessa viktiga historiska orter, och säg ej
blott, att de ligga där och där.

Det är ock lämpligt att göra sådana begrepp som rådpläg-
ning, riksdagar, fredsunderhandlingar fullt konkreta genom en
utförlig beskrifning, men då gäller det att stanna, då nian
kommer till en riksdag, en rådplägning, en strid, som är typisk,
och som genom personligheterna och händelserna kan väcka
särskildt intresse. Äfven personligheterna få ej bli abstraktioner.
För vår svenska medeltid är det svårt, ty vi veta så litet om den,
men för andra perioder finnas goda små drag att taga vara på.

Vid detta upptagande af kulturhistoriska element är det
sålunda af vikt att ej taga för mycket och att taga det typiska.
Det är ock af vikt att ej genom de realistiska, kulturhisto-
riska detaljerna taga bort idealiteten. Vi beröra här en fråga
164

KULTURHISTORIA SÅSOM UNDERVISNINGSÄMNE.

af stor betydelse. Skall historieundervisningen vara ideell? Skall
läraren låta barnet värmas, älska, beundra, eller skall han
oblidkeligen nedslå alla dessa känslor af beundran för det för-
flutna, hvilket sker bäst genom att i det förflutna hopa mörka
kulturdrag.

Alla kunna vi enas om att den första fordran vi ställa på
historien är sanning.

Men här kan man upprepa den gamle tviflarens ord: Hvad
är sanning?

En god historiker skall vara objektiv. Men hvad innebär
historisk objektivitet? Enligt vårt tidehvarfs störste historikers
ord innebär historisk objektivitet, att historikern skall vara opar-
tisk, ej ledas af förutfattade meningar och sätta sig in i alla
parters åsikter, men historisk objektivitet innebär ej, att forska-
ren skall vara titan åsikter, utan omdömen.

Hvarje historiskt arbete, som ej är bara en materialsam-
ling, är en personlighets omdömen om andra personligheter. Vi
sätta tro till dessa omdömen i samma mån vi hysa tilltro till
författarens redlighet och opartiskhet, men det är dåraktigt tro
honom om att fälla den allsmäktiges ojäfviga dom.

Våra läroböcker äro skrifna med objektivitet, och fordran
på att en lärare skall intaga en lika objektiv hållning som läro-
böckerna framställes såsom den viktigaste pedagogiska regeln.

Men jag vädjar till hvars och ens erfarenhet, om det är
den lugna, lidelsefria, fullt objektiva historiska framställningen,
som har förmåga att fängsla och som förmår väcka eftertanke,
utveckla historiskt intresse och intränga i minnet?

Men om pluraliteten af en historieläsande allmänhet hellre
vill ha en färgrik, mindre objektiv framställning, än en torr,
mera objektiv, hvad tror ni barnet vill ha?

Fordrar ej hela barnets psykologi, att läraren skall under-
stryka med sympatiens färger det goda, med antipatiens det onda?

Vi sade, att af pedagogen fordras liksom af forskaren främst
sanning; men det är nu så, att sanningen träder ej fram för
det unga sinnet, om läraren sätter sig på indifferentismens och
kritikens höga domstol, väger fram och åter och gör omdömena
så svaga som möjligt.

Tag en historisk personlighet, t. ex. Perikles. Om en lärare
först framhåller alla hans förtjänster om det athenska sam-
hället och den athenska kulturen, dess konst och litteratur och
handel; men sedan framhåller i nästan lika starka färger, huru
Perikles som andra folkledare smickrade den athenska demo-
KULTURHISTORIA SÅSOM UNDERVISNINGSÄMNE.

165

kratiens lidelser, utvecklade folkets dåliga sidor, tog medel, som
han strängt taget ej hade rätt att taga och i sedligt afseende trot-
sade landets lagar, om ock ej dess sed, samt gjorde intet för
mildrandet af slafveriets elände, om han lämnar en sådan på skilda
auktoriteter stödd, opartisk framställning af Perikles, en fram-
ställning, som ur forskningssynpunkt kan ha höga förtjänster och
vinna vetenskapligt erkännande — hvad blir följden? Att barnen
antingen ej alis bry sig om Perikles och det glänsande tidehvarf,
som bär hans namn: det säger för dem intet särskildt och de
glömma det. De inse aldrig hans betydelse, eller ock få de
en alldeles skef bild. Det ligger i deras naturell att känna
sympati eller antipati — då kan det hända att just ett osym-
patiskt drag, som de ha lätt att förstå, fastnar så i deras minne,
att de ej få den rätta bild, som läraren sträfvat efter, utan en
osann bild. Läraren erkände Perikles som en stor man, men
med många betänkliga brister; barnen veta ej af moderation,
Perikles blir en obetydlig man, eller rent af en dålig man.

Jag har för flere år sedan hört om en lärare, som berät-
tade för en klass med flickor om Gustaf Adolf och Margareta
Cabeliou, så att dessa togo sig för att afsky konungen. Hans
förtjänster förstodo de ej, men detta drag af lättsinne, det första
i sitt slag, som kom till deras öron, slog dem med häpnad.

Det finnes godt om bevis för reformatorernas intolerans och
hårdhet, men dröj därvid, och du kan ej sedan få de unga
att förstå, hvad du själf mycket väl förstår, att trots drycken-
skap, trots intolerans, vidskepelse och grymhet är dock deras
tidehvarf värdt vår vördnad och tacksamhet. Detta få vi aldrig
barnen att uppfatta, utan att. vi vid framställningen framhålla
de ideella sidorna, förfara visligen med kulturhistoriska drag
och biomständigheter, som för oss gamla äro ytterst lärorika
och som hafva lärt oss att se förhållandena i ett opartiskt ljus,
men som för de unga skulle förstöra både den illusion deras
ålder fordrar, den hjältedyrkan, som tillhör mänsklighetens och
den enskilda människans barnaår — och slutligen den sanning.
som är vårt mål, men som i denna ofullkomlighetens värld ter
sig på olika sätt. Det är med barnet, som med människorna
under medeltiden, de sväfvade i skyarna eller kröpo i smutsen.
Hjälpa vi dem ej att höja sig till det ideella, skola vi få dem
att håna det förflutna; ej lära vi dem tvärt en sann, opartisk
uppfattning, den ligger ej i deras natur. Barn med opartisk,
objektiv uppfattning äro endast inlärda, onaturliga dockor, ej
barn. Mången säger: om man idealiserar det förflutna, får
166

KULTURHISTORIA SÅSOM UNDERVISNINGSÄMNE.

barnet ej klart för sig framåtskridandet. Det behöfver man
ej vara rädd för. Barnen tycka alltid att de lefva i en god
tid. Framåtskridandets idé är dem ganska lätt bibringad.

Det är vi äldre däremot, som ha en benägenhet lika gam-
mal som kulturen att se det närvarande i en mörk dager och
tro, att det förr var bättre. Vi behöfva mycken kulturhistoria
för att inse, att vår tid är i mycket bland de bästa tider, som
funnits.

Hitintills har jag berört allenast det egentliga skolstadiet
— till det sextonde året.

Annorlunda ter sig frågan på öfverstadiet.

Den unga flickan, ynglingen äger en fast historisk ram och
kan nu med verkligt utbyte få kulturhistoriska kunskaper. Hi-
storien är liksom skelettet, som bär upp det hela.

Man behöfver ej oroa sig för att dessa kunskaper ej blifva
systematiska eller fullständiga.

Man kan ei säga, att han eller hon har samma fordran
på epik som barnet. De ha jämförelsepunkter ur sin erfaren-
het och en starkare omdömeskraft. Man kan göra sig förstådd
af dem, om man talar t. ex. om den italienska renässanskul-
turen. De kunna begripa en Pascals, en Grotius insats i kul-
turen, deras lefnadsteckningar kunna nu medföra ett verkligt
utbyte, ty lika visst som det är, att den politiska utvecklingen
är den viktigaste att känna, lika visst är, att för den, som vill
ha en verklig bildning, äro andra sidor af den historiska ut-
vecklingen ytterst nyttiga, ja, nödvändiga för lifvet. Historien,
äfven berättad med kulturhistorisk färgläggning, kan för den
vuxne aldrig ersätta kulturhistorien.

Af kulturhistoriens sidor stå onekligen främst kyrkohisto-
rien och litteraturens historia. Dessa tillgodogöras ju ock i fort-
sättningsskolan, den senare äfven på det lägre stadiet. I en
del skolor läses äfven konsthistoria, i några efter mera obe-
stämdt program också kulturhistoria.

Det bör dock anmärkas, att den historiska stomme, som jag
anser nödvändig, ofta saknas af de unga flickorna. Tro ej att
jag har så stora fordringar på namnkunskap; årtal fordrar jag
knappt; men när man finner, att de unga damerna så totalt
glömt bort Magnus Stenbock och hans getapojkar, att de anse
sig aldrig hört talas om dem, eller tro, att Hannibal var en
stor romare, eller ha glömt till och med namnet Augustus, så
KULTURHISTORIA SÅSOM UNDERVISNINGSÄMNE.

167

undrar man med skäl, om de verkligen äga den grund, på
hvilken en kulturhistorisk bildning kan byggas. Jag för min
del tviflar.

Orsakerna till dessa missförhållanden äro många. Historien
har i flickskolorna de sista åren fått minskad lärotid, sorgligt nog.

Med den ringa tid, som äfven på fortsättningsskolan gifves
åt historia och kulturhistoria, tror jag utbytet blefve större, om
man dröjde vid en epoli.

För min del tror jag en allsidig, verkligt grundlig fram-
ställning af grekisli odling skulle i afslutningskursen i flick-
skolan vara lämpligare än utplockade notiser för hela utveck-
lingen. Därtill hafva de unga flickorna ej tillräcklig underbygg-
nad, utom att det har andra olägenheter.

Jag har vid ett annat tillfälle yttrat, att den kulturhistoriska
fyllnad jag dock helst skulle vilja lägga till den politiska hi-
storien vore den svenska — och detta särskildt för dem, som
ha en 3- till 4-årig öfverbyggnad d. v. s. för dem, som skola
bli studenter eller genomgå seminarier. Det skulle blifva en
verklig nationell bildning, som vi nu ej äga, särskildt om den
kulturskildring, som lämnades, toges i samband med de europei-
ska förhållandena.

Reformationstidens kultur i Tyskland och Sverige, upplys-
ningen i utlandet och i Sverige, hvilket rikt och lärorikt ämne,
vid hvilkets behandling politik, kyrko-, litteratur- och konst-
historia sammansmulto till ett helt!

Det finnes kolossala luckor i svensk kulturforskning, och
så länge de finnas, blifva väl dessa planer blott drömmar. Se-
dan återstå läroböcker, metoders utarbetande o. d., men ett är
visst, i svensk högre bildning borde ingå kännedom om foster-
landets kultur, ej blott om dess politiska historia.

Man borde göra början med att fordra en från litteratur-
historien utgående skildring af den svenska forskningens historia
samt med en kännedom om vårt lands historiska geografi i
samband med en utförlig kunskap om detta lands nuvarande
geografiska förhållanden.

*	*

*

I hela detta föredrag har jag utgått från vår n. v. skola.

Men jag vill ej sluta detta föredrag utan att säga, att jag
ej är nöjd med hela den ställning historien intar i våra goss-
och flickskolor. Jag är öfvertygad om att den har större både
168	KULTURHISTORIA såsom UNDERVISNINGSÄMNE.

formella och reella förtjänster såsom undervisningsämne, än hvad
som i våra skolor anses. Jag tror till och med, att den skulle
kunna ordnas till ett centralt undervisningsämne.

Det är bekant, huru Prof. Rein i vintras i sina föreläsnin-
gar i Stockholm påpekade, huru Herbarts lärjungar göra kul-
turhistoria till ett centralt ämne. Med en så total omvändning
af hela undervisningens och uppfostrans plan är detta inga-
lunda en orimlighet, och det är mer än möjligt att här kunna
ligga framtidstankar, som småningom komma att bära frukt,
men vägen är bestämdt ej den att släppa in kulturhistorien i
vår n. v. shola.

Den Reinska skolplanen har, trots att den proklamerar
kulturhistoria såsom centralämne: mer politisk historia, än vi
hafva, en idealistisk prägel och underviker omogna kulturhisto-
riska teorier. Men att ingå på dessa nya idéer var ej här
meningen att göra.

Jag vill nu sluta med den önskan, att vi måtte göra vårt
bästa för att hos barnen och ungdomen utveckla det historiska
sinnet, ty det har en kraft att utveckla medborgarsinne, kärlek
till fosterland och mänsklighet.

Må vi lägga på minnet den gamle Rudbeckii ord:

»Den, som vet hvad af äldsta tider skett är, han är liksom
lika åldrig med de tider och hafver en gnista af Guds beläte.»
Om exkursioner såsom medel för
undervisning och uppfostran.

Inledningsföredrag vid Nordiska skolmötet i Stockholm 1895.

Högtärade församling! Mina damer och herrar! Om det
annars gäller, att första förutsättningen för ett gifvande me-
ningsutbyte är den, att deltagarne äro öfverens i fråga om nå-
gon grundläggande sanning, så torde utsikterna vara de bästa
i afseende på den fråga, om hvilken jag här skall ha äran
yttra några inledande ord. Ty hur mycket åsikterna än bryta
sig mot hvarandra bland vår tids lärare och lärarinnor, alla
äro de dock eniga därom, att sinnena äro kunskapens portar,
och att därför endast den undervisning, som utgår från åskåd-
ningen, kan blifva verkligt fruktbringande. Välan! Större
medgifvanden begär jag icke. Ty enas vi blott därom, drifver
oss den logiska följdriktigheten vidare, och vi skola då ock,
tänker jag, komma till full enighet om den sats, som jag här
skall söka bevisa och försvara -— att exkursioner äro icke blott
nyttiga, utan rent af oumbärliga för en god skola.

Jag vet det väl, där ligger i denna sats en anklagelse
mot bestående ordning, som i min mun kan synas djärf. Men
gör sig icke hvar ärlig lärare i själfpröfningens stunder den
förebråelsen, att hur varmt han än hyllar åskådningsprincipen
och hur mycket det än talas om den, så bristfullt är ännu dess
öfverförande från teori i praxis, från det allmänna till de en-
skilda fallen? Alla framsteg till trots låter det sig ock lätte-
ligen visas, att det ord- och bokväsen, eller som det gamla
slagordet lyder, den verbalism, som af forno var skolans arf-
fiende, ännu långt ifrån öfvervunnits. Följdriktigt borde vi ju
ingen annan lärobok gifva åt de unga än verkligheten själf —
ty blott den svarar mot åskådningsprincipens kraf. Faktiskt
nära vi dem emellertid mestadels med ord, talade ord och

Ver dandi 1895.	12
170 EXKURSIONER MEDEL FÖR UNDERVISNING O. UPPEOSTRAN.

tryckta ord. Visserligen skall det villigt erkännas, att orden
blifvit åskådligare än någonsin. Men åskådlighet i denna öf-
verflyttade bemärkelse är af ett mycket betingadt värde. Ty
må det ej förgätas att, psykologiskt sedt, äfven de vältaligaste
och lättfattligaste ord intet annat äro än tecken, och att där-
för deras värde som meddelelsemedel helt och hållet beror på
åhörarens eller läsarens förmåga att uttyda dem. Denna för-
måga återigen beror därpå, att han genom egna iakttagelser
känner det betecknade, och att ord och sak associerats i hans
medvetande — annars skall det hörda gå in genom ena örat
och ut genom det andra eller, om det inpräglas i minnet, bli
endast ordkram och utanläxa. Som bekant har insikten härom
ledt till användande af åskådningsmaterial af olika slag. Konst-
lade medel kunna dock aldrig jämföras med dem, som naturen
själf anvisar. Och dessutom, för så vidt som åskådningsmate-
rialet utgöres af bilder, teckningar, kartor och dylikt, gäller
däremot samma invändning, som nyss riktats mot orden: de
äro äfven de endast tecken och kunna på intet sätt ersätta den
egna åskådningen af det betecknade. Ett exempel skall bäst
visa hvad jag menar. En Berlinergosse i första skolåret till-
frågades om hvad som menades med råg. »Jo», svarade han,
»det är långa, upptill tjockare streck, som läraren ritar på
svarta taflan med färgad krita.» (Lehmensick.) Detta enkla
fall — och en hvar kan helt säkert anföra flera af samma slag
— bevisar nogsamt, att hur nyttiga bilder än kunna vara i
åtskilliga afseenden, så bli de dock aldrig annat än en nöd-
hjälp och förutsätta städse, att de grundläggande föreställnin-
garna vunnits med tillhjälp af de egna sinnena. Redan Pesta-
lozsi tvangs att medgifva sanningen häraf — ur ett barns mun
fick han höra det. På svarta taflan i hans skola hade en gång
uppritats en stege för att användas för någon åskådningsöfning,
då en af pojkarne vid upptäckten af hvad teckningen skulle
föreställa, utbrast: »Där står en stege nere på gården, den är
mycket större.» Pestalozzi visade sig ha fattat kritiken häri,
då han senare yttrade de i all sin enkelhet tänkvärda orden:
»Tingen själfva äro bättre än deras afbildningar» (Pie Pinge
sind lesser als die Bilder davon). Erkännes detta -— och
den saken tycks ju själfklar —, då har man ock gått in på
hvad jag här velat ha fram — nödvändigheten af exkursioner.
Ty då det endast i ringa utsträckning låter sig göra att för-
flytta tingen in i skolrummet —- och att på så sätt lösrycka
dem ur deras naturliga sammanhang måste dessutom alltid ha
EXKURSIONER MEDEL FÖR UNDERVISNING 0. UPPFOSTRAN. 171
sina betänkligheter — dä måste vi själfva förflytta oss ut till
tingen. Hvilket skulle bevisas.

Vid hastigt påseende kan det måhända synas någon, som
skulle följden af det sagda bli den, att skolan skulle nödgas
flacka jorden rundt — jag har förut hört den anmärkningen
gjord för att visa orimligheten eller åtminstone den praktiska
ogenomförbarheten af min här framställda fordran. Misstag!
Visserligen ville redan Montaigne och Loclce — och de högre
samhällsklasserna följde som bekant deras råd — att den som
så hafva kunde borde fullända sin uppfostran. genom långresor
under guvernörs ledning. Naturligtvis äro också dylika lång-
resor mycket afundsvärda, men — dess bättre — oumbärliga
äro de icke. För allmänskolan erbjuder hemlandet stoff nog
för exkursioner, och den anmärkning, som gjorts mot mig, tror
jag med mera skäl kunna riktas mot anmärkaren själf. Det
är, vill jag säga, just det gängse systemet, som låter lärjun-
garne flacka alldeles för vida omkring i världen — att detta
kringflackande sker endast i andanom kan ju blott förvärra
saken. Den nämnda anmärkningen är för mig ett bevis bland
mänga andra pä, att man ännu icke till fullo insett hemlands-
kunskapens grundläggande betydelse. Och sä är det. Omsorgen
om den systematiska fullständigheten och det teoretiskt-veten-
skapligt viktiga har kommit oss att alltför mycket uppoffra det
egna pä bekostnad af det främmande, det konkreta och lef-
vande pä bekostnad af döda abstraktioner; för det i tid och
rum aflägsna försummas det närliggande, det som efter behag
kan tagas i ögonsikte och som utgör den krets, till hvilken vi
äro hänvisade för fyllande af vår lifsuppgift — och dock är
detta äfven ur pedagogisk synpunkt det viktigaste, så visst som
den kunskap, som vinnes genom egen undersökning af verk-
ligheten själf, är tusen gånger mera värd, än den ur andra
hand mottagna. Dess fördel ligger icke blott däri att den,
som hvar och en vet, sitter bättre kvar i minnet. Utom min-
net skolar den också iakttagelse- och tankeförmågan, och den
på det sättet skolade skall finna sig till rätta hvar helst han
sedan må kastas hän. Och en sak till. Då på visst sätt
hvarje del af verkligheten är en spegel af det hela, och då vi-
dare äfven det historiska lifvets företeelser i viss mån repetera
sig själfva, så skall den, som en gång fått grundlig insikt om
172 EXKURSIONER MEDEL FÖR UNDERVISNING 0. UPPFOSTRAN.

den egna erfarenhetens område, däri äga den bästa nyckel till
det som ligger därutanför. Ty förefinnas blott egna åskåd-
ningar i tillräcklig mängd och godhet, då, men också först då,
skall fantasien blifva i stånd att med tillhjälp af andras fram-
ställning i ord och bild upprulla taflor äfven af det ännu icke
åskådade.

Den lärare, som ej besinnar nödvändigheten att på detta
sätt gå från det närmare till det fjärmare, skall ständigt löpa
fara att bygga i luften. De statistiska undersökningar, som
i Annaberg, Jena, Plauen, Berlin, Boston och annorstädes ha
gjorts af skolbarnens medförda föreställningskrets, ha på slående
sätt visat, huru förvånansvärdt fåtaliga och litet brukbara för
undervisningen de föreställningar äro, som de på egen hand
förvärfvat. Barnets iakttagelser äro nämligen i regeln slarfviga
och ytliga; dess uppmärksamhet halkar gärna öfver allt, som
ej ligger inom dess intressekrets, och äfven det som faller där-
inom uppfattas ofta mycket ofullständigt. Att förutsätta något
som bekant för sina lärjungar endast därför att det är helt
vanligt, är mycket vådligt, om man nämligen, som sig bör,
fordrar att bekantskapen skall bestå i något annat än besitt-
ningen af ett ord och en därmed förbunden dunkel, sväfvande
föreställning. Som exempel skall jag anföra en undersökning,
som förliden vårtermin blifvit gjord af högsta klassen i en
folkskola i Lund: enligt meddelande af dess lärare, herr Nils
Lundahl, hade bland dess 10 medlemmar endast 2 någon första
hands bekantskap med ett fartyg — och dock är det endast
18 minuters väg från Lund till Malmö. Den som vill göra
sig besvär med att i sin skola utföra motsvarande undersök-
ningar, skall utan tvifvel finna likartade fall i massa på det
högre stadiet så väl som på det lägre. Och helt säkert skall
han då om ej förr öfvertygas om nödvändigheten af att på an-
nat sätt än hittills genomforska och tillgodogöra hemtrakten.

Att detta kräfves för undervisningen i geografi, ligger ju
närmast till hands och är också allmännast erkändt. Endast
genom att kartlägga den närmaste trakten skall lärjungen in-
hämta betydelsen af de kartografiska tecknen; i sin egen om-
gifning skall han tillägna sig geografiska grundbegrepp sådana
som slättland, pass, flodbädd, vattendelare, delta o. s. v. Där
bör han ock genom besök i fabriker, bergverk, tegelbruk, landt-
gårdar, hamnplatser o. s. v. göras förtrogen med näringslifvets
hufvudformer och deras samband med -ortens geografiska och
geologiska förhållanden. Ty tar icke geografien sin utgångspunkt
EXKURSIONER MEDEL FÖR UNDERVISNING 0. UPPFOSTRAN. 173

i hemtrakten och söker den icke alltjämt därifrån analogier för
uppfattningen af det aflägsna, skall den aldrig något annat bli
än en ofruktbar namnuppräkning i den gamla stilen.

Snarlikt är uppenbarligen förhållandet med naturhistorien.
Man har insett det och om också i alltför liten utsträckning
infört botaniska exkursioner. Ännu återstår emellertid att få
i gång zoologiska exkursioner, hvilket är högst på tiden. Ty
om det någonstädes är af nöden att flytta undervisningen ut i
det fria, så är det väl i fråga om naturkunnigheten. Prepa-
rater, modeller, pressade växter, uppstoppade djur o. s. v.
kunna tjäna till stöd för erinringen af det själfåskådade och
vara till god hjälp för én fantasi, som förut har tillräcklig
mängd af fakta att arbeta med. Men deras otillräcklighet skall
alltmer visa sig i samma mån som det fysiologiska och biolo-
giska tränger sig fram i undervisningen på bekostnad af den
hittills alltför mycket tillgodosedda morfologien och systema-
tiken. Ty vilja vi bibringa kunskap om organismernas lefnads-
sätt, lifsbetingelser och lifsyttringar, om orsakssammanhanget i
naturen o. s. v., då äro vi illa hulpna af samlingarnas döda,
lösryckta exemplar, då måste vi ströfva ut i skog och mark,
ut till berg och sjö. Hvad våra lärjungar här se under vår
upplysta ledning, säger dem mer än tusen ord af oss och våra
böcker.

Äfven andra ämnen än de naturhistoriska kunna draga
nytta af dylika ströftåg. Mötande företeelser af olika slag
skola framkalla frågor, hvilkas besvarande på naturligt sätt
leder öfver till fysikens och kemiens lagar; och en gång in-
lärda skola dessa lagar alltjämt få ny belysning och tillämp-
ning. —• Geometri betyder ju jordmätning. Men huru många af
oss insågo väl det under sin skoltid? Och dock kan det ej
råda tvifvel om, att geometrien skulle läsas med helt annan
lust, om dess betydelse för det verkliga lifvet någon gång klar-
gjordes genom praktiska försök att beräkna afstånd, höjder,
ytinnehåll o. s. v. Sak samma med matematiken, om den
alltemellanåt finge visa sin nytta i och för lösningen af verk-
liga uppgifter och icke blott rörde sig med dessa fingerade
fall, som, hur »åskådliga» de än må vara, dock alltför ofta
ligga långt utanför ungdomens intressekrets och stundens behof.
— Ja, till och med undervisningen i modersmålet bör komma
i betraktande. Så t. ex. kan det icke tänkas en bättre kom-
mentar till litteraturläsningen, särskildt den lyriska, än den
verklighet, som däri skildras, och ett vackert skaldestycke skall,
174 EXKURSIONER MEDEL FÖR UNDERVISNING 0. UPPFOSTRAN.

om det uppläses pä ort och ställe, i sin ordning kasta ett för-
klarande skimmer däröfver — det mä nu gälla den dansande
vårbäcken, sommaraftonens ton- och färgsymfoni, den lyssnande
skogsensamheten eller något annat ofta besjunget ämne. Det
skall komma nytt lif i uppsatsskrifningen, om den får till upp-
gift att redogöra för något under fältöfningarna undersökt,
alltså något själfupplefvadt och själfåskådadt, som t. ex. bären
i skogen, ängens höstflora, en myrstack eller 'dylikt.

Låt oss slutligen icke heller glömma historieiindervisnin-
gens andel af vinsten, om lärjungarne föras in i den historia,
som dagligen göres, och ställas ansikte mot ansikte med min-
nena från längst förgångna tider, det må nu vara borgar, slott,
kyrkor, slagfält, hvad museerna erbjuda eller något annat. Det
förflutna skall med slik hjälp få en helt annan verklighet för
de unge än någon lärobok kan gifva. Och den stämning, som
sväfvar öfver dylika minnesmärken, skall värma hjärtat och
ge fantasien vingar.

De korta minuter, som stå mig till buds, tillåta mig icke
att närmare utföra och bevisa mina påståenden, utan får jag
åt det följande meningsutbytet öfverlämna detta, i den händelse
någon skulle vilja mot dem opponera. Redan af det anförda
torde dock framgå, att exkursioner skola bli af en alldeles på-
taglig nytta för kunskapsmeddelandet, därigenom att detta, så-
som ofvan visats, kommer att ske på ett med åskådningsprin-
cipen öfverensstämmande sätt. Men icke det endast. Verk-
ningarna skola sträcka sig åt alla håll. Först och främst skall
genom beröringen med de verkliga tingen och det verkliga
skeendet säkrare än på någon annan väg sörjas för det allsi-
diga intresse, som är en lifssak för all uppfostrande undervis-
ning. Där skall utvecklas icke blott teoretiskt intresse åt olika
håll, utan ock det praktiska intresse, som skolan ej får för-
summa. Detsamma gäller det estetiska intresset, känslan för
det sköna i natur och konst. Härmed är ock gjordt det bästa,
som göras kan, för en sann fosterlandskärlek — ty hvad skulle
mera ägna sig för dess grundläggande och underhållande än en
lefvande beundran för och kännedom om det egna landet?

Redan genom dylik omvårdnad om känslolifvets utveckling
är ju åtskilligt gjordt för vetandets omsättning i sedligt hand-
lande. Men äfven i andra hänseenden kunna exkursioner bli
af betydelse för moralisk uppfostran. Jag tänker särskildt på
den förtroligare bekantskap emellan lärare och lärjungar, som
vinnes under vandringslifvets nya, friare förhållanden, och som
EXKURSIONER MEDEL FÖR UNDERVISNING o. UPPFOSTRAN. 175
utgör en viktig förutsättning för ökad individualisering i upp-
fostran liksom i undervisning. Till slut må erinras om för-
delarna äfven för kroppens hälsa af att dragas ut ur trånga,
bakteriefyllda skolrum — en fördel som kanske kan vara nog
så stor som den af mången gymnastiktimme.

Hvad kan då göras för att dylika exkursioner måtte blifva,
hvad de förtjäna blifva — organiska led i skolarbetet och icke
sällsynta undantag endast? Det finns godt folk, som håller
före, att saken kunde ordnas helt enkelt genom några penn-
drag af vår skolöfverstyrelse. För min del tviflar jag dock på
att härvid något kan vinnas genom tvång. Lagbud bli aldrig
af någon varaktig välsignelse, där de icke uppbäras af en be-
stämd känsla af sakens vikt, och då jag tänker tillbaka på min
egen skoltid i Lund, har jag anledning antaga, att så ej heller
skulle bli fallet härvidlag. Redan då stodo exkursioner ut-
tryckligen föreskrifna på läroplanen i sammanhang med under-
visningen i naturkunnighet.* Men aldrig fördes den klass, till
hvilken jag hörde, i didaktiskt syfte utåt landet, till univer-
sitetets zoologiska museum, till dess botaniska trädgård eller
någon annorstädes. Lika litet förekommo exkursioner i de
läroämnen, för hvilka sådana ej voro lagstadgade. Och dock,
hur mycket finns det ej i gamla Lund, som kunde gifvit an-
ledning därtill: S:t Laurentiusdomen som ett mästerprof på
romansk byggnadskonst, kvarlefvor af forna kloster och kloster-
kyrkor, Tegnérshuset med dess intressanta samlingar, univer-
sitetets konstsamling och kulturhistoriska museum — för att
nu icke tala om anläggningar af mera hvardaglig men icke
mindre lärorik art, såsom boktryckerier, fabriker af åtskilliga
slag, mekaniska verkstäder o. s. v. Och på korta afstånd från
stadens tullar allt hvad en naturlärare kan begära och därtill
historiska minnesvärdheter i en mängd, som endast en uråldrig
kulturbygd kan erbjuda: S:t Libers hög med sina minnen af
konungahyllningar och landsting, slagfältet från 1676, Dalbys
förnämliga Augustinerkyrka med gamla konungagrafvar, histo-
riskt märkliga herresäten i olika stilar, Tuna som en bild af

* Den som erinrar sig att 1878 års läroverksstadga påbjöd botaniska
exkursioner under lärares ledning för klasserna 2—62, måste förvånas öfver
att den nya undervisningsplanen af 22 mars 1895 nämner sådana endast för
klasserna 2—5. Hvad skall denna inskränkning betyda?
176 EXKURSIONER MEDEL FÖR UNDERVISNING O. UPPFOSTRAN.

en tysk riddareborg, ättehögar m. m., m. m. Men äfven om
orten ur turistsynpunkt varit alldeles utan »sevärdheter», icke
hade exkursioner därför måst saknas. Ty må det uttryckligen
sägas till undvikande af ett vanligt missförstånd: det finns
ingen trakt så fattig, att den icke kan ge stoff i öfvermått åt
en skola, som drifves efter de principer, som här gjorts gäl-
lande. Och likväl förekom, som sagdt, ingen friluftsundervis-
ning under min skoltid, och förhållandena torde sedan dess
föga förändrats. Vare det långt ifrån mig att härmed ha velat
uttala något klander mot mina vördade lärare. Ställningen
har ju varit ungefär densamma på andra håll och lär väl i all-
mänhet vara det ännu i dag; t. o. m. på platser, där det för-
gångna talar ett så mäktigt språk som i Visby, i Sigtuna o. s. v.,
söker främlingen ofta förgäfves upplysning om de historiska
minnesmärkena af dem, som ända från födelsen haft dem för
ögonen. Jag vänder mig alltså icke mot person, utan mot sak.
Det är den pedagogiska riktning, hvarom anförda sakförhål-
landen bära vittne, som jag velat åt. Ty en första förutsätt-
ning för att vi skola komma ut och gå är en lefvande öfver-
tygelse om att det gamla inneslutningssystemet är galet •— och
därtill, tror jag, kommer numera enhvar med någon pedagogisk
bildning, som åt saken ägnar någon eftertanke.

Finnes blott en gång den rätta öfvertygelsen och det där-
med förbundna intresset, så skola vi snart komma i gång. I
gällande författningar ligger intet hinder för att en lärare vid
behof meddelar sin undervisning utomhus, eller att han, då
den vanliga lästiden ej är passande därför, använder en ledig
eftermiddag för en fältöfning. Visserligen kan han icke för-
pliktiga någon lärjunge att uppoffra sin eftermiddag därför,
utom då det sker i utbyte mot någon af de vanliga lästim-
marna. Men ett dylikt utbyte låter sig ju lätt göra med ve-
derbörligt tillstånd, och äfven det förutan skola helt säkert alla
ryckas med af rent intresse. Färska erfarenheter från olika
delar af landet och från både högre och lägre skolor ha visat,
att med god vilja kan tid fås äfven för utfärder på ända till
en vecka eller mera — alltså verkliga skolresor. An har man
därför användt pingstferierna, än dagarna mellan läsningens
upphörande och slutexamen, än åter någon del af sommarlofvet.
Största svårigheten vid dessa längre turer ligger i kostnaderna,
särskildt de befordringsafgifter, som bli nödvändiga, då tid och
afstånd göra det omöjligt att tillryggalägga hela vägen till fots.
Anledning finnes emellertid att antaga - att — liksom redan
EXKURSIONER MEDEL FÖR UNDERVISNING 0. UPPFOSTRAN.

177

skett i Tyskland — äfven i den skandinaviska norden delta-
garne i dylika exkursioner erhålla rätt att färdas på s. k. trupp-
biljetter, om blott undervisningens målsmän kraftigt uttala sig
för nödvändigheten däraf.

*	*

Mina damer och herrar! Så godt tiden det medgifvit, har
jag sökt visa, att exkursioner äro både önskvärda och möjliga.
Innan jag lämnar ordet ifrån mig, skall jag blott tillåta mig
att som hastigast bemöta ett par invändningar, som ligga nära
till hands.

Det kan till en början anmärkas, att huru nyttiga exkur-
sioner än kunna blifva under god ledning, så äro dock de kraf
de ställa på ledaren så stora, att de sannolikt i många fall
skola blifva endast till ett förklädt dagdrifveri. — Utan tvifvel
ligger det någon sanning häri. Det är ju alltid lättare att följa
gammal slentrian än att gå nya vägar, och en lärare, som en-
dast med svårighet förmår vidmakthålla ordning och uppmärk-
samhet på lärorummet, gör helt säkert bäst i att stanna där
han är. Häraf framgår dock intet annat, än att i vår lärare-
bildning måste ingå äfven konsten att metodiskt planlägga, ut-
föra och tillgodogöra pedagogiska exkursioner — ty detta är
uppenbarligen en konst för sig — och att därför seminarier
och profårsläroverk böra taga sig saken an.

Se där mitt svar på den första invändningen. Sannolikt
kommer det att göras äfven en annan — den plägar åtminstone
riktas mot alla förbättringskraf — den nämligen, att den här
föreslagna metoden skulle taga så mycken tid i anspråk, att
det blefve omöjligt »hinna med» så stora kurser som hittills.
Vore då verkligen, svarar jag därpå, förlusten stor, om i
stället kurserna blefve så mycket bättre genomgångna? Ingen
verklig pedagog kan påstå något sådant, och äfven den stora
allmänheten skall väl en gång lära sig, att kunskaperna lika
väl som mjölken och smöret böra bedömas efter deras fetthalt
och näringsvärde och icke blott efter mängden. Och ännu en
sak. Den bildning, som allmänskolan bör meddela, får icke
uteslutande eller ens företrädesvis bestå af kunskaper. Af ännu
större vikt är förmögenheternas harmoniska utveckling, den
mogenhet, som fortbestår och fortverkar långt sedan minnes-
läxorna äro bortdunstade. Det är bra att känna till hvad
andra tänkt och tänka, men ännu bättre är det att själf kunna
tänka och, såsom förutsättning därför, att kunna se med egna
178 EXKURSIONER MEDEL FÖR UNDERVISNING O. UPPFOSTRAN.

ögon, höra med egna öron o. s. v. Efter sina verkningar i
detta afseende bör hvarje metod bedömas. Redan Housseau
och Pestaloszi hade klart för sig, att den gamla metoden —
och den äro vi långt ifrån kvitt ännu — brast just i afseende
på denna förmögenheternas och särskildt sinnenas utbildning:
den bygger allt på ord och hotar därigenom att göra ögonen
till bokstafsögon, mer eller mindre odugliga för allt, som icke
är tryckt i bok. Det är högst på tiden att vi råda bot härpå.
Men skall någon ändring till det bättre kunna ske, då få vi
icke som hittills stänga de unga inne för att jämt hänga näsan
öfver böcker — den metoden skall i samma mån den lyckas
förvandla dem till drifhusplantor och bokmalar. Nej, ut i det
fria, ut i lifvet och naturen — där är det nya släktets nya
skola!

J. Bager-Sjögren.

Några ord om det sjunde Nordiska
Skolmötet.

Det nordiska skolmötet i Stockholm har utan tvivel varit
sommarens viktigaste tilldragelse på det pedagogiska området.
Att fälla ett slutligt omdöme om detta möte tillkommer sna-
rare våra skandinaviska gäster än oss svenskar. Så mycket
torde vi dock kunna säga, att de flesta mötesdeltagare tycktes
nöjda med det utbyte och de väckelser de erhållit. Enstäm-
migt prisades de yttre anordningarna, på hvilka trevnaden i så
hög grad beror, och för hvilka man i främsta rummet hade att
tacka de i detta fall så erfarne styrelsemedlemmarna från folk-
skolan. Det var ingen brist på solida och talangfulla föredrag,
våra, grannfolk hade sändt flera af sina mest framstående repre-
sentativa personligheter, och svenskarne hade denna gång mer
än hvad ofta varit fallet vid andra nordiska möten uppbådat
sina bästa trupper af pedagogiska talare.

Ingen torde kunna säga, att det andliga innehåll, som bjöds,
var för litet; snarare torde det vara fallet, att många efter
hemkomsten med en viss saknad bläddrade i mötesprogrammet
och tänkte på allt hvad man kunde och ville ha hört, om man
NÅGRA ORD OSI DET SJUNDE NORDISKA SKOLMÖTET. 179
blott hade haft förmåga att samtidigt vara tillstädes på flera
håll. Dessa »Tantali kval» kunna aldrig undgås, så länge ett
möte, som strävar att någorlunda mångsidigt representera icke
mindre än fyra nationers pedagogiska intressen, måste inpressas
inom den trånga ramen af tre dagar. När nu till de allvarliga för-
handlingarna komma samkväm, utfärder och konserter, upp-
livande af gamla bekantskaper och knytande af nya — något
som ju erkändt hör till de viktigaste momenten — så blir
summan af tankar, intryck, själsarbete, stämningar och njutning
så stor, att den, utbredd så att säga i ett tunnare lager, skulle
godt räcka till att förgylla en hel vinter för en lärare eller
lärarinna, som eljest lever under enformiga och färglösa för-
hållanden. Hvilken skada därför, att ansträngningen och jäk-
tet under dessa mötesdagar hindra det stora flertalet att fullt
tillägna sig så väl den andliga väckelsen som den uppfriskande
festliga glädjen! När man vidare känner de kolossala förar-
beten, som ett dylikt möte kräver, och som tager så många
redan förut av arbete överhopade människors tid i anspråk, må-
ste man också från denna synpunkt anse tre, låt vara innehålls-
rika, dagar såsom en- alltför ringa valuta.

Vi skulle därför anse det som ett ofantligt stort framsteg,
om det vore möjligt, att kommande nordiska möten, utan att
öka vare sig föredragens, diskussionernas eller festernas antal,
kunde fördela dem på 5—6 dagar. Med en så pass lång tid
skulle det bliva möjligt för en intresserad mötesdeltagare att
få ett ej alltför ytligt begrepp om de olika strömningar som
röra sig inom Skandinaviens skolvärld, och de vänner, som an-
nars under åratal skiljas av fjäll och hav, skulle få tillfälle till
lugnt tankeutbyte och vederkvickande personligt umgänge.

För en »samvetsgrann» deltagare, som ville lära så mycket
som möjligt, blev nog detta möte i alldeles särskild grad an-
strängande, därigenom att programmet var så kompakt och ofta
lät två eller tre föredrag följa omedelbart på hvarandra. Diskus-
sioner äro onekligen mycket lättare föda än föredrag, och för
en stor del af mötesdeltagarne hava de ännu större dragnings-
kraft än dessa. Men de äro oberäkneliga; man kan förvissa
sig om ett föredrags innehåll, men man kan aldrig veta hvart
diskussionen skall leda; som en eld i solbrända prärier kastar
den sig hvart den vill. Dessutom har den lugna, sakrika
överläggningen vissa naturliga fiender, som aldrig försumma att
infinna sig. Därmed mena vi först och främst sådana perso-
ner, som, hvar de gå och hvar de stå, blott hava en enda
180

NÅGRA ORD OM DET SJUNDE NORDISKA SKOLMÖTET.

sak på hjärtat, och som aldrig kunna se en människoskara
samlad utan att upptändas i sitt innersta och drivas att träda
fram och vittna om sin så kallade »sanning». Att denna »san-
ning» icke har det ringaste att göra med det ämne som är å
bane, bekymrar dem föga. Genom sådana personer blevo också
vid detta möte ett par diskussioner förda på avvägar.

Men icke bör man på grund av dylika olyckshändelser,
hvilka äro lika oundvikliga på möten som en och annan ha-
gelskur under sommaren, förneka eller underskatta diskussio-
nens betydelse i allmänhet. Man vet ju, att intensiteten av
ett intryck beror mycket på de yttre omständigheter, under
hvilka det meddelas, och särskildt är det av vikt, att själen
är förberedd att mottaga detta intryck. Nu har alltid en dis-
kussion, synnerligast i stora församlingar, något mycket drama-
tiskt med sig; en viss spänning, en viss nyfikenhet anknyter
sig till hvarje ny talare, som träder upp på platformen. Har
han den lyckan att kunna uttala ett gyllene ord, så faller detta
i en ovanligt väl beredd jordmån och sjunker mycket djupare,
än det skulle ha gjort, om det uttalats under mera alldagliga
förhållanden.

Säkert väckte det en viss förvåning, att man på program-
met saknade sådana frågor, som röra allmänna läroverken, deras
ändamål och organisation •—• den enda fråga, som indirekt syftade
ditåt, var nämligen den »om en organisk förbindelse mellan folk-
skolan och den högre skolan». Detta var så mycket mera anmärk-
ningsvärdt som många frågor rörande de allmänna läroverken just
nu befinna sig i ett högst akut tillstånd och av allmänheten
debatteras med ett snart sagdt feberaktigt intresse. Vi behöva
ju blott tänka på den allt mer ökade överansträngningen, fe-
riearbetet, utsträckningen av studentexamen såsom kompetens-
villkor, m. m. Icke mindre överraskades man av att bland
mötesdeltagarna finna en så försvinnande ringa procent af elemen-
tarskolornas lärare. »Överraskades» är dock kanske ett orätt ord,
ty det är ett ofta anmärkt förhållande, att lärarne vid dessa
skolor nästan alltid utebliva, när det är fråga om att skär-
skåda uppfostringsfrågor från så att säga allmänt mänsklig syn-
punkt.

Detta förhållande är mycket beklagligt, ty denna så högt
bildade lärarekår borde väl lättare än sina kolleger vid de andra
skolorna kunna höja sig till en överblick av uppfostrans bety-
delse i stort samt vara i stånd att göra skarpsinniga iakttagel-
ser på den pedagogiska psykologiens område. Månne dessa lä-
NÅGRA ORD OM DET SJUNDE NORDISKA SKOLMÖTET. 181
rare anse, att deras eget arbete föregår under alldeles exceptio-
nella förhållanden? Det vore också underligt, eftersom en så
stor del av landets ungdom undervisas av dem. Men man kunde
nästan frestas till denna slutsats, när man ger akt på att de
elementarlärare, som i tal och skrift ådagalägga ett varmare in-
tresse för uppfostran och undervisning i allmänhet, oftast äro
sådana, som av omständigheterna kommit att utsträcka sin verk-
samhet även till andra skolor än de allmänna läroverken.

Samverkan mellan de olika skolarterna har allt mer bli-
vit utvecklingens lösen, och allt mer inser man, att de olik-
heter, som framkallas av de olika skolornas skilda ändamål,
äro av försvinnande betydelse gent emot den stora likheten
och det stora gemensamma målet. I detta nu pågående sam-
arbete spela folkskolans lärare en allt mer betydande rol. Den,
som det ringaste följt med sin tid, vet naturligtvis, att intet
faktum i den svenska skolans historia under de senaste decen-
nierna är mer imponerande än folkskollärarekårens oavlåtliga
arbete att skaffa sig bildning; ingen kan väl heller vara i okunnig-
het om att denna kår inom sig hyser flere vetenskapligt — om
också ej akademiskt — bildade lärare, framsynte pedagoger
och glänsande debattörer; man kan väl ej vara okunnig om
att folkskolelärarne, just genom sin stigande bildning, överallt,
både i stad och på land, börjat bliva en högst inflytelserik
samhällsklass. Bildning ger inflytande, inflytande ger ökade
bildningstillfällen, och folkskolelärarne kunna numera med rätta
se fram mot en allt ljusare framtid.

Naturligtvis veta vi alla, att elementarlärarnes kår sitter
inne med ett stort kapital av så väl kunskaper som undervis-
ningsskicklighet, denna senare delvis byggd på en sekelgammal
erfarenhet, som det vore oklokt av även de mest moderna pe-
dagoger att förakta — men huru kommer det sig, att de så
sällan låta förmå sig att bringa detta kapital i allmänna rörel-
sen? Skulle orsaken kunna vara den, att elementarlärarne icke
såsom andra undervisande betrakta sig såsom i första rummet upp-
fostrare och lärare, utan att de snarare anse sig såsom vetenskaps-
män, hvilka av vidriga öden kastats från universitetet till skolan,
och som driva undervisningen mera som en bisyssla än som
en livsuppgift? Vi veta mycket väl, att det finnes en stor grupp
af lärare, på hvilka denna gissning icke passar in, hvilka med
liv och lust ägna sig åt sitt kall, men som dock anse, att de
icke vilja kasta bort något av de dyrbara sommarferierna för att
höra »en hop pedagogiskt prat», som icke innehåller något annat
182 NÅGRA OKD OM DET SJUNDE NORDISKA SKOLMÖTET.

än hvad en klok lärare för länge sedan har sagt sig själv. Men om
man också intager en sådan ståndpunkt, att man av ett möte
som detta icke har någonting direkt att lära -— för att. så
skall vara fallet, måste man nog befinna sig ganska högt på
erfarenhetens och visdomens stege — så är det dock för den,
som ej i allmänhet betraktar utvecklingen med likgiltiga ögon,
intressant att se, hur »landet ligger», hur opinionen ställer sig
till de olika skolfrågorna, hvilka åsikter som hyllas af de stora
skarorna så väl som av de uppträdande talarne.

Om således de allmänna läroverken ännu så godt som fat-
tas i den kedja av olika skolor, som allt mer sluta sig till-
sammans i förtroendefullt samarbete, så kan man glädja sig åt
att universitetslärarne samt lärare och föreståndare vid andra
högre utbildningsanstalter med det livligaste intresse deltaga i
arbetet för skolväsendets utveckling. Det var ett för detta
möte betecknande drag, att titlarna »professor» och »docent»
tidt och ofta förekommo i förhandlingarna, och det förekom
åtminstone en diskussion, som helt och hållet fick sin egen-
domliga prägel därav att universitetets och folkskolans män kor-
sade sina klingor i livlig debatt. Universitetet hade sin upp-
fattning, folkskolan hade sin, men de möttes på samma plat-
form, och båda skötte sina vapen med samma färdighet. Sä-
kert var samarbetet mellan universitetet och skolan ett av de
svenska förhållanden, som på främlingarne gjorde det djupaste
intrycket, och detta intryck blev naturligtvis ytterligare fördju-
padt hos de många, som efter mötet besökte sommarkurserna
i Uppsala.

*	*

*

Det vore omöjligt att med få ord beteckna den rika mång-
fald av olika strömningar, som gjorde sig gällande vid detta
kolossala möte. Men bland alla de många skiftande åsikterna gick
en riktning stark som en havsström genom oceanen, och det var
strävandet att framhålla undervisningens uppfostrande betydelse,
dess uppgift att icke blott meddela kunskaper utan framför
allt verka för personlighetens utveckling. Det var denna inre,
enhet långt mer än de väldiga massorna av deltagare, som gav
det sjunde nordiska skolmötet den imponerande karakter, som
det utan tvivel ägde.

Uffe.
Föreståndarinnemötet i Stockholm
den 5 augusti 1895.

Dagen före det stora nordiska skolmötets öppnande sam-
manträdde det möte af föreståndare och föreståndarinnor vid
Sveriges högre flickskolor, som beramades vid motsvarande
sammankomst i Lund för två år sedan. Mötet var besökt af
omkring femtio personer.

De frågor, som behandlades, voro uppsatta enligt förslag
från inbjudna. De lydde:

1.	Hvilka åtgärder böra vidtagas för att tillförsäkra Sveriges
flickskolor högre statsbidrag än de nu utgående?

2.	Det vore önskligt, att anslag af statsmedel funnes till
resestipendier för lärare och lärarinnor vid högre flickskolor, sär-
skildt för dem, som undervisa i främmande språk.

3.	Böra lärjungarna i de högre flickskolorna erhålla obli-
gatoriska uppgifter till utförande under sommarferierna?

4.	Vore det möjligt att, till förekommande af öfveransträng-
ning eller skadligt mångläseri, borttaga något eller några ämnen
från den högre flickskolans läroplan?

5.	Vore det lämpligt, att en normalplan för Sveriges högre
flickskolor upprättades?

6.	Det synes behöfligt, att föreståndarinnor och föreståndare
vid de högre flickskolorna noggrannare, än som i allmänhet torde
ske, öfvervaka läxgifningen inom skolorna.

7.	Kunna flickskolorna genom sammanslutning vinna säkrare
garantier för terminsafgifternas ordentliga inbetalande?

8.	Vore det ej önskligt, att uppgifterna om lärarinnornas
tjänstgöringstid i årsberättelserna från de högre flickskolorna gåfves
enligt öfverensstämmande beräkningsgrunder?
184 FÖRESTÅNDARINNEMÖTET I STOCKHOLM DEN 5 AUG. 189 5.

#

hingeis







9.	Vore det fördelaktigt att vid tjänstgöringsbetygs utfär-
dande använda de vanliga betygsgraderna?

10.	Är ett gemensamt annonsorgan för de högre flickskolorna
af behofvet påkalladt?

Den första frågan på programmet omfattades naturligen med
stort intresse. Det gäller ju att tillförsäkra flickskolorna en
någorlunda tryggad ställning, så att de må kunna arbeta under
mindre tryckta förhållanden. Behofven äro af flere slag. Dels
äro mångenstädes bättre lokaler af nöden, dels arbeta lärar-
innorna allmänt med löner, som icke motsvara den utbildning
man numera fordrar af dem och de kraf, som ställas på deras
fortsatta själfarbete, och slutligen äro ändå skolafgifterna så
höga, att flickors uppfostran faller sig mycket dyr. Endast
genom kraftigare understöd från statens sida kunna vi hoppas
att afhjälpa dessa missförhållanden. - Men huru erhålla detta?
Bör man vända sig till regeringen eller direkt till riksdagen?
Båda sätten hade sina förespråkare, hvarjämte framhölls nyttan
och nödvändigheten af att bearbeta allmänna opinionen, in-
tressera riksdagsmän, kommuner och enskilde, särskildt familje-
fäderna, för flickskolan och fyllandet af dess behof. Numera
anses ju skolundervisningens förnämsta uppgift vara att med-
dela allmän bildning och främja den allmänna kulturutveck-
lingen, och i detta afseende är väl flickskolan af lika stor be-
tydelse som gosskolan och sålunda lika förtjänt af understöd.
Mötet beslöt att tillsätta en kommitté för att arbeta för saken,
närmast genom att inlämna en petition till regeringen med
underskrifter från så många flickskolor som möjligt. En för-
frågan från samskolans representanter, huruvida samskolorna
finge räknas med bland flickskolorna, besvarades af mötet
jakande.

Frågan om resestipendier åt lärarinnor vid flickskolor hade
tydligen väckt sympati, men betänkligheter uttalades mot att
nu göra något åt saken, af fruktan att därigenom uppmärksam-
heten skulle dragas bort från den större och viktigare anslags-
frågan. Intet beslut fattades därför angående denna sak.

De obligatoriska feriearbetena visade äfven här sin karakter
af brännande fråga. A ena sidan framhölls, att då barnen
kommit i den egentliga skolåldern och ej längre kunna vara
fullt upptagna af lek, förlora de vanligen äfven förmågan att
sysselsätta sig själfva. Därför vore det. bra, om skolan komme
hemmet till hjälp genom anvisning af litet hemarbete under
FÖRESTÅNDARINNEMÖTET I STOCKHOLM DEN 5 AUG. 189 5. 185

ferierna. Men uppgifterna borde vara små och väl begränsade
samt afpassade så, att de vore lämpliga för flickor (t. ex. hand-
arbete) och gifna med hänsyn till de olika hemmens förmåga
dels att själfva nyttigt sysselsätta barnen, dels att öfvervaka
skolans feriearbeten. Gent emot denna åsikt framträdde en
annan, som principiellt motsatte sig alla ferieuppgifter från
skolans sida, af hvad slag de vara månde. Förmedlande fram-
ställdes förslag om frivilliga och individuella uppgifter. Slut-
ligen blef mötets beslut ett uttalande mot obligatoriskt ferie-
arbete i flickskolan. Huruvida uttrycket »obligatoriska upp-
gifter» äfven innefattade sådana sommaruppgifter, som redan
äro brukliga, t. ex. växtinsamling, blef ej fullt klart. Den
misstanken ligger nära, att ej skillnaden i åsikter mellan en
del af de röstande var så stor, som det kunde se ut.

Mot flickskolorna utkastas emellanåt den beskyllningen,
att för många ämnen läsas, och detta förhållande framhålles
såsom en orsak till öfveransträngning. Man bör dä en gång
stanna inför denna anklagelse och fråga sig själf, om den är
befogad. Nog läsa vi många ämnen, men kan verkligen något
tagas bort? Borde man ej snarare vara betänkt på andra medel
att undvika splittring af krafterna, t. ex. genom att ej läsa
alla ämnen på en gång, utan ordna dem i lämpliga grupper,
hvilka läsas olika tider? Ungefär så framställdes frågan af
inledarinnan. Till svar föreslogs att taga bort — franskan,
visserligen ej helt och hållet, men dock förflytta detta språk
från dess dominerande ställning till tredje språk. För att
minska ämnenas antal kunde, då franskan inträder, det första
språket läggas ned eller möjligen blott uppehållas genom någon
timmes kursivläsning i veckan. Ehuru visserligen ej alla funno
olägenheterna af de många språken lika stora, fann dock
franskan ingen enda riktigt varm försvarare. Dess sympatier
äro tydligen i aftagande.

Medan sålunda ingen egentligen kunde föreslå det full-
ständiga borttagandet af något ämne, omfattades tanken på
växelläsning med så mycket större intresse. Den enklaste for-
men är ju sammanslagning af besläktade ämnen, såsom biblisk
historia och katekes, svensk och allmän historia, de olika natur-
kunnighetsämnena o. s. v., så att de läsas efter hvarandra i
stället för samtidigt. Ett steg längre har man gått t. ex. i
Skara, där i 6:te och 7:de klasserna första hälften af termi-
nerna lästs engelska, naturlära och matematik, senare hälften
tyska, historia och geografi, medan kristendom, svenska och

Ver dandi 1895,	13
186 FÖRESTÅNDARINNEMÖTET I STOCKHOLM DEN 5 AUG. 1 895.

franska fortgått hela läsåret. Föreståndarinnan intygade, att
denna anordning, som ägt rum i flere år, jag tror fem eller
sex, befunnits särdeles ändamålsenlig. Något beslut i frågan
fattades ej, men diskussionen torde hafva gifvit en god behåll-
ning, om den kan förmå flere att pröfva hvad sådan »växel-
läsning» i en eller annan form kan uträtta.

Frågan om en normalplan var nära att utan vidare blifva
besvarad nekande, men på rektor Wærns förslag framställdes
en motivering härför.

Det, som skulle tala för en normalplan, vore önskvärd-
heten att undanrödja en af de nuvarande stora svårigheterna
vid flyttning från en skola till en annan. Detta är ju en god
tanke. Men mot den kan framhållas, att en sådan enhet endast
bör eftersträfvas på den fria samverkans och öfverenskommel-
sens väg, ej framtvingas genom reglementerande uppifrån. »Den
högre flickskolan hos oss och äfven i andra kulturländer är
nämligen en ung institution. Ännu i midten af detta århun-
drade är den ingenting annat än en språkskola för salongs-
bildning. Den blef sedan i sammanhang med sträfvandena för
kvinnans likställighet med mannen nära nog i ett slag något
väsentligen annat, nämligen en osjälfständig kopia af det all-
männa läroverket för gossar, och först på senaste tiden har
man börjat få känning af denna skolas själfständiga mål och
de särsliilda medel, som skola främja detta mål. Man är
inom flickskolan som bäst i färd med att söka sig själf, men
man har ännu ej funnit sig själf.» Under sådana förhållanden
är ej den rätta tiden inne för en uniformerande reglementering.
Därtill kommer, att de lokala intressena äro mycket olika,
t. ex. intresset för språk i allmänhet och för enskilda språk,
och till dessa lokala intressen böra flickskolorna taga en viss
hänsyn. Slutligen fästes uppmärksamheten vid att pedagogiken
såsom exakt vetenskap är mycket ung och att psykologien, af
hvilken pedagogiken skall vara en tillämpning, ännu ej kommit
till den klarhet, att man har skäl att uppgöra en normalplan
efter öfvergående teoretiska grunder, utan behöfver mogen och
mångsidig erfarenhet att bygga på. Med den anda, som råder
inom de högre flickskolorna, kunna dessa verka befruktande
på den högre elementarundervisningen i vårt land i det hela
genom att förblifva fria försöksläroverk.

Den sjette frågan väckte en delvis ganska het diskussion
angående möjligheten och lämpligheten (eller olämpligheten)
af att fordra dagliga redogörelser under hela läsåret angående
FÖRESTÅNDARINNEMÖTET I STOCKHOLM DEN 5 AUG. 189 6. 187

den tid barnen användt till läxöfverläsningen. Detta sätt att
öfvervaka läxgifningen bekämpades af flertalet såsom alltför
ansträngande för lärjungarna ej mindre än för lärarinnorna.
Ett par veckor hvardera terminen ansågs af de flesta som maxi-
mum, Däremot framhölls betydelsen af samråd lärarinnorna
emellan, kontroll af klassföreståndarinnan och samverkan med
hemmen samt ett förtroligt och vänligt förhållande till dessa
och barnen. Äfven de valfria uppgifterna böra kontrolleras.
Behofvet af läxgifningens noggranna öfvervakande erkändes af
alla, och borde denna tillsyn utöfvas på det sätt, som i de
olika skolorna befunnes lämpligast.

Den åttonde frågan diskuterades förvånande lifligt och ut-
hållande. Striden gällde, huruvida tjänstgöringstimmarna skulle
beräknas efter 50 eller 60 minuter. Mötet stannade slutligen
vid att förorda reduktion af alla lektioner till femtiominuters-
timmar vid redogörelse för lärarinnornas tjänstgöringstid.

De öfriga frågorna på programmet medhunnos ej. Dis-
kussionen fortgick kl. 10 f. m.—2 e. m. och kl. 5—8 e. m.
samt fördes med mycket lif och intresse. Det märktes tydligt,
att Sveriges skolföreståndarinnor och herrar skolföreståndare
kunna hafva åtskilligt att säga hvarandra, om de blott träffas.
Vi hoppas, att detta lilla möte skall hafva gjort sin insats i
arbetet för vår kvinnliga ungdoms bästa och för främjande af
endräkt och samverkan mellan dem, som arbeta för samma
mål. Meningarna må ju fritt bryta sig mot hvarandra, om vi
endast hålla det, som förenar oss, högre än det, som skiljer.

A. D—n.
En praktisk afslutning.

Ett bidrag till skolfrågan. Kunna våra allmänna
läroverk allt fortfarande vara i saknad af en verklig af-
slutningsklass på skolans mellanstadium? Af H. D. (Sär-
tryck ur Svensk Tidskrift 1894, 9.) Uppsala 1895. Pris: 25 öre.

Man möter i denna lilla skrift en ny variation på ett gam-
malt tema.

Sedan långliga tider tillbaka har från olika håll klagats öfver
den bristande öfverensstämmelse, som äger rum mellan hvad vårt
allmänna läroverk vill vara och hvad det verkligen är.

Det vill nämligen genom hela sin anläggning vara en för-
beredelseanstalt för dem, som skola idka universitetsstudier. Men
det är genom omständigheternas makt hufvudsakligen en bildnings-
anstalt för sådana, som aldrig komma till universitetet, ja icke
ens till studentexamen utan utgå i det praktiska lifvet redan vid
13—16 års ålder.

Det är detta ofta påpekade men ännu aldrig afhjälpta miss-
förhållande mellan vilja och vara, som väckt författarens uppmärk-
samhet och förmått honom att till besvarande uppställa följande
frågor:

Huru stort kan i allmänhet antalet vara af dem som sluta sin skolgång,
innan de hunnit upp i läroverkets högsta klass?

Om deras antal är så pass stort, att någon hänsyn därtill är att taga,
äro då redan i skolans nuvarande organisation deras intressen tillgodosedda?

Törhända här ett missförhållande förefinnes, men är det af den bety-
delse, att det kan berättiga till ett reformyrkande?

Om så, hvad bör och hvad kan göras?

På den första af dessa frågor hämtar författaren svar ur den
af kungl. ecklesiastikdepartementet utgifna berättelsen om statens
allmänna läroverk för gossar läsåret 1890—91 (den sista tillgäng-
liga vid tiden för afhandlingens utarbetande). I likhet med be-
rättelserna för öfriga år visar denna, att läroverkets andra klass
EN PRAKTISK AFSLUTNING.	189

är den, som liar största lärjungeantalet, men att därefter klasserna
minskas undan för undan, sä att öfre 7:e slutligen hyser endast
28 % af 2:a klassens antal. Den skolgeneration, som höstterminen
1882 befann sig i l:a klassen, hade dä en storlek af 2,161; i
2:a klassen nästa år hade den växt till 2,510 ; i 3:e klassen var
antalet 2,260; i 4:de 2,078; i 5:e 1,661; i nedre 6:e 1,184; i
öfre 6:e 858; i nedre 7:e 763 och slutligen höstterminen 1890
i öfre 7:e 632. Denna ständiga och öfverraskande stora minsk-
ning förorsakas visserligen till nägon del af kvarsittningen, men
framför allt beror den därpå, att lärjungar afgå från läroverket
allestädes på vägen mellan ettan och studentexamen.

Af de afgående fäster sig författaren särskildt vid dem,
som med afgangen frän läroverket ocksä hafva slutat sin skolgång
i allmänhet, sina bokliga studier, och omedelbart komma ut i alle-
handa praktiska värf: sådana som afgå för att, som det heter, »gä
ut i lifvet».

Med ledning af den statistiska berättelsens uppgifter kommer
han till det resultatet, att under det ärligen i medeltal 658 lär-
jungar nå fram till studentexamen, sä afgä omkring 1,915 utan
denna examen; af dessa äter gär det stora flertalet, lågt räknadt
ej färre än 1,367 (drygt dubbelt sä många som de lycklige, hvilka
slutligen krönas med den hvita mössan), direkt från skolan ut i
praktisk verksamhet, rustade för dess värf med den fond af bild-
ning och vetande, som de af skolan till äfventyrs kunnat erhålla.*

Nästa fråga blir dä: huru har skolan fyllt sin plikt mot
dessa alla?

Författaren bemöter härvid först den invändningen, att skolan
sörjt för deras behof genom anordnande af två afslutningsklasser,
nämligen den 3:e och den 5:e.

Hvad den förra beträffar anser han, att skolans tre lägsta
klasser verkligen äga »en vacker och med trean väl afrundad liten
kurs», samt att från denna synpunkt den sistnämnda afdelningen
kan förtjäna namnet afslutningsklass. En annan fråga blir emeller-
tid, menar han, hvilket praktiskt och socialt värde, denna kurs
ensam för sig kan äga. Han finner det för sin del skäligen ringa:

* Enligt berättelsen för 1891—92 utgjorde antalet af de med godkänd
mogenhetsexamen afgängna lärjungarne endast 571, antalet af öfriga af-
gångna 2,781.
190

EN PRAKTISK AFSLUTNING.

Någon särskild social förmån eller borgerlig kompetens, bunden vid af-
gångsbetyg från 3:e klassen, hör man ej omtalas. För öfrigt tyckes den
åsikten mer och mer göra sig gällande, att uppgiften att utbilda barn, som
redan vid 12 ä 13 års ålder sluta sin skolgång, bör tillhöra folkskolan- Man
bör väl icke heller tvifla på, att icke den ifrågavarande kursen, tyskan un-
dantagen, meddelas väl så bra i en folkskolas högsta afdelning. Och hvad
tyskan beträffar, så må herrar språkpedagoger disputera om kursens betydelse
säsom grundläggande för vidare språkstudier — dess praktiska vinst för dem,
som ieke fortsätta, torde ty värr i allmänhet icke vara stor.

För öfrigt visar författaren genom statistiken, att 3:e klassen
icke i någon högre grad blir använd såsom afslutningsklass, och
den skulle, säger han, bli det ännu mindre, om ej många af de
3-klassiga läroverkens lärjungar måste »sluta skolan» med 3:e klas-
sen af det naturliga skäl, att deras skola slutar med denna klass.

Om möjligt än mera otillfredsställande finner han 5:e klassen,
såsom praktisk afslutningsklass betraktad. I dess kurs finnes vis-
serligen en tillstymmelse till afslutning (så i fråga om geografi och
historia), »men mer än en tillstymmelse eller ett rudiment är det
dock icke». Sakförhållandena med afseende på matematik och
främmande språk t. ex. äro nog »för att förbjuda det antagandet,
att vår skollagstiftare vid bestämmandet af undervisningsplanen all-
varligen afsett den 5:e klassen till en afslutningsklass»:

Man behöfver knappast ha varit lärare i femman för att kunna förstå
den känsla, med hvilken en sådan mången gång måste göra sitt arbete- Han
vet, att väl tredjedelen af hans pojkar om några månader skall vara ute i
det praktiska lifvet. En af dem skall till sjös, en annan på bruk, en tredje
in vid järnvägen, andra skola i handel eller i handtverk, andra ägna sig åt
landtbruket o- s. v. Men han måste, för afgångsbetygens skull och för sin
ämbetsplikts skull, med trug och tvång plugga in så mycken gagnlös lärdom
i deras unga hjärnor, ett svårt och tålamodspröfvande arbete, allt under det
han känner den tysta förebråelsen, att han i själfva verket begår en oförrätt
mot dem.

Dock ha vi nu egentligen sett blott på missförhållandets ena sida. Hvad
som i få vitsko bli fvit lärdt, motsvaras af hvad soni till framtida gagn kunde
hafva lärts. Härom är ju så mycket skrifvet och taladt, och det är en dålig
ursäkt, när det heter, att meningar och tycken i det fallet äro så många och
så olika, att man snart blefve nödgad att läsa allting. Ett ämne finnes åt-
minstone, hvars hemortsrätt i en svensk skola borde vara oomtvistelig: svensk
samhällskunskap. Detta kan ej sägas för ofta — — —.

En afslutning med 5:e klassen har för öfrigt, fortsätter för-
fattaren, det svåra praktiska felet att komma vid en alltför tidig
ålder. Att så många afgå på detta stadium beror väsentligen pä
den rent yttre omständigheten, att så många af våra allmänna lä-
roverk äro femklassiga. »Frestelsen för en familjefader att låta
sina söner fortsätta skolgången är ej så stor, då fortsättandet med-
för flyttning till annan stad med däraf följande utgifter.» Trots
EN PRAKTISK AFSLUTNING.

191

detta låta en stor mängd föräldrar dem fortsätta äfven genom
»nedre sexan», och det helt enkelt på grund af åldersförhållandena:

- När klassföreståndaren i 5:e spörj er en far eller mor, om gossen skall
sluta eller skall fortsätta till studentexamen, så får han ofta till svar: »Nej,
inte skall han bli student, det är ej vår mening, det ha vi ej råd till. Men
inte kunna vi ta honom ur skolan nu, han har ju inte gått och läst ännu,
och hvem tror väl 'doktorn’ för resten vill ta emot ett sådant litet barn, om
man nu skulle nänns att skicka honom från hemmet.»

Oeh så får gossen sitta ännu ett år i skolan. Ej därför att han får
lära sig så mycket nyttigt — statik och proportionslära och fransk grammatika
oeh botanisk systematik höra ej till det, som genast är färdigt till använd-
ning — utan emedan han skall något göra, under det han väntar på att bli
ett år äldre oeh några centimeter längre. Gossens pappa och mamma, gyn-
nare oeh vänner ha vanligen mycket litet reda på, hvad som läses i den
eller den klassen. För dem är det nog, att gossen »går i skolan», och frågan
när han skall sluta afgöres helt och hållet af utanför skolan liggande hänsyn,
framfor allt af hänsynet till gossens ålder. Han skall ha »gått och läst»,
således hunnit konfirmationsåldern, det är vanligen det viktigaste. Han skall
också ha hunnit få den kroppsliga utveckling, att han något orkar göra med
sina händer, och han skall ha hunnit växa ifrån den barnsliga vekheten i
sinnet, åtminstone så mycket, att han tål att skickas från hemmet.

Den lefnadsålder, vid hvilken det i allmänhet är för en gosse
lämpligt att gå från skolan ut i praktisk verksamhet, är, enligt förf.,
icke åldern 14—15 år utan snarare åldern 15—16 år. En af-
slutning i och med 5:e klassen kommer således ett år för tidigt.

Undersökningens slutsats blir således den, att det icke finnes nå-
gon verklig afslutningsklass inom våra allmänna läroverk annan än
den, som afslutar det hela. Icke heller finnes där någon annan egent-
lig afgångsexamen än studentexamen. Med hänsyn till denna är
undervisningsplanen i dess helhet uppgjord, ehuru de gossar och
ynglingar, hvilka skolan årligen lämnar efter sig på vägen mot sitt
examensmål, äro att räkna i många hundratal. »Svaret på den
frågan, huru skolan fyller sin plikt mot dessa alla, kan ty värr
icke lända henne till berömmelse.»

Men är nu påpekade missförhållande af den betydelse, att det
bör kunna framtvinga en reform ?

På detta spörsmål svarar författaren ett obetingadt ja.

Enligt läroverksstadgans första paragraf hafva de allmänna
läroverken tvänne uppgifter: »att meddela medborgerlig bildning»
samt att »grundlägga de vetenskapliga insikter, hvilka vid uni-
versitet eller högre tillämpningsskola vidare utbildas».

Trots detta principiella uttalande hafva läroverken faktiskt
192

EN PRAKTISK AFSLUTNING.

blifvit riktade nästan uteslutande mot det senare målet. Enligt en
bland många gängse mening utgör detta t. o. m. deras enda:

Hvarför äro de eljest till, om icke för att fylla statens behof af äm-
betsmannaämnen ? Vid inträdesposterna till alla sina olika institutioner, det
vare officersskola eller postverk eller tullverk eller universitetsfakultet eller
någon annan, fordrar staten företeende af studentbetyg. Och alla dessa pappor
och mammor, som år efter år envisas att hålla sina söner i skolan, trots under-
betyg och privatläsning och kuggning och naturens motsträfvighet i det hela,
icke göra de det för att deras söner skola få vidsträcktare bildning eller ännu
några år få åtnjuta »skolans uppfostrande inflytande», utan helt enkelt för
att de en gång skola bli studenter och få åtnjuta den hvita mössans alla so-
ciala välsignelser.

Efter denna gängse mening har ock läroverket inrättat sig:

Studentexamen är ju nära nog det enda regelbundet och officiellt kon-
trollerade arbetsresultatet inom statsskolan; det resultatet måste uppvisas, och
det spörj es ej, hvad det kan ha kostat af hekatomber kuggade från klass till
klass. — — — Ett högre läroverk sätter med skäl (?) sin ära uti att kunna
prestera vackra afslutningsklasser, som med glans bestå prof vet i den slutliga
skärselden. Sämre vitsord kan det aldrig få, än när om detsamma säges, att
där »så många bruka bli kuggade i studentexamen».

Läroverkens »glans» blir emellertid, såsom författaren fram-
håller, ganska dyrköpt. Den vinnes nämligen till stor del på be-
kostnad af lärjungarne, såväl dem, hvilka icke blifva studenter, som
dem, hvilka blifva det, i främsta rummet naturligtvis de förra:

De blifva styfbarnen, dessa många, om de ej rent af komma att synas
som ett slags misslyckadt fabrikat i jämförelse med de få som »lyckas».----
Den gosse i skolan, som icke läser på studentexamen, har intet egentligt
examensmål framför sig. Men detta behöfver han hafva, för att känna sig
hafva ett mål för sitt skolarbete. Och när gossen lämnat skolan, så är han
ej i besittning af något påtagligt resultat af sitt arbete, vet sig icke därmed
ha förvärfvat någon sorts grad, om än obetydlig, på medborgarskalan. När
det framdeles blir fråga om hans små lärdomsmeriter, så skall det snarast
vara detta negativa, att han »aldrig blef student», hvilket framstår såsom
summan af hans skolstudier.

Föga mindre, säger författaren, äro den nuvarande anordnin-
gens olägenheter med afseende på dem, som verkligen till slut af-
lägga sin s. k. mogenhetsexamen. Den så godt som tvingar lär-
jungarne att i det längsta stanna kvar på skolbänken:

I en skola, där allt tages klassvis, där man flyttar och följer med
alla de öfriga från det ena trappsteget till det andra, knogar framåt efter
trumman jämt och stadigt utan att någonsin komma till någon bestämd väg-
skillnad, där följer man med strömmen och tänker knappt på att göra annat.
Men nu kommer härtill det positiva skälet: vinner man ej målet student-
examen, så tycker man sig med sin skolgång icke ha vunnit något mål alls-
— — — Och många, hvilka håg och fallenhet skulle hafva fört ut i prak-
tiskt arbete, förledas nu af skol forhållanden a, nära nog tvingas af dem, fram
EN PRAKTISK AFSLUTNING.	193

till studentexamen och därmed in på ämbetsmannabanan. År det således ej
klart, att dessa skolförhållanden, visserligen jämte åtskilligt annat, väsent-
ligen bidraga till detta städse och allestädes beklagade missförhållande, som
kallas »öfverproduktionen på den lärda banan»?

Det är emellertid ej blott ur denna sociala synpunkt, som för-
fattaren bryter stafven öfver vår nuvarande läroverksorganisation.
Han kommer till samma domslut äfven på mera rent pedagogiska skäl.

Det är — säger lian — något oformligt i vår nuvarande skolorganisation.
Det allmänna läroverket är som ett nio-stafvigt ord med accenten på den
nionde stafvelsen. Ligger det ej redan på förhand en orimlighet i att sam-
manhålla ända till nio årskurser under synpunkten af en enda examen såsom
slutligt mål? Att portionera ut hvarje läroämne på mångåriga kurser, flera
med två lärotimmar eller till och med en enda timme i veckan, för att kunna
släpa med sig allt oeh hopa allt i en enda examen? Att inom samma skol-
sal, samma läroplan, samma ordningsstadga, samma disciplinära och religiösa
behandling föra tillhopa nioåriga småpysar och full växta ynglingar?

Efter denna granskning af det bestående kommer författaren
ändtligen till sin slutfråga:

Hvad bör göras?

Härpå har han tvenne svar: ett stort men i förtäckta ord,
ett litet men något mera preciseradt.

Det förra kan man läsa mellan raderna i följande uttalande:

Ja, den dag skall nog komma, då man icke längre nöjer sig med att
ängsligt flytta timmar i de allmänna läroverkens invecklade schema. Skolans
reform är en social reform af demokratisk natur och skall i sinom tid komma
med den sociala utvecklingen i det hela. Hvilka drag vårt skolväsen då
skall få, är ej att på förhand säga. Kanske skall man då ha förlorat vörd-
naden för studentexamen, denna sociala bildningsafgud, åt hvilken man nu
under idkelig klagan på kostnader och öfveransträifgning offrar det unga
släktet. Kanske skall man då ha funnit, att det verkligen var ett misstag
att slå ihop skola och gymnasium, att man så fått icke skolor, utan, såsom
det betecknande heter, »läroverk», institutioner, som ha vissa drag gemen-
samma med ämbetsverkens och de industriella verkens stora mekanismer.
Kanske skall man ha insett, att den lägre skolan, byggd på den lägsta, har
ett mål för sig, oberoende af den högre.

Men såsom en »praktisk» man, den där vet hvad hans läsare
tåla vid, vänder sig författaren genast bort från de vidsträckta
perspektiv, som han här utpekat, samt söker bot för de rådande
missförhållandena i en åtgärd, för hvars genomförande man icke
behöfdé »vara med om att kullkasta den bestående ordningen eller
ens att i den företaga någon genomgripande ändring».

Reformen skulle helt enkelt blifva denna. Till de förutvarande
tre linjerna fogas en fjärde, bestående af en ny realklass 6, hvi-
194	EN PRAKTISK AFSLUTNING.

lande på realklassen 5 och parallell med nuvarande realklassen 6:1.
Läroverket för öfrigt förblifver sådant det är endast med den lilla
ändringen, att franskan antingen göres valfri i 5:e realklassen eller
ock alldeles borttages därur, sä att dess begynnelse kommer att för-
läggas till 6:1. Frän realklassen 5 skulle lärjungarne fortfarande
såsom hittills kunna öfvergå till 6:1 och fortsätta till studentexamen.
Men de skulle ock i stället kunna öfvergå till den nya sexan, den
praktiska afslutningsklassen:

Där finge de afsluta sin algebraiska kurs genom att bli riktigt slängda
i behandlingen af vanliga ekvationsproblem, sin aritmetiska genom en liten
inblick i penningehandtering och bokföring, sin geometriska genom fältmät-
ningsöfningar och konstruktionsritning; sin lilla kurs i naturlära genom en
elementär kännedom om ångmaskiner och dynamomaskiner, telefon och telegraf
o. s. v., sin botaniska kurs genom ett särskildt studium af kulturväxterna;
sin språkkurs genom ökad öfning i de två främmande språken tyska och en-
gelska; sin historiska kurs äntligen genom svensk samhällskunskap oeh natio-
nalekonomi.

Men författaren afbryter sig här åter med ett nyktert: »Nå,
detta är ju fantasier» samt öfvergär därpå till kapitlet om svårig-
heterna, bland dem särskildt den penningebeviljande riksdagens ofta
omtalade »animositet» och snålhet. Han söker — på goda skäl —
göra troligt, att från denna sida inga alldeles oöfvervinneliga hin-
der skulle vara att befara. Däremot framskymtar, ehuru blott
glimtvis, en viss fruktan, att skolynglingarne själfva och deras
målsmän icke af de nya arrangementerna skulle låta locka sig ut
ur sin gamla bana, i synnerhet om man inskränkte sig till »några
närliggande och lättköpta småanordningar».

Allenast det är att tillse — säger han — att man ej börjar så försiktigt,
att allmänheten ej förstår, hvarom fråga är. Vill man förmå lärjungen att
taga steget från en plåts i den nuvarande 6-ettan, med en oviss men dock
kanske möjlig förhoppning om studentexamen, till en plats i den nya afslut-
ningsklassen och det modiga beslutet att därefter lämna skolbänken och gå ut
i lifvet — ja, då måste man nog från början sätta ett visst pris på den nya
anordningen, ge den én viss värdighet och vidd, att den må vara möjlig att
se i den bedårande glansen af studentexamen.

Sitt yrkande sammanfattar han därför sålunda:

En afgångsexamen från skolans mellanstadium således — författaren
finner ty värr ej något kort och trefligt namn, som tydligt kunde ange dess
beskaffenhet. En examen med en afgångsexamens kontroll och med dess
heder och värdighet. En examen, som kan erhålla någon viss, ej föraktlig
samhällsvalör, som det således kan vara något värdt att ha tagit och att be-
möda sig om att taga. Oeh för denna examen en särskild afslutningsklass.
EN PRAKTISK AFSLUTNING.	195

»Må hvar oeh en, som har någon åsikt i frågan, söka bidraga
till dess utredande!» — sådan är den uppmaning, förf, ställer till
sina läsare. Till åtlydnad häraf skall undertecknad, innan denna
refererande anmälan afslutas, för egen del tillägga några få ord.

Skriftens starkaste sida är utan gensägelse dess kritik af det
bestående. De sanningar, den i detta afseende innehåller, äro visser-
ligen ieke nya, men de behöfva upprepas, oeh upprepas på ett så
öfvertygande sätt som här, ifall de slutligen skola intränga äfven
i deras medvetande, hvilka tro sig reformera, då de endast »ängsligt
flytta timmar i de allmänna läroverkens invecklade schema».

Hvad det positiva beträffar har skriften sin största förtjänst
i framhållandet af den sanningen, att organisationsfrågan såväl ur
social som ur pedagogisk synpunkt egentligen är en åldersfråga.
Afslutningar böra vara inrättade såväl för dem, hvilka sluta sin
skolgång vid 12—13 års ålder, som för dem, hvilka fortsätta till
15 —16 år, eller (såsom undertecknad äfven skulle vilja uttrycka
det) såväl vid slutet af barndomsåldern som vid slutet af öfver-
gångsåldern.

Erkännansvärdt är äfven, att författaren utan vidare hänvisar
den förra kategorien af lärjungar till folkskolan, samt att han fram-
kastar åtminstone en antydan om att den »lägre skolan» (den som
afslutas vid 15 —16 år) rätteligen borde vara »byggd på den lägsta»
(den som afslutas vid 12 —13 år).

Att författaren ryggat tillbaka för ett vidare fullföljande af
denna tanke kan icke förvåna. Han skulle nämligen, ifall han
fullföljt den, genast hafva hamnat midt ibland de »radikala» reform-
vänner, som väl veta, hvad de vilja, men också väl veta, att de
icke i dag eller i morgon kunna fä allt hvad de vilja.

Månne man icke emellertid ganska lätt borde kunna ena sig
om, att de förhoppningar, författaren knyter vid sitt förslag om
en ny, så att säga borgerlig »sexa», i det stora hela taget hvila
på en illusion? Han synes vänta sig, att detta ettåriga sidoskott
skall växa ut till en mäktig stam, för hvilken den gren, som bil-
das af realklasserna 6:1 — 7:2, komme att träda tillbaka. Men
månne ieke detta sidoskott komme att blifva en steril utväxt?
Månne man ej måste ge honom rätt i hans framskymtande far-
håga för svårigheten att loeka lärjungarne och deras målsmän till
afstående af »en oviss men kanske doek möjlig förhoppning om
studentexamen» samt till fattande af »det modiga beslutet» att
slå in på en väg, hvilken icke leder fram till denna?

Länge hafva våra skolorganisatörer grubblat på medel att åt-
skilja de båda syften, hvilka i läroverksstadgans första paragraf
196

EN PRAKTISK AFSLUTNING.

blifvit förknippade med hvarandra. Gäng på gäng hafva forslag
framkommit att förlägga bibringandet af »borgerlig» bildning till
särskilda »borgareskolor», »kommunalskolor», »lägre läroverk»,
»praktiska bildningslinjer» m. m. dylikt. Men alla sträfvanden i
denna riktning hafva strandat. Hvarpå? Jo, på lärjungarnes eller
kanske rättare deras målsmäns bestämda fordran, att båda syftena
skola samtidigt tillgodoses.

Det är här, som den organisatoriska svårigheten egentligen
ligger. Det hjälper icke, att man sitter och önskar, att gossarne
kunde på förhand sorteras i tre flockar: de som skola sluta vid
12 —13 år, de som skola gä kvar till 15 —16 år och de som skola
framhärda till studentexamen. Vederbörande vägra hårdnackadt att
låna sig till denna sortering. Målsmännen vilja bida sin tid och så
mycket som möjligt hålla alla banor öppna. De vilja vänta, tills
pojken blir 13 eller 16 år, innan de bestämma sig för, huruvida
han äfven under öfvergångsåldern eller äfven under ynglingaåren skall
ägna sig åt skolstudier. Dem tillfredsställer man alltså icke med
någon annan skolorganisation än den, som bygger ungdomsålderns
skola på öfvergångsålderns och denna på barndomsålderns.

I själfva verket är det ock mot denna organisation, som vi sakta
men säkert röra oss framåt. I utlandet har den mångenstädes till
större eller mindre del redan blifvit en verklighet. Äfven till oss
skall den helt visst — för att använda författarens ord — »i si-
nom tid komma med den sociala utvecklingen i det hela».

Till denna sociala utveckling bör emellertid enligt hans mening
äfven skolorganisationen i sin mån bidraga.

Är det ej ett socialt ondt — säger han — ett som för hvarje dag som
går blir allt harmligare, att det mellan underklassens folkskola oeh öfver-
klassens anspråksfulla maturitetsexamen icke skall finnas någon förmedlande
bildningsgrad, en sådan, som med fog kunde betecknas som »allmän med-
borgerlig bildning»? Det afstånd, som skiljer »underklass» och »öfverklass»,
framträder ej minst i detta stora afstånd mellan bildningsmålen för under-
klassens och öfverklassens skola. Få äro väl numera de, hvilka icke med
bekymmer se afståndet mellan samhällsklasserna. Skulle vi icke vid sträf-
vandet att närma dem börja på rätt ställe, om vi började i våra skolor?

Svårligen kan författaren vid nedskrifvandet af dessa sanna
och vackra ord hafva tänkt på det lilla sidorum till »nedre sexan»,
som han velat inreda i vår nuvarande vidlyftiga läroverksbygg-
nad. De hafva ju tillämpning endast på en verkligt »förmedlande»
skola mellan folkskolan och gymnasiet, d. ä. en sådan som hvilar
på den förra och själf uppbär det senare.

Fridtjuv Berg.
Bokanmälan.

Svenska språköfningar för skolans lägre klasser, efter en
amerikansk metod utarbetade af Hadda Anderson. (Stockholm,
1895. Pris 1 kr. P. A. Norstedt & Söners förlag.)

Detta arbete, som utgifvits af den som författarinna till ung-
domsböcker välbekanta fru Hedda Anderson, innebär, synes det oss,
ett nytt uppslag för värt land. Det är afsedt för skolan oeh äm-
nadt att sättas i lärjungens hand till ledning vid skriftliga och
muntliga spräköfningar i modersmålet, i synnerhet det förstnämda.

Säsom titeln angifver, äro de ifrågavarande språköfningarna ut-
arbetade efter amerikanska förebilder. I Förenta staternas skolor
förekomma sådana språköfningar som ett särskildt läroämne, kalladt
»language», hvilket där intager en viktig plats. Det är läroböc-
ker i nämda ämne, som gifvit fru Anderson idén till hennes bok
och varit förebilder för densamma.

Ett par drag, som utmärka Förenta Staternas skolor i det
hela, må här framhållas, då detta torde kunna bidraga till ett rätt
förstående af syftet med ifrågavarande språköfningar. Lärjungarnas
arbete i dessa skolor utgöres till högst betydande omfång af pro-
duktivt arbete — arbete, som lämnar ett i det yttre synbart re-
sultat — såsom skrifning, räkning, teckning, slöjd, modellering,
kartritning m. m. Sådant arbete är där icke en underordnad del
af eller ett bihang till det egentliga skolarbetet, utan är en huf-
vudbeståndsdel däraf, åtminstone vida mer än hos oss. Äfven i
vårt land hör ju arbete sådant som det nämda åtminstone delvis
till skolarbetet, men det mesta af detta arbete består ju däruti,
att lärjungarna öfverläsa läxor, som på skolan förhöras, samt att
läraren söker bibringa lärjungarna insikter, om hvilkas rätta upp-
fattande samt kvarblifvande i minnet han genom lärjungarnas svar
på frågor eller muntliga redogörelser förvissar sig. Lärjungarnas
arbete är alltså vida öfvervägande af receptiv art. Hvilken bety-
delse sådant produktivt arbete kan hafva för utbildande af lärjun-
garnas själfverksamhet, må här blott antydas. Ett annat karakte-
ristiskt drag är undervisningens praktiska karakter, sträfvandet att
198

BOKANMÄLAN.

sätta denna så mycket som möjligt i samband med lifvet utanför
och efter skolan, i sammanhang hvarmed står, att jämförelsevis ringa
tid synes ägnas åt enbart formella öfningar.

Hvad som nu nämnts visar sig äfven i fråga om modersmålsun-
dervisningen i de nämda skolorna. Själfständiga skriftliga öfningar oeh
uppsatser af lärjungarna ingå till betydande utsträckning i denna
och börja mycket tidigare, än hos oss plägar ske. Lärjungarna
sysselsättas med sådana, så fort de kunna skrifva. Man lägger t. ex.
framför dem en växt, ett blad och uppmanar dem att nedskrifva
något som de själfva tänka, tycka eller iakttaga rörande detta.
Hvad de skrifva blir naturligen i början helt enkelt, en eller ett par
korta meningar, men det blir doek ett efter barnens ålder och utveck-
ling afpassadt producerande, som tager deras egen eftertanke i anspråk.
Sådana skriftliga öfningar förekomma mycket ofta, ibland dagligen.

En undervisning i modersmålet i denna riktning är det som Fru
Andersons här anmälda arbete afser att tjäna. Det är indeladt i
tre kurser. Hvarje kurs är fördelad i ett antal lektioner, 109 i
hela arbetet. Öfningar rörande ordklasser och böjningar börja i
andra kursen, öfningar med satsdelar i den tredje. Utgifvarinnan
tänker sig första kursen kunna genomgås i tredje förberedande
klassen, andra kursen i första och andra klassen samt tredje kur-
sen i tredje.

Lektionernas innehåll är af mycket växlande art. Ett och
annat däraf må här exempelvis meddelas eller påpekas. Lektionen
1 lyder sålunda:

»Skrif fullständiga svar på nedanstående frågor!

Börja hvarje mening med stor bokstaf!

Sätt punkt efter hvarje mening!

Hur många ben har en hund?

Hur många ben har en tupp?

År laxen en stor fisk?

Krälar ormen på marken?»

Lektionen 12, första kursen, lyder sålunda:

»Skrif fullständiga svar pä följande frågor!

I hvilken skola går du? I hvilken klass är du? Ar ditt klassrum ljust
och trefligt? Hur många fönster och dörrar har det? Hvilka möbler finnas
där? Hvilka timmar på dagen är du i skolan ? »

Flere lektioner utgöras af öfningar i brefskrifning af olika
slag och stigande svårighet. Uppgiften i första lektionen af detta
slag är endast att afskrifva ett litet enkelt bref och i den därpå
följande att besvara detta med hjälp af några gifna anvisningar.

Flere lektioner innehålla såsom uppgift, att lärjungarna skrift-
BOKANMÄLAN.

199

ligen redogöra för hvad en vidstående enkel bild eller tafla före-
ställer. Arbetet innehåller nio för sådant ändamål afsedda illustra-
tioner. Sådana uppgifter äro säkerligen mycket lämpliga. De an-
vändas mycket i Förenta Staternas skolor, äfven i franska skolor
pläga de förekomma. I synnerhet för små barn är nog ännu för-
delaktigare, om illustrationerna äro färglagda. Den som önskar kan
ju dock anskaffa lämpliga bilder af detta slag och med ledning af
förebilderna i boken låta barnen beskrifva dessa.

Af de grammatiska uppgifterna och öfningarna i andra och
tredje kurserna torde nog många vara mycket lämpliga. Dock kunna
säkert åtskilliga utan olägenhet förbigås vid bokens användande.
Nyttan af att medtaga alla torde ej motsvara den därför nödiga
tiden. Utgifvarinnan nämner äfven i förordet, att hon anser vissa
lektioner möjligen kunna öfverhoppas, liksom att andra torde kunna
förlängas genom flere exempel.

En fråga, som ligger nära till hands för lärare eller lära-
rinnor, hvilka möjligen tänka på att använda det ifrågavarande ar-
betet vid undervisningen, är: huru skall man få tid härtill, tid i
skolan och tid att rätta de många skriftliga uppsatserna? Klart
är, att om nödig tid skall erhållas, måste ett eller annat, som för
närvarande upptager tid vid modersmålsundervisningen, maka ät sig.
Så grammatik-läsningen och rättskrifningsöfningarna. Hvad de se-
nare beträffar, frukta vi starkt, att mycket af den tid, som ägnas
åt dem, är rent gagnlöst förspilld, ja att de ibland kanske till och
med motverka det mål, man med dem vill vinna, säkerhet i mo-
dersmålets stafning. Man får höra klagomål öfver lärjungarnas då-
liga stafning i sådana fall, då faktiskt mycket stor möda varit ned-
lagd på rättskrifningsöfningar. Att här ■ söka utreda, hvarpå det
dåliga resultatet kan bero, skulle föra för långt. Antydas må blott,
att inkrånglade öfningar, fulla af ord, som äro svåra att stafva,
och det myckna reflekterandet öfver, huru dessa skola stafvas,
säkerligen icke bidraga till säkerhet i stafning. Man må komma
ihåg, att skolarbetet i det hela, all läsning och skrifning också är
öfning i rättstafning. Det är säkert ganska vanligt, att lärjun-
gar, som stafva dåligt, lämna skolan i lägre klasser och dock efter
några år kunna stafva. Huru är detta möjligt, då de efter
skolans slut ej ha sysselsatt sig med några »staföfningar»? De ha
helt enkelt sysselsatt sig med att läsa och skrifva och därunder
fått all behöflig »öfning». — Vid rättskrifning torde väl ock före-
komma, att tid bortödas på inöfvande att stafva ord, hvilka fler-
talet lärjungar sedan aldrig i sitt lif komma att skrifva t. ex. dal-
kjusa, svärdshjalt, ässja, gässling m. m.
200

BOKANMÄLAN.

Genom den myckna öfning i skrifvande, som blefve följd
af en modersmålsundervisning, sädan som här omtalats, skulle sä-
kerligen största delen af nuvarande rättskrifningsöfningar kunna
bortfalla. Därigenom vunnes också tid för lärarne till de andra
skrifningarnas rättande. En annan fråga är, om lärarna verkligen
med fördel använda all den tid de nu vanligen nedlägga på rät-
tande af skrifningar. All ära åt den plikttrohet och samvetsgrann-
het, som så många lärare och lärarinnor ägna häråt. Men många
gånger må man väl undra, om vinsten står i något rimligt förhål-
lande till den använda tiden. Skulle det icke ofta vara nog, att
läraren genomläste lärjungarnas öfningsskrifningar, samt, utan att
rätta, underströke eller utmärkte fel oeh oegentligheter och sedan
inför klassen påpekade de hufvudsakligaste felen? Sådana öfnings-
skrifningar behöfde ju blott anses som ordentligt skrifna konsept.
Men visserligen böra alltid någon gång förekomma skrifningar, vid
hvilka lärjungarna gjort sig all möda äfven i afseende på yttre
prydlighet, och hvilka skrifningar af lärarna rättas med all omsorg.

Att i skolor, där detta kan ske, införa Fru Andersons »Sven-
ska språköfningar» till ledning för undervisning i modersmålet tro
vi alltså skulle vara af gagn. Under bokens utarbetande anställdes
försök med lektioner ur densamma vid ett par olika skolor, och
lära dessa försök ha utfallit mycket tillfredsställande. Såsom man
kunde vänta, voro barnen mycket roade af lektionernas öfningar
och uppgifter.

Uti en artikel af »Ufe», rörande »prof. Reins föreläsningar och
deras förhållande till svenska reformsträfvanden» i första häftet af
»Verdandi» för innevarande år nämner förf, bland viktiga reform-
sträfvanden, i fråga om hvilka man i Sverige ännu ej hunnit långt,
utvecklandet af lärjungarnas själfverksamhet. Just i detta afseende
är det som det nu anmälda arbetet synes oss innebära ett uppslag,
som är värdt att taga vara på och att söka att göra sig till godo.

N. Ldt.
Nya böclcer utltomna på C. E. Fritzes k. hofbokhandels förlag:

Handbok i Sveriges Geografi

af D:r J. F. Nyström,

Docent vid Uppsala Universitet, Lektor vid Uppsala
högre allmänna läroverk.

Med kartor och tabeller samt register upptagande närmare 3,000
namn, 550 sidor; 5 kr.

Moderne deutsche Verfasser IIL

Erzählte Lustspiele von Bertha von Suttner.

Mit Anmerkungen herausg. von Otto Hoppe. Inb. 1 kr.

Moderne deutsche Verfasser IV.

Der Letzte und Meine beiden Onkel, von

Ernst von Wildenbruch.

Mit Anmerkungen herausg. von Otto Hoppe. Inb. 1: 50.

Geografiska Skildringar
för skolan och hemmet, utg. af

IS. FEHR,
Lektor vid Strengnäs högre allmänna läroverk.

Med illustrationer.

- I. Europa med undantag af Sverige.

II.	Asien och Australien.

Pris för hvardera: häftad 1: 25; inb. 1: 75.
III.	Amerika och Afrika utkommer våren 1896.

Fysiologi och Hälsovårdslära
jämte en kort sjukvårdslära för flickskolorna och hemmen af
Professor CURT WALLIS.

Med illustrationer. Häftad 3 kr.; inb. 3: 60.

Väggplansch öfver födoämnenas
kemiska sammansättning och näringsvärde
af S. NILSSON.

Tryckt i många färger. Pris 2 kr.

Stockholm, tryckt i Central-Tryckeriet, 1895.
På Albert Bonniers förlag har i dessa dagar ut-
kommit:	,

r

Fransk SkOlg rammatik 1

af

G. GULLBERG och E. EDSTRÖM
(utarbetad på grundvalen af författarnes bearbetning
af E. M. Oldes Franska språklära).

2: 25; inb. 2: 75.

©



■ 5=f==@===========1==0==0=0==0==0==0==1==0==============T==0==ü=9

På P. A. Norstedt & Söners förlag har nyss ut- <
kommit:	2
Lärobok i Tyska språket 3
för allmänna läroverkens två lägsta klasser med särskild $
hänsyn till Hölzels Wandtafeln (Die vier Jahreszeiten) <
utarbetad af Adj. K. L. Olsson.	<

Första häftet.	Pris 70 öre. <

Grammatische Anschauungstafeln <
Tio väggplanscher upptagande tyska böjningsmönster <
redigerade af	<

Wally Stockhausen	<
lärarinna vid Palmgrenska skolan.	>

Pris ouppfodrade: 12 kronor. (S. T. a. 20782)	>



1

I
1
L
IL
I
1
|

På P. A. Norstedt& Söners förlag har nyss ut-
kommit :	'

Skolkalender

för läsåret 1895—96.

Anteckningsbok till tjänst för

lärare vid högre och lägre läroverk.

Pris inbunden 1 kr. (s. T. A. 20637.

1
I
1

1

1
I

[
I
Q

0
C

0
C

d

E.22" Tidskriften, grundad 1883, ar ett fullt själfständigt företag,
utan något samband med en förening af samma namn.

Årspris (för 6 häften) 3: 75. — Lösa häften å 75 öre.

VERDANDI

FÖR

UNGDOMENS MÅLSMÄN OCH VÄNNER

HEM OCH SKOLA

TRETTONDE ÅRGÅNGEN

1895

Femte häftet

‘o‘.

Häftets innehåll:

Sid.

Om en organisk Forbindelse mellem Folkeskolen og den hoiere Almenskole. Af

John Søyland..................................................................

Om den nedarvede religionsundervisning og dens reform. Af Mntias Skard
Petition om förhöjdt anslag äf statsmedel till de högre flickskolorna.........
Diskussioner om feriearbetet och om studentexamen såsom kompetensvillkor .....
Meddelanden från Sveriges högre flickskolor: Göteborgs flickskoleförening; Högre
elementarskolan i Lund för flickor............................................

Bokanmälan :

SiljeströiHj Efterlämnade småskrifter i pedagogiska ämnen ....................

HjelviqJist, En ny källa för vår fosterländska odling samt Om begagnandet
af Svenska akademiens ordbok
Hvarjehanda.

201

209

221

229

242

244

246

247

STOCKHOLM 1895

LARS HÖKERBERGS FÖRLAG

Utgifvare: "UFFE" och LARS HÖKERBERG.

Pris för detta häfte: Kr. 0: 75.
Till "Redaktionen af Ver dandi.

Undertecknade, utsedde komiterade för beredande af det fem-
tonde allmänna svenska läraremötet, hvilket kommer att hällas i
Karlstad den 16, 17 och 18 juni 1896, anhålla härmed, att lä-
rarekollegier, läraresällskap, lärare vid de högre oeh lägre allmänna
läroverken, föreståndare och lärare vid enskilda läroverk samt öf-
riga undervisningens vänner, hvilka önska att framställa förslag till
öfverläggningsämnen vid delta möte, mätte insända dem till bered-
ningskomitén före den 1 februari 1896.

Tillika får komitén anhålla, att om insändarne af öfverlägg-
ningsämnen äro villiga att på sedvanligt sätt inleda öfverläggnin-
gen öfver de resp, ämnena eller till komitén insända skriftlig ut-
veckling af desamma, de måtte därom på samma gång underrätta.

Alla till beredningskomitén ställda meddelanden torde adres-
seras till dess sekreterare, adjunkt Edv. Bergenström, Karlstad.

Karlstad den 11 november 1895.

Axel Dahlman.

Rektor.

A. Hallström.	K. B. J. Forssell.	P. Åström.
Lektor.	Lektor.	Lektor.
Gust. Ydén.	Valdemar Vendel.	Edv. Bergenström
Adjunkt.	Adjunkt.	Adjunkt.

Böcker och tidskrifter,

insända till Verdandis redaktion.

Böcker:

Den sorte Tafle. Veiledning i Kridtegning for Lærer, 1895 udgivet af Kir-
stine Frederiksen, tegnet af Srisette Hotten oeh Elise Konstantin-
Hansen.

Grammatische Anschauungstafeln herausgeg. von Wally Stockhausen: Tio vägg-
planscher, upptagande tyska böjningsmönster. P. A. Norstedt &
Söners förlag. Pris ouppf. 12 kronor.

Pedagogiskt bibliotek, utg. af Ola Bergström.

Folkskolan. Praktisk pedagogik och metodik för folkskollärare och folkskol-
lärareelever af Dr K. Kehr, seminarierektor i Erfurt. Ofversatt från
originalets 10:e upplaga af Ola Bergström. Gleerupska universitets-
bokhandeln. Lund 1895.

Lärobok i Geometri af P. G. Laurin, Lektor i Göteborg. I. Plan geometri.
Andra delen. Lund. C. W. K. Gleerups förlag.

Lärobok i oorganisk kemi för allmänna läroverken af David Kempe, Fil.
Kand., Assistent vid Tekniska högskolan. II. Allmän kemi. Stock-
holm. P. A. Norstedt & Söners förlag.

C. Sallustii Crispi De bello Jugurthino über. Med förklarande anmärkningar
utgifvén af Wilhelm Hedqvist, Lektor. Stockholm. P. A. Norstedt
& Söners förlag.

Skolkalender för läsåret 1895—1896. Anteckningsbok till tjänst för lärare
vid högre och lägre läroverk; Stockholm. P. A. Norstedt & Sö-
ners förlag.
Om en organisk Forbindelse mellem Fol-
keskolen og den høiere Almenskole.

(Indledningsforedrag af Skoleinspektør John Söyland, Tønsberg, ved
Skolemødet i Stokholm 1895.)

Siden det Thema, vi idag skal behandle, saa grundig blev
indledet paa Skolemødet i Kristiania af en af mit Fædrelands
varmeste Talsmænd for en organisk Forbindelse mellem Fol-
keskolen og den høiere Almenskole, er der gaaet 10 Aar, og
man kunde kanske anse det for tidlig allerede nu at tage det
op igjen til Dröftelse paa et lignende Møde.

Men — hvilket Thema fortjener vel mere at beskjæftigø
vor Tids Opdragere end dette store Spørgsmaal, hvis Besva-
relse grunder sig paa saamange Momenter, der hörer til Pæda-
gogikens vigtigste, og af hvis Løsning saa mange andre Refor-
mer paa Skolevæsenets Omraade afhænger?

. Siden dengang— for 10 Aar siden er man i Norge ryk-
ket Maalet noget nærmere, idet den nye Folkeskolelov af 1889
jo allerede har virket nogle Aar, og der fra en kongelig Kom-
mission foreligger et Forslag til en forandret Ordning af den
høiere Almenskole, hvori en Forbindelse mellem Skolerne er
foreslaaet realiseret. Men det mangler heller ikke paa Modind-
læg fra flere af den høiere Skoles Mænd og Universitetets
Professorer, og efter Referaterne at dömme fra et Møde paa
Hamar ifjor skulde man tro, at der var skeet en Svingning
blandt Folkeskolelærere, der før . hørte til Reformens Venner.
I Sverige og Danmark er Arbeidet henimod Maalet vel ikke
skredet saa langt frem; men Spørgsmaalet er ogsaa der aktuelt
og en Meningsudveksling derfor ønskelig. Og idag er det jo
Meningen, at Hovedvægten skal lægges paa Diskussionen — den,
jeg da har den Ære at aabne med et 20 Minutters Indlæg.

30— 40 Aarenes »Fattigskole» har forlængst maattet vige
for »Almueskolen», og »Folkeskolen» staar allerede nu seierig
i Kampen med denne. Saa er det i alle Fald, hvad Navnet
angaar, og det, vi nu vil, er at kjæmpe Folkeskoletanken
frem til fuld Virkelighed i Livet.

Verdandi 1895.

14
202

FORBINDELSE MELLEM FOLKESKOLEN OG ALMENSKOLEN.

Vi vil have en Barnesltole for alle Folltets Børn. Saa
god skal den være, at alle med Tryghed kan sende sine Børn
deri, og ikke høiere skal Maalet være, end at et normalt ud-
viklet Barn ved Flid og Opmærksomhed uden Overanstrengelse
kan naa det, og saa langt skal den række op som Fællesskole
som det gaar an uden at standse den høiere Almenskole i dens
Udvikling eller hindre den i at naa de Formaal, den natur-
ligen bør sætte sig. Glemme maa vi nemlig ikke, at der for-
uden den Dannelse, som er nødvendig for alle, og som Fol-
keskolen giver, ogsaa er en Dannelse, som uden at være nød-
vendig for alle er nødvendig for Samfundet, og som derfor
dette vilde gjøre sig selv en meget daarlig Tjeneste ved ikke
at fremme.

I et demokratisk Samfund hører Standsskolen ikke hjemme.
En fælles Barneskole er der naturlig og trænges for »at nære
den indbyrdes Tillid, den gjensidige Velvilie mellem de for-
skjellige Samfundsklasser, uden hvilken en ren og virksom Sam-
fundsaand ikke kan blive til eller bestaa».

En sund 'Pædagogik tilsiger desuden, at Børnene, uhin-
drede af Klassevæsen, Pengehensyn og Fordomme, kan udvik-
les ved de samme Midler, de nemlig, som Studiet af den fæl-
les Barnenatur kræver — indtil det Trin i Udviklingen, da de
individuelle Anlægs Udfoldelse gjør en Forgrening af Skolen
berettiget; men det Udviklingstrin indtræder neppe tidligere,
kanske heller senere end ved 12 Aars Alderen.

Skal den Frihed i Sandhed virkeliggjøres, som fordrer,
at Personligheden med sine Gaver og Anlæg faar udfolde sig
efter sin Natur, da er det ikke nok, at Samfundstilstandene
er saadanne, at de støtter og hjælper til, at de voksne Bor-
gere efter eget Valg kan före sit Liv paa den frugtbareste og
naturligste Maade.

Skal der blive Lighed i Adgang til Udvikling i Forhold
til hvert Menneskes Evner, da er det ikke nok, at Arbeider-
akademier över sin gavnlige Virksomhed, eller at Universite-
terne udvider sit Virke gjennem Kurser i forskjellige Fag.

Men »den elementære Undervisning maa sættes i Forbin-
delse med den videregaaende, saaat et Barn, der gaar ind i
en Folkeskole, har Udsigt til at kunne — uden tidsspildende
Afbrydelser eller Afvigelser fra den Bane, hvorpaa det engang
er slaaet ind — stige videre op igjennem de forskjellige Un-
dervisningstrin», da bør — med andre Ord — vort Undervis-
FORBINDELSE MELLEM TOLKESKOLEN OG ALMENSKOLEN.

203

ningsværk fremstaa som en levende Organisme, hvori Folke-
skolen har sin loerettigede Flads.

Hvorfor kan nu ikke alle Folkeskolens og den høiere Sko-
les Mænd række hinanden Haand og arbeide mod et saa stort
og ophöiet Maal?

Ja	— Grundene er mange. Men at de	det	er, mener
jeg	for	en	stor Del kommer deraf, at man ser	sig	blind paa
Forholdene, som de er eller har været, og at man har vænnet
sig	til at se	op til Ting, som ved en sandere Vurdering kan-
ske	vil	vise	sig ikke at have saa höit Værd.

Lad os da se lidt nærmere paa en Del af det, som staar
iveien!

Vi tager först Arven fra den gamle Latinskole — den Tro,
at den höiere Dannelse fordrer, at man paabegynder Undervis-
ningen i fremmede Sprog allerede i 9 —10 Aars Alderen.

Det er sandt, man er i Norge paa god Vei til at opgive
Arven, omend det for enkelte falder haardt at give slip paa
det tilvante. Men Skridtet fuldt ud tör de fleste ikke tage.

Skulde det virkelig være for længe at lade Barnet indtil
12 Aars Alderen beskjæftige sig med Modersmaalet alene,
uden at noget fremmed Sprog kom forstyrrende ind? Man
kan faa lært Børn fremmede Sprog tidligere, det er vist, for
Barnenaturen er seig og finder sig i adskilligt, naar det maa
saa være; men Skolen bærer Ansvar for Spild af Kræfter, hvis
den ikke paa hvert Udviklingstrin kommer Barnet imode med
det Stof, som netop da passer bedst. Og nu er det i alle Fald
min Erfaring, at Undervisningen baade i Modersmaalet og i
det fremmede Sprog lider ved, at det sidste kommer for tidlig
ind, saa man derved nodes til for tidlig at paabegynde en
grammatisk Undervisning, der ikke rigtig ligger for Barnet, og
som derfor heller ikke danner og udvikler saa meget paa det
tidlige Trin som andet forh aanden værende Stof.

Det skulde ogsaa undre mig, om ikke mange ligesom jeg
har folt, at man f. Eks. i Tysk i de øvre Klasser har ligesaa
meget Stræv med at faa ud igjen feilagtige Forestillinger og
Begreber, der har sat sig fast paa et tidligt Trin, hvor de un-
der den nuværende Ordning maatte medtages uden fuldt at
forstaaes — som paa Grundlag af det læste at meddele nyt.

Ja — vil man sige —det er Methodens Feil. Jo mere den
imitative eller naturlige Methode i Undervisningen kommer
til sin Ret, desto mindre vil slige Ulemper vise sig.

Men er der nogen Methode, som burde kræve Udsættelse
204

FORBINDELSE MELLEM FOLKESKOLEN OG ALMENSKOLEN.

af Fremmed-Sprogundervisningen til et høiere Trin, saa er det
netop denne, der forsoger at gaa Modersmaalets Vei. Skal
den lykkes uden at forkvakle Undervisningen i selve Moders-
maalet, da maa der ventes, indtil der i dette er vundet en
nogenlunde sikker Sprogtakt og større Herredømme.

Men alt dette indrømmet — siges der videre — saa gaar
det dog ikke an, selv om pædagogiske Hensyn tilsiger det.
Her er jo alle de praHislte Hensyn at tage til alle de Sprog,
som maa læres inden den og den Tid og det med aldeles be-
stemte Mellemrum mellem Paabegyndelsen af hvert enkelt.
Og saa maa jo Faglærerne have hver sit Maal nogenlunde
fuldt, og — Universitetet^ det maa ikke mindst høres, naar
det kommer og fordrer, at Almenskolen skal indrettesig efter
de forskjellige Fakulteters Krav.

Fædagogen giver saa desværre altfor ofte tabt. Kom-
præmissernes Tid er inde, og man faar en Skole, der ikke ud-
danner Karakterer, men snarere trætte eller varietélystne unge
Mænd, en Skole, hvormed hverken Faglærerne eller Universi-
tetet kan blive tilfreds, og som mindst kanske af alt kan tjene
Livet, fordi det vigtigste Hensyn har maattet vige. Skolen er
bleven utjenlig for Barnet. Det er nemlig min Mening, at
det mest praktiske, det, som tjener bedst alle Parter, det er i
en Almenskole at indrette sig pædagogisk bedst mulig.

Uden ellers at kunne indlade mig paa Enkeltheder maa
jeg faa Lov til at sige, at jeg havde tænkt mig, at det første
fremmede Sprog i 7:de Skoleaar burde have 9 å 10 Timer
ugentlig, det samme omtrent som nu i Norge begge Sprog til-
sammen, og i de to næste Klasser ogsaa adskilligt større Time-
tal end nu. Jeg er ikke i Tvivl om, at der da i dette ikke
alene vilde rækkes ligesaa langt som før, men at det vilde gavne
den høiere Dannelse mere.

Hertil vilde forresten ogsaa bidrage den Omstændighed,
at man ved Ordningen med Folkeskole ikke saa let vilde risi-
kere at faa saa mange med, for hvem den høiere Undervisn ng.
ikke passer, og som kanske mere end noget andet hemmer en
frugtbar, fremadskridende Undervisning.

Nu er der altfor mange med i den høiere Skoles Lærdoms-
tog, som, komne med i en tidlig Alder, ikke er saa lette at
blive kvit, men som intet har der at gjøre, paa hvem Lord
Wellingtons Ord »De har lært for meget for Deres Forstand»
fortræffelig passer, og som intet bedre Raad kunde faa, naar
de i 12 Aars Alderen var færdige med Fællesskolen end det
FORBINDELSE MELLEM FOLKESKOLEN OG ALMENSKOLEN. 205

-—il eller 2 Aar at fortsætte i Folkeskolen og soge en mere
praktisk end boglig Uddannelse.

Af alle fordringsfulde er den klassiske Dannelses ideelle
Forkjæmpere det mest. Trindt omkring i Landene klager de
over denne Dannelses Forfald, selv der, hvor Timetallet for
de gamle Sprog er adskillig storre end hos os; thi saaledes som
denne Dannelses Væsen opfattes af dem, maa der kræves tidlig
Begyndelse og mange Timer. Vi, som i alle Fald ikke læste
mindre Latin og Græsk end Studenterne nu om Dagene, maa
dog indrömme, at vi i Regelen ikke naaede saa langt, at vi
gjennem Sprogene i Skolen ret kunde faa nyde og udvik-
les ved de Skatte, som den klassiske Oldtid gjemmer. Jeg
kan derfor forstaa de Mænd, som i denne sin klassiske Dan-
nelses Navn raaber et »Varsko» her, og bedst kanske dem,
som fordrer mest, som ikke alene raaber »Holdt!» men »Tilbage
marsch!» Og særlig har det interesseret mig at læse tyske
Skrifter, hvori paavistes, at den klassiske Dannelse i sin Ægt-
hed maatte fordre fuldt saa meget Græsk som Latin, ikke bare
paa Grund af den græske Litteraturs Fortrin, men fordi det
gjaldt for hvert paa denne Maade dannet Menneske i sin Ud-
vikling at have gjennemgaaet de samme Trin som Menneske
heden for at naa til den moderne Kultur. Det, som tiltaler
mig i dette, er det konsekvente, det fulde og hele i Fordrin-
gen, og — vover Barneskolens Mænd ikke at gaa den forbi,
da langt hellere — end at slutte Kompromis og sætte de gamle
Sprog paa Suitefodring — lade der i hvert Land indtil videre
være i alle Fald én slig Skole •— den lærde Skole —, hvor
nogle Born i tidlig Alder efter Forældrenes nærmere Bestem-
melse kunde ofres for den klassiske Dannelse, at de efter at
have gjennemgaaet Udviklingsprocessen kunde staa der i Be-
siddelse af den Dannelse, som af mange endnu ansees for at
være den høieste, ja den eneste brugbare for videnskabelige
Sysler.

De døde Sprog bør i hvert Fald ikke faa Lov til at
hindre Almenskolens Udvikling i naturlig og gavnlig Retning,
og det vil de, hvis de faar Lov til efter sin Natur at brede
sig i Barneskolen.

Hvorledes der paa høiere Trin skulde sørges for den klas-
siske Dannelse og for Meddelelsen af de for Fagstudierne ved
Universitetet nødvendige Kundskaber i Latin og Græsk — er
der ikke her Tid og Sted til nærmere at udvikle. Jeg faar
kun sige, at jeg i det væsentlige deler Standpunkt med Skole-
206 FORBINDELSE MELLEM FOLKESKOLEN OG ALMENSKOLEN.

bestyrer Voss, saaledes som det er hævdet i hans »særlige Be-
tænkning om Undervisningen i Latin og Græsk», der ledsager
det før omtalte Forslag til en forandret Ordning af den høiere
Almenskole.

Forenkling og Koncentration er det, som den høiere Al-
menskole fremfor alt trænger.

Og i et væsentligt Punkt er nu søgt paavist, at den uden
Skade for sig selv kan række Folkeskolen Haand.

Paa den anden Side er Omfanget af den Dannelse, som
er nødvendig for alle, vokset saa stærkt, at en Fællesskole
indtil 12 Aars Alderen vil faa vel Brug for den Skoletid,
som findes passende at paalægge Børnene; thi pædagogiske Hen-
syn forener sig med Livets Krav og kræver mere Tid for Fol-
keskolen, end den nu har paa 4:de, 5:te og 6:te Skoleaars
Trin, forat Fordybelsen i alt Stoffet i Religion, Modersmaal,
Historie, Regning, Geografi og Naturfag — og Øvelsen i Fær-
dighedsfagene kan blive tilstrækkelig samt Anledning gives til
at lægge megen Vægt paa Haandarbeide, Gymnastik og Sang,
at alle Evner kan komme til Udfoldelse.

Et Par andre Hovedindvendinger faar jeg kanske Tid til
endnu at berøre.

Selv om Undervisningsstoffet og Timernes Antal ordnes
saa, at det ingen Hindringer lægger — siges der —, saa vil
den høiere Skoles Børn i moralsk Henseende lide ved at
komme sammen med Folkeskolens, og Hjemmenes Dannelses-
niveau vil desuden hindre Fremgangen.

Denne sidste Indvending maa tillægges nogen Vægt. Det
vil vel paa nogle Steder vise sig i den første Tid at være saa.
Men vor Tids hyppige Sammenslutning mellem Folk af de
forskjellige Samfundsklasser i Foreninger og paa anden Maade,
den rige Anledning til Udvikling og mest selve Fællesskolens
Indflydelse vil om ikke saa lang Tid rydde denne Hindring
afveien.

Den første Indvending faar derimod ikke Lov til at gjælde.
Folkeskolens egne Børn trænger fuldt saa meget Beskyttelse
i moralsk Henseende som den høiere Skoles, og ligesom alle-
rede i det ydre Udstyr (rummelige, venlige Lokaler, Skolebad,
Materiel etc.) Folkeskolen staar fuldt paa Høide med den höiere
Skole, saa vil snart, om ikke før, saa naar Folkeskolen skal
til at blive Virkelighed, Øinene fuldt aabnes for Nødvendighe-
den af en effektiv Udskillen af forsømte og moralsk fordær-
vede Børn fra den ordinære Undervisning, og de mere formaa-
FORBINDELSE MELLEM FOLKESKOLEN OG ALMENSKOLEN.

207

ende Borgere vil da være villigere til ogsaa i denne Henseende
at hæve Folkeskolen op til det bedst mulige Standpunkt.

Der foreligger jo baade hjemme hos os og andensteds
allerede Lovforslag, som sigter til at supplere Folkeskolelovens
Anvisning i disse Retninger.

Hvis reformen gjennomføres paa den JHaade som af mig
her antydet, vil den utvivlsomt bidrage til at hæve Folhesko-
len i flere Henseender, og der bør —• efter min Mening —
ikke kunne reises Modstand fra Folkeskolens Standpunkt.

Der han imidlertid være Fare forhaanden, hvis man
forhaster sig eller ikke gaar frem med tilbørlig Forsigtighed.

Knyttes saaledes Forbindelsen mellem Skolerne, før den
høiere Almenskole har skilt sig med en Del af Undervisnings-
stoffet i Barneskolen og i det hele indrettet sin Undervisning
mere efter pædagogiske end efter andre Hensyn, eller før Fol-
keskolen — af økonomiske eller andre Grunde — har faaet
tilstrækkeligt Timetal og ellers heldige Forholde at virke un-
der — da bliver Forbindelsen kun en mekanisk og ingen or-
ganisk, da kan Folkeskolen komme til at forløfte sig paa Op-
gaven og lide under de samme Mangler som nu den høiere Skole.

Istedetfor at Folkets Skole, som Voss har udtrykt det,
kunde blevet »det radikale Middel mod Overdrivelse og Unatur
i den høiere Skole», kan denne blive Midlet til at forkvakle hin.

Saa vil vi da arbeide videre — vistnok med Varsomhed,
men med godt Mod og freidig Tro •— paa Opgaven, som Co-
menius stillede os for over 2 Aarhundreder siden, og som paa
enkelte andre Steder, særlig i Schweiz, har fundet sin Løsning.

Fra mange Kanter reises der og vil der blive reist alvor-
lig Modstand. Men naar vi alligevel haaber saa sikkert paa
Fremgang og Seir for Folkeskoletanken, da er Grunden ikke
mindst den, at vi føler, at Comenius's Aand er i saameget
af vor Tids pædagogiske Fremskridtsarbeide, og er Vidne til,
hvorledes Comenius’s øvrige Skoletanker trænger igjennem trindt
omkring i Landene og forbereder Jordbunden for denne hans
største og mest omfattende.

Hvad her kortelig er udviklet, havde jeg tænkt kunde sam-
menfattes i følgende to Theses:

1.	Baade af sociale og pædagogiske Grunde bør Bestræ-
208 FORBINDELSE MELLEM FOLKESKOLEN OG ALMENSKOLEN.

belserne under Reformeringen af Skolevæsenet rettes mod det
Maal, at Folkeskolen kan danne Forskole for den høiere Al-
menskole til omkring 12 Aars Alderen.

2.	Arbeides der med Forsigtighed mod dette Maal, vil
ikke alene Folkeskolen derved hæves, men ogsaa den høiere
Almenskoles Udvikling foregaa i naturlig og gavnlig Retning.
Om den nedarvede religionsundervisning
og dens reform.

Foredrag ved det 7:de nordiske skolemøde i Stokholm de 8:de august 1895.

Af Matias Skari*

Religionsundervisningen er grundlagt i en temmelig upsy-
kologisk tid, for hvem barnets praktisk mest fremtrædende eien-
dommelighed var evnen til at lære udenad. I sin lutherske
skikkelse er den igjen praktisk bleven ordnet af en tid, for
hvem religion var temmelig enstydigt med dogmatik. Saaledes
blev religionsundervisningens hovedopgave at lade børnene leere
dogmatik udenad. Imidlertid blev skolen statsskole, og staten,
der liden leilighed har til at undersøge religionsundervisningens
egentlige frugter, de religiøse, der kun langsomt udfolder sig i
livet, kastede sig med styrke over undersøgelsen af de frugter,
som i størst mon kan drives frem i børnene og tvinges ud igjen
til opvisning — eksamensfrugterne. Saaledes blev skolen i høi
grad drevet til at lade børnene lære kjapt at kunne aflire ved
eksamen den indlærte —- størst mulige — dogmekundskab. Og
trods alle reformer bærer religionsundervisningen den dag i dag
i det store og hele præget af at være bunden af dogmatik og
eksamen.

Dette møder os med uhyggelig klarhed i en række af vore
skolestuer. Religionsundervisningens hovedsag viser sig at være
dette, at børnene lærer: katekismens tekstord udenad, Luthers
forklaring af tekstordene udenad, Pontoppidans forklaring af
Luthers forklaring af tekstordene udenad, en hel del bibelste-
der udenad, en hel del salmer udenad. Heri ligger egentlig
religionsundervisningen for manges bevidsthed. Ganske visst
har bibelhistorien i det senere vundet alt større og større aner-
kjendelse. Men at den ikke er kommen til sin ret — ikke

* Gjengivelse af de tanker, jeg udtalte paa mødet, og af de tanker,
som tidens knaphed kun tillod mig at antyde.
210

RELIGIONSUNDERVISNING OG DENS REFORM.

engang i teorien — fremgaar klart nok af den kjendsgjerning,
at en høiere skolemyndighed saa sent som i 1881, da den
vilde slaa et slag for bibelhistorien, bruger det udtryk, at un-
dervisningen i bibelhistorie bør gaa forud for og lægges til
grund for religionsundervisningen — som om den ikke selv
var religionsundervisning. Hertil kommer saa videre, at skjønt
bibelhistorien af adskillige lærere vistnok ikke liræves lært
udenad, fører dog eksamenshensynet og undervisningsmetoden
til, at børnene ganske almindelig føler sig drevne til at lære
den ordret udenad. Og i alle tilfælde: fra første øieblik bar-
net møder religionsstof, enten det er dogmatisk eller historisk,
staar det med den bevidsthed, at hvad det gjælder om er, at
stoffet læres: huslies og saa vidt muligt forstaaes, saa det lian
gjengives raslit. Da nu disse positive kundskabsfordringer tillige
altid er meget stærke i forhold til den givne tid, bliver religi-
onstimerne et nok saa anspændt jag efter erkjendelses- og hu-
kommelsesmæssig tilegnelse. En troende lærer søger jo at give
noget for barnets religiöse behov idag, vil gjøre hjertets religiöse
ret gjældende, men over ham, og særlig over børnene, ligger
uafviselig ordningens kjendsgjerningsmæssige hovedfordring: lær
det! husk det!

En saadan forstands- og hukommelsesmæssig tilegnelse af
kundskab om religiøse ting er jo ikke religiøs, har i og for
sig lige saa lidet med religion at gjore som tilegnelsen af multi-
plikationstabellen. Ja denne stærke fremskyding af det er-
kjendelses. og hukommelsesmæssige er lige frem en hindring
for, at religionsundervisningen kan blive religiøs og virke reli-
giøst. Denne svaghed kan ikke alvorlige lærere lukke øiet for.
Og i erkjendelsen af, at tilegnelsen og fremsigelsen af en lekse
ikke i og for sig er religiøs, fristes man saa til at ty til et
sliin: man kalder eksamensfremsigelse af troesformelen belijen-
delse o. s. v. Naar børnene ved overhøringen har lært artiklerne
og fremsiger dem for at vise, at de kan dem, og biskopen saa
efterpaa fra kordøren taler om, hvor deiligt det var at hore
hornenes glade belijendelse — saa er dette humbug; den som
fremsagde teksten bedst, var kanske aller fjernest fra at be-
kjende, og det er en humbug af meget farlig art; det sanktio-
nerer med den bispelige myndighed den skjebnesvangre vildfa-
relse, at fremplapren er bekj endelse, at kristendom er det at
kunne en lekse. Havde hans velærværdighed følt, seet og talt
—• ikke som en statens kundskabsundersøger men ■— som det
sømmer sig en Kristi tjener, vilde han have sagt omtrent som
RELIGIONSUNDERVISNING OG DENS REFORM.

211

saa: Kjære børn, det er godt, at I har den nødvendige kund-
skab om Gud og hans rige; men bild eder nu for al ting ikke
ind, at I er kristne, fordi I har kundskaben; nei, kristendom
er, at I staar i hjerteligt forhold til den Gud, som I altsaa
kjender. Det havde været kristelig tale. — Eller naar en
prest efter at have udviklet jordens jammer og himmelens her-
lighed ved et sporgsmaal til børnene, om de saa ikke stunder
efter at komme herifra og did d. e. længes efter at dö, faar
samtlige børn til at svare det jo, som er lagt i spørgsmaalet
— saa er det humbug; thi neppe en af hele flokken stunder
efter at dö; og det er en humbug af meget farlig art; det bar
dog virkelig faaet omtrent alle disse børn til paa offentlig for-
anstaltning, til menighedens opbyggelse, at sige en klar usand-
hed. Han har med prestelig autoritet forkyndt for børnene og
menigheden, at kristelig seet er ogsaa usandhed bekjendelse.
Havde han seet, følt og talt — ikke som en statens kund-
skabsundersøger, men — som det sommer sig en Kristi tjener,
vilde han ikke saaledes have fristet børnene til at svare usandt,
og havde nogen alligevel gjort det, vilde han have sagt omtrent
som saa: Kjære barn, tænk dig nu om; du stunder da visst ikke
efter at dø; der er saa meget her, som du er glad i: mor, far,
søskende o. s. v. saa du vil vel saare nodig gaa bort endnu.
Men det er sandt: lever du hvor dag rigtig sammen med Gud,
saa kan vel den tid komme, at Gud er dig saa meget kjærere
og mere end alt andet, at du bare vil være glad, naar han vil
tage dig hjem til sig. Det vilde have været kristelig tale.

Mange af mine ærede tilhørere vil visst kunne svare, at i
deres skole sker ikke sligt, men der er tvertom gjort meget
for en virkelig religiøs undervisning. Ja, Gud være lov, det
tviler jeg ikke paa. Jeg staar med dyb ærbødighed for al den
troskab og hjerteværme, som vore lærere har lagt ind i sin
religionsundervisning. Men trods dette staar det raadende sy-
stem der med sine dybe feil. Den gamle dogmatiserende teologi
og statens store eksaminations- og eksamensbetyngede kund-
skabskrav hindrer religionen fra frit at vende sin barnlige side
til barnet og driver religionsundervisningen hen i det udvortes.
Derfor mister den meget, meget af sin friskhed og glæde og
faar saa ofte en smag af kjedsomhed og sløvende ensidighed.
Dette ved aller bedst de lærere, som har forsøgt at drive, en
virkelig levende religionsundervisning med bestemt sigte paa
børnenes religiøse liv. Da jeg for en tid siden talte med en
dygtig ældre troende barnelærer om, at den lovbestemte reli-
212

RELIGIONSUNDERVISNING OG DENS REFORM.

gionsundervisning sløvede børnene — jeg glemmer ikke det
dybe suk, hvormed han tilføiede: »og læreren». Vorherres krav
er: du skal leve dig ind i det, leve det ind i dit hjerte, at du
kan leve det frem igjen som øget kraft i dit kristenliv; skolens
krav er: du skal lære det, fæste det i din forstaaelse og hu-
kommelse, saa du kan tage det frem igjen som øget evne til
at svare paa eksamination. Dette er ikke efter Guds vilje.

Religionsundervisningens hovedopgave er at bringe barnet
i levende personligt hjerteforhold til Gud. Uden meddelelse
af kundskab og udvikling af forstaaelse er dette selvfølgelig
umuligt. Men meddelelsen og tilegnelsen maa altsaa være
saadan, at den først og fremst er skikket til at vække og nære
kjærligheden til indholdet.

Hvorledes har nu den gamle skole stillet sig her? Før
jeg svarer, maa jeg faa lov at pege paa en psykologisk kjends-
gjerning, som paa dette punkt er af rent afgjørende betydning.
Ved alt, hvad der møder barnet, sættes baade dets følelse og
erkjendelse i virksomhed. Men da vort væsen i hvert øieblik
kun eier en given sum af kraft at fordele paa de to, er det
en selvfølge, at jo mere den ene faar, des mindre faar den
anden. Nu er foleisen kjærlighedens moderjord; uden forhold
til den vil derfor det religiøse indhold aldrig faa religiös be-
tydning. Men følelsen er blød og sky, trænger ro og arbeider
langsomt; den lader sig aldrig tvinge, men kun lokke til ar-
beide, og særlig paakaldes den af de nye forestillinger, som
erkjendelsen modtager. Erkjendelsen derimod er mere haard-
for, den kan tvinges til arbeide. Og jo mere derfor barnet
under meddelelsen ved udenfor liggende hensyn drives til at
samle sin kraft paa erkjendelsessiden, des mere røves kraften
fra følelsen, og des mere indholdet straks skal lægges frem igjen
i erkjendelsesmæssig form, des mere bliver følelsen sky for dette
den fremmedø jag. Saaledes træder den fremdrevne erkjen-
delsesvirksomhed følelsen under fod — hvad der for religions-
undervisningens vedkommende vil sige, at den hindrer medde-
lelsen fra at gjøre sin grundlæggende religiøse gjerning. Hertil
kommer endnu, at naar den erkjendelses- og hukommelsesmæs-
sige tilegnelse af et indhold, der saaledes ikke har det rette
forhold til følelsen, bliver for langvarig og anspændt (som f.
eks. ofte ved lekselæsning), vender følelsen sig fra, det vil sige:
i stedet for lystfølelsen kommer ulystfølelsen, aller mest naar
da ogsaa indhold eller fremstilling ligger over barnets erkjen-
delsesevne. Paa den vis skabes der ulyst i stedet for lyst over
RELIGIONSUNDERVISNING OG DENS REFORM.

213

for det religiøse, uvilje i stedet for kjærlighed til Gud. Eller
tror man kanske, at religionsundervisningen har fremmet kjær-
ligheden til Gud i de tusinder af os, som ved udgangen af
skolen glædede sig over at slippe fra den kjedsommelige syslen
med lærebøgerne, navnlig i religion.

Og saa tilbage til skolens praksis. Jeg nævner først pug-
læsningen; thi skjønt den officielt i stor udstrækning er dømt
til døden, viser dog virkeligheden, at den i praksis lever i
uhyggeligt velgaaende. Jeg hørte engang et barn fortælle me-
get flydende om Abraham; med ett stansede det aldeles; det
ledte og ledte efter fortsættelsen og saa — pludselig bar® det i
vei igjen lige raskt; men da var det om Jakob. Hvordan hang
nu det sammen? Jo, barnet saa ikke begivenheden for sig;
det kunde ikke Abrahams liv, men vedkommende side i bo-
gen. Der var der tilfældigvis brudt linje midt paa siden (det
var høire side); did gik det; men hvordan begyndte saa næste
afsnit? Jo, der har vi det; — — — men saa var der uhel-
digvis ogsaa brudt linje midt paa høire side i Jakobs historie
og saa kom barnet i skade for at fortsætte med det afsnit. Se,
det er puggets karakter. Udenadslæsningen fører dette med
sig for barnet.

Barnets tilegnelse gaar gjennem synsbilleder. Naar det
nu læser leksen, har det for sig de sorte bogstaver, som det
med mere eller mindre møie samler til ord — ord efter ord,
som det saa ogsaa gjerne omgjør til lydbilleder ved att nævne
dem høit. Naar nu en saadan række er gjentaget ofte nok,
kan det den, og saaledes hele siden ned. Naar barnet saaledes
har pugget hele siden, har det den hvide side med de mange
grupper af sorte bogstaver i given orden for sit indre øie, og
gjerne den tilsvarende række lyd for sit indre øre. Dette fort-
sat tilstrækkelig energisk og langt, og man — kan bogen, ja
just bogen. Om barnet samtidig bar umaget sig med at sam-
menholde disse bogens syns- og lydbilleder med de virkeligheds-
billeder, som de selv kun er tegn for, saa det altsaa ogsaa har
en sikker og levende forestilling om den virkelighed, det har
skullet lære — ja det er ofte mere end tvilsomt. Sagen er
nemlig, at denne sidste, den virkelige, kundskab er meget se-
nere at vinde; dette er et større og ikke saa let haandterligt
apparat. Det er kjendsgjerning, at det er lettere at lære udenad
uden tanke end med tanke paa indholdet. Det er nok at
minde om, hvor let og sikkert børn af egen drift lærer me-
ningsløse ramser. Derfor frister udenadlæren i og for sig til
214	RELIGIONSUNDERVISNING OG DENS REFORM.

tankeløs puggen. Og mangen gang, naar vi har glædet os over,
hvor smukt børn kunde udenadlærte f. eks. religiøse sandheder,
var det kanske for barnet selv kun et »ale me pale me sinke
me dose me dei, eksia lasia krokete hei». Jeg har ogsaa lært
bøger, saa jeg endnu den dag i dag næsten ikke kan mindes
f. eks. en af de mest gribende begivenheder i mit fædrelands
historie, slaget ved S volder, uden at jeg ser en sort blækflek
midt nede paa vedkommende side i bogen.

Dog pugget er dømt. Man har godkjendt den mundtlige
fortælling i alle fald til at begynde med. Dog for at sikre sig,
at kundskabskravet med eksamenshensynet maa blive urokket
har man tyet til gjenfortællingen og dette allerede fra første
stund. Den skal gjøre undervisningen grundig og alvorlig, og
jeg hører fra mange kanter, at børnene skal være saa glade i
at gjenfortælle. Ja, ganske visst, naar man først har forvildet
dem saa vidt, at de fortæller af andre grunde end den eneste
naturlige, nemlig at ville meddele indhold. Hvad der har
glædet os, vil vi gjerne fortælle. Men hvis en kom til mig
idag og vilde fortælle mig noget morsomt, og saa just fortalte
mig, hvad jeg havde fortalt ham igaar, saa vilde min mildeste
forklaring være, at han ikke huskedo, at jeg jo vidste det før.
Og vi maa trods alt, hvad man paa grundlag af kunster i hjem ’
og skole kan oplyse, dog ikke tro, at børn har naturlig lyst
til at fortælle til den, som det tror ved det bedre. Naar lære-
ren kræver sligt, saa kan nok børnene af visse grunde gjerne
ville fortælle; men de ved inderlig godt, at det sker ikke, fordi
han gjerne vil faa høre dette indhold; men fordi han vil høre,
om de husker det. Gjenfortællingen er ikke virkelig fortælling,
ikke alvor. Man gjorde vel i ikke at give sagen et falskt
navn og skin; børnene gjennemskuer det. Imidlertid virker
bevidstheden om gjenfortællingen, tvinger erkjendelsesarbeidet
frem og hindrer følelsen. Barnet hører ikke frit, men med
sigte paa at fæste det, som kan gjenfortælles d. v. s. erhjen-
delseselementerne. I samme mon som ogsaa læreren sigter paa
gjenfortælling, virker dette tillige paa hans egen fortælling, saa
erkjendelsessiden fremhæves. Det nævnte system driver saale-
des lærer og lærling til gjensidig at trykke følelseselementet
tilbage eller endog at lade ulysten træde i lystens sted. Det
sløver lærer og lærling. Lad os tænke os dette kundskabskrav
under andre forhold. Vi vil have vort barn til paa frugtba-
reste maade at lære at kjende f. eks. sin afdøde bedstefar,
særlig for dets etiske og religiøse udviklings skyld. Vi vilde
RELIGIONSUNDERVISNING OG DENS REFORM.	215

dog vel ikke skrive op hans liv og sikre os, at barnet lærte
den lekse. Vi vilde fortælle, og naar vi paa den vis skulde
føre barnet f. eks. til hans gribende skjønne dødsleie, vi vilde
vel ikke lade barnet staa under den bevidsthed, at nu gjælder
der mest muligt at huske det hele, saa jeg kan gjenfortælle
det til dem, som ved det bedre end jeg. Eller om Gud, naar
han stiller et barn f. eks. ved dets mors dødsleie, hviskede det
i øret: merk dig det nu og husk det, saa du kan svare raskt
og ret, naar du bliver spurgt af dem, som selv kjender begi-
venheden nøie — aa nei, vi tør ikke tænke os, at Gud saale-
des skulde lade ydre hensyn røve den gribende begivenhed
ledigheden til frit at gjøre sin gjerning i barnets indre. Og
dog tror saa mange af os, prester og lærere, at vise denne
samme Gud en dyrkelse og børnene en tjeneste, naar vi fører
de smaa hen f. eks. til Guds søns og deres brors lidelse og
død under eksamens- og kundskabskravets overhoihed.

Her har jeg forudsat historisk stof, afpasset efter barnets
standpunkt, og dog hindrer eksamenssystemet den fulde religiøse
virkning. Gaar vi saa til det mere abstrakte og mindre barns-
lige dogmatiske stof, som det nedarvede system stadig nok
skyder for langt frem i forhold til dets historiske og psykolo-
giske forudsætninger i barnet, vil kundskabspresset kun have
endda lettere for at kvæle den i og for sig svage lyst og
vække ulyst.

Den enkelte lærer kan med mindre eller større fremgang
modarbeide disse daarlige virkninger. Men selve systemet for-
kynder dag efter dag for børnene med kjendsgjerningernes
ubønhørlige magt at kristendomsundervisningens reelle maal
ikke er kristendom men — hvad loven ogsaa bent frem siger
kristendomskundskab, altsaa at de kan sine sager, saa de kan
svare til eksamen. Dette er den nuværende ordnings klare
tale; den stærke kundskabsfordring fremmer ikke kristendom;
den er tvertom en stærk hindring for kristendomsundervisningens
befrugtelse af barnets personlige kristenliv. Jeg maa her min-
des hvad en ortodoks troende hoireprest engang sagde til mig:
»Det er en stor Guds naade, at der efter al denne vor religi-
onsundervisning endnu er saa meget kristendom igjen i vort
folk.» Den nuværende religionsundervisning er for lidet reli-
giøs, den ofrer i rig mon kristendommen paa kristendomskund-
skabens alter.

Her maa ske afgjørende forandring, forat ikke religionen
som skolefag under de øvrige fags tidsmæssige udvikling skal
216	RELIGIONSUNDERVISNING OG DENS REFORM.

blive staaende for børnenes bevidsthed som det tilbageliggende,
forældede, interesselose. Der maa ske forandring, forat religi-
onen ogsaa i skolen frit kan faa sænke sig befrugtende ned i
barnets dybe religiøse undergrund, fængsle dets interesse i glæ-
delig udvikling af dets kræfter og blive staaende lysende for
det som dets dybeste kjærligbeds gjenstand.

Vi maa uden skaansel og forbehold afsætte dogmatiken og
eksamen fra deres herskerstilling: Vi maa gjøre religionsun-
dervisningen til hellig historieundervisning. Bibelhistorien og
kirkens historie maa faa være det beherskende, dens stamme og
grene, hvorpaa saa det dogmatiske skyder frem i den tid og
den udstrækning, som det passer for barnet. Den hellige hi-
storie maa meddeles ærlig, for sin egen skyld, ikke for dogma-
tikens. Vi har seet nok af den mishandling, den lider ved i
grunden at opfattes som eksempelsamling for troeslærens para-
graffer. Og saa maa vi nedstemme kundskabsfordringerne; de
maa ikke hindre barnet og læreren fra i timen at give sig frit
hen til indholdet uden den stadige bagtanke paa at huske, og
de maa ikke nødvendiggjøre saa megen lekselæsning, at det
bliver kjedsommeligt for barnet.	.

Jeg skal i størst mulige korthed antyde grundtrækkene i
henhold til, hvad jeg selv har praktiseret.

Barnets modtagelse og tilegnelse gaar fra først af kun
gjennem synshitteder; selv det usynlige maa klæde sig i sans-
bar form, idet det aabenbarer sig som livsmagt i omgivelserne'
og — hvad her er hovedsagen — i de historiske personligheder.
Naar barnet hører frit og naturlig om en personlighed, laaner
det af sit billedforraad og sammenføier led for led saaledes, at
eftersom fortællingen skrider frem, stiger han selv, hans gjer-
ninger og hans hele færd frem for dets indre øie med selvsy-
nets friskhed og virkeevne; ud af dette fremgaar saa lidt efter
lidt hans indre bevæggrunde, hans sindelag, hans karakter.
Barnet lever med vedkommende skikkelse, harmes, hvis han er
slet, elsker, hvis han er ædel. Det knytter kanske næven imod
slyngelen, mens dets eine gløder, dets kinder brænder, og dets
hjerte banker i glad lyst paa at staa den lidende og kjæmpende
ædle helt ved side. Barnet lever det fortalte liv med, og dets
etiske og religiøse evne vokser. Har det saaledes lært begiven-
heden, er den virkelighed for det. Naar barnet paa den maade
har lært slaget ved S volder (jeg vil ikke laane eksemplar fra
den hellige historie), vil det, naar begivenheden atter mindes,
ikke søge til en side i en bog; nei det finder straks den for-


RELIGIONSUNDERVISNING OG DENS REFORM.

217

svundne holme, det ser de tre gjæve fiendtlige høvdinger, hører
deres samraad, det speider efter norskekongens flaade, ser med
smerte de 60 smaaskibe uafvidende svigte sin herre i-farens
stund, det ser de tre skibe, det ser de fire, det ser Einar Tam-
beskjælvers stribede seil, det ser Ormen hin lange og kongen
selv ombord, hører hans mandige: »ned med seilene», det følger
ham i striden, det staar ved hans side, det synker med ham i
•døden, mens bølgerne sukkende skvulper det tunge budskab
mod land. Og tro mig, det syn af ædlingens stolte færd svin-
der ikke, det suk dør ikke, saalænge de lever.

Altsaa begynd med at fortælle bibelske enkeltmænds liv,
frit og uden bagtanker, som man ellers i livet fortæller, forat
vedkommende skal faa høre det og glæde sig. Der behøves
ingen stor mængde; og børn baade ønsker og bor faa det samme
fortalt ofte. Og over for alt nyt stof gjælder det ved første og
helst ogsaa ved anden gangs fortælling; tænk ikke paa, om de
husker noget, undersøg slet ikke. Lad barnet faa lov til i
fred at dvæle ved og fordybe sig i det meddelte. Vær ogsaa
varsom med de spørgsmaal, hvorved du vil sikre dig forstaa-
élsen. Paa den vis faar man efterhaanden gjennemgaaet, hvad
der trænges i bibelhistorie, og det har faaet gjøre sin grund-
læggende religiøse gjerning i forhold til hvert barns modtage-
lighed. Dette gjælder første gangs fortælling.

Ved de senere gjennemgaaelser udvides fortællingerne til
at blive mere og mere sammenhængende og til ogsaa at gjælde
samfundet, hvad barnet i det første ingen sans har for. Alle-
rede paa denne maade huslter barnet forbausende meget. Men
eftersom det historiske stof bliver kjært og udvides, vaagner
ogsaa lysten til at se efter, læse; og saa bør man henvise det
til bog, men altid forbyde det at lære bogen udenad.

Imidlertid vil man, særlig naar man oftere kommer til den
samme fortælling, merke, at børnene har syslet med den og
tænkt over den. Barnet vil gjerne faa rede paa et og andet.
Saa har man samtale. Men her maa jeg udtrykkelig advare
mod den saahaldte samtale, som i en senere tid er kommet
paa mode; den viser sig nemlig kun at have samtalens navn,
men eksaminationens eller katekisationens karakter, idet barnet
kun forholder sig svarende. I den virkelige samtale udbeder
dog begge parter sig svar, og spørgsmaalet betyder, at man
ikke ved. Er forholdet rigtigt, kommer ogsaa børnene frit og
naturlig med sine spørgsmaal og bemerkninger, om end læreren
lige fuldt leder samtalen. Saaledes kommer fortælling efter

Verdandi 1895,	15
218

RELIGIONSUNDERVISNING OG DENS REFORM.

fortælling til at foranledige samtaler, der uddyber forstaaelsen
og naturlig udmunder i et eller andet led i katekismen. Læ-
reren ender saa altid samtalen med fremsigelse af vedkommende-
led, bud, bøn o. s. v. Paalignende maade anvender han bibelsteder,
hvor de passer, og synger høvelige salmevers. Saaledes vil
vedkommende led atter og atter komme til ordret anvendelse,
og det i nyt lys fra de forskjellige historiske begivenheder.
Ud af historiens konkrete kjendsgjerninger vokser saaledes for-
staaelsen og troeslæren naturlig frem, mens ogsaa selve kate-
kismens led indlæres uformerket i tilslutning til historien.

De mest personligartede dele af katekismen fadervor og
troen bør jo imidlertid ogsaa ad en anden vei indleves i bør-
nene. Og det aldeles ikke fra begyndelsen som lekse. Det
barn, der lærer fadervor eller bekjendelse som lekse, tvinges-
derved til at begynde sit forhold til dem med at ramse led
for led andagtsløst, tage det hellige paa lette læber 10—20—30
gange alt efter sin tungnemhed; det er den slettest mulige ind-
vielse til bøn og bekjendelse. Nei fadervor og bekjendelse maa
bruges tidt og ofte af læreren ved andagten; da læres det ufor-
merket, og børnenes forhold til det er indviet med den inder-
lighed, som bliver lagt i andagtsstunden. Børnene faar paa
den vis det ærefrygtvækkende indtryk, at bøn og bekjendelse-
er ord, som kun bruges i personlig tale til Gud, er hellige ord.

Jeg har hidtil ikke nævnt bøgerne. Skal de da skydes
ud? Langt ifra; men de maa skydes tilbage. Vi maa skyde
kundskabskravet tilbage, forat barnets liv kan faa pusterum;
derfor maa ogsaa bøgerne tilbage; for det er særlig med ryg-
stød i dem, man har kunnet drive kundskabskravet ret i høiden
og give det eftertryk. Den fremskudte tvungne lekselæsning
hindrer det grundlæggende i den religiøse udvikling. Men naar
der allerede er grundlagt et sundt forhold, dræber ikke bøgerne
det allerede spirende liv, hvis de bruges med forstand, saa de
ikke fremkalder kjede og uvilje. Noget af den frugtbareste
brug af bog, jeg her kjender, er, at man sammen med børnene
simpelt hen læser f. eks. Markus evangelium og virkelig naturlig
samtaler om, hvad man læser. Det glæder børnene sig meget ved.
Videre. Naar bibelhistorien fortælles naturlig og frit og saaledes-
vinder deres interesse, bliver det dem mere og mere naturligt selv
at læse efter, friske op og fæste indholdet baade en og flere gange,
og saa er henvisning til bog paa sin plads. Noget ganske lignende
gjælder for den dogmatiske del af undervisningen. Er den
forstandig grundlagt ad den anviste historiske vei og lidt efter
RELIGIONSUNDERVISNING OG DENS REFORM.	219

lidt samler sig til enhed under den for barnet naturlige for-
staaelse, vil det, naar det bliver noget ældre ogsaa med glæde
læse en forklaring (eller större katekjes). Det vil bringe mere
klarhed og fasthed i sit eget indhold. Derfor er det ogsaa
gavnligt i skolens sidste tid at gennemgaa bogen for børnene,
mens de har den liggende for sig.

Men hvad skal saa læres udenad? Teoretisk er svaret let
nok. Kun vigtigt indhold skal overhovedet læres. Men at
lære udenad er tillige at lære formen. Udenad skal altsaa
kun læres det, hvor ogsaa formen er vigtig for indholdet. I
den praktiske anvendelse giver dette efter min opfatning føl-
gende grundtræk. Navne maa man kunne efter deres form,
ellers kan man dem ikke. Aarstal ligesaa i den ringe ud-
strækning, hvori de er vigtige for dermed at holde orden i den
historiske gang. Derimod maa selve de historiske begivenheder
ikke læres udenad; der skal vi netop have selve sagen for os
efter sit indhold i den form, hvori vi selv ser den. Derimod
vil navnlig i bibelhistorien mange af de hellige personers (sær-
lig Jesu) ytringer bære de for livet endeløst vigtige sandheder
frem i en saa mesterlig form, at de omtrent ikke kan gjen-
gives helt i nogen anden form. Disse bibelsteder maa læres
udenad. Men her har vi en mængde at tage af; der maa gjø-
res udvalg; og her maa der fra kristelig-psykologisk standpunkt
raabes sterkt varsko: vælg faa kjernesteder, som kan tilegnes
og bevares med glæde, ikke saa meget, at børnene bliver kjede
af at lære dem og ligegyldige for dem. Kjedsommelighed er
religionsundervisningens farligste element. Om salmer gjælder
det samme; i poesien er formen saa væsentlig, at den maa
kunnes udenad, om den skal kunnes; men ikke for mange sal-
mer heller. Dernæst katekismen; de fem parters tekstord giver
grundlæggende indhold i en form saa kort og fyndig, at vi
maa kunne dem. Luthers forklaringer derimod finder jeg for
min del mindre skikkede til udenadslæren for børn. De er
ikke saa helt barnlige. Og for saa vidt de forklarer tekstor-
dene, er det bedre at børnene har forstaaelsen af disse, end at
de kan udenad en forklaring af dem.

Endelig har vi den større katekjes, »Forklaringen» af Lu-
thers forklaring af tekstordene i katekismen. Maa man have
betænkeligheder ved udenadslæren af tekstens forklaring, vil de
kun være mangdobbelt store over for denne 3:dje etage, for-
klaringens forklaring. Den er skoledogmaticismens hovedborg
og vil altid friste læreren til at lade dogmatiken øve en ska-
delig indflydelse paa undervisningen.
220	RELIGIONSUNDERVISNING OG DENS REFORM.

Ad den vei kan der naaes frem til en religionsundervis-
ning, der mere end den vanlige stemmer med kristendommens
væsen og barnets eiendommelighed og derfor eier en ganske
anden evne til at virke religiøst paa barnet. Læreren maa faa
uhindret frihed til at lade sin religionsundervisning være den
egte evangeliske gjerning at forkynde det glade budskab for
børn og at gjøre dette ved at fortælle den hellige historie uden
bagtanker efter Paulus’ dybt psykologiske anvisning: med inder-
ligheden som maal at »male Kristus for deres øine, som om
han var korsfæstet midt iblandt dem».

Men en saadan religionsundervisning bliver kun mulig, naar
moderne troende teologi har omformet den religiøse bevidsthed,
og lærerskolerne saaledes sender ud lærere, der med fuld hi-
storisk forstaaelse af den hellige historie formaar at meddele den
historisk, og naar lovgivningen ogsaa lærer at fritage religions-
undervisningen for det profane eksamenskrav paa store positive
kundskaber.

Reformen er nødvendig, og den vil komme. Spørgsmaalet
er kun: ved hvem? ved kristendommens venner eller ved dens
modstandere? Vi maa mande os op. Vi maa lære at se, at
ved denne vor intelligensdyrkelse gaar vi fritænkernes erende
selv i religionsundervisningen. Vi maa mande os op, at ikke
reformen her skal blive fremmet saaledes, at det »naturlige»
vindes paa det religiøses bekostning; men at den maa tjene til
en paa en gang naturligere og mere levende kristelig udvikling
af barnelivet.
Petition om förhöjdt anslag af statsmedel
till de högre flickskolorna.

Enligt uppdrag af det den 5 sistl. augusti i Stockholm
samlade mötet mellan föreståndare och föreståndarinnor vid
Sveriges högre flickskolor hafva rektorerna Eugene Schwartz,
Julius Centerwall och Gustaf Sjöberg samt skolföreståndarin-
norna fru Adéle Sandahl, född Huss, och fröken Evelina Fahne-
hjelm till K. M:t ingifvit en underdånig petition*, dagtecknad
den 28 oktober 1895, af följande lydelse:

Frågan om den högre kvinnliga bildningens främjande har va-
rit föremål för Kongl. Maj:ts och riksdagens uppmärksamhet nära
nog lika länge, som frågan om den allmänna folkbildningens hö-
jande, om det. ock tillhört, en senare tid att enas om de åtgärder,
som bort för förstnämnda ändamål af staten vidtagas. Redan 1847
års riksdag fick af Kongl. Maj:t mottaga en proposition, hvari an-
slag äskades till inrättande af en normalskola för fruntimmersunder-
visningen. Men först 1859—60 års riksdag, som likaledes från
Kongl. Maj:t fått emottaga en skrifvelse i enahanda syfte, bevil-
jade medel för upprättande af ett seminarium för utbildande af
lärarinnor.

Sedan staten sålunda genom åtgärden för lärarinnebildningen
tillgodosett behofvet af för kallet utbildade lärarinnor, dröjde det
emellertid flera år, innan den på ett mera direkt sätt åtog sig om-
sorgen om den kvinnliga ungdomens ändamålsenliga undervisning.
Visserligen afläto vid 1865 års riksdag rikets ständer till Kongl.
Maj:t en skrifvelse med anhållan, att Kongl. Maj:t behagade låta
utreda och undersöka, »i hvad mån offentliga läroanstalter för kvinn-
lig ungdom må anses ytterligare böra på det allmännas bekostnad
upprättas», hvarigenom riksdagen sålunda visade sig icke vara främ-
mande för den tanken, att staten ägde skyldighet att vidkännas
uppoffringar för den högre kvinnliga undervisningen i vidsträcktare
mån än hvad som skett genom upprättande af Högre lärarinnesemi-
nariet. Men först vid 1874 års riksdag kunde man enas om det

* En deputation, bestående af nämnda kommitterade jämte deras supp-
leanter, rektor F. V. Amark och skolföreståndarinnan fröken Anna Sandström,
har den 12 no v. d. å. haft företräde inför Hans Maj:t.
? *

3

222

FÖRHÖJDT ANSLAG

TILL DE HÖGRE FLICKSKOLORNA.

id











t

sätt, hvarpå staten borde tillgodose krafven på en högre skolbild-
ning för flickor. Nämnda riksdag ställde nämligen till Eders Kongl.
Maj:ts disposition ett anslag af 30,000 kronor att användas till
understöd, med högst 3,000 kronor för hvarje, åt sådana högre sko-
lor för kvinnlig ungdom, som pröfvades däraf vara i behof, under
villkor bland annat att lärjungarnes årsafgifter vid dessa skolor icke
bestämdes till högre belopp än 50 kronor, samt att frielever till
af Eders Kongl. Maj:t bestämdt antal vid skolorna i fråga antoges.
Sedan detta riksdagens beslut vunnit Eders Kongl. Maj:ts godkän-
nande, utdelades påföljande år understöd af nämnda anslag åt två
skolor med 3,000 kr. åt hvarje och åt en skola med 2,400 kr.
Därmed tyckes den väg vara funnen, på hvilken Eders Kongl.
Maj:t och riksdagen fortfarande velat främja nämnda undervisning.
Endast beträffande de vid statsunderstödets åtnjutande fästa villko-
ren har sedermera en annan grundsats följts än den, som till en
början var bestämmande. Det visade sig nämligen snart nog, att
den låga årsafgiften, som utgjorde ett af villkoren för åtnjutande
af statsunderstöd, hindrade de bättre flickskolorna från att begagna
sig af det erbjudna tillfället att erhålla statsbidrag. Också täcktes
Eders Kongl. Maj:t genom proposition till 1876 års riksdag icke
blott begära, att anslaget till flickskolorna måtte höjas till 40,000
kr., utan ock föreslå att, med upphäfvande af nämnda bestämmelse
angående årsafgiften, statsunderstöd skulle af sådana skolor åtnju-
tas mot de villkor, som för närvarande äro gällande, nämligen att
vid dessa läroanstalter det antal elever, som Eders Kongl. Maj:t
täckes för hvarje skola bestämma, meddelas undervisning dels kost-
nadsfritt, dels mot en årsafgift, som icke får öfverstiga 50 kronor.
Ar 1877 söktes understöd af 34 skolor, af hvilka 28 erhöllo så-
dant, nämligen fyra med 2,200 kronor hvardera, två med 2,000
kronor hvardera, elfva med 1,500 kronor och de öfriga — utom
en, som erhöll blott 700 kronor — med 1,000 kronor hvardera.
■ Anslaget har sedermera efter hand höjts, till 50,000 kronor vid
1878 års riksdag, då det på samma gång i enlighet med Eders
Kongl. Maj:ts nådiga proposition öfverflyttades till ordinarie stat,
vid 1882 års riksdag med 20,000 kronor och vid 1891 års riks-
dag med 30,000 kronor, då anslaget sålunda uppgick till det be-
lopp eller 100,000 kronor, vid hvilket det sedan bibehållits.

För närvarande erhålla af detta anslag 76 skolor understöd,
bland dem 18 med det högsta belopp, som numera utgår, eller
2,000 kronor, och 14 med ett belopp, som icke uppgår till 1,000
kronor (eller resp. 800, 750, 600 och 500 kronor). När ansla-
get enligt Nådiga brefvet af den 26 Januari 1894 på detta sätt


FÖRHÖJDT ANSLAG TILL DE HÖGRE FLICKSKOLORNA.

223

fördelades skolorna emellan, hade ieke allenast några högre flick-
skolor nekats allt understöd, däribland två, som af vederbörande
eforalstyrelser förordats till erhållande, den ena af 1,500 kronor,
den .andra af 1,000 kronor, utan äfven 23 skolor erhållit vida lägre
belopp, än de begärt och vederbörande eforalstyrelser tillstyrkt.
Eders Kongl. Maj:t har icke heller, oaktadt vederbörliga förord,
täckts bifalla ansökningar om understöd till 3,000 kronors belopp,
hvilket dock 1874 års riksdag ansett böra kunna tilldelas särskild
skola, och hvilket belopp 1875 af Eders Kongl. Maj:t tilldelades
tvenne skolor; det högsta belopp, som 1894 utdelades, har icke
ens uppgått till det högsta belopp, som 1877 af Eders Kongl.
Maj:t utdelades, eller 2,200 kronor. Således har statsbidra-
gens maximisiffra efter hand nedgått, och samtliga flickskolor
1894 kommit i åtnjutande af mindre understödsbelopp, än som
1875 och 1877 kommit en och annan sådan skola till del, och
detta oaktadt skolornas utveckling under senare tid och i öfrigt
förändrade ekonomiska förhållanden, långt ifrån att minska, tvärtom
i ganska betydlig mån ökat den enskilda skolans behof af understöd.

Sammanlagda summan af de belopp, som 1893 af flickskolor
med vederbörliga förord begärts utöfver det af Eders Kongl. Maj:t
den 6 jan. 1894 beviljade understödet, uppgår till närmare 18,000
kronor. Sistnämnda belopp kan dock icke anses vara ett fullstän-
digt uttryck för skolornas ytterligare behof af understöd. Det li-
der nämligen intet tvifvel, att såväl eforalstyrelserna vid förords
afgifvande som skolorna vid sina ansökningar, med kännedom om
de ytterst begränsade medel, som af riksdagen för ändamålet bevil-
jats, ansett sig icke böra begära högre belopp än hvad med någon
grad af sannolikhet kunde erhållas.

Af hvad här ofvan anförts torde på det mest otvetydiga sätt
framgå, att statsunderstödet vid den senast gjorda fördelningen af
detsamma visat sig otillräckligt, men detta förhållande bestyrkes
än mera af andra omständigheter, om hvilka de till ansökningarna
bifogade handlingarna likaledes lämna upplysningar.

Innan vi öfvergå till dessa handlingar, torde det vara lämp-
ligt att erinra om den utredning af ekonomiska förhållanden vid
våra högre flickskolor, som verkställts af de kommitterade, åt hvilka
Eders Kongl. Maj:t den 6 November 1885 uppdragit att bland
annat undersöka, huru undervisningen i de enskilda högre skolorna
för kvinnlig ungdom bedrefves.

Enligt de för kommitterade vid denna tidpunkt tillgängliga
upplysningar lämnade blott ett fåtal skolor, 11 af 59 undersökta,
någon afsevärd behållning; 18 syntes nätt och jämt bära sig, 30
224

FÖRHÖJDT ANSLAG TILL DE HÖGRE FLICKSKOLORNA.

kämpade med större eller mindre ekonomiskt betryck. Och dock
framgick det af samma utlåtande, att utgifterna för aflöningar åt
vid skolorna tjänstgörande såväl föreståndare eller föreståndarinnor
som lärarinnor oftast voro oskäligt små, ja, tyvärr i alltför många
fall så små, att det måste väcka förvåning att arbetskrafter på
detta område kunnat erhållas till uppgifna pris, hvilka äfven en
tämligen lågt aflönad kroppsarbetare skulle funnit föga afundsvärda.
Den sorgliga bild, som i nämnda utlåtande anförda fakta gifva af
flickskolornas ekonomi, ter sig än sämre, om man betänker, att den
vid de enskilda skolorna tjänstgörande personalen jämväl saknar den
trygga ställning, som intages af deras, hvad lönevillkor beträffar,
öfver hufvud vida bättre lottade medsystrar och medbroder vid
folkskolan och allmänna läroverken, och dock torde sistnämnda lä-
rarinnors och lärares ställning i och för sig icke kunna i ekono-
miskt afseende anses synnerligen förmånlig.

Ställningen år 1888, då nyssnämnda kommittés betänkande af-
gafs, var, såsom af det anförda framgår, tydligen icke sådan, att
den kunnat i väsentlig mån afhjälpas genom den tillökning, det till
understöd af flickskolorna beviljade anslaget sedermera erhöll, eller
30,000 kronor. Det gällde nämligen icke blott att täcka en årlig
brist i skolornas budget, för hvilket ändamål statsanslagets ökade
belopp eller 100,000 kronor kanske skulle kunnat i det närmaste
vara tillräckligt, utan ock att i någon mån afhjälpa andra på sko-
lornas ekonomiska ställning beroende missförhållanden, som äfven
efter fyllande af bristen skulle kvarstå, och för hvilkas aflägsnande
de beviljade medlen ingalunda voro tillräckliga. Också tillät sig
nämnda kommitté att, under förutsättning att i 32 städer flicksko-
lorna ersattes med samskolor, föreslå att skolor för kvinnlig ung-
dom i öfriga 41 städer skulle understödjas med ett betydligt högre
anslagsbelopp än nyssnämnda eller 235,000 kronor, af hvilket be-
lopp 4,000 eller 5,000 kronor skulle utdelas åt hvarje skola.

Att nu omnämnda missförhållanden kvarstått i oförminskadt
omfång framgår af de räkenskaper, som vidfogats de 1893 inkomna
ansökningarna om statsunderstöd. De skolor, hvilkas räkenskaper
uppvisade brist, uppgingo nu till 68 af 78 sökande, som erhållit
eforalstyrelses förord, de, som visade något öfverskott för året,
uppgingo nu till blott 10, och till och med denna siffra uppnås
endast om man till öfverskott äfven hänför föreståndarearvode åt
enskilda skolors ägare, uppgående til) några hundra kronors belopp.
Den brist, som af 68 bland de sökande skolorna upptogs i vidfo-
gade räkenskaper, uppgick sammanlagdt till 107,554 kronor 11 öre,
således en icke obetydligt högre summa än det sammanlagda under-
FÖRHÖJDT ANSLAG TILL DE HÖGRE FLICKSKOLORNA.

22&

stödsbelopp, som fördelades mellan 76 skolor. Om sålunda genom
anslaget icke ens i skolornas budgeter uppkomna brister kunnat täc-
kas, så är än mindre att förvänta att därmed några sådana miss-
förhållanden, som de förut antydda, beträffande lärarepersonalens
lönevillkor, öfver hufvud kunnat i någon nämnvärd mån afhjälpas.
Visserligen torde i några fall bristen kunna härledas däraf, att sko-
lorna sökt tillmötesgå de stegrade anspråken från såväl lärareper-
sonalens sida på en deras arbete motsvarande lön som från allmän-
hetens sida på en undervisning, som håller sig i jämnbredd med
skolväsendets snabba framsteg. Men om också åtskilliga ägare af
flickskolor sålunda med berömvärd offervillighet underkastat sig be-
tydande ekonomiska uppoffringar för att tillgodose dessa fordringar,
så har detta skett endast i enstaka fall, och äfven i dessa fall
torde skolans ekonomiska ställning förr eller senare omöjliggöra en
fortsättning på den inslagna vägen. Flertalet skolor måste i alla
händelser se sig nödsakade att på grund af bristande tillgångar till-
gripa åtgärder, som för framgången af deras arbete äro högst be-
tänkliga. Bland dessa böra nämnas dels att lärarinnor användas,
som icke genom examen eller på annat sätt styrkt sig äga för den
plats, de inneha, nödig utbildning, dels att lärarepersonalen betun-
gas med en strängare tjänstgöring, än den till fromma för under-
visningen kan sköta, dels att sammanslagning af klasser äger rum i
en utsträckning, som för undervisningens resultat måste blifva men-
lig. Under sådana tryckta förhållanden i ekonomiskt hänseende
kan man icke heller vänta, att behofvet af i hygieniskt hänseende
lämpliga lokaler kunnat tillgodoses i den utsträckning, som omsor-
gen om det uppväxande släktets hälsa kräfver.

Flickskolorna äro, med undantag af ytterst få, som hafva större
donationer, i allmänhet hänvisade till lärjungarnes årsafgifter såsom■
sina förnämsta inkomster. Huru otillräckliga dessa än äro för att
betäcka de kostnader, som äro eller åtminstone borde vara förenade
med driften af nöjaktigt organiserade skolor, äro de dock för ele-
vernas målsmän särdeles betungande, synnerligen i familjer, som
äga flera döttrar, och särskildt när eleverna besöka högre klasser,
i hvilka årsafgifterna äro från målsmännens synpunkt rätt betyd-
liga (ända till 250 kronor vid åttaklassiga läroverk och 300 kro-
nor vid läroverk med gymnasialafdelning). Visserligen tillförsäkras
vid af staten understödda skolor ett visst antal elever om friplatser
eller om en nedsättning af årsafgifcen till 50 kronor, men dessa
förmåner åtnjutas af endast ett ringa antal bland flickskolornas ele-
ver. Den af Kongl. Maj:t den 7 december 1866 tillsatta kom-
missionen för behandling af frågor rörande ordnandet af undervis-
226	FÖRHÖJDT ANSLAG TILL DE HÖGRE FLICKSKOLORNA,

ningen för kvinnlig ungdom ansäg »lämpligt att mot hvarje tiotal
af lärjungar, som erlägga skolafgift, svarar en friplats», »intill dess
någon skolas ekonomiska förhållanden kunna medgifva ett vidsträck-
tare utdelande af ifrågavarande förmån». Enligt de villkor, som
äro fästa vid de understöd, som nu af flickskolorna åtnjutas, till-
komma förmånerna af nedsatt afgift eller kostnadsfri undervisning
inemot 9 1/, procent af samtliga flickskoleelever (1893 i allt 846
af minst 9,000 elever i samtliga privata flickskolors elementarklas-
ser), bland hvilka endast omkring 3 procent frielever (i allt 289
frielever).

För visso måste för många af de öfrigas målsmän, af hvilka
utan tvifvel ett icke ringa antal utgöres af familjeförsörjare med
ganska begränsade tillgångar, dessa afgifter kännas synnerligen be-
tungande. Och dessa målsmän eftersträfva dock för sina myndlin-
gar ingenting mera än hvad som i vårt land beskäres gossar nära
nog kostnadsfritt, en allmänbildning utöfver det kunskapsmått, folk-
skolan afser att bibringa. Den alltför ojämna fördelningen af bild-
ningens förmåner måste också för den kvinnliga ungdomen och dess
målsmän vara kännbarare i samma mån, som icke minst genom åt-
gärder från statens sida områden öppnats för kvinnlig verksamhet
och kvinnor erhållit tillfällen till försörjning, hvilka förut varit för-
behållna män. Hvilken ställning man än intager till frågan om en
mera vidsträckt användning af kvinnor på alla dessa områden, torde
man doek böra medgifva, att det allmänna i någon mån bör lätta
deras sträfvan, som söka begagna sig af rättigheter, hvilka samhäl-
let redan erbjuder dem. Men något annat medel för ifrågavarande
ändamål gifves väl knappast, än att det allmänna bereder tillfälle
åt ett något större antal flickor att kostnadsfritt eller åtminstone
mot lindrig afgift förvärfva för de afsedda banorna' erforderlig ut-
bildning. Kunna åter de för närvarande vid statsbidragets åtnju-
tande fästa bestämmelserna om kostnadsfri undervisning eller ned-
sättning af terminsafgiften icke, med bibehållande af eller ens med
en mindre tillökning till anslagssummans belopp, gifvas en större
omfattning, enär understödet redan nu till följd af nämnda bestäm-
melser för en del skolor torde hafva förlorat sin karakter af un-
derstöd, så torde en förbättring af de mindre bemedlade elevernas
ställning icke kunna äga rum utan en rätt betydlig förhöjning af
nämnda statsanslag.

Staten understödjer för närvarande de enskilda flickskolorna med
100,000 kronor årligen, och dess utgifter för Högre lärarinnesemi-
nariet och den därmed förenade öfningsskolan uppgingo 1894 till
54,250 kronor. Således belöpte sig statens utgifter för den kvinn-
FÖRHÖJDT ANSLAG TILL DE HÖGRE FLICKSKOLORNA.

227

liga undervisningen nämnda år till 154,250 kronor. Jämför man
denna summa med de ärliga utgifterna för den manliga skolung-
domens undervisning, hvilka uppgå till närmare tre millioner kro-
nor årligen, måste man medgifva att den stora olikheten emellan
nämnda belopp icke står i öfverensstämmelse med det kvinnliga
släktets berättigade kraf på högre bildning och icke heller med den
betydelse, som en högre kvinnobildning äger för häfdandet af na-
tionens plats bland kulturfolken.

En helt annan ställning intaga de högre flickskolorna i Fin-
land, ett land, som dock i öfrigt med afseende pä kulturförhållan-
den stär oss närmare än något annat land och där äfven ekonomi-
ska förhållanden äro med värt lands jämförliga. Under det i Sve-
rige staten för en kostnad, som år 1894 uppgick till 54,250 kro-
nor, underhåller en högre flickskola (med 16 friplatser) jämte där-
med förenade Högre lärarinneseminarium, underhöll det finska stats-
verket läseäret 1893—94 elfva fruntimmersskolor (med i allt 255
frielever) för en kostnad af tillsammans 384,284: 02 mark. Sven-
ska staten understödjer 76 högre flickskolor med i medeltal omkring
1,300 kr. ät hvarje eller i allt 100,000 kronor, det finska statsverket
lämnade 1893—94 understöd till 37 privata fruntimmers- och för-
beredande skolor med i medeltal omkring 4,350 mark eller i allt
160.850 mark. Det högsta belopp, som utdelades ät en privat
flickskola, utgjorde 1893 — 94 i Finland 10,000 mark, i Sverige
2,000 kronor. Då i vårt land 18 skolor erhöllo statsbidrag till
sistnämnda belopp, erhöllo i Finland 18 skolor i medeltal 6,750
mark (eller högst 10,000, lägst 5,000 mark). Med en folkmängd
(den 31 December 18 9 2) af 2,431,953 personer offrar sålunda Fin-
land ärligen i statsanslag å flickskolorna 545,134: 02 mark, under
det vårt land med en folkmängd af 4,806,865 personer för samma
ändamål utbetalar 154,250 kronor, således det förra landet i för-
hållande till folkmängden mer än fem gånger så mycket som värt
land. Och dock lämnade finska statsverket 1893 — 94 dessutom
understöd ät samskolor till ett belopp af 74,000 mark, under det
i Sverige en samskola åtnjuter statsunderstöd med 8,000 kronor
årligen.

Utom sistnämnda samskola understödjas i värt land af stats-
medel tvenne enskilda skolor för manlig ungdom, hvilka i årliga
statsbidrag bekomma 6,000 kr. hvardera. Ehuru intet giltigt skäl
torde förefinnas, hvarför icke skolor, afsedda hufvudsakligen för kvinn-
lig ungdom, borde understödjas med åtminstone tillnärmelsevis samma
belopp som nämnda skolor, torde emellertid den lägre af de summor,
hvilka de här ofvau nämnda den 6 november 1885 utsedda kommitterade
228 FÖRHÖJDT ANSLAG TILL DE HÖGRE FLICKSKOLORNA.

föreslagit, eller 4,000 kronor kunna anses vara det belopp, med
hvilket flertalet skolor af ifrågavarande slag bör understödjas. De
flickskolor, som är 1893 med förord af eforalstyrelser sökt stats-
understöd, uppgingo till 78, bland hvilka 76 af Eders Kongl. Maj:t till-
delats sådant understöd. De skolor, som komma att behöfva och anses
vara förtjänta af understöd, torde sålunda kunna beräknas till minst
75. Anses hvar och en af dessa böra understödjas med i medel-
tal 4,000 kronor, erfordras en anslagssumma ä minst 300,000 kro-
nor. Under förutsättning att omständigheterna medgåfve, att en del
skolor tilldelades understöd till lägre belopp än 4,000 kronor,
skulle möjlighet förefinnas dels att, om förhållandena det kräfva,
tilldela anslag ät ett något större antal skolor, dels att tilldela en
och annan skola, som däraf pröfvades vara förtjänt och i behof,
ett understöd till högre belopp än 4,000 kronor, utan att ifråga-
satta anslagssumma, eller 300,000 kronor, behöfde öfverskridas.

Därest detta belopp beviljades, skulle antalet friplatser och
platser mot nedsatt afgift vid högre flickskolor kunna fördubblas,
hvarigenom inemot 600 af samtliga elever vid privata flickskolor
komma att erhålla kostnadsfri undervisning och omkring 1,100
skulle erlägga en årsafgift af högst 50 kronor (utgörande omkring
resp. 6 och 12 procent af elevantalets totalsumma). Skolorna torde

nämligen böra erhälla statsbidrag mot
äro med dess åtnjutande förknippade, om
torde af skäl, som ofvan anförts, göras
mera förmånliga.

På grund af hvad sålunda blifvit





enahanda villkor, som nu
ock bestämmelserna härom
för flickskolornas ekonomi

anförde fä undertecknade,

enligt oss vid möte mellan föreståndare och föreståndarinnor vid
Sveriges högre flickskolor den 5 Augusti d. å. lämnadt uppdrag,
härmed i djupaste underdånighet anhålla,

att Eders Kongl. Maj:t täcktes af nästkommande riks-
dag äska en förhöjning å anslaget till de högre skolorna
för kvinnlig ungdom med åtminstone 200,000 kronor, hvar-
igenom nämnda årliga anslag i sin helhet komme att uppgä
till 300,000 kronor.

Exemplar af petitionen hafva af kommitterade kringsändts
i landsorten för att undertecknas af representanter för intres-
serade skolor, (dels separata skolor, dels samskolor), tillsammans
uppgående till ett antal af omkring åttio.
Diskussioner om feriearbetet och om
studentexamen såsom kompetensvillkor.

Pedagogiska Sällskapet i Stockholm* höll lördagen den
12 okt. sitt första sammanträde för terminen. Diskussionen
öfver aftonens öfverläggningsämne: i>Huru slwla lärjungarna i
våra slcolor hafva bästa nyttan af sin ferietid?y> inleddes af
professor C. Auriwillius, som yttrade följande:

Då skolferierna i Sverige äro längre än i andra länder, är
deras rätta användande en sak af den allra högsta vikt. Utan
tvifvel medföra de stora fördelar. Hemmens inflytande på barnen
gör sig i högre grad gällande under ferierna, och lärjungarne få
tillfälle till studier af annan beskaffenhet än de, som drifvas i
skolan. I sanitärt afseende äro ferierna af stor betydelse, i syn-
nerhet för stadsbarn, hvarför man ock inrättat skollofskolonier.
Ett villkor för de långa feriernas bibehållande är dock, att de an-
vändas bättre än hittills varit förhållandet; hemmen hafva i all-
mänhet ej gifvit barnen tillräcklig sysselsättning under loftiden,
hvarför skolan nu tagit saken om hand. Mot den fastställda pla-
nen för feriearbetet kan man göra den anmärkningen, att, liksom
vid vår undervisning i allmänhet, för litet afseende fästes vid indi-
videns särskilda anlag. Det hade kanske varit lämpligare, om
arbetet varit mindre bestämdt i detalj och lärjungarna blott
skolat visa, att de studerat. Feriearbetet måste framför allt vara
ett själfständigt arbete. Förr eller senare måste de unga arbeta
själfständigt, och därför böra de i tid vänjas därvid. En stor
olycka vore, om familjerna ansåge sig tvungna att för ferieläsnin-
gens skull hålla informator eller guvernant under sommaren, ty
arbetena böra vara af den beskaffenhet, att alla normalt utrustade
barn kunna på egen hand utföra dem. Hufvudsaken är, att de
vänjas vid fritt, själfständigt arbete.

* Som sällskapet vid sina sammanträden denna höst behandlat frågor,
som i hela landet kunna anses för »brännande», meddela vi ett mer än van-
ligt utförligt referat öfver förhandlingarna-
230 FERIEARBETET O. STUDENTEXAMEN SS. KOMPETENSVILLKOR.

R&ktor L. M. Wcei'n: De länga ferierna äro obestridligen ett
godt, men kunna under vissa omständigheter bli ett ondt; de ha
faktiskt blifvit ett sådant. Regeringen, som har högsta ledningen
oeh största ansvaret för värt undervisningsväsen, har insett detta
och sökt råda bot därför genom det obligatoriska feriearbetet. För-
delarna af de länga ferierna äro, säsom redan antydts, dels mora-
liska, dels sanitära — farorna likaledes. I vär tid talas mycket
om öfveransträngningens faror, men man har mindre öga för sysslo-
löshetens, som tal. för sin del ansäg större. Allmänt erkännes,
att barnen vid höstterminens början äro andligen tröga och däsiga,
en följd af att de sä länge undvarit den stimulus, som ligger i ett
lämpligt intellektuellt arbete. Att de visa sig sädana äfven vid
vårterminens slut, beror på ett motsatt förhällande, nämligen att
man måste anstränga dem för mycket under det korta läsåret. Att,
säsom hos oss är förhållandet, under en tid af året uteslutande
drifva en sida af själsförmögenheterna och sedan ej alls beakta den-
samma medför verkliga intellektuella faror. Det bekanta omdömet
öfver svenskarne, »ett trögt folk, fullt af hetsigheter», innebär intet
beröm, utan påpekar en motsägelse, en brist i nationalkarakteren.
Vi böra göra hvad vi kunna för att motverka denna brist,
men skolans n. v. arbetsfördelning tyckes tvärtom vilja gynna den.
Också står värt folk i intellektuell energi efter sina grannar, t. ex.
danskar och tyskar. Det är farligt för individen att inte vara
tillräckligt intellektuellt tränad och farligt för ett folk att inte äga
den högsta intellektuella arbetsförmågan. Det är ej nog att tänka
pä den allmänt mänskliga utvecklingen, om det gäller att utbilda
dem, som skola gå i spetsen; de allmänna läroverkens ungdom skall
gå i spetsen för den intellektuella utvecklingen, och man måste
utbilda den med afseende härpå. Det är sä ofantligt mycket, som
måste läras, oeh man måste ge det i lagom stora portioner och
lugnt, eljest är det omöjligt att undvika öfveransträngning. Mate-
rialet hopar sig allt mer, och man får ej hoppas för mycket af
förbättrade undervisningsmetoder.

Endast i de högsta klasserna bör man tilläta lärjungarna att
välja sitt feriearbete, ty de måste först uppfostras till att kunna
göra detta. Helt och hållet valfritt bör det på intet stadium vara,
ty det kan med framgång användas såsom korrektiv mot vissa olä-
genheter vid skolarbetet, t. ex. splittringen i läxor, som motverkar
totaluppfattningen af det lästa. Omfattande repetitioner i historia
och geografi, läsning af större skaldeverk o. s. v. äro därför lämp-
liga feriearbeten på högre stadier.
FERIEARBETET o. STUDENTEXAMEN ss. KOMPETENSVILLKOR. 231

Skolföreståndarinnan Anna Sandström: Om man ville i få
ord uttala ett omdöme i frågan om feriearbetet, skulle man kunna
säga, att om hemmen vore sådana de skulle vara, så behöfdes icke
feriearbetet, och å andra sidan, att om skolorna vore sådana de
borde vara, skulle ett måttligt feriearbete icke kännas tryckande.
Men en stor del af hemmen hafva försyndat sig genom att låta
barnen tillbringa ferierna i absolut lättja, och jag är liksom rektor
Wærn öfvertygad om att detta är skadligt för både kropp och själ.
A andra sidan försyndar sig skolan därigenom, att hon ofta om
vårarna lämnar barnen ifrån sig i sådant skick, att det verkligen
icke borde blifva tal om något annat än hvila. Det är känslan af
skolans forsyndelser i detta fall, som gör föräldrarnes opposition
mot det obligatoriska feriearbetet så stark. Jag åtminstone har
aldrig sett någon skolfråga till den grad uppröra föräldrarna som
denna. Missnöjet mot det obligatoriska feriearbetet för gossarne åter-
verkar på flickskolan i så fall, att föräldrarna, synes det mig, nu-
mera med misstänksamhet betrakta de mycket lindrigare ferieupp-
gifter, som man ålägger flickorna. De föräldrar, som klaga, äro
visst icke alltid sådana, som vilja, att barnen skola vara lata hela
sommaren. Tvärtom uttrycka de sig ofta så: »Skolan tager om
vintrarna våra barn helt och hållet i anspråk, om sommaren vilja
vi rå om dem oeh gifva dem det arbete, som vi tycka är lämpligt
för dem.» Det är svårt för skolan att icke taga hänsyn till detta
slags uttalande, ty det kommer från de bästa hemmen. Och mau
måste väl medgifva, att om föräldrarna laga att barnen under som-
maren hafva praktiskt arbete, vore detta ett godt, ja kanske det
allra bästa sättet att använda ferierna. Det som föräldrarna hafva
mest emot feriearbetet tyckes icke så mycket vara det att barnen
gå miste om en del af sin fritid, utan snarare att tanken på som-
maruppgifterna tynger dem så, att »de aldrig känna sig lediga».
Barnen, mena föräldrarna, oroa sig på ett nervöst sätt för sitt
feriearbete. Denna oro är naturligtvis i många fall osund och
tyckes mig stå i samband med den oro för läxor, som nu för tiden
ofta förspörjes hos samvetsgranna barn. Ar det månne nervositet
eller bristande arbetsförmåga, som gör att barn nu för tiden sitta
med sorg och bedröfvelse flere timmar öfver läxor, som vi på
vår tid kunde »slå i oss» på några minuter? Vi borde taga reda
på hvad det är i tidens förhållanden eller i vårt undervisningssätt,
som alstrar denna nervositet. Min tro är, att feriearbetet blir en
olidlig börda, just därför att våra lärjungar — hvad det nu än
beror på — icke kunna arbeta själfständigt, raskt och utan oro.

D:r N. G. V. Lagerstedt ansåg, att rektor Wærn sett skol-
232 FERIEARBETET 0. STUDENTEXAMEN SS. KOMPETENSVILLKOR.

ferierna för mycket i svart. Äfven innan det obligatoriska ferie-
arbetet påbjöds, hade ett stort antal lärjungar haft sommarupp-
gifter, såsom insamling af växter, studier i de ämnen, hvari de
blifvit efter, o. s. v. Att lärjungarna skulle vara intellektuellt
nedsatta om hösten öfverensstämde ej med talarens erfarenhet,
tvärtom hade de då ofta visat sig intellektuellt färdigare och pig-
gare, beroende på att de varit uthvilade. Hade i allmänhet varit
nöjd med resultatet af denna sommars feriearbeten.

Hektor S. Almquist. Den af fröken Sandström påpekade
nervositeten hos skolbarnen spelar utan tvifvel en framstående roll
vid allt arbete, som ålägges dem, och det är sorgligt, att de ej
kunna sköta sitt arbete bättre. Om en lärjunge använder längre
tid, än han egentligen behöfver. för att lära en läxa, så blir hans
intellektuella behållning allt mindre, ty han förlorar intresset för
sitt arbete. Det onda beror nog till en del på skolan, men mest
på den nervositet, hvilken som en öfverklassjukdom går genom hela
vår tid, i synnerhet hvad hufvudstadslifvet angår. Första villkoret
för att kunna bota sådan nervös oro hos barn är att ej klema med
dem, utan ge dem ordentliga läxor, så att arbetets allvar rycker
•dem med sig.

D:r Vinell ansåg, att skolan bär största skulden för den öf-
verklagade nervositeten hos barnen. Förr kunde dessa utan större svå-
righet lära sig läxorna, som mest bestodo i utanläsning; nu fordrar
man, att barnen skola förstå allt det de lära, och detta blir ofta
för svårt. Skolordningen är sådan, att den alltför tidigt inför
tankeansträngande ämnen, t. ex. grammatik, problemlösning m. m.,
medan de på ett lägre stadium naturliga och af barnen omtyckta
mera mekaniska öfningarna, t. ex. räkning på tafla, tillbakasättas.
Äfven själfva undervisningen i dessa ämnen blir ofta ansträngande för
barnen. Vi äldre, som minnas, huru litet gagn vi hade af den myckna
läxläsningen i vår barndom, slå lätt öfver till en motsatt ytterlighet
och vilja reda ut allting så väl för barnen. Det finns kanske
många bland oss, som gjort sina studier, måhända tagit akademisk
examen, utan att fullt förstå grunderna för talsystemen, förhållandet
mellan räknesätten o. s. v,, oeh när det så en gång blifvit klart
för oss, vilja vi så gärna meddela vår insikt åt barnen, men dessa
kunna ej dela vår förtjusning, utan det blir å deras sida endast
ett eftersägande. Den mekaniska öfningen däremot roar dem myc-
ket, och de kunna förvärfva sig den för lifvet nödvändiga färdig-
heten i räkning ganska tidigt. Lika litet som barnet kan vänta
med att lära sig gå, tills det känner lagarna för häfstången, lika
litet kan man uppskjuta öfningarna i räkning, tills barnet fått ma-
FERIEARBETET o. STUDENTEXAMEN ss. KOMPETENSVILLKOR. 233

tematiskt förstånd, ty då finna de dem tråkiga. Man får taga
barnanaturen sådan den är oeh låta den och intet annat bestämma,
i hvilken ordning ämnena skola tagas. Det är, som sagdt, ej att
hoppas, att förbättrade undervisningsmetoder skola minska öfver-
ansträngningen, enda botemedlet är att till 13, 14 års ålder skydda
barnen för de lärare och lärarinnor, som sitta inne med de mo-
derna undervisningsidéerna. (Munterhet.)

RMor Warn fann, att det låg en viss sanning i d:r Vinells
paradox, liksom i alla sådana. De abstrakta ämnena inträda nog
i allmänhet för tidigt; men om en del barn äro roade af meka-
nisk räkning o. d., föredraga andra, och kanske lika många, ab-
strakta utredningar, endast dessa äro förberedda genom åskådnings-
undervisningen. De nya metoderna äro nog goda, men använda på
orätt stadium, ge de dåligt resultat. En gammal sanning, sorti se-
nast framhållits af Speneer, är, att undervisningen bör gå från det
■obestämda till det bestämda, oeh man skall akta sig för att söka
i förtid framtvinga en fullt exakt begreppsuppfattning. Det forna
själlösa minnesplugget böra vi ej önska tillbaka. En reaktion till
förmån för detsamma synes emellertid vara i antågande.

Rektor S. Almquist. Vi skada barnen, om vi ålägga dem att
på egen hand utföra arbeten, som väsentligen kräfva tankeansträng-
ning, men en lärare, som gör detta, förfar alldeles ometodiskt.
Man kan ej säga, att de små barnen, t. ex. i klass I, ha, svårt
för att tänka; de tänka på sitt vis, och det är lärarens fel, om
han ej förstår dem. Det är icke den mekaniska öfningen vid tyst
räkning, som roar dem, utan de känna sig tillfredsställda, emedan
de se sig kunna uträtta något med det de tycka sig förstå.

Folkskolläraren K. E. Lidholm framhöll kroppsarbetets bety-
delse som sysselsättning under ferierna. Nämnde ex. på skolyng-
lingar, som användt alla sina sommarferier till .jordbruksarbete,
men likväl skött sina studier bra och synts ganska väl skickade
att »gå i spetsen för den intellektuella utvecklingen».

Folkskolläraren Hj. Berg ville se orsaken till missnöjet med
det lagstadgade feriearbetet däruti, att föräldrarna ansåge barnen
behöfva hela ferietiden för att återvinna de under läsåret nedsatta
krafterna. Ferieläsningen ter sig nu som ett stort plus i lärjun-
garnes arbete; om det finge till uppgift att utjämna arbetet under
terminen, så att t. ex. den dagliga lästiden kunde något minskas,
skulle föräldrarna tvifvelsutan ej ha något att invända mot detsamma.

Sällskapet beslöt, att den förda diskussionen skulle anses
utgöra svar på frågan.

Ver dandi 1895.

16
234 feriearbetet o. STUDENTEXAMEN ss. KOMPETENSVILLKOR.

Vid Pedagogiska sällskapets sammanträde lördagen den 9
november hade som öfverläggningsämne uppställts: ■»Farorna
af att studentexamen sättes såsom mål för undervisningen-
vid våra läroverlc.» Öfverläggningen inleddes af direktör
Frnst Beckman med ett anförande, hvars hufvudpunkter vi
här i största korthet återgifva:

Som bekant råder såväl inom skolvärlden som bland den ut-
omstående allmänheten mycket missnöje med de nuvarande förhål-
landena inom läroverken, och många i skilda riktningar gående
förslag till förändringar hafva blifvit framställda. En del af de
missnöjda ifra för en organisk förbindelse mellan de högre och
lägre läroverken, andra vilja af det nuvarande läroverket skapa
två, af hvilka det ena skulle meddela mera »vetenskaplig» bildning,
det andra en mera praktisk; i dessa olika skolor skulle undervisningen
redan från början vara af skild beskaffenhet. En dylik uppfatt-
ning hysa många af dem, som kraftigast hålla på studentexamen
såsom läroverkens mål.

Studentexamen i dess nuvarande form är én svår examen; af
13- å 1400 lärjungar nå endast cirka 800 fram till den. Anled-
ningarna härtill äro flere. Många lärjungar äro så praktiskt an-
lagda, att de ej kunna uthärda den formella undervisningens tvångs-
tröja; andra märka själfva, att de sakna begåfning för studier.
Ej sällan nödgas föräldrarna af bristande tillgångar att i förtid
taga sina barn ur skolan; några finnas väl ock, som göra detta för
att skona dem för den osunda pluggläsning, som måste föregå stu-
dentexamen. Alla dessa lärjungars behof tillgodoses af våra läro-
verk i högst ringa grad.

De åter igen, som verkligen lyckas eröfra den »hvita mössan»,
vinna därmed en viss privilegierad ställning i samhället. Student-
examen anses af allmänheten som en utmärkelse och utgör nyckeln
till många brödförvärfvets områden. I viss mån är väl detta berätti-
gadt, men det medför också stora faror. Den unge studenten fre-
stas lätt att anse sig fullfärdig, att öfverskatta sig själf och taga
sig otillbörliga friheter gent emot andra medborgare, och han kan
med tillhjälp af sitt betyg från många lefnadsbanor utestänga du-
gande medtäflare, som sakna ett sådant. Härigenom alstras hos
allmänheten missnöje och ovilja mot statens och samhällets uppoff-
ringar för de högre bildningsanstalterna.

Äfven på de allmänna läroverken själfva utöfvar studentexamen
ett skadligt inflytande. Då undervisningen ständigt har den slutliga
examen som mål, måste undervisningsmaterialet väljas därefter, och
FERIEARBETET O. STUDENTEXAMEN SS. KOMPETENSVILLKOR. 235

det berättigade krafvet på att lärjungen skall inhämta kunskaper
»ej för skolan utan för lifvet» blir ej tillbörligen beaktadt.

Äfven de privata läroverken, bland dem äfven samskolor och
flickskolor, tvingas allt mer att drifva sina lärjungar fram till student-
examen och hindras därigenom i sin uppgift att vara bärare af re-
former på skolans område.

Själfva samskoleidéns utveckling, dess seger äfven inom statens
skolor, motverkas äfven. Ty huru rättvist det än kunde vara, att
de allmänna läroverken öppnades äfven för flickor, så skulle en
sådan anordning med den nuvarande skolorganisationen snarare vara
en olycka.

Slutligen är studentexamens tyranni öfver läroverken äfven ett
hinder för sträfvandet att göra folkskolan till den för alla gemen-
samma bottenskolan. Detta kan endast ske, om den del af läroverks-
stadgans första paragraf, dess »grundlag», hvilken framhåller all-
männa läroverkens skyldigheter i fråga om meddelanden af allmän
medborgerlig bildning, blir lefvande lif i stället för död bokstaf.

Rektor L. Lindroth delade i allt väsentligt inledarens upp-
fattning. Försöken att åstadkomma något bättre än den nuvarande
organisationen stöta emellertid på motstånd från flera håll. Ett
af kand. H. Dahlgren utarbetadt förslag till afslutning i VI: 1 hade
stora förtjänster, men tal. fruktade, att det ej skulle vinna till-
slutning, ty allmänna opinionen håller på studentexamen, till följd
af de sociala företräden den skänker. Denna examen genomgås
nu faktiskt både af sådana lärjungar, som på ett rätt sätt tilläg-
nat sig kunskaper och bildning, skolans hjärtebarn, och af sådana,
som något så när kunna sitt kvantum läxor. Det vore en högst
väsentlig fördel för skolan, om »läxläsarna» kunde få en lämplig
afslutning tidigare; hvarjämte genom en sådan åtgärd en betydande
mängd intelligenta och dugande unga människor, som icke äro
lämpade för bolistudier, skulle i tid komma på sin rätta plats, till
stort gagn för sig själfva och samhället.

Professor J. Eriksson ville inlägga en kraftig gensaga mot
studentexamens uppställande såsom villkor för inträde på en mängd
praktiska banor. 1891 års läroverkskommitté hade för att hindra
tillströmningen till studentexamen förordat strängt fasthållande vid
de föreskrifna kurserna och skärpta fordringar vid afgångspröfnin-
gen från klass V. Detta är dock ett skralt botemedel, ty så länge
studentexamen är så viktig för barnens framtid, komma föräldrarna
att trots allt låta dem bereda sig därför. Bättre är då det Dahl-
grenska förslaget om en afgångspröfning från VI: 1, hvilken borde
236 FERIEARBETET o. STUDENTEXAMEN ss. KOMPETENSVILLKOR.

medföra kompetens till eti del befattningar vid tull-, post-, telegraf-
verken m. m.

Rektor S. Almqvist ville gifva en öfversikt af frågans nuva-
rande läge. Första försöket att lösa det ifrågavarande problemet,
att nämligen göra skolan duglig att meddela ej blott lärd utan
äfven medborgerlig bildning, kan anses ha skett med den Wenner-
bergska skolreformen af 1873. Föreskrifterna om särskilda afslut-
ningskurser för klass III och V hade nämligen just åsyftat att be-
reda dem, som sluta sin skolgång vid tidigare år, möjlighet att vinna
en bildning, sådan de för sitt intresse i praktiska lifvet kunna behöfva.

Om lämpligheten af en sådan afslutning har rådt menings-
skiljaktighet mellan målsmännen för den äldre humanistiska rikt-
ningen bland pedagogerna och den nyare, mer modernt vetenskap-
liga. De förre anse, som herr Beckman redan anfört, att grund-
läggningen af lärd bildning, för att fullgodt resultat skall kunna
vinnas, måste börja så tidigt som på allmänna läroverkens högsta
stadium, helst naturligtvis med latin, hvars grammatik genom er-
farenhet befunnits vara bästa medlet för hjärnans humanistiskt-
skolastiska tränande. I analogi härmed anse de, att äfven för den
högre reala bildningen är ett så tidigt grundläggningsarbete nödigt,
oeh kräfva därför för den lägre, medborgerliga bildningen en skild
s. k. »praktisk» linje.

De, som representera den modernt vetenskapliga bildningen
åter, hafva, i riktig känsla af att den högre bildning de förfäkta
står vida närmare än den humanistiska till det allmänt mänskliga
sättet att uppfatta och tänka, ansett, att den högre, vetenskapliga
bildningen kan oeh bör grundläggas på samma sätt som den lägre,
medborgerliga, och att därför den reala linjen kan föra fram till
båda dessa bildningsmål. De hafva därför i hufvudsak varit be-
låtna med den nuvarande anordningen af denna linje med dess af-
slutning i klass V för dem, som därifrån vilja utgå i praktiska lifvet.

Den Dahlgrenska broschyren har nu emellertid uppvisat, att
denna afslutning ej är för ändamålet lämplig, dels därför, att nu-
mera flertalet lärjungar äro för unga att från denna klass utgå i prak-
tiska lifvet, dels därför att undervisningen på skolans mellanstadium
verkligen ej är så för det praktiska lifvet bildande, som man förr
trott, utan redan tydligt pekar på studentexamen som mål. Därför
yrkas en omdaning af denna undervisning i sagda syfte med en
särskild afslutnings-(»middelskole»-)examen. Som en utväg, innan
denna omorganisering till fullo kan ske, föreslås inrättande af en
särskild afslutningsklass, parallell med nuvarande nedre realsexan.
FERIEARBETET o. STUDENTEXAMEN SS. KOMPETENSVILLKOR. 237

Folkskolläraren Fridtjuv Berg. Främsta uppgiften för alla vän-
ner af en afslutningspröfning, som icke förrycker skolarbetet, är att
söka åstadkomma en kraftig allmän opinion mot det allt mer tilltagande
sträfvandet att sätta studentexamen säsom inkörsporten till alla möj-
liga praktiska lefnadsbanor. Kampen mot detta sträfvande blir
emellertid icke lätt, ty det uppbäres af ganska mäktiga krafter.

För det första hafva de myndigheter eller personer, hvilka
hafva att bestämma öfver inträdet pä de olika banorna, ett starkt
intresse af att underlätta sitt kinkiga sofringsarbete därigenom att
de vid detsamma följa en viss »objektiv norm», d. ä. intyg om en
genomgängen examen, och då studentexamen hittills varit vär enda
mera allmänt erkända afgångspröfning, är det helt naturligt, att
man hållit sig till denna. Att den kräfver så läng tid och sä
stora ekonomiska uppoffringar, måste ur nu påpekade synpunkt te
sig säsom en ytterligare fördel, enär antalet af de platssökande
därigenom blir mindre och urvalet bland dem alltså lättare.

För det andra har det inom vederbörande tjänstemannaklasser
själfva ofta rådt en stark äflan att fä studentexamen fastställd sä-
som inträdesvillkor. Inom hvarje kär finnes (och bör finnas) en
viss käranda, och i denna ingår bland annat äfven en sträfvan att
häfda kårens ställning i samhället, dess sociala anseende. Nu är
detta sociala anseende i hög grad beroende på ur hvilket samhälls-
lager kären företrädesvis rekryteras. Men att sätta studentexamen
som kompetensvillkor är faktiskt detsamma som att fastställa en
viss penningecensus, att rekrytera kåren så godt som uteslutande
ur de mera bemedlades led, alltså att flytta upp den på en högre
social nivå. Härmed anses ock följa rätten att framställa preten-
tion pä en ekonomisk ställning, hvilken motsvarar nämnda so-
ciala nivå.

För det tredje ligger det i bemedlade föräldrars och deras
platssökande söners intresse att i möjligaste män söka begränsa an-
talet konkurrerande på alla mera gifvande banor.* Antalet platser
är begränsadt, men antalet platssökande synnerligen stort; enligt
lagen om tillgång och efterfrågan måste därför striden blifva skarp.
Nu är studentexamen genom den tid och de kostnader den tager i
anspråk ett utmärkt medel att sätta den stora massan af obemed-
lade ynglingar utanför täflingen samt att förbehålla utsikterna till
befordran och goda villkor åt de förmögnares barn. I denna om-
ständighet ligger förklaringsgrunden till ett förhällande, som eljest
skulle vara oförklarligt, nämligen att man kan träffa fäder, hvilka
med all gevalt drifva sina för studier obegäfvade söner fram till
studentexamen samt arbeta pä dennas fastställande såsom allmänt
238 FERIEARBETET O. STUDENTEXAMEN SS. KOMPETENSVILLKOR.

kompetensvillkor, men hvilka dock samtidigt beskärma sig öfver
den stora öfverproduktionen på studenter. I och för sig är detta
en gräslig inkonsekvens, men från deras rent personliga ståndpunkt
såsom omtänksamma fäder är det onekligen den skönaste konsekvens.

Skall man kunna öfvervinna alla dessa mäktiga krafter, så
måste man verka för införande af en afslutningspröfning, som bättre
än studentexamen tillfredsställer samhällets behof af praktiskt dug-
ligt folk samt de ungas kraf på att vid den tidpunkt, då naturen
själf därtill manar, få välja sin bana och pröfva sin förmåga. Allt
mer synes man nu äfven hos oss ena sig om önskligheten af en
skolorganisation, som sätter en bestämd gräns vid öfvergångsålderns
slut, d. ä. vid ungefär 16 års ålder, med en allmänt grundläggande
undervisning nedanför denna gräns samt flera i olika riktningar
gående bildningsbanor ofvanför densamma.

Lyckligtvis kan man icke om detta yrkande, liksom om så
många andra, säga, att det är utopiskt. En organisation sådan
som den af oss önskade har nämligen under hela 26 års tid varit
en verklighet så att säga alldeles under våra ögon, nämligen i vårt
grannland Norge, där den store skolmannen Hartvig Nissen år 1869
lyckades få införd den s. k. middelskoleexamen. Denna betecknar
den gemensamma bildningsgrundvalen såväl för dem, hvilka välja
praktiska lefnadsbanor, som för dem, hvilka vilja fortgå till gym-
nasiet (latingymnasiet eller realgymnasiet) och universitetet. Antag-
ligen komma under den närmaste tiden betydande förändringar att
vidtagas med denna »middelskoleexamen» i syfte att göra den mindre
lärd samt mera praktisk och pedagogisk. Men dessa förändringar
innebära ingalunda något frångående af Nissens principer, utan en-
dast en vidare utveckling af den under 26 år pröfvade organisa-
tionen. Denna har man nämligen till sina grunddrag funnit så
riktig, att man ieke ens inom den yttersta högern förmärker någon
tanke på ett frångående däraf. Och då man betraktar de orga-
nisatoriska sträfvanden, som göra sig gällande såväl i vårt som i
andra land, kan man knappast undgå den slutsatsen, att det är en
skolorganisation ungefär sådan som denna norska, som skall blifva
framtidens. Vilja vi vid våra reformyrkanden hämta lärdomar af
redan vunnen erfarenhet, så hafva vi här ett utmärkt tillfälle därtill.

Redaktionssekreteraren G. Aldén. Redan Grundtvig förordade
en tidig afgångsexamen, hvarefter ungdomen skulle under några år
ägna sig åt praktiskt arbete och först därefter åter upptaga stu-
dierna. De fysiska krafterna skulle härigenom stärkas. Flera af
Grundtvigs anhängare hafva pröfvat detta tillvägagående med sina
egna barn och vunnit tillfredsställande resultat.
FERIEARBETET o. STUDENTEXAMEN ss. KOMPETENSVILLKOR. 239

Dr Ellen Fries ansåg, att flickskolorna skulle bli tacksamma
för införandet af en medborgerlig examen. Gymnasialafdelningarna
inom flickskolorna visa emellertid, att det för studentexamen nöd-
vändiga latinet kan läras på ganska kort tid, efter det 16:de året,
och att undervisningen inom den egentliga skolan ej behöfver ord-
nas med afseende på nämnda examen. I visst afseende äro nog
examina ett ondt, men betygen lämna god vägledning, när det gäl-
ler att utgallra ansökningar.

D:r E. Österberg fäste uppmärksamheten på den afgångsexa-
men, som förekommer i VI: 2 i Tyskland. Undrade, hvarför man
ej tager den tyska skolorganisationen till förebild äfven i detta fall,
liksom i så många andra. Framhöll, att man måste sätta i gång
en opinion mot studentexamen såsom kompetensvillkor.

D:r N. G. W. Lagerstedt omnämnde, att det i Danmark fin-
nes en afgångsexamen, som motsvarar den norska »middelskole-
examen®. Denna examen anställes två år före studentexamen -—
■ett år senare än den norska — och berättigar till inträde på flera
praktiska banor. Trodde, att öfveransträngning vid förberedelsen
till studentexamen skulle förebyggas genom utsträckt valfrihet un-
der de tre sista åren.

Fröken Lilly Engström delade fullkomligt missnöjet med de
allmänna fordringarna på studentexamen såsom kompetensvillkor,
men varnade för att låta den föreslagna lägre examen gå i samma
riktning som studentexamen, hvarigenom en mängd för barnen ona-
turliga kurser skulle tillskapas. Opinionen borde bearbetas i den
riktning, att barn och föräldrar ej skola anse det som en skam,
om barnen ej kunna det eller det, ej ha läst det eller det äm-
net i skolan. Lärarne borde också lära sig att slå af på sina ford-
ringar. Det vore med ett ord viktigt att fä ett rätt innehåll i
■den föreslagna lägre afgångsexamen.

E'öken Anna Sandström ville på det kraftigaste instämma i
fröken Engströms yttrande. Ansåg, att den föreslagna examen
kunde blifva farlig, såvida äfven där den allmänna tendensen för
mångläseri finge göra sig gällande, så att man komme att
fordra flera språk, kyrkohistoria m. m., och om man öfver hufvud
fordrade, att lärjungen skulle ha sin bildning färdig, när han eller
hon tagit den. Studentexamen är emellertid ett stort ondt för flick-
skolorna och innebär där ett ännu större kraftslöseri än i goss-
skolorna, alldenstund flickorna, efter alla tecken att döma, hafva
mindre arbetsförmåga än gossarne. Vi, som arbeta inom den kvinn-
liga undervisningen, måste därför med största oro se, huru äfven
för flickor studentexamen börjar blifva ett kompetensvillkor för ba-
240 FERIEARBETET O. STUDENTEXAMEN SS. KOMPETENSVILLKOR.

nor, där så mycket teoretiska kunskaper för själfva yrkets skull
faktiskt icke behöfvas. Införandet af en lägre medborgareexamen
skulle nog för den manliga ungdomen vara en räddning, och äfven
för flickskolorna vore den mycket lämpligare än studentexamen.
Dock kan man ej begära, att de senare skulle så alldeles med
öppna armar taga emot en examen, då de förut verkat i fullkom-
lig frihet. Mycket beror emellertid härvidlag på innehållet af den
föreslagna examen.

Allt examensväsende med därtill hörande forcerad pluggläsning
och konkurrens är ju ett ondt, och tal. ville erinra sig hafva hört
af en norsk lärarinna, att äfven »middelskoleexamen» kunde med-
föra åtskilligt jäkt, som verkade menligt på undervisningen. Und-
rade, om det icke vore ett fattigdomsbevis för den moderna civi-
lisationen, att den ieke kunde finna något annat medel än konkur-
rensexamen för att utröna personers duglighet till de olika yrkena.
Denna fråga debatterades också i utländska tidskrifter.

Det hade talats om de klassisk-humanistiska pedagogernas an-
språk på att utveckla en särskild art af tänkande, som därför
måste förutsätta en undervisning, som ända från första början syftar
åt detta mål. Denna tankegång återfinnes stundom hos vetenskaps-
män, som icke äro klassici. Tal. hade aldrig trott, att det var en
så skarp gräns mellan den vetenskapliga och den allmänna bild-
ningen, t. ex. en sådan som den de bildade kvinnorna äga. Icke
gifves det någon artskillnad mellan deras sätt att räsonnera och
en akademiskt bildad herres. Hade däremot iakttagit en skarp
skillnad mellan tränade och ieke tränade intelligenser, vederbörande
måtte nu ha studerat latin och algebra eller icke. Kännetecknande för
de förra är, att de kunna sätta det allmänna, principen, i stället för
det enskilda, konkreta, se hufvudpunkterna i en bok eller ett före-
drag o. s. v. All undervisning, som åstadkommer denna träning,
är i god mening formellt bildande, och målet kan nås genom hvarje
skolämne, som behandlas rationellt och systematiskt, såväl zoologi
och geografi som matematik oeh språkundervisning. Trodde för sin
del, att ett af de bästa medlen för denna förståndsuppfostran är
en väl handledd uppsatsskrifning. Detta omdanande af hjärnan
för abstrakt tänkande kan och bör börja på undervisningens lägsta
stadier, alltså redan i folkskolan.

Fröken H. Casselli trodde ej, att man kan undvara examina
och betyg. Kunde ej däri finna något fattigdomsbevis. Om alla
betyg afskaffades, skulle man vid tillsättande af platser bli full-
ständigt beroende af rekommendationer. Ansåg troligt, att den
medborgerliga examen skulle utöfva ett godt inflytande på flicksko-
FERIEARBETET 0. STUDENTEXAMEN SS. KOMPETENSVILLKOR. 241
lorna, som måhända genom densamma skulle drifvas att lägga mera
allvar i sitt arbete.

Redaktionssekreteraren G. Aldén instämde med de talare, som
framhällit fördelarna af en »middelskoleexamen». Säkert hade man
dock ännu ej i Norge funnit det rätta sättet och den rätta for-
men, ty tal. hade nästan aldrig sett en både kroppsligt och and-
ligt mer tröttkörd varelse än en ung norsk flicka, som nyss aflagt
denna examen.

Folkskolläraren Fridtjuv Berg: Den anmärkning, som blifvit
gjord, att de nuvarande formerna för den norska »middelskole-
examen» icke äro fullt lyckliga, kan sä mycket mindre bestridas,
som norrmännen själfva pä erfarenhetens väg kommit till samma
slutsats. Norska regeringen tillsatte redan 1890 en kommitté för
revision af gällande bestämmelser rörande det högre undervisnings-
väsendet, och denna kommitté afgaf förlidet är ett i högsta grad
intressant och lärorikt betänkande, innehållande »Forslag til en for-
andret ordning af den højere almenskole». Stor uppmärksamhet
ägnas här åt »middelskoleexamen», och kommittén yrkar enstäm-
migt en reform af denna, gående ut pä en reduktion af de allt-
för högt uppskrufvade fordringarna samt afseende att göra »middel-
skolen» till en mera pedagogisk barndomsskola och en mera praktisk
borgareskola, hvarigenom man väntar, att hon äfven måtte blifva en
grundlig bottenskola för gymnasiet. I enlighet härmed är det af
kommittén framlagda utkastet till nytt reglemente för »middelskole-
examen» utarbetadt.

Hvad namn en dylik examen hos oss skulle erhålla, torde
vara jämförelsevis mindre viktigt. Dock synes det förslagsvis fram-
kastade namnet »lilla studentexamen» vara ett af de mest oprak-
tiska. Ty nog kan man väl ta för gifvet, att de ynglingar, som
genomginge ifrågavarande examen, i sä fall komme att märkas med
vedernamnet »småstudenter» samt betraktas som ett slags half-
gångna studentfoster, hvilket ingalunda vore önskvärdt.

Det säger sig själft, att om en »middelskoleexamen» hos oss
skall få nägon betydelse, så måste den dels gifva tillträde till gym-
nasiet och till de tekniska skolorna med flera andra läroverk, dels
medföra kompetens för en mängd praktiska banor. Efter min me-
ning skulle den med tiden kunna blifva ett lämpligt underlag äfven
för vära folkskollärareseminarier, hvilka då kunde blifva hvad de böra
vara: pedagogiska yrkesskolor, i hvilka alla ämnen studeras med
det bestämda ögonmärket att utdana dugliga lärare.

Hvad som för närvarande kan och bör göras är emellertid,
att alla vänner af nu ifrågavarande reform på det bestämdaste upp-
242 FERIEARBETET O. STUDENTEXAMEN SS. KOMPETENSVILLKOR.

träda mot det allt mer tilltagande sträfvandet att göra studentexamen
till kompetensvillkor på en mängd banor, för hvilka en långt ut-
dragen skoltid snarare är till skada än till gagn.

Oaktadt sällskapet eljest brukar låta diskussionerna utgöra
svar på de uppställda frågorna, var enstämmigheten denna
gång så afgjord och det förevarande ämnet så viktigt, att föl-
jande af hr Fridtjuv Berg föreslagna resolution antogs:

Sällskapet uttalar sig mot det allt mer tilltagande sträf-
vandet att fastställa studentexamen såsom villkor för inträde
på en mängd lefnadsbanor

samt förordar införandet, åtminstone vid gossläroverken, af
en afslutningskurs vid åldern 15—16 år, afpassad efter de
ungas utveckling och medförande kompetens för anställning
i praktiska yrken.

Meddelanden från Sveriges högre flick-
skolor.

Göteborgs flickskoleförening hade lördagen den 19 sistlidne
oktober sitt första sammanträde för läsåret och firade då med en
enkel festlighet minnet af sin tioåriga tillvaro.. Att öfvervara festen
hade inbjudits några personer, som visat särskildt intresse för för-
eningen och bidragit att främja dess mål.

Sedan fröken S. Rudebeck hälsat gästerna välkomna och tol-
kat dagens betydelse, gaf fröken A. Wijkander en kortfattad histo-
rik öfver föreningens uppkomst och dess verksamhet under det gångna
decenniet.

Hon erinrade därvid om huru föreningen, som bildats år 1885
under ledning af den numera hädangångna skolföreståndarinnan frö-
ken Mathilda Hall, i början varit en ifrigt arbetande diskussions-
forening med så väl manliga som kvinnliga medlemmar. Under
de första åren hade man strängt hållit på de yttre formerna. Små-
ningom hade dock föreningen antagit en mera otvungen karakter;
diskussioner och föredrag hade fått omväxla med sällskapliga sam-
kväm, där äfven de materiella behofven blifvit tillgodosedda. Ta-
larinnan ansåg denna utveckling ha varit- ganska naturlig. Förenin-
gen hade uppstått under en för flickskolevärlden viktig brytnings-
MEDDELANDEN FRÅN SVERIGES HÖGRE FLICKSKOLOR. 243

tid, då man kände lifligt behof att utbyta erfarenheter oeh hade
öfverflöd på brännande pedagogiska frågor för dagen. Det var en-
dast några få år efter det att den då ännu okända signaturen Uffe
väckt så stort och berättigadt uppseende genom sin broschyr »Rea-
lism i undervisningen»; det var- vid den tiden, som den kungl. flick-
skolekommittén tillsattes, som de nyare språkmetoderna begynte mer
allmänt tillämpas i skolorna, som Quousque Tandem-föreningen ut-
sände sitt program och den pedagogiska träslöjden började låta tala
om sig. — Efter några års förlopp hade man emellertid hunnit
genomgå de viktigaste frågorna. Man hade därför inskränkt års-
mötenas antal från 7 till 5 och låtit en del af dessa öfvergå till
samkväm af mera social natur. — Föreningen hade helt visst icke
härigenom förlorat i värde. Hon hade ju en dubbel uppgift att
fylla. I första rummet skulle hon visserligen bereda sina medlem-
mar tillfälle att gemensamt afhandla pedagogiska frågor och höra
föredrag öfver märkligare ämnen. Men man finge ej heller under-
skatta hvad hon indirekt kunde verka genom att befrämja person-
lig bekantskap mellan de undervisande vid olika läroverk.

Också tycktes föreningen — hvars medlemantal numera upp-
går till omkring 50 ordinarie och 20—30 tillfälliga — alltjämt
omfattas med stort intresse. Talarinnan slutade med att framföra
sina välönskningar för föreningen, att den måtte gä en lång och
välsignelserik framtid till mötes.

Därpå höll föreningens sekreterare, fröken A. Lundgren, ett
minnestal öfver två af föreningens forna medlemmar, som bort-
ryckts af döden, nämligen fröken Mathilda Hall, som förestått en
af stadens mest betydande flickskolor och varit en af föreningens
stiftarinnor öch första nämndledamöter, samt fröken Hanna Lind-
ström, som under många år varit lärarinna vid Kjellbergska flick-
skolan och ofta tagit verksam del i föreningens öfverläggningar.

Talarinnan framhöll särskildt betydelsen af bådas personlighe-
ter såsom präglade dels af en frimodighet, som aldrig tvekade att
fasthålla vid en vunnen öfvertygelse, dels af en aldrig svikande ar-
betsglädje.

Festen fortgick under lifliga samtal, hvarjämte ytterligare tal
höllos, bland andra ett af fröken Ida Hellander för hedersgästerna.

Högre elementarskolan i Lund för flickor. I likhet med
föregående år hade äfven under den förflutna sommaren frivilligt
feriearbete anordnats för skolans lärjungar.

Intresset var om möjligt ännu större och allmännare än förra
gången: endast tre lärjungar af samtliga, som erhållit uppgifter,
244

MEDDELANDEN FRÅN SVERIGES HÖGRE FLICKSKOLOR.

hade icke deltagit. En af dessa hade i stället biträdt med hus-
hållsgöromål i hemmet.

Vi vilja här lämna några upplysningar om uppgifternas be-
skaffenhet och huru lärjungarna valt emellan dem.

Ämne:	Antal lärj., som

deltagit:

Svenska	(utanläsning af dikter, uppsatser,	öfversättning,
afskrifning) 	 18

Historia	(Gustaf III:S historia efter Ekmarks läsebok) ...	5

Botanik	(växtsamling; bladsamling: bladen	pressade och
afritade) 	 26

Räkning (exempel på hela tal och bråk, ekvationer och
problem) ....................................................... 35

Tyska	(läsning af en tysk bok, uppsatser,	öfversättning
till tyska)	 11

Engelska	(läsning af en engelsk bok) ......................... 1

Ritning	(hufvudsakligen kartor).................. 11

Handarbete (väfnad, stickning, kontursöm, dukkläder m. m.)	44

Uppgifter hade lämnats åt de lärjungar, som vid vårterminens
slut flyttades till klasserna 2 — 7. Medeltalet utförda uppgifter för
hvarje lärjunge har varit 2 å 3.

Under större delen af sommaren höllos dessutom en gång i
veckan i skolans trädgård föredrag i botanik för de elever i mel-
lanklasserna, som vistades i staden eller dess närhet.

Bokanmälan,

Efterlämnade småskrifter i pedagogiska ämnen af P. A.
Siljeström, utgifna af lektor N. Linder. (Norstedt & Söners för-
lag, Stockholm, 1895. 60 öre.)

Dessa efterlämnade skrifter af den nyligen bortgångne, högt
begåfvade och för värt undervisningsväsende varmt nitälskande skol-
mannen P. A. Siljeström innehålla många märkliga och djupa tan-
kar. I en uppsats, som har till öfverskrift: »En högre folkbild-
nings mål och sannolika följder», yrkar förf, med en frisinthet,
som man ej är van att finna hos våra äldre pedagoger, på en ge-
nomgripande omdaning af hela vårt undervisningsväsen i folklig anda,
på det att äfven de mindre bemedlade folkklasserna må kunna blifva
delaktiga af en högre bildning och af de förmåner, som däraf be-
tingas. Han meddelar äfven ett förslag till ny läroverksorganisa-
tion, i hvilket man med glädje hos den erfarne och högt bildade
BOKANMÄLAN.

245

skolmannen återfinner de flesta tankar, som i denna fråga blifvit
uttalade af våra moderna samhällsreformatorer. Äfven de för-
ändringar i våra samhällsförhållanden, som måste blifva en följd
af folkbildningens höjande, äro föremål för en, trots det inskränkta
utrymmet, ganska uttömmande och intressant analys, i hvilken
den varmaste tro på bildningens makt träder oss till mötes. Det
är så mycket mera glädjande att träffa på en sådan tro på upp-
lysningens förädlande inverkan, som man just i våra dagar så
ofta hör bildningens inflytande underskattas eller rent af förnekas.
Vi påminna om, att det ej är af den nuvarande folkundervisnin-
gen han väntar sådana följder; för att citera hans egna ord är det
»en ofantlig skillnad mellan en allmänbildning sådan som den här
i sina grunddrag framställda och den vanligen ytterst otillräckliga,
stundom mer eller mindre fördärfliga s. k. folkundervisning, som nu
meddelas.» Kanske är det samhällsskick, förf, målar, hållet i väl
ljusa färger, men hans analys vittnar dock om, att han forskat och
tänkt mycket i dessa ämnen. — Slutresultatet af författarens be-
traktelser kan sammanfattas i följande af honom själf med lifligaste
öfvertygelse uttalade yttrande, i hvilket vi på det varmaste instämma:
»att man på upplysningens väg kan uppnå det resultat af högsta
välbefinnande samt af högsta intellektuella och sedliga bildning, som
låter förena sig med människonaturens och samhällsorganisationens
oundvikliga brister.»

Den följande uppsatsen, kallad Läraren^ innehåller åtskilliga
tankar rörande undervisning, af hvilka vi här vilja anföra några.
»All förnuftig undervisning», säger förf, »bör gå ut på att tillin-
tetgöra auktoritetsväsende», i första hand lärarens, i andra rummet
lärobokens. —- »Att väcka tviflet och på samma gång leda tviflet
till själfständig öfvertygelse hos lärjungen, det är kanhända den
allra förnämsta uppgiften för läraren. Detta gäller i fråga om alla
läroämnen, men har i anseende till den historiska undervisningens
betydelse för lifvet en alldeles speciell tillämpning på denna.» För de
teologiska lärosatserna gör förf, dock ett undantag, de måste in-
hämtas på ett blott receptivt sätt. »Man må icke tro», säger
förf, vidare, »att ett sådant förfaringssätt —■ d. v. s. ett ständigt
påpekande af möjligheten af misstag — skall leda till en fördärf-
lig skepticism, som tillintetgör all tro och därigenom försvagar
handlingskraften i lifvet.» För vår del tro vi dock, att detta är
en farlig metod, som endast med stor varsamhet kan användas.

Uppsatsen innehåller för öfrigt många värdefulla anvisningar
rörande lärarens plikter. Som den förnämsta af dessa uppställer
förf, ett allvarligt och oaflåtligt sedligt uppfostringsarbete, på det
246

BOKANMÄLAN.

att läraren genom sitt uppförande och hela sin personlighet må
kunna stärka ^exemplets auktoritets. Förf, framhåller så mycket
kraftigare nödvändigheten af att läraren genom sitt föredöme söker
att hos lärjungen väcka aktning för det goda och rätta, som enligt
hans åsikt den enda myndighet, för hvilken lärjungen skall böja
sig, bör vara hans eget samvete och hederskänsla.	'

Det sagda torde vara nog för att visa, att det lilla häftet ge-
nomströmmas af en ovanligt ädel och frisinnad anda, och att de
ideal, som föresväfvat förf., ännu äro långt ifrån förverkligade.

En ny källa för vår fosterländska odling. Några antecknin-
gar om Svenska akademiens ordbok af Theodor Hjelmqvist, docent
vid Lunds universitet. (Lund. Gleerups förlag. Pris 50 öre.)

Om begagnandet af Svenska akademiens ordbok. Några
anmärkningar af Theodor Hjelmqvist, docent vid Lunds universitet.
(Lund. Gleerups förlag. Pris 25 öre.)

Dessa små häften afse att visa, huru Svenska akademiens
ordbok, långt ifrån att vara någon torr uppslagsbok, erbjuder
hvarje svensk en fängslande och instruktiv läsning, samt gifva
anvisningar och råd angående rätta sättet för arbetets bruk.
Förf, framhåller verkets karakter af en historisk ordbok, som ej
blott sysselsätter sig med nysvenskan, utan visar, huru denna små-
ningom vuxit fram och utvecklat sig ur äldre språkformer. Genom
talrika ur Ordboken hämtade språkprof, från den tid, då våra
äldsta litterära minnesmärken uppstodo, till våra dagar, visar förf,
det nära samband, som äger rum mellan vår kulturs och vårt mo-
dersmåls utveckling. En rikhaltig samling uppslagsord af utländsk
härkomst belysa vårt folks förbindelser med främmande nationer,
ofta äfven arten af dessa förbindelser. Talrika exempel framhålla,
huru orden under tidernas lopp stigit eller sjunkit i värde, på
samma gång man erhåller den psykologiska förklaringen häraf; en
noggrann redogörelse för ordens bildliga användning och öfverförda
betydelser gifver en föreställning om språkets rika skatter af poesi.
Ett särskildt kapitel ägnar förf, åt den viktiga frågan om Ord-
bokens praktiska betydelse och söker därvid bekämpa de från flere
håll uttalade farhågorna, att Ordboken genom att en gång för alla
fastställa en bestämmande norm skulle inverka hämmande på språ-
kets fria utveckling; Ordbokens uppgift är, enligt förf., att klar-
göra de utvecklingslagar vårt modersmål hittills följt och att med
ledning af desamma påpeka de vägar svenskan sannolikt kommer
att taga. Använd enligt förfts utförliga anvisningar, skall Ordbo-
ken tvifvelsutan blifva till största gagn för enhvar, som önskar
förvärfva korrekthet i modersmålets användning.
247

Hvarjehanda.

Också ett diskussionsämne.

Miss E. Hughes, föreståndarinna för Cambridge Training Col-
lege och känd i England såsom en ifrigt framåtsträfvande pedagog,
hvilken särskildt entusiastiskt verkar för svensk slöjd och svensk
gymnastik, brukar då och då tillsända oss ett litet häfte meddelan-
den från sitt »college». Dessa små blå böcker äro icke vanliga
torra redogörelser för kurser, elevantal och dylikt, utan innehålla
alltid något originellt och väckande, beskrifning på något nytt
erfarenhetsrön inom läroverkets undervisning, någon psykologisk-
pedagogisk analys eller referat af någon diskussion — allt sådant
som kan vara af intresse för Miss Hughes1 nuvarande och för detta
lärjungar, ty för dem äro meddelandena egentligen afsedda.

Ur ett af dessa små häften låna vi nu ett referat af en dis-
kussion, hållen af ett lärare- (eller troligen kanske lärarinne-) kolle-
gium. Öfverläggningsämnet hade den originella lydelsen: The fos-
sili%ation of teaehers. Först gällde det att utreda »fossiliseringens»
begrepp. Några talare ansågo den liktydig med benägenheten att
betrakta alla föremål uteslutande ur läraresynpunkt, vare sig de
direkt hafva betydelse för undervisningen eller icke. I sådant fall
reser, läser etc. en lärare endast i afsikt att böja sin pedagogiska
förmåga; om hans arbete upphör, är det också slut med hans in-
tresse för läsning o. s. v. Andra framhöllo den hos många lärare
framträdande tendensen att antaga stereotypa regler och metoder.

Utan att vilja påstå, att ett sådant stelnande i vissa former
förspörjes endast hos lärare, medgaf man, att det. särskildt för all-
varligare sådana utgör en stor fara.

Arbetssättet kan nämligen blott föga förändras, ty undervis-
ningsämnena måste i det stora hela blifva desamma, och läraren
är därför efter några års verksamhet böjd att tro sig hafva funnit
de bästa undervisningsmetoderna, hvilka han sedan fortfar att an-
vända. Den ständiga beröringen med outvecklade intelligenser för-
vandlar honom till ett slags påfve och medför faran af intellektuell
degradering, emedan han ständigt måste betrakta saker och ting ur
synpunkten af det intryck de skola göra på klassen. En talare
framhöll, att en lärare, som alltför uteslutande upptoges af tanken
på sitt skolarbete, skulle komma att öfverallt föra med sig liksom
ett slags andlig potpourrikruka, i hvilken han skulle kasta småbitar
af hvad han läst, observationer under resor o. a., som kunde kom-
ma till användning under lektionerna. Ägaren till en sådan pot-
248

HVARJEHANDA.

pourrikruka skulle kanske i Rouen besöka skådeplatsen för Jeanne
d’Arcs död, emedan lian kunde komma att beskrifva denna under en
historielektion, men han skulle däremot försumma de härliga kyr-
korna — såvida han ej undervisade i konsthistoria. Några för-
svarade emellertid »den andliga potpourrikrukan» och menade, att
den ej nödvändigt behöfde hindra, utan tvärtom kunde öka det
allmänna intresset af resor. Den vore skadlig, endast om den ledde
till försummande af betydande konstverk eller märkliga böcker,
som ej väntades bli till nytta för undervisningen.

Brist på tid, penningar och krafter utgöra svåra hinder för
en lärare, som vill undvika denna andliga petrificering. Ej heller
kan studiet af den mänskliga naturen hos lärjungarne erbjuda till-
räcklig omväxling och tillräckligt intresse, till en del därför att
det är ytterst svårt att lära känna barnets lif utom skolan.

Mot denna »fossilisering» förordades följande medel, till bruk
hufvudsakligen under ferierna:

1)	Husliga plikter. I hemmet får man lära, att allt, kan ses
från andra synpunkter än ens egen, helst om familjemedlemmarna
hafva olika sysselsättningar och ej alla äro af samma kön. Här-
emot invändes, att många lärare helt och hållet sakna familjeband.

2)	Deltagande i sällskapslifvet. Äfven här möta svårigheter,
särskildt för dem, som tidigt börjat sin lärareverksamhet, emedan
äfven deras vänner till största delen tillhöra skolvärlden.

3)	Något arbete utom skolan, i allm. af filantropisk natur.

4)	Någon intellektuell sysselsättning, som ej direkt har af-
seende på skolan.

5)	Resor, om förhållandena sådant medgifva.

6)	Omväxling i skolarbetet, ombyte af undervisningsämnen.
Då likväl den mänskliga begåfningen är begränsad och hvarje lärare
bäst lämpar sig för undervisning i vissa fack, måste man vara var-
sam med ombyte af ämnesgrupp.

Mötet uttalade som sin åsikt, att det vore önskligt, att läraren
förvärfvade sig något socialt eller intellektuellt intresse utom det
dagliga skolarbetet, och att han genom omväxling i arbete och in-
tressen sökte längre bibehålla friskhet och spänstighet i lynne oeh
karakter.
Roms topografi af Th. O. Joh. Rönström. Stockholm. P. A. Norstedt &
Söners förlag. Pris: häft. 1 kr. 50 öre; inb. 2 kr.

Handbok i Sveriges geografi af Dr J. Fr. Fyslröm. Stockholm. C. E.
. Fritzes k. hofbokhandel.	,

Historisk läsning för skolan och hemmet af S. J. Roethius, e. o. Professor
vid Uppsala universitet. Illustrerad upplaga. Allmänna historien.
I. Forntiden. Stockholm. P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris:
häftad 3 kr. 75 öre; inbunden 4 kr. 75 öre.

Psykologisk-pedagogiska fragment af J. Franzén. Lund 1895. E. Malm-
ströms boktryckeri.

Djurens lif af A. E. Brehm. Förkortad upplaga af Carl Cederström, Med.
och Fil. Doktor. Häftet 1—3. Stockholm. P. A. Norstedt & Söners
förlag.

Läsebok för småskolan af Carl och Knut Kastman. Illustrerad, af Jenny
Nyström-Stoopenclahl.	P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris:
2 kr. 75 öre.	.

Atlas till allmänna och svenska historien för skolornas bruk utgifven af Emil
Hildebrand och Nils Selander. Första häftet. Gamla tiden. Andra,
öfversedda upplagan. Stockholm. P. A. Norstedt & Söners förlag.
Pris: 1 kr. 75 Öre.

Le subjonctif et les grammairiens francais du XVI:e siede par Hugo W.
Philp. Stockholm. Isaac Marcus’ Boktr.-Aktiebolag. 1895.

Läsebok i Tyska språket för allmänna läroverkens två lägsta klasser, med
särskild hänsyn till Hölzels Wandtafeln, utarbetad af K. L. Olsson,
Läroverksadjunkt. Första häftet. Stockholm. P. A. Norstedt &
Söners förlag. Pris 70 öre.

Aus der neueren deutschen Litteratur für Schulen und Selbstunterricht. VII.
Colberg. Schauspiel in fünf Akten von Paul Heyse. Stockholm.
Wilhelm Billes Bokförlagsaktiebolag.

Fyrställiga logaritmtabeller utgifna af C. A. Mebius, Lektor. Stockholm.
P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris 50 öre.

Gamla testamentet öfversatt af O. F. Myrberg. Jobs bok, Psaltaren, Ord-
språksboken, Predikareboken och Höga visan. Stockholm. P. A.
Norstedt & Söners förlag.

Elementen i algebran af Otto Chr. Sylvan. Stockholm. P. A. Norstedt &
Söners förlag.

Exempel till logiken, samlade af Carl Landtmansson, Lektor vid Skara
högre allmänna läroverk. Stockholm. P. A. Norstedt & Söners
förlag.

Naturlära af Leonard Holmström. Pris 2 kr. 50 öre.

Moderna engelska författare. Band I. Little Lord Facentleroy by Frances
Hodgson Burnett.

Tidskrifter:

Svensk tidskrift, utg. af Frans von Schéele. 1895. Häft. 8.

Bibelforskaren, utg. af O. F. Myrberg 1895. Häft. 3.

Pedagogisk tidskrift, utg. af Enar Sahlin 1895. Häft. 9—11.

Dagny, utg. af Fredrika-Br einer förbundet 1895. Häft. 5, 6.

Finsk tidskrift, utg. af F. Gustafsson och M. G. Schybérgsson. 1895.
Okt.—Nov.

Vor ungdom, udg. av H. Trier og P. Voss. 1895, häft. 5.

Tidskrift utg. af Pedagogiska föreningen i Finland. 1895. Häft. 5.

Svensk läraretidning, utg. af E. Hammarlund. 1895. N:r 39—49.

Jultomten, utg. af Svensk läraretidning 1895.

Julklappen, Folkskolans barntidnings julnummer 1895.

Höjskolebladet, udg. af Konrad Jörgensen. 1895, häft. 40—49.

Kvinden og Samfundet, udg. af Dansk Kvindesamfund. 1895, N:r 10—11-

Bog og Naaf, Maanedskrift for kvindelig Undervisning og Opdragelse og
Organ for Foreningen »Den danske Pigeskole», redigeret af skole-
bestyrerinde Th. Lang. 1895. N:r 10—11.

Slöjdblad från Nääs, utg, af Otto Salomon. 1895. Nar 7—9.

The journal of education. 1895. Nov.—Dec.

Le Mattre phonétique. 1895. Oct.—Nov.
«ör undervisningen i huslig ekonomi och hemmets

1 bokföring anbefallas de i bokhandeln på undertecknads för-

lag nyss utkomna

HUFVUDBOK OCH ÅRSBOK
för hemmets räkenskaper,
utarbetade af Frida Schager, född Nyström.

Pris: för Hufvudboken 2 kr. 50 öre, för Årsboken 1 kr. 75 öre.

Stockholm i december 1895.

Lars Hökerberg,

På Lars Ilöke^bergs förlag har förut utkommit:

1 Huslig ekonomi såsom skolämne * I

1

af Uppsala Enskilda Läroverks styrelse.
Pris 75 öre.





©*= MAAAA AAA49

I hvarje välförsedd bokhandel:

Nordens första storhetstid.

. Skildrad för ung och gammal

af Anna Sandström (Uffe).

l:a delm å 1.50. — 2:a delen « 1.25.

Bägge delarna inbundna i ett band å 3: 50.

Stockholm, Lars Hökerbergs förlag.

< Fredrika Bremer-förbundets bokkomité yttrar

4 om Nordens första storhetstid bl. a.:

»Vi kunna ej annat än på det varmaste lyckönska förf, till att
så väl hafva löst den uppgift, hon satt sig före. Vi äga ju förut många
< historiska läseböcker, men icke många kunna bjuda på ett innehåll, i
hvilket enhet och sammanhang i framställningen blifvit
så tillgodosedda som här. Boken är icke något hastverk; vi
4 märka tydligt, att materialet är siktadt och sålladt. Ensamt stor be-
. gåfning räcker icke till för att åstadkomma en så god bok.»

. Och i Svensk Läraretidning yttras bl. a.:

»Utgifvarinnan är som bekant den främsta auktoriteten på hi-
1 storieundervisningens område i värt land, och hennes namn är en till-
4 räcklig borgen för att hvad här bjudes är i pedagogiskt och stilistiskt
afseende af bästa slag. Det i titeln förekommande tillägget ‘skildrad
• för ung och gammal’, hvilket i så många andra boktitlar är gan-
4 ska oberättigadt, försvarar här fullt ut sin plats. Boken hör
till dem, som läsas med nöje af alla åldrar.

*	»Först och främst lämpar sig arbetet emellertid till ’lefvande

4 skolbruk’. Det borde finnas hos hvarje lärare och lärarinna
samt användas såsom källa för muntlig berättelse i klassen.»

oPP—VVVPYYPYYVYRYYVYye

Stockholm, tryckt i Central-Tryckeriet, 1895.
g.A.” Tidskriften, grundad 1883, är ett fullt själfständigt företag,
utan något samband med en förening af samma namn.

Årspris (för 6 häften) 3: 75. — Lösa häften å 75 öre.

VERDANDI

TIDSKRIFT

FÖR

UNGDOMENS MÅLSMÄN OCH VÄNNER

HEM OCH SKOLA

TRETTONDE ÅRGÅNGEN

1895

Sjette häftet.

Y‘o00

Häftets innehåll:

Sid.

En blick på vårt folk med särskild hänsyn till ungdomen. Föredrag af Lud-
. vig Lindroth	 249

Återblick på 1895- Af Uffe................................................... 269

Anteckningar från ett besök i en engelsk flickskola. Af Alma Schrevelius 277
Tillägg därtill: Prof på examensuppgifter 	 284

Bokamiiälati: Sveriges undervisningsväsen. — De vigtigste grundtræk af vor (den
norske) nuværende skoleordning. — Statistiske meddelelserom Skolevæsendet
i Danmark. — Förteckning öfver 7:e allm. nord, skolmötets specialutställning
af litteratur rörande uppfostran och undervisning. —Brehm, Djuren slif. För-
kortad upplaga. — Rönström, Roms topografi. — Fehr, Geografiska skild-
ringar. — Torpson, Europa (utom Norden) 1.................................... 286

STOCKHOLM 1896 e 1 3 L 1 oT E* -
LABS HÖKERBERGS FÖRL AG- - pov"

3
(

3

Utgifvare: ”UFFE” och LARS HÖKERBERG.

Pris för detta häfte: Kr. 0: 75.
... -

[i

"i i"

y














En blick på vårt folk med sårskild
hånsyn till ungdomen.

Föredrag, hållet till förmån för Stockholms läraresällskaps byggnadsfond
den 5 dec. 1895 af Ludvig Lindroth.

Det har, som bekant, blifvit en särskild tidsfråga, utmär-
kande för senare delen af vårt århundrade: Huru ser verklig-
heten ut, den rena verkligheten, fördomsfritt skådad och med
oväld granskad?

Man synes också småningom börja öfverfiytta den lugna,
objektiva forskningen från sinnevärldens område till den and-
liga världen, icke blott så, att man, som af gammalt skett,
tillämpar visdomsordet »känn dig själf» på själslifvets allmänna
företeelser och lifsyttringar, utan ock så, att man börjat stu-
dera mänskligheten i stort, sådan den i närvarande tid utveck-
lar sig, anställa ingående jämförelser mellan folk världens olika
beståndsdelar, för att af deras olika ståndpunkt i det närva-
rande draga slutsatser för deras framtid.

Jag vet däremot icke, om den gamla maningen »känn dig
själf» i nämnvärdt afseende kommit till heders i fråga om de
särskilda kulturfolkens själfstudium. Hvad oss själfva angår,
är nog den forskning ännu så länge allmännare och mångsidi-
gare, som anställes öfver egendomligheterna i vårt lands geolo-
giska formationer, dess växt- och djurvärld o. s. v., än studiet af
vår individualitet såsom folk, våra egenartade nationaldrag och
anlag. Och framför allt tror jag, att vi, då vi betrakta vår and-
liga prägel, sakna å ena sidan det lugn och den objektivitet,
som krafvas för att se lugnt och klart, och å andra sidan, ofta,
den sympati för ämnet, som ensam kan sätta in den rätta far-
ten och kraften i undersökningen. Däremot saknas lika litet
hos oss som hos andra folk gängse omdömen om nationalkarak-
tären och vissa bestämda drag hos densamma.

Det finnés naturligtvis, hos oss som hos andra folk, opti-
mister och pessimister, då det gäller att döma öfver oss själfva.
Men medan i allmänhet förkärleken för det skärskådade före-

Ver dandi 1895.

17
250 EN BLICK PÅ VÅRT FOLK, SÄRSKILDT UNGDOMEN.

målet torde vara den starkare känslan och således gransknin-
gens oväld lider af en något partisk välvilja, synes hos oss för-
hållandet hittills hafva varit motsatt. De som målat ut oss
själfva i alltför ljusa färger hafva varit jämförelsevis få, vi
hafva allmänneligen tvekat, om vi skulle våga tro dem, och
de hafva haft många och starka motsägare. Men många ibland
oss hafva de varit, hvilka likasom äflats att nedsätta oss, att an-
ställa förödmjukande jämförelser mellan oss och andra folk;
och sådana ovänliga kritici hafva vi ännu, rätt många.

Nu kan det ju icke nekas, att de, som hafva stark för-
kärlek för allt, som är svenskt, äfvenledes — men på ett mot-
satt sätt® -— ofta försynda sig emot oväldens lag och visa sig
blinda för våra skröpligheter; hvarigenom de lätteligen skulle
söfva in oss i säkerhetens sömn, om vi icke hade så många
hårdhändta väckare ibland oss.

Då vi emellertid på senare tider börjat mera allmänt in-
tressera oss for oss själfva och våra egna förhållanden, så skall
måhända ur detta nyvaknade intresse utveckla sig ett af san-
ningskärlek ledt mångsidigare studium af oss själfva såsom, folk.

Det vill ock synas, som om tidens världsborgerliga karak-
tär, understödd af de allt starkare utvecklade materiela och
andliga samfärdsmedlen folken emellan, gjorde det så mycket
angelägnare, isynnerhet för de små nationerna, att taga vara
på sin individuela art och prägel, om denna icke skall mer
och mer förvanskas. Detta vore en olycka, ty ett folk kan
icke lefva af blott världsborgareskap. Det skulle löpa fara att
dö såsom folk, utan att i stället kunna födas om till blott och
bart barn af sin tid eller af mänskligheten.

Ett rättsinnigt själfstudium skulle ju också kunna hjälpa
ett folk att söka bot för sina nationela fel och lyten, samt att
älska upp de bättre och ädlare dragen i folklynnet.

Nu synes verkligen ett och annat tecken tyda därpå, att
vi vilja i både ett och annat lefva vårt eget lif och studera
vår egen fysionomi. Jag påminner, såsom ett par exempel,
om det, delvis genom turistföreningens verksamhet, förökade in-
tresset att lära känna vår natur och folk, samt om de folk-
studier, som anställas på grundvalen af statistiska undersök-
ningar, och som nyligen visat oss nationalekonomiska fakta för
vårt land, helt olika dem vi tänkt oss och vida gynnsammare.

Då nu sådana tankar, som jag i det föregående antydt,
länge sysselsatt mig, så har jag gifvit vika för en frestelse,
att välja mitt ämne så, att jag försökte kasta en blick på nå-
EN BLICK PÅ VÅRT FOLK, SÄRSKILDT UNGDOMEN. 251

gon sida af vårt svenska skaplynne, betrakta ett eller annat af
de gängse omdö^nena om det svenska folket. Men om jag skulle
kunna stå till svars för detta tilltag, så borde jag behandla ämnet
med särskild hänsyn till den svenska ungdomen, synnerligen
skolungdomen, med hvilken jag har en snart trettioårig lärare-
bekantskap.

Emellertid måste jag medgifva mina åhörare den fullstän-
digaste frihet att i tankarne afbryta mig med invändningar,
sådana som dessa: »Du förbiser flere viktiga faktorer.» —• »Du
ser icke, att detta är en gemensam tidsföreteelse och icke en
rent svensk.» — »Här är du för sträng.» •— »Här är du för
stark optimist.» o. s. v. Äfven om jag använder påståendets
form, vill jag egentligen endast hafva hänskjutit några sven-
ska frågor till svenskt öfvervägande.

Jag har för öfrigt så mycket större anledning att yttra
mig anspråkslöst, som de sidor i vårt folks karaktär, hvarom
jag vill tala, icke kunna belysas med statistiska siffror eller
andra ovedersägliga bevis.

Det är nu särskildt tvänne drag hos vårt folk, som jag
mycket funderat öfver. Det ena tyckas våra tre närmaste gran-
nar: norrmän, finnar och danskar, mest hafva fäst sig vid. Det
har särskildt blifvit framhållet af en dansk författarinna, som
lefvat större delen af sitt lif i Sverige, och som påstår, att
svenskarne är o ett förnämt folk, adels folket i Norden. Det
andra draget pläga vi mycket tala om själfva, kanske så myc-
ket, att det just därigenom kommit i en fransmans mun, hvil-
ken lär hafva kallat Sverige »le pays de la médiocrité»: medel-
måttans land.

Då det förra af dessa gängse omdömen, som ju på sätt
och vis är för oss smickrande, har ett visst sammanhang med
det andra, skall jag först uppehålla mig därvid, ehuru jag blott
med några antydningar kommer att sätta detta i förbindelse
med vår ungdom.

Det heter alltså, att vi bland de små nationerna utmärka
oss genom ett visst förnämt tycke; och detta skall särskildt
gälla vid en jämförelse med våra närmaste grannar i väster
och söder, af hvilka man kallar norrmännen ett folk af bönder
och menar, att danskarne hafva ett påfallande drag af »borger-
lig Jævnhed».

Nåväl: det är kanske icke så orätt att kalla oss ett för-
nämt folk. Vi hafva ju förnäma anor, både så, att vi haft en
mäktig och inflytelserik adel i landet, och så, att våra förfäder,
252 EN BLICK PÅ VÅRT FOLK, SÄRSKILDT UNGDOMEN.

ehuru ett litet folk, en och annan gång bidragit att gifva färg
åt världshistorien.

Af den svenska yfverborenheten eller, såsom det nu heter,
de storsvenska bravaderna hafva vi väl — uppriktigt och san-
sadt taladt — icke mycket kvar. Men vi tillämpa dock ännu
i dag satsen »Noblesse oblige» på en hel del yttre förhållan-
den. Få nationer torde bo, lefva och kalasa så förnämt som
vi, både storstadsfolk och den burgnare landtbefolkningen.

Vi hafva en nästan enastående förmåga att visa gästfrihet,
att mottaga och visa oss älskvärda mot främmande, såväl en-
skildt som offentligen.

Kanhända är ock den smula utrikes- och brödrafolkspoli-
tik, som vi drifva, färgad af den förbindliga artighet och und-
fallenhet, som ligger i sättet hos en förnäm man.

Öfver hufvud taget skall väl en oväldig historia komma
att gifva oss det vittnesbörd, att vi i vårt sätt mot vår norske
broder under dessa kritiska år visat ett ridderligt lugn och
tålamod.

Då den franska handelstraktaten härom året behandlades,
var det kanhända mer än en, som — naturligtvis understödd
af sina nationalekonomiska åsikter — tvekade, om det vore
fullt comme il faut, att Nordens fransmän voterade på ett mot
»la grande nation» mindre artigt sätt.

Kanhända äro vi äfven mindre politiskt försiktiga än för-
bindliga, då det gäller att visa tillmötesgående mot främlingar
i sådana saker, där andra folk äro mycket otillgängliga.

Vid talet om vår artighet och ridderlighet måste vi dock
göra en inskränkning. Denna inskränkning gäller ordet, när
det uttalas utan känsla af direkt ansvar, d. v. s. i den förtro-
liga kretsen och i tidningarna. Man och man emellan yttra
vi oss ju ofta på ett sätt, som mera påminner om nordisk ur-
kraftighet än om en civiliserad förnämhet. Och våra tidningar
— ja, med all den respekt vi kunna hysa för denna modärna
statsmakt så töras vi väl i all vördsamhet ifrågasätta, huruvida
de äro helt präglade med artighetens och belefvenhetens adels-
märke.

Och dock förneka icke heller pressens män sin svenska
art, när de hafva lagt sin stridbara penna ifrån sig. På sam-
manträden och vid fester kunna vederdelomännen mötas i frid
och lägga i dagen all den urbanitet, som de anse sig böra för-
saka, då de sitta på tidningsbyrån.
EN BLICK PÅ VÅRT FOLK, SÄRSKILDT UNGDOMEN. 253

Vi veta alla, att detta fina vett ännu mer utmärker våra
riksdagsmän, hvilka dock ådagalägga det icke blott utom kam-
rarnas väggar, utan äfven — med sällsynta undantag — under
själfva riksdagsdebatten. Sådana uppträden, som utskämma
andra nationers lagstiftande församlingar, äro hos oss okända.
Och medan hos våra norska och finska bröder meningsstriderna
stundom sönderslita vänskaps- och familjebanden, kunna hos
oss frihandelns och protektionismens ytterlighetsmän bibehålla
ett aktnings- och vänskapsfullt umgänge med hvarandra.

Om vi således i åtskilliga fall ådagalägga en belefvenhet,
som gör oss angenäma för hvarandra och för främlingen, om
vi hafva afslipat många stötande kantigheter eller — för att
taga en annan bild —• kunna visa ett städadt och putsadt an-
sikte med jämna och lugna drag, kanske ock en viss förnäm
hållning; så peka dock måhända dessa drag äfven på något
annat, som vid en själfbetraktelse icke får förbises. Just denna
jämnade yta ingifver icke föreställningen om en kraftigt ut-
präglad personlighet, en dådstark vilja, en mäktig underström
af fantasi och känsla eller tankens djupsinnighet.

Med den förnämhet, som man vill tillerkänna oss, förena
vi kanske alltför mycket ett tillbakahållet, reserveradt väsen.
Den till sinnet riktigt förnäme mannen låter icke upp sitt
hjärta på vid gafvel för någon, han gifver icke sina känslor
fritt lopp, han håller sin personlighet öfver hufvud tillbaka
inom vissa konventionella råmärken, och han beräknar sina
handlingar så, att de icke må synas Öfverdrifna. Genom denna
måttfullhet, som han ålägger sig, undviker han visserligen att
förlöpa sig, men han löper ock fara att sammansnöra sina högre
och liffullare anlag inom trängre gränser.

Och nu hafva vi, tyckes det, såsom ett förnämt folk
kommit inför en spegelbild af medelmåttans proportioner.

Jag tror nu visserligen, att detta talet om den svenska
medelmåttan innehåller hvad man kallar sanning med modi-
fikation. Men jag skall till en början nödgas erkänna, att
detta tal ingalunda saknar all befogenhet. — Det kan ju sägas,
att själfva vår historiska utveckling varit en sådan, som, i stort
254 EN BLICK PÅ VÅRT FOLK, SÄRSKILDT UNGDOMEN.

sedd, hvarken varit egnad att förkrympa oss till dvärgnaturer
eller att höja oss öfver dimensionerna af ett medelstort folk i
andligt afseende.

Jag vill blott fästa mig vid en sida af denna sak.

Om det är sant, att människoanden växer sig starkast
under de starkaste stormarna — såvida dessa ej äro så våld-
samma, att de alldeles krossa honom — om lidanden och pröf-
ningar med sin hetta drifva en nations andliga växtkraft till
härligaste utveckling, om ett främmande förtryck kan blifva
den hårda skola, som fostrar ett hjältefolk; sä hafva vi uti vår
historia icke haft så talrika förutsättningar härtill som flere
andra folk.

Icke att de hafva alldeles felats oss: vi skulle då kan-
hända ock hafva saknat de största namnen och de världshisto-
riska bladen i vår historia. Men om vi sammanfatta vårt lands
öden i en stor öfverblick, månne vi icke måste medgifva, att
vi varit och äro ett Guds söndagsbarn ibland folken? Sverige
har aldrig varit ett eröfradt land, om det ock ett par gånger
lidit under främmande förtryckare. Vi hafva sedan urminnes
tider lefvat ett fritt lif under våra egna lagar. De större po-
litiska, sociala och religiösa förändringarna hafva i allmänhet
hos oss försiggått utan sådana slitningar som de, om hvilka
världshistorien eljest har så mycket att förtälja. Namnen ty-
rann, despot och våldshärskare vidlåda icke ens våra envålds-
konungar; och vår svenska allmoge har icke burit namnet
lifegen.

Utan mycken blodsutgjutelse banade sig kristendomen väg
i våra bygder; och hvad voro våra strider för reformationens
verk här i landet, jämförda med Tysklands, Frankrikes eller
Nederländernas? Huru många martyrer räkna väl vi i vår
kyrkliga eller politiska historia?

Och nu senast, då vi lefvat under en mer än 80-årig fred,
har ju äfven vårt inre lif utvecklat sig jämnare och tryggare
än de flesta andra kulturfolks. Vi hafva haft och hafva brän-
nande frågor på dagordningen; men ur dem har hittills icke
blossat upp någon allt härjande vådeld, som framtvingat upp-
bjudandet af all vår kraft för att rädda hem och hus.

Då vi för 30 år sedan fingo vår fyrhjuliga statsvagn än-
drad, trodde mången, att hela statsmaskineriet skulle sönder-
skakas. Men denna farhåga har hittills icke besannats.

Nu hafva vi, i likhet med hela världen, den stora arbetare-
frågan. Huruvida denna är lika brännande hos oss, som till
EN BLICK PÅ VÅRT FOLK, SÄRSKILDT UNGDOMEN. 255
exempel i de stora industricentra, må våra sociologer afgöra.
Men det förefaller, som om hvarken kroppsarbetarnes ställning
hos oss vore så ovärdig eller deras verkliga förbittring så stark
som annorstädes. De faktiska förutsättningarna för en våld-
sam strid emellan kapitalet och arbetet äro kanske här något
mindre än i de flesta länder, redan därför, att mångmillionä-
ren-förtryclMren är hos oss mycket svagt representerad.

Vår framtid må nu gestalta sig huru som helst — och
många framsynte ana ju andra tider — hittills har dock vår
väg genom seklerna — i stort sedt, jag upprepar det — gått
jämnt och lugnt framåt. Likasom vi i allmänhet äro försko-
nade för de våldsammare naturrevolutioner, som hemsöka andra
delar af jorden, såsom förödande vattufloder, jordbäfningar, cy-
kloner och annat, så hafva ock de våldsammaste stormar, som
upprört folkhafven, först i mildare form hunnit till våra kuster.

Om vi sålunda hafva haft ett jämförelsevis ringa mått af
de negativa eggélsemedél, som öfva de mänskliga anlagen, så
att dessa nå en stark utveckling och höja sig utöfver de van-
liga måtten, och om vi i synnerhet under större delen af detta
århundrade saknat dessa starkare drifkrafter; så kunna vi här-
uti antagligen se åtminstone en af orsakerna, om vi skulle be-
finnas vara i saknad af de stora måtten inom rätt många om-
råden.

Då det gäller att erkänna detta, är man här i landet icke
förbehållsam. Vi äro vana att höra, att vi icke kunna be-
römma oss af någon öfverlägsen statskonst eller diplomati, att
vi äro lama och betänksamma, då det gäller att genomföra re-
former, att vi äro svaga i företagsamhet och energi uti vårt
■ekonomiska lif, att vi intaga ett jämförelsevis obemärkt rum i
afseende på konst och literatur, att vi stå efter andra folk i ar-
betsförmåga och ihärdighet o. s. v.

Jag ber att få särskildt vidröra ett par andra områden,
innan jag talar om vårt förhållande till ungdomen.

Kristligt intresserade människor glädja sig med skäl åt de
religiösa rörelsernas vidsträcktare utbredning i vårt århundrade
•och inom vårt land. Man kan väl ock säga, att kristendoms-
lifvet hos oss är vaknare, liffullare och verksammare nu än
fordom.

Men det klagas å andra sidan, att djupet i uppfattning
och kristligt lif icke står i rätt förhållande till bredden. De
stora dragen i kristendomslifvet framträda mindre: andekraften,
trosfrimodigheten och andra. Förutsättningarna härför äro icke
256 EN BLICK PÅ VÅRT FOLK, SÄRSKILDT UNGDOMEN.

tillräckligt betydande i våra bygder, åtminstone icke de lidan-
den och pröfningar, ur hvilka historien visar, att kristendomens
rikaste utveckling framgått. Om vi jämföra de kristnas lifs-
villkor i vårt land med t. ex. Gustaf-Adolfs-föreningarnas i
vissa delar af det katolska Tyskland eller med protestanternas
i Östersjöprovinserna eller med sekternas (särskildt stundister-
nas) i det inre Ryssland, hvilka på det grymmaste förföljas,
och hvilka det bokstafligen kan kosta lifvet att besöka en an-
daktstund, så måste vi medgifva, att likheten icke är stor.

Ett och annat smädeord kan väl äfven här höras, och nå-
gon axelryckning eller ett medlidsamt löje får man kanske un-
derkasta sig. Men man har fullständig och ostörd frihet för
sina offentliga och enskilda religionsöfningar; man åtnjuter icke
mindre socialt anseende för det man är kristen; de frireligiösa
äro redan i besittning af ett visst politiskt inflytande; arbets-
gifvaren, äfven den okristne, söker sig stundom med afsikt
troende arbetare, och det är icke de såsom fromma betraktade
prästerna, som hafva de minsta utsikterna att vinna befordran
eller förvärfva sig inflytande inom församlingarna.

Icke mycket olika förhåller det sig på det sedliga om-
rådet. Såsom exempel påminner jag om en af de starkare rö-
relserna, som genomgått vårt land i detta århundrade, nämligen
nykterhetsrörelsen, hvarom jag kommer att nämna ett ord i
ett annat sammanhang. Nu synes den stridens farligaste och
personligen mest kräfvande skede vara tillryggalagdt. Nykter-
hetskämparna hafva blifvit till en stor här med långt mindre
vådlig position i striden. Men vill det icke äfven synas, som
om de stora måtten blifvit minskade? Det må vara nyttigt
och i vissa fall nödvändigt att binda människorna med yttre
lagbud: rör ej! smaka ej! Men det kan betviflas, om man ej
härigenom i någon mån hämmar utvecklingen af personligen
starka karaktärer och manlig själfständighet. Det kan ock be-
faras, att det omilda dömande, som en stor del absoluta nyk-
terhetsvänner — likasom många fromma kristna — tillåta sig
öfver sina medmänniskors förhållande till de s. k. adiafora,
menligt inverkar på storsintheten och vidhjärtenheten ibland oss.

Å andra sidan äro, vi till nitet alltför medelmåttiga, då
det gäller bekämpandet af osedligheten i inskränkt mening,
ändock denna icke kan hänföras till adiafora, utan borde för-
anleda till en strid utan härold.
EN BLICK PÅ VÅRT FOLK, SÄRSKILDT UNGDOMEN. 257

Om det nu är sant, att vi i åtskilliga fall intaga en
ståndpunkt, som icke höjer sig öfver medelmåttan, så är det
ganska naturligt, att detta icke kan vara utan inflytande på
ungdomen. Detta redan därför, att ungdomen således icke-
uppväxer i en tillräckligt stärkande och härdande luft, and-
ligen taladt, icke har ett rikt mått af stora tankar och höga
karaktärsdrag att brås på. Men äfven därför, att vårt förhål-
lande till dem i egenskap af deras uppfostrare tager intryck
af de bristande måtten hos oss själfva.

Jag säger icke, att det fattas oss intresse för uppfostrans,
viktiga angelägenhet, eller att ungdomens uppfostran är ett.
vårdslösadt element af vårt folks kulturlif. Men vi hafva att
beklaga oss öfver, att vi icke tillräckligt hafva lefvat oss upp
till högre synpunkter eller arbetat oss upp till riktigt kraftiga
grepp och till ett ihärdigt fullföljande af bestämda grundsatser:
allt viktiga villkor, om vi skola hjälpa våra unga medmänni-
skor att utveckla sig till liaraktärer. Härtill fordras hvad jag-
skulle vilja kalla en stark uppfostran.

Nu är det visserligen en så att säga internationel kla-
gan denna, att ungdomens uppfostran är för svag. Men månne-
den skulle vara det i samma grad som annorstädes hos oss,,
som ju icke af naturen äro ett vekt folk, därest vi — utan
att återfalla i förra tiders hårda sträfhet —- vinnläde oss om
mera fasthet i vår handledning af ungdomen?

De unga behöfva utan tvifvel ett stort mått af kärlek,
varm och öm kärlek. Men denna kärlek får icke inskränka
sig till att ömma för barnets tillfälliga välbefinnande. Den
måste vara framsynt; och därmed ställes den högt öfver känslo-
stämningens lågland. Den borde icke heller vara uppblandad
med själfviskhet, fåfänga, bekvämlighetslust eller dagtingan för
undvikande af egna obehag.

Det säges, att örnen plägar kasta ut sin unge ur boet
och sålunda förmå honom att tidigt öfva sina vingar; ty han.
vet, att den unga fågeln skall få behof af en stark och ut-
hållig flykt. Vi hafva i allmänhet mycket litet af en sådan
örnnatur. Vi jämna vägen för våra unga, så att de ej få vänja
sig att öfvervinna stötestenar, vi passa upp dem och tjäna dem,
men vi fordra icke af dem en villig lydnad och underordning,,
hvilket dock är den rätta förskolan både för dem, som i fram-
tiden skola rätt kunna tjäna, och för dem, som skola med
sakkännedom, kraft och hofsamhet styra.
258 EN BLICK PÅ VÅRT FOLK, SÄRSKILDT UNGDOMEN.

Vi bäfva tillbaka för att låta de unga i passande fall för-
söka sig på egen hand och med eget ansvar. Vi hålla dem
under armarna, ända till dess de själfva slita sig därur. Vår
skolungdom får pröfva sina andliga muskler nästan endast i
skolarbetet, och då detta mätes dem i nog stora portioner un-
der terminerna, få de ofta alldeles hvila under de långa feri-
erna. Icke utan förvåning läste jag i somras i tidningarna om
•den allmänna förskräckelse, som genomfor hemmen efter ut-
färdandet af den nya förordningen om feriearbetet, något som
vid min skola utan allt missnöje förekommit, nämligen för de
äldre lärjungarna, så länge jag minnes. Visserligen anser äfven
jag en och annan väsentlig förändring i denna stadga behöflig;
men jag tror ej, att den i sin helhet skulle hafva blifvit så
mycket klandrad, om man i allmänhet här i landet hade mera
nit om en starli, uppfostran.

En sådan skulle ock uppenbara sin kraft såsom tillbalta-
hållande, där sådant är af nöden. Barn och ungdom hafva
godt om önskningar och begär, och man kan ej fordra, att de
själfva skola förutse, huru ödesdigert det är, om de alltför
mycket tillfredsställas. Vi äldre veta det. Men vi äro ej
kraftiga nog att säga nej i sin tid. Det bär oss emot att vänja
de unga vid en smula försakelse. Ett tarfligare och enklare
lefnadssätt, mindre dyrbara nöjen och icke minst en något an-
språkslösare tillmätt privatkassa — skulle vi äldre icke förstå,
hvilken betydelse en sådan inskränkning skulle hafva för deras
härdande, för deras själfbehärskning, för hejdandet af en bland
vår tids farligaste frestelser: njutningslystnaden, — vi, som
dock hvarje vecka läsa i tidningarna om det otyglade njutnings-
och penningebegärets slutföljder?

Vi behöfde ock mera kraft i vår tuktan. Jag säger detta,
icke för att anbefalla förgångna tiders hårdhändthet och slag-
färdighet, lika litet som jag skulle önska, att man gör något
intrång på de ungas naturliga glädtighet och munterhet: ett
kapitel, som förtjänade att grundligen behandlas. Men jag
fruktar, att uttrycket hälsosam tuktan öfverhufvud icke har
god klang i våra öron. Man säger, att det står mycket illa
till med den saken i de s. k. lägre folkklasserna, både på lan-
det och i städerna. Men det är nog icke väl beställdt i de
öfriga folkklasserna heller. — Många dåliga anlag, många fel
■och oarter kunde Stäfjas genom eftertrycklig och konsekvent
bestraffning. Vi behöfde klarare blick för de ungas fel; vi
borde särskildt bemanna oss att inför oss själfva och de unga
EN BLICK PÅ VÅRT FOLK, SÄRSKILDT UNGDOMEN. 259
gifva felen deras rätta namn i stället för de numera vanliga,
försvagade benämningarna: barnslighet om oarter, som äro allt
annat än barnsliga, obetänksamhet om ganska väl öfverlagda
förseelser, oförstånd hos rätt väl utvecklade intelligenser. Äf-
ven behöfde vi afstå från den föreställningen, att intet slags
fel eller vanart kan korrigeras annat än med idel kärlek. Ty
för det första behöfves därjämte ännu i dag verkligen allvar
och stränghet vid behandlingen af vissa naturer, och för det
andra hafva de unga ganska mycken aktning för det stränga
allvaret. Jag vågar påstå, att en god del svensk ungdom fin-
ner sig väl af att hos sina uppfostrare känna icke blott den
kelande handen utan ock den stålfasta. Jag skall strax med
citerande af en mycket gammal auktoritet visa, att sådant lig-
ger i det svenska lynnet.

Slutligen skulle vår uppfostran blifva starkare, om vi
ställde den under högre synpunkter. De unga skulle tidigt
vigas vid högre intressen och lefva i en atmosfär af ädlare halt
än nyttighetsberäkningarnas. Icke så, att vi skulle söka gifva
hvardagslifvet en högtidlig form, hvilket skulle verka lika
ohälsosamt som ett ständigt kristligt läsande och förmanande.
Men så, att vi •— för att taga ett exempel — när vi talade
med de unga om deras framtid, icke ensamt ingåfve dem före-
ställningen om deras framtida utkomst, utan ställde det blif-
vande kallet i ett högre ljus, visade dem värdigheten af hvarj e
kall, äfven ett underordnadt, såsom en tjänst åt medmänniskor,
åt fosterlandet, åt Gud. En fransk skolman har nyligen vå-
gat säga ett sant ord härom:

»Våra barn tillhöra icke ensamt oss själfva: Vi äro i an-
svar för dem inför fäderneslandet, vi äro i ansvar inför
Gud.» *

Jag stod för några år sedan inför en moder, som nyss
genom döden förlorat en son, nyss blifven student: en ovanligt
väl begåfvad, gudfruktig och ädelsinnad yngling. Af moderns
undergifna klagan minnes jag dessa ord: »jag hade hoppats,
att han skulle få lefva för att tjäna sitt land med de goda
gafvor Gud gifvit honom.»

Denna moder hade icke varit förnämt reserverad, icke
rädd för att göra sin son varm för en högre lifsuppfattning.
På mig gjorde hennes ord ett förödmjukande intryck; och jag
tänker, att de icke äro få ibland oss, hvilka, äfven om de själfva

* Eevue Chrétienne H. 5. 1895, sid. 892.
260 EN BLICK PÅ VÅRT FOLK, SÄRSKILDT UNGDOMEN.

äro besjälade af högre och ädlare intressen, ändock hafva svårt
att komma sig för att låta sin värme fritt utstråla bland den
ungdomsskara, som omgifver dem.

Skola vi nu stanna vid dessa och dylika iakttagelser?
Skola vi nöja oss med att konstatera våra små mått såsom
folk, med en därmed sammanhängande svaghet i uppfostran,
som skall göra det kommande svenska släktet ännu mera me-
delmåttigt? Och skall jag nu börja uppräkna åtskilliga svaga
sidor hos den ungdom, som uppväxer under sådana förhål-
landen?

Nej, jag vill för närvarande icke öka antalet af de stränga
domarne öfver vår ungdom. Jag vill i stället vända på mitt
ämne och se det i en annan belysning. Likasom den enskilda
människan, så innesluta de särskilda folken, hvar inom sin lilla
värld, en mångfald olikartade sidor; och ett karaktärsdrag inom
samma enhet modifierar, ja motsäger ofta sig själf.

När jag jämför våra pessimisters uppfattning med optimi-
sternas, när jag betänker, att många nedslående erfarenheter
sticka oss så skarpt i ögonen, att vi frestas att gifva dem ka-
raktären af lag, när jag särskildt samlar ihop mina egna per-
sonliga hufvudintryck af vår ungdom och äfvenledes medräknar
de många fall af sund och kraftig föräldravård, som jag själf
känner till; så vågar jag i åtskilliga afseenden sälla mig till
dem, som se vårt folk och dess ungdom i en ljusare dager.

Jag tror till en början icke, att de där små måtten i vår
närvarande utveckling i allo äro liktydiga med medelmåtta i
dålig och nedsättande betydelse och förete endast skuggsidor.
Det kan knappast med sanning sägas, att vårt folk helt miss-
brukat de relativt jämna och lugna lifsvillkor, som blifvit det
förunnade. Vi äro icke en alldeles efterblifven nation, om vi
ock utveckla oss något långsamt.

Vi hafva hunnit ett godt stycke framåt i folkbildning.
Vår allmänna kulturståndpunkt anses af många, som haft till-
fälle till jämförelser, icke höra till de lägre. Vi hafva nyligen
fått veta, att denna vår kultur, medräknade sjukvård, allmän
hygien, fattigvård m. m., nedbringat vår dödlighetssiffra under
andra länders. Vår industri växer, sakta, men dock ej omärk-
bart. Nationalförmögenheten ökas, men icke till största fördel
för ett fåtal rike, såsom i många storstater, utan för de små i
EN BLICK PÅ VÅRT FOLK, SÄRSKILDT UNGDOMEN. 261

samhället; och detta helt säkert icke utan sammanhang där-
med, att alkoholförbrukningen i värt land på de senaste åren
sjunkit så, att, medan den till exempel under femårsperioden
1871 — 75 steg till inemot 12 liter pr år och individ, måttet
under detta årtionde hållit sig något öfver 6 liter.

I vår tids associationsrörelser deltaga vi här i landet ej
obetydligt. De flesta af dessa sammanslutningar: föreningar,
sällskap, möten m. m. afse goda och aktningsvärda ändamål.
Äfven denna jämförelsevis ljusa sida af vårt kulturlif kan vis-
serligen på sätt och vis sägas innebära en inskränkning af de
stora måtten, i det föreningslifvet lätt minskar den personliga
ansvarskänslan, minskar uppfordran till stora personliga initiativ.
Men det för oss ändock så sakta framåt och bidrager äfven att
stärka den känsla af samhörighet, som eljest lider på det ut-
trängningssystem, hvarom Viktor Rydberg i sin senaste afhand-
ling talat.

Vi hafva ju ock särskildt åtskilliga föreningar för och af
unga människor, såsom »Sveriges framtid» och den blomstrande
»Kristliga föreningen af unga män», och vi må ej ens förakta
våra många skolföreningar, så vida de ej framträda med an-
språk utöfver sin verkliga innebörd.

Kort sagdt: många, om ock små krafter samverka för att
i åtskilliga riktningar föra vårt folk framåt. Dessa krafter
bilda också en välgörande omgifning för våra unga: de äro
tysta och obemärkta uppfostrare, om också icke af högsta
ordning.

Men skola vi icke våga att gå ännu ett steg längre och
sätta i fråga, om det icke finnes äfven andra mått än de små
hos det svenska folket? Jag tänker vi våga ett försök och
ställa oss på deras sida, som töras säga så här: Lika visst som
det jämte den mångenstädes karga jorden finnes stora och rika
malmtillgångar i de svenska bergen, och lika visst som det
jämte de små, täcka landskapen gifves en mångenstädes stor-
slagen natur i vårt land, så finnes det äfven stora anlag i vårt
folks karaktär jämte de medelmåttiga.

Jag kan dock icke underlåta att dessförinnan stärka och
uppfriska mina åhörare med ett citat från den af våra gamla
konungar, som säges mer än någon annan hafva känt sitt folk
i bottnen, och som icke plägade skräda orden, hvarken då han
bannade eller då han berömde sina svenskar.
262 EN BLICK PÅ VÅRT FOLK, SÄRSKILDT UNGDOMEN.

Gustaf Wasa plägade på äldre dagar samla sina söner vid
brasan och tala med dem om deras blifvande ställning och om
det folk, som det skulle blifva deras uppgift att styra. Så
sade han bland annat en gång:

»De swenske äre allmänneligen till lynnet, att behöfva
karlasinne och orädder af sin konung. — De lide icke orätt-
visa och träldom, ej heller gärna en meser; dem höfves väl
en glättig men ock basker; — intet fingret imillan. De äre
starke, vige, modige af lynnett att gärna blifva namnkunnige;
äre ock dugelige till något varie. Snälle och påhittuge och
rätt så till lärdom fullne som något folkslag äre de, fastän
tämmeligen dröngöther.»*

Om ock svenska folket icke så ofta blifvit ställdt inför
mera kraftpröfvande uppgifter, så har det dock stundom blifvit
tvingadt att visa prof på dessa starkare anlag, vare sig det
gällt att gripa sig an med stordåd, sådana som kräfdés af Gu-
staf Adolfs folk, eller att räta upp sig, då landet tvingats ned
till ett djup, som hotade med ödeläggelse, såsom efter Karl
XII:s död.

Och — för att gå närmare vår egen tid — låtom oss
komma ihåg, att det lemlästade Sverige omedelbart efter 1809
var i stånd att skaffa sig nya grundlagar och besluta byggan-
det af det monumentala verket Göta kanal. Låtom oss min-
nas, hvad den ädle och hänförde nykterhetsmannen Peter Wie-
selgren och hans medkämpar uträttade, på en tid då drycken-
skapslasten hotade att växa oss öfver hufvudet.

Vi äro . således, som hvar man vet, icke alldeles vanlot-
tade på stormannaarf. Och detta är icke att ringakta såsom
en uppfostrande och höjande kraft i vårt nationella lif. Vi
hafva icke lof att yfvas af fädrens ära, men vi hafva lof att
känna, att vi äro i släkt med dem, som hafva gripit duktiga
tag uti vårt lands utveckling, och att hoppas, att äfven ett
annat svenskt släkte skall kunna höja sig, såsom de, den stund
krafvet tränger närmare på lifvet.

Månne icke för öfrigt äfven nu, i dessa svagare och ringare
tider, några yttringar af dessa större anlag skönjas, eller till
och med de små måtten här och där börja växa?

* Handlingar rörande Sveriges historia. Band I, sid. 39. — Här
finnas äfven andra svenska drag afritade, bland hvilka jag skulle vilja om-
nämna ett, rörande vår osed att »tvätta vårt tinne inför främmande». Men
kung Göstas uttryck är här nog drastiskt.
EN BLICK PÅ VÅRT FOLK, SÄRSKILDT UNGDOMEN. 263

Det är godt och väl, att vi äro anspråkslösa i våra om-
dömen om det, som är svenskt. Men vi kunna drifva anspråks-
lösheten väl långt. Några af våra landsmän utmåla smäde-
ligen vår politili i England, Amerika och Norge, andra söka
nedsätta vår literära liultur i Tysklands och Frankrikes tid-
skrifter.* Och så blifva vi missmodiga, slå ned ögonen och
våga icke so efter, om det dock skulle kunna finnas något rik-
tigt duktigt midt ibland oss.

Jag tror, att det, som en motvikt häremot, är ganska be-
rättigadt, att svenska turistföreningen är betänkt på att ställa
till storbjudning för främlingar till Sverige för att modifiera
de föreställningar, som bibringas dem om vårt land; hvarige-
nom ock tonen skulle kunna nedstämmas hos våra belackare
af svensk börd. Företaget har naturligtvis äfven andra syften
och kan för öfrigt endast bilda en inledning till en närmare
och fullständigare kännedom om våra förhållanden.

Särdeles önskligt vore emellertid, att vi kunde locka till
oss talrika besök af bildade och omdömesgilla män och kvinnor
bland den stora mängden svenskar i Amerika.

Jag förmodar, att boken »I mina fäders land», skrifven
af en svenskfödd Augustanapräst, som ej förr än vid sin me-
delålder sett detta land, är bekant för flere ibland oss.

En annan svensk amerikanare, som varit hemifrån i 28
år och aldrig sett Stockholm, gjorde en liten tur hit i våras.
Kort blef dock icke besöket, ty han reste i förra veckan. Jag
törs verkligen icke citera hans yttranden om vårt land och
folk, ty de voro tämligen öfverdrifna. Men amerikanarne få
snart, om de vilja, se hans intryck och iakttagelser i en bok,
som är ämnad att utgifvas i ett eller annat tiotusentals exem-
plar på engelska.

Men må vi äfven själfva kasta en blick omkring oss. Vår
tid är uppfinningarnas tid. Hafva vi några namn att uppvisa,
på det området? — John Ericsson kallades världens störste
ingeniör, och en af våra nu lefvande uppfinnare är nog snart,
om icke redan, känd i alla världsdelar. Den gamle kung
Gösta skulle i våra dagar hafva sin lust af »påhittuge»
svenskar.

* Jag läste för några år sedan i en svensk tidning en kritik öfver
någon uppsats eller broschyr, hvars författare vågat berömma vår inhemska
mejerihandtering och bland annat sagt, att dess produkter till kvaliteten
vore jämförliga med de danska. »Hvarför icke bättret-» tillägger försmäd-
ligt den svenske kritikern.
264 EN BLICK PÅ VÅRT FOLK, SÄRSKILDT UNGDOMEN.

Vår tid är upptäclitsjardernas. På sådana färder hafva
svensk forskningslust, svenska kroppskrafter och seg uthållighet
redan utmärkt sig. Och. nu stå tre svenske män beredda att
våga en ny färd, djärfvare än alla andra. Men de, som känna
desse män, förneka, att de äro dumdristiga våghalsar.

Vår tid är naturvetenskapernas. Och detta är nog det
vetenskapliga område, dit det svenska forskarelynnet mest pe-
kar. Ostwald, den förnämste förkämpen för den modärna fysika-
liska kemien, skall nyligen hafva yttrat: »Det finnes bland de
små nationerna blott en, som två gånger gjort epok i veten-
skapens historia, och det är Linnés och Berzelii folk.» Nåväl,
äfven här hafva vi ännu i dag betydande namn. Ett af dem
skulle flertalet af oss antagligen icke känna, om icke samme
Ostwald gjort oss uppmärksamma därpå; likasom jag — i förbi-
gående sagdt — icke är säker på att den svensk, som verk-
ligen löst bessemerproblemet, är till namnet känd för många
utom fackmännens krets.

I forskningen öfver de förhistoriska folken intaga våra ve-
tenskapsmän en mycket hög ståndpunkt.* Likaså i etnogra-
fien. Maken till vårt nordiska museum lär icke finnas (lika
litet som något annat folk har ett biologiskt museum). Kung
Gösta och några nu lefvande utländske vetenskapsmän döma
kanske med fog, att de svenske äro »rätt så till lärdom fullne,
som något folkslag».

Vi äro icke heller så alldeles utblottade på stor konst. Vi
hafva icke behöft anlita främmande mästare för att kunna upp-
resa Linnégruppen här i Stockholm eller den mäktiga stod af
Karl X, som snart skall pryda en annan af våra städer.

Huru länge hafva vi icke skämtat öfver våra fattigdoms-
etiketter: »Plats för freskomålning» i Nationalmuseum! Och
nu börja dessa tomma väggytor upptagas af Carl Larssons stor-
tänkta kartonger.

Vi kunde fortsätta åt andra håll. Vi kunde tänka på Sa-
lomons slöjdskoleidrotter på Nääs, på den svenska gymnastiken
m. m. Jag kunde berätta mycket om den omhvälfning, som
försiggått inom sjukvården här i landet inom några, år, och
därmed komma öfver att tala om åtskilliga icke medelmåttiga
drag hos den svenska kvinnan. Här finnes åtskilligt att se upp
till, särskildt för det unga kvinnliga släktet.

* Nyss har utkommit Oscar Montelii praktverk: La civilisation pri-
mitive en Italie depuis l’introduction des métanx. Premiere partie. Italie
septentrionale.
EN BLICK PÅ VÅRT FOLK, SÄRSKILDT UNGDOMEN. 265

Jag tillåter mig här inpassa en fråga. Månne icke vi
lärare kunde våga oss på att — när ett osökt tillfälle erbjöde
sig ■— rikta våra lärjungars uppmärksamhet på ett och annat
svenskt namn, som ännu icke tillhör historien, eller en och
annan yttring af framstående svensk duglighet? Om det skulle
gå an — och jag vet, att det finns lärare och lärarinnor, som
tro, att det går an — så skulle vi härmed kunna väcka månget
slumrande anlag. De flydda storhetsdragen blifva — genom
den högre glans, hvari de på afstånd lysa för fantasien — lätt
betraktade såsom oupphinneliga. Härtill kommer, att den nu-
tida arten af och formen för starkare lifsyttringar ibland oss
finna en mera omedelbar anklang hos de unga, som ju, äfven
de, äro barn af sin tid.

■ Jag menar, att vår ungdom öfver hufvud har godt af att
tänka så högt om sitt land och folk, som sanningen medgif-
ver. Utan beundran blir det unga sinnet kallt och torrt. Och
om det icke får något svenskt att beundra, så löper det fara att
blifva i förtid kosmopolitiskt. Men världsborgarekänslan må vara
god för den mognade mannen: den är ej god för ynglingen.

Därför äro ock de fosterländska rörelser, som börjat upp-
stå, af betydelse. Det må vara, att den nya rörelsen ännu
ter sig något yrvaken, att den företer vissa egennyttiga och
partifärgade drag; men man skulle dock hälsa den välkommen,
ansa den väl och tukta den; men man borde icke gifva den
spenamn. Framför allt för den svenska ungdomens skull.

Jag hoppas ock, att vår ungdom — ehuru den visserligen
börjar blifva ganska nykter och småförståndig — dock ännu
är mottaglig för upphöjda känslor, och det särskildt då det
gäller det stora vi själfva ägt och äga. Något vittna väl dock
härom sådana företeelser som den allmänna ungdomssorgen vid
Pontus Vikners död. Något betydde det väl, att mer än 600
Upsala-studenter samlade sig vid Viktor Rydbergs dödsbår, eller
att våra skolor firat minnesfester öfver denne Sveriges store son,
eller att hans »Dexippos» och Carl Snoilskys »Svenska bilder»
läsas och läsas om igen antagligen af en mycket stor del af
svensk skolungdom.

Mycket fordras ännu för att tina upp den reserverade stel-
heten hos vår tids svenska ungdom. Särskildt skulle det vara
härligt att, bland ett sångbegåfvadt folk som vårt, få höra foster-
ländska toner äfven utanför de reglementerade lektionerna, till
exempel vid skolutflykter, fältmarscher, sommarvandringar. Och
äfven mycket annat återstår att önska.

Verdandi 1895.

18
266 EN BLICK PÅ VÅRT FOLK, SÄRSKILDT UNGDOMEN.

Men då det, som jag sagt, icke ingår i min plan för i
afton att måla det svaga och klandervärda hos den svenska ung-
domen, ber jag att få framdraga ännu ett par starka sidor hos
densamma.

Jag tror öfver hufvud, att det finnes icke så obetydligt
godt gry hos den. Redan i fysiskt afseende torde den icke
vara ett så urartadt och försvagadt släkte, som många mena,
åtminstone icke den manliga ungdomen. Med skäl hafva vi
våra deltagande blickar fastade på den öfveransträngda och
nervösa delen af vår skolbefolkning. Men jag vågar ännu be-
tvifla, att denna del är den största. Döme en hvar, som sett
de tusentals exercerande skolgossarne på täflingsdagen om
höstarna, eller sett gymnastikuppvisningarna, de reglementerade
och de frivilliga, eller som har reda på hvad pojkarne orka
med på sina vandringar om sommaren, på sina skid- och skrid-
skofärder om vintern.

Jag har äfven helt nyligen hört ett jämförande vittnes-
börd från tvenne mina vänner, som haft tillfälle till en längre
tids iakttagelser af ett annat lands skolungdom. Jämförelsen
utföll på ett mycket bestämdt sätt till förmån för de våra.

Och, för att ett ögonblick lämna skolvärlden, så hafva
ju till och med de, som med ovilja se på vårt förbättrade för-
svarsväsen, nödgats förvåna sig öfver hvad våra unga värne-
pliktige duga till. En af våra läkare, som vid de stora fältöfnin-
garna i september noga följde sina gossar, kunde ej nog be-
römma deras sega uthållighet; huru de icke aktade trötthet
eller försenade måltider eller sårade fötter, huru de efter en
mödosam dagstjänst voro muntra och hurtiga vid bivuaken
o. S. V.

Men jag återgår till den ungdom, som jag mera känner.

En af våra historici har nyligen sagt, att vi svenskar icke
äro vana att anstränga oss: åter ett erkännande af den sven-
ska medelmåttan. Men kanske bättra vi oss, om vi måste.
Säkert är, att vår ungdom i regeln måste anstränga sig och
äfven gör det, både vid elementarläroverken och de flesta hög-
skolor. En talare yttrade vid rektorsmotet i somras, att om
några år en lat gymnasist skulle blifva en sådan raritet, att
han borde sättas in i Hazelii museum. En hvar förstår, att
talaren använde en hyperbol; men många skola med honom
erkänna, att lata pojkar blifva alltmer sällsynta i våra skolor.

Ett vackert vitsord i dubbelt afseende fingo våra studen-
ter härom dagen af vår gamle ärkebiskop, som yttrade, att de
EN BLICK PÅ VÅRT FOLK, SÄRSKILDT UNGDOMEN. 267

under hans prokanslerstid tilltagit i allvar, både beträffande
studier och vandel.

Ännu en sak måste jag vidröra, som talar godt både om
vårt folks anlag i allmänhet och om förmågan att understun-
dom göra dem gällande, trots ogynnsamma förhållanden.

Vi hafva, som bekant, kommit in i den för närvarande så
lifligt beklagade tendensen att sätta studentexamen såsom vill-
kor för allt flere lefnadsyrken och följaktligen uppställa den
såsom mål för så många, som möjligen kunna nå därhän.

Bland andra ofördelaktiga följder häraf är äfven den, att
man gärna anser sådana ynglingar, som icke hafva håg och
fallenhet för lolistudier, såsom mindre väl begåfvade i all-
mänhet. Huru stort detta misstag är, huru mycken duglighet
och kraft, som härigenom förkväfves eller åtminstone missrik-
tas, är mera önskligt än möjligt att beräkna. Denna fråga
har för öfrigt äfven ett visst sammanhang med vår nationela
förnämhet, hvilket jag blott i förbigående antyder.

Jag har i en förut utgifven bok meddelat några exempel
på hvad det stundom kan blifva af dessa s. k. dumma pojkar.
Mitt material har sedan ökats. Hvad jag nu ville betona är,
att trots denna vår öfverhandtagande sed att tvinga så många
som möjligt fram till ett likartadt mått af bokstudier i
en mängd ämnen, utan nämnvärd valfrihet, trots detta och
mycket, som därmed sammanhänger, mången yngling har kraft
att bryta sig en bana, lämpad efter hans individuela begåfning.
Det är icke många dagar sedan jag hade ett slående bevis
härpå i en af mina forna lärjungar, hvilken både jag och mina
medlärare ansågo som en af våra allra svagaste.

När jag nu därjämte länge sett och iakttagit sådana fall,
att en lärjunge, som har svårt för de flesta ämnen, men
stark begåfning för ett, bestjäl sig på mången nödig hvilo-
timme för att få syssla med detta, eller att en allmänt välbe-
gåfvad yngling drifver specialstudier på lediga stunder, eller
att en annan finner tid till studier i ämnen, som icke finnas
på hans skolskema, och då jag sedan efter många år finner,
att mer än en af dessa utvecklat sina specialintressen därhän,
att de omnämnas i tidningarna bland dem, som göra det sven-
ska namnet heder; då frågar jag mig, om vi icke äfven häri
hafva ett skäl att icke tänka alltför lågt om vårt lands ungdom.

Jag kunde tillägga ännu mera, om jag icke fruktade att
drifvas till en alltför stark ljusmålning på sanningens be-
kostnad.
268 EN BLICK PÅ VÅRT FOLK, SÄRSKILDT UNGDOMEN.

Och nu till sist en hemställan till oss, äldre. Om vi våga
tro, att denna ungdom till en icke ringa del utgör ett god-
artadt material för uppbyggande af framtidens Sverige: är icke
detta material värdt den omsorgsfullaste behandling? Skulle
det icke löna sig att lägga ned ett så mycket kraftigare och
omtänksammare arbete på detta lefvande material? Skulle det
icke vara ett förhoppningsfullt värf att bemanna sig till en star-
kare uppfostran? — men ock till ett mindre förnämt ödslande
med ett litet folks krafter?

Om vårt uppväxande släkte i sig innesluter anlag, som
kunna höja det öfver medelmåttans gränser, och ännu icke är
väsentligen urartadt, men å andra sidan är underkastadt en del
ogynnsamma förhållanden, som vilja göra det underlägset dess
framtidsuppgifter — hvilka kunna komma att ställas större på
dem, än de blifvit ställda på oss; hafva vi icke då en bju-
dande plikt, icke blott att anställa betraktelser öfver oss själfva
och vår ungdom, för att däraf draga slutsatser för den tid, som
kommer, utan äfven att känna och besinna vår del i ansvaret
för det svenska folkets framtid?
Återblick på 1895.

Det nu gångna året har varit mer än vanligt betydelsefullt
så väl för Sveriges andliga liv i det hela som särskildt för un-
dervisningsväsendet.

Det har varit utmärkt för yttringar av liv och verksam-
het — hvartill vi ju också kunna räkna skarpa meningsbryt-
ningar — för vackra skördar på arbetets fält, men tyvärr
lika mycket för de skördar som inbergats av döden.

Till livsyttringarna räkna vi framför allt det sjunde nor-
dislca slcolmötet, åt hvilket vi svenskar hava all anledning att
glädja oss, då det av alla tecken att döma synes, som hade våra
grannfolk genom detta möte fått en högre tanke om vår stånd-
punkt på undervisningens område, än de förut hade. Man har
ganska tydligt kunnat förstå, att de främlingar, som deltogo
både i det stora skolmötet i Stockholm 1880 och nu i detta
sista, denna gång tyckte sig finna ett vida mer livaktigt Sverige
än då.

Om flera af de strävanden, som begynts på det produk-
tiva 1880-talet, har man under detta år blivit påmint genom
minnesfester. Så firade i sammanhang med det stora nordiska
mötet Sveriges allmänna folkslwlelärareförening sin 15-årsfest.
Denna förening, som varit kanske den mäktigaste hävstån-
gen för det bildningsarbete, som under den sista tiden pågått
inom folkskolelärarnes kår, innesluter nu inom sig närmare
5,000 ledamöter. Festen illustrerades genom närvaro av de-
puterade för Norges, Danmarks, Finlands och Englands lära-
reföreningar, hvilka å sina landsmäns vägnar uttalade sina
sympatier för de svenska ämbetsbröderna. Om den verkligt
gripande stämning, som rådde vid denna minnesfest, kan man
göra sig ett begrepp vid läsningen av de tal, som då höllos,
hvilka äro tryckta i en för tillfället utgiven särskild liten fest-
skrift. Anmärkningsvärdt är, att denna förening, som arbetar för
en i ekonomiskt avseende så pass illa ställd kår som folkskole-
lärarne, ingalunda, gjort löneförbättring till sitt förnämsta syfte,
utan först och sist sökt verka för sammanhållning och för
270	ÅTERBLICK PÅ 1895.

höjande av det intellektuella och pedagogiska intresset hos lä-
rarne.

Om en tid av trägen och framgångsrik möda erinrade
också den 10-års minnesfest, som sistlidne januari firades av
Pedagogiska Biblioteket härstädes. Det har icke krävts liten
ihärdighet och offervillighet för att sätta i gång och upprätt-
hålla denna stiftelse, som genom kostnadsfria boklån och till-
fälle till kostnadsfria besök i så betydlig mån bidragit att
väcka intresse för pedagogisk läsning. Den, som äran härför
i första rummet tillkommer, är naturligtvis bibliotekets förestån-
dare, d:r N. Lagerstedt. Ehuru det var Stockholms läraresäll-
skap som på d:r Lagerstedts initiativ beslöt upprättandet av
biblioteket, har man dock varit frisinnad nog att icke göra
detta till exklusiv besittning för allmänna läroverken utan låter det
vara tillgängligt för alla pedagogiskt intresserade. Härigenom
har ock biblioteket i icke ringa grad bidragit till ett närmande
mellan dem som arbeta inom de olika skolarterna. Vid det sam-
manträde mellan några av bibliotekets vänner, som på minnes-
dagen ägde rum, föll samtalet på medlen att ytterligare väcka
intresse för läsning av pedagogisk litteratur. Det anmärktes
då, att detta intresse skulle bli livligare, om lärarevärlden
i allmänhet hade bättre reda på de utkommande boknyheterna
i denna bransch, och att de pedagogiska tidskrifterna i detta
fall skulle göra mer gagn, om de läte de nu brukliga, vidlyf-
tiga ocb i detalj granskande anmälningarna åtminstone till stor
del ersättas av kortare uppgifter om nya böckers innehåll, syfte,
olikhet med föregångare, m. m. På detta sätt, menade man,
skulle allmänheten bättre kunna hållas au courant med litteratu-
ren; de långa, kritiska, fackmässiga anmälningarna intressera
ju ofta ingen annan än bokens egen författare. I överensstäm-
melse med denna uppfattning är det vår avsikt att hädanefter
låta i Verdandi inflyta dylika kortare anmälningar och notiser
talrikare och oftare än förr.

För de allmänna läroverken har året varit särdeles hän-
delserikt, men detta kräver sitt särskilda kapitel, hvarföre vi
senare återkomma därtill.

Flickskolorna, som efter en lång period af ekonomiskt be-
tryck kommit till insikt om att en sund utveckling är omöjlig,
så länge icke detta betryck avhjälpes, hava förtroendefullt läm-
nat sin sak i regeringens och riksdagens händer. Det kom-
mande året blir kanske i ett eller annat avseende en vänd-
punkt i dessa läroverks historia.


ÅTERBLICK PÅ 1895.	271

Sommarkurserna i Upsala hava även i år haft att glädja
sig åt en storartad framgång. Dessa kurser tyckas arta
sig till att för en stor del lärare och lärarinnor bliva
den käraste sommarvederkvickelsen. En utförlig redogörelse
för årets sommarkurser kominer att inflyta i l:sta häftet av
Verdandis nästa årgång.

Vid den sista av prof. Reins föreläsningar förlidet nyår
höll d:r Fehr på åhörarnes vägnar ett tal till honom, hvari
han särskildt tackade föreläsaren därför att han under sina
föredrag hållit idealismens fana högt, och hvari han även
yttrade: »ett folk älskar sina idealister». Ingen kunde då
ana, i huru hög grad det nyss ingångna året skulle besanna
dessa ord och göra dem nästan till en profetia. Ty utan
tvivel var det idealisten i Fredrik Fekr, som allmänheten
sörjde med denna bestörtning, denna djupa sorg, som endast
sällan förspörjes i huvudstaden. Både vänner och motståndare
kände sig vid hans förtidiga bortgång stå liksom inför ett ga-
pande tomrum. Man behövde alls icke dela hans teologiska
åsikter för att inse, att det som med honom hade försvunnit
var en kraft, en rörelseprincip i ett samhälle, hvars största
brist är fallenheten att stagnera. ‘Nu kände man mer eller
mindre klart, att det var idealisten i honom, som drev honom
att hänsynslöst uppträda mot det som han ansåg vara missför-
hållanden, inom så väl kyrkan som skolan. -

Det var ju under lians livstid en allmän och säkerligen
icke ogrundad uppfattning, att han ej alltid valde tid och till-
fälle för att uttala det som han hade på hjärtat, att han »tog
för litet hänsyn». Men bör väl detta så mycket klandras hos
oss, där rädslan att »kompromettera sig», att »stöta folk för
huvudet» stryper så mången sanning, så månget strävande,
som borde ha fått leva? Man råder hvarandra att taga hän-
syn, man varnar den som icke gör det, men — o mänskliga
inkonsekvens! — i det allmänna medvetandet rör sig en viss
tacksamhet mot den som sätter sig över detta hänsynstagande
— det känns som en befrielse från ett skräckvälde, som trycker
alla. Och häruti se vi ett av skälen till att Fehr blef en så
folkkär man, som det vid hans död visade sig att han var.

Den som skriver detta har sina livligaste minnen av Fehr
från det allmänna folkskolemötet i Stockholm 1888. Han
272	' ÅTERBLICK PÅ 1895.

var detta mötes ordförande, deltog i diskussionerna och
höll det förnämsta festtalet. Hans personlighet hade sålunda
tillfälle att visa sig från flere sidor.

Vid detta möte förekom en kristendomsdiskussion, hvilken
—- enligt en sed, som redan är gammal, fast icke god — våld-
samt avbröts genom ett par riksbekanta kristendomshatares pro-
tester mot religionen i allmänhet. Det var det vanliga talet
om »tusenåriga sagor» m. m., men det framfördes med ovanlig
kläm och lidelse. Salen genljöd av hyssjningar, hvilken hyll-
ning talarne emottogo med en blandning av trots och martyr-
resignation. Det hör också till saken att sådana anfall skola
besvaras, och det är tyvärr vanligt, att svaren avgivas med så-
dan hetta och sådan brist på urskillning, att de göra ett nä-
stan lika nedstämmande intryck som angreppen. Denna gång
var det Fehr som svarade. Det var naturligt, att han skulle
göra det, men han gjorde det icke alls på ämbetets vägnar
som präst, utan på ett sätt så helt och hållet personligt, att
det blev en människas vittnesbörd, som sattes emot en annan
människas. Det gjorde ett oförgätligt intryck, när han med
den imponerande hållning, som var honom så egen, och med
den kraftiga stämman vibrerande av rörelse slutade sitt anfö-
rande med dessa ord: »Herrar fritänkare orda gärna vidt och
bredt om sina inre strider, innan de ändtligen nått sin s.k. fördoms-
fria åskådning. Jag vet dock att religionsstrider utkämpats,
lika bittra som herrar fritänkares, men som slutat därmed, att
den gamle trosguden segrat, och att det sista ordet som utgått
från den döendes läppar varit: »Herre, jag släpper dig icke,
med mindre du välsignar mig!» — Den som var närvarande
vid detta tillfälle kunde icke annat än se, att man här stod
inför en man med stark personlig tro.

Detta minne har så mycket skarpare framträdt, ju mer
man under striderna om Fehrs teologiska åsikter hört hans
motståndare framställa honom nästan som en fiende till tro och
kristendom. Dessa strider, hvilka särskildt framkallats av
Fehrs bok »Undervisning i kristendomen», höra i vår tanke till
årets allra sorgligaste minnen, enär de varit präglade av en
hittills nästan exempellös bitterhet och fanatism. För pedago-
giken olycksbringande har denna strid blivit därigenom, att
den förvandlat hela frågan om religionsundervisningen till en
farlig mark, full av snaror. Ty det oskyldigaste ord kan en-
ligt den under året följda taktiken tolkas så, att det blir ett
Schibboleth, som försätter talaren eller författaren bland kri-
ÅTERBLICK PÅ 189 5.	273

stendomens fiender. Man gör sig misstänkt, om man använder
uttrycken »mera etisk, mindre dogmatisk kristendomsundervis-
ning», ja, man får icke ens yrka på att denna undervisning
skall vara mera »pedagogisk» — även detta ord lär dölja far-
liga syften, om man får tro vFoUcsliolans vän», hvilken tid-
ning under året gått i spetsen för renlärighetskampen. Huru äro
utveckling och framsteg möjliga under dylika förhållanden? —
Vi hava hvarken haft tillfälle eller befogenhet att underkasta
dessa svåra frågor en grundlig prövning, men såsom utomstå-
ende kan man så mycket lättare bilda sitt omdöme om själva
sättet för striden.

Det var visst icke underligt, att d:r Fehrs bok skulle
framkalla opposition, ty tämligen summariskt kastade han över
bord allt hvad han ansåg höra till kristendomens utanverk, och
arbetet bär spår av att vara tillkommet under en period av polemisk
jäsning, som ej var den gynnsammaste för att frambringa en för
ungdom lämplig bok. Alldenstund sålunda många kristna kunde
anse och ansågo, att genom denna framställning av religions-
läran mycket av den kristna innerligheten sattes på spel, så
var det ju både deras rätt och plikt att protestera; men var
det verkligen deras åsikt att protesten skulle ha förlorat så
mycket i kraft, om den i någon mån varit genomträngd av
den kärlekens ande, som enligt alla kristna riktningars en-
stämmiga vittnesbörd är kristendomens innersta väsen? Att
det är möjligt att i dessa ömtåliga ämnen protestera och di-
skutera med bibehållen aktning och skonsamhet för motstån-
daren, därom kan man lyckligtvis övertyga sig genom att
läsa prof. Rudins polemik mot S. A. Fries i »Kyrklig Tid-
skrift». Det visar sig här, att det är icke den djupaste kristliga
innerligheten, som är mest misstänksam mot motståndaren.

Det renlärighetsnit, hvaråt »Folkskolans vän» hängivit
sig, har stundom slagit över i det absurda. Sålunda medde-
lade tidningen i vintras ur tysk källa en undersökning om
pedagogen Zillers renlärighet. Av undersökningen framgick, att
Ziller i sina skrifter med varmt intresse vidrör uppfostrans religiösa
sida, att hau synes stå den bibliska kristendomen nära, att han an-
ser Kristus vara Guds enfödde Son, vår Frälsare och medlare,
men den samvetsgranne domaren måste dock med smärta kon-
statera, att han icke i hans skrifter funnit ett »klart vittnes-
börd om Jesu sanna gudom», icke ett sådant som överensstäm-
mer med det nicenska symbolets »Gud av Gud, Ljus av Ljus»,
etc. Nog vet »Folkskolans vän» lika väl som vi, att detta är
274	ÅTERBLICK PÅ 1 89 5.

att lägga en fullkomligt oriktig måttstock på en pedagog. Med
sådana fordringar återstå icke många av pedagogikens stormän
att se upp till, ja icke många av hela släktets lärare och upp-
fostrare. Den barnafromme Pestalozzi håller icke stånd, och för
Geijer och Viktor Rydberg kan väl »Folkskolans vän» icke alls
hysa någon aktning? Det är icke värdigt den pedagogiska
pressen att söka bland lärare och lärarinnor införa en sådan
falsk trångsint uppfattning. Trångsintheten har också den sitt
»sluttande plan», som det är farligt att giva sig utföre.

En fråga, som står i sammanhang med dessa ämnen, och
som de kristna borde allvarligt begrunda, är denna: måste det
icke alltid inom kristenheten finnas liksom en inre och en
yttre ring? Det vill säga: måste det icke, jämte dem som
tillägnat sig kristendomen i hela dess djup, även i alla tider
finnas en stor mängd, som äga både religiös tro och religiösa
behov, men som icke kunnat tillägna sig alla de läror, som
anses för kristendomen väsentliga? Orsakerna kunna vara mån-
gahanda: en viss kritisk anläggning i intelligensen, en viss
riktning av studierna, framför allt en bristande livserfarenhet.
Dessa den »yttre ringens» kristna hava också de sitt behov av
uppbyggelse; är det rätt och klokt av kyrkan att stöta dem
ifrån sig och låta dem uppslukas om icke av den teoretiska,
så säkert av den praktiska materialismen? Dessa individer må
icke förväxlas med de världsligt fromme eller med skenkristna;
deras religion kan från djupare kristlig ståndpunkt förefalla
ofullständig, men detta hindrar den icke att vara älüta. Alla
dessa skrämmas bort, när man ävlas att gärda om kristendo-
men med allt trängre definitioner, hvarigenom murar byggas
mellan den och den moderna bildningen.

Det vill förefalla oss, som om ett av d:r Fehrs syften
varit just att inom kyrkan samla och hålla kvar dessa »för-
gårdens kristna», om vi så må kalla dem. Det sätt, hvarpå
han sökte lösa denna oerhördt svåra uppgift, tilltro vi oss ej
att bedöma, men nog förtjänar ett sådant strävande ett bättre
namn än »hedendom», och många av de sympatier, som kommo
honom till del, gällde icke alls den Ritschlske teologen — om
hvars dogmatiska åsikter allmänheten icke kunde hava något
klart begrepp — utan just den förmodade målsmannen för en
samlande verksamhet av den art vi nu antydt.

Denna fråga gäller särskildt ungdomen, ty huvudmassan
av de unga hör naturligen just till dessa förgårdens kristna.
De psykologiskt erfarne bland så väl präster som lärare hava
ÅTERBLICK PÅ 1895.

275

väl nu kommit ifrån den metodistiska uppfattningen av om-
vändelsen såsom en nästan spasmodisk viljeakt, som kan ske
när som helst och bör ske just nu; man erkänner väl numera
tämligen allmänt, att det inre livet i de flesta fall tillväxer
långsamt och ofta i närmaste samband med det yttre livets
skickelser. Men dessa unga kunna därför icke hämta mycken
uppbyggelse av predikningar, som handla t. ex. om lidande,
om anfäktelser, om längtan efter döden och annat sådant hö-
rande till äldre kristnas erfarenhet; få de icke höra något an-
nat, så gå de kanske ifrån alltsammans. Icke heller kan man
begära, att ynglingar och flickor, som utträda i livet från en i
föräldrahemmet skyddad och tämligen händelsefattig barndom,
skola hava samma djupa känsla av synd och skuld som en
mogen människa, hvilken länge tumlat sig i världen. Det lt,an
därför hända, att de unga finna föga näring just hos de predi-
kanter, som äro kända för en djupt kristlig åskådning. Något
så att säga mer elementärt, mer periferiskt skulle bättre till-
fredsställa dem. På grund av allt detta måste det i en kyrka,
som vill vara verkligt folkuppfostrande, nödvändigt finnas olika
slag av förkunnelse.

Vi önska, att kristendomens och skolans vänner måtte un-
der det nya året — icke upphöra att strida, men föra sina stri-
der på ett sådant sätt, att de icke giva religionens verlcUga
fiender anledning till skadeglädje. Och det finns en sanning som
de borde grundligt se i ansiktet, innan de taga upp sina svärd,
den nämligen, att det stora flertalet av så väl arbetarvärlden
som landets bildade manliga befolkning framlever sitt liv i full-
komlig skepticism, oberörd av all religiös inverkan, ja, ofta obe-
rörd av de rent mänskliga sedliga idealen. Må de kristna av
alla färger skärskåda denna sanning från alla sidor och låt dem
sedan draga till strids mot hvarandra! Men kanhända skola
de då gripas av en kamratkänsla sådan som förenar invånarne
i en stad, som belägras av en övermäktigt framstormande fien-
destyrka.

Det nyssnämnda ordet: »ett folk älskar sina idealister» skulle
i långt vidsträcktare grad gå i uppfyllelse vid Viktor Rydbergs
död. Det blev hans sköna lott att genom sin död förena hela
det svenska folket till en gemensam känsla, som, ehuru präglad av
den djupaste sorg, i sig innebar en lyftning och en väckelse,
sådan som icke på länge kommit oss till del. Eget var att
276

ÅTERBLICK PÅ 189 5.

Sverige
framstående

iakttaga, huru även sådana personer, som eljest äro tämligen
främmande för både poesin och det högre tänkandet, kände
hans död rent av som en personlig förlust. Och en omätlig
förlust var det, ty genom sin personlighet och sin diktning ut-
gjorde han ensam ett bålverk mot de materialistiska tidsrikt-
ningarna. Det talas så ofta om att ungdomen saknar allt sinne
för auktoritet, men det har visat sig, att vår ungdom, hur för-
därvad den säges vara, med den innerligaste vördnad böjer
sig för auktoriteten när den är byggd på snillet i förening med
en karaktär, som ej kan sättas i fråga. Ett sådant snille är
en konungamakt också i våra dagar, och de unga äro dess
trognaste undersåtar. Viktor Rydberg och Pontus Wikner hava
i vår tid varit sådana av ungdomen hyllade auktoriteter, och
det måste medgivas, att ungdomen härvid ej visat dålig smak,
har också under året förlorat en av sina mest
kvinnor, Sophie Adlersparre. Hon var en av
dessa på en gång samlande och tändande naturer, som äro så
svåra att ersätta. Hon hade tändt sin fackla vid Fredrika
Bremers, och genom en sällspord entusiasm och en lika säll-
spord energi uppnådde hon sitt levnadsmål att åt Sveriges kvin-
nor skaffa rikliga arbetstillfällen och utvidgade medborgerliga
rättigheter. Om den svenska kvinnan numera i Sverige intar
en förmånligare ställning än i de flesta andra länder, så är för-
tjänsten till stor del hennes. Hennes intresse för kvinnan om-
fattade också den kvinnliga undervisningen, för hvilken hon som
ledamot av 1885 års flickskolekommitté fick tillfälle att verka.
Även hennes plats tyckes komma att stå tom, ty kvinnofrågans
nuvarande representanter äro för upptagna av specialintressen
för att kunna omfatta och leda det hela så som den avlidna
gjorde det under sin krafts dagar.

Utom de här omtalade har vårt kulturliv under detta år
mist många trogna arbetare. Det är som om det flydda året
särskildt berövat oss de väckande, initiativrika andarne, och ovill-
korligen erinras man vid årsskiftet om de vemodiga ord,
som Viktor Rydberg nedskrev 1893: »Hvarifrån kunna vi hop-
pas räddningen för vår från olika sidor hotade själsodling och
för vår andefrihet? Deras kämpars led glesna, deras strids-
män åldras, vapnen varda dem så tunga. De sträcka armarna
mot morgonrodnaden och kalla på ungdomen. Kommer den?
Fläktar i purpurskyarna dess fana?»

Uffe.
Anteckningar från ett besök i en engelsk
flickskola,

»High-School for girls» är det gemensamma namnet för fler-
talet af de bildningsanstalter för kvinnlig ungdom i England, hvilka
i anseende till undervisningens mål och det kunskapsmått, som
meddelas, närmast motsvara vära 8-klassiga läroverk för flickor.
Skolorna äro ställda pä aktier, och i administrativt hänseende lyda
de under ett s. k. Council, hvilken myndighet stundom består af
ända till 30 mer eller mindre aktiva medlemmar, och till hvilkens
uppgifter äfven hör att ärligen för aktieägarna uppsätta en redo-
görelse för skolans ställning i ekonomiskt afseende. Ingenting tyc-
kes emellertid hafva sparats för att, hvad lokal, undervisningsma-
teriel o. s. v. beträffar, göra skolorna fullt motsvarande tidens ford-
ringar.

Oxfords High-school, som jag i somras hade tillfälle att be-
söka, är inrymd i en för ändamålet byggd, särdeles treflig och
praktisk lokal. För säng, teckning och gymnastik finnas särskilda,
rymliga salar; föreståndarinnan har naturligtvis sitt mottagningsrum,
likasom lärarinnorna* sitt samlingsrum. Klassrummen äro höga
och prydliga. På väggarna hänga vackra, raminfattade afbildningar
af framstående konstverk eller ock historiska illustrationer. Blom-
mor i krukor, vaser och hängande strutar förekomma allmänt. Det
är lärjungarna själfva, som pryda sina klassrum med blommor, som
de pä morgonen föra med sig från sina hem. Kanske skulle blom-
sterdoften stundom blifvit väl stark, om icke fönstren alltid stätt
öppna. Det var i juli månad jag besökte skolan, och det var
tämligen varmt, dock betydligt svalare, än hvad det vid den tiden
pä året brukar vara hos oss. De ljud, som trängde in genom de
öppna fönstren, verkade ej särdeles störande, ty frän ingen sida
gränsar skolhuset omedelbart till gatan; dennas körbana är dess-
utom makadamiserad, och båda gångbanorna äro belagda med asfalt.

“ Med undantag af en manlig teckningslärare är lärarepersonalen ute-
slutande kvinnlig.
278

ETT BESÖK I EN ENGELSK FLICKSKOLA.

Utom ofvannämnda väggprydnader af blomsterstrutar eller taflor
finnas i hvarje rum ett eller tvä tänkespråk, af hvilka jag här vill
citera nägra: »I can because I must, and with God’s help I will.
— There is no failure but m ceasing to try. — Life is a battle,
not a feast. — Think that To day may never dawn again. — No
day without a deed to crown it. — A little thing is a little thing,
but faithfulness in little things is a very great thing. — Be not
weary in well doing, for in due season ye shall reap, if ye
faint not.'»

I hvarje klassrum forekommer dessutom ett tryckt plakat,
innehållande ordningsregler, bland hvilka följande må tjäna som
prof: Lärjungarne fä ieke göra sällskap med hvarandra pä vägen
till eller från skolan, såvida de icke fått särskild tillåtelse därtill,
antingen af sina föräldrar eller af skolans föreståndarinna. Vid
ankomsten till skolan måste hvarje lärjunge taga af sig de skodon
hon burit vid gåendet till skolan och sätta på sig ett par lätta
skor utan klackar. Är det regnväder på morgonen, bör hon dess-
utom medföra ett extra par strumpor till ombyte vid framkomsten,
om så behöfves. Spiller lärjunge bläck i skolan, måste hon böta
1 d. (= 71/, öre). Glömmer hon nägon af sina tillhörigheter i
skolan, måste hon för att fä igen dem erlägga 1/2 d. (1 d. om de
äro omärkta). Lärjunge bör vara iklädd handskar pä vägen till
och frän skolan, m. m. d. Då det bland dessa ordningsregler äfven
förekom en föreskrift att hälla pulpeterna snygga, väcktes min miss-
tanke, att vederbörande icke alltid respektera dessa regler, ty pul-
peternas tillstånd var verkligen allt annat än prydligt. Icke en-
dast bläckfläckar utan djupa skåror af pennknif eller något annat
tillhygge buro vittnesbörd om en hög grad af klåfingrighet. Jag
vet icke, om förekomsten af klåfingrighet i engelska flickskolor är
ett erkändt faktum, hvilket anses påkalla motsvarande preventiva
åtgärder, men jag skulle åtminstone häruti kunna se en förklaring
af det egendomliga påbudet, att lärjungarna vid gåendet till eller
frän sina respektive platser eller klassrum alltid skola hålla hän-
derna på ryggen.

Hvad disciplinen beträffar, är den i hög grad olika i olika
klasser och för olika lärarinnor. I somliga, merendels högre klas-
ser visade den sig vara mönstergill, i andra däremot sämre än hvad
jag någonstädes sett förut. Då, med undantag af en kvarts timmes
rast mellan kl. 11 och 11,15, inga raster förekomma mellan lek-
tionerna, utan den ena omedelbart följer pä den andra frän kl. 9
pä morgonen till kl. 1, är det ju heller icke sä underligt, om häll-
ETT BESÖK I EN ENGELSK FLICKSKOLA.	279

ningen och uppmärksamheten, i synnerhet bland de yngre lärjungarna,
stundom bli litet slappa.

I olika ämnen och klasser äro lektionerna olika länga. I re-
geln varar en lektion i de högre klasserna 45 min. eller 1 timme
och i de lägre 1/ timme; men i sä väl de förra som de senare
förekomma äfven lektioner, som räcka endast 1/4 timme. Dessa
korta lektioner äro vanligen ägnade ät uppläsande eller inlärande af
poesi. Fransk och tysk poesi inläres nämligen pä det sätt, att
lärarinnan föresäger poemet, och lärjungarna upprepa detsamma om
och om igen, till dess det fastnat i minnet. Lektioner, under
hvilka lärarinnan föreläser något ur den engelska Iftteraturen, och
lärjungarna endast följa med i sina böcker, räcka i regeln 1/2 timme.

Signalen till att en lektion är slut gifves därigenom, att den
lärarinna, som skall hålla följande lektion, visar sitt ansikte i glas-
rutan pä dörren (alla dörrar äro för detta ändamål försedda med
glasruta), hvarefter lärarinnan i katedern lämnar sin plats åt den
andra.

Något som, jämte den sammanhängande lektionstiden, är föga
ägnadt att hälla uppmärksamheten fullt vaken, är bruket att »gå i
ordning med frågorna» efter som lärjungarna sitta. Kan lärjungen
ej besvara frågan, öfvergär den till »the next», och endast sällan
riktas en fråga till klassen öfver lag, såsom regel är hos oss. Dä
klassen vanligen består af en 20 — 30 flickor, tycka förmodligen
n:r 25 — 30, att de kunna sköta sina egna små förströelser, under
det att frågorna röra sig mellan n:r 1 —10.

A andra sidan ligger det nog en sporre till flit och uppmärk-
samhet i det betygssystem, som användes i skolan. Under de lek-
tioner, dä förhör förekommer, har hvarje lärjunge öppen framför
sig en anteckningsbok, med tillhjälp af hvilken hon häller reda pä
huru många frågor hon lämnat obesvarade eller oriktigt besvarat,
med andra ord, huru många »misses» hon gjort. Mot slutet af lektio-
nen inhämtar lärarinnan resultatet från lärjungarna själfva. »One
miss, two misses, three misses, no misses», ljuder det från den ena
efter den andra. Dessa uppgifter antecknas af lärarinnan i hvad hos
oss brukar kallas »en liggare», hvilken har sin plats pä kateder-
bordet. Klassföreståndarinnan summerar dessa uppgifter för hvarje
vecka, och resultatet uttryckes med betygsgraderna A eller »Honours»,
B eller »Pass» och C eller »Failure». På mändagen gör skolans
föreståndarinna en rond genom de olika klasserna, afbryter för
ögonblicket pågående lektion och meddelar betygsresultatet för före-
gående vecka. Till så väl dem, som uppnått betygsgraden »Honours»,
som till dem, hvilka bedömts med »Pass», hörde jag henne rikta
280

ETT BESÖK I EN ENGELSK FLICKSKOLA.

några berömmande och uppmuntrande ord, men de öfriga endast
nämndes, utan att något ord af klander och ogillande uttalades.
Trots det rådande betygssystemet tyckes man nämligen vara ange-
lägen om att icke drifva lärjungarne till att arbeta öfver sina
krafter. För hvarje vecka skickas från skolan till lärjungarnes hem
en uppmaning att tillse, att arbetet med läxorna icke öfverskrider
en viss tid — olika för olika klasser. Denna uppmaning är tryckt
på ett papper, på hvilket stå uppräknade de olika ämnen, som
läsas i klassen, och vid hvarje ämne är ett tomrum, som af lär-
jungen eller af hennes målsman skall ifyllas med uppgift på huru
lång tid hon dagligen användt för att läsa öfver sin läxa. Innan
denna ifyllda blankett återlämnas till skolan, skall den vara under-
tecknad och bevittnad af målsman.

Om en lärjunge icke kan sin läxa, men det finns anledning
tro, att hon ordentligt användt den för hemarbetet anslagna tiden,
behöfver hon, efter hvad jag kunde förstå, icke befara några snub-
bor. »Hälsan framför allt», menar man.

Att betygssystemet, i synnerhet i den form, som här var
gängse, dock ofta leder till öfveransträngning, är ett förhållande,
som den klarsynta föreståndarinnan ingalunda var blind för, fastän
hon af flere skäl ansåg sig böra bibehålla det. Något af dessa skäl
torde tvifvelsutan sammanhänga med de examina af officiell natur,
hvilka skolans tre högsta klasser årligen hafva att undergå i slutet
af Juli månad. En af stadgarna för High-schools lyder nämligen
så här: The School is subjected to an annual Inspection and Exa-
mination by the Oxford and Cambridge Schools Examination Board
or by other Examiners unconnected with its management. Om det
å ena sidan är så väl en heder som en fördel för skolan och dess
lärjungar, att dessa senare få del af de stipendier (scholarships)
eller det beröm, som brukar åtfölja en med framgång undergången
examen, så är det ju å andra sidan icke heller underligt, om per-
spektivet af en dylik täflan med lärjungar i andra skolor verkar
i hög grad eggande pä så väl lärare som lärjungar.

Om arten och beskaffenheten af denna examen kan man kanske,
för åtminstone ett ämne, bilda sig en föreställning af de två fråge-
serier, hvilka finnas aftryckta i slutet af denna artikel, och hvilka
just vid tiden för mitt besök i skolan blifvit utlämnade till lär-
jungarnas skriftliga besvarande på lärorummet.

Hvad undervisningen i Oxfords High-School beträffar, gjorde
den i det hela taget på mig ett godt intryck. Särskildt måste jag
beundra den färdighet man lyckas meddela lärjungarna i konsten
att skriftligen uttrycka, hvad de veta och tänka. Också vänjas de
ETT BESÖK I EN ENGELSK FLICKSKOLA.	281

redan tidigt att sköta sin penna. Repetitioner i historia bedrifvas
ofta på det sättet, att lärarinnan framställer en serie frågor, på
hvilka lärjungarne afgifva skriftliga svar. Uppgift att skriftligen
sammanfatta allt, hvad de minnas om en viss konung och hans re-
gering eller om någon viss annan historisk person eller period gif-
ves redan i 2:a klassen — således åt barn på nio eller tio år.
Då de böcker lärjungarne använda i historia ofta äro endast torra
kompendier eller också alltför vidlyftiga arbeten för att utportione-
ras i läxor, utgöra dessa anteckningar ett viktigt material för lär-
jungen, särskildt vid repetitionen. Af lika, om icke större bety-
delse äro anteckningarna vid undervisningen i »Physiography», ett
ämne, som intager en framstående plats i engelska skolor i all-
mänhet. Hvad med detta ämne förstås framgår något så när af
nyss nämnda examensuppgift, hvilken, såsom synes, just innehåller
frågor i Physiography. Ingen särskild lärobok användes i detta
ämne, endast anteckningar eller ock, liksom i historia, upplysningar
hämtade ur gedignare verk, till hvilka lärjungarna hänvisas. Obe-
stridligen måste vanan att på detta sätt i böcker söka vidare ut-
läggningar och förklaringar af knapphändiga, muntliga meddelanden
i hög grad utveckla tanke- och omdömesförmågan, äfven om myc-
ken ledning gifves åt lärjungarne vid dessa studier.

Bland arbeten, som på detta sätt användas, vill jag här sär-
skildt nämna: Green: Short History of the'English people, äfven-
som historiska arbeten af Gardener och Random. I Physiography
användes mest: Geike’s Physiography eller ock Longman’s School-
geography. Öfver den muntliga historieundervisningen, särskildt i
Englands historia, hvilade, tyckte jag mig finna, en viss torrhet,
och nykterhet. Det var nämligen, så vidt jag hörde, ingenting mer
och ingenting mindre än historien om det engelska folkets lång-
samma och ofta knaggliga väg fram till konstitutionel frihet och
själfständighet. Om detta slags historieundervisning kan passa äfven
för de lägre klasserna, måste engelska 9 — 12-åringar vara bra myc-
ket mera brådmogna än svenska barn af samma ålder — och jag
anser icke omöjligt, att sä verkligen är förhållandet.

Som skolan är konfessionslös, meddelas ingen dogmatisk kri-
stendomsundervisning, men hvarje klassföreståndarinna i skolans lägre
klasser åligger det att i sin egen klass gifva två lektioner i veckan
i biblisk historia. Skolans föreståndarinna samlar två gånger i
veckan de öfriga, högre klasserna till ett enkelt, religiöst föredrag
af afgjordt praktisk natur. Särskild religionsundervisning i enlig-
het med någon viss bekännelse kan dock, med föreståndarinnans
samtycke, erhållas, om målsmän så önska. Detsamma gäller un-

Verdandi 1895.

19
282

ETT BESÖK I EN ENGELSK FLICKSKOLA.

dervisning i högre art af teckning, i pianospelning, i grekiska och
i -—- dans.

I undervisning i främmande spräk är metoden tämligen olik
vär och ännu åtminstone ganska oberörd af de vindar, som blåst
hos oss på detta område. Visserligen har man i de lägre klasserna
gjort försök med en metod, medelst hvilken man åsyftar att redan
från början införa lärjungarne i talspråket. Från den gamla parlör-
metoden tyckes den emellertid endast skilja sig så till vida att, i
stället för att låta lärjungarne lära sig ur bok vissa meningar ur
talspråket, dessa nu inläras genom lärarinnans föresägande — både
af den främmande texten och dess engelska öfversättning — och
lärjungarnes upprepade eftersägande. För öfrigt tvekar man icke
att använda modersmålet till förklaring och förmedling. I de högre
klasserna tyckes hufvudmålet för språkundervisningen vara att lära
lärjungarne att öfvßrsätta från det främmande språket till engelska.
Icke ens innanläsning af den främmande texten förekommer här-
vid. Men att döma af 6:te klassens sätt att öfversätta Mignets
Histoire de la Revolution tycktes lärjungarne hafva hunnit ganska
långt i ofvannämnda hänseende. Hvad stilskrifning beträffar, för-
bereder man den mycket grundligare än hos oss. Då jag talar
om främmande språk, menar jag öfverallt franska och tyska, fastän
äfven latin hör till den obligatoriska språkundervisningen.

Skolföreståndarinnan äger full rätt att ensam bestämma, huru-
vida en lärjunge bör befrias från studiet af ett ämne, äfven om
hon i praktiken oftast tillmötesgår föräldrars önskan i detta stycke.
Hon och »the Council» tillsammans kunna utan vidare skilja en
lärjunge från skolan, om de tycka sig finna, att hennes begåfning
eller flit icke motsvara, hvad man anser sig ha rätt att vänta af
en »High-School-girl». Likaledes kunna de, om de så finna för
godt, hålla henne kvar i en klass, äfven om hon är godkänd i
alla ämnen. Af denna sin myndighet begagna de sig ofta, i syn-
nerhet vid lärjungarnes öfvergång från skolans näst högsta till dess
högsta klass, ty — så hörde jag sägas af en af de godkända men
icke uppflyttade lärjungarne: »lärarinnorna vilja inte gärna, att den
högsta klassen skall bli så särdeles stor.» Och hon hade rätt.
Arbetet i den högsta klassen anses vara ganska betungande; man
vill i den upptaga endast de starkaste, de bäst begåfvade och bäst
förberedda lärjungarne. Naturligtvis är det dessutom här som
öfverallt, att omdömet om skolan till stor del grundar sig på om-
dömet om dess högsta klass, och medvetandet härom är — kanske
— ett af motiven till gallringen.
ETT BESÖK I EN ENGELSK FLICKSKOLA.	283

Såsom ett ytterligare exempel pä skolans myndiga ställning
vill jag nämna, att föräldrar och målsmän äro förbjudna tillträde
till skolan med undantag af föreståndarinnans mottagningsrum. Man
anser nämligen, att deras besök i klassrummen under lektionerna
skulle verka endast störande.

Undervisningen pågår, såsom jag redan nämnt, från kl. 9 till
kl. 1. För dem, som önska lära sina läxor i skolan, är denna öp-
pen på eftermiddagen mellan kl. 1/,3 — 4, då alltid någon af sko-
lans lärarinnor är närvarande. Af veckans 7 dagar äro alltid två,
så väl lördagen som söndagen, fria. Skolåret består af 3 terminer,
hvar och en på omkring 13 veckor. Vid påsk gifvas 14 dagars
ferier; från slutet af Juli till medio af September — d. v. s. un-
gefär 7 veckor — räcka sommarferierna, och vid jul gifvas 4 vec-
kors ferier. En hel fridag gifves dessutom hvarje termin.

Skolafgifterna erläggas till följande belopp: För lärjungar un-
der 10 år är afgiften 3 guineas* i terminen. För lärjungar, som
fortsätta skolan efter fyllda 10 år, äfvensom för de nya lärjungar,
som inträda i skolan vid 10—13 års ålder, är afgiften 4 guineas
i terminen under hela den följande skoltiden. För lärjungar, som
inträda i skolan efter fyllda 13 år, erlägges en afgift af 5 guineas
under hvarje följande termin. Dessutom erlägges en inträdesafgift
af 1 guinea. I samband med skolan och under samma tak som
denna finnes en småbarnsskola (Kindergarten), hvilken förbereder
till inträde i första klassen. I denna skola mottagas lärjungar från
4 till 7 år, och den terminliga afgiften där är 2 guineas.

Jag beklagar, att dessa meddelanden om Oxfords High-Sehool
for girls måste inskränka sig till, så att säga, de yttre konturerna
af skolan. Men då målet för mitt hospiterande i denna skola ur-
sprungligen endast var att genom åhörande. af lektionerna vinna
ökad förmåga att uppfatta engelska talspråket, började jag alltför
sent göra anteckningar för att nu efteråt kunna gifva någon egent-
lig och utförlig redogörelse för flera sidor af så väl undervisningen
som dess resultat, hvilka nog eljest ur pedagogisk synpunkt kunna
räknas till de viktigaste och intressantaste.

Ungefär 57 kronor.

Alma Schrevelius.
284

ETT BESÖK I EN ENGELSK FLICKSKOLA.

Tillägg.

Oxford and Cambridge School Examinations.

PHYSIOGRAPHY.

N.B.— Candidates may answer not more than four questions in
each of the divisions A and B. Diagrams should be given
in illustration of the answers.

A.

1.	What is meant by the earth’s orbit, and what is its form?
When is the earth nearest to the Sun?

2.	What do you understand by the »Polar Regions»? Ex-
plain the cause of the long summer day and winter night at
places in those regions.

3.	Name the two chief components of the atmosphere. What
other substances are present in the atmosphere, and how are they
of importance?

4.	Explain clearly the cause of the sea-breeze.

5.	What is dew, and what are the conditions favourable to
its formation? Would you expect dew to be more plentiful upon
a fleece or upon the surrounding ground?

6.	Describe the motion of a glacier. What is meant by the
»recession» of the Alpine glaciers?

7.	What becomes of the material removed from the landsur-
face by rivers? How are deltas formed?

8.	What are peat, gravel, and globigerine ooze, and where
are they found? What kinds of rocks may be formed from them
in course of time?

B.

9.	Explain clearly why Orion rises and sets, but the Great
Bear does not? What would be the case for an observer (a) at

the North Pole, (b) at the Equator?
ETT BESÖK I EN ENGELSK FLICKSKOLA.

285

10.	How would you prove that the apparent motion of the
stars is due to a rotatory motion of the earth?

11.	What causes the difference between snow and hail? How
does the strueture of a snow-flake differ from that of a hail-stone?

12.	From what features in a district would you infer the
former presence of glaciers? Where are such features seen in our
country?

13.	Describe the manner in which the sea destroys a coast-
line, and mention districts in England where the action is very
marked.

14.	Enumerate, and classify in some way, the materials which
come from volcanic vents.

15.	What proofs can be given that some parts of the land-
surface have changed their elevation relatively to the sea-level in
comparatively recent times?

16.	What do you understand by the »fauna» of a region or
district? Mention some peculiarities of the Australian fauna.
Bokanmälan.

Sveriges undervisningsväsen. Kortfattad redogörelse, utar-
betad för sjunde nordiska skolmötet i Stockholm 1895. Stockholm.
P. A. Norstedt & Söners förlag.

Detta lilla arbete, som verkligen, för att begagna ett ofta miss-
brukadt uttryck, fyller en lucka i vår litteratur, lämnar en klar och
öfverskådlig framställning af vårt lands skolförhållanden. Man finner
här mer eller mindre utförliga upplysningar rörande de respektive
undervisningsanstalternas ändamål, styrelse, undervisningsplan och tim-
fördelning, lärjungarnes antal och fördelning på olika linjer (år 1894) ;
bestämmelser för elevernas intagning i och afgång från läroverken ;
examina; behörighet till lärarebefattning; löneförmåner och pensions-
inrättningar; bibliotek och andra samlingar; skolbyggnader; stats-
understöd o. s. v.

Afdelniugen rörande folkskoleundervisning och folkskollärarese-
minarier är utarbetad af folkskolläraren Alexander Jonsson; för folk-
högskolorna redogör folkhögskoleföreståndaren Herman Odhner; för
allmänna läroverken, enskilda läroverk för gossar och småskolor d:r
N. G. W. Lagerstedt; för högre undervisningsanstalter för kvinnlig
ungdom, universitet och högskolor, abnormskolor, tillämpnings- eller
fackskolor lektor C. A. Zachrisson.

Ett tillägg innehåller följande uppsatser:

Om gymnastik af professor L. M. Törngren.

Om träslöjd af direktör 0. Salomon.

Om papp- och metallslöjd af slöjdföreståndaren A. Berg.

Om kvinnlig slöjd af slöjdinspektrisen fröken Hulda Lundin.

De vigtigste grundtræk af vor nuværende skoleordning i
forbindelse med en kort udsigt over vort skolevæsens udvikling
siden 1814, udgivet paa foranstaltning af den norske bestyrelse
for det syvende nordiske skolemøde i Stockholm, ved D. Chri-
stensen. Kristiania. Det Mallingske Bogtrykkeri.

I denna publikation, som i olikhet med den motsvarande svenska
är utarbetad af en enda författare, inledas flera afdelningar med
intressanta historiska öfversikter. Genom utförliga statistiska upp-
BOKANMÄLAN.

287

gifter äskådliggöres folkskoleväsendets storartade utveckling under
de sista decennierna såväl som en del märkliga förändringar inom
det högre skolväsendet, bl. a. den starka tillströmningen af realister
på latinlinjens bekostnad, middelskoleexamens växande betydelse och
den alltjämt stigande procenten af kvinnliga elever, som aflägga
denna examen. I ett tillägg redogöres för ett »forslag till ny ord-
ning af det høiere skolevæsen», utarbetadt af den kongl. kommissio-
nen af den 3 sept. 1890. Som den viktigaste af de häri före-
slagna reformerna torde kunna betecknas en plan för inskränkning
af middelskolornas kurs till 4 år och dessa läroverks nära anslut-
ning till folkskolan.

Statistiske Meddelelser om Skolevæsendet i Danmark, ud-
arbejdede i Anledning af det syvende nordiske Skolemøde i
Stockholm, August 1895. Kjøbenhavn. N. C. Roms Bog- &
Stentrykkeri.

Såsom titeln antyder, utgöres detta häfte hufvudsakligen af
statistiska uppgifter. Materialet är samladt af »Universitetets sta-
tistiske Laboratorium» och bearbetadt af cand, polit. M. Koefoed.
Innehållet är fördeladt på fyra afdelningar, hvardera börjande med
en historisk öfversikt.

Förteckning öfver sjunde allmänna nordiska skolmötets
specialutställning af litteratur rörande uppfostran och under-
visning. Stockholm. P. A. Norstedt & Söners förlag.

Ursprungligen afsedt att tjäna till ledning vid besök i utställ-
ningen, torde detta häfte med fördel kunna användas af en hvar, som
önskar vinna närmare kännedom om Skandinaviens pedagogiska littera-
tur. Hvad den svenska afdelniugen. beträffar, har man i främsta rummet
velat medtaga arbeten, som ansetts kunna bli af omedelbar nytta
för lärare och lärarinnor, hvarför litteratur af yngre datum där är
talrikast representerad. Dock påträffas ej så få äldre arbeten. I
allmänhet har man låtit sig angeläget vara att medtaga skrifter,
som gifva uttryck åt vidt skilda åskådningar.

De norska och danska afdelningarna äro långt mindre utförliga
än den svenska, hvilket naturligtvis beror på att olika grunder blifvit
följda vid förteckningarnas uppgörande. Bland de i nämnda afdel-
ningar representerade pedagogiska skriftställarna möter man flere af
grannländernas förnämsta författarenamn.

Djurens lif af A. E. Brehm. Förkortad upplaga af Carl Ce-
derström. Stockholm. P. A. Norstedt & Söners förlag, 12 häf-
ten å 1 krona.
288

BOKANMÄLAN.

Den för ett tiotal år sedan i Sverige utgifna upplagan af Brehms
förträffliga arbete öfver djurens lif har på grund af sitt stora om-
fång och däraf härrörande höga pris tyvärr ej erhållit så allmän
spridning, som den förtjänat. Här föreligger nu en förkortad upp-
laga af samma verk, afsedd att utgöra blott en volym. Likasom
det fullständiga arbetet synes denna upplaga kunna läsås med nöje
af hvilken bildad person som helst. Den utgör en serie intressanta
och lärorika skildringar af djurens lefnadssätt, näringsförhållanden,
lynnen och vanor m. m. i vildt och tamt tillstånd, naturligtvis inom
ramen af en systematisk öfversikt. I allmänhet tyckes samman-
trängningen hafva vunnits genom att en mängd uppgifter rörande
mindre kända arter uteslutits. Illustrationerna äro desamma, som
förekomma i det större verket, och hvilka Charles Darwin förklarade
för de bästa han någonsin sett i ett naturhistoriskt arbete.

Roms topografi till läroverkens tjänst af Th. O. Joh. Rön-
ström, lektor.

För den reala sidan af de klassiska studierna vid våra läro-
verk finnas f. n. flera goda handböcker. Den sist utgifna, Roms
topografi af lektor Rönström, är jämförelsevis utförlig och torde
ieke i sin helhet kunna föreläggas lärjungarne till inlärande. Men
den skall blifva till stort gagn för alla de mera intresserade, hvar-
jämte den blir en god hjälpkälla för latinläraren vid hans under-
visning; och den bör — icke minst på grund af den medföljande,
synnerligen rediga plankartan — finnas tillgänglig i hvarje latin-
läroverk. Äfven vid undervisningen i Gamla tidens historia kan
denna bok med sin karta och sina talrika illustrationer bidraga att
öka åskådligheten vid skildringen af den plats, omkring hvilken en
stor del af den förkristna tidens historia koncentrerar sig.

Geografiska skildringar för skolan och hemmet, utgifna af Isak
Fehr. Stockholm 1895. C. E. Fritzes förlag — Första och andra
delen.

Af lektor Fehrs nya läsebok, som kommer att omfatta tre delar,
äro ännu endast de två första delarna utkomna. De innehålla skildrin-
gar från Europa (utom Sverige), Asien och Australien. Den tredje och
sista delen, omfattande Afrika och Amerika, utkommer under vår-
terminen 1896.

Som detta arbete är lika så lättläst och roande som gediget,
äro vi öfvertygade om att det skall blifva välkommet för alla, hvilka
äro intresserade af geografisk lektyr. Det lämpar sig både till läs-
BOKANMÄLAN.

289

ning i hemmen och till läsebok i skolorna. Äfven till ferieläsning
torde det med synnerlig fördel kunna användas.

Som fallet är med läseböcker i allmänhet, består äfven denna
af en mängd fristående skildringar, utarbetade af olika författare.
Den utmärker sig fördelaktigt framför de flesta af våra äldre läse-
böcker genom ett i allmänhet godt urval af stycken och därigenom
att dessa, där så behöfts, blifvit till stil och framställning bearbe-
tade för att dels bättre kunna lämpa sig för det pedagogiska ända-
målet, dels blifva mera intresseväckande och lättlästa för de unga,
till hvilkas tjänst arbetet egentligen är utgifvet. Vi skulle dock
gärna sett, att bearbetningen på ett och annat ställe varit mera ge-
nomgående. Ett stycke, kalladt »Folklynne och hemlif i Norge»,
innehåller t. ex. åtskilligt, som kunde behöfva en liten korrigering. Bo-
städerna i Sogn äro numera ej så gammaldags, som de här beskrif-
vas. Det torde vara tämligen längesedan röken fick, så godt den
kunde, »söka sig väg ut ur stugan genom ett hål på taket.»

Vi skulle äfven vilja göra den anmärkningen, att här förekomma
alltför få beskrifningar på märkligare kulturväxter och på sådana
djur, som äro karakteristiska för de olika geografiska områdena.
Äfven skildringarna från de större kulturländerna äro i allmänhet
alltför få och knapphändiga. Så t. ex. ha åt England endast tre stycken
på tillsammans 91/2 sida blifvit anslagna. Två af dessa stycken,
»London och dess gatulif» samt »En lördagsafton i Manchester»,
innehålla skildringar af gatulif. Englands så intressanta industriella
förhållanden, den för detta land så karakteristiska sporten och lifvet
på landet m. m. äro här ej alls vidrörda.

Trots dessa brister, hvilka sannolikt till stor del bero på bristande
utrymme, är arbetet så förtjänstfullt, att det utan tvifvel skall för-
verkliga författarens i företalet uttalade förhoppning »att det hos
ungdomen skall väcka ett lifligare intresse för geografiska studier».

Arbetets värde förhöjes af många och karakteristiska illustra-
tioner.

Europa (utom Norden). Geografisk handbok. Af Nils Torpson.
Förra delen. Stockholm, A. L. Normans förlagsexpedition, 1895.
Pris: 3 kronor 75 öre.

Geografi har lyckligtvis börjat blifva ett af lärare och lärar-
innor med intresse owfattadt ämne. Få frågor äro därför mera van-
liga, då skolmänniskor rådpläga om huru de skola ställa med sin
undervisning, än denna: »Hvar skall jag få fatt i några bra geo-
grafiska arbeten, hvarur jag kan hämta något för mina lektioner?»
Nu är det ju så, att där ett allmänt litterärt behof visar sig, där
290

BOKANMÄLAN.

dröjer det icke så länge, innan herrar författare och förläggare •—
med mer eller mindre framgång — söka att fylla det. Därför ha
vi också under årens lopp fått en hel del geografiska läseböcker
och handböcker. Nu föreliggande alster af dr Torpsons flitiga penna
är det nyaste arbetet i denna väg.

Huru författaren närmast tänkt sig detsamma användt angifver
han själf i förordet. »Boken är», säger han, »i första hand afsedd
för lärare i geografi att vara dem till hjälp vid förberedelsen till
deras lektioner.» Närmaste anledningen till dess utarbetande har
ock varit en af åtskilliga lärare framställd uppmaning att behandla
Europa efter samma plan som den, hvilken låg till grund för det
år 1887 utgifna arbetet »Norden». Hvad författaren yttrade om
detta gäller därför äfven om det nu föreliggande, nämligen att det är en
bok för undervisarne: »Arbetet är ock ägnadt dem. Men det är
icke någon handledning, jag skulle snarare vilja beteckna det som
en hjälpreda, en stoffsamling. Det vill begagnas med urskillning;
de siffror t. ex., som jag upptagit för att lämna åt den mogne lä-
saren en åskådlig bild, få icke lämnas åt småbarn, ty de kunna icke
tillgodogöra sig dem. För barn är boken icke.»

Vid sidan häraf har författaren tänkt sig arbetet användt så-
som läsebok af »sådana mera mogna elever vid de allmänna läro-
verken och seminarierna, som intressera sig för själfstudier i ämnet.»

Denna af författaren själf påpekade begränsning i bokens upp-
gift måste man fasthålla, såvida man ej vill göra sig skyldig till
en orättvisa. Hela framställningssättet med sin rikedom på främ-
mande uttryck och tekniska termer samt sina understundom tämligen
summariska antydningar är beräknadt för vuxet folk med en ganska om-
fattande bildning. Några enstaka skildringar (såsom af irländska
slätten sid. 4, engelska industridistrikten, gruffälten och fabriksstä-
derna sidd. 28, 31 och 38, trängseln i City sid. 58 m. fl.) kunna
visserligen användas utan någon vidare omformning, men i allmän-
het skulle det vara ett stort missgrepp, om en lärare gåfve sig till
att läsa upp för barnen ur boken eller sökte muntligt återgifva
innehållet däri ungefär sådant det är. Detta senare torde för öf-
rigt knappast kunna ifrågakomma, ty för att gå i land därmed skulle
man i sanning behöfva hvad salig Holberg kallade »en beget Hu-
kommelse» : så späckad är nämligen framställningen med siffror och
andra uppgifter, för hvilkas fasthållande intet annat medel än det
mekaniska minnet står till buds. En handbok, som skulle kunna
användas på nu antydda sätt, har författaren emellertid aldrig ut-
lofvat. Hvad han velat gifva är »en stoffsamling», hvars material
han öfverlämnar åt den enskilde läraren att genom egen sof-
BOKANMÄLAN.

291

ring och bearbetning tillgodogöra sig för sin undervisning. Och
sitt sä begränsade syfte har han pä ett i det hela tillfredsställande
sätt nått.

Den nu föreliggande förra delen omfattar de tre stora kulturlän-
derna Storbritannien (med Irland), Frankrike och Tyskland samt de häda
mellanliggande staterna Belgien och Nederländerna. För hvarje
rike lämnas först en inledning, därpä redogörelser för de naturliga
hufvudomrädena, ett för ett, samt slutligen en allmän öfversikt öf-
ver det hela jämte hänvisning till använda källor. Illustrationerna
äro goda och med fä undantag (exempelvis den tämligen intetsä-
gande vyn af Antwerpen) särdeles typiska.

Vi motse med intresse arbetets senare del, som enligt hvad
författaren upplyser förelåg nästan färdig i maj och dä var ämnad
att utkomma redan till jul.

B. J.
{Insändt.)

Till Redaktionen af Verdandi.

Undertecknade, utsedde komiterade för beredande af det fem-
tonde allmänna svenska läraremötet, hvilket kominer att hällas i
Karlstad den 16, 17 och 18 juni 1896, anhålla härmed, att lä-
rarekollegier, läraresällskap, lärare vid de högre och lägre allmänna
läroverken, föreståndare och lärare vid enskilda läroverk samt öf-
riga undervisningens vänner, hvilka önska att framställa förslag till
öfverläggningsämnen vid detta möte, måtte insända dem till bered-
ningskomitén före den 1 februari 1896.

Tillika får komitén anhålla, att om insändarne af öfverlägg-
ningsämnen äro villiga att på sedvanligt sätt inleda öfverläggnin-
gen öfver de resp, ämnena eller till komitén insända skriftlig ut-
veckling af desamma, de måtte därom på samma gång underrätta.

Alla till beredningskomitén ställda meddelanden torde adres-
seras till dess sekreterare, adjunkt Edv. Bergenström, Karlstad.

Karlstad den 11 november 1895.

	Axel Dahlman.  Rektor.	
A. Hallström.	K. B. J. Forssell.	P. Åström.
Lektor.	Lektor.	Lektor.
Gust. Ydén.	Valdemar Vendel.	Edv. Bergenström.
Adjunkt.	Adj unkt.	Adjunkt.

ANMÄLAN.

Verdandi, framgent som hittills ett frisinnadt organ för
undervisning och uppfostran, anmäler härmed sin 14:e årgång
för 1896.

Det skall fortfarande vara utgifvarne angeläget att följa och
till behandling i tidskriften upptaga alla de pedagogiska spörsmål
af vikt, som framträda på dagordningen, liksom att därvid söka
förmedla en saltlig och fruktbärande diskussion genom att opartiskt
inrymma uttalanden ur skilda pedagogiska läger.

Att, så långt ske kan, vara den enskilde läraren eller lärar-
innan till praktiskt gagn vid undervisningen utgör äfven en af de
uppgifter, tidskriften satt sig före; och kommer fördenskull att
i densamma bl. a. meddelas fortsättning å de »geografiska kurser»,
Verdandi sedan åtskilliga år föranstaltat, och hvilka vunnit all-
mänt och lifligt erkännande. Likaså torde då och då kunna in-
rymmas praktiskt uppställda förteckningar å lämplig preparations-
litteratur i olika ämnen, hvarjämte särskilda åtgärder vidtagits för
att Verdandi må under år 1896 kunna i större utsträckning än
hittills bringa sina läsare orienterande anmälningar af nyutkommen
pedagogisk litteratur.	•

För meddelanden från rikets undervisningsanstalter för kvinn-
lig ungdom står tidskriften fortfarande öppen, och torde här böra
särskildt påpekas betydelsen af att dessa anstalter sålunda hafva
sig ett tillfälle öppnadt att till ömsesidig båtnad träda i en lifligare
förbindelse med hvarandra.

Bland kända målsmän för olika arter af undervisningsanstalter
i vårt land, hvilkas stöd och medverkan tidskriften sedan länge
haft förmånen påräkna, må särskildt nämnas hrr professor J. A.
Lundell vid universitetet i Uppsala, rektor Sigfrid Almquist vid
Stockholms högre realläroverk, lektorn vid samma läroverk Sixten
von Friesen, doktor Leonard Holmström, föreståndare för folk-
högskolan å Hvilan, samt folkskolläraren Fridtjuv Berg.

Prenumerationspriset är för 1895 oförändradt som hittills. Med
3 kr. 75 Öre för hel årgång om 6 häften, hvilka skola utkomma
i midten af månaderna januari, mars och maj samt september, no-
vember och december, prenumereras i hvilken bokhandel eller å hvil-
ken postanstalt som helst; men så snart ett flertal [minst 5] exem-
plar beställes direkt hos utgifvaren Hökerberg (Klara södra kyrkog.
5 i Stockholm), nedsattes priset till 3: 25 pr ex.; hvarjämte porto-
fri försändelse till landsorten erbjudes.

Stockholm i december 1895.

Utgifvarne.

Stockholm, tryckt i Central-Tryckeriet, 1896.

1

• 7











" a.
t 2
1 J

“Asr... 4,

Fur,

“

it

*
f.

$
far

4w.

=

wP --

-, 24.
t r—tr -

4 -,.

r 2.

i ? ■

t.3

-apt,
a -8

1
e teri
—I s

w

—ame 7.	/	r	! -


UJ
0
o

D

(D
C

(D
O.

9
0
(D
D

S.
0
(Q
(D
D

Q

C

o
s

o
(D

3
C

C

er4