Tidskr. Pedagogiska Biblioteket STOCKHOLM t $* : 1— OAGOG/s 4 (LS. Tidskriften, grundad 1883, är ett fullt själfständigt företag, utan något samband med en förening af samma namn. Arspris (för 6 häften) 3: 75. Lösa häften å 75 öre. O cd O 0 C C 0 C 0 o VERDANDI TIDSKRIFT FÖR UNGDOMENS MÅLSMÄN OCH VÄNNER HEM OCH SKOLA TOLFTE ÅRGÄNGEN 1894 Första häftet. o g 0 oor Häftets innehall: Sid. Om obligatorisk ferieläsning. Af Lenna,rt Ribbing ................... r Tabell tillhörande förestående uppsats.............................. II Ett ord till hemmen. Af Ludvig Lindroth ............................ 12 Efterskrift till förestående Af Uffe ............................. 17 Det moderna arbetsjåktet. Af Uffe .................................. 18 Ytterligare ett par ord om tyska stilens användning i de allmänna läroverken Af Tertius interveniens 27 Bokanmälan: Axel Bergström, Fransk elementarbok, anm. af A. B—g ................ 28 Rossman & Schmidt, Lehrbuch der Französichen Sprache, samt Jespersen- Wallensköld, Fransk elementarbok, anm. af Nft 31 Kaiser, »Låten barnen komma till mig». En årgång predikningar för barn. Anm. af Uffe 34 Meddelanden från Sveriges högre flickskolor: Idunföreningen i Lund......................................... 36 Enköpings elementarskola för flickor ............................ 38 Högre elementarskolan i Lund för flickor ........................... 38 Carl Ulric Broocman. Ett biografiskt utkast af Elisabet Eurén ...... 39 * STOCKHOLM 1894 LARS HÖKERBERGS FÖRLAG Utgifvane: "UFFE” och LARS HÖKERBERG. Pris för detta häfte: Kr. 0: 75. VERDANDI TIDSKRIFT FÖR UNGDOMENS MÅLSMÄN OCH VÄNNER HEM OCH SKOLA UTGIFVEN ”UFFE” OCH LARS HÖKERBERG TOLFTE ÅRGÅNGEN 1894. STOCKHOLM LARS HÖKERBERGS FÖRLAG. STOCKHOLM, TRYCKT I CENTR AL-TRYCKERIET, 18 94. INNEHÅLL 1894. Undervisning och uppfostran. Sid. Bore: Några ord om obligatoriska ferie- arbeten..................... 158 Några anmärkningar om de vid första undervisningennyttjade språklärorna ............... 263 Brate, Erik: Tyska stilen ännu en gång ... 207 Edström, E.: Om den tyska stilen i skolorna 205 F. B.: En moders tankar om hushålls- ekonomi i skolan ......... 169 G.: Huru bör feriearbetet ordnas? 268 G. B.: Sid. Linroth, Klas: Ett argument i ferieläsnings- . frågan ................ 156 Lundell, J. A.: De akademiska sommarkurserna i Uppsala .............. 92 M—n: Några ord med anledning af en ny »rationell» metod i rätt- stafning ................ 171 Tjänstefördeiningen vid femklas- siga läroverk ........... 309 Goldkuhl, A. E.: Om arbetstiden i skolorna ... 257 H. D.: Hvad pojkarna själfva tänka om ferieläsningen .......... 165 Holmström, Leonard: Några tankar om geologiens och statistikens betydelse för geo- grafiundervisningen....... 73 Lagerstedt, N. G. W.: Åtgärder mot öfveransträngning vid de högre skolorna i Tysk- land..................... 198 Sommarstudier i Jena ....... 281 Lindroth, Ludvig: Ett ord till hemmen.......... 12 Några tankar om religionsun- dervisningen i våra skolor 240 Nordfelt, A.: Franskans ställning till den s. k. nya metoden .............. 233 Norrby, Jane: Några ord om våra flickskolor, särskildt till belysning om in- förandet af »huslig ekonomi» i de högre flickskolorna... 246 Ribbing, Lennart: Om obligatorisk ferieläsning... 1 Ribbing, Maria: Några synpunkter i frågan om hushållsekonomien ...... 192 Rönström, Anna: Om en praktisk anordning af räkneundervisningen .... 177 Tertius interveniens: Ytterligare ett par ord om tyska stilens användning i de allm. läroverken .............. 27 Uffe: Efterskrift till Ludvig Lind- roths »Ett ord till hemmen» 17 Wermcrantz, Edvard: Undervisningsprof för lärare- befattningar vid rikets allm. läroverk ............... 129 Sid. Wijkander, Anna: Strödda tankar med anledning af förslaget att upptaga den husliga ekonomien pä de högre flickskolornas schema...... 86 .. Sid. Österberg, E.: Iakttagelser från Amerikas skol- värld ..................... 144 Bidrag till tyska språkets ut- tal slära.................. 318 Biografiska uppsatser. Eurén, Elisabet: Carl Ulric Broocman......................................... 39 Gagner, Marie-Louise: Charles Rollin ............................................. 290 Bokanmälan. Afzelius, Engelsk grammatik, anm. af Nft................................ 213 Bergström, Fransk elementarbok, anm. af A. B—g........................... 28 Hoppe, Tysk ljud- och uttalslära, anm. af E. Österberg.................. 313 Jespersen—Wallensköld, Fransk elementarbok, anm. af Nft ................. 31 Kaiser, »Låten barnen komma till mig», anm. af Uffe ..................... 34 Lundin, Handledning i metodisk undervisning i kvinnlig slöjd, anm. af Lärarinna .............................................................. 273 Rossman & Schmidt, Lehrbuch der Französichen Sprache, anm. af Nft 31 Rönström, Lärobok i geometri, anm. af Hj. B............................. 219 Silfverskjöld, Vår skölungdoms hälsovård, anm. af L. Rbg................ 218 Skard, Skolens Historie, anm. af L. Rbg ..............-................. 215 Snoilsky, Svenska bilder, Skolupplaga, anm. af A. H—Id.................. 276 H varjehanda. Det moderna arbetsjåktet ......................................... 18 En moders tankar om feriearbetet .............................. 167 Statens bidrag till högre undervisning för flickor i Sverige och i Finland 210 Litterära notiser................................................ 211 Notiser ..................................................... 321, 323 Brev fra Norge, af H. ........................................... 270 Meddelanden från Sveriges högre flickskolor. Enköping ...................................................... 38, 232 Göteborg, flickskoleföreningen ..................................... 322 Kristinehamn ....................................................... 176 Lund, Idunföreningen .............................................. 36 » h. elem.-skolan för flickor................................ 38, 323 Stockholm, Anna Sandströms skola.................................... 173 Om obligatorisk ferieläsning. Vid Stockholms läraresällskaps November-sammankomst diskuterades senaste läroverkskommitténs förslag om obliga- toriska feriearbeten. »Ordföranden sammanfattade resultatet af diskussionen sälunda, att lärarsällskapet, med undantag af ett par medlemmar, med intresse omfattat idén om ferieläs- ning, men att betänkligheter mot det framställda förslaget blifvit gjorda rörande dels fordringarnas kvantitet dels deras kvalitet.» (Enl. Stockh:s Dagblad N:o 324 för 1893.) Ja, i det omdö- met torde flera än de vid sammanträdet närvarande instämma. Nyheten, att kommitterade tänkte på att införa hemarbeten under ferierna, gick redan i somras genom tidningarna, och mer än en lärare torde likt undertecknad ha mottagit under- rättelsen med glädje. Man hoppades nämligen, att dessa ferie- arbeten i hemmen skulle sättas i stället för de förlängda ter- miner, som likt ett åskmoln länge stått hotande öfver skolan; man tänkte, att här blefve ett tillfälle att i verltligheten sam- arbeta med hemmen, ej blott tala därom; man väntade, att härmed skulle göras ett bemödande från skolans sida att arbeta i riktning åt en mer individuell uppfostran. Beklagligtvis tyckas dessa förväntningar i åtskilligt få betecknas såsom svikna. Låtom oss höra kommitterades motivering: »— då nå- gon afknappning i omfånget af de nu föreskrifna kurserna icke kan anses tillrådlig, under det att behofvet af ett grund- ligare inlärande af dessa kurser länge varit erkändt, så har ett medel att dels fylla den uppkomna tidsförlusten dels till- godose nämnda behof måst utfinnas. Kommitterade hafva trott sig’ finna detta medel i införandet af ordnade och obligatoriska feriearbeten för hvar klass.» Se vi nu efter, hvad som menas med »den uppkomna tidsförlusten», så är det ingenting annat än, att i kommitterades läsplan ingår en minskning af 1 ä 2 timmars skolundervisning i veckan i några (men visst icke alla) klasser. Det tyckes, Ver dandi 1894. 1 2 OM OBLIGATORISK FERIELÄSNING. som vore det för att ersätta denna minskning, som feriearbe- tena blifvit föreslagna, ickesåsom en ersättning för förlängda terminer. Men nu är det så ställdt, att förlängda terminer af riksdagen blifvit satta såsom ett af villkoren för lärarnes lönereglering. Och då det väl ej kan vara meningen, att den frågan skall begrafvas, så vet man ej, om man icke har att vänta förlängda terminer också, — sedan en gång obligatoriskt feriearbete är infördt. Man hade åtminstone önskat ett yttrande af kommitterade i den riktning, att feriearbetet föreslås i stallet för förlängda terminer. •—- En af talarne vid läraresällskapets sammanträde tyckes hafva trott, att det vore meningen. Ser man saken från lärarnes synpunkt, så kunde nog ock det ökade arbetet med alla dessa sommaruppgifters kontrollerande och genomseende varit någon ersättning värdt. Men — detta endast i förbigå- ende; vi vilja nu återgå till att se på saken från lärjungarnes synpunkt. De af kommitterade föreslagna feriekurserna äro: Till Andra klassen. Modersmålet. Välläsning: 10 sidor af den vid läroverket använda läroboken. Matematik. Räkning af 10 något svårare exempel af hvarje räknesätt med hela tal. Välskrifning. 20 skrifsidor efter förskrift samt afskrifning af 5 trycksidor i läseboken. Till Tredje klassen. Modersmålet. Utanläsning af i klassen genomgångna poetiska stycken till ett omfång af tre sidor. Matematik. Räkning af 6 exempel på hvarje räknesätt i deci- mal- och vanliga bråk. Välskrifning. 20 skrifsidor efter förskrift samt afskrifning af 5 trycksidor i läseboken. Till Fjerde klassen. Tyska. Öfversättning af 20 sidor lättare tysk text. Utanläs- ning af 3 sidor i 3:e kl. genomgången tysk text. Matematik. Räkning af 50 tal, utgörande tillämpning af läran . om bråk. OM OBLIGATORISK FERIELÄSNING. 3 Välslirifning. Skrifning med tysk stil af 20 skrifsidor enl. förskrift. . Till Femte klassen. Tyslia. Öfversättning af 25 sidor tysk text. Utanläsning af 3 sidor i 4:e klassen genomgången tysk text. Geografi. Läsning af omkring 75 sidor i en geografisk läsebok. Till Sjette klassen. 6: 1. Tyslia. Öfversättning af omkring 75 sidor tysk text. Geografi. Läsning af omkring 100 sidor i en geografisk läse- bok. Till Sjunde klassen. 6: 2. Modersmålet. Läsning af svensk vitterhet till ett omfang af omkring 200 sidor. Tyslca. Öfversättning af omkring 100 sidor tysk text. Geografi. Läsning af omkring 100 sidor i en geografisk läse- bok. , Till Åttonde klassen. 7: 1. Latinlinien. Modersmålet. Läsning af svensk vitterhet till ett omfang af omkring 100 sidor. Latin. Öfversättning af 30 sidor lättare latinsk text af histo- riskt innehåll. Fransha. Öfversättning af omkring 75 sidor lättare fransk text. Real- linien. Modersmålet^ = latin-linien. Engelska. Öfversättning af omkring 100 sidor engelsk text. Franska. = latin-linien. Till Nionde klassen. 7: 2. Latin-linien. Latin. Öfversättning af omkring 40 sidor latinsk text. 4 OM OBLIGATORISK FERIELÄSNING. Historia. Repetition af gamla tidens allmänna historia. Geografi. Repetition af Europas geografi. Grékislta (för A-linien). Öfversättning af omkring 750 verser i Homer. ' M.atematilc (för B-linien). Skriftlig behandling af 25 algebra- iska uppgifter. Real-linien. Engelska. Öfversättning af omkring 100 sidor engelsk text. Franska. Öfversättning af omkring 100 sidor fransk text. Geografi = Latin-linien. Matematik = LatinB-linien. »Till de här upptagna feriearbetena kommer insamlingen af det i kurserna för de särskilda klasserna angifna antalet växter till den del, som icke under lästiden blifvit insamlad.» (Bemärkas bör, att denna uppgift att insamla ett visst antal växter redan finnes föreskrifven vid skolorna och icke är något nytt förslag.) Man måste gifva läraresällskapets ordf, rätt, då han yttrar, att i förslaget tyckes »omsorgen om de formella färdigheterna vara stark, men omsorgen om den sakliga utbildningen till- bakaskjuten» (Stockh:s Dagblad a. s.). Till detta resultat hafva dock måhända de svårigheter bidragit, som framställt sig för kommitterade i fråga om kontrollen af arbetena. Härom läsa vi i motiveringen: »Vid bestämmandet af äm- nen ------hafva kommitterade---------tagit hänsyn till de särskilda ämnenas behof af ökadt arbete å lärjungarnes sida, men äfven, och icke mindre, fäst sig vid att lärjungarne må på egen hand kunna utföra det föresatta arbetet, samt att det sätt, hvarpå detsamma af de särskilda lärjungarne fullgjorts, må skäligen lätt kunna kontroller as. »1 Kommitterade ha alltså ansett sig böra taga hänsyn till a) ämnenas behof, b) att arbetet blir sådant, att lärjungarne kunna reda sig själfva med det, c) att det kan kontrolleras. Börja vi nu med den sista punkten, så medgifves gärna, att det vore en god sak, om arbetet vore lätt att kontrollera. Kommitterade ha dock i några fall valt uppgifter, som äro synnerligen svåråtkomliga för kontroll. Hur t. ex. tänker 1 Kursiv, af und. OM OBLIGATORISK FERIELÄSNING. 5 man sig, att läraren i 2:a klassen skall kunna öfvertyga sig om att gossen ej öfvat sig i illaläsning i st. f. »välläsning»? Hur skola lärarne i 5:e, 6:e och 7:e klasserna kunna kontrol- lera »läsning af 75 eller 100 sidor i en geografisk läsebok»? Hade icke här (eller på något annat stadium) kartritning varit lämpligare, isynnerhet som det finnes en användbar kartritnings- kurs (A. R. Lundgrens), hvilken — enligt undertecknads er- farenhet — flera gossar gärna genomgått under ferierna. Huru skall — först och sist — kontrollen af de 100—200 sidorna svensk vitterhet taga sig ut? I förbigående sagdt vore det nog önskligt, om man äfven kunde kontrollera, att arbetet någorlunda jämnt fördelades på de 6—7 veckorna och ej uppskötes till den sista och då verk- ställdes med »högtryck» från morgon till kväll. Något fullt betryggande skydd mot ett sådant missbruk torde ej vara lätt att utfinna. Dock torde skriftliga arbeten och ritningar fresta mindre därtill, ty handen gör ej så lätt ett hastverksarbete som ögat. Älägges gossen därjämte att skrifva datum å hvarje färdigt arbete, så är icke så litet vunnet. Säkraste kontroll blir dock att söka ha gossens goda vilja och arbetslust med i arbetet. Men när kommitterade sålunda i vissa fall gått ifrån sin uppställda fordran, hvarför skall då ämnet historia (ett på skolans läsplan missgynnadt men i verkligheten synnerligen bildande ämne) lysa genom sin frånvaro? Nej, det är sant: högsta klassens latinlinie skall repetera gamla tidens allmänna historia. Men det är också allt. Undertecknad skulle dock tro, att det blir lärjungen svårare att på egen hand draga någon verklig nytta af den geografiska läsebokens läsning än af någon för hans ålder passande historisk eller biogra- fisk bok. • Man kunde äfven spörja, hvarför ej annan naturvetenskap än botanik kommer i fråga, och hvarför ingen annan botanik än »samla växter». Icke omöjliggöres det väl af det 2:a, och viktigaste, villkoret: att arbetet blir afpassadt efter lärjungarnes förmåga, så att de kunna reda sig själfva därmed? Man torde nämligen härvid kunna tillämpa satsen: »vilja är kunna», öfver- satt med: det man gärna gör, det gör man bra. Är det vid allt intellektuellt arbete af vikt att ha lär- jungens intresse med, så är det så mycket viktigare, då läraren är flera mil utom, synhåll och hans betyg och anmärkningar låta vänta på sig ett par månader. Hade kommitterade tagit 6 OM OBLIGATORISK FERIELÄSNING. mer hänsyn till den sidan af lärjungarnes förmåga, som kalias Dlust», och mindre till »ämnenas behof»(?), då hade troligtvis behofvet af kontroll blifvit minskadt, då hade ock antagligen uppgifterna för feriearbetet blifvit något olika de nu föreslagna. Svarar man nu, att hvad den ena lärjungen anser för ett nöje, det förefaller den andre odrägligt, så är jag alldeles af samma tro. (Den som tviflar därpå, torde bara behöfva höra sig för nästa år med 6:te klassens gossar, hur de 200 sidorna poesi bekommit dem). Men däraf skulle jag vilja härleda som ett korollarium, att eleverna böra få olika uppgifter efter deras olika fallenhet. Härpå har ock Lektor Sahlin från Upsala vid nämnda sammanträde syftat, då han yttrade (enligt Stockhis Dagblad): »Om en lärjunge hade synnerlig lust för ett ämne, vore det hårdt, att han under ferierna ej finge följa denna lust.» Vi underskrifva. »Flere uppgifter af olika slag» — fortsatte samma talare — »t. ex. botaniska experiment, deltagande i praktiskt arbete, åkerbruk, trädgårdsskötsel m. m. kunde väl försvara sin plats såsom feriearbeten». — — Vi understryka! Vi tillägga: det vore illa, om skolan skulle införa en läsplan, som försvårade eller omöjliggjorde praktiskt arbete för lärjung- arne under ledighetstiden. Det vore också illa, om skolan skulle bestämma feriearbetet så, att individuella anlag kväfvas. Hon borde arbeta i alldeles motsatt riktning. Hvilka arbeten, som med förmån kunna utföras af lär- jungen, beror ju äfven på hans sommarvistelseort. En gosse skall t. ex. resa med sin far till Tyskland eller vandra i Skandina- viens fjälltrakter. Nog vore det för honom fördelaktigare att få öfva sig i tyska språket eller med kraft studera naturen, botanisera m. m. än att sitta på hotellen och på fjälltopparna med sin svenska vitterhet, sitt latinska lexikon och d:o auctor, sin franska text med ordböcker. (Jag antager t. ex. att yng- lingen är flyttad till 7: 1.) Icke så få medellösa ynglingar ha kunnat bereda sig till- fälle att fortsätta sina studier genom sommarkonditioner. Skola nu feriekurserna bli strängt obligatoriska för alla, så torde hända, att den utvägen stänges för åtskilliga. Återstår så en: ökad skuldsättning. — Om värdet af den repetition ynglingen verkställer, då han undervisar andra, i jämförelse med en vanlig »lexrepetition» torde vara öfverfödigt att tala till erfarna lärare. Samråd med målsman anse vi ock vara ett oeftergifligt villkor för att ferieläsningen skall bli till gagn. OM OBLIGATORISK FERIELÄSNING. 7 Såsom förslaget nu kommit, får det väl mycket karaktär af en skolans fordran på föräldrarna, att de skola sätta i gång och öfvervaka ett arbete, som barnen i egenskap af skolgossar måste göra, men som skolan ej kan leda eller öfvervaka. Sant är, att om samhället sörjer för att ungdomen undervisas, så måste denna ungdoms föräldrar påtaga sig vissa skyldigheter och göra vissa uppoffringar, för att ej denna undervisning må försvåras för läroverken. Men vi skolman må väl akta oss att ej komma med öfverdrifna anspråk på hemarbeten, att gossen ej af idel plikttryck från skolan må bli en hustyrann i hemmet, den där inga familj eplikter kännes vid eller har tid att kännas vid. Det är redan fara, att många nitiska föräldrar, för att gynna och befordra sönernas skolgång, göra sig själfva till sina barns uppassare, emedan gossarna ej »hinna med» att passa sig själfva upp, än mindre tjäna föräldrarna. Och om man än må kalla detta ett uppoffrande nit af föräldrarna, visligt nit är det icke. Men skolans målsmän böra ej bidraga att fixera detta abnorma förhållande. Under de nuvarande långa sommarferierna kan det i viss mån rättas. Jag vill visst icke säga, att det alltid sker, men möjligheten står dock kvar. Föreskrifvas nu så dryga kurser, som kommitterade föreslagit, och lika för alla utan hänsyn till familjens förmåga, önskningar och åsikter, så tages denna möj- lighet bort. Ett faktum är vidare, att en del gossar ej kunna hjälpa sig själfva med sina lexor under terminen; flere torde få svårt att handleda sig själfva under ledigheten. Faktum är likaså, att icke alla föräldrar ha tid och förmåga att vara medhjälpare. Behofvet af informatorer för sommaren torde ökas. Men någon äldre skolyngling kan numera ej anskaffas, ty hvar och en har sina dryga sommarpensa. För att få informatorer får man alltså gå högre upp på lärdomsskalan och djupare ned i kassa- kistan. Jag misstänker, att belåtenheten i hemmen ej blir stor. Komme åter, feriearbetet såsom en uppgift, som gossen i viss mån varit med om att välja, som blifvit afpassad efter hemmets förhållanden, och som med skolans auktoritet blifvit lagd gossen på hjärtat, så tror jag man kunde vara lugn för att det af föräldrarna skulle mottagas med tacksamhet. Vi ha flera gånger i förbigående kallat sommaruppgifterna dryga. Låtom oss nu granska dem litet närmare. Fråga kan vara, om ej de nedersta klasserna bort befrias från obligatoriskt arbete, och om ej tyska öfversättningen (se 8 OM OBLIGATORISK FERIELÄSNING. ofvan) till 4:e klassen ställer för stora fordringar på så out- vecklade gossar. Men därom vill jag ej med bestämdhet yttra mig. Tydligt tyckes däremot vara, att arbetet till 6: 1 är för drygt. 75 sidor tysk text på 6 å 7 veckor för gossar, som under hela föregående läsåret i skolan genomgått 30 å 32 sidor, torde för mången komma att taga mer än 3 timmar om dagen. Ändock fordras dessutom läsning af 100 sidor i en geo- grafisk läsebok, en uppgift, som lämnar mycket obestämdt, huru det skall läsas, således ock om den tid, arbetet kan kräfva. Likadant anse vi förhållandet vara med kurserna för 6: 2. Där fordras 100 sidor tysk text, 100 sidor geografisk läsebok, 200 sidor svensk vitterhet. Vi få visst icke antaga att 15- åringen läser tyska som sitt modersmål, men äfven om han gjorde det, vore 400 sidor genomgångna på 6—7 veckor ett arbete, som ej kan kallas lindrigt. När därtill kommer, att det är en känd erfarenhet, att gossarne bli mycket ansträngda i 6: 1, så tyckes sommarhvilan bli otillräcklig och kurserna vara för drygt tilltagna. — Vi fortsätta ej detaljgranskningen. Kommitterade yttra: »Vid beräkningen af de föreslagna feriearbetenas storlek hafva kommitterade åter utgått från den uppfattningen, att lärjungarne i de lägre klassarna borde egna två timmar om dagen under 6 till 7 veckor åt ifrågavarande arbeten, under det att lärjunge i de högre klasserna skulle därmed vara sysselsatt 3 timmar om dagen under samma antal veckor.» Enligt hvad ofvan är visadt, torde nog dessa normaltimmar komma att svälla ut: de 3 timmarne kanske till 4 ä 5; här- till kommer insamlingen af växter, hvilken äfven innefattar och bör innefatta examinering, pressning, pappersombyte, uppklist- ring, etikett-skrifning och ordnande (för att ej detta arbete skall komma som ett plus till terminens); det torde ej vara för mycket att i medeltal beräkna 1 ä 2 timmar dagligen för detta arbete. Häraf skulle uppkomma 5 å 7, låt oss säga 6 timmars dagligt arbete. »Dessa uppgifter skulle i allmänhet vara de samma för alla lärjungar i samma klass vid samma läroverk» — fortsätta kommitterade. Och då det ej är så ovanligt, att gossar »flyttas med villkor», d. v. s. måste förko fra sig i ett eller ett par ämnen, så kan till dessa 6 timmar dagligt arbete komma ett beaktansvärdt tillägg af arbete med de ämnen, i hvilka gossen ej blifvit godkänd.* Det vore en synnerligen låg beräkning, * Se tabellen å sid. 11. OM OBLIGATORISK FERIELÄSNING. 9 om vi antoge 1 timme dagligt arbete pr ämne; säkert är åt- minstone, att ett c. i tyska, latin, franska eller matematik icke repareras med 1 timmes dagligt arbete under 6—7 veckor, knappast under hela sommarlofvet. Lägg alltså, för en del gossar, 2 ä 3 timmar till de förut- varande 6, så få vi 8—9 timmars dagligt arbete; låt oss säga blott 8 timmar. Vore det nu under arbetstiden, som gossen hade »8 timmars arbetsdag», så vore ej något att därom säga, — men det är under fri- och hvilotiden. Några föräldrar — tyvärr icke många — önska att deras 14—17 års ynglingar skola få några (2 ä 3) timmars kropps- arbete under sommarlofvet. De få naturligtvis afstå därifrån; eljest skulle man komma till 10—11 timmars dagligt arbete. Sjöbad böra ju gossar om möjligt dagligen taga under sommaren; men icke alla bo nära sjön. Enligt min erfarenhet böra 11/,— 2 timmar anslås däråt, om man nämligen inberäknar den tid vägen tager. Till måltider och klädsel anslå vi 2 timmar. Summa 14 å 15 timmar. Återstår 9—10 till hvila och sömn, hvilket väl kan behöfvas. Och ledigheten blir = + 0. Naturligtvis finnes det gossar, som lösa uppgifterna vida lättare och raskare, kanske äfven några, som rätt väl behöfva det af kommitterade förordade arbetet för att tagas ur sin indo- lens och sitt dagdrifveri; men jag vågar påstå, att de ofvan gjorda beräkningarna icke äro drifna in absurdum, då det gäller vanliga gossar med medelmåttig hegåfning för loken. Jag har ändock icke gjort bruk af det faktum, att för många gossar sommaren med dess värme och vaknande naturlif (eller hvad det är) verkar i viss mån paralyserande på intelli- gensen, om med intelligens menas förmågan att lära ur bok. Detta är en icke så ovanlig erfarenhet. Lika ogynnsamt ställer sig saken för gossar, som söka in- träde till någon klass utom första.* Kommitterade yttra härom: »Af inträdessökande till en klass skall äfven det till klassen hörande feriearbetet eller något däremot svarande fordras.» Nu ha på senare tider ett par gånger petitioner från enskilda skolor förelegat, att deras lärjungar skulle få aflägga inträdesexamen till allmänna läroverk på våren — för att undvika det af flera familjer såsom betungande ansedda arbetet med att under som- maren hålla vid makt gossens färdighet att stånda examen. I stället för detta tillmötesgående (som t. ex. Nya elementar- * Se tabellen. 10 OM OBLIGATORISK FERIELÄSNING. skolan och f. d. Beskowska skolan infört) föreslås nu feriekur- serna såsom ett plus. Må man hoppas, att det »däremot sva- rande» kan och får tolkas liberalt. Skulle vi till sist sammanfatta vår åsikt i saken, tro vi kommitterades tanke att införa feriearbete vara en synnerligen beaktansvärd tanke, om nämligen detta arbete kommer såsom ersättning för förlängda terminer; om de uppgifna kurserna få betraktas såsom »förslag», hvilka rektor och klasslärare få utbyta mot annat för gossens anlag tilltalande och familjens förmåga och omständigheter passande teoretiskt eller praktiskt arbete; om rektor och klasslärare ha rätt att bevilja hel eller partiell dispens,, och om målsman rådfrågas vid uppgörandet af pensum för gossen; men också endast under dessa villkor. Den lös- ning, som nu föreligger från kommitterade, anse vi däremot icke lycklig. Vi kunde här sluta, men då det icke är en fråga om teo- rier och åsikter utan om en gagnelig eller skadlig åtgärd med vår skolungdom, drista vi — äfven med fara att beskyllas för själftaget förmyndarskap — att, till afvändande af olägenheter, föreslå Hrr Rektorer och andra lärare: att anordna talrika s. k. jöräldramöten, där fäder och mödrar må få tillfälle att sätta sig in i, hvad frågan gäller, och att yttra sig beträffande sakens önskvärdhet och möjlighet; och att anhålla hos vederbörande om utsträckt frihet att på anförda grunder afkorta, utbyta eller befria från de föreslagna kurserna. Lennart Ribbing. OM OBLIGATORISK FERIELÄSNING. 11 Tabell, hämtad ur Redogörelserna för Stockholms allmänna läroverk för läsåret 1892—1893, utvisande hur mänga gossar, som vid början af höstterminen 1892 voro Kvar- sittare. Flyttade vid vår- terminens slut. Flyttade hösten 92 efter af- lagda prof. Nyin- skrifna (utom i l:a kl.) Från Högre latinläroverket å Norrmalm... 49 368 131 70 Högre Läroverket på Söder 68 232 86 31 Högre Realläroverket 53 209 53 131 Jakobs femklassiga läroverk 23 95 32 5 Östermalms femklassiga läroverk ... Katarina femkl. lärov. har ej kunnat medtagas i anledning af i redo- görelsen förekommande felräk- ning. 50 151 83 28 Summa 243 1,055 385 265 = 1,298 = 650 Alltså: 66.68 o/ 33.36 o/ ' Märli: att vi icke blundat för det faktum, att somliga gossar, som på hösten inskrifvas vid läroverk, komma från ett annat med fullständiga betyg och således ej behöfva stå examen. Någon siffra för dem har ej kunnat anskaffas, och anse vi det ock mindre behöfligt, emedan en del af de 1,055 godkända fått betyget b? i ett eller annat ämne och därmed ock en upp- maning att under sommaren förkofra sig i det ämnet. Vi föreställa oss, att det sistnämnda förhållandet ungefärligen kan väga jämnt med det förra. Häraf synes, att ungefär en tredjedel af Stockholms skol- gossar redan förut har sommararbeten för skolans räkning, nämligen dels vissa ämnen, som skola repareras, dels full in- trädesexamen. Ett ord till hemmen. Med anledning af D:r Silfverskiölds nya bok »Vår skol- ungdoms hälsovård». I 1884 års Läroverkskommittés betänkande framhåller Professor Axel Key, att Sveriges skolungdom i hög grad öfveranstränges med intellektuelt arbete, och han framlägger till bevis för detta påstående ett vidtomfattande och mångsidigt bearbetadt statistiskt material. Mången har emellertid ställt sig tviflande — icke beträffande riktigheten af Prof. Keys bearbetning af materialet, men i afseende på primäruppgifternas trovärdighet. Man har trott, att en angif- ven medelarbetstid per dag, börjande med 61/2 timme (för första klassen) och efter en ständig och hastig progression slutande med 11 timmar (för öfre sjunde klassen), gymnastiktiden oräknad, icke kunde vara öfverensstämmande med verkligheten; och undertecknad bekänner sig hafva hört och delvis ännu höra till de tviflande. Emellertid vidhålles påståendet om vår skolungdoms höggradiga öfveransträngning i ofvan nämnda bok, skrifven af en, som det vill synas, erfaren och tydligen för de ungas väl nitälskande skolläkare, hvilken på grund af sin läkarepraktik och med åberopande af Prof. Keys statistiska tabeller påstår, att »det finnes intet civiliseradt land i hela världen, där skolungdomen så anstränges som i Sverige». Sedan jag läst denna bok, och ännu mer under intrycket af Prof. Keys förord till densamma, har jag beslutat mig att taga till ordet och meddela några erfarenheter, som under en lång följd af år visat sig konstanta och som kunna sägas utgöra åtminstone en, sannolikt ännu ett par enskilda skolors svar på den vädjan, som ligger innesluten i Prof. Keys och D:r Silfverskiölds arbeten. Det är visserligen med någon tvekan jag yttrar mig, eftersom jag utan tvifvel med rätta kan sägas vittna i egen sak. Men det skall snart visa sig, att det varit omöjligt att här tala i allmänna ordalag; och dessutom torde den, som läser till punkt, sannolikt ETT ORD TILL IIEMMEN. 13 medgifva, att ämnet i och för sig är i behof af att offentligen diskuteras. Min mening rörande öfveransträngningen i skolorna lyder så: finnes sådan öfveransträngning, så ligger felet hufvudsakligen i de klasser, där den minst märkes, nämligen i nederskolan. De äldre lärjungarne behöfva efter min tro — som jag dock ej här hinner att motivera — och tåla äfven vid ett ganska ansträngande ar- bete, nämligen med villkor att de icke på något sätt blifvit bråd- tagna, medan de äro barn. Men i motsatt fall orka de icke med det lass man lägger på dem, dels emedan deras krafter blifvit bräckta eller skadade under den tidigare perioden, dels därför att de ieke kunnat smälta allt undervisningsmaterial man påtrugat dem och därför äro, som det så ofta heter, »svaga i elementerna», hvil- ket fördubblar ansträngningen för dem, som vilja följa med i de högre klasserna. — Detta gäller naturligtvis icke i samma grad om de starkare intelligenserna. Uti den skola, hvarest jag undervisat i mer än 22 år och som jag således känner, anföras sällan klagomål öfver för mycket arbete, ändock våra äldsta lärjungars dagliga portioner däraf icke äro obetydliga (ehuru de icke gå upp till de siffror, som Prof. Keys tabeller angifva för motsvarande klasser i statens läroverk). Däremot hafva våra yngre lärjungar ett mindre antal läro- timmar i veckan, mindre lexor per dag och längre lekraster än deras jämnåriga i statens läroverk. Härtill kommer, att nya ämnen sparas och inträda med större mellanrum, samt slutligen: hufvud- saken och — underligt att omtala — skolans Akilleshäl för när- varande: att första klassen är tvåårig. Dessa anordningar, och sannolikt mest den sistnämnda, utbreda ett välgörande lugn öfver undervisningen hela nederstadiet igenom. De fritaga oss från behofvet att jäkta de yngre lärjungarne och från oron att icke hinna med våra kurser. För min del är jag af den öfvertygelsen, som jag ock många gånger uttalat — att, om våra äldre lärjungar — naturligtvis med undantag af dem, som hafva svag hälsa — tåla vid ett tämligen rundligt mått af såväl ålagdt som själftaget arbete, sådant i väsent- lig mån beror däraf, att deras intellektuela, krafter sparats i de yngre åren. Ett mycket bestämdt uttalande i samma riktning har jag upprepade gånger hört af en rektor vid ett af våra högre statsläroverk, hvilken äfvenledes af erfarenhet känner vår skola. Så talar alltså lärareerfarenhet. Hvad vittnar nu läkares er- farenhet i detta ämne? I sitt förord till D:r Silfverskiölds bok yttrar Prof. Key bland annat: »Barnen och den växande ungdomen 14 ETT ORD TILL HEMMEN. hafva under skeden af svagare kroppslig utveckling minskad, under kraftigare utvecklingsskeden däremot ökad motståndskraft mot sjuk- liga inflytelser. Under det mångåriga svaga utvecklingsskede för gossarne, som närmast föregår pubertetsperioden och räcker från deras 7:e å 8:e lefnadsår till och med det 13:e lefnadsåret, d. v. s. i regel tills de fyllt 13 år, alltså under den period, då gossarne hos oss genomgå de förberedande skolorna och de lägre klasserna i de allmänna elementarläroverken, stiger sjukligheten bland dem år från år så enormt, att sjukprocenten (med frånräkning af när- syntheten) springer upp från 17% till omkring 38%. De späda, outvecklade organismerna hafva under detta skede en alltför svag motståndskraft mot de skadliga, naturvidriga inflytelser, som drabba dem.» Jag anmärker i förbigående, att jag alltid förvånat mig öfver talet om en sådan sjuklighetsprogression under dessa utvecklingsår, då jag alltid tyckt mig spåra motsatsen. Men härom har jag ännu ej samlat tillräckligt statistiskt material, hvilket dessutom borde af läkare granskas för att kunna gälla som bevismedel. Af det anförda Prof. Keys uttalande följer emellertid, att han fordrar, att barn mellan 7 och 13 år ej ansträngas. Jag måste nu besvära med några siffror. Jag kan visserligen icke från vår skola anföra några sådana för det 7:e, 8:e och 9:e lefnadsåret, emedan arbetstiden i hemmet därunder är så obetydlig, att vi däröfver ej insamla uppgifter, hvilka dessutom af dessa småttin- gar knappast skulle kunna åvägabringas. Men för åldern 10 —13 år har jag att uppvisa några jämförande siffror rörande medelarbetstiden' per dag i skolan och hemmet tillsamman, hvarvid morgonbön, sång och gymnastik inbegripas och söndagen beräknas arbetsfri. Professor Keys tabeller angifva, att denna medelarbetstid för de högre allmänna läroverken utgör i timmar och minuter för tioåringar 6,5 5 för tolfåringar 7,5 7 » elfvaåringar 7,4 6 » trettonåringar 9,9. Professor Key föreslår, såsom lagom eller normal arbetstid, för tioåringar 6 timmar för tolfåringar 7 » elfvaåringar 6 » » trettonåringar 7. Samma normaltid föreslås af en för motverkande af öfveran- strängning i skolorna tillsatt kommission för Elass-Lothringen. Enligt de tre senaste läsårens uppgifter af lärjungarne i Be- skowska skolan, ställer sig därstädes motsvarande medelarbetstid på följande sätt: för tioåringarna 5,36 för tolfåringarna 6,48 » elfvaåringarna 6,10 » trettonåringarna 7,15. ETT ORD TILL HEMMEN. 15 Medräknas äfven snickerislöjden, i hvilken våra 10-, 11- och 12-åringar nästan mangrant deltaga, så ökas siffrorna för de tre första åldersklasserna med 15 minuter. Man kan icke gärna förneka, att dessa siffror äro både väl- taliga och gynnsamma. Det måste för oss, som arbeta med dessa barn, vara tillfredsställande, att vi icke behöfva kräfva af dem mer arbete, än sakförståndige män från två håll varit öfverens att finna lagom för dessa åldersklasser. Härmed nekas icke, att svagare eller trögare lärjungar äfven hos oss kunna få för mycket arbete. Men det händer mycket sällan och kan för öfrigt ingenstädes helt undvikas, så vidt man håller på nödvändigheten att äfven de svagaste måste lära sig något ordentligt. Man skulle nu tro, att äfven hemmen vore allmänt tillfreds med de anordningar, hvarigenom ett sådant relativt »lugn i under- visningen» kan vinnas. Men häri misstager man sig. Väl hoppas jag, att flertalet af de föräldrar, som f. n. hafva sina barn hos oss, gilla dessa anordningar. Men det vet jag, att det länge för- nummits ett smygande missnöje därmed, att Beskowska skolan har »en klass mer än statens läroverk». Och på senare åren har man dels till mig och mina medlärare uttalat sitt misshag häröfver, dels oek af denna anledning flyttat sina barn till andra skolor. Det heter från sådana föräldrars sida: »Edra lärjungar äro vid inträdet i öfre första klassen 10 år, medan inträdesåldern i de all- männa läroverkens första klass endast är 9 år.» — Man må upp- lysa om att denna tillåtna inträdesålder alldeles icke öfverens- stämmer med den verkliga, hvilken i allmänhet är öfver 10 år.* Man må vidare upplysa om att medelåldern för våra lärjungar vid deras mogenhetsexamen ingalunda är högre än vid andra skolor — dels på grund af sistnämnda faktum, dels ock emedan antalet »kvar- sittare» naturligtvis blir mindre -—, att vi för särskildt begåfvade lärjungar underlätta öfverhoppandet af någon bland de lägre klas- serna, att vi i första förberedande klassen gärna mottaga barnen vid tidig ålder, emedan arbetet där är så ringa, m. m. Faktum kvarstår: vi hafva en klass mer än andra skolor, och detta faktum är — i mångas tycke — af ondo. Ja, det har händt, att föräldrar, som flyttat sina barn från oss till andra skolor, yttrat sin tillfreds- ställelse med denna förflyttning, just emedan »barnen numera äro upptagna af lexläsning hela aftnarna». * Så var till exempel vid innevarande läsårs början medelåldern hos de 352 lärjungarne i första klassen af tre högre och tre femklassiga statsläroverk i Stockholm icke 9 år utan 10 år, 4 månader och 27 dagar. Om jag icke misstager mig, är medelåldern i landsorten högre. 16 ETT OKD TILL HEMMEN. Som bekant, äro de enskilda läroverken i vårt land ännu icke i den ekonomiska belägenhet, att de kunna fullfölja sina grundsatser eller sina läroplaner under en allt för länge fortsatt strid mot allmän- hetens opinion. Sålunda kan det ock möjligtvis inträffa, att man lyc- kas tvinga oss under oket, så att vi måste förändra vår första klass till ettårig, hvilket nog också utan genast märkbar olägenhet låter sig göra. Men om det skulle lända till vår ungdoms väl, förtjänar att noga betänkas — med förestående siffror för ögonen. Ofver hufvud hafva de enskilda skolorna, för hvilka det reg- lementeras mindre än för statsläroverken, rikare tillfällen än dessa att anställa rön och försök till lösande af praktiskt pedagogiska frågor. I flere afseenden hafva sådana tillfällen begagnats af Be- skowska skolan (uti tvänne eller kanske trenne fall i likhet med eller efter mönstret af andra privatskolor). Alla dessa försök äro efter min tro förtjänta af beaktande. Toge man kännedom därom och pröfvades deras duglighet närmare, så torde möjligen ett och annat komma till allmännare användning. Emellertid förhåller det sig så, att Beskowska skolan redan nu i ett fall måste öfvergifva ett länge pröfvadt rön; och i ett annat fall hotas vi antagligen af samma öde, i följd af förslag från den nu arbetande läroverkskommittén. Jag vill i det längsta hoppas, att vi icke skola tvingas att gifva efter i den punkt, hvarom jag här djärfts taga till ordet och som synes mig vara en af de viktigare. Ännu ett! Antag, att de hafva rätt dessa läkare och skol- män, som kräfva att den uppväxande ungdomen under de första skolåren fritagas från jäkt, brådska och starkare intellektuell an- strängning — och om man observerar barn, så finner man, att de egentligen äro odugliga till allt slags forcerad verksamhet —, vore det icke då snarare skäl att öka än att minska antalet försöksläroverk, som pröfva, om man icke kan vinna ett godkändt bildnings- och kunskapsresultat i tillräcklig tid, under medgifvande af längre tid och bättre andrum för den första undervisningen? Sannolikt skulle myndigheterna icke motsätta sig ett sådant försök äfven vid ett eller annat allmänt läroverk. Men då måste hemmen vara med, icke emot saken, ja de måste arbeta i saken. Hemmen äro den hjärtpunkt, hvarest detta behof först måste kännas och pröfvas. Gifver icke hjärtat be- stämdt besked om hvar det gör ondt, utan nöjer sig med klagan öfver allmänt illamående, så har hjärtat icke rätt att vänta, att hufvudet skall finna ut de rätta botemedlen. Ludvig Lindroth. ETT ORD TILL HEMMEN. 17 Efterskrift. Vi hava med så mycket större nöje mottagit detta uttalande av en erfaren och högt aktad skolman, som vi alltid ansett det för en huvudregel vid undervisningen att skrida långsamt från det ena kunskapsområdet till det. andra och detta i all synnerhet när det gäller den första undervisningen. Ju oftare man haft tillfälle att följa lärjungar från det allra lägsta stadiet till det högsta,, dess klarare inser man att framgången av det senare arbetet nästan helt och hållet beror på det lugn^ den säkerhet oeh den grundlighet. hvarmed de allra första elementen inhämtats. Brådska i neder- klasserna, vållad av alltför dryga årskurser, blir alltid liktydig med slarv och ytlighet eller överansträngning samt motsvaras i över- klasserna ofelbart av jäkt och — även här — överansträngning. Hur ofta hör man ej talas om gossar och ynglingar, som antingen under skolgången eller strax efter . densammas avslutande plötsligt mista sin arbetsförmåga, andligen liksom sjunka ihop, ofta för att aldrig mera återvinna full arbetskraft. Ser man noga till, torde man oftast finna, att denna olycka förberedts genom forceradt arbete under barnaåren. Sådana erfarenheter tyckas tala ett till- räckligt kraftigt språk. Dock har det ännu icke varit nog kraf- tigt för att hos föräldrarna bilda en opinion. Tvärtom synas ännu många av dem uppfatta det som en ambitionssak, att gossen vid så tidig ålder som möjligt skall komma upp i den eller den klas- sen. Den för inträde i statens läroverk stadgade åldern är ju 9 år, men nu är det icke ovanligt, att föräldrar till begåvade söner önska att de vid denna ålder skola taga sitt inträde i andra klas- sen, enär detta icke uttryckligen är förbjudet. Den anordning, som vidtagits i f. d. Beskowska skolan, att dela l:a klassen på två läsår, synes oss så mycket lämpligare som just l:a klassens kurs vid statens läroverk är särdeles dryg och, om den skall väl inläras, kräver af 9-åringar ett arbete, som är alldeles oproportionerligt till deras ålder och utveckling. Vi tro icke att det skulle kunna hända i någon oberoende, endast efter pedagogiska principer arbetande, enskild skola, att man för barn i så späd ålder bestämde en årskurs, innefattande så mycket både förstånds- och minnesarbete som det, hvilket nu för tiden ålägges lär- jungarne i l:a klassen vid statens läroverk. Uffe. Ver dandi 1894. 2 Det modema arbetsjäktet. När jag för en tid sedan läste en samling brev, växlade mellan den berömda Rahel Levin och hennes ungdomsvän Da- niel Veit, blev jag i högsta grad frapperad av den olikhet som råder mellan det släkte, som levde under denna tid, den tyska litteraturens och det tyska snillets guldålder, och vår egen tids människor. Hvilken ro hvilade icke över dem, som skrivit dessa långa brev! Hur ha de icke givit sig tid att mejsla ut tanken ända in i dess finaste nyanser! Hvilken aktning och hvilket intresse för allt andligt, för sådant där icke-nyttigt, för hvilket vår tid endast har ett hånlöje eller en axelryckning. Så kunna de ägna flera sidor åt en utredning av ett sådant begrepp som troheten och tillsammans jubla över en väl funnen, spirituell definition. Den fråga, som de ständigt göra hvaran- dra, är icke: hvad har du nu uträttat? — utan: säg mig, hvad har du tänkt, hvarmed har du utvecklat dig, hvilka djupa in- tryck har du mottagit? Det högsta för dem var att äga en full tillvaro, att utveckla sig, att bliva »sanna människor». Man vet också, att denne Veit, som ägde en så lysande be- gåvning, dog tidigt utan att ha lämnat efter sig något verk, som kunde befästa hans namn för eftervärlden, men hvarken han eller hans vänner ansågo hans liv forspildt: han hade nått en rik utveckling, han hade levat ett fullt människoliv, han hade varit sina vänners vän. För oss åter står själva arhetet som den första plikten. Hos alla tänkande och allvarliga människor i vår tid har detta krav etsat sig in i samvetet som kanske intet annat. Det skulle vara intressant att veta när och hvar arbetets idé först trädde fram med denna bjudande makt. Jag skulle nästan tro att den först uttalades i England; åtminstone predikar Carlyle i ganska sträva oeh allvarliga tonfall om hvarje människas DET MODERNA ARBETSJÄKTET. 19 plikt att arbeta i sitt anletes svett. »Icke hvad du har. men hvad du gör är ditt kungarike», säger han bland annat. —• Under den religiösa uppväckelsens tid spreds ju dessutom en massa engelska småskrifter, i hvilka också arbetet predika- des. Betecknande för dessa är t. ex. den på sin tid mycket lästa Life in earnest. Att det var en stor och fruktbärande idé, som' här bröt sig fram, är ju utan all fråga, och den behövde ju icke nöd- vändigt strida mot flydda tiders ideal — den fulla, harmoniska utvecklingen —, ty arbetet är nog ett av de bästa medlen att utveckla till full mänsklighet, och till och med. ett ganska spe- cialiseradt arbete kan verka för detta mål. Men — ack, ett stort, sorgligt men! — det moderna arbetet drives ofta på ett sådant sätt, att det förkrymper i stället för att utveckla per- sonligheten. Det som så vanställer arbetet är jähtet. Finns det något uttryck, som vi både höra och själva upp- repa oftare än: jag har inte tid! Gäller det att skriva ett vän- ligt brev — nej, jag har inte tid! — och så ta vi till brev- kortet, ett av jäktets yngsta älsklingsbarn. Gäller det en liten sällskaplig glädje, som verkligen skulle vara en välbehövlig vederkvickelse, åter ljuder det barskt avvisande: jag har inte tid! Jäktet har drivit vänskapen på flykten. Hvar äro nu dessa långa samtal, där den ena vännen för den andra öpp- nade sin själs skattkammare och hämtade fram både hvad livet, tanken och studierna hade skänkt honom? Nu har man al- drig hunnit över kallpratets knaggliga förgårdar, förrän vän- nen störtar upp: nej, nu har jag inte tid längre! Det kan ju hända, att det ännu finns människor, som ha själ, men i så fall hinner man aldrig märka det i jäktets hvir- vel. Jäktet förslöar den intellektuella mottagligheten, men, hvad ännu värre är, det förträar hela människan och förtorkar hjär- tat. Två väninnor t. ex. mötas på gatan. — Ack — utbrister den ena — om du visste hur ledsamt jag har haft. Sjukdom . . . — Ja, ja, avbryter den andra, det tror jag nog, och jag se’n, jag är alldeles förbi — nej, ajö nu, jag är tvungen att skynda mig. — Har någon av vännerna i sitt bekymmer fått någon lisa av den andras sympati? Nej, ingendera har fått sympatins tröst, men hvardera känner sig efter detta ögonblickssamtal ned- stämdare än förut; utan att hinna trösta har hon mottagit ett förstämmande intryck av den andras bekymmer och jäkt. 20 DET MODERNA ARBETSJÄKTET. Jäktet minskar på allt sätt livets lycka, därom torde vi kunna vara tämligen ense. Men, invänder någon, så blir det också i vår tid något uträttadt, arbetet ger storartade resultat, och det är väl huvudsaken. Ja, mycket blir uträttadt, men det skulle bli utfördt på ett mycket bättre sätt, arbetet skulle vinna till kvaliteten, om också icke till kvantiteten, ifall jäktet bannlystes. Låt oss, för att närmare utveckla detta, tala något om förutsättningarna för att man skall kunna arbeta med framgång. ■ Allt arbete förutsätter två lika viktiga moment. Det första: uppgörandet av planen, grundritningen till det hela, utfinnan- det av de ledande idéerna. Det andra: utförandet. Detta se- nare kräver energi och uthållighet, förmåga att övervinna mot- stånd m. m. Men det första momentet är det finaste, ömtåli- gaste, det är arbetets egentliga genesis. Här gäller det pro- duktivitet, fantasi, innerlighet, ja, i viss mening gäller det all- tid inspiration. Hur detta moment förlöper, det beror på den arbetandes hela sinnesförfattning. Det första villkoret är en viss komtemplativ stillhet. Man isolerar sig med tanken på sitt arbete, man glömmer allt omkring sig, själen stänger in sig i en hemlighetsfull téte-å-téte med sin uppgift. Belöningen för denna hängivenhet blir »idéerna», de sinnrika uppslagen. Den arbetande känner det dock icke som om han hade shapat dessa; han har blott lugnat sin själ till ett stilla vatten, och så ha de från det omedvetnas djup stigit upp till ytan. Men detta egendomliga tillstånd får icke vara länge. Idé- erna bära sig ofta åt som barn, när de leka kurra gömma. Så länge man ihärdigt springer och letar efter dem, hålla de sig så tysta att de knappt draga andan, men när man till sist trött- nar och likgiltigt vänder sig om för att gå ur rummet, då ropas det: här är jag! På samma sätt, när man tror att fiska- fänget för dagen är slut och beslutsamt kastar sig in i andra tankar, andra sysselsättningar, då ropar mången välkommen idé plötsligt sitt glada: här är jag! Försöker man däremot att dra ut det komtemplativa stadiet i längden, då förfaller man till den arbetsfientliga stämning, som heter »sudd». Den har nu sitt eget intressanta kapitel, hvilket dock icke hör till vårt nuvarande ämne. Ju intensivare man förstår att hängiva sig åt denna stilla begrundning, dess mera får arbetet en personlig prägel, men dess mera känner själen sig liksom utsugen, längtande efter omsättning och näring. Den bästa näringen är intryck av DET MODERNA ARBETSJÄKTET. 21 friskt, personligt liv, men av något, som är olikt mitt eget; endast därigenom blir det omsättning. Om jag talar med en skomakare, som berättar om sitt arbete, om hur han uppfinner den ena förbättringen efter den andra för att göra sina skodon fullkomligare, då kan detta vara en vederkvickelse, en omsätt- ning för mitt arbetströtta sinne. På samma sätt om hans hu- stru beskriver hur hon bar gjort det eller det för att bättre ordna sin hushållning. De enklaste personer, det enklaste um- gänge kan giva mig den nödvändiga omsättningen, om blott det som här möter mig är liv och utveckling, ej stagnation och missmod. Hvarje människa, med hvilken vi umgås, verkar antingen höjande och stimulerande eller nedsättande på vår ar- betsförmåga. I högsta grad stimulerande verkar umgänget med människor, till hvilkas egendomliga begåvning det hör att över- allt finna uppslag och anknytningspunkter; en sådan människa kan påstå en hel hop saker, som kanske äro orimliga, eller som vi alldeles icke gilla, men själva det sprudlande livet i denna fruktbara natur väcker till liv hos oss själva en hel mängd förut sovande tankar och känslor. Om sådana naturer icke funnes, skulle världen snart somna in; de äro stora välgörare på sitt sätt, men röna ofta blott alltför litet tack. I intet fall är det kanske sämre stäldt för den arbetande än i fråga om ett sådant umgänge, som ger omsättning och näring. Vi skola nämligen komma ihåg att vi nu icke tala om hvarken hvila eller förströelse. Under hvilan försöker man endast att söva överansträngda krafter, genom förströelsen söker jag absolut glömska av mitt arbete och mina bekymmer; här söka vi någonting som så tipplivar själen, att alla hennes krafter försättas i en högre grad av produktivitet. Men hur ofta kommer i det vanliga umgänget oss till mötes något verk- ligen personligt liv ? Redan vår nordiska slutenhet och konven- tionalism är en stor svårighet. Hvilka väl nedfällda rullgardiner, hvilken exceptionell skymningsstämning vill det inte till, för att vi svenskar skola kunna, närma oss hvarandra med något med- delande av personligt liv! Och så det ständiga hindret, det allestädes närvarande jäktet! Den som arbetar har stora utgifter, han behöver därför också stora inkomster. Kanske skulle vi utan skada kunna arbeta lika mycket som vi göra, om vi blott hade större in- komster. Hvad är ofta nervositeten i sin allvarligaste form annat än en bankrutt, framkallad därav, att arbetsutgifterna i den mest förfärande proportion överstigit inkomsterna? 22 DET MODERNA ARBETSJÄKTET. Och denna själsbankrutt har liksom den ekonomiska den egen- skapen att den drar mänga fler med sig: ingen dukar under blott för egen räkning för nervositeten. Det är ju tydligt, att dessa förnyande livsintryck, som vi behöva, i riklig mängd kunna tillflyta oss genom konsten. Detta är sä solklart, att det knappt behövde nämnas, om det icke nu för tiden hade inträdt en högst onaturlig skilsmässa mellan det sköna och det s. k. nyttiga arbetet. De som ar- beta för det nyttiga anse ofta, att den tid vore helt och hället bortkastad, som de skulle ägna åt en konstnjutning, och de understödas häri av allmänheten, som tyckes anse: prosan, all- varet ät de nyttiga; poesien, skönheten ät de njutande. Denna specialisering tar sig ibland rätt komiska uttryck. Hur ofta kan man inte le i sitt sinne, när man ser en person frän det estetiska lägret lägga sitt ansikte i sä allvarliga veck som möj- ligt och med stor möda leta fram det tyngsta, allvarligaste samtalsämne, när det gäller att tala med t. ex. en lärarinna. Så delar sig den bildade världen i tvä skarpt skilda grupper, av hvilka den ena samlar konstnjutning på konstnjutning, in- tryck pä intryck, utan att vidare förarbeta dessa, den andra jäktar och arbetar i pliktens värv och aldrig ger sig tid att uppfriska sig med ett skönhetsintryck. Så blir det å ena sidan själlös njutning, ä den andra ett ensidigt arbete, som man också ofta vore frestad att kalla själlöst. Härmed vilja vi icke förneka, att det finnes sådana, som hinna med både ett jäktadt arbete och jäktade konstnjutningar, men för dem kan det icke heller bli tal om att av konsten hämta någon förnyelse för arbetskraften; även konstnjutningen fordrar en viss grad av stillhet. Den som tror, att den tid som ägnas ät att hämta skön- hetsintryck av äkta slag är en stöld frän arbetet, han visar därmed en absolut okunnighet om arbetsförmågans psykologi. Hur kan icke vistelsen i en skön natur, anblicken av en stäm- ningsfull tavla — för att nu icke tala om poesien och musi- ken — väcka till liv en hel värld av tankar och känslor, som man förut icke hade någon aning om. Man får impulser och äggelser, som komma arbetet till godo, sä vida det nämligen är ett älskadt arbete, som i ens själsliv intar en central ställ- ning. Man får icke draga ned ett sådant skönhetsintryck genom att kalla det för »nöje» rätt och slätt. Det är något vida mer. Göthe skrev en gång till en dam, som var blomstermålarinna: »Blommor, väl uppfattade, bliva eviga eterneller», hvilket kan DET MODERNA ARBETSJÄKTET. 23 uttydas så, att skönhetsintryck, djupt tillägnade, bliva en del av det eviga i vår varelse. Stämningen är för all mänsklig verksamhet av en betydelse, som vi ej kunna mäta, och hvad inverkar mer på stämningen än det estetiska? På en författa- res skrivbord står en mörkröd törnros. Hvem kan säga, om han icke har den rosen att tacka för några av de varmaste och mjukaste dragen i sin bok? Vi se nu, hur arbetet måste lida under jäktet, då detta hindrar oss att vårda de produktiva krafterna i vår själ. Vi ha icke tid till den kontemplativa stillheten, icke tid att giva intelligensen omsättning och näring genom att mottaga intryck av personligt liv utom oss, icke tid till djupare skönhetsintryck. Allt detta märks också på det arbete, som presteras: utförandet är ofta nitiskt, skickligt, talangfullt, men — inspirationen tunn. Hvar äro de odödliga mästerverk, som vår tid skapat? — A nej, sådana skapas endast av hela människor. Jäktet sätter sin prägel också på läsningen. Man har inte tid att läsa mycket, men man måste ju följa med sin tid, ■och så nöjer man sig med det »aktuella», årets romaner, årets dramer, årets broschyrer. Några i hast och fläng uttalade, tämligen stereotypa omdömen om dessa de allra färskaste litte- raturföreteelserna höra också till den stående »jäktkonversatio- nen». Det aktuella har ju sin stora betydelse just därför att det förbinder mig med min samtid, men det är långt ifrån till- räckligt för att giva verklig själsnäring. Det polemiska, det skeptiska, det pessimistiska, som däri intar så stort utrymme, är snarare skadligt än hälsosamt för arbetsförmågan. Om många av nutidens litteraturalster gäller det, att de böra läsas, men med motstånd, och då blir ju läsningen ett ganska ener- verande arbete. Att låta sin läsning bestämmas av det som händelsevis kommer ut, är lika dåraktigt som att aldrig äta annan mat än den som händelsevis bjudes ut vid ens dörr. För den som arbetar på idéernas område är läsningen av en så ofantligt stor betydelse, att han icke kan låta den bestämmas av slumpen. Den som verkligen vill vårda sitt intellektuella liv och sin arbetsförmåga skall finna sin uträkning vid att utköra några vissa älsklingsförfattare — sak samma om de höra till nutid eller forntid — med hvilka han kan umgås som med vänner, till hvilka han i hvarje nytt skede av sitt liv, efter hvarje ny 24 DET MODERNA ARBETSJÄKTET. livserfarenhet kan vända tillbaka med den frågan: haven I också erfarit detta? — hvad sägen I om detta? Till sådana umgängesvänner passa bäst de store och de störste författarne. Det ligger något av iippbyggelse i umgänget med dem. Och den intellektuelle arbetaren behöver uppbyggelse just såsom arbetare. Han har så lätt att under det dagliga släpets gna- gande små-förargelser och lumpenheter mista tron på arbetets betydelse och på dess sammanhang med det stora hela. Han. håller på att långt bort i igenväxta och sumpiga skogar rensa upp ett litet vattendrag, som skall giva sin tribut åt kultur- utvecklingens väldiga flod, men när luften blir honom för tung, behöver han stundom vallfärda till strömmen själv, för att fylla sina öron med dess majestätiska brus och kanske få en glimt av det omätliga havet därbortom. Men det är blott hos idé- ernas stormän som man har denna förnimmelse. Det är dessutom ren tidsbesparing att läsa de store för- fattarne; på ett par rader giva de oss lika mycket tankar som de medelmåttiga på hela volymer. Som en persons läsning i högst väsentlig grad bestämmer hans själsinnehåll, skulle individualiteterna bli mycket mer ut- präglade, om hvar och en på detta sätt hade sin alldeles sär- skilda vänkrets av älsklingsförfattare. Man skulle bli intressantare både för sig själv och andra, både i monolog och dialog. Nu däremot, när flertalet bildade läsa de samma obligata böckerna, se de samma teaterstyckena, blir deras själsinnehåll så fruktans- värdt enformigt, att det påminner om en mängd vinbuteljer, tappade ur samma fat. Härav kommer det sig också, att de s. k. obildade många gånger förete ett mycket originellare och intressantare själsliv än de bildade. Man talar med sorg och medlidande om de kroppsarbetare, som på grund av sitt yrke få sin kropp på ett eller annat sätt vanställd och förkrympt. Men besinnar man väl, att det är fullt ut lika, sorgligt, när ett andligt yrke, bedrivet med jäkt, sätter ensidigbetens prägel på själen eller gör henne rent av till krympling? Om våra levnadsförhållanden äro sådana, att vi icke kunna frigöra oss från jäktet, låt oss då bära det som étt lidande, som ett martyrskap, men låt oss åtminstone inte berömma oss av vår olycka, inte tro, att det är vi som äro de riktiga, normala människorna! Och är det frivilligt, som vi kastat oss in i hvirveln, låt oss då minnas, att även ett frivil- DET MODERNA ARBETSJÄKTET. 25 ligt slaveri sätter förnedringens och urartandets märke på män- niskan. »Ja, men världen är så full av arbete, som måste göras, livet är kort, man måste skynda.» — Kan du på allt det ar- bete du utför Sätta din personlighets prägel, då kan du visser- ligen icke lämna efter dig nog mycket arbete, ty din person- lighet är ett enastående verktyg, som i denna samma form al- drig förr funnits till och aldrig mer skall finnas. Men det utmärkande för ett jäktadt arbete är just att personligheten icke hinner med. Därför torde åtminstone en stor del av det som du åstadkommer bliva blott simpelt fabriksarbete. Hvarför då arbeta dig till krympling för att just du skall göra detta? Detta som är för mycket för dig blir nog gjordt av någon annan; det vore väl, om det bleve gjordt av någon av den ännu talrika skaran, som står sysslolös på torget. Hvarför skall den ene duka under för övermänskliga bördor, medan den andres muskler förtvina av brist på arbete? Kom ihåg, att om du å ena sidan kanske gagnar genom ditt forcerade arbete, så skadar du å andra sidan genom det snedvridna i din per- sonlighet. Det är nu vi, jäktande, flygande, farande människor, som åtaga oss att uppfostra det växande släktet, som söka för- hjälpa de fattiga och de vilsegångna till ett värdigare människo- liv, vi skola draga upp dem till vår ståndpunkt — högre kunna vi väl i allmänhet icke komma. Nå, är nu världen så mycket betjänt därmed, att vi göra alla dessa till sådana flygande, fa- rande, jäktande väsen som vi själva äro? Man gagnar i främsta rummet icke genom det man gör, utan genom det man är. En och annan utför stora mängder av arbete, men han jäktar aldrig, hans huvud och hjärta äro aldrig så fyllda med yrkestankar och yrkeskänslor, att han icke kan både tänka och känna med sina medmänniskor — det är idealet. Hans hem- lighet ligger nog däri, att han med ovanlig skicklighet kan planera för sitt arbete; troligtvis är han dessutom i besittning av en ovanlig, både andlig och fysisk livskraft. Men detta är icke allas sak: slå då hällre av på kvantiteten än på kvaliteten. Hvem har ej sett en av dessa risiga, otrevliga barrskogar, där träden stå så tätt, så tätt, att intet av dem fått tillfälle att utveckla sig. Torra och gulaktiga hänga grenarna, marken är naken och bar. Man får intet intryck av hvart träd i sänder, 26 DET MODERNA ARBETSJÄKTET. man ser endast material till en mängd kvastar — nyttiga ting för resten. Det finns en annan sorts skog, som man ofta ser i fjälltrakter; där stä granarna rätt glest, de hava liksom i ung- domlig självständighetskänsla tagit ett steg ifrän hvarandra, men grenarna ligga breda och fylliga vid roten, smalna pyrami- dalt av mot toppen; icke en enda är förkrympt eller förtorkad. Och mellan dessa smärta, frodiga träd sträcker sig en lika frodig gräsmatta, översållad med nickande prestkragar och dallrande blåklockor. Om nu våra verk och gärningar stode litet glesare i vårt liv, men vore litet mer välskapade och lämnade litet mer blommor emellan sig, vore det icke bättre? Uffe. Ytterligare ett par ord om tyska stilens användning i de allmänna läroverken. I sjette häftet för 1893 af Verdandi har en signatur X vid- rört detta ämne och därvid låtit tvänne skolman A. och B. yttra olika meningar om nyttan af tyska stilens användning i våra skolor. Det är, såsom Herr A. framhåller, alldeles sant, att alla tyskar kunna både läsa och skrifva latinsk stil, hvadan vi svenskar vid vår korrespondens med Tyskland mycket väl kunna använda latinsk handstil, sä att vi ej för detta ändamål äro nödtvungna att lära oss skrifva med tyskt alfabet. Men härtill kommer en omständighet. Tyskarne själfva an- vända vid sin korrespondens fortfarande samt- och synnerligen sin gamla frakturstil, och den nyväckta, lifskraftiga tyska nationalkänslan synes ha gjort denna nation ännu mera envis än förr att hårdnackad' hålla fast vid den kära tyska stilen, den man betraktar som ett specifikt, särskiljande tyskt karakteristiskt drag, som patriotismen förbjuder att lämna. Ty-karne slå döförat till för alla klagomål från andra nationer öfver det opraktiska och för den internationella samförbindelsen hindersamma, som ligger i fasthakandet vid denna nationella egenhet. Ännu torde icke på länge en reform häri vara att hoppas. Vi våga påstå, att minst 50 procent skrifvelser, som från Tyskland afsändas till andra länder, äro skrifna med tysk stil. För dem, som äro utan kunskap i detta alfabet, är det ytterst be- svärligt, ofta ogörligt att med nödig skyndsamhet dechiffrera den med sä många slängar och krumbukter utsirade tyska handstilen i en anländ skrifvelse. Det är därför en nyttig och värdefull kun- skap att med någon vana kunna röra sig med denna skrifstil åt- minstone för att vid behof kunna läsa den. Vi tro, att de skolor handla klokt, som låta ungdomen öfva sig med denna stils använd- ning, och vi veta af exemplet från flera sådana läroverk, att detta kan ske utan att taga ungdomens tid ytterligare nämnvärdt i an- språk, t. ex. genom att förlägga dessa öfningar hufvudsakligen till undervisningen i välskrifning och ritning. Det har visat sig, att ungdomen i allmänhet har ganska lätt att tillägna sig denna färdig- het. Då undervisningen ju bör vara af praktiskt gagn, tro vi man gärna kan drifva denna sak i våra skolor, blott det sker med måtta, på väl beräknade tider och med förståndiga anordningar, så att all överansträngning undvikes. Tertius interveniens. Bokanmälan. Fransk Elementarbok, utgifven af Axel Bergström. Under de senaste 10 åren har en ovanlig lifaktighet rådt på språkundervisningens område. De nyare från utlandet införda åsik- terna om undervisningen, särskildt i franska, engelska och tyska, ha gjort sig ganska kraftigt gällande hos oss. Om man bortser från på enskildheter gående kraf, hvarom meningarna kunna vara och varit mycket delade, kvarstår den goda hufvudsaken, näml. en for- dran, att lefvande språk skola på ett lefvande sätt behandlas, således icke i första hand grammatik, inlärd på lösryckta meningar, och icke en språkundervisning i skolan, gående ut på att frambringa ett godkändt studenttema, däri de grammatiska svårigheterna jaga hvar- andra. Detta är ett arf från den gammaldags »grundliga» latin- undervisningen. Nej, från början sammanhängande texter, samman- hängande ej blott till sitt innehåll, utan ock med det oss omgif- vande lifvet. Låt språket lefva, tala det — endast så kan det väcka riktig håg hos lärjungen, först då blir det ett fulländadt and- ligt kommunikationsmedel, så mycket behöfligare som den materiella samfärdseln allt oftare sätter individer af de olika nationerna i stånd att träffas och personligen utbyta tankar. Sådan är tidens lösen! Den har hörsammats. Infödde fransmän, engelsmän och tyskar ha anställts vid statens universitet, läroböcker ha flitigt ut- gifvits, hvilka alla söka motsvara tidens kraf. En sådan är före- liggande elementarbok i franska. Den innefattar 89 sidor text, 41 sidor ordbok. Textafdelningen är indelad i en inledning, 3 afdelningar franska läsestycken och 1 afdelning svenska uppsatser till öfversättning. Att den grundar sig på ett vidlyftigare tyskt arbete [Lehrbuch der französischen Sprache nach der analytisch-direkten Metode für höhere Schulen von D:r Julius Bierbaum (Leipzig 1890—91 3 delar)] behöfver knappt nämnas och förringar ej dess värde, hvilket jag går att närmare söka bestämma. Bokens hufvudsyfte är att inlära formlära och ordförråd, så- ledes 5:te klassens kurs. Inledningen innehåller en kortfattad fram- ställning af de franska språkljuden och deras beteckning, således ett BOKANMÄLAN. 29 kort utdrag af Jjudläran. ett kapitel, som numera ej saknas i någon af våra goda franska grammatikor. Denna afdelning borde vara borta ur elementarboken. Jag anser det just för en stor förtjänst, att ej i de öfriga delarna af förevarande arbete utdrag finnas ur grammatiska regler och detta af alldeles samma orsak som för- fattaren själf i förordet framhållit, näml. att därigenom vinnes, att lärjungarne »redan från början blifva förtrogna med» — lära sig hitta i — »den grammatiska läroboken». Det är detta, som i mina ögon gör alla bearbetningar af Ploetz mindre användbara för våra elementarläroverk, ehuru de kunna vara utmärkta för flickskolor eller helst privatundervisning för praktiskt ändamål, därvid ingen särskild grammatik kommer till användning. Det bör lämnas åt läraren att vid lexgifning gallra ut det behöfliga af grammatikens ljudlära. Äfven första afdelningen, innehållande 7 stycken på lika mänga sidor, och som är afsedd att öfva lärjungarne än vidare i uttal utan grammatiserande, kunde saklöst vara borta, ty alla de följande franska styckena gifva ju ett ypperligt tillfälle till öfning i uttal, alldenstund de äro afsedda för både läsning och talning. Dess- utom vinner boken på att dessa stycken ej finnas, då de ju egent- ligen blott äro ett ganska tråkigt hopande af vokabler. Formlerna för befallningar och frågor, som förf, inflikat och som äro nyttiga, kunna lämpligen, med någon omarbetning, inskjutas bland styckena i andra afdelningen. I denna inläras artiklarna, substantivet, adjektivet, räkneorden, pronomen samt avoir och étre i 15 stycken, omfattande dubbelt så många sidor. Först i den tredje afdelningen, innehållande 27 stycken på 67 sidor, inskärpas de regelbundna konjugationerna på så sätt, att ett stycke innehåller en massa imperfektformer, ett annat d:o kon- ditionalformer o. s. v. Att formläran sålunda innötes genom sam- manhängande stycken, ordnade efter de grammatiska kategorierna, kan ej vara annat än nyttigt oeh bra, och jag anser detta för en stor förtjänst hos arbetet. Däri ligger nämligen en metod, som ej alls hindrar den försigkomne lärarens friare behandling af stycket, allt under det den utgör en välkommen ledtråd för nybörjaren i lärare- kallet. Härigenom vet man också, att hvarje område i den viktiga formläran blir vederbörligen behandladt och exemplifieradt. En annan fråga blir dock den: hvilka områden böra först framställas och inläras? Häri är jag ej fullt ense med författaren. Den ord- klass, förutom hvilken ingen sats kan tänkas, bör väl i första rum- met medtagas, således verbet samt jämte detta personliga pronomen 30 BOKANMÄLAN. och substantiv såsom subjekt och objekt. Detta är väl det natur- ligaste, då i alla fall dessa saker måste förekomma i hvarje stycke ända från början. Sedan kunna öfriga ordklasser efter hand göra sitt inträde. Enligt författarens förord skola endast de 3 första afdelnin- garna medhinnas under första läsåret. Men jag betviflar, att ens detta låter sig göra. Flera erfarne lärare har jag hört säga: »Boken är bra, men den är alldeles för lång». Det vore därför lika lätt som fördelaktigt att dels förkorta somliga stycken, dels utesluta andra. Emot valet af stycken och deras innehåll finnes intet att med fog anmärka. Språket kunde vara mera »litterärt», men, som förf, mycket riktigt säger, stycken, som hafva till ändamål att inöfva grammatik, kunna aldrig vara riktigt fängslande. Ytterligare en orsak att för- korta boken, hvilket dessutom nödvändiggöres däraf, att endast tre timmar i veckan första året äro anslagna till detta ganska svåra ämne. Till hvart och ett franskt stycke i 3:dje afdelningen är fogadt ett mindre, svenskt stycke i och för öfversättning. Som alla dessa stycken utgöra små omvändningar af den franska textens innehåll och med i det närmaste samma ordförråd, äro de särdeles väl på sin plats och äro så till vida af större nytta än muntligen framställda om- vändningar af textens innehåll, att lärjungarne slippa den för som- liga stora ansträngningen att hålla kvar meningen i minnet. I fjärde afdelningen förekomma endast svenska stycken och detta särskildt till inöfvande af de oregelbundna verberna. Om själfva dessa stycken är intet annat än godt att säga. Men hvad hela afdelningen beträffar, är min åsikt, att den borde frånskiljas och utgifvas i ett särskildt litet häfte, så mycket mer som dess användning ej kan komma i fråga förr än andra året. Ordförteckningen är rikligt försedd och den mest passande öfversättning i allmänhet gifven. Märk dock: sid. 3 spalt 1: eile, a, hon har; såsom syftande på la salle d’école, skolsalen, borde väl ha stått här: den har. Sid. 11 spalt 2 står l’oiseau aquatique = sjöfågeln, borde snarare vara vattenfågeln. Sid. 16 spalt 2 står vers sept heures = omkring kl. 6, vid sextiden i st. för omkr. kl. 7, vid sjutiden. Om jag undantager de anmärkningar jag tillåtit mig framställa och som hufvudsakligen drabba bokens onödiga vidlyftighet såsom elementarbok i förhållande till den tid, under hvilken den måste genomgås, kan jag som totalomdöme utsäga, att D:r Bergströms bok utgör ett värderikt bidrag till vår franska undervisningslittera- tur för det första stadiet. Detta värde ligger ej blott däri, att BOKANMÄLAN. 31 hufvudplanen är riktig, läsestyckenas innehåll godt och lämpligt samt att inga paradigm och grammatiska regler förekomma, utan också däri, att författaren undvikit nyare fordringars öfverdrifter, såsom t. ex. omskrifna texter, hvadan jag fullt kan instämma i författarens egen förmodan, att »denna elementarbok torde kunna tjäna till material vid undervisning efter ganska skilda principer, äldre eller nyare». Korrekturläsningen synes vara omsorgsfullt gjord, men tyvärr först efter tryckningen, hvaraf följt att en massa tryckfel i ord- förteckningen måst särskildt upptagas. Bland icke anmärkta tryck- fel torde följande få framhållas: I innehållsförteckningen står pag. 17 i st. för 7, ma chambre i st. för ma demeure, hvilket både texten och ordförteckningen upptaga, assailler för assaillir, efter construire saknas cuire. I textafdelningen förekommer: sid. 29 rad 19 prés för prés, sid. 64 rad 22 vos legon för vos legons, sid. 67 rad 10 on för ou. I ordförteckningen: sid. 15 spalt 2 potugtiais för portugais, sid. 20 spalt 1 e cep för le cep, sid. 26 spalt 1 respecteusement för respectueusement. Bokens yttre, blått band med gul skinnrygg, är trefligt och nätt; papperet är fint och glatt samt stilen tydlig. A. B-g. Lehrbuch der französichen Sprache, von Ph. Rossman und F. Schmidt. Velhagen & Kiasing. Fransk Elementarbok af O. Jespersen. Bearbetning till sven- skan af A. Wallensköld. Helsingfors. K. E. Holm. Om den s. k. nya metodens framträdande i Sverige kan i all- mänhet sägas, att den blifvit mera teoretiskt diskuterad än i prak- tiken försökt. Under sådana förhållanden har diskussionen ofta blifvit en onyttig eller åtminstone ofruktbar strid om hvad man trott och ansett, interfolierad med bestämdare anföranden af sådana, som af princip varit för eller emot den nya riktningen. Att de flesta uttalat sig gillande om densamma, är ett faktum, som för- klaras dels genom dess obestridliga förtjänster, dels därigenom, att föräldrar och rektorer naturligtvis intet ha emot, att språklärarne, utom att förhjälpa lärjungarne till en hygglig afgångsexamen enligt statens fordringar, därtill lära dem att tala språket. A andra sidan må man icke förundra sig öfver, att lärarne, äfven om de gillat de nya principerna i hufvudsak. sakta knotat öfver denna sten på börda. Därigenom ha också många kommit i en viss skef ställning 32 BOKANMÄLAN. till frågan, såsom det alltid händer, när man gillar något i teorien, men drar sig därför i praktiken. Ännu svårare har situationen blifvit — särskildt i fråga om franskan -— därigenom att man i lärarens hand satt böcker, som icke alls eller endast ofullkomligt varit lämpade efter en ny metods fordringar, och härpå gifvit honom i uppdrag att undervisa efter densamma. Huruvida den nya metoden härigenom kommit att taga sig. ut så, som dess målsmän velat, torde vara tvifvelaktigt. Men huru härmed än må förhålla sig och hurudana åsikter man än måtte hafva om de nya idéernas användbarhet, måste man med till- fredsställelse och tacksamhet hälsa utgifvandet af böcker, hvilka äro helt och hållet anlagda efter principer, som en allt starkare växande opinion tvingar lärarne att i mer eller mindre mån till- lämpa — och det med så mycket större skäl, när de framträda med den solida och öfverlägsna prägel som föreliggande två arbeten. Ehuru sålunda tjänande samma syfte, äro emellertid dessa båda läroböcker till anläggningen vidt skilda, i det den förra sluter sig till åskådningsmeiodeit, deu senare hufvudsakligen till utfråg- ningsmetoden. Att åskådningens princip är deu naturligaste af alla, ligger i öppen dag, men den andra har ett stort öfvertag därigenom, att den kan umbära alla tillbehör, såsom väggtaflor, illustrationer och kritteckningar på svarta taflan. Om därför ett försök skall göras med den nya metoden, tro vi, att J espersen-Wallenskölds bok bör föredragas såsom mera lätthandterlig. En nyhet, som förekommer i båda — ehuru i vida större utsträckning i Jesp.-Wall. —, är transkriberad fonetisk text. Här- emot har äfven i reformvänliga kretsar visat sig ett segt motstånd, som är ganska svårt att förklara, särskildt som detta element, äfven om det icke skulle vara direkt nyttigt — hvilket vi för vår del anse det vara — i alla händelser är en fullkomligt oskyldig sak. Säkert är, att det måste vara synnerligen kärkommét för läraren, som i mänga fall behöfver en vägledning i fråga om uttalet. Rossman-Schmidts arbete är en diger volym, som är afsedd att räcka för tre år. Den förutsätter för undervisning sex stora, kolorerade väggtaflor, föreställande de fyra årstiderna samt landtgård och bergstrakt. Smärre afbildningar af dessa samt diverse andra illustrationer af djur och olika föremål äro införda i själfva boken, särskildt för lexans preparerande hemma. Arbetet börjar ungefär som Berlitz — »voila la porte, voilå la fenétre», etc. — men röjer betydligt större pedagogisk ans och omtanke. Det är lättfattligt oeh uttömmande, det för lärjungen framåt med små, små, men säkra steg och öfverflödar af fyndiga och behagliga konstgrepp för det BOKANMÄLAN. 33 svåra språkets inlärande. Grammatiken är på ett lyckligt sätt sam- manträngd till det minsta möjliga, och äfven ljudläran är mycket kortfattad. Eget är eljest, att den nya riktningens målsmän, allt under det de motarbeta det systematiska grammatiserandet och finna det torrt och tråkigt o. s. v., sätta ljudläran i ett system, som hör till det mest hårdsmälta man kan råka ut för, då väl här, om någonsin, härmning är den naturliga metoden. I slutet af boken förekomma ett tiotal visor med musik, en anordning, som knappast torde senteras hos oss. Utrymmet tillåter ej att ingå på några anmärkningar i detalj; ej heller torde de väl vara af större intresse för den svenska pu- bliken. En sak vilja vi dock framhålla, som i mer eller mindre mån gäller alla böcker i den nya stilen: arbetet öfverlastas med en massa ord, hvaraf eleven ej har den ringaste nytta, nämligen sådana som närma sig eller gå in på de tekniska termernas om- råde (ex. aire, baratte, blutoir, briquet, brocher, cocon, colxa etc.). Till slut vilja vi särskildt rekommendera arbetet åt hrr lärare så- som en riktig guldgrufva att ösa ur, när man vill anställa talöfningar. Vi öfvergå nu till att skärskåda Jesperson-Wallenskölds franska elementarbork. Vi erkänna med detsamma, att den gjort ett synnerligen godt intryck på oss. Den är lättläst och praktisk samt röjer stor smak oeh soliditet. Men låtom oss börja från början. Den inledes med några småtrefliga versifierade stycken, endast i ljudskrift, hvilka emellertid återfinnas i vanlig skrift mot slutet af boken. Följer så omvexlande vers och prosa med fonetisk transskription till vänster och vanliga bostafstecken till höger, tills ljudskriften helt och hållet upphör i midten af boken ungefär. Till större delen af texten hör något, som får anses för alldeles nytt i fråga om undervisningen i moderna språk: ett slags kommentarieafdelning under not-strecket, innehållande mera praktiska anvisningar till grammatiken, ljudläran och först och sist frågor på franska öfver sidans text. Vi tro att förf, gjort klokt i att ställa dessa frågor inom en särskild af- delning, ty i Rossm.-Schmidt, där så ej blifvit fallet, företer texten ibland ett något förvirradt utseende. I den nya, svenska bearbet- ningen har tillagts en alfabetisk ordförteckning, hvilket vi anse som en fördel, mest därför, att läraren ej tvingas att läsa hvartenda stycke, vare sig han gillar det eller icke. Det hela slutar med en utomordentligt kortfattad grammatik, hvars tillräcklighet det är svårt att tro på. ' Om vi nu gå att framställa några anmärkningar, så är det mest med tanke därpå, att boken framträder inför en ny publik, Verdandi 1894. 3 _. thuln mai ’ “eoreas emossj* 34 BOKANMÄLAN. som kan ha annan uppfattning och smak (ursprunglige förf, är dansk, bearbetaren finne). De poetiska styckena förefalla allt för talrika och ibland väl barnsliga, ex. »Papa 1 a dit» och »Fais dodo». En anmärkning i motsatt riktning skulle vi vilja framställa mot »La petite Claudine» och »Le soldat prisonnier». Alldeles olämplig synes oss »La joie du veuf». — Anvisningarna om uttalet i bokens början synas stundom väl vetenskapliga och abstrakta. Pojken skall tydligen bara gapa inför en sädan upplysning som att »r kan uttalas antingen med tungspets eller tungspens-dallring» etc. — I den fonetiska texten har förf, ej dragit sig för att införa en mängd nya ljudteeken, och det är dä underligt, att tonande s fortfarande betecknats med det praktiskt och pedagogiskt taget otillfredsställande tecknet z. -—• Uttalet af formen »va-t-on» äro vi i Sverige icke vana att kalla för bindning, äfven om historiskt taget sä skulle förhälla sig. Lär- jungen kan däraf lätt fä oriktiga föreställningar. Som slutomdöme tveka vi ej att säga, det arbetet synes oss vara den bästa elementarbok, som kommit under vära ögon, hvilken metod man än vill använda. Dock mäste vi, i betraktande af majori- tetens smak, tillägga, att om den fonetiska texten inskränktes eller rent af borttoges, skulle det i hög grad befordra bokens framgång i Sverige. Nft. »Låten barnen komma till mig!» En årgång predikningar för barn af D:r P. Kaiser, f. d. kyrkoherde i Tyska S:t Gertruds församling i Stockholm. Att skriva predikningar för barn torde vara en av de svåraste uppgifter som finnas. Det gäller att giva uppbyggelse utan att nå- gon gäng giva sig in på sädana djupare områden av själslivet, som för barnen äro främmande; det gäller att tala barnsligt utan att därför släppa av den allvarliga stämningen, och — svårast af allt — det gäller att fängsla uppmärksamheten hos dessa åhörare eller läsare, som ej äro uppmärksamma av plikt. Alla dessa fordringar synas oss uppfyllas av ifrågavarande lilla predikosamling. D:r Kaisers framställningssätt är helt enkelt mästerligt. Med hjälp av träffande, ofta mycket poetiska bilder, av små berättelser, hämtade dels ur historien, dels ur hans egen rika personliga erfaren- het, fängslar han barnens uppmärksamhet för att sedan leda dem till de religiösa sanningarna. Detta sätt att inflicka smä berättelser i textutläggningen är särdeles lyckligt funnet, ty utan sådanä BOKANMÄLAN. 35 kommer alltid en moralisk eller religiös betraktelse att förefalla barhet föga tilltalande. Det hela genomandas en hjärtlig, faderlig ton, oeh särdeles värderika äro de mänga tillämpningarna pä barnens hvardagsliv, hvilka tydligen röja säväl varm kärlek till barn som en mycket grundlig kännedom av deras natur, icke minst av deras fel. Säkert har förf, i viss män sin sydligare nationalitet att tacka för den lätthet, hvarmed han frigjort sig frän alla tra- ditionella predikstolsuttryck, och för den otvungenhet, med hvilken han sammanflätar det rent religiösa med det barnsligt mänskliga. Betraktelserna göra ocksä ett mycket personligt intryck; sä mycket bättre! — barnen skola säkert lära sig att hälla av författaren. Mänga av predikningarna lämpa sig även att använda vid skolandakter. Uffe. Meddelanden från Sveriges högre flick- skolor. Idunsföreningen vid högre elementarskolan i Lund för flickor. En liten historik. I början af 70-talet brukade ofta på eftermiddagarna 12 till 16 lefnadsglada, ej det minsta af sina studier nedtyngda eller öfver- ansträngda, flickor samlas till lek och promenad på en af Lunds många vackra platser, i den s. k. parken. De lekte där familj, skola m. fl. direkt ur lifvet tagna lekar. Slutligen kom man en vacker dag öfverens om att skrifva en tidning, som också mycket riktigt utkom i flera nummer ocli ej endast lästes af flickorna, utan äfven öfverlämnades åt föräldrars och lärares kritik. Det hände stundom att själfva föreståndarinnan var med i den glada kretsen i en af parkens bersåer, då tidningen på lördagseftermiddagen högtidligen förelästes. »Rönnbärsklasen» kallade sig det lilla muntra sällskapet efter det tillnamn »rönn- bären», man förut fått af bekanta ur andra skolor. Kanske var det denna lilla förening, som först förde skolans föreståndarinna på tanken att taga de ungas intresse i anspråk för en annan sak — en framtidssak, som skulle föreua dem med hvar- andra och binda dem vid skolan långt öfver skolålder och ungdoms- tid. Jag vet det ej — men minns ännu efter ett tjugotal af år den elektriska gnista, som i ett nu flög från hjärta till hjärta, tän- dande en entusiasm i de ungas sinnen, varm, stark och varaktig. Vi blefvo en dag anmodade att på eftermiddagen återkomma till skolan. Redan förut hade detta flera gånger händt. Vi hade haft s. k. »extralektioner», som egentligen bestodo i små föredrag öfver ett eller annat ämne. Till dessa lektioner fick man medtaga en eller annan bekant, som ej eljest gick i skolan, man satt hvar man tyckte hos de bästa vännerna, och skoltvånget kändes ej det minsta tryckande vid dessa tillfällen, om det ens fanns till. Nämnda dag trodde man också att en extra lektion var i fråga. Det hade sagts, att något ovanligt skulle afhandlas, och vi kommo fulla af förväntan och undran. Men hur gissa det man aldrig tänkt sig! MEDDELANDEN FRÅN SVERIGES HÖGRE FLICKSKOLOR. 37 Om vi ville förena oss med våra lärare och heta »Idun» och ha ett bibliotek? • Jo, visst ville vi! Om vi trodde att vi kunde få våra föräldrars tillåtelse att erlägga 25 Öre i terminen att därmed upprätthålla företaget? Ja, visst trodde vi det! Kom så onsdagen, då lärarinnorna, bland dem äfven ett par af de forna lärjungarna i skolan, som vanligt voro samlade hos föreståndarinnan till läsning oeh samtal. Där uppgjordes stadgar, en styrelse tillsattes, bibliotekarie valdes och — »Idunsföreningen» hade börjat sin tillvaro. Det var den 2 februari 1876. . De första böckerna skänktes till biblioteket af vår förestån- darinna, hennes mor och syskon. Redan följande dag offrade äfven vi, hvad vi i den vägen förmådde, på Iduns altare. Obetydlig tog sig boksamlingen ut — det är sant — för andra än dem, som sågo den med kärlekens oeh förhoppningarnas ögon. Dessa ha ju alltid förmågan att se i en sak, icke så mycket hvad den är, som fast mer hvad den kan blifva. I den ungdomliga entusiasmens och hoppfullhetens skimrande ljus tedde sig ock framtidens bibliotek helt storartadt. Om det än icke nått de dimensioner, som fantasien då gaf det, har det dock visat sig, att det hade lifskraftens frö. Det brådmognade icke, det växte lugnt och tyst, hägnadt af sin stiftarinnas och sina medlemmars kärlek och intresse. Då nu de forna barnen komma på besök till sin gamla skola, är det med ett slags andakt de träda in i det lilla biblioteksrummet med dess höga ekskåp. Den stora betydelse själfva föreningen hade förmådde ej bar- net fatta, den har skänkt det mera än det någonsin drömde om. Många af skolans forna elever stå ännu kvar i »Idun» eller gästa åtminstone vid tillfälle dess samkväm och festligheter. Föreningen blef ett band mellan skolan och dess forna lärjungar, den fick — utom det mera praktiska arbetet för biblioteket — ett, småningom allt mera klart fattadt idéelit mål, hvilket af en af dess numera aflidna medlemmar vid ett tillfälle uttrycktes så: »enhet i striden för det goda, enhet i söndringens tider». De förut omtalade extralektionerna med skolans första elever utvecklade sig småningom till möten mellan Iduns medlemmar (de hållas nu vanligen en gång i månaden under terminerna), där korta föredrag, uppläsning af dikter och sagor m. m., musik, tablåer eller landsmålshistorier med dithörande utklädsel förekomma. Emellanåt bjuder Idun på litterära alster af medlemmars egna pennor och har för samlandet af sådana en breflåda. Vid sista mötet före jul hit- tades där t. ex. en skiss, kallad »decembermötet», ett humoristiskt 38 MEDDELANDEN FRÅN SVERIGES HÖGRE FLICKSKOLOR. samtal mellan »mamsell Breflåda» och hennes vän »Kungl. Fru Post», där den förra klagar öfver något mager kost den sista tiden. Allt sedan 1880 har föreningen firat årshögtid. Lärarinnor och lärare vid skolan, forna och nuvarande elever, åtskilliga af dessas föräldrar, gamla och unga, samlas då i festligt lag. Hem och skola fröjdas med hvarandra och lifvas därigenom att sedan också arbeta tillsamman. Några af dessa fester ha haft en särskild betydelse, t. ex. 10-årsfesten 1886. Årsfesten 1891 fick sin särskilda betydelse därigenom, att Zacharias Topelius då blef hedersledamot. Länge hade vi önskat, men icke dristat till honom afsända vårt hedersmärke — nu blef det verklighet. Ett par gånger har »Idun» sedan af honom fått mottaga bref, vänliga, hjärtevarma, manande de unga att i kärlek verka för mänsk- lighet och fosterland. Genom Topelius har ett band blifvit knutet mellan Idun och en ungdomsförening vid »Svenska fruntimmers- skolan i Helsingfors». Hälsningar och bref ha flera gånger växlats mellan ungdomsskarorna i de forna syskonlanden. Till slut några ord, som kunna tjäna till belysning af förenin- gens nuvarande ställning. Medlemmarnas antal är 130, bland dem 12 hedersledamöter. Föreningens ordförande är skolans förestånda- rinna, som jämväl är ordförande i styrelsen, hvilken består af 7 medlemmar, af hvilka en hvarje år afgår. Biblioteket har 630 nummer. Boklånens antal sistlidna år var 1,400. Föreningen har under de senare åren åt någon af medlemmarna lämnat ett bidrag af omkr. 25 kr. hvarje gång för något nyttigt ändamål: bevistan- det af en sommarkurs, en rekreationsresa eller något dylikt. För- eningens inkomster utgöras af årsafgiften, numera 1 krona, och de gåfvor, som tillfälligtvis inflyta. En i sparbanken innestående liten besparingsfond talar, också den, med siffrornas ofta vältaliga språk om det intresse, hvarmed föreningen omfattats. Enköpings Elementarskola för flickor. Fröken Ida Malmborg har afgått till Stockholms folkskolor; i hennes ställe har till lära- rinna antagits Fröken Eva Levin, som genomgått Wallinska skolan och folkskollärarinneseminarium i Stockholm. Högre elementarskolan i Lund för flickor. En af skolans lärjungar i 6:te klassen har under höstterminen vid härvarande högre allmänna läroverk aflagt examen för behörighet att blifva an- tagen som elev på apotek. Carl Ulric Broocman. Ett biografiskt utkast af Elisabet Euren. I början af detta århundrade företedde Sveriges undervis- ningsväsende en ej synnerligen ljus tafla. Planlöshet och oreda rådde nästan öfverallt och därjämte ett allmänt missnöje med de bestående förhållandena. Skolordningar funnos visserligen — den sista utfärdad 1724 —, men dels voro de föråldrade, dels uttryckte de sig obestämdt, och dels efterlefdes de icke. 1807 utfärdades en ny, men blott provisorisk skolordning. År 1801 hade ett försök gjorts att afhjälpa bristerna i undervis- ningsväsendet, då det s. k. Kanslersgillet inrättades. Detta skulle hafva vården om »hela den allmänna uppfostran och un- dervisningen» sig anförtrodd. Emellertid fick Kanslersgillet icke länge verka för undervisningens höjande, ty redan under revolutionsåret 1809 upplöstes det. Vården om rikets läroverk uppdrogs sedan åt »en Kanslistyrelse, som därjämte fick öf- verinseendet öfver Postverket, Tabellverket, Kongl. Tryckeriet, Konsuls-, Agents- och Handelskommissariebeställningar med flere andra, till allmänna Undervisningen alldeles icke hörande ämnen». Också bekymrade sig denna Kanslistyrelse blott om befordrings- och lönefrågor inom läroverken ■—- med undervis- ningsfrågor befattade den sig icke. Skol- och uppfostrings- kommittéer tillsattes litet emellan för att råda bot på det onda, men som de flesta af deras medlemmar voro allt annat än sak- kunniga, uträttades därigenom föga. Vända vi oss särskildt till hufvudstadens skolor, så finna vi, att de inrättats på olika tider — somliga af dem hade myc- ket gamla anor — och att de voro ordnade »utan afseende på inbördes sammanhang oeh gemensamt mål». Eller rättare, de voro alls icke ordnade, utan arbetade planlöst och lamt. En 40 CARL ULKIC BROOCMAN. skildring af dem kan måhända anses vara typisk för tillståndet inom de svenska skolorna i allmänhet och torde därför ej sakna sitt intresse. Stockholms offentliga läroanstalter voro år 1811 till an- talet åtta. Något gymnasium fanns ej, ty det, som inrättats 1640, hade råkat i förfall och redan 1668 flyttats till Gefle. Stadens högsta läroverk var den s. k. Trivialsltolan, eller Stor- skolan, hvilkens minnen gingo mycket långt tillbaka, ända in i medeltidens dunkel. Sannolikt var den identisk med den stadsskola, som år 1318 fanns i Stockholm och som lydde under de municipala myndigheterna. Reformationen, som bort- sopade de -flesta skolorna på samma gång som klostren, for mildare fram med Stockholms skola, därför att den ej tillhörde något upphäfdt kloster. Denna skola tvärtom vann på den re- ligiösa hvälfningen, i ty att den blef ett statens läroverk, fick en bestämd lönestat och inrymdes i de forna klosterhusen på Riddarholmen. Gustaf Vasa anslog till lärarnas underhåll flere af de stenhus med tillhörande trädgårdar, som förut varit klost- rens egendom. — Under storhetstidehvarfvet gick Trivialsko- lans lyckostjärna ned. Skolan flyttades från sitt ljusa, öppna läge på Riddarholmen till Själagårdsgatan (numera Skärgårds- gatan) i Staden, hvilken gata år 1811 skildras som en af Stock- holms mörkaste och vederstyggligaste. Där förde Storskolan sedermera ett tynande lif, inföst som den. var i ett f. d. fattig- hus," som liknade »ett rysligt fängelse, utifrån och inifrån af- skräckande från kunskaper», och i hvilket »lärare och lärjun- gar, ej en gång skyddade för väder och vind, blott med olust kunde arbeta». Under hela 1700-talet hade skolhusets upp- hjälpande varit på tal; men därvid hade det, med undantag af en liten reparation, stannat. Vederbörande, som »upprepade gånger kunnat anskaffa medel till långt mindre angelägna be- hof», beskyllas, och det med rätta, för liknöjdhet och brist på nit och kärlek till vetenskaperna, emedan de låtit skolan för- falla, så att den blifvit »en vanära för hufvudstaden». Denna trivialskola, som ju var den s. k. litterära bildnin- gens enda lärosäte i Stockholm, hade nog försökt täfla med åt- minstone de mindre af rikets gymnasier; men trots nitiska och skickliga lärares modiga ansträngningar kunde den, »på grund af mångfaldiga lokala och temporella svårigheter», dock ej hålla sig uppe. Dess nedersta klasser voro afsedda för nybegynnare; Under medeltiden kalladt »Själagården». CARL ULRIC BROOCMAN. 41 den mellersta eller den s. k. apologistklassen, som inrättats 1807, skulle gifva den nödvändigaste medborgerliga bildningen ät dem, som ämnade blifva näringsidkare, och pä den högsta klassen ensam föll åliggandet att förbereda lärjungar till uni- versitetet. Pä ett är kunde blott ytterst fä af de ynglingar, som förut sysslat mest med »grammaticalia», hinna sä intränga i den klassiska litteraturen, att de fingo kärlek till eller vunno mognad för vetenskapliga studier, allra minst själfstudier. Studiet af klassiska språk var, jämte teologi, skolornas A och O. Till och med de under drottning Kristinas tid för kringstrykande fattiga barn inrättade 's. k. Kyrkoskolorna," som är 1811 voro till antalet sju, äflades att drifva klassiska språk, ehuru studierna i dessa inskränkte sig till några mekaniskt in- lärda ord och fraser. Orsaken till denna äflan var den, att de uselt aflönade lärarna hoppades att pä grund af dessa s. k. klassiska studier fä räkna dubbla tjänsteår. De berömde sig därför gärna af att en eller annan gosse läst ett kapitel i Cor- nelius Nepos eller Novum Testamentum. Och dock grepo 99 af 100 bland fattigskolans lärjungar efter slutad skolgång till hyfvel eller läst! Dessa kyrkoskolor hade aldrig rätt vetat hvil- ket de borde vara — fattigskolor, borgarskolor eller lärda sko- lor. Läsordningen kunde låta en gissa till hvilket som helst. Vidare funnos i Stockholm åtskilliga, ursprungligen pri- vata, stiftelser och inrättningar, hvilka småningom hade an- tagit naturen af publika läroanstalter. Sädana voro t. ex. Tyska skolan, Murbeckska inrättningen, Kraftska stiftelsen, Brandtska skolan för fattiga flickor, Frimurarbarnhusets skola m. fl. Sammanlagdt besöktes är 1811 Stockholms under offentlig uppsikt stående skolor af högst 1,200 barn. Men enligt sta- tistiska beräkningar funnos, lågt tilltaget, år 1811 i Stockholm 9,000 barn (i skolåldern?). Hvar erhöllo då de 7,800 sin un- dervisning? Adelns och de förmögna ståndspersonernas barn undervisades i hemmen af informatorer och »språkmästare», men dessa barn utgjorde ett fåtal. De öfriga åtnjöto undervisning i privata skolor, eller ock uppväxte de i otamd frihet och okun- nighet. De privata skolornas antal öfversteg betydligt 100, och de besöktes af flere tusen barn. Föräldrar hyste i allmänhet misstroende till eller förakt för de offentliga läroverken och undveko därför, om möjligt, att sända sina barn till dem. Dessa enskilda skolor voro oj alltid af bästa slag; en för- Äfven kallade Malmskolor eller Fattigskolor. 42 CARL ULRIC BROOCMAN. fattare från 1810-talet säger: »Den, som ej på annat vis kan försörja sig, inrättar en skola». Vid sidan af några få goda funnos en mängd tarfliga goss- och flickpensioner, som medde- lade en ytlig och bristfällig undervisning, »tillräcklig att föda inbilskhet och fåfänga, men ej mer». Hvad kunde man då vänta af de tallösa småskolorna för flickor, i hvilka undervi- sades af obildade »skolfruar och mamseller»? Lärorummét var oftast på en gång boningsrum, kök och tvättstuga, där skvaller- systrar kommo och gingo. Dock, skolor af ännu lägre rang funnos långt ute på malmarna, skolor, som höllos af gamla gummor, soldater, brandvakter, gesäller o. d., och i hvilka fat- tiga barn mot en afgift af några skilling i veckan fingo sin undervisning. »Men hvilken undervisning? Abc-boken och katekesen i afmätta lexor, under snäsor, hugg och slag! Alle- handa styggelser, trätor, svordomar, slagsmål, fylleri och sådant mera äro där icke ovanliga. Man må nästan skatta de fattiga barn lyckligare, som uppväxa utan all skolundervisning, än de, som sättas i dylika fördärfvets hålor». Okunniga barn funnos nog af: i Katarina församling kunde nästan hvart tionde barn af 1810 års konfirmationsungdom icke läsa rent i bok. Intresse för uppfostrings- och undervisningsfrågor saknades visst icke, hvarken det negativa, som yttrar sig i missnöje och kritik, eller det positiva, som framalstrar nya idéer. Bland dem, som ej stannade blott vid en nedrifvande kritik, utan if- rigt sträfvade att skapa ett bättre skolväsende, framstår den varmhjärtade unge skolmannen Carl Ulric Broocman såsom en fjärrsynt och praktisk reformator. »Ingenstädes är tillståndet sådant det borde vara», säger han på tal om Sveriges skolor; »öfverallt behöfs hjälp, öfverallt saknas ordning och samman- hang. Lemnas allt i detta skick, så skall ungdomen växa upp till ett vekligt, slötänkt, okunnigt och lättsinnigt släkte. Med några delars lappning hjälpes ingalunda det onda; det hela måste undergå en grundlig reform, om något’godt skall vinnas». Carl Ulric Broocman föddes i Gefle den 1 Mars 1783. Sedan föräldrarna, assessor F. U. Broocman och hans maka, född Bade, 1793 flyttat till Stockholm, åtnjöt den unge gossen CARL ULRIC BROOCMAN. 43 undervisning vid det då högt ansedda Tyska national-lyceum. Denna skola, som omkr. 1569 stiftats af tyska köpmän och länge, utom Storskolan, varit Stockholms enda offentliga läro- anstalt, hade under tidernas längd råkat i lägervall. 1773 lyftes den af en nitisk inspektor, pastor Lüdeke, ur sitt förfall. Karakteristisk är en af de reformer, som då genomdrefvos: lärarna förmåddes att lika emellan sig dela de i klasserna in- flytande skolafgifterna. Däraf blef en följd, att sedermera inga gossar längre än tillbörligt var kvarhöllos i en och samma klass och att mycken oreda och afund undveks. Skolan fick småning- om mer och mer prägeln af en borgarskola. De döda språken blefvo bisaker, och man sökte i stället bibringa lärjungarna de kunskaper, hvilka »mannen behöfver för att som människa och medborgare fylla sin plats». I denna skola väcktes hos den unge, begåfvade Broocman en stark håg för studier, och manad af en beundrad lärares föredöme, beslöt han att ägna sina kraf- ter åt ett träget arbete i ungdomens tjänst. Af G-ustaf IV Adolf, hvilkens uppmärksamhet Broocman väckt, då han vid konungens förmälning till det höga brud- paret öfverlemnade en lyckönskningsskrifvelse från Tyska sko- lans lärjungar, erhöll han understöd till sina studiers fortsät- tande, och vid 16 års ålder begaf han sig till Upsala. Där sysselsatte han sig med »filosofiska, humanistiska, teologiska och pedagogiska vetenskaper» samt promoverades vid 20 års ålder till fidosofie magister. Sedan studerade han tyska peda- gogers skrifter, utgaf ett akademiskt specimen, »De educatione publica», och begaf sig våren 1804, försedd med ett resesti- pendium,* till Tyskland, hvars berömda skolor han länge ön- skat få studera. Med outtröttlig ifver reste han från stad till stad och besökte seminarier och gymnasier, borgare- och in- dustriskolor, barnhus, fattigskolor och uppfostringsanstalter af alla slag, bl. a. Pestalozzis ryktbara institut i Yverdun. Vi se honom studera pedagogik och didaktik under ledning af den berömde Niemeyer i Halle och deltaga i de praktiska öfnin- garna vid seminariet därstädes. Vi se honom forska i de stora biblioteken för att erhålla upplysningar om Tysklands äldsta skolväsende, vi se honom samtala med framstående skolmän, sådana som Campe, Salzman, Gedike och Pestalozzi, hvars hängifne lärjunge han blef och hvars grundsatser han seder- * Till detta bidrogo bland andra äfven Gustaf IV Adolf och kongl. bibliotekarien Gjörwell. 44 CARL ULRIC BROOCMAN. mera förfäktade, samt åhöra deras metodiska undervisning. Åter- kommen till Sverige i slutet af år 1805, författade Broocman en reseberättelse, som aflemnades till Kongl. Kanslersgillet och offentliggjordes under titeln nBerättélse om Tysklands under- visningsverlt ifrån dess äldsta intill närvarande tider». Kort därpå öppnades för Broocman ett fält, där han kunde pröfva och till andras nytta använda de insikter han förvärfvat. Ar 1806 dog nämligen rektorn vid Tyska skolan, Plagemann, och Broocman förordnades att under de nådår, som beviljats enkan och barnen, sköta rektoratet. Efter nådårens slut be- fordrades lycéets alla lärare, och Broocman utnämndes 1809 till subrektor vid samma läroanstalt, hvilken befattning han med ett på tyska framsagdt tal om lärarens plikter och under- visningens högsta mål offentligen tillträdde. Redan två år där- efter befordrades han till konrektor. Broocman var i besittning af en otrolig arbetsförmåga och utförde jämte sin skolsyssla en mängd andra därmed samman- hängande värf, som han frivilligt åtagit sig. Entusiastiskt hän- gifven sitt kall, tog han dock icke nödig hänsyn till sin af naturen svaga kroppskonstitution, utan gräfde under en rastlös verksamhet själf sin förtidiga graf. »Detta gör hans bortgång så mycket mera rörande», säger Geijer i sina minnesord öfver Broocman, »ty den, som faller för sitt kall, han dör på ärans fält». Redan 1810 var hans hälsa bruten genom öfveransträngdt arbete, men han fortfor dock, ehuru under ständigt tilltagande plågor, att sköta sina åligganden så som förut, till dess han slutligen af en svår hektisk feber tvangs att utbyta skolsalen mot sjukrummet. Ej ens »de mest olidliga smärtor» kunde hindra honom från att ännu på sjukbädden verka för sin goda sak. Kort före sin död utarbetade han ett förslag till omda- ning af de offentliga läroverken, hvilket sedermera aflemnades till vederbörande. I början af år 1812 rönte Broocman ett erkännande, som gladde honom. Han förordnades nämligen till ledamot i den af Kongl. Maj:t på rikets ständers begäran nyss förut tillsatta s. k. Uppfostringskommittén, af hvars fjor- ton ledamöter endast två voro fackmän. Men då denna kom- mitté för första gången sammanträdde, saknades en af dess medlemmar, nämligen Broocman. I sin första skrifvelse till Kongl. Maj:t omtalar kommittén under beklagande förlusten af den ledamot, »af hvars synnerliga nit, arbetsmöda och så inom som utom riket förvärfvade kunskaper i de ämnen, som utgöra CARL ULRIC BROOCMAN. 45 kommitténs föremål, densamma hade haft skäl att förvänta sig mycken nytta». Den 11 Mars 1812 gjorde döden slut på den 29-årige Broocmans lidanden, men afklippte också ett ädelt och välsig- nelsebringande lif. »Stilla hade han lefvat och verkat, lika så stilla blef hans död. Utan synbara kroppsplågor öfvergick hans ande till sitt hemvist, det himmelska fäderneslandet, med hvil- ket han redan på jorden stiftat en förtrolig bekantskap». Så skildrar en vän hans död. Kring hans bår stodo de tröstlösa föräldrarna och syskonen, sörjande vänner, förmän, kamrater och lärjungar — lefvande vittnesbörd om hvad Broocman så- som människa och lärare varit. J. O. Wallin sjöng vid vän- nens graf: »Stråle af det rena ljuset, Som en stund, förmäld med gruset, Bodde i en jordens hydda, Dvaldes i en dödligs hamn! Frälsta ande, himlaburna Och till himlen återflydda! Måste jag på denna urna Teckna, gråtande, ditt namn? . Du har gått! — —- — Men icke såsom stormen går, Med skräck i sina ödespår, Till straff för jordens brott, Och ej som floden, bullersam Och strid och större än sin strand, Igenombryter åbons dam Och öfversvallar plöjarns land. Men lik den blida vestan, Som vinterdrifvan smält, Han bjuder barnen leka På vårens gröna fält: Han torkar svetten sakta Från dagakarlens kind, Och näktergalen spelar Ifrån den höga lind. Och lik den tysta bäcken, Hvars namn blott känns af byn, I silfvervåg han speglar Den klara azurskyn. 46 CARL ULRIC BROOCMAN. Du har gått. Du var befunnen Pröfvad och oöfvervunnen. Verksam, tålig, trygg och trogen, Därför gick du hem igen; Jag, ej värd att med dig följa, Jag, för målet än ej mogen, Måste plöja tidens bölja, Kastas bland dess klippor än». En af Broocmans vänner, som anspråkslöst och med värme tecknat hans minne, skrifver: »Hans förtroende skänkte mig mina gladaste stunder på jorden, och för alla dem, som till honom stått i någon närmare förbindelse, skall förlusten af ho- nom alltid förblifva oersättlig». Broocman hörde ej till de banbrytande snillen, som för- våna världen, men i ett hänseende var han ett boret snille: som lärare. Han undervisade klart och enkelt, lämpade sig efter hvars och ens fattningsgåfva och förvandlade genom sitt vänliga och glada sätt lärjungarnas arbete till ett nöje. Med stilla värdighet upprätthöll han tukt och god ordning, tillrätta- visade lugnt och bestämdt, straffade strängt, men rättvist, när så fordrades, och förlät gärna. Sporrad af sin varma kärlek till lärarekallet, bekämpade han hinder och svårigheter af alla slag utan att någonsin tröttna. För att göra sin undervisning mer fruktbringande studerade Broocman ifrigt sådana ämnen, i hvilka han ansåg sig hafva för små kunskaper, och hopbragte själf naturaliesamlingar, som han skänkte läroverket. Den förut nämnde vännen ger oss en vacker bild af den unge skol- mannen: »Intagen af de stora och sköna idéerna om utbre- dande af Guds ära på jorden, om mänsklighetens fortskridande till allt högre fullkomlighet och sällhet och om beredande af en lyckligare framtid åt våra efterkommande, kunde han aldrig förmå sig att anse ungdomens undervisning såsom ett blott handtverk eller ett medel till utkomst, utan öfverlemnade sig med hela sin själ och af alla sina krafter åt det uppväxande släktet och dess förädling genom en bättre uppfostran. För detta höga ändamål uppoffrade han allt: nöjen, bekvämlighet och fördelar». »Då man», fortsätter Broocmans minnestecknare, »öfverväger de mödor och svårigheter, som äro förenade med en lärares kall, ofta åtföljdt af mera otack än belöning, så måste man väl medgifva, att det fordras något mer än vanlig hvardagsdygd för att såsom Broocman redan vid de år, då be- gäret efter sinnliga nöjen och förströelser lockar så många andra ynglingar från långt mindre mödosamma arbeten, beträda CARL ULRIC BROOCMAN. 47 en törnbevuxen bana och fortvandra därpå med nästan exem- pellös ifver». I stora och blandade sällskap var Broocman ej på sin rätta plats, men han var därför ingen enstöring. Tvärtom sökte han på lediga stunder glömma sina mödor i kretsen af anhö- riga och vänner och var då alltid munter och skämtsam. Guds fria natur var källan till hans renaste njutningar. I ett af sina skoltal säger han själf: »Natur, källa till allt lif och all verksam- het! hvem begrep fullkomligt ditt väsende? Men hvarje dödlig, som hyllade dig, som åtminstone sökte upptäcka några af dina hemligheter och med kärlek och glädje undersökte dina alster, han blef alltid mera ädel, ödmjuk, saktmodig, nöjd och mänsklig». Broocman var också nöjd och anspråkslös. Han nästan underskattade sitt arbete, och aldrig hörde man honom klaga öfver sin »mindre lyckliga lott». Att han ej var känslolös för de ledsamheter, som rikligen kommo den tidens lärare till del, därom vittna dock åtskilliga af hans yttranden; han hoppas, att i framtiden ingen ungdomsledare skall behöfva gråna under en knapp utkomst och bekymmer för ålderdomen och att det förakt, som hvilat öfver lärareståndet, skall försvinna. Icke ens sjuklägrets lidanden kunde nedslå hans mod, och om plå- gorna ibland förmådde aflocka honom en klagan, så var det mest däröfver, att han fjättrades i overksamhet, då han ännu hade sä mycket kvar att utföra. Grunddragen i Broocmans karaktär voro öppenhet och san- ningskärlek. Han vandrade städse raka vägar och kunde al- drig förmås att bruka annat än öfvertygelsens och sanningens blanka vapen — gällde det än vinnandet af det största mål. I mångens tycke sade Broocman stundom sin mening alltför osminkadt, men han var ej den som väjde för småaktiga in- tressen. Hans lifliga sinne hänfördes lika mycket af allt godt och skönt, som det upprördes af det låga och usla han mötte, och han led djupt af hvarje oförrätt, som tillfogades honom själf eller andra, samt hade svårt att tillbakahålla uttrycken af sin rättmätiga harm. Men enär han var lika finkänslig som känslig, slöt han hällre missnöjet inom sig, än han uppsåtligen sårade någon. Få personer torde hafva haft en sådan förmåga af själfbehärskning som Broocman. Emedan han var renhjärtad och in i mannaåren bevarat ett obesmittadt barnasinne, kände han sig lyckligast i barnens krets och ansåg uppgiften att af dem dana goda människor för den högsta på jorden. Den gudomliga sanningen att barnen 48 CARL ULRIC BROOCMAN. höra Guds rike till hade genomträngt hela hans väsen, och i stadig förtröstan till Gud följde han den himmelske Barnavän- nens spär. »Därför var hela hans lefnad en ständig gudstjänst.» Broocman var icke blott en framstående praktiker i upp- fostran och undervisning. Han utvecklade äfven en rätt bety- dande verksamhet såsom pedagogisk författare. Redan år 1802 utgaf han en bearbetning af Gedikes franska läsebok, hvilken han försåg med en ordlista och en kort grammatik. Ar 1804 öfversatte han l:a delen af den tyske diakonen Lossius’ på den tiden berömda barnbok, »Gumal och Lina», hvilken var afsedd att bibringa barn de första religionsbegreppen och före- faller att vara ett mellanting mellan en robin sonad och »Paul och Virginie». 1805 utkom på Kanslersgillets föranstaltande Broocmans förut omtalade reseberättelse. Detta »ganska märk- liga arbete af en 24-årig yngling» recenserades i tidskriften Lycetm och berömmes för god stil, reda och öfverskådlighet. Däremot tadlas, att de många förslagen och idéerna äro fram- ställda utan någon beledsagande kritik. Bokens titel angaf dock, att den alls icke ville vara en kritisk afhandling, utan blott en historik. Broocman ansåg, att historieskrifvarens plikt är att vara strängt objektiv, att med reda och sanning framlägga fakta, så att läsaren sättes i stånd att själf draga slutsatserna. Ar 1807 författade Broocman en uppsats med titeln »Fat- tiga barns uppfostran och undervisning på landet», hvilken uppsats blef prisbelönt af Örebro läns kongl. hushållningssäll- skap och intagen i 2:a häftet af sällskapets prisskrifter. Vid denna tid funnos endast omkring 175 fasta »barnskolor» ute på landsbygden, och de flesta af dem voro i ett eländigt skick. Ännu 1820 fann sig Kongl. Maj:t föranlåten att i ett cirkulär förständiga länsstyrelserna att öfvervaka, det inga kringstry- kande och vanfräjdade personer befattade sig med undervisning i sockenskolorna. I sin lilla skrift framställer Broocman ett förslag till en god organisation af folkskolorna, på samma gäng han ut- förligt besvarar frågan, hur värnlösa fattiga barn skola uppfostras. För att kunna kraftigare arbeta för sina pedagogiska åsik- ter och framför allt i afsikt att förbereda och påskynda en väl behöflig, grundlig reform af läroverken, begynte Broocman 1810 utgifva en pedagogisk tidskrift, »FLagasin för föräldrar och lärare». I denna ville han från alla häll och tider samla tan- kar, upplysningar och förslag rörande uppfostran och under- CARL ULRIC BROOCMAN. 49 visning och sammanställa alla de uppgifter, som voro nödiga för det svenska skolväsendets omdaning. Innehållet är rikt och omvexlande, men mer än 6 häften hunno aldrig utkomma. Man finner där en Öfrersikt af allt livad Kanslersgillet ut- rättat för läroverken, en intressant Historik öfver Stockholms undervisningsanstalter, uppgifter om lönestaten vid olika läro- verk samt en uppsats Om nödvändigheten af ett rätt organi seradt uppfostringskollegium. Sistnämnda uppsats anför en skolman år 1847 såsom en auktoritet, i det han ber vederbö- rande lyssna till »denna en ropandes röst ur grafven». Vidare härflyta från Broocmans egen hand uppsatserna Huru bör en framtida grundlig förbättring af hela värt läroverk förbe- redas?; Bref till svenska mödrar: Ungdomens uppfostran till patriotism; Huru kunna och böra föräldrar lätta skollärares arbete?; Om ungdomens undervisning i natur ålkistor ien. m. fl. Där förekomma dessutom biografier öfver pedagoger och för undervisningen intresserade personer. Bland andra nämnes den 1810 aflidne kronprinsen Karl August såsom synnerligen varrnt intresserad af och verksam för uppfostringsfrågor. Äfven finner man skildringar af och meddelanden från in- och utländska läroverk, uppfostringsanstalter och seminarier, öfversikter af pedagogisk litteratur, frågor till föräldrar och lärare samt in- sända och öfversatta artiklar. Redan 1810 hade Broocman utarbetat en lärobok i sven- ska språket, ämnad att stödja den undervisning i modersmålet, som han i skolan meddelade. Han medhann aldrig att själf slutgranska detta sitt arbete, hvilket efter hans död utgafs af en vän. Boken, som jämte det rent grammatiska meddelar en historik öfver modersmålets utveckling, utkom i flere upplagor. Få veckor före sin död författade Broocman ett utlåtande öfver rektor G. A. Silfverstolpes '»Försök till framställning af all- männa läroverkets närvarande tillstånd i Sverige». Denna skrift, åtföljd af utlåtandena däröfver, aflemnades 1813 till d. v. kronprinsen, Karl Johan, och utgafs på hans bekostnad af Kongl. uppfostringskommittén. Jämte en värdig och sakkun- nig granskning af Silfverstolpes framställning lemnade Brooc- man i uppsatsen »Om det offentliga läroverket» ett positivt för- slag till läroverkens omdaning. Han säger anspråkslöst, att han frambär sin skärf till beredande af det kommande släktets välfärd. Längre fram skall jag redogöra för detta förslag till sko- lans omorganisation. Ver dandi 1894. 4 50 CARL ULRIC BROOCMAN. Jag öfvergår nu till att redogöra för Broocmans tan- kar om uppfostran, sådana jag tyckt mig finna dem i hans skrifter, och dröjer först vid hans uttalanden om uppfostran i allmänhet. Med barnen, menar Broocman, nyfödas städse till jorden oskuld och glädje, dessa himmelens sköna döttrar, och under sina bemödanden att skydda de menlösa små från det, som ondt är, måste uppfostraren alltjämt söka förädla sig själf. Hvilken förnyelsens kraft till allt godt skankes icke alltså åt världen genom dessa Guds dyrbara gåfvor! Men denna det godas kraft är hos barnet ännu blott en rik möjlighet. Om en gång den svaga gnistan skall kunna flamma upp till en värmande och lifgifvande eld, måste den vårdas af ömma hän- der och näras af hemmets rena luft. I hemmet skall alltså grunden till ett godt och rikt lif läggas, och emedan det där är förnämligast under moderns tillsyn, som barnet utvecklas, så hvilar på henne ett stort ansvar. Därför vänder sig Brooc- man till de svenska mödrarna och ber dem besinna, hvilket härligt kall de hafva att fylla, men också hvilken makt, som är dem gifven: de hålla ju till en viss grad framtiden i sin hand. »Glädjens, I lyckliga mödrar, att I kunnen föröka de godas antal bland människorna, skänka samhället en tillväxt af redliga medborgare och så sprida välsignelse till sena släk- ten ! Blicken ofta mot denna sköna framtidsbild, ty den höjer edert sinne och förljufvar edra mödor!» Broocman uppma- nar mödrarna att icke lita blott på den moderliga instinkten, utan noga öfvertänka och pröfva de ämnen, som höra till upp- fostringsläran, samt gärna lyssna till erfarna pedagogers råd, på det de måtte kunna handla efter en bestämd och naturenlig plan. Lika litet som någon får misströsta om uppfostrans makt, må han öfverskatta dess betydelse. Barnasinnet är icke ett böjligt vax, som kan formas till hvad som helst. »Ingen konst i världen kan tvinga den telning, som skjutit upp ur äppel- kärnan, att bära päron; men genom vårdarens omsorg kunna de äpplen den frambringar förädlas.» I hvarje natur finnes något godt nedlagdt; uppfostran skall stärka och utveckla detta goda frö. Individualiteten måste hållas i helgd; hvarje våld- förande af densamma är ett brott mot naturens lagar och häm- nar sig. Lättast kan barnets säregna kynne iakttagas och till- godoses i hemmets lilla värld; må därför föräldrarna med sta- dig uppmärksamhet och varsam — men därför icke klemig — hand vårda de späda plantor, som slagit rot i deras hem. CARL ULRIC BROOCMAN. 51 Till ett bestämdt mal bör hemmets uppfostran syfta, och detta mål bör stå tillsamman med människans allmänna bestäm- melse, bör gälla för såväl furstens som torparsonens uppfostran. Närmare uttryckt: målet är, att hvar och en skall på sin plats i samhället blifva en god och förståndig människa: god, så att hon älskar allt godt och skönt, söker i sitt lif omsätta det i handling och hämtar kraft och näring från alla goda gåf- vors gifvare; förståndig, så att hon med öppet sinne och vaken eftertanke betraktar allt, som omger henne, och »vist och för- nöj dt genomvandrar lifvets bana». Att så utbilda det rent mänsk- liga hos barnet hör förnämligast hemmet till. Den medborger- liga utdaningen däremot lämnas åt den offentliga uppfostran. Huru _ skall hemmets uppfostran kunna nå detta mål? Huru kunna föräldrarna hoppas, att deras inflytande öfver bar net ännu skall göra sig gällande, då detta ej längre står under deras omedelbara tillsyn? Jo, de kunna gifva den unge två ledstjärnor med på den farliga färden öfver tidens stormiga haf: en sund gudsfruktan och minnet af ett lyckligt hem. Tidigt skall barnets religiösa sinne väckas, men icke genom »för bar- net obegripliga eller ledsamma religionsöfningar», icke genom moraliserande föreläsningar och torra minnesläxor, utan på ett enkelt och naturligt, gladt och vänligt sätt. Barnet sluter sig ju, om allt i hemmet är som det bör vara, med kärlek, tack- samhet och förtroende till föräldrarna, och dessa böra vid hvarje gåfva barnet erhåller, vid hvart fel det begår, vid hvarje glädje eller sorg, som vederfares det, leda det fram till allas vår Fader, som är i himmelen. Det lär sig då småningom att på Honom öfverflytta de känslor det hyser för sina jordiska föräldrar. »Så skall den unge lära att öfverallt finna Gud och tro sig af Honom allestädes sedd och hörd, bevakad och beva- rad. Så skall han vänjas att lefva och vandra inför Gud i tankar, ord och gärningar.» Tidigt må barnet lära sig att i bönen vända sig till sin rätte Fader, tidigt må det få deltaga i husandakten. Men må föräldrarna väl tillse, att denna aldrig blir slentrianmässig eller tröttande! Steg för steg ledes barnet från sin lit till föräldrarnas tal in i Guds heliga ord och lär såsom Guds största välgärning mot människorna känna, att Han sändt oss Jesus Kristus, som öppnat himmelriket och på jorden stiftat ett de godas förbund, hvilket barnet, om det själf så vill, får inträda uti och evigt tillhöra. I en sådan jordmån kunna de frön, som sedan vid en rätt 52 CARL ULRIC BROOCMAN. biblisk skol- och konfirmationsundervisning utsås, gä till och bära frukt hundradefaldt. Väl är, säger Broocman, om hemmet kan göras ljust och gladt för de smä, sä att ljufliga och friska barndomsminnen som goda skyddsänglar följa dem genom lifvet. »Väl är, om fadern söker att pä lediga stunder i barnskaran sprida den munterhet, förutan hvilken ingen uppfostran, ingen moralisk förädling rätt kan lyckas.» Broocman vill, att många tillfällen till glädje och enkla, oskyldiga nöjen skola beredas barnen. »Men numera måste det, som skall kunna glädja sinnet, vara stort och reelt; småsaker duga ej mer», klagar Broocman. »De äldre förakta de enkla nöjena, och de yngre härma dem efter.» Uppfostra- ren bör dela barnens fröjd och såsom rådgifvare eller ledare deltaga i deras muntra lekar. Själf var Broocman aldrig så lycklig, som då han i ungdomens glada krets bevittnade gos- sarnas lekar och upptag eller deltog i deras utflykter till lan- det. Hans högsta önskan var, att äfven skolan skulle för sina forna lärjungar stå som ett vackert minne, till hvilket de vuxne männen med tacksamma känslor kunde blicka tillbaka. Äfven i sitt tal om uppfostran till patriotism * betonar Broocman starkt glädjens betydelse. Egendomligt nog utgår Broocman i detta tal, hållet året efter Finlands förlust, frän en »allmän klagan öfver att fosterlandskärlekens heliga låga börjat slockna». (Annars är det ju ett gängse tal, att krig med- föra åtminstone det goda, att de väcka patriotismen till lif!) y>Kan man då uppfostra till patriotism?» frågar Broocman. Ja, svarar han, men ej genom fraser och granna tal, ty med dy- likt uppammar man hycklare. Låt helt enkelt hembygdens natur, med sina blommor och frukter, sina bäckar och klippor, sina skogar och fält, sina snödrifvor och isar, tala sitt glada, tysta språk till ungdomen. Lät barnen under lek och ras um- gås med och lära känna denna natur, och de skola snart med fina, men starka band vara fästa vid hembygden — och den, som älskar hemmets mark, han kommer ock att älska sitt land. »Men förjaga alla naturliga nöjen frän ungdomen, gör den i förtid trumpen, förständig och vis, och fosterlandet är ej mer dess älskade moder.» På den grund, som. blifvit lagd i hemmet, bygger skolan vidare. Hon lyfter den unges blick utöfver hembygdens syn- " Enär detta är en fråga för dagen, redogör jag tämligen utförligt för hans åsikter därom. CARL ULRIC BROOCMAN. 53 krets och har därvid i sin hand månget medel att utveckla den slumrande fosterlandskärleken. Främst ställer Broocman mo- dersmålet, åt hvilket han vill eröfra en hedersplats bland un- dervisningsämnena. »Bland ett folks helgedomar är språket», säger han; »det är medlet för dess ädlaste njutningar, det är det säkraste föreningsbandet inom samfundet. Utrotas vårt tungomål, så äro vi också såsom nation förstörda; men kunna vi behålla och bevara det i all dess renhet, då hafva vi ännu en sköld mot utländskt förtryck.» — »Var det ej vid kallelsen af modersmålets ljufva stämma, som tusenden samlades kring Engelbrekt och Gustaf Vasa? Hvarför har man då varit så angelägen om att undervisa landets ungdom i en mängd främ- mande språk, under det vårt eget sköna tungomål försummats? Nästan sämre lottade än folkets kunna i detta hänseende de förmögnares barn sägas vara: innan de ännu lärt att riktigt förstå modersmålet, innan det gifvit deras tankar och begrepp någon stadga, skyndar man att bibringa dem några franska, tyska eller latinska ord och fraser; svenskan, med hvilken de ej kunna lysa, blir dem likgiltig.» — »Ja, det har gått så långt, att man, oförskämdt nog, behagar kalla uteslutande fran- skan för '»spräketn — liksom vi ej själfva hade ett språk, vär- digt att läras, och det före allt sysslande med främmande tun- gomål.» — »Nej, låt lärjungarna med allvar och möda inhämta grundliga kunskaper i modersmålet. — Låt dem höra de kraft- fulla uttryck, i hvilka det ljudit från Gustaf Vasas och Gustaf Adolfs läppar, och njuta af de sånger, i hvilka det flutit under snillets och smakens tidehvarf. Så blifve modersmålet älskadt och vördadt! — Vare det hvarje patriots bemödande att i alla kretsar minska föraktet för dess bruk och återställa dess forna anseende! Glädje sig hvarje fader vida mer öfver sina barns framsteg i dess eget språk än öfver all beundrad skicklighet i främmande tungomål!» Liksom uppfostran skall låta modersmålet tala in foster- landskärleken i den unges själ, så bör hon ock, önskar Brooc- man, låta Sveriges geografi och historia upprulla färgrika och liffulla taflor för lärjungens inre öga. En torr namn- och kart- kunskap kan ej väcka fosterlandskärlek, men väl saftiga och karaktäristiska skildringar från olika trakter af vårt land. Tjusa barnets fantasi och känsla med fylliga lifsbilder af ädla män och kvinnor, väck ynglingens slumrande dådkraft genom att framhålla manande föredömen! Låt äfven de onda skuggorna stå upp och tala varningens ord; de fula gestalterna kunna 54 CARL ULRIC BROOCMAN. genom kontrasten verka lika mycket som de sköna. Må bar- net i hänförelsens ögonblick besluta att offra sina krafter åt fäderneslandet! Drömmen kan en gång blifva verklighet. Innan ynglingen skiljes från skolan, bör han få undervis- ning i det viktigaste af sitt lands lagar och statsförfattning, så att han ej blir en främling i sitt eget land. »För den i sam- hället snart inträdande ynglingen synes ingen undervisning vara nödigare än just om detta samhälle, dess syftemål och fördelar, dess lagar och de plikter, som det ålägger hvarje rättskaffens medborgare. Här vore en patriotisk katekes på sin plats, icke för att läras utantill, utan för att af läraren förklaras och ge- nom exempel belysas.» Broocman klagar öfver bristen på patriotisha sånger och manar sin tids skalder att dikta enkla,sköna nationalsånger, som kunde tona klart från hela folkets läppar. »Äfven önskar Broocman, att nationella minnesfester, i hvilka ungdomen med sång och tal finge deltaga, måtte komma att oftare och all- männare firas öfver hela landet. I förbigående och i viss mån på sidan om sitt ämne antyder Broocman, hurusom staten ge- nom ett rättvist befordringssystem och oväldigt belönande af all förtjänst kan vidmakthålla och lifva. fosterlandskärleken. Huru stort är ej det land, säger han, som äger ett Westminster Abbey, där snillet, konsten och mannamodet jämnställas med pur- purn! — Vidare ifrar Broocman varmt för att skön konst och förädlande nöjen, såsom nationalskådespel o. d., skola göras tillgängliga för de arbetande klasserna »i afsigt att lifva och underhålla ett nöj dt och muntert sinne». Sedan Broocman så talat om uppfostran till patriotism, frågar han sig: -»Hvaruti består då en rätt patriotism?» Ar den, som larmande slår på härskölden och talar stort och öfvermo- digt oni sin nations företräden, en god patriot? Nej, svarar Brooc- man, den bäste samhällsmedlemmen är den bäste fosterlands- vännen, ej med braskande ord, men under ett troget och stilla arbete för det helas välfärd. Gäller det, så offrar han i farans stund allt för sitt lands själfständighet. Men »vore det ej långt ädlare att söka bilda kosmopoliter än patrioter?» frågar Brooc- man vidare. Jo, menar han, om det tusenåriga riket vore en närastående möjlighet, så vore en kosmopolitisk uppfostran det enda rätta. Dock äro patriotism och kosmopolitism icke så oför- enliga motsatser, som man är böjd att anse dem vara. Tvärt- om, en ädel fosterlandskärlek är det säkraste medlet att främja en allt omfattande människokärlek. CARL ULRIC BROOCMAN. 55 An ett medel till väckande af sann fosterlandskärlek för- ordar Broocman, ett medel, som därjämte åsyftar att bevara släktets hälsa. Emedan han väl visste, hvad det ville säga att känna sig bunden af en svag kropp, talar han med stort efter- tryck om vikten af att harmoniskt utbilda kroppens krafter ej mindre än själens. »En svag och ömtålig kropp stäcker gläd- jen och hämmar modet; saknar man hälsa och styrka, så synes lätt hvarje börda odräglig, hvarje svårighet oöfvervinnelig», säger han. Med beundran såg därför Broocman, hvad som i Danmark under de sista tolf åren hade uträttats för att främja härdande kroppsöfningar. I en särskild uppsats skildrar han de framsteg gymnastiken där gjort, och hurusom regeringen betraktade den som en viktig nationalangelägenhet. »Se dessa hundratals gos- sar, som modigt störta sig i hafvet, i kapp genomsimma böljorna och trotsa där hotande faror; se dem, hurtiga, viga och muntra, klättra uppför stockar och rep, betrakta deras ordning och lyd- nad, hör dem uppstämma en glad nationalsång och tänk dig dem i en framtid, då de skola stå som män i samhället! Skola de väl så ornanligt darra för farorna, så opatriotiskt och overk- samt förtvifla om fäderneslandets räddning, som mången bland oss gjorde, då stormarna hotade? Vi föddes af naturen ett- modigt och kraftfullt folk bland trotsande berg och klippor; men naturens gåfvor fordra utbildning. O, hvad skulle icke denna nation ännu mäkta, om öfningar till mandom och patrio- tism ifrån ungdomsåren utvecklade alla dess krafter!» Därför manar Broocman alla patrioter att utan fördomar lära af dan- skarnas föredöme och verka för gymnastikens införande i sko- lorna. Detta skref Broocman 1811; redan 1813 öppnades i Stockholm den af Ling inrättade gymnastiska undervisnings- anstalt, som numera kallas Gymnastiska centralinstitutet. Men Broocman uttalar därjämte ett memento: skola de gymnastiska öfningarna blifva af rätt nytta, så må man tillse, att de blifva »hvarken frivola eller atletiska». I bra ordnade kroppsöfningar, såväl som i den fria leken, såg Broocman dessutom goda sedlighetsväktare, hvilka på fri- timmarna upptaga de unga, så att de ej hänge sig åt skadliga nöjen eller sysslolöshet. Äfven för slöjdens uppfostrande kraft hade Broocman ett öppet öga. I sin skrift om fattiga barns uppfostran ordar han åtskilligt därom; men jag har ej kunnat finna, att han tänkt sig slöjd såsom ingående i all uppfostran. I nyssnämnda lilla skrift, med ett kort referat af hvilken 56 CARL ULRIC BROOCMAN. jag nu öfvergår till en redogörelse för Broocmans åsikter om den speciellt medborgerliga uppfostran, utgår han från följande ord af Gustaf III: »Att gifva fäderneslandet nyttiga och dyg- diga medborgare är en större rikedom och varaktigare heder än vidsträckta länder.» (!) Broocman framhåller sedan, att den uppfostran samhället består sina söner länder staten till både nytta och heder. Men lika visst som i hvarje barn det rent mänsk- liga bör utbildas efter samma grundsatser, lika visst böra med- borgarena danas till olika ändamål, och speciell hänsyn tagas till barnets sociala ställning. Broocman anser talet om jämlik- het i yttre måtto såsom en omöjlig utopi. Däremot inskärper han eftertryckligt, att lyckan alls icke är bofast på höjderna och att hvarje plats i samhället är lika hedrande, blott den fylles väl. Vi böra hysa samma aktning för allt ärligt arbete och som den medborgerliga uppfostrans mål sätta: duglighet för lifsgärningen, den må vara hög eller låg. Alltså böra jord- brukarens barn i allmänhet uppfostras för jordbruket, kropps- arbetarens för kroppsarbetet — snillet och den öfverlägsna för- mågan alltid obetaget att bryta sig fram. Särskildt är det samhällets plikt att sörja för föräldralösa fattiga barns uppfostran. Broocman kände varmt för dessa olyckliga små och ville ej vara med om att kasta in dem på barnhus — »sådana hafva visat sig urarta till riktiga mördare- kulor» — eller att sälja dem som arbetsslafvar åt den lägst- bjudande. — Nej, som han alltid trodde andra om att vara lika besjälade af nit och människokärlek som han själf, så hoppades han, att landsbygdens prester och öfriga ståndsper- soner skulle vilja åtaga sig följande värf: att utvälja lämpliga bondehem och söka förmå familjerna att mot skälig ersättning som egna barn upptaga de hemlösa små; vidare att söka bi- bringa fosterföräldrarna ett begrepp om vikten af deras kall, så att dessa aldrig ansåge det blott som en födkrok; ytterligare att med vänligt intresse noga öfvervaka sina skyddslingars så- väl fysiska som moraliska uppfostran,* sporra deras flit genom att själfva köpa eller på annat sätt afyttra barnens arbeten och så bereda dem en sparpenning. Godt vore, om de lyckligare lottade emellanåt ville kring sig samla fattiga barn till enkla, glada fosterlandsfester; åtminstone en årlig högtidsdag borde de små hafva att längta till. * De borde t. ex. tillse, att. barnen »ej proppas med otjänlig föda» och att de små erhålla tillräcklig tid för lekar och vistelse i fria luften. CARL ULRIC BROOCMAN. 57 För öfrigt anser Broocman, att landsbygdens barn böra i hemmen erhålla undervisning i alla nyttiga handaslöjder och småningom vänjas att deltaga i alla inom- och utomhus före- kommande sysslor. Han uttalar som sitt hopp, att många gre- nar af hemindustri skola kraftigt uppblomstra och skänka sina idkare goda biförtjänster. Nödiga bokliga kunskaper böra bar- nen inhämta i sholorna, af hvilka åtminstone en bör finnas i hvar socken. Angående flickors uppfostran säger Broocman, att den är ej mindre viktig än gossarnas. Tvärtom: »den ena hälften af människosläktet förtjänar statens omsorg lika väl som den an- dra.» Mot sin bestämmelse böra flickor dock ej erhålla en pu- blik uppfostran. »Huslig borde deras hela uppfostran och un- dervisning vara samt helt och hållet ombesörjas af modern. Emellertid måste man medgifva, att detta i våra tider och sam- hällen icke alltid kan ske; därför böra flickskolor finnas i stä- derna, men såsom privata inrättningar.» På det att »den kvinn- liga själsbildningen må ske med plan och fullständighet samt omhänderhafvas af därtill i alla hänseenden dugliga personer», borde dessa privata skolor dock stå under statens kontroll. »Gärna borde en kunnig fru deltaga i inspektionen öfver kvinn- liga skolor, särskildt dem för fattiga flickor.» Lämpligast vore, om genom statens försorg en mönsterskola inrättades, hvilken tillika kunde blifva en bildningsanstalt för lärarinnor. 1861 förverkligades denna tanke, då Högre lärarinne-seminariet in- rättades; 1864 följde Normalskolan. På landet äro, säger Brooc- man, allmogedöttrarna visserligen hänvisade till sockenskolorna, men de böra där erhålla sin undervisning af någon fullt lämp- lig lärarinna. Kraftigt betonar Broocman, att kvinnan, »ehuru ej ämnad för det offentliga lifvet», har fullt ut lika viktiga samhällsvärf sig ålagda som någonsin mannen och att äfven för henne en medborgerlig förberedelse är af nöden. Därför böra flickorna, vid tiden för sin konfirmationsundervisning, af en värdig kvinna undervisas om de plikter de som möjligen blifvande makor och mödrar äga att fylla. På tal om fattiga flickor framhåller Broocman det önskvärda i att flickorna erhålla god undervis- ning om »en klok hushållning», om »de enklaste reglerna för hälsans bevarande» samt om »späda barns rätta vård». För alla klasser af manliga medborgare önskar Broocman däremot en offentlig uppfostran i offentliga uppfostringsan- stalter. I det han erinrar om att uppfostran och undervisnin- 58 CARL ULRIC BROOCMAN. gen väl i teorien kunna behandlas som skilda begrepp, men i pralctiken gå liand i hand, ber han föräldrar och målsmän behjärta, att utan enigt samarbete hvarken hemmets eller sko- lans verk kan lyckas. Särskildt behöfves. detta samarbete, om en förståndig indelning af barnets tid skall ernås. Dagligen böra flere timmar lemnas öfriga åt nöjen och fria kroppsöfnin- gar; man skall annars uppfostra arbetsmaskiner och icke män- niskor. »Huru ofantligt mycket kunna icke föräldrarna både främja och underlätta eller hindra och försvåra lärarens arbete!» Om föräldrarna ville komma som vänner till skolan och med läirarne rådgöra om missförhållanden och brister, hur lätt kunde det då ej blifva att afhjälpa dessa. Klandra de däremot lärarne, tala ringaktande om skolan eller gifva barnen medhåll, när dessa, oftast i kortsynthet, klaga öfver orättvisor, så skada de både barnen, skolan och sig själfva. Man bör alltid tillse, att barn omgifvas af harmoniska förhållanden. »Må därför föräl- drar och lärare i förtroende och vänskap samverka till att en dag ett bättre släkte skall vandra öfver deras grafvar!» Med dessa ord slutar Broocman sin varma vädjan till föräl- drarna. Undervisningen är ett af de viktigaste momenten i upp- fostran. Huru bör då undervisningen anordnas för att genom densamma goda medborgare skola danas? frågar Broocman. Ar dess med verkligen att, i enlighet med den af vår tid upphöjda nyttighetsprincipen, lära ungdomen »endast sådant, som är ound- gängligen nödigt för brödförtjänst och fortkomst»? Nej och åter nej! svarar han. De lärare, som hylla tidens flacka anda och framställa brödförvärfvet »såsom lifvets högsta ändamål och ädlaste strid», de »blifva mänsklighetens förrädare», ty så upp- fostra de människor, som »krypa omkring i stoftet utan glädje», utan »medvetande om sin mänsklighets sanna adel»; så ned- draga de till blott nyttiga förvärfsmedel andens ädlaste alster, vetenskaperna och konsten, »som för oss borde omskapa jorden till en himmel». — Broocman betygar, att för hvar dag han arbetat i skolan, har den öfvertygelsen allt fastare rotat sig hos honom att det vildigaste i all undervisning är att ut- veMa och förädla barnets själshrafter samt värma sinnet till leärlek för allt godt, sant och skönt. Skolundervisningens mål bör vara att öppna öga och öra, att utbilda viljans styrka, tan- kens klarhet och hjärtats ädelhet, att låta »de väna vetenska- per och konster omfamna den unge och helga honom innan världen med sin flärd griper honom.» CARL ULRIC BROOCMAN. 59 Klart må dock läraren inse, att hans uppgift som upp- fostrare icke är att föra vetenskapen framåt, utan att med denna som medel bilda ynglingens själ. Aldrig må han öfver- lasta barnasinnet med kunskaper, ty då kväfves den spirande vetgirighetens späda brodd. Aldrig må han offra barndomens kraf för framtida nytta! En mängd till hälften förstådda kun skaper ligga blott som en död massa förvarade i lärjungens minne, under det att det klart fattade och grundligt tillegnade, men till omfånget mindre vetandet kan väcka själskrafterna och utöfva ett välgörande inflytande på lärjungens hela tillkommande lif. Långsamt och naturenligt skall undervisningen fortskrida och gifva själen just den föda hon på hvarje utvecklingssta- dium behöfver. Så bevaras andens kraft och lif, så väckes en frisk håg att lära mer. För tidigt meddelade »och mekaniskt påpackade och inöfvade kunskaper» ligga »som frökorn på en oplöjd åker». -— »Huru himmelsvid är icke åtskillnaden mellan de kunskaper, som barnen endast lärde att efterpladdra, och dem, hvilka de själfva, genom uppväckt eftertanke, upphunno och tillägnade sig!» — »Huru bildar och gläder icke helt annor- lunda den regel, den indelning, den anordning, som gossen själf uppfann eller uttänkte, emot den, som läraren blott lät. honom afskrifva och inlära?» Huru ställer sig väl »det plåg- samma inpluggandet af grammatiska regler och former» i jäm- förelse med »ungdomens eget glada upptäckande af ordklasser, böjningar och språkbruk?» Vikten af att undervisa heuristiskt och så, att lärjungarnes själfverksamhet ständigt hålles vid lif, framhåller Broocman ej blott genom dessa ord, utan på många andra ställen i sina uppsatser. Låt tvenne ynglingar, säger han vidare, den ena med af den förmäla undervisning smetoden harmoniskt utbildade själskrafter, med vakna sinnen, med öfvad tankeförmåga och frisk arbetshåg, den andre med en börda af genom den mekaniska undervisningsmetoden gifna nyttighets- och minneskunskaper, låt dessa unge män samtidigt träda ut i det offentliga lifvet, och det skall snart visa sig hvem af dem som bäst reder sig med sin uppgift, hvem som blir den bäste medborgaren. I ett af sina skoltal yttrar Broocman följande: »För min blick står den fullkomligt utvecklade, bildade mannen. Han är ingen djup forskare i vetenskaperna, ieke invigd i lärdomens hemligheter, icke något utmärkt hufvud: han är en god, ärlig borgare, med sundt förstånd, hvilket allt ifrån ungdomen sorg- fälligt bildats. Med sina händer förtjänar han sitt bröd, det 60 CARL ULRIC BROOCMAN. han njuter äfven så nöjd, som han glad drifver sitt yrke. Aldrig klagar han öfver arbetets tyngd, ty hans uppfostran gjorde det för honom till en vana; hans tidigt uppväckta eftertanke, tillika med hans egen erfarenhet, lär honom,- att nyttig verksamhet är människans ädlaste skatt och hennes sanna kallelse på jorden. Aldrig knorrar han öfver sitt stånds besvärligheter, ty hans redan i ungdomen väckta uppmärksamhet visar honom huru alla människor, i kojor eller palats, tryckas och bildas genom sina egna bördor och svårigheter. Han vördar det borgerliga samfundet, dess lagar och inrättningar och bär utan motvilja de plikter och bördor det ålägger honom, ty han vet hvilka fördelar han själf och hans kära njuta däraf. — Han känner, värderar och älskar det land, där han föddes; han finner sig nöjd i det, hvartill naturen med nödvändighet tvingade och bestämde det och dess innevånare. Han finner öfverallt en skådeplats för den oändliga visheten och godheten; nöjen i omätlig fullhet tillströmma honom ur alla dess tillhörigheter. Plantorna, som i tusende former blomstra med sina ståndare och pistiller, insekterna, som i sin glada njutning oförmärkt befrukta dem, kupans flitiga arbetare, nästenas sjungande konst- närer, nattens mildt vinkande stjärnor, åskregnet, som uppfriskar växterna, skaldernas sånger, som lifva, tjusa och förädla, o, huru många nöjen skänka de icke honom, den bildade mannen, hvars alla krafter ifrån ungdomen utvecklats till harmonisk hu- manitet!» »Se där undervisningens förträfflighet, när den formala bildningen är dess hufvudändamål!» utropar Broocman. Må då läraren ej mera klaga öfver den knappa tid, som i skolan tillmätes honom, eller misströsta, när han märker, att han ej kunnat meddela sina lärjungar så stora kunskaper som han önskat! Vare det hans tröst, om han lyckats öppna ynglin- garnes ögon och lifva deras håg för det sanna och goda, om han väckt deras själ och gifvit dem resekost; de skola nog på den långa färden genom lifvet själfva söka fullända det, som icke var möjligt för honom. Angående metoden för de särskilda ämnen, som förekomma i skolan, yttrar sig Broocman flerstädes. Han anser, att 6 a 7 års barn omöjligen kunna själfmant söka ernå eller med glädje lära färdigheten att läsa innantill i bok — »man må nu an- CARL ULRIC BROOCMAN. 61 vända Locke’s tärningar, Basedows af deg bakade bokstäfver el- ler de nyaste tyska taflorna och tabellerna». Sin första under- visning bör barnet därför erhålla uteslutande från lärarens mun, och det lefvande ordet skall allt framgent vara det väsentliga. Många ämnen böra ej samtidigt bedriftas, och aldrig mer än 3 förekomma på en och samma dag. Om den religionsundervisning, som då gafs i skolorna, säger Broocman, att »den tyvärr är hvarken religiös eller biblisk». I Tyskland lärdes, sedan Kants filosofi gjort sig gällande, just ej annat än ■»morals; med kateketikens än för slöa, än för hvassa knif sönderslet man (eller, som det kallades, analyse- rade) rätts-, plikt- och dygdelärans begrepp. Under ett torrt resonnerande öfver heliga ämnen glömde man alldeles bort, att religionen är hjärtats mycket mer än förståndets sak. Kommo så därtill de läror, enligt hvilka allt bedömes blott ur nyttans synpunkt, så blef däraf en följd, att religionen nedsjönk till en krass utilitets-moral. »Äfven i våra skolor», skrifver Broocman, »där man hittills genom flitig katekesutanläsning odlat barnens minne, men tilläfventyrs icke deras religiösa anlag, börjar man yrka på att framför allt undervisa, i moral.» I 3:e häftet af »Magasin för föräldrar och lärare» meddelar Broocman i öfver- sättning en synnerligen läsvärd uppsats »Om den religiösa bild- ningen» af den tyske pedagogen Lindner. Denne protesterar energiskt mot den rådande andan inom religionsundervisningen och förkastar för sin del alla dogmatiska och systematiserande läroböcker, »i hvilka vanligen lösryckta och därigenom sönderslitna och vanställda bibelspråk stå under paragraferna för att bestyrka författarnas själffunna eller eftersagda idéer. Luther har dock ibland alla lärare gått ärligast till väga; ty hans lilla och stora katekes innehålla nästan intet af hans egna idéer; de äro till största delen blott utdrag ur Nya Testamentet; och där han tillfogade sina egna åsikter, utmärkte han alltid sin paragraf med frågan däröfver: livad är det? Alla läroböcker, som vi sedan erhållit, aflägsna sig mer eller mindre från det rena evangelium. De hafva tillspärrat och fördämmt vägen till den första rena källan för den unga människan, som skall uppfostras. De framställa för oss en religion sådan stiftaren själf icke lärde den; de iakttaga en ordning i framställningen, som vi ingen- städes finna såsom mönster af Honom uti N. T:s böcker; de hafva valt ett språk, sådant den förste och oöfverträfflige folk- läraren aldrig talade till sina åhörare. Intet har mer aflägsnat oss från den rena äkta kristendomen, än denna mängd af läroböc- 62 CARL ULRIC. BROOCMAN. ker i religionen. — Allt hvad läroböckerna hafva gifvit oss är ett olycksaligt, sönderstyckadt kaos af meningar och dogmatiska definitioner, kring hvilka man i hast kastat ett slags filosofisk dräkt, så. att det hela ej måtte falla sönder.» Lindner vill återföra religionsundervisningen till ett stu- dium uteslutande af själfva Bibeln, ur hvilken läraren dels muntligen meddelar hvad som passar på olika stadier, dels låter lärjungarne själfva läsa. För egen del yttrar Broocman följande: »Aldrig må man tro sig kunna väcka det religiösa sinnet genom innan- eller utanläsning af katekesen. Emedan detta för prester och lärare varit det bekvämaste sättet att bi- bringa de hufvudstycken af religionen, som Luther samman- ställt, så har det blifvit det allmännaste, och man har alldeles förbisett den store mannens påminnelser oni rätta sättet att in- skärpa en praktisk kristendom.» Varmt, gladt och liffullt bör den af gudsfruktan själf genomträngde läraren meddela valda berättelser ur Bibeln och låta Jesus själf tala till barnen genom sina ord och gärningar. Utanläsningen tyckes Broocman vilja inskränka till Luthers lilla katekes, och den systematiska fram- ställningen af religionsläran synes han, åtminstone hvad folk- skolans lärjungar beträffar, vilja uppskjuta till tiden för kon- firmationsberedelsen. »Af språk är intet angelägnare än modersmålet'», yttrar Broocman. »Men vi känna ännu icke i våra skolor detta vik- tiga bildningsmedel och vi äga ej en gång något försök till en lämplig lärobok i detta ämne.» Han vill, att barnens första skolår hufvudsakligen skola ägnas åt modersmålets inlärande. Studiet af dess språklära bör läggas till grund för all annan grammatisk undervisning, och det skall flitigt användas till stilöfningar. På högre stadium göre man genom jämförelser med närbesläktade språk lärjungarne uppmärksamma på moders- målets egendomligheter och låte dem slutligen få en öfverblick af de skeden språket från äldsta tider genomgått. Vid de lefvande språkens studium böra skrif-, läs- och talöfningar vara hufvudsaken; på de högsta stadierna kunna litteraturöfversikter meddelas. Den ytliga läsning af klassiska språk, som florerade på så många håll, fördömer Broocman all- deles. Endast de ynglingar, som ämnade sig till universitetet, borde ägna sig åt ett grundligt studium af de klassiska språ- ken. Ändamålet var för Broocman ej »att lära tvenne döda språks ord, fraser, former och grammatiska regler», utan att rätt intränga i den klassiska fornvärldens storslaget sköna och enkla CARL ULRIC BROOCMAN. 63 anda. Ur de gamle store författarnes skrifter borde lärjungarne själfva, utan hjälp af kompendier, framplocka och under lära- rens ledning ordna ett rikt vetande om de antika folkens öden, seder och bruk, föreställningar och myter, länder och städer. Då ynglingen får se, huru vetenskaper och konster småningom utvecklas, och får göra bekantskap med de folk, bland hvilka deras vagga stått, skall han själf lifvas af den renaste ifver att odla dem, menar Broocman. Därför bör studiet af »de gamle grekers och romares skrifter» utgöra ungdomens hufvudsakliga sysselsättning vid gymnasiet. För geografi- och historieundervisningen förordar Brooc- man, som jag förut nämnt, lifliga verklighetsskildringar och be- rättelser. Äfven tycks han tänka sig dessa breda skildringar och detaljrika berättelser knutna vid typisha trakter och perso- ner; åtminstone uppräknar han en mängd i hans tycke lämp- liga trakter och personer, med hvilka läraren utförligt bör sys- selsätta sig. Mycken vikt lägger Broocman vid behandlingen: af den fysiska geografien och vill, att på de lägre stadierna geografien skall läsas tillsammans med naturalhistorien. På högre stadier behandlas näringslifvet och landets produkter,: handel och sjöfart, samfärdsmedel och institutioner. »Jordklo- tet med dess zoner bör ock framställas såsom skådeplatsen för människosläktets utveckling och Guds godhet.» Historien bör jämte lifsbilder gifva en i stora drag hållen framställning af människosläktets öden »i en sammanhängande kedja, som af en högre hand böjes till alltjämt stigande förbättring». På de lägre stadierna bör den ungdoms-sinnet tilltalande hrigisha sidan af historien tillgodoses, men på de högre bör man lika mycket uppmärksamma den fredliga, mindre lysande, men mera båtande kulturella, sidan af folkens utveckling. Matematiken bör drifvas med all ifver och praktiskt til- lämpas. Strängt fördömer Broocman den dödande, uteslutande mekaniska siffer-räkningen och anbefaller det »själfulla räknan- det i hufvudet». Vid geometristudiet bör ynglingen »själf få uppfinna lärorna och bevisen». För en bättre undervisning i naturkunnighet bryter Brooc- man käckt en lans. Han ogillar den forna, torra och pedantiska utanläsningen af termer och artificiella systemer, men ännu mer den nyare, endast åt det rent praktiska riktade naturkunnig- hetsundervisningen, som af sens-commun-filosofien förkunnades såsom den enda rätta. Ingendera kan väcka en glädjande na- turåskådning. Skall endast det i naturen omedelbart nyttiga 64 CARL ULRIC BROOCMAN. behandlas vid undervisningen, så kommer ju hela den stora del af skapelsen, som ännu ej direkt tjänar människan, att ligga död för henne. Då skulle hon betrakta naturen blott som ett stort forrådsmagasin — men så lysten och själfvisk stod ej ens österländingen eller greken midt i sin yppiga natur. Tvärtom såg han i den en helig boning för gudamakter. Skola då våra ögon vara så blinda, att vi ej kunna i skapelsen skåda en hel- gedom? frågar Broocman. Nej, låtom oss öppna våra ögon och till en början i naturen se ett skönhetens tempel, af hvars fägring vi njuta och i hvilket vi finna ro och vederkvickelse! Låtom oss gå vidare och med vördnad söka tyda dess heliga under! Lärom att i kristallens, blommans och djurets bygg- nad läsa om en skapande kraft! Lärom att i förintelsen och förnyelsen spåra eviga lagar och att öfverallt i naturen möta Gud och känna fläkten af Hans ande! »Så skulle studiet af naturvetenskapen kunna lyfta den unga människan till en friare åskådning af sig själf och den omgifvande skapelsen.» Den första naturkunnighetsundervisningen bör, enligt Brooc- mans åsikt, hufvudsakligen skärpa barnens iakttagelseförmågä: allt bör undersökas och beskrifvas och det vunna materialet efter enkla grunder ordnas. Läraren företage med barnen en ' resa från pol och till pol och framställe med tillhjälp af en tafla huru allt tilltager i skönhet, yppighet och storlek, ju när- mare man kommer ekvatorn. På högre stadier talas om bio- logiska, fysikaliska ock geologiska fenomener, och det stora sammanhanget i allt påvisas. Broocman föreslår jämförande anatomi som ett i detta afseende lämpligt studieämne. Lär- jungarne böra i full frihet få ordna växt- och djurformer på bästa möjliga sätt, hvar och en så som han tycker; »måhända skall man», säger Broocman, »härigenom komma allt närmare till ett naturligt systems. Läraren vakte sig att någonsin för lärjungarne framställa någon lära som den absolut rätta. Så läre ynglingen att i allt iakttaga en oföränderlig lagbunden- het: men genom denna skåde han djupare och finne hvilken skönhet, glädje och sann frihet den alstrar. Han läre, att intet är till endast för sig själf, och upptäcke att han är en länk i skapelsens oändliga kedja, samt att midt i undergång och för- störelse ett nytt lif spirar fram. Skall han icke på detta sätt få ett högre begrepp om sin bestämmelse på jorden än genom att fästa i minnet hur t. ex. af vejde tillverkas indigo, af hvit- betor socker o. s. v.? Först på det högsta stadiet kan natu- ralhistorien få blifva teknologisk, men blott i den meningen, ANMÄLAN. Verdandi, som för år 1894 härmed anmäler sin 12:e årgång, framträder fortfarande som hittills såsom ett frisinnadt organ för undervisning och uppfostran. Ett verkligt framåtskridande är som bekant i hög grad be- roende därpå, att olika åsikter få i allvarlig diskussion bryta sig mot hvarandra. Fördenskull skola vi fortfarande, i öfverensstäm- melse med vår från början uttalade princip, inrymma menings- yttringar från skilda pedagogiska läger. Framgent skola vi äfven söka att bringa lättnad i de undervisandes arbete dels genom att gifva anvisning på lämplig preparationslitteratur inom olika ämnen, dels äfven genom att då och då meddela s. k. »geografiska kur- ser» o. a. d. Från rikets undervisningsanstalter för kvinnlig ung- dom komma särskilda, benäget utlofvade meddelanden att inflyta. Vid redaktionen hafva vi förmånen att påräkna stöd och med- verkan af: hrr professor J. A. Lundell, rektorerna Sixten von Friesen och Sigfrid Almquist, folkhögskoleföreståndaren doktor Leonard Holmström samt folkskoleläraren Fridtjuv Berg. — Pro- fessor Theodor Hagberg, som alltifrån tidskriftens första fram- trädande skänkt den sitt stöd och sitt verksamma intresse, har under årets lopp aflidit. Prenumerationspriset är för 1894 oförändradt som hittills. Med 3 kr. 75 öre för hel årgång om 6 häften, hvilka skola ut- komma i midten, af månaderna januari, mars och maj samt sep- tember, november och december, prenumereras i hvilken bokhandel eller å hvilken postanstalt som helst; men så snart ett flertal [minst 5] exemplar beställes direkt hos utgifvaren Hökerberg (Klara södra kyrkog. 5 i Stockholm), nedsättes priset till 3: 25 pr ex.; hvarjämte portofri försändelse till landsorten erbjudes. En beaktansvärd extra fördel erbjudes för öfrigt 1894 års prenumeranter å denna tidskrift där- igenom, att de geografiska kurser, som under årets lopp varit i tidskriften införda och som visat sig för lärare och lärarinnor bereda en högst betydande lättnad vid undervisningen, mot en myc- ket anspråkslös afgift tillhandahållas denna tidskrifts årsprenume- ranter, under det att de i öfrigt icke saluhållas i bokhandeln. Hos denna tidskrifts utgifvare kunna de köpas, endera i ett häfte om 71/, ark till I: 25 eller i 4 särskilda häften för utdel- ning bland lärjungar, hvarigenom tillmötesgås ett från många håll lifligt uttaladt önskemål. — Särskildt torde den extra fördel som härmed erbjudes Verdandis hedårsprenumeranter böra beaktas af Hrr klasslärare och folkskolelärare samt facklärare i geografi. Stockholm i december 1893. , STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TRYCKERIET, 1894. US. Tidskriften, grundad 1883, är ett ful.lt själf ständigt företag, utan något samband med en förening af samma namn. Ånspnis (för 6 häften) 3: 75. — Lösa häften ä 75 öre. Prenumeration i närmaste bokhandel ellen å närmaste postanstalt. VERDANDI TIDSKRIFT FÖR UNGDOMENS MÅLSMÄN OCH VÄNNER HEM OCH SKOLA TOLFTE ÅRGÅNGEN 1894 Andra häftet. Häftets innehall: Sid. Carl Ulric Broocman. Ett biografiskt utkast af Elisabet Euren (slutet)..... 65 Några tankar om geologiens och statistikens betydelse för geografiundervisningen uti skolor för mera mogen ungdom. Af Leonard Holmström..................... 73 Strödda tankar med anledning af förslaget att upptaga den husliga ekonomien på de högre flickskolornas skema. Af Anna Wijkailder ......................... 86 Meddelanden från Sveriges högre flickskolor .............................. 91 De akademiska sommarkursena i Uppsala 1893. Af J. A. Lundell ............. 92 Prenumeration i närmaste bokhandel eller å närmaste postanstalt. STOCKHOLM 1894 LARS HÖKERBERGS FÖRLAG Utgifvare: "UFFE" och LARS HÖKERBERG. Pris för detta häfte Kr. 0: 75. Böcker och tidskrifter. insända till Verdandis redaktion. Böcker: ComeliUS Nepos. III. Med ordförteckning, förklaringar och lexi- kon af D:r P. G. Boethius. adjunkt vid Upsala h. allm. läroverk. Stockholm 1894. P. A. Norstedt & Söners förlag. Ordförteckning till Livius’ första bok af P. G. Lyth, lektor i latin och grekiska. Norrköping 1893. M. W. Wallbergs förlag. Öfversikt af nya historien af T. M. Carlgrm, lektor vid Hernö- sands högre allm. läroverk. Andra delen. Stockholm 1894. P. A. Norstedt & Söners förlag. Proportionslära för de allmänna läroverken utg. af O. H. Fröding, Fil. D:r, v. lektor. Stockholm 1894. C. E. Fritzes förlag. Short story library. Moderna engelska författare, utg. af G. G. Morén, första häftet. Godtköpsupplaga i 50-öres häften. Norr- köping 1893. M. W. Wallbergs förlag. Lärokurs i modersmålet för folkskolan af V. Sjögren, skolföre- ståndare. Första häftet. Rättskrifning. Andra upplagan. Stock- holm 1894. P. A. Norstedt & Söners förlag. Tidskrifter: Pedagogisk tidskrift, utg. af Enar Sahlin. 1893 häft. 12, 1894 haft. 1 o. 2. Svensk tidskrift, utg. af F. von Schéele. 1893 häft. 14—20. Dagny, utg. af Fredrika Bremer-Förbundet. 1893, häft. 8 —1894 häft. 2. Svensk läraretidning, utg. af E. Hammarlund. 1893, häft. 50— 1894 häft. 10. Slöjdundervisningsblad från Nääs, utg. af O. Salomon. 1893, häft. 11 — 1894 häft. 2. Finsk tidskrift, utg. af F. Gustafsson och M. G. Schybergsson. 1893 December—1894 Februari. Vor Ungdom, udg. av H. Trier och P. Voss. 1893. häft. 6 — 1894, häft. 1. Danskeren, utg. af Fr. .Tungersen, Fr. Eygaard och Ij. Schroder. 1893 December—1894 Mars. Höjskolebladet, udg. av Konrad Jörgensen: 1893, häft 52—1894, häft 10. The Journal of Education, Febr.—March. Le Maitre phonétique, 1894, Jan.—Fev. CARL ULRIC BROOCMAN. 65 att människotankens segrar öfver naturen skildras och viktiga upptäckters och uppfinningars historia genomgås. Broocman förutser, att många, ja de fiesta, skola ogilla hans åsikter i detta ämne såsom svärmiska och opraktiska. Men han måste dock ropa ett vgif akt!i> åt en tid, som vill neddraga allt vetande till att tjäna blott den synbara nyttan. »Måtte naturalhistorien aldrig så vanhelgas i Linnés fosterbygd! Måtte några af dess söner uppstå och rädda vetenskapens värde såsom ett nödvändigt bildningsmedel till sann humanitet!» Med dessa ord afslutar Broocman sin varma talan för natur- vetenskaperna. I det föregående har jag omtalat, att Broocman både läm- nade goda bidrag till kännedomen om läroanstalternas mest för det andliga ståndets bildning beräknade gamla skick och i sin sista uppsats, nOm det offentliga läroverkets, framlade ett detal- jeradt förslag till deras omdaning. Han utgår från den grund- satsen, att endast den offentliga uppfostran kan och bör gifva en allmänt mänsklig bildning åt samhällets alla medlemmar. För detta ändamål äro enligt hans tankar fyra slags läroverk nödiga, nämligen: barnskolor, borgarskolor, lärda skolor och universiteter. I barnskolorna lägges grunden till all framtida bildning; de äro för den stora massan af folket de enda läroanstalterna och böra finnas öfverallt, i staden som på landet. De behöfva, synnerligast på landet, blott en lärobok, en klass och en lärare, hvilken måste förstå sig på att samtidigt sysselsätta flere grup- per af lärjungar. Gärna såge dock Broocman, att en slöjdklass med egen lärare kunde inrättas vid hvarje barnskola. (Vid tanken på folkskolorna beklagar Broocman bristen på såväl högre som lägre seminarier för utbildande af dugliga lärare.) Barnen undervisas först och främst i modersmålets läsande och skrifvande samt i »en enkel, rätt biblisk kristendomskunskaps. Till denna anknytes på de högre stadierna en söfversikt af mänsklighetens viktigaste skiften, äfven inom fäderneslandets. På väl valda sedelärande berättelser, patriotiska biografier och sånger lägges stor vikt. Vidare lära barnen hufvud- och sif- ferräkning »med enkla tal»; äfven böra de, såsom Broocman alltför sväfvande uttrycker sig, »lära sig att riktigt betrakta jorden och hela naturens. I större städer måste dessa barn- skolor utvidgas med flere lärare och flere klasser, af hvilka de Verdandi 1894. 66 CARL ULRIC BROOCMAN. högsta »till läroämnen och inrättning» böra svara emot de lägre klasserna i en borgarskola. Borgarskolorna, »som ock kunde kallas medborgarskolor eller högre stads-skolor», hafva till ändamål att ät ungdomens själskrafter gifva en allmänt mänsklig och medborgerlig bild- ning. Till dem öfvergå alla de gossar, som önska och behöfva inhämta högre kunskaper än kroppsarbetaren. Dessa skolor böra ej saknas i någon stad, som har öfver 2,000 innevånare; de böra hafva 4 klasser och 5 lärare, af hvilka hvar och en i tur och ordning skulle hafva en fridag. Ingen af lärarna bör bindas vid en enda klass, utan hvar och en såsom ämnes- lärare sköta vissa ämnen genom hela skolan. Borgarskolan meddelar följande undervisning: religionshunslMp genom en rätt anordnad bibelläsning, fäderneslandets historia i samman- hang med mänsklighetens, en som förberedelse till valet af lef- • nadsyrke afpassad statistish öfversikt af landets tillgångar, närin- gar och yrken, geografi och naturkunnighet, geometri, räkne- och skrifkonst, modersmålet, som noga studeras, tyska, franska och »elementen af latin, så att hvad som i borgerliga sam- manlefnaden af detta språk förekommer må förstås». Flertalet ynglingar utgå från dessa skolor till det borgerliga lifvet. Den blifvande vetenskapsidkaren, ämbetsmannen eller prästen öfvergår däremot till de lärda skolorna, de s. k. gymnasierna. I dessa böra de klassiska språken så utgöra hufvudsaken, att lärjungarna ur sina »i väl vald ordning lästa auktorer likasom nyföda de flesta vetenskaper», så att särskilda lärotimmar blifva nödvändiga blott för teologi (jämte elementen af hebreiskan), matematik och den nya tidens historia. Emedan hvarje gym- nasist genomgått en borgarskola, behöfver intet af de ämnen, i hvilka där undervisas, t. ex. naturkunnighet och moderna språk, ingå i läroplanen för ett gymnasium; men enskildt till- fälle bör gifvas till dessa kunskapers fullkomnande. De ynglingar, som af gymnasielärarna förklarats mogna för själfstudier, gå från gymnasiet till universiteten. I fråga om dessa uttalar Broocman inga nya åsikter, om ej i det för- slaget att, till befordran af en hälsosam täflan, professorerna må äga frihet att enskildt hålla föreläsningar i hvilken kun- skapsgren som helst. Hvilken skillnad mellan de brustna former af ett på sin tid samhällets kraf motsvarande, men nu för trångt skolväsende CARL ULRIC BROOCMAN. 67 som tedde sig för 1812 års män, och den grundritning till ett enda stort, sina rymliga, ljusa salar för alla upplåtande bild- ningens tempel, som Broocman här lämnade! Också väckte hans pedagogiska testamente stor uppmärksamhet, om än hans åsikter rönte motstånd. Intressant är den kritili, som den då ännu ultrakonservative Geijer gaf öfver Broocmans organisations- forslag. Geijers förhållande till uppfostringsfrågorna visar näm- ligen åskådligt kärnpunkten i striden mellan de gamla och de nya pedagogiska åsikterna. Geijer yttrar till en början, att han »med sina tankar allra minst kan förolämpa författaren, som i blomman af sin ålder blef bortryckt från de mest nitiska och renhjärtade arbeten för ungdomens bildning och sitt fäderneslands bästa, och hvars minne för efterlefvande är älskansvärdt just därför, att han afsåg saken, ej sin person». Men han nödgas inlägga en kraf- tig gensaga mot Broocmans hufcudtanka: ^offentliga undervis- ningsanstalter för alla Idasser af medborgare'», och mot det mål, som Broocman, »vilseledd af ett förflutet tidehvarfs vack- lande allmänna tänkesätt», med »det obestämdaste af alla svar» säger vara »en allmänt mänsklig och medborgerlig bildning». Barnskolorna äro fullkomligt onödiga, menar Geijer, ty prästerna böra gifva allmogen den undervisning den behöfver — religions- undervisning. Af staten underhållna borgarskolor skulle inne- bära en själfmotsägelse, ty en offentlig uppfostran måste hafva ett offentligt, icke ett af en mängd enskilda intressen samman- satt, ändamål. Följaktligen kan staten själf omedelbart bilda endast den offentliga klassen och endast genom denna medelbart de öfriga samhällsklasserna. »Seder bildas blott genom seder, och den vetenskapliga odling, som i den offentliga klassen öfver- gått till kraft och märg, sprider sig af sig själf till alla de andra samhällsklasserna.» Det är den konservative Geijer, som här talar, den Geijer, som på ett annat ställe säger, att »all förbättring kommer ofvanefter, allt ljus uppifrån». Efter sitt »affall» för Geijer ett annat språk. 1838 skrif- ver han: »Det är öfver tjugo år sedan jag först begynte tänka och yttra mig i uppfostringsfrågor. Vid nogare efterseende har jag hakat upp hela mitt förråd af argument i det ämnet på en enda spik — skillnaden mellan en s. k. offentlig klass och en näringsklass —■ och en däraf deducerad skillnad mellan publik uppfostran, som bör vara statsbestyr, och privat uppfostran, som bör förblifva enskildt bestyr. Spiken, misstänker jag, lär vara slagen i en öfverflödig vägg. Ty ponera, att den nya 68 CARL ULKIC BROOCMAN. tidens rörelse bestått däri, att hvad man kallat näringsklass blifvit en offentlig klass, ett nytt uttryck af det offentliga lif- vet, så har jag arbetat på en skiljevägg, som ingenting skiljer. Jag har sett mig om pä båda sidor. På den ena sidan, den gamla sidan, den lärda sidan, och min sida, skulle väl den egentliga, rätta, förträffliga, offentliga andan och lifvet florera. Så är det skrifvet, och så har jag trott. Det är ej utan, att den där ock går igen från forna dagar, men den är i aftagande och vet ej rätt besked. På den andra sidan lefver den uppen- barligen i tilltagande.» Ja, den lefver där i den s. k. medel- klassen, denna nya samhällsmakt, »som i sin hand tagit vap- nen, lagarna och industrien». Geijer har nu upptäckt, att »förnyelsens kraft kommer nedifrån», från de breda lagren; han visar, att »mänskligheten måste tid efter annan å nyo för- värfva sina adelsbref». — »För mig har det skolsystem blifvit det bästa, som utsträcker uppfostrans fördelar till det största antalet af medborgare», säger han nu; Broocmans forne mot- ståndare har blifvit hans mäktige bundsforvandt. »Jag har förr varit mycket benägen att disputera om vägarna till må- let. Jag har blifvit det allt mindre och tackar himlen därför. Troheten i bemödande har däremot för mig fått allt högre värde. En redlig arbetare är Guds ädlaste verk. Lefve arbe- tet! Lefve arbetaren! —- Och en arbetare är äfven jag. Det är det enda, hvaraf jag vill berömma mig.» Sannare och vackrare kunde Broocmans idéer aldrig hafva uttalats än genom dessa Geijers själfbekännelser. Granskar man från nutida synpunkt Broocmans visserligen icke alltid ursprungliga, men dock själfständigt bearbetade idéer, så finner man, att några af dem äro föråldrade, men att andra åter ha visat sig vara af mera äkta halt och blifvit realiserade, under det flere ännu ligga under debatt eller vänta på att vinna gehör. Till en öfvervunnen ståndpunkt får man väl hänföra Brooc- mans ensidiga åsikter om kvinnans uppfostran, så mycket mer som denna ju nu går stick i stäf emot hans teorier. Dock ligger i hans för oss så gammalmodiga åskådning mycken san- ning, väl värd att taga vara på. Han har klart framhållit, att kvinnans till hemmet förlagda lifsgärning kan vara fullt så berömlig som mannens ädlaste värf, och att den, fastän den sker i det tysta, är lika maktpåliggande och i samtid och fram- tid ingripande som någonsin mannens. Man torde därför med fog kunna starkt ifrågasätta, om icke kvinnans uppfostran och CARL ULRIC BROOCMAN. 69 undervisning borde inrymma vida mer af för hennes speciella lifsuppgift nödvändig kunskap, än hvad som nu är fallet. Alla flickor, så i folkskolor som högre kvinnliga läroverk, borde grundligt få studera hushålls- och hälsolära och hvarför icke äfven en smula uppfostringslära — åtminstone i fortsättnings- kurser. Detta skulle alls icke utesluta bildning och, intressen äfven åt helt andra håll. För öfrigt faller väl de flesta kvin- nors verksamhet inom hemmets värld. Tillfälle till vidgade teo- retiska studier finnes alltid för dem, som äro för den lärda vägen särskildt begåfvade eller hänvisade till att genom arbete utom hemmet förtjäna sitt bröd. Äfven på tal om språkundervisningen visar sig Broocman som ett barn af sin tid, däri att han öfverskattar de klas- siska språkens betydelse. Men på samma gång ser han äfven i denna fråga längre än de flesta af sina samtida och utta- lar om studiet af lefvande främmande språk samt om moders- målets betydelse tankar, som först långt senare arbetat sig fram. Säkert torde än i dag Broocmans maning behöfva ljuda att vida högre skatta en grundlig insikt i modersmålets behand- ling och litteratur än förmågan att lysa med en — oftast ytlig — kunskap i de tre oundvikliga främmande språken. Kunde vi komma därhän, att föräldrar, när det gäller att ordna barnens språkstudier, i främsta rummet satte grundlig kun- skap i modersmålet och först i det andra god insikt i ett främ- mande, lefvande språk, så vore mycket vunnet — åtmin- stone för flickskolorna. Modersmålets studium är såväl formellt som reellt bildande och skänker både teoretisk kunskap och praktisk nytta. Dessutom må vi väl besinna, att »Modersmaal er vort Hjertesprog, kun lös er al fremmed Tale; det alene i Mund og Bog kan vække et Folk af Dvale.» Kanske sammanhänger det i allmänhet svaga intresse vi hysa för vårt eget, vackra språk med den ljumma fosterlands- kärlek, hvaröfver så ofta klagas, och med den brist, som redan Broocman påpekade — bristen på en fosterlandssång. Finnar, danskar och norrmän hafva fått sina, men vi — vi låna oss fram, när vi vilja sjunga om vårt land. Ännu måste vi allt- jämt hoppas, att »högre klinga skall en gång vår fosterländ- ska sång». Väl må vi ock ha anledning att fråga oss, om den historie- undervisning, som meddelas, är ägnad att väcka en sann, dåd- kraftig fosterlandskärlek. Man är kanske böjd att underskatta den barnsliga entusiasmens betydelse, men den kan en dag 70 CARL ULRIC BROOCMAN. mynna ut i mannens storverk. En af våra skalder har med rätta sjungit: »Far fort och bygg, du lille, ditt luftslott upp med torn och spång! Det ädla, barnet ville, tar mandom nog en gång. Visst klipper tiden vingen, som flyger stolt mot solen nu, Men stor blef ännu ingen, som aldrig drömt som du.» Må vi då ej försumma att begagna de tillfällen att väcka och vidmakthålla fosterlandskärleken, som modersmåls- och historie- undervisningen skänka oss. Hur kan ej en lifgifvande vind brusa fram ur historiens pressade blad, blott man ej slår upp endast de sidor, som bjuda på regentlängder och kronologiska tabeller! Till de af Broocman omfattade åsikter, som ännu utgöra stridsäpplen, hör väl hans önskan, att undervisningsväsendet borde vara enhetligt och dock motsvarande allas behof. Det skulle, för att nyttja J. O. Wallins ord, »växa på samma i moderjorden djuplagda, omhägnade och vattnade rot till en fast och gemensam stam, från hvilken de starka och frukt- bärande hufvudgrenarna utskjuta». Likaså hör frågan om religionsundervisningens bedrifvande till dagens brännande spörsmål. I denna sak har Broocman med stor bestämdhet ställt sig på deras sida, som önska, att religionsundervisningen skall erhålla en från det öfriga skolar- betet alldeles skild prägel och mera riktas på att utbilda bar- nets religiösa anlag än på att odla förståndets skärpa eller min- nets styrka. Han uttalar sig skarpt mot en öfverdrifven kate- kesläsning, och särskildt ogillar han utanläsningstvånget. Det torde också vara väl värdt att begrunda, huruvida man icke, genom att fordra utanläsning af t. ex. katekesutvecklingens stycken, uppmuntrar de med s. k. ordminne begåfvade bar- nens benägenhet att mekaniskt och tanklöst inhämta sitt vetande, under det man kanske för de med sådant minne icke begåf- vade, men vanligen mer tänkande lärjungarna binder ett plågo- ris. Skulle icke, om bibeltimmarna blefve de för barnen kä- raste af alla, de ofta hörda, enkla och lefvande bibelorden små- ningom så inpräglas i barnens medvetande, att de själfmant och med glädje utantill lärde de viktigaste kärnspråken? Åtskilliga af Broocmans framtidstankar hägra ännu som en vacker dröm. Hvad skulle han väl hafva sagt, om han kun- nat tänka sig, att, ännu 86 år efter hans inlägg i frågan om uppfostran af fattiga föräldralösa barn, dessa samhällets olyck- liga små flerstädes i vårt land auktionerades bort till den lägst- CARL ULRIC BROOCMAN. 71 bjudande, liksom vore de oskälig boskap. Vårt land har sanner- ligen ej råd att vårdslösa ett enda af sina barn. För mycket torde väl ej heller kunna offras på en god uppfostran af de fram- tida medborgarena, som med ränta komma att betala sin skuld. Det borde därför vara samhällets plikt — och en kär plikt — att väl sörja för de mest värnlösa af sina medlemmar. Men väl må vi fråga oss, om vi ännu lärt att rätt fylla denna plikt. Till ännu andra samvetsfrågor kunna Broocmans förut re- fererade yttranden föranleda. Är den i våra mångenstädes pa- latslika skollokaler meddelade undervisningen så klar, grundlig och naturenlig, att den främjar verklig själsbildning och mot- verkar ytlighet? Är vårt valspråk: »Icke kunskapernas mängd, men deras grundlighet!»? Hafva vi ännu kommit stort längre än till att spörja: Huru skall lärjungarnas själfverksamhet kraftigast kunna väckas? Är samarbetet mellan hem och skola väl ordnadt eller finnes det, i stort sedt, alls? Dylika reflexioner och frågor bringa en till att undra öfver utvecklingens snäckgång — knappt ett fjät på ett sekel. Och dock ett fjät framåt! Idéer födas och dö bort, dyka upp för att åter försvinna, men bär en idé sanningens stämpel, så tager den, när tiden är inne, lefvande gestalt och samlar omkring sig en skara trogna, som bära dess fana högt. Såningsmannen, idealisten, som skådar före sin samtid och kanske just därför misskännes, kastar ut de lefvande frökornen, men får ej se dem spira upp och bära frukt. Skörden är åt andra förbehållen. Dock miss- tröstar han ej, ty hoppets vänliga, ljusa stjärna vinkar honom framåt, och vissheten om att han kämpar för en god sak håller honom uppe. Det var säkert denna optimism, som besjälade Broocman och som gör hans bild så ljus, blid och tilldragande. Med en sund och glad blick såg han ut i världen, och det är märkligt, huru ofta och gärna han återvänder till att tala om glädjens betydelse i lifvet. Men han betonar, att den måste härflyta ur naturliga, rena källor. Han är så mån att åt de små bereda en solig barndom, men han erinrar med rätta om att just de. enklaste nöjena äro de för barn både nyttigaste och roligaste. Ser det icke också ut, som om de barnsliga nöjenas värde rent af stode i omvändt förhållande till kostnaden? Man äflas att gifva barnen behändiga, ja präktiga leksaker, som utsökt väl härma föremålen i de vuxnas värld, men barnen tröttna van- ligen snart på dessa granna ting och kasta dem likgiltigt åt sidan, under det att den fula lappdockah, den bastanta trä- 72 CARL ULRIC BROOCMAN. hästen, grankottarna och brädlapparna stå högt i gunst. Hvar- för? Är det icke måhända därför, att barnets fantasi behöfver spelrum och får utveckla sig, när den lille med underbara egen- skaper utstyr de alldagliga, simpla tingen, då däremot de full- komliga, sinnrika leksakerna göra hans fantasi overksam och blasera honom. Dessutom äro de senare så förargligt ömtåliga, att de sällan få tid på sig att blifva kära lekkamrater. Och som det är med leksakerna, så förhåller det sig nog äfven med nöjena; ju enklare och naturligare de äro, dess sundare verka de. »Allt på sin rätta tid» är härvidlag en gyllene regel. Ej blott åt barnen, utan äfven åt de fattige och af arbete betungade ville Broocman, att goda nöjen skulle beredas. Kanske föresväfvade honom något sådant, som i våra dagar fått sitt uttryck i »The people’s palace», hvilket som en gläd- jens förpost reser sig i Londons dystra och illa beryktade East End. Säkert är, att Broocman djupt kände den sanna lifs- glädjens bärande kraft. Broocman var, enligt hans vänners utsago, en personlig- het, med hvilken det kändes som en lycka att komma i berö- ring. Och nog måste det verka vederkvickande som en dryck ur ett friskt källsprång att träffa en så klar, fast, måttfull och harmonisk natur som Broocman. Den af honom hyllade opti- mistiska världsåskådningen är kanske lika smittsam som det goda lynnet och det glada skrattet. Måhända låg därför hem- ligheten af hans makt såsom uppfostrare och undervisare just i hans glada, orubbliga tro på det godas utveckling i männi- skan. »Vill du göra en människa god, så tro på henne», säger ett gammalt ord, och jag tänker, att Broocman tillämpade detta råd. Säkert alstrades också den entusiasm, hvarmed han omfattade sitt kall, af den säkra tillförsikten, att hans arbete, om än till skenet aldrig så lönlöst, dock icke skulle vara få- fängt. På det pedagogiska området gäller nog den regeln, att där pessimisten lider nederlag, där segrar optimisten. Godt hade det varit, om Broocman fått ett längre lif sig tillmätt för fortsättandet af sitt påbegynta verk. Men lika visst som »ein unnütz Leben ist ein früher Tod», lika visst är, att den, hvars gärningar eller tankar öfverlefva honom, han har lefvat länge nog. Rättelse. Å sid. 59, rad 18, står upphunno i st. f. utfunno. För öfrigt förefinnas å sid. 58—64 åtskilliga smärre fel och ojämnheter, be- roende på att dessa sidors korrektur ej före tryckningen hann återkom- ma från den aflägset boende förf. Red. Några tankar om geologiens och statistikens betydelse för geografiundervisningen uti skolor för mera mogen ungdom. Af Leonard Holmström. Vid femte allmänna fliekskolemötet i Lund funnos icke mindre än fyra spörsmål uppställda, som rörde geografiundervisningen och som delvis kommo under behandling vid ett sektionssammanträde. Under öfverläggningen lämnade jag nägra kortfattade meddelanden, huru vi bedrifvit denna undervisning i folkhögskolan, och dä sektio- nen tycktes fästa en viss uppmärksamhet därvid, vill jag, uppmanad därtill, redogöra något utförligare för vissa grundsatser, som vi söka följa vid undervisningen i detta ämne. Dessförinnan bör jag dock i korthet påpeka, hvilken betydelse geografien måste hafva för folk- högskolan. Denna har ju satt som sitt mål att i främsta rummet väcka reflexions förmågan hos ungdomen, gifva idéer, impulser, väc- kelser. Skolan vill ju visserligen äfven meddela kunskaper och förbiser ingalunda detta viktiga moment. Men kunskaper utan väckelse är oftast en död barlast, ett dödt kapital. Nu medgifves gärna, att hvarje ämne, rätt användt, kan gifva stoff till väckande och lifgifvande tankar, och det förnekas väl af ingen, att litteratur och historia intaga ett framstående rum i detta hänseende. Men jag tror dock, att geografien i vidsträckt bemärkelse erbjuder mycket rika tillfällen att hos lärjungen åstadkomma impulser till att kraf- tigt taga fatt på de uppgifter, som möta i lifvet, på samma gång som den ock rikligen ger anledningar till att meddela en mängd kun- skaper, som allmänbildningen behöfver. Det var öfvertygelsen där- om, som föranledde mig att redan i begynnelsen af min skolverk- samhet bereda åt geografiundervisningen ett framstående rum bland folkhögskolans läroämnen. Uti »Redogörelsen för Folkhögskolan Hvilans verksamhet» från år 1868—69 heter det: »Vid undervis- ningen i geografi gjordes början med framställning af stjärnhimmeln, särskildt af vårt eget solsystem och teorin om dess uppkomst. 74 GEOLOGI OCH STATISTIK VID GEOGRAFIUNDERVISNINGEN. Härifrån var öfvergången till teckningen af de geologiska forma- tionerna gifven. Först sedan eleverna klart fattat jordens utveck- lingshistoria och särskildt de bildningar, som uppträda inom Sverige, togo vi ihop med den egentliga geografien och först med vår egen hembygds. Skildringen af hvarje land inleddes med en öfversikt af bergbyggnaden, hög- oeh lågland, de geologiska bildningarna, klimat och naturliga rikedomar och hjälpkällor (ss. skogar, metal- ler, vatten ss. mekanisk drifkraft och kommunikationsmedel, samt landets läge för utrikes handel). Sedan vi sålunda sett, hvad na- turen gjort för landet, sökte vi därefter bestämma, hvilka de natur- ligaste näringarna borde vara i hvarje särskildt land. Därefter på- visades, huru vidt landets befolkning tillgodogjort sig naturens håf- vor, hvad grad af civilisation det hade förstått tillägna sig, i hvad mån den nationen hade bidragit till civilisationens utbredning och i hvad förhållande den stod eller hade stått till vårt fädernesland, särskildt beträffande utbyte af produkter o. s. v. Detta belystes med statistiska uppgifter. Naturligtvis fick Sverige och de öfriga skandinaviska länderna broderlotten af de åt geografien anslagna timmarna. Vid skildringen af dessa senare äfvensom af de större kulturstaterna lämnades i korta drag en öfversikt af landets öden och dess nuvarande författning, äfven den kommunala, jämförd med vårt eget fäderneslands. Det behöfver väl knappast anmärkas, att undervisningen i detta ämne skedde uteslutande muntligen och åskåd- liggjordes med tillhjälp af goda kartor. Få namn nämndes. En- dast åt större handels- och fabriksstäder ägnades någon uppmärk- samhet. Kommunikationslederna (kanaler och järnvägar) ss. mätare af landets välmåga påaktades däremot mera.» Oeh uti fjärde års- berättelsen (1871 — 72) sägest »Såsom den geografiska undervisnin- gen fattas vid den svenska-folkhögskolan, inbegriper den flera, skil- da ämnen. Jag föreställer mig, att den egentliga geografien i in- skränkt bemärkelse föregås af allmän världsbeskrifning och fram- ställning af jordens utvecklingshistoria. Ät den fysiska geografien ägnas i allmänhet stor uppmärksamhet, så vidt den berör ländernas läge, vattnet såsom kommunikationsmedel; berg, högland och vatten såsom viktiga faktorer för bedömandet af landets klimat; djur- och växtvärlden såsom villkor för människans tillvaro, landets geologiska byggnad såsom villkor för industri och näringar m. m. Kortligen, alla de omständigheter samlas och framhållas, som utgöra landets naturliga rikedomar och hjälpkällor. Därefter följer i korthet skil- dring af folket, dess ursprung och öden, dess bildning och arbete i civilisationens tjänst, dess ådagalagda förmåga att hafva förstått be- gagna sig af naturens håfvor, dess betydelse såsom förmedlare af GEOLOGI OCH STATISTIK VID GEOGRAFIUNDERVISNINGEN. 75 produktutbytet. Öfverallt erbjuda sig lärdomar för lifvet och rika erinringar om Guds allgoda och allvisa styrelse. — — — Föredragen i geografi ha belysts med anförande af statistiska uppgifter.» Häraf framgår den allmänna plan vi följt, äfvensom att det fästes stor vikt därvid, att geologie7i bildar underlaget för geogra- fien, samt att statistiken tages till hjälp för uppfattningen af de särskilda folkens kultur och näringsförhållanden. Beträffande geologien vill jag först framhålla, att den grund- läggande kunskap, som erfordras för att kunna följa med och fatta geografilärarens framställning, bör kunna meddelas pä ganska kort tid. Jag har i allmänhet ej användt öfver tio lektionstimmar där- till och då äfven gifvit en öfversikt af skapelseteorien. Finnes till- gång till några berg- och jordarter jämte geologiska kartor och planscher, så bör under en intresserad lärares ledning lärjungarnes uppfattning af geologiens element blifva så pass god, att de kunna sedermera väl fatta tillämpningarna på det geografiska området. Jag har f. ö. ett oeh annat år gett mig in på geografien utan att förut ha meddelat något af geologien, och funnit att man dock kan med god framgång förevisa geologiska kartor. Hufvudsaken är naturligtvis, att läraren är något bevandrad inom geologien samt har fyndighet att begagna det material, han disponerar. Något mera djupgående geologiskt vetande kräfves ej. Emellertid torde några exempel, som bevisa ofvannämnda på- ståenden, böra anföras. Låtom oss antaga, att det är frågan om att ge lärjungarne en god insikt i skillnaden emellan Skånes och Mellansveriges naturbeskaffenhet, eller öfver hufvud taget en öfver- blick af de provinsiella olikheterna i södra och mellersta delarna af landet. Vi kunna då först förevisa en geologisk öfversiktskarta öfver södra Sverige och för detta ändamål välja »Geologiska Under- sökningens Öfversiktskarta» eller ock »Geol. kart over de skand. lande og Finland» af Prof. H. Reusch.* Däraf inser lärjungen, att det mesta af vårt land utgöres af granit och gneis (»gråsten»), med undantag dock af Öland, Gotland, sydvästra Skåne jämte spridda fläckar i Östergötland, Västergötland och Nerike. Där utgöres berg- grunden af lösare bergarter såsom skiffer, kalksten och krita. Af dessa bergarter böra lämpliga stuffer förevisas. Det framhålles nu, att dessa bergarter just genom sin lösare beskaffenhet lätt kunna falla i sönder för frost och vittring och gifva upphof till lera och märgel, d. ä. sådana lösa jordlager, som bilda god åkerjord. Äfven- * Kartans pris 1,00, texten 0,50. 76 GEOLOGI OCH STATISTIK VID GEOGRAFIUNDERVISNINGEN. ledes omtalas, att dessa kalkstens- och skifferaflagringar fordom haft en större omfattning, d. v. s. utbredt sig öfver större områden och dä betäckt gråstensbergen, men sedermera blifvit till väsentlig del förstörda genom inverkan af is (glacierer) och rinnande vatten. I sammanhang härmed bör man helst lämna en kort öfversikt af in- landsisens utbredning öfver Skandinavien samt hvad glaciererna ästadkommit med hänsyn till förstörandet af lösare bergarter och bildning af den lösa jordbetäckningen. Eller med andra ord, man bör påvisa, att de lösa aflagringarna af lera, sand och grus upp- kommit under den s. k. istiden och att de lösare berglagren fått i väsentlig mån släppa till materialet till dessa aflagringar af lera och sand. Jag har härvid funnit, att det bidrager till en synnerligen god uppfattning af dessa ting, om man är i tillfälle att förevisa en geol. karta öfver Västergötland jämte en profil af Kinnekulle och några andra Västgötaberg samt påvisar, att alla dessa berg for- dom sammanhängt med hvarandra och bildat ett enda täcke af skiff- rar och kalksten öfver norra delen af denna provins. Om detta utvecklas på ett lättfattligt och öfverskådligt sätt, så lär sig lär- jungen snart förstå, att de trakter af landet äro af naturen de bördigaste, som ha att uppvisa rester af lerskiffrar och kalksten, sålunda södra Skåne, Öland, Gotland, Öster- och Västergötland, Nerike och Uppland jämte vissa delar af de öfriga Mälareprovin- serna (smärre rester af kalkstenslager finnas äfven på gränsen af Uppland och Gästrikland). Sedan man gifvit lärjungen dessa öfversikter, öfvergår man till en mera detaljerad framställning genom att förevisa några af de kartblad uti — — skala, som utgifvits af Sveriges Geologiska Undersökning. Jag brukar vanligen först förevisa kartbladet »Stock- holm», som omfattar ungefär 6 kv.-mil af hufvudstadens omgifnin- gar. Detta kartblad är i hög grad brokigt. Det är liksom öfver- stänkt af röda och brungula fläckar, hvilka beteckna granit- och gneis-kullar. Dessa höja sig till olika, dock obetydlig höjd öfver de smala dalgångarna, som äro betecknade med ljusa färger, hvilka åter betyda aflagringar af lera och sand. Här och där äro de dju- paste delarna af dalgångarna fyllda med vatten, d. ä. sjöar. Vi tänka oss nu, att vattnet i Mälaren eller Saltsjön höjde sig några meter, låt oss säga 10—20, då skulle de mindre dalgångarna för- vandlas till sund, de större till fjärdar, kullarna blifva öar och det hela förvandlas till en skärgård sådan vi nu ha den i Mälaren eller i Saltsjön utanför Stockholm. Vi omtala vidare, att granit- och gneiskullarna äro vanligen betäckta med tunna aflagringar af sand, GEOLOGI OCH STATISTIK VID GEOGRAFIUNDERVISNINGEN. 77 grus och småsten och i sådant fall oftast skogbevuxna eller ock att gråstensberget ligger naket och obetäckt. Där grusbetäckningen är flera fot mäktig, är den särskildt betecknad å kartan med en blå- aktig färg, och där det finnes större fläckar af sådan färgboteck- ning, är marken sålunda grusig och stenuppfylld samt föga lämpad för sädesodling, men förträfflig som skogsjord. Den ljusgula färgen betecknar lerjord, således ypperlig åkerjord. Här och där på kar- tan finnes en annan färgskiftning med små mörka prickar; den be- tecknar sandfält. En gråaktig färg utmärker, hvar mossarna äro belägna. Stockholmsbladet visar alltså, att trakten kring Stockholm är i hög grad småbackig och skogig ända in på staden, att där vi- dare finnes bördiga fält spridda mellan backarna samt småsjöar, sund och fjärdar i mängd. Allt bidrager till att gifva åt vår hufvud- stad en högst egendomlig belägenhet. Slutligen kunna vi påpeka, att ett långt, smalt bälte af blåaktig, tvärstrimmad färg (det finnes noga räknadt två sådana) slingrar sig från norr till söder öfver en del af kartbladet och tvärt igenom Stockholm. Detta bälte kan ge oss anledning att tala om de för mellersta Sverige karakteristiska rullstensåsarna. Vi observera särskildt Brunkeberg (»Tunneln») och Observatoriebacken. En Stockholmslärare kunde på ett lämpligt sätt illustrera sin lektion genom en utfärd tillsammans med eleverna ett stycke utom Skanstull och där på ort och ställe låta dem stu- dera, huru en rullstensås ter sig i naturen. Sedan vi på detta sätt beskådat och resonnerat öfver kartbla- det »Stockholm», kunna vi till jämförelse framlägga kartbladet »Uppsala». Scenen har något förändrat sig. Vi finna, att den ljusgula färgen breder ut sig till sammanhängande fält norr, öster och söder om den urgamla staden. Det är Uppsalaslätten med dess jämna, bördiga lerjordsmarker. Kring Ultuna se vi ett fält med ljusröd färgbeteckning och vi lära eleverna, att det är en låg- ländig mark med god botten, lämplig till ängsmark, De bjärt fär- gade partierna, gråstensbergen, utgöra på Uppsalaslätten endast smärre stänkar, små bergbackar och berghällar, glest spridda. Men i kartbladets nordöstra hörn och i hela trakten väster om Uppsala är mera högt belägen mark, betecknad med blå färgton; det är den grusiga stenfyllda jordmånen, som geologerna kalla krosstensgrus eller jökelgrus och som bäst ägnar sig för skogsväxt. Äfven på detta blad se vi en rullstensås, som sträcker sig genom Uppsala. På krönet däraf ligger slottet och biblioteket. Lärjungen inser lätt, att kring denna stad är en stor sädesrik bygd, men mest österut och norrut. Så kunna vi välja några kartblad här oeh där, an- ställa jämförelser och betraktelser och efter att hafva studerat tre 78 GEOLOGI OCH STATISTIK VID GEOGRAFIUNDERVISNINGEN. i fyra blad är lärjungen i stånd att vid första anblicken af ett geologiskt kartblad bilda sig en ganska god uppfattning af den traktens beskaffenhet. Om man t. ex. lägger framför honom bladet »Borås», som innefattar trakten mellan denna stad och Alingsås, så ser han genast, att det hela utgör ett sammanhängande fält af jö- kelgrus utan spår till lerjord. Gråstensfläckarna äro tämligen små, d. v. s. där finnas inga mycket stora framträdande berghällar, utan betäckningen af stenbemängdt grus utbreder sig nästan öfverallt. Det inses däraf lätt, att denna trakt är en sammanhängande skogs- trakt och att åkerbruket spelar där en mycket underordnad roll. Lägg sedan fram kartbladet »Baldersnäs», där den för sin natur- skönhet vidtbekanta Dalslands-kanal går fram. Öfver detta kart- blad utbreder sig stora, bjärt färgade fläckar, som beteckna naket liggande bergåsar af mångfaldiga slag. Ljusgula lerjordspartier finnas visserligen men af obetydlig utsträckning, och lärjungen inser lätteligen, utan vidlyftig förklaring, att det är ett starkt framträ- dande bergland med djupa vattenfyllda dalgångar och endast här och där odlad bygd. Sedan må vi välja några kartblad öfver Skåne. De nordligaste bladen visa oss ett land af grusjord, sandjord och stora mossar. Det är de synnerligen magra gränstrakterna till Halland och syd- västra Småland. Men bladet »Lund» framställer ett annat förhål- lande. Färgbeteckningen visar ett sammanhängande fält af s. k. krosstenslera eller jökellera, en visserligen något stenig och grusig men dock mycket bördig, kalkhaltig jordmån. Af fasta uppstic- kande berghällar ser man endast nordost och öster om staden högst obetydliga spår, och lärjungen kan lätt förstå lärarens ord, då han upplyser, att på hela det fält, som utbreder sig rundt omkring staden med den gamla domkyrkan, finnes endast åker vid åker. Det samma framgår af andra kartblad öfver den skånska, skogfat- tiga bygden. För att ytterligare framhålla det utmärkande för provinsen Skåne må man framlägga den höjdkarta, som åtföljer Topografiska Kårens »Topografiska och Statistiska uppgifter om Malmöhus län». Det framgår däraf uppenbart, att Skåne är ett vågformigt land med starkt framträdande, ganska betydliga bergåsar och med stora nivåskillnader af ända till 200 meter på helt ringa distanser, under det att trakterna särskildt norr och väster om Mä- laren äro flata, jämna slättmarker, här och där beströdda med upp- stickande berghällar och bergkullar af mera obetydlig. höjd. Stora områden af mellersta Skåne ligga sålunda 1- å 200 meter öfver hafvet, och af flata, vågräta lerjordsmarker finnas endast smärre par- tier på ett och annat ställe närmare kusterna. Det som sålunda GEOLOGI OCH STATISTIK VID GEOGRAFIUNDERVISNINGEN. 79 karakteriserar den s. k. skånska slätten är ingalunda det, att den skulle utgöra en jämn slättmark, ty den är i själfva verket vågfor- mig, utan den framträder såsom slättland just därigenom, att där saknas de för Mälaretrakterna så typiska små bergkullarna samt att frånvaron af skog medgifver en vidare utsikt. Allt detta framgår med lätthet, om man förstår att läsa på kartorna, och en mång- årig erfarenhet har gifvit mig vid handen, att man på ofvannämn- da sätt kan gifva lärjungarne en mycket god föreställning om de olika naturförhållandena inom de delar af Sverige, öfver hvilka man äger mera detaljerade kartor. Att förutom de geologiska kartbladen det finnes andra kartor öfver vårt land, som borde komma undervisningen till godo, för- tjänar äfven att beaktas. Sålunda ha vi först och främst de topo- grafiska karibladen^ som utgifvits i 1001000 skala. En och annan af dessa kunna lämpligen förevisas för att gifva en rätt uppfattning af höjdförhållandena i landets olika delar, och särskildt må påpekas, att man knappast kan ge en riktig föreställning om Ölands egen- domliga natur utan att förevisa kartbladen öfver denna ö. Vidare beaktas de kartor, som utgifvas af Rikets Ekonomiska Karteverk på bekostnad af Hushållningssällskapen. På dessa kartor har man genom särskilda färger betecknat åker, äng, skogsmark och mossar, hvarjämte bl. a. äfven hemmansgränserna äro utmärkta, samt läget för kyrkor, hemmansåbyggnader och torp, m. m. De gifva sålunda en mycket åskådlig bild öfver kulturförhållanden i landets särskilda delar. Tyvärr äro endast spridda trakter af Sverige kartlagda på detta sätt, men för geografiundervisningen är det dock tillräckligt, ty vi behöfva endast en eller annan såsom typ för olika delar af lan- det. Vi välja t. ex. ett ekonomiskt kartblad öfver någon af Öster- götlands mera skogiga härader. Den visar oss med stor noggrann- het utbredningen af åker, äng och skog samt läget för hvartenda hemman och torp. Man ser hvar byarna eller bygderna äro belägna. De följa de bördiga dalgångarna eller där åkerfälten finnas. Men stora sträckor ligga i skog, och där letar man fåfängt efter män- niskoboningar, på sin höjd finner man enstaka torp med en liten åkertäppa. En skånsk slättbo kan nu förstå, hvad läraren menar, då han talar om »bygderna» i motsats till utmarken. Ännu mera slående blir motsatsen till skånska åkerslätten, om man framlägger en ekonomisk karta öfver någon del af Norrland, t. ex. Öfver- Torneå härad, eller kartan öfver Elfdals härad i nordligaste Värm- land, där åkerfälten och ängsmarkerna äro endast försvinnande små partier i jämförelse med skogarna, myrarna och fjällbygderna, och 80 GEOLOGI OCH STATISTIK VID GEOGRAFIUNDERVISNINGEN. där man räknar tiotusentals hektar till ett mantal, under det att ett mantal på skånska sädesbygden innefattar stundom ej ens fem- tio hektar. Vill man ge en föreställning om den olika kustbildningen, så förevisar man några sjökort. Olikheten emellan ett skånskt och bohuslänskt sjökort eller ett dylikt öfver Stockholms skärgård är slående. Lärjungen fattar då lätt, hvad som menas med en klippig kust med skärgård i motsats till en öppen sandig strand. Dessa antydningar, huru de olika kartorna öfver Sverige kunna komma till godo vid geografiundervisningen, må vara tillräckliga beträffande vårt eget fädernesland. Det är ju tydligt, att man får variera dessa förevisningar af kartor alltefter den ungdom man har att handleda. För oss i folkhögskolan ligger det närmast till hands att särskildt intressera oss för det som berör jordbruket, bergs- handteringen och skogshushållningen. Men då dessa näringar äro landets hufvudnäringar, så bör hvarje svensk man och kvinna hafva intresse och gagn af att få en ingående kännedom om dessa ting. Vi vända oss nu till utlandet för att ge några korta antyd- ningar, huru det föreliggande ämnet kan behandlas. Därvid vill jag starkt betona vikten af att vid sidan om öfversiktskartorna förevisa en och annan detaljkarta öfver någon mera karakteristisk del af det land som föreligger, och i ju större skala dess bättre. Skall lärjungen få en verklig insikt uti hvad man menar med en norsk fjällbygd, så kan ju detta vinnas genom goda fotografier, planscher och beskrifningar, men än bättre om man därjämte kan framlägga ett »Amtskart», hvaraf han bl. a. inser, huru högst obe- tydlig, utsträckning bygderna hafva i jämförelse med fjällvidderna. Af synnerligt stort intresse är det att jämföra geologiska bergartskartor öfver England och Ryssland. Det förra landet företer å ett ringa område en betydande mängd aflagringar från olika geo- logiska åldrar. Det beror därpå, att lagren stå mer eller mindre uppresta i sned riktning, så att de »gå i dagen», som man säger. I Ryssland åter ligga lagren utbredda uti mera vågrätt läge. Det är som en slätt utbredd sedelbundt, där man endast ser den öfversta sedeln och vet ej hvad som ligger därunder. Men reser man bund- ten snedt uppåt och förskjuter sedlarna något, så kan man få en föreställning om och äfven komma åt hvarje sedel särskildt. Så äfven med de engelska berglagren. Med kännedom härom fattar man lätt, hvarför England är ett så rikt land; man har däri en af de viktigare orsakerna till detta lands rikedom. Landets invå- nare hafva utan svårighet kunnat finna och bearbeta alla dessa skatter af stenkol, järnmalm, kopparskiffer m. m. Men förhållandet GEOLOGI OCH STATISTIK VID GEOGRAFIUNDERVISNINGEN. 81 är ett annat, då lagren ligga utbredda, det ena täckande det andra. Englands geologiska förhållanden äro således sådana, att de inbjuda till verksamt id och slit. Ryssland företer däremot en stor en- formighet å stora sträckor. Skatter finnas, men de ligga oarbetade. Ryssland är en slumrande kraft. Endast i Uralbergen stå berg- lagren mera resta på ände, och där är också bergverksrörelse. Kasta vi en blick på Islands geologi, så ter sig hela ön med i det när- maste endast en färg, som betecknar vulkanisk lava. Alltså inga metaller, ingen bergverksrörelse. Hela norra Tyskland är en enda enformig slätt med nästan en och samma färgbeteckning å en geologisk bergartskarta. Den fasta berggrunden ligger merendels djupt betäckt af lösa jordlager. Däraf är det också lätt att sluta sig till frånvaron af bergverks- rörelse. Men i mellersta Tyskland råder däremot den största om- växling af geologiska bildningar, och vi kunna förstå, att där finnes stor rikedom på nyttiga mineral. Absolut säker är dock ej en dylik slutsats, ty de schweiziska Alperna äro fattiga på malmer, oaktadt de förete ganska stor omväxling i geologiskt hänseende. Man kan således ej obetingadt låta kartorna ensamma tala, utan de ■behöfva stundom för sin tydning en kunnig lärare. Det land, hvars geografiska skildring plägar synnerligen intres- sera lärjungarne, om den rätt bedrifves, är Holland. Vid behand- lingen af detta lands geografi har jag visserligen ej haft att tillgå någon mera utmärkt karta, änskönt det ej är mig obekant, att sådana finnas, å hvilka kanaler, fördämningar och nivåförhållanden äro med stor åskådlighet framställda, men jag har begagnat mig af en karta öfver ett i de flesta hänseenden liknande område, på hvil- ken jag vill fästa geografilärares uppmärksamhet, emedan den kan begagnas äfven när det gäller Hollands geografi och f. ö. är i hög grad instruktiv. Det är en geologisk karta öfver ön Sylt med närliggande öar och delar af det Slesvigska kustlandet.* Den an- gifver, förutom de rent geologiska förhållandena, med särskild färg- beteckning de områden af hafvet, som ligga torra under ebbtiden. De djupare delarna bilda då smala sund och fjärdar. Man ser de gamla kustlinjerna före öarnas lösryckande från fastlandet och läget för de byar och kyrkor, som efter hand gått förlorade, då hafvet trängde in, och det hela presenterar sig som en hemsk bild af för- störelse. Men på fastlandssidan ser man åskådligt framställdt, huru människan efter hand sökt läka de förskräckliga sår, som hafvet i * Geol. Karte der Insel Sylt und ihrer nächster Umgebungen von Dr. L. Meyer, 1876. Verdandi 1894. 6 82 . GEOLOGI OCI STATISTIK VID GEOGRAFIUNDER VISNINGEN. forna tider tillfogat. Man ser alla dessa särskilda »Kog®, som de flitiga invånarne tid efter annan intagit frän hafvet genom upp- förandet af väldiga fördämningar, och af hvilka de yttersta äro af ganska färsk datum. Ja, den tanken synes ej ligga fjärran, att marskboarne drömma om att återeröfra hela den hafsarm, som sträcker sig emellan de frisiska öarna och fastlandet. Denna karta, rätt tolkad, kan ge läraren anledning att dels tala om hvad män- niskorna kunna mista, då de äro lättjefulla, öfvermodiga och oeniga, såsom förhållandet lär ha varit med marskboarne vid den tid, då hafvet gjorde sina största ödeläggelser på denna kust, och att dels framhålla, hvilka storverk som kunna uträttas af ett enigt, kraftigt och fosterlandsälskande folk, och att man älskar mest det, för hvil- ket man mest arbetat, liksom för modern det barn är kärast, för hvars skull hon mest vakat och lidit. Men jag skall ej trötta längre med flera exempel på de lär- domar, som man kan hämta af ett lands geologiska byggnad. Det anförda har blott varit spridda antydningar och gör ingalunda an- språk på att vara en handledning för geografiläraren, utan endast en liten anvisning i en viss riktning. För en rätt uppfattning af ett lands näringar, handel och kultur erfordras ovillkorligt, att det anställes jämförelser med när- liggande länder, men detta sker bäst genom att anföra siffror, så- ledes med tillhjälp af statistiken. Siffertalen få dock ej vara för många och för långa. De måste afrundas och helst förvandlas till »större sorter» för att lättare kunna hållas i minnet. Som utgångspunkt för dessa statistiska resonnemanger kan man lämpligen använda den statistiska tabell, som plägar finnas i »Svenska Almanackan», och som ju är lätt tillgänglig. Låtom oss då använda en kort stund till anställandet af jämförelser emellan de fyra nor- diska länderna. Arealen uppgifves för Sverige till 450,574 kv.-kilometer* » » » Norge » 325,285 » » » » Danmark » 38,279 » » » » Finland » 373,604 » Dessa tal vilja vi afrunda något för att lättare kunna jämföra dem och vidfoga vid sidan tal, som åskådligt uttrycka storleken af dessa länder inbördes. * Se Sv. Alm. för år 1894. GEOLOGI OCH STATISTIK VID GEOGRAFIUNDERVISNINGEN. 83 Sverige 440,000 kv.-km. Jämförelsetal: 12 Norge 320,000 » » 9 Danmark 36,000 » » 1 Finland 360,000 » » 10 Häraf framgår således, att Sverige är 12 ggr. så stort som Danmark och att Norges areal är 3/4 och Finlands 5/6 af Sveriges. Efter de i tabellen anförda talens afrundande finna vi, att Sverige har 4,8 mill. inv., Finland 2,4, Danmark 2,2 och Norge 2 mill. Sverige har sålunda dubbelt så många invånare som Finland, mer än dubbelt så mänga som Danmark och nära på två oeh en half ggr. så många som Norge. Ofvan anförda tal ge oss äfven faktorer för beräkning af folk- tätheten (hvarvid i förbigående erinras därom, att dessa och andra dylika beräkningar få sitt egentliga värde, då de utföras gemensamt af eleverna). Vi finna alltså, att i Danmark bo i medeltal 60 per- soner på hvarje kv.-km., i Sverige ............................ 11 » Norge................................ 6 » Finland ....................... 6 a 7 Således bor man i Danmark fem ggr. så tätt som i Sverige, och omkring tio ggr. så tätt som i de öfriga nordiska länderna. I sammanhang härmed kunna vi göra en sammanställning öfver folktätheten i olika delar af jorden, jämfördt med Sverige och delar däraf. Sålunda bo: i Storbrittannien 120 personer på hvarje kv.-km. » Malmöhus län 75 » » » » » Frankrike 73 » » » » » Europa 35 » » » » » Göta land 35 » » » » » Svealand med und. af Dalarne 20 » » » » » Norrland och Dalarne 3 » » » » » Luleå län 1 » » » » » Gellivara socken ‘/io » » » » Man bor sålunda lika tätt i Malmöhus län som i Frankrike, men 750 ggr. så tätt som i Gellivara, i Göta land som i medeltal i Europa; Storbrittanniens folk bo dubbelt så tätt som Danmarks och 10 å 11 ggr. så tätt som Sveriges i medeltal, o. s. v. Det kan vara af ej ringa intresse att jämföra kreatursstocken i de särskilda länderna. Vi finna alltså: . 84 GEOLOGI OCH STATISTIK VID GEOGRAFIUNDERVISNINGEN. att Sverige har 1/2 mill. hästar, 21/2 mill. nötkreatur och 2/3 mill. svin. » Norge* » 1/6 » » 1 » » » 1/, ” ” » Danmark » 2/5 » » 11/3 » » ” 3/. » » » Finland » 3/10 » » 11/, » » » 1/5 ” ” Vid jämförelse af dessa tal kommer på med folkmängden befinnes att det hvarje svensk person ungefär 1/10 häst, 1/, nöt och 1/, svin » norsk » » 1/13 » 1/ » » 1/,7 » » dansk » » 1/ » 3/2 » » 1/, » » finsk » » 1/11 » 1/2 » » 712 » Detta kan också uttryckas så, att tio svenskar äro om en häst, två om ett nöt och sju om ett svin, under det att i Norge endast hvar trettonde person kan få sitta till häst, och sjutton norrmän äro om ett svin, o. s. v.! Vidare framgår af ofvanstående, att de tre nordligaste länderna tyckas stå lika beträffande nötkreatursköt- seln, relativt taget, och att Danmark beträffande alla tre djurslagen intager det främsta rummet (hvad svinkreaturen beträffar äfven absolut taget, liksom Sverige har den största nötkreatursstocken). På liknande sätt kan man jämföra de statistiska uppgifterna för jordbruk, industri, handel, sjöfart, kommunikationer m. m., och öfverallt inom dessa områden ligger det nära till hands att anställa undersökningar, hvarför det är så eller så, samt att väcka ungdo- men till besinning om de rådande bristerna inom vårt land samt mana dem till kraftiga ansträngningar för att råda bot därför. Och det lär ej kunna motsägas, att man vid den geografiska undervis- ningen sannerligen har många osökta tillfällen att kunna tala varmt och öfvertygande om den svenske ynglingens och flickans plikter mot sin nästa och sitt fädernesland och sålunda kunna inskärpa föreställningar och lärdomar, som skola blifva fruktbringande för deras lif och verksamhet. Men det är å andra sidan maktpåliggande att ej trötta genom för långa utläggningar under en och samma lektion utan låta dessa betraktelser och lärdomar komma efter hand och osökt som en krydda på anrättningen. Kan man därtill in- flicka en eller annan vacker dikt, som kan passa för tillfället, eller låta eleverna sjunga någon lämplig sång, så blir stämningen full- ständig och behållningen af lektionen god. Som afslutning på kapitlet om statistikens betydelse för geografi- undervisningen må framhållas, att korta siffror stanna ofta bättre i minnet och ge en mera klar uppfattning än de geometriska figurer, * I Sv. Alm. uppgifves felaktigt Norge hafva 0,75 mill. hästar; bör vara 0,15. GEOLOGI OCH STATISTIK VID GEOGRAFIUNDERVISNINGEN. 85 som så allmänt begagnas för att med hvarandra jämföra länder, städer, sjöar m. m. Betydelsen af de senare vill jag dock visser- ligen ej underskatta, om de äro riktiga, särskildt om lärjungen har dem till hands i sin lärobok, eller har själf varit med om deras uppgörande, men jag föredrager i de flesta fall siffrorna, isynnerhet när de kunna beräknas eller kontrolleras af lärjungarne. De gifva f. ö. exakta tal, som kunna inläras, hvilket ingalunda är förhållan- det med de grafiska figurerna. Och dessa äro, hvad värre är, stundom vilseledande, t. ex. de i Erslevska läroböckerna befintliga figurerna öfver åker, äng och skog i de skandinaviska länderna. De äro nämligen lika höga men borde haft höjd i förhållande till de tre ländernas areal, för så vidt de vilja ge en bild af proportion emellan åker och äng m. m. i de olika länderna. I allmänhet bör man så mycket som möjligt hänföra siffer- uppgifterna till föremål eller föreställningar, som äro allmänt kända. Om vi t. ex. skola gifva en föreställning om Cheops-pyramidens storlek, så tjenar det nästan till intet att helt enkelt omtala, att dess basyta har 238 meters sida.. Få åter eleverna beräkna sig till, att ytan utgör 5 1/2 hektar, blir deras uppfattning af pyramidens storlek klarare, men fullt lefvande blir den först, när man på mar- ken kan utpeka ett fält, eller i en stad en större park* eller torg af samma areal, samt be dem tänka sig en stenkoloss där uppförd af samma höjd som den eller den kyrkans höjd, två å tre gånger tagen. Af ofvanstående framställning har väl med full tydlighet fram- gått, att jag ej velat framlägga ett helt system för geografiunder- visningen i skolor med till mera mogen ålder hunna lärjungar och ej heller afsett att mera utförligt redogöra för den omfattning detta ämne plägar erhålla i folkhögskolan. Detta har så mycket mindre varit nödigt, som jag i mångt och mycket delar den riktning, som eger en så högst förtjänstfull målsman i utgifvarinnan af denna tidskrift. Min afsikt har endast varit att framhäfva i hvad mån geologien oeh statistiken kunna och böra ingå uti beskrifningen af länder och folk, hvilket hittills blifvit mycket litet beaktadt. “ Norra, rektangulära hälften af Humlegården som, om vi ej misstaga oss, har ungefär samma areal! Strödda tankar med anledning af förslaget att upptaga den husliga ekonomien på de högre flickskolornas skema. Det är eget, att detta förslag väckts och vunnit ej obetydlig genklang pä en tid, då man dels framhåller behofvet af att in- skränka läroämnenas antal i nämnda skolor, dels klagar öfver att skolan för mycket tager flickan frän hemmet. Vore det icke i vår, den skarpa arbetsfördelningens, tid lika naturligt att hänvisa hushållsekonomien till hemmet och husmodern som att förbehålla skolan den teoretiska undervisningen, lika billigt, att vi lärarinnor för vår del erkände vår oförmåga att bibringa våra lärjungar de sanna husliga dygderna som att vi — tyvärr ofta väl mycket — bestrida mödrarnas kompetens att förstå ung- domens intellektuella behof? Det har länge varit fråga om att förkorta våra sköna ferier. Ett af de kraftigaste argumenten för att bibehålla dem i deras gamla utsträckning har varit, att de behöfdes för att ungdomen skulle använda denna tid till husliga sysselsättningar. Är det nu meningen att förlägga de praktiska hushållssysselsättningarna till skolan, så blir väl nästa rop på att bereda skolan nödig tid härtill genom att förlänga terminerna? Man har på sista decenniet i många skolor inrättat s. k. lek- klasser för 4 — 5-åringar under föregifvande att mödrarna icke förstå att sysselsätta sina små med lämpliga, andligt utvecklande lekar. Man har under samma tid på åtskilliga häll infört träslöjd, icke endast för småbarn eller gossar utan äfven för större flickor, hvilka ofta i och för denna undervisning mäste gå hemifrån ett par efter- middagar i veckan. (Andra eftermiddagar upptagas, som bekant, ofta af lektioner i musik och den nu så moderna teckningen). Nu kommer skolan och erbjuder sig att öfvertaga äfven den vuxna eller åtminstone halfvuxna flickans invigning i den heliga kokkonstens mysterium. Nästa steg skall kanske blifva, att skolan besluter STRÖDDA TANKAR OM DEN HUSLIGA EKONOMIEN. 87 upprätta barnstugor, där de möjligen en gäng blifvande mödrarna få i god tid lära sig sköta späda barn. (Vi säga icke detta helt pä skämt, ty vi hafva hört yrkande därom pä fullt allvar fram- ställas af en högt begäfvad och för samhällets och familjens bästa varmt intresserad kvinna). Nu frågas: Ar detta naturligt? Ar detta nödvändigt? Ligger icke i denna tendens en fara för att slappa mödrarnas ansvarskänsla med afseende pä barnens uppfostran? Kan det vara rätta sättet att åstadkomma samverkan mellan hem och skola, att den senare, icke endast i det oundvikliga hänseendet till studierna utan äfven i fräga om de intimaste husliga förhållanden, sätter sitt ord, sin auktoritet öfver moderns? Vore det ieke då så godt att med ens taga steget fullt ut och under flickans upp- växttid sätta henne i en helpension, där ju då en insiktsfull direk- tris kunde planmässigt kombinera hennes teoretiska och praktiska utbildning?! Då vore åtminstone det vunnet, att flickan kunde fä laga middag i ett verkligt hushåll samt dessutom kunde få lära sig bädda sin säng, städa sitt rum, tvätta, stryka, m. m. d. Så mycket äkta svenskt sinne tror jag dock ännu bestjäla Sveriges mödrar, att de ej skola antaga någon dylik familjeupplösande sed. Bland de många olika åsikterna om hvar och när det nya under- visningsämnet lämpligast borde införas, höras äfven yrkanden på att matlagningskurser skulle upprättas icke för fortsättningsskolans utan för mellanklassernas (!) lärjungar, detta dels för att motverka stilla- sittandet dels för att gifva hemmen »väckelsen» i tillräckligt god tid. Det vore intressant att veta, om herrar läkare skulle anse det så särdeles hälsosamt för flickor i 13 —14 års åldern att under 6 veckor dag ut och dag in hålla på med så pass ansträngande kroppsrörelse som kökssysslor och långvarigt stående framför en het spis? Mången tyckes nästan vilja fatta orden »huslig ekonomi» och »matlagning» såsom identiska?! Innebär icke det förra ett så vid- sträckt begrepp, att det senare endast uttrycker en bråkdel däraf och icke ens den viktigaste delen, då det blir fråga om hvad en skolflicka ur de högre samhällsklasserna lämpligast borde uträtta i hemmet? Höra icke bäddning, städning, dammning, dukning, servering, hjälpande af småsyskon, sömnad o. d. vida oftare än matlagning till de saker, för hvilka en moder ur nämnda klasser kan finna lämp- ligt att begära sin dotters hjälp? Och äro icke äfven dessa upp- gifter mer ägnade att utveckla den senares sinne för ordning, om- 88 STRÖDDA TANKAR OM DEN HUSLIGA EKONOMIEN tänksamhet och hemtrefnad? Kunde det icke i skolans framhäf- vande af den intressanta kokkonsten ligga en fara för att flickan därmed ansåge allan rättfärdighet uppfylld och sköte ät sidan de mera tålamodspröfvande och mindre tacksamma småuppgifterna, som doek kunde vara af större betydelse för hemlifvet? Att införa matlagningskurser för folkskolans barn är godt och naturligt, emedan dessa barn ofta sakna ett hem, där de kunna fä se ordentlig mat tillagas, och emedan lifvets nödtorft för dem till stor del koncentreras i orden: »billig och sund föda». Helt olika ter sig frågan, då det gäller de högre klassernas döttrar, hvilka i regel hafva ett ordnadt hem, hvarät en husmoder ägnar eller åtminstone borde kunna ägna sin omsorg. Ligger det icke en god portion onatur däri, att man, i stället för att läta en sådan flicka under moderns ledning lära känna hemmets kraf just i hennes speciella lefnadsvillkor, vill lära henne huslighet i en oftast allt annat än hemlik skola? Man vill ställa henne att lära sig huslighet i ett konstgjordt skolkök, där en lärarinna framställer hushållsregler, som, huru förträffliga de än må vara, dock svårligen kunna passa i stycke med hvad hvarje enskild moder anser prak- tiskt, där man, för att finna afsättning för maten, måste med konst skaffa sig spisgäster, och där man saknar öfning i det viktigaste af den svära hushållningskonsten, nämligen i att tillgodogöra sig resterna från den ena dagen till den andra äfvensom i att göra beräkningar och inlägga förråd för framtiden. Men, svarar man, vi göra visst icke anspråk på att lära flickan huslighet eller ens matlagning, vi vilja blott väcka hennes intresse, väcka hemmets uppmärksamhet på denna sida af ungdomens upp- fostran, vi vilja — väcka aktning för, gifva helgd(!) åt de husliga plikterna. Jag vill icke gifva uttryck åt de känslor af »sittliche Ent- rüstung», som skulle uppfylla mig, om jag vore moder och husmoder samt hörde dessa förnärmande ord. Jag vill här blott uttala min förhoppning, att de hem i gamla Sverige ej äro så få, där detta beskydd torde kunna undvaras, och min farhåga, att i ett stort antal af de öfriga, såsom oefterrättliga ansedda hemmen, missförhållandet ej skulle förbättras genom sex veckors matlagningskurs i skolan. Hvad dessa senare flickor angår, som hållas helt och hållet utanför hemmets allvarligare sysselsättningar — och vi vilja icke förneka, att det finnes ett betydligt antal sådana, i synnerhet i de större och rikare städerna — så kräfva de en vida grundligare bearbetning än hvad elementarskolan skulle kunna gifva under en kurs på 36 förmiddagar. PÅ DE HÖGRE FLICKSKOLORNAS SKEMA. 89 För att bibringa dessa flickor något verkligt och varaktigt be- grepp om huslighet, behöfde skolan åt den husliga ekonomien anslå ett helt ‘ år i fortsättningsafdelningen, ett år, hvarunder flera till facket hörande ämnen, t. ex. utom matlagning och servering, äfven hushållskemi, allmän hushållslära, hushållsräkning och praktisk affärs- lära, linne- och klädsömnad, sjukvårdslära m. m., af praktiska lära- rinnor kombinerades till ett samverkande helt. För att åstadkomma något dylikt, föreställa vi oss emellertid, att en i öfrigt kompetent lärarinnepersonlighet skulle känna behof af att vara mer själfständig än som i regel kan bli fallet med en underordnad medarbetare i ett för bokliga studier afsedt läroverk. Det förefaller oss alltså vida naturligare, att dessa praktiska hushållsskolor icke sammanlänkades med elementarskolorna utan finge utveckla sig fritt och oberoende. Såväl i vårt land som utomlands existerar redan ett ej obetydligt antal af detta slags institutioner, hvilka säkert ännu blott ligga i sin linda, men som, sedan de på senare åren börjat vinna sympati, helt visst skola växa och förkofras. De, som hittills funnits, hafva i allmänhet varit helpensioner, för- lagda i landsorten, och till följd däraf endast tillgängliga för de förmögnare familjernas, döttrar, men hvad hindrar, att sådana i de större städerna uppstå såsom externat vid sidan af elementarskolan, då kostnaden att genomgå en dylik kurs säkert ej skulle öfverstiga afgiften för en af de lärda fortsättningsklasserna. Hvad åter de flickor angår, som hafva hem, där mödrarna själfva vilja draga någon försorg om sina döttrars kvinnliga utbild- ning — och vore det väl vare sig rättvist eller klokt, att icke anse dessa hem som de normala i vårt land? — så tror jag, att elementarskolan bör nöja sig med att söka indirekt befordra deras utbildning till dugliga husmödrar. Skolan äger redan i sina gamla läroämnen så rika medel att verka för detta mål, att om hon blott tillgodogjorde sig dem på ett bättre sätt än som ännu — på grund af gammal sed och oprak- tiska läroböcker — ofta är fallet, hon skulle kunna befrämja lär- jungens huslighet fullt ut lika mycket som genom en extra mat- lagningskurs. Hvilka utmärkta tillfällen härtill erbjudas henne icke i sådana ämnen som modersmålet, naturkunnighet, hälso- lära, räkning, bokföring, teckning, handarbete, i synnerhet med den nya riktning som lärometoderna i flera af dessa ämnen på senare tiden tagit. I småskolan och de nedre elementarklasserna tillkommer det lärarinnan i svenska, räkning och handarbete att vädja till barnens erfarenhet från det. dagliga lifvet och öppna deras blick, så att de 90 STRÖDDA TANKAR OM DEN HUSLIGA EKONOMIEN gifva akt pä hvad som försiggår i hemmet och dess olika departe- ment. Och vid denna ålder är steget ej långt från aktgifvande till verksamt deltagande, liksom barnets intresserade frågor böra vara en anledning för modern att göra det mer och mer förtroget med hemmets angelägenheter. Kommer så i andra eller tredje klassen den tacksamma zoo- logien, som med sina härliga djurskildringar aldrig förfelar att rifva de unga med sig. Undras, om ämnet skulle förlora i lifvande in- tresse och allmänt uppfostrande betydelse, om en något större andel af tiden och uppmärksamheten ägnades åt våra husdjur och deras värde för oss? Man vinnlägger sig med rätta om att gifva barnen en lefvande föreställning om t. ex. sälen och dess mångsidiga värde för eskimåerna; men bevärdigar man alltid vår hederliga fru ko och hennes gelikar med samma uppmärksamhet? Tager man fasta på alla de osökta anknytningspunkter till lärjungens erfarenheter från hemmet och på de naturliga väckelser till huslighet, som ligga i samtal om den nytta vi kunna ha af nötkreaturen, både medan de lefva och sedan de äro döda? Ingår man vanligen på samtal om mjölkhandteringen med kärning och ystning, om benämningarna på och användningen af olika delar af det slaktade djuret, om hvilka delar det är som på hushållsspråket kallas kotlett, rostbiff, stek, bringa, lägg, om hvar brassen sitter på kalfven, om använd- ningen af talg, tarmar, ben, hud, hår, horn, klöfvar m. m.? Liknande reflexioner kunde nu anställas på otaliga områden af undervisningen. Så i botaniken, där kulturväxterna icke borde genomgås alltför ytligt; så i fysiken, där kropparnas allmänna egen- skaper och värmeläran borde vara hufvudsaken och åskådliggöras mindre genom vackra experiment än genom praktiska tillämpningar på företeelser ur det dagliga lifvet, t. ex. hvarför möbler behöfva piskas, hvarför möbler slå sig, bulna eller spricka, huru proppar, som fastnat i flaskor, kunna urtagas o. d.; så framför allt i hälso- läran och kemien. Och därmed hafva vi berört det ämne, som synes oss böra på skolskemat närmast företräda den husliga ekonomien. För kemien, som förr varit ett så hårdsmält, abstrakt ämne, att det sällan lyckats falla den kvinnliga ungdomen i smaken, har öppnat sig en ny, vid- sträckt horisont. Det nya namnet hushållskemi lofvar oss något helt annat än en torr lära om atomer och molekyler. Hushålls- kemien blir till hushållslära. Hon väcker den unga flickans, den vaknande kvinnans lifliga intresse genom att lära henne förstå hus- hållningens problem: födoämnenas sammansättning och olika närings- värde, hvilka ämnen som böra ingå i en väl planlagd matordning, PÅ DE HÖGRE FLICKSKOLORNAS SKEMA. 91 hvad som försiggår vid köttets kokning, degens jäsning, mjölkens surnande, linnets bykning, förstå, hvarföre sylten skummas, huru olika slags fläckar urtagas, huru en lampa bör vara beskaffad för att lysa väl, m. m. Med ett ord, hushållskemien vill, i samband med den lika viktiga hälsoläran, gifva den unga flickan hvad fler- talet hem icke rimligtvis kunna väntas mäktiga att gifva, nämligen de teoretiska förutsättningarna för att förstå, hvarför man i hem- met och hushållet går till väga på det eller det sättet, hvarför det ena är att föredraga framför det andra. Månne icke hvad som går utöfver denna allmänna förstånds- utveckling, denna goda teoretiska grund, d. v. s. den speciella till- lämpningen på matlagning, tvättning, rengöring, vädring o. d. lämp- ligast borde hänvisas till hemmen eller, i nödfall, till de praktiska hushållskursern a ? Anna Wijkander. Meddelanden från Sveriges högre flickskolor. Karlshamns Elementarskola för flickor. Vid detta läsårs slut kommer fröken Bertha Ahlund att lemna läroverket och öfvergå till fröken Witts skola i Helsingborg. Ansökningstiden till den efter henne lediga platsen utgår den sista april. Lönen är 1,000 kr., undervisningstiden 24 ä 25 t. i veckan. Sökande, som bör ha genomgått högre lärarinneseminariet, bör uppgifva hvilka ämnen, af dem hon företer betyg uti, hon ej anser sig kunna undervisa uti i skolans högsta klasser. De akademiska sommarkurserna i Uppsala 1893.* Av J. A. LundeU. • Den 14—26 aug. 1893 gåvos i Uppsala de första akademiska sommarkurserna på svensk botten. Det är ännu för tidigt att yttra sig i förutsägelser om vad som »mände varda av detta barnet». Det torde emellertid vara onekligt, att i dessa kurser kan ligga uppslaget till en genomgripande ombildning av vårt undervisnings- värk, i fräga om såväl form som innehåll. Under sådana för- hållanden bör en kort historiskt-statistisk redogörelse för 1893 års sommarkurser kunna erbjuda ett visst intresse. När jag i juni 1892 mottog uppdraget att vid det i början av september sammanträdande mötet av svenska folkhögskolelärare inleda en diskussion om »universitetsbildning oek folkbildning», hade vi icke — varken jag eller, som jag tror, den medlem av mötesbestyrelsen, genom vilken uppdraget gavs — ännu tänkt något vidare över innebörden av det uppställda ämnet. Att just ett så- dant ämne togs upp, det hade sin närmaste anledning i den om- ständigheten, att ett möte av folklärare samlades i en universitets- stad. För övrigt lemnades mig oinskränkt fullmakt att av ämnet göra — någonting, vad det nu kunde bli. Om folkhögskolornas ock arbetareinstitutens tillvaro oek värk- samhet kan naturligtvis ingen svensk vara okunnig (för egen del har jag haft mycket nära liggande anledningar att göra mig för- trogen med folkhögskolans uppgift ock arbetssätt). Enstaka före- läsningar för den bildade ock bildningssökande allmänheten över vetenskapliga ämnen utgöra ingen nyhet. Senast ha ett par student- föreningar i Uppsala föranstaltat eller åtminstone planlagt dylika (ock ett landsting har lemnat anslag). Även sammanhängande följ- der av sådana föreläsningar över åtskilliga ämnen ha förekommit, i synnerhet i Stockholm ock Göteborg (vid de båda städernas hög- * I allt »officiellt» tryck från Sommarkurserna stavas efter 6:e uppl. av Sv. Akademiens ordlista; i föreliggande redogörelse åter, som är fullkomligt pri- vat, efter »Svensk ordlista med reformstavning ock uttalsbeteckning» av J. A. Lundell, Stockholm 1893. DE AKADEMISKA SOMMARKURSERNA I UPPSALA 18 9 3. 93 skolor ock i Göteborg tidigare på bekostnad av en särskild fond). Att bland folkskolans lärare ock lärarinnor behovet av vidgade kunnskaper ock fortsatta studier redan givit sig allmänt ock kraf- tigt till känna, därom visste vi då ännu föga — flertalet av uni- versitetets lärare har ju hittils knappt haft någon direkt beröring med folkskolan. Att för skollärare avsedda ock av skolans lärare- kår framkallade ock organiserade »fortbildningskurser» ock pedago- giska föreläsningar förekommit bl. a. i Göteborg, Stockholm ock Malmö, var visserligen känt, så mycket mer som vid dylika före-/ läsningar även universitetslärare biträtt. (Fortbildningskurser för läkare, som varit ute i praktik några år, hade anordnats vid Karo- linska institutet ock vid Uppsala universitet.) Sådana voro, vad vårt eget land angår, de yttre förutsättnin- garna för den diskussion om »samvärkan mellan universitetsbildning | ock folkbildning», som den 4 sept. 1892 gick av stapeln. För in- ledaren var Englands »University extension» då ännu blott ryktesvis bekant — prof. Hjärnes föreläsningar i Uppsala om »Socialpolitiska lärdomar från det moderna England» i december 1891, därunder även »The university extension» behandlades, hade jag icke haft till- fälle att åhöra — ock en av andra göromål strängt upptagen tid tillät ej ett närmare studium av ämnet från denna sida. Däremot hade jag läst ett par tidskriftsuppsatser om Amerikas Chautauqua- möten ock kände även något närmare de möten, som bruka hållas vid Danmarks folkhögskolor (särskilt vid den bekanta skolan i Askov). I själva värket synes det, som om de inhemska strömningar ock ansatser, vilka ovan blivit antydda, skulle kunnat vara tillräck- liga att även utan föredömena från England ock Amerika giva liv åt akademiska sommarkurser1. Men det är obestridligt, att den sak- rika redogörelse för de engelska universitetens »utvidgnings»-arbete, som prof. Hjärne — vilken under sommaren vistats i England oek där studerat rörelsen ■— lemnade, väsentligen bidrog till att giva tro på sakens utförbarhet; vid dess förande till värks i våra som-/ markurser ha Englands olika former av »University extension» i mycket givit ledning ock tjänat som mönster; ock den erfarenhet, som i England ock annorstädes redan vunnits, förtjänar även hos oss vid den ytterligare utveckling, som naturligtvis bör följa på en god början, den största uppmärksamhet.2 Efter en historisk översikt av förhållandet mellan folkets eller allmogens traditionella medeltidsbildning ock de högre klassernas moderna bildning (»universitetsbildning»), sådant detta gestaltat sig före ock efter tillkomsten av 1842 års folkskolestadga, uppställdes 94 J. A. LUNDELL. i inledningen som ett önskningsmål för varje fosterlandsvän, »att den nya tidens kultur bleve spridd sä långt som möjligt nedåt. Den som vill, att Sverges folk skall göra den största möjliga in- sats i mänsklighetens allmänna utveckling — ock det är just den rätta fosterlandskärleken .— han måste vilja samvärkan i största möjliga utsträckning, den mäst intensiva samvärkan mellan univer- sitets- oek folkbildning. Det gäller att få hela folket med för lösande av gemensamma uppgifter». De viktigaste organen för vårt folkbildningsarbete äro f. n. dels folkskolorna, dels folkhögskolor ock arbetareinstitut. Folkskolan lider av en betänklig brist däruti, att det vetande, som där meddelas, passerar för många mellanhänder på sin väg från vetenskapens värkstäder till folket. Den kunnskap, folket så får, är ej sällan föråldrad eller vanställd. Lärare vid folkhögskolor ock arbetareinstitut ha — även om de en gång idkat vetenskapliga studier — dock egna studier blott i ett eller annat ämne, ock de ha svårt att genom fortsatta stu- dier i de ämnen, som de åtminstone en gång drivit, hålla sig uppe. »Kan läraren inte emellanåt få ett nytt dop i vetenskapens våg eller taga sig några nya övnings- ock lärotimmar i vetenskapens värkstad, så får hela hans undervisning efterhand en annan prägel, än den först hade, förlorar i liv ock omedelbarhet», blir — även den — föråldrad. Rent praktiskt förutsätta universitetsbildning ock folkbildning ömsesidigt ovillkorligen varandra. Inledningen utmynnade i tre förslag: om möten i universitetsstäderna med föreläsningar ock diskussioner; om vetenskapliga föreläsningar utanför universitetsstäderna; om spridning av vetenskaplig litteratur i små häften. Den detaljerade redogörelse för Englands »University extension», som prof. Hjärne vid mötet lemnade, föreligger, ytterligare utförd ock försedd med en upplysande översikt av Englands undervis- ningsväsen i det hela, i tryck (Svenska Spörsmål n:r 4) ock är sålunda för varje intresserad lätt tillgänglig. Rörelsen började i England — delvis på grund av förhållanden, som hos oss ej ega någon motsvarighet — med anordnande av examina ock under- visning utom universitetsstäderna. Problemet var å ena sidan att — till skillnad från de vanliga populära föreläsningarna, vilkas resultat även i bästa fall ej kan bli något annat, än att de väcka hågen för kunnskaper ock vetande -— giva värklig undervisning ock leda ett systematiskt studiearbete; å andra sidan att meddela en sådan undervisning åt personer, som saknade de elementarkunnskaper DE AKADEMISKA SOMMARKURSERNA I UPPSALA 18 93. 95 i ämnet, vilka annars bruka anses som oundgänglig förutsättning för högre undervisning. Erfarenheten visar, att, som prof. Hjärne säger, »de nödiga elementen kunna av en värkligen i sak kompetent ock skicklig lärare, för så vitt som de omedelbart komma till an- vändning, framställas i sammanhang med själva det begränsade äm- net». Men visserligen fordras, när det är fråga om lärjungar, som, pä samma gång de sakna en del nödiga forkunnskaper, även äro ovana vid ett ansträngande intellektuellt arbete, för själva undervis- ningen åtskilliga yttre jälpmedel, som i universitetens arbete med stu- denter icke varit lika behövliga. Redan James Stuart (nu prof, i mekanik i Cambridge), som i slutet på 1860-talet höll de första föreläsningarna av det slag, varom här är fråga (dels för fruntim- mer, dels för arbetare), ock vilken gäller som hela rörelsens upp- hovsman, införde i arbetet de jälpmedel, vilka sedan i England varit oskiljaktiga från »University extension»; 1) syllabi — motsvarande de »grundlinjer», som vid våra universitet äro kända — däri föreläsaren på förhand anger före- dragets huvudpunkter för att underlätta uppfattningen av dess innehåll för åhörare ovana att göra anteckningar; 2) vecliouppsatsar av åhörarne på grundval av föredragen ock under dem för självstudier anvisad litteratur, genom vilka uppsatser föreläsaren sättes i stånd att kontrollera, att han värkligen har åhörarne med sig; 3) diskussioner i anslutning till föreläsningarna, vid vilka åhörarne kunna begära upplysning om vad som möjligen förefallit dem dunkelt ock föreläsaren kan rörande viktigare punkter lemna ytterligare utredning. Först ett tjugotal år efter det Stuart höll sina första ovan- nämnda föreläsningar, fämton år sedan rörelsen genom universitetet i Cambridge (något senare även av andra universitet) tagits om hand ock därigenom fått en fast organisation, samlades i Oxford 1888 efter förebild från Amerika (Chautauqua-rörelsen) det första »som- marmötet» (1890 i Cambridge), ock sedan den tiden ingå dylika möten, årligen upprepade, som ett fast led i organisationen av »Uni ■ versity extension». Professor Hjärne varnar emellertid för att utan vidare »söka efterhärma det engelska företaget i dess av nationella förhållanden betingade egendomligheter». »Det bästa vi kunna lära just av Eng- land, inom snart sagt alla praktiska områden, är att ej bygga för mycket på formalistiska ock i förväg uppgjorda systemer, utan fram- för allt börja en god sak på den punkt, där ett påtagligt, om också ej uppseendeväckande resultat så snart som möjligt kan vinnas, ock 96 J. A. LUNDELL. sedan med öppna ögon ock fördomsfritt lita på erfarenhetens ock den naturliga utvecklingens lärdomar.» I diskussionen, vilken leddes av prof. Noreen som ordförande, yttrade sig från universitetets sida utom inledaren ock prof. Hjärne även professorerna R. Geijer, Boethius ock Almkvist samt doc. v. Schéele, från folkhögskolans bl. a. hrr Holmberg, Holmström, Magnuson ock Sjögren, samt dessutom redaktör Hammarlund. Därun- der framhölls, att bland den stora massan av folket ännu ej funnes tillräckligt intresse för att mottaga en undervisning, som kräver strängt | arbete även av åhörarne, varemot kurser för folkbildningens måls- • män förordades. Man framhöll därvid Danmarks föredöme. Red. Hammarlund betonade, att just för folkskolans lärarekår sådana kurser skulle vara synnerligen välkomna ock betydelsefulla. På en framställd fråga, om universitetet skulle vara villigt att ett föl- jande år (man tänkte på början av september 1893) öppna sina salar för folkets lärare ock dela med sig av vetenskapens skatter, trodde sig doc. v. Schéele oek prof. Almkvist kunna svara ja, ock ordf, avslöt diskussionen år 1893 skulle få se ett annan ock fullkomligare som »en man». med uttalandet av den förhoppning, att nytt Uppsala möte, där Sverge skulle i mening än för 300 år sedan känna sig diskuterades de framställda förslagen i Under höstens lopp Gisn uvei aues ue Iai »Folkskolans vän» ock »Svensk läraretidning». »En oblandat be- haglig överraskning», hette det där, »är den, som åtskilliga yngre professorer vid vår äldsta högskola berett folkskollärarne genom det förslag till samvärkan mellan universitetsbildning ock folkbildning, som de framställt vid det nyligen hållna folkhögskolemötet i Uppsala. De hava därigenom tillmötesgått ett behov, som länge varit djupt känt inom folkskollärarekåren, men för vilket denna ej från det hållet kunnat hoppas ett så villigt ock värksamt deltagande.» »Anordnandet av universitetsundervisning för dem, som skola hand- leda ock vårda Sverges barn ock ungdom, är en tanke av den art, att dess realiserande säkerligen kommer ätt bilda en vändpunkt i vår folkupplysnings historia», säger en folkskollärare. Man påminte om att sedan ett tiotal år frågan om tillfälle till fortsatta studier bland folkskolans lärare stått på dagordningen; att redan 1883 inom Stockholmskretsen av Sverges allmänna folkskollärareförening yrkats på upprättande av en högre bildningsanstalt för folkskollärare ock plan till en sådan uppgjorts; att några år senare nästan samt- -. • - DE AKADEMISKA SOMMARKURSERNA I UPPSALA 189 3. 97 liga kretsar av nämnda förening uttalat sig för behovet av en dylik högre bildningskurs, ock att gång på gång önskningar i samma väg yttrats på läraremöten ock i skolprässen. Man påpekade också den stora skillnaden mellan de nu ifrågasatta kurserna ock de s. k. auskulteringskurser för äldre (efterblivna) lärare, som av veder- börande auktoriteter anordnats. Men lika allmän som glädjen var över det givna uppslaget, lika delade tycktes meningarna vara om orten, dit kurserna borde förläggas. Ä ena sidan förordades Uppsala med »dess goda kommu- nikationer, en massa studentrum som stå lediga under sommaren, nationslokaler där gemensamma måltider kunna fås för hyggligt pris, riklig tillgång på undervisningsmateriel ock nödig litteratur, samt framför allt på goda lärarekrafter ock friska viljor». Andra ville ha kurserna förlagda till någon folkhögskola på landet, ock man anförde exempelvis, huru under den nyss gångna sommaren ett dylikt möte egt rum å Ollerups folkhögskola vid Svendborg (Dan- mark), där under två veckor, utom enstaka föreläsningar, givits sju serier föredrag, vardera på 2 till 12 timmar, ock i vilket möte 50—60 lärare oek lärarinnor deltagit. »Landsbygdens lärare äro de mäst nödställda», hette det. På landet skulle den personliga beröringen mellan föreläsare ock åhörare ock mellan de senare inbördes bliva livligare ock lättare; lärare ock lärjungar kunde gemensamt intaga sina måltider, ock detta skulle i sin mån bidraga att göra utbytet rikare. Man trodde, att det på landet skulle kunna ställas billigare än i stad. Man tänkte sig då visserligen högst 75 —1.00 deltagare. I fråga om tiden för kurserna var man tämligen ense om att ■augusti vore den lämpligaste, ock då under månadens förra hälft älfte allmänna svenska folkskolläraremötet samlades i Göteborg, måste kurserna förläggas till månadens senare hälft. För övrigt yrkades på tillfälle till samkväm. Ock en bestämd arbetsordning borde uppgöras icke blott för föreläsningarna, utan även för hemarbetet. Betecknande nog yrkades från mer än ett håll, att man borde nöja sig med ett fåtal ämnen. »Att på en gång duka upp av rikedomens hela överflöd skulle på ett ganska plågsamt sätt bringa många av deltagarne i valet ock kvalet.» Mellertid hade prof. Hjärne i ett brev till »Folkskolans vän» av den 2 okt. givit ett utkast till kursernas organisation, så som han då tänkte sig dem. Han höll på Uppsala som mötesplats. »Jag tror», säger han, »att vid en folkhögskola kretsen av delta- gare alltid måste bliva jämförelsevis inskränkt, ock att även valet av de ämnen, som skulle kunna behandlas, måste väl mycket be- gränsas, emedan nödiga yttre jälpmedel ej så lätt kunna göras till- Verdancli 1894. 7 98 J. A. LUNDELL. gängliga pä landsbygden. Därjämte skulle det bliva svårt att åstad- komma en värklig ock gagnbringande organisation för en rörelse, som utginge frän ett möte vid någon folkhögskola. Längre fram torde folkhögskolorna kunna användas för rörelsens utgrening, sedan man först försökt en mera centraliserande organisation.» Prof. Hjärne föreslog bl. a.: att mötet skulle hällas i augusti 1893 under 3—-4 veckor; att undervisningen skulle bestå i minst 20 samtidigt pågående eller pä varandra följande kurser, vardera omfattande 10 föreläs- ningar, med eller utan efterföljande diskussion; att deltagarne skulle erlägga en avgift av 10 kr., vilka avgif- ter borde användas till ersättning ät föreläsare utan lön, till tryck ock nödiga yttre anordningar; att anmälan till deltagande i mötet (minst 200 personer) borde ske en månad före dess början; att åtminstone middagsmåltiderna skulle intagas gemensamt å en eller flere av nationslokalerna; att all spirituosa (utom öl för dem som det önskade) skulle vara alldeles bannlyst från mötets sammankomster; att exkursioner skulle anordnas vissa dagar i veckan dels i stadens omgivningar för naturvetenskapliga syften, dels till historiskt bekanta orter; att några aftnar i veckan offentliga diskussioner skulle hällas om ämnen av intresse för den allmänna medborgerliga bildningen (dock med uteslutande av dagens politiska ock religiösa tvistefrågor). * * * I början av februari 1893 började i Uppsala de egentliga förberedelserna till sommarens möte. Man hade tänkt sig, att initiativet skulle utgå från de universitetslärare, som närvarit vid diskussionen den 4 sept. föregående år, eller så många av dem som ville våga ett försök (Hjärne, Lundell, Noreen, v. Schéele, Ohrvall). Nio föreläsare hade redan givit bestämt löfte om med- värkan, oek gott hopp fanns att få ytterligare åtskilliga. Ett ut- kast till organisation uppgjordes, vilket senare skulle underställas föreläsarne. Man var »ense om att kurserna måste hållas i Upp- sala; eller rättare om att det är tvä väsentligen skilda saker: undervisning där ock föreläsningar annorstädes. Den som skall hälla en serie föreläsningar, måste hava sina vanliga jälpmedel, d. v. s. sin boksamling, bredvid sig. Föreläsningar i naturvetenskap utan- för samlingar ock laboratorier skulle få en helt annan karakter, än DE AKADEMISKA SOMMARKURSERNA I UPPSALA 1 89 3. 99 akademisk undervisning i dessa ämnen eljest har. Icke häller går det för sig att forsla en hop kartor ock planschvärk vart som hälst.» Redan vid denna tid var det fullkomligt avgjort, att kur- serna skulle komma till stånd. De definitiva besluten fattades, på grundval av ock i väsentlig överensstämmelse med de ovan nämnda förslagen, vid ett samman- träde med föreläsarne den 25 mars. Då beslöts: att föreläsningarna skulle hållas av fackmän, var inom sin vetenskap — varjämte den meningen uttalades, att »i regeln inom varje vetenskap endast ett mindre, men viktigare parti borde föredragas, så valt att det kunde kasta ljus över det hela. Detta parti borde behandlas så utförligt ock grundligt, att kursen lemnade en säker behållning. Med några skematiska översikter torde nämligen föga vara vunnet». Vidare, att kurserna skulle för- läggas till senare hälften av augusti. Varje serie borde omfatta minst tre, högst tio föreläsningar (dessutom skulle även enstaka föreläsningar kunna förekomma). Föreläsningarna skulle hållas i uni- versitetets lärosalar ock å dess institutioner, under förutsättning att vederbörande myndigheter ock prefekter därtill gåve sitt bifall; med vanlig »akademisk kvart»; ock fullständig forelæsningskatalog före terminens slut uppgöras. Om »grundlinjer» talades, utan att något beslut då ännu fattades. Professorerna Holmgren ock Hjärne skulle anmodas att med offentliga föredrag i universitetets aula inleda ock avsluta kurserna, ock en anhållan framställas till prof. Rudin att för mötesdeltagarne hålla en predikan. För övrigt skulle zoologiska museet, botaniska trädgården ock andra universitetets samlingar på lämpliga tider förevisas. För att vinna medel till betäckande av organisationskostnaderna (bl. a. betjäning, trycksaker ock förbrukningsartiklar vid undervis- ningen) beslöt man, att varje deltagare skulle erlägga en kursavgift av 10 kronor, vilken avgift skulle berättiga honom att åhöra vilka föreläsningar som hälst; samt att enstaka föreläsningar skulle för extra åhörare vara tillgängliga mot en avgift av 50 öre pr timme. På ersättning för föreläsarnes arbete räknade man icke, men de skulle ega disponera över eventuell behållning, liksom de svarade för eventuell brist. Att inom ramen av de fattade besluten organisera kurserna uppdrogs åt professorerna Hjärne, Lundell ock Noreen. De skulle till sitt biträde hava en byrå med en av dem utsedd föreståndare. Genom byråns försorg skulle rum ock gemensam spisning till så billigt pris som möjligt anskaffas åt deltagare, som det önskade. 100 J. A. LUNDELL. Till vederbörande myndigheter skulle framställning göras om fri resa å statens järnvägar för alla vid statens eller av staten under- stödda lärovärk anställda lärare ock lärarinnor. Inbjudningen skulle särskilt avse lärare oek lärarinnor vid folkhögskolor oek folkskolor, vid allmänna lärovärk ock flickskolor. För att kurserna skulle komma till stånd, uppställdes som villkor, att minst 50 deltagare skulle vara anmälda före den 1 juli. Fämton olika serier voro vid denna tid utlovade. Om de fattade besluten meddelades av författaren till denna redogörelse underrättelse i »Svensk läraretidning» ock »Verdandi», med upplys- ning att redan nu deltagare kunde anmäla sig hos organisationskom- mittén. Inom organisationskommittén beslöts den 19 april bl. a.: att kurserna skulle börja måndagen den 14 aug. kl. 1 e. m. med före- drag av prof. Holmgren ock avslutas den 26 aug. kl. 5 e. m. med föredrag av prof. Hjärne, så väl det ena som det andra i förening med unison sång; att söndagen den 20 aug. efter predikan av prof. Rudin en utflykt skulle företagas till Skokloster; ock att i slutet av andra veckan en offentlig diskussion rörande bästa sättet att anordna akademisk undervisning för lärare ock andra intresserade skulle hällas; vidare att föreläsningarna skulle hällas kl. 9 f. m. — 2 e. m. ock kl. 5—7 e. m., att bibliotek ock samlingar skulle förevisas kl. 4 — 5 e. m., ock att föreläsarne egde, om de så önskade, för diskussioner ock samtal disponera tiden efter kl. 7 e. m. »Grundlinjer», till ett omfång av 1 — 2 sidor pr föreläsning, skulle tryckas på den gemensamma kassans bekostnad, så vida manuskript inom viss angiven tid av föreläsarne lemnades. Man ock hustru skulle tillsammans betala 10 kr., föreläsarne ock deras fruar ha fritt tillträde. Utom biljetterna skulle till kontrollens lättnad deltagarne få ett märke, som kunde ständigt bäras synligt på dräkten. Program ock biljetter skulle utsändas, så snart från regeringen ingått svar rörande sökt nedsättning i priset för del- tagarnes resor å statens järnvägar. Till föreståndare för byrån utsågs doc. E. Wadstein (senare, då han blev hindrad, ersatt av amanuensen K. A. Seth). Företagets officiella benämning skulle enligt kommitterades beslut vara: Sommar- kurserna i Uppsala 1893. Kommittén anhöll hos universitetets mindre konsistorium, »att universitetets lärosalar ävensom, med vederbörande prefekters till- stånd, nödiga institutioner måtte för kurserna upplåtas, under villkor att inga särskilda kostnader därigenom tillskyndades universitetet». Konsistoriet gav den 19 april sitt bifall till framställningen, »dock DE AKADEMISKA SOMMARKURSERNA I UPPSALA 189 3. 101 så att bifallet avsåge upplåtelse endast för föreläsningarnas hållande, varförutom kommittén borde bereda portvakten i universitetshuset skäligt arvode för hans genom upplåtelsen ökade göromål samt be- kosta den dagliga städningen ock efter kursernas slut fullständig rengöring i vestibul, försal ock begagnade lokaler». En av kommittén framställd önskan att få inom universitetsbyggnaden anordna ut- ställning ock försäljning av sådan litteratur, som föreläsarne kunde vilja var i sitt ämne förorda, lyckades däremot ieke tillvinna sig konsistoriets bifall. Hos regeringen anhöll kommittén, »att med hänsyn till den be- tydelse, kurserna kunde fä för folkbildningen, Kongl. Maj:t täcktes för de lärare ock lärarinnor vid statens eller av staten understödda skolor utom Uppsala, vilka komme att besöka berörda kurser, bevilja antingen fria resor fram ock tillbaka på statens järnvägar eller, om detta ej kunde beviljas, sädan nedsättning i stadgade biljettpris, som kunde anses skälig, hälst sä att priset för tur- ock returbiljett ej komme att överstiga 10 kronor». Efter inhämtande av järnvägsstyrelsens utlåtande, resolverade Kongl. maj:t, »att de personer, som över statsbanorna färdades till Uppsala för att bevista ifrågavarande kurser, mä avgiftsfritt återresa å statens järnvägar till den station, från vilken de färdats till Upp- sala»; vartill järnvägsstyrelsen å sin sida fogade det villkor, att »en var, som å järnvägsstationen i Uppsala anmälde sig för er- hållande avgiftsfritt av biljett för återresan därifrån, skulle å statio- nen avlemna dels intyg av stationsbefalet å den statsbanestation, därifrån resan till Uppsala egt rum, att biljett för järnvägsresa dit blivit köpt, vilket intyg skulle angiva, i vilken vagnklass resan skett, dels oek av vederbörande universitetslärare utfärdat intyg om bevistandet av sådana kurser, om vilka här vore fråga». Komittera- des förhoppning att för deltagare i sommarkurserna kunna utvärka förmånligare villkor än de för möten i allmänhet vanliga gick således ej i uppfyllelse. Vederbörande myndigheter synas icke hava fäst någon uppmärksamhet vid de sidor hos sommarkurserna, varigenom dessa borde framträda med den specifika karakteren av ett allmän- nyttigt undervisningsinstitut. Körande tiden för resorna till ock från Uppsala hade varken regering eller järnvägsstyrelse uppställt några villkor. Omkring ett dussin deltagare i kurserna begärde senare att få tiden för fri åter- resa framskjuten till olika dagar av september månad (senast 15 sept.), vilket medgavs. Ävenså medgavs åt ett tiotal andra del- tagare, som ville på statsbanorna färdas annan väg från mötet än till detsamma, att få fribiljett för en vägsträcka i längd motsvarande 102 J. A. LUNDELL. den de å statens banor rest till Uppsala. Slutligen medgav över- direktören för trafikstyrelsen deltagare i kurserna rätt att »på åter- resan stanna i Stockholm högst tre dagar, under villkor att biljetten vid ankomsten till Stockholm uppvisades för stationsinspektoren ock av honom påskreves». T senare hälften av juni kunde slutligen en inbjudning utfärdas av följande lydelse: Såsom förut blivit genom prässen meddelat, hava, i anslutning till de förhandlingar om »samvärkan emellan universitetsbildning ock folkbildning», som förekommo vid 1892 års folkhögskolemöte i Uppsala, åtskilliga akade- miska lärare ock andra för saken intresserade personer beslutit att innevarande sommar i Uppsala anordna för en större allmänhet avsedda vetenskapliga föreläsningar i olika ämnen, med experiment, förevisningar, exkursioner ock diskussioner. Till deltagande i dessa 1893 års sommarkurser i Uppsala inbjuda vi härmed vänligen lärare ock lärarinnor vid allmänna lärovärk, flickskolor, folk- högskolor ock folkskolor ock för övrigt en var, som vill ock tror sig kunna av vår undervisning draga fördel. Ämnen för föreläsningarna (inom parentes det antal timmar, som åt ämnet är anslaget): Fil. d:r G. A. Ahlström: Folksagorna (3 t.). Prof. H. Almkvist: Israels äldsta historia (8 t.). Rektor J. E. Centervall: Den romerska käjsartiden (7 t.). Observator C- Charlier: Fixstjärnorna (7 t.). Prof. N. C- Dunér: Solen (3 t.). Prof. II. Hjärne: Svenska statsskicket under reformationstidevarvet (10 t.). Prof. F. Holmgren: Synsinnet (8 t.). Doc. K. F. Johansson: Buddhismen i Indien (5 t.). Prof. J. A. Lundell: Hur språkljuden bildas (8 t.). Doc. H. V. Munthe: De yngsta skedena av jordens utvecklingshistoria, med exkursioner (6 t.). Prof. A. Noreen: Inledning till modersmålets grammatik (10 t.). Prof. C. R. Nyblom: Uppsala domkyrka (2 t.). Doc. F. v. Schéele: Minnets psykologi (6 t.). Amanuensen K. Seth: Några drag ur växternas lif (4 t.). Doc. H. Söderbaum: Stenkol, med experiment (3 t.). Teol. kand. N. Söderblom: Den lutherska reformationens grundtankar (5 t.). Prof. A. Wirén: Däggdjuren (8 t.). I syfte att för åhörarne lätta uppfattningen av föredragen ock stödja minnet komma åtminstone för en del av ämnena tryckta »grundlinjer» att vid kursernas början utdelas. Universitetets arkeologiska, zoologiska ock geologiska samlingar m. m., botaniska trädgård ock bibliotek komma att på bestämda tider förevisas av amanuensen Arpi, prof. Tullberg, doc. Munthe, prof. Fries m. fl. Kurserna hållas å universitetets lärosalar ock institutioner. De börja måndagen den 14 augusti kl. 1 e. m., ock avslutningen eger rum lör- dagen den 26 augusti kl. 5 e. m. För tillträde till sommarkurserna fordras inga som hälst examina eller betyg. För betäckande av organisationskostnaderna erlägger varje deltagare vid anmälan eller vid tillträdeskortets mottagande en avgift av 10 kr. Man DE AKADEMISKA SOMMARKURSERNA I UPPSALA 18 9 3. 103 oek hustru tillsammans betala vardera halv avgift. Tillträdeskortet gäller för samtliga kurser. Vid anmälan torde uppgivas, i vilka kurser man vill deltaga, den anmälde dock obetaget att bevista även andra. K. m:t har förordnat, att de personer, som över statsbanorna färdas till Uppsala för att bevista dessa kurser, må avgiftsfritt återresa å statens järn- vägar till den station, från vilken de färdas till Uppsala, varjämte järnvägs- styrelsen bemyndigats att meddela de föreskrifter, som för tillgodonjutande av den sålunda medgivna förmånen må finnas erforderliga. Anmälningar, som torde insändas så snart som möjligt, adresseras till Sommarkursernas byrå, Uppsala, som meddelar alla nödiga upplysningar för resan i sammanhang med tillträdeskortens utdelning från mitten av juli månad. Byrån anskaffar rum oek samfälld spisning till möjligast billiga pris. Del- tagarne torde själva medföra sänglinne, handdukar ock servietter. Hos kommit- terade förut gjorda anmälningar (som ingått till ett antal av närmare 100) behöva icke förnyas. Om avgiften ej vid anmälan bifogas, sändes tillträdes- kortet mot postförskott. Vi utbedja oss vördsamt, att ärade tidningar ville, i den goda sakens intresse, åt denna vår inbjudning giva den största möjliga spridning. Uppsala den 19 juni 1893. Organisationskommitterade: H. Hjärne. J. A. Lundell. A. Noreen. Föreståndare för byrån: K. Beth. Inbjudningen intogs utan avgift i lokaltidningarna, de större huvudstadstidningarna ock en del landsortstidningar samt »Folk- skolans vän» ock »Svensk läraretidning», ock åtskilliga redaktioner fäste med några vänliga ord i täxtavdelningen sina läsares uppmärk- samhet på densamma. Folkhögskoleförståndarne G. A. Magnuson ock Teodor Holmberg ställde en särskild uppmaning till den svenska folkhögskolans lärare ock lärarinnor att så mangrant som möjligt deltaga i kurserna. »Vi framställa», säga de, »denna maning så mycket mera, som det särskilt för folkhögskolans lärarekår är en hederssak att genom sin närvaro understödja ett företag, som för hela vår folkbildning lovar att bliva ett betydelsefullt nytt uppslag. Tanken att sammanknyta universitets- ock folkbildning synes oss vara av den innebörd, att de som i folkhögskolans tjänst arbeta för folkupplysning, i främsta rummet böra energiskt främja före- taget genom sitt aktiva deltagande.» Åtskilliga kommuner lemnade sina skollärare anslag som bidrag till bekostande av deras deltagande i sommarkurserna. Av de i inbjudningen upptagna föreläsningskurserna bortföll docenten Söderbaums, enär han, som efter inbjudningens utfärdande blivit utnämnd till lektor vid Chalmerska institutet i Göteborg, redan under den tid, kurserna pågingo, måste företaga flyttningen till Göteborg. Däremot tillkom en ny serie av prof. Hjärne: In- 104 J. A. LUNDELL. ledning till Skandinaviens historia. Rektor Centervalls ämne blev: Några bland de nyaste grävningarna å klassisk mark, i ord ock bild. De humanistiska ämnena utgjorde således tio, de naturvetenskap- liga sju. Program ock tillträdeskort kunde först i juli börja utsändas. Programmet innehöll upplysningar om priset för deltagare ock för åhörare av enskilda föreläsningar (vid köp av minst 10 ock 20 timbiljetter lemnades resp. 20 ock 80 % rabatt); om tider för mötet, föreläsningar, utflykt, diskussion o. s. v.; förteckning över kurserna; meddelande om »grundlinjer», om anteekningslistor o. s. v., varvid »åhörarnes uppmärksamhet fästes därå, att undervisningens- gagn väsentligen berodde på ett klokt urval av till innehållet sam- manhängande, men icke alltför många kurser, som fullständigt be- vistades»; slutligen en provisorisk timplan samt upplysning om an- ordningar för mötesdeltagarne (rum, spisning, fri återresa pä järn- väg o. s. v.). Till programmet hörde en enkel plankarta över staden samt en »vägvisare i Uppsala». * * * De första deltagarne anmälde sig redan i slutet av mars. Anmälningar ingingo under de olikamånaderna till följande antal:® i mars _____________ 7 i juni ___________ 66 i april ________________ 31 i juli __________ 151 i maj___________________ 15 1—12 aug._____ 49 De övriga anmälde sig först vid sin ankomst den 13 eller 14 aug. Ett fåtal deltagare ankom efter kursernas början, liksom några (kanske ett tiotal) deltagare avreste från Uppsala före sista dagen. Till sommarkurserna anmälde sig sammanlagt 370 deltagare. Av dessa hade närmare 200 vid anmälan uppgivit, vilka föreläs- ningar de önskade åhöra, nämligen: blott humanistiska ämnen___________________________________ 26 . företrädesvis » » __________________________ 75 blott naturvetenskapliga ämnen _____________________________ 3 företrädesvis » » __________________ 59 lika mänga av vardera gruppen _____________________________ 30 Dessutom hade 6 uppgivit, att de ville åhöra »alla» föreläs- ningarna; några, att de ville åhöra »så många som möjligt». DE AKADEMISKA SOMMARKURSERNA I UPPSALA 1893. 105. till 1 ämne hade anmält sig 1 till 10 ämnen hade anmält sig 8 » 2 ämnen » » » 7 » 11 » » » »7 »3 » » » » 17 i » 12 » » » » 3 » 9 » » » » 14 » 13 » » » » 1 Flertalet hade stannat vid 4—8 ämnen, sä att för kombinatio- nerna 4, 5, 6, 7, 8 ämnen antalet var tämligen lika (varierande mellan 23 ock 28). Av de anmälda uteblevo 41; närvarande alltså 329. I detta, tal ingingo 22 par av man ock hustru.4 Räkna vi med även föreläsare med fruar (24), förevisare (10), byråns personal (7) ock redaktionerna för tre tidningar i staden summa 44, vilka alla hade fritt tillträde överallt lika med betalande deltagare, sä uppgår hela antalet deltagare i 1893 års sommar- kurser till 373. Av de betalande 329 deltagarne voro 198 män, 131 kvinnor;. 154 från stad, 175 från landsbygden. Efter hemort fördela sig samma 329 deltagare på de olika lä- nen sålunda:5 Antal delta- gare. Folkmängd 1891 Antal del- tagare på 1 mill. inv. Uppsala län 69 122,000 Gottlands län 9 51 000 196 + Gevleborgs län 37 210 000 176 + Orebro län 26 183000 142 + Västmanlands län 19 138,000 138 + Västernorrlands län 22 212000 104 — Södermanlands län 15 1 56,000 96 + Kopparbärgs län 16 200 000 80 Östergötlands län 19 267,000 71 + Stockholms län 10 153'000 65 + Jönköpings län 12 193,000 62 + Värmlands län 14 253 000 55 + Stockholms stad 12 251,000 48 — Jämtlands län 4 101,000 40 — Malmöhus län 12 371,000 32 + Västerbottens län 126 000 24 — Göteborgs län 7 300 000 23 + Hallands län 3 136,000 22 + Skaraborgs län 4 245,000 16 + 106 J. A. LUNDELL. Antal delta- gare Folkmängd 1891 Antal del- tagare på 1 mill. inv. Älvsborgs län 4 274 000 15 — Kristianstads län 3 221000 14 — Kalmar län 3 231000 13 — Blekinge län 1 142,000 7 + Kronobärgs län 1 160,000 6 + Norrbottens län 0 107,000 0 Finnland 3 Länen äro här ordnade efter deltagarnes förhällande till folk- mängden. Det är tydligt (ock naturligt), att antalet deltagare i vä- sentlig mån beror på länens avstånd från Uppsala; men det är lika tydligt, att även andra omständigheter övat inflytande. 6 Grupperas deltagarne slutligen efter yrken, få vi följande tal: lärare ock lärarinnor: vid universitet ......................... 1 » statens allmänna lärovärk .................. 6 » högre ...................................... 2 » högre flickskolor ......................... 16 » folkhögskolor ............................. 15 » folkskollärareseminarium.................... 1 » småskollärarinneseminarium ............... 4 » borgarskola ock högre folkskola ............ 2 » folkskolor................................ 219 » småskolor................................... 6 » barnhem o. andra uppfostringsanst......... 3 » dövstumskola ............................... 2 2 privatlärare ock 1 guvernant .................. 3 280 folkskoleinspektör.................................... 1 prästmän (1 statskyrkans,...............................2...................dissenters) ................ 3 läkare ............................................... 1 militär............................................... 1 tidningsredaktörer................ ................. 2 8 1 bärgmästare, 2 ingeniörer, 1 lantbrukare........... 4 2 handlande, 1 agent, 1 mössfabrikör ................ 4 8 studerande vid universitet .......................... 7 7 fruar (därav 17 i sällskap med sina män) ............. 18 ogifta damer utan angivet yrke.......................... 8 26 DE AKADEMISKA SOMMARKURSERNA I UPPSALA 1893. 107 Allt eftersom anmälningarna ingingo, antecknade deltagarne i följd, var ock en med sitt nummer (som även antecknades ä med- lemskortet), med namn, titel ock adress i en matrikel. Däri in- fördes efterhand givna anvisningar pä rum ock spisning, sä att pä byrån upplysning kunde fäs, var deltagare bodde ock var de intogo sina måltider. De utlemnade (rosafärgade) medlemskorten tjänade pä samma gäng (underskrivna av byräns föreståndare) som kvitto ä erlagd kursavgift. Vid anmälan ä byrän efter ankomsten fingo deltagarne, mot uppvisande av medlemskort, ett prydligt märke — en rund, för- gylld platta av ett tvåöres storlek med bokstäfverna S K samman- slingade ock årtalet 1893 (förfärdigade av firman Sporrong & C:o i Stockholm). Med en nål å baksidan fästes märket av männen å rockuppslaget, av kvinnorna som brosch eller på bröstet. Så spa- rade man sig besväret att ständigt visa kortet. Även föreläsare (med fruar), förevisare ock byråpersonal buro märke. Vi hade hoppats att få för deltagare i sommarkurserna dispo- nera ett antal studentrum, utan annan kostnad än vad som kunde krävas för städning. Blott ett tiotal rum erhöllos på detta sätt. Däremot gävo annonser i tidningarna riklig tillgäng. Pä byrån an- mäldes under uppgivna villkor — möblerade rum med sängkläder (men utan sänglinne) ock städning »antingen mot hyra ej överstigande 4 kr. i veckan eller blott mot ersättning för städning» — flere rum, än som visade sig behövliga. Ännu vid tiden för kursernas början fanns gott om rum till 3.50 å 3.75 i veckan. Naturligtvis upptogos först de billigare bostäderna, ock till sådana egde de först anmälda före- träde. Hyran erlades direkt till värdar ock värdinnor. Genom by- råns försorg anskaffades bostad åt ett hundratal deltagare.7 Gemensam spisning hade anordnats dels å Upplands nation, som för ändamålet utan avgift välvilligt upplåtits, dels å nykterhets- vännernas studenthem, dels hos ett par enskilda personer. Priset för dag, tre mål utan öl eller kaffe (ock med skyldighet för deltagarne att själva hålla sig servietter), växlade mellan kr. 1.15 och 1.25 eller för hela tiden (13 dagar) mellan kr. 14.95 ock 16.25. Antalet spisgäster var ä Upplands nation 93, ä studenthemmet 22, hos fru Malmberg 35, hos fru Schött 26 eller tillsammans 176. Betalningen för dem upptogs å byrån, kvitterades å medlemskortens baksida med hänvisning till spiskvarteret i fräga ock levererades från byrån till värdinnorna. Genom byräns »matkassa» passerade sålunda 2,643 kr. 65 öre. 108 J. A. LUNDELL. Kostnaden för person har av en deltagare (Sv. lär.-tidn. 1893: 35) blifvit beräknad sålunda: Kursavgift...................... kr. 10: — Bostad jämte drickspängar...... » 6: 5 0 Spisning å 1.15 ................. » 14: 95 Till betjäningen extra .......... » —: 5 0 Det gemensamma samkvämet... » 1: — Summa kr. 32: 95 Det skulle i det hela, för 329 personer, göra en omsättning av 10,840 kr., offrade jämte resekostnaderna företrädesvis av folkskolans lärarekår, som dock i timligt avseende ej är alltför lyck- ligt lottad. Det är ett vackert intyg om det bildningsintresse, som be- själar denna kår. Ä andra sidan antyder nämnda summa, att kurserna som bestående institution även för universitetsstaden kunna ega en viss ekonomisk betydelse. * * * Till enstaka föreläsningar såldes i Akademiska och Lunde- quistska bokhandeln samt å byrån tillsammans 734 blåa biljetter (»Sommarkurserna i Uppsala 1893»), vilka vid början av varje före- läsning insamlades vid dörrarna av där posterade vaktmästare. Så- dana biljetter gällde icke till hrr Centervalls, Holmgrens ock Wi- réns föreläsningar, emedan utrymmet å av dem använda lärosalar icke medgav att där lemna tillträde åt andra än ordinarie deltagare. Varje föreläsare fick till sin disposition 10 gula biljetter för att kunna på sina egna föreläsningar bjuda anförvanter ock vänner. Gul biljett försågs av föreläsaren med hans namnteckning och gällde då till, hela serien av honom hållna föreläsningar. * * * Sommarkursernas byrå befann sig t. o. m. den 11 aug. i före- ståndarens enskilda bostad, den 12 — 27 aug. i universitetsbyggna- den, ock hölls öppen den 12 —14 aug. kl. 9 f. m.—8 e. m.; där- efter söckendagarna kl. 9.40—2.30 samt 5.40—7.20, söndagarna kl. 1—2.30 e. m. På byrån tjänstgjorde, utom föreståndaren, un- der de närmaste dagarna före den 11, två personer, därefter ock under den tid kurserna pågingo 7 personer (samt ett par mera till- fälliga biträden). Fr. o. m. den 15 aug. behöfde emellertid ej mer än 2 — 3 personer samtidigt tjänstgöra. Byråns olika göromål voro fördelade på flere departement. Där mottogs anmälan av nya deltagare ock utdelades märken ock anvi- sades rum ock gemensam spisning åt sådana som ej förut genom DE AKADEMISKA SOMMARKURSERNA I UPPSALA 1893. 109 brev fått uppdrag av dylik art expedierade, genom byrän förmed- lades även deltagarnes framställningar till järnvägs- ock trafikstyrelsen om ändrade villkor för hemresan. är utdelades (ock försåldes) tryck (timplan, grundlinjer, katalog), utskrevos ock utdelades vita biljetter, försåldes blåa. Genom byräns försorg upprättades ock trycktes för- teckning över deltagarne -— ett arbete som vållade ganska mycket besvär. Av byrån lemnades, undertecknade av dess föreståndare, de intyg om deltagande i kurserna, som å järnvägsstationen skulle uppvisas för erhållande af fribiljett; pä grund av anteckningslistorna frän föreläsningarna lemnades även intyg om vilka ämnen varje del- tagare åhört. Byrän hade även att anskaffa rum för samtal, extra föredrag, sångövningar m. m. A byrän aflemnades till deltagarne adresserad post ock fick där av dem hämtas. Där tillhandahöllos också frimärken, brevkort ock skrivmaterialier, ock ett särskildt rum var avsett för brevskrivning. Där såldes slutligen läraretidningens sångbok, som för den ofta övade unisona sången kom till flitig an- vändning, samt småskrifterna »Svenska spörsmål». Enär hrr Holmgrens ock Wiréns föreläsningar måste hällas ä fysiologiska ock zoologiska institutionerna ock rektor Centervall även föreläste ä fysiologiska lärosalen för att fä använda institutionens utmärkta skioptikon, blev det till undvikande av trängsel nödvändigt att genom särskilda åtgärder begränsa tilloppet till dessa föreläsnin- gar. De båda lärosalarna rymde nämligen ej mer än resp. 100— 150 ock 90 åhörare, under det till åhörande av ifrågavarande före- läsningar anmälde sig ett vida större antal. Företräde gavs först åt dem, som redan vid anmälan till kurserna förklarat sig ämna ähöra dessa föreläsningar; vidare ät dem, som på utlagda listor först antecknat sig. Till dessa föreläsningar utfärdades av byrän särskilda biljetter (vita), så att märke (resp, röd biljett) blott i förening med vit biljett gav tillträde. Samma vita biljettblankett (»Sommarkurserna i Uppsala 1893») begagnades även för att reglera tilloppet ock sålunda undgå trängsel ock obehag vid förevisningarna (utom botaniska trädgården, där sä många som hälst pä en gång kunde få tillträde). Till varje dags förevisningar utskrevos ock utlemnades sålunda från byrän ett visst antal vita biljetter. För aftonsamtalen ställde Norrlands, Göteborgs ock Gästrike- Hälsinge nationer utan avgift sina lokaler till kursernas förfogande. Samtliga nationer lemnade å sina lokaler tillträde till lektyr av tid- ningar (utom Upplands nation, som lemnat sin lokal för gemensam spisning, ock Värmlands nation, vars lokal stod under reparation). * * * 110 J. A. LUNDELL. Till åhörande av det foredrag, varmed prof. Holmgren mån- dagen den 14 aug. kl. 1 i universitetets aula inledde kurserna, hade samlat sig 600 å 700 åhörare. Sedan en av kommitterade lemnat del- tagarne en del för dem behövliga upplysningar utöver vad programmet innehöll, sjöng församlingen stående ock unisont: »Du gamla, du friska, du fjällhöga nord!» medan efteråt på samma sätt sjöngs: »Framåt, framåt på ljusets bana!» Ljöd den senare ännu något osäkert, eme- dan melodien ej var nog allmänt känd, klingade däremot den förra, »folksången», kraftigt ock gripande ock invigde på ett värdigt sätt det nya bildningsvärket som ett i högsta mening fosterländskt företag. Professor Holmgrens föredrag har varit oavkortat i Verdandi infört (se årg. 1893, sid. 249). På prof. Holmgrens förslag avsändes därefter följande telegram: Till konungen. De talrikt samlade deltagarne i de första för allmänheten utom universi- tetet öppnade sommarkurserna i Uppsala anhålla att inför Eders Maj:t få fram- bära uttrycken av sin undersåtliga vördnad ock djupa tacksamhet för det åt det nya bildningsföretaget nådigt givna understödet. A deltagarnes vägnar: Organisationskommitterade Hjärne, Lundell, Noreen. På detta ingick senare på dagen från Marstrand följande svar: Jag tackar järtligt alla deltagarne för det mig tillsända telegrammet. Oscar. * * Den definitiva timplanen hade, med bortseende från förevis- ningarna, följande utseende: Kl. 9—10 10—11 11—12 12 — 1 1—2 5—6 6—7 Månd. \ Dunér Schéele 14 Aug.) Tisd. ) Hjärne I Hjärne II Holmgren Almkvist Centervall Munthe Schéele 15 Aug.) Wiren Lundell Onsd. ) — Hjärne II Holmgren ... — — . Schéele . . 7 Noreen , — .. Almkvist Centervall Duner c 1 16 Aug.) Wirén Lundell Seth (med exkurs.) Torsd. I — T Holmgren .... Centervall — . , 7 Noreen Hiarne I T , Ahlstrom Munthe Ueol.exk. 17 Aug.) • Lundell Schéele Fred. | — Hjärne II Holmgren . . - . Schéele - o . > Noreen —V. . _ Almkvist Centervall Duner c 18 Aug.) Wirén Lundell Seth Lörd. 1 — Hjärne II Holmgren , . . , Centervall — i Schéele - - . > Noreen —". , = Almkvist c... Munthe c 19 Aug.) Wiren Lundell Söderblom Seth (med exkurs.) DE AKADEMISKA SOMMARKURSERNA I UPPSALA 1893. 111 Kl. 9—10 10—11 11—12 12—1 1 — 2 5—6 6—7 Månd. 1 — Hjärne II — ,. Ahlström Johansson — , ... . . 7 Noreen .... . Nyblom 7 . - t Munthe boderblom 21 Aug.) Wirén ' Centervall Charlier Tisd. | — Hjärne II — . - .) -Johansson . .. a f Noreen , Nyblom Almkvist Centervall Soderblom 22 Aug.) Wirén • Charlier Onsd. ) — —... T Holmgren ... . .Johansson — _ , .. . > Noreen järne l T - Almkvist«, Munthe Geol.exkurs 23 Aug.) • Lundell Charlier Torsd. \ 24 Aug.) Noreen Hjärne II Holmgren Wirén Lundell Almkvist Ahlström Johansson Seth Charlier Söderblom Fred. \ 25 Aug.) Noreen Hjärne II Holmgren ., , . , Johansson Wirén Lundell Almkvist Charlier Munthe Söderblom Lord. | — —... . - 2 . > Noreen Hjärne 1 26 Aug.) Att hrr Centervall, Holmgren oek Wirén föreläste ä fysiolo- giska ock zoologiska institutionerna, är redan nämnt. Prof. Nybloms andra föreläsning hölls i domkyrkan, alla övriga föreläsningar å uni- versitetets två största lärosalar (nr IX och X). Utom timplanen föreläste prof. Holmgren samma dagar också på aftnarna från 7 — 8 eller 1/, 9 samt lördagen den 26 kl. 3.30 — 4.4 5 e. m. ock övervakade därjämte i tekniskt avseende rektor Centervalls förevisningar från grävningarna i klassisk mark. Docen- ten v. Schéele föreläste för att fullständigt avsluta sitt ämne en timme utöver timplanen. Aftonsamtal i anslutning till föreläsningarna ledde prof. Hjärne å Norrlands nation fr. o. m. torsd. den 17 aug. t. o. m. torsd. den 24 aug. alla dagar ....................................... 7 t. prof. Lundell å Gästrike-Hälsinge nation månd. den 21 aug. 1 t. prof. Noreen å Göteborgs nation månd., tisd., onsd. den 21 —23 aug....................................................... 3 t. prof. Wirén (demonstrationer) å zoolog, institutionen fr. o. m. den 16 aug. varje dag för 20 deltagare ....................... 8 t. I anslutning till sina föreläsningar hade prof. Dunér å astron. observatoriet demonstrationer för deltagarne fr. o. m. månd. den 21 t. o. m. fred, den 25 aug. kl. 11 — 1 midd. för 10 personer varje timme; observator Charlier för sina åhörare sammastädes på aft- narna de dagar han föreläste. Vid förevisningarna kl. 4—5 e. m. voro deltagarne genom vita biljetter varje dag hänvisade till tre eller fyra olika institutioner. Antalet förevisningar, timmar ock antalet personer, som för varje timme fingo tillträde, framgår av följande översikt: 112 / J. A. LUNDELL. Timmar Personer Domkyrkan (direktör Hofberg)............................... 5 70 Universitetsbiblioteket (amanuenserna Himmelstrand och Hulth samt prof. Lundell) 4 70 Fornsakssamlingen (aman. Arpi)............................ 10 15 Konstmuseum (prof. Nyblom och ritläraren Holmgren) ........ 3 50 Mineralog.-geologiska samlingarna (doc. Munthe) ........... 4 45 Botaniska trädgården (doc. Hedlund och doc. Pettersson).....3 obegr. Botaniska museet (märkvärdigare föremål ur växtriket, prof. Fries) 2 30 Zoologiska museet (prof. Tullberg och aman. Borgström) 4 75 Utom timplanen höll slutligen en av deltagarne, folkskolläraren O. Bodén från Gevle, ett föredrag om sin skrifmetod, hr C. P. Högström ett föredrag om kulramen. De fyra sista dagarna i an- dra veckan förevisades å lärosalen n:r IV en samling undervisnings- materiel från Svanström & C:o, Stockholm. * * * Söndagen den 20 aug. bragte ett välbehövligt avbrott i arbetet. Kl. 11 f. m. predikade prof. Rudin i Mikaelkapellet. Guds- tjänsten inleddes med solosång av kand. Viotti. Till täxt hade predikanten valt Kol. 2, 3: »i hvilken — nämligen i Jesus Kristus — ligga alla visdomens ock kunnskapens skatter fördolda». Han började med den gamle matematikerns ord: »Giv mig en fast punkt, ock jag flyttar jorden ur hännes bana», och hänvisade på Kristus som den »fasta punkten». Som den fasta punkt vi söka kan också gälla en viss kunnskap, »något alldeles visst». Men just i vetandets värld — »vad är väl där riktigt visst?» På denna fråga svaras med Pauli ovan anförda ord: i Jesus Kristus ligga alla visdomens ock kunnskapens skatter fördolda. Att detta är sant betygade talaren med egen ock andras erfarenhet, hänvisade på ■sådana »observationer» som Pauli omvändelse och på hans vitt- nesbörd, däri han hänvisar på Jesus Kristus som lärare. Visheten, det är att rätt kunna leva ock dö, kunnskapen åter — gnosis ■—• det är teorien. Ordningen är således icke: först veta, ock så leva, utan: leva, leva, leva ock så genom detta veta. Kunnskap är »den djupa inblicken i tillvarons lagar, men på vishetens, det är: kär- lekens grund». Här må blott ytterligare anföras slutorden: »Blicken slocknar för denna värld, men det är i stället en an- nan värld, som öppnar sig, som Jesus Kristus kallar för sin här- lighet, som han bedit sin fader, att han skall få öppna för dem honom tillhöra. Ock då skall det visa sig, att han håller sitt ord, att ‘himmel ock jord skola förgås, men mitt ord skall icke förgås , DE AKADEMISKA SOMMARKURSERNA. I UPPSALA 18 9.3. 113 detta ord som vi kunna anse som en huvudsumma av vad Jesus säger i dag: den du sänt Det är evigt liv att känna dig allena, sann Gud, ock haver, Jesus Kristus .» Kl. 1/2 3 e. m. avgick ångf. »Uppsala», som uteslutande förde deltagarne i sommarkurserna, en halftimme senare ångf. »Fyris I» med de sommarkursgäster, som icke fått plats på »Uppsala», jämte en del andra passagerare, till Skokloster. Närmare 350 personer från kurserna deltogo i utfärden. Den ena sången avlöste den andra; gottländska folkmelodier, med konstfärdig hand framlockade ur fiolen, gåvo omväxling, ett muntert samspråk fyllde färdens timmar. Skoklosters rika samlingar togos efter hand i betraktande. Sam- tidigt serverades av medförda förråd smörgåsar, kaffe ock läske- drycker. ock vär lika Vid 1/2 7-tiden besteg prof. Noreen en improviserad talarestol utbragte ett leve för fosterlandet. Under hänvisning till slottets historia, som ledde tillbaka till s. k. storhetstid, uppkastade talaren den frågan: var Sverge stort inät, som det värkligen var utåt? Kände Sverges alla inbyggare, att det var, vad dess namn egentligen betyder: »det egna väldet», vårt land? Säkerligen icke. Men detsamma gäller ännu. »Först då, när vi alla, var i sin stad, gjort allt vad vi kunna, för att alla vära svenska bröder må känna det, som vi — lyckligare lottade — känna, först dä vill jag för min del», sade talaren, »anse att Sverges sanna storhetstid tagit sin början.» Fosterlandet är icke ett visst sammanhängande ock väl begrän- sat jordområde, icke gemensamhet i språk, icke gemensamhet i fråga om statsöverhuvud. »Det är: den skatt av gemensamma minnen frän fädrens tid, de gemensamma strävanden i nutiden ock. äntligen de gemensamma förhoppningar rörande kommande släkten, vilka sammanhålla vissa människor — nationen — på den punkt avjor- den, vid trädesvis kan, — förmåga, gälla — vilken dessa minnen, strävanden ock förhoppningar före- äro knutna.» Men blott där jag får gälla allt vad jag nämligen dels till blott där frie ett fosterland, träldomens märken allt vad jag med hänsyn till dels jordelivets allmänna villkor kan eger jag ett fosterland. »Därför ock detta just i den män han är min särskilda begära att få har blott den fri.» Ett av är okunnigh&tm, ock det är denna som veten- skapsmän ock lärare, wi som här nu stä församlade», ha att be- Ver dandi 1894. 8 114 J. A. LUNDELL. kämpa. Så »ha vi möjligheten ock plikten att göra Sverge stort», stort därigenom att det ur vår hand får medborgare, som lärt sig älska det, som äro dugliga att öfvertaga de uppgifter fosterlandet förelägger dem. Talet slöts med de inspirerade ord, Finnlands siare riktar till sitt land: Din blomning, sluten än i knopp, skall mogna ur sitt tvång, se ur vår kärlek skall gå opp ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp, ock högre klinga skall en gång vår fosterländska sång. Därefter sjöngs unisont Talis Qualis’ »Vårt fria ord» (Lärare- tidningens sångbok nr 27). Kl. 1/, 8 anträddes återfärden. Under sång ock musik följde passagerarne med livligt intresse de båda ångbåtarnas spännande tävlan om vilken som först skulle komma in i ån vid Flottsund ock få äran att gå i spetsen. * * * Det var en mer än vanligt vetgirig och flitig lärjungeskara som under dessa två veckor fyllde Uppsala universitets lärosalar. Efter- middagens sista lärotimme fann bänkarna lika väl besatta som da- gens första. Antalet deltagare, som åhörde de olika serierna, an- gives efter anteckningslistorna av siffrorna i l:a kolumnen af föl- jande tabell: Inledning till modersmålets grammatik 275 10 2,750 Minnets psykologi 251 6 1,506 Domkyrkan 232 2 464 Inledning till Skandinaviens historia 183 4 732 Sverges statsskick under reformationstidevarvet 170 8 1,360 Israels älsta historia 164 8 1 312 Huru språkljuden bildas 157 8 1'256 Solen 153 3 459 Folksagorna 153 3 459 Synsinnet 150 8 1,200 Den luth. reformationens grundtankar 149 5 745 Grävningarna å klassisk mark 143 7 1,001 Jordens utvecklingshistoria 129 6 774 Buddhismen i Indien 117 5 585 Däggdjuren 101 8 808 Fixstjärnorna 82 5 410 Växternas lif 52 4 208 DB AKADEMISKA SOMMARKURSERNA I UPPSALA 1893. 115 Vi ha då på anteckningslistorna räknat blott betalande delta- gares namn, icke extra åhörare, föreläsare, byråpersonal o. s. v. Av vad nedan säges, framgår visserligen att många af dem, som antecknat sig till en viss serie, icke åhört dess alla föreläsningar; å andra sidan även att många deltagare underlåtit att å listorna föra in sina namn. De ovan angivna siffrorna torde sålunda med full rätt kunna läggas till grund för några beräkningar. Multiplicera vi antalet åhörare med de timmar, som åt varje ämne voro anslagna, framgå de siffror, som innehållas i sista kolum- nen. Summeras dessa, så få vi talet 16,029; och om vi därtill lägga dels 734 försålda blå biljetter till enstaka föreläsningar, dels -— under antagande, att varje föreläsare använt åtminstone 5 av sina gula seriebiljetter —• 5 (10 + 6 + 2 o. s. v.) = 500, så få vi 17,263, vilken siffra kan gälla som mått för det arbetskvantum, som föreläsningarna representera (»persontimmar»). Men dessutom hade ju kursdeltagarne dels extratimmar ock de i samband med föreläsningarna stående aftonsamtalen, demonstra- tionerna ock exkursionerna, dels de offentliga föredragen ock lördagens diskussion, dels förevisningar av universitetets samlingar o. a. Vi torde ej komma alltför långt från det rätta genom följande beräk- ningar: prof. Holmgrens aftontimmar 9 t. å 100 pers. = 900 1 » » 251 )) 251 samtal i historia 7 » » 100 » -- 700 » rör. språkljuden 1 » » 75 » = 75 » rör. modersmålets grammatik ... 3 » » 140 » — 420 demonstrationer å zoolog, institutionen 8 » » 20 » = 160 prof. Dunérs d:o å observatorium ... 10 » » 10 » = 100 5 p » 20 » 100 de geologiska exkursionerna 4 » » 100 » = 400 de botaniska exkursionerna 2 » » 50 » = 100 summe i »persontimmar» 3,206 prof. Holmgrens inledningsföredrag ... 1 t. å 329 pers. 329 3 » » 329 » 987 prof. Hjärnes avslutning 1 » » 329 » = 329 summa »persontimmar» 1,645 116 J. A. LUNDELL. Domkyrkan .... 5 t. å 70 pers. = . 350 Universitetsbiblioteket .... 4 » » 70 » = 280 Fornsakssamlingen .... 10 » » 15 » = 150 Konstmuseum .... 3 » » 50 » = 150 Mineralog.-geolog, samlingarna .... 4 » » 45 » = 180 Botaniska museet .... 2 » » 30 » = 60 Botaniska trädgården .... 3 » » 100 » = 300 Zoologiska museet .... 4 » » 75 » = 300 summa »persontimmar» 1,770 Summera vi så för deltagarnes räkning 16,029+3,206+1,645 + 1,770, så blir hela arbetskvantum 22,650. Fördela vi 16,029 föreläsningstimmar på 329 deltagare ock 11 dagar, så få vi för varje deltagare 48 å 49 timmar, vilket pr dag gör i medeltal 4—5 föreläsningar. . Fördela vi samtliga 22,650 »persontimmar» på 329 deltagare ock 12 dagar, så få vi för varje deltagare 68 å 69 timmar, vil- ket pr dag gör nära 6 timmar. Av anteckningslistorna borde framgå, vilka ock huru många föreläsningar varje deltagare åhört. En granskning av dem ger följande resultat: 8 deltagare ha icke antecknat sig för några föreläsningar; 11 ha antecknat sig för 2—-10 timm. d. v. s. dagligen 0 — 1 t. 12 » » 11—21 » » » 1—2 » 38 » 22—32 » » » 2 — 3 » 83 » » 33—43 » » » 3—4 » 98 » » 44—54 » » » 4—5 » 59 » » 55—68 » » » 5—6 » 20 » » 68 — 83 > Då det icke är antagligt, att någon^ som för tillträde till kurserna erlagt en avgift av 10 kr., skulle vare sig alldeles av- hållit sig från föreläsningarna eller nöjt sig med en enstaka serie av 2, 4 eller 6 föreläsningar, så är det tydligt, att somliga del- tagare underlåtit att anteckna sig för föreläsningar som de hört. Ä andra sidan framgår av timplanen, att det icke var möj- ligt att åhöra mera än 68 föreläsningar så vitt man ville åhöra alla föreläsningar om de valda ämnena (den i avseende på tim- antal förmånligaste kombinationen är nämligen: Hjärne I, Noreen, Hjärne II eller Wirén, Holmgren eller Lundell, Nyblom, Almkvist, Ahlström, Johansson eller Charlier, Dunér, Munthe, v. Scheele ock Söderblom). Ock att höra mera än 72 var fysiskt omöjligt. Det DE AKADEMISKA SOMMARKURSERNA I UPPSALA 189 3. 117 är sålunda tydligt, att de, som antecknat sig för mer än 68 tim- mar, de ha ofrivilligt måst »skolka» från en eller annan timme. Folkskollärare äro visserligen ej ovana vid 5—6 timmars un- dervisning om dagen. Men arbetet i en folkskola kan ieke alldeles jämföras med att åhöra föreläsningar, som åtminstone delvis måste innehålla mycket för åhörarne nytt i fråga om både material ock synpunkter. Föreläsningarna kräva under timmen en ansträngd upp- märksamhet ock mellan timmarna någon tid till eftertanke, om de skola smältas. Det visade sig, även för deltagarne själva, att de i sin ■—- visserligen högst lovvärda — iver att tillgodogöra sig den bjudna undervisningen grepo om för mycket. Många deltagare kände sig trötta, t. o. m. mycket trötta. Ock det var visserligen icke underligt, då — såsom av anteckningslistorna framgår — mer än hälften (177) av deltagarne dagligen hörde 4 — 7 föreläsningar, ock medeltalet arbetstimmar uppgick till 6. Tre, högst fyra föreläsnin- gar om dagen torde ha varit nog. Det blir ett önskningsmål för följande kurser att, vare sig deltagarnes antal ökas eller minskas, se antalet av varje enskild deltagare bevistade föreläsningar ock hela arbetskvantum pr person sjunka: resultatet av kurserna skall för deltagarnes utveckling i samma mån vinna i värde. Här bör kanske påpekas, att till ovan uppräknade föreläsnin- gar, samtal, förevisningar o. s. v. samt fredagsaftonens samkväm därjämte ytterligare kommo sångrepetitioner, landskapssamkväm(skå- ningar, sörmländingar, dalkarlar o. s. v.), nykterhetsmöten m. m., m. m., vilket allt krävde sin tid. * Väderleken var under mötet synnerligen gynnsam: en ock an- nan rägnskur på nätterna, uppehåll med ofta klar himmel på da- garna. Ett olämpligt undantag gjorde fredagen den 25 aug. Ome- delbart efter det föreläsningarna kl. 2 slutats, tågade denna dag kursdeltagarne, under duggrägn ock hällrägn, till kyrkogården för att bringa tre förgångsmän i folkbildningens tjänst, Torsten Kudenschöld, Olof Eneroth ock F. F. Carlson, sin hyllning. Kransar nedlades på deras gravar ock tal höllos av folkskollärarne K. O. Sjölander, Nils Lundahl ock Alfr. Dalin. Samma dag vid 4-tiden samlades ett stort antal föreläsare ock åhörare på trappan till universitetsterrassen, där fotografen A. Dahl- gren av dem tog en synnerligen vällyckad grupptavla, som för män- gen torde bliva ett kärt minne frän 1893 års sommarkurser. 8 På aftonen voro föreläsarne med fruar, förevisare ock byråper- sonal av deltagarne inbjudna till ett samkväm å Norrlands nation. 118 J. A. LUNDELL. Man var angelägen att undvika allt sken av »fästande», detta både för kassans ock exemplets skull. Såväl därför som av skyldig hän- syn till de många nykterhetsvännerna bland deltagarne förekommo inga spritvaror. De behövdes icke häller för att åstadkomma »stäm- ning». Först talade direktör Holmberg, föreståndare för Västmanlands folkhögskola, ock uttryckte deltagarnes tack tiil föreläsare ock före- visare. Han sade, att sommarkurserna skulle utgöra ett av delta- garnes skönaste minnen, liksom han höll före, att Uppsala universi- tet genom deras anordnande hävdat sin plats som vårt lands främ- sta tämpelhärd för vetenskap ock upplysning. Han hoppades, att dessa första kurser måtte få så många efterföljare, som antalet del- tagare i dem varit stort, ock alltså fortgå långt utöver järnåldern in i aluminiumåldern. A universitetets vägnar svarade dess rektor, prof. Fries. Un- der jämförelse med de fortgående försöken till förbättring av de yttre lysmedlen, vilka till en början spredo sitt ljus blott till den närmaste omgivningen ock av vilka även det mäst fulländade, det elektriska ljuset, i början lyste ojämnt, menade han, att universite- tet skulle sprida sin upplysning i allt vidare kretsar, ock att, om också dessa sommarkurser till en början möjligen lyste något qjämnt, fortsatta försök ock därunder samlad erfarenhet skulle leda till för- bättring. Han hoppades, att dessa kurser snart skulle bli regel- bundet återkommande ock lysa med »permanent ljus». Han trodde sig också kunna lova, att alma mater Upsaliensis skulle som en god moder kärleksfullt vårda den nya dotter, hon fått genom denna ut- vidgning, ock bjöd folkets lärare, de nu församlade ock andra, å Uppsala universitets vägnar järtligt välkomna till nästa sommar- kurser. Tal höllos vidare av skolläraren Alfr. Dalin för universitetet, av kyrkoherden Leksell för konung ock fosterland, av fru Holm- berg-Bååth för de kvinnliga gästerna, av kandidat Norlander för or- ganisationskommittén (besvarat av prof. Lundell), av kandidat Elf- strand för byråns tjänstemän. Doc. v. Schéele talade för de osynliga gästerna vid sommarens möte, för en kommande generation, alla dessa barnaansikten, som han under kurserna ofta trott sig skymta fram bakom de vuxna deltagarne, ock till sist talade prof. Almkvist för gott kamratskap inom lärarekåren i det hela, från universitetet till ock med småsko- lan, ock tolkade gästernas tack till värdar ock värdinnor. * * * DE AKADEMISKA SOMMARKURSERNA I UPPSALA 1893. 119 På lördagen egde diskussion rum å Norrlands nations sal rö- rande lämpligaste sättet att anordna vetenskapliga föreläsningar för allmänheten vid universiteten ock utom universiteten. Till ordfö- rande utsågs folkskolläraren N. Lundahl, ock diskussionen inleddes af prof. Lundell. För såväl inledningsföredraget som det därpå följande meningsutbytet skall redogörelse framdeles komma att lemnas. * Prof. Hjärnes avskedstal i universitetets aula den 26 aug. inleddes med Runebergs bön till fosterlandet (Sv. läraretidnings sång- bok nr 23). Talet bär i tryck rubriken: Universitetet som samfundsmakt. Talaren tecknade först på humoristiskt ock målande sätt före- tagets tillkomst. Den tanke på »ett allmänt bildningsmöte» vid Upp- sala universitet, som offentligen för första gången framkastades vid fjolårets folkhögskolemöte, »tedde sig nästan ögonblickligen för många, ja säkerligen för de allra fläste bland oss, som då voro här, i loc- kande färger såsom en plan för kommande gynnsamma tider, ett ganska angenämt hugskott, en dröm som tilltalade inbillning ock kän- sla. Få kritiska ock betänksamma invändningar läto sig förspörja, åtminstone inom vår egen krets. Ock utan att vi märkte, vart det bar, tog hugskottet gestalt liksom av en föresats. Med ett visst lättsinne ock så att säga övermod, som kanske icke rätt klädde våra år ock den vederbörliga pedagogiska graviteten, rusade vi alla tvärt till ock höggo genast in på det givna uppslaget. Inte ens någon riktig kommitté tillsattes för att, enligt prövad kongl. svensk tåg- ordning, bereda ärendet med mogna rådslag ock ordentliga protokoll. Det fanns således redan från första början ringa utsikt därtill, att saken skulle få en någorlunda anständig begravning. På samma drömlika ock fantastiska sätt, varpå begynnelsen var gjord, gick före- taget vidare, tills ingenting mera stod att jälpa.» »Nu — fortsatte talaren — har detta företag nått sin full- bordan inom de gränser, som bristande erfarenhet ock annan mänsk- lig ofullkomlighet måste finna sig uti. Det har övergått från dröm- mens till det värkligas, till det beståendes värld. Ock det delar följaktligen det beståendes vanliga, oundvikliga lott att vara utsatt för sakkunnskapens nyktra granskning, för det milda överseendets ur- säkter eller den omutliga sanningskärlekens klander.» Universitetet är på samma gång en offentlig ock en enskild korporation; det »har på samma gång en viss, om oek blygsam an- del i den offentliga styrelsemakten ock en särskild, i någon mån självständig värksamhet för sina äldre oek yngre medlemmars and- 120 J. A. LUNDELL. liga förkovran». Som vetenskapligt samfund bör universitetet vara »ett samhälle för sig självt med sitt, eget gemensamma arbete, som ej faller inom statens domvärjo». Det är »en korporation inom ve- tenskapernas allmänna republik». Vetenskapernas republik »hyllar intet Kongl. Maj:t, varken i Sverge eller annorstädes», detta på samma gäng »vi äro all mänsklig överhet ock ordning underdånige», nämligen inom deras maktområde. »Emot maktens yttre auktoritet, vare sig i världslig rustning eller under andlig förklädnad, hävda vi den allmänna vetenskapens självständiga liv med samma tillförsikt, varmed fordom medeltidens oförfärade klärker ställde den allmänne- liga, den odlingsfostrande kyrkans frihet emot den ännu oupptuktade, världsliga armens intrång.» Efter att i allmänna drag ha tecknat det vetenskapliga arbe- tets art, med dess ständigt nya frågor, dess tvivel ock dess tro — ett tvivel som framför allt söker svar, en tro som frimodigt uthär- dar det ärliga sanningssökandets prövning — framhöll talaren, att universitetets ock vetenskapens arbetssätt ej bör vara främmande för folket utom universitetet. »Överallt i våra dagar äro spörsmål å bane, som röra livets och kulturens viktigaste ämnen. De sysselsätta, dessa spörsmål, tänkande huvud ock oroliga järtan inom folkets alla klasser, i av- lägsna bygder liksom i de stora städernas vimmel. Förgäves söker man tysta tvivlet, stilla oron genom hänvisningar till en gång fast- ställda läror, till vördnadsvärda auktoriteter, som ådagalagt sitt in- flytande över förgångna släkten ock därför räkna på samma gensä- gelsefria makt även över nutidens människobarn.» Så angåvos de grundtankar, som i sommarkurserna fått yttre form. Sommarkurserna äro »en avbild i förminskad skala av uni- versitetets vardagsliv», till tjänst för dem som ej under vanliga för- hållanden ha tillfälle att begagna dess undervisning. »Även vetenskapens idkare behöva känna med sig, att de icke stå alldeles ensamma ock alldeles oförstådda avsides från den all- männa bildningens stråkväg. Ty forskningsarbetet uppblomstrar bäst ock kraftigast, när det får stödja sig på en bred grundval av folk- lig samkänsla ock gemensamt levande nit för upplysningens sak.» Efter att hava påpekat, att »det lysande härbärge, som sven- ska folket skänkt vårt universitet, för visso ej är en gåva blott åt ett särskilt gynnat fåtal, utan ämnat till ett samfällt arv för alla fosterlandets kunnskapssökande söner ock döttrar», ock påmint om den stundande reformationsfasten, hälsade talaren deltagarne »av allt järta lika välkomna tillbaka en annan sommar som under dessa flydda veckor». DE AKADEMISKA SOMMARKURSERNA I UPPSALA 189 3. 121 A deltagarnes vägnar framträdde därefter skolläraren N. Lun- dahl från Lund. Hans ord föllo sålunda: Härr professor Hjärne! Övriga härrar föreläsare! Redan i går framfördes till . eder, ock universitetet deltagarnes i sommar- kurserna varma tack. Vi kunna dock ieke skiljas från eder utan att ännu en gång ock på detta rum frambära till eder vår vördsamma ock djupt kända tacksägelse. Haven tack för eder inbjudan till oss att komma hit! Haven tack för det I ansett oss mogna att pröfva allt, vad I bjudit oss av vetenskapens rika skatter, ock behålla det gott är! Haven tack för allt vad I givit oss ock allt vad I varit för oss under dessa för oss oförgätliga dagar! Ock slutligen, men icke minst: haven tack för eder oek universitetets rektors vänliga inbjudan att med många våra kamrater åter komma hit till nya sommarkurser år 1895! Under intryck av dessa tacksamhetens känslor, som på samma gång äro saknadens, ock under uttalande av den förhoppning, att de nu avslutade för- sta »sommarkurserna i Uppsala» skola värka befruktande till välsignelse för folkbildningen i vårt kära fosterland, anhålla vi i denna avskedets stund att städse få vara inneslutna i eder välvilliga hågkomst. Fastor Söderblom avslöt akten med en varm bön i anslutning till Davids 103 psalm, ock till sist uppstämde de församlade refor- mationens gamla stridssång: »Vår Gud är oss en väldig borg.» I försal ock vestibul skildes föreläsare ock deltagare från var- andra. Händer trycktes, ett ock annat ord yttrades väl i avskedets stund, men de fuktiga blickarna talade ett vältaligare språk än orden. * * * På aftonen den 26 aug. samlades föreläsarne å stadshotellet för att delgiva varandra sina intryck ock glädja sig över det lyck- ligt fullförda arbetet. Då beslöts: att de skioptikonsbilder, som blivit anskaffade för rektor Centervalls föreläsningar, skulle överlemnas till universitetets seminarium för klassisk filologi; att, sedan kommitterade av kurstrycket undantagit nödigt antal exem- plar för utdelning till åtskilliga institutioner ock enskilda per- soner, rästupplagorna av »grundlinjerna» skulle tillfalla de re- spektive föreläsarne; att den eventuella behållningen skulle lika fördelas mellan förelä- sarne i förhållande till deras i programmet uppgivna timantal. Till revisorer av räkenskaperna utsågos hrr v. Schéele ock Wi- rén med hrr Charlier ock Johansson som suppleanter. 122 J. A. LUNDELL. De vederbörligen granskade räkenskaperna visa följande sum- 9 mor: Inkomster: Tillträdeskort för ord. deltagare .................... kr. 3,070: — Blåa biljetter (till enstaka föreläsningar) ........... » 353: 90 Försålda grundlinjer .................................. » 75: 12 Summa kr. 3,499: 02 Utgifter: Tryck (biljetter, program, grundlinjer o. s. v.) . kr. 1,179: 60 Annonser i tidningarna............................ » 33: 14 Märken ................................................ » 101: 80 Undervisningsmateriel............................. » 151: 70 Utgifter för lokalerna (hyra, städning, lyse o. dyl.) » 107: 07 Utensilier för byrån (papper o. bläck, pannor o. s. v.) » 26: 9 5 Byråpersonalen.................................... » 610: ■— Betjäning (vaktmästare, stadsbud)..................... » 195: 01 Porton, frakter, resekostnader 10 ..................... » 136: 7 5 Ångbåtar för utfärden till Skokloster............. » 224: — Behållning till utdelning bland föreläsarne ........... » 733: — Summa kr. 3,499: 02 Fördelad på 100 timmar gav behållningen en utdelning av kr. 7.3 3 pr föreläsning. Av kurstrycket lemnades kompletta ex. till: föreläsare ock förevisare..................................... 25 ex. ecklesiastikministern ock civilministern samt universitetets kansler ock prokansler 4 » universiteten i Lund, Stockholm ock Göteborg, Helsingfors, Kristiania ock Köpenhamn, studentkårerna i Uppsala, Lund ock Helsingfors, Augustana College, Bethany Col- lege ock Carleton College i Nord-Amerika ................ 12 » universitetsbiblioteket för de främmande universitet, med vilka det står i bytesförbindelse.............................. 60 » University Extension i England ................................. 5 » Skandinaviska tidningar ock tidskrifter........................ 24 » enskilda personer .......................................... 14 » ' DE AKADEMISKA SOMMARKURSERNA I UPPSALA 1893. 123 »Allmän belåtenhet», säger en deltagarinna i kurserna (i Sv. läraretidn. 189 3: 35), »har rått å ömse sidor, ock detta har ej minst gjort sitt till att denna studiekurs, som för de flästa varit ganska ansträngande, dock på samma gång varit uppfriskande, väc- kande oek livande. Nya impulser hava givits ock emottagits, mån- gen värdefull bekantskap knutits. Uppsala universitet har i sanning utvidgats , ock få dessa sommarkurser fortfara, skall denna vår främsta högskola snart bli en kär ock minnesrik plats för folket i stort sett.» En annan deltagare sammanfattar sina intryck sålunda: »Under det vyerna vidgats, hava vi blivit förödmjukade, så att vi kommit ett steg närmare till insikt om vårt icke-vetande. Vårt sinne har föryngrats, vår själ blivit mera törstande. Kort sagt: vi gå härifrån som längtans män, såsom lärjungar, vilka vilja mera höra ock fråga.» Sådan var värkets början, en början som förlopp lyckligare än man vågat på förhand hoppas. Men det var dock blott början till ett organiserat arbete från universitetens sida i folkupplysningens tjänst. Till värkets fortsätt- ning hör en ordnad plan för en serie sådana kurser, vilka kunna ock böra med varandra till ämnena ega ett inre samband; vidare kanske en organiserad värksamhet för kurser utom universitetsstä- derna, som med universitetskurserna kunde samvärka till ett gemen- samt mål. Att en sådan organisation ej bör vara frukten av kam- marspekulationer ock ej utan vidare kan överflyttas från främmande mark, utan måste småningom växa fram ur svenska förhållandens inre krav, är givet. Möjligen kan det sättas i fråga att efter måttstocken för så- dana prövningar, som vid universiteten pläga värkställas, lemna del- tagare i vissa kurser vitsord om deras insikter i det ena eller an- dra ämnet — till den kraft ock värkan ett dylikt vitsord möjligen kan få. Redan nu kunna vi med någon tillfredsställelse påpeka, att Uppsala universitets första sommarkurser givit uppslaget till de fe- riekurser, som i Helsingfors pågå, när detta skrives, liksom de utan tvivel genom exemplets makt framkallat de universitetskurser, som efter en något avvikande plan förberedas i Kristiania. Även de föreläsningsserier, som under sommaren 1893 höllos vid två folk- högskolor i Skåne, i större skala vid Hvilan, torde för sin tillkomst i någon mån vara beroende av Uppsala-kurserna, ehuru de till ut- förandet föregingo dessa ock även kunde följa danska föredömen. 124 J. A. LUNDELL. Noter. 1 Inom Öster- ock Västerhaninge samt Dalarö socknar höllos 1891—92 föreläsningskurser för den bildade ungdomen, vilka av befolkningen omfattats med särdeles stort intresse, ock skulle enligt beslut av Haninge-Dalarö skol- förening fortsättas under höst oek vinter 1892—93. . Västmanlands landsting beviljade 1892 ett anslag av 1,500 kr. för anord- nande av »populära föredrag för arbetare». De tre landstingen inom Lunds stift beviljade 1892, pä initiativ frän Lunds stifts allmänna folkskolläraremöte i Ystad 1891, tillsammans 2,000 kr. för vartdera av åren 1893, 1894 oek 1895 till fortbildningskurser för folk- skolans lärare oek lärarinnor. .— Även i Kalmar ha fortbildningskurser givits. 2 Englands »University Extension movement» studerades ungefär samti- digt även av rektor Centervall. — De amerikanska sommarskolorna och hem- studiekurserna har fröken A. Vetterlind i Jönköping på ort ock ställe stude- rat ock har om dem hållit ett par föredrag (i Jönköping ock Göteborg). 3 Siffrorna äro ej alldeles exakta, då ett fyrtiotal skriftligen ingångna anmälningar äro odaterade. Såväl dessa som de muntligen anmälda har jag approximativt daterat efter den ordning, i vilken de blivit införda i matrikeln. 4 Blott en del av de uteblivna har skriftligen återtagit sin anmälan. Siffrorna för de anmälda oek uteblivna kunna möjligen vara felaktiga på en eller annan enhet. — Av de i den tryckta förteckningen över deltagarne upp- tagna personerna böra jämte de i tillägget anförda (Gottvall, Hellström — Ny- köping, Hydén) ytterligare utgå: Hanna Lindh oek Klara Lindh. 5 Nr 345 A. Lundgren är ej medräknad, emedan jag ej vet, var hans »Hageby» ligger. 6 »Av Stockholms folkskollärarekår, vilken som bekant räknar bortåt 600 medlemmar, hava endast 6 deltagit i kurserna. Detta skulle vara egnat att väcka förvåning, så vida icke känt vore, att framställd begäran om tjänst- ledighet under höstterminens fäm första dagar blivit av vederbörande vägrad.» Sv. lär.-tidn. 1893: 34, s. 411. ' Siffran kan icke närmare angivas, emedan åtskilliga deltagare vid an- komsten fingo eller togo andra rum, än som blivit dem från byrån först anvisade. 8 Fotografien kan fås hos fotografen A. Dahlgren i Uppsala för 2 kr. pr exemplar. 9 Inkomsterna för blå biljetter ock grundlinjer äro icke exakta. På byrån hade nämligen båda kassorna råkat bli sammanblandade. De givna siffrorna äro approximativa, efter förhållandet mellan å boklådorna sålda blå biljetter ock grundlinjer. 10 I summan ingå resekostnader för en av föreläsarne som hade sin bo- stad utom Uppsala. Litteratur rörande sommarkurserna (utom notiser ock andra kortare meddelanden i tidningar). J. A. Lundell. Om samvärkan mellan universitetsbildning ock folk- bildning. [Inledning till diskussionen i ämnet vid folkhögskolemötet ■ i Uppsala den 4 sept. 1892.] Svenska spörsmål 3. Uppsala 1893. 24 s. 8:o. 15 öre. — I utdrag i Sv. lär.-tidn. 1892: 37, d. 14 sept. DE AKADEMISKA SOMMARKURSERNA I UPPSALA 1893. 125 Harald Hjärne. Universitetens follAMningsarbete i England. Svenska spörsmål 4. Stockholm 1893 [tr. i Uppsala]. 50 s. 8:o. 45 öre. Folkliögskolemötet [referat av diskussion den 4 sept. 1892] i Uppsala nya tidn. 1892: 268 & 269 (den 5 & 7 sept.). Samverkan mellan universitetsbildning och folkbildning. »Folkskolans vän» 1892: 39, den 28 sept. Samverkan mellan universitetsbildning och folkbildning. [Brev från prof. Harald Hjärne.] Folsk. vän 1892: 40, d. 5 okt. Fortbildningskurser för folkskollärare. Sv, lär.-tidn. 1892: 43, d. 26 okt. (s. 536—537, 6 sp.) 1 fråga om fortbildningskurser för folkskollärare. Av Folkskollärare på landet. Sv. lär.-tidn. 1892: 44, d. 2 nov. (s. 547—548, 2 sp.). Ett nytt uppslag i frågan om fortbildningskurser för folkskollärare. Av Folkhögskoleföreståndare. Sv. lär.-tidn. .1892: 45, d. .9 nov. (s. 559, 1’/. sp.). Universitetskurserna i Uppsala sommaren 1893.' Ett betydelsefullt upp- slag nalkas sitt förverkligande. [Brev från LdU] Sv. lär.-tidn. 1893: 7, d. 15 febr. (s. 82, 2 sp.). Universitetskurserna i Uppsala sommaren 1893. Sv. lär.-tidn. 1893: 12, d. 29 mars (s. 152, 11/4 sp.). »Lys over Landet, det er det vi vil.» Karlstadstidn, 1893: 1,396, d. 1 april (1 sp.). Sommarkurserna i Uppsala. [Brev från Uppsala.] Sv. lär.-tidn. 1893: 14, d. 5 april (s. 165—166, 3/ sp.). Universitetskurserna i Uppsala sommaren 1893. Av L:ll. Verdandi, 1893, s. 17—23 (l:a h.). Sommarkurserna i Uppsala. Sv. lär.-tidn. 1893: 16, d. 19 april (s. 191, 2/a sp-). Ett ord med anledning af de beslutade tmdervisningskurserna vid Upp- sala universitet. Undert. — r. Sv. lär.-tidn. 1893: 16, d. 19 april (s. 193—194, 3 sp.). Universitetsbildning och folkbildning. Ett Uppsalamöte 1893. Sv. lär.- tidn. 1893: 26, d. 28 juni (s. 313, 1 sp.). Sommarkurserna i Uppsala. {Bref till Dagens Nyheter.') Dag. Nyh. 1893: 8,706, d. 16 aug. C/2 sp.). Sommarkurserna i Uppsala. Göt. hand.- o. sjöf.-tidn. 1893: 189, d. 17 aug. (7s sp.). Utflykten till Skokloster. Fyris 1893: 96, d. 21 aug. (1/3 sp.). Tvänne frågor angående de nu pågående s. k. sommarkurserna. Av. F. d. folkskollärare. Fyris 1893: 96, d. 21 aug. (z/3 sp.). Sommarkurserna i Uppsala. Sv. lär.-tidn. 1893: 34, d. 23 aug. (s. 410 — 411, 31/2 sp.). Från sommarkurserna i Uppsala. (Korfbref till Dagens Nyheter.) Dag. Nyh. 1893: nr 8713 (landsortsuppl.) d. 24 aug. (1/2 sp.). Från den eviga ungdomens stad. Av Filos. Fosterlandet 1893: 34, d. 25 aug. (1 sp.). 126 J. A. LUNDELL. Sommarkwserna. Av E—a N—g. Fyris 1893: nr 98, d. 25 aug. (3/, sp.). Från sommarkurserna i Uppsala. {Bref till H.-T.) Göteb. hand.- o. sjöf.-tidn. 1893: nr 197 B, d. 26 aug. (3/, sp.). Sommarkurserna. [Samkvämet på Norri. nation d. 25 aug.] Upps. nya tidn. 1893 : 415, d. 26 aug. (11/, sp.). En kulturbragd. Aftonbladet 1893: 198 (lilla uppl.), d. 27 aug. (1 sp.). Sommarkurserna. Diskussionen å Norrlands nation. Upps. nya tidn. 1893: 416, d. 28 aug. (21/2 sp.). Sommarkurserna i Uppsala. [Brev om samkvämet d. 25, diskussion och afslutning d. 26 aug.] Stockh. Dagbi. 1893: 236 (landsortsuppl.), d. 28 aug. (21/, sp.). Sommarkursernas i Uppsala afslutning. Nya dagi. alleh. 1893: 198, d. 28 aug. (% sp.). Sommarkurserna i Uppsala. Göteb. hand.- o. sjöf.-tidn. 1893: 198 A, d. 28 aug. (72 sp.). Sommarkursernas avslutning. Fyris 1893 : 99, d. 28 aug. (2/3 sp.). Sommarkursernas i Uppsala afslutning. (Kortbref till Dagens Nyheter.') Dag. Nyh. 1893; 8717 (landsortsuppl.) d. 29 aug. (2/3 sp.). Sommarkurserna i Uppsala. — Harald Hjärne. Av Alfr. Dalin. — Johan August Lundell. Av Fridtjuv Berg. — Adolf Gotthard Noreen. Av Nils Lundahl. — Sommarkursernas betydelse för folkskollärare- kåren och folkbildningen. Av M. Nelander. — Sommarkurserna och folkhögskolan. Av Teodor Holmberg. — Sommarkurserna och all- männa läroverken. Av Daniel Elfstrand. — Sommarkurserna och flickläroverken. Av Mathilda Abenius. — Föreläsningarna. Ar Carl Vallin. — Minnets psykologi. Af A. G. Tydén. —■ Exkursioner och förevisningar. Av J. Johnsson. — Samtalen. Av Augusta Val- lin. — ^Grundlinjerna». Av J. V. Jonsson. — Fester och samkväm. Av Maria Pettersson. — En bit kamratlif. Av Alfr. Vernborg. — Pengar, pengar, pengar! Av Otto Bejbom. — Sommarkrirsernas fortsättande. Av M. A. Linden. — Strödda intryck. Av Cecilia Bååth-Holmberg. — Slutord. Av L. J. Leksell. Sv. lär.-tidn. 1893: 35, d. 30 aug. (s. 421—427, 181/2 sp. med tre porträtt). Folkskollärarnes fortbildningsfråga på väg mot sin lösning. Sv. lär.-tidn. 1893: 35, d. 30 aug. (s. 427—428, 1 sp.). En ljusets bragd. Karlstadstidn. 1893: 1440, d. 2 sept. (11/, sp.). Universitetsutvidgningen. Av D. E. Gefleposten 1893: 103, d. 5 sept. (1 sp-). Harald Hjärne. Folksk. vän 1893, nr 36, d. 6 sept. (2 sp. med portr.) Nykterhet och enkelhet. Folksk. vän 1893: 36, d. 6 sept. (1 sp.). Ett hugg i vädret. Folksk. vän 1893: 37, d. 13 sept. (s. 319—320, 11/, spalt.) Uppsalan yliopiston kasäluontokurssit. Av A. K. Kansakoulun lehti (Helsingfors) 1893: 17, 18, 19, d. 15 ock 30 sept. ock 16 okt. (s. 145—147, 153—156, 165—167, 17 sp.) Johan August Lundell. Folksk. vän 1893: 38, d. 20 sept. (3 sp. med porträtt). DE AKADEMISKA SOMMARKURSERNA I UPPSALA 1893. 127 Adolf Gotthard Noreen. Folksk. vän 1893, nr 40, d. okt. (2 sp. med 4 porträtt). Universitetens follfbilclningsarbete. Av S— e. Sv. tidskr. 1893, s. 348— 350 (ll:te h.). Ahademiska feriekurser 1893—1894: Samvärkan mellan universitetshild- ning och folkbildning i Uppsala. Redogörelse af Uno Stadius. Hel- singfors 1893, s. 1—27 (s. 28—30: Program för akademiska ferie- kurser i Helsingfors 1893—94). Frans von Schéele. Folksk. vän 18 9 3 : 47, d. 22 okt. (2 sp. med portr.). Et Skridt til Universitets-Udvidelse i Sverige. Af Cecilia Bååth-Holm- berg. Højskolebladet (Kolding), 18 9 3 : 46, 47, 4 8 , 52, 17/11—29/12 (sp. 1,441—1,446, 1,473—1,479, 1,505—1,511, 1,649—1,662, 27 sp. med 4 portr.). Brev fra Sverige. Af Cecilia Bååth-Holmberg. Folkehøjskolemødet i Uppsala. IV. Højskolebladet (Kolding) 1892: 45, d. 4 nov. (sp. 1,416—1,424, 71/2 sp.) Kurstryck, utdelat till samtlige deltagare. Program för sommarkurserna i Uppsala den 14—26 augusti 1893. 8 opag. s. 8:o. Därtill plankarta över Uppsala i litogr. övertryck (ett bl. 4:o) samt Vägvisare i Uppsala (med upplysningar om järnväg, ång- båtar, post, telegraf ock telefon). Timplan. 1 bl. 4:o. Grundlinjer till föreläsningar; Herman Almkvist: Israels äldsta historia från den kritiska forsknin- gens ståndpunkt. 21 s. 8:o. Harald Hjärne. Inledning till Skandinaviens historia. 16 s. 8:o. Harald Hjärne. Sveriges statsskick under reformationstiden {1,520— 1,61T). 64 s. 8:o. ' J. A. Lundell. Huru språkljuden bildas. 13 s. 8:o. H. Munthe. Be yngsta skedena af jordens utvecklingshistoria, med sär- skild hänsyn till Skandinavien ock angränsande trakter. 20 s. + 2 bl. 8:o. Adolf Noreen. Inledning till modersmålets grammatik. 16 s. 8:o. Frans von Schéele. Minnets psykologi. 16 s. 8:o. Nathan Söderblom. Ben lutherska reformationens grundtankar. 9 s. 8:o. A. Wirén. Bäggdjuren. 10 s. boktryck + 4 s. teckningar med för- klar. i litogr. övertryck. Samtliga grundlinjer äro fortfarande tillgängliga i bokhandeln (gm Akad. bokhandeln ock Lundequistska bokhandeln i Uppsala) å 0,25. Förteckning öfver deltagarne. 14 s. + Tillägg och rättelse. 4 s. 8:o. Härtill komma: biljetter (röda ock blå) samt blanketter till gula ock vita biljetter, anteckningslistor för åhörare av föreläsningarna ock blanket- ter till intyg om deltagande i kurserna ock åhörande av vissa föreläsningar. 128 DE AKADEMISKA SOMMARKURSERNA I UPPSALA 18 9 3. I tryek föreligga numera även: Inledningsföredrag vid de första sommarhursernas början i Uppsala d. 14 aug. 1893 av professor Frithiof Holmgren, i Verdandi 1893, s. 249 —262 (6:e häftet), pris 0,75. — Åven separat, 16 s. 8:o. Om solen. Trenne föreläsningar vid sommarktirserna i Uppsala af N. C. Dunér. Föreningen Heimdalls folkskrifter n:r 8—9. Stockholm 1893 (tr. i Uppsala). 64 s. 8:o, 30 öre. Nathan Söderblom. Den lutherska reformationens uppkomst. Svenska spörsmål, 17. Stockholm 1893. 64 s. 8:o, 50 öre. Nathan Söderblom. I/uthers religion. Svenska spörsmål 18. Stock- holm 1893. 112 s. 8:o, 80 öre. Båda skrifterna även med gemensam titel: Den lutherska reformationens grundtankar. Prof. W. Rudins predikan i Mikaels kapell i Uppsala för deltagarne i . sommarkurserna söndagen den 20 augusti 1893; i tidn. Fosterlandet 1893: nr 34 (den 25 aug.). Prof. Noreens tal vid Skokloster i Sv. lär.-tidn. 1893: nr 34, den 23 aug. (s. 411—412: Bildning och Storhet) och Uppsala Nya tidn. 1893: nr 413. Hrr K. O. Sjölander’s, Nils Lundahl’s och Alfr. Dalin's tal å Uppsala kyrkogård den 25 aug. för Torsten Rudenschöld, Olof Eneroth och F. F. Carlson, i Sv. lär.-tidn. 1893; nr 35, d. 30 aug. (s. 429—430, 11/2 sp.): En vacker hyllningsgärd. Universitetet såsom samfundsmakt. Tal vid sommarkursernas afslutning i Uppsala ziniversitets aula den 36 augusti 1893 av Harald Hjärne, i Svensk tidskrift 1893, s. 339—347 (även i särtryck, 9 s.) 8:o. ■—• Åven Göteb. hand.- o. sjöf.-tidn. 1893: 199, d. 29 aug. Redogörelsen är till större del skriven under de första dagarna av en utländsk resa (delvis i järnvägskupén). Detta torde i någon mån ursäkta dess brister. Hade jag haft tillfälle att i lugn ock ro utarbeta den i Uppsala, skulle den utan tvivel hava kunnat bliva något bättre. Prag den 7 januari 1894. Lill. Förf, har icke fått tillfälle själf granska korrekturet å mer än de 16 första sidorna af förestående uppsats. Bed, BMse******eme********m********a—*o****—mmmamaa—=ammaBBB8my På P. A. Norstedt & söners förlag har utkommit: i af F. W. D ö r p f e I d: " Bidrag till pedagogisk psykologi i monografisk form. I. I Tänkande och minne.» ; Öfversättning från tredje tyska upplagan af ; Joh. Lindholm. : "3 Genomsedd och med förord af % Richard Norén, 93 folkskoleinspektör. g - Pris 2 ler. 75 öre. ~ Tssss1ss38888288822822222222382222222222*******8*******2 e= Nyhet =1 På C. E. Friizes k. hofbokhandels i Stockholm forlag har nyss utkommit: Short Stories for children med ordlistor och förklaringar af HILDA CASSELLI, Biträdande föreståndarinna vid statens normalskola för flickor. Pris inb. 1: 50. I samma bibliotek {English reading for Schools) har förut utkommit: 1. Jackanapes, by Mrs Ewing, utg. af H. Casselli. Inb. 90 öre. 2. Shreds and patches, by E. N. Leigh Fry. Förra häftet. Inb. 1: 50. Senare häftet utkommer i år. En beakta n svärd extra fördel erbjudes 1894 års prenumeranter å denna tidskrift därigenom, att de geografiska kurser, som under årens lopp varit i tidskriften införda och som visat sig för lärare och lärarinnor bereda en högst betydande lättnad vid undervisningen, mot en mycket anspråks- lös afgift tillhandahållas denna tidskrifts årsprenumeranter, under det att de i öfrigt icke saluhållas i bokhandeln. Hos denna tidskrifts utgifvare kunna de köpas, endera i ett häfte om 71/, ark till I: 25 eller i 4 särskilda häften för utdel- ning bland lärjungar, hvarigenom tillmötesgås ett från många häll lifligt uttaladt önskemål. — Särskildt torde den extra fördel som härmed erbjudes Verdandis heilårspi'eMumeranter böra beaktas af Hrr klasslärare och folkskolelärare samt facklärare i geografi. Stockholm i december 1893. Utgifvarne. WILHELM BILLES BOKFÖRLAGSAKTIEBOLAGS FÖRLAG. Den imitativa metoden: Praktisk lärobok i Tyska språket af Bjalmar Hjorth och Anna Lindhagen. Pris inb. 2 Kr. Ny uppl. under tryckning. Extra häfte för lärare. Pris 1: 50. Kort lärobok i Tyska språket för yngre nybörjare. Af Hjalmar Hjorth och Anna Lindhagen. Pris häft. 55 öre, kart. 75 öre. Tilläggshäfte till Kort lärobok i Tyska språket af Hjalmar Hjorth och Anna Lindhagen. Pris 20 öre. Aus der neueren Deutschen Litteratur für Schulen und Selbstunterricht. Baud I: Drei Novellen von W. H. Riehl. Mit Anmerkungen herausgegeben von E. Planck. Preis geb. 1: 25. Band II: Aus demselben Holze. Erzählung von C. W. Müller. Mit Anmerkungen herausgegeben von Hjalmar Hjorth. Preis SO Öre, geb. 1 Kr. Band III: Zwei Erzählungen von C. W. Müller. Mit Anmerkungen herausgegeben von Hjalmar Hjorth und Anna Lindhagen. Preis geh. 1 Kr., geb. 1 Kr. 20 Öre. Baud IV: Fritz auf dem Lande. Eine lustige Geschichte von Hans Arnold. Mit Anmerkungen herausgegeben von Hjalmar Hjorth und Anna Lindhagen. Preis geh. 45 Öre, geb. 65 Öre. Band V: Der Trilpetritsch und andere Geschichten von Heinrich Seidel. Mit Anmerkungen herausgegeben von Hjalmar Hjorth und Anna Lindhagen. Preis geh. 70 Öre, geb. 90 Öre. Baud VI: Leberecht Hühnchen und Eine Weihnachtsgeschichte von Heinrich Seidel. Mit Anmerkungen herausgegeben von Hjalmar Hjorth und Anna Lindhagen. Preis geh. 55 Öre, geb. 75 Öre. Kleine Schüler-Bibliothek mit Anmerkungen herausgegeben von Hjalmar Hjorth und Anna Lindhagen. Band I: 1. Der starke Hans. 2. Der beherzte Flötenspieler. 3. Der Spielengel. Pris 30 öre, Band II: 1. Der Kristallsucher. 2. Die geschickten Brüder. Der Groszvater und sein Enkel. Pris 30 öre. Band III: Aus der Tiefe des Meeres. 2. Der gekreuzte Duka- ten. 3. Hans Lustig. 4. Naseweischen. Pris 35 öre. Fransk Elementarbok. Bearbetning för svenska skolor efter Knudsen och Wallem af Lektor E. Edström. Pris inb. I Kr. Moderna Franska Författare för goss- och flickskolornas högsta klasser: Band I. Le Tour du monde en quatre-vingts jours par Jules Verne. Förkortad upplaga med anmärkningar af Lektor E. Edström Pris 2 Kr. Ordlista till Band I. Pris 65 öre. Band II. Le voyage de Monsieur Perrichon. Comédie en quatres actes par Eugéne Labiche. Skolupplaga med anmärkningar af Lektor E. Edström. Pris 1: 50. Ordlista till Band II. Pris 45 öre. Stockholm, tryckt i Central-Tryckeriet, 1894. LLA. Tidskriften, grundad 1883, är ett fuUt själfständigt företag, utan något samband med en förening af samma namn. Arspris (för 6 häften) 3: 75. — Lösa häften ä 75 öre. VERDANDI TIDSKRIFT FÖR UNGDOMENS MÅLSMÄN OCH VÄNNER HEM OCH SKOLA TOLFTE ÅRGÅNGEN 1894 Tredje häftet. -olo‘- Häfteis innehåll: Sid. Undervisningsprof för lärarebefattningar vid rikets allmänna läroverk m. m. Af Edv. W—tz................................A.............................. 129 Iakttagelser från Amerikas skolvärld. Af E. Österberg .................. 144 Ett argument i ferieläsningsfrågan. Af Klas Liliroth ................... 156 Några ord om obligatoriska feriearbeten. Af Bore ..................... 158 Hvad pojkarna själfva tänka om ferieläsningen. Af H. D.................. 165 Fr&n hemmen: En moders tankar om feriearbetet........................................ 167 En moders tankar om hushållsekonomi i skolan. Af E. B................... 169 Några ord med anledning af en ny »rationell» metod i rättstafning. Af G. B. ... 171 Meddelanden frän Sveriges högre flickskolor: Anna Sandströms Skola i Stockholm 173 Kristinehamns elementarläroverk för flickor............................. 176 # STOCKHOLM 1894 LARS HÖKERBERGS FÖRLAG Prenumeration i närmaste bokhandel eller å närmaste postanstalt. Utgifvare: "UFFE" ooh LARS HÖKERBERG. Pris för detta -häfte: Kr. 0: 75. Undervisningsprof för lärarebefattningar vid rikets allmänna läroverk m. m. Anmärkningar med anledning af kommitterades den 24 november 1893 af- gifna förslag. I maj månad sistlidet är erhöll den år 1890 tillsatta läro- verkskommittéen Kongl. Maj:ts nådiga uppdrag att bland annat af- gifva förslag till de närmare bestämmelser och de ändringar i gäl- lande föreskrifter, som befinnas nödiga, därest samtliga undervis- ningsprof för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken skola af- läggas i hufvudstaden. Vid detta nu afgifna förslag anse vi oss böra göra följande anmärkningar. Kommitterades beräkning af antalet prof. Kommitterade synas hafva beräknat antalet omprof och fyll- nadsprof alldeles för lågt och därigenom äfven fått profvens total- summa alltför låg. Det hade varit önskvärdt, att kommitterade kun- nat bifoga till sitt förslag en statistik öfver de under de senaste åren aflagda undervisningsprofven. En dylik statistik torde nämligen för ifrågavarande beräkning vara af icke mindre vikt än uppgiften å antalet befordrade lärare under samma tid. Kommitterade synas hafva utgått från den förutsättningen, att de många prof, som en lärarekandidat i regeln för närvarande måste aflägga, innan han lyckas vinna befordran, nästan uteslutande skulle förorsakas däraf, att. det finnes så många olika läroverksstyrelser. Denna förutsätt- ning torde dock ieke vara alldeles riktig. En viktig orsak till de många profven, för att icke säga den viktigaste orsaken, är otvif- velaktigt den, att den sökande icke förr än efter många försök lyc- kas erhålla så höga betyg, att han kan vinna befordran. Till dess att han lyckats eröfra sådana betyg, måste det ligga i hans eget intresse att kunna utan några svårigheter få aflägga nya prof. Verdandi 1894. 9 130 UNDERVISNINGSPROF FÖR LÄRAREBEFATTNINGAR Kommitterades förslag beträffande undervisningsprofven komme, om det blefve upphöjdt till lag, att medföra en större konkurrens än någonsin förut i fråga om hvarje lärareplats. Följden däraf blefve, att sällan någon lärarekandidat torde kunna vinna ordinarie anställning, innan han lyckats förvärfva de högsta betygen för un- dervisningsskicklighet inför profkommissionen. Sällan torde därför någon sökande, som icke äger de högsta vitsord uti ifrågavarande hänseende, underlåta att anhålla om tillstånd till nytt profs afläg- gande åtminstone en gång hvarje år, till dess han hinner sitt mål. Detta förhållande tyckes i kommittéutlåtandet icke tillräckligt be- aktadt. Lönetursberäkning. Kommitterade uttala sig för bibehållande af prof för löneturs- beräkning såsom lektor, ehuru de anse prof för lönetursberäkning såsom adjunkt kunna utan olägenhet borttagas. Såsom skäl för de förstnämnda profvens bibehållande anföres, dels att den teoretiska kompetensen för lektorsbefattningar ej kan anses tillräckligt styrkt genom dé akademiska examina och det disputationsprof, som i för- ening, enligt gällande lag, berättiga till lektorsbefattning, alldenstund de i filosofie licentiatexamen ingående ämnena kunna vara sådana, som ej förekomma i skolan, dels att icke heller den praktiska kom- petensen i nämnda hänseende kan anses tillräckligt styrkt genom företeende af goda betyg från profårskursen, emedan dessa mera afse kompetens för adjunkts- än för lektorsbefattningar. De nämnda skälen synas oss böra tillerkännas afgörande vikt endast under den förutsättningen, att lönetursberäkning såsom lektor skulle få äga rum äfven vid tjänstgöring såsom adjunkt. Under förutsättning däremot att, såsom kommitterade också föreslagit, hit- tills gällande praxis bibehålies, nämligen att dylik lönetursberäkning beviljas endast för verklig tjänstgöring såsom lektor eller åtminstone med sådan tjänstgöring väsentligen likartad, tyckes billigheten for- dra, att lönetursberäkning äfven såsom lektor får äga rum utan före- gående särskildt undervisningsprof. Skulle ett godt profårsbetyg i dess nuvarande vanliga form icke skäligen kunna anses ådagalägga praktisk kompetens för lektorsbe- fattning, så torde denna olägenhet enklast kunna afhjälpas genom att, såsom redan nu synes vara brukligt vid somliga läroverk, i prof- årsbetyget särskilja vitsorden för undervisningsskicklighet på skolans lägre och högre stadium samt betrakta vitsorden på det högre sta- diet såsom afseende lektorskompetens. VID RIKETS ALLMÄNNA LÄROVERK M. M. 131 Undervisningsprofvens förläggande till skolferierna. Mot kommitterades framställning och förslag angående under- visningsprofvens förläggande till skolferierna — tiden mellan 15 juni oeli 1 september samt 8 och 22 januari — synas följande an- märkningar kunna göras. a) De af kommittéen anställda beräkningarna gifva vid handen, att, enligt den föreslagna anordningen af undervisningsprofven, till- sättningstiden-i fråga om adjunktsbefattningar skulle blifva 1/4 må- nad längre än tillsättningstiden i medeltal under decenniet 1882— 1892 samt lika mycket kortare beträffande lektorsbefattningar och sålunda, då medeltalet årligen lediga adjunktsbefattningar förhåller sig till medeltalet årligen lediga lektorsbefattningar som 16 till 11, öfver hufvud taget något förlängas. Kommitterade ställa emellertid i utsikt en betydlig förkortning af tillsättningstiden. Det heter näm- ligen i förslaget (sid. 11): »Om samtliga sökande, som beslöte sig för att fullfölja ansökningen, redan vid ansökningstidens slut aflagt vederbörligt undervisningsprof för den sökta sysslan och afstode från sin rätt att undergå nytt prof för densamma, skulle tillsättningsti- den tydligen kunna inskränkas till en månad. Och i samma mån som de nya bestämmelserna hunnit göra sin verkan, torde detta för- hållande kunna blifva det vanliga.'» Detta yttrande förefaller redan i och för sig obegripligt. Huru är det tänkbart, att det skulle blifva det vanliga, att samtliga sö- kande till en lärarebefattning skulle underlåta att aflägga prof, då de åtminstone en gång måste hafva aflagt prof för att kunna ut- nämnas. Det gynnsammaste fall, som kan tagas i betraktande vid cn beräkning sådan som den här ifrågavarande, är väl, att blott ett prof aflägges för hvarje ledig befattning. Annu obegripligare måste det ofvan nämnda yttrandet förefalla, om man jämför detsamma med hvad kommitterade förut .yttrat an- gående det sannolika antalet årliga prof och lediga lärarebefattnin- gar under normala förhållanden. Enligt kommitterades egen beräk- ning komma de för de obefordrade till täfling öppna lärarebefatt- ningarna att i årligt medeltal uppgå till 33 och antalet årliga prof för sökt lärarebefattning till 60 fullständiga och 30 fyllnadsprof, summa 90 (sid. 4). De 33 lediga lärarebefattningarna motsvaras alltså i årligt medeltal af 90 prof under normala förhållanden. Huru låter detta förena sig med den förhoppningen, att i de flesta fall intet prof skulle ifrågakomma? Kommitterade afsluta sin undersökning angående den ifrågava- rande anordningens inverkan på tillsättningstiden med dessa ord: 132 UNDERVISNINGSPROF FÖR LÄRAREBEFATTNINGAR »Man behöfver sålunda icke befara, att genom den ifrågavarande an- ordningen tillsättningen af lärareplatser skall fördröjas: tvärtom vin- nes därigenom den beaktansvärda fördelen, att det beror på de till- trädande lärarne själfva att i väsentlig mån påskynda den.» Till den möjlighet, man beredt de tillträdande själfva att för- korta tillsättningstiden, reduceras alltså fördelen i detta hänseende af det föreslagna nya profsättet. Hvilka medel kunna då dessa an- vända för ifrågavarande ändamål? De kunna till förmån för den vid ansökningstidens utgång bäst meriterade afstå från afläggande af prof, d. v. s. inskränka konkurrensen, och detta medel leder ändå icke till målet, såvida någon enda sökande är hågad att genom profs af- läggande täfla med sina medsökande. Redan under nuvarande förhållanden, då hvarje sökande, som icke förut aflagt prof inför den tillsättande myndigheten, måste af- lägga sådant prof, gällande endast inom ett enda stift, är det ieke någonting ovanligt att se 15 till 20 sökande till ledig adjunkts- eller kollegabefattning och 5 till 10 sökande till ledig lektorsbefattning. Komme profven att, såsom kommitterade förutsätta, afläggas inför en för hela riket gemensam profkommission, och hvarje prof sålunda att gälla för lärarebefattningar i samma ämnen öfver hela landet, så torde man med stor sannolikhet kunna antaga, att antalet sökande till hvarje ledig plats komme att icke obetydligt ökas. Att bland en sådan mängd sökande icke skulle finnas någon enda, som antingen ännu icke aflagt prof eller genom nytt profs af- läggande vill försöka stärka sin kompetens, torde väl endast undan- tagsvis och mycket sällan komma att inträffa. Man betänke endast, att det ligger i hvars och ens intresse, som vill aflägga prof, att ställa detta i samband med sökandet af fast anställning och att hålla så många platser som möjligt öppna för sig, till dess profvet blif- vit aflagdt. Att samtlige sökande till en lärarebefattning afstå från prof torde följaktligen, snarare än att höra till det vanliga, komma att höra till det mycket ovanliga. Förutsätter nu den ofvan nämnda betydliga förkortningen af tillsättningstiden ett dylikt afstående från prof, så synes förhoppningen om densamma sakna tillräcklig grund. b) En enligt vår mening beaktansvärd, men af kommitterade med tystnad förbigången olägenhet, af undervisningsprofvens förläg- gande till den ofvan angifna tiden och de i sammanhang därmed föreslagna bestämmelserna är, att utnämningarna till alla de befatt- ningar, för hvilka prof komme att afläggas, måste ske på en sådan tid, att de alla skulle bli lagståndna midt under pågående läseter- min. Detta förhållande torde nämligen hvarken i undervisningens VID RIKETS ALLMÄNNA LÄROVERK M. M. 133 eller i de nyutnämndes och allraminst i de respektive vikariernas intresse vara önskvärdt. Profkommissionens organisation. Nu gällande läroverksstadgas bestämmelser angående lärareprof utgår, såsom af § 60 mom. 3 synes, från den förutsättningen, att man bör bereda de respektiva läroverken själfva tillfälle att i nå- gon mån få bevaka sina intressen i en för läroverken så viktig fråga som anställning af nya ordinarie lärare. Samma kommitté, som afgifvit nu föreliggande förslag, har uti sitt för blott 3 år sedan, den 13 januari 1891, afgifna »Förslag till stadga för rikets allmänna läroverk» funnit ofvan antydda, åt de särskilda läroverken medgifna rättighet så beaktansvärd, att den föreslagit dess utsträckning äfven till de lägre läroverken, under det att den förut endast varit medgifven åt de högre. Se förslaget § 80 mom 3. 1882 års läroverkskommitté synes hafva tillmätt de respektiva läroverkens inflytande uti ifrågavarande hänseende en ännu större betydelse i sitt den 25 augusti 1884 afgifna utlåtande och förslag, i det att den (sid. 378) föreslår, att då syssla sökes vid ett full- ständigt läroverk, hvilket som helst, undervisningsprofven, när så- dana förekomma, skola få afläggas vid läroverk. I det nu föreliggande förslaget till ändrade bestämmelser rö- rande undervisningsprofven m. m. har man det oaktadt icke blott uppgifvit det i de tvenne förut nämnda förslagen framträdande sträf- vandet att ytterligare utsträcka de respektiva läroverkens befogenhet att själfva bevaka sina intressen, utan därjämte föreslagit en anord- ning, som upphäfver denna befogenhet och beröfvar själfva stifts- styrelserna möjligheten att, innan de utnämna, lära känna och be- döma de sökandes personliga lärareduglighet. Olämpligheten af en sådan anordning som den nu föreslagna har såväl 1882 års kommitté som 1890 års kommitté förut erkänt. Den förra yttrar uti sitt »Underdåniga utlåtande och förslag» sid. 275: »Det, som med största skäl kan sägas till lärareprofvens för- svar, är, att därigenom ett tillfälle beredes den tillsättande myndig- heten att rörande den sökande förskalfa sig en personlig bekantskap, som lämnar bättre ledning för omdömet än en meritförteckning.» Samma kommitté, som utarbetat nu ifrågavarande förslag, ytt- rar i sitt »Förslag till stadga för rikets allmänna läroverk, afgifvet den 13 januari 1891» sid. 129 med afseende på den nu föreslagna anordningen: »Att kommitterade emellertid, trots dessa'onekligen stora och behjärtansvärda fördelar, icke nu definitivt föreslagit be- 134 UNDERVISNINGSPROF FÖR LÄRAREBEFATTNINGAR rörda anordning, bar sin grund däri, att ä ena sidan dess genom- förande måste medföra en årlig statsutgift af något öfver 10,000 kronor, och alt & andra sidan följdm af en dylik anordning af undervisningsprofven måste Hifva, att domkapitlen, vid tillsättande af lärareplatser, i allmänhet skulle göra detta blott på grund af de företedda ansökningshandlingarna eller så kallade papper smeriter.y> En prof kommission, i hvilken livarken de respektiva läroverken eller de utnämnande myndigheterna skulle äga att insätta några leda- möter, har alltså, enligt hvad ofvan visats, såväl af den nuvarande läroverkskommittéen som af en föregående kommitté ansetts såsom för läroverken mindre gagnelig än den nu rådande ordningen med afseende på undervisningsprofven. Att ändock med betydande kost- nader skapa en institution, som insetts komma att mindre motsvara läroverkens intresse än de institutioner, som nu utan några kostna- der för staten på mera gagnande sätt utöfva den verksamhet, hvil- ken nämnda institution skulle öfvertaga, synes innebära en orimlig- het. Och läroverkens intresse måste väl vid afgörandet af denna fråga i främsta rummet tagas i betraktande. Befordringsgrunderna. Med anledning af de underdåniga utlåtanden och yttranden, som af läroverksstyrelser och läroverkskollegier afgifvits öfver kom- mittéens år 1891 afgifna förslag, hafva kommitterade omarbetat be- stämmelserna angående befordringsgrunderna på ett sådant sätt, att i allmänhet en sökandes föregående tjänstgöring, om den blifvit väl vitsordad, fått sig tillmätt större betydelse än förut såsom befor- dringsgrund. Mot det förslag, kommitterade sålunda framlagt, till förändrad lydelse af § 64 i nu gällande läroverksstadga anse vi oss böra göra tvenne anmärkningar. a) Med afseende på tjänstgöringen såsom befordringsgrund vid tillsättning af lektorsbefattningar yttra kommitterade, att synnerligt afseende ej torde kunna fästas vid annan tjänstgöring än den, som ägt rum på det högre skolstadiet och i de ämnen, som höra till den befattning, som är i fråga, och hafva i öfverensstämmelse därmed affattat själfva lagförslaget. Oss synes en däremot svarande bestämmelse hafva bort gifvas äfven i fråga om tillsättning af adjunktsbefattningar. Det är den vana och säkerhet vid undervisnings meddelande, som vinnes genom en längre lärareverksamhet och i viss mån uppväger rikare lärare- anlag och grundligare lärdom, kommitterade företrädesvis åberopa VID RIKETS ALLMÄNNA LÄROVERK M. M. 135 såsom skäl för sitt förslag att tillmäta en väl vitsordad tjänstgöring större betydelse som befordringsgrund. Men att en person förvärfvat sig vana och säkerhet vid under- visnings meddelande i vissa ämnen, torde icke innebära nägon säker garanti för, att han med samma vana oeh säkerhet skall kunna med- dela undervisning i ämnen, i hvilka han förut kanske icke alls eller endast helt obetydligt undervisat. I allmänhet taget torde väl en persons lämplighet för en viss befattning från synpunkten af vana och säkerhet vid undervisnings meddelande böra bedömas efter läng- den af den tid, han undervisat uti den ifrågavarande befattningens läroämnen, och icke efter längden af hans tjänstgöring öfver hufvud, oafsedt i hvilka ämnen han undervisat. Kommitterades egen motivering för sitt förslag att tillmäta tjänstgöringstiden större betydelse som befordringsgrund synes oss följaktligen äfven i fråga om adjunktsbefattningar kräfva en dylik bestämmelse, som den af oss förordade, för att förslaget skall komma i full öfverensstämmelse med motiveringen för detsamma. Att ifrågavarande bestämmelse är i läroverkens intresse torde vara själfklart. Hvad adjunkternas eget personliga intresse angår, må det påpekas, att de själfva, såsom af läroverkskollegiernas under- dåniga utlåtanden och yttranden öfver kommitterades 1891 afgifna förslag framgår, funnit en dylik bestämmelse billig och rättvis, i det att de nästan öfverallt, hvarest någon bestämd lydelse af ifrågava- rande paragraf i skolstadgan föreslagits, uttalat sig för en sådan. b) Uti den nu gällande bestämmelsen, § 68 i skolstadgan, att skäligt afseende bör fästas vid behofvet af yngre och friskare kraf- ter till sysslans bestridande, hafva kommitterade föreslagit en sådan förändring att den icke kan tillämpas annat än med afseende på äldre ordinarie lärare, som söka transport. Förslaget lyder: »Då ordina- rie lärare söker annan befattning af samma slag, som den han inne- har, och därvid har att räkna sig till godo en längre tjänstetid, bör vid utnämningen skälig hänsyn äfven tagas till behofvet af yngre och friskare krafter för sysslans bestridande.» Kommitterade förklara sig med den föreslagna förändringen hafva velat förebygga »dels att en äldre transportsökande ordinarie lärare skulle, med stöd af ett större antal tjänstår, kunna hindrande stå i vägen för en förtjänt extra ordinarie lärare vid af denne se- nare sökt befordran, dels att lärareplatserna vid sådana läroverk, där befattningarna, såsom förenade med särskilda förmåner, såsom pre- benden, hyresbidrag o. d., kunna befinnas företrädesvis eftersträfvans- värda, skulle blifva i mer eller mindre väsentlig mån förbehållna äldre transportsökande lärare». 136 UNDERVISNINGSPROF FÖR LÄRAREBEFATTNINGAR Då en äldre ordinarie lärare väl icke söker transport af annat skäl än att komma i åtnjutande af några särskilda förmåner, så synes mot hela denna motivering den anmärkningen kunna göras, att det icke synes öfverensstämmande med billighet och rättvisa att från de förmånligaste lärareplatsérna söka afstänga endast de äldre lärare, som innehafva ordinarie befattning af samma slag som den sökta, men däremot icke de lärare, som ännu ej erhållit ordinarie anställning eller som innehafva en lägre ordinarie tjänst än den ifrågavarande. Söker man bilda sig en närmare föreställning om huru den nämnda lagförändringen skulle komma att verka, så finner man näm- ligen, att den väl kan sägas komma att hindra äldre ordinarie lä- rare, hvilka innehafva en befattning af samma slag, från att sätta sig i besittning af de förmånligaste platserna, men att den däremot icke lägger hinder i vägen för lika gamla extra ordinarie lärare i detta hänseende, icke heller hindrar en äldre ordinarie adjunkt att skalfa sig en plats, från hvilken den utestänger en äldre ordinarie lektor. Detta förhållande synes oss något oegentligt. Den nuva- rande lydelsen af ifrågavarande bestämmelse tyckes oss böra före- dragas framför den af kommitterade föreslagna. Förslag till förändrad lydelse af enskilda paragrafer i kommitterades förslag. Då osäkerhet angående den tid, tjänstgöringsbetygen skola om- fatta. gjort sig gällande, torde efter uttrycket »tjänstgöringsbetyg» i § 54 mom. d, orden: »som, därest sökanden under tiden varit i tjänst anställd, äfven bör omfatta tjänstgöring inom de senaste 6 månaderna före fataliedagen», böra inskjutas. § 54 mom. e, 1 andra stycket bör lyda sålunda: »Har sökande icke aflagt dylikt undervisningsprof, må hans ansökning likväl upp- tagas, därest han i densamma eller eljest inom 30 dagar efter an- sökningstidens slut, fataliedagen oräknad, skriftligen för konsisto- rium tillkännager sin afsikt att genom undervisningsprofs afläggande fullfölja ansökningen och senast 14 dagar efter utgången af den tid, inom hvilken ifrågavarande prof skolat hos profkommissionen an- mälas, genom diarieutdrag från kommissionen styrker att sådan anmälan i behörig tid skett2 samt därefter till konsistorium inläm- 1 Vi upptaga för fullständighetens skull förslag till förändrad lydelse äfven af de paragrafer, som angå profkommissionen, ehuru vi lifligt önska och hoppas, att den, åtminstone i den nu föreslagna formen, aldrig måtte komma till' stånd. 2 De kursiverade orden utgöra det af oss inskjutna. VID RIKETS ALLMÄNNA LÄROVERK M. M. 137 nar, i original eller i behörigen styrkt afskrift, betyg öfver berörda undervisningsprof före den 15 september o. s. v.» Det af oss föreslagna tillägget synes oss nödvändigt af det skälet, att den af kommitterade föreslagna lydelsen kunde föranleda en sökande att, sedan han hos konsistorium anmält sig vilja aflägga undervisningsprof, bestämma sig för att afstå ifrån profvet eller försumma sin anmälan hos profkommissionen utan att därom under- rätta konsistorium, hvarigenom sålunda utnämningen onödigtvis skulle kunna blifva fördröjd ända till 3 ä 4 månader. I sammanhang med den ofvan föreslagna förändringen af 2 54 mom. e, bör sista meningen i mom. 1 af § 62 : »Men har behö- rig sökande anmält sig vilja sådant prof undergå, uppskjutes till- sättningen till dess den tid lupit till ända, inom hvilken betyg öf- ver aflagda undervisnings- eller disputationsprof enligt §§ 54 och 55 böra vara till konsistorium inlämnade», ändras till följande ly- delse: Men har behörig sökande anmält sig vilja sådant prof un- dergå samt, pä sätt i § 54 mom. e, sägs, styrkt sig hafva i be- hörig tid hos profkommissionm gjort anmälan om profs afläg- gande, 1 uppskjutes tillsättningen o. s. v. ' Sista stycket af mom. e, § 54: »Dessutom vare det sökan- den medgifvet att inom den tid, som för inlämnande af betyg öfver undervisningsprof är föreskrifven, förete sådana skrifter och hand- lingar, som kunna ådagalägga hans före eller efter ansökningstidens utgång förvärfvade förtjänst och skicklighet», åsyftar, såsom man af andra paragrafer kan förstå, endast de fall, då någon verkligen an- mält sig till afläggande af undervisnings- eller disputationsprof. Till meningens förtydligande och aflägsnande af en åtminstone sken- bar motsägelse mellan nämnda moment och § 62 möm. 1 torde ifrågavarande stycke böra erhålla följande formulering: Dessutom vare det de sökande medgifvet att, om något prof för den sökta befattningen blifvit på behörigt sätt anmäldt,1 inom den tid o. s. v. § 59. Enligt nu gällande bestämmelser kan endast den sökande ifrågakomma vid utnämningen till en läraresyssla, hvilken i det föreskrifna undervisningsprofvet erhållit vitsordet godkänd eller der- utöfver i hvart och ett af de till profvet hörande ämnena. Sam- ma bestämmelse återfinnes äfven i kommitterades år 1891 afgifna förslag (2 80 mom. 2). Enligt det nu föreliggande förslaget for- dras endast att hafva erhållit vitsordet godkänd eller därutöfver i hvart och ett af de till sysslan hörande ämnena. Något skäl för 1 De kursiverade orden utgöra det-af oss inskjutna. 138 UNDERVISNINGSPROF FÖR LÄRAREBEFATTNINGAR denna föreslagna ändring af nu bestående ordning finnes ieke an- gifvet. Man synes mot detta ändringsförslag kunna göra den anmärk- ningen, att, om den sökande icke behöfver förete vitsord om god- känd undervisningsskicklighet i flere än de till sysslan hörande äm- nen för att kunna utnämnas, inan då icke bör ålägga honom att aflägga prof i flera ämnen än dessa, utan öfverlemna åt honom själf att bestämma, om han vill aflägga dylikt prof eller icke. Enligt § 56 mom. 3 i förslaget är emellertid sökande äfven till lektors- befattning skyldig att aflägga undervisningsprof i 3 ämnen. Skall denna sistnämnda forpligtelse fortfarande gälla, så synes oss uttryc- ket »sysslan» i sista raden af § 59 böra utbytas mot uttrycket »profvet». § 61. Bestämmelsen i slutet af § 61, att betyg öfver under- visningsprof för lektorsbefattning i ett eller flera ämnen jämväl må gälla, såsom om de varit afgifna öfver prof för adjunktsbefattning, synes oss böra borttagas. Ett godt prof i läroverkets högsta klass torde nämligen icke kunna anses gifva någon säker ledning för be- dömande af den profvandes förmåga att meddela undervisning i den form, som kräfves inom skolans lägre klasser. - § 63. Tredje befordringsgrunden vid tillsättning af adjunkts- befattningar bör, i öfverensstämmelse med hvad i det föregående därom blifvit yttradt, i stället för kommitterades förslag: »längden af föregående väl vitsordad tjänstgöring», vara: längden af föregå- ende väl vitsordad tjänstgöring, särskildt om denna varit likartad med den, som kommer att åligga innehafvaren af den sökta befatt- ningen. I fråga om lektorsbefattningen heter det längre ned i samma paragraf: »Vid tillsättning af lektorsbefattning skola lärdomsför- tjänster, särskildt om de förefinnas i till sysslan hörande ämnen, såsom befordringsgrund likställas med undervisningsskickligheten. Denna bestämmelse synes medgifva, att lärdomsförtjänster äfven i andra ämnen än de, som höra till den sökta befattningen likställas med undervisningsskickligheten och sålunda räknas såsom en befor- dringsgrund af första ordningen. Detta torde emellertid icke lända undervisningen till gagn. Icke heller synes det stå i full öfverens- stämmelse med hvad kommitterade yttrat i motiveringen för sin omarbetning af ifrågavarande lagparagraf. Det heter där bland an- nat: 'StLärdomsförtjänster i till sysslan hörande ämnen måste ut- göra en synnerligen viktig befordringsgrund för lektorsbefattningar och böra i det hela jämnställas med undervisningsskickligheten. ■— — — Såsom befordringsgrund, fastän af lägre ordning, böra räk- VID RIKETS ALLMÄNNA LÄROVERK M. M. 139 nas lärdomsförtjänster i andra ämnen än dem, som höra till den sökta sysslan» (sid. 25). Denna kommitterades egen framställning af lärdomsförtjänster såsom befordringsgrund synes fordra, att lärdomsförtjänster i till sysslan hörande ämnen skarpare åtskiljas från lärdomsförtjänster i andra ämnen och tillmätas större betydelse i jämförelse med de sistnämnda än fallet är i föreliggande förslag. Ordet »särskildt» synes oss böra utgå och förslaget erhålla följande formulering: Vid tillsättning af lektorsbefattningar skola lärdomsförtjänster, om de förefinnas i till sysslan hörande ämnen, såsom befordringsgrund likställas med undervisningsskickligheten. Med afseende på lärdom i andra ämnen torde ett nytt mo- ment böra tillkomma af ungefär följande lydelse: Vid lärdomsför- förtjänster i andra ämnen än de, som höra till den sökta sysslan, må äfven fästas afseende, alltefter den betydelse de kunna anses äga för innehafvaren af den ifrågavarande befattningen. Granskning af kommitterades framställning angående för- delarna af en central profkommission. A sidan 18 —19 hafva kommitterade uppräknat de fördelar, som skulle åtfölja inrättandet af en central profkommission, sådan som den här föreslagna. Dessa äro: 1) »Konsistoriernas leda- möter, som af öfriga göromål äro mycket upptagna, skulle befrias från ett ganska drygt arbete. 2) De lärare vid stiftsstädernas läro- verk, som ehuru icke konsistoriemedlemmar, ofta anlitas såsom bi- sittare vid undervisningsprofven, skulle icke vidare af denna anled- ning hindras i sin tjänstgöring. 3) Lärjungarna vid stiftsstädernas läroverk, som nu oupphörligt störas i sin läsning, dels därigenom att de måste närvara vid profven, dels emedan de lärare, af hvilka de skulle undervisas, äro upptagna såsom bisittare vid desamma, skulle lättare medhinna sina kurser. Undervisningen äfven vid öf- riga läroverk skulle blifva jämnare, då tjänstledighet för profs af- läggande ej längre behöfde meddelas de lärare vid desamma, som vore under ansökning till lärarebefattning. 4) De obefordrade lä- rarne skulle befrias från betydliga kostnader, då de å ena sidan icke behöfde betala vikarieersättning under den tid, de för profs afläg- gande vore hindrade att tjänstgöra, och å andra sidan kunde på en gång undergå alla ifrågakommande prof, i stället för att, såsom nu ofta sker, aflägga ett flertal prof och inför den ena myndighe- ten efter den andra. 5) Och slutligen skulle lärareplatserna kunna snabbare tillsättas, då profven vore på förhand aflagda.» 140 UNDERVISNINGSPROF FÖR LÄRAREBEFATTNINGAR Härtill må anmärkas: 1) Konsistoriernas ledamöter torde hellre fortfarande åtaga sig det ifrågavarande dryga arbetet, än att söka komma ifrån detsamma på det nu föreslagna sättet. 2) De lärare vid stiftsstädernas läroverk, som utan att vara konsistoriemedlemmar, ofta anlitas såsom bisittare vid undervisnings- profven, hindras vida mindre i sin tjänstgöring än konsistoriets medlemmar. För öfrigt torde dessa herrar lärare af intresse för läroverken villigt åtaga sig det konsistoriemedlemmarna åliggande arbetet med afseende på skolärenden, om de, såsom önskvärdt vore och flere gånger föreslagits, jämte läroverkens rektorer tillerkändes säte och stämma i konsistoriet i alla skolfrågor. 3) Det har ej försports nägon klagan öfver att lärjungarna vid stiftsstädernas läroverk på grund af de där förekommande lä- rareprofven skulle vara lärjungarne vid andra läroverk underlägsna i kunskaper. Då man tager i betraktande det sätt, hvarpå profven väl i all- mänhet anordnas, torde den rubbning i undervisningen, som föror- sakas genom lärareprofven vara föga, om ens något, större än den, som förorsakas af profkandidaternas prof oeh öfningsundervisning vid de läroverk, där profärskurs är anordnad. Oemotsägligt torde vara, att den ojämnhet i undervisningen, som förorsakas endast genom extra lärarnes tjänstledighet för profs afläggande är mindre än den, som profårskursen regelbundet för- anleder vid de läroverk, där sådan genomgås. 4) För att kunna någorlunda rätt bedöma frågan, huruvida inrättandet af en för hela riket gemensam profkommission i huf- vudstaden skulle i någon betydlig mån minska de obefordrade lä- rarnes kostnader med afseende på profven eller icke, erfordrades en statistik öfver antalet prof, som hvarje enskild lärare öfver huf- vud aflägger, innan han vinner anställning, och inför huru många olika myndigheter profven aflagts. Antalet prof beror helt visst icke i främsta rummet på antalet myndigheter, inför hvilka prof kunna afläggas, utan fastmer därpå, att den profvande ej lyckats erhålla tillräckligt höga betyg. Erfarenheten visar, att då en sö- kande lyckats erhålla höga eller de högsta betyg, så söker han be- frielse från profs afläggande, hvilken befrielse ju ock ofta beviljas. Såvida ieke den föreslagna profkommissionen blefve alldeles ovan- ligt anspråkslös i sina fordringar med afseende på undervisnings- skickligheten, torde de allra flesta lärarekandidater komma att åtskilliga gånger aflägga prof, innan det lyckas dem att vinna sä höga betyg, att de komma i främsta rummet bland det stora antalet sökande. VID RIKETS ALLMÄNNA LÄROVERK M. M. 141 De obefordrade lärarnos kostnader för profs afläggande torde följaktligen, frän denna synpunkt sedt, öfver hufvud taget komma att föga minskas, då de alla, med undantag af de i hufvudstaden anställde, för hvarje prof oeh frän hvarje del af landet mäste före- taga resa till hufvudstaden. Men äfven om det kunde bevisas, att kostnaderna för prof skulle i betydlig män komma att minskas, sä vore därmed icke be- visadt, att en central profkommission skulle lända till afgjord för- del. för de obefordrade lärarne. Skulle det t. ex. visa sig, att ett och annat hundratal kronor, inbesparade genom minskning af antalet prof, komme att motsvaras af ett och annat ärs fördröjd befordran, sä förvandlades i och med detsamma den förmenta fördelen till en icke obetydlig förlust. Redan den olägenheten, att ett prof, som utfallit ogynnsamt, svårligen kan få göras om, förrän efter ett helt ärs förlopp och då inför samma myndighet, torde i mängas ögon uppväga fördelen af de mindre kostnaderna. Möjligheten att kunna fä inom kort tid reparera skadan af ett måhända endast genom en tillfällig indispo- sition misslyekadt prof är också värd något. Den frihet, som sökande nu äga i detta hänseende, har, för att anföra ett enda exempel, kunnat medföra, att en person, som i undervisningsprof erhållit non sine laude approbatur, 11 dagar efteråt lyckats i samma ämne vinna cum insignore laude approbatur. Att en dylik anordning af profven som den föreslagna skulle, såsom ofvan antydts, fördröja de flesta extralärarnes fasta anställ- ning synes oss alldeles visst. Nästan alla, som äro kompetenta att söka lärarebefattning i samma ämnen, torde, då ingen nödvändighet att aflägga prof för hvarje befattning afhäller någon, komma att täfla om hvarje ledig plats. Följden däraf blefve den, att de, som äga de rikaste anlag för lärarekallet och den grundligaste lärdom komme att vinna en i icke ringa män snabbare befordran än hittills, men detta hade till naturlig följd, att de med mindre rika anlag och mindre lärdom ut- rustade finge sin befordran i samma män fördröjd, nämligen till dess de fått ett så stort antal tjänstår, att detta uppväger deras un- derlägsenhet i undervisningsskicklighet och lärdom. 5) Hoppet, att lärareplatserna skulle komma att snabbare till- sättas, hvilar, såsom vi i det föregående sökt visa, efter all sanno- likhet på en förutsättning, som ej komme att förverkligas. Vinsten af en central profkommission synes alltså vid ett när- mare betraktande långt ifrån så stor, som den till en början kunde förefalla. Den största vinsten af densamma blefve otvifvelaktigt 142 UNDERVISNINGSPROF FÖR LÄRAREBEFATTNINGAR den, att konsistoriemedlemmarne befriades från ett ganska ansträn- gande arbete. Att de olägenheter, uti hvilkas afhjälpande de öfriga förde- larna skulle bestå, icke äro af sådan beskaffenhet, att nödvändig- heten af deras snara undanrödjande skulle kunna anföras som ett hufvudskäl för en så skickelsediger åtgärd, som den af kommitte- rade förordade, torde man kunna sluta till bland annat däraf att 1882 års kommitté för ej fullt 10 år sedan, den 25 augusti 1884, enhälligt kunde föreslå en anordning af undervisningsprofven, gå&nde i rakt motsatt riktning mot den nu föreslagna, en anordning, hvar- igenom antalet myndigheter, inför hvilka prof kunde afläggas, skulle hafva mer än fördubblats (»Utlåtanden och förslag» sid. 378). Då nu kommitterade själfve, trots sin åsikt om fördelarne, funnit de af dem år 1891 nämnda olägenheterna, som fortfarande stå kvar oförminskade, så stora, att de icke då ansågo sig kunna framlägga det nu föreliggande förslaget, så synas fullt giltiga skäl föreligga för ett afstyrkande af detsamma. Skälen till afstyrkande minskas icke, utan tvärtom ökas, om man utgår från den förutsättningen, att kommitterade denna gång förordat central profkommission, endast på den grund, att de an- sett densamma såsom ett steg på vägen till fullständig centralisation af läroverkens styrelse. Det har nämligen visat sig, att äfven vänner af en. centralsty- relse för läroverken hysa starka betänkligheter mot en sådan cen- tralisation som den, hvilken 1890 års läroverkskommitté med sitt nu afgifna förslag, jämfördt med det den 13 januari 1891 afgifna förslaget (sid. 129—130), afser. 1882 års kommitté, som förordat centralstyrelse, yttrar sig härom på följande sätt: »Genom en dylik anordning af under- visningsprofven blefve systemet för läraretjänsternas tillsättning mer än tillbörligt eentraliseradt. Rektor och lokalstyrelse vid det läro- verk, där tjänsten skulle tillsättas, blefve genom en sådan anord- ning beröfvade allt tillfälle att om de sökandes personliga lärare- duglighet förvärfva sig den kännedom, som undervisningsprofvet kan bibringa, deras utlåtande om de sökandes förtjänster komme nästan uteslutande att grundas på tjänstgörings- och betygsmeriter och finge sålunda en alltför ringa betydelse (»Utlåtande och förslag» sid. 377—378). Skall den centrala profkommissionen, såsom meningen synes vara, endast utgöra en öfvergång till den af kommitterade i det nämnda utlåtandet af år 1891 såsom önskvärd antydda centralisa- tionen, så drabbas förslaget af alla de anmärkningar, som i utlå- RIKETS ALLMÄNNA LÄROVERK M. M. VID relserna införa centralstyrelse. Edv. W—tz. tandena öfver det blifvit framställda de anmärkningar, De ordning Förslag. af kommitterade framhållna olägenheterna af nu gällande med afseende på undervisningsprofven skulle på ett enligt 143 af 1882 ärs kommitté år 1884 afgifna förslaget mot centralstyrelse i allmänhet och därjämte af som sistnämnda kommitté själf framställt mot en centralisation af den art, till hvilken den ifrågavarande profkom- missionen skulle bilda en öfvergång. I sammanhang härmed mä anmärkas, att endast en stiftssty- relse i utlåtandena öfver 1884 års förslag fann sig kunna tillstyrka de då föreslagna bestämmelserna angående centralisering af läro- verksstyrelsen, ehuru denna centralisering icke var så vidtgående som den, till hvilken föreliggande förslags realiserande skulle leda. Det är emellertid att hoppas, att ingen regering utaf en sådan motivering som den af 1882 års kommitté förebragta skall finna sig föranlåten att med upphäfvande af de nuvarande läroverkssty- vår mening för både läroverken och de obefordrade lärarne fördel- aktigare sätt än det af kommitterade föreslagna utan några kostna- der till största delen afhjälpas, om konsistorierna finge sig ålagdt att med ledning af efter fastställdt formulär affattade examens-, prof- ans- och tjänstgöringsbetyg uppsätta 3 af de sökande på förslag och de sålunda på förslag uppsatte förklarades berättigade, men ej förpliktade att genom profs afläggande inför vederbörande konsisto- rium styrka sin skicklighet till den sökta tjänsten. De medel, som erfordras till betäckande af kostnaderna för den ifrågavarande profkommissionen, skulle, enligt vår uppfattning, bättre främja undervisningens sannskyldiga intresse, om de använ- des till inrättande af en professur i pedagogik vid hvartdera af ri- kets tvenne universitet. I nästan allt, som icke rör frågan om central profkommission, synes oss kommitterades förslag äga afgjordt företräde framför nu gällande bestämmelser. . Iakttagelser från Amerikas skolvärld. De iakttagelser, som här nedan meddelas, gjordes under en resa i Amerika sommaren 1893. I likhet med d:r N. G. W. Lagerstedt hade jag erhållit ett resestipendium för att taga kän- nedom om den pedagogiska delen af den stora världsutställ- ningen i Chicago och för att deltaga i de pedagogiska kon- gresserna därstädes. För de sistnämnda har doktor Lagerstedt redan lämnat en redogörelse i denna tidskrift, och jag kan därför om dem fatta mig kort. Förhandlingarna vid dessa kongresser vittnade om att det finnes lif och intresse inom Amerikas lärarekretsar, att man allvarligt och allmänt studerar pedagogiska frågor. Vidare vill jag framhålla den framstående del, som kvinnorna togo i kon- gressernas förhandlingar — helt naturligt, då en så stor del af Förenta staternas lärarekår utgöres af kvinnor, hvilka äfven i de högre skolorna och vid universiteten förvärfvat erkännande såsom lärare. Några af de mest anslående föredragen — jag minnes särskildt ett om Undervisningen i moral i skolorna och ett om Samuppfostran, dess fördelar och dess faror — höllos af kvinnor. — Ett annat drag var den samhörighet, som tycktes förefinnas mellan alla lärare, oberoende af den högre eller lägre graden af den anstalt, de tillhörde. Icke blott omfattade kon- gresserna öfverläggningar, som rörde undervisningens alla stadier, från kindergarten till universiteten, utan inom hvarje särskild afdelning rådplägade med hvarandra representanter för den högre och lägre undervisningen. — De frågor, som tycktes in- taga främsta platsen på dagordningen i den pedagogiska dis- kussionen, voro frågan om lärarebildningen, om öfvergången från highschools till universiteten, i viss mån äfven om de klassiska språkens ställning, om samuppfostran i colleges och vid de egentliga universiteten — i de skolor, som motsvara våra folkskolor och allmänna läroverk är samuppfostran ett faktum, som knappt vidare diskuteras —, om ungdomens moraliska upp- IAKTTAGELSER FRÅN AMERIKAS SKOLVÄRLD. 145 fostran, om bästa sättet att göra lagarna om obligatorisk skol- gång fullt effektiva. Åtminstone den senare kongressens för- handlingar skola utgifvas från trycket, och de skola säkerligen erbjuda åtskilligt af värde. Den afdelning af världsutställningen, som afsåg undervis- ning och uppfostran, var till största delen anordnad i Manu- factures and Liberal Arts Building, i hvilken ofantliga bygg- nad största delen af utrymmet på läktaren blifvit anvisad åt densamma. Dessutom hade några af de amerikanska staterna, t. ex. Illinois och Washington, beaktansvärda utställningar att uppvisa i sina statsbyggnader; äfven i Woman’s Building hade uppfostran och undervisning en framstående plats. Många europeiska länder hade utställningar af olika värde att förete. Äfven Japan och Brasilien hade velat göra sig på- minta på ifrågavarande område — i Brasiliens utställning fäste jag mig vid en vacker uppsättning af slöjdalster, »manuelos de Nääs». Frankrikes, Rysslands, Tysklands och Förenta stater- nas utställningar voro emellertid de mest anmärkningsvärda. Bland dessa täflade i synnerhet Tysklands och Förenta stater- nas om de besökandes uppmärksamhet. Tyskland hade en särdeles fullständig och väl ordnad, systematisk uppvisning af hela sitt skolväsen, från folkskolan till universiteten. Här såg man en rikhaltig materiel för den naturvetenskapliga, geografiska och historiska undervisningen, samlingar af 1 äroverksprogram och läroböcker, prof på lärjungarnas arbeten m. m. Därjämte hade särskildt för Chicagoutställningen utarbetats vidlyftiga re- dogörelser för Tysklands undervisningsväsen. Förenta staternas utställning var också storartad. Nästan hvarje stat hade sin rymliga afdelning, hvarest prof på lär- jungarnas arbeten i alla de olika läro- och läseämnena, deras handarbeten, träslöjd, metallslöjd m. m. funnos anordnade, från det lägsta till det högsta stadiet af undervisningen. Såsom en egendomlighet må omnämnas, att flera skolor, t. ex. i Omaha i Nebraska, hade exponerat till och med sin skolsång — med fonografens hjälp. Äfven universiteten voro här representerade genom uppvisande af de vetenskapliga arbeten, deras lärare och alumner åstadkommit, genom redogörelser för deras verksamhet, genom fotografier af deras byggnader och lärosalar, samlin- gar o. d. Utmärkande äfven för Förenta staternas utställning var den rika samling litteratur, hvilken till stor del blifvit utarbetad i och för densamma, mest i form af årsredogörelser. Dessa Ver dandi 1894. 10 146 IAKTTAGELSER FRÅN AMERIKAS SKOLVÄRLD. voro rikligt försedda med gravyrer till belysning af skolornas och lärosalarnas utseende, undervisningsmateriel o. s. v. Dess- utom innehöllo de skolinspektörernas rapporter, hvilka ofta växa ut till pedagogiska afhandlingar. Till min resplan hörde också att i själfva skolorna stu- dera undervisningen i Amerika. Tyvärr måste jag beklaga, att jag icke kom till Amerika tids nog därför — i Boston och vid Harvard University hade jag endast tillfälle att närvara vid några afslutningar. Af ett och annat, som jag sett, tror jag mig dock kunna sluta, att man i Amerika utvecklat metoder, som kunna förtjäna en närmare pröfning. En termin af lugnt och ingående studium skulle säkerligen vara lärorik, särskildt med afseende på undervisningen i modersmålet samt geografi och historia och därmed sammanhängande »statskunskap» (»ci- tizenship») och etik. Naturligt är, att i de många staterna förefinnes en stor olikhet med afseende på skolornas beskaffenhet och namn. Dock synes utvecklingens riktning vara sådan, att man närmar sig det system, som utbildats i de nordöstra staterna. Där hafva olika grader af skolor uppstått, hvilka numera bilda ett mer eller mindre fullständigt sammanhängande helt. Såsom exem- pel vill jag anföra skolväsendet i Boston. Vi hafva där Kin- dergarten-skolor samt Primary och Grammar schools för barn till omkring 14 års ålder, Highschools med 4 klasser för ål- dern 14—18 år. Närmast öfver dessa stå Colleges och Uni- versities. Hvad jag först vill påpeka är den spridning, som kinder- garten-skolor öfverallt erhållit i Amerika. De afdelningar af kongresserna, som afhandlade kindergarten, voro till trängsel besökta. Arbeten förfärdigade af de små intogo en framstående plats i hvarje särskild stats utställning. Inom världsutställ- ningens område gåfvos hvarje dag på flera ställen »lektioner» i kindergarten-schools, och dessa omfattades med stort intresse af såväl barnen som åhörarna. Jag har gjort samma iakt- tagelse i England, hvarest kindergarten-skolorna likaledes äro mycket omtyckta. Här i Sverige råder en viss afvoghet mot kindergarten. Orsaken härtill torde vara, att dess metod lätt kan drifvas till ytterlighet, och en oberättigad fördom mot »tyskeri». Men klart är, att i uppfostran finnas inga hopp, IAKTTAGELSER FRÅN AMERIKAS SKOLVÄRLD. 147 den börjar med de tidigaste åren — naturligen bör den väl afpassas för hvarje ålder — och det är denna uppfostran för de små, som en förståndigt tillämpad kindergarten vill gifva. Huru många föräldrar förstå att taga denna uppfostran om hand — om de också vilja och eljest hafva tillfälle därtill? Och huru mycket skulle ej redan tidigt kunna göras för att utveckla barnens anlag! »Vänj dem att göra sina små iakt- tagelser, låt deras goda instinkter uppmuntras, gif dem litet händighet och kontroll öfver sina rörelser, odla deras sinne för symmetri och harmoni, lär dem en snabb uppfattning af antal, mått och form, egga litet deras uppfinningsförmåga, gör dem förtrogna med ett ordentligt hems vanor, lär dem att vara vänliga, hjälpsamma och osjälfviska, sanna och rättvisa.» Skol- inspektören J. L. Pickard, ur hvars bok »School Supervision» jag hämtat föregående citat, tillägger: »Vikten af detta för- beredande arbete kan icke öfverskattas, och staten borde icke låta det bero på enskildas företagsamhet att utföra ett så nöd- vändigt arbete.» — I New-York och Boston åtminstone äro också kindergarten-schools införlifvade med det offentliga skol- systemet, och detta kommer troligen också snart att blifva fallet i de flesta stater — privata kindergarten-skolor finnas i mängd. Innan jag öfvergär till några iakttagelser rörande under- visningen i de öfriga skolorna, vill jag nämna några ord om deras yttre förhållanden. De skolor, som jag besökte i Boston t. ex., voro redan i det yttre synnerligen anslående genom sin lätta och glada arkitektur. Samma intryck hade man, då man inträdt inom deras portar. Bildstoder och taflor prydde korri- dorer, trappuppgångar och lärosalar. När jag stod i det ame- rikanska skolrummet med en bildstod här, några taflor eller fotografier där, med dess kartor, väggbilder och bokskåp, erfor jag en känsla af hemtrefnad och lust att lära. Efter mitt förmenande måste denna behagliga omgifning verka fördelaktigt på lärjungen. Man brukar säga, att denne blir så van vid dessa bilder o. d., att han ej fäster sig därvid. Men hvarför pryda vi då våra hem och söka gifva dem ett så behagligt utseende vi kunna? Det intryck af smak och prydlighet, som lärjungarna i skolan erfara, medföra de till hemmet och lifvet; och det yttre har nog också en ej så obetydlig inverkan på det inre. Ett utmärkande drag i den amerikanska undervisningen tyckes vara bemödandet att göra densamma så åskådlig som möjligt. Den svarta taflan tyckes vara mycket anlitad. I de 148 IAKTTAGELSER FRÅN AMERIKAS SKOLVÄRLD. skolor jag besökt i Boston voro väggarna rundt omkring läro- salen försedda med svarta taflor. Detsamma har jag ofta sett i England (Jfr också Nya elementarskolan i Stockholm). Men lärjungarnas arbeten å utställningen vittnade också om att ele- verna i snart sagdt hvarje ämne tillhållas eller uppmuntras att gifva sina idéer åskådlighet genom teckningar. I synnerhet är detta naturligtvis fallet vid den naturhistoriska och den geo- grafiska undervisningen — ofta såg man prof på de första fam- lande försöken att teckna eller måla efter naturen — men äfven vid undervisningen i historia och i modersmålet tillämpar man samma grundsats. Jag såg kartor, som elever af alla åldrar ritat och färglagt, från de första försöken af 8—10:åringar till de ofta artistiska profven på de högre klassernas arbete. Fysiska kartor af elever i Normal Schools, som jag hade till- fälle att se i Cook County Schools’ utställning i Woman’s Building, var det en njutning att betrakta. — Många af dessa kartor, utförda af lärjungar i de lägsta klasserna, hade säker- ligen beredt de unga särskildt nöje vid utarbetandet. Vid dem voro nämligen fästa sädeskorn, kryddor, stycken af järn, kol, bomull etc. för att beteckna de särskilda ländernas eller pro- vinsernas produkter. Gifvet är, att dylika arbeten skola gifva barnen ett särskildt intresse och att litet mera själfverksamhet på detta sätt kommer in i undervisningen. — Utom fysiska och politiska kartor voro kartor, som angåfvo de särskilda län- dernas produkter etc., mycket använda. Äfven förekommo i mängd kartor och glober med ett lätt angifvande af konturerna, hvilka voro ämnade att ifyllas och fullständigas med kritan (t. ex. Grayston's series of slate cloth wall maps, Edinburgh and London). Ypperliga stereoskopbilder voro likaledes utställda. (Jag har antecknat sådana af York & Son, London). — Vackra och åskådliga voro äfven läroböckerna särskildt i geografi, med sina förträffliga afbildningar och kartor. — Äfven en art af historiska tabeller, sorn jag såg, vill jag omnämna, hvilkas idé syntes mig beaktansvärd (Linton’s Historical Charts, Appleton & Co., New-York). I stället för det torra och tråkiga utseende, kronologiska väggtabeller vanligen hafva, tycktes dessa böra inbjuda lärjungarna till undersökningar och förfrågningar, utom det att de gifva det bästa stöd åt minnet. A stora väggtaflor var nämligen världshistorien framställd i kronologiska bilder; för att belysa midten af 1700:talet till exempel framställdes Clive i Ost-Indien, Franklin och åskledaren, den unge Washing- tons resa till de franska fästena i Nordamerika m. m. Jag IAKTTAGELSER FRÅN AMERIKAS SKOLVÄRLD. 149 kan väl tänka mig, huru intresset skall stegras i en klass, när sådana hjälpmedel indragas i undervisningen. — (Att i den tyska utställningen förekommo synnerligen förträffliga kartor och bilder af alla slag för den historiska och geografiska samt naturhistoriska undervisningen, behöfver knappt påpekas). En annan sida af undervisningen, som jag vill framhålla, är det flitiga användandet af pennan och papperet vid förhör i alla skolans ämnen. Man anser, att det för lifvet är likaså viktigt att kunna korrekt uttrycka sig skriftligen som muntligen. Man anser, att hvarje lärjunge på detta sätt mera tvingas att fullständigt tänha till slut, hvad han har att redogöra för, och att vid sina svar mindre räkna på det understöd, som vanligen på ett eller annat sätt erhålles vid det muntliga förhöret. Icke blott vid examina och flyttningspröfningar fordras skriftliga svar, utan äfven vid de vanliga lektionerna ägnas ofta en liten del af timmen åt dessa öfningar. Lektionen blir sålunda ej ett idkeligt förhörande, ej häller ett blott meddelande. De skrift- liga svaren utgöra en kontroll såväl af det äskade hemarbetet som af den riktiga uppfattningen af hvad läraren muntligen meddelat, och på samma gång gifves åt alla lärjungarna ett själfständigt och individuellt arbete att utföra. Man invänder, att lärarens arbete genom rättande af alla dessa skrifningar ökas i en oerhörd, ja olidlig grad. Därpå svaras, att läraren ej rättar hvarje lärjunges arbete. Några svar utväljas och granskas inför hela klassen. — I allmänhet tyckes man icke fästa så mycken vikt vid att läraren rättar hvarje enskildt misstag i de skriftliga öfningarna. Man fordrar icke, att hvarje skrifbok skall vara liksom ett korrekturark, färdigt att lämnas till sättaren. Skrifningarna äro hjälpmedel, hvarigenom lärjungen öfvar sin förmåga af själfverksamhet, ett medel att utfinna lär- jungarnas ståndpunkt och hvad som ytterligare behöfver för- klaras för dem, en spegel, hvari läraren ser sitt eget arbetes brister eller förtjänster. Att dessa öfningar äfven hafva ett fördelaktigt inflytande på lärjungarnas förmåga att behandla sitt modersmål är natur- ligt. Härmed är jag inne på undervisningen i modersmålet i de amerikanska skolorna. Af de samtal jag haft med lärare, af de läroböcker jag läst och af de arbeten af lärjungarna som jag sett framgår, att man har ögonen öppna för detta ämnes ofantliga vikt för uppfostran. Särskildt vill jag påpeka, huru man redan i de första klasserna låter lärjungen få små skrift- liga uppgifter, hvarvid han genast får själf bringa det lilla han 150 IAKTTAGELSER FRÅN AMERIKAS SKOLVÄRLD. lärt till användning. Det är naturligen en stor konst att ordna sin undervisning på detta sätt. Men denna konst söker man i Amerika att uppodla. Redan tidigt bildas enkla meningar; korta beskrifningar pä några rader af alldagliga föremål, sedan liknande uppgifter blifvit af klassen gemensamt genomgångna. Ett bref dikteras, och barnen skrifva själfva ett svar därpå. En annons uppläses, och lärjungarna besvara densamma, eller de få till uppgift att själfva skrifva en annons, t. ex. för att återfå hvad de antagas hafva förlorat. En tafla förevisas, och eleverna beskrifva hvad de uppfattat däraf, eller om de äro mera försigkomna, uppgöra de en berättelse om hvad som kan förmodas hafva föregått eller händt efter den scen, som fram- ställes. I de äldre lärjungarnas skrifböcker läste jag referat af föredrag och af möten, en »sekreterares protokoll» öfver ett styrelsesammanträde o. d. Äfven diskuterades flitigt dagens frågor. The bad streets of Baltimore, Compulsory education, The Hawaiian question, Should the World’s Fair be opened on Sundays? voro några af de ämnen, jag såg behandlade i de högsta klassernas temaböcker. — Men jag kan icke här syssel- sätta mig längre med denna punkt. Jag vill endast tillägga, att ett studium af de amerikanska (liksom de franska) läro- böckerna i modersmålet säkerligen skulle gifva våra lärare många goda vinkar. Jag vill exempelvis nämna »Lessons in Language, Books I & II» af skolinspektören H. S. Tarbell, Boston, Grim & Co., 1893. Sarah H. Lockwood’s »Lessons in English», Boston, Grim & Co., 1892, och Mary Hyde’s »Prac- tical Lessons in English», New-York, Heath, 1892. Antalet undervisningstimmar, som äro anslagna åt moders- målet, växlar betydligt, men i allmänhet synes detta ämne er- hålla ett ganska stort antal timmar, äfven på det högre stadiet. I Bostons Highschools t. ex. har modersmålet större delen af året 4 timmar i veckan i de två lägsta klasserna och 3 timmar i de båda högre, 3:dje och 4:de klasserna. Men märkas bör, att i den 4:de klassen, som har helt få obligatoriska ämnen, engelsk litteratur intager ett viktigt rum bland de frivilliga ämnena och sålunda erhåller ytterligare 2 timmar i veckan. Att litteraturläsning uppmuntras, framgår af allt. Hvarje klass i de skolor, jag besökte, hade sina särskilda bokskåp, en vacker prydnad i lärorummet. Boksamlingen, bestående af en utvald, efter klassens ålder lämpad litteratur, stod under klasslärarens vård. (Referensböcker för lärarnes behof funnos där också). De ämnen, som behandlades vid uppsatsskrifningarna, vittnade IAKTTAGELSER FRÅN AMERIKAS SKOLVÄRLD. 151 också om att böckerna verkligen lästes. »What I have learned from Ruskin», »A half hour with Wordsworth» och dylika ämnen syntes hafva behandlats med mycken förkärlek af ele- verna. — Äfven i det muntliga föredraget sades lärjungarna hafva fått mycken öfning. Det var ett nöje att höra de unga gossarna och flickorna vid de uppvisningar i Boston, vid hvilka jag, såsom jag förut nämnt, hade tillfälle att vara närvarande. Man har ofta hört talas om engelsmännens och amerikanernas käckhet i det offentliga uppträdandet, och jag såg därpå vackra prof. Vare sig det gällde att redogöra för »The Refrac- tion of Light» eller »The Structure of the Dactylic Hexameter Verse» eller »The Character of Aeneas as exhibited in the first six Books of the Aeneid» eller en »Secretary’s Report of an English Recitation», tilltalades man angenämt af den frihet och ledighet, hvarmed ämnet behandlades med ledning endast af några få anteckningar. Denna ganska allmänt spridda förmåga att uttrycka sig okonstladt och korrekt hade jag ofta tillfälle att beundra vid kongresserna i Chicago. På tal om undervisningen i modersmålet kommer jag att erinra mig några reflexioner, som jag gjorde, medan jag i den tyska utställningsafdelningen i Chicago studerade de tyska upp- satserna vid abiturientexamina. Ofta har jag här hemma hört lärjungar, föräldrar och lärare uttala sin oro vid tanken på sär- skildt den svenska skrifningen i afgångsexamen. Oftast har denna oro icke så mycket haft sin grund i tvifvel angående lärjungens förmåga att bruka sitt modersmål och någorlunda logiskt anordna sin uppsats; men man har fruktat, att ämnena skulle vara sådana, att lärjungen föga visste därom. Visser- ligen väljas dessa ämnen ur det kunskapsområde, som lärjun- garna genomgått i skolan; men dels kan det hafva varit länge, sedan lärjungen hört eller läst något därom, dels kan det hända, att just dessa punkter ej blifvit berörda med så pass stor full- ständighet, att lärjungen har något att egentligen skrifva därom. Och lätt är det visserligen icke att skrifva, när material saknas. Däraf kommer, att dessa skrifningar ofta äro af ett löst och otill- fredsställande innehåll; och formen blir då också därefter. I Tyskland föreslår läraren själf tre ämnen, som han vet, att lärjungarna kunna behandla, och en högre myndighet bestäm- mer ett af de föreslagna ämnena till behandling (dock kan äfven ett annat ämne bestämmas, om man så finner nödigt). I abiturient-handlingarna från Breslau finner jag t. ex., att läraren anmält: »Gelesen ist Goethes Iphigenia» och föreslagit 152 IAKTTAGELSER FRÅN AMERIKAS SKOLVÄRLD. följande ämnen: Welche Aufschlüsse über den Charakter Iphi- geniens geben uns die Gebete, die sie an die Götter richtet? — Ein edler Mann wird durch ein gutes Wort der Frauen weit geführt. Wie beweist sich dies an Thoas? — Wie zeigt sich Py- ladeS in den Stunden der Noth als besonderer Freund? Af dessa utvaldes det första. Uppsatserna visade den fyllighet och säkerhet i behandlingen, som man kan vänta af en grundligare kännedom af ämnet. — I England och Amerika vet lärjungen mera än ett år, ofta flere år, förut, angående hvilka författare och arbeten, eller hvilken period i historien frågorna komma att röra sig. Så t. ex. läser jag i The Harvard University Catalogue 1892—93. att de arbeten, ur hvilka ämnena för de engelska uppsatserna vid inträdesexamen till Harvard College skola tagas, redan äro bestämda för åren 1894, 1895 och 1896. För det förstnämnda året fordras: »Shakespeare’s Julius Cæsar and Merchant of Venice, Scott’s Lady of the Lake, Arnold’s Sohrab and Rustum, the Sir Roger de Coverley Papers in the Spectator, Macaulay’s second Essay on the Earl of Chatham, Emerson’s American Scholar, Irving’s Sketch Book, Scott’s Abbot, Dicken’s David Copperfield.» Hvarje kandidat måste hafva läst alla dessa böcker »intelligently». Som man ser är det icke en obetydlig litteraturläsning, som fordras af den in- trädessökande. Sådana fordringar vittna om att man vill främja studiet af modersmålets litteratur. Också tycker jag mig hafva märkt, att man i bildade. kretsar i England och Amerika har en vida grundligare kännedom om sitt lands författare och deras arbeten, än vi i Sverige vanligen hafva. I sammanhang härmed står utan tvifvel det intresse, hvar- med bibliotek och biblioteksv doAdpon OlidULd» - --- -c- bibliotek och därtill hörande Det är kändt, huru offentliga läsrum anses såsom oumbärliga kommet samhälle. Mindre kän or hvarje något så när försig- .t är, att flere särskilda under- visningsanstalter (colleges) uppstått för meddelande af biblioteks- kunskap, sättet att anordna boksamlingar och göra dem för allmänheten tillgängliga på det mest praktiska sätt. Med till- hjälp af American Library Association hade regeringen i Go- vernment Building å Chicagoutställningen låtit uppsätta ett mönsterbibliotek å 5,000 volymer, ett urval, som ansågs lämp- ligt såsom grundläggning för ett folkbibliotek, hvarjämte en mönstergill katalog däröfver och broschyrer rörande biblioteks- väsendet utdelades. Men det är ej nog att upprätta bibliotek, man måste också IAKTTAGELSER FRÅN AMERIKAS SKOLVÄRLD. 153 uppväcka läslust och smak för den rena njutning, som ligger i umgänget med goda böcker. Och det är detta, som jag har anledning tro, att skolorna genom sin undervisning äro ägnade att åstadkomma. En möjlighet att framkalla kärlek till läsning och fosterlandets litteratur ligger ju redan däri, att åt moders- målet gifvits en så viktig plats på läroschemat, och i de me- toder som användas. Men äfven måste påpekas, att ett mindre antal ämnen äro upptagna å läroplanen och att skolan ej så uteslutande lägger beslag på lärjungens tid. De första orden i stadgarna för Bostons Highschools lyda: »Lärotiden skall vara 5 timmar hvarje dag, 5 dagar i veckan.» Af dessa äro 4 lektionstimmar och 1 timme lämnad åt eget arbete. Hem- arbetet beräknas till 12 timmar i veckan. Under sådana för- hållanden har lärjungen lugn och tid för ett intresseradt och mera ingående studium af den fosterländska litteraturens mästerverk. En fråga, som mycket sysselsätter den pedagogiska världen i Förenta staterna, är den om lärarebildningen. Uti ett land, hvarest en sådan oerhörd omsättning af lärare äger rum och där nya skolor ständigt måste upprättas i stort antal, är detta naturligen ett mycket svårt problem. Men man har svårig- heterna klara för sig och man kämpar med alla krafter för att söka öfvervinna dem. En del af lärarna utbildas i de s. k. Normal Schools, men dessa kunna på långt när icke förse skolorna med det erforderliga antalet. De flesta Normal Schools synas stå på ungefär samma ståndpunkt som Highschools, men undervisningen bedrifves med särskild hänsyn därtill, att ele- verna ämna blifva lärare, och kurser i pedagogik genomgås därför också. På detta sätt erhållas emellertid endast lärare för Kindergarten, Primary och Grammar Schools. Lärarne i Highschools, hvilka vanligen genomgått ett college eller tagit någon annan grad vid universiteten, hafva däremot icke med nödvändighet någon särskild pedagogisk bildning. Att åstad- komma en sådan är emellertid ett eftertraktadt önskemål i Amerika likasom i England, hvarest just nu en liflig diskussion pågår angående »secondary education» och utbildande af lärare för secondary schools, med anledning af ett lagförslag, som förra våren framlades inför parlamentet. Emellertid — och det var detta jag ville framhålla — uppmuntras studiet af uppfostran och undervisning på allt sätt i Förenta staterna, och pedagogiken är därstädes ingalunda en föraktad vetenskap. Flera Normal Schools tyckas hafva höjt sin nivå betydligt 154 IAKTTAGELSER FRÅN AMERIKAS SKOLVÄRLD. öfver de öfriga och räkna bland sina lärjungar äfven personer, som tagit examina vid universiteten. The State Normal School of Michigan t. ex. utdelar lärdomsgrader i pedagogik, the de- gree of Bachelor of Pedagogics och the degree of Master of Pedagogics, åt lärjungar, som efter afslutad normal-kurs vid läroverket, eller efter kandidatexamen vid ett universitet, ägna ytterligare 1 eller 2 år åt pedagogiska studier och skrifva en pedagogisk afhandling. Vid flera universitet finnas också sär- skilda lärostolar i pedagogik. Den första upprättades vid Iowa University 1873, och därefter hade år 1889 ytterligare tillkom- mit dylika professurer vid åtta andra universitet, bl. a. de an- sedda Johns Hopkins University i Baltimore (1884) och The University of the City of New-York (1887). Vid Harvard University finnes äfven enligt katalogen för 1892—93 en »As- sistant Professor in the History and Art of Teaching», och föreläsningar hållas där öfver undervisningens historia, metodik och psykologi, hvarjämte särskilda föreläsningar och öfningar för lärare där förekomma i de olika skolämnena. Att lärarne i Amerika voro väl hemmastadda i pedagogikens teori och historia framgick också af kongressernas förhandlingar. En en- gelsk lärarinna, som deltog i kongresserna i somras, omtalar ett yttrande af en amerikansk lärare på ett af sektions-sam- manträdena: »Vi hylla alla något filosofiskt system med af- seende på uppfostran». Huru många engelska lärare, fortsätter hon, skulle kunna göra anspråk på att hafva någon »philosophy of teaching»? Och vi svenskar kunna väl äfven hafva skäl att fråga oss detsamma. En naturlig följd af svårigheten att erhålla ett tillräckligt antal goda och väl förberedda lärare har blifvit, att skolinspek- tionen (Scbool Supervision) i Förenta staterna kommit att spela en betydande roll, i synnerhet den s. k. State Supervision, som utöfvats af en inspektör för alla skolorna i hvarje särskild stat. Skolinspektörer (Superintendents of schools), sådana som Horace Mann, Henry Barnard, William T. Harris och flere andra, hafva haft ett oerhördt inflytande på det amerikanska skolväsendets utveckling sedan 1830- och 1840-talen. De synas hafva varit outtröttliga att genom föredöme och råd åt de en- skilda lärarne, genom lärarmöten och föreläsningskurser, genom sin inverkan på lagstiftande församlingarna, och icke minst genom sina värdefulla och omfattande rapporter främja under- visningen i sina egna stater och genom exemplet i de öfriga. En institution, som på detta sätt uppkommit, är de s. k. IAKTTAGELSER FRÅN AMERIKAS SKOLVÄRLD. 155 Teachers’ Institutes. Under en kortare tid hvarje år samlas lärarne i ett distrikt till en liten kurs på några dagar eller ända till två veckor, hvarunder mönsterlektioner hållas, kortare föreläsningskurser gifvas och diskussioner m. m. anordnas. Man har beräknat, att icke mindre än 150,000 lärare årligen deltaga i dessa kurser. I förening med dessa har man Reading- circles, i det vissa böcker genomgås under årets lopp af hvarje lärare för sig, hvarefter de diskuteras på mötena. — Dessutom gifvas sommarkurser vid många af de förut nämnda Normal Schools; bland dessa äro synnerligen väl kända de, som gifvas under ledning af Colonel Parker i Cook County Summer Nor- mal School i Chicago. Äfven Harvard University gifver som- markurser för lärare. Till institutioner af detta slag höra också de kurser, som gifvas i Chautauqua, och som likaledes stå i samband med home-reading under den öfriga delen om året. Chautauqua-systemet har gifvit uppslag till en mängd liknande inrättningar öfver hela Nord-Amerika. — Såsom ännu ett exempel på huru man söker bereda lärarne tillfälle att göra sig till godo andras erfarenhet kan jag omnämna en paragraf i skolstadgarna för staden Cleveland, enligt hvilken de en- skilda lärarna kunna erhålla ledighet för en eller annan dag för att besöka andra skolor. Synnerligen talrika äro de pedagogiska föreningarna och läraresällskapen. Dessa utgifva ofta sina förhandlingar från trycket. — De pedagogiska tidskrifterna äro många; och om flertalet är dussinverk, äro några af hög rang. National Edu- cational Association, hvars verksamhet varit af stor betydelse och under hvars auspicier den senare pedagogiska kongressen i Chicago hölls förliden sommar, utgifver årligen sina förhand- lingar. Dessa digra volymer erbjuda en riktig grufva för läro- rik pedagogisk läsning. Bland Amerikas pedagogiska skrifter intages dock kanske främsta rummet af de redan omnämnda rapporterna af Mann, Barnard och Harris samt de tidskrifter, som utgifvits af dessa framstående skolman. Därtill komma de värdefulla publikationer, som utgifvas genom United States Commissioner of Education. Af detta intresse för pedagogiken inom Amerikas lärare- kår och bland skolornas och universitetens högsta styresmän samt af den vikt, folkandan i Amerika fäster vid skolan, och de uppoffringar, som därför göras, bör man kunna vänta vackra framsteg på undervisningens område. Och jag kan ej annat än föreställa mig, att ett grundligt inträngande i Eörenta sta- 156 IAKTTAGELSER FRÅN AMERIKAS SKOLVÄRLD. ternas skolsystem och ett djupare studium af skolorna i deras verksamhet skulle bringa i dagen åtskilligt lärorikt och efter- följansvärdt. E. Österberg. Ett argument i ferieläsningsfrågan. Anmodad att skriftligen affatta ett af de argument, hvilka jag under meningsutbytet i Stockholms läraresällskap angående förslaget om införande af obligatorisk ferieläsning anförde mot detsamma, har jag velat meddela följande. Vintern och våren äro i vårt klimat de för hälsa och tref- nad ogynnsammaste årstiderna. Ett påtagligt bevis härför lem- nar vår dödlighetsstatistik, som städse har betydligt högre tal för dessa årstider än för sommaren och hösten. Hutvudsakligen liknande är förhållandet i våra grannländer Norge och Finland, under det att dödsfallen i sydligare länder fördela sig på års- tiderna på ett helt annat sätt. Några i detta hänseende upp- lysande siffror må anföras ur Statistisk tidskrift 1883, sid. 155. Räknadt på år och 1000 invånare dö enligt denna källa i vintern (dec.—febr.) våren (mars—m sommaren aj) (juni— aug.) ( hösten sept. — nov.) Sverige 21,5 21,6 16,5 17,2 Norge 18,9 19,7 15,5 15,6 Finland 25,1 29,7 22,9 19,8 Nordtyskland .... 27,8 28,3 26,8 25,8 Frankrike 24,o 23,7 21,7 23,0 Italien 30,8 27,6 31,4 29,8 Vi se, att skillnaden mellan vinterns och sommarens död- lighet hos oss är 5 pro mille, i Nordtyskland allenast 1 "/00 och i Frankrike 2,3 “/oo- Uti Italien är sommardödligheten t. o. m. större än vinterdödligheten. Klimatets betydelse för dödlighetens fördelning på årsti- derna särskildt i vårt land framgår ändå tydligare af nedanstå- ETT ARGUMENT I FERIELÄSNINGSFRÅGAN. 157 ende siffror, äfven de lånade från Statistisk tidskrift med un- dantag af dem för årtiondet 1881—90, hvilka jag beräknat ur de officiella dödlighetsuppgifterna för dessa år. Dödstalen (= döds- fallen på 1000 invånare) för Sverige voro: Hela året Vintern Våren Sommaren Hösten 1781—1800 26.5 27,4 30,5 24,9 23,2 1801—1820 26,8 28,5 31,3 23,5 23,9 1821—1840 23,2 25,6 27,1 20,0 20,4 1841 — 1860 21,2 23,3 24,1 17,1 16,5 20,3 1861—1880 19,2 21,5 21,6 17,2 1881—1890 16,9 19,2 18,9 14,6 15,1 Sättes för större öfversiktlighets skull hvarje periods huf- vuddödstal == 100, så blifva årstidernas dödstal: Vintern Våren Sommaren Hösten 1781 — 1800 103 115 94 88 1801—1820 106 117 88 89 1821—1840 110 117 86 88 1841 — 1860 110 114 81 96 1861—1880 112 113 86 89 1881—1890 113 112 86 89 Under denna långa period har dödligheten i Sverige oupp- hörligen aftagit. Orsaken är till stor del att söka i upphöran- det af härjande farsoter och hygieniska missförhållanden. I den mån dessa blifvit undanröjda, måste naturligtvis klimatets infly- telse på dödlighetssiffrorna framträda mera rent och ogrum- ladt, och vi se af tabellens siffror, att skillnaden mellan vin- ter- och sommardödligheten, allt under det att dödligheten öfver hufvud aftagit, oupphörligen ökats, så att den från 9 procent småningom stigit till 27, således tredubblats. Detta talar i min tanke oförtydbart därför, att vinterklimatet innesluter långt större faror för hälsotillståndet i landet än sommarklimatet. Det är mer än sannolikt, att det är samma orsaker, hvilka åstadkomma denna stora skillnad mellan vinter- och sommar- dödligheten, som gör att våra barns fysiska utveckling, deras tilltagande i vikt och kroppslängd, företrädesvis försiggår under sommarmånaderna juli och augusti. Och är det så, böra vi då icke skatta oss lyckliga, att sommarferierna här i landet blif- vit längre än annorstädes? Måhända är det just den omstän- digheten, att barnen under tidpunkten för den kraftigaste fy- 158 ETT ARGUMENT I FERIELÄSNINGSFRÅGAN. siska utvecklingen lemnas i frihet och skyddas för en menlig inverkan af det myckna stillasittandet och det plikttryck, som skolarbetet nu för tiden medför, vi hafva att tacka för, att de icke lida mera af skolgången, än som nu är fallet. Kanhända är det det kapital af hälsa, de under sommaren samla, som skaffar dem motståndskraft mot vinterarbetets menliga inflytande på kropp och själ. Hvarför då äflas att likna andra länder med annat klimat? Hvarför öfvergifva den sedvänja, som af ålder utmärkt våra skolförhållanden, som naturen själf sy- nes hafva anvisat oss, eller som åtminstone står i full samklang med naturförhållandenas kraf? Visserligen fortgår i allmänhet en fysisk utveckling af barn- organismen äfven på andra årstider, men den omständigheten minskar på intet sätt barnens behof af den fullständiga fri- het från skolarbete, som ledigheten under sommaren skän- ker dem. Jag ser således i vårt klimats egendomlighet ett allvarligt gifakt i denna fråga. Må vi därför väl betänka oss, innan vi öka skolans fordringar med obligatoriska feriearbeten, hvilkas nytta är så tvifvelaktig, men hvilkas olägenheter från så många synpunkter framhållits af erfarna och betänksamma män och kvinnor! Klas Linroth. Några ord om obligatoriska feriearbeten. Hvarje vän af skolan måste vara 1893-—94 års skolkommitté tack skyldig för dess framställande af förslag till obligatoriska ferie- arbeten. Ehuru visserligen förslaget i väsentliga delar afviker frän det af oss i denna tidskrift, i 1892 års första häfte, framställda, äro vi dock mycket belåtna med hvad vi fått och äro öfvertygade, att om förslaget blifver stadfästadt, det äfven i dess nuvarande form skall medföra nytta. Detta hindrar ju icke, att man kan önska, att det i ett och annat afseende varit annorlunda beskaffadt. Ett så nytt och opröfvadt förslag som detta skall helt natur- ligen framkalla betänkligheter hos dem som gilla syftet, men ej for- NÅGRA OKD OM OBLIGATORISKA FERIEARBETEN. 159 men, och opposition hos dem, som aldrig vilja veta af några nyhe- ter. Den tvekan, som några hysa rörande förslaget, härleder sig från deras fruktan, att feriearbetet kan inverka menligt på hälsan såsom hinderligt för den hvila, som lärjungen under ferierna bör njuta, och såsom jämväl hinderligt för den praktiska verksamhet, hvaråt lärjungen eljest kunde vara hågad att ägna sig. Kräfva nu de ifrågavarande arbetena så mycken tid och är det uppväxande släktet så depraveradt, att de yttrade farhågorna äro be- rättigade? Låt oss göra en beräkning af den tid, som exempelvis feriearbetena till den tredje klassen fordra. Nedskrifvaren af dessa rader har i det ifrågavarande fallet en mångårig erfarenhet och fruk- tar icke att vid denna beräkning begå några större misstag. Inlä- randet af de poetiska styckena kräfva icke öfver 7 timmar. Det fordras nämligen, att lärjungen skall inlära sådana stycken till ett omfång af 3 sidor (antagligen i läseboken). Tre dylika sidor rymma i det närmaste 14 strofer af samma längd som stroferna 1 »Hvi suckar det så tungt uti skogen?» Nu kan en gosse med normal begåfning lära sig två dylika strofer på en timme, alltså 14 på 7 timmar. I räkning fordras af honom inalles 48 tal. Antaga vi, att lärjungen kan räkna i genomsnitt tre tal på timmen, så kräfver detta pensum 16 timmar. Kommer så skrifningen. En skrifsida medhinnes på en halftimme, hvadan de 20 sidorna fordra 10 timmar, och en half trycksida afskrifves på en timme, alltså för de 5 fordrade tio tim- mar; sålunda tillsammans för skrifningen 20 timmar. Förut hade vi för de poetiska styckena 7 timmar och för räkningen 16, hva- dan hela feriearbetet till den tredje klassen fordrar 43 timmar eller ungefär hälften af den tid, som kommittén beräknat. Nu äro våra sommarferier vanligen tolf veckor långa eller 84 dagar, och en tredjeklassist kan väl antagas vaka minst 12 timmar om dygnet. Han disponerar således öfver 1,008 timmar. Skulle det vara för myc- ket, om han använde 43 af dessa till arbete, d. v. s. om han af 23 timmar använde en till läsning? Jag tror, att herrar lärare med mycket godt samvete kunna pålägga gossarne denna börda utan att bedja föräldrarna om lof; och känner jag gossarne rätt, skola de med nöje fullgöra sina prestanda. Vi hafva icke här inräknat den tid, som fordras för insamling af växter. Vi hafva gjort det med afsikt, ty det är alldeles orätt och förvillande att räkna de timmar gossen ägnar åt botaniska ex- kursioner lika med de timmar han sitter på skolbänken, fjättrad vid sin läxa. Växtsamlingen måste betraktas som en förströelse eller som ett praktiskt bestyr, till hvars utförande han äger god tillgång på tid. 160 NÅGRA ORD OM OBLIGATORISKA VERIEARBETEN. Detta nu beträffande lärjungen i nederskolan. Men huru stäl- ler sig saken för lärjungarne i de öfre afdelningarna? För att ut- röna detta, måste vi företaga äfven en beräkning för någon af dessa, exempelvis den nedre sjunde. Till denna fordras i modersmålet läs- ning af 200 sidor. Då det är okändt, på hvad sätt denna läsning skall vara beskaffad och huru den skall kontrolleras, är beräkningen af den tid, som denna läsning kräfver, förenad med stora vansklig- heter. För att emellertid komma till något resultat, måste vi an- taga något bestämdt sätt för ifrågavarande läsning och därefter göra vår beräkning. Vi antaga då att afsikten är, att lärjungen skall genomgå endast större poetiska arbeten samt att han skall göra an- teckningar om hufvuddragen af dessas innehåll och form. Vi an- taga, att han fått till uppgift att läsa »Kung Fjalar». Denna upp- tager i 1870 års upplaga af Runebergs dikter 62 sidor eller i det närmaste 1/3 af det föresatta pensum. För att nu göra ett kort- fattadt referat af hvar och en af diktens fem sånger kan aldrig for- dras mer än två timmar; alltså för dikten i sin helhet 10 timmar. Antaga vi samma tid för de återstående 2/3, så skulle modersmålets pensum här kräfva 30 timmar. Hvad kursen i latinet vidkommer, så bör lärjungen, då han läst språket förut i fyra år under sam- manlagdt 910 timmar1 och vid undervisningen inskränkning gjorts i' grammatikläsning till förmån för litteraturläsning, kunna medhinna af en lättare historisk författare en sida på timmen och alltså ge- nomgå de 30 sidorna på 30 timmar. I franska, som lärjungen studerat tre år förut under inalles 385 timmar1, bör han kunna läsa en sida på en half timme, hvadan den föreskrifna kursen af 75 sidor torde kunna medhinnas på 38 å 40 timmar. Alltså för modersmålet 30 timmar, för latinet 30 och för franska 40 eller tillhopa 100 timmar. Vi antogo, att en tredjeklassist vakar halfva dygnet; för en sjundeklassing åter kunna vi icke antaga mindre än 15 timmar. För 12 veckors sommarferier gör detta 1,260 timmar. Månne det är för mycket begärdt, att en 17- å 18-åring skall af 12 å 13 timmar ägna en timme åt allvarligt arbete? Nej, det är så långt ifrån att de föreskrifna kurserna äro för stora, att de snarare ha det motsatta felet. Af ofvanstående torde framgå, att det ej är den minsta fara, att det föreskrifna feriearbetet kan medföra någon för stor ansträng- ning eller hindra den behöfliga feriehvilan. Det torde tvärtom vara tydligt, att lärjungen icke blott kan med lätthet medhinna det ifrå- gavarande feriearbetet, utan äfven få öfver en riklig tid för den 1 Efter kommitterades förslag. NÅGRA ORD OM OBLIGATORISKA FERIEARBETEN. 161 verksamhet, som eljest kan anses för honom önskvärd, vare sig att denna består i undervisning i slöjd, i inlärandet af sådana stycken, som blifvit under det gångna läsåret försummade, uti informering af yngre lärjungar eller i någon praktisk sysselsättning af hvad slag som helst. Dock är det, för att det arbete som nödvändigt skall utföras ej må sammanträngas inom en för kort tidrymd, nö- digt. att arbetet ej uppskjutes till feriernas slut. Tvärtom borde man uppställa som regel att börja detsamma omedelbart efter ter- minens slut och att ej låta någon dag af ferierna förgå, utan att en timme af densamma ägnas åt allvarligt arbete. Lärjungen bör omfatta samma princip som den lärde: nulla dies sine linea. Kom- ma så regniga dagar, ofta talrika nog under våra somrar, då skall lärjungen frivilligt i stället för en timme ägna många sådana åt sitt arbete, och han skall glädja sig åt att ha ett sådant sig före- lagdt, som är tvångfritt och som icke alltjämt öfvervakas och mästras. Enligt regeln, att man ej synnerligt värderar det, hvarpå man äger öfverflöd, har lärjungen icke i längden någon särdeles stor glädje af sin obundna frihet och dess gagnlösa verksamhet. Vår erfarenhet har åtminstone varit den, att han med tacksamhet be- gagnar det tillfälle till nyttig sysselsättning som erbjudes honom. I Pedagogisk tidskrift har en artikel i ämnet framhållit den stora betydelsen af att lärjungen under ferierna sysselsättes med praktisk verksamhet. Vi dela fullkomligt dessa åsikter och ha i en föregående artikel uttalat detta samt jämväl framhållit önsk- värdheten af att lärj. under ferierna undervisas i slöjd. Denna fråga låg nu utanför de kommitterades uppgift, och de ha natur- ligen icke tagit någon befattning med den. Det skulle emellertid vara mycket önskvärdt, om vederbörandes uppmärksamhet riktades härpå. Tillgäng till lärare i ämnet har man öfverallt, sedan folk- skollärarne förvärfvat sig färdighet i denna undervisnings medde- lande, och medel till dessa lärares aflöning torde alltid kunna be- redas. Om vi nu, innan vi sluta vår uppsats, framställa några an- märkningar mot de föreslagna uppgifterna till feriearbeten, sker detta icke utan mycken tvekan. Vi äro nämligen mycket tacksam- ma för den gåfva vi fått och vilja ej gärna göra oss skyldiga till det fel, for hvilket man varnas af det kända ordspråket eller sede- regeln: »man bör ej skåda skänkt häst i munnen.» Då emellertid de kommitterade själfva medgifvit, att befogade invändningar kunna göras emot åtskilligt i deras förslag, så ha de antagligen beredt sig på att med jämnmod fördraga sådana invändningars framställande. Detta ger mig mod att våga försöket. Verdandi 1894. 11 162 NÅGRA ORD OM OBLIGATORISKA FERIEARBETEN. Med rätta ha de komm, uppställt som villkor för de ifrägav. uppgifterna, att lärjungen må kunna på egen hand reda sig med de- samma och att de skola väcka hans intresse. Dessa villkor upp- fyllas emellertid ej af den första bland de föreslagna uppgifterna: välläsning af 10 sidor. Det finnes knappt något, som så kräfver lärarens omedelbara ledning som detta. Om nu gossen under feri- erna kunde få en sådan ledning, så vore ju skadan icke så stor; men därpå kan man ju ej göra sig någon säker räkning. Nu kan det alltför lätt inträffa, att den ledning som kan erhållas blir af underhaltig beskaffenhet och att alltså densamma nedrifver hvad den föregående ledningen uppbyggt. Något intresse kan ej denna öfning framkalla, ty ett dylikt kan endast det arbete väcka, där jag när som helst ser resultatet af den möda som jag därpå användt. Men detta kan ej gossen med innanläsningen, ty han själf kan aldrig bedöma, när han är färdig med densamma. Mycket finnes ju som gossen skulle ha nytta af att lära utom de på undervisningsplanen upptagna läroämnena, exempelvis bokhål- leri, kunskap om den allmänna lagen, kommunallagarna, hälsovårds- lära m. m. Man måste emellertid begränsa antalet läroämnen och inskränka dessa till sådana, som äro nödvändiga eller för flertalet afgjordt nyttiga. Den färdighet att skrifva tysk stil, som enligt förslaget lärj. bör förvärfva före inträdet i fjärde klassen, äger emellertid ingendera af dessa egenskaper. Ja, rätt bedömd, är den icke behöflig för någon. Det är ju nämligen bekant att hvarje bildad tysk kan läsa latinsk skrifstil och att den kunskap, som för våra svenska lärjungar vore nyttig att förvärfva, vore endast för- mågan att läsa tysk stil. Men denna förmåga kan jag ju lätt till- ägna mig, utan att jag ödar bort tiden med att själf skrifva stilen. Är nu denna förmåga så önskvärd, så kan ju vid läroverken i så- dana städer, där i följd af handelsförbindelser med Tyskland kor- respondens med tysk stil kan ifrågakomma, färdigheten att dechiff- rera bref med tysk stil förvärfvas genom att låta lärjungar några timmar öfva sig i ämnet. Välskrifningen, som tillhör uppgifterna till klasserna 2 och 8, har som feriearbete den fördelen att det kan lätt kontrolleras. Vinsten af ett sådant arbete torde dock i allmänhet blifva ringa. Antingen skrifva gossarna bra förut, och dä är för dessa öfningen onödig, eller skrifva de illa, och då blir öfningen äfven för dem gagnlös, emedan de under feriearbetet sakna den ständiga tillsyn och ledning, som för stilens förbättrande hade varit behöflig. Bland feriearbetena till den 6:e klassen är upptaget: läsning af geografisk läsebok. Om önskvärdheten af att dylik läsning i NÅGRA ORD OM OBLIGATORISKA FERIEARBETEN. 163 skolan förekommer kan icke vara mer än en mening rådande. Annan sak är, om den passar till feriearbete. Vi tro icke detta. Vi angifva icke som skäl härför den omständigheten, att en dylik läsning är för mycket svår att kontrollera, utan blott det, att denna läsning bör förenas med undervisningen i ämnet. Invänder man häremot, att lärjungarne på det stadiet, där denna undervisning förekommer, äro alltför litet utvecklade för att kunna draga någon nytta af den ifrågavarande läsningen, så svara vi, att om blott densamma beledsagas af erforderlig åskådningsmateriel, så skall den äfven för den späda intelligensen blifva fattlig. Förevisas för den unge prof på främmande länders produkter, afbildningar af folk och orter, så riktas icke blott minnet, utan utvecklas ock tanke- förmågan, och så blifver först den geografiska undervisningen så bildande, som den kan vara. Men utan detta åskådningsmateriel är läsningen af den geografiska läseboken föga fruktbärande. Då det är troligt, att föreskriften om den geografiska -läsningen till en del förestafvats af en önskan att i lärjungens minne bibehålla de i sko- lans lägre stadium förvärfvade geogr. insikterna, vilja vi påpeka att detta mål kan till en del vinnas, om man föreskrifver kartritning i st. f. läsning. En sådan uppgift vore lätt att kontrollera. Hufvudändamålet med feriearbetena vore ju enligt de kommit- terade att genom dem vinna en ersättning för den förlängning af läsåret som ansetts behöflig. Vinsten af denna förlängning skulle väl hafva varit dels ökade och stärkta insikter, dels ock den, att lärjungen skulle i minnet bättre ha förvarat hvad han inhämtat. Den senare vinsten torde dock ha varit tvifvelaktig, emedan hvilo- tiden äfven med förlängningen varit nog lång för att medföra glöm- ska af det inlärda. Denna vinst kan man dock erhålla genom feriearbetet. Och icke nog därmed. Man bör ock kunna vinna, att lärjungen genom dessa arbeten bibehåller den grad af intellek- tuell utveckling, som han hunnit under det gångna läsåret, och jäm- väl bibehåller sin arbetsförmåga. Det är därför som feriearbetena icke blott lemna ersättning för läsårets förlängning, utan äfven be- reda fördelar, som man ieke skulle vunnit genom denna. Men äro dessa fördelar önskvärda, så bör man ock ordna feriearbetet så, att man kan vinna dem genom detsamma. I kommitterades förslag äro de högre afdelningarna i detta hänseende väl tillgodosedda, ehuru vi visserligen skulle ha önskat, att uppgifterna varit mera omfat- tande, men detta är mindre förhållandet med de lägre. Detta omdöme stödja vi därpå, att de lägre afdelningarnas uppgifter äro alltför litet omfattande, äfvensom därpå, att för dem inga uppgifter finnas i klassernas hufvudämne. Så saknar man upp- 164 NÅGRA ORD OM OBLIGATORISKA FERIEARBETEN. gifter i tyska för dem som öfvergå till klasserna 2 och 3. I nya undervisningsplanen föreskrifvas talöfningar i detta språk för äfven de nedersta klasserna. Nu är utanläsningen af det främmande språ- ket ett godt medel för dylika öfningar. En sådan utanläsning kan man ålägga äfven en lärjunge, som lemnat första klassen, om utan- läsningen inskränker sig till, att lärj. lär sig öfversätta till tyska stycken, som satsvis i svensk öfversättning för honom föresägas. Någon annan utanläsning behöfves ej för det nämnda ändamålet. För lärj. som lemnat kl. 1 och 2 kan som ferieuppgift föreskrif- vas dylik utanläsning af ett antal stycken i elementarboken. En så- dan uppgift vore lätt att kontrollera. Först i uppgifterna till kl. 4 och 5 föreskrifves tysk utanläsning, men af alltför ringa omfatt- ning för att kunna ha någon verkan. I den skola, där nedskrif- varen af dessa rader har undervisat, lärde sig lärjungar af normal begåfning i den tredje klassen på en timme en half sida tysk text, då utanläsningen gick så till som ofvan namnes. Då talöfningar äf- ven äro föreskrifna för de franska och engelska språken, skulle dy- lik utanläsning i dessa språk vara mycket lämpliga ferieuppgifter. Vi inskränka oss till att nämna dessa som exempel på ferie- arbeten, som skulle bidraga till ernåendet af de ofvannämnda för- delarna, ehuru många andra, kanske ännu lämpligare, kunde upp- gifvas. Vi äro ock förvissade om, att andra lärare skulle finna an- dra uppgifter af ännu mera lämplig beskaffenhet. Då detta nu tvifvelsutan är förhållandet; då ingen erfarenhet, hvarpå man kunde grunda sitt omdöme, föreligger; då förslagets upphofsmän själfva ut- tala tvifvel om dess lämplighet, så kunna vi icke annat än förena oss med dem, som förut kritiserat förslaget, i yrkandet på att det åt hvarje skolas lärarekollegium må öfverlemnas att bestämma den ifrågavarande skolans ferieuppgifter. Det är omöjligt att reglemen- tera så, att alla skolor fortskrida i alla delar med samma steg. Det kan icke förekommas, att ju vid ett läroverk ett och annat läroämne blir mera vanlottadt, vid andra läroverk åter andra ämnen. Det vore ju då en stor fördel, om man hade fria händer, så att man kunde understödja det efterblifna ämnet genom att göra det till föremål för feriearbeten. Ej heller vore det någon fara, att läro- verken skulle missbruka den frihet som lemnats dem. Då det blefve föreskrifvet, att feriearbetena skulle uppgifvas i årsredogörelsen, vore vederbörande i tillfälle att utöfva den nödiga kontrollen. Bore. Hvad pojkarne själfva tänka om ferie- läsningen. Som ctt appropos för dagen gaf jag åt mina pojkar i femman bland ämnen för den svenska uppsatsen följande: »Hvilket är att föredraga: förlängda terminer eller lagstadgad ferieläsning?» Fem- ton af de 36 antogo ämnet till behandling och läto mig höra sina hjärtans tankar. Till att börja med anmärkte man i allmänhet, att frågan onek- ligen gällde skolgossarne, och att man således hade rätt att ha sin lilla mening om den. Hvad som sedan kom innehöll just inga nya synpunkter i det mångomordade spörsmålet, men var i alla fall läs- värdt nog. Man fann beträffande terminernas förlängning, att hettan i skolrummet under juni månad skulle bli odräglig, och att en femte- klassists intelligens vid den tiden på året skulle vara i nedan. Or- den »slö», »slapp», »hett» och »kvaft» förekommo rikligt i denna del af afhandlingen. Man ginge inte i skola på vanligt dygdigt sätt under dessa förhållanden, utan man »hängde på skolbänken» eller »satt och nötte» på den. Vidare fann man, att det vore mycket illa handladt att hindra folk från att flytta ut till sina sommarnöjen i början af juni eller ock, hvad som väl vore än värre, hålla skol- ungdomen kvar inne i staden, medan pappor och mammor och små- syskon redan vore därute på landet, där allting sjöng och dansade och blommade och glittrade i junisolen. Med afseende på feriearbetet å andra sidan var det ock si som så. För de många som hade villkorlig flyttning och således skulle få dubbelt feriearbete hade man ett medlidsamt hjärta. Och något riktigt ärligt »lof» blefve det för resten ej för någon. Man hade alltid det där lagstadgade öfver sig. Med fin psykologisk blick be- visades af en och annan, hur det skulle komma att gå med själfva läsningen, när dess tid kom. Jo, då hade man ju ännu sju veckor kvar, så nog kunde man dröja ännu någon vecka. Och så dröjde man och dröjde, utan att under tiden känna sig »riktigt fri och glad», till dess att man under de sista fattiga veckorna fick läsa 6 och 7 timmar dagligen i stället för 2. 166 HVAD POJKARNE SJÄLFVA TÄNKA OM FERIELÄSNINGEN. Men i det hela bestämde man sig för det lagstadgade ferie- arbetet — det var bara en, som tyckte bättre om förlängningen. »Af tvä onda ting . . .» hette det. Ferieläsningen hade dock ett oeh annat försonande: man fick vara pä landet, och man fick välja sin arbetstid sä, som det föll sig lägligast. Att man under ferierna kunde ha nägot praktiskt och nyttigt göra, som af ferieläsningen skulle förhindras, det förutsattes knappast af nägon, oeh det ingår väl ej heller i villabeboende stockholmares föreställning om som- maren och »lande». En bekände villigt, att mänga gossar om feri- erna »gå och drifva», och därför vore ett par timmars arbete bara hälsosamt. Således helst ferieläsning. Ja, några funno det obligatoriska feriearbetet nästan förtjusande. Man skulle ligga i skogen och läsa, i skogen, där fäglarna sjunga och granarna dofta. Eller man skulle tillika med det tyska lexikonet och de andra böckerna ligga i häng- mattan under björkarna, eller man skulle sitta i båten ute pä sjön. Att det pä det viset skulle gå förträffligt bäde med de 75 sidorna tyska och de 100 sidorna geografi, därom borde ingen tvifla. Sär- skildt två eller tre af författarne sägo skolkommitténs förslag rik- tigt i sommarljus: ej sä värst tråkig lektyr att läsa på det mest behagliga sätt. Och sedan under terminerna i detta fall som i det förra naturligtvis kortare läxor. Två af dem — jag skall hälla dem räkning för det — förordade, att arbetstimmarna under som- maren skulle förläggas till den tidiga morgonstunden. »Att komma upp tidigt är bäde skönt och nyttigt, och man läser dä allra bäst. Då hade man läst till ungefär half 10, och sedan har man hela den öfriga dagen att roa sig på.» Kommer man att låta trycka några »anvisningar och råd för ferieläsningen», sä bör man ej glöm- ma dessa visdomsord ur 5:te klassen. Om ock således optimismen var stor pä nägra häll, sä är dock ej att dölja, att det läg en viss elegisk ton öfver många andra af kriorna. Knappast tillförene har jag i en kriaomgäng sett sä myc- ket om sommarvind och fågelsång och dylikt, och det må ej anses underligt. En af de yngsta i klassen afslutar, sedan han i mörka färger mälat »olägenheterna i det första fallet» och »olägen- heterna i det andra fallet», sin uppsats sålunda: »I hvilket fall som helst är det förbi med vära gamla sköna sommarlof, och snart höra väl de som allting annat till den gamla goda tiden». Från hemmen. En moders tankar om feriearbetet. Med benäget tillstånd meddela vi här utdrag ur ett bref skrifvet till en för frågorna om öfveransträngningen och feriearbetet intresse- rad framstående läkare. Nu skrifver jag, på det Ni må veta och känna, att hemmen stå bredvid Eder, jag tror mig godt kunna säga de allra flesta. Jag har visserligen blott en pojke att döma efter, men han är frisk och stark och har tämligen goda förståndsgåfvor, är ingen bokmal, utan lär sig blott läxorna ordentligt och leker sedan den korta tid, som ännu blir öfrig, samt lägger sig kl. 1/,9 om kvällarna. Detta oaktadt blir han mot slutet af terminerna blek, talar i sömnen om läxorna och är så irriterad till lynnet, att han ibland knappast tål sig själf. Han blir 13 år i dag, är blott i fjärde klassen och går ännu endast sin tredje termin i Högre allm. läroverk, emedan jag alltid varit rädd för den alltför vanliga sorgliga forceringen, och ändå är det ju icke mera än nätt och jämt att han tål hvad som fordras. Vid terminernas början däremot är han glad och hurtig. En liten klen kamrat, som går sin första termin i första klas- sen, är nu mot terminens slut trött och blek, så att det gör mig riktigt ondt om honom. Hvad är då meningen med alla dessa studier? Att göra det omöjligt för människorna att lefva lifvet och hafva någon lycka af detsamma? »En sund kropp behöfves väl för en sund själ.» Eller är det meningen att så få som möjligt skola ägna sig åt studier? I så fall, hvadan då detta ständiga rop på »att man måste följa med kulturfolken», »att bildningsnivån icke får sänkas» etc. etc.? Ar det då icke bättre att söka ställa studierna sä, att så många som möjligt förvärfva sig kunskaper, men på ett sådant sätt, att de hvarken genom öfveransträngning få en klen och till arbete oduglig kropp eller genom den långa skoltiden blifva hindrade att ägna sig åt någon annan verksamhet, än den de först tänkt sig? Borde icke fordringarna till studentexamen, som ju blott är en för- beredelse till specialstudier, men som nu önskas eller uppställes såsom villkor för snart sagdt allt hvad en ung man skall blifva, i stället minskas, så den kunde tagas vid yngre år än nu är fallet? Är det icke något galet uti att en ung människa skall sitta vid skolboken sin kraftfullaste tid för att, trött till kropp och själ, 168 FRÅN HEMMEN. först inemot gubbåldern, om han ens hinner dit, kunna komma till en jämförelsevis oberoende tillvaro? Och det ensidiga hjärnarbetet sedan! Om jag minnes rätt, sade prof. Wallis, att proportionen mellan de sinnessjuka af den s. k. arbetsklassen oeh de bildade är som 1 till 3. Någon fran- sysk läkare påvisade något dylikt häromåret i en tidningsartikel »om öfveransträngningen i skolorna». Är det då icke nog, som d:r Philp sade vid sista läraremötet, med »10 timmars tankearbete pr dag under terminerna», utan att man äfven skall belasta ferierna med arbete, och det om sommaren till, då barnen behöfva vara ute i friska luften? Med 3 timmars arbete pr dag. som beräknades för de större, skulle det blifva 6 timmar dagen efter hvarje fridag man toge sig för en utflykt i det gröna eller dylikt. Den, som försökt att studera tråkiga böcker ute i naturen, borde dessutom veta huru allting annat där tilltalar sinnet mera än hvad man läser, synnerligast barnasinnet, som ännu står så nära naturen att det icke hunnit blifva okänsligt och för- krympt. Skulle barnet då nödgas sitta inne i stället? Och så en sak till. Med hvilken rätt tager skolan barnen ifrån oss föräldrar? Skola vi aldrig få rå om dem själfva? Få vi aldrig taga deras hjälp i anspråk? Få vi aldrig låta dem lära sig något som vi anse kunna vara till nytta? Om vi vilja att de skola hvila sig för att blifva friska eller, låt vara, blott för en kort sommar njuta af lifvet i naturen och af sin frihet, är det ieke våra, barn, och har icke skolan fått nog, då den med despotiskt envälde härskar öfver barnen 8 månader af 12? Förlåt mig mitt långa bref, men det riktigt sjuder af harm inom mig, då jag hör huru det är meningen att ännu mera sned- vrida en redan förut krokig sak, om jag så må säga. Hvad skulle det betyda om människorna i ett så litet land som vårt också skulle vara litet mindre lärda än några andra? Skulle det icke mer än uppvägas om de kunde lära sig att lefva lyckligare, förr bilda egna hem och få en själfständig verksamhet? Läkarnes ord väga ännu så mycket. Måtten I, måtten I gifva det till gagn för hem och samhälle! Ty dessa sistnämnda äro dock målet, men skolan och kunskapen medlet för vår uppväxande ung- doms sträfvan till egen och andras lycka och välfärd. En moders tankar om hushållsekonomi i skolorna. •----------Jag har med intresse i Verdandi läst artikeln om mötet i Lund, och det har varit mig en glädje att där märka det ni icke FRÅN HEMMEN. 169 är för införandet af hushållslära i skolorna. I vår tid klagas det ju så mycket öfver tidsandan och att de unga äro så litet för hem- met, men jag tycker att föräldrarna ofta själfva bära skulden här- för. och att skolan nu också börjat bidraga därtill, i det att hon tager det ena ämnet efter det andra från hemmet. Föräldrarna hafva visserligen förr i världen fordrat för mycket af skolorna, men nu kommer också straffet, i det skolan ej allenast gör ingrepp på hemmets område, utan till och med fordrar att vi mödrar skola ofta infinna oss i skolan för att lära oss de nya lärometoderna och därigenom blifva lämpligare att hjälpa barnen med läxorna.* Men detta går åter igen ut öfver hemmet, ty huru skall en husmoder få tid att offra flere timmar i veckan för att höra på i skolan ? Jag håller mycket af mitt hem, det är för mig paradiset på jor- den, men ett hem skötes icke af sig själft, och det husliga arbetet blir en plåga, när det alltid skall bedrifvas under jäkt och brådska. Icke häller kan man få goda tjänare i ett hem, där husmodern är mycket borta; det finnes ju ändå så mycket som man måste gå ut för, och som är viktigare — ty jag för min del tycker det är en dålig uträkning att vänja barnen vid hjälp med läxläsningen. En liten hjälp då och då gifver man ju gärna, när barnet visar sig flitigt, men därtill behöfver ej modern särskild undervisning, såvida hon själf har fått en god uppfostran. Det är tre ämnen som jag tycker särskildt tillhöra hemmet, och de äro: religionen, handarbetet och hushållsläran. Att skolan har religionsundervisning, finner jag vackert, om det blott icke öfverdrifves så att lärjungen blir trött och uttråkad på det som skulle vara det högsta af allt och genomgå hela lifvet som en röd tråd. Att skolan har upptagit handarbetet som läroämne är godt, så tillvida, som det bringar omväxling i lästimmarna, men hemmets utveckling af detta ämne är dock det viktigaste, ifall det skall blifva nytta och glädje däraf för lifvet. Men hvad som aldrig får dragas in i skolan är hushålls- läran : det är att direkt röfva från hemmet, och det är dessutom omöjligt för skolan att undervisa i detta ämne så att det kan blifva till praktisk nytta, i skolan kan det blott blifva en teoretisk kun- skap. Själf har jag aldrig genomgått någon kurs i hushållslära eller matlagning, men jag har från det jag var helt liten fått hjälpa min moder, än med det ena än med det andra, och hon höll gärna små undervisande föredrag öfver det vi hade för händer. Jag hörde * Denna anmärkning har framkommit i anledning af ett uttalande vid ett föräldramöte i en goss-skola. 170 FRÅN HEMMEN. icke alltid med glädje därpå, men jag har sedan med innerlig tack- samhet tänkt på hennes lärdomar, som kommo mig så väl till pass, då jag som nygift kom till en främmande ort utan någon kvinn- lig rådgifvare. Lärpengar har jag visserligen fått betala, men dock icke i så rikt mått som de fruar, hvilka lärt sig hushåll blott i hushållsskola, hafva berättat mig att de fått göra. Mitt hem är naturligtvis ej något mönsterhem, men där finnes lycka och hjärte- fred, och det är väl det bästa för människan. — Hushållsläran bör ej häller komma som en bestämd kurs, den bör komma in så småningom och som ett nöje, och man har ju därvidlag så många sätt att sporra ett barns intresse. Men då måste man också — märk väl — älska barnet, annars går det icke; men hvilken moder älskar icke sitt barn? — — Visserligen finnes det barn utan hem, men de höra till undantagen, och för dem finnas hushållsskolorna. I lärare han ett så stort arbete, att I ej bören göra det tyngre, än det redan är. Jag hör icke till de mödrar som fordra så mycket af skolorna, men jag tål häller icke att hemmets rättig- heter tagas ifrån mig, och jag vill icke underordna mig despotism från skolans sida. Jag är däremot våra barns lärare så oändligt tacksam för deras outtröttliga och uppoffrande arbete och hoppas att våra barn genom flit och uppmärksamhet må löna dem. Kära fröken S., jag ber er, att ni med all kraft måtte arbeta för att hushållsläran ej blir upptagen bland skolämnena, ty hemmets lycka och frid skulle därigenom bli lidande, och det är väl ändå mot- satsen som skulle vara målet för denna undervisning. Dessutom skall, därigenom att man inför ännu ett ämne till i skolorna, arbetsjäktet blifva ännu värre, och det vet jag att ni också är en motståndare till. Hjälp till att våra döttrar ej dragas från hemmet, vi behöfva dem så väl! Er mycket förbundna F. B. Några ord med anledning af en ny »rationell’ metod i rättstafning.* (Insändt.) Jag må först tilläta mig anmärka att jag tviflar på det »ra- tionella» i en metod, för sä vidt det visar sig däri, att man låter barnet skrifva några »enkla ord». Det är nämligen ej a priori gifvet, att dessa enkla, lösryckta ord hos eleven väcka någon idé eller föreställning, utan sättes han så i det predikament att han ej vet hvad han skall skrifva. (Vid användandet af en sådan ratio- nalitet sträckte en gång för mig en elev upp handen och frågade: Magistern, är det värdshusvärden eller den skapade »världen»? — Fabula docet.) Jag skulle ödmjukast förorda att på primärstadiet intet annat än fullständiga meningar med ett konkret, för barnet begripligt innehåll begagnades som underlag. . Den värda författarinnans fyndigt gjorda förutsättning, att »läro- böcker som rättstafning» följa samma norm, är fullt korrekt gjord och torde, under bästa förhållande, kunna realiseras åtminstone om ett sekel; under tiden gör den nog ingen irreparabel skada. Nu ha vi sä länge i tankarna gladt oss ät »utopien», att det varit hjärtlöst af författarinnan att beröfva oss det glada hoppet just nu (1893). Hon förvärfvar nu tvärtom vära varma sympatier för sin tillförsikt. Erfarenheten, framför allt en objektiv sådan, tager man alltid emot med tacksamhet, då den besparar oss ett omständligt, kanske lönlöst arbete och de arma objekt på hvilka vi skära våra lärospån i pedagogik en hel mängd svett (andlig) och hufvudbry, ibland t. o. m. utan motsvarande valuta. Till upplysning må jag — som snart i 40 terminer varit lärare i spräk, speciellt engelska — om- nämna en erfarenhet i detta språks rättstafning. Den är af annan, art och består däri, att jag aldrig anställt öfningar i just den * Detta genmäle till en i 6:te h. 1893 förekommande uppsats om rätt- stafning har, på grund af tidskriftens starkt anlitade utrymme, först nu kun- nat införas. 172 EN NY »RATIONELL» METOD I RÄTTSTAFNING. branschen. Vid primärundervisning i uttalet har jag fästat upp- märksamhet vid vokalljudens förekomst och teckning framför vissa konsonantförbindelser. Formläran har jag alltid beledsagat med notiser om stafning och samtidigt låtit gossarne skrifva elementar- bokens små stycken. Under explikation har nya ords stafning och uttal påpekats i förbigående, ofta under jämförelser med motsvarig- het i tyska oeh svenska. På sådant sätt har jag — under sam- tidig metodisk behandling af alla moment och sträfvan att hålla ämnet högt — lyckats att, efter två års undervisning uti den i min praktik mot slutet af andra året förekommande diktamensskrifningen, få lärjungarne att nästan felfritt skrifva för dem förut obekant text. Naturligen har jag preparationsvis genomgått möjligen förekommande ord som saknats i gossarnes ordförråd, hvilket en samvetsgrann lä- rare måste känna; de hafva stigit till 5 å 6 på ett en halftimmes skriptum. Det är ej alldeles omöjligt att en del af dessa skripta vid behof kunna företes, då jag utan aktning för äganderätten an- ser dem för mina. Principiellt tillåter jag mig betvifla lämpligheten af att, då skolan läser 4 å 6 språk, i dem alla använda tiden till särskilda rättskrifningsöfningar. Hur mycket hinner man då i själfva ämnet? Och för öfrigt: Gud bevare oss från rationella metoder i ett ämne sådant som svenska, då de nämligen afhandla enskilda moment. Hela undervisningen i detta ämne framskrider långsamt och säkert mot sitt mål, och hvarje försök att få det ena att svälla ut och vara färdigt före det andra hämnas på det helas bekostnad. Hvarje läsning är en öfning i rättskrifning, om man därunder fäster veder- börligt afseende vid ljud och tecken. Stafningens allmänna del tillhör den elementära ljud- och bokstafveringsläran och bör vara lätt undangjord; den enskilda, som blir föremål för den speciella rättstafningsläran och praktiken, torde under skoltiden icke hinna någon fullständig afslutning. Man märke blott Wenströms ordför- råd på 80,000 svenska ord! I ett vilja vi gifva den ärade författarinnan rätt, att prepara- tion före rättskrifning, för så vidt den bland annat skall vara kontrollförhör, är oundviklig. Huru den åter sker är jämförelsevis likgiltigt; men för rationella metoder, de må nu heta Grönlund, mästerskapssystemet eller universalpiller, hysa vi utprägladt miss- troende. Saken är i själfva verket mycket enkel: förargelseklippan heter slentrian, räddningen personlighet. — »Et avant tout on est responsable de 1 emploi du temps.» G. B. Meddelanden från Sveriges högre flickskolor. I Anna Sandströms skola anordnades d. 15 febr, detta år mellan lärarinnorna och barnens föräldrar ett möte för öfverlägg- ning om de ungas hälsovård och särskildt om gymnastikens bety- delse för utvecklingen. Professor Törngren vid Gymnastiska Cen- tralinstitutet, skolans läkare Medicinalrådet Wawrinsky samt med. dr A. Levin voro därjämte inbjudna. Fröken Sandström inledde aftonens förhandlingar med nägra ord om svårigheten att i våra dagar leda flickors uppfostran, då å ena sidan hälsan hotas genom öfveransträngning och ä andra sidan fordringarna på det intellektuella arbetet ständigt ökas. Man har tilltrott kvinnan större fysisk kraft, större uthållighet och arbetsförmåga, än hon ännu så länge verkligen äger. Hon sträfvar efter likställighet med mannen, men saknar hans kraft och energi. Man inser, att man öfverskattat hennes förmåga, och fordrar därför nu för tiden af henne läkarebetyg vid inträdet på snart sagdt alla banor. Kraften är klen, och kunskapsfordringarna ökas allt- jämt, huru kan man under sådana förhållanden undvika öfveran- strängning? . Fröken Sandström framhöll, att hon i sin skola ville undvika öfveransträngning, men att hon hade en bestämd fordran på att lärjungen skulle sköta sitt arbete med kraft och energi^ ty utan dessa faktorer kommer man icke långt i lifvet. Föräldrar vilja ofta skydda sina flickor från all ansträngning, men detta är icke rätt, ty ingen mor, i hvilken samhällsställning hon än må vara, kan veta, om hennes dotter så kan skyddas för hela framtiden, och därför är det för den unga bättre att tidigt få lära sig arbeta med allvar. Flickorna i vår tid kunna visserligen sägas arbeta samvetsgrant, men de göra det antingen nervöst eller slappt, utan fart och intensitet. Det vore en uppgift att söka lära dem arbeta med de lugna, jämna och kraftiga tag, hvilka ensamt betinga en verklig framgång. 174 MEDDELANDEN FRÅN SVERIGES HÖGRE FLICKSKOLOR. Ett medel att undvika öfveransträngning i skolan vore att klena barn lade ned nägra vissa ämnen, men följande år stannade kvar i samma klass och dä läste de förut nedlagda ämnena. Allra hälst borde vi dock försöka rädda den kvinnliga ungdomen från »klen- heten» och nervositeten. Detta också för den moraliska uppfostrans skull. Ty denna kan ej komma till sin rätt om man ej får fordra något af barnet, och på sjuklingar vågar man icke ställa fordringar. Därför måste vi taga vår tillflykt till stärkande medel, och ett förträffligt sådant står skolan till buds i gymnastiken. Skall kvinnan kunna hålla sig uppe i den äfven för henne numera allt hårdare kampen för tillvaron, så måste hennes uppfostran utvecklas i annan riktning än förut. I den därpå följande diskussionen deltogo fröknarna Falck och Sandström, professor Törngren, medicinalrådet Wawrinsky, doktor Levin samt flere föräldrar. Fröken Falck sökte i ett föredrag klar- göra den Lingska gymnastikens betydelse för kroppens sunda utveck- ling. Efter en redogörelse för de särskilda rörelserna i en dagord- ning i allmänhet betonade talarinnan, att gymnastiken hade en alltför underordnad plats på skolschemat: kroppens utveckling borde gå hand i hand med de intellektuella ämnena. Alltför många barn befriades från gymnastik helt godtyckligt af föräldrarnas husläkare. Därefter framhölls, att klagomål på gymnastiken ofta försports från det ena eller andra hemmet, men aldrig direkt, utan på omvägar, hvarför nu föräldrarna uppmanades att yttra sig. Nägra af dessa framställde då som sin åsikt, att gymnastiken ådragit sig misstroende, emedan den tröttar ut barnen. Det kan ej vara nyttigt, att ungdomen får gå till gymnastiken omedelbart efter ett par timmars lektioner utan att ha ätit frukost; gymnasti- ken borde därför förläggas efter frukostlofvet. Barnen gymnastisera i en dammuppfylld lokal, det vore bättre med fria lekar ute; många familjers husläkare frikalla på denna grund ofta från gymnastik. I många fall öfveransträngas barnen för att hinna öfva ett visst antal nya rörelser till uppvisningen. En fråga framställdes äfven, huru- vida friskgymnastik verkligen är nyttig för fysiskt trötta och svaga barn. . Häremot invändes, att det är ett missförhållande, att barnen komma trötta till gymnastiken, hvilket i hufvudsak återfaller på hemmen. Dessa barn äro trötta redan på morgonen, då de komma till skolan. Hemmet bör vaka öfver, att barnen komma tidigt i säng, att de få sofva sin rundliga tid och att de stiga upp i så god tid på morgonen, att de hinna äta en grundlig frukost, innan de gå till skolan. Många föräldrar äro oförståndiga nog att låta MEDDELANDEN FRÅN SVERIGES HÖGRE FLICKSKOLOR. 175 sina barn vaka långt in på natten; huru kan man då begära att de, friska och hurtiga, skola kunna deltaga i dagens lektioner? Gymnastiken bör icke förläggas efter frukostlofvet utan omedelbart före, för att barnen må komma i tillfälle att hvila sig. Få de blott lämplig oeh tillräcklig mat, innan de gå i skolan på morgo- nen, så finnes ingen bättre tid för gymnastiken än just före frukost- lofvet. Att dammet i gymnastiklokalerna är skadligt, inses väl af alla, men anmärkas bör, att det på senare år betydligt minskats genom ordning och ändamålsenlig skötsel. De fria lekarna kunna icke ersätta gymnastikens allsidigt utvecklande rörelser, men äro väl af stor betydelse jämte denna. På en fråga från föräldrarna om tem- peraturförhållandena i gymnastiklokalen svarades, att temperaturen bör vara mellan — 8° och + 14° C, följaktligen lägre än i våra boningsrum. Vädring genom korsdrag är nödvändig, eljes blir intet ombyte af luft. Detta kan ske till och med under pågående språng eller marscher; det är lika oskadligt som att utsätta barnen för blåst i det fria. Ungdomen bör tidigt vänja sig vid frisk luft, något som vi svenskar mycket dåligt förstå. Att familjens hus- läkare utan samråd med skolläkaren kan frikalla från gymnastik är ett missförhållande, som vidlåder våra privata läroverk. I statens skolor är det endast skolläkaren, som äger denna rätt, och vid när- mare granskning kan hvar och en inse, att endast det senare är det rätta, i synnerhet som husläkaren ofta blott genom påtryckning från föräldrarna, utan att taga närmare kännedom om gymnastik- lokalen eller gymnastiken, frikallar från densamma.* Den Lingska gymnastiken användes icke i våra skolor till att utbilda virtuosmässighet, den är tvärtom ett uppfostringsmedel. Det är hvar människas moraliska plikt att sköta sin kropp, detta bör ungdomen tidigt få lära sig, flickan så väl som gossen. Det är härvidlag ingen skillnad mellan dem, de skola uppfostras lika. I samma mån som det intellektuella arbetet ökas, måste äfven kroppens krafter stärkas, eljest blir det ingen harmonisk utveckling. Det måste lämnas plats på skolans arbetsordning för ökadt kroppsligt arbete och gymnastik. Det är oriktigt att befria barn från gym- nastik på grund af klenhet eller öfveransträngning. Dessa barn hafva tvärtom större behof än de andra af gymnastik, men böra i stället befrias från något läsämne. De klena bruka ofta af våra gymnaster föras tillsammans i en särskild rote oeh få mildare rörel- * Häremot gjordes dock sedan under enskildt samtal den invändningen, att husläkaren har en grundligare kännedom om barnet, dess natur och för- hållanden, än hvad skolläkaren kan äga. 176 MEDDELANDEN FRÅN SVERIGES HÖGRE FLICKSKOLOR. ser än de friska och starka barnen. Den som får hufvudvärk af gymnastik bör få rörelserna minskade, men icke befrias. Det är för' öfrigt att märka att den fysiskt svaga flickan står ej ut med andlig öfveransträngning, hon lefver då så att säga på kapitalet. Gymnastiken har en sådan mångfald af rörelser till sitt förfogande, att sådana kunna sättas tillsammans, som äro utvecklande äfven för den svaga individen. Den förmodan framkastades, att nutidens öfveransträngning beror på, att flickorna i allmänhet få börja läsa för tidigt. När de börja förrän de själfva kunna arbeta, behöfva de hjelp, men detta hamnar sig i framtiden. De böra tidigt vänja sig vid själf- ständigt arbete; hemmen skulle tillse att barnen aldrig voro syss- lolösa. Läxläsning efter kl. 9 på aftonen skulle ej förekomma. Hunne barnen icke till denna tid läsa sina läxor, torde detta tagas som ett bevis på att de sutte i en för hög klass. Till slut tolkade medicinalrådet W awrinsky de närvarandes tack- samhet mot fröken Sandström, som lämnat dem tillfälle att utbyta tankar om ett så viktigt ämne, och hoppades, att det icke vore sista gången ett dylikt tillfälle erbjödes dem. * * * Kristinehamns elementarläroverk för flickor. Till lärarinnor för nästa läsår hafva utnämnts fröken Mimmi Magnusson^ utex. från Högre lärarinneseminarium 1888, fröken Frida Anderson^ utex. från Skara folkskollärarinneseminarium 1892, samt fröken Elin Moberg, utex. från Västerås läns landstings småskolelärarinne- seminarium 1890. Böcker och tidskrifter, insända till Verdandis redaktion. Böcker: Läsebok i gamla tidens historia för allmänna läroverkens högre klasser. På grundvalen af G. V. Schottes lärobok, 4:e uppl., utarbetad af S. J. Boethius. Stockholm 1894. P. A. Norstedt & Söners förlag. Herbariekatalog för skolungdom upprättad af C. F. Stockholm 1894. Alb. Bonniers förlag. Lärobok i Stereometri. af Adolf Meyer. Stockholm 1894. P. A. Norstedt & Söners förlag. Om begagnandet af svenska akademiens ordbok. Några anmärkningar af Theodor Hjelmqvist, docent vid Lunds universitet. Lund 1894. C. W. K. Gleerups förlag. Vasa fruntimmersskola 1857—1893. En återblick af Knut Sääf. Vasa 1893. Ifrågasatta reformer vid räkneundervisningen. Svar på Herr Kollins uppsats i Ped. Tidskrift, af K. P. Nordlund. English grammar for Swedish Schools by Karin ÄMström, lärarinna i Palm- grenska samskolan i Stockholm. Stockholm 1894. Lectures francaises pour lajeunesse IV, avec des notes par Anna Wijhander. Lund 1894. C. W. K. Gleerups förlag. P. A. Norstedt & Söners skolbibliotek. Ser. II. Franska författare N. 4. Biographies d’Hommes celebres par George Buruy. Premiere partie avec notes explicatives par A. T. Malmberg. Schulhygienische Untersuchungen in Norwegen von M K. Häkamson-Hansen. Sonder-Abdruck aus Zeitschrift für Schulgesundheitspflege. 1894. Teosofien och dess motståndare. Genmäle till tidskriften » Ute och Hemma.» Föredrag hallet i logen Orion. 1894. Välskrifningsbok med lodrät Stil enligt hygienens fordringar utarbetad af Emy Meyer. Häft I—II. Lärobok i Geometri af Anna Bönström. Lund 1894. C. W. K. Gleerups forlag. Tidskrifter: Pedagogisk tidskrift, utg. af Enar Sahlin 1894. Häft. 3. Svensk tidskrift, utg. af F. von Schéele 1894. Haft. 1 o. 2. Finsk tidskrift, utg. af F. Gustafsson och M. G. Schybergsson. 1894. Mars—April. Svensk läraretidning, utg. af E. Hammarlund. 1894. Häft. 11—18. Slöjdundervisningsblad från Nääs, utg. af O. Salomon. 1894, häft. 3, 4. Tidskrift utg. af Pedagogiska föreningen i Finland, redigerad af C. Synner- berg. 1894, häft. 1. Danskeren, utg. af Fr. Jungersen, Fr. Nygaard och L. Schröder. 1894, April. Höjskolebladet, udg. af Konrad Jörgensen. 1894, häft. 11 —18. Kvinden og Samfundet, udg. af Dansk Kvindesamfund. 1894, häft. 3. Le maltre phonétique. 1894, Mars— Avril. O i. . De många undervisningsfrågor, som under denna vår varit »brännande», hafva föranled! oss att nu WWUs utsända detta häfte för att snart nog — inom ett par veckor — låta det efterföljas af ännu ett. I dess ställe kominer naturligen ett af hösthäftena att indragas. Stockholm d. 10 maj 1894. Red. af „Verdandi,,. Med detta häfte följer till tidskriftens prenumeranter P. A. Norstedt & Söners special- katalog n:r 6, upptagande läroböcker och undervisningsmateriel för allm. läroverk, flickskolor, seminarier och tekniska undervisningsanstalter. :0 Årspris (för 6 häften) 3: 75. Lösa häften å 75 öre. VERDANDI C 0 C o FÖR 3 ( 8 0 UNGDOMENS MÅLSMÄN OCH VÄNNER o 9: 0( HEM OCH SKOLA TOLFTE ÅRGÅNGEN 3 Q 0 CD Q O Q 189% C Fjärde häftet @ -o©’. CD O C O o O Häftets innehall: Om en praktisk anordning af räkneundervisningen. Af Anna RÖnstrÖm ........... Några synpunkter i frågan om hushållsekonomien. Af Maria Ribtfing............ Ytterligare om hushållsekonomien ............................................ Åtgärder mot öfveransträngning vid de högre skolorna i Tyskland. Af N. G. V. Lagerstedt ............................................................... Om den tyska stilen i skolorna. En slutledning af E. Edström................. Tyska stilen ännu en gang. Af Erik Brate .................................... Statens bidrag till högre undervisning för flickor i Sverige och i Finland... Litterära notiser ........................................................... Bokamndlan: Afzelius, Engelsk grammatik, anm. af Nft...................................... Skard, Skolens Historie, anm. af L. Rbg....................................... Silfverskjöld, Vår skolungdoms hälsovård, anm af L. Rbg ...................... Rönström, Lärobok i geometri, anm. af Hj. B................................... Notiser ..................................................................... Meddelanden från Sveriges högre flickskolor ................................. Sid. 177 192 197 198 205 207 210 213 . 218 . 219 • 223 • 232 CD P 3 O CD 9 9 STOCKHOLM 1894 ÖKERBERGS FÖRLAG "UFFE" och LARS HÖKERBERG. D,/o___48, No+* häfia •_________ 75, Om en praktisk anordning af räkne- undervisningen. Enligt de fiestas mening är matematiken, äfven i sin populä- raste form, aritmetiken, ett torrt, träkigt, begränsadt, ofruktbart ämne. Man medgifver dess nödvändighet; men gör icke klart för sig, hvarför det är nödvändigt. — »Naturligtvis måste man kunna räkna litet för att reda sig i handel och vandel.» — Intet annat? Den, som skall undervisa i ämnet, kan åtminstone icke nöja sig med så lösa grunder. Ett ämne, som icke har en verkligt uppfostrande betydelse, är icke värdt att upptagas på skolans pro- gram. Ett ämne äter, som i hög grad har en sådan betydelse, är värdt att skötas så, att dess uppfostrande kraft kommer lärjungen till godo. Att matematiken, äfven i sina första element, har makt att uppfostra både tanke och vilja är för den, som undervisar med vaken blick, klart nog och behöfver intet bevis. De, som icke ha den erfarenheten, kunna måhända känna sig öfvertygade genom att gifva akt på, huru redan små barn finna en njutning i att räkna alla möjliga föremål. Detta beror nog icke på att de tycka om att eftersäga, hvad de hört, utan därpå, att de — visserligen omedvetet — genom räknandet känna sig såsom tänkande varelser. Redan detta att uppräkna talserien är en abstraktion från föreställningen om tingen till begrepp, som hafva verklighet blott för tanken. Då nu en egentlig undervisning i räkning börjar, tages därför abstraktionsförmågan starkt i anspråk. Däraf följer då klart, att man alltid måste gä ut från benämnda tal, pä det att öfvergängen måtte ske fullt naturligt. En särskild försiktighet for- dras naturligtvis, dä abstraktionsförmågan likasom skall taga ett nytt steg, t. ex. då man från, addition går öfver till multiplikation. Verdandi 1894. 12 178 OM EN PRAKTISK ANORDNING AF RÄKNEUNDERVISNINGEN. Under hela den första perioden af räkneundervisningen — d. v. s. så länge man sysselsätter sig med hela tal och bråk ■— träder aritmetikens logiska betydelse i förgrunden: Det, som är logiskt riktigt, blir därför ock det mest praktiska. Redan från början måste man gifva barnet en tydlig föreställ- ning om talbeteckningen och siffrornas olika värde. Detta är så klart, att man knappt skulle tänka på att tala därom, om man icke vid pröfning af i skolan nyinträdande elever komme underfund med, att de undervisats i räkning med tillhjälp af regler sådana som t. ex. denna för addition: »skrif talen under hvarandra så att högra kanten blir jämn: sammanlägg talen i första raden till höger; skrif summans sista siffra under raden och sätt upp den andra som minne; fortsätt med nästa rad, och lägg till det du har i minne o. s. v.» Eller en annan regel för subtraktion:» 5 från 2 går icke; låna 10 af nästa siffra till vänster och lägg till 2. Om nästa siffra är en nolla (en vanlig föreställning, att nollan är en siffra), så sätt ett märke på den och gå till den nästa; en prickad nolla gäller för nio!» Det underbaraste är, att barnahjärnor kunna vara så elastiska, att de förmå mottaga ett sådant misch-masch utan att alldeles förvirras. Att en sådan undervisning är sämre än ingen, är likväl klart, ty den, som skall fortsätta, måste först rifva ned hela den gamla byggna- den, innan han kan bygga på nytt. Det blir ett mödosamt arbete både för läraren oeh lärjungen, hvars minne segt fasthåller de gamla föreställningarna, hur oriktiga de än äro, och därigenom hin- dras från att upptaga de riktiga. Märkligt nog finns det äfven bland undervisare, som hafva ett riktigt begrepp om räkning, sådana som mena, att barnen först böra lära sig att räkna alldeles mekaniskt för att sedan, när förståndet blir mer utveekladt, få förklaringen. Som om förståndets utveckling ingenting alls hade att göra med det sätt, hvarpå undervisningen meddelas! Barnens »hvarför», som så oemotståndligt tränga sig fram och fordra en förklaring, men mötas med ett: »det får du veta sedan, när du fått bättre förstånd», för- stummas slutligen, och snart arbeta de som små maskiner, flitigt nog kanske, men utan lif och utan intresse. Skolan får taga emot många sådana på förhand utarbetade barn, och man önskar ofta: »ack, att de intet visste, men hade kvar sitt naturliga begär efter att få veta!» En öfning, som är i hög grad förståndsutvecklande, och där- för äfven af stor praktisk betydelse, är att upplösa tal, t. ex. 632 = 600 + 30 + 2 eller uppdela i faktorer t. ex. 24 = 2 . 12 eller =3.8 eller =4.6 eller = 2 . 2 . 2 . 3. Detta är en god OM EN PRAKTISK ANORDNING AF RÄKNEUNDERVISNINGEN. 179 öfning i multiplikation och division samt underlättar ett rätt för- stäende af bråkbegreppet, då detta sedermera skall klargöras. I sammanhang med hela tal bör man -undervisa om mynt, mått, mål oeh vikt, naturligtvis helt praktiskt genom åskådning, icke syste- matiskt. En sak, som kunde förtjäna att diskuteras, är om det icke vore fördelaktigt att undvika allt tal om olika »räknesätt»: vikten ligger ju icke alls därpå, oeh funderingarna på »räknesättet» kunna ofta vara hindrande för ett förstående af uppgiften. Emellertid måste vi väl först laga, att vi blifva af med alla »extra räknesätt», Regula de tri, och hvad de allt heta, innan vi angripa den vördnadsvärda institutionen »Quattuor species». Att börja med kunde man ju komma öfverens om, att så litet som möjligt bråka med, hvilken af de fyra potentaterna som för tillfället skall regera, utan låta dem broderligt dela makten. Till sitt be- grepp äro de som vi veta icke absolut skilda, och äfven i prak- tiken går den ena ofta öfver i den andra. En fråga, som rör den praktiska anordningen, är denna: bör man vid undervisningen i bråk börja med allmänna bråk eller med decimalbråk? Ätt denna fråga ansetts vara af vikt, kunna vi förstå däraf, att den utgjort föremål för öfverläggningar vid icke mindre än fem läraremöten. Det kan måhända se ut, som om det vore tämligen likgiltigt, om man började med det ena eller det andra: skillnaden ligger i skrifsättet, icke i begreppet. Ett decimalbråk är ett bråk, hvars nämnare icke utsattes; i stället sätter man ett komma mellan detsamma och det tal, som betecknar det hela. Det kan också se ut, som om det vore lättare att börja med decimalbråk, då öfvergången från hela tal förmedlas, därigenom att räkningen alltjämt grundas på tiotalsystemet. Månne icke orsaken till, att man haft så svårt att komma till rätta med saken, är den, att lärarna döma efter sin synpunkt och icke efter barnens (ett mycket vanligt fel vid afgörandet af peda- gogiska frågor). För oss förefaller nog öfvergången till decimal- bråk naturligare, därför att den är mer systematisk; men för barnet, som intet vet om system och som tillsvidare ieke bör veta något därom, måste decimalbråk förefalla konstigare. Vi behöfva endast tänka på det mindre åskådliga i sättet att skrifva ett decimalbråk för att genast vara på det klara med att det för barnet erbjuder en större svårighet. »Ja, men», invändes det, »man räknar med decimalbråk alldeles som med hela tal». Sant! — Men däraf följer icke, att det blir lättare, snarare mot- satsen; ty decimalbråk är dock bråk och således till sitt begrepp skildt från hela tal. 180 OM EN PRAKTISK ANORDNING AF RÄKNEUNDERVISNINGEN. Hufvudsaken blir alltid att klargöra bråkbegr&ppet, och försöker man sig på detta, och nöjer man sig icke med mindre än att bar- nen verkligen få det klart för sig, då ställa de nog om, att det för läraren blir tydligt, hvilket som är enklast och således äfven bäst. Om man säger: »Se här ha ni ett par äpplen att dela sins- emellan», så blir nog frågan om, huru många delar som behöfvas och hur stor andel hvar och en får, tillräckligt viktig att väcka intresse för det nya begreppet. Vid öfvergången till bråkläran skulle man väl nu lämpligen kunna slippa ifrån »räknesätten», ty dels är det här naturligare att börja med multiplikation och division, hvarigenom den reglemente- rade ordningen ju redan är bruten, dels sammanfalla dessa båda räknesätt, tillämpade på bråkläran, helt och hållet. De, som lärt sig räkna efter mekaniska regler, hafva ofta svårt att reda sig med »division i bråk». De säga: »jag vänder upp och ned på . . .» Ja, hvad var det nu? Att något skall vändas upp och ned, så mycket veta de då; men som hela bråkbegreppet och »räknesättet» på köpet är upp och nedvändt i vederbörandes hufvud, så är det ieke så lätt att komma till rätta med saken. Jag skulle vilja sammanfatta det jag nu sagt om den första räkneundervisningen i följande råd: 1. Anse den allra första räkneundervisningen af största vikt och betydelse, icke blott från praktisk, utan äfven från logisk synpunkt. 2. Gå grundligt till väga och se till, att begreppen från bör- jan klargöras; men tro icke, att långsamhet är sömnighet och att grundlighet är tråkighet. 3. Omväxla med praktiska exempel och mekanisk räkning: de förra öfva tankeförmågan, den senare färdigheten. 4. Begagna ömsom hufvudräkning och räkning i bok: den förra öfvar föreställningsförmågan och den snabba uppfattningen; den senare åskådningsförmågan och handen. 5. Jäkta aldrig för att medhinna en lång kurs: det är onö- digt, ty aritmetiken är ett ämne, som repeterar sig själft; det är oriktigt, ty det strider mot ämnets natur, som är harmoni och lugn. Under det senare skedet af undervisningen i aritmetik träder den praktiska betydelsen i förgrunden. Det blir då fråga om exemplens innehåll och grunderna för deras uppställning. OM EN PRAKTISK ANORDNING AF RÄKNEUNDERVISNINGEN. 181 Nu är det många, som tänka, att exemplen äro till blott oeh bart för att inöfva färdigheten i räkning; innehållet blir då mer eller mindre likgiltigt. Är denna åsikt riktig? . Matematiken har framkommit som ett resultat af begäret att lösa uppgifter. Låt vara, att den sedan för undervisningen äfven fått en formell uppgift, den ursprungliga kan dock icke få lämnas ur sikte. Nu är det omöjligt att känna någon längtan efter att lösa en uppgift, för hvars innehåll man saknar allt intresse. Ergo kan icke innehållet vara likgiltigt. Hur har då en sådan åsikt kunnat uppkomma? Vi tro, att det tillgått på följande sätt. Allt mer och mer uteslutande har man tagit tanke- och reflexionsförmågan i anspråk vid under- visningen. Slutligen har man icke kunnat undgå att märka, huru detta verkat tröttande. Man har då sett sig om efter en motvikt och tänkt så: »i något läroämne borde dock det mekaniska inlä- randet och utförandet användas, på det att reflexionsförmågan måtte få någon hvila. Hvilket ämne skulle vara lämpligare därtill än räkningen, torr och tråkig, som den ju ändå är!» Man har glömt, att alla läroämnen böra tillgodose såväl tän- kandet och fantasin som det mekaniska inlärandet. Historien skall hafva sina högtidsstunder, då stora tilldragelser fängsla uppmärk- samheten, vidga hjärtat, spänna tankekraften; men den skall också ha sina pluggtimmar, om jag så får uttrycka mig, då det gäller att pröfva inlärandet. Geografin skall hafva sina forskningsstunder, då man ströfvar omkring i fjärran land eller i fosterlandets skilda trakter och söker att draga slutsatser af hvad man ser; men den måste också ha sina minnesläxor och sin mekaniska öfning (genom kartritning t. ex.). Precis på samma sätt bör det vara med mate- matiken. Om geometrin har jag yttrat mig vid ett annat tillfälle. Här talar jag om aritmetiken. Att den mekaniska räkningen icke får förbises är klart; jag har redan i det föregående påpekat detta. Men aritmetiken skall äfven hafva ett lefvande innehåll, och detta gifves genom exemplen. Det är läraren, som skall väcka intresse för dem. För att detta skall kunna ske böra uppgifterna vara så valda, att de ligga inom lärjungens tankesfer, vidare böra de ställas i förbindelse med andra läroämnen och med lärjungens dagliga lif; därigenom ger man en föreställning om, huru djupt matemati- ken i själfva verket griper in på alla områden. Bland exempel på sammansatt Regula de tri förekomma stundom mycket intrasslade problem om kanalbyggnader, grufdrift o. dyl., hvilka äro olämpliga, icke därför, att de äro svåra, utan därför att intresset för resultatet 182 OM EN PRAKTISK ANORDNING AF RÄKNEUNDERVISNINGEN. icke står i någon proportion till den på räkningen nedlagda mödan. En landtbrukare kan ju ha stor fördel af att få veta, huru mycket han kan vinna genom att använda en förbättrad troskmaskin; men en skolgosse eller skolflicka kan svårligen ha något annat intresse för ett sådant problem än att »facit blir rätt», alltså intet intresse för innehållet. Att räkningen borde ställas i förbindelse med andra läroäm- nen, är en sak, som blifvit allt för mycket förbisedd. Att tillämpa aritmetiken på geometrin är ju något, som faller af sig själft; men äfven från öfriga läroämnen borde exempel kunna hämtas. Geografin erbjuder problem om höjdförhållanden, ett lands nederbörd, tids- skillnad mellan olika orter o. s. v. Ränteproblem, som ha ett histo- riskt intresse, äro icke så svåra att finna ; ett lands myntförhållande eller statsskuld kan äfven gifva uppslag till beräkningar af historiskt intresse. Hur förträffligt lämpa sig icke fysik oeh huslig ekonomi, där det förekommer, att ställas i förbindelse med undervisningen i räkning. Lägger man nu därtill exempel, som hafva intresse för lärjungen genom att beröra det dagliga lifvets förhållanden, så torde det vara öfverflödigt att hämta sådana från områden, som för lär- jungen äro alldeles främmande. Det behöfver väl knappt påpekas, att exemplen böra tagas just från de ämnen och de delar af dessa, som för tillfället studeras. Äfven ur den synpunkten är en kom bination af läroämnen önskvärd. Uppgifter om häfstänger t. ex. vore väl icke lämpliga att använda som lösryckta exempel; men om de gifvas samtidigt med att lärjungarna i fysiken läsa kapitlet om mekanik och i geometrin proportionsläran, så mottagas de med stort intresse. Tid och krafter sparas äfven därigenom, att det ena ämnet sålunda kompletterar det andra, och räkningens praktiska nytta blir tydlig. Man skall snart få se, att på detta sätt räknin- gens resultat, långt ifrån att vara likgiltigt, blir rent af en brännande fråga, och man skall snart få höra meningsutbyten om resultatets möjlighet eller sannolikhet, hvilka bevisa både vakenhet och intresse. Vi vilja nu tala något om räkneuppgifternas uträkning eller sättet för deras uppställning. Låt oss taga några exempel af olika slag! Först ett sådant, som man brukar räkna till »allmänna uppgifter» eller exempel för tillämpning af bråk. . »Sök ett tal, så beslcaffadt, att om 3 af talet ökas med 3 af talet, summan blir talet 3 3.» OM EN PRAKTISK ANORDNING AF RÄKNEUNDERVISNINGEN. 188 Man har hufvudsakligen två metoder att använda. Den ena kunna vi kalla »frågmetoden», den andra »ekvationsmetoden». Lät oss börja med den första! Vi tänka då sä här: »om 3 och 3 sammanläggas, så är den del af talet, som denna summa (13) utvisar, 3 }. Om nu 18 af . 28 talet är 3 9» hvad är dä Ts? Svar: 14:delen däraf, alltsä 9—14. Vidare: om 15 af talet är sä mycket, sä måste hela talet vara 15 28.15 o T gånger större, eller 9—— = 3 3.7 Vi använda sedan ekvationsmetoden för lösningen af samma pro- blem. Detta förutsätter naturligtvis, att lärjungarna genomgått grunderna för ekvationens lösning, ett utmärkt tillfälle för öfrigt att vinna färdighet i bråkräkning. Det matematiska teckenspråket känna de ju redan förut. Läraren dikterar problemet, oeh lärjungen öfversätter det till matematiskt språk på följande sätt: Läraren: »Sök ett tal, så beskaffadt . . . Lärjungen skrifver pä svarta taflan: x = det sökta talet. Läraren: »att om 3 af talet ...» Lärjungen skrifver under det förut skrifna: 3x . 5 Läraren: »ökas med 3 af talet . . . Lärjtmgen skrifver bredvid det förra bråket: Läraren: »summan Lärjungen: Nu stär där alltsä: blir talet 3 3.» En annan lärjunge får nu uppläsa hvad som stär pä taflan. Det blir exemplet ord för ord. Sedan utföres räkningen. En af lärjungarna räknar på taflan, de andra i sina böcker, på det samtidigt öfning må vinnas. 184 OM EN PRAKTISK ANORDNING AF RÄKNEUNDERVISNINGEN. Reflexionerna kunde visserligen få göra sig själfva; lät oss emellertid anställa den jämförelse, som exemplet erbjuder: Frågmetoden är oviss. Det är icke säkert, att alla hitta på, att man först bör sammanlägga bråken. Det vanliga är, att två eller tre i klassen, som ha den där särskilda virtuositeten i räk- ning, och liksom känna på sig, hur det skall vara, räkna exemplet i hufvudet. De andra förklara, att de icke förstå det. Efter några frågor och förklaringar förstå de detta exempel, men vid det nästa går det på samma sätt. Detta är ganska begripligt, eftersom dylika exempel icke lösas efter någon gemensam lag, utan äro ett slags gåtor, som den uppfinningsrike gissar utan möda, och hvaraf han lär sig egentligen det, att han måtte vara bra mycket »styfvare» än kamraterna, som sitta där så »dumma», under det att dessa s. k. dumma fortfarande betrakta dem som gåtor, hvilka de icke göra sig mödan att fundera på, då de veta, att de sakna gissningsförmåga. Ekvationsmetoden är säker. Det finns alltid en anledning till ekvation, och vanligen är den så enkel, att alla lärjungarna efter någon öfning lätt finna den. Man följer den bestämda lagen, att samma sak uttryckes på två sätt med tillhjälp af de upplysningar som gifvas, hvarefter de båda uttrycken förenas med likhetstecken. Skulle något fel vara begånget vare sig i tanken eller i upp- ställningen, är det också lättare att se det, då man har hela pro- blemet uttryckt i ett sammanhang likasom en sats: Däraf följer också, att denna metod är klarare och mera åskådlig. Jag vill nu taga ett exempel ur en annan kategori af sådana: »Regula de tri.» Hur många man måste arbeta 20 dagar med 2,5 kr. i dagspenning för att förtjäna lika mycket som 25 man på 16 da- gar med 2 1 kr. i dagspenning ? Enligt frågmetoden uppställer man exemplet så här: man dag dagsp. 25 16 21 ? 20 2,5 Lösningen sker genom reduktion till enheten på följande sätt: 25 man måste arbeta 16 dagar för att utföra arbetet. Hur många måste då arbeta för att på 1 dag utföra samma arbete? Svar: sexton gånger så många eller 25 . 16. Så många man måste arbeta för att utföra arbetet på 1 dag. Hur många måste arbeta för att utföra det på 20 dagar? Svar: , 25.16 „ 20:delen af antalet eller . Så många man måste arbeta för OM EN PRAKTISK ANORDNING AF RÄKNEUNDERVISNINGEN. 185 att med 2 kr. i dagspenning förtjäna summan. Hur många man måste arbeta för att förtjäna samma summa, om deras dagspenning , „ 25.16.9 är 4 krona? Svar: 9 gånger så många eller —— . Hur många måste då arbeta för att förtjäna samma summa, om dagspenningen är 1 krona? Svar: 1 af det förra antalet eller —--—9 Om så många 4 20 . 4 man måste arbeta för att förtjäna summan, då dagspenningen är 1 krona, hur många måste då arbeta, om den är 10 krona? Svar: „-----------------------------------------25.16.9.10 I J 10 gånger så många eller--------------. Om sa många man må- 20.4 ste arbeta för att förtjäna summan, då dagspenningen är 10 krona, hur många måste då arbeta, om dagspenningen är 25? Svar: 25:te- delen af antalet eller 25.16.9.10 _ ------------- = 18 man. 20.4.25 Begagna vi ekvationsmetoden, resonnera vi så: »summan blef i båda fallen lika. De båda uttrycken för summan kunna således ställas på hvar sin sida om likhetstecknet. Summan är en produkt af alla arbetsförtjänsterna. I ena fallet är den: 25 . 16 . 2 1. I det andra fallet, då x föreställer antalet man: x . 20 . 2,5. Ekvationen blir alltså: 25 . 16 . 21 = x.20.2,5 x = 18. Nu frågar jag: »hvilket af dessa båda sätt att räkna går for- tast, och hvilket är det naturligaste?» Frågmetoden gör anspråk på att vara den förnuftiga metoden. Jag tror, att för mångas förstånd åtminstone ekvationsmetoden är bra mycket förnuftigare. Hvem har icke gifvit akt på, huru det beständiga frågandet försätter lärjungen i ett slags hypnotiskt till- stånd, så att han till slut börjar tala som en maskin och helt ogeneradt svarar, att 4 man, som skola utföra ett arbete, behöfva använda 4 gånger längre tid än 1 man — nåja, sådana kunna de ju vara! — Detta visar, i förbigående sagdt, på en brist, som före- finnes i de allra flesta exempel af detta slag. Skall man verkligen kunna jämföra den tid, som åtgår för ett visst antal man att utföra ett arbete, med den, som åtgår för ett annat antal, så bör man 186 OM EN PRAKTISK ANORDNING AF RÄKNEUNDERVISNINGEN. ju veta något om deras arbetsduglighet. Skall man kunna jämföra priset på ett antal kilogram af en vara med priset på ett annat antal, så måste det ju sägas, att varorna äro af samma sort. Sådana uppgifter saknas vanligen. Man svarar: »detta förutsattes naturligtvis». Må vara, men det bidrager i sin mån därtill, att lärjungen icke tänker öfver problemets innehåll, utan både frågar oeh svarar helt mekaniskt. Dessutom blifva frågorna ofta orimliga eller löjliga. Man säger t. ex.: »Så många man fordras för att stenlägga en gata, som är 3,5 m. eller 35 d. m. bred. Hur många fordras, om gatan är 1 d. m. bred?» Om man har en tanke för hvad man säger, så måste man ju tänka: »hvilken vidunderlig gata af m d. m. bredd!» Vanligen uppfattas ieke alla dessa löjligheter, hvilket är det bästa beviset på, att lär- jungen verkligen icke tänker något alls, utan räknar efter ett slags slentrian. Mycket svårt kan det också stundom vara att korrekt uppställa frågorna, därför att den ena beror af den andra. Af detta skäl måste frågan för att vara fullt riktig ofta göras så lång, att början är glömd, då man kommer till slutet. Om nu sådana exempel (sammansatt Regula de tri) hade en mycket stor praktisk betydelse, ginge det väl an; men jag tror, att man lugnt kan påstå, att ingen af lärjungarna någonsin använda ett enda sådant exempel. Vid ränteproblem blir det ännu tionen erbjuder. Man har då den kommer att för praktiskt bruk mera klart, hvilken fördel ekva- . i kpt enkla formeln r —--------, som 100’ kan användas i alla möjliga fall, under det åter vid frågmetodens användande uträkningen af kapital, ränta, tid och procent lätt ter sig som lika många olika räknesätt, hvarigenom dessas antal ytter- ligare förökas. Men låt oss äfven här för jämförelsens skull taga ett exem- pel. En parson hade idlånat 3 af sitt kapital mot 4 % oeh } af kapitalet mot 5 %; årsräntan steg inalles till 52 kronor. Hur stort var kapitalet ? Vid användandet af frågmetoden måste man först resonnera så här: 3 af kapitalet, utlånt mot 4 %, inbringar samma ränta som 3 af kapitalet utlånt mot 8 %. Vidare: 3 af kapitalet, utlånt mot 8 %, och 3 af kapitalet, utlånt mot 5 %, inbringar samma ränta som 3 af kapitalet, utlånt mot 13 %. Sedan gör man följande uppställning: kr. 100 ? kr. 13 52 OM EN PRAKTISK ANORDNING AF RÄKNEUNDERVISNINGEN. 187 Därefter börjar frågandet. Då 100 kr. inbringa i ränta 13 kr., hur stort är det kapital. som på samma tid inbringar 1 krona? Svar: 13:delen däraf eller ——. Hur stort är dä det kapital, som på samma tid inbringar 52 kr.? 100.52. « Svar: 52 gånger större eller -—-. Då nu 3 af kapitalet är så stort; måste hela kapitalet vara 3 gånger så stort eller 100 .52.3 13 = 1200 kr. Jämför nu denna långa räkning med den vi utföra, då vi använda ekvationen. Vi tänka då så: Räntan på båda kapi- talen är tillsammans 52 kr. Teckna då enligt formeln räntan på hvartdera kapitalet-för sig, addera dem och sätt dem lika med 52. Så här: x = kapitalet. 2 x . 4 x . 5 + — 52 3 .100------3 . 100 8 x + 5 x = 52 . 300 13 x = 15600 x = 1200 Hvilket är enklast? I förra fallet ha vi först det långa resonnerandet, som troli- gen blott få af lärjungarna själfva hitta på, för det andra uppställ- ningen, för det tredje frågandet och för det fjärde uträkningen. Antag nu blott, att frågan göres på följande sätt, hvilket är mycket vanligt: »då 100 kronor inbringa i ränta 13 kr., hur stort är det kapital, som inbringar 1 krona», så är denna fråga ett nonsens, ty allt beror ju på att tiden är densamma. Att oupphörligt höra och rätta sådana fel är ganska tröttsamt. I senare fallet, då man använ- der ekvationen, är tanken fullkomligt klar, uppställningen följer den troget, och uträkningen sker i lugn och ro utan irriterande och tidsödan- de frågor. Ekvationsmetoden är således enklare, hvilket skulle bevisas. Jag vill icke trötta med exempel på alla möjliga kategorier; blott ännu ett. Låt oss taga ett obligationsproblem. En person inköpte efter parikurs en 4 } procents obligation jämte 4 månaders upplupen ränta för 761 kr. 25 öre. Hur stort var obligationens nominella värde ? Frågmetoden. Den första frågan blir: kr. efter 4 } % under 4 månader. Uppställning: kr. kr. 100 41 ? hvad är räntan på 100 m. 12 4 100 188 OM EN PRAKTISK ANORDNING AF RÄKNEUNDERVISNINGEN. De många särskilda frågorna förbigår jag, vi känna dem ju redan. 9 . 4 blir: 2.12 = 1,5 kr. Den andra frågan blir: då nu en obligation å 100 kr. skulle kosta 101,5 kr., livad skulle en obligation å 761,25 kr. kosta? Uppställning: kr. ' kr. 100 101,5 ? 761,25 _ . 100 . 761,25 _ Utrükning: 101,5/7=730 Ekvationsmetoden. Priset på obligationen är obligationens nomi- nella värde, som här sökes, jämte räntan, som beräknas på detta värde, alltså: _ 9.4.x 7 61.2 5 === x +-------- 1 2 . 100. 12 152250 = 200 x + 3 x x = 750 Ekvationen uppställes lika för alla dylika problem, under det däremot med begagnande af den andra metoden förfaringssättet växlar, hvarjämte problemet vanligen måste fördelas på åtminstone två särskilda uppgifter. Jag har låtit lärjungarna i en klass pröfva båda metoderna just på problem af detta slag oeh sedan säga sin mening. De uttalade sig alla till förmån för ekvationsmetoden. En sade: »det går fortare»; en annan: »det är redigare»; en tredje: »det är roli- gare» o. s. v. De fördelar hos ekvationsmetoden, som jag sökt framhålla, vill jag sammanfatta så: »den är mer generell». Därigenom stämmer den äfven bättre än någon annan med den nyare matematikens all- männa grundsats, som just är att generalisera, att sammanföra enskilda fall i lösningen af ett problem. Man slipper alla de olika benämningarna »Regula de tri», »bolagsräkning» o. s. v., som gifva föreställningen om lika många olika räknesätt. Detta hindrar naturligtvis icke, att man, om man så vill, kan gruppera problemen efter ett likartadt innehåll. »Men», frågar man, »om nu ekvationen verkligen erbjuder så stora fördelar, hvarför har den då ieke blifvit mer använd?» Därför, att den blifvit betraktad såsom hörande till algebran och därför OM EN PRAKTISK ANORDNING AF RÄKNEUNDERVISNINGEN. 189 ansetts tillhöra ett högre stadium. I de flesta flickskolor, där räk- ning med ekvationer förekommit, har den varit en »efterrätt» ofvanpä den öfriga undervisningen i räkning, utan någon egentlig förbindelse med denna. Den har blifvit en öfverloppsgärning eller en grannlåt, båda delarna lika förkastliga vid skolundervisningen. Skall ekva- tionen användas, så bör den inläras omedelbart efter genomgåendet af bråkläran som ett nödvändigt element, ett hjälpmedel för hela den följande räkneundervisningen. Andra orsaker till motviljan mot ekvationen finnas nog också. En af dessa är egendomlig nog. Det är den, att man använder bokstafven x som tecken för den obekanta storhet, hvars värde sökes. Hvem skulle tro, att denna lilla oskyldiga bokstaf gör ekvationen till en mystisk, obegriplig sak; men sä är det tydligen. Alla andra tecken, som användas vid räkningen, anser man sig förstå; men detta enda — det är för svårt! Ett sätt att undanrödja detta hinder vore att låta lärjungarna, allt från det första exempel de behandla skriftligt, använda x för att beteckna det tal, som sökes. Därigenom blefve de småningom så bekanta med denna matematiska storhet, att den ej längre blefve fruktansvärd. Jag vill också framställa ett annat förslag. Låt lärjungarna, innan de lära sig ekvationsräkning, fä en liten inblick i dess upp- komst. Låt dem i fantasin förflytta sig till Indiens sagoland. Lät dem se dess invänare, ett folk med en lifligare och rörligare inbillnings- kraft än vi äga, samlas för att roa sig med räknegåtor. Berätta om de täflingar i räkning, som anställdes vid deras folkmöten. Fram- ställ sedan som exempel pä de gåtor, som därvid förekommo, t. ex. denna: Jag tänker pä ett tal, multiplicerar det med 3 och lägger 4 till. Jag delar det jag får med 10 och subtraherar 2, dä får jag 2. Hvilket tal tänkte jag pä? Visa dem därefter, hur man genom att beteckna det ännu obekanta talet med x med ekvationens hjälp lätt löser uppgiften, och man skall icke alls behöfva hålla några tal om ekvationens nytta eller nödga dem att lära sig sättet för dess lösande. De skola förstå, att ekvationen icke är en konstig uppfinning, särskildt gjord för de lärda, utan att den har sin rot i ett verkligt männi- skolif och är ett uttryck för en mänsklig själsförmögenhet. Ekvationen är likasom en bild af hela den indiska matemati- ken, abstrakt och åskådlig på samma gång. Det är just detta, som gör den användbar, likasom matematikens i allmänhet stora bety- 190 O EK PRAKTISK ANORDNING AF RÄKNEUNDERVISNINGEN. delse som läroämne betingas däraf, att den äfven i sina element är rent vetenskaplig och på samma gäng fullt populär. Nu hör jag den frågan: »hvar skall man fä en lärobok, om på detta sätt metoden skall förändras?» — Därpå svarar jag: läro- boken är ett verktyg, den kan aldrig ersätta den lefvande person- ligheten. Ett verktyg, om än så fulländadt, kan icke göra någon till konstnär, men konstnären kan bruka äfven det bristfälliga verk- tyget eller ock kan han förbättra det och lämpa det efter sitt än- damål. Ännu aldrig har någon blifvit en duglig lärare, därför att han haft en utmärkt lärobok att tillgå. Visserligen finnas de, som tro detta och som anse, att lärarens förnämsta uppgift är den, att troget och lydigt följa läroboken, så att lärjungen vid skoltidens slut må »kunna» den. Men de, som ha den åsikten, veta tydligen icke mycket om »undervisning», och deras mening kan således icke ha någon vidare betydelse. Vid räkneundervisningen är man i alla händelser mer obero- ende af lärobok än i något annat ämne, ty ingen bok kan gifva ett lefvande begrepp om talförhållanden. Detta hindrar icke, att en väl uppställd lärobok är önskvärd. En räknebok borde vara indelad i tre kurser. Den första skulle behandla hela tal och bråk, den skulle vara enkel och åskådlig samt åtföljas af tillräckligt antal lämpligt anordnade exempel. — Den andra skulle vara en fram- ställning af ekvationsräkningen. •—• En sådan, mycket användbar, äga vi redan i ett litet häfte, utgifvet af Larsson och Lundahl. Successivt genomgås här de olika operationer, som böra utfö- ras, för att ekvationen skall bringas till sin enklaste form, och hvarje särskild operation förtydligas genom exempel. Möjligen kunde man hafva önskat ett något större antal ekvationer till öfning för den mekaniska räknefärdigheten. Dock — det är ju lätt att öka deras antal, om man så vill, och hufvudsaken är naturligtvis att kunna använda ekvationen till praktiskt bruk. Därtill erbjuder den ofvan- nämnda boken en god ledning. Den tredje, afdelningen af räkneboken skulle utgöras af en samling uppgifter, hvilkas innehåll borde vara lämpadt efter skolans olika läroämnen, och efter hvad som kan förekomma i det prak- tiska lifvet. . Till slut vill jag äfven för den afdelningen af räkneundervis- ningen, som egentligen består i problemlösning, gifva några anvisningar: 1. Anse exemplens innehåll för en viktig sak och välj dem så, att de passa för lärjungens ståndpunkt. 2. Om för exemplets uppställning en förklaring är nödvän- dig, så gör den icke brådskande. Lärjungen kan därigenom frestas OM EN PRAKTISK ANORDNING AF RÄKNEUNDERVISNINGEN. 191 att låtsa sig begripa en sak, som han blott till hälften förstår, eller att vid hemräkningen begagna sig af en hjälp, som ofta gifves på ett oförståndigt sätt. Antag å andra sidan icke den ursäkten: »jag forstår icke talet», utan fordra ett närmare angifvande af hvad det är, som icke kan förstås. Svårigheten visar sig då ofta vara all- deles inbillad eller bero därpå, att ingen vidare tanke blifvit ägnad åt uppgiften. 3. Fordra noggrannhet och snabbhet vid räkningens utförande och afbryt ieke onödigtvis detta genom förklaringar oeh frågor. Att göra en färdighet till föremål för tänkande är lika orätt som att försöka göra tänkandet till en mekanism. 4. Om ett fel blifvit begånget, så låt lärjungen själf taga reda pä och angifva felet. Eljest händer det, att han ursäktar sig med att uppgiften var svår, under det att det oriktiga resultatet kanske berott på en felaktig multiplikation eller ett misstag om teeken oeh således genom ordning och uppmärksamhet kunnat undvikas. 5. Låt lärjungen vänja sig vid att pröfva resultatets riktig- het, så vidt ske kan. Det torde af framställningen vara klart, att jag med den före- slagna anordningen af räkneundervisningen afser icke blott den prak- tiska nyttan i egentlig mening utan framför allt den uppfostrande betydelsen, ty uppfostran är skolans förnämsta mål. Anna Rönström. Några synpunkter i frågan om hushållsekonomien. Bref till Red. af Verdandi. Kära Uffe! Då jag läste din artikel om flickskolemötet i Lund, i Verdan- dis 5:e häfte för 93, i hvilken du, vid talet om hushållsekonomiens införande som läroämne i skolan, vädjar till oss mödrar, kände jag en stor lust att svara på dina »reflexioner». Denna lust ökades alltjämt, och därför kommer jag nu, men inte med en artikel, utan med ett bref. Du har ju själf förklarat, att »ämnet är det mest tilltalande man kan tänka sig». Hvad som hindrar dig att skänka det ditt hela understöd är således icke ämnet själft, men den ståndpunkt från hvilken du ser detsamma. Får du endast en gång blicken öppen för verkligheten och dess — jag skulle kunna säga — fruktans- värda kraf, ja, då blir du vår kämpe. Och det är i den ingalunda anspråkslösa förhoppningen att så skall ske, soni jag nu går till strid för en åsikt, hvilken jag anser hafva en omätlig betydelse för vårt folk. Det torde vara bäst, för att vi skola kunna rätt förstå hvar- andra, att jag till en början söker bemöta de invändningar du gjort mot saken. Du säger, att »om undervisning i husliga sysslor inom skolan har något af onatur i sig, så är det visserligen en onatur, som ju på mångahanda sätt vidlåder hela vår nutida kultur». Det är ett öfvermåttan sant ord; men skulle ej dess rätta konsekvenser blifva, att all skolundervisning har något af »onatur» uti sig, att hvarje skola i själfva värket är en af de kulturens faktorer som verka försvagande på hemmet och det i samma mån som till sko- lan sändas sådana barn, för hvilka hemmets inflytande är af största betydelse? Ligger det någon sanning i detta, så torde vi snart få räkna bland det som har »onatur» i sig ej blott hushållsekonomien, NÅGRA SYNPUNKTER I FRÅGAN OM HUSHÅLLSEKONOMIEN. 193 utan alla skolor för barn och i allra främsta rummet småskolan, för att ej tala om Kindergarten och därmed likställda anstalter. Att emellertid skolundervisningen under barnaåldern är något som, vare sig det är godt eller ondt, doek är oskiljaktigt förbundet med vår nuvarande kulturståndpunkt, det visar sig bland annat däraf, att skolan mer oeh mer vinner terräng på hemmets bekostnad. Tänk på, hvilket arbete man nu fordrar af ynglingen mot för 50— 70 år sedan — d. v. s. huru mycket skolan inkräktat på hemmets äganderätt till honom! Med en instinktiv förskräckelse för detta förödande eröfringsarbete har hemmet åter oeh åter protesterat mot skolans kraf, oeh denna ofta omedvetna protest har under allehanda skyddande förklädnader förstått att bryta sig fram. Det är som hörde jag ett eko från min ungdoms dagar, då du säger att hus- hållsekonomien skulle vara »den största inkräktning, som skolan hittills gjort på familjens område». Så lydde oek hemmens protest för 30 år sedan, då den stora nybildningen skedde på flickskolans område, och så skall den lyda hvarje gång skolan med oemotståndlig makt för sig eröfrar de områden, hvilka hemmet icke kunnat eller icke velat vårda. Skolan verkar här efter samma naturlag som kommer ett sinne att utveckla sig till förökad skärpa, då ett annat fattas eller upphör att göra tjänst. Men nu kommer du med din redan gjorda invändning: »har hon (skolan) rätt därtill ?» Ar det sant, att hemmen ej förmå gifva denna undervisning eller hafva försummat att gifva den? Hvad de fattiga hemmen beträffar, tycks du själf anse, att båda dessa delar kunna vara förhållandet med dem — ja, det är sant, du gör samma bedröfliga medgifvande äfven för åtskilliga Stockholmshem. För min del måste jag låta landsortsstäderna i stort taget och en god del af själfva landsbygden komma under samma dom. Detta är ett påstående som kräfver bevis, säger du. Jag tror icke, att sådana äro svåra att få. Om vi med en för lifvets ar- betskraf öppen blick se oss omkring bland kvinnor af olika sam- hällsklasser, skola vi utan tvifvel öfverallt finna en sjunkande ar- betsduglighet inom alla det husliga lifvets områden. Husmödrar — de må nu vara rika eller fattiga — såväl som tjänarinnorna besitta icke den insikt och arbetsförmåga, som de gjorde fordom. Under de sist förflutna femtio åren har kvinnans arbetsskicklighet utom hemmet stadigt gått framåt och det i samma proportion, som den sjunkit inom detsamma. Och det är ju den naturligaste sak, att så måste ske. Då en gång skolundervisning för oss blef en full verklighet — vare sig den nu meddelas oss i folk- eller elementar- skolan — togo vi det nya arbetsfältet i besittning med den öfver- Verdandi 1894. 13 194 NÅGRA SYNPUNKTER I FRÅGAN OM HUSHÅLLSEKONOMIEN. skattning, som alltid medföljer uppnåendet af en länge eftertraktad frihet. Med ringaktning sågo vi ned pä det, som vära mödrar och mormödrar hade kämpat för. Det var ett förnedrande slafarbete. Väl den, som kunde blifva fri därifrån! Och sä lyfte de rika bördorna af sina skuldror och lade dem pä tjänarinnorna, och dessa, som äfven de smakat pä det den nya tiden ägde att bjuda, skud- dade i sin ordning af sig »oket», sä vidt detta var dem möjligt. De som voro nog olyckliga att behöfva ingä i det förnedrande tjä- narinneständet suckade öfver att ej' kunna uppnå åtminstone en småskolelärarinnas afundsvärda lott.* Sä växte småningom klyftan mellan hemarbetet och skolarbetet, mellan kvinnans uppfattning af det förras och det senares betydelse. När ekonomiska förhållanden dock tvingade mängen hustru att inom hemmet deltaga i husliga sysslor — vår tid räknar tyvärr icke mänga i ekonomiskt välstånd varande fruar, som »gå och släpa» i sitt hushåll — såg flickan med medömkan ned pä mammas arbete, och modern tänkte i sitt sinne, att nog skulle flickan slippa träla som hon, det var säkert., ty nu för tiden kunde man dä ändtligen bli något bättre. Säger du, att detta är en mörk och orättvis teckning, vill jag i så mätto gifva dig rätt, att jag medgifver, att det lyckligtvis icke stär till på detta sätt i alla hem — vore det sä, skulle värt folk vara nära sin undergång — men jag fruktar, att i ett mycket stort antal fall min framställning är en verklighetsbild. Tro nu ej, att jag ämnar draga i fejd mot allt hvad nutidens kvinnobildning beträffar! Visst icke! Det är ej mot kvinnans obe- stridbara rätt till kunskaper jag vill kämpa, endast mot den orik- tiga väg, på hvilken skolan slagit in, oeh de missförhållanden som därigenom framkallats. Jag vågar påstä, att vi ännu icke fått några flickskolor i värt land: vi hafva ännu endast goss-skolor för flickor. När de första större kvinnliga skolor uppstodo här hos oss, togos goss-skolorna till mönster. Det stora flertalet af de nya idéernas förkämpar tänkte sig aldrig annat, än att flickan skulle hafva sam- ma utbildning som gossen. Visst skymtar man hos mera fjärrskå- dande andar, t. ex. Fredrika Bremer och Onkel Adam, en sträfvan efter något annat i skolväg för flickan än för gossen, men sina tankar eller snarare instinkter förmådde de icke utveckla till full klarhet, hvarken för sig själfva eller andra. Ett försök att bryta en själfständig väg för kvinnoundervisningen gjordes af de varm- * Jag kan ej underlåta att med anledning häraf meddela, att förliden hösttermin sökte 145 flickor inträde vid härvarande småskoleseminarium, och 30 kunde mottagas. NÅGRA SYNPUNKTER I FRÅGAN OM HUSHÅLLSEKONOMIEN. 195 hjärtade och klarseende pedagoger, hvilka 1859 stiftade Lärokurs för fruntimmer. Dessa lyckades blifva banbrytare i ett hänseende •— det n. v. högre lärarinneseminariet framgick ur denna lärokurs —- men frän den själfständiga vägen leddes undervisningen snart in i det gamla elementarskolespåret. Oeh det skulle väl sä vara. Vi hade förmodligen aldrig till en början blifvit nöjda med en verklig flickskola, vi hade nog, som barn bruka göra, kastat bort hvad som bjudits oss för att gripa efter hvad de andra ägde. Nu hafva vi under långa är hunnit pröfva verkan af att läta flickorna delaktig- göras af goss-skolans efterlängtade härlighet. Och följden däraf har blifvit att under årens lopp långsamt men oemotståndligt trängt sig fram den tanken: »detta är dock icke hvad vi egentligen skulle önska för våra flickor», och sä hafva försök till ändring gjorts än med ett och än med ett annat. Vi hafva ändrat skolplaner, infört valfrihet, funderat hit och dit, dock utan något resultat, ty vi hafva icke fått syn på själfva hjärtpunkten i frågan. Först sedan vi kommit att inse nödvändigheten af undervisning i hushållsekonomi stå vi inför möjligheten af problemets rätta lösning. Då jag för omkring 20 är sedan i Tyskland fann ett under- visningsämne som kallades »Haushaltungskunde», blef det mig snart klart, att däruti gömdes något, som kunde blifva af särdeles stor betydelse för vårt flickskoleväsen. Ur detta ämne har som dess frukt framkommit hushållsekonomi, och genom detta läroämnes upp- tagande lägga vi första grunden till en flickskola. Det är detta ämnes första och stora betydelse, dock är det längt ifrån dess enda. Förr eller senare mäste vi komma till en sundare, naturligare uppfattning af det husliga arbetets betydelse. Och dä skolan lärt sig förstå, att det är hon som genom sin felaktiga organisation röfvat från hemmet den arbetskraft, förutom hvilken det hvarken moraliskt eller ekonomiskt kan bestå, skall hon återgifva, hvad hon tillägnat sig, men bättre, förädladt. Hon skall bilda flickan till samma duglighet, som kvinnan fordom ägde, men skolan skall där- jämte skänka den större förmåga som ligger i gedigna kunskaper, i ett ordnadt, planmässigt tänkande inom områden där slentrianen fordom varit ledstjärnan. Skolan skall vidare, genom att bland sina läroämnen upptaga hushållsekonomi, göra det husliga arbetet jämn- bördigt med det intellektuella och sålunda bidraga att nedrifva den bland värt folk gängse olyckliga uppfattningen, att hufvudets arbete har så oändligt mycket mera att betyda än handens. En sådan åskådning skall i sin ordning bidraga till förverkligandet af den ännu — tyvärr —- mycket teoretiska uppfattningen om arbetets ära. 196 NÅGRA SYNPUNKTER I FRÅGAN OM HUSHÅLLSEKONOMIEN. Skolan skall då också lägga grunden till den blifvande husmo- derns duglighet, ty hon skall lära flickan förstå, att det är lika oriktigt att tillträda den plats i lifvet, som en husmoder innehar, utan att äga förutsättningarna för att kunna sköta densamma, som det är inom hvarje område att påtaga sig en uppgift, hvilken man ej äger förmåga att fylla. Allt detta skall flickan lära förstå i skolan, oeh det icke endast genom de färdigheter hon inhämtar, ty dessa kunna ju icke blifva så stora under den korta tiden hushålls- ekonomi läses, men fastmera genom den blick på det praktiska lif- vets kraf, som detta läroämne bör gifva, om det skötes rätt. Det skall nämligen vidga flickans blick för det husliga arbetets betydelse i ett land där nationen öfver hufvud taget är så fattig, att i det stora flertalet af hem det är kvinnan som förvaltar hufvuddelen af de penningar mannen förtjänar. Frågan om detta läroämnes betydelse kan ock ses från en an- nan synpunkt, ty det finnes ännu ett förhållande som mycket all- varligt måste beaktas. Vi hafva på senare tider mer och mer fått höra användas ett uttryck som för några årtionden sedan var oss främmande — uttrycket det litterära proletariatet. Om än de miss- förhållanden, hvilka därmed betecknas, ännu ieke äro så skriande hos oss, som t. ex. i Tyskland, så äro de dock på väg att blifva det. Konkurrensen på de banor, till hvilka vägen går genom goss- skolorna, är nu redan så stor, att mången ung man under flere år fått nöja sig med en inkomst, hvilken understiger den duglige grof- arbetarens. Anledningen till denna öfverbefolkning på den lärda banan ligger icke allenast däruti, att den allsidiga konkurrensen tvingar ynglingen att där söka sitt bröd. Numera, sedan skillnaden mellan skola och gymnasium upphäfts, sätter gossen, så snart han hunnit några klasser fram, studentexamen som sitt mål. Inte är det alltid för att han känner någon särskild kallelse för den lärda vägen, åh, nej ! men det är så mycket som leder därhän ändock. Äran att vara student hägrar för honom, det ligger en festglans öfver den dagen, då de äldre taga sin examen, det är tråkigt att öfverge kamraterna — oeh så får vanans tröghet makt med honom, och han flyter med strömmen, gladt motseende den framtid, som endast har. de ljusa färgerna på sin palett. Och när examen väl en gång är tagen, ja då är det ej så lätt att byta om bana, det fordras mera energi än som är de flestes tillhörighet, — »läsa är man då åtminstone van vid» — och så står ynglingen där som aka- demisk medborgare, sig själf och vetenskapen till föga fromma. Skola vi nu locka in våra unga flickor på samma sluttande plan? Nekas kan ej, att vägen därtill redan är inslagen. Så vidt NÅGRA SYNPUNKTER I FRÅGAN OM HUSHÅLLSEKONOMIEN. 197 jag förstår finnes från skolans ståndpunkt sedt endast ett medel att återföra oss på den rätta stråten — hushållsekonomin. Låt detta läroämne komma in under det år. då flickan är mest i behof af hvila, låt det då få bilda gränsen mellan den lägre och högre flickskolan, och jag tror att vi hafva gifvit våra unga flickor en möjlighet att sansa sig, att lära känna sin begåfning. Efter ett års hvila från boken går det ej så lätt för den mindre läslustiga att återtaga skolarbetet. De som verkligen äga anlag därför skola däremot göra det med nyfödd kraft. Men mitt bref hotar att växa öfver alla rimliga gränser och jag måste sluta. Förlåt, att jag så länge upptagit din tid! Du ser nog huru denna sak ligger mig om hjärtat. Och du kan ju icke förundra dig, då jag däri ser den enda möjliga lösningen på de frågor, hvilka sysselsatt mina tankar allt sedan jag började un- dervisa. Om jag nu med alla mina argumenter ej förmått draga dig helt öfver på min sida, måtte jag dock hafva åstadkommit en »för- delning på afstånd»! (Du har väl inte glömt din fysik, kära Uffe !) Den elektriska gnistan är då ej långt borta, den tändande tanken som du sedan skall låta i vida kretsar gå ut lysande och värmande och framkallande banbrytare för en sådan skola, som — det är kronan på verket — i framtiden skall göra det nya läroämnet öf- verflödigt, i det den danat ett släkte kvinnor, hvilka ej behöfva anlita skolan för sina döttrars husliga uppfostran. Lund 1894. Din tillgifna Maria Ribbing. Ytterligare om hushållsekonomien. Svar på Anna Wijkanders i hft 2, sid. 86, införda »Strödda tankar med anledning af förslaget att upptaga den husliga ekono- mien på de högre flickskolornas skema», äfvensom på de båda bref- ven från mödrar i hft 3 (sid. 167 och 169), har ingått till Ver- dandis redaktion, men för sent för att kunna inrymmas i detta häfte, hvilket på genmälarinnans begäran här meddelas. Åtgärder mot öfveransträngning vid de högre skolorna i Tyskland. I Tyskland har nyligen en ganska viktig reform blifvit genom- förd vid de högre skolorna genom de bestämmelser i afseende på läroplaner och afgångsexamina, som utfärdades af preussiske under- visningsministern i början af år 1892, samt de nära liknande be- stämmelser, som sedermera i andra tyska stater blifvit utfärdade1). Under de närmast föregående åren hade i Tyskland pågått ett mycket lifligt meningsutbyte rörande de högre skolorna. Man bör- jade med klagomål, att ungdomen öfveransträngdes, och fordrade ändring härutinnan, hvarjämte genomgripande reformer äfven i andra afseenden påyrkades. Genom de nya bestämmelserna har man sökt att tillmötesgå reformkrafven. Ett af de förnämsta syftena med dessa bestämmelser har varit att bättre än förut söka tillgodose lärjungarnes hälsa och sunda kroppsliga utveckling. För detta ända- mål hafva också föreskrifter blifvit lämnade i fråga om inskränk- ning och reglerande af lärjungarnes hemarbeten. Då nu hos oss frågan om öfveransträngning i skolorna ånyo kommit på tal, så torde några meddelanden om dessa i Tyskland senast utfärdade föreskrifter vara af intresse. Den af preussiska undervisningsministern den 6 Januari 1892 utfärdade förordningen om nya läroplaner och lärokurser för de högre skolorna innehåller äfven en särskild afdelning: »Synpunkter i fråga om bestämmandet och begränsandet af hemarbetena» (»Ge- sichtspunkte für die Bemessung der Hausarbeit»), Här uttalas, att inskränkning bör ske uti lärjungarnes hemarbete, och angifvas sätt, hvarpå detta skall kunna åstadkommas. Så bör mekaniskt inlä- rande och utanläsning i olika ämnen inskränkas, och skrifningar, 1) Verdandi 1893, sid. 235 och följ. ÅTGÄRDER MOT ÖFVERANSTRÄNGNING VID SKOLORNA I TYSKLAND. 199 som förut skett i hemmet, förläggas till skolan, i hvilket afseende särskilda bestämmelser för olika klasser och skrifningar meddelas. Vidare angifves den maximi-tid för hemarbetet vid de högre sko- lorna, hvarom bestämmelser förut blifvit utfärdade i Hessen. Denna tid utgör: Klass: VI V IV III B III A IIB IIA IB IA Tid: 1 t:e 1 t:e 2 t:r 2 t:r 2} t:e 2} t:e 3 t:r 3 t:r 3 t:r Äfven namnes, att en kommission af läkare i Elsass-Lothringen, af hvilken utlåtande i detta afseende infordrats, uttalat sig för samma maximi-tid. Likaså, att den preussiska vetenskapliga depu- tationen för medicinalväsendet, af hvilken preussiske undervisnings- ministern år 1883 infordrade utlåtande rörande öfveransträngningen i de högre skolorna, yttrat sig försiktigt i fråga om lämplig arbets- tid i olika klasser, men dock uttalat, att sammanlagda dagliga ar- betstiden icke ens i de högsta klasserna borde öfverstiga 8 timmar. Om alla dessa detaljbestämmelser i fråga om tiden yttras nu visser- ligen i den ifrågavarande förordningen, att de innebära något meka- niskt och att de hafva visat sig vid tillämpning i verkligheten be- höfva modifieras. I förordningen lämnas icke föreskrift om bestämd maximi-tid för hemarbetet, dock har man säkerligen genom att meddela de nyssnämnda detaljbestämmelserna velat lämna en hufvud- saklig ledning för reglerandet af detsamma. I nu omtalade förordning bestämmes vidare, att lärarekolle- gierna vid läsårets början skola för hvarje klass uppgöra en »arbets- plan» för hemarbetets fördelning, hvarvid de nyssnämnda »synpunk- terna» böra beaktas. »Vid arbetsplanens uppgörande bör tillses», heter det, »att, såvida lärjungarne äro normalt-och medelmåttigt begåfvade, öfveransträngning icke må förekomma, samt att lärjun- garna hvarje dag hafva tillräcklig tid till förströelse.» I tyska undervisningsutställningen vid världsexpositionen i Chi- cago förlidet år förekommo prof på ett slags »arbetskalendrar» eller tabellariska arbetsplaner från »König Wilhelm-Schule» i Reichen- bach i Schlesien. På baksidan af blanketterna till dessa funnos meddelanden angående arbetsplanernas ändamål och användning. Blanketterna hade följande innehåll: 200 ÅTGÄRDER MOT ÖFVERANSTRÄNGNING VID SKOLORNA I TYSKLAND. König Wilhelm-Schule zu Reichenbach in Schlesien. Wochenkalender für die häuslichen Arbeiten Winter-Semester 18 ... (23 Schulwochen). (Maximalziffern der täglichen Leistung: VI 1 St., V 11 St. IV und III B 2 St., III A und II B 2} St., II A und I 3 St.) Klasse _____ 1 Tag der Arbeitsleistung o 0Q • • 6 O. • o 3 0Q ( O 3 5 2 Zahl der Unterrichtsstun den a) der Wissenschaftlichen b) der technischen c) überhaupt 3 Schluss des Unterrichts .Uhr .... mittag ...Uhr mitt. ... ühr mitt. IV—14—6 Uhr Turnen 4 Häusliche Arbeitsleistung a. zu Ü 3 o o • o 3 69 02 O — o 0Q b. in (Gegenstand) l(Latein.) Min. 2 (Geogr.) Min. 3 (Franz.) Min. 1. Min. 2. Min. 3. Min. c. Summa Min. = ...St. .... Min. = ...St. ÅTGÄRDER MOT ÖFVERANSTRÄNGNING VID SKOLORNA I TYSKLAND. 201 Zu der täglichen Leistung kommt für: A. Terminarbeiten (nach Abrechnung der in der Klasse anzufertigenden). I. Aufsätze. 1 deutsche å ______ St., also tägl. ... Min. 2 französ. __________________________________ 3 mathem. ___________________________________ - 4 physikal. ________________________________ 5 chemische_________________________________ II. Exercitien (Emendata). 1 lateinische ä _____ Min., tägl. .. - Min. 2 französische a ____________________________ 3 englische a_______________________________ III. Vorträge (Deklamationen). 1 deutsche, 2 franz., 3 engl. je 18 å . min. Bei ............. Schüler der Klasse entfallen auf jeden überhaupt ________________ St., also täglich _ Min. B. Privatlektüre. 1 lateinische, wöchentl. . __________ Min., tägl. --- Min. 2 französische --------------------------------- 3 englische------------------------------------- Also Mont. Dienst. Mittw. Donn. Freit. Sonn. <1. überhaupt .....st. ...St. .St. ..St. .....st. St. ___________________ _________ _______. Ordinarius. De upplysningar angående »arbetskalendrarnas» användning,, som å blanketternas baksida meddelades, voro (med någon ute- slutning) af följande lydelse: 202 ÅTGÄRDER MOT ÖFVERANSTRÄNGNING VID SKOLORNA I TYSKLAND. »Sedan några år tillbaka äro vid härvarande Kongl. Realgymnasium in- förda »arbetskalendrar», hvilka ha till uppgift att ordna och begränsa tiden för lärjungarnes hemarbeten. Vid hvarje halfårs början lämnas blanketter, liknande den bifogade, till klassföreståndarna, hvilka hafva att öfverlägga med de ämneslärare, som undervisa i resp, klasser, om hvars och ens anspråk på hemarbetstid för sitt ämne, laga att den sammanlagda hemarbetstiden ej öfverskrider den fastställda maximitiden, samt lämna det uppgjorda förslaget till rektors granskning. De förslag, som af rektor blifvit gillade, upphängas i klasserna och skola då vara i full öfverensstämmelse med de här bifogade exemplaren. — Genom uppgörande af arbetskalendrar, liknande de bifogade, vinner man följande: 1) Läraren tvingas att öfva ständig kontroll öfver sig själf vid läxgif- ningen; det öfverinseonde, som åligger klassföreståndaren och rektor, blir möjligt. 2) Lärjungarne uppfostras till att — mer och mer på eget initiativ — fördela sina hemarbeten på veckans sex arbetsdagar — söndagen är natur- ligtvis läxfri — särskildt att förlägga terminsarbetena (skrifningar, beredelse till föredrag m. m.) till de enligt läsordningen af hemläxor minst upptagna dagarna. Vidare gifves dem härmed möjlighet att på tillbörligt sätt söka lindring från för dryga hemarbeten — först hos ämnesläraren, så hos klassförestån- daren, sist hos rektor. Märkas bör dessutom, att lördagarna med afsikt icke betungas mer med läxor än andra dagar, på det att lärjungarne en dag i veckan må få mera tid för längre fotvandringar om sommaren och grundligare skridskoåkning om vintern; vidare att vid bestämmandet af maximitiden hänsyn blifvit tagen till de af Kongl. Preuss, vetenskapliga deputationen för medicinalväsendet d. 19 december 1883 meddelade anvisningar och råd. o A efterföljande tabell har en sammanställning blifvit gjord af den arbetstid på skolan, som f. n. är föreskrifyen för de preussiska gymnasierna, och den hemarbetstid, hvilken — i Hessen stadgad såsom maximi-tid — den preussiska förordningen synes vilja an- gifva som normaltid. De preussiska gymnasierna motsvara vår latinlinie A. »Real- gymnasierna», som motsvara vår latinlinie B, hafva pr vecka en skoltimme mer i kl. IV samt två skoltimmar mer i klasserna II A—I A; »öfverrealskolorna», som motsvara vår reallinie, hafva tvä skoltimmar mer i klasserna II A—I A. Eljest gäller nedan- stående äfven för dem. ÅTGÄRDER MOT ÖFVERANSTRÄNGNING VID SKOLORNA I TYSKLAND. 203 Klass Arbete pr dag Arbete pr vecka Hemarbete Skolarbete Summa Hemarbete Skolarbete . Summa VI (=1) 11. +5 6 6 30*) 36 v ( = 2) 11. 5 6 6 30*) 36 IV ( = 3) 2 t. 5 t. 10 m. 7 t. 10 m. 12 31**) 43 IIIB ( = 4) 2 t. 5 t. 80 m. 7 t. 30 m. 12 33**) 45 III A ( = 5) 2 t. 80 m. 5 t. 30 m. 8 t. 15 38**) 48 IIB ( = 6,1) 2 t. 80 m. 5 t. 30 m. 8 t. 15 38**) 48 IIA (= 6,2) 8 t. 5 t. 10 m. 8 t. 10 m. 18 31**) 49 IB ( = 7,i) 8 t. 5 t. 10 m. 8 t. 10 m. 18 31**) 49 IA ( = 7,2) 3 t. 5 t. 10 m. 8 t. 10 m. 18 31«) 49 r) tid for gymnastik och sång i klasserna VI och V inräknad, likaså för gymnastik i klasserna IV—I A. *) 3 t. gymnastik, 2 t. sång inräknade. **) 3 t. gymnastik inräknade. Till jämförelse meddelas äfven nedanstående tabell, som inne- håller en sammanställning af medelarbetstiden i hemmen vid de svenska högre allmänna läroverken, sådan denna enligt undersökningar af 1884 års läroverkskommitté visade sig vara, samt den obligatoriska skolarbetstid, som var föreskrifven för dessa läro- verk, när undersökningarna verkställdes. Nuvarande lärokurser och skolarbetstid äro desamma som då, undantagandes för 6:te klas- sen, för hvilken vissa förändringar från och med höstterminen 1893 blifvit föreskrifna. Tiden för hemarbetet är säkerligen icke mindre nu än när nyssnämnda kommitté verkställde undersökningar, ett och annat talar för, att den åtminstone i vissa fall är större. Klass. Arbete pr dag. Arbete pr vecka. Hemarbete. Skolarbete Summa. Hemarbete. Skolar- bete. Summa. 1 1 t. 21 m. f)5 t. 20 m. 6 t. 41 m. 8 t. 6 m. 32 •) 40 t. 6 m. i 2 1 t. 40 m. 5 t. 50 m. 7 t. 30 m. 10 t. 35*) 45 t. 3 1 t. 51 m. 5 t. 30 m. 7 t. 21 m. 11 t. 6 m. 33**) 44 t. 6 m. 4 |R 2 t. 39 m. 5 t. 50 m. 8 t. 29 m. 15 t. 54 m. 35**) 50 t. 54 m. I 1 L 3 t. 5 t. 80 m. 8 t. 30 m. 18 t. 33®*) 51 t. J 1) tid för gymnastik och sång i klasserna 1—2 inräknad, likaså för gymnastik i klas- serna 3—7. *) 3 t:r gymnastik, 1 t. sång inräknade. **) 3 t:r gymnastik inräknade. 204 ÅTGÄRDER MOT ÖFVERANSTRÄNGNING VID SKOLORNA I TYSKLAND. Klass. Arbete pr dag. Arbete pr vecka. Hemarbete. Skolarbete. Summa. Hemarbete. Skolar- bete. Summa. 5 JR 3 t. 9 m. +5 t. 50 m. 8 t. 59 m. 18 t. 54 m. 35**) 53 t. 54 m. \ IL 3 t. 29 m. 5 t. 30 m. 8 t. 59 m. 20 t 54 m. 33*4) 53 t. 54 m. 1 3 t. 59 m. 5 t. 50 m. 9 t. 49 m. 23 t. 54 m. 35**) 58 t. 54 m. I 6.1 1 L 4 t. 21 m. 5 t. 50 m. 10 t. 11 m. 26 t. 6 m. 35 **) 61 t. 6 m, f 3 t. 54 m. 5 t. 50 m. 9 t. 44 m. 23 t. 24 m. 35*3) 58 t. 24 m. | 4 t. 33 m. 5 t. 50 m. 10 t. 23 m. 27 t. 18 m. 35 **) 62 t. 18 m. f JR 4 t. 23 m. 5 t. 50 m. 10 t. 13 m. 26 t. 18 m. 35«) 61 t. 18 m.) 4 t. 57 m. 5 t. 30 m. 10 t. 27 m. 29 t. 42 m. 33**) 62 t. 42 m.) 5 t. 5 m. 5 t. 50 m. 10 t. 55 m. 30 t. 30 m. 35**) 65 t. 30 m. 1 ^1L 5 t. 11 m. 5 t. 30 m. 10 t. 41 m. 31 t. 6 m. 33**) 64 t. 6 m. i r) tid för gymnastik och sång i klasserna 1—2 inräknad, likaså för gymnastik i klas- serna 3—7. *) 3 t:r gymnastik, 1 t. sång inräknade. **) 3 t:r gymnastik inräknade. Slutligen må äfven till jämförelse meddelas en sammanställning af den skolarbetstid och normaltid för hemarbetet, som föreslogos af 1884 års läroverkskommitté. Klass. Arbete pr dag. Arbete pr vecka. Hemarbete. Skolarbete. Summa. Hemarbete. Skolarbete. Summa. 1 1 t. 10 m. t)4 t. 50 m. 6 7 29*) 36 2 1 t. 30 m. 5 6 t. 30 m. 9 30*) 39 3 1 t. 40 m. 5 t. 20 m. 7 10 32*) 42 4 2 t. 10 m. 5 t. 20 m. 7 t. 30 m. 13 32*) 45 5 2 t. 30 m. 5 t. 30 m. 8 15 33«) 48 6,1 3 t. 20 m. 5 t. 10 m. 8 t. 30 m. 20 31**) 51 6,2 3 t. 20 m. 5 t. 10 m. 8 t. 30 m. 20 31**) 51 7,1 4 t. 30 m. 4 t. 30 m. 9 27 27**) 54 7,2 4 t. 30 m. 4 t. 30 m. 9 27 27**) 54 T) tid för gymnastik och sång i klasserna 1—4 inräknad, likaså för gymnastik i klas- serna 5—7. *) 3 t:r gymnastik, 1 t. sång inräknade. ") 3 t:r gymnastik inräknade. N. Gr. W. Lagerstedt. Om den tyska stilen i skolorna, En slutledning. Frågan om den tyska stilens användning i de allmänna läro- verken har i Verdandi behandlats uti ett par kortare uppsatser i decemberhäftet för i fjol och januarihäftet d. å. Med all önsklig tydlighet framhållas här, dels den stora utsträckning, i hvilken den s. k. »tyska stilen» fortfarande användes i Tyskland, och de starka skäl som tala för att bibringa vår skolungdom kännedom om den- samma, dels ock de rätt tungt vägande skälen mot att betunga gos- sarne med den ifrågavarande stilens användning vid de tyska skrif- öfningarna. Det blott förvånar läsaren, att hvarken herr X. eller »Tertius intervenier» drager den helt naturliga konklusionen af sina mycket ordentligt framställda premisser. Denna kon- klusion, som redan för ett par år sedan dragits och omsatts i praxis vid det läroverk, undertecknad har den äran att tillhöra, lyder så: Då det tydligen är af stor praktisk betydelse för en yngling att kunna läsa den tyska stilen, äfven i växlande och mindre vårdade former, men det däremot är alldeles obehöfligt, att han själf äger någon vana vid att skrifva densamma, så bör skolan vinnlägga sig om att bibringa honom insikt i det förra, men utan att bry sig om att offra tid på lärorummet eller öka lärjungens hemarbete med att tvinga honom att lära det senare. Skulle någon förmena, att det ena icke lämpligen och väl kan ske utan det andra, så utvisar här vunnen erfarenhet, att denna farhåga ej är grundad. Det har visat sig, att lärjungarne i allmänhet med rätt stor lätthet lära sig läsa den ifrågavarande stilen, äfven utan att de hafva någon som helst vana vid att själfva använda den i skrift, och gäller detta också i afseende på relativt ganska svårläst piktur. Undervisningen i den tyska stilens läsande har meddelats dels i 5:e, dels i 6:e klassen, och som lärobok har användts (i ett större antal af skolan inköpta exemplar) Lesebuch in Handschriften, für den SchulgebraucJi herausg. von Kolb (Stuttgart, Metzler, 1888, 104 s. 8:o). Denna 206 om DEN TYSKA STILEN i SKOLORNA. samling texter i litografiskt tryck med en stor mängd (60) olika handstilar, börjande med vackra och tydliga sådana och slutande med ett specimen af ganska svårläsligt »Gekritzel», uppfyller i det hela rätt väl sitt ändamål. Den är måhända väl stor. Kanske känner någon af Verdandis läsare till något annat arbete i samma väg, ej fullt så digert? Idén är i hvarje fall särdeles god och har tillämpats flerestädes. I Frankrike har jag sett en likartad liten lärobok (hvars titel jag tyvärr glömt), som användes vid militär- skolan i Saint-Cyr. De däri upptagna stilprofven äro uteslutande åstadkomna genom öfvertryck af hos fångna eller stupade tyska sol- dater funna order, marschrutor o. s. v. — en från det kommande stora revanchekrigets synpunkt särdeles praktisk metod. För att visa, att de ofvan uttalade åsikterna i frågan om sko- lans roll i föreliggande fall delas af framstående och ledande skol- män i själfva Tyskland, vill jag här nedan anföra trenne uttalanden i senaste häftet af den lilla förträffliga franska tidskriften »Le maitre phonétique» — detta dess hellre, som däri meddelas flere intres- santa detaljupplysningar. I själfva verket är det önskan att göra Verdandis läsare bekanta med dessa uttalanden, som föranledt mig att här taga till orda i denna sak. På följande fråga i marsnum- ret (jag omskrifver den fonetiska texten till vanlig tysk skrift): Welche Anwendung hat beim Schreiben in Deutschland die deutsche Schrift durch Sitte und Gesetz? Würde nicht ein Lehrer des Deutschen im Ausland, der die deutsche Schrift beim Unter- richt nicht zur Verwendung brächte, seinen Schülern einen wichtigen Unterrichtsgegenstand vorenthalten ? svaras f aprilnumret följande: 1. Die »deutsche Schrift» ist in Deutschland sowie in Öster- reich die gebräuchlichere. Die Lateinschrift, die aber auch schon in der Volksschule gelernt wird, ist mehr auf gelehrte Kreise be- schränkt. Ein Ausländer, der die deutsche Schrift in Deutschland nicht kennt, kann sich ganz gut mit der Lateinschrift behelfen; nur wird er deutsche Schrift schwer lesen. Dass es bereits einen Verein zur Verbreitung der Lateinschrift giebt, ist im Lande der Vereine selbstverständlich (E. Nader). 2. Gesetzlich geregelt ist die Anwendung der sogenannten deutschen Schrift meines Wissens nicht. Sie wird in allen Schulen gelernt und von der grossen Mehrzahl der deutsch schreibenden ausschliesslich gebraucht, mit Ausnahme der häufig lateinisch ge- schriebenen Vor-, Zu- und Ortsnamen bei Unterschriften, Brief- adressen etc. Auch die Lateinschrift erlernt jeder Elementarschüler, in der Regel im zweiten Schuljahre. In fachwissenschaftlichen OM DEN TYSKA STILKN T SKOLORNA. 207 Werken wird die Fraktur (deutsche Druckschrift) von der Antiqva. allmählig verdrängt. Wer solche Sachen schreibt und drucken lässt, bedient sich daher auch beim Schreiben lieber der lateinischen Formen. Es giebt aber einen »Verein für Lateinschrift», der jetzt 12,000 Mitglieder, und zwar keineswegs nur oder auch nur vorwie- gend in gelehrten Kreisen, zählt (Obmann: Dr. Edward Lohmeyer in Kassel). Jedenfalls genügt es vollkommen, wenn ausländische Schüler die deutsche Schrift lesen lernen; sie selbst zu schreiben hat keinen Zweck (W. Vietor). 3. Die Frakturschrift — fälschlich »deutsch» genannt — herrscht fast allein. Nur für gelehrte Litteratur, Firmenschilder, Thürschilder mit Namen u. ä. wird immer ausschliesslicher runde, das ist sogenannte lateinische Schrift verwandt. Ausländische Lehrer brauchen m. E. ihre Schüler nicht zum Schreiben unserer Fraktur- schrift anzuhalten. Aber sie müssen Hülfsmittel haben, um die Lernenden zum sichern, flüssigen Lesen nicht nur gedruckter, son- dern auch geschriebener Fraktur zu bringen (H. Klinghardt). Det säger sig själft, att jag i dessa uttalanden finner starka stöd för att i föreliggande fall fortgå i samma riktning, som vid härvarande läroverk redan inslagits. Det synes mig vara alldeles tydligt, att detta är den rätta lösningen på frågan om den tyska stilens användning i de allmänna läroverken. Västerås i april. E. Edström. Tyska stilen ännu en gång.* Genom de utredningar, som gifvits af X. i Verdandi 1893 s. 282 f., Tertius interveniens i Verdandi 1894 s. 27 f. och E. Ed- ström i detta häfte, är det oomtvistligt, att våra lärjungar äro till- räckligt rustade för sina behof i lifvet i det afseendet, om de kunna läsa tysk stil, men att de icke tillika behöfva kunna själfva skrifva sådan. Däraf drages nu den slutsatsen, att våra skolor medelst * Denna uppsats inlämnades i april för att omnämna och belysa, hvad som förekommit i Le maitre phonétique om tyska stilen i förhållande till uppsatserna i Verdandi af X. och Tertius interveniens, men har sedan om- arbetats med hänsyn till lektor Edströms förut inlämnade uppsats med ute- lämnande af det för båda gemensamma samt uttryckligare fasthållande af det olika resultatet. 208 TYSKA STILEN ÄNNU EN GÅNG. läseböcker med tysk stil skola bibringa lärjungarne denna nödiga förmåga att läsa tysk stil, men alldeles åsidosätta öfningar att skrifva. Denna slutsats synes mig förhastad, emedan efter mitt förme- nande det medel, som säkrast oeh lättast leder till det åsyftade målet, läsfärdighet, just är att låta lärjungarne skrifva tysk stil i sina temata och rätta dessa med användning af tysk stil. De timmar, som äro anslagna åt tyskan i 4 och 5 klasserna, torde i allmänhet vara så upptagna af den stora grammatiska kur- sen, explikation och talöfningar, att föga tid finnes för öfningar att läsa tysk stil i dessa klasser, där tysk temaskrifning numera huf- vudsakligen förekommer. Ännu mindre tid förefinnes i gymnasialklasserna med en timme i veckan för ämnet. I klasserna 1 — 3 kan kanske någon tid be- redas, i 3 klassen säges åtminstone tiden räcka väl till för kursen, men hvad som där läres, glömmes sedan, då ingen användning fin- nes därför förrän tilläfventyrs efter slutad skolgång. Bibringas åter förmågan att läsa tysk stil genom att lärjun- garne tillhållas att begagna tysk stil i sina temata och taga känne- dom om rättelser gjorda med tysk stil, vinnas, som mig synes, föl- jande fördelar. Hela undervisningen i tysk stil kan inskränka sig till att en gång skrifva upp den tyska stilens båda alfabet på taf- lan, påpeka bokstäfvernas motsvarighet i svensk skrifstil och an- vändningen af de olika bokstafsformerna, där mera än en finnes, och låta lärjungarne skrifva af detta i sina anteckningsböcker. I allmänhet finna lärjungarne också den tyska skrifstilen i sina för- skrifter, något som skall blifva regel, då skriflärarnes uppmärksam- het blifvit fäst på saken ; de borde ock finna den i sin tyska gram- matik eller elementarbok. Under den följande tiden blifva natur- ligtvis en del rättelser nödiga i uppsatserna, och lärjungarnes hand- hafvande af den tyska stilen måste att börja med bedömas med skon- ■Samhet, men ganska snart blifva felen mera enstaka och förekomma hufvudsakligen blott i fråga om s-ljudens beteckning. Som en andra vinst torde kunna antagas, att kännedomen om stilen skall blifva grundligare, då dess begagnande innötes vid inskrifningen af hvarje tyskt tema och möjliga missuppfattningar hos lärjungen genom rät- telser undanrödjas. En tredje beaktansvärd fördel är, att sålunda ingen ytterligare utgift för lärobok behöfver åläggas lärjungen. Lär- jungens hemarbete vid inskrifningen af det tyska temat kommer naturligtvis att blifva något större, än om han för ändamålet an- vände svensk skrift, i synnerhet i början, men snart obetydligt, ty som sagdt, förmågan att skrifva förvärfvas ganska snart. TYSKA STILEN ÄNNU EN GÅNG. 209 Mig förefaller det egendomligt, att en nyttig kunskap, som på detta sätt kan inhämtas sä att säga i förbigående utan vidare anstalter och dyrbara hjälpmedel, har kunnat röna så mycket mot- stånd. Visserligen har en lärare, som ej lärt sig tysk stil förut, att börja med litet mera besvär af den än af vår vanliga, men litet god vilja sätter honom ganska snart i stånd att skrifva och läsa den med lätthet. Och jag tror, att vi genom denna undervisnings försummande undandraga lärjungarne ett gagn vi kunnat göra dem; åtminstone kände jag senare i lifvet som en brist, att skolan ej meddelat mig denna kunskap. Vidare böra vi besinna, att denna kunskap icke hör till tyska språket allena. Den tyska stilen är väsentligen densamma, som förr var bruklig hos oss, och skolans un- dervisniug i tysk stil blir en gång till gagn för juristen, prästen och arkivforskaren vid studiet af äldre handlingar. Att tysk stil bör läras, har ock senaste läroverkskommittéen ansett, som i sitt förslag upptagit skrifning med tysk stil af 20 skrifsidor enligt för- skrift som feriearbete vid öfvergången från tredje till fjärde klassen, hvilket stadgande åter synes innebära anskaffandet af ett sannolikt ej billigt hjälpmedel. . Den franska lärobok för tysk stil, som jemte Kolb Lesebuch in Handschriften (pris 1,2 5 kr.) omnämnes af lektor Edström och har uteslutande militäriskt innehåll, torde vara Lorber Recueil de manuscrits allemands ä Vusage des candidats ä 1’école militaire de Saint-Cyr. Paris 1891. Nony. 3 kr., hvars titel meddelats mig af adj. F. Palmgren i Gäfle. Själf äger jag B. Lévy, Brief- sammlung. Recueil de let tres alleman des réproduites en écr itures autographiques. Paris, Libraire Hachette & C:ie 1889. 5 uppl. 295 s. 3,50 kr., hvilken icke synes lämna något öfrigt att önska i fråga om stilarnas och innehållets omväxling; åtskilliga sidor normalstil meddelas äfven; men en brist är, att själfva alfabeten icke finnas. Stockholm den 5 maj 1894. Erik Brate. Verdandi 1894. 14 Statens bidrag till högre undervisning för flickor i Sverige och i Finland. Den 6:te november 1893 firade alla flickskolor i Finland en gemensam minnesfest. Ett halft sekel hade då förflutit, sedan sta- ten genom att inrätta två flickskolor öppet åtog sig att sörja äfven för den kvinnliga ungdomens bildning. Styrelsens åtgärd att så ti- digt som i början af fyratiotalet antaga sig den finska kvinnans upp- fostran är värd så mycket mer erkännande, som styrelsen i de flesta europeiska länder, ännu den dag som är, ej erkänner någon sådan förpliktelse. Sedan den l:sta september 1893 underhåller staten 5 svenska oeh 6 finska flickskolor, förutom att den understöder, och det rik- ligt, en eller flere privata fruntimmersskolor i nästan alla landets städer. Dessutom finnas af staten understödda samskolor. Om vi nu kasta en blick på motsvarande förhållanden i vårt eget land, så finna vi, att blott en af våra högre flickskolor, den sedan 1864 med Högre lärarinneseminarium förenade Normalskolan, är statens. För vidare jämförelse hänvisa vi till nedanstående ta- beller. Uppgifterna gälla år 1892. A. Sverige. Folkmängd: 4,81 millioner. Antal Statens bidrag med statsanslag af Summa öfver 5000 2000—1000 under 1000 Statens flickskolor 1 — — 1 43,500« Enskilda flickskolor — 62 14 76 99,550 Samskolor 1 — — 1 8,000 Summa 2 62 14 78 151,050 * I detta belopp ingår äfven anslaget för Högre lärarinneseminarium. STATENS BIDRAG TILL HÖGRE UNDERVISNING FÖR FLICKOR. 211 B. Finland. Folkmängd (1890): 2,28 millioner. A n ta 1 Statens bidrag med statsanslag af Summa öfver 5000 4320—1296 under 1000 Statens flickskolor . 10 — — 10 *178,493.62 Enskilda flickskolor. 7 19 — 26 102,960 — Samskolor 1 3 — 4 25,200 — Summa 18 22 — 40 306,653.62 Sedan 1892 hafva inom den gren af skolväsendet, som ofvan- stående tabeller afse, inga väsentliga förändringar skett, vare sig i det ena eller i det andra af de båda länderna. Det egendomliga för- hållandet äger sålunda rum, att Finland, med en folkmängd, som är mindre än hälften af Sveriges, för statsunderstöd till sina flicksko- lor och samskolor afsätter ett belopp, som är mer än dubbelt så stort som det i vårt, land till samma ändamål anslagna. Hvad of- fervillighet för det genom dessa skolor representerade viktiga un- dervisningsområdet beträffar, måste vi således i sanning blygas för våra finska bröder. * Det finska myntet är här reduceradt till svenskt. 1 mark = 0,72 kr. Litterära notiser. Den bekanta engelska fonetikern Miss Laura Soames har sändt oss n:r 1, 2 och 3 af »Albany Phonetic Readers». Såsom titeln angifver, är stafningen i dessa fonetisk. Vi aftrycka här ett exem- pel ur n:r 2: Dha bizi bi. Ai læv tu si Dha bizi bt, Ai læv to woeh dha haiv; Nau in, nau aut, Dhey flai abaut, 61 sim tu bi alaiv. 212 LITTERÄRA NOTISER. Ännu en dylik läsebok utlofvas jämte »The Teacher’s Manual» och »The Child’s Key». I det tryckta prospektet påpekas fördelarna af den fonetiska metoden: 1) lättheten att lära innanläsning — man påminnes om att ljudet d i favour har icke mindre än 21 olika beteckningssätt oeh att bokstafven a har åtta olika värden; 2) förvärfvandet af ett riktigt uttal; 3) underlättandet af uttalet af främmande språk. Den närmast till hands liggande invändningen mot systemet är na- turligtvis svårigheten att öfvergå till den vanliga stafningen. Mot- satsen intygas emellertid af engelska lärare och af sådana auktoriteter som Passy och Klinghardt, hvilken senare uttryckligen skrifver: »difficulty in transition = none». Synnerligen märkligt är, att un- dervisningsdepartementet i London medgifvit, att lärjungar i Stan- dard I kunna examineras i innanläsning medelst böcker med fone- tisk stafning, enligt skrifvelse af d. 9 nov. 1893. Kanske blir detta begynnelsen till en efterlängtad reform af engelsk rättstafning! I de tre sista häftena af Dörrs och Vietors tidskrift »Die Neueren Sprachen» förekommer en uppsats om de gamla och de nya språkens betydelse för uppfostran, författad af W. Stuart Macgow- an, Cheltenham. Ur det kapitel, hvarmed denna uppsats afslutas, tillåta vi oss anföra följande: »Det finnes ingen verklig antagonism mellan de klassiska och de moderna språken. Ingen, som gjort de moderna språken till föremål för allvarligt studium, skulle vilja se de klassiska språkens studium öfvergifvet. Ännu mindre borde tvister förekomma mellan den klassiska och den moderna litteratu- rens vänner. Båda hafva de ett stort gemensamt mål; de studera på originalspråken de skiftande yttringarna af människans själslif under olika perioder af världshistorien. Såsom källor för nyttiga kunskaper äga de nyare språken vissa fördelar framför de gamla. Men båda språkgrupperna äro af stor betydelse för den kompara- tiva filologien. Båda hafva sitt egna estetiska värde; båda utveckla språksinne och smak, och hvad »förståndsdisciplin» och »bildning» angår, förefinnes ingen grundskillnad dem emellan; båda äro ytt- ringar af 'mänskligt lif, som undgått grafven’. Men vi måste tillerkänna vårt eget språk — och de stora nationernas omkring oss — åtminstone lika rang och vikt för våra läroplaner, som under århundraden gifvits åt latinet och grekiskan. Ingen kan hysa en större vördnad för de gamle än forskaren i de BOKANMÄLAN. 213 nyare språken. De klassiske författarne äro vårt släktes andliga förfäder . Men vi böra ej glömma, att vi själfva äga ett språk hvars ljud gått ut öfver allt land och som är ämnadt att utöfva ett stort inflytande bland jordens folk.» — — — — — — — Bokanmälan. Engelsk grammatik, för skolor, af J. A. Afoelius. Sthlm, P. A. Norstedt & Söner. En person som lär sig ett främmande språk med afsikt att undervisa i detsamma genomgår vanligen flere stadier, innan hans allmänna uppfattning stadgar sig. Skolan lär — åtminstone har det varit så hittills — att det skall heta så och icke så, tertium non dahir. Genom fortsatta studier, genom rikligare litteraturläs- ning och bekantskap med talspråket får man en friare uppfattning; man finner, att det kan och får heta på mångahanda andra sätt, och kanske tänker man med ett visst förakt på »skolans småsinta tvång», såsom det så vackert och så tacksamt låter. Så kommer man i den belägenheten, att man skall meddela andra sin visdom, men finner före sig ett material, som ej vill acceptera några obe- stämda uppgifter, utan med barndomens deciderade fordran på klar- het begär att få antingen •— eller. Då återgår man —• i prak- tiken — till det första stadiet, och utan tvifvel blir det till un- dervisningens fromma. Att en läroboksförfattare bör iakttaga denna sista, ackommoderande ståndpunkt, synes oss lika klart, som att en vetenskapsman vid sitt sökande efter sanningen utan alla konsidera- tioner bör ställa sig på den mellersta. Om nu föreliggande engelska grammatik skall förefalla mången skolman mindre tilltalande, än han väntat, tro vi, att detta beror på författarens allmänna utgångspunkt. Arbetets stora förtjänst är, att det aflägsnat en massa förlegadt gods och gamla nedärfda misstag, att det på ett tidsenligare sätt angifvit förhållandet mellan regel och undantag samt att det meddelat oss nya sanningar, som vi endast till hälften anat — med ett ord: att det fört vår kunskap i en- gelska språket framåt. Men är denna vår uppfattning riktig, så är det så mycket angelägnare att se till, hvad som bör modereras, för att ej brister i uppställning och anordning må skada ett verkligt 214 BOKANMÄLAN. godt innehåll. Ett fuskverk själfdör utan kritikens medverkan, ett godt arbete kan i längden ej annat än sofras och stärkas genom svagheters påpekande — och rättande. Författarens förkärlek för talspråket är så tydlig som möjligt. Men är det verkligen skäl att i en skolbok låta negationen i form- läran för första gången framträda mdast under följande form: 1 ain’t, I do’nt etc.? Jämför uttrycken »det litterära språket», »bok- språket», hvilka utan tvifvel skola gifva småttingarne mycket att fundera på. • Framställningssättet är stundom allt annat än enkelt. Sid. 14, om pluraländelser: es (iz) efter s- eller sje-ljud (s, s,* z, 3). s (z) efter andra tonande ljud än (z) och (j). s (s) efter andra tonlösa ljud än (s) och ([). Det torde ej bli ett ringa arbete att få eleverna att tillfreds- ställande läsa upp en dylik regel. Samma gäller om sådana upp- lysningar som följande: (sid. 19) — — »efter ljuden (ao) och (oo), skrifves dubbel», etc. Man får ibland rent af den uppfattningen, att grammatiken är afsedd till uppslagsbok och icke till att ge lexor ur. Se, t. ex., sid. 42, om artiklarna, där regeln A) a) bör afskräcka den allra djärfvaste. Uttryck sådana som »eftersom välljudet fordrar» (sid. 35) äro ej till för skolgossar. Exemplen äro till största delen hämtade ur samma författares Elementarbok. Att detta är en fördel för de läroverk, som an- vända denna för öfrigt förträffliga Elementarbok, är obestridligt. Men för alla de öfriga är en sådan anordning förenad med svåra olägenheter. Så göra de stympade exemplen ett mindre angenämt intryck, t. ex. sid. 54: »that & 40 . . . put it (119), o. s. v.» Vidare nämner förf, några fall, där obestämda artikeln brukas på ett för svenskan egendomligt sätt (sid. 47), men betänker icke, att lärjungen ej får lära sig de viktigaste fallen, utan får hålla till godo med dem, som händelsevis förekomma i förf:s elementarbok. En nyhet har förf, infört genom att sätta exemplen först och reglerna sedan. Om detta är riktigaste sättet att inlära gramma- tikan torde ej vara så alldeles solklart — det torde för resten vara likgiltigt, hur det står i boken i ett sådant fall, där läraren med hvilken grammatik som helst kan följa den ordning, han vill -— men säkert är, att en dylik ovanlig uppställning verkar förvirrande, Boken har här fonetiska tecken, som ej stå till vårt förfogande. BOKANMÄLAN. 215 då den, som här, alltsom oftast omväxlar med den gamla ordnin- gen med regel först och exemplen sedan (se talrika fall under syn- taxen !). Saken kan väl ej förbättras därigenom, att förf, endast i de fall, dä han handlat pä det nya sättet, gifvit sin iakttagelse namnet regd. • Ovanstående gär ut på att visa, det arbetet ej är fritt från vissa brister ur praktisk pedagogisk synpunkt. Faktiska oegentlig- heter saknas väl ej heller, men då arbetets förtjänster i rent språk- ligt afseende äro så öfvervägande och betydelsefulla, låta vi anstå med granskningen häraf, åtminstone tills vidare. Må det slutligen tilläggas, att bokens hållning för öfrigt är särdeles tilltalande: den är lättläst, treflig och verkar — såsom grammatika betraktad — uppfriskande. Nf+ Skolens historie, kort fortalt i sin kulturhistoriske sammen- hæng ved Matias Skard; Kristiania 1894. Sid. VIII+127 810: En förträfflig liten bok, redig, åskådlig, intressant och väckande; lämplig både till lärobok och själfstudium. Frågar man, hur förf, kunnat sammandraga pedagogikens hi- storia på 127 sidor, så blir svaret: dels genom att visa fram vissa typiska personligheter och i och genom deras lif och åsikter skildra tidsriktningar, dels genom att mycket kortfattadt beröra forntidens oeh medeltidens uppfostringslära. Förf, synes oss i detta ha gjort alldeles rätt, ty ehuru forntiden kan erbjuda den pedagogiske for- skaren mycket af intresse, är dock för den stora allmänheten kun- skap om den kristna tidens, särskildt senare tiders, pedagogiska personligheter och åsikter och erfarenheter vida mer praktiskt gag- nande. I enlighet med denna grundtanke fördelas innehållet sålunda: förkristliga tiden sid. 1 — 9; tiden före reformationen sid. 10 —19; tiden efter reformationen sid. 20 —127. Denna senare tidrymd har följande hufvudafdelningar: A. Bßformationsaarhundredet, där man får göra bekantskap med Luther, »folkeskolens aandelige fader», och hans uppfostrings- tankar, samt med reformationsårhundradets ensidigt formella skola. B. Realistisk reisning mod formdyrkelsen, i skolan företrädd af Comenius, »skoleprofeten i et mørkt tidevarf». C. Pietismen. 216 BOKANMÄLAN. D. Realismen, för hvilken Rousseau går i spetsen, och »Fi- lantroperne» följa efter. E. Folketiden, så kallad, därför att i vär tid folkbildningen såsom ett behof för hvar och en, man som kvinna, drager uppmärk- samheten på sig. »Henrik Pestalozzi er den storstilede pædagogiske indskrift over vor tid.» Hans lif och uppfostrareverksamhet — i lifvet liksom här i boken oskiljaktiga — tecknas rätt utförligt och mycket sym- patiskt; och när man, efter genomläsande däraf, hör Pestalozzi mot sitt lifs afton utbrista: y>Livet danner baade i sædelig, aandelig og legemlig henseende», dä är det såsom om man varit med och fått bevittna denna erfarenhetssannings genesis hos Pestalozzi; då kan till och med en skolmästare börja att känna sig litet tveksam om sin undervisare-verksamhet. (En dylik tvekan är synnerligen hälso- sam). — •— — 5: te underafdelningen i denna period är ägnad N. F. S. Grundt- vig. Pä denna afdelning faller ett starkt erkännandets, för att ej säga beundrans, ljus. Grundtvig kallas »en evangelisk kristelig høfding uden lige i Norden»; — »Havde han hørt hjemme i et af de store foregangsfolk, vilde den europæiske skolehistorie allerede have havt hans navn indskrevet paa sin tavle som et af de høit hædrede.» Och förf, tager afsked af honom med följande tillba- kablick: »Verdenshistorisk seet er Grundtvigs pædagogiske stilling den, at han som Rousseaus og Pestalozzis lige-mand hævder det naturlige i den menneskelige udvikling, at han som Rousseaus modmand og Pestalozzis overmand i sin tro paa aanden fastholder det overnaturlige og i kamp mod det unaturlige smelter dem sam- men i en helstøbt, natursvarende, kristelig pædagogik». Efter ett kort och lofordande omnämnande af Uno Cygnæus och Otto Salomon samt deras arbete för slöjden kommer en kri- tik af Spencer (ett sammandrag af förf.s för några är sedan i Stockholm hållna föredrag) samt en redogörelse för skolförhållanden i Norge efter 1814. —• Redan förut har förf, på några ställen uppvisat, hvilken ställning hans fädernesland intagit till kulturström- ningar ute i världen. Slutligen uttalar förf, till nutidens skola en välbehöflig var- ning för öfverskattande af förståndsgäfvor, — ett pedagogiskt fin- tänkt allvarsord. — Bland bokens förtjänster räkna vi förf.s tydliga önskan att göra alla rättvisa: han är ingen vän af »latinskolen», men när han sedan skall karakterisera »humanismens» sträfvan på skolans område, blir det ett synnerligen vackert betyg, och han ser tydligt realskolans BOKANMÄLAN. 217 fara att förfalla till ytligt mångläseri. Han varnar för ensidig förståndsbildning men anbefaller ej till efterföljd pietismens skol- system, som ofta blott utbytte »dogmatiske læreformler» mot »pie- tistiske livsformler»; han beundrar ej »filantroperne», men finner dock förtjänster hos själfva den förkättrade Basedow; han genom- skådar Rousseau och hans ideers ytlighet, »altid glødende for store, gode tanker, altid i sit virkelige liv dyrkende det lave og raa», men han betraktar dock den genom Rousseaus hänvisning på bar- nanaturen uppväxande »realismen» såsom »Guds seirende tanker». I ett par fall skulle vi önskat något mer utförlighet. Det för- sta: — en motivering för Luthers starka framhållande af de klassiska språken. Som bekant betraktade han dem såsom nyckeln till den Heliga skrifts rätta förstående och uttalade den synpunkten mer än tydligt. — Det andra är med afseende på Comenius, som kanske borde refererats något utförligare, i synnerhet för att bevisa förf.s vackra och sanna yttrande om C.: »saa klart saa han, og saa dybt tænkte han i alle fald, at vi i det store endnu har nok med at virkelig- gjöre hans tanker.» Villigt erkännes dock, att det är svårt att träffa ett val, hvilka bland C:s erfarenhetsrika uttalanden som skola anföras, hvilka som skola utelämnas. Äfven stannar en svensk läsare något förvånad inför förf.s höga tankar om Grundtvig, men — vi medgifva det gärna — det kan bero på bristande kunskap om Grundtvig eller på individuell oförmåga att finna sig tillrätta med hans poetiskt konstruktiva blick på historien och med hans, åtminstone skenbart, anspråksfulla s. k. »upptäckter». Kanhända kan Grundtvigs verkliga betydelse först då rätt inses, när man hunnit skärskåda den frukt, som de s. k. Grundtvigianska skolorna i våra grannländer satt. Stilen utmärker sig för korta, träffande omdömen, mångenstä- des i originell dräkt; väl valda citat ur de skildrade personernas skrifter göra framställningen nästan dramatisk, enskilda personliga karaktersdrag väcka medkänsla för dem oeh längtan att få veta mer om dem; och man lägger ifrån sig boken med det intryck, att man varit i bra intressant sällskap, och med önskan att vidare få odla bekantskapen. Boken förtjänar att läsas och läsas om. L. Rbg. Dr 0. Sifverskjöld: Vår skolungdoms Hälsovård. Stockholm 1893; VIII+160 sid. 8:0. Efterföljande ord önska vara en uppmaning till föräldrar och 218 BOKANMÄLAN. uppfostrare, som ännu ej läst Dr Silfverskjölds ofvannämnda bok, att göra bekantskap med den. Förf, är läkare vid både goss- oeh flick-skolor i rikets andra stad, han har själf barn i skolåldern, lian visar sig i sin skrift ha öga för barnets andliga sida och nitälska för dess andliga uppfostran. Man kan således icke mot honom framställa den ofta hörda an- märkningen mot hygienici, att de ensidigt tänka på människans kropp och därigenom ledas till felslut äfven i afseende på den. Förf, ådagalägger stor försiktighet, då det gäller att draga slutsat- ser från verkan till orsak, och framställer sina tankar med en mog- nad erfarenhets humanitet. Därom torde några rader ur hans »slut- ord» gifva det bästa vittnesbörd. »Jag är ■— säger han — beredd på, att många af mina reform- förslag liksom många af mina åsikter skola röna stark opposition från olika håll. Och däröfver sörjer jag icke. Ty jag är öfver- tygad om, att komma blott de viktiga ämnen, som röra barnens vård och uppfostran i skolan och hemmet, på tal och blifva före- mål för lifligt tankeutbyte, skola helt säkert många af vår nuva- rande skolundervisnings brister komma i dagen, och behofvet af reformer i ungdomens hemlif allmännare erkännas. Och detta är just målet med denna lilla bok. Det är för mig af mindre vikt, att mina åsikter blifva de gällande, än att man allmännare, än som nu är fallet, bildar sig en egen öfvertygelse om, hvad vår växande ung- dom har rätt att fordra af hem och skola.» Men af dessa ord lära vi ock, att förf, anser, att både hem och skola tarfva reformer. Många enligt vår tanke synnerligen väl- betänkta råd gifvas åt bådadera. Om en del af förf.s reformför- slag i en framtid skulle visa sig ieke äga fullt den räckvidd han hoppas, så — hvad mer! Må då någon annan komma med fort- sättningen. Förf, har gjort en god början. Många uppgifter har förf, stödt med siffror hämtade från 1884 års skolkommittés utlåtande, och boken inledes med ett förord af den aktade vetenskapsman, som inom denna kommitté verkställt de skolhygieniska undersökningarna och framlagt resultatet af dem. Bland de viktiga oeh brännande frågor, som förf, berör, är äfven frågan om öfveransträngning. Och som denna fråga står på dagordningen, anse vi oss böra yttra några ord om den. Talet att skolan för mycket anstränger sina lärjungar har länge hörts, men icke vunnit mycket gehör hos skolmannen. En och annan inskränkning i arbetet har man emellertid ansett sig kunna göra. Men klagan öfver öfveransträngning har kommit tillbaka. Så har mången lärare till slut fått den tro, att man klagar, blott BOK ANMÄLAN. 219 för att det är pä modet. Att nutidens skola anstränger vida mer än »den gamla» har man ej haft klart för sig. Bedraga ej vissa tecken, tyckes doek ett uppklarnande vara förestående. Under gångna vintern ha från Stockholms skolor utsändts »Hygieniska råd till hemmen utarbetade af Stockholms allmänna läroverks läkare.» Nu kan hvar och en i våra skolförhållanden invigd intyga omöjligheten för många af våra skolynglingar att ställa sig dessa välbetänkta råd till efterrättelse, sä framt de anspråk pä hemarbete, som skolan ställer på dem, skola utan afkortning red- bart utföras. Ty något sätt att förlänga dygnets 24 gifna timmar torde ej kunna uppvisas. Det ligger dä nära tillhands att mellan raderna i dessa »Råd» läsa en tyst bekännelse frän skolans sida, att dess fordringar äro orimliga och icke rädliga att infria. Ett annat tecken är den resolution, som Stockholms läraresällskap nyli- gen fattat vid en diskussion om obligatorisk ferieläsning. Reso- lutionen erkänner behofvet af »effektiva åtgärder» mot öfveransträng- ningen. Blifva blott skolans män något sä när eniga om att nutidens skola så mycket upptar sina lärjungars tid, att den ej rätt främjar deras allsidiga kroppsliga och andliga utveckling, dä först kunna vi med hopp om framgång söka efter medlen att afvända det onda. Men dessförinnan måste öfveransträngningens begrepp klargöras. Silfverskjölds bok bidrager till detta klargörande. L. Rbg. Lärobok i geometri af Anna Rönström. Föreståndarinna vid h. elementarskolan i Lund för flickor. Lund. C. W. K. Gleerups förlag. Pris 2 kronor. »En konstig geometri!» kommer säkerligen mängen att utbrista vid det första genombläddrandet af denna lilla bok. Man är sä van vid, att en lärobok i geometri genom själfva sitt yttre säger ifrän, att den icke har att bjuda på några nöjsamma saker utan på idel allvarliga ting. Men här finner man något helt annat. Omslagets framsida prydes af ett egyptiskt landskap med pyramider. Och då man bläddrar igenom boken, påträffar man icke blott de gamla välkända teoremen, problemen, trianglarna och cirklarna utan äfven här och där ett stycke historia samt riktiga »gubbar» och »taflor». En sådan geometri är verkligen något för vår skolboks- litteratur alldeles nytt. Hvar och en, som undervisar i geometri, vet, huru svårt det är att göra denna undervisning tilltalande för barn. Den vanliga 220 BOKANMÄLAN. början med geometriska grundbegrepp och axiom förefaller de allra flesta lärjungar som ett besynnerligt tillkrånglande af sakförhållan- den, så klara och tydliga, att man på dem icke behöfde spilla ett enda ord. Lärjungarna fä därför lätt redan från böljan den upp- fattningen, att alltsammans endast består uti ett ändamålslöst och därför ointressant manövrerande med ord och talesätt. Uti fortsätt- ningen följa sedan teorem och problem i en oöfverskådlig rad utan något tydligt sammanhang och utan att lärjungarna få klart för sig, hvartill allt detta egentligen tjänar. Intet under därför att så många både barn och vuxna anse geometrien som ett både tråkigt och onyttigt ämne. Vid sista flickskolemötet höll författarinnan till ifrågavarande lärobok ett föredrag om geometriundervisningen. Hon yttrade där- vid bland annat: »Det ligger i ämnets natur som läroämne att vara en trång bergstig; men därför behöfver den icke ständigt vara samma nötta stig, som trampats så länge, att ingen blomma kan växa vid dess kant . . . Själf har hon tydligen tröttnat på att trampa den gamla vanliga stigen, hon har sökt sig en ny väg och uti den nu utgifna läroboken gifvit anvisning på denna. Hennes förslag går ut på en förening af historiskt och systematiskt under- visningssätt. Den historiska framställningen liksom utfyller och sammanbinder den systematiska. Tanken härpå har väckts hos henne af den danske matematikern La Cour, som vid Askovs folk- högskola under en följd af år meddelat kurser i historisk matema- tik. Den metod, han därvid följt, har hon omarbetat efter flick- skolans förutsättningar och mål och sedermera under flere års tid tillämpat vid sin undervisning. På grundvalen af den erfarenhet, hon därvid vunnit, har föreliggande lärobok blifvit utarbetad. Enligt författarinnans anvisning fördelas dess innehåll lämp- ligast uti fem årskurser. Första årskursen börjar med en historisk inledning om geometriens hemland, det gamla Egypten. I denna påvisas huru landets egendomliga naturförhållanden rent af tving- ade egypterna att sysselsätta sig med jordmätning och därigenom föranledde geometriens uppkomst. Därefter följer en praktiskt tagen framställning om linjer, enklare ytor, rektangel, kvadrat och trian- gel, vinkelbegreppet samt till sist några satser om vinklar och tri- anglar. Uti andra årskrtrsen skildras Thales och hans studier i Egyp- ten, huru han löste uppgiften att beräkna afstånd till otillgängliga punkter, t. ex. höjden af en pyramid, afståndet från stranden till ett skepp på hafvet o. s. v. Därpå följa några satser om triang- lar och parallella linjer, hvarefter redogöres för Pythagoras, de af BOKANMÄLAN. 221 honom funna ombildningarna af ytor samt den s. k. pythagoreiska lärosatsen om kvadraterna på den rätvinkliga triangelns sidor. Tredje årskursen omfattar läran om cirkeln. Framställningen därom anknyter sig till en skildring af Arkimedes och hans upp- täckter pä detta område. Fjärde årskursen upptager proportionsläran och dess tillämpning pä likformiga trianglar, proportionaler samt det s. k. gyllene snittet och därmed besläktade satser. I den femte årskursen redogöres först för, huru Platon genom uppställande af definitioner, axiom, teorem och problem sökte gifva matematiken en fast byggnad, och huru han i den matematiska framställningen införde bestämda metoder, hvilka man fasthållit ända in i senare tider. Därefter följer rymdgeometri samt en redogörelse för, huru Euklides samlade och bragte i system de många förut funna geometriska satserna. Arbetet afslutas med en kortfattad öfverblick af geometriens historia efter Euklides. Inom hvarje årskurs finnas en mängd öfningsuppgifter af olika slag. Urvalet synes vara väl gjordt. Endast det, som för en verk- lig kunskap är af betydelse, har upptagits och allt rent formalistiskt uteslutits. Tiden har ej medgifvit oss att företaga någon närmare detaljgranskning. Endast en och annan mindre anmärkning har vid genomläsandet antecknats. Ett par af dem må här anföras. För att få fram begreppet om vinklen såsom lutningen mellan två linjer hän- visas lärjungarna uti § 7 att iakttaga, huru rektangelns sidor luta mot hvarandra. Är icke detta att göra våld på barnens naturliga upp- fattning af lutning? I §§ 9 och 11 borde sambandet mellan vin- kelns och hans motsvarande bäges gradtal hafva klart framhållits, enär detta är alldeles nödvändigt för ett rätt förstående af vinklars mätning med gradskifva. Det är i allmänhet vanskligt att uttala något omdöme om en lärobok, innan man uti sin undervisning pröfvat densamma. Sär- skildt gäller detta en sådan bok som den föreliggande, hvilken är utarbetad i enlighet med en helt ny undervisningsmetod. För vår del äro vi emellertid öfvertygade, att den, som på allvar söker tillämpa denna metod, skall komma att bli tillfredsställd med resul- tatet. Det skall helt säkert komma att visa sig, att lärjungarna bättre tillgodogöra sig den på detta sätt meddelade geometriska kun- skapen, så att de kunna mera själfständigt tillämpa och använda densamma. Det kan icke heller vara möjligt annat, än att de skola få en helt annan syn på och ett helt annat intresse för läro- ämnet, då de steg för steg få följa dess egen utveckling, få lära 222 BOKANMÄLAN. känna de förhållanden och personer, som kraftigast bidragit till denna, och på samma gång ständigt hänvisas till ämnets praktiska använd- ning. För visso skall det icke vara många, som, sedan de under en god lärares ledning genomgått en dylik kurs, skola fälla det omdömet om geometrien, att den är tråkig och onyttig. Och i samma mån som denna nu så ofta hörda dom blir alltmera sällsynt, i samma mån närma vi oss den blomstringstid för geometrien såsom läroämne, om hvars tillkommelse författarinnan synes hafva så ljusa för- hoppningar. Hj. B. Beträffande de Geografiska kurser af Uffe och Gustafva Hjel- merus, som kostnadsfritt åtföljde årgången 1893 af denna tidskrift och som för Verdandis prenumeranter 1894 fortfarande finnas att tillgå hos tidskriftens utgifvare mot erläggande af 1 kr. 25 öre, har det på uppmaning ansetts lämpligt här påpeka, hvad flere af våra prenumeranter tydligtvis hafva förbisett, att nämligen kur- serna äro tillgängliga icke blott i ett större häfte, utan äfven i fyra särskilda häften till 30 å 35 öre, hvarigenom afsetts att bereda lättnad vid inköp, så att för samtliga lärjungar i en klass må kunna inköpas endast den kurs som för tillfället läses. Närmare härom är meddeladt på sista sidan af omslaget till de Geografiska kur- serna, hvilket meddelande alltså torde böra uppmärksammas af intres- serade lärare och lärarinnor i ämnet. Notiser. Lunds pedagogiska sällskap. Vid en sammankomst mellan nuvarande domprosten P. Eklund, rektor C. Sprinchorn och folk- skolläraren Nils Lundahl träffades öfverenskommelse att till den 18 november 1892 anmoda några personer från de olika undervisnings- anstalterna i Lund att sammanträda för bildandet af ett pedagogiskt sällskap. . Nämnda dag mötte ett tiotal personer, som antog stadgar oeh utsåg styrelse, och vardt så Lunds pedagogiska sällskap konstitueradt. Enligt stadgarna har sällskapet till ändamål att till personlig bekantskap oeh samverkan på det pedagogiska området sammanföra personer, som inom Lunds samhälle äro sysselsatta med eller hysa lifligare intresse för uppfostrings- och undervisningsfrågor. Säll- skapets v&rksamhet består i att det på sina sammankomster uppta- ger och afhandlar uppfostrings- och undervisningsfrågor af allmänt eller lokalt intresse samt att dess medlemmar hvar och en på sitt område efter lust och förmåga verka för realiserandet af de beslut eller uttalanden, om hvilka sällskapet enar sig. Hos styrelsen, som består af 5 personer, om möjligt represen- terande olika sidor af uppfostrings- och undervisningsväsendet, göres anmälan om inväljande af nya medlemmar. Till styrelseledamöter för åren 1893 —1894 valdes professor F. Wulff, rektor C. Sprinchorn, skolföreståndarinnorna Selma Lind- ström och Anna Rönström samt folkskolläraren Nils Lundahl. Styrelsen utsåg inom sig Sprinchorn till ordförande och Lundahl till sekreterare och kassaförvaltare. Utom det konstituerande sammanträdet har sällskapet haft 4 möten* hvarvid inledningsföredrag och diskussioner förekommit. Några beslut hafva vid diskussionerna icke blifvit fattade. Vid första sammanträdet behandlades frågan: Borde, icke vid undervisningen i allmänhet större uppmärksamhet och omsorg ägnas åt modersmå- lets muntliga användning? och inleddes af rektor G. Sprinchorn. Den kvinnliga slöjden i skolorna utgjorde öfverläggningsäm- net vid sällskapets andra sammanträde och inleddes af skolförestån- . ------------- Detta skrefs i början af 1894. 224 NOTISER. darinnan Anna Rönström. Vid den tredje sammankomsten, då folkskollärare J. Franzén var inledare, diskuterades om lydnaden i den moderna uppfostran. Fjärde mötet hölls för att öfverlägga om huslig ekonomi såsom undervisningsämne i flickskolorna, hvarvid sekreteraren höll inledningsföredraget. Alla mötena hafva hållits å Katedralskolans kollegierum. Vid 1893 års slut räknade Lunds pedagogiska sällskap 40 medlemmar. Hvarje medlem betalar under år 1894 en årsafgift af 50 öre. (Ur den af sekreteraren upplästa berättelsen vid säll- skapets sammanträde den 12 januari 1894). Under 1894 har säll- skapet haft tvenne sammankomster. Vid den första, den 12 janu- ari, höll Prof. Ribbing föredrag om hypnotismen i uppfostrans tjänst. Vid den andra, den 9 april, var öfverläggningsämnet: Är den s. k. sporten en nödvändig eller önskvärd del af uppfostran? Inledare var kapten C. H. Norlander. * På initiativ af nuvarande kanslirådet E. F. Gustrin, då docent vid Lunds universitet, bildades den 11 mars 1872 ett pedagogiskt sällskap i Lund, hvilket fortsatte sin verksamhet till och med vår- terminen 1876. Detta sällskap hade till ändamål att befordra pe- dagogikens studium. För att blifva medlem af sällskapet fordrades att vara eller hafva varit akademisk medborgare. Föredrag och öfverläggningsämnen rörde mest allmänna läroverken. I Pedagogisk Tidskrift publicerades flera af dessa föredrag. Docent G. var ord- förande hela den tid sällskapet var i verksamhet. Flera bland det nuvarande pedagogiska sällskapets medlemmar hafva tillhört det första. Föräldramöten vid Nya Elementarskolan i Stockholm. Tvänne föräldramöten hafva i år hållits vid Nya Elementarskolan, båda om- fattade med intresse af såväl föräldrar som lärare. Det första ägde rum den 9 jan. Efter några inledande ord af rektor Hernlund — hvilken betonade nödvändigheten af en kraftigare samverkan mel- lan skolan och hemmen samt uttalade sitt hopp, att de möten, hvilka lärarekollegiet nu var betänkt på att anordna, skulle bidraga där- till — lämnades ordet åt närvarande föräldrar och målsmän. En liflig diskussion uppstod, hvarvid åtskilliga önskemål rörande skolans arbetssätt oeh organisation framhöllos oeh med anledning däraf upp- lysningar meddelades af rektor. Innan man skildes, öfverenskoms, att ett liknande möte under terminen skulle utlysas och därvid nå- gra vissa frågor uppsättas för meningsutbytet. NOTISER. 225 Det andra mötet hölls den 17 februari. Rektor var därvid i tillfälle att meddela, att föregående sammanträde föranledt kolle- giet att vidtaga följande åtgärder. Dels hade, i enlighet med ut- talade önskningar, ett och annat ändrats med afseende på sättet för anmärkningars utdelande, dels hade man beslutat att, efter det sed- vanliga s. k. admonitions-kollegiet vid Påsktiden, bereda föräldrar oeh målsmän tillfälle att sammanträffa med alla lärarne samtidigt i skolans lokal. Därefter vidtog diskussionen om de frågor, som ut- valts för sammanträdet. Den första af dessa angick den särskildt vid Nya Elementarskolan brukliga metoden för uppflyttning till högre klass och hade följande lydelse: »Vore en minskning i antalet flyttningsexamina inom klass V oeh VI önsklig?» Af de yttranden, som afgåfvos, framgick, att särskildt i klass V ett tämligen an- strängande arbete f. n. erfordrades vid tiden för examinas afäggande. Detta vore en följd däraf, att numera examina i nämnda klass merendels komma att samlas på läsårets sista månad. En lättnad skulle kunna åstadkommas därigenom, att kurserna minskades eller afslutades tidigt på vårterminen, hvarefter återstoden af terminen kunde användas till repetitioner och examina. Af flere, bl. a. af några f. d. lärjungar, framhölls, att de skulle anse det skadligt, om flyttningsexamina inskränktes, hvilket lätt kunde leda till den fria flyttningens upphäfvande. Ett förslag, som rektor framställde, inne- bar examinas inskränkande till vissa ämnen, olika för de särskilda klasserna, och att i de öfriga ämnena godkändt terminsbetyg skulle berättiga till uppflyttning. Om den andra frågan: »Äro af skolan anordnade feriearbeten under sommarmånaderna önskvärda, och huru böra de lämpligast anordnas?» voro meningarna mindre delade. Allmänt gillades de feriearbeten, som af N. Elementarskolan sistlidna året föranstal- tats.* Några önskade att feriearbetena skulle vara obligatoriska, de flesta yrkade dock, att de skulle vara fullkomligt fria, och att skolans uppgifter blott skulle betraktas som förslag, bland hvilka hemmen hade att göra sitt val i samråd med lärarna. Äfven be- tonades, att feriearbeten tillika borde förekomma af mera praktisk * Upplysningsvis bör meddelas, att förlidet års feriearbeten vid N. El. skolan voro synnerligen lätta och af lärjungarna i allmänhet utförts på ett tillfredsställande sätt. Sådana arbeten voro endast förelagda lärjungarna i l:sta t. o. m. 4:de klasserna. De öfriga klassernas lärjungar hafva i de till skolans system hörande flyttningsexamina tillräcklig sporre till arbete under ferierna. Vid N. El. skolan har man med dessa feriearbeten hvarken afsett en ersättning för de veckors arbete, hvarmed man velat förlänga läsåret, eller ett utvidgande af skolans lärokurser. Verdandi 1894. 15 226 NOTISER. art, såsom arbeten i trädgården, på fältet eller i verkstaden, iakttagel- ser i naturen o. s. v. — — — — — — — — — — — — Pedagogiska sällskapet i Stockholm höll d. 10 februari sitt första sammanträde för året, hvarvid öfverläggning hölls om ämnet: den första geografiundervisningen. Diskussionen inleddes af folk- skolläraren Fridtjuv Berg. Vid sällskapets andra sammanträde den 17 mars förekom dis- kussion om gymnastiken i skolorna. Sammankomsten hölls i läkare- sällskapets lokal, och man hade inbjudit gymnaster och läkare, hvari- genom sammanträdet fiek en i viss mån mer offentlig karaktär. Diskussionen inleddes af Prof. Törngren, som särskildt betonade att den Lingska gymnastiken icke alls åsyftar våldsamma, om akro- batisk vighet och konstfärdighet vittnande rörelser, utan att målet är en jämn, harmonisk utveckling, hvarigenom alla kroppens orga- ner tillgodoses. Som regel gäller: hällre för svaga än för starka rörelser; ingen rörelse, som kan alstra någon kroppslig missbildning. Allmänheten tror ofta, att de rörelser, som af lärjungarne tagas under en lektion, äro hopkomna på måfå eller efter lärarens godtycke. För- hållandet är tvärtom, att en sådan serie af rörelser, hvilken gym- nasterna kalla dagöfning, är på det noggrannaste uttänkt och så an- ordnad, att en efterföljande rörelse skall komplettera den föregå- ende, så att, när lektionen är slut, alla kroppens delar blifvit till- godosedda. En sålunda ordnad gymnastik ger till resultat en kropps- bildning som betingar både hälsa och skönhet. Den förekommer sådana missbildningar som kutrygg, snedhet, insjunket bröst, hvilka gärna framkallas af det öfriga arbetet i skolan, och syftar särskildt till att räta ryggraden och vidga bröstkorgen. Härigenom få hjärta och lungor det utrymme de behöfva. Många flickor få ryggen krökt, därför att mödrarna sätta på dem snörlif, hvarigenom musklerna så förslappas, att snörlifvet till sist ej kan undvaras. Men snörlifvet skall sitta i kroppen, ej utanpå. Mödrar borde i lag förbjudas att sätta snörlif på barn. En läkare har här i staden anställt under- sökningar i en bod oeh fått reda på att där funnos till salu snör- lif för barn från 3 års ålder. Föräldrarna, som ännu af en mängd fördomar hindras att uppskatta gymnastikens betydelse, komma ibland med sådana invändningar som att flickan »får för grofva händer», att hon blir »så tjock om lifvet». Detta är alldeles miss- tag, gymnastiken förekommer just »tjockt lif». Utan kroppsrörelse ligga musklerna inbäddade i fett, hjärtat blir slappt, äfvenså nerv- systemet. — Det är en farlig afväg, om gymnastikläraren lägger an NOTISER. 227 på uppvisningar, ty då kommer han att på flertalets bekostnad drifva ett fåtal till märkvärdiga kraftprof. Åskådarne fordra mer och mer, svårare och svårare, det är blott konstfärdigheten som applå- deras. Därigenom förfelas hela målet, ty ofta är den gymnastik mest utvecklande, som ej tar sig något ut. På detta sätt förfaller gymnastiken snart till ett handtverk, där några få äro utöfvare och det stora flertalet åskådare. Det var denna utvecklingsgång, som kroppsöfningarna togo hos antikens folk. Först voro alla deltagare, sedan blefvo de gymnastiska öfningarna förvandlade till skådespel, och snart ville alla åskåda, ingen deltaga; gymnasterna blefvo akro- bater. Slutligen blef smaken så förskämd, att man ville se blod — gladiatorspelen. Oeh jämsides med detta kroppsöfningarnas förfall gick själfva folkets förslappande. Tal. ville ingalunda framhålla gymnastiken på andra uppfostringsmedels bekostnad. Öfvermått af kroppsöfningar alstrar, som redan Plato anmärkt, råhet. Gymna- stiken skall just tjäna människans andliga utveckling genom att göra kroppen till en lydig tjänare, som är van att ögonblickligt lystra då viljan bjuder. En sund och riktigt utvecklad kropp tjänar till att bära själen, då däremot den sjukliga eller svagt utvecklade krop- pen tynger henne. Men för att detta mål skall nås måste de som arbeta på ungdomens andliga Utveckling samarbeta med dem som arbeta för den fysiska. Äfven måste man söka vinna föräldrarnas intresse och deltagande för skolans arbete såväl i läsrummet som i gymnastiksalen. Gymnastiklärarinnorna W. Andersson-Falck och ä Högström talade sedan om gymnastikens betydelse särskildt för flickan.* Båda talade om de svårigheter som den i flickskolorna har att bekämpa. Fröken Andersson-Falck framhöll som en af orsakerna till flickornas stundom visade ovilja mot gymnastiken den besvärliga omklädnin- gen. Fröken Högström talade om det bristande intresse som kom gymnastiken till del från såväl lärare och lärarinnor som läkare. Lättheten att få befrielseintyg från husläkarne vidrördes särskildt, och talarinnan föreslog att sådana intyg alltid skulle förevisas för skol- läkaren, hvarefter de båda läkarne sedan sinsemellan kunde uppgöra saken. Genom detta tillvägagående skulle man kunna ställa läkare mot läkare. Tal. kunde intyga att i Danmark, där hon varit ban- brytare för den svenska gymnastiken, denna mottagits med glädje, tacksamhet och entusiasm och vunnit en allt större utbredning. Major V. Balck ansåg i motsats till professor Törngren att uppvisningar kunde gagna därigenom att de sporra intresset och * Till dessa föredrag skola vi en annan gång återkomma. Bed. 228 NOTISER. utgöra en belöning för det goda bemödandet. Han fruktade att utan uppvisningar skulle lärjungarna ej bli tillräckligt roade af ämnet. Han trodde att antikens folk förföllo först i sedligt afseende och att de sedan ej orkade deltaga i kroppsöfningarna. Som upp- fostringsmedel ville han jämte gymnastiken framhålla lekm. Den förra disciplinerar sinnet, leken danar karaktären, ty den utveck- lar samhällighet, kamratskap, rättsbegrepp. Tyvärr är leken så godt som död i vårt land, ingen hos oss är ännu fullt i stånd att leda den. Därtill behöfves det dessutom tid, penningar och lämp- liga lekplatser. Det är ledsamt att nödgas låna från utlandet, men i detta fall måste vi importera från England. Så har man också gjort i Frankrike och Tyskland. Broschyrer spridas, och man har anordnat en mängd talrikt besökta lekkurser för lärare och lärarinnor. Med. doktor E. Sederholm anmärkte, att nyare undersökningar hafva ådagalagt, att öfveransträngning af hjärnan återverkar på musklerna, så att dessa försvagas. Dessutom bör man komma ihåg att själfva lystrandet till kommandot innebär en ansträngning för hjärnan, hvarför gymnastiken ej får betraktas som en ren hvila från själsarbetet. De rörelser man är van vid anstränga mycket mindre än inöfvandet af nya. På grund af allt detta kan gymnastiken innebära en fara för psykiskt öfveransträngda barn, och faktiskt måste man som sådana betrakta en stor procent af lärjungarna i våra skolor. Också har en svagrote införts, men ingen vet bestämdt hur denna bör skötas. Tal. ansåg att nervsvaga och psykiskt öfver- ansträngda barn borde förskonas från sådana rörelser som fordra en alltför skärpt uppmärksamhet. Angående tiden ansåg tal. ej frukostlofvet lämpligt på grund däraf att lärjungen då ofta blefve jäktad. Bättre vore det på middagen med hvila efteråt. Professorskan M. Asp sade att man i Finland ej förmärkt något af det motstånd mot gymnastiken hvarom här talats. Tal. hade i Finland aldrig hört talas om att man tycker gymnastiken vara tråkig, att man ej hade tid till den, etc. Där voro alla intres- serade ; aldrig hade hon hört sådana anmärkningar af föräldrarna som de här omnämnda, men den svenska gymnastiken var för sträng och vetenskaplig; den finska gymnastiken upptog olika slag af gångarter samt rytmiska marscher åtföljda af sång. Härigenom fick man glädje, liflighet och skönhet in i gymnastiken. Talet om öfver- ansträngning tystnade alltmer-, ty gymnastiken motverkar denna. I Finland gymnastisera alla, ingen befrias. Med. doktor Sondén talade om läkarnes dispenser. Ofta fin- nas nog goda skäl för dessa, då, såsom i många skolor är fallet, både tiden och lokalen för gymnastiken äro olämpliga. Tiden är NOTISER. 229 mycket viktig, viktigt också att barnet ej är utmattadt af hunger. Befrielse frän gymnastik är bättre än gymnastik när man är hungrig. Visserligen dikteras i många fall läkareintygen af pappas och mam- mas vilja, som ofta är detsamma som barnets vilja. Föräldrar äro ofta rädda för olyckshändelser, men sådana kunna ju inträffa öfverallt, äfven på gatan. Allmänheten bör lära att gymnastiken är ett lika ‘viktigt läroämne som något annat. Viktigt är det också att de äldre flickorna med intresse deltaga i öfningarna. I den skola der tal. var läkare voro eleverna särdeles intresserade af gymnastiken; möjligen hade dock intresset något minskats sedan »kokskola» införts i läroverket. Med. doktor A. Levin ansåg, att den tid, som i allmänhet anslås för den fysiska uppfostran, i regel är för knappt tillmätt och att för litet afseende fästes på behofvet i detta hänseende. Kropps- öfningar äro för utvecklingen nödvändiga. Leken vore visserligen ett viktigt uppfostringsmedel, men på grund af vårt klimat och vår nationalkarakter kan den icke här få den betydelse som t. ex. i England, där den verkligen gör gymnastiken umbärlig. För oss är däremot den ordnade gymnastiken nödvändig, och i det svenska sy- stemet ingå ock lekar, så väl fria som ordnade, som cn väsentlig beståndsdel. Den s. k. finska gymnastiken är sammansatt af svensk och tysk gymnastik och saknar enhet och fast system. Hvad särskildt dess rytmiska och s. k. estetiska rörelser beträffar med marscher i olika figurer, så höra dessa egentligen till danssalen, icke till gym- nastiklokalen; de sakna utbildande förmåga och praktiskt syfte, vackra att se på, men tidsödande att inlära och resultatlösa. Ti- den för gymnastiken i skolorna är väl aldrig förlagd på frukost- lofvet, men ofta omedelbart före eller efter detsamma. Det är sant art en ordnad gymnastik anstränger i någon grad uppmärksamheten och därmed hjärnan mera än en rent automatisk rörelse som gång, springande, klättring o. d. enbart, men det blir olika delar af hjärnan som tagas i anspråk vid olika sysselsättnin- gar. Det är ej häller meningen att gymnastiken skall vara en hvila och på så sätt motarbeta själsöfveransträngningen. Gymna- stiken skall uppfostra kroppen, och därtill behöfs arbete, men däri- genom blir ock kroppen starkare att bära själsarbete. Den af gym- nastiken ansträngda kroppen behöfver hvila lika väl som den af läs- ning ansträngda själen; därtill fordras tid, och blott i det, fall, att tillräcklig tid till hvila ej förunnas barnet, uteblifver gymnastikens nytta, och då kan den i stället än ytterligare trötta och försvaga ett barn, som framför allt har behof af hvila. Men detta är icke 230 NOTISER. ett fel hos gymnastiken, utan i den allmänna fördelningen af arbete och hvila, och ingalunda må man föreställa sig att kroppen blif- ver starkare af endast hvila; den behöfver öfning, tillräcklig och god öfning, samt rum och tid, tillräcklig tid därför. Sedan en annan talare mot den finska gymnastiken anmärkt att den liknade kottiljongsturer, kom man in på frågan om öfver- ansträngningen. Läroverksadjunkten doktor O. A. Stridsberg yttrade: Man har här ifrigt yrkat på att kroppsöfningar mera än hitintills skola komma in i skolorna. Men detta kan ej ske förrän man drifvit ut något annat. Våra lärjungar äro nu belastade med ett sådant mått andligt arbete, att ingen af oss äldre skulle utan att göra uppror tåla något sådant. Men barnen kunna icke göra uppror. Först när en del af denna oerhörda börda af själsarbete lyfts bort, först då kan gymnastiken och kroppsarbetet komma till sin rätt som uppfostringsmedel. Det är allmänhetens och hemmens uppgift att härutinnan åstadkomma en ändring till ett bättre. De lifliga bifallsyttringar, hvarmed detta anförande hälsades, visade att tal. gifvit uttryck för en tanke, som hos nästan alla de närvarande uppstått som en ovillkorlig slutsats af den förda dis- kussionen. Ordföranden, rektor Almquist^ framhöll till sist att ett arbete som roar innebär mer vederkvickelse än ett annat som betraktas med ovilja eller likgiltighet, och att gymnastiken därför borde vinn- lägga sig om att väcka glädjestämning. Han trodde för sin del att ett måttligt användande af rytmiska marscher bidroge härtill. Diskussionen hade visserligen icke löst, men dock kastat rätt mycket ljus öfver de frågor, som rörande kroppsöfningarna för när- varande äro de brännande, nämligen: lekens och gymnastikens för- hållande till hvarandra, många föräldrars fördomar mot gymnastiken och läkarnes slöseri med dispenser^ de nervsvaga och öfveransträngda barnens ställning till gymnastiken, samt i allmänhet förhållandet mel- lan själsarbete och kroppsansträngning. Det var naturligt att man till sist måste göra sig den frågan: är det då i sin ordning, att en dryg procent af våra skolors lärjungar måste vara nervsvaga och öfveransträngda? Och därmed hade diskussionen visat utöfver sig själf, till en annan, den om öfveransträngningen. Öfveransträngningen i skolorna. Så lydde också diskussions- ämnet vid sällskapets tredje sammankomst, som ägde rum 23 april å Hotell Continental. Till detta möte hade föräldrar, läkare och NOTISER. 231 andra intresserade inbjudits. De närvarandes antal uppgick till om- kring 600. och för ett stort antal pe.rsoner vägrades inträde på grund af bristande utrymme. Såväl denna tillströmning som de lifliga bifallsyttringar, livarmed publiken hälsade hvarje kraftigare utfall mot öfveransträngningen, ådagalade med största otvetydighet det starka -missnöje, som framkallats hos allmänheten af den vid våra läroverk nu så vanliga forceringen. Då de dagliga tidningarna lemnat referat öfver diskussionen skola vi här inskränka oss till ett par punkter. Märkligt och sorg- ligt var det förhållande, som nu kom i dagen, att de äldre skol- gossarne icke ens hafva söndagen ledig, ja att denna dag ofta synes rent af vara beräknad för skriftliga arbeten. Äfven bör man taga fasta på kyrkoherden E. Bergmans erfarenhet, att gossarne genom den forcerade läsningen mista intresse och iakttagelseförmåga för den yttre, dem omgifvande verkligheten, att deras fantasi torkar in — hvarom tal. ansåg de svenska uppsatserna bära alltför tyd- liga vittnesbörd — samt att deras lynne blir nedstämdt och retligt. Såsom en af orsakerna till den stigande öfveransträngningen fram- hölls att undervisningen på senare tider, i samma mån som nyare metoder införts och lärareskickligheten höjts, blifvit allt intensivare, ett förhållande, som af allmänheten ofta uttryckes så: »lärarne äro för bra, den enda hjälpen vore dåliga lärare.» Mot denna paradox polemiserade rektor Almquist. Man borde icke önska tillbaka den tid, då lärjungarne »sofvo» under flere lektionstimmar: skolan vore dock icke lämpliga platsen för att sofva. I dess ställe borde det intensiva undervisningssättet betinga en minskad arbetstid. Ett annat botemedel, som framhölls af kyrkoherden E. Berg- man, vore en itudelning af den långa vårterminen genom 3 veckors ferie vid påsk i samband med en motsvarande inskränkning af sommarferierna. Till de sommarveckor som sålunda införlifvades med vårterminen borde förläggas botaniska utflykter, exercis samt alla öfningar som kunde försiggå i fria luften. Flere reform- förslag framställdes af doktor N. Lagersledt. Han yrkade på läx- frihet till måndagen, något som också fordrades af en annan talare; vidare på förläggning till lärorummel af en del skrifningar, som nu verkställas i hemmet, samt på en viss valfrihet, dels så att underbetyg i ett ämne kunde kompenseras af öfverbetyg i ett an- nat, för hvilket lärjungen hade särskild fallenhet, dels så att dispen- ser under vissa förhållanden skulle kunna beviljas från ett eller flere ämnen; slutligen också på reglering och kontroll af de sär- skilda lärarnes fordringar på hemarbete. Det vore en allmän erfa- renhet, att alldeles samma årskurs, genomgången för två olika lärare, 232 NOTISER. kunde af lärjungen kräfva ett högst olika mått af ansträngning. Sä t. ex. finns det språklärare, som låta lärjungarne lära sig utantill nästan hela eller en dryg del af explikationskursen. Därför vore det icke så nödvändigt att minska kurserna som ieke snarare att inom hvarje årskurs utgallra det onödiga, och att i detta fall öfva kontroll på de särskilda lärarne. Angående reglering af hemarbe- tet hänvisade tal. till hvad som i detta fall gjorts i Tyskland.* * * Visserligen var det skolan, som under detta möte fick uppbära de flesta och hårdaste beskyllningarna; doek saknades icke heller röster, som talade om bristen på lugnt hemlif, om ärftlig nervosi- tet, om det enerverande stadslifvet m. m. Beaktansvärda voro pro- fessor Törngrens ord: »öfveransträngningen börjar redan i barn- kammaren, den börjar med de många och dyrbara leksakerna». * Redogörelse för dessa åtgärder återfinnes på annat ställe i detta häfte. Se sid. 198. Meddelanden från Sveriges högre flickskolor. Enköpings Elementarskola för flickor. Vid detta läsårs slut afgår fröken Lina Husberg, som, förut ägarinna af »Husbergska skolan» härstädes, allt sedan Elementarskolans stiftande 1885 i denna tjänstgjort såsom första lärarinna. Hon har omkr. 50 år verkat såsom lärarinna. Till föreståndarinna för skolan har antagits fröken Maria Creutz, utex. fr. högre lärarinneseminariet 1882 och f. n. anställd vid Ateneum för flickor i Stockholm. Enköping i maj 1894. På P. A, Norstedt & Söners forlag har nyss utkommit: Hufvuddragen af grekernas och romarnes mytologi af D:r Hugo Bergstedt, Lektor vid Norrköpings h. allm. läroverk. Med 24 bilder. Pris: häft. 2 kr.; i klotband 2 kr. 50 öre. Till höstterminens början utkommer på undertecknads förlag: Moderna franska författare för Goss- oeh Flickskolornas högsta klasser. Band in: L’Abbé Constantin par Ii. Halévy. Med anmärkningar af Lektor E. Edström. Aus der neuren deutschen Litteratur für Schulen und Selbstunterricht. Band VII: Colberg von Paul Heyse. Mit Anmerkungen von Hjalmar Hjorth und Anna Lindhagen. Wilhelm Billes bokförlags-aktiebolag. —-><—— STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TRYCKERIET, 1 8 94. VERDAND1 FÖR HEM OCH SKOLÄ TOLFTE ÅRGÅNGEN 189% Femte häftet. Häftets innehall: 276 Pris för detta häfte: Kr. 0: 75. Utgifvare: "UFFE" och LARS HÖKERBERG. STOCKHOLM 1894 ARS HÖKERBERGS FÖRLAG Cd © ( 9 C CD 2 0 cr 9 2 3 © C CD Ud Tidskriften, grundad 1883, är ett fullt själfständigt företag, utan något samband med en förening af samma namn. Åpsppis (för 6 häften) 3: 75. Lösa häften å 75 öre. UNGDOMENS MÅLSMÄN OCH VÄNNER Sid. 233 240 Franskans ställning till den s. k. nya metoden. Af Nft .......................... Några tankar om religionsundervisningen i våra skolor. Af M—n ...... Några ord om våra flickskolor, särskildt till belysning om införandet af »huslig ekonomi» i de högre flickskolorna. Af Jane Norrby Om arbetstiden i skolorna. Utlåtande af d:r A. E. Goldkuhl ......... Några anmärkningar om de vid första undervisningen nyttjade språklärorna. Af Bore............................................................................. Från hemen: Huru bör feriearbetet ordnas? Af G................................... Brev fra Norge, af H. ........................................................... Meddelanden från Sveriges högre flickskolor: Högre elem.-lärov. i Halmstad för kvinnlig ungdom.................................................................. Bokanmälan: Hulda Lundin, Handledning i metodisk undervisning i kvinnlig slöjd, anm. af Lärarinna. ................................................................. Snoilsky, Svenska bilder. Skolupplaga med förklarande noter af C. von Friesen, anm. af A. H—Id.................................................... 246 257 263 268 270 272 Böcker och tidskrifter, insända till Verdandis redaktion. Böcker: Svenska fåglarna af Chr. Aurivillius. Stockholm 1894. P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris 2 kr. 25 öre. Öfverblick öfver modersmålets metodik i klass 1—5 af de allm. läroverken af Willi. Lindkvist. Kristinehamn 1894. Modersmålet som centralt läroämne. Med bihang: En rationell metod för läsning af svensk litteratur på det allmänna läroverkets mellanstadium af Oscar Dufvenberg. Stockholm 1894. I. Hæggstroms förlagsex- pedition. Pris 1 kr. 50 öre. Hufvuddragen af Grekernas och Romarnes mytologi af D.r Hugo Bergstedt, lektor i latin och grekiska vid Norrköpings allmänna läroverk. Stockholm, P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris häft. 2 kr. Göteborgs Allmänna Folskolebestyrelses berättelse för 1893. Svensk litteraturhistoria i sammandrag. Lärobok för skolor och själfstu- dium af Karl Warburg, professor vid Göteborgs högskola. Fjärde, omarbetade upplagan. Stockholm, P. A. Norstedt & Söners förlag. Svensk litteraturhistoria i sammandrag. Lärobok för skolor och själfstu- dium af Karl Warburg, professor vid Göteborgs högskola. Illu- strerad upplaga (till texten lika med fjärde omarbetade upplagan). Stockholm, P. A. Norstedt & Söners förlag. Svenska bilder af Carl Snoilsky. Med förklarande noter af C. von Frie- sen. Skolupplaga. Stockholm, Hugo Gebers förlag. Pris 1 kr. Skolgeografi i två kurser utgifven af Ernst Carlsson. Första kursen. Fjärde genomsedda och enligt'gällande föreskrifter stafvade upp- lagan. Stockholm, P. A. Norstedt & Söners förlag. P. A. Norstedt & Söners skolbibliotek. Ser II. Franska författare N. 5. Biographies d’Hommes eélebres par Georg Buruy. Seconde partie. Moderna franska författare. Band III. L’abbé Constantin par Ludo- vic Halévy. Skolupplaga med anmärkningar af Dr E. Edström. Stockholm, Vilhelm Billes bokförlags-aktiebolag. Feriebibliotek I. Lättare fransk läsning. Le chasseur de marmottes par Elie Berthet. Med förklarande anmärkningar af Alfr. Johansson. Stockholm, C. E. Fritze’s K. Hofbokhandel. Pris 75 öre. Öfningar att säkert böja det tyska adjektivet och passivum af det tyska ver- bet af J. O. Ekmark. Stockholm, G. E. Fritze’s K. Hobokhan- del. Pris 25 öre. Tidskrifter: Sveriges allmänna folkskollärareförenings årsskrift, utg. af Centralstyr elsen. 1894. Häft. 1. Pedagogisk tidskrift, utg. af Enar Sahlin. 1894. Häft. 4—8. Svensk tidskrift, utg. af Frans von Schéele. 1894. Häft. 3—5. Dagny, utg. af Fredrika-Bremer-Förbundet. 1894. Häft. 3—5. Finsk tidskrift, utg. af F. Gustafsson och M. G. Schybergson. 1894. Maj—Augusti. Tidskrift, utg. af Pedagogiska Föreningen i Finland, redigerad af C. Syn- nerbeiy. 1894. Häft. 2—3. Vor Ungdom. Tidskrift for opdragelse og undervisning, udg. av H. Trier og P. Voss. 1894. Häft. 2—4. The journal of education. London 1894. Juni—September. Svensk läraretidning, utg. af Emil Hammarlund. 1894. Häft. 18—38. Slöjdundervisningsblad från Nääs, utg. af Otto Salomon. 1894. Häft. 5. Danskeren, udg. af Jungersen, Fr. Nygaard og L. Schröder. 1894. Maj — Augusti. Höjskolebladet, udg. af Konrad Jörgensen. 1894. Häft. 19—38. Kvinden og Samfundet, udg. af Dansk Kvindesamfund. 1894. Häft. 4—7. Franskans ställning till den s. k, nya metoden. En för språkundervisningen intresserad person yttrade vid ett tillfälle, att man om den nya metoden borde skrifva, icke en tid- ningsartikel, ej heller en uppsats i en pedagogisk tidskrift, utan en hel bok. Hans ord voro utan tvifvel välbetänkta, och det af anledningar, som ligga i öppen dag: frågans vikt och frågans svå- righet. Om frågans vikt torde jag emellertid ej behöfva yttra mig, men kanske vore det på sin plats att säga något om dess svårighet. Man kan tryggt påstå, att det ej finnes många så invecklade pro- blem som detta inom det pedagogiska området, och det värsta är, att praktiken ger föga tillfredsställande utslag, i det den ene lyckas bra, den andre illa med den nya metoden; den ene finner, att lär- jungarne förkofra sig oerhördt, den andre, att de språkligt taget rent af fördärfvas. Ja, det kan hända samma person att vid olika tillfällen göra erfarenhetsrön af helt olika art. Skulden till problemets svårlöslighet är väl det ofta påpekade, om också icke fullt erkända förhållandet, att språkundervisningens ändamål ej är på ett tillfredsställande sätt fixeradt. Hvad som förvärrar saken är, att oliJca skolor kunna ha olika mål sig före- lagda. Så till exempel bör väl en person, som bevistar de engelska lektionerna vid Stockholms Borgarskola för att utbilda sig till konto- rist eller emigrera till Amerika, studera sitt ämne med helt annat syfte än A-linjens frivilliga engelsmän vid våra elementarläroverk. Vidare förefaller det mig, som om lokala förhållanden äfven skulle spela in, så att samma slags skolor på olika orter skulle behöfva in- rätta sin språkundervisning på något olika sätt. Om en ung man i Stockholm får anställning i någon större handels- eller industrifirma, dröjer det ej länge, förrän behofvet af att kunna skrifva eller tala tyska på ett kännbart sätt gör sig gällande. Häraf förklaras det starka tillopp af elever, som offentliga och enskilda kurser i tyska språket på senare åren haft att påräkna. I andra rummet, synes det mig, kommer här engelskan, men förhållandet torde väl vara det motsatta i Göteborg. På grund häraf drabbas just läroverken i en hufvudstad af allmänhetens kritik, om språkundervisningen ej varit något så när praktiskt anlagd, och på grund häraf har den Ver dandi 1894. 16 234 FRANSKANS STÄLLNING TILL DEN S. K. NYA METODEN. nya metoden just i Stockholm vunnit en så oerhörd terräng. Men i en mindre stad midt inuti landet eller i en långt aflägsen trakt, där en och annan resande bildar den enda beröring, som förekom- mer med utlandet, torde det starkt kunna ifrågasättas, huruvida man lämpligast använder de få språktimmarna genom att anlägga dem efter den mycket vanskliga talmetoden. En annan olägenhet yppar sig, när reformen stöter på skolans allmänna undervisningsplan. Tyskan skall, som bekant, utgöra det grundläggande språket, men det är mer än ovisst, om den nya metoden skall kunna gå i land äfven med denna uppgift. Af det ofvan sagda torde tillräckligt framgå, hvarför frågan måste vara så oerhördt svår och hvarför det verkligen behöfdes en hel bok för att utreda den. Men denna bok torde nog låta vänta på sig, och därför har jag tänkt mig en annan utväg: att dela frågan oeh behandla en af dess delar. Nu kan indelningsgrunden härvidlag tagas på mångahanda sätt. Man skulle kunna behandla frågan från synpunkten af olika skolor, olika stadier inom samma skola, etc. Men en synpunkt, som synes mig ha blifvit otillräck- ligt uppmärksammad och som jag därför beslutit mig för att välja, är följande: är den s. k. nya metoden i samma mån lämplig och möjlig för alla de inom skolan förekommande moderna språken? Att engelskan med fördel kan inläras med den nya metoden, i synnerhet på det lägre stadiet, torde knappt kunna förnekas, och att man i tyskan på vissa håll vunnit de vackraste resultat med densamma, vill jag ej bestrida; men frågan är, hur det ställer sig med franskan. Det är hvad jag i det följande skall bemöda mig att i någon mån klargöra. Det första försök i större skala, som gjorts i vårt land att undervisa i franska efter den nya metoden, skedde, såvidt jag har mig bekant, i och genom de af Alliance Frangaise och Arbetar- föreningen i Stockholm upprättade billighetskurserna i franska språ- ket. Det andra kom till stånd i och med införandet vid Stock- holms läroverk af Müller-Wigerts lärobok i stället för förut bruk- liga elementarböcker, ehuruväl efter en ganska moderat plan. Som jag haft den förmånen att som lärare medverka vid båda dessa experiment, är det hufvudsakligen därunder gjorda rön och reflex- ioner, som jag härmed går att framlägga. Låtom oss då först ta i öfvervägande, huruvida en genom- gående talmetod är i lika hög grad behöflig och lämplig för franska språket som för de öfriga. Det torde få anses som ett faktum, att de kommersiella förbindelserna mellan Sverige oeh Frankrike äro jämförelsevis obetydliga och knappast beröra köpmanskåren så- FRANSKANS STÄLLNING TILL DEN S. K. NYA METODEN. 235 som helhet!" Det enda mera framträdande behofvet af att kunna tala språket torde väl vara att söka inom de högre sällskapskret- sarna, men det kan omöjligen vara elementarläroverkens skyldighet att anlägga sin metod med hänsyn till de lärjungar, som en gång komma att räknas dit, och som för öfrigt få detta behof tillgodo- sedt i hemmen. Äfven tror jag, att det i längden visat sig, att de elever, som begagnat sig af undervisningen vid de omtalade billighetskurserna, i allmänhet varit sådana, som önskat lära sig franskan för språkets egen skull och icke för den praktiska nytta, de däraf skulle kunna beräkna, såsom folkskolelärarinnor, guvernanter oeh andra bildnings- sökande af båda könen. På grund häraf måste jag för min del anse det mindre be- höfligt och mindre lämpligt att här använda den s. k. nya metoden. Emellertid vore ju ingen skada skedd, om man verkligen med gynsamt resultat kunde undervisa efter denna metod, d. v. s. med ett resultat, som kunde jämföras med det, som blifvit uppvisadt för tyskan och engelskan. Och därmed komma vi in på frågans senare del: är det möjligt, särskildt i elementarläroverken, att med fördel använda den nya metoden vid franska språkets studium? Ingen, som undervisat i de tre språken efter talprincipen, kan väl bestrida, att franskan bereder betydligt större svårigheter än de båda andra. Detta är också ganska lätt att förstå. Hvad som i främsta rummet gör engelskan så lämplig för en hufvudsak- ligen eller uteslutande praktisk undervisning är dess lätta gramma- tik. Ordförrådets likhet med svenskans är ju också ganska betyd- lig, så att läraren behöfver icke nödvändigt hålla sig till de glosor, som förekommit i läroboken. Samma fördelar erbjuder tyskan, ehuru i omvänd ordning. Det är här det besläktade ordförrådet, som drager halfva lasset åt båda parterna. Men grammatiken? frågar man. Ja, den är svår, det erkännes villigt, men den är icke nogräknad. Tyska språket är inveckladt, men ungefär som en trasslig garnhärfva: vill ej vin- dan löpa rundt, kan man slita af tråden och knyta ihop igen; franskan liknar åter ett välgjordt lås: kommer någon af smådelarna i olag, fungerar ej mekanismen. Om man talar med en tysk och förblandar mir och mich, så är han gemenligen. lika glad för det, men säger man le i stället för lui, då man språkar med en frans- man, låtsas han icke förstå. * Såsom en betecknande följd häraf förtjänar framhållas, att vid våra handelsinstitut franskan ej upptager mer än hälften så många timmar som tyskan oeh engelskan (resp. 3 och 6 i veckan). 236 FRANSKANS STÄLLNING TILL DEN S. K. NYA METODEN. Denna svårighet framträder mycket snart vid undervisningen. Hvad man behöfver redan vid de allra första talöfningarna är ut- trycket T>hvad?» Också åstadkommes en aldrig sinande konver- sation med tyskans DwasTt oeh engelskans »what». Jämför härmed följande uttryck: »Que dites-vous? — Qu’est-ce qui vous fait croire cela? — Comment vous appelcz-vous? — A quoi pensez-vous? — Quelle est votre opinion? •— Je sais ce qu’il a fait. — Qu’est-ce qu’une étoile?» •— För dessa enkla, vanliga frågor behöfver fran- skan sålunda sju olika vändningar och tillåter ännu flere, under det svenskan har en och de öfriga språken nöja sig med en å två. Ännu tidigare kommer ordföljden i frågesatser med enkel eller dubbel inversion, och därmed är man inne på något för lärjungen absolut nytt och synnerligen svårt. Vidare är det en ren lättnad att i de andra språken, i all synnerhet beträffande tyskan, få ställa frågorna så, att substantiven ej behöfva artikel. Ex. »Hvad har du fått till middag? — Smör, bröd, kött och potatis» etc. — Strax äro vi i franskan inne på partitiva artikeln, hvars konstruk- tion lärjungen först sent lär sig att smälta. Dylika svårigheter kunna framdragas i oändlighet, men jag vill nu öfvergå till en annan slags olägenhet, som ingalunda är mindre: franskans från svenskan vidt skilda ordförråd. Hvilka hinder ordförrådet lägger i vägen, därom kan hvem som helst med största lätthet öfvertyga sig. Under det läraren vid en engelsk eller tysk lektion kan gå öfver till helt andra förhållanden än dem läxan innehåller, är det blott med möda franskan tillåter helt ringa afvikelser. Följden däraf blir, att när konversationen i de andra språken, särskildt i engelskan, kan bli lefvande, d. v. s. sådan, att lärjungen ej behöfver tänka efter, hur det står i boken, blir den i franskan gemenligen skenbar. Härmed menar jag, att gossen svarar ej såsom själfständigt tänkande utan såsom läxuppläsande. Den enda vinst, han däraf egentligen har, är att lära sig förstå sin läxa så, som den uttalas från lärarens läppar, utan bok således. Ja, det har händt, att gossen svarat rätt, utan att förstå lärarens fråga. Detta tillgår så, att om boken t. ex. innehåller den utan- till lärda frasen: »Le dimanche est le jour du repos», och läraren frågar: »Quel est le jour du repos?», anar eleven, att här måste svaras »Le dimanche», hvad det nu måtte betyda. Härmed torde vara tillräckligt antydt, huru ojämförligt mycket svårare den nya metoden ställer sig med afseende på franskan. Om den svårighet, som kunde tänkas uppstå genom brist på kompetenta lärare, vill jag icke yttra mig. Hvarje språklärare torde i det fallet känna sig bäst själf. En gång, då jag uttalade FRANSKANS STÄLLNING TILL DEN S. K. NYA METODEN. 237 den öfvertygelsen, att en sädan brist finnes oeh måste finnas, har man invändt, att detta vore ett obevisadt påstående. Tyvärr är också detta den enda trösten, ty det faktum, att påståendet är obevisadt, hindrar dess värre icke, att det är sant. Men, invänder man, antag, att det verkligen är så svårt att anlägga undervisningen i franska efter den nya metoden, äger ej denna likväl så stora fördelar, att ett blott försök därmed verkar på det hela taget gagnande? Till en början kan svaras, att hvarje förståndig lärare af den nya metoden upptagit det obestridligt goda, som i densamma finnes att tillgå, såsom att en del af de flesta lektioner ägnas åt talöfning, att ökad vikt lägges på ordförråd och fraser, att uttalet mera upp- märksammas och att grammatikläsningen minskas. Vidare anser jag, att i fråga om de ofvan nämnda kurserna och därmed likställda anstalter, för hvilka ej någon afgångsexamen hägrar och där eleverna utgöras af vuxna personer, kan ett försök med en mera praktisk metod utan olägenhet, för de bättre eleverna åtminstone, företagas, för så vidt läraren ej däraf blir alltför utsliten. Ett tredje medgifvande, innan jag fortsätter. Om man kunde tänka sig hela schemat förändradt så, att olika språklinjer funnes, de där tilläte ett grundligt studium af ettdera språket, skulle man nog äfven i franskan kunna sträfva sig till ett godt resultat med talmetoden. Men att under nuvarande förhållanden vid våra elementarläro- verk anslå större delen af hvarje lektion åt talöfningar, —• ty så kan väl den nya metoden i korthet karakteriseras — det anser jag, i fråga om franskan, vara att utsätta sig för svåra olägenheter. Grunden härtill är först och sist, att elementarläroverken ha såsom yttre slutmål en afgångsexamen med vissa fastställda for- dringar, hvilka för franskan skulle kunna sammanfattas i följande: 1) en skriftlig öfversättning från svenska till franska språket och 2) förmåga att kursivt tolka en franskt text. Det är allom bekant, hvilket sorgfälligt användande af lärotimmarna erfordras för att göra eleverna kapabla till dessa profs afläggande. Nu blir frågan: kan samma färdighet bibringas genom talmetoden? Jag måste obetingadt svara nej! Att en metod, bland hvars hufvudprinciper förefinnes uppmaningen: hort med öfversättning såväl från som till svenskan! ej kan passa i stycke med ofvannämnda fordringar, be- höfver väl ej ifrågasättas, och att man på de stunder af lektionen, som vid användande af en mera moderat metod skulle bli kvar 238 FRANSKANS STÄLLNING TILL DEN S. K. NYA METODEN. efter talöfningarna, tror väl ej heller någon,* men för fullständig- hetens skull vill jag anföra de viktigaste af de mänga fall, hvaruti den nya metoden rent af synes motverka lärjungens beredande till mogenhetsexamens afläggande. 1) Den nya metoden bibringar en löslig uppfattning i all- mänhet af de franska ordens betydelse. Jag är visserligen icke af deras åsikt, som söka en hårfin svensk öfversättning (t. ex. att återge »Dear Charles» med »Bäste bror»), men något så när måste dock uttrycken täcka hvarandra. En lärare, som icke alls öfver- sätter, skall förgäfves söka förmå en del lärjungar att t. ex. med assiette mena tallrik, och en mera moderat, som öfversätter i all hast, skall få mycket svårt att nöta in, att t. ex. lilas ej betyder lilja. 2) De klenare lärjungarne få oriktiga begrepp om viktiga sakförhållanden. Ett nedslående exempel härpå vinnes vanligen, om man på franska redogör för en så pass enkel sak som mynt- sorterna. Detta torde särskildt vara att beakta för fack- och yrkes- skolor, där en utländing, som eleverna blott ofullständigt förstå, är föga lämplig att lära dem t. ex. debet och kredit. 3) Talmetoden gynnar elevernas medfödda benägenhet för slarf vid grammatikens, i synnerhet formlärans tillämpning. Om en talöfning ej skall bli olidlig genom ideliga afbrott frän lärarens sida, får man låta en mängd småsaker passera oanmärkta, t. ex. genusfel. Detta är i och för sig icke sä farligt, men en dylik efterlätenhet hämnas grymt, när skriftlig öfversättning från svenskan skall öfvas. Samma gäller i någon män om uttalet. 4) Den nya metoden ger icke lärjungen större ordförråd, utan tvärtom. Detta påstående låter kanhända som • en paradox, men äger åtminstone för franskan full giltighet. För att kunna åstad- komma någon talöfning har det visat sig nödvändigt att texten in- läres utantill. Häraf har följden blifvit, att man med knapp nöd lyckats medhinna 20 små sidor text i klass 5. De följande klas- sernas kurser skulle naturligtvis blifva mindre i proportion, och blefve förhållandet utan tvifvel sådant, att en abiturient skulle reda sig vida sämre än nu, ifall man föreläde honom en bok, som berörde andra förhållanden än just dem, som förekommit i läro- böckerna. Det egendomliga i saken är också, att många af den * Häremot kunde invändas, att man kan tala det främmande språket äfven vid undervisningen i grammatik. En sådan tanke måste emellertid tillbakavisas såsom tämligen fantastisk. En stor del af lärjungarne äro redan nu ur stånd att tillämpa svårare fall af grammatiken, särskildt på grund af svaghet i allmän satslära. Hur skulle det då gå, om de ej ens förstode det språk läraren talar och de termer han använder? FRANSKANS STÄLLNING TILL DEN S. K. NYA METODEN. 239 nya regimens läroboksförfattare valt glosförrådet ganska illa (häri- från utgör dook Müller-Wigert ett anmärkningsvärdt undantag). Så får man icke blott veta livad bröd heter, utan äfven, med äkta tysk grundlighet, hur det bakas etc., och dithörande halft tekniska termer få betraktas som »vanliga ord och uttryck». 5) Det litterära elementet i undervisningen åsidosattes. I denna punkt ser jag en synnerligen ledsam sida af den moderna riktningen: dess grötmyndiga förakt för det estetiska intresset. Ju finare, ju mera poetisk stilen är, desto hastigare måste läraren be- handla stycket, ty — det är ingenting att tala om. Det är med möda berättelseformen får vara med, och sker det, så sker det genom obetydliga anekdoter, af hvilka på sista tiden tjocka böcker börjat utgifvas. Men med stor ifver utväljer man långa, själlösa beskrifningar på däggdjur och fåglar, salt och peppar, deg och bak- tråg. —■ Vår svenska novellistik befinner sig ju i ett sorgligt skede af vanmakt. Undras, om icke språkundervisningen i skolan därtill har en viss skuld, då den ej mer lägger an på litterär uppfostran? 6) De klenare elevernas behållning af undervisningen blir oänd- ligt liten. Det behöfves blott, att en lärjunge kommer lite efter från början, för att han, först missmodig, sedan förargad och trot- sig, snart skall sitta där liknöjd för allt hvad som frågas och sva- ras. När han icke förstår, hvad läraren säger, anser han det ej vara sitt eget fel, om han ej kan svara. Dessa olägenheter förefinnas i mer eller mindre mån vid samt- liga språken, men enligt hvad vi förut i denna uppsats sökt visa, drabbas franskan vida svårare däraf än de öfriga, under det engel- skan intager motsatta polen. Till slut vill jag ännu en gång fram- hålla det min opposition gäller den renare nya metoden, d. v. s. den, som följer principen om det utländska språkets användande under större delen af lektionen. Talöfningens berättigande vill jag ej bestrida, men — mera som förströelse och under högst 10 å 15 minuter af hvarje lektion. Också har den sista skollagskomitéen i sitt förslag af år 1894 infört det lilla ordet »talöfningar» sist af hela den föreslagna kursen, och betyder detta, att talandet är ett mera underordnadt element, så vill jag på det lifligaste instämma i denna kloka anordning. — Hur som helst ha vi att räkna med det närvarande, och att då gifva sig in på en metod, som ej är rätt lämpad att bereda eleverna till det slutliga profvet, det är att på- taga sig ett ansvar större än en lärare kan bära. Nft. Några tankar om religionsundervis- ningen i våra skolor. I vår tid framträder på många områden en sträfvan att vinna klarhet i fråga om ändamål och medel för att på fast mark kunna gå framåt i en sund, praktisk riktning. Denna sträfvan har blifvit äfven skolan till gagn, och det är att hop- pas, att den skall blifva det i ännu högre grad, ty just vår skolas varmaste vänner känna och erkänna, att inom henne ännu icke på långt när allt är väl bestäldt. Det finnes sär- skildt ett ämne, i hvilket det är af största vikt att göra sig syftet med undervisningen fullt klart, och det är kristendomen. Hvad är då syftet med religionsundervisningen i våra skolor? Är det allenast att skänka kunskap i vår kristna kyrkas lära eller ännu något därutöfver? Ja, nog kan man frestas att fråga så, när man ser den lille gossen ur första eller andra klassen vid våra allmänna läroverk sträfva med sin långa, oförstådda katekesläxa, kanske på andra eller tredje artikeln. Nog är kunskap det enda han vinner, om han ens vinner sådan! Är det ej all fara för, att han skall fatta motvilja för ett så svår- lärdt ämne, med hvilket därtill i månget fall en klasslärare endast nödtvungen befattar sig, en lärare, som, om han vore sann mot sig själf, icke skulle taga de heliga orden i sin mun? Är målet endast ett större eller mindre kunskapsmått, ja då må det så vara, men har verkligen kristendomsundervisningen intet högre syfte? De, som lefva ibland ungdomen, med hjärta för dess fram- tid och med blick för dess frestelser och faror, spana åt alla håll efter medel att öfva ett sedligt stärkande inflytande, och kanske hafva de aldrig gjort det med mer vaket nit än i vår tid. Är det därför, att tillståndet i allmänhet är sämre än i forna tider? Kanske, kanske icke. Möjligheterna till det goda äro icke mindre än förr, men kanske äro möjligheterna till det NÅGRA TANKAR OM RELIGIONSUNDERVISNINGEN I VÅRA SKOLOR. 241 onda större. Kampen mellan olika lifsåskådningar pågår mer uppenbar, mer påträngande än någonsin; innerst är den den urgamla striden mellan ljus och mörker, i hvilken den neutrale i själfva verket är den brottsliges bundsförvant. Och till denna strid — den kämpas för öfrigt i smått inom våra fredliga skol- lokaler — utsändas år efter år skaror af ungdom med ringa entu- siasm och slappa viljor, mången gång med slumrande, aldrig verkligt klargjorda rättsbegrepp. Med all vår tids bildning, huru få äro icke de sedliga karaktererna, med allt tal om fri- het, hur sällsynt den sanna själfständigheten! Kan skolan gent emot detta alls intet göra? Jo, sannerligen, den både kan och måste. »I fråga om moraliskt inflytande betyder hemmet allt», säger man. Det betyder oändligt mycket, men icke allt; ett oöfverskådligt inflytande öfvar äfven skolan. Huru skulle det kunna vara annorlunda, då den med rätt eller orätt tillskansat sig lejonparten af barnets tid, krafter och intresse, och är det ej just i känslan häraf, som vår tids ädlaste pedagoger så kraf- tigt betona undervisningens uppgift att vara uppfostrande? All undervisning kan vara det, men det finnes intet ämne af sam- ma värde för den sedliga karakterens daning som kristendomen; ja, är icke kristendomsundervisningen uppfostrande, då har den förfelat sitt mål, och man måste med bäfvan fråga sig, om den icke blifvit den bokstaf, som dödar, icke tjänar att rifva ned i stället för att bygga upp. Därmed är ej förnekadt att, äfven där läraren är likgiltig för sitt uppfostrarkall, en sanningssådd kan falla i en mottaglig barnasjäl och bära frukt, men månne ej oftare barnasjälen småningom förvandlas till den väg, från hvilken kornen bortplockas af himmelens fåglar? I våra flickskolor finnes dess bättre ingen skolstadga, som tvingar en klassföreståndarinna att mot sin öfvertygelse åtaga sig skyldigheten att undervisa i kristendom. Dess bättre, ty utan hängifvenhet för ämnet skall man trots de mest glänsande gåfvor misslyckas, men illa är, att jämförelsevis mycket få lära- rinnor frivilligt och med glädje ägna sig åt kristendomsunder- visningen. Denna är likväl icke endast den i och för sig mest uppfostrande, utan äfven det, som i hela skolans uppfostrande inflytande naturligen bildar det centrala, för så vidt det näm- ligen här är fråga om den kristna skolan. Står kristendoms- lektionen med dess maningar lösryckt från allt det öfriga, och saknas den inre öfverensstämmelsen i allt skolans inflytande, måste en stor del af gagnet försvinna. Lyckligast blefve enhe- ten bevarad, om hvarje klassföreståndarinna tillika vore en god 242 NÅGRA TANKAR OM RELIGIONSUNDERVISNINGEN I VARA SKOLOR, kristendomslärarinna, men då det icke kan vara så och det af flere skäl, då undervisningen måste anförtros åt en eller ett par personer inom hvarje skola, gäller det att icke förlora blicken för samarbetets vikt. I allmänhet skall det visa sig, att ju förtroligare förhållandet är mellan lärarekrafterna inbördes, dess större och varaktigare blir skolans sedliga inflytande och dess bättre andan bland lärjungarna. Här kräfves den innerligaste samverkan, ett gifvande och tagande å ömse sidor, som först förmår göra arbetet för det gemensamma målet, och detta måste ju för hvarje allvarligare tänkande uppfostrare vara ett och detsamma, rätt välsignelserikt. Inför ett ämne af sådan vikt som kristendomen måste ansvarskänslan blifva mycket allvarlig, ofta mycket förödmju- kande. Undervisningen är ej så fruktbärande, som den borde vara, och man nödgas tillskrifva sig själf skulden. Man känner det vara en helig plikt att göra ämnet tilldragande för det unga sinnet, men svårigheterna äro icke ringa, och huru skall det ske? Ofta felar man tvifvelsutan genom att gifva barnet hvad som icke passar för dess utvecklingsgrad eller genom att gifva äfven det lättfattliga i en form, som icke tilltalar barnasinnet. Från de enkla bibliska berättelserna skyndar man alltför snart till katekesläsningen, till förklaringar och utläggningar, för hvilka 8—10-åringen ännu icke är mogen, af hvilka mycket, om ej rent af det mesta, för honom måste blifva en blott minnessak. Icke få erfarna kristendomslärare hysa betänkligheter mot att uppskjuta katekesundervisningen, men skulle verkligen kateke- sens lärdomar förlora på att först gifvas barnet i en mer kon- kret form? Det är sant, att redan de små i de förberedande klasserna behöfva t. ex. sedelagens bud, men den vaksamme uppfostraren skall finna många osökta tillfällen att inskärpa dem såväl utom som under kristendomslektionerna. Tala icke redan ur de gammaltestamentliga berättelserna Guds bud, säger icke t. ex. Kains historia: Du skall icke dräpa! och gifver icke förbundet vid Sinai den bästa anledning till inlärande af bud- orden? Och vidare, ställer icke redan skapelsehistorien fram för oss bilden af Gud Fader allsmäktig, se vi icke bedjande och böuhörelser, och skulle det vara svårt att finna anknyt- ningspunkter för att tala med barnen om deras dopförbund? I de evangeliska berättelserna lära de bäst känna Frälsarens person och verk, i den mån detta ännu kan af dem fattas, o. s. v. Katekesens grundsanningar skola ej undanskymmas därför, att de träda lärjungen till mötes i den bibliska berättelsens NÅGRA TANKAR OM RELIGIONSUNDERVISNINGEN I VÅRA SKOLOR. 243 dräkt, denna själf skall ej blifva mindre tilltalande för honom därför att han i den lär sig finna något mer än en skildring af länge sedan försvunna personer och förhållanden. Det gäller för undervisaren att för hvarje gång å nyo själf lefva sig in i den berättelse han vill framställa. Åskådligt återgifven, skall den då ej förneka sin dragningskraft på barna- sinnet. Då inga, än så förvånande, kunskapsresultat på detta område uppväga intresset, får kristendomslektionen ej vara lång- trådig. Må den hällre med de små vara kort, om så behöfves kortare än de andra lektionerna, på det att timmen må taga slut förrän andakten och icke tvärtom. Barnet måste känna, att det befinner sig på helig mark, där fä ej behöfvas alla dessa disciplinära påminnelser, som eljest hafva sin stora betydelse, men här verka skadligt störande. När på detta sätt den heliga historien genomgåtts med an- knytning till lilla katekesen, är tiden inne för den egentliga katekesundervisningen. Rätt ordnad, skall denna då ej öfver- stiga lärjungens fattningsförmåga, i synnerhet om öfvergången från det lättare till det svårare sker med varsamhet. Så kan t. ex. det 3:dje hufvudstycket med fördel genomgås före det 2:dra o. s. v. Det kan vara tvifvel underkastadt, huruvida alla de anmärkningar man framställt mot katekesens form verk- ligen hafva så stor betydelse. I en katekesupplaga, »Lärobok i kristendomen», utgifven af P. Rydholm, är den vanliga fråge- formen borttagen, men skillnaden synes oväsentlig, och det af- görande förblir lärarens sätt att handhafva undervisningen. Ur flickskolan har sannolikt i de flesta fall den själlösa katekes- utanläsningen försvunnit, åtminstone har man ihärdigt dragit i härnad däremot. Men äfven om faran för tanklös utanläsning är undanröjd, behöfver undervisningen blifva mer praktisk, mer ingående på lärjungens lif och erfarenhet. Vi behöfva lära af Honom, som till Galiléens landtfolk talade om såningsmannen, som utsår säden, om noten, som sankes i hafvet. Barnet bar sin egen -erfarenhetsvärld, det är i den vi skola försätta oss, det har i hvarje ålder sina andliga behof, hvilka vi måste söka väcka och komma till mötes, sina särskilda frestelser, mot hvilka det behöfver stöd. Läraren kan icke gifva sin lärjunge en fullfärdig erfarenhet och öfvertygelse, han skall, om han för- söker det, i bästa fall göra honom till endast en eftersägare. Blir däremot den unge med varsam hand ledd att själf söka och finna, skall det han så funnit blifva honom en skatt, som icke så lätt kan tagas ifrån honom. Men därför: intet tvärt 244 NÅGRA TANKAR OM RELIGIONSUNDERVISNINGEN I VÅRA SKOLOR. afvisande af besvärliga frågor eller enfaldiga svar! Det är endast tanklösheten, som icke får tålas. Hvaraf kommer det sig, att barnen i allmänhet fråga så föga, då de likväl tänka ganska djupsinnigt öfver mångahanda? Är det ej, emedan de tilltro få vuxna att med förstående upptaga deras tankar utan öfverlägsenhet eller löje? Det är därför af den största bety- delse, att det rätta förtroendet förefinnes mellan läraren och klassen, det är af betydelse icke minst för läraren, som i sin undervisning åter och åter måste med sin innersta personlighet träda lärjungarna till mötes. Vid genomgåendet af den heliga historien på ett något högre stadium är det önskligt att, så mycket ske kan, lärjun- garna hänvisas till bibeln själf. Endast på detta sätt blifva de förtrogna med dess åskådningssätt och lära att älska sanningen och poesien i dess skildringar. Utan tvifvel är det ett miss- grepp, när man vid undervisningen i bibelkännedom, såsom ej sällan sker, läser ganska mycket om de särskilda bibelböckerna och ganska litet ur dem. Hvad det gamla testamentet beträf- far, yppar sig likväl en svårighet. Det kan ej nekas, att myc- ket däri ej passar för barn eller ungdom. Det är ytterst pin- samt att under läsningen af ett kapitel befara, att någon blick kan irra öfver till ett ställe å nästa sida, som borde förblifva oläst, och just 13—14-års åldern äger ofta i hög grad nyfiken- hetens intresse. Hur ofta kunde man ej vilja uppmana ung- domen att hemma läsa det ena eller andra, men man nödgas afstå därifrån kanske för endast ett par versers skull. Hvilken hjälp skulle det icke i detta afseende vara att vid undervisnin- gen äga en biblisk historisk läsebok för gamla testamentet. En sådan finge icke vara något annat än fullkomligt ordagranna utdrag ur bibelböckerna med angifvande af kapitel och verser. Den skulle sålunda behålla bibelns egen anda och kraft i fram- ställningen, hvilken man med nödvändighet måste sakna äfven i de bästa bibliska historier, och borde vid den ålder, då den muntliga meddelelsen ej mer är nog, kunna ersätta dessa. Naturligen kunde äfven åt en sådan läsebok gifvas vida större omfattning. De förnämsta Gudsmannens historia borde t. ex. upptagas så fullständigt som möjligt, vid Davids historia borde de psalmer intagas, som känneteckna olika skeden i denne konungs lif, och likaså borde i det historiska sammanhanget införas utdrag ur profeternas skrifter. Det är en af icke få omfattad mening, att gamla testamentet såsom judafolkets histo- ria icke kan hafva väsentligen större betydelse för vår ungdom NÅGRA TANKAR OM RELIGIONSUNDERVISNINGEN I VÅRA SKOLOR. 245 än andra delar af profanhistorien. Månne icke gamla testa- mentets betydelse såsom framställningen af Guds fostrande led- ning af enskilda personer och af Israel såsom det folk, bland hvilket frälsningen beredes, skulle för den ännu för de heliga skrifterna jämförelsevis främmande framträda klarare, om han på detta sätt infördes i dem? Det har här endast varit tal om undervisningen i de lägre och mellanklasserna eller den, som i flickskolan i allmänhet är öfverlämnad åt en lärarinna. På alla stadier äro två ting af synnerlig vikt: kristendomsförkunnelsen får icke vara sväfvande, men ej heller trångbröstad och dyster. Endast den, som drif- ves af lefvande, personlig öfvertygelse, kan undervisa till gagn. Saknas denna, få äfven de bästa ord en ihålig ton, som den vakne lärjungen ej skall undgå att märka. Barn hafva ett fint öra för hvad som är äkta eller icke, och är icke kristendomen en lefvande sanning för läraren, skall den aldrig genom något hans inflytande blifva en makt i hans lärjunges lif. I våra dagar kan man dessutom i en klass af lärjungar från hem med vidt skilda tänkesätt mötas af inkast, inför hvilka man ej får förlora fattningen. Där duger icke en med förlägen osäkerhet gifven förklaring, men ej heller att låtsa en visshet, som man i själfva verket icke äger. Intet är sämre, intet mer ägnadt att väcka tvifvel och därjämte undergräfva aktningen för upp- fostrarens person. Är den sanning, om hvilken jag vittnar, för mig orubbligt viss, emedan jag tillägnat mig den på erfaren- hetens väg, endast då kan jag lugnt möta hvarje spörsmål, då kan jag också, om så fordras, ödmjukt erkänna, att en enskild fråga ännu är mig dunkel. Den, som intager en trygg ståndpunkt, bör kunna utan skuggrädsla aktgifva på företeelserna i världen omkring honom. Kristendomsläraren framför andra måste äga ädel vidhjärtenhet och rika intressen, han måste det för de ungas skull. De beundra det sanna, sköna och stora. Den, som vill leda dem fram till det rätta idealet, till Honom, som är den personliga sanningen och sedliga skönheten, får ej göra Honom misstänkt genom egen trånghj ärtenhet och kortsynthet. Ungdomen älskar glädjen, den bör se, att den sanna glädjen ej mindre än den sanna friden växer på trons grund. Ingen har ännu blifvit skrämd till att älska det goda, men tager lärjungen från kristen- domsundervisningen med sig intrycket, att den kristne är en framför andra frigjord och framför andra lycklig människa, då är redan mycket vunnet. M—n. Några ord om våra flickskolor, särskildt till belysning om införandet af »huslig ekonomi» i de högre flickskolorna. I andra häftet för innev. år af »Verdandi» finnes en upp- sats, undertecknad Anna Wijkander, med öfverskrift: »Strödda tankar med anledning af förslaget att upptaga den husliga eko- nomien på de högre flickskolornas skema». Författarinnan er- känner, att införandet af »matlagningskurser för folkskolans barn är godt och nyttigt», men har knappt nog skarpa ord för sitt ogillande af förslaget att upptaga huslig ekonomi bland de högre flickskolornas läroämnen. Det hade varit önskligt, att författarinnan, innan hon tog till ordet i frågan, hade litet grundligare, än som skett, satt sig in i dess innebörd. Hen- nes uppsats skulle i sådant fall kanske ha uteblifvit eller åt- minstone fått en annan, mindre tvärsäker ton. Innan jag går att taga hennes »strödda tankar» i skärskådande, må det dock tillåtas mig att i allmänhet yttra något om våra flickskolor, sådana de efter hand kommit att gestalta sig. Min åsikt om dessa skolor i deras n. v. skick är i korthet den, att de icke så litet skjutit öfver målet. Ett frö till detta missförhållande nedlades redan vid inrättandet af »Statens Nor- malskola för Flickor», i det att på dess skema för många äm- nen upptogos, ett fel som hufvudsakligen måste tillskrifvas då- varande föreståndarinna. Såsom en slags ursäkt för henne kan dock anföras, att hon ursprungligen tänkt sig denna skola del- vis helt annorlunda än den blef. Hade hennes plan med den- samma — om den är ej tillfälle att här orda — kunnat rea- liseras, så hade de många ämnena kanske kunnat försvaras. Den impuls till en grundligare och mera allsidig kvinno- bildning, än de förutvarande s. k. pensionerna förmått meddela, som utgick från Normal-skolan, verkade kraftigt. Flickskolor i mängd, understödda af staten, uppstodo, och ifvern för deras NÅGRA ORD OM VÅRA FLICKSKOLOR. 247 förkofran blef allmän. Då nu staten icke såsom villkor för er- hållande af understöd föreskref en norm för skolornas läroplan, så tog den nämnda ifvern form af bemödande att taga med så många läroämnen som möjligt, och en ordentlig konkurrens skolorna emellan uppstod i detta hänseende. Snart nog kommo härtill fortsättningskurser och omsider kurser för studentexamen. Om redan de många läroämnena på den egentliga skolans om- råde är en betänklig sak, så äro dessa skolans öfverbyggnader bestämdt skadliga och böra så snart som möjligt aflägsnas. Det fåtal flickor, som ha gåfvor för en vetenskaplig verksamhet, kunna genom en eller högst två särskilda bildningsanstalter beredas tillfälle att inhämta de för universitetsstudier nödiga kunskaperna. De öfriga böra förskonas från frestelserna att, af önskan att få pråla med den hvita mössan eller någon annan om högre visdom vittnande härlighet, offra tid och krafter på studier, som för dem äro af ganska tvifvelaktigt värde. För dem åter, hvilkas gåfvor hänvisa dem till lärarinnekallet, er- bjuder högre Lärarinneseminariet tillfälle till utbildning för detta kall. Behöfver jag väl angifva de skäl, som föranleda mig till dessa yrkanden? Är det ej så, att man allmänt mer eller mindre klart förnimmer att arbetet för flickornas bildning kom- mit in på en afväg? Man förblandar inhämtandet af en mängd minneskunskap med verklig bildning, man jagar efter en mång- sidighet i kunskapsväg, som dels är hinderlig för grundligheten, dels medför en öfveransträngning, som för ingen del botas ge- nom de långa »sköna sommarferierna»; man synes föreställa sig att med mindre kvinnan blir likställd med mannen äfven hvad skolgång och universitetsstudier, kunskapens omfattning, läro- ämnenas mångfald m. m. angår, kan hon ej fylla sin bestäm- melse här i världen. Om denna bestämmelse tvistar man vis- serligen, men att i den måste ingå icke blott full själfständighet gent emot mannen, utan äfven att kvinnan erhåller samma rättig- het och plikt som han att ingripa i det offentliga lifvet och verka på alla dess områden, synes vara en konsekvens af den riktning kvinnobildningen under den senare tiden inslagit. I luften ligger nu en reaktion mot denna åskådning, och den har börjat få ett uttryck i yrkandet på det husliga elementets införande i flickskolorna*. * För att förekomma den ej utan skäl öfverklagade öfveransträng- ningen vid flickskolorna, böra enligt min mening följande åtgärder före- 248 NÅGRA ORD OM VÅRA FLICKSKOLOR. Detta yrkande utgår från den åsikten, att kvinnan, på samma gång hon får en grundlig allmänbildning (i det hän- seendet likställd med mannen), bör få en bildning, som speciellt har afseende på henne såsom kvinna och innebär en hänvis- ning till hennes husmoderliga kallelse. Äfven de flickor, som aldrig blifva i stånd att bilda ett eget hem, i hvilket de som makar och mödrar hafva att utföra sin outsägligt betydelsefulla lifsgärning, böra ha stort gagn af en sådan bildning. Det ska- dar sannerligen ej, att de under sin uppväxt fått lära åtskilligt, som sätter dem i stånd att på ett förståndigt sätt anordna sin lilla hushållning, en sak, som är så mycket viktigare, som de oftast icke ha alltför stora tillgångar och särskildt på gamla dagar, då förmågan af själfförsörjning minskas, ej sällan ha att kämpa med ekonomiska svårigheter. Men oafsedt detta, är det väl betydelselöst, att den kvinnliga uppfostran blir sådan, att den, vare sig den försiggår i skola eller hem eller i bäggedera, konsekvent pekar hän mot den lifsgärning, hvilken dock, när allt kommer omkring, väl får anses vara den egentligt kvinnliga? Jag för min del vågar tro, att den kvinnobildning, som icke på alla sina stadier åtminstone i någon mån pekar åt detta håll, utan snarare åt »studentmössan», ämbetsverken, akade- miska lärostolar m. m., är mer eller mindre förfelad, och för så vidt jag å min sida kanske, såsom förut är antydt, oafsikt- ligt medverkat att gifva kvinnobildningen i vårt land denna förvända riktning, har jag ingen högre önskan än att nu på min ålderdom söka göra hvad jag kan för att reparera detta fel. Och nu till fröken W:s uppsats. I en sak är jag full- komligt ense med fröken W., i den nämligen, att undervis- ningen i naturlära och naturhistoria inom våra flickskolor bör meddelas med speciell hänsyn till det praktiska lifvets kraf. Detta är ock redan yrkadt i åtskilliga af de uppsatser om hus- lig ekonomi, hvilka utkommit, och är således ingenting nytt. tagas: 1:0) läroämnena böra inskränkas, om icke så, att några af dem strykas från skolans skema, så dock, så, att en vidsträcktare valfrihet, särskildt hvad språkundervisningen beträffar, medgifves, hvarjämte kur- serna i vissa ämnen koncentreras; 2:0) skolarbetet fördelas på längre tid. Till den ändan förkortas sommarferierna med tre veckor, under det att påskferierna förlängas med en vecka, så att lärjungarna vid påsken få litet längre andrum, och de tvenne veckor, hvarmed lästiden (vare sig höst- eller vårterminen eller bägge terminerna med hvar sin vecka) för- länges, böra medföra minskning i lärjungarnas dagliga arbete under för- utsättning att icke kurserna förlängas. Sådan förlängning får på inga villkor äga rum. Ingen ferieläsning ! NÅGRA OED OM VÅRA FLICKSKOLOR. 249 En på vetenskapliga grunder fotad och såvidt möjligt allsidig undervisning t. ex. om kulturväxterna, om djurens, inklusive fåglarnes och fiskarnes, värde och bruk såsom födoämnen m. m. bör bilda den teoretiska grundvalen för den praktiska undervis- ningen i den del af vårt ämne, som omfattar dessa saker. Vikten af en förändring i den ifrågavarande undervisningen i antydd riktning är så påtaglig att jag ej derom behöfver vi- dare orda, och jag öfvergår derföre till de delar af fröken W:s uppsats, mot hvilka jag måste inlägga en allvarlig gensaga. Endast i förbigående vill jag anmärka, att den »invigning i den heliga kokkonstens mysterium», såsom fröken W. med tämligen malplaceradt hån uttrycker sig, hvilken vi önska måtte komma att meddelas i flickskolorna, nödvändigtvis måste vara förenad med »damning, diskning och servering» m. m., således med åtskilligt mera än blott matlagning. Eller kanske vår lifliga motståndarinna vill anse den städning och i allmänhet det ordnande af köket och serveringsrummet, samt allehanda andra bestyr, som äro förenade med den tillämnade öfningen i kokkonsten, såsom sådana obetydligheter, att det ej lönar att därpå spilla några ord? I sådant fall torde det bästa korrek- tivet af en dylik uppfattning vara, att fröken W. besöker några läroverk, där huslig ekonomi fått sin tillbörliga plats bland de öfriga läroämnena. I vårt land har detta dock endast ofull- komligt skett, låt vara att en löftesrik början här och hvar förspörj es. Talet om »barnstugorna» förbigår jag, alldenstund därom icke är fråga. Däremot anser jag mig böra varna för alltför stor tillit till dessa helpensioner, hvilka fröken W. synes vilja rekommendera. Jag har känt flera sådana anstalter af olika slag i vårt land och annorstädes, och åtminstone min erfaren- het därvidlag har långt ifrån varit af glädjande beskaffenhet. En annan sak är inackorderingen af en flicka i ett hem, där en duglig husmoder förer spiran, att flickan där må erhålla öf- ning i allahanda husliga göromål. Men därpå syftar ej fr. W., då hon ju talar om en »direktris», följaktligen om en pension i den vanliga meningen. Hufvudargumentet mot införandet af huslig ekonomi i de kvinliga läroverken är emellertid hemtadt från familjen, som säges vara den enda rätta bildningsanstalten för blifvande hus- mödrar, och anses skola beröfvas ett af sina skönaste preroga- tiv genom skolans öfvertagande af dess uppgift i detta hän- seende. Ja, fröken W. skulle, om hon vore moder och hus- Verdandi 1894. 17 250 NÅGRA ORD OM VÅRA FLICKSKOLOR. moder erfara häftiga »känslor af sittliche Entrüstung» vid tan- ken på att skolan skulle vilja hos hennes döttrar väcka intresse för den ifrågavarande sidan af ungdomens uppfostran. Detta låter nog mycket vackert, och vacker är ju ock fröken W:s förhoppning, att de hem i gamla Sverige ej äro så få, där detta »dem tillbjudna beskydd torde kunna undvaras». Be- klagligen kan jag ej dela denna fr. W:s optimism. Utan att på något sätt vilja nedsätta våra svenska husmödrar, nödgas jag förklara, att de genomsnittsvis taget —- undantag finnas ju alltid — icke kunna såsom sig bör utbilda sina döttrar för husliga värf. Det är helt enkelt för mycket begärdt, att de under nuvarande förhållanden skola kunna, d. ä. ha tid och förmåga, att grundligt och allsidigt uppfostra sina flickor för de husmoderliga uppgifterna. Det högsta man i allmänhet af dem kan fordra är, att de på lediga stunder hålla döttrarna till hvarjehanda inom hemmet förekommande göromål, men att gifva dem en rationell undervisning om mångt och mycket, som förekommer i ett hem och särskildt i den där »heliga kok- konstens mysterium», därtill fattas dem både tid och krafter. Det är emellertid just på denna rationela undervisning vi, som nitälska för införandet af huslig ekonomi i de högre flicksko- lorna, lägga mycken vikt. Detta därför, att på detta sätt dels ämnet blir verkligen bildande, dels vinner det intresse för in- telligensen, som trots fr. W:s spefulla behandling af denna sak, torde behöfvas för att förläna »helgd» åt dessa triviala ting i våra student- och doktorslärda flickors ögon. Därjämte bör ihågkommas, att i samma mån undervisningen blir verkligt och allsidigt rationell, kommer den att visa, huru af små tillgångar den största möjliga och kvalitativt bästa produkt kan vinnas, och huru genom tillvaratagande och användande af det sken- bart obetydliga och värdelösa, tillgångar kunna skapas, om hvilka många husmödrar icke hafva en aning. Icke blott för arbetarefamiljerna, utan äfven för det stora flertalet af »stånds- personers» familjer är denna sak för familjens ekonomiska tref- nad af Snart sagdt oberäknelig betydelse. I många handtver- kares och embetsmäns hem skulle det se helt annorlunda ut, om husmodern lärt sig konsten att hushålla. Ehuru således fröken W. ganska riktigt anmärker, att »det viktigaste af den svåra hushållningskonsten är att tillgodogöra sig resterna från den ena dagen till den andra, äfvensom att göra beräkningar för framtiden», så tar hon dock miste, när hon frånkänner läro- verksundervisningen i huslig ekonomi förmågan att i detta hän- NÅGRA ORD OM VÅRA FLICKSKOLOR. 251 seende uträtta någonting. Förhållandet är alldeles det motsatta, och fr. W:s påstående där vid lag måste tillskrifvas obekant- skap med hvad undervisningen i huslig ekonomi vill åstad- komma och hvad den åstadkommit, där den någon tid på ett förståndigt sätt praktiserats. Jag kan ock trösta fr. W. där- med att i Norge och andra länder, där vårt ämne fått insteg i skolorna, mödrarna, långt ifrån att känna någon »sittliche Entrüstung», varit och äro mycket nöjda och tacksamma för att deras döttrar blifvit satta i stånd att på ett kunnigt och rationellt sätt ej blott hjälpa dem i hemsysslorna, utan äfven att umgås med dessa saker med större skicklighet och fram- gång än de själfva. Beträffande frågan om, i hvilken klass vårt ämne bör be- gynna, synes fröken W. förskräckas öfver, att det är i fråga att börja med mellanklassernas lärjungar. Men just där må- ste början ske — och hvarföre? Jo, emedan flickorna i dessa klasser i allmänhet icke uppnått de s. k. »slynåren», utan äro i bättre bemärkelse barn samt roade af nyttiga göromål. Hafva de hunnit att bli »damer» eller »halfdamer», så torde de endast med motvilja, eller åtminstone utan håg och lust vilja egna sig åt ett arbete, som de vant sig vid att kalla »simpla pig- sysslor». För öfrigt fruktar jag alls icke den dom herrar läkare torde komma att fälla öfver vårt ämne och de för dess bedrif- vande nödiga anordningarna. Det är ej heller meningen, att »flickorna skola dag ut och dag in under sex veckors tid syssla med de förekommande kökssysslorna», ty lektionerna i huslig ekonomi skola, där det går rätt till, fördelas på hela läsåret så, att de återkomma en (eller två?) dagar i veckan, såsom de ock böra återkomma på samma sätt, fast mer ingående i äm- net, under de återstående skolåren. * »Fortsättningsklasser» lem- nar jag helt och hållet ur räkningen, och hoppas jag i stället, att de flesta flickor efter slutad skolgång skola hafva erhållit den bildning som med undervisningen i ämnet afses. Fr. W. synes antaga, att meningen är, att de »Praktiska hushållsskolorna skola sammanlänkas med elementarläroverken». Detta är ingalunda fallet. »Hushållsskolorna» ha sin särskilda uppgift — tills vidare. Att det såväl i vårt land, som i ut- landet existerar ett ej obetydligt antal af dessa slags institu- * Här är icke plats för en mera ingående framställning af läro- planen. En sådan kominer troligtvis en därtill mera kompetent person, nämligen I. N„ att framdeles lämna. 252 NÅGRA ORD OSI VÅRA FLICKSKOLOR. tioner är sant, men att de »ännu ligga i sin linda och att de pä senare åren börjat vinna sympati samt att de helt visst skola växa och frodas» är ett fullkomligt misstag. Förhållandet är alldeles tvärtom! Hushallssholorna hafva haft sin tid och äro nu på återtåg i utlandet. »De hafva befunnits endast kunna eröfra en ringa bråkdel af såväl de högre som de lägre stån- dens flickor», och nöden och eländet i detta afseende hafva drifvit tänkande män och kvinnor att få de vanliga skolorna reorganiserade så, att hvarje flicka må få insikter och öfning i hvad som är henne nödvändigt i det husliga lifvet. Så går det till i England, Skotland, Tyskland m. fl. länder. För några veckor sedan mottog jag underrättelse från den framstående national-ekonomen Fritz Kalle i Wiesbaden om huru galet det gått med deras »hushålls-skolor» — hvadan vederbörande myn- digheter i Wiesbaden nu beslutat att införa obligatorisk under- visning i huslig ekonomi i alla skolor. Så har det förut gått i Cassel m. fl. Tysklands städer samt i andra länder. På ett tretal ställen i vårt land är man betänkt på att upprätta Iwgre fojckskolor i vårt ämne. Komma sådana, såsom det är att hoppas, till stånd, skola efter hand och i samma mån intresset för ämnet växer, ett tillräckligt antal facklära- rinnor kunna utsändas, hvadan bekymret för att skolornas van- liga lärarinnor »skola betungas med nya svåra uppgifter» är obehöflig. I första hand måste naturligtvis de kvinnliga ele- mentarläroverken och seminarierna samt städernas folkskolor förses med sådana lärarekrafter. Något annorlunda kommer saken att gestalta sig på landet, där antagligen på många, ja väl på de flesta ställen den ifrågavarande undervisningen måste, såsom förhållandet är i Belgien m. fl. länder, lemnas åt de re- dan befintliga lärarinnorna, sedan de antingen genom deltagande i särskildt för dem anordnade kurser eller under deras utbild- ning vid seminarierna erhållit den nödiga underbyggnaden. För sakens konsekventa genomförande kräfves emellertid penningar. Både staten och kommunerna måste offra åtskilligt för att vår nationela uppfostran, hvad kvinnorna angår, må vinna den karaktär, som med införandet af huslig ekonomi i skolorna afses. Jag är dock öfvertygad därom, att de nödiga medlen skola utan större svårighet kunna anskaffas. Löftesrik i detta hänseende var den enhällighet, hvarmed riksdagens båda kamrar för ett par år sedan anslogo 5000 kronor till ämnets införande vid högre Lärarinneseminariet och Normalskolan, och långt ifrån att slappas bör intresset för saken ökas i samma NÅGRA ORD OM VÅRA FLICKSKOLOR. 253 mån dess nytta genom erfarenhetens vittnesbörd blir i ögonen fallande. Egendomligt nog har det visat sig, att detta intresse så godt som undantagslöst varit lifligt hos alla män, som på något sätt fått göra bekantskap med vårt förslag, under det att hos kvinnorna tankarne varit mera delade. Somliga af dessa senare anse, att »sådant där» lära sig nog flickorna efter hand, då de blifva gifta. Ja väl, åtminstone hvad en del beträffar, men först efter erfarenheter, ofta alltför dyrköpta för att man skulle kunna slå sig till ro vid tanken på dem. Sedan ofvanstående skrifvits har 3:dje häftet af »Verdandi» kommit mig tillhanda, och jag har däri med intresse, ehuru med en viss öfverraskning läst tvenne uppsatser af tvenne mödrar; den ena om den föreslagna ferieläsningen, den andra om »hushållsekonomi i skolorna». Hvad såväl i det ena som andra fallet i dessa små uppsatser anförts, är redan i det före- gående från min ståndpunkt åtminstone antydningsvis behand- ladt, och jag behöfver därföre ej inlåta mig därpå. Endast med anledning af ett par yttranden i den sistnämnda uppsatsen må det tillåtas mig att säga några ord. Det heter där bland annat: »Det är tre ämnen, som jag tycker särskildt tillhöra hemmet, och de äro: religionen, handarbete och hushållsläran.» Ja, alldeles som uppfostran egentligen tillhör hemmet. Men är därmed sagdt, att skolan endast bör befatta sig med den nakna undervisningen och platt icke bekymra sig om, att i sin verksamhet söka inlägga ett kraftigt uppfostrande element? Skola och hem böra ej förhålla sig till hvarandra som para- lella linier, hvilka aldrig råkas, utan de böra samarbeta och liksom inarbeta sig i hvarandra. Är det något ämne, som, om det rätt handhafves, är af omätligt uppfostrande och karaktärs- bildande kraft, så är det kristendomen. Att modern däri bör vara sitt barns första lärarinna, är väl själfklart, och den mo- der, som ej vill eller kan detta, är ej värd att vara moder. Men man kan ej fordra af henne, att hon skall meddela de uppväxande unga den sammanhängande kunskap i det höga ämnet, utan hvilken alltsammans kommer att uppgå i vissa oklara religiösa stämningar. Och handarbetet! Det har verk- ligen fägnat mig att möta en moder, som vill undervisa sina döttrar i handarbete! Det fanns en tid, då jag bjöd till att få bort handarbetet ur skolorna och förvisa det till hemmen, men det lyckades icke. Mödrarna »hade icke tid» — »det var 254 NÅGRA OKD OM VÅRA FLICKSKOLOR. för besvärligt» — de »hade sitt hushåll att sköta» o. s. v. — och jag kan ej neka, att de härutinnan hade på sitt sätt rätt. De hänsköto ämnet till skolan, och skolan upptog det. Jag tror visst icke, att barnen förlorade på den anordningen, ehuru det nog hade varit »naturligare» om mödrarna antagit sig saken. Men det är ju så, att högst få mödrar äro i sina hem så rikt betjenade, att de kunna ägna tillräcklig tid åt den ifrågavarande undervisningen. Det vore väl, om de åtminstone togo sig före att lära sina döttrar stoppa hemmets trasiga strumpor, stoppa och lappa duktyg och linne och hålla sina egna kläder hela, men huru många mödrar göra ens det? Författarinnan måtte, att döma af hennes ord, höra till de mycket sällsynta hus- mödrar, hvilka på allvar vilja allsidigt och konsekvent åtaga sig sina döttrars både moraliska, fysiska, intellektuela och eko- nomiska uppfostran och därjämte därtill äga förmåga. Jag lyckönskar henne därtill, och väl vore, om alla mödrar och husmödrar liknade henne. Vi skulle i sådant fall icke behöfva så mycket flickskoleyäsen. Jag vill ock i förtroende säga henne, att, så paradoxt det än må låta, jag i hela mitt lif innerst varit ganska afvogt stämd mot alla flickskolor, ty mitt ideal har alltid varit: flickornas uppfostran i hemmet. Men då detta i följd af förhållandena, sådana de nu en gång äro, är absolut omöjligt, så har det varit min sträfvan, isynnerhet under tiden för min offentliga verksamhet, att få flickskolorna (i viss me- ning »ett nödvändigt ondt») så goda som möjligt. Det är ock i öfvertygelse om, att den husliga ekonomiens införande i dessa skolor skulle i väsentlig mån blifva hela den kvinliga bild- ningen till gagn, som jag i mån af förmåga vill arbeta för att detta ämne blir obligatorislit i de kvinliga läroverken. Jag hoppas ock att kraftuttrycket ualdrigi) i den lilla uppsatsen icke skall kunna hindra sakens framgång. Och då författa- rinnan utropar: »Hjälp oss, att våra döttrar ej dragas från hemmet, vi behöfva dem så väl!» så är det just denna hjälp införandet af huslig ekonomi i skolorna vill lemna. Ty för hvems räkning skulle väl denna undervisning meddelas utom för hemmets? Eller kan väl någon förnuftig menniska tro, att den skulle afse att hindra flickorna från att deltaga i eller göra dem odugliga för de husliga göromålen? Eller skulle de måhända efter ämnets införande få mindre tid att hjälpa till i hemsysslorna? Om det vore meningen att förlänga den dag- liga lästiden i skolorna, så kunde den invändningen kanske synas vara berättigad, men detta är alls icke meningen. Fast- NÅGRA ORD OM VÅRA FLICKSKOLOR. 255 mera bör, efter hvad jag först an ty dt, inskränkning göras i de obligatoriska ämnenas antal, undervisningen i det hela koncen- treras, och arbetet fördelas på en något längre tid, så att de dagliga fristunderna i någon mån kunde ökas. I sammanhang med talet om inskränkning i den n. v. undervisningen, önskade jag få fästa uppmärksamheten på obe- höfligheten, ja skadligheten af alla års- och terminsexamina. Dessa äro ett oting — »a vanity fair» — där ofta endast de djärfvaste lysa fram, då däremot de kunnigaste ej sällan blifva försagda och ej komma sig före att svara. Nära till hands ligger ock frestelsen till examenspreparationer, hvilka äro ägnade att på ett betänkligt sätt missleda omdömet om lärjungarnas kunskaper. Må man i stället, såsom fallet är i Statens Nor- malskola för flickor, anslå de sista 14 dagarna i slutet af hvarje termin till repetition af de under terminen genomgångna kur- serna, hvarvid föräldrar och målsmän finge vara närvarande. De skulle därigenom sättas i tillfälle att mycket bättre än ge- nom åhörandet af en stunds examen, lära känna sina barns framsteg, och såväl lärare som lärjungar slippa det för dem bägge obehagliga examensväsendet. Det är första gången jag med utsättande af mitt namn deltagit i den offentliga diskussionen angående skolundervis- ningen. Det blir ock den sista gången. Om någon måhända skulle tycka, att jag alltför bestämdt yttrat mig om hvad hem- met i fråga om flickornas uppfostran till huslighet i ordets om- fattande mening förmår, så ber jag att få nämna, att jag, som ju ock sjelf är husmoder, har under min 72-åriga lefnad haft att göra med en otrolig mängd mödrar och kan tämligen väl bedöma, hvad de nutida hemmen kunna i förevarande fall åstad- komma. Min innerliga önskan är, att våra kvinliga bildnings- anstalter måtte utveckla sig i en riktning, som medför grundad förhoppning därom, att följande generationer måtte prydas af kvinnor i besittning af denna äkta, gedigna kvinlighet, hvilken är lika mycket skild från emancipationsdamernas karlavulenhet och det lärda blåstrumpeväsendets onaturlighet, som från äldre tiders bundenhet och sippighet. Endast en kvinna af detta slag är i stånd att vara hvad hon bör vara: mannens med ho- nom likställda hjälparinna, skaparinnan af hemmets stilla, djupa lycka och uppfostrarinna af ett gudfruktigt, karaktärsfast släkte. Måtte, särskildt hvad den husliga ekonomien angår, denna så grundligt och följdriktigt på alla den kvinliga undervisningens 256 NÅGRA ORD OM VÅRA FLICKSKOLOR. områden genomföras, att den om möjligt gör sig själf öfver- flödig. Till det målet bör den åtminstone sträfva. Upsala den 23 Maj 1894. Jane Norrby, född Miller. F. d. föreståndarinna för det Högre Lärarinneseminariet och den därmed förenade Normal-Skolan för Flickor. P. s. I 4:de häftet af »Verdandi» finnes, ser jag, ett för mig mycket glädjande bref stäldt till »Uffe». I detta bref står dock något, mot hvilket jag måste protestera. Där står näml.: »Ett försök att bryta en själfständig väg för qvinnoundervisning gjor- des af de varmhjärtade och klarseende pedagoger, hvilka 1859 stiftade ‘Lärokurs för fruntimmer’. Dessa lyckades blifva ban- brytare i ett hänseende — det n. v. högre lärarinneseminariet framgick ur denna lärokurs — men från den själfständiga vä- gen leddes undervisningen snart in i det gamla elementarskole- spåret.» Att dessa verkligen varmhjärtade män voro »klarseende pedagogen torde kunna betviflas. Två år hade detta s. k. »Lärarinneseminarium» existerat, innan jag kallades att mottaga föreståndarinne-platsen vid detsamma. Jag visste på förhand huru der stod till — och nekade tre gånger att mottaga plat- sen, men antog den slutligen, då jag fick löfte om att få läro- verket reorganiseradt till ett ordnadt Seminarium för bildande af Lärarinnor, ty däraf var Sverige i stort behof. De första två åren var det unga läroverket hvad Rektor Siljeström ville göra det till, näml. en s. k. y>fri akademi'»'^. Den lärarinne- bildning, som där meddelades, motsvarade för ingen del äfven anspråkslösa fordringar. Där studerades ins Blaue hinein utan någon slags fast grund att bygga på. Ungefär samma förhål- lande fortfor i hufvudsak under mitt första år, men under lop- pet af detta år företogs dock af direktionen en reorganisation * Han själf sade mig, att han så ville ha det. NÅGRA ord OM VÅRA FLICKSKOLOR. 257 af läroverket hvarjämte till det fogades en Normal-Skola för flickor. Efter reorganisationen leddes undervisningen i Semi- nariet icke »in i det gamla elementarskolespåret», men väl upp- ställdes och följdes ordnade kurser för lärarinne eleverna med valfrihet i de båda öfversta afdelningarna, sedan i första af- delningen man förvissat sig om, att de blifvande lärarinnorna hade en fast grund att öygga på. D. S. Om arbetstiden i skolorna och därmed sammanhang ägande ämnen uttalar sig läkaren vid Vexiö allmänna läroverk, den för sin mångåriga förtjänst- fulla verksamhet såsom skolhygieniker kände d:r Goldkuhl, i en till läroverkskollegiets yttrande öfver 1893—94 års skol- kommittés förslag till ändringar i undervisningsplan och af- gångsstadga för rikets allmänna läroverk fogad reservation, hvilken vi här meddela, då densamma innehåller tankar och förslag, som utan tvifvel äro förtjänta af uppmärksamhet. D:r Goldkuhls reservation lyder som följer: Mot läroverkskollegii beslut att ej yttra sig om kommitte- rades förslag af den 9 mars 1894 till ändringar i gällande un- dervisningsplan och afgångsstadga för rikets allmänna läroverk får jag härmed reservera mig. Det är dock icke mot de före- slagna ändringarna i läroplan och undervisningsmetoder jag vänder mig. Utan det jag ogillar är, att kommitterade ej före- slagit några sådana förändringar, att därigenom den viktiga hygieniska sidan af skolfrågan kunnat bättre beaktas än nu skett, och att skolfrågan genom det väckta förslaget sålunda ej ryckt närmare sin lösning än förut. Kommitterade förorda visserligen någon minskning af de skriftliga arbetena i hemmet, men de fästa äfven uppmärksamhe- ten på, att tiden för hemarbetet i vissa klasser kommer att ökas. Den i kommitterades förslag af år 1891 hysta tanken på en för- längning af läsåret — det enklaste och mest praktiska sättet att lösa frågan om öfveransträngningen i skolan — har öfver- gifvits och ersatts af obligatoriskt feriearbete, genom hvilket senare kommitterade hoppas att kunna bereda någon lättnad i hemarbetet. Huru det kan gå med denna förhoppning, är dock 258 OM ARBETSTIDEN I SKOLORNA. vanskligt att förutsäga. Förslaget därom har ej heller rönt så- dant bifall, att man ens kan förespå det lång varaktighet, åt- minstone ej i den föreslagna formen. Genom det nya förslaget kommer således, enligt mitt för- menande, ingen väsentlig minskning i den f. n. långa dagliga arbetstiden att beredas lärjungarna, utan det öfverklagade mång- läseriet och nattarbetet i de högre klasserna kommer att fortsättas såsom förut. Men är då verkligen resultatet af vårt skolarbete så glän- sande, att man för dess skull måste hålla på de häfdvunna fordringarna i arbetstid m. m.? Eller månne man icke kunde hoppas, att skolungdomen skulle vinna lika godt eller bättre resultat med mindre arbetstid, eller att den i annat fall kunde nöja sig med något mindre kram af kunskaper och minnes- lexor och ändock med lika god eller bättre påföljd än nu fort- sätta sina studier vid universitet eller fackskola? Jag anser mig icke kompetent att nöjaktigt besvara dessa frågor. Herrar censorer, som i flera år pröfvat hvad våra läro- verk kunnat prestera och af hvilka flere äro universitetslärare, kunna möjligen döma mest opartiskt häröfver. Men till bevis för min utsago att den dagliga arbetstiden, som nu ålägges vår skolungdom, är för lång, vill jag blott hän- visa till den af prof. Key år 1885 afgifna sakkunniga redo- görelsen för den hygieniska undersökningen af våra skolor, som åtföljde läroverkskommitténs utlåtande och förslag angående orga- nisationen af rikets allmänna läroverk. Där upplyses man bland annat om, »att det dagliga arbetet i våra allmänna läro- verk vida öfverstiger allt, livad såväl pedagoger som läkare och lagstiftare i utlandet ansett såsom rimligt och tillåtet» — och ännu har ingen vederlagt detta påstående. Till belysande exempel af det sagda vill jag ur nämnda redogörelse anföra, att i de 4 högsta klasserna i de högre all- männa läroverken å latinlinjen i Sverige var år 1883 — och förhållandet är nog detsamma ännu — den dagliga medelar- betstiden öfver 10 timmar, och i högsta klassen 10 t:r 4 8 m., hvaraf 5,3 7 i skolan och 5,11 i hemmet. Den dagliga arbets- tiden i hemmet, om hvilken det här hufvudsakligen är fråga, växlade dock betydligt i olika läroverk eller i högsta klassen i medeltal från 4 ända till 8 t:r och däröfver. Och när detta är medeltid, huru ställer det sig då för alla dem, som nödgas ar- beta öfver denna tid? Ja, så frågar den som afgifvit den nämnda redogörelsen, och många torde nog instämma i samma fråga. 259 OM ARBETSTIDEN I SKOLORNA. Att afpassa skolarbetet så, att det i allmänhet icke öfver- skrider en viss, bestämd daglig arbetstid, är naturligtvis ganska svårt, men det torde dock icke vara alldeles omöjligt. Flera sådana skolförslag finnas uppgjorda, och en därefter lämpad skolförordning, kejserlige ståthållaren, friherre von Manteuffels för Elsass-Lothringen, är ännu i gällande kraft. Främst bland sådana, fullständigt utarbetade skolförslag står det af medicinskt sakkunniga år 1882 afgifna Elsass- Lothringska förslaget. I detsamma äger en naturlig och väl beräknad stegring af den fordrade arbetstiden rum från de lägre till de högre klasserna, med en högsta fordran af 8 t:r 20 m., hvaraf 5,20 i skolan och 3 i hemmet. Och von Man- teuffels fastställda skolordning af år 1883 för samma land sluter sig nära till det uppgjorda förslaget, i det att den för högsta klassen fordrade dagliga arbetstiden, i skolan och hemmet till- sammans, däri är bestämd till 8 t:r 40 m., hvaraf 5 t:r 40 m. i skolan och 3 i hemmet. Sant är, att ferierna i andra land äro mycket kortare än i Sverige och att sålunda, om man räknar antalet skoltimmar för året, torde skolåret bli längre utomlands än hos oss. Men så äro klagomålen öfver skolorna i allmänhet icke mindre eller mindre befogade i andra land, synnerligen Tyskland, än hos oss. Att följa utlandets exempel med ovanligt korta ferier vill jag ej heller tillråda. Ett sådant förslag skulle för öfrigt ej vinna bifall af någon. En ringa förkortning af ferierna vore något helt annat, ty att genom, våra alltför långa ferier drifves ett onödigt slöseri med tiden, torde ej kunna nekas. En sådan förkortning skulle säkerligen äfven bli välkommen både för lärare och lärjungar, med villkor att den dagliga arbetstiden i stället förminskades. Läsåret är nu hos oss på • papperet 36 veckor, men med frånräkning af lofvet för påsk och pingst, andra fridagar och förberedande examensdagar blir det i verkligheten knappast 33 veckor, ja för de högsta klas- serna ännu kortare. Att förlänga den verkliga lästiden till 36 veckor om året mot vederlag af en förkortning i den dagliga arbetstiden af omkring 2 t:r, i skolan och hemmet tillsammans, synes mig vara den enda möjliga utvägen, hvad arbetstidens längd be- träffar, som från skolans sida för n. v. kan vidtagas för att motarbeta den öfverhandtagande öfveransträngningen i skolorna. Sedan återstår det för hemmet att lika samvetsgrant som skolan iakttaga sina skyldigheter mot ungdomen. 260 OM ARBETSTIDEN I SKOLORNA. I Elsass-Lothringen äro skolferierna omkring 11 veckor om året, hvaraf 6 veckor under sommaren. Dessutom gifves s. k. Hitzferien, vid stark värme. Läsåret därstädes är således omkring 1 månad längre än det af mig föreslagna, men skol- ungdomen torde knappast förlora något väsentligt genom att följa mitt förslag. Med friskare kropps- och själskrafter skall den arbeta så mycket lättare och ihärdigare än nu. I Tysk- land finns ett korrektiv mot öfveransträngningen i skolorna i den långa värnpliktstiden. Dessförutan skulle den manliga ungdomen från de högre skolorna därstädes lätt duka under, säges det. Detta låter icke heller otroligt. På grund af hvad jag nu anfört och här nedan skall an- föra vill jag föreslå följande tillägg och ändringar i kommitte- rades förslag. 1. Läsåret, eller rättare den verkliga lästiden, utsträckes till 36 veckor om året. Ferierna inskränkas således till 16 veckor om året, hvaraf 5 vid julen, 1 vid påsken och 10 för sommaren, men med tiden för nödiga examina inbegripen i ferierna. Feriernas förlängning under den mörkaste årstiden torde billigas, om ock endast af det skäl, att skolungdomens syn- förmåga därigenom något sparas. Genom att inbegripa tiden för examina i ferierna forlanges visserligen läsåret ytterligare några dagar, hufvudsakligen för lärarne. Examen vid slutet af hösttermin torde saklöst kunna ute- slutas. 2. Ofriga fridagar undes läsåret inskränkas till 3, hvaraf en på höst- och två på vårtermin; rektor dock obetaget att, när giltiga skäl förefinnas, t. ex. vid mycket svårt väder, gifva skollof för hela skolan eller enskilda klasser. 3. Den dagliga arbetstiden i skolan, inklusive tiden för öfningsämnena (utom gymnastik för klasserna 4—-7), inskränkes till 5 timmar, alla före middagen, med 1 eller 2 timmars frukostrast, den senares längd beroende af lokala förhållanden och rektors pröfning. 4. För klasserna 4—5 tillkommer 1/, timmes gymnastik dagligen och för klasserna 6—7 tillkommer 3/2 timmes gym- nastik eller militäröfningar dagligen, allt på e. m., minst 21/2 timmar efter middagslofvets början. Att förlägga gymnastiken till e. m. innebär en stor fördel, då denna lektion sålunda ej kommer i kollision med någon af OM ARBETSTIDEN I SKOLORNA. 261 de andra lektionerna, och lärjungarna dessutom då äro uthvi- lade och väl rustade för att draga full nytta af de ordnade kroppsöfningarna. De tre lägsta klassernas gymnastik bör ej på något sätt vara ansträngande och, så ofta väderleken det tillåter, företagas ute, hvadan intet hinder möter för dess förläggande till tiden före middagen. 5. Såvidt årstid och väderlek medgifva, bör skolungdo- men, några klasser i sänder, samlas minst ett par eft. m. i veckan ute, till lekar eller idrott, under tillsyn af gymnastikläraren eller annan lärare. 6. Genom att gifva klasserna 4—5 en, klasserna 2—3 två och klass 1 fyra skrifektioner i veckan, blir själfva läs- tiden i dessa klasser tillbörligt minskad. 7. Teckning blir ett obligatoriskt ämne i alla klasserna. En i det dagliga lifvet för alla människor så nyttig kunskap som teckning bör, lika väl som välskrifning, öfvas flitigt i skolan. 8. Tillgång till 2 timmars skolslöjd i veckan beredes hvarje lärjunge, som vill sig däraf begagna. Denna konst bör uppmuntras i skolan. För nyttigare än- damål kan en yngling knappast använda en ledig stund. 9. De skriftliga skolarbetena verkställas helst å lärorum- met, och på en eller, där så anses nödigt, flera för hvarje klass bestämda veckodagar. Tidsmåttet för skrifarbetena anslås till omkring 2 t:r för klasserna 4—5, 3 t:r för klass 6 och 5 t:r för klass 7. Vid 5 timmars skrifarbete bör detta ej börja förrän kl. 9 f. m. 10. Hemarbetet beräknas så, att den dagliga tiden i hemmet för skolarbetet kan, för lärjungar med vanlig begåf- ning, begränsas till 1 timme för klass 1, högst 2 t:r för klas- serna 2—5 och till 3 t:r för klasserna 6—7. Lärjungens tid bör nämligen ej helt och hållet upptagas af skolarbetet, utan han bör hafva någon tid, minst ett par timmar dagligen i de högsta klasserna, ledig för rörelse i det fria, för öfning i nå- got frivilligt valdt ämne och för familjelifvet. 11. Söndagen är för alla lärjungarne en läxfri dag. 12. Valfrihet i vissa ämnen bör införas i skolan, så långt en sådan åtgärd är förenlig med god ordning och skolans syfte i öfrigt. I de 5 lägsta klasserna är latinska språket det enda valfria ämnet. I klass 6 är antingen latin eller ett lefvande språk valfritt. I klass 7 är dessutom ett af de följande äm- 262 OM ARBETSTIDEN I SKOLORNA. nena valfritt: dogmatik, naturalhistoria eller matematik, det sistnämnda ämnet dock endast för den, som läser latin. Med latinska språket börjas redan i lägsta klassen för de lärjungar, som så önska; men i de 3 nedersta klasserna läses blott 1 främmande språk, antingen latin eller lefvande språk. Kyrkhistorien läses ej särskildt, utan innefattas i den all- männa världshistorien. Valfrihet medgifves ej annat än vid läsårets början och för helt läsår och ej heller utan förutgånget samråd med rektor och skriftligt medgifvande af lärjungens fader eller, ifall denne är död, af målsman. Den, som befrias i något ämne, bör under befrielsetimmarna deltaga i undervisningen i något annat ämne, efter pröfning af rektor. Kan så ej ske, svare lärjungens far eller målsman för annan lämplig sysselsättning för den befriade under tiden. 13. Till obligatoriskt feriearbete under sommaren föreslås repetitionskurser, efter samråd med klassläraren, såsom ett godt medel att upplifva minnet och bibehålla bättre sammanhang i studierna. 14. För rättighet till afläggande af mogenhetsexamen fordras inga andra profskrifningar än de, som under sista läs- året verkställts på lärorummet, utan läggas dessa till grund för bedömande af mogenheten. På detta sätt vänjas lär- jungarne till att bättre än nu ge akt på sitt dagliga arbete, och domslutet blir rättvisare. Kontrollen torde ej heller bli svårare än nu. Till följd af valfrihet i latin eller matematik (i 7:de klas- sen) följer, att en examinand kan godkännas i mogenhets- examen äfven med betyg blott i ett af dessa ämnen. Det bör i sådant fall äfven vara honom tillåtet att komplettera exa- men ensamt i det. andra ämnet, om han sä önskar. 15. Hvarje klasslärare bör minst en gång hvarje termin besöka hvarje lärjunge i klassen i hans bostad och, där han finner så nödigt, göra sig noga underrättad om lärjungens lef- nadsförhållanden, studier m. m. samt gifva honom de goda råd och upplysningar, han kan finna vara af nöden. 16. För bättre samverkan mellan skolan och hemmet erhåller hvarje lärjunge vid början af läsåret en af rektor, med biträde af skolans läkare, utfärdad P. M., med anvisning såväl för egen räkning som för föräldrar och målsmän om, OM ARBETSTIDEN I SKOLORNA. 263 hvad en skolyngling har att iakttaga för att med förkofrande af sin både kroppsliga och andliga hälsa på bästa vis kunna sköta sina studier och draga största möjliga nytta af skol- gången. . Vexiö den 21 april 1894. A. B. Goldkuhl. Läkare vid Vexiö högre allmänna läroverk. Några anmärkningar om de vid första undervisningen nyttjade språklärorna. Demonstrativa, determinativa och indefinita pronomen. Enhvar, som haft sig älagdt att undervisa i språk i skolans lägre klasser, har säkert erfarit olägenheten af att de allmännast begagnade svenska språklärorna i fråga om demonstrativa och inde- finita pronomen ganska mycket afvika ifrån läroböckerna i tyska språket. Medan lärjungen af de sist nämnda får lära sig den ena timmen, att sådan, själf och samme eller solcher^ selbst och selber äro demonstrativer, får han på den följande timmen af de först nämnda den upplysningen, att de äro att räkna till de indefinita. Onskvärdt vore väl, om man i detta afseende kunde vinna öfverens- stämmelse. Vid bestämmandet af till hvilketdera slaget af pronomen, som de nämnda orden skola hänföras, torde man först ha att undersöka, om de ifrågavarande pronomen, de demonstrativa och indefinita, äro till sina begrepp fullt skilda från hvarandra. I förbigående anmärka vi, att vi för tillfället hänföra de determinativa under de demon- strativa. Ja, hvad menas nu med ett demonstrativt och med ett indefinit pronomen? Rådfrågar man de mest begagnade läroböckerna, Calwagens tyska och Sundéns svenska, får man intet svar, med un- dantag af att den förre upplyser, att indefinita pronomen kallas sådana, som ej afse någon bestämd person eller sak. Jämför man emellertid de definitioner, som den Svenska akademiens språklära gifver öfver dessa pronomen, med dem, som man finner i »La gram- maire selon l’académie», ser man, att det råder full öfverensstäm- 264 SPRÅKLÄRORNA VID FÖRSTA UNDERVISNINGEN. melse emellan dessa språkläror. Då nu ett flertal andra språkläror hafva enahanda bestämmelser som de nämnda, kan det ju vara gan- ska antagligt, att de två pronomenens begrepp äro af dem rätt upp- fattade. Vi återgifva här den franska grammatikens definitioner, som synas oss tydligast. »De dem. pron.», heter det, »äro sådana som, i det de framställa föremålet, visa det för våra ögon eller återkalla det i vårt minne»; och om de infinitiva heter det: ». . . de pronomen, hvilka man använder för att framställa personer eller saker, som man icke kan eller vill nämna.» Vid det minsta öfver- vägande af dessa definitioners innehåll kommer man snart till den slutsatsen, att de båda pronomenen äro hvarandra alldeles motsatta. Innan vi nu gå vidare, för att bestämma, hvilken af de an- förda definitionerna som passar in på de omtvistade orden, få vi erinra om att ingendera af de båda akademiernas språkläror från- skiljer det determinativa pron, som ett särskildt slag af de demon- strativa. Af formella skäl är det emellertid nödvändigt att i tyska språket upptaga dessa pronomen, och vi erinra om den gängse de- finitionen på dylika, att de hänvisa på en efterföljande bestämning. De i Tyskland utgifna läroböckerna i modersmålet upptaga i all- mänhet (se Heyse, Engelien) såsom determinativer derjenige, der- selbe och solcher] så äfven Flachs tyska grammatik. Vi måste anse, att denna uppfattning är den rätta, och att följaktligen äfven i svenskan densamme, samme och sådan måste som determinativa upp- tagas. Visserligen förekomma dessa ord ofta absolut, men den föl- jande bestämningen, vanligen en bisats, kan alltid underförstås. Jag träffade densamme mannen, eller samme man i går (som, t. ex. vi talat om). Han talade med densamma kraften, eller samma kraft (som han plägade). Man har sällan sett en sådan man (som den vi talat om). Vi beklaga en sådan olycka (som den inträffade). Granskar man dessa exempel, finner man iätt att orden samma och sådan icke tjäna till att beteckna föremål, »som man icke kan el- ler vill nämna», utan att de tvärtom beteckna till sin identitet full- komligt bestämda föremål, som »man i minnet återkallar», och att de följaktligen ej äro indifinita, utan demonstrativa pronomen och särskildt tillhör den afart, som benämnes determinativ. Att, såsom man gjort, skilja emellan densamme och samme och kalla den förra demonstrativ, den senare indefinit, går ej an, då de ju alltid kunna nyttjas i stället för hvarandra. Beträffande själf så synes det väl vid första påseendet, som skulle definitionen på demonstrativerna icke passa in på detsamma; men vid närmare eftersinnande torde man dock finna, att dess fränd- skap med dessa är omisskännlig. Liksom ett starkt betonadt denne SPRÅKLÄRORNA VID FÖRSTA UNDERVISNINGEN. 265 eller den där tjänar det att afskilja ett föremål från alla andra oeli framhålla, att det just är detta föremål som menas och intet annat. Denne har gjort det (och ingen annanj. Han själf har gjort det (och ingen annanj. Om äfven en divergens i betydelsen föreligger, finnes det dock intet annat pronomen, som det står så nära som det demonstrativa, oeh intet, som det är till sitt begrepp så mot- satt som det indefinita. I de latinska oeh grekiska grammatikerna upptagas de motsvarande orden som demonstrativer och likaså i de tyska af de författare, som ej behandla dem som pronominella ad- verb. Alla skäl tala sålunda för att hänföra det ifrågavarande ordet till demonstrativerna. Det är emellertid icke blott i fråga om de nämnda orden, som de svenska läroböckerna skilja sig från de tyska vid bestämmandet af livad som hörer till de indefinita pronomenen: de förstnämnda upptaga jämväl såsom sådana ett antal ord, som i tyskan hänföras till adjektiven. Det ser nästan ut, som skulle de indefinita prono- menens klass betraktas som ett slags skräpfack, dit man förpassade allt, som icke i hast kunde som annat uppfattas. Den af Brodén i hans Svenska språklära gifna definitionen synes antyda en sådan uppfattning. »Under detta pronomen», heter det, »sammanföras en del ord, som till betydelse och härledning äro besläktade dels med substantiv, adjektiv och räkneord, dels med andra pronomen.» På detta område råder mycken forbistring. Så i de tyska språklärorna, nämligen de i Tyskland utgifna. I de för våra skolor utgifna tyska grammatikorna råder i allmänhet i detta afseende mer öfverensstämmelse. De för tyskar afsedda läroböckerna äro olika hvarandra förnämligast däruti, att medan några till de indefinita hänföra icke blott de i inskränkt mening varande indefinita: man^ ■en, någon och ingen^ utan äfven sådana som uttrycka en obestämd myckenhet, såsom all, mången, hvarje m. fl., frånskilja andra språk- läror det senare slaget från de indefinita och hänföra dem till obe- stämda räkneord. Om vi nu här våga ett försök att åstadkomma en större öfver- ensstämmelse i hithörande delar, erinra vi först, att denna ej kan blifva fullständig, emedan vi här ej blott hafva att göra med ordens betydelse utan ock med deras form, hvars olikhet i de skilda språ- ken ställer sig hindrande i vägen. Vi vilja ock framhålla, att vi alls icke vänta någon framgång för vårt förslag, utan framlägga det blott, emedan det ju kan få tjäna som utgångspunkt för en blif- vande öfverenskommelse. Denna borde träffas af hrr läroboksför- fattare, hvilka genom en sådan skulle göra sig högligen förtjänta af vår undervisning. Verdandi 1894. 18 266 SPRÅKLÄRORNA VID FÖRSTA UNDERVISNINGEN. Att hänföra de ord, som uttrycka en obestämd myckenhet, såsom all, många m. fl., till räkneorden torde väl vara mindre egent- ligt. Det hör väl till ett räkneords begrepp, att de föremål som det tjänar att bestämma äro räknade och att räkneordet sedan an- gifver räkningens resultat. Därföre kan man väl säga, att intet kan anses såsom ett räkneord, som icke angifver ett bestämdt antal. Då nu de nämnda orden icke göra detta, böra de ej bland räkne- orden upptagas. Men till dessa måste hänföras alla ord, som an- gifva ett bestämdt antal, äfven om de till formen skilja sig från räkneorden. De åter enligt ofvanstående från räkneorden utmön- strade böra hänföras till indefinita, med hvilka de till betydelsen öfverensstämma. Vi hafva ofvan påpekat, att de svenska språklärorna upptaga ett större antal indefinita pronomen. Nu är det fallet, att vårt språk är rikt på indefiniter. Denna omständighet manar en till att ej bland dessa pronomen insläppa flere, än som nödvändigtvis höra dit. Ty det måste lända till men för språkundervisningen, om man hänför alltför många ord till sådana grupper, som intaga en un- dantagsställning, såsom förhållandet är med pronomenen, och det måste leda till undervisningens förenkling, om man ifrån dem ut- mönstrar alla sådana ord, som kunna hänföras under de allmänna, begreppsorden. Men för att kunna på ett tillfredsställande sätt företaga denna utmönstring, måste man finna en allmänt giltig prin- cip för densamma. Som sådan torde man kunna använda den, att till adjektiv må alla kunna hänföras, hvilka kunna mottaga be- stämd fristående artikel och hvilka i allmänhet böjas som adjektiv, d. ä. hafva obestämdt och bestämdt böjningssätt. Tillämpa vi nu denna princip på de i Sundéns lärobok upp- tagna indefinita, finna vi att följande kunna böjas som adjektiva: annan, egen, enda och hel. Att egen böjes efter det obest, böj- ningssättet, då det föregås af possessiverna, förändrar ej saken, ty efter best, fristående artikel får det best, böjningssätt, t. ex. den egna härden; likaså betyder det intet, att enda blir oböjdt, efter- som flerstafviga adjektiv på a alltid äro oböjliga och ordet kan mottaga den bestämda artikeln. Annan, egen, enda och hel böra sålunda upptagas som adjektiv, till hvilken ordklass äfven de mot- svarande tyska orden räknas. Vidare måste vi från indefinita bort- taga pluralierna få och fleste, som kunna mottaga artikeln i pluralis, och föra dem till adjektiven. Föra vi sedan både, bägge, hvaran- nan och ömse till räkneadjektiven och på grund af den första ut- redningen själf till demonstrativa, samma och sådan (jemte dylik, slik och likadan) till determinativa, hafva vi utfört den utgallring SPRÅKLÄRORNA vid FÖRSTA UNDERVISNINGEN. 267 bland de af Sundén som indefinita anförda pronomenen, som är er- forderlig, för att hans framställning af dessa pronomen mätte öfver- ensstämma med de tyska läroböckernas. Ifrän de senares indefinita mäste vi dock först borttaga viel och wenig^ hvilka vi hänföra till adjektiven. De mäste betraktas som sädana af tre skäl: de böjas som adjektiv, kunna kompareras oeh i oböjd form nyttjas som ad- verb. Ett skäl till är också, att de motsvarande orden i latinet äro adjektiver. Innan vi afsluta ämnet, anse vi oss böra anmärka, att med lika skäl som sammansättningar af livar upptagas som indefinita, böra ock sammansättningar af andra indefinita upptagas bland dessa, sä snart de till sin betydelse och form mäste såsom sädana bestämmas. I följd däraf skulle antalet indefinita ökas med följande: någontivg, ingenting, allting, allesammanls), alltsamvian(s\ allihop, alltihop, allehanda, mångahanda och hvarjehanda. De engelska ord, som fullt motsvara de tre första af de uppräknade, äro i de engelska läroböckerna upptagna som indefinita. Hithörande pronomen skulle alltså enligt ofvanstående utredning erhälla följande uppställning. 1. Demonstrativa. a) I svenskan: den, denne och själf. b) I tyskan: der, dieser, jener och selbst 1. selber. 2. Determinativa. a) I svenskan: den, densamme och sädan. b) I tyskan: der, derjenige, derselbe och solcher. 3. Indefinita. a) I svenskan: man, en, nägon, någonting; ingen, ingen- ting; hvar, enhvar, hvar och en, hvardera, hvarje, hvarjehanda; hvilken som helst, hvem(hvad)som helst; all, allting, allesamman(s), alltsamman(s), allihop, allt- ihop, allehanda; mången, mångahanda; somliga; flere; endera, någondera, ingendera, hvardera. b) I tyskan: man, ein(er), jemand, irgend ein(er), einiger, etliche, etwas; niemand, kein(er), nichts; jeder, jedwe- der, jeglicher, jederman, jederlei, jederhand; aller, aller- lei, allerhand; mancher, mancherlei; mehrere. Bore. Från hemmen. Huru bör feriearbetet ordnas? Utan att på minsta sätt vilja förringa skolans så ofantligt vik- tiga uppgift vid ungdomens utbildning, tror jag mig kunna påstå, att det är inom hemmet som uppfostrans tyngdpunkt är förlagd, och att det är där som, i de flesta fall, den djupaste prägeln sättes på den sig utvecklande människan. Vi veta dock alla huru liten tid under terminen tillmätes hemmen och deras angelägenheter, och huru helt och hållet styrande skolan då är och måste vara. Gör nu skolan genom den obligatoriska ferieläsningen äfven under feri- erna sin öfverhöghet inom hemmen gällande, så är fara värdt att deras, hemmens, inflytande undanskjutes på ett för ungdomen föga lyckobringande sätt. • Under terminerna, således två tredjedelar af året, sysslar ung- domen nästan uteslutande med intellektuellt arbete, och meningen med ferierna är väl därför, eller borde vara, att då, förutom en väl behöflig rekreation, äfven gifva tillfälle till förvärfvande af någon insikt i praktiska göromål. Att hem finnas, där ej ferierna så begagnas, bör väl ej anföras som skäl för att beröfva hvarje hem möjligheten att därtill använda dem. En annan punkt i afseende på verkan af den obligatoriska ferieläsningen ber jag att få betona. Det lider väl intet tvifvel att läskurserna under de senare decennierna ganska betydligt för- storats äfvensom att läsningen bedrifves på ett vida intensivare sätt än förut; de ordinärt begåfvade barnens arbete är därför mången gång ganska tungt. Sommarferierna behöfva ofta nog tagas till hjälp för komplettering i ett eller annat ämne, och tillkommer då obligatoriskt feriearbete, blir svårligen tid öfrig för den rekreation, som just för ett sådant barn är så ytterst behöflig. Meningen är ingalunda att afstyrka allt feriearbete. Af barn tillhörande skolans lägre klasser bör ju alltid kunna fordras att de åtminstone delvis repetera de under föregående termin genomgångna kurserna, och botaniken tager nog alltid en rundlig tid; men ju HURU BÖR FERIEARBETET ORDNAS ? 269 mer begreppet obligatoriskt från skolans sida därvidlag kan und- vikas, dess bättre, oeh om, som vi nu mer att äga rum mer förtroende än Hemmen böra här kunna taga hand om saken, hafva anledning att hoppas, ett närmande kom- mellan föräldrar och lärare, bör ju skolan med hittills kunna öfverlämna nägon del af det aq ändä nog 'tunga ansvaret ät hemmen. För de öfre klasserna till- kommer, enligt mitt förmenande, ett nytt skäl, hvarför det obligato- riska feriearbetet kan göra mer skada än gagn. Jag tänker vi alla observerat den förunderliga brist pä initiativ, som vidläder de unga den närmaste tiden (och kanske senare med!) efter slutad skolkurs. De kunna visserligen arbeta, men föga själfständigt; de vilja gärna hafva lektioner i snart sagdt allting, just till stor del härleder sig ifrän att jämt läst »härifrån och dit»? Skulle ordnas, att hvad som af dessa klasser Månne nu ej denna brist de under 10—12 är allt- ej feriearbetet sä kunna presterades vore ett själf- ständigt arbete? Kunde ej skolan ge förslag pä några valfria, ej för stora kurser i olika ämnen och dä äfven vara behjälplig vid att, som lån, lämna härför behöfliga böcker ät dem, som sakna medel att själfva anskaffa sådana. Men, jag upprepar det, dessa arbeten få ej vara obligatoriska och, framför allt, de fä ej ingä i skolans öfriga läsplan. Många föräldrar, som endast genom ganska stora uppoffringar kunna bekosta barnens skolgång, behöfva verkligen att för hemmets räkning disponera öfver deras arbete under som- maren ; andra äter lägga sig vinn om att, för barnens egen skull, sä inrätta deras sysselsättningar, att sommaren blir dem en skola i det praktiska arbetet. I intetdera fallet bör skolan träda hindrande emellan. Men för alla, säväl föräldrar som barn, kan en med sakkänne- dom gifven anvisning pä några intressanta ämnen, hvari mindre kurser hinna genomgås, blifva särdeles välkommen; och möjligt är äfven att därigenom i några fall väckelse kan gifvas till vidare själfstudier. G. Brev fra Norge. April 1894. Da »Verdandi» gjentagende har gjort det nye Undervisnings- fag »huslig Ekonomi» til Gjenstand far Omtale i sit Blad, har jeg tænkt mig at Bladets Læsere kunde önske at höre lidt om den netop afholdte Afgangsprøve for Lærerinder for Skolekjøkkener. Det forste Kursus til Uddannelse af Lærerinder i huslig (ko- nomi afholdtes i vort Land 1891. Kursets Længde var dengang 6 Uger og Deltagernes Antal 24. Da Erfaring havde vist at 6 Uger var for knap Tid til at give en grundig Uddannelse, var Ti- den iaar forlænget til 3 Maaneder. Da man havde fundet det ønskeligt, at de vordende Lærerinder i Skolekjökkener ikke blot lærte Tillavningen af de enkle Retter, der væsentlig bliver Gjen stand for Undervisning i en Barneskole, men at Lærerinderne og- saa fik större Kjendskab til Kjökkenstel i det Hele taget og spe- cielt större Övelse og Sikkerhed i Madlavning, blev det bestemt, att Deltagerne i Kurset skulde faa sin Uddannelse dels paa Fru Seebergs Husholdningsskole for unge Damer, dels paa Möllergadens Skolekjökken. Ledelsen af Kurset var ogsaa denne Gang overdraget Frk. Helga Helgesen med Frk. Hbloesen som Assistent. Begge löste sin vanskelige Opgave paa en Maade, der geraader dem til den störste Ære. De var utrættelige i at veilede Eleverne baade theoretisk og praktisk. Som Undervisningslokale benyttedes Möllergadens Skole- kjökken, der netop er indredet under Fröken Helgesens Ledelse. Det er et stort, smukt, lyst Lokale, hvoraf enhver Kommune kunde være stolt. Frk. Helgesens Undervisning er en Sammensmeltning af den skotske og den tydske Methode med udpræget norsk Lokal- farve, og Kjökkenet er indredet derefter. Foruden de 12 Foredrag, som Frk Helgesen holdt over huslig (Ekonomi, afholdt ogsaa Hrr Professor Hjortdal og D:r med. Heu- num en Række Foredrag, den förste i Kemi, den sidste i Fysiologi BREV FRA NORGE. 271 og Hygiene. Naar hertil kommer, at Frk. Sofie Möller, der ved Fru Seebergs Husholdningsskole holder fysiologiske og hygieniske Foredrag, ogsaa en Gang ugentlig holdt et Foredrag for Eleverne, tör man nok sige, at Elevernes theoretiske Undervisning ikke blev forsömt. Men den praktiske blev det sandelig heller ikke, — der- for sörgede baade Frk. Helgesen og Fru Seeberg og deres Hjælpe- lærerinder Frökenerne Ebbesen og Normann. 3 Maaneders regel- mæssig Undervisning af 5 Lærerinder og 2 Lærere — hver aner- kjendt dygtig i sit Fag — burde give Resultater. Den gav det ogsaa! Derom kunde alle de overbevise sig, der var tilstede ved Afgangsproven, — og det var mange! Selv Kirkeministeren og Expeditionschefen for Undervisningsvæsenet fandt det ikke under sin Værdighed at aflægge et Kjökkenbesög. I det Hele fik man under Afgangsproven Indtrykket af, at Skolekjökkensagen nu er knæsat som Landets Barn, og at Undervisning i huslig CEkonomi mere og mere erkjendes som nødvendig och berettiget icke allene for den lavere, men ogsaa den höiere Skole. — Som et Bevis for den Interesse og Agtelse, der vises denne Undervisning, bör det og- saa noteres, at en Videnskabsmand som Professor Torup ofrede 4 Eftermiddage for som Censor at være tilstede ved Afgangsprøven. Den anden Censor var Fru Torgersen, Bestyrerinde af Hushold- ningsskolen i Asker. Der fremstillede sig til Examen 24 Damer, hvoraf flere med foregaaende Lærerindevirksomhed. Da der stilles store Fordringer til Skolekjokkenlærerindernes Personlighed og’ pædagogiske Sans, ønskede man til dette Hverv heldst fuldt uddannede Lærerinder. Men efter den Erfaring, man har gjort, bliver disse helst i sin tilvante Gjerning, og man har derfor til Arbeidet maattet antage tildels nye, uövede Kræfter. At enkelte af disse ved Afgangs- proven i pædagogisk Henseende stod tilbage for de rutinerede Læ- rerinder var ganske naturligt. Hvor dygtig og omhyggelig Under- dervisningen er, — Sikkerhed og Overblik vindes kun gjennem den Erfaring, som Övelsen giver. Af de udexaminerede Lærerinder vil formodentlig omtrent Halvparten inden lang Tid begynde en selv- stændig Virksomhed som Lærerinder ved forskjellige offentlige og private Skolekjökkener. Disse Kjökkeners Antal er i rask Stigende. Fra næste Skoleaar vil mindst 30 være i Virksomhed. Overalt, hvor pædagogisk uddannede Lærerinder forestaar dem, har Arbei- det baaret den bedste Frugt og vundet stor og almindelig Paaskjön- neise. Sagen har allerede i den Grad arbeidet sig frem i den of- fentlige Opinion som samfundsgavnlig, at der formodentlig inden længe vil fremkomme Forslag om at Undervisningen i Kjökkenstel 272 BREV FRA NORGE. ved de Folkeskoler, hvor den besluttes indfort, skal være obligato- risk. I Tydskland synes — i Forbigaaende bemærket — Erfarin- gen ogsaa gaa i den Retning, at Undervisningen helst bör være obligatorisk. Ved Indvielsen den 3 April af det store »Frauen- vereinshaus» i Cassel, hvor Frk. Forster nu har faaet et Mönster- skolekjökken, ytrede Overborgermester Westerburg: »Hoffentlich wird der Haushaltungsunterricht in der zukünftigen deutschen Volk- schule einen obligatorischen Bestandtheil des Unterrichts bilden und wird sich so auf dem Gebiet der Volksschule ein der wichtigsten und segensreichsten socialreformatorischen Thaten vollziehen.» Blandt de udexaminerede Lærerinder vil to strax blive ansat ved höiere Skoler i Kristiania, Frk. C. Bonnevies Pigeskole og Svend Foyns Borgerskole. De Betænkeligheder, enkelte har havt med hensyn til den huslige (Ekonomis Indförelse som Undervis- ningsfag ogsaa i den höiere Skole, synes mere og mere at svinde. De glædelige Erfaringer man har gjort ved de Skoler, hvor Faget er indfort, har givet Almenheden en klarere Forstaaelse af Fagets Betydning. Særlig glæder man sig over det Samarbeide mellem Skole og Hjem, som det giver Anledning til. H. Meddelanden från Sveriges högre flickskolor. Högre elem. lärov. i Halmstad för kvinnlig ungdom. Frö- ken Olga Andersson, som under 3 år varit anställd vid läroverket, har blifvit utnämnd till lärarinna vid Upsala enskilda läroverk. I fröken Anderssons ställe har till lärarinna antagits fröken Malin Theorell, utex. från Högre lärarinneseminarium 1892. Till lära- rinna har dessutom antagits fröken Mina Ohlsson, utex. från Hal- lands läns landstings småskolelärarinneseminarium 1893. Juni 1894. Bokanmälan. Handledning i metodisk undervisning i kvinnlig slöjd af Hulda Lundin, slöjdinspektris vid Stockholms folkskolor. Med 80 teckningar af Ebba Carlin. Stockholm, C. E. Fritzes k. hofbok- handel. Pris 1.5 0. Den kvinnliga slöjden har sedan läng tid tillbaka haft plats på skolans arbetsordning. Egendomligt är emellertid, att, medan undervisningen i skolans öfriga ämnen ständigt gått framåt genom användandet af förbättrade metoder samt tjänligare och rikligare materiel, så har handarbetsundervisningen stått alldeles stilla, ja, vissa tider t. o. m. gått tillbaka. Det är först under de två sista årtiondena, som denna undervisning ryckts upp ur sin dvala och ställts i led med de öfriga ämnena. Äran af att i vårt land hafva stått främst i kampen för denna sak tillkommer utgifvarinnan af detta arbete. Såsom slöjdinspektris vid hufvudstadens folkskolor och före- ståndarinna vid den af henne upprättade slöjdkursen för utbildande af handarbetslärarinnor har hon utöfvat en verksamhet så energisk och af så väckande betydelse, att den med rätta vunnit varmt er- kännande i vida kretsar såväl inom som utom vårt land. Genom resor i Tyskland, Frankrike, Belgien och England har hon varit i tillfälle att samla en rik fond af iakttagelser rörande den kvinnliga slöjden och att grundligt sätta sig in i de olika metoder, som i dessa land tillämpas. På grundvalen af dessa iakttagelser har hon sedermera under sin dagliga verksamhet utarbetat en fullt själf- ständig och efter våra förhållanden lämpad metod, hvilken hon gifvit namnet »folkskolans metod». Denna metod har under en jämförelsevis kort tid vunnit en utsträckt användning Behofvet af en handledning uti densamma gjorde sig härvid allt starkare gällande. Genom utgifvandet af föreliggande arbete, hvilket för närvarande är så godt som ena- stående inom vår litteratur, har detta behof på ett tillfredsställande sätt blifvit afhjälpt. 274 BOKANMÄLAN. Uti en inledande afdelning redogör författarinnan för de grund- satser, på hvilka hennes metod är byggd. Målet för undervisningen bör vara att öfva handen och ögat, skärpa tanken, stärka ordnings- sinnet, utveckla själfverksamhet, framkalla kärlek till ett noggrant och omsorgsfullt utfördt arbete samt sätta flickan i stånd att full- göra husliga plikter. Författarinnans erfarenhet har visat henne, att detta mål kan vinnas genom tillämpande af följande grundsatser. 1. Undervisningen i handarbete bör — liksom undervisningen i öfriga skolämnen — samtidigt taga hela skolafdelningens upp- märksamhet i anspråk, emedan i motsatt fall den tid, lärarinnan kan ägna åt hvarje enskildt barn, varder otillräcklig för en nöj- aktig undervisning. Genom att vända sig till hela klassen kan lärarinnan fängsla elevernas uppmärksamhet och väcka deras in- tresse. Hon kan därvid rikta hela klassens samlade kraft på den föreliggande uppgiften, sporra eleverna att väcka förslag om bästa sättet för dess lösning och utfundera orsaken hvarför man gör så och så. Härigenom kan ock undervisningen blifva allmänt bildande, så att lärjungen ieke blott tillägnar sig vissa handgrepp, utan jäm- väl, i den mån undervisningen fortskrider, vinner den förstånds- utveckling, att barnet slutligen förmår själfständigt, med eftertanke och utan lärarinnans ledning, utföra hvarje del af arbetet. Meningen är dock ingalunda, att hvarje handgrepp oupphörligt skall regleras af lärarinnan. Det är endast det nya i hvarje arbete, som skall inläras af hela klassen samtidigt. Sedan detta är inhämtadt, böra lärjungarna arbeta oberoende af hvarandra. En svårighet vid denna som vid all annan undervisning är naturligtvis den, att somliga barn arbeta fort, andra långsamt. Det har dock visat sig, att vid klassundervisning de svagare dragas med af de starkare. Dessa senare böra också, när de äro färdiga med sin uppgift, sysselsättas med b. k. fyllnadsarbeten, d. v. s. sådana arbeten, som endast äro en tillämpning af hvad eleverna redan genomgått och sålunda icke kräfva lärarinnans omedelbara undervisning. Genom att sålunda låta de duktigaste eleverna arbeta på bredden och på djupet ökas deras skicklighet och förmåga att reda sig på egen hand. De för- lora följaktligen ingenting på att invänta sina kamrater, snarare tvärtom. Mycket har talats och skrifvits for och emot klassunder- visning. De skäl, fröken Lundin åberopar för densamma, synas oss synnerligen öfvertygande och svåra att vederlägga. De lära- rinnor, hvilka tillämpat hennes något modifierade klassundervisning, erkänna också, att densamma medför så afsevärda fördelar, att de ingalunda önska återgå till det förr vanliga undervisningssättet, då lärjungarna arbetade fullständigt oberoende af hvarandra. BOKANMÄLAN. 275 2. Ofningarna böra inträda oeh fortgå i en strängt progressiv ordning, på det lärjungarna må kunna väl utföra det arbete, som af dem fordras. 3. Undervisningen bör ock göras i möjligaste grad åskådlig. Detta vinnes vid sömnad medelst syram oeh vid stickning medelst tjocka trästickor och kulörta snodder af ullgarn, hvarjämte teck- ning på svarta taflan flitigt bör användas. Uti inledningen framhålles vidare vikten af, att lärarinnorna i detta ämne icke blott äga teknisk färdighet utan äfven pedago- gisk skicklighet. Därjämte påpekas fördelen af, att äfven gossarne få så pass öfning i handarbete, att de i nödfall kunna stoppa sina strumpor och laga sina kläder, något som för våra soldater och sjömän är mycket vanligt. Den efterföljande redogörelsen för metoden behandlar i sär- skilda kapitel: stickning, sömnad och tillklippning, lagning och märkning. Till sist meddelas förslag till kursindelning. Uti denna redogörelse lemnas . noggranna uppgifter rörande de särskilda arbe- tena: mått, materiel o. s. v., samt utförliga anvisningar till deras utförande. Inga lyxarbeten förekomma. Framställningen förtydligas genom ett stort antal särdeles upplysande illustrationer. En och annan har framställt den anmärkningen, att dessa anvisningar äro alltför detaljerade, så att lärarinnan därigenom känner sig bunden uti sin undervisning. Vi kunna ej finna att så är fallet. Meningen kan tydligen icke vara, att dessa anvisningar skola blindt följas. Finner lärarinnan, att hon genom ett annat tillvägagångssätt bättre kan tillgodose lärjungarnas utveckling, så bör hon naturligtvis an- vända detta. Det är icke genom ett mekaniskt efterapande utan genom själfständigt tänkande och handlande, som undervisningen kan föras framåt, och ingen kan väl vara angelägnare att befordra ett sådant framåtskridande än författarinnan till denna handledning. Långt ifrån att utgöra ett tvång bereda just dessa detaljerade an- visningar lärarinnorna en stor lättnad i skolarbetet. En sådan lätt- nad är i synnerhet behöflig för folkskolans lärarinnor, hvilka måste undervisa i skolans alla läro- och öfningsämnen. Det är för dem af stort värde att genom en handledning sådan som denna kunna tillägna sig en fullt genomförd metod, framsprungen icke vid skrif- bordet utan på grund af vidtomfattande försök och iakttagelser. Huru mycket arbete och huru mycken tid sparas icke därigenom! Deras allmänna omdöme om föreliggande arbete, sedan de nu under ett par år varit i tillfälle att pröfva detsamma, är ock, att det varit dem till stor hjälp. De hafva där funnit alla behöfliga upp- lysningar, dess anvisningar hafva visat sig praktiska, och de hafva 276 BOKANMÄLAN. därför med full trygghet kunnat vid sin undervisning följa det i boken angifna tillvägagångssättet. På grund af den sålunda vunna erfarenheten vilja vi på det varmaste förorda denna handledning åt hvar oeh en, som under- visar i oeh intresserar sig för handarbete. Genom densammas ut- gifvande har fröken Lundin fört den kvinnliga slöjden ett godt stycke framåt mot det mål, hon satt för densamma: att vara ett verkligt uppfostringsmedel. Lärarinna. Svenska Bilder, af Carl Snoilsky. Med förklarande noter af C. von Friesen. Sthlm, Hugo Geber. Sedan Fänrik Siåls Sägner utkom, har ingen på svenska skrif- ven diktsamling i så hög grad förmått elda fosterlandskänslan och uppväcka kärlek till våra stora minnen som Svenska Bilder af Carl Snoilsky. Hvarje stycke i denna samling är en pärla, och några af dem höra till de yppersta en svensk skald någonsin diktat. Hvita frun, Herr Jans likfärd och Stenbocks kurir måste gripa enhvar, som älskar det Sverige, som var. En åskådligare och mera lefvande bild af Karl IX kan knap- past framställas än den, som skalden gifvit oss i förstnämnda stycke. Som verskonstnär har grefve Snoilsky alltifrån sitt första framträ- dande visat sig vara en mästare, men hans virtuositet i behandlingen af språk och meter torde knappast ha nått en större fulländning än i Herr Jans likfärd. Metern, rimmen och själfva ämnet smälta här genom det måleriska behandlingssättet tillsammans till en totalbild, som genom sin dystra, stolta skönhet åstadkommer en gripande ver- kan på läsarens känsla och fantasi. Denna sång är i allo värdig »den störste krigaren nedanom Sveriges tron»; och det poetiska in- trycket af denna sång stegras, därigenom att skalden är en frände till den store fältherren. Den skönaste och i poetiskt afseende mest fulländade af alla sångerna är likväl Stenbocks kurir. Detta stycke lär ock vara det äldsta af sina syskon. Första uppränningen till detsamma fick skalden ur Stockholmiske Post Tidender genom den ofvantill på tidningens första sida anbragta ryttarebilden och den ytterst kort- fattade berättelsen om slaget vid Helsingborg, som finnes införd i BOKANMÄLAN. 277 nämnda tidning. Emedan det för många torde vara intressant att se, dels huru den första idéen till ett skönt poem kan uppstå, dels huru en stor händelse den tiden framställdes i en tidning, och det från officiellt håll, meddela vi ofvannämnda berättelse in extenso. »Stockholm den 8 Marti. Förleden fredags ankom hit till det Kongl. hofvet en Express, afskickad ifrån Arméen i Skåne af Generalen Grefve Stenboch med den hugneliga berättelsen, at Gud den aldrahögste har i måndags ot tödagar sedan, den 28 Februari, välsignat Hans Kongl. May:tz Wa- pen med en härlig Seger öfver den Danska krigsmachten vid Helsing- borg, hvar vid öfver 7,000 man af Fienden äro dels på platsen blefne, dels jämte 100 öfver-Officerare till fångna tagne samt 27 Stycken, 4 Haubitzer, 2 Mörsare tillika med all Ammunition och hela lägret af de Våre eröfrade. De öfrige af Fienden hade ka- stat sig in i Helsingborg, hvarest Generalen Grefve Stenboch med Eldkulors inkastande dem så ängslar, att man förmodar stundeligen förnimma dem jämväl hafva sig til krigsfångar gifvit. En så här- lig öfver den orätmätiga Fienden af Gud förlänt seger har kostat Kongl. May:tz krigsmacht en fast ringa förlust och lärer man här näst en utförlig berättelse om hela förloppet kunna meddela». Denna magra berättelse och ofvannämnda afbildning ha, som sagdt, gifvit skalden första uppslaget till den hänförande konkreta och liffulla skildring, som möter oss i dikten. Men att skalden under utarbetandet af densamma äfven kommit i tillfälle att begagna andra källor, vittnar hvarje strof. Öfver Svenska Bilder skulle heller aldrig en sådan lokalfärg vara utbredd, om ej deras författare varit så grundligt bevandrad, som han är, i vår historia, och detta icke minst inom sådana områden af vårt folks lif, som tyvärr endast få af våra historieskrifvare ägna någon uppmärksamhet åt. Genom dessa egenskaper äro just Svenska Bilder utmärkt lämpade till läs- ning för dem, som af våra stora män önska lära känna något mera än endast skeletten. Svenska Bilders betydelse i detta afseende kan ej skattas nog högt. Ty genom dem kan i mångt och myc- ket vår ungdom komma våra store män närmare och om dem in- hämta karaktersdrag, som den tyvärr mången gång förgäfves söker inom vår historiska litteratur. Hvarje vän af Sveriges ungdom bör därför vara d:r Carl von Friesen tacksam för att han velat ombesörja en skolupplaga af dessa ^Bilden. Som d:r von Friesen är en af vårt lands utmärk- taste oeh finast bildade pedagoger, har detta uppdrag ej kunnat läm- nas i bättre och erfarnare händer. BOKANMÄLAN. 278 De »förklarande noterna» äro i allmänhet förträffliga. Att likväl en och annan anmärkning mot dem kan göras, särskildt hvad uppgifterna om de militära förhållandena angår, bör icke förefalla någon underligt. Ty dels torde deras förf, icke vara krigshistori- ker i egentlig mening, dels äro nästan alla tryckta källor, som för närvarande stå till buds, mer eller mindre inkorrekta. Så t. ex. säges det om Burensköld, att han såsom anförare för kavalleriet och artilleriet i väsentlig män bidragit till segern vid Helsingborg. Detta är i flere afseenden för mycket sagdt. Buren- sköld var visserligen en duglig man, men som han redan i början af slaget vardt fången, har han ej »i väsentlig mån» kunnat bi- draga till segern. Vidare anförde han, enligt Stenbocks egen rela- tion till Karl XII om slaget, af kavalleriet endast de 30 skvadro- ner, som utgjorde vänstra flygeln; generallöjtnant Meijerfelt kom- menderade lika många pä den högra. Pä hvardera flygeln stodo 18 skvadroner i första träffen och 12 i den andra. Och Dücker kommenderade ju icke hela reserven, såsom man af noten om honom kunde flygel, denna enligt förledas att tro, utan endast andra träffen pä Meijerfelts hvarifrän Stenbock beordrade honom till den vänstra, när höll pä att vika. Hvad artilleriet beträffar, sä anfördes det samma relation af major Cronstedt, som pä denna tid var omskaparen af det svenska artilleriet och, såsom d:r von Friesen alldeles riktigt uppgifver, uppfinnaren af »geschwinda skott». I noterna till sången. Svensksund skulle äfven några små be- riktiganden kunna göras; ty den tryckta litteraturen om 1790 års sjötåg vimlar af oriktigheter. Ehrenströms skildring af själfva sla- get vid Svensksund är icke gjord af honom själf, utan af J. G. Oxenstierna, hvilken ännu mindre än Ehrenström var ögonvittne till slaget. De källor, Oxenstierna användt, ha antingen icke varit de bästa, eller ock har han ej förstått att begagna dem. Den enda utmärkta och i de flesta hänseendena korrekta skildring af denna den största sjödrabbning en skandinavisk flotta någonsin vunnit är — i äkta öfverensstämmelse med svensk liknöjdhet och svensk flat- het — gjord af en tysk^ major Cazal, som var anställd i svensk tjänst och närvarande under hela bataljen. I åskådlighet, i detalj- rikedom, i skildringen af interiörerna stär Cazals framställning långt före de bägge ofvannämnda författarenas. Major Cazals skrift var författad för konungens af Preussen skull. Originalet till den- samma lär förvaras i Stora Generalstabens arkiv i Berlin. En tryckt svensk källa om 1790 års sjötåg tyckes d:r von Friesen icke ha känt till. Jag menar En månad på Amphion. Men detta förbiseende af d:r v. Friesen är ursäktligt. Ty dä denna BOKANMÄLAN. 279 lilla bok utkom 1890, talade pressen endast i forbigående om den- samma. Besynnerligt nog omnämndes den ej ens af våra tidskrifter med ett enda ord, ehuru den är en af de bästa källskrifter, som på svenska finnas om 1790 års sjötåg, då man frånser förf:ns ilske- fulla utgjutelser om konungens person. Boken utgör en samling bref, författade af adjutanten hos Gustaf III, kapten J. G. af Sillén. Utgifvaren tror dessa bref vara ställda till C. A. Ehrensvärd, hvil- ket likväl är oriktigt. Ty man behöfver icke vara mycket förtro- gen med urkunderna, som handla om nämnda sjötåg, för att inse, att Sillens bref måste vara ställda till den, som 1788 anförde oeh 1790 utrustade skärgårdsflottan, eller dåvarande generaladjutanten, sedermera generallöjtnanten, landtmarskalken vid 1809 års riksdag, grefve Michael Anckarsvärd. Till full evidens kan ock detta bevisas ur själfva brefven, Krigsregistraturet och Gustavianska papperen. Denna bok är äfven försedd med »förklarande noter». Och ehuru äfven mot dem anmärkningar kunna göras, äro de likväl, hvad det militära angår, i allmänhet riktiga. En månad på Amphion innehåller en utförlig beskrifning om den kongl. jakten Amphion, hvilken väl knappast kan kallas »Gustaf III:s chefsfartyg», men möjligen ett af hans chefsfartyg. Ty chefs- galéren Serafimerorden var väl det egentliga chefsfartyget, åtmin- stone i bataljerna. Vidare funnos galerer i svenska flottan ännu långt in i detta århundrade. Under år 1809 voro icke mindre än nio galerer ute, och ännu 1812 oeh 1813 användes dessa fartyg, hvarom närmare underrättelser kunna inhämtas i flottans arkiv. »Efter 1788 har ingen galbr byggts i Sverige, och 1836 slopades den sista». Enligt den allmännast gängse uppfattningen skall Stedingk med Styrbjörn omedelbart efter Dristigheten den 3 juli hafva genombrutit den ryska embosseringslinjen. Detta är dock ieke öfverensstämmande med verkliga förhållandet. Enligt ett otryckt bref af ett ögon- vittne, nämligen den ofvannämnde kapten af Sillén, genombröto Stedingk med hemenman Styrbjörn och Gustaf Olander med turunman Norden den ryska linjen parallellt med Dristigheten, eller närmare fasta landet, och det var mot batteriet därstädes, som de utförde den vackra manöver, som d:r von Friesen omtalar. Hvad öfverste Törning beträffar, som afgjorde det stora sjö- slaget vid Svensksund, torde det icke ha skadat, om det i noten uttryckligen sagts, att han anförde bohuslänska eskadern, som ut- gjorde högra flygeln. På ett ställe säges det, att det var under Cronstedt svenskarna vunno slaget, på ett annat åter, att Cronstedt under detsamma förde 280 BOKANMÄLAN. befälet närmast konungen. Det sista påståendet är riktigt. Det första åter är omöjligt att bevisa. Ty Gustaf III var den verk- lige öfverbefälhafvaren, hvilket ock framgår af grefve Snoilskys sång Svensksund. Gustaf III var visserligen icke något militäriskt geni, men han hade, livad Napoleon I ansåg för »den yppersta egen- skapen hos en krigare», nämligen karaktersfasthet. Att Cronstedt ensam eller hufvudsakligen skulle ha ledt slaget, är omöjligt, dels därför att Gustaf III icke skulle hafva tillåtit det, dels ock därför att Cronstedt saknade den »karaktersfasthet», som gör, att en per- son vågar taga på sig ett stort ansvar. Icke ens bataljplanen är Cronstedts verk. Men på denna sak vill jag ej nu närmare ingå. Om C. O. Cronstedt sägs vidare, att han år 1801 föll i onåd »och degraderades till kommendant på Sveaborg». »Degraderades» torde knappast kunna sägas vara det lämpligaste uttrycket. För- flyttningen till Sveaborg, då Cronstedt jämte kommendantskapet äf- ven förde befälet öfver Sveaborgseskadern af Arméns flotta, var knappast någon större degradering, än om en sjöminister i våra dagar efter sin afgång från statsrådsämbetet blefve befälhafvande amiral i Karlskrona och kommendant därstädes. Jag har ansett mig böra framhålla ofvannämnda fakta, emedan de för en kommande upplaga af Svenska Bilder, som nog inom kort blir nödvändig att utgifva, möjligen kunna blifva till någon nytta. Vidare som jag under flere år studerat själfva urkunderna rörande vår flottas historia, »och detta särskildt för Gustaf III:s re- geringstid, har jag trott mig böra uttala mina åsikter i de punk- ter, i hvilka de afvika från den uppfattning d:r von Friesen genom de tryckta källorna kommit till. Enhvar inser ock, att de små anmärkningar jag framställt, icke kunna förminska värdet af d:r von Friesens upplaga af Svenska Bilder såsom skolbok. A. H-ld. Skrifböcker med upprättstående stil. I bokhandeln har nu utkommit Emy Meyers Handledning i välskrifning med lodrät stil enligt hygienens fordringar jämte därtill hörande skrifböcker och förskrift. Angående de hygieniska förde- Jarna af denna skrifmetod hänvisas till det af D:r A. Levertin skrifna förordet, som beledsagar Handledningen. På Albert Bonniers forlag utkommer innan nästa läsårs början en Kortfattad fransk språklära af lektorerna GULLBERG och EDSTRÖM utarbetad på grundvalen af författarnes omarbetning af E. M. Oldes lärobok. Författarns mottaga med tacksamhet de önskningar och an- visningar i afseende på livad boken lämpligen bör eller icke bör innehålla, som intresserade inedlärare och lärarinnor kunna finna sig hågade att meddela dem. Följande läroböcker i moderna språk äro de bästa livar i sitt slag, som utkommit i Finland, och uppmana vi svenska lärare att göra sig bekanta med dem: Fransk Läsebok, sammanställd af professor V. Söderhjelm och lärarinnan N. Tötterman. 262 sid. Pris kr. 2: 75. Ordlista till densamma af samma författare. 69 + 60 sid. Pris kr. 2. Fransk Språklära af professor V. Söderhjelm och lärarinnan N. Tötterman. 210 sid. Pris kr. 3. LLA Vid allmänna skolläraremötet i Helsingfors sommaren 1893 uttalade sektionen för moderna språk som sin åsikt, att dessa läroböcker äro de bästa i franska språket förefintliga. För närvarande äro dessa läroböcker använda vid 24 statsläroverk samt vid de flesta privatläroverk i Finland. La France Moderne, contes, nouvelles et extraits choisis et an- notés par Hanna Andersin. Pris kr. 3: 50. Användes som läsebok på de högre klasserna i nästan alla frun- timmersskolor i Finland. Tysk Elementarbok af Johannes Öhquist, lärare i tyska vid lyceum för gossar och flickor i Helsingfors. 196 sid. Pris kr. 2. Deutsche Prosa und Dichtung nebst Übungsstücken für den Schulunterricht bearbeitet von Johannes Öhquist. 296 sid. Pris kr. 2: 75. (Utkom i maj 1894.) Tysk Elementargrammatik af Johannes Öhquist. 62 sid. Pris kr. 1. LLet I ett af Skolöfverstyrelsen infordradt utlåtande yttra pro- fessor Verner Söderhjelm, professor F. Gustafsson och lärarinnan Hanna Andersin på uppdrag af Pedagogiska föreningen i Helsing- ■ fors följande omdöme om J. Ohquists elementarbok: »Vårt slutom- döme om hr Ohquists bok blir, att den utmärker sig för många och öfvervägande förtjänster. För våra skolor bör den betraktas såsom en synnerligen välkommen och länge efterlängtad tillökning i läro- bokslitteraturen, liksom det i allmänhet måste anses såsom en vinst för elementarundervisningen i tyska hos oss, om boken blefve i så vidsträckt mån som möjligt vid denna undervisning införd och använd.» Dessa läroböcker distribueras i Sverige af C. E. Fritzes kungl. hofbokhandel i Stockholm. Förlagsaktiebolaget Otava. WILHELM BILLES BOKFÖRLAGSAKTIEBOLAGS FÖRLAG. Den imitativa metoden: Praktisk lärobok i Tyska språket af Hjalmar Hjorth och Anna Lindhagen. Pris inb. 2 Kr. Andra omarbetade upplagan. Extra häfte för lärare. Pris 1 krona. Kort lärobok i Tyska språket för yngre nybörjare. Af Hjalmar Hjorth och Anna Lindhagen. Pris hilft. 55 öre, kart. 75 öre. Tilläggshäfte till Kort lärobok i Tyska språket af Hjalmar Hjorth och Anna Lindhagen. Pris 20 öre. Aus der neueren Deutschen Litteratur für Schulen und Selbstunterricht. Baud I: Drei Novellen von W. H. Riehl. Mit Anmerkungen herausgegeben von E. Planck. Preis geb. 1: 25. Band II: Aus demselben Holze. Erzählung von C. W. Müller. Mit Anmerkungen herausgegeben von Hjalmar Hjorth. Preis 80 Öre, geb. 1 Kr. Band III: Zwei Erzählungen von C. W. Müller. Mit Anmerkungen herausgegeben von Hjalmar Hjorth und Anna Lindhagen. Preis geh. 1 Kr., geb. 1 Kr. 20 Öre Band IV: Fritz auf dem Lande. Eine lustige Geschichte von Hans Arnold. Mit Anmerkungen herausgegeben von Hjalmar Hjorth und Anna Lindhagen. Preis geh. 45 Öre, geb. 65 Öre. Band V: Der Trilpetritsch und andere Geschichten von Heinrich Seidel. Mit Anmerkungen herausgegeben von Hjalmar Hjorth und Anna Lindhagen. Preis geh. 70 Öre, geb. 90 Öre. Band VI: Leberecht Hühnchen und Eine Weihnachtsgeschichte von Heinrich Seidel. Mit Anmerkungen herausgegeben von Hjalmar Hjorth und Anna Lindhagen. Preis geh. 55 Öre, geb. 75 Öre. Kleine Schüler-Bibliothek mit Anmerkungen herausgegeben von Hjalmar Hjorth und Anna Lindhagen. Band I: 1. Der starke Hans. 2. Der beherzte Flötenspieler. 3. Der Spielengel. Pris 30 öre. Band II: 1. Der Kristallsucher. 2. Die geschickten Brüder. Der Groszvater und sein Enkel. Pris 30 öre. Band III: Aus der Tiefe des Meeres. 2. Der gekreuzte Duka- ten. 3. Hans Lustig. 4. Naseweischen. Pris 35 öre. Fransk Elementarbok. Bearbetning för svenska skolor efter Knudsen och Wallem af Lektor E. Edström. Pris inb. 1 Kr. Moderna Franska Författare för goss- och flickskolornas högsta klasser: Band I. Le Tour du monde en quatre-vingts jours par Jules Verne. Förkortad upplaga med anmärkningar af Lektor E. Edström. Pris 2 Kr. Ordlista till Band I. Pris 65 öre. Band II. Le voyage de Monsieur Perrichon. Comédie en quatres aetes par Eugéne Labiche. Skolupplaga med anmärkningar af Lektor E. Edström. Pris 1: 50. Ordlista till Band II. Pris 45 öre. Band III. L’abbé Constantin par Ludovic Halévy. Skolupplaga med anmärkningar af Lektor E- Edström. Pris 2 kr. Stockholm, tryckt i Central-Tryckeriet, 1894. STOCKHOLM 1804 r c 9 C CD O 0 C 4 Tidskriften, grundad 1883, är ett fullt »jälfstöndU/t företag, Ut,an något samband med en förening af samma namn. Arspris (för 6 häften) 3: 75. Lösa häften ä 75 öre VERDANDI FÖR UNGDOMENS MÅLSMÄN OCH VÄNNER HEM OCH SKOLA TOLFTE ÅRGÅNGEN 1894 Sjette häftet. o©’. Häftets innehall: Sid. 281 290 309 Sommarstudier i Jena. Af N. G. W. La^'erstedt................................... Charles Rollin. Ett biografiskt utkast af Marie Louise Gagner .................. Tjänstefördelningen vid femklassiga läroverk. Af G. B........................... Bidrag till tyska språkets uttalslära (Hoppe, Tysk ljud- och uttalslära). Af E. Österberg ............................................................. Notis .......................................................................... Meddelanden från Sveriges högre flickskolor: Göteborgs flickskoleförening samt Högre elementarlärov. i Lund för flickor Jtgifvare: ”UFFE” och LARS HÖKERBERG. Pris för detta häfte: Kr. 0: 75. 4 I rikets boklådor har på Lars Hökerbergs förlag i y två delar utkommit: • Nordens första storhetstid skildrad för ung och gammal af Anna Sandström (Uffe). ( Pris: förra delen 1 kr. 50 öre; senare delen 1 kr. 25 öre. I »Ett synnerligt godt bidrag till vår historiska läseboks- ( litteratur». Vårt land. • »Hon vill gifva oss en helgjuten och sammanhängande bild af • allt det mångskiftande rika lif, som då (omkr. 800—1066 e. Kr.) i L brokigt vimmel rörde sig i Norden; och ej annat än vi kunna finna, I har hon löst sin uppgift på ett särdeles godt sätt. Hennes stil är • enkel och populär och på samma gång fri från all onödig tyngande L lärdomsapparat. Därför bör äfven denna bok väl ägna sig till | folkläsning, och hennes förväntan, att den skall finna användning • såsom läsebok i skolans mellanklasser, torde snart gå i upp- L fyllelse.» E. Sn i Aftonbladet. »Först och främst lämpar sig arbetet till ‘lefvande skolbruk’. ( < Det borde finnas hos hvarje lärare och lärarinna samt använ- • ) das såsom källa för muntlig berättelse i klassen.» L 1 Svensk Läraretidn. N:r 51. G--I-Ip-P-I—yw-v y Tyver V V V Te Böcker och tidskrifter insända till Verdandis redaktion. Böcker: Humleplockningen, dikt af K. A. Melin. Godtköpsupplaga. Stockholm. Wilhelm Billes bokförlagsexpedition. Pris 65 öre. Om begagnandet af svenska akademiens ordbok. Några anmärkningar af Theodor Hjélmqvist, docent vid Lunds universitet. Folkskolans elementarbok i modersmålet. Rättskrifnings-, sats-, form- och uppsatsöfningar i enlighet med Folkskoleläroboks-kommiténs grund- satser af K. O Sjölander. Fjärde omarbetade upplagan. Stock- holm. P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris 60 öre. Förkortad upplaga af Folkskolans elementarbok i modersmålet af K. O. Sjö- lander. Stockholm. P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris 25 öre. Dansk och Norsk grammatik af J. V. Lindgren, lektor i Hernösand. Stock- holm. P. A. Norstedt & Söners förlag. Læsebog for Folkeskolen ved Nordahl Rolfsen. Med tegninger af norske kunstnere. Første, anden og tredie del. Kristiania. Jacob Dyb- wads forlag. Praktisk öfversikt af Nyare Tidens yttre politiska historia. En repetionskurs till den studerande ungdomens tjänst af Carl Cederstrom, Fil, D:r. Stockholm. A. Bonniers förlag. Pris 1: 50. Tegnér och Fritjofs saga. En studie af P. G. Lyth. Norrköping. Jesuiterskolen, dens maal och midler, fremstillet efter kilderne ved Matias Skard. Kristiania. J. W. Cappelens forlag. Sommarstudier i Jena. Man skulle nästan kunna anse såsom ett för senaste tid utmärkande drag, att studie- och föreläsningskurser så ofta pläga anordnas under tider, hvilka sedan gammalt betraktats såsom ägnade åt ferier och hvila från studiearbete. Såsom exempel må påminnas om sommarkurserna i Chautauqua i Förenta Sta- terna, »universitetsutvidgningskurserna» i England, feriekurserna i Upsala, Lund, Kristiania och Helsingfors. Under innevarande år har ju äfven förekommit, att vid en folkhögskola i vårt land vetenskapsmän och lärare varit samlade för att hålla sommarföreläsningar, för att icke nämna att vid en badort populärt vetenskapliga föreläsningar varit anordnade. Äfven vid universitet i Tyskland hafva under senare år sådana ferie- kurser kommit till stånd. Så i Berlin och Göttingen,* där under de tre senaste åren naturvetenskapliga feriekurser hållits, samt i Greifswald, hvarest åtminstone under innevarande år en kurs för språkstudier anordnats.** Det första tyska univer- sitet, där feriekurser inrättades, var universitetet i Jena. Där hafva alltsedan år 1889 sådana kurser hållits. Dessa kurser, afsedda för akademiskt bildade lärare, hafva varat under loppet af tvänne veckor och hufvudsakligen omfattat föreläsningar i de naturvetenskapliga ämnena. Kurserna voro i början förlagda till första hälften af Oktober, under hvilken tid de tyska gym- nasierna hafva ferier, men hafva i år likasom två eller tre före- gående år hållits under förra delen af Augusti månad. Under senaste åren hafva samtidigt med dem pågått kurser i tyska, språket, närmast afsedda för engelsmän. Genom en utländsk pedagogisk tidskrift erfor jag, att kur- ser af nu omtalade slag skulle hållas i Jena under sistförfutna sommar. Sedan jag från Jena erhållit närmare underrättelser och prospekt, beslöt jag att fara dit. I främsta rummet drog mig till Jena hvad jag hört om pedagogiskt intresse och pe- dagogisk verksamhet därstädes. Den framstående pedagogen • Ped. Tidskr. 1894, H. 6 o. 7, sid. 351. ** Ped. Tidskr. 1891, H. 9, sid. 461. Verdandi 1894. 19 282 SONMARSTUDIER I JENA. professor Rein är professor i pedagogik vid universitetet i Jena och har under sin ledning ett pedagogiskt universitets-semi- narium med tillhörande öfningsskola. Äfven från främmande länder komma årligen till Jena inånga lärare och andra för uppfostran och undervisning intresserade personer i ändamål att vinna ökade insikter i dessa afseenden. Af de båda univer- sitetsprofessorer, som stodo i spetsen för innevarande års ferie- kurser, var prof. Rein den ene och skulle själf hålla en före- läsningskurs om undervisningslärans grunddrag. I Jena uppehöll jag mig från sista dagarna af Juli månad till medlet af Augusti och följde därunder regelbundet vissa af de föreläsningsserier, som hörde till kurserna. Några medde- landen om feriekurserna, inbegripet språkkurserna, såväl som om verksamheten vid det pedagogiska seminariet och öfningssko- lan, är hvad denna uppsats afser att lämna. Det på förhand utsända prospektet till de egentliga ferie- kurserna upptog följande föreläsningsserier och praktiska öf- ningar: 1. Das Mikroskop (geometrische und physikalische Theorie, Einzelvermögen, Bestimmung der Grundfaktoren, Nebenapparate) mit Demonstrationen: Dr. Straubel. 2. Grundzüge der Unterrichtslehre: Prof. Dr. Rein. 3. Grundbegriffe der Naturlehre vom heutigen Standpunkte aus (Raum, Zeit, Masse, Kraft, Energie, Entropie u. s. w.): Prof. Dr. Auerbach. 4. Ueber Bau und Leben der Pflanzen unter Vorführung von Pflanzen- physiologischen Experimenten, die für den Schulunterricht wichtig sind: Prof. Dr. Detmer. 5. Anleitung zu botanisch-mikroskopischen Arbeiten und pflanzenphysio- logischen Experimenten (Versuche über Assimilation, Pflanzenathmung und Turgorerscheinungen, Pilzkulturen, Experimente mit dem Auxano- meter sowie dem Klinostaten u. s. w.): Prof. Dr. Detmer. 6. Anleitung zu physikalischen Experimenten: Prof. Dr. Schäffer. 7. Moderne physikalische Demonstrationen (Gitterspektrum, Elektrische Wellen, Beugungserscheinungen, Härte- und Festigkeitsmessungen, Elektro- technisches, Photometrie u. s. w.): Prof. Dr. Auerbach. 8. Schulhygiene: Hofrat Prof. Dr. Gärtner. 9. Zeit- und Ortsbestimmung mit praktischen Übungen auf der Sternwarte: Dr. Knopf. . 10. Demonstrationen elektrischer und magnetischer Messungen (mit beson- derer Berücksichtigung absoluter Messungen): Dr. Straubel. 11. Neuere Ergebnisse der theoretischen und experimentellen Chemie: Prof. Dr. Wolff. 12. Physiologische Psychologie: Prof. Dr. Ziehen. 13. Anleitung zu zootomischen Arbeiten: Dr. Römer. 14. Anleitung zu Untersuchungen mit Spektral- und Polarisationsapparaten: Dr. Gäuge. ■ 15. Übungen im Glasblasen: Glasbläser Haak. SOMMARSTUDIER I JENA. 283 I ett fall, hvarom mera nedan, inställdes en af de till- kännagifna kurserna på grund af för få deltagare. Om detta möjligen också hände i något annat fall, är mig obekant. Deltagarne i de nämda feriekurserna voro omkring trettio, de flesta lärare från olika trakter af Tyskland. Äfven andra länder voro representerade genom enstaka deltagare, nämligen Österrike-Ungern, England, Canada, Förenta Staterna, Sverige. I de flesta fall torde hvarje deltagare varit med om högst fyra till fem af kurserna. Att döma efter ett yttrande af prof. Rein ansåg han detta antal vara det högsta, som en och samma person i vanliga fall med fördel kunde följa. En tysk lärare deltog dock i icke mindre än åtta kurser. Därigenom blef na- turligtvis hans tid upptagen af dessa från tidigt på morgonen till sent på kvällen. I vissa fall hafva tyska lärare erhållit offentligt understöd för att deltaga i kurserna i Jena. I år hade t. ex. en lärare från Konstanz i Baden fått 200 mark för detta ändamål. De kurser, i hvilka jag deltog, voro tre, nämligen föreläs- ningar i pedagogik, skolhygien och botanik. Dessutom var min afsikt att åhöra föreläsningskursen i fysiologisk psykologi. Af denna blef dock ej mer än en föreläsning hållen, de öfriga inställdes på grund af otillräckligt antal åhörare. Sannolikt skulle denna föreläsningsserie hafva varit en af de mest intres- santa och värdefulla. Den fysiologiska psykologien, d. v. s. den riktning inom psykologien, som söker att på fysiologisk grund och med exakta naturvetenskapliga metoder utforska själsverksamheten, är en jämförelsevis ny riktning; dock har redan mycket dithörande forskningsarbete blifvit utfördt, och det skulle hafva varit af intresse att erhålla en sammanfattande framställning af de resultat, som man nått eller anser sig hafva nått. Professor Ziehen, af hvilken föreläsningarna skulle hållas, har själf skrifvit en framstående och om själfständig uppfattning vittnande lärobok i fysiologisk psykologi, af hvilken lärobok två upplagor på kort tid utkommit och en tredje snart lär väntas. Den enda föreläsning, som han höll, syntes mig god och intressant samt ingaf fördelaktiga föreställningar om hvad det hela skulle hafva blifvit. Han är en helt ung man, endast ett par och trettio år gammal, läkare och e. o. professor i me- dicinska fakulteteten, specialist i nerv- och sinnessjukdomar och torde vara en af de mera framstående vetenskapliga förmågorna vid universitetet i Jena. Skälet, hvarför ej flere åhörare kommo till hans föreläsningar, var sannolikt, att de flesta lä- 284 SOMMARSTUDIER I JENA. rare, som deltogo i feriekurserna, voro mera ensidigt natur- vetenskapsmän. Prof. Reins pedagogiska föreläsningar skulle, som redan nämndt, behandla undervisningslärans grunddrag. I samband därmed vidrörde han dock, åtminstone antydningsvis, den her- bartska pedagogikens grundtankar i det hela. Som pedagog står han nämligen, liksom i allmänhet de mest framstående och intresserade af tyska pedagoger, på herbartsk grundval. Han var en god föreläsare, hade en behaglig, klar och redig fram- ställning, om än stundom efter svensk uppfattning litet för bred. Dock var innehållet sakrikt och väckte åtminstone hos mig liflig sympati för den pedagogiska åskådning han förfäktade. Denna är dock intet annat än den som, låt vara under andra former och uttryck, hyllas af de uppfostrare hos oss, hvilka med en idealistisk syn på uppfostran och undervisning förena blick för barnanaturens kraf. Föreläsningar i skolhygien höllos af prof. Gärtner. In- tressant var att höra en framställning af detta ämne, hvaruti trots dess vikt och betydelse, som af de flesta åtminstone i teori torde erkännas, föreläsningar hittills icke, såvidt mig är bekant, hållits i vårt land. Prof. Gärtners föredrag var raskt och lif- ligt samt vittnade om mycket intresse för ämnet. Han gaf en öfversikt af skolhygienen i dess helhet men hann äfven att gå rätt mycket in i enskildheter och meddela en mängd sådana af värde. De botaniska föreläsningarna höllos af prof. Detmer, hvil- ken tillsammans med prof. Rein stod i spetsen för innevarande års feriekurser. Han lämnade en framställning af växternas inre och yttre byggnad samt lifsförättningar. Därvid redo- gjorde han utförligare för nyare iakttagelser rörande särskildt deras biologiska och fysiologiska förhållanden, t. ex. Hellriegels med fleres undersökningar om ärtväxternas tillgodogörande af atmosferens fria kväfve medels på rötterna, parasiterande bak- terier, iakttagelser rörande vissa växters lämpande för samman- lefnad med myror m. m. Prof. Detmers specialitet inom bo- taniken är växtfysiologien. Under föreläsningarna visade han också en del växtfysiologiska experiment. Han föreläste klart och ledigt. • De kurser i tyska språket, som höllos samtidigt med de naturvetenskapliga kurserna, voro tvenne, en afsedd för begyn- nare och en för mera försigkomna. Den förra räknade tio till tolf deltagare, den senare omkring sju eller åtta. De kvinnliga SOMMARSTUDIER I JENA. 285 deltagarne utgjorde flertalet. Alla deltagarne i dessa kurser hade till modersmål engelska med undantag af tvänne, en frans- man och en svensk, hvilka deltogo i den högre kursen. Flere personer voro med om båda kurserna. Den lägre kursen led- des af rektor Scholz, f. d. lärare vid pedagogiska seminariet i Jena, den högre af en gymnasielärare i Jena, prof. Rausch. Undervisningen i dess helhet skedde på tyska, nya ords bety- delse förklarades på detta språk, blott någon gång förekom, att motsvarande engelska ord nämndes. Att döma efter ett par en- staka lektioner jag åhörde voro språkkursernas båda ledare mycket goda pedagoger och hade anordnat undervisningen syn- nerligen praktiskt. Till material för den lägre kursen hade valts beskrifning af Jena och dess omgifningar. På eftermid- dagarna brukade rektor Scholz jämte kursdeltagarna företaga vandringar i och utomkring staden, och livad som då iakttagits behandlades närmare under lektionerna. Vid hvarje lektion utdelades åt deltagarna ett hektograferadt blad, innehållande något om Jena och dess omgifningar eller annat, som därmed stod i samband. Innehållet genomgicks och förklarades stycke- vis, läraren framställde och den ene eller andre bland åhörarne besvarade frågor angående detta eller uppläste ett stycke i dess helhet. Äfven förekom, att deltagarna fingo afgifva skriftliga svar på frågor. På väggen var uppsatt en stor karta öfver Jena och dess omgifningar, till hvilken hänvisades under lek- tionen. — Prof. Rausch’ lektioner utgjordes af litteraturhisto- riska föreläsningar öfver Schiller och Göthe, hvarvid företrädes- vis behandlades sådant som stod i samband med dessas vistelse i Jena. Efter en stunds föreläsning framställdes frågor öfver det närmast förut genomgångna. Äfven gafs som uppgift till hemarbete att skriftligt återgifva ett eller annat ur föreläsnin- garna. En gång företogo deltagarna i båda kurserna under anförande af dessas ledare en utflykt till Weimar, hvarunder konstsamlingar samt minnen af Schiller och Göthe i denna stad togos i betraktande. När jag anlände till Jena, hade universitetets ferier just börjat och med detsamma äfven ferierna vid pedagogiska semi- nariet och öfningsskolan. Jag gick därigenom tyvärr miste om att själf få höra på vid seminariet och i skolan. Emellertid må lämnas några meddelanden om desamma härrörande från tryckta källor och muntliga upplysningar. Det pedagogiska seminariet och öfningsskolan stå under ledning af professorn i pedagogik. De inrättades i sin nuva- 286 SOMMARSTUDIER I JENA. rande form år 1886. Året förut bade prof. Rein efterträdt den. bekante pedagogen Stoy såsom professor i pedagogik vid universitetet i Jena. Ett pedagogiskt seminarium hade dock äfven på dennes tid funnits. För närvarande torde seminariet i Jena vara det enda universitetsseminarium af detta slag i Tyskland, liksom den pedagogiska professuren vid nämnda uni- versitet är den enda tyska professur, hvars innehafvare blott har att sköta detta ämne. Lärostolar i pedagogik finnas visserligen vid universiteten i Berlin, Leipzig, Giessen och flere ställen, men omfattande ej blott detta ämne, utan äfven andra, eller ock för- enade med annan befattning. Det är lätt att förstå vikten däraf, att med en pedagogisk professur äro förbundna seminarium och öfningsskola. Dessa höra lika nära tillsammans med en sådau professur, så ungefär yttrade prof. Rein i ett enskildt samtal, som klinik och sjukhus med en lärostol i praktisk medicin. Öfningsskolan i Jena innefattar trenne klasser. Den un- dervisning, som i dessa meddelas, motsvarar folkskolans under- visning. Folkskolan synes i de sachsiska hertigdömena liksom i Sachsen stå högt. Dess kurs är i Sachsen och likaså i Jena åttaårig. De tre klasserna i öfningsskolan följa ej omedelbart efter hvarandra, utan representera olika stadier af folkskole- kursen. Ett år finnas t. ex. första, tredje och femte årsklasserna. Då nu de gossar, som en gång kommit in i öfningsskolan, där fortsätta till slutet af sin skolgång, så kommer öfningsskolan att nästa år innehålla årsklasserna 2, 4 och 6, följande år 3, 5 och 7 o. s. v. Lärjungarnas antal plägar vara omkring 12 i hvarje klass. Vid öfningsskolan äro anställda tre lärare, hvilka under- visa och förestå hvar och en sin klass. Undervisningen i en- skilda ämnen inom de olika klasserna öfvertages för en termin i sänder af lärarekandidater, som tillhöra seminariet. Den lä- rarekandidat, som önskar att på detta sätt undervisa eller blifva »praktikant», såsom det heter, måste först en längre tid ho- spitera och sedan uppgöra en skriftlig plan för sin undervisning. Planen granskas af den ordinarie klassläraren äfvensom semi- nariets föreståndare (= professorn i pedagogik), och vid under- visningen bör praktikanten taga hänsyn till de anmärkningar, som af dessa blifvit framställda i fråga om planen. Den ordi- narie klassläraren är ständig ledare och rådgifvare vid prakti- kanternas undervisning, han torde vara närvarande åtminstone vid de flesta af deras undervisningstimmar och framställer efter hvarje lektions slut anmärkningar, hvartill denna gifver anledning. SOMMARSTUDIER I JENA. 287 Det faller af sig själft, att undervisningen i öfningsskolan sker efter en omsorgsfullt utarbetad plan, i hvilken man söker tillgodogöra sig hvad den pedagogiska erfarenheten på olika håll synes utvisa såsom det bästa, allt under det man fasthål- ler den herbartska pedagogikens grundtanke, att undervisningen är medel för ett högre mål, att den bör vara uppfostrande undervisning. At hvarje lärjunge individuellt ägnas stor upp- märksamhet. Såväl de ordinarie lärarne som praktikanterna böra söka att komma i förbindelse med föräldrarna. Prakti- kanterna uppmanas att noggrannare aktgifva på och söka att närmare lära känna hvar sin af lärjungarna. För hvarje klass finnes en s. k. »individualitetsbok», i hvilken, sedan nödigt material erhållits, allt hvad man iakttagit och eljest lärt känna rörande de enskilda lärjungarna sammanarbetas till en total- bild eller »individualitetsbild» för hvarje lärjunge. Vid öfnings- skolan hafva anställts noggranna och planmässiga undersökningar rörande de i skolan inträdande barnens föreställningsinnehåll, sådana som t. ex. i Berlin och Boston blifvit utförda.* Här- vid söker man att genom lämpligt valda frågor utröna hvad hvarje lärjunge känner till rörande de vanligaste föremål, hand- lingar eller företeelser, t. ex. djur, växter, stjärnor, måne, kyrka, åka på järnväg, solnedgång, åskväder o. s. v. Vid ett till- fälle aflade en lärare i lägsta klassen besök hos föräldrarna till alla de nyinträdande lärjungarna och framställde till dessa en serie planmässigt uppgjorda frågor rörande gossarne, detta i syfte att redan från början få en så noggrann kännedom som möjligt om dem och deras förhållanden, särskildt hvad som rörde deras vilje- och känslolif. En synnerligen intressant redo- görelse för dessa undersökningar har af nämnda lärare blifvit lämnad i den tidskrift, som under redaktion af prof. Rein ut- gifves från seminariet.** Äfven åtskilligt annat af intresse kunde vara att omtala från öfningsskolan, såsom skolgudstjänsterna, de fosterländska och andra fester, som där bruka anordnas, de resor eller vandringar i uppfostrande syfte, som lärjungarna i sällskap med flere lä- rare eller praktikanter årligen bruka företaga och hvilka ut- sträckas till flere dagar, men det torde icke vara lämpligt att nu närmare ingå därpå. Som medlemmar af seminariet räknas dels öfningsskolans ordinarie lärare och praktikanterna, dels personer, som anmält * Ped. Tidskr. 1894, sid. 316, 317. ** Aus dem pädag. Univers.-Seminar in Jena, H. 5, sid. 80. 288 SOMMARSTUDIER I JENA. sig att tillhöra seminariet för terminen, men icke själfva un dervisa i skolan utan blott hospitera. Hvarje vecka hällas under ledning af seminariets föreståndare tvenne sammanträden. Vid det ena diskuteras pedagogiska ämnen eller refereras och diskuteras skrifter rörande uppfostran och undervisning. Det andra sammanträdet ägnas förnämligast åt kritik af och dis- kussion om den proflektion, som närmast förut blifvit hållen. Minst en sådan hålles nämligen hvarje vecka af en bland prak- tikanterna eller stundom af de ordinarie lärarne. Vid proflek- tionen, som icke bör hafva karakter af examen eller uppvisning utan hållas som en vanlig lektion, äro seminariets föreståndare och om möjligt alla medlemmar närvarande. Under senare sammanträdet diskuteras för öfrigt om skolan och dess ange- lägenheter, om lärjungarne, om disciplinfall, utdelade bestraff- ningar och andra tilldragelser i skolan under den förflutna veckan m. m. Antalet medlemmar af seminariet utgjorde under de första terminerna, sedan det år 1886 blifvit återupprättadt och prof. Rein öfvertagit dess ledning, omkring 20, men har sedan vuxit, så att det under senast förflutna terminer uppgått till mellan 40 och 50. Flertalet af seminariemedlemmarne hafva visser- ligen varit tyskar, men en högst betydlig procent, föga mindre än hälften, från andra länder inom och utom Europa, såsom England, Frankrike, Österrike-Ungern, Nordamerikas Förenta Stater, Armenien m. m. Utom de egentliga medlemmarna af seminariet hafva många andra under kortare tider hospiterat därstädes, dessa äfven från vidt skilda länder. Häraf framgår, att seminariet i Jena redan hunnit blifva mycket kändt i den pedagogiska världen i det hela, om än hittills föga eller icke hos oss. Hvad som nu meddelats torde visa, att en vistelse i Jena någon del af sommarferierna skulle äfven för lärare från vårt land vara gagnande och lärorik. Bland annat skulle Jena säkerligen vara en mycket lämplig uppehållsort för dem, som åtnjuta statsunderstöd för språkstudier. Dessa kunde där del- taga i de för utlänningar afsedda kurserna i tyska språket och hade på samma gång tillfälle att umgås med tyska lärare, som vistas i Jena för de naturvetenskapliga feriekursernas skull. För dem, som rest till utlandet i ändamål att praktiskt öfva sig i främmande språk, är ju ofta svårt att få tillfälle till sam- varo med personer, som hafva nödig tid att ägna åt en främ- ling och med hvilka man har något att tala om. Det skulle SOMMARSTUDIER I JENA. 289 säkerligen ej vara svårt för de svenska lärarna att knyta be kantskap med sina tyska kolleger och att ofta kunna vara till- sammans med dem. Såsom redan nämndt, hållas de naturveten- skapliga kurserna likasom språkkurserna i början af Augusti. Till de naturvetenskapliga kurserna höra äfven, såsom framgår af det föregående, föreläsningar i pedagogik. Det pedagogiska seminariet och öfningsskolan, hvilka äro inrättningar, hörande till universitetet, äro i verksamhet under universitetets läseter- miner. Sommarterminen börjar i April och varar till sista da- garna af Juli. En ganska stor del af den tid vi här i Sverige hafva ferier vore alltså möjligt att vid de nämnda anstalterna göra studier. Då möjligen äfven lärarinnor skulle vilja besöka Jena, må nämnas, att en eller annan af ofvan omtalade kurser och föreläsningar icke torde vara tillgänglig för dem, beroende därpå, att de tyska universiteten ännu icke öppnat sina portar för kvinnliga studerande. Såsom framgår af hvad redan blifvit nämndt, äro språkkurserna tillgängliga för kvinnliga såväl som manliga deltagare. Under förra året önskade några engelskor åhöra prof. Reins föreläsningar under feriekurserna. Han valde då till lokal för dessa ett lärorum i gymnasiet i stället för den akademiska lärosal, där först var afsedt, att de skulle hållas. Äfven i år höllos de i gymnasiet och voro besökta af både manliga och kvinnliga åhörare. Jag såg emellertid någon gång under sistförflutna sommar damer som tillfälliga åhörare äfven i föreläsningssalar, som tillhörde universitetet. Om de skulle tillåtas besöka pedagogiska seminariet och öfningsskolan, vet jag icke. Troligt torde dock vara, att en sådan rättighet snart beviljas, om den ej ännu är medgifven. Till sist må framhållas, att Jena är en behaglig plats för vistelse under sommaren. Staden är stilla och landtlig, ej synnerligen stor, med vackra omgifningar. Man kan därifrån lätt göra utflykter till olika delar af det vackra Thüringen. Lef- nadskostnaderna på stället äro billiga. Själfva resan från Sve- rige dit samt åter hem behöfver ej heller blifva synnerligen kostbar, helst om man begagnar sig af rättigheten att på för- hand köpa kombinerad biljett för hela resan. N. G. W. Lagerstedt. Charles Rollin. Ett biografiskt utkast af Marie Louise Gagner. I midten af sjuttonde århundradet, just då jesuiterna stodo på höjden af makt och anseende i Frankrike, reste sig mot dem, inom deras egen kyrka, en mäktig och farlig opposition. Det var den så kallade jansenistiska rörelsen, så benämnd efter sin upphofsman, Jansenius. Denne var biskop i Ypern i Holland och efterlämnade vid sin död ett arbete, »Augustinus», hvilket utgjorde frukten af tjugutvå års studier öfver nämnde kyrkofader. I detta arbete fram- hölls, gentemot den i kyrkan inkomna pelagianska riktningen, Au- gustini lära om synd och nåd. Inom katolska kyrkan funnos många med Jansenius besläktade andar, och af dessa mottogs hans bok med mycken hänförelse. Kanske, hoppades de, skulle genom detta verk en fläkt af Augu- stini ande, renande och luttrande, blåsa fram öfver en i världslig- het och egen rättfärdighet sjunken kyrka. Främst bland Jansenii meningsfränder, de s. k. jansenisterna, står hans ungdomsvän, abbé de Saint-Cyran, mest känd såsom bikt- fader och själasörjare vid ett af cistercienserordens nunnekloster, be- nämndt Port-Royal och beläget ej långt från Paris. Detta kloster var besjäladt af en varmt religiös anda, och i abbedissan, den för sin fromhet och begåfning utmärkta Angélique Arnauld, hade Saint- Cyran en trogen bundsforvandt. Omkring dessa båda framstående personligheter slöt sig en krets af män och kvinnor, hvilka, hjärt- ligt bedröfvade öfver kyrkans förfall, i all ödmjukhet ville verka som ljus och salt inom henne. Redan innan Jansenii ryktbara bok utkom, hade nunnornas antal i Port-Royal blifvit så stort, att de måste lämna klostret och begifva sig till étt rymligare sådant i Pa- ris, hvilket erhöll samma namn som det förra. Omkring ett årti- onde senare togs detta i besittning af Saint Cyrans vänner och me- ningsfränder, som här bildade ett eremitförbund.* Till skillnad från klostret i Paris benämndes det Port Royal des Champs. * Saint-Cyran själf blef, för sina jansenistiska tänkesätt, af Richelieu in- spärrad i fängelse och frigafs ej förrän vid ministerns död. Han hade då sut- tit fången öfver fem år. CHARLES ROLLIN. 291 Port-Royal blef verkligen ett ljus och salt i den romerska kyr- kan. De båda klostren slöto snart inom sig en samling personlig- heter, så utmärkta genom fromhet, intelligens och vidsträckta kun- skaper, att få tider ägt att uppvisa dess make. »Das Leben, Leh- ren und Wirken der Frauen und Männer von Port-Royal ist das gländzendste, die von ihrer Verfolgung und Unterdrückung von den Jesuiten das trübste Blatt der französischen Kirchengeschichte», ytt- rar en tysk författare. I pedagogikens historia skall Port-Royal, »den uppfriskande gröna oasen i det franska, skolväsendets torra öken», sent glömmas. Tanken på barnauppfostran utgick från Saint-Cyran, som hyste en liflig kärlek till barn och hvilken, enligt egen utsago, beständigt umgåtts med planen att upprätta en uppfostringsanstalt, en »kyrkans plantskola», där barnens oskuld och renhet kunde blifva bevarade. Till en början intogos i klostret endast fem fader- och moder- lösa barn. Inom kort utvidgades emellertid kretsen genom uppta- gande af barn ur med Port-Royals medlemmar besläktade familjer, och snart skyndade äfven andra, högtstående personer, som fått kän- nedom om Port-Royals utmärkta uppfostringssätt, att anförtro sina barn i klostrets vård. — På detta sätt uppstodo under medlet af 1630-talet de sedermera så berömda »Petites Ecoles». Detta an- språkslösa namn gaf man skolorna, emedan man redan från början ville framhålla, att det ej var fråga om någon konkurrens med vare sig statens eller jesuiternas högre skolor, de s. k. colleges. Under årens lopp visade det sig emellertid, att Port-Royal förmådde bi- bringa sina lärjungar ett vida större mått af vetande, än fallet var med de förra. Till år 1650 stodo skolorna, hvilkas antal väl aldrig öfversti- git fem eller sex, i sitt flor. Efter denna tid drabbades de, såsom misstänkta för jansenism, af förföljelser från regeringens sida. Un- der de närmast följande åren existerade skolorna visserligen, men ej i klostren, utan på enskilda adelsmäns gods. Mäktiga och rika gyn- nare till Port-Royal, som ville skaffa sina söner förmånen af dess uppfostran, kallade till sig några af klostrens lärare, hvilka då fingo rättighet att medtaga ett visst antal elever. Förföljelserna upphörde emellertid ej. Är 1656 tvangs eremitförbundet att upplösa sig, och år 1661 utkom en kunglig förordning, som förbjöd jansenisterna att utöfva något slags skolundervisning. Antalet af de barn, som samtidigt besökte Port-Royals sko- lor, uppgick troligen aldrig till mer än femtio. Ingen lärjunge in- togs efter fyllda tio år; oftast skedde inträdet vid sex eller sju års ålder. Afgiften uppgick till 4 å 5 00 francs årligen, en ganska 292 CHARLES ROLLIN. hög summa för den tiden. Emellertid funnos inom skolorna åtskil- liga frielever. De yttre dragen af Port-Royals verksamhet i uppfostrans tjänst erbjuda således intet märkligt eller storartadt. Helt annorlunda te sig dessa skolor, om man jämför dem med samtida franska läroverk. Huru höja sig ej dessa »Petites Ecoles» genom sitt oegennyttiga ar- bete, sitt lefvande intresse för undervisningen öfver såväl statens som jesuiternas af egennytta, formalism och pedanteri behärskade skolor! Till grund för Saint-Cyrans uppfostran låg, såsom nämndt, en religiös idé. Det gällde ingenting mindre än att hos barnet söka återställa den förlorade likheten med Gud; det gällde att söka be- hålla barnet i den nåd det i döpelsen undfått. Lärarens kall så- väl som hans ansvar blir därför oerhördt stort. Det fordras något af en apostels nit, själfförsakelse och tålamod för att blifva en god uppfostrare. Att sådana lärarepersonligheter ej voro omöjliga att finna, därpå erbjuder Port-Royals historia de skönaste bevis. Då därtill kom- mer, att man aldrig* åt samma lärare anförtrodde mer än fem eller högst sex elever, kan man förstå hvilket välsignelserikt inflytande de skulle kunna utöfva. Också voro lärjungarna så fastade vid Port- Royal, att det för dem gällde som det strängaste straff att blifva förflyttade till ett annat läroverk. Port-Royals uppfostran ägde emellertid äfven sina skuggsidor. Omsorgen om barnets andliga väl urartade ofta till ett pinsamt be- vakningssystem. För att förekomma felsteg, för att afvärja frestel- ser, för att ständigt vara till hands med råd oeh hjälp skulle lä- raren se och höra allt. Enskilda vänskapsförbindelser mellan ele- verna ansåg man skadliga. Alla skulle de vara lika goda kamrater och vänner. De fingo icke säga du till hvarandra, ieke smeka hvar- andra. Tvister och gräl mellan dem voro nästan okända. Vända vi oss åter till Port-Royals undervisning, så erbjuder den nästan idel ljusa sidor. Under det att lärjungarna i statens och jesuiternas skolor ar- betade, antingen under trycket af ett ok eller också sporrade en- dast af ärelystnadens makter, sökte man i Port-Royal lära barnen älska studierna för dessas egen skull. Man ville göra kunskapsin- hämtandet lika roligt för dem som leken. Därför sökte man upp- finna nya och bättre metoder i undervisningen, och i många fall lyckades man utmärkt. En af Port-Royals största pedagogiska förtjänster är att hafva skaffat modersmålet en aktad plats inom skolan. Vid denna tid CHARLES ROLLIN. 293 hade latinet nästan öfverallt utträngt franskan. '»L’abcd, le theme, la syntaxe, tout se passait en latim^ yttrar Sainte-Beuve. Den för- sta undervisningen i läsning hade (t. o. m. i fattigskolorna) tillgått sålunda, att man lät barnen ur en latinsk bok lära sig att stafva ihop orden. I Port-Royal, där man insett det dåraktiga i denna metod, lät man eleverna börja stafningen i en fransk bok, sålunda med ord, hvilkas betydelse de kunde fatta. Från Port-Royal utgick en serie förträffliga läroböcker. För- nämligast genom dessa uppehöllos och fortplantades dess traditioner. Trots den korta tid Port-Royal fått verka i uppfostrans tjänst, hade genom detta en ny och friskare anda inträngt i Frankrikes skolväsen. Efter dess fall gjorde jesuiterna allt för att utdrifva denna. Att detta ej lyckades dem berodde till största delen på fram- trädandet af en man, som helt och hållet stod på Port-Royals grund och hvilken man till och med benämnt: »L héritier direct du Port- Royal», nämligen Charles Rollin. Charles Rollin föddes i Paris den 80 januari 1661, samma år som Port-Royals skolor stängdes för alltid. Han var son till en fattig knifsmed. Redan hade han börjat ägna sig åt faderns yrke, då en from och lärd benediktinermunk, som den unge Rollin biträdt under gudstjänsten och hvilken lagt märke till gossens ovanliga in- telligens, förmådde modern, som då var änka, att låta sonen få stu- dera. Genom munkens bemedling erhöll han en friplats i Collége du Plessis. Här gjorde sig Rollins glänsande begåfning snart gäl- lande. Ministern Lepelletier, hvars bägge söner befunno sig i samma klass som nykomlingen, utvalde honom till dessas läs- och lekkam- rat. Ofta anställdes täflingar mellan de tre studiekamraterna, och fastän Rollin nästan alltid blef den segrande, behöll han en sådan ödmjukhet och anspråkslöshet i sitt väsen, att de bägge andra gos- sarne, i stället för att hysa afund mot kamraten, lärde sig att hjärt- ligt hålla af honom. Då man kom för att afhämta de unga mini- stersönerna från skolan, togo de Rollin upp med sig i vagnen, och det hände icke sällan, att. man på hemvägen gjorde ett besök hos gossens moder, som till en början blef helt häpen öfver att se sin son intaga främsta platsen i vagnen. Guvernören lugnade henne emellertid genom den upplysningen att det var ministerns önskan, att den rang, som innehades i klassen, skulle bevaras äfven utom skolan. Af lärarne i Collége du Plessis omfattades Rollin med varmt intresse. Särskildt var detta förhållandet med Hersan, föreståndare 294 CHARLES BOLLIN. för näst högsta klassen och synnerligen utmärkt både såsom män- niska och pedagog. »Jag är ibland frestad att anse honom för ett underbarn», utbrister denne en gång om den unge gossen. — Her- sans personlighet blef af stor betydelse för Rollins utveckling; man ser huru de karaktersdrag, som gossen lärde sig beundra hos lära- ren, småningom blifva alltmer utmärkande för honom själf. Det är med fullt skäl, som en fransk pedadog yttrar: »Rollins minnes- teckning öfver Hersan är väl värd att läsa, ty den skildring, han här ger af dennes karakter, passar till fullo in på hans egen.» Redan under skoltiden visade Rollin utpräglad lust för de klas- siska studierna. Hersan såg detta med glädje: han hade nämligen tidigt utsett honom till sin efterträdare i Collége du Plessis. Denna tanke blef också förverkligad. Efter aflagda examina blef Rollin — vid knappt fyllda 22 år — kallad att ersätta sin förre lärare, som mottagit anställning såsom guvernör för ministern Louvois’ söner. Redan från första början af sin lärareverksamhet utmärkte sig Rollin för en beundransvärd förmåga att handleda ungdomen. Genom det sätt, hvarpå han förstod att behandla hvarje särskild elev efter dennes egendomligheter, tillvann han sig allas kärlek. »Bland hans hundratals lärjungar fanns det knappt någon, som ej trodde sig vara föremål för särskild omvårdnad från lärarens sida.» Såsom en äkta son af sitt land, underlät han visserligen ej att genom täflingslustens väckande stegra sina lärjungars flit: men han lade alltid hufvudvik- ten därpå, att alla gåfvor främst skulle ägnas åt den Herre, som gifvit dem, och han betonade starkt, att under det ingalunda hvarje människa vore kallad att blifva en lärd man, livar och en vore be- stämd att blifva en god man. Rollins undervisning var så klar, liflig och fängslande, att den mera begåfvade kände sig eldad och den svagare uppmuntrad däraf. Sedan Rollin i omkring sex års tid verkat i Collége du Ples- sis, lämnade han detta läroverk för att helt ägna sig åt studiet af gamla tidens historia. Detta blef honom dock icke förunnadt. Re- dan följande år, 1694, valde nämligen universitetet i Paris honom till rektor, och därmed hade han fått sig anförtrodt ett utomordent- ligt svårt och viktigt värf. Men Rollin visade sig den nya upp- giften fullt vuxen; med honom inbröt för universitetet en ny tid. Oaktadt de för den stora korporationen gällande statuterna i betyd- lig mån inskränkte en fri oeh oberoende verksamhet därstädes, lyc- kades Rollin genomföra en mängd nyttiga reformer. Han afskedade odugliga lärare, undanröjde gamla ingrodda missbruk, höjde de i förfall råkade grekiska studierna och afvärjde kraftigt jesuiternas inflytande. På det förtroende man hyste till Rollin utgör hans om- CHARLES ROLLIN. 295 val till rektor 1695 det bästa beviset. Enligt universitetets regler fick nämligen rektorsämbetet endast ett år utöfvas af samma per- son, oeh innehafvarne däraf växlade vanligen för hvarje fjärde- dels år. 1699 öfvertog Rollin ledningen af Collége de Beauvais, som vid hans tillträde befann sig i djupt förfall, men hvilket han snart bragte till rik blomstring. Från alla håll tillsände man honom ele- ver, så att utrymmet ibland blef knappt oeh han tidvis måste hysa enskilda lärjungar i sitt eget rum. Såsom en trogen efterföljare till Hersan, understödde han med sin lön de öfriga lärarna, »väl vetande, att Gud ej ställt honom på denna post för att han skulle samla rikedomar, utan för att han skulle tjäna staten och kyrkan». Med växande oro och förbittring sågo jesuiterna, huru deras skolor trädde alltmera i skuggan för Collége de Beauvais. Sedan lång tid tillbaka var Rollin på grund af sina jansenistiska tänkesätt — han hade i striden mellan påfven och den bekante jansenisten pater Quesnel öppet ställt sig på den senares sida — föremål för deras hat och misstankar. Ytterligare eggade genom afundsjukan, uppbjödo de nu alla krafter för att störta honom. På sin sida lyc- kades de vinna Ludvig XIV:s biktfader, Le Tellier, och dennes in- flytande på konungen hade de att tacka för att Rollin slutligen, 1712, efter oupphörliga trakasserier, tvingades att lämna Beauvais. Han gjorde detta utan bitterhet. I en lika uppriktig som värdig och vördnadsfull skrifvelse underrättade han regeringen om sitt be- slut att träda tillbaka. Sorgfälligt sökte han skona anstalten för de vid ett rektorsombyte så lätt inträffande skadliga af brotten, oeh i Coffin lyckades han vinna en lämplig efterträdare. Rollin beslöt nu att lämna det offentliga lifvet och drog sig tillbaka till en undangömd boning i förstaden Saint-Marceau. Här lefde han i ensamhet till år 1720, då han än en gång utsågs till universitetets rektor. Det var i denna egenskap han inlade en of- fentlig protest mot bullan Unigenitus, hvari 101 satser ur Quesnels förklaring öfver nya testamentet fördömdes såsom kätterska. Oak- tadt nya och svåra förföljelser undergick Rollins hållning i denna sak icke den minsta förändring. Universitetet åter uppgaf små- niogom sitt motstånd. Då det. slutligen, den 11 maj 1739, högtid- ligt förklarade sig antaga bullan, framträdde oförskräckt Rollin — då en åttioårig gubbe — midt i församlingen, och oaktadt rektorns försök att ålägga honom tystnad, förnyade han med hög röst sin protest. Om man undantar dessa afbrott, förflöto de tre sista tiotalen af Rollins lif lugnt och stilla. Vid den lilla enkla fristaden i Saint- 296 CHARLES ROLLIN. Marceau var han mycket fästad. I ett bref till en vän, däri han beskrifver sin trädgärd med dess bägge alléer och den lilla, spaliern. på hvilken persikor och aprikoser mognade, yttrar han till slut: »Ingenting fattas i min lycka; mätte blott min ensamhet och mina blommor föra mig allt närmare himmelen.» — Det enda moln, som skymde Rollins ålderdom, var jesuiternas fortfarande hätskhet. Upp- repade gänger läto de visitera hans bostad; en gäng genomsöktes till och med källaren, visthusen och brunnen. Nägon tryckpress eller kättersk skrift blef emellertid ej ‘funnen hos honom. Rollin, »le saint de 1’enseignement», såsom Villemain kallar ho- nom, afled den 14 sept. 1741, älskad och vördad af alla sina vän- ner. Universitetets rektor ville hålla ett åminnelsetal öfver honom, men detta förbjöds honom af regeringen. Först efter mänga svå- righeter lyckades sekreteraren vid den akademi, hvaraf Rollin varit medlem, fä tillåtelse att yttra några berömmande ord öfver honom såsom vetenskapsman. Kanske var det ej blott religiösa skäl, som lågo till grund för den ovilja de styrande visade Rollin; kanske anade man instinktligt en farlig fiende i denne lärde och anspråks- löse professor, som var så fullkomligt främmande för hvarje politisk agitation, men hvilken, såsom en af hans franska biografer säger, »genom sin varma entusiasm för de republikanska dygderna, genom sina grundliga och utmärkta skildringar af Roms och Greklands stor- dåd, ofrivilligt lämnade en den skarpaste kritik öfver den usla rege- ring, som då ledde Frankrikes öden». Gentemot franska regeringens hållning framstå så mycket märk- ligare det intresse och det förtroende, hvarmed Rollin hedrades af en samtida furste, Fredrik II i Preussen. I dennes bref till den franske pedagogen finner man mänga uttryck för den beundran ko- nungen erfarit vid läsningen af Rollins arbeten. Sä utbrister han på ett ställe: »Män, sädana som ni, äro konungars jämlikar.» Först under senare delen af sitt lif fick Rollin tid och tillfälle att ägna sig åt historiskt och pedagogiskt författarskap. Mot hans historiska arbeten har man visserligen haft åtskilligt att anmärka, såsom brist pä kritik och koncentration. Men man får ej glömma, att Rollin aldrig gaf sig ut för historieforskare, och att han med sina arbeten inom nämnda område endast hade till ändamål att af- hjälpa den fullkomliga bristen pä passande historisk läsning för ung- domen. »Und es war dies eine grosse pädagogische That», säger varmt en tysk författare, dr Völcker, i sin studie öfver Rollin. CHARLES ROLLIN. 297 Han förordar delar af Rollins »Gamla tidens historia» och »Romar- nas historia» till läsning i tredje klassen af statens läroverk, eme- dan dessa arbeten, mer än de flesta andra, utmärka sig för den värme, enkelhet oeh detaljrikedom, som fängslar ungdomen. Af vida större betydelse än Rollins historiska arbeten är dock hans pedagogiska verk Traité des Etudes. »Min afsikt med detta arbete», skrifver Rollin i ett företal, »är ingalunda att utgifva en ny studieplan, att föreslå nya regler •och metoder för ungdomens undervisning, utan endast att visa hvad som är bruk vid universitetet i Paris, * hvad jag funnit genom att noga följa mina lärares tillvägagående.» Att Rollins förtjänster om Traité des Etudes emellertid äro vida större, än han genom dessa ord angifver, därom äro alla hans biografer ense. »Man erinre sig blott», säger Völcker, »att på flere århundraden ingen gjort så mycket för undervisningens höjande vid universitetet i Paris som Rollin. Säkert har han själf utarbetat och infört flertalet af de utmärkta metoder, som han skildrar i sitt arbete, och om hvilka han obestämdt nog säger, att de länge varit brukliga i statens skolor’.» Bland de mest utmärkande dragen för Traité des Etudes är dess nära anslutning till Port-Royal-pedagogiken, »Sein Fussen auf der Pädagogik des Port-Royal». Rollin själf gör aldrig någon hem- lighet af detta förhållande. Hans sträfvan synes tydligen ha gått ut på att vidare utveckla jansenisternas pedagogiska reformer och att i något mildrad form göra dessa fruktbärande för de franska skolorna. Från Port-Royal-skolan skiljer sig Rollin förnämligast där- igenom, att hans pedagogik är mera humanistisk och mindre teolo- gisk än dennas. Äfven från andra håll mottog Rollin inflytande. Naturligtvis skulle han, som med hela sin själ var fastad vid antiken, med djupt intresse studera klassiska pedagogiska arbeten, såsom Ciceros, Sene- cas och Quintiliani skrifter. Täta anföringar visa också, att han var synnerligen förtrogen med dessa författare. Af samtida peda- goger ägde Fénélon och Locke stor betydelse för honom. Till läsningen af Rollins Traité des Etudes får man emeller- tid ej gå med de förväntningar eller fordringar, som man har rätt att ställa på ett nutida pedagogiskt arbete. Naturligtvis innehåller * Vid denna tid stodo i Frankrike alla statens undervisningsanstalter, så- ledes också de s. k. colleges, under samma myndighet som universiteten. Verdandi 1894. 20 298 CHARLES ROLLIN. men betraktar skola föra oss jag förnekar visserligen ej dessa vetenskapers värde, dem såsom medel, ej såsom ändamål, vill, att de utöfver dem själfva» — — — Den första delen af Traité des Etudes är ägnad åt primär- undervisningen och flickors uppfostran. Som Rollin själf saknar erfarenhet inom dessa områden, yttrar han sig endast i hufvudsak och ganska kort. — Åtskilligt af hvad han säger om flickors upp- fostran torde emellertid vara af intresse. det digra verket — omfattande inemot 1350 sidor — åtskilligt, som är främmande för vår tid. En fransk pedagog har därför gjort ett utdrag ur detsamma, och detta lilla utdrag •—• till om- fånget blott en sjundedel af den ursprungliga Traité des Etudes — innehåller så många ädla och snillrika sanningar, att det väl för- tjänar en plats på hvarje lärares hylla. Vid närmare bekantskap därmed förstår man Villemains entusiastiska omdöme öfver Rollins Traité des Etudes: »Aldrig skall man kunna gifva oss en bättre hjälp i uppfostrings- och undervisningsfrågor.» Äfven tyska peda- goger uttala sig med värme om arbetet. Märkligast är kanske, att det kunde vinna Voltaires gillande. Han kallar Traité des Etudes »un livre å jamais utile». I inledningen till arbetet talar Rollin om uppfostrans mål. Hvilket är då målet? Jo, att förädla människans karakter, att göra henne bättre. Den intellektuella uppfostran utan samband med den moraliska är föga värd. »Icke bör det vara en lärares egentliga mål att bibringa sina elever ett visst mått af latinskt och grekiskt vetande, att fullproppa deras hufvud med händelser och årtal ur historien, att lära dem draga riktiga slutsatser? — — — Nej, Huru skiljer sig ej Rollin genom dessa ord från samtiden, som, hvad uppfostran beträffar, »endast sysslade med inpluggandet af svåra och högviktiga kunskaper». — »Ändamålet med den långa skoltiden», fortsätter han, »är att vänja lärjungarna vid regelbundet, allvarligt arbete, att ingifva dem en sådan kärlek till studierna, en sådan hunger och tröst efter vetande, att de, när de en gång slutat skolan, själfva söka förskaffa sig insikter och sålunda småningom bli allt mer lämpliga på de poster Gud kan vilja anförtro dem. »Ty», tillägger Rollin, »får kunskapen verkligen bli medel och ej ändamål, förädlar den fadern och sonen, husbonden och vännen, medborgaren och den kristne». • CHARLES ROLLIN. 299 Liksom Fénélon lägger Rollin stor vikt pä det kvinnliga könets uppfostran. Med skärpa uttalar han sig mot samtidens åsikter pä detta omräde. »Under förevändning af att flickan ej behöfver nägra kunskaper, utan att sädana tvärt om endast tjäna att göra henne fåfäng och anspråksfull, nekar man henne all bildning —, såsom om okunnigheten helt enkelt borde vara något utmärkande för det kvinnliga släktet.» Ända till det sjunde året bör undervisningen vara gemensam för gossar och flickor. Sedan skola barnen skiljas åt i studierna, ej därför, menar Rollin, att flickan är oförmögen att inhämta samma vetande som gossen, »nej, ingen skillnad finnes mellan flickans och gossens begåfning», men emedan hennes lifsuppgift är en helt annan. För hennes mera undangömda verksamhet, riktad på barnen och hushållet, är kunskap i läsning, skrifning och räkning tillräcklig. Godt vore det, om hon dessutom kunde fä någon undervisning i franska grammatiken, ty därigenom kunde man möjligen råda bot pä den högligen bristfulla ortografi, som tyckes utmärka hela det kvinnliga släktet. — Liberalt nog tillåter, ja förordar Rollin studiet af historia och geografi för den unga flickan, emedan han finner dessa ämnen synnerligen ägnade att bilda hjärta och förstånd. Dock anser han, att hon bör ägna sig åt fäderneslandets historia och ej fördjupa sig i gamla tidens. Studierna få emellertid på intet sätt inkräkta pä den husliga uppfostran, som för Rollin är A och O. Hellre än att försumma denna må man nöja sig med okunnighet i andra stycken. »Det gifves många exempel pä att okunniga kvinnor ej behöfva utgöra dåliga familjemödrar», säger Rollin och tillägger strax därpå: »Kvick- het, begåfning och kunskaper utan samband med husliga intressen tjäna ingalunda att höja kvinnan; tvärt om nedsätta de då endast hennes kön.» Största vikten vid den kvinnliga uppfostran bör därför läggas på handarbetet och de husliga sysselsättningarna. Under moderns ledning — modern är den enda lämpliga lärarinnan på detta om- råde — skall flickan lära sig allt hvad som rör hushållet, huru det bör tillgå vid inköpen, vid tillredandet af måltiderna, vid ordnan- det af ett hem o. d. En förståndig mor inför sin dotter steg för steg i det praktiska lifvet genom att låta henne pä eget ansvar utföra den ena lilla plikten efter den andra. Viktigt är att tidigt inprägla hos flickan följande regler: I. Man mäste rätta sina utgifter efter sina inkomster och sitt stånd samt aldrig af modet eller dåligt exempel låta förleda sig till öfverdåd i lefnadssättet. 300 CHARLES ROLLIN. II. Man bör aldrig taga på kredit hos köpmännen, utan kon- tant betala livad man köper; då får man en vara af bästa sort och till billigaste pris. III. En husmoder får aldrig låta en tjänare eller en arbetare vänta pä sin betalning. IV. Vid slutet af hvarje månad skall husmodern genomse sina räkenskaper, och för hvarje år skall hon afsluta dem. V. En viss del af sina inkomster bör man afsätta till de fattiga. Hvad handarbetena angår, så är det att tillse, att flickan syssel- sattes med nyttiga sådana. »Det är mycket bättre att sy kläder till fattiga barn än att förfärdiga prydnadsarbeten till kyrkan och klostret.» Musiken, hvilken »förströr sinnet och inger afsmak för nyt- tigare sysselsättningar», bannlyser Rollin från den kvinnliga upp- fostran. Alltför stor del af den unga flickans tid upptages af musik- och dansöfningar. »Jag vet ej», utbrister för nära 200 år sedan denne pedagog, »hvarför det har blifvit sed, att alla unga flickor skola lära sig spela olika slags instrument. Undervisningen, som kostar föräldrarna stora summor, lämnar ofta ett mycket dåligt resultat, och jag har hört sägas, att så snart den unga flickan fått ett eget hem, upphör hon att ägna någon tid åt de mödosamt in- lärda musikstyckena.» Ej heller poesien anser Rollin nyttig för den unga flickan. Den tjänar endast till att uppreta hennes lättrörliga fantasi och väcka erotiska känslor. Undantag gör han dock för de båda s. k. heliga dramerna »Esther» och »Athalie», hvilkas läsning ej innebära någon fara. De öfriga sju delarna af Traité des Etudes behandla under- visningen och uppfostran i gossläroverken. Särskild vikt vid gossens uppfostran bör läggas på språkunder- visningen. Märkligt är emellertid, att Rollin, som själf nästan uteslutande studerat de klassiska språken, mycket betonar moders- målsundervisningens nödvändighet oeh vikt. ■—- Under hela skoltiden bör en rundlig tid anslås åt detta ämne. Rollin talar först om studiet af modersmålets grammatik och sedan om läsningen af författare samt om uppsatsskrifningen. Som kännedomen af de enklaste grammatiska begreppen är oundgänglig för allt språkstudium, böra dessa meddelas redan på lägsta stadiet. Men här, om någonsin, gäller det att använda den hevristiska metoden. »Läraren bör inskränka sig till några få, korta CHARLES ROLLIN. 301 regler och i stället gifva eleverna tillfälle till mycken praktisk öf- ning. Lät dem sä t. ex. ur nägot läsestycke uttaga exempel på de olika ordklasserna och sedan böja dem!» Ofningarna i detta jämförelsevis torra ämne få emellertid aldrig utfylla en hel lektion, emedan barnen då blifva trötta och uttråkade. Studiet af syn- taxen, som skärper tankeförmågan och hjälper eleverna att öfver- vinna språkets svårighet — förutsatt nämligen, att reglerna äro korta, klara, bestämda och väl uttryckta — bör förläggas till de högre klasserna. Det är genom studiet af författarnas skrifter, menar Rollin, som lärjungarna skola få blick för språkets anda och skönhet och som deras smak och omdöme skola bildas. Men därföre äro också endast de bästa författarna goda nog åt ungdomen. Särskildt bör man till läsningen söka välja utdrag ur sådana arbeten, som ut- märka sig för en enkel och ren stil. Emot sin tids falska oeh ofta löjliga vältalighet tager Rollin skarpt till orda. »Ända från början», säger han, »måste man hos ungdomen inskärpa denna stora sanning, att orden äro till endast för att benämna tingen, för att uttrycka våra tankar, att de mest utsökta fraser blifva löjliga och värdelösa, om de sakna verkligt innehåll, och att man ingalunda bör gå förbi, utan tvärt om fördjupa sig i sådana författare, som väl sakna en elegant stil, men hvilka i stället utmärka sig för tanke- djup och klarhet. — Ej utan skäl säger Villemain: »Rollin störtade hela den gamla retoriska lärobyggnaden med dess många skefva och godtyckliga bestämmelser.» Vid undervisningen i modersmålets läsning har läraren flere moment att beakta. Särskildt framhåller Rollin det estetiska. »Redan tidigt», säger han, »måste man vänja barnen att läsa ut- trycksfullt, med olika färgskiftningar i rösten men utan tillgjord- het.» På det lägre stadiet skall hvarje innanläsningsläxa nog- grant prepareras. Däremot böra de högre klassernas elever då och då själfva få bereda sig på något läsestycke — poesi eller prosa — af ej för svårfattligt innehåll. — Särskildt om läseboken är försedd med noter, torde sistnämnda råd kunna efterföljas. I fråga om uppsatsskrifningen stöder sig Rollin hufvudsakligen på Quintilianus. Om tillvägagåendet vid uppsatsberedning yttrar han: »Sedan läraren delgifvit eleverna ämnet och något belyst det- samma, låter han dem samla material, hvilket därpå ordnas och nedskrifves.» Naturligtvis bör man i begynnelsen endast välja sådana ämnen, som ligga barnen mycket nära, såsom fabler, små sagor o. d. Litet längre fram kan man låta dem återgifva smärre historiska tilldra- 302 CHARLES ROLLIN. gelser, hvilka, om möjligt, böra ansluta sig till någon personlighet, som barnen förut äro förtrogna med. Tidigt bör man vänja lärjungarna vid brefskrifning. En god brefstil är af utomordentlig praktisk nytta för människor af alla stånd och åldrar. Det är emellertid ytterst fä personer, menar Rollin, som äga en sådan, fastän en klar framställning samt en enkel och naturlig ton äro de egentliga fordringarna därpå. En af lärarens viktigaste men svåraste uppgifter är rättandet af uppsatserna. Härvid gäller det — och detta särskildt i början — att ej vara för sträng eller pedantisk. Ingenting nedslår så barnens mod som känslan af att läraren är omöjlig att göra »till lags». Uppsatsskrifningen blir för dem en pina, och hvad som är ännu värre, rädslan för att nedskrifva något till formen oriktigt förlamar dem mången gång så, att de ej ens bjuda till att uttrycka något, som de till tanke och innehåll veta vara alldeles riktigt. Må läraren, särskildt hvad den yngre lärjungen beträffar, söka att genom ett gladt, vänligt sätt mildra skärpan i rättelsen. »Louer un endroit, trouver un autre supportable, changer celui-ci et dire pourquoi il le change, racommoder celui-lå en y ajoutant un peu du sien —, voilå comment le professeur doit s’y prendre». En af Rollins största förtjänster såsom pedagog är att hafva infört historieundervisningen i de franska läroverken. Det var så- som rektor vid universitetet i Paris han genomdref detta ämnes upptagande på skolschemat. Historien är, förnämligast på grund af dess höga etiska värde, ett af Rollins älsklingsämnen, och afhandlingen om historieunder- visningen upptager mera än en tredjedel af Traité des Etudes. Rollin kallar historien för en folkens, ja, människosläktets upp- fostrarinna och säger den vara en »skola i moral» för hvarje män- niska. »Den lär oss ju, hvari den sanna storheten består, den ställer framför våra ögon män, hvilka genom ädla tänkesätt och gärningar blifvit föredömen för alla tider. — •—- — Seneca säger om en af sina lärare, att han aldrig gick ut från dennes lektioner utan att känna en brinnande kärlek till dygden och hat till lasten. Se där det resultat historieundervisningen bör medföra!» — Därpå framdrar Rollin åtskilliga exempel på historiska berättelser, som äro ägnade att elda lärjungarnas håg för det ädla och goda. Så anför han här de ord, med hvilka kung Johan af Frankrike be- svarade en uppmaning till honom att bryta ett fördrag. »Om CHARLES ROLLIN. 303 sanning och heder vore bannlysta från hela den öfriga jorden, så borde dessa dygder dock finnas hos en konung.» •— Vidare omtalar Kollin den döende Bayards svar till konnetabeln af Bourbon, som beklagade hans förtidiga bortgång: »Jag är ej att beklaga, ty jag faller på min post, men ni är värd medlidande, ni, som svikit ■eder konung och eder fana.» Gången af historieundervisningen tänkte sig Rollin . sålunda. Bibliska historien upptager småskolan och elementarskolans båda lägsta klasser. Därefter öfvergår man till gamla tidens historia, hvilken fortsättes genom skolans alla öfriga klasser. Rollin fordrar •ej något studium af senare tiders, eller hvad märkligare är, af Frankrikes historia, emedan han fruktar, att det ej skall bli tid ■därtill under skolåren. Emellertid bör man söka ingifva lärjungarna kärlek till fäderneslandets historia, så att de på egen hand studera ■den, »emedan det är en skam för hvarje god fransman att ej känna till Frankrikes historia». Af Rollins råd angående historieundervisningen torde åtskilliga vara värda att anföra, bl. a. för att visa, huru nära han i många afseenden stod vår egen tid. — Visserligen lägger han mycken vikt vid den skematiska undervisningen; den klargör sammanhanget, brin- gar reda och ordning i begreppen och är därför nödvändig på alla stadier. Men som Rollin är långt ifrån att nöja sig med en ytlig, ofruktbar minneskunskap, betonar han skarpt vikten af att man i och genom de historiska berättelserna gör lärjungarna förtroliga med den tids anda, seder och bruk, hvarom de läsa. — På det högre stadiet fordrar han ett pragmatiskt studium af historien. Väl värdt att uppmärksamma är Rollins råd att då och då åt enskilda lärjungar i klassen gifva i uppdrag att utarbeta en sam- manhängande redogörelse för något angifvet historiskt ämne. Historieundervisningen önskar Rollin nära förbunden med geo- grafien — denna och kronologien kallar han historiens bägge ögon — samt arkeologien. Ej en enda af de platser, som förekomma i en historisk berättelse, får man underlåta att peka ut. »På kartan skall man följa en Hannibals och Cæsars fälttåg.» Äfven geografiundervisningen finner i Rollin en varm före- språkare. Han fordrar, att minst en kvart hvarje dag anslås åt detta ämne, och vill, att studiet däraf skall vara roande och in- tressant på samma gång som lärorikt. »Låt eleverna i tankarna få företaga resor, med och utan karta! Fråga dem hvilken väg de skola taga för att komma från Paris till Konstantinopel, Rom, Madrid etc., hvilka städer man passerar, om man far uppför den eller den floden o. s. v.» Under färden berättar man dem »mille 804 * »Le chef-d’æuvre du kanta med världssystemet, med djurens och växternas CHARLES ROLLIN. choses curieuses», om människornas lif, om växter o. d. ■— På det högre stadiet skola med astronomiens byggnad. märkvärdiga djur och lärjungarna göras be- och fysikens grunder,. Traité des Etudesf) benämner en fransk pedagog arbetets sista del, hvari Rollin speciellt behandlar den. moraliska uppfostran. I ett företa] klagar Rollin öfver att man på uppfostrans om- råde alltför slafviskt följer vanan, det vedertagna bruket. Flertalet lärare rådfråga mindre sitt förnuft än traditionen, rätta sig mera efter hvad som brukas, än efter hvad som borde vara bruk. På detta sätt går en villfarelse i arf från släkte till släkte och blir slutligen ansedd såsom en oantastlig lag. En af Rollins främsta fordringar på en lärare är att han skall förstå ingifva sina elever respekt. Rollin använder emellertid här icke det franska ordet respect, utan ett annat, autorite, som säger betydligt mera, men hvilket torde blifva svårt att fullt riktigt åter- gifva på svenska. Själf förklarar han detta ords innebörd sålunda: »Jag förstår därmed ett visst något i lärarens hållning och upp- trädande, hvarigenom han ovillkorligen inger åtlydd. — — Det är en egenskap, en talang, och disciplin, som gör bannor öfverflödiga och tan alla straff.» — Hvarken åldern, utseendet respekt och gör sig som skapar ordning som förebygger näs- eller skärpan i rös- ten förskaffar läraren denna makt öfver barnen; den har sin källa i något helt annat, i en lugn, fast, jämn karakter, som alltid låter sig ledas af förnuftet, som städse är herre öfver sina känslor — hvilken följaktligen aldrig handlar af nyck eller i öfverilning. Anda från första början måste man göra klart för barnen, att man är helt enkelt läraren och att hvarken tårar, trots eller en- vishet förmå rubba ens en gång fattade beslut. Det första en lärjunge företager sig, då han får en ny lärare, är att utforska och pröfva denne. Det finns inga utvägar, som gossen ej anlitar, inga knep, som han ej använder, för att få öfvertaget öfver läraren. Först när han ser, att alla ansträngningar äro fåfänga och att läraren orubbligt bibehåller sitt lugn och sin själfbehärskning, men aldrig lämnar en olydnad obestraffad, upphör han med sina försök och CHARLES ROLLIN. 305 ger sig på nåd och onåd. Och detta lilla krig eller, rättare, denna lilla skärmytsling, hvari båda parterna pröfvat sina krafter, efter- trades af fred och god sämja. . Om Rollin skarpt betonar den makt en lärare bör äga öfver sina elever, glömmer han dock ej att framhålla den kärlek och det förtroende han bör kunna ingifva dem. Nej, Rollin finner tvärt om, att fruktan och kärlek just äro de bägge grundvalar, på hvilka denna makt hvilar. Dessa element böra ömsesidigt stödja hvarandra. En lärares stora konst består just i att förena ett allvar, som stäfjar barnen, med en mildhet, som vinner dem utan att skämma bort dem. Att finna denna gyllene medelväg är visserligen icke lätt, men dock ingalunda omöjligt. Allt beror härvidlag på lärarens karakter. »Är denna sådan den bör vara», säger Rollin, »skall han säkert förstå att ingifva sin klass både kärlek och respekt». Många finnas emellertid, som tro sig på en lättare och kortare väg kunna vinna makt öfver barnen, nämligen på straffens och bannornas. Helt säkert är denna väg mycket bekvämare för läraren — den kostar honom hvarken tålamod eller själfbehärskning — men den för aldrig till uppfostrans mål, den förädlar ingen. Rollin öfvergår därefter att tala om straff och bannor — den nytta och skada dessa medel kunna medföra och det tillvägagående man bör iakttaga vid begagnandet af dem. • »Först och främst», säger han, »måste man skilja på sådana förseelser, som verkligen förtjäna en bestraffning, oeh sådana, som man bör ha öfverseende med. Till de förra räknar han alla fel, som ha sin grund i uppsåtlig olydnad, i afsiktligt framhärdande i det onda; till de senare åter igen alla sådana, som kunna bero på oförstånd, tanklöshet o. d. Allt efter felets moraliska beskaffenhet bör läraren använda mildare och strängare straff. Huru försiktigt oeh gradvis man måste gå till väga vid bestraffandet af barn, visar Rollin genom följande exempel. »Antag», säger han, »att ett barn begått en osanning. Har det drifvits därtill af stark fruktan, så är felet redan mindre, och lärjungen förtjänar endast en kraftig tillrättavisning. Ar osanningen åter igen uppsåtlig, öfverlagd, så har barnet visserligen, gjort sig skyldigt till en allvarlig förseelse och förtjänar bestraffning. Dock tror jag ej, att man första gången något sådant händer bör gripa till käppen — la derniére extré- mité par rapport å des enfants.» Dessa ord yttrades i en tid, då det var allmän sed i Frankrike att för den minsta förseelse slå barnen. »Bannor och slag», säger 306 CHARLES ROLLIN. Se € Rollin, »är det enda uppfostringsmedel, som flertalet af lärare känna till». ■— Om Montausier, som under den berömde Bossuets öfverin- seende ledde Dauphins uppfostran, berättar Dubois i sina memoarer, att han »lät flitigt slå, ja, bokstafligen misshandla sin kunglige elev». Viktigt är att noga välja tid och rum för bestraffningen. »Sjä- lens sjukdomar mäste behandlas med lika mycken klokhet och var- samhet som kroppens. Intet är farligare än ett läkemedel, gifvet i oriktig stund» — •— — Rollin vill, att man aldrig bestraffar ett barn i samma ögonblick det felat, utan att man väntar, till dess det hunnit lugna sig och är i ständ att inse det oriktiga i hand- lingen — ett tillvägagående, som väl torde vara svärt att alltid följa. Af enskild eller offentlig bestraffning må man begagna sig, allt eftersom man finner det lämpligast för lärjungen. »Men», säger Rollin, »betrakta den offentliga skammen såsom ett nödfallsmedel». Främst af allt yrkar Rollin på att läraren vid bestraffningen ej må visa någon harm eller vrede, särskildt om förseelsen i fråga rör honom personligen, om det är något brott mot respekten, något vanvördigt yttrande e. d. »Man påminne sig», yttrar han, »Sokra- tes’ ord till en slaf, som förbrutit sig mot honom: Jag skulle straffa dig, som du förtjänar, om jag ej kände mig uppretad ». Kan väl vreden, som i och för sig är ett fel, vara ett lämpligt medel mot andras fel? Lärjungen märker ögonblickligen, om det ligger någon häftighet i lärarens sätt eller ton; han förstår, att det ej är nitet om honom, utan vreden, som dikterar de hårda orden, och straffet förfelar sin verkan, och, hvad värre är, läraren undergräfver sin respekt. I sitt kapitel om bannorna framhåller Rollin vikten af att sparsamt använda dessa. »Slösa ej med bannor, tag ej till detta medel när som helst», yttrar han flerestädes. Barn, som äro vana att jämt och ständigt mottaga förebråelser, blifva till slut alldeles likgiltiga för sådana och fatta leda för den person, som »käxar» på dem. En afvisande och kall hållning, en skarp blick kunna uträtta lika mycket som de hårdaste förebråelser. Viktigt är också att ej i tonen inlägga något retsamt eller sårande; därigenom eggar man endast barnen till motsägelser. Vidare bör man akta sig för att göra felet värre, än livad det är, och att öfverhopa lärjungen med förebråelser, ty då förlorar han modet och bryr sig ej om att tänka på förbättring. Ibland kan man ha anledning att i mera högtidlig och sträng form tala till barnen, men — märk väl — dessa strafftal få ej förekomma ofta. I allmänhet bör man vid förseelsers bestraffande låta eleven CHARLES ROLLIN. 307 få tillfälle att själf tala, att försvara sig, om lian så kan. Rollin förordar mycket ett lugnt resonnerande med barnen om deras fel. »Barn äro vida mer i stånd att höra förnuft, än hvad man tror», säger han oeh fortsätter: »Många gänger har jag blifvit förvånad ■öfver att se hvad ett samtal i enrum haft för inverkan på barn, hvilka med trotsig förbittring plägat mottaga ett straff. Sedan jag lugnt omtalat orsakerna till mitt handlingssätt, gjorde jag dem själfva till domare öfver den begångna förseelsen och kom dem att inse, att straffet var nödvändigt och rättvist. Ödmjuka och ånger- fulla lämnade de mig sedan.» Aldrig är denna vädjan till barnens eget omdöme och heders- känsla viktigare, än då man vill förmå dem att tala sanning. Man skall lära dem förstå, hvilken skillnad det finnes mellan ett sant och uppriktigt barn, på hvars ord man vet sig kunna lita, och ett annat, som man jämt måste misstro. — Aldrig är heller lärarens exempel af större vikt än i fråga om denna dygd. »Akta dig för den minsta afvikelse från sanningen, begagna dig aldrig af någon fint för att öfvertyga dem om det du vill, och uttala aldrig några löften eller hotelser, som du ej vet dig säkert kunna uppfylla.» I slutet af denna sista del af Traité des Etudes säger Rol- lin några ord om de skyldigheter, som åligga rektor och lärare vid en skola, samt om föräldrarnas plikter. Rektorn bör vara, så att säga, skolans själ »qui met tout en mouvement et qui préside å tout». Man förstår lätt, huru utom- ordentligt viktig en sådan post är, men också huru svår den är att fylla. Lyckligast vore, om den, som skall stå i spetsen för lärarna, och hvilken äger att bedöma dessas kompetens, i alla hänseenden vore den främste, så att han i allt och för alla kunde tjäna såsom förebild. Af än större betydelse för en rektor än mycken boklig lär- dom är att han äger en styrande och ledande förmåga, en god och vinnande karakter, ett säkert omdöme samt, framför allt, att han i sin verksamhet drifves af intresse och oegennytta. Lyckligt det läroverk, som äger en chef med dessa egenskaper; det går helt sä- kert en vacker framtid till mötes. »En rektors stora uppgift», säger Rollin, »består i att till- vinna sig de olika lärarnas förtroende, att göra sig på en gång älskad och aktad af dem. Han måste gifva dem mycken frihet i arbetet, kraftigt understödja dem med sin myndighet, när så behöfs, ofta inhämta deras omdömen öfver elevernas uppförande och fram- 308 CHARLES ROLLIN. steg samt enskildt men aldrig inför barnen gifva dem de anvisnin- gar och råd han finner erforderliga. Afven lärjungarna mäste han söka komma sä nära som möjligt. En rektor kan uträtta mycket godt genom att då och då samla eleverna hos sig. Dessa komma då i ett förtroligt förhållande till honom; han blir för dem icke blott läraren utan vännen. Till skolans lärare vänder sig Rollin med flere goda råd. Så framhåller han för dem vikten af noggrannhet i småsaker, punkt- lighet, ordning m. m. Barn äro klarsynta; de upptäcka snart om du själf håller de bud du söker inprägla hos dem. Du förmanar dem att infinna sig i god tid till lektionerna; glöm då ej att själf vara den förste på platsen! Vidare lägger Rollin dem på hjärtat vikten af fortsatta stu- dier. För de lärare, som få sig anförtrodd undervisningen i de högre klasserna, blifva sådana alldeles nödvändiga, ej därföre, att de skola meddela lärjungarna alla sina kunskaper, utan på det de »ur vetandets rika skattkammare må kunna hämta upp just sådant, som passar eleverna». Om två eller tre lärare företoge sig att under ett års tid pä lediga stunder gemensamt studera ett ämne, skulle de blifva för- vånade öfver att se huru långt man hinner. Nödvändigt för hvarje lärare är att äga ett litet bibliotek. »Böcker äro lika oumbärliga för oss som verktygen för handtver- karen; det är en utgift vi absolut måste underkasta oss. Det berättas, att dä Alcibiades en gång mötte en lärare, som ej ägde nägon afskrift af Homeri verk, han ansäg sig ha rättighet att gifva honom en örfil, emedan han fann honom fullkomligt ovärdig att undervisa ungdomen. — Skulle man ej bli frestad att tycka något liknande om en lärare, som underlåtit att skaffa sig böcker?» Skarpt betonar Rollin vikten af samverkan mellan skolan och hemmet. Med hela sin auktoritet måste föräldrarna understödja skolans sträfvanden. »Tyvärr gifves det visserligen föräldrar», säger Rollin, »som klaga öfver att mångahanda göromål ej gifva dem tid att ägna sig åt barnens uppfostran — som om denna ej vore vik- tigare än allt annat». Man skulle kunna säga, att Rollins karakter, denna stora, ädla och sällsynt ödmjuka karakter afspeglar sig på hvarje sida i Traité des Etudes. Och det är detta, som utgör bokens storhet, som gör, att man ovillkorligen gripes af dess sanningar. Man känner, att bakom orden står mannen, uppfostraren, »för hvilken lärarekallet CHARLES ROLLIN. 309 var en verklig religion», och att det är ur sitt eget hjärta han talar, manande, varnande, uppmuntrande, såsom då han säger: »Och om nu ditt verk krönes med framgång — tillskrif ej dig själf densamma! Lyssna ej till den hemliga rösten i ditt hjärta, som smickrar dig, hör ej på de människor, som sjunga ditt lof! Synes dig åter allt ditt arbete onyttigt, förspilldt, sä blif icke modfälld, förtvifla hvarken om dig själf eller om dem, som blifvit satta i din vård. Les moments que Dieu s’est reserves ne sont connus que de lui. Il vous rendra, le matin, la réeompense de votre travail pendant la nuit; il a paru inutile, mais il ne 1’était pas pour vous. Le soin vous était recommandé et non le succés.'»* Tjänstefördelningen vid femklassiga läroverk. De fullständiga läroverken arbeta under andra och delvis gynnsammare förhållanden än de femklassiga. De förra kunna därför också tillåta sig en friare anordning af schemat än den, som är lämplig för de senare. Sålunda ha de fullständiga vid- sträcktare användning för specialister i ett och annat ämne i följd af ämnets talrikare förekomst. Närvaron af sådana män af facket kan icke annat än hålla ämnet högt i allmänhet och särskildt hos enskilda lärare höja håg och intresse för dess teoretiska och metodiska sidor. Lektorerna hafva där som huf- vudlärare skyldighet att tillse, att deras ämnen på skilda stadier behandlas efter uppgjord och antagen plan, ha tillfälle att lämna yngre lärare anvisningar och råd i sin vetenskap, hvarigenom dessas intresse stärkes, och böra väl för egen skull tillse, att hvart ämne handhafves af därtill lämpliga personer. Möjlig- heterna att gifva schwung, sammanhållning och kontinuitet åt ett visst studium hela skolan igenom äro sålunda här ganska väl tillgodosedda. * Tiden och stunden för skörden äger Herren att bestämma, icke du. Han skall en gång däruppe i ljuset löna dig för ditt arbete här nere. Det syntes förspilldt, men det var icke så. För troheten och nitet hade du att sörja, icke för framgången. 310 TJÄNSTEFÖRDELNINGEN VID FEMKLASSIGA LÄROVERK. Annorlunda ställa sig betingelserna för de femklassiga. Deras alumner lefva icke i en allmän atmosfer, som inger akt- ning och vördnad för lärdom och bokvett — den är främmande för småstäder — och de sporras icke af studentexamens gloria till flit och uppmärksamhet, insupa icke kärlek och håg för studier — här är frågan bara att med minsta besvär komma ut i praktiska lifvet. Skall här ingjutas lif i studierna, skall det ske på andra vägar. Inga lektorer vaka af egen drift öfver att deras ämnen hållas högt, och där specialister finnas, arbeta de oftast i otacksam jordmån. — Visserligen skulle rektor i sin person ersätta bristerna, men hvad kan han här egentligen ut- rätta? Den roll han spelar vid ett femklassigt läroverk har förr (1893 häftet 4) berörts, hvarför vi nu dit hänvisa. Då det — annat än undantagsvis •— måste anses som fel att anställa specialister i ett eller flera ämnen vid de fem- klassiga skolorna, där de ej kunna få någon egentlig verksam- hetskrets, och skollagen lägger hinder härför, såväl därigenom att den begränsar lärarnes antal i hvarje klass som att den ålägger en nyutnämnd att undervisa i sina tre profämnen och efter behof i annat, och det dessutom får anses mindre välbe- tänkt att öfverlämna ett ämne åt endast en lärare, då därigenom dels den välgörande konkurrensen omöjliggöres emellan lärare, som ha samma ämne, dels man i och med special-lärarens af- tagande krafter löper fara, att ämnet kommer att ligga nere hela linjen utefter: så frågas, hur fördelningen af tjänstgöringen bör ställas. — Naturligen, svaras det, anordnas den så, att alla lärare och ämnen få sitt lagliga antal timmar, och att icke det bestämda lärareantalet i någon klass öfverskrides. — Men sålunda uppkomma ju fasta klasslärare med fixa ämnen på olika stadier, och det hela får en fasligt oföränderlig prägel. Och värre än det: lärjungarne underkastas sålunda oupphörliga om- byten af lärare i samma ämne (kanske 4 till 5 gånger), hvil- ket verkar störande och oroande på det hela. Skollagens § 120 om »gemensam plan» och »likformigt sätt» att behandla ämnena skulle visserligen vara ett preventiv mot olägenheten; men hvar och en aldrig så litet bevandrad lärare vet, huru omöjligt det är — om det än vore klokt och billigt — att få en gemen- sam plan antagen och följd. Och som förhållandena nu gestalta sig, blifva lärjungarne oftast kastade mellan lärare med olika metoder och fordringar, hvarigenom uppstår såväl ett virrvarr i det hela som ett betydelselöst repeterande af enshildheter, hvilha tillsammans utgöra det värsta onda sholan f. n. drages med. TJÄNSTEFÖRDELNINGEN VID FEMKLASSIGA LÄROVERK. 311 Här och där har man sökt afhjälpa olägenheterna med cirkulerande eller medföljande klasslärare. En lärare har då i kl. I—IV eller II—V följt samma afdelning i tre ä fyra äm- nen samt fyllt sin tjänstgöring med undervisning i andra klas- sen, där åter andra klasslärare funnits i andra ämnen. Erfaren- heten gifver vid handen, att genom en sådan anordning lär- jungarne med mindre ansträngning och på kortare tid än eljest till nämnvärdt omfång säkert satt sig in i sitt ämne. Därjämte får läraren här ett ypperligt tillfälle att lära sig afväga hvad som — med ögat fästadt på det kommande — på hvarje sta- dium bör och kan inläras samt huru det sker; bättre än om han är fast klasslärare, då han lätt skaffar sig katekes, d. v. s. endast håller på hvad han anser viktigast. Här blir han själf- ständig med ansvar och kan med afseende på brister och luc- kor i lärjungarnes vetande hvarken skjuta skulden på en före- gående eller lita på en kommande lärare. Likaså är anord- ningen af utomordentlig betydelse för lärarens personliga känne- dom om lärjungarnes karakter och förmåga, som han under en längre tid får pröfva, och bildar sålunda en utmärkt skola att fostra dugande lärare. Nu tyckes visserligen i afseende på 1:sta klassen nådiga stadgan sätta hinder för en sådan läseordning, då den där helst fordrar en lärare. Men af starka skäl här man här sett sig nödgad göra en mängd undantag. På en stabel första-klasslärare sätter man bl. a. fordringarna: så pass insikter i alla ämnen, att han utan slafviskt följande af hok kan skilja det väsentliga från det oväsentliga och inlära det förra; förmåga att för ele- verna på begripligt sätt (t. ex. genom bilder och liknelser från deras värld) klargöra mötande svårigheter samt därunder få lektionen tilltalande, ja rent af roande; att utan stränghet sätta gossarna in i skolans allvarliga och reglementerade arbete m. m. Huru många första-klasslärare äro särskildt danade för allt detta? Man kan med skäl ifrågasätta, huruvida icke på semi- nariet utbildade folkskolelärare med sin bundna metodik vore lämpligare här än kandidater, licentiater och doktorer med sina imitationer af egna tentamina och examina från gymnasium och universitet. — Det ligger nämligen ofantlig vikt på att ele- verna från första början komma in i en rätt arbetsordning och bli pedagogiskt skolade. Vi anse därför, att skolstadgans med- gifna undantag för första klass och den utsträckning de i praxis fått snarare tala för än mot här nämnda anordning. Om man beräknar det timantal, hvarje ämne kräfver, 312 TJÄNSTEFÖRDELNINGEN vid FEMKLASSIGA LÄROVERK. skulle sålunda ett fullständigt femklassigt läroverk fordra föl- jande lärarebesättning: 1 lärare i Latin med ett eller två fyllnadsämnen. 1 » i Engelska o. Franska med ett eller två fyllnadsämnen. 3 cirkulerande klasslärare med fyllnadstjänstgöring i annat ämne eller i sitt hufvudämne, som då ej finge vara det samma för flere. 1 lärare, som utfyllde schemats tomrum; om möjligt, skulle lärarne också följa med, några år åtminstone, i sina fyll- nadsämnen. Att i detalj framlägga ett mönsterschema, anse vi likväl vara af intet praktiskt värde, då man alltid har att rätta sig efter tillgång; men som princip hålla vi på förslaget. Dock medge vi, att det alltid kommer att lida intrång vid rektors- tillsättning, då denne anses äga rätt välja den tjänstgöring han behagar. Sommaren 94 G. B. Bidrag till tyska språkets uttalslära. Tysk ljud- och uttalslära af Otto Hoppe, hufvudlärare i Tyska språket vid Kgl. Högre lärarinneseminariet. Stockholm 1894. P. A. Norstedt och Söner. Pris 50 öre. En tysk ljud- och uttalslära bör utan tvifvel hälsas väl- kommen af de många lärarne i tyska språket vid våra skolor. De ansaster till en praktisk språkundervisning, som nu öfver- allt göras, förutsätta naturligen för sin framgång, att så väl lärare som lärjungar bemöda sig om ett, så vidt möjligt är, korrekt uttal af de främmande språken. Hvad franskan och engelskan beträffar, torde det väl kunna sägas, att man i all- mänhet sträfvar att träffa det riktiga uttalet. Men jag fruktar, att tyska språket ej obetydligt fått sitta emellan. En viktig orsak därtill har väl varit, att det med afseende på tyskan varit svårare än med afseende på andra språk att afgöra hvad som egentligen borde uppställas såsom riks-uttal. Denna fråga har professor Vietor i Marburg behandlat i föredrag och skrifter, och i de resultat, hvartill han kommit, hafva framstående uni- versitetslärare, bördiga från de mest skilda delar af Tyskland, instämt. Med rätta har därför herr Hoppe, såsom han i före- talet omnämner, till grund för sin framställning af tyska språ- kets uttal lagt prof. Vietors arbeten. Det skulle säkerligen hafva intresserat mången läsare af förf:s bok, om förf, velat meddela några upplysningar om huru detta riks-uttal uppkom- mit. Luthers bibelöfversättning gaf utslaget i kampen mellan de täflande dialekterna, och det af syd-{hög-)tyslian påverkade s. k. sachsiska kanslispråket blef det gemensamma tyska slcrift- språket. Detta uttalades olika i Tysklands särskilda delar, hvar och en talade t>wie ihm der Schnabel gewachsen war». Små- ningom utbildar sig dock ett gemensamt riks-uttal, och af lätt insedda skäl är det shådebanan, som denna gång genomför enheten. Därvid har det nord-(låg-)tysha ljudsystemet i vä- sentlig mån blifvit segrande. Sålunda har ett gemensamt skrift- och talspråk i Tyskland uppstått genom ett utbyte mellan syd och nord. — Jämte Vietors af herr Hoppe nämnda arbete »Die Verdandi 1894. 314 BIDRAG TILL TYSKA SPRÅKETS UTTALSLÄRA. Aussprache des Schriftdeutschen», som är försedd med en värde- full ordlista med riks-ortografi och uttalsbeteckning, skulle jag vilja rekommendera såsom kanske af ännu större nytta för ut- ländingar den utförligare engelska upplagan af samma bok: German Pronunciation, Practice and Theory (Leipzig, Reisland, 2:dra uppl. 1890. Pris 1.5 O Mark). Herr Hoppe har velat skrifva en »vetenskapligt exakt fram- ställning af det tyska uttalet». Det är därföre lätt förklarligt, att han ägnat mer än hälften af sin lilla bok åt »ljudläran». Men onödigt synes mig, i synnerhet i ett så kortfattadt arbete, att i kapitlet om »talorganen» så mycket ingå på anatomiens och fysiologiens områden, som förf, gjort. Icke bidrager det till förbättrande eller förståndigare uppfattning af mitt tyska uttal, om jag får veta, att »bröstkorgen bildas af de 12 rygg- kotorna, de mot dem ledande 12 ref bensparen och bröstbenet, med hvilket de 7 öfversta ref bensparen äro förenade genom brosk». I den följande afdelningen behandlar förf, hvad som i ett arbete som detta kan betraktas som den viktigaste uppgiften, ljudbildningsläran. Här är det som de tyska ljuden skola be- skrifvas, de egentliga anvisningarna för deras efterbildande gif- vas. Denna del är naturligen den svåraste, och här är det »vetenskapen» mest skall komma till heders. Om man, såsom recensenten, med en viss nyfikenhet skyndat att taga del af författarens behandling af denna uppgift, fruktar jag, att man har svårt att reda sig från en känsla af missräkning efter ge- nomläsningen. Förf, har varit mån om korthet och uppen- barligen velat inskränka sig till det minsta möjliga, men detta har hindrat förf., såväl i denna afdelning som i den följande, att gifva många goda råd, hvilka han måhända i annat fall skulle hafva varit i stånd att meddela. Vokalsystemet i all synnerhet är fonetikerns pröfvosten. Framställningen däraf innebär stora svårigheter, men erbjuder också stort intresse. Förf, har emellertid egentligen icke in- låtit sig på någon fonetisk beskrifning af vokalljuden. Man frågar sig, hvartill den föregående ganska utförliga skildringen af språkorganen tjänar, då man ej däraf gör större användning. Den af förf, meddelade summariska skildringen af tungans och läpparnas rörelse vid uppgåendet af vokalserierna kunde väl för- BIDRAG TILL TYSKA SPRÅKETS UTTALSLÄRA. 315 stås utan de föregående lärda namnen och beskrifningarna. Nu är det väl sant — och det erkänna väl de flesta fonetici — att ljuden svårligen kunna efterbildas, om man ej fått till- fälle att höra dem. Men förnekas kan ej heller, att en be- skrifning sätter oss i stånd att tillnärmelsevis finna det riktiga läget af tunga, läppar o. s. v. för frambringandet af ett visst ljud, till dess slutligen det hörda, lefvande ljudet hjälper oss att träffa det rätta. I synnerhet om man utgår från kända ljud, kan man komma ganska långt med ljudbeskrifningens hjälp. * s Förf, har för sin framställning af vokalerna valt den af den tyska fonetiska skolan antagna s. k. vokaltriangeln, och han säger i företalet, att han gjort det af fonetiska och peda- gogiska skäl. Mig förefaller dock, som skulle den engelska skolans vokalskema, rätt fattadt, erbjuda stora fördelar i så väl vetenskapligt som rent praktiskt hänseende. Vokalerna kunna enligt det engelska systemet lättare inordnas i skemat samt nog- grannare beskrifvas och definieras, och detta är äfven för den praktiska fonetikern eller läraren af stor vikt, i synnerhet då det är fråga om att jämföra de skilda språkens ljudsystem. Stu- diet af t. ex. de tabeller, Soames uppgjort i sin Introduction to Phonetics p. vi—XIII, eller Sweet i sin Primer of Phone- tics p. 71. och följ., gifver i mitt tycke en klar och åskådlig bild af engelskans, franskans och tyskans skiljaktigheter sins- emellan med afseende på språkljuden. Men vare därmed huru som helst, för den första under- visningen och den enkla redogörelsen för vokalljuden inom blott ett språk har vokaltriangeln utan tvifvel sina fördelar. Man kunde blott önska, att förf, ägnat några ord att förklara sitt diagram. Han kunde då t. ex. hafva påpekat — hvilket också framgår af bilden — att, med undantag kanske af a och ä (jag följer här och i det följande förf:s beteckningssätt), de korta vokalerna regelbundet äro mera öppna än de motsvarande långa; han kunde hafva uppvisat, hvad man om de rundade vokalerna kan sluta af deras läge på skemat o. s. v. Oriktig synes mig förf:s anordning af i- och ü-ljuden. Ar det författa- rens mening, att steget mellan 7 och i är mindre än mellan t. ex. g och ä? Att ü är lägre än både i och i? Skall med ü-ljudens placering antydas, att vid deras bildning tungan in- tager en lägre ställning, borde förf, hafva angifvit detta. Och 316 BIDRAG TILL TYSKA SPRAKETS UTTALSLÄRA. om så är, huru vill förf, antyda, att i-ljuden med afseende på rundningen af läpparna motsvara u-ljuden? Vidare förstår jag ej rätt, huru förf, egentligen tänkt sig e-ä-c- ljuden. Vokalen ä skall beteckna det korta e-ljudet (t. ex. fett) och har fått sin riktiga plats. Men det finnes ju också ett långt ä-ljud (t. ex. Ate), hvilket blifvit alldeles utelämnadt. Det långa ä-ljudet kan sägas vara ett förlängdt ä-ljud, men det vacklar på ömse sidor om detsamma. Dock tenderar det snarare mot e-ljudet än mot (E-ljudet och kan på inga villkor identifieras med det senare. Det låga (E-ljudet tolereras ej i tyskan — förf, anty- der själf detta i en anmärkning — och borde ej upptagas i detta skema af de tysl^a vokalerna. Äfven ö-ljuden hafva fått sig platser anvisade, Som ej rätt stämma med hvad förf, säger i texten. Förf:s bemödanden om korthet göra också, att han ej till- börligt påpekar den skillnad, som onekligen förefinnes mellan de svenska och de tyska vokalljuden. Riktigt erinrar han därom, att tyskt långt a ej är samma ljud, som det svenska långa ä. Men jag kan ej instämma med förf., när han säger, att det svenska ljudet är mera stutet än det tyska. Tvärt om är svenskt ä i hat öppnare än tyskt « i taden, åtminstone enligt vanligt fonetiskt språkbruk. Måhända har förf, förledts till sitt uttryck däraf, att det för tyskan karakteristiska ljudet erhålles genom att mungiporna dragas åt sidorna, hvarigenom läpparna horison- tellt utspännas. Öfverdrifves denna rörelse, erhålles det såsom mera tillgjordt betraktade hannoveranska ä. Ett djupare läge har a i diftongen au (t. ex. Haus). — Tyskt långt 0 i Sohn och kort o i Sonne uppfattar jag såsom mera slutna än svenskans o-ljud i resp, son och månne. — Tyskt e i See är mera ener- giskt slutet än det svenska långa e. — Äfven ö’-ljuden {schön, Köpfe) finner jag ofta lägre och mera rundade än de motsv. svenska ö-ljuden i t. ex. sköta, skött {Österberg, uttaladt af mig, uppfattas af tyskarne ofta som Esterberg). — De tyska långa u, ü, 1 {Mut, grün, wie) äro rena enkla vokaler, under det de svenska vokalerna i god, sy, vi säkerligen äro diftongiserade (uw, yj, ij). — Författarens anmärkning om ü-ljudet i tyskan är riktig för öfrigt, men jag betviflar, att läpparna framskjutas mera än vid svenskt y. Snarare närmas läpparna mera mot tän- derna, men med skarpare rundning. Vid behandlingen af konsonanternas uttal hade förf, lika- ledes med fördel kunnat använda triangeldiagrammet för att åskåd- liggöra konsonanternas bildningsställen och deras förhållande till BIDRAG TILL TYSKA SPRÅKETS UTTALSLÄRA. 317 vokalerna (jfr Vietor, Germ. Pron., sid. 36). Åt konsonant- ljuden har förf, emellertid ägnat mera uppmärksamhet. Med rätta har förf, utförligare beskrifvit de för tyskan mer eller mindre egendomliga s. k. ich, ach och sch-ljuden. Man skulle möjligen kunna sluta af förf:s ordalag, att vid sch-ljudet läp- parna icke i någon nämnvärd grad framskjutas. Jag tycker mig finna de tyska Schnurrbarte i ganska liflig rörelse, då flera sch-ljud uttalas, och själf lyckas jag bäst i uttalet däraf, då jag skjuter fram läpparna. — Om A-ljudet anser jag, att det för- tjänar att bestämdt framhållas, att när det uttalas •— d. v. s. i början af ord och sammansättningsled —, utandningen är kraftigare än vid svenskans (eller engelskans) h, som af en tysk ofta icke uppfattas. Detta förklarar, hvarför det tyska h icke går förloradt i början af ord, icke ens i de obildades uttal. * * * Jag öfvergår nu att nämna en egendomlig lucka i förf:s framställning, som öfverraskat mig ganska mycket. Märkvär- digt nog har förf, vid sin behandling af de tyska vokalerna alldeles förbigått och ej heller i sitt konsonantskema funnit plats för det för tyskan i så hög grad karakteristiska strup- stötljudet, det s. k. Kehlverschlusslaut (engelsmännens glot- tal stop). Detta liknar det bekanta danska strup-stötljudet (»stod»), men det är svagare. Det uppkommer därigenom, att stämbanden tillslutas, för att sedan med en stöt hastigt öppnas af den påträngande luftströmmen. Strup-stötljudet är ett oefter- gifligt villkor för det riktiga uttalet af de tyska vokalerna i början af ord eller sammansättningsled, som ännu uppfattas så- som sådana, t. ex. ’Er 'ist 'ein ‘ armer Mann, ’über’all, Ver’ein. Detta ljud är ej svårt att efterbilda, och har man vant sig där- vid, har man i sin makt ett viktigt medel att förläna uttalet en tysk prägel. I detta sammanhang erinrar jag äfven därom, att förf, ej gjort något försök att beskrifva det tyska språkets s. k. arti- kulationsbasis eller angifva några allmänna drag, som karak- terisera uttalet. Visserligen intager det tyska språket med af- seende på artikulationen en slags mellanställning mellan eng- elskan och franskan med deras skarpt markerade skiljaktig- heter och är därför svårare att beskrifva; men det är dock möjligt att äfven för tyskan angifva särdeles karakteristiska drag. 318 BIDKAG TILL TYSKA SPRÅKETS UTTALSLÄRA. En egendomlighet für tyskan är t. ex. den själfständighet så att säga, som hvarje ord intager, under det att däremot ett uttal, som låter orden flyta tillsamman i hvarandra såsom i svenskan, engelskan och franskan, genast gör ett säreget främ- mande intryck på en tysk. Med denna de särskilda ordens själfständighet sammanhänga flera omständigheter. 1) Ett större antal ord erhålla accent i tyskan än i svenskan och engelskan, t. ex. vdas Büch welches er mir gab», jämfördt med »höhen som han gåf mig» eller »the böoh which he gäre me». 2) Bör- jan af hvarje betonad stafvelse uttalas med en kräftig ansats, och Ijudstyrkan aftager sedan hastigt — i detta fall står tys- kan i skarpaste motsats mot franskan. 3) Om ett ord eller sammansättningsled börjar med vokal, höres det ofvan nämnda strup-stötljudet, och h i uddljud uttalas kraftigt (jfr ofvan). 4) Tonande konsonanter, med undantag af liquida, förekomma icke i slutet af ett ord. 5) Alla konsonanter äro korta, och äfven liquida erhålla i slutet af ett ord ett abrupt, likasom af- klippande uttal. * * * Kommer så det kapitel, som handlar om de särskilda bok- stäfvernas uttal. Äfven här skulle man hafva väntat större ut- förlighet äfvensom framhållandet af några allmänna synpunkter. Sådana verka alltid som friska källsprång under ökenresan genom detaljerna. Eörf. kunde hafva påpekat den genomgående skillnaden i vokalernas uttal, allteftersom de stå i öppna eller slutna stafvelser; huru vokalerna behålla sin kvalitet och äfven sin längd i obetonade eller svagt betonade stafvelser, t. ex. Afrihä {Bigä antydt i § 44), Kaffee (antydt i § 21), Christi] huru man i vissa fall af skrifsätten fs och ss kan sluta till den föregående vokalens längd; huru konsonaterna i allmänhet för- lora tonen i slutet af ett ord eller sammansättningsled (antydt i § 43, hvarest 7 är uteglömdt, och i § 44) och framför suffixer, som börja med konsonant —. därigenom skulle de mekaniska reglerna för uttalet af b, d och g hafva erhållit en välbehöf- lig förenkling — o. s. v. Framför allt borde en uttalslära, som utgifves såsom en särskild bok, vara rikare på exempel. Vid en genomläsning af en rikhaltig exempelsamling (ty boken är väl ej egentligen afsedd som lärobok) är det lärorikt att återfinna gamla bekanta, i sällskap med deras anhöriga, och det gläder en att finna, det BIDKAG TILL TYSKA SPRÅKETS UTTALSLÄRA. 319 kretsen af bekanta blifvit större sedan sista genomläsningen. Och man känner sig tacksam, när man, till följd af rikedomen på exempel, blir uppmärksammad på t. ex. skillnaden i utta- let mellan Weg och wég, sechs och sechzehn (zeks, zéqtsen), hoch och Hochzeit, öb och be’obachten, Erz (e eller é) och Erzbischof (e), vör och Vörtheil o. s. v. — Man ville äfven gärna i en sådan bok finna svaret på frågan : huru uttalas i tyskan sådana lånord som t. ex. Detail, Gouvernante, Route etc.? Ett godt föredöme med afseende på. en dylik rikhaltighet af exem- pel gifver för engelska språket Laura Soames, för att nu ej tala om Westerns förträffliga Englische Lautlehre, och för tyskan Vietors German Pronunciation. Förfis uttal af Akazie, Nation, Aktie ^aliätsQW, natsQön, aktSQd} kan ej vara det vanliga uttalet, som är ’alcätsjs, nat- sjön, 'aktsja (märk att s och j beteckna särskilda ljud). — Såsom tryckfel är väl att anse, att förf, skrifvit sökai ss. uttal af Jockey, skall vara d^öke eller ^ökat. Af hvad i det föregående yttrats om de tyska ordens »själf- ständighet» vid uttalet af sammanhängande satser är en följd, att sådana företeelser, som sammanfattas under den af förf, begagnade benämningen »sandhi», i tyskan äro sällsynta, under det att en sådan rikedom därpå förekommer i t. ex. de engel- ska och franska språken. Förf, omnämner några exempel. Huruvida assimilationen äger rum på det sätt, som förf, be- skrifver, lämnar jag därhän. Man torde också vid hastigt ut- tal få höra ljisdü, vazägzdü, i st. f. förf:s bistü vasägstu (has- tigt uttal för bist du, was sagst du). Enligt förf, skulle assimilationen i tyskan gå i motsatt riktning mot i franskan och engelskan, i hvilka språk det är det senare ljudet som in- verkar på det föregående, t. ex. metse (médecin), ijfi (is she). — Huru förf, menar, att det långa t-ljudet i Not tlwm skall ut- talas, är mig icke rätt klart (jfr §§ 43 o. 44). Riktigt är, att blott en explosion af t-ljudet äger rum. Men när uttalet icke är alltför hastigt, inträder just en paus, efter det tungan inta- git d-läget, och det är denna paus före den slutliga explosionen, som gör d-ljudet »långt». Tonvikten och tonhöjden omnämnas af förf, i några korta paragrafer. Dock är tonvikten af så stor betydelse för uttalet, att man kunde hafva rätt att vänta sig en utförligare behänd- 320 BIDRAG TILL TYSKA SPRÅKETS UTTALSLÄRA. ling däraf. Här borde vara samlade sådana ord, om hvilkas betoning en svensk lätt misstager sig, ss. Jahrhu’ndert, will- Ico’mmen, allgemei’n, hochivür’dig, eller sådana egennamn som I/uthe’risch, Florenz, Osnabrü’ck, Karlsruhe. — Satsaccenten, hvars tillvaro förf, nöjt sig med att konstatera, företer också sina egenheter i tyskan. En svensk — i likhet med hvad Vietor, Germ. Pron. sid. 109, säger om engelsmännen — är benägen för att i en sådan fras som einen Brief schreiben be- tona både Brief och schreiben. I tyskan betonas blott objek- tet. Det heter därför: einen Brief schreiben, einen Brief ge- schrieben haben, wenn ich einen Brief schreibe, wenn ich einen Brief hätte schreiben sollen, med skarp betoning på Brief och med allt- svagare, bortdöende tonstyrka på de följande orden. Med afseende på tonhöjden i dylika satser är följ, att märka: är meningen i föreg. ex. ej afslutad med dessa ord, uttalas Brief (eller senare delen af Brief) med en högre ton, och de följande orden klinga sedan i samma högre ton: när meningen åter med dessa ord är afslutad, sjunker tonen gradvis efter det högre tonfallet i Brief. Iakttagandet däraf gifver en tysk klang åt uttalet. — Betecknande är äfven, att tvenne ord med lika ton- styrka också uttalas med samma tonhöjd, t. ex. Ehre und Ruhm (se därom Vietor, anf. st.). s * * Såsom en brist i förf:s bok måste jag ytterligare beteckna,, att han ej oftare angifvit uttalet (och accenten) i sina exempel —• och hvarför icke äfven öfversättning däraf? Det förra till- hör det en uttalslära att gifva, med det senare gör en förf, ofta läsaren en stor tjänst, ty det underlättar dennes arbete. Men framför allt böra i en sådan bok finnas några samman- hängande texter i fonetisk omskrift. Enhvar, som satt sig in i de fonetiska texter, som medfölja Sweet’s, Soame’s, Passy’s och Vietor’s arbeten, måste hafva erfarit, huru mycket man kan lära genom ett grundligt studium af dessa jämförelse- vis noggranna aftryck af det verkliga talet. Af stort gagn är det i synnerhet för läraren att oupphörligt gå tillbaka till dylika ljudskrifter för att uppfriska sitt uttal; ty har han en gång genom att studera främlingens uttal erhållit nyckeln för deras rätta förstående, äro de värdefulla surrogat för den naturliga källan, det lefvande talet. * BIDRAG TILL TYSKA SPRÅKETS UTTALSLÄRA. 321 Författaren har i sin lilla bok uteslutande hållit sig till det tyska uttalet; jämförelse med de andra främmande språken, som studeras i våra skolor, har han icke gjort till sin uppgift. Hvilken stor tjänst skulle icke en författare kunna göra stu- diet af de främmande lefvande språken i vårt land, som för svenskar kunde utarbeta en sådan bok, som Sweet eller Soa- mes, Passy och Vietor skrifvit för sina landsmän! Allmän fo- netik skulle däri behandlas för svenskan och de tre främmande språken gemensamt, med de svenska ljuden såsom utgångspunkt (jfr Lyttkens och Wulffs arbeten); från den fonetiska beskrif- ningen af de välbekanta egna ljuden öfvergår man till en nog- grannare uppfattning af de främmande språkens uttal, och en säkrare grund lägges genom jämförelsen. ■—■ Mina anmärkningar med anledning af herr Hoppes arbete hafva tyvärr antagit en ganska betydlig längd. Men jag har ej velat inskränka mig till några få ord, emedan genomläs- ningen af det lilla häftet gaf mig anledning att tänka på åtskil- ligt, som jag trodde vara af vikt af framhålla, så mycket mera som förf, i sitt företal utbedt sig vänliga omdömen och råd för en möjligen behöflig ny upplaga. I hopp att denna måtte blifva fullständigare och innehållsrikare rekommenderar jag tills vidare det lilla arbetet åt alla, som intressera sig för det tyska sprakets uttal. E. Österberg. Notis. Till det sjunde nordiska skolmötet, som hålles i Stockholm den 6, 7 och 8 nästkommande augusti, är nu inbjudning utfärdad. De svenska mötesdeltagare, som vilja åtaga sig att hålla föredrag öfver något pedagogiskt ämne eller ingifva förslag till öfverläggningsämne vid mötet, böra därom göra anmälan hos bestyrelsen i Stockholm före den 15 nästkommande februari. Önskligt vore, att sådana för- slag åtföljdes af uppgift därom, huruvida förslagsställaren är villig att inleda öfverläggningen öfver den fråga, han föreslagit till be- handling. Meddelanden från Sveriges högre flickskolor. Göteborgs flickskoleförening ingår med denna hösttermin i sitt tionde arbetsär. Om föreningens uppkomst och verksamhet meddelas följande: På hösten 1885 väcktes af några föreståndarinnor och lära- rinnor vid Göteborgs högre flickskolor förslag om att söka åstad- komma en förening, där de olika skolornas lärare och lärarinnor kunde utbyta tankar och öfverlägga om gemensamma angelägenheter. Detta förslag vann så stor anslutning, att redan den 28 november samma år »Göteborgs flickskoleförening» kunde konstituera sig och antaga fasta stadgar, af hvilka de viktigaste här må, såsom bely- sande föreningens mål och organisation, anföras: 2 1. Föreningens syftemål är att, hufvudsakligen medelst öf- verläggningar om för skolan viktiga frågor, söka främja den kvinn- liga ungdomens undervisning och uppfostran. — 2 2. Tillträde till föreningen står öppet för hvarje lärare och lärarinna vid Göteborgs högre läroverk för flickor och till dem förberedande småskolor. Dess- utom kunna af föreningens nämnd såsom medlemmar intagas andra per- soner, hvilka hysa intresse för flickskolans sak och önska medverka till dess framgång. — 2 3. Föreningens angelägenheter ombesörjas närmast af en nämnd, bestående af fem ledamöter. — — —■ Den förnämsta förändring, som under årens lopp vidtagits i nämnda stadgar, är, att föreningen på hösten 1889, uppå därom framställd anhållan, biföll, att äfven lärarinnor från angränsande städer skulle kunna intagas i föreningen. Antalet medlemmar, som under de sju första åren uppgick till 30 å 40, har på de två senaste åren, om man endast räknar de ordinarie medlemmarna, varit omkring 50 samt, om de tillfälliga medräknas, närmat sig 80-talet. Dessa siffror tyckas ju tala om ökad lifaktighet och bevisa, att föreningen verkligen fyller ett för- handenvarande behof. På sammanträdena •— i allmänhet fem under året — före- komma omväxlande föredrag och diskussioner, de förra ofta åtföljda af kortare meningsutbyten, de senare merendels stödda på en in- ledning af någon därom på förhand anmodad person; det sista mö- tet för året plägar vara af mera sällskaplig karakter. Vid Göteborgs flickskoleförenings möte den 13 sistlidna Ok- tober var diskussionsämnet för aftonen: Bör och kan 'flickskolan del- MEDDELANDEN FRÅN SVERIGES HÖGRE FLICKSKOLOR. 323 taga i den för närvarande pågående rörelsen för främjande af ung- domens fria lekari — Flertalet af de närvarande tycktes vara af den åsikt, att skolflickorna hvarken saknade håg att leka eller för- måga att själfva sätta sina lekar i gång, samt att det fördenskull vore öfverflödigt att genom särskilda lärarinnor låta systematiskt ordna dessa. Däremot vore det väl önskligt, att lärarinnor, ännu mer än hittills varit fallet, toge otvungen del i ungdomens lek, enär detta merendels visat sig verka upplifvande och sammanhål- lande. — Den egentliga orsaken till att det nu för tiden ieke bland skolflickorna lektes tillräckligt, vore bristen på plats och på tid. Visserligen ägde några af stadens läroverk å sina egna tomter gan- ska stora lekplatser, men ännu funnos flera skolor, som vore i saknad af denna förmån. Önskligt vore därför, att flickskolans målsmän sökte hos stadens myndigheter utverka upplåtande af ända- målsenliga, centralt belägna lekplatser för den kvinnliga ungdomen. Med afseende på tiden påpekades det hinder för de fria lekarna, som låge däruti, att ungdomen, särskildt i de högre klasserna, vore af skolarbetet så strängt upptagen, att det för mången flicka, som kanske dessutom öfvade musik, faktiskt icke blefve någon tid öfrig till kroppsrörelse; åtminstone saknade mången under den mörka årstiden ledighet att vid dagsljus vistas i friska luften annat än under de korta skolrasterna. Ett önskningsmål vore fördenskull, att skolorna kunde på sitt skema vidtaga någon inskränkning eller annan förändring, hvarigenom lärjungarna antingen finge en läxfri eftermiddag i veckan eller, om icke dagligen, så åtminstone någon dag i veckan blefve lediga tidigare än hittills och kunde vara ute en eller par timmar före middagen. Äfven förordades att stundom, då vä- derleken vore därför gynnsam, låta gymnastiken utbytas mot lekar i fria luften under gymnastiklärarinnans ledning. — Något särskildt beslut fattades icke, utan ansågs den förda diskussionen utgöra svar på frågan. Invigningsfest firades sistlidne 23 Okt. i Högre elementarsko- lan i Lund för flickor, hvilken nu, därigenom att dess förestånda- rinna, fröken Anna Rönström, köpt egen gård (Södergatan n:r 63), fått länge kända kraf på utrymme och oberoende på bästa sätt till- godosedda. Skollokalen består af ett större två våningshus med ljusa, rymliga rum. I öfre våningen äro, förutom ett par skolrum, en stor samlingssal och föreståndarinnans bostad. De flesta skolrummen ligga i nedre våningen. 324 MEDDELANDEN FRÅN SVERIGES HÖGRE FLICKSKOLOR. A gårdsplanen, som jämte tillhörande stora trädgård är en mycket lämplig samlingsplats för eleverna under fristunderna, har i sommar uppförts en i öfverensstämmelse med nutidens anspråk in- redd gymnastikbyggnad, bestående af gymnastiksal och två afkläd- ningsrum. Invigningen af det nya skolhemmet försiggick i gymnastiksalen. Trädgården hade gifvit sin sista sommarskörd till dess smyckande, barnahänder hade bundit girlander kring gymnastikredskapen, och Idun (en förening, bildad inom skolan) hade prydt salens fond med en svensk flagga, hvilken, dagen till ära, skulle öfverlämnas till skolan. Invigningsakten, som bevistades af lärare, lärarinnor, elever, många af dessa senares föräldrar, jämte ett stort antal andra, för skolan och dess arbete intresserade personer, inleddes med psalm- sång af skolans sångkör, hvarefter domprosten Eklund förrättade in- vigningen och därtill, med anledning af dagens betydelse, lade några hjärtliga maningens ord. Därpå sjöngs åter en psalm. Skolans inspektor, häradshöfding Osterman, framhöll sedan i ett kort tal gymnastikens betydelse och tackade i samband härmed kapten Norlander, hvars erfarenhet i gymnastikfrågor vid inredan- det af gymnastiklokalen tagits i anspråk, byggmästare Månsson, som uppfört densamma, och alla, hvilkas råd och vänliga intresse för saken hjälpt till att föra den framåt. Till sist, sedan några lifliga fosterländska sånger förtonat, öfverlämnade fröken Rönström flaggan till skolan med en maning, hvars innehåll länge skall komma dem, som mottogo den, att minnas stundens högtidsstämning. Festen afslöts med folksången, hvarpå skollokalen i dess hel- het besågs, och elevernas frivilliga feriearbeten af därför intresserade äfven togos i betraktande. j. ö. Granskning af ungdomsböcker. Härmed vilja vi erinra lärare, föräldrar och uppfostrare om Fredrika-Bremerförbundets bokgranskningskomité, hvilken till julen utsänder en serie anmälningar af nyutkommen barn- och ungdoms- litteratur. Som föräldrar, tanter och farbröder sällan eller aldrig hafva tid och tillfälle att själfva genomläsa de böcker, som de köpa till julgåfvor åt sina barn, och sålunda ibland vid valet af dessa kunna göra högst betänkliga misstag, böra dessa anmälningar, skrifna af sak- kunniga personer efter en sorgfällig granskning, erbjuda en god hjälp. Om själsarbete af E. Kraepelin, öfversatt af L. Ribbinc/. Rättskrifningsöfningar med delvis utelemnad beteckning af G. Sorgström, rektor vid Arvika allmänna läroverk. Norrköping. M, W. Wallberg . & C: o. Öfningsatser till Euklides’ böcker I—VI, metodiskt ordnade och försedda med anvisningar af K. E. Broman. Stockholm. P. A. Norstedt & söners förlag. Irrationella kvantiteters räknelagar af E. Solander. Stockholm. P. A. Nor- stedt & söners förlag. Pris 1 kr. 50 öre. Anteckningar i räknemetodik för folkskolan och småskolan af G. W. Bucht och J, A. Svensk. Stockholm. P. A. Norstedt & söners förlag. Pris 90 öre. Kortfattad Tysk språklära af E. G. Cdlwagen. Stockholm. Hugo Gebers förlag. Homeros’ Odyssé öfversatt af P. G. Lyth. Första, andra och tredje häf- tena. Stockholm. Adolf Johnsons förlag. Den imitativa metoden. Praktisk lärobok i Tyska språket för skolans lägre klasser af Hj. Hjorth och A. Lindhagen. Andra omarbetade upp- lagan. Stockholm. Wilhelm Billes bokförlagsaktiebolag. Den imitativa metoden. Tysk grammatik af Hj. Hjorth. I. Formlära. Stock- holm. Vilhelm Billes bokförlagsaktiebolag. Tysk ljud- och uttalslära af Otto Hoppe. Stockholm. P. A. Norstedt & söners förlag. Svensk-engelsk prepositions- och konstruktionslära af A. J. Ling. Stock- holm. Hugo Gebers förlag. Engelska Bild-glosor med textöfningar att användas vid den praktiska under- visningen af Kirstine Thaning. Stockholm. Samson och Wallin i distribution. Franska Bild-glosor med textöfningar att användas vid den praktiska under- visningen af Thora Goldschmidt. Stockholm. Samson och Wallin i distribution. Meddelelser om den udvidede folkehøjskole i Askov i 1892—93 og 1893—94, samlede av Ludvig Schröder. Berättelse öfver forhandlingarne vid fjortonde allmänna Svenska läraremötet i Linköping d. 15—17 Juni 1893. Enligt uppdrag utgifven af O. Klockhoff, mötets sekreterare. Svenska Nationalföreningens skrifter IV. En svensk nationaldag. Stock- holm. Central-Tryckeriets förlagsexpedition. En svensk läkares vittnesbörd. Föredrag hållet i Stockholm d. 27 April 1894 af Elna Tenow född Boos. Vetenskapliga experiment på menniskor. Föredrag hållet i Stockholm d. 12 Mars 1894 af Elna Tenow född Boos. Om de absoluta nykterhetssträfvandena. Föredrag hållet i Sundbybergs ka- pell d. 27 April 1894 af H. D. Janson. Tidskrifter: Pedagogisk tidskrift, utg. af Enar Sahlin 1894. Hilft. 9—10. Svensk tidskrift, utg. af F. von Schéele 1894. Häft. G. Bibelforskaren, utg. af O. F. Myrberg 1894. Häft. 3. Dagny, utg. af Fredrika-Bremerförbundet 1894. Häft. 6. Finsk tidskrift, utg. af F. Gustafsson och M. G. Schybergsson. 1894. Sept.—Nov. Tidskrift utg. af Pedagogiska föreningen i Finland, redigerad af C. Synner- berg. 1894, häft. 5. Vor ungdom. Tidskrift for opdragelse og undervisning, udg. av H. Trier og P. Voss. 1894, häft. 5. Svensk läraretidning, utg. af E. Hammarlund. 1894. N:r 39—51. Jultomten, 1894, utg. af Svensk läraretidning. Julklappen, julnummer af Folkskolans barntidning. Slöjdundervisningsblad från Nääs, utg. af O. Salomon. 1894, häft. 6, 7. Danskeren, utg. af Fr. Jungersen, Fr. Nygaard og L. Schröder. 1894, Sept. - Höjskolebladet, udg. af Konrad Jörgensen. 1894, häft. 39—48. Kvinden og Samfundet, udg. af Dansk Kvindesamfund. 1894, häft. 8—10. Le maltre phonétique. 1894, Oet.—Nov. The journa! of Education. 1894, Juni— Dec. ANMÄLAN. Verdandi, som för är 1895 härmed anmäler sin 13:e år- gäng, framträder fortfarande som hittills såsom ett frisinnadt organ för undervisning och uppfostran. Ett verkligt framåtskridande är som bekant i hög grad bero- ende därpä, att olika åsikter fä i allvarlig diskussion bryta sig mot hvarandra. Fördenskull skola vi fortfarande, i öfverensstämmelse med vär från början uttalade princip, inrymma meningsyttringar från skilda pedagogiska läger. Framgent skola vi äfven söka att bringa lättnad i de undervisandes arbete dels genom att gifva an- visning på lämplig preparationslitteratur inom olika ämnen, dels äf- ven genom att då och dä meddela s. k. »geografiska kurser» o. a. d. Frän rikets undervisningsanstalter för kvinnlig ungdom komma fortfarande meddelanden att inflyta. För att befordra tankeutbyte mellan skolan och hemmet, skola vi ock, liksom under detta är redan har skett, hålla en afdelning af tidskriften öppen för inlägg af föräldrar i dagens brännande upp- fostringsfrågor. Vid redaktionen hafva vi förmånen att påräkna stöd och med- verkan af: hrr professor J. A. Lundell, rektorerna Sixten von Friesen och Sigfrid Almquist, folkhögskoleföreståndaren doktor Leonard Holmström samt folkskoleläraren Fridtjuv Berg. Prenumerationspriset är för 1894 oförändradt som hittills. Med 3 kr. 75 Öre för hel årgång om 6 häften, hvilka skola utkomma i midten af månaderna januari, mars och maj samt september, no- vember och december, prenumereras i hvilken bokhandel eller å hvil- ken postanstalt som helst; men så snart ett flertal [minst 5] exem- plar beställes direkt hos utgifvaren Hökerberg (Klara södra kyrkog. 5 i Stockholm), nedsättes priset till 3: 25 pr ex.; hvarjämte porto- fri försändelse till landsorten erbjudes. Stockholm i december 1894. Utgifvarne. STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TRYCKERIET, 1894. D D (D ( (D O. G o o o U o 7 0 CD (D D S. 0 (Q CD D 0 CD s O (D 2 3 ( G 0 O < 9 5 U CD G) —% 0