47
SPPB

Statens

Psykologisk-

Pedagogiska
Bibliotek

Stockholm

Tidskr.

/peDAOOGisk,

B18L IOTEKET

8700 Aoi
147.9.111’

TOCKHOV.

(Kat” Tid skriften, grundad 1883, är ett fullt sjelfständigt företag,
utan något samband med en förening af samma namn.

Årspris (för 6 häften) 3: 75. — Lösa häften ä 75 öre.

del eller å närmaste postanstalt

O

0
c
E

VERDANDI

TIDSKRIFT

FÖR

UNGDOMENS MÅLSMÄN OCH VÄNNER

HEM OCH SKOLA

ELFTE ÅRGÅNGEN

1893

Första häftet.

Häftets innehall:

Sid.

Några ord om fosterlandskärleken och skolan. Af N. G. W. Lagerstedt ... i

Hemundervisning. Af Kata Dalström ..........................................   9

Universitetskurserna i Uppsala sommaren 1893. Af ............................. 17

Innanläsningen. Af Fredrique Werner .......................................... 24

Om matlagningsundervisning i utlandet. Anteckningar från en studieresa. Af

I- W. ........................................................................ 29

Bokanmälan: Ekmarks läro- och läseböcker till allmänna historien. Af Uffe..... 40

Från främmande land .......................................................... 46

STOCKHOLM 1893

LARS HÖKERBERGS FÖRLAG

Utgifvare: ”UFFE” och LARS HÖKERBERG,

Pris för detia häfte: Kr. 0: 75.

U

5

I
2

2
o

5

2:

3

9

&
d

o

9

del eller å närmaste postanstalt.
Böcker och Tidskrifter,
insända till Verdandis redaktion.

Böcker:

Om en ofta förekommande orsak till långsam och bristfällig
andlig utveckling hos barn, utg. af M. D:r Victor Lange.
Pris 50 öre.

Hushållslärans första grunder, utg. af Sofi Nilsson. Pris 25 öre.

Siffer-ekvationer af första graden med en eller flera obekanta
jämte problem, utg. af L. T. Larsson och N. Lundahl.
Pris 50 öre.	•

Studiehandbok för dem som vid Upsala Universitet ämna af-
lägga filosofie kandidat- och licentiat-examina, utg. af För-
eningen Verdandi. Pris 2 kr.

Barnens första geografi, utg. af Anna Whitlock.

Bidrag till Pedagogisk psykologi i monografisk form af F. W.
Dörpfeld. l:a häft. Tänkande och minne. Öfvers. af John
Lindholm. Genomsedd af Richard Norén. Pris 2: 75.

Fantasiuppfostran. Ett föredrag af Valfrid Vasenius. Pris 50 penni.

Svenska Spörsmål. N:o 4. Universitetens folkbildningsarbete i
England af Harald Hjärne. Pris 45 öre.

Om sång och sångundervisning i fosterländsk anda af rektor
K. E. Pabngren. Pris 7 5 öre.

Tidskrifter:

Svensk tidskrift, utg. af Frans von Schéele. 1892, häft. 19 — 20.
1893, häft. 1 — 3.

Pedagogisk tidskrift, utg. af Enar Sahlin. 1893, häft. 1 — 2.

Dagny, utg. af Fr edrika-Bremer-Förbundet.	1893, häft. 1—.

Nyt tidskrift, utg. af J. E. Sars, Chr. Gollin, Sigurd Ibsen, Arne
Lochen. 1893, häft. 3—4.

Tidskrift, utg. af Ped. föreningen i Finland. 1892: 6—1893: 1.

Danskeren, utg. af Fr. Jungersen, Fr. Nygård og L. Schrøder.
1893, Januari—Mars.

Slöjdundervisningsblad från Nääs, utg. af Otto Salomon. 1893,
N:o 1 — 3.	.	,

Folkskolans Vän, utg. af Karl Åkesson. 1893, N:o 6.

Svensk Läraretidning, utg. af Emil Hammarlund. 1893, N:o 1—13.

Folkskolans barntidning, utg. af Stina Quint. 1893, N:o 1—6.

Höjskolebladet, utg. af Konrad Jörgensen. 1893, N:o 1—11.

Til moralens fremme, organ för Det norske federationsarbeide.

1893, N:o 1.

The Journal af Education. 1893, Jan.—Mars. London.

Le maitre phonetique. 1893, Jan.—Febr. Paris.
VERDANDI

TIDSKRIFT

FÖR

UNGDOMENS MÅLSMÄN OCH VÄNNER

HEM OCH SKOLA

UTGIFVEN

”UFFE” OCH LARS HÖKERBERG

ELFTE ÅRGÅNGEN

1893.

STOCKHOLM

LARS HÖKERBERGS FÖRLAG.
STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TRYCKERIET, 1893
INNEHÅLL 1893.

Undervisning och uppfostran.

Sid.

Dalström, Kata:

Hemundervisning.............. 9

Danielsson, Anna:

Några tankar ang. en rationell
undervisning i rättstafning 280

G. B.:

Om rektoraten vid de lägre

läroverken ............... 160

Hjelmerus, Gustafva:

Geografiska kurser: Holland
eller Nederländerna...... 104

Holmgren, Frithiof:

Inledningsföredrag vid de för-
sta sommarkursernas bör-
jan i Upsala d. 14 aug. 1893 249

I. W.:

Om matlagningsundervisning

i utlandet .................. 29

Lagerstedt, N. G. W.:

Några ord om fosterlandskär-
leken och skolan........... 1

De pedagogiska kongresserna

i Chicago sommaren 1893 222

Lindgren, Hellen:

Det abstraktas roll vid under-

visningen ...................  49

L:ll:

Universitetskurserna i Upp-
sala 1893 ................ 17

Meyer, Emy:

En hygienisk skrifmetod...... 76

Upprättstående stil en skol-
hygienens fordran........ 263

Moll, T.:

Nyare metoder för undervis-
ningen i kemi ........... 267

Sid.

O. H.:

Moderna språken vid lärare-
mötena ................ 241

0. S.:

Byggmästare Solness. Efter

ett afslutningstal vid Nääs’
slöjdlärareseminarium....	69

Robinson:

Mera om innanläsningen....... 65

Mera om »Geometrien såsom

läroämne i flickskolan» ... 217

Rönström, Anna:

Geometrin såsom läroämne i
flickskolan. Föredrag vid
o:e allmänna flickskolemö-
tet i Lund.............. 145

S.:

Några iakttagelser vid under-
visningen i modersmålet i
tyska flickskolor ...... 89

Stenkula, A. O.:

Falsterbo i våra dagar ..... 164

Sundholm, A. L.:

Om historieundervisningen... 97

Werner, Fredrique:

Innanläsningen.............. 24

Westman, Hortense:

Hvad är att iakttaga vid ka-
tekesundervisningen för att
undvika de olägenheter,
som vållas af lärobokens
form? .................. 211

X:

Om den tyska stilens använd-
ning i de allm. läroverken 282

Uppfostrings-psykolologi. Utdrag ur ett arbete af en holländsk peda-

gog ................................................................    121

Från femte allmänna flickslcolemötet i Lund:

Redogörelse för skolföreståndarnes och skolföreståndarinnornas sär-

skilda möte torsdagen den 15 juni 1893 ................................ 180
Sid.

Allmänna intryck och reflexioner af Uffe ............................ 193

Från kristendomssektionen af M. L.................................... 203

Från geografiska och historiska sektionen af G. H.................... 207

Bokanmälan.

Wijkander, Anna, Lectures Sid.
francaises pour la jeunesse

I, II, III.................... 140

B„ Hj.:

Juel-Hansen, Lifvet i världen 291

Edström, E.:

Genmäle till Nft ............ 142

Nft:

- Oldes franska språklära, om-
arbetad, samt Edström,
Fransk elementarbok .... 91

Yell, Svenskt-engelskt parlör-
lexikon : Edström, Le Tour

de Monde och Le voyage
de M. Perrichon; Hjorth
und Lindhagen, Kleine
Schüler-Bibliothek III—VI 135

Afzelius, Engelsk elementar-
bok, 2:a uppl.: Baruel og
Michelsen, Franske Novel-
ler og Skitser: Müller och

Wigert, Fransk vitterhet II 188

Engelsk öfversättningslittera-
. tur .....................   287

Uffe:

Ekmarks läro- och läseböcker
till allmänna historien ... 40

Från främmande land.

Tyskland.

Frankrike

46, 286

.... 285

Hvarjehanda.

Föreläsningskurs i Stockholm under julferierna .........  240

Till Sveriges högre flickskolor.......................... 185

Utländska omdömen om svenska skolor.....................  131

Notiser ................................................. 284

Meddelanden från Sveriges högre flickskolor.

Halmstad .............. 247,	266

Kristinehamn............... 248

Lund ...................... 266

Majorna .....................

Sundsvall ...................

247

186

Kostnadsfri bilaga till årets prenumeranter: Geografislca kurser af
Uffe och Gustafva Hjelmerus. 120 sid. 8:o.
Några ord om fosterlandskärleken
och skolan.

I senare tider hör man hos oss oftare än förr talas om
fosterlandskärlek och fosterländskhet. Handlingar och åsikter
framhållas, särskildt å vissa håll mycket ofta, såsom »foster-
ländska» eller »ofosterländska», såsom vittnande om fosterlands-
kärlek eller brist på sådan. En fosterländsk strömning har
utan tvifvel på senare åren genomgått vårt folk. I och för
sig är detta något godt, därom torde de flesta vara ense. Visser-
ligen är det ingalunda sagdt, att den som af hjärtat älskar sitt
fosterland, nödvändigt måste tala mycket eller ens något därom.
Just de naturer, som känna djupast och mest visa kärlek i
handling, äro ofta de, som minst tala om sin kärlek. Detta
gäller om kärlek i allmänhet, det gäller äfven om kärleken
till fosterlandet. Men i ena som andra fallet kan det ju
vara nyttigt att någon gång reflektera öfver kärleken, besinna,
att föremålet därför är värdt att älskas, att, när fråga är om
fosterlandet, det är godt att hafva ett sådant, och att detta är
»värdt att hållas dyrt och kärt». Fattad såsom yttring af en
sådan reflektion är, såsom nyss sades, den nämda fosterländska
strömningen utan tvifvel af betydelse och värde.

Det är dock åtskilligt däruti, som en betänksam iakttagare
svårligen kan erkänna som godt. Många oklara, ja falska före-
ställningar om fosterland och fosterländskhet hafva tydligen stor
utbredning. Då nu därjämte — och det med fullt fog — fram-
hålles skolans plikt att väcka och utbilda kärleken till foster-
landet, så synes häri ligga en uppfordran till skolans målsmän
att taga frågorna om fosterländskheten och om dess förhållande
till skolan under närmare ompröfning. Ett bidrag till utred-
ningen af dessa frågor är hvad denna uppsats vill försöka att
lemna.

Fosterlandskärleken är en känsla. Skall den hafva egent-
ligt värde, måste den vara mer är detta, den måste visa sig

Verdandi, 1893.	1
2	FOSTERLANDSKÄRLEKEN OCH SKOLAN.

verksam i handling, det är i verksamhet för fosterlandet. Men
hvad är eller bör vara det egentliga föremålet för denna känsla,
denna verksamhet? Det är naturligtvis icke i första hand den
döda jorden, marken. Det är de lefvande människor, som bebo,
som ega vårt land, det är våra landsmän, vårt folk. Visst är
det naturligt att äfven älska själfva det land, som är vårt hem-
land, vår fosterjord, men om man tänkte sig möjligheten af en
kärlek till detta utan kärlek till de människor, som där bo,.
icke vore väl det hvad som kallas fosterlandskärlek och prisas
som sådan. Kärleken till fosterjorden får sin förklaring och
sin helgd däraf, att denna är gemensamt hem, gemensam egen-
dom för dem, som äro söner af samma folk och sålunda brö-
der till hvarandra i en närmare mening än till människorna
för öfrigt.

Det är på liknande sätt med kärleken till barndomshem-,
met. Det är väl i främsta rummet kärleken till föräldrar, sy-
skon och andra, som under barndomsåren stått nära, hvilken
gör själfva den plats, där man lefvat med dem, dyrbar för minnet.

I fosterlandskänslan ingår äfven kärlek till och intresse för
allt godt och värdefullt som tillhör eller är utmärkande för
det egna folket; historia, samfundsordning, lagar, sed, andlig
och materiel kultur, språk. Men äfven härvidlag är det per-
sonliga det väsentliga. Allt detta är ett arf, som vi hafva
mottagit från våra förfäder och som det är vår plikt att vårda dt
och förkofradt lemna åt våra barn, våra efterkommande.

Fosterlandets natur är en sida, som naturligen är af sär-
skildt intresse för dess inbyggare. Den är så, därföre att den
är det närmaste, det egna, men ur fosterländsk synpunkt fram-
för allt, därför att den har ett viktigt inflytande vid danandet
af den för folliet egendomliga och utmärkande karakteren.

Alltså, för att sammanfatta hvad som yttrats om foster-
landskärleken, denna är väsentligen och i främsta rummet kär-
lek till dem, som äro medlemmar af samma folk, kärlek till
dem, därför att de så äro. Den är framför allt nationalkänsla.

Häraf framgår nu hvad som är fosterländsk verksamhet,
fosterländskt tänke- och handlingssätt. Det är hvad som åsyf-
tar eller är riktadt på allmänt gagn för folkets medlemmar.
Att det är allmänt, behöfver naturligtvis icke innebära, att det
omedelbart afser alla folkets medlemmar eller så många som
möjligt bland dessa. Äfven det är allmänt gagn, som kommer
till godo någon eller vissa klasser af folket, under förutsättning
visserligen att icke det sker på andras bekostnad eller att andras
FOSTERLANDSKÄRLEKEN ocn SKOLAN.

3

berättigade intressen därigenom kränkas. Hvad som på sådant
sätt kommer några till godo gagnar förvisso också det hela.

Här må nu några slag af fosterländsk verksamhet åtmin-
stone exempelvis antydas. Dit hör arbete för utbredande af
sann och lefvande gudsfruktan, arbete för sedlighet och enklare
lefnadsvanor, allmän folkupplysning och högre bildning, verk-
samhet för bättre existensvilkor åt de många mindre lyckligt
lottade i samhället, för materiel förkofran i olika riktningar m.
m., allt naturligtvis så till vid a, som det afser det egna folkets
väl. Fosterländskt är ock att verka för spridande af kännedom
om det för folk och land egendomliga, när det sker i syfte att
lära uppskatta och värdera det goda och att undvika det mindre
goda, men ej i ändamål att yfvas öfver verkliga eller förmenta
företräden.	•

Några ord må särskildt. egnas åt två slag af fosterländsk
verksamhet, hvarom i senare tid varit mycket tal. Det ena är
försvarsfrågan, sträfvandet efter förbättring af fosterlandets för-
svar. Utan tvifvel är det en mycket viktig fosterländsk upp-
gift att söka uppbringa landets försvar till en ståndpunkt, som
kan anses motsvara dess behof och tillgångar, hvarvid dock
aldrig får glömmas, att till och med den starkaste och bästa
tänkbara försvarsorganisation icke ensam är tillräcklig garanti
för seger i farans stund. A andra sidan ■— ingen- vet med
visshet hvad framtiden bär i sitt sköte —• så Itunde ju ock
hända, att vi blifva skonade för fiendtliga angrepp och så-
lunda slippa att i krig draga nytta af den öfning därför, som
landets söner underkasta sig. Men äfven om så lyckligt skedde,
hafva dock arbetet och öfningen för fosterlandets försvar sitt
värde; därigenom kan bland annat hållas vid lif medvetandet
af den uppoffring, som är den enskildes plikt att' underkasta
sig för det hela, för fosterlandet.

Det andra slag af fosterländsk verksamhet, hvarpå nyss
häntyddes, är en rörelse, som visserligen i långt mindre grad
än försvarsrörelsen har omtalats som särskildt fosterländsk eller
stälts i samband med fosterlandet, men som efter mitt för-
menande fullt ut lika mycket förtjänar detta. Det är nykter-
hetsrörelsen. Säkert blir mången öfverraskad af denna sam-
manställning och torde betrakta den nästan som ett vanhel-
gande. Jag är medveten härom, men måste dock jämställa
dessa båda rörelser på sätt som skett. Nykterhetsrörelsen är
en fosterländsk försvarsrörelse lika väl som den militära för-
svarsrörelsen. Äfven i detta fall påkallar försvaret personliga
4

FOSTERLANDSKÄRLEKEN OCH SKOLAN.

uppoffringar af enskilda, hvilka ej behöfva att för egen del
kämpa mot fienden. Nykterhetsrörelsen afser försvaret mot en
fiende, som intagit och förtrycker vårt land och som sprider
kring sig brott och nöd, sjukdom och död. Det gäller ett be-
frielsekrig mot denna fiende. Han kräfver årligen af svenska
folket en skatt af 80 millioner kronor, d. v. s. mer än sam-
manlagda årliga kostnaderna för både undervisnings- och för-
svarsväsendet. Enligt statistiska uppgifter orsakar han i vårt
land årligen flere hundra grofva våldsgärningar, bringar ett hun-
dratal människor till själfmord och flere tusen i för tidig graf.
Den bidrager i hög grad att befolka fattighus, fängelser och
dårhus.* Väl synes kampen mot en sådan fiende böra räknas
som en viktig fosterländsk angelägenhet.

Det är en omständighet värd att beakta, huruledes in-
tresset för de båda fosterländska frågor, om hvilka senast talats,
visat sig olika bland olika klasser af vårt folk. Det är, som
bekant, väsentligen de högre, de lyckligare lottade klasserna,
som intresserat sig för försvarsfrågan. Nykterhetsrörelsen åter
har hittills nästan uteslutande vunnit utbredning och har åt-
minstone för närvarande sina flesta vänner bland de lägre klas-
serna. Att den ena samhällsklassen har mera öppet öga för
vikten af en fosterländsk angelägenhet, den andra för vikten
af en annan, är dock i och för sig ganska naturligt. Det är
ju på liknande sätt bland enskilda människor. Hvar och en
är ju benägen att sätta högt, kanske öfverskatta, betydelsen af
det, hvarför han själf verkar. Och å andra sidan finnes utan
tvifvel mycket godt, som enskilda människor, hvilkas sträfvan
dock är riktad åt det goda, icke ens förstå att fatta såsom godt.
De sakna förutsättningar att rätt uppskatta dettas betydelse. >
Så med enskilda, så ock med samhällsklasser. Äfven här gäller
lagen om arbetets fördelning som vilkor för framåtgående och
utveckling. Den ena individen, den ena samhällsklassen har
helt säkert till uppgift att företrädesvis föra en sak framåt, den
andra en annan.

Onskligt vore, att man oftare än vanligen sker besinnade
detta, icke minst i fråga om yttringar af sträfvan för foster-
landets bästa. Just ur fosterländsk synpunkt måste djupt be-
klagas hvad som de senare åren blifvit så vanligt på vissa håll,
att under det man framhåller sig själf och sitt parti såsom

* Jämf. Gustav Sundbärg i Nykterhetsskrifter utgifna af den utaf
Kongl. Maj:t den 18 okt. 1889 förordnade kommissionen I, sid. 59—100.
FOSTERLANDSKÄRLEKEN OCH SKOLAN.

5

fosterländska, anklaga för brist på fosterlandssinne- dem som
hysa annan uppfattning af livad fosterlandets bästa kräfver.
Detta är i verkligheten ofosterländskt i hög grad. Det är här
ej fråga om hvem som har rätt eller orätt. Det sagda gäller
lika fullt, äfven om de, hvilka skyllas för ofosterländskhet,
verkligen skulle ha mindre öppet öga för hvad fosterlandets
väl i något afseende kräfver. Hvad som skett torde väl delvis
förklaras genom de politiska stridernas hetta, hvarunder ju myc-
ket plägar yttras, som Kvarken menas på fullt allvar eller af
mera kritiska personer så fattas. Men det är en ömtålig sak,
som här är i fråga, och skulle verkligen, såsom tyckts vara
på väg att ske, »fosterländsk» och »fosterländskhet»öfvergå
till att blifva partibeteckningar, så är fara värdt, att detta skall
verka i hög grad menligt.

Fosterlandskärleken är en plikt. Men den är icke den
högsta. Kristendomen lär oss att betrakta alla människor såsom
bröder. Hvarje människa är ämnad till medborgareskap i ett
ännu högre rike än det jordiska fosterlandet, nämligen Guds
rike. Det rikets lagar hafva kraf på obetingad lydnad under
alla förhållanden. Hvad som strider däremot är ej rätt, om
det ock sker i fosterlandskärlekens namn. Den verkliga foster-
landskärleken fordrar dock intet sådant. Allt slags chauvinism,
all orättfärdighet i bedömande och i handlingssätt af det ena fol-
ket mot det andra, det är icke yttringar af äkta fosterlands-
kärlek. Fosterlandskärleken förhåller sig till den allmänna
människokärleken på liknande sätt som kärleken till familjen,
till de närmaste anförvanterna till fosterlandskärleken. Det
mindre omfattande slaget af kärlek utesluter ingalunda det
mera omfattande. Lika väl som kärleken till de närmaste är
förenlig med fosterlandskärlek, kan denna förenas med allmän
människokärlek i mest vidtomfattande bemärkelse.

Att skolan kan och bör verka för fosterlandskärlekens
väckande och utbildande, torde kunna anses som en afgjord
sak. Detta kan ske vid undervisningen i olika ämnen. Hi-
storia och modersmålet äro ämnen, som, man kan säga af sig
själfva, måste verka i sådan riktning, om undervisningen i dem är
god. Af historien är ju svenska historien naturligen den vik-
tigaste delen. Den läses först och mest, den brukar ju, på-
stås det, tilldraga sig barnens intresse vida mer än allmänna
6	FOSTERLANDSKÄRLEKEN och SKOLAN.

historien. Huru ofta och pä huru många sätt undervisningen
däruti kan tala till lärjungarnas fosterlandskänsla, behöfver blott
antydas. Må man blott se till, att ej fosterlandet kommer att
framhållas på sanningens bekostnad. Har t. ex. ett krig blifvit
orättfärdigt börjadt från Sveriges sida, så må detta ej döljas. —
Undervisningen i modersmålet är ju fosterländsk redan genom
sitt syfte och mål, som är bibringande af förmåga att munt-
ligen och skriftligen väl använda det egna språket. Den afser
ju ock att låta lärjungarna genom läsning göra bekantskap
med valda stycken af den inhemska literaturens bästa alster
eller med inhemsk literatur i allmänhet af värdefullt inne-
håll och mönstergill form. Vid valet af läsning är naturligen
af vikt att ganska mycket använda sådant, som sysselsätter
sig med fosterlandet, dess historia, geografi, natur, näringar m.
m. Af denna art är väl ock i allmänhet innehållet i våra
för skolbruk afsedda läseböcker. De poetiska stycken, som
lärjungarna lära utantill, synas i främsta rummet böra vara
stycken af fosterländskt innehåll. Förträffligt att lära utan-
till synes vara Runebergs »Vårt land». Det är säkerligen
bättre egnadt än något annat af motsvarande art att lära de
unga förstå och uppskatta hvad fosterlandet är. Skada blott,
att det land, hvarom detta stycke talar, ej är vårt eget. Detta
väntar ännu på en skald, som kan besjunga sitt fosterland så
som Runeberg i »Vårt land» besjungit Finland. — Här må
ock påpekas, hurusom vid sångundervisningen är lämpligt låta
lärjungarna inöfva passande fosterländska stycken.

Undervisningen i geografi kan i sin mån bidraga till foster-
landskänslans utbildande därigenom att, såsom väl alltid brukar
ske, fosterlandets geografi först och utförligast läses. När se-
dermera främmande länder genomgås, ligger nära till hands
att anställa jämförelser med det egna landets geografiska för-
hållanden. Läraren kan påpeka sådant som vi ha bättre än
andra folk, men ock framhålla annat hos främmande folk och
i främmande länder, som är värdt för oss att söka efterlikna. —
Vid undervisningen i haturalhistoria blifva naturligen det egna
landets naturalster, dess växter och djur i främsta rummet före-
mål för undervisningen. Att i någon mån bidraga till känne-
domen om fosterlandets flora och fauna är en uppgift, som icke
ligger öfver lärjungarnas förmåga. Många skolynglingar hafva
t. ex. ifrigt botaniserat inom olika delar af vårt land och gjort
värdefulla iakttagelser angående växters förekomst och utbred-
ning. En god undervisning i naturalhistoria är sålunda foster-
FOSTERLANDSKÄRLEKEN OCH SKOLAN.	7

ländsk, den meddelar kännedom om vårt lands natur och väcker
intresse för dess närmare utforskande.

Vissa undervisningsämnen kunna i följd af sin natur icke
hafva närmare samband med fosterlandet och fosterlandskänslan,
såsom matematik, logik, kemi. Dock behöfver man icke ens
vid undervisningen i dem lemna fosterlandet alldeles ur sikte.
När svenskar inlagt betydande förtjänster om dessa ämnens ut-
veckling, bör detta framhållas. Så är lämpligt att vid undervis-
ningen i kemi påpeka hvad Berzelius och Scheele uträttat och
att de voro svenskar. På liknande sätt faller väl af sig själft,
att Linné omtalas vid undervisningen i naturalhistoria. I sam-
band härmed må erinras om en sak, hvilken icke bör lemnas obe-
aktad. Anlagen för studiet af olika vetenskapsgrenar äro utan
tvifvel olika hos olika folk. Att svenskarna hafva särskild
fallenhet för studiet af naturvetenskaperna, torde man kunna
sluta af de många i detta afseende mycket framstående veten-
skapsmän som vårt land frambragt. Hvarje bildad utlänning har
hört talas om Linné, kanske äfven om Berzelius, och i den veten-
skapliga världen äro många andra namn på svenska naturveten-
skapsmän välbekanta. Annorlunda är det t. ex. på filologiens
område. Man skulle säkert förgäfves fråga till och med de
flesta bildade svenskar efter namn på några mycket framstående
svenska filologer. Under sådana förhållanden vill det synas,
som om i en fosterländsk svensk skolundervisning naturveten-
skaperna borde upptaga jämförelsevis större utrymme och språ-
ken mindre än i andra länder med andra förhållanden. Så
är dock, som bekant, för närvarande icke förhållandet.

Vid undervisning i kristendom kan och bör haturligen ej
blifva mycket tal om fosterlandet och hvad därtill hörer. Vis-
serligen bör nämnas och framhållas, om anledning gifves, att
fosterlandskärleken liksom annat mänskligt godt omfattas och
helgas af kristendomen. Men att t. ex. framhålla fosterlands-
kärleken som en specifikt kristlig dygd vore visserligen icke i
kristendomens anda.

Viktigast af allt, om en lärare vid sin undervisning vill
inverka på lärjungarnas fosterlandssinne, är, att vid tal om vårt
land och folk hans intresse därför och för allt i vidsträckt
mening fosterländskt framlyser. Om hjärtat därvid ingifver
honom något uttryck af värme för fosterlandet och dess intressen,
så må han icke tillbakahålla detta. Men visserligen är skäl
att. vara försiktig, ja återhållsam i fråga att tala om fosterlands-
kärlek. Skulle någon lärare fatta som sin plikt att tala mycket
8

FOSTERLANDSKÄRLEKEN OCH SKOLAN.

därom och lägga an därpå, så är fara värdt, att hans talande
i lärjungarnas öron skulle få en mer eller mindre officiel an-
strykning, och man behöfver ej känna mycket till barn och
ungdom för att inse, att därmed också hans ords verkan skulle
vara tillintetgjord.

Det torde väl vara själfklart, att när en lärare talar med
lärjungarna om fosterlandet och dess intressen, han ej bör en-
sidigt beteckna vissa saker som fosterländska. Hvad som i
detta afseende brukas i tidningar och vid partistrider borde åt-
minstone vara fjärran från skolan. Likaså bör där icke före-
komma, att en lärare i någon mån söker att agitatoriskt inverka
i dagens partifrågor, äfven om exempel icke alldeles torde
saknas på motsatsen. Det kan väl hända, särskildt vid historie-
undervisningen, att sådana frågor måste vidröras eller omtalas,
men om så sker, kan väl ej finnas tvifvel om lärarens plikt att
lugnt och opartiskt omtala de hufvudskäl, som å båda sidor
anföras för de motsatta åsikterna, och i vanliga fall icke ens
nämna, hvilken åsikt han för sin del gifver företrädet.

N. G. W. Lagerstedt.
Hemundervisning.

Man skulle nästan kunna tro att all undervisning uteslutande
meddelades i skolorna, sä sällan hör man talas om den, som bibringas
i hemmen, och dock är det ju sä mänga familjer, synnerligast pä
landet, som behälla barnen hemma och aldrig sända dem bort till
nägon skola. Det är med anledning häraf, som jag vägar yttra
några ord om den sä förbigångna hemundervisningen och meddela
några rön.

Alla barn borde enligt min tanke lära sig läsa rent i hemmet,
antingen man har tillfälle att sända dem i skolan eller ej, ty de
första grunderna kunna bäde lättare och bättre inläras hemma än
i skolan. Att under s. k. lek lära dem läsa är dock ej bra, ty de
fä dä så lätt lust att fortsätta med detta nonchalanta sätt att sköta
»de vetenskapliga studierna».

Skola de arbeta, så skall det vara med besked, men sedan
skola de också få leka och rasa desto friare dessemellan.

Den första undervisningen är af stor vikt: där är barnets
»Rubicon», och göres den tråkig, kan för all framtid hågen för läs-
ning vara borta. Jag är fullt öfvertygad om, att mänga barn gjort
som »salig Dumbom», kommit af sig i början, blott därför att själfva
sättet att gifva dem de första grunderna varit felaktigt.

Till att lära barnen läsa rent tror jag för min del, att »alla
sätt äro bra utom det tråkiga», och att lära dem läsa efter någon
viss metod torde ej vara nödvändigt. Det gäller ju blott, att fort,
men säkert lära dem bokstäfverna och lära dem särskilja de olika
ljuden, så att de ej hinna tröttna, innan de väl hunnit börja. Jag
har användt en kombinering af ljudmetoden och den gamla heder-
liga stafningen, hvarigenom jag vunnit den stora fördelen, att bar-
nen blifvit särdeles säkra i sin stafning. Som de samtidigt med
läsningen äfven skrifvit, ha de först läst, sedan skrifvit alla de små
enstafviga orden och därefter de flerstafviga, afdelade efter stafvel-
serna. Som regel gäller, att de aldrig få skrifva efter bok, utan
10	HEMUNDERVISNING.

högt stafva upp hvarje ord och sedan skrifva det, ty att oriktigt
nedskrifva ett ord inpräglar just det felaktiga stafningssättet i min-
net, och oftast hjälper det ej sedan, om skrifboken rättas och bar-
nen få lära sig de rättade orden utantill aldrig sä mänga gånger.
Jag anser skrifning efter bok för ett riktigt oting. Barnen vänja
sig att utan vidare skrifva af livad de se och bekymra sig icke det
ringaste om att tänka pä hur ordet stafvas, och detta vänjer dem
sä lätt vid slarf. Dessutom är det ju helt vanligt, att barnen fä
skrifva efter den bok i hvilken de läsa, och just sådana stycken,
som de redan läst. Då är det så frestande att skrifva det ur
minnet, men minnet sviker, och så blir det slarf af alltsammans.

Som stafning ju är något så ytterst viktigt för framtida studier,
tror jag, att man just i början bör lägga en säker grund i detta
ämne och därvid icke spara någon möda.

I början läsa vi ej mer än högst en kvart åt gången, sedan
få de äldre syskonen hjälpa de yngre med »läsningen»; d. v. s.
när vi slutat läsa säger jag: »se nu noga på dessa bokstäfver, tänk
efter huru du bäst skall kunna skilja de olika figurerna från hvar-
andra och säg mig hvad de heta i morgon; mins du det ej, så fråga
syskonen, så säga de dig det» — och med stor beredvillighet läm-
nas alltid den begärda hjälpen. Pä så sätt har jag lyckats pä några
månader lära dem läsa någorlunda bra, så att de sedan själfva kunnat
ha nöje af sin läsning. Jag har alltid haft roliga barnböcker att
taga till, så snart de väl hunnit igenom de första läsöfningarna i
någon af de smärre abcböckerna, ty barn tröttna så fort vid att
en längre tid använda samma bok. Som det finnes många små bil-
liga sagor i separattryck med stora stilar och lätta att läsa, har
det ej varit svårt att få lämplig lektyr. Och barnen ha alltid tyckt
det vara så roligt att säga: »Nu ha vi läst ut den här boken, nu
få vi taga en ny». Af samma skäl har jag längre fram ej be-
gagnat de digra läseböckerna, utan i stället tagit en särskild bok
för hvarje ämne.

Räkningen har börjat samtidigt med läsningen. Där har Fisehiers
»Att lära med lust» visat sig särdeles roande; längre fram ha vi an-
vändt Nyströms räknebok, hvarvid de lättare exemplen räknats ut i
hufvudet. Vi ha då användt ettöringar, knappar, tändstickor eller
dylikt för att klargöra plus och minus. Så fort de kunnat, ha de
dock fått börja med att sätta upp talen på taflan och räkna dem
på vanligt sätt, och sedan ha vi haft särskild tid för hufvudräk-
ning och räkning på »svarta taflan».

Som jag låtit dem börja läsningen, då de varit mellan 6 å 7
år, ha vi hastigt nog hunnit sluta dessa »förberedande öfningar»,
HEMUNDERVISNING.

11

så att den egentliga undervisningen sedan kunnat börja med lif
och lust. Och det är just om ordnandet af denna undervisning
som jag så gärna ville tala litet, utförligare i hopp att möjligen
kunna gifva några »väckande tankar», som kunde komma hemun-
dervisningen till godo, och visa att den i många fall kan göras rik
och omväxlande.

I hemmen har man lättare för att låta barnens individualitet
framträda och pä samma gång bättre tillfälle att utveckla karak-
tärer än hvad -fallet är i skolorna, där man ju alltid måste betrakta
hvarje barn som en del af det hela — skolan — och sålunda ej
kan egna tid åt lärjungen annat än såsom klass. A andra sidan
har ju skolan i vissa fall företräden framför hemundervisningen.

Den vanliga undervisningstiden har varit fyra timmar om da-
gen ; räkning, geografi, historia och naturkunnighet, synnerligast na-
turkunnighet, hafva varit de ämnen jag lagt största vikten vid för
att senare med mera kläm drifva språkundervisningen framåt. Till
en början sökte jag alldeles undvika lexor och endast genom be-
rättelser gifva barnen den »andliga spis» de behöfde, men jag måste
inom kort öfvergifva detta sätt, emedan det ej skänkte den fasta
grund, hvarförutan all undervisning i längden verkar tröttande.
»Lexläsningen» förlädes då till »skolan», så att all öfverläsning
skedde strax före hvarje lektion, på det att eftermiddagarne skulle
blifva lediga och helt och hållet kunna egnas åt lekar och frivil-
ligt arbete.

Undervisningen i de olika ämnena har ordnats på följande sätt:

Naturkunnighet: Först förhöres dagens lexa, den till följande
gång genomgås mycket noga, därefter repeteras för hvarje gång de
närmast föregående lexorna och anteckningar göras, d. v. s. ord-
ningar, tandsystem och öfriga kännemärken antecknas och nötas där-
under in i hufvudet helt mekaniskt. Sedan detta så att säga nöd-
tvungna arbete blifvit undangjordt, börjar »den roliga timmen», som
barnen bruka säga. Då skildras djurens lif och vanor, eller också
läsa vi högt ur Brehms Djurens lif, Holmgrens Däggdjuren och
Fåglarna m. fl. Till en början fingo barnen själfva läsa, men som
detta med de utförliga berättelserna och skildringarna blef både
tröttsamt och tidsödande, öfvertog jag själf läsningen. Barnen fingo
i tur och ordning säga hvilka djur de helst ville höra läsas om,
och på detta alldeles frivilliga sätt genomgingo vi nästan alla de djur,
som äro upptagna i Almqvists och Lagerstedts lärobok. Under läs-
ningens gång efterhördes litet emellan till hvilken klass och ordning
djuret hörde m. m., och jag förvissade mig om, att de verkligen
kommo ihåg, hvad vi läst. Om ormarne och kräldjuren finnas sär-
12

HEMUNDERVISNING.

deles roliga bitar säväl i »Djurens lif» som i Egron Lundgrens
»Indien» samt i Romanes »Animal Intelligence», och om de lägre
djuren finnas flera goda specialarbeten att tillgå.

Då vi läst »människan», har jag genom fylliga berättelser sökt
göra den mer än lofligt torra läroboken njutbar för barnen. Första
gången vi läste människan, voro de helt små, 8 å 10 år, och jag
gaf dem då så att säga konturerna af människokroppen och de vik-
tigaste organens verksamhet, ett par år senare genomgingo vi den
utförligare efter Torin. Jag har med ledning af smärre special-
arbeten, dels ur »Vår tids forskning», dels ur andra böcker, lyc-
kats få ihop något lättfattligt för dem om blodet, matsmältningen,
andningen o. s. v., så att de ej funnit »människan» tråkig, hvilket
annars nästan alltid brukar vara fallet. — Såsom afslutning till na-
turkunnighetsundervisningen ämnar jag taga hälsovårdslära.

Sedan vi genomgått alla djurklasserna, påpekar jag särskildt
de djurtyper, som bilda så att säga förmingslänkarna i kedjan och
har då haft särdeles god hjälp af Haeckels »Naturlig skapelse-
historia».

Så snart vinterns dagar äro förbi, börja vi vår »uteläsning»,
d. v. s. barnen ströfva omkring i skog och mark och insamla med
vaket öga allt möjligt, som kommer i deras väg såsom puppor,
humlebon, skalbaggar m. m., och vid hemkomsten ordnas fynden.
Allt efter som det lämpar sig läser eller berättar jag sedan om dem.

Ibland företaga vi gemensamma utflykter. Så gjorde vi en
på försommaren för att lära känna sjöfåglarnas ägg och ungar. Den
lyckades öfver förväntan bra: vi funno både lommar och lomägg
samt dessutom tärnor och måsar. Af de senare träffade vi på de
allra näpnaste små ungar, som barnen med stormande jubel släppte
ut i vattnet, där de helt behändigt simmade omkring.

En annan gång gällde det att finna på räflyor och gräfsvins-
gryt borta i en hage; barnen voro utom sig af fröjd, och utfärden
gaf osökt anledning till många och långa berättelser om de olika
djurens lif och lefnadsvanor.

Dylika gemensamma utflykter verka i hög grad lifvande, men
man får lof att ställa så till, att de ej bli utan resultat, ty att
söka förgäfves är ej i »ungdomarnes» smak. Det är därför bäst
att få med sig någon, som är van vid trakten, helst någon gammal
jägare, så att man ej behöfver frukta för att komma hem utan att
ha »fått se något roligt». Att ständigt följa med barnen ut i skog
och mark är dock ej bra, ty därigenom kan deras själfständiga
iakttagelseförmåga slappas och förvandlas till en odräglig vana att
bara fråga och fråga om allting.
HEMUNDERVISNING.	13

Jag har äfven uppmanat barnen att alltid noga gifva akt på
allt livad de se omkring sig i naturen och att, om de finna något
märkligt, säga mig till. Denna uppmaning stod mig dyrt, ty jag
får nästan aldrig höra annat än: »mamma, kom och se!» —■ och
så får jag gå och se på någon allt utom märkvärdig groda eller
larv. Men i sådant fall får man ej dra sig för besväret, ty bar-
nets vakna öga är mera värdt än allt omak i världen, och blir
det bara en enda gång afsnäst, så händer det lätt, att det tröttnar
och likt sniglarna »drar in känselhornen».

Tillfälle till att meddela de första grunderna i geologi saknas
icke heller, ty stenar, jord och. grus finnas öfverallt, och berg och
skogar, floder och sjöar äro de yppersta bilderböcker till detta ämne.

Botaniken anordnas alldeles på samma sätt som zoologien och
är ännu lättare att göra tilltalande, emedan åskådningsmaterialet
är så rikt och lätt tillgängligt och man från tidigt på våren till
sent på hösten kan hålla i därmed. Hur roligt är det ej att höra
talas om hur insekterna flyga från blomma till blomma och hemta
honung samt föra frömjöl med sig från den ena till den andra!
Och hvilka ovärderliga tillfällen att gifva barnen en inblick i na-
turens' underbara hushållning yppa sig ej under dessa studier!

Fysik och kemi, som ju egentligen ej inträda förrän längre
fram, kunna, om blott viljan är god, lätt belysas genom exempel
ur dagliga lifvet såsom kokning, bakning, bryggning m. m., och
för de barn, som skola fortsätta sina studier, kan litet sådan »prak-
tisk» kunskap ju ändå aldrig vara till skada.

Jag har med flit så utförligt behandlat naturkunnigheten, eme-
dan jag anser den som grundvale7i för hela den moderna under-
visningen, det ämne, som mest, skärper blicken och vidgar tanken,
på samma gång som det bäst utvecklar karaktären och lemnar den
största praktiska behållningen.

Efter samma grunder som naturkunnigheten har äfven den
historiska undervisningen ordnats. Sålunda åtgår en del af timmen
till uppläsning af lexan, genomgående af ny, nedskrifvandet af an-
teckningar, m. m. Anteckningarna äro mycket kortfattade och
upptaga blott årtal, fredsslut och andra viktiga händelser som måste
pluggas in i hufvudet. Den öfriga tiden läsa eller berätta vi.

Till läsning ha vi användt Fryxells historia, Ellen Keys kul-
turhistoriska bilder, egna för tillfället skrifna bitar samt Bååth,
Spilhammar, Sjögren m. fl. och nu längre fram större arbeten så-
som Ellen Fries’ »Märkvärdiga kvinnor», Nyströms Kulturhistoria,
Strindbergs »Svenska Folket», m. fl. I samband med historien
har kyrkohistoria och kristendom tagits.
14

HEMUNDERVISNING.

Geografien åter har varit ordnad pä ett nägot olika sätt i sä
fall att jag där användt kartritning i stället för anteckningar. Att
rita kartor roar barnen mycket, och det är ett utmärkt sätt att
göra dem säkra pä sig. I förbigående måste jag djupt beklaga
den nästan fullständiga bristen pä blindkartor, ty utom Bergs lilla
ofullständiga atlas finnes ej en enda sädan. — Den öfriga delen
af timmen användes till geografiska skildringar, repetitioner o. s. v.

Särskildt viktigt anser jag det vara, att barnen fä kännedom
om de olika ländernas natur och kulturförhållanden, sä att de lätt
med minneslexorna kunna förbinda något af intresse. Brist pä
goda reseskildringar behöfver man ej lida i vära dagar, och teck-
ningarna af sä väl orter som djur, växter och etnografiska föremål
äro vanligen särdeles goda. En god hjälp vid undervisningen i
geografi är äfven Schneiders Typenatlas, där alla kultur- och medi-
cinalväxter m. m. finnas upptagna.

Språkundervisningen är ordnad efter de nyligen utkomna Ber-
litzböckerna, men omfattar därjämte grammatik, öfversättning och
skrifning. I svenska språket ha vi dels läst grammatik, dels idkat
mycken kriaskrifning. Kriaskrifning är en öfning, hvars nytta man
icke nog kan framhålla, ty genom den fä barnen tillfälle till själf-
ständigt tankearbete. Till en början blefvo väl kriorna icke sä bra,
men det betyder mindre, blott de fingo håg för saken. Att finna
lämpliga ämnen var dock till en början ganska svårt.

Barnen få alltid skrifva sina krior i »skolan» och få då i
början i regeln ett par timmar på sig för att utarbeta dem.

Matematiken har varit ordnad på vanligt sätt med räkning pä
svarta taflan och nu längre fram äfven Euklides jämte hufvudräkning.

Om kvällarne läsa vi högt, och denna gemensamma läsning är
barnens största glädje. Än läsa vi geografiska arbeten och rese-
skildringar — särdeles lämpliga sådana äro »På Forskningsfärd»
af Fristedt, Egron Lundgrens och Topsös gamla, men präktiga
skildringar — än historiska och kulturhistoriska arbeten af både
äldre och nyare författare och än åter naturhistoriska. Men ej
endast allvarliga böcker, utan äfven folksagor, »roliga böcker» och
poesi bruka vi läsa, särskildt Runeberg, Geijer, Tegnér och Anna
Maria Lenngren.

Tlufvuduppgiften för dessa gemensamma »läsestunder» har varit
att gifva barnen ett verkligt godt innehåll pä samma gäng som nå-
got »roligt», och så snart en bok ej funnit nåd, lägges den genast
åsido, emedan intet verkar skadligare än s. k. »rolighetsläsning»,
som ej roar. Det bästa kan, om det bjudes i otid, ratas, och sma-
ken för den eller den boken och författaren för alltid vara borta.
HEMUNDERVISNING.

15

Söndagsaftnarne bruka barnen oftast läsa upp några själfvalda
poetiska bitar, hvarvid jag haft godt tillfälle att lära känna deras
olika smak. Sålunda har en nästan alltid valt Bellman, Anna Maria
Lenngren eller med dem besläktade skalder, under det en annan
hållit sig till Atterbom, Nicander eller Malmström. Af ovärderlig
nytta vid dessa uppläsningar har Poetisk Läsebok af A. Whitlock
och E. Key varit. Där finnas riktiga små godbitar för alla åldrar.

De äldre barnen ha med största beredvillighet lärt sina mindre,
ej läskunniga syskon någon liten versbit, så att äfven de skulle
kunna vara med på ett hörn. All tvångsläsning har varit bann-
lyst, emedan den ej verkar uppfostrande oeh förädlande, utan blott
tröttar och väcker leda för allt hvad poesi heter.

Aldrig anser jag en bok vara för fin eller för god för barnen,
utan det bästa, som i hemmet funnits, har allt ifrån början lemnats
åt dem, och just denna vana att se oeh handskas med verkligt
goda böcker, hvilka till både form, färg och innehåll äro mönster-
gilla, har gjort, att barnen helt omedvetet inhemtat en god del
estetik, vida mera fruktbärande än många lektioner i ämnet kunnat
vara. Ögat vänjes vid vackra teckningar och fina former, och så
småningom lära sig barnen att . älska och akta det sköna hvarhelst
det finnes både i naturen och i konsten.

Handarbete ha vi endast haft på »lediga stunder», ej som
läroämne. Under sommaren få barnen deltaga i hvarjehanda prak-
tiskt arbete såsom bärplockning, rensning m. m. Dessutom har
hvar och en sitt lilla land, hvilket sås och planteras efter hvars
och ens godtfinnande, hvarvid smaken visar sig vara ytterst väx-
lande. Om de haft något att sälja från sina »trädgårdar», har jag
alltid med stort allvar vägt eller mätt upp det och betalat efter
gällande pris, hvarken mera eller mindre, och det har mycket
roat dem.

På kroppsöfningar och friluftslif lägger jag stor vikt, emedan
det gamla »en sund själ i en sund kropp» är det bästa af alla
uppfostringsprinciper och »all världens lärdom» kan ej ersätta en
förlorad hälsa. Hela lifsåskådningen blir en annan, om man känner
sig stark och sund, och när det gäller barnen, som ej kunna tänka
för sig själfva, är det helt enkelt en plikt att sörja för kroppens
utveckling.

Afsikten med hela denna lilla uppsats har varit att fästa upp-

märksamheten på den nästan alldeles bortglömda hemundervisningen
16

HEMUNDERVISNING.

och visa huru rik på omväxling den kan blifva, och hur man med
god vilja kan oaktadt små hjälpmedel göra den underhållande. En
skicklig och van lärarinna skulle naturligtvis ännu bättre än jag
kunna anordna lektionerna, passa in det ena ämnet i det andra,
stundom drifva ett ämne mera, stundom ett annat, ibland ställa
tillsammans skildringar i geografi och naturkunnighet, ibland geografi
och historia, fläta in konst- och kulturhistoria där så passar sig —
och då borde hon kunna få det hela riktigt roligt för barnen, i
synnerhet som hon ej nödgas jäkta på för att »hinna kurserna».

Kata Dalström.
Universitetskurserna i Uppsala
sommaren 1893.

Vid 1892 års folkhögskoleläraremöte i Uppsala förekom
bl. a. en överläggning om samvärkan mellan universitetsbild-
ning ock folkbildning, som på uppdrag av mötesbestyrelsen in-
leddes med ett kortare föredrag av en universitetslärare. Detta
inledningsföredrag* utmynnade i tre förslag:

1)	om vetenskapliga föreläsningar utanför universitets-
städerna;	'

2)	om offentliggörande ock spridning av vetenskaplig lit-
teratur i små häften;

3)	om möten i universitetsstäderna med föreläsningar ock
diskussioner.

Vad angår det andra önskningsmålet, så hänvisade inle-
daren till studentföreningen Verdandis »Småskrifter», såsom i
någon mån egnade att tillmötesgå det påpekade behovet. Se-
nare ha två nya serier småskrifter börjat, den av lektor Berg-
ström, prof. Hjärne, prof. Lundell ock dr Magnuson på Lars Hö-
kerbergs förlag utgivna serien »Svenska Spörsmål» ock student-
föreningen Heimdals »Folkskrifter» (F. & G. Beijers Bokför-
lagsaktiebolag). Nu finnas således icke mindre än tre olika
serier.

Vetenskapliga föreläsningar utanför universiteten äro visser-
ligen ingen nyhet, men någon organiserad värksamhet i nämnda
syfte finnes ännu icke. Under diskussionen redogjorde prof.
Hjärne utförligt för den engelska »universitetsutvidgningen» (Uni-
versity Extension Movement) **, ett storartat arbete som för
utbredningen av vetenskaplig bildning ock vetenskapligt in-
tresse redan burit rika frukter. Man bör emellertid, som Hjärne

* J. A. Lundell, Om samvärkan mellan universitetsbildning ock folk-
bildning, tryckt som n:r 3 i serien »Svenska Spörsmål»; Uppsala, Bib-
liograf. institutet (ook Stockholm, Lars Hökerberg) 1893. Pris 15 öre.

** Numera i tryck: H. Hjärne, Universitetens folkbildningsarbete
i ^England, »Sv. Spörsmål» n:r 4 (Stockholm, Lars Hökerberg), 45 öre.

Verdandi, 1893.

2
18 UNIVERSITETSKURSERNA I UPPSALA SOMMAREN 1 89 3.

anmärker, »noga taga sig till vara att söka efterhärma det en-
gelska företaget i dess av nationella förhållanden betingade
egendomligheter». Man bör »framför allt börja en god sak på
den punkt, där ett påtagligt, om också ej uppseendeväckande
resultat så snart som möjligt kan vinnas, ock sedan med öppna
ögon ock fördomsfritt lita på erfarenhetens ock den naturliga
utvecklingens lärdomar». Under instundande sommar lära nu
på föranstaltan av en Uppsaliensisk studentförening en del före-
drag i landsorten komma till stånd: däri kan möjligen ligga
uppslag till ett ordnat arbete. Under hösten ock våren har
prof. Hjärne hållit föreläsningar i Tärna, Gefle, Bollnäs ock
Söderhamn ock därunder övertygat sig om att en intresserad
ock tacksam publik är att påräkna både i stad ock på land.

Englands »sommarmöten» vid universiteten i Oxford ock
Cambridge bygga på förutsättningar, som i Sverge åtminstone
ännu ej äro för handen. Men det finnes i, alla fall de bästa
utsikter till att en början till förvärkligande av det tredje av
ovannämnda förslag redan instundande sommar skall i Uppsala
kunna göras. Under diskussionen vid folkhögskolemötet påpeka-
des, såväl av inledaren som av flere andra talare, hurusom det
för folkhögskoleläraren vore förenat med de största svårigheter
att följa med vetenskapernas fortgående utveckling. Bristen
på böcker ock tidskrifter, bristen på instrumentala jälpmedel,
som endast större laboratorier ock andra dylika institutioner
kunna erbjuda, bristen på umgänge med studiekamrater göra,
att läraren snart finner sig väsentligen hänvisad till vad han
under sin egentliga studietid inhämtat, med endast ringa möj-
lighet till förkovran. Så blir hans vetande småningom anti-
kverat, ock medvetandet att så är värkar nedstämmande på
arbetshågen. Allt detta är för övrigt icke någonting för folk-
högskoleläraren egendomligt. Ungefär det samma gäller utan
tvivel även lärarns vid de allmänna lärovärken. Även de för-
falla lätt, till ock med trots allvarligt strävande att hålla sig
uppe, till rutin, till en blott repetition av vanans nötta läxa.
Från lyckligare lottade studiekamrater vid universiteten skall
icke därför mot dem riktas någon förebråelse: det är icke dessa
elementarlärares skull att så sker, utan det är förhållandenas
obevekliga logik som för dem därhän.

Så framkastades från olika håll tanken på periodiskt åter-
kommande möten i universitetsstäderna, under vilka möten före-

* Hjärne, a. arb. s. 32—36.
UNIVERSITETSKURSERNA I UPPSALA SOMMAREN 189 3.

19

läsningar, övningar ock diskussioner samt personligt umgänge
med fackkamrater skulle hålla det vetenskapliga intresset uppe,
öppna nya vyer ock göra det möjligt för dem som ville att
»följa med», eller t. o. m. att själva deltaga i det vetenskap-
liga arbetet.

Men om sådana möten komma till stånd, böra de bliva
av stort gagn även för andra, som icke förut idkat universi-
tetsstudier: lärarinnorna vid våra talrika flickskolor ock den
stora kåren av folkskolelärare ock folkskolelärarinnor. En fyra-
årig seminariekurs kan icke vara tillräcklig att giva folkskolans
lärarekår den orientering i vetandets värld, som nu för tiden vore
önsklig hos folkläraren. Vare därmed ingalunda sagt, att även
vägen till folkskolans kateder borde gå genom mogenhetsexa-
men ock universitetet. Men det skulle vara lyckligt, om de mera
begåvade ock för sitt kall intresserade lärarne ock lärarinnorna
finge tillfälle att under någon kortare tid. åtnjuta universitets-
undervisning, som till innehåll ock form är en annan än se-
minariets.

För rästen borde sådana kurser, som de nu omtalade,
kunna vara välkomna även för studenterna ock för män ock
kvinnor av alla klasser utom skolans krets.

Vid ett sammanträde med intresserade personer, universi-
tetslärare ock andra, i Uppsala den 25 mars d. å. beslöts, att
under sommaren 1893 ett försök skall göras i den riktning,
som ovan antydes — naturligtvis under förutsättning att lämp-
ligt antal deltagare i de påtänkta kurserna inom viss tid an-
mäler sig.

Föreläsningarna skola hållas av faclcmän, som var ock en
inom sin specialitet stå mitt ini samtidens vetenskapliga arbete.
De skola hållas i Uppsala universitets lärosalar ock på univer-
sitetets institutioner, med begagnande av den undervisningsmate-
riel, som dessa besitta. Naturligtvis under förutsättning att
de akademiska myndigheterna därtill giva sitt samtycke; ock
att de det skola göra, lär ej lida något tvivel.

När detta skrives, äro följande kurser utlovade:

Prof. H. Almkvist (semitisk filologi):

Israels äldsta historia (från den
kritiska forskningens ståndpunkt).

Rektor J. E. Centervall (klassisk
filologi):

Den romerska käjsartiden.
20

UNIVERSITETSKURSERNA I UPPSALA SOMMAREN 1893.

Observator C. Charlier (astronomi):
Fixstjärnorna.

Professor N. C. Dunér (astronomi):
Solen.

Professor H. Hjärne (historia):

Svenska statsskicket under re-
formationstidevarvet.

Professor F. Holmgren (fysiologi):
Synsinnet.

Docenten K. F. Johansson (indisk
filologi):

Buddhismen i Indien.

Professor J. A. J/unclell (fonetik):
Hur språkljuden bildas.

Docenten H. V. Munthe (geologi):
De yngsta skedena i jordens ut-
vecklingshistoria.

Professor A. G. Noreen (nordiska
språk):

Inledning till modersmålets
grammatik.

Professor C. R. Nyblom (konsthis-
toria): Uppsala domkyrka.

Docenten Fr. v. Schéele (psykologi):
Om minnet.

Docenten H. G. Söderbaum (kemi):

Om stenkol- ock lysgas (med
experiment).

Teol. Kand. N. Söderblom (teologi):

Den kristna troslärans utveck-
ling.

Docenten A. Wirén (zoologi):
Däggdjuren.

Varje kurs omfattar i allmänhet ett antal av från 3 till
10 föreläsningar. Meningen är, som av de uppgivna äm-
nena torde framgå, att behandla mindre, men viktigare partier
av de olika vetenskaperna intensivt ock med en viss bredd.
Avsikten är icke så mycket att meddela ett kunnskapsmaterial,
som sedan av deltagarne (åhörarne) skulle kunna omedelbart
återgivas vid deras egen undervisning, som fastmer att införa
dem i vetenskapens värkstad, kasta ljus över de samtida prob-
lemen ock så värka väckande ock manande till eget fortsatt
arbete. A andra sidan är det fråga om undervisning ock sal-
dier, ej om förströelse.

För att göra föreläsningarna för deltagarne mera frukt-
bärande, har man föreslagit att vid seriens början sätta i deras
hand tryckta »grundlinjer», i ord eller bild, en översikt av före-
läsningarnas innehåll i kortaste form, eller t. o. m. blott en
utförd disposition; eller att vid seriens slut lemna ett kort re-
ferat i tryck till stöd för minnet. Det’skulle vara någonting
av samma slag som engelsmännens »syllabus». Den som icke
gör anteckningar, glömmer snart det mästa; den åter, som skall
göra anteckningar, hinner icke att följa med ock torde i all-
mänhet ha mindre behållning, än den som blott uppmärksamt
hör ock ser. Saken kan gestalta sig olika i olika ämnen ock
för olika föreläsare, ock får naturligtvis överlemnas åt deras
skön. Mycket kommer att bero på huru talrika åhörarne bliva,
d. v. s. om avgifterna kunna betäcka kostnaden för tryck av
dylika »grundlinjer» eller »syllabi».

Utom de angivna serierna komma troligen även enstaka före-
drag att hållas (predikan av prof. Rudin, om Tolstoi som skol-
UNIVERSITETSKURSERNA I UPPSALA SOMMAREN 1 893.

21

lärare av prof. Lundell, o. s. v.). Diskussioner kunna an-
ordnas. I sammanhang med den geologiska kursen företagas
exkursioner. Museer, växthus o. s. v. hållas på bestämda
tider öppna ock förevisas av vederbörande tjänstemän. Kur-
sernas början ock slut komma att markeras genom särskilda
föredrag av två bland universitetets förnämsta talare, profes-
sorerna Holmgren ock Hjärne.

Rörande lämpligaste tiden råder ännu någon tvekan. En-
dast i slutet av sommarferierna, omedelbart före höstterminens
början, torde det vara möjligt att i Uppsala samla ett tillräck-
ligt antal föreläsare. Senare hälften av augusti torde också passa
såväl folkhögskolans som de allmänna lärovärkens ock flick-
skolornas lärare ock lärarinnor. Folkskolans ferier infalla där-
emot mitt på sommaren. Men det bör väl låta sig göra för
de skollärare, som vilja begagna sig av tillfället, att få sina
terminer så ordnade, att de vid den angivna tiden kunna bli
lediga ett par veckor. Meningen är ju att göra läraren ännu
skickligare att fylla sin uppgift, ock skolråden böra väl antagas
villiga att för sådant ändamål visa allt möjligt tillmötesgående.

Man har trott, att åtminstone för ett första försök tiden
ej borde utsträckas längre än till två veckor. Kortare bör den
emellertid ej häller bli, om något skall medhinnas. Lämpligt
vore kanske att taga två kalenderveckor, i vilket fall endera
eller båda söndagarna kunde komma väl till pass för resorna.
I så fall skulle emellertid kurserna förläggas antingen till 14
—26 aug. eller till 21 aug.—2 sept. För den händelse en
eller annan av deltagarne ville vara med om jubelfästen till
minne av Uppsala möte (den 4 ock 5 sept.), vore den senare
tiden bäst. För lärare ock lärarinnor, som de sista dagarna
av aug. eller 1 sept. skola börja sin hösttermin, vore åter den
förra tiden lämpligare.

En fråga är också, om två eller flere föreläsningar skola
kunna hållas på samma timme eller icke. Pågå flere kurser
samtidigt, så kan en ock samma åhörare blott vara med om
en av dem. Naturligtvis bör ingen ävlas att vara med om allt:
att under en tid av två veckor åhöra föreläsningar i 15 olika
ämnen går tydligen icke; att så begagna den erbjudna under-
visningen vore minst sagt oklokt, ock resultatet av det hela
skulle vara utan värde. Varje deltagare bör välja sina se-
rier ock bevista seriens alla föreläsningar (vilka tillsammans
bilda ett helt), ock ingen bör gärna (ehuru det står honom fritt
att höra på alla) bevista mer än 3 å 4 föreläsningar om dagen,
22

UNIVERSITETSKURSERNA I UPPSALA SOMMAREN 18 9 3.

så vida han av dem vill ha fullt gagn. Sättas emellertid flere
föreläsningar samtidigt, så minskas antalet av möjliga kombina-
tioner: det kan alltför väl hända, att en deltagare skulle vilja
vara med just om de två serier, vilkas timmar-sammanfalla. Att på
12 dagar inpassa 80—90 föreläsningar så, att icke två hållas
samtidigt, möter åter praktiska svårigheter. Man skulle väl
för föreläsningar kunna taga i anspråk tiden kl. 9 — 2 ock 4—6
eller 4—7. Men åtminstone några eftermiddagar borde vara
lediga för diskussioner, utflykter ock dylikt.

Föreläsarn e göra icke anspråk på någon ersättning för sitt
arbete. Till betäckande av utgifter för trycksaker (program,
biljetter o. dyl.), för betjäning ock för betalning av sådan un-
dervisningsmateriel, som förbrukas, måste dock någon avgift
av deltagarna betalas. Denna är bestämd till 10 kr. för per-
son. Mot erläggande av 10 kr. eger alltså deltagare i mötet
bevista vilka föreläsningar han vill ock åtnjuter alla de för-
måner, som överhuvud kunna beredas åt gästerna. För i sta-
den bosatta personer, som ej vilja anteckna sig som deltagare i
mötet, utan blott åhöra en särskild serie eller en enstaka före-
läsning, är avgiften satt till 50 öre pr timme. Skulle delta-
garna bli så många, att någon behållning uppstår, tillhör den
naturligtvis föreläsarne.

Under mellanterminen stå i Uppsala ett betydligt antal stu-
dentrum lediga. En mängd sådana hoppas organisationskommittén
få till sin disposition. Det finns följaktligen god utsikt, att ett
betydligt antal deltagare kan få bostad gratis (eller för en avgift,
som motsvarar kostnaden för städning, d. v. s. 1 kr. i veckan).
Gemensam spisning torde kunna anordnas på någon nations-
lokal till ganska billigt pris (förslagsvis 1 kr. om dagen för
morgon, middag ock kväll tillsammans). Järnvägsstyrelsen skall
säkerligen medgiva fram- ock återresa på enkel biljett; kanske
skall det lyckas utvärka ännu förmånligare villkor. Även med
enskilda järnvägar ock ett eller annat ångbåtsbolag torde över-
enskommelse om nedsatta avgifter för mötesdeltagarna kunna
träffas. Beräknas maten till 1 kr. om dagen, rum ock städ-
ning till omkring 1 kr. i veckan, skulle kostnaden för en del-
tagare, med inberäkning av den stadgade avgiften, ej överstiga
30 kronor (utom resan). En del av kostnaderna kunde lämp-
ligen tillskjutas av intresserade skolstyrelser ock skolråd. I
bästa fall bör man kunna utvärka fria resor på statens järnvä-
gar (åtminstone för lärare ock lärarinnor i av staten under-
stödda skolor).	,
UNIVERSITETSKURSERNA I UPPSALA SOMMAREN 189 3.	23

Att inom ramen av de fattade besluten anordna det hela
uppdrogs vid sammankomsten den 25 mars åt en kommitté, be-
stående av professorerna Hjärne, Lundell ock Noreen. Denna
kommitté skall till sitt biträde för de ekonomiska bestyren ock
en del löpande göromål ha en expedition eller byrå. För byrå-
arbetet hoppas man få biträde av några intresserade studenter.
I april eller maj kommer av kommittén en inbjudning att ut-
färdas till allmänheten att på angiven tid ock för angivet syfte
möta i Uppsala. I maj skall (före terminens slut) en detalje-
rad läsplan vara uppgjord ock då underställas föreläsarne.

Saken är emellertid ny. Oaktat det intresse, varmed för-
slaget omfattats såväl vid det nämnda mötet i sept. 1892 som
i åtskilliga tidningar, kan tydligen ingen veta, vilken tillslut-
ning som är att vänta från deras sida, för vilkas räkning hela
apparaten skulle sättas i gång. Det faller av sig självt, att
fämton föreläsare ej vilja utsätta sig för ett sådant fiasko som
att stå inför tomma eller nästan tomma bänkar. Föreläsare-
kollegiet har därför beslutat, att om ej före den 1 juli ett visst
minimiantal av deltagare anmält sig ock tagit biljett, skall hela
frågan anses förfallen. Naturligtvis skulle deltagare även sedan
kunna anmäla sig, ända in i sista ögonblicket. Lokalerna äro
rymliga nog, även för ett mycket stort antal. Vid anmälnin-
gen bör angivas, vilka kurser var ock en vill bevista — ho-
nom obetaget att sedan även vara med om andra. Om intres-
set för en viss serie visar sig alltför obetydligt, bör nämligen
en sådan serie inställas. Vad tiden för anmälningarna vid-
kommer, bör slutligen påpekas, att de först anmälda naturligt-
vis ha förmånsrätt till de billigare ock bättre belägna rummen.
Ehuru den egentliga inbjudningen ej torde förr än tidigast i
slutet av april bli synlig i tidningarna, är det ingenting som
hindrar att redan nu anmäla sig hos kommittén.

Det torde ej böra ifrågasättas, att varje år anordna sådana
kurser i Uppsala; kanske vartannat år, eller varttredje. Om
så finnes önskligt, kunna de en annan gång få taga längre tid,
ock detta års erfarenhet kan även i andra fall leda till förän-
dring i planen. Kommer saken blott till stånd, så öppna sig
vidsträckta perspektiv för vårt folks hela bildning. Skulle åter
mot förmodan visa sig, att ett passande antal deltagare ej an-
mäler sig, så lär det väl dröja, innan någon dylik plan ånyo
sättes i fråga.	Lll.










Innanläsningen.

En ryktbar norsk lärare satte innanläsningen så högt öfver de
andra ämnena, att han uttalade som sin åsigt: konsten att läsa bör
vara grunden för all bildning.

För min del tror jag, att denna man dömde mycket riktigt,
då han gaf innanläsningskonsten en så stor och djup betydelse.

Om vi se på den ställning innanläsningen har i våra skolor,
jämförd med de andra läroämnena, har den onekligen större för-
delar på sin sida. Icke i något annat ämne kan en lärare röra
sig så fritt som just i detta. Årskurs fins icke i innanläsning.
Härigenom kan läraren arbeta i modererad fart, efter eget omdöme
och smak, allt efter barnens krafter och förmåga, och behöfver ej
rusa i sken förbi hinder och omöjligheter af alla slag. Det faller
ju ingen pedagog in att bedöma ett barns förmåga i innanläsning
efter det antal sidor och stycken barnet läst, som man på grund
af »kursen» måste göra exempelvis i historia och naturkunnighet.
Ämnet har ock en stor fördel däri, att ett barns högre eller lägre
intelligens för öfrigt är af mera underordnad betydelse, då frågan
gäller innanläsningen. Den fordrar så att säga en speciell begåf-
ning. Ett nödvändigt vilkor för en sympatisk innanläsning är ett
böjligt, klart talorgan och ett vaket öra. Dessa gåfvor har naturen
ofta skänkt ett annars klent utrustadt barn.

Den mindre lyckade grammatikern kan härska öfver ett klart
röstregister lika väl som den omöjliga matematikern öfver ett fint
öra. Men detta förhållande förbises och gäller för intet inom våra
läroverk. Aldrig har man väl hört någon lärare, då en lärjunges
oförmåga kommer på tal, invända: »men han har en så sympatisk
stämma». Jag undrar, om jag ej endast skulle få ett löje till svar,
om jag infölle: »han har ett så säkert öra». Och likväl äro dessa
båda förmågor hufvudvilkor för en förtjänstfull innanläsning.

Ämnet blir ock af stor uppfostrande betydelse genom sina kraf
på de individuella anlagen för detsamma. Jag har iakttagit mer
INNANLÄSNINGEN.	25

än en gång, huru ett barn, bortskämdt af beröm och framgång, och
hvars högre intelligens är oomtvistad, kan på grund af en brist i
talorganet eller örat få vika platsen för en annars underlägsen,
bortglömd kamrat, hvars rena intonation bereder honom en äreställ-
ning i klassen, om läraren genom sina pedagogiska grepp förstår
framlocka denna fallenhet ur hans själs annars svåråtkomliga gömslen.

Amnet är ock af öfverlägset värde därigenom, att om ett barn
har resurser för detsamma, dessa kunna vid en skicklig behandling
stegras så, att lärjungen på fullt naturligt och enkelt sätt kan i
vissa moment komma att öfverträffa själfva mästaren, något, som väl
annars hör till sällsyntheten inom skolan. Huru ofta öfvergår ieke
en barnaröst den vuxnes i välljud! Lärarinnans stämma, härdad i
lifvets alla sträfvanden och bekymmer, skall förgäfves söka återge
»Lille kolargossens» vemodiga tonfall i hans spökfantasier, lika litet
som hon kan få den att ljuda så fint från tufvan som älfvadrott-
ningens till liten pilt. Endast en mjuk, okonstlad barnastämma kan
naturtroget återge dessa uttryck.

Är det nu så, att på grund af alla de fördelar som detta
ämne har framför de öfriga, dess andliga nivå inom skolan också
är högre än den, hvartill de andra läroämnena kommit? För min
del tror jag icke det — snarare tvärtom.

Slå vi oss ned under en innanläsningslektion som åhörare för
att njuta af ämnet, svikas vi ej sällan i våra förhoppningar. Ett
uppmärksamt och kritiskt öra känner otillfredsställelse med den
stämma, hvarmed uppläsningen sker, och åhöraren får oftast det
intryck, att alla barnen hafva likadan röst. Är det så, om vi
vända örat från skolan och ut i lifvet? Nej, där har hvarje varelse
sin röst, sitt språk. Men denna naturliga lag får ej härska i lek-
tionen. Den undertryckes af vårt förbiseende af de individuella
anlagen, våra pedagogiska konventionella bruk samt vår kärlek
till det korrekta, massartade och uniformella. Men under detta
få barnen sig en andlig lur, och deras inneboende krafter vyssjas,
ja, lallas till ro för att kanske icke mera vakna.

Lärarinnan firar väl egentligen sin triumf uti amnet den dag, då
hennes maskulina discipel består profvet vid inträdet uti l:sta eller
2:dra klass till statens läroverk. För att komma så långt med gos-
sen fordras mycket arbete; men ett arbete, som blott innebär
ämnets tyngd — ej ett grand af dess lyftning. Ty vid examen
gäller endast den mekaniska färdigheten. Men innanläsningskonsten
har andra sidor. En af dessa är, om jag så får kalla den, »den
konstnärliga», hvilken hufvudsakligast ligger i röstbehandlingen, och
som ger innanläsningen dess väckande och tändande betydelse.

I


26

INNANLÄSNINGEN.

Denna sida fordrar originalitet, natur, smak och lif. En förlust
gör den lärarinna, som ej från ämnets estetiska sida hemtar ersätt-
ning för sina mödor samt kraft och impulser till nya ansträngnin-
gar, då det gäller att drifva barnet i mekanisk färdighet.

Innanläsningen blir först, hvad den skall vara, då barnet ser,
huru tacksamt det är att ruska upp sig till ansträngning, och att det
derigenom kan lyckas frambringa något vackert, något fängslande.
I de timmarne skall lärarinnan försöka inlägga uppfinningsförmåga
och friskhet. Man skall förvärfva sig en mångsidig metod, ett
skiftande framställningssätt. Metoden får ej vara styf och stel,
icke lärd och högboren — icke heller nedlåtande. Den skall vara
enkel, glad och omfattande — och i denna anda hålla ut från det
lägsta stadiet till det högsta.

För min del tror jag, att knappt i något annat ämne kännas
på det högre stadiet så väl efterdyningarna från undervisningen på
det lägre som just i detta. Man skall veta, att i de högre klas-
serna komma ju lärjungarne så högt på strå, att de skola föra t. ex.
en general Sandels eller en Döbelns talan. En så stor uppgift löses
ej utan både erfarenhet och omdöme. Men dessa förmågor komma
ej i afgörandets ögonblick utan vissa förutsättningar, som gifvits
under föregående undervisning. Skall lärarinnan i de högre klasserna
hafva någon större framgång i ämnet, måste hon bedja småskole-
lärarinnan om lof. Ty skall man först börja med välläsningens
enklaste begrepp där uppe, är jag rädd för att både Sandels och
Döbeln få skrala tolkare.

Som nu småskolelärarinnans arbete enligt min uppfattning har
en så djup och ingripande betydelse, ville jag hufvudsakligast yttra
något om den första undervisningen. Vid sitt inträde i skolan
mötes den lille af en massa, ett helt batteri s. k. »staplar». De
äro nu underliga tingestar och tämligen föga omvexlande. De äro höga
staplar eller låga staplar, öfverböjda staplar eller underböjda staplar,
somliga kallas dubbelböjda med eller utan ögla, och ur dessa stap-
lar framkomma slutligen bokstäfverna. Jag kan ej neka, att jag
finner det där stapelväsendet stelt och enformigt. Nog kunde
man väl inlägga litet mera fantasi och lif uti de där strecken
och ej jämt kalla dem »staplar»! De kunde ju få föreställa dör-
rar och klocksträngar och ringklockor och alla möjliga intressanta
föremål.

I småskolan förbiser man nästan totalt barnastämmans och
hörselorganets behandling. Där bör man häjda barnet i rättan tid
och, då man skall lära det ett ljud, ej låta barnet framstöta det
onaturligt och sjungande, ej häller låta barnet draga på det otill-
INNANLÄSNINGEN.

27

börligt länge. Skall barnet lära o, ä la bonheur, då skall detta
endast uttalas o. I stället fä de sitta och dra ut o flera sekunder.
Härigenom öfvas väld mot barnaörat och förskämmas smaken och
omdömet, hvilka den blifvande Döbelns-tolkaren aldrig kan få nog
fina och kritiska. I småskolan skall rösten hafva vård och skön-
hetssinnet sin första odling.

Från ljuden går man allt längre fram i »Barnens första läse-
bok» af fru Sofi Almqvist. Där har man att uppmärksamma de
stycken, som bäst lämpa sig för röstbehandlingen. På sida 31 uti
ett litet stycke om en orm möter barnet första gången en dialog.
Den är skrifven så, att den fordrar motsatta omkastningar i rösten.
Ingen af dessa öfverstiger, hvad barnets öra eller härmningsförmåga
kunna åstadkomma. Det lilla stycket är i fråga om röstens vård
och tukt väl funnet och bör i hög grad uppmärksammas. Med det
stycket kan man lära barnet förstå begreppet »tonfall».

Man har så många medel att locka fram ur barnet ett riktigt
tonfall, det vill säga ett, som smyger sig efter innehållet. I ofvan-
nämda bok står ett litet förtjusande stycke, som heter: »Hans, som
gick vilse». Hans är en gosse, mycket duktig i egen tanke, mycket
storordig. Han skall gä ut en mörk afton pä en farlig väg, och månen
kommer så vänligt fram och frägar: »skall jag lysa Hans?» Därpå
svarar Hans mycket kärft: »behöfs icke alls!» Månen gär då ba-
kom skyn. Om nu ett barn sträfvar emot och vill läsa månens
vänliga erbjudan med samma tonfall som Hans otacksamma afslag,
kan man försöka ett medel, hvarmed man i allmänhet lyckas
locka fram, hvad man önskar. Man läter den lille till hans stora
förtjusning få inlägga en åtbörd i sin framställning. Han får vinka
afvisande med handen åt månen och så samtidigt säga: »behöfs icke
alls!» Då brukar merendels repliken falla naturligt.

I senare upplagan af folkskolans läsebok står en saga, som
heter: »Den girige ekorren». Dialogen försiggår där mellan ekor-
ren och domherren. Det är bra att låta dem läsa den med roll-
fördelning, som ju är ett vanligt sätt. Men ej så som brukligt är,
att barnet läser upp sin ramsa, då turen kommer, liksom man
tryckte på en knapp; utan litet åtminstone i kommunikation med
hvarandra. En gosse med stark röst har fått föra den barske ekor-
rens talan — och en liten flicka med mjuk stämma har jag lätit repre-
sentera domherren. Så hafva vi ej tagit för oss mycket, utan att
börja med hafva de blott fått återge några ord eller några rader.
Försöket gick ut pä att fä barnen förstå, att här ej var fråga om
att ramsa upp orden, utan att saken gälde att återge en snål, arg
ekorres tonfall och en ljuf älsklig domherres sä naturligt som möj-
28

INNANLÄSNINGEN.

ligt. Tankegången i dialogen har jag försökt få fram ännu påtag-
ligare genom att låta den lille domherren stryka mildt och lugnande
på den hetsige ekorren, då denne slungar fram sitt vredgade tal.
Barnen hafva fått försöka om — och om' igen. Ibland har ej
hunnits mer än en 5 å 6 rader på timmen, men målet med
den timmen var ej att hinna många ord, utan att lära barnet
mästra sin röst för att rätt återgifva innehållet.

Jag tror att åtbörden, gesten, alldeles för mycket uteslutes ur
våra lektioner. Den sätter eld och lif uti dem och borde där-
före någon gång förekomma. Den är nyttig äfven därigenom, att
den är helsosam. Den tillåter barnet att röra sig och slippa
hela timmen sitta i samma ställning, samt den framkallar ofta
hela klassens uppmärksamhet och förtjusning. Den får naturligtvis
ej vara öfverdrifven och patetisk, utan måste alltid sökas inom det
barnsligas område. För gossar är en rätt afpassad gest af stort
värde. Den öfvervinner så småningom det otympliga hos dem.
De ha ofta ett sätt att föra sina armar och händer på, som är
märkvärdigt klumpigt. För öfrigt lär den beskrifvande gesten bar-
net att föreställa sig en tankebild klart och tydligt.

Fredrique Werner.
Om matlagningsundervisning
i utlandet.

Anteckningar från en studieresa.

Då jag hösten 1891 lemnade Sverige för att i Tyskland, Bel-
gien och Skotland studera undervisningen i huslig ekonomi vid sko-
lor i dessa lander, reste jag först till Kassel, der jag deltog i en
kurs för utbildande af lärarinnor i Haushaltungsschulen, hvilken un-
der fr. Auguste Försters ledning tog sin början de första dagarne
af Oktober.

Fr. Förster har lyckats få Haushaltungsunterricht införd som
obligatoriskt faek för flickorna i högsta klassen vid en af Kassels
folkskolor och har i sammanhang med sin Haushaltungsschule anord-
nat en 6 månaders kurs för dem, som önska utbilda sig till lära-
rinnor i dylika skolor. Då hela företaget ännu är ganska nytt, ske
gifvetvis för hvarje kurs, som börjar, förbättringar och utvidgningar
i flere hänseenden. Den redogörelse jag kan lemna rörande lära-
rinnekursen gäller därför endast den, som jag under vintern 1891
—-1892 följde.

Den till kursen hörande praktiska undervisningen meddelades
oss, fr. Försters nio elever, i Frauenbildwngsvereins Hochschule,
der vi sjelfva lärde matlagning, och i fr. Försters Haushaltungs-
schule, der vi, som biträden vid öfvervakandet af barnen, åhörde
fr. Försters undervisning.

Till kursens praktiska del kommo senare Lehrproben. Dessa
utgjordes dels af öfningslektioner med barnen i Haushaltungsschule,
dels af föredrag och utfrågningar öfver några af lärarinnan fram-
stälda uppgifter, vid hvilka senare undervisningsprof kamraterna
voro åhörare och elever.

Hochschule i Kassel är en matlagningsskola rätt och slätt, utan
sammanhang med Haushaltungsschule och fr. Försters kurs och icke
särskildt afsedd att lemna lärarinneutbildning. Men den goda un-
30

OM MATLAGNINGSUNDERVISNING I UTLANDET.

dervisning, som der gafs, och den förträffliga anordningen af den-
samma gjorde kursen lärorik äfven oafsedt den direkta kunskap i
matlagning, man der erhöll.

Skolans lokal utgjordes af ett rymligt kök, ett diskrum, ett
förrådsrum och en stor matsal för de dagliga middagsabonnenterna,
som utgjordes af 25 — 30 damer. Två älskvärda, bildade lärarinnor
delade undervisningen emellan sig och skötte den med ett lif och
ett intresse, som ej kunde undgå att draga eleverna med. Tre
kurser voro samtidigt i gång under hvarje 3 månaders period, men
undervisningen meddelades naturligtvis på olika dagar i veckan.
Min kurs arbetade i hvarje vecka 2 förmiddagar, från 1/2 9 till 1/2 2,
och 1 eftermiddag, från 3 till 7. Dessutom erhöllo samtliga ele-
verna gemensamt 11/, t. i veckan särskild teoretisk undervisning,
hvarvid genomgingos de olika processerna vid matlagning (kokning,
stekning, bakning m. m.), de viktigaste födoämnena, deras uppköp,
förvaring, behandling vid tillredandet o. s. v. I hvarje kurs del-
togo 10 å 12 elever, hvilka två och två arbetade tillsammans.
Dagens verksamhet började med matsedelns och de olika receptens
dikterande och uppskrifning, hvarvid lärarinnan gjorde nödiga an-
märkningar, förklaringar och frågor. Derefter vidtog sjelfva arbe-
tet, som, med en kort frukostrast, pågick till kl. 1/, 2, då maten
upplades af eleverna och serverades.

Arbetsfördelningen i Kassels Kochschule synes mig mycket
praktisk. Hvarje elev måste deltaga i alla de olika arbetena för
dagen, så att bvart par t. ex. hade soppa, kötträtt, grönsaker och
efterrätt att tillaga. Derigenom vanns, att de tillagade portionerna
ej behöfde vara större än för 5 — 6 personer, vidare att eleverna
fingo lära sig indela sin tid för de olika göromålen, foga dessa till
hvarandra, så att allt medhanns, och slutligen att de fingo prak-
tiskt utföra samtliga recepten, så fort de fått dem, hvilket betyd-
ligt underlättade deras inlärande.

Lärarinnan öfvervakade naturligtvis det hela, men efter de
gjorda anvisningarna måste hvar och en ansvara för och sköta sig
sjelf.

På den eftermiddag i veckan, då eleverna hade praktiskt ar-
bete i Kochschule, utfördes beställningar (af bakverk, kalla rätter
o. d.) samt inläggningar af kött, frukt m. m.

Undervisningen i Haushaltungsschule egde rum hvarje lördags
f. m. från 8 till 12. En sådan förmiddag företedde det stora f.
d. magasinsrummet nere vid Wolfhagerstrasse en liflig anblick. Vid
sex små spisar, vid bord och hyllor sysslade ifrigt och muntert en
skara flickor med tillagning af middag och med förberedande arbe-
OM MATLAGNINGSUNDERVISNING I UTLANDET.

31

ten dertill eller med rengöring af olika slag. Fyra flickor (i ål-
dern 13—16 år) arbetade tillsammans vid hvart bord, hvar och en
med sitt bestämda åliggande, en andel af de för hvarje gång åter-
kommande göromålen, jämte det tillfälliga för dagen. Från sin
plats midt i salen öfverblickade och ledde lärarinnan (fr. Förster)
det hela, och vid hvart bord hölls dessutom uppsikt af en lära-
rinneelev.

Sedan lärarinnan med en kort bön inledt dagens arbete, upp-
skrefvos på svarta taflan matsedeln och, efter gemensam uträkning,
uppgifterna på de för hvarje grupp nödiga kvantiteterna matvaror
samt dessas pris. I sammanhang härmed uträknades priset på hvar
särskild rätt för 2 — 4 personer. Till en af flickorna vid hvart
bord lemnades en liten påse med penningar, 1,50 å 2 Mark, med
hvilka hon hade att göra uppköp, och för hvilka hon måste redo-
göra. Uppköpen skedde hos lärarinnan i ett hörn af rummet, dit
de små hushållerskorna samlades med sina korgar och penningpun-
gar. Sedan uppköpen afslutats och vissa nödvändigt tidiga arbeten
blifvit undangjorda, följde »Besprechen des Lehrgegenstandes».
Lärarinnan tog vanligen ett, någon gång ett par näringsmedel till
hufvudföremål för undervisningen och för dagens arbete. I ett
kort, åskådligt och lifligt föredrag gaf hon sina elever på ett en-
kelt och praktiskt sätt de upplysningar, påminnelser och anvisnin-
gar hon ansåg behöfliga. Dervid berördes först näringsmedlets na-
turhistoria och, när osökt anledning dertill erbjöd sig, dess kultur-
historia; vidare framhölls dess betydelse för handel och näringar
och som medel till arbetsförtjenst för många; slutligen utreddes
dess betydelse såsom näringsmedel, dess egenskaper och behandling
som sådant, och plägade lärarinnan i detta sammanhang för hvarje
gång påminna barnen om de fordringar de borde lära sig ställa
på en riktig föda. »Nahrhaft, verdaulich, wohlschmeckend, den
Mitteln entsprechend» blefvo ej blotta fraser för de små köksorna,
då alltid tillredningen af en ny rätt noga genomgicks och belystes
från alla dessa synpunkter, och då de sjelfva hvarje gång, vid den
enkla men välsmakande lilla middagen, fingo pröfva möjligheten af
åtminstone de båda sista vilkorens samtidiga uppfyllande.

För att ej för mycket anstränga barnens uppmärksamhet bru-
kade fr. Förster så vidt möjligt låta de praktiska arbetena omvexla
med den muntliga behandlingen af dagens ämne. Också följde flic-
korna äfven denna senare del af undervisningen med ett sällan svi-
kande intresse, och arbetena gingo med lif och lust. Uppskrifning,
i särskilda små häften, af dagens recept samt inkomster och utgif-
ter för gången skedde på lediga stunder under förmiddagens lopp.
32

OM MATLAGNINGSUNDERVISNING I UTLANDET.

Kl. 12 skulle allt vara färdigt. Flickorna afröjde och dukade bor-
den, maten framsattes, och lärarinnan läste en bordsbön, hvarpå mål-
tiden tog sin början. Efter slutad middag vidtogo rengörings-
arbeten, diskning, torkning och iordningställande af alla begagnade
saker, och vid 1/2 l-tiden var man färdig att återvända hem.

I våra böcker inskrefvo vi efter hvarje lördagslektion en redogö-
relse för dagens undervisning, i form af en arbetsplan, der arbetets
alla särskilda delar, i riktig följd och med för hvarje ny del nöd-
vändiga material och kokkärl, noga antecknades. Uppgifter på kvan-
titeterna af och prisen på de för hvart bord nödvändiga förråden
skulle äfven ingå i planen. Detta för att vänja och lära oss att
på förhand ordna, bestämma och öfverblicka ett arbete af detta
slag. Den teoretiska delen af undervisningen upptecknades i korta
hufvudpunkter vid sidan af arbetsplanen.

Veckoschemat för vår teoretiska undervisning var följande:
2 t. födoämneslära, 1 t. fysiologi och hälsolära, 1 t. pedagogik,
1 t. naturhistoria och 1 t. kemi. Under tiden efter jul kommo
härtill ytterligare ett par timmar i veckan för gemensamt utarbe-
tande af arbetsplaner samt för hållandet af föredrag och andra
läroprof.

I naturhistoria genomgingos husdjuren och de för ändamålet
viktigaste bland de . öfriga djuren samt sädesslagen och öfriga vik-
tigare kulturväxter. I kemi meddelades endast de första grun-
derna af ämnet, och genomgingos, under experiment, de viktigaste
elementen.

I födoämneslära, fysiologi och hälsolära samt pedagogik hade
vi en lärarinna — fr. Förster sjelf — som i ovanligt hög grad
förstod att intressera och lifva sina elever, föra dem till nya syn-
punkter för gamla välkända saker och gifva dem ett glänsande före-
döme i ett verkligen praktiskt tillgodogörande och meddelande af
förvärfvade kunskaper.

Under lektionerna i födoämneslära genomgingos utförligt de
särskilda näringsmedlen, deras utseende, egenskaper och bestånds-
delar, deras näringsvärde, prisbillighet, uppköp, förvaring och till-
lagning. Lärarinnan berörde vidare näringsmedlens betydelse som
förvärfsmedel och lemnade en öfverblick öfver de bidrag deras od-
ling eller anskaffande lemnat till menniskoslägtets kulturhistoria.
Under kursens senare del fingo vi beräkna de närande bestånds-
delarne i vissa rätter och i sammanhang dermed uppgöra matsed-
lar för några dagars måltider, till ett bestämdt pris pr dag och
med särskildt afseende fäst vid de för menniskans dagliga behof
nödvändiga kvantiteterna af de olika näringsämnena.
OM MATLAGNINGSUNDERVISNING I UTLANDET.

33

Under en timme i veckan genomgick fr. Forster de viktigaste
kapitlen i menniskans fysiologi, utförligast matsmältningsorganen samt
de särskilda näringsämnenas förarbetande och upptagande i kroppen.
I sammanhang med läran om menniskokroppen gäfvos äfven anvisnin-
gar och råd angående dess rätta skötande. Till kapitlet om hudens
vård anknöt lärarinnan en lektion om tvätt och genomgick fullstän-
digt alla de särskilda processerna dervid. Sedan vi derpå sjelfva
praktiskt repeterat ämnet, lemnade vi i en uppsats utförlig redogö-
relse för detsamma. Allt emellanåt fingo vi på detta sätt söka
klargöra och framställa vår uppfattning af något af lärarinnan nyss
förut behandladt ämne.

Under pedagogiktimmarne genomgick lärarinnan att börja med
den allmänna metodiken, enär flertalet af hennes elever saknade före-
gående lärarinneutbildning. Till den derpå följande framställningen
af ämnets speciella metodik gaf lärarinnans eget sätt att lösa sin
uppgift den bästa belysning. Fr. Förster tröttnade ej att med ord
och exempel visa, huru hushållsundervisningen, rätt uppfattad och
begagnad, är ett det viktigaste uppfostringsmedel, ett medel fram-
för många att allsidigt utveckla och undervisa barnen, att gifva dem
intresse för och leda dem till naturens studium, att skärpa deras
iakttagelseförmåga och deras omdöme, att väcka dem till sjelfverk-
samhet och vänja dem vid ordning, flit och plikttrohet.

Egentligen uttrycker ordet hushållsundervisning endast en del af
hvad fr. Förster inbegriper under denna benämning. Hon plägade
ofta säga, att hon förgäfves sökt efter ett kort och uttrycksfullt
namn på det nya ämne, som nu allt mer arbetar sig fram till er-
kännande. »Vorbereitung auf unsern weiblichen Beruf» ville hon
halst tills vidare benämna det. En naturlig konsekvens af denna
uppfattning är hennes fordran, att ämnet skall ingå som ett huf-
vudmoment i den kvinliga undervisningen (hälst i en obligatorisk
fortsättningskurs) och der ej stå lösryckt från öfriga skolämnen,
utan på det närmaste sammanhänga med och stödjas af flere bland
dessa, såsom kristendom, modersmålsläsning, räkning och framför
allt naturkunnighet.	.

Jag tror, att fr. Förster med denna sin uppfattning af det
nya skolämnet gjort en insats af största betydelse i uppfostrans och
undervisningens historia.

Från Kassel reste jag till Brüssel, der jag genom svensk-norske
ministerns bemedling snart erhöll tillåtelse att besöka hvilka skolor
jag önskade.

Verdandi, 1893.

3
34	om MATLAGNINGSUNDERVISNING i UTLANDET.

I Belgien har som bekant ämnet »huslig ekonomi» blifvit
mycket uppmärksammadt. Sedan ett trettiotal af är har teore-
tisk undervisning deri förekommit vid lärarinneseminarierna (les
écoles normales'), och under de sista sex, åtta åren har man flerestä-
des sökt att för det tredje årets elever anordna en praktisk kurs i
matlagning, såsom fortsättning och tillämpning af den föregående
teoretiska undervisningen. Äfven i folkskolorna (les écoles pri-
maires) har man sedan flere år undervisat i huslig ekonomi, i bör-
jan mera tillfälligtvis, i sammanhang med andra ämnen, men små-
ningom på bestämda timmar och i ordnade kurser. Någon prak-
tisk undervisning i ämnet har man i dessa skolor ännu ej infört.
I stället finnas på flere orter, såväl i städerna som på landet, hus-
hållsskolor (écoles ménagéres och écoles ménagéres professionelles)
för unga flickor, som slutat skolan. I fattigare trakter har man
nöjt sig med att inrätta s. k. classes ménagéres, gemensamma för
eleverna på högsta stadiet inom flere närliggande skolor.

I les écoles moyennes, fortsättningsskolorna, förekommer ingen
eller åtminstone en mera obetydlig och uteslutande teoretisk un-
dervisning i économie domestigue. Men vid de tvååriga cours pré-
paratoires, som finnas vid alla écoles normales och som i mycket
likna de båda öfversta klasserna i våra högre flickskolor, hör en
elementär kurs i économie domestique till programmet. Eleverna
vid le cours préparatoire till ett af seminarierna i Brüssel få till
och med genomgå en liten kurs i matlagning.

Under min vistelse i Brüssel besökte jag flere skolor af olika
slag. Så regelbundet sig göra lät följde jag hela tiden undervis-
ningen i économie domestique vid stadens seminarium, det enda i
Brüssel der en praktisk cours de cuisine gifves tillika med den
teoretiska kursen i économie domestique. Lärarinnan i ämnet, sjelf
föreståndarinna för en école ménagére, skötte undervisningen med
lif och intresse och med en säkerhet, ett sundt praktiskt omdöme,
som endast en lång erfarenhet skänker.

Kursen i économie domestique gifves under de båda första
åren (1 t. i veckan) och omfattar, i närmaste öfverensstämmelse
med det af undervisningsministern år 1885 offentliggjorda program-
met för les écoles normales, följande hufvudpunkter: under l:sta
året: bostaden (ventilation, rengöring m. m.), möblerna, kökskärlen
(olika material, rengöring), uppvärmning och belysning; under
2:dra året: tvätt, underhåll af klädedräkten, af linne och sängklä-
der, de olika födoämnena (egenskaper, förvaring, behandling vid
tillredandet, m. m.), beräkning af utgifterna för ett hushåll och
räkenskapernas förande. Först under tredje året kommer den
OM MATLAGNINGSUNDERVISNING I UTLANDET.

35

egentliga praktiska undervisningen. Men då seminariet, likt fler-
talet af de belgiska écoles normales, till en del är internat, kan
man redan under första året låta eleverna få utföra några enklare
praktiska arbeten, såsom att städa ett rum och bädda en säng,
tvätta fönster, skura af ett köksbord, rengöra några kokkärl, diska
porslin och glas. Som eleverna vanligen äro för talrika och tiden
alltför knapp, för att alla skulle kunna deltaga i hvarje arbete,
brukar lärarinnan, sedan hon med hela klassen utförligt genomgått
den ifrågavarande uppgiften, låta några af eleverna utföra densamma
och gången derpå inför klassen redogöra för sitt arbete.

Under de timmar jag följde undervisningen i économie dome-
stique med 2:dra årets elever, genomgick lärarinnan, ganska utför-
ligt och med praktiska anvisningar, de olika slag af kött vi an-
vända till vår föda. Såsom undervisningsmateriel tjenade dels bitar
af färskt kött af olika slag, dels färglagda, mycket väl utförda af-
bildningar (planscher) af slaktdjuret och de olika delarne af det-
samma efter styckningen. Eleverna antecknade hufvudinnehållet af
lektionen, och gången derpå fingo ett par, tre af dem högt uppläsa
sina resuméer, hvarvid lärarinnan gjorde nödiga rättelser och tillägg.

Tredje årets kurs i matlagning omfattar 25 å 30 lektioner,
hvar och en på omkring 3 timmar. Jag bevistade flere onsdags-
eftermiddagar lektionerna i »cuisine» med tredje afdelningen och
fick en ganska god tanke såväl om elevernas raskhet och händig-
het som om resultaten af deras arbete. Af de 25 eleverna del-
togo för hvarje gång 5 i arbetet. De öfriga voro endast åskådare
och åhörare, ofta nog en smula oroliga sådana. Under de för-
beredande arbetena genomgick lärarinnan dagens matsedel, vanligen
en fullständig middagsmåltid, gaf frågor öfver det förut bekanta
samt meddelade förklaringar och anvisningar jämte recept till de
nya rätterna. Omkostnaderna för måltiden och priset per person ut-
räknades gemensamt och uppskrefvos. Sedan åskådarna aflägsnat sig
•och tillredelserna afslutats, dukades ett prydligt middagsbord af de
unga köksorna, hvarpå de smakliga anrättningarna upplades och
måltiden tog sin början. Lärarinnan, de arbetande eleverna och
några helpensionärer deltogo i densamma. Äfven jag var ofta gäst
vid middagsbordet, då eleverna voro mycket angelägna, att man
skulle bli grundligt öfvertygad om deras skicklighet. Af någon
särskildt väl lyckad rätt sändes alltid ett litet prof upp till madame
la directrice. Efter måltidens slut dukade eleverna af, diskade,
torkade och ordnade, tills allt var snyggt och prydligt igen.

Att denna kurs, liksom de föregående årens, har sin stora
praktiska nytta för elevernas allmänna utbildning, derom är jag
36	om MATLAGNINGSUNDERVISNING i UTLANDET.

öfvertygad, men naturligtvis kan den icke vara en tillfyllestgörande
förberedelse för dem, som sjelfva önska bli lärarinnor i économie
domestique. För dessa finnas särskilda kurser anordnade vid semi-
nariet i Liege, oeh jag skall längre fram lemna några uppgifter
derom.

Sedan några år ha äfven eleverna i le cours préparatoire till
staden Brüssels seminarium fått genomgå en kurs i matlagning.
Från kl. 11 till 1 hvarje torsdags f. m. under månaderna Sept.—
Mars gifves en lektion i matlagning omvexlande för första och
andra årets elever. Då de flesta af dem längre fram, i 1'école
•normale, fä repetera hvad de förut lärt i matlagning, är den lilla,
förberedande kursen säkerligen ej utan sin nytta. Och det intresse,
hvarmed dessa fjortenåringar arbeta, den förtjusning, hvarmed de
betrakta resultaten af sina sträfvanden på kokkonstens område, äro
något verkligen uppfriskande att se.

Vid seminariet i Liege, dit jag reste öfver på en dag, var
för någon tid all undervisning inställd med anledning af pågående
examina, och några lektioner kom jag sålunda ej i tillfälle att
åhöra. Men i stället fick jag bese skolans nya, vackra och prak-
tiskt inredda lokal och erhöll af min vänliga ciceron, hufvudlära-
rinnan i économie domestique. alla upplysningar jag kunde önska.
Med särskildt intresse såg jag det nätta lilla köket, der tredje årets
elever idka sina husliga studier, och trädgårdstäppan derutanför,
fältet för . deras arbete med hacka och spade under vår- och som-
marterminen. I la salle des collections gjordes jag af min led-
sagarinna uppmärksam på en liten samling af i ett hushåll vanligen
förekommande saker: kryddor, olika sorters kaffe, socker, mjöl, gryn
m. m., profver på olika kvaliteter af lärft och bomullsväf, bol-
stervarstyger, fjäder, tagel, spån m. m. Ett litet husapotek sak-
nades ej häller. Alltsammans var prydligt ordnadt i små flaskor,
lådor eller fack, och vid hvart särskilt föremål voro namn och pris
utsatta. Samlingen hade eleverna sjelfva grundat.

Sedan år 1888 gifves vid Liégeseminariet hvarje sommar un-
der ferierna en 4 veckors kurs i matlagning, andra husliga arbeten
samt trädgårdsskötsel för lärarinnor, som önska fackutbildning i
économie domestique. Kursen är särskilt afsedd för folkskollära-
rinnor. Eleverna arbeta gruppvis, och de olika göromålen — mat-
lagning, tvätt, strykning, rengöring af golf, möbler etc. — för-
delas efter tur och ordning mellan de arbetande. Hvarje dag gifves
dessutom en eller två timmars lektion i économie domestique, Hygiene
eller hortieulture. För att erhålla diplom som lärarinna i éco-
iiomie domestique måste aspiranten efter slutad kurs underkasta sig
OM MATLAGNINGSUNDERVISNING I UTLANDET.

37

en såväl praktisk som teoretisk examen inför en af undervisnings-
ministern tillsatt jury.	'

De båda écoles ménagéres jag i Brüssel besökte voro afgifts-
fritt öppna för flickor (mellan 12 och 16 år) ur de fattigare klas-
serna. Undervisning meddelades dagligen i tvätt och strykning, mat-
lagning och enklare sömnad. Kurserna räckte 1 h 2 år, och ele-
verna kunde således hinna få en god grundval af husliga färdig-
heter. Också tycktes de i allmänhet vara intresserade, flinka och
duktiga i sitt arbete.

I les écoles primaires gifves, som nämndt, i regeln endast
teoretisk undervisning i économie domestique. Dock förekommo en
del smärre praktiska arbeten vid några af de lektioner jag bevistade
i ett par folkskolor. Så t. ex. lagades en dag middag i högsta
klassen, d. v. s. eleverna utförde sjelfva de förberedande arbetena,
hvarpå kokningen ombesörjdes af portvaktens hustru, då skolrum-
met saknade nödig inredning. I en annan klass gafs en lektion i
fläckuttagning, med åtföljande praktiskt arbete. Putsning af mes-
sing och koppar utgjorde ämnet för en lektion, som jag åhörde i den
andra skolan. Äfven der fingo barnen under timmen praktisera
det nyss genomgångna: de skurade och gnedo af alla krafter mes-
singsstakar, dörrvred, knapparna på pulpetlocken. m. m. Endast
några få gånger under terminen förekommo emellertid dylika ar-
beten — ledsamt nog för barnen, hvilka tycktes lifligt intresserade.

Hushållsundervisningen i de belgiska skolorna erbjöd åtskilligt
af intresse att studera och var för mig i mer än ett afseende lärorik,
men jag saknade hvad jag förut i Kassel lärt känna, en djupare
uppfattning än den vanliga af denna undervisnings mål, af dess
betydelse att verka uppfostrande oeh utvecklande äfven i andra
afseenden än i fråga om ordning, flit och sparsamhet.

I början af Maj reste jag till London, der jag under ett par
veckor besökte The national training school for coolcery. Denna
skola upptager ett helt stort hus vid Buckingham Palace Road
och drifves i stor skala, som en affär. Den mottager också ett
stort antal elever samtidigt och sysselsätter en hel stab af lä-
rarinnor. Lärarinneeleverna genomgå antingen en kurs i Plain
Cookery, på 6 mån., eller i High Glass Gookery, på 5 mån. Mot
slutet af lärotiden måste de, för erhållande af diplom, undergå en
utförlig praktisk och teoretisk examen.

Den teoretiska undervisningen gifves under hela tiden en gång
i veckan åt samtliga eleverna. De praktiska arbetena äro på
38

OM MATLAGNINGSUNDERVISNING i UTLANDET.

följande sätt fördelade. De två första veckorna af hvarje kurs-
egnas åt lärandet af rengöringsarbeten samt åhörandet af Demon-
stration testons, hållna af lärarinnorna eller Pupil teachers. Sedan
eleverna derpå under 6 veckors tid praktiskt deltagit i matlag-
ningsarbetena, få de, nu sjelfva »Pupil teachers», biträda vid under-
visningen af nya kamrater och hålla Demonstration lessons, till
hvilka allmänheten, mot en viss afgift, eger tillträde. Jag bevistade
flere sådana lektioner och fann dem ganska nöjsamma. De räckte
vanligen 2 timmar, under hvilken tid väl 1/2 dussin olika rätter
medhunnos. Tillagningen försiggick hela tiden inför åskådarnes
blickar och sköttes af 6 till 7 unga damer, hvilka raskt och hän-
digt utförde hvar och en sitt särskilda arbete vid en lång disk
med två eller tre ledningar för kokgas. De färdiga, smakfullt upp-
lagda rätterna voro till salu på stället, i likhet- med det mesta af
hvad der lagas i skolan för hvarje dag.

Demonstration-lesson-systemet användes mycket vid de engelska
matlagningsskolorna och har nog sina fördelar. Som öfuing för de
arbetande sjelfva äro de säkerligen förträffliga, dessa lektioner;,
eleverna få lära sig att lätt, säkert och raskt utföra alla förekom-
mande arbeten, få öfning i att tala och vana att kort och klart
redogöra för hvad de ha för händer — allt saker af stor vikt för
dem såsom blifvande lärarinnor. Men auditoriet har, tror jag,
mer nöje än nytta af lektionen, och utgöras åskådarna af barn, så
ha de sannolikt svårt att hålla sig stilla.

Under de 4 sista veckorna af kursen få eleverna hålla Demon-
stration lessons och praktiska matlagningslektioner med folkskole-
barn. Jag bevistade en förmiddag en lektion af det senare slaget,
gifven af 6 lärarinneelever under en hufvudlärarinnas tillsyn.
Vid hvar sin halfva del af 3 långa bord ledde lärarinnorna under-
visningen, hvar och en med 4 elever. De lagade rätterna, olika
för hvart bord, hade någon föregående gång varit ämne för en
Demonstration lesson och genomgingos derfor nu ej på förhand med
förklaringar och anvisningar. Lärarinnorna lemnade i stället under
arbetets gång upplysningar och råd, som de funno behöfliga. På
denna omständighet berodde kanske det intryck jag fick, att under-
visningen var för litet planmässigt genomförd. Äfven tycktes det
mig, att de unga lärarinnorna något för mycket sjelfva deltogo i
arbetet. Så utfördes t. ex. ibland endast de förberedande göro-
målen af barnen, under det lärarinnorna ensamma skötte arbetet
vid de båda spisarna. Af den färdiga maten fördelades några
portioner bland eleverna, för att de skulle få smaka hvad de lagat.
OM MATLAGNINGSUNDERVISNING I UTLANDET.

39

Resten såldes till barnen sjelfva eller till andra, som i skolan ön-
skade köpa färdiga rätter.

Hvarje dag i veckan komma barn från olika folkskolor till
The Cookery School, vanligen 24 till de praktiska lektionerna och
högst 72 till hvarje Demonstration lesson. Kursen i matlagning
för dessa barn är 40 lektioner (hvar och en på 2 timmar) under
läsåret, hvaraf 20 Demonstration lessons och 20 praktiska lek
tioner.

Målet för undervisningen i sin helhet i The national training
school for cookery föreföll mig vara ett alltför öfvervägande prak-
tiskt — en viss mekanisk färdighet, utan mycken reflektion eller
egentligt förstående. Något intryck af att hushållsundervisningen
betraktades såsom utvecklande och uppfostrande medel fick jag så-
ledes ej, om jag ock måste beundra den färdighet i matlagnings-
konsten och den vana vid ordning och snygghet, som eleverna i
The Cookery School synbarligen förvärfvade sig.

Min plan hade varit att, efter vistelsen i London, stu-
dera hushållsundervisningen vid folkskolorna i Edinburg och Glas-
gow samt att i denna senare stad deltaga i en kurs för utbil-
dande af matlagningslärarinnor. Alen då jag erfor, att en dylik
kurs nyss afslutats och att den nästa skulle taga sin början först
i Augusti månad, beslöt jag att för denna gång nöja mig med hvad
jag redan sett och att uppskjuta mitt besök vid de skotska sko-
lorna till en annan sommar.

I.	W.
Bokanmälan.

Lärobok i allmänna historien för allmänna läroverkens mellan-
klasser, af J. O. Ekmark. Andra upplagan.

Hr Ekmark, som i sin läsebok till svenska historien givit det
kulturhistoriska elementet en sä stor plats, har, som man kunde vänta,
icke häller vid avfattandet av denna korta lärobok gätt i de gamla
spären. Redan pä de första sidorna, som handla om Hamitiska,
Semitiska oeh Turanska folk, märker man huru uppfinningar o. dyl.
betonas mer än krigståg. Samma tendens märker man även i skil-
dringen av Medeltiden och Nyare tiden. Samhällslivet och dess ut-
veckling ställes i förgrunden; av bataljer och fredsslut upptages
ej mer än det nödvändigaste, d. v. s. mycket mindre än hvad an-
nars plägar vara vanligt. Sparsamheten härvidlag går sä långt, att
pä hela Ludvig XIV ej upptagits mer än ett slag, det vid Fehr-
bellin — detta tydligen för svenska historiens skull — samt att
slagen vid Jena och Auerstädt uteslutits. Någon gäng gär förf, i
sin rädsla för namn till och med för långt, som dä han berättar att
kurfursten av Sachsen förde Luther till »ett av sina slott». Men
genom denna återhållsamhet samt genom ett högst berömvärdt und-
vikande av alla fraser i den högre stilen, av osmältbara karaktärs-
analyser m. m. har förf, vunnit plats för en kvantitet gedigna,
intressanta, betydelsefulla fakta, som värkligen är förvånande stor,
när man besinnar bokens ringa omfång. Det är värkligt historiskt
vetande det som rymmes inom dessa 171 sidor, och ett bättre om-
döme kan ju knappt givas. Vi tro oss ocksä kunna våga påstä,
att boken frän pedagogisk synpunkt är väl skriven, d. v. s. klar,
överskådlig och lättfattlig, detta senare nämligen i den mån som
det är möjligt att vara lättfattlig, när man arbetar för en läsord-
ning, som sammantränger hela allmänna historien inom tvä år.
Att meddela en 12 — 13-åring (om inträdesåldern är 9, skulle ju
normalåldern i 4:e och 5:te klasserna vara denna) värkligt historiskt
vetande från Ramses II till Bismark och Gladstone, så att han
BOKANMÄLAN.	41

värkligen assimilerar det och i sitt huvud håller i sär de olika
tidsperioderna och personligheterna, det stöter på den fyrkantiga
cirkeln. Uppgiften är orimlig, men man har här försökt att lösa
den på det mäst förtjänstfulla sätt.

En del af läroboken, som dock är tämligen lik det gamla
mönstret, är grekernas och romarnes historia; här är det kultur-
historiska elementet tunnare, mängden af rent yttre fakta större och
urvalet på det hela mer konventionelt än hvad som är fallet med
bokens övriga delar. Det är för övrigt en iakttagelse, som vi ofta
gjort, att författare, som behandla det historiska stoffet i allmänhet
ganska fritt, gärna gå i de gamla nötta spåren, när det gäller den
klassiska forntiden. Här tyckes valet af huvudsak och bisak för
länge sedan oåterkalleligen vara gjordt. Nog förefaller det tämligen
överflödigt att meddela hurusom triumvirerna år 56 hade en sam-
mankomst i Lucca; i jämförelse härmed hade väl slagen vid Jena
och Auerstädt bättre försvarat sin plats. Enligt vår åsigt är också
denna del av läroboken ganska svårläst, hvilket är så mycket be-
tänkligare som den kommer först, då lärjungen ännu är ovan vid
ämnet. — Vid skildringen av Nya tiden vilja vi påpeka något, som
förefaller oss såsom en lucka. Hvarför har icke författaren lå-
tit sin rediga och innehållsrika framställning av revolutionen före-
gås av en grundligare framställning av det som utmärkte samhälls-
livet under 1 ancien régime, såsom det kungliga godtycket, saltskatten,
de olika lagarne i de olika landskapen, den feodala jurisdiktionen,
m. m.? En sådan framställning skulle ha varit i stycke med för-
fattarens plan i övrigt, och ingen historisk händelse är det väl så
viktigt att grundligt motivera som den franska revolutionen.

Men på det hela är boken för oss synnerligen tilltalande så-
som ett uttryck för den djupare uppfattning av historien såsom läro-
ämne, hvilken nu håller på att -så småningom arbeta sig fram.

Läsebok till allmänna historien, af J. O. Ekmark. I delen, Gamla
tiden, II delen, Medeltiden.

Denna läsebok är mycket bredt anlagd. Gamla tiden upptager
icke mindre än 283 sidor och II delen 422. Mot denna bredd
hava vi naturligtvis ingenting att invända, men vilja blott erinra
därom, att skall rätt proportion iakttagas, bör Nyare tiden komma
att upptaga två delar.

Att herr Ekmarks läsebok skulle vara instruktiv och gedigen
kunde man vänta, när man känner hans tidigare utgivna läsebok
till svenska historien. Den nu föreliggande läseboken har dässutom
framför den sistnämnda den förtjänsten, att den mer framhåller


42

BOKANMÄLAN.

den personliga oeh biografiska sidan av historien, och att berät-
telserna äro utförda med mera liv och friskhet. I den första,
delen om Gamla tiden synes det oss att författaren på det hela
iakttagit det rätta lagom i kvantiteten av det meddelade stoffet.
Dässutom berättar han såsom det egnar och anstår en van lärare,
hvilken på förhand känner de mötande svårigheterna, det vill säga
på ett förklarande och utredande sätt. Doek märker man även
här till sin förvåning, att författaren i fråga om Grekland och
Rom väl flyktigt halkat över skildringen av kultur- och samhällsliv.
När vi säga flyktigt, jämföra vi det som han givit här med hvad
han i detta avseende presterat i andra delar av historien. Dock
voro just under den antika forntiden livets dagliga förhållanden,
människornas åskådningssätt, statslivets former så himmelsvidt olika
vårt liv och våra förhållanden, att de väl behövde en djupgående
framställning. Borde t. ex. icke de antika folkens dyrkan av sina
förfäder något framhållas? Borde man icke meddela något om
deras så egendomliga religiösa mystik, sådan den yttrade sig i det
ständiga spanandet efter tecken från gudarne, i ceremonierna t. ex.
vid areopagens sammankomster och i hela i-scen-sättningen av det
Delfiska oraklet? Greker och romare voro nog icke dessa nyktra,
ständigt klart tänkande människor, som vi äro vana att föreställa
oss. Denna religiösa mystik ger dem ett romantiskt drag, som de
eljest sakna, och hvilket i själva verket behövs för att göra dem
någorlunda begripliga för oss germaner. Vidare behövde skildringen
av det antika samhällslivet fördjupas och förklaras genom jämförelse
med nutidens förhållanden. Begreppen folkförsamling, senat m. m.
bliva oftast för barnen ganska dunkla. Borde man icke grundligare
framhålla i hvilka fall folkförsamlingen liknade ett ting, men icke
en riksdag, huru senaten eller rådet ingalunda motsvarade hvad
som i vår historia kallas råd, utan snarare en regerande första
kammare eller överhus, och huru slutligen hela detta styrelsesätt
från början var avpassadt efter en stad, d. v. s. ett mycket litet
samhälle? Jämförelser underlätta inlärandet av det som är svårt.
Om dessa jämförelser icke från vetenskaplig synpunkt skulle befin-
nas alltför haltande, så våga vi bestämdt påstå att de äro pedago-
giskt lämpliga.

Om vi alltså skulle önska lärobokens innehåll utvidgadt i nyss
antydda riktning, så kunde å andra sidan ett och annat, som nu fins
där, strykas. Författaren gör enligt vår tanke icke nog skilnad mel-
lan fakta av första och andra rangens intresse. Vi anse visserligen
icke att en läsebok bör bestå av endast lösryckta tavlor; huvudmo-
menten böra förbindas genom länkar, men dessa länkar kunna vara
BOKANMÄLAN.

43

tunna, tunnare än de äro här. Kring huvudmomenten, första ran-
gens fakta, bör man samla allt hvad som stär en till buds av må-
lande kraft och åskådliggörande smådrag; det övriga får nöja sig med
blotta antydningar. Från denna synpunkt skulle vi t. ex. ha önskat
slagen vid Platee och Mykale samt kriget med bundsförvandterna myc-
ket knapphändigare framstälda; däremot kunde beskrivningen på Xer-
xes tåg varit fylligare, samt sådana karaktäristiskt grekiska typer som
Alcibiades, Sokrates och Demosthenes fått mer relief därigenom att
författaren upptagit några flera av de kända berättelserna om dessa
personer. Nu får man ej veta ett enda av Alcibiades oskyldigare
tjuvstreck, hvilka dock bruka mottagas med sådant jubel av de
ungdomliga åhörarne. Ehuru Sokrates hör till de mera svårfattliga
personerna, tro vi dock, att man genom att ställa honom gent emot
de sofistiska pratmakarne kan ingiva även barn en viss vördnad
för denne märklige man, som inom den grekiska världen var, om
man så får säga, samvetets upptäckare.

Författaren visar i allmänhet, ehuru mindre i denna än i sina
föregående läseböcker, en viss skygghet för anekdoter och rent bio-
grafiska uppgifter. Troligen är han rädd att därigenom liksom ned-
draga historiens värdighet, och det är mycket sant att historien
ingalunda helt och hållet eller ens till största delen består av
anekdoter. Men å andra sidan står det fast, att om man vill att
ungdomen på egen hand skall studera en historisk bok — oeh detta
är ju författarens önskemål — måste man meddela mycket om per-
soner. Det är också sparsamheten med biografiska anekdoter, som
gjort att författaren enligt vår tanke icke riktigt fått fram person-
ligheten hos vare sig Sulla, Marius, Pompejus eller Cæsar. Detta
är nu för resten i alla händelser icke lätt, ty antikens personlig-
heter stå i samma förhållande till Nya tidens som silhouetter och
nakna profilteckningar till saftiga och färgglödande tavlor. Men
just, därför måste man ju så mycket omsorgsfullare taga vara på
det lilla av personlig karaktäristik, som värkligen finnes i källorna.

För övrigt har författaren med en i vår tanke riktig upp-
fattning i denna del koncentrerat sig kring de två tidsrymder, som
historien tecknat med sådan färgglans, att den icke ens för oss på
detta ofantliga tidsavstånd hunnit förblekna, nämligen grekernas fri-
hetskamp och romarnes hjältetid. Vi anmärka med nöje, att han
hvad den senare angår icke uteslutit någon af de för »romareanden»
så betecknande gamla berättelserna.

På det hela gör — oaktadt dessa meningsskiljaktigheter —
denna första del på oss intrycket av att vara både lättsmält, under-
hållande och lärorik.
44

BOKANMÄLAN.

Hvad den andra delen, som handlar om Medeltiden, beträffar,
märker man genast vid framställningen av folkvandringen och feodal-
väsendet, att författaren lätit nyare forskning och nyare uppfattnin-
gar komma till sin rätt. Man möter här ingalunda den gamla
vanliga schablonen. Från folkvandringen meddelas berättelser, som
skarpt karaktärisera denna upplösningens och de ohäjdade lidelsernas
tid; men vid skildringen av denna tidrymd häller icke författaren
hvad han utlovar i företalet, nämligen att »jämförelsevis föga belasta
läsarens minne med nya namn och nya händelser». Här är mycket
namn, efter vär mening för mycket. Särskildt synas oss krigen under
kejsar Justiniani tid väl utförligt behandlade. Vi borde kanske
säga detsamma om det kapitel, som heter »Longobarderna», men
de romantiska berättelser, som där meddelas, hava en sådan urger-
manisk kraft och fägring, att man ingalunda ville sakna dem. Hvad
som felas i denna eljest mycket intressanta avdelning av boken är en
viss omtanke för lärjungens minne, ett visst systematiserande och mar-
kerande, som gör att det ena omrädet, den ena personen icke flyter
över i den andra. Feodalismen skildras icke här på det vanliga
schematiska sättet såsom något helt och fullfärdigt, utan man får
följa dess utveckling steg för steg; den blir på detta sätt intres-
santare, men också svårare. Nu är det visserligen sant, att denna
bok icke är ämnad till utanläsning, men barn och ungdom bli under
alla förhållanden obehagligt berörda, när deras oövade tanke och
minne ieke finner tillräckligt många hållpunkter — överskådlighet
är en av de egenskaper, som göra en bok populär hos dem. Sär-
deles dramatiskt livfulla äro i denna avdelning skildringarna av
slagen vid Stanfordbro och Hastings; och med nöje se vi sådana
personer som Attila, Klodvig och Karl den Store skildrade med
bred utförlighet.

Dock måste vi även i denna andra del anmärka såsom en
brist, att händelser och personer av sekundär betydelse stundom
tillåtits upptaga alltför mycken plats. Författaren, som i sin ovan-
nämnda lilla lärobok i allmänhet med så säker takt urplockat det
väsentliga, kan här en och annan gång fylla hela sidor med så-
dant som icke är något annat än ett oredigt vågsvall av händel-
ser utan något egentligt inre sammanhang. Till sådana stycken
räkna vi t. ex. kapitlet »Tyskland frigör sig från påvedömets
övervälde» samt »York övervinner Lancaster». Att författaren
givit ungrare och mongoler samt i allmänhet de östra folken mera
utrymme än förut vanligt var, är utan tvivel en stor förbättring,
men även här finna vi rätt många överflödiga namn. Däremot
skulle vi för vår del gärna sett, att sådana äkta medeltidshjältar
BOKANMÄLAN.

45

som Richard Lejonhjärta och Ludvig den helige blivit skildrade
med något mera detaljer. Man får veta, att Richard utförde »sa-
golika hjältedåd», men hvarför icke berätta några av dessa? Och
för övrigt synas oss korstågen vara av den typiska betydelse för
Medeltiden, att de gärna kunna få inkräkta på annat. Emellertid
är det sällan man om denna andra del kan säga att den syndar
genom ett »för litet». Oftare ville vi som sagdt anmärka ett »för
mycket». Att sådana ämnen som Marco Polos resor, boktryckar-
konsten, Indien och dess alster, Medeltidens förnämsta handelsvä-
gar, Amerikas upptäckt m. m. blivit med synnerlig förkärlek be-
handlade, är ett nytt och glädjande drag och står alldeles i enlig-
het med den nutida uppfattningen av historien.

Som slutomdöme vilja vi säga att denna bok torde bliva en
högst viktig insats i den historiska ungdomsliteraturen. Den bör,
hoppas vi, bliva en kär läsning såväl för den kunskapslystna ung-
domen som för äldre autodidakter, ty denna läsebok, ehuru i vär
tanke nästan alltför fullständig, är dock icke belamrad med så
många namn, årtal oeh intresselösa fakta som fallet är med en lös-
ryckt del av ett vanligt historiskt samlingsarbete, hvaremot den
innehåller många flera underhållande skildringar än. en sådan. Däss-
utom kan den genom sitt rika kulturhistoriska innehåll sägas med-
dela en god portion äkta historisk bildning. Särskildt för de kul-
turhistoriska skildringarnas skull tro vi även att lärare och lärarin-
nor i historia skulle ha mycken nytta av den andra delen, där de
finna ett rikt, annars svårtillgängligt stoff samladt på ett ställe.

Uffe.
Från främmande land.

Tyskland. En berlinertidning (Berliner Tageblatt) offent-
liggjorde för ej längesedan en egendomlig studie öfver folkskole-
lärareseminarierna (normalskolorna) i Preussen. Vi meddela därur
följande utdrag:

»Efter den eldsväda, som nyss förstört det forna cistercienser-
klostret i Neuzelle (Brandenburg), där sedan 1817 ett läraresemi-
narium är förlagdt, spred sig ett rykte att läroanstalten skulle
flyttas till staden Guben eller Sommerfeld. Men man fick snart
höra att ministern ej ville veta af någon flyttning af skolan; alla
gamla traditioner och dessutom »åtskilliga viktiga skäl» gjorde det
önskvärdt att läroanstalten bibehölles i det gamla klostret.

Denna i sig själf obetydliga tilldragelse kastar ett egendom-
ligt ljus öfver den ställning, som de preussiska normalskolorna för
närvarande intager. Då Pestalozzis idéer först vunnit insteg i
Preussen, och män sådana som Diesterweg gjort sig till deras för-
kämpar, utvecklade sig folkskolelärareseminarierna därstädes i full
frihet under en första period och frambragte lyckliga resultat.
Men år 1848 gjorde slut på detta blomstrande sakernas tillstånd.
Man hade lyckats att på högre ort framställa lärarne som ifriga
revolutionärer och seminarierna som härdar för gudlöshet och upp-
roriskt sinnelag; och konungen gjorde normalskolornas lärare an-
svariga för den nya anda som uppenbarat sig i landet. Följden
af detta monarkens åskådningssätt blef att seminarierna förvisades
till obetydliga orter, byar, ja tillo. m. kronogods. Preussiska
styrelsen har framhärdat i detta system ända till närvarande ögon-
blick, och flere smärre tyska stater ha följt exemplet. Seminarierna
i Berlin-Potsdam, Stettin, Posen, Magdeburg, Kiel, Cassel, Breslau
hafva flyttats till små stader (Köpenich, Pölitz, Rawitsch, Barby,
Segeberg, Homberg, Münsterberg, Steinau, Franzburg). Här öfvas
nu i en verkligt klosterlik afskildhet en pedagogik efter en Stiels,
v. Baumers, v. Mühlers, v. Puttkamers och v. Gosslers sinne.
FRÅN FRÄMMANDE LAND.

47

Nyinrättade läroanstalter af detta slag förlädes på platser, som
stodo i så ringa förbindelse som möjligt med den öfriga världen.
Nedanstående tabell visar på hvilket radikalt sätt systemet genom-
förts. De 111 lärareseminarier, som Preussen eger, äro på föl-
jande sätt fördelade:

1	Pi	i ett kronogods.		
4	i	byar.		
7	»	köpingar.		
10	»	städer med mindre än	2,000	invånare.
16	»	d:o	2,000— 3,000	»
14	»	d:o	3,000— 4,000	»
11	»	d:o	4,000— 5,000	»
15	»	d:o	5,000— 7,000	»
8	»	d:o	7,000—10,000	»
8	»	d:o	10,000—15,000	»
5	»	d:o	15,000—20,000	»
7	»	d:o	20,000 — 40,000	»
5	»	d:o	mer än	40,000	»

De seminarier, som äro förlagda till platser med en ansenli-
gare folkmängd, äro på två å tre undantag när (Brieg, Liegnitz,
Rheydt) redan mycket gamla läroanstalter som undsluppit flyttning,
vare sig därför att särskilda omständigheter försvårat densamma
eller därför att de städer där de äro förlagda spela en mindre
betydande roll. Åtskilliga bland dem ligga för öfrigt inom ny-
förvärfvade områden; i Hannover t. ex. fanns redan före annekte-
ringen ett lärareseminarium i hvarje hufvudort i ett distrikt, och
det måste tilläggas att de seminarier, som uppstått sedan Hannover ,
blifvit preussiskt, alla förlagts till obetydliga orter.

Den grundsatsen, att lärarne under sin utbildning böra beva-
ras från hvarje beröring med tidsandan, har således tillämpats och
tillämpas ännu i all sin stränghet i Preussen. Under det att alla
andra läroanstalter för vetenskap eller konst, som sträfva att ut-
bilda en ungdom, rustad att möta det nutida lifvets kraf, mer och
mer koncentrera sig kring de stora härdarne för intellektuel odling,
förvisas däremot seminarierna till landsorten. Det är i preussiska
styrelsens ögon bästa sättet att för deras blifvande kall förbereda
dem, till hvilka 94 procent af landets ungdom äro hänvisade för
hela sin undervisning.»
48

FRÅN FRÄMMANDE LAND.

I sista oktobernumret af JRevue pédagogique Beige lämnar M.
Sluys en mycket intressant detaljerad redogörelse för en utflykt
på en vecka, som han i september företog tillsamman med 64 barn
från »l’orphelinat Prévost». Vid detta barnhem, beläget i Cempuis,
Oise, har man på senare tiden med framgång försökt sig på sam-
undervisning. Deltagarne i den ifrågavarande utflykten voro gossar
och flickor mellan tio och sexton år. Artikeln slutar med följande
ord: »Jag har sålunda varit i tillfälle att med egna ögon iakttaga
i Lur hög grad familjedisciplinen öfverträffar hvarje annan. Dessa
barn behandla hvarandra som syskon. Grymma och råa handlingar,
så vanliga i de flesta skolor, äro bland dem ytterst sällsynta; där-
emot har jag vid många tillfällen lagt märke till frivilliga yttringar
af kamratanda, ett säkert tecken till de altruistiska känslor sam-
lifvet hos dem utvecklat. Som jag under en hel månads tid noga
iakttagit dessa barn oeh ständigt haft dem för ögonen både i in-
stitutet och under vår utflykt, vågar jag tryggt påstå att de intaga
en hög ståndpunkt såväl i moraliskt som i fysiskt afseende — ett
af de lyckliga resultaten af samuppfostran och af de sunda fysiska
vilkor, hvarunder dessa barn uppväxa.»

I Weimar skall vid påsktiden innevarande år ett gymnasium
för flickor öppnas. Det är »Föreningen för kvinlig undervisning»,
med uppgift att skalfa kvinnan tillträde till universiteten, som tagit
initiativet härtill. Detta kvinliga gymnasium, hvars program i allo
kommer att öfverensstämma med gossgymnasiernas, blir det första i
sitt slag i Tyskland; hittills ha de unga flickorna för sin under-
visning varit uteslutande hänvisade till de högre flickskolorna, som
ej äro annat än en sorts realläroverk (Realschulen).

Revue Pédagogique. 93: 1.
Verdandi, som för år 1893 härmed anmäler sin ll:e
årgång, framträder fortfarande som hittills såsom ett frisinnadt or-
gan för undervisning och uppfostran med afsikt att behandla dit-
hörande frågor på ett sådant sätt, att de kunna tillvinna sig intresse,
icke blott af de undervisande, utan äfven af hemmen, hvilka ung-
domens väl ju bör ligga varmt om hjärtat.

Då ett verkligt framåtskridande alltid är i hög grad beroende
därpå, att olika åsikter få i allvarlig diskussion bryta sig mot
hvarandra, skola vi fortfarande, i öfverensstämmelse med vår allt
från början följda princip, upptaga uttalanden af allmännare intresse
från skilda pedagogiska läger. Framgent skola vi äfven söka
att bringa lättnad i de undervisandes arbete dels genom att gifva
anvisning på lämplig preparationsliteratur inom olika ämnen, dels
äfven genom att då och då meddela s. k. »geografiska kurser» o.
a. d. Jämte anmälningar af läroböcker och pedagogisk literatur,
kommer äfven särskild uppmärksamhet att egnas åt sådana arbeten,
som kunna läggas till grund för lärjungarnes själfstudium, hvar-
jämte en af tidskriftens uppgifter är att med vaket intresse följa
utlandets märkligare förteelser på det pedagogiska området.

Vid redaktionen hafva vi förmånen att påräkna stöd och med-
verkan af: hrr professorer Theodor Hagberg och J. A. Lundell,
rektorerna Sixten von Friesen och Sigfrid Almquist, folkhögskole-
föreståndaren doktor Leonard Holmström samt folkskoleläraren
Fridtjuv Berg.

Prenumerationspriset är för 1893 oförändradt som hittills. Med
3 kr. 75 Öre för hel årgång om 6 häften (af hvilka tre beräknas
utkomma före midsommar och tre under hösten) prenumereras i
hvilken bokhandel eller å hvilken postanstalt som hälst; men så
snart ett flertal [minst 5] exemplar beställes direkt hos utgifvaren
Hökerberg (Klara södra kyrkog. 5 i Stockholm), nedsattes priset
till 3: 25 pr ex., hvarjämte portofri försändelse till landsorten
erbjudes.

En beaktansvärd extra fördel

erbjudes för öfrigt 1893 ärs prenumeranter å denna tidskrift. Fram-
ställningar hafva gjorts från åtskilliga håll, icke minst från måls-
männen för folkskoleundervisningen, om ej tillfälle kunde beredas
lärare att i särskildt tryck erhålla de geografiska kurser, som
under årens lopp varit i tidskriften införda och som, efter hvad
vi förnummit, mottagits med allmänt bifall, då de visat sig för
lärare och lärarinnor bereda en högst betydande lättnad vid under-
visningen i geografi oeh därjämte i sin sammanträngda form ut-
• gjort ett af lekmannen högt skattadt bidrag till den f. n. mycket
gouterade populär-geografiska literaturen. Med anledning häraf
hafva vi beslutit att af dessa kurser trycka en ny öfversedd upp-
laga, hvaraf 1 ex. skall kostnadsfritt tillställas en hvar af Ver-
dandis helårsprenumeranter 1893.

Samtliga dessa kurser,
hvilka f. n. omfatta Island, Färöarna, Grönland, Nya Zeeland,
Polynesien, Sydamerika, Afrika och Ryssland samt i omfång uppgå
till mer än 7 tryckark (som alltså gratis tillkomma hvarje hel-
årsprenumerant för 1893), skola äfven för tidskriftens prenume-
ranter, som så önska, blifva till ett mycket anspråkslöst pris till-
gängliga i 4 särskilda häften för utdelning bland lärjungar,
hvarigenom äfven tillmötesgås ett från många håll lifligt uttaladt
önskemål.	■

Särskildt torde den extra fördel som härmed erbjudes Ver-
dandis helårsprenumeranter 1893 böra beaktas af Hrr klasslärare
och folkskolelärare samt facklärare i geografi.

För andra än tidskriften Verdandis helårsprenumeranter äro
dessa kurser emellertid icke tillgängliga.

Stockholm i december 1892.

Utgifvarne.

STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TRYCKERIET, 1 8 93.
UA.” Tidskriften, grundad 1883, är ett f iMt sjelfständigt foretag,
utan något samband med en förening af samma namn.

Arspris (för 6 häften) 3: 75. —■ Lösa häften å 75 öre.

Prenumeration i närmaste bokhandel eller å närmaste postanstalb.

VERDANDI

TIDSKRIFT

FÖR

UNGDOMENS MÅLSMÄN OCH VÄNNER

HEM OCH SKOLA

ELFTE ÅRGÅNGEN

1893

Andra häftet.

- ‘oo‘

Häftets innehall:

Sid.

Det abstraktas roll vid undervisningen. Af Hellen Lindgren....................... 49

Mera om innanläsningen. Af Robinson.............................................. 65

Byggmästare Solness. Efter ett afslutningstal vid Nääs’ slöjdlärareseminarium.
Af O. S. 	 69

En hygienisk skrifmetod. Af Emy Meyer............................................ 76
Några iakttagelser vid undervisningen i modersmålet i tyska flickskolor. Af S.... 89
Bokanmälan: Oldes Franska språklära, omarbetad, samt Edström, Fransk elemen-
tarbok, anmälda af Nft........................................................... 91

Prenumeration i närmaste bokhandel eller å närmaste postanstalt.

STOCKHOLM 1893

LARS HÖKERBERGS FÖRLAG

Utgifvare: ”UFFE” och LARS HÖKERBERG.

ris för detta häfte: Kr. 0: 75.
På C. E. Fritzes k. hofbokhandels i Stockholms förlag har nyss
utkommit:

FRANSK ELEMENTARBOK

af Axel Bergström.

Pris inb. 1: 50.

Märkliga tecken synas förebåda den stora språkstridens aftagande.
Sedan de nya idéerna bragt jäsning i de ungas sinnen för att snart krossa
de flestas illusioner, sedan de därpå stigit en lätt imponerad allmänhet
åt hufvudet, ha de slutligen upplefvat ett slags indiansommar, tagna om
händer af erfarne skolman, som tuktat ooh modererat dem, så att de nu
med bibehållande af vissa afgjorda företräden ej längre äro farliga —
och ej heller nya. Detta resultat var ju också att förutse, och man
måste medgifva, att, så orimliga de nya principerna voro i sin början,
ha de å andra sidan inlagt ovärderliga förtjänster såsom väckande och
lifgifvande för hela språkundervisningen. Glädjande i främsta rummet
är den fart, de gifvit åt publikationen af läroböcker. I rask följd har
denna litteratur riktats med arbeten af mer eller mindre reformerande
art, och såsom ett efterlängtadt bidrag härtill torde Lic. Bergströms
elementarbok kunna räknas.

Vid första påseendet öfverraskas man angenämt af den moderata
plan, efter hvilken den tydligen är anlagd. Den har ordentliga ord-
listor för öfversättning från franskan till svenskan, den är uppställd med
grammatikaliska rubriker, och den har till och med en mängd öfningar
för öfversättning från svenskan till franskan, hvilket helt nyss förkla-
rades vara absolut föråldradt och onödigt. Icke desto mindre kan boken
anses fullt tidsenlig, och det är detta märkliga förhållande, som jag skulle
vilja kalla tidens tecken. Ä andra sidan uppfyller den alla rimliga re-
formkraf: den består af idel sammanhängande stycken, ordförrådet är
med omsorg valdt inom de vanligaste förhållandenas sfer, de svenska
öfversättningsöfningarne komma ej förrän långt fram i boken, och slut-
ligen är innehållet af den art, att det synnerligen bra lämpar sig till
talöfningar.

Men jag öfvergår nu till att redogöra för arbetets uppställning.
Boken är enligt företalet en bearbetning af Bierbaums Lehrbuch der
französischen Sprache, hvilken emellertid underkastats grundliga modi-
fikationer till såväl omfång som innehåll. Så t. ex. innehåller Bergströms
bok endast 89 sidor, under det tyskens —■ man måste rysa vid blotta
tanken därpå — upptager 380!

Efter inledningen, som behandlar språkljuden och skriftecknen,
kommer Första afdelningen, innehållande sju lättare stycken, som huf-
vudsakligen röra skolan och dess förhållanden. Ett par sidor upptagas
af »Commandements» och »Questions» för att underlätta talöfningarna.
Andra afdelningens läsestycken, liksom återstoden af boken, äro rubri-
cerade efter grammatikan och afse förnämligast inlärandet af pronomina.
Tredje afdelningens öfningar äro lämpade för de regelbundna verbens
böjning. Men här inträder ett nytt moment: svenska stycken till öfver-
sättning. Fjärde afdelningen består af idel svenska stycken för inöfning
af de oregelbundna verben. Hvar och en måste tillstå, att denna upp-
ställning är i hög grad praktisk och tilltalande.

— — — —- —- man måste lyckönska författaren till det samvetsgranna
sätt, hvarpå han löst sin uppgift. Det är min öfvertygelse, att boken med
framgång skall upptaga konkurrensen med redan befintliga arbeten af samma
slag.	Nft i Pedagog. Tidskr. 1893.
Det abstraktas roll vid undervisningen.

Lärarens frestelse vid undervisningen är tvåfaldig: än vill
han lämna det lugna och metodiska framåtskridandets stråt, än
vill han stanna för länge och förälskar sig i en viss företeelse,
en viss vacker utsikt vid en viss punkt af vägen mot kunskaps-
målet. Vid den marschtakt, han skall kommendera för den lilla
trupp, som står under hans befäl, upptäcker han än, att han
kommenderat marsch framåt för tidigt, än att han kommen-
derat på stället hvila för ofta.

Beskrifningen och berättelsen om den konkreta verklighe-
ten kan förliknas vid undervisningens på stället hvila, medan
däremot begreppskunskapen med sin mera abstrakta form kan
förliknas vid rörelsekraften, drifkraften framåt i undervisnin-
gen. Men hur finna öfvergången mellan- dessa båda?

Det förefaller mången gång läraren, som om han visserligen
meddelade begreppskunskap — det saknas hvarken definitioner
eller schematiska uppställningar i våra läroböcker eller vid våra
skolor —• men som om denna meddelade begreppskunskap ej
sloge rätt rot. Han gör sig den frågan, hvarför för honom denna
begreppskunskap är så rolig, men för barnen så torr och tråkig,
och han finner kanske slutligen, att han ej drifvit den på rätta
sättet, att han ej litat tillräckligt på dess förmåga att intres-
sera. Han har inte vågat visa den sådan, som den ter sig för
honom själf, som förståndets storartade skapelse och som en
del af lifsinnehållet. Han vågar t. ex. ej gå till det utveck-
lade samhällstillståndet, till vårt eget moderna, därför att det
utvecklade tillika är det mest invecklade och sammansatta, och
likväl — är ej människan, det utvecklade exemplaret af arten,
för barnet lika intressant som blötdjuret? Han vågar ej i
naturkunnighetsundervisningen beskrifva upptäckternas historia:
ämnet är för abstrakt och omfattande, heter det; nej tag blott

Verdandi, 1893.	4
50

DET ABSTRAKTAS ROLL VID UNDERVISNINGEN.

en viss individuel form. Och dock — i de fall, där traditionen
tilläter behandlingssättet med en öfversikt af olika former som
vid elektriciteten med dess sprittande groda, ångmaskinen med
dess olika försöksstadier, där visar det sig högst användbart.
Begreppet är i förhållande till beskrifningen detsamma som
kartan i förhållande till taflan. Det var en tid, då kartan an-
sågs som ett alltför abstrakt ämne för barnet. När man sedan
gjorde allvar af kartstudiet, fann man, att barnet gladde sig åt
denna abstraktion, där prickar betyda städer och blåa små
fläckar vida sjöar. Något liknande skall försiggå med begrepps-
undervisningen, när man gör allvar af den på annat sätt än
nu. Då skola artnamn och egenskapsord bli lika tydliga och
konkret åskådliga som kartans prickar och streck och gräns-
områden. Man skall ej längre bara gå från den ena händel-
sen till den andra, den ena personligheten till den andra, det
ena naturföremålet till det andra; man skall ej längre bara
säga: i dag skola vi examinera den blomman, i dag undersöka
det djuret och därunder ständigt plågas af den nedtryckande
känslan, att man ej uppfostrar unga människor för lifvet utan
blott sinnesvarelser, som man lär att se och höra, upprepa och
reproducera de yttre händelserna, de yttre formerna, med andra
ord skvallra om det de hört och sett. Så länge ett förstånds-
schema blott som ett tråkigt måste vidhänges skildringen af det
konkreta, så länge endast en allmän karaktäristik som ett torrt
adjektiv vidhänges personnamnet, så länge ingen verklig logisk
exercis, innefattande verkliga förståndsöfningar med subjektiva
omdömen, drifves med de unga, så länge skall man ej heller lära
dem inse vikten af det abstrakta, lära dem att förstå, att sche-
mat och begreppet är det regelbindande för naturens mångfald,
att företeelsernas klassindelning är lika viktig som klassindel-
ningen i en skola, •— där minsann ej gymnasisten vill förblan-
das med skolråttan, — och att ordningen inom kunskapsvärlden
är lika viktig som disciplinen i en gymnastiksal. Inom under-
visningsvärlden pågår för närvarande en stark strömning för
att göra allvar af begreppskunskapen. I Frankrike har man
gått så långt, att man skrifver rena moraliska katekeser med
exempelsamlingar och öfversikter öfver mänskliga egenskaper;
och säkerligen skall man aldrig kunna uppfostra den stora
massan att förstå mänskliga egendomligheter och karaktärsdrag,
förrän man på detta sätt går radikalt tillväga. Huru för öfrigt
detta skall ske, är något, som i hvarje fall läroboksförfattaren
får afgöra. Här skall endast försöksvis gifvas några antydnin-
DET ABSTRAKTAS ROLL VID UNDERVISNINGEN.

51

gar öfver ett mycket svårt och mycket rikt ämne — begrepps-
kunskapens allmänna roll som åskådliggörande den konkreta
verkligheten.

*

Redan vid berättelsen och beskrifningen märker man ett
allmänt intresse, som, när det beaktas, blir lifgifvande för under-
visningen. Barnets tidigaste intresse är att se det åskådade
som exempel på regeln. I berättelsen eller skildringen af en
enskild konkret verklighet framställer man ju vanligen före-
målet eller händelsen i rumsföljd eller tidsföljd, och berättelsens
och beskrifningens vanliga frågeformulär livilar ju också på
inventarieförteckningen öfver det individuella: hvad skedde
sedan? hvad ligger söder, norr, öster, väster om en gifven
utgångspunkt, hvilka äro öeståndsdelarna i ett visst gifvet? —
men utan det antydda allmänna intresset blir det ingen riktig
fart i det hela. När barnet däremot får se den enskilda före-
teelsen som ett exempel på regeln, på det vanliga, det hvar-
dagliga, då blir det nöj dt. Det är också som sådan berättel-
sen verkar, hvilket af Uffe särskildt betonats, lugnande. Det
vanliga eller den naturliga följden verkar alltid lugnande. Hur
glada innevånarne i ett rike voro vid den freden, hur förfärligt
de funno kriget — det är det lugnande och fridfulla i det
naturliga, sammanhanget, som berättelsen betonar. När den
betonar sådant, då lyssnar barnet med obetingadt välbehag.
Det ligger en känsla af primitiv kraft i barnanaturens önskan
att se straffet drabba brottslingen och belöningen den dygdige,
det är denna den naturliga följdens känsla barnet fordrar af
berättelsen. Svårigheterna, afvikelserna från regeln, tolereras
visserligen, men då måste de också få ett lyckligt slut. När
man för en liten sexåring omtalar, hur ett litet barn gått vilse
i skogen och ser hans förskräckelse för detta oerhörda att icke
ha hemmets skyddande väggar och mammas säkra famn att
fly till i farans och nödens stund, känner man det som en
grymhet att icke låta det vilsekomna barnet komma hem, få
sola sig vid en god brasa och få en duktig portion af någon
läckerhet, som hans snälla mamma ställt till åt honom. Och
det lyssnande barnet visar med sin strålande uppsyn, att så
slcall det vara.

Barnets obehag vid undantaget är djupt rotadt. Det är
sant: den-lille gossen, som ser elefantens snabel, utbrister för-
tjust: se en så lustig näsa! — och skrattar. Det är det rena
52

DET ABSTRAKTAS ROLL VID UNDERVISNINGEN.

kunskapsintresset, som dä får öfverhand. Men tag honom med
till menageriet och visa honom den förfärliga besten, och långt
efter sedan ni försäkrat, att djuret är väl instängdt i sin bur,
och att det är ett fromt och beskedligt djur, märker ni en liten
hand trycka er egen mycket kraftigt, ni ser ett par läppar
mycket beslutsamt hopknipna, och ett par ögon, som ha blifvit
mycket stora och rädda. Jag har med flit beskrifvit detta
obehag vid undantaget som en på en gång ästetisk och intel-
lektuell känsla, på samma gång fruktan eller kärlek, d. v. s.
ästetisk, och en känsla af gillande eller ogillande, d. v. s. ett
intellektuelt intryck. Regeln, det normala, och dess motsats,
det abnorma, uppfattas på samma gång med förstånd och känsla.
Den stora motsats man vill göra gällande mellan ett ästetiskt
och praktiskt intresse å ena sidan och ett intellektuelt intresse
å den andra är nämligen enligt min åsikt falsk.

Det barnsliga intresset att finna det individuella fallet som
en bekräftelse af regeln är ej främmande för den fullvuxne,
liksom de fullvuxnas intresse att göra det individuella fallet
till en länk i en stor,kedja af olika erfarenheter ej heller är
främmande för barnet, hvarom mera längre fram. Det specielt
barnsliga intresset dör aldrig: äfven den fullvuxne, som ser
apornas människoliknande rörelser, har en känsla af det mot-
bjudande i detta lilla djur med sin karrikatyrform af människa.
Vi äro alla barn. Vi känna ännu som äldre en slags barnslig
lycka vid en väl gjord skildring af välbekanta föremål, en jul-
afton, landtlif o. s. v. Denna stämning, som hos barnet gör
det vanliga liktydigt med det fredliga, är också barnlitteratu-
rens allmänna grundstämning. Det går allt så lugnt och präk-
tigt och optimistiskt bra, liksom fallet är i barnens värld, där
gäller det att upptäcka en gifven älskvärd och för barnet på
ett älskvärdt sätt ordnad verklighet. Detta barnsliga kunskaps-
begär blir dock icke lång tid enväldigt och ensamt härskande.
Den älskvärda, episkt fredliga tonen i undervisningen får ej heller
ta för stor makt.

Det kommer en tid för hvarje människa, då hon börjar
på att älska undantagen lika mycket som regeln, då hon intres-
serar sig för den skarpa individualiteten med dess kantigheter.
Äfven mångfalden, som vida öfverskrider vår vanliga, lilla erfa-
renhet, blir då af intresse. När personlighetskänslan och makt-
känslan börja vakna, då vi ej längre äro rädda för hvarje ny
LET ABSTRAKTAS KOLL VID UNDERVISNINGEN.

53

företeelse, känna vi ett behof att förstå, äfven när vi ej kunna
sympatisera. En förändring i kunskapsbegärets former inträder.
Den egentliga kunskapens stadium kännetecknas af behofvet
att förstå och utmärker en viss likgiltighet för det enskilda
och en stor förkärlek för mångfalden, en viss partilöshet, som
låter det ena gälla lika väl som det andra.

Regeln, mönstret, måttet, hvarefter vi mäta, förändrar också
form: det abstrakta underlaget blir icke längre det vanliga,
utan det omfattande, det som kan sätta de gifna erfarenheterna
i ett visst förhållande till hvarandra.

Budet, som på berättelsens stadium heter: sök det vanliga,
det som har intresse som upplefvadt — heter nu: sök i det
ovanliga grundformen: sök hos de få likheten med de många.

När de ovanligare, de starkt individuella företeelserna
komma, blir behofvet efter ett abstrakt egenskapsord eller ett
artnamn af tvingande nödvändighet. Ett exempel skall här
visa detta. Vi tänka oss åter en liten pojke. Han har den
ingalunda ovanliga lyckan att få små presenter då och då, än
är det ett par karameller, än en tvåöring att stoppa i sparbös-
san, än en barkbåt. Han nöjer sig med att för sin mor konsta-
tera faktum utan vidare. Men en dag kommer fadern och
skänker honom en hel liten, fullriggad fregatt. Här är den
ovanliga företeelsen, undantaget kommet, som kräfver ett nytt
uttryckssätt för att få sin rätta beskrifning. Han störtar in
till modern: jag har fått en fregatt af pappa, och han tillägger:
pappa är så rysligt snäll. Han behöfver vid detta ovanliga,
inför hvilket hans tanke häpnar, ett allmänt egenskapsord, ty
för att skilja sin far från de öfriga, som ha gett honom gåfvor,
behöfver han visa olikheten i grad mellan honom och dessa:
»rysligt» heter det på hans språk, men för att kunna visa detta,
måste han också visa likheten, göra jämförelsen »snäll».

Så karaktäriseras ju allt individuelt med minst en tvåfald
af beteckningar — sakens för- och tillnamn, släktnamn och
personnamn, kunde man kalla det — allt ifrån benämningen
»hvit häst» på Pålle i stallet till barnets naiva utbrott, när det
första gången ser en gata: det är en knölig landsväg. Geijer
brukade säga: det nakna faktum existerar ej för mig, möjligtvis
existerar ett sammanhangslöst faktum ej för någon människa.
Uppgiften att det är 2, 4, 30 grader kallt ute, torde för hvarje
tänkande människa betyda en viss sorts kyla.

Knepet med artbeteckningen som en hjälp vid kunskapen
är likväl ej lätt att genomskåda. Är den icke egentligen en
54

DET ABSTRAKTAS ROLL VID UNDERVISNINGEN.

områdesbeteckning? Men hvad får jag för kännedom om Skå-
nes egendomligheter, genom att säga, att det är ett landskap i
Sverige? Är icke artbeteckningen något i hög grad godtyckligt
och vilkorligt, något i hög grad approximativt och ungefärligt?
Till och med om jag säger en så bestyrkt sak som att Christian
II var en tyrann, har jag blott betecknat en liten del af hans
handlingar och detta på ett mycket sväfvande sätt. Därför är
ju ingen heller i praktiska frågor — t. ex. om han vill företa
en resa med någon eller anställa en viss person i sin tjänst
— nöjd med den nakna försäkran af en hans bekant att den
ifrågavarande personen är på det och det sättet beskaffad. Den
som vill ha uppgifter, fordrar bevis d. v. s. fakta för att döma,
om omdömet är trovärdigt: ej allmänna egenskapsord vill han
ha, men enstaka situationer.

Och isynnerhet när klasserna äro stora, artnamnen mycket
abstrakta, förefalla de löjligt intetsägande som beskrifning.
JMännislcan är en sinnligt-förnuftig varelse, heter det ju. Jag
kommer att tänka på den pedantiske hr X, och jag är frestad
att le öfver denna definition. Han sinnlig! Ja visst, han äter
och dricker, men han äter och dricker, älskar och hatar så
utan njutning, att jag finner hr X:s sinnlighet nästan problema-
tisk, åtminstone högst minimal. Och den inskränkte hr Y. Z.
sedan! Är han förnuftig? Man kan aldrig upptäcka annat
än att han pratar tok och gör dumheter. Skall detta kallas
förnuft, är det då icke förnuft i ordets vanliga bemärkelse.

Och dock, när jag börjar allvarsamt tänka, finner jag
kanske, att definitionen ej har så orätt. Allt detta högre inom
förståndsvärlden, som uttrycks med ordet förnuft, och som in-
skränker sinnligheten, har också hr Y. Z. Hur dum han än
är, han stjäl dock ej som en vanlig hund, hvilken i strid mot
alla gudomliga och mänskliga lagar rycker till sig en bit ur
ett skafferi af sin välgörare och husbonde: han har en viss
hederskänsla, som öfverstiger det oskäliga djurets. Hr X är
visserligen ej mycket sinnlig, men ordet uttrycker likväl hans
skilnad från en sten. Han skriker, om man slår honom, och
han är icke otillgänglig för intryck af alla slag. Och om han
är sträf och hårdnackad och jag varit hans förman och behand-
lat honom illa och tyckt mig ha rättighet därtill, kan definitio-
nen människa — sinnlig — komma som en samvetskvalets tanke:
han är ju ändå människa, han måste känna och lida äfven han.

Hvad utgör nu abstraktionens kunskapsvärde? det att den
är en enhet och en flerhet på samma gång, en pluralisbeteck-
DET ABSTRAKTAS ROLL VID UNDERVISNINGEN.

55

ning som tillika är en singularisbeteckning. Den uttrycker
sammanhanget mellan en mångfald enskilda, uttrycker samman-
hanget lösligt och ytligt, kan nian säga. Och dock bidrar den
till kunskapen, ty sammanhanget fins där.

Som ett kollektivt ord, hvilket betecknar en enhet, som
en bestämd, viss konkret gruppering af fakta är artnamnet,
egenskapsordet, helt enkelt en åskådning för förståndet. Det
är icke mera konstgjordt och mindre naturligt än tids- och
ruinföljden äro konstgjorda. Det enskilda rumsföremålet —
objektet — likasom det enskilda tidsföremålet — händel-
sen —■ är sinnenas abstraktion likasom artnamnet är den and-
liga sammanhangskänslans eller förståndets abstraktion. De
genom sinnena isolerade företeelserna, de genom rums- och tids-
afstånd mest skilda, kunna genom likhet och motsats uppträda i
ett nytt släktskapsförhållande, i ett andligt närhets- och afstånds-
förhållande. Dock —, huru kan härvid den andliga åskådningen
af helheten, det stora artnamnet, upphjälpa kunskapen om det
som dock alltid är lättare fattbart, det rent individuella eller
den relativt individuella underarten? Huru kan artbeteckningen
underhjälpa underartsbeteckningen eller nornen proprium på in-
dividen? Huru kan ordet växt, den stora arten, underhjälpa
uppfattningen af underarten träd, eller denna ge klarhet åt ett
visst träd, äppelträd till exempel.

Förklaringen ligger däri, att vår kunskap, sådan den fak-
tiskt föreligger, inrymmer en blandning af olika individer.
Ordningen inom den är en tillfällig rums- och tidsordning, in-
gen logisk ordning. Det tidigare och senare i vår individuella
kunskap uppträder icke så, att vi först få se alla träd, sedan
alla buskar, vi få icke först se alla djur, sedan alla växter, vi
få icke först se alla de små upphöjningar som störa jordytans
flackhet och som kallas kullar, och sedan de stora dito, som
kallas berg.

Artnamnet — abstraktionen — har, genom att vara nam-
net på en mängd släktskapsförhållanden, ett familjenamn, för den
kunskapssökande ett intresse, innan han känner alla medlemmar
af familjen, och medan han blott känner vissa. Verkligheternas
kedja är för oss aldrig fullständigt bekant. En länk här och
en länk där är allt hvad vi veta, och det fins vida tomrum
emellan dem, och sådan är all vår erfarenhetskunskap. Detta
hindrar icke, att dessa spridda länkar bilda en dunkel åskåd-
ning och skapa för vår inre syn en viss obestämd gestalt, när
artnamnet namnes som betecknande för ett visst föremål. För-
56	DET ABSTRAKTAS ROLL VID UNDERVISNINGEN.

hållandet är det samma som med en enskild person, hvars upp-
förande vi iakttagit, men hvars namn vi ej hört, när han pre-
senterats. Vi ha träffat honom många gånger, men namnet
har undgått oss. Det verkar som en uppenbarelse, när vi
ändtligen få höra det. »Åh, jag känner familjen, hör han till
den familjen; nå då förstår jag väl, hvarför han betedde sig
så och så vid det och det tillfället. Det är nämligen en egen-
skap hos släkten ...» och vi fortsätta att beskrifva, huru vår
kunskap om släktens allmänna drag supplerar, ställer i klar
dager vår förut ganska dunkla uppfattning af personen. •

Må vi tillämpa detta på ett bestämdt läroämne, för att se
de pedagogiska konsekvenserna tydligare, och finna, huru art-
namnet hjälper oss att uppfatta den individuella företeelsen ge-
nom att visa oss mångfalden som enhet. Som exempel kan
franska revolutionen tjäna oss. Den är en maktstrid, en vild
sådan, med ett abstrakt ord: ett uppror. Här stanna vi. Nam-
net leder oss att tänka på andra likartade företeelser, möjligen
också sedan på andra olikartade, betecknande frid och lugn.
Låt oss inskränka oss till de likartade. Hvad är ett uppror?
Ahjo, det ha vi sett många gånger eller hört beskrifvas under
många former, vi känna släktmärket. Uppror förekomma inom
familjen, inom naturen. Inom familjen leder oss ordet uppror
att tänka på viljornas strid, obehaget vid brytningsperioder,
maktmissbruken af den segrande individen, förtrycket, för hvil-
ket den besegrade var utsatt. Och ungefär på samma sätt
var det här i denna fransha revolution. Och inom naturen
■—- där är det storm ibland — hafvet brusar i vildt uppror,
skogen susar. Och då ... på hafvet är det luftens rensning,
men på samma gång de olyckliga små fartygens undergång för
det rasande elementets vilda framfart. Och i skogen — hur
stormen bryter icke blott de murkna kvistarna, utan också de
späda stammarna på ungträden, krossar blommorna genom ned-
fallande grenar! Och ungefär på samma sätt var det här i
denna franska revolution. Och slutligen, när
sker, som när dynamiten får spränga en	_

ur vägen, äfven där äro nytta och skada på ett lika underbart
sätt förenade. Sprängämnet är så starkt, dess verkningar äro
delvis oberäkneliga, klippstycken slungas längre än ämnadt var
och sprida förstörelse mot beräkning. Och ungefär på samma
sätt var det här i denna franska revolution. Hur har denna
tankegång uppstått? Ar det icke det abstrakta ordet uppror,
som varit den tändande gnistan? I och med detsamma man

ett konstgjordt uppror
bosvärlio bergknalle
DET ABSTRAKTAS ROLL VID UNDERVISNINGEN.

57

karaktäriserat för sig själf revolutionen som uppror, är öfver-
gången lätt att tänka på olika slag af uppror, och så har man
gått från upproret i staten till upproret i familjen, från detta
liar tanken ledts till upproret i naturen och alla dessa abstrakta
ord — uppror, stat, familj, natur — ha lämnat sitt bidrag
till kunskapen om den konkreta händelseföljd, som bär namnet
franska revolutionen. Ej för barnet kan kombinationen göras
så, men för läraren väl till förståendes. För barnet, som ännu
är vant vid sinnlig uppfattning, äro stat, familj, natur så olika
och vidt skilda saker, att det ej har någon öfvergång från det
ena begreppet till det andra.

Man märker likväl, att det ungefärliga uttrycket — likhe-
ten i stället för den precisa beskrifningen — användes öfverallt,
där det är något hopp om, att den allmänna grundritningen är
bättre känd än det som skall beskrifvas. Härpå hvilar bilden,
där ett konkret föremål skildras med ett annat konkret, och här-
på hvilar också det öfverdrifna uttrycket, begge ansedda som sär-
deles åskådliga och lättfattliga. När t. ex. Italiens form i allmän-
het beskrifves och detta land säges vara likt en stöfvel, är det
ingen korrekt beskrifning, och bildens värde för åskådningen är
icke det precisa återgifvandet men angifvandet af en form, som
trots alla afvikelser i detalj i det stora hela öfverensstämmer,
och som är väl känd af hvar och en. Vi beteckna en viss
sorts svärmeri som »metod i galenskapen». Svärmeri är icke
galenskap, det är en tydlig öfverdrift att kalla det så, men
med inskränkningen: metod i galenskapen, får det öfverdrifna
ordet galenskap en stor kraft att klassificera, och beteckningen
blir träffande.

Den beskrifning, det abstrakta ordet lämnar på en viss
konkrekt verklighet, innehåller ju blott en bråkdel af den se-
nares egenskaper och är en grof konturteckning, men därför
att denna bråkdel är gemensam för verkligheten A, som skall
beskrifvas, och verkligheterna B, C, D, som den uppfattande
känner förut, föres uppmärksamheten genom det abstrakta öfver
från det ena föremålet till det andra. Och därigenom blir
abstraktionen fortsltaffning smedlet på en upptäcktsfärd och som
ordet uppror i det nyss anförda exemplet visade, sättas en mängd
erfarenheter i vexelverkan med hvarandra genom den abstrakta
beteckningen.

Må man därför vid undervisningen ej vara alltför rädd för
artnamnen och egenskapsorden. Låt oss ibland beskrifva de
stora grupperna. Låt oss t. ex., när vi vunnit namnet uppror
58

DET ABSTRAKTAS ROLL VID UNDERVISNINGEN.

på en företeelse, också beskrifva hvad detta namns allmänna
karaktär innebär, på hvilka olika områden det kan uppstå,
mångfalden af dess arter, naturligtvis med de enklaste ord vi
kunna finna, men så, att barnet, att den halfvuxna ej får för-
bigå en sida af lifvet, får lära sig något i den stränga reflexio-
nens skola. Åskådningen af de stora vidderna, det stora sam-
manhanget i naturen och människolifvet är också en uppfostran.

Den gamle frihetsaposteln Rousseau plägade invända: men
detta är ett tvång, det är icke natur för barnet. Ja, det är
ett tvång, ett tvång af samma art, en helsosam ansträngning
af samma art, som ni och jag dagligen och stundligen få ålägga
oss, om vi verkligen vilja gå framåt på kunskapsområdet. Låt,
sade vidare den förträfflige Genevefilosofen, barnet göra sina
upptäckter själf och dra sina slutsatser på egen hand. Ja, bara
det gör några upptäckter och drar några slutsatser, andra än
sådana som alltid röra sig i samma trånga krets! Det är ett
misstag att tro, att barnet ej kan intressera sig för annat än
hvad det genast klart förstår eller ej kan undervisas i annat
än hvad det själf mäktar upptäcka. Vårt lösensord har på den
senaste tiden och med så full rätt varit: barnslighet i under-
visningen, att det kunde vara skäl att också en liten smula
predika: fuUvuxenhet i zindervisningen och att fatta denna som
en förberedelse för lifvets stora intressen. Hvarpå beror det,
att massor af unga damer och herrar, som fått, hvad man kal-
lar fin bildning vid ett fullständigt högre läroverk, ej därifrån
medta ett spår af högre, djupare själsbildning, äro fullkomliga
halfvildar, så fort det gäller att göra en verkligen på tänkande
beroende gruppering af hvardagslifvets enklaste företeelser, och
till den grad sakna egen tankekraft, att de ösjälfständigt följa
andras omdömen, böja sig för allmänna opinionens afgudar och
smutskasta dess syndabockar. Ser man sådant, frågar man sig
ovillkorligen: försummas icke något vid dessa ungas andliga
utbildning, har icke under deras skoltid karaktärens helsovård
och andens disciplin försummats för detaljstudier och läckra
smakbitar ur kunskapsförrådet?

Blott och bart som kunskapssökande visar sig hvarken
ungdomens eller barndomens egentliga väsen. Här återkommer
vår första observation, att det som ligger närmast, det, där man
igenkänner något af sitt eget lif, det känsloväckande, är oss
kärast. I ungdomen, när lifvet sjuder som friskast och per-
sonlighetskänslan är lifligast och mest nyvaknad, då är det två
saker man mest beundrar, den ena heter kraft och mod, den
DET ABSTRAKTAS ROLL VID UNDERVISNINGEN.

59

andra är känsla. Maktbegäret och begäret efter innerlighet äro
ungdomens två stora intressen. Och från dessa två synpunkter
kritiserar ungdomen sina läroämnen. Grammatiken är torr och
odräglig, hvarför? Den har ej innerlighet nog: Matematiken är
bra som förståndsöfning, och på problemlösningen får man öfva
sin kraft och sin böjelse för gåtor, men i alla fall — den är bra
för en stund, men icke mera. Historien är lustig på sina ställen
och mycket ståtlig på andra, men hvarför skall man behöfva lära
sig allt detta om Egypten och Indien och Rom, nej det förstår
icke barnet och ibland icke läraren heller. Det kan ej nekas,
att det ligger en viss sanning i alla dessa anklagelser. I hvilket
samband står Ludvig XIV:s stela hoflif med en barnslig exi-
stens? Hvad har diplomaternas högtidliga förställning att göra
med barnanaturens öppna underhandlingar? Hvad har den in-
diska afgudadyrkarens vördnad för en träbild att göra med våra
sympatier? Och hvad har björnen och lejonet och tigern att
göra med vart lif? Intresset för det okända är också ett in-
tresse, skall man svara, och det är riktigt, men det blir för
myclcet af det okända och för litet af det kända.

Man kan möta dessa anklagelser på två sätt. Antingen
kan man framställa en sak hvilken som helst som yttring af
en kraft, ge den ett dramatiskt intresse. I zoologin: tag jakten
som bakgrund för djurets lif, eller, om detta är för grymt, dess
egna svårigheter och mödor som bakgrund, skildra de stora
djuren som förtryckare och de små som evigt rädda att bli upp-
ätna. I geografien: gif öknens natur bakgrund genom att skildra
en karavanvandring, som nyss blifvit gjordt i denna tidskrift.
I historien: låt spänningen före ett stort fältslag komma i jäm-
förelse med spänningen före en examen; här är det ju blott
fråga om så litet, där om' lif och lycka, och ändå klappar vårt
hjärta bara vid detta lilla; tänk då, huru det skall kännas för
krigaren, etc.

Den andra möjligheten, som står läraren till buds för att
öfvervinna likgiltigheten, är att ge det fjärran, det aflägsna och
abstrakta förklaringen genom det moderna, det privata, det
subjektiva, ge det kändas intresse.

Ar det alldeles omöjligt att inflika en bit känslovärld i
grammatiken utan att göra sig löjlig och förfalla till ett sli-
skigt maner? Det är icke säkert att det ar så omöjligt.

Satsförhållandena äro t. ex. ytterst onjutbara för de flesta
barn. Denna viktiga del af grammatiken, som barnet framför
allt borde genomtränga, stilistikens nyckel, mot hvars regler
60	»ET ABSTRAKTAS ROLL VID UNDERVISNINGEN.

barnet oupphörligt felar genom klumpiga, illa använda bisatser
eller genom att alls icke använda sådana utan oupphörligt an-
vända »och» och återigen »och», ett ständigt samordnande, där
meningen fordrar ett underordnande — denna lifsfräga för språ-
kets behandling som uttrycksmedel för tanken, lämnar barnen full-
komligt oberörda, ja detta tal om samordnade och underordnade
satser, kausalsatser, koncessivsatser, vilkorssatser är för dem både
obegripligt och ledsamt. Om åter alla dessa satser uppfattas under
en viss helhetssynpunkt, den nämligen, att hvarje satsförhållande
är antingen en utvidgning eller en inskränkning af hufvudsat-
sens påstående, då bli alla dessa »dock», »emedan», »om», »men»,
»ty», »ehuru» och hvad de allt heta likasom lefvande väsen —■
antingen vänner till hufvudsatsen, som sträfva att hjelpa honom,
eller fiender till honom, som sträfva att inskränka hans makt
och gällande kraft.

Hvad som nyss förut varit torr förståndssak, blir en
känslosak genom denna synpunkt, som gör de särskilda satserna
mer eller mindre vänligt stämda mot hufvudsatsens påstående.
Det är den abstrakta öfverblicken eller upptäckten, att alla
dessa satser kunna fattas som samverkande mot ett gemensamt
mål att antingen understödja eller inskränka hufvudsatsen, som
gett den liffulla känslan af enhet i detta virrvarr af olika slags
satsförhållanden.

Att på detta sätt förvandla en liflös värklighet till en
lefvande, är naturligtvis ett hocuspocus, en konstruktion, som
ej alltid är tillrådlig. Hvad jag med detta exempel och dessa
antydningar velat visa är, huru läraren kan genom sin förmåga
att abstrahera från allt det olikartade, som skiljer lefvande och
dödt, ge det alltför döda och mekaniska nytt intresse, ge det
alltför aflägsna ett modernt intresse och det alltför högtidliga
i historien en privat anstrykning.

*	:

*

4

Det är mig omöjligt att lämna det intressanta ämnet utan
att med några ord beröra en tekniskt pedagogisk fråga. Hvad
är i själfva verket den pedagogiska förhörsmetodens stora me-
del, frågan? Ar det icke en uppdelning af det konkreta i en
allmän beteckning och i en individuell?

Vi ta på måfå en historisk bild. Läraren frågar: var det
som en vanlig feodalhär, den engelska hären vid Crecy var
sammansatt? Svar: Nej, den hade bågskyttar. Lär.: Och en
DET ABSTRAKTAS ROLL VID UNDERVISNINGEN.	61

vanlig feodalhär, hur var då den sammansatt? •— Svar: Af
riddare och fotfolk •—

Lär.: Ja, men bågskyttar är också fotfolk? ■—

Svar: Ja, men bågskyttarne i engelska hären voro mycket
bättre än vanligt fotfolk etc. etc. Ungefär så lyder dialogen
mellan läraren och lärjungen. Hvad som drifver den framåt, är
lärarens förmåga att göra barnet uppmärksamt först på det all-
männa hvari det speciella ingår som beståndsdel, underart, speci-
ellt fall, individualitet, sedan på det skiljemärke, som bildar
själfva afvikelsen hos det enskilda. Här således: den vanliga
feodalhären (regeln) i motsats mot denna speciella här, bågskyt-
tarna i motsats mot annat fotfolk (regeln). Vi kunna välja vårt
exempel inom ett ännu mer abstrakt område. Läraren ville
tala om Karl XII:s envishet, han har vidt och bredt beskrif-
vit och berättat, nu vill han gärna draga sens moralen af
denna fabel. Han finner, att här yttrar sig en viljekraft, som
i detta speciella fall blir ödesdiger genom att den förlorar be-
sinningen, när det gäller det egna jagets hugskott. Så fort
ämnet är uppdeladt på detta sätt, så att denna envishet är en
särskild sort af viljekraft, nämligen en, som är förenad med
egoism och passionerad egoism, blir frågeformuläret lätt. Man
går från det allmänna till det enskilda. Läraren kan angripa
sitt ämne ungefär på följande sätt. I allmänhet, när man har
ett tröttsamt arbete att utföra, när man skall företa någonting
som fordrar möda, hvad är det svåra? T. ex. om man tappar
en ask tändstickor, har man en frestelse att låta dem ligga, där
de ligga, naturligtvis ej därför, att man ej kan plocka opp dem.
Man är ovillig, men hvarför? Man letar på detta sätt fram ur
barnet det erkännandet, att det icke är nog med att kunna, ej
ens nog med att vilja, men att man måste vara ihärdig, envis.

Därmed har man fått den allmänna utgångspunkten, en-
visheten som en sorts viljekraft. Envishet fordras vid all
handling.

Envishet är således viljekraft, men var Karl XII:s hand-
lingssätt bara sådan viljekraft (d. v. s. är detta fall har a vil-
jekraft, är det bara tillämpning på det abstrakta, vilkoret för
hvarje mödosam handling)?

Barnet blir allt uppmärksammare, detta blir roligt, det är
ett problem att lösa. Man börjar på att tänka, man gör sina
förslag, man vill finna en förklaring, ty man känner, att det
var tokig viljekraft, »för långt drifven» som läraren försonligt
och lugnande plägar säga.


62	DET ABSTRAKTAS ROLL VID UNDERVISNINGEN.

Hvad var nu felet? »Han var så dum», svarar den djärf-
vaste. Man skrattar i klassen åt det naiva uttrycket, det är
ej fullt comme il faut, användt om en kung med så stora egen-
skaper, det känna alla. Men läraren nickar uppmuntrande åt
den djärfve. Men hvad betyder det? Nu komma forslagen
hoptals, sedan den djärfve brutit isen med radikalismens grof-
het och glada kraft. Han brydde sig ej om någonting, fast
han visste, att han ej kunde. Läraren utvecklar, hur han för-
sökte det omöjliga.

»Han var så ond på sina motståndare», säger en. »Han
var så högfärdig, så att han ej ville komma hem, om han inte
var segrare.» Och så fortgår det, och barnen skräda minnsann
ej orden. Då kommer en fram och manar godt för den olyck-
lige kungen. »Ja, men jag tycker om honom ändå, hade bara
inte Rehnsköld varit, så hade det kunnat gå lika bra för ho-
nom som för Gustaf Adolf.» Skulle man låta barnen fortsätta,
skulle det nu bli diskussion i oändlighet, hvilket bevisar, hur
ett så abstrakt ämne som detta kan intressera. Nu af bry ter
läraren och sammanfattar. Den sista talaren hade rätt: mycket
berodde på omständigheterna, det var synd med Karl, han var
olycklig. Men också mycket af hans motgångar berodde på
karaktären. Han blef alldeles förblindad, när han var ond på
sina motståndare. Han var också själfvisk, han tänkte ej på
att landet var utblottadt. Han tänkte bara: kanske kan jag
lyckas, om jag fortsätter kriget. Men så fick han icke tänka:
det var icke blott honom det gälde o. s. v.

Och slutsatsen: jo, envisheten eller ännu tydligare hallstar-
righeten är en sorts viljekraft, men en sådan som är? Svaret
skulle kunna afgifvas i korus, alla veta nu, att det är en själf-
visk viljekraft, en slags forblindelse af ens egna sjelfviska be-
gär. Och man skall ofta finna, att det abstrakta ämnet blifvit
så liffullt uppfattadt, att det på lofstunden framkallar diskus-
sion just under de angifna synpunkterna.

Eller låt mig välja ett annat abstraktare ämne: gramma-
tiken. Läraren har den förargliga villkorssatsen att klargöra.
Han har sagt, att den uttrycker ett villkor, ett förbehåll, en
inskränkning, en blott möjlighet, ja till och med ett antagande
mot verkligheten ibland. Men han har ändå icke funnit det
rätta uttrycket, för att denna sats innebär en osäkerhet men
tillika något, som man i vissa villkorssatser ändå kan lita på.

Då finner han i en lärobok uttrycket , en möjlig grund
om villkorssatsen, och hans anfallsplan är nu klar. Det är så-
DET ABSTRAKTAS ROLL VID UNDERVISNINGEN.

63

ledes en viss slags grund, det är fråga om, ett individuelt fall,
af den klass af foreteelser, som innefattas under benämningen
»grund». Och nu väpnar sig läraren med två exempelsatser,
Hans första fråga blir denna: Hvad uttrycker satsen med »eme-
dan» i följande satsförbindelse: »emedan du springer, är du
andfådd». Svar: en grund. Läraren: Uttrycka satserna: »Om
du springer, blir du andfådd» detsamma? Svar: nej. Läraren:.
Ja, men också den satsen uttrycker en grund. Om du springer,
blir du andfådd, uttrycker också, att springandet är grunden
till andfåddheten. Barnet reflekterar: ja, men det är icke sä-
kert, att jag springer. Jag kan låta bli också, när man säger
så. Läraren: Rätt. Hvad är det för slags grund då, när det
ej är säkert. Svar: en oviss grund. Läraren: ja, en oviss grund,
men ändå en möjlig.

Må vara, att detta är ett öfverflödigt slöseri med exempel.
Men åtminstone för den unge läraren torde det vid sökandet
af utgångspunkter vid hans frågor kunna vara af nytta att få.
påpekadt, hur frågan får en lätt funnen form, när ämnet är
fattadt dels som exempel på något allmännare, dels som undan-
tag därifrån.

*	*

*

Det har i denna uppsats ej varit min mening att vare sig
om det konkreta eller abstrakta uttrycka någon åsikt, att endera
skulle vara antingen hufvudsak eller bisak i undervisningen
eller i lifvet. All erfarenhet är en sammansättning af ab-
strakt och konkret och således äfven undervisningen. Att i
några fall visa, hur det abstrakta är användbart som fyllnad
och supplement åt det konkreta, hur det i sin ordning kan
bidraga att gifva lif och åskådlighet åt detta, har varit menin-
gen att här antyda. I sin förening med detta konkreta är det
naturligtvis som det abstrakta gör sin rätta verkan. Så mycket
sämre om undervisningen drifves’ efter den metod, som. t. ex.
på sidan 11 i Dahms geografi alstrat en praktblomma, där inom
fem rader med definition på definition barnen få veta (!) hvad
IrÖgslätt, terrassland, pass, absolut höjd och relativ höjd äro.
Detta är så galen metod, som gärna är möjligt, och att den
ännu håller sig kvar både vid våra läroverk och i våra föreläs-
ningssalar torde vara väl bekant, mera dock, där den ännu
följes, af tradition och oförmåga att bryta med gammal häfd-
vunnen sed, än af värklig öfvertygelse.
64

DET ABSTRAKTAS ROLL VID UNDERVISNINGEN.

Men i sin forening med det konkreta däremot torde det
abstrakta spela en vida större roll än ens formlernas älskare
torde ha föreställt sig. Då gör det — sådan är åtminstone min
mening — samma verkan som det konkreta själft, detta all-
männa blir för tanken en enskild värklighet af större omfång,
hvilken med bildens tydlighet framträder för mitt inre sinne,
åskådliggör på samma gång den klargör och reder, samlar de
enskilda företeelserna i grupper och ger dem deras rangord-
ning. Det är som en sådan helhetsbild abstraktionen äfven
vid undervisningen har sin stora betydelse.

Har icke lifvet själft i alla sina former denna blandning
af reelt och ideelt, denna motsats mellan enhet och mångfald,
del och det hela, individuellt och allmänt, som vi ha sökt
teckna som grundläggande för den verkliga kunskapen? Ar en
vacker kvinna skönheten, den stora brottslingen ondskan, männi-
skan blott människa och ej tillika djur, järnet blott hårdhet
eller hårdheten järn? Äro icke till och med våra mest ideela
känslor blott symboler, allmänna likheter med det ideela? Äro
icke tron, hoppet och kärleken sådana? Fins det någon tro,
som ej har en skymt af tvifvel, något hopp som ej tillika är en
fruktan, någon kärlek, som ej har en bråkdel likgiltighet. För
vår uppfattning splittrar och delar sig värkligheten i samman-
hang och gräns, likhet och olikhet, regel och undantag. Skulle
ej också för vår kunskap lagen vara en sådan tvåfald? Skulle
ej lagen vara, att det abstraktare, allmännare, ideelare sattes
i förhållande till, i vexelverkan med det konkreta, mindre all-
männa och mera reela?

Hellen Lindgren.
Mera om innanläsningen.

I denna tidskrifts första häfte för året finner jag till min
glädje nämnda pedagogiska kardin al in tresse vidrördt.

Goda, praktiska råd fylla den lilla uppsats, som lockat
mig att här söka få inträngdt ett post scriptum.*

Författarinnan till uppsatsen talar af erfarenhet, och talar
väl. Hon berör företrädesvis en sida af frågan. Sammanfatt-
ningen af hennes rön lyder så:

— — »Vid examen gäller endast den mekaniska färdig-
heten. Men innanläsningskonsten har andra sidor. En af dessa
är, om jag så får kalla den, ‘den konstnärliga’, hvilken huf-
vudsakligast ligger i röstbehandlingen, och som ger innanläs-
ningen dess väckande och tändande betydelse. Denna sida for-
drar originalitet, natur, smak och lif. En förlust gör den lä-
rarinna, som ej från ämnets estetiska sida hemtar ersättning
för sina mödor samt kraft och impulser till nya ansträngningar,
då det gäller att drifva barnet i mekanisk färdighet.»

Med några väl valda exempel ådagalägger hon sedan omiss-
kännligt sin egen artistiska duglighet vid användning af bar-
nens röstmedel m. m. i lyriska och dramatiska syften. Man
■sitter rentaf och längtar att få höra hennes små högläsare; —
n. b. de bättre, de der med »originalitet, natur, smak och lif».
Det lider intet tvifvel, att hon lärer lyckats bringa dem för-
vånande långt.

Men de öfriga •—!, det stora flertalet —! de vanliga —?
Dem längtar man allsicke att höra.

*

* Hufvudtexten återfinnes egentligen under rubrik »Pedagogiska afo-
rism er» i Ver dan dis fjerde häfte för 1887.

Verclandi 1893.	5
66

MERA OM INNANLÄSNINGEN.

Frågan har — dess värre eller dess bättre — helt andra
och bredare sidor än den särskildt »konstnärliga».

Här skall ett nytt litet försök göras till stöd för den åsig-
ten, att en af författarinnan åberopad »ryktbar norsk lärare»
menat dessa, frågans bredare sidor (tillämpliga på alla, någor-
lunda normala barn) i sitt dugtiga påstående om innanläsningen,,
att den »bör vara grunden för all bildning».*

Konstnärligt anlagda äro jemförelsevis få nordbor. Sär-
skildt just sådan konstutöfning, der talorgan, anletsdrag eller
åtbörder behöfva anlitas för snabbt skiftande uttryck, besvärar
fruktansvärdt den svenska blygheten eller värdigheten eller slu-
tenheten, framförallt inom vårt kön. Qvinnorna äro mindre-
betslade af detta gamla barbar-arf. Men se på våra skolpojkar;
lägg märke till barnalynnets tidiga tillhårdnande i skolluften,
till det första skönjbara inflytandet af kamratkretsens anda!
Har ni ej redan igenkänt det estetiska manlighetsideal l:a, 2:a
och 3:e klasserna vid våra högre elementarläroverk synas hafva
korat till sitt? Det är ju generalsfiguren från Wirta:

»Och det ljöd kring hans hjessa af kulor ett hvin,
Men han ändrade icke en min.»

Att ‘icke ändra en min’, inför hvad helst det vara må,
ljuft eller ledt; att trots hvarje intryck förbli stel som en pinne;
att skrämma åtminstone mamma och systrarna med denna sin
nyförvärfvade homunculusvishet; •— så taga sig de första stre-
tandena ut i den branta backen upp mot mandomens höjder..
Der uppifrån tyckes redan skymta för den lilles förnimmelser
siluetten af någon tänkt embets- eller statsmannatyp utan leder
på kroppen, utan minspel i ansigtet, utan skiftningar i talet.

Ifrågavarande intellektuella utvecklingsskede lär näppeligen
vara af natur att gynna förkofran i innanläsning. Icke heller
kan man skylla skolungdomens lärare för att i denna undervis-
ningsgren på något vis spjerna mot udden. Det af kamrat-
andan hyllade, stoiskt otillgängliga väsendet lemnas gerna att.
i läroverkets vittra luft helt stilla styfna till.

Mina söner läste vid nio års ålder utmärkt väl: nemligen
sådant som öfver hufvud en menniska kan läsa väl, det hon
rigtigt förstår, allt det som passar in med hennes kunskaps-.

* Till ett tidigare gjordt, något omständligare sådant försök hänvisa-
des i förra noten.
MERA om INNANLÄSNINGEN.	67

erfarenhets- eller utvecklingsgrad.* Och med att läsa »ut-
märkt väl» menar jag blott: att läsa naturligt, icke som om
man enkom läste, utan som om man talade och vore intresse-
rad af det man för tillfället talade om.

Vid tolf års ålder — eller efter ett par års skolgång —
läste de så, att man knappt kunde förstå ett ord.

Men för att vara fullt rättvis må jag strax tillägga, att denna
döfhetens, stumhetens och orörlighetens ande icke tyckes följa
alumnerna alldeles oförändrad utefter hela lärobanan. Ä hen-
nes högre stadier framträder tvärtom för många af dem en sorts
literatörideal, kanske väckt till lif genom skolans ansedda läse-
förening med ordinarie pristäflan, högtidlig recitation af årets
bästa kria o. s. v.

Ja, för nästan alla torde nu äfven det gamla embets- och
statsmannaidealet ha undergått någon modifikation, så till vida
åtminstone att ynglingarne fått någon hum om vissa sociala
förmåner af att kunna, när det gäller, »hålla tal».

Efter den upptäckten börja de vanligen läsa på ett annat
sätt, höja och sänka rösten rytmiskt som en pumpstång eller
som de hört en del predikanter, kanske äfven några bland sina
lärare och andra bemärkte män i nöjets eller allvarets stunder
höja och sänka den.

Dermed är — hos de flesta — den »konstnärliga» sidan
af innanläsningen för lifvet absolverad; hvarom man kan öfver-
tyga sig vid nästan hvarje offentligt tillfälle här i landet, då
tjensten, bruket eller behofvet dömer någon syndabock att pina
andra och sig sjelf genom uppläsning af ett eller annat akt-
stycke.

Men låt oss till sist för några ögonblick fästa uppmärk-
samheten vid frågans bredare, prosaiska sida, som mindre har att
göra med ett visst estetiskt gry hos fåtalet, men mycket med
»le gros bons sens» hos flertalet, ja som visserligen rör äfven
känslorna (och känslor hafva alla, också oestetiskt anlagda barn)
— men som i all synnerhet rör förståndet.

Barn hafva verkligen förstånd. De hafva för sin ålder

* Annat bör aldrig föreläggas en lärjunge. En läse- eller lärobok
t. ex., skrifven utan full insigt i detta pedagogikens abcd, en tråkig, en
för svår, en pinsam boklig hjelpreda — i stället för en som både väelcer
hunger och som mättar —, är ett oting. På offentliggörandet af hvarje
nytt dylikt idiotiseringsredskap borde omedelbart följa något offentligt
skamstraff. Annu händer dock, att man, i saknad af ett lämpligt sådant,
söker ersätta det med någon belöning.
68

SIKRA OM INNANLÄSNINGEN.

så mycket deraf, att — under förutsättning af en rimligt ord-
nad, en helt långsamt utvidgande, således en rätt progressiv
läsemetod — intet enda barn skulle opponera sig mot den for-
dran: att läsa högt ur boken en begripen mening (och hvarje
bogripen mening!) alldeles lika naturligt, som om barnet helt
enkelt talade den utan bok. Mera bör ej fordras. Men detta
bör alltid ■ oeftergifligen fordras -— och kan med fullt fog for-
dras, om man ej någon enda gång i skolan lagt under barnets
ögon en för svår text och dervid gjort samma fordran. Ty det
är ingenting annat, än just en så beskaffad våldshandling, fler-
faldiga gånger upprepad, som framknipit och bragt till verlden
det onaturliga sättet att läsa, hvilket sedan blifvit regel. Det
onaturliga är icke natur, utan det är alltid ett slags lärdom.

Och ber jag nu till afsked få lägga den ärade lärarinnan
på lefvern en liten oroande påminnelse om; att det spörsmål
hon här å nyo så trankilt väckt, och för hvars befordran (i prak-
tiken) hon visat sig råda öfver så utsökta gåfvor, det gäller ej
blott en gagnlig och vacker talang utan en revolutionering från
grundmurarne ända upp till takåsen af hela vårt skolsystem,
af all hittills känd lägre och högre boklig undervisning. Det
är icke någon annan än samma revolution, samma återgång
till naturens ordning, som ändtligen inom den filologiska verl-
den låtit språket bli, hvad det i sig sjelft är, ljud, tecken som
hafva sin väg in till förståndet genom öronen, icke genom ögo-
nen (såsom gamla skolan ville); en revolution, genom hvilken
vi kunna hoppas, när den mognat, att få reducerad till kanske
en tiondedel blott af den nuvarande, så onaturliga storleken
våra barns med rätta förbannade öfveransträngning i skolan. Ty
det är icke alls otroligt, att nio tiondedelar deraf skulle bort-
falla i och med att böckerna gjorde alldeles samma slags in-
tryck som de klaraste och lifligaste muntliga meddelanden.

Det är då helt lätt att inse, hur i det nya, tillfrisknade,
glada arbetet för inhemtan.de af kunskaper grunden — eller
åtminstone en af de utom all fråga hufvudsakliga grunderna*
för sträfvandet måste bli: en till alla delar rätt lärd »innan-
läsning».

-	Hohinson.

* En annan sådan är — som jag i mina memoranda 1887 hade äran
påpeka •— aritmetikens och geometriens enklaste Schemata.
Byggmästare Solness.

Efter ett afslutningstal vid Nääs slöjdlärareseminarium.

Läta vi våra sysselsättningar under dessa veckor glida förbi
det inre ögat, minnas vi säkerligen de aftnar, då vi tillsammans
genomläste den nya gåta, nordens sfinx, Ibsen, nyligen fram-
ställt, en gåta så att säga i dubbel bemärkelse emedan man
icke ens vet om den är en sådan. Måhända det fordras stor
djupsinnighet för att kunna gifva den rätta lösningen, men
måhända man också blott inbillar sig se ett problem, där det
aldrig varit afsikten uppställa något sådant. Dock, vare här-
med huru som helst; ett är säkert, att detta mångomskrifna
och mångomtalade stycke har förmågan att göra ett djupt in-
tryck på personer, hvilka varit i tillfälle genomläsa det några
gånger. Jag förstår mig dessvärre icke mycket på litteratur,
men då jag dessa aftnar i eder krets hörde byggmästarens
saga föreläsas, framträngde oemotståndligt en tankeförbindelse,
hvilken sedermera förföljt mig. Måhända jag genom att i dag
söka gifva den form, skall lyckas blifva densamma kvitt, ty —
må jag betona detta — det är icke en tolkning, en sådan skulle
jag visserligen icke våga mig på, det är blott en hägring jag
här vill delgifva eder, och jag kan så mycket hellre göra detta
som den står i nära samband med de frågor, hvilka vi just
uti detta rum haft att skänka vår uppmärksamhet.

*	*

*

Aline Solness är familjélifvet. Detta hade på sin tid an-
lag och förmåga att bygga upp små barnasjälar, så att de kunde
skjuta i höjden och blifva till utvecklade människosjälar. Denna
hemuppfostran var en fäderneärfd byggnad, visserligen icke vi-
dare prydlig till det yttre, men till sitt inre väsende dock bju-
dande värme och trefnad. Till detta gammaldags hem kommer
70

BYGGMÄSTARE SOLNESS.

byggmästare Solness, pedagogen, systembyggaren. Han kallar
sig icke likt de andra mästarne arkitekt, filosof, ty han vet, att
han icke lärt tillräckligt grundligt, han vet, att de hjälpveten-
skaper på hvilka pedagogiken borde hvila, ännu icke äro till-
räckligt utredda. Hvad han kan det har han mestadels gått
och funderat ut själf. Han hade visserligen lagt sig till med
en del böcker och äfven försökt läsa i dem, men så småningom
hörde läsningen upp, då han icke kunde finna ut sammanhanget
i det hela.

> Han — jag talar naturligtvis icke här om någon enskild pe-
dagog utan om pedagog i personifierad mening — har nu blifvit
den förste på sitt område. De af honom framburna åsikterna
rörande uppfostran och undervisning hafva trängt sig i förgrun-
den, och för den skull anses han af de flesta, af dem, hvilka
blott döma efter den yttre framgången, såsom en mycket lyck-
lig man. Men själf ser han på dessa sina framgångar med an-
dra ögon. Han vet hvad de kostat icke allenast honom per-
sonligen utan äfven andra. För att han skulle kunna komma
till att bygga måste först Alines fädernegård, den gamla upp-
fostran i hemmet, bränna ned till grunden. Icke så att peda-
gogen med vett och vilja orsakat dess förstöring, men han hade
upptäckt en spricka i skorstenspipan, ett lösligt sammanhang
mellan de olika delarne, och i tankarne beräknat samt äfven
hyst en önskan, att detta bristande sammanhang mellan hem-
uppfostrans olika faktorer skulle gifva anledning till husets
förintelse. Nu brann byggnaden, men elden hade en helt an-
nan orsak; hemuppfostran gick till grund icke därför att den
var bristfällig i systematiskt hänseende, utan emedan den icke
blifvit tillbörligt vårdad och vaktad. När undervisningen i hem-
met fick lemna plats för den i skolorna, då var det mycket
annat, som samtidigt förintades. Först och främst de båda
tvillingar, familjelifvet en gång bar under sitt hjärta: barna-
lydnad och barnaförtroende. De hade kommit så sunda och
frodiga till världen. Och växte gjorde de från dag till dag,
så att man tydligen kunde se det, ty sådant skjuter så stark
fart just under de första dagarne. En vacker syn var det, när
Aline låg där med dem begge två, när familjelifvet har slagit
ut i barnalydnad och barnaförtroende. Men så kom brandnatten.
De små skulle nog hafva tålt utflyttningen från det gamla hem-
met och omplanteringen i skolans mark, men Aline fick feber,
familjelifvet kom i olag. Ehuru hon samtidigt hade att fylla
plikter åt så många olika håll, ville hon nödvändigt nära dem
BYGGMÄSTARE SOLNESS.	71

själf, men detta kunde de icke öfverstå; de tvinade bort och
•dogo. Och det var mycket annat, som under brandnatten äfven-
ledes invigdes ät förintelse. Då brände de gamla porträtten
pä väggarna, de gamla sidendräkterna, som sedan långa tider
tillhört familjen, smyckena, dockorna. För att den af pedago-
gen skapade uppfostringskonsten skulle kunna komma till sin
rätt, måste de gamla traditionerna gå upp i rök, många från
mors och mormors tid nedärfda vanor, många barnasysslor i
hemmet uppgifvas. Det är dessa jämförelsevis små förluster,
som skurit djupast in i hjärtat och som hemmen mest sakna
och beklaga sig öfver.

Genom denna brand, som lade den gamla traditionella upp-
fostran i aska, har pedagogen blifvit satt i stånd att bygga
hem för menniskor, att låta danandet af det allmänt mänskliga,
det för alla gemensamma komma till sin rätt. Trefiga, varma,
ljusa hem, där far och mor och hela barnafloeken kunna lefva
i glad och trygg känsla af, att det dock är något bra lyckligt
detta att vara till i världen och att stå i innerlig gemenskap
med hvarandra. Men för att kunna bygga hem åt andra har
han i viss mån måst afstå från egna familjeplikter, egen familje-
lycka. Genom att söka verka för uppfostrandet af andras barn,
kommer han att försumma sina egna. Han är tillräckligt god
pedagog för att veta sig vara en dålig fader. Basedow, Rous-
seau, Pestalozzi gifva oss exempel ur verkligheten. Han har
•dyrt fått betala sina framgångar, väl icke med penningar men
med människolycka. Samlifvet med hustrun, pedagogens för-
hållande till det ursprungliga familjelifvet, är allt annat än har-
moniskt. »Har Ni lagt märke till, att hon går så snart jag
kommer?» frågar Solness vid ett tillfälle. »Jag har lagt märke
till, att så snart Ni kommer får Ni henne till att gå», blir svaret.
Familjelifvet är till sin natur sådant, att det icke låter insnöra
sig i systematiska bestämmelser, pedagogen får det med all sin
välmening oftast till att vika tillbaka. »Du kan», säger Aline,
»bygga så mycket du i världen vill, Halvard, för mig får du
aldrig byggt upp något riktigt hem igen.» Och fastän peda-
gogen icke med vett och vilja gjort familjelifvet något för när,
känner han sig dock stå i en bottenlös skuld till detsamma.
Detta och allt annat gnager på hans sinne, och dessutom plå-
gas han oaflåtligen af de hjälpare och tjenare han manat fram,
de olikartade medel för ernåendet af sina syften, han måst be-
gagna sig af. Han fruktar för, att de medel, genom hvilka det
lyckats honom att arbeta sig fram, icke städse varit uteslutande




72

BYGGMÄSTARE SOLNESS.

goda. Han plågas föröfrigt dubbelt, ty hans samvete är icke
tillräckligt »robust» för att det skulle vara honom likgiltigt,
om det är ljushårade eller svarthårade djäflar, goda eller dåliga
ievekelsegrunder, af hvilka han ledes. Och så lefver han dess-
utom i en ständig ängslan för ett omslag, för att ungdomen,
som han i vissa afseenden sökt hålla tillbaka och med hvilken
han föröfrigt fruktar sig hafva farit fram allt för hårdhändt,
skall komma att utkräfva hvad den tror vara sin rätt. Ansvaret
trycker honom tungt, men på samma gång äfven förnimmelsen,
att han af Aline, familjelifvet, och af doktor Herdal, vetenska-
pen, misstankes vara förryckt eller åtminstone i hög grad öf-
verspänd.

I Solness tjenst står familjen Brovik. Pedagogens tankar
utföras af lärarne. Där är nu först och främst Knut Brovik,
han som är så skicklig i att beräkna bärkraft och kubikinne-
håll, det rent mekaniska vid ritningars uppgörande. Han byggde
förr på egen räkning, men när Solness kom sig upp miste man
förtroendet för Knut Brovik. Månne vi icke här påminnas om
de gamla lärarne, praktikens män, som de älska att kalla sig,,
hvilka undervisa på ett mekaniskt och tanklöst sätt, dessa lä-
raregärningens dagsverkare, som själfva afsagt sig gemenskap
med kallets andliga del och därför måst gå ut ur lifvet såsom
de bäst veta och kunna, utan trygghet, utan glädje. Det är
dock just hos Brovik, som Solness till en början gick i lära,,
ehuru lärlingen snart nog tog lofven af sin mästare. Så är det
sonen Ragnar, som, i Solness tjenst, själfrådigt gör upp ritnin-
gar för sådana af principalens kunder, hvilka äro missnöjda,
med dennes sätt att bygga och därföre önska få något nytt
eller åtminstone något annat. Här hafva vi den unge läraren^
som vet allt bättre än mästaren och som blott motsträfvigt
följer de af denne banade vägarna. Ehuru det ingalunda är
afgjordt, om han verkligen besitter de därför nödiga förutsätt-
ningarna, vill han, den unge och oerfarne, träda fram som en
uppfostringskonstens reformator. Med hån talar han om »den
store byggmästaren», som icke vågar stiga upp till toppen af
sin egen byggnad, om den pedagog, som icke är djärf nog att.
draga ut de yttersta konsekvenserna af sitt system, pedagogen
som känner svindel vid tanken på att nödgas lemna erfaren-
hetens fasta mark. Träd tillbaka, gif plats, ropar det nya till
det gamla, innan ännu detta kommit i tillfälle att fullt utveckla
alla sina möjligheter.

Och slutligen den tredje länken i familjen Brovik, bok-
BYGGMÄSTARE SOLNESS.

hållerskan Kaja Fosli. Hon hade beslutat att förena sina
öden med Ragnars, att jämte honom söka gä fram pä opröf-
vade vägar, men sedan hon kommit i beröring med Solness,
lärt arbeta enligt af honom gifna anvisningar, har hon så små-
ningom glidit öfver till denne. Han har helt och hållet tagit
hennes sinne, alla hennes tankar har han tagit för sig ensam.
Hon säger, att hon aldrig kan gå ifrån honom, utan att där
han är måste äfven hon vara. Denna »Kaja vid pulten» står
för mig såsom den pedantislte läraren, hvilken hypnotiserats
af pedagogen och låtit insnärja sig i systemets maskor. Hon
bär mestadels, medan arbetandet pågår, en missprydande grön
skärm för ögonen. Den lärare, som kritiklöst gör blott hvad
andra tänkt ut och osjälfständigt stöder sig på auktoriteter, får
en mycket snäf syn på tingen. Allt det, som ligger utanför
skärmen, utanför den trångt begränsade synkretsen, kan han
hvarken gilla eller uppfatta. Men i likhet med Kaja äro dock
sådana lärare nog användbara till litet af hvarje, och system-
byggaren frestas ofta in i den tankegången, att det blott är för
dem, hvilka orubbligt och tillitsfullt följa systemet, som han
har användning. Märk Solness yttrande: »Jag måste behålla
Kaja Fosli. Kan icke använda någon annan än just henne.»
Fru Solness ser dock med missnöje, att hennes man dagen i
ända är tillsammans med ett annat fruntimmer. Familjelifvet
känner sig icke väl till mods af den pedantiske lärarens tjenster.

Solness bär fruktan för ungdomen, men detta behöfver han
icke göra. Den knackar på dörren och kommer in i Hilde
Wangels skepnad. Hon är smidigt och fint byggd, något brvnt
af solen, lätt och ledigt klädd. Hon bär helsans prägel, och
det rent konventionella har icke intvingat henne i sina former.
Käckt och oförbehållsamt uttalar . hon sina tankar och stöter
därmed måhända en eller annan för hufvudet. »Hur har Ni
blifvit sådan som Ni är, Hilde?» frågar Solness. »Hur har Ni
fått mig till att blifva sådan som jag är?» blir Hildes svar.
Hon har en gång varit närvarande, då byggmästare Solness vå-
gade gå upp så bögt han själf byggt för att hänga kransen på
tornspiran, hon har sett systembyggaren vid ett tillfälle då han
icke väjde tillbaka för de konsekvenser, som kunnat dragas af
hans läror, då han själf krönte sitt verk med idealets blomster-
krans. Då hade hon, ännu ett barn, klädd i oskuldens hvita
dräkt, beundrande skådat upp till honom och hört englaharporna
spela i luften. Hänryckt har hon svingat flaggan med de fo-
sterländska färgerna och ropat: »Hurra för byggmästare Solness.»
74

BYGGMÄSTARE SOLNESS.

Barnets hjärta har jublat emot den uppfostrare, som står med
vårens alster blommor och blad i sin hand och låter dessa
utgöra byggnadens slutsten. Hon har nu i tio år trott, att
denne byggmästare, som enligt hennes mening förmår upp-
föra de högsta torn i världen och som därför ensam borde
hafva lof till att bygga, sedermera ställt sig på hennes stånd-
punkt, kysst henne, kallat henne för sin prinsessa, sin led-
stjärna och lofvat henne ett kungarike, låtit för hennes fantasi
hägra det lycksalighetens tillstånd, som en gång borde blifva
den väl anlagda och ledda uppfostrans frukt. Nu har hon kom-
mit för att begära inlösandet af dessa löften. Fristen är ute.
»Kungariket på bordet, byggmästare!» Men Solness är icke
mera den samme som förr. Han har så småningom blifvit fjär-
mad från ungdomen. »Jag tror nästan, att Ni icke känner
igen mig» säger Hilde, då han ser tvekande på henne. Själf
har han äfven förändrats. Efter att med Luther, Melanchton
och Zwingli hafva byggt kyrkor, arbetat på den religiösa upp-
fostran, bygger han nu med Locke, Basedow, Salzmann »hem
för människor», förbereder för hvardagslifvets behof. Men hvad
han dock allra helst vill bygga, det är hem med ett sådant
litet kyrktorn öfver, — det är att med Comenius, Francke, Pe-
stalozzi låta allmänbildningens hela riktning peka mot höjden.
Ungdomen, skogsfågeln, som icke kan stanna inne i buren,
kommer till honom med nytt lif. »O Hilde, hvad det var otro-
ligt godt, att du kom. För nu har jag ändtligen fått någon,
som jag kan tala med.» Beröring och tankeutbyte med ung-
domen är för uppfostringskonstens utöfvare ett lifsvillkor. När
Solness fått Hilde att flytta in i de tomma barnkamrarne, i det
efter kärlek och förtroende längtande hjärtat, då kan han und-
vara både Ragnar och Kaja. Den pedagog, som har ungdomen
vid sin sida, kan tro på sin lifsgärning äfven om lärarne
skulle öfvergifva honom. Hand i hand med ungdomen vill han
nu bygga luftslott med grundmurar. Han vill som Rousseau
låta med en stomme af verklighet skapa en fantastisk uppfostran,
som väl kan tänkas men aldrig praktiskt tillämpas. Högt uppe
på detta luftslotts altan skall han vid ungdomens sida blicka
ned på dem, som bygga kyrkor och hem för far och mor
och barnafloeken, på alla andra uppfostringssystem och under-
visningsmetoder. Det är med beslutet att hädanefter blott egna sig
åt denna overkliga och orimliga byggnadskonst som han af ungdo-
men intalas att ånyo göra det omöjliga, att sätta kransen på toppen
af sin egen byggnad, att likt Fröbel söka draga ut de yttersta
BYGGMÄSTARE SOLNESS.	75

konsekvenserna af sina läror. Det är lians afsikt, att när han
väl kommit ditupp, tala med världens byggmästare, all uppfo-
strans urkälla. Så tager han kransen i handen, går till åskå-
darnes förvåning och fasa upp för ställningen och kommer högt
till de öfverstå plankorna. Den reflektionslösa ungdomen jublar,
den hör en väldig sång i luften, den ser sin dröm fullbordad
och viftar med oskuldens sinnebild en helsning till den upp-
fostringskonstens storman, som vågat stiga så högt. Dock —
»den, som ser Jehova, dör.» Han faller ned, men äfven sedan
det visat sig, att förmågan icke motsvarade viljan, korar ung-
domen honom med namnet: Min — min byggmästare.

*	*

*

Se här i korta ord, alltför många kanske dock för åhörarne,
den hägring, som i eder krets skymtat för mitt inre öga. Jag
har nu föga mer att tillägga. Uppbrottets stund är slagen.
»Snart, ack snart vi skola skiljas, träffas äter kanske aldrig
mer.» Men, hvarför klaga? Man måste taga världen sådan
som den är och låta minnets luftslott ersätta verkligheten. Väl,
när den har sådana grundmurar, som hvad denna gång kan
vara fallet. Ett tack för godt samarbete, ett tack för all mig
visad vänskap och uppmärksamhet, ett tack för den vackra
sången, det bjärtliga skrattet, de muntra lekarne. I hafven
fört med eder en fläkt af ungdomens friskhet, som verkar be-
fruktande på den, hvilken väl lämnat ungdomsåren bakom sig,
men dock kan tänka och känna sig tillbaka till dem. Gud
skydde eder.

O. S.
En hygienisk skrifmetod.

Som vi alla veta, anses i vära dagar skolans syndaregister vara
ofantligt längt. — Många af dessa synder borde visserligen delas
med hemmen, samhället i dess helhet o. s. v. ja, t. o. m. full-
ständigt afskrifvas frän skolans konto, men en af dem, frän hvilken
skolan ej kan göra sig fri, är dess stora bidrag till ökandet af
närsynthetsprocenten och ryggradskrökningarna. Att skolan äfven
i detta fall ingalunda bär hela skulden, därom kunna vi snart blifva
eniga, ty hvem af oss har ej, åtminstone någon gång, råkat se våra
skolbarn sysselsatta med hemarbetet, sittande vid än för höga, än
för låga bord, hängande med armarne på fönsterkarmen, medan de
läste eller skrefvo i den tilltagande skymningen eller samlade alla
kring ett rundt bord vid en enda svagt lysande lampa eller ett ljus.
Men äfven om hemmets andel i skulden afdrages och man tar med
i beräkningen den ännu outredda roll, predispositionen för närsynthet
spelar, är dock skolans andel i det öfverklagade onda fruktansvärdt
stor. En skola kan i detta fall synda mycket mot det uppväxande
släktet genom illa konstruerade och illa afpassade samt olämpligt
uppställda bänkar och pulpeter, genom otillräcklig belysning, bristande
uppsikt öfver lärjungarnas hållning samt genom tvånget att för stor
del af dagen sysselsätta barnen med läsning och skrifning, hvari-
genom betages dem möjligheten af den för en sund kroppsutveck-
ling nödiga rörelsen. Den framstående ortopeden Prince i Phila-
delphia har framhållit, att stillasittandet i och för sig bidrager till
att förslappa ryggmuskulaturen samt att framkalla och bibehålla en
dålig hållning hos barnet.

Hvad närsyntheten beträffar, är det ej blott en allmän fruktan
att den tilltager frän klass till klass, så att både de närsyntes antal
ökas och närsyntheten hos den enskilde stegras klass för klass, från
den lägsta till den högsta, utan detta sorgliga förhållande är ett
statistiskt fastslaget faktum.

* Föredrag hållet i Pedagogiska sällskapet i Stockholm.
EN HYGIENISK SKRITMETOD.	77

I vårt land har prof. Axel Key i sin redogörelse för den
hygieniska undersökningen vid den af Kgl. M:t nedsatta läroverks-
komitén konstaterat, att barnen vid inträdet i de förberedande
skolorna ytterst sällan äro närsynta, men att närsyntheten tilltager
från klass till klass. Han fann, att bland 344 undersökta barn i
I kl. funnos 67 närsynta, och detta stegras till högsta klassen,

där bland 336 undersökta barn funnos 185 närsynta, och stegringen

fann	han fortgå klass	för klass på	följande	sätt:
bland	! 408 undersökta	barn i II	kl.	funnos 82 närsynta
»	405	»	» » III	»	»	118	»
»	322	».	» » IV	»	»	105	»
»	274	»	» » V	»	»	113	»
»	516	»	» » VI	» n. o.	öfre »	247	»
»	336	»  Sida 221 säger h	» » VII  an :	» »	»	»	185	»
	På det hela och	i stort taget kunna		vi sålunda sammanfatta

de vid de nu gjorda undersökningarna vunna resultaten pä föl-

jande sätt. I de lägsta klasserna af de förberedande skolorna hafva,
bland det ringa antal 6- å 7-åringar som där undersökts, inga
närsynta förefunnits, men för öfrigt börjar här närsyntheten med
ett synnerligen lägt procenttal 3 a 4 % som stiger, sä att det
i sista klassen af dessa skolor kommer i ungefärlig jämnhöjd med
det i I klassen af de allmänna skolorna. I de bäda första klas-
serna af dessa ökas antalet af de närsynta ännu mycket litet, men
från och med III kl. tilltager detta raskt hela skolan igenom med
tvenne undantag, som prof. .Key anser bero på andra omständig-
heter, hvarför jag förbigår hvad han säger därom.

Alla öfriga länders undersökningar bekräfta, att närsyntheten till
stor del är den lärda skolans sjukdom, då däremot andra grupper af
medborgare, särskildt sjömän, föga lida däraf. Prof. Key har i nyss-
nämnda arbete lemnat en utförligare redogörelse om dessa förhållanden.

Jag citerar åter Prof. Key:

Banbrytande på detta fält blefvo de undersökningar, som dr.
Hermann Cohn år 1867 offentliggjorde efter att under ett par års
tid däråt hafva egnat sig. Resultaten af dessa voro så algörande
och af en så stor bärvidd, att de bragte hela området af de s. k.
skolsjukdomarne i ett nytt läge, och att från den tidpunkten en
ny aera af hygienisk rörelse tog sin början. Cohn undersökte
10,060 skolbarn vid tills. 33 skolor, näml. 5 folkskolor på landet,
20 folkskolor i städer, 2 mellanskolor, 2 högre flickskolor, 2 real-
skolor och 2 gymnasier. Han fann:
78

EN HYGIENISK SKRIFMETOD.

I folkskolor på landet-------
i » i städerna---------------
i högre flickskolor ---------
i mellanskolorna ----------------________________
i realskolorna ------------------________________________________ _______________

i gymnasierna -----------------------------------

1,4 %

6,7 »

7,7 »

10,3 »

19,7 »

26,2 »

närsynta

»

»

»

»

»

10,060 barn af hvilka 1,004 närsynta; alltså 9,9 %

Följa så i prof. Keys bok utdrag ur Cohns tabeller öfver
procenttalen närsynta i de särskilda klasserna af de olika slagen
af skolor. Jag anser dock ej vara skäl att läsa upp dem, då de
ju äro tillgängliga för alla, och vill blott helt kort sammanfatta
resultatet af dessa undersökningar. Det framgår af dem, att när-
synthet mycket sällan förekommer i folkskolorna på landet, men
■att däremot i skolorna i städerna antalet af de närsynta konstant
stiger från de lägsta skolorna till de högsta och att alltså antalet
närsynta står i direkt förhållande till den starkare ansträngning,
som barnens ögon äro underkastade. Vidare visade det sig, att
det relativa antalet närsynta ökades klass för klass i samtliga skolor,
så att t. ex. i högsta klassen af gymnasierna mer än halfva antalet
voro närsynta. Det visade sig därjämte omisskänneligt, att i de
166 klasserna af de 33 skolorna graden af närsynthet i alla skolor
tilltog klass för klass. •—

— Ryggradskrökningar äro en af de viktigaste af de sjuk-
domar, som uppstå under skoltiden och företrädesvis genom skolan.
Tyvärr föreligger ännu ej någon utförlig och fullt tillförlitlig
statistik om dess utbredning i Sverige; att den är stor veta vi ju
alla. Vi äro väl dock i det hänseendet bättre lottade än t. ex.
Tyskland, där skrifningarna både å lärorummet och som hem-
arbeten spela en större roll än här, där ha snedheterna vunnit en
förfärlig utbredning. Så konstaterades af Wilhelm Mayer, att af
336 flickor i folkskolorna voro 189 sneda. Särdeles noggranna
undersökningar på gossar gjordes af Schenk i Bern och visade hos
200 individer 160 venstersidiga och 34 högersidiga vridningar af
öfverkroppen med motsvarande ryggradsskolioser. Af Mayers under-
sökningar framgår vidare, att en afgjord ökning af krökningarna
både kvantitativt och kvalitativt eger rum från de lägre till de
högre klasserna. — Alla iakttagare öfverensstämma däri, att detta
onda förekommer ytterst sällan före det 6:te året, däremot före-
trädesvis under de första skolåren, enl. Eulenberg och andra emellan
6:te och 14:de året (8 % före det 6:te året, 89 % emellan 6:te
EN HYGIENISK SKRIFMETOD.	79

och 14:de, 3 % efter det 14:de året); enligt Fahrner faller början
af 90 % af alla ryggradskrökningar inom skolaren.

Det ämne, som mer än alla andra vållat dessa sorgliga verk-
ningar, är onekligen skrifundervisningen. Den är ometodisk i trots
utaf det stora antal metoder, som användas, ty ehuru det kräfts
en upprat hållning af barnen, ha anvisningarna varit sådana, att
ett försvinnande fåtal förmått följa dem. Jag vet ej om andra
skriflärare varit lyckligare än jag i detta hänseende, men jag måste
bekänna att, ehuru jag i 20 år varit skriflärare, det ej har lyckats
mig att utan oupphörliga påminnelser förmå äfven de villigaste
lärjungar att länge iakttaga den anbefallda ställningen, och jag
har oftast lemnat lektionen otillfredsställd och orolig öfver meto-
dens hygieniska resultat, äfven då jag kunnat känna mig fullt
belåten med resultatet ur formens synpunkt.

Genom läsning af åtskilliga uppsatser i denna fråga, utgifna
af skolman och läkare i Tyskland och andra kulturländer, fann
jag, att denna min oro och oförmåga delades af flertalet undervisare
i skrifning, och på sista tiden bar jag fått detta ytterligare be-
styrkt genom direkta meddelanden.

Framstående ögonläkare och ortopeder förklara, att den ställ-
ning, den nu brukliga lutande skrifstilen kräfver, är för ögon och
ryggrad skadlig. Dr. Ellinger i Stuttgart, förskräckt af de ohygi-
eniska skrifställningar han iakttagit hos barn i hemmet, besökte
skolorna och fann, att samma ställningar regelbundet återkomma
äfven i skolan under lärarens uppsikt. Lärjungarna hade boken
till höger om kroppens medellinie, raderna paralella med bords-
kanten, ett läge af skrifboken, som blifvit infördt i Würtemberg
genom en Kgl. förordning af 1868 och som varit allmänt antaget
äfven i andra land; så t. ex. inom de Parisiska folkskolorna.

Dr. Ellinger motiverar sin förkastelsedom sålunda: orsaken
till den dåliga hållningen vid skrifvandet af lutande stil ligger
däri, att papperet ej befinner sig midt för den skrifvande, utan
skjutes något åt höger: därvid intaga ögonmusklerna en tvungen
ställning, då ögonen beständigt måste se till höger och nedåt och
då det högra ögat är mera aflägsét från skriften än det venstra.
Men ingen kan ju med sina två friska ögon se på olika afstånd,
Således måste hufvudet vridas så, att afståndet från bokstäfverna
blir lika för båda ögonen, det venstra ögat kommer att stå bakåt
och längre ned.

Men ligger skrifsidan midt för den skrifvande, så befinna sig
båda ögonen på lika afstånd från skriften och man behöfver blott
se nedåt; därvid tröttas ingen grupp af ögonmusklerna särskildt,
80

EN HYGIENISK SKRIFMETOD.

och ögats basallinie står paralellt med raderna och ej lutadt, som
då boken ligger snedt. Ellingers mening är att skrifsidan bör
ligga alldeles midt för den skrifvande, men något lutande nedåt
till venster. Den första och viktigaste lagen, bägge ögonens lika
afstånd, är då tillgodosedd; men, säger han, hufvudet måste visser-
ligen vridas så, att ögats basallinie befinner sig paralell med skrift-
raden. Faran för en ryggradskrökning är således ej utesluten, om
barnet länge måste iakttaga denna ställning, om än något minskad
mot vid det högersidiga läget af skrifboken.

En annan tysk ögonläkare, Dr. Stimmel, som anställt nog-
granna ögonundersökningar i Leipzigs skolor, säger att, om det vore
möjligt att ända från första skolåret ej behöfva närma sina ögon på
mindre än 30 cm. till boken, så skulle t. o. m. vid de stora an-
språk, som skolan numera ställer på sina alumner, antalet af de
närsynta blifva ringare och äfven graden af närsyntheten, där den
finnes, ej bli så hög som nu.

Sedan jag blifvit till fullo öfverbevisad om dessa vådor, var
det mig naturligtvis en stor glädje att finna, att man i utlandet
lemnat kritikens, område och på många ställen öfvergått till en
metod, som med skäl kan kallas den naturliga. — Man kan ej
nog förundra sig, att människorna så länge sökt efter det närlig-
gande, som barnet omedvetet själf ger anvisning på. —

Hvar och en som lärt små barn skrifva vet, att det fordras
mycket arbete att öfvervinna deras naturliga benägenhet att skrifva
uppräta bokstäfver och lägga taflan rakt framför sig. Då man
utvecklat i stället för motverkat denna barnens naturliga benä-
genhet, har den så länge sökta, enkla hygieniska skrifställning en
blifvit funnen.

Ögonläkaren dr. Pard Schubert i Nürnberg tillkommer för-
tjänsten att vara den förste, som i läkaresällskapet därstädes år
1880 på strängt vetenskapliga grunder påyrkade den uppräta sti-
lens införande och därmed äfven bokens läge midt för kroppen.
Samma år uttalade sig äfven Cohn på ett naturforskaremöte i Danzig
till förmån för upprät stil utan att veta något om Schuberts ar-
bete. Följa så snabbt efter hvarandra undersökningar i Fürth af
Wilhelm Mayer, i Stuttgart af Daiber, i Darmstadt af Weber och
af en komité i Paris, hvilka samtligen uttalade sig till förmån för
den lodräta stilen, tills 1882 och 1883 Berlin och Rembold förordade
lutande stil med bokens läge midt framför kroppen, dock något
lutande nedåt venster. Detta gaf anledning till fleråriga under-
sökningar och debatter, så att om detta, som det tycks, enkla
ämne en hel litteratur uppväxt. Man enades slutligen om att ett
EN HYGIENISK «SKRIFMETOD.

81

bestämdt uttalande för eller mot lodrät stil blött vore möjligt,
sedan man gjort planmässiga försök genom att läta hela klassen
skrifva upprät stil ända frän första skolåret. Det var under ar-
betsåret 1888—89 som dessa försök togo sin början.

Herr Emanuel Bayr, första lärare samt tillika lärare i väl-
skrifning vid en af Wiens folkskolor, hvars förträffliga lilla ar-
bete: ^Steile Lateinschrift, Wien 1890^ jag vill rekommendera
till alla, som intressera sig för denna sak, har teoretiskt oeh prak-
tiskt arbetat mest för främjandet af denna metod. I sin hok har
han samlat det hufvudsakliga i frågan, och det föreligger nu så
bestämda uttalanden från såväl lärare som ögonläkare och ortopeder,
som haft tillfälle att se och följa barnen under deras arbete en
längre tid, att man ej kan hysa något tvifvel om att den upprätt-
stående stilen inom skolan är att föredraga framför den lutande.

Försöken anställdes så, att i samma skola skrefvo somliga
klasser lodrät stil och paralellklasserna lutande stil (efter Berlin-
Rembolds metod), och i en del klasser skrefvo några barn lutande
och nägra upprät stil. Dr. Ernst Fuchs, professor i oftalmologi
och föreståndare för ögonkliniken vid universitetet i Wien, som
med intresse följt dessa försök, säger: »Då vi stodo bakom eleverna,
kunde vi af barnens hållning se, hvilken stil de skrefvo; vi no-
terade hvilka som sutto väl och hvilka som sutto illa och gingo
sedan igenom bänkraderna. Vi funno då att alla, som sutto illa,
skrefvo lutande stil. Bland alla dem, som skrefvo upprät stil, var
det blott en, som satt illa.» Bayrs oförtrutna arbete har haft till
följd, att af Wiens 10 skoldistrikt .9 hafva bestämdt uttalat sig
för införande af upprät stil. Folk- och borgareskolornas styrelse
i Wien har tillåtit införandet af upprät stil i alla de skolor, där
lärarna anse sig kunna undervisa efter denna nya metod. Medici-
nalstyrelsen i Wien har enhälligt uttalat sig för den uppräta stilens
ändamålsenlighet och uppmanat undervisningsministeriet att låta
införa den i skolorna.	ø	.

I Prag har den tyska pedagogiska föreningen och likaså det
högsta skolrådet i Böhmen uttalat, att från hygienisk synpunkt den
lodräta stilen har företräde framför den lutande, och därför an-
befallt, att försök skulle därmed anställas i de offentliga skolorna.

I augusti år 1891 egde en internationel skolhygienisk kongress
rum i London. Därvid antogs följande resolution: »Då den upp-
räta stilens hygieniska fördelar blifvit klart bevisade och fastställda
såväl genom läkareundersökningar som genom praktiska erfarenheter
och då genom dess införande de felaktiga kroppställningar, som
leda till ryggradskrökningar och närsynthet, till väsentlig del und-

Verdandi, 1893.

6
82	EN HYGIENISK SKRIFMETOD.

vikas, sä förorda vi den uppräta stilens införande i vära folkskolor
och högre läroverk.» Detta omdöme har sä mycket större värde,
som det uttalades af en församling af de främsta europeiska auk-
toriteter pä skolhygienens område.	'

Herr Emanuel Bayr skrifver till mig i nov. 1892 bl. a.:
»Skolkonferensen i Steiermark har uttalat sig för anställande af
försök med upprät stil i de skolor, i hvilka lärarepersonalen visar
intresse därför.»

Vidare meddelar herr Bayr: »Under skolåret 1891—1892
anordnade den Bayerska regeringen i städerna München, Nürnberg
och Fürth undersökningar i tvä grupper pä samma sätt som skett
i Wien. Undersökningarna utfördes af doktorerna Seggel, Wilhelm
Mayer och Schubert och omfattade mer än 7000 barn. I de klasser,
där lutande stil skrefs, hade pä hvarje pulpet dragits ett streck i
en 35° vinkel mot pulpetranden, för att skrifboken öfverallt skulle

intaga den af Berlin anbefallda riktningen.

Mayer fann i medeltal:

God hållning: vid lutande stil ____________________________ 5,1 %

»	»	» upprät » ________________________________ 49,5 »

Nästan	god	hållning:	vid	lutande	stil __________________ 33,1	»

»	»	»	»	upprät	»	_________________ 35,1	»

Mindre	god	hållning:	vid	lutande	stil __________________ 61,8	»

»	»	»	»	upprät	»	_________________ 15	»

Enligt Schuberts mätningar

Gmndlinie och skuldror horisontela vid lutande stil________ 11,9 »

»	»	»	»	» upprät » ______ 29	»
God och nästan god hållning: vid lutande stil (enl. B.) 34	»

»	»	»	»	»	» upprät »	»	»66	»

Ej fullt godkänd hållning fans således hos 2/3 af de lärjungar,
som skrefvo lutande, men hos blott 1/3 af dem, som skrefvo upp-
rät stil.

Äfven frän Brtkarest och Köpenhamn har jag haft direkta
meddelanden om denna frägas ställning i dessa begge städer.

Dr. Istivan Csapodi, docent i oftalmologi vid universitetet i
Budapest och medlem af en komité, hvilken regeringen tillsatt för
att pröfva resultatet af försök, som anställts i 60 klasser i Buda-
pest, berättar, att han 1891 i egenskap af oftalmolog i en afhand-
ling uti en facktidning första gängen offentligen bekannt sig som
anhängare af upprät stil. Hau fann uti ortopeden professor dr.
Julius Dollinger genast en bundsförvandt, hvilken såsom medlem
af DLandes-Rathn för den offentliga undervisningen anbefallde den
EN HYGIENISK SKRIFMETOD.

83

uppräta stilens införande uti elementarskolorna. — Han slutar
med att säga, att professorn i oftalmologi Dr. Wilhelm Schulek
samt professorn i hygien Dr. Josef Fodor äfvenledes äro för lodrät
stil. Bland pedagogerna härskar ett lifligt intresse för upprät stil;
vackra förskrifter i denna stil ha utkommit, och i en ny a-b-c-bok
har skrifstilen tryckts med uppräta bokstäfver. »Ni ser således att
saken tar fart», slutar Dr. Csapodi. »Allmänheten intresserar sig
äfven för saken, och man ser allt oftare att den uppräta stilen
användes.»

Till slut ber jag blott att få anföra några ord ur ett bref
till mig från distrikts- och skolläraren Dr. Axel Hertel i Köpen-
hamn, hvilken mycket ifrar för denna metods införande i Danmark.
Han skrifver, att han hållit ett föredrag i ett pedagogiskt sällskap
och uppmanat lärarna till försök med den uppräta stilen. Han
lyckades äfven intressera många lärare för den, så att den uppräta
'stilen nu öfvas i flere skolor. Alla lärare säga sig vara särdeles
nöjda med resultaten; blott en lärarinna påstår, att hon fått barnen
att sitta lika raka med den gamla metoden, men medger, att det
kostat henne ofantligt mycket mera ansträngning. Dr. Hertel säger
att myndigheterna ännu iakttaga en afvaktande hållning, men att
han dock har hopp om att vinna allt flere anhängare för saken.

— Jag hade den lyckan att vara lärarinna i en skola, hvilken
alltid utmärkt sig för sitt initiativ på de pedagogiska reformernas
område, och hvars föreståndarinna, Frk. Anna Whitlock, liksom
jag, länge varit vaken för de hygieniska vådorna vid den nuvarande
skrifställningen; vi beslöto därför i höstas att pröfva den nya
metoden. — Resultaten hafva fullständigt motsvarat våra förvänt-
ningar. Barnens ställning vid skrifningen är i allmänhet fullt till-
fredsställande utan att de ideligen behöfva påminnelser. Några
ortopeder och gymnaster, som haft tillfälle se dem skrifva, ha in-
tygat skrifställningéns förträfflighet.

Både barnen och jag tycka numera, att skrifektionerna höra
till de roligaste timmarne, då arbetet är så väsentligt underlättadt.

Härvid är att beakta: Hufvudets hållning betingas ju af ra-
dernas riktning, och då vid upprät stil dessa löpa paralellt med
bordskanten, så bortfaller för det upprättskrifvande barnet nöd-
vändigheten af att böja och vrida hufvudet, och hållningen blir god.
Därom kan hvar och en lätt öfvertyga sig genom att tvinga ett
barn att lägga den sida, på hvilken det skall skrifva, alldeles
midt framför sig, ej vrida hufvudet åt någondera sidan och blott
sänka det helt omärkligt. Jag har ofta gjort det och efter en stund
fått den invändningen: »Ja, men då kan jag inte få bokstäfverna
84	EN HYGIENISK SKRIFMETOD.

att luta som de skall, de blir raka.» Detta inträffade innan barnen
visste något om denna metod och då de således ej hade blifvit
påverkade på något sätt.

Reglerna vid skrifning af upprät stil äro följande, hufvudsak-
ligen uppställda af Dr. Schub&rt.

1)	Hufvudsaken är att skrifsidan ligger alldeles midt för kroppen.

2)	För att noggrannare kunna genomföra detta måste raderna vara
mycket korta, emedan eljes i slutet af raden pennans udd ej
längre befinner sig midt för kroppen. I synnerhet för den första
skrifundervisningen får raden ej vara längre än 10 cm. Griffel-
taflor måste därför delas genom lodräta streck i två eller tre
afdelningar, hvilka fullskrifvas hvar för sig som särskilda taflor.
Dr. Schubert vill dock ha bruket af griffeltaflor öfver hufvud
inskränkt till det minsta möjliga.

8)	Afskrifter ur böcker eller förskrifter, som ligga till venster
om barnen, få under inga vilkor ega rum, emedan barnen då
sätta sig emellan förskriften oeh skrifboken, hvarigenom de ej
komma att sitta midt för densamma.

4)	Båda underarmarna måste till 2/3 ligga på pulpeten i fullkom-
ligt symmetriskt läge, så att de mötas framför kroppens midt
och där bilda en rät vinkel, men hvarje arm skär pulpetranden
i en 45 gr. vinkel. Båda armbågarna, således äfven den högra,
skola stå minst en handbredd från kroppen, deras afstånd måste
vara lika.

5)	Handen skall vid skrifvandet sänkas lodrätt eller blott något till
venster mot pulpetytan. Handen bör hvila endast på lillfingrets
yttersta led, ej på själfva handleden, ty däraf uppstår lätt skrif-
kramp.

6)	Pennskaftet hålles ej för nära pennan, 3 cm. från udden är
lagom. Dess öfre del bör hvila mellan pekfingret och tummen,
spetsen skall peka mot armbågen, aldrig mot bröstet eller skul-
dran. Riktningen är denna o.

7)	Den skrifvande armen bör under loppet af en rad flere gånger
skjutas till höger, dock alltid i samma riktning.

8)	Boken bör emellanåt makas upp på pulpeten, så att det alltid finns
ett tillräckligt afstånd emellan pennans udd och pulpetranden.

9)	Bröstet får ej lutas mot bordet, öfverkroppen ej böjas framåt;
hufvudet sänkes nästan omärkligt, afståndet mellan ögat oeh
skriften bör vara, 30—35 cm.

Öfverarmarnas läge, deras afstånd från bröstet och från öfver-
kroppen erhåller man lätt på följande sätt: Man tillsäger barnen
att låta händerna hänga fritt ned på naturligt sätt, så som sker
EN HYGIENISK SKRIFMETOD.

85

vid gåendet, befaller dem sedan att draga båda underarmarna uppåt
och lägga dem på nyss beskrifna sätt på pulpeten. Härvid af-
lägsnas de båda armarna ej för mycket från bålen, hvilket är af
vikt. Ty äro desamma för långt ifrån, så kan man under skrif-
vandet ej bekvämt föra den skrifvande armen till höger.

Denna ställning betingar naturligtvis olika storlek på bänkar
för samma klass; ty det är af stor vigt att bänkarna hvarken. äro
för höga eller för låga. Bänken bör vara så hög, att barnen be-
kvämt Imnna ställa fotterna på golfvet i lodrät ställning. Fotterna
få ej hållas bakåt under bänken, emedan i så fall öfverkroppen
får en olämplig lutning framåt. Då armarna till 2/3 komma att
ligga på pulpeten, så måste afståndet mellan bänken och bordet
vara sådant, att barnen ej behöfva sätta sig på bänkens yttersta
rand. Mycket ofta är afståndet mellan bänken och bordet för stort.
Ar däremot afståndet emellan pulpeten och bänken för litet, så är
det ej lätt för barnen att blott lägga 2/2 af underarmen på pul-
peten. Hälst böra bänkarna vara så beskaffade, att barnen under
skrifningen kunna luta ryggen emot dem.

Man kan till en del afhjälpa bristen hos bänkarna genom
lämpliga underlag, som dynor o. d., hvilka flyttas efter behof; äro
bänkarna för höga, kan det afhjälpas genom pallar.

Låta barnen armarna hänga ned på naturligt sätt, så som vi
bruka göra vid gåendet, draga sedan underarmen upp till öfver-
armen, så måste pulpetskifvan befinna sig i samma höjd som
armbågen.

Detta prof med armarna roar barnen mycket, och ha de en
gång fått en för dem lämplig sittplats, äro de själfva i allmänhet
måna om att bibehålla en jemn och god hållning, i synnerhet
som en felaktig sådan lätt märkes på bokstäfverna, ty dessa bli
svårligen riktigt lodräta, om hållningen ej är den rätta; de komma
då att luta endera till höger eller till venster. Iakttager barnet
denna ställning, så kan man bakifrån knappast se att det skrifver.

Emedan barnen behöfva mycket färre påminnelser att sitta raka
under en sådan skriflektion, är denna metod äfven en stor vinst
ur pedagogisk synpunkt, då den betydligt underlättar disciplinen.
Låter man en klass, som skrifver upprät stil, helt tvärt byta om
och skrifva lutande, så blir ögonblickligen hållningen en helt annan:
alla hufvuden sänkas och vridas åt sidan, armarna bibehålla ej sitt
symmetriska läge etc. Förut omtalade Dr. Herman Cohn har uti
en folkskola i Steiermark öfvertygat sig om att hufvudets framåt-
lutande till venster i väsentlig grad är en följd af den lutande
86

EN HYGIENISK SKRIFMETOD.

stilen. Samtliga barnensutto raka som ljus, dä man befalde dem
att skrifva en diktamen med upprät stil, något som visserligen
föreföll dem mycket löjligt, dä de aldrig gjort det förut. Men
som med ett trollslag störtade hela klassen framåt, sä snart den
åter skulle skrifva lutande.

Pä mänga ställen har man tagit ögonblicksfotografier af klassen
skrifvande upprät eller lutande stil, och för lekmän äro dessa foto-
grafier mera öfvertygande än mänga ord.

Dä för skolans alla lärare barnens bästa mäste utgöra ett
gemensamt band, är pä alla punkter ett samarbete mellan lärare-
krafterna nödvändigt, och detta gäller naturligtvis äfven i fråga om
barnens skrifställning.	'	.

Hvad kan väl en skriflärare med 1 eller högst 2 lektioner i
veckan uträtta, om ej de lärare, som sköta rättskrifning, språk-
skrifning m. m., äfven. fordra, att barnen iakttaga den anbefallda
skrifställningen och stilen. Visserligen händer det väl lyckligtvis
ej ofta, hvad som för flere år sedan hände mig, att en lärarinna
i rättskrifning pä min uppmaning att under sina lektioner tillse
barnens hållning och piktur helt lugnt svarade: »Det är inte min
sak, det bryr jag mig inte om», — men är ej den hjälp, vi väl-
skrifningslärare få af de öfriga lärarna, i regeln alltför ringa? —

Äfven till skrifställningen i hemmet sträcker den uppräta
stilen sina verkningar. Barnen kunna ju, som nämndt, ej skrifva
fullkomligt lodräta bokstäfver, dä papperet ej har det rätta läget;
därtill kommer, att barnen i allmänhet tycka om den anbefallda
skrifställningen; men samarbete mellan hem och skola är äfven på
denna punkt nödvändigt, och det gäller att för reformen i skrif-
undervisningen vinna ej blott Sveriges lärare, utan äfven föräldrarna,
hvilket i detta fall ej är svårt, emedan de gynsamma resultaten
äro så påtagliga och allmänfattliga.

Den praktiska svårigheten vid införande af nya metoder är
ofta bristen på lämplig materiel. Våra vanliga skrifböcker lämpa
sig ej rätt väl för den upprättstående stilen. Skrifsidorna böra af
skäl, som jag redan anfört, ej vara mera än 10 cm. breda med en
för det första stadiet särskildt afpassad liniering, nämligen lågstap-
larnas förhållande till högstaplarna som 2—3. För att underlätta
för lärjungen att finna midten på sidorna äro dessa försedda med
tvänne marginaler; han behöfver då endast lägga en arm på hvar-
dera för att genast se om boken ligger rakt eller ej. De böcker,
jag på begäran fått mig tillsända af resp, lärare i Wien och Nürn-
berg, motsvarade emellertid ej våra anspråk på prydlighet, hvarför
vi låtit förfärdiga andra efter samma principer.
EN HYGIENISK SKRIEMETOD.

87

En kännbar brist hos oss är bristen på lämpliga forskrifter,
och det är att hoppas, att den kommer att afhjälpas, om behof däraf
gör sig mera gällande genom metodens lika stora utbredning hos
oss som i Tyskland och Österrike, där det naturligtvis redan finnes
flere olika förskrifter med upprat stil. Tills vidare torde hvarje
skriflärare kunna hjälpa sig med att skrifva för på svarta taflan,
hvilket under alla omständigheter är att tillråda i de lägre klasserna.
Då alla lärare i skönskrifning naturligtvis kunna skrifva rundskrift,
bör det falla sig lätt för dem att skrifva upprat stil.

I sammanhang med den uppräta stilen kan mycket väl takt-
skrifning ega rum, hvilket är af stor vikt, då det gäller att bi-
bringa eleverna färdighet i att skrifva fort, af hvilket de ju hafva
stort gagn i det allmänna lifvet.	.

Den uppräta stilen har i det praktiska lifvet, utom fördelen
af att taga mindre plats, äfven den att vara särdeles tydlig. Det
är med en känsla af lättnad, läraren slår upp en med. lodrät stil
skrifven temabok, hvilken icke blott förefall&r, men är mindre
mödosam att korrigera än den med lutande stil skrifna. Denna
tydlighet är af särskildt praktisk vikt vid sifferskrifning.

De vanligaste invändningarna emot den uppräta stilen gälla dels
skönheten, dels snabbheten. Det blir ju alltid en smaksak, hvilken
stil som är vackrast, den uppräta eller den lutande, men man får ej
glömma, hvilken roll vanan spelar i ett sådant fall. Hur mången
stöttes ej af t. ex. k-ljudets tecknande med k framför v för ett tiotal
år sedan, och nu tänker väl ingen på att en kvinna med k är mindre
kvinnlig än. en med q, snarare att den senare är något gammal-
modig. Vi skola ej heller föreställa oss, att den lutande stilen är
en så vördnadsvärd institution, att den har sina rötter i en aflägsen
forntid, tvärtom lär den ej varit allmän förrän i början af vårt
århundrade, och att äldre handskrifter äro skrifna med lodrät stil,
veta ju alla. Alldeles utan afseende på hygienen tycks den upp-
räta stilen vara på väg att blifva modern. Den står redan i flor i
England, och hur ofta se vi ej vår egen ungdom, som nyss slutat
skolan, kasta bort den lutande stilen och antaga den uppräta; hvar-
för kunna de då ej få skörda fördelarna af en bättre skrifställning
under de viktiga utvecklingsåren? Mången fruktar att den uppräta
stilen ej skall blifva lika individuel som den lutande, utan trötta
genom sin enformighet, men detta är ett stort misstag, ty äfven
vid den komma de för den enskilda karaktäristiska små olikheterna
fram. Enformigheten är så att säga en synvilla, beroende på vår
ännu ringa vana att uppfatta olikheterna, liksom vi hos ett främ-
mande folk först lägga märke till det allmänt karaktäristiska, innan
88

EN HYGIENISK SKRIFMETOD.

vi få ögonen öppna för det individuelt karaktäristiska. Det före-
faller äfven, som om det vore lättare att förvärfva en vacker upprät
än en vacker lutande stil, åtminstone har jag gjort den iakttagelsen,
att flere af mina elever, som oaktadt all möda icke lyckats för-
värfva en vacker stil, hastigt förbättrat sin stil, då de öfvergått
från lutande till upprät.

Hvad snabbheten beträffar, så kan ännu ingen afgörande dom
fällas, men ha vi ej litet hvar gjort den erfarenheten, att då det
gäller att hastigt nedskrifva något, såsom t. ex. anteckningar vid
en föreläsning, vi ofrivilligt skrifva upprättstående stil, äfven om
vi eljes skrifva lutande. Detta tycks vittna för den lodräta stilens
större snabbhet, hvilket bestyrkes ytterligare af det förhållandet,
att våra, liksom andra länders embetsmän, ofta just för tids vin-
nande skrifva upprät stil; så att, ehuru en fullständig utredning
af frågan ej föreligger, erfarenheten tycks visa att den enskilde
tror sig skrifva snabbare lodrät än lutande stil. — Dessutom är
för en person, som i skolan lärt upprät stil, men ej vill fortfara
därmed, öfvergången till den lutande mycket lätt, han behöfver
blott luta papperet något nedåt till venster och draga bokstäfverna
lodrätt mot bordskanten.

Visserligen kan man invända, att införandet af denna nya
metod kommer att kräfva mycket arbete från lärarnas sida. Men
väger man denna ansträngning mot den vinst, som ungdomens hälsa
bör draga häraf, så inser man lätt, att alla betänkligheter måste
vika. Barnen ha en rätt att fordra, att skolan, som ju skall ut-
veckla hela deras varelse, icke mot bättre vetande, genom sina me-
toder påtvingar dem kroppsliga svagheter.

Emy Meyer.
Några iakttagelser vid undervisningen i
modersmålet i tyska flickskolor.

Vid besök i tyska flickskolor i allmänhet kommer man
inom kort till insigt om, att modersmålet drifves ofantligt.
Allmänt kändt och erkändt är ju, huru särdeles svårt det
tyska språket är genom sin ytterligt rika mångfald af former.
Det säger sig alltså själft, att oerhördt arbete kräfves för att
i tal och skrift beherska detta språk, äfven då det är ens mo-
dersmål.

Hvad undervisningen i småskolan beträffar, börjar bi-
bringandet af grammatiska begrepp vanligen redan det 3:dje läs-
året. Vid lärarens eller lärarinnans ofta ytterligt noggranna
utfrågande af det lästa, tvingas redan de små till ett ständigt
användande af de i texten förekommande orden i alla möjliga
former och ställningar. »Men», invänder någon, »är detta nöd-
vändigt med modersmålet?» Erfarenheten gifver dock vid han-
den, att detta i allmänhet är fallet. Härmed vare ingalunda
sagdt, att hvad som lämpar sig för tyskan med dess många
kasusändelser och styrande ord vore efterföljansvärdt hos oss,
utan detta förfarande omnämnes blott. I småskolan förekomma
ock här och där ett slags små uppsatser, naturligtvis af allra
enklaste art. Timantalet i veckan är vanligen 9 —10 timmar
— åskådningsundervisningen ofta däri inbegripen — och- 7
timmar de två följande åren.

På mellanstadiet drifvas naturligtvis läsning och rättskrif-
ning särdeles mycket. I regeln förvärfva sig barnen på detta
stadium synnerlig förmåga att klart och redigt återgifva det
lästa. Ofta läses stycke för stycke om särdeles många gånger,
utan att man därvid spårar otålighet hos barnen — det är i
sanning en svår konst att lära barn läsa om och om igen, utan
att modfällas eller tröttas för mycket — tills de på sin stånd-
punkt blifva herrar öfver styckets form och innehåll. På detta
stadium förekommer ock mycken utanläsning äfvensom upp-
90 NÅGRA IAKTTAGELSER VID UNDERVISNINGEN I MODERSMÅLET.
satsskrifning. Hvad utanläsningen beträffar, lägges vid den-
samma särskildt stor vigt. I regeln framsäga barnen sina dik-
ter med synnerligt god betoning och känsla, ofta till och med
med hänförelse, och man förvånar sig mången gång öfver det
obesvärade och gladt frimodiga i tonen och hållningen. Af
blyg tafatthet spåras i allmänhet litet. Omnämnas må, att för
vissa skolor särskilda samlingar dikter äro utgifna och för sko-
lans ungdom obligatoriska att känna. Angående uppsatsskrif-
ningen gifves i början särdeles mycken hjälp från lärarens sida.
Hvad som i detta fall torde skilja sig från det vanliga till-
vägagåendet hos oss är, att en slags förberedande rättning i
klassen stundom förekommer. Sedan det gifna ämnet muntligt
återgifvits af lärjungarna, och planen skrifvits på svarta taflan,
få. dessa hemma skrifva ett koncept, hvilket i klassen under-
kastas granskning. Någon af lärjungarna läser upp sin upp-
sats, hvarefter denna mening för mening granskas af klassen.
En mångfald af uttryck för samma sak nämnas, och lärjungarna
äga rätt att i sina kladdar under timmen göra ändringar och
anteckna lämpliga uttryck. Därefter sker omarbetning hemma
af uppsatsen, som slutligen skrifves rent och inlemnas till rätt-
ning. Att uppsatserna att börja med bli mer eller mindre
stereotypa, torde ej kunna förnekas, och det gäller därför att,
så snart sig göra låter, söka nå någon själfständighet hos lär-
jungarna. Till undantagen torde höra, hvad jag en gång blef
varse, nämligen att barn på ungefär 11—-12 år blefvo ålagda
att utan kladd i skolan direkt skriftligt återgifva en genom-
gången berättelse. På mellanstadiet äro vanligen 5 timmar i
veckan anslagna åt modersmålet.

På det högsta stadiet (de två högsta klasserna) är tim-
antalet i veckan likaledes vanligen 5. Literaturhistoria och
därtill hörande literaturläsning upptaga på detta stadium mycken
tid. Utanläsning af dikter, kortare föredrag jämte uppsats-
skrifning taga ock tiden i anspråk.

Framhållas må ock i detta sammanhang, hvilken rik skatt
af för ungdom lämplig literatur det tyska språket äger. Vi
äro i det fallet betydligt fattigare, men göra vi bruk af det
som bjudes?

Det händer understundom, att till och med de tyska klas-
sikerna, som vanligen delvis genomgås i skolan, tillvinna sig
ett intresse, som sträcker sig öfver den tid, då flickan sitter på
skolbänken. Rätt betecknande är, hvad jag i det fallet en
gång hörde en enkel borgardotter yttra till de unga flickor,
I TYSKA FLICKSKOLOR. BOKANMÄLAN.

91

med hvilka hon bildat s. k. Kränzchen (= sammmankomst,
hvarvid vanligen läses och arbetas): »Låtom oss gå tillbaka
till något klassiskt arbete, vi läste i skolan!»

I allmänhet sedt, tyckes det resultat, som vinnes af under-
visningen i modersmålet i tyska flickskolor, stå betydligt öfver
det, som i regeln vinnes hos oss, både hvad muntligt återgif-
vande och ännu mera hvad skriftlig behandling och känne-
domen af literaturen beträffar. Förklaringen till detta förhål-
lande ligger ju tydligen i den rikligare tid detta ämne fått
sig tillmätt, dels genom det större timantalet i veckan och
dels genom det tyska skolårets jämförelsevis korta ferier. En
vigtig sak att beakta ligger ock i den omständigheten, att främ-
mande språk inträda något -senare än hos oss — detta dock
mycket olika i olika skolor — samt att i regeln högst två-
främmande språk läsas i skolan.

Onskligt vore, att det i vår tid synnerligt lifliga intresset
för språkundervisning och för förbättrade metoder inom detta'
område särskildt också komme modersmålet till godo.

Månne ej vi, som i våra flickskolor offra så mycket af
tid och krafter åt 3 främmande språk, måste bekänna, att detta
mestadels sker på bekostnad af modersmålet, och vore ej en
reform i detta hänseende önskvärd?

S.

Bokanmälan.

E. U. Olde’s Franska Språklära, omarbetad af G. Grillberg och
E. Edström. Stockholm. Albert Bonnier. Pris 2.7 5 kr.

Hänvisande till vår anmälan af föreliggande arbetes del I
Formläran (Verdandi 1891, s. 212 ff.) gå vi nu att granska dess an-
dra och viktigaste del: Syntaxen. Vi vilja först som sist erkänna,
att det sker med de angenäma känslorna hos den, som har att af-
gifva ett omdöme angående en sak, om hvars förträfflighet han ej
kan hysa något tvifvel.

Det är svårt att tala om denna språklära utan att åtminstone
i tankarne anställa en jämförelse med en annan, som utkommit sam-
tidigt, nämligen Visings. Vi tro emellertid, att man skulle göra
båda orätt genom att mäta den enas meriter med den andras mått-
92

BOKANMÄLAN.

stock, till den grad olika är utgångspunkten för dessa båda arbeten.
Visings är en med fin blick för det väsentliga utarbetad, måttfull
grammatik, som innehåller hvad en i franskan hemmastadd svensk
bör kunna af språkets regler; Gullberg—Edström ha tydligen före-
satt sig ett annat mål: att lemna en så fzdlständig framställning
som. möjligt af de stora och små syntaktiska lagar, som reglera
franska språkets sinnrika mekanism, på samma gång de, olikt tys-
karne, lagt tillbörlig vigt vid den klarhet och enkelhet, den elemen-
tära undervisningen fordrar. Det är vanskligt att söka afgöra, hvil-
kendera af dessa principer bör anses vara den riktigaste; säkert är,
att om V’s grammatik är en för fackmän, pedagoger eller icke, vida
angenämare syn, så är det å andra sidan för en lärare vida lugnare
att se den andra i händerna på de elever, som bereda sig för
mogenhetsexamens afläggande. Därför tro vi, att konkurrensen näp-
peligen kan utfalla till Gullberg —Edströms nackdel.

Föreliggande syntax består nu af fyra skilda element. l:o
De med stor stil tryckta hufvudreglerna. 2:o Observanda (med
samma stil) under rubriken märk: 3:0 Anmärkningar med mindre
stil. 4:0 Noter. Till idealet för en skolbok, liksom för hvarje
annat arbete, hör utan tvifvel en absolut frånvaro af noter, men i
en språklära af sådan omfattning torde ett dylikt önskningsmål vara
hardt när oupphinneligt. Under sådana förhållanden är det väl
också bäst att låta dem bilda en särskild kategori. Såsom ett fel
åter, hvilket dock i en första upplaga är förlåtligt, måste anses,
om noterna stundom blifva ett receptaculum för ditt och datt, som
blifvit bortglömdt eller orätt placeradt.

Vi skola nu redogöra för de anmärkningar, som rimligtvis
kunna andragas mot denna uppställning.

Det är många lärares åsikt, att rektionsläran i en fransk gram-
matik är onödig. Vi kunna för vår del ej helt och hållet dela
denna tanke, så mycket mindre som detta kapitel synes oss alldeles
nödvändigt för personer, som ej förut ha läst något annat främ-
mande språk. Men alldeles för stor plats tyckes adjektivets régime här
ha fått (sid. 157—160). En hopträngd framställning med finstil
vore tillräcklig. — Regeln om det så sällan förekommande: hje la suis)f
utbreder sig med häfdvunnen tydlighet, under det att en liten not lär
oss, att det brukliga är: y>c’est moit>. Ombytta roller vore här på
sin plats. — A andra sidan ha saker af synnerlig vikt stun-
dom blifvit hänvisade till anmärkningarne eller noterna. Så i fråga
om villkorliga si, utan futurum el. konditionalis (anm. sid. 216
och not sid. 222) samt frågande si, med dessa tempora (not sid.
216). Här vore ett märk med stor stil ej för mycket. Från
BOKANMÄLAN.

93

not till rang af anm. behöfde väl äfven uppflyttas: »il y a» etc.
(sid. 177); »ce qui» (sid. 181); »säges» (sid. 203); imperfektum
för sv. pluskvamp. (sid. 215).

I ett med så stor omsorg gjordt arbete torde det ej kunna bli
tal om oriktigheter, men i ett och annat fall måste man ställa sig
tvekande.

Väl vågadt förefaller det att uppställa just rue Richelieu så-
som exempel på rue utan de, då det ju är en bekant sak, att denna
gata (liksom äfven rue de Buffon) officielt (d. v. s. på kartor, pla-
ner, resehandböcker och plåten med gatans namn) heter rue de
Richelieu. Man söker ju förklara detta därmed, att R hette de R. Sa-
ken torde väl ang. rue förhålla sig på det viset, att de, som enligt re-
geln skulle ha de, i talspråket och tidningsstil bortkastat propositionen
(ex. rue Rivoli, rue Turbigo), utom då de äro uppkallade efter en
allmänt bekant, helst fransk ort (ex. rue de Navarre, rue de Pro-
vence) samt då fonetiska orsaker spela in (ex. rue d’Ulm.) I vår-
dad stil däremot torde väl regeln ännu få gälla. — Vid räkneor-
den upptages efter regenters namn endast deux, då ju second äfven
kan användas. Omskrifning med edler (för futurum) »bör ej brukas
i villkorssatser med si» (sid. 223 Am. 1). Detta påstående torde
väl vara bra förhastadt, jfr. särskildt vid »aller dire», »aller trou-
ver», »aller chercher»; ex. »Si vous allez dire cela, je vous tue.»
— Vi förstå ej rätt hvad förf, mena med att si bien que styr
konj. (sid. 239 Am. 4), då hufvudsatsen är nekande etc. Jfr
»Le guide ne voulut pas continuer, si bien qu il fallut nous arreter.»
Någon konjunktion si bien que, som skulle styra konj., känna vi
ej, utom den finala. — I noten sid. 242 säges, att imp. konj. —
-asse etc. — undvikes och att pres. konj. användes i stället. Frå-
gas, om detta går an, då handlingen afgjordt tillhör det förflutna (ex.
Je craignais qu’elle ne filt morte)? — Sid. 294, not 2: »Ensamt
depuis endast om tid.» Svårt är att afgöra, om det verkligen är
fråga om tid i följande fras: »Le train, ayant franchi neuf cents
milles environ depuis San-Fransisco.» (Tour du monde, Velhagen
& Klasing, sid. 186). Vi undra slutligen, om artikeln framför ett
personnamn (sid. 133) uttrycker ringaktning endast om mansper-
soner.

Vi öfvergå nu till att skärskåda reglernas formulering. Här-
vidlag blifva anmärkningarne talrikast, men, såsom det ligger i sa-
kens natur, af hufvudsakligetl formell beskaffenhet. Kanske torde
en och annan förefalla pedantisk, men så hafva vi också här att
taga hänsyn till den del af publiken, som drager vexel på den minsta
otydlighet, nämligen eleverna. En lärjunge med medelmåttig be-
94

BOKANMÄLAN.

gåfning behandlar sina regler som en matematiker sina siffror: han
sätter på hvar och en det af gramm. angifna värdet och tror, att
det gäller i alla möjliga sammansättningar. Vid regeln om en he-
ter det (sid. 184), att det väl kan föregå men icke efterfölja obest,
pron., myckenhetsord och räkneord (hvarför stå en del af exemplen
i noten?) Men hvad sägs om sådana uttryck som: »Combien en
avez-vous cueilli-(es)?» Kanhända skulle regeln kunna formuleras
så här: det partitiva en, som skulle styras af ett subjekt, får ej
utsättas efter, detta (märk efter, ty före kan det stå i uttryck så-
dana som följande: »Il en est plusieurs qui . . .»). Sid. 181, anm.
2 påpekas riktigt att celui-ci i uttryck som »c’est celui-ci, qui m‘a
frappé» icke är determinativt, men i 228 talas om det neutrala
determinativet i »c’est cela seul qui me tourmente», hvilket ju också
är demonstrativt. — Den med fetstil uttryckta frågan »hvad ägde
rum» (sid 217), hvarpå imperfektum skulle svara, har erfarenheten
visat oss vara vilseledande, emedan »äga rum» enl. vanligt språk-
bruk lika bra betyder hända, inträffa. »Hvad var redan?» är en
formulering, som visar sig vara dugande. — Vid imperfektregeln
i fråga om indirekt tal (sid. 219. 4.) måste tilläggas: såvida det
direkta talet ej har passé défini. ■— I noten till regeln om phts que
(sid 166) säges, att den förkortade satsen alltid kan fullständigt
utföras. Men hvad säges om t. ex. »un nez d’une grandeur plus
que moyenne»? — Regeln om dativ af pers. pron. i st. för poss.
(sid. 173) kan tydligen föranleda de besattaste misstag. Borde
framställas försiktigare och helst i en anm. — Not 2 sid. 176 är
till sin sista del obegriplig. Vid commencer par etc. (sid. 254
och 255) behöfves väl det gamla tillägget »när de stå i motsats
till hvarandra». Upplysningen, att inf. då betyder med hindrar ej
alltid feltag (ex. »han har slutat med att besöka teatrar» = »han
har upphört»). Anm. 1 sid. 262 är egnad att bibringa lärjungen
den uppfattningen, att hvilka part. pres, som helst kunna begagnas
substantiviskt (jfr »de dansande, de marscherande», etc., etc.)

Vi ha i allmänhet fått det intrycket, att om man skulle kunna
tala om någon mera genomgående svaghet hos arbetet, så är den
att söka just i reglernas formulering. De äro ofta alltför katego-
riskt framställda, och i sin lofvärda sträfvan att ge distinkta an-
visningar ha förf, under dylika hänfört förhållanden, som ej kunna
bindas vid regler. Utom ofvanstående exempel vilja vi citera ut-
tryck såsom: Dsådana (sjelfst.) heter en»; wke heller heter ne .. .
pas non plus; och icke heller heter ni . . . non plus» etc.

Om arbetets fullständighet kan ej bli mer än en mening: den
är beundransvärd. Må det dock tillåtas oss att plocka till några
BOKANMÄLAN.

95

korn. Sid. 134 (de Lesage) kan påpekas: de de Lisle etc.; sid.
134 (Napoleon, empereur des Frangais): Roi des Belges; sid. 147
(nekande adverben) pleonastiskt ne står med partitiv ackusativ; sid.
185 [»i stallet för ett föregående substantiv» (en)] bör tilläggas
liksom vid 2 så vida substantiv icke styres afpreposition, ex. »jag
skall betala för tre af dem» (obs. således, att samma sak, som hin-
drar användandet af dont, förbjuder äfven en); sid. 287 (dans un
bal): men äfven au bal; sid. 290 (dans la rue) men: sur le boule-
vard. Vi ha ej lyckats finna någon anvisning angående öfversättan-
det af »borde hafva gjort».

Det redan starkt anlitade utrymmet tillåter ej att redogöra
för de många förbättringar — såsom klargörande af hittills för
lärare eller lärjungar dunkla saker och fixerande af tvifvelaktiga
fall — som detta arbete företer. Vi nöja oss derför med att i
korthet hänvisa den intresserade läsaren till några af dessa ställen :
sid. 140 (»som gör den mera konkret»), sid. 154, not (»une bou-
teille-de biere»), sid. 155 (personne femininum), sid. 180 (»j’aime
qui tu aimes»), sid. 189 (»pour savoir»), sid. 204 (»göra»), sid. 22.9
(»c est que»), sid 236 (»relativsatser, som sammanhöra med sin-
nesrörelsens uttryck»), sid. 282 (»utelemnadt ne, när bisatsen före-
går»), etc., etc.	.

Slutligen vilja vi framhålla som vår åsikt, att det bäst skrifna
kapitlet i boken är läran om pronomina, och dernäst konjunktiven.
Hvad vi hade anledning att säga på tal om formläran, upprepa vi
här med ännu större eftertryck: omarbetningen af Olde har blifvit
så genomgripande, att boken med skäl kan få anses för ett fullt
sjalfsländigt arbete af lektorerna Gullberg och Edström.

På ett arbete, vittnande om så ofantliga insikter i franska
språket, behöfva vi ej slösa mycket beröm, ty det hör till de sa-
ker, som bäst tala för sig själfva. Låtom oss blott till sist uttala
som vår fasta öfvertygelse, att i och med utgifvandet af denna
grammatik är behofvet för franskan fyldt för långliga tider.

Fransk Elementarbok af E. Edström. Stockholm. Bille.

Denna efter Knudsen och Wallem (i Norge) bearbetade ele-
mentarbok ter sig på det hela taget ganska tilltalande. Den inne-
håller i allmänhet sammanhängande öfningar och har gått en lyck-
lig medelväg i de första styckena, där denna fordrau ej utan svå-
righet kunnat tillgodoses. Ordförrådet och vändningarne synas vara
mycket väl valda och förefalla mera genuint franska än som van-
96

BOKANMÄLAN.

ligen är fallet i elementarböcker. Svenska stycken för retroversion
utgöra bokens senare del. Fullständiga ordlistor för de särskilda
styckena afsluta det hela, som förefaller nätt och trefligt. Men
olägenheter saknas icke heller. Redan på sid. 10 börja de oregel-
bundna verben, af hvilka de viktigare (omkring hälften) följa i tur
och ordning. Om det finnes många läroverk, där dessa verb läras
redan i 5:te klassen, veta vi ej, och fast obegripligt är, hur äfven
det kan hinnas med, men säkert är, att vid en mängd andra anses
detta olämpligt, och där torde boken ej kunna vinna insteg. Vi-
dare öfverraskas man af att se partitiva böjningar, med föregående
adjektiv, med myckenhetsord och negation, uppträda redan på si-
dan 3 (!) samt förenade och själfständiga pron. med imperativ böj-
ning, etc. på sid. 7.

Af dessa antydningar kan man förstå, att det grammatikaliska
elementet är särdeles rikhaltigt. När man därtill får veta, att
denna elementarbok — hvilket under andra förhållanden skulle va-
rit en fördel — är ovanligt kort (25 sidor fransk text), är det
lätt att på förhand tänka sig en häraf uppkommande olägenhet:
otillräckligt antal exempel. Också finner man, att t. ex. första
stycket endast omfattar åtta små rader, som skola belysa bruket
af pres, och imperf. af étre, plural- och femininbildning, subjekts-
formerna af förenade personl. pron. samt bestämda och obestämda
artikeln.

Trots detta måste medgifvas, att boken är skickligt uppställd,
och kan en lärare verkligen i 5:te klassen bibringa sina elever allt
hvad den omfattar, böra de ha en i sanning aktningsvärd insikt i
franska språket.
ANMÄLAN.

Verdandi, som för år 1893 härmed anmäler sin ll:e
årgång, framträder fortfarande som hittills såsom ett frisinnadt or-
gan för undervisning och uppfostran med afsikt att behandla dit-
hörande frågor på ett sådant sätt, att de kunna tillvinna sig intresse,
ieke blott af de undervisande, utan äfven af hemmen, hvilka ung-
domens väl ju bör ligga varmt om hjärtat.

Då ett verkligt framåtskridande alltid är i hög grad beroende
därpå, att olika åsikter få i allvarlig diskussion bryta sig mot
hvarandra, skola vi fortfarande, i öfverensstämmelse med vår allt
från början följda princip, upptaga uttalanden af allmännare intresse
från Skilda pedagogiska läger. Framgent skola vi äfven söka
att bringa lättnad i de undervisandes arbete dels genom att gifva
anvisning på lämplig preparationsliteratur inom olika ämnen, dels
äfven genom att då och då meddela s. k. »geografiska kurser» o.
a. d. Jämte anmälningar af läroböcker och pedagogisk literatur.
kommer äfven särskild uppmärksamhet att egnas åt sådana arbeten,
som kunna läggas till grund för lärjungarnes själfstudium, hvar-
jämte en af tidskriftens uppgifter är att med vaket intresse följa
utlandets märkligare förteelser på det pedagogiska området.

Vid redaktionen hafva vi förmånen att påräkna stöd och med-
verkan af: hrr professorer Theodor Hagberg och J. A. Lundell,
rektorerna Sixten von Friesen och Sigfrid Almquist, folkhögskole-
föreståndaren doktor Leonard Holmström samt folkskoleläraren
Fridtjuv Berg.

Prenumerationspriset är för 1893 oförändradt som hittills. Med
3 kr. 75 Öre för hel årgång om 6 häften (af hvilka tre beräknas
utkomma före midsommar och tre under hösten) prenumereras i
hvilken bokhandel eller å hvilken postanstalt som hälst: men så
snart ett flertal [minst 5] exemplar beställes direkt hos utgifvaren
Hökerberg (Klara södra kyrkog. 5 i Stockholm), nedsattes priset
till 3: 25 pr ex., hvarjämte portofri försändelse till landsorten
erbjudes.

En beaktansvärd extra fördel

erbjudes för öfrigt 1893 års prenumeranter å denna tidskrift. Fram-
ställningar hafva gjorts från åtskilliga håll, ieke minst från måls-
männen för folkskoleundervisningen, om ej tillfälle kunde beredas
lärare att i särskildt tryck erhålla de geografiska kurser, som
under årens lopp varit i tidskriften införda och som, efter hvad
vi förnummit, mottagits med allmänt bifall, då de visat sig för
lärare och lärarinnor bereda en högst betydande lättnad vid under-
visningen i geografi och därjämte i sin sammanträngda form ut-
gjort ett af lekmannen högt skattadt bidrag till den f. n. mycket
gouterade populär-geografiska literaturen. Med anledning häraf
hafva vi beslutit att af dessa kurser trycka en ny öfversedd upp-
iaga, hvaraf 1 ex. skall kostnadsfritt tillställas en hvar af Ver-
dandis helårsprenumeranter 1893.

Samtliga dessa kurser, '

hvilka f. n. omfatta Island, Färöarna, Grönland, Nya Zeeland,
Polynesien, Sydamei'ika, Afrika och Ryssland samt i omfång uppgå
till mer än 7 tryckark (som alltså gratis tillkomma hvarje hel-
årsprenumerant för 1893), skola äfven för tidskriftens prenume-
ranter, som så önska, blifva till ett mycket anspråkslöst pris till-
gängliga i 4 särskilda häften för utdelning bland lärjungar,
hvarigenom äfven tillmötesgås ett från många håll lifligt uttaladt
önskemål.

Särskildt torde den extra fördel som härmed erbjudes Ver-
da7idis helårsprenumeranter’ 1893 böra beaktas af Hrr klasslärare
och folkskolelärare samt facklärare i geografi.

För andra än tidskriften Verdandis helårsprenumeranter äro
dessa kurser emellertid icke tillgängliga.

Stockholm i december 1892.

Utgifvarne.

STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TRYCKERIET, 18 93.
LKA. Tidskriften, grundad 1883, är ett fullt sjélfstänälgt foretag,
utan nåffot saniband med en förening af samma namn.

Årspris (för 6 häften) 3: 75. — Lösa häften ä 75 öre.

c

C

0
o

O

bokhandel eh

VERDANDI

TIDSKRIFT

FÖR

UNGDOMENS MÅLSMÄN OCH VÄNNER

HEM OCH SKOLA

ELFTE ÅRGÅNGEN

•	1893

Tredje häftet.

3"o9‘

Häftets innehall:

Sid.

Om historieundervisningen. Af A. L>. Sundholm .................................... 97

Geografiska kurser: Holland eller Nederländerna. Af Gustatva. Hjelmerus 104

Uppfostrings-psykologi. Utdrag ur ett arbete af en holländsk pedagog............ 121

Utländska omdömen om svenska skolor ............................................. 131

B ok anmälan: Yell, Svenskt-engelskt parlör-lexikon; Edström, Le Tour de
Monde och Le voyage de M. Perrichon; Hjorth und Lindhagen, Kleine
Schüler-Bibliothek III—VI. Anm. af Nft; Anna Wijkander, Lectures fran-
Qaises pour la jeunesse I, II, III............................................... 135

Genmäle, af E. Edström........................................................... 142

STOCKHOLM 1893

LARS HÖKERBERGS FÖRLAG

Utgifvare: "UFFE” och LARS HÖKERBERG.

Pris för detta häfte: Kr. 0: 75.

U
o
D

3

CD
8
o

D
2:

3
9

0

O

bokhandel ellen å närmaste postan stalt

Om historieundervisningen.

Några ord med anledning af Fr. Bergs Lärobok i Sveriges historia för
barndomsskolor. Ändra omarb. upplagan.

Det ofvan nämda arbetet är en på folkskollitteraturens
område ganska intressant företeelse. Det är visserligen, såsom
man äfven kan vänta sig af dess syftemål, icke synnerligen
omfångsrikt och upptager i själfva verket blott 132 sidor XII:o.
Det innehåller icke heller någonting nytt. Men det har med
skäl vunnit erkännande för sitt omsorgsfulla urval af fakta,
noggrannheten i sina uppgifter, för sitt från alla fraser och
abstrakta uttryck befriade språk och sin öfversiktliga framställ-
ning. Det kunde väl dock hända, att en detaljkritik skulle
finna något faktum öfverflödigt, ett annat åter utan skäl bort-
lemnadt eller oriktigt. Men en sådan granskning synes mig
vara af jämförelsevis mindre betydelse, då det enligt min upp-
fattning egentligen är de synpunkter, hvilka ledt författaren
vid hans arbete, som åt detta gifva en framstående plats och
öppna nya vägar för undervisningen i historia. Det är därför
jag företrädesvis ärnar sysselsätta mig med dem.

Herr Berg anser, att de historiska läroböckerna uppehållit
sig för mycket vid tronstrider, fältslag och dylikt. Dock kan
han naturligtvis icke helt och hållet undvara dem, men han vill
emellertid betrakta sin bok som »ett allvarligt försök att fram-
ställa svenska samhällets inre och yttre utveckling från hvad det
i sin begynnelse var steg för steg till hvad det i dag är». Han
vill sålunda låta eleven på sätt och vis genomgå, i smått och
under en kort tid, samma utvecklingsprocess, som hela folket i
stort under många århundraden, och därigenom göra honom
bekant med, lefva sig in i de kulturförhållanden, af hvilka han
omgifves. I själfva verket begynner arbetet äfven med arier-
nas invandring till Sverige och sträcker sig ända till tullvän-
nernas seger öfver frihandlarne år 1888. Men så riktig och

Verdandi 1893.

7
98

OM HISTORIEUNDERVISNINGEN.

fruktbringande denna synpunkt än är och så egnad att göra
historien till det läroämne, omkring hvilket alla öfriga kunna
gruppera sig, så kommer den dock i hr Bergs bok blott ofull-
ständigt till sin rätt. Man kunde med en sådan utgångspunkt
förmoda, att åtminstone de viktigaste kulturelementen i det
moderna samhällsskicket, i hvilket eleven just skall införas,
blefve framställda och sålunda den nyaste tiden utförligast
behandlad. Men medan Sveriges äldsta historia till utgången
af Odins ätt förfogar öfver 32 sidor, äro icke flere än 23 an-
slagna till hela tiden efter Gustaf III:s tronbestigning.

Och äfven i ett annat afseende ger läroboken oss mindre än
vi hoppats erhålla. Den inskränker sig till hvad författaren kallar
»hufvuddragen» af samhällsutvecklingen och ger endast några
»notiser» om näringslifvet, lefnadssättet, bildningen, moralen,
litteraturen och konsten på olika tider. Sålunda blifva Geijer,
Franzén, Tegnér m. fl., med hvilka eleven dock i sin läsebok
gjort någon bekantskap, icke ens omnämda, och de få notiser,
som gifvas om åtskilliga andra på kyrkans och litteraturens om-
råde betydande män, stå utan något organiskt sammanhang
med texten i öfrigt och äro sålunda icke mera bildande än
uppgifterna i hvilket konversationslexikon som helst. Ty hvad
båtnad eleverna skola hafva af den upplysningen, att kyrkans
märkligaste män på Karl XI:s tid voro Spegel och Jesper
Svedberg eller att Gustaf III umgicks med några skalder, är
för mig ofattligt. Visserligen är det bekvämt och vanligt, att
läroböcker skrifvas och undervisning meddelas i ett ämne, utan
att hänsyn tages till hvad eleven samtidigt inhemtar på andra
områden. Men med denna slentrian måste man dock en gång
bryta, och det hade varit önskligt att hr Berg, som gör flere
nya synpunkter gällande, hade gjort början. Isolering betyder
äfven på det andliga området död och stillestånd. I folksko-
lan är dessutom läromaterialets splittring i af hvarandra obe-
roende discipliner vida skadligare än i den högre. Där framför
allt måste läraren beflita sig om att låta eleven från den ena
vetenskapen kasta en blick in i den andra.

Hr Berg säger, att orsaken till denna, enligt min mening
mycket ledsamma, begränsning af innehållet är, att framställnin-
gen af de anförda kulturområdena är alltför svårfattlig för
barndomsskolans elever. Men om dessa skola förstå skillnaden
mellan hufvudtionde och vanlig tionde, gengärd och skatte-
gåfva, utskottsriksdag och vanlig riksdag, d. v. s. föras in i för-
hållanden, hvilka äro för dem fullkomligt främmande, hvilkas
ON HISTORIEUNDERVISNINGEN.

99

tillvaro de knappt anat och till hvilkas uppfattning hvarken
skolan eller deras erfarenhet af lifvet utom densamma lemnat
dem några förutsättningar, så behöfver man ingalunda frukta,
att företeelserna på kyrkans och litteraturens .område skola
vara för dem obegripliga. Märkvärdigt nog tyckes hr Berg
anse, att barnen, när de börja läsningen af hans bok, hafva
förmåga att förstå t. ex. bostädernas beskaffenhet och inred-
ning under sten- brons- och järnåldern, men efter någon tids
studier icke äro i stånd att begripa de i densamma försiggångna
förändringarna, hvilka icke omtalas.

Arbetet ger oss en god framställning af de politiska, stats-
rättsliga och kamerala förhållandena, men lemnar utan giltigt
skäl betydande sidor af det moderna kulturlifvet obeaktade.
Om historiens uppgift är att vidga elevens synpunkt och leda
honom att uppfatta lifvet omkring honom, blir denna uppgift
på ett ganska otillfredsställande sätt löst af hr Bergs lärobok.

Emellertid har hr Berg blifvit genom denna inskränkning
i stånd att mer fullständigt framställa de sidor af samhällsut-
vecklingen, för hvilka han redogör. Men detta tillfälle har
blifvit begagnadt mera till skada än verkligt gagn. Hr Berg
synes, ledsamt nog, vara fången i den föreställningen, att histo-
rien skall utgöra en sammanhängande kedja af händelser, en
linie utan afbrott. Han sträfvar efter fullständighet och bemö-
dar sig om att lika mycket tillgodose alla perioder och tiderym-
der. Det lilla blir lika mycket uppmärksammadt som det stora.
Ett så obetydligt tidsskifte som det från 1765—1772 behandlas
t. ex. uti icke färre än sex stycken under följande rubriker:
1) Mössorna för andra gången, 2) Mössornas störtande, 3) Hat-
tarne för andra gången, 4) Hattarnes störtande, 5) Mössorna för
tredje gången, 6) Mössornas störtande. Mindre omständlighet
hade varit på sin plats. Gustaf IV Adolfs historia är lika
utförligt framställd som Gustaf III:s. Stenkilska samt Sverker-
ska och Erikska ätternas i flere punkter osäkra historia (6 sidor)
hade godt kunnat reduceras åtminstone till hälften, och en lika
grundlig reduktion företagas med Sveriges historia före 1060
m. m. En elev, som just slutat sin kurs i småbarnsskolan,
har ingalunda förmåga att göra sig allt, som bjudes honom,
till godo. En noggrann siktning och utgallring af materialet
måste ega rum, hela tiderymder och afdelningar bortlemnas, för
att hans uppmärksamhet så mycket bestämdare skall kunna
koncentreras på de stora vändpunkterna, de epokgörande till-
dragelserna. Han bör erhålla ett knappt utmätt antal enskilda
100	om HISTORIEUNDERVISNINGEN.

bilder, hvilkas enskilda delar hänvisa till och stöda hvarandra.
Vid dem skall han stanna, kasta blicken tillbaka och granska
resultatet af utvecklingen. Så blir historien en serie af betydelse-
fulla momenter. En sådan vore t. ex.: Lifvet under hedna-
tiden; Ansgarius och kristendomens införande; Birger Jarl;
Kalmareunionen; Engelbrekt Engelbrektsson och Sturarne;
Gustaf Vasa; Yttre storhet och inre förfall; Karl XII; Gustaf
III; Karl XIV Johan. Den gör icke något slags anspråk på
ofelbarhet, utan tjenar blott till att framhålla det man genom
att förlägga utvecklingen till vissa betydelsefulla moment skulle
undvika denna tröttande mångfald af händelser, vid hvilka
eleven utan rast och ro drifves från det ena till det andra.

Genom en sådan anordning af materialet skulle detsamma
äfven blifva deladt i delar, som en hvar för sig utgjorde med
afseende å innehållet ett helt, en didaktisk enhet. Och någon
svårighet vore det väl icke att få underafdelningar till stånd,
så att hvarje lektion skulle bilda ett tankehelt. Äfven hr Berg
synes erkänna gagnet af dylika didaktiska enheter. Åtmin-
stone delar han ämnet i perioder och perioderna i afdelningar,
behandlande Folkungaätten, Gustaf Vasa o. s. v. Afdelnin-
garna sönderfalla i vissa numrerade stycken, ofta försedda med
egna rubriker. Materialet är sålunda vida sorgfälligare dispone-
radt än det plägar vara i läroböcker. Men de större afdelnin-
garna utgöra icke, trots öfverskriften, ett med afseende å inne-
hållet afslutadt helt, utan äro tiderymder med ett mycket vex-
lande och brokigt innehåll. De personligheter, efter hvilka de
ofta benämnas, framträda icke såsom handlande, känna hvarken
sorg eller glädje; icke ett yttrande af dern anföres, ingen teck-
ning gifves af deras yttre eller inre människa. En sådan afdel-
ning har blott den yttre formen af en didaktisk enhet. Och
äfven de numrerade styckena äro blott mer eller mindre god-
tyckliga afskärningar af tidslinien, så vidt möjligt dock nästan
lika långa. Ibland afklippa de, såsom den ofvan anförda in-
delningen af perioden 1765—-1772 berättelsens tråd för ofta
och hindra uppkomsten af en bestämd tankekomplex.

Och frånvaron af verkliga didaktiska enheter är så myc-
ket mer att beklaga, som den muntliga framställningen, be-
rättelsen, är just på de stadier, för hvilka läroboken är afsedd,
den naturligaste läroformen. Barnen blifva ej trötta af att
höra något berättas, och läraren borde icke heller låta ett af
de ypperligaste tillfällen gå sig ur händerna att genom berättelse
inverka på deras fantasi och sinnelag. Det är ju ock en af
OM HISTORIEUNDERVISNINGEN.

101

de viktigaste didaktiska uppgifter, att barnen lära sig
fosterlandskärlek, livad hjältemod, hvad sann storhet är.
detta kan icke ske annorlunda än att de få åskåda dessa

hvad
Men

egen-

skaper i en mångfald af olika personligheter, hvilka lifsle fvande
ställas framför dem till uppmuntran eller varnagel. Det har
till och med satts i fråga, om icke en lärobok vore öfverfödig
på de lägsta stadierna och om man icke kunde komma till
rätta med historiska tabeller. Om berättaren gjort sin sak väl,
om han inskränkt det, som skall i minnet inpräglas, till det
minsta möjliga; om vidare ämnet blifvit bearbetadt, fakta ord-
nade under flera synpunkter och det nya anslutits till det
gamla, hvartill tjenar då en läsning efteråt. Den flyttar blott
hufvudarbetet från skolan till hemmet. Det som skall inläras
kan genom immanenta repetitioner befästas och berättelsens
kärnpunkter af eleverna antecknas i egna häften. Att under-
visningen kan mycket väl försiggå utan lärobok, har jag
själf sett.

Hr Berg har insett den stora betydelsen af att äfven i
historien hafva fasta punkter, till hvilka utvecklingen hänför
sig, liksom uti geografien ortbeskrifningen underlättas genom
att ständigt grunda sig på angifvandet af ett lands läge, grän-
ser, folk, näringar m. m. Åtminstone sammanfattar lian vid
hvarje periods slut materialet under följande för alla tidrymder
gemensamma synpunkter: 1) förhållande till utlandet, 2) sam-
hällsklasserna, 3) statsmakterna, 4) lagstiftning och lagskipning,
5) statshushållning, 6) näringar och lefnadssätt, 7) den andliga
odlingen. Man kan tvista om deras lämplighet. Det kan t. ex.
gerna sättas i fråga orn icke statsmakterna, till hvilka han äfven
räknar riksföreståndare, kongl. tjänstemän och krigsmakten,
hade kunnat reduceras till konung, råd och folk, då ju i alla
tiders och länders historia statslifvets utveckling afspeglar sig
i deras inbördes förhållande. Äfven andra sammanställningar
kunna förekomma, och mången lärare hade varit tacksam, om
han erhållit anvisning till deras bildande. Det hade varit önsk-
ligt, att han hade gjort seriebildningen till en undervisnings-
princip. Men äfven om han blott vid periodernas slut låter
eleven bearbeta materialet och ordna det under olika synpunk-
ter, utgör detta dock ett framsteg inom den historiska läroboks-
litteraturen. Han ger nämligen icke färdiga öfversikter af en
period, utan endast hänvisningar till de i texten förekommande
numrerade styckena, så att eleven under lärarens ledning kan
med deras tillhjelp själf utarbeta sig en öfversikt. Ett sådant
102	om HISTORIEUNDERVISNINGEN.

förfaringssätt är vida mer egnadt att väcka elevens själfverksam-
het än de vanliga historiska föredragen. Och en sådan utar-
betning tager icke mycken tid i anspråk, om man icke dröjer
med sammanställningarna till periodens slut, utan ständigt un-
der framställningens förlopp, där blott tillfälle erbjuder sig,
låter det nya ansluta sig till det gamla och genom mångfaldiga
repetitioner bringar eleven att lätt förfoga öfver materialet.
Därför hade hänvisningen i texten till hvad förut blifvit behand-
ladt varit väl på sin plats. Men om jag rätt erinrar mig, finnes
blott en enda sådan.

Men om ock hr Bergs anordning af öfversikterna är i prin-
cipen riktig, tror jag emellertid, att han förutsätter hos de små
mer viljekraft och omdömesförmåga än de vanligen hafva. Han
ger dem ett register så fullständigt som möjligt och låter dem
sedan taga sig fram på egen hand. För att t. ex. få en öfver-
sikt af Sveriges förhållande till främmande makter under stor-
maktsperioden, skall han slå upp alla de stycken, i hvilka det
talas om: 1) Danmark-Norge, 2) Ryssland, 3) Polen, 4) Hanse-
städerna, 5) Sachsen, 6) Brandenburg, 7) Holstein, 8) Tyske
kejsaren, 9) Bajern, 10) Holland, 11) England, 12) Frankrike
och 13) Turkiet. Och då hvarje land är nämdt på flere ställen,
stiger antalet hänvisningar endast för denna punkt till icke
mindre än 98. Under detta ganska dryga arbete är han lem-
nad utan vägledning, utan tydligt mål för sin verksamhet. Det
väsentliga och det oväsentliga är blandadt om hvartannat, och
jag fruktar, att det icke skall blifva honom möjligt att se sko-
gen för idel träd. Det hade varit skäl att koncentrera hans
uppmärksamhet genom att ställa framför honom ett visst resul-
tat af utvecklingen, ett bestämdt förhållande och tillstånd och
låta honom förklara dess uppkomst ur för honom kända till-
dragelser. Så hade han kunnat få redogöra för i hvad mån
det lyckades Sveriges statsmän att göra Östersjön till ett innan-
haf i Sveriges rike. Eller hade han fått följa en idés utveck-
ling, reformationens införande och befästande, den katolska hie-
rarkiens uppkomst o. s. v. Det är ej nog med att saken, hvar-
med man ärnar sysselsätta sig, benämnes, man måste tillägga
äfven hvad man beträffande densamma vill hafva utrönt.

Då arbetet är en lärobok, måste det, säger författaren,
afhålla sig från all retorik samt från subjektiva omdömen och
känsloutgjutelser. Han tror ej, att barnen äro intresserade af
blomstrande talesätt och klingande »betyg» gifna åt de histori-
ska personligheterna (den »store» Gustaf Adolf, den »vördnads-
OM HISTORIEUNDERVISNINGEN.

103

värde» Gustaf Vasa m. m.) och det mäste äfven erkännas, att
läroboken genom sina korta satser, genom sina från alla figurer
och abstrakta uttryck rensade, konkreta språk icke bringar ele-
ven i frestelse att begagna sig af obegripliga fraser och uttryck.
Den undviker äfven att karakterisera en person genom att,
såsom Pallins läroböcker ofta göra det, anföra en mängd egen-
skapsord, hvilka icke hafva något stöd af eller åskådliggöras
genom den följande framställningen. Men det synes mig emel-
lertid som om förf:s panik för »retoriken» skulle vara för stor.
Det är icke af ringa betydelse, att eleverna lära sig att samman-
fatta en hop föreställningar i ett karakteristiskt uttryck, i en
bildrik sats, sentens, som man vid repetitionen kan taga till
utgångspunkt. Om eleverna af Gustaf Vasas handlingar finna,
att han var »vördnadsvärd» eller på grund af en förut gifven
karakteristik uttala sin åsikt om hans sätt att förhålla sig i ett
visst ögonblick, så göra de en tanke-operation, hvars betydelse
för deras bildning icke bör underskattas. Hr Berg har med
skäl velat förebygga ordsvammel och frasmakeri, men han har
icke haft skäl att göra språket så glatt och »nyktert», att ele-
verna icke lätt finna en fast punkt, omkring hvilken deras
föreställningar skulle kunna samlas.

*	*

*

Jag har hufvudsakligen påpekat de principer författaren
följt vid utarbetandet af sin lärobok. De äro egentligen icke
nya, de hafva redan länge blifvit erkända såsom riktiga — i
teorien. Men i praktiken hafva de icke i någon större mån
blifvit bragta till användning. Men äfven hr Berg har nog
mycket skattat åt traditionem Genom hans bok kunna ele-
verna icke fullt införas i det moderna kulturlifvet, han har
icke lyckats frigöra sig från sträfvandet efter fullständighet, han
tager nog mycket elevens själskrafter i anspråk. Men han får
förhållandenas utveckling att träda tydligt fram, han låter ele-
verna bearbeta materialet, väcker hos dem sinne för ett histo-
riskt betraktelsesätt och tager därigenom ett steg framåt i rikt-
ning mot en bildande historisk undervisning.

A. L. Sundholm.
Geografiska kurser.

(Forts, från föreg. årg. sid. 280.)

Holland eller Nederländerna.

Det holländska kustlandet är till största delen ett deltaland^
bildadt af det slam och grus, som Rhen, Maas och Schelde hafva
aflagrat vid sina mynningar.

Bildandet af ett deltaland. Dä en flod flyter genom ett
land, som är bildadt af lösa jord- eller bergarter, lösrycker han
såväl från sin bädd som från sina stränder en stor mängd sand
och grus, som han sedan för med sig. Ju större flodens vatten-
massa och hastighet är, dess betydligare är den mängd af fasta äm-
nen, som han förmår transportera, och dess längre kan han släpa
dem med sig. När strömhastigheten aftager, hvilket inträffar sedan
floden lämnat höglandet, där han runnit upp, och kommit in i
trakter, hvarest marken är mindre sluttande, äfvensom vid skar-
pare krökningar, faller en stor mängd stenar oeh grus till bottnen.
Så t. ex. afsätter Rhen redan mellan Basel och Bingen betydliga
grusmassor. Det finare slammet, som är lättare, medföljer ända till
flodmynningen. Emedan flodens strömhastighet är högst obetydlig
vid själfva utloppet, hufvudsakligen till följd däraf att hafsvågorna
tränga sig in i flodmynningen, drifva flodvattnet tillbaka och hindra
dess hastiga utströmmande, aflagras där detta fina slam. Dessa af-
lagringar bilda småningom vid kusten en bank, som för hvarje år till-
tager i storlek, och som slutligen höjer sig öfver vattenytan. När det
ur hafvet uppstigna landstycket blifvit så pass högt och torrt, att
det kan anses som en del af fasta landet, kallas det ett deltaland.

Ett sådant land är underkastadt ständiga förändringar. På
ett ställe ökas dess område genom nya aflagringar ur flodvattnet;
på ett annat ställe blir småningom ett stycke af kusten under-
mineradt af hafsvågorna och slutligen bortryckt af en störtflod.
GEOGRAFISKA KURSER.

v.

105

En del af det slam floden medfört afsattes i själfva flodbädden,
som därigenom blir allt grundare och grundare; Vid större vatten-
flöde stiger floden till följd däraf öfver sina bräddar och breder
ut sig till vidsträckta träsk. Vanligtvis delar han sig dessutom i
flere armar, hvilka äfvenledes utmärka sig för mycken föränderlig-
het. Så kan en förut obetydlig arm svälla till en mäktig ström,
under det en annan antingen uttorkar eller lämnar sin gamla bädd
och gräfver sig väg till en af de andra flodarmarna, med hvilken den
förenar sig.

Namnet delta användes först af grekerna för att beteckna den tre-
kantiga landsträckan vid Nilens mynning (Nedre Egypten), för dess lik-
het i form med den grekiska bokstafven delta = 4. Detta namn har
sedan öfvergått till andra deltaland, ehuru ej alla hafva trekantig form.

Att många floder ej bilda något deltaland, anses bero antingen
därpå, att de flyta genom områden med så obetydlig sluttning, att de
ej hafva nog stor hastighet att kunna föra några fasta ämnen med sig
ända till mynningen, eller ock därpå, att de utmynna vid kuster invid
hvilka hafvet har så betydligt djup, att deras aflagringar ej kunna nå
upp till vattenytan.

Det holländska deltalandet, som utgör omkring 1/3 af hela
landet, omfattar landskapen Zeeland, Nord- och Syd-Holland, norra
delen af Friesland och Gröningen samt de delar af Guelderland och
Overyssel, som ligga närmast Zuydersee.

Jordmånen är utomordentligt bördig, men det är likväl endast
genom det mäst ihärdiga arbete som holländarne lyckats förvandla
det sumpiga flodområdet till hvad det nu är: ett af jordens rika-
ste länder. Emedan hela deltalandet ligger lägre än hafsytan ■—
lägst är trakten omkring Amsterdam och Haarlem, där landet på
några ställen sänker sig ända till 6 meter under hafsytan —• har
det t. ex. varit nödvändigt att genom väldiga dambyggnader skydda
det mot hafvets öfversvämningar. — På några ställen är kusten för-

s.	höga kullar bildade af sand, som upp-

kastats af hafvet.

Innan dambyggnaderna vunnit den fulländning, som de nu
hafva, inträffade nästan vid hvarje svårare storm fruktansvärda öf-
versvämningar. Hafvet bröt sig in öfver landet, sopade bort män-
niskor och boskap, hus och träd, samt förvandlade blomstrande
landsträckor till hafsvikar, öde sandfält eller stinkande träsk. Så
t. ex. bildades på 1200-talet hafsviken Dollart därigenom att haf-
vet öfversvämmade landet vid Ems’ mynning. Nära 50 byar, en
stad och två köpingar blefvo därvid förstörda af vågorna. Äfven
Zuydersee har uppkommit genom flere på hvarandra följande inbrott
af hafvet. Det stora träsket Biesbosch mellan Waals och Maas
106

GEOGRAFISKA KURSER.

utloppsarmar bildades likaledes under en storm 1421. Vid detta till-
fälle förstördes 72 byar och 100,000 människor drunknade under en
enda natt. Ännu mot slutet af 1700-talet stucko nägra kyrktorn
här och där upp öfver vattenytan. Är 1825 öfversvämmades hela
södra delen af Nord-Holland, hvarvid 40 byar förstördes, mänga
tusen människor, 10,000 kor och 100,000 får omkommo i vägorna.
Mänga flere liknande olyckor skulle kunna omtalas, men de redan
anförda visa tillräckligt, hvilken fruktansvärd kamp för sin tillvaro
deltalandets inbyggare haft att utkämpa mot hafvet. Numera hafva
de dock vunnit en sädan skicklighet i dambyggnad, att svårare öf-
versvämningar allt mera sällan förekomma.

Hvad hafvet tager pä ett håll, ger det tillbaka pä ett an-
nat. Nytt land bildas oafbrutet, ehuru långsamt, vid flere ställen
af kusten genom aflagringar af sand och grus ur hafsvättnet, pä
samma sätt som ett deltaland bildas genom aflagringar ur flodernas
vatten. Sä länge den nya landsträckan vid flod betäckes af haf-
vet kallas den rvaddm. När den blifvit sä hög, att den äfven vid
flod står öfver hafsytan. inhägnas den med en dam samt dikas och
torrlägges, hvarefter den är färdig att odlas. Jorden har liksom
all alluvialjord * en oerhörd alstringsförmåga. Fyrtio å femtio är
å rad ger den rika skördar utan att behöfva gödas.

De zeeländska öarna samt Friesland och Gröningen tillväxa oupp-
hörligt på detta sätt. Den ena raden dammar utanför den andra visar
huru bit efter bit af landet blifvit så att säga eröfradt från hafvet.
Äfven kring Dollart och i hafsarmen mellan de friesiska öarna och
fastlandet dyker den ena »wadden» efter den andra upp ur hafvet.

Dambyggnaderna. När en dam skall uppföras nedstampas först
en mängd risknippor i den lösa hafsbottnen tätt invid stranden. Genom
detta underlag neddrifvas sedan med änghammare flere rader af pålar.
Dessa förenas sinsemellan genom tvärbjälkar, hvarefter mellanrummen
utfyllas med risknippor, sand och jord. Mot hafssidan skyddas dam-
men genom stora granitblock, hvilka uppstaplas ofvanpä hvarandra.**
Sedan dammarna blifvit bevuxna med gräs likna de höga fästnings-
vallar. De hafva vanligen en höjd af 8—10 m.; bredden växlar
mellan 50 —100 m. Deras sammanlagda längd utgör ej mindre
än 2,500 km.

Vid flodernas utlopp äro i dammarna slussportar anbringade.
Dessa portar öppnas af sig själfva vid ebb, hvarvid de släppa ut
flodvattnet, och stängas äter af sig själfva då flod inträder.

* Jord, som uppkommit genom aflagringar ur vatten.

** Antagligen äro en del dammar konstruerade på annat sätt,
men vi hafva ej lyckats erhålla några tillförlitliga upplysningar därom.
GEOGRAFISKA KURSER.

107

Som Holland lider så godt som fullkomlig brist på både skog
oeh berg, måste timmer och sten till dammarna hämtas frän Norge
och Schwarzwald.

De pålar, som skola användas vid dambyggnaderna beslås
med järnspikar med stora, platta hufvuden till skydd mot skepps-
masken. Detta skadedjur, som sannolikt med något fartyg blifvit
fördt till Europa från de tropiska hafven, tycks ej hafva visat
sig i Holland förr än mot slutet af 1700-talet, då man vid lag-
ningen af en dam upptäckte, att en mängd pålar voro i alla rikt-
ningar genomkorsade af hans gångar. Hade man ej i tid gjort
denna upptäckt, skulle ofelbart stora stycken af dammarna störtat
in, och det innanför liggande landet blifvit öfversvämmadt. Den
tanken, att en sådan olycka skulle kunna inträffa hvilken dag som
helst, framkallade en häftig förskräckelse i hela landet. Ofverallt
grep man sig genast an med att laga eller ombygga dammarna;
slussportarna bekläddes med kopparplåt och pålarna med järnnaglar.
Detta gjorde åsyftad verkan, ty skeppsmasken lämnade hädanefter
dammarna i fred. Den skada han hade anstiftat beräknades emel-
lertid till flere millioner.

De ofantliga kostnaderna för dammarnas uppförande och
vidmakthållande bestridas gemensamt af staten, kommunerna och
jordägarne. Ingeniörer, anställda i alla delar af landet, hafva
öfverinseendet öfver dambyggnaderna. Hotar hafvet att på nå-
got ställe genombryta en dam, underrättas folket i trakten genom
kanonskott och ringning i alla klockor om, att fara är å färde.
Som dammarnas vidmakthållande är en lifsfråga för holländarne,
skynda unga och gamla från städer och byar med hackor och spa-
dar, risknippor och lump till det hotade stället. Hål och sprickor
tillstoppas med ris och trasor, halm och lera. Skulle hafvet åter
spola bort detta »charpie» ur såret, så uppkastas bakom den ska-
dade dammen en jordvall, så hög och kompakt, att den kan stå
emot vattnets vidare framträngande till dess dammen hunnit lagas.
Stundom är dock all möda och allt arbete fåfängt, vågorna störta
in genom breschen, öfversvämma landet och lämna vid sitt aftåg
förödelse och hungersnöd efter sig.

Dynerna. Från Maas mynning ända upp till Helder är
holländska kusten skyddad af dyner. De bestå af sand, som
af hafvet blifvit uppkastad på land, och som vinden upptornat till
höga kullar. Fordom voro dynerna på flere ställen »vandrande»,
d. v. s. de drefvos stundom af vinden långt in i landet, hvarvid
de öfvertäekte åkerfält, betesmarker och byar; t. o. m. städer blefvo
stundom begrafna i sanden. Lyckligtvis har man kunnat fixera de
108	GEOGRAFISKA KURSER.

vandrande dynerna genom att så gräs eller plantera tallar på dem.
I allmänhet äro dynerna bevuxna med sandhafre och andra sand-
växter, hvilkas rötter, som kunna blifva ända till 40 — 50 alnar
långa, genomfläta sanden och hålla den stilla.

Dynernas höjd varierar mellan 15—60 m. Hela dynregionens
bredd utgör omkring 15 km.

Vanligen löpa tre rader dyner parallelt med hvarandra. Den
mellersta kedjan är den högsta och bredaste. Den inre utmärker
sig i allmänhet för en något rikare gräsväxt, än de båda andra.
Mellan dynraderna ligga breda dalar. I den inre af dessa dalar
ligger en och annan by och några enstaka fiskarkojor, som äro
byggda af lera och omgifna af några små potatisland. För att
ej både potatisen och sanden, hvari den växer, skall föras bort af
den häftiga nordvästliga vind, som nästan jämt blåser i dessa trak-
ter, planteras små videbuskar mellan potatisstånden. Här och där
finnas också små gräsfläckar, där några får och ett par magra kor
gå på bete.

Stora skaror af sjöfåglar, korpar och kaniner hålla till bland
dynerna. Kaninernas gångar genomkorsa dynerna i alla riktnin-
gar. Det har stundom inträffat att dessa på ett eller annat ställe
blifvit så underminerade, att de störtat samman.

Floderna hafva äfvenledes genom sin föränderlighet vållat lan-
dets inbyggare stora svårigheter. Några, som t. ex. Maas, hafva
otaliga gånger genom fruktansvärda öfversvämningar ödelagt stora
sträckor af landet och kostat många människor lifvet. Endast ge-
nom att omgifva dem med starka dammar har det varit möjligt att
hålla dem inom behöriga gränser. Ät andra, som blifvit igensan-
dade, har det varit nödvändigt att gräfva djupare bäddar och nya
aflopp. Detta har varit fallet med Rhen och flere af hans utlopps-
armar. Så t. ex. började mot slutet af 1600-talet hufvudflodens
vattenmassa att minskas så betydligt, att man om somrarna med
lätthet kunde vada öfver floden. Samtidigt ökades vattnet i Rhens
vänstra arm, Waal, så mycket, att man fruktade att denne skulle
stiga öfver sina bräddar. Denna olycka förekoms därigenom att en
kanal gräfdes mellan de båda floderna, hvarigenom en del af Waals
vattenmassa öfverfördes till hufvudfloden, som sålunda räddades från
att alldeles utsina. Gamla Rhen var i forntiden en af Rhenflodens
viktigaste och vattenrikaste utloppsarmar. Men under loppet af 800-
talet bildades vid mynningen en sandbank, så att flodvattnet, som ej hade
kraft att genombryta sandbanken, stannade bland dynerna, utbredde sig
där och bildade stora träsk, hvilkas utdunstningar alstrade febrar
och sjukdomar .samt gjorde hela den kringliggande trakten till en
GEOGRAFISKA KURSER.

109

af de osundaste i Holland. Först efter nära tusen års förlopp,
d. v. s. i början af 1800-talet, afhjälptes denna olägenhet. Ett
nytt utlopp gräfdes åt floden, förbi byn Katwyk, där starka slussar
hindra hafsvågorna att tränga in i floden. Slussarna vid Katwyk
anses vara bland de ypperligaste vattenbyggnader i världen, och
holländarne äro knappt mindre stolta öfver dem, än egypterna
öfver sina pyramider.

Kanaler. Mellan det grofva nät, som öfver hela landet bil-
das af de talrika floderna, drager sig ett annat vattennät af finare
maskor. Detta nät är bildadt af otaliga kanaler, hvilka i alla rikt-
ningar genomkorsa Holland oeh sönderskära det i en ofantlig mängd
större och mindre öar. Ej endast städer oeh byar stå genom kana-
ler i förbindelse med hvarandra och med hafvet, utan nästan hvarje
större egendom har sin egen kanal. Liksom floderna äro kana-
lerna omgifna med dammar och beskuggas af dubbla rader popp-
lar, almar och lindar. På det spegelblanka, lugna vattnet simma
näckrosor, andmat och andra vattenväxter.

I närheten af kusten, där vattnet vid flod stiger högst betyd-
ligt såväl i floder som kanaler, äro dammarna, som omgifva dem,
så höga, att den som färdas på kanalerna ej ser något mer af det
kringliggande landet än några trädtoppar, spetsen af en och annan
klockstapel samt några hustak. I några delar af landet ser man
däremot från kanalbåtarna landskapet djupt under sig, emedan ka-
nalbäddarna ligga mycket högt.

I kusttrakterna råkar vattnet i alla vattendrag vid inträdande
ebb i den häftigaste rörelse. Liksom efter ett störtregn i en
stad regnvattnet i vild fart strömmar utför gator och rännstenar, så
störtar här vid ebbtiden vattnet ur floder, kanaler, grafvar och diken
ut mot hafvet. Landskapet undergår samtidigt betydliga förändringar.
Hafvet drager sig långsamt bort från land och syns slutligen blott
som en ljus strimma längst bort vid horisonten. Alla öar tilltaga
i storlek. Landsträckor, som legat djupt under hafsytan, blifva syn-
liga och vimla under några timmar äf måsar, storkar och hägrar,
hvilka leta efter maskar och sniglar. Äfven människor begifva sig
ut i den slippriga gyttjan för att fånga krabbor och småfisk, som
stannat kvar i vattenpölarna. Efter några timmar börjar hafvet åter
närma sig land och snart störta vågorna brusande upp på stranden.
Vattnet i floder och kanaler, som nyss stod så lågt, att båtar fast-
nade på grund och blefvo halft kullstjälpta liggande i sanden, sti-
ger, båtarna blifva flott och kunna obehindradt fortsätta sin väg.
110

GEOGRAFISKA KURSER.

Skilnaden mellan ebb och flod är omkring 5 m. i södra delen
af Holland; vid norra kusten är den nägot mindre.

Trafiken på kanalerna uppehälles hufvudsakligen genom de
s. k. trekschuiten = dragskutor. De dragas i allmänhet af hästar,
hvilka gå på kanalbankarna. Små båtar dragas ofta af en hund;
stundom ser man en hel familj, man, hustru och barn, pustande
draga en båt. Varor af alla slag, äfvensom passagerare, fraktas på
dessa båtar, hvilka i allmänhet hållas ytterst fina och putsade.

Skepparens familj bor vanligtvis på skutan året om. Tusen-
tals familjer i Holland hafva ej annat hem. På skutorna växa
deras barn upp, där hafva de hela sitt husgeråd. När det är vac-
kert väder, ser man ofta hela familjen samlad på däcket. Med
pipan i munnen står mannen vid styret, hustrun lagar mat, barnen
arbeta eller leka. En hund eller en katt sträcker sig makligt i
solskenet, och några höns spatsera ogeneradt omkring bland alla de
föremål, som belamra däcket.

Nästan all varutransport sker på kanalerna, ehuru ypperliga
landsvägar och talrika järnvägar numera finnas i alla delar af landet.

Polders. Äfven sedan kustlandet genom dammar blifvit skyd-
dadt mot hafvets och flodernas öfversvämningar kan det ej odlas
— knappt användas till betesmark — innan det blifvit torrlagdt.
Deltalandet är nämligen ytterst vattensjukt, och den ursprungliga
sumpigheten underhålles genom det myckna regn, som under alla
tider af året faller i Holland.

När ett stycke vattensjukt land skall uttorkas, omgifves det
först med en kanal och sedan gräfvas en mängd snörräta diken,
både längs efter och tvärs öfver detsamma. Dessa diken, hvilka dela
landstycket i otaliga rutor, mynna ut i kanalen, hvarifrån de äro
afstängda med damluckor. När de blifvit fulla med vatten öppnas
damluckorna och vattnet slappes ut i kanalen; därifrån pumpas det
af en väderkvarn upp i en annan kanal, som för det ut i hafvet.
Skulle det område, som skall uttorkas, ligga mycket lågt eller ock
långt från hafvet, måste vanligen vattnet på flere ställen pumpas
upp från en kanal till en annan. Slussportar hindra på många
ställen vattnet att flyta tillbaka. Ett sålunda uppdikadt och torr-
lagdt område kallas polder och användes mäst till betesmark.

Torrläggningsarbetet är ej gjordt ined en gång, det måste stän-
digt fortgå. Diken och kanaler måste alltid hållas i godt skick
och de tusentals väderkvarnar, som pumpa upp vattnet, måste ar-
beta så godt som dag ut och dag in, århundrade efter århundrade.
GEOGRAFISKA KURSER.

111

En mängd kärr och sjöar hafva på samma sätt som de sum-
piga landsträckorna blifvit uttorkade och liksom de förvandlade till
frodiga betesmarker eller bördiga åkerfält. Det största torrlägg-
ningsarbete, som hittills blifvit utfördt, är uttorkandet af Haar-
lemmersjön, hvars ytvidd uppgick till något mer än 18,000 hektarer.
Sjöns djup var i medeltal 4 m. Redan på 1600-talet uppgjorde
en holländsk ingeniör ett förslag till sjöns utpumpande, men af
fruktan för de svårigheter och kostnader, som voro förenade med
ett dylikt företag, blef förslaget ej verkställdt, och det oaktadt
sjön flere gånger öfversvämmade det kringliggande landet och åstad-
kom stora förödelser. Kanske skulle Haarlemmersjön ännu finnas
kvar, om den ej 1836 vid en svår storm brutit sig igenom dam-
marna, som omgäfvo den, framträngt ända ■ till Amsterdams portar
samt öfversvämmat Leyden och hela trakten däromkring. Efter
denna olycka beslöto generalstaterna, att den skulle uttorkas, och
1840 började arbetet. Efter 39 månaders arbete var Haarlemmer-
sjön förvandlad till polders. Det område, som förr upptogs af sjön,
bebos nu af minst 13,000 personer, och på dammarna längs kana-
lerna ligga en mängd folkrika byar, af hvilka en allt mer och mer
antar utseende af stad. Marken är dock äpnu så vattensjuk, att
denna trakt anses för en af de osundaste i Holland.

För närvärande står man i begrepp att börja ett annat ännu
större torrläggningsarbete, nämligen utpumpandet af omkring halfva
Zeydersee. En bred kanal skall därvid lämnas öppen i midten för
sjöfarten.

Väderkvarnar. En mängd arbeten, som i andra länder ut-
föras af rinnande vatten, uträttas i Holland af vinden, som i ohej-
dad fart rusar fram öfver det flacka landet. Det är vinden, som
sätter i rörelse alla de otaliga väderkvarnar, hvilka man ser öfver-
allt i Holland, och hvilka med sina stora, svängande armar gifva en
så egendomlig prägel åt landskapet. De användas till alla möjliga
ändamål: de pumpa upp vatten ur dikena och öfverföra det i de
högre liggande kanalerna, de stampa sönder lump, hvaraf papper
skall tillverkas, de pressa' olja ur raps, mala säd, såga timmer,
blanda till murbruk o. s. v.

I allmänhet äro de holländska väderkvarnarna stora oeh väl-
byggda. Kring de flesta löper en altan, hvilken ger dem ett pryd-
ligt utseende. De äro i allmänhet försedda med fönster, hvilka
prydas af hvita, välstärkta gardiner och ett par blomkrukor.

Väderkvarnarna äro ingenstädes så talrika som i södra delen
af provinsen Nord-Holland. Ej mindre än 270 stycken finnas om-
kring den lilla staden Zandam.
112

GEOGRAFISKA KURSER.

Det holländska deltalandet har karakteren af ett ganska en-
formigt slättland. Hvar man än reser ser man oöfverskädliga sträc-
kor af polder, bevuxna med frodigt gräs. De otaliga rutor, hvari
de äro delade genom dikena, gifva dem utseende af jättelika schack-
bräden. Feta, svarta och hvita kor, af den utmärkta holländska
rasen, gå på bete här nästan året om. Här oeh där står på en
ruta en stolpe, som uppbär en rund träskifva, ämnad till underlag
för ett storkbo samt en och annan kolossal ryggkota af en hval-
fisk. Dessa gamla trofeer från Ishafsfärderna äro utsatta för att
boskapen skall hafva något att klia sig emot. Stora fält med to-
bak, hvitbetor, hvete, lin oeh raps omväxla med betesmarkerna.
Öfverallt ser man de snörräta, glittrande linier, som bildas af ka-
nalerna, hvilkas höga dammar, med sina långa rader af poplar och
andra löfträd, göra ett angenämt afbrott mot den enformiga slät-
ten. Här och där glider en skuta sakta framåt pä nägon af ka-
nalerna. I luften hörs ständigt ett knarrande ljud, hvilket kom-
mer frän de många väderkvarnarnas stora, svängande vingar.

Landet är tätt befolkadt, öfverallt ligga vackra egendomar och
präktiga hondgårdar. Dessa senare äro väl bebyggda, husen hafva
i allmänhet två våningar. Den öfre våningen, som endast begagnas
vid högtidliga tillfällen, är möblerad med stor lyx. Vackra taflor
och speglar pryda väggarna, dyrbart, ostindiskt porslin och tunga
silfverpjeser äro uppsatta på hyllor. Sällan saknas ett bokskåp,
fylldt med goda böcker. Antika skåp, fulla med linne och silfver,
kläder och smycken, finnas i alla rum. I nedre våningen ligga
hvardagsrummen, som äro möblerade på allmogevis med träbänkar
och träbord och stora väggfasta sängar. Allt är ytterst putsadt
och fint, tenn- och kopparkärlen äro spegelblanka, golf, bänkar och
bord snöhvita.

Husen äro omgifna af välskötta gräsmattor och blomsteranlägg-
ningar samt grupper af tropiska bladväxter. Dessutom finns alltid
en ypperlig fruktträdgård.

I ladugården är i allmänhet lika rent och fint som inne i
boningshuset. Väggarna äro målade med oljefärg; golfven, som
ofta tvättas, äro lagda med klinkers ■— ett slags hårdt bränd tegel-
sten. Fönstren prydas af hvita gardiner, och väggarna af hyllor,
på hvilka blomkrukor och vackra porslinssaker äro uppsatta. Under
den tid på året, då korna äro inne i ladugården, tages gödseln bort
flere gånger om dagen, hvarför ock luften alltid känns ren oeh
frisk. De feta korna äro så väl ryktade och borstade att det form-
ligen glänser af dem. På många ställen uppbindas kosvansarna i
taket, så att de ej skola blifva nersmutsade.
GEOGRAFISKA KURSER.

113

Bönderna i deltalandet äro i allmänhet mycket rika, men de
lefva likväl i hvardagslag enkelt och sparsamt. Äfven de, som äro
ägare af flere hundra tusen kronor, köra själfva plogen och deltaga
i alla landtbruksgöromål. Men vid högtidliga tillfällen slä de pä
stort; dä upplåtas de vackra rummen för gästerna, de dyrbara
bordserviserna tagas fram, och kvinnorna sätta pä sig sidenklädningar
och smycken, hvilkas värde stundom uppgår till flere tusen kronor.

Vid besök i städerna, såsom vid marknader (kermesser) o. d.
lefva bönderna som herremän, taga in pä de bästa hotellen, äta
fina middagar, gä på teatrar och konserter o. s. v.

Största delen af deltalandet upptages af betesmarker, också
är boslcapsslcötsd Hollands förnämsta näringsgren. Ost och smör
utföras för mer än 60 millioner kronor om året. Ostm (Edamer
ost) tillverkas hufvudsakligen i Nord-Holland; torgdagarna ser man
där i alla städer stora högar af de rödgula kulorna uppstaplade pä
bord, i kärror och i vagnar på torgen. — Det mästa smöret till-
verkas i Friesland. Innan det får utföras afsmakas det och stämp-
las i nägon af städerna. Frieserna äro mycket stolta öfver sitt
smör, som anses vara det bästa i världen. Största delen däraf
säljes i London.

Städerna utmärka sig för många nationella egendomligheter.
De talrika kanalerna, båtarna som glida fram genom gatorna, de
höga, smala husen, som vända gaflarna åt gatan, husens brokiga fär-
ger samt framför allt den renlighet och ordning, som råder öfver-
allt, ger dem en originell och karaktäristisk prägel.

Den största och vackraste af dem alla är Amsterdam, som har
omkring 400,000 inv. Den genomkorsas af omkring 100 kanaler,
hvilka dela den i 99 smä öar, sammanbundna af nära 300 broar.
I de äldsta stadsdelarna gä husen liksom i Venedig ända fram till
kanalerna, så att man endast i bät kan färdas mellan husraderna.
Där tjänar hvarje hustrappa till bätbrygga, och de vimpelprydda
skutorna ligga stundom ända intill husväggarna. I de nyare stads-
delarna gå breda gator på ömse sidor om kanalerna, som beskug-
gas af vackra och lummiga träd. Båtar af alla storlekar korsa
hvarandra på kanalerna. Det ena ögonblicket lyftes en bro upp
för att låta ett fartyg passera; i nästa ögonblick sänkes den åter,
och en mängd människor, som otåligt väntat på att den skulle
stängas, skynda öfver den. Under den varma årstiden stiger ofta
en obehaglig lukt upp från kanalerna, ehuru deras botten skrapas

Ver dandi 1893.	■	8
114

GEOGRAFISKA KURSER.

hvarje morgon, och den orenlighet, som samlat sig där, föres
bort.

Husen äro byggda på pålar. Det händer det oaktadt stundom
att den lösa, sumpiga grunden ger vika på något ställe, hvarför
också många hus i de äldre stadsdelarna luta högst betänkligt åt
ena eller andra sidan. Husen äro höga och smala; de hafva van-
ligtvis ej mer än 2 å 3 fönster i bredd, men ända till 5 våningar
i höjd. Några äro målade i lifliga färger, men de flesta äro hvar-
ken målade eller rappade, utan visa alla möjliga olika nyanser af
tegelfärg, från nästan svartaktigt rödbrunt till den ljusaste »terra
cotta». Fönster och dörrar hafva hvitmålade infattningar och mel-
lan våningarna löpa vanligen breda, hvita linier. Framför fönstren fin-
nas små balkonger, fyllda med blommande växter, och framför husen
samt på gårdarna finns ofta en liten blomsteranläggning. I de för-
mögnare stadsdelarna bor liksom i England vanligtvis blott en fa-
milj i ett hus. Holländarne bry sig ej om lyx, men de sätta
stort värde på bekvämlighet. Husen äro också ytterst praktiskt
inredda, möbleringen enkel, men komfortabel. Stadens vackraste
byggnader äro Kungliga slottet, Börsen och Rijks Museum, där en
mycket vacker samling af de äldre holländska målarnes arbeten finnes.

I de finare stadsdelarna se husen ut som vore de splitternya
eller åtminstone »nytvättade» allesammans. Och tvättade äro de
i själfva verket; i intet land på jorden rengöras husen både ut-
och invändigt så ofta som i Holland. Tidigt om morgnarna ser
man tjänstflickor sysselsatta med att rengöra husen utvändigt. Nå-
gra tvätta fönsterkarmar och dörrposter; andra som äro beväpnade
med sprutor, rikta kraftiga vattenstrålar mot fönstren och väggarna,
hvilka de sedan torka så långt de kunna nå med trasor, fastade
på långa käppar. Fönstren i de öfre våningarna tvättas på samma
sätt som hos oss. Några af flickorna ligga på knä på trottoarerna
och gnida äfven dem med borstar eller våta trasor. Gatan är be-
lamrad med vattenkannor och baljor, och vattenstrålar korsa hvar-
andra i alla riktningar. Brådskan är obeskriflig, de annars så lugna
och flegmatiska holländskorna springa hit och dit, varma oeh ifriga
att hinna sluta husets yttre toalett innan trafiken börjar på gatorna.

Numera finnas i alla större städer rengöringsbolag, hvilka
åtaga sig att mot bestämd afgift rengöra husens yttersidor. För-
mögnare familjer begagna sig i allmänhet af denna utväg för att
få sina hus putsade.

Med undantag af London och Paris finns sannolikt ej nägon
stad i Europa, där rörelsen på gatorna är så liflig som i Amster-
dam. På några gator få inga vagnar passera, på andra få de en-
dast fara i en bestämd riktning.
GEOGRAFISKA KURSER.

115

En af Amsterdams egendomligheter är det s. k. judekvarteret.
Af den vidtberömda holländska renligheten syns här knappt ett spår.
Husen äro så förfallna att de se ut som vore de färdiga att störta
omkull hvilket ögonblick som hälst. På de trånga och krokiga
gatorna ligga sopor och orenlighet i stora högar, och trasor af alla
slag, kläder, smutsiga lakan och täcken hänga på snören tvärs öf-
ver gatorna eller på husväggarna. En sådan mängd människor af
alla åldrar sitta och ligga på gatorna, att man är färdig att tro
att största delen af befolkningen saknar hus och hem. Små svart-
ögda barnungar krafla i rännstenarna, kvinnor sitta nedhukade vid
portar eller hustrappor sysselsatta med att koka potatis, kastanjer
eller fisk i stora stenfat öfver några bränntorfstycken, och gamla
kroknäsiga gubbar bjuda ut alla möjliga saker, som äro utbredda
på gatan framför dem. Deras »varor» bestå af skräp, som man
annars kastar på sophögarna, såsom gamla klädespaltor, järnskrot,
pappersbitar, små tyglappar m. m., men likväl tyckas »affärerna»
gå med glans. Äfven bättre varor utbjudas naturligtvis, och det
är godt om butiker och salustånd öfverallt.

Bland de 40,000 judar, som bebo detta kvarter, finnas många,
som hafva betydlig förmögenhet, och vid ett par af de bredare
gatorna ligga många vackra och ståtliga hus. Här finnas äfven
flere präktiga synagogor och en stor börsbyggnad. Judarne äro ej
förvisade till detta kvarter, ehuru detta fordom torde hafva varit
fallet, utan hafva frihet att bo hvar de vilja i staden.

Inom judekvarteret ligga de flesta af Amsterdams berömda
diamantsliperier. I dessa sysselsättas omkring 10,000 arbetare,
hvilka till största delen äro judar.

Amsterdams industri är ganska betydlig; en stor mängd bom-
ulls- och linneväfverier, spinnerier, socker- och tobaksfabriker,
likör- och bränvinsbrännerier finnas. Något bränvin och tobak
föres ut, men största delen går åt inom landet. Det är olyckligt-
vis sannt, hvad ett gammalt tyskt ordspråk säger, nämligen att
»holländaren, glaset och pipan äro ett». Dryckenskapslasten är all-
män och pipan spelar en stor roll i Holland. Frågar man t. ex.
kaptenen på en trekschuit eller en bonde hur långt det är till ett
ställe, får man ofta till svar: det är så och så många pipor dit.

Amsterdam har äfven stort sheppsbyggeri samt betydlig handel
och slceppsfart. I stadens två stora dockor ligga ständigt hundra-
tals fartyg för ankar.

Emedan den vanliga sjövägen öfver Zuydersee till Amsterdam
under början af 1800-talet började att stängas af sandbankar, så
att endast smärre fartyg kunde komma in till staden, hafva två
116

GEOGRAFISKA KURSER.

kanaler blifvit gräfda från Amsterdam till hafvet: Nordkanalen norr
ut till Helder och Nordsjökanalen rakt väster ut till Nordsjön.

Handel och sjöfart, som förr voro Hollands förnämsta näringsgrenar,
hafva på senare tider gått betydligt tillbaka. Första stöten erhöllo de
genom den engelska Navigationsakten af 1651. Tullar och monopoler
äfvensom utvidgandet af Englands kolonialvälde och detta lands där-
med följande stora handel med kolonialvaror hafva varit bidragande
orsaker till deras förfall. Då Hollands välstånd minskades till följd
af handelns aftagande, började man vända sin uppmärksamhet åt landets
uppodling. Man hade förr varit af den åsikten, att jorden vore så dålig,
att det ej lönade mödan att åt densamma ägna någon omsorg, men er-
farenheten har visat motsatsen, och det är just på jordens produktions-
förmåga, som Hollands nuvarande välstånd är grundadt.

* Resande, som besöka Amsterdam, underläta vanligen ej att
göra en utfärd till den lilla byn Broek, som blifvit vida beryktad
som ett slags karrikatyr på holländarnes smak för granna färger
och deras nägot öfverdrifna ordningssinne. Husen i Broek äro alla
af trä och hafva sällan mer än en våning. De äro målade i pur-
pur och rosenrödt, ljusblått och gräsgrönt samt fernissade. De
höga och spetsiga taken ståta med glaserade tegelpannor i olika färger.
Fönsterrutorna äro af rödt eller blått glas och dörrarna äro prydda
med förgyllningar och blomstermålningar. Till husen höra smä
trädgårdar, hvilka äro omgifna af himmelsblå staket; grannt målade
jordglober, äpplen, apelsiner o. d. pryda spjälorna upptill. Träd-
gårdarna äro i sitt slag lika egendomliga som husen; allt är i mi-
niatyr, man skulle kunna tro dem vara enkom anlagda åt dvärgar.
Gångarna äro så smala, att man knappt kan tränga sig fram genom
dem, och häckarna räcka knappt ett fyra års barn till knäet. Mel-
lan blomstersängarna slingra sig alnsbreda kanaler, öfver hvilka smä
broar äro byggda. Små båtar ligga här och hvar i kanalerna.
Träden äro klippta i form af solfjädrar, påfåglar, harar m. m.
och stammarna äro målade i de grannaste färger.

Framför ingången till husen står vanligen en hel rad tofflor
och andra skodon. Innan husets invånare gå in taga de af sig
skorna eller stöflarna och sätta pä sig ett par tofflor för att ej
smutsa ner golfven. Ingen får komma in, som ej iakttagit detta
försiktighetsmått. Det berättas att t. o. m. kejsar Alexander af
Ryssland och Napoleon I, hvilka tillsammans besökte Broek, måste
draga ullstrumpor utanpå stöflarna, innan de fingo komma in i ett
hus, som de önskade bese.	-

Gatorna äro belagda med klinkers i brokiga färger, hvilka
bilda prydliga mönster, så att det ser ut som om brokiga mattor
GEOGRAFISKA KURSER.

117

vore utbredda öfver dem. De sopas och tvättas hvar dag. Förr,
berättas det, hade några pojkar i uppdrag att nägra gänger om dagen
blåsa bort dammet mellan gatstenarna. Denna historia, liksom
många andra lustiga berättelser om Broek och dess invånares öfver-
drifna renlighet, lär dock ej vara sann.

Huru besynnerligt Broek än förefaller främlingen äro dess egen-
domligheter i själfva verket ingenting annat än en något karrikerad
kopia af hvad man kan ha tillfälle att se i flertalet af de nord-
holländska småstäderna. Dessa utmärka sig liksom Broek för sina
grannt målade hus, sina brokiga gator och konstmässigt klippta träd.
Sannolikt är det Broeks läge i närheten af Amsterdam, som gjort
det mera kändt och beryktadt för sina egendomligheter än an-
dra orter.

Näst Amsterdam är Haarlem Nord-Hollands förnämsta stad.
Invånarnes hufvudnäring är blomsterodling. Ingenstädes ser man
en sådan mängd stora trädgårdar som i Haarlem. Äfven fält och
grönsaksland utanför staden äro omgifna med breda blomsterbårder.

Holländarnes älsklingsblomma är tulpanen, af hvilken man i
Haarlem ser otaliga varieteter. Under medlet af 1600-talet hade
man en förkärlek för denna blomma, som gränsade till mani. Den
utträngde sä godt som alla andra blommor ur trädgårdarna, och
man gjorde oerhörda ansträngningar och uppoffringar för att er-
hålla nya varieteter. Hade en blomsterodlare lyckats att uppdraga
en tulpan af egendomlig form och färg så var, som man säger, hans
lycka gjord, ty en enda lök af en sällsynt, sort betalades stundom
med ända till 13,000 floriner — omkring 19,500 kronor. En
person lär en gång för en enda lök ha erhållit två skeppslaster säd,
fyra oxar, tolf får, två fat vin, fyra tunnor öl, tusen skålpund ost,
en fullständig dräkt och en silfverbägare. En köpman i Amsterdam
skall, efter hvad det berättas, på fyra månader ha förtjänat mer
än 68,000 floriner (= 102,000 kronor), på handel med tulpanlökar.

Men detta mod hade som alla andra moder en öfvergång.
Man ledsnade på att endast se tulpaner i alla trädgårdar och bör-
jade att intressera sig äfven för andra blommor. Därtill kom att
många, som på handeln med tulpanlökar åsamkat sig stora skulder,
vägrade att betala dessa, emedan de ansågo dem mindre bindande
än andra skulder. Därigenom uppstodo tvister och ändlösa rätte-
gångar, hvilket kanske mer än något annat bidrog att göra slut på
vurmen för tulpaner. Många hade förtjänat betydliga summor på
denna handel, men långt flere hade därpå förlorat allt, hvad de ägde..

Öfriga städer efter lärobok.
118	GEOGRAFISKA KURSER.

I Östra delen af .Holland, som omfattar södra delen af pro-
vinserna Friesland och Gröningen samt Utrecht, Guelderland, Over-
yssel, Nord-Brabant och Limburg, består jordmånen till största de-
len af grof sand, uppblandad med större eller mindre stenar.
Marken är vågformig el ler bildar höga kägelformiga kullar, hvilka
äro bevuxna med gräs eller gles skog. I Limburg, där kullarna
äro högst, uppnå några en höjd af 200 m. Stora rullstensblock ligga
kringströdda öfverallt. Emedan de bestå af samma stenarter, som
bergen i Skandinavien, antar man, att de, liksom flyttblocken i norra
delen af Ryssland, Nord-Tyskland m. fl. ställen, hafva under is-
tiden med glacierer blifvit förda från norden. En del af det grus,
som bildar marken i dessa trakter, har med Maas blifvit nedspoladt
från Ardennerna, eller ock med Rhen från bergen i Rhenprovinsen.

Ljunghedar och torfmossar upptaga stora sträckor af landet.
Ljunghedarna äro dystra och ödsliga; intet träd, ej en människo-
boning åstadkommer ett afbrott i den enformiga slätten, och utom en
och annan hare, som hoppar bland ljungen, ser man på långa sträc-
kor ej ett lefvande väsen. På några ställen har man börjat att
uppodla hedarna; likt oaser i öknen ligga de gröna fälten och be-
tesmarkerna i de vidsträckta ljungmarkerna. I Gröningen och Fries-
land hafva största delen af de magra hedsträckorna genom ihärdigt
arbete blifvit förvandlade till bördigt sädesland. Genom uppbland-
ning med lera, torf och allehanda gödningsämnen har jorden blifvit
så förändrad, att geologen knappt kan igenkänna dess ursprungliga
beståndsdelar. Bönderna i Gröningen äro numera kanske de rika-
ste i Holland. Äfven frieserna äro i allmänhet mycket förmögna.
De äro omtalade för sin stora arbetsamhet; både män oeh kvin-
nor sysselsätta sig med korgflätning eller stickning så snart de ej
äro upptagna af jordbruksarbete. Till och med vid kommunalstäm-
morna sitta männen ifrigt stickande på en tröja, en vante eller en
strumpa, under det de diskutera socknens angelägenheter. Stick-
ningen är ett minne från den tid då större delen af provinsen
ännu var upptagen af hedar, då fårskötsel var dess förnämsta
näringsgren och ullgarn dess så godt som enda produkt.

De stora torfmossarna äro ännu ödsligare än hedarna. De
äro för det mesta bevuxna med vass, blott här och där ser man
små fläckar af svart och illaluktande öppet vatten. Torflagret är
mellan 3—6 fot djupt. Endast med större bräden fastbundna un-
der fotterna vågar folket i trakten sig ut på den gungande mas-
san, »den lefvande jorden», som de kalla den, för dess rörlig-
hets skull. Torfmossarnas ytvidd förminskas oupphörligt, liksom
hedarnas, till följd af det alltjämt fortgående odlingsarbetet.
119

GEOGRAFISKA KURSER.

som största delen af året stryka fram öfver

kalla hafsvindarna,
Holland.

Ett annat sätt
bränna det öfversta
måste likväl den del

Holland delar med Belgien ett berg, Petersberg, 123 m.
högt, som börjar strax söder om Maastricht. Det är bekant för sina
ofantliga stenbrott, de största i Europa. De underjordiska gångarna

att odla upp en torfmosse är att helt enkelt
torflagret och sedan sä säd i askan. Först
af torfmossen, som man vill bränna, dikas, sä

Vid uppodlandet af en torfmosse går man tillväga på följande
sätt. Först gräfvas tvärs öfver oeh omkring mossen diken och ka-
naler, genom hvilka vattnet ledes bort. Därefter borttages det öf-
versta torflagret, som är ljust till färgen och består af halfförmult-
nade växtämnen. Därunder ligger ett lager af svart torf, som be-
står af förmultnade lämningar efter de skogar, som fordom betäckte
landet. Äfven den svarta torfven, som är ett ypperligt brännma-
terial, tages upp samt torkas, formas till kulor eller- skäres i fyr-
kantiga bitar och säljes till bränsle. Sedan man nu kommit till
torfmossens botten, som består af fin, hvit sand, kastar man den
ljusa torfven åter ner i mossen och blandar den väl med sanden.
Sedan denna blandade jord en tid varit utsatt för luftens inverkan
gödslas den väl, hvarefter den är färdig att besås. Några rader
träd planteras vanligen mot nordväst för att skydda säden för de

att vattnet fär afrinna. När torfven hunnit blifva någorlunda torr,
hackas den upp till några decimeters djup och får sä ligga öfver
en vinter. Tidigt följande vår slås alla hoptorkade jordklumpar sön-
der; därefter kastas glödande kol ut öfver marken och snart står
hela mossen i ljus låga. Emedan man öfverallt tänder eld pä
mossarna första vackra vårdag, stä tusentals hektarer pä en gång i
brand. Den tjocka, starkt luktande torfröken föres af vinden vida
omkring ; den är märkbar vid Genéversjön, i England, i hela Tysk-
land, jä, ända till Wien och Krakau.

Torfbränningen fortsattes vanligen 2 — 3 månader. Sä fort
elden slocknat pä ett ställe sås bohvete i den ännu glödande askan.
I tre är lämnar den brända torfmossen goda skördar, men sedan
är marken sä utsugen, att det ej lönar mödan att vidare odla den.
Mossen öfverlämnas därför ät sig själf, dikena fä falla igen, ljung och
vass betäcka äter marken. Minst 25, ofta 50 är ätgä innan ett
nytt, sä pass djupt torflager bildats, att mossen äter är odlingsbar.

Ur de ännu ej uppodlade torfmossarna upphämtas ärligen be-
tydliga massor af torf, som öfverallt i det trädfattiga Holland
användes till bränsle.
120

GEOGRAFISKA KURSER.

sträcka sig från Maastricht till Lüttich och upptaga en ytvidd af
omkring 200 kv.-km.

Obs. En och annan sak, t. ex. beskrifningen på ett diamantsliperi,
på någon af hufvudorterna för fisket, på befästningarna kring Helder m.
m., har af brist på utrymme ej blifvit upptagen. För öfrigt är allt hvad
som kan inhämtas af läroboken uteslutet ur dessa kurser.

Källor: H. A. Daniel, Handbuch der Geografie. E. Réclus, Geo-
grafie universelle. E. Laveley, Economie rurale en Néerlande. I. Gr.
Kohl, Reisen in den Niederlanden. E. de Amids, La Hollande. Hann,
Hochstetler und Pokorny. Allgemeine Erdkunde.

Gustafva Hjelmerus.
Uppfostrings-psy kologi.

Utdrag ur ett arbete af en hollandsk pedagog.

En holländsk prest vid namn P. H. Ritter har utgifvit
en liten bok, som i dansk öfversättning kommit oss tillhanda
och bär titeln »Pedagogiske Fragmente». Den är enligt vår
tanke en värklig skattkammare för alla uppfostrare. Man finner
där så många skarpa iakttagelser, så många fina vinkar om
barnets själslif, så många visa kärleksfulla råd, och hela boken
är så rik på det som danskarne kalla »aand», att den kan be-
traktas som en uppbyggelsebok för både lärare och föräldrar.
Sådan uppbyggelse behöfs värkligen; hur lätt är det ej för oss
att mista tålamodet, att taga kallet på ett världsligt och slen-
trianmässigt sätt. I sådant fall behöfver man hämta styrka af
en annans tro, en annans erfarenhet. Då boken troligtvis i
Sverige ej är mycket känd, meddela vi här några utdrag.

Författaren, som hatar all nivellering, talar om utveckling
af barnets individualitet.

»Hur lär man känna sitt barns individualitet? Eller rät-
tare sagdt, då det ligger i individualitetens natur att gifva sig
tillkänna,, hvad är det då, som hindrar den från att göra det?
Hvad är det, som tvingar den att draga sig tillbaka och sluta
sig inom sig själf?

Fruktan. Barnet lär sig att hyckla af fruktan. Fruktan
lär barnet att tala osanning. Fruktan lär det att sluta sig inom
sig själf. Vill du lära känna ditt barns natur, så vänj det vid
att meddela dig alla sina tankar. Många föräldrar berömma
sig af att deras barn äro rädda för dem. Men detta är ett
dåligt beröm. Dylika föräldrar borde blott en gång göra sig
det besväret att observera sina barn, då dessa tro sig obe-
märkta.

Ännu en gång, det är ett dåligt beröm. Om dessa stränga
föräldrars barn få vi kanske en gång i tidningen läsa följande
notis:
122

UPPFOSTRINGS-PSYKOLOGI.

»I går afton räddades en tolfårig flicka från att drunkna
i . . . kanalen. Hon hade tappat en tvåkrona af de pengar hon
fått med sig in till staden och kastade sig i vattnet af fruktan
för det straff, som väntade henne hemma.»

Sådana barns föräldrar behöfva visst icke vara elaka. De-
ras stränghet visar, att de gärna vilja gifva sina barn en god
uppfostran, men de inse ej, att fruktan icke är rätta medlet att
nå detta mål.

Först där, hvarest fruktan försvunnit, uppenbarar sig in-
dividualiteten. Och fruktan, försvinner i två fall: när man
retar en människa, och när man behandlar henne mildt. Re-
tar man henne, så kommer ett ögonblick, då hon liksom skjuter
all fruktan å sido och blottar hänsynslöst sitt innersta väsen,
sin individualitet. Men detta sätt är säkerligen ej att anbe-
falla. Så återstår det andra medlet! Behandla ditt barn mildt.
Då skall det fatta tillit till dig, älska dig och sluta sig till
dig. Med undantag af några enstaka fall, där endera modern
eller barnet eger en särskildt dålig natur, väcker modersnamnet
en obeskriflig känsla, till och med hos vuxna män, ty det är
välsignelserikt att kunna öppna sitt hjärta helt och fullt och
utan fruktan; och detta kunna vi blott för vår moder.

Viljen I veta, hur I skolen lära känna edra barns indi-
vidualitet? Så veten då att:

Individualiteten framltaUas genom mildhet.

Hvad tvingar ett barn att sluta sig inom sig själf? Hån.
Det fordras mod till ätt öppna sig helt och hållet. Detta mod
undertryckes af hånet. Det finnes familjer, där man bemöter
hvarje yttring af barnets individualitet med hån. Det är ej
lätt att beräkna hvilket andligt kapital gått förloradt genom
ett hånfullt skratt. Huru många vuxna finnes det icke, som
säga för sig själfva, då de höra en eller annan ny idé fram-
ställas: »det har jag länge tänkt, men jag tordes inte säga det.»
Fröet till detta »att icke tordas», till detta slutande inom sig
själf, nedlades vid föräldrarnes hånande skratt. Det finnes styf-
barn och fosterbarn, som blifvit sinnesslöa. De hafva lärt sig
att sluta sig inom sig själfva; ty allt, som var deras eget, var
på förhand förkastadt. Blifva de sedermera gifta, så öppna de
sig, om maken förstår dem och genom kärlek och värme söker
befordra den förkrympta plantans tillväxt. Men äfven om det
sår hånet tillfogat läkes, så stannar dock ärret alltid kvar.

Vildarne bygga sina tempel djupt inne i skogen för att
skydda dem för främmande blickar; vi dölja det bästa inom
UPPFOSTRINGS-PSYKOLOGI.

123

oss för främmande. — I föräldrar, varen icke främmande för
edra barn. Lär dem ej att för eder dölja det bästa de ega
inom sig.

Lyckligt det hem, där glädjen ej förstummas, när fadern
sätter nyckeln i låset, där hvarje individualitet har rätt att
yttra sig fritt och naturligt. Lyckliga hem, i ditt sköte spirar
lif upp.

Hvarigenom kan individualiteten hämmas i sin utveckling?
Genom allt, som hindrar den att yttra sig fritt, genom fruktan
och hån samt tvenne fel, till hvilka äfven rättänkande föräldrar
göra sig skyldiga.

Vi hafva ett bestämdt begrepp om uppfostran, och detta
vilja vi nu följa med afseende på alla barnen. Men hvarje
barn måste behandlas efter sin natur. Det finnes lika många
individualiteter, som det finnes människor. Därför är det ett
fullkomligt misstag att tro, att samma uppfostran kan passa
för alla barn. Det som är nyttigt för det ena barnet, kan
vara skadligt för det andra. Våra teorier äro döda, och harnet
är lefvande. Det lefvande barnet må själf gifva oss en finger-
visning med hänsyn till uppfostran. Pressa vi den sköna bil-
den, vårt barn, in i en ram, som vi på förhand iordninggj ort,
nämligen vårt system, då är det fara värdt att vi skada duken.
En tafla bör ej afpassas efter ramen, men ramen efter taflan.

Ett annat fel är detta: vi vilja, att vårt barn skallsvara
emot ett bestämdt ideal, som vi skapat oss. Våra barn skola
göras till kopior af detta ideal. Men begreppen »individ» och
»kopia» utestänga hvarandra.

Helt visst böra våra barn komma ett ideal så nära som
möjligt; men det ideal, till hvilket fröet ligger doldt i deras
inre, och mot hvilket deras individualitet oafvisligt pekar. Vårt
barn bör ej likna vaxet, som vi kunna böja och forma efter
behag, utan blomknoppen, som vi måste gifva sol, vatten, ljus
och luft för att den måtte utvecklas i enlighet med sin natur.

Till sist ännu en anmärkning. Det är med barnen som
med de sinnessjuka, att de just, när man i deras närvaro tala
om deras fel, begå dem. Det finnes föräldrar, som med en
viss stolthet berätta om sådana fel, men till föga gagn för
barnens naturlighet.»

På tal om barnens känslolif yttrar han dessa beaktans-
värda ord om ordningens betydelse:

»Du bör också af intresse för ditt barns hälsa vänja det
vid ordning. Detta är något, som just bör framhållas i vår
124

UPPFOSTRINGS-PSYKOLOGI.

tid med hänsyn till den allt mera tilltagande nervositeten. För
nervösa, tungsinta människor, ja, till och med för sådana, som
hotas af sinnessvaghet, finnes intet bättre förebyggande medel
än detta:

»Gör allt väl, i rätt tid och med ordning.»

Hvar och en vet af erfarenhet, hur pinsamt det är att leta
efter någonting. Vi komma i en riktig spänning, blodet stiger
oss åt hufvudet, och till sist sjunka vi ihop helt utmattade.

Människans fint organiserade kropp behöfver ordning och
måtta. En kraftig natur, som försummar ordning och regel-
mässighet, faller fortare än en svag och mottaglig natur, som
lefver regelmässigt.

Har man en gång vant sig vid ordning och renlighet, kan
man ej undvara dem; detta visar sig äfven i småsaker. Vänj
dig t. ex. vid att skära upp dina bref i stället för att slita upp
kuvertet, och du skall, i fall du ej har en knif till hands,
hällre gå efter en än rifva upp brefvet, äfven om det afhandlar
viktiga ärenden.

Den, som ordentligt vill lära känna en skog, måste först
bana sig väg genom densamma. Den, som vill vara herre i
sitt rum, måste gifva hvar sak sin bestämda plats. Den, som
vill vara herre öfver sitt lif och sin hälsa, måste också böja
sig för ordningen.

Men ingen må tro, att man sofvande kan komma till att
lefva med ordning och regelmässighet, det lär man endast ge-
nom ihärdig öfning.

Det barn är lyckligt, som från sina tidigaste år får lära
denna konst, det skall därigenom i framtiden besparas mycken
strid. Den, som vänjer sitt barn att stiga tidigt upp och gå
till sängs i rättan tid, gifver härigenom sitt barn ett stort ka-
pital af hälsa och kraft för hela lifvet.»

I ett kapitel om känslolifvet talar författaren mycket om
de känslor, som man skulle kunna kalla för de intellektuella
lust- och olustförnimmelserna, och han framhåller i samman-
hang därmed den välgörande förnimmelsen, som inom under-
visningen väckes af omväxling och Idarhet.

»Lust- och olustkänslan väckes genom iakttagelse. Du är
på teatern och vill . begagna din kikare. En förvirrad massa
framställer sig för din blick. Du vill ställa kikaren, du vrider
och vrider. Nu står den rätt, du särskiljer allt klart och tyd-
ligt, och du erfar en känsla af tillfredsställelse. Det sväfvande,
oklara och dunkla tröttar oss. Endast det, som framstår för
UPPFOSTRINGS-PSYKOLOGI.	125

oss i bestämda konturer, gör ett behagligt intryck på oss. Vår
känsla behöfver klarhet.

Och ännu en sak: hvad som här gäller för sinnena gäller
också för iakttagelsen. Omväxling är nödvändig. Äro iakt-
tagelserna fa, så uppstår enformighet, och af enformighet födes
ledsnad.

Huru mycket har ej oklarheten och enformigheten på sitt
samvete? De väcka människans afsmak, ofta tager hon då sin
tillflykt till synden och frågar endast efter det, som bäst kan
fördrifva oklarhetens och ledsnadens marter.

De mest upphöjda sanningar göra intet intryck, såvida de
ej framställas på ett klart och fängslande sätt. Lärare, själa-
sörjare, professorer, ja alla, som gjort till sin uppgift att under-
visa — det vill säga att uppfostra — vare sig barn eller vuxna,
belasta sitt samvete med en svår skuld, om de föredraga sin
vetenskap eller sitt evangelium så att åhörarne blifva uttråkade.
Ledsnaden har till följd, att åhörarne, och det med orätt, fatta
motvilja för läroämnet, vetenskapen, evangeliet. Till och med
det ädlaste, som någonsin fyllt ett människobröst, kan ej med-
delas det uppväxande slägtet, såvida det ej sker i en form, som
håller andakten vid lif.

Alla lärare klaga öfver brist på disciplin i skolan, öfver
brist på intresse för undervisningen. Kan man ej i gengäld
fråga lärarne: »hvad gören I för att göra undervisningen till-
talande? Huru mycket arbete nedläggen I på att uppfylla de
båda fordringarna Idarhet och omväxling?»

Ingen lärare, vare sig hög eller låg, ingen talare, lika
godt hvilket ämne han vill behandla, når sitt mål, såvida ej
hans föredrag uppfyller dessa båda fordringar, och hvad värre
är: han shadar genom sitt arbete, skadar den sak han vill
gagna; ty lärjungarne bedömma innehållet efter det sätt, hvarpå
det meddelas dem.

Det är ett lidande för en lärare eller talare att se sina
åhörares uppmärksamhet slappås. Då vidtager för läraren en
otacksam uppgift, som kallas att hålla disciplin. Ack, man
borde aldrig behöfva tala om disciplin. Det är ej läraren,
som bör hålla disciplin, utan hans ämne. Så snart en lärare
märker, att åhörarnes tankar äro annorstädes, börjar han att
tala högre liksom för att vinna tillbaka den förlorade uppmärk-
samheten — han borde tvärtom tala saktare — eller också talar
han allt fortare och fortare för att snart få sluta. Den som
126

UPPFOSTRINGS-PSYKOLOGI.

gör så, borde i stället afbryta sitt tal, hvilket han — for skams
skull — ej vågar.

Lärare och talare, ty de sednare äro äfven lärare i dju-
paste mening, böra alltid förbereda sig och ej under sin för-
beredelse glömma att sätta sig in i sina elevers och åhörares
tankegång.

Att lära andra något, äfven det allra enklaste, att intres-
sera andra för något är en konst. Det, som' framställes torrt
och magert, oklart och enformigt, bär ingen frukt. Det är till
alla dem, som äro kallade att lära andra något, som Schiller
säger: »Der Menschheit Würde ist in eure Hand gegeben.
Sie sinkt mit euch!»

Till slut ännu några ord om känslan i förhållande till
minnet. Ordning inger en behaglig känsla, oordning däremot
tröttar och gör ett pinsamt intryck. Det är angenämt att ge-
nast kunna hafvä till hands en sak, som man behöfver i ett
gifvet ögonblick, under det att det å andra sidan ej finnes
något tråkigare än att söka efter något.

Men när vi ej kunna »få tag uti» något, som vi vilja veta
i ett bestämdt ögonblick, då känna vi oss lika illa till mods,
som när vi söka efter ett föremål. Gör däremot minnet tjänst,
veta vi strax hvad vi behöfva, då erfara vi en behaglig känsla
af ordning. Huru obehagligt är det ej att läsa en bok på
ett främmande språk, när man måste begagna lexikon för
hvart ord.

Här må vi särskildt betona, hvad vi i förra kapitlet nämnde
bland betingelserna för en god metod, nämligen »ett jämnt
framåtskridande». Det måste vara ordning och säkerhet i lär-
jungens tankegång.

En lärd hade en hel sal full med böcker och ändock lå-
nade han arbeten från biblioteket, ehuru han själf egde dem.
Han hade ingen ordning i sin boksamling och kunde ej få reda
på de böcker han behöfde. .

Denne lärde egde ej sina böcker.

Med få kunskaper, hvilka utgöra ett harmoniskt helt och
som man förstår att använda, är man lyckligare och uträttar
mera än med många osammanhängande kunskaper.»

Särdeles skarpsinnig är i vår tanke följande analys af
osanningen, dess orsaker och de lämpligaste medlen att före-
bygga den.

»Barn göra sig ofta skyldiga till att tala osanning. Låt
oss undersöka hvad anledningen kan vara till att de ljuga.
UPPFOSTRINGS-PSYKOLOGI.

127

För det första — och detta öfverraskar kanske många af
mina läsare — är lögnen ofta en yttring af sjukdom. I No-
vember 1882 höll Dr. C. E. Bourdin, en känd psykolog,
tvenne föreläsningar i Paris öfver detta ämne. I dessa leder
han uppmärksamheten till det faktum, att lögnen stundom är
ett slags moraliskt dilirium, inför hvilket läkaren med all sin
vetenskap ofta står hjälplös; han måste liksom inför många
andra gåtor erkänna sin oförmåga.

För det andra försyndar man sig mot sanningen af lättja.
Sanningen är beslöjad likt den egyptiske guden Isis. Endast
arbete förmår att lyfta slöjan. Den, som ej eger nog flit och
tålamod till att utföra detta arbete, säger blott något för att
slippa ifrån det och — lögnen födes.

För det tredje är lögnen en följd af fruktan. Af fruktan
att ej ernå ett eller annat godt, som eftersträfvas, eller att lida
något obehagligt.

Vi glömma ofta, huru svagt och hjälplöst barnet är. I
allt är det beroende af sina föräldrar. Kläder, föda, nöjen,
allt får det af dem. Ofta är det barnet får beroende på det
sätt, hvarpå det framställer sitt behof, sin önskan eller sitt
tillstånd.

Och härtill kommer, att barnet icke är starkt nog till att
kunna tåla hårda straff. Hur mycket mod måste ej en gosse
ega för att vägra att utföra en tjänst, som man ber honom om,
eller ett arbete, som pålägges honom. Gentemot föräldrar och
lärare är barnet den svagare, den beroende. Ofta gifves det
ingen annan utväg för barnet än en lögn.

För det fjärde kan en mycket liflig inbillningskraft leda
barnet till att tala osanning. Det kan —- till och med i spä-
daste ålder — berätta saker, som endera icke alls eller blott
delvis äro sanna. Till sist vet det ej längre själf, hvad som
är sannt och hvad som är osannt.

För det femte ligger orsaken till lögnen ofta i en sjuklig
åtrå att tillfredsställa sina lustar — i ett fÖrdärfvadt själslif.

Huru kunna föräldrarne döda sanningskänslan hos sina
barn?	•

Genom eget exempel.

I många familjer döljer hustrun något för mannen, man-
nen något för hustrun. Det veta barnen, och här kan det
med full rätt frågas, huru man skall kunna vänta, att ett barn
skall växa upp till en sanningsenlig människa med ett sådant
exempel för ögonen. Den, som t. ex. vid järnvägen säger sitt
128

UPPFOSTRINGS-PSYKOLOGI.

barn vara yngre än det verkligen är, förstör för ett par kro-
nors skull hvad han ej skulle vilja förstöra för allt guld i
världen, nämligen sitt barns karaktär. Den, som tillsäger ett
barn eller tjänstefolket i barnets närvaro att säga åt en besö-
kande, att han ej är hemma, han har ej heller rätt att beklaga
sig öfver en osanning af sitt barn.

Vänjen eder iclce vid starlm och öfverdrifna uttryck.

»Må skalkar och pultroner svära», säger Brutus, då Cas-
sius vill låta de sammansvurne aflägga ed, »vid lömska värf
må uslingar, som misstros, gå sin ed». Starka uttryck skada
sanningen. De hindra den åsikten att slå rot i barnets sinne,
att sanningen är nog i sig själf.

Man ödelägger vidare sanningskänslan genom att lägga vikt
vid det yttre skenet, genom att söka synas i människors ögon
för mera än man i verkligheten är.

Vi drifva våra barn till osanning genom oförståndig sträng-
het. Ditt barn bör ej hysa fruktan för dig. Låt dess indi-
vidualitet utveckla sig utan band. Låt det märka, att du är
dess vän, att du ej önskar något högre än dess sanna väl, låt
det märka, att i ditt hjärta finnes förlåtelse för alla dess fel-
steg, tröst för alla dess sorger. Din hand skall vara fast, men
ej sträng. Barnet behöfver ömhet.

Vi lära vårt barn att tala osanning, om vi skänka det
vårt bifall, när inbillningskraften förleder det att framställa
saker annorlunda än de äro. Särskildt borde mödrar lägga
detta på hjärtat. När de, i glädje öfver sin gunstlings inbill-
ningskraft, stolt småle åt de närvarande, utså de, om än omed-
vetet, i barnets hjärta frön, som när de växt upp äro starka
nog att kväfva sanningskänslan.

Denna känsla förstöres äfven genom en undervisning, som
ej meddelas på ett planmässigt och klart sätt. En undervis-
ning, som öfvergår barnets fattningsförmåga, förslöar, men den
gör mer, den förleder till lögn. Barnet, som måste inhämta
ett bestämdt pensum, men som ej kan lära sig det, måste
skaffa sig hjälp af andra och lyser sålunda med lånta fjädrar.
En räkneuppgift, som löses af en kamrat, är en lögn, till hvil-
ken barnet gör sig skyldig, men för hvilken läraren bär an-
svaret.

Slutligen kan man också förstöra sanningskänslan genom
att uttala falska grundsatser. Genom föräldrarne få barnen
sina begrepp om godt och ondt. De lyssna till de äldres tal,
och månget ord, som vi måhända löst framkastat, blir för dem
UPPFOSTRINGS-PSYKOLOGI.	129

en lefnadsregel, som de aldrig kunna göra sig kvitt. Att en
nödlögn i vissa fall kan tillåtas — att hvar och en är sig själf
närmast — att en människa ej bör vara alltför ärlig — detta
är saker, som barnet aldrig bör få höra genom oss och som
det endast borde höra omtalas med ogillande.

Huru kunna vi utveckla vårt barns sanningskänsla?

Vi sågo bland annat, att lögn födes af lättja. Låt oss
därför vänja våra barn vid arbete och själfständigt tänkande.
Det är absolut oriktigt att skilja emellan undervisning och
uppfostran. Undervisning är att lära lärjungen att söka efter
sanningen. Därigenom fylles han med kärlek till sanningen,
det vill säga han uppfostras.

En god lärare vill alltid, så vidt det låter sig göra, låta
lärjungen själf söka sanningen. Sker detta, erfar barnet på
samma gång glädje öfver sanningen och tillfredsställelse genom
den stärkta själfkänslan. Resultatet kommer karaktären till
godo, men det erfordras mycket tålamod och själfförnekelse å
lärarens sida för att vägleda, barnet på detta sätt. Matematiken
egnar sig i hög grad härtill. Läraren kan låta lärjungen själf
finna hela matematiken. Men på denna väg ernås ej snabba
framsteg, på denna uppfostras ej lärjungar, med hvilka läraren
inom kort tid kan lysa. Den som på detta sätt under fem års
förlopp blott gått igenom den plana geometrien, kan sägas gjort
snabba framsteg, och dock skall metoden bära de skönaste
frukter. Den lärjunge, hos hvilken på detta sätt den lägre
matematiken framfödts — ty kunskapen bibringas honom ej,
den födes inom honom — han lär allt det öfriga mycket fort,
■och om det är nödvändigt utan hjälp. Och framför allt får
han vördnad för sanningen.

Också andra ämnen egna sig mer eller mindre till att
meddelas på detta sätt. En undervisning, som håller lärjungen
till själfverksamhet, så snart detta på något vis låter sig göra,
som lär honom att öfvervinna sin lättja; en undervisning, som
i allt andas kärlek till samvetsgrannhet, utvecklar sanningskärlek
hos lärjungarne.

Att hafva funnit något af sanningen, till och med att
hafva funnit det genom järnflit och tåligt arbete, är ett af de
renaste glädjeämnen, som förbehållits de dödlige. Utdrifven
från paradiset för att arbeta, återfinner människan genom ar-
bete sitt paradis: sanningens paradis. En god undervisning är
anlagd på att väcka barnet till arbete.

Vi kunna utveckla sanningskänslan hos våra barn, där-

Ver dandi 1893.	9
130	UPPFOSTRINGS-PSYKOLOGI.

igenom att vi själfva äro sanna. Aldrig böra andra ord gå öf-
ver våra läppar än de vi vilja stå för genom handling. Man
bör ej lefva öfver sina tillgångar. I vårt hem böra ordning,
måttlighet och enkelhet herska. Familjefaderns sedliga, all-
varliga personlighet ingifver hela hemmet en sanningens anda,
för hvilken alla till sist måste böja sig. Denna anda utbreder
sig genom tusende osynliga kanaler och meddelar sig äfven
till barnahjartat.

Huru kunna vi bekämpa osanningen hos våra barn? Kom-
ma vi i detta hänseende långt genom straff?

Jag tror det ej. I det hela taget bör barnet ej få den
tro, att något är ondt, därför att det medför straff. En sak är
helt enkelt ond därför att den är ond. Därför bör också lög-
nen framhållas som något ondt i sig själf. I ett godt hem
bör den blott nämnas med förakt.

Första gången ett barn gör sig skyldigt till en osanning,
bör man visa sig högst förvånad öfver denna upptäckt. Sker
det oftare, bör man säga barnet, att det borde blygas; hjälper
ej detta, bör man låta lögnaren märka att han förlorat ens
aktning. Det är oriktigt att tvinga ett barn till att bekänna
sanningen genom att straffa det. Att öfverbevisas om att hafva
ljugit bör vara straff nog, och det är det också.

Det är farligt att visa barnet misstro, när det kommer
med ursäkter, och dessa ursäkter icke innehålla någon osan-
ning. Så snart A märker, att han har mistat B:s tillit, är det
slut med B:s inflytande på A; och detsamma gäller med af-
seende på föräldrar och barn. Man måste alltid begynna om
igen med att tro barnet.

Ständig misstro gör till sist den mest sanningsälskande
människa till lögnare. Hvad Dr. Bourdin säger med afseende
på läkaren, att han ofta står hjälplös inför gåtor, som kommer
honom att misströsta och tvifla på sin egen förmåga, gäller
också med afseende på många föräldrar. Själslifvet erbjuder
stora gåtor, men detta bör ej vara något, skäl till att uppgifva
försöket att söka gåtornas lösning. Måhända få vi en gång
större klarhet öfver människans och barnets själslif, och då
skola vi ock med större säkerhet kunna visa vägen till dess
rätta behandling.

Men hur mycket än är doldt för oss, så är det dock sä-
kert, att det bästa medel att hos barnet inpränta kärlek till
sanningen ligger i hemmets allvar, i föräldrarnes inbördes för-
hållande, i faderns rena blick.»
UPPFOSTRINGS-PSYKOLOGI.	131

Vi hoppas, att dessa utdrag skola gifva läsaren lust att
göra närmare bekantskap med den märkliga boken, där hvarje
sida är rik på väckande tankar.

Utländska omdömen om svenska skolor.

En finne, A. L. Sundholm*^ lektor vid Reallyceum i Åbo,
företog för ett par år sedan en pedagogisk resa i Tyskland, Norge
och Sverige. Han hade till sin egentliga uppgift att iakttaga i
hvad mån undervisningen, särskildt den i historia och modersmål,
kunde vara egnad att ej blott bibringa kunskaper, utan leda eleven
till själfverksamhet och väcka hans håg för studier. Mest läro-
rika i detta afseende fann han åtskilliga reformskolor i Halle, Gies-
sen och Altenburg, där man ifrigt arbetade på en sådan »kombina-
tion af läromaterialet», som den hr Sundholm sedermera framställt
i en artikel i Verdandis årgång 1892, 4:e h. Den utförliga redo-
görelsen för hans resa finnes införd i »Pedagogiska Föreningens
Tidskrift» (finsk) 1890. Han hade hoppats, att »i Sverige och Norge,
hvarest enligt förmodan modersmålets studium och i synnerhet läs-
ningen af inhemsk litteratur borde hafva uppnått en högre grad af
utveckling än hos oss, fä goda upplysningar om den lämpligaste
anordningen af undervisningen i detta hos oss mycket försummade
ämne. Och då de nordiska länderna föga inverkat på världshändel-
sernas gång, och undervisningen i fäderneslandets historia för den
skull måste bedrifvas vid sidan af den allmänna, väntade jag här
finna materiel för bedömandet af detta ämnes äfven hos oss lik-
artade placering». Man läser mellan raderna i den mycket humant
hållna redogörelsen, att dessa förhoppningar ej blefvo uppfyllda.
Som slutomdöme på redogörelsens sista sida säger förf.: »jag fann,
att man merendels inskränkte sig till att meddela och kontrollera».
Detta totalomdöme tyckes gälla alla de af förf, besökta orterna
utom Halle, Giessen och Altenburg. Angående historieundervis-
ningen säger han: »merendels nöjde man sig i Berlin, Leipzig, Stutt-
gart såväl som i Stockholm med att berätta uppgiften med större
eller mindre värma, mer eller mindre utförligt, med mer eller
mindre förmåga att gruppera enskilda fakta omkring en hufvud-
tanke. Följande timme återgåfvo eleverna lärarens berättelse, och

* Som bekant, ha vi den glädjen att räkna hr Sundholm till våra

medarbetare.
1 3'2	UTLÄNDSKA OMDÖMEN OM SVENSKA SKOLOK.

läraren gladde sig, om de kunde ätergifva den flytande och i ett
längre sammanhang. Nägon bearbetning af materialet kom vanligen
icke i fråga.» Särdeles enkelt tyckes det i detta fall ha tillgått i
Berlin, där en professor, som ville visa förf, sitt sätt att gå till
väga, lät en elev redogöra för Otto den store, berättade själf om
Otto II och slutade med att vänd till förf, säga: »här ser Ni allt;
sådan som denna är hvarje lektion». Det som i den svenska läro-
planen för den historiska undervisningen förvånade förf, var, att i
början »en läro-, ej läsebok sättes i handen på gossen, som ännu
har mest sinne för det romantiska och sagolika. Men därom hörde
jag ingen anmärkning framställas.»

På tal om modersmålsundervisningen hörde han »med glädje»,
att Läsebok för folkskolan, ehuru den användes, betecknades såsom
för barnen olämplig. Dess innehåll, »taget från skilda områden,
är egnadt att låta barnen läppja på allt utan att tillfredsställa
deras kunskapstörst». Hvad angår undervisningen i nationallittera-
turen ansåg förf., att den i Sverige hade erhållit en allt för ency-
klopedisk karaktär och anför som illustration därtill, att »för ele-
verna i de tre högsta klasserna af ett bland de fullständiga högre
läroverken i Stockholm fick Bjurstens läsebok representera hela
Sveriges sköna litteratur. Hufvudsaken var att med Claesons lit-
teraturhistoria som grundval gifva eleverna en öfversikt af den-
samma». I Norge voro förhållandena i detta fall något bättre, och
i Berlin, Halle, Leipzig och Giessen fingo eleverna göra en grundlig
bekantskap med litteraturens mästerverk. Här lästes t. ex. af Göthe
och Schiller ej blott dikter, utan äfven historiska och kritiska upp-
satser. Litteraturhistorien hade blott en tjenares ställning.

Angående läsestyckenas behandling anmärker förf., att denna i
allmänhet (äfven på många ställen i Tyskland) utmärkes af en viss
osäkerhet, men tyckes icke kommit på det klara med, huru man
lämpligen bör gå till väga. »Ingen anknytning till förut bekanta
föreställningar, ingen bestämd disposition, ingen inöfning. På den
stora betydelse, som ett godt föreläsande har såväl för uppfattnin-
gen af stycket som för elevens språkliga utveckling, lades icke hel-
ler tillbörlig vikt, och det förvånade mig, att man stundom äfven
vid Stockholms läroverk nöjde sig med en nog uttryckslös uppläs-
ning af t. ex. en sång i Frithiofs saga . Att denna sak dock äf-
ven allvarligen beaktas, hade jag nöjet att erfara af elevernas de-
klamation vid lärarinneseminariet i Stockholm och af rektor C. v.
Friesens också i öfrigt utmärkta behandling af Landshöfdingen’.»

Angående tal- eller föredragningsöfningar så åhörde förf, i
Stockholm ett dylikt föredrag af en elev i en af de högre klas-
UTLÄNDSKA OMDÖMEN OM SVENSKA SKOLOR.

133

serna. »Det räckte högst tio minuter och handlade likväl om icke
mindre än tre svenska författare. Dess innehåll utgjordes också
endast af några födelse- och dödsår, namn på utgifna arbeten och
uppgifter om befordringar och kunde i all sin nakenhet läsas i
Sundéns litteraturhistoria, som eleverna hade till hands. Med skäl
anmärkte läraren, att föredraget var något för knappt och torrt
och att eleven icke tillräckligt begagnat sig af hans förut gjorda
framställning af ämnet.»

Sina egna åsikter sammanfattar förf, till sist i dessa ord, i
hvilka vi till fullo instämma: »Under min resa befästade sig hos mig
öfvertygelsen att det icke är tillräckligt, om läraren meddelar ämnet
(här historia) och eleverna reproducera detsamma. Ställer man
större fordringar på elevernas själfverksamhet och vill man hos dem
väcka hågen för historiskt betraktelsesätt, så måste ämnet bearbetas.
Därtill behöfves utan tvifvel tid. Men den kan och måste vinnas
genom att från de hos oss vanligen begagnade läroböckerna utesluta
en mängd detaljuppgifter, öfversikter af kulturtillståndet (dessa öf-
versikter böra enligt författarens åsikt sammanställas af lärjungarna
själfva) och allehanda småstaters historia. Det är till större gagn
för eleverna, om de förnämsta momenten däraf inväfvas på lämpligt
ställe i den öfriga framställningen och sedan ordnas till ett helt
med elevernas biträde.»

Miss Elisabeth Healey, anställd vid Cambridge Training Col-
lege for women Teachers, har under titel af: The educational sy-
stems of Sweden, Norway and Denmark nyligen utgifvit en redo-
görelse för en under förra året företagen studieresa i de skandi-
naviska länderna. Hennes omdömen öfverensstämma i många fall
med hr Sundholms. Sålunda yttrar hon följande om modersmåls-
undervisningen: »Studiet af de inhemska författarnes arbeten i
Sverige och Norge är till stor del inskränkt till profbitar i läro-
böcker. Detta beror kanske på bristen på goda och billiga upp-
lagor af mästerverken, hvilken brist också beklagas af de svenska
lärarne. Studiet af läroböckerna går hand i hand med litteratur-
historien, hvilken i de svenska skolorna säges börja för tidigt och
genomgås för mycket i detalj. Det är af tvifvelaktigt värde för
barn att ur en lärobok lära sig kritiker öfver arbeten, hvilka de
sällan eller aldrig hafva läst och hvilka de. i alla händelser ieke
ännu äro i stånd att hvarken uppskatta eller kritisera. — — —
Vid detta, liksom vid alla andra ämnen med undantag af matema-
tik, är det eget att iakttaga den vikt och betydelse som fästes vid
134	UTLÄNDSKA OMDÖMEN OM SVENSKA SKOLOR.

läroboken, isynnerhet i skolans mellanklasser, samt den ringa före-
komsten af skriftligt arbete. Hemarbetet förekommer nästan alltid
i form af inlärandet af ett visst antal sidor ur en lärobok. De
flesta punkter i denna läxa, som fordra någon eftertanke å lärjun-
gens sida, blifva dessutom af läraren förklarade och uttryckta på
det enklast möjliga sätt, så att hela arbetet reduceras till en me-
kanisk öfning, som visserligen utvecklar minnet, men ingen annan
själsförmögenhet. Som följd häraf bestå lektionerna till stor del
af frågor och svar, och formulerandet af frågor har utvecklats till
stor fullkomlighet. Svaren belysas ofta genom lärarens förklaringar,
hvilket delvis motverkar de skadliga följderna af ett allt för strängt
fasthållande vid läroboken: i naturhistoria och botanik förstår man
att genom ett rikhaltigt åskådningsmateriel af naturföremål och
planscher göra lektionen synnerligen intressant. En främling får
dock i många fall det förhärskande intrycket, att läroboken i stället
för att vara den goda tjenare, som den kunde vara, allt för ofta
för de barn, som begagna den, blir en hård herre. Detta »lärobo-
kens tyranni» har kanske sin grund i fruktan att öfveranstränga
lärjungarne och i lärarnes önskan att minska de skrifna öfningarna,
hvilka taga mera tid än läxor, som endast skola inläras. I de
högre klasserna förekommer skriftligt arbete mera, men äfven här
i mycket mindre omfång än i motsvarande engelska flickskolor.
Från lärarens synpunkt kan bruket af läroboken medföra en fördel.
Barnet, som skall inlära och höra upp en läxa, måste göra detta
själf och kan icke taga emot hjälp, såsom det kan göra vid de
skriftliga arbetena. Men det är dock enformigt och tråkigt att
grundligt förhöra en stor klass på en sådan utantill lärd läxa, då
däremot en lektion, som delvis innehåller något för barnen nytt,
hvilket förklaras af läraren, väcker mycket mera intresse än ett
blott inpräglande af lärobokens fakta, hvilka ju sakna nyhetens
behag.»

Om matematikundervisning&n yttrar sig Miss Healey: »Ide
skandinaviska skolorna meddelas mycket mindre undervisning i ma-
tematik än i de engelska, och de använda metoderna äro i många
fall gammalmodiga och klumpiga. Matematiken står högre i folk-
skolorna än i de högre skolorna.»

Angående historieundervisningen berömmer hon lektionerna i
allmänhet för liflig och enkel framställning och gillar det antagna
sättet att då och då studera en stor mans lif eller en viktig hän-
delse mera i detalj. »Men», säger hon, »den vikt som lägges vid all-
männa historien är förvånande; mycket inläres under skoltiden,
som det synes omöjligt att sedermera behålla i minnet, till exem-
UTLÄNDSKA OMDÖMEN OM SVENSKA SKOLOK.	135

pel detaljer af den assyriska och egyptiska historien, och, längre
fram i tiden, de dynastiska striderna i nästan hvarje europeiskt,
land.»

Bokanmälan.

Yell, Svenskt-engelskt parlörlexikon.

Åter en anmälan.

Naturligtvis är det en i hög grad vansklig uppgift för en svensk,
som aldrig satt sin fot på engelsk mark, att i sak bedöma ett
svenskt-engelskt lexikon, författadt af en infödd engelska, som ut-
öfvat en mångårig verksamhet i vårt land. Också skulle jag aldrig
vågat mig på något dylikt, om icke föreliggande arbete blifvit före-
mål för en kritik (af Herr C. G. Morén i Ped. Tidskrift 1892,
sid. 244 o. ff.), som är egnad att ställa det i en vida ofördelak-
tigare dager än den enklaste rättvisa kräfver — en kritik, som
lyckligtvis ej är vanlig i en tidskrift, den där är ämnad att vara
en tolk för en så bildad och samvetsgrann kår, som de svenska
elementarlärarne med fog få anses utgöra. Denna kritik har intet
anstötligt i formen, men utmärker sig för en än svårare sak: den
art af ensidighet^ som ej nämner ett ord om arbetets goda sidor.
Ett dylikt tillvägagående kan hugna afundsmän och, om författaren
till äfventyrs utmärker sig för en viss kvickhet, för ett ögonblick
roa en och annan, men det måste väcka hvarje rättänkandes indig-
nation vid tanken på huru det måste såra en författare eller för-
fattarinna, som nedlagt så mycket arbete med så föga tack.

Jag beklagar, att jag först för några dagar sedan kom att läsa
■denna anmälan, men hoppas, att mitt försök till upprättelse åt förf,
ej måtte komma allt för sent.

Hr M:s anmälan inledes med ett förhärligande af Fritze’s par-
lör-lexica, hvartill man i början ej ser någon anledning här, men
som man sedan finner en möjlighet att förklara då man erinrar sig
hvem som är författaren till Fritze’s svensk-engelska upplaga.

Hvad man däremot har svårare att se anledningen till, är det
som följer: ett omständligt uppräknande af nyaste engelska lexica
och fonetiska arbeten. Från denna vetenskapliga höjd störtar hr
M. ned på den stackars lilla boken, och resultatet är på förhand
gifvet. Nu är det en osmaklig'sed hos vissa pedagoger — vare
sig de varit med, när fonetiken fanns upp, eller icke — att i tid
och otid sätta sig på höga fonetiska hästar, och så är det äfven
136

BOKANMÄLAN

här. Men ieke kan väl hr M. inbilla sig, att ett arbete, som är
afseclt för praktiskt bruk oeh sträfvar att vara så enkelt och lätt-
fattligt som möjligt, skall uppträda med en vidlyftig fonetisk appa-
relj. Miss Yell vet utan tvifvel lika bra som hr M., att det en-
gelska fat& ej uttalas precis som det svenska fet, men det är an-
tagligen hennes mening, att läraren skall bibringa eleven den riktiga
ljudskiftningen, och att denne sedan i beteckningen endast skall ha
ett stöd för minnet. Lätom oss kasta en blick i hr M:s eget lexi-
kon. Nyckeln till ljudbeteckningen upplyser där, att dh är lika
med »bitning pä dh i tungspetsen» och »th-bitning på th». Man
har svårt att hålla sig allvarsam vid tanken på en person, som blott
efter denna anvisning skall lära sig uttala engelska. Hr M. finner
författarinnans beteckningar i allmänhet motbjudande, men hvad
säges t. ex. om hr M:s »mattj» och »ellss?» Miss Y. klandras —
och det med rätta — för att hon betecknar det stumma r med
samma bokstaf oeh endast tillägger, att r aldrig uttalas så hårdt
som i svenskan. Hr M. tecknar det också med , fastän med mindre
typer, men tillägger ingenting. Undras hvem som har orsak att
kasta första stenen? Miss Y. anses ej ha valt det bästa af de tre
beteekningssätt, som finnas. Men hr H. har följt samma princip,
fastän hans nyckel går på flera rader.

Med en hänförelse, som varit värd en bättre sak, uppdagar
anmälaren sedan, att förf, ibland stafvat hjälp med ä och ibland
med e, att hon ej är van korrekturläserska, att Akademiens ord-
lista ej blifvit absolut följd, såsom förordet utlofvar, och påvisar
äfven en osvensk mening, som den enklaste välvilja bjuder att upp-
fatta som tryckfel.

Slutligen kommer hr M. till hvad som för publiken är hufvud-
sak: huru de svenska orden och fraserna blifvit öfversatta. Här
blir han plötsligen fåordig, och hans ytterst obetydliga anmärknin-
gar bibringa läsaren den uppfattningen, att denna, d. v. s. den vik-
tigaste sidan af arbetet, är ovanligt väl gjord.

Denna uppfattning — att arbetet i hufvudsak är utfördt på
ett ordentligt och berömvärdt sätt — har jag också fått, när jag
användt boken vid undervisning i engelska. Den är uppställd på
ett praktiskt och öfverskådligt sätt och innehåller en rikedom på
gängse fraser och uttryckssätt, hvilken i ett så billigt arbete måste
anses ovanlig. Ljudbeteckningen har reducerats till en så samman-
trängd form, att äfven nybörjaren med lätthet kan tillegna sig den,
utan att ideligen behöfva se efter och jämföra i nyckeln. På grund
af sin enkelhet gör den det äfven möjligt för personer, som sakna
grammatisk underbyggnad, att bilda sig en ungefärlig föreställning
BOKANMÄLAN.	137

om det engelska uttalet, hvilket icke alltid är fallet i liknande ar-
beten. Särskildt håller jag förf, räkning för att hon ej —- såsom
t. ex. hr Morén — betecknar lent s med %, något, som ju strider mot
all sund fonetik, när man betänker det svenska uttalet af sådana
ord som fez, trapez och razzia, och som pedagogiskt taget. måste
anses alldeles olämpligt hos oss vid tanken på det tyska %, hvars
uttal i våra skolor alltid är inlärdt, innan studiet af engelskan bör-
jar. Vidare må det tilläggas, att boken förekommer i en särdeles
vårdad och tilltalande utstyrsel samt betingar ett synnerligen mo-
derat pris.

Slutligen vill jag påpeka ett förhållande, som gifver Miss Y‘s
bok en ganska stor betydelse. Sedan vår språkundervisning länge
dragits med lexica (för öfversättning från svenskan till de främ-
mande språken), af hvilka somliga varit allt annat än tillförlitliga,
har på senare åren den glädjande förändringen inträdt, att bildade
och i vårt land bosatte utländingar börjat utgifva dylika arbeten.
Så har vår ordbokslitteratur riktats för franskan med Schulthess’ och
för tyskan med Hoppes mönstergilla lexica. Endast den svensk-
engelska ordbokslitteraturen har i detta afseende varit vanlottad,
tills Miss Y. gjort en början genom sitt parlör-lexikon. Härför ha
vi all anledning att vara henne tacksamma, och så mycket mer är
det då att beklaga, att hennes bemödanden skola mötas af en kritik,
som af en eller annan anledning tycks ha föresatt sig att göra slut
på alla försök i denna riktning. Må hon emellertid däraf icke låta
nedslå sig från fortsatt arbete; hon kan vara öfvertygad om att
det finns personer, som icke låta sitt omdöme ledas af en ensidig
kritik, utan själfva ha förmåga och god vilja att pröfva och döma.
Vi ha på de sista åren två gånger haft en så betänklig erfarenhet
af ordböcker, utgifna af svenskar, som icke visat sig en sådan upp-
gift rätt vuxna — och hr M. torde mer än alla ha skäl att håg-
komma det ena af dessa fall — att man lifligt måste önska en för-
ändrad sakernas ordning, för att våra lexica ej måtte väcka utlandets
förvåning och löje.

Härmed vilja vi ingalunda ha sagt, att Miss Y‘s arbete är utan
fel, ty den egenskapen har ingen ordbok, men som hr M. uppletat
dessa med ett nit och en ifver, som skulle lemna mina ansträng-
ningar i den vägen långt bakefter sig, torde den sidan af uppgiften
lätteligen kunna besparas mig.

För att ännu en gång återvända till hr M:s anmälan, har han
i slutet af densamma användt uttryck så starka, som om fosterlan-
dets heligaste intressen stode på spel. Så finner han, att utgif-
vandet af Miss Y:s bok måste göra ett »oroväckande intryck». Här-
138

BOK ANMÄL AN.

vidlag får jag så till vida gifva honom rätt, som det är en solklar
sak, att hr M. själf blifvit i hög grad orolig. Angående hans på-
stående, att arbetet måste alstra »allmänt och berättigadt missnöje»,
kan jag åter, med tanke på hans sätt att anmäla böeker, helt lugnt
svara honom ett: detsamma tillbaka!

E. Edström, Le Tour du Monde. Stockholm, Bille.

När Red. sändt oss till anmälande fyra läroböcker i franska
språket, torde det hafva berott på en ren slump, att samtliga här-
röra från lektor Edström.* Men ganska betecknande är detta fak-
tum och i samma mån glädjande, ty det bekräftar hvad vi på se-
naste åren då och då haft anledning påpeka: att språklärarne själfva
vid våra elementarläroverk och därmed jämställda läroanstalter ändt-
ligen börja draga försorg om lämpliga läroböckers utgifvande, särskildt
då inom öfversättningslitteraturen, som ofta riktats af mer eller
mindre dilettantmessiga icke-fackmän med upplagor af allt annat än
prima beskaffenhet.

Att Jules Verne’s välbekanta arbete är en för ungdom syn-
nerligen lämplig läsning, har väl visat sig i alla länder, så därom
torde ej mer än en mening kunna göra sig gällande. Oeh det sätt,
hvarpå utgifvaren vetat förkorta de ibland allt för långsläpiga och
språkligt taget för svåra passagerna, kan ej annat än höja dess
användbarhet som skolbok. Betraktad såsom sådan har den blott
ett fel: att den ej handlar om franska förhållanden, men denna
brist torde uppvägas af dess obestridliga fördelar för öfrigt. De
bifogade anmärkningarna hålla enligt vår åsikt en ideal måtta i
kommentarieväg. De upplysa oss icke, såsom de flesta tyska och
vissa svenska utgifvare, att Napoleon var en fransk kejsare o. s. v.,
men de tala ordentligt om, hvad vi icke veta. De sakliga invänd-
ningar, som skulle kunna göras, äro utomordentligt obetydliga. Vi
vilja blott anföra en enda: sid. 220, anm. till sid. 8. De dire etc: in-
finitiven är här objekt och icke subjekt. —• En af utgifv. utarbetad
ordlista finnes att tillgå och säljes, förståndigt nog, äfven särskildt.

Om föreliggande arbete sålunda endast ger anledning till be-
låtenhet kan man å andra sidan icke värja sig för nedslående
betraktelser vid tanken på de konkurrerande tyska upplagorna.
Dessas halt är så väl känd och på sitt sätt erkänd, att en förståndig

* Se Bokanmälan i Verdandis nästföregående häfte.
BOKANMÄLAN

139

lärare i allmänhet varnar sina elever att se i noterna, men deras
pris är så mycket billigare, att de i dessa fall taga lofven af vära
inhemska. Finnes ingen möjlighet, att häri söka åstadkomma ändring?

E. Edström. Le Voyage de Monsieur Perrichon. Stockholm, Bille.

Om den moderna franska litteraturen ej eger sä synnerligen
mänga alster, som ur moralisk, litterär och språklig synpunkt egna
sig till skolböcker, så är detta i all synnerhet fallet med den dra-
matiska. I föreliggande arbete har emellertid utgifv. funnit ett
ovanligt undantag. Må man blott jämföra den oförargliga och dock
sä spirituella tonen i »Monsieur Perrichon» med boulevardmoralen
i den som skolbok likaledes mycket använda »Le Gendre de M.
Poirier». — Om de till denna upplaga bifogade anmärkningarna
gäller hvad som ofvan sagts om »Le Tour du Monde». Vi hafva
för öfrigt användt lektor E s edition vid undervisning och funnit
allt vara förständigt, kunnigt och pålitligt.

H.	Hjorth und A. Lindhagen: III Zwei Erzählungen von C. W. ALüller
(Preis 1 kr., geb. 1 kr. 20 öre.)

»	»	» »	» IV Fritz auf dem Lande von Hans Arnold
(0.45—0.65.)

»	»	»	»	»	V Der Trilpetritsch von H. Seidel.

•	(0.70—0.90.)

»	»	»	»	»	VI Leberecht Hühnchen von H. Seidel.
(0.55—0.75.)

Samtliga pä Billes förlag, Stockholm.

Om man erinrar sig den tyska öfversättningslitteratur, som
pä det högre stadiet användes för blott några år sedan, och jämför
den med de af Hjorth och Lindhagen m. fl. utgifna novellerna,
måste man erkänna, att en betydande förändring inträdt. Att man
genom att öfvergifva klassikerna slagit in på en tidsenligare rikt-
ning, torde språkligt taget vara ganska säkert. Man behöfver blott
betänka, att tyska språket efter Schillers och Göthes tid undergått
en ansenlig utveckling, som språkundervisningen ej har rättighet
att negligera. Ovisst är dock, om denna förändring i litterärt af-
seende — en synpunkt som ju ej alldeles får lemnas åsido —• kan
anses för eleverna fördelaktig. Det ligger ju i sakens natur, att
så ej gerna kan vara fallet, men äfven med erkännande häraf må-
ste man fråga sig, om den moderna tyska litteraturen ej kan bjuda
140

BOKANMÄLAN.

något af mera värde eller åtminstone mera intresse än föreliggande
urval. Särskildt med afseende på ungdomens tycke och smak vore
väl mera handling önskvärd. Med undantag af de i ett slags ny-
romantisk stil å la Undine hållna sagorna i V är berättelsens tråd
af mer eller mindre tunn beskaffenhet. »Fritz auf dem Lande»
torde väl för öfrigt vara den bäst skrifna, ja, den är för äldre
sä tilltalande, att man nästan förvånar sig öfver att den flutit ur
en tysk penna, men den tycks å andra sidan ej tillbörligen upp-
skattas af eleverna. Därnäst kommer, synes det oss, »Leberecht
Hühnchen» med dess hemtrefliga humor. — Ur andra synpunkter
— exempelvis den, att lektyren bör vara afpassad efter lärjungar-
nes intellektuella och moraliska ståndpunkt — äro dessa noveller
synnerligen väl valda, hvilket, egendomligt nog, just icke kan sägas
om allt i skolboksväg, som utgifves. — Härtill har nu utgifv.
fogat anmärkningar, som bjuda på den nyheten att vara författade
på tyska. Detta är ju enligt den s. k. nya metoden obligatoriskt
och kan väl för resten ieke skada efter hvilken metod som helst,
särskildt i fråga om sakförklaringar. Vid ordförklaringar blir det
svårare att reda sig med tyskan, och därför har också utgifv. här
och där måst tillgripa den hardt när i misskredit komna utvägen
att »tala svenska», hvilket ibland gör ett rätt lustigt intryck, t.
ex. »Spitz, leichter Rausch, (schw. florshufva)».

Anmärkningarna synas gjorda med den sakkännedom och sam-
vetsgrannhet, som utmärka dessa utgifvares öfriga skolböcker. Att
tillfredsställa alla med afseende på lämpligt antal förklaringar torde
vara omöjligt, och därför vilja vi endast som personlig uppfattning
framhålla, att vi vid undervisning med III, IV, och VI funnit
sakförklaringarna bra knappa. För att på måfå taga ett ex. ur
hvarje bok, borde väl följande förklaras: III sid. 95 »Gummi».
IV sid. 7 »der Husar»; VI sid. 8»Schwammdose». — A andra
sidan äro onödigtvis upptagna några ord och uttryck, som med
lätthet återfinnas i de vanliga' stereotyplexica: ex. III, sid. 123
Knieriemen, VI sid. 58, Alabaster, Manieren, etc.

Böckerna äro till volymen mycket olika, så att de lämpa sig
för olika kurser oeh skolor, samt ovanligt billiga, hvarföre de till
det bästa rekommenderas.

Nft.

Lectures francaises pour la jeunesse avec des notes par
Anna Wijkander. I. La piéce de cent sous et Le petit faiseur de
tours par Mme de Baivr. L’aveugle de Clermont par Mme Eug.
BOKANMÄLAN.

141

Foa\ pris 85 öre. II. Le petit marquis par Mme de Pressensé^
Le cousin Pierre par Emile Souvestre, Le bei habit par Mm J.
Golomb\ pris 85 öre. III. Le berger et le proscrit, par Jean
Jacques Porchat; pris 1 kr.

Flickskolorna, som merändels använda franskan som begynnelse-
språk, hafva länge känt bristen af längre sammanhängande, både
till språk och innehåll enkla berättelser, lämpliga till explikation
eller kursivläsning. Utg. af omnämnda serie har gjort till sin
uppgift att afhjälpa denna brist, och när man känner franska lit-
teraturens ringa tillgångar i afseende på barn- och ungdomslittera-
tur, kan man icke annat än vara tacksam för det som hon lyckats
finna. Barn tycka ej om tjocka böcker, de vilja gärna se en möj-
lighet att snart kunna säga »nu har jag läst ut den». På grund
af denna erfarenhet har utg. låtit de båda första delarne inskränka
sig till omkring 100 med ganska stor stil tryckta sidor. Endast
den III:dje delen närmar sig 200-talet. De små böckernas yttre
är mycket tilltalande och priset i förhållande därtill mycket billigt.
Hvad berättelserna angår, har utg. tydligen ledts af den riktiga
principen att välja sådana, som innehålla mera händelser än resonne-
menter. För att få något annat än barnkammarhistorier har hon
i I.-sta delen tagit ett par Auvergneberättelser — den lille auverg-
naren är ju alltid i Frankrike en typ för det ensamma, öfvérgifna,
men tappert sträfvande barnet — och i II:dra och III:dje delen
skildringar med ämnen från revolutionstiden. Att berättelserna ha
en moralisk tendens säger sig själft, när man vet att de äro franska
och icke höra till den frivola genren; men tendensen är i allmän
het icke framhållen på ett klumpigt sätt. I La piéce de cent sous,
som eljest är ganska nätt, spelar kanske den specifikt franska spar-
samhetsdygden en väl stor roll, men detta torde ju å andra sidan
icke kunna skada våra barn, som sällan luta till någon öfverdrift
åt det hållet. y>L'aveugle de Clermont» är vacker och rörande,
den lilla komedien »Le Coiisin Pierre» innehåller mycket mun-
trande och humoristiska moralkakor, och »Le berger et le proscrit»
bör med sin skildring af den olycklige läkaren, som förföljes af
jakobinerna och beskyddas af de båda barnen, väcka intresse hos
de unga läsarne. I språkligt hänseende anmärka vi som förtjänster
den i allmänhet enkla satsbyggnaden och den rikliga förekomsten
af samtal. Vi tro, att dessa böcker skola i våra skolor befinnas
mycket nyttiga och användbara. Som frivillig läsning under fe-
rierna eller för mer begåfvade lärjungar vid sidan af den egent-
liga undervisningen, äro de också att rekommendera.
Genmäle.

Med anledning af herr Nft s i förra häftet af Verdandi in-
förda recension af min bearbetning utaf Knudsen och Wallern s
franska elementarbok anhåller jag att få säga några ord, afsedda
för i frågan möjligen intresserade lärare i franska språket.

Efter att nyligen hafva afslutat och repeterat boken i dess
nya svenska och, som jag vågar tro, förbättrade form kan jag för-
säkra, att arbetet äfven i sitt nuvarande skick medhinnes i 5:e
klassen utan någon som helst öfveransträngning hos lärjungarne.
Resultatet är, att de flesta bland dem i själfva verket hafva en
för detta stadium, som herr Nft säger, »aktningsvärd insikt i franska
språket». De kunna utan alltför mycket stapplande ex tempore
öfversatta ett lätt franskt stycke, hafva ett visserligen inskränkt,
men de allra vanligaste verben och substantiven omfattande ordförråd,
känna ett icke så obetydligt antal »phrases de tous les jours», äro
säkra i konjugationen af de regelbundna och de vanligaste oregel-
bundna verben, känna grunddragen af läran om partitivartikeln och
pronomina. En bok på 25 sidor fransk text, hvarmed man på ett
läsår med tre timmar i veckan medhinner detta med nybörjare,
torde böra anses för en god lärobok.

Märkas bör, att en elementarbok i franska för 5:e klassen bör
i möjligaste måtto utgöra ett afslutadt helt. Klassen skall ju gälla
för ett slags afslutningsklass, och i själfva verket gå en hel del
gossar icke längre på den lärda vägen. Om man skall kunna tala
om någon praktisk nytta af endast ett års studium af franska, må-
ste däri hafva ingått läsning af de viktigaste, oregelbundna verben.
Med kännedom af dessa kan en yngling nödtorfteligen — med till-
hjälp af en ordbok — leta sig fram i en fransk text hvilken som
helst; utan denna kännedom är detta honom omöjligt. Min på
flere års erfarenhet stödda öfvertygelse är för öfrigt den, att ingen
svårighet alls möter att inlära de viktigaste oregelbundna verben
redan i femte; säkerheten i de regelbundna konjugationerna icke
GENMÄLE.

143

blott icke minskas därigenom, utan ökas tvärtom betydligt. Någon
full sådan säkerhet vinnes nämligen näppeligen utan insikt i de
allmänna regler för formernas bildning af de s. k. stamtempora,
som vanligen inhämtas först i sammanhang med de oregelbundna
verben. De vid dessa senare mötande »oregelbundna» formerna in-
läras, såsom minnessaker i allmänhet, ännu på detta stadium med
en förvånande lätthet.

Vidare är af vikt — och här synas mig de nyare elementar-
böckerna ofta försynda sig — att en elementarkurs ej bör få vara
långsläpig, ej får tråka ut lärjungen. Den bör vara så kort som
möjligt, men dock hafva i allmänhet sammanhängande meningar,
åtminstone i smärre grupper — mer i den vägen är ytterst vansk-
ligt att åstadkomma — och den bör så snart som möjligt öfvergå
till fullt sammanhängande småstycken med ett lärjungen intresse-
rande innehåll. Om jag säger, att jag tills dato icke gjort bekant-
skap med någon fransk elementarbok, som i dessa afseenden så
tilltalat mig som den här ifrågavarande, så anser jag mig kunna
göra detta emedan boken till sin väsentligaste del är ett verk af
hrr Knudsen och Wallem.

Att det grammatikaliska elementet i boken är särdeles rik-
haltigt, är sant. Jag medger t. o. m., att det på några ställen
borde ha varit mindre rikt, och om en ny upplaga blir behöflig,
skall härför rådas bot. Emellertid tror jag ej, att man behöfver
eller bör vara alltför ängslig, om man endast i förbigående berör
ett och annat, som man först längre fram i tiden kommer att ut-
förligare behandla. Så t. ex. (s. 14): Me voilå tout prét pour
aller au bal. Et madame? Elle est toute préte aussi. Det säger
sig själft, att läraren icke får behandla sådana fall annat än en
passant.	‘

Herr Nft anser, att exemplen här och där äro för få. »För-
sta stycket omfattar t. ex. endast åtta små rader, som skola belysa
bruket af pres, och imperf. af étre, plural- och femininbildning,
subjektsformerna af förenade personl. pron. samt bestämda och obe-
stämda artikeln». Härvid är nu först att märka, att såväl det an-
dra som de följande styckena erbjuda alltjämt nya exempel på alla
dessa saker, fastän öfverskrifterna endast delvis antyda detta. Vi-
dare hade naturligtvis intet varit enklare än att gifva massor af
exempel på de nämnda grammatiska företeelserna redan i första
stycket, men dels kan ju här hvilken lärare som helst utan svå-
righet mångdubbla antalet af de gifna, om han så vill, dels tror
jag det riktiga vara att icke till en början belasta gossarnes minne
med flere substantiv än de här förekommande; med tillhjelp af
144

GENMÄLE.

dessa kan ju sedan ett sä godt som oändligt antal små satser bildas
genom sammanställning med de olika presens- och imperfektformerna
af étre — hvilka lärjungen naturligtvis samtidigt har att inlära i
ordning i sin grammatik — tills läraren är öfvertygad om att lär-
jungen vunnit säkerhet i dessa verbformers användning.Hvartill
flere exempel i första stycket dä skulle tjäna, kan jag icke inse.

För öfrigt tar jag mig friheten hänvisa intresserade medlärare
till det korta förordet i arbetet.

Ofvanstäende har fätt öfverskriften »genmäle» faute de mieux.
Herr Nft’s recension innebär intet egentligt ogillande af det lilla
arbetet, snarare tvärtom. Men jag har velat begagna detta tillfälle
att något utförligare, än det i ett förord varit mig möjligt, fä
yttra mig angående vissa i boken följda principer, äfvensom af-
gifva mitt personliga vittnesbörd om att den visat sig dugande i
praktiken.

Västeräs i juni 1893.

E. Edström.

Böcker och tidskrifter

insända till Verdandis redaktion.

Böcker:

Föreläsningar öfver Jean Jacques Rousseau af Otto Salomon.

Räknemetodik, utg. af L. C. Lindblom. Pris 2: 75.

Reformstavning. Svensk ordlista, utg. av J. A. Lundell. Pris 4: 25.

Uppfostrans historia, utg. af Ola Bergström. 2:a del. Pris 2: 25.

Bihang till den latinska språkläran, utg. af L. Lindroth. Pris 0: 80.

Johan Amos Comenius, föredrag utg. af Otto Anderssen. Pris ?

Kortfattet haandbog om pianofortet, utg. af Ferdinand Bojalin. Pris 1: 50.

Disciplin, et livsspørgsmaal for skole og hjem af B. I. Bingddl. Pris 1: 20.

Smaabörnernes regnebog, utg. af J. Nicolaisen. Pris 0: 35.

P. A. Norstedt & Söners skolbibliotek, tyska författ.: Die familie Buchholz
von Julius Stinde. l:a del. Pris 2: 50.

Hvad berättar Fänrik Stål? Lättfattlig förklaring af Fänrik Ståls sägner,
första delen, utg. af P. G. Lyth. Pris 0: 60.

Ordförteckning af Horatius’ Oden, i:a och 2:a bok., utg. af P. G. Lyth.
Pris 0: 75.

Kvinnomötet på hotel Continental d. 13 Mars 1893 med anl. af Herr Hugo
Tamms motion i sedlighetsfrågan. Pris 0: 25.

Svenska landskapsbeskrifningar N:o 4. Vermland af C. Lind. Pris 0: 20.

Försök til svensk retstavningsléra av Hugo Grönstrand. Pris 50 p.

Om bibelns viner. En inledn. till frågans studium af Dir Norman Herr,
öfvers. af Joseph Hermelin. Pris 0: 15.

Om ärftlig alkoholism af s. förf., öfversatt af Joseph Hermelin. Pris 0: 10.

Omåttlighetens faror af Dir Kate Mitchell, öfvers af L. H. Pris 0: 10.

Tal till Unge män af Joh. B. Gough. Pris 0: 10.

Lunds stifts tjugofjärde allm. folkskoleläraremöte i Malmö den 3, 4 och 5
Augusti 1892, utg. af mötets sehr,

Göteborgs allm. folkskolestyrelses berättelse för år 1892.

Tidskrifter:

Svensk tidskrift, utg. af Frans von Schéele. 1893, häft. 4—6.

Pedagogisk tidskrift, utg. af Enar Sahlin. 1893, häft. 3—4.	.

Dagny, utg. af Fredrilca-Bremer-Förbundet. 1893, häft. 2—4.

Finsk tidskrift, utg. af F. Gustafsson och M. G. Schybergson. 1893,
häft. 1—5.

Vor Ungdom, udg. av H. Trier och P. Voss. 1893, häft. 1.

Kvinden og Samfundet, udg. af Bansh Kvindesamfund. 1893, häft. 1—5.

Tidskrift, utg. af Pedagogiska Föreningen i Finland. 1893; häft. 2—

Nyt Tidsskrift, utg. af J. E. Sars, Chr. Collin, Sigurd Ibsen och Arne
Løchen. 1893, häft. 5—

Nystavaren, utg. af Otto Hoppe. 1893, häft. 3.

Danskeren, utg. af Fr. Jungersen, Fr. Nygård og L. Schröder. 1893,
April—-Maj.

Läsning för folket, utg. af Sällslcapet för nyttiga kunskapers spridande.
1893, häft. 1.

Svensk läraretidning, utg. af Emil Hammarlund. 1893, n:r 14—24.

Slöjdundervisningsblad från Nääs, utg. af Otto Salomon. 1892, nar 4—20.

Höjskolebladet, udg. af Konrad Jörgensen. 1893, n:r 12—24.

Le Maitre phonétique, Paris 1893, Mars—Maj.

Bibelforskaren, utg. af O. F. Myrberg. 1893, häft. 1.

STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL TRYCKERIET, 1893.
LS. Tidskriften, grundad 1883, är ett fullt sjélfständigt företag,
utan något samband med en förening af samma namn.

Årspris (för 6 häften) 3: 75. — Lösa häften å 75 öre.

Prenumeration i närmaste bokhandel eller å närmaste postanstalt.

VERDANDI

TIDSKRIFT

FÖR

UNGDOMENS MÅLSMÄN OCH VÄNNER

I

HEM OCH SKOLA

ELFTE ÅRGÅNGEN

1893

Fjärde häftet.

Häftets innehall:

Sid.

Geometrin såsom läroämne i flickskolan. Föredrag vid 5:e allm. flickskolemötet
i Lund. Af Anna Rönström............................................. 145

Om rektoraten vid de lägre läroverken. Af G. B................... 160

Falsterbo i våra dagar. Af A. O. Stenkula, ...................... 164

Från 5:e allm. flickskolemötet i Lund............................ 180

Till Sveriges högre flickskolor.................................. 185
Meddelanden från Sveriges högre flickskolor...................... 186

Bokanmälan: Afzelius, Engelsk elementarbok, 2:a uppl.; Baruel og Michelsen,
Franske Noveller og Skitser; Müller och Wigert, Fransk vitterhet II. An-
mälda af Nft ........................................................ 188

Ky Med detta häfte följer till årets prenumeranter kostnadsfria bilagan Geogra-
fiska kuloser af Uffe och Gustaf va Hjelmerus, 120 sid. 8:0 i omslag.
Meddelandena å kurshäftets omslag torde särskildt uppmärksammas.

#

STOCKHOLM 1893

LARS HÖKERBERGS FÖRLAG

Utgifvare: "UFFE" och LARS HÖKERBERG.

Prenumeration i närmaste bokhandel eller å närmaste postanstalt.

Pris för detta häfte: Kr. 0: 75.

Geometrin såsom läroämne i flickskolan.

Föredrag vid femte allmänna flickskolemötet i Lund.

Det är hufvudsakligen tre punkter, vid hvilka jag i mitt
föredrag om geometrin såsom läroämne i flickskolan vill fästa mig:

1.	Hurudan är ämnets ställning?

2.	Hurudan borde och kunde den vara?

3.	Hur skall en förändring kunna praktiskt genomföras?

Att ämnets ställning i flickskolan är mycket osäker, faller
genast i ögonen, då man genomläser skolornas redogörelser eller
kommer i tillfälle att taga kännedom om det sätt, hvarpå un-
dervisningen skötes. Likaså visar sig denna osäkerhet tydligt i
Flickskolekomiténs betänkande och Domkapitlens däröfver afgifna
utlåtanden. Under det man där med stor sakkännedom och
bestämdhet yttrar sig om andra ämnen, är det, när man nalkas
geometrins område, som om man trampade på osäker mark;
antingen äro yttrandena mycket försigtiga eller ock förbigår man
saken med tystnad.

Så heter det t. ex. i Flickskolekomiténs betänkande:

»För flickskolan lämplig geometrisk kurs torde vara läran
om triangeln, fyrhörningen, cirkeln. Att utsträcka kursen till
proportionsläran och dess tillämpning, eller ännu längre, torde
däremot ligga utom den egentliga flickskolans pensum.»

Några skäl för detta torde angifvas alls icke; man pone-
rar blott. Af redogörelserna se vi osäkerheten röja sig i det
sätt, hvarpå kurserna vexla.

Under det några skolor begagna en eller annan mindre,
egentligen för folkskolan afsedd lärobok, eller nöja sig med
några geometriska räkneuppgifter, begagna andra — det stora
flertalet — Euklides. Några läsa första boken eller en del
däraf, många läsa första och tredje böckerna, stundom därtill

Verdandi 1893.	10
146	ANNA RÖNSTRÖM.

fjärde, andra åter de fyra första böckerna. Den, som däremot
vågar öfverskrida det svalg, som anses befäst mellan fjärde och
femte boken, får bereda sig på att vara så godt som ensam,
för att nu icke tala om den, som är djärf nog att vilja gå ännu
längre. På samma sätt vexlar ämnet i klasserna: i några sko-
lor läses det i en klass, i många i två eller tre, i några få
i fyra.	.	.

Om ämnets betydelse säger Flickskolekomitén, att »det till
fullo visat sig, att det gamla talet om flickors oförmåga att
lära sig geometri icke eger någon grund. Och emedan det för
hvar och en, som vill uppnå en mer djupgående allmänbild-
ning, är synnerligen nyttigt att få göra bekantskap med den
strängt logiska bevisning, som geometrin använder, torde detta
ämne hälst synas böra blifva obligatoriskt; men så länge det
pedantiska undervisningssättet och den föråldrade läroboken bi-
behållas, är det bäst, att det är valfritt och att många begagna
sig af valfriheten.»

Inkonseqvensen i detta yttrande är klar, och detta påpekas
äfven af Högre Lärarinneseminariets och Normalskolans kolle-
gium i de nyss anförda, af Domkapitlen afgifna utlåtandena.

»Då komiterade», heter det i kollegiets anförande, »gjort
väsentliga anmärkningar mot de allmänt gängse undervisnings-
metoderna i flere andra ämnen utan att därför yrka, att dessa
ämnen tills vidare må blifva valfria, så förefaller deras förslag
beträffande geometrin icke tillräckligt motiveradt.»

Säkert är, att ämnets ställning blifvit ännu mer sväfvande
än förr just genom den dom, Flickskolekomitén uttalat. Ty, se
här den slutsats, man af densamma måste draga:

Geometrin bör i flickskolan vara valfri, därför att under-
visningssättet är pedantiskt.

Undervisningen är pedantisk, därför att läroboken är för-
åldrad.

Den föråldrade läroboken bibehålies, därför att man icke
vågar frigöra sig från det häfdvunna undervisningssättet.

Då man icke kan detta, måste ämnet göras valfritt. Så
äro vi åter vid utgångspunkten. Det är, hvad man i bevis-
föring kallar »en cirkel»; men att man med ett sådant bevis
icke kommer långt, veta vi nog.
GEOMETRIN SÅSOM LÄROÄMNE I FLICKSKOLAN.

147

Men låt oss något närmare granska orsakerna till att ämnet
fått en sådan ställning, både dem vi redan nämt och öfriga,
som kunna finnas. Vi säga först:

Dess förmenta svårighet. »Till matematiken gifves ingen
kungsväg», d. v. s. ingen beqväm väg. Detta Euklides svar
till konung Ptolemäus, då denne frågade honom efter ett be-
qvämare sätt att lära sig geometri, har blifvit ett slagord, som
man, utan att närmare granska, användt som ett bevis för geo-
metrins svårighet som skolämne.

Nu vilja de flesta hällre åka på väl banad väg i beqvämt
åkdon än taga vandringsstafven i hand för att med möda och
besvär sträfva upp för bärgsstigen, där det gäller att hålla ögo-
nen öppna för att icke trampa på sidan om den smala stigen
och genom ett felsteg göra nästa steg omöjligt. Och dock —
huru mycket större är icke vinsten i senare fallet! Den, som
hastigt genomreser en förr ej sedd trakt, får en oredig bild af
föremålen, ungefär som då man betraktar en mängd taflor på
en gång. Den åter, som vandrar vägen långsamt fram, hinner
att inprägla bilden af trakten i sitt sinne, han får ett slags
erfarenhetskunskap. Nu har man t. ex. inom språkundervis-
ningen gjort allt för att kunna beqvämt komma fram; till den
finnas redan breda kungsvägar. Geometrin åter är den trånga
stigen, där själsnärvaro behöfves för att icke vika af och gå
miste om målet.

Visserligen kan man invända, att den stora praktiska be-
tydelse, matematiken i senare tider erhållit, har gjort, att man
hittat på både kungsvägar och järnvägar för att äfven där komma
hastigare fram. Den nyare matematikens betydelse är ju just
att generalisera, att göra enskilda fall till allmängiltiga satser,
hvilket tydligen bereder stora fördelar och sparar tid. Men det
är att märka, att dessa vägar icke kommit och till största delen
icke häller kunna komma till användning inom elementar-
undervisningen. Det ligger i ämnets natur som läroämne att
vara en trång bärgsstig; men därför behöfver den icke ständigt
vara samma nötta stig, som trampats så länge, att ingen blomma
kan växa vid dess kant, ej häller behöfver den för att vara
säker gå i ständigt lika omständliga zick-zack-linjer uppåt.
Därmed är ock sagdt, att de svårigheter, som påbördats geo-
metrin som läroämne, till största delen äro förmenta svårigheter,
och att de, som qvarstå, icke äro till skada, utan till gagn.
Vår uppgift som uppfostrare är väl dock icke att undanrödja
alla svårigheter.
148

ANNA RÖNSTRÖM.

Den andra orsaken till geometrins ofördelaktiga ställning
som läroämne är det pedantislia undervisningssättet och i sam-
manhang därmed de olämpliga läroböclterna. Vi hafva redan
sett, att Flickskolekomitén påpekar detta; men den vet intet
annat botemedel, än att så litet som möjligt befatta sig med
ämnet. Besynnerligt botemedel! Det påminner om det en-
gelska ordspråket: »what can’t be cured must be endured». —
Detta är nog sant; men ofta är det mer verksamt att vända
om det och säga: »what can’t be endured, must be cured».

Hur skall det botas då? Ja, inte lär det väl kunna ske
genom att inskränka undervisningen i geometri så mycket som
möjligt. De, som nu undervisas i skolorna, äro ju de blifvande
lärarinnorna. •— Kan man verkligen, begära, att den, som blir
bristfälligt och knapphändigt undervisad i ett ämne, sedan som
genom ett trollslag skall sättas i stånd att behandla det på ett
själfständigt sätt? Eller skola vi gå och vänta på den där
lämpliga läroboken och tänka: »ille faciet!»

För min del tror jag, att äfven utmärkta läroböcker blifva
dåliga vapen i deras händer, som icke lärt sig själfständigt
bruka dem, och att äfven bristfälliga och föråldrade läroböcker
kunna duga bra, om man blott förstår att behandla ämnet. Det
är väl ändå så på undervisningens såväl som på uppfostrans
område, att vigten ligger på personligheten, icke på boken.

Naturligtvis är det en stor hjälp att ha en lämplig läro-
bok; men då den nu icke fins, så låtom oss i trots däraf ar-
beta på, att vår undervisning må blifva för det första mer djup-
gående och för det andra mer själfständig och intresseväckande.

Den tredje orsaken till geometrins osäkra ställning är val-
friheten. Den skulle grunda sig på bristerna i undervisnings-
sättet, sades det. Men månne icke dess dolda och på samma
gång mest verksamma grund är den allmänna opinionen, detta
gåtfulla och obestämbara väsen, som skrämmer så många?

Hvad är då »den allmänna opinionen», och hvilken ställ-
ning bör skolan intaga till densamma? Den allmänna opinionen
i förhållande till skolan är väl hemmens, föräldrarnas opinion;
det är ju de, som skola bestämma, hur valfriheten skall brukas.
Nu kan föräldrarnas mening om ett sådant ämne som geometrin
icke blifva annat än ofördelaktig: de hafva själfva blifvit under-
visade på ett torrt och pedantiskt sätt; alltså har ämnet själft
blifvit tråkigt, och de hafva lemnat det så snart som möjligt;
alltså hafva de föga insigt däri; alltså hafva de hjälpt sig den
GEOMETRIN SÅSOM LÄROÄMNE I FLICKSKOLAN.

149

förutan. Däraf sluta de, att deras barn ocksä kuna vara den
förutan.

Det lian hända, att föräldrarna göra ungefär denna slut-
ledning; men det kan också hända, att de taga saken enklare
och låta bestämma sig af barnens önskan. Barnen tycka, att
det kan vara roligt nog att ha en ledig timme. Att själf få
bestämma och göra som man vill kan ock vara en stor frestelse.
Och så säger lilla Elsa eller lilla Gerda: »Ack mamma, jag
kan väl få slippa geometrin, jag begriper den inte». Mamma,
som tycker alldeles detsamma, svarar: »ja, gärna för mig, fråga
pappa». Pappa tycker, »att flickor behöfva icke läsa geometri,
de hafva ju ingen nytta däraf». Han anhåller således — ty
vi antaga, att detta anses nödvändigt — hos skolan, att hans
dotter måtte blifva befriad från ämnet.

Är nu geometrin valfri, så är ju saken afgjord efter lilla
Elsas önskan. Är den icke valfri, beror det på skolan att gilla
eller förkasta skälet till anhållan om dispens. Är nu skolan
rädd för den allmänna opinionen, så beviljas den utan vidare,
i annat fall pröfvas skälet. — Naturligtvis kunna giltiga an-
ledningar finnas att bevilja befrielse.

Om nu föräldrarnas opinion ofta är barnens, hvilket icke
kan förnekas, så måste den vara en mycket vacklande opinion,
ty hos barnen kan man icke förutsätta något stadgadt omdöme.
Men då behöfver denna opinion tydligen uppfostras, och hvem
skulle göra detta, om icke skolan.

Hon kan göra det, dels genom att öfva inflytande på lär-
jungarna, dels genom att omedelbart inverka på föräldrarna,
om dessa sätta skolan högt och äro öfvertygade om hennes större
insigt i pedagogiska frågor. Man erkänner väl gärna dens
öfverlägsenhet i en sak, som offrar sitt lif åt den. Skulle det
icke vara så äfven med uppfostrans sak?

Det måste vara orätt att säga, så som jag en gång hörde
sägas vid diskussion om ett ämnes upptagande på skolprogram-
met: »Jag ogillar ämnet som skolämne, men jag har ändå upp-
tagit det för den allmänna opinionens sliull, som vill ha det
så.» Därmed är ju sagdt: skolan bör icke, för icke ha någon
själfständig mening, utan skall bero af tillfälliga och godtyck-
liga meningar, kanske af modets nyckfulla vindkast. Icke kan
det vara rätt, att den, som skall uppfostra, intager en sådan
ställning. Man fordrar nu för tiden mycket af skolan; skall
hon fylla alla dessa fordringar, måste hon ock ha däremot
150

ANNA RÖNSTRÖM.

svarande makt. Hon mäste hafva rättighet att uppfostra, då
det är hennes pligt att uppfostra.

Det fins ännu ett par skäl till geometrins ofördelaktiga
ställning i flickskolan: öfveransträngningen och den ringa
praiktisha betydelse man anser ämnet ega. — Jag vill icke in-
låta mig på med huru stora skäl det talas om öfveransträng-
ning; men, antaget, att den fins, så menar man, att för att
undvika den, man från läsordningen bör stryka det minst nöd-
vändiga; och detta är, i enlighet med en gammal tradition,
geometrin. Men vore det icke mer radikalt att taga bort eller
uppskjuta ett ämne, som tager längre tid, t. ex. ett språk.
Språkundervisningen upptager ju ändå mer än tredjedelen af
veckans timantal under större delen af skoltiden, under det
geometrin kan skryta med 1/20 under två eller tre år kanske.
Räknar man hemarbetet, torde skilnaden bli’ ännu större. Ty,
då beredelsen blott till de franska lektionerna fordrar i medel-
tal 4 timmar, belöper sig på geometrin omkring 30 minuter.
Jag stöder denna uppgift på anteckningar ur lexuppgifter.

Om geometrins praktiska betydelse kommer jag senare att
säga några ord och öfvergår därför nu till den andra punkten
i föredraget.

Att geometrin borde intaga en mer själfständig ställning
är naturligtvis min mening.

Jag vill därför söka visa, att ämnet har en betydelse, som
berättigar det därtill. Jag förutsätter, att man icke får tänka
blott på den praktiska nyttan, ty skolan skall utbilda icke yrkes-
människor, utan människor.

Kan då matematiken och enkannerligen geometrin lära oss
att tänka riktigare, att vilja kraftigare och att känna djupare
och sundare, så har den väl en stor betydelse. — Hvilka bevis
stå oss till buds? De borde kunna hemtas, dels ur ämnets
natur, dels ur erfarenheten.

Till ämnets natur hör just dess logiska skärpa, som tvingar
att tänka riktigt, eftersom man får en förnuftig slutsats blott
genom att tänka rätt. Det berättas om Pascal, att då hans
fader, som äfven var en berömd matematiker och som roat sig
med att undervisa sin ännu späde son i geometri, af bröt under-
visningen, emedan han fruktade, att den var för ansträngande,
hade gossen på egen hand konstruerat fram större delen af pro-
positionerna i Euklides första bok blott på grundvalen af de
GEOMETRIN SÅSOM LÄROÄMNE I FLICKSKOLAN.	151

allra första, som han hunnit lära af fadern. Visar icke detta
geometriens strängt logiska natur, och skulle man icke genom
att göra sig förtrogen med ett sådant ämne lära sig tänka klart
och följdriktigt?

Ligger det ock i dess natur att inverka på viljan? — Att
öfvervinna svårigheter är väl i allmänhet ett sätt att uppfostra
viljan. Ja, det kan man lära sig i alla kunskapsgrenar. Vis-
serligen; men man får icke i alla ett så positivt resultat. Har
man lyckats lära sig en mängd glosor i ett språk eller årtal i
historien, så har man ju öfvervunnit en svårighet; men resul-
tatet är intet, om man icke kan behålla dem i minnet. Har
man däremot- lyckats lösa ett problem, som man länge funderat
på, så har man vunnit något positivt, något, som icke kan
glömmas; ty då man har utgångspunkten, så följer hvarje led
i beviset naturenligt ur det föregående. Man känner ock, att
det är något, som man vunnit genom sin viljekraft och genom
att följa gifna lagar. Intet ämne kan därför bättre än geome-
trin undervisa om laglydnadens stora betydelse; hvilket skulle
då mer kunna inverka på viljans uppfostran?

Och skulle slutligen all den harmoniska skönhet, som geo-
metrin uppenbarar, vara utan betydelse för känslans odling, för
att väcka kärleken till det sköna? — Äfven den för ämnet
eljes likgiltige kan icke undgå att tilltalas af det sköna i en
regulier figur, sådan som t. ex. femstjernan, uttrycket för den
mest fulländade harmoni, för helsa och glädje, af Pythagoreerna
använd som det tecken, hvarpå de igenkände hvarandra och
äfven i senare tid använd som helsans symbol.

Såsom erfarenhetsbevis må väl först få nämnas de åsigter,
som hystes af auktoriteter på matematikens område, sådana som
Pythagoras och Plato.

Pythagoras ansåg, att tingens djupaste sammanhang uppen-
barade sig i tal. Häruti ligger icke, som man måhända skulle
tro, ett framhållande af räkningen i motsats till geometrin, ty
Pythagoras hade dock, som Grekerna i allmänhet, mest sinne
för formen. Det är snarare ett uttryck för hans åsigt om mate-
matikens i allmänhet betydelse för en allsidig, mänsklig ut-
veckling.

Plato hade likaledes den uppfattningen, att matematiken
är ett nödvändigt medel för en harmonisk, mänsklig utveck-
ling. Att denna uppfattning var den rådande äfven under föl-
jande tider, kan man förstå däraf, att matematiken alltsedan,
152

ANNA RÖNSTRÖM.

i mer än 2000 år, i större eller mindre utsträckning, begagnats
som undervisningsämne.

Redan detta är ett så stort medgifvande äfven från de pe-
dagogers sida, som icke varit matematiker, att det väl kan fri-
taga oss från att anföra auktoriteter från senare tider, hvilket
naturligtvis eljes vore lätt att göra.

Då jag till sist vill säga några ord om min egen erfaren-
het, vädjar jag på samma gång till dem af mina åhörare, sorn
sysselsatt sig med undervisning i geometri.

Min erfarenhet är, att flickorna i en klass, där man på
fullt allvar läser matematik, äro stadigare, mindre benägna för
tanklöst prat, mindre rädda för att taga itu med ett arbete, som
kräfver tankeansträngning. Jag säger med afsigt en Iclass, ty
att jämföra individer är naturligtvis svårare, då det kan finnas
mycket, som i enskilda fall inverkar på liknande sätt som un-
dervisningen i matematik.

En lärare, som hade tillfälle att göra jämförelser mellan
en flickskola, där geometri lästes, och en, hvari detta ämne
icke förekom, har sagt mig, att han hos lärjungarna i den förra
genomgående fann större reda och klarhet. Äfven detta vitt-
nesbörd, afgifvet af en icke matematiker och således i det fallet
opartisk, må gälla som erfarenhetsbevis.

Bör icke detta vara en vink om, att man just nu, då den
qvinliga undervisningen är stadd i ett starkt utvecklingsarbete,
icke bör försumma att för dess räkning tillgodogöra sig ett ämne,
som både genom sin natur och i enlighet med erfarenhetens
vittnesbörd är egnadt att gifva den grundlighet och det allvar,
som fordras, om icke en högt sträfvande kunskap skall förfalla
till flärd och inbilskhet.

Men geometrin bör hafva en själfständigare ställning, icke
blott därför, att den, som vi sétt, bidrager till utvecklingen af
själsförmögenheterna i allmänhet, utan äfven för sin formelt
bildande liraft oeh sin prciktisha nytta.

Det är ganska egendomligt att se, huru man, då den
myckna språkläsningen i skolan icke från praktisk synpunkt
kan försvaras, tager sin tillflykt till grammatikens betydelse för
den formela bildningen. Under tiden glömmer man, att det fins
ett ämne, som med mindre arbete skulle tillgodose den saken
vida bättre, nämligen geometrin, eftersom den behandlar själfva
tänkandets lagar, under det grammatiken behandlar ordets lagar
blott. Och så resonnerar man under en tid, då man sträfvar
att göra språkkunskapen till en öfvervägande praktisk sak, så-
GEOMETRIN SÅSOM LÄROÄMNE I FLICKSKOLAN.

153

ledes att förringa dess formela betydelse. Inkonseqvent är det
åtminstone, det kan icke gärna nekas.

Om den formela nyttan af matematikens studium är den
minst ifrågasatta, så är däremot dess praktiska nytta i hög grad
betviflad, särskildt för flickorna. »En flicka har ingen nytta af
att läsa geometri.» Den satsen liar man hört och sagt efter så
många gånger, att man tror därpå som på en oomtvistelig san-
ning utan att tänka på att närmare undersöka saken.

Men tänk om detta ändå icke vore sant! Tänk om geo-
metrin just i praktiskt afseende hade en mycket stor betydelse!

Att vara praktisk är icke detsamma som att syssla med
praktiska ting, ty man kan göra detta på ett i hög grad oprak-
tiskt sätt. Praktisk är den, som kan begagna sina ögon och
bruka sitt förstånd till att i hvarje förekommande fall välja de
bäst passande medlen, finna utvägar ur svårigheter o. s. v.

Men det är just den förmågan, som geometrin, rätt an-
vänd, öfvar.

Det kan väl vara ganska tvifvelaktigt, om en flicka får
något egentligt-praktiskt bruk för sin språkkunskap; men hvad
som är alldeles gifvet är, att hvar enda en behöfver kunna an-
vända sina ögon och sitt förstånd.

Jag kan icke hjälpa, att jag kommer in på språkfrågan,
jag skall strax förklara orsaken. Jag är ingen hatare af språk-
undervisning; men vi ha ett gammalt svenskt ordspråk, som
säger: »lagom är bäst». Detta tyckes man hafva förgätit, då
man åt språkundervisningen anslår en tredjedel af veckans lek-
tioner.

Jag vet mycket väl, att man icke kan tala om en högre
bildning utan språkkunskap, atf hvarje språk har sitt sätt att
tänka, att språkkunskapen därför kan rikta och fördjupa tanken,
kan frigöra inom oss något förut bundet. Men hur många af
våra skolflickor hinna så långt, att de få en aning om språkets
genius? Jag fruktar, att för många språkkunskapen inskränker
sig till en samling andefattiga regler och glosor, under det de
på samma gång — och detta är det värsta — inbilla sig, att
det är kunskap.

Man kunde väl förlåta franskan (jag väljer detta språk
som exempel, därför, att det i de flesta skolorna upptager de
flesta språktimmarna och frampressar de flesta tårarna), att den
lägger beslag på så mycket af lärjungarnas tid; men hvad man
däremot icke kan förlåta är, att kunskapen däri göres till en
gradmätare på deras intelligens. Emellertid är det så, att ofta
Pr

154	ANNA RÖNSTRÖM.

de bästa, de mest praktiska och originela flickorna stämplas
såsom föga intelligenta, ja såsom »omöjliga», därför att de icke
kunna lära sig franska.

Hvarför skulle icke begåfning för reala ämnen hafva lika
stor rätt att komma till heders? Ja, hvarför?

Nu betraktar man en sådan begåfning mera som en kurio-
sitet, en abnormitet rent af, som med intelligensen har intet
att skaffa. Jag menar, att .sådant är orättfärdigt !

Men jag skulle ju förklara, hvarför jag här talar om språk-
undervisningen. ■— Jo, jag ville tillbakavisa dess öfverdrifna
anspråk på tid och anseende för att få taga någon liten bråkdel
däraf i besittning för geometrins räkning.

Det torde vara klart, att det alls icke är min mening att
gifva geometrin något slags dominerande ställning. Jag vill
blott, att den skall ställas vid sidan af andra läroämnen och
att den skall behandlas grundligt, ej som en öfverflödig pryd-
nad, ty »allt som förtjenar att göras, förtjenar att göras väl».

*

Hur skall en förändring i geometriundervisningen kunna
praktiskt genomföras?

Denna fråga anser jag bäst besvaras genom ett motiveradt
kursförslag.

Grunderna för detta förslag torde af det förut sagda vara
något så när klara. Oaktadt geometrins fulländning i formelt
afseende, är det dock icke endast från den synpunkten, jag vill
förorda en fördjupad kurs i ämnet. Vi ha fått tillräckligt
mycket af formalism in i undervisningen, och det sätt, hvarpå
man undervisat i geometri, får nog taga på sig sin andel af
skulden.

Mitt förslag går ut på en förening af historiskt och syste-
matiskt undervisningssätt. Tanken därpå har väckts hos mig
af den danske matematikern La Cour, som vid folkhögskolan
i Askov brukar genomgå en kurs i historisk matematik. Det
säger sig själft, att denna kurs icke kan användas vid under-
visningen i flickskolan, då folkhögskolan har helt andra förut-
sättningar och ett annat mål än elementarskolan. Jag har
tänkt mig det historiska elementet användt från hufvudsakligen
två synpunkter: för att utfylla innehållet, hvilket särskildt i
början är vigtigt, och för att ställa satserna i ett inre sam-
manhang med hvarandra. Alla, som undervisat i geometri,
GEOMETRIN SÅSOM LÄROÄMNE I FLICKSKOLAN.	155

veta, att här, om någonsin, början är svår. Orsaken är natur-
ligtvis den, att abstraktionsförmågan allt för starkt tages i an-
språk, eftersom all vigt ligger på det formela. Här behöfves
ett innehåll, och detta kan man få från historisk synpunkt.
Svårigheten att sedermera sammanhålla de skilda satserna och
få dem att bilda något helt, beror på, att de uteslutande hafva
ett logislit sammanhang. De behöfva ställas i ett inre samband
med hvarandra; äfven därtill är den historiska åskådningen
lämplig.

Som en grundsats för undervisningen i geometri vill jag
ock uppställa denna: »skynda långsamt»; en sats, som visser-
ligen gäller om all undervisning. En bred och fast bas är för-
delaktig för en byggnad. Låt vara, att det går långsammare
att bygga; säkert är, att byggnaden står bättre och att man
sedan kan bygga högre och lugnare också, då man icke behöfver
ständigt se efter, om till äfventyrs någon sten i grunden fattas
eller behöfver läggas om.

Det kan vara af vigt att nämna, att jag följt den plan,
för hvilken jag nu går att redogöra, under fyra år, på det man
skall förstå, att den icke är ett teoretiskt hugskott utan blifvit
praktiskt genomförd. Hvad tiden beträffar, har jag användt en
timme i veckan under sex läsår, alltså icke längre tid än som
vanligen anslås till geometrin med undantag däraf, att vi börjat
tidigare, hvilket jag af flere skäl anser vara fördelaktigt. —
Nu till redogörelsen!

*	*

Jag börjar med en historisk inledning om det forntida
Egypten och dess folk, om landets egendomliga förhållanden,
som gjorde det för invånarna nödvändigt att beflita sig om
geometri. Under rubriken »En geometrisk utflykt» har jag i
Folkskolans barntidning för 1893 skildrat det sätt, hvarpå jag
anser undervisningen lämpligen kunna börja. Sedan vi talat
om linjer och ytor, deras uppritning och beräkning, tager jag
det första steget in på den systematiska matematikens område
genom att låta lärjungarna finna beviset för en triangels lik-
sidighet. Vi genomgå icke postulat och axiom: lärjungarna
kunna ju redan utföra hvad som behöfves; och då axiomen icke
fordra bevis, är det öfverflödigt att tala om, att de icke fordra
det. Vidare redogör jag för vinkelhaken och gradcirkeln, klar-
gör i sammanhang därmed vinkelbegreppet och upptager seder-
mera några satser om vinklar och trianglar.
156	ANNA RÖNSTRÖM.

Men, frågar man, huru är en systematisk bevisning möjlig,
om man icke upptager alla satserna i systemet? Jo, så att
några satser tagas helt praktiskt, hvilket är möjligt just med
dem, som äro svårast att bevisa; naturligt nog, eftersom ab-
straktionsförmågan starkast tages i anspråk genom att bevisa
det, som man kan fatta med tillhjälp blott af åskådningsför-
mågan.

I andra årskursen åter upptager jag den historiska fram-
ställningen och berättar om Thales, grundläggaren af den gre-
kiska geometrin, om hans vistelse i Egypten, huru han beräk-
nade en pyramids höjd samt afstånd till otillgängliga punkter.
Härvid kommer det förut genomgångna till användning. Det
som behöfves af proportionslära hemtas ur läran om bråk, som
samtidigt genomgås.

Framställningen af detta skede brukar mottagas med det
allra största intresse, i synnerhet som studiet af allmänna hi-
storien börjar i denna klass och det då åter blir tal om Egyp-
ten och dess samhällsförhållanden. Sedan upptagas de satser
om trianglar ur Euklides första bok, som ännu icke förekommit,
samt läran om parallela linjer, hvilken kan betydligt förenklas.
Bevisen i Euklides äro alltför formalistiska.

Med 32:dra prop, kommer man öfver till skildringen af
Pythagoras samt upptager därefter satserna om ytans ombild-
ning och den prop., som särskildt fått namn af den pythago-
reiska (E. I: 47). Några detaljer om denna märkliga proposi-
tion bifogas, hvarjämte räkneöfningar lämpligen kunna upptagas
så mycket tiden medgifver.

Till tredje årskursen hör läran om cirkeln (motsvarande
Euklides tredje och fjärde böcker). Genom generalisering kan
kursen blifva ganska kort; i synnerhet som satserna i fjärde
boken kunna användas' som öfningssatser för att tillämpa de
vigtigaste satserna om cirkeln. Tiden räcker därigenom väl
till att historiskt behandla det ryktbara problemet om cirkelns
qvadratur samt i sammanhang därmed gifva en framställning
af Arkimedes, hans stora betydelse för matematiken och hans
beräkning af cirkeln. Därvid upptagas räkneöfningar, och man
kan här gifva lärjungarna ett begrepp om irrationela tal med
anledning af talet T, som uttrycker förhållandet mellan cirkelns
diameter och omkrets.

I nästa årskurs, den fjärde, komma vi till proportions-
läran. Det är något svårt att fatta, hvarför man har en så
stor förskräckelse för den, da man ju likväl oupphörligt använder
GEOMETRIN SÅSOM LÄROÄMNE I FLICKSKOLAN.

157

begreppet proportion. Hvad är för öfrigt division annat än en
uträkning af tals förhällande till hvarandra? Hvad tiden be-
träffar, behöfver man icke oroa sig alltför mycket, ty propor-
tionsläran kan medhinnas pä. några fä lektioner, om man bär
sig förnuftigt åt.

Af dess tillämpning bör man upptaga satserna om likfor-
miga trianglar, om proportionaler, om den s. k. gyllene regelns
geometriska betydelse samt den pythagoreiska satsen om att
teckna en figur, lika stor med en och likformig med en annan;
vidare gyllene snittet (E. VI: 30) samt de med denna besläg-
tade. I sammanhang med dessa satser kan man lämpligen taga
de vigtigaste prop, i 2:dra boken, särskildt den 4:de, 5:te och
7:de, samt visa deras sammanhang med algebran, om dess stu-
dium, som hos oss, dä börjar. Jag har i Verdandi 1889 gifvit
en framställning af läsningen af Euklides 2:dra bok och bru-
kar i hufvudsak följa den.

Femte årskursen omfattar frågan om måttförhållanden i
rät- och snedvinkliga trianglar samt dessas beräkning. Där-
efter gär jag åter tillbaka till den historiska framställningen,
till Plato och hans betydelse för geometrin. Vi tala om, huru
man nu började uppställa definitioner, axiom, teorem och pro-
blem; vidare om huru en analytisk metod börjäde framträda
och hvad som menas med geometrisk art. De nya begreppen
förklaras genom exempel af förut genomgångna satser.

Med användande af begreppet »geometrisk art» kommer
man helt naturligt öfver till kägelsnitten och deras vigtigaste
egenskaper, särskildt paralleln och ellipsen, hvarmed sjette års-
kursen börjar. Till denna kurs hör äfven rymdgeometrin, hvar-
efter såsom en afslutning till den elementära geometrin gifves
en kort historik öfver matematikens utveckling under Ptole-
mäerna, hvarvid särskildt talas om Euklides, hans arbeten och
bevisningssätt.

Om rymdgeometrin tages efter proportionsläran och dess
tillämpning, kunde den lämpligen bilda afslutningen till en
lägre kurs, hvarigenom planen blefve brukbar äfven för skolor,
som icke kunna eller vilja använda längre tid. De tvä åter-
stående kurserna kunde då förläggas till en fortsättningsklass.

*	*

*

Med denna redogörelse är min framställning slutad. Att
kursförslaget skall vinna någon större tillslutning är väl knapt
158

ANNA RÖNSTRÖM.

antagligt, ehuru missnöjet med ämnets nuvarande ställning är
allmän. Det är troligt, att de invändningar, jag här sökt be-
möta, skola göras åter och åter med nya anspråk, ty inga be-
vis kunna öfvertyga den som icke vill tro.

Geometrin är visserligen icke något nytt läroämne, utan
tvärtom; men inom flickskolan är det dock jämförelsevis nytt.
Man kan därför icke vänta annat, än att det måste genomlefva
en pröfvotid, under hvilken det får finna sig i att misskännas
och underskattas. Sådana tider ha funnits äfven för matema-
tiken som vetenskap: en sådan var sofisternas tid. I sin för-
menta vishet, som bestod i att tvifla på allt, hånade de mate-
matikernas säkerhet och vände sig med ovilja mot matematikens
vetenskapliga resultat, särskildt mot oändlighetsteorin. -— Hur
skulle ock det stora kunna fattas af små själar?

Matematikerna stredo mot dem, icke med bevis, utan, som
det är sanningen värdigt att strida, de tego och drogo sig till-
baka. Sofisternas namn lefver qvar blott i namnet på ett för-
aktligt bevisningssätt, som offrar sanningen för berömmelsen
att segra.

För matematiken åter kom snart nog en blomstringstid. —
Och dock anade väl icke den tidens matematiker, att oändlig-
hetsteorin skulle leda till en hel kalkyl, hvilken åter skulle
blifva ett trappsteg till den ännu högre utveckling, som vi nu
se i den nyare geometrin.

En blomstringstid skall komma äfven för geometrin som
undervisningsämne. Den skall komma, när den allmänna opi-
nionen hunnit befria sig från traditionela fördomar och lärt sig
döma på grund af en själfständig uppfattning.

Dithän är det skolan genom sin undervisning skall syfta.
Och jag menar, att man bäst verkar för detta mål genom att
meddela en på ett verkligt begripande af ämnet grundad under-
visning. Man kan naturligtvis tänka sig olika utgångspunkter
för och en olika uppfattning af den geometriska kursen, huf-
vudsaken är enhet, i framställningen. — En cirkel kan vara
större eller mindre och uppdragas på olika sätt; men den kan
icke sakna en medelpunkt.

När den tiden kommer, då geometrin blir ett ämne, ej till
prydnad blott, då tror jag, att den just skall hjälpa den unga
flickan att förstå, att bildning är en allvarsam sak, är något,
som skall tränga djupt och göra henne till en bättre och ädlare
människa, och att den däremot icke är en mängd osamman-
hängande kunskapssmulor, samlade för att tagas fram emellanåt
GEOMETRIN SÅSOM LÄROÄMNE I FLICKSKOLAN.	159

till andras skärskådande. Hon skall förstå, att vetandets skatter
äro att förlikna vid de mäktiga ådror af ädla metaller, som
rikta malmen, fastän de icke synas utanpå, icke vid det värde-
lösa glitterguld, som glänser i solljuset af andras bifall, men
lemnar det inre tomt och kallt.

Det fins en trollformel, ett sagans »sesam», som kommer
dessä dolda skatter att träda fram i ljuset, som gifver tydning
åt eljes dunkla och svårfattliga läror.

Jag vill nämna den. Den ligger i dessa Grundtvigs ord:

»Den har aldrig levet,

Som klog på det er blevet,	.

Han først ej havde kjær!»

Anna Rönström.


Om rektoraten vid de lägre läroverken.





Ville man indela rektorsgöromålen vid de lägre läroverken,
kunde det lämpligt ske i de ekonomiska, administrativa, disci-
plinära och undervisningsöfvervakande. ■— Rektor sköter bland
annat skolans ekonomi. Dock torde denna sida af rektoratet
näppeligen vid lägre läroverk fordra större finansiel förmåga än
som kan förutsättas, om icke hos hvarje husfader, åtminstone
hos hvarje medelmåttig inspektor, förvaltare eller uppsynings-
man. Om nämligen vår skolorganisation i ett och annat hän-
seende kräfver förbättringar med hänsyn till tidsförhållandena,
så måste dock med glädje och tacksamhet erkännas att det är
väl sörj dt för skolans ekonomi. Bestämda inkomster inflyta
med lofvärd noggrannhet och räcka, med förstånd använda, fullt
ut för skolans behof eller kunna vid behofvens växande i viss
mån ökas; större utgifter som för byggnader m. m. bestridas af
kommunerna och stiftens byggnadskassor. Rektor har sålunda
här en förvaltande myndighet, och att denna går i föreskrifna
hjulspår, däröfver vakar det ekonomiskt ansvarsskyldiga kolle-
giet, såvida det fullgör sin plikt; på samma gång det eger rätt
att för de förvaltade medlen fordra hvad säkerhet det behagar.
Man kan därför med skäl påstå att denna del af ifrågavarande
rektorers göromål sköter och kontrollerar sig själf.

På samma sätt som gränserna för skolans ekonomi äro
äfven gränserna för dess administration genom nådiga skolstad-
gan skarpt uppdragna. Rektor har endast att rätta sig efter
gifven lag samt utkomna förordningar och bref och dessa äro
ej af vidlyftigare art än att en hvar med endast medelmåttig
begåfning och någorlunda vaket intresse för skolfrågor utan
svårighet bör kunna sätta sig in i deras noga detaljerade be-
stämmelser. Förseelse eller glömska i detta hänseende, som
nog inträffa, kunna ej heller utöfva något menligt inflytande,
då genom eforal- och departementsstyrelsens kontrollerande verk-
OM REKTORATEN VID DE LÄGRE LÄROVERKEN.

161

samhet sådana alltid i tid upptäckas för att återremitteras till
vederbörlig rättelse. Betyg, kataloger, redogörelser m. m. har
rektor endast att efter primäruppgifternas inhämtande från veder-
börande klassföreståndare uppsätta efter en gång för alla fast-
ställda formulär. Och torde detta uppgifternas inordnande i
formulären med förtroende kunna öfverlämnas åt hvilket täm-
ligen drifvet skrifvarebiträde som helst. Uppmärksamhet på
krafven och punktlighet i deras uppfyllande — egenskaper som
stå i nära samband med hvarje allvarligt skolarbete — är hvad
som här förnämligast kräfves.

Långt större fordringar måste ställas på en rektor som
disciplinens upprätthållare. Här spelar rektor en ytterst viktig
rol. Utan disciplin är undervisning helt simpelt omöjlig. Icke
dock som skulle rektor ensam sköta all disciplin. Det är ett be-
klagligt misstag, hvartill flera smårektorer af månhet om sin makt
göra sig skyldiga. Klassföreståndaren bör handhafva densamma
i sin klass, han behöfver den makten för att kunna göra fullt
gällande sitt anseende, som lider af rektors ingripande i tid och
otid. Rektor har åter att öfvervaka att disciplinen går i rätt
riktning — han bär ansvaret för andan inom skolan — att i
flagranta fall ingripa eller på klassföreståndares anmälan lämna
det bistånd denne behöfver. Däremot tillhör disciplinens upp-
rätthållande mera uteslutande rektor, då hela skolan är samlad,
som vid bönstunder, under raster, utfärder och i allmänhet i
skolans förhållande till samhället. Hvad man här företrädesvis
har rätt att fordra är ett af sedligt allvar prägladt bestämdt
och fast uppträdande, dock alltid paradt med kärleksfullt och
faderligt sätt mot lärjungar, som alltid äro barn och måste be-
handlas som barn. Att en rektor i dessa sina förhållanden bör
någorlunda ega ordet i sin makt, så att han kan framställa
sina etiska och kristliga förmaningar i en för barnen begriplig
och till hjärtat gående form, är ett nästan oundgängligt villkor,
om man dels betänker det omedelbart talade ordets starka in-
verkan på barnasinnet, dels huru lätt förlöpningar, skefva bilder
m. fl. det muntliga föredragets brister hos en ungdom, som
alltid har ett vaket sinne för det löjliga, verka motsatsen af
hvad de åsyftat. Lärjungarne böra i sin rektor se en upphöjd
personlighet, en gentleman, en person som visserligen är dem
en sträng herre, men också en mild fader, en person som vis-
serligen kan förlåta en förseelse, men aldrig blunda för ett fel.

Lika viktigt för skolans arbete inom bildningens och lär-
domens gebit är att rektor verkligen är en studierektor. På

Verdandi 1893.

11
162 om REKTORATEN VID DE LÄGRE LÄROVERKEN.

de lägre läroverkens rektorer måste man ställa denna fordran
så mycket strängare som dessa skolor ej i likhet med de full-
ständiga hafva sina själfskrifna hufvudlärare i några lektorer,
som vaka öfver undervisningens metodiska och ändamålsenliga
gång och tillika ha som sin uppgift att hålla sin vetenskap i
nivå med sin tid. Egentligen skulle man därför af en rektor vid
ett lägre läroverk fordra att han i vetenskapligt hänseende vore
fullt hemmastadd inom sin skolas alla läseämnen, åtminstone
inom det omfång de där förekomma. Detta, som sagdt, för
att kunna rätt bedöma gången och resultaten af den lämnade
undervisningen och genom sitt föredöme uppmuntra och sporra
sina medlärare till fortsatta forskningar i sin vetenskap, hvars
intressen så ofta hota kväfvas i de små förhållanden inom hvilka
de lägre läroverken röra sig. Men då arten af våra universi-
tetsexamina ofta lägga hinder i vägen för så bredt anlagda stu-
dier, måste man nöja sig att sänka fordran därhän, att man
fordrar så mänga ämnen som möjligt. Dock icke nog härmed.
Rektorerna måste i lika många ämnen vara praktiska pedagoger.
Skulle man söka efter den svaga punkten i vår läroverks-
organisation, skulle man finna den bestå i att läroverlisarbetet
iedrifves utan planmässighet och därför också, relativt taget,
lämnar dåliga resultat. Detta åter beror i viss grad på studie-
rektorernas oförmåga att leda och öfvervaka arbetets metodiska
gång i flera ämnen och i viss grad på de enskilda ämneslärarnes
själfständighet. Enskilda lärare som känna med hvilka oöfver-
stigliga hinder det är förbundet att på en skolas olika stadier
få en princip genomförd och de lekmän som med sakkännedom
i ämnet åhört en offentlig examen i ett och samma läroämne
på olika stadier skola nödgas instämma i detta hårda, men af
faktiska förhållanden bekräftade tal. Det lider likväl intet
tvifvel att resultatet af läroverksarbetet skulle blifva bättre, om
undervisningen ända igenom vore byggd på förnuftiga pedago-
giska principer. Men trots obligatoriskt profår och teoretisk
pedagogik är detta nu långt ifrån att i allmänhet vara händel-
sen. I de flesta fall äro lärarne snart inne på en mer eller
mindre fördärflig eller ofruktbar slentrian, som ofta varierar för
olika personer. Så länge något medföljningssystem tillika ej
är genomfördt, kastas lärjungarne från den ena af dessa lärare
till den andra, hvar kanske med sin metod. Följden blir ett
kaotiskt virrvarr i kunskaper, där möjligen icke slentrianen
hos flera varit densamma och kanske undervisningen år från år
bestått i meningslöst upprepande af t. ex. samma obegripna
OM REKTORATEN VID DE LÄGRE LÄROVERKEN.	163

teoretiska ramsor, något hvartill anledning kan gifvas af vissa
bestämmelser i vår skolstadga.

Ett medel att få en sådan systematisk undervisning i gång
vore nog att staten utskickade som censorer pedagogiska fack-
män i särskilda ämnen, hvilka censorer ålåge att gifva metodiska
föreskrifter och, där de ej följdes eller afvikelser gåfve sämre
resultat än undervisningen under vanliga förhållanden kunde
gifva, läte löneförhöjningen anstå ett eller annat år. (Som den
nu utdelas är den för undervisningens fromma alldeles bety-
delselös.)

Endast och allenast' genom en sådan genomförd metodisk
undervisning med obligatoriska minimikursér, allt under sträng
kontroll, kan nedre skolan reformeras. Sä länge en sådan sär-
skild inspektion icke finnes, utan åligger rektor, måste man af
honom fordra: tillräckliga kunskaper i skolans flesta ämnen
och erkänd, framstående pedagogisk skicklighet.

Huruvida åter nu dessa fordringar spela hufvudrolen, lyster
oss ej undersöka; men vi medgifva villigt att det för allmän-
heten ligger något tilltalande i att personer med én viss aplomb
intaga lägre rektorsplatser, den må nu vara grundad på mäktiga
relationer eller släktförhållanden, framstående kommunalegen-
skaper eller nämnvärd förmögenhet, författareskap eller för sko-
lan främmande högre lärdom, m. m. Dock — i hvad mån
dessa egenskaper befordra skolans ofta förbisedda, men dä.rför
ej mindre viktiga arbete, kunna vi ej inse. Nemo wscitur
artifex. Och ingen man framemot 40- eller 50-talet lär hafva,
om förmåga, lust att sätta sig in i en mängd af skolämnenas
tröttande, men för öfversikt nödiga detaljer eller att i flera
ämnen pä en gång skaffa sig en säker metod, som endast vinnes
genom årslånga studier och samvetsgranna iakttagelser.

Sommaren 1893.

G. B.
Falsterbo i våra dagar.

Af A. O. Stenkula.*

Vårt lands minsta och obetydligaste stad, det pä Skånes syd-
vestra spets ungefär tre mil frän Malmö liggande Falsterbo, har
intill de senaste ären varit en för den stora verlden temligen okänd
plats. Ännu för kort tid sedan besöktes den mera sällan af ny-
fikne resande; och desses berättelser om den lilla staden med den
myckna sanden mottogos med undran och löje samt frestade fä att
genom autopsi taga kännedom om förhållandena. — Häri har på allra
sista tiden en förändring skett. Dels genom något förbättrade kommu-
nikationer, dels genom af åtskilliga resenärer offentliggjorda spän-
nande skildringar af platsens allt mera uppenbarade härligheter har
hågen att besöka den betydligt ökats. Under sommarmånaderna är
den numera rätt ofta målet för lustfärdande från olika delar af
provinsen, ej minst från Malmö; och antalet främlingar, familjer
och enskilde,, som der tillbringa hela somrar, har år efter år stigit.
Till följd häraf är staden nu ganska allmänt känd, och det torde
vara ett både djerft och otacksamt företag att här lemna en skil-
dring af densamma. Men å andra sidan, då, derigenom att staden
i någon mån indragits i tidens rörliga lif, det möjligen kan hända,
att den tillbakaskridande rörelse, hvari den under århundraden varit
inbegripen, inom kort aflöses af en framskridande, att således staden
just vid denna tid befinner sig vid en vändpunkt i sin historia, är
kanske en, om ock enkel och torftig, beskrifning på staden, sådan
den nu ter sig — innan den antydda rörelsen med deraf följande
omstöpning af såväl yttre som inre förhållanden börjar — ej utan
allt intresse. Åtminstone har jag själf funnit det mödan väl värdt
att under ett par månaders vistelse derstädes hopplocka och i en
bild samla de egendomliga drag, som, om ock hvar för sig små och
obetydliga, dock tilllsammans göra det lilla samhället till en så

* Föredrag hållet i sällskapet Heimdall i Malmö hösten 1891.
FALSTERBO I VÅRA DAGAR.	165

märklig anakronism i vår tid. — Det är denna bild med deraf
framkallade intryek och stämningar jag nu här vill söka fram-
lägga, men dervid kan, då ju bilden bör göras så hel och fullstän-
dig som möjligt, tyvärr ieke undvikas, att många väl kända saker
komma att blandas med mindre kända.

För att erhålla en så fast grund som möjligt för min skil-
dring — ehuru den måste byggas på lösan sand — nödgas jag
börja med en kort topografisk redogörelse.

Det nuvarande Falsterbo ligger på den mellan Östersjön och
Öresund utskjutande landtungan ett godt stycke, några hundra me-
ter, från de båda vattnens stränder. Om staden i äldre tider haft
annat läge, vet jag ej; men betydligt längre ut på halföns spets
ligga ruinerna af det gamla Falsterbo slott. Antagligt är väl der-
för, att staden under tider, då den var större och folkrikare än nu,
sträckt sig åt detta håll, således nått längre ned mot både Öster-
sjöns och Sundets stränder. Denna förmodan bestyrkes deraf, att
kyrkan, som, är mycket gammal, nu ligger i en utkant på Östersjö-
sidan; men äfven hon har väl en gång, som en ordentlig kyrka
bör göra, »legat midt i byn».

Till formen långsträckt i riktningen norr och söder har staden en
större och en mindre gata, hvilka genomskäras af korta gränder, hvar-
jemte här och der ligga enstaka gårdar. Dess enda märkliga byggnad
är kyrkan, som, med endast några få meters afstånd, på två sidor
omgifves af ett rätt högt sandberg. Detta grannskap har i äldre tider,
innan berget blef någorlunda gräsbevuxet, mer än en gång visat sig
för kyrkan ganska vådligt. Messfall hafva, säges. det, ej så sällan
förorsakats derigenom, att den af häftiga stormar i rörelse satta
sanden bildat stora ogenomträngliga drifvor vid kyrkans portar och
väggar. Numera utgör samma berg en skyddsmur mot den från
kusten inyrande sanden.

Längre tid tillbaka åtnjöt Falsterbo kyrka stort anseende, och
ännu under förra århundradet, berättar Linné i sin »Skånska resa»,
ditkommo folk från aflägsna orter och offrade dels för sjuklingar,
dels för anförvandter, som voro stadde på sjöresor. Inkomsten
häraf, som uppgick till 100 å 300 daler silfvermynt, användes till
kyrkans underhåll. Offrandet skedde midsommardagen i ett bäcken
vid altaret, der St. Görans och St. Christophers bilder voro upp-
ställda. Kyrkan är ännu rätt prydlig, ehuru en på senare åren
uppförd orgelläktare med målningar i kistlockstil icke bidrager till
hennes försköning.
166	FALSTERBO I VÅRA DAGAR.

Stadens stolthet och glädje på samma gång som dess värn
mot dödsfienden, sanden, är dess — park. Denna sträcker sig i en
båge från norra infartsgrinden innanför de af tång uppförda, hela
staden omslutande gärdesgårdarne öster- och söderut ner mot Öster-
sjöstranden och består af delvis ganska höga träd, vanligen svensk
och tysk pil men äfven af andra trädslag, såsom al, alm, bok, fur
och gran. En hel mängd träd finnes äfven inne på gatorna, så
att staden på något afstånd synes inbäddad i skog. Någon samman-
hängande skogsväxt har man dock ej lyckats åstadkomma på sand-
fältet mellan staden och stranden utan blott enstaka täcka lundar,
men de mellanliggande ställena äro i allmänhet gräsbevuxna. Häri-
från hotas således staden ej längre af någon fara. Det kan likväl
ännu hända, att sanden från sjelfva hafskusten yr in på gatorna
och ökar deras redan förut nog stora sandförråd.

Gatorna äro nämligen med undantag, af c:a 20 meter af huf-
vudgatan ej stensatta utan bestå af sand, djup sand, på sina ställen
så djup, att man endast med rätt stor ansträngning kan komma
fram på dem. Vid vissa vindar, rak nordan eller rak sunnan, är
denna gatusand rätt besvärlig: den yr upp i moln och piskar ganska
kännbart utevarandes ansigten och blåser in i ögon, mun och näsa.
Af sådan kringfarande sand hafva här och der inne i staden bildats
formliga kullar, ja stora backar. — Befolkningen påstår, att ett
par meter under sandytan finnes fast mark med stensatta gator.

Ehuru, som nämndes, — till stadens lugn och trygghet —
den stora sandöknen söderut nu är bunden, äro dock dessa sandiga
förhållanden inne i staden en ymnig källa till sorg och obehag för
invånarne. Äfven för främlingar äro de, isynnerhet i början, rätt
besvärliga och förargliga — men derjemte förenade med vissa behag.
Man störes ej här af hästtramp och vagnsrassel: körande höras ej,
de blott ses; och detta bidrager ju i sin mån att gifva platsen
dess egendomliga prägel af lugn och ro.

På stadens vestra sida utmed Öresund ända bort till Skanör
sträcker sig en med kort gräs bevuxen, alldeles trädlös hed. Det
är den s. k. Fidden, den märkvärdiga plats, som århundraden till-
baka till hela sin omfattning upptogs af hanseatiska »fiter», handels-
bodar (tabernæ). — Längst der borta i norr, således i närheten af
Skanör, lågo Campens och Bremens fiter, söder om dem Rostocks,
begränsad af tyska kyrkan och Rostocks kyrkogård, derefter följde
Wismars, Lybecks och Greifswalds, sedan Stralsunds, Harderwyks och
Anklams områden.

Nu är denna hed en allmänning, gemensam för de båda stä-
derna, och användes till betesplats för hornboskap, hästar, gäss och
FALSTERBO I VÅKA DAGAR.	167

ankor. Genom Fidden ett stycke frän Ostersjöstranden och paral-
lelt med denna löper ett längt grundt vatten, kalladt Flommen. —
Stränderna både i Östersjön och Öresund äro omgifna af för seg-
laren ytterst besvärliga dubbla bankar eller reflar. Pä det senare
stället finnas dock öppningar eller fördjupningar i reflarna, genom
hvilka båtarna kunna leta sig väg, men på det förra måste dessa
släpas öfver den första refveln. Sanden i hafvet täfar sålunda med
fränden på landbacken att göra lifvet för Falsterbos befolkning så
tungt och mödosamt som möjligt. Innanför bankarna ligga emeller-
tid fiskebåtarna temligen skyddade mot ej allt för svåra stormar.
Något annat skydd kan på grund af strandens beskaffenhet ej er-
hållas: en hamnbyggnad skulle inom kort fyllas af sand.

Husen i Falsterbo, c:a 50 till antalet, äro små och låga, en
våning höga, i allmänhet uppförda af korsvirke med halmtak.
Några af de äldsta ligga så nedbäddade i sanden, att takskägget ej
befinner sig mer än ungefär en meter öfver gatytan. Utrymmet
inom hus är i de flesta fall temligen begränsadt, omfattande 2 a 3
rum med kök. Endast 2 eller 3 hus äro försedda med källare och
lika många kök med jernspislar. Merendels nöjer man sig ined
murade tegelstenshärdar med s. k. fyrhål och trefot. — Till hvarje
hus hör gerna en liten trädgårdstäppa med kål- och potatisland samt
en del bärbuskar och fruktträd. På nägra få ställen har man till-
låtit sig lyxen af en smula blomsterodling. I en liten hage hade
man t. ex. en präktig jasminbuske.

De hus, som ligga med fasaden ät hufvudgatan, hafva antingen
kringbyggd gård med ladugårdslängan liggande vid sidogatan eller
ock åt detta håll öppen plats med svinstia, gödselstad m. m.

Sådana ungefär äro grunddragen af stadens yttre fysionomi;
jag har dock utelemnat eller endast flyktigt berört taflans vackraste
parti, det som utgör platsens egentliga »clou», den underbara stran-
den. Men det har skett afsigtligt; jag återkommer dertill vid redo-
görelsen för en annan sak. Nu först nägra ord om näringar och
yrken.

Ar 1760 anhöllo invånarne i Skanör och Falsterbo om kongl.
fullmakt för en af dem vald borgmästare, förmenande de, »att på
sädan kungl. näd städernas säkra uppkomst följa skall». — I ett
utlåtande, som dåvarande landshöfdingen Stael von Holstein med
anledning af denna ansökan afgaf, yttrar han bland annat: »Staden
Skanör med Falsterbo kan icke det minsta jemföras med öfrige
skånska städer, emedan dess borgerskap till större delen är åker-
brukare, fiskare och sjöfarande. Der finnas ganska få handtverkare
och knapt någon, som drifver handel eller har öppen bod.» —
168	FALSTERBO I VÅRA DAGAR.

Alldeles likadan som dä är ställningen nu, åtminstone hvad angår
Falsterbo.

Jordbruksnäringen är den ojemförligt vigtigaste både så, att
samtliga invånarne i någon mån egna sig deråt, och sä, att den är
stadens förnämsta existensmedel. Men det sätt, hvarpå denna nä-
ring i vår tid, ett par tre mil från Skånes hufvudstad, bedrifves,
är i sanning öfverraskande. Den till åkerbruk använda jorden är
ieke skiftad utan anses och användes i vissa fall såsom gemensam
egendom. Den består af fyra från hvarandra skilda områden eller
»vångar» : Nummerjorden, Vestervång, Nyvång samt ett område,
styckadt i en mängd smådelar, som hvardera hafva sitt namn.

Den först nämnda vången är delad i lika många lotter, som
gårdar finnas, och hvar gård har sin lott, större eller mindre, ofta
endast några få meter i qvadrat. Dessa jordlotter kunna ej skiljas
från gårdarne, och besittningen af dem medför skyldigheten att
underhålla stadens gärdesgårdar. Det sist uppräknade området inne-
håller, som sades, flera olika benämnda jordstycken. Namnen på
dessa äro: Småskiftena, Långskiftena, Kullabacken, Klämmesåkern,
Ljungstyckena, Möllemaden, Dammesåkern och Gallahejderna. Hvart
och ett af dessa stycken är sedan, likasom Vester- och Nyvång,
deladt i en mängd helt små lotter. Råmärken mellan de sär-
skilda lotterna finnas icke, utan beror det på egarnes aktgifvenhet
och ärlighet, om de ej vid plöjningen skola göra eller lida orätt.
Inom hvar och en af dessa vångar och jordstycken kan nu en och
samme jordbrukare hafva en eller flera lotter, och har han flera,
kunna de, ehuru tillhörande samma vång, ligga vidt skilda från
hvarandra. Hvilken tids- och arbetsförlust jemte trassel och obehag
af hvarjehanda slag skötandet af en så splittrad jordegendom måste
medföra, samt huru svårt, för att ej säga omöjligt, det är att ge-
nom dikning och andra anordningar åstadkomma jordens förbättring,
är lätt att fatta.

Tnsigtsfulle män hafva ock tid efter annan sökt få dessa för-
hållanden, ändrade, men dylika försök hafva strandat på det stora
flertalets konservatism, lojhet eller afundsjuka. De mindre jord-
egarne frukta, att de, om skifte genomföres, skola erhålla de säm-
sta och ofruktbaraste bitarna; och den fattigare befolkningen, som
ej drifver egentligt jordbruk, är rädd att mista en fördel, som den
nu åtnjuter på jordegarnes bekostnad.

När nemligen skörden är inbergad, insläppes all stadens hornbo-
skap på bete i samtliga vångarna och det antingen djuregarne här hafva
någon jordlott eller icke. Denna fördel, som skattas mycket högt,
vill man ej gerna släppa från sig. Onekligt är ock, att genom en
FALSTERBO I VÅRA DAGAR.

169

sådan kommunism blir det för hvarje hushåll möjligt att hålla eu
eller tvenne kor eller åtminstone ett par får och några gäss, hvil-
ket ju för den mindre bemedlade är af rätt stor betydelse. —
Häri torde det förnämsta hindret ligga för ett förnuftigt ordnande
af jordbruksförhållandena.

Endast helt få personer, 5 å 6, hafva så stor jordrymd som
15 å 20 tunnland, de flesta ega 8 å 10, medan somligas jordbé-
sittning inskränker sig till några få kappland. De större jordbru-
karne, som ensamma hafva hästar, bruka mot betalning jorden åt
de mindre.

Som nämndes, eger nästan hvarje familj en eller flera kor.
Inalles utgör hela antalet hornboskap omkring 100. Sommartiden
beta dessa kreatur tillsammans med hästar och fjäderfän på fidden,
om höstarne i vångarna. De vaktas af stadens »höre», herde, som
hvarje morgon vid 4-tiden med lur väcker befolkningen och, beväp-
nad med »tjurskramla», drifver de utsläppta djuren till betesmarken.
Om aftnarne föras de äldre djuren hem, men kalfvarne tillbringa
äfven nätterna på fidden eller helst i den mjuka, varma sanden
inne på gatorna. För rättigheten till bete betalas per ko 3 kronor,
och af så inflytande medel aflönas herden med 40 kr. om året;
kosthåll får han dessutom i tur och ordning hos samtliga djur-
egarne. — »Hören» tjenstgör äfven som auktionsropare. Tutande
i luren går han från hus till hus och utropar tid och plats för
förestående auktioner. Hvarje sommar anställes auktion på slaget
gräs å den s. k. »tjuravägen».

Af jordbruket och boskapsskötseln har nu flertalet af befolk-
ningen omedelbart sitt Väsentliga lifsuppehälle. Någon kontant in-
komst erhålles ock genom försäljning af smör och mjölk samt gäss,
höns, kycklingar och ägg. Mest inbringa gässen. I regeln säljas
om höstarne omkring 300 sådana från Falsterbo och 500 frän
Skanör till 3 å 4 kr. stycket. De köpas oftast af danske handels-
män. Gåskulturen är emellertid en rätt vansklig sak. Mot slutet af
sommaren får man ofta se qvinnor och barn komma från fidden
med döende eller döda gäss under armen, likasom man här och der
påträffar gåslik upplagda på gärdesgårdarne att der afhemtas af
egarne. Dessa dödsfall förorsakas, påstår man, af ett slags ohyra,
af hvilket djuren angripas på grund af det dåliga betet. För öf-
rigt egnar man ifrågavarande djur ringa omsorg. Sedan man ut-
släppt en gåskull om våren, ser man i regeln ej till den förrän
om hösten, då den skall säljas. Den är då ofta betydligt decime-
rad dels genom omnämnda dödsfall, dels genom påhelsning af Skanörs-
ljungens räfvar, som emellanåt göra små razzior bland gåsflockarne.
170

FALSTERBO I VÅRA DAGAR.

Jagt idkas ej af befolkningen, utan är rättigheten dertill öfver
hela området bortarrenderad för några hundra kronor om året. På
»ljungen» finnes hare, rapphöns och ripor men framför allt hökar.
Stundom får man se stora hopar af sådana, som på sträckta, hvi-
lande vingar i vida cirklar sakta segla fram öfver staden och par-
ken. I flommen uppehålla sig massor af beckasiner. Den enda
jagt, infödingarne sjelfva utöfva, är på starar, som finnas i, man
kan gerna säga, oräknelig mängd, och sjöfågel, vildänder och fisk-
måsar, som ock i väldiga skaror förekomma på den del af Falster-
boref, som ligger öfver hafsytan, isynnerhet på den s. k. Måkläp-
pen. På denna insamlas ock rätt mycket fågelägg, särskildt af vild-
and. — Stararne användas till soppa; en och annan inföding förtär
äfven unga hökar, hvilkas kött säges till smaken likna hönskött.

Fisket borde ju på en ort, som på tre sidor omgifves af vat-

ten, vara en vigtig näringsgren, men så är icke förhållandet: dels
är befolkningens hufvudsakliga intresse egnadt åt jordbruket, dels
gör den af reflar uppfyllda stranden detta yrke ytterst besvärligt,

dels slutligen är det svårt att i det lilla samhället få erhållen fångst
afyttrad. Dock drifves om höstarne ål- och sillfiske. Under som-

maren deremot fångas knappt en fisk af Falsterboarne sjelfva: men
väl händer någon gång, att denna vara kan erhållas af Skanörs-
fiskare, som besöka platsen.

Någon skogshandtering finnes af lätt begripliga skäl icke. Ved
och stenkol måste till hufvudsaklig del köpas i Skanör; dock hem-
tas en ej obetydlig mängd af bränsle från — hafvet. Under vackra
sommardagar, då hafvet är någorlunda lugnt, ror eller seglar man
ut till i grannskapet strandade fartyg och uppsamlar från sjöbotten
s. k. vrakved, som vid hemkomsten sönderhugges, uppstaplas i högar
på stranden och till vintern hunnit torka, så att den kan användas
till eldning. Ungefär en sjömil från stranden på Ostersjösidan fin-
nas på hafsbottnen massor af ved, ek och fur, som af befolkningen
kallas »evighetsträd» och anses tillhöra en »evighetsskog», som växte
här många hundra år tillbaka — man påstår vid Kristi födelse —•
då här ännu var land. Denna ekved är alldeles frisk men, när
den torkat, nästan hård som sten. Den användes med fördel till
staket- eller plankpålar, är derför mycket eftersökt och betalas med
1 kr. för stycken på ett par meters längd och några decimeters
omkrets. Bränsle till bakning skaffar man sig af de många pilträd,
som växa dels på gatorna, dels utmed gärdesgårdarne kring åkrarna.
Till hvarje hus höra vissa träd, som endast husegaren har rättighet
att qvista. Torf, fast af dålig beskaffenhet, erhålles från ljungen.
FALSTERBO I VÅRA DAGAR.

171

I st. f. torf använder den fattigare delen af befolkningen torkad
kogödsel, som upphemtas på fidden eller gatorna.

Är 1760 funnos, sades det, i Falsterbo »ganska få handtver-
kare»; nu finnas nästan inga. Åtminstone har jag icke kunnat
upptäcka andra än en snickare, som dock mest användes som biträde
vid jordbruket, en bryggare, som far omkring på landsbygden och
säljer »dricka»,' samt en — målare. Hvarför denne slagit sig ner
här, har jag ej kunnat utfundera, då han alltid arbetar i Skanör
eller kringliggande byar. Sådana, som man skulle tycka, oumbär-
liga yrkesmän som smed, slagtare, bagare, skräddare och skomakare
förekomma icke. Bröd hålles doek till salu af bagare från Skanör
och Hvellinge. Att skomakare ej här kunna existera har möjligen
sin förklaring deri, att befolkningen en stor del af året går bar-
fota eller med trätofflor. Bäst plöjes sanden utan skodon, det vet
jag af egen erfarenhet, och att bortkasta skor och stöflar är det
första råd infödingarne gifva främlingar.

Ingen handelsbod finnes f. n. i staden, men väl voro der i
början af detta års sommar tvenne filialer från Skanör. Den ene
bodegaren höll öppet alla söckendagar, den andre blott lördagarne.
Den förre allt för extravagante mannen gjorde under sommarens
lopp konkurs, hvarpå konkurrenten utsträckte sin verksamhet till
två dagar i veckan. Malisen påstår, att han samtidigt höjde priset
på sina varor med 10 %.

En för samhället egendomlig binäring, som säges förr hafva
varit icke så föraktlig, är uppsamlande af bernstensstycken på stran-
den. De samlade förråden uppköptes af kringvandrande israe-
liter och betaltes rätt bra. Att denna bernstensindusti ännu i slutet
af förra århundradet måtte varit ganska lönande, kan man finna
deraf, att saken omtalas i en af tvenne fransmän, efter ett besök
i vårt land, år 1796 utgifven resebeskrifning. De hade dock ej
sjelfva varit i Falsterbo men hört berättas, att man der fann stora
bernstensstycken. Nu lär det vara svårt att afyttra fynden, och i
allmänhet påträffas endast helt små bitar.

Älskogskranke ungersvenner bruka af sådana snida små näpna
hjertan till gåfvor åt »föremålen».

Ännu en binäring förekommer någon gång, dock under senare
åren mycket sällan. Dess beskaffenhet framgår af det svar, en
Falsterbogumma säges hafva gifvit på frågan, hur man nu för tiden
hade det i Falsterbo. »Äh jo», sade hon, »rätt bra, Herren har i
år varit så nådig att skicka oss tre vrak.» Och ett stående tale-
sätt ännu för ett par tre årtionden sedan var: Herren välsigne
stranden!
172

FALSTERBO I VÅRA DAGAR.

Befolkningen, c:a 300 till antalet, består hufvudsakligen af
äldre män och qvinnor samt barn — mellansorten är tunnsådd.
De unge männen äro till sjös, åtminstone en stor del om året, de
unga flickorna ute i verlden i hvarjehanda tjenster och sysslor.
De äldre männen utgöras mest af pensionerade lotsar, fyrtorns-
och fyrskeppsbetjening samt f. d. sjömän, som ofta åtnjuta under-
stöd från något sjömanshus.

Utmärkande för befolkningen är, såsom ofta är fallet med sjö-
mansfamiljer, en starkt utvecklad religiositet med ej så liten bismak
af pietism. Flitiga kyrkbesökare äro Falsterboarne icke, deremot
samla de sig gerna om kringresande predikanter, som dels tala i
stadens bönehus, dels på någon öppen skuggig plats i parken. I
de flesta hus prydas väggarna med bilder af bekanta frikyrkliga
talare och författare såsom Waldenström, Ekman och Rosenius samt
af religiösa taflor.

I sedligt afseende torde få samhällen stå så högt som detta.
Folket är absolut hederligt i handel och vandel. Vill man köpa
någon fastighet här, är det ej värdt att fråga efter gravationsbevis
eller andra sådana formaliteter: »sådant brukas ej i Falsterbo».
Man måste lita på säljarens försäkran, att egendomen ej är inteck-
nad: »Han hade ej begärt något bevis, när han köpte». — För-
brytelser mot allmän lag och ordning förekomma, man kan gerna
säga, aldrig. Hvarken i Falsterbo eller Skanör tillätes spritförsälj-
ning. Bayerskt öl kan visserligen få köpas: men konsumtionen
deraf är ytterst obetydlig. Man ser heller aldrig någon rusig men-
niska i Falsterbo, om ej möjligen främlingar, och aldrig höras svor-
domar, skrik eller skrän, nej knappast något annat ljud heller.
Långa stunder kan man stå i ett gathörn, spejande framåt utan att
upptäcka spår af mensklig verksamhet eller af något slags lif. Sta-
den är liksom insvept i sand och tystnad. Endast tre gånger om
dagen störes denna dvallika stillhet af de från betesmarken hem-
komna kornas ängsliga råmande utanför ladugårdsportarne, innan de
hunnit insläppas af egarne.	■

Såsom naturligt , är i ett litet samhälle med få allmänna in-
tressen är intresset för nästan så mycket mer lefvande och utsträc-
kes gerna äfven till främlingar. Önskar en sådan t. ex. på något
ställe köpa ett parti smör, så kan det hända han mötes af frågan:
Hvad, äro de 6 t ni köpte i torsdags förra veckan af fru den eller
den redan slut? Och begär man af någon trädgårdsegarinna fä köpa
några blommor, så lyckas det visserligen icke. — sådana säljas ej.
Men man kan vara viss om att dels följande dag från det stället
få sig en bukett tillsänd gratis, dels ett par dagar senare från nå-
FALSTERBO I VÅRA DAGAB.	173

gon annan vänlig menniska erhålla en dylik med helsning: »Jag har
hört, att ni tycker så mycket otu blommor».

Som man af sist anförda små drag finner, framträder befolk-
ningens intresse för främlingar på det älskvärdaste sätt. Motsatsen
kan ju ock förekomma. Men i allmänhet möter man från alla håll
tjenstaktighet och välvilja. Har man varit på platsen en vecka, är
man känd af alla, helsar på och helsas af alla, både qvinnor och
män. Endast i en punkt äro invånarne kinkiga. Ännu jemförel-
sevis ovana vid främlingar, göra de rätt stora svårigheter vid bort-
hyrandet af sina lägenheter, och en ungkarl, som ej sjelf kan tillaga
sin föda, måste här ömkligen omkomma: en bit lagad mat kan icke
för guld få köpas. Åtskilliga ungherrar funnos här dock förra
sommaren, som nöden lärde att reda sig på egen hand, medan
andra, som hitkommit i hopp att erhålla några veckors inackorde-
ring i någon familj, måste, sedan de i sådant syfte förgäfves sprun-
git omkring från hus till hus, resa sin väg samma dag de kommit.
Nattlogi kunna dock enskilda personer ganska lätt erhålla. Det
vanliga priset för säng och natt är 50 öre.

Till grannstaden Skanör står Falsterbo i ett rätt eget förhål-
lande, nemligen — af ömsesidig jalousi. Skanör anser sig för en
vida förnämligare plats än Falsterbo, hvilket det ju ock är. Det
har mer än dubbelt så många invånare, är residens för borgmästare,
kyrkoherde och postmästare — Falsterboarne måste sjelfva hemta
sin post i Skanör — men det afundas dock Falsterbo dess park
och strand samt ser med rätt stor förtrytelse, att den stora mäng-
den af lustresande och badgäster föredrager den lilla staden fram-
för den stora. En ganska märklig Skanörsbo, som efter att i
Amerika hafva samlat en rätt betydlig förmögenhet visat sig som
en stor välgörare mot sin födelsestad, uttryckte för mig sin belåten-
het med denna i följande ord: »Här i Skanör bruka vi säga: Fal-
sterbo är bra, men Skanör är bäst».

Skanörsborna mena, att man på språket kan skilja de två stä-
dernas befolkning. De påstå t. ex., att Falsterboarne uttala o som
u och bruka hånande anföra följande språkprof från systerstaden:
»Mur, kun står vid purten och böler». Men svårigheten eller omöj-
ligheten att frambringa ett rent o-ljud är nog ej ett specifikt fal-
sterboensiskt språkdrag utan fastmer ett allmänt sydsvenskt eller
åtminstone sydskånskt. Så påstod en finsk skolman, som nyligen
besökte Malmö folkskolor, att våra barn sade »buk» i st. f. »bok».
Men är det så, att denna ljudförvexling är beroende af eu för
större delen af provinsen gemensam språkljudslag, så få väl äfven
Skanörarne vidkännas den. Det är ju dock möjligt, att desses af
174	FALSTERBO I VÅRA DAGAR.

grannkänsla skärpta språköra kan hos vännerna i Falsterbo upptäcka
någon liten skiftning i uttalet, ett ännu spetsigare u, än det de sjelfva
prestera — främlingar kunna det . ieke.

Falsterbo afundas Skanör dess storstadsmessighet med raka,
stensatta gator, nya hus och åtskilliga andra fördelar men framför
allt dess hamn, till hvars underhåll det får ganska kännbart bidraga
utan att af densamma hafva någon väsentlig fördel. Äfven tycker
Falsterbo, att Skanör hade en vådlig tur för några år sedan, då
det hemsöktes af en eldsvåda, som totalt ödeläde det. Sedan har
det uppstigit ur askan ungt och förskönadt, medan Falsterbo ligger
der ålderdomligt och skröpligt men just derigenom så intressant och
pikant, om hvilka sist nämnda egenskaper invånarne naturligtvis ej
hafva någon aning.

I flera afseenden hafva de två städerna gemensam ekonomi
och styrelse, såväl kommunal som kyrklig; dock sörjer hvar för sig
för sitt skolväsen. För detta göras i Falsterbo rätt stora uppoff-
ringar. Folkskolebyggnaden är det största och vackraste huset i
staden, och utgifterna för folkskoleväsendet uppgå till kr. 3.50 per
bevillningskrona, medan t. ex. Malmö för liknande ändamål betalar
kr. 1.38. Staden är äfven i öfrigt hårdt betungad af skatter. I
sin helhet uppgår kommunalskatten till mer än 7 gånger bevillnin-
gen. Detta bidrager i sin mån att försvåra existensen för befolk-
ningen och har kanske föranledt ej få utflyttningar och hindrat in-
flyttningar. Flera hus stå nu alldeles öde, och priset på fastigheter
är mycket lågt. Ett medelgodt hus med trädgårdstäppa kan köpas
för c:a 1,000 kr. Vill man betala ända till 2,000 kr. får man
åtskilliga tunnland jord till på köpet. Detta gäller dock blott de
äldre husen; de nyare äro något dyrare.

Den allmänna ekonomiska ställningen är emellertid, skulle jag
tro, ganska god. Hvar och en eger eller förtjenar så mycket, att
han med sparsamhet kan slå sig fram, och med stolthet omtala in-
vånarne, att de ej hafva några fattighjon, hvadan de ej betala nå-
gon fattigskatt.

Af hvad redan. är anfördt är lätt att gissa, att sjelfva staden
ej erbjuder något synnerligen prydligt eller angenämt yttre. De
på gatorna vandrande boskapshjordarne, de vid gatorna liggande
gödselstäderna och svinstiorna medföra följder, som för syn- och
luktorganen äro allt annat än tilldragande. Inomhus deremot råder
i allmänhet snygghet och ordning; isynnerhet hålla de gamla sjö-
mansfamiljerna öfverallt putsadt och fint.

I seder och skick afviker staden ej väsentligt från andra skån-
ska byar eller mindre stadssamhällen. Att god skånska här talas,
FALSTERBO i VÅRA DAGAR. '	175

hafva vi nyss hört, likväl påstå främlingar, att Falsterboarne genom
sitt renare språk skilja sig från den kringboende landtbefolkningen.
I ännu andra stycken har Falsterbo stadsfasoner. De flesta mödrar
kläda sina barn, åtminstone om söndagarne, på herrskapsvis, och
till deras egen söndagsdrägt hör hatt; de göra ock anspråk på ti-
teln fru. Hemmavarande döttrar deltaga i höstarbetet iklädda hand-
skar. — Ett här vanligt bruk är, att vid begrafningar deltager
flertalet af stadens ej blott män utan äfven qvinnor i processionen
till och från kyrkan, och försiggår vandringen både fram och till-
baka under klockringning. Såsom för staden egendomligt kan ock
nämnas, att i de allra flesta hus intagas samtliga måltider i köket,
utom naturligtvis vid festliga tillfällen.

Nöjen och förströelser i den mening man vanligen tager dessa
ord finnas absolut inga, om man undantager en och annan segeltur
längs kusten, hvarvid vanligen Måkläppen besökes, samt dans i par-
ken på bara marken lördags- och söndagsaftnar efter musik af drag-
harmonika. Deremot hafva hitkommande badgäster ej så få obehag
och svårigheter att dragas med. Utom den redan antydda olägen-
heten af ringa utrymme lider platsen af en än betänkligare brist,
nemligen svårighet att få lifsmedel. Somliga förnödenheter, såsom
kött och grönsaker, måste hemtas från annat håll; och detta är
stundom förenadt med hvarjehanda trassel och obehag, ja, det kan
hända, att man rent af kommer i förlägenhet för dagligt bröd. Så
var i ordets egentliga betydelse förhållandet i somras strax efter
ryska exportförbudets utfärdande. Under några dagar var det icke
möjligt att få köpa ett stycke bröd hvarken i Skanör eller Fal-
sterbo. Främlingarne fingo de dagarne lefva på gamla hveteskorpor
och brödkanter. — Alldeles utan tillförsel är dock staden icke.
Någon gång torgföres såväl kött som grönsaker, men sådana till-
fällen äro så sällsporda och i befolkningens lif så märkliga, att de
— likasom fordom de olympiska spelen — läggas till grund för
tideräkningen. Man kan t. ex. här få höra tidpunken för en hän-
delse angifven med orden »det skedde ungefär vid den tiden, då de
höllo med oxkött på torget» eller »det och det inträffade 14 dagar
före den dagen, då den eller den var bär med hvitkålshufvuden».

Och när nu en föra med lifsförnödenheter kommer inom stads-
grinden kila alla möjligen på gatorna varande stadsbarn åstad till
sina resp, hem att förtälja den glada tidenden. För några år sedan
brukade, säges det, en gammal gumma vandra genom gatorna och
176	FALSTERBO I VÅRA DAGAR.

ringa med en klocka för att sä kalla befolkningen till torgs. Hon
aflönades härför med en »plåt» för hvarje gäng.

En längre tids vistelse i Falsterbo kan sålunda vara förenad
med åtskilliga ledsamheter, man kan blifva nödsakad att här um-
bära flera af det vanliga lifvets beqvämligheter och behag — och
dock, hvilken härlig plats är det icke redan nu, och hvad kan det
icke blifva! Hvilka förutsättningar finnas icke för, som man for-
dom uttryckte sig, »stadens uppkomst», för dess återuppståndelse ur
sandgrafven, för nytt lif, ny blomstring och utveckling i alla rikt-
ningar! — All denna härlighet och alla dessa förutsättningar ligga
i två ting: stranden och det omgifvande hafvet. Nu nästan osedda
och obrukade skulle de bäda under andra omständigheter hvar pä
sitt sätt kunna sprida helsa, glädje och lycka i vida kretsar. Så-
dana bad, som du här finner i det nästan alltid varma vattnet mel-
lan de två sandrefarne, der du kan ligga timtals på ryggen, medan
vattnet sakta spolar öfver dig, finner du kanske icke annorstädes i
Norden. Önskar du kallare vatten, går du blott nägra steg, tills
du är öfver andra refveln; du kan sedan simma i allt kyligare
vatten, sä långt dig lyster. Hvilken fröjd för dina barn att, helt
nakna eller uppskörtade till midjan, springa omkring i det grunda
vattnet eller på stranden, stekta af solen! De blifva brunbenta
eller kanske till och med brunmagade, men, var säker derom, också
friska och hurtiga. Hvilket nöje för de helt små att af den väta
sanden bygga hus och slott med vallar och löpgrafvar eller att pä
stranden springa och leta efter bernstensstycken ! Hvilket jubel vid
hvarje fynd!

Hvar andas du en renare, friskare luft än här, pä alla sidor
omgifven af vatten och halsvindar? Hvarje andetag är en
njutning.

Hvar finner du en präktigare promenadplats än denna, der
nere vid vattenbrynet på den hårda stranden, med fullkomligt lugn
rundt omkring dig, det vida hafvet med dess enformiga men
örat smekande sqvalp framför dig och här och der, än helt nära,
än pä långt afstånd, förbifarande ångare och segelfartyg? — Allt
hvad du här hör, ser och känner är väl egnadt att skänka hvila
och lugn ät ett af hvardagslifvets mångahanda bekymmer jägtadt
sinne, att stärka både själ och kropp, att gifva ny lifslust, nytt
mod till nya strider och ansträngningar.

Du känner dig här så ofantligt långt borta från den verld,
der du vanligen lefver och verkar, förflyttad i en annan, enklare,
naturenligare, der ditt vegetativa jag känner sig sä underbart hem-
mastadt. Du öfverlemnar dig ohejdadt åt detta nya slag af tillvaro,
FALSTERBO I VÅRA DAGAR.	177

du går så upp i detta närvarande med dess egendomliga stämningar,
att du för ögonblicket glömmer, att det kan vara och snart måste
blifva annorlunda, att du ej evigt får njuta och drömma, att lif-
vet af dig fordrar handling, att den frid, du nu njuter, blott är
ett medel att göra dig handlingsduktig. — För stunden eger du
emellertid denna hela din varelse vederqvickande ro och hvila.

Men detta är ej platsens enda behag och märklighet.

Gå en stund på dagen, då middagshettan är öfver men solen
ännu speglar sig i Ostersalts vågor, och lägg dig på ryggen i skydd
af någon bok- eller furulund, helst så nära hafvet som möjligt —
och underliga taflor skola ej dröja att upprulla sig för dig.

Den mark, du har vid sidan om dig, der nu den åldrige, sur-
mulne koherden med tunga, släpande steg sträfvar bakefter sin
sömniga, sorgset råmande hjord, der ännu oerfarna, sangviniska
kalfvar genom sjelfsvåldiga sparkar och muntra luftsprång uttrycka
sitt förakt för den mognade ålderns allvar, der väldiga flockar af
sjelfbelåtna, snattrande gäss med högresta hufvuden kasta käcka
utmanande blickar omkring sig, menande: »här äro vi herrar»; —
den marken var en gång, långa, långa tider tillbaka, platsen för
mensklig verksamhet, för menskliga begär och lidelser i lika hög
grad som någon af de stora brännpunkterna för vårt, det 19:de
århundradets, feberaktiga arbete.	.

Ofantliga rikedomar hemtades ur hafvet härutanför af idoge
fångstmän. Stora hanseatiska handelshus mottogo och beredde här
genom sina ombud och tjenare den uppfångade varan och sände
den med egna, enkom härför utrustade handelsflottor till verldens
alla länder. Af sorl och buller från strängt arbetande lybeckske.
wismarske, hamburgske och danske handelsmän och fiskare genljödo
då de nu så tysta stränderna. Ej sällan afbrötos helt visst de
fredliga sysselsättningarna af vilda rop och strider, framkallade af
handelsafund dels mellan de främmande inbördes, dels mellan dessa
och de infödde. Det var ej för ro skull hvarje nation hade egen
fogde och domsrätt.

Här slötos vigtiga fördrag och förbund med främmande makter.
Här mötte konungar och rikets stormän med väldiga följen och
bringade genom fester och gästabud en behaglig omvexling i hvar-
dagslifvets enformighet. Här höllos ting och fälldes konungens dom
öfver svårare förbrytelser: dödsdom fick ju i regeln ej fällas af
utländsk fogde. Här hopsamlade den tyske ungersvennen, af dan-
skarne »pebersvend» kallad, den sparpenning, med hvilken han hop-
pades en gång kunna sätta bo i eget land; ty det var som bekant
af samma skäl, som föranledde påbudet om celibat för den katolska

Verdandi 1893.

12
178	FALSTERBO I VÅRA DAGAR.

kyrkans presterskap, förbjudet för de tyska handelsbiträdena att
gifta sig i det främmande landet. Hur girigt och aktsamt lade icke
här den åldrande enslingen i sin lilla ödsliga kammare »ortug» till
»ortug», tills han fått tillräckligt många »skillingar goda Sterlingen»
och kunde vända hem till sin trogna Lottchen eller Minchen.

På redden derute vimlade det af hanseatiska handelsfartyg,
intagande den ena laddningen efter den andra af den dyrbara han-
delsvaran eller lossande andra varor för de tyske köpmännens eget
behof •— starkt pulserade lifvet på den tiden i Falsterbo.

En sådan serie af bilder skapar kanske din fritt spelande, fan-
tasi. — Men hvad är detta? Ett ljud träffar ditt öra. Det är
böljan, som slår emot Östersjöstranden. Östersjön! Första länken
i en ny kedja af, om man så vill, gyckelbilder är dermed gifven.
Östersjön, detta vatten, som du har vid dina fotter, var det ju,
som gaf namn åt ett århundrades svensk statskonst (baltisk politik
kallades den); på det vattnet var det svenska flottor, i storlek och
utrustning täflande med verldens yppersta, förde svenske krigare till
kamp för religion, kung och fosterland; der var det svenske sjö-
män under tappre, om ock ej alltid lyckosamme, höfdingar täflade
med vapenbröderna till lands att göra svenskt mannamod och svensk
fosterlandskärlek till en tidens trosartikel.

Ja, den der alldeles bredvid dig i hafvet utskjutande sand-
banken, det s. k. Falsterboref, kan vältaligt vittna derom, att tider
hafva funnits, då Sverige var Östersjöns sannskyldiga drottning och
herskarinna. Bakom det refvet hafva mer än en gång främmande
tiendtliga flottor sökt skydd mot förföljande svenska. Kring det refvet
svängde Claes Christersson Horn, när han skulle rensa det danska
vattnet Öresund från danska fartyg. Kring samma udde förde storami-
ralen Hans Wachtmeister den flotta, hvarpå den stridsglade unge svenske
konungen skulle börja den segerbana, som i sina följder kom att
förvandla den förra svenska insjön eller, som den store svenske
konungen sade, »bäcken» till ett mellanfolkligt häf. Dylikt hände
på tider, då vårt fattiga land hade råd att skaffa sig både härar
och flottor — hade råd att försvara sig. Tolfte Carl och mången
svensk konung före honom kunde lugnt bedja sitt folk »gripa ko-
nungen under armarne»; det önskade ingenting högre. — Men hvad
är detta för en underlig fantasiens lek!

Det var ju ej i*något drömmarnes rike jag skulle införa eder.
Jag skulle skildra en liten usel fläck på södra spetsen af Skåne,
sådan den ter sig vid »seklets slut». Men jag kan ej hjelpa, att
denna fläck är genomdränkt af väldiga historiska minnen af olika
slag, och att den hos besökaren väcker dessa minnen till lif, an-
FALSTERBO I VÅRA DAGAR.	179

tingen han vill eller ej. Oeh har nu platsen denna inneboende
kraft, så måste jag ju omtala den för att göra min skildring så
sann oeh fullständig som möjligt.

Dock — du kan ej drömma evigt. Du stiger upp, ser dig
omkring, jemför dröm med verklighet — hvilken skilnad! Allt
hvad du nyss såg är borta: Lybeckare och Wismariter, silltunnor
och handelsbodar, Svenska Östersjöflottor och landtarméer, svensk
fosterlandskärlek och sjelfuppoffring, nej, — icke allt. Ännu lefver
gamla Sverige. Kanske du i medvetandet häraf ur djupet af ditt
hjerta framsuckar ett tack och en bön. Ett tack, att du ännu
kan och får drömma på svenskt tungomål, en bön, att Han, folks
oeh länders styresman och ledare, allt jemt må hålla sin skyddande
hand öfver vårt härliga land, att han må ingjuta nytt mod, ny kraft,
ny kärlek till fosterlandet i svenske mäns bröst, att han framför
allt måtte lära dem, att utan uppoffring af det sjelfviska jaget med
alla dess invanda omättliga behof, utan frigörelse från veklighetens,
njutningslystnadens, flärdens och fåfängans qväfvande famntag, utan
hängifvenhet åt och lydnad för de ideella makter, som dock i sista
hand uppbära all mensklig verksamhet, kan ej ett folk, har det ej
rätt att lefva.

Men ännu några ord om Falsterbo strand och Falsterbo sand.

Vi hafva hört, hur denna fruktansvärda sand, lik en boa con-
strictor, slingrat sig kring den en gång så blomstrande staden, hur
han tum för tum slagit sina ringar allt högre och högre, hur han,
pressande och kramande sitt olyckliga offer, så att lem efter lem
krossats eller förlamats, varit nära att i grund qväfva det. Men
samtidigt med detta förstöringsarbete har sanden ombildat hela den
omgifvande kusten, gifvit densamma nya, för menskligt bruk nyttiga
egenskaper, förvandlat den till en bad- och vederqvickelseort af
allra högsta rang. Nu tarfvas blott, att den saken blir inom vida
kretsar känd, och medel lära ej komma att saknas för sådana yttre
anordningar, förbättrade kommunikationer, lämpliga byggnader m. m.,
som möjliggöra platsens användning på det sätt och i den grad,
den förtjenar. Men häraf åter måste följa stadens vaknande till
nytt lif med ökadt välstånd och ökad — lycka. Hvem kan säga?
Det bör ju dock så vara, så vidt nemligen lif är förmer än död,
energiskt arbete bättre än dådlös ro.

En märklig ödets skickelse vore det i sanning, om sålunda Fal-
sterbos arge fiende, sanden, som i århundraden gjort allt för att störta
och förstöra, sjelf skulle blifva redskapet att uppresa och hjelpa. —
Sker så, må man med skäl säga: Underliga äro Herrens vägar.
Från 5:te allm. flickskolemötet i Lund.

Redogörelse för skolföreståndarnes och skolförestån-
darinnornas särskilda möte torsdagen den 15
juni 1893.

Mötets förhandlingar leddes af rektor Wærn såsom ordförande.
Till sekreterare utsågs fröken Kerstin Sundin.

På förslag af ordföranden beslöts, att protokoll öfver förhand-
lingarna skulle föras, och vid mötets slut bestämdes, att en redogö-
relse för dessa skulle insändas till tidskriften Verdandi för att i
densamma utgöra begynnelsen till den notisafdelning, som här nedan
omtalas.

Till behandling företogs först den åttonde frågan å allmänna
mötets program, som mötet ej hunnit behandla:

Vore det ieke önskligt, att Högre lärarinneseminarium tilläte
inträdes sökande att aflägga det grundligaste språkprofvet i antingen
franska eller tyska språket?

Rektor Wcern, som inledde diskussionen med en erinran om
att frågan, formulerad af fröken A. Wijkander från Göteborg, när-
mast berörde vestkustens skolor, i hvilka tyskan vanligen är det
grundläggande språket, meddelade, att Högre lärarinneseminariets
lärarekollegium i ett till Direktionen afgifvet förslag till nya in-
trädesfordringar hemställt, att inträdessökande till Seminariet hädan-
efter skulle aflägga skriftligt prof i både franska och tyska språken,
men ej behöfva vara godkänd mer än i ettdera. Huruvida nu detta
förslag tillfredsställde representanterna för vestkustens skolor, önskade
han få utrönt genom den kommande diskussionen.

I diskussionen deltogo fröknarna Stenkula från Malmö, Rude-
beck och Hellander från Göteborg samt Danielsson från Kristinehamn.

Den senare omnämnde, att i Vermland inflytandet från vest-
kustens skolor gjort sig gällande däruti, att tyskan börjat införas
såsom grundläggande språk i stället för franskan.
FRÅN 5: TE ALLM. FLICKSKOLEMÖTET I LUND.	181

Ofvannämnda representanter för skolor i Göteborg framhöllo
det faktum, att elever, som från vestkustens skolor söka inträde
vid Högre lärarinneseminarium, hafva en mycket ogynnsam ställning,
då i dessa skolor franskan har en jämförelsevis underordnad ställ-
ning och i några skolor ej förekommer förr än i de högsta klas-
serna. Där man likväl med hänsyn till inträdesfordringarna vid
Seminarium under någon tid försökt med franskan såsom grundläg-
gande språk, hade man under det starka inflytandet af ortförhål-
landena måst återgå till tyskan såsom grundläggande språk. Det vore
därför af synnerlig vikt för vestkustens skolor, att franska språkets
förhärskande ställning vid seminariet i -någon mån brötes, och syn-
tes det af seminariekollegiet framställda förslaget rörande de skrift-
liga profven i främmande lefvande språk vara egnadt att fullt till-
fredsställa vestkustskolornas intresse.

Med anledning af en uttalad farhåga för ökad svårighet vid
inträdesexamen till seminarium genom införandet af skriftligt prof i
tvä främmande språk, uttalades den åsikten, att en dylik farhåga
syntes obefogad, då de inträdessökande i allmänhet haft tillfälle att
lära åtminstone två språk tämligen grundligt.

Under en af de allmänna sammankomsterna hade diskussionen
rört sig omkring den andra af de allmänna frågorna, så lydande:

Blir det ej en nödvändighet för flickskolan vid alla de mång-
skiftande kraf, som frän allmänhetens sida numera ställas på henne,
att söka närmare bestämma sin uppgift och begränsa sin verksamhet?

Denna fråga gaf en af talarinnorna (fröken Danielsson) anled-
ning till framställande af ett nytt spörsmål, nämligen detta:

Huru skall enhet mellan flickskolorna vinnas, så att de kunna
intaga en fast ståndpunkt gent emot allmänheten ?

Denna senare fråga framkallade nu ett lifligt meningsutbyte,
hvari deltogo ordföranden, pastor Backlund, fröknarna Sandström,
Rudebeck, Hult, Rönström, Stenkula, Brundell, Tengström, Daniels-
son, Witt och Hellander.

Såsom medel till vinnande af enhet och samförstånd mellan
flickskolorna framhöllos

1:0 en gemensam tidskrift eller en afdelning i en tidskrift;
2:0 föreståndare- och föreståndarinnemöten mellan de all-
männa flickskolemötena;

3:o besök i andra skolor för åhörande af undervisningen och
erhållande af kännedom om deras organisation;

4:0 föreningar mellan flickskolorna i samma stad eller landsdel.

Under öfverläggningen om den första punkten .förklarade sig
fröken Sandström, i egenskap af tidskriften Verdandis utgifvare,
182	FRÅN 5:TE ALLM. FLICKSKOLEMÖTET I LUND.

beredvillig att i tidskriften upplåta en afdelning för direkta med-
delanden från och om Sveriges högre flickskolor. I sammanhang
härmed bemötte fröken Sandström den anmärkningen, som gjorts mot
Verdandi, att hittills så få uppsatser i densamma berört flickskolans
verksamhet och intressen. Detta hade berott på flickskolorna själfva,
hvilkas lärarinnor mera sällan än representanterna för andra läroverk
kommit sig för med att lämna några meddelanden om sina erfarenheter.
Detta förhållande, som för tidskriften varit mycket beklagligt, hade
kanske sin förklaringsgrund däri, att lärarinnorna tänkt sig alla med-
delanden i form af längre artiklar. Dock kunde undervisningsarbetet
fullt ut lika mycket gagnas genom mera kortfattade och faktiska
meddelanden om de åtgärder man vidtagit i afseende på metoder
eller organisation. De flesta som arbeta i flickskolorna vore ju nu
ense om vissa allmänna principer, men rörande den praktiska till-
lämpningen af dessa rådde ännu stor osäkerhet. Därför borde man
bistå hvarandra. Till sist uppmanades föreståndare och förestånda-
rinnor att själfva taga initiativet till ett dylikt samarbete, ty för
red. af Verdandi vore det ju omöjligt att veta hvad som tilldroge
sig af intresse i landets olika skolor, eller hvilka lärarinnor som
vore lämpliga att härom göra meddelanden.

Mötet . beslöt att med tacksamhet mottaga fröken Sandströms
anbud om upplåtande i tidskriften Verdandi af en notisafdelning
för meddelanden från flickskolorna^ börande dessa meddelanden röra
a) förändringar i läroverkens organisation och läroplan, b) nya läro-
metoders införande och erfarenheter som därvid gjorts, c) lärarin-
nors förflyttningar och lediga platser, d) statistik öfver afgångna
elever, e) ekonomiska förhållanden m. m.

Med afseende på den andra punkten beslöts, att ett möte af
föreståndare och föreståndarinnor för högre flickskolor borde hållas
i Stockholm 1895 i sammanhang med det allmänna nordiska skol-
mötet, och uppdrogs åt fröken Anna Sandström och rektor Wærn
att anordna detta möte.

Med afseende på den tredje punkten uttalades såsom önskvärdt,
att skolstyrelserna insåge fördelen af att föreståndarinnor och lära-
rinnor någon gång finge ledighet för att besöka andra skolor.

Beträffande den fjärde punkten upplystes, att flickskoleföreningar
finnas i Östergötland och i Göteborg, och att Göteborgsföreningen
räknar medlemmar äfven i andra städer på vestkusten. I Lund hade
sistlidne vinter bildats en förening under namn af Pedagogiska säll-
skapet, bestående af medlemmar från både goss-, flick- och folk-
skolor och med förutsättningar för att framdeles äfven kunna om-
fatta skolor i andra delar af Skåne.
FRÅN 5:TE ALLM. FLICKSKOLEMÖTET i LUND. 183

Fröken Sandström framhöll i sammanhang härmed, att det sä-
kerligen vore fördelaktigt, om pedagogiska föreningar upptoge med-
lemmar från olika arter af skolor. Denna princip hade också följts
vid stiftandet af det Pedagogiska sällskapet i Stockholm. Flick-
skolorna borde sammansluta sig. men icke därför isolera sigæfrån
andra läroverk. Samarbetet mellan dem, som verka på undervis-
ningens olika områden, medför ett friskare tankeutbyte.

Man öfvergick nu till att tala om ett af de fall, där flickskolan
vanligen är alltför efterlåten gent emot föräldrars och målsmäns
godtyckliga önskningar, men där genom sammanhållning och sträng
likhet i förfaringssättet själfständighet skulle kunna vinnas. Ett
sådant fall vore: elevernas deltagande i gymnastiköfningarna. Det
konstaterades, att ett rätt stort antal föräldrar utan rimliga skäl,
endast på grund af fördom eller klemig efterlåtenhet för barnens
önskningar, vilja hafva dessa befriade från deltagandet i gymnastik-
öfningarna, och att flickskolan ofta står maktlös gent emot sådana
anspråk. De flesta af dem, som yttrade sig i frågan, voro eniga
om att befrielse från gymnastik för termin eller läsår bör gifvas
blott på grund af läkarebetyg, och mötet fattade beslut i öfverens-
stämmelse med denna åsikt. Under diskussionen framhölls, att för-
äldrar och målsmän stundom hafva berättigade anledningar till sin
obenägenhet för gymnastiköfningarna, och att sådana anledningar äro
dels det våldsamma oeh föga individualiserande sätt, hvarpå dessa
ofta bedrifvas, dels de mindre tjänliga tider på dagen, till hvilka
de ej sällan äro förlagda. För undanrödjande af den förstnämnda
anledningen kräfves, att föreståndare oeh föreståndarinnor egna till-
syn äfven åt denna del af undervisningen. Med afseende på tiden
för gymnastiköfningarna framhölls, att tiden omedelbart före fru-
kostlofvet är den lämpligaste, så vida detta lof är tillräckligt långt
för att barnen kunna hinna i lugn gå hem och äta.

Härefter upptog man till diskussion en af de återstående frå-
gorna på det allmänna mötets program, så lydande: Ar det ändamåls-
enligt^ att undervisning meddelas samtidigt i tre främmande språks

Denna fråga syntes nämligen hafva intresse särskildt ur den
synpunkt, som nu gjorts gällande: flickskolornas maktlöshet gent
emot föräldrarnes opinioner.

Alla, som yttrade sig, syntes vara eniga i den åsikten, att
det ej är tjenligt att samtidigt meddela undervisning i tre främ-
mande språk, emedan själskrafternas harmoniska utveckling därigenom
förryckes, emedan de reala läroämnena och modersmålet vid en så-
* dan läroplan aldrig kunna komma till sin rätt oeh emedan det oak-
tadt äfven språkkunskapen blir svag, i det språken förtränga och
184

FRÅN 5:TE ALLM. FLICKSKOLEMÖTET I LUND.

förvirra hvarandra. Man erkände ock, att en reform i detta afse-
ende har sitt starkaste motstånd i föräldrarnes opinion, samt att för-
äldrarne, när det gäller språken, svårligen kunna förmås att låta
barnen begagna sig af den valfrihet, skolan bjuder.

Önskningsmålet, att samtidigt högst två främmande språk skulle
läsas, ville man vinna på olika sätt. Föreståndarinnan fröken Rön-
ström föreslog såsom en under närvarande förhållanden användbar
nödfallsutväg, att man för en tid nedlägger det först upptagna språ-
ket, då det tredje inträder, och sedan återupptager det på samma
gång som det i andra rummet började språket nedlägges o. s. v.
Mot detta förslag riktades den anmärkningen, att resultatet af språk-
undervisningen vid en sådan anordning skulle blifva ännu svagare
än för närvarande, och att den riktiga fordran, att ett språk skall
vara hufvudspräk, därigenom skulle förspillas.

Rektor Wcern föreslog följande anordning: flickskolan har ett
hufvudspråk, som läses hela den egentliga skolan igenom; från och
med klass 5 inträda de båda andra språken såsom alternativ; först
i fortsättningsklassen (som bör vara tvåårig) lemnas elev tillfälle
att inhemta det tredje språket.

Mot detta förslag invändes, att i klasser med ringa elevantal
en delning på två linier knappast vore ur ekonomisk synpunkt
utförbar.

Slutligen föreslog adjunkten pastor Backlund, att man, med
bibehållande tills vidare af den nuvarande anordningen, skulle komma
öfverens om att söka inverka på föräldrarne därhän, att de låta
sina barn under skoltiden läsa endast två främmande språk. Detta
förslag vann anslutning, och man talade i sammanhang därmed om lä-
rarnes och särdeles föreståndares och föreståndarinnors plikt att genom
enskilda samtal eller vid s. k. föräldramöten söka komma till enig-
het oeh samförstånd med föräldrar och målsmän i viktigare frågor.

Under öfverläggningen om denna fråga påpekade fröken Rön-
ström, huru det är en lika vanlig som upprörande orättvisa, att
språkkunskapen eller fallenheten för språk betraktas såsom ett kri-
terium på en lärjunges kunnighet och begåfning öfverhufvud. Förrän
denna ödesdigra fördom blefve utrotad, hoppades hon ingen grund-
ligare förbättring i flickskolans olämpliga läroplan.

Sist upptogs till en kort öfverläggning följande fråga:

Huru skola föreståndarinnorna bäst leda de unga lärarinnorna ?

Under meningsutbytet härom lade rektor Wcern de närvarande
på hjärtat, att de icke borde vänta af. en från seminarium nyss ut-
examinerad lärarinna, att hon skall vara färdigbildad och kompetent att
undervisa i hvilket ämne oeh på hvilket stadium som helst. Ganska
FRÅN 5:TE ALLM. FLICKSKOLEMÖTET I LUND.

185

goda kunskaper äga visserligen de flesta, som utexamineras från
Högre lärarinneseminarium, men deras praktiska utbildning kan,
under nuvarande förhållanden, vid läroverket endast påbörjas. Skola
de kunna utveckla sig till goda lärarinnor, behöfva de under de första
åren af sin skoltjänstgöring en vänlig oeh bestämd handledning och
ett måttligt antal lektionstimmar. Om man ej tar billig hänsyn
till den unga lärarinnans oerfarenhet och oöfvade krafter, utan ge-
nast ger henne full tjänstgöring på ett högt skolstadium, måste
hon i de flesta fall komma att lyckas mindre väl och att hämmas i
sin utveckling.

I diskussionen om de sista frågorna deltogo, jämte de redan
nämnda, fröknarna Brummer, Brundell, Casselli, Danielsson, Fries,
Hellander, Hult, Lindström, Piehl, Rudebeck, Sandström, Stenkula,
Sundholm och Witt samt prof. Weibull.

Till Sveriges högre flickskolor.

Med anledning af ett i ofvanstående redogörelse omtaladt mö-
tesbeslut öppnas från och med detta häfte i Verdandi en notisaf-
delning, till hvilken meddelanden med tacksamhet mottagas från
rikets samtliga högre flickskolor. Dessa notiser kunna röra a) för-
ändringar i läroverkens organisation och läroplan, b) nya lärometo-
ders införande och erfarenheter som därvid gjorts, c) lärarinnors
förflyttningar och lediga platser, d) statistik öfver afgångna elever,
e) ekonomiska förhållanden m. m., som för flickskolornas lärare-
personal och målsmän kan vara af intresse att känna.

För att meddelandena ej skola blifva föråldrade innan de hinna
publiceras, torde resp, meddelare godhetsfullt insända dem så fort
sig möjligen göra låter, medan de ännu äga den första nyhetens
fraicheur. De böra vara affattade i så sammanträngd form som
innehållet medgifver och helst nedskrifna med bred mariginal på en-
dast ena sidan af papperet.

Meddelanden, som afses till införande i tidskriftens nästa häfte,
böra vara oss tillhandakomna ju förr dess hellre, för beräknande af
det utrymme de erfordra, och senast den 20 nästk, olitoOeV.
. Stockholm i sept. 1893.

Red. af Verdandi.
Meddelanden från Sveriges högre
flickskolor.

Sundsvalls flickskola invigde den 26 Aug. sitt nya läroverks-
hus, hvilket i likhet med de öfriga nybyggda läroverkshusen i samma
stad väl förtjenar benämningen »skolpalats». Den praktiskt, elegant
och omsorgsfullt inredda skolbyggnaden med sina femton lärosalar,
öfnings- och samlingsrum är belägen i nordvästra hörnet af den
vackra skolparken och helt nära den nya, ännu ej färdigbyggda kyr-
kan. Invigningen firades som en hela stadens högtid; särskilda in-
bjudningar hade utgått till stadens myndigheter och representative
män, ungdomens målsmän m. fl. Den egentliga invigningen förrät-
tades af biskop Johansson, som för detta ändamål kommit till sta-
den. I sitt tal betonade han skolans uppgift att icke blott med-
dela kunskaper utan äfven dana äkta, kristliga karakterer.

Af läroverkets rektor upplästes en kort historik öfver skolan.
Han redogjorde däri för de gåfvor och donationer som möjliggjort
uppförandet af den nya byggnaden. Grundplåten till byggnadsfon-
den lades af Sundsvalls stads utskänkningsbolag, som 1878 för detta
'ändamål anslog 10,000 kronor. Samma bolag hade förut skänkt
50,000 kronor till uppförande af nytt läroverkshus för gossar. För
att öka flickskolans byggnadsfond anordnade ett stort antal af stadens
damer våren 1881 en basar, af hvilken nettobehållningen utgjorde
6,484 kronor. Den kraftigaste handräckningen lemnades dock läro-
verket då grosshandlaren A. P. Hedbergs sterbhusdelägare till Sunds-
valls stad skänkte 250,000 kronor för uppförande af nytt läroverks-
hus för gossar. Härigenom blef det nämligen för utskänkningsbo-
laget möjligt att till flickskolans byggnadsfond öfverflytta de 50,000
kronor som förut anslagits till läroverkshus för gossar. Efter sta-
dens brand blef behofvet af nytt läroverkshus mer trängande än nå-
gonsin. Styrelsens dispositionsrätt öfver skolans fasta egendom och
byggnadsfond var emellertid icke af den natur, att nybyggnad kunde
företagas utan stadsfullmäktiges bifall. Under årens lopp framlades
också åtskilliga ritningsförslag och byggnadsplaner för hrr fullmäk-
tige utan att dock vinna bifall. Lyckligare var styrelsen med sitt
förslag den 16 Juni 1890. En af arkitekten Gustaf Hermansson
MEDDELANDEN FRÅN SVERIGES HÖGRE FLICKSKOLOR.

187

uppgjord ritning till nytt läroverkshus, beräknadt att kosta omkring
180,000 kronor, inlemnades då till hrr stadsfullmäktige. Styrelsen
föreslog därjämte att stadsfullmäktige måtte bemyndiga styrelsen att
uppföra det påtänkta huset på dess nuvarande plats, att för ända-
målet använda skolans kontanta medel och att mot inteckning låna
hvad som för öfrigt kunde blifva nödigt.

Stadsfullmäktige biföllo framställningen så till vida, att de upp-
drogo åt drätselkammaren att i enlighet med hr Hermanssons rit-
ning uppföra det nya läroverkshuset på den föreslagna tomten för
den beräknade kostnaden. Kostnaden skulle betäckas med skolans
för ändamålet tillgängliga medel, och hvad därutöfver fordrades skulle
tillskjutas af stadens amorteringslån. Arbetet fortgick under två
år, och den färdiga byggnaden är nu en prydnad för staden och
jämte de öfriga nybyggda skolpalatsen ett intyg om samhällets varma
nitälskan för sitt undervisningsväsen. I detta afseende torde ingen
stad i vårt land med samma invånareantal som Sundsvall kunna
uppvisa ett motstycke.
Bokanmälan.

räkning för denna endräkt
värd som den synes svär
fräga om konsekvens oeh
man skäligen kan hafva i

i en sak, der likformighet är lika önsk-
att ernå. Detta system tyckes också i
lättfattlighet tillfredsställa de fordringar
betraktande af fonetikens nuvarande ut-

J. A. Afzelius: Engelsk Elementarbok. Andra upplagan. Pris
2 kr. 25 öre. Stockholm, Norstedt & Söner.

veckling. Vi vilja här blott framhålla, att ei knappast kan anses
vara en lycklig beteckning för a, helst som erfarenheten lärt oss,
att eleven har stark benägenhet att uttala det som tyskt ei (d. v.
s. ai). Det torde vara ovisst, huruvida icke »chuldren» för children
är ovärdadt, och i sä fall borde det ej förekomma i en elementarbok.

Föreliggande elementarbok har blifvit så mycket diskuterad,
att lärarnes åsikt om densamma torde vara stadgad. Oeh att denna
åsikt är till arbetets fördel, bevisas lätt af den kända omständig-
heten, att dess antagande vid flere af våra största läroverk blott
är en tidsfråga.

I förordet karakteriserar förf, sin bok såsom »en förmedlande
länk mellan den gamla oeh den nya skolans lärobokstyper». Detta
är riktigt och träffande, men man skulle under nuvarande förhål-
landen kunna vända på saken så, att man anser den vara en lämp-
lig bok för den modererade metod, som håller pä att arbeta sig fram
ur striden mellan det gamla och det nya. Det nya representeras
då kort sagdt af idel sammanhängande läsestycken samt reformer
inom ljudläran, det gamla af stycken för öfversättning från sven-
skan till engelskan.

Boken börjar med en inledning till ljudläran, som är mycket
kort, men anmärkningsvärdt klar och lättfattlig. Följer sä ett
kapitel om sjelfva språkljuden. Den beteckning, som användes, är
den modifierade form af Sweet s system, som förekommer i Elf-
strands nyss utgifna Eng. läsebok. Man måste hälla de båda förf.
BOKANMÄLAN.	189

Därpå komma läsprof i fonetisk transskription, för första gången,
så vidt vi ha oss bekant, i en svensk lärobok. Emellertid torde
det vara denna del af boken, som — näst den omständigheten, att
den i Calwagens elementarbok haft en äldre, duktig medtäflare —
mest kan anses hafva bidragit till, att den icke redan förut blifvit
antagen. Ty det är ett egendomligt faktum, som icke lätt låter sig
förklara, att så gynnsamt mottagande den nya metoden än rönt,
särskildt i Stockholm, har likväl en af dess principer väckt starkt
motstånd: den fonetiska transskriptionen. Detta är så mycket be-
synnerligare, som den är en mycket nyttig och, hvad mera är,
mycket oskyldig sak. Det är nämligen ett kändt och ofta uppre-
padt faktum, att lärjungarne ej ha den ringaste svårighet att efter
någon tid öfvergå till den vanliga stafningen. Af sitt eget språk
veta de ju mycket väl, att uttal är ett och stafning ett annat, och
blifva ej det ringaste förvånade öfver att samma förhållande eger
rum i engelskan.

Vidare är det alldeles säkert, att om eleven t. ex. får lära
sig, att i name uttalas a diftongiskt, oeh om han förmås att efter-
härma detta ljud, skall han snart åter uttala det monoftongiskt,
trots lärarens anmärkning,, enär stafningen segrar öfver hans med
det svåra ljudet allt för litet öfvade tunga.

Får han däremot äfven läsa det under formen neim (se be-
teckningen sid. 8 —12) kan det icke falla honom in att uttala det
annat än diftongiskt. Idealet vore förstås, om han alltid kunde
få läsa det under denna form, men som detta af kända orsaker ej
låter sig göra, får man nöja sig med att låta det ske under så
pass lång tid, att hans uttal något så när stadgar sig. De första
stegen äro de viktigaste, och under dessa är användandet af fonet.
transskr. af utomordentlig verkan. Också synes mig det sätt, hvarpå
dessa läsprof bäst böra användas, vara sjelfklart: de inläras utantill,
och öfvergång till nästa kapitel sker ej, förrän dessa gå »som ett
vatten».

För de klentrognes skull vill jag tillägga, att den, som ej
vill använda de fonetiska läsprofven, kan gå förbi dem, utan att bo-
ken derför blir mindre användbar.

Härefter kommer hvad som i vanliga elementarböcker brukar
utgöra kap. 1, nämligen lätta engelska öfversättningsstycken (43
till antalet), som enligt öfverskriften afse inöfvandet af uttals- och
formlärans hufvudregler. Äfven dessa äro sammanhängande och
bestå mest af smärre dialoger.

Svarande emot dessa stycken, förekomma i bokens slut lika
mänga öfningar, af hvilka de flesta äro afsedda för öfversättning
190

BOKANMÄLAN.

från svenska till engelska. Andra utgöra talöfningar, defekta satser
etc. i angenäm omvexling och röja stor pedagogisk fyndighet. Vi
nämna här några exempel: (36) »Läs upp följande ärtal! Addera
ihop dem! 1851, 1736 etc. (42) Hvilka subst. med oregelb. plur.
ha förekommit i st. 1—43. Bilda satser med dessa!»

Kommer sä senare kursen, utgörande explikationskurs af blan-
dadt innehåll för kl. 5. Det är nu sant, att intet språks littera-
tur erbjuder så mycket för ungdomen nyttigt och nöjsamt som det
engelska, men man mäste i alla fall erkänna, att lärobokens förf,
valt sina stycken med stor smak och omtanke, isynnerhet i början.
Märk t. ex. den tilltalande form under hvilken kunskap om saker
och ting i allmänhet meddelas i st. 31. Mot slutet förekomma
emellertid några berättelser, som äro mindre njutbara, enär de med
allt skäl i verlden kunna kallas »almost incredible». Boken afslutas
med ordlistor för förra kursen och fullständig ordförteckning för
senare kursen. Samtliga orden äro försedda med uttalsbeteckning.

Vi ha under genomläsningen af denna lärobok fått den be-
stämda öfvertygelsen, att den lärjunge, som ordentligt genomgått
densamma, fått en sä allsidig utbildning i engelska språket, som
det för det afsedda stadiet är möjligt.

Nft.

E. Baruel og C. Michelsen: Franske Noveller og Skitser.
I och II. Kjöbenhavn. Lehmann & Stage. (Stockholm, C. E.
Fritze.) Pris 1 kr. — J. Müller & 0. Wigert: Fransk Vitterhet.
II. Stockholm, C. E. Fritze. Pris 1 kr.

Då ofvanstående arbeten gå i alldeles samma stil och insändts
samtidigt, torde det ej vara olämpligt att granska dem under jäm-
förelse med hvarandra.

Dessa läseboksserier likna hvarandra först och främst därige-
nom, att hvardera har tvä utgifvare. Man kan gissa sig till, att
den ene ansvarar för det rent språkliga och den andre mera för
det pedagogiska — en anordning, som är egnad att gifva ett godt
resultat. Likheten sträcker sig vidare till priset (1 kr.) och där-
till, att båda äro försedda med noter efter texten. Slutligen inne-
hålla båda serierna flere smärre berättelser i hvarje häfte.

Men olikheterna falla snart i ögonen. Den första består där-
uti, att Baruel-Michelsen bjuda pä småberättelser af en författare
för hvarje häfte (häft I, fyra berättelser af Prosper Mérimée, h.
BOKANMÄLAN.

191

II, tre stycken af Alfred de Müsset), under det Müller-Wigerts
böcker hafva lika många författarnamn som berättelser (h. II, Cop-
pée, Normand, Conti, Labiche). Müller-Wigert motivera denna an-
ordning i något af sina arbeten därmed, att lärjungarne ha mera
nytta af att göra bekantskap med flera författare. Vi äro för vår
del böjda för att häruti gifva dem rätt, och framför allt kan man
mot Baruel-Michelsen invända, att om en klass skall nöja sig med en
författare, torde det vara nyttigare att läsa ett större, helgjutet
arbete.

Hufvudsaken vid dylik litteratur är naturligtvis, att valet af
berättelser är gjordt med afseende på det intresse, de kunna väcka
hos eleverna, ty inom pedagogiken gäller kanske mer än på något
annat område, att »alla sätt äro bra utom det tråkiga». Härvidlag
måste vi anse, att de danske utg. ha öfvertaget. Ty visserligen
innehåller den svenska serien en samling ytterst fina stycken, men
— exeeptis excipiendis — för fina. Annat är det med den sju-
dande kraften i Mérimées teckningar, som icke tillåter en att lägga
bort boken, förrän den är utläst, och Mussets älskvärda berättelser
äro, ehuru på ett annat sätt, äfven i hög grad underhållande. Man
kunde kanske tycka, att det blixtrar väl mycket af dolkar och skott
i den förres skildringar (och hur skall man göra med den berät-
telse, som slutar med ett antydt ord, om hvilket noten säger »et
groft Ord, hvis Mening er: Jeg er »leveret»?), men man måste
komma ihåg, att det fordras starka medel för att göra en skolbok
intressant.

Om vi nu se på noterna, märka vi en ganska stor olikhet
mellan de båda arbetena. Bar.- Mich, synas hufvudsakligen lägga
an på ordförklaringar, Müll.- Wig. på sakförklaringar. Samma
anmärkning drabbar dem i detta fall, och det på goda grunder:
de ha båda gått till öfverdrift, hvar och en på sitt håll. Man
måste i fråga om de danska utgifvarnes noter fråga sig, hvad me-
ningen är, eller undra, hvad slags ordböcker ungdomen i Danmark
har att tillgå. Där förekomma nämligen en hel mängd ord, öfver-
satta till danska, som återfinnas i det allra enklaste lexikon, t. ex.
corsaire, équipage, traversée, calme (subst.) eau-de-vie, dégénere,
barriques, manche, benefice, infraction, ruse etc. etc. Och dock
säga utgifvarne uttryckligen i företalet, att ordbok skall begagnas!

Müll.- Wig. ha ingalunda gått-till samma löjliga öfverdrift å
sin sida; man kan åtminstone säga, att det finns en viss konsekvens
i deras tillvägagående, och den tyckes vara: att förklara allt, såväl
det mest bekanta som det mest obekanta, i fråga om fakta och data.
Principen kan ju vara lofvärd, så länge det gäller franska förhål-
192	BOK ANMÄLAN.

landen, och i haftet I föreföllo oss också noterna mycket tillfreds-
ställande, men här (liksom i sin Franska läsebok) tyckas utg. hos
våra svenska skolynglingar förutsätta en okunnighet i geografi så
stor som om de vore infödda parisare. Så få vi icke blott veta,
hur många kilometer Etampes ligger från Paris, hur många inne-
vånare Arpajon har samt hur lång Marne är etc., utan äfven hvad
som menas med Schweiz och Dresden.

Slutligen innehåller den svenska upplagans nöter något, hvars
frånvaro i den danska måste betraktas som en verklig brist: bio-
grafier öfver författarne.

Till sist må tilläggas, att de båda arbetena äro lika däruti,
att de synas härröra från synnerligen kompetenta utgifvare och
kunna vi därför med lätt hjärta rekommendera dem till herrar lä-
rares bepröfvande.

Nft.
Böcker och tidskrifter

insända till Verdandis redaktion.

Böcker:

Den universella kyrkan, utg. af W. E. Channing. Pris 0: 50.

Lifvet i världen. I. Naturen och människan af X Juel Hansen. Pris 1:50.

Premieres lecons de conversation af Inez Wigert. Pris 1.

Afhandlingar och program utgivna vid Svenska och Finska akademier och
skolor under åren 1855 — 90. l:a del. af Aksel G. 8. Josephson. Pris
6: 50.

Svenska landskapsbeskrifningar för folkskolan. N:r 5. Östergötland af Alfr.
Erikson-lMndegärd. Pris 0: 25; N:o 6. Nerke, Västra Västmanland
och Karlskoga af K. O- Sjölander. Pris 0: 35.

Studentföreningen Verdandis småskrifter N.o 46, 47 och 48. Pris 0: 20.

Skriftliga uppgifter för mogenhetsexamen i Engelska språket 1864—1892 med
anmärkningar af David Lloyd Morgan, universitetslektor.

Svenska spörsmål 13. Renässans ock Reformation af Harald Hjärne.

Fransk Elementarbok enligt ljudskriftmetoden af D:r Otto Jespersen. Bear-
betning till svenskan af Axel Wallensköld. Helsingfors 1893.

P. A. Norstedt & Söners Skolbibliotek. Ser. III. Engelske författare. N. 8.

Tidskrifter:

Svensk tidskrift, utg. af Fr. von Schéele. 1893, häft. 7—11.

Pedagogisk tidskrift, utg. af Enar Sahlin. 1893. häft. 5—7.

Dagny, utg. af Fredrika-Bremer-Förbundet. 1893, häft. 5.

Finsk tidskrift, utg. af F. Gustafson och M. G. Schybefgson. 1893 Juni—
Augusti.

Vor Ungdom, udg. af H. Trier och P. Voss. 1893, häft. 2—3.

Kvinden og Samfundet, udg. af Dansk TtKvindesamfund”, 1893, häft. 6—8.

Tidskrift, utg. af Pedagogiska Föreningen i Finland- 1893, häft. 3.

Danskeren, utg. af Fr. Jungersen, Fr. Nygård och L. Schröder. 1893. Juni—
September.

Höjskolebladet, utg. af Konrad Jörgensen. 1893, N:o 25—36.

Le Maitre phonétique, Paris 1893, Juni—Juli.

Särtryck ur Zeitschrift für Schulgesundheitspflege. 1893.

Bibelforskaren, utg. af O. F. Myrberg, 1893, häft. 2.

Från F. & G. Beijers Bokförlagsaktiebolag hafva utkommit följande
Läroböcker i Botanik
af Lektor K. B. J. Forssell.

1.	Inledning till botaniken jämte ett bihang innehållande
förklaring öfver botaniska termer. Med 19 taflor och talrika träsnitt.
Pris: häftad kr. 1: 50, kartonerad 2 kr. Detta arbete är afsedt för de
allmänna läroverkens 5 lägre klasser.

2,	Lärobok i Botanik för de allmänna läroverkens högre
klasser. Med 189 träsnitt. Pris: häftad 3 kr., kartonerad kr. 3: 50.

3.	Kortfattad lärobok i Botanik. Med 11 taf. och 137 träsn.

Pris:. l:sta häftet 50 öre, 2:a häftet kr. 1: 25, båda häftena i kartoneradi band
kr. 2: 25. Detta arbete är i främsta rummet afsedt för Flickskolor och Seminarier.
Första häftet är dessutom lämpadt för användning i de allmänna läroverkens 3 nedre
klasser. Andra häftet kan äfven användas å latinlinien i sjette klassen vid de läroverk,
der tiden ej medgifver användningen af en större lärobok.
WILHELM BILLES FÖRLAG.

Den imitativa metoden:

Praktisk lärobok i Tyska språket
af Hjalmar Hjorth och Anna Lindhagen. Pris inb. 2 Kr.

Extra häfte för lärare. Pris 1: 50.

Kort lärobok i Tyska språket
för yngre nybörjare. Af Hjalmar Hjorth och Anna Lindhagen.
Pris hilft. 55 öre, kart. 75 öre.

Tilläggshäfte

till Kort lärobok i Tyska språket af Hjalmar Hjorth och Anna Lindhagen.
Pris 20 öre.

Aus der neueren Deutschen Litteratur

für Schulen und Selbstunterricht.

Band I: Drei Novellen

von W. H. Riehl. Mit Anmerkungen herausgegeben von E. Planck. Preis geb. 1: 25.

Band II: Aus demselben Holze

Erzählung von C. W. Müller. Mit Anmerkungen herausgegeben von Hjalmar Hjorth.
Preis 80 Öre, geb. 1 Kr.

Band III: Zwei Erzählungen

von C. W. Müller. Mit Anmerkungen herausgegeben von Hjalmar Hjorth und Anna
Lindhagen. Preis geh. 1 Kr., geb. 1 Kr. 20 Öre.

Band IV: Fritz auf dem Lande.

Eine lustige Geschichte von Hans Arnold. Mit Anmerkungen herausgegeben von Hjalmar
Hjorth und Anna Lindhagen. Preis geh. 45 Öre, geb. 65 Öre.

Band V: Der Trilpetritsch

und andere Geschichten von Heinrich Seidel. Mit Anmerkungen herausgegeben von Hjalmar
Hjorth und Anna Lindhagen. Preis geh. 70 Öre, geb. 90 Öre.

Band VI: Leberecht Hühnchen

und Eine Weihnachtsgeschichte von Heinrich Seidel. Mit Anmerkungen herausgegeben
von Hjalmar Hjorth und Anna Lindhagen. Preis geh. 55 Öre, geb. 75 Öre.

Kleine Schüler-Bibliothek

mit Anmerkungen herausgegeben von Hjalmar Hjorth und Anna Lindhagen.

Band 1: 1. Der starke Hans. 2. Der beherzte Flötenspieler. 3. Der
Spielengel. Pris 30 öre.

Band II: 1. Der Kristallsucher. 2. Die geschickten Brüder. Der
Groszvater und sein Enkel. Pris 30 öre.

Band III: 1. Aus der Tiefe des Meeres. 2. Der gekreuzte Duka-
ten. 3. Hans Lustig. 4. Naseweischen. Pils 35 öre.

Fransk Elementarbok.

Bearbetning för svenska skolor efter Knudsen oeh Wallem af Lektor E. Edström. Pris inb. 1 Kr.

Moderna Franska Författare
för goss- och flickskolornas högsta klasser:

Band I. Le Tour du monde en quatre-vingts jours par Jules Verne.
Förkortad upplaga med anmärkningar af Lektor E. Edström Pris 2 Kr.

Ordlista till Band I. Pris 65 öre.

Band II. Le voyage de Monsieur Perrichon. Comédie en quatres actes
par Eugéne Labiche.

Skolupplaga med anmärkningar af Lektor E. Edström Pris 1: 50.

Ordlista till Band II. Pris 45 öre.

STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TRYCKERIET, 1893.
US Tidskriften, grundad 1883, är ett fullt sjelfständigt företag,
titan något samland med en förening af samma namn.

Arspris (för 6 häften) 3: 75. — Lösa häften ä 75 öre.

C
c

C
0
o

O

0
C

O

0
Co

VERDANDI

TIDSKRIFT

FÖR

UNGDOMENS MÅLSMÄN OCH VÄNNER

HEM OCH SKOLA

ELFTE ÅRGÅNGEN

1893 -

Femte häftet.

■»"or

Häftets innehåll:

Sid.

Femte allmänna flickskolemötet i Lund:
1. Allmänna intryck och reflexioner. Af Uffe .  193

2.	Från kristendomssektionen. Af M. L.... 203

3.	Från geografiska och historiska sektionen. Af G. H.. 207

Hvad är att iakttaga vid katekesundervisningen för att undvika de olägenheter,
som vållas af lärobokens form? Inledningsföredrag vid 5:e allm. flickskole-
mötet. Af Hortense Westman..................... 211

Mera om »Geometrien såsom läroämne i flickskolan». Af Roljinson .  217

De pedagogiska kongresserna i Chicago sommaren 1893. Af N. G. W. La-
gerstedt ...................................... 222

Föreläsningskurs i Stockholm under julferierna . 240

Moderna språken vid läraremötena. Af O. H... 241

Meddelanden från Sveriges högre flickskolor: Majorna, Halmstad, Kristinehamn 247

STOCKHOLM 1893

LARS HÖKERBERGS FÖRLAG

U

CD

3
CD
a
o

W:

D.
9
C

CD

o

O

9

o

CD

CD

O

9

O:

CD

O
C

$

0

8

Utgifvare: ”UFFE” och LARS HÖKERBERG.

Pris för detta häfte: Kr. 0: 75.
På P. A. Norstedt & Söners förlag:

ENGELSK GRAMMATIK
af

J. A. AFZELIUS.

Pris i lärftsband 1 kr. 50 öre.

Ur en anmälan i Pedagogisk tidsler. 1893, häft. 9 och 10, må anföras:

Det var med stora förväntningar man började studiet af detta arbete. Herr
Afzelius’ föregående verksamhet som läroboksförfattare har varit af den art, att
man känner sig ha rätt att fordra mycket, så snart man ånyo läser en bok med
hans namn. Äfven denna gång ha ens förväntningar gått i fullbordan — — —

Förfis ursprungliga plan att taga samtliga exemplen ur sin förut utgifna (er-
kändt mästerliga) Elementarbok har han, såsom han själf påpekar, måst frångå och
i stället hemtat ytterligare sådana dels ur sina »Öfningar i engelsk syntax-» (1891),
dels direkte från moderna engelska författare. Genom en sådan anordning uppstår
visserligen mellan dessa tre förf:s skilda arbeten ett organiskt sammanhang, som
torde verka ytterst fördelaktigt, om man är i tillfälle att vid undervisningen begagna
dem alla tre jämsides; men trots detta sammanhang är nu senast utkomna grammatik
äfven som fristående lärobok både användbar och värd att rekommendera.--—

Äfven de lärare, som fortfarande hålla på elementarböcker i den gamla stilen,
böra känna sig belåtna med den nya språklära, som nu bjudes. »Öfningar i eng.
syntax» — korta meningar och praktiska samtal — är en förträfflig exempelgrufva,
och helt säkert skall äfven denna bok finna vägen till våra läro-
salar, vare sig med eller utan sällskap af grammatiken.

Förf., hvilken som bekant sedan lång tid tillbaka är lärare vid Göteborgs
Handelsinstitut, är otvifvelaktigt en af våra förnämsta auktoriteter för den nya
språkundervisningens sanningar. Reformprogrammet skiner också gauska tydligt
igenom äfven i grammatiken. Så t. ex. föregås hvarje bestämd regel af exemplen:
dessa innehålla alltid modern engelska, oftast hemtad ur det bildade talspråket
o. s. v. Dessutom är i Uttalsläran och Formläran hvarje engelskt ord vid sidan
försedt med en' noggrant utförd ljud-transkription, som — äfven utan fÖrf:s i Ele-
mentarboken lemnade Ljudlära — med lärarens ledning torde blifva lätt begriplig
för eleverna.

Bokens yttre rekommenderar sig genom en soliditet, som förhöjer behaget af
dess prisbillighet.»

BLACK BEAUTY.

The autobiography of a horse by Anna Sewell.

Skolupplaga med anmärkningar af D:r Henning Wendell.

Pris i klotband 1 kr. 75 öre.

»Utgifvaren har härmed bjudit ungdomen en god engelsk text, som därjämte
förmår väcka dess -eftertanke och framlocka medkänsla för de ofta grymt misshand-
lade djur, som tjäna oss. Utgifvarens förut publicerade Vackra Svarten är en
lyckad öfversättning och bearbetning af den bok han nu på originalspråket utgifver
i skolupplaga.

Vi kunna ur alla synpunkter rekommendera Black Beauty. Een lämpar sig
särdeles väl till kursivläsning till följd af sitt enkla, flärdlösa språk och lätt-
fattliga innehall.»	(.Pedagogisk, tidskrift, häft. 9 och 10, 1893).

Kungl. Ecklesiastik-departementets skriftliga uppgifter
för mogenhetsexamen i engelska språket
åren 1864—1892.

Med anmärkningar af Univ.-lektor D. Lloyd Morgan.

Pris: häft. 50 öre; i klotband 75 öre.

-------o<p.-----
Femte allmänna flickskolemötet i Lund.

i.

Allmänna intryck och reflexioner.

Det femte allmänna flickskolemötet i Lund kan utan över-
drift sägas ha varit det mäst lyckade av alla hittills hållna
flickskolemöten. Vid den gemensamma avskedsmiddagen ytt-
rade ordföranden, Prof. Weibull, att mötet givit honom något
av det bästa människor kunna giva hvarandra, nämligen ett
starkt intryck av liv, och han hade under dessa dagar ofta
kommit att tänka på, att trots allt som den moderna, pessimi-
stiska litteraturen må säga, finnes levnadsglädjen ännu till.
Dessa ord funno utan tvivel eko i många av mötesdeltagarnes
sinnen, ty de lämnade en slående karakteristik av detta möte,
i det avseende, hvari det skilde sig från alla sina föregångare.
Ty väl ha vid de förra mötena samkvämen ibland kunnat bära
en ganska gemytlig prägel, men inte tror jag, att det skulle
fallit någon iakttagare in att i det hela se ett uttryck för nå-
got synnerligt liv eller någon synnerlig levnadsglädje. Tvärt-
om har det ofta, åtminstone över de allmänna sammanträdena,
hvilat en viss tröghet, en viss tyngd.

Att det femte flickskolemötets förhandlingar buro denna
prägel av liv och arbetsglädje, tror jag berodde därpå, att det
här hade kommit till stånd en sådan mångsidig samvärkan,
som är idealet för ett möte. Här var det icke en eller två
talare, som förde ordet, och som de andra nöjdes med att un-
der tystnad gilla eller klandra — ett förhållande, som för båda
parterna är i hög grad nedstämmande — utan här kunde hvar
och en i större eller mindre mån känna sig ha både mottagit
och givit. Den kvinliga erfarenheten, som vid de förra mötena
till största delen iakttagit en tystnad, som föreföll onaturlig och
ibland t. o. m. sarkastisk — erfarenhetens tystnad är gärna en
sarkasm — hade nu ändtligen fått tunga; och män och kvin-
nor, unga och gamla, lärare vid universitet och goss-skolor
lika väl som flickskolans lärarinnor, alla uttalade sitt ord i de
viktiga frågor, som voro å bane.

Verdandi 1893.	13
194

FEMTE ALLMÄNNA FLICKSKOLEMÖTET I LUND.

När en sådan samvärkan kommer till stånd, kan ett möte
som detta bli ofantligt både uppfriskande och väckande. En
sakrik, mångsidig diskussion har för intelligensen samma be-
tydelse som en sund, frisk idrott för kroppen. Man spänner
alla krafter, man känner sig starkare än man trodde, och efteråt
inträder i hela varelsen en raskare omsättning och ett höj dt
välbefinnande. Ingenting är för det intellektuela livet mer ned-
stämmande, mer försvagande än stagnation, men därtill leder
det ständiga tuggandet och idislandet av ens egna idéer. Det
vore väl, om vi i vårt land och kanske alldeles särskildt i
flickskolorna kunde komma ifrån vanan att arbeta hvar i sin
vrå, och om vi kunde tillägna oss den ljusare tron, att någon
annan kan ha funnit lösningen till de problem, som vi förgäves
grubbla på, samt att vi å vår sida möjligen kunna ha någon
lärdom att meddela de andra. Flickskolorna höra i allmänhet
icke till de institutioner, som få sola sig i den världsliga lyc-
kans glans — hvarken rikedom eller ära brukar komma på
deras lott. Så mycket mer skäl att genom ett gladt, förtro-
endefullt samarbete uppehålla det kanske ibland sviktande modet.
Vår tid sätter i grund och botten föga värde på den äkta bild-
ningen, åtminstone uppskattar den bildningens och det andliga
arbetets pänningvärde mycket lågt; de andlige arbetarne äro
därför hänvisade till att söka sin belöning i arbetet självt, i
dess ständiga utveckling samt i kamratskapet och allt det be-
fruktande som detta medför.

Levnadsglädje, ja —• det är enligt allmänna meningen icke
en egenskap, som utmärker de undervisande. Tvärtom tänker
man sig gärna en viss tyngd hvilande över denna klass, och
ordet »pedagog» uttalas ofta med en betoning, som icke gör
det till någon sällskaplig hederstitel. Det kan dock icke nog
predikas, att det är ett stort missförhållande, om lärare och
lärarinnor värkligen skulle vara stelare och mer tungsinta än
andra, ty bristen på levnadsglädje måste ovilkorligen bilda en
skiljemur mellan dem och ungdomen. Stelhet och bistert all-
var skulle kunna anstå lärarne, ifall de endast hade till upp-
gift att tygla och kontrollera, att vara en sorts polis över ung-
domen, men huru skulle dessa egenskaper överensstämma med
den uppgift, som står allt klarare och klarare för oss, att vi,
långt ifrån att kväva, skola — så långt våra krafter räcka —
meddela liv, utveckla livet och leda det i rätta banor?
ALLMÄNNA INTRYCK OCH REFLEXIONER.

195

Till den glada stämningen på nyssnämnda möte bidrog
också i hög grad det hjärtliga sätt, hvarpå staden Lund övade
gästfrihet mot främlingarne, det intresse, hvilket flere av sam-
hällets mäst framstående män ägnade mötet, samt det lyckade
i de yttre anordningarna, icke minst hvad festerna angår. Slut-
ligen bidrog säkerligen själva den gamla stämningsfulla, minnes-
rika staden att giva mötet en karaktär av endräkt, hjärtlighet
och trevnad.

En fördel var ock, att förhandlingarna icke, såsom ofta
annars är fallet vid dylika möten, rörde sig kring de mera
periferiska områdena av skolans värksamhet, utan höllo sig till
de centrala, brännande frågorna, om hvilka de flästa redan
förut måste ha bildat sig något omdöme. Väl fingo dessa frå-
gor sällan någon bestämd lösning, de olika uppfattningarna
stodo emot hvarandra, men ur sammandrabbningen framgick
dock alltid något positivt, något som båda parterna kunde ha
gagn av. Så t. ex. tycktes de som talade för och emot feri-
ernas förkortning hava nästan lika goda skäl — båda åbero-
pade sig på läkareauktoritet — men det framgick dock som
ett gemensamt intryck, att något måste göras för att icke trög-
het, slapphet och olust för arbete skall under ferierna få en
sådan växt, att detta ogräs sedan av skolan icke kan utrotas.
Och säkert fingo många i likhet med mig en förnimmelse av
att två lika berättigade beskyllningar kunna uttalas mot vår tids
skola, den ena: där är jäkt och överansträngning; den andra: där
arbetas för litet. Dessa två beskyllningar utesluta nämligen
icke hvarandra, de hänvisa båda på en orätt arhetsmetod. —
Och kan man icke också kalla detta för ett resultat, att man
under nästan alla de allmänna diskussionerna, sedan man ny-
stat upp hela härvan av skäl och resonnemanger, slutligen kom
till samma kärna, nämligen att vi måste stå och stampa på
samma punkt ifråga om alla de missförhållanden som för närva-
rande häjda skolans utveckling, så vida vi icke kunna invärka på
föräldrarna. De steg framåt, som undervisningen och uppfostran
nu borde taga, kunna icke tagas, om icke föräldrarna äro med.

En annan glädjande företeelse — vid detta möte slapp
man det hotande, för all fri utveckling olycksbådande talet om
en statsinspektion över flickskolorna, förordad såsom det enda
medlet att åstadkomma någon enhet; och i dess ställe började
framskymta de första konturerna till en möjlig enhet av ett
bättre slag: enhet grundad på gemensam uppfattning, fram-
vuxen ur gemensamma erfarenheter. Denna enhet kan natur-
196

FEMTE ALLMÄNNA FLICKSKOLEMÖTET I LUND.

ligtvis aldrig sträcka sig längre än till vissa grundsatser, som
under de senaste åren blivit alla tänkande uppfostrares eröv-
ringar, och som det nu gäller att fastslå gent emot föräldrarna
eller den allmänna opinionen; men huru mycket skulle ej vara
vunnet, om man, när det gällde dessa, kunde gent emot för-
äldrarnes fördomar sätta ett: »det brukas så». När Frk. Da-
nielsson uttalade detta sista önskemål, gav hon därmed i min
tanke ett av de mäst fruktbringande uppslag, som på mötet
förekommo.

Mötets älsklingsfråga var den om hushållsekonomien. Detta
ämne har ju redan ett par år varit föremål för livliga diskus-
sioner, för artiklar — bland annat flere i denna tidskrift —
och praktisk erfarenhet därom föreligger redan från så väl folk-
skolan som från Statens normalskola för flickor samt från flere
privata flickskolor. Intresset blev nu bragt till kokpunkten
genom Frk. Wulfsbergs livliga, entusiastiska och humoristiska
föredrag, av hvilket för hvar och en, som var begåvad med det
ringaste pedagogiska förstånd, det klarligen framgick att detta
ämne kan göras till en riktig godbit i undervisningen. Säkert
»vattnades det i munnen» på mången talangfull lärarinna av
lust att få gripa sig an med ett ämne, som måste väcka så
mycket intresse hos lärjungarne, som är så direkt praktiskt
nyttigt, och som inbjuder till så många intressanta kombina-
tioner med nästan alla vetandets grenar. Visserligen kunna
icke alla lärarinnor kombinera på samma fina sätt som Frk.
Wulfsberg, men i alla fall, hvilka resurser äger icke detta ämne!

Ja, ämnet är det mäst tilltalande man kan tänka sig. Den
skola, som inför det, gör en stor erövring, men — här kom-
mer en skuggsida — kan hon göra denna erövring med godt
samvete? Den göres nämligen på hemmets bekostnad, och det
är väl den största inkräktning, som skolan hitintills gjort på
familjens område. Skolan må ju — ideelt taget, frånsedt kost-
naden — prisa sig lycklig att ha tillägnat sig ett ämne, som,
såsom Frk. Wulfsberg framhöll, aldrig förfelar att rycka upp
de unga flickorna från den eljes vanliga slappheten och giva
dem ett nytt, friskt intresse, men — — — har hon rätt där-
till? Ja, säger man, ty hemmen försumma på det mäst ekla-
tanta sätt flickans uppfostran till huslig duglighet. Men detta
gäller de fattigare hemmen — därav hushållsundervisningens
fullkomliga berättigande i folkskolan — det gäller också många
Stockholmshem, men gäller det alldeles bestämdt flertalet hem,
även i landsorten?
ALLMÄNNA INTRYCK OCH REFLEXIONER.	197

För min del får jag bekänna, att jag i fråga om hushålls-
ekonomin känner mig sliten mellan de mäst olika känslor, A
ena sidan ämnets förträfflighet i praktiskt och pedagogiskt av-
seende, det senare icke minst därför att det blir en så ypper-
lig sammanfattning och tillämpning av många i skolan med-
delade kunskaper, t. ex. i naturkunnighet och räkning — å
andra sidan den onatur, som ovilkorligen ligger däri att det
icke är modern, som meddelar denna undervisning. Denna
känsla av onatur trängde sig i synnerhet fram, då det talades
om olika sorters tyg, om ordnandet av linneskåpet — hvarvid
som bekant ett sådant i miniatyr förevisades — om fördelnin-
gen av rummen i en bostad, att barnkammaren skall vara ett
soligt rum, etc. Man måste fråga sig: är det naturligt, att det
är lärarinnan, som talar om den soliga barnkammaren, är det
nödvändigt att förevisa ett leksakslinneskåp, när väl modern
litet emellanåt sysslar i det värhliga linneskåpet? Aro vi icke
här inne pä en i den moderna pedagogiken för övrigt ganska
vanlig avväg, att gripa till åskådningsmateriel, när den mycket
åskådligare värkligheten finnes alldeles till hands? Och om
nu modern också icke hör till de fruar, som själva lägga hand
vid matlagning, och om hon följaktligen icke häri kan under-
visa sin dotter, kan hon då inte tala med henne om att
det tyget källas så och så, kostar så och så mycket, är mera
hållbart än det och det? Om hon inte ens kan göra detta,
om hon ej kan låta sin dotter hjälpa till vid ordnandet av linne-
skåpet, hvad i all världen kan en bildad nutida mamma göra
i fråga om sin dotters uppfostran*?

* Som ett egendomligt bevis på hur mycket gränserna mellan skola
och hem förflyttats under de senaste 20 å 30 åren, meddela vi följande
utdrag ur Läroktirser vid Kongl. Seminarium för bildande af lärarinnor
och den därmed förenade Normalskolan för flickor, hvilka utkommo 1866.
I denna skrift åtföljes kursförslaget i hvarje ämne av en motivering, som
väl kan anses vara ett uttryck för den tidens mäst upplysta pedagogiska
opinion. I motiveringen av kursen i handarbete yttras här följande:

»Ehuru det vid första påseendet torde synas, som om handarbeten
skulle utgöra en icke ovigtig del af den undervisning, som meddelas i
en flickskola, skall man dock vid närmare eftersinnande finna, att såväl
för lärjungar som för skola det lyckligaste förhållandet skulle vara, om
denna öfning vore från skolan alldeles utesluten. Den är nämligen en
öfning, som egentligen icke faller inom skolans område, utan utgör en
del af uppfostran inom familjen. Ingen är närmare till att bibringa den
unga flickan färdigheten i de husliga göromålen, dit ju äfven sömmen
hör, än hennes moder. Det är öfver hufvud taget lika omöjligt att inom
skolan meddela färdigheten att sy som att undervisa i utförandet af de
198	FEMTE ALLMÄNNA FLICKSKOLEMÖTET I LUND.

Om undervisningen i husliga sysslor inom skolan har nå-
got av onatur i sig, så är det visserligen en onatur, som på
mångahanda sätt vidlåder hela vår nutida kultur. Vi bort-
kasta den ena arten efter den andra av naturlig värksamhet;
så märka vi att vi blivit sjukligt ensidiga, att vårt välbefin-
nande lider på något sätt: vi taga då åter upp det bortkastade,
men i en annan form, som är mer systematisk, men — mer
konstlad och mindre sund. Så ha vi för längesen slutat att
själva bädda våra sängar, sopa våra golv och hugga vår ved;
följden har blivit att vi blivit sjuka av stillasittande och nu
måste betala på en gång tjänaren, som förrättar de omnämnda
sysslorna, och gymnasten som förskaffar kroppen den felande
motionen. Så ha många mödrar slutat att leka med sina barn:
ja, sätt dem i Kindergarten, vi lärarinnor skola leka med dem
och det mycket bättre och mycket mer metodiskt än hvad
mammorna någonsin kunde. Och så på samma sätt nu — i
hemmet finnes alltid ett kök, där lagas hvarje dag mat för fa-
miljens räkning, det är modern, som åtminstone till namnet
ordnar allt i hushållet, men där kan flickan ej få lära mat-
lagning. Nej, skolan måste med stor kostnad anskaffa ett kök

inom ett hushåll dagligen förekommande sysselsättningar, och detta just
emedan det ena som det andra icke är en färdighet, som kan göras till
skolämne, icke är något, som timvis kan inläras, utan något, i hvilket
flickan måste lefva sig in, hvilket hon icke direkt lär, utan genom före-
döme inhemtar och såsom familjemedlem upplefver under en moders va-
kande öga alltifrån de första stapplande stegen, till dess hon alltmer
och mer blir »nyttig inom familjen». Derutinnan skiljer sig visserligen
färdigheten i söm från färdigheten i öfriga husliga göromål, att den
mer än dessa fordrar ett direkt lärande. Men under detta lärande —
hvilka rika tillfällen för mor och dotter till förtroligt umgänge, till all-
varligt samspråk, till kännedom af hvarandra! Sannerligen, den mor,
som åt en annan öfverlemnar hela omsorgen om sin dotters undervisning
i handarbeten, bortkastar dermed ett af de bästa tillfällen att kunna
fördelaktigt inverka på sin dotter. Det är ur sådan synpunkt, som vi
sagt, att det för lärjungen vore fördelaktigast, om handarbeten icke fore-
komme i skolan.

Att det för skolan sjelf vore fördelaktigare, om hon icke såsom
ämne för undervisning upptoge handarbeten, ligger redan i öppen dag,
då man besinnar, att bortskaffandet af något, som icke öfverensstämmer
med skolans plan, kan verka endast välgörande. Dessutom skulle genom
borttagande af handarbeten en betydlig tidsbesparing vinnas, och dessa
inbesparade timmar kunna antingen afdragas från skoltiden eller bättre
användas.

Då emellertid hittills ingen flickskola i vårt land funnits, der icke
undervisning i handarbeten meddelats, torde det ännu icke vara tid att
bryta mot gammal sed, ehuru starka skäl tala derför.»
ALLMÄNNA INTRYCK OCH REFLEXIONER.

199

med köksattiralj, förvandla sina lärarinnor till dugliga hus-
mödrar, med stort besvär anskaffa matgäster, som kunna för-
tära den af eleverna tillagade maten. Ligger icke ändå i allt
detta något upp- och nervändt?

Det är sant, lärarinnan kan bättre än modern sätta hus-
hållsekonomin i samband med den allmänna bildningen och
med flickans kunskaper för övrigt. Men modern kan å andra
sidan sätta den i samband med hemmets liv, och är ej det
också kanske något värdt?

Man skulle åtminstone önska att det, innan skolorna be-
stämdt och- allmänt upptoge undervisningen i matlagning o. d.,
kunde ske ett vädjande till mödrarna. Om det vore möjligt
att sammankalla dem alla, borde man tilltala dem ungefär så
här: »Veten I, svenska mödrar, att det finnes ett undervis-
ningsämne, som är mer intressant och väckande, mer betydelse-
fullt för livet än nästan alla andra? Det berör den värksamhet,
som är er särskilda uppgift, och i hvilken I, om någon, borden
äga fackkunskaper. Vi stå nu i begrepp att slå under oss
även detta medel att vinna era barns intresse, aktning och
kärlek — I veten att vi hava rätt många sådana medel förut
— men innan vi göra det, fråga vi er, om I värkligen frivil-
ligt avsägen er handledningen av era barn på detta område.»

Nu vill jag visst icke härmed hava sagt, att alla delar av
det ämne som kallas hushållsekonomi skulle falla utanför det
område, som med all rätt är skolans. Jag vill endast säga att
ämnet, i den vidsträckta omfattning som Frk. Wulfsberg gav
det, synes mig på åtskilliga punkter överskrida detta område.
Men t. ex. sådana utmärkt trevliga räkneexempel som uträk-
ningen av kostnaden av ett möblemang, av den kvantitet tyg,
som fordras för ett par lakan, etc., måste skolan under alla
förhållanden tillägna sig, de skulle skänka nytt liv åt räkne-
undervisningen.

I detta fall — frågan om hvad som av detta ämne hör
eller icke hör till skolan — känner jag mig för övrigt mycket
tvekande och osäker. Det enda jag med säkerhet vill påstå
är detta: det är godt, om lärarinnorna, för att råda bot på det
praktiska arbetets förfall, söka omskapa sig till dugliga hus-
mödrar, men det vore bättre, om mödrarna för samma ändamål
förvandlade sig till lärarinnor i det husmoderliga yrket. Hvad
200

FEMTE ALLMÄNNA FLICKSKOLEMÖTET I LUND.

uppfost-

• kanske

det hade varit väl, om Akademiska föreningens sal i Lund
varit fylld med mödrar, som av Erk. Wulfsberg fått lära sig
hur de skulle göra de praktiska sysslorna till riktiga nöjen för
barnen!

När det gäller bildade och upplysta hem vore väl den
mäst idealiska »lärogången» den, att flickorna först, t. ex. un-
der en eller flere somrar — våra långa ferier! — under mö-
drarnas ledning lärde sig de enklaste och viktigaste göromålen,
och att skolan sedan systematiserade och förklarade dessa er-
farenheter med hjälp av fysiken, kemin, hälsoläran, matema-
tiken. Därigenom skulle skolan uträtta det, att hon satte det
praktiska arbetet i sammanhang med bildningen, hvarjämte bon,
med den auktoritet hon äger inför de unga, gåve sin aktnings-
gärd åt de husliga sysslorna.

Men om det nu på hemmens hållning kommer att märkas,
att de alldeles avsäga sig även denna sida av flickans
ran, då får naturligtvis skolan åtaga sig den, och det blir
i pedagogiskt avseende en vinst, men från rent mänsklig syn-
punkt blir det en förlust. Och för de mödrar, som själva fått
uppfostran, bör det kännas som en bitter förödmjukelse, som
en partiel avsättning från moderskallet.

Jag hoppas att bli trodd, om jag bestämdt påstår, att mitt
intresse för hushållsekonomin är lika varmt, min tro på dess
nödvändighet lika stark som trots någons, fast jag nu känt mig
manad att bredvid de många utropstecken, som sedan detta
möte i våra tankar stå skrivna bredvid ordet hushållsekonomi,
sätta ett enda, men icke betydelselöst frågetecken.

Detta frågetecken framhölls visserligen något även på mö-
tet. Fröknarna Casselli och Fries tycktes i grunden anse att
denna undervisning med rätta tillkomme hemmen, men de hade
nu låtit övertyga sig om att de nutida hemmen icke ville i
detta fall uppfylla sin plikt. Frk. Fries syntes dock icke all-
deles övertygad; iden följande dagens diskussion framhöll hon
i ett annat sammanhang sin egen erfarenhet, att en flicka, som
för övrigt ägnar sig åt studier, mycket väl kan under ferierna
med moderns ledning inhämta kunskap i praktiska sysslor.
Frk. Wulfsberg själv hade säkert också ägnat mången tanke
åt hemmets ställning till denna fråga, eftersom hon sökt —
på ett mycket fint sätt för övrigt — åstadkomma en samvärkan
mellan skolan och hemmet därigenom att flickorna togo mö-
drarna till råds vid de ovannämda uträkningarna, m. m. Men
därvid kom dock initiativet från skolan, och det är just detta,
ALLMÄNNA INTRYCK OCH REFLEXIONER.

201

som är det onaturliga. I förbigående vill jag anmärka, att
förhållandena i Sverige i detta fall kanske icke äro alldeles
lika med dem i Norge. Hvar och en som rest i det senare
landet, vet att det norska folket, som ofta har mycket livakti-
gare ideella intressen än vi, i materiel kultur och just särskildt
i matlagningskonsten tyckes vara betydligt efter. Det är myc-
ket möjligt, att husmödrarna också i de bildade klasserna ej i
detta fall stå på samma nivå som sina svenska systrar.

Vi känna de skäl, som anföras mot hushållsundervisningens
meddelande i hemmet. Ena gången är det moderns egen brist
på kunskaper i detta ämne, en annan gång fruktan och bävan
för köksan, i ett tredje hem har modern »inte tid»: hon har
så mycken sömnad, hon har så mycken omtanke. Nå, men
om modern är en kvinna, som själv fått god uppfostran, skulle
det inte vara åtminstone lika lätt för henne som för lärarinnan
att grundligare sätta sig in i hushållsgöromålen, och skulle icke
detta, från många sidor sedt, vara högst fördelaktigt? Bör man
icke välja tjänstefolk också med hänsyn till barnen? Om mo-
dern har mycken omtanke, är det icke just den hon skall sätta
sin dotter in i, så att hon sedan kan bära en del av bördan?
Och är icke detta viktigare än sömnaden? — Det allra inner-
sta skälet tror jag oftast är den oerhörda respekt modern hyser
för sin dotter och dennas anspråk att under ferierna och efter
avslutad skolgång vara alldeles ledig, »njuta av sin ungdom».
Också fins det väl på hela jorden knappast några mer genom-
gående lättjefulla väsen än de unga flickorna på sommarnöjen
och de unga flickor — särskildt i Stockholmshem — som icke
ägna sig åt något särskildt yrke, utan vistas hemma. Skola de
ha något arbete, skall det vara av lättaste och luftigaste slag:
litet lektioner i musik och språk — hälst talning — litet akva-
rellmålning, litet konstsömnad. Och sedan, när bleksoten, stilla-
sittandets och sysslolöshetens oundviklige följeslagare, infunnit
sig, kan tiden också utfyllas med läkarebesök, sjukgymnastik
eller massage.

Under tiden känner den unga flickan sig i sitt innersta
ganska missnöjd, och det är inte utan att hon — fast hon visst
icke erkänner det — ibland känner en viss saknad efter sko-
lans regelbundna tider och friska arbetsliv. Men »det skall ju
så vara», och på balerna är det ju ändå alltid roligt — åt-
minstone till en början. — Den salongshildning, som rektor
Almquist talade om på mötet, torde nog, såsom ock flere på-
stodo, vara på väg att försvinna från skolorna, men ännu kvar-
202

FEMTE ALLMÄNNA FLICKSKOLEMÖTET I LUND.

lever hos många, många mödrar den föreställningen att det hör
till saken, att de unga flickorna, sedan de slutat skolan, skola
hava en period av salongsexistens. Denna fördom jämte för-
äldrarnes åsikt att det under ferierna är barnens obestridliga
rättighet att slå dank tror jag bär Största skulden till det hus-
liga arbetets förfall.

Hur mycket nyttigare, gladare och friskare skulle ej den
unga flickan bli, om hon genast finge ta i tu med ett reelt ar-
bete i hemmet! Är det inte sorgligt detta, att det för den
nutida unga kvinnan skall finnas endast två alternativ: antin-
gen arbete utanför hemmet —• ett arbete, som ofta i både yttre
och inre mening avlägsnar från hemmet — eller också sysslo-
löshet i hemmet? Friskare skulle hon bli, ty måttligt stök
och hushållsarbete är en mycket sund gymnastik. Så läste
jag i somras en mycket förnuftig tidningsartikel om alla de
hälsosamma rörelser som man gör, när man torkar dam; för-
fattaren borde bara ha tillagt att man får ändå mera motion
genom att sopa golv. Fins det inte nu för tiden lyckligtvis
förståndiga läkare, som i stället för piller ge bleksiktiga flickor
den ordinationen: gå i hushållet, skura köksbordet! »Gå i hus-
hållet!» får nämligen inte betyda: tag fram socker och små-
bröd ur skänken! Det är intet arbete. Mödrarna måste komma
ihåg att det arbete, som skall kunna upptaga dotterns håg,
måste vara regelbundet och självständigt; hon bör hä ett helt
departement i huset att förestå och bära ansvaret för. Inga-
lunda får hon vara endast moderns pass-opp och springpojke.
Ett radikalt, men utan tvivel ypperligt sätt är det som i Lund
föreslogs av prof. Ribbing, att föräldrarne skulle låta sin full-
vuxne son eller dotter sköta en ordentlig tjänst i hemmet och
för denna uppbära vanlig lön. Detta har redan på åtskilliga
håll praktiserats och befunnits vara mycket lämpligt. Uti ett
fattigt hem bör det naturligtvis vara en tillfredsställelse för
dottern att kunna med sitt arbete minska föräldrarnes utgifter,
men i annat fall skulle det säkerligen ge henne mera aktning
för arbetet, om hon såge att det av föräldrarne värderades lika
med en främmandes.

Vi ha nu kommit ett stycke från hushållsekonomin, men
sådana strövtåg gjordes också under diskussionen i Lund, och
de bevisade kanske bäst, att mötet fyllde den uppgift, som för
sådana sammankomster är den viktigaste: att sätta tankarne i
rörelse.	Uffe.
FRÅN KRISTENDOMS-SEKTIONEN.	203

II.

Från kristendoms-sektionen.

Inom kristendoms-sektionen behandlades trenne frågor:
1:0 hvad som åsyftades med att den bibliska historien flera gån-
ger genomginges i skolan, 2:o huru olägenheter, vållade af kate-
kesens form, skulle kunna undvikas vid undervisningen samt
3:o huruvida bibelläsningen ej borde anses som en hufvudsak vid
undervisning i kristendom.

Ingen röst höjdes däremot att den bibliska historien borde
genomgås tre gånger, men syftemålet därmed uppfattades något
olika. En del lade vikt vid, att de bibliska berättelserna redan
i småskolan bildade en sammanhängande historia — icke hi-
storier — utan att dock systemet på detta stadium finge af
barnen »kännas». I följande klasser borde man ur studiet af de
bibliska personligheterna framdraga allmänna religiösa och mora-
liska sanningar och därigenom hafva en öfvergång gifven till kate-
kesen. Särskildt gällde detta vid skildringen af Frälsarens lif.

Andra ville, att hufvudvikten vid det första genomgåendet
skulle läggas därpå att berättelserna klart och enkelt framställde
de enskilda personligheterna och att sådana särskildt valdes, som
göra ett outplånligt intryck på de små, äfven om de ej hörde
till de för Guds rikes utveckling betydelsefullaste. Därefter
borde en sammanhängande kurs i den bibliska historien genom-
gås. Till sist ansågs böra följa en repetition, däri utförligare
behandlades sådana personer, som haft en särskild betydelse i
Guds rikes historia samt vid den kristna kyrkans grundlägg-
ning, allt afsedt som förberedelse till kyrkohistorien.

Den andra frågan behandlades hufvudsakligen i det före-
drag, som återfinnes i detta häfte. Diskussionen däröfver, som
blef rätt liflig, gjorde icke något beaktansvärdt inlägg i den
viktiga frågan och sammanfattades af ordföranden så, att den
kateketiska metoden vore nödvändig vid kristendomsundervis-
ningen; att den antagna katekesförklaringen kunnat vara bättre,
men ej borde utträngas af andra katekesutläggningar samt att den
kateketiska undervisningen blir bättre, om katekesstyckena fram-
ställas som en sammanfattning af hvad bibelspråk och exempel
ur så väl bibliska historien som det dagliga lifvet lärt oss.

Angående bibelläsningen blef diskussionen varm och ganska
sakrik. Alla enades om dess vikt; inledaren och andra ön-
skade, att man för att bereda utrymme åt bibelläsning borde
204

FEMTE ALLMÄNNA FLICKSKOLEMÖTET I LÜND.

anslå tre timmar i veckan till kristendomsundervisningen. De,
hvilka ansågo detta outförbart, påpekade morgonbönernas bety-
delse att, rätt skötta, under bönestämning införa lärjungarne i
skriften. Korta frågor kunde utgöra en kontroll på uppmärksam-
heten, och genom planmässig anordning af morgonbönerna kunde
lärjungarne komma därhän att vid slutad skolgång äga inblick
i så väl Gamla som Nya Testamentets skatter.

Frågan om användandet af bibelhandbok framkallade äfven
en stunds diskussion. Faran af att den, oförståndigt skött,
kunde leda från bibel-studiet påpekades, men de flesta tycktes
anse den nödvändig för att bibringa kunskap om de bibelböcker,
som ej hinna att genomgås i skolan.

Något beslut fattades ej vid någon af frågorna.

Tillägg.

Vid genomläsandet af de förda diskussionerna faller det
oss skarpt i ögonen, att ingen påvisat, huru väl det skulle låta
förena sig att systematiskt genomgå den bibliska historien en-
dast en gång, med därpå följande repetition, och i och med
detsamma gifva åt hvarje ålder hvad den lättast kan tillägna sig.
Med andra ord, borde man icke för detta ämne begära samma
bredd som profan-historien så småningom lyckats förskaffa sig
inom flickskolan? Då skulle först och främst de små, såsom
sektionen ville, få »de enskilda personerna klart och enkelt fram-
ställda» och särskildt sådana, som »göra ett outplånligt intryck»
på dem.

Arsredogörelserna från några af våra läroverk visa, att man
gjort försök i den riktningen; så mycket besynnerligare är det,
att dess representanter vid mötet tego med sina erfarenheter.
Vi tillåta oss därföre att meddela ett förslag till kurser, som
under ett par år tillämpats i en skola, och motiven till dessa.

Den, som en gång med första förberedande klassen för-
djupat sig i personligheterna ur 1 Hlosebok, förstår, att man
med den där är på det rätta området.

Likaså passar 2 Mosebok för den andra förberedande Idas-
sen. Här behandlas visserligen endast få personligheter, men
många af händelserna under ökenvandringen äga så att säga
sin motsvarighet i hvarje hem och bära en så tydlig prägel
af skuld och omedelbart straff, att barnet, vi våga nästan
säga utan tillämpning, känner igen sitt eget lif. Att de tio
buden inläras i sammanhang därmed, är ju också af betydelse.
FRÅN KRISTENDOMS-SEKTIONEN.	205

Jostia Ijok, Domareboken och, om man sä vill, äfven PMts
bok lämpa sig godt för tredje förberedande.

Men skulle dä Frälsarens personlighet tagas ifrän småsko-
lan? Visserligen pä intet villkor, men till framställningen däraf
passar bäst tiden före och efter de stora högtiderna. Dä läggas
berättelserna ur Gamla Testamentet å sido för att jul- och påsk-
stämning mä fä råda. Vi tro att jul-texterna och allt, som ur
den bibliska historien kan anknytas därtill, och som ju aldrig
undgår att fängsla, gör ett mäktigare intryck, dä det sättes i
samband med det efterlängtade lofvet, julklapparne, färden till
jul-ottan och möjligen andra kyrkobesök. Likaså bör Lidan-
des-historien, hvilken dock ej bör tagas för utförligt, djupare
gripa barnen, om de snart därefter eller strax förut sett kyrkans
sorgskrud, kanske höra, att det predikas äfven pä hvardagarne,
märka ett större allvar hemma, om föräldrarne gå till skrift
och dylikt. Den religiösa känslan väckes häraf pä ett natur-
ligt sätt. För att sedermera gifva den näring tjänar nog lämp-
ligast en psalmvers, ej allt för mycket bortförklarad, som gärna
gifves till inlärande öfver söndagarne.

Pä första och andra klasserna inom den egentliga skolan
fördelas sedan återstoden af Gamla Testamentets historia ur
Sanutels böcker, Konungaböckerna, Esra och Nehemia böcker
samt profeten Daniel. Här böra äfven barnen läsa åtskilligt
ur Bibeln, t. ex. mycket af Samuels, Davids och Salomos hi-
storia, Elias (fullständigt) och Elisa, m. m. Läxor ur Bibeln,
hvarigenom den lätt blir för dem en vanlig skolbok, borde nog
undvikas, men dä ingen lämplig lärobok finnes, måste man
emellanåt tillgripa det.

I första klassen anse vi, att man bör läsa flere af Jesu lik-
nelser och underverk och i andra klassen begynna med läsningen
af ett evangelium (Marcus eller Lucas). Utanläsning af psalmer
och bibelspråk kunna vi ej nog förorda sä väl här som i de
följande klasserna.

Tredje klassens barn äro nu tillräckligt förberedda att
kunna börja med katekesen. De af Frk. Westman omtalade
olägenheterna med denna synas oss dock minskas, dä katekesen
följer ofvanpå en biblisk historieundervisning, hvars utförlighet
gjort det möjligt att lära barnen tänka pä det andliga området.
Början göres med första artikeln, hvars sammanhang med bibli-
ska historien är tydligt, och därefter följer det första hufviidstycket
(enligt planen i Ternstedts »Den heliga läran»), hvilket dock ej
afslutas i denna klass. Evangeliet fortsättes och afslutas (önsk-
206

FFMTE ALLMÄNNA FLICKSKOLEMÖTET I LUND.

ligt vore, att Bergspredikan här kunde medhinnas, i annat fall
bör den förläggas till morgonbönen), och delar af Apostla-gärnin-
garna berättas muntligt. Fjärde och femte Idasserna repetera
det Gamla Testamentet, nu i sammandrag efter en lärobok
(t. ex. Norléns och Lundgrens) och med liursiv läsning ur
Bibeln. I fjärde afslutas äfven det första hufvudstycliet och
läses andra artikeln och tredje kufvudstycket. I den femte
gifves därjämte en kort öfversikt af profetian och läses den
tredje artikeln. I sjette klassen framställes Jesu lif i histo-
risk följd. Dess flickor bruka i regeln året därpå deltaga i
konfirmationsundervisningen, hvarför de nu genomgå fjärde och
femte hufmidstyckena.

I sjunde klassen, där tiden blir knappare till följd af kon-
firmationsundervisningen, läsas Apostlagärningarna och möjligen
kyrkohistorien under de första århundradena. I den åttonde
klassen afslutas kyrkohistorien och läses Romarebrefvet.

Dessa kurser ha vuxit fram ur en varm önskan, att ma-
terialets rikedom måtte till någon del därigenom blifva klar.
Låt vara, att de »concentriska cirklarne» för hvarje gång vid-
gas; för barnet står det ändå fast: vi ha läst ut bibliska hi-
storien i 3:dje förberedande, och nu läsa vi om den för andra
eller tredje gången.

Gäller det vidare om all annan historia, att den ej kan
förstås utan detalj-rikedom, hvad vinna vi med den bibliska utan
densamma?

Sektionens ordförande önskade, att de närvarande skulle enas
om att kämpa för att kristendomslektionernas antal ökades till
tre i veckan, hvarigenom bibel-läsningen skulle bli mer till-
godosedd. Vi undra om detta är nödvändigt. Äfven med fara
att missförstås säga vi, att det kan blifva för mycket däraf.

Efter slutad skolgång skulle ju barnet säga en inblick» i
bibelns skatter, men ej en exposé af dem, där läraren plockat
fram de dyrbaraste ädelstenarne. Enligt här framställda kurser
kan ju på de två timmar som äro anslagna till kristendoms-
undervisningen mycket medhinnas af det Gamla Testamentet,
dessutom ett evangelium, Apostlagärningarne och åtmistone ett af
brefven. Afsikten är ju att bibeln sedan skall följa dem ut ur
skolan och in i den »stängda kammaren»; ligger det inte då en
fara i, att de anse sig ha fått en stor del däraf förklarad förut?
När behofvet af att själf söka däri vaknar, väljer man nog först
allra helst det nya, det är först på ett mer utvecklad t stadium
man upptäcker hur mycket som ligger gömdt i de kända orden.
FRÅN GEOGRAFISKA OCH HISTORISKA SEKTIONEN.

207

Och dessutom instämma vi på det varmaste i det som i
sektionen påpekades angående morgonbönens betydelse i detta
fall. Lektionerna blifva ju ofta med eller mot lärarens vilja en-
dast historia, morgonbönen däremot en andaktstund. Med om-
växlande kursiv läsning och enkla bibelförklaringar med frågor
medhinner en lärjunge under sin skoltid ej så få delar af bi-
beln, om morgonbönerna år efter år ordnas med hänsyn därtill.
En talarinna vid mötet tycktes ha satt detta i system; af stort
intresse skulle vara, om hon t. ex. i denna tidskrift ville med-
dela något därom.

Riktigt synes oss äfven vara att väcka kyrkligt intresse
hos barnen genom att i form af ett enkelt föredrag med frågor,
antingen på lördagen eller måndagen, utlägga söndagstexterna.

M. L.

III.

Från geografiska och historiska sektionen.

Diskussionen i den geografislca och liistorisha selttio-
nen utgjorde, hvad geografiundervisningen beträffar, liksom en
fortsättning och utveckling af hvad som vid föregående flick-
skolemöten blifvit sagdt i detta ämne.

Vid de föregående mötena har det hufvudsakligen varit fråga
om hvilka element geografi undervisningen borde omfatta; vid
detta tillfälle talade man däremot mera om den plats dessa
element borde intaga vid undervisningen, d. v. s. om geografi-
undervisningens metodik. Det var egentligen ingenting nytt,
som framgick af denna diskussion, men många åsikter uttala-
des, hvilka voro grundade på verklig erfarenhet och vittnade
om grundliga insikter i det ämne, som behandlades. Vi vilja
här i allra största korthet — utrymmet tillåter oss ej att gifva
denna redogörelse större omfång — sammanfatta hvad som
yttrades rörande sättet att gå tillväga vid geografiundervis-
ningen.

Man var allmänt ense om, att en af geografiundervisnin-
gens allra viktigaste uppgifter är att gifva barnen kännedom
om de olika ländernas näringsförhållanden och deras invånares
lefnadssätt samt att, emedan dessa förhållanden hufvudsakligen
bero af ett lands fysiska beskaffenhet, man först och främst bör
bibringa barnen ett så klart och lefvande begrepp som möjligt
208	FEMTE ALLMÄNNA FLICKSKOLEMÖTET I LUND.

om de olika ländernas natur. Åt naturskildringarna bör man
så vidt möjligt är gifva mera åskådlighet genom afbildningar
af för ett land karakteristiska och egendomliga trakter. Alla
öfverensstämde äfvenledes däruti, att det är särdeles lämpligt
att gifva den första geografiundervisningen formen af en rese-
skildring.

Vidare framhölls, att ett lands växt- och djurvärld bör be-
skrifvas i sammanhang med redogörelsen för dess fysiska be-
skaffenhet, men att läraren i geografi ej bör ingå på en så vid-
lyftig beskrifning af ett djur eller en växt, att han inkräktar
på det område, som egentligen tillkommer läraren i naturkun-
nighet. Han bör t. ex. ej tala om djurens eller växternas bygg-
nad eller om deras plats i det vetenskapliga systemet, utan
hufvudsakligen framhålla den roll de spela i människans eko-
nomi eller framställa dem såsom uttryck af ett lands fysiska
eller klimatiska egendomligheter, jordmån m. m. Sedan lära-
ren redogjort för den fysiska beskaffenheten af en del af ett
land, bör han låta barnen inlära den politiska indelningen.
Den politiska geografien bör nämligen följa den fysiska så tätt
i spåren som möjligt. Allt för stora geografiska områden böra
därför ej beskrifvas på en gång, enär det fysiska elementet då
löper fara att blifva så vidt skildt från det politiska, att bar-
nen sedan ej hafva förmåga att uppfatta sammanhanget dem
emellan.

De fleste talare voro af den åsikt, att man vid undervis-
ningen på ett högre stadium bör gå tillväga på ungefärligen
samma sätt som i de lägre klasserna. Dock bör här större ut-
rymme lämnas åt ett lands kulturförhållanden, äfvenså åt sta-
tistiken. Mer än en talare framhöll vikten af att behandla siff-
ror med varsamhet och förstånd, så att de unga verkligen kunna
förstå hvad man genom dessa vill meddela dem. Man bör al-
drig underlåta att jämföra förhållanden som äro okända för barn
med sådana, med hvilka de äro förtrogna. Vill man t. ex.
gifva dem ett begrepp om hur tätt befolkadt Kina är, gör man
detta lättast begripligt och åskådligt för dem genom en sådan
upplysning som att invånarne i Kina bo lika tätt som om 70
familjer bodde i Humlegården. — Äfven framhölls att det
vore lämpligt att vid redogörelsen för ett lands fysiska beskaf-
fenhet utgå från geologiska kartor.

Att börja geografiundervisningen med en kurs i det som
några geografiska läroböcker kalla »Allmän fysisk geografi»,
ansågo de flesta af de i diskussionen deltagande såsom föga
FRÅN GEOGRAFISKA OCH HISTORISKA SEKTIONEN.

209

lämpligt. Sådana begrepp som: ö, delta, öken, stäpp m. m.
uppfattas vida klarare om de beskrifvas i sammanhang med det
land, där de förekomma. Hopförda pä ett ställe kunna alla
dessa begrepp ej blifva för barnen annat än tomma definitioner,
som minnet ej i längden kan kvarhålla.

I sammanhang med frågan om det förhållande, i hvilket
den naturhistoriska och den geografiska undervisningen böra
ställas till hvarandra, yttrades äfven några ord för att utreda
i hvad män läraren i naturkunnighet skulle kunna ställa sin
undervisning i samband med geografilärarens. Tiden medgaf
dock ej någon utförligare behandling af denna intressanta fråga.

Det ena af de båda öfverläggningsämnena rörande under-
visningen i historia, hvilka voro upptagna pä mötets program,
diskuterades med mycket lif och intresse. Det inleddes af frö-
ken Fries och hade följande lydelse: Genom hvilka medel
bör man vid historieundervisningen söka väcka och nära lär-
jungarnes fosterlandskänsla?

Inledarinnan betonade att all undervisning, som hade fäder-
neslandet till föremål, antingen den behandlade dess historia
eller dess geografi, dess literatur eller den kultur, som utveck-
lat sig där, skulle, rätt skött, hos de unga kunna framkalla en
vida djupare kärlek till fosterlandet än alla de fosterländska
minnesfester, hvilka skolorna under de senaste ären anordnat
för sina lärjungar. Sådana fester kunna visserligen framkalla
en fosterländsk entusiasm, men denna entusiasm är i allmänhet
af föga varaktig natur. Flickskolan, yttrade inledarinnan vi-
dare, borde göra allt för att väcka och stärka nationalkänslan
hos sina lärjungar, emedan det företrädesvis är genom kvinnan,
som fosterlandskärleken väckes och hålles vid lif i hemmen.
Hon utöfvar dock i allmänhet i detta fall ett allt för obetyd-
ligt inflytande, dels emedan de fosterländska ämnena historia,
geografi och svenska språket få stä tillbaka t. ex. för främ-
mande språk, dels emedan undervisningen i nyss nämnda äm-
nen ej är så ordnad, att den lämnar en verklig behållning. Så
t. ex. läses Sveriges geografi i de flesta flickskolor endast i de
lägre klasserna, blott i några få skolor repeteras den på ett
högre stadium. Flickorna få således nöja sig med den naiva
uppfattning af vårt fäderneslands natur, näringskällor och folk-
lif, som de fått i första klassen. Äfven åt undervisningen i
svensk historia är för liten tid anslagen i de högre klasserna.

Ver dandi 1893.	14
210

FEMTE ALLMÄNNA FLICKSKOLEMÖTET I LUND.

Men just sedan barnen genom studiet af andra länder fått blicken
vidgad, borde de återvända till sitt lands geografi och historia.
Liksom den, hvilken från främmande, land återvänder till Sve-
rige har fått ögat öppnadt för en mängd förut ej observerade
förhållanden, kunna äfven barnen, sedan de lärt känna andra
länder, vid återvändandet till fosterlandet få en annan och rik-
tigare uppfattning af dess kultur. En grundlig kännedom
om fäderneslandet måste framkalla en större kärlek till det-
samma m. m.

. Utrymmet tillåter oss. ej att vidlyftigare redogöra för det
sakrika föredraget, hvilket åhördes med mycken uppmärksam-
het. Den följande diskussionen visade att de fleste af de när-
varande hyste samma åsikter som inledarinnan i fråga om
medlet att väcka kärlek för fosterlandet. Några få invändnin-
gar gjordes däremot. Så t. ex. varnade ett par talare för att
gifva undervisningen i de nämnda ämnena en alltför nationell
prägel. Den kunde lätt blifva tendendiös, därigenom verka
tröttande och åstadkomma alldeles motsatsen af hvad man åsyf-
tat. Endast en och annan mera betydelsefull tilldragelse i vårt
lands historia bör man, menade de, framställa med en viss hög-
tidlighet; på så sätt kan man åstadkomma ett djupare intryck,
än om man ofta söker att få fram en nationell stämning. Vi-
dare påpekades af några talare det kraftiga medel till väckande
af fosterlandskärlek, som ligger i våra fosterländska dikter.

G. H.

--=4--
Hvad är att iakttaga vid katekesundervisningen
för att undvika de olägenheter, som vållas af
lärobokens form?

Inledningsföredrag inom kristendomssektionen vid 5:te allmänna
flickskolemötet i Lund d. 12 Juni 1893.

Frågan förutsätter, att katekesens form vållar olägenheter
vid undervisningen. Men detta är visst icke allmänt erkändt,
om det än många gånger, hittills utan märkbart resultat, blif-
vit påstådt. Många, företrädesvis sådana, som ej själfva sys-
selsatt sig med att undervisa barn i katekesen, hålla före, att
denna läroboks form, d. v. s. framför allt dess uppställning i
fixerade frågor och svar, är den enda för barn lämpliga, när
det gäller att hos dem inprägla lärosatser. Jag tror ej, att
så är förhållandet. Ett skäl till denna åskådning torde vara
vanan. Vi hafva aldrig pröfvat huru det skulle gå att begagna
en annorlunda uppställd lärobok, därföre att just denna bok är
af vår kyrka anbefalld till bruk vid undervisningen och att
sålunda ingen konkurrens mellan olika läroböcker här är möj-
lig, sådan som eger rum i andra ämnen, t. o. m. i biblisk hi-
storia. Att emellertid denna form vållar olägenheter, vill jag
först visa, på samma gäng som jag vidrör en annan sida af
katekesens uppställning, af hvilken lärare och lärjunge lätt för-
ledas till en oriktig uppfattning af innehållets betydelse. Där-
efter vill jag söka gifva några antydningar om hvad som kan
iakttagas vid undervisningen för att minska olägenheterna. Till
undvikande af missuppfattning ber jag emellertid att få betona,
att jag talar endast om katekesens form — innehållet skall
beröras endast så vidt det står i oskiljaktigt samband med for-
men — samt att jag iclte afser Luthers lilla katekes, utan
blott den antagna katekesutvecklingen.

Är det verkligen en olägenhet, icke en fördel, att kateke-
sens innehåll är uppställdt i fixerade frågor och svar? För
snart 100 år sedan voro så godt som alla läroböcker affattade
i den formen: den tidens pedagoger ansågo den således ypperlig.
212

KATEKESUNDERVISNINGEN.

Visserligen, men pedagogiken har gjort stora framsteg se-
dan den tiden, synnerligen i fräga om naturlighet i undervis-
ningen. Och onatur är det visserligen att lägga lärjungen or-
den i munnen och sålunda icke taga någon annan af hans
själsförmögenheter i anspråk än minnet. Att så göra är ju
den yttersta nödfallsåtgärd, där lärare ej finnes, eller där han
är lat och oduglig. Men det torde ej med skäl kunna sägas,
att vår tid lider brist på dugliga, för sitt kall varmt intresse-
rade lärare, och man lagstiftar ju ej för undantagen. Också
finnes numera ej ett enda af skolans ämnen, där den kateke-
tiska formen för läroboken begagnas, mer än kristendomen,
skolans viktigaste ämne. Långt ifrån att denna form skulle
vara en hjälp för den lärare, som känner ansvaret af att med-
dela barnen en lefvande kristendomskunskap, hindras han fast-
mer däraf i sin undervisning. Han får göra de största an-
strängningar för att katekesen ej skall blifva en blott minnes-
lexa för lärjungarna, ej därför att innehållet är öfver deras
fattningsförmåga — det är blott undantagsvis fallet — utan
därför, att formen rent af lockar till tanklöshet och mekanism.
Eller känna vi icke igen huru vid den enklaste fråga, t. ex.
Hvilken är hvilodagen? annars tänkande lärjungar kunna med
ängslig min söka efter svaret och slutligen komma med: »Jag
mins inte början»? Det vittnar tydligt nog därom, att barnet
fäst sig vid orden, icke vid tanken, att det har en minneskun-
skap, som hindrar det att på ett enkelt och naturligt sätt an-
vända sin sakkunskap. Ofta händer ock, att barnet förträffligt
kan upprepa början af ett svar, men att det plötsligt stannar,
emedan ett enda litet, stundom oväsentligt ord fallit, ur minnet.
Det sker i synnerhet, när svarets begynnelseord äro inlagda i
frågan, t. ex. st. 39. »Hvarigenom visar en människa förakt
för predikan och Guds ord?» — »En människa visar förakt
för predikan och Guds ord därigenom» o. s. v. När ett sådant
stycke läses rätt från början, beror detta ofta nog ej på någon
verklig eftertanke hos barnet, utan allenast på dess ljud- eller
ordminne.*

* Man har invändt, att denna anordning, att inlägga frågans ord i
svarets början, vidtagits för att tillmötesgå en af pedagoger uttalad ön-
skan. Så torde nog vara förhållandet, och det kan endast beklagas, att
denna önskan efterkoms i så vidsträckt mån, grundad som den var i ett
på den tiden allt för långt drifvet nit om svenska språkets satsbyggnad:
man hade ju i sin ifver att lära barnen uttrycka sig i fullständiga satser
så när förvandlat allt svarande till ett onaturligt papegojartadt eftersä-
gande.
KATEKESUNDERVISNINGEN.

213

I sammanhang med fråge- och svar-formen står utan tvif-
vel den egenskapen hos svaren, att de ofta äro ytterst sam-
manträngda. Hvad som bokstafligt skall läras utantill, får ju
icke belamras med några förtydligande ord, får ej häller ut-
tryckas med flere ord än dem som äro alldeles nödvändiga och
bör ju ock innehålla så mycket som möjligt i få ord. Men man
glömmer därvid, att svårigheten att lära blir större i mån af
styckenas innehållsrikedom och för barnen främmande, koncisa
uttryckssätt — de äro »inbakade», pläga barnen säga —■ och
att den åsyftade besparingen af tid och möda därför blir illu-
sorisk. Utanläsningen af ett sådant stycke blir ock med nöd-
vändighet mer eller mindre mekanisk. Det strider mot bar-
nets natur att uttrycka sig koncist, och den otillgängliga for-
men gör själfva innehållet otillgängligt och verkar därigenom
förslöande. Exempel på ett sådant dels koncist, dels i öfrigt
för barn olämpligt uttryckssätt äro bl. a. styckena 30, 64 (där
sista delen svårligen kan anses som svar på frågan), 67, 70, 106.

Hvad skola vi nu göra, för att den kristendomskunskap
barnet ur en sådan lärobok inhämtar icke måtte blifva en blott
mekanisk, utvärtes minneskunskap? Katekisera, säges det oss,
och därmed tror man sig hafva sagt nog. Men man kan ka-
tekisera på olika sätt. Vi skola icke äflas att förklara och
utreda hvarje, äfven det enklaste begrepp, som förekommer i
stycket, icke, som jag en gång hörde en lärarinna med bekym-
rad min göra, söka utfinna olikheten mellan sådana uttryck
som namn och rylcte (st. 62), icke häller tro oss hafva utredt
ett styckes innehåll, därför att vi vän dt och ändrat hvarje me-
ning och ord däri. En sådan katekisation förstör den religiösa
stämningen, det helgjutna intrycket af de heliga sanningarna,
lika säkert som ett dylikt sönderplockande af ett skaldestycke
tar bort hvarje skymt af poetisk stämning. Och förlora vi den
heliga stämningen vid vår undervisning, förjaga vi den för bar-
met naturliga känslan af vördnad och kärlek för Gud och talet
om Honom, då må vi ej undra på, att kristendomskunskapen
ej bär någon frukt för lifvet. I allmänhet må vi akta oss för
att definiera i stället för att förklara. Definitioner äro icke,
åtminstone för barn, utredningar; de äro, äfven de, koncisa ut-
tryck ; de förblifva därför ofta lika oförstådda som de begrepp
de skulle klargöra och vända sig mera till barnens ordminne
än till deras uppfattning af sak.

För mig synes det vara naturligt att, utgående från det
för barnen välbekanta, genom den bibliska historien gifna läro-
214

KATEKESUNDERVISNINGEN.

innehållet eller från tilldragelser och erfarenheter ur det dag-
liga lifvet, hvilka ligga inom barnens område, söka göra till
en verklighet för dem det innehåll, som uttryckes i stycket.
Därvid böra ock språken under styckena komma i sin rätta
ställning såsom underlag, icke bevis för styckets innehåll.
Därom mera senare. När sålunda ett verkligt material är
gifvet, kan man visa, huru dess lärdomar kort sammanfattas
genom styckets ord. De i utvecklingen förekommande, fixerade
frågorna böra därvid sparsamt användas. Man bör i allmänhet
formulera frågorna på olika sätt, på det att barnens ordminne
icke åter må spela dem det sprattet att oförmärkt undantränga
sakminnet.

Det inses lätt, att för en så drifven katekisation är kate-
kesens uppställning i frågor och svar ingalunda en lättnad. I
en synnerligen läsvärd uppsats i detta ämne i Svensk Tidskrift
läste jag nyligen några ord, hvilka jag här till deras innehåll
vill anföra. Katekesen, säger författaren, gifver oss läroämnet
liksom inlagdt i en mängd små lådor, hvar och en med sin
passande nyckel. Använder man blott den rätta nyckeln, d.
ä. den rätta frågan, så drages lådan ut och innehållet kommer
fram af sig själf; men har man förlagt nyckeln, kommer man
icke i lådan.

Om någon kunskap är för lifvet, så är det väl kristen-
domskunskapen. Må vi då göra allt hvad vi kunna, för att
den kunskapen hos våra barn skall komma att ligga i en öppen
låda, där de genast kunna finna hvad de i olika fall behöfva!

En annan olägenhet, visserligen icke mindre än den förra,
ehuru den ej så ofta blifvit beaktad, vållas af de lösryckta,
stympade, sönderplockade, under styckena ställda språken. Man
kan förundra sig öfver ett sådant sätt att handskas med Guds
ord. När man söker för sig utreda anledningen därtill, vill
det synas, som om den ledande tanken (sannolikt ärfd ända
från medeltiden) varit den, att man framställt lärosatser, för
hvilka man sedan sökt bevisen i bibeln, ungefär som om man
velat säga: »Detta påstå vi; bevisen för att vårt påstående är
riktigt, kunnen I se i följande bibelställen.» Men så bör man
väl ej gå till väga, när man meddelar undervisning i hvad Gud
lärt oss om sig själf, allra minst när det är barn, som skola
undervisas. De böra få de eviga sanningarna så konkret fram-
ställda för sig som möjligt: kritik, tvifvel och bevis äro ej för
dem. Rättast vore väl att för hvarje läropunkt taga fram hvad
Guds ord lär därom och sedan sammanfatta detta i ett kort
KATEKESUNDERVISNINGEN.

215

uttryck, m. a. o. att läsa språken först och stycket sedan, men
visserligen icke språken såsom de nu förekomma, stympade
och ryckta ur sitt sammanhang. Läraren bör själf slå upp
hvarje språk och läsa det i sitt sammanhang, för att se dels
den ursprungliga meningen med orden, dels huru mycket af
sammanhanget som bör tagas med för att bättre belysa den
ifrågavarande läropunkten. Han skall då till sin öfverrask-
ning finna, att stundom orden hafva en helt annan mening
i sammanhanget, än när de förekomma lösryckta, t. ex. språ-
ket under st. 54: »Gör dig själf intet ondt», ur hvilket ställe
man enligt sammanhanget visserligen icke kan draga ett allmänt
förbud mot själfmord, och att stundom sådant blifvit utelämnadt,
som bäst belyser stycket, t. ex. vid andra språket under st.
3: »All skrift, af Gud ingifven» o. s. v., där den föregå-
ende, men framför allt den efterföljande versen — »på det att
Guds människa må vara fullbordad, till allt godt verk skicklig»
— innehålla själfva slutklämmen, så att säga. Ett annat ex-
empel på en dylik förkortning lämnar andra språket under
st. 50: »Lefve vi, så lefve vi för Herren». Först när det före-
gående och efterföljande tages med: »Ingen af oss lefver för
sig själf, och ingen dör för sig själf. Ty lefva vi, så lefva vi
för Herren, och dö vi, så dö vi för Herren. Ehvad vi nu
lefva eller dö, höra vi Herren till», blir det verklig mening i
orden. Endast genom att uppslå stället och taga reda på sam-
manhanget kommer man att gifva orden under samma stycke:
»Allt det en man hafver, låter han för sitt lif» sin rätta be-
lysning. De äro nämligen satans ord, då han anklagade Job
inför Gud, och innehålla såsom alla lögnens faders ord en lögn,
som ser ut som en sanning.

Vidare bör läraren söka samla de spridda sanningarna till
hela framställningar. Så t. ex. vid 4:e budet, där det ställe,
Rom. 13: 1—4, som handlar om öfverhetens och undersåtarnas
inbördes förhållande, är sönderplockadt i fyra delar, af hvilka två
återfinnas under st. 45, den tredje, som utgör en mellanmening
till de förra, under st. 49 och den sista vid 5:te budet under st. 52.
Att detta bibelställe bör läras i sitt sammanhang, är ju tydligt.
Något liknande förekommer vid läran om Jesu öfverstepräster-
liga ämbete, där förra delen af Ebr. 7: 24—27 förekommer un-
der st. 121 och senare delen under st. 120. Flere exempel
skulle kunna anföras, men jag vill ej upptaga tiden därmed.

Vid själfva lektionen bör lärarinnan dels låta barnen ur
bibliska historien berätta de händelser, de Jesu tal eller lik-
216

KATEKESUNDERVISNINGEN.

nelser, som hafva afseende på det för handen varande ämnet,
men därjämte ock låta barnen i sina biblar uppslå och i sam-
manhang läsa de katekesspråk, som behöfva belysas eller full-
ständigas, samt andra längre eller kortare ställen, som behandla
samma sanning. (Äfven af sådana icke i katekesen upptagna
ställen kunna med fördel flere användas till memorering.) Först
sedan detta är genomgånget, må de läsa katekesstycket såsom
en sammanfattning af hvad de lärt. Så kommer bibeln till sin
rätt att vara, icke lärobok, icke bevisningsmaterial, men källan
till vår kristendomskunskap, och barnen blifva hemmastadda i
sin bibel, lära småningom att själfva där hämta den kunskap
och ledning de behöfva.

Jag har nödgats uppehålla mig kanske väl mycket vid
katekesens brister för att kunna antyda sättet att undvika olä-
genheterna däraf. Detta har visst icke skett därför, att jag
underskattar katekesens värde såsom gemensam, af kyrkan god-
känd lärobok för vårt folk. Tvärtom inser jag väl, att det är
af oberäknelig, af många allt för litet beaktad betydelse, att
vi ega en sådan för hög och låg, bildad och obildad gemensam
lärobok. Må vi söka att göra oss den rätt till godo äfven
därigenom, att vi så långt som i vår förmåga står söka oskad-
liggöra de brister, hvilka vidlåda den liksom hvarje annat män-
niskoverk, i förhoppning att våra kyrkliga myndigheter i sinom
tid skola inse och afhjälpa dem.

Hortense Westman.
Mera om »Geometrin såsom läroämne i
flickskolan».

Vördsamt bedes om utrymme för en kort men. ljudlig applåd
till geometrilärarinnans käcka uttalanden i Verdandis senaste
häfte. Mitt utbrott blir i sjelfva verket nästan identiskt med
ett äldre sådant om just aritmetik och »geometri» såsom oer-
sättliga bildningsmedel för skolflickor, hvilket anförande på
sin tid benäget upptogs i denna tidskrifts fjerde häfte af år-
gången 1887. Med ärlig afsigt att emellertid söka tala något
saktmodigare denna gång — (när man har alldeles rysligt rätt,
äro blott anledningarna så mycket större att yttra sig höfligt) —,
kan jag dock ej i sak afpruta något på, hvad jag för sex år
sedan angaf som ultimatum i frågan.

Ett så grundligt inlärande och öfvande af de enklaste
matematiska sanningsformlerna, att de kunna med osviklig fär-
dighet användas och i full klarhet fattas af enhvar bland sko-
lans alumner samt derefter följaktligen förbli hos hela denna
ungdom en oförytterlig egendom för lifvet, det och ingenting annat
anser jag alltjemt vara flickskolans enda rätta kurs i logik —• och
öfverhufvud det enda strängt »vetenskapliga arbete» som bör
eller kan förekomma vid ett elementarläroverk.

I alla andra skolämnen måste ju på detta tidiga utveck-
lingsskede in-magasinerandet af data samt dessas nödtorftiga
ordnande medels »qvasis-lagar förblifva hufvudsak. Ännu kunna
öfverhufvud ifrågavarande data — med hänsyn till de föga er-
farna pojk- och flickhjernornas tillstånd — icke helt samman-
hållas inom det oslitliga bandet af verkliga, sjelfverkande lagar;
ännu är på samtliga, reala och humanistiska områden öfverhufvud
vetenskapligt vetande en fysiologisk och psykologisk omöjlighet;
matematiken ensam gör från den allmänna regeln ett undantag.
218

ROBINSON: OM GEOMETRIN.

Enhvar som klart fattat geometrins få postulater och axi-
omer samt sjelf sedan vaket tillämpat dem för konstruktion och
bevisning af en och annan bland de enklaste propositionerna i
Euklides, enhvar som blott fullständigt förstått siffersystemet —
således innehar klar och viss medvetenhet om dess sjelfnödvän-
diga verkan på hvarje använd siffras plats och valör under de
successiva små förrättningarna för ett räkneexempels lösning
inom qvatuor species i hela tal och decimalbråk —. enhvar sådan
(flicka eller gosse) innehar redan i och med detta ett visst
vetenskapligt vetande, som är hennes eller som är hans oför-
gripliga, sjelfförvärfvade, sjelfständiga egendom. Och så ele-
mentärt eller skenbart ringa detta tydliga vetande än må vara
och heta — jemfördt med det myckna som derpå kan fram-
deles byggas —; så har det det gemensamt med äfven bragder
inom högsta slagen af vetenskapligt forskningsarbete, att det
redan ostridigt ådagalägger förmågan af icke bara »qvalitativt
förutseende», sådant som också den obildades erfarenhetskun-
skap kan prestera och som de mindre fullständigt organiserade
vetenskaperna kunna prestera, utan rent af »qvantitativt förut-
seende», hvilket är egendomligt blott för de mera exakta veten-
skaperna. (Se med afseende på denna distinktion företrädesvis
»The genesis of science», Herbert Spencers mest roande och
upplysande afhandling.)

All annan, sannskyldig, grundlig abstraktion är i barna-
och första ungdomsåldern för det snart sagdt ojemförligt stora
flertalet lärjungar något icJx utförbart. Men matematiken är
i i sina elementer, aritmetik och geometri, på en gång ganska
abstrakt och fullt åskådlig, åskådlig äfven för ett barns föga
uppöfvade förmåga af ordnande åskådning.	•

Det af en siffra, t. ex. 3, angifna belopp är en i hög grad
abstrakt föreställning, icke det samma som föreställningarna:
tre fåglar eller tre blommor, tre stenar, tre färger o. s. v.,
utan en den mest allmänt tillämpliga föreställning, som kan
gälla hvilka slags föremål eller begrepp som helst, den rent
numeriska föreställningen »tre enheter». Men hvilken duglig
lärare i aritmetik vet ej, att, efter någon tids ordnad och all-
varsam öfning, är ett barn verkligen i sj élfständig och vaken
besittning af denna så abstrakta föreställning, ja, i så fullstän-
dig besittning deraf, att det numera kan bruka den på egen
hand om alla slags objekt, sinnliga eller andliga, och äfven
snart begreppsmessigt röra sig - med densamma utan några der-
under tänkta objekt — eller m. a. o. handskas med den rent
ROBINSON: OM GEOMETRIN.

219

formelt, och likvisst icke göra detta blott automatiskt utom
med klart begripande af hvad som sker. Likaså inom geome-
trin. En vinkels egenskap att vara spetsig, rät eller trubbig,
en viss vinkels egenskap att vara alldeles lika stor med en
viss annan vinkel (trots möjligen en ganska anmärkningsvärd
olikhet i deras resp, vinkelbens längd), detta och annat sådant,
som hör till våra allmännast kända abstrakta rumsanningar, det
är alltsammans helt enkelt sanningar, dem ett väl — klart,
lifligt och lugnt — undervisadt barn ser inom sig, så snart
det blifvit väckt på dem; det ser, att det icke fått dem af
läraren utan liksom egde dem förut i och med sjelfva sin egen
tillvaro, fast det icke förrän nu upptäckt dem.

Men att vara lärare i dessa två läroämnen, som leda åskåd-
ningen och förståndet på laglig väg in i riket för matematikens
alla vidsträckta sanningar, det är icke hvar mans sak. Och
min enskilda öfvertygelse är, att intet annat verkligt skäl finnes
för aritmetikens och geometrins bekanta vanfräjd inom flick-
skolorna än bristen på normal matematisk undervisning.

Anekdoter äro belysande. Se här för den skull några
exempel på oduglig och duglig lärareverksamhet i ämnet. Jag
skall hemta dem på nära håll, från min egen personliga er-
farenhet.

Jag hade räknat, tills jag var några och tjugu år, utan
någon klar insigt i detta ypperliga förståndsschema som vi kalla
siffersystemet; hade följaktligen funnit allt räknearbete mördande
tråkigt. Vid nämda tidpunkt fick jag ett lärareuppdrag, hvaraf
jag tvangs att på egen hand tänkande arbeta mig igenom sy-
stemet (förr var ju omöjligt att meddela räkneundervisning, i
fall den icke skulle — i sin ordning — bli ytterst tråkig och
för lärjungarnes förstånd ofruktbar). Resultatet af mitt sjelf-
ständiga arbete blef tillfredsställande, ej blott för den kurs jag
ledde, mina elever voro okunniga soldater, utan för all räk-
ning jag sedan sjelf måst verkställa — och som aldrig mer
varit tråkig.

Nu ett exempel från en tidigare ålder.

Ar 1847 skulle jag in till Carlberg. Tentamina gingo i
öfrigt skäligen bra. Men från tentamen i Euklides’ l:sta bok
återkom jag om qvällen till Stockholm underkänd. Den släg-
ting, hos hvilken jag bodde, frågade: Hur kom det sig? —
Jo, jag har aldrig fått duglig undervisning i ämnet, min lärare
förstod det icke sjelf, utan pluggade i mig satserna och bevisen
som ett slags utanlexor. — När har du examen? — Om
220	ROBINSON: OM GEOMETRIN.

en vecka. — Ja, var du då lugn! Tilldess skall du vara klar.
Jag skall skaffa mig ledighet att gifva dig en timmes lektion
om dagen. —- Skall jag läsa öfver något? — Nej, det behöfs
inte. I morgon förmiddag klockan tio börja vi.

Nästa dag stod stora svarta taflan med kritstycket och bar-
foten framme, och jag fick (för första gången) höra klara, tyd-
liga, enkla, fullt begripna ord om dessa linier, ytor och punkter.

Återkommen från examen sex dagar senare, tillfrågades jag
af min gode lärare: Nå, hur gick det i dag^ — Jo, i dag fick
jag högsta betyget: »godkänd med utmärkt beröm».

Redan i andra skolämnen är det hårdt att ha fått olämp-
lig lärare; i matematik är det ett slags förståndsmord.

Geometrilärarinnan i Verdandis förra häfte synes deremot
vara en af dessa lyckosamt begåfvade, hvilka af naturen fått
som sin oförgripliga uppgift att väcka de ungas förstånd till
medvetet, eget lif; att bringa jern i ett anemiskt, uthungradt
förstånd; att under gladt och strängt förståndsarbete fast sam-
manknyta åskådningskunskapens mest primitiva sanningar eller
lägsta steg med hela den öfriga, ändlösa repstegen upp genom
det experimentala upptäckts- och uppfinningssträfvandets höj-
der —■ de exakta vetenskapernas mödosamma men säkra väg
genom skapelsens stora mysterium.

Måtte hon vinna sitt föredrags allt annat än anspråksfulla
syfte: att hädanefter kunna med visshet påräkna en trettiondedel
af flickskolans arbetstid för geometrin! Får skolan inga blott
halft om halft dugliga geometrilärare, utan idel förträffliga
pedadoger i detta så ytterst magtpåliggande, förståndsstärkande
läroämne; då skall nog snart fröken Rönström hafva nått sitt
så sansade önskningsmål. Då skall ej heller ansökan om dis-
pens från ämnet mera förekomma, om icke för någon särskildt
i åskådningsförmåga »lytt» lärjunge. Man läser ju någon gång
(äfven om heroer inom lärdomens historia), att matematikens
elementer förblifvit för en eller annan utomordentligt mot-
bjudande och i sjelfva sin grund otillgängliga under hela skol-
tiden. Innan jag fäster mycket afseende vid dessa anekdoter,
skulle jag dock vilja ha några tillförlitliga biografiska uppgifter
äfven om de då varande lärarne i geometri och räkning
inom ifrågavarande skolor. Att de — möjligen — varit hög-
lärda, är intet bevis för att de dugt till undervisare.

Men kanske finns ock verkligen hos en och annan lär-
junge ett slags »färgblindhet» för vissa kunskapsfält, på samma
gång som urskilningsförmåga inom alla andra. Kanske (och
ROBINSON: OM GEOMETRIN.

221

då är dispens naturligtvis det rigtiga). Men här — liksom
vidkommande den fysiska färgblindheten — må frågan icke
alltför raskt afgöras. Det kan hända man alldeles misstagit
sig. Har ej läraren i sin undervisningspraxis ofelbart inne den
fina, gyllne takt, som fr. Rönström så träffande betecknar med
»skynda långsamt», så saknas hos honom totalt förmågan att
göra profvet; han måste öfverlämna detta ömtåliga uppdrag åt
någon annan. Hvad mera är, han borde då lemna hela sin
lärareplats i matematik åt »någon annan», ty sjelf är han blott
ett hinder för den matematiska väckelsens- meddelande. De
matematiska äro (redan i sitt elementära skede) de finaste af
alla den vetbara tillvarons sanningar,* kunna närmast jemföras
med mikroskopiska iakttagelser, der icke fråga är om att få se
ett stort stycke på en gång, utan om att se det lilla stycket
rätt, att hafva tillräckligt starka och rena glas, tillräcklig be-
lysning samt tillräckligt stadig blick. Då skall man finna
hvarje iakttagelse så nästan outtömlig, att man ej känner sig
drifven att brådstörta till den nästa.

* Endast aningens sanningar äro finare.

Robinson.

Störande tryckfel i tidskriftens förra häfte.

Uppsatsen om geometriundervisningen:

Sid.

»

»
»

156

157

»

158

rad.	28	står	ytans

»	23 o. 25	»	art

»	27	»	paralleln

»	2	»	allmän

i	st.	för	ytors.

»	»	»	ort.

»	M	»	parabeln.

»	»	»	allmänt.
De pedagogiska kongresserna i Chicago

sommaren 1893.

Under tiden för den stora världsutställningen i Chicago
innevarande år och i samband med denna hölls därstädes en
serie internationella kongresser (»världskongresser»). Bland dessa
voro de båda pedagogiska kongresser, som höllos i slutet af Juli,
den ena omedelbart efter den andra. Den första pågick från
den 17 till den 25 Juli, den andra mellan den 25 och 28 Juli.
Med undantag af den för alla världskongresserna gemensamma
styrelsen hade dessa båda kongresser olika styrelse och ledning.
Hvarför på detta sätt två olika kongresser höllos af väsentli-
gen samma art, är mig icke fullt klart. Den sista var emel-
lertid på samma gång det sedvanliga årsmötet för det stora
läraresällskapet i Förenta Staterna (»National Educational Asso-
ciation») och hölls under dess ledning. Förhandlingarna vid
denna kongress komma att ingå såsom en del i serien af de
tryckta förhandlingarna vid detta sällskaps möten.

Undertecknad hade af Kongl. Maj:t erhållit understöd i
ändamål att vid världsutställningen i Chicago studera utställnin-
gar hörande till uppfostrings- och undervisningsväsendet samt del-
taga i de pedagogiska kongresserna. I mitt uppdrag ingick äfven
att såsom delegerad representera Sverige vid dessa kongresser.
Liknande understöd och uppdrag hade Dr E. Österberg från Stock-
holm erhållit. Hvad jag här ämnar meddela är några strödda
drag af det viktigaste eller allmänintressantaste, som förekom
vid kongresserna, hufvudsakligen minnen och intryck af sådant,
som jag själf hade tillfälle att se och höra. Då emellertid de
båda kongresserna voro fördelade i flera sektioner eller special-
kongresser, hvilkas sammanträden ofta egde rum samtidigt, är
tydligt, att jag äfven med bästa vilja blott kunnat vara närvarande
DE PEDAGOGISKA KONGRESSERNA I CHICAGO 1893.	228

vid en ringa del af det hela. Den, som önskar fullständigare
kännedom om de hållna föredragen och diskussionerna, må
hänvisas till de tryckta förhandlingarna. Sådana komma, så-
som nyss nämdt, med visshet att offentliggöras för den senare
kongressen, detta troligen före slutet af innevarande år. Äfven
den förra kongressens förhandlingar torde sannolikt blifva tryckta.

Den lokal, där de pedagogiska kongresserna likasom de
andra världskongresserna höllos, var »the Memorial Art Palace»,
ett för ej längesedan uppbygdt konstmuseum. Detta är en vac-
ker byggnad, belägen i stadens centrala del, på Michigans strand.
I samband med museibyggnaden hade för kongressernas räkning
blifvit uppförd en provisorisk träbyggnad med tvänne mycket
stora salar, hvardera rymmande omkring 3,000 personer. I dessa
höllos sammanträden af hela kongresserna samt af de mest besökta
sektionerna, de flesta sektionerna hade sina möten i salar hö-
rande till museets öfre våning, hvilkas väggar voro fylda af
tafor.

Den första af de pedagogiska kongresserna öppnades Mån-
dagen den 17 Juli i Columbus-salen, en af de förutnämda stora
salarna. Antalet närvarande uppskattades till minst två tusen
personer. Ordförandestolen hade sin plats på en rätt stor upp-
höjd plattform eller estrad. På denna hade ledamöter af sty-
relsen och andra framstående amerikaner äfvensom delegerade
från utlandet sin plats. Det är brukligt i England såväl som
Amerika, att vid offentliga möten och sammankomster framstå-
ende personer, talarne eller andra, som med mötet hafva sär-
skildt att göra, befinna sig jämte ordföranden på plattformen.
Kongressen öppnades med bön af JBiskop Fallows, ordförande i
kongressens organisationskommitté. Biskop Fallows var en af de
ledande och mera bemärkta personerna vid ifrågavarande kon-
gresser. Hans utseende och väsen var tilltalande, värdigt men
på samma gång hurtigt och friskt. Han tycktes vara en framstå-
ende och omtyckt personlighet. Såväl de allmänna kongresserna
som i vissa fall sektionernas förhandlingar öppnades med bön af
någon prästman. Denna tillhörde ibland en, ibland en annan
konfession. Vid ett tillfälle förrättades bönen af en framstå-
ende katolsk andlig. Att i dessa fall bönförrättaren i sin bön ej
framhöll något, som var särskildt egendomligt för hans konfession,
säger sig själft. Vid kongressernas afslutning hölls icke bön.

Efter bönen följde ett inledningstal af Mr. JBonney, pre-
sident för samtliga världskongresserna. Det lär vara från
honom, som första tanken på dessa kongresser utgått. Han är
224

DE PEDADOGISKA KONGRESSERNA I CHICAGO 189 3.

en framstående advokat i Chicago. Begåfvad med stor energi
och kraft har han sedan ungdomen intresserat sig för uppfost-
ringsfrågor och spridande af bildning samt verkat i sådant syfte.

Efter Mr. Bonney uppträdde ånyo Bislcop Fallows. Han
hälsade välkomna deltagarna i kongressen, de amerikanska och
dem från främmande länder, talade om denna kongress såsom
»den kanske viktigaste af alla som hållits och skulle hållas i
staden». Särskildt uttalade han en hjärtlig välkomsthälsning
till den gamle Henry Barnard, utan tvifvel Amerikas främste
lefvande pedagog, som trots sin höga ålder — öfver 80 år —
infunnit sig vid kongressen. Det var han, som, för att anföra
ett uttryck från Bisk. Fallows’ hälsningsord, »tillsammans med
Horace Mann begynte den nya tidsåldern af lifaktighet och
framåtgående på uppfostrans område i Förenta Staterna». Mest
känd torde Barnard vara som utgifvare af »American Journal
of Education». I denna tidskrift har han skrifvit en mängd
utmärkta monografier, som sedan delvis utkommit i bokform.
Han skrifver fortfarande i tidskriften, som f. n. omfattar 31
digra volymer.

Nästa talare var Mrs. Wilmarth, ordförande i den kvinliga
afdelningen af organisationskommittén. Äfven hon yttrade några
välkomstord, i hvilka hon bland annat vidrörde den framstående
ställning, som för närvarande intogs af kvinnorna på uppfost-
rans och undervisningens område. Om kvinnornas betydelse
i detta afseende vittnade för öfrigt icke minst de pedagogiska
kongresserna själfva. Deltagarne i kongresserna voro säkerligen
icke obetydligt flere kvinnor än män. Bland dem, som höllo
föredrag och deltogo i diskussionerna, många gånger lämnande
de icke minst värdefulla bidragen, var ett betydande antal kvin-
nor och detta såväl amerikanskor som kvinliga deltagare från
England, Tyskland, Frankrike, Danmark, Sverige m. m. Att
det kvinliga elementet var så starkt representeradt bland ameri-
kanska deltagare i kongresserna, är lätt att förstå, då man vet,
att lärarna i Förenta Staternas offentliga skolor (primary schools
och grammar schools) blott till ringa del utgöras af män, de flesta
äro kvinnor.

På staden Chicagos vägnar hälsades främlingarna välkomna
af Mr. Lane, inspektör för Chicagos skolor och ordförande för
innevarande år i det förut omtalade allmänna läraresällskapet
inom Förenta Staterna.

Den förste, som besvarade välkomsthälsningarna, var Dr
Harris, en af Förenta Staternas mest framstående män på upp-
DE PEDAGOGISKA KONGRESSERNA I CHICAGO 189 3.

225

fostrans område. För närvarande innehar han ställningen som
»Commissioner of Education», den förnämsta platsen på nyss-
nämda område inom Förenta Staterna. Denna plats har, ehuru
ganska oegentligt, blifvit jämförd med undervisningsministerns i
andra länder. »Commissioner of Education» är chef för under-
visningsbyrån i Washington. Denna byrå är dock icke något
undervisningsdepartement, den har, med ett undantag, hvarom
mera nedanför, ingen myndighet i fråga om landets undervis-
ningsväsen. Som bekant råder inom Förenta Staterna hvarje
enskild stat själfständigt öfver sitt undervisningsväsende liksom
sina flesta öfriga angelägenheter. Hvad undervisningsbyrån har
att göra är att insamla upplysningar rörande undervisningen i
landets olika delar, och dessa sammanarbetas för hvarje år till en
utförlig redogörelse, som af Commissioner of Education öfver-
lämnas till kongressen jämte påpekande af brister samt förslag
till förbättringar, Undervisningsbyrån har äfven till uppgift
att följa undervisningsväsendets utveckling i andra länder, sär-
skildt i syfte att för skolorna inom landet påpeka och till upp-
tagande anbefalla sådant, som synes vara värdt efterföljd. För
detta ändamål samt i ändamål att sprida upplysning och med-
dela råd i allmänhet utger byrån en serie skrifter rörande upp-
fostran och undervisning, »circulars of information», af hvilka
vanligen flere häften utkomma årligen. Dessa innehålla redo-
görelser för undervisningsväsendet i andra länder, afhandlingar
om enskilda undervisningsämnen rn. m., som anses tjäna till
nytta för skolor och lärare. Endast i ett fall har, såsom näm-
des, byrån en styrande myndighet; detta är i fråga om skolorna
i territoriet Alaska, hvilka stå under byråns omedelbara ledning.

Dr Harris, byråns chef, för att nu återkomma till honom,
har utöfvat en omfattande verksamhet på det pedagogiska om-
rådet, som lärare och mångårig skolinspektör, som pedagogisk
författare, som mycket verksam deltagare i det stora läraresäll-
skapets årsmöten och nu senast sedan år 1889 som chef för
undervisningsbyrån. Han har jämte ett par andra personer ut-
gifvit »Appleton’s Readers», en i amerikanska skolor använd
engelsk läsebok. Hans verksamhet har dock ingalunda varit
inskränkt blott till det pedagogiska området. Han är hege-
liansk filosof, af sådana den förnämste i Förenta Staterna,
och utgifver sedan 1867 »The Journal of Speculative Philo-
sophy». Hans yttre vittnar om den lärde forskaren. Lång,
kraftigt bygd, fast mager, med kortklipt grått hår och .helskägg,
ansträngda, bleka drag och glasögon liknar han mera en tysk

Verdandi 1893.	15
226

DE PEDAGOGISKA KONGRESSERNA I CHICAGO 189 3.

universitetsprofessor än en amerikan, sådan man vanligen före-
ställer sig denne, detta så mycket mer som hans sätt, när han
uppträder som talare, icke liknar det vanliga amerikanska; han
är vida mer stel och entonig än en amerikansk talare i all-
mänhet brukar vara.

Sedan Dr Harris uttalat sin tacksägelse för välkomsthälsnin-
gen, uppträdde i samma syfte Prof. Gompayré, den bekante peda-
gogiske skriftställaren, författare till värdefulla arbeten i pedagogi-
kens historia m. fl. Han var ordförande i den delegation af icke
mindre än åtta personer, hvaribland en kvinna, som från Frank-
rike sändts till Chicago. Prof. Compayré talade på franska,
men efter honom uppträdde en af hans meddelegerade M. P.
Buisson, framförande en tacksägelse på engelska M. Buisson är
broder till F. Buisson, bekant som utgifvare af »Dictionnaire de
pédagogie et d’instruction» samt de vidlyftiga och sakrika redo-
görelserna för skolutställningarna i Wien 1873 och Philadel-
phia 1876.

Den siste som talade var Br Henry Barnard. Han fram-
drog några af sina hågkomster från yngre dagar rörande skolor
och uppfostringsväsen. Bland annat påminde han om sin vän
P. A. Siljeström, dennes besök i Amerika och de lärdomar han
därifrån hemförde till sitt fosterland. Han slutade med att upp-
mana det yngre släktet till trogen verksamhet i uppfostrans
tjänst.

Härmed var det första allmänna sammanträdet afslutadt.
För att gifva en fullständigare yttre bild af, huru vid samman-
trädena tillgick, må ett par drag, som för dem i allmänhet voro
utmärkande, här framhållas. Innan den, som skulle hålla före-
drag eller lämna ett utförligare meddelande, började tala, pre-
senterades han af ordföranden för åhörarna. Detta skedde unge-
fär i följande ordalag: »Jag har äran att för er föreställa Herr
N. N.» hvarefter vanligen tillades några personliga upplysningar
om honom, t. ex. »författare till de och de förtjänstfulla arbe-
tena, som för eder äro välbekanta» — »delegerad från det eller
det landet» — »lärarinna vid den eller den stadens skolor och
i sitt hemland intagande en ledande ställning» m. m. En sådan
presentation besvarades efter regeln af åhörarna med handklapp-
ningar, hvilka äfven regelbundet brukade följa efter föredra-
gets slut. Handklappningarnas styrka vexlade emellertid, som
naturligt var, efter åhörarnes intresse för hvad som yttrats
eller deras sympatier för talaren eller det land han represen-
terade.
DE PEDAGOGISKA KONGRESSERNA I CHICAGO 18 93.

227

Den första pedagogiska kongressen innefattade specialkon-
gresser eller sektioner för 1) allmän undervisning, 2) högre un-
dervisning, 3) »universitets-utvidgning», 4) studenter vid uni-
versitet och colleges, 5) enskilda sällskap vid colleges (»college
fraternities»), 6) valda representanter för skolungdom, 7) kinder-
garten-skolor, 8) slöjd och teckning, 9) »sociala nybyggen» (»so-
cial settlements»)*, 10) Chautauqua-undervisning»**, 11) steno-
grafi, 12) döfstumundervisning, 13) blindundervisning. Dessutom
ingick däri sammanträden af Emma Willard-föreningen ***
samt föreningen af lärare vid handelsskolor.

Ett och annat, som synts mig vara af intresse, må nu med-
delas från sammanträden inom sektionerna.

Samuppfostran var föremål för behandling inom två af
dessa sektioner. Den utgjorde diskussionsämne inom sektionen
för studenter vid universitet och colleges samt behandlades i ett
föredrag inom sektionen för högre undervisning. I båda fallen
talades, såvidt jag fattade, blott om samundervisning eller sam-
uppfostran på högre stadier.

I förra fallet inleddes diskussionen med ett föredrag af
Mrs. JMartha Foote Croiv, professor i engelsk literatur vid det
nyligen inrättade universitetet i Chicago. Mrs. Foote Crow
var en af de ledande kvinnorna vid de pedagogiska kongres-
serna. Hon var en medelålders dam med hög ståtlig gestalt,
vackra, allvarliga och tänkande anletsdrag samt ett fint, vär-
digt, kvinligt sätt. I W. T. Stead’s novell »From the old
World to the New» uti julnumret för sistförflutna år af »Review
of reviews» har hon varit förebilden för »Mrs. Nightingale» och
»Mrs. Nightingale's» porträtt där föreställer Mrs. Foote Crow.
Hennes inledningsföredrag var klart och väl sagdt, men innehöll
föga nytt eller märkvärdigt. Hon medgaf, att både samupp-
fostran och säruppföstran af de olika könen hade sina olägen-
heter, men kom till det resultat, att olägenheterna i senare fallet
voro vida större. Ett par eller tre andra talarinnor yttrade sig

* En verksamhet för höjande i moraliskt och intellektuelt afseende
af de fattige i stora städer samt deras uppfostrande till större renlighet
och ordning. Den utöfvas af bildade personer, som taga bostad i sådana
trakter af dessa städer, där de fattiga bo. för att verka bland dem.

** Ett system för planmessigt bedrifna, kontrollerade hemstudier.
Namnet härrör från staden Chautauqua i staten New-York, hvarifrån rö-
relsen utgått.

*** Emma Willard var en ryktbar amerikansk uppfostrarinna och
lärarinna i flickskolor.
228

DE PEDAGOGISKA KONGRESSERNA I CHICAGO 18 9 3.

i frågan, en af dem framhållande säruppfostrans fördelar. Icke
heller någon af dessa syntes mig hafva i sak mycket nytt
eller märkligt att anföra. Ordföranden omtalade, att man ur-
sprungligen velat hafva lika många talare för och mot samupp-
fostran, men det hade visat sig svart eller omöjligt att få samma
antal af motståndare därtill.

Något, som jag vid detta tillfälle såväl som eljes, då jag
hörde amerikanska talarinnor, måste beundra, var deras sätt att
uppträda. Den ledighet och säkerhet de därvid visade, deras
goda sätt att framföra hvad de hade att säga öfvergick i all-
mänhet mycket hvad jag i denna väg förut sett af andra kvin-
nor. Deras uppträdande var vanligen på samma gång värdigt
och behagligt samt gjorde därför i det hela ett angenämt in-
tryck. Rädsla vid offentligt uppträdande tycktes amerikanskorna
ej hafva mycket ondt af. En ung dam, dotter till en univer-
sitetsprofessor, förklarade, då jag samtalade med henne härom,
att hon för sin del icke alls kände rädsla, då hon skulle tala
offentligt, hon hade blifvit van vid sådant från det hon gick i
skolan och var tolf år gammal.

Icke blott de amerikanska kvinnorna utan äfven männen
visade vid dessa kongresser sina framstående egenskaper som
offentliga talare. I afseende på ledighet, säkerhet och förmåga
att lätt göra sig hörda och förstådda stodo äfven de framför
hvad man vanligen finner hos talare i vårt land.

Det föredrag om samuppfostran, som förekom inom sek-
tionen för den högre undervisningen, hölls af Mrs. Johnston,
professor vid Oberlin University, där samuppfostran alltifrån
denna läroanstalts grundande varit använd. Äfven hon uttalade
sig obetingadt till förmån för densamma.

Inom sektionen för den högre undervisningen höllos åt-
skilliga andra intressanta föredrag, af hvilka några må nämnas.
Professor Wætsholt från Berlin talade på tyska om »Skolor och
universitet i Tyskland». Han var en af de mera framstående
personligheterna vid nu ifrågavarande kongresser. Många kommo
under sommaren i beröring med honom i hans egenskap af
kommissarie för den synnerligen vackra och rikhaltiga tyska
skolutställningen vid världsexpositionen, och säkerligen erhöllo
alla i likhet med den som skrifver detta ett synnerligen godt
intryck af hans välvilja och tillmötesgående som kommissarie
liksom af hans personliga älskvärdhet. Hans föredrag var värde-
fullt och sakrikt. Det innehöll en intressant motivering för de
nu bestående'förhållandena; t. ex. den ställning klassiska språ-
DE PEDAGOGISKA KONGRESSERNA I CHICAGO 189 3.

229

ken intaga vid skolor och universitet i Tyskland. Han för-
svarade kvinnornas uteslutande frän de tyska universiteten; huf-
vudskälet var, att man icke borde göra den redan nu starka
konkurrensen om platser ännu svårare. Efter Prof. W. höll
Prof. Finkler från Bonn, kommissarie för den tyska universitets-
utställningen vid världsexpositionen, ett gediget föredrag, hvari
han ytterligare redogjorde för de tyska universiteten. Äfven
han talade på tyska. Därefter följde ett föredrag af Fröken
Schirmacher från Danzig. Det handlade om »Skälen hvarför
de tyska universiteten äro de sista att gifva kvinnor tillträde».
Fröken S. talade på engelska. Hennes åsikt var, att vidgade
rättigheter borde medgifvas kvinnorna, hon yrkade på deras till-
träde till universiteten och bemötte de skäl, som anföras där-
emot. Hennes föredrag var i åtskilligt en indirekt polemik mot
de båda föregående talarnes konservativa tendenser. Att en
åhörarskara, som till stor del bestod af amerikanska kvinnor,
mera skulle sympatisera med henne var i och för sig natur-
ligt. Därtill kom, att föredraget var godt till innehållet samt
fint och behagligt framsagdt. Ett drag af godt lynne och ge-
mytlighet genomgick det hela. Allt detta gjorde, att efter före-
dragets slut följde mycket lifliga applåder, i hvilka jag äfven
såg Professor Wætzholt deltaga. Denne är för öfrigt ingen mot-
ståndare till högre kvinn obildning eller öfverhufvud ensidigt kon-
servativ. Han har varit med att underteckna upprop i fråga
om upprättande af ett högre läroverk för kvinnor samt är en
anhängare af den sträfvan i riktning af en förbättrad, mera
praktisk språkundervisning, hvars i Sverige mest kända repre-
sentanter torde vara Klinghardt och Vietor.

Ett föredrag, som ådrog sig uppmärksamhet, hölls i denna
sektion af Mr. Mahany, Förenta Staternas minister i Ecuador.
Denne var en helt ung man, som det tycktes, blott några och
tjugu år. Det syntes i Amerika rätt ofta förekomma, att fram-
stående platser bekläddes af helt unga personer. Ett annat exem-
pel härpå var världskongressernas unge sekreterare Mr. Young.
Mr. Mahany kritiserade ganska skarpt vissa tendenser i det ameri-
kanska college- och universitetslifvet, icke minst vid Harvard
College, hvarifrån han själf utgått, särskildt hyperkriticismen hos
professorerna, samt öfverdrifven beundran för skicklighet i kropps-
öfningar hos studenterna.

Bland de märkligaste föredragen inom denna sektion
var utan tvifvel ett af »Commissioner of Education» Pr Harris
om »Latin och Grekiska såsom beståndsdelar af sekundär och
230 DE PEDAGOGISKA KONGRESSERNA I CHICAGO 18 9 3.

högre undervisning, jämförda med Naturvetenskap, Matematik
och Historia». Dr H. visade sig hysa höga tankar om de
klassiska språkens betydelse och vikt för nämda arter af un-
dervisning. Hans föredrag var lärdt och filosofiskt, men det
syntes mig icke mycket öfvertygande. Det, såvidt jag upp-
fattade, viktigaste skäl för de klassiska språkens studium han
anförde var, att de verka bildande genom att införa i andra
folks åskådning och deras sätt att tänka. Den obildade ser i
andra folks afvikande bruk och åskådningar endast underlig-
heter; studiet af de klassiska språken lär att betrakta andra
folks uppfattning som likberättigad med den egna. Detta är
naturligtvis riktigt, men det gäller ju också om studiet af mo-
derna språk. Att Dr Harris i detta fall ej tog någon hänsyn
till moderna språk, stod måhända i samband med den under-
ordnade ställning dessa intaga vid Förenta Staternas skolor. I
sitt föredrag yttrade Dr H., att en gosse, som läst latin under
sex veckor, därigenom vunnit något, som stälde honom afgjordt
framför den, som icke läst latin. Jag misstänker, att många
varma vänner af de klassiska språken dock tveka att instämma
i detta påstående af Dr Harris.

Studiet af de klassiska språken omfattas i Förenta Sta-
terna med mycket intresse, och de hafva en framstående ställ-
ning vid högre skolor, colleges och universitet. Deras studium
börjar senare än hos oss, först med inträdet i High-school, där
lärjungarna inskrifvas vid 14 ä 15 års ålder efter en föregående,
vanligen åttaårig kurs i Primary school och Grammar school.
Så vidt jag förstod, studeras de af flertalet lärjungar i High-
schools, ehuru vanligen en real-linie tyckes finnas. De ameri-
kanska colleges äro ett slags mellanting mellan skola och
universitet. Vid de flesta eller mest ansedda colleges torde
klassiska språk vara obligatoriska i examina, men i alla hän-
delser äro de det icke alltid. Emellertid råda i Amerika lik-
som på andra håll mycket skiljaktiga meningar rörande de
klassiska språkens bildningsvärde, och äfven där eger menings-
byte därom rum. Frågan om deras värde kompliceras emeller-
tid icke i Amerika genom frågan om »latintvång» i samma
mening som hos oss, nämligen att studentexamenspensum i
latin ovillkorligen fordras af dem, som skola egna sig åt vissa
banor. En person kan i Amerika blifva läkare, domare eller
hög ämbetsman utan att hafva läst ett ord latin.

Från sektionen för högre undervisning må ytterligare näm-
nas ett tal af Dr Keane, kansler för det nya katolska uni-
DE PEDAGOGISKA KONGRESSERNA I CHICAGO 189 3.	231

versitetet i W ashington, ett föredrag (på franska) af Prof. Com-
payré om universitetsundervisning i Frankrike samt ett före-
drag af M. Chervillon om studiet af engelska språket och
engelska litteraturen vid de franska universiteten.

Dr Keane egde i hög grad de egenskaper, hvarom jag
förut nämt såsom utmärkande amerikanska talare. Hans före-
drag innehöll goda tankar, men var bredt. Hvad han sade i
sak gaf han sig god tid att liksom vända på, under det han
dock förstod att hålla åhörarnes uppmärksamhet spänd och
hans tal i det hela snarare upptog kort än lång tid.

M. Chervillon lämnade en intressant skildring af den om-
sorg, som vid franska universitet f. n. nedlägges på studiet af
engelska språket och litteraturen. Som bekant, egnade sig
fransmännen en tid efter fransk-tyska kriget ifrigt åt studiet af
tyska språk och tysk litteratur. Enligt M. Ch. har en åter-
gång häri inträdt, hvaremot intresset för engelskans studium
tillväxt. Till en fullständig studie-kurs i engelska vid univer-
sitetet hör enligt M. Ch. bland annat en längre tids vistelse
— om jag rätt minnes ett års — i England. Det utmärkta
sätt, hvarpå M. Chervillon i sitt föredrag behandlade engelska
språket, lät förmoda, att han, som var en helt ung man, också
själf nyligen idkat de studier, för hvilka han i detalj redo-
gjorde.

Från sektionen för allmän undervisning må omnämnas
en diskussion rörande ämnet: »Hvari böra de offentliga sko-
lorna undervisa?» Den elementära skolundervisningens större
eller mindre omfattning är i Amerika en diskussionsfråga för
dagen. Den ursprungliga omfattningen af densamma var
hufvudsakligen hvad som i Förenta Staterna liksom England
brukar kallas »de tre r» d. v. s. innanläsning, skrifning, räk-
ning (reading, writing, arithmetic). I senare tider hafva äm-
nen blifvit upptagna sådana som ritning, slöjd, modellering
i lera, tyska, eller där så ej skett yrkas därpå. Dessa och
dylika ämnen kallas med gemensamt namn af motståndarna
till desamma »fads», ett ord, hvars egentliga betydelse är
käpphästar, liebhaberier. De flesta, som under diskussionen
yttrade sig i detta afseende, yrkade, att »fads» äfven skulle
ingå i undervisningen. En talare yrkade, utan att direkte
angripa »fads», på undervisningens inskränkning till mera ele-
mentära saker. Bland de förra var en framstående arbetar-
ledare i Chicago, Ulr. Morgan. Han är själf arbetare och
anses tillhöra socialisternas högra flygel. Hans namn var upp-
232

DE PEDAGOGISKA KONGRESSERNA I CHICAGO 189 3.

taget på programmet bland namnen på personer, hvilka på
förhand anmodats uppträda. Att han hade stor talarebegåfning,
därom vittnade hans foredrag. Han talade med stor ledighet,
kraft och värme. I hans uppträdande fanns intet stötande eller
något, som skulle hafva låtit mig förmoda, att han blott var
en arbetare. Han nämde i sitt anförande, att han ej ens själf
fått besöka en offentlig skola. Hufvudinnehållet och syftet af
hans tal torde kunna sammanfattas i följande utdrag därur:
»Okunnigheten är farlig, synnerligast i en republik. Den be-
tyder antingen undergång eller skapande och utvecklande af
despotism. Innanläsning, skrifning och räkning lära icke en
människa att förstå våra politiska institutioner. Lär oss att
tänka, lär oss grunderna af de konster och vetenskaper, som
hafva med industrien att göra, lär oss att vara amerikanska
medborgare, då skall republiken vara betryggad, eljes icke.»
Ordförande vid detta sammanträde var Biskop Fallows. Då
jag efter sammanträdets slut samtalade med honom, uttalade
han sig om Mr. Morgan och hans uppträdande. Han yttrade
ungefär följande: »För fyra eller fem år sedan skulle Mr. Mor-
gan’s uppträdande vid ett tillfälle sådant som detta hafva varit
otänkbart. Men vi hafva försökt närma oss de förståndigare
bland socialisterna. Jag tror detta har varit godt. Klyftan
mellan dem samt anarkister och ytterlighetsmän har vidgats.»

I samma diskussion deltog vidare en ung fru, Mrs. Foster
Washburne. Hon uppläste ett uttalande, hvari hon med mycken
värme tog till orda för Kindergarten-skolor samt införande i
möjligaste mån af Kindergarten-principer äfven i skolor för
äldre barn. Kindergarten-uppfostran omfattas med mycket stort
intresse i Förenta Staterna. Vid båda de pedagogiska kon-
gresserna förekommo sektioner särskildt för sådan, i hvilka del-
tagandet var lifligt och som hade flere sammanträden hvar. På
icke mindre än tvänne ställen inom världsutställningens om-
råde höllos under ett par timmar de flesta dagar i veckan
Kindergarten-skolor i ändamål att låta besökare få närmare
kännedom om tillvägagångssättet i sådana.

En omtvistad fråga, som också förekom vid denna dis-
kussion, var den om religionsundervisningen i skolorna. På
grund af de många olika konfessionerna förekommer som be-
kant ingen egentlig sådan i de offentliga skolorna, men van-
ligen hålles bön och läses ur bibeln, ehuru utan förklaringar.
De enskilda konfessionerna söka ersätta bristen på religions-
undervisning i skolorna genom söndagsskolor för sina medlem-
DE PEDAGOGISKA KONGRESSERNA I CHICAGO 1893.

233

mars barn. Den lilla återstod af religiös karakter, som ännu
finnes i de offentliga skolorna, är föremål för invändningar från
olika håll. Katolikerna synas med misstänksamhet betrakta
den, såsom dock hafvande en protestantisk karakter, de önska
införande, under en eller annan form, af konfessionel under-
visning. Att personer, som äro intresserade för skolorna, men
religiöst indifferenta, helst se den nämda återstoden borttagen,
kan man under sådana förhållanden lätt förstå. Under nu
ifrågavarande diskussion gafs uttryck åt en sådan uppfattning
af en advokat från Chicago, Mr. Packard. Han fälde därvid
äfven ett yttrande, som åtminstone innebar underskattande af
religionens betydelse. Hans uppträdande i det hela tycktes
dock ej vinna de flesta åhörarnes sympatier. Amerikanerna
äro ett religiöst folk och den allmänna andan kräfver aktning
för religionen och hvad därtill hörer. Jag misstager mig säkert
icke, då jag ställer i samband med Mr Packards yttrande en
episod, som kort därefter inträffade. Ordföranden Biskop
Fallows föreslog åhörarne att en stund afbryta förhandlin-
garna och sjunga en sång. Han nämde förmodligen sångens
namn, fast jag ej hörde det. Den förut omnämda Mrs. Foster-
Washburne, hvilken som talarinna hade sin plats på plattformen,
gick fram och tog upp sången, hvarefter de närvarande in-
stämde. Sången var en religiös, en af Sankeys sånger.

Från denna diskussion må till sist äfven nämnas, att i den-
samma deltog den i Amerika såsom mycket framstående peda-
gog bekante Ofverste Parker. Han är föreståndare för ett lärare-
seminarium, beläget i Chicago, »Cook County Normal School».
Såsom sådan verkar han entusiastiskt och med framgång för
sundare, mera naturliga undervisningsmetoder. Det har före-
fallit mig, som om den ställning, han intager inom Amerikas
pedagogiska värld, påminte i mycket om »Uffes» i vårt land.
I sitt yttrande försvarade han »fads» och öfverhufvud valet af
undervisningsämnen blott med hänsyn till barnens bästa. Han
talade med entusiasm, ifver och kraft, men också så lifligt och
fort, att det för mig var mycket svårt eller mestadels omöjligt
att höra hvad han sade.

Några ord må egnas åt ännu en af sektionerna inom den
första pedagogiska kongressen, nämligen den, som utgjordes af
valda representanter för skolungdom. Man hade ansett, att
äfven några af dem, som nu tillhörde nämda kategori, borde i
en framtid kunna minnas, att de själfva varit med om de stora
världskongresserna i Chicago. Deltagarna i skolungdomssek-
234

DE PEDAGOGISKA KONGRESSERNA I CHICAGO 1 89 3.

tionen torde hafva utgjort omkring två tusen, gossar och flickor.
De voro representanter för skolor i olika trakter af unionen,
två från hvarje skola. Till representanter hade valts de, som
lyckats bäst vid en täfling i uppsatsskrifning. Deltagarnas ålder
var omkring 10 till 18 år.

Endast två sammankomster voro anslagna åt denna sek-
tion. Vid dessa höllos tal för de unga deltagarna af framstå-
ende personer, män och kvinnor, skriftliga hälsningar upplästes
från andra, sånger utfördes af en barnkör. Båda samman-
komsterna inleddes med bön af en prästman, den första och
troligen äfven den andra slöts med afsjungande af amerikanska
nationalsången: »My country t’is of thee, Sweet land of liberty,
Of thee I sing».

På morgonen den 25 Juli hölls sista sektions-samman-
trädet inom den första pedagogiska kongressen, och samma dag
på middagen öppnades den andra. De båda kongresserna voro
hvarandra i det hela ganska lika, en stor del af deltagarne
voro desamma, särskildt flere af de mera bemärkta och ledande,
många af uppträdande talarne likaså, förhandlingarna försig-
gingo i den ena ungefär som i den andra. En skilnad var
dock, att vid senare kongressen jämte föredrag och tal förekom
ganska mycket diskussion öfver uppstälda ämnen, vid den förra
hade sammanträdena, mest upptagits af föredrag.

Då på grund af hvad som nu nämts åtskilligt, som eljes
kunde vara att nämna, redan blifvit omtaladt i samband med
den förra kongressen, blifva mina meddelanden från den senare
mera kortfattade.

Denna kongress innefattade specialkongresser eller sek-
tioner för 1) högre undervisning (universitet o. d.), 2) sekundär-
undervisning (high-schools o. d.), 3) elementarundervisning
(grammar schools, primary schools), 4) kindergarten-undervis-
ning, 5) skolinspektion, 6) lärares pedagogiska utbildning, 7)
undervisning i teckning m. m., 8) undervisning i sång, 9) tek-
nisk undervisning, 10) industriel och handarbetsundervisning,
11) handelsskolundervisning, 12) fysisk uppfostran, 13) ratio-
nel psykologi i uppfostran, 14) experimentel psykologi i upp-
fostran, 15) pedagogiska tidskrifter. Utom programmet före-
kom äfven en sektion för undervisning af negrer.

Vid kongressens öppnande gick i hufvudsak till på liknande
sätt som vid öppnandet af den första. Mr. Bonney, Mrs. Wil-
marth, Dr Harris, Biskop Fallows m. fl. talade. Den sist-
nämdes yttrande tilltalade säkerligen åhörarna mest. Han
DE PEDAGOGISKA KONGRESSERNA I CHICAGO 189 3.	235

framhöll, att man för det nya uti uppfostran och undervisning
ej borde glömma det goda gamla. A staden Chicagos vägnar
hälsade han främlingarna välkomna. Han ville ej skryta öfver
sin stad i andra afseenden, men kunde ej underlåta att gifva
uttryck åt Chicago-bornas stolthet öfver sina skolor. Det hade
sagts föregående dag, att i Chicago funnos 60,000 barn utöfver
det antal, som skolorna för tillfället rymde — det var den
förut omtalade arbetarledaren Mr. Morgan, som i sitt yttrande
talat härom — men detta berodde på den ytterst starka in-
flyttningen till Chicago af människor från alla jordens delar.
Man hade på sista tiden ej hunnit att hålla jämna steg här-
med i afseende på skolbyggnader. »Men», tillade Biskop F..
»å staden Chicagos vägnar utlofvar jag, att så snart som möj-
ligt är vi skola hafva beredt plats i skolorna för hvarje barn
inom vår stads område. Kunna barnen ej besöka skolan af
brist pa kläder, skola vi se till, att de få sådana, så att hvarje
barn inom vår stad må blifva en värdig lem i vårt storartade
skolsystem.»

Förutom det sammanträde, då den senare pedagogiska kon-
gressen öppnades, hade denna ytterligare två allmänna samman-
träden. Af föredrag, som då höllos, må två här nämnas.
Det ena hölls af den förut omtalade Prof. Wætzholt, det andra
af Dr Poss, undervisningsminister i provinsen Ontario i Canada.
Prof. Wætzholts föredrag handlade om den senaste skolreformen
i Tyskland, d. v. s. de förändringar vid de högre skolorna i
afseende på läroplaner och afgångsexamina, hvarom föreskrifter
utfärdats i början af år 1892. Denna reform torde i vårt land
vara föga eller alls icke känd, men är dock af ganska omfat-
tande art och hvad bättre är en reform i god riktning. Då
nu några meddelanden om densamma lämnas, må anmärkas,
att alla dessa möjligen icke förekommo i Prof. W:s föredrag,
de härröra i sådant fall från upplysningar af honom under
enskildt samtal eller äro hemtade ur officiella källor.

Närmaste uppslaget till reformen gafs genom Kejsar Vil-
helm II:s sammankallande i December 1890 af en konferens
för att rådpläga öfver frågor rörande den högre undervisningen
(»December-konferensen»), En kommitté af sju personer fick i
uppdrag att ytterligare pröfva de meningar, som vid konferensen
uttalats, att besöka framstående skolor i Tyskland samt att så
fort som möjligt afgifva betänkande. Stödjande sig i hufvud-
sak på konferensens så väl som kommitténs förslag utfärdade
preussiske undervisningsministern den 6 Januari 1892 förord-
236

DE PEDAGOGISKA KONGRESSERNA I CHICAGO 189 3.

ningar om nya läroplaner för de högre skolorna äfvensom för-
ändrade bestämmelser rörande afgångspröfningar. Nära liknande
bestämmelser hafva utfärdats äfven i andra tyska stater.

Det är två hufvudmål, som man genom de nya bestäm-
melserna velat nä. Det ena, att skolarbetet icke måtte menligt
inverka på, utan så vidt möjligt främja kroppens sunda utveck-
ling och hälsa, det andra, att undervisningen mera än förut
måtte åsyfta karakterens och hela personlighetens bildande.

I samband med det förra af dessa mål stå flere bestäm-
melser afsedda -att förekomma öfveransträngning. Antalet läs-
timmar har blifvit inskränkt, på gymnasierna med 16, realgym-
nasierna med 21, öfverrealskolorna* med 18 timmar i veckan,
detta sammanlagdt för alla klasserna eller hela skoltiden. Ar-
betet på skolan kommer härigenom att upptaga — allt efter
olika klasser — 4, 5 högst 6 timmar, lektioner i öfningsäm-
nen inbegripna. Kurser och pensa i olika ämnen äro min-
skade. Inskränkning föreskrifves i afseende på inlärande af
minnessaker. Genom dessa och andra åtgärder beräknas lär-
jungarnas hemarbete blifva mindre. Af förordningen åtföljande
»Gesichtspunkte für die Bemessung der Hausarbeit» synes fram-
gå, att man tänker sig på sin höjd tre timmar såsom medel-
tal för de högsta klassernas dagliga hemarbete och åtta tim-
mar för hela det dagliga arbetet i dessa klasser. Man söker
anordna så, att gossarna blifva jämförelsevis lediga två till tre
eftermiddagar hvarje vecka. Flera timmar än förut hafva an-
slagits åt gymnastik.

De föreskrifter, som meddelats angående minskade kurser
samt inskränkning af minnéslexor, afse ej blott att förebygga
jungarna nödig tid till hvila
utan också att främja un-
legnande samt bildande in-
.	. J »Das Können ist wertvoller
als das Kennen» yttrade kejsaren i sitt inledningstal vid De-
cember-konferensen. I syfte att främja nyss angifna mål före-
skrifves äfven, att på neder- och mellanstadiet klassläraren bör
undervisa i så många ämnen som möjligt.

En vida mer framskjuten ställning än förut har genom de
nya bestämmelserna gifvits åt modersmålet. Det har fått ökad
tid, under det för de flesta andra ämnena undervisningstiden min-

öfveransträngning samt bereda lä
och icke-bokliga sysselsättningar,
dervisningsmaterialets verkliga ti
verkan på hela personligheten.

* Gymnasierna motsvara närmast latinlinien A hos oss, realgymnasierna
latinlinien B, öfverrealskolorna reallinien.
DE PEDAGOGISKA KONGRESSERNA I CHICAGO 189 3.

237

skats. Modersmålet är det enda ämne, uti hvilket en examinand
i mogenhetsexamen icke under några förhållanden får vara
underkänd. I alla andra ämnen (inbegripet latin vid gymnasier
samt matematik vid realgymnasier och öfverrealskolor) kunna
underkända insikter i ett ämne ersättas af mer än godkända i
ett annat. Icke ens underbetyg för latintemat eller för mate-
matisk skrifning vid realgymnasier och öfverrealskolor medföra
ett ovilkorligt underkännande af examen.

I mogenhetsexamen bör pröfningen i hufvudsak inskränkas
till de två senaste årens kurs. Lärjunge, som genomgått alla
de skriftliga profven och af lärarne erhållit minst godkända
betyg i alla ämnen, erhåller mogenhetsbetyg utan vidare exa-
men. I andra fall kan befrielse från vissa delar af den munt-
liga examen ega rum.

För latinet har tiden betydligt minskats. Det har fått
15 timmar mindre vid gymnasierna, 11 vid realgymnasierna.
Grekiskan vid de förra har förlorat 4 timmar. Latinsk upp-
satsskrifning och öfversättning till grekiska, som vid dessa läro-
verk hittills förekommit i mogenhetsexamen, hafva borttagits
därifrån. I afgångsexamen från realgymnasiet förekommer ej
någon öfversättning till latin, men väl en öfversättning från
latin till tyska.

Vid tyska gymnasier såväl som vid realgymnasier har
latinet inträdt redan i den lägsta klassen. Yrkanden hafva
emellertid blifvit framstälda att uppskjuta latinets början tre
år, hvarigenom en gemensam underbyggnad för de tre olika
arterna af högre skolor skulle vinnas. De nya läroplanerna
bibehålla visserligen latinet från och med lägsta klassen, men
medgifva, att i städer, där högre läroverk af olika slag finnas,
gemensamma underklasser utan latin försöksvis må anordnas. En
sådan anordning har blifvit vidtagen vid gymnasiet i Frankfurt
a. M. från och med nästförflutna år; i en afdelning af läroverket
börjar latinet först med fjärde skolåret. De lärjungar, som
genomgå denna linie, komma att i afseende på rättigheter blifva
fullt likstälda med dem, som genomgå den vanliga gymnasial-
kursen. Gemensam treårig underbyggnad för realgymnasium
och öfverrealskola har i Altona (»Altonasystemet») och ett par
andra städer blifvit anordnad.

Det föredrag, som hölls af Dr Doss, undervisningsministern
från Ontario i Canada, handlade om det offentliga skolväsendet
i nämda provins. Detta bildar ett sammanhängande helt, som
står under undervisningsministeriets ledning, alltifrån Kinder-
238 DE PEDAGOGISKA KONGRESSERNA I CHICAGO 18 9 3.

garten-skolorna till och med statsuniversitetet. Ministeriet be-
stämmer till och med hvilka läroböcker, som skola begagnas.
»Det tycka vi ej om, tanken I måhända», yttrade Dr Ross, »må
vara, men vi tycka om det, för oss är det bra.»

En sektion, hvars förhandlingar omfattades med stort in-
tresse, var den för experimentel psykologi i uppfostran. Det
rum, där dess förhandlingar höllos, var stundom så fullt af
människor, att det var nästan omöjligt att komma in. Ord-
förande i denna sektion var Dr Stanley Hall, president
(= rektor) för det nyligen öppnade, ansedda Clark universitet
i Worcester. Dr Stanley Hall är en af Amerikas mest fram-
stående lärde och pedagoger. Han är professor i psykofysik
eller den nyare riktning inom psykologien, som på fysiologisk
grund och med exakta naturvetenskapliga metoder söker ut-
forska själsverksamheten. För pedagogik och uppfostran är han
lifligt intresserad. Ar 1886 utgaf han tillsammans med J. M.
Mansfield ett värdefullt arbete, »Hints toward a select and
descriptive bibliography of education», ett slags resonnerande
utförlig katalog öfver det väsentligaste af den pedagogiska
litteraturen, vittnande om mycket omfattande bekantskap med
densamma. Sedan ett par år tillbaka utgifver han en tidskrift
af stort värde »The pedagogical seminary». Jag har om denna
hört det omdömet från sakkunnigt håll uttalas, att den är den
förnämsta pedagogiska tidskrift, som f. n. utgifves i Amerika.
Prof. Stanley Hall kan anses som hufvudrepresentant för en
rörelse, som i Amerika vunnit stor utbredning på senare åren
och som åsyftar att i pedagogiskt intresse göra barnen till före-
mål för empiriskt psykologiska studier samt att mera än hit-
tills grunda uppfostran och undervisning på kännedom om
barnets natur. För några år sedan gjorde han en längre resa
till Europa för att studera därvarande universitet, han besökte
därunder bland annat Stockholm.

För att gifva en föreställning om förhandlingarna inom
ifrågavarande sektion må anföras några af de ämnen, om hvilka
föredrag höllos och sedermera, diskuterades. »Studiet af barn
såsom grundval för psykologi och undervisning däruti» af Prof.
Stanley Hall, det första af föredragen. »En studie rörande
barns religiösa föreställningar.» »Studiet af barn såsom grund-
val för pedagogik.» »Iakttagande och studium af rörelser och
själstillstånd; föredraget grundadt på undersökning af omkring
50,000 barn.»

Att intresset för pedagogik och pedagogiska studier är stort
DE PEDAGOGISKA KONGRESSERNA I CHICAGO 1893.

239

i Amerika, visade sig icke blott genom det lifliga deltagandet
i denna sektions förhandlingar. Därom bar vittne bland annat
den omständigheten, att vid den första pedagogiska kongressen
ett helt sammanträde egnades åt Herbartiansk pedagogik.
Denna har i senare år fått många och ifriga anhängare äfven
i Amerika. Vid nyssnämda sammanträde visade sig den först
valda lokalen för liten för de många deltagarna, hvarför sam-
manträdet snart måste flyttas till en större sådan.

Inom sektionen för elementarundervisning förekom en
mycket intressant och tilltalande episod, som jag ej kan under-
låta att nämna. På plattformen uppträdde M.iss Sullivan till-
sammans med sin lärjunge, en blind och döfstum flicka Helen
Keller, samt lämnade några meddelanden om henne och hennes
undervisning. Helen Keller är tretton år gammal, men lång
till växten för sina år, med behagligt utseende och väsen. Hon
är dotter till en major från sydstaterna. Då hon var halft-
annat år, förlorade hon genom en sjukdom både syn och hörsel.
Vid sju års ålder fick hon till lärarinna Miss Sullivan, som
sedan med outtröttlig, omsorg och kärlek egnat sig åt sin lär-
junges uppfostran och undervisning. På senare tiden hade äfven
andra deltagit i denna undervisning. De resultat, som upp-
nåtts, äro i sanning underbara. Helen Keller har lärt att läsa,
skrifva och tala. Och hvad som är ännu märkvärdigare, hon
kan uppfatta hvad andra säga genom att känna på deras läppar
och strupe. Ord och meningar, som Miss S. talade, förnam
hon på detta sätt och upprepade. Hennes tal var fullt för-
ståeligt. Hon uppläste utantill ett skaldestycke. Miss S. upp-
manade dem, som ville, att framställa frågor till henne. Så
skedde och Miss S. meddelade sin elev genom tal eller tec-
ken frågan. Någon frågade efter hennes älsklingsförfattare.
Jag vill minnas hon svarade Oliver Goldsmith. Hon är myc-
ket road af läsning. Uti ett institut för blinda, där hon till-
bragt någon tid, brukade hon ofta samla de andra blinda,
men icke döfstumma barnen kring sig och läsa högt för dem.
Af allt som nämts framgår, att hon måste vara en ovanligt
begåfvad flicka. Såsom en äkta amerikanska hade hon redan
planer på att icke blott själf lära utan verka och gagna. Hon
ämnade få till stånd, så meddelade hennes lärarinna, eller hade
kanske redan fått det, en förening för någon litterärt eller
filantropiskt ändamål. Miss S. gaf till sist de vackraste vits-
ord om sin lärjunges karaktersegenskaper, hon var alltid glad och
snäll, aldrig vid dåligt lynne. Glad och snäll såg hon också ut.
240

DE PEDAGOGISKA KONGRESSERNA I CHICAGO 189 3.

Åtskilliga föredrag höllos vid de pedagogiska kongresserna
af svenskar eller svenskor. En uppgift på dessa föredrag må
här slutligen lämnas.

Direktör O. Salomon. Om undervisning i slöjd enligt
»Nääs-systemet». Upplästes af svenske kommissarien A. Leffler.

Prof. G. Sellergren. Om den tekniska undervisningen i
Sverige.

Fröken Hulda Lundin. Om svenska kvinnoundervisningen.

Prof. L. JM. Törngren. En god fysisk uppfostran såsom
nödvändigt vilkor för en fullt harmonisk utbildning.

Dr E. Österberg. Den pedagogiska utbildningen af lärare
vid de allmänna läroverken i Sverige.

Dr N. G. W. Lager stedt. Om Sveriges offentliga under-
visningsanstalter.

Herr Gustaf Larsson^ Boston. Om svensk slöjd.

Prof. L. M. Törngren. Kongl. Gymnastiska Centralinsti-
tutet i Stockholm, dess ändamål och verksamhet.

Fru M. Bergman-Österberg, London. Svensk skolgym-
nastik i England.

Dr C. Enébuske, Boston. Om jämnvägande ställning i
gymnastik. Referat af en uppsats i Tidskrift i gymnastik af
Prof. Törngren.

N. G-. W. Lagerstedt.

Föreläsningskurs i Stockholm under julferierna.

Pedagogiska lärokursen i Stockholm anordnar, så vida innan
d. 15 november tillräckligt antal deltagare anmält sig, ferieföreläs-
ningar under tiden från den 10 till och med den 26 januari.

Denna kurs, hvars föreläsningar alltid bestridts af de mest
framstående personer ur såväl den pedagogiska som den vetenskap-
liga världen, och som varit talrikt besökta äfven af lärarinnor vid
Stockholms flickskolor, torde i och för sig skänka mycken behåll-
ning under ett par veckors vistelse i hufvudstaden. Troligtvis
komma i samband med dessa föreläsningar Stockholms rikhaltiga
samlingar att förevisas af sakkunnige vetenskapsmän. Erfarenheten
har visat att lärare och lärarinnor som ej äro bosatta i hufvud-
staden hämtat kanske mer gagn af sådana förevisningar än af an-
nan undervisning.

Afgiften för hela kursen är 6 kronor. Anmälningar om del-
tagande böra insändas före den 15 november till pedagogiska läro-
kursens sekreterare, hr And. Linden, Dalagatan 22, Stockholm.
Moderna språken vid läraremötena.

Sektionens för moderna språk förhandlingar vid 5:e all-
männa flickskolemötet i Lund 12—14 juni och 14:e
allmänna svenska läraremötet i Linköping
15-17 juni 1893.

Antalet af dem, som deltogo i sektionens för moderna
språk förhandlingar, var betydligt större i Lund än i Linkö-
ping. Detta berodde väl hufvudsakligen därpå, att det förra
mötet var talrikare besökt och hade färre sektioner än det se-
nare (261 deltagare i Lund, 179 i Linköping). Vid båda mö-
tena ägnades emellertid ett lifligt intresse åt metoden för un-
dervisningen i moderna språk. Liknande frågor debatterades vid
båda mötena, och man kora till liknande resultat, hvarför jag
behandlar båda i ett sammanhang.

I Lund inledde fröken A. Lindhagen, lärarinna vid sta-
tens normalskola för flickor, följande fråga: »Hvilka erfaren-
heter hafva vunnits vid användningen af den s. k. imitativa
metoden?» och i Linköping hr Hj. Hjorth, lärare vid f. d.
Beskowska skolan, frågan: »Erbjuder den imitativa metoden
några pedagogiska fördelar framför den gamla (»grammatiska»)
och i sådant fall: hvilka?».

De erfarenheter, som sålunda här meddelades både från
goss- och flickskolor, stämde fullkomligt öfverens. Det fram-
hölls, att den »imitativa» metoden* såväl hos lärarna som fram-

* Med »imitativa» metoden menas den metod, som förfäktas af säll-
skapet Quousque tandem, bekant för Verdandis läsare genom sina i tid-
skriften intagna revyer. Namnet är i mitt tycke olämpligt, alldenstund
imitationen är ännu mera karakteristisk för andra metoder, exempelvis
den Berlitzska. Rektor S. Almquist föreslog i Lund namnet »den kon-
kreta metoden», men det säger för litet. Att kalla metoden »den nya
metoden» är ej häller lämpligt, dels emedan den i hufvudsak ej alls är
ny utan tvärtom äldre än den »grammatiska», dels emedan den i alla
händelser ej länge kan fortfara att vara »ny».

Vi skandinaver torde bäst förstå hvarandra, om vi använda benäm-
ningen »Quousque-tandem-metoden», fast detta ord har den olägenheten
att ej förstås af andra nationer.

Verdandi 1893.

16
242

MODERNA SPRÅKEN VID LÄRAREMÖTENA.

för allt hos lärjungarna framkallade ett större intresse för äm-
net, att lärjungarna genom den finge större förmåga att förstå
och att själfva använda det främmande språket, att den skärpte
lärjungarnas iakttagelseförmåga, i det att de själfva finge del-
taga i den grammatiska systematiseringen, samt hos dem väckte
lust till sjelfständigt arbete. Dessa meddelanden jäfvades ej af
någon, likaså ej å andra sidan det påståendet, att Quousque-
tandem-metoden ställer större anspråk på lärarna, både hvad
kunskaper och arbetsförmåga vidkommer. I andra hänseenden
härskade däremot olika åsikter. Medan några menade, att me-
toden visserligen vore bra. för begåfvade och äfven för medel-
måttiga lärjungar, hvaremot man med klena lärjungar komme
till ännu sämre resultat än med gamla metoden, bestreds det
senare af andra på det bestämdaste. Medan en talare påstod,
att en i pedagogiskt hänseende medelmåttig eller dålig lärare
med den nya metoden skulle komma till ännu sämre resultat
än med den gamla, förklarade hr S. Almquist, rektor vid
Stockholms realläroverk, det han hade en motsatt erfarenhet,
blott läraren hade erforderliga kunskaper. Rektor L. Wærn,
själf vän af den nya metoden, sade sig hafva märkt, att un-
dervisning efter denna metod tröttade lärjungarna mer, enär
den fordrade mera spänd uppmärksamhet än den gamla. Han
var därför rädd, att lärjungarna kunde bli öfveransträngda, om
de samtidigt undervisades i tre språk efter Quousque-tandem-
metoden. Däremot framhölls, att den större ansträngningen,
både hos lärare och lärjungar, mest torde tillhöra den första
tiden, innan vana förvärfvats, och i någon mån torde kunna,
både andligen och kroppsligen, motverkas af det lifligare in-
tresset.

Någon särskild resolution kunde i Lund ej gärna ifråga-
komma på grund af den där uppställda frågans beskaffenhet.
I Linköping uttalade sektionen den åsikten, att något särskildt
svar på- frågan ej kunde gifvas på grund af svårigheten att draga
en gräns mellan den gamla och den nya metoden. Det vi-
sade sig nämligen, att å ena sidan representanter af den gamla
hade upptagit åtskilliga moment af den nya, medan den nyas
representanter ofta ej tagit steget fullt ut. I statens skolor
hindras ock Quousque-tandem-metodens konsekventa tillämp-
ning af föreskrifna läroböcker och examensfordringar.

I Lund inledde hr O. Hoppe, lärare vid högre lärarinne-
seminariet, frågan: »I hvilken utsträckning böra ljudfysiolo-
giska anvisningar förekomma vid undervisning i modersmålet
MODERNA SPRÅKEN vid LÄRAREMÖTENA.	243

och främmande språk» och i Linköping hr A. Romdahl, rek-
tor vid Linköpings högre allmänna läroverk, frågan: »Hvilken
plats bör fonetiken intaga vid undervisningen i moderna språk
vid de allmänna läroverken?».

Hr H. meddelade såsom sin erfarenhet, det barn intill
elfte eller tolfte året vanligen utan större svårighet kunna ge-
nom blott härmning lära sig hvilka som hälst språkljud. Se-
dan minskades denna förmåga med åren. Det såge ut, som om
talverktygen hårdnade, så att de ej mera ville lyda en omed-
veten utan endast en medveten vilja. Ljudfysiologiska anvis-
ningar vore då till stort gagn, i synnerhet vid konsonanternas
bildning. Hade t. ex. en lärjunge fått känna efter, hvar han
hade tungspetsen vid bildandet af Mjuden i de svenska orden
bott och bort, och fått sig meddeladt, hvar i förhållande därtill
han borde hålla den vid uttalet af engelskt t, så hade han
därmed fått en anvisning, hvilken han ej lätt glömde, och som
gåfve stadga åt hans uttal. Samma förhållande, som det här
vore vid inlärandet af främmande språk, vore det för många
elever med utprägladt dialektiskt uttal vid inlärandet af svenskt
riksspråk. Men för att lärjungarna skulle förmå fasthålla de
inlärda ljuden, vore det nödvändigt, att de finge en kortfattad
systematisk öfverblick öfver ljudbildningen, de för dem bekanta
språkljuden och deras inbördes förhållanden. Det kunde eljes
gå för dem, som för många tyska och engelska barn i Sverige,
hvilka tal. lärt känna: dessa hade utbytt åtskilliga för tyskan
och engelskan egendomliga ljud mot besläktade svenska, eme-
dan man ej gjort dem uppmärksamma på skillnaden.

I Lund mötte denna framställning ingen motsägelse. Man
antog enhälligt följande resolution: »Ljudfysiologiska anvisnin-
gar böra på skolans lägre och mellersta stadier såväl i moders-
målet som i främmande språk förekomma i mån af behof. På
högre stadiet bör en kortfattad systematisk framställning af
ljudbildningen och de i de lästa språken förekommande språk-
ljuden meddelas.»

I Linköping ville hr Romdahl, med hvilken flere instämde,
ej ha någon systematisk framställning. Han varnade för att
ägna för mycken tid åt fonetiken. Emellertid antog flertalet
följande resolution: »Ljudfysiologiska anvisningar böra vid språ-
kens inlärande meddelas i mån af behof. Lärjungen bör un-
der sin skoltid få en kortfattad systematisk framställning af
ljudbildningen och de i de lästa språken förekommande ljuden.»
Resolutionens andra mening fick den anförda lydelsen på grund
244

MODERNA SPRÅKEN VID LÄRAREMÖTENA.

af meningsskiljaktighet beträffande stadiet, där den systematiska
framställningen borde förekomma. Tydligare hade det kanske
varit att säga: »På något skolans stadium bör meddelas en
kortfattad systematisk framställning o. s. v.»

Emellertid uttalades både i Lund och Linköping den åsik-
ten, att en del lärare och lärarinnor saknade nödiga insikter i
fonetiken, men påpekades, att denna brist lätt kunde afhjälpas
genom bevistande af universitetens sommarkurser i ämnet.

Hr E. Brate, lektor vid Södermalms högre allmänna lä-
roverk, inledde i Linköping frågan: »Huru skall tyskan ut-
talas i de svenska skolorna?»

Då tyskarna själfva ej förmådde angifva något visst uttal
såsom mönstergillt, stode det oss svenskar fritt att välja det,
som bäst lämpade sig för våra ändamål. Tre synpunkter vore
därvid att beakta: 1. Uttalet skulle vara riktigt, d. v. s. ha
faktisk grund; 2. det skulle vara så lättlärdt, så öfverensstäm-
mande med modersmålet som möjligt; 3. det borde kunna upp-
visas på något tyskt område, ej behöfva sammanplockas från
olika håll. Tal. utvecklade sedan, hur ett dylikt uttal i de-
talj skulle taga sig ut.	.

Emot den andra principen opponerade sig hr Hoppe, och
med honom instämde hr H. Hagelin, föreståndare för Stock-
holms realgymnasium. Valet borde träffas uteslutande efter
tyska synpunkter. Hr Hagelin förordade de bildade berliner-
nas uttal, hr Hoppe det i W. Vietor, Elemente der Phonetik,
såsom mönstergillt angifna. Sektionens flertal betecknade det
emellertid som önskvärdt, att ett på inledarens principer byggdt
arbete utgåfves.

En på Linköpingsmötet af hr K. Darin, lektor i Malmö,
inledd fråga: »Är icke fordran på koncentration vid studiet af
de moderna språken vid de allmänna läroverken berättigad?»
besvarades af sektionen sålunda: »För att möjliggöra nödig
koncentration i undervisningen i lefvande språk bör ett språk
göras till hufvudämne och dess allsidiga behandling fortgå till
studentexamen.»

I Lund diskuterades vidare frågan: »Till hvilket af språk-
ämnena bör undervisning i allmän grammatik förläggas?»

Inledaren, hr Hoppe, framhöll den osäkerhet i allmän
grammatik, som ofta förefinnes hos flickskolans elever, t. o. m.
i de högsta klasserna. Han trodde detta bero på, att man ej
för sig klargjort, till hvilket språkämne denna undervisning
borde förläggas. Lärarna i främmande språk ansåge den till-
MODERNA SPRÅKEN VID LÄRAREMÖTENA.	245

höra modersmålet, medan läraren i modersmålet ansåge sig kunna
undvara den eller ville se den tilldelad de främmande språken.

Om emellertid exempelvis läraren i tyska finge sig denna
undervisning ålagd såsom tillhörande hans ämne, så skulle det
på grund af de nyare metoderna i språkundervisningen ligga i
hans intresSe att på tyska lära lärjungarna den tyska indelnin-
gen i grammatiska begrepp och den tyska terminologien. Där-
med vore emellertid de öfriga språkämnena ej tjänta. De svenska
lärjungarna behöfde ock framför allt lära känna den svenska
indelningen af de grammatiska begreppen och den svenska ter-
minologien. Men denna vore en del af modersmålet, under-
visningen i den alltså en del af undervisningen i modersmålet.
Detta hindrade naturligtvis ej, att denna gren af undervisnin-
gen i modersmålet tilldelades någon af lärarna i främmande
språk, om så ansåges önskligt. Men denne hade då att med-
dela denna undervisning på svenska och såsom något, som ej
egentligen tillhörde hans hufvudämne.

Sektionen antog följande resolution: »Undervisningen i all-
män grammatik bör såsom en gren af undervisningen i moders-
målet förläggas till detta ämne.»*

Ännu en fråga behandlades i Lund. Den inleddes af hr J.
Humble, lektor vid Högre lärarinneseminariet, och lydde: »Hvil-
ketdera bör vid språkundervisningen vara det viktigaste: att lära
eleverna att läsa och förstå språkets litteratur eller att använ-
da talspråket?»

Man tycktes ense om, att den första uppgiften vore den
viktigaste, och att den andra, ehuru viktig i och för sig, dock
vore viktigast såsom medel att på ett tillfredsställande sätt lösa
den första.

Äfven torde böra nämnas, det sektionen för klassiska språk
vid Linköpingsmötet dryftade frågan: »I hvilka afseenden kunna

* Ett af sektionen för modersmålet framställdt förslag, att båda sek-
tionerna skulle samfäldt behandla denna fråga, meddelades först, sedan
sektionen för främmande språk redan slutbehandlat den. Sektionen för
modersmålet upptog då själf frågan och besvarade den i motsatt rikt-
ning, att således undervisningen i allmän grammatik borde tilldelas de
främmande språken. Möjligen berodde detta på en missuppfattning af
innebörden af den andra sektionens beslut, som om den velat ålägga lä-
raren i modersmålet undervisningen i allmän grammatik, medan sektionen
för främmande språk blott uttalade sig för, att denna undervisning skulle
tilldelas en bestämd lärare och af honom skötas på svenska samt inne-
fatta den svenska grammatiska terminologien och den svenska indelnin-
gen af de grammatiska begreppen.
246

MODERNA SPRÅKEN VID L.ÄRAREMÖTENA.

nutidens reformsträfvanden pä språkundervisningens område äga
tillämplighet för de klassiska språken?»

Man ansåg detta vara fallet i tre afseenden: 1. Den gram-
matiska undervisningen borde utgå från de särskilda tallen och
systematisera dem, ej såsom hittills gifva systemet färdigt; 2.
elementarböckerna borde ersättas af sammanhängande texter; 3.
vid undervisningen i de högre klasserna borde emellanåt det
främmande språket talas. Emellertid yttrades äfven härifrån
afvikande åsikter.

Det tredje allmänna flickskolemötet hade tillsatt en ko-
mité för urval af till skollektyr lämpliga böcker på franska, tyska
och engelska språken. Komitén, som efter några förändringar
nu bestod af fröknarna H. Casselli, M. Rohtlieb och Anna
Wijkander samt herrarna J. Humble (ordförande), O. Hoppe
och J. Persson, hade fullgjort sitt uppdrag och öfverlämnade
till mötet en tryckt förteckning, upptagande 126 franska, 84
tyska och 69 engelska arbeten. Naturligtvis är en dylik för-
teckning endast att anse som ett uppslag, enär både tid och
medel fattats komiterade att fullständigt genomgå den littera-
tur, som här kunde komma ifråga, samt denna litteratur ju
dagligen tillväxer.

Må det slutligen tillåtas mig att angifva det totalintryck,
jag fick af förhandlingarna inom dessa båda mötens sektioner
för moderna språk. Reformen på den moderna språkundervis-
ningens område tyckes på de tre fyra senaste åren hafva tagit
raska steg framåt. Ej blott inom de stora städernas utan ock
inom landsortens lärarekår tyckes den ha vunnit rätt liflig an-
slutning.

Lärarna vid de större privata läroverken, således hufvud-
sakligen vid de högre flickskolorna, tyckas vara mera avance-
rade än statsläroverkens lärare, hvilket torde ha sin naturliga
grund däri, att de privata skolorna ha fria händer i metodiskt
afseende och att konkurrensen hos dem fortare förhjälper för-
bättrade metoder till seger än vid statsläroverken. Undervis-
ningen i klassiska språk har äfven rönt inflytande af reform-
sträfvandena.

Reformens vänner ha. således starka skäl att med glädje
och förhoppning se framtiden till mötes.	.

O. H.
Meddelanden från Sveriges högre
flickskolor.

Majornas elementarläroverk för flickor, Göteborg. Enligt
styrelsebeslutet af d. 15 maj 1893 har läroverket i höst ökats med
en fortsättningsklass, inom hvilken fullständig valfrihet i afseende
på ämnen råder. 9 lärjungar deltaga i undervisningen, af hvilka
7 utgingo ur skolans sjunde klass sistlidne vårtermin och 2 vår-
terminen 1892. De för detta läsår valda ämnena äro: Moders-
målet (Litteratur), Tyska, Engelska och Franska språken, Kultur-
historia, Hushållslära, Teckning och Sång. Undervisningen är för-
delad på 2 a 3 sammanhängande lektioner om dagen.

Tre nya lärarinnor hafva i höst antagits: fröknarna Clara Broan-
der, utexaminerad från Högre Lärarinneseminariet, Hanna Wetter-
berg, utexaminerad från Skara Folkskolelärarinneseminarium, och Anna
Beeker, utexaminerad från B. C. Rodhes Småskolelärarinnesemina-
rium i Göteborg, hvarjämte ett vikariat under höstterminen uppe-
hålles af fröken Gerda Andersson, förut privatlärarinna.

Af valfriheten i Franska språket har sjette klassen, där detta
språk inträder, i år så begagnat sig, att af klassens 31 lärjungar
endast 17 deltaga i ämnet.

Högre elementarlärov. i Halmstad för kvinnlig ungdom öpp-
nades till nytt läsår d. liste sistl. sept., då 32 nya lärj. inskrefvos.
Antalet lärj. uppgår nu till 134 mot 123 h. t. 92. Vid förra
vårterminens slut lämnade 23 lärj. skolan. 6 afgingo från kl. 8,
af hvilka 1 antagit lärarinnebef., 3 anmält sig skola fortsätta stu-
dierna på annat håll och 2 öfvergått till hemmen; 4 gossar afgingo
fr. ö. f. b. kl. — 3 af dem, hvilka erhållit betyget »godkänd»,
vunno efter aflagd examen denna höst inträde vid Högre Allm.
läroverkets l:sta kl. Af de öfriga, 13 lärj., som lämnat skolan,
hafva några anmält sig skola öfvergå till praktisk verksamhet, några
afflyttat från orten.

Lärarepersonalen är med ett undantag densamma som under
föreg. läsår. Fr. Lydia de Besehe, som under 7 år tillhört läro-
verket, befordrades näml. sistl. april månad till föreståndarinna vid
flickskolan i Arvika. I st. f. Fr. de Besche är till lärarinna i
248

MEDDELANDEN FRÅN SVELIGES HÖGRE FLICKSKOLOR.

engelska, hist. o. geogr., franska och modersmålet antagen Fr. Lilian
Salomon, som utexaminerades fr. Högre Lärarinneseminariets 3:dje
afd. våren 92 och under läsåret 92—93 bedrifvit språkstudier i
utlandet.

Med afs. på läroplanen har den förändring vidtagits, att i
kl. 4 1 t. teckning utbytts mot 1 t. naturkunnighet; i kl. 5 1 t.
franska mot 1 t. naturkunnighet; i kl. 7 1 t. franska mot 1 t.
geografi och i kl. 8 1 t. handarbete mot 1 t. geografi.

Under senaste läsåret meddelades undervisningen i engelska i
6:te klassen efter »Askådningsmetoden» enl. Berlitz. Då denna
underv. har gifvit ett godt resultat, kommer metoden i år att
tillämpas både i kl. 6 och 7. Vid underv. i välskrifning följes
fr. o. m. denna höst Påhlmanska metoden.

Rörande ekonomiska förhållanden kan meddelas, att Styrelsen
beviljat löneförhöjning med 100 kr. åt lärarinnan i handarbete.
Hennes lön utgör för 17 t:rs tjänstgöring p:r vecka 550 kr.

Kristinehamns Elementarläroverk för flickor. Såsom grund-
läggande språk har från och med detta läsår franska utbytts mot
tyska, att börjas i kl. II. Detta utbyte har skett på den grund
att, då valfrihet råder i båda språken, det öfvervägande antalet
lärjungar begärt befrielse från franska. De föräldrar, som hittills
uttalat sig angående förändringen, hafva uttryckt sin belåtenhet
därmed.

Fröken Emy Dandenelle, hufvudlärarinna i svenska språket, har
afgått för att flytta till sitt hem i Linköping, där hon erhållit an-
ställning som vikarie vid stadens elementarläroverk för flickor. I
hennes ställe har antagits fröken Selma Sundström, utex. från
Högre lärarinneseminarium år 1884, senast lärarinna vid Vadstena
elementarskola för flickor.

Till lärarinna i småskolan samt i språk har antagits fröken
Ester Dahlén, f. d. föreståndarinna för en privat skola.

Till gymnast efter fröken Gertrud Holmer, som flyttat till
Göteborg, har antagits fröken Sif Dorp, förliden vår utexaminerad
från Gymnastiska Centralinstitutet.

Meddelanden, som afses till införande i tidskriftens nästa häfte,
böra vara oss tillhandakomna ju förr dess hellre, för beräknande af
det utrymme de erfordra, och senast den 1 nitstk. (lecembev,
Stockholm i nov. 1898.

Red. af Verdandi.
Lärare och lärarinnor torde i bokhandeln beakta
SVENSKA SPÖRSMÅL,
en samling billiga småskrifter i allmänbildningens tjänst, som med skäl kan
anbefallas åt alla den svenska bildningens vänner, såväl bildade
som bildningssökande.

Professorerna Harald Hjärne och J. A. Lundell, Lektor
L. Bergström och Dir G. A. Magnuson stå, jemte Bokförläggaren
Lars Hökerberg, i spetsen för företaget. Talrika framstående fack-
män på skilda kunskapsområden stödja det genom sina bidrag. Ärligen
beräknas c:a ett 20-tal skrifter utgifna, och subskription kan ske i hvarje
välordnad bokhandel. Hvarje skrift kan dock köpas särskildt.

Senast i år utkomna äro:

Om koleran af Prof. Ernst Almquist å 25 öre; Reformationsriks-
dagen i Västerås af Harald Hjärne ä 60 öre; Renässans oeh refor-
mation (det berömda talet vid Upsalafesten) af Harald Hjärne ä 25 öre;
Om Moseböckernas uppkomst (å 35 öre), Om Moseböckernas värde
(å 30 öre), Kristendom oeh socialism (ä 15 öre), samtliga af L. Berg-
ström; Om blodets fördelning i kroppen af Prof. R. Tigerstedt ä 25
öre; Om ögonsjukdomar förorsakade af bakterier af Prof. J. Wid-
mark ä 25 öre; Om lagtvungen edgång af D:r G. A. Magnuson ä 65 öre,
samt Zontariff af Lektor H. Lindskog ä 50 öre. Och till utgifning for-
beredes bl. a. Några drag ur människans utvecklingshistoria af
Prof. Leche: Om den kvinnliga klädedräkten af Dir Karolina Wider-
ström; Den lutherska reformationens uppkomst samt Om Luthers
religion, bägge af N. Söderblom.

Alltså — rik omväxling och lärorikt innehåll till billigt pris.

Böcker och tidskrifter insända till Verdandis redaktion:

Inledning till botaniken, af Dr K. B. J. Forssell, lektor vid högre all-
männa läroverket i Karlstad. Tredje upplagan. Pris; kart. 2 kr.

Handbok i linearteckning, afsedd för seminarier, allmänna läroverk, folk-
skolor och sjelfstudium, af K. Hvgo Segerborg. P. A. Norstedt &
Söners förlag. Pris 60 öre.

Praktisk ritbok, utg. af K. Hugo Segerborg. Första kursen. Pris 20 öre.
Andra och tredje kurserna. Pris 20 öre.

Svensk läsebok för barn, af F. G. Tredje afdelningen. Helsingfors. K. E.
Holms förlag.

Urval af franska anekdoter, af V. Himmelstrand. P. A. Norstedt & Söners
förlag. Pris 1: 25.

Uppgifter för skriftlig öfversättning från latin till svenska. Till bruk för
de allmänna läroverkens högre klasser, af R. Törnebladh, I. P. A.
Norstedt & Söners förlag. Pris: haft. 1 kr., inb. 1: 60.

Ordförteckning till Livius’ andra bok, af p. G. Lyth. Pris 1 kr.

Sommarkurserna i Upsala. Program och grundlinier till föreläsningar.

Svensk tidskrift, utg. af Frans von Schéele. 1893, häft. 12—13.

Pedagogisk tidskrift, utg. af Enar Sahlin. 1893. häft. 8—10.

Dagny, utg. af Fredrika-Bremer-Förbundet. 1893, häft. 6.

Finsk tidskrift, utg. af F. Gustafson och M. G. Sehybergson. 1893 Sept.—
Oktober.

Tidskrift, utg. af Pedagogiska Föreningen i Finland. 1893, häft. 4.

Svensk läraretidning, utg. af E. Hammarlund- 1893, N:r 39—44.

Danskeren, utg. af Fr. Jungersen, Fr. Nygård och L. Schröder. 1893. Okt.

HÖjskolebladet, utg. af Konrad Jörgensen. 1893, N:r 37—42.

Le Maitre phonétique, Paris 1893, Augusti—Okt.

----:—oo------
På C. E. Fritzes k. hofbokhandels i Stockholm förlag har i dag
utkommit:

Öfningar i skriftlig och muntlig öfversättning till franska jämte
anvisningar till öfversättningen och ordlista, af Alfr. Johans-
son, Lektor vid Norrköpings h. allm. läroverk. Pris inb. 1: 75.

gag Nyckel till d:o endast för lärare och lärarinnor fås
efter insänd skriftlig reqvisition.

Förklaringar och anmärkningar till Läsebok för
folkskolan, 9:e omarbetade upplagan, af Dr P. B. Regnér,
Seminarie adjunkt i Umeå. Förra häftet (inneh. första och
andra afdelningarna). Pris 75 öre.

gagy Senare häftet utkommer i början af 1894.

Spansk-Svensk och Svensk-Spansk Ordbok med kort urval af
brukliga ord, utarb. af H. F. Stavelius, Guvernementsingeniör
i Argentinska republiken. Pris 5 kr.

Utkast till Spansk grammatik för underlättande af de första
studierna af språket. Utarbetad efter de nyaste spanska
språkläror af H. F. Stavelius. 1: 50.

Moderne deutsche Verfasser II. Auf rauben Pfaden. Abenteur
und Erlebnisse von Jul. Pederxani-Weber. Mit Anm. von
Emil Rodhe. Inb. 1: 50.

Engelsk läsebok för nybörjare, af Emil Rodhe. Inb. 1 kr.
Ordlista till d:o 75 öre.

Urval ur nyare författares arbeten: Engelsk läsebok för allmänna
läroverk och flickskolor, utg. af C. G. Morén. Senare kursen.
Inb. 2: 50.

W Kommentarier utkomma i slutet af 1893.

Engelsk läsebok, förra kursen: Kommentar 75 öre; Ordlista 90
öre; Ordbok 1: 25.

Engelska talkurser. I. Teaterpjeser af Broughton, Campbell och
Hamilton. Utg. af C. G. Morén. Inb. 1: 50.

Ordlista till d:o 85 öre.

Barnens första geografi, af Anna Whitlock. Med 83 illustr.
Inb. 75 öre.

w Förteckning öfver böcker för allmänna läroverk och flickskolor
utkomna på firmans förlag erhålles gratis efter rekvisition.

C. E. Fritzes k. hofbokhandeh

STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TRYCKERIET, 1893.
G4. Tidskriften, grundad 1883, är ett fiMt sjelfstäncligt företag,
utan något samband med en förening af samma namn.

Årspris (för 6 häften) 3: 75.

Lösa häften ä 75 öre.

Prenumeration i närmaste bokhandel eller å närmaste postanstalb.

VERDANDI

TIDSKRIFT

FÖR
UNGDOMENS MÅLSMÄN OCH VÄNNER

HEM OCH SKOLA	.

ELFTE ÅRGÅNGEN

1893

Sjette häftet.

Toor , -

Häftets innehall:

Sid.

Inledningsföredrag vid de första sommarkursernas början i Uppsala den 14 aug.

1893. Af Frithioi Holmgren ............ 249

Upprättstående stil en skolhygienens fordran. Af Emy Meyer. 263
Meddelanden från Sveriges högre flickskolor ..................... 266

Nyare metoder för undervisningen i kemi. Af T. Moll ......  267
| Några tankar angående en rationel undervisning i rättstafning. Af Anna Da-
niels SOV....................................................     280
i......Om den tyska stilens användning i de allmänna läroverken. Af X . 282
,.............................................................Notiser ......................................................   284
|..................................................Frän främmande land............................................. 285

I Bokanmälan:
Engelsk öfversättningslitteratur, anm. af Nft 	 287
Lifvet i världen af N. Juel-Hansen, anm. af Hj. B	 291
Titel och innehåll till Verdandi 1893.

STOCKHOLM 1893

LARS HÖKERBERGS FÖRLAG

Prenumeration i närmaste bokhandel eller å närmaste postanstalt.

Utgifvare: "UFFE" och LARS H ÖKERBERG.

Pris för detta häfte: Kr. 0: 75.
Lärare och lärarinnor torde i bokhandeln beakta

SVENSKA SPÖRSMÅL,
en samling billiga småskrifter i allmänbildningens tjänst, som med skäl kan
anbefallas åt alla den svenska bildningens vänner, såväl bildade
som bildningssökande.

Professorerna Harald Hjärne och J. A. Lundell, Lektor
L. Bergström och D:r G. A. Magnuson stå, jämte Bokförläggaren
Lars Hökerberg, i spetsen för företaget. Talrika framstående fack-
män på skilda kunskapsområden stödja det genom sina bidrag. Årligen
beräknas c:a ett 20-tal skrifter utgifna, och subskription kan ske i hvarje
välordnad bokhandel. Hvarje skrift kan dock köpas särskildt.

Senast i år utkomna äro:

Om'koleran af Prof. Ernst Almquista, 25 öre; Reformationsriks-
dagen i Västerås af Harald Hjärne ä 60 öre; Renässans och refor-
mation (det berömda talet vid Upsalafesten) af Harald Hjärne ä 25 öre;
Om Moseböckernas uppkomst (å 35 öre), Om Moseböckernas värde
(ä 30 öre), Kristendom oeh socialism (a 15 öre), samtliga af L. Berg-
ström; Om blodets fördelning i kroppen af Prof. R. Tigerstedt ä 25
öre; 0111 ögonsjukdomar förorsakade af bakterier af Prof. J. Wid-
mark å 25 öre; Om lagtvungen edgång af Dir G. A. Magnuson å 65 öre;
Zontariff af Lektor N. Lindskog ä 50 öre; Några drag ur människans
utvecklingshistoria af Prof. W. Leche ä 40 öre; Om den kvinnliga
klädedräkten af D:r Karolina Widerström a 20 öre; Den lutherska
reformationens uppkomst a 50 öre samt Luthers religion å 80
öre, bägge af N. Söderblom.

Alltså — rik omväxling och lärorikt innehåll till billigt pris.
Inledningsföredrag

vid de första sommarkursernas början i Uppsala d. 14 aug. 1893

av

Professor Frithiof Holmgren.*

Bestyrelsen för sommarkurserna har uppdragit åt mig att
vid detta vårt första möte, utan något slags officiellt tvång, vare
sig i avseende på innehåll eller form, tala några ord till de
församlade.

Då jag nu går att fullgöra detta uppdrag, ärnar jag icke
hålla någon lärd föreläsning i mitt ämne, utan låta tankarna
röra sig fritt kring närliggande ock allbekanta ting. Men skulle
det oaktat mitt föredrag för en eller annan förete något nytt,
så må det ligga däruti, att min tankegång, såsom naturligt är,
tagit färg av den vetenskap, som det blivit mitt livs uppgift
att odla ock vårda.

*	*

Jag vill då gripa fast i den trådända, som ligger närmast,
■ock påminna eder om att den ort, där vi nu befinna oss sam-
lade, utan tvivel är en av de första i vårt land, där männi-
skor begynte sin kamp mot de vilda naturmakterna ock efter
småningom vunna segrar slogo ned sina fasta bopålar, odlade
jorden, levde livet ock sörjde för framtiden. Om dessa män-
niskor nu kunde uppstå, skulle de svårligen känna igän sin
forna hembygd eller skaplynnet hos folket, som där bygger
ock bor.

Mycket hava de stilla, men ständigt arbetande naturkraf-
terna förändrat. Havets böljor hava dragit sig tillbaka ock
lemnat efter sig bördiga fält. Lövskogen har jagat barrskogen
norrut ock vilddjuren hava följt ungefär samma väg. Men
ännu större äro de förändringar, som människorna åstadkommit,

* Stavningen efter »Svensk ordlista med reformstavning ock uttalsbe-
teckning av J. A. Lundeii, Sthm 1893.

Verdandi 1893.

17
250

INLEDNINGSFÖREDRAG VID SOMMARKURSERNA I UPPSALA.

ock noga räknat kanske allra störst den förändring, de själva,
undergått.

Huru mycket skulle icke kunna sägas, om man vid ve-
tenskapens belysning skulle vilja försöka fylla ut den ram,
som jag här med några flyktiga linjer uppdragit! Det skulle
ändock bliva blott en liten obetydlig bit av jordens ock mänsk-
lighetens historia. Ock likväl hur många offer, hur många
generationers möda har den icke kostat för att bliva sådan den
är — ja hur mycket andligt arbete skulle icke behövas endast
för att fullt riktigt kunna skildra den! Ock kasta vi så en
blick ut i världsrymden ock finna, huruledes hela vår jord
med alla dess ändlösa hav ock länder, som ännu icke på långt
när hunnit bliva oss bekanta, dock blott är en försvinnande
del av det hela, en droppe i havet, ett sandkorn i öknen, då
svindlar tanken ock känslan häpnar över vår obetydlighet ock
på samma gång över storheten av den uppgift, som ännu åter-
står oss att fylla, om vi blott, vilja försöka att lära känna den
värld, i vilken vi leva.

Långsam är mänsklighetens gång mot detta mål; men vä-
gen har småningom blivit allt säkrare utprickad, ock blicka,
vi framåt vid det ljus, som vetenskapen redan sprider, så upp-
muntras vi att icke stanna, utan rastlöst fortsätta vår vandring
framåt, om också blott med ett fjät för varje dag.

Mänskligheten består av individer, liksom växten ock dju-
ret ock människan av elementarorganismer, elementära celler.
I individens natur skymta vi lagarne för mänsklighetens ut-
kasta en flyktig blick på några drag ur vår
ria. Det nyfödda barnet är icke stort an-

veckling. Må vi då

nat än en matsmältningsmaskin, ock dess enda drift är begäret
att stilla sin hunger ock törst. För att tillfredsställa detta alle-
nahärskande begär tyranniserar det skoningslöst sin moder, ock
skulle göra det än obarmhärtigare, om det icke lyckligtvis i
så hög grad saknade krafter ock jälpmedel därtill. Det är
först senare, som det med sin kärlek lönar hännes omsorger
ock i sin tur egnar hanne sin vård.

Krafterna ock jälpmedlen växa emellertid med tillgången
på närande föda, ock barnet sätter sig in i bruket av sina sin-
nen ock rörelsevärktyg, ock den unga varelsen lär småningom
genom ständig övning att reda sig på egen hand, skaffa sig
själv sin föda ock själv värja sig mot mötande faror, som hota
existensen. Nu kämpar han livets kamp med växande fram-
gång, i samma mån som han utvecklat sina medfödda anlag
INLEDNINGSFÖREDRAG VID SOMMARKURSERNA I UPPSALA.

251

ock förstått att göra sig alla sina förmögenheter till godo.
Men först sedan han lärt sig sörja icke blott för den dag som
går, utan även för kommande dagar — med ett ord sedan han
blivit fri från de ständigt tryckande näringsbekymren ock skaf-
fat sig livets bekvämligheter, kan han börja att i lugn ock ro till-
fredsställa sin andes högre behov av närande spis, på allvar bruka
sin järna ock därigenom bliva människa i än fullständigare mening.

Mänsklighetens utvecklingshistoria går ungefär i samma spår
som individens. Mänsklighetens barndomsliv, liksom ännu i
dag de enklaste naturfolkens, är allt igenom präglat av tyn-
gande näringsbekymmer, Vilken sorgligare ock mer rörande
illustration till denna sats kan givas än Lumholtz’ skildring av
australnegrernas vardagsliv? Mat är nästan deras enda tanke
ock enda dröm dag ock natt, ock ändock hällas de nästan på
svältkur av sin föga givmilda moder jorden. Jälplösa som
barn förstå de endast föga att med sina eländiga redskap göra
sig till härrar över naturkrafterna. De tänka endast på det
närvarande ögonblicket ock sörja icke för morgondagen. Ej
under då, om de icke bry sig om att odla ock vårda jorden,
än mindre då att älska den. Nomaden han ju älska den fläck
av jorden, som för tillfället giver honom riklig föda. Men
den kärleken blir icke gammal, nästa dag har han en annan
ock bekymrar sig lika litet som en egyptisk gräshoppsvärm om
återväxten på det fält, han plundrat.	.

Först med det bofasta samhället begynner ett nytt skede
i mänsklighetens utveckling, ock denna utveckling trycker sin
prägel på allt. Vildmarken rödjes, jorden odlas, människobo-
ningar växa upp. Människans härravälde över den omgivande
naturen växer, ock hela hännes uppfinningsförmåga tages i
anspråk för att än mer öka detta välde. Under denna stän-
diga gymnastik för järnan ökas detta organs duglighet för and-
lig produktion. Så omskapar människan hela den värld, varuti
hon lever, ock humaniserar hela jordens yta. Kulturväxterna
tvingas att efter hännes önskningar ock behov växa på de
platser, i den ordning ock snart sagt i den form hon vill.
Djuren tämjer hon ock gör dem till sina slavar. Hon icke
allenast bestämmer det antal, till vilket husdjuren få föröka
sig, hon leder även deras utveckling ock skapar nya förädlade
raser efter sina ändamål. Till ock med många av de vilda
djuren stå under hännes styrelse. Genom fiskodling, jaktstad-
gar, fridlysning ock skottpänningar reglerar hon djurlivet i den
eljest mer eller mindre fria naturen. Än mer röjer sig män-
252

INLEDNINGSFÖREDRAG VID SOMMARKURSERNA 1 UPPSALA.

niskans överlägsna intelligens ock därav följande makt över sin
omgivning i de övriga värk, som känneteckna den växande ci-
vilisationen.

Den ursprungliga drivfjädern till allt detta är människans
egennytta. Allt vänder sig kring människan. Hännes nytta
eller skada är den ledande synpunkten. Så länge individen
själv står ensam i medelpunkten av denna krets, är det den
rena egoismen som leder arbetet. Men i samma mån som
hans värld vidgar sig ock han själv omspinnes av de tusende
band, som livet ock utvecklingen föda omkring honom, vidgas
ock förädlas denna drift ock riktar sig på föremål, som stå
allt längre från honom själv: på familjen, samhället, fosterlan-
det ock mänskligheten.

Sanningen av det gamla ordstävet: »kunnskap är makt»
slår oss starkt i ögonen, varthälst vi se oss omkring. Mänsk-
lighetens framåtskridande har gått jämna steg med dess and-
liga förvärv. Årtusendens samlade erfarenhet, den skatt som
mänskligheten eger, har dock vuxit mycket ojämnt. An har
den vuxit sakta ock säkert, som kapitalet växer genom årlig
ränta; än har tillväxten stått stilla under dåliga konjunkturer; än
har vårt andliga kapital plötsligt förökats, som rikedomen växer
genom en lyckad spekulation. En stor tanke eller en stor
upptäckt kan stundom med ens flytta oss ett jättesteg framåt.
Ock dessa tankar ock upptäckter synas i sin tur ofta fram-
kallade av en tillfällighet ock skulle kanske hava gått förlo-
rade för mänskligheten, om icke vetenskapens öga vore öppet
för den minsta småsak ock om icke dess stilla arbete toge
vara på den minsta obetydlighet. Det var ju den alldagliga
åsynen av ett från trädet fallande äpple, som hos Newton
väckte idéen om tyngdlagen ock den allmänna gravitationen,
som behärskar solars ock planeters rörelser i världsrymden.
Ock när Galvani i sitt laboratorium vid ett åskväder såg en
grodskänkel råka i kramp, föddes hos honom idéen till elek-
tricitetsläran, vars omätligt ingripande värkningar, om också
först i våra dagar, ligga för vars mans ögon. Ingen är fullt
i stånd att fatta, huru vitt ock djupt endast dessa två upp-
täckter invärkat på mänsklighetens utveckling, ock ingen kan
ens göra sig en föreställning om, huru det skulle se ut i vår
omgivning ock i vår andliga värld, oni dessa upptäckter ännu
icke vore gjorda. Dessa exempel äro ensamma tillräckliga att
lära oss akta vetenskapens stilla arbete ock inse dess omätliga
värde för mänskligheten. Det trycker sin prägel på både vårt
INLEDNINGSFÖREDRAG VID SOMMARKURSERNA I UPPSALA. 253
yttre ock inre liv, vilka för övrigt hänga närmare tillsammans
än vi vanligen beakta.

I vår tid är det utan tvivel naturvetenskapen, som givit
grundritningen till vårt yttre liv här på jorden ock som värkar allt
mer omskapande på det andliga området. Vår tid är ångans
ock elektricitetens, mekanikens tidevarv med sina häpnadsväck-
ande uppfinningar, naturvetenskapens frukter, som göra sitt
bästa att minska vikten av de båda tyngder, tiden ock rummet,
som hindra vår andes flykt. Mindre ock mindre beroende av
dessa hinder kunna jordens innevånare på allehanda vägar ock
sätt umgås med varandra, bjuda naturens mäktiga krafter att
förse oss med bekvämligheter ock jälpmedel, som tillåta oss
att mer ock mer ostörda få tillfredsställa vår andes behov ock
längtan efter ljus ock frihet. Men naturvetenskapen skall också
jälpa oss att mer ock mer lära känna ock förstå oss själva samt
uppfostra oss till sunda ock naturenliga människor.

I det vilda naturtillståndet gives det icke någon annan
uppfostrarinna än naturen ock livet självt. Kampen för tillva-
ron uppövar med hård hand de anlag ock förmögenheter, som
människan efter omständigheterna bäst behöver för att bestå i
kampen. Men sedan kulturmänniskan en gång för alla segrat
över den yttre naturen i denna kamp ock tagit allt mer ock
mer fullständigt hand om sin besittning jorden, så åligger det
hänne framför allt att taga hand om sig själv ock sitt eget
släkte. Uppfostran är en svår konst, på vilken mycket arbete
blivit nedlagt.

Oändligt mycket större äro jälpmedlen därför i våra dagar
än förr; men lika mycket större äro även fordringarna ock
därför också vårt ansvar.

Hur än världen går framåt ock förändrar sig — ock vi
med den — så förbliva vi dock alltjämt barn av vår natur,
vår omgivning ock vår tid, ock all sund uppfostran måste rätta
sig därefter, om målet skall vinnas. Nya tider ställa nya krav;
men alltjämt lärer oss den stigande upplysningen, huru de skola
fyllas.

Låtom oss välja ett exempel från ett närliggande område,
från jordbruket. Huru mycket större äro icke nu än förr de
anspråk, som ställas på jordbrukarens konst, om han skall reda
sig i konkurrensen. Det duger icke numera att lemna allt åt
slumpen, eller att efter gammal slentrian från fars ock farfars
tid sätta plogen i jorden på en viss dag, kasta ut ett sädesslag
här ock ett annat där på en viss dag, samt att på en viss dag
254 INLEDNINGSFÖREDRAG VID SOMMARKURSERNA I UPPSALA.

begynna skörden utan att fråga efter, om kornet är moget eller
ej. Det är icke längre bondpraktikan ock almanackan som
skola leda jordbruket; det är odlarens upplysta förstånd, hans
sunda omdöme ock urskiljning som måste tagas i anspråk. Han
måste känna sina tegars kemiska beskaffenhet ock övriga na-
turförhållanden, de olika gödningsämnen å ena samt kultur-
växternas natur ock näringsbehov å andra sidan, samt akta på
de meteorologiska förhållandena, med mycket annat, för att
kunna så ock skörda de rätta sädesslagen på de rätta åkrarne
ock de rätta tiderna. Därtill måste han också studera hus-
djurens natur för att kunna rätt avpassa tillfredsställandet av
deras näringsbehov ock besörja deras naturenliga vård efter det
arbete, som de skola förrätta i hans tjänst, eller det närings-
förråd, som de skola lemna till hans hushåll. Ock i samma
mån som han är kunnig ock skicklig i allt detta, skall det
lyckas honom att med framgång sköta sitt yrke. Det är ve-
tenskapen som jälper honom.

Huru mycket svårare är icke då deras uppgift, som hava
att odla ock uppdraga mänsklighetens gröda, de unga växande
människogenerationerna! Ar det icke självklart, att man bör
hava desto större utsikter till framgång i detta arbete, ju grund-
ligare man känner människans natur i hela dess omfång, samt
den värld ock de förhållanden, i vilka hon lever? Fordras
det icke här i än högre grad att känna jordmånen ock sädes-
slagen samt att avpassa de senare efter den förra? Människan
är dock för mer än husdjuren ock långt svårare att analysera
än åkerjorden — ock om vi bildligt talat också alla äro ska-
pade av samma lera, så äro dock våra naturanlag i oändlighet
varierande.

»Känn dig själv» är ett gammalt bud, som redan lästes
såsom ett manande tänkespråk över ingången till ett av det
forntida Greklands tämpel. Ock människor hava i alla tider
funnits, som allvarligt strävat till lösningen av denna uppgift.
I vår tid är det fysiologien som rastlöst ock med växande
framgång arbetar, på detta problem. Det ljus den redan spritt,
begynner visa sina värkningar på allt vidare fält ock närmast
på medicinens många områden.

De sanningar, den tillkämpat sig, vore väl värda att taga
vara på ock spridas till en var, ock icke minst till den, som har
att skaffa med människors uppfostran. Erfarenheten är väl i
många ting en god läromästare, men uppfostraren liksom jord-
brukaren är föga hemma i sin konst, förr än han vid sina åt-
INLEDNINGSFÖREDRAG VID SOMMARKURSERNA I UPPSALA.

255

göranden i det enskilda fallet kan giva tillfredsställande svar på
den närgångna frågan Dvarför^. Det är denna fråga som for-
skaren ständigt måste ställa till naturen. Han nöjer sig icke,
förr än hon givit svar. Det är av dessa svar som han bygger
sin vetenskap.

Vetenskapen ■ kan nu visa, att mycket av det, som erfa-
renheten lärt oss om människans egendomligheter ock skaplynne
under olika förhållanden, har sin enkla grund i hännes lekam-
liga organisation eller i omständigheter, som äro förknippade med
den fysiologiska mekanismen.

Då vi komma till världen, är vår organism redan i sina
grunddrag färdig eller i det närmaste färdig, men av ett bild-
bart material, som lätt låter forma sig ock långsamt stelnar.
Vi mottaga den i arv från föregående generationer med alla dess
egendomligheter i anläggningen, men vi kunna ännu på långt
när icke begagna den.

Järnan ock det därmed sammanhängande närv- ock mu-
skelsystemet är som en labyrint för oss, i vilken vi måste
treva oss omkring ock ofta gå vilse, innan vi finna oss till
rätta, eller som ett obekant ock komplicerat maskineri, som
vi länge på måfå måste fingra på, innan vi av en slump råkat
att trycka på den rätta knappen, som sätter den ena eller den
andra apparaten i gång. Övning ock vana behövas för att
småningom lära oss begagna de grepp ock rörelser, som oftast
komma i fråga för våra dagliga behov. Så måste vi med större
eller mindre möda lära oss att se ock höra, att stå ock gå, att
tala o. s. v. Men sedan vi en gång lärt oss dessa konststycken
gå de av sig själva, ock vi glömma bort, att ock huru vi en
gång lärt dem. Samma är förhållandet med många andra
konster, såsom den att läsa, skriva, simma o. s. v.

Varje nytt sinnesintryck, vi mottaga, banar sig sin särskilda
väg genom vår järna ock lemnar desto djupare ock varaktigare
märke efter sig, ju starkare det är ock ju mottagligare ock
bildbarare järncellerna äro. Men sinnesintrycken föranleda
också motsvarande muskelrörelser, som, en gång inövade, gå
liksom av sig själva. Stor ock genomgripande är vanans makt
över oss. Den trycker sin prägel på oss, ock vi få lätt i
hela vår varelse tydliga märken efter den omgivning ock de
förhållanden, i vilka vi vuxit upp, de intryck vi mottagit ock
de organ vi övat. Ty vi hava en otalig mängd celler i vår
järna ock otaliga trådar i våra muskler, men vi begagna icke
på långt när alla de möjligheter, som de skänka oss. Vi be-
256

INLEDNINGSFÖREDRAG VID SOMMARKURSERNA I UPPSALA.

gagna allenast de kombinationer, som i vårt dagliga liv jälpa
oss att vinna våra praktiska syften. Men som dessa under olika
förhållanden äro mycket olika, så stelna vi efter förloppet av
vår ungdomstid i mycket olika form ock bära märken efter
den skola, i vilken vi gått. Bärgsbon har en annan typ än
slättbon, sjömannen en annan än lantbon, o. s. v. i oändlighet.
Aven de särskilda yrkena medföra ofta ett så karakteristiskt bruk
av kroppens rörelseorgan, att, när organismen därefter format sig
genom övning ock vana ock stelnat i denna form, yrkesmannen
i hela sitt väsen varder liksom en levande skylt för sitt yrke.
Vem känner icke igän skräddarens ock skomakarens, bagarens
ock smedens olika typer? Samma värkningar öva på oss även
olika slag av arbete med järnan. Sinnesintryckens olika art
ock livlighet, känslornas ock tankarnas fina spel i våra järn-
celler reflekterar sig på närv- ock muskeltrådarne, företrädesvis
i vårt ansikte, på olika sätt, ock på olika muskeltrådar efter
sin olika art, ock efter centralapparatens för olika slags funk-
tioner olika lokaler i järnan. Genom ofta återkommande an-
vändning, övning ock vana kvarstannar ett karakteristiskt drag,
ock ansiktet gör skäl för sitt namn att vara Dsjälens spegelv.
Idiotens uttryckslösa ansikte saknar märkena efter järnans ar-
bete; under det att man i andras kan läsa de spår, som det
ansträngande tankearbetet, de livliga växlande intrycken, sorgen
ock de härjande passionerna efterlemnat.

Den fysiologiska bottensatsen av vad jag nu i flyktiga drag
antytt, först vår naturs, våra organs bildbarhet, det inflytande,
som övning ock vana utöva, ock slutligen den seghet, varmed
de behålla den form, i vilken de stelnat — allt detta har sin
fysiologiska grund ock förtjänar helt visst att beaktas i vår tid.

Den mänskliga civilisationen har omskapat den omgivning
ock de förhållanden, i vilka människorna leva ock arbeta ock
som därför invärka bestämmande på den form, i vilken de ut-
veckla sig. Den enskilda människan måste nöja sig med att
hela sitt liv tjänstgöra såsom en liten kugg i det stora maski-
neriet. Detta måste, såsom också erfarenheten lärer, i många
fall leda till ensidig utveckling. Men människan är en orga-
nism ock hännes välbefinnande fordrar harmoniskt samarbete
mellan de enskilda delarna. Människan, som skapat civilisa-
tionens välsignelser ock även dess faror, måste se till att mänsk-
ligheten icke går under på sitt eget värk. Eljest kunde man
få se det skådespel förnyas, att mer eller mindre vilda folk-
stammar friskade upp mänsklighetens blod ock sopade bort det
INLEDNINGSFÖREDRAG vid SOMMARKURSERNA i UPPSALA. 257
degenererade släktet, men på samma gång också civilisationen
själv. Så skulle den Sisyfussten, som vi med seklers möda
bragt ett gott stycke upp mot bärgets topp, — rulla ned i da-
lens mörker igän.

Civilisationen måste själv taga hand om den civiliserade
människan. Ock därvid måste vi ledas av naturens anvisningar.
Vi krypa dock aldrig ur vår egen natur.

Övervägande arbete med lemmarna skall motvägas med
väl avpassad gymnastik för järnan. Övervägande arbete med
järnan kräver lagom avpassade ock sunda kroppsövningar. En-
sidigt arbete med ett organ måste undvikas eller motvägas av
allsidigare gymnastik för alla de övriga. Ungdomstiden är ti-
den för vår största bildbarhet, det lär oss både vetenskapen
ock erfarenheten. Den får därför vid uppfostran icke försum-
mas. Vid all undervisning bör läggas större vikt på intensi-
teten än på mängden. Ty de starka intrycken lemna de dju-
paste märkena ock sitta längst kvar, medan de lätta flyga sin
kos ock lemna intet efter sig. Intresset skall göras levande
genom praktiska tillämpningar ock åskådningsmateriel, ty detta
fordrar vår natur. Den som trängt djupare in i ett litet om-
råde, får mycket annat på köpet.

Dessutom skänker livet oss så mycket för ringa möda.
Bildningen ligger i luften, ock dess allmänna nivå stiger för
varje dag med vetenskapens utveckling, de ökade uppfinnin-
garna i alla riktningar, ock icke minst genom de jälpmedel,
som underlätta den ständigt ökade samfärdseln på jorden.

Nedrivandet av de skrankor av allehanda slag, som under
mänsklighetens forna liv lagt sig mellan människorna på alla
områden, är en tendens som obestridligen röjer sig i vår tids
skaplynne. Huru mäktigt hava icke våra samfärdsmedel bidra-
git att nedriva de första ock svåraste skrankorna, som tiden
ock rummet upprest emellan oss! Men därmed har också
mycket annat följt. De hava utbrett civilisationen ock snab-
bare än alla skolor värkat på folkets uppfostran ock spritt den
allmänna hyfsningen —. allt företeelser som snart sagt dagligen
ligga för våra ögon.

Förr bildade varje by en sluten, liten värld för sig, ock
var det icke rent av fiendskap emellan byarna, så lågo likväl
allehanda skrankor dem emellan. Än högre reste sig dessa
mellan socknarna, ock provinserna emellan voro skiljemurarna
ofantligt mycket högre. Deras folk voro såsom utländingar
för varandra. Även fosterlandets råmärken torde bliva mindre
258 INLEDNINGSFÖREDRAG VID SOMMARKURSERNA I UPPSALA.

skarpt markerade, när en gång den dagen kommer, då icke
längre den fasta jordytan ock de böljande vattnen förslå att
tillfredsställa våra behov av samfärdsmedel, utan även luften
därtill tages i anspråk. Den dagen skall utan tvivel komma.
Den kan numera icke ens vara mycket avlägsen. Det är sna-
rare förvånande, att den icke redan är kommen. Ty den makt,
som naturvetenskaperna redan givit oss över naturens krafter,
giver oss rätt att på fullt allvar framställa den frågan: »när
fåglarna kunna flyga, varför skulle icke vi kunna det?» Den
dag, då luftens fria banor upplåtas för samtrafiken på vår pla-
net, skall helt visst bliva epokgörande ock med bevingade
steg föra oss fram mot det drömda målet att sammangjuta jord-
innevånarne till en enda stor organism — mänskligheten.

Oändligt långsamt framskrida vi mot detta mål, men om
också fjäten äro små, hindren många ock stora, avstånden oöver-
skådliga, så äro vi dock med säkerhet stadda på vägen. Vi hava
åtminstone börjat få syn på densamma — ock detta är redan myc-
ket. Mänskligheten måste liksom individen först lära sig se ock
pröva sina egna resurser gent emot världen omkring hänne.

Det ligger emellertid i vår mänskliga natur ock våra ärvda
vanor ett anlag att sent komma därtill. Så länge hälsan, na-
turens bästa gåva, ännu är vår egendom, egna vi knappt en
tanke åt det redskap, utan vilket vi icke komma ur fläcken,
vår egen kropp, oftare än hunger ock törst tvinga oss därtill,
lika litet som vi på ett järnvägståg bekymra oss om lokomo-
tivet, så länge det normalt fullgör sin tjänst. Nej vi rikta i
första rummet våra ögon ock våra tankar på de avlägsnare fö-
remålen vid vägen, oek ju avlägsnare de ligga, dess mer sporra
de vår nyfikenhet. Så har hela mänskligheten gjort på sin
färd genom tiderna.

»En dåre kan fråga mer, än sju vise kunna besvara», ock
så kan även ett barn. Ju mindre en människa vet, med desto
större tillförsikt kastar hon sig i regel in på lösningen av de
svåraste frågorna ock känner sig ofta tillfredsställd med de svar,
som en av forskningens stränga regler obunden fantasi på ge-
naste vägen ock utan mycket besvär lemnar. Det skulle be-
hövas ofantligt mycket arbete endast för att leta upp alla de
fantasifoster, som smugit sig in i mänsklighetens allmänna
medvetande eller som beskrivits i litteraturen såsom värklig-
heter — men som vid vetenskapens belysning antingen redan
försvunnit eller åtminstone blekna bort mer ock mer ur den
värkliga värkligheten.
INLEDNINGSFÖREDRAG VID SOMMARKURSERNA I UPPSALA.

259

Böjelsen att låta bedraga sig av det underbara är så stor,
att den, som vant sitt öga vid de underliga fantasibilderna i
mörkret, rent av vänder sig bort från ljuset, som bjuder honom
emot. Ock det har under alla tider funnits människor, som tjä-
nat sitt levebröd på denna människonaturens svaghet. Otaliga
exempel därpå se vi dagligen för våra ögon. Det synes också
tyvärr ofta löna sig vida bättre att odla fördomar ock villfa-
relser än att sprida vetenskapens ljus i världen. Ock segt sit-
ter det fast, allt som sås i fantasiens bördiga jordmån. Det
ärves från generation till generation ock lever genom århundra-
den. Hur mycket sådant sitter icke ännu kvar i vår genera-
tion från medeltiden, ja ända från forntiden! Det är icke häl-
ler lätt att förmå människorna att övergiva en väg, som lätt
ock bekvämt leder dem dit de önska, för att vid vetenskapens
hand med möda ock besvär bana sig fram till ett obekant mål,
som de icke kunnat på förhand tänka sig. Men denna väg är
dock framtidens.

Vetenskapen skall bringa oss det ljus, som leder oss till
sanningen, den skall ock upplysa vår moraliska värld. Ty förr
än vi lärt att böja oss för den objektiva sanningen, även när
hon slår ner vår förutfattade mening, ock underkasta oss alla
mödor ock försakelser, som krävas för att vinna hänne: förr
skola vi icke lära oss se ock tänka rätt — ej häller förstå att
böja oss för det moraliskt rätta i våra handlingar, när det svär
mot våra egna intressen.

Mänskligheten lever under ständig växling av individer,
liksom vår organism under ständigt ombyte av beståndsdelar.
Om en enda generations uppfostran försummades, kunde mänsk-
lighetens utveckling därav lida i århundraden. Människolivet
är kort, ock kraven på varje ny generations uppfostran ställas
allt högre, i samma mån som vår andliga kultur framskrider.
Huru illa vore det icke då, om vi skulle tvinga in den bild-
bara unga människan i en form, som icke passar för hännes
natur! Än sämre, om vi inplantade i det unga släktet lärdomar,
som det sedermera, när det börjat begagna sina egna sinnen
ock sin egen järna, finner vara ohållbara ock därför med ännu
större möda måste arbeta bort för att lemna plats för annat.
Vi måste i alla fall med eller mot vår vilja följa med tiden.
Vi kunna icke i längden stå stilla i den framåtilande ström-
men, än mindre gå till baka emot densamma. Att inplanta
föråldrade lärdomar i barn är en misshushållning med det korta
människolivets bästa timmar. Att utestänga ljuset är för övrigt
260 INLEDNINGSFÖREDRAG vin SOMMARKURSERNA i UPPSALA.

fruktlös möda. Det tränger sig in genom den minsta springa
ock letar sig fram till den mörkaste vrå.

Det är för övrigt numera ingen som har monopol pä san-
ningen ock visdomen. Den tillhör intet privilegierat stånd el-
ler nägon särskild kast. Den är tillgänglig för alla. Det har
funnits tider, då alla vetandets skatter förvarades ofruktbara
inom klostermurar ock då vetandet nästan var en förbjuden frukt
för den stora allmänheten, ja, än mer: dä den djärve, som vå-
gade begagna sina egna sinnen ock sin egen järna för att tän-
ka fritt ock forska fritt, av de maktegande såsom en brottsling
dömdes till fängelset ock bålet.

Annu i dag beundras av mången sådana lärde, som i sin
egen järna samlat ock förvarat massor av det mänskliga vetan-
dets allmänna förråd utan att föröka det med en enda egen tanke.
Men tidens lynne gär icke i den riktningen. Man gräver nu-
mera icke ned eller lägger pä kistbottnen sitt guld ock sina
dyrbarheter, utan gör dem fruktbara i den allmänna rörelsen.
Så ock med vära andliga skatter. Ljuset, det fysikaliska, lik-
som, bildligt talat, själens ljus, har den egenskapen att vilja
fortplanta ock sprida sig. Ock människorna hava mer ock mer
vaknat till medvetande om sin naturliga rätt till delaktighet av
dess välsignelser. Jälplösa ock beroende vid vår födelse, sträva
vi alla att kunna reda oss själva. All uppfostran bör också
framför allt gä ut därpå att bilda fria ock självständiga män-
niskor, som icke behöva gå i ledband av andras tankar, utan
kunna reda sig med sina egna. Eljest förlorar individen sin
betydelse i världen.

Vilken fröjd är det icke att fä slippa simgördeln, då vatt-
net börjar bära oss under vära egna simtag! Må vi dä glädja
oss däröver att vårt eget korta liv infallit på en tid, då ingen
befaller oss vad vi skola tänka eller icke tänka ock tro — el-
ler, om nägon det gör, hans handling åtminstone av den all-
männa meningen brännmärkes såsom en skam för.vårtid. Ty
det är icke ock blir aldrig ett brott att bruka sina sinnen ock
sin järna.

Vi måste finna oss däri, att ju mer det civiliserade sam-
hället organiserar sig i bestämda former, desto stramare baud
lägger det i mänga fall på våra yttre förhållanden; men om än
vid stigande folkökning eganderättens råmärken utstakas i allt
smärre rutor på jorden, i vattnen ock till ock med i luften,
ock om än ordningsstadgar föreskriva oss, var vi fä gå eller icke
gå, när vi fä öppna vår dörr eller stänga den, så skola dock
INLEDNINGSFÖREDRAG VID SOMMARKURSERNA I UPPSALA.

261

ljusets ock tankens oändliga rymder förbliva en fri allmänning,
där vem som vill får fritt röra sig ock tillegna sig så mycket
lian förmår att bära, utan att bliva stämd eller straffad för lag-
överträdelse. Tvärtom skall han välsignas, om han använder
sitt fynd till mänsklighetens gagn. Ty att förkovra mänsklig-
hetens andliga egendom är visst en av de högsta uppgifterna
för mänskligt arbete, ock att sprida upplysning till de växande
generationerna är att förlänga mänsklighetens liv. Upplysningen
är den säkra vägen till människoandens frihet, varefter vi alla
böra sträva. Ock den vägen böra vi icke blott visa våra närmaste,
utan ock arbeta på att göra den bred ock tillgänglig för alla.

Det är till ett sådant arbete vi samlats här. Jag behöver
icke närmare redogöra för uppslaget till ock syftet med dessa
sommarkurser. Jag hänvisar i det avseendet till tvänne brochy-
rer, den ena av professor Lundell med titel: »Universitets-
bildning ock folkbildning»* ock den andra av professor Hjärne
med titel: »Universitetens folkbildningsarbete i England»*. Jag
kan tillägga, vad jag helt nyss erfarit, att i vårt grannland
Danmark årligen ät folkskolans lärare givas kurser i naturve-
tenskaperna, de ämnen vilka mäst försummats under deras lä-
rotid. Vid dessa kurser består dem staten icke allenast un-
dervisningen, utan även resor ock levnadskostnader.

Då vi nu stå vid början till vårt första försök att följa
andras exempel, kunna vi knappast undertrycka den glada kän-
slan, att vårt företag synes lova gott, då så oväntat många, lyss-
nat till vår inbjudning ock nu infunnit sig bär. Ock vad haven
I kommit för att söka annat än bättre upplysning, mer ljus?
Ock I söken detta icke av nyfikenhet eller blott för att få stilla
egen hunger, utan i det bestämda syftet att sedan kunna bjuda
det svenska folkets barn en rikare ock sundare andlig spis.
Måtten I icke återvända med svikna förhoppningar ock kros-
sade illusioner!

A vår sida vilja vi gärna erkänna, att ingen av oss är en
fullfärdig mästare, som ens inom eget fack besitter all vis-
dom. Ju mer man prövat sina krafter allvarligt på vetenskap-
lig forskning, desto villigare erkänner man sig såsom en ringa
arbetare i ljusets tjänst.

* Svenska Spörsmål n:r 3. Upsala 1892. 20 öre.

** Svenska Spörsmål n:r 4. Stockholm 1893. 45 öre.
262 INLEDNINGSFÖREDRAG vid SOMMARKURSERNA i UPPSALA.





Men det är sant ock tillika rätt, att vår tid allt bestäm-
dare ställer på en universitetslärare den fordran, att han själv
skall hafva lagt hand vid arbetet på vetenskapens tämpelbygg-
nad. Han är icke fullt vittnesgill, förr än han åtminstone jälpt
till att framdraga en gnista av det ljus, som skall lysa efter-
kommandes väg mot framtiden.

Den som vill fylla sin bägare med visdomens läskedryck,
gör nog rätt i att gå så nära källans brädd han kan, ty där är
vattnet renare ock sundare, än sedan det silat sig mellan ste-
narna vid bäckens stränder. Vetenskapsmannen, som söker san-
ningen för hännes egen skull, lär sig snart att älska hänne fram-
för allt annat. Han vill icke grumla bägarens innehåll med
främmande ämnen.

I protesteren nog liksom vi mot den meningen, att överle-
vorna från de gamles bord kan vara gott nog åt barnen. Tvärtom!
I barnen slumrar ett folks framtid, ock älska vi rätt vårt foster-
land ock dess folk, då böra vi bjuda barnen endast det bästa
huset förmår. Denna tanke skall vara det band, som i första
rummet sammanknyter lärare ock lärjungar vid dessa sommar-
kurser. _

Något stort ock i ögonen fallande resultat av vårt gemen-
samma arbete hava vi dock ingen rätt att genast förvänta. Rom
byggdes icke på en dag, ock mycken lärdom inhämtas icke på
fjorton. Det skall kanske värka på eder som en kort resa i
främmande land. Nya utsikter öppnas för ögat, nya intryck
ock väckelser strömma till från många håll. Sådant kan värka
välgörande. Det gräver liksom nya vägar i järnan ock upp-
rensar sådana, som grott igän. Det l^an värka såsom ett upp-
friskande bad, ur vilket man uppstiger liksom föryngrad ock
förnyad med känsla av ökad hälsa ock större livsmod. Om en-
dast så mycket kunde vinnas, så hade vi här icke mötts för-
gäves.

Jag hälsar Eder emellertid till sist med fröjd välkomna.
Måtte vårt arbete lända till välsignelse för vårt folk!


* Se Verdandi, II häftet 1893, uppsatsen En hygienisk skrifmetod.

har jag under loppet af två år grundligt sysselsatt mig med
om huruvida upprättstående eller lutande stil vore att i
hänseende föredraga för ungdomen.

början förhöll jag mig mycket passivt gentemot saken och

i Wien
frågan
sanitärt

I

Upprättstående stil en skolhygienens
fordran.

Under ofvanstående titel förekom i »Unterrichts-Zeitung» af
»Neue frie Presse» d. 16 aug. 1893 följande utlåtande af en fram-
stående läkare, hvilket torde vara af intresse för dem, som vilja
verka för införandet af en hygienisk skrifmetod*, liksom för alla,
hvilka nitälska för ungdomens sunda utveckling.

Artikeln, hvars författare är d:r Ed. Urbantschitsch, lyder i
öfversättning som följer:

I anledning af en af seminarieläraren Joseph Gerny i »Neue
freie Presse» af d. 24 dec. 1892 införd artikel »Om upprat stil»,
synes det på grund af sakens vikt lämpligt att höra några af de
myndigheters omdömen, hvilka det i första rummet tillkommer att
egna sin uppmärksamhet åt skolhygieniska frågor.

Såsom medlem af skolrådet för det 4:de forsamlingsdistriktet

lutade snarare åt Berlins och Rembolds åsikt, att den uppräta stilen
med tvärlöpande rader stode i strid med lagarna för handens rörel-
ser, hvilket jag tyckte mig finna bekräftadt vid mina första prak-
tiska försök. Till fortsatta grundliga studier föranledde mig den
på sida 43 af ofvannämnda afhandling gjorda anmärkningen:

»Blott på ett måste vi fästa uppmärksamheten: vid skrifning med
lutande skrifboksläge midt för kroppen ökades antalet af dem, som
vredo sig åt venster. Detta var nog ingen tillfällighet, det fanns
barn, som hade sin skrifbok något för mycket lutande, och denna
lutning af boken hade till följd en vridning af kroppen till venster
— en fingervisning, att häftets lutning ej får öfverdrifvas, utan
måste noga rättas efter de gifna fysiologiska förhållandena.»
264 UPPRÄTTSTÅENDE stil EN SKOLHYGIENENS FORDRAN.

Förklaringen fann jag genom Ulandt-Lamanskys lag om syn-
liniernas riktning, enligt hvilken lag människan vid ögats rörelser omed-
vetet väljer de synliniens riktningar, hvilka endera äro riktade lod-
rätt mot bäda ögonens basallinie eller äro parallela med densamma.

Alla ögonrörelser, som löpa snedt i förhållande till grund-
linien, söka vi af instinkt att undvika, då vi med hufvudet utföra
sådana rörelser, hvilka rikta synlinien i hvarje särskildt fall in uti
någon af de betecknade banorna, eller söka att få den att närma
sig dessa så mycket som möjligt.

Det är alltså halsen, som måste gifva vika, och då blicken får
en sned riktning, blir ett upphörande af hufvudets uppräta hållning
en konsekvent följd däraf. Vid skrifning förekomma blott 2 slags
ögonrörelser: den, som följer den enskilda bokstafven, och den, som
följer raden. Skrifver barnet lodrätt med rakt skrifboksläge midt
för kroppen, så riktas den blick, som följer bokstafven, lodrätt mot
•ögats basallinie, den, som följer raden, riktas parallelt mot den-
samma, så att alla ögonrörelser falla inom de betecknade banorna
■och främja således och stödja hufvudets uppräta hållning.

Vid lutande stil oeh lutande skrifboksläge midt för kroppen
riktas visserligen den blick, som följer bokstafven, lodrätt mot
grundlinien, men den, som följer raden, har en sned riktning, och
detta i själfva verket mera, ju mera häftet lutar, hvarigenom hufvu-
dets uppräta hållning motverkas. Huru viktigt det är att rad och
grundlinie äro parallela, ser man, då man läser i en snedt liggande
bok, hvarvid läsaren ofrivilligt lutar hufvudet så, att parallelen åter-
ställes. En sådan sned ställning af hufvudet, hvarvid dessutom det
venstra ögat mera närmar sig skriften, uthärdar man ej en längre
stund; därför vrider man kroppen — om man ej föredrar att lägga
boken rakt.

På liknande sätt förhåller det sig vid skrifning med skrifboken
lagd lutande midt för kroppen, alltså vid lutavde stil. Först in-
träder den omnämnda böjningen af hufvudet, härpå vridningen af
kroppen och som en vidare gifven följd dålig kroppsställning med
däraf alstrade rgggradskrökningar. närsynthet etc. Är bokens
(resp, skriftens) lutning större, så blifva ock de skadliga följderna
större, och tvärtom.

Häraf framgår, att ett rakt läge af skrifboken midt för krop-
pen (= lodrät stil) är den i hygieniskt hänseende naturligaste anord-
ningen.

Genom tidningarna fästes min uppmärksamhet på det Toldt ska
utlåtandet, i hvilket framhålles att från anatomisk ståndpunkt bålens
raka, uppräta hållning vid den elementära skrifundervisningen är
UPPRÄTTSTÅENDE STIL EN SKOLHYGIENENS FORDRAN.	265

det viktigaste och att den under alla förhållanden vore för elemen-
tarundervisningen att föredraga framför den nu brukliga lutande.

Vidare erhöll jag genom tidskriften »Das Österreichische Sani-
tätswesen» kännedom om i medicinalstyrelsen afgifna utlåtanden af
professorn i oftalmologi vid universitetet i Wien, d:r Ritter v. Reuss,
i oftalmologiskt afseende, samt af kirurgie professorn vid universi-
tetet i Wien, d:r A. Lorenz, i ortopediskt afseende. På grund af
dessa utlåtanden har medicinalstyrelsen vid sin sammankomst d. 14
febr. 1891 enhälligt förklarat sig vara öfvertygad om den lodräta
stilens ändamålsenlighet och därför hos undervisningsministeriet an-
hållit att detta måtte vidtaga lämpliga åtgärder för införande af
den lodräta stilen i skolorna. Ur dessa utlåtanden må följande
anföras.

Prof. Reuss säger: »För ögonläkaren och för kirurgen har det
alltid varit klart, att hufvudets hållning vid skrifvandet utöfvar ett
stort inflytande på hela kroppsställningen och att en i början obe-
tydlig abnormitet i hufvudets hållning snart har till följd en fel-
aktig hållning af hela kroppen. Vid det s. k. sneda midtläget af
boken, där grundstrecken (skuggstrecken) komma att stå lodrätt
mot bordskanten, sutto barnen likväl sneda. Det visade sig, att
radernas riktning utöfvade ett stort inflytande på kroppens hållning
och att lärjungarna ställde sin grundlinie (äfven kallad basallinie)
lodrätt mot bordskanten, så snart äfven raderna löpte parallelt med
denna, förutsatt att ej genom en sned ställning af bokstäfverna en
vridning af hufvudet betingas, d. v. s. förutsatt att grundstrecken
stodo lodrätt mot raderna eller med andra ord att det skrefs lod-
rät stil.»

Prof. Lorenz: »Det var i ögonen fallande, att de barn, som
skrefvo upprat stil, länge bibehöllo hufvudets uppräta hållning. Hos
barn, som skrefvo lutande stil, visade sig, äfven om hufvudets håll-
ning i början var god, småningom vid fortsatt skriföfning en benä-
genhet att vrida hufvudet åt venster. Hufvudets hållning betingas
således bevisligen af radernas riktning . . .

En riktig hållning af hufvudet måste anses som grundvalen för
en god skrifställning. Hvarje tillfällig sidoböjning af hufvudet leder
genom tyngdpunktens förskjutning till tillfälliga ryggradskrökningar,
hvilkas upprepande med allt längre varaktighet erkänts som en af
de utan tvifvel oftast förekommande orsakerna till barns snedhet. ..

Den uppräta stilen är, sedd från ortopedisk ståndpunkt, mycket
öfverlägsen den lutande och har länge privatim anbefallts af många
ortopeder, enär den bevisligen framkallar en nyttigare skrifställ-
ning. »

Verdandi 1893.

18
266

UPPRÄTTSTÅENDE STIL EN SKOLHYGIENENS FORDRAN.

»Detta gaf mig anledning», fortsätter d:r Urbantschitsch, »till
försök med upprat stil, hvarvid jag ej fann några större svårig-

heter beträffande handens rörelser. Äfven här gifver öfning fär-

dighet. Sedan jag på mig själf pröfvat fördelarna af den lodräta
stilen, besökte jag klasser, som skrefvo upprat stil, hvarvid jag på
det tydligaste kunde iakttaga skilnaden mellan den nya och den

gamla skrifmetoden, och så kom jag till den öfvertygelsen, att den
uppräta stilen måste från skolhygienisk ståndpunkt betecknas såsom,
den enda för elementarundervisningen riktiga.»

Emy Meyer.

Meddelanden från Sveriges högre flick-

skolor.

Högre elementarskolan i Lund för flickor. Undertecknad
genomgår under julferierna d. 8—13 januari föreläsningsvis en histo-
riskt-systematisk kurs i geometri, lämpad för de högre flickskolorna.
Föreläsningarna, som hållas i skolans lokal, äro kostnadsfria, och
torde de lärarinnor i matematik, som önska däruti deltaga, anmäla
sig hos undertecknad, som möjligen kan anskaffa bostad i Lund för
dem, som så önska.

Anna Rönström.

Lärjungarna i högre elementarläroverket i Halmstad för kvinn-

lig ungdom firade den 6:te november till Gustaf Adolfs minne en

enkel fest, till hvilken skolans lärare och lärarinnor voro inbjudna.

Meddelanden, som afses till införande i tidskriftens första häfte
för 1894, böra vara oss tillhandakomna ju förr dess hellre, för be-
räknande af det utrymme de erfordra, och senast den 8 nästk.
januari. Stockholm i dec. 1893.

Red. af Verdandi.
Nyare metoder för undervisningen
i kemi.

Genom ett erhållet resestipendium hade tillfälle gifvits mig
att under sommaren 1892 taga kännedom om undervisningen i
fysik och kemi vid tyska läroverk.

Hvad jag härunder fick se och höra var, såsom naturligt är,
af mycket växlande värde. Undervisningen i dessa ämnen befinner
sig för närvarande i ett stadium af stark utveckling. Det pågående
lifliga reformarbetet är emellertid ännu mycket ungt, och skolor
finnas, där verkningarna föga eller alls icke synas. Jag vill söka
karaktärisera detta arbete till dess hufvudtankar.

Experimentet och dess analys skall vara undervisningens kärn-
punkt. Verkligheten själf har en helt annan makt att väcka in-
tresset än den klaraste beskrifning. Det tillräckligt starka intrycket
af hvad man själf sett behålles i minnet säkrare och med långt
mindre ansträngning än aldrig så väl inlärda lexor. Lagarna få
icke gifvas dogmatiskt. Experimentet måste därför vara så anord-
nadt, att lagen framgår med klarhet och bestämdhet. Vid det
tankearbete, hvarigenom lagen växer fram af försöket, bör lärjungen
så mycket som möjligt förhålla sig aktiv. Endast så kan lagen
fullt blifva hans egendom; endast så kan han erhålla en klar och
egen uppfattning af dess innebörd och gränserna för dess giltighet.*

* I sammanhang härmed vill jag nämna, att det synes blifva allt mera
erkändt, att undervisningen i fysik och kemi, om den vill gifva själfständigt
förstående och fast kunskap, har en ovärderlig hjälp i praktiska öfningar, ut-
förda af lärjungarne själfva å laboratoriet. Sådana hafva dessutom en all-
männare betydelse. Det klagas ofta öfver osjälfständigheten af det arbete,
som presteras i skolorna. Lärjungen lemnar skolan med ett ganska stort
förråd af inpluggadt vetande, hvaraf mycket är så löst och ytligt inhemtadt,
att det snart och spårlöst försvinner. Laborationsöfningar synas egnade att,
åtminstone för de gossar, som särskildt hafva sinne därför, oeh som på grund
af större begåfning hafva god tid öfrig från det vanliga skolarbetet — och
dessa äro icke få — gifva tillfälle till arbete af mera själfständig art. Då
268

NYARE METODER FÖR UNDERVISNINGEN I KEMI.



Riktigt ledd i denna anda bör undervisningen i ifrågavarande ämnen
kunna tjäna äfven högre syften än blott och bart meddelandet af
fackkunskap. I en tid, som i mycket fått sin prägel genom natur-
vetenskapernas glänsande utveckling, är det af vigt, att omdömet
utbildas till själfständighet äfven gent emot dessa vetenskaper. In-
gen falsk etikett är vanligare än den, som utger svagt grundade
hypoteser för vetenskapligt bevisad sanning. Osunda tankeriktningar
hafva med denna påskrift verkat mäktiga rörelser i tiden.

Det är emellertid icke synnerligt svårt att uppställa ideela
fordringar, och det kan sägas om de kraf jag sökt angifva, att de
i själfva verket icke innebära mycket, som är nytt. Liknande tankar
återfinnas hos Comenius och andra uppfostringslärans förgångsmän.
Det är dock ett mycket långt steg mellan att uppställa fordringar
i teorien och genomföra dem i praktiken. För möjligheten af det
sista fordras först och främst en hög utveckling af vetenskapen. Är
den själf mycket bunden af skolastiska föreställningar, kan under-

visningen
pågående
lighetens
osäkerhet

icke verka frigörande. Det kan därför sägas, att det
lifliga arbetet med att öfverföra från teoriens till verk-
område Comenii idéer för sin under den sista tiden, trots
och famlande, relativt stora framgång har att tacka de

senaste årtiondenas oerhörda vetenskapliga framsteg. Jämnsides med
dessa hafva gått icke mindre betydande i fråga om de tekniska hjälp-
medlen. Äfven dessa hafva varit ett oeftergifligt vilkor för under-
visningens utveckling till en högre ståndpunkt. Utan goda apparater
kan experimentet icke erhålla den plats, som tillkommer det. Man



detta dessutom är af praktisk natur, och det till en stor del är andra för-
mögenheter, som komma till verksamhet, än i det vanliga skolarbetet, bör
det verka hvilande och uppfriskande. Vid sidan af den stora mängden af
receptiv verksamhet förekommer altför litet i skolan, som innebär produktion.

De nya läroplanerna för Preussens högre skolor (tillämpade från och
med sommarterminen 1892) innehålla härom: »An den theoretischen Unter-
richt in der Chemie . . . sind, zumal an den Oberrealschulen, in Prima (mot-
svarande 7: 1 och 7: 2) praktische Uebungen im Laboratorium anzuschliessen,
in welchen die Schüler die wichtigsten Reaktionen der Metalloide und Metalle
durchmachen, einfache qualitative Analysen ausführen und leichte Präparate
herstellen. Derartige praktische Uebungen haben bei richtiger Leitung einen
nicht zu unterschätzenden erziehlichen Werth und können unter Umständen
auch auf das Gebiet des physikalischen Unterrichts ausgedehnt werden».

Under de senare åren hafva kemiska laborationer blifvit införda vid
som jag tror flertalet realgymnasier (där det läses latin, men icke grekiska)
och högre realskolor (där det hvarken läses latin eller grekiska). Försök med
fysiska laborationer äro också på flera ställen gjorda. Naturligen kräfver det
ett drygt arbete och en lång erfarenhet att öfvervinna de stora svårigheterna
vid anordningen af dylika öfningar. Den gjorda början synes emellertid i
hög grad lofvande.
NYARE METODER FÖR UNDERVISNINGEN I KEMI.

269

har tidigare oftast nöjt sig med att kopiera universitetens materiel.
Det har icke länge varit till fullo insedt, att skolan för sitt behof
kräfver apparater af särskild art. Jag vill som exempel nämna,
att mätande försök i större mätt än hittills blifva nödvändiga, om
lagarna skola framtagas af gjorda experiment. Det är tydligen
särskilda och svårt realiserade fordringar, som måste ställas på
mätande skolapparater. De måste vara till teori och konstruktion i
hög grad enkla, vidare lättskötta, gifvande hastiga resultat samt
billiga. Däremot behöfva de erhållna siffrorna på långt när icke
hafva den precision, som vetenskapsmannen fordrar. Det mycket stora
arbete, som nedlägges på att förvärfva skolan hvad den i tekniskt
afseende behöfver, kännetecknar icke minst den närvarande tiden.

En medelpunkt för de reformsträfvanden, om hvilka jag här-
med sökt gifva en föreställning, och hvilkas slägtskap med lifskraftiga
rörelser äfven inom vårt land och på skilda undervisningsområden
är påtaglig, bildar den i Berlin af dr. F. Poske utgifna, synnerligt
förtjänstfullt redigerade tidskriften Zeitschrift für den physikalischen
und chemischen Unterricht.

Jag öfvergår nu särskildt till undervisningen i kemi och vill
i korthet redogöra för tankegången af två metoder, som synas mig
i hög grad förtjänta af uppmärksamhet på grund af de principer,
hvarpå de äro byggda, samt den omsorg och konsekvens, hvarmed
de äro utarbetade, näml. prof. Arendts och dr. Wilbrands. De äro
som jag tror icke mycket kända af svenska lärare, och det skulle
glädja mig, om min uppsats föranledde en och annan att studera
dem. Han skulle hemta mycket däraf, äfven om han sannolikt
skulle finna, att ieke alla svårigheter blifvit lösta.

Det gäller om båda nämda lärare, att de icke äro anställda
vid allmänna läroverk. Prof. Arendt undervisar i en stor offentlig
handelsskola i Leipzig, och dr. Wilbrand vid en landtbruksskola i
Hildesheim. Deras metoder och läroböcker hafva dock flerstädes
kommit till användning äfven vid de allmänna läroverken.

Arendts metod.

Hvad som först väcker uppmärksamheten är den synnerliga
omsorg, hvarmed den är genomarbetad och för offentligheten fram-
lagd, näml. i en lärobok, omfattande oorganisk och organisk kemi
(3:dje upplagan af 1890 heter: Grundzüge der Chemie, eller den
oorg. delen särskildt: Anorganische Chemie in Grundzügen), en
metodisk vägledning för lärare (Method. Lehrgang der Chemie, 1887),
där preparationen af de vigtigare kapitlen af läroboken utförligt
behandlas, samt en teknisk handbok (2:dra upplagan, Technik der
270

NYARE METODER FÖR UNDERVISNINGEN I KEMI.

Experimentalchemie, 1891 — 92), innehållande en beskrifning af A:s
egen nyinredda, utmärkta lärosal med dess rikhaltiga och väl ord-
nade samling af apparater, utensilier och kemikalier samt en syn-
nerligt klar och fullständig redogörelse för ett mycket stort antal
demonstrationsförsök.

För A. är det ett hufvudsyfte att göra kemiundervisningen
uppfostrande. Lärjungen bör som resultat vinna ej blott en fond
af faktiska kunskaper utan en öfning i naturvetenskapligt tänkande.
Han bör därför hållas till egen iakttagelse af fenomenen', eget ut-
tänkande af deras orsaker. För att möjliggöra detta aktiva arbete
af lärjungarna måste undervisningsmaterialet så ordnas, att det er-
bjuder en gradvis öfvergång från det enklare till det mera svårfatt-
liga. Detta kan icke vinnas med bibehållande af den vanliga syste-
matiska anordningen af läromaterialet med elementen som indelnings-
grund. Mot den gängse uppställningen anmärker A. också, att en
början med kemiens allmänna del nödvändiggör en dogmatisk behand-
ling.. Lagarna äro ju abstraktioner af ett kunskapsmaterial, som
lärjungen ännu alldeles saknar.

A. har därför försökt en alldeles ny anordning. I de första
kapitlen af läroboken behandlar han de enkla kropparnas egenskaper
och deras direkta föreningar med syre. Han öfvergår så till reaktioner,
vid hvilka direkta föreningar bildas mellan svafvel och andra element
samt mellan haloider och andra element. I hela denna första af-
delning hafva inga andra reaktioner förekommit än direkta synteser
mellan 2 grundämnen till binära föreningar. T den följande be-
handlar han sönder delning en af sådana binära föreningar medels
värme, kemisk frändskap och elektricitet. Sedan härefter atom-
begreppet och kemiska formler med kvantitativ betydelse införts,
behandlas indirekta metoder för framställning af de redan kända
binära föreningarna, näml. kloriders framställning af oxider och klor,
sulfiders af oxider och svafvel, oxiders af sulfider och syre, kloriders
af oxider och klorväte, sulfiders af oxider och vätesvafla. Han öfver-
går därefter till synteser af föreningar af högre ordning innehållande
3 eller flera element, näml. framställning af hydrat genom oxider
och vatten, af sälter genom syror och baser, af salter genom me-
taller och syror. Efter ett bihang om ammoniak oeh kapitel om
salters nomenklatur och allmänna egenskaper behandlas salters sÖ7lder-
delning genom uppvärmning, genom inverkan af baser, syror, salter,
metaller, elektricitet och ljus. Följer så en öfversigt af de vigtigaste
salterna, hvarefter behandlas de mera invecklade reaktioner, som
bero af olika atomvärden hos samma element. Hit hör behandlingen
af de olika oxidationsgraderna hos svafvel, kväfve, klor, krom och
NYARE METODER FÖR UNDERVISNINGEN I KEMI.

271

mangan. Grundämnenas väteförmingar behandlas till sist i ett
särskildt kapitel. På lämpliga ställen förekomma redogörelser för
tekniskt vigtiga processer såsom järnets metallurgi (på kap. om
reduktioner), svafvelsyrefabrikationen (i sammanhang med svafvels
och kväfves oxidationsgrader), gasindustrien (på kap. om kolväten),
belysning och uppvärmning (särskilda kapitel). Ej sällan meddelas
historiker, såsom i fråga om förbränningen.	"

För en särskild lektion uppställes i allmänhet en bestämdt
formulerad uppgift. Klassen har att gifva förslag till försök, af
hvilka man kan vänta sig frågans besvarande. Efter lärarens kritik
af dessa förslag utföres experimentet. Det därunder iakttagna be-
skrifves noggrant af lärjungen, som också har att formulera svaret.
Slutsatser, som kunna dragas, leda ofta till bekräftande eller veder-
läggande försök.

Det synes otvifvelaktigt, att A:s metod möjliggör ett mera
aktivt arbete å lärjungarnas sida, än vanligen torde förekomma.
Behandlingen af vissa kapitel är också genomförd på ett glänsande
sätt. Särskildt väl har han lyckats i sin sträfvan att'vinna en
gradvis stegring från de enklaste till alt svårare reaktioner. I all-
mänhet synes det kunna påstås, att denna väl genomtänkta metod
varit ett i hög grad fruktbärande inlägg i det pågående arbetet att
för uppfostran tillgodogöra de rika resurser, som den kemiska veten-
skapen erbjuder. Jag har dock icke kunnat bli öfvertygad om, att
den Arendtska metoden i alla afseenden är byggd på riktiga prin-
ciper. Då som indelningsgrund väljes reaktionerna, måste följden
blifva, att de särskilda föreningarna komma att behandlas hufvud-
sakligen som exempel på vissa lagar. Nu tror jag, att det är af
väsentlig betydelse, att lärjungen blir fullt förtrogen med de mest
typiska föreningarna, så förtrogen, att han kan ställa dem för sig
med alt det vigtigaste, som om dem är att säga, icke genom en
tankeakt utan genom åskådning. En uppställning, där en särskild
förening ej ens har sin egen naturliga plats och egentligen aldrig
studeras för sin egen skull, synes mig föga gynnsam för bildningen
af ett sådant kunskapsmaterial. Det synes endast otillräckligt af-
hjälpa denna olägenhet, att A. i särskilda kapitel sammanför de
vigtigaste föreningarna af samma art, t. ex. sulfiderna, kloriderna,
syresalterna etc. Jag skulle tvärtom vilja anmärka mot denna an-
ordning, att mängden af likartade föreningar, som på detta sätt
blifva behandlade omedelbart efter hvarandra, måste verka tröttande.
Om intrycken af ett försök eller en förevisning omedelbart undan-
tranges af likartade intryck, kunna de icke bibehållas i friskhet.
Ett sådant kapitel som t. ex. det om sulfider, där under en enda
272

NYARE METODER FÖR UNDERVISNINGEN I KEMI.

lektion behandlas de förut okända svafvelföreningarna af koppar,
tenn, bly, järn, zink, mangan, kvicksilfver, kadmium, silfver, kalium,
natrium, arsenik och antimon, deras framställning af metall och
svafvel, deras utseende, löslighet i vatten och förekomst i naturen,
synes mig vara ett pedagogiskt missgrepp. Som resultat torde
vinnas en allmän föreställning af begreppet sulfid, icke en konkret
föreställning af de särskilda sulfiderna. A andra sidan måste med-
gifvas, att reaktionslagarna med A:s anordning af ämnet komma att
framstå med synnerlig skärpa. Det synes mig dock lättare att med
en annan uppställning af lärostoffet vinna tillräcklig betoning af
lagarna, än det med den Arendtska anordningen är att vinna verk-
lig förtrogenhet med de särskilda föreningarna.

Till den uppfattning af prof. Arendts metod, för hvilken jag
ofvan redogjort, hade jag i hufvudsak kommit genom läsning af
hans arbeten. Jag kan icke säga, att de erfarenheter jag sedan
hade tillfälle att göra under några timmars auskultation i något
väsentligt ändrat min mening. De yttre anordningarna för under-
visningen,' lärosalens inredning, samlingarnas fullständighet etc. öfver-
träffade allt hvad jag på andra ställen sett. Det framgick såväl
häraf som af de försök jag såg utföras, att prof. A. i ovanlig grad
beherskar undervisningstekniken, som också har honom att tacka
för månget icke oväsentligt bidrag till sin utveckling. Det intresse,
hvarmed undervisningen följdes, var också påtagligt. A andra sidan
erhöll jag exempel på den jämförelsevis svaga betoningen af den
konkreta föreställningen af särskilda föreningar, hvarför också lär-
jungarnas förtrogenhet med det behandlade materialet ej syntes
fullt mönstergill.

Wilbrands metod.

Den är publicerad hufvudsakligen i hans lärobok, Leitfaden
für den methodischen Unterricht in der anorganischen Chemie, 6:te
upplagan 1892, och i en broschyr, Ueber Ziel und Methode des
chemischen Unterrichts, 1881.

Dr. W:s uppfattning af målet för det kemiska studiet må med
skäl kallas ideel. Förutom att undervisningen i detta ämne bör
gifya en mängd nyttig kunskap och rikta sinnet med nya föreställ-
ningar, bör den vara ett formelt bildningsmedel af hög rang. Den
skall lära gossen att iakttaga med noggrannhet, förklara med för-
sigtighet; den skall visa honom värdet af en hypotes såsom en
nyttig hjälp vid sökandet af sanningen men tillika faran att för-
blanda hypotesen med sanningen själf. Korteligen, kemiundervis-
ningen skall vara en skola i induktiv logik. »Sie birgt ausserdem
NYARE METODER FÖR UNDERVISNINGEN I KEMI.

273

eine Reihe von Momenten, die für die ethische Bildung der Schüler
wohl verwendbar sind. Kaum ein Zweig der Naturwissenschaften
lässt so unverhüllt die strenge Gesetzmässigkeit hervortreten, die
in der Natur herrscht; kaum ein Lehrfach kann so leicht und
augenfällig die Schwierigkeiten zur Erkenntnis bringen, die der Er-
mittelung der Wahrheit entgegenstehen. Hat der jugendliche Geist
wenn auch nur in diesem einen Fache in den strengen Regeln der
aus der Erfahrung schöpfenden Wissenschaft denken gelernt, hat
er den Anspruch erkannt, welchen Erklärungen machen, den Wert
und Unwert von Hypothesen, die in den äusseren Verhältnissen,
wie die im eigenen Innern liegenden Tendenzen, die zum Irrthum
führen: dann wird er umsichtiger werden bei Beobachtungen, zurück-
haltender im Urteilen, behutsamer im Aufstellen von Ansichten,
vorsichtiger im Annehmen derselben, — strenger im Denken, be-
scheidener im Urteilen. Es wird auch der Unterricht in der
Chemie jene allgemeine geistige und sittliche Bildung entwickeln,
pflegen und fördern, die das höchste Ziel alles Unterrichtens und
Beziehens ist».

Skall den kemiska undervisningen sålunda hafva sin betydelse-
fulla del i gossens andliga utveckling, mäste den gifvas sä, att
dennes intensiva medarbete tages i anspråk. Undersökningen måste
därför alltid utgå frän det redan kända. Intet försök får komma
oväntadt, intet som ej äfven för lärjungen synes egnadt att undan-
rödja ett tvifvel, gifva skäl för en förmodan eller utvidga kunska-
pen i önskad riktning. W. ogillar med bestämdhet satsen: »Der
Schüler soll beobachten lernen; darum ist das Experiment in den
Vordergrund zu stellen; aus. ihm sind die wissenschaftliche Ergeb-
nisse abzuleiten». Han anmärker mot denna sats, att om ett
omotiveradt experiment tages till utgångspunkt, lär sig gossen icke
det bästa han borde lära, nämligen att ställa frågor till naturen,
som genom experimentet erhålla sitt svar. I stället för att tvinga
honom till den tankeverksamhet, som leder till försöket, i stället
för att vänja honom att blott handla efter öfverläggning och plan,
uppmuntrar man sålunda hans lust att godtyckligt probera. Faran
ligger också nära till hands att ur ett sålunda anställdt försök
vilja härleda mera än försöket egentligen lär, hvarigenom starkes
böjelsen för hastiga slutsatser och omogna förklaringar. Som regel
bör experimentet vara icke begynnelsen utan slutpunkten i en tanke-
kedja. Man bör i ett gifvet fall fråga sig, hvilka omständigheter
möjligen kunna vara af inflytande. Man har så att uttänka försök,
som bekräfta eller vederlägga de slutsatser, hvartill en tänkt förklaring
leder. Endast undantagsvis äro proberande försök berättigade, näm-
274

NYARE METODER FÖR UNDERVISNINGEN I KEMI.







ligen då det gäller att i olika riktningar pröfva egenskaperna hos
någon ny kropp. Han sammanfattar sin äsigt om experimentets
betydelse sålunda: »Der Schüler soll beobachten lernen; darum ist
der suchende Gedanke in den Vordergrund zu stellen; das Experi-
ment soll nur zeigen, ob er richtig ist oder irrig, ob er auf rech-
tem oder falschem Wege vorschreitet».

Då såsom det framgår af det ofvan sagda dr. Wilbrand noga
håller på, att kunskap icke får gifvas till skänks, kan han ej häller
vara nöjd med det vanliga sättet att meddela atomvigter och formler.
Den verkliga innebörden af dessa tal och tecken måste blifva för
lärjungen fördold, om han icke tvingas att själf härleda dem, såsom
vetenskapen gör, af gifna analysresultat. Endast så kan han fullt
förstå, att ett elements atomvigt och en förenings formel äro hy-
potetiska och gestalta sig olika för olika antaganden rörande atom-
värdet. Endast så blir det för honom möjligt att se gränsen mellan
det som är oomtvistadt erfarenhetsrön och det som är mer eller
mindre sannolikt antagande. Naturligtvis är det icke hans mening
att kvantitativa analyser ofta skola utföras under lektionstimmarna.
Det är slutsatser af gifna sifferresultat, som han vill att lärjungarna
skola vänja sig att själfva draga. Redan tidigt förekommer använd-
ning af kemiska tecken samt bestämning af formler för föreningar
Och reaktioner. Tecknen användas dock endast i betydelsen af re-
lativa föreningsvigter. Begreppen atom och molekyl bli ej på länge
vidrörda. Strukturformler förekomma alldeles icke.

Ej häller W. gillar den vanliga anordningen af lärostoffet.
Den gifver enligt hans mening blott resultaten. Tanken som ledde

forskaren blir förborgad,
framställningen af sädana
struktur etc., vetenskapens

Redan i inledningen finner man ofta
begrepp som atomvärde, molekylernas
sista till stor del hypotetiska resultat,



abstraktioner, för hvilkas förstående lärjungen totalt saknar alla
förutsättningar. Mot Arendts metod anmärker han, att den endast
på vissa punkter synes möjliggöra lärjungens medarbete för vinnande
af de kemiska sanningarna samt att den endast i ensidig riktning
sporrar honom till kemiskt tänkande. Själf söker W. så mycket
som möjligt efterlikna tankegången i verkliga undersökningar. »Den
ganzen Umfang der induktiven Denkoperationen können naturgemäss
nur wirkliche und vollständige Untersuchungen zur Anschauung
bringen». Då han finner det omöjligt att följa den historiska ut-
vecklingen, söker han gifva kunskapsmaterialet en ordning, i hvil-
ken det kunde blifvit utveckladt, för att sålunda kunna leda lär-
jungen att likasom själfständigt upptäcka de kemiska sanningarna.

Han indelar sin lärobok i två delar. Den förra kan sägas
NYARE METODER FÖR UNDERVISNINGEN I KEMI.

275

innehålla ett afslutadt helt, och det är egentligen i denna det för
W. karaktäristiska framträder. Om tillräcklig tid finnes, läter W.
denna kurs följas af en systematisk framställning, ordnad efter
elementen, senare delen i hans lärobok. Den förra kursen är in-
delad i 18 kapitel med följande öfverskrifter: luft, vatten, svafvel,
vitriololja, föreningsvigter, koksalt, kol, kalksten, salpeter, pottaska
och soda, hjorthornssalt, bittersalt, fosfor, järnvitriol, brunsten, sand,
lera, atomteori. Utgångspunkten i nästan hvarje kapitel bildar så-
lunda ett vanligt och vigtigt ämne. Sedan dess yttre och allmänt
kända egenskaper blifvit omtalade, göres i allmänhet dess kemiska
sammansättning till föremål för en undersökning. Metoden för en
dylik analys torde bäst karaktäriseras, om jag, hufvudsakligen med
W:s egna ord, utförligt refererar tankegången i ett särskildt fall.
Jag väljer härvid början af kapitlet om koksalt och följer fram-
ställningen i en uppsats af W. i Zeitschrift für den phys. und
ehern. Unterricht, II, 1888 — 89. Jag förutskickar den upplys-
ningen, att lärjungen i det foregående blifvit bekant med ett slag
af salter, näml. metallvitrioler, som befunnits bestå af en metall
och en syrerest (d. ä. syra minus väte).

Sedan koksaltets forekomst och tillgodogörande omtalats, börjar
undersökningen med följande fråga: hvad är att vänta rörande kok-
saltets sammansättning, om det är ett salt af samma slag som me-
tallvitriolerna? Det bör innehålla en metall och en syrerest. Nu
hafva vi lärt känna tre krafter, med hvilkas hjälp vi kunnat sönder-
dela kemiska föreningar: värme, elektricitet och kemisk frändskap.

Vid upphettning smälter koksaltet och förgasas vid mycket
hög temperatur men sönderdelas icke.

För den elektrolytiska sönderdelningen af koksalt böra vi bringa
det i flytande form, alltså lösa det eller smälta det. Det förra
sättet är bekvämare, men är det tillfredsställande? Nej, ty vi leda
strömmen ej blott genom koksalt utan äfven genom vatten. Då vi
emellertid noga känna vattnets beståndsdelar och strömmens verkan
på vatten, vilja vi, åtminstone på försök, leda strömmen genom
koksaltlösning. Vid båda polerna se vi en gasutveckling. Den ena
gasen befinnes vara väte. Den andra är icke syre, såsom vid vatt-
nets sönderdelning; därom öfvertyga vi oss af lukten. Framställa
vi den i tillräcklig mängd, se vi, att den är gulgrön och löslig i
vatten, då ju detta antager gasens färg och lukt. Denna nya gas
kallas klor. Gasen kan ej härröra från vattnet, som blott består
af syre och väte; koksaltet har alltså verkligen sönderdelat sig.
Man kunde tro, att det delat upp sig i väte och klor; i så fall
måste vi låta falla vårt på undersökning af vitriolerna grundade
276

NYARE METODER FÖR UNDERVISNINGEN I KEMI.

antagande om salters sammansättning. Närmast vilja vi då under-
söka, om koksalt kan bildas af klor och väte. Vi blanda gaserna
och vilja försöka få dem att förena sig. Om verkligen koksalt
härvid bildas, skola vi se en rök. Tändes nu blandningen, så
förenas gaserna under explosion. En hvit rök visar sig. Huru-
vida den är koksalt eller icke bör kunna afgöras med smaken.
Cylinderns väggar afspolas därför med några droppar vatten; lös-
ningen smakar surt, ej salt; den färgar blått lackmuspapper rödt;
den afdunstar utan återstod. Genom förening af klor och väte fäs
alltså en flyktig syra, ej koksalt. — Ännu känna vi alltså intet,
som strider mot vårt första antagande rörande koksaltets samman-
sättning. Klor ingår i alla händelser i koksaltet och måste tillhöra
syreresten. För att bilda den motsvarande syran, koksaltsyran, måste
ytterligare åtminstone väte tillkomma. Att nu klor och väte, såsom
försöket visar, bilda en syra, ger stöd för antagandet, att klorväte
möjligen är koksaltsyran eller, med andra ord, att kloren utgör
syreresten. Koksaltet skulle då vara klormetall. Vid elektrolysen
borde vi då erhållit klor jämte en metall. Vore det då möjligt
att förklara vätgasutvecklingen? Ja, ty metaller kunna såsom vi
sett i flera föregående försök afskilja väte ur dess föreningar. Järn
och zink sönderdelade ju vatten vid upphettning. Koppar och kvick-
silfver gjorde det visserligen icke, men liksom det altså gifves me-
talliska element, som hafva en ringare kemisk kraft än järn och
zink, så kan det gifvas andra, som hafva en större, så att de redan
vid vanlig temperatur förmå att sönderdela vatten. Då järn och
zink angrepo vatten, förvandlades de till oxider. Man kan då vänta,
att koksaltmetallen fins som oxid eller bas i lösningen. Rödt lackmus-
papper färgas verkligen blått vid vätgaselektroden; en bas fins alltså
närvarande.

Våra öfverläggningar och försök hafva alltså ledt till följande
slutsatser: a) en af koksaltets beståndsdelar är en gulgrön gas, klor;
b) klor ger med väte en syra; c) i koksalt är klor sannolikt bunden
vid en metall, som afskilts genom elektrolysen men förenat sig med
vattnets syre, bildande en bas, under det väte frigjorts.

Genom elektrolys af koksaltlösning kunde vi alltså endast komma
till sannolikheten af en metalls närvaro i koksalt; vi kunde ej er-
hålla den i fri form. Det blir oss då ingenting annat öfrigt än
att söka få den ur smält koksalt. Vi smälta koksalt i en platina-
skål och leda därigenom strömmen från ett af 8 kromsyreelement
bestående batteri. Vid positiva elektroden, en kolstaf, erhålles klor;
vid den negativa, en järntråd, visa sig små gula lågor. Skulle metal-
len verkligen afskilja sig, men genast tändas i luften och förbrinna?
NYARE METODER FÖR UNDERVISNINGEN I KEMI.	277

Då mäste bildas en oxid. Vi låta saltet kallna, drypa pä dess
yta nägra droppar vatten, pröfva med lackmuspapper. Det visar
sig innehålla en stark bas. Försigtighetsmått äro alltså nödiga för
att skydda metallen för oxidation. Vi göra om försöket med iakt-
tagande af dessa. Nu erhålles klor och en silfverhvit metall,
natrium.

Koksalt innehåller alltså klor och natrium. Äro vi nu på det
klara med dess sammansättning? Nej, ännu något element kunde
finnas närvarande. Hur skola vi undersöka detta? Lämpligen genom
att pröfva, om koksalt kan bildas genom förening af klor och na-
trium. Vi införa upphettad natrium i ett kärl med klorgas. Metal-
len förbrinner med gul låga; den erhållna föreningen löses i vatten:
lösningen får afdunsta. Smaken säger, att de erhållna kubiska
kristallerna äro koksalt.

Resultat: koksalt består af klor och natrium och endast af
klor och natrium.

Synnerlig vigt lägger dr. Wilbrand vid öfningsuppgifter af olika
slag, hvarigenom han vill göra lärjungen förtrogen med det inlärda,
förvandla »das Wissen zum Können». Hit höra, utom vanliga
räkneuppgifter samt bestämningar af atomvigter och formler, en
g	del problem, där det gäller för lärjungen att med användning af
vunnen kunskap tänka sig hur en viss kemisk undersökning skulle
kunna utföras. Han frågar t. ex., hur skall syret i vatten öfver-
föras till förening med kol? Hur skall kolet i kolsyra frigöras?
Under en af de lektioner jag åhörde gaf han uppgiften: hur skola
vi framställa i fri form i glaubersalt ingående natrium. En gosse
föreslog: genom att först bringa det till en af de föreningar, ur
hvilka vi förut framställt natrium, näml. karbonat (genom glödgning
med kol) eller klorid (genom elektrolys). Kan någon tänka sig nå-
gon metod att öfverföra glaubersaltet till klorid? Man kan först
framställa hydrat genom att tillsätta bariumhydrat; natriumhydrat
och saltsyra gifva natriumklorid och vatten. Eller man kan reducera
glaubersaltet till svafvelnatrium medels kol; sättes saltsyra till svafvel-
natrium, fås klorid och vätesvafla. Det frågades vidare, hur glau-
bersaltet i stället skulle kunna förvandlas till karbonat, hur syret
i glaubersaltet kunde frigöras etc. Under dylika öfningar utfördes
försöken naturligtvis i allmänhet icke.

Vid läsningen af Wilbrands lärobok hade jag tänkt mig, att
metoden i praktiken möjligen skulle visa sig mindre tillfredsställande.
Man kunde frukta, att det skulle vara svårt att få en hel klass
med på de långa kedjorna af slutledningar. Resultatet, såvidt jag
kunde bedöma det af 7 timmars auskultation, föreföll mig emellertid
278	NYARE METODER FÖR UNDERVISNINGEN I KEMI.

mycket godt. Intresset var synnerligt vaket, och lärjungarna tycktes
finna sig väl tillrätta i tankegången. Det var ett nöje att höra
deras ofta kloka förslag till metod för någon undersökning.

Det synes egendomligt, att en undervisningsmetod, som i myc-
ket är så tilltalande, dock ej syntes allmänt känd i Tyskland.
Dr. W:s lärobok lär visserligen användas i åtskilliga högre skolor.
Jag träffade emellertid flera gånger intresserade och skickliga kemi-
lärare, som föga eller alls icke kände metoden. Jag föreställer mig,
att detta berodde af ett och annat, som åtminstone delvis måste
betecknas som ett fel. Till en början är metoden i hög grad
subjektiv. Det är tydligt, att en sådan uppställning af läromaterialet
som den Wilbrandska kunde tänkas på många sätt. En lärare är
i allmänhet mindre villig att finna sig i en annans tankegång, om
den ej följer en objektiv norm. Läroboken har vidare felet att ej
vara öfverskådlig. Då hvarje förening och hvarje reaktion behand-
las som led i en ofta ganska vidlyftig undersökning, vet man icke,
hvar man har att söka den. Nekas kan icke häller, att tankegången
i det hela kommer att förefalla främmande. Det är andra syn-
punkter som betonas, än man är van vid från universitetsstudierna.
Naturligen blir det härigenom svårare för metoden att bana sig väg
till en allmännare användning. Särskildt gäller detta om de all-
männa läroverken. Som en brist skulle jag vidare vilja anmärka
den ringaktning dr. Wilbrand hyser för tekniska tillämpningar, som
han anser af ringa bildningsvärde, emedan, om jag förstod honom
rätt, lärjungen måste förhålla sig hufvudsakligen receptivt. Detta
synes mig något ensidigt. Om man också vill, såsom W. gör,
fastställa tankens skolning såsom den kemiska undervisningens
hufvuduppgift, synes detta icke böra hindra, att den i andra af-
seenden får gifva hvad den kan. Den inblick i en vigtig sida af
nutidens kulturlif, som en utförligare behandling af t. ex. gasverks-
industrien eller järntillverkningen gifver, torde icke sakna bildnings-
värde. Att dylika tekniska digressioner ganska mycket intressera
lärjungarna, är en erfarenhet, som jag tror är allmän bland kemilärare.

Det fins ingenting i principerna för W:s metod, som synes
göra den i högre grad lämplig för en sådan skola som den, vid
hvilken jag såg den tillämpad ■— die Landtwirtschaftschule in Hil-
desheim — än för de allmänna läroverken. Tvärtom kunde man
vänta, att en fackskola jämförelsevis litet skulle fråga efter den
allmänna utbildning, som för W. är hufvudsak. Ifrågavarande skola,
som i flera fall syntes af .stort intresse, höll emellertid mycket på
sin uppgift att tillika vara en uppfostringsskola. Ett företräde
hade den däri, att kemiundervisningen var mera koncentrerad; an-
NYARE METODER FÖR UNDERVISNINGEN I KEMI.

279

talet terminer var mindre men veckotimmarna flera. Då längre
sammanhängande undersökningar äro för metoden karaktäristiska,
synes detta af väsentligt värde.

Jag har härmed tämligen utförligt refererat dr. Wilbrands
metod. Den har intresserat mig mera än något annat jag haft
tillfälle att iakttaga under resan, emedan den, såvidt jag vet, är
det första konsekvent genomförda försök att gifva en grundläggning
af det kemiska studiet, hvilken icke stöder sig på dogmatiskt gifna
satser. Om också en oförändrad tillämpning af metoden icke skulle
vara att förorda i de allmänna läroverken — och jag tänker därvid
särskildt på de svenska — synes det mig doek förtjäna erkännas,
att dr. Wilbrand lemnat till den kemiska undervisningens svåra
metodik ett bidrag, som på grund af tankeklarhet och tankedjup
är i hög grad förtjänt af uppmärksamhet.

T. Moll.
Några tankar angående en rationel
undervisning i rättstafning.

(Uppläst som inledande föredrag i modersmålssektionen på flickskole-
mötet i Lund.)

I våra skolor höres ofta den klagan att, medan somliga barn
utan större svårighet lära sig att skrifva sitt modersmål nästan fel-
fritt med afseende på stafning, andra förefalla hart när oförbätter-
liga. De gå med villkor från klass till klass oaktadt allt arbete,
som nedlägges på rättstafningen både af dem och deras lärarinnor.
Tyder ej detta på något fel i metoden? En metod skall väl ej
minst pröfvas på hvad den förmår uträtta med i något afseende
mindre väl begåfvade barn.

Jag vill nu söka att i korthet framställa huru jag tänkt mig
en rationel undervisning i rättstafning böra bedrifvas.

Den första undervisningen skulle ske som hittills medels af-
skrifning af de enkla ord oeh meningar, som förekomma i läsebo-
ken. Men då skrifning för de små tar så mycket längre tid än
läsning, borde man af det lästa välja ut ord oeh meningar, som
barnen nyligen haft i lexa, och därvid föredraga sådana, hvilkas
innehåll ligger barnen närmast, så att dessa om möjligt förena
föreställningen med ordens form. Men tidigt nog borde man, ome-
delbart efter det barnen skrifvit af några sådana ord, diktera sam-
ma ord för dem. På det sättet skulle uppmärksamheten skärpas,
då barnen visste, att man fordrar af dem, att alla ord de skrifvit
af skola de sedan kunna skrifva utan att se dem framför sig.

Det förefaller mig nämligen såsom en alltför litet beaktad san-
ning, att då det gäller stafning, det är ögat, som måste skärpas,
så att ordbilden stannar så att säga för det inre ögat, och att det
är en omväg att låta minnet i vanlig bemärkelse vara det organ,
som här skall göra tjänst. När man öfvergår till ensamt dikta-
men med rättstafningslexor, borde därför dessa vara skriftliga samt
tagna ur den bok, som användes vid innanläsningen" och de styc-

* Här förutsattes, att såväl läroböcker som rättstafning följa samma prin-
ciper, nu Svenska akademiens ordlista.
RATIONEL UNDERVISNING I RÄTTSTAFNING.

281

ken, som där redan gifvits i innanläsningslexa, ej på länge ur
någon rättstafningslära.	1

Några rader ur en lexa från t. ex. föregående gång gifvas
till hemuppgift, med tillsägelse att de skola skrifvas på griffel-
taflan så många gånger, att de sedan kunna skrifvas felfritt i sko-
lan. Till vinnande af tid kan man äfven i skolan använda griffel-
taflorna. Har man en vändbar svart tafla (hvilket är en mycket
stor fördel), kan lärarinnan före lektionens början på baksidan
skrifva de rader, som gifvits i lexa. Då de dikterats, vändes taf-
lan, barnen byta griffeltaflor och korrigera med tillhjälp af för-
skriften, hvarvid man för tids vinnande äfvensom af andra skäl
kan gifva de sämstas taflor åt de bästa och tvärtom. Lärarinnan
kontrollerar rättelserna hälst under tiden, men äfven, om det be-
höfs, efter lektionen.

Jag vill ej säga, att detta sätt förefaller mindre besvärligt
än det gamla. Kanske snarare tvärtom i början. Men man vin-
ner ett säkrare resultat, och det är väl efter resultatet man be-
räknar arbetets värde.

Äfven då man måste öfvergå till inöfvande af de särskilda
ljuden, borde enligt min mening de ofvan omtalade öfningarna fö-
rekomma vid sidan af dem, som tagas ur rättstafningsläran. De
taga naturligen mindre tid, ju mer öfvade i skrifning barnen
blifva. — Vid den senare rättstafningsundervisningen måste ju
en del regler angående de särskilda ljudens användning genomgås,
men dessa tjena då att klargöra föreställningar, som redan vun-
nits, och sträfva ej att meddela nya. För detta ändamål bör där-
för äfven vid denna undervisning skrifning hemma af stycket eller
af de svårare orden föregå inlärandet af regler eller åtminstone gå
jämsides därmed.

Detta tillvägagående vid rättstafningsundervisningen gäller lika
väl främmande språk som modersmålet. Jag har haft tillfälle att
pröfva det med engelska och har haft allt skäl att vara nöjd med
resultatet.

Alla försök jag haft tillfälle ätt göra i nu omtalade riktning
hafva styrkt mig i den åsikten, att det är genom ögat ordens form
skall inläras och att undervisningen i rättstafning bör stå i sam-
band med den öfriga undervisningen i svenska språket och i för-
hållande till det muntliga ordförråd barnen förvärfva. Den tid
och det arbete man på detta sätt får nedlägga i de lägre klasserna,
tror jag man tryggt kan hoppas få ersättning för i de högre.

Anna Danielsson.

Ver dandi 1893.

19
Om den tyska stilens användning i de
allmänna läroverken.

För någon tid sedan kommo två skolman att samtala om det
vid några läroverk införda bruket att använda tysk stil vid skrif-
ning af tyska. Den ene skolmannen, som vi vilja beteckna med
bokstafven A, ogillade detta bruk, den andre, B, försvarade det.

Den senare påpekade den stora nytta, som många lärjungar
bade af den ifrågavarande färdigheten, i det ett stort antal af våra
läroverk voro belägna i städer, som stode i affärsförbindelser med
Tyskland och hvilkas affärsmän tvifvelsutan gärna anlitade sådana
biträden, som vid korrespondens med Tyskland kunde använda den
tyska stilen; att färdigheten att skrifva tysk stil äfven medförde
förmågan att läsa den; hvilken förmåga vore god att ega ej blott
för affärsmän, utan ock mången gång för tjänstemän såsom jurister
och prester; att färdigheten vore snart förvärfvad, utan något nämn-
värdt offer af tid och möda.

A från sin sida framhöll, att deras antal, som hade nytta af
den ifrågavarande färdigheten, vore mycket ringa i jämförelse med
deras, för hvilka den vore alldeles gagnlös; att det icke vore skäl
att till fromma för ett försvinnande fåtal ytterligare öka den börda,
som tyngde ungdomen tillräckligt förut; att vid de allmänna läro-
verken icke några andra ämnen borde förekomma än sådana, som
vore gagneliga för alla eller åtminstone för de flesta, hvadan ock
den ifrågavarande disciplinen hörde till tillämpningsskolorna; att
förmågan att läsa tysk stil visserligen vore önskvärd, men att man
med en förskrift och med tillhjälp af en smula uppmärksamhet och
tålamod lätt nog kunde dechiffrera en skrifvelse med sådan stil, om
den läsande för öfrigt icke glömt bort sin tyska; att färdigheten
icke vore så lätt förvärfvad, som man föregaf, ifall den skulle blifva
tillräcklig; att om den vore otillräcklig, man verkade motsatsen mot
det man åsyftade, enär en tysk helt säkert föredroge ett bref, skrif-
vet med öfvad latinsk stil, framför ett bref med oöfvad tysk.
OM DEN TYSKA STILENS ANVÄNDNING I DE ALLM. LÄBOV. 283

Då B vidhöll sin åsikt och försvarade den med ytterligare
argumenter och med anförande af särskilda fall, där kännedomen
af den tyska stilen varit till nytta för skolans lärjungar, och A
förblef vid sin uppfattning, ledde samtalet ej till någon påföljd.

Någon tid därefter träffades de båda åter, hvarvid A om-
nämnde att han i frågan samtalat vid en person, som,! enligt hvad
han visste, plägade korrespondera på Tyskland, oeh denne hade
som sin åsikt uttalat, att man alls icke behöfde använda tysk stil
i bref till tyskar, ty han hade i många år korresponderat med
sådana och därvid aldrig begagnat annat än latinsk stil, och tyskarna
hade i sina svar vanligen begagnat den samma.

B ansåg emellertid, att den omnämnda personens erfarenhet
vore alltför ensidig, för att man på densamma skulle kunna grunda
något säkert omdöme.

För att skaffa sig visshet i frågan beslöt då A att från olika
ställen i Tyskland begära upplysning om huru saken förhölle sig.
För detta ändamål skref han till Breslau, Leipzig och Bremen och
framställde i sina bref samma fråga: är det för en utlänning, som
korresponderar med tyskar, i något fall nödvändigt att använda
tysk stil ? Han erhöll genast svar från alla tre ställena.

Då B någon tid därefter besökte honom, skyndade han att
visa denne de ankomna svaren. B bad honom läsa och A läste
som följer:

1)	»Ihre Frage», lydde svaret ifrån Breslau, »beantworte ich
dahingehend, dass in Deutschland jeder Gebildete lateinische Lettern,
wie diejenigen dieses Briefes, lesen kann. Sie haben also nicht
nötig, deutsche Lettern zu gebrauchen.»

2)	»Was nun Ihre Frage anbetrifft», skref en tillfrågad bok-
handlare i Leipzig, »ob ein Ausländer im Briefwechsel mit einem
Deutschen sich deutschen Lettern bedienen müsse, so erwiedere
ich Ihnen, dass dies nicht nöthig ist. In den deutschen Schulen
wird neben der deutschen auch die lateinische Schrift gelehrt, so
dass also diese Jeder lesen kann.»

3)	»Wenn in deutsch», hette det från Bremen, »correspondirt
wird, so ist es ja im Allgemeinen Gebrauch, sich auch der deut-
schen Lettern zu bedienen, aber es liegt keine Nothwendigkeit vor,
dass ein Ausländer, wenn er einen deutschen Brief nach Deutschland
schreibt, verpflichtet ist, ein Gleiches zu thun, und falls der Brief
zur deutlicheren Verständigung beitragen kann, so ist es sogar zu
empfehlen, dass ein Ausländer die lateinischen Buchstaben wählt».*

* Dessa tre bref hafva blifvit i original för oss uppvisade. Red.
284	OM DEN TYSKA STILENS ANVÄNDNING I DE ALLM. LÄKOV.

Den svarande från Bremen är grosshandlare och har i sitt svar,
liksom äfven de två andra, användt latinsk stil.

Sedan B. hört uppläsningen af de tre svaren, skakade han på
hufvudet, nickade till afsked, tog sin hatt och gick. Om han
ändrat åsikt eller ej vet icke A, men håller det för sannolikt, att
så icke är förhållandet.

X.

Notiser.

Pedagogiska sällskapet i Stockholm har under hösten haft
tvänne sammanträden, d. 14 oktober och d. 11 november. Vid
det första lämnade Dr. Lagerstedt en skildring från den pedagogiska
kongressen i Chicago, och Dr. Österberg meddelade äfven några
pedagogiska reseintryck från Amerika. Därjämte förevisades en af
Dr. Lagerstedt från kongressen medförd, särdeles intressant samling
pedagogisk litteratur. — Vid det senare sammanträdet diskuterades
frågan om undervisningen i svensk grammatik. Diskussionen in-
leddes af folkskolelärarinnan fröken Hanna Andersson. Hon be-
tonade grammatikundervisningens nödvändighet både för att kunna
skrifva svenska, kommatera etc. och för att kunna riktigt förstå det
lästa språket samt äfven på grund af dess förståndsutvecklande kraft.

Sedermera yttrades, att den allmänna grammatiken vore vida
viktigare än den specielt svenska. Om tidpunkten, då grammatik-
undervisningen borde begynna, utspann sig ett lifligt meningsutbyte.
En lärarinna vid en flickskola menade, att man kunde gärna mycket
tidigt — i l:sta klassen — börja med inlärandet af ordklasser och
satsdelar, men detta skulle ske på ett mycket barnsligt sätt, så att
man liksom »lekte in grammatiken». Mot detta opponerade sig
flere talare; en lärare vid allmänt läroverk framhöll, att den tyska
grammatikundervisning, som man i goss-skolorna meddelar i l:sta
klassen, lämnar intet resultat. En talare betonade skarpt, att det
ej är på grund af grammatikregler som man kan skrifva och tala
modersmålet; förmågan att göra detta bör i de lägre klasserna på
efterbildandets väg förvärfvas, innan grammatiken träder till som
ett ordnande element. Han ville därför i flickskolorna ha den
egentliga grammatikundervisningen förlagd till ett högre stadium.
Dock framhölls af andra talare, att man ej borde uppskjuta denna
undervisning till det högsta stadiet, alldenstund elever af denna
NOTISER.

285

ålder — hvilken vanligen utmärker sig för känslans och fantasiens
liflighet — knappast skulle med intresse tillegna sig en så pass
torr kunskap, om den bjödes dem såsom ny; på detta stadium vore
det godt att ha sådant undangjordt för att i stället kunna ägna sig
åt litteraturläsning samt andra humanistiskt bildande ämnen. Af
detta skäl borde hufvudtyngden af undervisningen i satslära för-
läggas till mellanklasserna. Denna åsikt tycktes omfattas af fler-
talet uppträdande. Dock betonades, att grammatikundervisningen
måste fortsättas äfven i de högsta klasserna.

De så länge efterfrågade Modellserierna för Eva Rodhes trä-
Slöjd ha nu utkommit i bokhandeln.

Där finner man särdeles prydliga af bildningar i naturlig storlek
af de modeller, som begagnats i Eva Rodhes skola för barn från
fem till nio år. Modellserien sönderfaller i 2:ne afdelningar: den
ena omfattar de modeller, som konstrueras, den andra de som huf-
vudsakligen uppritas efter schablon. Planscherna åtföljas af en in-
ledande och upplysande text, affattad på både svenska och engelska.
Arbetet kostar 6 kr.

Från främmande land.

Frankrike. Nästa upplaga af Franska akademiens »diction-
naire» kommer sannolikt att betecknas som epokgörande i stafnings-
reformens historia. M. Gréard, en af ordbokskomiténs mest fram-
stående medlemmar, har för sina kolleger framlagt ett uttömmande
utlåtande, hvari han, efter att hafva redogjort för den ställning
dictionnairen hittills intagit till förändringar i stafsättet, kraftigt
framhåller den synnerliga vikten af ett fortsatt och i synnerhet af ett
systematiskt reformarbete. Därefter öfvergår han till en genera-
liserad framställning af de hufvudsakliga riktningar hvari, enligt hans
åsikt, ett sådant reformarbete lättast och med största fördel kunde
utföras och ger skälför hvar och en af de föreslagna förändrin-
garna med så mycket både logisk skärpa oeh sundt omdöme, att
det blir svårt för motståndarne att bemöta honom. Så måste ock
de öfriga komité-medlemmarne ha tyckt, ty med ett eller två undan-
tag hafva de gått in på hela hans framställning. Det återstår nu
286

FRÅN FRÄMMANDE LAND.

blott att se, huruvida akademien, som tagit förslaget under ompröf-
ning, kommer att stadfästa sin komités verk. Gör den det, skola
millioner barn och deras lärare — icke blott i Frankrike utan hvar-
helst det undervisas i franska — blifva M. Gréard tack skyldiga.

Hela M. Gréards utlåtande återfinnes i februarinumret för i
år af Revue Pédagogique.

Ett mycket märkligt experiment i fräga om moralisk uppfostran
är det som nu omkring fjorton är fortsatts vid l’Orphelinat Prévost,
Cempuis, Oise. I denna välgörenhetsinrättning, där gossar och
flickor uppfostras gemensamt, skall den lärjunge, som begått någon
förseelse, efter att i ensamheten hafva öfvervägt sitt fel, skrifva en
detaljerad redogörelse därför, försvara sitt eget tillvägagående och
klandra lärarens, om han anser sig hafva blifvit missförstådd eller
orättvist behandlad. För öfrigt föres en noggrann journal öfver
alla förseelser, och utdrag ur denna sändas hvarannan månad till
målsmännen. Metoden säges hafva haft framgång, men önskligt
vore att få faktiska upplysningar från direktören själf.

Journal of Education 93. May 1.

Tyskland. Lärarne vid Mannheims elementarskola hafva hållit
ett möte för att protestera mot det nuvarande rättstafningssystemet
i Tyskland. De framhålla, att ehuru tio år förflutit sedan Putt-
kamer, dåvarande undervisningsministern, gjorde det nya stafsättet
obligatoriskt i skolor och statens embetsverk, tyda hittills inga
tecken på att det skall blifva allmänt antaget. På affärskontor, i
det dagliga lifvet, i tidningar och böcker föraktas och ignoreras det
faktiskt. Läraren har en utomordentligt svår uppgift sig förelagd,
då det sålunda för honom gäller att bibringa lärjungarne ett staf-
sätt, som afviker från det af deras föräldrar och i det dagliga lif-
vet använda och som det är en fördel för dem att glömma bort
omedelbart efter det de lämnat skolan. Tysklands undervisnings-
ministrar (i all synnerhet Preussens) skulle göra sig förtjänta af
tack, om de kunde införa ett med den allmänna uppfattningen
mer öfverensstämmande stafsystem och afskaffa det Puttkamerska,
som ökat i stället för minskat förvirringen.

Journal of Education 93. May 1.
Bokanmälan.

Engelsk öfversättningslitteratur. Dickens, The, Cricket o?i
the Hearth; Gardiner, Historical Biographies, — båda utg. af V.
Sturzen-Becker. (Norstedt & Söner.) — Moderna engelska författare
för allm. läroverk: I. George Eliot, The sad fortunes of the Rev.
Amos Barton; II. Lady Brassey, A Voyage in the »Sunbeam»
— båda utg. af H. Wendell; III. Airs Massey, Village Tales, utg.
af H. Siljeström. (M. W. Wallberg.) — Mod. eng. förf, för flick-
skolor: I. Mrs. Oliphant, Neighbours on the Green, utg. af J. A.
Afoelius; III. Mrs Henry Fawcett, Eminent Women of our times,
utg. af Elizabeth May. (Wallberg.) — Stories by Mrs. Molesworth,
utg. af Miss F. Hodges. (C. E. Fritze.) — John Strange Winter,
Bootles’ Baby, utg; af E. Rodhe. (C. E. Fritze.) — Gleanings from
English and American literature, utg. af E. Yell. (P. A. Huldberg.)
■— Engelsk läsning I ocb II, utg. af J. A. Afzelius. (W. Hartelius.)

— Engelsk Läsebok, utg. af D. Elfstrand. (Hugo Geber.)

Den fart, utgifvandet af läroböcker i moderna språk tagit på
sista tiden, har gått derliän, att man väl kan vara frestad att tala
om öfverproduktion. Egendomligt är å andra sidan, att när en
lärare skall bestämma sig för en läsebok, råkar han ofta i stor för-
lägenhet, utan att dock hans villrådighet kan kallas en embarras de
riehesse i bästa mening. Utan att med dessa ord vilja förringa det
verkligt goda i denna del af bokmarknaden, vilja vi i det följande
se till, om alla ofvannämnda böcker kunna anses utgifna efter väl-
betänkta grunder.

En af de utgifvare, hvarom här blir fråga, Kand. Elfstrand,
har i sitt företal angifvit de principer han ansett böra vara ledande
med afseende på valet af texter: 1:0 innehållet sedligt rent, roande,
lärorikt, bör röra sig på engelsk mark; 2:o språket fullt modernt;
3:o styckena tämligen omfångsrika etc.

Detta synes oss vara bra små anspråk, oeh vår åsikt stärkes,
när vi granska de fordringar, som uppställts i »Förteckning öfver
till läsning G flickskolor lämpliga böcker» etc., af en därför tillsatt
komité. Däri finnas nämligen ytterligare tre principer, af i hvilka
komitén dock vill i nödfall efterskänka — förståndigt nog -— n:o 3
och — beklagligtvis — n:o 4:
288

BOKANMÄLAN.

1:0 . . . afpassadt efter lärjungarnes fattningsförmåga; — 3:o . . .
lämpande sig för samtal på det främmande språket; — 4:0 . . . godt
i stilistiskt afseende.

Undras, om icke en stor mängd lärare med förvåning skola
sakna den fordran, som vi för vår del, liksom en själfklar sak, all-
tid ansett vara den förnämsta: att den lästa texten bör vara af
värde i litterärt afseende. Ty det är lätt att inse, det man med
bibehållande af de uppställda fordringarna — äfven komiténs stilisti-
ska — kan servera alster af tredje och fjerde klassens författare,
hvilket också understundom skett. Det heter sä vackert, och sä
riktigt, att ett af ändamålen med språkundervisningen är, att eleverna
skola komma i åtnjutande af litteraturens skatter, men härmed
torde näppeligen afses sädana skatter, som gräfvas upp ur lördags-
magasin etc. För att vinna ett bekvämt tillfälle till jämförelse
kunna vi antagligen fä en uppfattning af sakernas ställning i Tysk-
land genom att granska Welhagen & Klasings lista. Denna upp-
tager endast goda författarnamn, såsom Scott, Marryat, Cooper,
Dickens etc., och ehuruväl man kan förebrå denna förteckning en
viss gammalmodighet, är den dock vida att föredraga framför böc-
ker af Mrs X., Y. och Z., de där hvarken utmärka sig för någon
högre grad af fantasi eller formell begåfning.

Utgående frän den grundsats vi ofvan nämt såsom den för-
nämsta och med hänsyn till de öfriga såsom mer eller mindre själf-
klara, tveka vi icke att sätta Dickens’ The Cricket on the Hearth
i främsta rummet. Dickens torde för öfrigt vara så känd och er-
känd, att han här hvarken behöfver kritiseras eller rekommenderas.
— Gardiner’s Biographies försvara väl sin plats såsom en värde-
full historisk läsning och kunna med fördel användas till kursiv
öfversättning på ett högre stadium. Då de förena ett gediget
innehåll med ett lättfattligt, om också något torrt språk, torde de
särskildt blifva välkomna som läsebok ät A-liniens frivilliga engels-
män, för hvilka den i mänga skolor använda Macaulay är för svår
och för gammal.

Med tillfredsställelse se vi bland de öfriga arbetena ett sådant
namn som George Eliot. The sad fortunes of the Rev. Amos Barton
är en bok, som verkligen förtjenar att blifva utgifven; den är vi-
dare ganska svår och bör såsom sådan blifva eftersökt på högsta
stadiet. Vi ha blott en enda anmärkning att göra, nämligen mot
berättelsens nedslående art. En hederlig prestman, hos hvilken
man ej kan finna något annat fel än det, att han just ej är något
snille, förföljes af de allra värsta vidrigheter i form af ekonomiska
svårigheter, skvaller, dödsfall och platsens förlust. Det är sant,
BOKANMÄLAN.

289

att förf, med stor talang låter försoningen spela in i och genom
bilden af hans barn och deras framtid, men detta torde näppeligen
kunna uppfattas af eleverna, som utan tvifvel skola lägga ifrån sig
boken med en känsla af bitterhet.

Mrs Masseys Village Tales äro små täcka, genom sin enkelhet
i hög grad tilltalande berättelser, som förträffligt passa för läsning
i skolor, äfven flickskolor. De synas, hvad språket beträffar, täm-
ligen lätta. — Stories by Mrs Molesworth äro för det stadium de
afse (lägre och mellanstadiet) helt enkelt utmärkta. — Därnäst skalle
väl komma Bootles’ Baby af J. S. Winter (Mrs Stannard), ehuru
vi för vår del ha svårt att inse anledningen till den popularitet
boken vunnit i England. Den absolut felfrie hjälten — märk som
en egenhet, att den militära hjälten i engelska böcker vanligen är
kapten, under det vi i det fattiga Sverige nöja oss med en löjtnant
— och den nattsvarte bofven äro figurer, pä hvilka vuxet folk
borde hafva ledsnat. För lärjungarne åter torde innehållet för
öfrigt icke vara det allra lämpligaste, ty om det finnes en del af
mänskligheten, som icke alls intresserar sig för småttingar, så är
det just den mognare ungdomen. Det myckna talet om faderskap
gör den också mindre lämplig, åtminstone i flickskolor. Det oaktadt
måste man erkänna, att den har sina högst tilldragande pointer och
att den alltid kan läsas med ganska stort nöje.

Mrs. Oliphani’s arbeten kunna betraktas som en någorlunda
god lektyr, ehuru hon synes sträfva att icke göra någon af sina
figurer fullt sympatisk.

Det är icke utan, att vi nu kommit till den gräns, där det
skönlitterära kämpar en förtviflad strid mot två af sina värsta
fiender: det hårresande och det tråkiga. Hvad särskildt den engel-
ska litteraturen beträffar, skulle man med ett djärft uttryck kunna
kalla den förra riktningen ett slags detektiv-romantik, i hvilken
genre åtminstone en författare, Conan Doyle, höjt sig till en viss
rangplats. En blandning af förtjenster och fel i denna riktning
förete Gleanings from Engi, and Amer. literature. Med lättnad
konstaterar man, att en sådan förf, som Bret Harte fått plats i
samlingen. Berättelsen af Conan Doyle är ett verkligt litet mäster-
stycke, och flere andra äro mycket lämpliga, men »A murderer for
an hour» och ett par andra äro ej att rekommendera, hvarför de
helst böra öfverhoppas vid undervisning i en skola. — Ännu längre
i den sensationella stilen går Engelsk läsning, som emellertid i
slutet af första häftet är försedd med små trefliga anekdoter. —
Af en helt annan art är Mrs Fawcett’s Eminent Women, men
trots det ädla syftet och de upphöjda karaktärerna frukta vi, att
290

BOKANMÄLAN.

boken ej kan hålla intresset vaket hos en ungdom, som ännu ej
sett oeh knappt ens hört talas om de sociala olyckor, hvarom här
till stor del är fråga. — En hel bok med resebeskrifningar verkar
nästan alltid tröttande, och vi kunna icke finna, att Lady Brassey’s
Voyage gör något undantag från denna regel.

Vi ha gömt Elfstrands Läsebok till sist, emedan den, såsom
titeln angifver, hör till en särskild sort af läroböcker och därför
torde erfordra ett utförligare omnämnande.

Hvar och en vet, att föräldrar och målsmän äro ytterst obe-
nägna för ombyte af böcker, och hvar och en vet anledningen här-
till. Man har också svårt att svara på deras försåtliga fråga,
hvarför den och den boken, som vid sitt införande var så förträff-
lig, nu blifvit så omöjlig. Också tro vi för vår del, att läroböc-
kerna, särskildt de, som begagnas för öfversättning, icke betyda
så mycket, blott läraren är duglig. Men det kommer en tidpunkt,
då läraren blir så ytterligt led vid den gamla boken, att han till
hvad pris som helst önskar ombyte — och detta, är ett vägande
skäl för en ny boks införande. Under sådana omständigheter kunna
vi finna utgifvandet af en ny engelsk läsebok berättigadt, äfven
om vi icke anse den öfverträffa sin föregångare. Ty hvad halten
af valda läsestycken beträffar, kan Elfstrands arbete ingalunda mäta
sig med det, som det förmodligen vill ersätta, Sturzen-Beckers Eng.
Läsebok, II, af hvilken särskildt de första hundra sidorna (och
mera läses väl icke vid latinläroverken) synas oss bilda ett idea-
liskt urval. I E’:s bok är det fråga om tjufvar (icke mördare,
lyckligtvis) hardt när från början till slut, och synes oss detta
gifva läsaren en väl ensidig uppfattning af »engelska förhållanden».
Emellertid finnas undantag, som äro väl värda att läsa, och dit
höra t. ex. st. 12, 3 och 10. I st. 10 fortages dock nöjet af
den adelsvurmande Mrs. Wilmingtons nederlag därigenom, att detta
måste åstadkommas medelst den deus ex machina, som kallas en
lord, d. v. s. en ännu högre adelsman än föremålen för hennes
beundran, hvilket hvarken är originelt eller lärorikt för ungdomen.

En afgjord fördel har dock boken i ett annat afseende. Den
innehåller, utan att betinga ett högre pris än därmed jämförliga
arbeten (2 kr.), fullständig ordlista med uttalsbeteckning, hvilket
nästan kan betraktas som en ren välsignelse för mindre bemedlade
lärjungar. Dess pedagogiska tillbehör bära för öfrigt prägeln af
en synnerligt kompetent hand, oeh kunna vi från den sidan sedt
varmt rekommendera arbetet.

Vi ha nu granskat ofvanstående böcker från synpunkten af
deras innehåll. En annan sida, från hvilken de kunde betraktas,
BOKANMÄLAN.

291

vore de bifogade ord- och sakförklaringarna. Men då hvarken tid
eller utrymme medgifva detta, kunna vi utan tvekan låta de res-
pektive utgifvarnes namn utgöra en tillräcklig borgen för dessas
tillförlitlighet och insiktsfulla anordning.

Nft.

Lifvet i Världen, läsebok för skolan och folket af N. Juel-
Hansen, auktoriserad öfversättning af Kobert Tigerstedt. Första
delen: Naturen och människan. P. A. Norstedt & söner.

Det klagas ej sällan öfver undervisningsmetoden i våra skolor.
Den är, säger man, mera egnad att fylla lärjungarna med en mängd
döda kunskaper än att utveckla dem, den öfverlastar minnet och
försummar utbildningen af tankeförmågan. Författaren till förelig-
gande arbete erkänner, att dessa klagomål åtminstone till en viss
grad äro berättigade. »Skolan», säger han i förordet, »fäster
i regeln för stor vikt vid det formella och åsidosätter utbildningen
för lifvet, den gynnar därigenom det ytliga hos barnanaturen i stäl-
let för att utveckla den på djupet. Detta föranleder, att hos full-
vuxna frasen träder i tankens ställe och en blaserad uppfattning i
den andliga mogenhetens.»

Genom den nu utgifna läseboken vill författaren i sin mån
bidraga till, att undervisningen föres in i en bättre riktning. Han
har därvid satt såsom sin uppgift att bibringa lärjungarna viktiga
och nyttiga kunskaper samt att meddela dessa på ett sådant sätt,
att lärjungarna sporras eller rent af tvingas till själfständigt tän-
kande. Och den kunskap, författaren anser vara den viktigaste,
är kunskapen om människan själf samt hennes förhållande till na-
turen och samhället.

Det är också detta han vill skildra uti sin bok. Han har de-
lat densamma i två delar. Den förra, nu utgifna, afhandlar män-
niskan och naturen, den senare skall behandla människan och sam-
hället.

Den första delens innehåll är grupperadt i två hufvudafdelnin-
gar: atmosfären eller luftkretsen samt människokroppen. I den
förra omtalas luftens sammansättning, huru värmet inverkar på
kropparna, värmets fortplantning, luftens värmegrad och tryck,
vindar, moln och nederbörd. Här och där äro på lämpliga ställen
inpassade lifiiga geografiska skildringar: tropikerna, polarländerna,
samum, med bantåg öfver alperna m. fl. I den senare afdelningen
292

BOKANMÄLAN.

redogöres för människokroppens byggnad och förrättningar samt för
födoämnen, kryddor och njutningsmedel. Till sist lämnas en kort
men god och praktisk framställning af hälsolärans viktigaste grunder.

De små afhandlingarna öfver dessa olika ämnen innehålla en
förvånande stor mängd fakta från naturkunskapens skilda områden.
Förklaringarna öfver dem äro ovanligt rediga och uttömmande.
Goda illustrationer, hvilka i den svenska upplagan förekomma i
vida större antal än i den danska, förtydliga framställningen.

Den sålunda bibringade kunskapen om naturen vill författaren
emellertid använda såsom medel till uppnående af ett högre mål:
att föra lärjungen till kunskap om Gud. Med afseende härpå sä-
ger han i bokens slutord:

»Krafterna följde vi blott ett stycke. Vi samlade dem i en
stor, verkande kraft: solens ljus och värme.

Så långt når vår kännedom om naturen.

Men bakom denna krafternas sol står och måste stå en upp-
hofsman, en skapare, ordnare och upprätthållare — Gud. Genom
hans verk närma vi oss honom, så långt vår tanke och vårt ve-
tande räcka. Och vi göra det tryggt, ty kunskapen om de mänsk-
liga tingen höjer och stärker vördnaden för de gudomliga.»

I motsats till de flesta andra läseböcker är denna icke något
samlingsverk, innehållande utplockade stycken ur andra författares
skrifter. Den är från början till slut ett själfständigt arbete. För-
söket är dristigt, ty det ställer mycket stora kraf på den, som
skall utföra detsamma. Dr Juel-Hansen synes emellertid hafva
varit i alla afseenden sin uppgift vuxen. Bokens innehåll vittnar
om gedigna kunskaper och om ett godt pedagogiskt omdöme, för-
värfvadt under praktisk lärareverksamhet. Genom förut utgifna
ungdomsböcker har författaren visat sig äga en i sann mening barnslig
och fängslande stil. De, såsom det kan tyckas, i sig själfva torra
saker, för hvilka här redogöres, framställas ock på ett sådant sätt,
att de helt visst komma att verka väckande och intresserande på
hvarje sundt barnasinne.

Bokens goda innehåll och förträffliga framställningssätt göra
den väl värd att blifva uppmärksammad och använd.

Hj. B.
Böcker och tidskrifter,

insända till Verdandis redaktion.

Modellserier i träslöjd för barn från fem till nio år, använda i JEva Rodhes
pralitisha arbetsslco^a i Göteborg af Maya Nyman. Pris 6 kronor.

Hufvudregler för svensk rättstafning och skiljeteckens bruk samt svensk
ordförteckning af O. L. Löfgren. Göteborg, Wettergren & Kerber.
Pris 60 öre.

Metodisk hjelpreda vid undervisning i träslöjd af Alfred Johansson, lärare
vid Nääs slöjdlärare-seminarium. Stockholm, P. A. Norstedt &
Söners förlag. Pris 75 öre.

Aars og Voss’s latin- og realskole. Kristiania. Aarsberetning 1891—1892
og 1892—1893.

Deutsche Sprachlehre für Ausländer von Ottilie Schenck. Marburg, N. G.
Elwert'sche Verlagsbuchhandlung 1893.

Om undervisning i Geographie og Geometri tillige med et Appendix ved-
rørende Undervisning i Historie af Axel Staggemeier. Kjøben-
havn 1893.

Jultomten. Skolbarnens jultidning, utg. af Svensk lärartidning.

Julklappen. Julnummer af Folkskolans barntidning.

Nyare bidrag till kännedom om de svenska landsmålen ock svenskt folkliv.
Tidskrift utgiven på uppdrag af Landsmålsföreningarne i Uppsala,
Helsingfors ock Lund genom J. A. Lundell, haft. 47—49.	■

Dagny, utg. af Fredrika-Rremer-Förbundet- 1893, häft. 7.

Finsk Tidskrift, utg. af F..Gustafson och M. G. Schybergson. 1893, No-
vember.

Pedagogisk tidskrift. 1893, November.

Svensk läraretidning, utg. af E. Hammarlund. 1893, häft. 45—49.

Tidskrift, utg. af Pedagogiska Föreningen i Finland. 1893, häft. 5.

Slöjdundervisningsblad från Nääs, utg. af O. Salomon. 1893, häft. 9, 10.

Danskeren, utg. af Fr. Jungersen, Fr. Nygård och L. Schröder. 1893,
November.

Höjskolebladet, utg. af Nonrad Jörgensen. 1893, n:o 43—48.

Kvinden og Samfundet, utg. af Dansk Kvindesamfund. 1893, Oct.

Le maltre phonétique. Paris 1893. November.

The Journal of Education. Oct.—dec.
ANMÄLAN.

Verdandi, som för år 1894 härmed anmäler sin 12:e
årgång, framträder fortfarande som hittills såsom ett frisinnadt
organ för undervisning OCh uppfostran.

Ett verkligt framåtskridande är som bekant i hög grad bero-
ende därpå, att olika åsikter få i allvarlig diskussion bryta sig
mot hvarandra. Fördenskull skola vi fortfarande, i öfverensstäm-
melse med vår från början uttalade princip, inrymma menings-
yttringar från Skilda pedagogiska läger. Framgent skola vi äfven
söka att bringa lättnad i de undervisandes arbete dels genom att
gifva anvisning på lämplig preparationsliteratur inom olika ämnen,
dels äfven genom att då oeh då meddela s. k. »geografiska kur-
ser» o. a. d. Från rikets undervisningsanstalter för kvinnlig ung-
dom komma särskilda, benäget utlofvade meddelanden att inflyta.

Vid redaktionen hafva vi förmånen att påräkna stöd oeh med-
verkan af: hrr professor J. A. Lundell, rektorerna Sixten von
Friesen och Sigfrid Almquist, folkhögskoleföreståndaren doktor
Leonard Holmström samt folkskoleläraren Fridtjuv Berg. — Pro-
fessor Theodor Hagberg, som alltifrån tidskriftens första fram-
trädande skänkt den sitt stöd och sitt verksamma intresse, har
under årets lopp aflidit.

Prenumerationspriset är för 1894 oförändradt som hittills.
Med 3 kr, 75 öre för hel årgång om 6 häften, hvilka skola ut-
komma i midten af månaderna januari, mars och maj samt sep-
tember, november och december, prenumereras i hvilken bokhandel
eller å hvilken postanstalt som hälst; men så snart ett flertal
[minst 5] exemplar beställes direkt hos utgifvaren Hökerberg (Klara
södra kyrkog. 5 i Stockholm), nedsattes priset till 3: 25 pr ex.,
hvarjämte portofri försändelse till landsorten erbjudes.

En beaktans värd extra fördel

erbjudes för öfrigt 1894 års prenumeranter å denna tidskrift där-
igenom, att de geografiska kurser, som under årens lopp varit
i tidskriften införda och som visat sig för lärare och lärarinnor
bereda en högst betydande lättnad vid undervisningen, mot en myc-
ket anspråkslös afgift tillhandahållas denna tidskrifts årsprenume-
ranter, under det att de i öfrigt icke saluhållas i bokhandeln.

Hos denna tidskrifts utgifvare kunna de köpas, endera i ett
häfte om 7 1/, ark till I: 25 eller i 4 särskilda häften för utdel-
ning bland lärjungar, hvarigenom tillmötesgås ett från många håll
lifligt uttaladt önskemål. —- Särskildt torde den extra fördel som
härmed erbjudes Verdandis helårsprenu7neranter böra beaktas af
Hrr klasslärare och folkskolelärare samt facklärare i geografi.

Stockholm i december 1893.	(

1














G
o
o
o

(D
O.

O
<
0
D

S.
0
(Q
(D
D

0

U
0

o
(D
D

3
C
æ

C

i
o
S

U

C

D
(D
C

Go