eg,i "r. - es. ' . 4 f V, ca - P 4]-. - --, t" 3-es 4 Pedagogiska Biblioteket STOCKHOLM Tidskr. .......0..... GIBLITEKE 0O K r 1 OV ' 7 i I roe , S idskritten, grunaaa tssa, ar ett fuu SCUStc/C’gV wreiuy. utan någon samband med en förening af samma namn. Årspris (för 6 häften) 3: 75. — Lösa häften å 75 öre. Prenumeration i närmaste bokhandel eller å närmaste postan stalb. VERDANDI TIDSKRIFT FÖR UNGDOMENS MÅLSMÄN OCH VÄNNER HEM OCH SKOLA TIONDE ÅRGÅNGEN 1892 Första häftet. -‘00’0- ( BIBLIOTEE ) Häftets innehall: - OCY P Sid. Strödda reflexioner i samundervisningsfrågan, af H. ............................. i Ordnadt feriearbete, af jBore.................................................... 6 Bokanmälan: Svenska skolupplagor af moderna tyska författare. Af Theodor Hjelmqvist...................................................................... 14 Geografiska kurser: Ryssland, af Uife (början) ................................ 32 Tvenne bref från Johan Amos Comenius till rikskansleren Axel Oxenstjerna ....... 41 Till Verdandi insända böcker och tidskrifter .................................. 48 STOCKHOLM 1892 LARS HÖKERBERGS FÖRLAG Utgifvare: ”UFFE” och LARS HÖKERBERG. Pris för detta häfte: 75 öre. Prenumeration i närmaste bokhandel eller å närmaste postanstalt. 1 VERDANDI TIDSKRIFT FÖR UNGDOMENS MÅLSMÄN OCH VÄNNER I HEM OCH SKOLA UTGIFVEN AF "UFFE" OCH LARS HÖKERBERG TIONDE ÅRGÅNGEN 1892. ---**----- STOCKHOLM LARS HÖKERBERGS FÖRLAG STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TRYCKERIET 189 3 INNEHÅLL 1892. Undervisning och uppfostran. Berg, Fridtjuv; Vid hvilken ålder bör studiet af främmande språk begynna? ... 70 Berg, Hjalmar: »Brandtiska flickskolan.» En skolbild från århundradets början 92 Bore: Ordnadt feriearbete....................................... 6 Christensson, Joh.: Om skriftliga pröfningar i barndomsskolor .............. 100 Holmberg, Teodor: Inlägg i diskussionen efter nedanstående föredrag af W. Budin 202 Folkhögskolans ideala uppgift 209 Magnuson, G. A.: Inlägg i diskussionen efter nedanstående föredrag af W. Hudin 199 Bör folkhögskolan helt och hållet öfvertagas af staten eller bör den framdeles som hittills vara en af staten understödd bygde- skola? 204 Hvilka lifs- och tankeriktningar i samtiden äro för folkbildnin- . gen mest gynsamma? ................................. 251 Nft: Om sjelfverksamheten vid undervisningen i moderna språk.. 223 Nyblæus, Gustaf: Om estetisk gymnastik i skolorna ........................ 57 Olsson, K. L.: Vid hvilken ålder bör studiet af främmande språk begynna? Genmäle till herr Fridtjuv Berg .................... 174 Rudin, W. : Kunna folkbildningsanstalterna lyfta folklifvet utan samband med kristendom och utan samarbete med kristet samfundslif? 193 S, H.: Strödda reflexioner i samundervisningsfrågan ............. 1 Spe: Om öfverenskommelser rörande rättskrifningen, synnerligast e-ä- tecknen ............................................ 86 Stulz, Friedrich: Om teckningen såsom ett tankens uttrycksmedel........... 233 Sundholm, A. L.: Om kombination af läromaterialet. Iakttagelser under en resa 145 Sid. Uffe: s Geografiska kurser: Ryssland......................... 32, 179, 266 Dialog mellan en klassiker och en realist...................... 111 Wærn, L. M. : Comenius’ åsigt om språkundervisningen ............................. 49 Vidar: Böra skolferierna förkortas?........................................ 241 W, H.: Brev fra Norge..................................................... 54 Zegolson, Louise: Horace Mann. Ett biografiskt utkast................................. 156 Bokanmälan: Andersson, Herman: Joban Wising, Fransk språklära ............................. 188 Bergman, Johan: Teodor Holmberg, Norska och danska läsestycken.............. 283 Hjelmqvist, Teodor: Svenska skolupplagor af moderna tyska författare. I—V ... 14 H(o)l(mströ)m, L.: Jordytans hufvudformer. Gleerupska Univ. Bokhandelns vägg- planscher för åskådningsundervisning. IV .......... 192 N-n, C. 0.: Tysk barn- och ungdomslitteratur i urval af C. G. Morén.. 281 —n: Calwagen, Tysk språklära för elementarundervisningen, 9:e uppl. 121 Wising, Johan: Till Herman Andersson ...................................... 238 Hvarjehanda uppsatser: Tvenne bref från Johan Amos Comenius till rikskansleren Axel Oxenstjerna ......................................... 41 Comenius-sällskapet.................................... 126 Quousque Tandem Revy N:r 14 och 15.................... 129 Strödda reflexioner i samundervisnings- • frågan. Staten har, utan tvifvel för något sitt intresses skull, öpp- nat universitetets portar för kvinnan. Den bör då af konsekvéns öppna tillträde för henne äfven till det allmänna läroverket, hvilket meddelar den undervisning, som utgör den nödvändiga förutsättningen för inträde vid universitetet. Det allmänna läroverket har emellertid äfven ett annat och vidsträcktare syfte, nämligen att meddela medborgerlig bild- ning utöfver folkskolans mått, och i sjelfva verket går blott en del af dess lärjungar till universitetet. Hvad då beträffar de kvinliga lärjungar, som — om våra allmänna läroverk blefve samundervisningsanstalter — icke skulle komma att gå läro- verket ut, utan dessförinnan inträda i näringslifvet, handeln, yrkena och andra slag af det samfundsarbete, i hvilket kvinnan nu, mer och mer, fyller sin berättigade plats på samma sätt som mannen, så måste det lika så mycket i afseende på den kvin- liga som i afseende på den manliga ungdom, som före slutad skolkurs utträder i lifvet, vara ett statsintresse, att de begge tillföra de olika grenarna af verksamhet i samhället en till- räcklig fond af allmän bildning, från hvars förvärfvande kvin- nan icke heller på någon rimlig grund kan mer än mannen utestängas. Dessa kvinnans kraf på lika berättigande med mannen, då det gäller delaktighet i den undervisning, som på statens bekostnad meddelas, leda, — så länge icke särskolor för de båda könen af andra skäl visa sig nödvändiga — såsom en naturlig följd till samundervisningens idé. Härmed har jag vändt mig mot deras mening, som anse, att flickors uppfostran och undervisning sträfva till mål, väsent- ligt olikt den manliga uppfostrans, ett mål, som gemenligen Verdandi, 1892. 1 2 STRÖDDA REFLEXIONER I SAMUNDERVISNINGSFRÅGAN. angifves vara: att utbilda dem för hemmet såsom deras egent- liga verkningskrets. En sådan uppfattning kunde hafva skäl för sig, om alla kvinnor blefve gifta eller på annat sätt finge tillfälle att verka inom hemmets krets, eller om man åtminstone kunde på för- hand dela de små flickebarnen i två för lifvet afgörande hufvud- grupper: de blifvande husmödrarna och de ogifta. Men det kan man icke, och det vore för här ifrågavarande särskiljande utan väsentligt gagn. Ty ett flertal af de gifta blifva detta först mycket sent, och till dess ställer samhället det anspråk på dem, liksom på de genom hela lifvet ogifta kvinnorna, att de med männen deltaga i samfundsarbetet och sjelfva förvärfva sig sitt uppehälle inom det allmännas krets, t. ex. i närings- lifvet, i handeln, i bank-, post-, telegraf- eller telefonväsendet, eller såsom lärarinnor i folkskolans, allmänna läroverkens eller enskildes tjenst, eller såsom läkare, dentister, vetenskapsidkare, artister m. m. m. m., och till alla dessa olika slag af verk- samhet, äfven om jag dertill lägger de för qvinnan mera spe- cifika hushållerskebestyren, behöfver hon ackurat samma, lägre eller högre, allmänbildning som mannen, likasom äfven alldeles samma speciela utbildning som han.* * * . * Men nu säger man, att de högre skolornas undervisnings- plan och undervisningsmetod pålägga en arbetsbörda, som, redan för manliga lärjungar tryckande, skulle blifva för tung för de kvinliga. Hvad då först angår »undervisningsmetoden», så syftar man utan tvifvel på den pedagogiska åsigt, som med sådan seghet från visst håll framföres, att den sanna vetenskapligheten bör i särskilda s. k. lärda skolor (och här tillfogar man ofta ett beklagande, att våra allmänna läroverk äro detta så föga) redan från de nedre klasserna metodiskt grundläggas. Mot en sådan undervisningsmetod vill jag anföra, att lika såväl för andlig, som för kroppslig utveckling den naturlagen gäller, att utvecklingens särskilda skeden äro ganska noga bundna vid individens ålder, i följd hvaraf en mera vetenskaplig grundläggning af lärostoffet icke blifver de unga lärjungarne, vare sig de äro manliga eller kvinliga, till gagn, förr än de * Undertecknad återgifver här, säsom man ser, de tankar, som uttryckts af fru R. Nielsen såsom ledamot i 1891 års norska uppfostringskommission. Jemför Verdandi 1891, sid. 223. STRÖDDA REFLEXIONER i SAMUNDERVISNINGSFRÅGAN. 3 uppnått en sådan mogenhet, att de äro i stånd att tänka någor- lunda sjelfständigt, och detta inträffar i regeln först vid den ålder, då de redan äro på väg att afgå till universitetet. Men om eller när skolundervisningen kan i större eller mindre mån vetenskapliggöras, så erbjuder dertill den kvinliga intelligensen en lika mottaglig jordmån som den manliga. Hvad så vidare angår den arbetsbörda, som de högre skolor- nas undervisningsplan skulle pålägga, så torde all erfarenhet hafva ådagalagt, att normalt till kropp och själ utrustade flickor med samma lätthet som normalt utrustade gossar bära samma arbetsbörda som de. Från de norska middelskolerne med sam- undervisning förnimmes äfven, att de kvinliga elevernas helso- tillstånd öfverhufvud varit tillfredsställande, och om hufvudvärk, bleksot etc. i åldern 14 å 15 år förekommit, så vore det en före- teelse, som i alldeles samma grad visar sig i de kvinliga sär- skolorna. Från Finland heter det i det utskottsbetänkande, hvari samskolefrågan behandlades vid 1890 års landtdag, att helsotillståndet hos de kvinliga eleverna vid samskolorna inga- lunda varit eller är sämre än vid de rena flickskolorna, lika- som ej heller arbetet vid de förra mera ansträngande än vid de senare, utan snarare tvärtom. I sistlidna läseårs redogörelse för Läroverket för gossar och flickor i Helsingfors läses föl- jande: »Gent emot dem, hvilka frukta öfveransträngning hos kvinliga elever, som genomgå fullständig lyceikurs, må här framhållas, att arbetet i årets högsta klass, som tillfälligtvis ut- gjordes uteslutande af flickor, har fortskridit utan minsta störing eller af brott; resultatet har visat sig synnerligen tillfredsställande med afseende såväl å kunskaper som å helsotillstånd. Det torde derför få anses såsom högst sannolikt, att — såvidt, såsom hittills vid de allmänna läroverken, äfven vid samskolor helsovården öfvervakas af anstälda läkare — ur helso- synpunkt ingen större risk är att befara för de kvinliga, än för de manliga eleverna. Den speciela åtgärd, som är att vidtaga, då svaghet i följd af arbete visar sig, vare sig nu hos gossar eller hos flickor, enkannerligen i den s. k. kritiska åldern, är emellertid lika så enkel, som säkert till målet ledande. Den består i — dispens från ett eller annat läroämne eller delar deraf. Hvad som sålunda försummats, kan, enligt finsk erfaren- het, eleven efter svaghetsperiodens öfvergång merendels utan svårighet återtaga under ferierna; i fall af fortfarande sjuklighet, då vanligen studentexamen icke åsyftas, lemnar lärjungen för hela skoltiden det ifrågavarande läroämnet. 4 STRÖDDA REFLEXIONER I SAMUNDERVISNINGSFRÅGAN. Jag vill emellertid icke hafva lemnat denna fråga utan att hafva uttalat den meningen, att arbetsbördan i skolorna bör minskas för begge könens ungdom för att sätta den i tillfälle att mera egna sig åt praktisk verksamhet, nämligen den man- liga åt slöjd, kroppsarbete och idrotter, den kvinliga åt hand- arbete och hushållsangelägenheter. * * Samskoleidéns motståndare se faror lura på alla håll, om systemet antages. Men när de framhålla möjligheten af upp- kommande sedligt förderf bland skolungdomen, så skulle jag önska, att man i stället toge det närvarande sedliga tillståndet i våra allmänna läroverk i närmare skärskådande. Jag vågar påstå, att jag på ett mycket mildt sätt bedömer detta tillstånd, om jag till en början inskränker mig till att säga, att mycken råhet nu trifves inom vår lärda skolas väggar. Härvid fäster jag mig blott i ringa grad vid sådana småsaker, som att de äldre bland lärjungarne ofta öfva tryck och tvång på de yngre, eller att de samtliga, så ofta sinnet kokar öfver, merendels hafva för vana att ömsesidigt öfverfalla hvarandra med slag, gräl och otidigheter, eller att, utom skolans sfer och lärjungarne emellan, öknamnen utgöra lärarnes vanliga eller nästan enda benämningar, hvilket allt för en rigorös bedömare likväl skulle synas allvarsamt nog. Jag vill ej heller här lägga allt för stor vigt vid att många lärjungar hafva stor benägenhet för ored- lighet, fusk och bedrägeri i afseende på dem förelagda arbeten, som icke kunna fullt kontrolleras, eller visa näsvishet, trots och uppstudsighet mot än aldrig så aktningsvärda lärare, som sakna den särskilda förmågan att betvinga deras onda instinkter. Allt detta är idel obetydligheter mot hvad vi få se, om vi våga oss in på sedlighetsområdet. Hveni minnes icke, huru för få år sedan vår svenska all- mänhet, som dock redan hunnit blifva van vid allehanda slags afslöjanden, mer än vanligt upprördes vid underrättelsen om att en på förekomna anledningar företagen undersökning om sedlighetsförseelser vid Stockholms lärda skolor ådagalagt, att det slags moraliska förderf, som utgör en af den nutida civilisa- tionens mest utmärkande skamfläckar, redan hunnit tränga djupt in i skolorna, ej blott bland ynglingarne i de högre klasserna, utan till och med ned bland gossebarnen i mellanklasserna, af hvilka mer än en beträddes med att dela sin förmiddag mellan lektionerna i skolan och — besök i illa kända kvinnors hemvist. STRÖDDA REFLEXIONER I SAMUNDERVISNINGSFRÅGAN. 5 Den hemska upptäckten bestyrktes sedan från andra håll. Sålunda skrifver i Nordisk Tidskrift i början af år 1891 en på sätt och vis främmande och opartisk iakttagare, en tyskfödd man (Hoppe), som genomgått de högre klasserna af ett svenskt allmänt läroverk: »Mina svenska kamrater visade sig hemma- stadde i alla möjliga demimondemysterier ej blott genom hör- sagor, utan genom personlig erfarenhet. Könsutsväfningar och könssjukdomar voro alltför vanliga och förekommo vid 14, 15 års ålder, ja, ännu tidigare. — — —----------Att tillståndet var likartadt äfven vid andra svenska läroverk, har jag erfarit af studentkamrater.------------------------------Det sedliga eller rättare sagdt osedliga tillståndet vid en stor del af de svenska allmänna läro- verken är en skamfläck för den svenska nationen.» Hvad jag nu skildrat, är något annat och mer än dessa möjligheter af sedliga faror och vådor i framtiden, som sam- skolans motståndare ofta tro sig kunna förutspå, det är en hemsk verklighet, som redan nu, just nu, står hotande framför oss, och som vi hittills ej kunnat afvärja på annat sätt, än det mycket ofullständiga, att man söker stäfja det ondas utbrott, när och hvar de kunna tillfälligtvis påträffas, hvilket ej kan blifva så ofta. För min del hyser jag den åsigt, att det onda icke kan botas, förr än man aflägsnar dess rot, den råhetens ande, som, enligt hvad ofvan påpekats, ännu i många afseenden innebor i våra allmänna läroverk och vid tillfälle, så ofta den vågar, på allehanda sätt — i sinlighet, alkoholbegär, spelpassion o. s. v. — söker sig luft. Men just mot detta allmänna råhetsdrag i den uppväxande manliga ungdomens sinnen skulle, enligt min me- ning, kvinnans ingripande i skolarbetets gerning vara i hög grad verksamt, och jag är öfvertygad, att hon, inkommen i våra all- männa läroverk både såsom elev och lärarinna, skulle äfven der, likasom på andra områden af mensklig verksamhet, införa ett förbättrande och förädlande element. Jag ser således botemedlet, der så inånga af samskoleidéns motståndare se faran. _ H. S. Ordnadt feriearbete. I förslaget till ny läroverksstadga ha kommitterade hem- ställt, att läsåret måtte förlängas med tre veckor. * Det är, om vi ej minnas orätt, det fjärde förslaget om feriernas förkortning, som framkommit under de senaste åren. Man torde alltså kunna draga den slutsatsen, att en dylik förkortning af flertalet anses nödvändig. De skäl, som framställas för en utvidgning af läs- tiden, äro hufvudsakligen följande: de föreskrifna kurserna kunna dessförutan ej på nöjaktigt sätt inhämtas; hvilotidens längd vål- lar, att lärjungen glömmer allt för mycket af det han inhämtat; den långa sysslolösheten afvänjer honom från allvarligt arbete och ingifver honom smak för nöjen och sysslolöshet. Af dessa skäl synes oss det tredje vara det viktigaste. De intellektuella brister, som feriernas längd enligt de två först nämnda skälen skulle förorsaka, kunna repareras; men om den- samma inverkar menligt på lärjungens sedlighet, blir saken betänkligare. Och det torde falla sig svårt att förneka sanno- likheten af en dylik inverkan. Många för vårt land egendom- liga förhållanden äro egnade att rikta tanken åt detta håll. Hvarför äga våra universitet så många öfverliggare och hvarför kräfva de akademiska examina hos oss en så lång tid? Men ännu mera! Hvarför äga de akademiskt bildade, då de som tjänstemän träda ut i lifvet, så sällan håg för allvarliga syssel- ■sättningar under den tid de äro lediga från tjänsten? Hvarför egna de denna tid företrädesvis åt tomma nöjen och sysslolös- het eller i bästa fall åt sysselsättningar, som för deras andliga förkofran hafva ringa betydelse? Man kan gifvetvis ej på dessa frågor gifva det positiva svaret: emedan ferierna äro för långa; men man torde utan fara att begå ett misstag svara: emedan de ej från barndomen förvärfvat sig vana vid arbete och smak för nyttiga och förädlande sysselsättningar. Man kan mot detta svar invända, att då kändt är, att skolans lärjungar tvingas så till arbete, att det allmänt klagas öfver den öfveransträngning, för hvilken de äro utsatta, så torde "* Sedan uppsatsen skrefs, har Kongl. Maj:t framlagt förslag om Läs- årets förlängning. ORDNADT FERIEARBETE. 4 man sakna all befogenhet att klaga öfver att ej ungdomen vänjes vid arbete. Vi svara härpå med att fråga: hvad menas med att »äga vana vid arbete»? Därmed kan intet annat me- nas, än att man så vant sig vid arbete, att vanan blifvit oss kär, att vi vantrifvas utan det samma. Men en sådan kärlek till arbetet kan ungdomen ej förvärfva, om den arbetar för mycket under en del af året, för att sedan göra ingenting under den andra. Det torde vara påtagligt, att jag ej kan fatta kärlek till något, som för mycket anstränger mina krafter och där- igenom vållar mig andligt och kroppsligt obehag. A andra sidan torde det vara naturligt, att jag föredrager feriernas sysslo- löshet, då dylikt obehag icke förnimmes. Det är märkligt, huru litet vi i allmänhet tillämpa sanningar, som dock för oss äga den fullständigaste visshet! »In medio consistit virtus» det veta vi alla; och dock förfalla vi alltjämt till ytterligheter! Så äfven i fråga om ungdomens undervisning. Ansträngdt arbete ena tiden och fullständig sysslolöshet den andra. Det torde vara själfklart, att om något godt resultat skall vinnas, måste vi undvika dessa ytterligheter. En lämpligt afvägd omvexling af arbete och hvila förmår allenast att gifva oss den rätta kär- leken till arbetet. Denna sanning måste tidigt tillämpas vid ungdomens uppfostran. Så snart barnet fått tillräckliga krafter, måste det någon tid hvarje arbetsdag vara på nyttigt sätt verk- samt. Därigenom får barnet den uppfattningen, att arbetet är regeln, hvilan undantaget, och förvärfvar en vana vid arbetet, som blir bestämmande för lifvet. Frågan blir nu närmast, hvilket slag af arbete som man skall förelägga den unge. Gifvet är, att all ensidighet måste här- vid undvikas. Allmänt torde man numera vara öfverens om, att icke blott andens, utan jämväl kroppens anlag och krafter måste utvecklas. Fördelen af att lärjungen förvärfvar vana vid och skicklighet i kroppsligt arbete är dess bättre numera allmänt insedd. Är nu den frågan besvarad, så blir den andra: i hvad ordning skola, det andliga och det kroppsliga arbetet omvexla? Vi tilltro oss icke att kunna härpå afgifva ett under alla om- ständigheter nöjaktigt svar, då vi därtill sakna tillräcklig er- farenhet. Det kunde ju exempelvis hända, att den lämpligaste ordningen vore den, om hvarje dag andligt och kroppsligt arbete omvexlade. Läsning tre timmar på förmiddagen, slöjd och öfningar på eftermiddagen, året om med kortare afbrott vid årshögtiderna, vore måhända en ordning, som kunde lemna goda frukter. 8 ORDNADT FERIEARBETE. Då emellertid ingen sannolikhet finnes, att något experi- menterande i den antydda riktningen skall äga rum vid våra allm. läroverk, då det tvärtom är högst sannolikt att fortfarande det egentliga skolarbetet årligen skall förläggas till tvenne större tidsperioder och friheten från dylikt arbete till tvenne kortare, så blir frågan: hur skall med hänsyn till denna bestående sed de olika slagen af arbete på nyttigaste sätt omvexla? Vi svara: på det sättet, att det andliga arbetet uteslutande förlägges till lästerminerna samt att det ordnade, af undervisning åtföljda kroppsarbetet blott förekommer under ferierna. Man bör näm- ligen härvid ihågkomma, att ingen undervisning, vare sig att ämnet är af materiell eller andlig natur, kan bereda den hvila som efter ansträngdt arbete är behöflig. Till och med gymna- stiken, såsom den öfvas vid våra läroverk, verkar ej rekreerande, d. ä. återställer ej förbrukade krafter. Detta gör blott hvilan eller den fullkomligt frivilliga leken, där den unge för hvarje rörelse blott följer ögonblickets ingifvelse. Om man därför efter en sex timmars läsning i skolan låter på eftermiddagen följa några timmars undervisning i slöjd, så fruktar jag för att man begår ett misstag, som kan ha ledsamma följder, åtminstone så länge gossen behöfver lära sig att slöjda. Annan sak torde det blifva, då han i slöjdens utöfning vunnit en sådan färdighet, att den samma blir för honom en lek: då torde äfven syssel- sättningen med slöjd verka rekreerande. Men så länge detta, icke är fallet, så länge gossen är sysselsatt i skolan dagligen fem ä sex timmar och behöfver egna flera timmar åt lexläsning, är det utan tvifvel rådligast att låta honom slippa undervisning i slöjd under terminerna. Undervisningen i slöjd måste således förläggas till ferierna. Det är visserligen sant, att därigenom ett icke obetydligt antal lärjungar gå miste om denna undervisning. Tyskall den kunna ordnas på lämpligt sätt och blifva tillgänglig, så måste under- visningen försiggå i läroverksstäder. Men härigenom blifva de många, som ej där hafva sina hem, beröfvade denna under- visning. Detta är nu visserligen illa; men följderna däraf torde icke blifva så svåra. Ty i fråga om ungdomens sysselsättning under ferierna är det icke absolut nödvändigt, att den syssel- sättes med slöjd: hvarje praktisk, nyttig verksamhet uppfyller här ändamålet. Nu äro de lärjungar, som bo på landet — och dit hör flertalet af dem, som ej bo i läroverksstaden — vida mer i tillfälle att kunna sysselsättas med praktisk verksamhet än de som bo i staden. Om därför vederbörande erinras om ORDNADT FERIEARBETE. •9 det önskvärda uti att lärjungen under ferierna fär syssla med praktiskt arbete, skola äfven de på landet bosatta lärjungarna i de flesta fall kunna erhålla sådant. Huru skall nu denna undervisning i slöjd kunna på lämp- ligt sätt anordnas? Ja, härvid är det icke fråga om .metoden för undervisningen utan om sättet, hvarpå gossen kan blifva i tillfälle att få taga del i densamma. Härför, möta inga svårig- heter. Saken tages om hand af skolans rektor, hvilken, sedan nödiga medel anskaffats, vare sig ur läroverkets kassa eller ur läroverkskommunens, anställer lärare, upplåter lokaler i skolan och öfvervakar, att allt går ordentligt till. Kan hvarje gosse erhålla en två timmars daglig sysselsättning härmed, så torde det vara nog. ■ Frågan blir sedan, i hvad slags slöjd undervisningen skall meddelas. För att besvara denna, måste vi emellertid närmare bestämma de fördelar, som vi önska att vinna. Den första och närmast liggande fördelen är nu, att gossen blir sysselsatt med nyttigt kroppsligt arbete. Det finnes ock en annan mera fjärran liggande fördel, som vi skulle önska att vinna, men hvars uppnående dock är mycket ovisst. Denna andra fördel vore, att gossen förvärfvade kärlek till arbete. Detta kan han naturligen icke göra, om ej arbetet roar honom. Nu är det icke gifvet, att alla äro roade af den nu moderna skärningen i trä. Det vore därföre af högsta vikt, att gossen kunde få tillfälle att öfvas äfven i annan slöjd, såsom vanlig snickring, svarfning, papparbetens tillverkande, vide- och halm- flätning, smide, nålmakeri och annat dylikt. Kan man nu ej anskaffa lärare i dylika slag af handslöjd eller möter en dylik flersidig undervisning andra svårigheter, så får man nöja sig med enbart träslöjden i dess vanliga form och det så mycket hellre, som denna ju utan tvifvel är den för undervisningen lämpligaste. Men icke blott med kroppsligt arbete måste gossen syssel- sättas under ferierna. Skall man icke fortfarande vara berätti- gad att klaga öfver ätt lärjungen under ferierna glömmer bort det han under terminerna 'inhämtat, måste han under hvilo- tiden jämväl syssla med arbeten af andlig natur. Vi ha därför afsiktligt blott föreslagit två timmar dagligen för det kroppsliga arbetet, på det att äfven någon tid måtte kunna ägnas åt det andliga. Af hvad slag bör nu detta senare vara och hur skall sysselsättning därmed ordnas? Man har ofta och med, som det oss synes, stort skäl fram- 10 ORDNADT FERIEARBETE. hållit vikten utaf att ungdomen tidigt vänjes vid själfverksamhet. Som undervisningen mångenstädes bedrifves vid våra skolor, blir denna verksamhet i de nedre klasserna ganska ringa, mot- arbetad som den städse blifver af den brukliga privatläsningen. Och äfven där en dylik mindre förekommer, tynger dock det ständiga föreskrifvandets och öfvervakandets tryck öfver lärjungen och beröfvar honom den andliga rörlighet och den glädje öfver arbetet; som endast friheten skänker. Det vore önskvärdt att från ferieläsningen aflägsna detta tryck och åt densamma gifva karaktären af själfverksamhet. Det skulle då vara att hoppas, att denna läsning skulle hos lärjungen framkalla den kärlek till arbetet, hvars förvärfvande med skäl må uppställas som en af uppfostrandets förnämsta uppgifter, men hvilken kärlek väl i de flesta fall icke uppspirar, där icke frihet från tvång råder. Lärjungen skulle således icke få något annat feriearbete att utföra än sådant, söm han på egen hand och utan hjälp kunde åstadkomma, och därmed hafva vi besvarat frågan, huru ferie- läsningen skulle ordnas. Hvad åter vidkommer frågan, hvad som skulle blifva studiets föremål, så hafva vi gifvetvis intet annat att därpå svara, än att ämnen och kurser skulle för hvarje lärjunge noga sluta sig till dem, som han under det gångna läs- året genomgått. Detta gäller isynnerhet för de lägre klasserna, för hvilka ferieläsningen komme att förnämligast blifva ett re- peterande af de under det gångna läsåret inhämtade lärostyckena och som äro af den beskaffenhet, att gossen på egen hand kan repetera dem. Det är tydligt, att ordnandet af dessa klassers ferieläsning erbjuder de största svårigheter, då det som gossen på detta sta- dium kan på egen hand studera är till sitt omfång mycket begränsadt. Vi vilja därföre inskränka de exempel på ordnan- det af ferieläsningen, hvilka vi här taga oss friheten att fram- ställa, till den läsning, som kan förekomma för de fem nedersta klassernas alumner. För lärjunge, som flyttat till den 2:dra klassen, kunde exempelvis föreskrifvas följande stycken ’ och öfningar: 1) in- lärandet af 3 psalmer; 2) inlärandet af 3 fosterländska poemer; 3) afskrifning af de i klassen 1 begagnade rättskrifningsöfnin- garna till så stort omfång, som rymmes i en vanlig sexton- bladig skrifbok; 4) inlärandet af några lätta tyska poetiska stycken; 5) afskrifning af tyska stycken till samma omfång som nämndes i momentet 3); 6) pressning af tjugu allmänt före- kommande, af läraren uppgifna växter. ORDNADT FERIEARBETE. 11 Af lärjunge, som flyttat frän kl. 2 till 3, kunde man fordra följande feriepensum: 1) Inlärandet af psalmer samt svenska och tyska poemer, exempelvis fyra af hvartdera slaget; 2) af- skrifning af de i klassen 2 begagnade rättskrifningsöfningarna till sä stort omfäng, som rymmes i tvenne sextonbladiga skrif- böcker; 3) skriftlig öfversättning till tyskan af de i kl. 2 genom- gångna styckena i elementarboken; 4) skriftlig lösning, af ett antal aritmetiska uppgifter med räkneoperationerna utskrifna; 5) uppritning af ett antal trianglar, cirklar och fyrhörningar efter uppgifna mätt samt med uträkning af deras ytinnehåll; 6) pressning af fyratio allmänt förekommande, af läraren upp- gifna växter. Pä de till kl. 4 uppflyttade kunde man ställa följande fordringar: 1) Inlärandet af poetiska stycken, så andliga som världsliga, i likhet med hvad som ofvan angifvits; 2) skriftlig öfversättning af sådana tyska berättelser, som blifvit öfversatta i kl. 3 och upptagande ungefär 10 sidor vanligt oktavtryck i läseboken; 3) skriftlig öfversättning till tyskan af de i kl. 3 genomgångna styckena i elementarboken; 4) lösning af aritme- tiska uppgifter lika med det ofvan för de till kl. 3 uppflyttade be- stämda; 5) afritning af de i kl. 3 genomgångna ländernas kartor efter någon vid undervisningen begagnad mindre kartbok samt med utsättandet af de i läroboken förekommande namnen; 6) pressning af sextio, af läraren bestämda växter. För de till kl. 5 uppflyttade kunde följande fordringar uppställas: 1) Inlärandet af poetiska stycken, så andliga som världsliga, svenska, tyska och engelska; 2) skriftlig öfversätt- ning till svenska ,af någon mindre, lätt, tysk berättelse om ungefär 12 sidor oktav, och hvilken berättelse ej förut blifvit genomgången;- 3) skriftlig öfversättning till tyska ur den i kl. 4 nyttjade extemporalieboken till. omfång af 10 sidor oktav; 4) skriftlig öfversättning till engelskan ur den i kl. 4 begag- nade elementarboken till omfäng af 6 sidor oktav; 5) skriftlig lösning af aritmetiska och algebraiska uppgifter; 6) afritning af de i kl. 4 genomgångna ländernas kartor på sätt, som före- skrifvits för de till kl. 4 uppflyttade; 7) pressning af sjuttio, af läraren bestämda' växter. För de till kl. 6 uppflyttade uppställes följande förslag till ferieläsning: 1) Inlärandet af poetiska stycken, andliga och världsliga, svenska, tyska och engelska; 2) skriftlig öfversätt- ning till svenska af någon förut ej genomgången, lättare, engelsk berättelse om ungefär 12 sidor oktav; 3) skriftlig öfversättning 12 ORDNADT FERIEARBETE. till tyska ur den i kl. 5 nyttjade extemporalieboken till om- fång af 15 sidor oktav; 4) skriftlig öfversättning till engelska ur den i kl, 5 begagnade elementarboken till 10 sidors omfång; 5) skriftlig öfversättning till franska ur den i kl. 5 begagnade elementarboken till 8 sidors omfång; 6) skriftliga aritmetiska och algebraiska uppgifter; 7) afritning af de i kl. 5 genom- gångna ländernas kartor; 8) pressning af åttio, af läraren be- stämda växter. Vi hafva här inskränkt förslaget till den reala linien, då af sig själf framgår den olikhet i fordringar, som latinlinien kräfver. Som ofvan nämndes, ha vi ej heller ansett behöfligt att angifva några feriekurser för de fyra högre årsafdelningarna. Det förträffliga tillfälle, som denna ferieläsning skulle erbjuda ynglingen att göra en mångsidig bekantskap med de främmande språkens klassiska litteratur, kan ingen undervisningens vän förbise. Ynglingen skulle därigenom sättas i tillfälle att ej blott förvärfva goda insikter i de främmande språken, utan ock en litterär bildning, som flertalet af skolans lärjungar eljes går miste om. För den erforderliga granskningen och kontrollen af de under ferierna utförda arbetena kunde man exempelvis be- stämma följande. Alla skriftliga arbeten, ritningar och sam- lingar böra en vecka före höstterminens början inlemnas till läro- verket, på det lärarne under denna tid må utföra sin granskning, så att denna är afslutad före terminens början. Så snart åter denna börjat, må under de första dagarna lärjungarna få på lärorummet utföra några stycken af de gjorda öfversättningarna, för att det må blifva utrönt, om de själfva utfört arbetet. Ordnades ferieläsningen ungefär sålunda, vore någon för- längning af terminerna ej behöflig, om man måhända undan- tager den vecka före höstterminens början, som skulle egnas åt granskningen. Då lärjungarna under densamma ej behöfde vara närvarande vid läroverket, blefve dock arbetstiden endast för lärarne förlängd med en vecka. Det kan icke gärna vara något tvifvel om att de olägenheter, som feriernas alltför stora längd medför, bättre skulle aflägsnas genom ett sådant använ- dande af de samma, som nu föreslagits, än att, på sätt kom- missionen velat, förkorta de samma med tre veckor. Äfven om lästiden förlängdes med tre veckor, komme, om julferierna be- räknades till 3 å 4 veckor, sommarferierna att blifva 10 eller 9 veckor långa, en tid tillräckligt lång att medföra alla de öfverklagade olägenheterna. ORDNADT FERIEARBETE. 13 Men genom ordnadt feriearbete kunde man icke blott vinna den af många högt skattade fördelen, att ferierna icke behöfde förkortas, utan äfven den, att arbetstiden under terminerna kunde ej oväsentligt förminskas. Såsom det nu är ställdt och som förhållandet blefve, äfven om ferierna något förkortades, hafva vid höstterminens början till följd af den långa hvilan lärjungarne ej blott förlorat minnet af enskilda fakta, utan ock af de allmänna former och regler, utan hvilkas kännedom stu- diet af språk och matematik ej kan räkna på någon framgång. En ej obetydlig del af höstterminen måste därför användas för att ersätta det förlorade, innan kunskapens utvidgning kan ifrågakomma. Använder däremot lärjungen sommarferierna på ofvan föreslagna sätt, är det ganska troligt, att den nämnda allmänna kunskapen ej skulle gå förlorad, enär för ett fram- gångsrikt utförande af de skriftliga arbetena kunskapen om de allmänna formerna och reglerna ständigt behöfver anlitas. Lär- jungens formella utveckling skulle därföre vid höstterminens början befinna sig åtminstone på samma ståndpunkt som vid vårterminens slut. Man kunde alltså genast börja med nya. kurser vid läsårets början. Härtill komme, att lärjungen genom feriernas myckna skriftliga arbeten vunne en färdighet i ut- förandet af sådana, hvarigenom man kunde inspara mycket af den tid, som nu användes på dylika arbeten. Följden häraf skulle blifva, att man på kortare tid kunde medhinna de nu föreskrifna kurserna, hvarigenom en större minskning i termi- nens arbetstid kunde ega rum. Man skulle därigenom bli qvitt den öfveransträngning, som nu, säge man hvad man vill, onek- ligen förekommer vid de allmänna läroverken, i synnerhet på deras mellersta stadium. Arbetet blefve mera jämnt fördeladt på hela året, till fromma för en sund utveckling af lärjungens andliga och kroppsliga förmögenheter. Därigenom skulle äfven framkallas den vana vid och kärlek till arbetet, som måste finnas hos hvar och en, som vill föra ett nyttigt och lyckligt lif. Bore. Bokanmälan. Svenska skolupplagor af moderna tyska författare. I. J. A. Afzelius, Modern tysk lektyr (till skolornas och en- skildes tjenst): Ernst von Wildenbruch, Vergniigen auf dem Lande (Göte- borg 1890, andra uppl. 1891, pris Kr. 1: —). Gustav von Moser und Franz von Schönthan, Krieg im Frieden, Lustspiel in 5 Akten (Göteborg 1891, pris Kr. 1: 50). II. E. G. Calwagen und K. A. Melin, Fur Schule und Haus, Auswahl aus der neueren deutschen Litteratur: W. Jensen, Aus Lubecks alten Tagen (Stockholm 1890, pris Kr. 1: 00). W. H. Riehl, Burg Neideck; Theodor Storm, Im Saal (Stockholm 1890, pris Kr. 0: 80). . Gustav Freytag, Die Journalisten, Lustspiel in 4 Akten (Stockholm 1891,' pris Kr. 1: 50). III. Aus der neueren deutschen Litteratur fur Schulen und Selbst- unterricht: W. H. Riehl, Drei Novellen (mit Anmerkungen heraus- gegeben von E. Planck, Stockholm 1890, pris Kr. 1: 25). C. W. Muller, Aus demselben Holze (mit Anmerkungen herausgegeben von Hjalmar Hjorth, Stockholm 1890, pris Kr. 0: 80). IV. Bibliothek moderner deutscher Schriftsteller fiir den Schulge- brauch und die Privatlektiire: Julius Stinde, Zicei Novellen (mit Anmerkungen heraus- gegeben von Emil Rodhe, Lund 1891, pris Kr. 1: 25). V. P. A. Norstedt & Söners Skolbibliotek, I. Tyska författare (med anmärkningar af lektor E. Brate): Richard von Volkmann-Leander, Traumereien an französi- schen Kaminen (Stockholm 1891, pris Kr. 0: 80). Ottokar Schupp, Kaiser Wilhelm I (Stockholm 1891, pris Kr. 1: 25). BOKANMÄLAN. 15 Luise Pichler, Der Ijierfall im Odenwald (Stockholm 1891, pris Kr. 0: 75). Luise Pichler, Am Fusse der Achalm (Stockholm 1891, pris Kr. 0: 75). I. Såsom ofvanstående förteckning ger tillkänna, hafva under de närmast föregående åren icke mindre än fem olika »bibliotek» börjat framträda i Sverige, som allesammans äro afsedda att inne- hålla modern tysk literatur. Redan hafva tolf olika arbeten hunnit offentliggöras, och man har all anledning att förmoda, att dessa snart skola efterföljas af andra fler. Och samtidigt ut- gifvas med stor ifver skolupplagor af nyare engelska och franska författare. Nästan hvarje månad bringar något nytt på det ena eller andra området. Man frestas till och med att undra, huru- vida verkligen det skolans behof, som de ofvan nämnda arbetena afse att fylla, är så djupt och allmänt kändt, att det kan mot- svara dessas stora antal. Då en sådan »embarras de richesse» är förhanden, känner sig helt naturligt hvarje lärare i lefvande språk manad att företaga en jemförande granskning af den rika literatur, som stälts till hans förfogande, en kritisk undersökning af de för- tjenstfulla eller möjligen mindre goda egenskaper, som utmärka de olika arbetena. Till en sådan har äfven undertecknad velat lemna ett litet bidrag genom framläggandet af efterföljande anteckningar och anmärkningar. Sjelf vill jag betona, att dessa senare hufvud- sakligen böra betraktas såsom tveksamma frågor. Det är, såsom redan antydts, endast skolupplagorna af tyske författare, som här komma att behandlas. . Hvad är då anledningen till dessas framträdande? Svaret är sjelfklart och har ofta gifvits. Utan tvifvel äro de en frukt utaf den sträfvan efter praktiskhet i undervisningen, efter reformer i studiet af de lefvande språken, hvilken på senare tider allt mera frimodigt gör sig gällande. Kännedomen af det i sann mening moderna språket, det, som just för närvarande talas och skrifves, har mer och mer blifvit hufvudsaken, det mål, som läraren stän- digt bör hafva i ögonsigte. Eleverna skola bringas derhän, att de något så när kunna göra sig förstådda af en tysk och förstå, hvad denne säger. De skola sättas i stånd att läsa och begripa modern tysk prosa, med ett ord, vid sitt utträde ur skolan vara väl rustade för den internationella samfärdseln. Detta är idealet, för hvilket den nya metodens män dragit till strids, och för detta måste enligt 16 BOKANMÄLAN. deras mening allt annat vika. Det tyckes till och med vara nog kraftigt att jaga på flykten skolans gamla husgudar, Schiller och Goethe, som så länge herskat med nästan oinskränkt magt. Mån- gen ser kanske med sorg »de gamle gudar draga hädan», han frågar sig, huru det kommer att gå med ungdomens estetiska uppfostran, när man för denna ej längre har de erkända mästerstyckena att tillgå. Men håller han på skolans praktiska uppgift såsom den väsentliga, måste han säga farväl till de gamle mästarne och deras föråldrade språk. Han gör det kanske med något lättare sinne, om han erinrar sig, att de arbeten af Schiller och Goethe, som måhända oftast blifvit lästa i skolorna, Maria Stuart och Hermann und Dorothea, på det hela taget varit föga njutbara för unge pojkar, som efter all sannolikhet skulle känt sig oändligt till- talade af Schillers »Die Eäuber» (äfven i en »hygglig» upplaga) eller Goethes »Götz von Berlichingen». Möjligen torde han också kunna trösta sig dermed, att äfven i en framtid Goethes och Schil- lers poetiska arbeten, framför allt deras ballader, kanhända komma att förfoga öfver en liten vrå i läseboken. Det är en gammal erfarenhet, att poesiens språk bättre står sig mot tidens tand än prosans och för öfrigt torde dikter från slutet af förra eller början af innevarande sekel just ej kunna lägga några hinder i vägen för ungdomens studium af det moderna språket, för så vidt de ej taga allt för mycken tid i anspråk. Emellertid är ställningen klar. Skall den unge lära sig tala det nu lefvande språket, måste han också läsa modern prosa, fram- för allt sådan, som kan göra honom bekant med det ordförråd, som förekommer i det bildade umgänget. Det nu lefvande språket, icke arkaistisk prosa från senare hälften af 1700-talet eller seklets början! Det är förvånande att den komité, som vid tredje allmänna flickskolemötet (1886) till- sattes för att uppgöra en förteckning öfver arbeten på främmande språk, lämpliga att användas till explikation i flickskolans olika klasser, kunnat välja år 1751 såsom det år, från hvilket man kan räkna nutidsspråket (det rena och korrekta). I språkets verld går utvecklingen icke så långsamt för sig, som mången tyckes tro. Vi behöfva blott hänvisa till vår egen literatur för att vinna bekräf- telse. Huru forntida förefaller oss ej sjelfve Geijer, hvilken ålder- domlig pregel hvilar ej öfver Gustavianernas prosaskrifter! Jag erinrar om, att enligt hvad Prof. Storm anför i sin Englische Philo- logie Macaulays språk redan hunnit att blifva föråldradt. Är det icke då underligt, att, t. o. m. då det gäller samtalsöfningar pä tyska, hänvisa till dialogen i Lessings Minna von Barnhelm (1787) BOKANMÄLAN. 17 och Emilia Galotti (1772) såsom mönster?* Mina tvifvel på det berättigade i detta tillvägagående kan jag stödja på en auktoritet i tyska språket, så god som någon annan: professor Behaghel. Denne säger i sitt utmärkta arbete Die deutsche Sprache (Leipzig 1886) s. 50: »Det torde väcka förvåning att vi icke i främsta rummet framhålla våra klassiska författare, Lessing, Goethe och Schiller såsom språkliga mönster. Men anledningen är mycket enkel. Lika så litet som vi i fråga om konvenansens fordringar kunna hemta råd ur en »Anstandsbuch» från 18:de århundradet, lika så litet kunna vi betrakta en skriftställare från förra seklet såsom högsta instans i språkliga saker. Mellan de nämnda männen och oss ligger ett godt stycke språklig utveckling, om också denna torde undgå en ytlig blick. Detta gäller hufvudsakligen med afseende på Les- sing, men äfven i Goethes och Schillers prosaiska skrifter kunna vi knappt slå upp en sida utan att stöta på ord och ordforbindel- ser, som klinga främmande för oss». Så bestämdt jag anser mig böra opponera mig mot nämnda komités uppfattning af nutidsspråket, lika villigt vill jag under- skrifva de fordringar, som densamma uppstält såsom normerande för valet af ifrågavarande lektyr: - I. Innehållet bör vara sedligt rent,** väckande, underhållande och lärorikt, utan att dock vara direkt undervisande, samt afpassadt efter lärjungarnes fattningsförmåga och utvecklingsgrad. II. Lektyren bör helst handla om det lands förhållanden***, der språket talas. III. Framställningen bör i allmänhet vara sådan, att det lästa lämpar sig för samtal och innehållsredogörelse på det främmande språket. IV. Framställningen bör vara god i stilistiskt afseende, språket rent och korrekt nutidsspråk. Att sistnämnda fordran endast uppfylles af moderna arbeten, har förut visats. Men äfven det första kraf, som uppstälts, torde enligt anmälarens öfvertygelse snarare kunna tillfredsställas af sam- tidens literatur än af de s. k. klassiska författarne, hvilka ofta för sitt förstående fordra en vida högre grad af utveckling och mog- nad än man eger rätt att vänta af sjetteklassister. * Så har emellertid D. Selver gjort i »Tyska samtal» på svenska och tyska utgifna af O. L. Löfgren, Göteborg 1891. Här äro dock de värsta arkaismerna anmärkta. ** All skuggrädsla är naturligtvis förkastlig. Se Edströms anmärk- ningar i Pedagogisk Tidskrift för 1886, s. 388. *** Jag skulle vilja tillägga y>nutidaT (förhållanden), låt vara att på ett högre stadium äfven historisk lektyr kan vara lämplig. Verdandif 1892. 2 BOKANMÄLAN. Jag har framhållit de allmänna skäl, som betinga valet af moderna arbeten för läsning i skolorna, och de fordringar, som man eger rätt att ställa på dessa arbeten. Det återstår att erinra om de anledningar, som göra det nöd- vändigt att utgifva svenska upplagor af tyska nutidsförfattare. Emil Rodhe har i sitt förord påmint om den s. k. regeringsorto- grafien, som är påbjuden vid tyska skolor och tillämpas i de i vårt land utgifna läroböckerna, men icke i de tyske novellisternas arbeten. Vidare har han betonat den betydelse, som en kommen- tar eger för lärjungens arbete, hvilket derigenom ganska mycket underlättas. Man skulle också kunna anföra, att de tyska upplagor, som förtjena att begagnas, vanligen äro allt för dyra för svenska skol- förhållanden, en omständighet, som, äfven den, förtjenar att tagas i beaktande. Såsom en blick på den i det föregående lemnade förtecknin gen visar, hafva herrar utgifvare af ifrågavarande skolupplagor i allmänhet hållit sig till den moderna tyska novellistiken. Dock hafva äfven tvenne dramatiska verk ansetts lämpliga för läsning i skolan, men till dato har endast ett arbete, som ieke faller under rubriken skönliteratur, utgifvits: Ottokar Schupp’s Kaiser Wilhelm I. Till de fordringar, som af den moderna språkundervisningens reformatorer blifvit framstälda, hör äfven den, att man, mer än hittills varit fallet, skall söka inviga de studerande i de stora kul- turfolkens seder och lif samt i deras historia, framför allt under den senaste tiden. Så till vida var det en god tanke att vilja sätta i ungdomens händer ett arbete, som tecknar uppkomsten af verldens törhända förnämsta stormagt, tecknar densamma i drag, som gruppera sig kring den gamle kejsarens vördnadsbjudande per- sonlighet. Framställningen är enkel och klar. Det hela genomströmmas af en religiöst-fosterländsk anda, som anmälaren finner berömvärd. Det torde dock med skäl kunna sättas i fråga, huruvida denna anda alltid vet att iakttaga den tillbörliga takten, huruvida icke understundom obehagliga missljud blanda sig i det »Te Deum», som uppstämmes i herr Schupp’s broschyr. Det är visserligen intressant att lära känna det ljus, i hvilket den tyska ungdomen och det tyska folket öfverhufvud torde betrakta vissa tilldragelser i den nyare tiden, men det hindrar. icke, att åtminstone vi svenskar finna ut- BOKANMÄLAN. 19 trycken mindre väl valda, för att icke säga stötande, när det i herr Schupp s bok t. ex. säges »den Franzosen kam das Laufen wieder in die Beine» (s. 22), när Napoleon I kallas den »väldige, blodige röfvaren» (s. 25), hans sjelfviskhet i sanning »djefvulsk» (s. 18), när Napoleon III säges hafva antagit »ett slags djefvulsk frestaregestalt» (s. 44), och framför allt, då det talas om det »ty- ranniska Danmark» (s. 52) och om den danske konungens småaktiga hämnd på Schleswig-Holsteins befolkning (s. 40). Det kan blifva föremål för delade meningar, huruvida en så alltigenom preussisk bok är fullt lämplig för svenska skolor. Såsom redan blifvit nämndt, hafva två dramatiska arbeten ut- gifvits för skolans bruk: Freytags fina lustspel »Die Journalisten» och Moser-Schönthans uppsluppna fars »Krieg im Frieden». Det förra, författadt af den man, som måhända har det mest kända namnet af Tysklands nu lefvande skönliterära skriftställare, är ju ett erkändt mästerstycke. Det eger ett stort kulturhistoriskt värde genom den lekande och dock så allvarligt menade teckning af tid- ningsmannens »dagsländelif», som der lemnas. Den inblick i en redaktionsbyrås hemligheter, som man här erhåller, kan ej annat än väcka det lifligaste intresse. För min del måste jag dock be- tvifla, att våra svenska sjetteklassister verkligen äro nog mogna för att kunna till deras fulla värde uppskatta dialogens fina vändningar och den ädla humor, som genomandas det hela. Kommer tyska språkets tillvaro såsom skolämne att förlängas till mogenhetspröf- ningen, blifver »die Journalisten» säkerligen en högst lämplig läs- ning för abiturienterna. Moser-Schönthans »Krieg im Frieden» ställer icke så stora anspråk på sina läsare. Den skrattretande, muntra teckningen af inqvarteringen och alla de små lustiga förvecklingar, som åtfölja densamma, kan senteras redan på ett ganska tidigt stadium. Komiken är gröfre och tonen mindre fin än i »Journalisterna», liksom språket naturligtvis är temligen rikt på slangartade uttryck. Särskildt märkes hr von Reifs officersjargon. Dock kan man svårligen fram- kasta mot pjesen någon beskyllning för simpelhet, om den också ibland är en smula »possenhaft». För öfrigt är det ju en gammal erfarenhet, att de unga tycka om att läsa »mit verteilten Rollen». Dramerna gifva rikt tillfälle till talöfningar, på samma gång som de införa läsaren i det mo- derna bildade umgängesspråket, två omständigheter, som ingalunda få åsidosättas. Vi öfvergå till novellerna. — Det är säkerligen förenadt med svårigheter att i det moderna Tysklands berättande literatur på- 20 BOKANMÄLAN. träffa en lektyr, som är fullt lämplig för skolorna, helst om man fasthäller den gamla grundsatsen, att för ungdomen endast det bästa är godt nog. Många af Tysklands ypperste författare hafva hufvud- sakligen egnat sig åt romanen, som på grund af sitt omfång ej passar för skolan. Så t. ex. Freytag, Ebers, Dahn m. fl. Andra hafva tagit allt för starkt intryck af sin hemorts dialekt, för att de skulle kunna anses såsom språkliga mönster. Så t. ex. Rosegger och Keller. Åter andra, som höra till det moderna Tysklands mest glänsande stilister, kunna på grund af sin tendens ej komma i fråga. Detta gäller t. ex. Lindau. Deremot kan man ej nog loforda den anda, som genomgår Riehl’s noveller. De vittna om författarens varma medkänsla för allt menskligt och ädla uppfattning af lifvet. Deras kulturhisto- riska värde är ganska stort. I åskådliga, målande drag teckna de bilder ur det förflutna, vare sig det gäller att skildra den lille gossens möte med W alter Scott eller en bizarr händelse från hex- processernas tid. Och så berättar Riehl så väl! Lugnt och jemnt, här och der med ett godmodigt löje på läppen, för han oss från den ena taflan till den andra. Det får dock ej förnekas, att Riehl så- som kulturhistoriker har en viss benägenhet att skildra, beskrifva, "»breda ut sig» i sina noveller, huru korta dessa än bruka vara. Hans st.il är originell och kraftig, men gör — helt naturligt —- lärjungen ej bekant med det moderna samtalsspråket. Den har ofta en viss forntida ton. Fyra noveller af Riehl hafva utkommit i svenska upplagor: den af gammalt välkända »Burg Neideck», utgifven af Calwagen och Melin, samt »Drei Novellen» (Abendfrieden, Jörg Mucken- huber och der Stadtpfeifer), utgifna af E. Planck. Af dessa före- faller mig »der Stadtpfeifer» väl lång, liksom den också måhända allt för mycket behandlar musikaliska förhållanden, för att den skulle kunna räkna på ett odeladt intresse hos en ungdomlig läsekrets. Utom Riehls arbeten hafva ännu tre historiska noveller ansetts lämpliga för skolan. Jensens »Aus Lubecks alten Tagen» samt Luise Pichlers »Der Uberfall im Odenwald» och »Am Fusse der Achalm». Af dessa tre är den förstnämnda tvifvelsutan den värde- fullaste, om man fäster sig vid det konstnärliga utförandet och den historiska troheten af de taflor, som tecknas. Jensen är en af den tyska novellens mästare och förstår alltid att fängsla. Här är också ämnet — den gamla hansestadens förbund med Gustaf Adolf — sådant, att det bör intressera särskildt svenske läsare. Jensens stil är, såsom utgifvarne framhålla, originell och färgrik: Deremot kan BOKANMÄLAN. 21 jag ej instämma i deras yttrande, att de svårigheter, som möta, äro föga nämnvärda. Lät vara att de till stor del undanröjts genom de bifogade anmärkningarna, tillräckligt mänga egendomliga vänd- ningar och besynnerliga uttryck stä likväl qvar, som enligt min mening hade bort förklaras. Jensens stil är sä originell, att den understundom vanställes af allt för djerfva bilder, ja, nägongäng af rena ologiskheter och språkfel. Jag vill anföra några exempel: »Von dem Burgthore kam eine hohe, männliche Gestalt. Einfach dem Schnitt und der Farbenwahl nach, aber in gediegene Stoffe gekleidet, erkannte man auf den ersten Blick den Patrizier in ihr» (s. 4); »Audi die Enkelin des Ratsherrn hatte gleich ihrem Vater nach dem gefeierten Reformator den Namen Martina empfangen» (s. 6); »Die glilhende Schläfe des Knaben arbeitete rastlös sich ein Recht zur Riickkehr zu erwerben, das verlorene Paradies wie- der zu betreten» (s. 28); »Die herkulischen Arme des Meisters Ke- ding und seines Nachbars, des Metzgers, bemächtigten sich seiner und trugen ihn auf den Schultern» (s. 66, man talar om en men- niskas skuldror, ej om armarnas skuldror). Med allt erkännande af bokens förtjenster för öfrigt tror jag dock ej, att den är fullt lämplig för sjetteklassister, som vanligen känna sig ganska hjelplösa gent emot anakoluter och torde behöfva’ en något enklare lektyr. Samma mening har jag hört uttalas af mer än en person, som haft tillfälle att praktiskt pröfva bokens användbarhet i skolan. Luise Pichlers' stil är ej sä bizarr. som Jensens. Men den saknar också det målande och färgrika, som utmärker den senare. Det historiska och kulturhistoriska värde, som kan tillmätas hennes arbeten, torde vara ganska ringa. Hon uppräknar samvetsgrant husgeråd och bohag från medeltiden (Am Fusse der Achalm s. 9), men saknar Riehls och Jensens talang att låta en svunnen tid åter lefva upp för vära blickar. Enligt anmälarens mening kunna hen- nes berättelser närmast jemföras med t. ex. J. O. Abergs och Lod- broks romantiserande teckningar af Sveriges historia, om också, det vill jag gerna medgifva, Luise Pichler står öfver sina svenska mot- bilder genom den sunda, sedliga verldsäskädning, som hos henne röjes. Jag vill också medgifva, att för ungdom pä ett visst stadium innehållet i hennes noveller kan vara ganska njutbart, men denna fördel motväges enligt min tanke af språkets affekterade ålderdom- lighet, som föga öfverensstämmer med den moderna språkundervis- ningens fordringar. Arkaismer märkas ej blott i dialogen, utan äfven i författarinnans egen berättande framställning, åt hvilken hon sökt gifva en viss forntida ton genom att begagna ovanliga, ur det äldre språket lånade ord och uttryck (t. ex. »Zwiesprach», Der Uber- 22 BOKANMÄLAN. fall im Odenwald s. 6). På ett mycket i ögonen fallande sätt söker Luise Pichler gifva en poetisk »schwung» ät sin prosa. Denna förefaller ej sällan en smula uppstyltad. Jag påminner om hennes förkärlek för appositioner t. ex. »Es war Klaus, der von seinen Wunden genesene» (Der Uberfall im Odenwald -s. 31), »Er schaute irren Blickes auf Klaus, den Jugendgespielen und Fuhr- mann» (ibid. s. 47), »Gangolf, der Bauernbursche», (Am Fusse der Achalm s. 7), »Beringar, zum Jiingling erwachsen» (ibid., s. 8), »Ihm wurden die Jahre der Kindheit, die frohesten des Lebens, getriibt» (ibid. s. 17). Författarinnans språk är ej alldeles felfritt. Utgifvaren har sjelf anmärkt det regelvidriga bruket af »sich» i följande sats: Scharen von Bauern wurden als Gefangene von den Heimkehrenden vor sich hergetrieben (Am Fusse der Achalm s. 37). Smaklösa vändningar påträffas någon gång (t. ex. »seine zahl- reichen Giiter hatte er dem söhnereichen Bruder hinterlassen» ibid, s. 1), men ännu oftare arkaismer. Fasthåller man icke grundsatsen: »modern tyska i skolan» utan anser sig kunna rekommendera arbeten med föråldradt språk, må man då hellre anbefalla de gamla goda mästerstyckena från seklets början än moderna efterhärmningar, som i estetiskt afseende stå vida under de förra. Af de publikationer, som hittills offentliggjorts i Norstedt & Söners tyska skolbibliotek, synes mig Volkmann-Leanders »Träu- mereien an französischen .Kaminen» vara den mest tillfredsställande. Innehållet, som utgöres af små täcka sagor och berättelser, är syn- nerligen tilltalande för barnasinnet, de dialekt-egendomligheter, som någon gång spåras, äro nöjaktigt förklarade, språket lätt och fly- tande. Härtill kommer den fördelaktiga omständigheten, att de små berättelserna, såsom man lätt kan förstå, mycket väl lämpa sig för de talöfningar, som numera blifvit allt mera brukliga vid våra skolor. Leanders Träumereien torde med fördel kunna läsas i fjerde eller femte klassen; de äro ej så vidlyftiga, att de behöfva trötta, och deras innehåll är, som redan blifvit sagdt, särdeles lämpligt. De arbeten, som återstå, hafva alla det gemensamt, att deras ämne är hemtadt från samtiden. Berättelsen rör sig i dem alla på modern mark, låt vara att det är ganska olika sidor af nutidens lif, som här skymta för blicken. Den lilla skizz af Theodor Storm, som bifogats »Burg Neideck», är ett mästerstycke i sitt slag. Teck- ningen är gjord med den finhet och den vemodiga humor, som bruka utmärka Immensees älsklige författare. Storms språk har ibland en provinsiell anstrykning, som dock icke framträder här BOKANMÄLAN. 23 (deremot t. ex. i den af dansken Kaper utgifna novellen Psyche, * som på grund af sitt ämne torde vara mindre lämplig för skolan). Wildenbrucli s »Vergntigen auf dem Lande» är ett godt exem- pel på den tyska humoresken. Komiken är kanske ej af det allra finaste slaget, men verkar så mycket mera skrattretande. Lärjungen frestas vid läsningen af denna bok att ila lexan i förväg, något som annars sällan är fallet. Dessutom får han i Wildenbruch s novell tillfälle att lära känna en mängd fraser och uttryck, som förekomma i det bildade tyska samtalsspråket, en mängd benäm- ningar på saker och förhållanden, efter hvilka man förgäfves spanar i de hittills vanliga arbétena. Framställningen är liflig, med omvexlande monolog och samtal. Att satserna ofta afbrytas, innan de förts till slut, är en naturlig följd af denna omständighet. Man kan dock icke påstå, att bokens läsning deraf i nämnvärd mån för- svårats. Att Wildenbruch’s »Vergntigen auf dem Lande» vunnit sympatier, framgår bäst deraf, att den redan erhållit en välförtjent andra upplaga. »Aus demselben Holze» afviker från de öfriga editioner, som här omnämnts, derutinnan, att anmärkningarna till allra största delen affattats på Tyska. Utgifvaren tyckes anse att öfversättning till svenska ej bör ifrågakomma. Enligt Berlitzmetoden bör ju ett språk framför allt läras genom sig sjelft, utan förmedling af lär- jungens modersmål. För min del är jag fullt öfvertygad om gag- net både af undervisning på Tyska och tyska talöfningar i skolorna. Jag undrar dock, huruvida det kan vara lämpligt, att, sedan en säker grund blifvit lagd i det främmande lefvande språket, man allt fortfarande fullständigt isolerar undervisningen deri från undervisningen i modersmålet. Snarare tror jag, att läraren bör söka väcka lärjungens språksinne, så att denne lär sig att obser- vera t. ex. Tyskans egenheter, framför allt dess afvikelser från Svenskan. För detta ändamåls vinnande är naturligtvis öfversätt- ningen ett utmärkt medel. »Aus demselben Holze» är säkerligen en ganska god läsning. Den är en mycket snäll bok, med svåra konflikter, som lösas på ett rörande sätt. Det är sjelfva det brännande sociala spörsmålet, som här upptagits till behandling. Hvad språket beträffar, före- komma på grund af ämnets beskaffenhet ganska många bergsbruks- och gruftermer, som dock äro förklarade i noterna. Den snobbiga * Upptagen i Fem tyske Noveller, til skole- og privatbrug udgivne af J. Kaper (Andet Oplag, København 1890). Detta arbete, i det följande citeradt med »Kaper», är, så vidt jag vet, den enda, danska motsvarigheten till de svenska skolupplagorna af moderna tyska förf. 24 BOKANMÄLAN. löjtnantsjargon, som möter oss s. 24 ff., är nog ganska karakteri- stisk, men måste framhållas såsom ett »observandum, non imi- tandum». Återstår att omnämna de två noveller af Tysklands måhända populäraste författare, Julius Stinde, hvilka Emil Rodhe utgifvit. I dessa gör man dock ej bekantskap med den Stinde, som så mun- tert och godlynt skildrat fru Buchholz resor. Det är ett par af hans poetiska, stämningsfulla skogsnoveller, som här lemnats i den svenska allmänhetens händer. Och äfven med dem lönar det mö- dan att blifva bekant. Såsom skollektyr synes oss den första, Tante Juliane, förtjena företrädet. Här är mera handling, mera lif än i den senare berättelsen »Dreimal zehn Jahre», huru psykologiskt fin och väl genomförd denna än må vara. Den torde vara för lång och kanske också allt för »beskrifvande» för att kunna intressera. 15 års pojkar, som framför allt vilja, att det skall hända någon- ting. Härmed vare . icke sagdt, att den ej skulle lämpa sig syn- nerligen bra för sjunde klassen, der man torde kunna vänta större förutsättningar för det rätta njutandet af dess förtjenster. Med afseende på språket, kan man gerna underskrifva Rudolf Gottschall s omdöme, som citeras i företalet. Så vidt jag vet, är Rodhe den ende af utgifvarne, som här och der företagit smärre ändringar i den utgifna texten, än- dringar och uteslutningar, som, efter hvad jag på enskild väg er- farit, dels betingats af skolans kraf på tydlighet och, regelbunden- het i formen, dels af innehållet, som, på ett par ställen förefallit en smula stötande. Ett ställe har jag antecknat, der en ändring måhända varit behöflig: »—------------des Mannes, der einen vielleicht zu ausgedehnten Gebrauch jener Vorrechte gemacht hatte, die altes Herkommen ihm iibertrugen» (s. 29). Här är pl. ubertrugen fel- aktigt (tryckfel för »iibertragen» ?). III. Jag öfvergår till granskningen af de anmärkningar, med hvilka utgifvarne försett sina upplagor. Här må först framhållas en be- stämd olikhet mellan Norstedts skolbibliotek och de öfriga editio- nerna. Det förra är endast afsedt för skolans bruk, alla de senare antyda på titelbladet, att de äfven äro beräknade för sjelfstudium. Häraf är naturligtvis en följd, att lektor Brate, utgifvaren af de böcker, som hittills ingått i Norstedts tyska skolbibliotek, ansett sig kunna inskränka sina anmärkningar till det minsta möjliga, enär BOKANMÄLAN. 25 ju läraren alltid bör kunna lemna de upplysningar, som ytterligare skulle kunna behöfvas. Han förklarar endast de ord, hvilka ej upptagas i. Hoppes skolordbok. »Sammansättningar lemnas oför- klarade, då betydelsen framgår af ledernas betydelse».* För min del tror jag ej, att Hoppes skolordbok kan anses vara det mest be- gagnade lexikonet, ehuru det visserligen borde vara det. Jag tror derföre, att adjunkt Afzelius snarare har träffat det riktiga, då han förklarat alla ord, som ej upptagas i »Hiertas ordbok». Med afseende på arten af de förklaringar, som lemnats, märker man lätt, att flera af utgifvarne (särskildt lektor Brate) rättat sig till det allra väsentligaste efter de principer, som faststälts af den förut omnämnda komitén för val af lektyr för flickskolan. Den har som sin mening uttalat, att anmärkningarna hufvudsakligen böra innehålla sakförklaringar, att ordförklaringar och öfversätt- ningar skola meddelas, blott dä vanliga hjelpkällor ej lemna till- räcklig upplysning, och grammatiska anmärkningar blott i fråga om sällsynta undantagsfall. För min del tror jag, att kommentarens uppgift ej blott inskränker sig till det anförda. I öfverensstäm- melse med Kand. Rodhe** anser jag, att den' »bör, så vidt möjligt är, fästa lärjungarnes uppmärksamhet på de i texten förekommande fraseologiska egendomligheterna och synonymerna m. m.» Framför allt bör kommentaren uppvisa, hvad som är karakteristiskt för just den författare, som är i fråga. Hänvisningar till parellelställen böra förekomma (se t. ex. Rodhes kommentar till Stindes no- veller äfvensom Calwagen och Melins upplagor). Man vinner genom sådana hänvisningar den stora fördelen, att lärjungen sjelf vänjer sig att »iakttaga och bedöma språkfenomenen»; han frigör sig, för att åter citera Rodhe, »från grammatikens farliga herravälde och intresset för språkstudiet växer, i samma mån som förmågan af sjelfständigt arbete ökas». Naturligtvis böra också sakliga, historiska förklaringar lemnas. Af dessa bör man fordra fullkomlig noggrannhet och öfverensstäm- * Zuherrschen (Der Uberfall im Odenwald s. 60) förklaras dock, likaså Fensterladen (Leander, Träumereien s. 72). Det förra upptages af Hoppe, det senares betydelse framgår af sammansättningslederna. Deremot saknas upplysning om »Die Ehrbaren» (Der Uberfall im Odenwald s. 57), som på det anf. st. förekommer i en betydelse, som ej upptages af Hoppe. Tilläfventyrs hade »vorahnend» (Schupp, Kaiser Wilhelm I s. 6) äfven tarfvat en förklaring. ** Se företalet till Bootles’ Baby, a novel by John Strange Winter, with explanatory notes, for the use of the schools edited by Emil Rodhe, Lund 1891. Detta arbete torde kunna betraktas såsom ett mönster för en omsorgsfull skolupplaga. 26 BOKANMÄLAN. melse med verkliga förhållanden. Jag har antecknat ett par små- saker, som ej synts mig tillfredsställande. I kommentaren till »Die Journalisten» s. 111 säges det, att Freytag år 1848 i förening med den framstående estetikern Julian Schmidt öfvertog redak- tionen af en tidning, som han skötte ända till år 1870. Enligt den vanliga uppgiften var han sysselsatt med samma tidning mellan åren 1848—1861 och 1867 —1870. Samma sida torde läsaren lätteligen kunna få den föreställningen, att ett af Freytags ar- beten heter »Ein Lieblingsbuch der Zeitgenossen», ehuru dessa ord, som rätteligen bort stå inom parentes, naturligtvis syfta på »Soll und Haben». I kommentaren till »Der Uberfall im Oden- wald» s. 60 lemnas den upplysningen, att den Philippus, som döpte den ethiopiske kamreraren, var apostel. Det är visserligen sant, att apostlakretsen inom sig räknade en Philippus, men att den Philippus, som här menas, var en af de sju diakoner, torde knappast behöfva påpekas. I allmänhet äro, så vidt jag kan döma, de sakligt historiska upplysningar, som gifvas, goda och pålitliga. Någon gång kunde man kanske önska, att ytterligare någon förklaring eller hänvisning lemnats. I flera redan offentliggjorda recensioner ha luckor i kom- mentarierna påpekats (t. ex. af lektor Edström). Här blott några obetydligheter, som fallit mig in. »Krieg im Frieden», s. 86, 98, förekommer »Ressource» (Ressourcegarten). Möjligen hade i en not kunnat nämnas det- samma som i kommentaren till die »Journalisten» s. 114, eller att »Ressource» i åtskilliga tyska städer är namn på ett slutet sällskap. »Burg Neideck» etc. s. 67 kunde måhända vid »Leberreim» hafva anmärkts, att det äfven i Sverige funnits en tid, då lefvern brukade »berimmas» (Se Schilck, Svensk Literaturhistoria I s. 354). I noterna till »Kaiser Wilhelm I kunde tilläfventyrs någon under- rättelse hafva gifvits om Roon (s. 51) m. fl., som omtalas i texten. Det råder för öfrigt just ingen jemn proportion mellan de utför- liga anmärkningarna till förra delen af denna skrift och de kort- fattade och fåtaliga notiser, som vidfogats den senare. Jag öfvergår till de anmärkningar, som gälla rent språkliga förhållanden. Efterföljande små tillägg kunde kanske varit lämpliga. »Krieg im Frieden» s. 91 står: »Da hättest Du mich nicht auf- halten brauchen». Här borde det ovanliga bruket af brauchen (för gebraucht), åtföljdt af infinitiv utan zu, hafva anmärkts. Så vidt jag vet, är Flach (Tysk språklära 8 233 c. anm. 2.) den ende af de svenske förf, af tyska grammatiker, hvilken omnämnt BOKANMÄLAN. 27 detta sällan påträffade språkbruk (se föröfrigt Krause’s Deutsche Grammatik fiir Ausländer 2 198, anm.). Som förut nämnts, hafva Calwagen och Melin på ett beröm- värdt sätt uppmärksammat de idiomatiska egendomligheter, som förekomma i de texter, som de utgifvit. Så t. ex. hafva de påpekat Jensens böjelse för impersonella konstruktioner, för ute- lemnande af hjelpverbet m. m.* Möjligen skulle äfven denne för- fattares förkärlek för participier, brukade såsom substantiv, kunna hafva framhållits (t. ex. die Ankommenden s. 9, der Davon- schreitende s. 14, der Weinende s. 16, der Erharrte s. 22, der Ausgeforderte s. 56, etc. etc.). Vid uttrycket: »Ich weiss, dass Ihr es erreichen werdet und ganz anderer, vollgtiltiger Lohn in dieses Haus kommen wird» (Aus Lubecks alten Tagens. 11) kunde hafva anmärkts, att utelemnandet af dass (före ganz) är fullgodt språkbruk (se Rodhe, Zwei Novellen von Stinde s. 127). I samma arbete anmärkes vid »sprechen gehört» (s. 47), med all rätt, att »hören» vore vanligare. »Gehört» kan dock ej sägas vara sällsynt. Märk följande af utgifvarne ej särskildt framhållna ställen: »ich håbe den Diener gar nicht kommen gehört», Wildenbruch, Ver- gnugen auf dem Lande s. 26, »die Orgel fing von selbst zu spielen an, so herrlich wie noch niemand eine Orgel spielen gehört», Le- ander, Träumereien s. 2. På det sist anförda stället förklaras gehört af hjelpverbets utelemnande. Jemför följande exempel: »Hast du je den Sturm und Drang in deinem Hirnschädel brau- sen gehört?» Sudermann, Sodoms Ende s. 76; »er hat sie singen gehört» Sudermann, Die Ehre s. 100. Äfven hos Goethe t. ex. »spielen gehört» etc. Burg Neideck s. 64 anmärkes vid uttrycket »den unver- schämten Eindringling von Schulmeister» (s. 36), att enligt det vanliga bruket skulle det heta: »Eindringling von einem Schul- meister». Just efter von är det emellertid ganska vanligt att ein utelemnas. Några exempel: »ein Sehlingel von Jägerburschen» (Wildenbruch, Vergntigen auf dem Lande s. 43), »der Bacher von Fluss» (Wildenbruch, Kinder-Thränen s. 12), »ein Windbeutel von Baumeister» (Heyse, Villa Falconieri etc. s. 218), »ein Teufel von Gutsbesitzer» (Keller, hos Kaper s. 113). Äfven i äldre literatur: t. ex. »dieser dumme Teufel von Diebesfänger» hos Heine, »ein Neuling von Mädehen» hos Goethe, »der Schelm von Schneider» och »ein Starrkopf von Sohn» hos Schiller. Die Journalisten s. 48 förekommer: »während dem Best mei- ner Tage». Möjligen hade här i en not bort framhållas, att preposi- * Detta utelemnas kanske ännu oftare af andra författare, t. ex. Ebers. 28 BOKANMÄLAN. tionen »während» understundom åtföljes af dativus, helst som våra grammatici häröfver iakttaga tystnad (särskildt är »während dem» vanligt t. ex. hos Treitschke, Deutsches Geschichte I, 221). Riehl, Drei Novellen s. 26 hade lädt på tredje raden ned- ifrån kunnat påpekas (jfr auflädst, Aus demselben Holze s. 11). Aus demselben Holze s. 16 förekommer följande passus: »Zuriick- legen hatten sie bis jetzt noch nicht gekonnt'» i st. f. können. Orsaken till denna afvikelse från det vanliga språkbruket ligger förmodligen deri, att gekonnt blifvit skildt från den infinitiv, som deraf beror. Emellertid synes det mig, att den påpekade egendomligheten bort anmärkas i kommentaren, liksom äfven uttrycket: »da spannte es aus, als wenn es schon immer fliegen gekonnt hätte» (Leander, Träumereien s. 70) kunnat framhållas genom en not. Samma arbete s. 24 står: »haben Sie ganz vergessen, dass ich unter Ihrer Anleitung erst gelernt habe, die Jahrgänge und die Marken zu unterscheiden?» Här hade det måhända ej varit olämp- ligt att i en not nämna, hurusom efter lernen, lehren och helfen infinitiven vanligen har zu framför sig, så framt den är försedd med längre åtföljande bestämningar. Denna regel omnämnes ej af de i Sveriges skolor begagnade tyska språklärorna. Man kan dock påträffa exempel, som intyga dess sanning, uti ett arbete, som är afsedt för skolans mellanklasser: »ich habe nie gelernt, Waffen irgend welcher Art zu fuhren» (Rodhe-Kröger, Tysk Läsebok s. 11, andra exempel s. 50, 57); »er daehte im stillen eifrig dar- iiber nach, auf welche Weise er wohl dem Franzosen helfen könne, seine Waren einigermassen vorteilhaft zu verkaufen», (ibid. s. 149); »das Gänsebliimchen bat den Wind, dass er ihm helfen möge, in die Nähe der prächtigen Blumen zu erlangen» (ibid. s. 23).* * Jag har antecknat några exempel, som bekräfta den ofvan gifna regeln. I) Lernen: »der Bauer lernte wieder auf ein Morgen zu hoffen» (Treitschke, Deutsche Geschichte im 19:en Jahrhundert I, s. 56); »an seinen Liedern lernten die Deutschen wieder froh zu sein» (ibid. s. 99); »auch der offenherzige musste lernen mit sympatetischer Tinte zu schreiben» (ibid. s. 803); »von ihr lernte ich fast von nichts zu leben» (Keller hos Kaper s. 102); »er lernt höheres von" ihm zu erwarten» (Ebers, Josua s. 147; ett annat exempel s. .222); o. s. v. II) Lehren: »die diirre Prosa der Wolffischen Philosophie lehrte die Mittelklassen wieder logisch zu denken» (Treitschke, Deutsche Geschichte I, s. 91); ich will sie lehren, den Reichsfrieden zu scheuen» (Pichler, Der Uberfall im Odenwald s. 44); »er lehrt mich deinen Gott ganz zu erkennen» (Ebers, Josua s. 154) o. s. v. III) Helfen: »Sie half am folgenden Tage den Mägden das Haus aufzuräumen» (Pichler, Am Fusse der Achalm s. 14); »Gott wird mir helfen, als Christ zu leben und zu sterben» (Kejsar Wilhelm hos Schupp s. 27); »sie hatten den Älteren geholfen, den Inhalt der Speicher in die Häupter der Familien zu verteilen» BOKANMÄLAN. 29 Hos Rodhe, Zwei Novellen von Julius Stinde (s. 124) kan- till anmärkningen om »in blossen Fussen» fogas, att man äfven har uttrycket »blossfiissig» (Franzos, Die Hexe s. 54, Reel.). S. 127 kan med anledning af plur. »Fensterladen» nämnas, att en sing. Fensterlade någon gång tyckes förekomma (»da pocht es an die Fensterlade», Sudermann, Geschwister s. 134; tryckfel?, pl. Fenster- laden ibid. s. 124, men Läden s. 116). I anmärkningarna till Pichlers arbeten hade enligt anmälarens förmenande alla ålderdomligheter i stilen bort särskildt framhållas. Eftersom grammatici (Löfgren § 239, Flach 8 182, anm., Cal- wagen § 189, 6) uppgifva (och med all rätt), att då två eller flera subjekt äro koordinerade genom sowohl—als^ predikatet sättes i sing., såvida det ej står omedelbart intill ett subjekt i pluralis, hade det varit skäl att påpeka den afvikelse, som förefinnes i föl- jande exempel: »aber obschon es iiber Nacht sehr stark getaut hatte, so waren doch das Kraut sowohl, als die Blume ganz trockend (Leander, Träumereien s. 38); »jugendlichen Mutes voll waren sowohl der Kaufherr und sein Fuhrmann» (Luise Pichler, Der Uberfall im Odenwald s. 8). De öfversättningar af tyska ord och fraser, som förekomma, förtjena i allmänhet allt erkännande. Blott kunde man önska, att de i alla upplagorna varit lika talrika som i Afzelii och Rodhes editioner. Särskildt hade »Aus Lubecks alten Tagen» behöft en något vidlyftigare kommentar. Jag har antecknat några fall, der en i noterna förekommande upplysning eller tolkning synts mig kunna utbytas mot en lämp- ligare eller måhända tarfva ett tillägg: »Alles — klappt» (Wil- denbruch, Vergntigen auf dem Lande s. 9, i anm. s. 82), jfr det svenska »allt är så klappadt och klart»; »schneidig» (ibid. s. 28 och 86), jfr det svenska »en knif till karl»; »heidenmässig» (Krieg im Frieden s. 26, anm. s. 173), bättre än »rasande, vådligt» är väl »okristligt»; »Eclat mit» (ibid. s. 149, i anm. s. 181), jfr vårt »skandalen med»; »es hinunterschlucken», smälta det (Die Journa- listen s. 42, i anm. s. 114), på sv. kan man ju också säga »svälja» t. ex. sorgen eller förtreten; Angang (Riehl, Drei Novellen s. 6) öfversättes s. 120 med »början»; det borde kanske ha nämnts, att Angang här förekommer i en speciell betydelse: (»Kinder sind ein guter Angang, so nennt man die erste Begegnung»); »eindrucksvoll» väldig (ibid. s. 98, i anm. s. 129), bättre »imponerande»; »kuranzen» (Ebers, Josua s. 122); ser hatte ihm geholfen, seine Nachttoilette zu machen» (Heyse, Villa Falconieri etc. s. 108), o. s. v. 30 BOKANMÄLAN. (Aus demselben Holze s. 54), äfven i svenskan förekommer dial. kuransa: »jag skall kuransa dig». Någon gång hafva anmärkningarna blifvit en smula försenade, så att det ord eller uttryck, som förklaras, redan förut förekommit. I en not till s. 14 Aus demselben Holze omtalas Wurmer i betyd, kräk (s. 85). »Ihr armen Wurmer» påträffas emellertid redan s. 4. Ibidem s. 91 säges om Ausstand (s. 57), att det är det tyska ordet för strike. Ausstand förekommer dock redan s. 46, och be- tyder s. 57 ej strejk, utan uppskof. I anmärkningarna till Der Uberfall im Odenwald framhålles »gefolgt» såsom passivt particip, ehuru folgen styr dativus, först vid s. 13, ehuru samma språkbruk påträffas redan s. 11. pGefreunder», vän, som förklaras i en not till s. 56, förekommer redan s. 52. Innan jag lemnar noterna, må det tillåtas mig att såsom synnerligen praktisk rekommendera den anordning, som vidtagits i adj. Afzelii upplaga af Krieg im Frieden, der alla ord, som för- klaras i noterna, äro utmärkta med en asterisk. Till sist några ord om upplagornas utstyrsel o. d. Formatet är trefligt och trycket tydligt i dem alla. För min del föredrager jag 'Afzelii och Rodhes editioner, som hafva behagligare, lättlästare stil samt mera spatiöst tryck än de öfriga. Krieg im Frieden är måhända på grund af sitt eleganta tryck något för dyr i mån- gas ögon. Några tryckfel, som förut icke anmärkts, har jag antecknat. Wildenbruch, Vergntigen auf dem Lande s. 22, r. 18 uppif. står »auf den Gartentisch liegen Biicher», läs ^dem», ibid. s. 37, r. 21 uppif. står »den», läs y)denm>, s. 43, r. 11 u. står geke, läs »gebe», s. 67, r. 18 u. står dem, läs ^dew». Moser-Schönthan, Krieg im Frieden s. 9, r. 17 står klopt, läs klopft, s. 116, r. 16 står Pfessermiinztropfen, läs Pfefferminztropfen. Burg Nei- deck etc. s. 56, r. 4 n. står Menchsen, läs Menschen. Riehl, Drei Novellen s. 31, r. 3 u. står erlöchenden, läs erlöschenden. Ibid. s. 129 står årtalet 1763 för 1783. Muller, Aus demselben Holze s. 8, r. 18 u. står Ungluksfall, läs Unglucksfall, ibid. s. 27 r. 5 u. står Kabinnette^ läs Kabinette. Stinde, Zwei Novellen s. 17, r. 14 u. står af, läs auf, s. 65, r. 7 u. står den Bauern, läs dem Bauer(n). Pichler, Der Uberfall im Odenwald s. 21, r. 18 u. står verreideten, läs vereideten, ibid. s. 47, r. 27 u. står trotzte, läs trotze, ibid. s. 61 r. 6 u. står Sammttalar, läs Samttalar (s. 43, r. 17 u.). Ibland påträffas små afvikelser från »regeringsortografien», som synes hafva varit samtlige utgifvares rättesnöre vid återgifvandet af BOKANMÄLAN. 31 den tyska texten. Så t. ex. giltig och gleichgiltig för gliltig och gleicligiiltig (Krieg im Frieden s. 10, Burg Neideck s. 31, Aus demselben Holze s. 44), Frohndienst för Frondienst (Vergnugen auf dem Lande s. 67), gegohren för gegoren (Am Fusse der Achalm s. 9) o. s. v. Vergnugen auf dem Lande s. 23 står aufs i öfver- ensstämmelse med den preussiska regelboken, deremot auf s, Krieg im Frieden s. 12, 90. Vidare i strid mot reglerna die Andern (Krieg im Frieden s. 35), deremot rigtigt etwas anderes (ibid. s. 36). Ftwas rechtes (ibid. s. 39) bör deremot vara etwas Rechtes o. s. v. Jag har afslutat min lilla granskning. Dess resultat måste blifva ett erkännande af den tacksamhetsskuld,' i hvilken den sven- ska skolan står till de män, som stält till dess förfogande ett så rikt urval af den tyska literaturens bättre prosaalster. Att detta urval är så rikt, gör det för läraren möjligt att byta om lektyr för att hålla intresset vid magt. Det individuella tycket får der- igenom större spelrum. För min del skulle jag vilja uttala den för- hoppningen, att vi i Sverige vid sidan af de skolupplagor, som granskats, finge ett tyskt samlingsverk, motsvarande D:r Nyrops »Lectures frangaises»: en läsebok med rikt och omvexlande inne- håll, der lärjungen erhölle tillfälle att lära känna flera olika för- fattare och deras stil, finge göra bekantskap med kortare berättel- ser af Tysklands ypperste novellister (t. ex. L’Arrabbiata, af Heyse, die arme Baronin af Keller, båda upptagna af Kaper), men äfven med smärre historiska och kulturhistoriska skizzer. Enligt Be- haghels omdöme har man att söka den bästa tyskan i de berömda historieskrifvarnes arbeten. För lärjungen på det högre stadiet (62—7) torde det vara väl värdt mödan att taga kännedom om Rankes kyliga elegans, Gregorovii lifligt målande framställning och Treitschkes färgrika, om också understundom något pompösa stil. Lund i Febr. 1892. Theodor Hjelmqvist. Geografiska kurser. Ryssland. St. Petersburg, den 5:te till invånareantal bland Europas städer, gör ett alltigenom ståtligt oeli storartadt intryck. Allt är i stor skala: den väldiga vattenrika floden, de breda gatorna, de ofantliga öppna platserna, de höga husen, som ofta innehålla 20 våningar, de kejserliga palat- sen, framför allt Vinterpalatset. Staden gör också ett intryck af prakt och rikedom som kanske ingen annan europeisk huvudstad. Hela palats äro byggda av naturlig sten, granit o. dyl., i stället för tegel. Praktfull är Isakskyrkan med sin stora förgylda dom och sina pelare av malakit och lapis lazuli; i det inre av en an- nan kyrka — Kasankatedralen — är Guds namn skrivet med dyr- bara stenar. På den förnämsta gatan — Newski Prospekt — är en ofant- ligt livlig rörelse, framför allt en oräknelig massa vagnar, som nästan alltid köras i galopp oeh med sådan fart, att den ovane främlingen får hålla i sig för att ej falla. Trots farten är kusken nog skicklig att undvika sammanstötningar. Skulle någon förvirring uppstå bland de körande, ropar polisen icke: »stanna!», utan: »kör fortare!» Det är också i Petersburg av behovet påkalladt att köra fort, ty avstånden äro ofantliga — en halv mil anser man icke vara så särdeles långt. Därför åker man mycket, och droskor fin- nas i massa, man kan få se en droska med numret 27,000. Ly- sande butiker finnas vid Newski Prospekt, särskildt för pälsvaror och ädla stenar, två av det ryska rikets förnämsta produkter. På Newas venstra strand står den berömda ryttarstatyn av Peter den store. Med anledning av den är det lämpligt att beröra historien om stadens grundläggning. Som ett minne av Peter den GEOGRAFISKA KURSER. 33 store kvarstår ännu det lilla hus, där han bodde, då han hade upp- sigt över byggnadsarbetena, och som endast , innehöll två rum och kök. Där förvaras också en båt, som han själv har byggt. Inomhus — d. v. s. hos de förmögne Petersburgarne — ser ■det också storartadt och rymligt ut: många rum, många tjenare och mycken lyx. — I alla hem och i alla värdshus ångar »samo- varen», det ryska téköket. Té är nämligen ryssarnes älsklings- dryck, och de kunna dricka 10 —15 glas åt gången. Brödet är av utmärkt beskaffenhet, bakadt av det finaste, hvitaste hvetemjöl; man märker, att man befinner sig i spanmålsproduktionms för- lovade land. St. Petersburg är dock egendomligast om vintern. Kylan sätter då sin prägel på allt, ty ingen annan huvudstad är belägen i ett så kallt luftstreck. Man sveper in sig från topp till tå i pälsvärk, och ändå kan det hända, att man bäst som det är får höra den välmenta varningen: »far lille, din näsa är hvit», d. v. s. förfrusen. Hästarne, som svettas under det hastiga galopperandet framför slädarne, synas omgivna av en sky av hvit imma, och när de sedan stå stilla, bildar den frusna svetten en isskorpa omkring dem. Föret är utmärkt, och man åker icke endast på gatorna, utan även över den hårdt tillfrusna Newa, som nu blivit en av trafikens förnämsta pulsådror. Flere broar ha tagits bort, och över floden leda flere vägar, till utseendet nästan lika gator, så mycket mer som rader av lyktpålar slagits ned i isen. Blott här och där ångar det ur en vak. -— Om vintern går samfärdseln mellan St. Petersburg och Kronstadt över den tillfrusna fjärden, och på halva 'vägen kan man ta in i ett provisoriskt hotell, som är upp- fördt på isen.* Om sommaren åter ila talrika små ångbåtar på Newas armar och föra Petersburgarne omkring till de många sommarvillor, som finnas i stadens omgivning. Då är det så varmt, att ofta gå villor- nas invånare och taga sitt kalla bad tidigt om mornarne för att sedan slippa röra sig under den heta dagen. Anm. Vi ha alltså märkt att Petersburgs klimat är mycket olika Stockholms. I hvilka fall? När man från Petersburg med järnväg beger sig inåt Ryss- land, blir man förvånad att se så ödsliga, nästan obebodda trakter i närheten av en huvudstad. Djärvheten i Peter den stores företag framstår ännu klarare. Petersburg är tydligen en av härskarvilja frambragt, ej naturligt uppkommen huvudstad. Här skulle det lämpa * Uppgiften hämtad ur JReclus, Géographie universelle, V, tryckt 1880. Ver dandi, 1892. 3 34 GEOGRAFISKA KURSER. sig att framställa de omständigheter, som göra att man kan säga t. ex. Paris och London vara naturligt uppkomna huvudstäder. Nowgorod Welilci ser liksom de mindre ryska staderna i all- mänhet mycket landtlig ut. Breda gator; husen mäst envånings- hus, skilda frän hvarandra genom rymliga gärdar och trädgårdar; ibland ser man hästar och kor gemytligt betande på torget. Det hela breder ut sig och upptar en ofantlig ytvidd — det har på- stätts att en rysk stad tar ungefär tio gänger sä stor plats som en tysk med motsvarande invånareantal — samt liknar mäst en samling av hopflyttade byar. Pä avständ tar sig dock en sådan stad ganska pittoresk ut på grund av de många kyrkornas gröna tak och päronformiga kupoler. Ryssland har i förhållande till sin utsträckning icke mänga stora städer. Orsakerna härtill? I Nowgorod Weliki [Stora Nowgorod, namnet påminner om stadens stora politiska betydelse i forna dagar) står ett kolossalt monument, bestående av ett stort klot, som omgives av allegoriska figurer. Det upprestes 1862 för att fira det tusenåriga minnet av det ryska rikets grundläggning genom Rurik. Anm. De barn, som något grundligare genomgått Nordens forntidshistoria, erinra sig naturligtvis, att denna stad, som nord- borna kallade Holmgård, av dem ofta besöktes och förmedlade deras förbindelser med Konstantinopel. Utflykt till en bondby i närheten av Nowgorod Welilci. Vägarne i Ryssland äro mycket dåliga, hvartill en av orsakerna kan vara landets brist pä sten. På många ställen har man fått järnvägar innan man haft ordentliga landsvägar. Den äkta ryska resvagnen — tarantassen — är mycket egendomlig. Den ser nästan ut som ett helt rum på hjul, har inga fjädrar, utan hvilar på två langsgående stänger; den resande sitter på bottnen, på hö eller på några kuddar, och blir på den ojämna vägen duktigt omskakad. Tarantassen har fördelen att vara mycket rymlig, sä att den resande ryssen där kan stoppa in både kuddar, pälsar, samovar och kökssaker. Förr brukade man ta med sig i tarantassen också sängkläder, bordsilver och födoämnen, ty på hotellen bestods hvarken säng eller mat. Vagnen drages af tre hästar; över den mellerstas hals sitter en bäge, i hvilken hänger en klocka, som oupphörligt pinglar. Detta bruk är ganska lämpligt, då vagnarna göra föga buller på de sten- fria vägarna. Man kör ocksä pä landsvägen för det mästa i galopp. GEOGRAFISKA KURSER. 35 Om vintrarne, när mycket snö fallit, kan väglaget vara ut- märkt. Men då är kölden besvärlig, i synnerhet vid nordanvind. Ryssarne svepa också in sig i tjocka pälskläder. Om man försum- mar det, kan en forfrysning lätt bliva följden. En härdad engels- man trodde sig kunna göra en vinterresa något lättare klädd än ryssarne bruka. Det var 35° grader med blåst. Snart kände han sig nära att svimma. Då mötte han en bondkvinna, som ropade till honom, att hans näsa var förfrusen. Han steg ur släden för att gnida den med snö; men i detsamma blåste hans tunna päls upp, kölden tycktes gripa honom vid hjärtat, och han föll ned sans- lös. Sedan vaknade han vid att han låg i ett främmande rum och hörde läkaren säga: »nu är han utan all fara, men han får sig en feber». Naturen tämligen lika den skandinaviska: åkerfält omramade av björkar och tallar, men större höjder saknas, och kyrkorna med kupolerna över det ljusgröna taket påminna oss om att vi äro i Ryssland. Kunde vi betrakta landet från ett utsiktsberg, skulle vi se att detta odlade jordstycke ligger som en oas inbäddadt i en skog, som på alla håll sträcker sig så långt blicken når. Vi be- finna oss nämligen nu i skogsbältet. Byn, som vi nu komma fram till, består af två parallela rader trähus. Mellan dessa ett mer än fotsdjupt dylager, som går och gäller för väg. Husen vända gavlarne åt vägen och äro byggda av timmerstockar, liggande på hvarandra i vågrät ställning. I det inre se vi en ofantlig spis; ovanför denna tittar troligtvis fram ett gubb- eller gumansikte, ty spisen är en omtyckt sovplats, särskildt för de gamla i familjen. Den ryske bonden tål i nästan lika hög grad både värme och köld; att klädd i päls ligga ovanpå spisen, behagar honom lika mycket som att efter ett ångbad rulla sig naken i snön. Att vid 15—20° kyla bada i öppen vak bekommer honom i ungdomen ingenting. I stugan finnas för öfrigt träbänkar och träbord — oftast ingen säng — samt på en trekantig hylla en tavla, föreställande Jungfru Maria eller något helgon. Framför denna s. k. »ikon» hänger en lampa, som tändes alla helgdagsaftnar. Iko- nen är husets helgedom. Den inträdande måste allra först göra en bugning emot den, oeh familjen gör det samma före och efter hvarje måltid. Bonden själv har långt, i midten benadt hår och långt skägg, är vintertiden klädd i fotsid fårpäls, om sommaren i en vid, oftast rosenröd bomullsskjorta. — På begäran sättes fram en rykande samovar. Té för den resande alltid själv med sig. Hvad livsmedel angår, blir man undfägnad med rågbröd, som är så sandhaltigt att det knastrar emellan tänderna, ägg och härsket smör. Folkets vanliga föda ut- 36 GEOGRAFISKA KURSER. göres av svart rågbröd, kwass — surdricka — surkål, salt fisk, pota- tis, gurkor och svampar, hvarpå landet är mycket rikt. Älsklings- rätter äro kålsoppa och bohvetegröt, den förra kan vid högtidliga tillfällen förbättras genom ett stycke kött eller fläsk. Den ryste bon- dens kost är alltid mager, men blir ändå magrare på grund av de långa kyrkliga fastetiderna, som upptaga halva året, och hvarunder ej ens mjölk och ägg få förtäras. Till de religiösa plikterna hör ock att hvarje lördag taga ett ångbad i badstugan. Ängan uppstår därigenom, att man slår vatten på glödheta tegelstenar, som ligga i ugnen. De badande ligga på en sorts hyllor längs väggarna, och till badet hör också att med björkris piska de nakna kropparne, tills de bli alldeles eldröda. Därpå tagas kalla avsköljningar, eller också rullar man sig i snön. I en rysk by eges jorden icke av deh enskilde bonden, utan, den är gemensam egendom för alla byns invånare, hvilka bilda ett samhälle, som kallas mir. Mir eger jorden och ansvarar för skat- terna. Om söndags- eller helgdagsaftnarne kan man få se en flock bönder, däribland kanske även ett par kvinnor (familjehuvud på grund av mannens död eller frånvaro) ivrigt rådpläga på någon öppen plats i byn — det är byförsamlingen, hvilken avgör alla byns angelägenheter, och som består av alla familjefäderna. Byns äldste, som kännes igen därpå att han bär en kedja med en medalj om halsen, väljes av de andra husfäderna och har endast värkstäl- lande myndighet. Byförsamlingen bestämmer hur . många lotter av den gemensamma jorden som skall tillkomma hvart hushåll, och skattens storlek står alltid i förhållande till jordens. Den bestäm- mer, när man skall börja slå gräset, och när man skall plöja trädes- åkern. Överläggningarna skötas med den godmodighet som utmärker den ryske bonden, och »mir» visar sig i allmänhet barmhertig mot de fattiga och svaga. Om en enka endast har små barn, som ej kunna hjälpa henne att odla sin jordlott, händer det att grannarna turvis sköta den åt henne. Hustrun tar stor del i jordbruksarbetet: ibland händer det att en fader jämte två sonhustrur besörjer odlingen av familjens jordlott, under det de båda sönerna vistas som arbetare eller handtvärkare i någon stad. Giftermål ingås nästan aldrig av böjelse, utan bruden väljes för sin hälsa och sina starka armar. Förr — före livegen- skapens upphävande — var det vanligt att familjerna bodde i samma stuga och bildade endast ett hushåll, även sedan alla sönerna voro gifta. De unga sonhustrurna blevo då ofta av svärmodern hållna till ganska tungt arbete, och därav förklaras att de ryska böndernas bruk och sedvänjor vid bröllop mera tyda på en sorg- än en glädjefest. GEOGRAFISKA KURSER. 37 Bruden och hennes tärnor sjunga sånger, i hvilka hon kallas för »den lilla hvita svanen» och beklagas för alla de lidanden, som skola övergå henne i det nya hemmet, där den »elaka knarrande gåsen» — svärmodern — »skall hacka och sparka henne». Att hustrun får stryk av mannen är mycket vanligt. Ett ryskt ordspråk låter honom säga till henne: »jag älskar dig som min själ och slår dig som min päls». Ingen får lämna byn utan byförsamlingens tillåtelse, och de många bönder, hvilka under sin ungdom resa omkring i städerna såsom handtvärkare eller handlande, måste nästan alltid hemsända sin andel i byns skatt. Den ryske bonden är mycket vidskeplig, och hans religion be- står i föga annat än ett noggrant iakttagande av alla yttre bruk och ceremonier. Betecknande är följande anekdot. En rysk bonde plundrade och mördade en resande; i släden hittade han ettstycke fläsk, men detta aktade han sig noga för att röra, ty — det var fastetid. Även berättas det att bonden, när han vill begå ett eller annat skälmstycke, drar ett förhänge för den i stugan uppsatta ikonen. Presterskapet sönderfaller i två klasser: de gifta försam- lingspresterna, hvilka kallas det »hvita» presterskapet, och de ogifta, det »svarta» presterskapet, till hvilket höra munkarne och alla de högre presterna. Församlingspresterna äro fattiga, oftast okunniga och loja och bidraga föga till folkets upplysning. I Ryssland finnas doek otaliga sekter, och bland många av dessa visar sig ett vaket och innerligt religiöst liv. Okas flodområde och dess städer. Oka flyter genom en trakt, som kan betraktas som midten, kärnan av Ryssland, oeh som är särdeles tätt befolkad. Här är icke längre barrskogen förhär- skande; man ser mera lövträd, ekar, björkar och lindar; landet är torrare än trakten kring de stora sjöarna. Här bor den stam — stor-ryssarne —- som mäst satt sin prägel på hela folket. Okas flodområde är också ett fabriksdistrikt. Här tillvärkas mycket väv- nader av tdl och bomull samt metallvaror. Som en egendomlighet kan nämnas, att före livegenskapens upphävande hela befolkningen i en av dessa fabriksstäder tillhörde en enda adlig familj, och några av de rika fabrikanterna måste friköpa sig med 20,000 rubel pr man. Under denna tid sade man om en adelsman, hvars förmögen- het man ville bestämma: »han har så och så många själar». — Vid övre Oka ligger fabriksstaden Tula med Rysslands förnämsta vapen- 38 GEOGRAFISKA KURSER. fabriker; där tillvärkas dässutom knivar m. fl. föremål av metall samt årligen 200,000 st. av de oundgängliga samovarerna. I detta det egentligaste Ryssland och vid en biflod till Oka ligger Rysslands gamla huvudstad, Moskwa. Moskwa har av gam- malt kallats »den heliga modern», oeh de ryssar, som sätta värde på sina nationella egendomligheter, älska denna stad långt framför Petersburg, hvilken de anse europeisk och icke-rysk. Moskwa har att uppvisa de mäst besynnerliga motsatser; här ser man ett det mäst landtliga kvarter, hvari trädgårdar, ladugårdar och dammar ligga midt ibland husmassorna, där tätt invid ett modernt präktigt palats med kolonner av huggen sten; här en smutsig gränd med usla ruckel, hvilken utmynnar i en elegant öppen plats. Moskwa har också långa avstånd, det upptar en lika stor rymd som Paris, ehuru det har 3 eller 4 gånger färre invånare. Men underligast är det granna färgspelet från de många kyrkornas kupoler och torn. Det linnes i M. icke mindre än 360 kyrkor, och alla ha de flera kupoler, somliga glänsande med guld-, andra med silverglans, somliga azurblåa med guldstjärnor, andra gröna. Den, som vant sig vid ryssarnes färgrika byggnader, stannar dock häpen som inför en drömbild vid åsynen av Vasiliy-kyrkan. Denna har 11 kupoler, hvar och en av olika form och olika ar- bete; en fjällig som en jättelik ananas, en blixtrande som av slipade diamanter, en med fördjupade rutor som en honungskaka, och alla bärande på toppen ett körs, som är fästadt med förgylda kedjor. Hela byggnaden, prydd med glaseradt tegel, skimrar i olika sorters metallglans och i rödt, blått, gult, grönt samt bildar ett ogenom- trängligt virrvarr av former och färger, hvars make man kanske endast får skåda i Indien. Kreml, byggd på en kulle, egentligen en fästning (liksom Akro- polis i Athén), så stor som en vanlig småstad, omgiven av väldiga murar, inneslutande många kyrkor, palatser, kloster och offentliga byggnader, utmärker sig också för en nästan österländsk prakt. Här står det berömda Iwantornet, i hvilket finnas 34 kyrkklockor. Be- tecknande för denna klockornas stad är den jättelika, numera rem- nade klocka, den s. k. »klockornas konung», som är uppstäld som ett monument nedanför Iwantornet. Den är så stor, att man kunde taga den för ett tält av brons. — Aldrig bli Moskwas alla klockor så satta i rörelse som under påskhelgen. Denna är för ryssarne årets största högtid, större än julen. Under påsknatten äro massor av människor samlade utanför kyrkorna. Som midnattstimmen slår, börja alla klockorna att ringa, kanonerna att skjuta, människorna svänga i händerna brinnande vaxljus, från kyrkorna strömmar ljudet GEOGRAFISKA KURSER. 39 av glädjehymner, hvarmed man firar Kristi uppståndelse, alla lyck- önska hvarandra, liksom vi på nyårsdagen; bekanta och vänner, ibland t. o. m. obekanta, kyssa hvarandra. När presterna sedan efter slutad gudstjenst gå ut ur kyrkan, finna de uppradade en mängd matvaror: bröd, ägg och dyl. som de skola bestänka med vigvatten till tecken att fastetiden är slut. Under de närmaste dagarne av- lägger man lyckönskningsvisiter hos släktingar och bekanta. Det stående uttrycket är: »Kristus är uppstånden!» hvarvid den andre svarar: »ja, han är sannerligen uppstånden!» Påskmorgonen kan själve kejsaren, när han stiger ut ur sitt rum, kyssa den vaktha- vande soldaten som posterar utanför. Moskwa är även en industristad, den har många fabriker för ylle- och bomullsvävnader samt garverier. Det ryska lädret är be- kant för en egendomlig, behaglig lukt, hvilken det lär erhålla genom användandet af björkbark vid ■ garvningen. Moskwa ligger på ungefär samma breddgrad som Köpenhamn och Edinburgh; men under det vinterns medeltemperatur i Edin- burgh är — 2.8°, i Köpenhamn — 0.5° är den i Moskwa :— 10°. Sommarens medeltemperatur i Edinburgh ej fullt 15°, i Köpenhamn ej fullt 17°, i Moskwa nära 18°. Vid Okas mynning i Volga ligger Nischni Nowgorod, hvars förträffliga läge nära ett stort fabriksdistrikt, vid föreningen av de båda floderna Oka oeh Volga, nära utflödet av Volgas andra biflod Kama, ger den alla betingelser för att vara en stor handelsstad. Den marknad, som där hålles, är den största ej blott i Ryssland, utan även i Europa. Medan marknaderna på de flästa ställen i Europa försvunnit, fortleva de ännu i Ryssland, där landet är så glest befolkadt, avstånden så stora och kommunikationerna ännu ganska bristfälliga. Marknaden hålles ej i tält eller stånd, utan upptager en särskild stor stadsdel, som kallas »marknadsstaden», och som innesluter gator, öppna platser, kapeller, börs, teater, även en moské. Gatorna äro breda och regelbundna som i en amerikansk stad. Varorna äro ordnade så att, så mycket möj- ligt är, hvarje vara kommer för sig; i en gata ser man endast järn- varor, i en annan idel pälsvaror, o. s. v. Husen innehålla blott två våningar, bottenvåningen användes till bod och magasin, ovanpå fin- nas boningsrum för de resande köpmännen. Om nätterna stängas bodarna med jättelika hänglås för att. skydda dem för tjuvar. För eldfaras skull är det förbjudet att röka i marknadsstaden. Bland ryska varor finner man nu här de redan omtalade bo- mulls- och ylletygerna, hvilka i stora massor säljas åt Central-Äsien, de för bönderna så oundgängliga fårpälsarna från stepperna, järn- 40 GEOGRAFISKA KURSER. varor och samovarer från Tula, stör oeh kaviar från Volgas fiske- rier, lädervaror från Rysslands många garverier, särskildt frän Kasan, dyrbarare palsvärk frän norra Ryssland och Sibirien. Hvad päls- värk angär, äro ryssarne fina kännare. De kunna genast bedöma, om en päls är dyrbar eller ej. Man kan säga att i Ryssland blir en persons samhällsställning och förmögenhet bedömd pä grund av hans päls. Pälsar av djur, som fällts vintertiden, äro dyrbarare, emedan pälsen dä är tjockare, ävensä anses pälsar mera värda i samma män som de härröra frän nordligt belägna trakter; en päls av sibirisk blåräv kan vara värd 40,000 francs. Sedan ha vi de asiatiska produkterna. Ett helt kvarter heter »det kinesiska», där ser man byggnader i kinesisk stil, och här finner man naturligtvis stora upplag af té; pä ett annat ställe ligger bomull frän Bokhara eller Khiva, ty en stor del av den myckna bomull som de ryska fabrikerna förbruka kommer frän Central-Asien, under det detta land hämtar de färdiga bomullstygen frän Ryssland (ett förhål- ■lande liknande det som existerar mellan England och Indien), pä ett annat ställe ha vi de persiska magasinerna med torkade frukterr brokiga mattor och broderade Idäder, pä ett annat ställe mammut- tänder, upptagna ur den frusna marken vid Lenas mynning, vidare ädla stenar frän Sibirien. Av icke-ryska europeiska handlande förekomma nästan blott tyskar. Oaktadt denna marknad just här sin betydelse som ett utbyte mellan europeiska och asiatiska pro- dukter, ser man icke mänga asiater; handeln går till stor del ge- nom mellanhänder. Brokig är människomassan i alla fall, endast frän det europeiska Ryssland pläga medlemmar av 37 folk infinna sig. I medeltal besökes marknaden dagligen af omkring 200,000 personer. Denna marknad hålles i juli och augusti månader. I januari hålles en marknad pä isen, men endast för trävaror. En gäng — 1864 •— brast isen, på hvilken bodarne och värdshusen voro byggda, och mänga drunknade. (Forts.) Uffe. Tvenne bref från Johan Amos Comenius till rikskansleren Axel Oxenstjerna. Då den pedagogiska världen i dessa dagar bereder sig att fira 300-års minnet af Comenii födelsedag,* kan det ju vara af särskildt intresse att läsa ett par. bref, som han skrifvit till Axel Oxenstjerna, och som finnas förvarade på vårt Riksarkiv, isynnerhet som det ena af dem oss veterligen icke förut är tryckt in extenso, det andra icke finnes tryckt i någon svensk samling.** Båda brefven äro’på latin. Det otryckta införes här nedan både i original och öfversättning, det andra endast i öfversättning. Nu först några inledande ord! Ingen i vårt land tog verksammare del i det intresse för pedagogiska frågor, som i förra hälften' af 1600-talet var all- mänt, än rikskansleren Axel Oxenstjerna. Ingen hade heller klarare blick än han för våra skolors behof att komma ifrån det ofruktbara lärdomskramet och till en undervisning, som kunde vara af verkligt gagn för lifvet. Därför, när han under 30-åriga kriget vistades i Tyskland, »gaf han sig ingen ro», förrän han där fått tala med flera lärda män om de planer till ett förbättradt skolväsende, som då voro uppe. Och då seder- mera Comenius, tidens störste pedagog, på den kände Mece- naten Louis de Geers inbjudning kom till Sverige, hade Oxen- stjerna ett mycket grundligt och allvarligt samtal med honom om hans pedagogiska åsikter. Comenius hade vid denna tid författat åtskilliga didaktiska arbeten och önskade nu öfvergå till att utarbeta en »Pansofia» d. v. s. en skolbok, som skulle vara liksom en nyckel till alla (reala) vetenskaper. Oxenstjerna åter uppmanade honom att skrifva läroböcker för de svenska skolornas behof, först och * d. 28 Mars 1592. . ** Se »Forschungen in Schweden ftir Mährens Geschichte» af Dr. B. Dudik. Briinn 1852, s. 452. 42 TVENNE BREF FRÅN JOHAN AMOS COMENIUS främst med syfte att underlätta latinstudiet. Då äfven andra lärda ställde sig på Oxenstjernas sida,, gaf Comenius efter: man öfverenskom, att han skulle bosätta sig i Elbing i Preus- sen (för att vara närmare Sverige), där författa latinska läro- böcker och under tiden åtnjuta underhåll för sig och sina med- arbetare af de Geer. Arbetet tog längre tid än man väntat: först år 1648 var det färdigt. Samma år hade Comenius blifvit Vald till biskop för de »Böhmiska och Mähriska brödernas» församling, som han från barndomen tillhört och under hela sitt lif med uppoffrande kärlek tjänat. Så mycket mer kände han sig nu manad att verka hvad han kunde för sin förskingrade och förföljda hjord. Till den ändan skref han nu, stödjande sig på sin personliga bekantskap med rikskansleren Oxenstjerna, enskilda bref till honom och anropade honom att åtaga sig de Böhmiska bröder- nas sak vid fredsslutet i Osnabruck. Ett af dessa bref (det första här nedan införda) är antagligen från den tid, då de underhandlande makternas sändebud blifvit eniga om freds- villkoren, men ännu ej undertecknat. Brefvet tyckes ej ha blifvit väl upptaget. Då Comenius ett år därefter fick visshet härom och äfven erhöll underrättelse, att rikskansleren förlorat sin maka, skref han ånyo ett bref (det andra här intagna), dels för att trösta honom, dels för att af bedja de starka uttryck af klagan och missnöje i det förra brefvet, som sårat rikskansleren. Båda brefven visa tydligt, huru Comenius gjorde sina be- tryckta trosförvanters sak till sin egen. Första brefvet i original:* Illustrissime Domine, Evergeta gratiosissime. Quam volupe ante hac popularibus meis, pro Evangelio afflictis, audire fuit, quae per me, et alios, renuntiari jusserat Celsitudo Tua, Non desertum iri nos; tam triste est audire nunc, Deseri nos, adeoque jam Desertos, in pacis Osnabrugen- sis tractatibus. A cujus participatione si excludimur, quid juvat Vos å nobis tamquam liberatores, post Deum, nostros, respec- tatos fuisse? quid Vos ope lacrymarum nostrarum vincere, si, quos veluti jam ereptos in libertatem asserere in manu Vestra * Enligt L. W. Seyffardt: »Johan Amos Comenius nach seinem Leben und seiner pädagogischen Bedeutung», Leipzig 1871, skall det vara skrifvet den 11 Oktober 1648. Det i Riksarkivet förvarade originalet saknar datum. TILL RIKSKANSLEREN AXEL OXENSTJERNA. 43 est, afflictoribus rursum in manu traditis? quid, Evangelicae concordiae, sancté inter majores nostros initae, sancté item mar- tyruni sanguine roboratae, admonitos per Vos fuisse nos, si ut ad Evangelii professionem redeat Regnum nostrum, non provi- detis? Vos nempe, quibus id providere posse dedit Deus. Vos enim estis (quod videt et stupet Mundus) Magnes ille mira- culosae virtutis, non attrahens, sed ätterens, omne ferrum: et tarnen Magnetem ferro armatum duplo, triplo, et decuplo, plus posse, norunt Physici. Credite igitur Vos etiam Aquilonares, Ferrum vestrum (licet robustius sit omni ferro, Deo teste, Jer. XV. 12) armis Ecclesiae, lacrymarum et gemituum roborari, ut tanquam coelesti armatum virtute penetret ubique recellat nusquam. Non docendi causa haec scribere praesumo, q ni ex Tuo sapienti ore Verba Davidicis consona (Psal. XLIV. 7, 8.) audire memini: sed ut dolorem nostrum, ex recenti trepidatione speique et metus pavida reciprocatione, in gratiosae benignitatis sinum effundam. Multorum nomine haec scribo, illorumque suspiriis per- motus denuö ad genua Tua et per Te Serenissimae Reginae, totiusque sancti Consiliorum Directorii, provolutus, per Jesu Christi vulnera, ne nos pro Christo afflictos tam in universum deseratis, oro et obtestor. Respicite gentem, quam inter Euro- paeas primum respicere dignatus est Christus, ex Antichristianis éam eripiens tenebris: et quae antequåm caeterae acciperent illuminationem, sola Antichristianae rabiei sustinuit furorem, in- tegro seculo. Prima etiam nuper, quum evertere statuissent omnes, alios post alios, excepit impetum: eventu eö, ut suå ruinå reliquis defendendi sui relinqueret occasionem. Paucula haec, quae consciis nonnullis, communi autem omnium a Deo, per vos, auxilia et misericordiam ad hucdum prospectantium, nomine scribo, testimonio sint quotidianarum nostrarum pro Vobis ad Deum deprecationum, extensarumque ad Vos pro commiseratione manuum. Audite nos miseros, ut Vos quoque exaudiat misericors Deus. Cui ardentissimis votis humillimé commendo, Illustrissimae Magnificentiae Vestrae aeternum Illustrissimo Heroi, . Devotus D:no, Domino Axelio Oxenstierna, J. Com. Moreae Australis Comiti etc. Regnorumque Sveciae Magno Cancellario etc. D:no gratiosissimo. 44 TVENNE BREF FRÅN JOHAN AMOS COMENIUS Öfversättning: Högtberömde Herre, Nådigaste Välgörare! Lika glädjande som det förut var för mina landsmän i deras lidande för Evangelii skull, att höra hvad som på din höga befall- ning skulle få tillkännagifvas af mig och andra, nämligen att vi icke skulle blifva öfvergifna, lika sorgligt är det att nu höra att vi blifva öfvergifna och redan äro så öfvergifna vid fredstraktaterna i Osnabruck. Men om vi uteslutas från delaktighet i denna fred, hvartill gagnar det då, att I af oss blifvit ärade som våra be- friare näst Gud? Hvartill gagnar det, att I segren med bistånd af' våra tårar, om I åter i pl&garnes händer öfverantvarden dem, som redan så att säga ryckts ur träldomen, och som det stod i Eder makt att förklara fria? Hvartill gagnar det, att vi af Eder blifvit uppmanade till det evangeliska förbund, som blifvit dyrt besvuret af våra förfäder och dyrt bekräftadt med martyrers blod, om I ej sörjen för att vårt land återvänder till Evangelii bekännelse? I, åt hvilka Gud ju gifvit makt att sörja härför. Ty I ären (världen ser det med häpnad) denna magnet af underbar kraft, som ej drager till sig utan förtär allt järn: och likväl veta naturforskare, att magneten armerad med järn förmår, dubbelt, trefaldt, ja tiofaldt mer. Tron där- för äfven I, Nordbor, att edert järn (det är ju starkast af allt järn enligt Guds ords vittnesbörd, Jer. 15: 12.) får ökad kraft genom Kyrkans vapen af tårar och suckar, så att det, liksom väpnadt med himmelsk kraft, tränger igenom öfver- allt och ingenstädes stötes tillbaka. Jag är ej nog förmäten att skrifva detta för att lära dig, jag, som från dina visa läppar minnes mig hafva hört ord, lika Davids (Psal. 44: 7, 8.).* Jag skrifver blott för att i din nådiga välviljas sköte utgjuta vår sorg efter den nyss utståndna skräcken och den bäfvande växlingen mellan hopp och fruktan. Jag skrifver detta i mångas namn, och drifven af deras suckar,, kastar jag mig . åter på knä för Dig och genom Dig för den allernådigaste drottningen och hela Rådet, bedjande och besvärjande eder vid Jesu Kristi sår att ej så helt och hållet öfvergifva oss, för Kristi skull förföljda! Vänden edra blickar till det folk, som var det första i Europa, till hvilket Kristus värdigades vända sina blickar, i det han ryckte det ur det an- * »Ty jag förlåter mig icke uppå min båge, och mitt svärd kan intet hjälpa mig; utan du hjälper oss från våra fiender och gör dem till skam som hata oss.» Öfvers:s anm. TILL RIKSKANSLEREN AXEL OXENSTJERNA. 45 tikristiska mörkret; och som, innan de.öfriga mottagit upplys- ningen, ensamt uthärdade stormen af de antikristiskes raseri under ett helt århundrade. Och då i man helt nyligen hade be- slutit att störta alla, de ena efter de andra, var detta folk också det första, som mottog anfallet, med den påföljd, att det genom sin undergång gaf de öfriga tillfälle att försvara sig. Dessa få ord, som jag nu skrifver med någras vetskap, men i allas deras namn, hvilka ända till denna stund väntat hjälp och barmhärtighet af Gud genom Eder, må vittna om vårt dagliga rop till Gud för Eder och om att vi räcka våra händer mot Eder efter förbarmande. Hören oss olycklige, att ock den barmhärtige Guden må bönhöra Eder. I hans händer befaller jag Eder ödmjukt med brinnande böner. Eder Excellens’ evigt hängifne J. Com. Det andra brefvet i öfversättning: Högtberömde Herr Grefve, Nådigaste Herre! Allt hvad din vördnadsvärda ande kan sammanfatta i önsk- ningar för sin egen och de sinas välfärd, det nedlägger jag i bön på mitt hjärtas altare och frambär det, antändt af min åstundans lågande eld, till ett offer åt min Gud. Ett tvåfaldigt sorgebudskap medförde till mig den som nyss återvändt frän Eder (han är nu min måg); han omtalade näm- ligen både att Du, H:e Herre, drabbats af sorgen att blifva enk- ling, och att vi fallit i onåd hos Eder. Hvad det första be- träffar, har jag bedt Gud och upphör ej att bedja, att Han må uppehålla Dig med sin tröst och låta Dig visligen besinna, att ingen annan lott kan tillfalla oss. dödlige än att rubbas, förändras, ja, bortryckas från lifvet och från dem, som göra, oss lifvet kärt: antingen gå våra kära före oss, eller vandra vi före dem dit, där det sanna, sannt lifskraftiga lifvet bor och ingen fruktan för döden mer är. Abraham såg sin Sara gå bort före sig, David lämnade efter sig sin Batseba; båda följde dem dock sedan efter: likaså vi alla, som bortryckas härifrån, på det vi må samlas till våra fäder i Abrahams sköte. En liten tid, och vi se hvarandra åter. Liksom makar sällan födas samtidigt, så dö de sällan samtidigt, ehuru de länge vandrat tillsamman. I min barn- dom dog i Mähren Johannes Ferndörfer, Banoviae toparcha (?) i sitt hundrasjette år; kort därefter följde honom.hans hustru, hun- drafyra år gammal. De hade varit gifta 85 år. (Jag minnes att jag hörde det sägas från predikstolen). Det är något sällsynt i 46 TVENNE BREF FRÅN JOHAN AMOS COMENIUS vår tid. O, att det behagat Gud, Herren öfver lif och död, att bestämma pä samma sätt för Dig och din saliga maka! Men emedan det varit hans vilja, att hon skulle gå bort före Dig utan att uppnå så hög ålder, ber och bönfaller jag honom, sek- lernas tillbedjansvärde styresman, att det ej må vara hans vilja, att Du skall följa efter, innan denna ålder öfverskridits; och att lika många år, som tagits från hennes lifstid. må läggas till din, (på det du, då nu fred omsider blifvit sluten i den kristna världen, må kunna fröjda dig åt frukten af dina kloka rådslag och din visa styrelse). Hvad den onåd beträffar, i hvilken vi råkat genom mitt klagande bref, så afbeder jag mitt fel, om något oklokt ord, om någon alltför otålig känsla insmugit sig däri. Det var ej afsiktligt, utan framkalladt af sorgens första häftighet. Otack- samhet, detta brott, som förtjenar allas afsky, vare långt ifrån mig och de mina. Efter hvad vi höra ville Ni vår saks framgång, men det var våra grannar,' som icke ville, att deras grannars sak skulle afgöras (lika som deras egen). Gud må döma! Min sorg, som jag då gaf uttryck åt, var icke en- skild (ej heller är den så nu) utan allmän. Det är ej en sorg öfver att jag själf eller ett visst parti, utan öfver att ett helt folk öfvergifves. Huru stor var ej i ett liknande fall apostelen Pauli ifver och sorg enligt Rom. 9: 1—3 (han önskade sig själf anathema eller bortkastad från Kristus för sina bröders skull. ' Moses likaså enl. Exod. 32: 32.) Detta är ett viss öfvermått af sorg, hvilket Gud likväl ej ogillar; ty det kommer af ett öfvermått af kärlek (och det kan Gud, som är kärleken själf, ej ogilla). Men om nu Gud icke med vrede tystar de sinas klagan, utan med fördragsamhet och omsider med förbarmande (såsom Herren lär oss i liknelsen om den orättrådige domaren, Luc. 18); så inser jag icke, hvarför våra ångestrop skulle behöfva tyglas med vrede. Vår Gud är ännu alltjämt mäktig att visa våra grannar, att de svikit sig själfva, då de sveko vår sak. Men om vi ej finna tröst hos människor, skola vi finna den hos »Gud, hvilkens hjälp plägar börja just där människors hjälp upphör», såsom Philo Judæus säger. Eller, »om vi ej finna något fädernesland under himmelen, skola vi finna det i himmelen», såsom doktor Luther säger. Ja, om detta lifvet ej skänker oss någon tröst, skall det kommande göra det. Men dit leder Lifvets Furste de sina på den smala och trånga väg, där han själf gått förut. Emellertid tillkommer det oss att söka vända olyckan till en anledning till dygd, på TILL RIKSKANSLEREN AXEL OXENSTJERNA. 47 det vi måtte draga någon nytta däraf. Vist säger Epictet: »Att i sin olycka anklaga andra är utmärkande för en obildad människa; att anklaga sig själf, för den som har en börjande bildning; hvarken sig själf eller någon annan, för den bildade och vise». Sålunda var det dårskap af oss, att vid de olyckor, som drabbade oss, anklaga andra och klaga öfver dem; vis- hetens begynnelse att stiga ned i oss själfva och anklaga vår egen obotfärdighet mot Gud, som tuktar oss, och vår slapphet med afseende på oss själfva, vi, som äro till den grad likgil- tiga för vårt eget bästa, (ty det måste erkännas) att vi vilja att andra skola åtaga sig vår sak, medan vi sofva. Detta har gifvit anledning till utgifvande af en skrift, som jag skickar Eders Excellens; dess syfte är att de våra, som nu äro liksom slagna med bedöfnnig må, om det ännu är möjligt, uppväckas till botfärdighet. Ämnet, som valts, är sådant, att man kan hoppas, att det skall göra något intryck på våra landsmän och på samma gång bära någon frukt bland evangelii öfriga bekännare. Om Ni har någon håg att läsa den, är jag viss, att Ni ej skall ångra det, i fall nämligen omsorgen, om det allmänna kan tillåta; dock behandlar äfven den en sak, som rör det allmänna, nämligen hur kyrkans välfärd på allt sätt och bland alla folk bör befordras. Farväl, du vise och tappre hjälte; fullfölj vishetens, rätt- visans och barmhärtighetens värf, på hvarje sätt som yppar sig. Det vare din ålderdoms ärekrans att hafva utfört sådana gär- ningar, för hvilka lifvets krona är utlofvad. Kristus uppfylle dig mer och mer med sin Ande, som är vishets, råds och starkhets Ande! Amen, amen, amen. Så beder alltjämt 1 Nov. 1649. Din ringe skyddsling , Comenius. [Utanskriften i hufvudsak densamma som på föregående brefvet.] L. R. — S. L. Böcker och tidskrifter, insända till Verdandis redaktion. Böcker: Lärobok i allmänna historien för allmänna läroverkens mellanklasser, utg. af J. O. Ekmark. Läsebok till allmänna historien, utg. af J. O. Ekmark. 1 o. 2 delen. Pris för båda 6 kr. Svensk Läsebok för kl.. IV—VI2 vid de allm. läroverken och kl. IV—VII vid de högre flickskolorna, utg. af Gustaf Cederschiöld. S:e uppl. Första kursen. Pris 1: 25. Engelsk-Svensk ordbok, skolupplaga, utg. af Erik Lindgren. Pris 9 kr. Moderna engelska författare för högre allm. läroverk, under medverkan af C., G. Morén, utg. af lärare i engelska. 2:a häft. Lady Brassey, A voyage in the »Sunbeam» af Er. Henning Wendéll. Pris 1: 25. Kortfattad lärobok i Botanik, utg. af K. B. J. Forssell. l:a och 2:a häft. Pris för båda 1: 75. Lärokurs i modersmålet för folkskolan, utg. af V. Sjögren. 1 häft. Pris 20 öre. Svensk språklära jämte ordlista för folkskolor med kortare kurs, utg. af J. J. Dalström. Pris 25 öre. Aus der neueren deutschen litteratur fur schuien und selbstunterricht: Fritz auf dem Lande von Hans Arnold. Pris 45 öre. Zwei erzählungen von O. W. Muller. Pris 1 kr. Stå kristendom och kultur i strid med varandra, utg. af J. A. Lundell. Pris 35 öre. Betänkande af utsedda kommitterade rörande väckt förslag om inrättande af vexelundervisnings-försöksanstalter. P. A. Norstedts & Söners skolbibliotek: Engelske förf.: Historical biographies by S. G. Gardiner. Pris 1: 75. Avhandlingar och program, utgivna vid ‘Svenska och finska akademier och skolor under åren 1855—1890. Bibliografi, av Aksel G. S. Joseph- son. l:a häftet. Pris 1: 25. Tidskrifter: Svensk tidskrift, utg. af Frans von Schéele. 1891, häft. 12—20; 1892, 1—2. Pedagogisk tidskrift, utg. af Enar Sahlin. 1891, häft. 11—12; 1892, 1—2. Dagny, utg. af Fredrika-Bremer-Förbundet. • 1892, häft. 1, 2. Finsk tidskrift, utg. af F. Gustafsson och M. G. Schybergsson. 1891, Dec. —1892 Mars. Tidskrift, utg. af Bedagogiska fören. i Finland. 1891, häft. 5—6; 1892, 1. Vor Ungdom, udg. af H. Trier och P. Voss. 1891, häft. 6; 1892, häft. 1. Kvinden och Samfundet, udg. af Dansk Kvindesamfund. 1891 häft. 10— 12; 1892, häft. 1—3. Danskeren, udg. af Fr. Junqersen, Fr. Nygård og L. Schröder. 1891. Dec.—1892, Mars. Tidskrift i gymnastik, utg. af Skandinaviska gymnastikläraresällskapet, gn. L. M. Törngren och Anders Vide. 1891, La och 2:a häftet. Höjskolebiadet, utg. af Konrad Jörgensen. 1891, N:o 47—52; 1892, 1—12. The Journal of Education. London. 1891, Dec.; 1892, Jan.—Mars. Slöjdundervisningsblad från Nääs, utg. af Otto Salomon. 1892, n:o 1—5. Ord och Bild, utg. af Karl Wåhlin. 1892, Januari. Bibelforskaren, utg. af O. F. Myhrberg. 1891, häft. 4. !. VERDANDI, Tidskrift för ungdomens målsmän och vänner i hem och skola, utgifven af Uffe (Anna Sandström) och Lars Hökerberg. Anmälan. Verdandi, som härmed till prenumeration anmäler sin 10:de årgång, skall fortfarande vara ett frisinnadt organ för undervisning och uppfostran samt söka behandla dithörande frågor på ett sådant sätt, att de kunna tillvinna sig intresse, icke blott af de undervisande, utan äfven af hemmen, hvilka ungdo- mens väl ju bör ligga varmt om hjärtat. Då ett verkligt framåtskridande alltid är i hög grad beroende därpå, att olika åsigter få i allvarlig diskussion bryta sig mot hvarandra, skola vi fort- farande, och i öfverensstämmelse med vår hittills följda princip, upptaga utta- landen från skilda pedagogiska läger. Liksom hittills skola vi äfven söka att bringa lättnad i de undervisandes arbete dels genom att gifva anvisning på lämplig preparationsliteratur inom olika ämnen, dels äfven genom att då och då meddela, bland annat, s. k. »geografiska kurser», m. m. d. Af dessa sistnämda börjas en ny serie i det första häftet af nästkommande årgång. Jämte anmäl- ningar af läroböcker och pedagogisk literatur, skola vi söka egna särskild upp- märksamhet åt sådana arbeten, som kunna läggas till grund för lärjungarnes själfstudium. Äfven skall det vara en af våra hufvuduppgifter att med vaket intresse följa utlandets företeelser på det pedagogiska området. Vid redaktionen hafva vi fortfarande förmånen att påräkna stöd och med- verkan af: hrr professor Theodor Hagberg, rektorerna Sixten von Friesen och Sigfrid Almquist, folkhögskoleföreståndaren doktor Leo- nard Holmström samt folkskoleläraren Fridtjuv Berg. Prenumerationspriset är för 1892 oförändradt som hittills. Med 3 kr. 75 öre för hel årgång om 6 häften (af hvilka tre utgifvas före midsommar och tre under hösten) prenumereras i hvilken bokhandel eller å hvilken postan- stalt som helst; men så snart ett flertal [minst 5] exemplar beställes direkt hos utgifvaren Hökerberg (Klara södra kyrkog. 5 i Stockholm), nedsättes priset till 3: 25 pr ex., hvarjämte portofri försändelse till landsorten erbjudes. Stockholm i december 1891. Utgifvarne. Lar Äfven af Verdandis föreg. årgångar (1883—1891) kunna ännu några fullständiga exemplar erhållas, till 3 kr. 75 öre årg., vare sig genom bokhandel eller direkt hos utgifvaren Hökerberg. Köpas de Sjll senaste årgångarna (1885—1891) på en gång direkt hos utgifvaren, lemnas de till endast 2 kr. 50 öre stycket. På de två första årgångarna, hvaraf endast några få ex. f. n. finnas i behåll, kan däremot ingen rabatt medgifvas. STOCKHOLM, TRYCKT T CENTRAL-TR YCKERIET. 1892 Let Tidskriften, grundad 1883, är ett fullt sjelfständigt foretag, utan någon samband med en förening af samma namn. Årspris (för 6 häften) 3: 75. — Lösa häften ä 75 öre. c § 0 VERDANDI TIDSKRIFT FÖR UNGDOMENS MÅLSMÄN OCH VÄNNER HEM OCH SKOLA TIONDE ÅRGÅNGEN 1892 Andra och Tredje häftena. bokl Häftenas innehall: Sid. Comenius’ åsigt om språkundervisningen, af L. M. Wærn ........................ 49 Brev fra Norge, af H, ........................................................ 54 Om estetisk gymnastik i skolorna, af Gustai Nyblæus........................... 57 Vid hvilken ålder bör studiet af främmande språk begynna, af Fridtjuv Berg 70 Bilaga härtill: Utlåtande af professor Steinthal.............................. 78 Om öfverenskommelser rörande rättskrifningen, synnerligast e-ä-tecknen, af Spe 86 »Brandtiska flickskolan». En skolbild från århundradets början, af Hjalmai* Berg .......................................................................... 92 Om skriftliga pröfningar i barndomsskolor, af Joh. Christens son ............. 100 Dialog mellan en klassiker och en realist, af Uffe........................... III Bokanmälan. Calwagen, Tysk språklära för elementarundervisningen. g:e uppl. Af —n.................................................................... 121 Comenius-sällskapet ......................................................... 126 Till Verdandi insända böcker och tidskrifter..............................1... 127 Quousque Tandem Revy. N:r 14 & 15................................... 129 ( BIBLIOTEKET STOCKHOLM 1892 Sro KHO!* LARS HÖKERBERGS FÖRLAG Utgifvare: ”UFFE” och LARS HÖKERBERG. Pris för detta häfte: Kr. 1: 50. o D 5 O 2 o 0 P 0 O O: 9 C O C C o 4 # Comenius’ åsigt om språkundervisningen. (Föredrag vid Stockholms läraresällskaps Comenius-fest d. 26 Mars 1892). Comenius dömer mycket strängt om sin tids skolbildning, som synes honom förfelad framför allt genom sin ensidighet. I det hela innebär den, menar han, blott ett planlöst jäktande efter kunskap under ett oförsvarligt åsidosättande af de båda öfriga vä- sentliga sidorna eller beståndsdelarne af den sanna humaniteten, nämligen sedligheten och religiositeten. Skolorna hafva glömt att besvara den frågan, huru man skall lefva rätt, och de fostra därför heller ej för lifvet. Den förvändhet hos de första menniskorna, som gjorde, att de försmådde lifvets träcl, medan de traktade efter att mätta sig med frukterna från kunskapens träd, har blifvit en ärftlig sjukdom hos släktet. Denna skadliga en- sidighet föder af sig en annan inom kunskapens och undervisnin- gens eget område. Ty där åsidosätter man verklighetsämnena och egnar all tid och omsorg åt språken, och då dessa betraktas och behandlas såsom sjelfändamål, ehuru de ej äro annat än verktyg och medel, skänka de icke någon verklig bildning, utan endast en tom och fåfänglig ordkunskap. »Knappast nå- gonstädes hafva andarne blifvit närda med tingens verkliga kärna; i stället hafva de blifvit uppfyllda med ordens skal och med frasernas dunst och kling-klang». Med den felaktiga uppfattningen af språkens natur och betydelse såsom bildningsämnen sammanhänger det oriktiga för- faringssätt, som man använder vid språkundervisningen. Se t. ex. på latinstudiet! »Huru invecklad, mödosam och vidt- sväfvande är ej undervisningen i detta ämne! Marketentare, trossknektar och handtverkare (som följa en krigshär till främ- mande land) lära sig ett utländskt språk, ja två eller tre så- dana, fortare än eleverna i våra skolor lära sig det latinska språket ensamt, och detta ehuru skolgossarne åt den uppgiften egna hela sin tid och de ifrigaste bemödanden. Och hvilken Verdandi, 1892. 4 50 COMENIUS’ ÅSIGT OM SPRÅKUNDERVISNINGEN. skillnad i resultaten! De förra kunna vanligen efter några få månader flytande tala det främmande tungomålet; de senare kunna knappast efter 15 eller 20 års studier hjelpligt ut- trycka sig på det latinska språket och då vanligen endast med det villkoret, att de få stödja sig på sina grammatikors. och lexikons kryckor. Ett sådant förskräckligt slöseri med tid och arbetskraft kan ej bero på annat än en felaktig metod». Comenius är färdig att instämma med den lärde professor Lubinus i Rostock, hvilken på tal om metoden för latin- undervisningen yttrar, att det förefaller honom, som om denna metod hade blifvit införd i skolorna af en ond, afundsam och mot menskligheten fientlig genius. Sjelf vittnar Comenius utan tvekan, att han, i likhet med så många tusende andra, för- spillt sin ungdom, lifvets löftesrika vår, på ett ofruktbart skolarbete, ett arbete, som till resultat knappast gifvit ens skuggan af en verklig bildning. Den smärtsamma vissheten härom är det, som drifver honom att söka i någon mån bidraga till att kommande släkten må undgå de villfarelser och det fel- aktiga förfaringssätt, hvaraf han och hans samtida ledo. * Hvad det är, Comenius finner olämpligt och skadligt i samtidens språkundervisning, framgår närmare af de anvisningar till en ny språkmetod, som han sedermera lemnar. ** Han be- tonar då i främsta rummet, att vi icke skola lära språken så, som om de utgjorde en beståndsdel af den verkliga bildningen eller visheten, utan att vi skola lära dem såsom verktyg eller medel att tillegna oss sjelfva och bibringa andra bildning. I en sådan uppfattning af språkundervisningens syfte får man en norm för språkstudiets så väl yttre som inre omfattning. Hvilka och huru många språk vi böra lära oss, kommer näm- ligen då att bero af den reala bildningsuppgift, som yttre om- ständigheter, begåfning och framtida lefnadsyrke för oss upp- ställa. För alla blir det ur denna synpunkt nödigt att lära modersmålet; i många länder blir det för den stora mängden behöfligt att lära jemväl ett främmande språk, nämligen de närmaste grannarnes språk; latinet framstår som ett medel för den högre bildningen öfver hufvud; och andra språk visa sig vara nödvändiga förutsättningar för vissa speciella vetenskaper, såsom grekiskan och arabiskan för de filosofiska och medicinska, studierna och grekiskan och hebreiskan för studiet af teologien. * Didactica magna, Gap. 11. * Did. magna, Gap. 22. jämfördt med Gap. 21. COMENIUS’ ÅSIGT OM SPRÅKUNDERVISNINGEN. 51 Vidare följer af den gifna grunduppfattningen, att ej alla de särskilda språken skola studeras lika fullständigt, utan att hvart och ett skall läras till den omfattning och på det sätt, som dess användningbetingar. Vid undervisning i grekiska har man t. ex. ingen anledning att söka bibringa färdighet i att tala språket; man behöfver ju insikt i detta språk endast för ändamålet att kunna tolka grekiska texter. Den andra stora normerande grundsatsen med afseende på språkundervisningen lyder sålunda: Det språkliga studiet måste löpa parallelt med studiet af realiteterna, särdeles i ungdomen, hvilket med andra ord innebär, att vi böra vinna sakinsikt på samma gång oeh i samma mån som vi vinna språkinsikt, eller att uttrycksförmågan ej bör utbildas hastigare än upp- fattningsförmågan. . Ur denna allmänna grundsats härleder Comenius trenne särskilda följdsatser. Den första: Man skall vid språkunder- visningen ej börja med att inlära isolerade ord, utan man skall gå ut från det organiserade språkmaterialet eller m. a. o. från satsen. Ty realiteterna äro ju ej för handen såsom isolerade, och de låta sig ej heller uppfattas annorlunda än i sitt sam- manhang och sin vexelverkan. — Den andra: Ingen behöfver känna ett språk i hela dess omfång, och det är löjligt och dåraktigt, om någon sträfvar därefter. Icke ens den grund- ligaste specialist kan känna sitt eget modersmål i alla dess delar. En sådan kunskap skulle nämligen förutsätta, att han hade en uppfattning af alla de realiteter, som blifvit beteck- nade med något till modersmålets organism hörande ljud. Men att jemväl den mest bildade och erfarne ej kan hafva en så omfattande sakkunskap, det inser man genast, om man t. ex. besinnar, hvilken mängd af speciella verktyg och förrättningar tillhöra de särskilda handtverken. — Den tredje hithörande följd- satsen lyder sålunda: Barnet måste få öfva sin uppfattnings- och språkförmåga på ett innehåll, som passar för den barnsliga åldern. Det är meningslöst att vilja lära en gosse latin medelst läsning af Ciceros skrifter eller andra böcker, hvilkas innehåll ligger bortom ett barns andliga horizont. Ty om gossen ej kan fatta innehållet, huru skall han då kunna uppskatta och för sin egen utbildning draga nytta af den konst, hvarmed tankarna blifvit klädda i träffande ord? Efter att sålunda hafva fastställt de högsta normerna för språkundervisningen i de båda satserna: språklcunskapen är blott medel och: språkstudiet måste löpa parallelt med sak- 52 COMENIUS’ ÅSIGT OM SPRÅKUNDERVISNINGEN. studiet^ öfvergår Comenius till att gifva anvisningar för den polygloitiska undervisningen eller den som har till uppgift att föra lärjungen till kännedom af flere olika sprak. I detta sammanhang gifver han också några högst viktiga allmänna språkmetodiska anvisningar, hvilka jag, för redans skull, ställer efter de regler, som närmast angå »polyglottien». 1. Hvarje språk skall läras särskildt för sig, ty två eller flere samtidigt studerade språk förvirra hvarandra ömsesidigt. 2. »Folkspråken» skola föregå de »lärda språken», och modersmålet skall inhemtas först, så grannarnes språk, därefter latinet, vidare grekiskan, hebreiskan o. s. v. 3. Hvarje språk skall få sig tillmätt en bestämd tid, under hvilken det bör läras, på det att läraren ej må fre- stas att göra bisak till hufvudsak och lärjungarna ej föranledas att på ord förspilla den tid, som bör egnas åt verkligheterna. Emedan modersmålet har ett omedelbart samband med reali- teterna, må det få den jämförelsevis längsta tiden sig tilldelad, nämligen hela barnaåldern och en del af gosseåldern, eller 8 å 10 år*. At det i andra rummet följande språket anvisas ej längre tid än 1 år; för det latinska språkets studium anslås 2 år, för grekiskan 1 och för hebreiskan 1/2 år. 4. Vid undervisningen i de främmande språken bör man stödja sig på barnens redan förvärfvade grammatiska vetande, och ur ett senare meddeladt språks grammatik må man därför upptaga endast sådant, som för detta språk är egendomligt och innebär en afvikelse från förut inhemtade språkregler. Handlar man emot denna anvisning, blir barnet afskräckt genom gram- matikstudiets vidlyftighet och förvirradt genom nyhetens sken. 5. De första öfningarne i det nya språket böra ske i an- slutning till en text, hvars innehåll är för barnen bekant, på det att uppfattningskraften odelad må riktas på den nya språkformen. 6. Alla språk kunna och böra läras efter en och samma metod. Hvilken denna allmängiltiga metod är, det har Comenius angifvit i några få korta satser, som här ordagrant meddelas: a) Hvarje språk bör läras mera genom praktisk använd- ning än genom regler d. v. s. genom idkeligt hörande, läsande, efterläsande, afskrifvande samt skriftliga och muntliga efterbild- ningsförsök (omnis lingua usu potius discatur quam præceptis, * För att undanrödja ett möjligt missförstånd torde det böra påpekas, att Comenius här menar de 8 å 10 första lefnadsåren, motsvarande moders- skolans och en del af folkskolans lärotid. comenius’ ÅSIGT OM SPRÅKUNDERVISNINGEN. 53 id est audiendo, legendo, relegendo, transcribendo, imitationem manu et lingua tentando, quam creberrime). b) Regler böra doek understödja och befästa använd- ningen (præcepta tamen usum juvent et firment). c) Språkreglerna skola vara grammatiska, icke filosofiska. Dessa viktiga satser blifva ytterligare belysta genom den hän- visning Comenius ger till framställningen i det närmast före- gående kapitlet, som handlar om metoden för bibringande af färdigheter. Språkkunskap är nämligen till väsentlig del en fär- dighet och måste så till vida —- likasom färdigheterna i all- mänhet —• förvärfvas genom en härmande utöfning. Målning lär man sig genom att måla, dans genom att dansa, sång genom att sjunga, nämligen efter en målande, dansande eller sjun- gande förebild. På samma sätt bör man äfven lära sig språk, alltså genom ett imiterande talande, läsande och skrifvande. Och likasom vid färdigheternas bibringande regeln har sin be- tydelse och nytta i andra hand, då den afslöjar det som i förebilden är i någon mån fördoldt, då den visar verksamhetens utgångspunkt och mål och utstakar vägen dem emellan och då den sålunda gör konstutöfningen i det hela säkrare eller mer skyddad för felgrepp; på samma sätt och af samma skäl får äfven den i rätta ögonblicket gifna språkregeln sin stora be- tydelse vid sidan af den praktiska språköfningen. Behofvet af en i regler sammanfattad språklära gör sig framför allt gällande vid undervisningen i de lärda (döda) språken. Men om regeln skall kunna belysa och befästa verksamheten, måste den vara kort och Idar, hvilket blir möjligt, om den är grammatisk och icke filosofisk eller m. a. o. om den rätt och slätt konstaterar de språkliga fakta utan att inrymma en förklaring däraf. * * Härmed har jag i korthet redogjort för Comenius’ åsigt om språkundervisningen, sådan den är framställd i Didactica magna. De som önska att mera i detalj lära känna Comenius’ språkmetodik hänvisas till hans specialafhandling Novissima linguarum methodus. L. M. Wærn. Bref fra Norge. Norge i Marts 1892. Da »Verdandi» gjentagende har behandlet Spörgsmaalet om Undervisning i »Huslig (konomi» i Pigeskolen, har jeg tænkt, det kunde interessere Tidsskriftets Læsere at höre lidt om det Kursus i »Huslig (Ekonomi», som den norske Stat netop har ladet afholde i Kristiania under Ledelse af Frk. Helga Helgesen, Lærerinde ved Kampens Folkeskole. Som Tidsskriftets Læsere muligens bekjendt indgav Fru Dok- tor Christensen i Sandefjord og Frk. Henriette Wnlfsberg i Dram- men. til forige Aars Storthing et Andragende om, at et Belöb af Kr. 2000 af Storthinget maatte stilles til Regjeringens Raadighed til Uddannelse af Lærerinder i »Huslig (konomi». Andragendet motiveredes ved Umuligheden af at skaffe Lærerinder til de mange Skolekjökkener rundt om i Landet, til hvis Oprettelse der allerede var bevilget eller vilde blive bevilget de fornödne Pengemidler. Storthinget stillede sig særdeles imödekommende ligeoverfor Sagen, og det begjærede Belöb blev enstemmig bevilget. Da Ansögerinderne i sit Andragende havde nævnt, at Frk. Helga Helgesen, der med offentligt Stipendium havde studeret Undervis- ningen i huslig CEkonomi i Skotland og England, var villig til at overtage Ledelsen af det eventuelle norske Kursus, henvendte Kirke- departementet sig i Sommer til hende med Anmodning om at udar- beide Plan og Overslag for det paatænkte Kursus. Efter at Pla- nen efter Departementets Anmodning af Fru Christensen og Frk. Wulfsberg var gjennemgaaet og af dem efter nogle mindre fore- slaaede Forandringer anbefalet, blev den af Departementet endelig vedtaget, ligesom det bestemtes, at Kurset skulde tage sin Begyn- delse 4:de Januar 1892 og vare c:a 6 Uger. Kurset kunde kun optage 20 Elever og om disse 20 Elev- pladse blev der nu en livlig Konkurrence. Undervisningen var jo BREV FRA NORGE. 55 gratis, og Reisestipendier var stillet de Udenbyesboende i Udsigt. At ikke alle Ansögerinder kunde blive optaget var en selvsagt Sag; — det gjaldt da at gjöre et skjönsomt Udvalg, saa de forskjellige Landsdele kunde blive repræsenterede. Dette skede ogsaa, og da Damerne den förste Dag mödtes, hörte man en livlig Blanding af Dialekter. Alle de större Byer — Kristiania, Bergen, Trondhjem, Stavanger, Drammen o. s. v. -— var repræsenterede, — ja helt fra Vardö mödte en Lærerindeaspirant. Hun havde maattet reise hjem- mefra en hel Maaned iforveien for at komme tids nok, og hendes Reiseudgifter var saa store, at de slugte omtrent en Fjerdedel af det hele Stipendiefond. Det var Vardö Kommune, ved hvis Mid- delskole hun er Lærerinde, der havde anmodet hende om at reise, samtidig som der tilstodes hende fri Vikar. Jeg nævner dette, fordi det viser, i hvor höi Grad Interessen for det nye Pag er vakt i vort Land. Por ikke at være uretfærdig maa jeg tilföie. at andre Kommuner ikke var mindre imödekommende end Vardö. Og saa begyndte da Undervisningen, og der sattes med engang fuld Damp. Og det kunde ogsaa trænges, thi det Pensum, der skulde gjennemgaaes i de 6 Uger, var ikke ganske lidet. Baade Frk. Helgesen og hendes Assistent Prk. Ebbesen — Bestyrerinde af Sandefjord Skolekjökken — lagde sig ganske ordentlig i Sælen, — som vi siger her i Norge, — og Frk. Sofie Möller, der havde paataget sig de fysiologiske Foredrag, hörer heller ikke til dem, der lader Eleverne sove ind. Men skjönt Arbeidet var noksaa strengt, og den lange Skolevei ödede baade Tid og Kræfter, gik dog Alt med Liv og Lyst, og de 6 Uger svandt som en Vind. Saa kom da Examen. Enkelte gruede lidt for den paa For- haand, thi en Examen er nu en Examen, og det Ord har som faa ved sin blotte Lyd en vidunderlig Evne til at gjöre Folk nervöse, især Kvinder. Men ogsaa Examen blev overstaaet — og det til störste Ære baade far Lærerinder og Elever. Proven var dels theoretisk — Besvarelse af en Række forelagte Spörgsmaal, — dels praktisk, — gjennem en saakaldet Demonstrations-Lektion. Naar Hensyn tages til, at der trods alle Anstrengelser fra Bestyrerindens Side ikke var faldt mere end 10 a 12 praktiske og 4 å 5 De- monstrationslektioner paa hver Elev, kunde nok Censorerne have Grund til at udtale, at de var forbausede over den Sikkerhed, hvor- med de fleste af Kandidaterne holdt sin Examensdemonstration. Men erindres maa det jo her, at de fleste af Eleverne var rutinerede Lærerinder med mangeaarig Övelse-i Undervisningskunsten og vel forfarne i de pædagogiske Finesser. Særlig fordelagtig stillet var Lærerinderne i Naturhistorie, thi i Virkeligheden er jo en saadan 56 BREV FRA NORGE. Lektion i huslig (konomi en Time i Naturvidenskab belyst gjen- nem Experimenter hentede fra Kjökkenet. Den under Kurset vundne Erfaring har, tror jeg, bestyrket den Mening, der er ud- talt af mange Pædagoger, at det vilde være heldigst, om Under- visningen i huslig (konomi paa Skolerne kunde gives af Skolens Lærerinde i Naturfag. De fleste af de 20 Elever reiser nu atter tilbage til sine Hjem, for der at fortsætte eller begynde sin Virksomhed som Lærerinder ved Skolekjökkener, At denne Virksomhed nu efter det afholdte Kursus vil faa en Karakter af methodisk Orden og Klarhed, der kan give Haab om gode Resultater, er der al Grund til at tro. Lærerinderne har nu faaet en fast Grund at bygge paa, de ved, hvor- dan de skal anlægge sin Undervisning, og hvordan de bör begrændse den. Dygtigheden vil i dette som andre Undervisningsfag först naaes gjennem fortsat Studium og fremfor alt fortsat Övelse. Gjæl- der det nogetsteds, saa her: »Ubung macht den Meister». Om jeg ikke er feil underrettet, vil fra August dette Aar mindst ti Skolekjökkener være i Virksomhed dels ved Folkeskoler dels ved Middelskoler og höiere Pigeskoler. I Almindelighed vil det vel gaa her som i Udlandet: den lavere Skole begynder, og efter nogen Tid maa saa den höiere — under Pres af Forældrene — fölge efter. Det förste offentlige Skolekjökken her i Landet aabnedes i Sandefjord November 1890. Det tillstod kun Adgang for Folkeskolens Elever, men inden længe vil vist Undervisning i rationel Madlavning ogsaa blive meddelt Middelskolens Pigebörn. ■— Af en Notis i »Aftenposten» har jeg seet, at Undervisning i huslig CEkonomi fra næste Skoleaars Begyndelse vil blive meddelt paa Frk. Falsens Pigeskole, — en af de störste Pigeskoler i Kristiania. Som Læ- rerinde er engageret en af de Damer, der gjennemgik Statens Kur- sus paa »Kampen». En anden af de större Pigeskoler i Kristiania — Hr Nickelsens — har allerede indfort det nye Fag. Paa Kri- stiania Folkeskoler vil vist »Huslig CEkonomi» ogsaa snart blive op- taget som Undervisningsfag. * I fölge en senere Meddelelse er dette allerede skeet. Om estetisk gymnastik i skolorna af Gustaf Nyblæus. Hvad är estetisk gymnastik? — Det är för det första gymnastik, och hvad dermed menas, är man ju tämmeligen ense om, fastän somliga dervid hufvudsakligen tänka på dess medikala tillämpning såsom det förnämsta, andra åter på den pedagogiska, den uppfostrande, och ännu andra på den i kraf- tig idrott tillämpade såsom hufvudsaken. Men få äro de, som härvid lägga någon vigt på den estetiska sidan häraf, ja denna synes till och med för gymnastikens målsmän vara ganska främmande och af somliga måhända alldeles förbisedd, om icke rent af betraktad såsom ett slags motbjudande sjåperi, och dock har den svenska och, hvad mera är, den rationela gymnastikens egentliga grundläggare och upphofsman Pehr Henrik Ling in- rymt densamma såsom en 4:e hufvudafdelning i sitt beundrade, ganska allmänt erkända och i flere länder tillämpade gymna- stiska system, ehuru han ej medhann att till någon grad af fullständighet sjelf utveckla hvad han härmed menade. Men härmed är ändå frågan icke besvarad. Man måste ju, för dess besvarande äfven göra för sig någorlunda klart, hvad ordet este- tisk innebär, och det hafver sig måhända icke så lätt, som man vid första påseende kunde tycka. Estetisk? —- Ja, det är ju någonting vackert, någonting poetiskt, någonting extra behag- ligt. Men detta svar är allt för obestämdt, och det blifver, tyckes det, nödigt, att gå till detta ords ursprungliga och egent- liga betydelse, och då visar det sig — såsom vanligt är med de ord, som för mensklig kultur hafva någon egentlig vigt — att det är rent grekiskt och kommer från ordet coln01C, som i grunden icke betyder annat och mer än förnimmandet. Este- tisk gymnastik skulle således endast vara en förnimmande gymnastik. 58 OM ESTETISK GYMNASTIK I SKOLORNA. Visserligen är härmed icke mycket sagdt, ty all gymna- stik måste ju, såsom all annan aktivitet eller passivitet inne- hålla någon grad af förnimmelse, men då här vigten just lägges på sjelfva förnimmandet, så blifver detta derigenom ett refiek- teradt förnimmande, och häruti framträder då en icke otydlig skilnad från annan gymnastik, i hvilken härpå ingen vigt lägges. Den närmaste frågan blifver då, hvad som vid gymnastik d. v. s. vid gymnastisk rörelse — ty gymnastik är rörelse — egentligen kan förnimmas? Härpå torde med full rätt kunna svaras, att utom den rent kroppsliga förnimmelsen af ansträng- ning och dermed förenadt välbehag eller obehag, då den öfver- drifves, och den återverkan på viljekraften, som härmed är förenad, här äfven inträder förnimmelse af form och tempo, d. ä. af rum och tid i den begränsning, som göra dessa upp- fattliga för föreställningen och tanken. Hvad som i första rummet skiljer en gymnastisk rörelse från en, som ej förtjenar att så nämnas, är, att den är bestämd till sin form, och häraf följer då genast, att den aktivt gymna- stiserande — med den passivt gymnastiserande, den som gymna- stiseras, är förhållandet icke detsamma — icke kan göra detta, utan att han sjelf har uppfattning och förnimmelse af den form, i hvilken rörelsen skall utföras, och denna förnimmelse blifver klarare i den mån han lyckas att rätt utföra rörelsen. I hvarje väl utförd aktiv rörelse ingår alltså en klar förnimmelse af dess form, och då en menniskosjäl häri är verksam, så kan det icke undgås, att rörelsen kommer att uttrycka den afsigt och den själsstämning, i hvilka den utföres, hvilka ju då, äfvensom rörelsens form, blifva för åskådaren häraf möjliga att uppfatta. Ett estetiskt moment ingår således, strängt taget, i hvarje aktiv gymnastikrörelse, men icke är det detta man menat med este- tisk gymnastik, den vore då omöjlig att skilja från den peda- gogiska, från den allmänna friskgymnastiken. Det är tydligt att ordet estetisk här betyder något mera än blott och bart förnimmande; det ingår äfven efter språk- bruket onekligen häruti ett bibegrepp af skönhet, och det är väl nästan endast i den pathologiska termen anestetisk, som det har bibehållit sin ursprungliga och hos Grekerna sjelfve, såsom det vill synas, oförändrade betydelse. Det är först i midten af det adertonde århundradet, som man i Tyskland och sedan i andra länder börjat använda det i denna nya och rikare betydelse. Estetisk gymnastik blifver då alltid i någon grad skönhetsgymnastik d. v. s. en gymnastik, som icke allenast af- OM ESTETISK GYMNASTIK I SKOLORNA. 59 ser den kroppsliga skönhet, som -— så långt anlag och helsa medgifva — vinnes genom riktig och fullgången utbildning, utan äfven den andligare skönhet, som uttrycker sig i sjelfva rörelsens harmoniska karaktär, ty harmoni, samstämmighet, är grundbegreppet i all skönhet. En estetisk gymnastikrörelse skall, tyckes det, sålunda vara både uttrycksfull och harmonisk, men uttrycksfull icke allenast på det sätt som hvarje annan rätt utförd aktiv rörelse, utan äfven angifvande en särskild själsstämning eller en särskild till ett annat föremål sig refererande mening, ty det bibegrepp af skönhet, som ingår i begreppet estetisk rörelse, innehåller något mer än endast harmoni, det upplåter, så att säga, förbindelsen mellan gymnastiken och den dramatiska konsten, konsten att med hela sin person på klart och riktigt sätt uttrycka hvad man tänker och känner. Något af denna konst, af denna för- måga bör ju hvarje bildad menniska ega, och icke allenast för skådespelaren utan äfven för talaren är den af stor vigt, äfven- som den i sitt objektiva framträdande för både målaren och skulptören måste vara af stor betydenhet. I någon mån borde den alltså ingå i all uppfostran, om också endast dess allra enklaste former för den lägre skolan kunna vara användbara. Men rörelsen har icke allenast form utan äfven tempo, och tidsbestämningen kan för sannt gymnastisk rörelse så mycket mindre lemnas derhän, som qvantiteten af rörelsens kroppsliga inverkan häraf egentligen beror. Den till formen bästa och riktigaste gymnastiska rörelse kan genom oriktig tidsbestämning icke allenast, till den dermed afsedda verkan, förfelas, utan t. o. m. blifva i mer och mindre mån skadlig, ja förderflig. På tempobestämningen, på rörelsens hastighet och på dess repetition beror det sålunda väsentligen i hvad mån den skall gagna, skada eller endast förfela sin verkan, och detta gäller om all gymnastisk rörelse, följaktligen äfven om den estetiska; men fordrar man af den estetiska gymnastikrörelsen, att den skall verka harmoniserande — och denna verkan bör den väsentligen hafva — så får dess tempo icke vara häftigt, och det är först vid öfvergången till dans å ena sidan och till fäkt- ning å den andra, hvilka båda äro att anse såsom tillämpning af gymnastik, som det hastiga tempot här egentligen blifver användbart och påkalladt. De estetiskt-gymnastiska rörelserna hafva äfven blifvit kallade plastiska, och den s. k. plastiken, bestående af på empiriskt-traditionel väg uppkomna rörelser, har för skådespelare- 60 OM ESTETISK GYMNASTIK I SKOLORNA. konstens elever blifvit ett särskildt läroämne. Visserligen har ordet plastisk här, likasom ordet estetisk, fått en bemärkelse, som icke är den egentliga, men de kunna, då ordet plastisk tydligen endast afser formen, på sätt och vis här vara hvar- andras komplementer. Den traditidnela plastikens rörelser kunna väl till största delen, om icke alla, ganska väl försvaras, oaktadt de icke kun- nat stödja sig på gymnastikens först på senaste tid klart funna grundlagar, bland hvilka formbestämdheten kan betraktas såsom den första, ty denna förutan, vet man ju här icke egentligen hvarom man talar. Vill man derför finna säkra former för estetisk gymnastik, så måste man återgå till de gymnastiska grundformerna och se närmare till, hvad dessa kunna i estetisk väg erbjuda, d. v. s., hvad de i psykiskt hänseende kunna ut- trycka, och då hvarje rörelse måste hafva en utgångsställning, så blifver den s. k. grundstcillningen, det enkla uppräta ståen- det på rätvinklig bas, det som man först från estetisk synpunkt får taga i betraktande. Detta är rätt oeh slätt ståendet, och dess uttryck är en flärdfri men värdig fasthet förenad med en lugn anspråkslöshet och full beredskap på hvad som kan följa. I denna ställning hvilar kroppstyngden lika på båda benen, men om denna, genom höfternas skjutande något åt sidan öfver- föres på det ena benet, så blifver det andra benet befriadt från dess uppbärande, och härigenom uppkommer då en i viss mån hvilande ställning, hvilken utgör en modifikation af grundställ- ningen. Men äfven en annan modifikation häraf ligger mycket nära, den som uppkommer genom båda fotternas samman- slutande i riktning framåt, och hvilken på grund af basens förminskning på bredden, med skäl kan kallas den smala ställ- ningen, från hvilken de egentliga balansrörelserna rätteligen utgå, men hvilken är, så att säga, för trång, för att deruti kunna intaga den hvilande ställningen. Den uttrycker äfven en viss osäkerhet i förening med något tvång. Emot denna modifikation af grundställningen svarar tydligen den breda ställningen, uppkommande enklast derigenom att den ena foten flyttas rakt åt sidan, hvarigenom tydligen bredden af ställnin- gens bas blifver förökad. Måttet för detta förökande kan efter omständigheterna vara olika, men mer än axelbredden bör icke afståndet mellan fotterna blifva, så framt man vill und- vika tyngd i den eljes fasta och beqvärna ställningen. Öfver- för man i denna ställning kroppstyngden på det ena benet med någon lyftning af den andra fotens häl, hvarvid benet med OM ESTETISK GYMNASTIK I SKOLORNA. 61 lindrig böjning i knäet kommer att stödja endast på tårna, så uppkommer härigenom en både fri och säker ställning, af vida ädlare karaktär än den fasta och trygga oförändrade breda ställningen. Jämte ställningen, hvilken vid all gymnastik är väsent- ligen bestämmande för den deruti utförda rörelsens karaktär, blifver för den estetiska gymnastiken åtbörden, gesten, arm- rörelsen af högsta betydenhet. Söker man då den första, enk- laste formen härför och utgår man härvid från grundställningen, så kan väl denna icke blifva någon annan än den fullt fria handvändningen framåt och utåt (supination), hvarvid, i den mån rörelsen fortgår, händerna och underarmarne otvunget komma att något skilja sig från kroppens sidor. Men, lika- som man redan i den hvilande grundställningen fann ett annat uttryck än i den strängt iakttagna, så undgår man icke att i denna med båda underarmarne verkställda handvändning finna något ganska talande, för hvilket man har skäl att göra sig reda i afseende på hvad det egentligen uttrycker och innebär. Detta synes då icke kunna blifva något annat än ett förkla- rande, betygande, försäkrande, starkare i den mån händerna vändas utåt och skiljas från kroppen, hvaremot man i händer- nas vändning inåt och bakåt (pronation) skulle kunna se ett uttryck af benägenhet att hålla någonting doldt. I denna be- tygande åtbörd, verkställd i sträng grundställning med stark utåtföring af armar och händer synes ligga det kraftigaste ut- tryck af fast tro och öfvertygelse om hvad man dervid har att säga. Göres denna åtbörd blott med den ena armen, under det den andra hänger hvilande vid sidan, så är uttrycket visser- ligen detsamma, men icke på långt när så starkt. Med denna åtbörd kan äfven förenas en vridning åt sidan, men denna säger då intet annat, än att man, utan att öfvergifva sin ställ- ning, talar till någon som befinner sig åt det håll man vänder sig. Redan i grundställningen gifver denna åtbörd, utförd med den högra armen, ett öppnare, man kunde nästan säga ärligare uttryck än med den venstra, hvilken deremot härvid gifver ett något blidare. Gör man denna åtbörd blott med den ena handen men i förening med hufvudvridning åt denna handens sida, då synes häruti ligga ett uttryck af bifall, ett ja, ehuru tämligen hårdt och kallt; men detta bifall blifver helt annorlunda, om rörel- sen verkställes i den hvilande grundställningen med öfverföring af kroppstyngden å samma sida och med axlarnes d. v. s. bålens 62 OM ESTETISK GYMNASTIK I SKOLORNA. lindriga ■ deltagande i hufvudets vridning ; det blifver då fullt öppet och välvilligt. Men om man deremot gör denna rörelse med kroppstyngdens öfverförande åt motsatt sida — och der- uti ligger då ett undandragande i stället för ett närmande — så ligger deruti tydligen ett afslag, ett nej, ehuru ingalunda ovänligt. Skulle man vid den bifallande åtbörden med bålens lindriga vridning åt samma sida som hufvudet förena en lika lindrig bål och hufvudböjning till sida-framåt, så kommer detta att innebära, mycken både aktning och välvilja; göres åter allt detta i förening med den afslående åtbörden, så mildras der- igenom det obehagliga i afslaget. I den smala ställningen kan naturligtvis allt detta äfven- ledes verkställas, men det får —- utom den första handvänd- ningen utåt med båda händerna, den dubbla handvändningen, som väl kan förtjena namn af grundåtbörden, och hvilken här jämte betygandet kommer att innebära någon försynthet, någon artighet, helst om dermed förenas en lindrig böjning framåt, en börjande bugning — en något komisk anstrykning af elän- dighet, om ställningen härvid genom tyngdens öfverförande på det ena benet, blifver hvilande, hvilket synes bero deraf, att man tyckes likasom finna sig väl i denna allt för trånga ställning. I den breda ställningen kunna dessa åtbörder äfven verk- ställas, och de få då ett uttryck af mycken trygghet ända till tvärsäkerhet. Öfverföres åter i denna ställning kroppstyngden på det ena benet med lyftning af den andra hälen, så kan äfven härmed grundåtbörden, enkel eller dubbel (half eller hel) förenas, men ställningen, som innebär ett ofullgånget, ett halft steg åt den sida, dit tyngden öfverföres, innebär då en rörelse åt detta håll, hvarvid man likasom drager sig undan från hvad som finnes å det andra hållet. Detta gifver hela åtbörden ett lifligare uttryck, i stället för att den hvilande grundställningen innebar ett lugnare. Här är nu tvärsäkerheten alldeles förbi, och detta förnimmes ännu tydligare, om man med detta half- steg förenar den bifallande eller afslående åtbörden, hvilken då naturligen får en starkare utåtföring och lyftning af handen. Det lifligare uttryck, som halfsteget åt sidan gifver den betygande åtbörden, helst om någon bål vridning med den enkla handvändningen förenas, framträder ännu starkare, om man dermed, förenar den tilldragande eller den frånstötande åtbör- den, hvilka äro grundformen för all starkare känsloyttring, som alltid i högre eller lägre grad innebär välvilja eller ovilja, kär- OM ESTETISK GYMNASTIK I SKOLORNA. 63 lek eller hat. Den renaste formen, således grundformen, för den tilldragande (attraherande, centripetala) åtbörden finner man vid halfsteget åt sidan genom upplyftande af denna sidas arm i vågrät riktning utåt sidan i förening med hufvudets vridning åt samma håll, hvarvid handen blifver vänd nedåt, samt derpå följande omvändning af handen under armens böjning till en vinkel något större än den räta i förening med handledens böj- ning, så att hela formen blifver likasom afrundad, hvarvid arm- bågen något får sjunka; så att handen icke kommer högre än hufvudet. Denna åtbörd, hvilken innebär ett vinkande till sig, ett tilldragande, kan sedan i lifvets många förhållanden få olika riktning och böjningsgrad, men bibehåller dock alltid sin attra- herande karaktär. Helt annat blifver förhållandet med det ut- tryck, som uppkommer genom att, med frånvänd och uppåtböjd hand, icke göra armens böjning större än att all stelhet i dess hållning derigenom upphör. Detta blifver grundformen för den frånstötande (repulserande, centrifugala) åtbörden, hvilken, huru den för öfrigt kan komma att modifieras, alltid kommer att, om också i olika grad, uttrycka hat och ovilja. Så väl den tilldragande som den frånstötande åtbörden kunna klarast och fullständigast afslutas med att låta armen under full böjning sjunka ned mot lifvet och derefter sträckas nedåt in i den förklarande, betygande, försäkrande grundåt- börden. Det är tydligt, att både den tilldragande och den från- stötande åtbörden kunna verkställas så väl i sträng som hvi- lande grund ställning, äfvensom i den smala och i den oför- ändrade breda ställningen, hvarvid uttrycket modifieras af ställ- ningens karaktär, äfvensom att vid halfsteget åt sidan den till- dragande åtbörden bättre förenar sig ett närmande och således helst bör gå åt samma sida som steget tages, och att tvärtöm den frånstötande åtbörden helst bör göras åt den motsatta sidan. Göres deremot den frånstötande åtbörden i förening med ett närmande, så kommer, såsom det vill synas, att dertill ingå en grad af hot, och förenas den tilldragande åtbörden med ett fjärmande, så ser den nästan något förledande ut. : Men det gifves andra ställningar än grundställningen och dess modifikationer, i hvilka dessa grundformer af åtbörd äfven- ledes kunna verkställas, och de få då, utom af hvad de i och 64 OM ESTETISK GYMNASTIK I SKOLORNA. för sig innebära, ett utryck af den ställnings karaktär, i hvil- ken de utföras. Det gifves nämligen en ställning som för fri- gymnastiken (gymnastiken utan redskap) är nästan lika vigtig som sjelfva grundställningen och denna är gångställningen med dess modifikationer, sidogång ställning en och korsgångställnin- gen. Det för gångställningen, hvilken uppkommer genom den ena fotens flyttning framåt såsom till ett steg, karaktäristiska och i ögonen fallande är, att symmetrien, som i grundställ- ningen och dess modifikationer är väl bevarad, här i viss mån är bruten, hvilket gör ställningens hela uttryck mindre lugnt, mera lifligt, mera oroligt. Såväl grundåtbörden med dess variationer som den till- dragande och den frånstötande åtbörden kunna naturligtvis i denna ställning verkställas, men den skiftning i uttryck, som härvid uppkommer, är mindre klar än om ställningen öfvergår till halfsteget framåt eller tillbaka genom tyngdens öfverförande på främre eller bakre foten, med lyftning af den andra fotens häl; endast det kan förtjena anmärkas, att den bifallande åt- börden verkställd åt den bakre fotens sida blifver öppnare och vänligare än åt den andra, äfvensom den tilldragande åtbörden blifver mera förtröstansfull åt denna sida än åt den andra. Den frånstötande åtbörden blifver äfvenledes, så att säga, ärligare at denna sida. Men här tillkommer nu, att den tilldragande åtbörden, i full öfverensstämmelse med den framflyttade fotens riktning, äfven kan göras framåt genom armarnes upplyftande framåt i vågrät riktning, hvarvid händerna blifva vända mot hvarandra, och derpå följande inåtböjning med händerna vända mot ansigtet. Uttrycket blifver då varmare än om man skulle göra detta i grundställning. Men denna värme, denna liflig- het i känslan framträder icke fullständigt klart förr än vid halfsteget framåt. Då blifver denna åtbörd mycket talande, antingen den göres hel eller half d. v. s. med båda armarne eller blott den ena, och redan den betygande åtbörden får i detta halfsteg vida mera liflighet, öppenhet och värme än i grundställningen, hvarvid dock är att märka, att vid denna åtbörds verkställande blott med en hand, den framsatta fotens hand talar bestämdare än den andra. Den frånstötande åtbör- den bör i öfverensstämmelse med detta halfstegs riktning en- dast göras bakåt i förening med vridning af bål och hufvud åt detta håll, — ty det blifver en allmän regel, att jag när- mar mig vid attraherandet och fjärmar mig vid repulserandet — men då endast med den ena armen, hvarvid äfvenledes ut- OM ESTETISK GYMNASTIK I SKOLORNA. 65 trycket blifver öppnare och bestämdare åt den bakre fotens sida än åt den andra. Motsvarigt halfsteget framåt är halfsteget bakåt med lyft- ning af främre fotens häl, hvarvid denna fot, likasom bakre foten i halfsteget framåt, stannar i steget, i stället för att sluta intill den flyttade foten och sålunda fullborda detsamma. Med halfsteget bakåt sammangår den betygande åtbörden mycket väl, och det uttryck, som härvid framkommer, synes vara någon grad af undergifvenhet, resignation, ett tillbakavikande. För- enar man härmed den frånstötande åtbörden, hel eller half, så måste den göras i riktning framåt och innehar väl då stor, ända till någon grad af afsky stegrad ovilja. Den tilldragande åtbörden bör här göras bakåt under bål och hufvudvridning åt samma håll och blott med den ena armen. Den synes då innebära en begäran om bistånd, om hjelp, och åt den bakre fotens sida blir uttrycket mera förtröstansfullt än åt den andra sidan, det förhållandet blifver mera inveckladt. Gör man half- steget framåt med den frånstötande åtbörden, så ligger deruti en något hotande ovilja; gör man halfsteget bakåt med den tilldragande åtbörden, så innebär detta en lockelse, ett för- ledande. I sidogångsställning — uppkommande genom den ena fotens flyttning icke rätt framåt, utan i den riktning han vid grundställning innehar d. v. s. i half rät vinkel till så väl framåt- som sidoriktningen och således i en linie midt emellan båda, eller ock genom den andra fotens tillbakaflyttning i samma linie — och i Icorsgångställning — uppkommande ge- nom den ena fotens flyttning i den andra fotens riktning tätt förbi denna, men med bibehållen utåtvändning i rät vinkel till denna riktning, eller ock genom den andra fotens flyttning bakåt på motsvarigt sätt — kunna alla de förenämnda grund- formerna för åtbörd äfvenledes öfvas, men i alla dessa ställ- ningar löna de sig knappast på annat sätt än i förening med halfsteg framåt eller bakåt, helst rörelsen endast härigenom vinner den helhet, som för dess harmoniserande inverkan är så väsentlig. Men om man kan säga att grundställningen innebär och uttrycker enkelhet, lugn och bestämdhet, den smala ställnin- gen inskränkning, tvång, osäkerhet och den breda säkerhet, trygghet, välmåga, så gifver gång ställning en i framåtgående uttryck af liflig känsla, värme och öfvertygelse och i bakåt- gående af resignation, undergifvenhet, försagdhet, sidogång- Verdandi, 1892. 5 66 OM ESTETISK GYMNASTIK I SKOLORNA. ställningen åter i framåtgående uttryck af kraft, mod och.storhet och i bakåtgående af stolthet, ovilja och motstånd, och korsgång- ställningen i framåtgående af finhet, lätthet och förslagenhet och i bakåtgående af slughet, list och förställning, och allt detta spelar således in i uttrycket af de särskilda åtbörder, som i dessa ställningar utföras.* I alla dessa uppräta ställningar kommer, huru stark den känslorörelse än må vara, som i de deri utförda åtbörderna söker och finner sitt uttryck, egentlig lidelse och passion icke till sitt fulla uttryck; detta inträffar först vidide i någon mån och i någon riktning fällda ställningarna. Dessa kunna, så framt man vill bibehålla någon klarhet och reda i formen, icke intagas med fällning i andra riktningar än de genom gångställningen och dess variationer angifna, och då det full- ständiga fallandet härvid icke får inträda, så måste någondera foten härvid, till stöd för kroppens tyngd, flyttas i den angifna riktningen. Sker nu detta med lyftning af den andra fotens häl, så uppkommer det stora halfsteget i hvilken af dessa rikt- ningar rörelsen göres, och om man antager maximimåttet för afståndet mellan hälarne i det ordinära halfsteget till två fot- längder, så kan det vid det stora halfsteget bestämmas till tre. I öfverensstämmelse med ställningens utsträckta bas och krop- pens fällning, hvilken härvid med full formbestämdhet kan gå ända till half rät vinkel mot det plan man står på, få de i förening härmed utförda åtbörderna en större utsträckning i formen genom armarnes och händernas högre lyftning samt större utåtföring vid nedgåendet i den betygande åtbörden, och uttrycket blifver till följd häraf starkare, ja, det kan vinna all den styrka, som på detta sätt genom menniskokroppen såsom estetiskt uttrycksmedel kan angifvas. Ser man något närmare på karaktären af de ställningar, som härvid uppkomma och på hvad de sålunda uttrycka, så synes den stora gångställningen — så kan den ju på grund af basens ökning gerna få heta —• i framåtgående innebära längtan, åtrå, passion, och i bakåtgående häpnad och fruktan, och den tilldragande åtbörden får i framåtgåendet genom hän- dernas högre lyftning, hvarvid äfven ansigtet naturligen vändes uppåt, ett uttryck af trängtan, stegrad ända till bön, hvaremot den frånstötande åtbördens uttryck i bakåtgåendet stiger till * Se vidare härom »Plastiska Kroppsöfningar, Gruuddrag till Estetisk Gymnastik af Gustaf Nyblæus. Stockholm, P. A. Norstedt & Söner, 1882. OM ESTETISK GYMNASTIK I SKOLORNA. 67 häpnad, fruktan och bäfvan. På samma sätt gifver med mot- svarande åtbörder den stora sidogångställningen i framåtgående uttryck af djerfhet, mod och, med knuten band, vrede, och i bakåtgående af trots och afsky, äfvensom det stora Icorsgång- halfsteget gifver framåt med tilldragande åtbörd uttryck af falskhet och brottslighet och bakåt, med frånstötande åtbörd, af skräck och fasa. ■ ' * * En rörelse bestämmes dock icke endast af sin form, utan äfven af sitt tempo, sitt tidsmått och, der flere tempo sam- mangå, af sin rytm. Men, likasom den estetiska gymnatiken icke, utan att intränga på det mimiska området, kunde för- söka att i sig upptaga alla de åtbörder, som till form och ut- tryck med någon klarhet kunde bestämmas — de skifta ju för öfrigt genom sina nyanseringar i form och tempo, i riktning och hastighet, i det oändliga — utan bör.nöja sig med de enklaste grundformerna, så bör den ock i tempot inskränka sig till de enklaste bestämningar. Det är då tydligt, att den lång- sammare rörelsen innebär en lugnare stämning än den hastigare, och då man med den estetiska gymnastiken hufvudsakligen bör afse dess harmoniserande verkan, så synes häraf böra följa, att endast den måttligt hastiga rörelsen härvid är passande. Måttet härför kan man finna i sekunden, hvilken ju äfven ganska nära sammanträffar med pulsslaget, den naturliga tidmätaren inom menniskokroppen, och man kunde då antaga, att den enkla rörelse, som i hastighet icke öfvergår en sekund, ej är att anse såsom en hastig rörelse, och man kunde med detta antagande bestämma de enkla estetiskt-gymnastiska rörelsernas medel- hastighet till en sekund, utan att detta behöfde innebära något hinder för att, då anledning dertill funnes, öka eller minska denna hastighet. Intagandet af den hvilande grundställningen skulle sålunda beqvämligen verkställas på en • sekund och återgåendet i grundställning likaledes. Detta tidsmått passar äfven för handvändningarne med återtagande af grundställning, hvilka tvenne enkla rörelser, då de sammanslås, gifva en enkel rytm af 2 tempo. Sammansätter man öfverföringen, handvänd- ningen och återgången i grundställning till en oafbruten rörelse, så får man en rytm af 3 tidsmått eller tempo, och detta blif- ver då gällande för den betygande åtbörden äfven i dess före- ning med halfsteget, hvilket då blifver första tempot. Men förenar man härmed de tilldragande eller frånstötande åtbör- 68 OM ESTETISK GYMNASTIK I SKOLORNA. derna, så uppkommer, då hvarje särskild rörelse får sitt eget tidsmått, en sammansatt rörelse af 6 tempo, hvilka alla böra gå lugnt med ungefär en sekund på hvardera, nämligen half- steget, armlyftningen, armböjningen med sin handledsrörelse, armnedsänkningen med full böjning, armsträckning med hand- vändning framdt-ritåt och återgång i grundställning. Här- vid bör dock göras ett mer eller mindre markeradt uppehåll på den 3:dje rörelsen, emedan åtbörden då är fullgången och det derpå följande endast innebär en återgång. En nyans, som härvid icke är olämplig är, att redan vid armn edböjning en öfver- föra tyngden på den andra foten och låta den betygande åt- börden sluta i den ställning, som härigenom uppkommer; men uttrycket modifieras häraf betydligt, så att vid öfverföring bakåt från halfsteg framåt uttrycket får, så att säga, färg af den re- signation, som halfsteget bakåt — ty den ställningen kommer man då uti — i sig innebär, hvaremot vid öfvergången från halfsteget bakåt till halfsteget framåt uttrycket vinner i liflighet och kraft, blifver modigare.* * Att de särskilda gångarterna äro ganska uttrycksfulla och att uttrycket i dem är ganska olika samt att de till följd häraf ega estetisk-gymnastisk vigt och betydelse, är icke att undra öfver, då gåendet är menniskans egentliga sätt att röra sig, så att man på frågan, huru hon rör sig, med ett ord kan svara att hon går, ty hon flyger icke, hon krälar icke, hon simmar ej som fisken i vattnet, hon går. Men då till följd häraf hvarje verkligt rationel öfning i friskgymnastik, den vare sig öfver- vägande pedagogisk, estetisk eller idrottsmessig, bör i sig upp- taga gångöfning, så är härvid från den estetiskå synpunkten endast att märka de olika gångarternas särskilda uttryck, och man kan då tala om det vanliga lugna gåendet, om det raska och lifliga gåendet, om det stoltserande gåendet med hög fram- sträckning af foten, om det värdiga högtidliga gåendet med noga undvikande af just denna öfverdrift, om det hastiga och det långsamma gåendet, om det lätta och smygande gåendet på tå, om det ansträngda och det återhållna gåendet med förlängda eller förkortade steg o. s. v. ända till löpandet med längre och kortare steg på hela foten eller på tå, hvilka alla gångarter * Kommandoord för rörelsernas verkställande kunna med lätthet bildas ur rörelsernas benämningar. OM ESTETISK GYMNASTIK I SKOLORNA. 69 — ty löpandet är ju ett stegradt gående — hafva sin särskilda karaktär, och häraf kan man då taga mycket eller litet, allt efter hvad man för tillfället vill vinna. * * Ser man nu på den sålunda genom formernas enkelhet och klarhet från sina närmaste områden, mimikens, dansens och fäktningens, fullt begränsade estetiska gymnastikens användbar- het i skolan, så synas dessa uttrycksfulla och harmoniserande rörelseformer knappast vara passande och användbara förr än vid öfvergången från barnaåldern till ungdomsåldern d. v. s. i 13:de och 14:de året, och således ej kunna eller böra före- komma i folskolan eller i det allmänna läroverkets lägsta klasser. Först i femte klassen kunna de vara passande, men man bör der säkerligen begränsa dem till hvad grundställningen med dess tvenne modifikationer, den smala och den irecla ställnin- gen kunna hafva att erbjuda och då — utan att lägga någon särskild vigt vid hvad rörelsen uttrycker, utan att . låta detta så att säga, falla af sig sjelf — använda dessa till afslutning af den pedagogiska gymnastiköfningen, ty just härtill äro de, till följd af sin respiratoriska och harmoniserande beskaffenhet, sär- skildt passande. I sjette och sjunde- klasserna, eller deremot svarande gymnastikafdelningar, kan man efter hand tillägga hvad gång ställning en med sina modifikationer, sidogångställ- ningen och Icorsgångstä.llningen samt de stora gång ställning arne innebära. Tydligt är det emellertid att allt detta hos läraren erfordrar en själsstämning, som något kan höja sig öfver den endast mekaniskt-fysiologiska betraktelsen af gymnastiken, men då kan också detta hans bemödande för lärjungarnes sinnelag såväl som för deras kroppsliga utveckling bära god frukt i den Lingska gymnastikens anda. Vid hvilken ålder bör studiet af främ- mande språk begynna? Om få undervisningsfrågor har så mycket blifvit taladt och skrifvet som om studiet af främmande språk. Icke minst i närvarande tid synes detta ämne vara föremål för det mest brinnande intresse. Kunde andra undervisningsgrenar, exem- pelvis historien eller modersmålet, fägna sig åt ett lika lifligt deltagande, så skulle de i sanning vara väl farna. Så mycket mera egendomligt synes det under sådana om- ständigheter vara, att ofvanstående fråga ännu aldrig på allvar blifvit hos oss uppställd, än mindre besvarad. Orsaken härtill torde böra sökas i ett litet förbiseende, dess värre ej så ovanligt. Grundliga tyska handböcker i pedagogik begynna understundom med framhållandet af att man vid un- dervisningen har tre ting att lägga märke till: 1) lärjungen, 2) läraren, 3) lärostoffet. Om detta senare har man vid dis- kussionerna om den främmande språkundervisningen talat ofant- ligt mycket och om läraren icke så litet. Men det förefaller, som om man allt för mycket förbisett själfva värden i huset; honom har man åtminstone tills dato tagit ganska ringa hän- syn till. Måhända skall mången på det bestämdaste bestrida rätt- visan af detta omdöme. Men så länge språkundervisningspe- dagogerna ännu icke ägnat lärjungen så mycken uppmärksam- het, att de ens tagit ofvanstående Icarclinalfråga under allvarlig diskussion, vågar undertecknad påstå, att omdömet står fast. Skulle jag genom denna min dristighet väcka så stor förargelse, att den gåfve anledning till en dylik diskussion, så skulle syftet med dessa rader vara vunnet. . OM STUDIET AF FRÄMMANDE SPRÅK. 71 En psykologisk-pedagogisk diskussion om förevarande spors- mål skulle vara så mycket mera på sin plats, som de sl:olpo- litislta diskussionerna oftast äro af den art, att de med det- samma stå i ett mer eller mindre innerligt samband. Så har det varit i andra land, så är det hos oss. Det skolorganisatoriska strafvande, som under senaste åren och särskildt vid nyss afslutade riksdag gjort mesta väsen af sig, går därpå ut, att en åtskillnad bör genomföras mellan un- dervisningen för öfvergångsåldern och undervisningen för ung- domen, alltså mellan de båda afdelningar af allmänna lärover- ket, som man i forna dagar kallade »skolan» och »gymnasiet». Den förra skulle meddela praktiskt medborgerlig bildning, det senare förberedelse ■ för högre studier. Gränsen skulle sättas vid den s. k. konfirmationsåldern, d. v. s. vid 15 —16 är. Ett- villkor för genomförandet af denna anordning är emellertid la- tinets uppskjutande till sjätte klassen, och det är om detta upp- skjutande som slaget . på grund häraf kommit att stå. Den skolorganisatoriska frågan har sålunda förbytt sig i en pedago- gisk-psykologisk: Vid hvilken ålder bör studiet af döda språk begynna? Svaret på denna fråga utföll vid den härom i andra kam- maren förda diskussionen synnerligen olika. Det beståendes, främste målsman ansåg, att nämda studium rätteligen borde börja vid 8—9 år; då vore det latinska deklinerandet och kon- jungerandet smakligt, vid högre ålder däremot blefve det mot- bjudande och kunde icke gärna leda till några goda resultat. I rak motsats härtill förklarade reformens främste målsman, att man visserligen med tjänliga medel kunde få skolgossar till hvarjehanda, äfven till att deklinera och konjungera latinska glosor, men att det icke desto mindre stode fast, att studiet af latinet vore rent af onaturligt för barn. Ett annat skolorganisatoriskt sträfvande, som allt mer vunnit terräng och som äfven nu varit framme, har till syfte att genom- föra en liknande åtskillnad mellan undervisningen för barndomen och undervisningen för öfvergångsåldern, mellan den, som bör meddelas gemensamt åt alla i folkskolan, och den, som därefter bör erbjudas åt sådana lärjungar, hvilka äro i tillfälle att fortsätta sina studier fram till konfirmationsåldern. Gränsen mellan dessa båda slag af undervisning borde naturligtvis sättas vid den tid- punkt, då barndomen aflöses af öfvergångsåldern, d. v. s. vid ungefär 12 år. Sträfvandet måste därför blifva att få den för alla samhällsklassers barn gemensamma undervisningen, den 72 VID HVILKEN ÅLDER BÖR STUDIET sociala samundervisningen, genomförd ända fram till nämda ål- der. Detta kan icke ske, så vida inträdesåldern vid de all- männa läroverken bibehålles vid fyllda 9 år, och sä vida den sättes lika lågt vid de enkom för medelklassen afsedda »mel- lanskolor», hvartill småläroverken enligt regeringens flera gån- ger framställda förslag borde ombildas. Skall den sociala sam- undervisningens stora syfte så småningom kunna vinnas, så fordras för det första, att inga nya skolarter upprättas med lägre inträdesålder än 12 år, och för det andra, att inträdesåldern vid allmänna läroverket höjes steg för steg i samma mån som en dylik höjning utan allt för besvärande rubbningar låter sig verkställa. Ett villkor för det fullständiga genomförandet af denna, anordning är emellertid det främmande språkstudiets uppskju- tande till den egentliga barnaålderns slut. Äfven här förbyter sig således den skolorganisatoriska frågan i en pedagogisk-psy- kologisk: Vid hvilken ålder bör studiet af främmande språk begynna? Äfven svaret på denna fråga har utfallit och utfaller ännu synnerligen olika. Inom åtskilliga familjer har man den seden, att de späda barnen genom föräldrarnas konversation eller ge- nom »bonne» ' få lära sig tala ett eller flera främmande språk samtidigt därmed att de lära sig tala sitt modersmål. Jag har mig icke bekant, huru säker och varaktig den färdighet i främ- mande språk är, som på denna väg kan vinnas; de få fall jag känner eller hört omtalas äro icke särdeles rekommenderande. Så mycket synes mig i alla händelser visst, att för barnets ut- veckling i det hela ett sådant förfaringssätt måste anses syn- nerligen betänkligt. Skiljaktigheten mellan två språk ligger ju ej blott i det olika ordförrådet, utan äfven i den olika tanke- gången, det olika sättet för tankarnas grupperande och för- knippande m. m. Att ett barn samtidigt lär sig tala flera, språk innebär sålunda, att det samtidigt lär sig tänlca på flera, språk, att dess omogna intelligens skall röra sig i flera skilda tankevärldar, innan den ännu blifvit hemmastadd inom någon. Kan sådant vara psykologiskt och pedagogiskt sundt? Måste det icke förr eller senare hämna sig? För öfrigt: är icke ett dylikt uppfostringssätt så uppen- bart onationellt, att det redan af denna grund måste utdömas? Allmänna åsikten torde ock vara, att studiet af främmande språk bör uppskjutas till 9 års ålder. Men då, menar man, bör det äfven begynna. . AF FRÄMMANDE SPRÅK BEGYNNA? 73 Hvilka skäl har man för denna sin öfvertygelse? Så vidt jag kunnat finna intet annat än det, att inträdesåldern i läro- verkets lägsta klass för närvarande är 9 är, och att man i denna klass börjar läsa tyska. Då nu så är, och då det som är äfven är förnuftigt, så — — — — läsaren känner den i alla tider gängse logiken. Just i det yttersta af dessa dagar synes emellertid före- varande öfvertygelse börjat vackla en smula. Inom riksdagen har den åsikten länge varit rådande, att de främmande språkens studium ej nödvändigt behöfde börja vid så tidig ålder. Ar 1868, under det nya riksdagsskickets sötebrödsdagar, enade sig båda kamrarna om inträdesålderns uppflyttande till 10 år, och år 1869 blef detta t. o. m. af re- geringen påbjudet. Men då de konservativa skolmännen upp- togo sådant med misshag, ångrade sig första kammaren och regeringen genast, och inom kort sänktes inträdesåldern äter till 9 år. Andra kammaren, som 1867 och 1868 föreslog den- sammas uppflyttande till 11 år, har emellertid upprepade gånger, senast 1890 och i år, vidhållit det yrkande, som för mer än 20 år sedan godkändes af båda statsmakterna. Vid nu afslutade riksdag har höjandet af inträdesåldern vid de allmänna läroverken föreslagits i flera motioner inom andra kammaren. I en af dessa, väckt af hr I. Lyttkens, uttalas den meningen, att lämpligaste åldern för de främmande språkens inträde i undervisningen »kan enligt erfarenheten vid lärover- ken antagas vara 10 år». Påståendet är, i den form det här föreligger, naturligtvis ej fullt korrekt. - Enligt nu gällande läroverksstadga börjar ju undervisningen i tyska redan i första klassen. Något tillfälle att göra mera omfattande jämförelser mellan språkstudier påbörjade vid olika åldrar har således ej inom läroverket kunnat gifvas, och någon på sådana jämförelser grun- dad erfarenhet finnes alltså ej till. Den enda erfarenhet man egentligen kunnat vinna är den, att nybegynnarne i »normal- åldern» (9-åringarne) reda sig afgjordt sämre med sin tyska än nybegynnarne öfver »normalåldern» (10-äringarne). Och det är väl pä denna erfarenhet hr Lyttkens byggt sitt förslag, att in- trädesäldern skulle höjas till fyllda 10 är. I en annan motion (nr 96), väckt af undertecknad jämte hr E. Hammarlund, yrkades, att de »mellanskolor», som skulle uppkomma genom den af regeringen föreslagna ombildningen af de s. k. småläroverken, ej borde göras paralella med folk- skolan, utan till öfverbyggnader på densamma, och att således 74 VID HVILKEN ÅLDER BÖR STUDIET inträdesåldern vid dem skulle sättas till fyllda 12 år. -Under hänvisning till liknande sträfvanden i andra land uttalades i denna motion den öfvertygelsen, att det främmande språkstudiet utan skada kunde anstå till nämda ålder. Förnämsta hindret för dessa sträfvanden har, heter det, varit »den föråldrade, men inom de högre skolornas lärarekår ganska allmänt utbredda fördomen, att språkbildningen icke bör hafva sin rot och ut- gångspunkt i kännedomen om modersmålet, samt att studiet af främmande språk med nödvändighet måste börja redan före 12 års ålder. Denna fördom erhöll emellertid en synnerligen svår knäck, då Berlins skolstyrelse år 1883 föreslog upprättandet af en kommunal, på folkskolan byggd fyraårig mellanskola (för åldern 12—16 år) och magistraten för erhållande af klarhet i det omstridda spörsmålet vände sig till professor H. Steinthal med frågan: ‘När skall studiet i främmande språk begynna?’ Den berömde språkforskaren och språkfilosofen svarade med ett utlåtande (senast tryckt i Krummes Pädagogisches Archiv, år- gången XXXII, ss. 47—55), hvari han klart och bestämdt uttalar, att det enda i verklig mening grundläggande språket är modersmålet, samt att undervisningen i främmande språk bör begynna först vid fyllda 12 år (mit dem zuriickgelegten zwölf- ten Jahre).» Naturligtvis stötte en så radikal mening på patrull inom det höglofliga statsutskottet, som i år fått läroverksfrågan om hand. Andra kammarens ledamöter inomedetsamma voro vis- serligen välvilligt stämda, men första kammarens sade tvärt nej. Följden blef, att såväl regeringens ombildningsförslag (med en inträdesålder af 9 år) som de båda motionärernas (med en in- trädesålder af 12 år) för närvarande afstyrktes. Genom kom- promissande från båda hållen (hvarvid andra kammarens män i gengäld för visadt tillmötesgående i latinfrågan gjorde de stör- sta medgifvandena) åstadkoms emellertid en motivering, hvari framställdes önskan om ett ombildningsförslag med en inträdes- ålder af 10 år. Hithörande del af ifrågavarande kompromiss- motivering lyder sålunda: Om också den ålder, som bör fordras för inträde i skolan [»mellan- skolan», det ombildade småläroverket], lämpligen synes kunna sättas högre än 9 år, finner utskottet det likväl icke tillrådligt, att berörda ålder bestämmes till 12 år. Afgörande i detta hänseende äro språkun- dervisningens fordringar. Motionärernas åsikt, att med denna undervis- nings inträde utan olägenhet kan anstå till uppnådda 12 år, torde icke vara i någon allmännare grad delad; och hvad särskildt angår ifråga- varande slag af skolor, från hvilka lärjungen bör afgå vid 15 —16 års AF FRÄMMANDE SPRÅK BEGYNNA? 75 ålder, förefaller det minst sagdt ovisst, om de, i händelse inträdestiden och därmed äfven språkundervisningens början bestämmes till 12 års ål- der, skola vara i stånd att meddela en sådan insikt i ett [märk etf] främmande språk, att densamma blifver af verkligt och varaktigt gagn i det praktiska lifvet. Enligt utskottets åsigt kunna fyllda 10 år anses såsom en passande ålder för inträde i skolan. Då ärendet förelåg till behandling inom andra kammaren, ägnade undertecknad detta uttalande en utförligare granskning, hvarpå jag dock ej nu vill närmare ingå. Så mycket må dock nämnas, att de skäl, söm härvid anfördes mot detta utskottets ut- talande och för det främmande språkstudiets uppskjutande till fyllda 12 år, icke blefvo af någon bemötta, hvilket väl dock till en stor del berodde på den långt framskridna tiden. Det nu anförda torde vara nog att visa, hvilken genom- gripande vikt det här omhandlade spörsmålet äger. Så som sakerna nu stå kan hela läroverksreformen i själfva verket sam- manfattas i dessa tvänne frågor: Vid hvilken ålder bör studiet af främmande språk begynna? och: Vid hvilken ålder bör stu- diet af latinet begynna? Den förra tidpunkten blir gränsen mellan folkskolan och »mellanskolan», den senare gränsen mellan »mellanskolan» och gymnasiet. I betraktande häraf vore det högeligen önskligt, om den förra frågan kunde inom pedagogiska kretsar blifva lika flitigt debatterad som den senare redan blifvit. Hälften skulle t. o. m. vara nog. En lämplig utgångspunkt för den uppställda frågans be- handling synes mig föreligga i det utlåtande af professor Stein- thal, som i min och hr Hammarlunds motion blifvit åberopadt, och som här längre fram återgifves i öfversättning. Med detta utlåtande förhåller sig på följande sätt. Vid sidan af folkskolan och det högre läroverket samt del- vis paralell med båda finnes i Tyskland sedan lång tid tillbaka ett slags undervisningsanstalt, som kallas »mellanskolan» (die Mittelschule). Den öppet uttalade meningen med denna är, att liksom det finnes en särskild skolart för »folkets» barn (folk- skolan) och en annan för de högre klassernas barn (läroverket), så bör det ock finnas en tredje för medelklassens barn. Skälen för dess tillvaro äro således helt och hållet sociala. Mot en sådan organisation af det offentliga undervisnings- väsendet har likväl tidigt uppstått en stark opposition, hvilken yrkat, att inträdesåldern till »mellanskolan», som nu är 9 år, 76 VID HVILKEN ÅLDER BÖR STUDIET skulle höjas till 12, så att denna skola blefve förvandlad till en 3- eller 4-årig öfverbyggnad på folkskolan. Den 20 augusti 1883 ingick Berlins skolstyrelse, den s. k. skoldeputationen, till stadens magistrat med en framställning om upprättande af en ny kommunal mellanskola, der under- visningen i främmande språk skulle begynna först vid fyllda 12 år. Skolstyrelsens motivering, hvilken jag i saknad af till- gång till originalet, meddelar i dansk öfversättning (efter Chr. Brøchner-Larsens »Meddelelser om Berlins Borger- og Almue- skolevæsen» ss. 100—102) är af följande lydelse: To Grunde foranledige os til at foreslaa denne Forandring i Lære- stoffets Fordeling. Den første ligger i de berlinske Skoleforhold. Af samtlige i Staden opvoxende Drenge faa over tre Fjerdedele deres For- dannelse i Folkeskolerne. De begavede og flittige af dem naa disse Skolers Maal før det fyldte 12 Aar eller snart derefter. For dem er Overgangen til den højere Skole vanskelig, fordi de fleste Elever i denne Skole begynde at lære fremmede Sprog, naar de ere 9 Aar gamle. Det er dog hverken i Forældrenes eller i Folkeskolens Interesse, at Dren- gene forlade denne, førend de have naaet dens Maal; thi Forældrene ville i Reglen ikke før Barnets 12 Aar kunne skjønne, om det egner sig for en højere Skoledannelse, og Skolerne ere ikke godt tjente med, at kun faa af dens dygtigste Elever naa op i de højere Klasser. Der har derfor allerede længe været følt Trang til højere Borgerskoler, i hvilke saadanne Drenge kunne intræde, uden at deres Uddannelse i Begyndelsen rykkes tilbage, og den her foreslaaede Middelskole har i saa Henseende det Fortrin for de ministerielle Borgerskoler, at den ikke fremtræder som den laveste Art af de højere Læreanstalter, til hvilke Gymnasier og Realgymnasier kunne henvise deres svagt begavede Elever, men som et Sted, hvor i Fremtiden Haandværkeren og den industridrivende kan af- slutte sin Skoledannelse, og til hvilket de talentfuldeste Drenge af den egentlige Borgerstand ville ty hen. Skoler af denne Art ville tjene til at formindske Tilgangen til Gymnasierne, men derhos undgaa det, der mere end noget andet virker hæmmende paa en Læreanstalts Virksom- hed, at Flertallet af dens Elever ere mangelfuldt begavede. Den anden Grund er pædagogisk. Det er en almindelig Mening, at det fjerde Skoleaar [9 —10 år] er den mest passende Tid til at be-, gynde den fremmedsproglige Undervisning; men vi anse denne Mening for en Fordom og ønske at gjennembryde den. Forholdet er jo saale- des: Barnet kan nogenlunde læse, skrive og regne, det har begyndt at tænke i sit Modersmaal, at høre i ordnet Tankefølge et og andet fra de voksnes Idékreds, om Himmel og Jord, Land og Historie, Natur og Sjæl: da — førend det, glad ved de vundne Kræfter, er blevet sig de nys aabnede Udsigter ret bevidst, førend det er blevet ret øvet i at repro- ducere, hvad det har erfaret — tager et fremmed Idiom den bedste Del af dets Kræfter i Beslag; paa dette anvendes fortrinsvis Tænkning og Hukommelse; dets Præstationer og Udviklingsstandpunkt bedömmes efter de deri gjorte Fremskridt; den forvirrende Masse af sprogligt Hukom- melsesstof og abstrakte grammatiske Øvelser indtræder som Faktor i den naturlige Udvikling af det sig om' i Verden skuende Barn. En gammel AF FRÄMMANDE SPRÅK BEGYNNA? 77 Tradition taler rigtig nok for denne Vej, og faa blandt de lærde ere siden Reformationstiden gaaede nogen anden. Men om Flertallet af dem, der blev liggende paa Vejen, hvem de strænge Gymnasialpædagoger ud- kastede som Skolens Ballast: om de ikke just ere bievne forkvaklede i i deres aandelige Udvikling derved, at man alt for tidlig tvang dem til at beskjæftige sig med fremmede Sprog — derom melder Historien intet. Da man først betraadte denne Vej, var fremmed Sprog og Literatur den ypperste Viden; Modersmaalet havde ingen jævnbyrdig Bogverden. Fædrelandshistorien ventede endnu paa sin Bearbejder, og dens Begi- venheder skulde tildels først fuldbyrdes. De geografiske Forestillinger var ikke klarede, Fysiken var endnu ikke opdaget. Kun i det fremmede Sprog laa en virkelig Lærdomsskat. Nu er det anderledes. Af den ty- ske Literatur og Historien, af Geografien og Naturvidenskaberne, af Regnekunsten og Geometrien ere en Række af Anskuelser, Begreber og Tan- ker gaaede over i Folkets Liv, saa lette og fattelige, att de afgive den naturlige Næring for den opvoksende Barnesjæl, det bedste Dannelsema- teriale for den begyndende Tænkning, og derhos med saadan Kraft til at uddanne det barnlige Gemyt, at de i flere Aar ere tilstrækkelige til at udfylde Barnets Følelsesliv. Lader man Disciplenes Aand modnes indtil hen imod det 12 Aar gjennem disse rigtig inddelte og ordnede Undervisningsæmner, saa kan man begynde på det fremmede Sprog uden Fare for at forvirre Tænk- ningen; man kan drive raskere paa Fremgangen deri, fordi de øvrige Vidensomraader da kræve mindre Tid, og man kan vente mere Udbytte deraf, fordi Elevens Dømmekraft er mere udviklet og hans Fatteevne tilsteder en indholdsrigere Læsning. Hvis man herimod vilde indvende, at de for det fremmede Sprog ejendommelige Vendinger netop lettere tilegnes i den yngre Alder, saa vil for vort Øjemed denne Fordel blive mere end opvejet af den större Aandsmodenhed, af den sunde Menneske- forstand, der er det borgerlige Livs Hovedfordring. Med anledning af denna framställning vände sig Berlins magistrat till den för dylika frågors afgörande mest kompe- tente domaren, den berömde professor Heyman Steinthal, ut- gifvare af Zeitschrift fiir Völkerpsychologie und Sprachwissen- schaft samt författare till en mängd lärda verk af psykologiskt eller språkligt eller på en gång psykologiskt och språkligt in- nehåll: Die Ursprung der Sprache im Zusammenhang mit den letzten Fragen alles Wissens; Charakteristik der hauptsäch- lichsten Typen des Sprachbaues; Grammatik, Logik und Psy- chologie, ihre Prinzipien und ihr Verhältniss zu einander m. fl. Det är hans utlåtande i saken, som på följande sidor i öfver- sättning meddelas. Innan jag afslutar detta inledningsanförande, kan jag icke neka mig nöjet att under detta comenianska år påpeka, huru fullständigt professor Steintbals resultat öfverensstämmer med det, hvartill redan fader Comenius på sin tid kom. Studiet af främmande språk borde enligt honom icke begynna före fyllda 78 VID HVILKEN ÅLDER RÖR STUDIET 12 år, och han höll så hårdt på denna sin mening, att i hans skolsystem barndomens skola däraf fick både sin uppgift och sitt namn. Uppgiften blef: att meddela sakundervisning på modersmålet, och namnet blef: Modersmålsskolan. Men måhända skall mangen nutida skolman vid påmin- nelsen härom säga i sitt stilla sinne om Comenius, hvad salig Hans Brask sade om apostelen Paulus: Bättre hade varit om Paulus blifvit bränder, än att han skulle varda af hvar man känder. Fridtjuv Berg. Professor Steintbals utlåtande. Om jag befunne mig i den lyckliga belägenheten att fä upp- fostra och undervisa ett enda barn, om detta barn under hela sin skoltid vore anförtrodt ät min vård, om mitt enda mål finge vara att bibringa detsamma en allmän bildning och jag sålunda ej - be- höfde bereda det t. ex. till inträde vid något offentligt läroverk eller något fackstudium, ej heller nödgades taga hänsyn till någon på förhand bestämd lefnadsbana eller till de fordringar, som uppställas af den goda tonen inom sällskapslifvet — då och endast dä skulle jag såsom rättesnöre för undervisningen kunna använda en helt och hållet rationell lärometod, lämpad efter den mänskliga andens natur och efter undervisningsföremålens art. Dä skulle jag kunna välja läroämnen samt behandla dem i sådan ordning, och efter sådan metod, att min lärjunge vunne den högsta möjliga själsutveckling. — Men hvar finna vi en så lycklig lärare, hvar en så lycklig lär- junge? Och hvem af de tvä vore den lyckligaste? . Men nu äro vi bundna af en, jag vet ej hur gammal, skol- tradition, hvilken ingen vågar ringakta (ty den skulle icke bestå eller hafva bestått, såvida den ej vore grundad på en rik erfarenhet), bundna af de historiska förhållanden, under hvilka vår odling upp- stått och utvecklat sig, och i följd hvaraf det man ovillkorligen måste veta icke alltid är det som är mest värdt att veta, bundna slutligen af det dagliga lifvets rent praktiska kraf, hvilka ej blott fordra, att barnet framför allt skall inhämta hvad det behöfver för sitt framtida uppehälle, utan äfven framställa denna sin fordran med åsidosättande af den ordningsföljd, som undervisningsvetenskapen måste beteckna såsom den i och för sig mest ändamålsenliga. Jäg vill här ej vidare utveckla dessa tankar, hvilka jag fruk- tar endast äro gammalt nytt för den erfarne skolmannen. Jag, AF FRÄMMANDE SPRÅK BEGYNNA? 79 som uteslutande är en tankens man, har blott velat förutskicka dem för att därmed visa, att jag ej endast känner dessa omständigheter, från hvilka skolan ej kan göra sig fri, utan äfven till den grad uppskattar deras betydelse, att det är med största tvekan, som jag nu, drifven af nödvändigheten, kunnat besluta mig för att uppträda emot hitintills gängse praxis med afseende på de främmande språken, eller rättare sagdt att förena mig med de pedagoger, hvilka anse en ändring i detta afseende önskvärd, ja, rent af nödvändig. Trots alla yttre hänsyn af nu åsyftade slag kan man dock ej underlåta att medgifva, att det finnes vissa allmänna själfklara grund- satser, hvilka ej utan skada kunna lämnas åsido. Man kan t. ex. ej neka, att om man frågar: När bör undervisningen i främmande språk begynna? så måste det absoluta svaret, mot hvilket inga hänsyn kunna något gälla, blifva detta: Undervisningen i främmande språk bör åtminstone ej be- gynna före den ålder, då den kan meddelas med fördel och utan skada. Vidare faller det af sig själft, att jag vid förevarande frågas bedömande bortser från allt, som tillhör den s. k. bonne-undervis- ningen och håller mig endast till den undervisning, som går ut på att så bibringa lärjungen det främmande språkets materiella och formella element samt lagarna för dess sammansättning och bygg- nad, att han sättes i stånd att tänka på detta språk. Härvid måste jag dock göra en kort anmärkning till försvar för nu åsyftade syntetiska metod (såsom den vanligen brukar kallas); ty af undervisningens metod beror naturligtvis den ålder, vid hvilken densamma bör begynna. Särskildt med afseende på undervisningen i de modärna språken har den åsikten allmänt gjort sig gällande, att det är mera rationelt att från första början förelägga lärjungen färdiga satser samt att alltid låta honom tillägna sig ett helt samt alla enskildheter blott såsom delar i detta hela, hvilket han sedan har att analysera. Denna analytiska metod har mången äfven velat använda vid studiet af de döda språken. I densamma ligger, så synes det mig, en tanke, som väl i sig själf är riktig, men som man velat gifva en oriktig tillämpning. Mycket klokt och förståndigt skulle jag visserligen anse det vara, om man vid den första latinundervisningen för det mesta eller uteslutande ville använda sådana satser, hvilka innehölle föreställningar hämtade från det dagliga lifvet och från barnets åskådningskrets samt alldeles uteslöte de nu mycket omtyckta hjäl- tarne och händelserna ur gamla historien; likaså om man till den 80 VID HVILKEN ÅLDER BÖR STUDIET första egentliga textläsningen valde och en längre tid bibehölle de esopiska fablerna (hvilket ju förr alltid var vanligt). Härigenom skulle, som jag tror, barnet frän början få en lefvände föreställning om att det döda latinet en gäng varit ett lefvände språk, hvilket människorna talat alldeles på samma sätt som vi tala vårt moders- mål, och att det ingalunda i sig själft är ett lärdomsspråk. Men för att lärjungen skall kunna vänjas vid att själf bilda och sammansätta satser, synes det mig nödvändigt, att han allra först måste få göra bekantskap med de enskilda elementen och med blott och bart sådana satser, hvilkas element han på förhand tillägnat sig. Först då barnet är förtroget med dessa element, kan man med trygghet anse det mäktigt af syntes, och det skall då öfva denna med nöje samt vid dess utöfning med glädje känna sina krafter växa. Under samma förutsättning skall det ock med samma nöje öfva analys, d. v. s. i den färdiga satsen igenkänna de element, med hvilka det redan gjort bekantskap. — Skulle däremot analys fattas blott såsom ett utplockande af språkelement ur utantill inlärda satser, så måste ett dylikt abstraherande anses ställa allt för stora anspråk på bar- net. Sådant vore att fordra mera än man med fog kunde af det- samma begära, mera än det med nöje skulle kunna utföra. Häraf blefve följden lätt den, att lärjungen tillägnade sig hela satsen lika- som i klump, mekaniskt genom minnet, utan att han vunne någon färdighet att själf bilda satser. Mig synes, att motståndarne till den syntetiska metoden miss- taga sig, då de mena, att de enskilda språkelementen genom af- skiljandet äfven blifva meningslösa. I motsats härtill vill jag påstå, att icke blott silva magna är ett helt, utan att äfven mensa: mensam i sig själf innehåller en tydlig hänvisning på ett helt, hvari det kan infogas, just emedan det är taget därur. En från sin organism isolerad del bibehåller sin mening och betydelse, så vida den nämligen fattas som en sådan del. Af det anförda följer ovilkorligen, att på vår fråga: När bör man börja med undervisningen i främmande språk? det absoluta svaret måste komma att lyda så: Först vid den ålder, då jag kan förelägga barnet upp- giften att verkställa dylika synteser och analyser. Och fråga vi nu vidare: När kan jag tilltro barnet förmåga af dylika synteser och analyser? så få vi ännu en gång ett absolut svar: AF FRÄMMANDE SPRÅK BEGYNNA ? 81 Först vid den älder, dä barnet är i stånd att uppfatta de språkelement, hvilka föreläggas detsamma, såsom delar af en organism. Och fråga vi slutligen: Hvarigenom och på hvad sätt skall lärjungen lära sig att fatta språkets materiella element och formella moment som något organiskt, d. v. s. så att han genom dem får en ledning till sammansättning, en hänvisning på det hela? så kunna vi, då det ju utom det främmande språket och moders- målet ej finnes något föremål och medel, hvarigenom denna känne- dom kan vinnas, ännu en gång gifva ett absolut svar: Genom modersmålet; först då är barnet moget för den syntetiska undervisningen i det främmande språket, då det lärt att analysera sitt eget modersmål, då det genom analysen af detta funnit dess element och lärt sig att fatta detsamma som något organiskt. Det är nämligen uppenbart, att först då barnet insett hvad t. ex. den enskilda, men organiska formen »den Tisch» i dess modersmål be- tyder, huru denna form erhållits ur och igenom satsen, då det lärt att tänka sig föreställningen »den Tisch» som ett bestämdt moment i satsen och som en nödvändig grammatisk form, först då kan äfven mensam för detsamma vara något mera än en osammanhängande och därför betydelselös ljudmassa, mer än ett stycke oorganiskt la- tinskt språkmaterial. Det blir då tvärtom ett element, hvarigenom lärjungens tankeverksamhet drifves till syntes, ett element som nödgar honom att finna andra därmed samhörande moment, till- sammans med hvilka detta mensam utgör ett helt. De tankar, jag här framställt, hvarken behöfva eller böra drif- vas till sin spets. Min mening är ingalunda, att lärjungen måste vara fulländad i konsten att analysera sitt modersmål, innan han kan börja att studera ett främmande språk. Enligt min tanke kan redan en grundlig kännedom om momenten och elementen i den enlda satsen på modersmålet vara i det närmaste tillräcklig i den första undervisningen i främmande språk. Men denna fordran måste ock till punkt och pricka vara uppfylld. Innan lärjungen börjar läsa, vare sig latin eller franska, måste han äga full färdighet i analyserandet af enkla satser i sitt modersmål. Dessutom bör han åtminstone hafva fått en öfverblick af de allmännaste förhållandena vid satsers förknippande med hvarandra. En noggrannare insikt i detta senare kan däremot erhållas så småningom i jämbredd med den påbörjade undervisningen i främmande, språk, på så sätt nämligen, att en klarare insikt i modersmålet alltid föregår hvarje nytt steg Verdandi, 1892. 6 82 VID HVILKEN ÅLDER BÖR STUDIET på det främmande språkets område. Det säger sig ja t. ex. själft, att man ej kan tala med gossen om ut i dess olika betydelser och konstruktioner eller om Acc. c.inf.^ innan han lärt känna naturen af de satser, som på hans tyska modersmål inledas med dass samt hvad här- med sammanhänger. På samma sätt i alla liknande fall. Man påstår visserligen, att gossen genom studiet af det främmande språket får en grundligare insikt i sitt modersmål. Detta lär ingen förneka; men möjligheten häraf beror därpå, att man i förväg till en viss grad lärt känna sitt eget modersmål. Min åsikt är för öfrigt, att rätta tillämpningen af ifrågavarande samband måste blifva denna: man bör göra undervisningen i modersmålet grundlig äfven af det skälet, att undervisningen i främmande språk skall kunna blifva så säker och fruktbärande som möjligt. Mången går kanske villigt in på min bevisföring sådan den i det föregående blifvit framställd. Men om jag nu ville empiriskt formulera mitt slutpåstående sålunda: ■ Undervisningen i främmande språk bör ej begynna tidigare (åtminstone ej på fullt allvar) än efter fyllda tolf år, så skall man måhända förebrå mig, att då jag sålunda utbytt ett i den algebraiska formeln riktigt funnet x mot ett visst bestämdt tal, jag misstagit mig om detta tals storlek. Ty, säger man, hvarför skulle ej lärjungen redan vid fyllda nio år kunna äga en tillfreds- ställande kunskap i modersmålets språkbyggnad? Jag vill ej inlåta mig på en undersökning, huruvida sådant skulle kunna åstadkommas, men det förefaller mig verkligen, som om det icke gärna läte sig göra. Här, under denna ålder, är den ömsom förhånade, ömsom beprisade bonne-undervisningen på sin rätta plats, alltså icke för inlärandet af ett främmande språk, utan för inhäm- tandet af modersmålet. Alla de barn, hvilkas munart i större eller mindre grad skiljer sig från skriftspråket, måste ju rent af lära sig sitt modersmål; och icke ens det barn, som växer upp i en bildad familj, kan inhämta litteraturspråket uteslutande genom det dagliga umgänget. Genom skolan och inom skolan, genom läsning af klassiska, mönstergilla stycken, genom lärarens muntliga föredrag samt genom egna muntliga och skriftliga öfningar måste barnen, utom hemmets språk, tillägna sig äfven ett annat, nämligen den poetiska och prosaiska litteraturens högre språk, i hvilket de finna ord och grammatiska former, som dittills varit dem fullkomligt obe- kanta. Om läsaren tänker efter, huru ofta han själf i dagligt tal betjänar sig af prepositionerna »wegen» och »wider», så skall han ej undra öfver att hans barn, hvilka aldrig misstaga sig i användandet af »mir» och »mich», och hvilka skratta åt hvarje förväxling af AF FRÄMMANDE SPRÅK BEGYNNA? 83 dessa båda ord, dock ej förstå att rätt handskas med Dwegen». Genitiven är i tyskan ett kasus, som öfverhufvud taget föga an- vändes i dagliga lifvet (där ägandet dock spelar en så viktig roll). Och på samma sätt förhåller det sig med konjunktiven och med participerna! —- Med ett ord: det ädlare ordförrådet, de så att säga finare och rikare delarna af formläran och syntaxen måste bar- net formligen lära^ men före nio års ålder är det säkerligen ej moget att tillägna sig dem på analysens och syntesens väg; det måste först genom öfning göra dem till sin egendom. Intill nämda ålder måste således språkundervisningen vara en undervisning blott genom örat: en ren åskådningsundervisning. En dylik åskådningsundervisning i modersmålet fortgår ju omed- vetet, liksom af sig själf under hela skoltiden och därutöfver; det är nämligen i hufvudsak tänkandet samt dettas omsättning i talande, hvarom vid denna undervisning är fråga. Vid sidan af densamma erbjuder skolan (och äfven universitetet) sin metodiska, begrepps- enliga undervisning för ernåendet af en djupare insikt i moders- målet. Skall denna på ett naturenligt sätt fördelas, så måste de särskilda graderna af undervisningen rätta sig efter det mått af språkbildning, som lärjungen förut förvärfvat genom den så kallade åskådningsundervisningen. Närmare formulerade blifva alltså mina åsikter med afseende på språkundervisningen följande: 1) Åskådningsundervisningen i modersmålet begynner med lärjungens inträde i skolan. 2) Samtidigt med att denna åskådningsundervisning utan afbrott fortgår hela skolan igenom, begynner efter fyllda 7iio år den begreppsmässiga undervisningen i analyserandet af den enkla satsen i modersmålet. 3) Samtidigt med att denna dubbla undervisning i mo- dersmålet fortsattes, begynner efter fyllda tolf år undervisningen i främmande språk. Med erfarenhet från min egen barndom och skoltid påstår jag, att den grammatiska undervisningen i modersmålet på så sätt be- visat sig vara lämpad efter barnaålderns mottaglighet, att den verk- ligen af all språkundervisning är den för barnen angenämaste. Lär- jungen har vid densamma ej känslan af ett mödosamt inhäintande, utan snarare af ett själfbesimiande; han lär intet rent nytt (det rent nya är ju alltid äfven något främmande), utan han blir tvärtom medvete^i om en inre andlig skatt, som han redan äger, men dittills icke vetat af, det faller liksom fjäll från hans ögon, han lär att blicka in i sig själf. Men sådant kan först då blifva möjligt, när 84 VID HVILKEN ÅLDER BÖR STUDIET han förut säkert förvärfvat och kommit i besittning af nämda inre skatt. Man kan aldrig behandla enskilda undervisningsfrågor utan att därvid beröra vissa af de allmännaste psykologiska grundsatserna. Sålunda finner jag mig af det nu sagda föranlåten att i korthet säga min mening om det mycket använda talesättet »att bringa lär- jungen till medvetande om det eller det» (»dem Schiller zu Bewusst- sein bringen»). Jag har haft tillfälle att iakttaga, hurusom åtskilliga peda- goger anse undervisningens väsende bestå däruti, att lärjungarna bringas till medvetande om det eller det, under det andra peda- goger däremot på det bestämdaste bestrida denna sats. De senares- lösen är i stället att Dmeddela lärjungen det eller det» (»zufiihren»). Ifrågavarande motsägelse bland pedagogerna måste förefalla psykologen helt förklarlig, då han betänker, att psykologien först på senare tiden lyckats komma till någon riktig uppfattning af med- vetandets natur d. v. s. att vi först nu med visshet kunna säga något om det omedvetna, ehuru visserligen detta omedvetnas makt aldrig kunnat, helt och hållet förbises, allra minst af pedagogerna. För den ene tänkaren är målet för all uppfostran och undervisning' den fullständiga utbildningen af en säker »takt», en andlig »in- stinkt» ; äfven om ingenting kan första gången läras utan medveten- het, ingenting upptagas utan reflexion, så bör dock, säger han, allt det på så sätt tillägnade slutligen blifva en omedveten egendom, en organisk drift, som verkar med en naturkrafts ofelbarhet. För den andre tänkaren däremot är målet den rent andliga bildningen, d. v. s. det klara medvetandet af det instinktivt inöfvades grund och väsen. ■ Hafva de icke båda rätt? Jo, visserligen. Men det fordras en synnerlig omsynthet och varsamhet för att tilldela hvar och en af dessa båda grundsatser dess rätta område samt att bestämma den rätta tidpunkten för och varaktigheten af hvarderas herravälde. Förvisso härflyter all skapande verksamhet, teoretisk såväl som prak- tisk, ur en andlig drift, ur en källa, som vi förlägga i själens medelpunkt, och som är oberoende af allt medvetande, allt öfver- vägande, all reflexion. Och å andra sidan gäller det med rätta som ett väsentligt företräde, hvilket den bildade äger framför handt- verkaren, tankemänniskan framför vanemänniskan, att hon är med- veten om driffjädern för sitt görande och låtande, att hon känner grunden och värdet af de seder och vanor, som hon iakttager. Huru denna skenbara motsägelse skall lösas, hafva Schiller och Wilhelm von Humboldt för längesedan visat oss: det är här fråga AF FRÄMMANDE SPRÅK BEGYNNA? 85 om denna dialektik, som genomgår såväl folkens historia som den -enskildes utveckling, och som består däri, att 1) den ursprungligen rent naturliga (instinktartade, naiva, omedvetna) anden bär den egent- liga alstringskraften inom sig; att 2) denna andliga natur fram- alstrar sin motsättning, den medvetna anden, det reflekterande för- ståndet, eftertanken; och 3) att förståndet slutligen ånyo omsätter sig i natur, eller att natur-anden, just då den ur sig själf fram- alstrar sin motsättning, äfven återfinner sin egen sanna natur, för- enande alstringskraften med medvetandet och förvandlande sig till en andra natur, som icke längre är den första naiva, eller, såsom det äfven kan uttryckas, förvandlande den naturliga anden till andlig natur. Är detta i själfva verket kulturhistoriens och den enskilda utvecklingens reala dialektik, så bör pedagogen förstå, att han ej får störande ingripa i densamma. Särskildt måste han vakta sig att han ej genom konstlade medel påskyndar framträdandet af det med- vetna förståndet. Natur-andens frö måste — för att tala i bild — en längre tid hvila i den andliga jordens sköte, sä att de krafter skola kunna mogna, som den behöfver för att den späda brodden må kunna ur sitt dunkla gömsle skjuta upp i medvetandets ljus utan att däraf förbrännas och vissna bort. Och pedagogen vet, hvad det vill säga att afbryta denna inre process, detta samlings- arbete, som föregår i själens innersta djup, genom att för tidigt låta medvetenhetens ljus nedtränga däri: alstringskraften skulle där- igenom förintas; följden blefve en andlig missfödsel. Det krafvet, att undervisningen i främmande språk ej må börja för tidigt i våra skolor, skola de bland våra lärare vara de första att biträda, hvilka med grämelse varit vitnen till det fördärf, som nu allt mer griper omkring sig i vårt tyska modersmål. Hvilken förfärande brist på ren språkkänsla vid bruket af modus, particip, sammansättningar, synonymer och betydelseskiftningar öfver hufvud taget, vid bildningen af ordformer o. s. v., o. s. v.! Och detta trots våra många skolor, trots den vetenskapliga undervisningens utbre- dande bland alla klasser af vårt folk! Visar ej detta ett uppenbart fel i hela anläggningen af vår undervisning? Jag förstår mycket väl, att en praktikens man kan hafva många invändningar att göra mot min nu framlagda bevisning, invändnin- gar, hvilka han hämtar just ur denna sin praktik. Han bör likväl betänka, att den s. k. erfarenheten i och för sig dock aldrig förmår skingra det all energi förlamande tviflet. Och skall för öfrigt praktiken gälla mer än logiken, pröfningen mer än bevisningen — nå väl, så öfv&rlämna då en gång denna frågas afgörande åt praictiken, åt pröfningen! Om öfverenskommelser rörande rättskrif- ningen, synnerligast e-ä-tecknen. Huru ett skrifspråk först uppkom lemnar jag derhän, men ganska säkert är att öfverenskommelser behöfdes för att slutligen få ett sådant till stånd vare sig genom figurer eller andra tecken. Och på öfverenskommelser har det allt jemt lefvat. Hvart efter talspråket ändrats, hafva nya öfverenskommelser måst ingås — så har det varit och så är det fortfarande. Men sådant hafver sig icke alltid så lätt, det erfara vi granneligen i våra tider, då ordet frihet skyltar på hvarje fana och — så många tankar, så mänga sinnen. Förr gick det bra att samsas om god mat och godt vin, man tyckte att släktskapen emellan god och godt så fordrade och man fann god, gått vara stötande former. Välsignelserna af »den stora hufvudregeln att alla språkljud tecknas med motsvarande bok- stäfver» hade vi just ingen känsla af och förstodo alltså icke heller,, att den regeln »är idealet för en praktisk och förnuftig stafning». I många fall har visserligen den olärde, när stafningssättet före- fallit honom obegripligt, måst nöja sig med en tyst opposition och trösta sig med den tanken, att de språklärde så öfverenskommit. Men äfven för hans skumma öga skulle det blifva dager en gång.. Han blef ju part i språkfrågan, de nya öfverenskommelserna gjordes ju för den olärdes, icke för språkets egen skull, och nu kan han således hafva ett slags rättighet att framställa sin mening med för- hoppning att de vise männen ej längre gå den förnämt förbi. I detta hopp har jag skrifvit efterföljande rader. I tidskriften Verdandi 1891, h. 2, sid. 3 läses: »Har man rätt, så får man också rätt. 1869 års rättskrifningsmöte hade en gång oppositionen------------skarpt emot sig. Nu äro dess yrkanden i hufvudsak Sverges riksortografi.» Jag lefde med år 1869 och jag intresserade mig äfven då rätt mycket för vårt språks rättskrif- ning, men om rätt skall vara rätt, så måste det citerade yttrandet. OM ÖFVERENSKOMMELSER RÖRANDE RÄTTSKRIFNINGEN. 87 icke så obetydligt justeras. Borttagandet af långa s, dubbla v och z, och införandet af t för th äro ändringar, som, långt ifrån att hafva opinionen emot sig, väl i stället voro på god väg att genom- föras redan före 1869, k v för qv voro visserligen för flertalet en förargelse, det är sannt, men man hade dock sett dem användas ganska konsekvent i ett par landsortstidningar, om jag ej allt för mycket missminner mig, samt framhållas i en ordbok för rättskrif- ning; den s. k. frakturstilen hade också mer och mer blifvit undan- trängd. För alla dessa punkter är det vilseledande att påstå, att de 1869 hade opinionen emot sig och att deras framgång vore att tillskrifva Rättstafningsmötet. Nytt var yrkandet att x borde ut- bytas emot ks, men ännu hör det till sällsamheterna att se denna än- dring i tryck, och lika liten tillslutning nära nog har förslaget om förenkling af dubbelkonsonanter vunnit. En ändring, som varit länge ifrågasatt, men som alltid haft opinionen emot sig, det er- kännes, blef af Rättstafningsmötet upptagen och torde nu hafva att vänta bättre framgång — jag menar v-ljudets teckning med v i stället för med f eller fv. Hvad beträffar de båda svårlösta frå- gorna om användandet af o och å och af e och ä, så har på det hela taget o och å behållit sin vacklande ståndpunkt, men om Rätt- stafningsmötets yrkande, att bruket af ä måtte utsträckas, derom kan man verkligen med sanning säga, att det brutit sig in i vår riksortografi. Bland alla bokstäfverna i vårt alfabet hafva odisputabelt e och ä gjort mest väsen af sig. Det var förbehållet våra förfäder under runtidens dagar och äfven under några följande århundraden att göra sig förstådda med ett enda tecken för de ljud, som sedan öfver- gått till våra dagars e och ä. Man fäste förmodligen ingen vigt vid, att några öppnade munnen mer, andra mindre, och olika tung- rörelser förmådde ej väcka nya bokstafstecken till lif. Det var de lärde munkarne, som utstyrde vårt språk med det latinska æ, se- dermera ändradt till ä, och lusten att visa sin lärdom blef dem så öfvermäktig, att de insatte æ i st. f. e än här än der, naturligtvis regellöst och utan urskiljning. Kom så en tid, då man företog sig att hålla räfst med den utländske inkräktaren och motade honom ett godt stycke tillbaka, men sitt envälde återvann dock aldrig e. Många gånger sedan dess har striden förnyats, alltid med vexlande lycka. Genom Rättstafningsmötets år 1869 uttalade smak för ä blossade den upp rätt häftigt, som vi alla veta, och följden har denna gång blifvit, att ä frånröfvat vårt gamla e ett icke obetyd- ligt område. Härnäst striden lågar, kommer väl turen till e att vinna på ä, och varaktig fred står ej till att nå, så länge öfverens- 88 OM ÖFVERENSKOMMELSER RÖRANDE RÄTTSTAFNINGEN. kommelserna byggas på så elastiska grunder som munställningen och tycket. Det är nu en gång sä, att den som gapar litet får fram endast e eller ett ljud som närmar sig e mera än ä, och den som gapar mycket när ända fram till ä, och i sjelfva verket är det ingenting annat än just det, som gör skilna n sä stor. För närva- rande är som sagdt öfvervigten hos det parti, som förmår att gapa bra. De öfverenskommelser Rättstafningsmötet försökte sig pä, gälde mindre ljuden än tecknen allena. Så yrkades att ljudförbindelsen jä skulle tecknas med ä äfven i ord, som dittills tecknats med e, men denna lättvindiga regel inskränktes af mötets sekreterare till teckenförbindelsen jä. Vi hade annars förmodligen fått hålla till godo äfven med gänom, skäpp, käla, skäna, o. s. v. I sin inskränkta, men i sin inskränkthet bekväma form upptogs regeln tjugu är se- nare i vår K. Ordlista, och nu hör vår Svenska Akademi och vår höga Regering efter j öfverallt ä, der de förr hört e. De gamle hjeltar hafva inpassats i ny uniform och sjelfva djefvulen är stött frän tronen för att lemna plats ät den nya dynastin — djäflar. Så barskt kan vårt Ecklesiastikdepartement fara fram. Majestätet har dock på papperet lemnats okvaldt, och Ordlistans titelblad saknar sjätte upplagan. Äfven de beskedlige sluppo ej lindrigt undan. Vi hafva i vårt språk en del ord, som redan i sig hafva en beskedlig, veklig eller småfnaskig betydelse. Sådana ord äro beskedlig, flepig, gnetig, kela, klema, mes, petig, skepa sig, smeka, vek, i hvilka alla e-ljudet är otvifvelaktigt på sin rätta plats. Men fjesa, fjesk och mjekig, som höra till samma ordklass, fä ej behålla sitt na- turliga e, de hafva knuffats in i jä-regeln. Såsom ytterligare exem- pel pä egendomliga öfverenskommelser emellan de lärde herrar, som nu hafva makten, må anföras: egen, egendom skola skrifvas med e, men med ä få skrifvas äga, ägt, ägare, vidare berg och bergig, men bärga, bärgningsväder, hertig — barmhärtig, kedja — kätting, herre •—■ härska, morkullstreck — sträckfågel — orden hemtade ur den K. Ordlistan. Här äro, åtminstone för den olärdes ögon, öfverens- kommelserna regellösa och sakna all hänsyn vare sig till ljud eller släktskap. Att det har sig svårt att medla emellan fordringarne än på e, än på ä, det medgifves villigt. Icke ens de länga ljuden äro möj- liga att hålla inom vissa gränser. Vi skrifva äta, läsa och knä, medan många — vågar jag säga hälften af alla bildade? — uttala dessa ord antingen med e eller ett ljud långt närmare e äu ä. I ordet kneka hafva dock vära ä-ifrare låtit e stanna kvar, oaktadt släktskapen med knä. I tjena hörde Rättstafningsmötets sekrete- rare ett ljud emellan e och ä, men lemnar sitt stöd ät det vack- OM ÖFVERENSKOMMELSER RÖRANDE RÄTTSTAFNINGEN. 89 lande ä, vår K. Ordlista anser det ena ungefär lika godt som det andra och låter till och med en betjent uppträda som betjänt. Vår statistiker i rättskrifning, J. A. Lundeil, har landskapsvis delat svenska folket i e-talande och ä-talande. Sådant kunde vara ganska riktigt vid hans föreläsningar i språkfrågan, annars veta vi ju att ljudskilnaderna snarare böra uppsökas sockenvis. I norra Småland finnas ej blott ä-talande, utan ock e-talande socknar. Upplänningen säger visserligen oftast her och der, men hvar får man höra så bredt ä som i stockholmarens här och där? Gestrikland och Hel- singland föres af Herr L. till ä-gruppen, men af studenter till- hörande Gestr.-Helsinge nation förmodar jag, att han lätt kunnat få höra talas om ett gever, som tillhört Per i Gefle — e-ljud, icke ä-ljud. Tvisterna om e och ä skulle dock blifva jemförelsevis obetyd- liga, om de kunde inskränkas till de långa ljuden, ty det är ju egent- ligen angående de korta ljudens teckning, som virrvarret är störst. Jag behöfver ej här taga fram exempel ur den stora högen, de ligga för hvar och en i öppen dag, och forbistringen har i sista tiderna snarare ökats än minskats. Vi läsa nu hos framstående författare tre — tränne, ren — ränsa, enkel — änkling, ja de finnas som ställa upp så visa regler, att de skrifva lexikon — läxa, rektangel — räktor, dem och hem, men fäm och fämtio, grensle — pänsla, o. s. v. Naturligtvis är det för oss olärde alldeles omöj- ligt att begripa skälen för dessa öfverenskommelser, eller den vinst som möjligen kan vara att af dem påräkna, och ändå är det, märk! till lättnad för oss, som sådana regler skrifvas. Om dock våra språklärde en gång komme derhän, att de med- gåfve det de korta e-, ä-ljuden stå hvarandra så nära, att de ofta äro omöjliga att skilja! Och om de tillika ville kungöra, att just en enda bokstaf, han och ingen annan, borde användas för de korta e-, ä-ljuden, tänk hvilken lättnad för alla, som äro vacklande och i främsta rummet för dem man med så mycken ömhet omfattar och från hvilkas väg alla stenar bortplockas — jag menar »skolbänkarnes befolkning»! Låt vara att här som alltid ingen regel saknar undan- tag, att samhörighetslagen måste tagas med i beräkningen, så vore ju vinsten i alla händelser stor. Och valet af passande bokstaf bör i detta fall ej vara svårt: e har af ålder varit använd icke blott som tecken för det långa e-Ijudet, utan äfven för det mångskiftande korta e-ä, ända tills, såsom ofvan är sagdt, det lärda, latinska æ trängde honom ett stycke åt sidan. Rättstafningsmötets sekreterare åberopar nästan som ett orakel en språklärd tysk, »en af det fone- tiska stafningssättets yppersta förkämpar, Rudolf von Raumer». Min 90 OM ÖFVERENSKOMMELSER RÖRANDE RÄTTSTAFNINGEN. uppmärksamhet fästes nyligen vid ett uttalande af honom, återgifvet i tidskriften Nystavarm 1886, häftet 2. Hans förslag är »att teckna det korta ljudet, hvilket är detsamma vare sig det tecknas e eller ä, med e, medan teckningen af långt e oeh ä är ljud- enlig». Mig synes förslaget i sig sjelft värdt att beakta, men när nu som förslagsställare kan åberopas en så framstående man, så bör förmodligen detta vara ett ännu kraftigare skäl för våra svenska språkmän att taga frågan under ompröfning. Må de blott dervid icke för mycket haka upp sig på de mångskiftande ljuden och förty hindras af omöjligheter. Må de erinra sig, huru vexlande språk- ljuden i allmänhet äro. Uppsvenskars ja klingar på ett helt annat sätt än sydsvenskens, oeh skiljer sig ändå mer från Köpenhamnarens ja. Nästan icke mindre olikhet ligger i Stockholmarens och Boråsarens smör, och dock nöja vi oss med ett enda a och ett enda ö. Om en öfverenskommelse en gång kommer till stånd, att det korta, öppna e-ljudet bäst återgifves med e, så läggas derigenom ej större svårigheter i vägen för användande af samma e för det långa e-ljudet, än hvad fallet redan nu är. Och för att åter till jem- förelse upptaga det nyss nämda ö, hvem stöter sig väl på, att samma tecken återgifver de olika ö-ljuden i öl, följa, hört, vört, löna, lön- dom? Icke behöfver det ena skiljas med en accent eller på annat sätt ifrån det andra, hvarför skulle då sådant vara nödvändigt, så- som somliga anse, när det gäller e? Innan jag sätter min sista punkt på papperet, ville jag ock gerna säga några ord om o och å. Äfven här är ett ändlöst vacklande i beteckningen. Det skulle i hög grad minskas, om, såsom af flere föreslagits, ett nytt tecken infördes för vårt svenska o, sådant det ljuder i bo, rof, trodde. Man har föreslagit dels o med accent, dels det grekiska omega. Det förra är ej rådligt, ty om vi börja införa accent, så drager den ene kanske flera med sig, hvilket bör undvikas. Den grekiska o-typen åter har en viss olämplig likhet med det danska dubbla o och blir för öfrigt svår att få i gång för sitt fremmande utseende och för sin otymplighet i skrift. Bättre är då att följa den väg vi en gång råkat att slå in på. O med ett litet e öfver sig blef vårt ö, a med e öfver sig blef vårt ä, a med o blef å — må vi då också låta o med ett litet o öfver sig blifva vårt djupa svenska o. Slutligen vill jag, så långt min svaga röst höres, varna för en allt för hastig och genomgripande ändring af den bestående staf- ningen. Vanan är halfva naturen inom alla områden, så ock inom rättskrifningen. Den gamla dräkten är en alltid kär, och den brist- fälliga stugan är alltid dyrbar för oss, om det är ens gamla hem. OM ÖFVERENSKOMMELSER RÖRANDE RÄTTSTAFNINGEN. 91 Kommer språket oss till mötes i ett fremmande och något krång- ligt tryck, så fruktar jag att allt för många känna sig missbelåtna. Det är ej längre vårt gamla, hederliga, svenska skrifspråk, mena de, det är ett språk uppfunnet af nyhetsmakare, som vilja rifva ner det gamla, eller som vilja lysa med sin lärdom, liksom fordom mun- karne, när de prydde språket med æ. Så ungefär brummar all- mänheten i fråga om språkreformen. Om deremot ändringarna före- tagas med varsamhet och om i språklärorna klart angifves målet,, dit man syftar, så kan den ena ändringen så småningom följa den andra. Långa s, q och th äro, såsom förut är sagdt, nästan all- deles försvunna ur vårt språk, kt för gt har god framgång, v för fv (och f) skall också, ehuru ej lika fort, arbeta sig fram utan nå- got påbud från Regeringen, och om den mening jag vågat förorda angående det korta e-ä-ljudet med välvilja omfattas af våra språk- lärde, skall allmänheten snart •—- låt vara efter några tiotal år — vara öfvertygad om fördelarne af en sådan öfverenskommelse. Spe. ”Brandtiska flickskolan,” En skolbild från århundradets början. Intresset för en förbättrad folkundervisning och för upp- lysningens spridande till äfven .samhällets allra fattigaste med- lemmar var under början af detta århundrade särdeles lifligt inom hufvudstaden. Påverkade af upplysningstidens tankar ägnade flere enskilda personer oförtröttadt sin omsorg åt denna angelägenhet och vunno därvid understöd af såväl de offentliga myndigheterna som af den stora allmänheten. En af de mest nitiske förkämparne för densamma var läkaren Johan Niclas Brandt. Denne man föddes i Ystad 1760 och inskrefs 1779 vid Lunds universitet. Där påbörjade han sina medicinska studier, men fortsatte dem sedermera i Stockholm. Sedan han 1790 erhållit medicine doktors diplom, förordnades han 1792 till fattigläkare på Södermalm. Under de följande åren erhöll han en vidsträckt praktik bland stadens förmögnare invånare och förvärfvade därigenom en rätt ansenlig förmögenhet, »hvilket dock endast märktes därpå, att han kunde uppoffra betydliga summor för välgörande ändamål». Särskildt ifrade han för upp- rättande af skolor. Sålunda stiftade han 1805 en söndagsskola i Helsingborg, 1806 en fattigskola för handtverksgesäller och lärlingar, 1807 en skola för fattiga flickor och 1814 en »för- bättringsskola», alla tre inom Stockholms Storkyrkoförsamling, samt dessutom »flera nyttiga anstalter i samma väg för de fat- tiga i sin födelseort». Af dessa skolor synes han hafva ägnat sitt mesta arbete åt den efter honom uppkallade »Brandtiska fliclcslcolan». Denna skola afsåg att åt äldre fattiga flickor mellan 12 och 30 års ålder meddela undervisning i såväl teoretiska äm- nen, »det Wetenskapliga», som ock i handarbete. Doktor Brandt hade själf ledningen af skolan och skötte ensam under- »BRANDTISKA FLICKSKOLAN.) 93 visningen i »det Wetenskapliga». Undervisningen och arbetet inom skolan öfvervakades dock af en direktion, bestående af 12 — fruar. Församlingens kyrkoherde, biskopen d:r Murray, var direktionens »ordförande, sekreterare och ordningsman». Sökande till skolan fingo anmäla sig från alla stadens för- samlingar. De föräldrar, som åstundade att deras döttrar måtte- intagas, skulle till direktionens ordförande inlämna förseglad anhållan därom jämte uppgift på dottrens namn, ålder och kun- skaper. De sökande borde kunna sy samt någorlunda läsa i bok. Onskvärdt ansågs ock att de kunde något räkna och skrifva. Antalet lärjungar bestämdes första året till 20. Då emellertid flere anmälningar inkommo, antogos utom de bestämda 20 ännu 2 under namn af »expectanter». Dessa deltogo till- sammans med de öfriga i skolarbetet och erhöllo dessutom sär- skild undervisning af de skickligaste bland de inskrifna lärjun- garna. Första året funnos således i skolan 20 inskrifna och 2 expectanter, andra året utgjorde dessa båda grupper 40 och 4, tredje året 50 och 20, fjärde året 78 och 39, femte och sjette- åren 25 och 9. Då någon af de inskrifna afgick från skolan, infördes i hennes ställe den skickligaste af expectanterna, hvilka sålunda tjänstgjorde som ett slags reservkår. De grunder, på hvilka lärosättet inom skolan var byggdt, utvecklade d:r Brandt uti en i Dagligt Allehanda den 27 sept. 1813 införd uppsats af följande lydelse: Några välmenta råd i afseende på barnäuppfostran. * En god hälsa hörer väsentligen till detta lifvets lycksalighet. Med dess styrka kan människan segra öfver fattigdom och nöd, och i det goda hon uträttar mot sig själf och andra äga en outtömlig källa till glädje och sällhet. Ar hälsan försvunnen, då — om än rikedom och öfverflöd af jordens fördelar fallit på vår lott — gläder oss föga eller intet vår till- varelse i världen. Vanan är hos människan så till sågandes den andra naturen. Oor- dentlighet, oseder och laster, som genom en försummad eller illa inrättad uppfostran hos barnen fått inträde, öfvervinner hon sent eller aldrig. Böjelser till ordning, seder och dygd, hvilka under en god uppfostran blifvit hos henne väckte, utvecklade och stadgade, visa genom vanans makt den mest välgörande inflytelse på hela hennes lefnad. Människan bär inom sitt eget bröst ett medfödt begär efter sällhet, efter egen nytta. Visa henne det skadliga och olyckliga i onda vanor,, det nyttiga och lyckliga i goda, och hon skall därigenom lättast -förmås att fly de förra och öfva sig i de senare. Men under det hon söker sin egen nytta och sällhet, böra hennes önskningar, begär och gärningar ledas af ett lagom. I det skall hon finna den rätta gränsen för sin vilja, sin verksamhet och sitt hopp. 94 »BRANDTISKA FLICKSKOLAN.» Ledd af dessa tänkesätt, lämnar jag till ömsinta föräldrar och dem, som dessas ställen företräda, följande råd: Vården med varsamhet och omsorg barnens hälsa. I afseende härpå må iakttagas: 1) Att luften i det rum, där barnen sofva om nätterna eller vistas om dagarna, är, så mycket sig göra låter, frish och sund. Detta vinnes genom lagom eldning, genom ett fönsters öppnande då och då, när års- tiden det tillåter, samt därigenom att från nämnda rum aflägsnas orena kläder o. dyl., som där kunde åstadkomma osund luft. 2) Hudens renlighet bör genom daglig tvättning hos barnen be- fordras. Detta och en tjänlig beklädnad verkar till den omärkliga ut- dunstningens underhållande, hvarat människans hälsa så mycket beror. 3) Barnens föda må ej vara öfveräödig och otjänlig, men tillräcklig och framför allt enkel och god. —- Modersmjölken eller i brist däraf ko- mjölk är under första året barnets hälsosammaste föda. Under det andra året nyttjas för dem komjölk med något bröd och stundom dricka. Ifrån tredje året ökas denna föda småningom med ombyte af stekt eller kokt färskt kött eller fisk, hvartill alltid gifves kokta rofvor, kålrötter, mo- rötter eller potäter. Myckenheten af födan afpassas efter barnens till- tagande ålder, kroppsrörelse eller arbete. De här uppräknade födoämnena nyttjas, om möjligt är, framför andra. De äro de bästa för människans krafter och hälsa. 4) För späda barn upptagas 16 timmar af dygnet till sömn. Barn mellan 1 och 3 år måga därtill använda 14 timmar på det sätt, att de från morgonen vaka 5 timmar och sedan vid middagstiden sofva några timmar, därefter vaka de 5 timmar och använda slutligen de öfriga tim- marna till nattsömn. Barn mellan 3 och 10 år måga vaka 12 timmar af ■dygnet och hafva 12 timmars nattsömn, samt mellan 10 och 17 år vaka 14 timmar och använda 10 timmar till nattsömn. Efter sistnämnda ålder bör människan upptaga 8 timmar till sömn och alltid före midnatten gå till hvila. 5) Barn böra från födslostunden småningom vänjas vid rörelse. Efter första månaden böra de, när väderleken det tillåter, då och då ut- bäras i friska luften, hälst middagstiden. Vid tilltagande ålder är ange- läget, att de dagligen erhålla rörelse i fria luften, isynnerhet före mid- dagsmålet. Efter denna bör i alla åldrar alltid någon liten hvila följa. 6) Intill sjette året är bäst att barn använda sin tid med tjänliga lekar och tidsfördrif. Därefter böra de småningom öfvas med arbete, som årligen ökes med urskillning till själs- och kroppskrafternas jämna utveckling och förkofran. .Använden den yttersta uppmärksamhet och sorgfällighet därpå, att goda vanor hos barnen vinna ett tidigt och kraftigt insteg. Barnen böra därför så tidigt som möjligt är vänjas vid 1) renlig- het, 2) uppmärksamhet, 3) lydnad, 4) ordning, 5) tålamod, 6) sannfär- dighet,« 7) arbetsfit, 8) känsla för heder, 9) känsla för samvetets fordringar, att de tidigt må följa den regeln: Hvad du ej vill, att andra skola göra dig, det bör du ej heller göra dem, 10) en sann gudsfruktan, 11) borgerlig laglydnad, 12) förnuftig själförsakelse till likars hjälp och ■tröst, 13) fast hopp om det godas framgång i världen; det är detta »BRANDTISKA FLICKSKOLAN.» 95 hopp, som förmår att underhålla vårt tålamod, vår ståndaktighet och vårt nit att under lyckans växlingar eller onda människors stämplingar arbeta för det sanna, ädla och nyttiga. Utvecklen och leden till håtnacl för sanning och dygd det begär efter egen nytta och lycksalighet, som naturen nedlagt i barnens hjärtan. Detta kan verkställas efter denna anvisning. Då I t. ex. viljen vänja barnen vid renlighet, så visen dem, att deras hälsa därigenom un- derhålles och stadgas. Viljen I uppmuntra dem till uppmärksamhet och eftertanke, så vi- sen dem, att deras förstånd därigenom upplyses och på det sättet en rik källa öppnar sig till deras förnöjelse samt möjlighet att gagna både andra människor och sig själf. Viljen I hos dem väcka känsla för sanning, för heder, för samvetets fordringar, så lären dem, att de genom dessa dygder hafva att hoppas Guds och goda människors bifall, att de genom dem bereda sig sinnes- lugn och frid, hvarförutan ingen sann lycka gifves. Eller viljen I varna dem för oordningar och lättja, så undervisen dem, huru genom desamma människan störtar sig uti ett förtjänt förakt, uti fattigdom och nöd o. s. v. Eorteligen, lären dem huru hvarje dygd medför sin fördel och ver- kar till vår lycksalighet, huru åter hvarje last medför sitt straff och be- reder vår olycka. Lär en barnen genom edra egna efterdömen, genom uppmtmtringar och tjänlig undervisning att uti allt deras förhållande iakttaga ett lagom. Följande anvisningar må tjäna till ledning för detta ändamål. Då I t. ex. uppmuntren edra barn till vård om deras hälsa, visen dem då, att denna vård har sin gräns, ett lagom. Hålla de sig vid denna gräns, detta lagom, tillväxa och stadgas deras krafter och hälsa. Ofverstiga de åter denna gräns, blifver deras kropp ömtålig, försvagad och sjuklig. Viljen I uppmana dem till sparsamhet eller frikostighet, så lären dem, att dessa dygder hafva sin gräns, ett lagom. Öfverträdes denna gräns, förvandlas sparsamheten till snålhet och girighet, frikostigheten till slöseri och blifva således laster, som befiäcka vår själ och förstöra vår lycksalighet. Så ock med dygder i allmänhet. Föräldrar, Uppfostrare! Vården efter dessa anvisningar edra barns hälsa, underhållen hos dem goda vanor, väcken i deras hjärtan ett lyck- salighetsbegär, som utvecklar sig till båtnad för sanning och dygd, och lären dem att, så vidt mänsklig förmåga det tillåter, i allt följa ett lagom. Eder möda skall välsignas med framgång, om I med egna efter- dömen häruti föregån edra barn och lärlingar. Den undervisning d:r Brandt meddelade uti det »Weten- skapliga», stod i öfverensstämmelse med dessa hans råd och anvisningar. Han hade för ändamålet utarbetat hela skolkur- sen såsom ett skematiskt kompendium, som stycke för stycke gafs flickorna i form af förskrifter, hvilka de först skulle in- 96 »BRANDTISKA FLICKSKOLAN.» föra i särskildt härför afsedda skrifböcker samt därpå lära sig utantill. Då flickorna efter ett halft års skolgång blifvit mera försigkomna fordrades, att de skulle med egna ord muntligen eller skriftligen redogöra för den gifna läxan. Nämnda kurs inleddes med en erinran om nödvändigheten af att begynna alla företag i Guds namn samt att utföra dem under bön till Gud. Denna erinran undertecknade hvarje flicka uti sin skrifbok med sitt namn, så att den skulle utgöra en slags förbindelse till ständigt iakttagande häraf. Själfva kur- sen indelades sedan i tvenne hufvudafdelningar: den förra af- handlade det »Nödvändiga», den senare det »Prydliga». Uti den förra visas först nödvändigheten af att vid alla sina gärningar fråga sig själf: Hvad är afsikten med ditt före- tag? Huru vill du utföra det? Hvilka medel äro de bäst lämpliga till ditt måls vinnande? Där talas vidare om hvad människan är, hennes ursprung och plikter samt om dygd och last med deras kännetecken och följder. Vidare redogöres för bibelns innehåll och de olika religionerna. Därnäst följa de fyra »brandtiska grundsatserna» för en god uppfostran: »hälsan», »goda vanor», »egen nytta» och »lagom». Sist lämnas regler för skrifning och räkning. Körande den senare afdelingen, den om det »Prydliga», skulle man kunna säga, att den innehåller ej mycket, men väl månget. Den omfattar: »Moralen, Svea Rikes samt Werlds Historien, Konst- och Wetenskaps Historien, Natur Läran, Natural Historien, Geographien, Hushållningen m. m.» Förutom detta lästes Nya testamentet och katekesen. Af den senare lästes lilla katekesen utantill, men förklaringen samt den s. k. »korta religionshistorien» endast innantill. Af handaslöjder lärdes att spinna blår, lin, ull samt bom- ullsgarn och tråd, sticka, sy slätsöm, hålsöm, märka samt äfven något litet klädsömnad. Skolan höll förlag af härtill behöflig materiel. Det lin- och biångarn, som flickorna spunno, fingo de behålla. Af det garn, som de spunno af ull och bomull, fingo de sticka strumpor och vantar, hvilka de sedan fingo med sig vid afflyttningen från skolan. De flickor, hvilka själfva kunde förse sig med därtill be- höfligt material, fingo »sy klädningar, skjortor, mans- och frun- timmerskragar, prestkragar, utsydda ridikyler, västar och skor samt tillverka blommor, schatterade, knutna och virkade arbe- ten». De, som ej själfva hade råd att anskaffa dylikt mate- rial, fingo låna sådant af skolan. »BRANDTISKA FLICKSKOLAN.» 97 Vid examina utbjödos de förfärdigade arbetena. De be- talades vanligen högt öfver sitt värde. Ofta ingingo till sko- lan beställningar på arbeten af olika slag. För dessa begär- des aldrig någon viss arbetslön, »allmänheten fick gifva hvad den ville och betalade merendels ganska hederligt». Med de sålunda erhållna penningarna ersatte flickorna det material, som de lånat af skolan. Ofverskottet fingo de använda efter behag. Hvarje flicka erhöll dock en bok, hvaruti hon skulle föra räkning öfver sina utgifter och inkomster. Undervisningen pågick i skolan endast fyra dagar i vec- kan, onsdagar och lördagar voro fria. På »slaget 8» skulle flickorna infinna sig i skolan »rena, snygga och hyfsade». Så snart en flicka inkom i skolsalen, gick hon genast fram till läraren och framvisade för honom de böcker, i hvilka hon in- fört sina hemuppgifter i räkning och skrifning. Därefter gick hon att visa sig för den flicka, som anländt näst före henne, och hvilken det nu ålåg att granska hennes »klädsel, snygg- het, uppförande och skick», samt att ifall af behof därom göra anmälan till läraren. Sedan hon sålunda blifvit mönstrad, gick hennes »företräderska» på sin plats, och hon själf stannade kvar för att i sin tur »uppvakta» den närmast efterkommande. Hvarje fredag uppvisades samtidigt härmed de under veckan förfärdigade handarbetena. Då alla intagit sina platser, gjordes en kort bön. De tre första timmarna, kl. 8—11, ägnades därefter ät det »vetenskap- liga», de två sista, kl. 11-—1, åt handarbete. Först lästes in- nantill ett kapitel ur Nya testamentet eller några stycken ur katekesförklaringen. Därefter förhördes och förklarades det för dagen införda stycket i skrifboken. De afskrifna förskrif- terna insamlades och nya utdelades att till följande dag af- skrifvas hemma. Därpå öfvades lärjungarna i räkning såväl i »minnet» som på tafla (»ända till Regula de Tri i sorter») samt erhöllo räkneuppgifter till dagen därpå. Sedan därefter en kort bön förrättats, framtogo flickorna sina handarbeten och sysslade med dessa, till dess de kl. 1 lämnade skolan. Hvarje fredag uppsattes en »prisfråga öfver goda vanor», hvilken flickorna till nästkommande måndag skulle skriftligen besvara. Sedan svaren inlämnats och granskats, utdelades tvänne belöningar å 4 skilling riksgälds, en åt den, som läm- nat bästa svaret, och en åt den, »som i sitt uppförande bäst verkstäldt den i fråga varande vanan». Verdandi, 1892. 7 98 »BRANDTISKA FLICKSKOLAN.» Alla sön- och högtidsdagar tillhöllos flickorna att gå i Storkyrkan, där do hade särskilda åt dem upplåtna bänkar. Följande söcknedag fingo de i skolan redogöra för predikan: ingångsspråk, förberedelsen, ämnet, de olika afdelningarna o. s. v. Alla åren utom det första fingo samtliga flickorna till skänks både kängor och skor, de mest behöfvande dessutom kappor och tröjor samt tyg till klädningar. För erhållande af medel härtill anordnades årligen insamlingar bland allmänheten. Första året höllos sex examina, de följande åren två och sis talaret en. De fyra första åren försiggingo ifrågavarande högtidligheter på söndagseftermiddagar å Börsen under stort tillopp af åhörare, de tvenne sista åren höllos de i skolan. Efter anstäldt förhör bestämdes och tillkännagafs, hvilka utaf flickorna skulle komma i åtnjutande af premier. Dessa premier utdelades med stor högtidlighet nästföljande helgdag uti Storkyrkan efter slutad högmässogudstjänst. Den mest förtjänta af flickorna erhöll ett premium af 16 riksdaler 32 sk. b:o samt en förskrifning på ett lika stort belopp å sin bröllopsdag. Den, som kommit henne närmast, erhöll . ett »accessit» å 8 riksdaler 16 sk. b:o. För öfrigt erhöllo nästan alla flickorna -vid hvarje examen belöningar, bestående af klä- despersedlar eller penningar. Till dessa premieutdelningar in- flöto ganska frikostiga gåfvor. Så lämnade det första året en »okänd välgörare» en belöning af 6 rdr 32 sk. b:o åt en af de skickligaste flickorna, och skulle denna ock äga rätt att å samma dag hvarje följande år uppbära lika stor gåfva samt slutligen på sin bröllopsdag 66 rdr 32 sk. b:o. Andra året insamlade två »engelske handlande» 166 rdr b:o till smärre belöningar. Tredje året hedrades skolan med en gåfva af 50 rdr b:o från kronprinsen Carl August. Vidare erhöll den på grund af testamentariska förordnanden 500 rdr b:o af möbel- handlaren G-revesmiihl och 450 rdr b:o af hushållerskan M. Steuer, af hvilka belopp årliga räntan skulle utdelas som be- löningar. Sedan skolan varit i verksamhet under sex års tid, upp- löstes den slutligen år 1813. Kongl. Maj:t hade nämligen då förordnat om inrättande af friskolor för fattiga flickor inom alla stadens församlingar, och då d:r Brandt »sålunda hade vunnit, hvad han med sin skol-inrättning åsyftat», ansåg han denna numera öfverflödig. Under de sex åren hade uti den- samma icke mindre än 298 flickor åtnjutit omvårdnad och un- dervisning. »BRANDTISKA FLICKSKOLAN.» 99 Redan tidigt fick d:r Brandt röna bevis på, att hans verk- samhet erkändes och uppskattades. Vid riksdagen 1809 be- slöto samtliga riksstånden att genom en tacksägelseadress be- tyga honom sin aktning »med afseende på den utmärkta pa- triotism han ådagalagt». Är 1811 utnämdes han af Kongl. Maj:t till general-direktör öfver Stockholms samtliga barmhär- tighets-anstalter. Han afled å Djurgården den 23 juli 1822 i en ålder af 63 år. Då han 1813 upplöste sin skola, uttalade han genom föl- jande i tidningarna införda tacksägelse sin erkänsla till alla dem, som gifvit honom sitt understöd, på samma gång som han angaf, hvilken »vinning» han vid sitt arbete eftersträfvat: »De mäst utsökte ord för att beskrifva. min tacksamhet mot kände och okände Wälgörare, som bidragit till understöd för denna Inrättning, skulle blifva en svag teckning af hvad jag känner för deras ädelmod. Det är vinning nog för dem och mig, om denna talrika Ungdom, som blifvit undervisad i mina Skolor, under utvecklingen af själs- och kroppsförmö- genheter måtte efter gifven undervisning rätt vårda sin hälsa, oafbrutit inöfva och fullkomna sig i de goda vanorne samt öfvertygas derigenom om nyttan och nödvändigheten att vid oafbrutna utöfningen iagttaga det Lagom, det Sanna, det Rätta; då skola desse Män och Qvinnor njuta i rikt mått säll- heten och nöjde med sin lott och sin lefnad gå bort förhopp- ningsfulle efter att hafva lemnat denna oskattbara lycka i arf åt sina efterkommande.» (Uppgifterna äro hämtade ur: Originalhandlingar i Klara kyrkas arkiv, Dagligt Allehanda år 1813, Riksståndens protokoll vid riksdagen 1809—1810 samt Sackléns Läkarehistoria.) Hjalmar Berg. Om skriftliga pröfningar i barndoms- skolor. i. En för mänga högre organiserade barndomsskolor i utlandet och på sina ställen kanske äfven i värt land egendomlig inrättning äro de skriftliga pröfningar, som ärligen anställas med deras öfre klasser. Där sädana pröfningar vunnit fotfäste, hafva de snart kom- mit att pä det nogaste sammanhänga med skolans organisation, med hennes arbetssätt och arbetsordning samt utöfvat ett betydligt in- flytande pä nästan alla grenar af hennes verksamhet. Dessa pröfningar bestä dels i ett räkneprof, dels och förnäm- ligast i skriftligt ätergifvande af en mindre berättelse eller ock, hvilket är det vanligaste, i skrifvandet af en uppsats öfver ett ämne, hemtadt frän undervisningen i realia. Pröfningens resultat lägges sedan till grund vid bedömandet af klassens skicklighet i räkning, i väl- och rättskrifning, i modersmälets skriftliga användning samt af grundligheten och säkerheten i lärjungarnas insikter. Vid första påseendet kan det tyckas, som om dylika pröfningar, helst när de bestä i skriftlig redogörelse för skolans läroämnen — och det är i synnerhet till detta slag af pröfningar, vi här taga hänsyn — vore en särdeles ändamålsenlig inrättning. Har barnet — så kan man resonera — verkligen lärt sig något i skolan, sä bör det väl också kunna framlägga åtminstone något af sina kun- skaper i en uppsats; och har det förvärfvat sig någon förmåga att skriftligen uttrycka sina tankar, så måtte det väl kunna visa denna förmåga pä uppgifter, hemtade inom området för dess vetande. Att på en gäng kunna mäta djupet och omfånget af detta och bestämma graden af dess färdighet att skrifva sitt modersmål, mätte i och för sig anses vara ett särdeles lyckadt grepp. Dä den skriftliga pröf- ningen således förenar enkelhet med säkerhet samt billighet i for- dringar med tillräcklig skärpa, sä kan det omöjligen ej hafva annat OM SKRIFTLIGA PRÖFNINGAR I BARNDOMSSKOLOR. 101 än ett godt inflytande på skolans arbete. Och har det motståndare, så måste det vara bland sådana af hennes lärare, som hafva skäl att frukta för äfven den lindrigaste kontroll, och hvilkas invänd- ningar således icke äro värda att beakta. . De förhoppningar, man fäst vid dessa pröfningar, hafva heller ieke varit ringa. Genom dem har man velat befordra undervisnin- gen i räkning och modersmålet. Genom dem har man trott sig kunna befrämja realämnenas grundliga behandling i skolan, utveck- lingen af barnens själskrafter samt säkerhet och fasthet i deras kun- skaper. Genom dem har man slutligen velat egga och lifva läraren i hans verksamhet och framför allt utöfva en helsosam kontroll. II. Erfarenheten har emellertid icke blott betydligt reducerat dessa förhoppningar, utan ock visat, att slika pröfningar medfört verk- ningar, som man hvarken väntat eller afsett. Mest fördelaktiga hafva pröfningarna visat sig med afseende på undervisningen i räkning. Resultatet af undervisningen i detta ämne kan genom en pröfning i det närmaste exakt uppvisas. Här- igenom blir en direkt jämförelse möjlig såväl mellan de i profvet deltagande klasserna, som ock, fast långt ifrån obestridt, mellan lärarnas skicklighet och nit. Pröfningarna hafva därför visat sig medföra en viss energi vid räkneundervisningens bedrifvande och manat till ett sorgfälligt tillgodogörande af en utvecklad metodiks mångfaldiga resurser. Här duger ingen godtköpsmetod: det gifves, som bekant, ingen kungsväg till matematiken. I fråga om under- visningen i detta ämne kan man därför gärna medgifva, att pröf- ningar på det hela taget verka godt. Det saknas doek icke all anledning till anmärkningar. Om det vid undervisningen i något ämne är af vikt att alltid och vid hvarje nytt steg framåt hafva fast mark under fotterna, så är det för visso i detta. Den minsta svaghet eller den obetydligaste lucka kommer ovilkorligen att under fortgången verka hämmande. Men att gå långsamt och grundligt tillväga, att dröja så länge vid de första, grundläggande elementen, att barnet fullständigt beherskar dem, sådant är visserligen i öfverensstämmelse med erfarenhetens och metodikens fordringar, men icke alltid med den kortsynta klok- het, som städse påminner läraren om, att pröfningen gäller äfven honom. Ty i denna gäller det att kunna lösa räkneuppgifter af många olika slag,, och i något af hvarje måste barnen hafva erhållit öfning, innan man vågar skicka dem upp i pröfningen. Framför 102 OM SKRIFTLIGA PRÖFNINGAR I BARNDOMSSKOLOR. allt måste man hafva hunnit med att gifva dem färdighet i lösandet af mer eller mindre invecklade problem. Äfven om en viss mång- sidighet härigenom vinnes, sä köpes dock denna ibland pä grundlig- hetens bekostnad. Sä hafva barnen stundom visat sig sakna den säkerhet i utförandet af räkneoperationerna, som man skulle vänta sig af en i öfrigt god undervisning, och som är af så stor bety- delse i praktiska lifvet. Skolan bör visserligen icke försumma pro- blemlösningen, men icke heller fika efter att utbilda virtuoser i den konsten, ty de uppgifter i räkning, som lifvet har att bjuda pä, äro, just emedan de förekomma där, så konkreta, att sättet för deras lösning faller af sig själf. I alla fall är nämnda bristfällig- het obetydlig och torde vara lätt att afhjälpa. Mera graverande äro de anmärkningar, som man kan göra mot de pröfningar, i hvilka barnen få skriftligen redogöra för sina kun- skaper. Såsom en omedelbar följd af dessa pröfningars införande i sko- lan är att räkna uppkomsten af ett egendomligt, efter pröfningarna afpassadt förfarande vid barnens öfning i uppsatsskrifning. Detta förfarande består däri, att barnen, när de skrifva öfver något ämne ur skolans kurs, tillåtas eller tillhållas att begagna sig af lärobokens framställning, så att deras uppsatser ej blifva annat än plagiat af denna. De skrifva så sina uppsatser ganska ledigt, felen bli få och obetydliga, rättelserna likaså, skrifböckerna bli rena och snygga, och i det skenbart goda resultatet finner kanske läraren en bekräftelse på, att metoden är förträfflig. Den är väl dock något förvänd. För det första kan en dylik öfning svårligen få namn af uppsatsslcrifning, utan borde väl sna- rare kallas uppskrifning ur minnet. Namnet betyder ju föga, men hufvudfrågan är, om en sådan skriföfning utvecklar oeh befrämjar barnens förmåga att i skrift uttrycka sina tankar. Att de af den samma lära sig stafning och innöta en del ord och ordsammanställ- ningar, som de i framtiden kunna komma att få bruk för, må gärna medgifvas, likaså att ett dylikt förfaringssätt är det nästan enda användbara på ett lågt stadium, då barnen sakna både ordförråd och tillräcklig formbildning för att kunna framställa ens det enklaste med egna ord. Men att allt framgent hålla sig till ett slikt förfarande står i uppenbar strid med all förnuftig språkmetodik. Denna bjuder näm- ligen, att barnen visserligen må begynna sina skriftliga öfningar med små beskrifningar eller berättelser under anslutning till lärarens eller bokens framställning, men att de sedermera, allt efter som deras föreställningskrets tilltager i omfång och klarhet och deras kraft att OM SKRIFTLIGA PRÖFNINGAR I BARNDOMSSKOLOR. 103 beherska densamma tillväxer, så småningom må befrias från be- roendet af förebilder oeh tillhållas att själfva ordna sina föreställ- ningar oeh uttrycka dem med egna ord. Att i enlighet med dessa grundsatser leda undervisningen i uppsatsskrifning är ingen lätt uppgift. Den fordrar mycket arbete, mycket tålamod och ej så litet af den pedagogiska takt, som förstår att noga afväga bördan efter barnens krafter oeh stadigt har målet i sikte. Om detaljerna kan man tvista, men den ledande principen står i alltför god samklang med all sann uppfostrans innebörd, att lära barnet stå på egna fotter, för att icke, oaktadt svårigheterna vid tillämpandet, vara den enda förnuftiga. Men nu har det visat sig, att man vid en skriftlig pröfning kan hjälpa sig fram utan att göra sig så stort besvär. Man har kommit underfund med, att man där kan reda sig väl så bra, när man håller sig till boken, som då man icke gör det. Och hvarför i all världen då bråka så mycket och gå så onödiga vägar? Den genaste måtte väl vara den bästa. Den är bekväm och den leder fram till målet, d. v. s. ett »vackert» prof. Och så låter man barnet vecka efter vecka ur minnet kopiera det ena stycket efter det andra af sina läroböcker — allt sammans utan tvifvel en god träning för pröfningen vid årets slut. Man besinnar icke, att, om man går så lättvindigt tillväga, så besparar man barnet mödan att själf ordna och klargöra sina tankar, att välja bland de ord och uttryck, som stå det till buds, men att det då också går miste om den språkbildning och utveckling, som endast genom denna möda kan vinnas. Att barnens förmåga att behandla sitt modersmål i skrift icke heller är så lysande, som prof- skrifterna komma en att tro, därom har man haft mer än ett till- fälle att öfvertyga sig. Men en undervisning, som icke bibringar barnen förmåga att hjälpligt använda modersmålet i skrift, måste anses hafva förfelat en af sina viktigaste uppgifter. De skriftliga pröfningarna, som skulle befrämja undervisningen i modersmålet, hafva, genom att gynna en bakvänd metod för uppsatsskrifning, i själfva verket motarbetat detta mål. Men hvarför har man då icke stäfjat ett dylikt oskick genom att helt enkelt underkänna sådana uppsatser, som påtagligen icke varit annat än långods? Barn kunna icke — svarar man — åstad- komma en ordentlig uppsats öfver ett kunskapsämne, om det ej får skrifva utantill. Att tillåta detta är därför det enda, som återstår, då man å ena sidan ej vill afstå från ämnesskrifningen, men å an- dra sidan gärna vill kunna prestera vackra uppsatser, i synnerhet 104 OM SKRIFTLIGA PRÖFNINGAR I BARNDOMSSKOLOR. vid pröfningen. Man tröstar sig med, att de insikter, barnen ådaga- lägga vid denna, i alla fall äro beaktansvärda. För att undersöka halten af dessa insikter nödgas vi gå öfver till ett annat af pröfningarna framkalladt missförhållande — en långt drifven utanläsning. Att det nämnda sättet att drifva undervisningen i uppsatsskrif- ning nödvändiggör en vidsträckt användning af utanläsningen, torde vara lätt att inse. Värst utsatt för misshandling af detta slag har ett ämne blif- vit, som dock eger stor betydelse för barnens utveckling, nämligen historien. Ur henne har man med stor fördel kunnat hemta ämnen för barnens skriftliga öfningar. Häraf kommer det sig, att den ordagranna utanläsningen mera och med större kraft bedrifvits inom detta ämne än i något annat — katekesen naturligtvis undantagen. Barnen öfvas oaflåtligt i hvad man kallar »berättande» af historia, d. v. s. ordagrant ätergifvande af den kortfattade läroboken. Att resultatet af en sådan undervisning i historia är af tem- ligen tvifvelaktigt värde hvad barnens språkbildning beträffar, har jag förut sökt uppvisa. Men värre är att historieundervisningens eget mål kommer att förfelas, både hennes ideella och pralctiskt- realistiska*. Och barnen glömma snart allt sammans utom det tråkiga i det idkeliga berättandet. Detta sitter kvar och medför leda för allt hvad historia heter. Äfven undervisningen i naturlära har måst tjäna som förbe- redelse för uppsatsskrifningen. Zoologi och botanik, fysik och astro- nomi hafva barnen fått lära sig »blankt som ett vatten»: i mera högtidlig stil kallas det annars »öfning att i sammanhang redogöra för det inlärda». I detta ämne är väl utanläsning rent af absurd. Dess bildande kraft ligger ju däri, att det så att säga tvingar barnet att själf se och iakttaga, tänka och döma, jämföra och pröfva. Men läser man detta ämne utantill, blir undervisningen dogmatisk: barnen hemta sina insikter, icke ur naturen, utan ur — läroboken. Att utanläsning, hvar den än förekommer, gör. undervisningen liflös och mekanisk, att hufvudsaken blir kontrollen öfver barnens förmåga att ur minnet läsa upp sin lexa och att förberedelsen af hemuppgiften kommer att krympa ihop till en naken framställning och knapphändig förklaring af hennes ordalydelse, att en dylik un- dervisning icke kan vara språkbildande och svårligen förmår väcka barnens intresse —■ allt sådant behöfver endast antydas. * Jfr Uffe, Realism i undervisning, s. 34. • om SKRIFTLIGA PRÖFNINGAR i BARNDOMSSKOLOR. 105 Den behållning, en så ytlig undervisning lemnar i kunskaper och själsutveckling hos barnen, kan icke blifva stor. Vid de till- fällen, man haft att undersöka barnens kunskaper, har det visat sig, att de kort tid efter sin afgång från skolan glömt allt sammans. De visa tillika en påfallande brist på den andliga vakenhet, som utgör all undervisnings bästa frukt. Ty verkliga och bestående kunskaper vinnas, icke genom en öfverdrifven utanläsning, utan genom en liflig och utförlig »undervisning, som taga barnasjälens alla krafter i an- språk; och dessa öfvas och stärkas, icke genom mekanisk minnes- öfning, utan genom att utföra verkligt, intellektuellt arbete. Odlas minnet på de andra själsförmögenheternas bekostnad, måste hämmad själsutveckling blifva den naturliga följden. Vi finna således, att de skriftliga pröfningarna icke heller med afseende på undervisningen i realämnena fyllt sin uppgift, utan att de tvärtom ledt denna undervisning in på betänkliga afvägar. Sam- manhanget mellan dessa pröfningar och en mindre god undervisning torde redan vara klar. Dock vill jag tillägga detta. Af två lärare undervisar den ene som man bör undervisa, saftigt, detaljrikt, kon- kret och intresseväckande, och låter intet af sitt ämnes bildande kraft gå förloradt, men fordrar ej af sina lärjungar någon samman- hängande redogörelse för hemuppgiften, på sin höjd, att de med egna ord återgifva en eller annan detalj. Den andre gör sig icke så stor möda, utan inskränker sig till att nödtorftigt förbereda och nästa gång minutiöst upphöra lexan genom att låta barnen memorera den. Hvem af de två har nu största utsikten att göra ett vackert prof? Säkerligen den senare. Hans uppsatser se onekligen bäst ut och låta ana ett grundligt arbete under läsåret. Den andre tyc- kes hafva skött sig sämre. Och dock är det ju alldeles tvärt om. Utanläsningsmetoden är således både bekväm och ändamålsenlig. Vid en uppvisning är det alltid lättare för barnen att ur minnet afskrifva lärobokens koncentrerade framställning än att själfva sam- manfatta och ordna de utförligare insikterna i ett gifvet ämne. Där- för: ju mera mekaniskt en lärare sköter sin undervisning, desto lättare vinner han seger i en skriftlig pröfning. Under sådana för- hållanden må man ifra mot utanläsningen så mycket man vill, ja, alldeles förbjuda den — så länge den har att påräkna ett godt rygg- stöd inom själfva skolan, kan denne hennes värsta fiende med lugn se framtiden till mötes och med framgång trotsa alla utrotnings- försök. Hafva de skriftliga pröfningarna icke befrämjat skolans arbete till arten, så hafva de gjort det så mycket mera till farten. För erhållandet af ett godt resultat i pröfningen är det en stor fördel OM SKRIFTLIGA PRÖFNINGAR I BARNDOMSSKOLOR. 106 För inser, att de mer än väl begåfvade barn söker han därigenom handla i både själf sätter värde pä sin att sä snart som möjligt hafva hunnit igenom kursen för att få tid till upprepade repetitioner. Undervisningen måste därför forceras. Man har icke väl hunnit väcka barnens intresse för ett. man måste lemna det oeh skynda öfver till något annat. förr än Att all- tid vädja till barnens förstånd och omdöme tager mycken tid, och man ser sig därför nödsakad att inskränka sig till — utanläsningen. Kunskap, pä så sätt inpräglad, blir väl ofta ingenting annat än sken- kunskap, men denna har tyvärr en egenskap, som verklig kunskap hos barn icke alltid besitter: den kan uppvisas. att fä sin klass framåt frestas läraren medel, som visserligen tyckas påskynda barnens per, men i längden måste visa sig fördärfliga. vidare att tillgripa framsteg i kunska- Den vänlighet oeh mildhet, som gör barnen vänliga och milda, komma lätt att vika för hårda ord och ovänligt sätt. Och kroppsagan, ett farligt medel i uppfostrarens hand, borde aldrig användas i undervisarens. • Att barnen under sådana omständigheter icke komma att trif- vas sä synnerligen väl i skolan är helt naturligt. Detta gäller isyn- nerhet de mindre begåfvade. Läraren vet, att dessa i pröfningen reda sig dåligt och därigenom menligt inverka på resultatet. Han anser sig således vara nödd att pådrifva deras framsteg genom me- del, som städse visat sig effektiva. Gärna skulle han vilja vara öfverseende mot dem, men med pröfningen i tankarna vågar han det icke. Han måste vara den stränge och obeveklige läraren. Det bör därför icke förvåna, om dessa barn snart känna sig öfver- flödiga i skolan, börja att längta därifrån och begagna första lämp- liga tillfälle att afbryta sin skolgång. Icke bör man då förtänka läraren, om han icke söker kvarhålla sådana barn, äfven om han kunde behöfva fortsätta i skolan. Mera däremot hålla kvar och gläder sig åt att deras och sitt eget intresse. Om skolan verksamhet, bör hon väl också göra allt. hvad i hennes förmåga står, för att sä länge som möjligt fä behälla sina lärjungar under sin värd, och det är henne ovärdigt att öfva den minsta, lät vara oafsiktliga inverkan i motsatt riktning. Icke minst sporrande och pådrifvande hafva de skriftliga pröf- ningarna verkat genom den täflan lärarna emellan, som de fram- kallat. I allmänhet anses ju en sädan bäde nödvändig och nyttig inom många af lifvets områden. Hållen inom måttliga gränser, kan den kanske vara berättigad äfven inom skolans fridlysta värld. Men där om någonsin måste man noga se till, att den icke urartar till en konkurrens, som med framgång till mål är föga nogräknad om medlen, och i hvilken den ene anser sig förlora, hvad den andre OM SKRIFTLIGA PRÖFNINGAR I BARNDOMSSKOLOR. 107 vinner. I kampen äro alla medel bra, som föra till seger, och den som är hänsynslös, kommer ofta längst. Storleken af de intressen, som i denna täflan anses stå på spel, gör, att skolans arbete kommer att drifvas under ständig oro och med ständigt högtryck. Följderna häraf måste blifva betänkliga både för lärare och barn. All sund utveckling kräfver framför allt lugn: hvad stort sker, det sker tyst och — saktå. Undervisningen lägger beslag på lärarens krafter, så att han får föga öfver till arbetet på barnens moraliska utbildning, som dock är skolans viktigaste uppgift. Hennes gärning främjas, icke genom oroligt jäktande, utan genom lugn och ro. $ III. Såsom statens eller kommunens tjänare måste läraren finna sig i, att hans verksamhet är underkastad kontroll. I skriftliga pröf- ningar har man trott sig ega ett godt supplement till det personliga öfvervakande af skolarbetets gång, som samhället genom särskilda organ utöfvar. Huru hafva pröfningarna i detta afseende fyllt sin uppgift? All kontroll måste vara säker och tillförlitlig; i motsatt fall blir den tydligen orättvis för den kontrollerade och vilseledande för den, som kontrollerar. Att skriftliga pröfningar, såsom kontroll be- traktade, i mångt och mycket äro otillförlitliga; att den undervis- ning, som bedrifves rent mekaniskt, kan gifva lika mycken eller större valuta i pröfningen än den, som skötes mönstergillt; att de såsom fullgodt arbete kunna stämpla sådant, som icke är det; att det alls icke är nödvändigt, att barnen grundligt hafva inhemtat kursen för att kunna hjälpa sig fram i pröfningen, utan att det är nog, om de kunna vissa partier af densamma utantill, och att slut- ligen säkerhet hos barnet hvarken inom hela eller ens en del af läroområdet genom pröfningen långt ifrån betryggas — sådant torde tydligt framgå af det förut sagda. Härtill kan läggas, att prof- resultatet är beroende af flere andra faktorer än lärarens nit och skicklighet, hvilka visserligen äro de viktigaste. Klassens tillstånd, när läraren mottog den, dess storlek, barnens genomsnittsbegåfning, skolgång och flit och kanske ännu andra omständigheter modifiera hvar och en för sig resultatet af lärarens arbete på ett sätt, som svårligen kan tagas i betraktande, när man bedömer ett prof, sådant det föreligger. Häraf bör man kunna förstå, att detta möjligen kan vara ett uttryck för klassens tillstånd, men ingalunda för lärarens nit och skicklighet — hvilka ju skulle kontrolleras. 108 OM SKRIFTLIGA PRÖFNINGAR I BARNDOMSSKOLOR. Af det sagda följer naturligtvis icke, att skriftliga pröfningar skulle vara alldeles värdelösa såsom kontroll. När det gäller rent yttre färdigheter hos barnet, dess framsteg i väl- och rättskrifning samt i räkning, sä ega profskrifterna nog den tillförlitlighet, som — under förutsättning att tillbörligt afseende fästes vid sädana med- verkande omständigheter, som nyss nämdes — berättigar att pä dem grunda ett omdöme om lärarens nit och skicklighet i handhafvandet af undervisningen i dessa stycken, ehuru därmed icke är sagdt, att han nitälskat visliga. Det är endast såsom uttryck för barnens kun- skaper och förmåga att skriftligen behandla sitt modersmål som de äro i hög grad opälitliga och med största försiktighet böra användas. IV. Att skriftliga pröfningar, när de fått gälla sä mycket de kun- nat, i flera afseenden varit till icke ringa nytta för skolan, har mer än en gång förut blifvit antydt. De hafva gjort det möjligt för läraren att se resultatet af barnens själfständiga arbete och därige- nom kunnat vara en fingervisning, att han i sin verksamhet varit ensidig eller begagnat felaktig metod och i så fall en maning att välja en annan väg. Också kan man oförbehållsamt erkänna, att man af dessa pröfningar erhållit mängen för skolarbetet nyttig vink, om man än pä samma gäng måste beklaga, att de gifvit mer än en vink, som visst icke varit nyttig. Att de likväl, i stort sedt, icke blott kommit mången god för- hoppning på skam, utan äfven verkat direkt skadligt, beror hufvud- sakligen på tvä omständigheter. Den ena är lärarens lätt förklarliga förmodan, att pröfningarna anses tillförlitliga såsom kontroll och därför värda att läggas till grund vid bedömandet af hans verksamhet. Hans framtida väl eller ve, för att nu icke tala om hans anseende såsom lärare, kan, tror han, komma att bero på, huru pröfningen utfaller. Äfven om denna förmodan mer än en gäng visar sig vara gripen ur luften, sä sitter den likväl envist kvar och verkar med samma styrka, som om den har sin grund i verkligheten. Med kännedom häraf, kan man för- stå, hvarför läraren tillgriper alla bäde möjliga och omöjliga medel för att erhålla ett s. k. bra prof. Pröfningarna hafva kanske män- gen gång försatt honom i den obehagliga situationen att nödgas välja mellan barnens och skolans fördel ä ena och sin egen, lät vara för- menta fördel å andra sidan, och man må icke döma honom för hårdt, om han någon gäng för den senare åsidosätter den förra. OM SKRIFTLIGA PRÖFNINGAR I BARNDOMSSKOLOR. 109 Den andra orsaken till dessa pröfningars mindre goda verk- ningar har man att söka i själfva deras inrättning. Den tankegång, som ligger till grund för denna, utgår, såsom vi i början af denna uppsats sökt visa, från den förutsättningen, att kunskap hos ett barn kan bedömas efter barnets förmåga att i sammanhang redogöra för den och fixera den i skrift. Denna förutsättning är alldeles ohållbar. Erfarenheten i skolan har på det mest öfvertygande sätt ådagalagt, att ett barn med vanlig begåfning icke förmår, vare sig muntligt eller skriftligt, formriktigt och sammanhängande redogöra för sina insikter, de må vara huru grundliga som helst. En liten konkret detalj kan det möjligen orka med, men en redogörelse, som motsvarar en afdelning i läroboken, öfverstiger dess krafter och blir till formen underhaltig. Orsaken härtill är icke svår att finna. Barnets kunskaper ut- göras i vanliga fall af en större eller mindre mängd af hvarandra oberoende eller med hvarandra löst förbundna föreställningar. Ban- det mellan dem är så svagt, att det brister, då det som bäst be- höfves, t. ex. vid en längre redogörelse. Af samma anledning tappar barnet så lätt bort sina kunskaper. När läraren upphör en lexa, så består hans åtgörande däri, att han med sina frågor sätter i för- bindelse med hvarandra de föreställningar, som finnas i barnets med- vetande. Kan barnet själf åstadkomma denna förbindelse, så behöf- ves, åtminstone för upphörandets skull, ingen dylik hjälp. All andlig utveckling består icke endast i förvärfvandet af nya föreställningar, utan äfven och förnämligast däri, att gamla och nya sådana ingå allt mångsidigare och innerligare förbindelser sins emellan, så att de småningom bilda en allt mera fast och sammanhängande före- ställningsmassa, öfver hvilken dess egare fritt kan disponera. En människas förmåga att redigt och klart uttrycka sina tankar anses därför med rätta såsom en god pröfvosten på hennes andliga mo- genhet. Att af barnens uppsatser söka bedöma deras kunskaper och lärarens sätt att sköta undervisningen måste på grund af nämda omständigheter i de flesta fall misslyckas och leda till orättvisor. Är profuppsatsen dålig till innehåll och form, så har man icke rätt att däraf draga den slutsatsen, att barnet saknar kunskaper, utan endast, att det ännu icke så beherskar sitt ämne, att det förmår framställa detsamma i enlighet med språkets och logikens lagar. A andra sidan har man lika liten rätt att af en god uppsats sluta till, att dess lille författare besitter de kunskaper och den färdighet i språkets användning, om hvilka uppsatsen tyckes bära vittne, utan 110 OM SKRIFTLIGA PRÖFNINGAR I BARNDOMSSKOLOR. endast, att det hela efter all sannolikhet är en utanlexa, som barnet kan bra — en slutsats,. som ofta bekräftas af erfarenheten. Att ett barns förmåga att gifva form åt sina tankar icke desto mindre utgör en ganska tillförlitlig mätare på dess utveckling, är en sanning, som de skriftliga pröfningarna sökt tillämpa. Men där- igenom, att de velat omfatta för mycket på en gång och af barn begärt acceptabel redogörelse för ämnen, hemtade frän undervisnin- gen, hafva de blifvit för svåra och fordrat sådant, som öfverstiger barnens krafter. Så stora fordringar hafva kunnat tillfredsställas endast därigenom, att man tillåtit barnen att begagna sig af läro- bokens framställning. Hvilka för undervisningen beklagliga följder detta medfört, hafva vi förut sökt visa. Och pröfningarna, som börjat med att vara för svåra, hafva sålunda småningom kommit att blifva för lätta. En efter barnens förmåga väl afpassad svårighet erbjuda där- emot sådana skriftliga pröfningar, som bestå i återgifvande af en berättelse eller uppsättande af en beskrifning öfver föremål, som barnen hafva för ögonen eller eljest af egen erfarenhet noga känna till. Använd med försiktighet, skulle en så enkel pröfning säker- ligen verka gagnande för skolan. Någon frestelse för lärare och barn att kringgå dess svårigheter kan den icke gärna medföra, och uppsatsskrifningen skulle genom den ledas in på rätta vägen. Att göra läroämnena till föremål för skriftlig behandling kunde ju i alla fall stå läraren fritt. Kontrollen öfver undervisningen kunde där- emot ske på sätt, som äro vida verksammare än skriftliga pröfningar. För mycket må man dock icke vänta af dessa eller andra upp- visningar, de må vara inrättade huru ändamålsenligt som helst. De kunna i bästa fall sträcka sig endast till den mera periferiska delen af skolans verksamhet. Resultatet af det utvecklingsarbete, hvari hennes egentliga gärning ligger, låter sig däremot icke uppmätas med siffror eller beräknas i procent. Men väl kunna dylika till- ställningar draga skolans uppmärksamhet från det centrala och för- leda henne att jaga efter mer eller mindre lysande gyckelbilder. Joh. Christensson. Dialog mellan en klassiker och en realist. Mycket önskar man, som man aldrig får. En ärlig och grundlig dispyt med en äkta förkämpe för klassiciteten har för mig varit ett av de önskemål, som aldrig förvärkligats. Man säger, att den klassiska bildningen skall lära sina tillbedjare att tala och skriva bättre än andra dödliga, men det synes som om den också lärde dem att tiga bättre. Det är bara vid högpolitiska tillfällen, som de akta det mödan värdt att något inlåta sig på förklaringar. I brist på en värklig klassiker har jag nu fått gripa till den nödfallsutvägen att disputera med en diktad. Om han nu inte äger all den höga logik, som borde utmärka en man av hans ståndpunkt, så må det ursäktas; det är inte min skull, att denna nödfallsutväg måst anlitas. Men ett vet jag: att han har blivit utrustad med en rent av underbar insikt i de svaga sidorna av den sak han bekämpar. Vi kalla klassikern A och hans motståndare B. * * - * A. Hvad jag egentligen har emot hela den s. k. realistiska rörelsen inom undervisningen, det är att den är avgjordt kultur- fiendtlig. Den sätter kännedom om stenar, fiskar och flugor framför kännedomen om de eviga sanningar, som av mänsklig- hetens stormän uttalats på det härligaste språk, den vill all- deles tränga tillbaka latinet och grekiskan, som varit mer kul- turutbredande än något annat språk, någon annan literatur i världen. — Ja, ert yttersta mål är helt enkelt att dräpa den högre bildningen i vårt land. B. Får jag fråga hvad Ni menar med högre bildning? A. Ah, det vet Ni nog själv. För det första menar jag en viss obeskrivlig tankens tukt och ans, en viss hållning i in- telligensen, en viss nobless i uppfattningen, hvilket allt saknas 112 DIALOG MELLAN EN KLASSIKER OCH EN REALIST. hos den som måst undvara den klassiska bildningen. Men jag menar också den där förmågan att se litet längre än ens egen nästipp och ens egen åkerlapp räcka, att kunna med lätthet sätta sig in i förhållanden, som äro olika ens egna. Det där »homo sum» etc. — jag vågar väl inte citera latin. B. Och denna förmåga att sympatiskt förstå och intres- sera sig för det mänskliga i alla former, skulle den nya skolan lägga mindre an på den, än hvad den gamla gjorde? A. Ja, det påstår jag visst. Den som nekar det, måste vara blind på bägge ögonen. Nu skall det ju vara praktiskt, heter det. Det vill säga, med aritmetiken och språkundervis- ningen skall man uppfostra bokhållare och handelsexpediter; flickorna skola i skolan upptuktas till dugliga köksor; natur- kunnighetsläraren skall predika om vädring och skurning och om hur man kokar havresoppa åt sjuka; kommer nu det super- moderna ämnet »lag och rätt» också in i skolorna, så får man höra ungdomen plugga i sig hur arvskifte skall hållas, och hur lönnkrögeri skall lagligen beivras, o. dyl. — Tycker Ni, att allt detta är högre bildning? B. Om jag förstår Er rätt, anser Ni, att allt detta tyder på en materialistisk riktning inom skolan, som Ni gärna ville se uppburen av idealismen, d. v. s. av klassiciteten. Men äro de två begreppen, idealism och klassicitet, värkligen liktydiga? A. Ja, utan tvivel. Genom de klassiska studierna får man intresse för sådant, som inte låter i handel och vandel uppskatta sig efter något visst pänningevärde, såsom ädla dåd, stora tankar, odödliga konstvärk. Tänker man på moralen, hvar finner man bättre föredömen i uppoffring och fosterlands- kärlek än i romarnes historia? Och hvad estetiken angår, är det inte grekerna, som en gång för alla upplåtit dörren till gracernas värld? Klassiska bildningen är onyttig, säger man; men för den högre utvecklingen gäller det, att intet är så nyttigt som det onyttiga. Hvilken kultur lär man ej känna i Grekland och Rom! Och säga hvad man vill, kärnan i den högre bildningen är att kunna förstå och uppfatta kultur, B. Låt mig taga fasta på Ert sista yttrande om kul- turen. Det var alldeles som taget ur mitt hjärta. Kännedo- men om kulturen anser jag också för min del vara kärnan icke blott i den högre, utan i all bildning. Det är den som alstrar detta sympatiska förstående av det mänskliga i alla former, som vi nyss talade om. Men den kulturkännedom, som skolan meddelar genom de klassiska studierna, tycker jag är som en DIALOG MELLAN EN KLASSIKER OCH EN REALIST. 113 liten pärla gömd i en hel stor flodbotten av slam och gyttja. Med gyttjan är jag för tillfället nog ohövlig att mena språk- studierna. Jag har mig ingenting bekant om de metoder, som följdes vid Methusalems uppfostran, men han kunde ju nog ha haft tid att leta igenom en hel flod för att få en enda sådan pärla, och han kunde kanske till på köpet efteråt vara tack- sam för en hälsosam motion. Men vi kortlivade stackare gjorde i min tanke bättre, om vi, när vi önska pärlor, toge dem på ställen, där de låge litet tätare. Jag tänker härvid på två ämnen, som Ni alldeles tycks ha glömt, men som stå åtmin- stone på många reformvänners program — geografi och historia. Båda två sysselsätta sig just med kultur, historien med kultu- ren i de olikheter, som vållats av olika tidsförhållanden, geo- grafien med de olikheter, som bero på klimat, raceförhållanden m. m. Den förra skildrar människan i tiden, den senare män- niskan i naturen. Båda dessa ämnens innehåll av kultur är för det första mycket rikare och mångsidigare än den klassi- ska literaturens, och för det andra åtkomligt utan ett tidsödande, för mången lärjunge omöjligt språkstudium. A. Ja, det där sista, som Ni anser som fördel, anser nu jag som en skuggsida. Att ge människor de härligaste fruk- ter utan någon möda å deras sida — det smakar starkt av lättsinne. De läckraste frukterna växa nu en gång högt upp i trädets krona, och det är endast den skicklige och ihärdige klättraren, som får dem. B. Därvidlag tror jag Ni tar miste. Det kan gälla om sjukliga och klena träd, men ett riktigt givande fruktträd bru- kar tvärtom stå med grenarne nedtyngda och nedböjda av fruk- ter, det tyckes riktigt vilja luta sig ner till de små och svaga, så att de bara skola behöva sträcka upp sin arm. När civili- sationens träd ännu var klent och tynande, då funnos där inga andra bildningsfrukter än den klassiska literaturen, och ära vare de män, som då ej skydde att klättra upp och plocka dem. Men nu står samma träd rikt och lummigt, översålladt med frukter, så översålladt att många grenar nästan släpa ned till jorden. Hvarför då klättra upp för att plocka de allra översta? A. Ni har ej övertygat mig om något annat, än att jag förvillat mig på ett område, där Ni är mer hemma än jag — köksträdgården. Låt oss tala utan bild. Jag tror inte att det är sundt att låta den förste bäste proppas med kännedom om kul- tur: för att göra gagn och icke skada förutsätter nämligen denna Verdandi, 1892. 8 114 DIALOG MELLAN EN KLASSIKER OCH EN REALIST. kunskap den andens lukt och sans, som endast kan erhållas genom det — låt vara mödosamma — studiet av klassiska språk. Från denna synpunkt ligger det en djup inre sanning, för att icke säga en vis skickelse, i det förhållandet, att det ädlaste kulturinnehåll vi känna ligger fördoldt i en för oss främmande språkform. B. Jag förstår: den latinska grammatikan skall vara den ängel med flammande svärd, som utestänger »mobben» från den högre bildningens paradis. Vi moderna anse nu tvärtom, att man inte kan ställa portarna till detta paradis tillräckligt vidöppna. Vi tro, att det innebär en särdeles stor fara för samhället, om det inom detta finnes ett större eller mindre lager, som saknar all humanistisk bildning. Hyarje sådant lager är att betrakta som en ständigt hotande dynamitan- läggning. _ _. . A. Inte politik, om jag får be! Hållom oss till sak, till den pedagogiska frågan. Vet Ni, att Ni begick ett groft fel mot all djupare pedagogisk psykologi, då Ni lovordade era favoritämnen för deras mångsidiga och mångfaldiga innehåll. Vet Ni inte att mångfalden värkar på barnet som ett kaos, och fins det väl något för barnasinnet skadligare än det kaoti- ska? Det är kanske den allra största fördelen med den klas- siska kulturen, att den är begränsad, systematiskt ordnad, klar och översiktlig^ Visa mig systemet i historien eller geografien! B. Jag måste ge er rätt däri, att dessa ämnen ännu icke tillräckligt ordnat och systematiserat sitt rika innehåll, men därav följer icke, att de ej kunna göra det. Det är orättvist att begära, att de redan skola ha gjort det, ty om man stän- ger in ett barn i ett trångt fängelse och nekar det både luft och sol och kärlek, skall man sedan beskärma sig över, att barnet är svagt och outveckladt? Ge de kulturbärande äm- nena den plats inom skolan, som tillkommer dem, börja åtmin- stone därmed, och då skola de snart utveckla sig. Och de be- höva just, som Ni riktigt anmärker, mäst utveckla sig i rikt- ning av enhet, ordning, system. A. Ni berömmer er av, att Ni vill meddela så mycket mer bildningsinnehåll än hvad den nu hävdvunna undervisnin- gen gör, och Ni beskyller denna — ehuru falskeligen — för att meddela endast form. Ni meddelar detta s. k. innehåll utan alla förutsättningar, åt begåvade och obegåvade, Kreti och Pleti. Men inser Ni då icke; att en undervisning, som meddelar inne- håll icke i ett, utan i fyra, fem ämnen (jag antar, att ert DIALOG MELLAN EN KLASSIKER OCH EN REALIST. 115 »innehåll» skall gå igen också i kristendoms- och naturkunnig- hetsundervisningen) blir, djupt taget, mycket mer ansträngande än ' den som sysslar med så oskyldiga ting som språkformer? B. Det formella anstränger på ett vida onaturligare och därför farligare sätt. De »oskyldiga» språkformerna förefalla ej så oskyldiga för skolgossen som för Er. Men det är sant, att det reella också anstränger, hvarför skulle det inte göra det? Det är ju er lära, att man aldrig kan få för mycket av an- strängning, eller, som det heter i den klassiska världen, själs- gymnastik. Hvarför skulle ni ha all sjalsgymnastik på rer andel? Men den ansträngning, som fordras vid studiet av de gamla språken, är på många stadier och för många individer inte gymnastik, utan akrobatkonster. Det reella kan anstränga egentligen endast genom sin mångfald. Men därför måste man strängt tillämpa regeln »litet i sänder» samt se till, att allt genomgånget innehåll sedan noggrant schematiseras, på det att icke någon oreda måtte uppstå. Dässutom fordrar denna innehållsrika undervisning med nödvändighet till komplement en språkundervisning, som är byggd mera på instinkt och me- kaniskt inlärande än på abstrakt reflexion. A. Men är ni inte rädd för att fantasien skall bli över- retad och överansträngd? Den — ehuru med orätt — så kallade torra undervisningen är allt fasligt hälsosam för att hålla in- billningen i styr. B. Låt mig göra en motfråga. Ha icke tusentals mo- raliska och omoraliska berättelser, öster- och vesterländska sagor, diktade reseäventyr, Jules Verne-resor till månen o. dyl. hittills upptagit och överretat barnens fantasi? Drag in på myc- ket av detta. Barn, som i skolan erhålla en livfull, på värklig- heten stödd undervisning, skola ej få en på långt när så stark längtan efter den sortens själaföda. A. Låt så vara, men hur i all världen skall Ni få dem att minnas detta Niagara av detaljer, som Ni tänker ösa över dem? B. Det beror mycket på läraren, om han förstår att kombinera fakta med hvarandra på ett fyndigt och »striking» sätt, om han förstår att plugga och repetera, om han låter barnen icke blott lära in fakta, utan även tänka över dem, dra slutledningar av dem, så att de bli icke blott minnets, utan även tankens egendom. Han bör vidare förstå att samman- ställa de olika ämnena, så att samma innehåll, så vidt möjligt, samtidigt belyses från flera synpunkter. Men det bör icke 116 DIALOG MELLAN EN KLASSIKER OCH EN REALIST. fördöljas, att många av dessa detaljer måste glömmas och fä glömmas, de få gärna så småningom sjunka ned i det omed- vetna själslivets regioner, för att en vacker dag, kanske när man minst väntar det, åter dyka upp därifrån. De hava fyllt sin uppgift, om de riktat förståndet med insikten i någon ny sanning och i det hela gjort uppfattningen leonkretare. När detaljerna så ha sjunkit undan, då är tiden inne att betrakta hela kunskapsområdet i perspektiv, och därvid tar man då en- dast de dominerande fakta i betraktande. - A. Men då kommer ni ju till alldeles detsamma som vi: vi se alltid kunskapen i perspektiv. B. Ja, ni börjar med det, men vi sluta. Därför blir det den skilnaden mellan vårt och ert perspektiv, att våra lärjun- gar tro på livet och värkligheten hos dessa företeelser, som de nu skåda i ett blånande fjärran, men som de en gång varit så nära, att de liksom tagit på dem med sina händer. Efter er metod att börja med perspektivet bli dessa företeelser aldrig annat än prickar och streck eller siffror. Med allt vårt be- rättande t. ex. om högfjällsnaturen kan det ju hända, att hos en mindre begåvad lärjunge icke återstår något annat än det extraktet: »det är mycket kallt och mycket snö där, där fins dvärgbjörk och lavar». Nå, det där extraktet ger ni dem di- rekt. Men denna enkla sanning sitter mycket fastare hos vår lärjunge, ty hos honom är den inte en lösligen inlärd läxa, utan resultatet av en sorts erfarenhet. A. Men har Ni besinnat, att med upptagandet av så mycket smått och godt, som Ni vill ha med överallt, sväller undervisnings- materialet ut till ett förr okändt omfång. Och det är ju ändå Ni, som så ömsint talar om de stackars ungdomarnes överansträng- ning. Förr har jag tyckt att Ni var väl sjåpig, men nu får jag säga, att det är jag som ryser å deras vägnar. Biblisk historia, nordens historia, världshistorien, naturkunnigheten med läran om spindlar och metmaskar och namn på fiskarnes alla ben och namn på alla bakterier, geografi med förteckning på alla negerstammar i Afrika och redogörelse för deras intressanta diet. Allt —• berättelser, berättelser, berättelser — — hu! B. Jag förstår, att Ni tror — eller låtsar tro — att vi ha liksom en säck med detaljer, ur hvilken vi ta den ena näven efter den andra och kasta ut åt lärjungarne, ungefär som man kastar korn åt kycklingar —ju mer, ju bättre. Men så är icke fallet. Allt mer och mer ha vi kommit till den insikten, att alla konkreta smådrag måste vara delar i något helt och giva DIALOG MELLAN EN KLASSIKER OCH EN REALIST. 117 liv åt en viss, stor företeelse, en sådan som det ingår i bild- ningen att känna. Två vilkor måste en detaljerad framställ- ning uppfylla för att vara berättigad. 1) Den måste ansluta sig till ett större helt inom det ifrågavarande kunskapsom- rådet, och detta hela bör vara så viktigt, att det lönar sig för lärjungen att lära grundligt känna det; 2) den detaljerade skil- dringen måste själv vara så beskaffad, att den värkligen skän- ker åskådlighet och grundlighet åt uppfattningen av denna hel- het. Ni förstår, att härmed har man uteslutit allt svammel, ett ord, som ni visserligen var nog artig att icke uttala, men som säkerligen svävade er på läpparne. Jag försäkrar er, att det behövs lika mycket logik för att rätt välja dessa utförliga framställningar, som för att ge goda exempel ur auktorerna till den latinska grammatikan. Dessa företeelser, som avgjordt äro så viktiga, att de förtjena sin plats i undervisningen, kalla vi ty- per. Systemet av sådana har naturkunnigheten redan nästan färdigt, och historien och geografien arbeta därpå av alla krafter. Dässutom är det alls inte blott och bart en tillökning i undervisningsmaterialet som vi åsyfta, utan snarare ett utbyte. Om mycket måste in, så är det ock mycket, som måste ut. T. ex. en hel massa grammatikregler, kanske ett helt språk; inom historien en mängd betydelselösa krig och freder. Hur onödigt är det ej att lära sig hvem som det eller det året rådde om Parma och Piacenza, och man kan ha en klar uppfattning av den mänskliga kulturen utan att veta något om konungarne i Pergamus och Bithynien. I allmänhet tror jag, att då något av historien måste behandlas i mera förkortad framställning, vore det klokast att göra detta just med grekernas och romar- nes historia. A. Nej, nu må jag säga, att Ni förvånar mig mer än nå- gonsin. Ni som ivrar för kännedom om kultur! Finns det väl någon ädlare, i sig mera fulländad och helgjuten kultur än Greklands och Roms? År icke dess historia just, som ni ut- trycker er, typen för all annan? B. Fulländad och helgjuten kultur — mycket sant, men just därför inte alls lättfattlig. Alldeles för fullkomlig. Bar- net har svårt att få något fast grepp på sådana där plastiskt, glatta gestalter som Aristides och Perikles. Dässutom är hela den kulturen invävd med religiösa föreställningar, så olika våra, att det är svårt t. o. m. för den vuxne att sätta sig riktigt in i dem. A. Har ni då inte reda på, att man i den klassiska forn- tiden har de yppersta typer för alla former av samhällsliv: ari- 118 DIALOG MELLAN EN KLASSIKER OCH EN REALIST. stokrati, demokrati, envälde? Det är alldeles våra förhållanden, som gå igen, fast i enklare och klarare former. Hvilket ljus kasta ej folkrörelserna under Gracchernas tid över vår egen tid! B. Eller bättre: hvilket ljus kastar ej vår tid över deras! När man känner och forstår den nyaste historien, hur eget är det då inte att se samma orsaker framkalla samma värkningar i detta avlägsna tidskifte! Kan ni värkligen på allvar tro, att den franska revolutionen är mindre lärorik och mindre intresse- väckande för ungdomen än folkrörelserna i Grekland och Kom? Tror ni värkligen, att Napoleon passionerar dem mindre än Ce- sar? -— Men jag medger, att det ligger en sanning i ert fram- hållande av den klassiska kulturen; det är den, att det är nöd- vändigt, både för grundläggandet av en djupare kulturkänne- dom och för barnets sunda utveckling i allmänhet, att det vid begynnelsen av sin skoltid inte förvillas genom förbi-ilande lös- ryckta bilder från alla möjliga tidskiften, utan att det i andlig måtto får länge dväljas i samma kultur, tills det betraktat denna från så många sidor, att den blivit dess värkliga egendom. Denna tanke är det er heder att ha haft, fastän ni, så vidt jag vet, aldrig förvärkligat den, åtminstone aldrig under det nuva- rande grammatiktidehvarvet. Men till en sådan Iculturinledning lämpar sig den nordiska forntiden ofantligt mycket bättre än den klassiska. Ett enkelt, men rikt samhällsliv, - till hvilket vårt eget står i direkt avkom- lingsförhållande; mindre plastiska, men långt konkretare och be- gripligare gestalter, en religion, i hvilken vi ännu i dag igen- känna våra egna djupaste nationella drag; dässutom som dra- matiskt intresse kampen mellan asaläran och kristendomen. A. Den där lovsången över det gamla götiska barbariet har jag ofta hört, men jag gitter inte ingå på någon diskussion om sådana orimligheter. Nu till något annat. I ett fall misstar Ni då er grundligt, det är jag säker om. Hvarför vill Ni att undervisningen jämt skall vara prat, eller, som det heter, muntliga berättelser? Skola barnen då alltid prop- pas, skola de aldrig få använda sina ögon och sitt förnuft och läsa i bok? Ligger det kanske något klassiskt hexeri i allt hvad böcker heter, efter som l ären så rädda för dem? Folk har re- dan börjat lägga bort att läsa, hvad skulle det då inte bli, om er régime bleve den rådande? B. Vi ville ingenting hällre, än att det funnes en mängd lämpliga böcker för de barn, som kommit över sina allra för- DIALOG MELLAN EN KLASSIKER OCH EN REALIST. 119 sta skolår. Men det passar inte er, hrr klassici, att tala om att vi försumma lektyren, ty det är från er latinformalism, som det nu i årtionden har blåst en förtorkande ökenvind över vår literatur, särskildt den populärt vetenskapliga, hvilken är den enda, som det här kan vara fråga om. Hvar är den enkla, an- språkslösa, livliga stil, i hvilken Fryxell skrev sina berättelser, och den, i hvilken Berlin skrev sin naturlära? Folk läser inte nu, säger Ni. Alldeles rätt, men det är ju inte underligt, när folk har slutat att skriva, d. v. s. skriva så att vanliga männi- skor kunna läsa det. De nyare samlingsvärken, t. o. m. ny- are skrifter för folket, äro inte sådana att de kunna lära ungdomen att älska lektyr. Innehållet perspektiviskt, språket abstrakt. Förr skrev man för att tala om hvad man visste för dem som visste mindre än en själv; nu skriver man för att tala om hvad man vet för dem som veta mer, och för att de skola få intrycket av, att man är riktigt lärd. De anspråkslösa för- fattarne ställa dock icke sina önskningar så högt, de sträva blott efter att ingen , skall kunna säga, att de komma med nå- got som ej är »exakt», och därför försöka de att säga så litet som möjligt. Men med dessa kanske högst aktningsvärda ten- denser skapar man ingen literatur för ungdom. Skulle en för- fattare någon gång icke lyckas avhända sig en medfödd för- måga att skriva konkret och åskådligt, så blir han genast ut- skriken för »ovetenskaplig» och »okritisk». A. Jag märker att Ni blir het, efter som Ni kan låta und- falla Er dylika orimligheter, och efter som Ni klandrar den sunda kritik, den rädsla för det omogna, som lyckligtvis nu- mera gör sig gällande inom den vetenskapliga världen. För min del har jag med glädje konstaterat, att de populärt-veten- skapliga arbeten, som uppstått på senare tiden, i allmänhet ut- märka sig för ett väl övertänkt och sovradt innehåll och ett tuktadt, korrekt språk, samt att de genomandats av känsler, som förefallit mig på ett högst lyckligt sätt hålla medelvägen mel- lan svamlande, oklar entusiasm å den ena, och stötande likgil- tighet för mänsklighetens högsta intressen å den andra sidan. Man skall vara en omogen fanatiker som Ni för att icke inse dessa förtjänster, hvartill även i de flesta fall kommer den väl- görande frånvaron af alla förutfattade meningar. — Men låt oss återvända från denna långa digression. Er uppfattning och Ert sätt att resonnera är mig ofta högst osympatiskt, dock tyckes det mig ibland, som om Ni och Era meningsfränder gjorde an- språk på att räknas till bundsförvandter åt oss, som alltid hållit 120 DIALOG MELLAN EN KLASSIKER OCH EN REALIST. upp kulturens och humanismens fana gent emot en allt mer materialiserad tidsånde. Han I värkligen detta anspråk? B. Nej, för all del, vi äro inte bundsförvandter, utan ef- terträdare. Det mål ni nyss nämnde, hvilket ni alldeles för- felat, det skola vi försöka uppnå. Och vi skola kunna det, ty vårt material, den moderna kulturen, är mycket bättre än ert. Som era dagar säkert äro räknade, bör ju denna utsikt trö- sta er. A. Det kan den inte, den sanna idealiteten viker bort från jorden i och med de klassiska studierna. Till och med det avstånd, på hvilket den antika kulturen ter sig för oss, och hvilket avkläder den alla tillfälligheter, gör dess alster blott så mycket mer rena och upphöjda, skänker dem en doft som intet annat i världen. Om och när klassicitetens sista timme slår, kommer den krassa nyttighetslärans järnålder att bryta in. Ingen oegennyttig kärlek till kunskap mer, ja — det är min fullaste övertygelse — intet ridderligt handlingssätt mera. . . . B. Nu tillstår jag, att jag inte är med längre . . .jag fattar inte. . . . A. Nej, det tror jag nog, men om ni hade klassisk bild- ning, så skulle ni förstå. Uffe. Bokanmälan. Tysk språklära för elementarundervisningen af E. G. Calwagen. Nionde upplagan, 1891. I ett förord angifver förf, de ändringar, som denna nionde upplaga fått vidkännas. De äro mest af formell art: stafningssättets ändring till öfverensstämmelse med det officiella såväl tyska som svenska, anlitande af finare stil för en mängd anmärkningar och tillägg. Förevarande upplaga är sålunda i väsentlig mån ett aftryck af de närmast föregående upplagorna; förf, framhåller äfven, att denna (nionde) upplaga kan utan olägenhet begagnas vid undervisningen jämte de föregående från och med den sjette. Enär ifrågavarande språklära uppleft ett för våra förhållanden mycket stort antal upplagor, ehuru det just icke rådt brist på ej oäfna medtäflare — Lidfors, Flach m. m. i äldre, Löfgren, Kabner m. fl. i nyare tider — synes detta förhållande böra vittna om att boken skulle vara för sitt ändamål god, för att ej säga utmärkt. Vi vilja för vår del ej heller bestrida, att boken må anses såsom i det hela med reda och omsorg skrifven. Men utom att vi för vår del gärna skulle velat se vissa kapitel, t. ex. pronomens form- lära, behandlade på ett annat, mera praktiskt sätt samt vissa svårig- heter — de äro så många, att det ej lönar mödan nämna någon särskildt — ej blott i allmänna ordalag berörda, utan ordentligt utredda, hafva vi vid en granskning funnit åtskilliga fel och brister, som från äldre upplagor medföljt i den senast utkomna. Och då vi här anmärka några af de antydda felaktigheterna, sker det •— vi bedja författaren och läsaren vara därom förvissade — mera af intresse för ämnet än af begär att tadla. . Det uppgifves (57, anm. 4) som regel, att »om flera bestäm- ningsord föregå ett adjektiv, dessa följa sin egen böjning och adjek- tivets deklination bestämmes af det närmast stående (bestämnings- ordet), t. ex. dieser mein geliebter Sohn; ein jeder friedliche Mensch». dessa uttryck äro valdt. Frasen heter ju Menschen, dativ: einem hvarje gång den föregå- 122 BOKANMALAN. Det sista exemplet är högst olyckligt nämligen i genitiv: eines jeden friedlichen jeden o. s. v.; d. v. s. jeder böjes svagt ende formen af ein är böjlig eller, med andra ord, förhållandet är: blott i do former, där ein är oböjligt, har det senare bestämnings- ordet jeder något inflytande på det följande adjektivets böjning. Lika litet slår förf:s regel in på exemplet: ein solcher guter Mann eller på de starkt böjda bestämningsorden vieler, weniger, an- dere och beide, då dessa föregås af ett annat bestämningsord, t. ex. die anderen kleinen Felder; das viele unntltze Schreiben m. m. Enär helt vanliga, ha vi svårt att begripa, hur en språklära, som vill räcka till för hela elementarstudiet, kan undgå att lämna en regel för, när dessa nu nämda bestämningsord upphöra att vara sådana och själfva böjas, såsom hvarje annat adjektiv skulle hafva böjts i deras ställning. I en not härtill anmärkes: »Dock säges diese drei schönen Gemälde o. s. v., emedan »vackra taflor» sammanfattas till ett be- grepp. Jfr 52, anm. 2.» Det är långt från att vi finna denna förklaring nöjaktig. I diese drei schönen Gemälde är ej mer ett artbegrepp af substantivet Gemälde än i drei schöne Gemälde. Regeln är ju för öfrigt helt enkelt den, att efter ett oböjligt bestämningsord (här drei) adjektivet böjes, såsom om Följaktligen: drei mälde, eller med oböjligt, rättar sig bestämningsordet. sig best, adjektiv. artikeln intet bestämningsord stode före, d. v. s. starkt. schöne Gemälde och: diese (drei) schönen Ge- andra ord: när det senare bestämningsordet är adjektivets böjning efter det närmast föregående I 68 säges: »Ordningstalen hafva alltid framför (eller adjektivpronomen) och deklineras såsom Vid sammansatta tal får endast det sista ändeisen ste.D I den första af dessa regler gömma sig två fel. Om nämligen ordningstalen blott kunna föregås af best, artikeln eller adjektiv- pronomen, kunna de ej sägas böjas som adjektiv, emedan hvarje böjligt adjektiv äfven kan böjas starkt, hvilket dock, enligt förf:s regel, ordningstalen ej skulle kunna. För öfrigt visar exempel- serien: die dritte Person, mein dritter Wunsch, ein zweiter Versuch, erster Aufzug, hur afgjordt felaktig förf:s regel är. I sin andra regel: vid sammansatta (ordnings)tal får endast det sista ändeisen ste, lämnar förf, alldeles ur sigte, att denna än- delse ej är gemensam för alla ordningstalen, t. ex. der hundert und zweite, dritte m. fl. Ehuru förevarande språklära ej torde vara ensam om att vid possessivpronomen (75) gifva formerna unserm, unsern (euerm och BOKANMÄLAN. 123 euern) företrädet framför unsrem oeh unsren m. m., måste det icke desto mindre ogillas. Välljudet fordrar alldeles bestämdt unsren och curen framför unsern och euern, om ock ej lika afgjordt unsrem och eurem framför unserm, euerm. Den noggranne Heyse se vi dock gifva både unsrem och unsren m. m. företrädet, och vi måste betrakta afvikelsen frän honom såsom ej blott onödig, utan såsom afgjordt felaktig. Säkert är, att hvarje bildad tysk säger hellre unsren än unsern. Vid modus (96, 2 4) säges: »Verbets modus är dels till per- sonen bestämda eller finita, dels till personen obestämda eller in- finita.'» Af exemplen: ich rede; ich, er rede, jag, han må tala; wir, sie reden m. m. synes emellertid, att subjektet genom verbets böj- ningsändelser bestämmes i främsta rummet till numerus och först i andra rummet till person. Vid konjugationen (101) uppgifves, att verbets öfriga former »kunna» bildas dels genom tillägg af ändelser, dels med tillhjälp af vissa verb (hjälpverb) af de särskildt utpekade tre grundformerna presens infinitiv, imperf., indik. och perf.-particip. I trots häraf säges dock vid hjälpverbet werden (107), att en fjärde grundform, nämligen perfekt infinitiv, finnes, hvilken jämte former af werden skulle bilda futurum exaktum och 2:dra konditionalis (er wird gele- sen haben; er wiirde gelesen haben). Af denna helt visst märkliga inkonsekvens (hvilken vi för öfrigt påträffat i samtliga våra tyska och svenska språkläror) följer ett af de tu: antingen är antagandet af'blott de tre öfliga grund- formerna för verbet felaktigt, eller ock är påståendet, att fut. exak- tum och 2:dra konditionalis skulle bildas af perfekt infinitiv, en fabel. För egen del påstå vi, att vid bildandet af hvarje tidsform för fullbordad handling ingår en form af haben (sehij, nämligen för perfekt presens af haben, för plusquamperf. imperfekt och för fut. ex. och 2:dra konditionalis futurum och l:a konditionalis, allt af haben-, och perfektparticip af det verb, som skall utsägas i tidsform för fullbordad handling (jfr franskan: j’aurai, j’aurais vendu, hvari något perfekt infinitiv ej ingår). Detta må vara nog angående form- läran, ehuru åtskilligt annat däri, t. ex. det motsägelsefulla innehållet i den långa anm. om verbalsammansättning med miss (122, anm. 2) hade bort kunnat ersättas med bättre formulerade regler. Vid syn- taxen göra vi blott ett par anmärkningar, ehuru den lämnar stof åt många. Vid pronomen (185, 3) säges: »Då relativet syftar på en hel sats, begagnas was (ej das eller welches).» 124 BOKANMÄLAN. Denna regel är, hvad welches vidkommer, så längt från san- ningen, att vi sett tyska grammatiei uppgifva, att welches i detta fall är vanligare än was. Följande två exempel må visa, att wel- ches här duger. Den Reformierten suchte er durch List die Waffen aus den Händen zu winden, welches ihm auch endlich gelang (Schiller). Die Krebsen wiirden allerlei humoristische Stellungen machen, wel- ches gewiss wunderlich anzusehen wäre (Immermann). I samman- hang härmed må nämnas, att reglerna i formläran (88, anm. 1 och 2) om bruket af relativpronomen i genitiv och af wer och was äro felaktiga eller, till det minsta, otillfredsställande. I 186 säges: »Predikatsverbet öfverensstämmer med subjektet till numerus oeh person. „Förekommer i samma sats bäde formelt och egentligt subjekt, rättar sig verbet efter det senare»; och i en hithörande anm.: »I öfverensstämmelse härmed säger man: Ich bin es, det är jag, du bist es, wir sind es o. s. v. I frägande form: Bin ich’s? bist du’s? o. s. v.» Denna, såsom det vid första påseendet kanske vill synas, lika enkla som fyndiga losning af en svårighet, med hvilken nog hvarje lärare en smula bråkat sin hjärna, är dock helt enkelt ett stort misstag. Ich, du m. m. kunna ej vara egentliga subjekt lika litet som es kan vara formelt i dessa uttryck, emedan es såsom formelt subjekt begagnas blott: 1) vid verb i tredje person (es bebt die Erde, es beben die Sterne), 2) aldrig i frågesats, ^) aldrig, när ett person- ligt pronomen är det egentliga subjektet. (Således ingalunda: zittert es der Schuldige? Es zittre ich eller något dylikt). Nej, es är här det egentliga, ehuru obestämda, subjektet; ich, du m. m. eller ock ett substantiv utgör predikatsfyllnaden, hvilken bestämdt angifver . subjektets innehåll. Härvid kan predikatsfyllnaden stå antingen före eller efter es (Es waren die Franzosen) (= die Franzosen waren es), (die den Krieg anfingen), utom när den utgöres af ett personligt pronomen, ty då måste den alltid föregå es i följd af den ordföljdens lag, som säger, att satsdelar, hvilka skola särskildt framhållas (och det skola ich, du m. m. i sin åtskillnad dels från hvarandra, dels från det obestämda es), sättas främst i påstående hufvudsats. Således: du bist es, ihr seid es m. m. och i fråge- sats, där verbet får främsta rummet: bist du s? m. m. Ich bin es m. m. bör sålunda omnämnas under en rubrik, som saknas i före- varande lärobok, nämligen rubriken: undantag från regeln om verbets öfverensstämmelse med subjektet till person, och ställningen af ich, du m. m. bör förklaras ur läran om ordföljden, hvarest förf, ej omnämner dessa uttryck, och således aldrig säger oss, hvarför denna ordning: ich bin es; bin ich’s? (hvilken för öfrigt ej »är i öfver- BOKANMÄLAN. 125 ensstämmelse» med »es wanken ganze Regimenter») orubbligt måste följas i tyskan. Ehuru, såsom vi antydt, mycket kunde vara att säga om nästan alla delar af förf:s syntax (särskildt om hans framställning af det indirekta talets regler, hvilken, oaktadt därpå nedlagd ganska lofvärd omsorg, väl svårligen kan anses såsom fullt tillfredsställande), nöja vi oss med att göra blott en enda liten anmärkning. Vi inse sålunda ej, hvarför förf. (211, sista anm.) motsäger sin källa, Heyses Schul- grammatik (ur hvilken, likasom ur Sanders, Wörterbuch der Schwie- rigkeiten, han öst med fulla händer) i fråga om bruket af preposi- tionen gemäss. Förf, säger, att gemäss står (alltid) efter det styrda ordet; Heyse däremot, att gemäss står både före och efter, ehuru oftare efter, det styrda ordet. Skall denna ändring utgöra ett så- dant där tillägg, »som förf, vid genomgående af nyare språklig litteratur ansett önskvärdt», befara vi, att det ej varit något fullt motiveradt sådant. _ Comenius-sällskapet. Som våra läsare troligen veta, stiftades förlidet är ett inter- nationelt sällskap med detta namn. Vi tro, att följande upplys- ningar om detsamma kunna vara af intresse. Comenius-sällskapet har till mål a) att med tal och skrift verka i samma anda som Comenius och hans själsfränder, b) att odla den litteratur, som uppvuxit ur denna anda och därigenom arbeta såväl för djupare kännedom om det förflutna som ock för en sund ut- veckling af framtiden i riktning af enighet och försonlighet, samt i främsta rummet c) att bana väg för uppfostrings- oeh undervisnings- reformer i Comenii anda. För att främja detta mål, skall sällskapet närmast egna sig åt följande uppgifter: 1) att utgifva de viktigaste af ännu outgifna bref och skrifter af Comenius, äfvensom af hans föregångare, efterföljare och tros- förvandter, 2) att befrämja forskningar rörande de gammal-evange- liska församlingarnas (Waldenser, Böhmiska bröder, Schweitziska bröder, m. fl.) historia och trossatser, detta förnämligast genom ut- gifvandet af källor till denna historia, 3) att samla sådana böcker, handskrifter, urkunder o. dyl. som äro nödvändiga för fyllandet af de i föregående punkter nämnda uppgifter. Sällskapet börjar genast med utgifvande af tidskriften Come- nius-sällskapets månaåshäften, (Monatshefte) hvilken skall utkomma 3 — 6 gånger om året. Styrelsen beslutar senare om och i hvad utsträckning man jämte tidskriften kan företaga utgifvandet af källor och historiska urkunder. Sällskapet består dels af aktiva ledamöter (Mitglieder), hvilka deltaga i det vetenskapliga arbetet oeh ej erlägga någon medlems- afgift, dels af öeskyddare, d. v. s. personer eller korporationer, hvilka årligen betala 100 Mark, och som kostnadsfritt erhålla alla af sällskapet utgifna skrifter, och stiftare, d. v. s. personer eller korporationer, (kommuner, föreningar, bibliotek, undervisningsanstal- ter etc.) hvilka betala 10 Mark årligen och äfven erhålla sällskapets skrifter, samt vanliga medlemmar, (Theilnehmer), som erlägga en BÖCKER OCH TIDSKRIFTER. 127 årsafgift af 5 Mark och kostnadsfritt erhålla sällskapets tidskrift. Alla medlemsrättigheter kunna förvärfvas äfven af kvinnor. Sällskapets angelägenheter handhafvas af en centralstyrelse och en generalförsamling. Centralstyrelsens ordförande är för närvarande Arcliiv-Rath Dr. Heller, Munster. Dessutom är det meningen, att om så behöfves bilda filialer med lokalstyrelser i särskilda land och städer. Under loppet af sistlidne vinter kringsändes af sällskapet upprop till anordnandet af minnesfester öfver Comenius. Detta upprop var undertecknadt af sällskapets representanter i nästan alla civiliserade land, och för Sverige läste man namnen Past. Prim. Dr. F. Fehr, Dr. N. G. W. Lagerstedt samt Direktör Otto Sa- lomon. Anmälningar om inträde i sällskapet jämte ledamotsafgifter in- sändas till Bankhaus Molenaar et Comp. Berlin, C. Burgstrasse. Det första häftet af sällskapets »Monatshefte» har redan ut- kommit hos förlagsbokhandlaren R. Voigtländer i Leipzig. Det innehåller bland annat den första hittills befintliga förteckning på alla nu kända böcker och afhandlingar af Comenius. Af mycket intresse är en af Dr. Bodemann-Hannover offentliggjord dikt af Leilonitz om Comenius. Man kan ieke annat än önska, att detta sällskap, hvilket före- satt sig att göra den store mannen känd icke blott för de lärde, utan för hela den nu lefvande generationen, måtte vinna all den framgång, som dess ädla, intresseväckande syfte samt den energi, hvarpå det redan aflagt prof, i så rikt mått förtjena. Böcker och tidskrifter insända till Verdandis redaktion. Böcker: Handledning vid läsning af den Heliga Skrift, till läroverkens tjenst utg. af And. Neander. 1:a häft. Pris 1: 50. Troslärans hufvudsanningar på grundvalen af den Evangelisk-Lutherska Kyrkans bekännelseskrifter, utg. af A. E. Friedlander. Pris 60 öre. Sveriges Alim. Folkskollärareförenings småskrifter II. Johan Amos Come- nius, tecknad af Fridtjuv Berg. Pris 50 öre. 128 BÖCKER OCH TIDSKRIFTER. Handledning i metodisk undervisning i kvinnlig slöjd, utg. af Hulda Lundin. Pris 1: 50. Proportionslära och dess tillämpning på den plana geometrien (mot- svarande Euklides’ femte och sjette böcker), utg. af K. E. Broman. Norsk grammatik for Middelskolen, utg. af Karl Bjorset. Pris 50 öre. Eksempelsamling till Norsk grammatik for Middelskolen, af Karl Barset. Pris 45 öre. Norsk grammatik for Folkeskolen, utg. af Karl Bjorset. Fortællinger for begynderundervisningen, af I. Nicolaisen. Pædagogiske fragmenter af D:r P. H, Ritter, öfversättning af Th. Lang. Poetisk Läsebok för skolans lägre klasser, utg. af A. Lönnbeck. Pris 1:50. Kort lärobok i Tyska språket med tilläggshäfte, utg. af Hj. Hjort och A. Lindhagen. Pris 75 öre. Engelsk läsebok jämte ordlista och förklaringar, utg. af D. Elfstrand. Pris komplett 2 kr. Fur Schule und Haus: Das Antikenkabinett von H. Hoffmann, utg. af E. G. Calwagen och K. A. Melin. Pris 60 öre. Liberecht Huuechen von H. Seidel, utg. af. E. G. Calwagen och K. A. Melin. Pris 1 kr. Moderna franska författare: Le voyage de Monsieur Perrichon par Eugene • Labiche. Pris 1:50. Svenskt-Engelskt palör-lexikon, utg. af E. Yell. ' Studentföreningen Verdandis småskrifter, n:o 35—42. Om den nye ordning af Middelskoleexamen for Piger, 2 foredrag af Henriette Wulfsberg. The Cambridge training college 1891. Styrelsens för Klara arbetsstuga berättelse för år 1891. Göteborgs Allm. Folkskolestyrelses berättelse om skolornas gång och verk- samhet under år 1891. Tidskrifter: Ord och bild, utg. af Karl Wåhlin, Februari. Svensk tidskrift, utg. af Frans von Schéele. 1892, häft. 3—6. Pedagogisk tidskrift, utg. af Enar Sahlin. 1892, häft. 3—4. Dagny, utg. af Fredrika-Bremer-Förbundet. 1892, häft. 3—4. Tjugufemårsminnen och framtidstankar af onämnd, utg. af Fredrika-Bremer- Förbundet. Finsk tidskrift, utg. af F. Gustafsson och M. G. Schybergsson. 1892, häft. 4—5. Kvinden och Samfundet, udg. af Dansk Kvindesamfund. 1892, häft. 4—5. Danskeren, udg. af Fr. Jungersen, Fr. Nygård og L. Schröder. 1892, April—Juni. Nystavaren, utg. av Otto Hoppe. 1892, häft. 1. Bibelforskaren, utg. af O. F. Myhrberg. 1892, häft. 1. Hemåt, utg. af Kristliga Föreningen af Enga Kvinnor. 1892, häft. 1—2. Folkskolans Barntidning, red. af Stina Quini. 1892, n:o 1—3. Slöjdundervisningsblad från Nääs, utg. af Otto Salomon. 1892, n:o 6—10. Höjskolebladet, utg. af Konrad Jörgensen. 1892, n:o 13—25. The Journal of Education. London. 1892, April—Juni. Le Maltre phonétique. Paris. 1892, Jan.—Maj. —** "YI - Quousque Tandem Revy N:r 14—15. Juni månad 1891. Nya medlemmar. V. E. J. Andersen, stud, mag., København. G. Charpentier, fröken, Helsingfors. M. Ellinen, lärarinna, » Hansen-Petersén, stud, mag., København. H. Höpfner, » » » Nora Afortensen, studiosa mag., » A. Perret, lärare, Helsingfors. V. Svendsen, stud, mag., Kobenhavn. N. Tötterman, lärarinna, Helsingfors. Er. Weilbach, cand. mag., Vejle. Literatur. Hj. Hjorth och A, Lindhagen. Den Imitativa Metoden. Prak- tisk lärobok i tyska språket för skolans lägre klasser. Stockholm, Bille 1891. IV+174 s. Pris 2 kr. Desamma. Extra-Häfte till praktisk lärobok o. s. v., inne- hållande metodik, exempelutdrag, bibliografiska meddelanden, tyskt skolspråk. Stockholm, Bille 1891. 67 s. Pris 1 kr. 50 öre. R, Nawrocki. Echo der deutschen Umgangsspraehe. Erster Teil. Aus der Kinderwelt. Leipzig, Giegler 1890. IV+56 s. Kart. 7 0 öre. D. Selver. Tyska samtal, fraser, ordspråk oeh bildliga ut- tryckssätt. Grammatiskt ordnade. För undervisningen i tyska språket författade och bearbetade. På svenska och tyska utgifna af 0. L. Löfgren. Göteborg, Löfgren 1891. VITI+ 272 s. Pris 3 kr. • J. Johanssen. Tyske læsestykker for 4:de, 5:te og 6:te mid- delskoleklasse. Kristiania, J. W. Cappelen 1891. IV + 272 s. Verdandi, 1892. 9 130 QUOUSQUE TANDEM REVY. Das erste der angefuhrten lehrbiicher, das von Hjorth und Lindhagen, ist fiir anfänger bestimmt und verfolgt den zweck einem nach den principien des »Quousque tandem» geleiteten unterricht als grundlage zu dienen. Und dieser aufgabe wird das buchlein im groszen und ganzen vollauf gereeht, wenn auch im einzelnen man- ches auszusetzen ist. Als empfehlung möge dienen, dass zwei nam- hafte vorkämpfer der neuen unterrichtsmethode, prof. Lundeil und oberlehrer Klinghardt, die arbeit vor der drucklegung einer durch- sicht unterzogen haben. Die anordnung ist eine derartige, dasz auf den eigentlichen lehrstoff, der mit kurzen, einfachen phrasen beginnend zu immer umfangreicheren stucken, vorzugsweise erzählen- den und beschreibenden inhalts, ansteigt, iibungen, in denen teile des satzes zu ergänzen sind, und sachlich geordnete wörter und wendungen (im anschlusz an zwei zugefugte holzschnitte) folgen. An sic kniipft sich das vocabular, die in den lesestiicken vorkom- menden wörter enthaltend, und den beschlusz bildet auf 27 seiten die knappe, sehr iibersichtliche f orm enl eh r e. Hinsichtlich dieser letzteren ist mir (s. 160) der conjunctiv wandera, -erest, -ere, -eren, -eret, -eren aufgefallen; es ist reine ge- schmackssache, ob man hier theoretisch -ere oder »lieber» (Heyse- Lyon Deutsche grammatik 24 217) -re ansetzt, die gesprochne sprache, die doch hier zu grunde gelegt werden musz, flectiert: wcrnd^re, wanderst (kaum wandrest), wand{e)re, wandern, wandert (kaum wandret), zcandern. Sehlimmer sind (s. 167) die vier conjunctive brennete, kennete, nennete, rennete. In keinem zeitraum der deut- schen sprache hebt sich der conj. imperf. dadurch vom indic. ab, dasz jener diesem gegentiber den suffixvocal des tempusstammes beibehält; irgend ein grammatikaster hat sich fiir diese zopfigen formen begeistert, und seitdem spuken sie noch in vielen, dem ge- genwärtigen deutsch gewidmeten, grammatiken umher. Wer im conj. statt brennte u. s. w. brennete u. s. w. schreibt, kann auch jetzt noch brennete, nennete u. s. w. als indic. imperf. verwenden: beides nimmt sich gleich altfränkisch aus. Wäre es nicht vielleicht mit riicksicht auf solche wendungen wie in seinem ohr (s. 41), einem frosch (s. 39), dieses volks (s. 26) u. s. w. dienlich gewe- sen im paradigma der ersten und zweiten starken declin. auch solche genitive u. dative sing. aufzunehmen, zumal da sie in der gesprochnen sprache die auf -es und -e bedeutend iiberwiegen? Auch von der quantitätsbezeichnung in der formenlehre hätten die verfaszer einen recht ausgiebigen gebrauch machen miiszen, nament- lich bei den wörtern mit wechselnder quantität, wie brechen—brctch, schiesaeh—schbsx, denn das ist ein gebiet, auf dem selbst noch QUOUSQUE TANDEM REVY. 131 die studierenden die gröszte unsicherheit an den tag legen. S. 117 wuchs sollte lieber mit u angesetzt sein, nicht nur weil alle zeit- wörter mit dem ablaut a—u—a im imperf. langen vocal zeigen, sondern weil auch tatsächlich die weitaus uberwiegende aussprache in Norddeutschland wuchs ist. Auch eine freigebigere verwendung des accentzeichens wäre nicht unerwunscht gewesen, z. b. bei hlut- arm (s. 140), das mit versehiedner betonung verschiedne bedeutung (blodfattig und utfattig) verbindet. S. 18 ist hausflur als fem. ge- braucht, während sich doch, wenn flur = vorhaus ist, das männ- liche geschlecht jetzt zur alleinherrschaft durchzuarbeiten scheint; in Berlin habe ich das wort stets als masc. gebrauchen hören. Einiges syntaktische möchte ich zur sprache bringen. S. 4 habe ich am vers ilber stock und iiber steine, aber brieh nicht deine beine anstosz genommen; ich möchte ihn ersetzt sehen durch ilber stock und ilber stein, aber brieh dir nicht das bein. Man halte mir nicht entgegen, dass er auch die erste faszung haben kann. Darauf kommt es nicht an, sondern nur, wie es in der ungektinstelten, gesprochnen sprache vorzugsweise heiszt; wenn sich der schiiler eine wendung aneignen soll, warum soll sie ihm dann nicht gleich in einer ganz specifisch deutschen form gebo- ten werden? Ein ähnliches verhältnisz liegt im satz das feuer hat ihn gebrannt vor: diesen ausdruck fur einen anfänger als muster aufzustellen ist nicht empfehlenswert, da die nattirliche sprache das transitive brennen in der bedeutung brennend verlet.ien* höchst un- gern mit einem afficierten object, denn auf ein solches kommt es hier allein an, verbindet; es möchte wol kaum jemand sagen, seine cigarre hat' mir das gesicht gebrannt. Die wendung wiederholt sich s. 6 und 7 in ganz aberwitzigen versen (der henker hängt den schlächter, der darauf den ochsen schlachtet, wodurch dieser sich veranlaszt sieht, das waszer zu trinken u. s. v.). Eine wendung wie man trinkt die mileh oder bereitet . . . speisen- damit (s. 17), die man wol im nachläszigen geplauder hingehn läszt, sollte doch wol nicht als gutes deutsch gelten wollen. Wie ist nach im satz nach dieser dicht vusammengepaekten masse folgen dann walfische (s. 23) aufzufaszen? Zeitlich oder, was der sinn erheischt, ört- lich? im letztern falle miiszte es doch wol heiszen dieser masse folgen walfische nach. Im satz eine semmel, die erst eben heisx, aus dem ofen gekommen war (s. 21) ist die stellung ungewöhnlich, ein nachdruck liegt auf eben und erst ist enklitisch, also die eben * Oder sollte hier etwa brennen die bedeutung brennend ver- nichten haben? In einer nicht ganz verlotterten sprache könnte es . dann nur verbrennen heiszen. 132 QUOUSQUE TANDEM REVY. erst. Die auslaszung von es (s. 37 da ivar so dunkel drinnen) ge- hört der volkstumliclien rede an, ist aber in der höhern umgangs- sprache zu beanstanden. S. 40 ein dumpfes rollen, das man den donner nenntj beszer ohne den, da die genannte erscheinung als noch unbekannt vorausgesetzt wird. Die construction von stecken bleiben in mit dem acc. (s. 65 in diesen [seliornstein] blieb er nun stecken) ist meines erachtens unmöglich. In wendungen wie wie viele schwestern seid ihr, . . . hast Du? (s. 3) wäre viel am plafz, da das flectierte viele individualisierend ist, es hier aber nur auf die gesammtzahl ankommt. In semasiologischer hinsicht ist mir aufgefallen die uhr geht recht, xieht sich vor, nach (s. 87) statt geht richtig, geht vor, nach; ich habe hier den starken zweifel nicht verwinden können, ob wir es iiberhaupt noch mit deutschem sprachgut zu tun haben, ob nicht viel mehr in diesen wendungen der verf, eigne mache zu sehn ist. Sonderbar beriilirt auch der satz in vielen dörfern ist auch ein rittergut (s. 19); neu ist, dasz etwas gröszeres in etwas kleinerem liegen kann. S. 89 steht das fenster ist gebrochen: ist die einfaszung oder das glas gemeint? im letztern falle ist nur ser- brochen möglich. Auf s. 21 scheint hausmutter nicht am platze zu sein, da im jetzigen deutsch unter diesem wort, wie auch un- ter hazisvater, im allgemeinen eine person, die einer herberge, einem armenhause oder ähnlichen woltätigen anstalten vorsteht, verstanden wird; pater, mater familias dagegen ist hausherr, hausfrau. S. 88 das lampenglas ist viel bekannter unter dem namen cylinder; lam- penmatte ist nicht nur mir und andern deutschen, die ich befragt, unbekannt, sondern fehit auch bei Grimm, Heyne und Sanders. S. 11 steht zu lesen du kannst ohne rock (!) oder mantel aus- gehn; es wäre im interesse des anfängers doch wol angebracht ge- wesen, statt dieses mehrdeutigen wortes hier einen bezeichnenderen ausdruck, wie uberrock, ilbenieher zu wählen. S. 64 weder saufen noch fresken bekommen hatte: da das saufen sich allerdings als tätigkeitssubstantiv, nicht gut dagegen als stoffwort, wie es mit fres%en der fali ist, verwenden läszt, so wäre in diesem fali weder xu saufen noch %u fresxen mehr zu empfehlen gewesen. Im all- gemeinen kann ich mich des eindrucks nicht erwehren, dass manche lesestiicke dem fruhen alter, in dem hier zu lande mit dem deut- schen begonnen wird, nicht ganz angemeszen sind, so vor allem die culturgeschichtlichen bilder, die, mögen sie auch sonst von groszem interesse sein, mit der schilderung vergangner zeiten auch ältere wörter und wendungen bringen, deren jeder, dem die sprache der gegenwart noch fremd ist, fuglich entraten kann. Das gilt QUOUSQUE TANDEM REVY. 133 namentlich von stuck 60, in dem wir solchen ausdriicken wie lau- ben, geschupft, scharwache, fahrende schiiler begegnen. Dieses ge- flilgelte wort ist tibrigens s. 139 nicht ganz treffend erklärt, da es gemeiniglich umherschweifende, freixilgige studenten, nicht schii- ler bedeutet. Im satz eins [haus]. vor oder hinter dem andern, weil jeder aus seinem fenster weiter sehen wollte als sein nachbar (s. 7 4) reimen sich die wörter oder hinter schlecht mit dem fol- genden causalsatz. Der anfänger durfte getrost mit einem solchen gen. sing., wie er sich auf s. 76 findet (beim klange der abend- gloeken . . . Diese wurde u. s. w.) verschont bleiben. In umher- :i£eh’n (ebd.) ist der apostroph unntitz. . Um noch etwas or t hograp h is c hes zu beriihren, möchte ich hervorheben, dass, abweichend von sonstigen schwedischen lehr- biichern der deutschen sprache, auch in der antiquaschrift der deutsche buchstabe 3 beibehalten ist, und zwar mit recht. Mag man iiber die notwendigkeit dieses zeichens denken, wie man will, der buchstabe mit seiner besondern etymologischen und orthogra- phisehen währung gehört nun einmal zum bestand der noch gel- ten den schrift- und druckzeichen, und am wenigsten diirften fiir die schule bestimmte lehrbiicher n i ch t d eu ts c h er verfasser be- fugt sein, ihm sein dasein zu verkiirzen. Jeder, der im iibrigen den regeln der amtlichen rechtschreibung folgt und auch im auszern ein treues bild von den eigentiimlichkeiten der geschriebenen deut- schen sprache geben will, hat auch in »lateinischer schrift SS von 3 zu scheiden, mag er nun dieser form oder fs oder sz den vor- zug erteilen. Es sei mir sehlieszlich noch vergönnt auf einige nicht ausge- merzte druckfehler hinzuweisen: s. 35 var ata.tt'war, 47 spits- buben statt spitxibuben, 78 in dem statt indem, 97 sonnen'schein statt son nenschein, 137 unermäszlicli statt unermeszlich, 164 ge- hungen statt gelungen, gegesen statt gegessen. Die ausstattung des biichleins läszt niehts zu wiinschen iibrig. Das zugehörige, fiir den lehrer bestimmte Extra-Häfte bringt zunaehst recht beachtenswerte vorschläge zur handhabung der quousque- tandem-methode, an die sich dann eine auf den stofi der lesestiicke aufgebaute exemplification der grammatik reiht, und schlieszt mit gesprächen und redewendungen. die dem schulleben entnommen sind, ab. Den methodischen erörterungen ist durchaus beizupflichten, nur hinsichtlich der iiberfliiszigkeit einer phonetischen umschreibung des deutschen bin ich abweichender ansicht. Es scheint mir unbe- 184 QUOUSQUE TANDEM REVY. dingt notwendig, dass sich schon der anfänger die deutschen laute genau einprägt, damit er nicht später das, was er sich angeeignet, iiber bord zu werfen braucht, um einer neuen aussprachsweise platz zu schaffen, ein fall, der bei den jungen studenten fast regelmäszig zu beobachten ist. Die aussprache des deutschen ist ganz und gar nicht so selbstverständlich, wie die meisten lehrer noch heute an- nehmen; sind doch z. b. unter dem buchstaben g allein neun lautwerte verborgen: g1 in gilde, g2 in gut, j in biegen, G in bogen, h‘ in biegt, h2 in bog, k in flugs, z in genieren, unausgesprochen in singen. Die behauptung aufzustellen, Datt g framför alla voka- ler är tecken för hårdt (sic) g-ljudy> (s. 4), d. h. bei im iibrigen norddeutscher aussprache fiir das inlautende g die schlesische (schwä- bische) aussprache als maszgebend zu betrachten, mag recht bequem sein, ist aber genau so willkiirlich, wie bei sonst norddeutscher aussprache nach oberdeutscher weise die aussprache kott, paeh statt gott, bach zur geltung bringen zu wollen. Auszer dem angefuhrten bietet das buch nur wenige angriffs- puncte. Aufgefallen ist mir wenn es eure geisteskräfte ilberragt (s. 66); man erwartet ilbersteigt (dagegen einen an g. ilberragen). Das verbot auf s. 61 (könnt ihr von da bis da [ej: dahin] nehmen?) enthält eine vorschnelle verallgemeinerung einer nur individuellen sprechweise. Fragen machen (s. 62 statt stellen, richten), das rouleau in die höh’ machen (s. 66 statt %,iehn) verdient nicht als nachahmenswertes deutsch aufgefiihrt, sondern im gegenteil geriigt zu werden; iiber den ungebiihrlich ausgedehnten gebrauch des zeit- worts machen vgl. Eberhard-Lyon Synonymisches handworterbuch14, n:r 702. In was fur ein haus wird denn das sein? (s. 58) ist denn nicht conjunction, sondern adverb vgl. Heyse-Lyon 21 253 u. 271. Als druckfehler verzeichne ich: s. 20 steehenpferd statt steckenpferd 63 hauM statt hause, 66 defeiile statt befehle. Eine etwas höhere entwicklungsstufe vertritt das, jedoch noch fiir kinder berechnete, iibungsbuch von Nawrocki, das schon eine gewisse summe von kenntnissen voraussetzt. Der lehrstoff besteht ausschlieszlich aus gesprächen, die dadurch in zusammenhang gesetzt sind, dass sie einem kleinen mädchen und seiner umgebung in den mund gelegt werden. Irgend welche erläuterungen oder anmerk- ungen sind nicht hinzugeftigt. Der inhalt ist leicht faszlich, die sprache fliiszig und nattirlich und hält sich auf der höhe des ge- bildeten verkehrstons. Von einzelnheiten, die zu einer bemerkung anlasz geben könn- ten, habe ich følgendes aufgezeichnet. Versteint (s. 35) tritt wol QUOUSQUE TANDEM REVY. 135 jetzt zu gunsten von versteinert mehr und mehr zuruck. Auf s. 47 liest man ist der tiergarten grösxer, wie der park? In welchem verhältnis die vergleichungspartikeln wie und als in der gebildeten sprache der gegenwart zu einander stehn, hat meines erachtens Lyon richtig dargelegt (vgl. Eberhard-Lyon 14 n:r 1386 u. Bec- ker-Lyon D. deutsche stil 3 211 f): es gehört mithin wie zum positiv, als zum comparativ. Die sonne scheint seit frilh so warm (s. 8): ist nicht seit heute frilh die natiirlichere ausdrucks- weise? In den bur g er steig en auf- und niederwogen (s. 40) diinkt mir ebenso unmöglich wie in den trottoirs, in den fusawegen. Uber wie viele wagen waren wohl im %uge (s. 6) vgl. das oben [s. 132] zu viele bemerkte. Bei xwölf achsen (ebd.), das so viel wie %wölf wagen bedeuten soli, ist die aussetzung zu machen, dass, wenn auch die eisenbahnwagen nach achsen gezählt werden, deshalb doch nicht unter einer achse ein waggon zu verstehn ist. Sich aus- booten lasxen (s. 37) ist mir unbekannt, auch die deutschen wörter- blicher versagen hier. Fahr%eug (s. 3) wird sehr seiten von einem landfuhrwerk gebraucht. Fahrkarte (s. 7, 39) fiir billet ist eine noch nicht durchgedrungne verdeutschung; vorläufig versteht man unter fahrkarte noch immer ein abonnementbillet. Auch argen ge- dankenlosigkeiten begegnen wir: ein stiiekchen torte oder eine melone nimmst du wohl noch? (s. 16). Auf s. 23 wird vom roten panxer eines so eben gefangnen krebses gesprochen. Das fiir vorgeschrittenere (auch noch fiir studierende) berech- nete buch von Selver-Löfgren verfolgt einen doppelten zweck: es will, laut vorwort, einmal als einfiihrung in die gewöhnliche, ge- sprochene sprache dienen, dann aber auch dem sprachstudium einen sichern grammatischen untergrund bereiten. Das buch setzt sich wesentlich aus gesprächen, die dem leben der gegenwart abgelauscht sind, aber auch aus sprichwörtern, sprichwörtlichen redensarten und allgemeinen wendungen zusammen; dazwischen sind einige auftritte aus Emilia Galotti, Minna von Barnhelm und Götz von Berlichin- gen hineingestreut. Fur die einordnungen der einzelnen stiicke. von denen die dem inhalt oder der form nach schwierigeren beson- ders gekennzeichnet werden, sind gewisse grammatische kategorieen, maszgebend gewesen; hinter je einem gröszern abschnitt folgen er- läuternde bemerkungen. Dem gesammten stoff ist eine mit etlichen ausnahmen vorziigliche schwedische tibersetzung gegeniibergestellt, die von Löfgren herriilirt, der sich mit allzu groszer bescheidenheit nur als »herausgeber» bezeichnet; von ihm stammen auch die hin- zugeftigten anmerkungen. Der »verfaszer» Selver hingegen hat die 136 QUOUSQUE TANDEM REVY. gespräche ausgearbeitet und unter den in der deutschen sprache vor handnen sprichwörtern, redensarten u. s. w. eine ihm zweckmäszig schei nende auswahl getroffen. Die arbeit, von mane hen eigenheiten abgesehn, verdient in der tat die anerkennung, die, wie der »herausgeber» in der vorrede riihmend hervorhebt, ihr schon während des druckes zuteil geworden. Hier ist der gesprächston der gebil- deten gesellschaft gliicklich getroffen, die einzelnen stucke feszeln sogar mitunter durch ihren inhalt — was man sonst ähnlichen ge- sprächsbiichern nicht oft nachsagen kann —, die ausdrucksweise ist nattirlich, nicht geschraubt und vor allem ureigen deutsch. Jedem ausländer, der sich einen schatz von redewendungen von charakteristisch deutschem gepräge anlegen will, wird dieses buch eine reiehe fundgrube sein. Umgekehrt aber, und darauf möchte ieh besondern nachdruck legen, ist das buch schwedisch ler- nenden deutschen anzuraten: das, was es dem ausländer ge- währt, wird hier vice versa auch dem deutschen geboten, und zwar meines wiszens zum ersten mal so gediegen und von so be- rufner seite. Ich habe oben gesagt: von manchen eigenheiten abgesehn. Diese einschrankung zu machen ist durchaus geboten. Uber das buch in bausch und bogen kann kein gutachten abgegeben wer- den, wenn gereeht geurteilt werden soli, denn meines erachtens ist eine erkleckliche menge von sprachgut zweifelhaften wertes, bisweilen sogar zweifellosen unwertes mit untergelaufen, und dem möchte ich nicht das wort reden. Doch deshalb mag man nicht glauben, dass ich die folgenden aussetzungen mache, um iiber das werk den stab zu brechen, sondern sie sollen nur als warnungstafeln vor den halsbrecherischen stejlen dienen, welche wol dazu angetan sind, den guten leumund des zuverläszigen wegweisers zu beeinträchtigen, wenn ein unkundiger diesem sonst wolbewander- ten fiihrer auf treu und glauben folgend alle dessen sprunge mit- machen wollte. A. Formelles. Eine falsche betonung liegt vor in tarantel (s. 271). Warum s. 50 die form ge^eheut aus der rumpelkammer der sprache wieder hervorgesucht ist, bleibt mir unerfindlich; sigescheit hat die alleinige herrschaft erlangt» (Heyne). Hinsichtlich der de- clination ist mir auf s. 37 der satz undank ist der welten lohn aufgefallen. Aus dem verweis auf seine grammatik (63, 1) kann man entnehmen, dass der »herausgeber» diese form als altertum- lichen genit. sg. aufgefaszt wiszen will. Dieser paragraph ist aber hier iibel angebracht, welten als genit. sg. ist eine unform,. und zwar aus dem grunde, weil wélt, das noch dazu ein i-stamm ist, QUOUSQUE TANDEM REVY. 137 im mhd. und md. nur stark flectiert wird. Eine durchpriifung der bei Engelien (Grammatik d. neuhochdeutschen sprache8 s. 68) ziem- lich reichhaltig aufgefuhrten formen dieser art, hat mir durchaus die bestätigung gegeben, dasz im jetzigen nhd. genit. und dat. sg. auf -m sich nur bei den wörtern finden, die im mhd. oder md. eine schwache form aufweisen. Solche formen hingegen von wör- tern, die mhd. oder md. nur stark fleetieren, wie in gnaden, mit ehren u. s. w., können als plurale angesehn werden und miiszen es aus syntaktischen grunden. Es bliebe also noch der ausweg wélten als regelrechten genit. pi. zu betrachten. Diese wie auch die erste annahme scheitert aber an der an sich allein schon geniigenden tatsache, dass das sprichwort undank ist der well lohn heiszt, und wenn vielleicht irgend ein altertumsfex, der des guten nie genug bekommen konnte, iiber die schnur gehauen und sich fur den genit. (bezw. dat.) sg. eine afterform welten zurecht gestutzt haben soilte, so hätten »verf.» und »herausg.» eine solche form von ihrem buch fern halten miiszen, da dieses sich doch das ziel gesetzt, die mu- stergiltige, gegenwärtig gesproehene sprache vorzufiihren. So- lange mir der genit. (dat.) sg. welten nicht nachgewiesen ist, kann ich nicht umhin diese form fur einen schemen zu halten, hier ledig- lich figurierend, um 8 63, 1 nicht leer ausgehn zu laszen. Um- gekehrt wäre (s. 271) statt %u händen des herrn vielleicht dem herrn xu handen am platze gewesen, denn, ganz abgesehn davon, dasz in solehen fallen der dat. dem deutschen geläufiger als der gen. ist (vgl. oben s. 131), hat sich bei dieser stehenden redensart der jetzige sprachgebrauch fur die alte form entschieden. Ver- stiimmelt ist der gen. in deines misverhdltnis (s. 48). Wenig im- poniert eine solche neubildung wie wortsmann (s. 108). Ehr&n- gefiihl (s. 53) ist kein Deutsche« wort. Hinsichtlich des genus möchte ich bemerken, dasz bewandtnis (s. 190) jetzt wol kaum mehr als neutr. gebraucht wird. S. 265 verwechselt der »ver- faszer» (oder der »herausgeber») die (stiefel-)ivichse mit der wichs (= festliche kleidung). Solche falle, wie was spricht der mensch fur einen kauderwelsch? (s. 108) oder jeder hat seinen stecken- pferd (s. 154), werden doch wol nicht den anspruch erheben, als baare mtinze gelten zu wollen? B. Syntaktisches. Hier findet sich manches aufgenom- men, was beim heiligen schlendrian hoch in ehren stehn mag, der heutigen, wirklich gebildeten sprechweise aber fremd ist. Hier sind fälle einzureihen wie und beeilte mich, so viet ich konnte (s. 87). Audi der »herausgeber» scheint an diesem ausdruck anstosz genom- men zu haben, denn nur so kann ich den hinweis auf seine gram- 138 QUOUSQUE TANDEM REVY. matik (§ 265, 1) verstehn. Oder nirgends beszer . . . wie hier (s. 208). Auch her- und hin- sind nicht sorgfältig auseinander ge- halten: wir begegnen (s. 106) meinen arger herunterschlucken, (s. 158) sie zogen ihn gerade heraus, als ich herzutrat (aus dem zu- sammenhang ergiebt sich, dass es hinzutrat heiszen musz), (s. 234) er hat sein geld so gut wie h&rausgeschmiszen; dagegen richtig (s. 243) das geld xm fenster hinauswerfen. Nicht hochsprache, sondern volksdialekt ist wo hat denn dich der wind hergeweht ? (s. 107) vgl. Heyse-Lyon (Deutsche gram.24 149 f.). Auch mit präpositionen ist gesiindigt worden: s. 122 es fehlen noch 10 mi- nuten zu sechs, s. 201 wohnen Sie auch auf dem marktplatz? s. 42 dann haben wir sie (die sonne) . . . in den hinterzimmern bis etwa drei uhr ab. Ein wenig anstöszig nach jetziger sprechweise ist der artikel in was tut nicht der deutsche fiir’s geld* (s. 23); so allerdings noch Simrock (Die deutschen sprichwörter 2 s. 81), doch beszer Grimm (Deutsches wörterbuch II 1050): filr geld. Geradezu falsch ist der artikel in er ist mir vom hause aus (= frän gammalt, från ungdomstiden) persördich bekannt (s. 68): vom hause aus hat rein locale bedeutung, zeitliche aber von hause aus. Als entgelt dafur ist der artikel weggelaszen auf s. 242 bleiben Sie mir doch damit von leibe! Dagegen ist der ausdruck aus Goethes Götz an hof (s. 174) durchaus nicht mit zm hof, bei hof auf eine linie zu stellen, sondern in an ist, was im vorigen jahrhundert noch ganz gewöhnlich, an — den verschmolzen, ebenso wie z. b. haufig genug in — in + den, ein == einen, fur die wir auch die schreibungen ann, inn, einn oder an’n in’n, ein’n an- treffen; diese zusammenziehungen sind mithin zweisilbig zu lesen, mit einem consonantischen und einem sonantischen n. Hinsichtlich der folgenden wendungen — alle auf s. 218 — warum. kamst du heute nicht zu kaffee ? in L. grassiert ja seit einiger zeit schar- lachfiéber, ich hatte heute morgen brief von meinem schwager möchte ich nur die frage aufwerfen, ob wir es hier mit einem be- sondern deutschen jargon zu tun haben, oder ob sie schwedischen fabrikstempel tragen. Wenn die bemerkung »i sydtyskan: unser- einsD (s. 271) besagen soli, dass es norddeutsch nur unsereiner heiszt, so ist sie falsch: findet sich doch beispielsweise jene form * Da das buch sich »deutsche g e spräche» betitelt, hatte die redensart fiiglich wegbleiben können; den grund dafiir giebt der »herausgeber» s. 33 selbst an, nur hatte er getrost statt mest, »numera endast» schreiben können. Ein etwaiger versuch, diese redensart in Deutschland wieder einzubiirgern, diirfte dem gelehrigen schiiler dieses buches nicht ganz ersprieszlich ausfallen. QUOUSQUE TANDEM REVY. 139 bei Lessing. Kein dialektfreies deutsch ist die persönliche con- struction auf s. 65 ich bm kurz vor tisch [vgl. unten s. 144]. Als regelwidrige verbalrectionen fuhre ich an: dem ich soviel dank ver- pflichtet bin (s. 67); das ist aus dank schulden + zu dank ver- pflichtet sein zusammengeschweiszt. Haben Sie von der sache acht genommen? (s. 242) ist å la Wippchen aus von der sache notiz nehmen + auf die sache acht geben verschränkt. S. 194 steht: y>ubereilen i nutida språkbruk blott reflexivt»; ist etwa ein aus- druck wie du hast die sache iibereilt der heutigen sprache nicht angemeszen? Ganz wunderlich ist mit seinem iciszen wird's wol nicht weiter sein (s. 191); vielleicht giebt hier zur erklärung die- ser deutschen wendung die schwedische iibersetzung vidare bevändt einen fingerzeig oder liegt hier nur ein leichter druckfehler vor? Unnatiirliche wortstellung treffen wir auf s. 30 ich kann es iibers herz nicht bringen und auf s. 31 im ernst imd scherz er war sich immer gleich; schlimmer, weil sinnstörend ist: im winter geht nur nach K. regelmäszig ein boot (= bara en båt till K. s. 42). C. Semasiologisches. Gauch (s. 33) hat niemals die bed. mus&iggänger. Die behauptung »witz har ännu hos Lessing, Schil- ler och Goethe endast betydelsen vett, snillen (ebenda) wird rich- tig, wenn endast durch ofta ersetzt wird. Die strenge scheidung zwischen dienstleute und dienstmänner (s. 32) entspricht nicht den tatsachen: dienstmänner und dienstleute == stadsbud; umgekehrt auch dienstmänner = tjänstfolk, allerdings bezeichnet das wort dann nur die untergebenen eines ritters, wofiir jetzt lieber dienstman- nen. Haltestelle (s. 32) wird auch im eisenbahnwesen gebraucht, = kleine station. Uber hausvater (ebd.) vgl. das oben [s. 132] bemerkte. Lesen in der bed. das gebet sprechen (s. 196) — abgesehn von messe lesen u. dgl. — ist veraltet; eben so dreingeben = offra (s. 97), der gebildeten sprache gehört es jedenfalls nicht mehr an. Die bemerkung zu Ihre kunst in andern vorwiirfen zu bewundern (s. 156) ist unrichtig: entwurf, gegenstand sind nicht »modernare ut- tryck» fur vorwurf—entwurf schon deshalb nicht, weil es zeieh- nung in umrisxen, plan bedeutet — vorwurf ist im gegenteil jetzt wieder der allermodernste ausdruck. Man (s. 272) ist fälsehlich mal gleichgesetzt: es ist nicht nur semasiologisch, sondern auch dem stamme nach = utv(F)ov, (an die ubliche zusammenstellung mit mhd. wan kann ich aus lautlichen grunden schwer glauben). Der daselbst angefiihrte ausdruck sich schneiden ist iibrigens nicht auf Berlin beschränkt, denn er findet sich auch bei Goethe. Nach s. 32 soll beklagen (ohne reflexiv), nach s. 54 der superlativ liebster eine ironische bedeutung haben; das kann unter umständen 140 QUOUSQOUE TANDEM REVY. der fali sein, braucht es aber nicht, z. b. den verlust eines sohnes, einen verstorbenen beklagen, liebster vater u. s. w. Von verun- gltickten iibersetzungen einzelner wörter fuhre ich an: doppelter lachs = äkta dubbelrenadt (s. 180). Doppelt (abgesehn von der ubertragung im iibrigen), als beiwort von bier, sehnaps u. s. w., bezieht sich nicht auf die reinigung desselben, sondern giebt den alkoholgehalt, die starke an. Im satz auf s. 56 Johann sagen, dass er mir mnächst mein pult . . . nach vorne bringt wird %unächst durch genast iibersetzt. Als iibersetzung ftir den bekannten aus- druck aus Lessings Minna der verzweifelte nachbar .finden wir (s. 182) den förtvivlade grannen; zum verzweifeltsein hat der nach- bar gar keinen anlasz, das part, der verzweifelte hat auch die bed. iiber den man in veraweiflung geraten kann, oft ist es == ver- dammt, vermaledeit. Bei der sprichwörtlichen redensart mir fiel’s wie ein alp vom herden (s. 79) hatte bemerkt werden können, dasz sie nur als scherzwort aufzufaszen ist, nach dem muster wie ein stein entstanden durch tibertreibung und volksetymologie; denn wer möchte sagen wie ein incubus oder ein böser traum vom her- zen fallen? S. 227: der ausgang des traumes ist mir nicht mehr- innerlich; ist das wirklich ernst oder nur ein druckfehler? Die ausdriicke s. 215 es darauf kommen lassen (= besluta sig därför), s. 32 steckschuh (= halbschuh, pantoffel, Tatsche, schlappe) und ebenda händchen (= hand an wegweisern) sind mir persönlich un- bekannt'und ihr vorkommen trotz allem wörterbuchwälzen und allem nachfragen unergrtindbar geblieben. Hatten wir bisher hauptsächlich wörter aufs korn genommen, so eriibrigt noch einige redensarten der besprechung zu unterziehn. Nach bekanntem judenrecept zustande gekommen scheint mir wieder die phrase (s. 83) ich konnte mir kaum die seiten halten vor lachen, zusammengeworfen aus sich vor lachen die seiten halten + sich vor lachen kaum halten können. Dagegen ist die redensart, die sich tibrigens auch bei Nawrocki s. 43 findet, sich vor lachen ausschutten wollen (s. 270) vielfach, selbst bei classikern (Goethe, Herder, Immermann u. s. w.) belegt, meinem geftihl jedoch dunkt sie ordinär (zu erklären ist sie nämlich: beim bersten die eingeweide ausschiltten?). Dasselbe gilt auch von das hängt" einem schon aus dem halse (s. 230). . Ungenau bezw. farbios scheint mir der sinn in folgenden deutschen wendungen wiedergegeben: bei den kuten ist schmalhans kilchenmeister (= hos det folket snålas mycket s. 233) bedeutet nicht, sie wollen aus geiz nicht mehr aufgehn las- sen, sondern. sie können sich nicht mehr leisten. Vgl. auch: wo man holz zu weihnachten kauft, da wird schmalhans kilchenmeister. QUOUSQUE TANDEM REVY. 141 In einem etwas anhängen wollen (du vill alltid spela honom spratt s. 79) haben wir wol nicht den zu allgemeinen sinn einem einen sehabernack spielen wollen zu suchen, sondern die zu grunde lie- gende bedeutung ist von einem etwas nmhteiliges sagen, ihn schlecht machen, ihn in iiblen ruf bringen. Haben Sie sich doch nicht so! (= bråka då inte så ! s. 189) hat mitunter allerdings dio allge- meinere bedeutung umstände machen, besagt aber vorzugsweise sich »ieren, %imperliéh tim. Das buch wurde in grund und boden kri- tisiert (s. 26) bedeutet doch wol derartig abgetan, dasz es iiber- haupt nicht mehr in frage kommen kann, -»grundligen granskad» ist mithin zu farblos. Eben so die iibersetzung von ich habe ihn schon lange auf dem strich (= hållit skarp utkik på honom, s. 258); es wird angewandt »von einem, der feindliche gesinnung ge- gen jemanden hegt und jede gelegenheit benutzt, demselben zu scha- den» (Borchardt 416). ‘Das geht mir gegen den strich (s. 248) bedeutet dagegen, das ist meinem gefilhl, meinethalben auch, mei- nem wunsche zuwider, doch kaum emot min beräkning. Der schwatzt Ihnen das blaue vom himmel Jierunter (s. 240) besagt nicht gerade zu söker inbilla Er något orimligt, sondern bezeichnet vorzugsweise unerhörtes, maszloses: geschwätp. Das hat hand und fusz, fleisch und blut (= har både innehåll och form s. 28) be- deutet »ist ganz, vollkommen, wie es sein musz» (Grimm dt. wört. IV,2,340), sagt aber iiber die form speciell nichts aus. Ich habe ihm ein paar brillen* aufgesetzt (s. 80) kann den sinn ha- ben jag har öppnat ögonen på honom, aber auch ich habe ihn hin- ters licht gefuhrt. Selbst der soldatenulk icas nutzt mir der man- tel, wenn er nicht gerollt ist (s. 76) ist der aufnahme gewiirdigt worden; hcgp-ullad wird dabei durch brukbar glossiert! Geradezu unrichtig scheinen mir die nachfolgenden iibersetzungen. S. 189 wird was ich davon habe! d. h. was mir das nutzt! durch det har jag för det wiedergegeben. Das ist gehupft wie gesprungen (s. 188) oder das ist so. Icing wie breit bedeutet das ist ganz einerlei, während det är hvarken hackadt eller malet dem deutschen das ist nicht gehauen, nicht géstochen oder nicht fisch, nicht fleisch entspricht. Wenn wir zwischen unsern vier pfählén sind (s. 270) * Hinsichtlich der form ein paar (mit kleinem p!) brillen hatte, da hierin, wie ich aus erfahrung bezeugen kann, von schweden oft genug gefehlt wird, der »herausgeber» bemerken können, dass dieser ausdruck in der heutigen sprache nur die bedeutung hat: einige paar (mit groszem p!) augengläser. Aus der alten flexion: sing. der brill {ein augenglas), pi. die brille (ein gläserpaar; daneben auch brillen) entwic- kelte sich der sing. die brille (das gläserpaar), pi. die brillen (mehrere gläserpaare); vgl. Heyne, dt wört. I, 493. 142 QUOUSQUE TANDEM REVY. ist gleichbedeutend mit zu hause sind; på tu man hånd dagegen ist = unter vier augen. Als druckfehler sind mir aufgefallen: s. 54 hollandiscJie, 99 du soilt, 129 mögligst, 148 w einig er, 240 gurkensallat, 182 vor- baute statt verbaute. Ein wesentlich andres gepräge als die eben besprochnen werke tragt das buch von JohanSSen. Während nämlich jene hauptsäch- lich die bestimmung haben, dasz der von ihnen gebotene, zum groszen teil frei erfundene sprachstoff vollständig angeeignet werde, beabsichtigt der verf, mit diesem buch, das ausschlieszlich — im groszen ganzen — umsichtig ausgewählte stucke der deutschen lite- ratur bringt, eine chrestomatie zu liefern, die den schiiler in den stand setzen und anregen soll, sich mit der literatur selbst ver- traut zu machen. Um das buch fiir drei classen verwenden zu können, bietet der verf, stucke von verschiedner faszlichkeit. Die besonderen gattungen der prosa sind gut zur geltung gekommen, so dasz wir nicht iiber einseitigkeit oder einförmigkeit zu klagen brauchen; auch poetische sachen haben aufnahme gefunden, ihnen ist etwa ein neuntel des buches eingeraumt worden. Die drei letzten seiten sind den anmerkungen vorbehalten, man hatte deren nur, im interesse des leichteren verständnisses, eine gröszere ftille gewiinscht. Anders als den eben besprochnen biichern gegeniibern musz sich auch die kritik zu diesem stellen: sie kann sich nicht gegen die sprache selbst wenden, sondern musz sich darauf beschränken auf grund der sprache eines prosastiicks die aufnahme desselben gutzuheiszen oder zu misbilligen, bezw. darauf hinzuweisen, dasz ge- wisse wörter und redensarten der gegenwärtig mustergiltigen sprache nicht gemäsz sind, dass ihnen mithin eine bemerkung hatte gewid- met werden miiszen. Das buch ist als rechtbrauchbarund zweckentsprechend zu bezeichnen; »als ganzes läszt mans gelten, das einzelne zu schelten» ist einem natiirlich unbenommen. So kann man sich z. b. schwerlich damit befreunden, dass die kriegsbilder von Julius v. Wickede (s. 180 —196) — so interessant sie inhaltlich auch sein mögen — aufnahme gefunden haben; sie hätten nie und nim- mer in frage kommen diirfen •—- ihrer elenden sprache wegen. Mit welcher fliichtigkeit diese kriegsberiehte niedergeschrieben sind, dafiir zeugt ein satz, wie folgender: »Toul selbst ist ganz nach dem Vaubanschen system sehr (!) regelmäszig befestigt, hat sehr (!) treff- liche wälle, 5—6 bastionen und sehr (!) tiefe, mit waszer gefiillte QUOUSQUE TANDEM REVY. 143 gräben. Es galt friiher flir eine sehr (!) starke festung»; (s. 195). Manch sehr verzwicktes satzgefuge kommt vor, z. b. auf s. 190: »Es waren grösstenteils baierische und wurtembergische ersatztrup- pen, die ihren schon weiter in Frankreich stehenden feldbataillonen nachriickten, um die nur zu vielen liicken in deren reihen auszu- fullen, an denen wir jetzt vorbeiritten.» Der satz auf s. 187, auf dessen anfang so ein stetes marschieren im regenwetter erst ein sieben zeilen langes einschiebsel folgt, findet endlich in den worten erxeugt XMletxt fast unausbleiblieh eine milmsche und verdriesxliehe stim- mung seinen abschlusz, auf den man inzwischen sehon verzichtet hatte. Das ist bliihendster reporterstil! Unverfälschtes zeitungs- deutsch haben wir kurz vorher auf derselben seite um desto er- freulicher war der anblick, die helle sonne . ■ • glänzen %u sehen. Der anblick, zu sehen! Um so erfreulicher oder desto erfreulieher geniigt der heutigen sprache vollkommen; aus dem deutsch des 17 jahrhunderts haben wir belege fiir um so viel desto mehr!! Ein ähnliches mixtum compositum liegt auch vor in während es so wie mit bindfäden vom himmel herunterregnet (s. 189), wol verquickt aus es regnet wie mit mulden d. h. heftig und aus es regnet bind- fäden (efficiertes object) d. h. anhaltend, gleiehmäszig. Kurz und biindig ist der ausdruck s. 188 wo er sich die gelieferten rationen von fleisch, brod, kaffee, wein selbst kocht. Sich gefallen laszen, wenn auch nur mit unwillen, kann man sich solche wendungen wie dasz es kaum der erwähnung fur zvert gehalten wird (s. 188) oder das erste schlachtfeld, was ich seit dem . . . tage von K. wiedersah; (s. 186) iiber diesen fall vgl. Andresen Sprachgebrauch u. sprach- richtigkeit5 293. Wer dagegen was ein echter adjutant ist, hält es flir seine pflicht (s. 189) fiir gut deutsch erklären wollte, der musz »mit spreewaszer jedooft sind.» Gottvoll ist zur charakteri- stik der volkstiimlichen rede man (= nur, s. 191) im munde eines baiern! Dariiber könnte man auch mit dem verf, rechten, ob és nicht wiinschenswert gewesen wäre, anstatt der stucke, die ruszische culturverhältnisse schildern, solche zu geben, die deutsche cultur- bilder bieten, da es mir zweckmäszig dunkt mit dem studium der sprache eines volkes auch das seiner sitten und gebräuche zu ver- binden. Willkommen wäre es auch gewesen, wie bereits bemerkt, wenn das buch, da ihm nun einmal anmerkungen beigegeben sind, mit einem gröszern reichtum von erläuterungen ausgestattet wäre; es hätten nicht nur die ungewöhnlicheren und die fremden aus- driicke, die im text selbst keine nähere erklärung gefunden, eine erörterung erheischt, — wie z. b. s. 238 entbrechen, 244 gedrang, 241 der bescheidne (= verständige) richter, 207 stolitxa — son- 144 QUOUSQUE TANDEM REVY. dem es hatten auch die sprachlichen eigentumlichkeiten der ein- zelnen verfaszer hervorgehoben werden miiszen, um so der irrigen ansicht der schiiler vorzubeugen, dass sie alles, wofiir sie hier ge- druekte beispiele vorfinden, auch in rede und schrift anwenden könnten. So z. b. hatte im hinblick auf den ausdruck hahn- brechende gmi&n (s. 212) erwähnt werden miiszen, dasz der pi. von gerne, (geistesgewalt, geistesgewaltiger), das doch hier vorliegt, jetzt ausschlieszlich genies lautet, genien dagegen der pi. zu genius, gé- nie (= schutzgeist) ist, dasz ferner im satz fur diese und alle sonstige arbeit . . . mus%te die Afra fruh und spelt sein (s. 126) eine schriftsprachlich unmögliche, mundartliche (schweizerdeutsche) wendung vorliegt, dass der im selben stiick ebd. erscheinende aus- druck sonst hatten beide nichts anderes auf sich in gutem deutsch sonst hatten beide niehts (inderes an (wenn es sich um die klei- dung handelt) bezw. nichts anderes auf (wenn es sich um die kopf be- deckung handelt) heiszen musz, dasz séhlurfen (s. 214, 220, 222) jetzt vorzugsweise hörbar einsaugen, trinken bedeutet, ftir schlei- fendes, schleppendes gehn dagegen schlurfen gebräuchlich ist, u. s. w. Die iibersetzung von gehupft ist auch gesprungen (s. 23) durch »at hoppe er ogsaa at springe» ist fiir diesen fail freilich zutreffend: es hatte nur angedeutet werden miiszen, dasz hier ein wortspiel vorliegt, da dieser ausdruck ja auch als sprichwortliche redensart mit der s. 141 angegebnen bedeutung verwendet wird. Vielleicht tue ich dem einen oder andern zu dank, wenn ich schlieszlich auf etliche nicht verzeichnete druckfehler hinweise: s. 81 wurde statt ivurde, 90 Bruchmuhle st. Bruchmuhle, 125 buk- ken st. bilcken, 136 ein gluten st. in gluten, 164 dem tempera- mente st. der temp., 184 fane st. falme, 192 waldes st. walles, 265 unversagt st. unverxagt, 269 deinen st. deinem; s. 208 ist glasierten und s. 183 unsrigen mit langem s (f) zu schreiben. Upsala, d. 10 märz 1892. . Arwid Johannson Förman för Finland är Docenten D:r A. Wallensköld, Bärggatan 16, Helsingfors. Anmälan. Verdandi, som härmed till prenumeration anmäler sin 10:de årgång, skall fortfarande vara ett frisinnadt organ för undervisning och uppfostran samt söka behandla dithörande frågor på ett sådant sätt, att de kunna tillvinna sig intresse, icke blott af de undervisande, utan äfven af hemmen, hvilka ungdo- mens väl ju bör ligga varmt om hjärtat. Då ett verkligt framåtskridande alltid är i hög grad beroende därpå, att olika åsigter få i allvarlig diskussion bryta sig mot hvarandra, skola vi fort- farande, och i öfverensstämmelse med vår hittills följda princip, upptaga utta- landen från skilda pedagogiska läger. Liksom hittills skola vi äfven söka att bringa lättnad i de undervisandes arbete dels genom att gifva anvisning på lämplig preparationsliteratur inom olika ämnen, dels äfven genom att då och då meddela, bland annat, s. k. »geografiska kurser», m. m. d. Af dessa sistnämda börjas en ny serie i det första häftet af denna årgång. Jämte anmäl- ningar af läroböcker och pedagogisk literatur, skola vi söka egna särskild upp- märksamhet åt sådana arbeten, som kunna läggas till grund för lärjungarnes själfstudium. Äfven skall det vara en af våra hufvuduppgifter att med vaket intresse följa utlandets företeelser på det pedagogiska området. Vid redaktionen hafva vi fortfarande förmånen att påräkna stöd och med- verkan af: hrr professor Theodor Hagberg, rektorerna Sixten von Friesen och Sigfrid Almquist, folkhögskoleföreståndaren doktor Leo- nard Holmström samt folkskoleläraren Fridtjuv Berg. Prenumerationspriset är för 1892 oförändradt som hittills. Med 3 kr. 75 Öre för hel årgång om 6 häften (af hvilka tre utgifvas före midsommar och tre under hösten) prenumereras i hvilken bokhandel eller å hvilken postan- stalt som helst; men så snart ett flertal [minst 5] exemplar beställes direkt hos utgifvaren Hökerberg (Klara södra kyrkog. 5 i Stockholm), nedsättes priset till 3; 25 pr ex., hvarjämte portofri försändelse till landsorten erbjudes. Stockholm i maj 1892. U tgifvar n e. Allmänna Lif försäkringsbolaget . i Stockholm Wasagatan 10 meddelar fördelaktiga lifförsäkringar och billiga lifräntor (G. 13770) 4S Äfven af Verdandis föreg. årgångar (1883—1891) kunna ännu några fullständiga exemplar erhållas, till 3 kr. 75 öre årg., vare | sig genom bokhandel eller direkt hos utgifvaren Hökerberg. Köpas de SJU senaste årgångarna (1885—1891) på en gång direkt hos utgifvaren, lemnas de till endast 2 kr. 50 öre stycket. På de två första årgångarna, hvaraf endast några få ex. f. n. finnas i behåll, kan däremot ingen rabatt medgifvas. STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TRYCKERIET. 1892. (A. Tidskriften, grundad 1883, är ett fullt sjelffftändi()t företag, utan nåffot namband med en förening af samma namn. Årspris (för 6 häften) 3: 75. Lösa häften å 75 öre. C c § 0 o 9 Q 0 C bokhandel ell o o P 0 c VERDANDI TIDSKRIFT FÖR UNGDOMENS MÅLSMÄN OCH VÄNNER HEM OC-H SKOLA TIONDE ÅRGÅNGEN 1892 Fjärde häftet. ■"‘c©G" 1 Häftets innehall: Sid. Om kombination af läromaterialet. Iakttagelser under en resa. Af A. L. Sundholm............................ 145 Horace Mann. Ett biografiskt utkast. Af Louise Zegolson . 156 Vid hvilken ålder bör studiet af främmande språk begynna? Genmäle till herr Fridtjuv Berg. Af K. L. Olsson...... 174 Geografiska kurser: Ryssland. Af Uffe ................... 179 Bokanmälan: Fransk språklära af Johan Vising, anm. af Herman Andersson. 188 Jordytans hufvudformer, anm. af L. Him. 192 # STOCKHOLM 1892 LARS HÖKERBERGS FÖRLAG 3 ( 9 9 bokl 9 CO CD P 0 8 Utgifvare: ”UFFE” och LARS HÖKERBERG. Pris för detta häfte: Kr. 0: 75. En ny sagbok för barn hör nu for tiden icke till alldagligheterna i vår bokvärld, då det snarare ser ut, som om barnens målsmän alldeles förgätit den gamla sagans upp- fostrande betydelse. Så mycket mera torde därför böra upp- märksammas det försök att åter bringa sagan till heders i barnlitteraturen, som nu föreligger uti ett helt nyligen utgif- vet litet arbete med titeln Sagan om sanningens källa och Tre andra sagor af Carin Hammarsköld. Boken är med kärlek och talang rikt illustrerad af Ottilia Adelborg och kostar i prydligt färgtryckt kartonnage allenast 1 IttronCL (Stockholm, Lars Hökerbergs förlag). Böcker och tidskrifter, insända till Verdandis redaktion. Böcker: Rättskrifningsöfningar enligt Svenska Akademiens ordlista, utg. af G. O. Börjesson. Pris 0: 50. Rättskrifningslära enligt Svenska Akademiens ordlista, utg. af d:o. Pris 0: 50. Öfningar i svensk rättskrifning jämte ordlista, utg. af d:o. Pris 0: 15. Norska och Danska läsestycken, utg. af Th. Holmberg. Pris 1: 85. Tysk barn- och ungdomslitteratur i urval, utg. af C. G. Morén. Pris 1: 50. Tysk handelskorrespondens, utg. af J. A. Afzelius. Pris 2: 25. Svensk-Tysk ordbok — skolupplaga —, utg. av Otto Hoppe. Pris 6 kr. Afzelius, Modern tysk lektyr. I: Vergniigen auf dem lande von E. v. Wil- denbruch. Pris 1 kr. Fiir schule und haus: Aus Lubecks alten tagen von W. Jensen, utg. af E. G. Calwagen och K. A. Helin. Pris 1 kr. Die Journalisten von Gustav Freytag, utg. af E. G. Calwagen och K. A. Melin. Pris 1: 30. . Engelsk läsebok jämte ordlista och förklaringar, utg. af D. Elfstrmd. Se- nare afdeln. Pris 2: 50. Fransk elementarbok, utg. af Axel Bergström. E. M. Olde’s Franska språklära, omarb. af G. Gullberg och E. Edström. (Syntax.) Pris kompl. 2: 75. Fransk elementarbok,' utg. af E. Edström. Pris 1 kr. Grekisk-Romersk konsthistoria af I. M. Secher, utg. af P. Bödström. Anekdot-urval till underlag för engelska talöfningar, utg. af C. G. Morén och Pontus Dahlander. Pris häft. 1: 75. Sundhedsregler for skoleborn og skoleungdom, udg. av M. K. Hakonson- Hansen. Bibliografisk öfversikt af Sv. periodisk literatur, utg. A. G. S. Josephson. Mindre lärokurs i Linearritning, jämte meddelandet n:r 2, utg. af John Ek- ström. Pris 0: 45. Bidrag till sniekerislöjdens metodik, utg. af J. Franzén och L. Malmlundh. Pris 1: 25. Sångbok för skolan, utg. af O. L. Svensson. Pris 0: 60. Lärobok i plan trigonometri, utg. af A. G. Eurenius. Småskrifter om språkundervisning, utg. af Föreningen. Quousque Tandem. N:o 4—6. (Forts, å omslagets 3:e sida.) Om kombination af läromaterialet. (Iakttagelser från en resa.) Hvem har icke i våra dagar hört talas om elevernas öfver- ansträngning i skolorna och hört yrkas på en .förbättring af skolhygienin, på anställande af skolläkare, införande af hand- arbete, förminskning af hemarbetet m. m. Under förutsättning af att talet om öfveransträngningen icke har sin grund blott i svaga mödrars önskan att så fort som möjligt få se sina söner som unga gentlemän, utan verkligen förefinnes, är detta allt godt och beaktansvärdt. Och det kan icke heller nekas att eleven mången gång, när han lemnar läroverket, känner sig håglös och förströdd och, äfven om han eger ett ganska stort mått exa- minerbart vetande, dock visar ett ganska ringa mått vetenskap- ligt intresse. Hvilken orsaken härtill, kan vara, är icke alltid lätt att säga. Kanske är det undervisningssättet. Man tager vid undervisningen på de lägre stadierna förståndet, abstraktionsför- mågan, i högre grad i anspråk än minnet, som dock är ele- vernas starka sida. Grammatiken, systemet, är undervisningens närmaste mål. Men man lägger äfven för mycken vigt på mäng- den af det meddelade och man leder icke eleven att beherska materialet, att förfoga deröfver, man fäster mindre afseende vid sättet, hvarpå han förvärfvat sig det. Det är en »didaktisk ma- terialism», som ännu råder i våra skolor, och denna materialism har sin grund i det rådande fackläraresystemet. Hvarje lärare vill gerna betrakta sig som en specialist i sitt fack, som representant för en viss disciplin, som en professor i smått. Det kan väl nu icke falla någon in att förneka det skolan haft stort gagn af den större vetenskapliga insigten, ty framställningens klarhet är i hög grad beroende af vetandets vidd och djup. Men det är äfven detta system, som för att icke tala om den klyfta det skapat mellan den akademiskt och den vid ett seminarium bil- dade läraren, mellan den lärda skolan och folkskolan, en klyfta, som visat sig vara svår att fylla, gjort de s. k. läroplanerna Verdandi, 1892. 10 146 OM KOMBINATION AF LÄROMATERIALET. vid våra skolor väsentligen lika föreläsningskatalogerna vid ett universitet med lika löst förbundna läroämnen och skapat detta virrvarr i ämnenas följd, som utmärker våra läseordningar och som skulle verka ännu mer förlamande, om ej gossen hade ett stöd i sin andliga tröghet. Det är äfven derfor som läroböckerna äro kompendier, författade och bedömda hufvudsakligen efter innehållets fullständighet och noggrannhet. Det är detta sy- stem, som måste öfvergifvas. Mängden af undervisningsämnen och hänsynen till eleverna göra det till en nödvändighet att söka åstadkomma ett samband mellan de olika disciplinerna, låta det ena ämnet komplettera, förklara, stöda det andra. Hela lifvet visar oss att den enskilde har betydelse blott i den mån han tjenar det. hela. Så är äfven den enskilda föreställningen utan lif och värde, tills den förenar sig med en annan. Den som en gång erfarit, hvilken fröjd och kraftutveckling det fram- kallar hos eleven att, t. ex. när han läst en dikt och funnit dess idé, sammanställa den med en annan beslägtad eller till- lämpa den på förhållanden, som äro honom bekanta, skall sä- kerligen fortfara ined uppsökandet af beröringspunkter. Miss- tag kunna visserligen icke uteblifva, ett försök till samman- ställning, som lyckats, måste kanske snart ersättas af ett annat, som lyckas ännu bättre. Men detta bör ej hindra oss från att beträda vägen. För öfrigt behöfver man ej frukta att en hop- blandning af olikartade ämnen skall komma att ega rum. Ele- verna skola icke under samma timme följa Hannibal öfver Al- perna, som de inhemta kännedom om Finlands näringar. Men om en skildring af Alpernas natur föregår eller gifves så vidt möjligt parallelt med berättelsen om öfvergången, skall denna utan tvifvel vinna i åskådlighet och intresse. Det är blott det beslägtade, det som hör till sammans, men som fackstu- dierna åtskilt, som icke får åtskiljas. I sjelfva verket är det. ju blott olika sidor af de tre hufvudföremålen för allt vetande, gud, naturen, menniskan, som de särskilda vetenskaperna syssel- sätta sig med. Idén är för öfrigt icke ny, icke heller arbetet för dess reali- serande är alldeles oförsökt. Stora förtjenster om denna läroäm- nenas koncentration hafva förvärfvat sig lärde män, såsom proff. Willmann i Prag, Kein i Jena och Ziller i Leipzig (för flere år sedan afliden), praktiske pedagoger, såsom föreståndaren för de franckeska stiftelserna i Halle, utgifvaren af »Lehrproben und Lehrgänge», d:r O. Frick (d. å. afliden), gymnasiidirek- torerna H. Schiller i Giessen, Kichter i Jena, v. Sallwiirk i OM KOMBINATION AF LÄROMATERIALET. 147 Karlsruhe. På folkskoleväsendets område har en enahanda kamp mot slentrianen och för en uppfostrande undervisning förts af skolinspektör Just i Altenburg (bl. a. genom redigeringen af »Praxis der Erziehungsschule»), Dörpfeld i Barmen och Viget i Chur, som redigerar Bundner Seminarblätter. Genom san- ningens makt hafva deras idéer trots mångfaldigt motstånd och misstro förvärfvat sig ett dag för dag växande antal anhängare. Då jag för några år sedan blef i tillfälle att företaga en vidsträcktare pedagogisk resa, egnade jag särskild uppmärksam- het åt dessa sträfvanden företrädesvis i Tyskland. Längst hade man hunnit på folkskolans område. Kombinationen är också här mycket lättare. Klassläraresystemet är det förherskande. Läsebo- ken utgör ofta undervisningens medelpunkt och naturkunnigheten t. ex. sönderfaller icke i olika discipliner bedrifna på olika tider efter skilda läroböcker, utan sysselsätter sig med att analysera företeelser i barnets omgifning. Men här har man äfven haft större lust att taga i hop med kombinationsförsöken, då det di- daktiska intresset, framkalladt och underhållet genom semina- rierna, är här mycket större än vid gymnasierna med deras fackvetenskapliga karakter, vid hvilka hvarje ämne gör anspråk på större sjelfständighet och hvilkas lärarepersonal öfver hufvud taget förhåller sig ganska likgiltig, när det gäller didaktiska spörsmål. För folkskolan hafva Dörpfeld och Rein utarbetat grundlinierna till läroplaner, hvilka ehuru i sig förträffliga varit för litet skonsamma mot det bestående. Till Altenburg kallades för några år sedan d:r Just från Dresden för att ordna stadens folkskoleväsende. En stor, kanske något ensidig beundrare af Herbart-Zillers-idéer, fick han snart äfven ledningen af en högre flickskola, Carolinum, sig anför- trodd. För att gifva en föreställning om huru han tänkt sig koncentrationsidén förverkligad, skall jag afskrifva några läro- planer för sist nämda skola. För att få en kombination till stånd har han för hvarje klass sökt ett stoff, omkring hvilket öfriga ämnen kunna gruppera sig. För det sjette skolåret hade han,ett sådant i Jesu lif och de geografiska upptäckternas hi- storia, hvilka äinnen ju kunde förenas, då Kolumbi färd till Amerika vore på sätt och vis en fortsättning af apostlarnes utsändning i verlden. Till detta senare temas belysning bi- drog tyskan med dikterna: »der Wilde» af Seume, Die Aus- wanderer (Freiligrath), der Taucher och Nadowessiers Toten- lied (Schiiler), Meeresstille (Göthe), der kleine Hydriot (Miil- ler). Till läsningen anslöto sig poetik, litteraturhistoria, gramma- 148 OM KOMBINATION AF LÄROMATERIALET. tik och uppsatsskrifning. Ur geografin fick man anledning att behandla: Hafvet och dess natur, Atlantiska oceanen, de små Antillerna, Kanariska öarna, Bahama-öarna, Stora Antillerna, deras betydelse för verldshandeln. Nord-Amerikas fastland, Syd- Amerika, Indianen, Angbåtslinierna, Pacifikbanan, Transatlan- tiska kabeln, diverse ur den matematiska och fysiska geografin. Ur naturkunnigheten: Allmän betraktelse af hafsvegetationen, Stenkolens uppkomst, Korallerna, Perlmusslan, Hajen, Socker- röret, Guldet. Ur fiysiken: Kompassen och magnetismen. Räk- ning: Eleverna lära sig bråken genom att betrakta strec- ken i kompassdosan; exemplen tagas från det behandlade äm- net. Med anledning af Kolumbi afresa sjunga eleverna »Auf Matrosen, die Anker gelichtet» och koralen »In allen meinen Thaten». När han landar vid Guanahani, få de höra att han tackar Gud. Däraf koralen »Nun danket alle Gott.» Dess- utom åtskilliga koraler, som hänföra sig till Jesu lif. Under- visningen i främmande språk behandlar ämnen, som i ett eller annat afseende ansluta sig till den öfriga undervisningen. Dock hade man haft svårt att finna ett lämpligt material. — Kom- binationen är som det synes icke alltid så lyckligt funnen och ibland lider äfven ämnet intrång. Ju högre upp man kommer, blifva naturligen ock svårigheterna vid en sådan koncentration allt större. Jag har emellertid afskrifvit lärokurserna för det sista eller åttonde året på Carolinum och anför dem som ett ytterligare prof på huru man. fattat saken. Religion: Sammanfattande betraktelse af katekesen med hänvisning till den heliga historien. Repetition af alla förut lästa bibelspråk och salmer. Historia: Fredrik den store. Franska revolutionen. De tyska befrielsekrigen och Europa till 1815.* Tyska: Läsning af dikter, som kunna anslutas till Fredrik d. stores historia: Gellerts Fabler o. s. v. (se »Franska»), Minna von Barnhelm, helt och hållet eller delvis. — Till franska re- volutionens historia: Hermann und Dorothea, Das Lied von der Glocke, Schloss Boncour af Chamisso. — Till befrielse- krigen: Wilhelm Tell, Freiheitsdichtungen af Arndt och Kör- ner. Privatlektyr: Hebels Schatzkästchen. Litteraturhistoria: Fredrik d. store och den tyska littera- turen. Notiser om Gottsched, Gellert, Lessing, Klopstock. ■— Biografier öfver Chamisso, Schiiler, Göthe. Notiser om Körner, ' * Detta ämne blir vidare utveckladt på den s. k. selecta, en ett- årig fortbildningsanstalt till Carolinum. OM KOMBINATION AF LÄROMATERIALET. 149 Arndt, Hebel och Claudius (för jemförelsens skull.) — Sagorna och Niebelungenlied litteraturhistoriskt betraktade. Poetik: Daktyl och hexameter (i anslutning till Hermann och Dorothea), distichon, den nya Niebelungenstrofen (Des Sän- gers Fluch), terzinen (Chamissos Salas und Gomez). — Fabeln, legenden, parabeln, epos och idyll (Louise af Voss), beskrif- vande berättelse och skildring, dramats väsen (Minna von Barn- helm och Wilhelm Tell). Geografi: Fredrik den stores land (tema: huru var detta land i stånd att bära det sjuåriga krigets bördor?), England (dess rikedom, sjömakt och fabriker), Nord-Amerikas Förenta Stater (befrielsekriget). Napoleons välde (tema: beskaffenheten af det land, i hvilket den stora armén gick under). Naturkunnighet: Nya tidens upptäckter (ångmaskinen: hvar- ifrån vi få våra kläder, vår föda, vårt bränsle och vår belys- ning?), hus och husgeråd (ämnet, hvaraf de göras), ljuset (foto- grafin, spegeln, ögat); kommunikationerna (telegrafen, telefonen, elektriciteten). Huru växtverlden, djurverlden och stenriket in- verka på hvarandra. Repetition af läran om menniskokroppen och dess organer. Räkning: De borgerliga räknesätten med sammansatta för- hållanden. Franska: Grammatik. Erekmann-Chatrian, Histoire d‘un conscrit (bearbetad af Chr. Ufer), läsning af stycken ur Thiers’ Histoire du consulat et de l'empire, Derangers Chansons, La- fontaines Fables och valda ställen ur Fredrik den stores ar- beten. Engelska: (Härför hade man ej ännu funnit ett läsestoff, som till sin form ändamålsenligt skulle på samma gång otvunget anslutit sig till den tidsperiod, som förelåg till behandling.) Sång: Patriotiska sånger från befrielsekrigens tid, t. ex. Freiheit, die ich meine; Zu Mantua in Banden der treue Hofer lag; sånger för festliga tillfällen och för årstiderna lämpliga. Af denna förteckning framgår, att hvarje läroämne belyser blott en skild sida af en viss period. Just har nämligen upp- tagit och sökt förverkliga den redan af Herbert uttalade tan- ken, att barnet skall i smått under en kort tid genomgå samma utvecklingsprocess som menskligheten i stort under årtusenden. Det bör derför göra bekantskap med de förnämsta af de kultur- tillstånd, i hvilka menskligheten befunnit sig, och alla skolans discipliner böra, en hvar i sin mån, bidraga till en klar upp- fattning af detta tillstånd. Man kan bestrida riktigheten af 150 OM KOMBINATION AF LÄROMATERIALET. detta påstående, man kan, äfven om det godkännes, tvista om valet af dessa kulturtillstånd och göra invändningar mot det sätt, hvarpå de skilda disciplinerna användas för att belysa de samma. Men det förtjenar allvarligen beaktas att kurserna på hvarje klass derigenom blifva, hvad de böra vara, ett organiskt helt, hvars skilda delar stöda och förklara hvarandra, icke, så- som nu merendels är fallet, ett tillfälligt aggregat af diverse discipliner, emellan hvilka inga förbindelsevägar hvarken an- läggas eller underhållas. Den lärda skolan har deremot blifvit efter. Svårigheterna vid kombinationen äro här också mycket större och arbetet är icke en mans. Man skulle emellertid kunna komma ett godt stycke på väg, om koncentrationen blefve åtminstone till sin princip erkänd och om hvarje lärare skulle i främsta rummet känna sig såsom lärare, ej fackman, såsom solidarisk med sina kolleger, såsom med dem ansvarig för det hela. Ett sådant samarbete är dock icke lätt att åstadkomma. För att emellertid få något samband emellan de skilda ämnena till stånd hade prof. Schiiler, föreståndare för ett i den lilla universitetsstaden Giessen vid Lahn befintligt latin-gymnasium och författare till det förträffliga verket »Handbuch der Pädagogik fiir höhere Lehr- anstalten», sökt en öfvergång till klassläraresystemet genom att åt en lärare öfverlemna klassens historisk-språkliga och åt en annan dess matematisk-naturvetenskapliga ämnen. Han ville be- trakta hvarje klass kurs såsom ett sjelfständigt helt, men hade icke ännu vid tidpunkten för mitt besök lyckats för mer än ett par klasser få en fullständig, något så när tillfredsställande läroplan till stånd. * Jag vill emellertid, ehuru förhållandena vid de tyska gymnasierna äro annorlunda än vid våra, redogöra för den läro- plan, som följdes på U. III, så vidt den är egnad att visa det sinnrika sätt, hvarpå de skilda disciplinerna bragts att gripa in i hvarandra. Här liksom i Altenburg hade man lyckligt hållit fast vid grundsatsen att språkundervisningen bör hafva till uppgift ej blott att öka ordförrådet samt utveckla och befästa de gram- matikaliska begreppen, utan äfven att dels förbereda dels be- ledsaga och komplettera undervisningen i andra ämnen. På U. III lästes sålunda Cæsars galliska krig icke bok för bok och kapitel efter kapitel, utan såsom en historisk källskrift, för att vinna under första tertialet kunskap om gallernas och germa- nernas seder (VI. 21—28; 11—20; I, 30—54), en kunskap, som, * En sådan har han nyligen fullbordat, men jag har ännu icke varit i tillfälle att taga kännedom om den. OM KOMBINATION AF LÄROMATERIALET. 151 hvad germanerna beträffar, längre fram (på Prima) kompletterades genom läsningen af Taciti Germania, och under det andra ter- tialet kännedom om början af galliska kriget. Denna läsning ersatte framställningen om dessa förhållanden i den historiska läroboken. Under timmarne i tyska lästes väl dikter af skilda författare: Die Kraniche des Ibykus, Des Sängers Fluch (Uh- land), »Bertran de Born» (Uhland), Der Sänger (Göthe), Der Graf von Habsburg (Schiller), Graf Eberhard der Rauschebart (Uhland), Die Teilung der Erde (Schiiler); men alla dessa stycken hade ett inre sammanhang derigenom att de behand- lade samma idé och gåfvo en typisk bild af sångens makt och sångarens ställning i medeltiden. De utgjorde tillika en för- klaring af och illustration till vigtiga moment i medeltidens historia, som just lästes på klassen, och erbjödo dessutom många jemförelsepunkter med livad eleverna läst dels förut (på V) i den latinska läseboken dels nyligen i Ovidius om Orfeus och Arion. — Äfven undervisningen i franska, hvilken befriats frän de Plotz’ska öfningsexemplen med deras forntid, medeltid, nu- tid, mytologi, geografi, historia m. m. hopblandande exempel, egnade att förflyktiga äfven den flitigaste elevs uppmärksamhet, utvidgade här genom »Combat des Cimbres et des Romains», »Mahomet», »Charlemagne» och »Concile de Chermont» ele- vernas vetande i historien, genom »Orphée et Eurydice» Ovidii berättelse (behandlad förut) och genom »Géographie historique de l'Amérique» af Gaultier och »Trois jours de Christophe Co- lomb» af Delavigne de geografiska kunskaperna. Asiens geo- grafi behandlades med anledning af korstågen och Amerikas åter, när man hunnit till historien om de geografiska upptäck- terna. — Äfven den grekiska läseboken innehöll, ehuru klassens kurs afsåg blott inöfning af formläran, sammanhängande berät- telser, som i särskilda punkter kompletterade läsningen af Ovi- dius och Greklands historia (Kresus och Solon, anekdoter om konung Filip af Macedonien, Agesilaos m. m.). På samma klass stödde teckningen historien, i det att man efter modeller teck- nade götiska och romaniska kyrkor, olika pelarordningar samt scutum, pilum, gladius. Äfven botaniken hade sin profit af detta ämne, då eleverna lärde sig att teckna karakteristiska växter och växtdelar. Men icke blott olika ämnen, utan äfven skilda delar af samma vetenskap kunna på ett mycket fruktbringande sätt för- bindas med hvarandra. Hvarje lärare vet att vid språk- och matematikundervisningen det nya icke kan meddelas utan kun- 152 OM KOMBINATION AF LÄROMATERIALET. skap om det förut inhemtade. Men äfven inom historien kan materialet på mångfaldigt sätt grupperas, gammalt och nytt för- bindas. När eleverna på Unter III hade genomgått ett visst pensum i medeltidens historia, fingo de t. ex. redogöra för Gal- liens tillstånd 1) på Cesars tid, 2) år 451, 3) vid Klodvigs död, 4) efter slaget vid Testry, 5) år 752, 6) år 814. Eller sam- manstäldes de vigtigaste årtalen i Nord-Italiens eller i en folk- stams (t. ex. nordmännens) historia. Eller utarbetades på grund af hvad förut meddelats och inlärts en öfversigt af klostervä- sendets historia under medeltiden. Äfven elementerna af frihets- kärlekens begrepp sökte läraren vinna genom att jemföra macka- beernas kamp med syrierna, grekernas med perserna, Ärminii med romarne, tyskarnes med Napoleon I. Likaså med begreppet fältherregeni o. s. v. Förhållandena i forna tider och hos främmande folk blefvo här sammanstälda med den närvarande tidens och eget lands och eleverna leddes att återfinna elementerna af sitt eget lands kul- tur hos greker och romare eller grannfolken. Näringslifvets utveckling, statslifvets hufvudformer, konungadöme, råd, folk- församling och dessas förhållande till hvarandra hos athenare, spartaner, romare, i eget land, beröringen mellan vestern. och östern allt frän argonautertåget• och trojanska kriget ända till närvarande tid m. m. såg jag här läggas till grund för dylika seriebildningar. Så blef det historiska materialet ständigt bragt under nya synpunkter, immanent repeteradt, och eleverna lärde sig att förfoga öfver detsamma på samma gång deras tanke- förmåga skärptes. Jag har redogjort för dessa koncentrationssträfvanden icke blott emedan de i och för sig äro af intresse, utan emedan de synas mig-egnade att i hög grad utveckla den bildande kraft, som ligger i våra skolämnen, emedan man utan att detta sker icke kan komma till insigt af hvad den nuvarande skolorganisa- tionen med smärre förändringar är i stånd att åstadkomma, eme- dan det tyckes mig som om många missförhållanden kunde ge- nom reformer af inre art aflägsnas och att man förr eller se- nare måste, sedan reformerna af skolans yttre organisation visat sig otillräckliga, till dem återkomma. Att göra några detaljerade förslag till förändringar är icke lätt, är icke heller afsigten med denna uppsats. Att uppsöka de ställen, der de olika vetenskaperna beröra hvarandra, dertill for- dras nämligen icke blott intresse och lycklig tillfällighet, utan äfven skarp blick och lång eftertanke. Det synes mig dock icke OM KOMBINATION AF LÄROMATERIALET. 153 vara ur vägen att här påpeka det stora gagn, som koncentrations- arbetet i Giessen hade deraf att språken lästes lika mycket för innehållets som formens skull. Vanligtvis uppoffras inne- hållet för formen. Detta visar sig deri att man till läsning på skolan valt företrädesvis sådana författare, hvilka anses för klas- siska och kunna välgörande inverka på stilen (t. ex. månget obetydligt tal af Cicero), men icke upptagit sådana, hvilkas ar- beten skulle för barnen vara af vida större intresse (t. ex. Li- vius eller Curtius). At grammatiken, scripta och extempora- lierna ges så stor vigt, att lektyren synes blott vara en illu- stration till grammatiken.* Att saken betyder mindre än for- men ser man äfven af det virrvarr, som förekommer i läseböc- kernas i modersmålet innehåll. Att läseboken borde ansluta sig till, komplettera och fördjupa den öfriga undervisningen, tänker man icke på, och de lärare äro väl få, som liksom L. Hiiter i Giessen hafva utvalt och ordnat skilda läsestycken till ett tankehelt, som kunnat bringas i förbindelse med och belysa hvad eleverna i ett annat ämne inhemtat. Och ville man vidare inom språkundervisningen göra fullt allvar af påståendet att modersmålet bör läggas till grund för densamma, så skulle man taga ett stort steg framåt. Blefve nämligen hvarje främmande språk jemfördt med modersmålet, ligger det nära till hands att de samma blefve äfven sins emel- lan förbundna och trädde i vexelverkan med hvarandra. Idén om en gemensam parallelgrammatik för alla skolspråk, till hvil- ken aktningsvärda förarbeten redan gjorts i England, skulle der- med få, så att säga, fast mark under fotterna. Dermed blefve äfven en stor börda lyft från eleverna, ty i en sådan grammatik behöfde man endast upptaga afvikelserna från och kunde bort- lemna, allt, som vore att förklara genom analogi med moders- målet. Hvad geografin beträffar, vet en hvar att den är en asso- cierande vetenskap. A ena sidan ansluter den sig till natur- kunnigheten, i det att den ger en allmän bild af landskapet, med hvars elementer, växten, djuret, stenen m. m., särskilda discipliner sysselsätta sig. Derför äro äfven dessa ämnen vid * Hos oss har det icke ännu fallit någon in att fordra det eleven vid öfvergången till universitetet skall visa sig hafva ur de latinska för- fattarnes skrifter inhemtat kännedom om Roms historia. Har han blott hopsatt en grammatikaliskt oklanderlig öfversättning, anses han hafva uppfylt allan rättfärdighet och approberas. 154 OM KOMBINATION AF LÄROMATERIALET. latinlyceerna hos oss förenade i en lärares hand. Å andra si- dan kan icke ett folks utveckling förklaras utan kännedom om landets natur, utan karta i handen, lika litet som den politiska geografin kan förstås utan historien. Dessa ämnen höra derför ock tillsammans. Så tog man sig i Giessen af korstågens hi- storia anledning att behandla Asiens, af de geografiska upp- täckternas historia Amerikas geografi. Så kunde äfven på U. III folkvandringarnas början göras åskådligare genom skildring af turkisk-grekiska halfön och de romerska kejsarnes tåg till Italien genom beskrifning af Alperna. Hos oss läser man der- emot t. ex. på första klassen berättelser ur Greklands äldsta hi- storia under en timme i veckan, medan man i geografin håller på med Nord- och Central-Europa, och på tredje klassen, der den egentliga historiska undervisningen begynner, upphör hela geografistudiet med undantag af en flygtig repetition på sjunde klassen. Dock skulle äfven under sådana förhållanden goda re- sultater kunna erhållas, om läraren särskildt i historia och lite- ratur skulle uppfatta det som sin skyldighet att icke lemna ett geografiskt begrepp, hvartill hans ämne gåfve anledning, oklart och sålunda bibehålla geografin, om också icke upptagen på läseordningen, såsom undervisningsprincip. Att äfven emellan naturkunnighetens skilda branscher en förening kunde åstadkommas, såg jag vid Freischule i Halle.* Man ville icke splittra naturen efter olika discipliner, man ville låta eleven ständigt betrakta den som ett helt, en kosmos, hvars enskilda delar stå i ett nödvändigt samband med hvarandra. Han fördes ut i det fria, hans blick riktades på en viss terräng. Denna hade till en början mycket ringa omfång, men för barnet öppnades snart vidsträcktare vyer. Man började med åkerfältet och träd- gården i närheten af skolan och lärde eleven genom, upprepade exkursioner att känna de vigtigaste af dess växter, djur och oorganiska beståndsdelar. Sedan uppsökte man ett annat, helt olika till sin beskaffenhet och större till vidd (Saale-stranden, Medelhafsländerna, Urskogen, Öknen, Polarländerna). Under betraktelsen af dessa typiska landskapsbilder hade abstraktions- förmågan vuxit, och det var nu ej mer någon svårighet för ele- ven att finna slägt-, familje-, klasskarakteren m. m. Men hans * Der hade man brutit med det hittills öfliga sättet att låta eleven betrakta och beskrifva enskilda föremål och föra honom in i systemet genom att taga hans abstraktionsförmåga i anspråk, då den ännu är föga utvecklad. OM KOMBINATION AF LÄROMATERIALET. 155 sinne för naturen och dess skönhet, som var på väg att gå för- loradt genom en splittrande undervisning, hade skärpts och för- ädlats. Jag slutar här. Jag har anfört några synpunkter för ett reformarbete, som väl icke är alldeles nytt och oförsökt, men synnerligen svårt och som, i fall hvarje ämne skall komma till sin fulla rätt, dock icke kan fullständigt genomföras. Men vilja vi hafva en motvigt mot mångläseriet, mot den splittring, som förströr, vilja vi att undervisningen skall vara uppfostrande, då måste vi aflägsna oss från detta akademiska undervisningssätt, då måste vi upphöra att vara fackmän i främsta rummet och lärare i andra, då måste vi tänka på en koncentration både inom det enskilda läroämnet och hela läroplanen. Ty blott der, hvarest det ena erhåller kraft och tillförsel af friska safter från det andra, der är lif och utveckling, der detta icke är fallet, inträffar död och aftyning. Men svårt är detta arbete icke blott genom sin egen na- tur, utan äfven emedan det måste ega rum under ogynsamma förhållanden. Mången lärobok måste göras om, traditionen, för att icke säga slentrianen, har en väldig motståndskraft mot allt nytt inom den pedagogiska verlden och det fordras icke liten sjelfförsakelse för att läraren skall lemna sin nuvarande sjelf- ständiga ställning och träda i ett oafbrutet samarbete med sina kolleger, hvari hans verksamhet blir på mångahanda sätt kon- trollerad och hvarigenom han sjelf blir blott en man i ledet. Mycket vore dock redan vunnet, om koneentrationsarbetets nöd- vändighet blefve klarare insedd, ännu mera, om hvarje lärare skulle från sitt område söka att slå en brygga öfver till ett annat nära beläget. De läroprogram, som hvarje år utgifvas af de större läroanstalterna, kunde i st. f. de deri ingående lärokurserna, som föga skilja sig från hvarandra och med sina allmänna rubriker på det genomgångna äro föga upplysande för sjelfva sättet, hvarpå undervisningen bedrifvits, innehålla re- dogörelser för de försök till kombination, som blifvit gjorda antingen inom ett läroämne eller på en klass. Utan tvifvel blefve programmen af större intresse härigenom och för refor- mens framgång vore detta samfälda arbete, liksom hvarje litet bidrag, af den största betydelse. Dermed hade lärarekåren sjelf tagit en af de vigtigaste af alla reformer i sin hand. A. L. Sundholm. Lektor vid reallyceum i Åbo. Horace Mann. Ett biografiskt utkast. I. Amerikas skolman äro i allmänhet, säsom äkta barn af sitt land, mindre teoretici än praktiska pedagoger, och deras främste banérförare, Horace Mann, utgör intet undantag från regeln. Han utmärkte sig icke såsom upphofsman till nya idéer, utan hemtade sina pedagogiska teorier frän Europa och var i hufvudsak en efter- följare af Pestalozzi. Men dessa teorier, särskildt den ledande tan- ken att uppfostran i den bästa form som förhållandena medgifva bör komma alla barn till del, icke blott de rikas, tillämpades af Mann pä ett helt folk: ej underligt, att en sädan gerning har kal- lats ett jätteverk. Platsen för Manns omedelbara verksamhet var visserligen begränsad, men denna verksamhets följder ha sträckt sig öfver hela unionens område och gifva fullt berättigande ät det he- dersnamn han fått i pedagogikens historia: det amerikanska skol- väsendets reformator. En handlingens man, gick han helt och hållet upp i arbetet för den sak han gjort till sin: folkets uppfostran; och hans lifs historia ansluter sig på det närmaste till skolreformens. Horace Mann föddes i Franklin i Massachusetts den 4 maj 1796. Fadern, en farmer, dog, när Horace blott var 13 är gam- mal. Han lemnade sina barn i arf en stark känsla för sedligt värde och en lefvande kärlek till kunskaper, men inga pekuniära medel att tillfredsställa kunskapstörsten. Modern, som Horace under hela sitt lif egnade den största vördnad och hängifvenhet, tycks ha varit en riktig kärnqvinna och var visserligen med en sädan stark naturs hela intensitet fästad vid sina barn, men tillika i hela sitt väsen så genomträngd af den puritanska strängheten, att ingen förtrolighet mellan mor och barn uppstod, medan de senare voro små. Mann säger själf, att han som barn aldrig ens talade om för sin mor, när han kände sig sjuk, om hon icke märkte det ändå, och hvad hans HORACE MANN. 157 själsrörelser beträffar, hade han ingen annan tanke än att behälla dem för sig själf. Att han under sådana förhållanden ändå lär ha varit ett lekfullt och älskvärdt barn och växt upp till en man med friskt lynne och rent af gnistrande humor, vittnar om en ovanligt elastisk natur. Likväl ansåg han vid mognare år som en ohjälplig förlust att icke kunna se tillbaka på sin barndom som på en gyl- lene ålder. De försakelser hvilka han var underkastad på grund af sina föräldrars fattigdom voro ihållande och af mycket svår art. Om vintern användes gossen alltjämt till arbete inomhus, hvilket tvingade honom till stillasittande och stängde honom från friska luften; om sommaren fick han deltaga i jordbruksarbeten, som voro mycket för tunga för hans krafter och ofta inkräktade på softiden. Sina lekstunder — en hel dags ledighet till lek kom aldrig i fråga —- förvärfvade han genom extra ansträngningar för att hinna sluta något förelagdt arbete tidigare än beräknadt. Resultatet blef en bruten helsa. »Mina föräldrar syndade af okunnighet», säger han i bref till en vän, »men Gud har bestämt samma kroppsliga straff för brott mot helsans lagar, vare sig de ske medvetet eller af okun- nighet; för uppsåtliga öfverträdelser tillkomma samvetsförebråelserna, det är enda skilnaden. — En vinst gjorde jag emellertid på saken: genom vanan blef arbetet ett lifsvilkor för mig. Jag har tusen gånger förundrat mig öfver att höra folk säga: Jag tycker inte om det här arbetet’, eller: Jag önskar jag finge ta det där i stället . Så fort jag fått mig ett arbete förelagdt, har jag, efter hvad jag mins, aldrig knotat, utan blott gripit mig an, som om det varit ett oundvikligt öde; och att det blef gjordt, var lika säkert som att solen gick ned.» Intill femton års ålder fick Horace ej mer än 8—10 veckors skolundervisning årligen, och den som bestods var ytterst mager. »Af alla våra förmögenheter odlades endast ordminnet», säger han, »och de idéer som ieke funnos i läroboken voro kontraband, som läraren konfiskerade eller rättare sagdt kastade öfver bord». Sina egentliga kunskaper fick gossen intill den tiden dels ur familjens få böcker, hvilka han var van att betrakta med nästan religiös vördnad, dels från ett litet bibliotek i Franklin, som dock företrädesvis inne- höll krigshistoria och kalvinistisk teologi. Om hans kärlek till bok- liga kunskaper således fick sparsam näring, så fingo hans artistiska fallenheter alls ingen, och han lärde sig anse sitt medfödda skön- hetssinne snarare som en frestelse och en själafara än som en Guds gåfva att utveckla. Men vida mer än genom det stränga arbetet eller försakelserna af något som han hade smak för blef hans ungdomsglädje förmörkad 158 HORACE MANN. af den kalvinistiska världsåskådningen, med hvilken han redan vid 10 års ålder var förtrogen, tack vare de regelbundna kyrkobesöken. »Kanske öfverdref jag läran i min fantasi», säger han, »men efter det sätt hvarpå jag hörde henne framställas fick jag den uppfatt- ningen, att somliga själar voro förutbestämda till evig förtappelse och att ingenting — icke änglar, icke herradömen, icke Kristus eller den Helige Ande, nej, icke ens Gud Fader själf — kunde frälsa dem, ty han hade svurit före tidens begynnelse att vinna evig ära af deras eviga qval. — Kanske var jag sjelf icke en af de till förtappelse bestämda! Men min lilla syster kunde ju i alla fall vara det, eller min mor, eller någon annan som jag älskade; och att veta dem i helvetet skulle göra själfva himlen till ett helvete för mig». —- Då.Horaces bror, som han hade hållit innerligt af, dog utan att ha genomgått den ortodoxa formen af omvändelse, tog sig den tjänst- förrättande presten anledning att vid begrafningstillfället uttala en skarp varning till alla dem som liknade den aflidne. En häftig själskris inträdde hos Horace, och han beslöt att hata prestens grymme Jehovah. Efter flere års andlig sönderslitenhet leddes han ändtligen till en unitaristisk tro. Men att han icke kände sitt hjärta tillfredsställdt, därom vittnar, att han ännu under sina sista år med vemod talade om det andliga tomrum som uppstått hos honom, därigenom att i hans barndom allt blef gjordt för att uppfostra ur honom kärleken till den himmelske Fadern i stället för att upp- fostra den in i hans hjärta. »Calvinism blasphemed all that part of me» — så lyda hans ord — »and if it did not destroy the germ, it checked its development». Han kände sig icke för gammal att alltjämt sträfva efter detta som fattades honom, men han kände, hur mycket han förlorat. Om hans tidigare förhållanden således i vissa afseenden voro ogynsamma, så voro de i andra afseenden åter just egnade att ut- veckla honom till den starka, modiga och dock milda natur han sedan blef. Säkert är, att minnet af de bittra erfarenheter han själf gjort under sin barndom lade öfvertygelsens kraft i hans re- formarbeten: han ville, att det uppväxande släktet skulle skörda någon välsignelse af hvad han lidit. Sina egentliga studier började Mann sent, men dref dem då med järnflit och intogs, 20 år gammal, efter mycket kort beredelse- tid, vid Brown University, där han arbetade med en ifver som ofta kastade honom på sjukbädden, tills erfarenheten ändtligen lärde ho- nom hushålla med de krafter han hade qvar. Han tog sina examina med heder, var en tid lärare vid Brown University och en tid prak- tiserande jurist. Det dröjde ej länge, innan han blef indragen i HORACE MANN. 159 lokalpolitiken, först såsom medlem af representanternas hus i Massa- chusetts, sedan i senaten därsammastädes. Under denna tid hem- söktes han af stora pröfningar i sitt enskilda lif. Hans hustru dog efter 2 års äktenskap, och hans sorg var sådan, att den skulle ha drifvit honom till vansinne, om icke arbetet och hans vänners deltagande hållit honom uppe. Det var en tid, då hans barndoms alla själsqval återvände, och säkerligen var den nya striden ej min- dre hård än den gamla. Ekonomiska svårigheter tillkommo. Sina egna skulder hade han betalt, men på grund af en borgensförbindelse blef han tvungen att äfven betala sin svågers. Det gick så till, att han tog sin bostad i själfva det rum, där han hade sin advokatbyrå, arbetade omåttligt, försakade allt öfverflödigt och delvis det nöd- vändiga samt lemnade alla sina inkomster åt fordringsegarna. Ingen anade, att den ryktbare sakföraren, den inflytelserike folkrepresen- tanten, icke hade råd att äta middag mer än hvar annan dag. Slut- ligen blef han så illa sjuk, att hans vänner knappt vågade önska, att han skulle få lefva. Men hans strid för nykterhetssaken var börjad och likaså striden för en mänskligare behandling af de van- sinniga än som förut kommit dem till del, och han ville lefva — lefva för sitt arbete, för sin syster och sin gamla mor. Och det säg ut som om hans energiska önskan hållit lifvet qvar: han till- frisknade verkligen. Men oaktadt sin stora förmåga stannade han icke på den po- litiska skådebanan. Kanske var "han för litet partiman för att trifvas där i längden. Så vill det åtminstone synas af hans ytt- rande: »En partiman kan icke vara en hederlig karl». 1836 blef han president i Massachusetts’ senat. Men då man kort därpå erbjöd den nye presidenten plats såsom sekreterare i Bostons ny- upprättade byrå för undervisningsväsendet (the Board of Education), afgiek han från sin förra post och tog emot den nya med glädje, ehuru på samma gång med en stark känsla af ansvar. Han kände sig visst icke säker om sin förmåga att lösa den stora uppgift som förelåg, men han hade ett brinnande nit för saken och beslöt våga försöket, »ty» sade han, »i stora företag är det ärofullt t. o. m. att misslyckas». Den stora hopen kunde icke fatta, att en man i senatspresi- dentens ställning, en ställning som gaf betydliga inkomster, anseende, makt samt utsikt till att nå snart sagdt hvilket mål som helst, det hans ärelystnad behagade uppställa för honom, kunde frivilligt afstå från allt detta för att egna sig åt skolans tjänst. Själf ansåg han sig ha valt en vida högre verkningskrets än lagfarenheten eller po- litiken kunde bereda honom. 160 HORACE MANN. II. Då Horace Mann intog sin plats bland Nya Englands peda- goger, helsade de alla i honom sin höfding. De allmänna skolornas tillstånd var sedan långliga tider bedröfligt. Reformförsök hade nog blifvit gjorda, men med föga påföljd. The Board of Education var en ny inrättning, af hvilken man väntade sig mycket; Manns varma intresse för skolfrågan, hans duglighet och energi voro allmänt be- kanta; reformvännerna kände, att det nu skulle komma från ord till handling. Manns åsigter om uppfostran voro, som redan är antydt, till stor del betingade af hans egna förhållanden i barndomen. Under sitt arbete för en bättre skötsel af de sinnessjuka hade han vunnit en djupare inblick i vilkoren och hindren för mänsklig utveckling, och ändtligen tyckte han sig finna vetenskaplig grund för och sy- stematisering af sina åsikter i den skotske filosofen George Combes arbete Constitution of man. En närmare redogörelse för Combes läror kan här, af lätt insedda skäl, icke komma i fråga; blott det måste sägas, att de jämte åtskilligt slagg" innehålla den stora san- ningen att uppfostran bör grundas på psykologiskt studium, emedan en själs utveckling sker enligt vissa lagar, hvilket uppfostraren först och främst måste lära känna. Denna fordran dref också Mann med kraft. Hvad den samhälleliga sidan af skolväsendet angår, yr- kade han, att skolan skulle verka’ för utjämnandet af klasskilnaden. »Hela folket skall upplysas. Ät alla kan gifvas en grundlig upp- fostran, d. v. s. en sådan kunskap om helsans lagar och om en familjefaders och medborgares uppgifter, att de kunna samvetsgrant uppfylla de plikter som åligga en medlem af den regerande myndig- heten. Det skall icke ges en särskild, bristfällig, ynklig undervis- ning åt allmogen, utan en samundervisning åt rikas och fattigas barn, hvarigenom alla kunna bli delaktiga af civilisationens välsig- nelser. Därtill fordras mycket arbete och mycket penningar, men att bringa dessa offer är de lyckligare lottade samhällsmedlemmarnas plikt, ty att neka ett barn undervisning är att inviga det till slöhet och elände och skapa faror för samhället.»** I dessa satser ligga Manns programtankar. Idén om samundervisning i denna betydelse var icke ny i Massachusetts. »The Pilgrim Fathers», de gamla puritanerna som * T. ex. en hel del frenologiska funderingar, som då för tiden funno god jordmån i allmänhetens sinnen. Äfven Mann hade den svagheten att smittas af dem. . ** Heegaard, Opdragelsens Historie. HORACE MANN. 161 grundat kolonien, hade hyllat den, om också i enklaste form. Men med tiden blefvo de allmänna skolorna af ekonomiska skäl så usla, att de förmögna icke ville sätta dit sina barn, utan läto dem få enskild undervisning, och på den punkten stod det ännu, då the Board of Education bildades. Denna undervisningsbyrå hade ingen direkt makt öfver skolorna, men genom beskaffenheten af sina åligganden fick den ganska stor indirekt sådan. Den var pliktig att hålla två sammanträden om året samt att hvarje nyår förelägga den lagstiftande myndigheten ett ut- drag ur skolrådens meddelanden och att för egen del bifoga en rapport öfver de offentliga skolornas tillstånd i allmänhet tillika med förslag till önskliga reformer. Vid sitt första sammanträde lade byrån i sin sekreterares händer alla omsorger om både utdraget och rapporten — och med samma naturligtvis all makten inom byrån. Man har träffande liknat the Board of Education och dess sekrete- rare vid en merovingisk monarki och dess major domus. Att personligen göra en grundlig inspektion af hvarje skola i Massachusetts skulle enligt beräkning ha kostat en ensam person en tid af — 16 år. Ett dylikt arbetstempo var ej i Manns smak. Han beslöt kalla till hjälp Massachusetts befolkning, af gammalt känd för vakenhet oeh andliga intressen. I hvart och ett af sta- tens 14 grefskap höll han ett möte som han inledde genom före- drag öfver skolfrågan för dagen och öfver uppfostrans betydelse i allmänhet. Åhörare strömmade dit i massor, lockade af Manns stora rykte som talare. Han talade bevekande och öfvertygande, han vädjade till åhörarnas samvete Och ansvarskänsla, bad om deras samarbete vid förnyelseverket och vann glänsande framgång. »Dit- tills», säger en af Manns biografer*, »hade pedagogikens talan förts så att säga för slutna dörrar, inne i skriftställares arbetsrum eller i parlamentssalar; nu trädde hon för första gången inför den stora allmänheten och skakade upp medborgarnas sinnen i förut ej anad grad.» Denna framgång kan förklaras dels däraf, att talarens ord buros af varm kärlek och lefvande öfvertygelse, dels däraf, att hans publik just var de gamla puritanernas afkomlingar, som från fäderna ärft det öppna sinnet, färdigt att gå upp i snart sagdt religiös hän- gifvenhet för ett högt syfte. Hans föreläsningstournée blef ett verkligt triumftåg. Dels gamla vänner till honom, dels personer som endast drefvos af intresse för själfva saken erbjödo sig att skaffa erforderliga upplysningar; han fick både noggranna och värdefulla sådana från mer än tusen skolor, och själf besökte han flere hundra. * Gaufrés, Horace Mann, ses oeuvres, ses écrits. Ver dandi, 1892. 11 162 HORACE MANN. På tre månader hade han för sin rapport fått ett rikt material, hemtadt från ungefär två tredjedelar af statens skolor. Men i hvilket tillstånd hade han funnit dem? Lokalerna små, förfallna, illa uppvärmda, med usel luftvexling; fönsterna, som det tycktes, med flit placerade där de mest kunde skada elevernas ögon, skolbänkarna konstruerade för att plåga och missbilda deras kroppar; läroböckerna vanligen under all kritik. Lärare och lärarinnor, illa aflönade, ofta ombytta, väntade blott på första lägliga tillfälle att öfver- gifva sin bana. Om något som kunde få namn af metod var aldrig fråga. Skolrådens inspektion hade dittills skett endast för formens skull, till hvad kraft och verkan är lätt att gissa. Huru uppryckta dessa myndigheter blefvo af den nya rörelsen, visade en jämförelse mellan deras rapporter det år Mann uppträdde och de föregående rappor- terna. Aren förut idel vitsord om kommunernas belåtenhet, lärar- nas nit o. s. v. i några allmänna och stående fraser; det sista året detaljerade och framför allt sanningsenliga redogörelser för skolornas verkliga tillstånd. Det blef alarm i lägret, då Manns rapport på nyåret 1838 inlemnades till representanternas hus. Inom kort följde en rad lagstadganden, alla i den riktning som Mann anvisat. Noggrann in- spektion, större fordringar på de undervisande, anskaffande af bättre läroböcker och materiel samt af sundare skolbyggnader anbefalldes, och — hvad bättre var ■—• befallningarna åtlyddes ovanligt raskt. Mann fortgick outtröttligt på den väg han beträdt. Han ge- nomreste landet flitigt, höll föredrag och möten för lärare samt grundade en mängd bibliotek. Med sin egen barndom i friskt minne yttrade han: »Jag skulle vilja så bibliotek öfver landet, likasom en såningsman besår sin åker.» Vidare utgaf han en pedagogisk tid- skrift och redigerade ensam de årliga rapporterna för byråns räk- ning. På hans initiativ infördes i skolorna nya läroämnen: teckning, säng, fysiologi och helsolära. Genom sjuklighet hämmad i sitt ar- bete pä ett sätt som måtte varit särdeles pröfvande för en sådan eldsjäl som hans, påmindes han alltför ofta om de följder som upp- komma af okunnigheten om helsans lagar, för att han ej skulle unna det yngre släktet en bättre lott. »I am a perpetual memento to myself of the value of health», säger han. »My health was ruined, before I knew how to take care of it.» — Han sökte in- skränka (men icke afskaffet) bruket af kroppsaga och inskärpte vik- ten af att lämpa straffets' storlek efter förbrytelsens. Och slutligen dref han en sats som för större delen af hans publik var fullkom- ligt ny och öfverraskande: att den som skall bli lärare behöfver speciell förberedelse till sitt kall. HORACE MANN. 163 Men det stannade icke vid ord. Utom det att de allmänna skolorna hastigt höjde sig ur sitt förfall och flere fortsättningsskolor uppstodo, öppnades, är 1839, tvä seminarier (Normal schools*, som de kallades) och 1840 ett tredje, däraf tvä för bäde manliga och qvinnliga lärarekandidater och ett, det ryktbaraste, seminariet vid Lexington, endast för blifvande lärarinnor. Det läroverket blef af sä stor betydelse för den qvinnliga lärarebildningen i Amerika, att det förtjänar sitt eget kapitel. Seminariet vid Lexington tyckes ha varit Manns skötebarn. Han sälde hela sitt juridiska bibliotek för att skaffa medel till in- ventarier där. och visade pä mänga andra sätt ett speciellt intresse för detsamma. Det var oeksä det första läroverk af denna art som öppnades i Massachusetts. Mann var synnerligen angelägen om att draga mänga qvinnor in på skolans arbetsfält, ty han ansäg, att barnauppfostran är qvinnans särskilda, af Gud gifna mission och att, i fall en man och en qvinna för öfrigt äro jämngoda söm un- dervisare, sä att deras undervisning ger lika goda resultat i fräga om elevernas intellektuella utveckling, så skall hennes undervisning i de flesta fall ha ett plus i afseende på karaktersutvecklingen. Det ser ut, som om han antagit, att ett teoretiskt framsteg i hennes ögon aldrig får hälften sä mycket värde som ett moraliskt. Om sä var, torde det kunna skrifvas på hans dubbla egenskap af sang- viniker och amerikan. — Af hans offentliga uttalanden att döma tyckes det, som om han företrädesvis yrkat pä lärarinnors användande vid den egentliga barnaundervisningen — på skolans lägre stadium ansåg han det som en oafvislig nödvändighet — men vid det col- lege, hvars föreståndare han sedan blef, fäste han flere qvinnliga lärare och lät dem t. o. m. undervisa medelålders män, hvilka där sökte komplettera sina studier. Höga tankar om qvinnans förmåga fattades honom således icke; dock var han ej blind för hennes svag- heter, hvilket, nog synes bl. a. af ett bref till två seminarister vid Lexington (hans systerdöttrar), där det heter: »Hvad unga flickor van- ligen sakna mest, är lugn och själsnärvaro, förmågan att nyttja och befalla öfver sina krafter vid oförutsedda händelser, vid sådana till- fällen, då svaga naturer förlora jämnvigten. Det fins mänga men- niskor som kunna göra en sak väl, då de äro ensamma eller i när- varo af endast vänner, men då de utsättas för främmandes kritik, bli förvirrade, kraftlösa och villrådiga, oaktadt det just är då som lugn och sinnesnärvaro bäst behöfvas. Hur olyckligt skulle det icke vara, om Ni kunde sköta en skola aldrig så väl — ensamma, men * De omfattade både seminarium och öfningsskola. 164 HORACE MANN. finge ett kataleptiskt anfall, så snart inspektionen eller en främling syntes till!» -— »Likväl», tillägger han, »så illa detta än är, så är det vackert i jämförelse med den oförskräckthet som kommer af själfuppskattning.» Seminariet i Lexington hade den lyckan att ega en förestån- dåre, hvilken själfve Horace Mann betraktade som idealet för en lärare, Cyrus Pierce, känd i hela republiken under namnet »Father Pierce». De första eleverna kunde af åtskilliga skäl icke få stanna längre än ett år, och alldenstund man ej fått underkasta dem nå- gon sträng inträdesexamen, visste man icke, om någon skicklighet skulle kunna bibringas dem på så kort tid. Pierce använde detta år till att låta dem studera alla ämnen som förekommo i skolornas lägre klasser: läsning, skrifning, räkning, språklära o. s. v. med det dubbla målet för ögonen att skaffa de blifvande lärarinnorna solida kunskaper i ämnena och att lära dem bästa sättet att meddela sina kunskaper. Vid sin ankomst drömde de icke om att det kunde finnas flere sätt att undervisa i ett ämne. — Senare, då omstän- digheterna det medgåfvo, ökades både lärotiden och läroämnena — flere af eleverna från Lexington vunno sedan ryktbarhet såsom un- dervisare pä högsta stadiet, speciellt i matematik (en af dem t. o. m. såsom vetenskaplig författare) — men seminariets början var ytterst anspråkslös. Det tyckes således, som om Lexington, åtminstone i sin början, icke hade gjort sig förtjänt af den förebråelse man nu för tiden lär göra de amerikanska skolorna: att där läses för många- handa och för ytligt. Undervisningen gafs dels i form af diskus- sioner mellan Pierce och eleverna, dels genom föredömet af hans egna lektioner, dels genom sådana proflektioner som eleverna höllo med hvarandra och dels genom sådana som de höllo i den till an- stalten hörande öfningsskolan. Diskussionerna rörde sig med stor frihet, så att de fingo karakteren af ett slags privata läraremöten. Vid proflektionerna egnades stor omsorg åt både form och innehåll, men framför alla andra fordringar ställde Pierce den, att undervis- ningen skall åsyfta personlighetens sedliga utveckling. Och för egen del lemnade han detta mål aldrig ur sikte. Också utgick från hans läroanstalt en rad lärarinnor, hvilka, sins emellan hur olika som helst för öfrigt, alla buro prägeln af sanning, kärlek, nit och själf- försakelse. Allmänheten kände snart igen Pierces stämpel. Ett fruntimmer i Boston uttryckte en gång sin beundran för en ovan- ligt energisk och samvetsgrann lärarinna med orden: »Man skulle kunna tro, att hon vore en af Father Pierces elever.» — »Hon är en af dem» vardt svaret. Godt anseende hade äfven de båda andra seminarierna, men HORACE MANN. 165 Lexington stod alltjämt främst. Pierce ville knappt veta af någon gräns för de fordringar han ställde på sig själf ■— han lär aldrig ha unnat sig längre nattsömn än fyra timmar — och därför blefvo också hans fordringar på eleverna så stora, att Horace Mann stun- dom måste träda emellan och påminna om att »läroverkets uppgift är att gifva kraft, icke att nöta ut den». Ett exempel på Manns ingripande slår nästan öfver i det komiska genom den egendomliga blandning af skärpa och humor som var karakteristisk för honom. En dag fick Pierce från sin förman, vän och beundrare Horace Mann följande lakoniska biljett: »Jag hör, att Ni ämnar öka edra elevers arbete med ytterligare en timme i veckan. Jag pro- testerar mot detta tillägg. Er passion för läroverkets anseende får icke bli en Moloch, åt hvilken man offrar unga flickor.» Oaktadt Manns trägna uppmaningar att undvika öfveransträng- ning, öfveransträngde han ofta både sig själf och andra — och det var icke underligt, när hans anhängare skulle ha varit färdiga att gå i elden för uppfostrans sak, den han lärt dem anse helig. Tre år efter seminariets öppnande i Lexington måste Pierce afgå, pinad af en olidlig neuralgi. Visserligen återtog han lärareverksamheten efter några års hvila, men måste snart åter afbryta den — kraften svarade ej längre mot viljan. — Inom kort stupade två af Manns andra adjutanter på sin post: Nicholas Tillinghast, en ung och kraft- full lärare, som lemnat sin plats vid West Point för att ställa sig i spetsen för seminariet vid Bridgewater, och David Page, förestån- daren för staten New-Yorks första lärareseminarium, ditkallad från Massachusetts. Horace Mann hade vid afskedet gifvit honom till lösen: »Succeed or die!» Page gjorde bägge delarna: om några år stod hans seminarium i full blomstring, och han själf låg i grafven. Men hur många som än dukade under, fanns det alltid de som med glädje ryckte fram och fyllde luckorna. En sådan rörelse hade Mann förmått sätta i gång hos sitt folk. Hans egna ansträngningar under tiden hade varit snart sagdt öfvermänskliga. Våren 1843 voro hans hjärna och hela nervsystem i ett sådant tillstånd, att han ovilkorligen måste taga någon tids hvila. Han tog den i form af en — studieresa till Europa. Egent- lig hvila blef således icke af, men ombytet af luft och af syssel- sättning återställde honom någorlunda. — Han var borta ett halft år och besökte under denna tid en massa skolor i England, Irland, Skottland, Tyskland, Holland och Belgien samt gjorde slutligen ett kort besök i Paris. I de brittiska skolorna pinades Mann af det själlöst dogmatiska sätt på hvilket kristendomens läror förkunnades, utan att läraren en enda gång sökte göra dem fruktbärande för 166 HORACE MANN. elevens samvete, känsla eller vilja. I Edinburgh tillkom ännu eri sak, som var honom en styggelse: täflingen om en högre plats i klassen. En lärjunge kunde få ändra plats ett dussin gånger i timmen eller efter hvart enda svar, som han afgaf. »Vid under- visning om de högsta och heligaste ämnen», säger Mann, »ämnen, som borde fylla hjärtat med andakt och vördnad, visade barnen endast samma äflan att få svara, som om det gällt multiplikations- tabellen». Han satte nog värde på barnens lifaktighet och medgaf, att de i det hänseendet stodo öfver de amerikanska, men han ut- dömde som förderflig den herskande täflingsprincipen, emedan den ockrar på en af människonaturens sämsta lidelser, ärelystnaden, »en oren, gudlös driffjäder». — I de tyska skolorna fann Horace Mann mycket af det han sökte: ett metodiskt förfarande, solida kunskaper och framför allt ett hjärtligt förhållande mellan lärare och barn. »Jag har här ännu icke sett ett enda exempel på hårdhet eller knarrighet», säger han i sin dagbok; »allt är vänlighet, uppmuntran, sympati. En tysk lärare strålar af glädje, då barnet lyckas öfver- vinna en svårighet.» - Mann kom hem med en rik skörd af erfarenheter och teorier, som voro nya för Amerika. Efter hemkomsten utgaf han en yp- perlig framställning af skolväsendet i de länder han genomrest. Många lärare började visserligen genast att försöka tillgodogöra sig det värdefulla han funnit hos andra nationer, men andra, särskildt en mängd lärare vid privatskolor i Boston, harmades öfver att Mann berömde de tyska skolorna på ett sätt som var en hård, fastän indirekt dom öfver en god del af de amerikanska. Att ett sådant verk som Manns ej kunde undgå att väcka förargelse på många håll, faller af sig själft, oeh fientliga anfall hade icke fattats förut heller, men nu blef det en riktig storm. De förbittrade lärarna begynte en häftig polemik i tidningar och broschyrer och fingo hjälp bland annat af de amerikanska biskoparna, som hade blifvit uppre- tade öfver att Mann klandrat åtskilligt i deras engelska ämbetsbrö- ders inflytande på skolorna. Striden var rik på giftiga utfall både mot Mann själf och mot hela the Board of Education, hvilken det fientliga partiet sökte brännmärka såsom ett irreligiöst, samfunds- farligt sällskap. Hela denna fejd var ytterst pinsam för Mann, men hans idéer segrade hos allmänheten och skolreformen fortsattes. Från sin hemkomst 1843 fortfor Mann ännu i fem år att verka på sin förra plats, men 1848 kallades han att taga säte i Förenta Staternas kongress, och till sina vänners glädje följde han kallelsen. Men om vännerna hoppats, att hans arbete skulle bli mindre ansträngande i kongressen än i »the Board», så bedrogo de HORACE MANN. 167 sig. Det var en upprörd tid. Slafveriets vara eller icke vara sys- selsatte alla sinnen. Whittiers frihetsdikter flögo landet rundt. Wendell Phillips, Amerikas ryktbaraste folktalare, slungade ut sina tal som stridshandskar rakt' i ansigtet på en publik, som ofta ackom- pagnerade honom med hvisslingar, skrän och revolverskott, utan att det förmådde honom att taga tillbaka en enda af sina ljungande prote- ster mot slafveriet. Och i kongressen kunde slaffrågan upphetsa sinnena till den grad, att det kom till ordentligt slagsmål mellan enskilda kongressledamöter inne i själfva capitolium. Ej mindre än två »regular fist-fights» egde där rum den natt då frågan om slafveriets legalisering i territorierna skulle komma under omröstning. Manns plats i dagens strider var gifven, och »slafbaronerna» lärde sig snart i honom se en af sina farligaste motståndare. Det är emellertid belysande för Manns personlighet, att han samma natt då den ofvannämnda territorialbillen debatterades gick rundt omkring i salen och i allt lugn talade med många af de ifrigaste sydstats- männen, utan att det växlades så mycket som ett enda ohöfligt ord. — Senare delen af hans parlamentariska lif utmärkes af en hård strid, som han förde mot den ryktbare Daniel Webster, hvilken affallit från frihetens sak och röstat med sydstaterna i hopp om deras röster vid nästa presidentval — något hvari han blef ömkli- gen besviken. Websters anhängare sökte med all makt hindra Manus återval till kongressen, men fåfängt. På Mann hade emel- lertid Websters affall gjort ett intryck som aldrig utplånades. III. : Det sista och kanske märkligaste skedet i Manns lif började, då hans bana i kongressen slutade. Han utnämndes då (sept. 1852) på en och samma dag till guvernör öfver Massachusetts och till president (föreståndare) för det nybildade Antioch College vid Yellow Springs i Ohio, på civilisationens dåvarande gräns. Det gällde att välja, och Mann valde åter den skenbart anspråkslösare platsen. Han skulle nog ha gjort det, redan därför att den erbjöd honom pedagogisk verksamhet, äfven om de speciella lockelserna för honom icke varit så stora, som de voro. I hans fantasi tog uppgiften där ute i vestern form af en nyodlares arbete på obruten, men omätligt rik mark. Där borde väl hvarje bildningsfrö tagas emot med girig tacksamhet; där skulle icke fördom, slentrian eller egennytta kasta stenar i en reformators väg; där skulle han få att göra med en enkel, okonstlad befolkning, ännu ej förderfvad af rikedom och njutningslystnad, människor, lätta att leda för den som hade förste- 168 HORACE MANN. get i andlig odling. Och han drömde om att där uppfostra en sund generation med fasta rättsbegrepp och upplyst omdöme, med- borgare som skulle ha en naturlig känsla af det himmelsskriande i slafveriet, det förnedrande i dryckenskapen — som eljes lär varit Amerikas nationallast. Och slutligen skulle han där få tillämpa en grundsats som allt mer mognat hos honom: att endast de, som.icke blott ådagalagt ett vanligt klanderfritt uppförande, utan som visat fullt tillfredsställande moraliska anlag, böra få del af den högre undervisningens förmåner. Därigenom hoppades han kunna utbilda en elitkår af pålitliga samhällsväktare. Websters exempel hade in- gifvit Mann en djup känsla af faran att utrusta en tvetydig eller låg karakter med den högre bildningens vapen — så mycket värre, om därtill sällar sig en framstående intellektuell begäfning. Att få den vanliga skolbildningen i sin bästa form ansåg han däremot, som vi veta, vara allas rättighet. Det var vackra drömmar, men de visa bäst, hur sangvinisk Mann var. Han hade icke gjort sig reda för den enkla sanningen att fördomar och egennytta trifvas ofantligt väl i okunnighetens jord och vanligen äro allra svårast att utrota just där. De okun- niga taga ej alltid med tacksamhet emot den bildning som bjudes dem. Och hvad det tilltänkta urvalet beträffar, så är det ju för mänskliga ögon så lätt att misstaga sig vid bedömandet af moraliska anlag; för att sålla människor därvidlag behöfves det att vara allvetande. I november 1852 hölls hos Mann ett förberedande lärarekol- legium, hvarvid han med största delen af sina blifvande medarbe- tare diskuterade en del af läroanstaltens program. Det såg därvid ut som om de alla varit fullkomligt eniga med sin chef både i så- dana frågor som direkt berörde undervisningen och i andra af mer allmän art. Alla voro fiender till slafveriet, alla utan undantag nykterhetsifrare, alla utdömde täflingssystemet, sådant det yttrade sig i jakten efter betyg och utmärkelser. Antioch College tycktes så- ledes skola öppnas under mycket lofvande förebud. Såsom de vanliga amerikanska colleges utgjordes detta af både ett college i inskränkt bemärkelse (för universitetsstudier) och en förberedande skola. Men olikt • många andra colleges var det ett internat, och Manns uppgift blef att vara icke blott en studiirektor, utan äfven snart sagdt en familjefar för all den ungdom som sam- lades där. I oktober 1853 skulle han inträda i tjänstgöring, och i september afreste han till Ohio, åtföljd af sin familj. (Han hade nämligen gift om sig 1843. Hans andra hustru ha vi att tacka för en mycket berömd lefnadsteckning öfver honom, »Life of Ho- HORACE MANN. 169 race Mann», hvilken utkom 1865 oeh näst hans egna skrifter är den förnämsta källan för studiet af hans person och lifsgärning.) Under resan vesterut träffade han på många ställen vänner och be- undrare, som kommit för att bringa honom hyllning och farväl. Afskedet från den siste af dem lär ha varit honom så svårt, att han förlorade sin vanliga fattning och brast i gråt. Och ändå anade han väl knappast hälften af hvad han gick till mötes. De sex åren i Ohio bragte honom en bitter skörd af allt mer bleknande illu- sioner, af svårigheter, bekymmer och mödor, som slutligen lade ho- nom i grafven. Vid ankomsten till Yellow Springs fann han allt ofullbordadt vid läroanstalten; det var, enligt hans eget uttryck, »en värld som ej hunnit längre än till onsdagen i skapelseveckan». Icke ens själfva byggnaderna voro färdiga, och —- hvad värre var — de hade lem- nats ofullbordade af brist på penningar. Den af det grundläggande bolaget anslagna summan hade öfverskridits så betydligt, att Antioch College, redan därför, under Manns hela lifstid kom att arbeta tryckt af en oupphörligt växande skuld, hvilken slutligen ledde till bank- rutt. Tusen praktiska svårigheter yppade sig snart. Vintern var långt liden, innan någon värmeapparat uppsattes. Vatten fick hvar och en själf hemta vid källan ett godt stycke från boningshusen. Maten var både dålig och otillräcklig, så att Mann hvar dag förvånade sig öfver att ej ett riktigt uppror utbröt i matsalen. Superintendenten, som hade högsta makten i alla rent praktiska oeh ekonomiska frå- gor, såsom angående byggnadens fullbordande, snygghet i lokalerna, mathållning o. d., visade en småaktig fientlighet mot Horace Mann, och det dröjde länge, innan han aflöstes af en annan. Ett par smådrag ur det dagliga lifvet under de första åren äro nog för att visa, hurudant tillståndet var. En middag låg ett kolossalt svin i en dypöl tätt framför tröskeln till matsalen, hvilken var belägen i en byggnad för sig själf. In hade det icke kommit den gången, ty dörröppningen spärrades af ett bord, ställdt på kant — någon dörr fanns icke. Också hände vid andra tillfällen, att grannbyns grisar promenerade in, medan man satt till bords. Men för ele- verna var detta icke någonting så störande, som deras eget bords- skick till en början var för lärare och lärarinnor. Dessa försökte verka civiliserande genom sitt exempel och kommo verkligen så långt, att eleverna slutligen åto och uppförde sig utan allt oskick och uppträdde i rena skor och snygga gångkläder för öfrigt. Af de 150 studerande, som anmälde sig vid öppnandet af Antioch College, var det summa 8 som befunnos mogna för det egentliga college, och dessa blott såsom »fresbmen» d. v. s. på 170 HORACE MANN. lägsta stadiet. Alla de öfriga, unga och gamla, gifta och ogifta (somliga af dem prester, som tagit sig tjänstledighet), måste taga plats i skolan. Men tack vare Manns energi och lärarekårens ifver blef det snart ordning och fart i studierna. Mann själf föreläste i nationalekonomi oeh lär ha gjort detta på ett särdeles, väckande och utvecklande sätt. Disciplinen var, som man lätt kan förstå, en vida svårare sak än undervisningen, men disciplin var lyckligtvis Manns starka sida. Olaterna voro mångahanda. Tobaksrökning förekom t. o. m. bland de små gossarna, och de första dagarna gjorde de klassrummen omöjliga att vistas i. Och icke ens för dessa minderåriga var dryckenskapen främmande. Andra fel — svärjande, osanning, försök till uppror mot skolans ordning —• visade sig äfven. Och både yngre och äldre elever voro i början förbundna genom den falska »hederslag» som förskref, att kamraterna skulle vara solidariska äf- ven i det onda och strängt förtiga hvarandras felsteg. Mann lyc- kades småningom bibringa dem en sundare åskådning. Hans sätt att öfvertyga barnen i ett sådant fall är mycket betecknande för honom. Bland skolgossarna funnos tre dåliga subjekter, hvilka hållit hemliga sammankomster och försökt sätta i gång systematisk upp- studsighet, hvarförutom de smugglat in rusdrycker i skolans lokaler och ej blott själfva druckit, utan också lockat kamrater att göra det. Mann hade noga observerat från hvilket håll det onda utgick och sökt stäfja det med lindrigare medel. När detta misslyckades, inbjöd han till sitt mottagningsrum hela den klass, där ofoget drefs, vidare föräldrarna till de skolbarn som hade sitt hem i grannskapet och dessutom hela lärarepersonalen. Annars brukade han icke gärna utdela tillrättavisningar i vittnens närvaro, men denna gång ausåg han utomordentliga mått och steg nödvändiga. — Han utvecklade nu inför de församlade enkelt men grundligt sina åsikter om det rätta förhållandet mellan lärare och elever. Han frågade barnen, om de icke skulle anse det som en plikt att underrätta sina för- äldrar, i fall de visste att en bror eller en syster gjorde något orätt, till skada för sig själf och andra. De svarade Jo. Han sade dem, att han var satt i föräldrars ställe, så snart deras egna för- äldrar icke voro närvarande. Kunde de icke bemöta lärarna som sina föräldrar och kamraterna som syskon? Skulle det vara verk- lig vänskap att låta en kamrat fördärfvas-, om det stode i deras makt att rädda honom från det onda? Om de ieke själfva kunde öfvertala honom att låta bli det som var orätt, borde de då icke tala vid en lärare, som kunde det? Innan han begärde svar, gjorde HORACE MANN. 171 han det fullkomligt klart för dem, att han alls icke gillade sqvaller. Allt borde sägas öppet, inför den kamrat som var i fråga. Och framför allt, det fick inte vara harm eller fientlighet som dref dem, ty det är endast kärleken, som ger oss rätt och plikt att tala om andras fel. Äfven påminde han dem om att lärjungarna hafva ansvar och plikter gent emot lärarna likaväl som lärarna mot dem, att alla människor äro förbundna att hjälpa hvarandra att göra det rätta; den hjälpen äro vi hvarandra skyldiga, så snart vi kunna, men allra mest, när vi äro sammanförda till ett arbete med uppfostran som mål. Han talade så bevekande om den kristnes plikt att icke låta en själ gå förlorad, att många fingo tårar i ögonen. Då föreslog han att en meningsyttring skulle göras. Alla, som kände sig villiga att uppenbara sanningen i sådana fäll som de om- nämnda, skulle räcka upp banden. Många gjorde det, men icke alla. Han såg, att flere för öfrigt snälla barn tviflade och icke kunde besluta sig. Han sade sig icke vilja döma dem för det; han förstod, att det i’ första ögonblicket kunde synas oädelt, men han var säker om att de skulle vilja, att andra talade om för lärarna, i fall de själfva kände frestelse till att handla orätt. Han tog en omröstning om det senare; då räcktes alla händer upp utom de tre dåliga gossarnas. Då erinrade han dem om att vi äro skyldiga att göra andra hvad vi vilja att andra skola göra oss. Sedan upp- repade han den förra frågan och fick då jakande svar af alla utom af de tre olycksbarnen och af en till. Denne ene, som han i alla fall hade stor förhoppning om att kunna öfvertyga, bad han komma igen ensam efteråt, så att de kunde få talas vid. Därpå ställde han sitt tal till orostiftarna, sade, att han kände dem, kände deras vanor, kände till det inflytande de sökt utöfva, visade med kraftiga ord, till hvilket fördärf det skulle leda, och förbjöd dem därpå strängeligen att sällskapa med de andra lärjun- garna, utom under lektionerna. Följden vardt, att kamraterna skydde deras umgänge. Kort tid därefter lemnade de tre »svarta fåren» Antioch College, oeh de öfriga barnen bättrade sig. -—■ De yttre medet som Mann förnämligast använde i disciplinens tjänst voro dels föreställningar till samtliga eleverna strax efter eller i sammanhang med morgonbönen, hvilken han förrättade ensam med dem, dels och mest enskilda samtal med de felande. Småningom utbildade sig en ny och sund hederslag som förband lärjungarna att anse kamraternas karakter och läroverkets anseende såsom dyrbara skatter, dem hvar och en i sin stad egde att vaka öfver och skydda, närhelst sådant behöfdes. Detta, att låta eleverna själfva hjälpa till att upprätt- hålla ordningen, visade sig synnerligen verksamt, icke minst i de 172 HORACE MANN. rätt talrika fall, där det gällde att bekämpa en börjande svaghet för rusdrycker. Mann — och efter hans exempel både lärare och kamrater — vakade öfver de felande och sökte undanrödja frestel- serna sä noggrant och finkänsligt, att kuren var lika säker som pä något räddningshem. — Straff behöfde allt mera sällan användas, och om något- slags fel var begånget, men snarare af svaghet än af elakt uppsåt, fick Mann alltid veta det och höra elevernas mening därom. Han visste, att han kunde lita pä dem, och det fins till och med exempel pä att kamraters förbön och borgen räd- dat en elev från att relegeras och att den skyldige genom ett mön- stergillt uppförande frän den stunden visat sig värd deras förtroende. Mänga gänger var disciplinen nog i fara genom enskilda lär- jungars obetänksamhet eller deras höga begrepp om sina rättigheter. De sistnämnda anspråken tillbakavisade Mann alltid pä ett värdigt sätt, frän hvilket håll de än kommo, ty elever gjorde han en tjänst därmed, och hvad lärare angår, sade han, att den som uppdrager vida gränser för sina egna rättigheter, bör välja en annan bana än lärarens. En gång började några qvinnliga elever skarpt opponera sig, emedan lärarekollegiet förnekat dem deras s. k. »rättighet» att hålla literära sammankomster med de manliga kamraterna och för- ordnat, att dylika möten finge hällas endast af hvartdera partiet för sig. De unga damerna hade den goda smaken att framställa sig som martyrer, i det de vid ett festligt tillfälle och i en främlings närvaro uppträdde sorgklädda en corps, af hvilket de dock endast skördade åtlöje. Då afgingo de från läroverket, »hellre än att un- derkasta sig ett sådant tyranni». Men dylika tilldragelser hörde till undantagen. I det stora hela var andan god vid Antioch Col- lege, och detta är sä mycket märkligare, som det samma icke kunde sägas om det närbelägna småstadssamhället, Yellow Springs. Trång- bröstade, egennyttiga och skadeglada visade grannarna sig vanligen mot bildningsanstalten. De »litterära» damerna och några lärare, som pä grund af meningsskiljaktigheter afgätt ur kollegiet, sökte hvar i sin stad att genom intriger skada läroverket. Religiös oför- dragsamhet från mänga håll gjorde också lifvet tungt för Mann, och den oupphörliga sammanstötningen med mänsklig råhet pinade honom. Han kände alltmera bitterheten af pionierlifvet, men det föll honom icke in att vika från sin post. Alla vidrigheter oaktadt, gick arbetet framåt, så att Antioch College ändtligen (1857) kunde hålla sin första afgångsexamen. Eleverna bestodo den med heder, det erkändes t. o. m. af ett examensvittne, som pä förhand var ogynsamt stämd emot före- ståndaren. HORACE MANN. 173 Men samma år inbröt den finansiela krachen. Byggnaderna måste säljas. Med ansträngande till det yttersta af sina egna små tillgångar samt med vänners hjälp lyckades Mann ännu hålla läro- verkets arbete i gång och ställa till ett slags afveckling af affärerna. Det var längesedan han själf uppburit en enda slant af sin lön. Åtskilliga andra lärare, som råkade i samma belägenhet, reste där- ifrån. Horace Mann och de öfriga som stannade qvar måste na- turligtvis åtaga sig förökad tjänstgöring. Hans helsa blef allt sämre. I april 1859 konstituerade sig ett nytt bolag, skulden betaltes, och en ny morgon randades synbarligen för Antioch College. Men Horace Manns krafter voro uttömda. Visserligen arbetade han ännu feber- aktigt, tills afgångsexamen var aflagd, men icke långt därefter låg han på sjukbädden, underrättad om att han endast hade några tim- mar qvar att lefva. Han tog afsked af sin familj, talade särskildt vid några närmare vänner samt vid ett par elever, som giort honom bekymmer, och dog lugnt. Det var den 2 augusti 1859. Det nutida Amerikas skolor erkänna alltjämt i Mann banbry- taren för den nya bättre tid, som uppgått för dem. Han fick dela de flesta banbrytares öde, att icke själf skörda frukterna af sitt hårdaste arbete. »Hvo der går foran i en alvorsdyst, han sejrer ei, han kæmper kun og falder.» Men det var icke heller segerfröjden för egen del som han åtrådde, det var att få lägga hela sitt lif, sådant det var, med arbete, lidande, framgångar och misstag, för fotterna på kommande släkten för att jämna deras väg — och detta blef honom förunnadt. För hvar och en, som med vaket sinne läser den, är hans lefnads- historia eldande och stärkande; den är som en hel predikan öfver de ord, med hvilka Mann tog afsked af de afgående lärjungarna vid läsårets slut, kort före hans död: »Be ashamed to die. until you have won some victory for humanity.» Louise Zegolson. Vid hvilken ålder bör studiet af främmande språk begynna? (Genmäle till herr Fridtjuv Berg.} I en artikel med ofvanstående rubrik, intagen i sista häftet af Verdandi, drager herr Fridtjuv Berg i härnad mot »den ganska allmänt utbredda fördomen, att språkbildningen icke bör hafva sin rot och utgångspunkt i kännedomen om modersmålet, samt att studiet af främmande språk med nödvändighet måste börja före 12 års ålder». —■ Författaren åsyftar »att väcka så stor förargelse, att den gåfve anledning till diskussion». — Den intressanta uppsatsen har ej gjort mig förargad, men icke desto mindre vill äfven jag säga några ord i denna viktiga fråga, hvilken väl behöfver diskuteras. Hvad den första »fördomen» beträffar, så veta vi, att känne- domen om modersmålets grammatik förr i världen vanns nästan uteslutande med tillhjälp af latinska grammatiken, och att först i senare tider modersmålet fått en någotsånär själfständig ställ- ning vid de allmänna läroverken. Efter latinet har visserligen tyskan blifvit det s. k. grundläggande språket, men icke kan man väl säga, att tyskan bildar utgångspunkten för språkbild- ningen. Mig synes, att man missförstått ordet »grundläggande», och jag vågar påstå, att modersmålet verkligen ligger till grund för undervisningen i tyska, såsom denna hittills skötts vid våra allmänna läroverk. Som bekant, har denna hittills meddelats uteslutande på svenska, och vanligen har man gått så tillväga därmed i första klassen, att ordklasser och satsdelar i svenskan först inlärts, därpå de tyska vokablerna, hvarefter en svensk sats öfversatts till tyska. Eller har man börjat ined att öfver- sätta den tyska satsen och frågat ut ordklasser, kasus, satsdelar o. s. v., naturligen först sedan dessa genomgåtts i svenskan. GENMÄLE TILL HERR FRIDTJUV BERG. 175 Under de tyska timmarna i första klassen, åtminstone första termin, torde man kunna säga, att svensk satslära varit hufvud- saken, och att först i andra rummet kommit deklination och konjugation' af tyska ord jämte öfversättning. I verkligheten har nog all språkbildning hittills haft sin rot och utgångspunkt i kännedomen om modersmålet, hur liten denna kännedom i grammatiskt afseende än varit. Skälet åter till ett främmande språks införande i första klassen har väl varit den ganska all- mänt utbredda öfvertygelsen, att modersmålets formlära endast genom jämförelse medvett främmande, formrikare språks säkert kunde inläras. Det lär väl ej kunna förnekas, att en sådan jämförelse för äldre lärjungar bör vara till nytta; huruvida åter den bidrager att förtydliga en förste klassists »begrepp», därom är jag ej rätt öfvertygad. Talet om modersmålet såsom utgångspunkt för språkbild- ningen. synes mig därför obehöfligt. En annan sak är, om man fordrar större kunskap i modersmålets sats- och formlära, innan det främmande språket begynnes. Därmed äro vi inne på åldersfrågan. Herr Berg anser, att lärjungen bör vara 12 år gammal, innan han begynner studiet af ett främmande språk, och »för- domen» hos dem, som hysa en annan mening, får enligt ho- nom »en svår knäck», då han meddelar ett utlåtande i frågan af professor Steinthal. Härvid är dock att märka, att herr Berg förbisett en mycket viktig premiss, utan hvilken den tyske professorns slutpåstående sväfvar i luften. Herr Steinthal säger uttryckligen, att »af undervisningens metod beror naturligtvis den ålder, vid hvilken densamma bör begynna», och han utgår i sitt resonemang från den förutsättningen, att den gamla, grammatiska metoden användes, hvilken han förordar, om ock ej ställer sig så fiendtligt gent emot nyare metoder. Det är alldeles tydligt, att metoden spelar största rollen bestämmandet af föreliggande fråga. Om någon toge sig att läsa historia i första klassen af våra allmänna läroverk han vid före på samma sätt, som detta ämne bibringas lärjungarna t. ex. i sjette och sjunde klasserna, så skulle resultatet blifva skäligen dåligt, men ingalunda vore därmed bevisadt, att historieläsning i första klassen är omöjlig. När professor Steinthal såsom skäl för sin mening anför svårigheterna med ackusativ och in- finitiv, att-satser o. s. v. i latinet, så borde den riktiga slut- satsen blifva: Uppskjut allt som är för abstrakt för lärjungen till den tid, då det lämpligen kan meddelas! Men detta be- 176 VID HVILKEN ÅLDER BÖR STUDIET höfver alldeles icke innebära, att ämnet måste uppskjutas. Nu kan naturligen ett ämne i sig själft vara så pass abstrakt, att det ej är lämpligt för nioåringar. Så är förhållandet t. ex. med Euclides, som ju också hos oss blifvit förflyttad från 2:dra till 3:dje klassen. Förmodligen skulle ingen skada skett, om den på en gång förflyttats till 4:de. Men språkundervisningen behöfver ej vara abstrakt från början. När småbarn börja lära sig tala sitt modersmål, sker undervisningen i den mest kon- kreta form, som är möjlig, och flertalet människor har väl aldrig studerat grammatik. Likvisst kan den i grammatik oin- vigde ofta på ett utmärkt sätt gifva uttryck åt sina tankar. Att för ett alldeles korrekt skriftspråk grammatiken måste vara en nödvändig förutsättning, är dock klart. Skulle man nu vänta med de främmande språken vid våra läroverk, tills lär- jungarna korrekt kunna använda sitt modersmål i skrift d. v. s. tillräckligt känna form- och satsläran, då fruktar jag, att man finge uppskjuta studiet af dem mycket längre, än professor Steinthal föreslår. Detta är dock ej hans mening, ty han for- drar blott kännedom om den enkla satsens delar i och för den första undervisningen i främmande språk, men då han vill börja denna enkla satsanalys i första klassen eller med nio- åringar, så vore det åter svårt att inse, att 3 år måste behöfvas för inlärande däraf, om han ej framställt en önskan »dessutom». Lärjungen bör nämligen äfven hafva fått »en öfverblick af de allmännaste förhållandena vid satsers förknippande med hvar- andra». Detta uttryck är visserligen ganska tänjbart, men jag förmodar, prof. S:s fordringar ungefär motsvara dem, vi ställa på en lärjunge, som genomgått läroverkets 3 första klasser. Ställer man sig nu på prof. S:s ståndpunkt, d. v. s. utgår man från den förutsättningen, att undervisningen i moderna språk äfven från början bör vara begreppsmässig, då finner äfven jag, att det är bättre att uppskjuta densamma än att i Lsta klassen taga den i samband med inlärandet af modersmålets satslära. Ty jag anser, att all begreppsmässig undervisning bör uppskjutas, tills lärjungens utveckling ej lägger hinder i vägen därför. Så- ledes vill jag äfven — i olikhet med prof. S. — ur första klassen borttaga den begreppsmässiga undervisningen i moders- målet d. v. s. den satslära, som där öfvas. Men jag tror, att den gamla metoden vid undervisningen i moderna språk snart skall vara en öfvervunnen ståndpunkt. Nu för tiden vill man af språkundervisningen vinna praktiska resultat. Den skall vara så naturlig som möjligt. Alltså färdighet att tala i första AF FRÄMMANDE SPRÅK BEGYNNA? 177 rummet, att skrifva i andra. Och om de naturligaste hjälp- medlen vid densamma äro åskådning och återupprepning, så torde det vara tydligt, att denna undervisning synnerligen väl lämpar sig för barn vid 9 års ålder. Den nya undervisnings- metodens målsmän vilja också — såvidt möjligt — utesluta jämförelsen med modersmålet. Då herr Berg ingenting nämnt om detta, så får man väl antaga, att han i fråga om metod vid språkundervisning står på den gamla ståndpunkten, ty hvad han säger om späda barns undervisning genom »bonne» har ju ej att göra med denna skolfråga. Att det späda barnet skall hafva två språk till modersmål, finner äfven jag vara högst olämpligt. Emellertid torde språklärarna hafva åtskilligt att lära af bonne-undervis- ningen. —• Herr Bergs sträfvan att ur social synpunkt bringa enhet i vårt skolväsen, naturligen med folkskolan som botten- skola, gillar jag, men — därom är jag öfvertygad ■—■ under- visningen i moderna språk skulle förlora sitt bästa arbetsfält genom en anordning, sådan som den han föreslår, för såvidt nämligen ej den grammatiska metoden ännu vid tiden för den stora reformens genomförande hölle sig kvar, något som jag har all anledning att betvifla. - För att riktigt bedöma de skäl, som fört den tyske pro- fessorn till ett sådant uttalande som det anförda, måste man vidare något känna till de tyska skolförhållanderna. Af flera exempel i hans utlåtande synes det mig, som om han haft lati- net för ögonen, då han skref sin uppsats. Nu veta vi, att redan i första klassen af de tyska läroverken (som motsvara våra allmänna) läses latin, samt att franskan inträder i 2:dra och grekiskan eller engelskan i 4:de klassen. Under de första fyra åren hafva således de tyska lärjungarna tre främmande språk att läsa, antingen latin, franska och grekiska eller latin, franska och engelska. Endast denna märkvärdiga anordning borde föranleda en reform. Också har man i Tyskland fått ögonen öppna för detta missförhållande (Jmf. den nyligen ut- komna boken »Drei weitere Jahre Erfahrungen mit der imita- tiven Methode» af H. Klinghardt). Först borde väl latinet uppflyttas och ett af de moderna språken inträda i dess ställe, vidare är det för tidigt, att lärjungen redan andra året i skolan börjar ett nytt språk. I detta hänseende hafva de tyska real- skolorna, hvilka ej äro stats- utan stadsskolor, det bättre ställdt. Där börjar man med franskan redan i första klassen, under det engelskan först begynnes i 4:de. Som bekant läses ej Verdandi, 1892. 12 178 VIP HVILKEN ÅLDER BÖR STUDIET latin i dessa skolor. — Hvad nu latinet angår, så torde någon fråga, om ej — efter hvad som ofvan sagts — detta språk likaväl som ett modernt försvarar sin plats i första klassen. Såvidt jag förstår, är detta såsom undervisningsämne i första klassen alldeles olämpligt. Latinet är ett dödt språk, därför lämpar det sig ej för annat än grammatisk undervisning. Den som gifvit akt på förhållandena skall erkänna, att latin-talan- det hos oss är på väg att upphöra t. o. m. vid de akademiska disputationerna. Detta är ock i sin ordning, ty något annat än »gymnastik», något lefvande tal har detta icke kunnat vara. Men, säger man, latinet bildar grunden för de romanska språ- ken, t. ex. franskan. Visserligen, däraf följer dock ej, att det bör läsas i första klassen, ej heller att det i skolan behöfver läsas före franskan. Eller vill någon på allvar i de lagre klasserna af våra allmänna läroverk införa gotiska eller isländ- ska, hvilka språk man ju måste känna, om man vill se vårt modersmåls utveckling i dess historiska sammanhang? Att den, som läst latin, har hjälp däraf, då han skall börja öfversätta från franskan, är ju klart, men alldeles samma hjälp har ny- börjaren i latinet af franskan, om han läst detta språk förut. — Riktigt nog har latinet hos oss blifvit förflyttadt till 4: de klassen, men då man nu yrkar på att vidare uppskjuta det till 6:te, så torde väl ej denna fråga — såsom herr Berg sä- ger — vara af psykologisk natur. Efter min mening böra våra lärjungar i 4: de klassen hafva tillräcklig grammatisk un- derbyggnad äfven för latinstudium. Nej, skälet är väl, att detta ämne i förhållande till den medborgerliga nytta, det medför, för mycket inkräktar på de andra. Om man slipper ifrån en mängd skrifningar och får inskränka latinska syntaxen till hälften af dess nuvarande omfång, menar man, att på fyra år minst lika bra göra lärjungarna förtrogna med de latinska författarna. — Vår undervisningsplan med gemensam under- visning på nederskolan, ett främmande språk i första klassen och latinets uppskjutande till 4:de har — såsom jag en gång förut nämnt i denna tidskrift — af reformifrarna i Tyskland uppställts som mönster. Jag vill här tillägga, att i Frank- furt am Main ett försöksläroverk nyligen är bildadt ungefär efter samma plan som våra latinläroverk. När en gång latin- reformen blir genomförd i Tyskland, hafva vi kanske flyttat latinet ännu ett steg längre upp. Herr Berg säger, att man hittills vid diskussion af under- visningsfrågor tagit för litet hänsyn till lärjungarna, och däri AF FRÄMMANDE SPRÅK BEGYNNA? 179 har han tyvärr allt för rätt. I den »gamla goda» tiden synes man ej tänkt på, att lärjungar af olika åldrar ej böra eller kunna undervisas på samma sätt. Därför hörde Euclides, gre- kiska och latinska grammatiken till elenienterna på den tiden. Därifrån härleder sig ock ett lyte, som än i dag vidlåder vår undervisning: den sysslar från början till slut för mycket med form, för litet med innehåll. L. Olsson. Geografiska kurser.* Ryssland. Volga—Ural—Saltsteppen—Kaspiska havet. Från Nischni-Nowgorod bruka resande, som vilja se sig om i Ryssland, göra en färd på Volga. Denna Europas största flod är här så bred, att man från den ena stranden endast obetydligt skön- jer den andra. Ryssarne, som äro vana vid sina enformiga slätter, anse Volgas mellersta lopp som en mycket naturskön trakt. Gan- ska vacker är också den högra, något bergiga stranden med sina klyftor, klädda med yppig vegetation; den vänstra är för det mästa betäckt med buskar och ängar. * De svårigheter, som alltid åtföljt författandet av dessa kurser, bliva ännu större, när man sysselsätter sig med Europa. Våra läsare finna detta kanske besynnerligt. Men de resande, som resa med den vaknaste iakttagelse- förmågan och det största intresset för naturen, äro naturligtvis naturforskarne, och numera ställa dessa nästan alltid sina steg till Afrika, det inre Asien eller andra mer eller mindre outforskade länder. Därav blir följden att man från Europa har dels värkligen goda, av naturforskare skrivna, men gamla reseberättelser, dels nyare, men kortare och knapphändigare och utan den in- gående beskrivning av naturliv oeh näringar, som vore av nöden för geogra- fien. Uppgiften att genom de nyare resandenas uppgifter kontrollera de äldres, i de fall där dessa äro föråldrade, är ingalunda lätt. Tidskriftsupp- satser, tidningsartiklar måste anlitas, och ändock kan det ju hända, oaktadt all omsorg, att något misstag kan insmyga sig. För upplysning om något sådant eller hänvisning till något av oss ej kändt arbete, skulle vi stanna i stor tacksamhetsskuld. — Ett land som Ryssland bör naturligtvis behandlas mycket olika, allt efter som man vändersig till äldre eller yngre elever. En del fakta, som enligt vår tanke icke lämpa sig för mindre barn, men som för större kunna vara av intresse, har i denna uppsats blivit satt med petit-stil. 180 GEOGRAFISKA KURSER. Vi möta en mängd ängbåtar. Icke mindre än 600 sädana trafikera Volga, hvilken utgör cn högst viktig handelsväg för varu- utbytet mellan södra och norra Ryssland. Rysslands floder i all- mänhet mycket segelbara — orsakerna härtill. Dock lider trafiken av den omständigheten, att de om vintern sä länge äro tillfrusna — Volga 152 dagar vid Kazan, 98 vid Astrakhan —- hvarjämte de om sommaren på många ställen bli så grunda, att fartygen oak- tadt en mängd sjömärken löpa fara att fastna på sandbankar. Hvad som ytterligare försvårar navigationen är den mängd av last- pråmar — riktiga flytande magasin med säd, fisk, hudar etc. — hvilka, bogserade av en ångbåt, glida uppför strömmen. Trafiken i synnerhet livlig vid tiden för Nowgorodsmarknaden. Litet emel- lan lägger man till för att hämta in bränsle, d. v. s. ved, ty de flästa ångbåtarne elda maskinen härmed. Vid tilläggningsplatserna ser man därför massor av stockar, ordnade som en liten stad med gator och gränder emellan. Norra Ryssland är rikt på skog, men ångbå- tarne göra sitt till att förstöra den; några använda dock nafta som bränsle. Naturligtvis går färden på detta sätt icke synner- ligen fort. De mäst snabbgående ångbåtarne behöva 41/, å 6 dagar frän Nischni-Nowgorod till Astrakhan. De ligga stilla om natten. — Frän fiskarbåtar utbjudes all slags fisk. Volga är Euro- pas fiskrikaste flod, det vimlar av laxar, karpar, braxnar, alla av ovanlig storlek; även kräftorna sägas vara större än i andra vatten. Men hälst äter man sterlett, den minsta av störfiskarterna, hvilken är berömd för sitt läckra kött, och som före järnvägarnes tid bru- kade skickas i stora vattenbehållare levande till Petersburg. Som transporten blev oerhördt dyr i synnerhet som folk måste medfölja för att ständigt ombyta vatten, kunde priset på en enda fisk uppgå till bortemot ett tusen francs. Särskildt på de mindre ångbåtarne har man ofta tillfälle att se en provkarta på Rysslands i dessa trakter så brokiga befolkning, där ser man så väl de pratsamma, livliga tartarerna, klädda i pälsmössor och kaftaner, som de tysta och allvarsamma bönderna av en eller annan finsk nationalitet. Tartarerna bo för det mästa i städerna, de finska stammarne företrädesvis i de stora sumpiga skogstrakter, som sträcka sig norr om Volga och väster om Kama. Nu komma vi till Kaxan, förr huvudstad för ett mäktigt tar- tarrike, först på 1500-talet erövradt av ryssarne och ännu bebodt av 10,000 tartarer. (Hela befolkningen 140,000.) Också visar sig staden med både kupoler och minareter, med kors och halvmå- nar, ty tartarerna äro ännu muhammedaner. De räknas till turki- ska folk, äro vackra med regelbundna drag samt se ingalunda GEOGRAFISKA KURSER. 181 mongoliska ut. De äro driftiga handtverkare och handlande. I bazaren i Kazan kan man köpa vackra lädervaror — bälten, bro- derade stövlar ■— samt pälsar av varg, blåräv, mård och framför allt björn, hvilket djur talrikt förekommer i de stora skogarne. Bönderna i trakten gå ofta ut på björnjagt beväpuade endast med en stör och en kniv; lyckas dock genom ihärdigt förföljande döda björnen. Kazan låg förr vid själva Volga, ligger nu 5 kilometer där- ifrån. Beror därpå att Volga ständigt drar sig åt väster, hvarvid den allt mer skär ut sin högra strand och avsätter nytt land (al- luvialbildningar) på den vänstra. Den högra stranden är hög, kal- las bergstranden, den vänstra låg, kallas ängstranden. De städer, som ligga på den högra (västra) sidan, förstöras av floden hus för hus, gata för gata; på ett ställe blev kyrkogården genomskuren, så att man en tid såg lik och skallar sticka fram ur strandväggen. Dock föredrar man att sålunda flytta mer och mer inåt steppen mot att hvarje vår riskera en översvämning, hvilket åter är fallet med dem som bo på den andra sidan. — Nästan alla floder, som på norra halvklotet rinna från norr till söder, flytta sig på detta sätt åt väster, hvilket anses bero på jordens rotation. En bit nedanför Kazan börjar marken bli torrare, de stora sumpiga barrskogarne försvinna, i stället uppträda lundar av lövskog. Jorden är mycket fruktbar; denna del av Volgas område produce- rar Rysslands bästa hvete. Vi befinna oss nu i svarta jords-bältet. • I denna bördiga trakt ligger det raskt uppblomstrande Sarå- tof, näst Kazan Volgas största stad. Handlar med säd, även med produkter av boskapsskötseln, ty på östra sidan av Volga finnas re- dan nu nomader med stora hjordar. Där är stepp, men stepp som ännu är täckt med ett lager svart jord och därför kan odlas. Ett sådant steppland brukar man odla 4 år och sedan låta det hvila i 16. * Kring Saråtof se vi med förvåning byar med vanliga europeiska kyrk- torn i st. f. de ryska kupolerna. De bebos av tyska kolonister, hvilkas för- fäder hit inkallades av Katarina II. Det är till stor del deras förtjänst ätt detta land blivit så väl uppodladt. Men snart blir den östra stranden allt kalare och naknare, tält tillhörande kalmuckerna eller kirgiserna börja skymta fram, och vid Volgas stora krök vid Tsaritsyn utbreder sig den ofrukt- bara steppen på flodens båda sidor. Här se vi för sista gången de stora vedstaplarne vid tillägg- ningsplatsen. Längre fram visa sig i stället på stränderna pyra- 182 GEOGRAFISKA KURSER. midformiga högar av saltstycken. Här lämna vi Volga och göra en färd inät Saltsteppen. När man avlägsnar sig frän Volgas armar, tar man avsked av allt rinnande vatten (åtminstone sött). Inga bäckar, inga källor — en flack yta bevuxen med glest, magert gräs, hvilket under den heta sommaren alldeles förbrännes. Ingen skugga. Här och där glittrar en hvit yta i solen — saltavlagring efter en intorkad salt- sjö. På somliga ställen höja sig kedjor av sand-dyner, lik- nande kullar, åtskilda av fördjupningar, liknande dalar. I dessa senare några träd: vilda oliver, sälgar, popplar, men alla buskar- tade. Trädväxten tyder på underjordiskt vatten. Dessa dyner äro för steppens nomadiserande innevånare av ofantlig nytta: de giva dem skydd för stormarne, bete, vinterbostäder. Åkerbruk här omöj- ligt, men de salthaltiga växterna lämna ganska god näring åt bo- skap, som är van därvid; särskildt falla de kamelerna i smaken. På steppen finnas flera saltsjöar, av hvilka den största är El- tonsjön. Kallas av nomaderna för »Gyllene sjön», därför att den, när solen lyser därpå, skiner i röd guldglans. Den har till bot- ten ett saltlager av ännu outforskadt djup, dess »vatten» är en stark saltlösning, på ytan flyter något som kunde se ut som is, men som är saltkristaller. Här föregår en ständig avlagring av nytt salt. Hvarje vår, när snön smälter på steppen, och det därför är rikligare tillgång på färskt vatten, upplöses en del av bottensaltet. Fram på sommaren, när avdunstningen blir starkare, avsätta sig saltkristaller, hvilka på ytan bilda små skorpor, men sedan hopa sig och på grund av sin större tyngd sjunka till bottnen. Sjöns förråd av saltlösning ökas dässutom ständigt genom det tillflöde den motta- ger från flere åar med salt vatten. Genom denna kristallisering bildas hvarje sommar ett nytt lager på bottnen. Detta är först löst, men blir så småningom fastare och skiljes från det näst före- gående årets lager genom ett hvarv av svart slam. Sjön är i van- liga fall mycket grund — endast 3 decimeter — men under de häftiga steppstormarne kan ofta bottnen ligga alldeles bar pä stora sträckor, under det vattnet samlar sig på andra sidan till mer än en meters djup. »Vattnet» fryser aldrig, ej ens vid den starkaste köld. — Bearbetningen är mycket besvärlig. Arbetarne begiva sig i platta båtar till den del av sjön som skall bearbetas, undanskaffa det första lagret, hvilket är för löst och därför odugligt, bryta se- dan med järnspetsar upp stora stycken av det undre saltet, hvilka sköljas och läggas i båtarna. Därunder måste de stå, ofta till halva kroppen, i den salta vätskan, hvilken lätt kan förorsaka sår och GEOGRAFISKA KURSER. 183 utslag. För att underlätta saltets transport till stränderna har man här och där gräft djupare kanaler för bätarne. Sedan saltet tor- kat, lägges det upp på steppen i stora, pyramidformiga högar, hvilka på avständ likna tält. En del körs med oxvagnar till kro- nomagasinerna vid Volga, hvarifrån det sedan sprides kring landet. Eltonsjöns förråd anses så rikt, att det skulle kunna förse hela Europa med salt. Sjöns omnäjd dyster och ödslig, utan all grön- ska; den bruna eller gulaktiga marken här och där genomfårad av hvita strimmor — avlagradt salt. Vid stranden ligga en otalig mängd insekter döda. Fåglar fångas lätt här, ty sedan de doppat sina vingar i saltlaken, kunna de ej lyfta dem mer. Anm. Vi behöva icke påpeka hvilken betydelse en grundlig utredning av dessa fenomen bör hava för lärjungens naturvetenskap- liga kunskaper. Saltsteppen till största delen bebodd ej av ryssar, utan av främmande nomadfolk: kalmucker och kirgiser. De förra äro hed- ningar ■— lamadyrkare — äkta mongoler och ohyggligt fula; de senare äro muhammedaner, stå till sitt ursprung närmare turkarne och äro något mer civiliserade. De båda folkens levnadssätt är tämligen lika. De vandra omkring, dock ej på måfå; hvar stam har sina vissa områden, dit den regelbundet vänder tillbaka. Mer än tusenårig erfarenhet har lärt dem att inrätta sig på det för no- madlivet mäst praktiska sättet. Deras tält — klbitka — består av en stomme av gallerverk, täckt med tjocka filtar, och har när det - är uppsatt formen av en ostkupa. Vid uppbrott fälles ställ- ningen ihop, så att den tar ytterst litet plats och packas på ka- melen. Detta arbete, som vanligen tillkommer de unga flickorna, är gjordt på en kvart. Framkomna till den nya betesmarken sätta flickorna upp tälten. Om en halvtimme är allt färdigt, hvarpå de (flickorna) sätta sig till häst — både män och kvinnor gå nästan aldrig -— för att söka upp bränsle — vanligen torkad gödsel. Under tiden undersöka männen brunnarne, reparera dem eller gräva nya. Vattnet är alltid något salt och bittert, men det skadar ej den boskap som är van därvid. När gräset blivit avbetadt, vanli- gen efter en 5 å 8 dagar, gives signal till uppbrott medelst en lans, uppsatt framför hövdingens—kanens—tält. Dessa folk hålla mäst får, därnäst hästar — icke så mycket hornboskap, hvilken är svårare att förflytta — och rätt mycket kameler. Mången kalmuck eger ända till 2,000 hästar. En rik kalmuck-furste uppgavs hava 2 millioner får, 60,000 hästar och 184 GEOGRAFISKA KURSEK. 6,000 kameler. Alla äro utmärkta ryttare. Hästar, som icke springa bra, slagtas. Hästkött ätes mycket. Bristen på bränsle har drivit dessa folk att uppfinna andra tillredningssätt av kött än kokning, t. ex. att torka det i solen och sedan salta, eller — ännu enklare — att skära det i tunna remsor, lägga det mellan häst- ryggen och sadeln och därpå galoppera ett par timmar. — Fårkött är mycket omtyckt. Pä steppen kostar ett lam endast 75 kopek. Av kalmuckiska och kirgisiska lamskinn beredes det finlockiga päls- verk, som kallas astrakan, men hvilket dock ofta införes till den liknämda staden från Central-Asien. Från steppen komma också en god del af de fårskinnstulubber, som nyttjas så allmänt av de ryska bönderna. Såsom dessa nomaders liv är införlivadt med hästens, så är det ock av stomjölk de bereda sin älsklingsdryck kumiss. Stomjölken innehåller så ringa fett, att smör ej kan beredas därav; där- emot är den mycket rik på socker. Den nysilade mjölken hälles i en stor lädersäck, hvarest den får stå och surna under ett ide- ligt omrörande förmedelst en stöt, som alltid står i säcken. Läder- säcken står vid ingången till tältet, och hvarje besökande tar ett tag i stöten och vispar om duktigt. Ny mjölk hälles dagligen till det gamla förrådet. Alltsammans surnar, men som mjölken inne- håller föga ostämne, blir den icke tjockare. Sedan inträder alkohol- jäsning, hvarigenom sockret förvandlas till alkohol — då är dryc- ken färdig. Den har en syrlig, ofta därjämte sötaktig smak, är så närande, att nomaderna, sedan de efter sin magra vinterkost börjat förtära kumiss, få ett helt annat, friskare utseende. Också användes kumissen i medicinen som botemedel mot lungsot och andra sjukdomar. ' ■ Resor i denna trakt äro icke utan fara, i synnerhet soni kir- giserna äro ganska fallna för röveri; man skaffar sig därför gärna eskort av några kosacker. Dessa — de uralska kosackerna — äro förlagda omkring Ural dels för att skydda gränsen, dels för att hindra kirgiserna att återvända till Asien. Regeringen önskar na- turligtvis behålla dem för skatternas skull; det skulle utan dem vara svårt att få någon inkomst af detta ofruktbara land. Uppkomsten av kosackinstitutionen i allmänhet. Hur kosackerna ur- sprungligen voro flyktingar och frihetsälskande äventyrare, hvilka nedsatte sig i landets ännu obebodda trakter, men där fingo utkämpa hårda strider med de ociviliserade nomaderna, huru de så småningom av ryska regeringen från halvt självständiga krigarsamhällen förvandlades till mycket nyttiga gränsvakter, och hur de nu äro föga annat än en sorts indelta soldater, hvilka erhålla land, rättighet till .fiske in. m. mot långvarig soldattjänstgöring. Denna inrättning, upphävd vid Dnjepr, lever ännu kvar vid Don, Ural och kauka- GEOGRAFISKA KURSER. 185 siska gränsen. Vid Ural, liksom på många andra ställen, antogo kosackerna ett levnadssätt, som mycket närmade sig deras nomadiska grannars. Sålunda idka de Uralska kosackerna mycken boskapsskötsel och kläda sig stundom så lika kirgiserna, att det kan vara svårt att skilja dem från dessa. Kosackernas förnämsta näringsgren är dock fisket i Ural, fram- för allt Störfisket. Störfiskarne, hvilka utgöra nedre Volgas, Urals och Kaspiska havets förnämsta rikedom, gå vissa tider pä året i stora massor från Kaspiska havet upp i floderna för att leka. Av dem förekomma flere arter, av hvilka husblåsstören är den största. Den lär kunna bli ända till 16 meter läng och uppnå en vigt av 650 kg.; den som fångas i Ural, hvilken ej hör till de största, har om kroppen tjockleken av en människa; andra sägas ha varit så tjocka, att en kosack, sittande grensle pä en fisk, ej nådde marken med fotterna. Sterletten är den minsta, men läckraste arten av familjen. Otaliga äro de olika sätt.på hvilka dessa fiskar fångas. I Ural brukar man vid en viss tid nedsätta i floden ett stängsel, som går ända ned till bottnen och hindrar fiskstimmet att komma vare sig uppät eller nedåt. Hit samlas dä . en stor mängd fisk. Kosackerna ro dit, några taga i handen en harpun och dyka ned, sedan de först en- dast stoppat litet bomull i öronen. Det gäller nu för dykaren att sticka harpunen i en fisk och sedan dyka upp med fångsten. Är det en mindre fisk, lyckas dykaren oftast dra upp den, men är det en riktigt stor husblässtör, kan det hända att denne drar ned dykaren, och han får i sä fall hjälp af kamraterna i bäten. Dykaren brukar kunna vara under vattnet en minut, ibland måste han naturligtvis utan fångst komma upp för att andas. Ibland utlägges invid ett sådant stängsel rev med starka krokar, på hvilka fisken fastnar utan någon fiskarens åtgärd. Massor av störfiskar bruka övervintra i floderna, hvarvid de i täta rader ställa sig pä djupare ställen och leva icke precis i dvala, men i en viss orörlighet. För att fånga dessa hålles midt pä vintern ett stort fiske pä isen. Detta fiske är mycket inbrin- gande, bland annat därför att fisken denna årstid — i fruset till- ständ — kan lättare än annars transporteras. Vid detta fiske till- går allt efter noggranna traditioner och föreskrifter. Ingen får deltaga däri utan att ega ett tillståndsbevis, liksom en biljett. Ko- sackerna samlas i förväg till staden Uralsk, försedda med stänger, som äro beväpnade med stora järnkrokar; men ingen fär börja före den ut- satta dagen. Dock bruka mänga erfarna fiskare undersöka den ifrågava- rande delen av floden, dels pä hösten, före isläggningen, dels medan isen 186 GEOGRAFISKA KURSER. ännu är tunn och genomskinlig, då de forsigtigt krypa fram och lägga märke till de ställen, där fisken samlat sig i större skaror. Pä den givna dagen ger »atamanen» (chefen) signal med kanonskott, och dä störta liksom i kappkörning en mängd slädar till det bestämda stället — fisket börjar ofta ett stycke frän staden Uralsk. Hvar och en söker komma först till den av honom redan förut utkorade platsen; snart stä alla uppställda på isen med yxor och stänger — äter gives en signal, nu med böss-skott, och då först fär hvar och en hugga upp ett häl i isen. I detta sticker man nu ned stången med järnkroken och häller denna nästan ända invid bottnen, fiskarne bli uppskrämda, gå dä alltid utför strömmen och stöta emot stängen, hvarvid fiska- ren bör hastigt rycka upp den, så att kroken fastnar i fiskens kropp. Ofta är fisken så tung, att kosacken får begära hjälp av någon kamrat, hvilken dä fär dela vinsten med honom. Den lyck- ligt uppdragna fisken säljes pä stället till köpmän, som alltid tal- rikt infinna sig pä isen och genast tillreda kaviar. På samma sätt tillgår det under de följande dagarne pä andra delar av den till- frusna floden, till dess ett helt stort omräde är genomfiskadt. Ang. detta fiske se utförligare Schram och Swederus, »Geografisk läs- ning», III del. Störfiskarne utmärka sig genom sitt ofantligt stora förråd av rom, hvarav beredes kaviar. Kaviaren ätes av det ryska folket som daglig spis, i synnerhet under den länga fastetiden. Den sämre kaviaren renas blott från de grövsta hinnorna, saltas mycket och pressas sedan härdt. Den bättre renas noggrannare, saltas och pressas mindre. Den kaviar som av de rike anses som läckerhet skall vara alldeles färsk och sä forsigtigt omrörd med salt att de särskilda romkornen ej gått sönder. Den är dyrbar i samma mån som de särskilda kornen äro stora, osammanhängande och genom- skinliga. Äfven tillvaratages simbläsan, hvarav beredes fisklim eller husblas. Man torkar den i solen, hvarvid den inre limförande hinnan lossnar frän den yttre, häftar sedan flere dylika hinnor pä hvarandra i form af blad eller hjärtan, låter dem sedan äter torka. Husblåsstören, av hvilken denna produkt fått sitt namn, lämnar sämre bäde kaviar och husbläs än de mindre störfiskarterna. Vi återvända till Volga. Från den stora kroken vid staden Tsaritsyn mister den omgivande trakten allt behag, och deltat tyc- kes redan börja. Floden delar sig i en mängd armar, hvilka om- sluta en mängd låga öar, bevuxna med vass och befolkade av stora skaror sjöfågel, däribland pelikaner. Trappar kliva omkring pä GEOGRAFISKA KUESER. 187 stränderna. Ett ännu större virrvarr av öar, sund och bukter vid själva deltat, där man räknar ända till 50 mynningsarmar. Här kan den hardt när ogenomträngliga vassen nä en höjd av 8 mans- längder. Detta rika förräd av växtämnen anses vara en af orsa- kerna till den oerhörda fiskrikedomen i denna del av Kaspiska ha- vet. Fisket här jämte det i Volga och Ural är mer givande än det vid New-Foundland. Anses inbringa ätminstone 20 ä 25 millioner silverrubel om äret. Det kan hända att en fiskare pä en gång fär 40,000 sterletter utom annan fisk. En stor del kastas bort, eme- dan fiskarne ej ha råd att köpa salt, hvilket pä grund av saltskatten är ganska dyrt. I deltat nära Astrakhan finnas mänga fiskarbyar med hus oftast byggda pä pålar och försedda med en bred trappa ner till vattnet, på hvilken de stora fiskarne dragas upp. Astrakhan^ 70,000 invånare, ej så stor stad som kunde väntas vid mynningen av Europas största flod. Detta beror mycket därpå att Volgas nedre lopp är svärt att befara. Staden var förr huvud- stad i ett tartariskt rike, hade dä mycken handel med Central- Asien och Persien, hvilken handel nu ej försvunnit, men minskats. -Staden ser dock ganska orientalisk ut: bazarer och minareter, säl- lan kvinnor pä gatorna. Invänarne mycket blandade: utom ryssar finnas tartarer, armenier, kalmucker, kirgiser samt några perser och hinduer. Europeiska magasin, kyrkor, moskéer, moriska byggnader om hvartannat. Klimatet mycket ytterligt: kan gå ned till — 30° pä vintern. Sommaren mycket het, dä plägas man av sand, som yr in frän steppen. Liksom i italienska städer vakna invänarne till liv först pä aftonen. Värmen driver vin och sydfrukter till hastig mognad. Astrakhans druvor äro särskildt berömda. Här trivas även i överflöd Syd-Rysslands älsklingsfrukter: arbuser eller vattenmeloner. Exporterar naturligtvis fiskets och boskapsskötselns produkter: fisk, kaviar, husbläs, läder, talg, även det nyssnämda pälsverket »astrakan». Kaspiska Havet, dess egendomligheter: en insjö utan avlopp. Dess likhet med ett hav: salt vatten, havsdjur, t. ex. sälar. Dess djupa läge. Anses förr ha haft mycket större utsträckning, alldenstund nästan hela den s. k. saltsteppen bär spär af att ha varit havsbotten; dennas djupa läge såväl som fynd av snäckor tyda på detta. Kaspiska Havet förr hängt ihop med Svarta Havet, troligen också med Ishavet. — Genom detta stora, innan- hav är Ryssland granne till Persien, en omständighet av betydelse för Ryss- lands både forntid och framtid. (Forts.) Uffe. Bokanmälan. Fransk Språklära af Johan Vising (Lund, C. W. K. Gleerups förlag). . - Detta nyligen utkomna förtjänstfulla arbete är till hela sin an- läggning afsedt för skolan, och det är hufvudsakligen i dess egenskap af skolgrammatika som det är föremål för nedanstående granskning. Boken inledes af en uttalslära, väl den utförligaste framställ- ning af detta slag, som vi äga på svenska. Förf, lemnar icke blott en ytterst detaljerad redogörelse af den franska ortografiens förhål- lande till uttalet, utan ger äfven en ljudfysiologisk framställning af ljudens bildning, hvarvid det tages genomgående hänsyn till sven- skan. Det är antagligt, att denna del af läroboken ej kan full- ständigt genomgås i våra skolor, hvilket ju för öfrigt knappast är behöfligt, då den rent ljudfysiologiska beskrifningen af främmande språkljud endast i vissa fall vid den första undervisningen måste tillgripas. Men för läraren är naturligtvis alltid ett pålitligt ljud- fysiologiskt kompendium af • oskattbart värde. Hittills ha endast utländska, särskildt tyska, sådana varit att tillgå. Huru förträffliga och nyttiga dessa än ha varit, gör dock den omständigheten, att de äro författade af utländingar, dem till mindre säkra ledare för en svensk, såvida han ej är skolad fonetiker. Därför skall helt visst Prof. Visings pålitliga och uttömmande framställning af den fran- ska uttalsläran af både lärare och studenter, som hafva franskan till hufvudstudium, hälsas med glädje. Från formläran är genomgående utgallradt allt, som kan hänfö- ras till syntaxen, hvilket naturligtvis är en afgjord förtjänst. Vid kapitlet om genus kunde man önska att något mera hänsyn till än- deisen tagits. Så kunde till de i § 150: 4 uppräknade ändelserna tillagts: »ord på konsonant»; till de i § 151: 2 nämnda feminina: ord på stumt e föregånget af vokal eller dubbelkonsonant. Regeln i § 158: 2 är ofullständigt uttryckt; det är ej nämndt att de ma- skulina adjektivformerna på el, ol användas endast framför vokal, utan måste lärjungen leta fram den fullständiga regeln ur exemplen. BOK ANMÄLAN. 189 Författaren har alldeles uteslutit den s. k. rektionsläran. Detta vill anmälaren för sin del anse som välbetänkt, och det på samma grunder som de i företalet- anförda, nämligen att kapitlet i fråga tillhör lexikologien, för hvilken numera långt bättre och fullständi- gare handböcker finnas att tillgå än förut. Det torde ock vara få lärare, som genomgå rektionsläran i dess helhet. Det nyaste och förtjänstfullaste i Prof. Visings språklära är tvifvelsutan exempelsamlingen. Hvad som genast faller i ögonen, är, att exemplen till en viss regel oftast bilda ett sammanhängande helt, en anekdot eller en liten dialog, hvilket i hög grad bör un- derlätta inlärandet och dessutom lemna lätt tillgängligt stof för samtal på franska. De små anekdoterna utmärka sig för sin äkta franska esprit, och språket måste berömmas för sin modernt enhet- liga karaktär samt för frånvaron af ovanligare glosor. Hvar och en lärare, som förlägger grammatikundervisningens tyngdpunkt till exemplen, måste vara författaren tacksam för den helt säkert icke ringa möda han nedlagt på sin exempelsamling. Som profbit må anföras ett exempel till läran om hjälpverben (sid. 49): »Un méde- cin était allé voir un de ses malades. — Votre client est déjå entré dans l’éternité, lui dit-on. Il est devenu plus malade apres avoir pris votre médecine. — Ah, il a pris ga? Alors il est mort guéri du moins». Ett särdeles lyckligt funnet exempel för att be- lysa användningen af vous och tu är det sid. 211, hvilket hämtats från Maupassants Bel Ami. En del af exemplen äro ordagrannt tagna från litteraturen, i hvilket fall författarenamn ofta bifogats. För så vidt som detta gjorts för att ge stöd åt ett omtvistadt fall, hade fullständiga citat med angifvande af arbete och sidtal varit välkomna, isynnerhet om exemplet är kortare. Dessutom hade det icke varit olämpligt att låta språket i dessa undergå en kritisk granskning för att undvika ovanligare ord och uttryck. Så erbjuder ett exempel på sid. 184 en egendomlig användning af verbet voyager: La foule des étran- gers qui voyagent ä Ttome. — Denna fras förekommer hos Voltaire, men borde trots dennes auktoritet ha ersatts af det vanligare aller eller se rendre, då det ofta är svårt att få nybörjaren att särhålla de olika öfversättningarna af det sv. resa. I ett exempel från Buf- fon (sid. 242) står dans la Suéde; antingen skulle här ha användts en, eller också de regler (§§ 330, 242) som behandla bruket af en, förändrats. Motsägelser mellan regler och exempel böra icke förekomma. De andra exemplen, som äro mer eller mindre författarens egendom, hafva granskats af tvänne fransmän, af hvilka en ensam 190 BOKANMÄLAN. genomgått i det närmaste hela boken. Det kan ifrågasättas om det ej vore klokast att låta ett dylikt granskningsarbete utföras af flere kompetenta utländingar. Flere par ögon se mera än ett, och dess- utom finnes det ju alltid fall, då örat sviker den enskilde, så att individuella, ovanligare vändningar lätt smyga sig in. På några, dock högst få ställen, stöter man också på uttryck, hvilkas kor- rekthet icke är höjd öfver allt tvifvel. Sid. 134: »il exergait de modestes fonctions dans la province» ; en vore helt säkert vanligare, när det ej framgår ur meningen, att det är fråga om någon be- stämd provins. — Sid. 157: »vous agrée-t-il de monter au salon»; agréer förefaller tvunget. —- Sid. 149: directement = personligt kan på det ställe det förekommer förefalla en och annan fransman obegripligt. — Sid. 206: diligent = flitig förefaller egendomligt i detta sammanhang. * — Sid. 210: »tenez-m’en au courant». Kan en styras af uttryck bestående af verb och artikelbestämdt substantiv? Saknar substantivet artikel, är det ju tillåtet, t. ex. en venir d bout. Men för det första fallet har jag i literaturen icke kunnat finna något analogt exempel till det af författaren gifna, och förfrågnin- gar hos infödingar (jag har i denna punkt rådfrågat flere) ha kom- mit mig att tro att uttryckets korrekthet är minst sagdt tvifvel- aktig. Tenez-moi au courant är för öfrigt fullt lika begripligt här. —• Sid. 212: »il sera toujours des sots pour le croire»; il est ( = il y a) är nog betydligt vanligare än hvad man skulle tro efter vissa grammatikers (t. ex. Oldes och Plattners) framställning, men jag är osäker på om det användes i futurtempus, i alla händelser före- faller det ovanligt. — Sid. 218: »Tu ne fais pas encore cinq pieds comme moi»; om ett dylikt bruk af faire förekommer, tillhör det väl ett mindre vårdadt hvardagsspråk; hvarför ej tu n’as pas, som helt visst ej kan anses skrufvadt äfven i ett samtal. — Sid. 220 : »Il est gentil å vous de venir me voir»; i denna uteslutande tal- - och brefspråket tillhöriga vändning, är nog c’est regel. — Sid. 232: »Qui se ressemblent, s’assemblent; i alla citat jag sett af detta ord- språk, står verbet i singularis. — Sid. 244: »Je crois cela par plusieurs raisons»; bör vara pour pl. r. Jag har stött på en orik- tig öfversättning, sid. 147; la rhétoriqiie är ej högsta, utan näst högsta klassen. Ett svårare tryckfel förekommer sid. 225: »ce sont gens trfes bien»; des är utfallet. ** Hvad de syntaktiska reglerna angår, märker man snart för- fattarens själfständighet gent emot sina in- och utländska föregån- * Schulthess anger det som ovanligt. ** Det är klart att jag vid granskningen af exemplen, liksom äfven annars, rådfört mig med en kompetent fransman. BOKANMÄLAN. 191 gare. Man finner ä ena sidan månget nytt, * å andra sidan saknar man mången regel, som man under mer eller mindre absolut form är van att finna i äldre grammatikor. I allmänhet är författarens framställning försiktig och vittnar om den grundlige språkkännaren, som vet hur vanskligt det är att för hvarje fall uppställa detalje- rade regler och som anser det klokare att ge för litet än för myc- ket. Den ytterst detaljerade och i sitt slag utmärkta lärobok, som närmast föregått författarens, har väl hufvudsakligen velat tillgodose abiturienters behof vid afgångsskrifningen och försöka sätta dem i stånd att undvika så många grammatikaliska fel som möjligt. Det kan emellertid sättas i fråga, om man icke vid granskningen och bedömandet af afgångsskripta går tillväga med alltför stor noggrann- het. Det ängsliga inlärande af grammatikaliska finesser, som blir en följd däraf, inkräktar pä en annan, ej mindre viktig del af språkundervisningen, fraseologien. Ett grammatikaliskt fel föranle- der sällan omening, hvilket däremot nästan alltid är fallet med ett fraseologiskt, och en öfversättnings större eller mindre begriplighet är väl det, hvarefter den i främsta rummet bör bedömas. Härmed är naturligtvis icke sagdt att en skolgrammatika får vara alltför knapphändig i sina regler, den måste söka att hålla en medelväg. Detta har författaren till föreliggande arbete i det stora hela gjort. Jag vill nu framställa några få obetydliga anmärkningar. § 227: Då författaren omnämner konstruktionen faites-le s'as- seoir, hade man väntat att han också gjort det med satser sådana som: un heureux hasard m’a fait vous rencontrer, med andra ord medgifvit att faire får skiljas från sin infinitiv af pers, pronomen, om detta icke kan sättas framför faire. Dylika fall ha tvänne gån- ger förekommit i senaste årens afgångsskrifningar och föranledt den om verkliga förhållandet okunnige eleven till konstlade, till och med barocka öfversättningar som: »la paresse t’a poussé å m’oublier». — § 209: »Enkla och sammansatta konditionalis användas motsva- rande enkla och sammansatta futuret i förbindelse med tempus för förfluten tid.» Det förefaller mig enklare och mera på sak gående att uttrycka sig ungefär så här: konditionalis användes i indirekt framställning, när det styrande verbet, vare sig utsatt eller under- förstådt, står i tempus för förfluten tid. — § 258: vid uttrycket un conseil des plus sages ville man gärna se anmärkt, att superla- tiven här ieke har sin egentliga betydelse kvar, och att man såle- des icke kan säga med relativ sats un conseil des plus sages qu’il * Som man kunde vänta af en framstående specialist på detta område, utmärker sig tempusläran, särskildt läran om imparfait och passé défini, för nya synpunkter och stor fullständighet. 192 BOKANMÄLAN. aii donnés. Fel häremot förekomma understundom. -— § 285 (determinativpronomen): att celui af efterföljande genitiv fär skiljas frän sitt relativ, är ej onanämndt. ■—- § 292: 4 anm. (koncessiva relativsatser: det som säges om den uteslutande predikativa använd- ningen af quel + que gäller ju ock qui + que. I samma anmärk- nings mom. 2 kunde ha upptagits, att quoi ersätter que äfven som predikativ. — §§ 216: 2, 219: 3 anm.: att i koncessivsatser med utelemnad konjunktion verbet stär i konditionalis, är väl icke exem- pellöst, men dock sä pass ovanligt, att det knappt bort nämnas i en skolbok, ätminstone förefaller det olämpligt att just i exemple vid sidan af den vanliga konstruktionen anföra den ovanliga utan att pä nägot sätt ange den som sädan. Samma anmärkning gäller ocksä om § 275: 4, där vändningen vous connaissez lui et elle utan vi- dare likställes med vous le connaissez, lui et elle. En sädan an- vändning af tvänne själfständiga pers. pron. i aek. som i första sat- sen torde vara sällsynt. Plattner medger en dylik konstruktion endast dä pronominet är koordineradt med substantiv. Herman Andersson. Jordytans hufvudformer, Gleerupska Univ. Bokhandelns vägg- planscher för åskådningsundervisning IV. Denna plansch, som är en bearbetning med svensk text af Ferd. Hirts: Die Hauptformen der Erdoberfläche, borde finnas i hvarje skola. Den är nästan oumbärlig, dä det gäller att meddela nybörjaren de första geografiska begreppen om berg, hög- och låg- land, floder, haf, öar, skär, städer, järnvägar m. m. Med stor tyd- lighet och öfversiktlighet förenar den nästan artistiskt utförande och är en verklig prydnad för skolväggen. Äfven äldre personer kunna hafva nöje af att studera densamma, och den lämpar sig ej blott för folkskolan, utan äfven för seminarier, elementarläroverk, flick- skolor och folkhögskolor. Storlek 1 kv.-meter. Pris 6.2 5, upp- fodrad pä väf med rullar. L. Him. BÖCKER OCH TIDSKRIFTER. Redogörelse för verksamheten vid elementarskolan för flickor i Norrtelje un- der läs-året 1891—92. Kort historik öfver Skara stifts folkskollärareförening 1852—1891, utg. af J. Gust. Söderberg. Pris 0: 50. Uppfostrans historia, utg. af Ola Bergström. Första delen. Pris 2 kr. Biblisk historia för elementarläroverken, utg. af V. T. Rosengnist. Pris 2: 25 Fmk. Bidrag till den svenska skollagstiftningens historia under partitidehvarfvet 1718 —1809: I. 1718—1760. B. Öfversigter och öfriga bilagor. Utg. af H. Hernlund. Pris 5 kr. Q. Horatii Flacci Carmina Selecta. Horatii Oden i urval, utg. af J. Berglund. Pris 1 kr. Gleanings from English and American literature, utg. af E. Yell. Pris 1:75. Hjorth, Hjalmar, och Lindhagen, Anna: Kleine Schuler-Bibliothek I, II, III. Calwagen, E. G., och Melin, K. A.,: Fiir Schiile und Haus V, VI. Tidskrifter: Svensk tidskrift, utg. af Frans von Sehéele. 1892, häft. 7—14. Pedagogisk tidskrift, utg. af Enar Sahlin. 1892, häft. 5 — 10. Dagny, utg. af Fredrika Bremer-Förbundet. 1892. häft. 5 — 6. Finsk tidskrift, utg. af F. Gustafsson och Hl. G. Schybergson. 1892, juni —okt. Vor Ungdom, udg. av U. Trier och P. Voss. 1892, häft. 2 — 4. Kvinden og Samfundet, udg. af Dansk Kvindesamfund. 1892, häft. 6—10. Danskeren, utg. af Fr. Jungersen, Fr. Nygaard och L. Schrøder. 1892, Juli—November. Hemåt, utg. af Kristliga föreningen af unga kvinnor. 1892, häft. 3— 8. Folkskolans Barntidning, red. af Stina Quint. 1892, n:r 2. Slöjdundervisningsblad från Nääs, utg. af Otto Salomon. 1892, n:r 11. Monatshefte der Comenius-Gesellschaft,-Leipzig 1892, n:r 1. Höjskolebladet, udg. af Konrad Jörgensen. 1892, n:r 26—46. The Journal of Education, London 1892, Juli—November. Le Maltre phonétique, Paris 1892, Juni—Oktober. ------------- För hushålls- och matlagningsskolor samt deras lärjungar rekommenderas den i höst utkomna Lilla hjelp- redan i köket af Ingeborg Zethelius. Innehåller icke mindre än 310 recept till olika maträtter, bakverk, inlägg- ningar, saftning, syltning, insaltning m. m. och säljes i hvarje välförsedd bokhandel, försedd med prydligt pappband, till en- dast 1 krona. Icke ett recept är här infördt, som ej blifvit af utgif- varinnan själf pröfvadt, så att hon kan svara för dess till- förlitlighet. På C. E. Fritzes k. hofbokhandels i Stockholm förlag har i dag utkommit: Engelsk Läsebok för nybörjare af Em. Rodhe. Pris inb. 1 krona. Ordlista till densamma utkommer om ett par veckor. Pris häftad 75 öre. Fransk Elementarbok utgifven af Axel Bergström, Fil. Lic., e. o. Lektor vid Stockholms Norra Latinläroverk. Pris inb. 1: 50. Tysk Barn- och Ungdomslitteratur i urval efter nyare författare för yngre begynnare. Med ordlista af C. Gr. Morén. Pris inb. 1: 50. Lärobok i Allmänna historien för Allmänna Läro- verkens mellanklasser af J. O. Ekmark, Fil. Dr, Kollega vid Östermalms Allmänna läroverk i Stockholm. 2:a iipplagan. Pris inb. 2 kr. Läsebok till Allmänna historien af J. O. Ekmark. Med illustrationer. La delen: Gamla tiden. Pris häftad 2 kr., inb. 2: 50. 2:a delen: Medeltiden. Pris häftad 3 kr., inb. 3: 50. Urval ur nyare författares arbeten: Fransk Vitter- het för skolan och hemmet, utg. af J. Muller och O. Wi- gert. 4:e häftet. Pris 1 kr. — Engelsk Läsebok för allmänna läroverk och flickskolor, utg. af C. Gr. Morén. Förra kursen. Pris inb. 1: 75. Sär- skildt häftad ordlista och ordbok är under tryckning. (Sep- tember 1892.) Förklaringar till fransk läsebok, senare kursen, af J. Muller och O. Wigert. Med karta öfver Frankrike och plan öfver Paris. Pris 2: 50. Engelska Talkurser I. Teaterpjeser af Broughton, Campbell och Hamilton, utgifna af C. G. Morén. Pris inb. 1: 50. Särskildt häftad ordlista är under tryckning. (September 1892.) STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TRYCKERIET, 1892. Kär Tidskriften, grundad 1883, är ett fullt sjelfständigt föreiag, utan något samband med en förening af samma namn. Årspris (för 6 häften) 3: 75. Lösa häften å 75 öre. Prenumeration i närmaste bokhandel eller å närmaste postanstal t. VERDANDI TIDSKRIFT FÖR UNGDOMENS MÅLSMÄN OGH VÄNNER HEM OCH SKOLA TIONDE ÅRGÅNGEN 1892 Femte häftet. -‘of@‘. Häftets innehall: Sid. Kunna folkbildningsanstalterna lyfta folklifvet utan samband med kristendom och utan samarbete med kristet samfundslif? Föredrag vid folkhögskolemötet i Upsala af W. Rudin .......................................................... 193 Inlägg i diskussionen härom af G. A. Magnuson ............................... 199 » » » » af Teodor Holmberg ................................. 202 Bör folkhögskolan helt och hållet öfvertagas af staten, eller bör den framdeles som hittills vara en af staten understödd bygdeskola? Af G. A. Ma^UUSOn 204 Folkhögskolans ideala uppgift. Af Teodor Holmherg ........................... 209 Om sjelfverksamheten vid undervisningen i moderna språk. Af Nft.............. 223 Om teckningen såsom ett tankens uttrycksmedel. Af Friedrich Stulz. Från förf:s manuskr. öfvers. för Verdandi .................................... 233 Till Herman Andersson. Af Johail Wisin^ ......................................238 4 STOCKHOLM 1892 LARS HÖKERBERGS FÖRLAG Utgifvare: "UFFE" öoh LARS HÖKERBERG. Pris för detta häfte: Kr. 0: 75. Prenumeration i närmaste bokhandel eller å närmaste r is Kunna folkbildningsanstalterna lyfta folklifvet utan samband med kristendom och utan samarbete med kristet samfundslif? Föredrag hållet vid folkhögskolelärarnes möte i Upsala, Sept. 1892, af W. Budin. Vid besvarandet af denna fråga måste man, såsom vid nästan alla frågors besvarande, utgå från några förutsättningar, hvilka vi hoppas icke dragas i tvifvel af dem vi tala till. En första sådan förutsättning är den s. k. teismens världs- åskådning, d. v. s. tron på en högre andelig världs tillvaro med dess centrum, det gudomliga väsendet, och tron på att denna värld i sig innesluter det rätta och väsentliga lifvet. En annan förutsättning är den allmänna idealistiska världs- åskådningen, som erkänner, att människan är en icke blott kroppslig utan andlig varelse och att den andliga tillvaron är hennes egentliga lif och att hon genom sin ande är ämnad att vara en länk i en högre världsordning. Häraf följer, att den stora människoskara, som vi kalla »folket», icke egentligen är hvad man så ofta kallar den, någon »massa», ett opersonligt ämne, utan en organism af personliga individer, hvar för sig dyrbara, ämnade till och i stånd af en högre andlig existens. Men denna sanna existens kan icke af dem ernås såsom blott individer, utan såsom samfundsvarelser, emedan tillvaron, och särskildt mänsklighetens tillvaro, är organiskt anlagd. Andtligen utgå vi såsom en tredje förutsättning från er- kännandet af syndens eller det ondas falduni, men såsom något Verdandi, 1892. 1 3 194 FOLKBILDNINGSANSTALTERNA OCH KRISTENDOMEN. för mänsklighetens sanna väsende främmande, och att detta faktum just i folklifvet spelar en väsentlig roll, i det att detta lif är af det onda djupt besmittadt, bundet och förnedradt, och att det är just med hänsyn till det ondas faktum man talar om en »lyftning» af folklifvet. " . Om hvar och en af dessa förutsättningar vore mycket att säga; men vi måste utgå från dem såsom gifna och erkända, för att komma ett steg framåt i besvarandet af vår fråga och icke stanna vid blotta inledningar. Men med denna utgångs- punkt synes oss svaret både lätt och enkelt. Hvad mena vi alltså med en lyftning af folltlifvet? Vi mena just dess befrielse från den förnedring, de band, det mör- ker — det intellektuella och moraliska mörker — den besmit- telse, som det onda bereder detsamma. Vi antaga, att hvar och en vet och har erfarit, att människorna — och specielt »folket» — i det hela taget och synnerligen ju mera de läm- nas åt sig själfva, stå ganska lågt, äro själfviska, jordbundna, trångsinta, småaktiga, okunniga — okunniga i djupaste mening — och på samma gång behärskade af låga lidelser: sinlighet, girighet, högfärd m. m., och detta ofta i en mycket rå form. »Lyftning» är då motsatsen till allt detta. Och i samma mån man förstår, att människornas onda sitter djupt, mycket djupt i dem, i samma' mån inser man, att lyftningen i själfva ver- ket icke sker utan en verklig omshapelse. Det är sant, man har fattat saken på annat sätt, sett de nämnda bristerna i människolifvet endast såsom »ofullkomlig- heter», »en lägre grad», och lidelserna endast såsom oskyldiga yttringar af lifvets kraft, hvilka blott sakna den rätta lednin- gen och utveckla sig under ogynsamma förhållanden. Och man har trott, att lyftningen till en högre grad skulle kunna vin- nas genom kunskap, teoretisk kunskap, förståndsupplysning, ut- veckling af det tekniska och därmed vunnen större bekvämlig- het i lifvet o. s. v.; och så skulle också lidelserna låta sig ledas. Man behöfde blott »förfina» lifvet, så skulle nian »lyfta» det. På sin höjd har man. därvid tillagt ordningens och sam- hällighetens princip och trott sig på denna väg komma till en äkta »humanitet», hvilket vore det högsta att eftersträfva. Många sådana försök att lyfta människorna hafva gjorts och göras; men de hafva visat sig och skola visa sig frukt- lösa. De äro alla yttringar af den formela bildningens själf- bedrägeri. Vi säga, att de hafva visat sig fruktlösa, och be- höfva därvid exempelvis blott peka på det gamla Grekland. FOLKBILDNINGSANSTALTERNA OCH KRISTENDOMEN. 195 Hvar har folkupplysningen stått högt, om icke där, i den gre- kiska kulturens blomstringsdagar? Hvarje ateniensisk »med- borgare» hade en efter tidens forhallanden hög formel bild- ning och stora medborgerliga rättigheter. Greklands klassiker, som vi ännu i dag beundra, hafva icke vuxit ur en torr mark, utan ur en hög allmänbildning. Och dock, hvilket sedligt för- fall rådde icke bredvid allt detta. Hvilka laster öfvades icke ostraffade, ja, nästan under samhällets erkännande, i detta Aten. Och midt i det väl ordnade samhället frodades slafveriets alla •omänskligheter, och fosterlandskärleken stod tillsammans med djupt förakt för främlingen. Det fans för greken intet, som egentligen lyfte honom upp öfver jorden, ingen obetingad auk- toritet, och intet, som gaf människan såsom sådan sin rätt. Där saknades just det som kristendomen skänkt åt mänskligheten. Detta enda exempel kan Vara nog från fordom tid. Och vilja vi hafva ett sådant från i dag, så kunna vi peka på Ki- nas civiliserade land, »det himmelska riket», med sina barna- mord, sin ringaktning af kvinnan, sitt förakt för främlingen, sin vanvettiga afgudadyrkan o. s. v. och fråga, om här egent- ligen finnes någon »lyftning». Men vi kunna ock anföra skäl för vårt påstående om den formela bildningens vanmakt att verkligt lyfta människan ur saken själf. Hvad egentlig »lyftning» ligger väl i den formela förmågan att »läsa», om man icke därbredvid har urskilningen att läsa det godt är? ' Eller hvad lyftning ligger i att kunna addera eller subtrahera o. s. v. eller i kunskapen om språkets former och lagar? Till och med historien såsom en hop af namn och årtal, af berättelser om strider och segrar och för- vecklingar mellan folken gifver, utan någon högre synpunkt, ingen insats till en verklig lyftning. Och sammaledes är för- hållandet med naturvetenskaperna. Kunskapen om blommor- nas och bladens olika former och namn, om djurens benbild- ning o. s. v. lyfter icke människan. Äfven kännedomen om statens lagar och ordningar medför icke något verkligt band för hjärtats själfviskhet eller någon aktning för människan så- som människa; ja, själfva fosterlandskärleken blir, utan en högre synpunkt, endast en vidgad själfviskhet; den för icke upp •öfver denna världen. Sådant gör ingen formell kunskap, in- gen förfining, ingen större bekvämlighet i lifvet. Människan förblir med allt detta ett djur, som kryper på jorden, eller låt vara »flyger» öfver jorden; men hon är icke verkligt »lyft» öf- ver jorden. 196 FOLKBILDNINGSANSTALTERNA OCH KRISTENDOMEN. Hvad är det då som i egentlig mening ^lyfter» människan, folket? Hvad annat än det som är verkligt »högre» än värl- den och mänsklighetens allmänna nivå i världen. Och hvad är väl detta, om icke begreppet om en högre värld och därmed om en obetingad auktoritet och om ett öfvervärld sligt mål och om lagen för detta måls vinnande? Vi sade »begreppet» om detta. Vi ville dock egentligen säga: bundenheten i viljan vlå detta högre, men en bundenhet, som visserligen betingas af begreppet därom. Men hvar gifves nu detta begrepp, som bin- der människan vid en högre värld, annat än i kristendomens eism ? Dock blotta medvetandet om och förpliktelsen under en högre auktoritet, hänvisningen till ett högre mål och lagen därför, räcker icke till att lyfta människan. Dess närmaste verkan är egentligen något nedtryckande; det slår ned männi- skan just genom sin motsats till hvad hon känner sig själf vara. Det behöfves någonting mera, något som säger männi- skan, huru hon skall kunna motsvara denna auktoritet, nå detta mål. Eller snarare det behöfves något, som verkligen gifver henne kraft till detta. Och hvar finnes detta annat än i kristendomens lära om frälsningen från synden, benådnin- gen, den nya födelsen,, eller kort sagdt i evangelium, hvilket ju icke blott är en lära, utan såsom det själf vittnar: en Guds kraft till frälsning för den som tror. ‘ Och tillika är det ju kristendomen som, emedan den är vittnesbördet om den högsta kärlekens uppenbarelse i världen, skapar den äkta kärleken i människohjärtat, bryter själfvisk- heten och just därigenom frambringar allt hvad »humanitet» heter. Men detta är en humanitet, som — såsom en stor tän- kare har sagt — först måste hafva »divinitet» till förutsätt- ning, eljes blir den icke annat än en förfinad »bestialitet». Vi hafva i det föregående påpekat, att människan är en samfundsvarelse och därför icke kan nå sitt sanna väsende utan i ett samfund. Men hvar finnes väl ett högre, mer all- omfattande, innerligt och fast samfund, än den äkta kristna kyrkan — vi säga den »äkta» kristna kyrkan, de troendes samfund? Detta samfund gör himmelen till alla människors gemensamma fädernesland och hela jorden till dess förgård, på samma gång det lär hvar och en, stor eller liten, att akta den plats, på hvilken han genom skickelsen blifvit stäld. Det bil- dar verkligt lydiga lemmar i den äkta samfundsorganismen. FOLKBILDNINGSANSTALTERNA OCH KRISTENDOMEN. 197 Så kunna vi då tryggt säga: Lyfta, verkligt lyfta vårt folklif kunna våra folkbildningsanstalter icke utan kristendom och hvad därmed sammanhänger: utan samband med kristet samfundslif. Ty kristendom är kärlekslif och därmed sam- fundslif. Våra folkbildningsanstalter måste genomträngas af kristendomens ande och bäras och omgifvas af ett kristet sam- fundslif och utmynna i detta. Eljes äro de i själfva ver- ket förfelade. Vi kunde här sluta; men vi vilja tillägga ännu ett ord för att visa, att vi dock icke ringakta den formela bildningen. Denna eller bemödandet att vinna densamma har sin be- tydelse redan såsom ett arbete, utan afseende på dess innehåll. Arbetet såsom sådant har en moralisk betydelse. Det hindrar i någon mån det onda, tvingar själskrafterna att sysselsätta sig med något verkligt, öfvar dem och deras välde öfver den rena materiela tillvaron, vänjer vid ordning,' hindrar människan att försjunka i djurisk slöhet o. s. v. Är nu därjämte arbetets innehåll eller föremål något godt: meddelande af kunskap om verkligheten — specielt om natu- ren och historien — hvilken verklighet ju alltid hvilar på gudomliga lagar, så är det eller bör det vara något fostrande däri, något som väcker undran och beundran, ödmjukhet, känsla af det rätta o. s. v. Men visserligen är man, om arbetet får gifva dessa insatser, redan ett stycke öfver den blott formela bildningen. Andtligen är denna formela bildning ett under- lag, hvarigenom själsförmögenheterna öfvas att uppfatta den högre världens sanningar, korteligen, den är ett trappsteg uppåt, gagneligt, om det får blifva ett försteg, men visserligen tvety- digt, om det stannar vid att vara det enda och sista steget. Den formela bildningen är — skulle vi vilja säga — det ^vingbräde, från hvilket människan lättare kan lyfta sig till flykt, men, notabene, om hon först får »vingar» genom den högre uppenbarelsen, trons, kärlekens och hoppets vingar. Men därför är den ock den höjd, från hvilken människan kan falla djupare än förut. Vi belysa till sist detta med tvänne vittnesbörd från myc- ket olika håll. Det ena är en utsaga, som tillskrifves Rousseau. Då denne en gång tillfrågades om hvad han ansåg vara en kvinnas verk- liga värde, skall han hafva svarat: »Skönhet är detsamma som noll, rikedom noll, talanger noll o. s. v.; godt hjärta lika med ett. Så länge alltså en kvinna blott har dessa första egenska- 198 FOLKBILDNINGSANSTALTERNA och KRISTENDOMEN. per, är hennes värde att uttrycka med idel nollor. Har hon däremot ett godt hjärta, så har hon ett verkligt värde. Finnes nu därjämte någon af de andra egenskaperna, så potenseras därigenom hennes värde till tio, hundra, tusen o. s. v.» Hvad nu denne naturfilosof uttryckte vackert eller riktigt från sin ståndpunkt vilja vi här med afseende på vårt ämne uttrycka, så: Den verkligt religiösa bildningen—icke blott »kunskapens — är med afseende på folklifvets lyftning »ettan». Allt öfrigt är, lösryckt från denna medelpunkt, endast nollor. Finnes åter ettan, då potenserar befintligheten af det andra folkbildningens värde, då inträder med utvecklad bildning också en stegrad lyftning. Det andra vittnesbördet vi här vilja anföra är af högre ursprung, det är från bibeln. Och vi beröra här ett område, som för teologiska fackmän bör vara välbekant, men som för mången annan torde förekomma mera nytt. I Daniels profe- tiska bok läsa vi i det 2 och 7 kapitlet två egendomliga sy- ner, som innehålla en profetia om den kommande världsut- vecklingen. Den hedniske konungen Nebukanesar och profe- ten Daniel skåda därvid i dröm eller syn fyra kommande världs- riken och därpå gudsriket på hvar sitt olika sätt, tydligen för- anledt af deras olika inre ståndpunkt. Den hedniske härska- ren ser dessa världsriken under bilden af ett kolossalt männi- skobeläte, med hufvud af guld, bröst af silfver, buk af koppar, ben och fotter af järn eller järn och ler sammanblandade, och därpå gudsriket såsom en stor sten, som nedfaller och krossar detta beläte. Meningen med denna syn är att visa, huru världs- rikets utveckling för hedningen ter sig såsom fulländningen af det »humana», ett människobeläte, men som dock i verklighe- ten är något dödt, en bild, en form, och där det t. o. m. går nedåt i en stigande försämring af materialets inre värde, äfven- som att denna utveckling går till sin undergång eller måste vika för en högre makt. Profeten åter ser dessa samma fyra riken under bilden af fyra odjur, som uppstiga ur hafvet, det ena förskräckligare än det andra. Detta vill säga, att han skådar hela denna huma- nitet i dess inre väsende, nämligen såsom bestialitet. Däremot under det hedningen ser det kommande gudsriket endast så- som en obestämd makt, en nedfallande sten, ser profeten det- samma under bilden af en människoson, som kommer i him- melens skyar fram till den Eviges tron och mottager af ho- nom makt, välde och rike. Här är den sanna humaniteten; FOLKBILDNINGSANSTALTERNA OCH KRISTENDOMEN. 199 men denna kommer, enligt profetens djupare åskådning, ofvan- efter, från himmelen. Mångfaldiga gånger har jag stannat förundrad och beund- rande inför dessa syner; och om icke något annat i denna märkvärdiga bok, så äro de mig ett vittnesbörd om dess gudom- liga ursprung. Skulle vi sammanfatta hvad de ur densamma anförda synerna lära oss och därmed gifva ett sammanfattande svar på vår fråga, ville vi säga med den nyss anförda tänkarens ord: Verklig humanitet — folkbildning — vinnes endast ge- nom divinitet. Saknas denna, då är humaniteten, eller sjunker den ned, endast till bestialitet. Under den efter detta inledningsföredrag följande diskus- sionen yttrade: D:r Magnuson: Så länge vi befinna oss inom kristen- hetens gränser är det rent af omöjligt att stå utom allt sam- band med kristendomen. Det skulle också vara underligt annars. För mindre än ett årtusende sedan var hos oss blods- hämden religiös plikt, den kräfdes af den tidens gudaktighet. Att denna, åskådning var djupt rotad och icke lätt låtit sig nedbryta, kan man finna däraf, att den ännu inom kristenhetens gränser lefver kvar i duellen. Kristendomen har oaflåtligen förkunnat, att man bör älska alla människor, äfven dem som förorättat oss. Detta har under tidernas lopp öfvat sitt infly- tande visserligen icke så, att vi verkligen älska alla människor, men åtminstone så till vida, att vi anse det ädlare att älska och gagna alla, äfven dem som gjort oss ondt, än att tillfoga dem skada. Förändringen synes vid första påseende icke stor, men gör man sig närmare förtrogen med hvad den innebär, förefaller den större, än man efter vanliga förhållanden äfven på den tidrymden rimligen kunnat vänta. Kristendomens uppfattning, dess lifsäskådning, dess lif har trängt djupt ned i hela vår tankevärld. På hemliga vägar smyga sig dess rötter in på det ena praktiska lifsområdet efter det andra. Man skall lefva utanför kristenhetens gränser för att vara utan allt samband med kristendomen. Den som lefver i Jesu anda-och har hans sinnelag, står därmed i lefvande andegemenskap med Kristus, äfven om detta ej erkännes af kyrkosamfunden. Luther stod i samband med Kristus, jämväl då kyrkan skilde honom från sig. 200 FOLKBILDNINGSANSTALTERNA OCH KRISTENDOMEN. Detta inre lifssamband i anda och sanning är hufvudsak. Men äfven sambandet med det kristna samfundet är af oberäk- nelig vikt. Att lyfta folklifvet vill tydligen säga att föra det uppåt, förädla det, afkläda det djnrlifvets karaktär och ikläda det sant mänskliga drag. Är nu Jesu lif ett alltigenom sant mänskligt lif och kristen- domen den från honom utgångna riktningen, som har till upp- gift att bygga upp en ny mänsklighet i Jesu anda och med hans sinne, så är det tydligt, att hvarje lyftning af den enskilda människan eller det enskilda folket och dess lif säkrast sker i samband med detta väldiga omdaningsarbete, som framgår genom tidehvarfven. Är det folkbildningens uppgift att lyfta folket genom att väcka och förädla det till sinnelag och syften, så är folkbildningen ett led i kristendomens stora arbete. Folkbild- ningen kan naturligtvis icke hänga i luften. Den måste knyta fast vid den yttre och inre värld, i hvilken folket lefver och rör sig. Kristendomens uppgift är att som surdegen tränga in öfverallt: i tankar och känslor, i handlingar och syften, i det yttre och det inre. Den vill omdana den enskilde och famil- jen, samfunden och hela släktet. Folkbildningen vill i grund och botten detsamma. Kristendom och folkbildning syfta så- lunda åt samma håll; den kristna folkbildningen är en sida af kristendomens eget lif. Den är kristendomens omvårdnad om sin egen framtid. Kristendomen vill, att det uppväxande släktet skall uppfostras för Guds rike, och det är då klart, att ung- domens vård ligger den synnerligen om hjärtat. Guds rike är ett hufvudbegrepp för den första kristendomen. Det är dess samhällsideal, och man har sedan dess icke uppstält ett högre. Det omfattar hela människosläktet och vill uppbygga det till ett heligt tempel, i hvilket Gud den lefvande bor. Det har till förebild människokroppen, och det är ej lätt att hitta något, som bättre lämpar sig till åskådningsmateriel i detta stycke. Kristendomen kan icke skilja sin sak från folkbildningens, och sköta de kristna samfundens målsmän folkbildningen rätt, så skall folkbildningen icke med skäl söka skilja sin sak från kristendomens. Under kristendomens gång genom tidehvarfven är det mycket, som ombildas och faller bort, när det icke längre har någon uppgift att fylla. Folkbildningen i sin helhet kan icke gå under, hvilka omhvälfningar kristendomen än har att genomgå. Det är icke folkbildningen utan dess fiender, som ha skäl att FOLKBILDNINGSANSTALTERNA OCH KRISTENDOMEN. 201 frukta för hvad framtiden bär i sitt sköte. Kristendomens målsmän bland folket böra därför nitälska för folkbildningen, samverka med den och främja den. Ju lifligare, ärligare och uppriktigare samarbetet varder mellan det kristna samfundet och folkbildningen, dess mer skola folkbildningens målsmän och vänner inse, att de ha stöd uti de kristna samfundens lärare, icke hemliga eller uppenbara fiender. Hade kristendomens målsmän i alla stycken värnat och främjat folkbildningens sak såsom de bort göra, skulle svårligen den tanken ha uppstått att lösa sambandet mellan hvad som naturligen hörer samman. Det skulle vara en olycka icke blott för de kyrkliga förhållan- dena utan för hela folkets odling, om folkbildningens sak skulle skiljas ifrån kristendomens, och det blifva kamp i stället för samarbete mellan dem. Detta skulle skada båda, och är för öfrigt rent onaturligt. Båda böra, som redan visadt är, i det hela hafva samma syfte: folkens förädling till renare och bättre mänsklighet. Särskilt torde kyrkans män böra fästa sin uppmärksamhet därpå, att den vuxna ungdomen oundgängligen behöfver om- sorgsfullare ledning, om den icke alltför lätt skall blifva ett byte för skadliga inflytelser af hvarjehanda slag. Är det så att de olika meningarna i våra dagar träda upp till kamp på lif och död mot hvarandra, så duger det ej att söka sitt skydd i de djupa folklagrens okunnighet och omdömeslöshet. Man måste sträfva att öppna ögonen, öppna dem på alla, att de må själfva se och pröfva. Den verkliga kristendomen' behöfver ej rädas kritiken: ju allvarligare och allsidigare granskningen är, dess bättre. Kristendomen hade i gamla tider till lösen i detta stycke: y>pröfven allt och behållen det godt är!» Denna lösen duger fortfarande. Blefve den tagen till ledning på all- var, skulle man lättare komma till rätta. Kristendomen har ej att taga sin tillflykt till våldet eller tvånget. Det är med sanningens frigörande ord den skall segra. Det är den bättre människan hos hvar och en, till hvilken den skall vända sig. Lyckas den vinna denna bättre varelse i hvars och ens inre, så är utgången ej att frukta. Men den som vill vinna denna bättre människa, han måste göra den bättre människans sak till sin och får ej svika den i något stycke. Blir det på sådant sätt samverkan mellan alla dugande krafter i de kristna sam- funden, så skall en lifsutveckling komma till stånd, som skall föra både kristendom och folkbildning framåt till högre full- ändning. Ju mera splittring däremot, dess säkrare nederlag. 202 FOLKBILDNINGSANSTALTERNA OCH KRISTENDOMEN. Alltså, vill man seger och framgång för kristendomen och folk- bildningen, bör samarbetet blifva kraftigare och innerligare, än det hittils varit. I samma fråga yttrade vidare: Hr Teodor Holmberg: Man kan endast gifva hvad man själf äger. Nu är kristendomen icke ett läroämne — alltså minst i folkhögskolan — utan en lifsmakt, och endast den, som känt och känner denna, kan meddela något däraf. »Jag tror, därför talar jag», heter det med rätta. Men tror jag icke, skall jag ej heller söka att kristligen tala, ty det blir ett hyckleri, ett snack. Om därför stadgar ålägga, att undervis- ningen skall vara kristlig, att dagen skall börjas med bön, så är jag mer än tveksam, om en dylik bestämmelse är principi- ellt riktig och praktiskt gagnelig. Man kan nämligen icke bedja rätt på kommando af ett reglemente; bönen är en så innerlig, höghelig sak, att endast en uppriktigt kristen lärare kan göra en. sann bön, kan göra undervisningen religiöst besjä- lad. Jag tror icke mycket på kraften hos en yttre officiell kristendom, ty den kan ej och har aldrig kunnat lyfta folk- lifvet. I landsbygdssocknar, dä.r en verklig prest, en öfver- tygelsens man, verkat, där blef det lyftning och mottaglighet för många goda rörelser. Där återigen en prest verkat, icke med en personlig, utan med en så att säga reglementsenlig, officiell kristendom, där finns oftast hvarken religiöst eller huma- nistiskt intresse. Jag fordrar inom folkhögskolan frihet, framför allt frihet för en lärare att icke tvingas utgifva sig för hvad han icke är. Han tager skada till sin själ däraf — och det offret har ingen rätt afkräfva honom. Han må meddela så mycket ren human upplysning han kan, och det är vackert så. Han får icke mot- verka kristendomen, och bestämdt kan man fordra, att han som lärare häfdar den kristna moralen och icke gör sig till tolk, i lif och lära, för köttets evangelium. Dålig tolerans är det, om man i skolvärlden tolererar läseri med dåligt lefverne. Jag fruktar, att å ett och annat håll en dylik oriktig fördragsamhet gjort sig gällande äfven inom folkhögskolans område, så att rätt svåra fel tillåtits stå kvar. Vi relegera dåliga elever, men fram- för allt böra dåliga lärare, t. ex. sådana som gifva föredömen i »absolut onykterhet», aflägsnas, och jag är glad öfver, att folk- högskolans lärare icke, såsom lärarne i kyrko- och elementar- läroverk, sitta så fast i sadeln, att de knappast kunna aflyftas. FOLKBILDNINGSANSTALTERNA OCH KRISTENDOMEN. 203 Jag fordrar frihet äfven i det hänseendet, att en kristen lärare för vuxen ungdom må hafva full frihet att äfven i sin skola, som är hans lifsgärning, få bekänna Jesus Kristus. Som lärjunge är han pliktig att aflägga ett vittnesbörd med hela sin personlighet, äfven som humanist, lärare. Jag har hört, att i västra Sverige, där en viss utpräglad kyrklig åskådning sitter i högsätet, kyrkans målsmän med misstänksam blick se, att kristendom föres fram i ungdomsskolan af andra än präster. Om så är förhållandet, vill jag påpeka, dels att dessa kyrkans tjänare förbehålla sig som monopol en sak, de icke hafva mono- pol på, dels att de samverka med-dem, som omfatta principen : religionslösa skolor. Människorna behöfva en auktoritet att stödja sig vid; få de icke en sann, taga de en osann t. ex. en socialist, eller en utilist o. s. v. Få äro de människor, om ens några, som i andligt hänseende stå hlott på sina egna ben. Vi behöfva nå- gon att se upp till. Till hvem skola vi gå? För min del svarar jag: »Herre, du har det eviga lifvets ord.» Kristus sade att han var världens ljus, och jag tror därpå, tror, att han velat vara den auktoritet, till hvilken vi kunna och böra trygga oss. Men tror jag nu, att Jesus Kristus är världsljuset,. måste jag söka att äfven i mitt skol- och upplysningsarbete- föra mina åhörare och lärjungar fram till honom. Detta är för mig den mest värderade friheten. Må naturvetenskapsmän vara auktoriteter på sitt område, men rörande den saken huru- ledes ett ädelt och sant männisholif i individ, hem och sam- hälle skall vinna form och gestalt, äro de det icke, och jag vill ha frihet att handla därefter. Hos »världens ljus» är mer än fackvetande; där är lifsupplysning, fackupplysning af ädlaste art. Blir Kristus auktoritet för de unga i hela deras andliga och mänskliga lif, så slippa de att bli trälar under människor, att få sitt lifsljus tändt vid små mänskliga ljusdankar. Ty det har jag mer än en gång sett, att emancipation från Kristus icke- fört folkens djupa led till själfständighet, utan blott till under- dånighet under än den ena, än den andra partihöfdingen, agita- torn, på vare sig det ena eller andra lifsområdet. An en gång: må full frihet råda, frihet för förnekare att på sin andliga grundval söka uppbygga skolor och institut, i fall folket vill besöka desamma. ' Men för min del vill jag hafva frihet att vara ett om än ringa språkrör för lifvets ord! Bör folkhögskolan helt och hållet öfver- tagas af staten, eller bör den framdeles som hittills vara en af staten understödd bygdeskola? Inledningsföredrag vid folkhögskolemötet i Upsala af D:r G. A. Magnuson. * Man har anmodat mig inleda denna fråga, och jag har åtagit mig det, ehuru jag ingalunda anser den vara brännande eller vet, huruvida någon annan ordning än den närvarande på allvar varit ifrågasatt. En folkhögskoleförening lär emeller- tid ha uttalat sig för att folkhögskolan borde öfvertagas af staten. Det.skadar följaktligen icke, att man gör sig reda för hvad man i detta afseende bör anse önskvärdt. Ekonomislä skulle det för skolorna vara ganska fördelak- tigt att komma under statens hägn. Den enskilde tröttnar snart på att ge understöd och de mindre samfunden behöfva tillse, att deras utgifter icke gå alltför mycket i höjden. Lä- rarne skulle i statens tjänst få en fastare och mera tryggad ställning, än som antagligen under nu varande förhållande kan vinnas. Platserna skulle blifva mera eftersökta, skolorna vinna i anseende o. m. d. Men det ekonomiska får ej vara hufvudsak, icke häller det yttre anseendet. Folkhögskolan är en späd planta åtmin- stone i vårt land. Det är ännu icke lätt att säga, huru den i framtiden skall utveckla sig, eller när den skall hinna den mognad, att man kan draga upp fasta grundlinier för dess kommande utveckling. Skall staten helt och hållet taga folkhögskolan om hand, * Då detta föredrag uttryckte de närvarandes mening, förekom i denna fråga ingen diskussion. FOLKHÖGSKOLAN STATS- ELLER BYGDESKOLA? 205 måste man med våra nuvarande andliga tillgångar både i det ena och det andra äfseendet staka ut och fastställa denna skolas- väg ett godt stycke in i framtiden. Det skulle också kunna, tyckas, att ett sådant arbete icke borde vara synnerligen svårt. Detta är sant. Men folkhögskolan är i alla händelser en ny inrättning. Liknande skolor ha icke funnits förut. Det har därför varit nödigt att skapa den helt och hållet: läroämnen,, lärokurser, lärosätt, läroböcker och undervisningsmateriel, ja. till och med lärare och lärjungar. Faran har till en stor del bestått däri, att de lärare som funnits varit alltför bundna vid den undervisning, under hvars hägn de själfva vunnit sin ut- bildning. Detta är icke häller att undra på. I sådana svåra saker sker framåtgåendet icke med sjumilasteg utan med små, vacklande och osäkra fjät. Visserligen funnos folkhögskolor redan förut i våra grannland; men många af våra folkhögskole- lärare kände dem antingen otillräckligt eller ansågo de det ej lämpligt att fullständigt efterbilda dem. Man måste sålunda gå sin egen väg; men den vägen var ej lätt att hitta, och man hade att gå med mycken försiktighet för att icke äfventyra hela företaget. Men om man ock vill gå sin egen väg, måste man likväl alltid taga den ledning man behöfver, där den finnes och sådan den finnes, efter som man ju icke kan taga den som icke finnes. Huru pass svårt det är att här välja rätt, vill jag med ett exempel söka påpeka. I vårt land finnas s. k. högre folkskolor. Jag tviflar icke på att meningen med dem upprinneligen och i hufvudsak varit i det närmaste densamma som med folkhögskolorna. Jag hörde för många år sedan flera gånger läraren i en dylik högre folk- skola prisas för synnerlig duglighet: hans lärjungar vunno nämligen inträde t. o. m. i tredje och fjärde klasserna af de allmänna läroverken. Jag vill nu visst icke neka, att läraren var duglig och skolan ganska god; men den var naturligtvis icke hvad som rätteligen borde kallas en högre folkskola. Det felet hoppas jag folkhögskolorna hafva undgått Jag har goda skäl att antaga, att man ingenstädes gjort dem till parallelafdelningar med de nedersta klasserna i våra allmänna läroverk. Men detta är icke det enda fel, .som man haft eller har att undvika. Folkhögskolan kan icke utan skada göras lika hvarken med folkskolan, folkskollärareseminarierna, de all- männa läroverken eller universiteten. -206 FOLKHÖGSKOLAN STATS- ELLER BYGDESKOLA? Svårigheten hvad läroämnena vidkommer är icke den, att sådana icke finnas i tillräcklig mängd, utan att få reda på de mest passande och att tills vidare utelämna de andra. Likaså med lärokurserna. Dessa skola afpassas för den vuxna ung- domens fattningsgåfvor och för deras behof. Lärotiden, som jag i det hela anser lyckligt funnen, är kort och tvingar till uteslutande : af det mindre nödiga. Hvilket det nödvändigaste är, faller däremot ej genast i ögonen. Man får här liksom i andra fall trefva sig fram. Lärosättet måste också vara ett annat än de öfriga skolornas hittills varit. Lärjungarne äro vuxna, sakna ofta förkunskaper, och tiden är kort. Därtill kommer, att lärarne vid folkhögskolorna i allmänhet utgå från universiteten och de allmänna läroverken. De känna båda dessa inrättningars undervisningssätt och finna lätt nog, att intetdera rätt passar för den nya läroanstalten; men därmed är det rätta sättet ännu på långt när icke funnet. Därtill inga lämpliga för den nya skolan afpassade läroböcker, och dessutom lärjungar, som väl ofta äro ganska villiga och läraktiga, men h vilka stundom alldeles sakna den förberedelse och de förkun- skaper, som den nya läroanstalten kräfver. Allt detta gör, att dessa skolor icke kunna vara färdiga på en dag. Afven om man kände de rätta ämnena, de bästa kurserna, det lämpli- gaste undervisningssättet, så vore därmed ej allt klart. Kan- hända skulle man blott delvis kunna begagna detta allt, utan i stället nödgas uppehålla sig med förberedande arbeten, hvilka på det trappsteget icke utan skada kunde undvaras. Jag vill nu ej härmed säga, att det är ledsamt, att folk- högskolan så där steg för steg fått arbeta sig fram, att den fått, så att säga, förbereda sig själf och endast småningom kunnat växa in i sin egen uppgift. Detta anser jag snarare för lyckligt. Allt växande här i världen måste gå sakta, om det skall gå väl. Att våra folkhögskolor därför icke gjort så mycket buller af sig, kan endast den kortsynte lägga dem till last. Då alla våra läroinrättningar syssla med inlärande af vissa kunskapsmått, är det tydligt, att blicken såväl hos all- mänheten som hos de nya anstalternas målsmän endast små- ningom varsnar, att det finnes saker, som för lifvet äro vik- tigare än vissa måhända snart glömda detaljinsikter. Att dessa också behöfvas och äro goda, där de äro på sin plats, vill jag icke neka. Vcikenhet, samvetsgrannhet och en rätt syn på lifvet äro likväl viktigare än utanläxor. De nödga oss, där de finnas, att i hvarje läge skaffa oss de behöfliga insikterna, men FOLKHÖGSKOLAN STATS- ELLER BYGDESKOLA? 207 de följa ej nödvändigt med skolkunskaperna. Att hysa aktning för kroppsarbetet, kärlek därtill för egen del och insikt i dess nödvändighet för hvarje människa, är i våra dagar långt vik- tigare än vanliga examenskun skaper. Likaså får man för in- hämtandet af hvarjehanda insikter ej förbise skyldigheten af att välja sitt lefnadskall icke endast efter anseende och inkom- ster utan än mer efter egen håg, anlag och duglighet. Älskar jag mitt yrke, skaffar jag mig ock de för detsamma nödvän- diga insikterna; men det är icke gifvet, att jag älskar mitt kall och sköter det samvetsgrant, äfven orn jag har ganska framstående kunskaper. Det ena skall man göra, och dock det andra icke uraktlåta. Att fostra ungdomen till goda fa- miljemedlemmar, dugliga medborgare och samvetsgranna män- niskor, medgifva visserligen alla vara behöfligt; men det är lätt att fatta, att detta icke kan ske på samma sätt, som van- liga utanläxor läras eller färdigheter inhämtas. Och det är min mening, att åt denna mänskliga, med- borgerliga och fosterländska väckelse är det just som folkhög- skolan mer och mer bör ägna sina krafter. Krafven på den- samma börja också att tränga sig fram icke blott på folkhög- skolans män utan ock på folket. Denna uppgift är emellertid så hög, att det svårligen är någon tänkande människa, som kan undra öfver att folkhögskolan ännu ej hunnit att bli fullt färdig med densamma. Det är sålunda icke underligt, att folkhögskolan ej ännu är fullvuxen, utan det förefaller ganska naturligt, att så är. Under sådana förhållanden synes det icke lämpligt att binda denna skola fast vid sitt nuvarande utvecklingsskede längre än nödigt är. Skulle staten öfvertaga den, måste den gifva den en ordning, som näppeligen kan undgå att gripa in i dess ut- veckling och för närvarande påtagliga fördelar offra framtidens än viktigare kraf. Skulle folkhögskolan nu genom detaljerade reglementen lagbindas, blefve den förmodligen snarare kommu- nalskola än folkhögskola. Folkhögskolan har en väckelseupp- gift att fylla, som för denna bildningsanstalt är hufvudsak, och hvilken den icke utan men för sig själf och för folket kan undandraga sig. Ingen af de öfriga skolorna kan öfvertaga denna uppgift eller göra den för folkhögskolan öfverflödig. Denna uppgift kan folkhögskolan allt mer växa sig in uti, men den kan icke reglementeras in i densamma utan att därmed bortfuskas. Folkhögskolan kan därjämte mycket väl sköta sin undervisning i de olika läro- eller öfningsämnena, ja till och 208 FOLKHÖGSKOLAN STATS- ELLER BYGDESKOLA? med bättre, än om den försummar sin egentliga kallelse. Ty lyckas den väcka sina lärjungar eller några bland dem till nitälskan för bättre hemlif, bättre äktenskap, bättre medbor- gerlig anda och ädlare mänskligt lif; så har den därmed äfven i själfva kunskapsmeddelandet fått in en lifgifvande kraft, som skall hindra insikterna att ligga döda eller verka uppblåsande, utan skall göra äfven denna del af folkhögskolans arbete mera välsignelsebringande, än den därförutan skulle blifva. Tills vidare må sålunda enligt min mening folkhögskolan få utveckla sig efter de olika bygdernas behof, efter de olika individualiteterna och efter det andliga lifvets framsteg hos folket i sin helhet. Det skadar ej, om ej alla skolor äro lika öfverallt. Den ena kan ju genom sin egendomliga utveckling göra en vinst, som i framtiden också kan komma de öfriga till godo. Alla äro de enligt min mening i den ställning, att det icke skulle vara gagneligt utan hinderligt för deras utveckling, om de fastbundes vid sin nuvarande utvecklingsform längre än nödigt är. Utifrån kan man icke gifva dem hvad de ännu sakna; ty vi hafva inga nationella anstalter, efter hvilka de med fördel skulle kunna modelleras. Och de måste vara na- tionella, de måste vara afpassade efter vårt folks behof, om de skola vara i stånd att djupare tilltala det eller kraftigare verka väckande på detsamma. Felet i hela vårt skol- och undervisningsväsende är, att det alldeles för mycket efterapar andra folks men för litet är lämpad t efter vårt folks egendomliga förhållanden. Det är då icke troligt, att folkhögskolan, om den ordnades efter samma grundsatser som de öfriga läroanstalterna, ensam skulle bilda ett undantag. Ett ingripande i folkhögskolans nuvarande organisation skulle sålunda enligt min åsikt väl kunna skada folkhögsko- lorna eller hindra deras utveckling, men endast under sällsynt, lyckliga omständigheter höja dem eller föra dem framåt mot. det, som utgör deras innersta lifsmål. Folkhögskolans ideala uppgift. Föredrag vid det 6:te svenska folkhögskolemötet i Upsala 1892. Af Teodor Holmberg. Med ideal uppgift förstår jag till en början och i största allmänhet en sådan, som åsyftar något högre än det rent hvar- dagsmässiga, det direkt ekonomiskt nyttiga. Det är ur för- hållanden af en dylik högre ordning, som folkhögskolan upp- kommit, ur medborgerlighetens växande kraf, ur den besuttna allmogens vaknade pliktkänsla att gagneligt bruka och blifva .värdig de nya rättigheter af politisk och social natur, som den mottagit genom 1862 års kommunallagar, 1865 års represen- tationsförändring och såsom en följd af ett ökadt ekonomiskt välstånd. Allt från sin första dag har sålunda folkhögskolan i viss mening en politisk betydelse och kallelse, som dock tidigt blef bestridd, sedd med fruktan och understundom bemött med löje. Hvad var hon väl annat än en »bondakademi», som skulle utbilda »brännvinsadvokater»? Verksammare än i dessa speord var angreppet, då man stämplade hennes rent medbor- gerliga och allmänt bildande undervisning såsom »opraktisk»: för hemmansägarnes söner var en ökad insikt i räkning, skrif- ning och landtbruk den enda nödiga, och hvad däröfver gick var af ondo. Hos myndigheter och enskilda samt inom både herremanna- och landtmannakretsar har folkhögskolan haft att bekämpa en sådan åskådning. En påtryckning från dessa håll har varit, är och kan blifva farlig; den kan locka till att svagt betona och undanskjuta just det medborgerligt väckande och uppfostrande samt i stället sätta blott fackämnen; den kan fresta till, att man af läraren fordrar endast kunskaper och rutin, icke sakintresse, hängifvenhet för skolans uppgift att påverka folklifvét i dess djup, väcka dettas andliga krafter, lyfta det. Verdancli, 1892. 14 210 FOLKHÖGSKOLANS IDEALA UPPGIFT. Så kunna afvägar öppna sig, målet kan fördunklas, den inre heliga elden slockna hos dem, som framför allt skola vara sakens målsmän, och snart kunde den tid vara inne, då vi hade en död ungdomsskola med döda lärare: man hade blifvit den första kärleken otrogen — och myndigheterna, länens och statens, ålåge det blott att konstatera dödsfallet samt att in- draga de förut beviljade anslagen såsom onyttiga. Det gäller därföre för folkhögskolan att kraftigt lefva, andligt lefva, att hålla fast vid och ytterligare utveckla sin gamla, men ständigt nya uppgift: att i bästa form och med all energi meddela praktiskt nyttiga insikter, men att samtidigt väcka till lif hos ungdomen tankar och föresatser af en högre ordning, som i sinom tid varda till en verklig lifsåskådning, hvilken utbreder sig inåt och utåt samt bildar den fruktbara jordmånen för handlingar, gagneliga för folk och samhälle, väl- signelserika för hemmen. Några antydningar må vara nog för att visa, det jag ej framställt inbillade faror. — Det gifs folkhögskolor, där ett visst öfningsämne, t. ex. ritning, eller något realt ämne, fått ett så oproportionerligt antal lärotimmar, att fäderneslandets historia och. jordbeskrifningen blifvit trängda i bakgrunden, hvaraf eleverna måste draga den slutsatsen, att det är en sak af ringa vikt att lära känna Sverges natur och vårt folks lif. — Om på en kvinnlig folkhögskolas arbetsordning det själsbildande under- visningselementet lyser med sin frånvaro, så vill jag erinra dennas målsmän om, att skolan är pliktig utbilda kvinnlighet af en högre ordning, en djupare art än den, som ligger i att endast kunna stryka, sticka och väfva. Man uppbär dock icke statsanslag blott för att bibringa de unga kvinnorna dessa fär- digheter, huru nödvändiga och förträffliga de i och för sig än må vara. Jag tror, att det tillkommer först och främst före- ståndaren, han må nu hafva skolan som sin lifsgärning eller blott som bisyssla, att inför elever, allmänhet och myndigheter betona den rent fosterländska upplysningens vikt och värde samt gifva åt densamma tillbörligt utrymme i veckans ordinarie skolarbete. . Det gifs folkhögskolor, där vårt språks mästare, de stora författarna och skalderna, alldeles för litet komma till heders. Hafva då vi folklärare icke en plikt att väcka smak för god läsning, för böcker med lyftande tankar, eller skall ungdomen varda hänvisad till läger- och beväringsvisor, till pikanta och FOLKHÖGSKOLANS IDEALA UPPGIFT. 211 sinnesretande skildringar samt till tidningsfölj etonger, som ofta utgöras af osunda brottmålshistorier? Vid en och annan folkhögskola är icke sällan lärjungarnas medelålder så låg, att det icke blir unga män, utan gossar, man har att göra med, och som därföre sakna den inre mog- nad, hvilken är nödig för att fullt och ordentligt fatta samt såsom en lifsöfvertygelse djupt tillägna sig en verklig folkhög- skolas medborgerliga upplysning. Det är opraktiskt och oriktigt att göra folkhögskolan till vare sig en blott s. k. »praktisk» skrif- och räkneskola, en högre folkskola eller en landtbruksskola. Vi äro alla ense om, att man bör kraftigt betona allt realt och direkt nyttigt i undervisningen, men det bör dock icke få lof att spränga de proportioner af själs- och fackbildning, af hvilka hvarje arbets- dag bör vara sammansatt, det får icke bortskymma det högre målet; Alla se t. ex. nyttan af ämnen sådana som kommunal- lagar och statskunskap, men ej alla se lika klart, att eleven icke af dem får den svenska medborgareanda, som fyller för- fattningens former. Utan historia, geografi, skaldernas diktning och vår fosterländska sång kunna de unga icke rätt införas i folk- och samhällslifvet samt lära sig att älska och vörda detta. Afven äro föredrag i sedliga och religiösa ämnen af väsentlig vikt, emedan dessa utbilda karaktären, i det de vända sig till människans innersta lif, viljelifvet. Vi måste hjälpa till, att människor och medborgare danas, som blifva ett salt i folk- lifvet, en motvikt mot dem, som förkunna de sedliga och sam- hälleliga bandens lossande, den religiösa trons undergång. Just emedan ungdomen lättast smittas af dess egen tids frestelser, måste den härdas i en skola för hög medborgerlighet, ädel humanitet. Ungdomen är framtiden, och vi folklärare äro pliktiga arbeta för, att åt Sverge en god framtid må varda beredd. De, som motverka denna folkhögskolans ideala uppgift, höra icke sällan till de konservativa i stat och kyrka, men i sin blindhet hjälpa de icke dess mindre till att bryta breda vägar för en samfundsupplösande radikalism, de samverka med de krasst oandliga, icke betänkande, att den, som icke i ungdomen lär sig att uppbygga, så mycket lättare en dag lär sig att ned- rifva, att trampa under fotterna de grundvalar, på hvilka hem, arbete, samhälle, seder och religion hvila. Men att öppna de ungas ögon för dessa grundvalar är just folkhögskolans ideala uppgift, och man födes icke med begrepp om detta; sådant 212 FOLKHÖGSKOLANS IDEALA UPPGIFT. måste läras i ungdomsår. Hur skulle man väl kunna vinna detta syftemål, utan att fosterlandets natur, folkets minnen och historiska utveckling, dess diktning och sång, dess lif i kom- mun, kyrka och stat gjordes till föremål för en lefvande under- visning? Jag har härmed nämt den medborgerliga och humana folkbildningens bästa och rikaste källor, men om de tillstoppas, om man hindrar de kroppsarbetande klassernas vuxna söner och döttrar att ur dem vederkvicka sig, har man månne då, såsom ju likväl så oftä sker, rätt att klandra arbetare och landt- män för bristande allmänanda? Tror man, att en dylik kommer flygande af sig själf? Många af de människor, som på möten, i tidningar, i landsting, kyrkor och riksdag tala stora ord om nöd- vändigheten af samhällets bevarande, äro dock med om att hindra folkhögskolorna dels i allmänhet, dels motarbeta särskildt den del i deras uppgift, som går ut öfver det reala, yrkesmässiga, facknyttiga. Det torde emellertid vara klart för alla, att j ämlik- heten människor emellan ständigt ökas, att folkmakten är i stadigt växande, hvadan alltså det är nödigt att i de djupa leden — och ju djupare man kan komma, dess bättre — utså tankar och öfvertygelser, som kunna befästa kärleken till den jämna, lugna, historiska utvecklingen. Man måste kunna se och förstå, att Sverges framtid hvilar främst på andan inom nationens kroppsarbetande klasser. Mera än hittills kan och bör folkhögskolan varda en skola för medborgaredygd, för tro på lifvets andliga makter — lifs- idealerna. Jag vill, och jag har år efter år därpå allt mera arbetat, att hon skall påverka de ungas inre, dana en kärn- trupp af goda människor och medborgare, låta dem mötas af en fosterländsk, ‘ sedlig och religiös tankegång. Jag tror — och jag har ofta och flerestädes sett det — att folkhögskolan kan varda en häfstång för folklifvets lyftning och pånyttfödelse, en ljusastake i bygden, en medelpunkt för andligt lif. Det är af stor betydelse, att de personer, som i främsta rummet hafva folkets andliga ledning och uppfostran om hand, se, att de i ungdomsskolan hafva en god och naturlig bundsförvant, och för min ringa del vill jag med glädje samarbeta med dessa män, viss om, att human upplysning och religiös tro, att skola och religionssamfund endast hafva nytta af inbördes samarbete. Folkhögskolan har en uppgift, som är både rik och härlig samt hvarken svärmisk, famlande eller sväfvande i det blå. Hennes arbete är dessutom väl behöfligt. Ty om icke folk- högskolan gör det, hvem utför det då? Nog hafva vi allahanda FOLKHÖGSKOLANS IDEALA UPPGIFT. 213 fackskolor för bestämda yrken,. men endast i folkhögskolorna inrättningar med det syfte, som ofvan i korthet antydts. Så mycket viktigare är det då, att just dessa läroanstalter allt kraftigare sträfva att i lärarepersonligheter, läroämnen och lärometod utveckla och fullkomna sig för sitt egendomliga mål. Vi kunna icke med rätta uppbära för dessa skolor anslag af myndigheter, om vi förvandla dem till andra redan förut be- fintliga anstalter. Ty anslaget gifves, för att vi skola uträtta ett speciellt arhete af på en gång väckande, allmänt bildande och praktiskt nyttigt innehåll. De tider, vårt folk går till mötes, skola tvifvelsutan ställa på detsamma svårare kraf än tillförene, kraf, som för sin lyck- liga lösning vädja icke blott till medborgarnes kunskaper, utan minst lika mycket till deras karaktär och lifsuppfattning. Med blicken fäst härpå, tillhör det oss folklärare att kraftigt betona allt, som kan väcka och uppfostra våra manliga och kvinnliga lärjungar, och icke stanna vid bibringandet af blott förstånds- vetande och yttre färdigheter. Man bör begagna alla tillfällen, då man har ortens be- folkning kring sig, såsom t. ex. vid skolfester, terminsafslut- ningar o. s. v., att gifva den inblick i det dagliga arbetets gång och praktiska resultat, men framför allt gifva den med från skolan något ord af inre vikt och värde, tankar af religiös, sedlig, human eller fosterländsk innebörd. Och därför bör alltid vid en folkhögskola åtminstone någon af hennes lärare hafva det muntliga, det lefvande ordet i sin makt — och ärlig öfning kan härvidlag uträtta mycket — ty af folklärare liksom af prester måste man fordra, att de skola kunna tala och icke blott — läsa innantill! Det är att märka, att de rent praktiska ämnena knyta tanke och sinne väl mycket, ofta uteslutande, vid det egna jaget, dess nytta, ekonomiska fördel o. s. v., men det är ytterst farligt att låta ensamt denna sida framträda i en skola som folkhögskolan: människans högre natur hopsnörpes, anden kan uttorkas, förmågan af stora och ädla tankar kan dödas. Här- till kommer, att skolor för blott yrkesmässig utbildning fram- hålla endast det, som åtskiljer människor, men man måste akt- gifva äfven på det, som hinder dem samman och ställer dem under samma pliktuppgifter: den religiöst-sedliga och den med- borgerliga. I dessa mötas vi alla, och för dessa kraf bör folk- högskolan utbilda den vuxna ungdomens mottaglighet. Slikt innefattas i det ideala af undervisningen, och detta har en 214 FOLKHÖGSKOLANS IDEALA UPPGIFT. mycket stor förmåga att uppfostra de unga, tygla hjärtats drifter, sätta högre mål för tanke och arbete, harmonisera kam- ratlif och hemlif, motverka nationell lojhet. Nyktert förstånds- vetande förmår icke detta, ej heller den vanliga yttre skol- disciplinen, en tukt, reglementsenligt pålagd, mekaniskt inlärd, ofta polismässigt handhafd, men utan kraft att framkalla och nära verklig karaktärsstyrka. Danmarks folkhögskola framväxte ur Grundtvigs för allt det rent mänskliga varmt deltagande religiösa väckelse; den framväxte ur krigets nöd, ur folkets kamp, ur stor landssorg. Det var en god jordmån. Norges folkhögskola har för sin trefnad och sitt innehåll att tacka dels den unga lifgifvande frihet, som detta århun- drade medförde för landet, dels den högstämda, klangfulla na- tionella diktning, hvilken sådana skalder och författare som Vergeland och Björnson, Ibsen och Lie skänkte åt folket. Afven detta var en god jordmån för den vuxna ungdomens skola. Vår svenska folkhögskola hade inga sådana rötter, och då var väl hennes jordmån både mager, tarflig och ofruktbar? Ingalunda — här var en god och rätt väl upparbetad mark för henne att växa i: hon föddes ur vårt medborgarelifs kraf, ur samhällets nya kommunala lif, ur den lyftning, som gafs åt allmogen dels genom ståndsförfattningens fall, dels genom ökadt ekonomiskt välstånd, samt vidare ur det allmännare kända behofvet af mera insikter och solidare vetande, än det folkskolan för barn kunde meddela. I en dylik jordmån kan mycket väl en stark folkhögskola uppväxa, en som icke be- höfver sakna lif och lyftning, blott hon stödes (märk: icke ledes!} af klart blickande myndigheter, af hem, hvilka nitälska för sina söners och döttrars upplysning och uppfostran, samt framför allt om hon bäres af lärare, som själfva äga medbor- gerligt lif, som druckit must och märg ur inhemska källsprång — vår historia, vårt skaldskap, vår naturvetenskap ■—, lärare, som tändts af ädel svenskhets eld, värmts af den samt i sin själs djup känt ett lifsbehof, en kallelse att bära sitt eget »lyse och värme» ut till folket, till den svenska landsbygdsbefolk- ningens i andligt och humant hänseende ingalunda nog tillgodo- sedda söner och döttrar, att i deras mottagliga själar tända FOLKHÖGSKOLANS IDEALA UPPGIFT. 215 samma låga, som brinner hos dem själfva; med ett ord lärare, som kunna handleda de unga i många nyttiga insikter och färdigheter, men äfven värma deras hjärtan för lifvets storhet, dess timliga och eviga vikt, och som kunna sprida ljus öfver folket, samhället och mänskligheten, ett klart och vackert ljus öfver hemmets värld och det dagliga idoga arbetet där. Men å andra sidan, om någon blifvit folklärare utan inre kallelse, blott för att vinna en anställning, ett brödstycke, om man med andra ord sökt något att lefva af, men icke något att lefva för: då måste den skola man leder dragas ned under sin uppgift, då måste man frestas att ersätta den anda och öfvertygelse, man icke själf äger och därföre icke heller kan ingjuta hos andra, med en hop, ju flera dess bättre, praktiskt nyttiga ämnen, och då har man skapat en vanlig, kanske rätt torr och tråkig fackskola i stället för en verklig högskola för folkets vuxna kroppsarbetande ungdom. Hvad hjälpte det, om enskilda personer, landsting och själfva staten bekostade tusen- tals kronor åt en vacker ljusstake, om ingen i bygden tände densamma? Och man måste ju erkänna, att utan ande kan en lärare lika litet lyfta och väcka ett folk i humant och medborgerligt hänseende, som en prest kan göra det i religiöst. Ett släckt kol gör icke heller andra kol glödande. En folklärare, som tager sitt kall allvarligt, kan aldrig för ofta gå till doms med sig själf, spörjande: »Är jag nog duglig? Älskar jag nog mitt folk och känner dess behof? Har jag nog satt mig in i, huru jag i ord och handling, i lif och lära må kunna vägleda och upplysa Sverges ungdom? Huru skall jag varda mera skickliggjord?» En sådan själfpröfning är nödig, ty man lockas annars så lätt att slumra in i döda vanor, tro sig, förträfflig och fullfärdig och blifver så ett salt utan sälta. Äter igen, om man själf ständigt hungrar efter mera lifsupplysning, erfarenhet, kunskap och hjärtelif, då söker och samlar man äfven alltid som ett flitigt bi samt bevarar arbetslust och inre friskhet. Jag dristar mig till att önska både mig själf och mina högt aktade yrkes- bröder ökad lust att framför allt ur gudsrikets historia och evangelii ord söka klarhet öfver människolifvets mål och den glans, som från evighetens värld, förklarande och förskönande, gjutes ned öfver hela vårt lif och arbete bärnere. Måtte vi folklärare och ungdomsledare så tänka, önska, känna och handla! På grund af den uppriktiga kärlek, jag nu i snart tjugo år hyst och fortfarande hyser till hela Nordens, 216 FOLKHÖGSKOLANS IDEALA UPPGIFT. framför allt till vår egen svenska folkhögskola, hvilken jag önskar måtte växa stor och rik, och på grund af de faror, som både inom och utanför oss själfva kunna hota vår sak, vågar jag tillitsfullt bedja Eder, ärade medbröder, att vänligt upp- taga och behjärta dessa mina enkla maningar. Må vi vid de eviga idealernas fackla tända vårt eget lilla ljus, att det måtte lysa stadigt och klart! ■ Men ve den lärare, som aldrig känt sig liten inför sin uppgift! Hans själfbelåtenhet har redan knäckt honom. Ingen pedagogisk rutin eller metodisk färdighet kan i en skola ersätta bristen på ande. Det händer ej sällan, då man hört ett piano- stycke och studsat öfver den spelandes fingerfärdighet, att man känt sig i sitt inre oberörd, och man har sagt tyst åt sig själf: »Det var ingen själ däri». På samma sätt möter man mycket ofta inom skolvärlden stor teknisk fulländning, pedagogisk ekvilibristik, seminaristisk inöfning, men man saknar själ i undervisningen, och det är dock endast denna, som är en skolas verkliga lif. Låtom oss därföre aldrig anse oss fullfärdiga, icke slå oss till ro med de redan vunna små positionerna, och vi skola kunna uträtta så mycket mera! Det är hälsosamt att vara medveten om, att det lilla man inom sig äger af lärareförmåga och sakkunskap, af lifstro och människokärlek blott kan liknas vid två små fiskar och fem kornbröd, ty det lilla kan dock varda välsignadt, om man därom beder och för det sträfvar, och man skall förundra sig öfver, att de små smulorna blefvo till bröd, som vederkvickte långt flera, än man vågat hoppas. Den som söker han finner, och den som törstar får att dricka så mycket, att han äfven kan släcka många andras törst. Mina medbröder, det ligger för alla allvarliga lärare en rik tröst i denna tanke! Ett franskt ordspråk säger träffande: »s’élever, c’est elever» — själfuppfostran är villkoret för att kunna, uppfostra andra; och enär så mycket godt finnes att i denna värld framhjälpa, så mycket ondt att motarbeta, må vi folklärare då visa vår patriotism i att omsorgsfullt utbilda den vuxna ungdom, som så många hundra svenska hem förtroendefullt lämna åt oss, på det att detta mjuka vax må behålla det märke, vi trycka på detsamma, att denna böjliga metall må blifva ett godt stål, att dessa ynglingar och ungmör må varda icke blott kunnigare, men ock hättre människor! * * FOLKHÖGSKOLANS IDEALA UPPGIFT. 217 Politiska och sociala orsaker, hvilka i korthet kunna sam- manfattas i satsen: det forna bondeståndets lyftning upp i me- delklassen och upp till ökad betydelse i samhället, hafva, så- som vi veta, framkallat den svenska folkhögskolan. Skulle hon då månne icke allt fortfarande hafva en social och poli- tisk verkan? Naturligtvis — ty vore icke så fallet, skulle hon ju vara i det närmaste betydelselös, och en inrättning, hvilken har samma färglösa natur som »det hvita plåstret», är af rätt tvetydigt gagn. Jag vill särskildt fästa mig vid fyra förhållanden af offentlig natur och angifva i dessa folkhögsko- lans ideala uppgift. Ty alla äro vi nu liksom allt från hennes första dag ense om, att någon annan ställning till dagens frågor kan och får hon icke intaga. Folkhögskolan är en neutral plats, en fridlyst ort, och ungdomens mark är en helig mark, som icke får- besås med agitationsfrön. Icke dess mindre har hon som sagdt en politisk uppgift, men den skall ses i stort omfång: hon är icke kallad att utdana vare sig frihandlare eller skyddsvänner, höger- eller vänstermän, stats- eller frikyrk- lige — hvarvid det dock naturligtvis icke är en historielärare förmenadt att objektift naket omtala och redogöra för dessa och dylika historiska motpartier —; men folkhögskolan skall hjälpa de unge männen att själfständigt tänka och handla, hon skall hos dem väcka intresse för det lif, de skola lefva i sitt eget land, hon skall väcka ansvarskänsla och laglydigt sinne- lag, hon skall hälpa dem att väl sköta sin plats i hvilket be- rättigadt läger, de än i framtiden må komma att ställa sig. Och jag öfvergår nu till att genom några exempel förtydliga, hvad jag här i allmänna ordalag velat häfda. Vår tid är de sociala frågornas tid, och därmed äro slit- ningar mellan de olika folkklasserna oundvikliga. Men gent emot dem, som förkunna klasskampen såsom ett nytt evange- lium och hetsa till en dylik, tillhör det folkhögskolan att fram- hålla klassernas samarbete, inbördes beroende af hvarandra, deras behof af hvarandras hjälp. Hon skall lära de unga att uppsöka beröringspunkterna; hon skall gjuta vatten på de frä- sande partiböljorna; hon skall visa de olika samhällslemmarnes betydelse för statskroppen; hon skall göra sig till tolk för vidgade sociala synpunkter och tänkesätt, så att t. - ex. kropps- arbetarne lära sig att skatta och högakta andra klassers arbete; hon skall, framför allt med historiens tillhjälp, visa vårt sam- hälle såsom frukt af en lång historisk utveckling, hvaraf de må lära sig att se historiskt på tingen, se dessas förutsättningar 218 FOLKHÖGSKOLANS IDEALA UPPGIFT. och dymedelst lära sig respekt för just denna historiska, lag- bundna utveckling, hvilken manar till tålamod, varsamhet, för- synthet. Eleverna måste se, att samhällsträdet växer i års- ringar, sakta och säkert, men att det icke går för sig att först upprycka det med rötterna och sedan plantera det i luften 1 Försvarsfrågan är en af de stora uppgifter, som föreligger vårt folk till lösning, och få torde de väl vara, som vilja för- neka, att den vuxna ungdomens skola har med hänsyn till denna sak ett ord att säga på sitt sätt. Naturligtvis har hon icke att ingå i militära organisationsforslag och plädera vare sig för det ena eller andra, ty detta är regeringens, riksdagens och tidningspressens uppgift. Men statsmakterna ensamma kunna icke med lagförslag blott och penningar värna landet; äfven skolorna böra och kunna gifva ett bidrag, och hade de bättre lyckats i detta stycke, så hade törhända nationalandan varit mera vaken och medveten i vårt folk, och vi hade icke stått i vår nu varande skäligen oförsvarliga splittring i försvars- frågan. Så måste då folkhögskolan inskärpa den klara san- ning, att det är det nu lefvande släktets plikt att värna hvad det i arf mottagit, hvad försynen gifvit våra fäder som lön för deras kamp och uppoffring i strid och fred. Vi kunna icke förtälja historia eller läsa en dikt som »Fänrik Ståls Sägner» utan att oupphörligt komma in på denna tanke, hvilken ju icke är detsamma som ett krigets förhärligande eller ett hi- storiens fattande företrädesvis såsom krigshistoria. Man behöf- ver ju icke heller hata andra folk, därför att man lär sig älska sitt eget. Vi kunna icke skildra vårt lands geografiska läge utan att, då dess gränser följas, påpeka den för oss som för våra fäder befintliga möjligheten till granntvister. Vi måste häfda vårt liksom hvarje folks rätt att äga oförkränkt själfva den jord, som är den nödvändiga förutsättningen för hela vårt folklif och folkarbete, dettas växt och trefnad, hälsa och lycka. Så länge som Sverges främsta lagstiftande makter — regeringen och folkförsamlingen — icke hafva utdömt allt försvar och slopat både här och flotta, måste vi ungdomslärare inplanta vördnad äfven för vårt nationalvärn och på så sätt stärka den ande, som gör de unga männen redobogna att af manlig öf- vertygelse fullgöra medborgerliga skyldigheter till lands och vatten. Vårt folk har vidare unionsfrågan att tänka öfver. Folk- högskolan har icke till uppgift att ingå på frågorna om kon- sulatväsendet och om utrikesministerskapet, men då Sverges FOLKHÖGSKOLANS IDEALA UPPGIFT. 219 framtid i så mycket beror på svenskars och norrmäns sanna kännedom om och fulla tillit till hvarandra, så har folkhög- skolan — huru det nu än må gå med unionen — en hög na- tionell och nordisk uppgift i att hos ungdomen ingjuta aktning för broderfolket samt meddela kunskap om de mest framträ- dande skedena i dess historia, om dess näringar, inrättningar och språk. Hon skall med ett ord bruka alla goda medel, som kunna nära den tankegång, hvilken föder endräkt mellan halföns tvenne folk. —- Och äfven till det danska broderfolket, som skänkt oss folkhögskolan, som gifvit oss eldande föredömen af nationell pliktkänsla och uppoffring, och som gett t. ex. vår modernäring, jordbruket, så många nyttiga lärdomar och kraftiga sporrar, bör folkhögskolan intaga en särskildt vänlig hållning. De tre nordiska folken äro ju blott grenar på samma stam, och deras framtida öde beror helt visst icke minst af, om samförstånd eller missförstånd skall råda dem emellan. Äfven till den religiöst-ltyrldiga frågan har folkhögskolan en ståndpunkt att häfda. Hon mottager från både stats- och frikyrkliga kretsar elever, hvilka ofta hysa lefvande intresse för sådana andliga spörsmål och åskådningar, rörande hvilka olika uppfattningar göra sig gällande. Skolans plikt är att lära eleverna, hysa aktning för h varan dras öfvertygelser samt fördrag- samhet mot olika tänkande. Hon bör ställa sig i samarbete med hvarje sådan andligt uppbyggande verksamhet i vårt land, som åsyftar främja kristen tro och sedligt lif bland vårt folk och som på samma gång visar sig i stånd att uppskatta folk- upplysning samt rent mänskliga och medborgerliga kulturupp- gifter öfver hufvud taget. A andra sidan måste hon protestera mot den trånga religiositet, som ringaktar eller misstänksamt betraktar hennes egen folkliga uppgift; och för egen del vill jag som folklärare dessutom förbehålla mig rätt att i tal och skrift, inom och utom skolan, bekämpa den religionsfientliga åskådning, som högröstadt predikas, vändande sig till folkets djupa lager. Den, som är öfvertygad, att kristendomen är en för både enskildt och offentligt lif stärkande, frigörande och lyckobringande makt, kan icke tänka och handla annorledes. Se där några konkreta exempel på hvad jag menar med folkhögskolans ideala uppgift i nationens offentliga lif. I insen, mina ärade åhörare, att det framför allt är en viss ande, en viss åskådning, för hvilken jag önskar, att folkhögskolan skall göra sig till tolk, och jag skulle vilja påstå, att statsanslaget hufvudsakligen är att betrakta såsom bidrag till våra skolor 220 FOLKHÖGSKOLANS IDEALA UPPGIFT. just i och för detta deras fosterländska och mera andliga syfte, samt att statsanslaget bör sökas, mottagas och användas efter denna grunduppfattning, medan återigen elevafgifter och anslag från ortliga myndigheter kunna betraktas som hjälp åt folk- högskolorna, på det att de må fylla sin uppgift med hänsyn till elevernas utbildning i och för deras enskilda kall såsom praktiska arbetare och yrkesmänniskor. Af denna tankegång följer naturligtvis, att jag anser en folkhögskola, hvilken tör- hända kunde på ett eller annat sätt anses försumma sin högre mänskliga och medborgerliga uppgift såsom skyldig till ett, så att säga, pedagogiskt underslef med statsmedel, hvilket af ve- derbörande myndigheter borde kunna rättas och tillbakavisas. En sådan skola — isynnerhet om den till elever antoge min- deråriga personer — borde helt enkelt icke äga rätt att bära namnet folkhögskola och af denna skylt draga snöd vinning. Likaledes om t. ex. någon kvinnlig folkhögskola endast sysslade med idel praktiska, men inga själsbildande ämnen, så.påstår jag, att hvilken som hälst tvättinrättning i en stad eller en skola för glansstrykning med lika rätt kunde kalla sig folkhögskola och såsom sådan begära statsanslag. Jag håller före, att i alla förhållanden klara färger och rent spel äro af nöden. Nitälskan för den svenska folkhögskolans ära, lycka och kraftfulla utveckling värmer mig. Med hänsyn härtill och med ’ en sidoblick till den danska och norska skolan ville jag oänd- ligt gärna äfven på detta fält hoppas en sann uppfyllelse af hvad Bjørnstjerne Björnson en gång sjungit: »Gik hver sin vej, hver frænde hverandre tit til men; ■ vort sejersløb var tren de, men æren, den var en. Hver fik sit kald af tiden, vi og de daner først; om svearne kom siden, så kom de også størst.^ Måtte dessa rader vara en profetia, bestämd att gå i full- bordan! Den svenska ungdomsskolans »storhetsdag» är icke ännu uppgången: låtom oss icke lägga armarne i kors, utan oaflåtligt arbeta för densamma! Må vi, ärade yrkesbröder, i . FOLKHÖGSKOLANS IDEALA UPPGIFT. 221 samlad trupp, klart skådande samma mål, ifrigt och ihärdigt eftersträfva dess uppnående, tala och arbeta in det i folkets med- vetande, i ungdomens hjärta, i föräldrars och myndigheters tan- kegång — kämpa för detsamma i tal och skrift inom och utom våra skolsalar! Må missionärens eld och tro drifva oss! Ja, ve oss, om vi icke äro missionärer, om vi inbilla oss, att missions- arbetet för vår sak numera efter gångna tjugofyra år är onödigt! Det gäller för oss, att vi år efter år göra folkhögskolan till en individuellt kraftigt utpräglad skapelse med egna former och icke blott lånta från andra skolors samt med eget innehåll — det, som följer af att hon i ett bestämdt syfte vänder sig till en särskild åldersklass i nationen, den vuxna ungdomen, hvars inre anlag och behof måste på ett bestämdt sätt färga vår skola. Därföre går det icke väl, om t. ex. prester eller landtbrukare, utan att noga och grundligt hafva öfvertänkt och satt sig in i dessa saker, söka att dana och leda en folkhög- skola. Denna blifver i så fall endast ett uppkok på andra mer eller mindre för henne främmande läroanstalter; man ingår mellan henne och dem en oäkta allians, man sätter hop ett fult unionsmärke af mot hvarandra skrikande färger. Ren folk- högskoleflagg må svaja öfver vår svenska folkhögskola! Må gärna goda lån göras och insmältas i vår sak, men de skola präglas af dennas idé och icke spränga den isär. Tre villkor anser jag oeftergifliga, för att denna idé må kunna sägas hafva blifvit förverkligad: l:o) Folkhögskolan skall vara en ungdoms- och icke en barnskola. 2:0) Hon skall vara en skola för medborgerlig och mänsk- lig (humanistisk) upplysning och väckelse, icke blott för prak- tisk fackbildning. 3:o) Metoden skall vara fri, och det lefvande muntliga ordet samt lärarens personlighet skola mera än läroboken vara hufvudsak. Ingen föreståndare och ingen styrelse hafva rätt att efter godtycke förrycka folkhögskolans idé, ty de äro dennas tjänare och icke dess herrar! * * * Må vi i vår egenskap af folklärare ständigt genomstrålas och värmas af denna klart uppfattade idé! Vi skola då kunna medverka till, att ett dugande framtidssläkte danas, som på arbetets, hemmets, medborgarelifvets och religionens fält går fram med godt och fullviktigt utsäde i såningsskäppan. 222 FOLKHÖGSKOLANS IDEALA UPPGIFT. Vi skola nä detta mål, om en ideal lifsuppfattning, varm och bländande som en himmelens blixt, vinner utrymme i de ungas själar, där den skall belysa månget viktigt område af deras tanke- och viljelif. Det skulle högligen glädja mig, om hvad jag här i detta föredrag framhållit blefve behjärtadt äfven af de myndigheter, som så frikostigt upprätthållit de svenska folkhögskolorna. Det vore mer än sorgligt, om t. ex. ett landsting så handlade, att en folkhögskola nedlades i stället för understöddes, när sä be- höfdes; det vore ju ett nytt bevis på, huru ringa nationellt medvetande icke sällan röjer sig hos svenskarne. Ty det vore just ur svensk synpunkt oförsvarligt, om en myndighet ned- sloge den enda anstalt, som arbetar för att i den värnpliktiga landsbygdsungdomen ingjuta svenskhetens anda! Jag skulle äfven känna mig lycklig och väl tillfreds, om jag med detta föredrag styrkt hos någon en redan vunnen öf- vertygelse eller kanske till och med hos någon ung man af de här närvarande väckt en första kärlek till den sak, som samlat oss här och som kan och bör varda en verklig makt i det svenska folkets lif. Ärade yrkesbröder! Om vi understundom i motgångens och nedstämningens timmar känna tron på vår egen lifsuppgift svag, låtom oss då, liksom människofiskarena vid Genesarets sjö, uppriktigt tänka: »Herre, föröka vår tro!» (Sedan detta föredrag hölls, har jag läst några uttalanden från tvenne engelska statsmän, och som deras tankegång sammanfaller med mitt föredrags, vill jag här efter »Stockh. Dagbl.» [3 dec. 1892] referera deras ord. F. d. finansministern Goschen, som presiderade vid »Sällskapets för ut- sträckt universitetsbildning» årsmöte i London d. å., »varnade mot den be- nägenhet, som förefinnes att låta ren teknisk undervisning och naturvetenskap få alltför stor öfverhand i studierna. Det vore nog viktigt att genom studier skaffa sig ett lefvebröd och förbättra sin ställning, men lika nödvändigt vore att höja intelligensen och moralen och få en rätt uppfattning af ens plikter såsom medborgare. Tal:s personliga åsikt vore, att försummandet af histo- riens studium i England gränsade till skandal. Hvilket politiskt läger man än tillhörde, måste man medgifva, att kunskap om det förflutna vore alldeles oundgänglig för den, som rätt skulle sköta sina plikter såsom medborgare.» Man borde, sade talaren, gifva »kurser af föreläsningar, som handlade om, hur den stat uppstått, hvaraf engelsmännen vore medborgare, hvilka orsaker bidragit till dess storhet och hvad som hindrat utvecklingen.» En annan minister, mr J. JBryce, talade äfven om vikten af historiens studium; han framhöll, att genom historiska studier främjades en sann pa- triotism. För att dana goda medborgare borde de unga undervisas i sam- hällets lagar och utveckling.) Om sjelfverksamheten vid undervis- ningen i moderna språk. Medan språkfrågan väntar på sin slutliga lösning, vore det kanhända lämpligt att något litet egna sin uppmärksamhet åt den metod man har, så att den icke faller ihop, innan man är beredd att föra en ny i elden. I den pedagogiska litteraturen har — betecknande nog — på sista tiden framträdt försök i denna rikt- ning, och i den tanke, att man med rätt lindriga medel kan inför den stora, i språkfrågan mycket kritiska allmänheten ställa den gamla metoden i ett något mildare ljus, har jag på försök skrifvit följande. Det är nämligen min tro, att om den gamla metoden i någon mån beflitat sig om åskådning och sjelfverksamhet, så skulle an- loppet från den nya aldrig blifvit så häftigt, om det ens blifvit tal om någon ny metod, och vi skulle ej befunnit oss i nuvarande förbistringstillstånd, ur hvilket, tror jag, endast tvänne utgångar finnas; den ena: återvändande till det gamla, den andra: först en fullständig omgestaltning af skolans språkschema och sedan infö- rande af en ny metod — hvilken helt säkert icke blir så radikal som den quousqvistiska. Det är visserligen sant, att med liknelser kan man bevisa allt, men det synes mig, att om någonsin, så är i fråga om den nya metoden och den gamla skolplanen liknelsen om »nytt vin på gamla flaskor» på sin plats. På grund häraf fullkomligt lugn för att pånyttfödelsen icke kommer i brådrasket, anser jag det som en plikt att med omsorg, om också icke med pietet, söka hjelpa upp det gamla. Länge och mest på allra sista tiden har man klagat öfver brist på sjelfverksamhet i skolorna. Särskildt har man i fråga om de moderna språken anmärkt, att metoden är formalistisk och tråkig. Nu är det min tro, att i samma mån som sjelfverksam- heten ökas, stiger också intresset, och är det följaktligen speciel- 224 SJELFVERKSAMHETEN vid UNDERVISNINGEN i MODERNA SPRÅK. lare uttryckt min afsikt att i det följande behandla frågan om intressets höjande genom sjelfverksamhet. Ingenting är nytt under solen och allra minst i pedagogiken; därför torde man icke förvåna sig öfver att större delen af mina förslag är bekanta saker, min mening är endast att sammanföra och om möjligt komplettera de möjligheter, som finnas till höjande af sjelfverksamheten vid språkundervisningen. Jag vill redan från början hafva påpekadt, att min idé dock i ett väsentligt fall skiljer sig från de förslag i samma riktning, som jag hört framställas. Det är nämligen icke min mening att införa något extra studium utom skolan, vare sig under ferierna eller på fristunderna under terminen; det är hufvudsakligen sjelf- verksamhetens höjande i skolan, under sjelfva lektionstimmarne, som jag åsyftar. Reformen, om jag så får kalla den, blir därige- nom lärarens sak och på grund däraf mindre svär att genomföra. Men jag öfvergår nu till sjelfva saken. 1:0) Fortsättning eller utveckling af ett gifvet tema. När de- klinationen af t. ex. der Knabe skall inläras, är det meningslöst och söfvande, om lärjungen A. läser upp alla kasus i ett andetag. Låt A. säga nominativen, den bakomsittande, d. v. s. B., reser sig genast — utan lärarens tillsägelse — och säger genitiven.* Härigenom har han visserligen icke uträttat något storverk, men han har gjort något utan direkt befallning och känner genast litet mera intresse. C. nämner dativen o. s. v. Detta kan praktiseras med alla möjliga paradigmer, och efter några timmars öfning går det hela som en dans och med lif och lust. Naturligtvis är detta den allra enklaste formen af den sjelfverksamhet, hvarom jag talar. — En högre grad är följande. Läraren i franska frågar: »Hvad heter ’jag har burit’?» Eleven X.: »j’ai porté.» Straxt reser sig Y. och säger t. ex.: »j’ai fermé», Z. på samma sätt t. ex.: »j ai trouvé». Äfven detta kan varieras i oändlighet. 2:0) Framsägande af analoga ord och uttryck. När lärjnn- garne i en explikationslexa få ordet »la Subde», brukar en or- dentlig lärare förr eller senare fråga hvad Frankrike och andra länder heta på franska. I stället bör nu sequens uppmanas att säga ett annat lands namn, lärjungen G. nämner då t. ex »la Franee», H. »1’Angleterre» o. v. s. Ett synnerligen tacksamt fält * Här kunde någon invända, att detta också är meningslöst, och att man borde taga steget fullt ut, d. v. s- endast låta en kasus utsägas i en fras. Men först och främst kan hvarje kasus, och det rätt ofta, utsägas en- samt, t. ex. i svar på frågor, och vidare tillåter naturligtvis tiden icke en så långsam om också fullt rationell metod. SJELFVERKSAMHETEN vid UNDERVISNINGEN i MODERNA SPRÅK. 225 för dylika öfningar bereda räkneorden med udda och jämna tal, multiplikationstabell etc. Härigenom vinnes bland annat den stora fördelen, att lärjungen får utsäga en mängd ord och uttryck utan att förut höra svenskan. På sä sätt blir det en möjlighet för honom att tänka på det utländska språket, hvarförutan en ordent- lig talöfning knappast kan komma till stånd. Detta syfte befor- dras naturligtvis ännu mer genom följande moment. 3: o) Fråga och svar efter gifven formel. Läraren tillsäger A.: »Öfversätt: Hvems är boken’?» Låter därpå hans knäkamrat öfversätta: »Det är min.» På lärarens vink reser sig B. och sä- ger t. ex.: »Wessen ist die Miitze?» och kamraten svarar: »Es ist die meinige», etc. Ett annat exempel: A.: »How old are you?» Kamraten: »I am fifteen years», etc. etc. Denna öfning förbere- der äfven till den svåraste sidan af konversationen på det utländ- ska språket: samtal lärjungarne emellan. Ungefär samma idé ligger till grund för Inez Wigerts nyligen utgifna Franska Tdlöfningar. 4:0) Skrifning på taflan af kortare satser. Denna öfning, som är af stort intresse för så väl lärjungar som lärare, är, så vidt jag vet, alldeles ny. En elev framskickas till taflan och får till- sägelsen: »Skrif hvad du vill på franska» (eller engelska o. s. v.). Det kan ju hända, att en och annan blir förbluffad, men om man tar någon af de mera försigkomna först, är isen snart bruten, och tilloppet på sådana, som vilja fram, blir nästan besvärande. Jag vill här meddela några exempel på 4:de och 5:te klassisters fun- deringar i främmande dräkt: »J’ai faim et soif; Jai vu le roi et la reine; Stockholm est une belle ville; J ai fait la guerre å Na- poléon; Alfred est mon bon ami; B — r est un enfant terrible» (en gliring af författaren-skribenten åt den mycket barnsliga eleven B—r). Eller: »I like potatoes; We dine at four; My brother hates smoking; I took a big stone and threw it at the window; Do you speak English?- Yes, I do» etc. etc. Man skulle häremot kunna invända, att lärjungen hemma kan sätta ihop en dylik fras och ha på lager. Detta är möjligt, men han har då i alla hän- delser lärt sig något, och läraren bör vara tacksam därför. •— I sammanhang härmed vill jag påpeka, att öfningar med defekta satser enl. Berlitz m. fl. visserligen befrämja samma syfte, men här icke kunna tagas med, emedan de förutsätta en särskildt där- för afsedd lärobok. Alla ofvanstående öfningar höra företrädesvis till skolans nedre stadium. Innan jag går vidare, vill jag bemöta de invändningar, som häremot kunna göras, och lemna några nödvändiga upplysningar. Verdancli, 1892. 15 226 SJELFVERKSAMHETEN VIDUNDERVISNINGEN I MODERNA SPRÅK. Meningen med ofvanstående är icke att införa någon ny me- tod, som ängsligt skulle följas i alla dess konsekvenser, utan endast att påpeka en lättare och för alla parter angenäm princip för form- lärans inöfning äfven med syfte att göra detta torra kapitel af grammatikan till medel och förberedelse för talöfning. Endast när det så faller sig lämpligt, bör läraren dä och då under lektionen använda den som ett omvexlande och — tranchons le mot — väckande element i bokstaflig mening. Den bör liksom utgöra den röda tråden i undervisningen på det lägre stadiet. Man skall för- modligen invända, att denna princip förutsätter det ur pedagogisk synpunkt fördömliga sättet att låta lärjungarne komma upp i den ordning de inneha i klassen. Detta är sant, men man skall snart finna, att det icke utgör någon olägenhet. Om man t. ex. börjar med n:o 1, bör man ordna så, att den bakomsittande räknas som sequens. När raden, som vi antaga har 6 elever, är slut, pekar man icke på n:o 7, utan på hvilken annan rad som helst och då i dess början eller midt inuti, efter behag. Man kan naturligtvis äfven taga klassen i andra riktningar för ombytes skull. Däraf följer, att eleverna aldrig äro säkra, och vid de vanliga paradig- merna genomgås en klass på ett trettiotal elever på ett par mi- nuter, hvilket allt gör, att metoden långt ifrån att invagga i sä- kerhet tvärtom sätter lif och uppmärksamhet i lärjungarne och dessutom är tidsbesparande. En obestridlig fördel eger metoden, som ensamt den torde kunna skaffa den sympatier: den är kraft- besparande för läraren, ty denne slipper att ideligen anstränga sina lungor för hvarje gång en ny lärjunge skall tillfrågas. När båda parterna blifvit mera vana, kan t. ex. en lektion med räkneorden gå, under det läraren blott yttrar några få ord och klassen likväl är i full verksamhet. Jag öfvergår nu till sådana öfningar, som hufvudsakligen falla inom de öfre klassernas * område. ' 5:0) Comptes rendus på det främmande språket. När en be- rättelse eller en del däraf blifvit vederbörligen öfversätt och för- klarad, ger läraren ett par elever i uppdrag att till nästa lektion göra en kortfattad framställning af det lästa. Detta kan bli ett extra-arbete, men det behöfver icke vara det, ty de föredragande kunna för den gången slippa explikationslexan. En dylik öfning kan, hvad franskan beträffar, företagas redan i 6:1. Den. före- dragande stiger fram till katedern och berättar utan koncept och * De under mom. 8 upptagna öfningarne kunna naturligtvis äfven an- vändas å det lägre stadiet, särskildt i tyska och engelska. SJELFVERKSAMHETEN VID UNDERVISNINGEN I MODERNA SPRÅK. 227 utan ringaste afbrott af läraren. Sedan diskuteras ocli kritiseras föredraget på vanligt sätt. Till de lärare, som icke användt dylika öfningar, skulle jag vilja gifva det rådet att strängeligen ålägga lärjungarne att göra sin exposé kortfattad. Klart är, att en dylik öfning icke får förekomma allt för ofta. Vinsten däraf med af- seende på sjelfverksamheten torde vara odisputabel. 6:o) Fria skriftliga kompositioner. Detta är en öfning, som blifvit så mycket diskuterad, att en närmare redogörelse för hvad som därmed menas torde vara öfverflödig. Jag lemnar oafgjordt, huruvida den, såsom föreslaget blifvit, kan ersätta abiturientstilen, men utan betänklighet torde man då och då kunna använda den såsom omvexling från den vanliga temaskrifningen. Emellertid är min erfarenhet den, att absolut fri komposition öfverstiger lärjun- garnes krafter, åtminstone hvad franskan beträffar, och att resul- tatet på grund däraf blir nedslående för så väl lärare som lär- jungar. Bäst är därför att inskränka sig till reproducerande upp- satser. Läraren väljer en tämligen lätt berättelse, redogör först för obekanta eller svårare ord och uttryck och läser -sedan upp be- rättelsen. Sedan han förvissat sig om, att alla förstå, göres en kriadisposition på vanligt sätt, ehuru hufvudpunkterna skrifvas upp på det främmande språket. Nu har äfven en medelmåttig lärjunge tillräcklig grund att bygga på, och arbetet med rättandet blir ej allt för mödosamt. Naturligtvis är det ingenting, som hindrar, att endast de bästa eleverna eller de, som så önska, få en dylik upp- gift — och då skulle möjligen absolut fri komposition kunna an- vändas — under det de svagare få ett vanligt tema. 7:o) Skriftlig öfversättning utan hjelpreda. Sedan ett kapitel i gramm. blifvit vederbörligen läst och förklaradt, sätter läraren ihop en profskrifning, som ger talrika exempel på detta kapitel och som till innehållet utgör en variation af ett nyss läst expli- kationsstycke. Om läraren finner sig föranlåten meddela några upplysningar, bör detta ske i början af timmen, för att skrifningen icke ständigt må afbrytas. Genom denna öfning, som måhända blir formen för framtidens temaskrifning, och till hvilken jag skall söka återkomma en annan gång, befrämjas i hög grad det syftet att frigöra eleven från slafveriet under ordbok och grammatik. 8:o) Tdlöfningar. Härmed kommer jag in på ett kapitel, som knappast varit föremål för diskussion. Ty visserligen har man behandlat frågan om talöfningarnes lämplighet och berätti- gande, men icke om de olika sätt, hvarpå de kunna praktiskt an- ordnas, samt de olika metodernas fördelar och olägenheter i för- 228 SJELFVERKSAMHETEN VID UNDERVISNINGEN I MODERNA SPRÅK. hållande till hvarandra. I den tanke, att talöfningarne i alla händelser icke kunna skada såsom sjelfklart ledande till sjelfverk- samhetens höjande, vill jag här behandla de möjligheter, som finnas. Man skulle kunna indela talöfningarne i tre slag, dock under er- kännande däraf, att de olika arterna starkt gripa in i hvarandra och väl också ibland kunna tänkas sammanfalla: l:o) Åskådning smetoden. Utan tvekan sätter jag denna främst, icke blott såsom den lättaste, utan äfven som den i alla afseenden naturligaste och bästa. Också ha vi den fördelen att ega en fullt utbildad metod med läroböcker, som stödja sig på åskådningens principer: den Berlitz ska. Trots det myckna, som anföres mot denna, torde den i vissa afseenden vara beundransvärd. Särskildt i de första enkla, osökta lektionerna leder den till det förvånande resultatet, att lärjungarne verkligen tänka på det utländska språket. Men om de första lektionerna äro verkligt angenäma stunder, är det tyvärr å andra sidan ett faktum, att metoden i sin fortgång blir af mindre och mindre intresse, beroende därpå, att de natur- liga resurserna snart äro uttömda och få lemna rum för mera konstlade. Med äldre elever är metoden vanligen mindre använd- bar på grund af det barnsliga i dess anläggning, och om man drif- ver den allt för flitigt, uppkommer snart leda. Dock torde den ovillkorligen få anses som den bästa vid de första försöken till talöfning. En form af åskådningsundervisning sker genom användande af väggtaflor, föreställande vanliga förhållanden i lifvet. Detta visar sig alltid väcka lifligt intresse, särskildt hos yngre lärjungar, och borde väl dylika taflor, med språkundervisningens nuvarande utveckling, icke saknas i någon skola. Dylika taflor införda i läro- böckerna äro också att rekommendera. 2:o) Utfrågning smetoden. Med utfrågningsmetoden menar jag sättet att med användande af de i boken förekommande orden på det utländska språket utfråga lexans innehåll. Denna torde vara den vanligaste formen för talöfning och är väl äfven för läraren något mindre besvärlig än den Berlitz’ska. Den fordrar nämligen icke särskild lärobok och ej heller någon synnerligen genomtänkt planläggning. Men hvad den förutsätter är verklig kompetens och framför allt smak hos läraren, och därigenom blir den kanske den allra svåraste. Ty ingen talmetod kan så lätt bli fadd eller rent af löjlig som denna, och ofta nog blir konversationen af den art, som kan belysas med exemplet: »Hvad var vackert? Vädret. Hvad var vädret? Vackert.» På grund häraf bör man, om denna metod med fördel skall kunna användas, skaffa sig lektyr, som SJELFVERKSAMHETEN vid UNDERVISNINGEN i MODERNA SPRÅK. 229 innehåller talrika realia, såsom geografiska förhållanden, naturbe- skrifningar etc. De allra nyaste elementar- och läseböckerna äro också uppställda efter denna princip, och det är därför som de så lätt drabbas af den anmärkningen, att de »krypa utefter jorden». Tämligen innehållsrika berättelser kunna ock begagnas, men teater- stycken äro otacksamma och konversationsstycken alldeles ofrukt- bara. Parlörernas eller »Talspråkens» lämplighet för att lära språ- kets talande blir också allt mer och mer betvifiad; dock måste härifrån undantagas sådana, som äro metodiskt uppställda för tal- öfningar, t. ex. Inez Wigerts Franska Talöfningar. Den nu omordade metoden torde vara den, som har utsigt att hålla i sig längst, liksom den också har de älsta anorna. Den kommer liksom realismen i litteraturen och går sin väg, så snart den hunnit blifva gammal. Och på så sätt kommer det att blifva, tills i en aflägsen framtid kommunikationerna bli så storartade, att talspråket allmänt läres på det enda ställe, där det är fullt möjligt och naturligt, nämligen i det främmande landet. Dess- förinnan är det möjligt, att ett öfvergångsstadium inträder på så sätt, att språkundervisningen i våra skolor meddelas af infödda lärare med en bildning motsvarande våra elementarlärares. De s. k. språklektorernas anställande vid universiteten torde kunna betraktas som ett steg i den riktningen. 3:0) Reproduktionsmetoden. Denna tillgår så, att läraren efter nödig preparation läser upp en liten intressant berättelse, helst en anekdot af roande innehåll, och sedan utfrågar innehållet samt slutligen ber någon mera försigkommen lärjunge berätta den om igen. Denna metod synes vara ungefär samma som den föregå- ende, men skillnaden är dock betydlig. Ty först och främst utgör den ' använda berättelsen icke en lexa, och för det andra är dess innehåll för eleven ännu så nytt, att han behöfver använda både minne och väl äfven uppfinningsförmåga för att svara på frågorna, då ju svaren vid den förra metoden äro gifna på förhand. På denna skillnad beror också dess öfverlägsenhet: den förefaller vida mindre sökt och väcker därför betydligt större intresse. För lä- raren blir den jämförelsevis lätt, särskildt därigenom att förträff- liga läroböcker äro utgifna efter denna metod, nämligen E. Rodhes Talöfningar. I förbigående må nämnas, att jag i ett par punkter ej är ense med denne författare, så som han i inledningen fram- ställt metoden. Att, såsom han vill, lärjungarne skola äga boken och veta, hvilket stycke som skall uppläsas, förtager, enligt min tanke, dessa öfningar deras förnämsta behag: elevens njutning att på det främmande språket kunna uppfatta ett absolut nytt innehåll 230 SJELFVERKSAMHETEN VID UNDERVISNINGEN I MODERNA SPRÅK. och lärarens tillfredsställelse häröfver. Skillnaden blir den samma som mellan lösandet af ett obekant problem och genomgåendet af ett, hvars lösning man känner. Vidare anser jag erfarenheten hafva lärt mig, att lärjungens reproduktion af berättelsen är en vida svårare uppgift än utfrågningen och därför bör sättas sist. Men om denna metod har sina fördelar, så har den å andra sidan också sina svagheter. Dit hör i främsta rummet, att den måste spela en jämförelsevis obetydlig roll såsom gifvande föga solida resultat, och att den mera är att betrakta som ett medel till angenäm omvexling från det vanliga »tröskandet». Vidare är det att märka, att den först får användas på ett något så när framskridet stadium. Med stöd af ofvanstående korta framställning skulle man så- lunda kunna använda de olika talmetoderna på så sätt, att åskåd- ningsmetod&n, närmast då den Berlitz‘ska, leder oss på de första intressanta stegen, utfrågning smetoden visar den långa, mödosamma, enformiga vägen uppåt, och reproduktionsmetoden för till en hvilo- punkt, hvarifrån man kan blicka mera fritt omkring sig. När man kommit till en nöjaktig reproduktion, som i bästa fall kan försiggå genom samtal lärjungarne emellan, så är enligt min fulla öfvertygelse skolans uppgift slut, och lifvet får lära resten. Kan- hända skulle illusionerna om undervisning i språkets talande icke så ofta och så grymt krossas, om man föresatte sig detta mera blygsamma mål. För den händelse denna uppsats skulle komma under ögonen på någon lärare, som förut ej användt talöfningar, men ämnar börja därmed, vill jag meddela en och annan iakttagelse, som kanske kunde tjena till någon ledning: l:o) Läraren bör icke göra sig för stora illusioner på grund af de första lektionerna, ty dessa gå alltid utmärkt. 2:0) Man kan vid talöfningar aldrig gå långsamt nog tillväga, ty kan man icke få flertalet att följa med, är bäst att låta bli. 3:o) Tala blott om de allra enklaste saker! Denna uppma- ning framställer jag icke blott för lärjungens utan ännu mer för lärarens skull, ty han skall snart märka, .att han trots sin större eller mindre färdighet i språkets talande kan komma i sticket vid ganska vanliga saker. . 4:0) De yttre förhållandena i en skola göra naturligtvis en talöfning mer eller mindre konstlad, och ett verkligt samtal kan väl knappast komma till stånd, om läraren skall sitta i kate- dern och predika till hela klassen. Därför är det som omvexling lämpligt att gå mellan bänkraderna och vända sig till en och SJELFVERKSAMHETEN vid UNDERVISNINGEN i MODERNA SPRÅK. 231 annan särskildt oeli fråga honom om livad som speciellt intresse- rar honom. 5:0) En lärare, som i allmänhet har svårt att upprätthålla disciplinen, torde göra bäst i att låta bli talöfningar, emedan de ytterst lätt locka till sjelfsvåld. Efter denna framställning af de förnämsta medlen till sjelf- verksamhetens höjande kunde min uppsats visserligen vara slut, men det förefaller mig, som om jag ej honnétement kunde undandraga mig att nämna något om en därmed nära sammanhängande fråga: ^^reparationens lämplighet. Intet pedagogiskt spörsmål torde vara ömtåligare än detta, det veta vi alla. Jag vill emellertid uttala som min åsigt, att så, som preparationen skötes vid våra förnäm- ligare läroverk, går den ofta till öfverdrift och torde med skäl kunna jämföras med de läkemedel, som bota ett organ, under det de förstöra andra. Och hvad preparationen förstör det är just, hågen för sjelfverksamhet. Denna åsigt har många anhängare, och jag vill endast foga ett och annat till de skäl, som tala för den- samma med afseende på de moderna språken. All läsning i skolan torde utom det mera påtagliga målet därjämte ha till ändamål att utbilda lärjungarne till tänkande menniskor. Härtill lemnar en förståndigt skött språkundervisning det bästa tillfälle, men den för- felar sitt ändamål, om alla eller de flesta svårigheterna på förhand undanrödjas, så att det hela blir en vanlig minneslexa. Hur in- tresset försvinner genom för mycken hjelp, kan man iakttaga hos en gosse, som lär sig en explikationslexa förmedelst svensk version. Och hvad som gör, att en grammatiklektion kan bli icke blott dräglig utan till och med ett nöje för båda parterna, det är, att sedan eleverna läst på och fattat så godt de kunnat, läraren pröf- var deras förmåga att tillämpa reglerna i kinkigare fall. För att taga ett exempel finnes det lärare, som anse för sin skyldighet att preparera en sådan fras som »quelques-uns ne comprennent pas cela». Detta kanske för ett ögonblick fängslar uppmärksamheten, men in- tresset kan ej jämföras med det, som lärjungen visar, när han oförberedt får sig exemplet förelagdt. En egendomlig följd af preparationen är följande. Allmänt klagas på öfveransträngning i skolorna, och sannerligen läraren ibland förstår, hur elevernas tid kan räcka till. Men frågar man dem sjelfva, får man till sin förvåning höra, att de anse sig ha det makligt nog. Och hvad mera är: de flesta föräldrar — inom min erfarenhet alla, hvilkas söner ej äro till studier komplett omöjliga — klaga öfver, att gossarne ej ha tillräckligt att göra! Orsakerna till detta egendom- liga förhållande kunna vara många, men den förnämsta torde med 282 SJELFVERKSAMHETEN VID UNDERVISNINGEN I MODERNA SPRÅK. fog kunna sökas i preparationen. Och huru högt i anseende pre- parationen står pä vissa häll, därom torde följande vittna. En tysk professor var för nägot är sedan i Sverige i och för pedagogiska studier och hörde därvid bland annat en lektion i 6:1, i fransk explikation. När en bekant till den lärare, som skött lektionen, frägade: »Nå, hvad tycker Ni om d:r X.?» sä blef tyskens enda svar och enda kritik: »Er präpariert nicht». Att sätta gränserna för en mättfall preparation är svärt, men skulle jag för de moderna spräken vilja föreslä: i explikationen ingen preparation, i grammatiken endast förklaring öfver det, som i läroboken är uttryckt pä ett oklart eller vilseledande sätt,* vid temaskrifningen en mera aktiv preparation, nämligen meddelande af sädana. uttryck, som eleven antagligen icke kan fä i lexica. På det hela taget borde som allmän regel gälla: bättre att preparera för litet än för mycket. * Särskildt viktigt är, att om en regel skall ändras, detta göres, innan den af eleven inläres. För öfrigt borde ändringar i reglerna förekomma vida mindre än vanligen är fallet, ty de inverka i många afseenden menligt, för att icke tala om, att de ofta äro oberättigade. Så t. ex. är det ytterst van- ligt, att lärarne i franska ändra lärobokens regel om »vokal och stumt h» till »vokalljud», hvilket naturligtvis är orätt, då ju aspireradt h också är vokalljud. Nft. Om teckningen såsom ett tankens uttrycksmedel. Några reflexioner med anledning af Ehrhardts fysikaliska väggtaflor. För Verdandi af professor Friedrich Stulz. (Öfversättning från förf:s manuskript.) Mycket har under de senaste åren talats och skrifvits an- gående teckningens betydelse för undervisning och uppfostran. Dessa undersökningar hafva dock för det mesta haft till före- mål teckning såsom själfständigt läroämne. Med afseende på så- väl frihandsteckning som liniar-teckning hafva de mål, som böra eftersträfvas, fått sin noggrant bestämda plats i planen för undervisningen. Visserligen hafva inga ovilkorliga före- skrifter gjort sig gällande i fråga om hvilken metod som bör följas; men i allmänhet finnes i skolprogrammen angifvet det tillvägagående, som läraren funnit mest ändamålsenligt. Målet för denna undervisning i teckning vexlar allt efter de olika läroanstalterna. Vid real-läroverk och tekniska sko- lor, där teknici och konstnärer utbildas, teckna lärjungarna för att lära sig teckna, d. v. s. för att uppnå en viss för deras kall erforderlig färdighet. Här har sålunda teckningen sitt än- damål i sig själf. Annorlunda ställer sig saken vid latinsko- lorna. Här bör lärjungen genom en planmässig undervisning i teckning bringas därhän, att han får en rätt uppfattning af den bildande konstens alster. I bada fallen, såväl då tecknin- gen är mål som då den är blott medel, eftersträfvas och vin- nes i någon mån, som biprodukt, en viss ögats och handens färdighet. Vi bruka emellertid i våra skolor taga lärjungarnas för- måga att teckna i anspråk äfven för annat än den egentliga 234 OM TECKNINGEN SÅSOM ETT TANKENS UTTRYCKSMEDEL. teckningsundervisningen. Vi teckna också under språk- och historielektionerna, under matematiklektionerna och framför allt vid undervisningen i naturkunskap. Detta slags teckning, som blott är bisak och tillgripes när lägligt tillfälle yppar sig, är dock enligt min åsikt ej mindre viktig än den, som öfvas vid den egentliga teckningsundervisningen. Men vilja vi för oss klargöra den uppgift, som tillkommer detta slag af tecknande, det mål, som därigenom bör uppnås, och det tillvägagående, som därvidlag är mest ändamålsenligt, så måste vi gå tillbaka till en undersökning af begreppet teckna. Att teckna är enligt professor Rosenthal icke en konst, som blott kan läras af dem, hvilka visa särskilda anlag där- för. Det kan vara en konst, men är i och för sig blott ett medel att uttrycka tankar, är alltså, liksom språket, ett med- delelsemedel. Vissa begrepp kunna mycket bättre meddelas genom en teckning än genom ord, ja, ofta är det rent af en omöjlighet att göra sig en riktig föreställning om en sak utan hjälp af en teckning. Lära sig att teckna vill således säga det samma som att vinna ökad förmåga att gifva uttryck åt sina tankar, att utsträcka skrifkonsten in på ett nytt område, dit den, lämnad åt sig själf, ännu ej kan hinna. Af alldeles samma skäl som vi lära oss skrifva, måste vi således lära oss teckna. Att underlåta det, emedan man ej har anlag för konstnärlig teckning, vore lika obefogadt som om man ej ville lära sig skrifva, emedan man ej kunde bli kalligraf. Vi hafva nu, som ofvan blifvit sagdt, vid undervisning i hvilket ämne som helst för vana att genom en teckning på svarta taflan klargöra för lärjungarne sådana saker, som blott med svårighet eller genom omständliga redogörelser kunna i ord återgifvas. Den omständigheten att lärjungen ser bilden uppstå inför sina ögon på svarta taflan, bidrager synnerligen mycket till att underlätta uppfattningen däraf; det blir på detta sätt knappast möjligt att förbise någon väsentlig del af figuren. Inskränker läraren sig däremot uteslutande till för- klaring af väggtaflor, om sådana finnas att tillgå, ligger den faran ganska nära, att vigtiga delar undgå uppmärksamheten eller att väsentligt och oväsentligt förblandas; i synnerhet inträf- far detta, då taflan återger en perspektivisk bild af föremålet. Vi nöja oss emellertid ej med att -klargöra en sak, som är svår att återge i ord, medelst en teckning på svarta taflan; vi låta våra lärjungar samtidigt teckna med, ibland i en sär- skild ritbok. Detta har den fördelen med sig, att lärjungen OM TECKNINGEN SÅSOM ETT TANKENS UTTRYCKSMEDEL. 235 blir tvungen att riktigt, noga betrakta den bild, som läraren ritat upp. Om nu lärjungen under följande lektion urminnet kan rita upp bilden på svarta taflan, så kunna vi ju vara för- vissade om att saken blifvit icke blott rätt uppfattad, utan äfven inpräglad i minnet. Genom flitigt användande af denna metod kunna lärjungarne på kort tid bringas därhän, att de icke blott förstå en teckning, utan äfven på egen hand kunna me- delst teckning uttrycka sådana begrepp, som bättre återges på detta sätt än i ord. Att dessa våra lärjungars teckningar ibland, i. s. till en början, blifva ganska bristfälliga, att de äro allt annat än konst- verk, bör ej verka afskräckande. Vi äro nämligen i främsta rummet angelägna ej om en vacker, utan om en riktig bild af det ifrågavarande föremålet. För oss är detta tecknande en gång för alla ej mål, blott ett ypperligt medel att tvinga lärjungarna till riktiga iakttagelser och att sedan inprägla de gjorda iaktta- gelserna. Det viktiga härvidlag är ej, att lärjungen åstadkom- mer goda teckningar — för öfrigt kan den egentliga undervis- ningen i teckning ej hafva något annat än godt af detta slags tecknande och tvärtom — det viktiga är, att hans anlag blifva utvecklade. Och att anlaget att uttrycka vissa begrepp medelst teckning verkligen ligger i människonaturen, därpå, kunna vi se dagliga bevis i barnkammaren, där de små uttrycka sina tankar i bilder, tecknade med kol på väggen eller med griffel på griffeltafan. Första vilköret för detta slags tecknande är naturligtvis, att läraren från början är angelägen om största möjliga, enkel- het; allt oväsentligt, allt som är bisak och försvårar uppfatt- ningen måste utelämnas. ■ Perspektiviska teckningar måste där- för så vidt möjligt undvikas; det bästa är att inskränka sig till horisontal- och vertikalprojektioner eller genomskärningar, tagna efter ett symmetriplan. Vid detta slags teckning gäller det således, som ofvan blif- vit sagdt, hufvudsakligen att utveckla ett i människonaturen slumrande anlag. Tillfälle härtill erbjuda i mer eller mindre mån alla undervisningsämnen, de språkligt-historiska såväl som de matematiskt-naturvetenskapliga, dessa senare dock i ojämför- ligt högre grad. Då t. ex. under en historielektion vid skildringen af ett slag läraren inför lärjungarnes ögon på svarta taflan uppritar en plan öfver detta och hela tiden låter sina lärjungar rita ef- ter, så få dessa en mycket klarare föreställning om hela för- 236 OM TECKNINGEN SÅSOM ETT TANKENS UTTRYCKSMEDEL. loppet än blotta skildringen i ord, den må nu ha varit hur liflig som hälst, skulle kunnat gifva dem. Det är lätt att inse hvarpå detta beror. I förra fallet försiggår nämligen tilleg- nandet medelst två sinnen samtidigt, och intrycket blir följakt- ligen intensivare och varaktigare. Äfven vid geografiundervisningen utföra vi inför lärjungar- nes ögon skizzer på svarta taflan, hvilka dessa rita efter i sina ritböcker. Härigenom icke blott underlättas uppfattningen af kartan, utan de egendomliga formerna och linierna inpräglas äfven bättre i minnet. Vid undervisning i matematik och naturkunnighet äro vi ofta rent af tvungna att gripa till teckning såsom enda medlet att åskådliggöra det, som skall meddelas. Det gifves t. ex. bladformer, af hvilka vi äfven med den noggrannaste och sorg- fälligaste beskrifning ej kunna ge våra lärjungar en riktig bild utan teckning. Vissa förlopp, såsom t. ex. en plantas eller en insekts olika utvecklingsstadier, kunna äfven mycket bättre för- klaras med tillhjälp af en teckning, än med blotta ord. Vid repetition af det genomgångna behöfver då lärjungen blott ka- sta en blick i sin egen ritbok för att friska upp det, som i någon mån fallit honom ur minnet. Vid undervisningen i fy- sik och kemi har man hitintills begagnat sig af detta slags teckning som metodiskt hjälpmedel, så till vida som man ge- nom ritningar på svarta taflan förklarat apparater eller hela anordningar för experiment och tillhållit lärjungarna att införa dessa skizzer i sina ritböcker. Det förstås af sig själft, att dessa lärarens ritningar på svarta taflan hvarken få ersätta ex- periment eller utesluta ett flitigt användande af väggtaflor. Ett nytt steg framåt i användandet af teckning som me- del att underlätta och åskådliggöra vid undervisningen i fy- sik har helt nyligen tagits af professor Ehrhardt, lärare i fy- sik vid realskolan i Karlsruhe. Han icke blott tecknar på svarta taflan och låter sina lärjungar teckna efter apparater och experimentsanordningar, han framställer äfven »apparaten i verksamhet» medelst teckning för sina lärjungar. Detta re- sultat uppnår han på följande sätt. Han förevisar upprepade gånger apparaten eller enskilda delar däraf, på hvilkas sam- verkan det beror att experimentet lyckas; under tiden ritar han upp de rörliga delarnes viktigaste ställningar, som stå i sammanhang med de viktigaste faserna af experimentet, så att man af teckningen kan göra sig ett begrepp om apparatens rörelse och sätt att arbeta. Principen för hans sätt att be- OM TECKNINGEN SÅSOM ETT TANKENS UTTRYCKSMEDEL. 237 gagna sig af ritning framgår af den samling fysikaliska vägg- taflor, som han i början af detta år utgaf på Fr. Gutsch’s for- lag i Karlsruhe. De apparater och fenomen som framställas å dessa taflor äro följande: Uppvisande af Archimedes’ princip medelst den »Archi- mediska cylindern» för kroppar af godtycklig form och krop- par i vätska; luftpumpen, uppvisande af den Boyle’ska (Ma- riotte'ska) lagen; Sixes maximum-minimum-term ometer; appa- rat för att mäta trycket af den mättade ångan från en kokande vätska; kommutatorn; Wagners hammare; Morses telegraf med och utan relais, teckengifvare och teckenmottagare; Ruhmkorff's gnistinduktor (med kvicksilfverafbrytningsapparat); schematisk framställning af dynamo-maskinen; den Grammeska ringen; schematisk framställning af v. Hefner-Altenecks differential- lampa; regnbågens uppkomst, i schematisk framställning. Taflorna, inalles tjuguen planscher, indelas i tre grupper om sju planscher hvardera, på så sätt att första gruppen om- fattar enklare apparater, som böra vara tillgängliga vid hvarje förberedande kurs. Den andra och tredje gruppen innehålla planscher, som äro afsedda för undervisning på ett högre sta- dium. Priset för hela samlingen tillika med redogörelse för dess ändamål och användning är 15 mk. Det sätt, hvarpå ritnin- garna framställas, är så enkelt och öfverskådligt, att äfven en i teckning föga bevandrad lärare på kort tid med ledning af de Ehrhardtska väggtaflorna kan uppöfva sig så pass, att han med fördel kan använda den Ehrhardtska metoden vid sin undervisning. Ehrhardtska väggtaflorna blifva helt visst lika välkomna för fackmannen som för pedagogen som sådan. För den förre innebär Ehrhardts arbete ett afgjordt framsteg på metodikens område hvad undervisningen i fysik beträffar; för den senare ett förträffligt medel att utveckla och utbilda ett af naturen hos människan nedlagdt anlag. Friedrich Stulz. Till Herman Andersson. Diskussion af några punkter i hans anmälan af min Franska Språklära, denna Tidskrift X, 188—92. En recensent har alltid rätt, eller får alltid rätt. Han ristar sina domslut i brons. Författaren, som kommer efter med några repliker, skrifver dem i lösan sand, där de förrinna innan någon hunnit läsa dem. Det är därför vanligen onödigt besvär att re- plikera, duplicera, triplicera och hvad det kan heta. Om jag här handlar mot min egen regel, är det därför, att jag denna gång har att göra med en recensent, som tar noga reda på allt, som skrifves, som är angelägen att pressa fram sanningen ur allt, och som själf inbjudit till diskussion genom att framställa några sina anmärknin- gar såsom frågor eller tvifvel. Eftersom här således är fråga om vetenskaplig diskussion, skall jag ej spilla mycken tid på artigheter och tacksägelser. Må det blott tillåtas mig uttrycka min tillfredsställelse öfver att hafva fått min bok granskad af en så kompetent och samvetsgrann forskare som docenten Andersson, och att uttala mitt hjärtliga tack för den välvillighet, hvarmed han fullgjort denna granskning. Så till saken. Att min ljudlära är »den utförligaste framställning af detta slag, som vi äga på svenska», har föranledt recensenten snarare till ett berömmande än till ett klandrande uttalande. Jag kan icke ha något att invända däremot, men tillåter mig blott erinra, att den Olde-Edström-Gullbergska är betydligt vidlyftigare. — I 2 150 skulle jag icke vilja inta det af recensenten gjorda förslaget till tillägg till genusreglerna; tänk blott på alla femininer på -on, -ion. -eur, -x (croix^ poix^ toux\ -t i har t, part, dot, dent, jument), o. s. v. — La foule des étrangers qui voyagent d Home (Språkl. s. 184) från Voltaire stämmer illa, det är sant, med nu vanligt sätt att tala. Till att ändra Voltaire kunde jag ej besluta mig; men det hade måhända varit lämpligt sätta i en not till voyagent: nu vont. •— Det Buffonska uttrycket dans la Suéde (Språkl. s. 242) kan icke TILL HERMAN ANDERSSON. 239 sägas strida mot någon af Språklärans regler; men väl hade kunnat tilläggas något om dans i denna användning —• hade kunnat, men ej nödvändigt behöfts. — Vous agrée-t-il de monteri (Språkl. s. 157) förefaller recensenten tvunget; mig också; och det har alltid förefallit mig så; men en af mina franska vänner yrkade alldeles bestämdt på dess införande såsom elegantare än det af mig föreslagna Vous plait-ill Samme fransman insatte directement = personligt’ (Språkl. s. 149). — Frasen Tenez-m’en au courant (sid. 210) synes recensenten knappt riktig; han föreslår i stället Tenez-moi au cou- rant. Men.det var just fråga om att ge exempel på ne i förbindelse med en. Det var därför jag i brist på bättre beslöt mig för Tenez-m’en au courant, ehuru uttrycket strider emot vanliga regler och ej är klassiskt; att det går an, vågar jag däremot påstå. Det nyare språ- kets frihet i bruket af en är bekant; jf. t. ex. Si j’écrivais ja- mais mes Mémoires, ceci en serail une des pages les plus émues, Zola, Les romaneiers naturalistes 163; Il gardait. . . des lourdeurs d’homme qui, tout en connaissant fort bien son Paris, nen avait jamais été pénétré par Vesprit de blague et de légéreté spirituelle, ibid. 184. Att efterbilda sådana satser är emellertid ej tillråd- ligt. -—- Satsen II sera toujours des sots pour les envier (ej le croire; sid. 212) har jag tagit ur litteraturen; ty värr kan jag ej uppgifva stället. Att sera så användt är sällsynt, tror jag ock, ty det händer ej ofta, att man uttalar sig om hvad som skall finnas i framtiden. — Tu ne fais pas encore cinq pieds (sid. 218) har af en fransman satts i stället för mitt Tu n’ as pas, etc.; men äfven jag anser det väl vulgärt. — Il est. gentil ä vous de venir me voir (s. 220) skulle jag anse i vårdadt tal lika vanligt som G’est gentil, o. s. v. Jf. det af Platiner2, s. 282, gifna, lika familiära: 11 était bien de sa part de ne pas vous quitter. — Je crois cela par plu- sieurs raisons (s. 244) är ordagrant taget ur Dictionnairc de rAcadémie,’ art. Plusieurs; för öfrigt gifvas t. ex. i Spiers’ Dic- tionnaire Anglais-Frangais (ett af våra bästa konstruktionslexika) uttrycken par une fort bonne raison, par cette raison m. fl.; under art. Reason. Exempel ur litteraturen kunna anföras i mängd; jf. Le malade imaginaire III, 3. — Ce sont gens tres bien (sid. 225) betecknar recensenten såsom ett svårare tryckfel för Ce sont des gens tresbien. Jag är här så långt ifrån att dela hans mening, att jag ej anser det som tryckfel alls. En fransman har gifvit mig det, en annan fransman har godkänt det. Jf. till deras försvar Ce n’est point d des avocats qu’il faut aller . . . Ce sont gens de difficultés, Le malade imaginaire I, 9; Ce sont gens mal appris qui s’expriment de la sorte; Ce sont termes de Vart dont il est permis de 240 TILL HERMAN ANDERSSON. se servir, m. fl. exempel hos Holder, s. 105. — Recensentens för- slag att bestämma konditionalernas användning såsom indirekt tempus, när det styrande verbet, vare sig utsatt eller underförstådt, står i tempus för förfluten tid, kan jag ej antaga; det innefattar nämligen ej villkorssatserna, där konditionalen själf är det styrande verbet, t. ex. Qu’est-ce qu’il y aurait d la fin, si tout était au commencement? Det är med hänsyn just härtill, som jag valt min försiktigare och riktigare formulering i § 209, 1). — Att uttryck sådana som Vous connaissez lui et elle (s. 219) äro mindre vanliga, är sant; men de innebära icke något stötande eller påfallande, och det är i med- veten motsats till grammatikernas oberättigadt stränga regler härom, som jag gifvit exemplet. Jag nöjer mig med att hänvisa till Littré, Lui Rem. (1). Härmed tror jag mig hafva försvarat åtskilliga och ursäktat andra af de i min Språklära kritiserade exemplen och reglerna. Därmed är icke sagdt, att det vore öfverflödigt taga hänsyn till recensentens anmärkningar om dem; ju vanligare och allmängiltigare satser man kan få i en lärobok, desto bättre är det. Några af recensentens anmärkningar äro af den art, att jag endast kan be- möta dem med ett peccavi. Att recensenten vid nedskrifvandet af sina anmärkningar om några af mina franska satser tagit fransmän till råds, visar, huru försiktigt och allvarligt han gått till väga och att han har aktning för motsatta åsikter; men det imponerar icke absolut på mig. Er- farenheten lär nämligen, att inga frågor lättvindigare och tvär- säkrare afgöras än frågor om språkbruk, under det i själfva verket inga frågor äro så delikata. Ett lefvande språk lefver olika på olika individers läppar, och det är ofta mycket svårt att veta gränserna mellan det vanliga, det mindre vanliga, det ovanliga och det obruk- liga. Hvad M. Chose dagligen säger är stundom alldeles främ- mande för M. Machin, liksom hos oss hvad Per tycker sig hafva skrifvit korrekt och bra alldeles utdömes af Pål. Härmed är na- turligen ej meningen att säga, att ej en bildad fransman i regeln är den bäste bedömaren af en fransk sats. Johan Vising. isy* Oförutsedda hinder hafva omöjliggjort afslutandet i detta häfte af de i förra häftet påbörjade Geografiska kurserna. Snarast görligt skall dock fortsättning inflyta. UA.” Tidskriften, grundad 1883, är ett futlt sjelfständigt företag, utan något samband med en forening af samma namn. Årspris (för 6 häften) 3: 75. — Lösa häften å 75 öre. O 0 c E G C O E VERDANDI TIDSKRIFT FÖR UNGDOMENS MÅLSMÄN OCH VÄNNER HEM OCH SKOLA TIONDE ÅRGÅNGEN 1892 Sjette häftet. >‘oo‘c Häftets innehall: • - Sid. Böra skolferierna förkortas? Af Vidar......................................... 241 Hvilka lifs- och tankeriktningar i samtiden äro för folkbildningen mest gynsamma? Föredrag af G. A. Magnuson 251 Inlägg i diskussionen härom................................................... 257 Geografiska kurser: Ryssland (slutet). Af Uffe............................. 266 Bokanmälan: Morén, C. G., Tysk barn- och ungdomslitteratur i urval, af C. O. N—n 281 Holmberg, Norska och danska läsestycken för skolor och själfstu- o dium, af Johan Bergman ...................................... 283 Årgångens titelblad och innehåll. C 8 8 3 O 9 3 9 C o 2 3 9 0 CD STOCKHOLM 1892 LARS HÖKERBERGS FÖRLAG Utgifvare: "UFFE" och LARS HÖKERBERG. Pris för detta häfte: Kr. 0: 75. Böcker och tidskrifter, insända till Verdandis redaktion. Böcker: Lilla hjelpredan i köket af Ingeborg Zethelius. Kart. 1 kr. Kokbok för skolkök och enklare matlagning, utg. af Lotten Lagersteclt. Pris 1 kr. Grunddragen af menniskokroppens byggnad och helsoläran, utg. af O. A. Forsström. Pris 0: 85. Engelsk elementarbok, utg. af J. A. Afzelius. Pris 2: 25. Langue Francaise, utg. af Siri LaMerus. Pris 2 kr. Svenska spörsmål: Nir 3: Universitetsbildning ock folkbildning av J. A. Lundell. Pris 0: 15. N:r 5: Om Moseböckernas uppkomst af L. Bergström. Pris 0: 35. Studentföreningen Verdandis småskrifter, N:r 43—44 och 45. Märkvärdiga qvinnor, utg. af Ellen Fries. 2 del. Pris 6 kr. Frid Vare med eder, utg. af författaren till »Vi och det största i verlden». Öfvers. af And. Neander. Pris 0: 50. Tidskrifter: Svensk tidskrift, utg. af Frans von Schéele. 1892, häft. 15—18. Pedagogisk tidskrift, utg. af Enar Sahlin. 1892, häft. 11—12. Dagny, utg. af Freclrika-Bremer-Förbundet. 1892, häft. 7—8. Finsk tidskrift, utg. af F. Gustafsson och M. G. Schybergson. 1892, nov. —dec. Vor Ungdom, udg. av H. Trier och P. Voss. 1892, häft. 5—6. Kvinden og Samfundet, udg. af Dansk Kvindesamfund. 1892, häft. 11-—12. Bibelforskaren, utg. af O. F. Myrberg. 1892, häft. 4. Tidskrift, utg. af Pedagogiska Föreningen i Finland. 1892; 2—5. Nyt Tidsskrift, utg. af J. E. Sars, Chr. Gollin, Sigurd Ibsen och Arne Lochen. 1892, häft. 1. Slöjdundervisningsblad från Nääs, utg. af Otto Salomon. 1892, n:r 11. Höjskolebladet, udg. af Konrad Jörgensen. 1892, n:r 47—32. The Journal of Education, London 1892, December. Le Maitre phonétique, Paris 1892, Nov.—December. ------x-------- Böra skolferierna förkortas? Frågan om läsårets förlängning kan icke sägas hafva va- rit en brännande fråga. Den förekom i släptåg vid frågan om reglering af elementarlärarnes löner, och i samband med denna fråga föll den visserligen vid årets riksdag, men på grund af för själfva saken alldeles främmande skäl. Om icke latinfrå- gan kommit emellan, hade den utan tvifvel gått igenom. Det förefaller nästan underligt, att i våra dagar, då hvarje för- ändring vanligen så mycket omordas och omskrifves, innan den kommer till utförande, en så viktig angelägenhet hardt när blifvit för långliga tider afgjord utan föregående nämnvärd dis- kussion. Man skulle kunna tro, att hela saken vore af un- derordnad betydelse, men denna tanke tillbakavisas, då man besinnar, att det är fråga om en anordning, som djupt ingri- per i både hemmets och skolans lif. Ligga då fördelarne af den föreslagna anordningen i så öppen dag, är då missnöjet med de bestående förhållandena så utbredt och behofvet af en ny tingens ordning så djupt kändt, att den allmänna tystnaden kan tolkas som ett allmänt samtycke? Vi tro det ingalunda. Vi tro, att de flesta hem ej alls känna något sådant behof, att de tvärtom med oro och bekymmer skulle motse en ändring i den föreslagna riktningen, och vi tro äfven, att många, ja kan- ske flertalet lärare i detta afseende stå på hemmens sida. Då vi nu lyckligen undgått, att frågan blifvit oåterkalleligen af- gjord, synes det oss därför vara en bjudande plikt, att enhvar, som håller före, att våra långa ferier äro en skatt, väl värd att taga vara på, öppet säger ut denna sin mening, så att en diskussion måtte komma till stånd och den viktiga frågan er- hålla en närmare utredning. Det är i känsla häraf vi i det följande velat framställa några utgångspunkter för en sådan diskussion. Verdandi, 1892. 16 242 BÖRA SKOLFERIERNA FÖRKORTAS? ( De frågor, som först framställa sig till besvarande, synas oss kunna sammanfattas på följande sätt: Hvilka äro de öfver- klagade olägenheterna af den nuvarande anordningen af läsåret och kräfva de med nödvändighet en så stor uppoffring som ferier- nas förkortning, eller kunna de möjligen på annat sätt afhjälpas? Först och främst måste vi då öppet erkänna, att vi ej rätt fattat, hvilket skäl vännerna af läsårets förlängning vilja betona som det viktigaste. Ibland lyder talet så, att vår lilla nation i sin aflägsna vrå af världen ej kan fortsätta med en praxis, som icke i något annat kulturland har sitt motstycke. Vi löpa fara att blifva efter i bildning och kultur, heter det; vi måste följa med utlandet. Huru stor betydelse detta tal verkligen äger, är svårt att bedöma. Därtill skulle fordras djupa studier och förtrogen bekantskap å ort och ställe med de stora kulturländernas läroanstalter. Vi hafva varit så vana att höra det svenska skolväsendet prisas, att det ej vore öfver- raskande, om en afprutning i detta beröm visade sig vara rätt- vis och billig. Men är det verkligen illa ställdt med vårt skolväsende i jämförelse med andra länders, och ligger i så fall bristen däri, att i våra skolor läses för litet? Om detta är förhållandet, hvilket emellertid först måste bevisas, så vore ju visserligen kursernas ökande och läsårets förlängning det närmast till hands liggande botemedlet, men äfven andra ut- vägar finnas, såsom vi längre fram skola söka visa. Den klagan, som ofta nog förspörjes öfver resultatet af vår skolbildning, går dock i allmänhet ingalunda ut därpå, att i skolorna läses för litet. Med allt större makt gör sig det krafvet gällande, att ej blott de intellektuella, utan äfven de praktiska anlagen vederbörligen skola tillgodoses vid ungdo- mens uppfostran. Nu mena somliga, att detta skulle kunna vinnas just därigenom, att läsåret förlängdes — och ju längre det blefve, dess bättre, menar en och annan (se Strödda tan- kar i några af tidens viktigare frågor, af kapten R. Schen- ström, sid. 5, 6). I stället skulle den dagliga lästiden minskas, så att tid blefve öfrig för praktiska öfningar, hvilka därigenom komme att utgöra en synnerligen lämplig rekreation efter stu- dierna. All öfveransträngning skulle på detta sätt kunna und- vikas, och det stora målet — en sund, harmonisk utveckling af alla kroppens och själens krafter — skulle därigenom på ett enkelt sätt vinnas. För teoretikern ligger det onekligen något mycket tillta- lande i denna arbetsplan, som vill jämnt fördela hvarje dag BÖKA SKOLFERIERNA FÖRKORTAS? 243 mellan de båda grundkrafterna i barnets natur — kunskaps- begäret och verksamhetsdriften. Den har t. o. m. i så hög grad tycket af en idealbild, att man måste frukta, att den ej kan vinna fäste på verklighetens mark. I första rummet tvingar sig den frågan på oss: hvem skall draga för- sorg om att den tid, som blir ledig genom den dagliga lästi- dens förkortande, verkligen användes på ett nyttigt sätt? Det är ett faktum, som icke får lämnas obeaktadt, att ett stort an- tal af de allmänna läroverkens lärjungar hafva sina hem på landsbygden och under skoltiden äro inackorderade i främmande hem eller bo i s. k. skolhem. Dessa senare anordnas vanli- gen så, att en tjänarinna skickas med barnen för att såväl andligen som lekamligen taga vård om dem. Att sådana hem ofta äro skådeplatsen för ett gyllene frihetslif, d. v. s. själfs- våld, säger sig själft. Äfven många inackorderingshem, särde- les sådana, i hvilka gossar massvis mottagas, äro långt ifrån livad ett hem bör vara för ungdomen och närma sig i stället ett slags hotell, i hvilka måltiderna gemensamt intagas, men enhvar för öfrigt sköter sig på egen hand, bäst han behagar. Om nu skolan mera än hvad hittills varit fallet öfverlämnar sina lärjungar åt dessa hem, d. v. s. lämnar dem åt sig själfva, kan följden knappast blifva någon annan än den, att ungdo- men mera än nu kommer att sysslolös drifva omkring på ga- torna — och »fåfäng gå lärer mycket ondt». Om den dagliga lästiden vid de allmänna läroverken inskränkes, synes det där- för vara skolans plikt att sörja för att den lediggifna tiden verkligen användes för det afsedda ändamålet. Detta torde dock vara en för skolan ytterst svår uppgift. Skulle under- visning i den pedagogiska snickerislöjden anses tillräcklig att meddela den önskade praktiska utbildningen, eller skulle äfven kurser anordnas, genom hvilka grunderna i vissa yrken kunde inhämtas? Hittills har den praktiska utbildningen lämnats åt hemmens omsorg, och det torde icke kunna förnekas, att de äfven äga bättre förutsättningar än skolan att på ett mångsi- digt, efter de individuella anlagen lämpadt sätt tillgodose den- samma. Man kan visserligen invända, att hemmen ofta för- summa denna uppgift, men bör väl skolan därför, oombedd, åtaga sig densamma? Låge ej däri ett öfvergrepp från skolans sida gent emot föräldrarna? Det är väl sant, att många föräldrar betrakta ferierna som en absolut hvilotid, då intet ar- bete bör fordras af barnen, och detta betraktelsesätt torde i ej ringa mån ha bidragit att hos mången ingjuta den öfverty- 244 BÖRA SKOLFERIERNA FÖRKORTAS? gelsen, att våra långa ferier verkligen äro oförnuftiga. En absolut hvila under en tredjedel af året måste ju betraktas som oför- nuftig. Det gäller därför, att vi komma därhän, att hemmen mera allmänt än nu är fallet få ögonen öppna för vikten af att ferietiden användes till nyttigt, praktiskt utvecklande ar- bete, så att skolans uppfostrande verksamhet därigenom kom- pletteras. Tager hemmet rätt vara på denna uppgift, torde det anse som en fördel att hafva en längre, samlad tid till sitt förfogande. Under våra sommarferier kunna gossarna mycket väl hinna lära sig grunderna af ett yrke, såsom trädgårdsmä- staryrket, bokbinderi, snickeri, skomakeri etc., och för dem, som hafva sina hem på landet, kan helt visst mångfaldig sys- selsättning beredas i trädgårdarna och ute på åker och äng. Hufvudsaken är därvid, att arbetet tages på allvar och att in- tet arbete anses vara för simpelt. Finge de unga under våra långa ferier lägga hand vid verkligt kroppsarbete, skulle de blifva friskare, starkare, gladare och få en sundare blick på lifvet och samfundsförhållandena. De skulle bättre än genom ab- strakta teorier lära sig inse allt arbetes värde, och om hemmen därjämte vant dem vid enkla seder och förnöjsamhet, skulle det förestående valet af lefnadsbana blifva jämförelsevis lätt. De skulle då, utan att besväras af inrotade fördomar, kunna välja det arbete, som deras anlag anvisa dem. I detta sammanhang vilja vi nämna några ord särskildt om feriernas betydelse för flickskolornas lärjungar. För dessa borde ferietiden med större lätthet än för gossarna kunna gö- ras till en nyttig arbetstid, ja den borde t. o. m. kunna fylla »ett allmänt kändt behof». Många finnas helt visst, som i likhet med den gamle prof. Swedelius (enligt hans egna be- kännelser i Anteckningar ur mitt förflutna lif) med misstrogna blickar betrakta den bildning, som de »sju- (eller åtta-) klas- siga» flickskolorna gifva. De längta tillbaka till »den gamla goda tiden», då flickorna i hemmet lärde sig att grundligt sköta ett hushåll, och framhålla gärna, huru de präktiga husmödrar, som på detta sätt utbildades, genom sin fina takt och sitt varma hjärtelag väl förstodo att ersätta den förståndsutveckling och de kunskaper, som flickskolorna kunna bibringa. Ja, mån- gen skulle nog vilja vara med om att alldeles afskaffa »de sjuklassiga» och kanske ännu hellre de åttaklassiga skolorna, och äfven de, som högt värdera flickskolornas sträfvanden, som mena, att bildningen verkligen har en så stor betydelse för den mänskliga personlighetens utdaning, att den lika litet af kvin- BÖRA SKOLFERIERNA FÖRKORTAS ? 245 nan som af mannen kan undvaras, och som därjämte i flick- skolans arbete se en nödvändig grund för den fortsatta utbild- ning, genom hvilken kvinnan, på alltjämt sig vidgande arbets- fält, en gång skall sättas i stånd att försörja sig själf — äfven dessa se med bekymmer den ensidiga riktning den kvinnliga uppfostran fått. Flickornas uppfostran för hemmet, som ju dock är och väl också alltid skall förblifva kvinnans viktigaste verksamhetskrets, har blifvit åsidosatt, klagar man. Och så har man på skolans skema velat sätta äfven sådana ämnen som matlagning, hushållskemi, klädsömnad. Mången gammal skol- fux känner sig helt visst förbryllad vid anblicken af dessa ny- komlingar och undrar, huruvida de verkligen höra lässkolan till och med denna lämpligen kunna förenas. Har ej denna nog af sin uppgift som sådan, och vinner ej äfven undervisningen i de nämnda facken därpå, att en längre, samlad tid ägnas uteslutande åt desamma? Vi hålla före, att så är, och de erfarenheter man hittills haft tillfälle att göra, dels vid folkskolor, dels vid privata läro- verk, torde äfven tala till förmån för denna uppfattning. En sådan längre, samlad tid erbjuda just ferierna, och dessa borde därför, i öfverensstämmelse med det nyssnämnda idealet från »den gamla goda tiden», användas till uppfostran för hemmet. Men hvar är väl den rätta platsen för en sådan uppfostran, om ej i hemmet själft. Feriernas användande till uppfostran för hemmet i hemmet bör alltså vara en lösen, kring hvilken alla vänner af en mera praktisk kvinnlig utbildning kunna samla sig. Det gäller blott att vinna den allmänna opinionen, d. v. s. hemmen, för saken. Hemmen böra lägga an på att låta dött- rarna deltaga i verkligen nyttiga och i hemmet nödvändiga arbeten. Till föga gagn är, om de endast, såsom nu ofta är fallet, någon gång syssla med en virkning eller ett broderi. En god yrkesidkare bör ha passerat graderna. Så äfven en god husmor. Intet arbete bör anses vara för simpelt. Fattas saken på detta sätt, torde i de flesta hem, åtminstone på landet, till- räcklig praktisk öfning kunna erhållas för flickorna. Till tjänst för de hem åter, i hvilka detta ej är fallet, d. v. s. närmast för stadshemmen, kunna ju särskilda praktiska kurser anordnas. Sådana skulle möjligen med fördel kunna anordnas äfven på landet i tätt befolkade trakter och i synnerhet å sådana orter, där stadsfamiljer i större antal slå sig ned för sommaren. Särdeles tilltalande förefaller oss den utvägen, att här och där på landet å lämpliga platser, utmärkta genom vacker natur och med till- 246 BÖRA SKOLFERIERNA FÖRKORTAS? gång till alla landtlifvets behag, mindre hushållsskolor upp- rättades, vid hvilka äfven sommargäster mottoges till inackor- dering. Därigenom skulle en dubbel fördel kunna vinnas. Stadsbor, som vilja tillbringa en större eller mindre del af sommaren på landet, kunde på det sättet erhålla god och billig inackordering ■— mathållningen vid en dylik skola afsåge ju ej att bereda vinst —, och för skolan betryggades den kanske viktigaste förutsättningen för en hushållsskolas existens — möj- ligheten att erhålla afsättning för det tillagade. Det skulle ju kunna tänkas, att hela familjer följdes åt till ett dylikt hem, de äldre för att njuta af landtlifvets behag, de unga döttrarna för att därjämte lära sig de första grunderna i matlagning. Det säger sig själft, att dylika skolor böra ledas af personer med pedagogiska insikter. Vi hafva hittills uppehållit oss hufvudsakligen vid feriernas betydelse för ungdomens praktiska utbildning. Hvad den teo- retiska bildningen beträffar, tro vi, att äfven denna, om så anses nyttigt och nödigt, kan på ett synnerligen verksamt sätt befrämjas genom ett ordnadt feriearbete. Att frågan därom redan börjat sysselsätta pedagogerna, framgår af en uppsats (Ordnadt feriearbete af Bore) i första häftet af Verdandi för innevarande år. Samma ämne upptages äfven af märket L. H. A. i den synnerligen läs- och tänkvärda uppsatsen Något om skolferier, i det nyligen utkomna elfte häftet af Svensk Tidskrift. I båda dessa uppsatser framhålles särskildt vikten af att ungdomen vänjes vid själfverlisamhet. Det är ju också en öfverklagad brist i resultatet af den nuvarande undervis- ningen, att de från läroverken afgående alumnerna vid ankom- sten till universitetet visa sig oförmögna att på egen hand ordna sitt arbete. Skall en förbättring i detta afseende inträda, så måste ungdomen redan i skolan vänjas vid själfstudier. Ett godt tillfälle härtill erbjuda ferierna, om de användas till själf- ständigt arbete efter skolans anvisning och under skolans kontroll. Ett sådant arbete borde, på samma gång som det i skolan med- delade kunskapsmåttet därigenom befästes och fördjupades, kunna blifva af stor uppfostrande betydelse. Hvad lärjungen på egen hand inhämtar, blir på ett alldeles särskildt sätt hans andliga egendom och är, mera än läxvis inlärda pensa, ägnadt att gifva honom verklig håg för studier. Van att i någon mån indela och behärska sin tid och väckt till insikt om sin för- måga att på egen hand tillägna sig kunskaper, skall han sanno- likt framdeles försöka sig på nya uppgifter, och den andliga BÖRA SKOLFERIERNA FÖRKORTAS? 247 kraft han vunnit kan blifva till oberäknelig nytta för hans framtida utveckling och själfuppfostran, hans verksamhet må för öfrigt blifva af öfvervägande teoretisk eller praktisk art. Huru feriearbetet lämpligen bör anordnas för de olika åldersstadierna, vilja vi ej inlåta oss på, utan hänvisa i detta afseende till de ofvannämnda uppsatserna. Vi vilja blott med afseende på de mindre barnen anföra ett yttrande af L. H. Å., som synes oss särdeles beaktansvärdt. »Vi unna så gärna 10- å 12-åringar», säger han, »att efter vinterns arbete i lugn och ro njuta af nordens korta, men vackra sommar. — — —■ Det skadar absolut intet, om de under hela denna tid ägna sig uteslutande åt lekar och förströelser.» I denna åsikt in- stämma vi af fullaste hjärta. Vi tro, att de långa sommar- ferierna för oss nordbor äga en alldeles särskild betydelse, grun- dad i våra klimatiska förhållanden. Vår korta sommar fram- kallar å ängar och fält en synnerligen liflig växtkraft, som är dess större, ju längre och djupare vinterdvalan varit. Någon- ting liknande äger rum äfven med barnen. Vintern med dess mörker och köld är icke så gynnsam för deras välbefinnande och tillväxt som sommarvärmen och sommarljuset. Så mycket viktigare är det därför, att de under sommaren i rikligaste mått få njuta af luft och ljus. Vårt lands medicinska auktori- teter hafva äfven, enligt Medicinalstyrelsens yttrande i ämnet, allmänt uttalat sig afstyrkande gent emot den föreslagna in- skränkningen af sommarferierna. Den till lekar använda tiden är ju icke heller förspilld för barnets andliga utveckling. I leken finner den unga kraften sin naturliga öfning och sporrar sig själfmant till allt svårare uppgifter. Genom att ströfva om- kring i skog och mark lär sig barnet känna och älska sin hembygd — ett för den fosterländska bildningen synnerligen viktigt mo- ment. Äfven de äldre barnen, 14- och 15-åringar, böra få tillfälle att blifva väl förtrogna med hemtrakten och dess egendomliga drag. Medan sinnet ännu äger barndomens och den första ung- domens mottaglighet för intryck, skola de lära känna och älska »allt, allt livad här som syn, som sång vårt hjärta rört en gång.» Förgår ungdomstiden, utan att deras sinne på ett djupare sätt berörts af hvad vårt land äger skönt och härligt i sin natur, så är fara värdt, att de aldrig rätt få syn därpå. Betydelsen häraf såväl för den nationella som för den allmänt mänskliga bildningen ligger i öppen dag. * * 248 BÖRA SKOLFERIERNA FÖRKORTAS? Långt ifrån att vara en olägenhet erbjuda sålunda våra långa ferier, rätt använda, ett ypperligt tillfälle att verksamt befrämja såväl deras önskemål, som anse, att ungdomen behöf- ver ägna mera tid åt studier, om ej hela vår kultur skall gå tillbaka, som deras, hvilka det ligger mest om hjärtat, att de praktiska anlagens utveckling ej försummas. Hvilketdera af dessa intressen, det teoretiska eller det praktiska, som vid ferie- arbetets anordnande bör träda i förgrunden, är ej här platsen att utreda. Vi vilja blott i detta sammanhang påpeka en för- del, som feriearbetet ovedersägligen erbjuder framför det i skolan utförda. Vid anordnandet af detsamma kan och bör största möjliga utrymme lämnas åt de individuella anlagen. Just där- igenom kan feriearbetet blifva af en mera djupgående betydelse för lärjungarnas personliga utveckling än det i skolan för alla likformigt anordnade arbetet. Sin största betydelse anse vi dock feriearbetet erhålla därigenom, att det kan utföras i hemmet. Och härmed komma vi till själfva hjärtpunkten i frågan om feriernas förkortning. Den är icke i första hand en pedagogisk fråga; dess.innebörd är, djupast sedt, moralisk. Här måste vi ytterligare betona ett faktum, som redan förut påpekats, näm- ligen att de allmänna läroverken (liksom flickskolorna), ehuru förlagda till städerna, äro afsedda äfven för landsortens ungdom, i följd hvaraf ett stort antal af deras lärjungar under större delen af året måste vistas skilda från sina hem. Att i många fall en ganska god ersättning för det egna hemmet kan erhållas, erkänna vi gärna. Någon gång kunna ju t. o. m. hemförhål- landena vara sådana, att det är godt, att barnen komma bort från hemmet. Men sådana hem få väl alltid betraktas som undantag, och få äro väl de föräldrar, som vilja instämma med kapten Schenström (Strödda tankar etc., sid. 7) däri, »att barnen i allmänhet prepareras bättre utanför hemmen till lifvets hårda kamp». Detta yttrande innebär en orättvisa mot föräldrarna och ett ringaktande af hemmets betydelse. Det torde ej kunna förnekas, att just de föräldrar, som djupast fatta sin uppgift, med oro och bekymmer måste emotse den tidpunkt, då gossen eller flickan, i en ålder, då de djupaste intrycken för lifvet mottagas, skall ryckas bort från hemmet och omplanteras i en främmande jordmån, hvars inflytande ofta icke kan på förhand beräknas. Huru gärna skulle de icke vilja följa med de unga för att vakande och varnande stå vid deras sida. Det är icke blott i fysisk mening, som landtluften är renare än stads- luften. Stadslifvet är uppfylldt af frestelser, för hvilka ung- BÖRA SKOLFERIERNA FÖRKQRTAS? 249 domen, enligt hvad erfarenheten visar, lätt faller offer, och äfven kamratlifvet har sina faror. Både i våra större och mindre läroverksstäder kunna sorgliga iakttagelser göras angående den studerande ungdomens seder. Det bästa värnet mot stads- lifvets dåliga inflytande liksom äfven mot de frestelser, som i framtiden skola möta, äger den unge i de intryck han mot- tagit i hemmet. Men för att dessa intryck skola rotfästas hos honom, får han ej för tidigt lösryckas från hemmets inflytande. Han måste hafva tillfälle att andas hemmets luft, att umgås med och lära känna de. sina. Hemmet måste blifva honom kärt, så att han bär dess bild med sig, när han sedan träder ut i världen. Först då blir det en makt hela hans lif igenom. Men om det är sant, att den sedliga utvecklingen har sitt starkaste fäste i hemmet, så hafva äfven ferierna sin största, betydelse däri, att de unga då lämnas åt sina hem. Förkortar man ännu mera den tid, då barnen få vara under hemmets inflytande, så be- röfvar man dem därigenom det bästa och säkraste stödet för deras utveckling till goda och lyckliga människor. Man gör dem etiskt fattigare och tror sig kunna ersätta denna brist ge- nom en intellektuell vinst af tvifvelaktigt värde. Är ej detta att bjuda stenar i stället för bröd? ^Skulle denna tid^ (d. v. s. den tid, då barnen i och för skolgången måste vara skilda från hemmet), säger L. H. A. i den ofvannämnda uppsatsen, »än längre utsträckS^ så kan det ej fela, att föräldrainflytandet på barnen mer och mer förlorar sin betydelse för deras ut- veckling just i den ålder, då mottagligheten för intryck är som starkast. Vi äro ett godt stycke inne på den väg, som leder till samhällsuppfostran med undanskjutande af föräldrar- na •— vi gå i en riktning, som visst icke af ser att vara, men i sista hand blir familjeupplösande.v Vi hafva i det föregående sökt framhålla några synpunkter vid behandlingen af den föreliggande frågan, hvilka synas oss i allmänhet hafva blifvit alltför litet beaktade. Att mycket i öfrigt vore att tillägga, inse vi till fullo, och uttala därför till sist ännu en gång vår lifliga önskan och förhoppning, att ferie- frågan måtte så allvarligt behjärtas och så fullständigt och samvetsgrant utredas, som den förtjänar. Särdeles viktigt före- faller det oss, att flickskolorna klargöra sin ställning till frågan. Huru har man för dem tänkt sig lösningen af frågans ekono- miska sida? Hvarifrån skola de få medel till den förhöjning i 250 BÖRA SKOLFERIERNA FÖRKORTAS? lärarepersonalens arvoden, som läsårets förlängning genom öknin- gen i lärarnes och lärarinnornas arbete komme att medföra? Skall flickornas uppfostran, redan förut så dyr för föräldrarna, än ytterligare fördyras? Dessa och andra hithörande frågor beröra på det närmaste såväl skolorna som hemmen. Vore det ej önskligt, att från flickskolornas lärarekollegier, liksom förut skett från kollegierna vid de allmänna läroverken, yttranden i den föreliggande frågan inhämtades? (Någon större skola kunde ju gå i spetsen och genom cirkulär eller på annat sätt insamla uttalanden från de öfriga.) Flickskolekollegierna äga kanske till och med bättre förutsättningar än de allmänna läroverkens att oberörda af några sidohänsyn gifva tillkänna sina åsikter i ämnet. Ett utdragande af konsekvenserna af den föreslagna åtgärden med särskild hänsyn till flickskolorna skulle helt visst äfven bidraga att fästa allmänhetens uppmärk- samhet vid den viktiga frågan och klargöra dess ställning till densamma. ' Vidar. Hvilka lifs- och tankeriktningar i sam- tiden äro för folkbildningen mest gynsamma? Inledningsföredrag vid folkhögskolemötet i Upsala af D:r G. A. Magnuson. Att börja med ber jag att till bättre förstående af den egentliga utredningen få förutskicka några ord, hvilka jag först tänkte utelämna och sedermera haft för afsigt att tillägga i slutet. För att det egentliga svaret på frågan icke skall miss- förstås och tagas för något annat än hvad det är, anser jag lämpligast att söka gifva den riktiga synpunkten redan i be- gynnelsen. Vid behandlingen af de kyrkliga riktningarna tänker jag utgå från hvad de ursprungligen varit och till själfva sitt väsen borde vara, icke från hvad de nu äro eller hvad många af ■deras representanter vilja göra dem till. Annars skulle jag icke kunnat undgå att påpeka, huru folkhögskolan allt ifrån sin första uppkomst af många bland statskyrkans målsmän icke alltid varit behandlad med den vänlighet och det tillmötes- gående, den på grund af sin uppgift kunnat förtjäna. Den misstänksamhet och det icke alltid öppna motarbetande, för hvilket vi ofta varit utsatta, har gjort vårt arbete i hög grad tungt och tryckande. Det skulle vara en vinst för folkhög- skolan och för hela folkbildningen, om denna dolda fientlighet för framtiden kunde utbytas mot öppen strid eller ärligt sam- arbete. * Alla praktiska riktningar äro åtminstone så långt gynsamt stämda för folkbildningen, att de ingenting ha emot att upp- lysa allmänheten om sina afsikter för att vinna den för sina 252 TIDSRIKTNINGAR OCH FOLKBILDNING. syften. När detta mål är uppnått, svalnar naturligtvis nitet. Ty man kan icke rimligtvis af någon riktning begära, att dess målsmän skola vara lika ifriga att arbeta för folkets upplys- ning, när denna upplysning, i stället för att öka deras anhän- gares tal, minskar detsamma och vänder folket emot dem och den lifsriktning de representera. Detta är allmänt mänskligt och gäller så väl den ena riktningen som den andra. Man kan för öfrigt icke ge den någon upplysning, som med mot- vilja och afsky vänder sig bort från densamma. Häraf kunna sålunda inga säkra slutsatser dragas, huruvida en viss riktning är vän af folkupplysning eller icke. Ett säkrare kännetecken härpå är, huruvida själfva de innersta grundtankarne medgifva allas upplysning, ja rent af kräfva den med oafvislig följdriktighet eller äro hinderliga för den och med den icke väl kunna stå tillsammans. Häraf kunna vi draga tillförlitliga slutsatser. Bekräftas dessa sedan af erfarenheten, så mycket bättre. Det är nu icke meningen att i detta afseende granska andra riktningar än de, som hos oss äro gängse och allmänt kända. Jag vill sålunda hålla mig till den lutherskt kyrkliga, de frikyrkliga, den praktiska materialismen, socialismen och nykterhetssträfvandena i våra dagar. Den lutherska reformationen gick som en storartad väckelse öfver Europa. Folkbildning och vetenskap hafva i de af re- formationen berörda länderna utvecklat sig djupare och allsi- digare än i de andra. Detta är också lätt begripligt. Den ursprungliga kristendomens lösen i detta fall var denna: ■»Gud vill, att alla männisltor skola frälsas och komma till kunskap om sanningen'». Hvar och en hade alltså enligt kristendomens åsikt fritt tillträde till Gud, inför hvilken icke finnes anseende till personen. Alla äro kallade till att varda Guds barn. Ingen är genom börd eller ställning utesluten därifrån. Ingen står häller så högt, att han icke behöfver lyftas upp till barnaska- pets höjder. Här är tydligt uttalad jämlikhet inför Gud. Men inför Gud betyder icke i inbillningen eller i orden utan i sak, i verklighet. Det är då blott en tidsfråga, när denna jämlik- het skall trycka sitt insegel äfven på de yttre förhållandena. Att dessa till en början skola sätta sig till motvärn, är så na- turligt, att man icke kan annat än vänta det. Den katolska kyrkan har i viss mån gjort upplysningen till monopol. Kristendomens urkunder borde tolkas af kyrkan, innan allmänheten kunde få del af dem. De protestantiska TIDSRIKTNINGAR OCH FOLKBILDNING. 253 riktningarne voro ifriga att sätta dessa urkunder i allmänhe- tens, i den enskildes händer, att han måtte själf se, pröfva och döma. Tusenden hörde, läste, pröfvade och funno sig öf- vertygade. Det var egentligen några yttre i ögonen fallande missbruk, mot hvilka protestantismen vände sig, jämte det den hänvisade folket till kristendomens urkunder. Till någon genomgående kritik af kyrkans lärobyggnad i det hela kom den äldre pro- testantismen ej. Det uppslag den gaf var emellertid tillräck- ligt för de närmaste århundradena, och vi hafva ännu nära fyrahundra år senare icke haft något därmed jämförligt. Den franska revolutionen var ett genomförande af reformationens grundsatser på det politiska området. Den protestantiska teologien har länge sysslat med att komma till rätta med kyrkoläran,' men till något resultat, som befruktande kommit folkbildningen till godo, har man ännu icke kommit. Att i de gamla kyrkolärorna mycket under århundradenas lopp insmugit sig, som svårligen kan förenas vare sig med den upprinneliga kristendomen eller med nutidens uppfattning, är icke annat, än hvad man med någon eftertanke lätteligen kan vänta. Det råder sålunda strid mellan olika meningar rörande många delar af kyrkoläran. Man kan icke begära, att den, som är öfvertygad om riktigheten af sin åsikt, skall inför folket förneka den. Den lärare, som i alla läropunkter har kyrkans uppfattning, må förkunna den i allt. Den, som i något hän- seende afviker därifrån, må icke tvingas att tala i strid mot sin öfvertygelse. Dessutom borde praktisk klokhet och ärlighet mana till att mera betona de stora oomtvistade allmänna san- ningarne, hvilka i alla händelser äro de viktigaste, och att, där så behöfves, vidgå, att om det ena eller andra af de öfriga lärostyckena skiljaktiga meningar finnas. Luther själf var folklig och har djupt ingripit i folkbild- ningen. Gå hans anhängare i hans fotspår, och rädas de icke för att draga ut följderna af hans vida och banbrytande grund- tankar; så skall folkbildningen därpå hafva mycket att vinna. Den stora massan har ännu icke i det väsentliga hunnit öfver hans ståndpunkt. Den har mycket att lära, innan den hin- ner dit. De frikyrkliga riktningarne inom vårt land stå i det stora hela på samma läroståndpunkt som de kyrkliga. Deras upp- 254 TIDSRIKTNINGAR OCH FOLKBILDNING. trädande är enklare och folkligare vid föredrag och andakts- öfningar. De framhålla företrädesvis sådana läropunkter, som för det praktiska kristendomsli-fvet äro af öfvervägande bety- delse. Öfriga punkter i kyrkoläran förneka de ej, men vidröra dem sällan. Dessa riktningar hafva genom lekmannapredikan- ternas verksamhet vunnit stor tillslutning bland folkets djupare lager, hvilka känna sig tilltalade af dessa förkunnares lifaktig- het och af en vältalighet, som står folkets föreställningssätt vida närmare än de statskyrkliga prästernas. I vissa rent prak- tiska stycken äro de mera frisinnade än kyrkans målsmän; inom läran, särskildt de omtvistade punkterna, är deras syn- vidd betydligt trängre än den samtida mera vetenskapliga kyrk- liga teologiens. Genom deras friare och enklare anordning af gudstjänsten, som lämnar vidare utrymme än statskyrkans åt den enskilde att uppträda och yttra sig, hafva de uträttat det goda för fol- kets bildning, att många bland det egentliga folkets män vunnit en säkerhet i uppträdande, en förmåga att uttrycka sig, ett in- tresse för samtidens rörelser, som vi icke kunna neka vårt er- kännande. Någon för folklighet och" folkbildning så utprägladt nit- älskande riktning som Grundtvigs i Danmark hafva vi icke i Sverge. Man har såsom ett bevis mot kristendomen anfört de många olika meningar, som råda angående densamma. Tänker man närmare efter, skall man däri snarare se ett intyg om kristendomens ovanliga förmåga att gripa, tända och intressera äfven de stora massorna. Bibeln är inom protestantismens område tillgänglig för hvar och en. Den innefattar en hel literatur med tusentals olika spörsmål att tänka, att fantisera och fundera öfver. Och när så denna literatur ligger nära två årtusen och vissa delar än längre tillbaka i tiden, då mycket var olika mot nu, och denna literatur rör mänsklighetens dju- paste frågor samt dessutom är framstäld i många rent mäster- liga folkskrifter, är det icke att undra öfver, hvarken att så många olika meningar uppstått och förfäktats, eller att den varit i stånd att röra upp folklifvets innandömen såsom antagli- gen intet annat i världen. De många åsikterna, som kämpa mot hvarandra, intyga, att hvarje fråga skärskådas från många synpunkter, som hvar för sig genom sin inre duglighet eller sin anpassning till tidsförhållandena får arbeta sig fram till seger. Det, hvarom blott en mening råder och kan råda, torde TIDSRIKTNINGAR OOH FOLKBILDNING. 255 icke gripa djupt in i folkens lif. Antingen man vill eller ej, tvingas man att tänka öfver, att intressera sig för eller förarga sig öfver bibelns och kyrkolärans många egendomligheter. Ar icke detta att vara gynsam för folkbildningen, att vara ett ständigt väckelse- och tändningsämne för nya tankar, nya syn- punkter; så vet jag för min del icke hvad man i det fallet kan önska. Men säger man: kristendomen gör folket vidskep- ligt. Nej, vidskepelsen är äldre än kristendomen, äldre än bibeln, och den kan icke uppryckas hvarken på en dag eller ett århundrade. Det tager tid. Men när vidskepelsen en gång i något af sina stycken är borta, skall den, som går till djupet, nödgas erkänna, att kraftigare än kristendomen har ingen ar- betat för dess undanrödjande. Hvad den praktislca materialismen vidkommer, menar jag därmed den, som i handling visar, att det materiella är för densamma det enda eftersträfvansvärda. För folkbildningen är den likgiltig eller fientlig mot densamma. Den förefinnes inom alla lager, både bland dem, som kallas kristna och mena sig vara det, och bland kristendomens motståndare. Att den i sin innersta grund är likgiltig för eller fientlig mot folkbildningen är lätt att inse. Samma yttre sak kan icke ägas och nyttjas på samma gång och på samma sätt af mer än en. Det yttre goda förekommer i begränsadt mått. Det tillfredsställer ej människans ädlare natur. Därför föder det ett omättligt begär efter mer. Ty när hvarken det ena eller det andra yttre ger hvad man behöfver, tror man till en början orsaken vära, att man fått för litet däraf. Men vill både den ene och den andre ha samma eller likartade saker i så ymnigt mått som möjligt, så måste täflan och strid uppstå antingen öppet eller i det fördolda. Det kan icke ligga i dens intresse, som deltager i striden, att förse sina motståndare med makt- medel, hvarigenom de kunna bli farliga för honom själf. Ett sådant maktmedel är bildning och kunskap. Den praktiske materialisten kan icke, om han har förstånd och är följdriktig, verksamt arbeta för allas bildning. Ty han skulle då motar- beta sig själf. Den teoretiska materialismen förbigår jag såsom för folk- bildningen mindre viktig. Är den konsekvent, blir den praktisk materialism och faller under samma rubrik som denna. Eller ock rör den sig inom rymder, som ligga så aflägset från det vanliga lifvet, att den icke är vidare menlig för _dess ideali- stiska färgläggning. 256 TIDSRIKTNINGAR OCH FOLKBILDNING. Om många inom de kristna kyrkorna äro praktiska mate- rialister, så gäller detta naturligtvis icke kristendomen själf. För den kristne höra rättrådighet, sanning och kärlek till de rätta skatterna. Men därigenom att jag är rättrådig, sann eller kärleksfull, hindrar jag icke andra att vara det, utan jag tvärt- om gör det lättare för dem. Likaså om jag meddelar en annan den kunskap jag har, den sanning jag insett, så blir min kun- skap därigenom ej mindre utan snarare större. Den verklige kristne, för hvilken de andliga skatterna äro de rätta, måste sålunda, om han vet hvad han gör och är följdriktig i sitt handlingssätt, nitälska för en sann och lifskraftig folkbildning. Han kan icke frukta för att sanning och rättrådighet någonsin skola få för stor utbredning. Socialismen, sådan den hos oss förekommer, har i synner- het på det ekonomiska området arbetat för att till massorna sprida en skarp och genomträngande kritik af det nuvarande tillståndet. Dess sträfvan efter ett bättre samhällsskick har sina rötter i den kristna världsåskådningen, men socialdemo- kraterna ha icke lyckats framställa ett samhällsideal, som är värdt att på allvar jaga efter. Som härskande åsikt skulle den skapa en despotism, för hvilken andras meningar icke skulle ha någon betydelse. De måste böja sig eller undertryckas. Socialdemokraterna uppägga de olika folkklasserna till hat och bitterhet mot hvarandra, och detta är, så långt jag förstår, fientlighet mot folkbildningen, försåvidt som dess högsta uttryck är kärlek, tillmötesgående och fördragsamhet äfven mellan olika tänkande människor, om också icke mellan olika meningar. - NyHerhetsrörelserna ha i våra dagar gjort den praktiska folkbildningen väsentliga tjänster genom att från tusentals hem aflägsna rusdryckerna och där införa nykterhet, arbetsamhet och välstånd. Äfven hafva de gifvit arbetarne vana att upp- träda och utbildat deras förmåga att uttrycka sig och röra sig i det medborgerliga lifvets former. Dessa rörelser hafva hos oss omhändertagits af arbetarne; och det är en ära för vår ar- betarebildning, att den kunnat åtaga sig och med framgång genomföra en så stor och viktig sak. Lyckas de någorlunda fullständigt uträtta sitt värf att aflägsna rusdryckerna och om- intetgöra deras inflytande, så står vår folkbildning till dem i ovärderlig skuld. Och det är att hoppas, att när de hunnit något längre fram på detta sitt arbetsfält, skola de inse, att rusdryckernas välde först då kan riktigt brytas, när ädlare TIDSRIKTNINGAR och FOLKBILDNING. 257 sträfvanden och renare njutningar sättas i deras ställe. Dessa sträfvanden skola då antagligen blifva utgångspunkt för en folk- rörelse, som icke kommer att stanna vid rusdryckerna, utan skall framkalla krig på lif och död mot de många andra onda andar, som äro värre än själfva rusdryckerna, men som kommit in i folklifvet och bosatt sig under deras hägn. . Härmed menar jag mig i korta drag hafva visat, att de kristna lifsriktningarne hos oss måste på grund af själfva sitt innersta väsen vara folkbildningsvänliga, så långt de äro kristna och fasthålla vid den ursprungliga kristendomen. I samma mån de äro fientliga mot folkbildningen, hafva de afvikit från kristendomen och upptagit eller icke förmått utsofra hedniska och förkristliga föreställningar af praktiskt materialistisk art. Den, som af lefvande erfarenhet känner den verkliga kri- stendomens djupgående och föryngrande kraft, han kan icke mena, att folkbildningen snart eller ens inom öfverskådliga tiderymder skall hinna öfver kristendomens åskådning eller upp till en ståndpunkt, från hvilken den skulle kunna blicka ned på kristen odling som ett redan öfvervunnet utvecklings- skede. * * I den diskussion, som uppstod efter förestående inlednings- föredrag af d:r Magnuson, yttrade bl. a. Teodor Holmberg: Den mindre vänliga uppfattning, som ofta mött folkhögskolan från den svenska kyrkans sida, här- flyter icke från den senares grundtankar och historiska förut- sättning. En sådan den svenska kyrkans historiska förutsätt- ning är onekligen — Olaus Petri, och hade hans ande varit mera härskande, så skulle också mera samförstånd rådt mellan kyrka och folkhögskola, och denna skulle nått större omfång och utbredning. Hvar fans väl en man, som mer än smed- sonen från Örebro älskade fäderneslandets historia och skald- skapet, han som äfven var en så väldig ordets, det lefvande ordets man? Han var lika mycket folkhögskollärare som prest, lika så mycket humanitetens som religionens man. Jag hoppas dock, att den tid skall komma, då Olaus Petri åter står upp i sin kyrka, och då skall ett samarbete kunna åvägabringas mellan svenska ungdomslärare och svenska evangeliskt-lutherska prester. Emellertid vill jag varmt tacka de prester, som hafva hulpit folkhögskolan; de äro icke så få och deras antal är i tilltagande. Jag vill i detta sammanhang nedlägga en vörd- Verdandi, 1892. 17 258 TIDSRIKTNINGAR ooH FOLKBILDNING. nådens och tacksamhetens gärd för min far, som alltid upp- muntrade mig i mitt lärarekall, och för domprosten C. W. Linder, den kraftige främjaren af folkhögskolesaken i Väst- manland. Socialismen bör tvinga de kristna att blifva mera upp- offrande samfundsmedlemmar; vi måste utveckla en social kri- stendom, vi måste nära samhörighetskänslan, förpliktelsen att mera än hittills komma -ekonomiskt svagare bröder till hjälp. Socialismen är hvarken folkhögskolans vän eller bundsförvant, men den är en påle i köttet, som svidande påminner samhällets bättre ställda klasser om försummade plikter. Professor W. Rudin: Såsom en insats i diskussionen vill jag, utan att själf yttra någon bestämd mening i frågan, blott söka an- gifva hvad jag tror vara den egentliga orsaken, hvarför man från kyrkans sida intagit en mera reserverad ställning mot folkhögskolan. Det bör vara klart, att kyrkan, som vill vara ljusets härold, i princip icke kan vara afvog mot äkta folkbildning. Detta har ock visat sig däruti, att folkskolan kan sägas hafva uppvuxit på dess grund, åtminstone inom reformationens område; religionsunder- visningen har därföre där blivit hufvudsak, och folkskolan har i följd häraf omhuldats af kyrkan såsom ett barn. Så är icke för- hållandet med folkhögskolan. Denna är en skapelse af de senaste årtiondena och har, åtminstone i vårt land, ej uppvuxit på kyrkans mark och har ställt sig fullkomligt själfständig gent emot henne. I religiöst afseende har den haft en helt obestämd färg. Man har därför icke kunnat vara färdig att genäst gifva den sitt erkännande, man har väntat att se hennes utveckling, och man har kanske här och där menat sig äga någon anledning till berättigat misstroende. I tanke på apostelens ord »kunskapen uppblåser, men kärleken uppbygger», har man törhända fruktat, att den lilla kunskap om bildningens resultat, som folkhögskolans elever på kort tid skulle få sig meddelad, snarare kunde tjena till att uppblåsa än att bilda dem, då deras kunskap icke kunde hinna att erhålla en djupare grund. Kanske har man ock sett något exempel härpå, någon som genom folkhögskolan blifvit »herre» och sedan icke blifvit lika villig till det enkla landtraanna-arbetet. Annorlunda vore förhål- landet med den strängare lärda bildningen: den kostar mycken tid, arbete och penningar och bör därföre bättre kunna lära människan ödmjukhet. Vidare är ju kyrkans intresse riktat på det allra centralaste, på människans frälsning och fostran för evigheten; ur detta vill TIDSRIKTNINGAR och FOLKBILDNING. 259 den, att allt annat sant och godt skall utveckla sig såsom frukt. I folkhögskolan synes däremot detta centrala stå tillbaka och den mera periferiska kunskapen om mångahanda ting vara hufvudsaken. Är det månne då så underligt, om kyrkans män ej direkt intres- sera sig för sådan verksamhet? Slutligen bör ju erinras, att prästerna, åtminstone de verk- ligt nitälskande, redan hafva så mycket att göra inom sin egentliga sfer och hvad som ligger denna närmast, att det må ursäktas dem, om deras tid ej räcker till för många andra kraf, som i sig kunna vara goda nog. Allt detta har jag anfört endast för att visa, att det nog från kyrkans synpunkt kan finnas förklaringsgrunder för det förhållan- det, att prästerna hittills mindre intresserat sig för folkhögskolan. Måhända kan utvecklingen, och särskilt möten af sådan karaktär som detta, bidraga att i detta afseende verka en omstämniug. Hr T. Holmberg: Jag vill ej vända mig polemiskt mot prof. Rudin, som icke har vändt sig polemiskt mot oss och vår sak, utan endast objektivt refererat de orsaker, som han kunde tänka sig hafva föranledt ovillighet från kyrkans sida. Det har varit för folkhögskolan nyttigt, att hon fått kämpa sig fram, ty utan kamp ingen kraftig muskulatur; och äfven vi ungdomslärare äro icke utan skuld i misstämningen mellan stats- kyrka och folkhögskola. Åtminstone känner jag det så för min egen del. Jag hade utan skam understundom kunnat något bättre väga mina ord. Folkhögskolan har icke i allo uppvuxit ur samma grund som folkskolan; hennes organisation är friare, äfven med hänsyn till kyrkan, och utan tvifvel förelåg häri en stötesten. Importerad lyx- artikel är doek icke vår svenska folkhögskola; hon är fullt natio- nell, men ursprunget ur allmogens politiska lyftning genom 1862 års kommunallagar och 1866 års riksdagsordning har i förstone ieke ökat prästerskapets sympati för den nya företeelsen. / Man har talat om uppblåsthet och kunskapshögfärd. För folkhögskolan är det dock icke en utmärkande sak att framför allt vara en kunskapsskola. Af alla Sverges skolor torde hon mest hafva framhållit och bäst förstått, att äfven för en skolas verk- samhet och uppgift något fins, som står öfver kunskapen, öfver det rena vetandet. Hon frestar icke heller sina elever med parad- examen, betyg, titlar, hvita mössor o. s. v., utan låter dem efter slutad kurs lugnt gå hem igen utan något yttre utmärkelsetecken. Ur pedagogisk synpunkt äro t. ex. elementarläroverk och seminarier 260 TIDSRIKTNINGAR OCH FOLKBILDNING. vida mer än folkhögskolan utsatta för faran att framalstra kunskaps- högfärd. Nybakade studenter och seminarister höra förvisso icke till de mest anspråkslösa varelserna i Sverges rike! Vi folkhögskollärare hafva nog alla gjort den erfarenheten, att våra elever äro mera höga i hatten den 1 nov. än den 1 maj: den tilländagångna kursen har dämpat mängen stolt själfkänsla, och skolan har knäckt mera uppbläsning än hon framalstrat! Prof. Rudin antydde, att kyrkans män hafva nog att beställa med det centrala i kristendomen och kunna därföre icke anses för- pliktade att offra sig åt det periferiska. Jag vill dock framhålla, att i en cirkel periferien är lika gifven som centrum; liksom solen är för oss förnimbar endast i och genom sina strålar, så är reli- gionen kraftlös, om den icke ådagalägger sig äfven i folkbildning och annat folkligt. Ty jag håller före, att ur en lefvande kristen tro skall icke blott det enskilda sedliga lifvet framväxa, utan äfven det allmänna kulturlifvet. Dr J. V. Jonsson, föreståndare för Örebro läns folkhög- skola: För min del känner jag icke till någon misstämning i för- hållandet mellan kyrkans män och folkhögskolan, utan har godt samförstånd emellan dessa hos oss alltjämt varit rådande. Jag har intet att anmärka mot prästerna. De ha villigt,erkänt, att de icke satt sig in i allt, som rör folkhögskolan. Det är vidare ett fak- tum, som åtminstone hos oss ingen sakkunnig bestrider, att myc- ket högmod knäckes i folkhögskolan. Till vår skola komma lär- jungar från föräldrahem af skilda riktningar. De frireligiösa in- finna sig talrikt; men i allmänhet äro de ensidiga och lida mån- gen gång af en sedlig slapphet, inför hvilken man står nedslagen. Direktör H. Odhner, föreståndare för Östergötlands folk- högskola: Man är föga rättvis, då man bedömer folkhögskolans elever. På dem ställas i allmänhet långt högre fordringar än på lärjungarne vid andra skolor. I synnerhet är det en alldeles ofant- ligt stor ödmjukhet man kräfver ■— det ha vi nu hört i 24 år. Hvarför ställer man inte samma kraf pä andra skolors lärjungar och i samma proportion, d. v. s. i förhällande till undervisnings- tiden? Det kunde vara egendomligt nog att se, huru det i sä fall skulle taga sig ut. Vi folkhögskollärare ha i allmänhet våra elever i knappa sex månader, folkskollärareseminarierna i 4 år, allmänna läroverken i 8 å 10 år. Följaktligen borde seminaristerna vid af- slutningen af deras lärokurs vara 8 och nybakade studenter 16 å 20 gånger ödmjukare än folkhögskoleelever, om man härvidlag TIDSRIKTNINGAR OCH FOLKBILDNING. 261 skipade full rättvisa. Huru ödmjuka universitetens alumner borde vara -— om samma jämförelsegrund användes — kan knapt mätas. De skulle förmodligen rent af nödgas be om ursäkt för att de fin- nas till! Skälet till det myckna klander, som frän prästerskapets sida drabbat folkhögskolan, torde ofta nog varit det, att prästerna varit rädda att förlora något af sin makt, om folkhögskolorna finge ostörda hälla på med sitt upplysningsarbete. Det har händt, att en ung bonde, som genomgått folkhögskolan, visat sig ha mer kun- skap i kommunallagarne än vederbörande präst. Sådant är ganska förargligt och väcker fiendskap hos många. Men undantag finnas ock. Domprosten Linder var ett lysande sådant. Detta har han i praktiken visat både i Västmanland och Östergötland. Hr Emil Svensén: Lika visst som jag med den vördade målsmannen för den teologiska fakulteten är ense om, att en i or- dets bästa mening kristlig anda bör råda vid folkhögskolorna, lika litet kan jag dela hans uppfattning af den ställning, som kyrkans män faktiskt intagit till dessa skolor. Villigt må erkännas, att en del präster framstått som deras bästa vänner och främjare samt blifvit det ännu mer, sedan de i egenskap af styrelseledamöter eller annorledes lärt sig uppskatta folkhögskolorna. Men å andra sidan har man fått höra äfven framstående och i öfrigt frisinnade prä- ster föraktligt orda om »bondakademier» o. d. Att dylika yttrin- gar ej stått enstaka, därom vitnar för öfrigt det faktum, att folk- skolan blifvit en lagfäst statsinstitution i trots af ihärdigt motstånd från prästeståndet, hvars förhållande till folkskolan, i synnerhet i början, icke skrifvit ett af de vackraste bladen i kyrkans nyare. historia. Ett lika ostridigt faktum är, att under den hetsjagt mot folkhögskolorna, som för några år sedan sattes i gång landet rundt, gick den tidning, som allmänt gäller för att särskilt föra de kyrk- liga intressenas talan, med ospart, nit i främsta ledet. Må vara,/ att litet motvind ej kan skada, äfven då den växer till storm, och att folkhögskolan vunnit styrka genom att kämpa sig fram ; men stor- men får ej vara så svår, att den knäcker det unga trädet. Såsom skäl för sin afvoghet anförde en del präster som sin mening, att folkhögskolan fostrar sina lärjungar till högfärd och lättja. Det vore ett inkast, som af gammalt riktats mot alla anstalter för folk- bildning, men häremot anförde tal. den erfarenhet han själf vunnit från de icke få folkhögskolor han personligen kände till, och där han alltid funnit ynglingarne uppföra sig blygsamt och vinnande, liksom de efter utträdet ur skolan nästan mangrant egnat sig åt 262 TIDSRIKTNINGAR OCH FOLKBILDNING. sina föräldrars yrke. Prästerna skulle, hette det vidare, ej haft tid nog att ägna ät folkhögskolan, lika litet som åt järnvägs- och försvarsfrågor och annat, som ligger på sidan om deras egentliga kall. Det vissa är dock, att prästerskapets tid mycket bättre räckt till för järnvägsmöten och försvarsföredrag, än för folkhögskolans uppmuntrande. I alla händelser borde det haft åtminstone lika god tid att verka för folkhögskolan, som det nu haft att arbeta mot den. Dr G. A. Magnuson: Hvad som denna gång nödgar mig att deltaga i diskussionen, är att en af folkhögskolans män yttrat, det folkhögskolan mer än andra läroanstalter är utsatt för faran af lärdomshögfärd hos eleverna. I ett afseende kan detta innehålla spår af sanning, såtillvida som folkhögskolan naturligtvis endast säl- lan på 5 å 6 månader lyckas upprycka med rötterna, hvad som ofta hunnit växa och frodas under ett par tiotal år. Dessutom framträder -— det måste ock medgifvas — inom de folklager, från hvilka folkhögskolan får flertalet af sina lärjungar, högfärden mera utan förklädnad och faller sålunda lättare i ögonen. Men det är icke sant, att folkhögskolan genom sitt lärosätt skulle alstra hög- färd mer än andra läroanstalter. I följd af den knappa tiden kan folkhögskolan ieke meddela fullfärdiga insikter. Hon måste lägga hufvudvikten på att ägga lärjungens håg och att sätta honom i stånd att genom själfarbete under hela lifvet skaffa sig de för hans ställning nödvändiga insikterna. Vid andra läroanstalter, där det är flere utanläxor och mera dressyr, måste högfärden få en jämförelsevis lämpligare jordmån. Och är det en sanning, att »kunskapen upp- blåser», så måste denna uppbläsning förekomma vid alla läroanstal- ter ända upp till de högsta. Vid universiteten är denna uppblås- ning alldeles icke öfvervunnen, tvärtom förefinnes den där i gan- ska hög grad. Och jag är viss, att de som af egen erfarenhet grundligt känna till saken, icke med skäl kunna vederlägga detta mitt påstående. Likaså är vid våra folkskollärareseminarier'själfva systemet sådant, att det svårligen kan undgå att framkalla uppbläsning. Jag vill härmed ingalunda kasta skuld på lärarne — hvilka naturligt- vis icke vilja främja högfärd inom den läroanstalt, där de tjänst- göra — utan på systemet. Seminarieeleven vet, att han kan sin bok utantill antagligen lika väl som läraren. Men därjämte har han ock iakttagit, att den ene läraren i allmänhet icke kan den andres ämne. Själf kan han däremot utantill många af de läroböcker, som förekomma vid anstalten. Endast detta är tillräckligt att hos den oerfarne framkalla öfverdrifna föreställningar om hans egna kunskaper. TIDSRIKTNINGAR OCH FOLKBILDNING. 263 Hvar och en måste sålunda medgifva, att det icke är rätt att göra folkhögskolan till syndabock för alla dessa läroanstalter, då hon genom sin anda och hela det sätt, hvarpå hon ordnat sin under- visning, just sökt motarbeta denna hos oss tyvärr allt för vanliga böjelse att yfvas öfver den egna lärdomen. Då de skäl, som prof. Rudin förmodar ligga till grund för prästernas handlingssätt i detta stycke, säkerligen uttrycka deras mening, som saken gäller, vill jag här upptaga dem till kort gransk- ning, och jag vänder mig härvid icke till framställaren utan till hvar och en som hyser dem. Den »centralaste uppgiften» skulle vara människornas frälsning, »att rädda dem liksom ur ett brin- nande hus». Hade detta yttrande fälts af en kristen under de första århundradena af vår tidräkning, skulle jag därvid tänkt på hedniska samfund och hedniska lifskretsar. Ar vår omgifning, se- dan kristendomen under nära 2,000 år arbetat på att omskapa den. nu för tiden i det stora hela likadan; då är det att förändra detta eller att föra människorna ut därifrån ett så väldigt arbete, att det förvånar mig, det flertalet präster kunna taga det så bekvämt, som vanligen sker. För mig synes det gälla de enskilda männi- skornas omdaning till karaktär och sinnelag likasom ock en om- gestaltning från -grunden af de mänskliga samfunden. Detta kräf- ver ett väl planlagt, uthålligt och långvarigt arbete, icke ensamt tillfälliga och ryckvisa kraftansträngningar liksom vid eldsvåda eller som hos frälsningsarmén, där man går fram till estraden och i största allmänhet bekänner sina synder. Den goda karaktären är det centralaste, och den gör sig gällande i allt, icke blott i helg- dagsståt utan äfven i hvardagslifvets bestyr. Gör man det perife- riska bakvänt, så är detta ett säkert vitnesbörd, att man ej tagit det centrala riktigt. Fråga kan väl ock vara, huruvida folkhög- skolans arbete — den skolas, som gjort till sin uppgift att lyfta allmogen till ädlare sinnelag och lifsriktning, till bättre äktenskap och familjelif, till kraftigare fosterlandskärlek och samfundslif — med rätta bör räknas till det periferiska. Direktör Wawrinsky: Endast i största korthet vill jag påpeka ett par omständigheter. Emot det påstående, att folkhög- skolans elever dragas bort från arbetet, borde det ej vara svårt att utgifva en statistik. Detta vill jag såsom utanförstående framhålla till folkhögskolemännens uppmärksammande. Prof. Rudins mod att försvara prästerna ger jag mitt fulla erkännande. En enda liten anmärkning må dock tillåtas mig. Prästerna hafva ju till uppgift att genomsyra det hela, sålunda äf- 264 TIDSRIKTNINGAR OCH FOLKBILDNING. ven det periferiska, och då få de väl icke draga sig undan från detta. Till sist vill jag tacka för den uppmärksamhet och det er- kännande, som under dessa förhandlingar ägnats åt nykterhetsverk- samheten. Dir. Teodor Holmberg: Det yttrande, mot hvilket Dr Magnuson vände sig, kan jag icke påminna mig hafva haft. Dir. J. V. Jonsson: En sådan statistik, som en föregående- talare nämde, har uppgjorts vid vår skola, och den har gifvit det utslag, att af dem, som under 10 år varit skolans elever, de allra fleste eller 87 a 90 % återgått till sin forna sysselsättning i för- äldrahemmet eller ock blifvit egna jordbrukare. Dr Leonard Holmström, Hvilan: Den statistik, som nyss framhölls, har jag svårt att anse fullt bevisande. Ty att eleven gär tillbaka till sitt hem, det bevisar ej nödvändigt mer arbetslust. Nej, man går i stället ut i en bygd och besöker t. ex. den ena gården efter den andra, där forna elever bo. Finner man då, att de äro arbetssamma och ordentliga samt i alla afseenden sköta sig bra; då är det ett godt bevis. Ett sådant ligger ju ock däri, att från ett och samma föräldrahem kommer det ena barnet efter det andra till folkhögskolan, likasom ock att en fästman skickar sin fästmö dit och stundom tvärtom. J. F. Hallenborg: Jag vill endast nämna, att jag flere gänger hört elever vid folkhögskolan säga: »Vi lära oss här, att vi ingenting kunna.» Fru Cecilia Bååth-Holmberg, Tärna: Jag vill endast an- föra några fakta från den kvinliga folkhögskolan. Att flickorna ut- veckla den största .arbetsamhet och flit under hela kursen, är en känd sak för alla deras lärare och lärarinnor. Detta är också be- kant i trakten. En mycket rik bärgsmansfamilj sände den ena efter den andra af sina döttrar till folkhögskolan, »enär de», så- som deras mor uttryckte sig, »kommo mer arbetsamma från sko- lan, än de voro förut». En fattig tjänsteflicka hade på sitt hus- bondefolks bekostnad genomgått skolan. Äret därpå kom hon åter tillbaka för att genomgå den ännu ett år på samma vilkor; ty hennes husbondfolk hade funnit henne mer arbetssam än förut, se- dan hon kommit hem från skolan. I Västmanland vore för öfrigt TIDSRIKTNINGAR OCH FOLKBILDNING. 265 alltid flickor, som gätt i folkhögskolan, mera eftersökta som tjänste- flickor än andra. . Dir. J. V. Jonsson: Mot Dr Holmström vill jag blott framhålla, att bondesonen ej återvänder till sitt hem för att göra ingenting. Dir. A. Alström, Grebbestad: Äfven jag har erfarenhet om prästernas motstånd, men jag kunde ock framhålla en och an- nan präst, som tagit skolans parti, gått in i styrelsen och ofta klädt skott för skolan. På en och annan talare låter det som prof. Rudin varit den angripande. Vi borde vara honom tack- samma, därför att han sökt ställa sig på prästernas ståndpunkt, ty det har gifvit oss tillfälle till försvar; och att han sökt tyda deras ställning och uppträdande till det bästa, det vitnar ju om ädelt sinne. Prof. W. Rudin: Här yttrades, att vid våra seminarier och andra läroanstalter allt går ut på att uppblåsa. Är detta sant — och jag vågar ej påstå, att så icke är — då äro vi be- tänkligt ute på ett sluttande plan i fråga om vår folkundervisning. Från seminarierna hotar då en stor fara och frän andra skolor likaså. Denna fara består främst i den stora disproportion, som råder vid våra skolor så väl mellan lärdomsarbete och kroppsarbete som mellan vistandet i skolan- och i hemmet. Vi måste göra allt för att åstadkomma reaktion häremot. Annars gå vi samma öde till mötes som den döende romanvärlden, hvilken enligt Qvintilianus hade ett månggrenigt och omsorgsfullt ordnadt skolväsen, ehuru den, som vi känna, gled hän mot undergång. Dr G. A. Magnuson: A mötets vägnar vill jag framföra allas vår tacksamhet till prof. Rudin för hans deltagande i våra förhandlingar och särskilt för det inlägg, hvarigenom han gifvit upphof till diskussionen under de sista timmarne. Naturligtvis har jag icke påstått och icke velat påstå, att man uppsåtligen lägger an på att alstra högmod, utan att systemet leder dit. Hela vår odling är alldeles för mycket kunskap skultur, och ur den följa med större eller mindre nödvändighet de system, som råda i våra skolor. Det kan vara tid på att vi mer tillgodose karaktärens ut- bildning, att vi tänka ej blott på förståndets utveckling utan på viljans, på samvetets, att med ett ord vår odling varder till sam- vetskultur, d. v. s. en sådan, i hvilken samvetet innehar högsätet. Geografiska kurser. (Forts, från sid. 187.) Ryssland. Dnjepr. Lill-Ryssland. Dnjepr förenar liksom Volga de tre stora vegetationsområdena: skogsbältet, den odlade svarta jorden och stepperna. Som den är djup, bred och vattenrik, har den stor betydelse för handeln, men skulle ha det ännu mer, om icke skeppsfarten hindrades av flera forsar, uppkomna därigenom att floden i närheten af staden Jeka- terinoslav måste bryta sig igenom en granitplatå. Aven mindre fartyg kunna endast under våren passera där förbi. Under den förra delen av medeltiden, när de ryska slaverna stodo i livlig förbindelse med grekiska kejsardömet och därifrån hämtade både kultur och kristendom, var Dnjeprdalen pulsådern för denna samfärdsel, och så uppsteg det urgamla Kiev till stor makt, en tid till rangen av huvudstad. Över Kiev kom kristendomen först till Ryssland, och det gamla klostret Petschersk, som innesluter det ställe, där de första ryssarne döptes, anses vara den heligaste ort i Ryssland. Till Kiev, »Rysslands Jerusalem», strömma årligen en massa pilgrimer, ibland ända till 300,000. De komma från rikets alla delar, t. o. m. frän Arkangelsk, och uppehålla sig under färden med de fromma almosor, som de överallt erhålla. Framkomna få de, så långt utrymmet räcker, härberge i klostret; de övriga ligga på gator och gårdar, ett år måste 72,000. ligga ute. Hopandet av denna mängd fattiga, smutsiga pilgrimer gör staden ofta till en härd för smittsamma sjukdomar. Egendomliga äro de till klostret hörande katakomberna, som äro försedda med nischer, i hvilka för- varas 73 till mumier förvandlade lik efter s. k. helgon, hvilande i GEOGRAFISKA KURSER. 267 öppna likkistor och med händerna sä placerade, att de kunna mot- taga pilgrimernas kyssar. Här finnas också underjordiska kyrkor och kapell, och man visar en cell där 11 martyrer frivilligt murade in sig, endast lämnande smä gluggar, genom hvilka de erhöllo föda. Kiev är som andra ryska städer mycket spatiöst byggd, den kunde med sin nuvarande rymd hysa en 2 eller 3 gånger större befolk- ning. Tillika med Odessa, som har ungefär lika stort innevånare- antal, intar det fjärde rummet bland Rysslands städer. Landet kring mellersta Dnjepr. Ukrajne eller Lill-Ryssland, är ett särdeles rikt land. Oöverskådliga fält av böljande hvete om- växla med ängsmarker med det yppigaste gräs. Här och där före- komma lummiga dungar av ekar och andra lövtriid. Dessa skogar äro dock mycket mindre än barrskogarne i skogsbältet. Där äro odlingarna liksom öar i skogshavet, här tvärtom äro skogarne öar i den öppna odlade slätten. Man ser såväl adelsmannens som bon- dens hus omgivna av fruktträdgårdar, och vilda fruktträd uppträda i sådan mängd, att deras frukter, hvilka i färskt tillstånd äro onjutbara, i stor skala insamlas, torkas och försäljas samt i nödår anses som en beaktansvärd tillgång. Grönskan underhålles av tal- rika bäckar och åar, och i flodernas skog- och vassbevuxna dal- gångar finner jägaren rikt byte på änder och annat vildt. En viktig industri är Iwitbetcfdlingen och den därmed sammanhängande sockerfabrikationen. Här och där ser man ur en dalgång uppstiga fabriksskorstenar, det är sockerfabrikerna. Sten är det ondt om; husen äro byggda av trä, men ej som i skogsbältet av hela, utan av kluvna stockar, hvaröver sedan anbringas en sorts rappning aflera. Taken äro av halm; törnen och tistlar flätas till stängsel, hvilka ofta göras mycket höga för att avhålla vargarne, som här äro en värklig landsplåga. En egendomlighet för de lill-ryska byarna är den oerhörda rikedomen på gödsel. Man vet knappt hvad man skall taga sig till därmed; den användes till allt möjligt — till väglagning och brobyggning — och dock hopar den sig så, att det säges ha förekommit, att hela byar måst flytta för att komma från sina överhandtagande gödselsamlingar. Bönderna bruka nämligen icke göda åkrarue; det är icke nödvändigt här, där den svarta jorden uppträder i hela sin alstringskraft. När jorden blivit ut- sugen, låta de den ligga i träda och taga upp ett annat fält. Den svarta jorden sträcker sig i ett snedt bälte tvärs över Ryssland, har sin norra gräns ungefär vid Kiev, Tula och Kasan, går i nordost till övre Ural samt betäcker hela Syd-Ryssland med undantag af Taurien, Krim och det stora lågland på båda sidor om nedre Volga, som förr varit havsbotten och nu är saltstepp. Den 268 GEOGRAFISKA KURSER. svarta jorden är icke på alla ställen i detta område lika djup och lika fruktbar. Rikast förekommer den i de trakter, där den under- liggande jordmånen är lerhaltig; fattigare där denna är sand- eller kalkhaltig. Det som gör den svarta jorden så fruktbar är dess ovanliga rikedom på mylla, d. v. s. på förmultnade organiska äm- nen. De lärde hade länge frågat sig på hvad sätt, denna mylla kunde ha bildats. Numera är man tämligen ense därom att den bildats av den ofantliga gräsväxt, som här frodats långt före vår tidräkning. Den svarta jorden bär nämligen också nu, överallt där den lämnas orörd, en riklig gräsväxt. Ukrajne, nu så tätt odladt, var för ett par århundraden sedan endast ett böljande gräsfält med så högt gräs, att den ridande kosacken kunde gömma sig i det- samma som i en skog. Man har observerat, att några gravkullar vid Tschernigow, hvilka ursprungligen bestå av sand, blivit över- dragna med ett lager av svart jord. Dessa gravar härstamma från 900-talet, lagret mylla har ett djup av 15 — 21 centimeter, och som det alltså har behövts omkring 900 år för att bilda detta, liar man gissningsvis beräknat att för att bilda det på slätten be- fintliga lagret, som växlar mellan 6 decimeter och 1’/, meter, skulle åtgått 3,600 å 6,000 år. — Svarta-jords-bältet, som utgör icke blott Rysslands, utan Europas kornbod, intar en ytvidd som är lika stor som Frankrike och Spanien tillsammans. Det kan väcka förvåning, att just här, i dessa så utomordentligt bördiga trakter, ej sällan inträffar partiel missväxt och nöd. Detta be- ror framför allt på klimatet med ofta inträffande torra somrar, men även därpå att t. o. m. den svarta jorden blir i längden utsugen av bon- dens plundringsbruk; det anses numera, att även den behövde gödas samt plöjas djupare — den ryske bonden plöjer helt ytligt. Dässutom anses det hänsynslösa nedhuggandet av skogen skada åkerbruket. En orsak till nöd är också att bonden måste betala sin skatt den tid då säden är billigast, d. v. s. på hösten, hvarföre han då säljer så mycket, att han sedan pä våren får själv för mycket högre pris köpa utsäde, och detta oftast av ockrare. Overgangen mellan skog och slepp sker lika gradvis som i andra land övergången mellan låglands- och fjällnatur. I norra Ukrajne finnas ännu rätt stora lövskogar, i södra Ukrajne bestå dungarne mäst av huskar. Söder om en linie, som går igenom Jekaterinoslaw vid Dnjepr och Lugansk vid Donez, utbreder sig den fullkomligt irädlösa steppen.* Dess kännetecken är, att träd före- komma endast som undantag: på särskildt skyddade ställen, i dal- * Den sträcker sig även med mer växlande sydlig gräns väster om Dnjepr till ett stycke söder om Donaumynningarne. GEOGRAFISKA KURSER. 269 gängar och raviner eller ocksä med konst uppdragna. På den öppna steppen stå träden milsvidt från hvarandra och antaga en alldeles förkrympt gestalt. Den sydryska ängsteppen. Anm. Som denna stepp nästan överallt är betäckt med svart jord, kan den nedanstående skildringen, för så vidt den rör vegetation och djurliv, med samma rätt anses som en skildring av den svarta jorden i allmänhet i dess naturliga tillstånd. Det är klimatet — de ännu större ytterligheterna, den ännu större torkan om somrarne — som sätter grän- sen mellan stepp och kulturland. • Steppens vår och försommar. Under snösmältningen är hela steppen förvandlad till en tjock svart gröt, där det knappt är möjligt att få fotläste. Överallt: på fälten, genom byarnas gator, strömma floder av smutsigt vatten. Dessa äro nog strida för att på mänga ställen utgräva stora raviner i jordytan och sålunda alldeles förändra dess utseende. I midten av april blir marken torrare, och det är då som den kläder sig med crocus, svärdsliljor, hyacinter, tulpaner och andra lök- växter. Detta är steppens vackraste tid. Dock äro dessa växter på långt när ej så praktfulla som deras odlade stamsläktingar; hyacinterna äro enkla och enformigt gula, tulpanerna tämligen små, ehuru grannt färgade. Dässutom behärskar oftast hvarje art ensam så stora rym- der, att därigenom en, viss enformighet uppstår. Lökväxternas prakt är förbi redan i midten av maj; något längre varar gräsets frodiga grönska. På det hela taga sig steppernas besjungna gräsmarker vida bättre ut från kuskbocken än på nära håll, ty gräset är visserligen högt, men glest, styvt och grovt; ingenstädes blir man lockad att lägga sig ned och sova som på våra och Alpernas gräsmattor. Bland steppgräsen är Stipa pennata, fjädergräset, eller sidenörten, som ryssarne kalla det, det mäst karaktäristiska. Detta gräs har blom- fjällen försedda med fjädrade borst, som ofta bli fotslånga, äro mjuka och glänsa som hvitt siden. När man ser stora knippen av dessa borst sakta vaja för vinden, paminna de nästan om paradis- fågelns svans. Det gulhvita skimret varseblives på långt avstånd, t. o. m. under natten. Detta gräs växer blott på den äkta steppen, d. v. s. den som pä flera år ej varit odlad, och är så betecknande för den svarta jorden, att det försvinner, där denna förekommer i tunnare lager. Det är dock ingalunda gräsen ensamt, som sätta sin prägel på steppens växtvärld; här förekomma en mängd örter tillhörande andra familjer, såsom Korgblomstriga, Ärtväxter, Parasollväxter, 270 GEOGRAFISKA KURSER. Läppblomstriga m. fl. Egendomligt är, att örter av växtsläkten, hvilkas representanter hos oss äro låga och späda, här bli högå, grova oeh träak- tiga, så t. ex. klövern, av hvars stjälk man kunde göra promenadkäppar, kungsljusen (Verbascum), hvilka här skjuta upp som stora gula lansar, röllekan (Achillea), som blir ända till 2 mtr. hög, samt malörten (Artemisia), hvilken blir manshög eller mer, utbreder sig ofantligt och uppträder på åkrarne som ett högst skadligt ogräs. Malörten håller sig frisk, när alla andra växter vissnat, hvilket gör, att bo- skapen, som icke gärna äter den, till sist tvingas därtill. Detta åter har till följd att mjölken oeh smöret få en högst obehaglig malörtsmak; har därjämte, som ofta händer, genom vårdslöshet vid tröskning och malning delar av växten kommit i mjölet, får man plötsligt ett begrepp om rätta innebörden av det ofta ej uppfattade uttrycket: »en droppe malört i livets kalk». Dessa grova växter ha i allmänhet föga eller intet värde såsom bete, men många av dem kunna användas till bränsle. Detta är i synnerhet fallet med tistlarne, hvilka ofta ha armstjocka stjälkar och bilda snår, liknande skogar, i hvilka häst och ryttare kunna gömma sig. Alla dessa växter förekomma ej som blommorna på våra ängar om hvarandra i brokig blandning, utan hvarje art uppträder i stora massor nästan ensam; så kan den resande ibland om våren så långt horisonten räcker icke se annat än tulpaner, längre fram på året kan han se ett resedafält (vild, ej doftande reseda) av två mils omkrets eller hela dalar med kummin och mynta; och på sensom- maren, när växtligheten för övrigt är förbränd, får lian under en vägsträcka av ett par mil ej se annat än de gråludna malörts- växterna. . Ingen skogsdunge, intet berg åstadkommer ett avbrott i detta växthav; endast här och där synas ett par så kallade kourganer, artificiella kullar, som i de flästa fall äro gravhögar, uppkastade av något forntida folk. Får man någon gång midt på öppna steppen syn på ett förkrympt träd med knotiga grenar och torftig lövbe- klädnad, är det oftast ett vildt pärgntrad. Detta träd är här det härdigaste; av dess stam göra herden och kusken sina piskskaft, och de små ömkliga frukterna bli också noga tillvaratagna. Dungar av slån, nyponbuskar och med dem besläktade buskar förekomma däremot ej sällan. I de större flodernas dalar finnes alltid något skog, mäst viden och popplar. Invånarne förstå att på mångahanda sätt använda sin förnämsta tillgång: gräset och örterna. I första hand till bete för de talrika hjordar av får, hästar och nötboskap, för hvilka steppen under GEOGRAFISKA KURSER. 271 våren är ett paradis; vidare —■ särskildt det grova ogräset — till bränsle', de många kryddrika plantorna använda de till sin matlag- ning, särskildt vid tillagningen af sin nationalrätt, en soppa kokt på hirs ocli fårkött, . men uppblandad med så många vildt växande kryddor, att en resande tyckte den vara en värklig grässoppa. Under vår och försommar smyckar den lill-ryske steppinnevånaren sig själv, sin häst, sin boning med stora knippor av granna blommor; de unga flickorna gå ofta med stora blomkransar på huvudet. Inne i stu- gorna hänga alltid på väggen torkade knippen av timjan, lavendel, krusmynta, hvilka sprida .en stark krydd-doft. Under våren utvecklar också djurliv&t den största rikedomen. Overallt i gräset synes den näpna jordharen, på ryska »suslik», (Spermophilus citillus), en liten gnagare som är släkt med murmel- djuret. Han gräver hålor i jorden, lever på gräs samt på väx- ternas rötter och lökar.' Mynningen av boet käns igen på en hög av uppgrävd jord. Susliken är ett lekfullt och nyfiket djur. Han sätter sig ofta framför sitt bo i upprätt ställning med framtassarne tryckta mot bröstet, och ser sig omkring. Hela milsvida sträckor äro underminerade av hans gångar. Han förföljes av alla steppens blodtörstiga jägare: vargar, rävar, örnar och falkar. Steppens fågelliv är mycket rikt, ej på arter, men på indivi- der. Örnar äro här lika vanliga som i Alperna. Ofta ser man dem uppflugna på milstolparne därifrån överblicka sitt jaktområde. Sina bon bygga de nära floderna, där stepp-platån är sönderriven och bildar liksom klippor. Skaror av trappar kliva omkring i gräset; såsom äkta steppfåglar bygga de sina bon på den öppna steppen. Dässutom ser man skaror av vipor, spovar och starar. Den egentliga steppen har ingen annan sångfågel än lärkan, men kommer man om våren nära någon av de större steppfodernas vassbevuxna dalar, förnimmer man därifrån de livligaste toner av sång och kvitter. Överallt, där en sådan flod flyter mera lugnt och de- lar sig i flera armar, uppträda i dalsänkan vass-snår, som kunna bliva flera mil långa och mer än en mil breda, äro hardt när oge- nomträngliga oeh endast genomkorsas av stigar, banade av vargarne och andra vilda djur. Sådana snår finnas kring bl. a. Dnjepr, Dnjestr och Don. Vassrören stå så tätt, att icke ens vinden skiljer dem åt. Här bygga nu siskor, finkar, näktergalar och andra sångfåglar i all sköns lugn sina bon och fästa det vid tre vassrör i stället för i ett träd. Dässutom finnas i floddalen vattenfåglar av mångfaldiga slag: änder, vildgäss, pelikaner, de senare stundom i skaror på 3- å 400. Ofta lämna rovfåglarne sina bon på steppbranten för att 272 GEOGRAFISKA KURSER. späjande kretsa över denna för dem så lockande jaktmark, och vid sådana tillfällen uppstår därnere ett outsägligt larm. Steppens många blommor kringfladdras naturligtvis av en mot- svarande mängd fjärilar. — Här förekommer också en egendomlig form av nomadiserande biskötsel: när biodlaren kommit till en stepp- mark med lämpliga blommor, gräver han en grop och sätter i den ner sina bikupor, som bestå av urhålkade trädstammar; när de ho- nungsrikaste blommorna vissnat, vandrar han med sina bin till ett annat fält. I allmänhet är det utmärkande för steppens djur att de gräva sig hålor. Sålunda äro de talrika vargarne icke nöjda med do na- turliga skyddsställen, som de kunna finna i ravinerna, utan gräva sig ofta själva hålor midt på öppna steppen. Även de halvvilda stepp- hundarne gräva sig hålor. Också människorna tyckas vid anläg- gandet av sina bostäder ledas av samma tendens. Ofta anar man ingenting förr än man ett. tu, tre befinner sig vid randen av en dalgång och därnere, 25 å 50 meter under sig, ser en by med åkrar och trädgårdar. Ibland har dock en rad väderkvarnar på, kanten av klyftan kunnat tjäna som förebud. Steppen kring Dnjepr är nämligen icke som Volga-steppen en djup sänka, utan en platå, hvilken på många ställen stupar brant ned mot Svarta havet och mot floderna. I denna platå har genom flodernas nötning och de stora vattenflödena om våren uppkommit en mängd djupa dalar och ra- viner. Dässutom uppstå genom sommarhettan många mindre sprickor och fåror. Kanterna till dessa raviner äro nästan alltid tvära och branta. Ofta ha flera byar slagit sig tillsammans i samma ravin, hvarvid de ta sig ut som en enda, flere kilometer lång gata, hvil- ken endast här och där byter om namn. En fördel är ock, att i dessa raviner kvarstannar i det längsta något vatten. En ännu egendomligare eftergift för naturomständigheterna bilda de jordboningar, som ännu på 30-talet funnos ganska talrikt på steppen i närheten av Dnjestr.* Denna sorts hus var bygdt i en grop, som hade husets längd och bredd; endast till takstolen an- vändes några bjälkar, för övrigt var allt av lera. Over gropen höjde sig nätt och jämt ett par små fönstergluggar samt taket, hvilket, gjordt av vass och tistelstjälkar, övertäckt med jord och gräsmatta, nästan icke syntes, utan blott såg ut som en liten upphöjning i marken, »en knopp av en uppskjutande byggnad». Man gick ner för en liten övertäckt trappa för att komma in. Det inre var nätt * Som dessa hus på 30-talet anträffades till och med i städer, är det väl mycket möjligt att de i avlägsnare trakter ännu finnas kvar. GEOGRAFISKA KURSER. 273 och renligt, golvet beströdt med gräs och doftande örter. Det ena av husets rum var försedt med små hålor i lerväggen, och i hvarje av dessa hålor fann den resande till sin förvåning — en ruvande höna. Utanför huset fans en stor grop, som tjenade till vinterstall åt horn- boskapen, en annan dylik för fåren och en för svinen. Midt på gården var en grop för ankorna, i hvilken då och då hälldes ett ämbar vatten. Fukten, som i andra trakter skulle omöjliggöra ett dylikt byggnadssätt, är här icke att befara, ty steppmarken ut- märker sig för sin torrhet. I stället för park bestod sig en sådan jordboning alltid med en dunge av kungsljus, tistlar och malört, ty dessa ovälkomna yäxter trivas bättre i uppluckrad jord än på den hårda steppmarken. I steppbyarne förekommer ej samma slöseri med gödseln som i Ukrajne; här torkas den och formas till stycken af tegelstens- form, hvilka jämte tistlarne utgöra det enda bränslet. Högar af sådant gödseltegel finnas vid alla byar. Steppens sommar. I Juni och Juli blir hettan odräglig. Solen står eldröd på himmelen, ingenstädes fins skugga; åskan höres då och då, men molnen driva bort utan att skänka något regn. Under veckotal faller ej en droppe dagg. Den upphettade jorden spricker upp i stora klyftor. Växterna vissna bort, marken blir brun, sedan svart. Luften fylles av fint svart dam, som tränger in överallt och gör människorna nästan svarta i ansigtet. Ondt om vatten; steppfloderna, utom de största, torka ut. De som ännu ega brunnar sätta ut vakter för att ej bli bestulna på vatten. De under vå- ren så ystra och vilda hästarne bli nu slappa och tama. Männi-, skor och djur magra. Mycket vederkvickande under denna torkans : tid äro de här i oerhörda massor odlade arbusorna eller vattenmelo- liarna. De odlas på stora fält samt även överallt i de små stepp- trädgårdarne och tyckas vara särdeles väl lämpade för steppens förhållanden; de spela på visst sätt samma roll här som cactus- arterna i det tropiska Amerika. De bli bäst under torra somrar och kunna nästan anses som en ersättning för riktigt godt käll- vatten. Invånarne ha en arbusa bredvid sig, när de äta sitt bröd eller fläsk, och bita då och då i den, alldeles som man eljest tar sig en klunk vatten. Gör man en resa under den heta tiden, glömmer man ej att kasta ett par arbusor in i vagnen; de gå ej sönder som vattenflaskor. Lill ryssarne älska hela gurkväxter- nas familj; i steppträdgårdarne är det också godt om kurbitsar — somliga bli så stora som mjölsäckar, andra små som apelsiner —- och gurkor. Over alla dessa växter höjer sig solrosen, ofta träd- Verdandi, 1892. 18 274 GEOGRAFISKA KURSER. gårdens högsta växt. Även den är en favoritväxt och odlas för sina oljiga frön. . En landsplåga, som stundom inträffar under sommaren, är upp- trädandet av gräshoppssvärmar. Dessa svärmar äro så täta, att solen icke kan lysa igenom dem, oeh att de skänka en behaglig skugga under den hetaste dag. Så fort innevånarne fått syn på en sådan svärm, och medan den ännu är uppe i luften, skynda de sig att anställa allt möjligt buller för att förjaga den: man trummar, skjuter, skriker, slår på kittlar, etc. Dässutom upptändas stora eldar av gödsel och halm, ty gräshopporna hava en stor avsky för rök. Ofta ser man en mängd människor skrikande, fläktande med tygstycken, ringande med klockor springa länga vägar över steppen, under det de förfölja gräshoppssvärmarne. I lyckligaste fall kan man pä detta sätt jaga dem ut i havet eller en flod,' där de då finna sin död. Men ofta är det ingen möjlighet att hindra dem att slå sig ned. Då falla de in i husen genom skorstenarne, slå som hagel mot fönsterrutorna, och hvarest det finnes något grönt, slå de sig ned i ett två- eller tre-dubbelt lager. Lyckligtvis är vid den tiden då de uppträda — augusti och september —- den mästä säden redan inbärgad, men majsen står kvar, och på majsfälten ådagalägga de hela sin oerhörda glupskhet. Inom ett par ögonblick äro alla bladen på ett stånd sönderslitna och uppätna, samtidigt bearbetas stjälken av de gräshoppor, som fallit ned på marken; inom ett par minuter faller hela det grova, högväxta ståndet. Komma de in i en trädgård, börja de skala av barken på trädens grenar, dessa knaka och svikta under bördan av alla de glupska djuren. Detta knakande .tillika med det ständiga knastrandet av deras vingar framkallar ett buller som i en värkstad. Ha de släppt sig ned på en gräsbevuxen stepp, är marken när de lämna den alldeles svart — ingenting finnes kvar. När de väl ätit sig mätta, är det lätt att skrämma dem till att flyga upp, förut nästan omöjligt. Då kan man ingenting annat göra än att upptända eldar med något mycket rökgivande bränsle omkring det område, som man hälst vill skydda. I sådana fall brukar man också försöka krossa dem. Härtill användas valsar eller stora trästammar, behängda med stenar och släpande tornbuskar, hvilka dragas över åkrarne. Sedan plöjer man jorden för att bringa de redan lagda äggen upp till ytan, så att vinterfrosten må döda dem. Honorna lägga nämligen sina ägg i små gropar i jorden; av dessa ägg utvecklas ungar först på våren. Ungarne kunna icke flyga, men de tillryggalägga gående stora sträckor och äro nästan lika fruktade som de fullvuxna djuren, ty deras aptit är ännu större, och GEOGRAFISKA KURSER. 275 under vären, då växtligheten är frodigast, blir skadan mera känbar. De gå alltid rätt fram, över stängsel och hus, midt igenom byarna, vika icke undan hvarken för människor, boskap eller vagnar och störta i stora massor utför branterna i havet eller i de under våren vattenfylda ravinerna. Steppen om vintern. Med senhöstens inträde börja de för steppen så utmärkande häftiga stormarne. Det är då som vind- häxorna uppföra sina fantastiska danser. Vinclhäxan eller stepp- häxan är en tistelartad växt, som har en oerhörd rikedom av torra grenar, hvilka rikta sig uppåt och åt sidorna, så att de bilda som en liten kupol av ofta 3 fots höjd och 10 å 15 fots omfång. På hösten torkar stammen nere vid roten, och växten förvandlas till en stor fjäderlätt boll. Stormen rycker ofta lös en hundra så- dana vindhäxor, som sedan ömsom hoppa på marken likt levande djur, ömsom rusa i svindlande fart högt upp i luften, ömsom häfta sig i stora massor fast vid hvarandra, så att det hela på avstånd ser ut som en jättelik mänsklig gestalt. Sen kommer vintern med nordisk kyla, med storm och snöyror. Man kan göra sig en föreställning om de ytterligheter av värme och kyla, som utmärka steppklimatet, när man vet, att Odessa, som är en äkta steppstad, har —■ 4,13° medeltemperatur under januari, då Stockholms medeltemperatur under samma månad är — 2,9. Under juli månad har Odessa + 22,6 3° och Stockholm + 16,4. Stormen gör kylan nästan outhärdlig och högst farlig för allt djurliv. Susslikerna draga sig tillbaka i sina hålor, där de falla i vinter- sömn, hvilken icke så sällan övergår till död; hararna och många andra av steppens däggdjur, framför allt vargarna, taga sin tillflykt till de nyss omnämnda vass-snåren. Här bli vargarna ofta så tal- rika, att invånarne för att fördriva dem vid vårens annalkande an- tända vassen, hvarvid hela floddalen tar sig ut som en jättelik eld- orm. Snöyrorna bli fruktansvärda, därför att snön yr icke blott uppifrån ned, utan lika mycket nedifrån upp: det kan hända, om man under en snöstorm går upp på en kourgan, att man ser solen lysa på en klar himmel, under det man nedanför sig ser ett vildt, upprördt hav av kringyrande snö. Den häftigaste arten snöyra kallas ivjuga: då är luften liksom full av isnålar, hvarje spår av väg och stig försvinner, den som då icke kan finna någon tillflyktsort löper fara att störta över steppens branta kantväggar i havet eller i da- larne och ravinerna; vid sådana tillfällen hava tusentals hästar, får och boskapsdjur samt även många människor omkommit. — Klara, sköna vinterdagar äro högst sällsynta. Samfärdseln förbättras icke här som på andra ställen av snön, 276 GEOGRAFISKA KURSER. ty denna samlar sig i fördjupningarna och ravinerna till flere fam- nars djup, men blåser till största delen bort frän den kala steppen. Med krmskap om detta steppens klimat — den kalla, stormiga vintern, den torra sommaren — kunna många av de förut nämnda företeelserna förklaras. Torkan under sommaren är ingen fara för hyacinterna, tulpanerna m. fl., hvilka blomma tidigt på våren, me- dan fuktigheten ännu fins kvar, och hos hvilka växtlivet sedan, skyddadt av lökens många omhöljen, genomgår en sorts sommarsömn. De växter, hvilka stå över den torra perioden, hava till stor del sina blad utrustade med en hårbeklädnad, som skyddar dem för den starka avdunstningen, så Artemisia- och Verbascumarter. Att sädes- odling är möjlig förklaras endast därav, att man, på grund av det sydliga läget, kan så en månad tidigare än hos oss. Gurkväxterna trivas, emedan de äro ettåriga växter som fordra torka och hög sommarvärme. De träd- och buskartade steppväxternas rikedom på törnen och taggar samt fattigdom på löv står också i sammanhang med torkan. Trädlösheten anses i första rummet bero på klimatet, ty trädväxt behöver en någorlunda jämt fördelad fuktighet. — Att djur och människor i hålor och dalgångar söka skydd för stormarne liksom för vinterns kyla och sommarens hetta, är naturligt. Angående orsakerna till klimatets beskaffenhet kan man anmärka: bristen på skyddande bergskedjor i norr och öster, landets flackhet i allmänhet, den europeiska steppens sammanhang med den asiatiska ända bort emot Irtisch. Jämförelse med andra stepper: den mellanasiatiska. Lianos och Pampas i Syd-Amerika, prärierna i Nord-Amerika, stepperna i södra Afrika. Lik- heten i klimat samt växt- och djurvärld. T. ex. grävande gnagare: bis- cachan på Pampas, präriehunden på prärierna, etc. Alla steppers rike- dom på törnen och tistelartade växter: t. ex. kronärtskockorna och tistel- skogarne på Pampas. * Steppens boskapsskötsel. Som redan nämnts, är äng-steppen nästan överallt täckt med ett lager av svart jord och kan därför på de flästa ställen med fördel odlas; också sprider sig ständigt odlingen över allt större rymder. Förr ute- slutande använd till betesmark, är den dock även nu ett tillhåll för ofantliga hjordar. Dessa föra ett mycket fritt liv på steppen, där. det magra sommarbetet tvingar till ständig förflyttning; rymden GEOGRAFISKA KURSER. 277 får ersätta hvad som brister i kvantitet. Mäst beryktade äro häst- hjordarna, de s. k. »tabunerna», i hvilka hästarne leva ett liv av halv-vildhet, som gör dem mycket klokare och modigare än den tama hästen. I tabunerna äro hingstarne anförare och försvarare, de övriga hästarne deras undersätar. Sitt mod visa de under stri- derna med vargarne. Vanligen smyger vargen sig på något djur, som avlägsnat sig från de andra, hälst ett sto med föl, och då vinner han ofta sitt byte, men stundom, drivna av ytterlig hunger, våga vargarne sig på en hel hästhjord. Då bildas en sorts sköld- borg med fölen i midten och de fullvuxna utanför, och vargarne angripas häftigt med både hovar — icke blott med de bakre, som förr uppgivits — och tänder. Utanför sköldborgen galoppera som anförare de fnysande och gnäggande hingstarne. Under striden söker vargen att hoppa upp och bita ett snitt i hästens strupe, hvilket dock sällan lyckas, ty den senare ger vargen ett slag med hovarne så att han blir bedövad, tar honom sedan med tänderna i nacken och slänger honom till stoen, hvilka med sina hovar snart arbeta livsgnistan ur honom. En sådan strid slutar alltid med hästarnes seger, om än en och annan hingst fått sätta livet till. — När ta- bunen anfalles av häftig köld och snöyra, bruka djuren ställa sig tätt tillsammans med huvudena inät för att få skydd av hvarandra. Hästherden var förr och är troligen ännu en egendomlig typ, nästan lika ociviliserad som sina hästar. En utomordentligt skick- lig ryttare får han också aldrig lämna hästryggen; där äter och där sover han, ty hans oroliga skyddslingar lämna honom aldrig hvila, ständigt måste han vara på sin vakt mot var- gen och mot de mycket talrika häst-tjuvarne. Kommer något djur till skada, måste han själv betala det. Med lasson fångar han in de hästar, som skola tämjas; den kortskaftade, ay fina läder- remmar flätade piskan är hans huvudvapen, med hvilket han tuk- tar upproriska hingstar; dässutom har han en klubba, hvilken hau kastar efter vargarne, och som alltid träffar sitt mål. Till den äkta stepplandthushållningen, hvilken väl nu håller på att för- svinna, hörde också att läta tröskningen värkställas av hästarne •— det enda arbete de utförde. De släpptes itt i en stor omhägnad, dit man hade fört säden : nu begynte en vild dans och ett trampande, hvarvid säden yrde omkring i kaskader; när en flock hästar trampat en stund, släppte man in en annan skara. Arbetet gick fort, men en ofantlig mängd säd forspildes. Enligt uppgift av en resande, som för ett par år sedan reste i steppen, lär detta ännu ske i de Donska kosackernas land. Detta land är särskildt kändt för sin hästuppfödning i stor skala; därifrån hämtas en stor del av ryska 278 GEOGRAFISKA KURSER. kavalleriets hästar. — Stepphästen är liten, men härdig. Numera uppstå allt flera ordnade stuterier, dock tyckes de vilda tabunernas tid ännu icke vara förbi. I större antal än både hästar och nötboskap förekomma får. hvilka djur alltid trivas väl på torra betesmarker. Gent emot step- pens faror framträder bjärt fårets dumhet och hjälplöshet. Blir ett får anfallet av vargar, springa de andra endast några steg bort, ställa sig sedan orörliga och vänta sin tur. Bli de överraskade av en storm, följa de besinningslöst med vinden och finna på detta sätt ofta sin död i raviner och dalar. Som försvarare mot vargen ger man dem därför några av de vilda, starka stepphundarne; för att tjena som vägvisare och anförare instickas alltid några kloka getter i hvarje fårahjord; dem förutan säga herdarne att de ej skulle kunna reda sig. Av får-raser förekommer både fettsvansfåret och merinofåret. Nötboskapen, som till färgen är hvit eller silvergrå, hålles mäst för köttets, hudens och talgens skull, mindre för mjölkens. Stepp- kon ger föga, fastän god mjölk. I stora skaror drives slaktboskapen både norrut till Petersburg och Moskwa och söderut till Svarta havets städer. För dessa boskapstransporters skull äro vägarne ytterligt breda, och som de till stor del äro gräsbevuxna, kunna de på samma gång begagnas som betesmarker. I alla stepplandskap finnes talg-kolcerier, där djuren slaktas och sedan talgen urkokas. Talgen användes till tillvärkning av ljus och tvål. Intet europeiskt land lämnar så mycket talg som Ryssland. Vid talgproduktionen användes fett av såväl får som nötboskap. Odessa, Syd-Rysslands största, rikets 4:de stad, har ett egen- domligt läge, Stepp-platån stupar här brant ned och lämnar mellan sig och havet endast en smal kustremsa. Vid denna finnas ham- narne, där är det rörligaste handelslivet. Den övriga delen av staden ligger uppe på platån, omedelbart gränsande till steppen. Från den nedre till den övre delen leder utom gator en präktig, monumental trappa. Odessa har ett mera elegant och europeiskt utseende än de flästa ryska städer; husen, byggda av stora kvaderstenar, se synner- ligen praktfulla ut. Men de måste ständigt repareras, ty byggnads- materialet är en under steppmarken hämtad musselkalksten, som är så lös, att man kan forma den med sågen, och att en käpp kan göra intryck i den. Lika bekvämt som det är att bygga hus av denna sten, lika hastigt falla de i ruiner. Om, som troligt är, de många forngrekiska städerna vid Svarta havet voro byggda av denna GEOGRAFISKA KURSER. 279 sten, är det förklarligt hvarför inga minnesmärken efter dem finnas kvar. Gatorna äro planterade med acacieträd, de enda träd som här kunna trivas. Även de bli icke gärna mer än 30 år, sedan dö de. Omkring staden ser man trädgårdar, i hvilka man med stort be- svär lyckats uppdraga några träd; utom klimatet liggeren stor svå- righet däri att under lagret av mylla kommer ett lager av för träd- rötterna olämplig jordmån: så länge rötterna hålla sig i det översta lagret äro de friska, sedan börja de tyna. Mångenstädes ser man sädesmagasin, praktfulla som palats. Säd, framför allt hvei& från Podolien, Bessarabien m. fl. sydryska landskap, är också förnämsta utförselvaran, dässutom utföres talg, ull, hudar m. m. Befolkningen brokig, bland utländingarne många italienare och greker, hela staden har ett viset sydeuropeiskt tycke. Ett område i Ryssland, som vi här för utrymmets skull måste lämna å sido, men som erbjuder mycket av intresse, är tundrebältet med samojederna. Den utförligare beskrivningen på tundrans natur kan dock lämpligare förläggas till Sibirien, i synnerhet som ele- verna redan förut genom Island, Grönland, etc. torde känna huvuddragen av den högnordiska naturen; och den bästa synpunkten för skildringen av samojederna torde vara en jämförelse med lap- parne, skilnaden mellan deras åkdon, bostäder, etc. En utmärkt källa för detta område är Math. Castrén, Reiseerinnerungen. Hvad ett annat ryskt område — Krim — beträffar, har jag med flit ej upp- tagit någon skildring därav, ty södra delen av denna halvö är en- dast att betrakta som ett stycke Syd-Europa, och det är naturligtvis bäst att skildra den syd-europeiska naturen med Spanien, Italien eller Grekland till utgångspunkt. Naturligtvis hindrar det inte att man mera i allmänhet kan ge lärjungarne en föreställning om södra Krims skönhet och bördighet. Anm. Sedan man låtit eleverna lära känna Kysslands olika om- råden på ungefär samma sätt som en resande gör sina iakttagelser, bör till sist komma en översiktlig, sammanfattande redogörelse för de s. k. bältena, och denna böra de hälst själva hopställa av de förut meddelade fakta. Härvid bör kanske åtminstone för äldre elever påpekas den tvära skilnaden mellan å ena sidan skogsbältet med dess stora sjöar, dess träsk och dess flyttblock, och å andra sidan svarta-jords-bältet, där marken genast blir torrare, träsken och flyttblocken försvinna, och där skog väl kan av människan planteras (i den nordliga delen), men hvars naturliga vegetation utgöres av örter, och som karaktäriseras av fjädergräset fullt ut lika mycket som skogsbältet av granen. Flyttblocken äro särskildt 280 GEOGRAFISKA KURSER. av vikt, ty de bevisa att skogsbältet under istiden hörde till den region, över hvilken från Finland och Skandinavien utsändes väldiga glacierer. Dessa lämnade vid sitt försvinnande efter sig floder och sjöar och en viss allmän fuktighet. Som det kontinentala klimatet är en av huvudsyn- punkterna för behandlingen af Ryssland, böra de spridda uppgifterna om klimatet i olika orter av lärjungen sedan sammanställas. Som läsaren lätt ser, har jag här förutsatt en sådan gång av under- visningen, att läraren först skildrar de yttre egendomligheterna hos na- turen och folket och sedan kommer till de iakttagna fenomenens orsaker. Dessa böra hälst av lärjungen själv utfinnas: om han ej kan det under samma timme, bör han i lugn och ro få tänka över det till nästa. På det sättet blir han något annat än en blott passiv åhörare och eftersägare, och geografin blir ej — hvad den så ofta kan bli — en blott minnessak. Jag väntar mig den anmärkningen, att denna skildring är bra ut- förlig för att gälla ett enda land, hvarpå svaras att, som en förf, an- märkt, »Ryssland icke är ett land, utan en kontinent», samt att det om- fattar steppen, hvilken är en av jordens grundformer. Man behöver icke göra så särdeles många modifikationer för att ovanstående skildring skall passa in på alla stepper. Källor: M. Wallace, Ryssland (för seder och bruk, sociala förhållan- den); Tour du Monde 1861, Un hiver å St. Petersbourg; Th. Gautier, Voyage en Russie (städer, konst, seder och bruk); Proskowetz, Vom Newa- strand nach Samarkand; Hj. Sjögren, Filipstads stads- och bergslags- tidning; Totir du Monde 1867, Le Volga; Legrelle, Le Volga; Humboldt, Reisen, herausgeg. vom H. Kletke (grundligt om störfiske och saltsteppen) ; Revue des D. M. 1873, La Russie et les Russes (svarta jorden, stepperna); D;o 1884, Dans la steppe; Ausland 1872, 1875, 1892 (korta uppsatser om fisket i Kasp. havet, om steppen, om anl. till missväxt); Kohl, Reisen in Siid-Russland; Petzholdt, Reise im westl. und siidl. Russland 1855 (dessa båda äro utmärkta skildringar av Ukrajne och stepperna); Nehring, Ueber Tundren und Steppen (nytt och kritiskt referat av äldre uppgifter om steppen): Schweiger-Lerchenfeld, Zwischen Donau und Kaukasus (ny, vackra illustr., både hist, och geografisk); Das Wissen der Gegenwart (populärt- vetensk. bibliotek), Russland (mäst socialt och etnografiskt); Murray, Handbook for travellers in Russia (för nya uppgifter om städer etc.; ingenting om naturen). Dässutom de allmänna arbetena: Reclus, Géogr. universelle, t. V.; Peschel, Physische Erdkunde, bearb. von Leipoldt; Kläden, Handbuch der Geographie; Kerner, Pflanzenleben : Brehm, Thier- leben (den tyska, betydligt fullständigare upplagan). Uffe. Bokanmälan. Tysk barn- och ungdomslitteratur i Urval efter nyare för- fattare för yngre begynnare med ordlistor af C. G. Morén. C. E. Fritzes K. Hofbokhandel, Stockholm 1892. Pris klotb. 1:50. Under ofvanstående titel har läraren vid tekniska elementar- läroverket i Örebro, hr C. G. Morén, den flitige samlaren (se t. ex. det rika materialet i hans tyska konstruktionslexikon) och för- fattaren på skollitteraturens tyska (och engelska) område, utgifvit en mycket användbar tysk läsebok med fullständiga ordlistor, hvil- ken synes anmälaren förtjänt af alla de lärares uppmärksamhet, hvilka tröttnat på den »gamla metoden» och dess bristfälliga resultat. Föreliggande arbete bjuder på 28 kortare oeh längre berättel- ser, däribland äfven en liten teaterpjes. Af poetiska stycken fin- nas här lyckligtvis inga, blott några fä versrader på ett par tre ställen; i en bok för nybörjare kunna verser rätt väl undvaras, ty dels är det vanligen svårt, om icke omöjligt, att koncist öfversätta dem, dels innehålla de vanligen en och annan arkaism. Ej häller äro småstycken på 3 a 4 rader upptagna, hvilket anm. icke kan klandra, ty ofta äro dylika småbitar icke stort bättre än de gamla »lösryckta meningarna». Urvalet är gjordt med god smak; allvar- ligare och skämtsamma berättelser omväxla. Innehållet är taget från vidt skilda områden och behandlar allmänt kända förhållanden. Historierna äro raskt och ledigt berättade, och flertalet lämpar sig synnerligen väl till muntligt återgifvande; somliga (t. ex. 8, 9, 16, 17) äfven till utanläsning, en sak hvars stora betydelse ännu icke blifvit öfverallt tillbörligt uppskattad. Utgifvaren har afsett sin bok för »yngre begynnare»; enligt anmälarens åsikt skulle äfven äldre ha god nytta af den, ty innehållet kan mycket väl läsas äf- ven af dem. Hvad språket i berättelserna angår, så äro styckena ju häm- tade från nyare tyska författares arbeten; ordförråd, fraser och konstruktioner böra sålunda vara genuina. Att i en sådan samling, såsom ett helt betraktad, stilen måste förefalla ojämn, är naturligt. Till en del skulle nog utgifvaren hafva kunnat fila och normalisera texten. Särskildt tänker anm. härvid på en del kvarstående dub- belformer, som visserligen kunna förklaras ur författarnes olika dia- lekt eller större och mindre stilistiska noggrannhet, men som i alla fall bort undanrödjas. Dels äro nämligen båda formerna vanligen icke lika goda, dels är det onödigt att gifva nybörjaren, som har 282 BOKANMÄLAN. tillräckligt att minnas ändå, två öfversättningar för samma sak. Dylika dubbelformer äro t. ex. das Teil (20,5) jämte der Teil (14, 30); Sehulter (60,22) jämte det icke ekvivalenta Aehsel (8,2); umfass&n (27,15) jämte umfdssen (49,4). Någongång förekomma dubbelformer i samma stycke: i n:r 1: Vöglein och Witrmclien (Vögelclien finnes 12,24); i n:r 19: seliger als (24,7) jämte det sämre schöner wie (19,15); i n:r 26: ebenso als (68,19) jämte det bättre ebenso wie (67,19); just i fråga om de svåra partik- larna als och wie hade normalisering varit önskvärd. Äfven borde ändrats en och annan sämre form, såsom Ihnen lehren (35,3); Jetten (27,34, 33,18); det fula gefolgt von (26,14); arkaismer så- som Fremdling (25,1, 5) — se ock n:r 20, hvilket i en följande upplaga bör befrias frår den konstlade ordställningen (rad 13, 15, 23, 30), från ord i ovanlig betydelse (xögern i sf. f. verweilen, sololies i st. f. dies(es), dass i st. f. damit) —: onödigt uteläm- nande af hjälpverb (18,15, 19,1, 23,5); osäkerhet i användande af modus i oratio obliqua (se indik. och konj. i samma sats 20,19!). Låt vara att talspråket går sin egen väg, men sä länge former och dylikt finnas, som tillhöra både det ansade skriftspråk ket och de bildades talspråk, böra endast de användas. Rena dia- lektformer äro med flit bibehållna i n:r 13; anm. inser icke deras nytta, utan tror fastmer, att de hos nybörjare göra skada, såsom helt visst frasen wir sind in grosse Städt’ gewesen (13,15), hvil- ket den bildade aldrig säger. En mindre lycklig modärnisering har författaren (utg. ?) företagit sig i n:r 15, där det gamla Ihro ändrats till Ihre (med bibehållen singularis). Texten upptar 90 sidor. Därefter följa på 72 sidor ordlistor med ordagrann öfversättning, hvilken synes anm. mycket god (bleibt (14,16) borde dock återgifvits med: är och förblir, ich danke (52,19) med: nej tack). Ordlistans användbarhet torde ock i en följ, upplaga ökas genom angifvande af vissa ords aksent, såsom de sammansatta verbens, samt uttal, såsom Gustav (1,1), Loemantt (35,28), Bäschen (59,io), och genom hänvisning till sida och icke blott till stycke. Af tryck- eller korrekturfel har anm. blott funnit följande: 2,28 zu läs xur; 7,25 Sohn läs der Sohn; 12,14 von läs des; 22,15 mal läs Mal; 23,2 kilsst läs kussen; 23,4 das dass läs dass, das; 39,29 hatte läs hötte; 109,21 ohnerast rastlös läs Ohne- rast Rastlös. Bokens användbarhet minskas dock ingalunda genom dessa små inadvertenser. Anmälaren tror tvärtom, att föreliggande lilla ar- bete genom sitt enkla och klara språk, sitt lifliga oeh omväxlande BOKANMÄLAN. 283 innehåll och genom den fullständiga ordlistan blir en välkommen hjälpreda för alla dem, som vid studiet af det allt mer oumbärliga tyska språket vilja begagna en god och underhållande text. Tryck, papper och utstyrsel äro jämgoda med de öfriga läro- böckers, som förut utgifvits af den aktade förläggarefirman. Stockholm, 20 oktober 1892. C. O. N— Teodor Holmberg, Norska och danska läsestycken för skolor och själfstudium. Stockholm, Fahlerantz & C:o. Utgifvaren yttrar i, inledningen, att »boken vänder sig till hvar och en, som har lust att i två lättlärda och närsläktade, ehuru för flertalet svenskar icke dess mindre alltför främmande språk för- skalfa sig den insikt och öfning som är nyckeln till en både rik och sund literatur». Att den varmhjärtade skolmannen, Björn- stjerne Björnsons och Kristofer Bruuns vän och beundrare, med sina »läsestycken» verkligen menat något annat och mera än att skaffa utfyllning för några åt modersmålet anslagna timmar på skol- skemat, det framgår ännu tydligare af de ord, med hvilka han fortsätter den af oss citerade meningen. »Och kännedomen», till- lägger han nämligen, »om de norska och danska bokspråken är dock den bästa vägen till att lära känna våra två frändefolk, med hvilka samlifvet på mer än ett lifsområde årligen ökas och med hvilka ett godt samförstånd på hvarje sätt bör åvägabringas.» I likhet med den framstående folkhögskoleman, som utgifvit detta arbete, hysa äfven vi den uppfattningen att ingenting är mer ägnadt att förjaga söndringens ande bland folken i Norden än en närmare bekantskap dem emellan, och allt hvad som kan göras för att främja en sådan äger därför redan a priori vår sympati. Ut- gifvarens i ursäktande ordalag framställda påpekande att hans bok ieke omfattar äfven äldre seklers vitterhet utan inskränkt sig till att lemna »profbitar af vårt eget århundrades, vår egen tids för- fattarskap» är i våra ögon blott en ytterligare rekommendation. Men här kunna vi dock icke återhålla en anmärkning. Vis- serligen håller utgifvaren hvad han lofvar och meddelar oss prof blott ur vårt årlmndrades norska och danska vitterhet, men knappast ändock i afseende på det t. o. m. starkt kursiverade löftet om vår egen tids författarskap. Skillnaden mellan vår egen tid, det eller de båda sista decennierna, och t. ex. början af vårt århundrade är ju — med vårt sekels svindlande hastiga utveckling — nästan större än mellan de föregående århundradena sinsemellan. Och det 284 BOKANMÄLAN. synes oss som hade utgifvaren trots sin uttalade modärna tendens dock i någon mån svikit den, då han upptagit flera prof på en sådan äldre periods diktning, som representeras af en Wergeland, en Welhaven och ännu mer på danska afdelningen af Oehlenschläger, Ingemann, Goldschmidt, Andersen m. fl. men icke ett enda af ex- empelvis för Norge den enligt vår mening lika originele som till sina tankar modärne Arne Garborg och för Danmark — hvad säges därom? — icke ett enda prof på alstren af Hovedstrømningernes författares penna, icke ett enda ord af Georg Brandes. Utelemnandet af Arne Garborg kan möjligen försvaras bakom utgifvarens yttrande i inledningen: »Endast få prof af norskt bygde- mål har jag ansett lämpligt att inrycka», ehuru bland dessa få cj borde saknats plats för ett så sannt bildande och icke minst för unga sinnen hälsosamt stycke som t. ex. »Stordåd» ur Garborgs »Ungdom». Men exkommunikationen af Brandes torde dock få anses med afsikt gjord, ty om detta sekulargeni kan, om någonsin, här med skäl sägas att det »lyser med sin frånvaro». Från en kyrkligt ortodox seminarierektors censur t. ex. skulle en sådan gallring ej förvåna oss, men vi måste tillstå att den från en för tidens rörelser så vaken mans sida som hr Holmbergs slog oss med en viss häpnad. Skulle vi göra någon ytterligare anmärkning, så vore det den att unionsintresset synes ha förledt utgifvaren till att ägna en opro- portionerligt stor andel af bokens volym åt Norges och en relativt mindre åt Danmarks literatur. För öfrigt synes oss urvalet godt och vittnande såväl om ut- gifvarens kända beläsenhet på hithörande områden, som äfven om en klar blick för det verkligt gedigna och intresseväckande. Vi rekommendera boken såsom en af de bästa lektyrer som för när- varande kan bjudas och vi äro förvissade om att den som med öppen blick och af fördomar ofördärfvadt sinne läser sådana stycken som t. ex. »Ungdommens begeistring» af Kristofer Bruun, eller »Skolemesterens historie» af Bjørnson, eller »Om. dansk oplysning og den danske højskole i Sorø» af gamle Grundtvig, han skall finna, att här bjudes sådan själaspis som är läcker, utan att för- därfva de andliga matsmältningsorganen, och på samma gång nä- rande för mer än en dag, men också sådan, att den framkallar smak efter mer. Johan Bergman. ANMÄLAN. Verdandi, som för år 1893 härmed anmäler sin ll:e årgång, framträder fortfarande som hittills såsom ett frisinnadt or- gan för undervisning och uppfostran med afsikt att behandla dit- hörande frågor på ett sådant sätt, att de kunna tillvinna sig intresse, icke blott af de undervisande, utan äfven af hemmen, hvilka ung- domens väl ju bör ligga varmt om hjärtat. Då ett verkligt framåtskridande alltid är i hög grad beroende därpå, att olika åsikter få i allvarlig diskussion bryta sig mot hvarandra, skola vi fortfarande, i öfverensstämmelse med vår allt från början följda princip, upptaga uttalanden af allmännare intresse från skilda pedagogiska läger. Framgent skola vi äfven söka att bringa lättnad i de undervisandes arbete dels genom att gifva anvisning på lämplig preparationsliteratur inom olika ämnen, dels äfven genom att då och då meddela s. k. »geografiska kurser» o. a. d. Jämte anmälningar af läroböcker och pedagogisk literatur, kommer äfven särskild uppmärksamhet att egnas åt sådana arbeten, som kunna läggas till grund för lärjungarnes själfstudium, hvar- jämte en af tidskriftens uppgifter är att med vaket intresse följa utlandets märkligare förteelser på det pedagogiska området. Vid redaktionen hafva vi förmånen att påräkna stöd och med- verkan af: hrr professorer Theodor Hagberg och J. A. Lundell, rektorerna Sixten VOn Friesen och Sigfrid Almquist, folkhögskole- föreståndaren doktor Leonard Holmström samt folkskoleläraren Fridtjuv Berg. Prenumerationspriset är för 1893 oförändradt som hittills. Med 3 kr. 75 Öre för hel årgång om 6 häften (af hvilka tre beräknas utkomma före midsommar och tre under hösten) prenumereras i hvilken bokhandel eller å hvilken postanstalt som hälst; men så snart ett flertal [minst 5] exemplar beställes direkt hos utgifvaren Hökerberg (Klara södra kyrkog. 5 i Stockholm), nedsattes priset till 3: 25 pr ex., hvarjämte portofri försändelse till landsorton erbjudes. En beaktan svärd extra fördel erbjudes för öfrigt 1893 års prenumeranter å denna tidskrift. Fram- ställningar hafva gjorts frän åtskilliga håll, icke minst från måls- männen för folkskoleundervisningen, om ej tillfälle kunde beredas lärare att i särskildt tryck erhålla de geografiska kurser, som under årens lopp varit i tidskriften införda och som, efter hvad vi förnummit, mottagits med allmänt bifall, då de visat sig för lärare och lärarinnor bereda en högst betydande lättnad vid under- visningen i geografi oeh därjämte i sin sammanträngda form ut- gjort ett af lekmannen högt skattadt bidrag till den f. n. mycket gouterade populär-geografiska litteraturen. Med anledning häraf hafva vi beslutit att af dessa kurser trycka en ny öfversedd upp- laga, hvaraf 1 ex. skall kostnadsfritt tillställas en hvar af Ver- dandis helårsprenumeranter 1893. Samtliga dessa kurser, hvilka f. n. omfatta Island, Färöarna, Grönland, Nya Zeeland, Polynesien, Sydamerika, Afrika och Ryssland samt i omfång uppgå till mer än 7 tryckark (som alltså gratis tillkomma hvarje hel- årsprenumerant för 1893), skola äfven för tidskriftens prenume- ranter, som så önska, blifva till ett mycket anspråkslöst pris till- gängliga i 4 särskilda häften för utdelning bland lärjungar, hvarigenom äfven tillmötesgås ett från många håll lifligt uttaladt önskemål. Särskildt torde den extra fördel som härmed erbjudes Ver- dandis helårsprenumeranter 1893 böra beaktas af Hrr klasslärare och folkskolelärare samt facklärare i geografi. Stockholm i december 1892. Utgifvarne. as 3 CD D O (D C O UJ 0 O 7 CD O C — o o o 9 G CD D U c CD CD o S S. 0 (O CD 3 0 O (D D 3 ( G ( 0 0 + Q C () ti