1
i

i
s
wn
Pedagogiska Biblioteket

STOCKHOLM

Tidskr.

P...

ErtIOTEKET


Arspris (för 6 häften) 3: 75. — Lösa häften ä 75 öre.

Prenumeration i närmaste bokhandel eller å närmaste postanstalt.

VERDANDI

TIDSKRIFT

FÖR
UNGDOMENS MÅLSMÄN QCH VÄNNER

I

HEM OCH SKOLA

FEMTE ÅRGÅNGEN

Första häftet (2:a uppl.)

Häftets innehall:

Rättstavningsfrågan i dess senaste skede. En överblick, af E. H. Lind . . sid. i

Hedniska skolor. Af C. J. Frank.......................................  ,,	17

Hemlöshet. Af Ellen Key................................................ ,,	21

Tillägg till uppsatsen »Hemlöshet». Af L. H.............................,,	28

En lektorsafhandling. Af K. H. Sohlljerg............................... ,,	32
Redogörelse för en kurs i hushållslära. Af Sofi Almquist................,,	34
Literaturanvisning (Allmän geologi och paleontologi). Af A. Cr. N.. ,, 44
Tidskrifter............................................................ ,,	48
#

STOCKHOLM 1887

LARS HÖKERBERGS FÖRLAG

Utgifvare: "UFFE” och LARS HÖKERBERG.

Prenumeration i närmaste bokhandel eller å närmaste postanstalt.

Pris för detia häfte: 75 öre.

VERDANDI

TIDSKRIFT

FÖR

UNGDOMENS MÅLSMÄN OCH VÄNNER

HEM OCH SKOLA

UTGIFVEN

”UFFE”OCH LARS HÖKERBERG

FEMTE ÅRGÅNGEN

1887.

STOCKHOLM

LARS HÖKERBERGS FÖRLAG.




STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRALTRYCKERIET 1888.
INNEHÅLL 1887.

Undervisning och uppfostran.

. Sid.

Almquist, Sofi:

Redogörelse för en kurs i hushållslära .......................   34

E. S.:	. '

Angående valet af läroämnen för den högre flickskolan ..... 263
Frank, C. J.:
»Hedniska skolor» ...................................        17

G.	N.:

Om den fristående gymnastiken och korsgångställningen _____ 132

Hagberg, Theodor:
Den skola, »som skall komma»...,..........................   49

Om de lefvande språkens studium i Tyskland vid skola och
universitet samt lifvet vid det senare .............   241

Hansson, N.: .

Notiser rörande undervisningen i svenska språket vid folkhög-
skolan Hvilan _______________________________________- 170

Him, L.:	•

Några ord om den danska och svenska folkhögskolan .........  76

Humble, Julius:

Lärjungarnas i de högre flickskolorna arbetstid .............   193

H.	L.:	•

Om undervisningen i handarbete i folkhögskolan ............ 163

Key, Ellen:

Hemlöshet..................................................    -	21

Själfhjälp .........................................        174

K. B.:

Engelska literaturen vid engelska universiteten. Bref till Verdandi 145

Lind, E. H.:

Rättstavningsfrågan i dess senaste skede. En överblick .......... 1

L. H.:

Tillägg till uppsatsen »Hemlöshet» .......................   28

Lindgren, Hellen:

Om sagan som läsebokens grundval ................—............. 268

Mazer, Th.:

»Kristna skolor», ur ett bref om C. J. FranJc................... 82
Sid.

Personne, John:

Några anmärkningar till fröken Ellen Keys artikel »Hemlöshet» 88

Pettersson, E. W.:

Om modus i indirekta frågesatser i franskan ............    108

Tablå öfver menniskoracerna från språklig och naturvetenskaplig
synpunkt.........................................       219
Rättelser.......................................        266

Robinson:

Pedagogiska aforismer ..............................        151

Sommar:

Skolböckerna..........................................      275

Uffe:

Literatur och uppfostran .................................   95

Wsern, Cecilia:
En kurs i fonetisk språkundervisning....'			 111

Bokanmälan.

D.	E.. .............................................      -	234

—e: ____________________________________________,...... 127,	235

Geijer, P. A.:_______________________________________________ 116

Lind, E. H.: ...................................            123

G. H.: .........................................            131

Lindgren, Hellen:-------------------------------------- ----- 178

Petterson, E. W.: ......................................... 283

Literaturanvisning.

A. G. N.:

Allmän geologi och paleontologi ......................       44

Hvarjehanda.

Om hvart annat, af A..................................      138

Om hvart annat ______________________________________________ 277

Genmäle, af N. J. A. Linnarsson.....................     ...	184

En lektorsafhandling, af K. H. Sohlberg .................    32

Svar på genmäle, af K. H. Sohlberg  ......................... 191

Om lämpligheten af så kallad samundervisning  ........      267
Rättstavningsfrågan i dess senaste skede.

En överblick.

»Rättstavningsreformen är i allra främsta rummet en under-
visningsfråga», yttrar en av dess förkämpar. Om så är, torde
en översikt av de nyaste företeelserna på detta område ej vara
utan intresse åtminstone för »ungdomens målsmän i hemmen»,
isynnerhet som den hithörande literaturen på sista tiden svällt
ut till en sådan vidlyftighet, att det säkerligen ej faller sig lätt
för en mera utanför stående att behärska och överskåda den.
Hvad åter beträffar »ungdomens målsmän i skolan», som äro
den nya rörelsens egentlige upphovsmän och kraftigaste främ-
jare, vore det säkerligen förmätet att tro sig hava något att
lära dem i denna sak.

Rättstavningsfrågan har länge stått på dagordningen här i
Sverge, nämligen allt sedan det bekanta nordiska rättstavnings-
mötet 1869. De nya grundsatser, som där gjorde sig gällande,
hava oavbrutet om än långsamt trängt igenom och vunnit er-
kännande i allt vidare kretsar. Det har stundom kunnat se
ut, som om stillastående eller rent av tillbakagång inträdt, och
motståndarne hava ej kunnat neka sig tillfredsställelsen att allt
emellanåt utfärda segerbulletiner, men den senare tidens erfa-
renhet har laggt i dagen, att de nya lärorna i all stillhet både
levat och värkat och gripit omkring sig mera än man någon-
sin vågat hoppas. Dessa »nyheter», som frän början hälsades
med en till raseri gränsande förbittring, med glåpord och hån
och åtlöje, äro nu på god väg att vinna det officiella godkän-
nandets hallstämpel. Den stora allmänheten har så hunnit
vänja sig vid dem, att hon knappt vidare märker deras tillvaro.
Själva svenska akademien, gammalstavningens fasta värn och
fäste, synes färdig att kapitulera eller övergå till fienden. »Fonetici
äro vi alla», så lyder nu lösen. Gärdet är uppgivet. Konjunk-
turerna äro för närvarande mycket gynnsamma för nystavningens
sak, det kan en hvar både se och taga på.

Verdandi. 1887.
2

RÄTTSTAVNINGSFRÅGAN I DESS SENASTE SKEDE.

Ty låtom oss en smula tänka efter, hvad allt detta inne-
bär. Då vårt ecklesiastikdepartement uppdrager åt d:r Lyttkens
att utarbeta en rättstavningslära ämnad att officiellt påbjudas
i statens lärovärk, då svenska akademien förordnar prof. Tegnér
att revidera den akademiska ortografien, då det radikala rätt-
stavningssällskapet kan vinna en sådan anslutning i alla lands-
ändar, så kan detta ej innebära annat, än att ljudstavningens
grundsats erkännes såsom högsta ortografiska lag, att den san-
ningen omsider trängt igenom i det allmänna medvetandet, att
lika väl som vi tala vårt språk, och icke våra hedniska eller
katolska förfäders, böra vi ock skriva, så vidt ske kan, vårt
språk och intet annat. Det måste innebära, att härledningen
och bruket såsom norm för rättstavningen äro att betrakta så-
som utdömda, degraderade, att de hädanefter aldrig kunna göra
anspråk på att spela annat än en underordnad, modifierande
och tillbakahållande roll inom rättstavningsläran. Men är man
en gång så långt kommen, då är det ej svårt att se, hvart det
bär hän. Då kan det ej gärna vidare bli fråga om, huruvida
vi skola gå framåt eller stå stilla, utan endast om huru hastigt
vi skola avangsera. Den pågående rättstavningsfäjden står också
mycket riktigt icke mellan konservative och framstegsmän, utan
mellan ett mera radikalt och ett mera moderat reformparti; det
beståendes talrike anhängare äro teoretiskt taget ur spelet, en
här utan ledning, på förhand dömd att skingras och upplösas.

Sådan synes mig den allmänna situationen vara, och den
kan förvisso icke kallas ofördelaktig för framåtskridandets vänner.

Redan ur denna synpunkt kan man med fog säga, att
rättstavningsfrågan inträdt i ett nytt skede. Kampen för till-
varon är förbi; man kan nu skrida till praktiskt utförande av
de ideer, som teoretiskt bragts till seger. Men även i ett annat
avseende, visserligen i direkt följd av den vunna nya positio-
nen, framträder hela frågan nu i en annan gestalt än förr.
Det har anmärkts, att den föregående tidens reformyrkare röja
en viss benägenhet att lägga huvudvikten på den teoretiska
sidan av saken, hävdandet av den fonetiska principens riktighet
och vetenskapliga berättigande. Anmärkningen synes mig full-
komligt träffande. Hazelius och hans medarbetare lägga värk-
ligen, om ock måhända ej fullt medvetet eller avsiktligt, i
främsta rummet an på att skaffa gehör för och övertyga om
ljudstavningens principiella riktighet. De faktiska ändringar,
som av dem påyrkas, kunna snarare betraktas som hjälpmedel
till ett rätt kraftigt inpräglande av denna sanning än som refor-
RÄTTSTAVNINGSFRÅGAN I DESS SENASTE SKEDE.

3

mer av någon egentlig betydenhet. Jag skyndar att tillägga,
att jag ingalunda finner någonting orätt eller klandervärdt häri.
Det ligger helt enkelt i .sakens natur, att så måste vara. Först
göra propaganda för sin övertygelse, sedan omsätta den i hand-
ling, det är ju den väg, som hvarje reformator och reformparti
måste gå. Jag har ovan visat, att stavningsreformens första
stadium nu är att betrakta såsom tillryggalagdt. De äldre hava
gjort sin sak väl och lyckligt fyllt sin uppgift, måtte de yngre,
som nu taga vid, gå lika väl i land med sin kanske ännu mera
vanskliga och maktpåliggande. Man må nämligen icke inbilla
sig, att det är nog med denna teoretiska seger, och att vi nu
kunna slå oss i ro och låta de stekta duvorna flyga oss i mun-
nen. Det är ej nog att en princip är erkänd såsom riktig,
insikten om sanningen är visserligen en nödvändig förutsättning
för, men ingalunda någon värksam drivkraft till reformer. Att
tänka, önska, vilja är en sak, men därifrån till göra är ett godt
stycke väg. Vi hava en ortografi, som erkändt är dålig och i
stort behov av förbättring, en ortografi, som kostat och kostar
mycken möda, mycket huvudbry, mycken gråt och tandagniss-
lan. Ja väl, kan någon svara, men när vi nu en gång lärt
oss att hitta i dess irrgångar, när vi kommit därhän, att den ej
vidare är vår tyrann utan vår lydige tjänare, nu skulle hvarje
ändring om än så önskvärd och teoretiskt befogad praktiskt
taget endast vara oss till hinder och obehag. Fonetici äro vi,
men några reformer vilja vi icke vara med om. Den nyare
rättstavningsrörelsens förkämpar låta utan vidare ett sådant
resonemang gälla hvad det kan. Må vara, svara de, den som
lärt sig att stava efter den gamla metoden och ej vill under-
kasta sig besväret att ändra sin ortografi, han må i Guds namn
fortfara att stäva som han lärt. Man kan icke rimligtvis be-
gära, att någon av blott teoretiskt intresse skall giva sig ut i
sådana vidlyftigheter. Men, tillägga de, — och här möta vi
ett nytt moment — därmed äro vi icke ifrån ledsamheten.
Saken har, även bortsedt från desse rättfärdige, som ingen bätt-
ring behöva, en praktisk betydelse fullt tillräcklig att motivera
en reform och det en ganska genomgripande till och med.
Huru stor bråkdel av Sverges befolkning utgöra väl vi, som
kunna lägga handen på hjärtat och bedyra, att vi ej äro några
publikaner i rättstavningen. Det kräves ej mycken eftertanke
för att inse, att vi äro i en ohjälplig minoritet. Icke ens alla,
som mer eller mindre fullständigt genomgått en högre läro-
anstalt, kunna vi räkna oss till godo, och om de millioner, hvil-
4

RÄTTSTAVNINGSFRÅGAN I DESS SENASTE SKEDE.

kas bildning mätes efter folkskolans måttstock, kan man väl
säga, att bland dem finnes ortografiskt sedt icke en, som rätt-
färdig är, nej icke en. Folkskolan kan med den knappa tid,
som hon förfogar över, icke ens på allvar uppställa rättstav-
ningen såsom läroämne, och i de högre skolorna bortödslas all-
deles onödigtvis en dyrbar tid och ett oerhördt arbete på inlä-
randet av denna sammansättning af godtyckligheter och för-
nuftsvidrigheter, som helt och hållet oförtjänt hedras med nam-
net svensk rättstavning. Och allt detta utan att ändå kunna
nå ett säkert resultat. Hvar och en måste medge, att här är
illa bestäldt; här måste rådas bot så snart som möjligt. Icke
för de bildades, icke för de höglärdes skull utan för skolornas,
för barnens och för den stora olärda majoritetens skull måste
vi förbättra vår ortografi. Skolan, som är överhopad av läro-
ämnen och nödgas till det allra yttersta taga lärjungarnes kraf-
ter i anspråk, har icke råd att offra någon tid på onödiga äm-
nen, och rättstavningsläran är i sin nuvarande skepelse. det
onödigaste bland de onödiga. För de djupa leden, våra mindre
boksynte medbröder, bildar stavningen nu en oöverstiglig mur,
som skiljer dem från de bättre lottades, de mera upplystes klass.
Hvarje sådan skiljemur mellan olika samhällsklasser är, kanske
mera i våra tider än någonsin förr, ett ondt och en fara, hvars
avlägsnande är en välgärning för alla, höga som låga. Färdig-
heten att i skrift behandla modersmålet är en förmån, hvars
värde stiger med hvarje dag; må vi åtminstone försöka bereda
möjlighet för alla att komma i besittning därav. Det går aldrig
utan ansträngning, det är sannt, men det är säkerligen icke
häller så omöjligt som mången tror. Vi, de invigdes fåtal,
hava ej rätt att utestänga någon från denna förmån, vi hava
ej rätt att tänka blott på vår egen bekvämlighet, vi få ej haka
oss fast vid våra egna tycken, meningar eller fördomar, vi
måste offra något av dessa för att i detta hänseende bereda
kommande släkten ett drägligare öde. Känna vi ej håg eller
kallelse att på ett eller annat sätt bliva aktiva deltagare i re-
formarbetet, så låtom oss åtminstone skänka det vårt moraliska ,
stöd och vårt odelade bifall. Även det är en hjälp, som ej är
att förakta.

Jag sade, att betoningen av reformens pedagogiska och
sociala betydelse bildar ett nytt moment i rättstavningsrörelsen.
Detta är icke så att förstå, som skulle denna, och särskildt
den pedagogiska, ej förut hava varit framhållen både av Haze-
lius och andra Men skillnaden är den, att det nu sker med
RÄTTSTAVNINGSFRÅGAN I DESS SENASTE SKEDE.	5

ett helt annat eftertryck. Från att vara ett underordnadt eller
med andra sidoordnadt argument har den nu så att säga ryckt
fram i täten såsom utgångspunkt, huvudskäl och förnämsta
drivkraft i den nya rörelsen. Såsom omedelbara följder av
denna utgångspunkt kunna vi uppställa å ena sidan den över-
vägande praktiska riktning, som redan påpekats såsom känne-
tecknande for de yngre nystavarne, å andra sidan den radika-
lism, som utgör ett ej mindre utmärkande drag hos åtminstone
den ena flocken av dem. Vill man på fullt allvar och utan
allt för stor tidsutdräkt tillfredsställa skolornas krav på reda
och enkelhet i stavningen, vill man värkligen upphäva det orto-
grafiska monopolet, då är det klart som dagen, att det icke
duger att komma med några halvmesyrer, att pruta och köpslå,
underhandla och dagtinga och taga hänsyn åt alla kanter.
Yksan måste sättas till roten och brukas med kraft, utan över-
driven skonsamhet. Omständigheterna äro så gynnsamma, att
man bör kunna våga åtskilligt. Låtom oss smida, medan jär-
net är varmt.	,

Det är egentligen först här som skismen inträder inom
nystavarnes läger. En och annan på förhand med förhållan-
dena något förtrogen läsare har kanske redan gjort den anmärk-
ningen, att allt hvad jag ovan yttrat strängt taget endast gäller
om det s. k. rättstavningssällskapet, men ingalunda om dettas
motståndare, prof. Tegnér och hans anhängare. Anmärkningen
äger i viss mån sin riktighet. Dock vågar jag det påståendet,
att det sagda, med undantag för radikalismen, äger sin tillämp-
ning även på prof. Tegnér, ehuru allt igenom i en mycket
mildrad och dämpad form. Skillnaden ligger blott i ett mer
och ett mindre; principiell är den icke. Ljudstavare är prof.
Tegnér lika god som rättstavningssällskapet. Den övervägande
praktiska riktningen är för båda gemensam. Den pedagogiska
och sociala synpunkten tillerkänner även prof. Tegnér ett visst
berättigande. Såsom moderat måste han göra det med förbehåll.
Det slutliga målet är ock väsentligen detsamma för båda par-
terna. Att karakterisera prof. Tegnér såsom det beståendes
försvarare utan vidare är orättvist.- Han vill blott att fram-
ryckningen skall ske långsamt och försiktigt, ej i stormmarsch.
Han har icke samma förtroende till allmänhetens förmåga att
följa med som hans motståndare, och han är mycket ängslig
för att kränka andra intressen eller träda de ömtåliga ortogra-
fiska känslorna för nära. Gällande bruk och gängse skrivsed
hava i honom en ytterst human och hänsynsfull vedersakare,
6	RÄTTSTAVNINGSFRÅGAN I DESS SENASTE SKEDE.

ofta en ivrig försvarare. Man kan, i förbigående sagdt, ej un-
dertrycka en from önskan, att han hade behållit samma silkes-
vantar på, när han vänder sig emot sina »tillfälliga antagonister».
Meningsutbytet hade då ej behöft få den anstrykning av öppen
eller latent bitterhet och vredesmod, som den nu antagit å
ömse sidor. Fäjden hade, till stor båtnad för den gemensamma
saken, kunnat utkämpas i all vänskaplighet. Jag kan ej se
annat, än att det huvudsakligen är prof. Tegnérs fel att så icke
skett.. Han är den, som anslagit tonen.

Ännu ett par randnoter till prof. Tegnérs allmänna stånd-
punkt. Det är påtagligt, att hans utfall mot rättstavningssäll-
skåpet till en ej ringa del bero på ett missförstånd. Han tror,
att det är sällskapets mening att med ett slag införa sin stav-
ning i skolorna och såmedelst redan inom en snar framtid göra
den allmänt gängse och gällande. Därav hans tal om tvära
brytningar, om literära och sociala faror, om klyftor mellan det
yngre släktet och det äldre och ändtligen om nödvändigheten
av — ett despotiskt ingripande från regeringens sida. Ä säll-
skapets vägnar har redan svarats, att härmed har ingen fara.
Sällskapet vill ingenting sådant, och om det ville, skulle det
ej kunna. Det har icke fått någon makt att utfärda ortogra-
fiska ukaser, och om det hade denna makt, så skulle det i alla
fall till intet gagna att bruka den. »Ändringar i språket tima
ytterst långsamt», säger prof. Tegnér på ett ställe. Detsamma kan
med allt skäl sägas om ändringar i stavningen. Detta är helt
enkelt en naturlag, som det är fåfängt att ränna huvudet emot,
och om en eller annan sangviniker försöker sig på det, så be-
höver man icke alls taga den saken allvarsamt. Det är unge-
fär som om en höna ville stångas med en elefant. Resultatet
kan man veta på förhand.

Prof. Tegnér har äran och förtjänsten att vara den förste
här i Sverge, som framdragit och formulerat den s. k. »sam-
hörighetslagen» samt uppvisat dess tillämpning och berättigande.
Häri ligger utan tvivel det bestående värdet i hans stridsskrift
mot rättstavningssällskapet. Den innebär enligt prof. Tegnérs
formulering, att sekundära bildningar (böjda, avledda och sam-
mansatta ord) behålla primärelementets stavning, där detta kan
ske utan att föranleda den läsande till ett felaktigt uttal. Lagen
är god och gammal tillika, ehuru först nu stäld i klar belys-
ning. Rättstavningssällskapet har icke dröjt att adoptera den,
om ock med någon inskränkning. Låter man den nämligen
överskrida sina rätta råmärken, så kan den ganska lätt bli en
RÄTTSTAVNINGSFRÅGAN I DESS SENASTE SKEDE.

7

bakdörr, hvarigenom den etymologiska stavningen smyger sig
in igen, sedan hon lyckligt och väl blivit utdriven genom stora
porten.

Det undseende prof. Tegnér visar för de ortografiska käns-
lorna, sä egna som andras, kan jag för min del ej undgå att
finna överdrivet. Att dessa äro en faktor, som måste tagas
med i räkningen, är tyvärr sannt. De äro alltid färdiga att
ställa sig i opposition, det är ett rön, som även den argaste
nystavare ej lär hava saknat tillfälle att göra både på sig själv
och andra. Att deras opposition han vara befogad, är också
sannt, men nog är det vida vanligare, att den saknar giltig
grund. En opålitlig vägledare är denna känsla i alla händel-
ser, det måste prof. Tegnér själv medgiva, men i praktiken
förtror han sig dock snart sagdt blindvis åt hennes ledning.
För övrigt torde det ej vara ur vägen att påminna om det kända
sakförhållandet, att känslans opposition för det mästa är mera
hetsig än ihållig. Känslan är av västgötasläkt. Står man
bara på sig, så låter hon merendels pruta med sig. Hvad hon
ratar i år, håller hon kanske gärna till godo med nästa år.
Intet skäl att klema och krusa således-.

Självklara följder av prof. Tegnérs allmänna ståndpunkt
äro, att han hvarken kan vara någon initiativets eller konse-
kvensens man. Obanade stigar älskar han icke, hvarje obe-
faren is betraktar han som nattgammal. Men där någon an-
nan färdats förut, där kan han gå framåt nog så oförskräckt.
Han avkastar då sin tunga packning af hänsyn och betänklig-
heter och blir liksom en annan människa. Man skulle därföre
möjligen kunnat hysa någon förhoppning, att han, när rätt-
stavningssällskapet fått hållas några år, kunde vara med om
rätt mycket av dettas nyheter, om han blott icke från början
intagit en så oförsonlig hållning emot detsamma. Nu fordrar
väl tyvärr konsekvensen, att hållningen förblir oförändrad. Att
konsekvensen annars icke är prof. Tegnérs starka sida på rätt-
stavningens område, det har han redan mer än en gång fått
höra, och det är också något som faller av sig själft. När
man skall underhandla och kompromissa än med den ena po-
tentaten än med den andra, så får man icke allt som man vill,
när man skall vika om det ena hörnet efter det andra till
höger och vänster, så blir det inga raka vägar, när man skall
lotsa sig fram mellan allehanda bankar och blindskär, så är
det ej att undra på, om seglatsen går i krokar och bukter.
8

RÄTTSTAVNINGSFRÅGAN I DESS SENASTE SKEDE.

Den enda konsekvens, som under sådana omständigheter kan
komma i fråga, är väl konsekvens i inkonsekvensen.

Då vi nu skrida till en närmare redogörelse för de före-
liggande förslagen till ändringar i vår stavning, så anser jag
det fortfarande lämpligast att uteslutande hålla mig till de tvänne,
som hittils sysselsatt oss, rättstavningssällskapets och prof. Teg-
nérs. Det förra äger utan tvivel stora förtjänster och har vun-
nit livliga sympatier på många håll, det senare uppbäres av
ett utmärkt vetenskapligt namn och kommer kanske snart att
under svenska akademiens egid framträda med ännu större
auktoritet. Hela rörelsen har dessutom allt avgjordare gestal-
tat sig till en tvekamp mellan dessa båda, hvars utveckling
helt och hållet tager uppmärksamheten i anspråk. De övriga
förslagen, som på sista tiden framställts: Stockholms läraresäll-
skaps, Lyttkens-Wulffs, Nordwalls, Flodströms, äro åtminstone
tilsvidare trängda i bakgrunden, och ingenting synes för när-
varande antyda, att något av dem skulle kunna ha framtid
för sig.

Vi låta även i det följande framställningen bibehålla for-
men av en jämförelse mellan de två aktuella förslagen, därvid
utgående från rättstavningssällskapets såsom det mäst omfat-
tande. Förutskickas bör den anmärkningen, att den rättstav-
ningslära, mot hvilken prof. Tegnér riktade sin stridsskrift, nu
är avlöst av en annan betydligt omarbetad. Hans kritik är
därigenom i många punkter avväpnad.

Såsom allmän regel uppställer rättstavningssällskapet, att
främmande ord, som kunna betraktas såsom fullt införlivade och
allmänt gängse i vårt, språk, skrivas efter samma principer som
de inhemska. Man behöver icke tänka sig mycket om för att
inse, hvilken omhvälvning en obeveklig tillämpning av denna
regel innebär. Sällskapet har visserligen nu bestämt sig för
att draga gränserna för de såsom införlivade ansedda orden nå-
got trängre än som skett i sista upplagan av dess rättstavnings-
lära, men hvad som återstår är. i alla fall vackert nog. Vi få
i en mängd ord s i stället för c, t. eks. sirkel, sigarr, sylinder,
seremoni; s för z, t. eks. sink, soologi; sj i st. för de mång-
faldiga andra sätt, hvarpå sje-ljudet betecknas i utländska ord,
t. eks. sjeni, sjarad^ sjalusi, bagasj, sjack, leksjon, misjon
o. s. v. Vi få ä och å i en massa ord, där vi äro vana vid
e och o, t. eks. modärn, dosänt, aksänt, personäll, reäll, eksäm-
pel, protäst, teolåg. epok, filosåf, salång. Vi fa pangsjon,
sjangtil, sjanger o. s. v., och vi få äntligen talrika konsonant-
RÄTTSTAVNINGSFRÅGAN I DESS SENASTE SKEDE.

9

förenklingar, som vi aldrig förr skådat, t. eks. adera, kolisjon,
anångs, galeri, komentar, diferangs, bekasin — detta sista till
följd av den annars gällande regeln, att dubbelskrivning ej bru-
kas i obetonad stavelse. Prof. Tegnér står i fråga om de främ-
mande ordens stavning principiellt på samma grund som rätt-
stavningssällskapet. »Grundsatsen om utländska ords teckning
efter den inhemska ortografien är utan tvivel god och riktig»,
yttrar han på ett ställe. Men i tillämpningen stannar han
naturligtvis långt tillbaka. Han är med om att införa ä i st.
för e i några enstaviga ord såsom präst, värs, färm, pärm,
päst, att utbyta z mot s, och det är, så vidt jag kan se, allt-
sammans. Erkännas måste, att sällskapets yrkanden i denna
punkt höra till dem, med hvilka endast tid och flitig övning
torde kunna försona de ortografiska känslorna.

Rättstavningssällskapet genomför konsekvent regeln, att
stumma bokstäver strykas. Sålunda bortfaller h framför v och
j, t. eks. vem, vit, valv, jälp, jälte, jul. Likaså försvinner det
stumma d framför t i neutrum av adjektiv och participier,
t. eks. ont, brett, lärt, spänt, kallat, berett, samt i substantiv
och partiklar såsom mitt, ritt, bunt, lantbruk, oaktat, särsjilt.
Stumt g och l framför j strykas naturligtvis också, t. eks. juta
(gjuta), jorde, jort, juv, jus, juga. Däremot kvarstår begyn-
nande d framför j i t. eks. djäkne, djärv, djup etc., allden-
stund d i denna ställning ännu kan vara hörbart vid noggrannt
uttal. Att dessa figuranter skola finna en försvarare i prof.
Tegnér, kan man lätt gissa. Han uttalar visserligen såsom sin
övertygelse, att de en gång, förr eller senare, måste avlägsnas
ur vår skrift, men tiden är ännu icke inne; de »böra sparas till
en senare reformperiod.» Dessa ändringar gälla nämligen delvis
mycket vanliga ord; de träffa i de flästa fall ordens början; de
förefalla »anstötliga», för att icke säga löjliga; icke ens foneti-
ska och etymologiska skäl emot dem saknas. Man känner sig
här, liksom ofta annars vid studiet av prof. Tegnérs bok, starkt
frestad att fråga: när kommer då den behagliga tiden; när skola
dessa motskäl och betänkligheter mista sin giltighet? Tänk
om ingen skulle våga att väcka anstöt och göra sig löjlig.
Hur ginge det då med alla dessa teoretiskt så välgrundade
men praktiskt så högst förkastliga reformförslag? Nej, låtom
oss erkänna, att djärvheten här som alltid, då det gäller refor-
mer, har sitt berättigande lika väl som försiktigheten. Men
hvarför då fördöma, förkättra och förlöjliga, hvarför ävlas att
göra striden till ett utrotningskrig?
10

RÄTTSTAVNINGSFRÅGAN I DESS SENASTE SKEDE.

I stället för den brokiga mångfald, som nu råder i fråga
om beteckningen av sje-ljudet (man räknar ända till 17 olika
sätt), vill rättstavningssällskapet införa en enda beteckning näm-
ligen sj. Hvilka omstöpningar detta medför i avseende på de
utländska orden, hava vi redan sett. Men även de inhemska
få sina modiga slängar. Sj inträder nämligen i st. för sk, skj,
stj och ssj. Således sjed, sjinn, sjön, sjämta, männisja; sjul,
sjuta, sjorta; själa, själlc; vysja o. s. v. Det är endast med
tvekan man bestämt sig för sj, som ju strider mot »ljudskrif-
tens grundlag: ett tecken för hvarje språkljud». Många hava
yrkat på det långa / såsom lämpligare. Till och med prof.
Tegnér förklarar sig, under förutsättning att han hade att välja
mellan dessa två utvägar, för det senare tecknet. Det annars
så föga buskablyga sällskapet har emellertid icke ansett rådligt
vare sig att söka införa nya typer eller ändra de redan befint-
ligas ljudvärde. Sällskapet är således icke alldeles obevandradt
i konsten att draga väkslar på framtiden och uppskjuta till
morgondagen, som prof. Tegnér så livligt förordar. Hvad nu
särskildt den här ifrågavarande reformen beträffar, så anser prof.
Tegnér, att den med säkerhet hör till dem, som böra anstå.
Han väljer således utvägen att bliva vid det gamla, undan-
tagandes att beteckningen sch införes i några främmande ord.
Värdet av denna ändring förefaller minst sagdt tvivelaktig.
Man bör ju, såsom prof. Tegnér själv framhåller, aldrig före-
taga eller föreslå någon ändring i stavningen utan full visshet
om, att det nya sedan kan bliva bestående. Tror prof. Teg-
nér, att det klumpiga sch äger den minsta utsikt att bliva fram-
tidens beteckning för sje-ljudet?

Den ljudförbindelse, som höres först i tjock har enligt den
nu gängse stavningen tre beteckningssätt, nämligen tj, k och
kj. Rättstavningssällskapet vill även här hava blott en beteck-
ning, hvartill då tj är självskrivet. Således ej blott tjock, tjäll
utan även tjind, tjänna, tjyla, tjortel. Om denna ändring ytt-
rar sig prof. Tegnér endast i förbigående, emedan förslaget
ännu ej förelåg, då hans bok skrevs. Att han ogillar den,
behöver knappt sägas. Den gäller begynnelsebokstäver, och
den möter enligt hans mening även fonetiska betänkligheter,
alldenstund det begynnande t i en stor del av Sverge ej höres
i uttalet. Det ljud, som då börjar dessa ord, bör ha ett sär-
skildt tecken, och till dess ett sådant kan införas, bör denna
reform uppskjutas. Sällskapet anser naturligtvis, att uttalet
med begynnande t har majoriteten för sig, och majoriteten måste
RÄTTSTAVNINGSFRÅGAN 1 DESS SENASTE SKEDE.

11

i sädana tvistiga fall vara bestämmande. Teckningen tj är
då fonetiskt fullt tillfredsställande.

Vår nuvarande skrift laborerar också med flera betecknin-
gar för j-ljudet. Det skrives utom med j även med g, e samt,
om man så vill, med hj, gj och Ij. Sällskapet låter j inträda
i stället för alla dessa abnorma beteckningar. Vi få sålunda
t. eks. jiva, järna, jenom, unjefär, bärj, märjel, älj, galje,
linjal. Om hj, gj, Ij hava vi redan talat under rubriken
stumma bokstäver. Prof. Tegnér finner denna åtgärd allt för
radikal. Till och med införandet av j efter l och r, som dock
förordas av Lyttkens & Wulff, med hvilka han vanligen in-
stämmer, förefaller honom »rätt stötande». Invändningarna äro
de vanliga, hvilka, om de hava någon gällande kraft i dag,
synas böra hava den lika väl i morgon och sålunda i alla tider
stå som en dam mot hvarje reform. De ord, som skulle komma
att skifta gestalt, äro så talrika och så vanliga; ändringen drab-
bar ofta deras början; vår nuvarande stavning har stöd i de
övriga nordiska språken samt i flera svenska munnarter; uttalet
är i en mängd fall vacklande o. s. v. Skall man rygga till-
baka för sådana motigheter eller avvakta deras försvinnande,
innan man vågar företaga något, då fruktar jag, att vi så godt
först som sist kunna avstå från alla stavningsförbättringar och
foga oss i vårt öde, som ofelbart måste bli ett motstycke till
engelsmäns och fransmäns.

Gå vi nu över till v-ljudet, så äro vi äntligen inne på en
punkt, där de stridande parterna äro i det närmaste ense. Detta
ljud skrives som bekant för närvarande i vissa ställningar med
f och fv. Sedan två hundra år tillbaka har denna »barbarism»
varit föremål för ogillande och angrepp. Själve Rydqvist har
uttalat en förkastelsedom över den, och av nordiska rättstav-
ningsmötet sattes den på proskriptionslistan. Fältet är således
på förhand väl upparbetadt. Även en moderat nystavare såsom
prof. Tegnér kan här våga visa prov på sin reformvänlighet.
»Om man fritt och uppriktigt vidgår», säger prof. Tegnér, »att
en reform en gång skall och bör ske, så bör man i detta fall
också erkänna, att den hällre bör ske just nu än i framtiden,
hällre i dag än i morgon», och litet längre ned: »vilja vi med
allvar en förbättring här, så böra vi vilja den nu strax.» Gyl-
lene ord, väl värda att taga fasta på. Skada blott att den
tankegång, som i dem uttryckes, ej får en vidsträcktare tillämp-
ning. De i det första citatet inskjutna orden »i detta fall» äro
synnerligen kännetecknande. Hvarför icke även i andra fall?
12

RÄTTSTAVNINGSFRÅGAN I DESS SENASTE SKEDE.

Skulle det tilläventyrs vara mindre »barbariskt», att t. eks.
skriva j-ljudet med g än att skriva v-ljudet med f, mindre
»barbariskt» att teckna J-ljudet med hj, Ij, gj eller v-ljudet med
hv än att skriva fv i stället för v? Jag kan icke se någon
annan skillnad här vid lag, än att den ena »barbarismen» hit-
tils varit mera uppmärksammad, oftare omtalad och livligare
bekämpad än den andra. Man kan säkerligen också utan stor
fara för misstag förutsätta, att just häri ligger huvudskälet,
hvarför prof. Tegnér är med om v-reformen men motsätter sig
j-reformen. Om så är, skola vi radikaler söka göra vårt bästa
för att avhjälpa bristen. Såsom betecknande för ståndpunkten
anmärka vi slutligen det lilla undantag, som prof. Tegnér vill
göra från regeln att v-ljudet skrives med v. Prepositionen av
skulle fortfarande skrivas af. Att sällskapet stryker detta undan-
tag, behöver knappt sägas. Större är emellertid icke differen-
sen i denna fråga.

En punkt, hvari båda parterna naturligtvis äro fullkomligt
ense, är att k insättes i stället för q framför v. Således kvick,
kvinna, kvast, kvälja o. s. v. Denna reform har redan så god
vind i seglen, att den så att säga går av sig själv. Däremot
vill prof. Tegnér ej vara med om att stryka a, som sällskapet
för konsekvensens skull ersätter med ks. Saken har ingen
synnerlig praktisk betydenhet, men någon nämnvärd svårighet
bör utbytet ej häller medföra, och då kan man ju så godt låta
rätt vara rätt.

I fråga om ä-reformen råder numera en glädjande överens-
stämmelse mellan sällskapet och prof. Tegnér. Sällskapets regel
lyder: ä-ljudet betecknas i ett ords huvudstavelse (= starkast
betonade stavelse) med ä, annars med e. Prof. Tegnérs regler
äro något annorlunda formulerade, men i sak blir skillnaden
liten eller ingen, så snart man nämligen bortser från de ut-
ländska orden, för hvilka prof. Tegnér vill i vidsträcktare mån
än sällskapet bereda en undantagsställning. Ä-reformen kan
redan nu anse sig viss om segern, menar prof. Tegnér. Ut-
sikterna härför böra betydligt ökas genom enigheten i åsik-
ter. En svårighet av fonetisk art bör kanske ej med tystnad
förbigås. I vissa delar av vårt land, särskildt huvudstaden och
Uppland, har ä-ljudet utträngts av e-ljudet, så att man i själva
värket icke har något ä-ljud utom framför r. Man säger eta,
sjel, gledje i st. för äta o. s. v. Detta har emellertid hittils
alltid betraktats som ett dialektiskt uttal, till hvilket den sven-
ska rättstavningsläran ej kan taga hänsyn. Så uppfattas det
RÄTTSTAVNINGSFRÅGAN I DESS SENASTE SKEDE.	13

■ock såväl av prof. Tegnér som av rättstavningssällskapet, och
■detta med all rätt då det kan visas, att det, ännu åtminstone,
avgjordt är i minoriteten. Men skulle detta uttal gripa om-
kring sig i vidare kretsar, så måste man i en framtid refor-
mera tillbaka till e igen, där vi nu sträva att insätta ä. Att
så kan komma att ske, är långt ifrån otänkbart.

Lika eniga som åsikterna äro i denna fråga, lika stridiga
äro de i å-frågan. Till och med inom rättstavningssällskapets
egna leder har den senare vållat split och söndring. I å-lju-
dets nuvarande beteckning råder ej mindre villervalla och oefter-
rättlighet än i a-ljudets, men huru den skall avhjälpas, därom
äro meningarna vidt skilda. Även här möter en fonetisk svårig-
het. Det finnes nämligen två olika d-ljud, ett s. k. öppet i
t. eks. kol, råg, mån,. tjog, blott, boll, godt, och ett slutet i
t. eks. gå, båt, stått. Detta öppna d-ljud bidrager ej litet att
inveckla hela saken. Skall det erhålla särskild beteckning,
eller skall ljudet räknas såsom blott variant? Är det riksspråk
eller är det dialekt? Finnes ljudet både som långt och kort
eller blott som kort? I hvilka ord förekommer det, och i hvilka
delar av landet? Alla dessa frågor besvaras olika av olika
personer. När så är, säga opponenterna inom och utom säll-
skapet, så måste hela frågan betraktas som oklar och göras
till föremål för närmare utredning, innan man skrider till en
reform. Annars kan det lätt hända, att man efteråt upptäcker,
att den valda vägen ej var den rätta, och sålunda nödgas göra
reformen om igen. En sådan risk bör man ej utsätta sig för.
Och om man bestämmer sig att icke behandla ljuden såsom
artskilda utan sammanfatta dem under en beteckning, hvilken
skall denna bliva? A eller o, eller bäggedera, såsom hittils
varit brukligt? Att konsekvent genomföra vare sig å eller o
stöter på nästan oövervinnerliga svårigheter. Att yrka på en
sådan stavning som t. eks. någån, nägåt, månålåg, filåsåf är
väl i det närmaste ogörligt redan på grund av bokstavens obe-
kvämlighet vid skrivning. Insätter man åter o såsom ensamt
tecken för d-ljudet, så måste man skaffa ett nytt tecken för
o-ljudet, och det har sig icke häller så lätt. För å-vännerna,
till hvilka rättstavningssällskapet hör, återstår ingen annan ut-
väg än att med bibehållande av den nuvarande dubbeltecknin-
gen söka genom ett utvidgadt bruk av å avhjälpa den värsta
oredan och så vidt möjligt förenkla och reglera den kvistiga
frågan. Sällskapet uppställer för å-ljudet samma regel som för
ä-ljudet. Således å i huvudstavelse, annars o, med några få
14

RÄTTSTAVNINGSFRÅGAN I DESS SENASTE SKEDE.

undantag på båda hållen. Detta skall vara en jämförelsevis
moderat lösning, men se vi till, huru det kommer att te sig i
tillämpningen, så tör något hvar finna, att å-frågan i alla fall
är och blir den svåraste stötestenen. Man känner sig här mera
än vid någon annan punkt i hela programmet frestad att sätta
ett frågetecken, särdeles om man såsom undertecknad är från
barndomen van vid ett skarpt utprägladt öppet s. k. å-ljud,
som i själva värket förefaller mera besläktadt med ö än med å.
Att skriva t. eks. fårm, falk, tårr, dåck, blått, bart — för
att nu icke tala om de främmande orden — därtill fordras i
sanning en ej ringa grad av mod och beslutsamhet. Det nya
är motbjudande, det måste erkännas, men lindrigare påstå de
lärde att vi ej kunna komma ifrån det, såvida vi ej vilja stanna
vid det gamla, som är odrägligt, eller söka förlikning med
o-vännerna, hvilket åtminstone för närvarande måste betraktas
såsom ogörligt. Deras botemedel är nämligen så heroiskt,
att de ej ens själve våga yrka på dess användande förr än
i en avlägsen framtid, då patienten kommit till mera krafter.
Enligt deras recept få vi visserligen behålla form, folk o. s. v.,
men då vi i stället få ej blott sosom, nogon, po, sto, gong
o. s. v. utan även rcot, bcurd, stcol, a>nd eller rot, bord, stol,
ond o. s. v.', så tänker jag, att de fläste hälst avstå från alla
förlikningsförsök. Till o-vännerna äro att räkna å ena sidan
prof. Tegnér, som i detta radikala yrkande finner ett kan-
hända ej ovälkommet vapen mot hvarje reformåtgärd för när-
varande, å andra sidan doc. Lundell, en av rättstavningssäll-
skapets stiftare och främste män i dess tidigaste skede, som
huvudsakligen med anledning av å-frågan trädt tillbaka frän
sin framskjutna ställning utan att dock skilja sig från sällska-
pet. Lundell har på grund av sin opposition fått ett visst rykte
om sig såsom moderat i förhållande till sällskapets övrige ledare.
Hvad som skiljer honom från desse är dock, så vidt jag kan
se, förnämligast hans förkärlek för nya typer, men däri ligger
ju ingen moderation utan snarare tvärt om. I å-frågan t. eks.
är han tydligen oppositionsman ytterst därför, att han vill en
radikal lösning med ny typ för o-ljudet. Sammaledes med
avseende på sje-ljudet.

Anteckna vi nu till sist, att ett annat, med å-frågan jäm-
förligt tvistefrö, kvantitetsbeteckningen eller, hvilket är det-
samma, dubbelskrivningsspörsmålet omsider brakts ur världen
åtminstone tilsvidare därigenom, att sällskapet uppgivit sina
förenklingsplaner och numera låter dubbelkonsonanten kvarstå
RÄTTSTAVNINGSFRÅGAN I DESS SENASTE SKEDE.

15

ej blott framför genitivens och passivets s utan även framför
böjnings-d och t, samt att ck bibehålies såsom tecken för kk,
så kunna vi anse vår revy avslutad.

Det är, såsom man torde finna, inga småsaker, som här
är fråga om. Är det icke en ortografisk revolutsj on,* så snuddar
det åtminstone bra nära vid gränsen. Prof. Tegnér finner rätt-
stavningssällskapets förslag redan i dess tidigare ock mera mo-
derata fårm så omfattande ock så j en omgripande, att ett mot-
stycke aldrig förekåmmit i något land äller någon tid. Huru
anspråkslösa, ja försvinnande obetydliga te sig icke vid sidan
av detta det nordiska rättstavningsmötets yrkanden. En Lille-
pytt bredvid en väldig Goliat! Ock dåck, vilken uppstån-
delse åstadkåmmo äj dessa vid sitt första framträdande, vilket
stridstumult ock vapengny framkallade de icke, vilket motstånd
hava de äj rönt, ock huru långsamt hava de äj vunnit teräng.
Med sådana erfarenheter för ögonen ock med tjännedom om de
oerhörda svårigheter, som på detta område mera än på något
annat ställa sig i vägen för varje förbättring, är det ursäktligt,
om man, för att använda ett bevingat ord, ställer sig undrande
ock spörjande framför frågan, vad månde varda av detta för-
slaget? Man kann, såsom fallet är med undertecknad, ängna
det sin fulla sympati ock önska det all möjlig framgång, men
likväl förhålla sig tvivlande med hänsyn till dess framtidsut-
sikter. Är det icke för stort tilltaget, ställer det äj för höga
anspråk på allmänhetens förmåga att följa med, är det den
rätta metoden att på detta sätt vilja så att säga jöra rent hus
med ens? Den rakaste ock jenaste vägen är äj alltid den
förmånligaste. Det Tegnérska. programmet är från teoretisk
synpunkt långt mindre tilltalande ock från praktisk äller pedago-
gisk vida mindre tillfredsställande, men är icke möjligen den
av prof. Tegnér förordade vägen den, som bäst ock säkrast om
än icke hastigast leder till målet? Möjligt att så är. Endast
framtiden kann lösa dessa tvivelsmål ock uppenbara, vilkendera
parten bäst förstått att bedömma svårigheter ock möjligheter.
Eöga gangnar det också att spörja ock grubbla häröver. Äro
vi övertygade om riktigheten ock gangneligheten av rättstav-
ningssällskapets förslag, så låtom oss i stället handla ock var

* För att visa, huru den nya stavningen tager sig ut i tillämpnin-
gen, använder jag den i det följande. En ock annan, som tagit tjänne-
dom om de många ock vittgående ändringsförslagen ock kansje föreställt
sig, att vår skrift äfter, detta måste bliva alldeles oijänntjännelig, skall
säkerligen härijenom övertygas, att så farligt är det dåck icke.
16

RÄTTSTAVNINGSFRÅGAN I DESS SENASTE SKEDE.

i sin stad jöra vårt bästa för att tillförsäkra det segern. Ännu
åtminstone finnes ingen anledning till misströstan. Konjunk-
turerna äro, såsom redan framhållits ock allmänt medjives, sä
jynnsamma som de järna kunna vara. Unga, dugande krafter
ock friska viljor hava ledningen, anslutning ock bifall hava
hittills äj saknats, ock — lyckan brukar ju stå dem djärvom
bi. Ingen lär kunna på allvar förneka, att det vore en stor-
artad vinst för vårt språks rykt och riktighet, lättlärdhet ock
lätthanterlighet ävensom en utomordentlig lisa ock lindring för
våra skolor av alla grader, om det lyckades. Jag kann icke
sluta dessa rader bättre än med prof. Tegnérs vackra maning:
må rätt många ensjilda ha beslutsamhet ock självövervinnelse
nog att taga det avjörande steget, så kann det också lyckas.

Uppsala. Febr. 1887.

E.	H. Lind.
”Hedniska skolor."

Ur ett bref från C. J. Frank.

— — — Du frågar mig hvad jag säger om de nyligen
gjorda bedröfliga upptäckterna inom Stockholms stora goss-skolor.
Jag ber att få besvara din fråga med ett par andra. Hvad
bör grunden för sedligheten vara inom skolan? Huru söker
man att lägga grunden, om en sådan finnes? Och slutligen,
månne man lyckats deruti?

Men mina frågor äro ej slut ännu. Har skolan åtagit sig
barnets moraliska uppfostran? Lemnar hon icke detta åt hem-
met och åtager sig sjelf ensamt kunskapernas bibringande? Eller,
ifall skolan icke helt och hållet afbördat sig denna del af upp-
fostran, hvilka gränser äro då utstakade för skolans och hem-
mets respekti va områden?

På allt detta beror, huru din fråga skall besvaras.

Låt oss antaga en sannolikhet. Skolan vill als icke fri-
taga sig från ansvaret för lärjungens moraliska uppfostran, och
på min fråga rörande de af henne till ändamålets vinnande an-
vända medlen svarar en skolman: »vi bygga moralen på religio-
nen, uch uti skolans ämnen ingår religionsundervisning. Derjemte
hafva vi andaktsöfningar, bönestunder».

Du ser, att jag antar denna skolman vara en klok och
erfaren lärare. Han skiljer ifrån första början på religions-
undervisning och andaktsöfningar. Han inser att dessa äro till
sin natur väsentligen olika. Han har förmärkt, att, vid bibrin-
gandet af religiös kunskap genom katekesen, bibliska historien,
kyrkohistorien och den theologiska läroboken, man i regeln ej
kan förvänta sig att åstadkomma någon egentlig religiös värme
eller känsla. En sådan tillhör andaktsstunden; bör åtminstone
göra det. Det är emellertid svårt nog att säga hvaruti skill-
naden enligt hans tanke skulle bestå mellan religionsundervis-
ningen och andaktsstunden. Men jag vill våga en gissning.
Det är ej otänkbart, att skolmannen betraktar denna under de
vanliga lektionstimmarna gifna religionsundervisning såsom ett
slags bränsle, inlagdt uti själens eldstad eller ugn. Der ligger

Ver dan di 1887.

2
18

HEDNISKA SKOLOR.

nu detta ämne. I och för sig åstadkommer det ingen värme,
och således heller ingen mera nytta än andra kunskapsämnen.
Det är som de kalla vedträden uti en kakelugn. Det väntar
på att blifva tändt. Och antändningen? När sker den? Natur-
ligtvis vid andaktsstunden, t. ex. morgonbönen. Då blir det
varmt i själens inre. Då flamma sanningar med strålande lågor,
hvilka förr voro mörka som stycken af kol i grufvans djup.
Då tydas lifvets gåtor, det tunga kännes lätt, det bittra ljuft,
och religionen, som är själens förening med Gud, blir en lef-
vande verklighet, ja sjelfva lifvet.

Ar detta nu så? Ja, när andaktsstunden, bönestunden, är
hvad den bör vara. Men är skolans andaktsstund ofta hvad
den bör vara? Svaren på den frågan, herrar lektorer och lärare,
som ibland förrätten morgonbönen sjelfva, ibland åhören edra
kolleger förrätta den. Svaren äfven I, unge lärjungar, de af
Eder som någonsin hafva deltagit uti en verklig andaktsstund.
Griper morgonbönen eder i själens djup? Kännen I eder stå
inför den alsmäktige Guden, himmelens och jordens skapare?
Sen I skolrummets tak aflyftadt, himlens höga hvalf utspändt
deröfver, och eder andes fader, den store anden, lyssnande till
edra ofullkomliga, men uppriktiga böner om hjelp i er svaghet,
kraft i edra bemödanden? Anropen I verkligen Guds hjelp?
Viljen I hafva den? Kännen I eder verkligen behöfva hans
hjelp till denna dagens strider, till denna dagens studier, lex-
läsning, lekar, alt edert arbete och all eder fröjd? — Ja, är
det så, då är alt godt, och lycklig må den skolan prisas bland
skolor.

Men om det icke är så? Om den bönförrättande lärarens
ord ej nå längre än till taket, om hans och edra hjertan äro
fjerran ifrån Gud, fastän edra läppar hedra honom? Om han
förrättar bönen för ått »det skall så vara», för att skolordnin-
gen det föreskrifver, och lärjungarne stå der och tänka på sina
lexor i stället för på bönens ord — hvad då? Hvad säger
Gud om en sådan bön? Nå, det är en fråga som vi här knap-
past behöfva besvara, om än orden hädelse, gäckeri och van-
helgande ligga oss på tungan. Men hvad verkan har en sådan
andaktsstund på lärjungarne? Den frågan hör hit och den
måste besvaras.

Jag svarar helt kort. Den gör dem till hedningar. Och-
de flesta skolgossar äro — nej, de skulle ofelbart vara hednin-
gar, om de ej i sina hem och i kyrkan stundom finge verklig
HEDNISKA SKOLOR.

19

religiös undervisning, finge deltaga' uti verklig andakt. Skolan
inverkar ej det ringaste i kristlig riktning.

Skolan är, såsom sådan, hednislc.

Men hon är värre än så. Hon är äfven omoralisk. Sed-
lighet, moral-lära, etik, äro ting som uti henne als icke hafva
något rum. Såsom särskilda ämnen hafva de icke fått plats
på schemat. Man har i deras ställe satt religionsundervisnin-
gen. Vore denna som den borde vara, så skulle den fullt mot-
svara sitt ändamål, ty religionen innefattar den yppersta moralen
och mycket annat derjemte. Men om religionsundervisningen
endast betraktas som ett vanligt ämne och andakten är som
jag beskrifvit den, huru går det då? Jo, det går som det går,
både med religionen och alt som deraf beror, deribland också
sedligheten.	.

Att förlita sig på en religionsundervisning, som ingen verk-
ligt andlig religionsundervisning är, och på andaktsstunder utan
andakt, och sålunda låta vårt lands uppväxande ynglingar vara
utan skymt af andligt, moraliskt stöd (för så vidt det beror på
skolan) finner jag vara orätt, ja rent af brottsligt.

Långt bättre då ödmjukt erkänna, att skolan är vanmäk-
tig i religiöst afseende, lemna religionsundervisningen och an-
dakten till hemmet och göra skolan konfessionslös. Då litar åt-
minstone ej hemmet på skolan i detta afseende, och man vet
hvar ansvaret ligger.

Ty som det nu är stäldt, litar skolan på hemmet och hem-
met på skolan. Begge förebrå hvarandra de olyckor som in-
träffa, och allmänheten, som skall döma emellan de tvistande,
har svårt att fälla utslaget. Men medan tvisten pågår, duka
hundratals ynglingar under för osedlighetens frestelser.

Har jag lyckats göra tydligt hvad jag menar? Skolan har
litat på religionen såsom stöd för sedligheten. Något annat
och bättre stöd kan den ju inte få. Men ett vilkor är nöd-
vändigt: att religionen finnes till inom skolan, eller, som är
det samma, att den ej mistat sin kraft, saltet sin sälta. Verk-
lig religion är det bästa stöd af alla, ja i min tanke det enda
pålitliga. Men skenreligion är värre än intet. Den är en rö
som brister i ens hand, och fallet är då svårare än om man
ej litat derpå.

Stackars våra piltar 1 Ett sådant Babylon som Stockholm!
Hvem kan undra om de fallit!

Och nu talar man om hvilka åtgärder som böra vidtagas
för att skydda dem för framtiden, om skärpt uppsigt, om för-
20	HEDNISKA SKOLOR.

klädda rektorer på förbjudna ställen, skyldighet att redogöra
för hvarje qvarts timme, undanrödjande eller stängande af far-
liga tillhåll genom polisens försorg o. s. v. Med sådana medel
tror man sig åstadkomma dygdstarke, sedlige unge män. Snart
skola de gå ut i verlden och möta frestelser, svårare än dem
de hittills mött. Huru går det då?

Att gifva dessa ynglingar det enda pålitliga stöd som fin-
nes, det kristliga lifsidealet, religionens kraft till sedligt lif, en
upphöjd lifsåskådning, den inre renheten, kärleken till dygd
och hatet mot det onda — kort sagdt en moralisk ryggrad,
hvem tänker derpå?

Jag har här endast hunnit flyktigt vidröra ett ofantligt
stort ämne. Mycket, mycket återstår att säga. Må andra säga
det bättre än jag, och säga det snart. Nu till annat. — — —

C. J. Frank.
Hemlöshet.

Den upprörda stämning, som framkallats af de under hösten
gjorda upptäckterna om sedlighetstillståndet inom skolorna i
Stockholm, har icke bidragit till en allsidig belysning af det sorg-
liga förhållandets orsaker. De i liknande fall städse framkom-
mande anklagelserna mot nutiden och dess fördärf, i jämförelse
med forna tiders sedliga allvar, hafva varit lika högljudda och
lika grundlösa, som de flesta dylika anklagelser, upprepade
slägtled efter slägtled ända från de tider, då mänskligheten
medvetet började sträfva efter andra syften än den otyglade
driftens ögonblickliga tillfredsställande.

Man behöfver endast vädja till männen af denna och gub-
barne från föregående generation för att bli upplyst om, att
oseder i skolorna icke är något särskildt kännetecknande för
den tid, i hvilken Strindberg och »unga Sverige» skrifva. Och
läser man de historiska skildringarne af t. ex. lifvet under forna
tider vid högskolorna — där de yngre studenterna hade samma
ålder som nu i allmänhet skolgossarne i 5:te och 6:te klasserna
— skall man helt visst bli öfvertygad, att det ondas orsak icke
är »den modärna litteraturen» eller »den modärna otron» för
att nu icke nämna de rent tillfälliga yttre skälen, på hvilka
lagts allt för stor vigt.

Om den verkliga, omedelbara orsaken, de i naturen grun-
dade lidelserna, och möjligheten att genom uppfostran modifi-
era dessa, är det här icke min afsigt att tala. Denna fråga
kan på ett gagnande sätt utredas endast af en person, som har
grundlig kännedom om så väl den fysiologiska som psykolo-
giska vetenskapens resultat, och som tillika är ett pedagogiskt
snille — ja måhända skulle ej ens, på vetenskapernas närvarande
ståndpunkt, tillräckliga hjälpmedel stå till buds för en sådan
uppgift, äfven om en person funnes, som kunde- lefvandegöra
och vidare utveckla det mäst originella i Socrates’, Rousseau‘s
och Spencer’s pedagogiska system — ty mindre än så kräfves
ej af den, som skall kunna lämna en för utvecklingen verkligen
betydelsefull insats i detta ämne.
22

HEMLÖSHET.

Min afsigt är endast att lämna några antydningar om det
ondas sekundära orsak, hvilken icke uppmärksammats så som
den förtjenat. Denna orsak tror jag vara den för hvarje år,
särskildt i Stockholm, ökade hemlösketen.

Ty att bo hos sina föräldrar — som ju i allmänhet skol-
ungdomen i Stockholm gör — är icke detsamma, som att lefva
i ett hem.

Den allmänna klagan hos kvinnorna öfver en alltjämt
växande förströddhet och splittring inom hemmet har kommit
mig att sätta denna klagan i samband med de nyss antydda
sakförhållandena.

Genom att Stockholm allt mera närmar sig storstadens
dimensioner till omfattning och folkmängd, utan att ännu märk-
bart närma sig storstads-vanor med afseende å sällskapslifvet,
har detta orimligt inkräktat på hemlifvet.

Detta störes därjämte i Stockholm, som öfverallt, af en
oupphörligt växande mängd offentliga nöjen och åligganden,
hvilka kunna hopas därhän, att en af Stockholms verksamma
damer vid ett litet öfverslag af de föreningar, sällskap o. s. v.,
i hvilka hon år från år blifvit medlem, fann dem utgöra —
74 och dock voro däri icke inbegripna alla de möjligheter, som
finnas att här i Stockholm »förena» sig —• för det allmännas
gagn och hemmens ogagn.

Fordom var det egentligen mannen och fadern, som hem-
met för dessa yttre angelägenheters skull måste umbära. Nu
är det också hustrun och modern, som icke blott för nöjen
eller samkväm eller uppbyggelse utan också för möten eller
föreläsningar eller styrelser lämnar hemmet afton efter afton,
d. v. s. just den tid hon borde egna de om förmiddagarne i
skolorna upptagna barnen.	.

Och detta alltjämt växande sällskapslif, med motsvarande
tillökning af lyx och anspråk, detta oupphörligt ökade före-
ningslif och utelif har också den följden, att modern tidigast
möjligt skickar barnen i skolan, äfven då hon af intet annat
än just de ofvan nämda förhållandena borde vara hindrad att
själf gifva barnen deras första undervisning, till hvilket i regeln
den på 1850—60 talet skolbildade generationen af nu varande
mödrar är fullt duglig, och vid hvilken undervisning ännu in-
tet behof af kamratlifvets äggelse gör sig gällande. Ja, till
och med innan skoltiden börjar och på loftiderna från skolan
är det i regeln åt tjenarinnorna som barnen lämnas för sina
promenader, kälkbacksåkningar o. s. v. »Öfverklassens» barn
HEMLÖSHET.

23

i Stockholm uppfostras i de flesta fall af sköterskan och sko-
lan i lika om ej i högre grad än af modern — för att icke
tala om fadern, som ännu i regeln är endast en tillfällighet
vid barnens uppfostran.

Mängen har kanske den invändningen färdig, att i ingen
tid har det dock gjorts så mycket- för barnens uppfostran som
nu, i ingen tid hafva föräldrarne varit så vakna för barnens
fysiska och psykiska kraf; under ingen tid har samlifvet varit
så fritt mellan föräldrar och barn, eller skolorna i så stark, om
ock i många fall missriktad, verksamhet.

Allt detta är sannt.

Men mycket af detta bidrager just att öka den hemlöshet
jag talat om. Ju mera skolan utvecklas, ju mera belastas den
med all barnens undervisning och tar som följd däraf allt flera
timmar af dagen. Skolan måste undervisa äfven i sådana enkla
ämnen, som mödrarne nu borde kunna sköta minst lika väl
som våra farmödrar förr skötte dem, nämligen att göra barnen
förtrogna med åtminstone den inhemska skönlitteraturen, och
med handarbeten. Ju mera vården om barnens kroppsliga och
andliga helsa framkallar sådana i och för sig förträffliga ting
som slöjd, gymnastik och allehanda sport, dragas barnen bort
från hemmen, och när de äro hemma, hindras de ofta af läxor
och skrifningar att vara med far och mor — om dessa undan-
tagsvis äro hemma! Så att, när man å ena sidan tar i betraktande
huru det nuvarande skolsystemet förbrukar barnens tid och det
nuvarande sällskaps- och utelifvet och föreninyslifvet tar för-
äldrarneSj så skall man komma till just den iakttagelse hvarmed
jag böljade: att hemlifvet mer och mer upphör.

De reformer, man måste kräfva af skolan för att mer
återge barnen åt hemmen samt bereda tid till sport o. d. vid
dager, är det här ej häller tillfälle att vidröra, då afsigten med
dessa rader endast är att framhålla hvad hemmen måste refor-
mera först, om skolans reformer skola väsentligen gagna ung-
domen .

Ty skolreformer i den antydda riktningen hafva af åt-
skilliga nyare skolor blifvit försökta, men hvad betyda de för
hemmen, när mödrarne då beklaga sig öfver, att barnen hafva
för litet hemarbete eller för få timmar i skolan, och att de —
mödrarne — alls inte veta hvad de »skola sysselsätta barnen
med» under deras myckna lediga tid!

Hvad man med skäl kan påpeka som ett stort framsteg i
nutidens hem, det förtroligare umgänget mellan föräldrar och
24

HEMLÖSHET.

barn, har blott delvis fått den rätta riktningen. Det har mera
haft till följd att barnen få leka stora, med föräldrarnés vanor
och nöjen, eller att föräldrarne upphört att lefva sitt eget lif;.
men ingendera delen är sättet, på hvilket ett djupt och friskt
förhållande skapas mellan barn och föräldrar.

Man ser t. ex. å ena sidan ett fåtal samvetsgranna mödrar
och fäder, som egentligen lefva bara »för barnens skull», och
hvilka underkasta sig att helt omdana sitt eget lif för barnens,
genom hvilket dessa, till följd af deras ålders naturliga sjelfvisk-
het, få den föreställningen, att de äro medelpunkterna i till-
varon. Man ser å den andra att barnen, delaktiga af all hem-
mens lyx och öfverförfining, ega de vuxnes anspråk på nöjen
och elegans; själfva ge de baler och middagar i hemmen eller
på hotellen för sina skolkamrater, vid hvilka tillställningar all
fåfänga och därd hos de fullvuxna troget efterbildas.

Men sedan kräfver man af dessa gossar och flickor, när den
ålder kommer då lidelserna vakna, en själfbeherskning, en för-
måga af försakelse, en stoicism gent emot frestelserna, som de
icke öfvats i och icke sett utöfvas af föräldrarne, ehuru dessas
frestelser tagit andra former — åtminstone i de afseenden där
barnens ögon iakttaga dem — än de taga hos ungdomen själf.
De anspråk på njutning, som äro hemmets, bli också barnens,
och gossen fortsätter på kaféet studierna i faderns rökrum efter
middagarne med sex sorters vin och tre sorters likör; i cigarr-
boden eller annorstädes de inblickar, som balerna ge honom i
det »evigt kvinliga».

»Men hvad vill ni då?» frågar någon kanske. A ena
sidan klandras föräldrars öfverdrifna försakelser, å den andra
talas om att de skola uppoffra, ej allenast en del af sina yttre
intressen och sociala arbeten, utan till och med hemmens och
sällskapslifvets vanor för barnens skull?

Ja, så är verkligen meningen och om detta icke sker,
skola många, många flera hem inom närmaste årtionden få upp-
lefva samma sorg som i höstas — och det till och med om man
lyckas hos oss åstadkomma en munkorgslag för »dén modärna
litteraturen», d. v. s. lyckas tysta den enda stämma, som säger
samtiden sanningen rörande dess dårskaper och missförhållanden,
om den ock därunder — som det i alla tider skett — äfven höjer
sin röst mot ett och annat oumbärligt godt, som vi genom ut-
vecklingen vunnit. Men som det goda icke kan talas eller
skrifvas ihjäl, så blir hvad man genom dylika tryckfrihetslagar
kommer att skydda, allenast det förderfvade hos samtiden. Om
HEMLÖSHET.

25

en riktning inom literaturen går till öfverdrifter, är enda säkra
medlet att framkalla en reaktion: att fritt låta den uttömma sig
själf; sålunda väckes krafvet på något annat och bättre, hvilket
kraf då med visshet kommer att tillgodoses af någon ny literär
skola. Tvång däremot gör utvecklingsprocessen både långsam
och ofullständig.

För att återkomma till mitt påstående, med afseende å
hemmens vanor, så torde det vara obestridligt, att de flesta
öfverklasshem icke hafva råd att föra det lif, som där lefves; att
det är med kreditorers pänningar, eller en oskälig vinst på ar-
betares bekostnad, eller ett lättsinnigt förbrukande af de för
»svåra tider» och för familjeförsörjarnes frånfälle väl behöfliga
besparingarne, som lyxen i hemmens vanor underhålles. — Men
äfven där, i ett eller annat sällsynt fall, medel verkligen finnas
att lefva högt i hemmen, borde föräldrarne dock ej »hafva råd»
till det, ifall barnens uppfostran tages i betraktande.

Hvilka hem äro de, som utsända de mäst sedligt svaga
och arbetsodugliga unga män och kvinnor i lifvet? De, där
barnen ej se föräldrarne arbeta och ej häller tro sig själfva nöd-
gade därtill; där de finna modern vara ständigt »upptagen»,
men intet åstadkomma, där fadern är borta en del af dagen
vid sitt för barnen obekanta »arbete» — och de dess emellan
oftast se honom på väg till någon middag — af hvilket barnen
få det intrycket, att hans »arbete» icke är något verkligt arbete.

Föräldrarne kunna tala om flit huru mycket de vilja, blir
ej fars och mors arbete för barnen en lefvande verklighet, hade
föräldrarne hällre bort tiga, och sak samma gäller om varnin-
gar och nyckfulla förbud till barnen med afseende å njutnings-
lustens tillfredsställande, då ej föräldrarne verka genom sitt
föredöme.

A andra sidan blir följden ofta lika olycklig, när sträf-
samma föräldrar dölja för barnen sina försakelser, när de
själfva åtaga sig alla mödor för att spara de unga dem och
slita ut sig, för att barnen icke skola tro, att föräldrarne ej ha
råd att låta dem vara lika fint klädda som kamraterna eller få
samma nöjen o. s. v. Och allra minst lyckas de hem hjälpa
ungdomen genom dess svårigheter, där stränghet förstört för-
troendet mellan barn och föräldrar, där barnen blifva osanna
af brist på mod och lättsinniga af brist pä frihet, där föräl-
drarne stält sig som undantagsvarelser för barnen med kraf på
en blind vördnad, en absolut underkastelse. Från dylika hem
kunde fordom dugande män och kvinnor utgå, men numera
26

HEMLÖSHET.

ytterst sällan, ty ungdomen godkänner i vår tid frivilligt inga
dylika anspråk, och reagerar därför dess våldsammare mot de
dem påtvungna.

Hvilka äro då de hem, som lyckas utsända de mäst sed-
ligt starka och arbetsfriska unga män och kvinnor i lifvet?

Endast de hem, där barn och föräldrar äro arbetskamrater
och jämlikar, på samma sätt som yngre syskon äro jämlikar
med en god äldre syster och bror; där föräldrarne, genom att
sålunda vara barn med barnen, unga med ungdomen, tvånglöst
stöda de uppväxande i deras utveckling till människor, genom
att alltid behandla dem som människor. I sådana hem ordnas
intet särskildt för barnen; de betraktas ej som tillhörande en
sorts varelser och föräldrarne som tillhörande en annan; för-
äldrarne vinna barnens aktning genom att vara sanna och na-
turliga; de lefva och handla så, att de kunna låta barnen sé
in i deras arbete, deras sträfvanden, deras tillgångar; ja, så
vidt möjligt, i deras fröjder och sorger, deras fel och misstag.
Sådana föräldrar kunna också utan konstlad nedlåtenhet eller
öfverlägsenhet upptaga barnens meddelsamhet, och omärkligt
uppfostra, under fritt utbyte af tankar och tycken. Barnen
erhålla ej allt till skänks, utan i mån af sina krafter måste
de deltaga i hemmets sysslor; de lära sig taga hänsyn till
föräldrarne, tjenarne och hvarandra; de hafva skyldigheter och
rättigheter, lika orubbliga som de äldres och man har akt-
ning för dem, lika visst som man lär dem ha aktning för an-
dra. Där komma de i daglig beröring med verkligheter; få
göra nytta, ej blott låtsa göra det; få väsentligen skapa sina
nöjen själfva, sina små inkomster själfva och till och med sina
straff själfva, i så måtto, att föräldrarne aldrig hindra att de ej
få lida sina handlingars naturliga följder; i sådana hem ges
aldrig en befallning utan ett skäl tillika, så snart ett sådant
kan begripas, och ansvarskänslan öfverflyttas sålunda från spä-
daste år på barnen själfva. Förbud äro ytterst sällsynta, men
orubbliga, emedan alltid grundade på ett godt skäl, icke på en
nyck; mor och far äro vakna men bevaka ej de unga, och den
relativa friheten lär barnen att bruka den fullständiga friheten,
medan förbud och kontroll skapa svek eller svaghet. En gam-
mal, olärd hushållerska,- som lefde af att ha skolgossar inackor-
derade, är en af de bästa pedagoger jag sett. Hennes »metod»
bestod i att hålla af gossarne och tro på dem, ett förtroende
de i regeln alla sökte att förtjena. Vidare äro goda hem
glada. Ömheten där är frisk, ej sentimental. Där predikas
HEMLÖSHET.

27

icke och käxas icke om obetydligheter rörande skick och ord-
ning; där ropa icke mödrar eller systrar pä oanständighet, om
gossen berättar en lustig historia eller brukar ett kraftord; där
behandlas ej ett skämt som en yttring af sedefördärf, eller
djärfva meningar som bevis på »tidens ondska», utan där råder
den friskhet, den frånvaro af pryderi, som väl enas med sinnes-
renhet och enkel värdighet hos hemmets kvinliga medlemmar
och som icke kunna af någonting annat ersättas. Där finnes sam-
manhållning, så att unga och gamla förenas till arbete, för-
ströelse, läsning och samspråk, där ena gången de unga, andra
gången de gamla ange tonen. Där är ett öppet hus för de
ungas vänner och frihet att roa sig huru gladt som hälst, men
i all enkelhet, utan att hemvanorna därvid ändras. Från J. L.
Runebergs tarfliga barndomshem omtalas, att hans mor, då hon
uppmanade sonens unga gäster att dansa så länge de orkade
tilläde: »blir ni törstiga, står vattsån där och skopan hänger
bredvid», — och gladare dansbjudningar mindes knapt den gamla
damen, som berättat historien, att hon varit med om. Denna
gammaldags förnämhet, modet att vara sig själf, saknas i nuti-
dens hem, och bristen på mod gör brist på glädje.

Den enkla, gästfria hemglädjen, som nu försvinner för barn-
balerna, läxorna och föräldrarnés utelif — den är det bland annat
som måste återkomma, orn det onda ej skall förvärras, ty man
botar ej ondt med ondt, utan man öfvervinner endast det onda
med det goda. Bli ej hemmen soliga, lugna, enkla och friska,
så må mödrarne gå på diskussionsmöten om uppfostran och sed-
lighet huru mycket som hälst, - och skolorna utvecklas hur myc-
ket som hälst, och allt annat reformeras, reglementeras, kontrol-
leras, systematiseras hur mycket som hälst, intet skall ändå väsent-
ligen bli annorlunda. Mödrarne måste på allvar inse, att intet
socialt värf har större betydelse än uppfostran och att vid denna
intet kan ersätta deras eget jämna inflytande inom ett hem; de
måste besluta sig för reformer bland annat i den riktning, som
en af yttre värf och sällskapslif öfverhopad mor här i Stockholm,
nämligen att afslå alla bjudningar och dylikt, utom en gång i
veckan, för att kunna ega sina aftnar i ro med barnen. Huru
länge skola Stockholms mödrar offra barnen för det nuvarande
sällskapslifvets och föreningslifvets eviga enahanda af intighet?

Meningen med det föregående har ej varit att söka beröfva
vare sig sällskapslifvet eller det offentliga arbetet allt godt in-
flytande af erfarna och tänkande mödrar, utan endast att på-
peka den öfveransträngning, som nu vållas af att hvar och en
28

HEMLÖSHET.

åtager sig många gånger för mycket umgänge och offentliga
värf, en öfveransträngning, som särskildt genom mödrarne måste
återverka skadligt på hemmet. I vår tid som i alla tider —
lifsåskådningen må i öfrigt vara hvilken som hälst, hedningens
eller den kristnes, judens eller fritänkarens — danas goda hem
endast af de föräldrar, hvilka hysa en religiös vördnad för
hemmets helgd.

Slutligen vill jag, för att hindra möjliga misstydningar,
tillägga: att jag icke känner ett enda af de hem i Stockholm,
som nu lida af ungdomens felsteg, och att det uteslutande är
iakttagelse af andra hem, både goda och icke goda, som fram-
kallat ofvanstående uttalanden.

_______	Ellen Key.

Till do mycket beaktansvärda tankar, den ärade författarinnan
uttalar i sin förestående uppsats om hemlöshet, må det tillåtas
utgifvaren foga några ord, särskildt med hänsyn till en sak som i
sagda uppsats endast i förbigående vidröres, men som synes mig
väl förtjent af ett litet, kapitel för sig. — Fröken Key yttrar
(å sid. 21), att oseder i skolorna icke är något särskildt utmär-
kande för den tid, i hvilken Strindberg och »unga Sverge» skrifva,
samt uttalar den öfvertygelsen, att det ondas orsak icke är »den
modärna litteraturen» eller »don modärna otron».

För min del ser jag nu ingalunda sakerna så ensidigt, att jag
vill påstå, det den modärna litteraturen i och för sig skulle kunna
vara-enda eller ens hufvudsaklig orsak till de missförhållanden bland
skolungdomen, som framkallat uppsatsen här ofvan. Men som bi-
dragande orsak torde den icke få anses vara så alldeles betydelse-
lös. Litteraturen är visserligen alltid, i större eller mindre mån,
mer eller mindre exakt, ett uttryck för en redan rådande tidsrikt-
ning, en tidsanda som redan på andra områden gifvit sin tillvaro
till känna, innan den afspeglar sig i litteraturens alster; men för-
hållandet är tillika omvändt eller,,rättare sagdt, ömsesidigt. Äfven
litteraturen verkar i sin ordning kraftigt bestämmande på tidsrikt-
ningen, och att den, särskildt i brytningstider som vår, verkar
kraftigast just på ungdomen, tror jag vara tämligen lätt insedt.
Skälen härtill äro flere. För det första ligger det i sjelfva ung-
domens natur att snabbare upptaga och omsätta de i litteraturen
framträdande idéerna samt att lifligare omfatta hvad som i verk-
ligheten eller till skenet bärer utveckling, framåtskridande, t. o. m.
omstörtning, i sitt sköte. Dertill kommer äfven en annan sak.
Ungdomen är öfver hufvud taget mindre än vi andra utrustad med
UTGIFVAREN S TILLÄGG.	29

hvad man kunde kalla tjenliga preservativ, der sådana kunna vara
af nöden mot tidsandans och dermed äfven litteraturens inflytelser.
I alla händelser saknar han det mest verksamma af dessa: lifvets
erfarenhet samt deraf härflytande mognad och sjelfständighet i om-
döme. Och mot den nutida litteraturen äro preservativ icke obe-
höfliga. Ett okritiskt tillegnande af allt hvad i form af skiftande
teorier, hypoteser, framtidsspekulationer och »utopier» genom nu-
tidslitteraturen utflödar i brokig växling kan icke undgå att — i lin-
drigaste fall — verka förvirring, en verkan som för öfrigt redan
är tämligen lätt att upptäcka pä mer än ett häll.

Hvad betydelse det kan hafva för den vuxna generationen att
i litteraturen se sin tids lyten skoningslöst blottade, är en fråga
för sig och en fråga som jag för tillfället får lemna å sido. Att
det bör verka vUckande Och dermed indirekt till förbättring vare
det imellertid långt ifrån mig att bestrida. Men den saken är,
som sagdt, ett spörsmål för sig. Här gäller det nakenhetslittera-
turens inflytelser på ungdomen, och det är ur den synpunkten
ett uttalande synes mig vara på sin plats, hälst den ärade författar-
innans ofvan anförda yttrande lätt kan uppfattas som ett underkän-
nande af dess betydelse härvidlag.

Först må det då utsägas såsom obestridligt, att åtskilliga den
nutida litteraturens alster hafva att bestämdt osedligt innehåll, i det
de proklamera lustan, den sensuella driften och för öfrigt åtskilliga
andra naturdrifter såsom rätta normen för bedömandet af hvad som
är berättigadt eller icke i en menniskas handlingssätt. Att ju de
böckerna måste hafva ett betänkligt inflytande på den ungdom, som
hängifver sig åt läsningen af desamma, bestrider för visso icke den
ärade förf, till uppsatsen »Hemlöshet». Men vi ha inom den nu-
tida	litteraturen	en stor mängd	böcker af ett	annat slag,	böcker,
hvilkas tendens,	om man går på djupet med	dem, skall	befinnas
värd	den tänkande läsarens både	beaktande och	erkänsla, men som
icke	dess mindre	verka menligt	på en omogen	läsare och	som —
trots att tendensen är beaktansvärd — ofta blifva betecknade så-
som osedliga äfven de. Detta sistnämda t. o. m. icke alltid utan
rätt giltiga skäl. I den mån en författare, då han gisslar tidens
lyten, icke nöjer sig med att omnämna liderligheten, der så behöf-
ves för att väcka läsarens uppmärksamhet på dess tillvaro och dess
betydelse, utan inlåter sig på att skildra den, att följa den ända
in i de minsta detaljerna af dess yttringar; i samma mån torde
det nämligen finnas fog för den uppfattningen, att osedlighet ingår
i hans arbete. Åtminstone faller det sig väl svårt att inrangera
det under rubriken sedlig litteratur, och i alla händelser blir läs-
30	UTGIFVARENS TILLÄGG.

ningen af detsamma för ungdomen af en alldeles särskild betydelse.
Ty om skildringen ocksä hos den mognade karaktären oftast väcker
ett öfvervägande intryck af vämjelighet — ett intryck som t. o. m.
stundom skymmer det goda i tendensen —, så blir dess verkan på
det ännu i utveckling stadda ungdomliga sinnet lätt en helt annan.
Detta utsattes nämligen för en onaturlig forcering af sina inne-
boende sensuella böjelser, hvarigenom en rubbning inträder i den
för hvarje sund utveckling erforderliga jämvigten, till framtida
men i både fysiskt och moraliskt hänseende. Äfven då en förfat-
tare icke direkt gör sig till apostel för osedligheten såsom en för-
ment frigörare undan inrotade missförhållanden i det samhälleliga
lifvet, kan han således verka demoraliserande. Dermed är han
vorden jarlig för den osjelfständige, i främsta rummet alltså just
för ungdomen. Ätt faran endast blir så mycket större och de de-
moraliserande inflytelserna så mycket mäktigare, när vederbörandes
mottaglighet redan är förberedd genom andra missförhållanden, exem-
pelvis genom dem som i förestående bägge uppsatser blifvit påpe-
kade, ger oss ingen rätt att förneka, det icke faran redan derför-
utan fins.

Med det ofvan sagda har endast afsetts att förebygga en så-
dan uppfattning, som vore icke litteraturens beskaffenhet i någon
mån bidragande orsak till de långt gångna sedliga förvillelser, man
upptäckt bland den studerande ungdomen, huru obestridligt det än
är, att många andra och djupare liggande orsaker jämväl finnas.
Gäller det botemedlen, — då är jag lika litet som fröken K. böjd
för att anbefalla någon prohibitiv lagstiftning. Samhällets lagpa-
ragrafer vågar jag i ty fall icke tillerkänna inneboende kraft nog.
Ofta vidlåder dem äfven den olägenheten, att de träffa Pål, då de
sigta på Per. Betydelsefullare äro derimot otvifvelaktigt de lagar,
som gälla i hemmens verld, och i fråga om dem är för visso en
reform nödig.

»Men huru skola vi bete oss gent imot en litteratur som ho-
tar att verka förderfbringande på våra barn?» spörja många be-
kymrade föräldrar. Äfven de, som hafva ögonen öppna för ung-
domens faror i berörda hänseende, som varmt nitälska för att, i
hvad på dem ankommer, rödja dessa faror ur vägen, föräldrar som
för sina barn villigt försaka både sällskapslifvets förströelser och
föreningsväsendets lockelser, stå ofta rådvilla inför den frågan.
Och den hör nog icke till de lättlösta. Nitet i och för sig gör
icke verkan tillfyllest. Här, som annorstädes, gäller det att nit-
älska visliga. Att ängsligt undanhålla all farlig eller såsom farlig
betecknad läsning för familjens söner och döttrar, hälst om denna
UTGIFVARENS TILLÄGG.

31

samma litteratur mottages med en viss begärlighet af dess äldre
medlemmar, ville jag t. ex. beteckna som ett ovist nit. Gene-
rella kategoriska förbud utan vidare äro säkerligen icke heller att
i allo rekommendera, liksom öfver hufvud hvarje yttre medel är af
tämligen prekärt gagn. Någon för ungdomen ogenomtränglig mur
mot kunskapen om hvad ondt finnes i verlden är det nämligen icke
möjligt att uppresa, och hvad man försökt i den riktningen haf allt
för ofta ledt till följder, rent motsatta dem man afsett. Rätta vä-
gen är nog en helt annan. Det ondas tillvaro, äfven i ohyggliga
former, bör först och främst icke förnekas inför den, som skall
fostras att motstå eller öfvervinna detsamma. Ännu värre är, om
dess yttringar, der sådana möta i lifvet eller i litteraturen, så att
säga, undansmusslas bakom bästa tillgängliga slöja af skenfagert
utseende, såsom ofta göres då man undandrager sig att nämna sa-
ker vid deras rätta namn. Vill man varna en vän för en fara,
bör man ju i främsta rummet visa honom, ju tydligare dess bättre,
livar faran ligger. Öppen förtrolighet i umgänget mellan föräldrar
och barn torde således härvid vara hufvudvilkoret för framgång.
Den finkänslighet och takt, som icke är af mindre betydelse, bör
sjelfva föräldrainstinkten kunna ingifva; hvarom icke, lärer ingen
annan kunna göra det.

Och härmed torde jag hafva nått det område, der jag kan
fullt biträda de uttalanden, läsaren återfinner i fröken Keys uppsats.

L. H.
En lektorsafhandling.*

Bland afhandlingarne i läroverksprogrammen för sistl. läseår före-
kommer en af N. G. A. L—n författad och såsom specimen för sökt lek-
torat i Skara utgifven »Elementar-stereometri».

Man fäster sig, vid läsningen deraf, genast vid förf:ns försök att
reducera bort ett fundamentalt rymdgeometriskt axiom, eller möjligheten
att lägga ett plan genom 2 hvarandra skärande räta linier. Han vill
bevisa denna sanning. Plan definierar han, på det vanliga sättet, såsom
en yta, så beskaffad »att hvarje rät linie, som går igenom två punkter
i henne, ligger hel och hållen i henne». I proposition 2 vill förf, sedan
ådagalägga tänkbarheten af denna yta genom att låta den alstras af det
ena benet af en »rät» vinkel, som vrider sig kring det andra benet. I
sin bevisning att denna yta blir ett plan tager förf, för gifvet, att inga
andra perpendiklar mot det orörliga benet kunna utgå från den räta vin-
kelns spets, än de som representeras af det svängande benets olika lä-
geh. Men jag vill fråga: hvad rätt har förf, att göra denna förutsättning?
De andra perpendiklarnes omöjlighet kan ju ej bevisas annorlunda än
genom att ett plan lugges genom det orörliga benet och den supponerade nya
perpendilceln, och möjligheten af detta plans läggande vill ju förf, bevisa
först i prop. 3. — som han stöder på prbp. 2 (!).

Dessutom, det är omöjligt att definiera en rät vinkel (hvilket be-
grepp förf, antager såsom bekant), med mindre än att man förut medgif-
vit möjligheten att lägga ett plan genom vinkelns ben. Ty hvad är det
som gör rätvinkligheten? Det är likheten af de vridningar, som kräfvas
för att föra det ena benet till sammanfallande med det andra och med
dess förlängning. Och så länge ej ett plan finnes, i hvilket de succes-
sive vridningarne kunna utföras, kan ingen geometrisk åskådning döma,
om det rörliga benets successiva lägen göra olika vinklar med det fasta.
Hvilken vinkel som helst kan då bli rät, beroende af de omvägar det rör-
liga benet följer vid widningen.

Begreppet vinkel är i sjelfva verket oskiljaktigt från föreställningen
om ett genom /:ns ben lagdt plan, för så vidt den geometriska åskådnin-
gen skall vara i stånd att på ett bestämdt sätt uppfatta ökning och minsk-
ning i A:ns storlek •— ett grundväsentligt vilkor för A:ns egenskap af
matematisk storhet.

Icke heller kan man utan nämda föreställning vara förvissad, att
lika stora A:ar måste vara kongruenta. Ty om icke Aarne bac, bad, med

* Om ock denna uppsats delvis berör ämnen, som ej ingå i Verdandis program,
har Red. icke tvekat att här inrymma densamma, då den, ehuru författad af en person-
ligen intresserad, synes vara ett fullt objektivt hållet inlägg i en fråga af stort allmänt
intresse, nämligen om våra nuvarande läroverksstyrelsers kompetens att särskildt vid
läraretillsättningar vederbörligen tillgodose både skolans verkliga intresse och lagens
kraf.
EN LEKTORSAFHANDLING.

33

det gemensamma benet ba kunna i tanken bringas i samma plan, så är
det icke nödvändigt, när benen ac:s och ad:s vridningsvinklar mot ab
utföras, att det ena benet passerar det andras lägen, /arne bac, bad
måste derför i sådant fall antagas kunna vara lika stora utan att vara
kongruenta. Men dermed undanryckes för förf, den af honom använda
Eukl. I. 4 m. fl.

Måhända vill förf, rädda sig genom att slå fast såsom axiom att
»lika stora A:ar måste vara kongruenta». Man har då, såsom gemenligen
händer, när man vill bevisa ett verkligt axiom, fått ett annat i stället.
Men detta nya axiom hjelper blott tills vidare. I fig. till Eukl. I, 8 (hvil-
ken sats förf, använder i sin ifrågavarande bevisföring) får man visserligen
(se Strömer-Bergstrands edition, ll:te uppl. s. XV) att /\EDA = /\JEA1),
A FDA = /\ FAD. Men deraf följer icke, att A EDF = A EAF, såframt
man ej får antaga figuren EDFA ligga i ett plan. Såväl Eukl. I, 8
som I, 4 kräfva i sjelfva verket för sin bevisning antagandet — af det
som hr L. med stöd af dem vill söka, bevisa.

Så vidt jag kan se, är således förf:s bevisföring cirkelformig, som
bekant den olyckligaste form en matematisk bevisning kan få, och man
bör väl tills vidare anse den axiomatiska naturen af ifrågavarande geo-
metriska åskådning orubbad.

Något annat märkvärdigt har jag ej upptäckt i förf:ns afhandling,
om ej den för ett nyutkommet arbete i stereometri, som gör anspråk på
vetenskaplighet, något märkvärdiga bristen på läran om symmetriska och
likformiga solida figurer, hvarigenom arbetet kan anses endast såsom ett
fragment i den disciplin, som rubriceras på titelbladet.

Men sin största märkvärdighet har afhandllngen fått genom Skara
domkapitel. Detta har nämligen enhälligt bedömt den samma med det
högsta betyg ett domkapitel eger afgifva för lärdomsmeriter — betyget
berömlig både för författande och försvar.

Jag känner icke de inkast, som gjordes vid den ensliga disputations-
akten i Skara mot ifrågavarande elementära specimen, men då domka-
pitlets egentligen sakkunnige ledamot, lektorn i matematik, saknades, så
torde de ej hafva varit så svåra, att ej förf, med lätthet kunnat reda sig.

Värre blir det med sjelfva afhandlingen, hvilken såsom ofientlig i
egentlig mening kan framläggas till allmänhetens bedömande. Man må-
ste fråga sig: huru är det möjligt, att ett arbete af så anspråkslös art
och så litet om matematisk lärdom vittnande som en elementar-stereometri
kan af vederbörlig myndighet bedömas med högsta betyget för sådan
lärdom? Kunna ieke vederbörande vederlägga min bevisning ofvan. att
den skolastiska klyftighet, hvarmed man sökt pryda detta fragmentariskt
elementära arbete, alldeles icke är någon klyftighet, utan rätt och slätt
ett misstag, så blir betyget, hvarigenom förf:s brist på öfriga lärdoms-
meriter utjämnades, rent af en skriande orättvisa mot medsökandena. -

Stockholm den 4 Dec. 1886.

K. H. Sohlberg.

Verdandi. 1887.

3
Redogörelse för en kurs i "hushållslära".*

Ämnet förutsätter någon kunskap i fysik, särskildt om kroppars all-
männa egenskaper och i värmelära. För säkerhets skull går jag därför all-
tid igenom läran -om a<jgregationstillstånden och de vigtigaste adhesions-
företeelserna-, kapillaritet, lösning m. m. Här får jag anledning att tala
om kokandet i köket, om huruvida maten kokas förr, om man eldar på
duktigt i spiseln, om eldningens verkan på ångbildningen, om kokande med
locket av eller på, om kokkärl grundade på Papins gryta, om huru ett ny-
skuradt golv eller en tvätt torkar, om diskning eller skurning med hett eller
kallt vatten etc.

Vi srnälta svavel, upphetta det till kokning, tala om vattenånga, och
svavelrök; vi smälta socker, visa karamel och brun karamel, det senares
färgande förmåga (»kulör»), tala om färgning av buljong, likörer, ättika
m. m., om sockerlagen vid syltning.

På tal om adhesionsföreteelserna vidrör jag lätt sådant som limning,
klistring, lödning, visar hvarför ej fett kan borttvättas med vatten av låg
temp., talar om- porositeten i lamp- och ljusvekar, svamp och dylikt. Jag
löser . socker i vatten, sprit i vatten och visar hur luft är löst i vårt van-
liga dricksvatten; och såsom motsats härtill uppslammar jag krita i vatten,
blandar fotogen med vatten och skakar vatten i en flaska till skum. Ex. på
föregående: te, kaffe, mjölk, sjokolad, bornerande drycker, hvitt vattenled-
ningsvatten etc. Ett ämnes löslighet vilkoret för att det skall ge smak.

Därefter övergår jag till den kemiska delen av kursen och följer då i
huvudsak Almquists och Lagerstedts lärobok i naturkunnighet, kemien kap.
I, II, III. I kap. 1.1 inpassar jag åtskilliga notiser, såsom om svavelsyrans
användande mot fukt, t. ex. mellan innanfönstren, om att saltsyran är kökets
mässingsvatten, salpetersyran guldsmedens skedvatten, visar hur svavelsyran
»svärtar» (ex. svavelsyra på en sockerbit) och salpetersyran färgar gula
vissa ämnen, varnar för att slå vatten i svavelsyra o. s. v. — Vid I 3) göres
en gipsavgjutning och talas om användandet av gips. — 4) Kalkens egen-
skaper ger anledning till många iakttagelser, t. ex. om hårdt och mjukt
vatten, dessas användande till kokning och tvätt, huru hårdt vatten göres
mjukt, om pannstenen i spiselns reservoar, om beläggningen inpå vatten-
karaffiner, om fuktandet i nya hus etc. — Vid II. 1) Pottaska lägger
jag till om salpeterns användning vid saltning, om pottaskans användning
vid bak, om pottaskans och kalits egenskaper, om lutning av fisk, om
såpa och huru den beredes, om lut och dess användning till rengöring
af kläder och kärl, såsom smörbyttor, mjölkkärl, oljelampor, kokkärl; —•

* Hållen av undertecknad i Lyceum för flickor i Stockholm. Det huvudsakliga av
denna redogörelse har lemnats såsom inledning till diskussionen över den H:te av de
speciela frågorna vid senaste flickskolemöte.
REDOGÖRELSE FÖR EN KURS I HUSHÅLLSLÄRA.

35

om hvari orenhet på kläder i allm. består, om hur man prövar askans
godhet med ättika, redogör från början till slut för en tvätt: sorterandet
i linne, ylle och randkläder, räkningen, blötningen, tvättningen, bykningeu
(kokar lut med en askpåse i en glasbägare), sköljandet och klappandet,
vridandet, torkandet; redogör för 2 olika sätt att byka: koka kläderna i
luten eller slå kokande lut över kläderna; beskriver Södermalms tvättin-
rättning; talar om rotborstar, tvättbräden och vridmaskiner, »självarbetande
ångtvättkittlar», klappbryggor och klappbassänger, tvätt hemma och tvätt
borta. Därefter avhandlas stänkning, utdragning, mangling, strykning, stärk-
ning; borax, blåelse; terpentin som blekningsmedel. — Vid 2) Soda talas
om saltning av kött, fläsk och fisk och om saltets förekomst och använd-
ning för övrigt; kokas tvål av ricinolja och natronlut, talas om de fetter,
som användas vid tvålfabrikationen, om tvålförfalskning och om tvåls an-
vändning till tvätt; slutligen göras experiment med tvållösning i mjukt, hårdt
(av kolsyrad kalk) och salt vatten genom skakning i flaskor med dessa 3
slag av vatten.

Till detta kap. lägga vi: ett försök 1) med ammoniak: doppa blått
lakmuspapper i saltsyra, hålla det sedan över ammoniakflaskan tills det blir
blått igen, tillämpa detta på uttagning av syrefläckar. Ammoniakens egensk.;
ylletvätt. — 2) med klorkaiMösning el. klorvatten: bleka en bit oblekt
domestik, ta ur färgen ur brokigt kattun; tala om klorens egenskaper; om
blekning af linne, bomull, papper, halm, ben, svamp; desinfektion; använd-
ning mot unken lukt i källare och i träkärl; om fläckvatten, eau de Javelle
m. m. — I sammanhang härmed redogöres för gräsblekning.

Därefter om fläckurtagning: fettfläckar, syrefläckar, alkaliska fläckar,
frukt- och rödvinsfläckar, blod-, bläck-, rostfläckar, grönskefläckar och garv-
fläckar (exper. med klorkalklösning i utspädd saft och i bläck). (Se Baer
och Hushållskalendern.)

Vi övergå till lärob. kap. TI. Vid försök 1) redogöres för svavel-
och säkerhetständstickorna. Vid försök 2) påminna vi om smältandet av
svavel o"ch tala om svavelsyrlighetens desinficierande och blekande egenska-
per, om blekning af ull, silke, halm. — Framställandet av vätgas förbigås.

Till lärobokens kap. III Förbränningen 1)—3) ej mycket att tillägga,
dock ett och annat såsom — på tal om släckandet av brinnande olja — om
vatten i brinnande eller »kokande» ister eller talg; — vid 4) Fullständig och
ofullständig förbränning om verkan av vårdslös sotning av spiseln och ren-
göring av lampbrännare; — vid 7) Torrdestillation om kreosot och rökning
av kött, fläsk och fisk, om lysgasens användning för matlagning och till
uppvärmning av rum; — 8 c) Ofullständig förruttnelse förbigås; — 9) Hur
brännbara ämnen uppkomma framställes i sammandrag; tillägges om nyttan
av växter, särskildt bladväxter, i boningsrum, om växternas och djurens in-
bördes förhållande i ett akvarium.

I sammanhang med detta talas om luften ute i det fria och i våra
bostäder, om den senares förskämning genom kolsyran och utdunstningen från
vår kropp, om renlighet, om ventilation, frivillig och ofrivillig, om beskaffen-
heten av våra bostäders väggar, fönster, golv och tak, om vigten av att
ej bo för trångt, om sol i rummen, om sovrum, barnkammare, jungfrukam-
mare och badrum, — om grundluften och dess uppstigande i husen, om
»källarluft» och källarhalsens mynning, om avskräden, slaskrör och deras
»lås» samt kloakerna, deras luft och smittämnen (se Heyman, »Luften i våra
bostäder»). Vidare talas om uppvärmningen av bostaden, om spislar, kakel-
36	REDOGÖRELSE FÖR EN KURS i HUSHÅLLSLÄRA.

ugnar och kaminer, om ventilation genom dem, om deras skötsel; — om
inrökning och rökhuvar (se förut om förbränningen).

Sedan vi nu lemnat läroboken, övergå vi till framställningen av de
organiska ämnena.

1.	Djurkroppens ägghviteämnen och övriga kvävehaltiga ämnen.

Deras förekomst i olika delar av djurkroppen: 1) Ägget. Äggets
delar: skal (med porer), hinna, hvita, gula. Ett utslaget ägg upphettas.
Hvitans kem. beståndsdelar, gulans kem. beståndsdelar, ägghvitans koagule-
ring, smältbarhet och näringsvärde. Om klarning med ägghvita av buljong,
vin, sockerlag. Skilnaden mellan nyvärpta, äldre och skämda ägg; om
kokning av nyvärpta ägg i litet vatten; om undersökning av äggs frisk-
het med tungspetsen mot trubbanden, mot ljuset el. i vatten; om deras för-
varing (icke i halm el. boss) i frisk luft vid lagom temp. el. översmetade
med smör, ister, linolja, kalkvatten, gummi, vattenglas. Äggens användning
i hushållet; näringsvärde i förh. till priset (se Alméns tab.).

2)	Mjöllcen. Mjölk uppvärmes med litet ättika; ostämnet och övriga
beståndsdelar. — Smörberedning. Grädden och dess kärning; smör och
kärnmjölk; smörets beståndsdelar; dess tvättning, färgning och saltning, för-
varing; härskning och dess motverkande genom smältning; smörets smält-
barhet. och näringsvärde i förh. till priset (se Alméns tab.), användning i
hushållet; konstmör. — Ostberedning. Ystning, löpe, ost och vassla, söt-
mjölksost och skummjölksost; ostens färgning, saltning, torkning, förvaring;
»gammelost», inesost och dess beståndsdelar; smältbarhet och näringsvärde,
pris; surnandet af mjölk, sur vassla; ölost.

Mjölkens förfalskning med vatten, skummjölk el. stärkelse; mjölkpro-
vare och försök därmed; mjölkens benägenhet att upptaga luktande och smitt-
ämnen, dess förvarande; mjölk av sjuka djur; mjölkens smältbarhet och
näringsvärde, mjölk för späda barn; kvinnomjölkens beståndsdelar, dibarns-
flaskor. 1 Mjölkens användning i hushållet.

3)	Blodet. Koaguleradt blod förevisas; vispadt blod kokas. Vispan-
det af blodet vid slagt. Blodets beståndsdelar, näringsvärde och användning.

4)	Köttet. Kött av däggdjur, foglar, fiskar, kräftdjur och blötdjur.
Kött i vanlig mening = muskler, tillika med bindväv, senor, kärl, blod, ner-
ver, fett. En bit kött sönderskäres fint, köttvätskan utprässas i vatten och
upphettas, tills ägghvitan och blodfärgämuet koagulera. Köttets övriga be-
ståndsdelar. Skilnaden mellan rå köttsaft och kokt, skummad. Köttextrakt,
Liebigs. — Skilnaden i utseende mellan kött av friskt och kött av sjukt
djur, mellan godt och dåligt kött; friskt kött reagerar surt, skämdt kött
alkaliskt; genom att upphetta ett knivblad, hastigt sticka det i köttet och
åter dra det ut och lukta därpå känner ’ man lätt »skämd lukt» av kött.
Skilnaden i smältbarhet och näringsvärde mellan kött av magert och gödt
djur. Inflytande på köttet av muskelarbete, överansträngning, lidande hos
djuret före slagtandet, av köttets upphängning efter slagtandet. Kött av
unga djur och av äldre djur. — Jämförelse mellan kött av olika slags djur:
nöt, kalv, får, häst, svin, foglar och fiskar i allmänhet, särskildt vissa fiskar,
såsom sill och strömming (med hjälp av tab. i Hammarstens »Födoämnena»
och Alméns tab.). Här talas också om igenkännandet av ungt, godt fläsk,
om dynt och trikiner, om kalvköttets rikedom på lim, om fördomen mot
hästkött etc. Därefter om inälvornas näringsvärde i allmänhet och deras
REDOGÖRELSE FÖR EN KURS I HUSHÅLLSLÄRA.

37

användning, om de olika delarne av en slagtad oxes kropp och deras be-
nämningar och användning. Om förvaring af kött genom saltning, rökning,
torkning. Det salta köttets förlust i näringsvärde.

En bit kött lägges i kallt vatten en stund och kokas därefter, en annan
bit lägges i kokande vatten och kokas en stund därmed. Dessa båda för-
faringssätt motsvara kokandet av buljong och kokandet av pepparrotskött,
dillkött, fisk m. m. Om buljongskött och dess användning. Att koka bul-
jong pä godt kött är en lyx, däremot förståndigt att till buljong använda
ben, senor och sä kalladt avfall jämte en lagom tillsats af Liebigs köttex-
trakt el. ock Kemmericks buljong ensamt. Tillagandet av andra kötträtter:
biffstek, grytstek, rostbitf; om stekning pä spett, om stekning i »bränslebe-
sparande gryta» och kokning av kött i kruka.

5)	Ben, brosk, senor, bindväv giva vid kokning lim, huvudbestånds-
delen i buljongen näst vattnet; limmets näringsvärde; snickarlim; gelé av
hjorthorn; gelatin (lim av kalvskinn), »husblåss», muschplåster.

6)	Överhud, hår, ull, tagel, borst, fjäder, fjäll, shöldpadd, Iclövar,
hovar, horn, hvalflslcben innehålla hornämne, olösligt i matsmältningska-
nalen. Silke ett djuriskt kvävehaltigt ämne. Dessa delars anviindning, sär-
skildt ullens och silkets; dessas blekande med svavelsyrlighet, lösande av
kali och natron (se tvätt), benägenhet att upptaga färgämnen; sätt att igen-
känna ulltråden frän bomullstråden (därigenom att då den förra tändes, ej
en hög låga uppstår, utan tråden knorrar sig och lemnar en mörk, horn-
aktig aska).

II.	Djurkroppens kvävefria ämnen.

1)	Fettet, som förekommer i ägget, i mjölken, i hjärnan, i köttet,
bildar vävnad i benen (= märg), under huden och omkring inälvorna. Vax,
boning av golv. Hos levande djur alltid flytande, hos döda fast = talg,
mindre fast = ister, flytande = olja (tran). Olösligt i vatten, vätes ej av vat-
ten, flyter på vatten, uppslammas fint fördeladt i en slemmig vätska (emulsion,
ex. mjölk). Uppsuges lätt av porösa ämnen (ljusvekar); fettfläckar, bort-
tagandet därav med engelsk lera och på andra sätt (se fläckurtagning).
Fettets härskning, smörsyra. Smör, såpa och tvål se förut. Stearinljus.
Glycerin. Fett som födoämne i olika former. Användning av märg, talg
ister, buljongsfett.

2)	Mjölksockret i mjölken och en sockerart i levern äro kolhydrater.
Mjölksockret kan förvandlas till mjölksyra genom' inverkan av en svamp (se
surnandet af mjölk) = mjölksyrejäsning.

III.	Växtkroppens ägghviteämnen.

Ägghviteämnena de levande cellernas vigtigaste beståndsdelar. Mot-
svarigheten mellan djurkroppens och växtkroppens ägghviteämnen.

1)	Växtägghvita, dess förekomst i sågspån, potates, hvetemjöl och
ärter visas (lösning därav upphettas till koagulering, se Stöckhardt).

2)	Växtostämne: legumin i baigväxternas frön, dess förekomst i ärter
visas (fälles ur lösning med utspädd ättiksyra)); konglutin i mandel. — Ost
av ärter i Kina.

3)	Gluten förevisas, (erhålles på samma gång som ägghvitan ur hvete-
mjölet framställes. Den då avsatta stärkelsen tillvaratages och användes
38

REDOGÖRELSE FÖR EN KURS I HUSHÅLLSLÄRA.

vid »stärkelse»). Gluten innehåller flere ämnen: ett ostämne, växtfibrin och
ett par andra ämnen (växtlim; se. Cleves lexikon). Ägghviteämnenas nä-
ringsvärde, deras förekomst i olika vegetabiliska födoämnen (se Alméns tab.).

IV.	Växtkroppens kolhydrater.

1)	Cellulosa, ved- el. träämne; såsom huvudbeståndsdel i växtcellens
vägg stommen i växtens olika delar; dess olika fasthet, jämför blad, halm,
ved, fruktkärnor. Icke smältbar inom människokroppen, und. i hvitkål. Fib-
rernas (bastcellernas) av lin, hampa och jute användning till vävnader. Li-
nets beredningsprocess: blötning, rötning, torkning, bråkning, skäktning,
häckling; tågor och blånor; lärft och »blaggarnsväv»; färgämne och blekning
(se förut klor), färgning. Papper av lump el. trämassa. Celluloid.

2)	Stärkelse. Den förut ur mjöl och potates urtvättade stärkelsen
förevisas, uppslammas i vatten, upphettas till klister. Stärkelsens förekomst
i form av korn såsom upplag i cellerna av rotfrukter, växtstammar och frön:
sädesslagens, skidfrukternas m. fl. — Hotfrukter: potates, jordärtskockor; —
stammar: vissa palmarter, sago, oäkta sago; — sädesslac/: ris, råg, hvete,
majs, korn, havre; — skidfrukter: ärter, bönor (välska, bruna); — ka-
stanjer, nötter. — Stärkelsens smältbarhet; inflytandet av kokning, upp-
hettning och av saliven. Blånar af jod.

Potates. Dess kemiska beståndsdelar (se Alméns tab.); skilnaden mel-
lan rå och kokt, mellan kokt, skalad el. kokt oskalad, kokt i vatten el.
imkokt. Olika slag av potates: degig, mjölig. Sötig potates; stärkelsehalten
störst i dec. och jan.; frusen potates, lägges i kallt vatten och kokas efter
upptinandet. Solanin, ett kvävehaltigt, giftigt ämne i potatesskal och grod-
dar, i myckenhet i färsk potates: potatesvattnets lukt och smak. — Potates-
mjöl och -gryn. Potatesens användning i hushållet, näringsvärde.

Sädesslagen. Sädeskornets beståndsdelar, dessas olika läge inom kor-
net. Skilnaden mellan dessa hos olika sädesslag (se tab.) Mjöl, samman-
malet el. siktadt, kli. Kännetecken på godt mjöl: färg, torrhetsgrad, lukt, dess
förmåga att upptaga vatten, degens seghet. Mjölrätter, deras näringsvärde;
röstning av mjöl; om bröd se framdeles. Gryn: ris-, korn- (helgryu,
krossgryn), havre-, manna-. — »Stärkelse», glansstärkelse av hvete, risstär-
kelse = puder.

Ärter och bönor, mogna. Sammansättning (se tab.). Skalets hårdhet.
Deras tillagning, stora näringsvärde och prisbillighet.

3)	Genom upphettning av stärkelse fås dextrin el. stärkelsegwnmi,
således genom kokning el. röstning av stärkelsehaltiga födoämnen, även
genom inverkan av saliven och af diastas, ett kvävehaltigt ämne i korn och
malt. Dextrin lösligt i vatten; användning till appretyr på tyger, limning och
glacering av papper. — Malt = mältadt korn el. hvete; mältning = groning
(»sötig» säd), därvid blir av stärkelse och dextrin maltsocker. Maltextrakt.

4)	Gummi och växtslem, kolhydrater i en del växters safter: »kådan»
på stammar' och frukter af plommon- och körsbärsträd; gummi arabicum
(ur acacia); gummi dragant, blandning af gummi och växtslem från vissa
buskar. Växtslem förekommer i salep, althearot, linfrö och kvitten.

5)	Socker. Genom inverkan av utspädda syror förvandlas både cel-
lulosa och stärkelse, dextrin och maltsocker till druvsocker. Sockers bety-
delse för den levande växten såsom transportmedel mellan dess olika delar;
förekomst i mogna rotfrukter, grönsaker under växttiden, frukter och bär.
REDOGÖRELSE FÖR EN KURS I HUSHÅLLSLÄRA.

39

, Tlotfrukter: rovor, kålrötter, morötter, rödbetor, palsternackor, hvit-
betor, sockerrötter, rädisor, rätt,ikor, silleri.

Grönsaker: sockerärter, spritärter, skärbönor, krypbönor, kålsorter,
löksorter, sparris, spenat, sallad, gurkor.

Alla dessa födoämnen ega ringa halt af ägghvita och fett, stor vatten-
halt, tämlig rikedom på salter (se Hammarstens tab.), för övrigt dextrin och
s. k. pektin. I allmänhet lättsmälta, av föga näringsvärde (se tab.). Kål-
sorterna mer hårdsmälta, se cellulosa. Gurkor och sallad vattenrikast, gröna
ärter rikast på ägghviteämnen, rättikor och ärter på fett; rättikor, morötter
och hvitkål på socker; spenat och grön sallad på salter. Användning och
tillagning. Förvaring.

Frukter och bär, färska och torkade, inneh. cellulosa, socker — druv-
socker, fruktsocker, rörsocker — (omogna stärkelse), dextrin, pektin och
växtsyror; aromen av flyktiga oljor (se framdeles); Stundom vax på skalet. —
Växtsyror, ex. äplesyra i äplen, rönnbär, smultron (även i kål och sparris);
citronsyra i citron, smultron, krusbär; vinsyra i druvor etc. — Socker-
halten ökas genom odling, men syrehalten minskas, bero även av tempera-
tur och väderlek. Torkade bär, såsom fikon och russin, stor sockerhalt;
melon mest vatten; i fruktkärnor blåsyra, även i bittermandel; mandel rik
på ägghviteämne (se förut) och fett, likaså kakaobönan; kakaopulver, sjoko-
lad. — Av pektinet gélé; syltning och saftning, ägghvitan skummas bort;
vin; ej egentligen födoämnen, utan njutningsmedel. Förvaring av frukt.

Hommg från bin, inneh. vatten, druvsocker, rörsocker, fruktsocker,
vax och flyktiga oljor, beroende på av hvilka blommor bina sugit. Mjöd (se
längre fram).

Körsocker i växternas safter, t. ex. i alla gräs under blomningstiden, i
saven av sockerlönn och björk, rikligast i sockerröret och hvitbetau. —
Rörsocker förvandlas till druvsocker (se längre fram). Lösligt i vatten,
smälter, övergår i karamel, brun karamel (»kulör», se förut); sötningsmedel
vid matlagning, sötare än druvsocker (= 21/2 : 1), skyddsmedel mot förskäm-
ning av bär och frukter samt deras safter; syltning, saftning, gelé (se förut).
Näringsvärde.

Rörsockrets beredningsprocess: utprässning, inkökning — råsocker el.
moskovad, sirap el. melass, rom; raffinering: lösning i vatten, klarning med
benkol och ägghvita, utkristallisering; toppsocker, kandisocker (= bröst-
socker), bitsocker, kross-, farina; sirap = moderluten vid raffineringen, inneh.
även druvsocker, fruktsocker, salter m. m.

I sammanhang härmed om jäsningar.

a)	Spritjäsning. Socker (druvs. och malts.) förvandlas till alkohol
{sprit) och kolsyra = spritjäsning. Ex. sylt jäser, vilkoren därför: ägghvite-
ämne, en svamp (jästsvamp), viss värmegrad och fuktighet ; rörsockret över-
gått till druvsocker; utseende och smak av jäst sylt, ämnesförlust; omkok-
ning, skumning, tillsättning av mer socker; användning av salicyIsyra vid
syltning (1/4 gram på 1 T bär och 1/2 t socker).

Genom alkoholjäsning af honung mjöd. — Genom alkoholjäsning av
druvsaft (el. andra bärsafter) vin. Druvorna prässas, de eller endast deras
saft ligger på fat och självjäser (av vilda jästsvampar); rödt vin och hvitt
vin; vid jäsning vid låg temp. ett hållbart vin, vid högre temp. ett mindre
hållbart; musserande viner, ex. champagne, inneh. mycket kolsyra. Flyktiga
oljor ge vinet dess'bouquet; vin innehåller för övrigt alkohol (9—20 %),
druvsocker, gummi, växtsyror och salter.
40	REDOGÖRELSE FÖR EN KURS I HUSHÅLLSLÄRA.

Alkoholjäsning av malt ger öl och porter. Maltets målning, mäskning;
vört (motsvarar druvsaften); kokning med humle, skumning av ägghvita; sval-
ning; jäsning inledes med odlad jästsvamp = jäst; överjäsning vid 12°—15°
temp. under ung. ett dygn (svensköl, eng. öl oeh porter); mycket socker
och extraktivämnen i ölet, mindre hållbart; — underjäsning vid 7°—12°
temp. (is användes till avkylning) under 7—10 dygn; föga socker och ex-
traktivämnen kvar (bajerskt öl, svagdricka). 01 innehåller omkr. 88 % vat-
ten, dextrin, maltsocker, ägghviteämnen, salter, kolsyra och alkohol (från
6—7 % för porter till 2 % för svagdricka). — Porter brygges af hvetemalt,
till en del rostadt.

Genom alkoholjäsning av säd och potates "fås brännvin, av rester efter
druvor vid vintillverkning fås koiljap, av melass rom (se förut), av ris arrak.
Drank. Vanligt supbrännvin lagligen 6-gradigt = 49 % sprit. Starka och
svaga spritdrycker. Likör = lösning av flyktiga oljor i sprit jämte soc-
ker. Prässjäst. Eter tillverkas av alkohol.

b)	Brödbakning. Degen av hvete- och rågmjöl, med vatten el. mjölk
(stundom med tjärnmjölk, vört, blod till spad), med el. utan tillsats av
smör (el. buljongsfett, ister, njurtalg), socker, sirap, ägg, salt, kryddor
(anis, fenkol, kummin, kardemumma, saffran, pomeransskal, mandel, korinter,
russin m. m.), vanligen med jäst (överjäst) el. surdeg (se längre fram); jäst
el. ojäst bröd; — degens »jäsning» sannolikt en svag spritjäsning (och mjölk-
syrejäsning, jfr mjölksocker) av socker, som bildats i degen. Degens seg-
het, utspänning av gaserna, knådniug, utbakning. Gräddning: stärkelsens om-
vandling till klister oeh dextrin; skorpan och innanmätet; ägghviteämnena
omvandlas till peptoner, kolsyra, vät- och kvävgas utspänna degen och gå
bort, brödet blir poröst (vigtigt för matsmältning och för gräddning);
ämnesförlust 1—2 % ; färskt och gammalt bröd. — Olika slag av bröd, deras
olika sammansättning och näringsvärde (se Alméns tab.). Märk vattenhalten
i grovt, mjukt bröd. Kli i brödet, svart bröd. För svag värme i ugnen
eller för våt deg eller deg af sötig (mältad) säd ger kladdigt bröd, hvarför?
Degrand, stålrand. — Skorpor (tvebak, Zwieback, biscuits), deras lättsmälthet.
Liebigs bröd med tillsats av kli av både råg och hvete, med bikarbonat,
salt och saltsyra i st. f. jäst; bakpulver, jästpulver, hjorthornssalt. — Bröd-
soppor, brödpuddingar, paltbröd.

c)	Attiksyrejäsning. Alkohol i svag lösning övergår till ättiksyra =
ättiksyrejäsning, beroende på en bakterie, ättikmodern, vid + 12°—- 36°
temp. Ättika = 4—8 % ättiksyra; av vin, öl, brännvin. Frysning av ättika
gör den stark. Ättikål. Användning till matlagning. — Ättiksyrejäsning i
jäst sylt, saft, vin, öl, deg (surdeg, surt bröd, se förut); ugnsurt bröd; sura
limpor; surströmming, surpalt, surkål, surstek.

d)	Förruttnelse af organiska ämnen i allmänhet en jäsningsprocess
genom inverkan av förruttnelsebakterier vid närvaro af kvävehaltiga ämnen,
fuktighet oeh vid viss temperatur. Inverkan på våra födoämnen, deras för-
varande genom kyla — isskåp, källare — genom uttorkning, rökning, salt-
ning, inkökning med socker, i ättika, genom luftens utestängande: i herme-
tiskt tillslutna kärl, konservdosor af bleck el. glas, i korkade buteljer, i glas-
burkar med pergamentpapper etc., medelst skyddande överdrag av fett, paraf-
fin, vattenglas (se ägg). Användandet av övermangansyradt kali el. na-
tron på kött som är »ankommet».
REDOGÖRELSE FÖR EN KURS I HUSHÅLLSLÄRA. 41

V.	Växtfett.

Feta oljor i nästan alla växter (se tab.), huvudsakligen i deras frön,
ex. i havre, linfrö. Egenskaper (se djurfett). Näringsvärde. Användning
till lysmaterial. Om såpa, tvål (se förut); plåster = fettsyrad blyoxid. -

Dels iche torliari.de oljor: matolja, bomolja (ur oliven), palm-, kokos-,
mandelolja, kakaosmör (se sjokolad).

Dels torhande oljor: linolja — målarfärg —, hampolja, ricinolja.
Oljefernissor.

VI.	Flyktiga el. eteriska oljor.

Oljelika, i vatten föga lösliga ämnen, som ge lukt åt vatten, lösas i alko-
hol och i feta oljor, lätt antändliga, utgöra det aromatiska hos växter — vanl.
i blommor och frön, men även i stjälkar, blad, rötter — destilleras ut med vat-
ten; det väsentliga hos kryddor. Ex. rosenolja, kumminolja, enbärsolja,
pärsiljolja, kanelolja etc. etc.; terpentinolja från barrträd, finkelolja i bränn-
vin, kamfer (fast). Ur jorden: bergolja, nafta, petroleum — fotogen och
gasolja; bensin (se torrdestillation). — Flyktiga oljor lösta i fett = pomada,
fl. oljor lösta i olja = hårolja, flyktiga oljor lösta i sprit = luktvatten,
essencer, parfymer. — Kryddor, njutnings- el. retningsmedel ; måttligt bruk
därav; inhemska och utländska.

VII.	Hartser.

Sannolikt oxidationsprodukter av flyktiga oljor, förekomma lösta i flyk-
tiga oljor: kådan på våra barrträd (ett harts löst i terpentin); tjära (ett
harts löst i en olja, se torrdestillation); asfalt; gummilacka (ur ficus-arter)
användes till lack och fernissa. Balsam.

Lackfernissor, lösningar av hartser i sprit, i terpentin eller i oljor.
Lackering; snickarpolityr av gummilacka (schellack), löst i stark sprit.

Guttaperka ur mjölksaften av flere träd i Ostindien. Gummi elasti-
cum = kautsjuk, ur mjölksaften ur ficus-arter och andra växter.

VIII.	Färgämnen.

Ur växt- och djurriket, ex. klorofyll (det gröna i växten), orleana,
saffran, krapp, blommors färgämnen, blodfärgämne, konsjonell, purpur etc. etc.

IX.	Alkaloider el. organiska baser.

Kvävehaltiga ämnen, i allmänhet gifter, många även läkemedel; ex.
nikotin (i tobak), atropin, kinin, stryknin, morfin, kaffein el. tein, teobromin
(i sjokolad) etc. etc. — Kaffe, fröna av kaffebusken el. dekokt på dem;
röstning — 21—39 % av rostadt kaffe löses i vatten; kaffein, vidbränd olja
och garvsyra det huvudsakliga av det lösta; föga näringsvärde, njutningsme-
del och uppiggande medel. Kaffein ett gift, hvaraf 0,4—0,5 gram dödar en
katt, dess mängd i kaffe 0,5—2 %. Kaffets kokande, Liebigs åsigt; för-
falskning, kaffesurrogater. — Te, bladen av tebusken el. infusion på dem;
kinesiskt el. indiskt, brunt el. grönt te el. »blandningar». Teet innehåller:
42

REDOGÖRELSE FÖR EN KURS I HUSHÅLLSLÄRA.

garvämne (18 %), gummi, ägghv.-ämnen, kaffein (1,5 — 2,5 %), flyktig olja.
Näringsvärde nästan intet, njutnings- och retningsmedel. Teets tillagning;
förfalskning.

X.	Organiska syror.

Växtsyror, se frukt. Garvsyra garvning.

Vi avsluta den del av kursen, som handlar om de organiska ämnena,
med att tala om matlagningens ändamål: 1) att göra födan lättsmält och
smaklig, och fästa oss därvid särskildt vid nyttan av ombyte på mat, av ett
lagom användande av kryddor och njutningsmedel, vid inflytandet på mat-
smältningen av sinnesrörelse och kroppsarbete; — 2) att avpassa maten
efter kroppens behov, så att dess inkomster motsvara dess utgifter, sam-
mansätta och anordna rätterna, så att det blir ett riktigt förhållande mellan
ägghviteämnen, kolhydrater och fett enligt schemat:

en arbetande mans dagliga utgifter äro 7 € vatten, 31/5 ort kväve,
751/, ort kol, 7 ort oorg. salter;

hans dagliga inkomster böra då vara:

7 t vatten, 247/10 ort ägghviteämnen, 1 T 171/, ort kolhydrat, 141/,
ort fett, 7 ort oorg. salter.

Vi påminna om att barnet icke blott skall ha sina förluster ersatta,
utan även ha ett överskott för tillväxten.* Vi erinra om vegetarianismen
och bantingskuren.

Härefter återvända vi till lärobokens kap. V, översigten över de vig-
tigaste enkla ämnena, och påminna vid hvarje ämne om det vi förut
inhämtat därom samt tillägga vid en del ämnen ett och annat, särskildt vid
de ämnen, som i hemmet ha användning i form av kärl eller husgeråd : t.
ex. vid kisel om hvad glas är; vid silver om dess rengöring, om ny-
silver, om lapis (ett silversalt); vid kvicksilver om att det löser tenn, bly,
koppar, sink, silver och guld; vid tenn om hur man själv kan förtenna sina
kopparkärl, om hvad järnbleck är, om tennfolium el. stanniol och dess an-
vändning i hushållet, om »hvitkokning» av knappnålar, av hakar och hyskor
m. m., om att britanniametall är en legering av tenn och antimon; om
nickel och dess legering med sink och koppar till nysilver, om förnickling;
vid sink om kärl därav och deras föga varaktighet och om att sinksalter
äro giftiga; vid koppar om kokning i oförtenta kärl, särskildt av sura
ämnen, om hvad »malm» är; vid järn om allt det myckna som i hemmet,
finnes gjordt därav, om stål och dess användning, om järnsakers skötsel
och om »frätandet» av rost; vid ahiminium om smärgel (oxiden) och dess
användning till slipning av glas och stål, om hvad biscuit, parian och
terra cotta är, och sluta med en översigt över hvilka metaller som frätas
av de vanliga syrorna: svavelsyra, salpetersyra, saltsyra, ättiksyra samt frukt-
och bärsyror.

. Då jag meddelar denna redogörelse för en kurs i »hushållslära», har
jag klart för mig, att den för läsaren måste synas vidlyftig, — den synes
så, i viss mening, för mig själv, — på samma gång som jag vet, att läsaren
här ändå skall sakna mycket, som han är van att finna i böcker över detta
ämne, men hvilket här av flere skäl uteslutits. Men vidlyftigheten kan mo-

' Vi begagna oss av tillfället att varna för det ganska vanliga förhållandet,
att barn och ungdom, särskildt den kvinliga ungdomen, icke få nog mycket föda,
icke nog enkel och närande och icke föda i nog regelbundna mål.
• REDOGÖRELSE FÖR EN kurs i HUSHÅLLSLÄRA. 43
dereras efter hvars och ens smak och lärj ungarnes ståndpunkt och lär nog
modereras genom nödvändighetens tvång i form av knapp tid. Jag har al-
drig själv hunnit med ämnet (på 1—11/2 tim. i veckan under ett läsår) i
den utsträckning, som denna kurs anger, utan delar därav ha förbigåtts, än
en, än en annan av de mindre vigtiga, ett och annat t. o. m. aldrig med-
hunnits; men så mycket, som jag här har upptagit, anser jag önskvärdt att
medhinna.

Till sist vill jag anbefalla detta nya ämne till välvillig åtanke inom
våra skolor, nämligen inom den högre avdelningen av dessa, på andra sidan
konfirmationsåldern, och ber vederbörande behjärta den vigt och det värde,
som detta ämne ju onekligen har för hvarje kvinna kanske framför många
andra ämnen, som nu anses höra till hennes uppfostran. Jag menar de många
språken (ända till 4—5 för somliga lärjungar), de många historierna: kon-
stens, litteraturens, filosofiens och kyrkans; logik, psykologi och kanske ännu
flera ämnen.

Att de allra flesta kvinnors verksamhet mer eller mindre faller inom
hemmet, det är ju ett förhållande, som icke kan vara tu tal om, men må-
hända kunna meningarne vara delade om, huruvida kvinnan behöver teore-
tisk kunskap om de företeelser och de ting, som där möta henne. Mången
menar, att hon har nog med den praktiska erfarenheten och att den teore-
tiska, om ej precis till skada, är åtminstone onödig. Otvivelaktigt reder hon
sig också bättre med praktisk duglighet ensam utan teorien, än tvärtom —
det är också min livliga önskan, att våra unga flickor måtte begagna alla
tillfällen som givas att jämte de teoretiska kunskaperna även skaffa sig fär-
dighet i utförandet av de olika göromålen inom hemmet; men för mig —
och, såsom jag hoppas, för många av mina läsare — är det dock klart, att
kvinnan, som deltager i det praktiska livet inom ett hem, väl behöver och har
god hjälp av den teoretiska kunskapen; många misstag kunna därigenom
undvikas, många gamla fördomar och oriktiga antaganden rättas, och många
besparingar av utgifter och besvär göras.

Jag ville även få anbefalla några böcker i ämnet; en del af dessa har
jag här ovan anfört.

För husmödrar och lärarinnor:

Htvru skaffas god, daglig föda för öilligaste pris? Öfvers. från danskan
med förord af Profess. Panum och Ribbing. Pris 60 öre.

Våra vanligaste näringsmedels sammansättning, näringsvärde, pris och
billighet, tabellarisk öfversigt af Aug. Almén. Pris 50 öre.

Om födoämnena, af O. Hammarsten. . Pris 1,25.

Om dammet af A. Törnblom. Pris 1,25. (De båda sistn. i »Ur vår tids
forskning»).

Den husliga härden af W. Baer. Pris 2,75.

Husmodern af Math. Langlet. Pris oinb. 8,50, inb. 10,50.

Illustrerad hushålls-kalender (kan ersättas av föreg.) af A. Burman på eget
förlag, utgången i bokhandeln (?). Pris 1,25.

Om luften i våra bostäde'1' af E. Heyman. Pris 75 öre.

För lärarinnor:

Kemiskt handlexikon af P. T. Cleve. Pris 5,25.

Kemislcola af J. A. Stöckhardt. Pris 6,00.

Naturlära (den större) af Fernlund. Zak. Hseggströms förlag. Pris 1,5 o.

Sofi Almquist.
Literaturanvisning.

Allmän geologi och paleontologi.

H. Credner. Elemente der Geologie. Fiinfte neubearbeitete Auflage.
Leipzig 1883. 8:0. 790 sidor, med 497 figurer i texten. Pris 14 mark,
oinbunden.

Archibald Geikie. Text-book of geology. Second edition, revised
and enlarged. London. Macmillan & C:ie. 1885. 8:o. 992 sidor, med
frontispiece och 439 illustrationer i texten. Pris 28 shillings, cloth.

A. de Lapparent. Traité de geologie. Deuxiéme edition revue et
tres augmentée. Paris. F. Savy. 1885. 8:o. 1504 sidor, med 666 illu-
strationer i texten. Pris 24 francs, oinbunden. Prisbelönt af franska
institutet.

Eduard Suess. Das Antlitz der Erde. Prag. F. Tempsky. Leipzig.
G. Freytag. Abtheilung 1 und 2. 1883, 1885. Stor 8:o. 778 sidor, med
afbildningar och kartskisser. Pris för de båda hittills .utkomna afdel-
ningarna 26 mark, oinbunden.

Handbuch der Palaeontologie. Unter Mitwirkung von D:r A. Schenk
und S. H. Scudder herausgegeben von K. A. Zittel. Munchen und Leipzig.
R. Oldenbourg. 8:o. Abtheilung I. P a 1 ae o z o o lo g i e. Bd 1. 772 sidor,
558 illustrationer. Pris 30 mark, oinbunden. Bd 2. 829 sidor, 1109 illu-
strationer. Pris 36 mark, oinbunden. Abtheilung II. P al ae o p h y t o logie.
Lieferung 1—4, 396 sidor, 252 illustrationer. Pris 17 mark, oinbunden.

R. Hoernes. Elemente der Palaeontologie (Palaeozoologie). Leipzig
1884. 8:o. 594 sidor, 672 illustrationer. Pris 16 mark, oinbunden.

Märkligt nog eger Sverige ej längre någon tidsenlig lärobok i geo-
logi, lämpad för dem, som önska komma utöfver den första inblicken i
ämnet. En sådan lärobok har likvisst fordom funnits, men den bok,
hvarpå här syftas, »Geologiens grunder, utarbetade af G. Lindström», af
hvilken andra upplagan utkom 1859, lär vara ur bokhandeln utgången
och kan naturligtvis ej heller vara i nivå med vetenskapens närvarande
ståndpunkt. Sagda arbete var emellertid för sin tid utmärkt, och detta
ej blott derför, att det lemnade en fullständig inblick i geologiens alla
områden efter vetenskapens då varande ställning, utan äfven emedan
framställningen var så lättfattlig och ledig, att hvem som helst kunde
hafva ett nöje i att läsa boken. Att den mottagits med bifall inses äf-
ven deraf, att de båda upplagorna blifvit utsålda. Då emellertid den
andra, såsom ofvan nämndes, utkom så långt tillbaka som 1859, är det
tydligt, att en eventuell tredje upplaga till stor del måste blifva så godt
som ett nytt arbete, ty de framsteg, som under mellanliggande tid skett
på geologiens område, äro i många hänseenden ofantliga. Det är väl
LITERATURANVISNING.	45

derför knappast att hoppas, att någon vidare upplaga af detta arbete
skall kunna utkomma. Om ett nytt verk af samma slag i vårt land skall
kunna bära sig, fordras såsom oeftergifligt vilkor, att framställningen
liksom i sagda arbete är fullt populär, så att man må kunna påräkna
läsekrets äfven utom fackmän och studerande. Ty det är nödvändigt
att nya upplagor allt emellanåt utgifvas för att arbetet må kunna följa
med denna vetenskaps så snabba utveckling. ■

Ehuru sålunda Lindströms geologi är den enda, som på vårt språk
innehåller en mera omfattande, vetenskaplig framställning af ämnet, sak-
nas dock icke smärre arbeten på samma område. Af sådana vill anmä-
laren här erinra om Edvard Erdmann, Populär geologi jemte mineralogi,
andra upplagan, Stockholm 1876 (mindre 8:o, 202 sidor, 61 träsnitt; pris
häftad 2 kronor, kartonerad 2,25); L. Holmström, Populär framställning
af geologien med särskild tillämpning på svenska förhållanden, Lund
1877 (8:0, 142 sidor, 136 träsnitt och 2 kartor, deraf den ena färgtryck:
pris häftad 2 kronor, kartonerad 2,25); A. E. Törnebohm, Grunddragen af
Sveriges. Geologi allmänfattligt framstälda, Stockholm 1884 (mindre 8:o,
186 sidor, 55 figurer i texten och en »geologisk öfversigtskarta»; pris
kartonerad 2,25 kronor).

Några ord om dessa mindre arbeten torde här ej vara alldeles ur
vägen. Erdmanns arbete är naturligtvis numera, såsom utkommet för
så många år sedan, ej fullt tidsenligt och har på grund af sitt obetyd-
liga omfång ej heller varit afsedt att lemna mer än den allra första led-
ningen vid studiet af ämnet. Utarbetningen är, såsom alltid hos denne
författare, samvetsgrann och omsorgsfull.

Äfven Holmströms arbete är numera i åtskilliga hänseenden föråldradt.
Det är rikt illustreradt, uppställningen af ämnet är god. Men om man,
såsom anmälaren håller före, på en lärobok bör kunna framställa den
fordran, att den icke får innehålla origtiga uppgifter, så uppfyller den
nu i fråga varande icke dessa anspråk. De afsedda origtigheterna äro
dock mindre väsentliga och böra kunna bortfalla ur en andra upplaga,
ur hvilken äfven de teleologiska funderingar, som författaren på ett par
ställen tillåtit sig, saklöst torde kunna utgå, enär de dels ej hafva med
ämnet att skaffa, dels innehålla vilseledande uppgifter. Mot bokens goda
egenskaper i öfrigt äro de här påpekade förhållandena såsom nämndt
obetydliga, men en lärobok bör i sina uppgifter framför andra vara full-
ständigt tillförlitlig.

Törnebohms arbete är mindre än de öfriga lämpligt till lärobok.
Vissa delar, der författaren rör sig inom sitt eget verksamhetsfält, äro
förträffliga, mot andra kunna deremot åtskilliga anmärkningar framställas.
Och ehuru författaren i sitt förord säger sig ej förutsätta speciela för-
kunskaper hos läsaren, håller framställningen ej alltid streck dermed.
En väsentlig origtighet är det, enligt anmälarens mening, vidare, att för-
fattaren endast framställer de åsigter, som af honom personligen hyllas,
äfven der de äro långt ifrån bevisade, och detta ej blott i de fall, som
han känner genom egna undersökningar, utan äfven i fråga om mera
allmänna geologiska spörsmål. En författare bör vid sådana tillfällen
opartiskt framställa olika meningar och får i alla händelser icke dölja,
att andra uppfattningar äfven gifvas. I sin nuvarande form är boken
snarast att anse, såsom en redogörelse för författarens personliga åsigt
om de geologiska företeelserna och förhållandena — hvilket väl har sin för-
klaring deruti, att boken egentligen återger afförfattaren hållna föredrag.
46	LITERATURANVISNING.

På titelbladet säges boken åtföljas af en »geologisk öfversigtskarta»,
men denna är helt och hållet utförd i svart. När man ser hur tydlig den
lilla karta i färgtryck är, som åtföljer Holmströms arbete (hvars pris är
detsamma som Törnebohms), så måste man beklaga, att ej färgtryck blif-
vit användt äfven för i fråga varande karta. Men dess värre är denna
anmärkning icke den enda, som med skäl kan göras. Vida betänkligare
är utom det att kartan i några mindre väsentliga hänseenden är origtig,
att dess indelningsgrund icke är uteslutande geologisk. Ty medan å ena
sidan t. ex. kambriska och siluriska bildningar sammanslås och betecknas
med ett mönster, har författaren å andra sidan genom olika betecknings-
sätt skilt mellan — »jemnskiffrig gneis» och »bandad gneis», hvilka för
nybörjaren följaktligen komma att framstå såsom lika väsentligt skilda
geologiska bildningar som t. ex. silursystemet och triassystemet!

Skulle en ny upplaga af Törnebohms arbete ifrågakomma, så anser
anmälaren, att den »geologiska öfversigtskartan» bör utföras efter en helt
och hållet förändrad plan. I texten torde deremot de förändringar och
rättelser, som äro af nöden, för en till äfventyrs kommande upplaga utan
särdeles stora svårigheter kunna utföras.

Den, som önskar erhålla djupare inblick i den geologiska vetenska-
pen än de ofvannämnda, för nybörjaren afsedda arbetena kunna erbjuda
honom, är följaktligen för närvarande nödsakad att vända sig till den
utländska litteraturen. Anmälaren skall derför här lemna anvisning på
en lärobok i geologi inom hvart och ett af de tre förnämsta kultursprå-
ken samt dessutom påpeka ett särdeles märkligt arbete, som väl förtje-
nar att läsas af hvar och en, som efter att hafva inhemtat geologiens
grunder är särskildt intresserad af de tilldragelser, hvilka varit och ännu
äro de för vår jordytas nuvarande utseende hufvudsakligen bestämmande.

Credners Elemente der Geologie har vunnit stor spridning såsom
lärobok för studerande vid universiteten och har sedan juli 1872 utkom-
mit i fem upplagor, af hvilka den sista utgafs 1883. I de nya uppla-
gorna har författaren städse sökt att tillgodogöra sig de framsteg, som
vetenskapen under den mellanliggande tiden vunnit, hvarföre dessa allt
jemt varit i nivå med sin tid. Med fullt erkännande af arbetets förtjen-
ster i öfrigt må dock påpekas, att det ej är hållet i den intressanta stil,
som utmärkt t. ex. Lindströms ofvan anförda arbete, samt att man ej kan
undgå att märka, att det är skrifvet för att vara en lärobok. Det läm-
par sig derför mindre till sjelfstudium än de båda arbeten, som nu skola
omnämnas.

Första upplagan af A. Geikies Textbook of Geology utkom 1882,
den andra 1885. Arbetet är till omfånget vida betydligare än Credners,
i verkligheten mer än sidoantalet angifver, enär en ej obetydlig del af
den historiska geologien är tryckt med mindre stil. Det är rikt illustre-
radt, äfven detta mera än antalet träsnitt upplyser, emedan äfven de af
10—20 figurer bestående träsnitten endast erhållit ett nummer. Denna
geologi uppehåller sig för öfrigt relativt mera vid nutidens företeelser,
såsom ju helt naturligt är i det land, der Lyells åsigter utöfvat ett så
ingripande inflytande.

Lapparents Traité de Géologie — hvars första upplaga utkom 1883,
andra 1885 — har blifvit prisbelönt af franska institutet. Arbetet är
mycket voluminöst, hvilket hufvudsakligen beror derpå, att författaren
mera utförligt redogör för de geologiska förhållandena i Frankrike. I
öfrigt behandlar denna bok snart sagdt alla möjliga till geologien hö-
LITERATURANVISNING.	47

rande frågor och är — såsom franska böcker i allmänhet — oaktadt sitt
omfång rent af förvånande billig. Framställningen är klar, stilen är lätt-
läst, hvarföre arbetet väl egnar sig till sjelfstudium, hvilket äfven är fal-
let med Geikies geologi.

Emellertid får man ej vänta sig att i något af de här anförda ar-
betena finna Sveriges geologiska förhållanden fullständigt behandlade,
långt derifrån, om ock alla dessa tre författare i detta hänseende gjort
aktningsvärda försök. Man kan så mycket mindre förebrå dem om de
ej lyckats, som vi sjelfva ännu icke ega någon utförligare sammanfatt-
ning af vårt lands geologi. Den, som vill taga kännedom härom, måste
ännu vända sig till specialafhandlingarne, hvarvid dock någon ledning
torde erhållas af den helt korta upplysning till geologisk öfversigtskarta
öfver Sverige, södra bladet, hvilken författats af anmälaren och publice-
rats af Sveriges Geologiska undersökning. (Ser. Ba, N:o 4, pris med karta
i skalan 1: 1,000,000 2 kronor.)

Suess’ mästerliga arbete »Das Antlitz der Erde» innehåller så att
säga en framställning i stora drag af geologiens resultat. I de två hit-
tills utkomna delarne af denna bok lemnar den berömde författaren en
utförlig framställning af jordens vigtigaste bergsystem, de olika bergs-
kedjornas byggnad, deras uppkomst och inbördes samband o. s. v. Af
de två ännu icke utkomna delarne skall den tredje behandla hafsytans
förändringar, medan den sista skall utgöra en sammanfattning af det
hela äfvensom innehålla betraktelser öfver de organiska varelsernas ut-
bredning. Den tredje delen är att förvänta i början af 1887 och
motses af fackmän med stor spänning, enär författaren förfäktar den
åsigten, att strandliniens förändringar icke bero af en landets höjning,
utan af verkliga förändringar hos hafsytan. För att kunna fullt njuta
af detta arbete fordras dock kännedom om geologiens grunder. I första
delen egnas ett kapitel åt en naturvetenskaplig undersökning af den
tilldragelse som vanligen benämnes »syndafloden». Detta kapitel har
nyligen såsom ett sjelfständigt arbete blifvit af anmälaren öfverflyttadt
till vårt språk. (»Syndafloden» af Eduard Suess. Bemyndigad öfversätt-
ning af A. G. Nathorst. 8:o, 81 sidor, två illustrationer i texten. Stock-
holm 1886. P. A. Norstedt & Söners förlag. Pris 1,25 kronor).

Zoologiska och botaniska handböcker behandla i allmänhet ej så
utförligt de fossila organismerna, att särskilda handböcker i paleontologi
blifva öfverflödiga. Tvärtom äro sådana, på grund af paleontologiens
snabba och sjelfständiga utveckling, allt jemt nödvändiga. Må man
emellertid ej derför glömma, att paleontologiens grunder äro zoologi och
botanik. Zittels Handbuch der Palaeontologie är den bästa som till dato
blifvit utgifven; de båda hittills utkomna banden af den paleozoologiska
afdelningen behandla de fossila evertebrerade djuren, det återstående
bandet af denna afdelning skall omfatta de fossila vertebraterna. Den
paleofytologiska afdelningen utarbetades till en början af professor
Schimper i Strassburg, men efter dennes död har professor A. Schenk i
Leipzig öfvertagit fortsättningen. De hittills utkomna häftena omfatta
fossila alger, svampar, mossor, kärlkryptogamer, gymnospermer och mo-
nokotyledoner, hvarför följaktligen endast dikotyledonerna återstå af
denna afdelning.

De i allmänhet väl utförda illustrationerna äro särskildt skurna för
arbetet.

När detta inom en ej allt för aflägsen tid blir färdigt, kommer det
48

LITERATURANVISNING.

att blifva en oumbärlig handbok för alla, som arbeta på det paleonto-
logiska området. Dess höga pris gör det emellertid väl dyrt för den
enskilde, och det torde derför isynnerhet vara att rekommendera åt all-
männa bibliotek.

Hörnes’ paleontologi är mindre omfattande och billigare; den be-
handlar emellertid endast fossila djur, icke växter.

A. G. N.

Tidskrifter,

som kommit Verdandi till handa.

Finsk Tidskrift för Vitterhet, Vetenskap, Konst och Politik. 1886.
Utg. af C. Estlander.

Pedagogisk Tidskrift. Utgifven af H. F. Hult. 1886. Första häftet
1887 innehåller: Om skolans inflytande af J. af Sillen. Undervisnings-
metoderna i främmande lefvande språk, af Th. Berggren, ra. m.

Dhi fonötik titcer, édited bai Paul Passy, Djåniueri 1887. Buks resivd
by Aug. Western: Lernecz' korner. Dhi klok and dhi wotr, m. m.

Ny Svensk Tidskrift. Utgifven af Reinhold Geijer. 10:de häftet 1886
innehåller bland annat: — Hvilken är den enklaste, nyttigaste och tack-
sammaste läroverksreformen? af Carl Sprinchorn, m. m.

Tidskrift, utgifven af pedagogiska föreningen i Finland. Sjätte häftet
1886 innehåller bland annat: Bidrag till undervisningens historia i Sve-
rige och Finland I—III, af H. L. Melander, Tankar om religionsunder-
visningen vid våra lyceer, af V. T. Rosenqvist, m. m.

Nyt Tidskrift af J. E. Sars och Olaf Skavlan. 1886. Häfte 11—12.

Dagny, utgifven af Fredrika-Bremer-Förbundet, 1887. häfte 1—2. B.
Faran för den qvinliga ungdomen af den nutida literaturen; Esselde:
Reaktionen mot det af qvinnofrågan framkallade äktenskapsidealet: Ro-
binson: Diktarens närvarande ställning: Marcus Rubin: Om qvinnans till-
träde till förvärf; A. Stjernstedt: Elise Orzeszko; Lotten von Krsemer
och hennes diktning; Ave: Statistikens siffror och det verkliga lifvet;
Inom mina fyra väggar, meddeladt af Lärarinna, m. m.

Framåt. Tidskrift, utgifven af Göteborgs Kvinliga Diskussionsför-
ening. 1887, häfte 1-—4: A. Ch. Edgren: Ett qvinnoporträtt; Herman Bang:
Danserinden fröken Irene Holm; Amanda Kerfstedt: Hem; Clara Tschudi:
Gertrud Guillaume-Schack; Georg Nordensvan: »Låtom oss skiljas»; Ola
Hansson: »Giftas» (Andra delen); K. Å—k:'Elisabeth Jerichau-Baumann;
Otto Möller: Et livshaab; Ina Lange: Literatur, m. m.

The Journal of education, London 1887, february: Slöjd, by Evelyn
Chapman; A few thoughts on Herbert Spencer and his plea for Science;
The new old maid: m. m.

VERDANDI,
Tidskrift för ungdomens målsmän och vänner
i hem och skola,

utgifven af

Uffe (Anna Sandström) och Lars Hökerberg,

anmäler härmed till prenumeration sin 5:e årgång, 1887. Verdandis uppgift
är fortfarande att vara ett organ, der olika åsigter angående uppfostran och
undervisning kunna fritt uttalas, bemötas och fullständigas, och genom hvilket
såväl lärare och lärarinnor som föräldrar och andra för saken nitälskande kunna
lemna sina bidrag till utredningen af dithörande frågor samt söka för dem in-
tressera en bildad allmänhet. Derjämte skall redaktionen liksom hittills genom
literaturanvisningar och uppsatser i praktisk metodik söka i någon mån lätta
de undervisandes arbete. Mer än hittills hoppas vi få tillfälle att egna vår
uppmärksamhet åt utkommande pedagogisk literatur, äfvensom åt pedagogiska
företeelser i utlandet.

Sedan 1885 års början hafva till Verdandis redaktion anslutit sig bl. a.: hrr
professor Theodor Hagberg närmast för universiteten, rektor Sixten von
Friesen och lektor Sigfrid Almquist närmast för allm. läroverken, doktor
Leonard Holmström närmast för folkhögskolorna och hr Fridtjuv Berg
närmast för folkskolan; och har Red. förmånen att äfven för framtiden få på-
räkna stödet af dessa värdefulla, på skilda undervisningsområden verkande krafter.

Prenumerationspriset är för 1887 oförändradt som hittills. Med 3 kr.
75 Öre för hel årgång om 6 häften (af hvilka tre utgifvas före midsommar
och tre wnder hösten) prenumereras i hvilken bokhandel eller å hvilken postan-
stalt som hälst; men så snart ett flertal [minst 5] exemplar beställes direkt hos
ntgifvaren Hökerberg (G:la Kungsholmsbrog. 28 i Stockholm), nedsättes priset
till 3: 25 pr ex., hvarjämte portofri försändelse till landsorten erbjudes.

Stockholm i dec. 1886.

Utgifvarne.

ST Äfven af Verdandis föreg. årgångar (1883—1886) kunna ännu
några fullständiga exemplar erhållas, till 3 kr. 75 öre årg., vare
sig genom bokhandel eller direkt hos ntgifvaren Hökerberg.

Till den allmänna och enskilda undervisningens tjenst, nyligen i
bokhandeln utkommet:

MANUEL DE GRAMMAIRE FRANCAISE

par
le Dr V.—HJALM. BERONIUS.
Pris, häftad 1,50; bunden 2 kr.

Stockholm, Centraltryckeriet, 1887.
Apspris (för 6 häften) 3: 75. — Lösa häften ä 75 öre.

Prenumeration i närmaste bokhandel eller å närmaste postanstalt.

VERDANDI

TIDSKRIFT

FÖR

UNGDOMENS MÅLSMÄN OCH VÄNNER

HEM OCH SKOLA

FEMTE ÅRGÅNGEN

1887

Andra och Tredje häftena

Häftenas innehall:

Den skola, »som skall komma». Af Theodor Ha-gberg.........................sid. 49

Några ord om den danska och svenska folkhögskolan. Af L. Him.............. ,,	76

»Kristna skolor». Ur ett bref om C. J. Frank. Af Th. Mazer................ ,,	82

Några anmärkningar till Fröken Ellen Keys artikel »Hemlöshet» Af John
Personne	 ,,	88

Literatur och uppfostran. Af Uffe......................................... ,,	95

Om modus i indirekta frågesatser i franskan. Af E. W. Eettersson. . . ,, 108

En kurs i fonetisk språkundervisning. Af Cecilia Warn..................... ,, 111

Bokanmälan. Af F. A. Geijer, E. H. Lind, —e och G. H...................... , 116

Om den fristående gymnastiken och korsgångställningen. Af C. I... ,,	132

Öm hvart annat............................................................ ,, 138

Prenumeration i närmaste bokhandel eller å närmaste

STOCKHOLM 1887

AS HÖKERBHRGS FÖRLAG

Utgifvare: "UFFE" och LARS HÖKERBERG.

Pris for detta häfte: 1:50.

Den skola, »som skall komma».

Evigt kan ej bli det gamla,
Ej kan vanans nötta lexa
Evigt repas opp igen.
Hvad förmultnadt är, skall ramla,
Och det friska, nya, växa

-	Opp utur förstörelsen.

TEGNÉR.

Ingen som med uppmärksamhet följt undervisningsfrågan
i våra dagar och de många komitéer, som varit i verksamhet för
denna frågas lösning, torde tveka om att vi befinna oss emellan
den skola, »som gått», och den skola »som skall komma». Men
huru denna senare bör se ut, därorn äro tankarne ännu myc
ket delade till och med inom de tillsatta komitéerna själfva,
där flera bland de talrika reservanterna öppet erkänna, att de
för att komma till något resultat ej så litet dagtingat med sin
egen öfvertygelse i de punkter, där de instämt med flertalet.
Detta är väl också orsaken till den feberaktiga oro, som utmär-
ker vårt närvarande pedagogiska interregnum. Och är nu detta
verkligen så hotande för vårt skolväsendes själfständighet, att det
vore nödigt att utnämna en klassisk dictator på obestämd tid,
eller skall det sluta med att låta det svenska folket fritt få ut-
veckla sig på inhemsk grund? Jag har i ett litet utkast i ett
föregående häfte af Verdandi (1884 första häftet) sökt uppföra
en »stomme till en skolbyggnad på svensk grund och botten»
och jag har i svaret på frågan af en »skolvän», »Hvad skall
man säga om allt detta?» (1884 fjärde häftet) varit nog för-
mäten att hota med att utföra denna stomme med fullständig
inredning jemte den omgifvande tomtens planering. Som denna
stomme allt sedan dess på lediga stunder sväfvat för mitt inre
öga, har den slutligen tagit allt bestämdare former. Det kan
väl hända, att dessa former i en och annan vrå undergått nå-
gon förändring', men sådant händer ju äfven den skickligaste
byggmästare under arbetets fortgång. Planritningen har i alla
fall förblifvit den samma och jag har tänkt, att det möjligen
kunde roa Verdandis läsare att kasta en blick in i det fram-
tidsperspektiv, som har denna skolbyggnad i fonden. Det
skulle ju möjligen kunna hända, att äfven jag, så blind jag än

Verdandi. 188 7.	4
50	DEN SKOLA, »SOM SKALL KOMMA».

må förefalla en och annan af den gamla skolans män, kunde
ha hittat ett eller annat korn, som vore grobart till en framtida
skörd. Äro blott kornen lifaktiga, sä gro de nog, om de komma
i jorden, lika dem, som i årtusenden slumrat i de egyptiska mu-
miernas sarkofager.

Äfven nu vill jag gå historiskt till väga med 1820 års skol-
lag till utgångspunkt. Det ligger då i sakens natur, att min
historik hufvudsakligast måste blifva en framställning af de an-
fall, för hvilka den skola, »som gått», varit utsatt allt ifrån sin
födelsestund.

Oaktadt »alla de framsteg i en friare riktning, som 1820
års skolordning onekligen gjorde i förhållande till sin närmaste
föregångare, har den dock byggt på en gammal vansklig grund,
som redan i ett föregående förslag angifves med de orden, att
man borde »uppdraga en bestämd gräns emellan de skolor, som
äro ämnade att dana vetenskapsidkare och tjenstemän, hvilkas
ämbeten fordra vetenskaplig bildning, och dem, i hvilka ung-
domen skall uppfostras till sådana yrken, som med vetenska-
perna icke stå i något egentligt samband». Den medborgerliga
anda, som låg pä botten af 1809 års samhällsskick, blef nämli-
gen härigenom på ett betänkligt sätt hämmad och en splittring
mellan samhällsklasserna gjord till princip. Också höjdes redan
vid 1823 års riksdag många röster häremot, som klagade öfver,
att hvarken folkskolor eller universitet blifvit af regeringen upp-
märksammade och att elementar-läroverken, de enda, som kom-
mit i åtanke, organiserats hvarken till vetenskapens eller statens
fromma, beräknade som de uteslutande voro för prästståndet.
En af riddarhusets medlemmar väckte också vid ofvan nämnda
riksdag en motion om den militära undervisningens ordnande
och införlifvande med de allmänna läroverken, men utan fram-
gång. Den åskådligaste bilden af den splittring, som vid denna
riksdag gaf sig luft med afseende pä uppfostringsväsendet, erbju-
der sig i en är 1823 i Stockholm tryckt anonym liten skrift med
titel: »Förslag till enhet och medborgerlighet i allmänna un-
dervisningsverken.» Denna skrift ådagalägger, huru svårt det är
att i praktiken genomföra en grundsats, som svårligen låter för-
neka sig i teorien, men för hvars utförande många ståndsintres-
sen lägga hinder i vägen. Jag kan därför icke afhälla mig
frän att anföra de ord, hvarmed den okände författaren börjar
sin skrift. »Då man betraktar», säger han, »våra af staten stif-
tade undervisningsverk, så finner man uti dem en söndring och
ensidighet, som är betänklig. Man ser nämligen för militärens
DEN SKOLA, »SOM SKALL KOMMA».

51

bildande en särskild skola, krigsakademien, inrättad, uti hyil-
ken barnen från 13 års ålder afstängas från gemensamhet med
andra gossar, och uppfostras endast för detta stånd. En annan
inrättning, de lärda skolorna, intaga barn redan vid 8 år uti
sin krets och uppamma och uppfostra dem lika ensidigt endast
till civila och ecclesiastika embetsmannaexamina. En tredje an-
stalt, Närings- eller så kallade Apologist-skolorna, har till före-
mål bildandet af lägre ämbetsmän samt sådana medborgare, som
ej äga publik befattning, såsom handlande, näringsidkare, handt-
verkare m. m. Då man härtill besinnar, att böndernas barn
på landet äfven hafva sin särskilda uppfostran, så kunde man
blifva frestad att tro, det Sveriges fyra stånd genom fyra olika
uppfostringsanstalter voro på vägen att fullkomligt utbilda sig
till fyra särskilda kaster i likhet med de Indiska.»

De fyra stånden ha visserligen försvunnit från skådeplat-
sen i vår representation, men månne de också ha försvunnit ur
vår skolstadga? Eller månne vi icke ännu i dag erfara san-
ningen af Geijers ord i hans Litteraturblad, att »inga äro se-
gare, än lärda korporationer, där de rätt fått sätta sig på egen
hand. Ett visst barbari vidhänger dem, så mycket längre, som
de veta skäl för allt, äfven för det absurda». Och af sådana
skäl öfverflöda så väl komitébetänkanden som reservationer både
före och efter Geijers tid.

Men vi återvända till 1823 års riksdag. De anmärkningar,
som då riktades mot den antagna skollagen, föranledde Kongl.
Maj:t att förordna en ny komité den 21 Dec. 1825 under kron-
prinsens ordförandeskap. Inom denna komité, som hade till
uppdrag att granska alla rikets undervisningsverk från folksko-
lor till och med universiteten, befunnos åsigterna snart så stri-
diga, att en förening dem emellan var omöjlig. Kronprinsen
oberäknad, bestod den nämligen af 23 medlemmar och af dem
bildade 10 den på den gamla skolans grund hufvudsakligen
qvarstående minoriteten. Också blef denna komité icke färdig
med sitt betänkande förr än den 20 Dec. 1828. Majoriteten
förordade där en fullständig omdaning af elementar-läroverken i
den nyare tidens anda. Den föreslog nämligen att elementar-
läroverken borde vara fördelade på två bredvid hvarandra fort-
löpande linier, hvilka båda skulle ha till uppgift att meddela
högre allmän medborgerlig bildning, men skilja sig däruti, att den
ena linien äfven skulle, utom de för båda gemensamma läroäm-
nena, upptaga de klassiska språken. Ambulatorisk läseordning,
ämnesläsning och fri flyttning föreslogos äfven.
52	DEN SKOLA, »SOM SKALL KOMMA».

Svårigheten att förena ledamöternas stridiga åsigter till-
kännager sig också i de många, mycket vidlyftiga anföranden till
protokollet, som afgifvits både af flere bland pluralitetens med-
lemmar och af flere reservanter. De anmärkningsvärdaste bland de
senares äro utan tvifvel de fyra af den snillrike C. A. Agardt,
då varande professor i botanik i Lund^ sedermera biskop i
Karlstad, afgifna, en med afseende på elementarläroverken och
en annan med afseende på universiteten, men alla utgående
från öfvertygelsen om alla undervisningsverks enhet. Bland åt-
skilliga paradoxer uttalar han där många snillrika sanningar,
som ännu vänta på sin tillämpning i lifvet, öm de också nu
småningom börja att erkännas. Så yttrar han i sitt »anförande
angående Akademierna»: »jag har antagit fyra grader af läro-
verk: allmogens (folkskolan), näringsklassens .(näringsskolan),
de bildade klassernas (gymnasium) och de lärdas skola eller
universitetet. Öfver denna synes visserligen stå en annan,
högre, eller ämbetsmannaskolan och tillämpningsskolan, men
då man utgår från det begreppet om universitetet, att det
innesluter alla föremål för mänsklig kunskap, så falla alla
tillämpningsskolor i sin teoretiska del nödvändigt därmed till-
samman.»

»Ehuru än man bestämt universitetets begrepp och omfång
i teorien och i constitutioner, som på en sådan teori varit byggda,
t. ex. då man ur klassindelningens princip endast ansett uni-
versitetet såsom en högre klass af de lägre undervisningsverken,
så har dock alltid det nu af mig framstälda begrepp trängt sig
fram i verkligheten och realiserat sig sjelf, framkalladt af behof-
vet. Således har det alltid vid universitetet existerat en lägre
skola, hvars lärare äro docenter och adjunkter, som leda lärjun-
garne från skolelementerna ända in i universitetets högre sferer».

Litet längre fram säger han vidare om universitetet: »Mig
vill således synas, att det hittills använda undervisningssättet vid
akademien bör så förändras, att läraren i stället att från ka-
tedern uppläsa afhandlingar, som han ej vet om de ens afhöras,
långt mindre begripas af de närvarande, bör följa en lärobok,
själfskrifven eller författad af någon annan, att han bör samla
den vanliga timmen lärjungarne omkring sig och samtala med
dem öfver det ämne, som under timmen är bestämdt att före-
komma och på hvilket såväl läraren som lärjungarne må vara
beredda och dymedelst undersöka halten af deras kunskap, rikta
den med nya föremål, göra den för dem klarare, tydligare och
fullständigare. Endast då, när läraren sjelf så funnit för godt,
DEN SKOLA, »SOM SKALL KOMMA».

53

när han till exempel trodde sig böra gifva ämnet en alldeles ny
behandling, eller när han fann sig lifvad af ämnets vigt, borde
han uppstiga i katedern, för att der gifva en ordentlig föreläs-
ning. Föreläsningarne uteslutas således ej, men de blifva un-
dantag, då det för närvarande är alldeles motsatsen.» Som vi
finna, vill Agardt äfven vid universitetet.se ett innerligare samman-
hang, en större enhet mellan lärare och lärjungar, såsom båda
studerande vid samma andliga, vetenskapliga högskola. Han vill
genom det andefattiga tomrummet mellan katedern och åhöra-
rebänkarne leda en elektrisk ström, som bör utöfva ett väckande
och lifvande inflytande på både lärare och lärjungar.

Äfven på vetandets lägre områden visar sig Agardt vara en
lika stor fiende till alla slags andliga skiljemurar. Så säger
han i sin »jemförelse emellan de tvänne olika skolsystemen som
uppkomma efter de olika principerna af klassläsning och äm-
nesläsning»: »Man har bestämt, att det hvad man kallat folket
måste hafva vissa kunskaper, de som ingå i näringarne vissa,
de som vilja bevista akademien åter andra, och så vidare; hvar-
igenom uppkommit strängt begränsade skolor, som man kallat
folkskolor, apologistskolor, lärdomsskolor och tillämpningsskolor.
Man har supponerat till exempel, att en medlem af folket ej
borde, ej heller behöfde läsa matematik, oaktadt svenske bon-
dens ovanliga fallenhet för mekanik; att den, som ingår i nä-
ringsskolorna, ej behöfver läsa latin; och att den, som vill be-
gagna lärdomsskolan, behöfver mindre undervisning i lefvande
språken än den, som begagnar apologistskolan, o. s. v. Summa
sagdt, man har här åter nödsakats förbise den oändliga nyanse-
ringen af mänsklig utveckling, då äfven här inga sådana skarpa
gränser böra eller kunna gifvas uti de särskilda medborgare-
klassernas bildning, hvilken tvärtom synes bero af så oändligen
många omständigheter, hvilka staten, hvars inrättning skolan
är, ej kan bedöma, ännu mindre på förhand bestämma. Det är
icke staten, det är föräldrarne, så synes det mig, som skola
närmast afgöra sina barns bestämmelse i samhället, och det är
från dem, som staten nödgats, för att tillfredsställa skolans nu
gällande princip, taga en rättighet, som föräldrarne ej bort för-
lora, och som den ej sjelf kan förvalta.»

Som vi se för Agardt individualitetens talan lika mycket,
som han förfäktar de naturliga anlagens rätt, i motsats mot våra
dagars studielagstiftning med sina tvångsåtgärder, som bjuda:
dessa ämnen har du fallenhet för, därför skall du motarbeta
den, men dessa däremot äro dig vidriga, därför skall du tvinga
54

DEN SKOLA, »SOM SKALL KOMMA».

din natur att studera dem, ty annars skall din bildning sakna
jämnmått och harmoni. Agardt är också den förste att uttala
den ännu i våra dagar blott i en och annan tidning framkastade
grundsatsen, att det ej endast bör föranstaltas skolläraremöten,
utan möten mellan lärare och föräldrar, på hvilka det upp-
växande slägtets angelägenheter böra afhandlas.

1825 års komité bildar sålunda en märkvärdig vändpunkt
i vårt skolväsende, i det att försvararne af den gamla skolan,
från att med prästeståndet i spetsen utgöra den öfverlägsna
majoriteten, nu fått åtnöja sig med att stiga ned bland mino-
riteten och där bilda den egentliga kärntruppen. Och det är
en filosofice professor i Upsala, Samuel Grubbe, som för dess
talan i afseende på elementarläroverken. Grubbe var, som be-
kant är, en mästare i tankens reda och formens klarhet, och
man läser därför hans reservation med oblandadt nöje, äfven
om man hyser motsatta åsigter. Denna reservation har dess-
utom den stora betydelsen att innehålla och följdriktigt ut-
veckla alla de skäl för den klassiska skolbildningen, som allt
sedan dess idislats af hans efterföljare med lika stor brist på
tankereda, som öfverflöd på tvärsäkerhet.

Den skarpa gräns, som Grubbe vill uppdraga mellan de
olika skolorna, den lärda och den reala, stöder han på den
grundskilnad, som enligt hans åsigt ligger lika oförmedlad, ja
nästan fiendtlig, i de medfödda anlagen. »Om det på den ena
sidan är obestridligt», säger han, »att särskilda yrken i sam-
hället kräfva ganska olika grader af bildning, så är det ock
ej mindre afgjordt, att det gifves en lika stor åtskilnad mellan
särskilda individers naturanlag. Den, som med någon upp-
märksamhet betraktar denna de mänskliga anlagens ursprung-
liga olikhet och deras fortgående olika utveckling hos serskilda
individer, skall i detta hänseende isynnerhet upptäcka tvänne
skiljaktiga riktningar, hvilka redan tidigt i ungdomen röja sig
och sedermera under hela lifvet mer och mer bestämdt fram-
träda. Man kan kalla den ena af dessa riktningar den högre
och ideella, den andra åter den lägre och reella, eller egentli-
gare den materiell a. »*

Den lärda skolan svarar nu mot den ideella riktningen,
den reala mot den materiella, och den förra behöfver icke så
mycket de nyttiga kunskaperna, som de kunskaper, hvilka ut-
veckla och stärka den intellektuella kraften och framkalla en

* Kursiveringarne af artikelförf.
DEN SKOLA, »SOM SKALL KOMMA».	55

själfständig verksamhet, ett oegennyttigt intresse för all högre
bildning. Dessa verkningar kunna endast framkallas af de klas-
siska språken och deras literatur. Och denna bildning är nöd-
vändig ej blott för vetenskapsidkaren, utan äfven för ämbets-
mannen, så vida han skall bli något annat och högre än blott
en »routinier». Denna sanning bekräftas af vår egen historias
mest lysande skiften äfvensom af Englands statsmän, som all-
tid varit lika utmärkta genom sin klassiska bildning som sin
politiska öfverlägsenhet. Därför böra alla lärdomsskolans lärjun-
gar från början njuta en lika vetenskaplig undervisning. Ingen
af dem skall därför gå förlorad för det praktiska lifvet. En
sådan yngling skall tvärtom, när han dit öfvergår, »bemäktiga
sig allt hvad dit hörer på ett helt annat sätt och behandla det
i en långt högre och ädlare anda, än om han, utan att förut
hafva vunnit en sådan allmän humanistisk och vetenskaplig bild-
ning, genast från början blifvit mekaniskt dresserad för vissa
praktiska ämbetsmannabefattningar».

För en sådan högre åsigt af lifvet innebär de båda skolor-
nas förening en stor fara. Den lärda skolans idealitet skulle
snart kunna komma att »öfverändakastas af den materialistiska
tendensen, sedan denna en gång vunnit insteg i de skolor, hvilka
hittils varit befriade från dess inflytelse». Ett värn mot denna
tendens har man endast att finna i de klassiska studierna, för-
utan hvilka en vetenskaplig bildning är otänkbar. Ty en så-
dan utan klassiska studier skulle endast bli half och ensidig.
»Med all aktning», fortfar nämligen Grubbe, »för den nyare
europeiska literaturens fria, kraftfulla lif, dess oafbrutna fram-
skridande till en allt högre grad af fullkomlighet, måste man
likväl erkänna, att den har sin rot i den aflägsna forntiden,
och att den icke bör lösryckas från denna rot.» Men de klas-
siska studierna böra, enligt Grubbes åsigt, icke endast af detta
skäl vara skolundervisningens grundval, utan äfven i och för
»den tankekraftens utveckling, som vinnes genom ett allvarligt
och grundligt studium af de gamla språken, i hvilkas strängt
regelbundna och organiskt utbildade gramatiska struktur det
mänskliga tänkandets hufvudformer likasom i en synbar gestalt
framträda för åskådningen».

Grubbe är sålunda inom våra skolkomitéer den så kal-
lade humanistiska skolbildningens förste och talangfullaste ba-
nérförare, som i sin reservation framhåller alla de skäl, på hvilka
denna bildning stöder sina stolta anspråk, skäl, som 1884 års
skolkomité sammanfattat i följande punkter: den skall
56	DEN SKOLA, »SOM SKALL KOMMA».

1)	bilda en för alla universitetsstudier gemensam grund
och enhetspunkt;

2)	medföra en friare och mer allsidig förståndsutveckling,
än hvad genom blott lärd specialforskning står att vinna, möj-
liggöra och inbegripa insigten om hvarje särskild vetenskaps
ställning, betydelse och verkliga värde i och för den mensk
liga odlingen i det hela;

3)	vara ett behöfligt medel att skydda för den bildningens
ensidighet, som lätt kan förrycka äfven de mest ansedda spe-
cialister i forskning, ej minst inom de reala vetenskapernas om-
råde; och slutligen äfven

4)	stärka förmågan att vinna användbarhet för hvilken
tjenstebefattning som än kommer i fråga.

Dessa stora resultat, som latinpedagogerna i våra dagar
vänta sig af latinet ensamt och den obetydliga kunskap däri,
som våra skolor nu för tiden meddela, dem väntade sig Grubbe
af latin och grekiska tillsammans i ett vida större omfång än
nuvarande skolpensum i latinet.

Den vigtigaste följden af 1825 års komité blef nu den
Nya Elementarskolan, som i öfverensstämmelse med komiténs
grundsatser inrättades i Stockholm och trädde i verksamhet
den 15 Sept. 1828. Under sin snart sextioåriga tillvaro har
denna skola i icke ringa mån bidragit till genomförande af
friare åsigter i skolväsendet, hvarför den också aldrig varit syn-
nerligen väl sedd af det gamla skolsystemets anhängare och
äfven till slut föranledt upprättandet af enskilda skolor, fotade
på motsatta åsigter, sedan staten nödgats att, om ock i ringa
mån, gifva efter för en friare tidsriktning. I sammanhang med
sina skolprinciper yrkade äfven komitén på att student-examen
måtte kunna tagas antingen med eller utan de gamla språken,
en frihet, som också blef af Kongl. Maj:t medgifven och till-
lämpad i Upsala från och med år 1831. Universitetet öppnade
därigenom sina portar äfven för andra ynglingar än dem, som
begagnat sig af den lärda skolan.. Då denna däremot icke, så-
som komitén föreslagit, blef delaktig af en sådan frihet, så grund-
lädes därigenom den splittring mellan skola och universitet,
som nått sin spets i det bekanta uttrycket, att »skolan skall
hafva sin tyngdpunkt inom sig sjelf», en grundsats, hvars till-
lämpning är lika skadlig för båda.

Enligt 1820 års skolordning skulle hvart tredje år en revi-
sion öfver elementarläroverken sammanträda, bestående af stats-
sekreteraren (= ecklesiastik-ministern) såsom ordförande, en af
DEN SKOLA, »SOM SKALL KOMMA».	57

Kongl. Maj:t utnämd ständig sekreterare och fem genom val
utsedda ledamöter, nämligen en universitetsprofessor och fyra
gymnasii- eller skollärare. Såsom extra ordinarie ledamöter
egde biskoparne rättighet att i revisionen inträda. Den första
skolrevisionen sammanträdde år 1824, den andra på hösten
1828 och de afvikelser från skollagen, som revisionen då an-
märkte, voro hvarken få eller betydelselösa och bestyrkte Gei-
jers ord att »man skrifver ej svenska historien efter förordnin-
gar och det gäller i ändå högre grad om svenska skolordnin-
gar». För öfrigt intog revisionen en alldeles motsatt ståndpunkt
mot komitén och ansåg, att lärdoms- och apologistskolorna borde
bibehållas såsom särskilda läroverk, emedan en bestämd skil-
nad funnes dem emellan. Den afstyrkte all befrielse från nå-
got af de för hvartderå slaget af läroverk föreskrifna läroämnen,
förkastade ämnesläsningen och den fria flyttningen, fann den
ambulatoriska lärometodens införande i skolans lägre klasser be-
tänkligt samt ansåg växel undervisningen såsom en nödfallsutväg,
med ett ord ogillade just de hufvudåtgärder, som komitén före-
slagit. Skolväsendet blef sålunda bibehållet på 1820 års stånd-
punkt, ehuru, som vi nyss nämnt, universitetet redan då i vissa
fall hyllade en friare åsigt. Detta hade åter till följd klago-
mål å läroverkens sida, att de ej finge behålla sina lärjungar,
som hoptals skyndade till universitetet, där de ansågo sig er-
hålla en bättre och mindre långsam undervisning. Både skola
och universitet behöfde sålunda förbättra sitt undervisnings- och
examensväsende, men i stället för att därvid räcka hvarandra
handen, fortforo de hvar och en på sitt vis att vidga svalget,
kastande skulden på hvarandra. Universitetet klagade, öfver
att läroverkens lärjungar ej voro mogna att tillgodogöra sig en
vetenskaplig undervisning och läroverken öfver att universitetet
ej meddelade blifvande skollärare tillräckliga kunskaper i alla
de ämnen, som tillhöra skolan. Måtte därför klyftan mellan
dessa båda undervisningsverk ej ytterligare vidgas i enlighet
med ofvan nämnda olycksaliga grundsats.

. Komiténs och Nya Elementarskolans verksamhet blef dock
icke utan frukter, ty den återgång till det gamla, som revisio-
nen afsåg med sina förslag, blef lyckligtvis afbruten genom
1844 års riksdag. Ständerna framstälde nämligen till Kongl.
Maj:t en önskan om, att dåvarande apologist- och lärdomsskola
samt gymnasium måtte komma att utgöra ett sammanhängande
läroverk med två bildningslinier, att ämnesläsning måtte införas
hvad lärarne beträffade, samt att äfven lärjungarne måtte erhålla
58

DEN SKOLA, »SOM SKALL KOMMA».

tillåtelse därtill, om eforus och lärarne därom voro ense. I
detta ständernas beslut instämde dock icke prästeståndet, hvil-
ket nu såsom allt sedan 1693 icke ville gå in på någon för-
ändring, som skulle betaga skolan dess karakter af ståndskola,
eller rättare sagdt prästseminarium. Sedan vidare rikets stän-
der vid 1847 års riksdag under vissa vilkor af skolans omorga-
nisation anslagit betydliga medel till löneförbättring åt elemen-
tarlärarne, bröts omsider det starkaste motståndet från kyrkans
och skolans sida, och följden däraf blef det beryktade, för många
så förhatliga cirkuläret af den 6:te juli 1849, genom hvilket
de klassiska språken upphörde att vara obligatoriska i skolan.
Jag vill nu åtnöja mig med att helt summariskt angifva rikt-
ningen af den steg för steg fortgående .omdaningen af de sven-
ska läroverken på den grund, som lagts genom detta cirkulär,
i trots af alla de reaktionära försök, som den gamla skolans
anhängare gjort för att återvinna det område, de förlorat. An-
ledning därtill togo de sig af den frihet i tillämpningen, som
i detta cirkulär försigtigtvis medgafs de skolor, hvilkas lärare
voro den nya principens fiender.

Redan vid 1850 års riksdag funnos också de, som klagade
öfver uppskjutandet af det latinska språkets läsning ända till
fjärde klassen vid ett och annat läroverk. Rikets ständer an-
sågo sig därför böra hos Kongl. Maj:t anhålla, att det i den
blifvande nya skolstadgan måtte tillåtas de barn, hvilkas föräld-
rar det önskade, att få börja latinstudiet så tidigt, att detta
språk kunde utöfva sin för all bildning grundläggande betydel-
se, då det ju vore obilligt att vägra de föräldrar, som voro
öfvertygade om latinets nödvändighet som grund för all bild-
ning, en rätt, som vore medgifven den motsatta åsigtens an-
hängare. Och i anseende till den stora olikhet, som rådde
mellan läroverken i tillämpningen af 1849 års cirkulär, ingåfvo
Riksens ständer vid 1853 års riksdag en skrifvelse till Kongl.
Maj:t, hvari de anhöllo om utfärdandet af en ny skolstadga
på den förut af Kongl. Maj:t och Rikets ständer gemensamt gil-
lade grund, en stadga, som också såg dagen den 14 Aug. 1856,
sedan de i 1849 års cirkulär antagna grundsatserna sålunda
blifvit pröfvade i sju år.

Genom nya realämnens nödvändiga upptagande i skolan
jämte det envisa fasthållandet af en gammal skolmetod på klassisk
grund hade följden blifvit: dels en försvårad undervisning, dels
en öfveransträngning, som hotade det uppväxande slägtets fram-
tida hälsa. Klagomålen häröfver blefvo för hvarje år allt hög-
DEN SKOLA, »SOM SKALL KOMMA».

59

ljuddare och tvungo regeringen att genom ett cirkulär af den
23 maj 1856, en ny skolstadga af den 29 jan. 1859 samt
Kongl. Kungörelser af den 12 maj 1865 och den 10 mars
1869 åtminstone till skenet söka botemedel mot ett ondt, hvars
tillvaro ej kunde förnekas. Till en början inskränktes valfri-
heten och undervisningen koncentrerades på vissa hufvudäninen
(språk och matematik), så att åtskilliga endast till namnet figu-
rerade på skolschemat, till dess att man slutligen fann sig nöd-
sakad att af de klassiska språken offra grekiskan för att kunna
ej blott bibehålla, utan till och med öka latintimmarnes antal
oaktadt den dåvarande första klassens indragning. Man kan
därför med allt skäl instämma i det tvifvel, som år 1870 fram-
stäldes i riksdagens skrifvelse: »huruvida den gällande skollagen
stöder sig på riktiga grundsatser, eller åtminstone huruvida
dessa grundsatser äro fullt ändamålsenliga för vårt folk och
våra förhållanden».

Det är redan nämdt, att studentexamen kunde från år
] 831 få afläggas vid universitetet utan någon kunskap i de
klassiska språken, men att samma studiifrihet först genom 1849
års cirkulär infördes vid läroverken. Samma klyfta, som under
mellantiden ägt rum mellan skolan och universitetet, blef ännu
betänkligare genom studentexamens afskaffande och ersättande
med en s. k. mogenhetspröfning vid läroverken, hvilken tog
sin början från och med år 1864. Tjugo år därefter uttalade
också den sista läroverkskomitén af år 1884 oförbehållsamt den
åsigten, »att den förnämsta orsaken till det osäkra och vack-
lande tillstånd, hvari det svenska undervisningsväsendet dess
värre sedan länge befunnit sig, ligger just däri, att man vid de
tid efter annan vidtagna reformerna ej tagit behörig, ja ofta
nog alls ingen hänsyn till i fråga varande sammanhang, liksom
i allmänhet icke behörigen öfvervägt det inflytande, som en,
för afhjelpandet af någon enskild olägenhet vidtagen, åtgärd
kunnat utöfva på detta undervisningsväsende i dess helhet.»*
Följden blef nämligen raka motsatsen mot syftemålet, i det att
latinet uppsköts till fjärde klassen utan att fordringarna på
latinkunskap därför minskades i mogenhetsexamen, då däremot
latinet infördes som ett bland tvångsämnena i filos, kand. ex.
samtidigt med i fråga varande förändring af elementarlärover-
ken. Komitén anser också, att denna brist på följdriktighet

* Lärov. Komit. und. utlåt, och försl. ang. org. af rikets allm. lärov.
etc. afg. d. 25 Aug. 1884. Pag. 21.
60

DEN SKOLA, »SOM SKALL KOMMA»,

inom lagstiftningen måste leda därhän, att en vidtagen åtgärd
ofta framkallat en följd, motsatt den, som därmed åsyftats.
Såsom exempel därpå anför Komitén riksdagens beslut af år
1873 om latinets uppskjutande till fjärde klassen. Riksdagen
hade därmed säkert hvarken väntat eller åsyftat ett undanträn-
gande af de öfriga ämnena, och i synnerhet de reala, till för-
mån för latinet. »Detta språk har nämligen», fortsätter komi-
tén, just inom dessa klasser erhållit ersättning för den tid det
förlorat genom de nedre — en nödvändig följd af, att fordrin-
garne däri till mogenhetsexamen ej undergått någon nämnvärd
förändring sedan 1873» (pag. 24).

En annan åtgärd, öfver hvilken matematici med skäl be-
klaga sig, har likaledes, såsom komitén anmärker, medfört en
helt annan följd än den, som förmodligen åsyftats. I stadgan
för mogenhetsexamen af den 11 Apr. 1862, enligt hvilken latin-
afdelningens lärjungar skulle aflä.gga fyra skrifprof, ett i hvar-
dera af de tre språken, svenska, latin och franska, samt ett i
matematik, var därigenom den grundsatsen tydligen uttalad,
att språk och matematik utgjorde hufvudämnena i skolan och
mogenhetsexamen. Men genom kungörelse af den 1 Nov. 1878
borttogs det matematiska skrifprofvet ur latinafdelningens mogen-
hetsexamen, hvarigenom »en officiel antydan lämnats, att den
reala delen af denna examen bör betraktas som underordnad».
Men följden af denna skenbara lättnad blef i själfva verket ett
försvårande. Ty då enligt stadgan en yngling kunde godkän-
nas genom att jämte godkända skrifprof i svenska och latin
äfven godkännas antingen i det franska eller det matematiska
skrifprofvet, så beröfvades examinanden nu genom den senare
kungörelsen tillfälle till ett fritt val mellan två olika prof.
Mogenhetsexamen försvårades därigenom ej så litet för mån-
gen och afsigten med åtgärden blef sålunda aldeles förfelad, i
fall denna varit att lätta profvet.

Om komitén sålunda å ena sidan anser de reala ämnenas
ställning inom de allmänna läroverkens latinafdelning ganska
otillfredsställande, så förnekar den icke heller å den andra, att
äfven språkens ställning kan gifva anledning till stora betänk-
ligheter. »Ehuru antalet af de åt latinet och grekiskan anslagna
undervisningstimmarne», fortfar nämligen Komitén, »i det hela
nu är mindre, än före 1873, men fordringarne, åtminstone i
det förra språket, till mogenhetsexamen äro så godt som oför-
ändrade, kan undervisningen däri numera ej skötas på samma
lugna och långsamma sätt som i den gamla skolan, helst som
DEN SKOLA, »SOM SKALL KOMMA».

61

sjelfva det språkligt-grammatiska studiet numera, enligt tidens
fordran, drifves pä ett subtilare och omständligare sätt än for-
dom». För att nu i nägon män ställa dem till freds, som voro
missnöjda med en sådan sakernas ställning, funno det gamla
skolsystemets anhängare för godt att medgifva uppoffringen af
grekiskan såsom obligatoriskt läroämne för att bereda plats för
bäde den klassiska och den reala bildningens element. Genom
denna kompromiss har man emellertid, trots den anbefalda
preparations- eller »korfstoppningsmetoden», framkallat vida
större faror, än den man velat undvika, »faran såväl för öfver-
ansträngning som mångläseri», utan att därför det genom kom-
promissen afsedda ändamålet på någondera sidan uppnås; alla
kompromissers vanliga öde.

Öfveransträngning och mångläseri, det är skolans numera
allmänt erkända brister, som frän gosskolan meddelat sig till
flickskolorna. Detta är också i Amerika enda skälet, som an-
föres mot den sunda, där redan erkända grundsatsen af sam-
skolor, eller könens gemensamma uppfostran, aldenstund det
svagare könet skulle komma att än ytterligare ansträngas under
sin täflan att hålla jämna steg med gossarne. Klagan öfver
nämnda brister är också ingalunda ny, ehuru den först vid
1869—70 ärs riksdag fick officielt uttryck i den skrifvelse,
hvari riksdagen anhåller om den revision af läroverksstadgan,
hvilken uppdrogs ät den komité, som afgaf sitt mycket vidlyf-
tiga »Betänkande och Förslag, afgifna den 23 juli 1872». Denna
komité, som vi till skillnad frän 1884 års komité vilja kalla
för reaktions-komitén, vill dels förneka dessa brister, dels här-
leda dem, då de icke kunna förnekas, från helt andra källor,
än en otillfredsställande skollagstiftning. Erfarenheten vore
ännu för kort, påstår den, för att man skulle kunna med viss-
het skjuta skulden på skolan. Från ej mindre än nio syn-
punkter undersöker därför reaktions-komitén de möjliga anled-
ningarne till de öfverklagade bristerna, men finner dels att
dessa anledningar icke existera, dels att de lätteligen kunna
undanrödjas. Reaktionskomitén hade nämligen funnit ett bote-
medel, som skulle hjelpa för allt, om det blott riktigt använ-
des, och detta botemedel bestod i att åter läta latinet blifva
skolans grundläggande språk, som borde studeras i skolans fyra
nedersta klasser af alla, dä det ju vore orättvist att beröfva
realliniens lärjungar denna fördel. Därigenom skulle i de nedre
klasserna den nödiga koncentrationen kunna bildas kring det
latinska språket och matematiken. På reallinien kunde sedan
62

DEN SKOLA, »SOM SKALL KOMMA».

de klassiska språken som det ena hufvudämnet ersättas af natur-
vetenskapliga kunskapsgrenar bredvid matematiken som den
andra. Den eljest af komitén så oundgänglig ansedda språk-
bildningen kunde sålunda som ett hufvudvilkor undvaras af
realisterna, lyckliggjorda som de blefvo af den latinska gramma-
tikan i de fyra första klasserna.

Värdet af de skäl, som reaktions-komitén och dess senare
meningsfränder anföra för en återgång till den gamla skolan,
samt de motsägelser, till hvilka de göra sig skyldiga, äro från
alla sidor tillräckligt ådagalagda af 1884 års komité i dess sakrika
»Betänkande». Jag behöfver därför icke och skulle icke heller
här kunna ens i ett sammandrag redogöra därför, utan vill i
stället söka att klargöra skolans ändamål enligt min uppfattning
och följaktligen på samma gång den synpunkt, från hvilken man
bör i sammanhang med förutgående framställning af skolfrågans
historiska utveckling bedöma de båda stridande lägrens ställ-
ning till hvarandra samt den sannolika utgången af striden.

Båda lägren äro åtminstone ense i en punkt och det är,
att skolan bör ha två hufvudäninen, kring hvilka de öfriga böra
sluta sig. Redan denna öfverensstämmelse vore tillräcklig för
att jag skulle välja denna punkt till min utgångspunkt, äfven
om jag inte hyste den redan af mig i Verdandi uttalade öf-
vertygelsen om alla undervisningsverks enhet. Men på samma
sätt, som jag i min »stomme» grundat denna enhet på ett er-
kännande af den mänskliga naturens lika beskaffenhet hos alla,
vill jag äfven nu grunda denna skolans dubbelnatur med afse-
ende på hufvudämnen på den enkla, blott af rena materialister
förnekade sanningen, att menniskan består af kropp och själ. Så
långt kan jag hoppas på att erhålla några bundsförvandter, men
deras antal torde måhända glesna, då jag alls icke vill erkänna,
att dessa båda hufvudämnen skola utgöras af språk (det huma-
nistiska elementet') och matematik (det reala), eller af mate-
matik och naturvetenskap (det materiella). Ty om det är en
oförneklig sanning, att menniskan består af kropp och själ, så
böra äfven dessa båda sidor af menniskans väsende i skolan
representeras af tvänne läroämnen, af hvilka det ena bör ha
till föremål den materiella oföränderliga verkligheten såsom
matematiken jämte’ naturlagarne, det andra åter en ande, ett
lefvande innehåll, såsom historien. Språken däremot sväfva,
enligt min öfvertygelse, mellan båda dessa poler och kunna
antingen, som nu för tiden, genom ensidig gramatisering bilda
ett slags skenrealism (»de latinska böjningsformernas åskådlighet
DEN SKOLA, »SOM SKALL KOMMA».	63

och sinnliga uttrycksfullhet»), eller en bit historia (några böc-
ker i Livius, Curtius eller någon annan forntida bistorieskrif-
vare) utan lefvande sammanhang. Vill man såsom bevis på mot-
satsen och på den latinska litteraturens »sedligt stärkande in-
flytande» anföra Livii berättelser t. ex. om Mucius Scaevola eller
Regulus, så begår man ett misstag, ty dessa ståtliga taflor till-
höra hvarken latinet som språk, eller historien, utan äro taflor
ur individens lif, fullt fattliga äfven för en gosse i första klas-
sen, som ännu icke läst latin, lika väl som sagan om Orvar
Odd eller Bodvar Bjarke. Kring dessa båda hufvudämnen, som
böra ha det största timantalet, må sedan med mindre timantal
sluta sig: omkring historien, som bör utgå från fäderneslandets,
svensk geografi, biblisk historia jämte kristendomskunskap o. s. v.
samt kring matematiken de särskilda naturvetenskaperna efter
pedagogiskt erfarna fackmäns anordning. Därnäst böra i tim-
antal språken komma, hvilka jag jämte modersmålet anser böra
vara blott tvänne som obligatoriska, det ena, för att likna lati-
net, ett genom hela skolan gående, i sin utveckling och litera-
tur redan afslutadt och med »åskådliga böjningsformer» för-
sedt språk, det andra som börjar något senare, af en det förra
motsatt, främmande språkstam. Ett betydligt timantal bör slut-
ligen ägnas åt gymnastiken, och till densamma sluta sig med
ett mindre timantal öfningsämnen sådana som sång, slöjd o. s. v.

Jag har föreslagit matematiken och historien såsom skol-
undervisningens kropp och själ och jag har om båda fattat mig
mycket kort, i det att jag uppriktigt erkänner min okunnighet
inom det förra området och därför med nöje öfverlemnar åt en
fackman utförandet af min nu utkastade konturritning, i fall
någon skulle finna det löna mödan. Hvad historien beträffar,
för hvilken »Askepot» i skolundervisningen jag alltid varit litet
svag, vill jag med afseende på henne tillämpa de träffande ord
som »Uffe» yttrar i sin uppsats »Lugn inom undervisningen»
(Verdandi 1884 första häft. p. 9):

»Vi hafva sökt visa, att den episka diktens åskådning af men-
niskan och sinneverlden alltjämt bär prägeln af just den objektivi-
tet, som bör vara herskande vid barnaundervisningen. Låtom
oss slutligen tillägga att ett epos ej är en dikt i den mening,
att den skulle vara en medvetet frambragt skapelse af fantasien,
utan att dess innehåll ursprungligen meddelades sin publik så-
som en art af vetande. Det uppkom ju på det kulturstadium,
då poesien, religionen, filosofien och naturvetenskapen ännu icke
hade gjort upp sitt arfskifte, utan tillsamman och i systerlig
64

DEN SKOLA, »SOM SKALL KOMMA».

endrägt beherskade den grönskande jorden. Det utgjorde i
sjelfva verket en »rerum humanarum et divinarum scientia~», och
dess innehåll tillfredsstälde åhörarnes vetgirighet lika mycket
som deras fantasi.»	.

»Är det nu icke skäl att unna äfven barnen en tid af
oskuldsfullt umgänge med epikens harmoniska verld, innan man,
säsom ett första tecken till nutidens andliga splittring, delar
upp deras schema i historie-, poesi-, geografi-, katekes- och na-
turkunnighetstimmar? — Den episka dikten var den grundval,
på hvilken grekerna sedermera byggde upp sin religion, sin
filosofi, sin dramatik och sin naturvetenskap; hvarför skulle den
icke också för barnet kunna vara en sådan grund?»

Från denna utgångspunkt, det vill säga sagans, må historien
sedan från fäderneslandets historia och geografi, klass för klass,
vidga sig från land till land och i de sista klasserna sluta med
blotta konturteckningar af de länders historia, som för den all-
männa europeiska bildningen äro mindre viktiga.

Vi ha sparat den »brännande» språkfrågan till sist, och då
jag nu vill försöka att besvara denna, så är det den oförgätlige
Geijers ord, som inge mig mod att fortgå på den bana, som han
med sitt divinatoriska snille var den förste i vårt land att beträda.
Han har nämligen ej blott i sitt Litteraturblad för år 1838 sagt,
»att den klassiska lärdomen får maka åt sig», utan äfven i den
följande årgången: »jag tillägger, såsom uttryck af min egen
fasta öfvertygelse, att vid den höjd, hvartill den rationella språk-
läran nu hunnit, en för ungdomen grundligt lildande språk-
undervisning kan gifvas i och genom hvilket bildadt språk som
hälstv. Detta har han sagt för snart femtia år sedan. Hvad
skulle han inte då säga nu, sedan språkforskningen vidgat sina
gränser så oerhördt som i våra dagar? Skulle det vara allt för
vågadt att påstå, att han med sitt svenska lynne och varma
hjerta för vår forntid skulle ha blifvit min bundsförvandt, då
jag som skolans hufvudspråk och börjande språk i stället för den
gamla skolans latin nu föreslår fornisländskan?

Låtom oss nu för pedagogiskt ändamål jämföra de båda språ-
ken från alla de synpunkter, ur hvilka latinets företräde framför
alla andra språk ansetts och af många ännu anses för aldelesgifvet.

Vi finna då att fornisländskan är 1) likasom latinet ett dödt
språk, hvars litteratur, lika som den latinska (och för resten alla
andra literaturer), följt den vanliga gången af en blott i frag-
ment bibehållen urlitteratur, en klassisk höjdpunkt och ett
småningom tilltagande förfall. 2) Isländskan har en lika stor
DEN SKOLA, »SOM SKALL KOMMA».

65

formrikedom, ja i vissa fall större, om ock i andra mindre, än
latinet, utan att man därför behöfver tvinga in dem i den la-
tinska gramatikans former på samma sätt som för femtio år
sedan svenskan och ännu i dag tyskan i för skolbruk afsedda,
fortfarande begagnade läroböcker. 3) Isländskan kan visa lika
många anomalier och undantag från abstrakta gramatikaliska
regler både i formlära och syntax, då det liksom vid latinun-
dervisningen i skolan aldrig kan komma i fråga att framställa
formernas historiska utveckling. 4) Har isländskan i sin sago-
litteratur att bjuda på taflor af lika »sedligt stärkande beskaf-
fenhet», som någon latinsk historieskrifvare, samt ett vida na-
turligare och sundare uttryckssätt, än de svarfvade fraserna i
t. ex. Livii diktade tal.

Därtill kommer som det vigtigaste (och åldeles oberoende
af den gramatikaliskt-pedagogiska beskaffenheten af språlcet) den
isländska litteraturens fosterländska betydelse för oss skandinaver
samt i sammanhang därmed dess originalitet, en originalitet, som
är vida större än den latinska, från Grekland hämtade, men
på vägen öfver hafvet betydligt utvattnade bildning, som det
gamla Rom hade att bjuda på. Också ville dansken N. M.
Pedersen redan i detta århundrades början, att språkstudiet
skulle i skolan grundläggas med fornisländskan och icke med
latinet, genom hvilket gossen, enligt hans tanke, med ens flyt-
tades likasom till en främmande, obekant nejd, där han förgäf-
ves skulle söka rätt på vägen, om inte läraren toge honom i
hand och ledde honom. Därför borde man se till att mellan
modersmålet och latinet få ett annat gammalt språk, som bil-
dade en bro mellan båda. Men om fornisländskan skulle
komma att bilda en sådan bro eller snarare, såsom jag tänkt
mig saken, rent af intaga latinets plats, fordras det vid sidan
däraf äfven ett annat, som då i skolan snart nog borde följa
på det förra. Ty då fornisländskan är ett germanskt språk,
fordrar det som en motsats däremot äfven ett romanskt, för att
språkbildningen måtte bli fullständig, då det ju är dessa båda
språkgrenar, som tillsammans beherska samtidens civilisation.
Och vid valet bland de romanska språken torde väl ingen tve-
kan uppstå om att tillerkänna företrädet åt franskan som den
förnämsta pretendenten till följd af den historiska ställning, som
detta språk intagit i Europa allt sedan Frankrike var Europas
främsta stormakt så i politiskt som litterärt afseende. När det
blef fråga om utarbetningen af 1856 års skollag, lär också
den svenska konung, som under då pågående orientaliska krig

Verdandi. 1887.	5
‘ 66	DEN SKOLA, »SOM SKALL KOMMA».

afslöt förbundet med vestmakterna, hafva med öppet sinne för
sina franska anor uttryckligen yrkat, att skolans hufvudspråk
skulle bli franskan. Detta språks framstående plats på skol-
schemat blir därför, åtminstone tills vidare, nödvändigt i deu
mån latinet förlorar af den dominerande ställning, som det ännu
bibehåller i skolan.

Strax efter utfärdandet af 1856 års skollag, där franskan,
som bekant är, intog ofvan nämda ställning, fann jag mig också
föranlåten att i en då utkommande tidning taga franskans
parti mot dess vedersakare i en liten artikel om det franska
språket som bildningsmedel. Det torde ej vara olämpligt att
anföra de ord, jag i denna artikel yttrat.

Språk ha i alla tider, hette det där, ansetts såsom ett af de
vigtigaste och ändamålsenligaste bildningsmedel, åt hvilka man ännu
i våra dagar anslagit mera än hälften af den tid, som är bestämd
för ungdomens offentliga undervisning. Att detta bildningsmedel i
skolan förnämligast måste afse att reda och stärka tankekraften
genom insigt i all tankes allmänna byggnad, torde vara en sats,
som erkännes af de klassiska språkens både beundrare och veder-
sakare. Denna allvarliga språkbildning, som behandlar språket icke
blott såsom ett uttrycksmedel, utan äfven såsom en tanketukt, har
doek hittills varit inskränkt till de klassiska språken och företrä-
desvis latinet; de moderna språken hafva fått följa med på köpet,
ej såsom tankebildande i och för sig sjelfva, utan derföre att de
varit oumbärliga såsom tolkar i det allmänna lifvet, såsom ett slags
»Lohndiener» på resorna i vetenskapens eller skönlitteraturens främ-
mande länder. Latinet har, för att så säga, hittills varit rector
scholae, och om det blir uppfördt på emeriti-stat, sä är det ange-
läget för språkbildningens målsmän att utse en efterträdare, som
med lika mycken skärpa och stränghet handhafver den ferla, som
som skall upptukta omogna och ostyriga tankpiltar till mogen klar-
het och reda. Att det måste vara ett språk och icke flera, som
dertill förnämligast användes, och att detta språk äfven måste vara
det första som läses, torde äfven vara något som vi få antaga så-
som nödvändigt, så vida icke språkstudiet skall förlora sin enhet
och derigenom äfven en stor del af sin betydelse såsom ordnande
och redande bildningsmedel. Det är blott tvänne kandidater, näm-
ligen franskan och tyskan, som kunna framkomma med några allvar-
sammare anspråk pä att här vid lag komma i åtanke, och då nu
den nya skollagen redan gifvit utslaget till förmån för det först-
nämnda, så återstår att betrakta, på hvad grunder franskan kan

I
DEN SKOLA, »SOM SKALL KOMMA».

67

rättfärdiga ett dylikt företräde framför tyskan. Såsom en dotter
till latinet har franskan visserligen åtskilliga legitimistiska anspråk,
men som vi frukta, att dessa i våra tider icke skola komma att
gälla mycket, så vilja vi lemna dem ä sido och endast hålla oss
till dem, som stöda sig på förtjenster.

Ett af franskans väsendtligaste företräden framför tyskan, ehuru
ett blott negatift, är just dess olikhet med svenskan, så väl i af-
seende på ordrötter som konstruktionssätt och ordföljd, ty den ännu
ouppöfvade tankéförmågan fattar begreppen bäst genom motsatser.
Det är ganska säkert, att en gosse mycket lättare lär sig att be-
gripa, hvad ett substantivum är, om man låter honom jemföra ett
substantivum med ett adjectivum, än om man ger honom tio sub-
stantiver att öfva sin abstraktions-förmåga på. Sammalunda håller
han äfven lättare fast begreppen, om han får lära känna dem ge-
nom ord af en alldeles främmande språkstam. Om han får veta,
att fader heter på tyska »Vater», så tycker han sig dermed icke
hafva fått veta något nytt, och icke en gång minnet har derpå
erhållit någon öfning; men om han får veta, att det heter »pére»
på franska, så har dock hans uppmärksamhet blifvit fästad på något
nytt, något ovanligt, låt också vara, att det till en början är någon-
ting så torftigt som ett ljud. Detta ljud kan dock leda honom till
den slutsatsen, att det finnes folk, som tala ett annat språk än en
rådbråkad svenska. För hvarje steg han tager inom den franska
grammatiken vinner denna olikhet i omfång och djup. Vårt mo-
dersmål undgår äfven då faran att genom den närbeslägtade tyskan
få ordens klara ursprungliga betydelser vrängda och förderfvade
samt sitt sammanhang och sin ordföljd bortskämda af långsläpande
och osvenska satsbyggnader. Vi kunna slippa att se sådana ord
som betingad i betydelse af »vilkorlig», inlyser i stället för: »det
är tydligt» eller förmälte sig i stället för »understöd sig», andra
exempel att förtiga, hvarpå våra dagars öfversättnings-litteratur är
öfverflödigt rik. Då sådant kan hända personer, som anses hafva
fullbordat sin skolgång, så är det ändå mera förlåtligt, om ny-
börjaren skulle af ljudlikheten förledas till enahanda slapphet, isyn-
nerhet om bruket af mellanradig öfversättning till ledning för hans
minne äfven ger honom en dylik fingervisning. Ändå farligare och
svårare att motarbeta är den tyska ordföljden, emedan det fordras
ett mera uppöfvadt språksinne och öra, för att i detta afseende
bibehålla modersmålet i sin renhet. Det är äfven bättre, att gossen
från början lär sig att tvinga sina talverktyg till mjuka och korta
ljud än till grofva och släpande, hvilkas hårdhet det sedan är så
mycket svårare att bekämpa och ombilda.
68

DEN SKOLA, »SOM SKALL KOMMA».

Det förnämsta skälet till franskans företräde ligger dock uti
dess klarhet och bestämdhet i förhällande till tyskan. Visserligen
har man ofta hört tyskans kasusformer åberopas säsom ett skäl,
hvarföre tyskan skulle vara mera lämplig till att bibringa de första
grammatikaliska begreppen. Men lätom oss se, huru härmed för-
håller sig. Hälla vi oss till substantiverna, sä har tyskan, för att
utmärka deras olika ställningar, icke mera än på sin höjd tvenne
ändelser i singularis och ej mera än en i pluralis, plurälisändelsen
oberäknad, som äfven franskan har att framvisa. Dessa ändelser
äro dock icke i alla deklinationer lika för samma kasus och kunna
derföre i anseende till sin vexling lika mycket anses försvära som
underlätta uppfattningen af det enkla kasusbegreppet. Hålla vi oss
åter till artikeln, så har tyskan visserligen trenne olika ändelser,
men då har franskan äfven i den sammandragna maskulina formen
tvenne, och tyskan således blott ackusativen mera än franskan.
Denna brist ersättes fullkomligt i franskan genom franskans stränga
ordställning, som aldrig kan förleda till misstag i afseende pä sub-
jekt och objekt. Franskan har dessutom redan i början af gramma-
tikan ett begrepp, för hvilket både svenskan och tyskan helt och
hållet sakna uttrycksform, nämligen det partitiva, en ganska tanke-
skärpande form, hvars svärfattlighet man stundom hört åberopas
säsom ett skäl emot franskan. Denna svårighet är dock alldeles
icke större, utan tvärtom mindre än de flesta, som möta lärjungen
i hvilken vid den första undervisningen begagnad satslära som helst.
Hvad åter nyckerna i språket beträffar, så är det något, som ny-
börjaren alls icke behöfver befatta sig med. Tyskans adjektiver
erbjuda visserligen en rikedom pä former, som franskans sakna, men
man kan här göra samma anmärkning, som vid substantiverna, näm-
ligen att deras olikhet för en och samma kasus och stundom likhet
i afseende på olika kasus snarare försvära än lätta den enkla kasus-
läran. Pronominernas kasusändelser i tyskan ersättas i franskan
genom de bäda olika formerna för hvart och ett pronomen säsom
förenadt och sjelfständigt, något som blott de possessiva pronomina
bestå sig i tyskan. Komma vi till verbalformerna, så har franskan
en rikedom och en bestämdhet i deras användning, som vi blott
behöfva nämna, för att genast visa franskans företräde. I detta
afseende finnes intet modernt språk, som dermed kan jämföras, och
det är till en stor del deruti som franskans klarhet består. Vi
behöfva här blott i förbigående erinra om franskans noggranna an-
vändande af futur och conditionnel, om hennes alltid fint iakttagna
skilnad mellan imparfait och défini samt dess rikt utbildade sub-
jonctif-lära, hvilket allt svenskan, så väl som tyskan, saknar, och
DEN SKOLA, »SOM SKALL KOMMA».

69

hvilket är ett arf frän romarbildningen. Noggrannheten i tempus-
följden gör det också omöjligt att öfversätta en mening från svenska
till franska, utan att först noga hafva gjort sig reda för de olika
satsernas tidsförhållande till hvarandra. Tyskans och svenskans
obestämdhet och likhet med hvarandra göra ofta en dylik efter-
tanke onödig vid en öfversättning från det senare språket till det
förra. I afseende på de nekande orden och deras användning har
äfven franskan en mängd fina skiftningar, som icke hafva någon
motsvarighet hvarken i svenskan eller tyskan. Franskan går äfven
så längt i sin noggrannhet att alltid nära förena de ord, som syn-
taktiskt höra tillsammans, att det blir nästan alltid en omening,
om man någon gång försöker att ord för ord öfversätta en mening
från svenska på franska, hvilket deremot rätt väl går för sig på
tyska. Franskans obenägenhet att använda abstrakta uttryck, då
motsvarande eller mera passande konkreta finnas, bidrager äfven till
att åt franskans meningar gifva detta åskådliga lif, som utgör stilens
förnämsta prydnad. Vi behöfva icke anföra något exempel på
tyskans benägenhet för abstraktioner i detta afseende, en benägen-
het, som blifvit allt mer och mer utbildad genom språkets hufvud-
sakliga användning vid abstrakta undersökningar. Vi kunna hafva
nog af de försök, som då och då blifvit gjorda, att äfven i vårt
språk uppdraga sådana grammatikaliska bastarder som »varat», »blifvat»,
»skinat» o. s. v. En annan källa till både klarhet och eftertanke
har franskan i sin, i förhållande till tyskan, stora rikedom på syno-
nymer, öfver hvilkas användning fransmännen sedan lång tid till-
baka hafva många arbeten; en art af språkutbildning, hvari tyskarne
stå vida efter i afseende på sitt modersmål. Deras rätta använd-
ning meddelar ynglingen icke endast insigt uti de franska ordens
ursprungliga och rätta betydelse, utan äfven uti omfånget af de
svenska ord, som svara deremot. Då han lär sig att öfversätta:
»gif eder» i krigisk betydelse med »rendez-vous» och icke: »donnez
vous», eller: »jag vill följa med er» med »je veux vous accom-
pagner» och icke: »je veux vous suivre», så har han äfven på ett
åskådligt sätt vunnit insigt uti gränsskilnaden mellan dessa olika
begrepp. Om också franskans stränga fordran på klara och bestämda,
man kan till och med säga stereotyperade uttryck stundom gör det
mindre lämpligt för poetiska bilder, så är detta, åtminstone i af-
seende på skolundervisningen, snarare att betrakta såsom en för-
del, än som motsatsen, isynnerhet då hvad som brister rikeligen
ersättes af de efterträdande språken, engelskan och tyskan. Denna
klarhet och bestämdhet gör franskan så mycket lämpligare för prosan,
70

DEN SKOLA, »SOM SKALL KOMMA».

och prosan är dock den kärna, kring hvilken skolans bildande ele-
menter böra sätta sig.

Hafva vi lyckats att öfvertyga om franskans lämplighet såsom
skolspråk i grammatikaliskt afseende, så kommer beskaffenheten af
dess litteratur i fråga blott i andra rummet, isynnerhet då den icke
blir den i skolan uteslutande herskande. Vi erkänna oss gerna
höra till dem, som medgifva den franska poetiska litteraturens under-
lägsenhet under isynnerhet den engelska, men äfven i många af-
seenden under den tyska och vilja här blott möta de inkast, som
kunna göras emot beskaffenheten af den franska litteraturen i all-
mänhet. De förnämsta hemtas af de vådor, som den nyare franska
litteraturens riktning i sedligt afseende med rätta anses innebära.
Men man betänker då icke, att denna aldrig kan komma inom skolan,
och att den nyckel till densamma, som genom en vidsträcktare känne-
dom af franska språket sättes i ynglingens händer, redan förut be-
finnes i den stora allmänhetens, tjenstvilligast eftergjord af föga
nogräknade öfversättare och förläggare. Denna våda möter således
redan på modersmålet, en våda som ingalunda utestänges af något
andeligt tullsystem. 1 praktisk nytta tro vi, att franskan är full-
god med, om ej öfverlägsen tyskan, och det lilla, som i båda språ-
ken läses i skolans första klasser, är i detta afseende af så ringa
vigt, att det näppeligen kan komma med i beräkningen. Om vi
också medgifva, att våra handelsförbindelser med Tyskland göra
det för många mera nödvändigt att känna tyskan än franskan, så
tro vi dock, att äfven det, som en yngling efter tvenne å trenne
års studium af tyskan i våra skolor har inhemtat, skall lända ho-
nom till föga gagn i detta afseende; ty icke lär väl den, som efter
dessa års förlopp lemnar skolan, kunna komma att användas till
utrikes brefvexling. Skolan är dessutom icke heller ensamt till för
kontoristämnen. Uppskjutandet af tyskan gör således i detta af-
seende ingenting, så mycket mindre som tyskans lätthet för oss
svenskar gör hennes inhemtande möjligt på hälften af den tid, som
erfordras för franskans. Denna franskans svårighet är ett skäl till
att derpå använda den mesta och således äfven den första skoltiden;
ty om man har ett stort och svårt arbete för sig, så bör man icke
(förutsatt, att det icke öfverstiger krafter och fattningsförmåga)
skjuta upp dermed, det blir derigenom bara svårare. Och såsom
vi ofvan hafva sagt: skall det blifva allvar med den moderna språk-
bildningen, så måste ett språk blifva hufvudspråk och den grammati-
kaliska undervisningen deruti bilda grundvalen för de öfriga. Fran-
skan är dertill det lämpligaste såsom till börden tillhörande de
klassiska, till sin utveckling de moderna språken. Det tyckes der-
DEN SKOLA, »SOM SKALL KOMMA».	71

före genom hela sin ställning i historien vara kalladt till att ut-
göra mellanlänken mellan den ensidigt klassiska och den modernt
sjelfständiga bildningen.

Om franskan i 1856 års skollag yttrar sig deremot reak-
tions-komitén helt föraktligt med dessa ord: »Försöket blef kort,
men torde hafva varit tillräckligt för att ådagalägga vansklig-
heterna vid detta språks användning för det i fråga varande
ändamålet.» Några skäl anser reaktions-komitén det öfverflödigt
att anföra, så tvärsäker är den på sin sak. Men detta oaktadt har
nitet för franskan på de senare åren allt mer tilltagit. Så har
t. ex. en insigtsfull lektor och fackman år 1883 om franskan
yttrat sig på följande sätt:

»Klarhet och noggrannhet i återgifvandet af alla den mänskliga
tankens skiftningar, se där de utmärkande dragen hos det franska språ-
ket. En oklar eller tvetydig språkvändning och ett sväfvande eller
omotsvarigt uttryck räknas i franskan säsom språkfel, hvarken mer
eller mindre; allt slarf och all vårdslöshet i stil äro här bannlysta.
Ensamt för sin klara, öfverskådliga stil förtjenade franska språket
att bättre omhuldas af vår skollagstiftning än hvad pä senare ti-
den skett. Det skulle, om det studerades mera, kunna tjena såsom
dam och botemedel mot det förfall och förderf, som äro på god
väg att bryta in öfver värt vackra svenska språk, förnämligast ge-
nom dåliga öfversättningar af den utländska novell- och romanlittera-
turen, samt äfven genom åtskilliga andra dagens litterära alster.
Samma hälsosamma inflytande, som vi här hafva sagt det franska
språket kunna utöfva pä det svenska, påstår en tysk Schuldirector
dr Weck samma franska språk kunna utöfva pä det tyska. Som
förhållandena äro likartade, så tilläta vi oss att anföra hans egna
ord. Han yttrar: »Det är fullkomligt riktigt, att den stilistiska
behandlingen af modersmålet hos våra bildade klasser lemnar lika
mycket öfrigt att önska, som uttalet (hvarom han förut yttrat sig).
Det är ej utan blygsel man frän den mönstergilla form, hvilken vära
grannar (fransmännen) i sina fackverk, i sina tidskrifter och tid-
ningar, ja, i sina mest förtroliga och anspråkslösa bref pläga nyttja,
vänder sig till de språkliga prestationer, med hvilka vi i motsva-
rande fall hafva för sed att glänsa. Men där är också franskan
just pä sin plats, för att utföra »reningsverket». (Se Verhandlun-
gen der Directoren-Versammlungen in den Provinzen des Königreichs
Preussen seit dem Jahre 1879. B. III, pag. 98.) Vi framhålla
ännu en förträfflig egenskap hos franskan, nämligen dess stränga lag-
72

DEN SKOLA, »SOM SKALL KOMMA».

bundenhet. Häruti står hon vida öfver de andra moderna språken
och går till och med upp emot de gamla. Till stöd för denna vår
utsago åberopa vi åter samme director dr Weck, hvilken visst ej kan
anses vara partisk för franskan. Denne säger: »Nybörjaren behöf-
ver framför allt en lag. Och i det franska språket möter honom
en sådan lag, så klar och genomskinlig, så anderik och så fylligt
utvecklad, som man eljest blott finner den i något af de klassiska
språken.» (Se nämnda Verhandlungen III. B, pag. 102.) Att
franska språket sålunda är ett dugande medel att väcka och upp-
öfva de mänskliga förmögenheterna, att tvinga till klart och följd-
riktigt tänkande, kort sagdt, att det är ett utmärkt formelt bild-
ningsmedel och såsom sådant öfverlägset åtminstone de andra moderna
språken, torde vara klart för hvar och en, som eger något förstånd
i skolsaker.

Franska språkets praktiska nytta förtjenar icke mindre upp-
märksamhet. Så är det ju i vår tid den bildade verldens interna-
tionella språk. Diplomatien känner knapt något annat. Vid den
stora politiska konferens, som för några år sedan hölls i Berlin
under, furst Bismarcks presidium, fördes alla förhandlingar på fran-
ska. Vid Upsala universitets jubelfest 1877, arkeologiska och pe-
nitentiärkongresserna i Stockholm samt geografiska kongressen i Ve-
nedig 1881 var franskan det uteslutande eller nästan undantagslöst
begagnade språket. Idkarne af de s. k. exakta vetenskaperna be-
tjena sig företrädesvis af franskan. Vi behöfva som bevis härför
blott åberopa Upsala Vetenskaps Societets Acta och de nyligen bör-
jade Acta Mathematica. Den svenske författare, som utgifver sitt
arbete på tyska, utsätter sig för att ej blifva läst hvarken af en-
gelsmän eller fransmän, italienare och spaniorer; och den, som offent-
liggör sitt på engelska, att ej blifva läst af de romanska folken. Vi
tillåta oss anföra ett yttrande ur Upsala matematiskt-naturvetenskapliga
sektions utlåtande med anledning af nåd. skrifvelsen den 17 Juni
1881 angående revision af vissa examensstadgar vid universitetet.
Deri heter det (sid. 16): »I de matematiska vetenskaperna äro,
såsom allmänt erkännes, fransmännen i formelt afseende de mön-
stergillaste: en Lavoisier, en Cauchy, en Poinsot, en Arago äro
hittills oöfverträffade i uttryckens enkelhet, skärpa och precision,
på samma gång som i stilens elegans. För det vetenskapliga stu-
diet af dessa ämnen är derför franskan (äfvensom tyskan och en-
gelskan) ojemförligt vigtigare än latinet.» Vi kunna ej afhålla oss
från att, i sammanhang härmed, anföra det omdöme om franskan,
som finnes uttaladt i slutorden af professor Th. Hagbergs reserva-
tion mot den humanistiska sektionens yttrande i samma fråga. Ty
DEN SKOLA, »SOM SKALL KOMMAD.

73

ingen kan anses mera kompetent att fälla ett sådant omdöme än prof.
Hagberg. Dessa slutord lyda sålunda: »Jag sluter mig derför i
hufvudsak till det af filosofiska fakultetens matematiskt-naturveten-
skapliga sektion afgifna utlåtandet i examensfrågan, blott med den
inskränkning, att om det latinska skrifprofvet skulle komma att ut-
bytas mot ett skrifprof i nyare språk, detia språk måtte blifva
franska, såsom varande i formelt hänseende det mest utbildade af
de ny-europeiska kulturspråken.» På tal om franskans praktiska
nytta kunna vi ej lemna oanmärkt den lifliga affärsförbindelse, hvari
Sverige nu för tiden står med Frankrike. För alla, som uppehålla
denna samfärdsel, om den skall kunna med rätt fördel drifvas. är
tydligen franskan oundgänglig.»

Om jag nu, som det kan synas af den ledande tanken i
den skola »som skall komma», i ett och annat kan ha ändrat
äsigter sedan år 1856, bibehåller jag dock min öfvertygelse om
franskans betydelse och vigt som skolspråk för det närvarande.
Detta hindrar dock icke, att jag i en framtid, i fall omstän-
digheterna så skulle foga,* icke skall ha något emot att, trots
dess germanska grund, jämte fornisländskan upptaga engelskan
som det andra hufvudspråket i skolan, i anseende till detta
språks rika romanska beståndsdelar, klarhet och praktiska nytta.

Slutligen har den sista skolkomitén af år 1884 förnäm-
ligast på Madvigs auktoritet ånyo dragit i härnad mot den van-
liga åsigten om latinet och dessutom förordat de moderna språ-
ken. Ibland dessa har komitén vidare yttrat om franskan, »att
detta språk genom sin rika verbalflexion i hög grad besitter
förmågan att gifva åskådlighet åt tankens skiftningar, ett studie-
materiel, som fullt torde gå upp mot det, hvilket latinet på
det i fråga varande området kan erbjuda, allt under förutsätt-
ning att lärjungen, då han nått den vederbörliga åldern, inne-
har de nödiga förkunskaperna». Komitén är därför öfvertygad
om, att »studiet af franskan snart skall visa sig för realisternas
allmänna bildning medföra lika goda resultat, som latinstudiet
åstadkommit på den klassiska linien». .

Om den nu så kallade reallinien, som läsaren kanske re-
dan anat, af mig anses säsom framtidens hufvudlinie, så följer
äfven däraf, att franskan och icke tyskan bör göras till skolans
hufvudspråk bredvid fornisländskan. Tyskans yttre ordlikhet

* Jämför »En blick på de främmande lefvande språkens öden i vårt
fädernesland», Verdandi 1886, Andra häftet.
74	DEN SKOLA, »SOM SKALL KOMMA».

med svenskan kan dessutom hos gossarne ofta föranleda »oklara
föreställningar», som måste bli ändå mera förvirrade, om man
därmed äfven sammanställer dess långsläpiga periodbyggnad,
livarigenom ofta

»Meningens början man glömt, innan man hinner dess slut».

Därtill kommer slutligen den ofta berörda och äfven af komitén
anmärkta invändningen mot tyskan som skolspråk, att det lätt
kan »föranleda till sammanblandningar af båda språken, till
införande af tyska ordvändningar och konstruktioner i moders-
målet», i synnerhet vid den tidiga ålder, då kunskapen i moders-
målet ännu knapt hunnit grundläggas, än mindre stadga sig.
Det gäller därför mer om tyskan, än franskan, skaldens maning
till det »Svenska språket»; •

»Spegla ditt anlet i sjön och fritt från de manliga dragen

Tvätta det främmande smink, kanske det snart är för sent.»*

Och så har jag oförbehållsamt uttalat mitt kätteri att icke
vilja erkänna och bekänna den gamla skolans hufvuddogm om de
klassiska språkens allena saliggörande verkan. Jag har därför
äfven beredt mig på att med lugn bära den bannlysning, som
däraf kan blifva en följd. Utan alla anspråk på att uppträda
som någon fruktansvärd reformator, torde det dock tillåtas mig
att, till min ursäkt åtminstone, anföra Luthers manliga ord:

»Hier stehe ich und kann nicht anders».

För att åskådliggöra, huru mina här uttalade pedagogiska
funderingar skulle ta sig ut i verkligheten, och för att på samma
gång lösa in mitt löfte till »Skolvän», bifogar jag här ett full-
ständigt utfördt schema. För att rätt förstå det, behagade V:s
läsare erinra sig 1) att nuvarande skolas första klass af mig
är borttagen från elementar-läroverket och förlagd till folkskolan,
2) att i sammanhang dermed inträdesåldern vid elementar-läro-
verket är bestämd till fylda 10 år och att det i regeln är be-
räknadt ett år på hvarje af skolans 8 klasser, då ynglingen
sålunda bör bli student vid 18 års ålder, ja till och med vid
16, då framstående begafvade ynglingar kunde efter sträng
pröfning få »hoppa öfver» två år.

* Ordlikheten mellan isländskan och svenskan medför aldrig samma
fara som ordlikheten mellan svenskan och tyskan, aldenstund isländskan
är våra fäders språk och står i samma förhållande, till svenskan som
latinet till de romanska språken.
DEN SKOLA, »SOM SKALL KOMMA».

c
E
O
C
0
0)

O

N

0)

Summa veckotimmar					' oc	10	s	JC	c o	CO	co r	co	00 co	o	00	F	to	Q  o	8  C
ort	o  = O	83 2  - o  - t	o C C	c	1			o	i	CO			i		1				43
B	= °% = o	:O .— 91 02  60 c S C	o  C  C3 Le				i	o	i	CO			1						ce . .60 c
	s —  -> O  S 8	88  ‘C C S T	c  & -o					o	x.	CO								1	— 8  E E
=	‘	8 c Q	o 0 C3	10				o	i	co			1						or
Summa veckotimmar					oc	10 r	c C1	o C		co co	co	—4  co	0 co	o	00	cc	co  TA	c “H G1	
			2	c	o		CO	N		to		1	9	o.	-	o	co	oo	c
	o		o)  8 1		c		o1	-		t		i	co	cc	-	co	co	8	bC
			on CO C	to	o		co		1			t	co	c.	-	o	. co	co	•
	g  oes		o)  —	10	o	c1	CO			"H		10	co	c.	—	o	co	oo	s
	s		c 02 C3	-+	o	o1	CO	-		—	co			c.	-	o	o1	cd	
	E		o 02 c  —	c	o	c	CO	o.			co	1		o.	-	o	co	c	£
	2			©1	o.	-	-	1		-	co	1		o:	-	co	co	o	bo
			o  02  rt r		c:	-	-		1		CO	1		cc	—	o	co	co	8 o
• c  E					s c TC  C C o  c  s C.  2  d  M	.  o oas 8 2 o ‘o  o  —	to  c :cs 100  E  o  •	co ,M  00 c  E	s	a  =	ge  2		So o Q  P  6  .c  o  i	b C. c  c	ä  C  2  Q  C  o  a  6 c > ort  0	-  a	.8 s  Ad O O  6  E  D  •	8  8  5  02	rt  .bD  >  ort P

I ett följande häfte skall jag möjligen återkomma till skol-
schemat med anledning af en studieplan för universitetet, som afsåge
att förkorta vistelsen derstädes, så att studenten kunde komma ut i
lifvet vid 23 års ■ ålder. Den akademiska kursen afslutas vid ut-
ländska universitet vanligtvis vid 23 å 25 års ålder till och med
i — Preussen.	• Theodor Hagberg.
Några ord om den danska och svenska
folkhögskolan.

För ett par årtionden tillbaka, då de första svenska folk-
högskolorna upprättades, kunde man frän ett och annat häll
få höra det rådet, att vi lärare skulle taga oss i akt för att
taga danskarne till mönster. Vi borde framför allt vara prak-
tiske. De danska skolorna voro religiöst-poetiska anstalter, sade
man. De kunde möjligen passa för Danmark, men dugde ej
för det praktiska svenska folket. Man skulle ej utbilda svär-
miske drömmare! o. s. v. Det kan nu ej nekas, att de danska
folkhögskolorna pä den tiden sjelfva gåfvo någon anledning till
dessa omdömen. De lägo i opposition mot den gamla latin-
bildningen i Danmark, som, enligt Grundtvigs omdöme, synes
hafva varit fastvuxen i döda och stelnade former, och i denna
strid slogo de måhända öfver i en motsatt ytterlighet. Man
åsyftade nästan uteslutande »änds-vtekkelse» och lade ganska
ringa vigt vid kunskapsmeddelande. De svenskar och svenskor,
som då besökte Danmark, tyckas ej hafva haft ögon för det
jemna hvardagsarbetet, som verkade vid sidan af det fria före-
draget. De blefvo intagna af den hänförelse, som eldade lä-
rarne, och de blefvo märkligt nog ofta ännu mera tilltalade af
att finna skolan nästan utan böcker, undervisningsmateriel och
bestämd läsordning (en och annan lärare satte en slags heder
uti att ej hafva »timetabellen» uppfästad på skoldörren; »man
kunde ju ej pä förhand veta, hvad man kände sig kallad att
tala öfver»), och sägo i detta senare höjden af förträfflighet.
Men de beaktade ej tillräckligt, att det var en ny skolordning
som arbetade sig fram och var stadd i utveckling. När då
desse resenärer i tal och skrift framlade sina intryck, verkade
det i många fall endast misstroende hos de mera betänksamme,
och rådet till de svenska skolorna, att de skulle akta sig för
de danska nyheterna, blef allt allvarligare. Dä nu härtill kom,
att samma ton anslogs af en och annan af folkhögskolans egna
målsmän, som utan att ega personlig kännedom om de danska
NÅGRA ORD OM DEN DANSKA OCR SVENSKA FOLKHÖGSKOLAN. 77

skolorna dömde efter hörsagor, så kunde detta ej annat än
styrka allmänheten i den föreställningen, att det troligen ej
var så väl bestäldt med dessa skolor. Man började deremot
smått prisa de svenska folkhögskolorna, och följden häraf hade
ju lätt kunnat blifva den, att dessa stelnat till i ganska svaga
och outvecklade former. Och troligen har mången lärare af
allt detta låtit afhålla sig från personlig bekantskap med de
danska skolorna och sålunda gått miste om de bästa tillfällen
till nyttiga jemförelser.

Längre fram i tiden började en något skiftande föreställ-
ning om de danska folkhögskolorna göra sig gällande. Den
politiska striden i Danmark blef allt bittrare och det förnams,
att några enstaka skolman begagnat sin rätt som medborgare
att uttala sig offentligt i dagens frågor. Strax var mången
färdig med den öfvertygelsen, att de nämda skolorna voro högst
farliga agitationshärdar, och denna åsigt torde än i dag hysas
af ett ganska stort flertal på denna sidan Sundet. Då så är
förhållandet och då på senare tiden ett närmande egt rum
emellan de nordiska folkhögskolorna, torde det vara af vigt att
undersöka, huru det verkligen förhåller sig med politiserandet
inom folkhögskolorna. Och en dylik utredning synes vara så
mycket mera maktpåliggande, som äfven inom svenska lands-
ting röster höjts mot folkhögskolan. »Man kunde se hvad
godt (!) folkhögskoleväsendet verkat i Danmark, der just folk-
högskoleeleverna mest deltogo i de politiska striderna.» Gent-
emot detta påstående af en ärad landstingsman skulle jag först
vilja framhålla det faktum, att af de sju f. d. folkhögskole-
elever, som för närvarande äro medlemmar af danska riksdagen,
har endast en gjort sig så bemärkt, att hans namn är mera be-
kant på denna sidan Sundet, nämligen en viss statsrevisor. Denne
man är visserligen en mycket utpreglad politiker och en af
högerns förkämpar. Men det torde dock ej vara fullt rättvist
att kasta skulden härför på folkhögskolan, ty det märkliga för-
hållandet eger härvid rum, att denne riksdagsman fick sin ut-
bildning på en skola, hvars föreståndare vid den tiden hyllade
ganska liberala äsigter och räknades bland venstermännen.
Det medgifves nu gerna, att detta är ett enstaka fall och be-
visar föga. Jag skulle med större skäl kunna hänvisa till för-
handlingarne vid det nordiska folkhögskolläraremötet i Testrup
för ett par år sedan, der de mera framstående danske skol-
männen med styrka framhöllo, att de visserligen ej ville från-
kännas den hvarje medborgare tillkommande rätten att få yttra
78	NÅGRA ORD OM DEN DANSKA

sig offentligen i politiska frågor, men att de under inga vilkor
ville föra dagspolitiken in i skolan, der den endast skulle verka
högst menligt på skolarbetet. Deras uppgift var en helt annan
än att skapa politiserande ynglingar. Men dessa bevis skall
kanske mången ej finna nog öfvertygande. — Det. må då till-
låtas att hänvisa till ett utlåtande af en person, som bör kunna
anses fullt opartisk och fullt pålitlig, nämligen den af danska
regeringen utnämde inspektören för alla danska folkhögskolor
D:r M. Steenstrup, som nyligen funnit sig föranlåten att taga
till orda med anledning af en serie hätska utfall i ett par
danska tidningar mot den danska folkhögskolan. För ända-
målet utgaf han en broschyr, i hvilken han utförligt och kraf-
tigt bemött anklagelserna.* Till motto har han orden: »Man
skal tage parti for sandheden». Det spörjsmål han upptager
till besvarande är detta: Är undervisningen i de danska folk-
högskolorna ofruktbar och ledande till högmod, och äro skolorna
härdar för politisk agitation? Med talrika fakta visar han,

l:o att undervisningen numera är så ordnad och bedrifven,
att verkligt goda realkunskaper der meddelas;

2:o »att undervisningen i det hela taget har verkat upp-
lifvande, befruktande och bildande på elevernas sinne», »att
det isynnerhet är genom de muntliga föredragen (i förening
med sången) som elevernas sinne för allt det ädla, sköna och
goda i lifvet, således också för kärlek till fädernesland och mo-
dersmål, väckes och styrkes»; »att eleverna fått stort intresse för
den kristna kyrkans historia» o. s. v., o. s. v.;

3:o att talet om den politiska propagandan ej är i öfver-
ensstämmelse med sanningen. Han yttrar t. ex. följande: »Det
är i det hela svårt för folkhögskolorna att göra folk till lags.
Man förebrår den stora allmänheten, att den icke känner grund-
lagen, och när så folkhögskolorna försöka att bota bristen, så
heter det strax att de drifva politik». — Till sist yttrar D:r
Steenstrup, »att han icke tror att det finnes anledning antaga,
att det sker någon politisk inverkan pä eleverna utom på ett
öfvermättan ringa antal skolor.** — Om åtskilliga föreståndare,
som äro venstermän, vet jag bestämdt, att de icke uppträda
politiskt utan lefva för sin skolgerning. Och till och med om
de i verkligheten äro, hvad de kalla sig, venstermän, så ogilla

* Anklagerne mod Hgjskolerne belyste ved Kjendsgjerninger.
Kbmn. 1886.

** Danmark har omkring 60 folkhögskolor.
OCH SVENSKA FOLKHÖGSKOLAN.

79

de i sitt stilla sinne all den »Udskeielse», som i de senare åren
har kommit fram under namn af »visnepolitik och folkethings-
parlamentarism». Fördomarne mot folkhögskolan betraktade
D:r St. som »en slags sjuklighet hos annars goda, rättskaffens
och högt bildade menniskor». »Män som i sin egen verksam-
het äro klart tänkande, ja till och med kritiskt anlagda, äro
fullständigt vilje- och värjelösa gentemot berättelser om hvad
som säges försiggå på den eller den folkhögskolan.»

Dessa omdömen skola säkerligen för mången vinna i be-
tydelse, då det tillägges, att D:r Steenstrup såsom regeringens
ombud i tio år noga följt de danska skolornas verksamhet samt
att han sjelf bekänner sig vara en »god högerman».

Detta må vara nog för att ådagalägga, att det myckna
talet. om politiserandet i dessa skolor är öfver hufvud taget
obefogadt och utan grund. Och om detta erkännes, så torde
äfven dermed bortfalla den misstro, som mången tyckes hysa
mot våra folkhögskolor, derföre att flera bland dem närmat
sig skolorna i Danmark.* Det är, som Steenstrup så träffande
säger, sannerligen ingenting lockande i visnepolitiken. Det är
ej denna som bildat föreningsbandet emellan de båda skolorna,
och den nuvarande danska politiken är ej af den art, att den
kan väcka intresse i svenska sinnen. Så vidt jag förstår be-
döma saken, beror närmandet derpå, att svenskarne blifvit till-
talade deraf att de funnit danskarnes skolarbete hafva verkat
mera fruktbringande på lifvet än man förut vågat tro. Detta
poetiskt-religiösa moment, som så mången svensk ringaktat, har
visat sig hafva uträttat stora ting. Det har ej alstrat ytliga
svärmare, utan tvärtom ett andligt vaket slägte, som visat sig
kunna taga kraftigt fast ute i lifvet, vare sig det gällt arbete
för eget eller för det allmännas bästa. Man behöfver ej länge
vara tillsammans med de män och qvinnor, som fått sin ut-
bildning i de danska folkhögskolorna, för att finna, att man
har för sig personer, som ej blott äro duglige och driftige i
sina yrken, utan äfven äro offervillige, när det gäller de and-
liga intressenas befrämjande. A andra sidan synas danskarna
hafva blifvit märkbart öfverraskade deraf, att svenska folkhög-
skolorna ej inskränka sig blott till meddelande af realkunskaper,

* Beröringen emellan de båda ländernas folkhögskolor har under
de senare åren varit ganska liflig. Danske lärare hafva hållit föredrag
i de svenska skolorna och svenské lärare i de danska. Äfven har ett
större antal skandinaviska folkhögskollärare sammanträdt till gemensam-
ma öfverläggningar först i Danmark (Testrup), sedan i Norge (Sagatun).
80	NÅGRA ORD OM DEN DANSKA

utan sträfva efter att väcka och upplysa de ungas sinnen. De
hafva sålunda funnit sig mera hemmastadda på svensk botten
än de vågat hoppas. I korthet kan man säga, att de båda
skolorna utgått från temligen olika ståndpunkter, men utveck-
lats i motsatt riktning och derigenom närmat sig hvarandra.
Den danska folkhögskolan har under årens lopp upptagit prak-
tiska ämnen, dock under fasthållande af den historiska under-
visningen som det vigtigaste elementet; Dessutom har man der
sökt bereda för eleverna tillfällen till praktisk utbildning genom
att skaffa dem anställningar som lärlingar i olika yrken och
derigenom främjat en för lifvet fruktbärande utveckling. I
Sverige har folkhögskolan från början i allmänhet lagt sig
vinn om att meddela mera elementära kunskaper,* livarigenom
den tillvunnit sig allmänhetens bevågenhet. Men efter hand
som lärarne hunnit till större mognad och lifserfarenhet har
detta skolans första mål ej tillfredsstält hvarken dem sjelfve,
ej heller lärjungarne, hvilka senare genom folkskolans storar-
tade utveckling under det sista årtiondet numera inträda i folk-
högskolan med betydligt större underbyggnad än förut var för-
hållandet. Folkhögskolans uppgift har derigenom blifvit i viss
mån en annan och högre. Dertill kommer, att de första kur-
sernas elever nu äro vuxne och myndige män och qvinnor, som
då och då vilja infinna sig i folkhögskolan, för mången ett
andra hem, att der få höra något som kan beröra och tillfreds-
ställa äldre personers hjertan och sinnen. De förra vilja värmas,
de senare upplysas. Om folkhögskolan nu förmår detta, så
blifver den en andlig medelpunkt för sin bygd och kan verka till
stor välsignelse. Denna väckelse till det goda måste vara folk-
högskolans högsta uppgift, men vid sidan deraf får man ej för-
summa att,, så vidt den korta undervisningstiden det medgifver,
meddela verkligt praktiska kunskaper, genom hvilkas inhem-
tande den unge mannen eller qvinnan kan blifva duglig i sitt
blifvande yrke.

Det har varit ett stort misstag och verkat till stor skada
för folkhögskolan, att mången af dess vänner, ja till och med
bland dess målsmän, fäst allt för stora förhoppningar vid den-
samma. Den skulle hafva en nästan vidunderlig förmåga att

* Det bör dock märkas, att de först upprättade folkhögskolorna hade
en ganska ideel riktning och sökte tillämpa det från Danmark gifna exem-
plet. Genom åtskilliga omständigheter ändrades dock detta förhållande,
och i början på 1870-talet torde folkhögskolornas ställning hafva varit
den ofvan antydda.
OCH SVENSKA FOLKHÖGSKOLAN.	81

omgestalta elevernas sinne. När man sä missräknat sig härpå,
har intresset för den samma svalnat och misstroendet trädt i
stället. Folkhögskolans frukter skola skönjas på den ställning
som de bättre bland eleverna komma att intaga, när de satt
eget bo och hunnit mogna till män. Om efter hand det upp-
står rundt i bygden den ena välskötta gården efter den andra
med betänksamme, allvarlige, för det allmänna nitiske och offer-
villige landtmän, och när det sålunda inträder en bättre ton
i umgängeslifvet, i samfundsandan och en verkligt kristlig upp-
fattning af förhållandet till nästan o. s. v., då kan folkhög-
skolläraren sägas hafva bygt godt på den grund, som blifvit
lagd af folkskolläraren och presten.

Med full rättvisa tror jag det kan sägas, att den svenska
folkhögskolan efter måttet af sina krafter stfäfvar mot detta mål.

L. Him.

Verdandi. 18 87.^

6
”Kristna skolor".

Ur ett bref om C. J. Franh.

— — — Det var dock varmhjertade ord af C. J. Frank
om de »hedniska skolorna». Jag har nyligen läst en liten
skrift af honom om farorna för vår ungdom. Sedan dess har
jag längtat efter att fä trycka hans hand. Beträffande nu
det der brefvet om »hedniska skolor», sä visst handteras vi
lärare der nägot hårdhändt. Men det tål en karl gerna vid.
Blott glöden fins i hjertat och hänförelsen talar, så må gerna
orden hugga till för häftigt ibland!

Eller medger Du icke, att det är att hugga till nästan
för hett att vilja i ett tag stryka hela religionsundervisningen
i våra skolor derför, att den långt ifrån alltid uppfyller sitt
högsta ändamål? Vi hafva talat om den saken förr. Du
står der i denna fråga på Franks sida, ehuru I ju icke, så
vidt jag vet,. i grunden befinnen eder på en gemensam åskåd-
nings botten. Du vill gerna utdöma skolans religionsunder-
visning principiell från den djupare, esoteriska kristendomens
ståndpunkt. Att jag innerst förstår Dig, det vet Du; men Du
vet också, att jag icke kan vara med om Din tillbakadragen-
het. Och ännu mindre kan jag — det säger sig sjelft — vara
med om det slags reträtt, som förordas af C. J. Frank. Låt
mig säga, hur jag tänker mig saken.

Våra skolors organisation sammanhänger ju på det när-
maste med karakteren och beskaffenheten af hela vår andliga
odling och utveckling. Att vår kultur är af kristendomens
ande påverkad och delvis formad, det är ett faktum, som hvar-
ken af den kristne eller ateisten kan bestridas. I detta fak-
tum ligger nu så väl vår styrka som vår svaghet. I rigtning
af en verklig kraftutveckling har vår fosterländska odling på-
verkats af kristendomen. Hvar hade vi nu stått utan kristen-
domens hjelp? Odlingens sakförare behöfva derför icke blygas
för att till en god del lefva på kristendomens arf. Men visst
är det å andra sidan svaghet, när vi i och med alla de bild-
ningselement, kristendomen fört oss nära, tro oss på ett lätt-
KRISTNA SKOLOR.

83

vindigt sätt hafva satt oss i besittning af kristendomens kärna.
Det är just vår oerhörda svaghet, att vi icke skilja mellan
kristlig bildningsform och kristlig sanningsrealitet. Den svag-
heten är dock allmän. Det kristna bildningselementet inom
staten förleder mången att på fullt allvar vilja tala om en
kristen stat, inom hvars område man skulle kunna oförmedladt
tillämpa Guds rikes egna lagar. Statskyrkans mest konse-
qvente målsmän åter vilja öfvertyga sig sjelfva, att denna stats-
kyrka just är till sitt begrepp lika med den kristna kyrkan
och församlingen, under det att hon på sin höjd bör betraktas
såsom en under försynens tillstädjelse bildad institution, hvars
högsta uppgift visserligen bör vara att uppfostra och bilda med-
lemmar för den kristna församlingens trängre krets, men hvars
arbete dock i det stora hela kommer att bära pregeln af ett
bemödande att i allmänt religiöst sedligt afseende verka höjande
och förädlande. Om man nu abstrakt teoretiskt fasthåller blott
den högsta och ursprungliga uppgiften och vill göra densamma
uteslutande gällande, drifves man naturligtvis till en brytning
med de historiskt gifna förhållandena. Så hafva de s. k. fri-
religiöse gjort. Men hvarje brytning, som, ehuru i sig sjelf
till sin tendens berättigad, dock icke är frukten af en organisk
utveckling, d. v. s. icke mogen frukt, bär ovilkorligt inom sig
fröet till sin egen undergång. Det är derför de mera klarsynte
ibland oss le åt de kyrkliga omstörtningsmännen, när de tala
stora ord om sitt arbete för Guds rike. Det riket följer nog
i sin utvecklingsgång genom tiderna sina egna evighetslagar.
De frireligiöse hafva endast och allenast utbytt en form mot
en annan. Det skall sålunda aldrig falla mig in att taga ett
enda steg för att komma ut ur statskyrkan eller för att få
andra ut derifrån. Det vore barnsligt. Men å andra sidan
skall jag noga akta mig för att göra mig solidarisk med dem,
hvilka vilja häfda statskyrkans anspråk på att vara kyrkan i
egentlig mening. Jag förstår väl att skilja mellan officiell
kristendomsförkunnelse och gudsdyrkan samt en af den nytesta-
mentliga anden buren förkunnelse och.dyrkan. Ställningen inom
statskyrkan måtte väl på sådana vilkor vara ärlig. Och det
är jag alldeles öfvertygad om, att nog har vår statskyrka ännu
en uppfostrande uppgift bland vårt folk. Men man får natur-
ligtvis vara nöjd med litet och fatta saken i dess största all-
männelighet. Mycket godt kan hafva uträttats äfven der, hvarest
resultatet, af det kyrkliga arbetet icke blifvit väckandet af per-
sonligt kristendomslif.
84

KRISTNA SKOLOR.

Hvad jag nu sagt leder mig lätt öfver till att tala om sko-
lans religionsundervisning. Hela vår skola är ju uppvuxen pä
kyrklig grund, och skolans i lagstiftningen fixerade kyrkligt-
kristliga pregel står i samband med den historiskt gifna foster-
ländska kulturrigtningen. Den, som har någon inblick i den
svenska skolans historia och som sålunda vet, hvilka män under
hennes hägn och inflytelse fostrats, lär väl ej alldeles ringakta
hennes betydelse för vårt folk. Och jag tror ej, att någon med
sinne för historisk-organisk utveckling skall vilja i ett slag bryta
med vår skolas oaktadt alla den moderna pedagogiska fanatis-
mens hånfulla angrepp dock i grunden vördnadsvärda tradi-
tion. Men när jag talar om skolans kristliga pregel, måste
naturligtvis äfven härvidlag uttrycket förstås med förstånd. Lika-
som statskyrkan såsom sådan i det stora hela får nöja sig med
att utöfva en pedagogisk, uppfostrande verksamhet, så är denna
begränsning af uppgiften i ännu högre grad gällande inom sko-
lans område. Hon ger sig ej ut för att vara kristen i den
meningen, att hon skulle i och genom sitt arbete tro sig bilda
kristna i detta ords egentliga bemärkelse. Men i så måtto vill
och skall hon vara kristlig, att hennes lagstiftning ansluter: sig
till de allmänneliga . kristligt sedliga grundsatserna och att hen-
nes uppfostran och undervisning således icke tillåtas att med dessa
komma i öppen strid. Skolans undervisning och uppfostran
måste fastmera stå under deras inflytelse och påverkan. Här-
uti ligger en anvisning af rigtningen, i hvilken skolans hela
arbete skall gå. Och denna kristligt-religiösa tendens innebär
en uppfostrande och ledande fingervisning i den rätta rigt-
ningen både för lärare och lärjungar. Den är ock egnad att
inom skolan bilda ett slags andlig atmosfer, helsosam i samma
mån som tidsanden kännes mättad af det kristligt religiösas
motsats.

I följd af denna sin ställning måste skolan fortfarande
hålla både på de gemensamma andaktsstunderna och på reli-
gionsundervisningen. Hon måste göra detta principielt. Sär-
skildt måste hon för sitt sjelfbestånds skull principielt hålla
på religionsundervisningen. Kristendomsämnet bör utgöra det
enande bandet mellan alla läroämnena, gifva synpunkten för bild-
ningen i dess helhet och ingjuta något af den ande, som bör
beherskande sväfva öfver det hela. Blir icke sålunda kristendoms-
undervisningen uppbygglig? Jo, i högsta bemärkelse. Det har
alltid förefallit mig såsom uttryck af andligt oförstånd att vilja
draga upp en skiljegräns mellan det religiöst undervisande och
KRISTNA SKOLOR.

85

uppbyggande. Den undervisning, som ej är uppbyggande, och
den uppbyggelse, som ej är undervisande, måste anses för miss-
rigtning. .

Nåväl, alt detta skulle väl äfven Frank vara med om —
i princip. Det. är i ju också icke mot religionsundervisningen i
och för sig han opponerat sig. Men han anser, att såväl an-
daktsöfning. som religionsundervisning handhafvas på ett sådant
sätt, att de göra skada, ja så stor skada, att de just göra lär-
jungarne rent af till hedningar. »Skolan inverkar ej det ringaste
i kristlig. rigtning.»' »Skolan är, såsom sådan, hednisk.'» Redan
i hvad jag nyss yttrat angående skolans kristliga tendens ligger
en opposition, och en mycket bestämd opposition mot dessa
yttranden, hvilka innebära ett alldeles oförlåtligt förbiseende af
det inflytande, som ofta omärkligt utgår från medvetandet af
att vissa grundsatser äro till sitt värde och sin ovilkorliga gil-
tighet erkända. Man bör icke angripa en i princip riktig sak
derför, att den. ej tillämpas och användes i praktiken; utan man
bör i så fall just vända sig mot praktikens missbruk. Och för
resten: hvad tror Du C. J. Frank skulle svara, om man ginge
honom litet inpå lifvet med frågorna? Vet han verkligen, huru
morgonbönerna i våra skolor vanligen förrättas? Har han känt,
huru mången gång »skolrummets tak varit aflyftadt och him-
ilens höga hvalf utspändt deröfver»? Har han känt, huru lära-
Areals hjerta kan svälla af glädje, när han ser de hundratals
nga framför sig och får uttala ord, som han burit på, innan
de gå'öfver hans läppar? Vet han, hvilka bekännelser som
afgifvits angående- ordens verkan på enskilde? Vet han, på huru
många skolans andaktsstunder verka upplysande, på huru många
motsatsen eller ingenting? Jag vill icke åtaga mig att afgöra
denna sista fråga. Men just, derför vågar jag icke heller fälla
domen. Ett vet jag: att jag sjelf har från min egen skoltid
de käraste minnen just från skolans andaktsstunder, under hvilka
frön lades ned, som sedan hafva grott. Det är också särskildt
på grund af den egna erfarenheten som aldrig någon i lifvet
skall kunna rubba min tro på betydelsen vare sig af skolans
andaktsöfningar eller af hennes religionsundervisning. Huru många
bland mina kamrater hade samma känslor som jag, det vet jag
icke; jag vet blott, att jag icke var den ende. Så vet jag ej
heller, huru många bland mina lärjungar genom mig mottagit
några inflytelser; jag vet blott att jag aldrig känt ens en önskan
att kunna räkna dem, under det jag alltid antagit, att jag ar-
betat för ett fåtal. Förhållandet på skolans område är ena
86

KRISTNA SKOLOR.

handa med det på kyrkans. Till sin allmänna tendens är skolan
kristen och inverkar i största allmänhet i kristlig rigtning.
Högst sannolikt blir endast ett mycket ringa fåtal genom sko-
lans arbete bestämdt i kristlig rigtning; men för att vinna detta
fåtal måste den kristliga tendensen vidmakthållas. Och jag
skulle vilja tillägga: att vinna detta fåtal är af en så utom-
ordentlig betydelse, att intet offer derför må anses för dyrbart.

Men hvad säger Du om Franks räsonnemang angående
etiken? Jag finner det rent af puerilt. Inför Dig behöfver
jag knappast påpeka sofismen. Och från min angifna stånd-
punkt måste jag naturligtvis såsom osant stämpla det påståendet,
att skolan är vanmäktig i religiöst afseende och derför bör afstå
från att meddela religionsundervisning. Från min ståndpunkt
håller man nödvändigt såväl på andaktsstunderna som på reli-
gionsundervisningen; men man »förlitar sig ej derpå», som om
genom dem ett osvikligt moraliskt stöd ovilkorligt vore gifvet.
Att vår skollagstiftning icke i främsta rummet sökt att göra
religionsundervisningen »verkligt andlig», det är jag bland de
förste att erkänna. Men jag vet likväl, att äfven under de nu-
varande formerna »andligt, moraliskt stöd» blifvit lemnadt åt
mången lärjunge. Att förbise och förneka detta — är icke
det också, möjligen, »orätt»?

Dock, vi må väl se till, att ej »saltet mister sin sälta».
Nog känner jag till bristerna och de skriande missförhållandena
inom våra läroverk. Systemet i och för sig är ju dödt —
personlighetens pulserande lif måste lefvandegöra alt. Och här
skulle jag kunna komma fram med en fråga, som jag fram-
kastat förr: hvad göra i allmänhet de maktegande inom skolan
för att åt lärjungarne förvärfva i sa k kompetente religionslärare ?
Att härvidlag ej göra det yttersta, det vill jag, begagnande mig
af Franks ord, kalla »orätt, ja rent af brottsligt.»

»Stackars våra piltar! Ett sådant Babylon som Stock-
holm! Hvem kan undra om de fallit!» — Ja, det var ädla
ord af C. J. Frank. Och åtgärderna? Du vet mina tankar
härutinnan. Det obemärkta inflytandet i det enskilda, försöket
att ingjuta hat mot orenheten, försöket att i det fördolda vinna
personligheterna för det goda — detta vare det första och sista.
Och det är just känslan af att sträfva i den riktningen som
gifver lärarekallet dess tjusning. Men jag har dessutom ej
kunnat släppa förhoppningen derom, att ett mera allmänt när-
mande mellan föräldrar och lärare skulle i sin mån kunna bi-
draga till att höja anden, tonen och åskådningen i det hela.
KRISTNA SKOLOR.

87

En rörelse för att åstadkomma något i den rigtningen pågår
också för närvarande bland de ungas vänner. Måtte inga till-
fälliga motgångar afskräcka från att fullfölja det påbegynta
verket!

Jag har endast flyktigt kunnat vidröra ett omfattande
ämne. Mycket skulle, i sanning, äfven för mig återstå att säga.
Men för denna gång ej mera. Kanske skall jag framdeles få
anledning att i en eller annan punkt åter upptaga ämnet. —

Th. Mazer.
tagit sig
let. Sie

Några anmärkningar till Fröken Ellen
Keys artikel »Hemlöshet».

För artikeln »Hemlöshet» ber undertecknad att få hem-
bära Fröken Key ett uppriktigt tack. Och detta af två skäl.
Frågorna om uppfostran, om de ungas allsidiga daning för de
uppgifter i lifvet, som vänta dem, tränga sig med allt större
och större magt in på dem, som hafva hjerta för ungdomen
och för det samhälle, hvars utveckling och skaplynne i så vä-
sentlig mån beror på huru den ungdom uppfostras och utveck-
las, som ju en gång skall utgöra samhället. Att någon nitiskt
och efter bästa öfvertygelse inlägger ett ord i uppfostringsfrågan,
detta visar redan i och för sig ett intresse, åt hvilket jag för
min del vill gifva ett tacksamt erkännande, äfven om jag, en-
ligt min öfvertygelse, skulle anse denna »någon» hafva miss-
om sättet och vägen att komma till det önskade må-

_ fva det intresse för saken, hvarpå artikeln »Hemlöshet»
är ett bevis, är derför en orsak till mitt »tack». Men en an-
nan orsak dertill är också den, att, enligt min mening, grund-
tanken i denna artikel är sann och riktig: »Hemlöshet är
grundorsaken till sedeslöshet och förvillelser bland de unga.»
Men författarinnan stannar icke vid framhållandet af detta sorg-
liga onda i vårt samhälle, utan hon gifver äfven värdefulla an-
visningar och råd för det ondas botande, och det är egentligen
för dem jag uttalar mitt »tack».

Jag borde kanske bedja om ursäkt för denna inledning,
för att jag börjat med att tala om hvad jag tycker och tänker.
Mindre behöflig kanske dock en sådan ursäkt är nu, när en
af meningarne för dagen är den, att den högsta formen för
författareskap är sjelfbiografien. Att jag här talat om mig sjelf
har emellertid icke sin grund i någon innerligare anslutning
till denna mening eller i någon så synnerligen stark tro på dess
förnuftighet. Nej, jag har talat om mig sjelf af en annan
orsak. Jag och författarinnan till »Hemlöshet» hafva, som jag
har all anledning att tro, en väsentligt olika lifsåskådning.
För kortsyntheten kan då möjligen mitt tacksamma erkännande
NÅGRA ANMÄRKNINGAR TILL ARTIKELN »HEMLÖSHET». 89

af hennes idéer synas vara endast ett slags inledande artighets-
fras eller en yttring af ett sådant der »kompromissande», hvil-
ket nu för tiden förekommer lika mycket, som jag uppriktigt
afskyr och föraktar det. Jag har derför velat genom mitt nå-
got utförligare- motiverade tack klargöra ställningen. Är också
den. ärade författarinnans lifsåskådning och inre lifsställning till
de högsta och centralaste, af alla frågor väsentligen en annan,
an den jag har, så kan jag för min del ändå känna, en upp-
riktig önskan att, så vidt det kan ske utan köpslående med
sanningen och hjerteöfvertygelsen, få arbeta gemensamt såväl
med henne som med andra hennes själsfränder för det gemen-
samma målet: ungdomens väl.

Men skulle jag endast tacka författarinnan till »Hemlöshet»
för hennes inlägg i uppfostringsfrågan, då skulle jag »köpslå»
och »kompromissa». Och nu ändtligen kommer jag till »an-
märkningarna».	.

Hvad som för mig ter sig som en stor brist i Fröken
Keys uppfostringssystem är det genomskinliga underskattandet
af »lagens», »budordets» pedagogiska betydelse. »Du skall» och
»du skall icke» äro vigtiga faktorer i uppfostran. I beskrif-
ningen på »de hem, som lyckas utsända de mäst sedligt starka
och arbetsfriska unga män och qvinnor i lifvet» (sid. 26 ff.)
saknas dessa faktorer visserligen icke helt och hållet, men de
intaga en alldeles för underordnad plats. Det är farligt att
på bekostnad af dessa sanningar betona den sanningen, att
barnen skola lära att betrakta sig som föräldrarnas »jämlikar
och arbetskamrater». Frukten häraf blir i de flesta fall en
brådmogen drifhusplanta, som man ofta påklistrar etiketten
y>sjelfständighet och känsla af sitt menniskovärdey>, men hvars
rätta namn är sjelfsvåld och förakt för auktoritet. En and-
ligen omyndig menniska — och en sådan är barnet — kan i
regeln icke vinna på att göras till jemlike med en andligen
myndig menniska. Jemlikheten blir endast ett yttre förhål-
lande utan inre motsvarighet, men detta är något konstladt och
onaturligt och frukten deraf blir — brådmogenhet och onatur.
Området för barnets »menskliga rättigheter» är icke lika stort
som området för föräldrarnes rättigheter, lika litet som området
för barnets pligter är lika stort som området för föräldrarnes.
En bestämd gräns är af naturen satt för barnet, öfver hvilken
sjelfva naturen skrifvit: Hitintill skall du gå och icke vidare.
I samma mån barnet växer och utvecklas, vidgas denna gräns.
90

NÅGRA ANMÄRKNINGAR TILL FRÖKEN

Flytta föräldrarne i förtid dessa naturens råmärken och släppa
barnen in på sitt område, begå de ett våld mot naturen, och
detta dåd hamnar snart sig sjelf både på barnen och föräldrarne.
Föräldrarnes heliga uppgift är tvärtom den, att vara väktare vid
denna gräns med lagens och budets du skall och du skall icke.

Jag förstår nog, att den ärade författarinnan lifligt och
djupt känt vådan af de misstag, som hafva begåtts och som
alltjemt begås genom missbruk af denna föräldrarnes myndighet.
Härigenom uppkommer ett annat slags våld pä naturen, en
annan onatur, som förvisso också hämnar sig sjelf. Men jag
vågar påstå, att i våra dagar misstagen af det senare slaget
ingalunda uppväga misstagen af det förra slaget. Flathet, mal-
placerad förtrolighet, jemlikhet och kamratlikhet från föräldrar-
nes sida äro faktorer i våra dagars uppfostran, hvilkas resultat
är denna tvärsäkra och framfusiga ungdom, af hvilken vi hafva
nog och öfver nog. Vill man häremot råda bot, gör man blott
villervallan värre, om man, utan att tillika starkt betona för-
äldramyndighetens betydelse, lär föräldrarne att behandla bar-
nen som stort folk och att tro på barnens förmåga att rätt be-
gagna friheten. Kunna föräldrarne taga detta råd så, som
Fröken Key tvifvelsutan menar, då går det nog bra i många
fall. Men det kunna långt ifrån de flesta föräldrar. De flesta
föräldrar äro så funtäde, att de komma vida längre med den
andra, den »strängare» metoden. Och vill man derför i vår
slappa tid om denna sak uttala »ett ord i sinom tid», då får
man allt vara synnerligen rädd för en öfverdrift åt motsatt håll.

Fröken Key varnar visserligen för att den uppväxande
ungdomen skall lära sig spela stort folk på det sätt, att den
tillegnar sig de äldres dåliga vanor, deras dårskaper och syn-
der. Detta är nog godt och väl, men det räcker icke. Det
är helt visst ett stort pedagogiskt misstag att äfven i det goda
försöka en nivellering mellan föräldrar och barn, såvida det
icke sker med mycken urskillning och fin takt. Den bråd-
mogenhet, som genom försyndelser af detta slag uppkommer,
är visserligen icke så ful, som den andra, men den är dock
likaväl brådmognad och onatur, och den kan blifva ganska
ful, den också.

I en rätt barnens ställning till föräldrarne ingår alltid
fruktan i viss mening. Här gäller det ordet: det är en rätt
kärlek, i hvilken fruktan finns, och det är en rätt fruktan, i
hvilken kärlek finns. Och ett faktum är, att ett barn aldrig
riktigt älskar en uppfostrare, som det icke också fruktar.
ELLEN KEYS ARTIKEL »HEMLÖSHET».	91

Det der att »tro på barnen» kan så lätt blifva en fras,
som långt ifrån blir en »oskadlig fras», om den tillämpas på
det sättet, att uppfostraren icke också tror på det onda både
inom och utom barnet och i sin uppfostran handlar efter denna
tro. Stränghet, ja till och med kroppslig aga, skall än i dag
en älskande fader och moder dervid finna vara i vissa fall nöd-
vändig för att kunna »öfvervinna det onda». Lika väl som en
läkare ibland måste använda smärtsamma kurer för att kurera
och i den meningen bota ondt med ondt, så kan man också
säga, att vid uppfostran ibland »ondt måste med ondt botas».

Och i sammanhang härmed en sak, som den, hvilken
skrifver eller talar om uppfostran, alltid måste hafva för ögonen:
barnens anläggning är så ofantligt olika. Att uppfostra alla
barnen i t. o. m. samma familj efter samma metod är ju ofta
ett stort pedagogiskt misstag. Alla, barn tåla derför långt ifrån
vid en sådan uppfostran, som den, hvilken Fröken Key för-
ordar såsom den ideala. I verkligheten har den således ofta
ingen användning. Det är vigtigt att erkänna och betona äfven
den sanningen. Och om man gör detta, erkänner man också,
att erfarenheten korrigerar det alltför kategoriska svaret på den
frågan: Hvilka äro då de hem, som lyckas utsända de mäst
sedligt starka och arbetsfriska unga män och kvinnor i lifvet?
Fröken Key svarar: Endast de hem, där barn och föräldrar
äro arbetskamrater och jämlikar, på samma sätt som yngre
syskon äro jämlikar med en god äldre syster och bror etc.
(sid. 26). Detta endast är icke verklighetens svar på frågan.
Många de mest sedligt starka och arbetsfriska män och qvinnor
hafva gått ut i lifvet från hem, i hvilka en gammaldags sträng-
het och barskhet var den rådande tonen. — Man skall akta
sig för det barska latinska: qui nimis probat nihil p/robat.

Ett bestämdt misstag, hvartill författarinnan gör sig skyldig
i sjelfva ingressen till sin artikel, är den meningen, att sedlig-
hetstillståndet bland skolungdomen ej skulle vara sämre nu,
än det har varit. Jag har annorstädes motiverat mitt påstående,
att denna mening är ett misstag, och jag betonar: den som har
reda på hur det verlcligen förhåller sig hyser icke den me-
ningen, att det nu icke är sämre än förr. Men ingenting är
vanligare än att af idel ömhet för vår »upplysta tid» och vårt
»framåtskridande» icke vilja se tidens fula lyten, se de lyten,
som äro utmärkande just för vår tid. I denna öfverseende
och klemande ömhet kan jag för min del icke annat än se
brist på både verkligt mod och verklig kärlek.
92	■ NÅGRA ANMÄRKNINGAR TILL FRÖKEN

Man må i fråga om ungdomens sedliga förvillelser nu för
tiden trösta sig så mycket man vill med ur gamla skolhistorier
hopletade motstycken till dem under den tid, som gått; ett är
dock visst, att den fullt utbildade, och öppet förfäktade teori,
på hvilken våra dagars ungdom baserar sitt osedliga lefnads-
sätt, är en nyhet, som uteslutande tillhör vår tid. Gossen och
ynglingen syndar i våra dagar med stöd af den åsigten, att
hvad som fått namn af osedlighet är ett berättigadt tillfreds-
ställande af naturens drift. Sjelfva denna åsigt är förstås ingen-
ting nytt, men att den öppet uttalas och. temligen allmänt för-
fäktas med anspråk på aktning och gehör i likhet med hvilken
annan åsigt som helst och med anspråk på att vara den enda
tidsenliga, för att icke säga »vetenskapliga», åsigten i detta ämne
— det är en för vår tid utmärkande nyhet. I min förut åbe-
ropade broschyr om Strindbergslitteraturen etc. har jag utför-
ligare framhållit detta. Att någon »upprörd stämning, fram-
kallad af de under hösten gjorda upptäckterna om sedlighets-
tillståndet inom skolorna i Stockholm», skulle vara orsaken
till några förhastade och pessimistiska slutsatser, deremot pro-
testerar jag för egen del alldeles bestämdt. Visserligen voro
åtskilliga .detaljer- äfven för mig en smärtsam öfverraskning,
men jag hade tillräckligt långvarig och grundlig kännedom om
sjelfva saken för att icke blifva det minsta öfverraskad deraf,
att sådana upptäckter ändtligen gjordes.

Och härmed kommer jag in på ännu en annan sak, som
artikeln »Hemlöshet» något vidrör: »den moderna litteraturen».
Verdandis utgifvare har redan bemött Fröken Keys uttalade
mening rörande detta ämne, som dessutom väl icke har myc-
ket gemensamt med artikelns egentliga innehåll. Äfven jag
vill emellertid med några ord uttala en reservation. .

I likhet med både fröken Key och Verdandis utgifvare ser
också jag långt ifrån i denna litteratur den enda orsaken till
de sedliga missförhållandena bland vår skolungdom. Men i
motsats mot Fröken Key anser jag dock denna, litteratur här
vid. lag hafva en dryg skuld, och jag vill betona den saken
ännu starkare, än Verdandis utgifvare har gjort. Af erfaren-
het vet jag att jag icke öfverdrifver, när jag så gör.

Fröken Key yttrar i sjelfva ingressen till sin artikel: »De
i liknande fall städse framkommande anklagelserna mot nutiden
och dess fördärf i jämförelse med forna tiders sedliga allvar
hafva varit lika högljudda och lika grundlösa, som de flesta
dylika anklagelser, upprepade slägtled efter slägtled ända från
ELLEN KEYS ARTIKEL »HEMLÖSHET».	93

de tider, då mänskligheten medvetet började sträfva efterlan-
dra syften än den otyglade driftens ögonblickliga tillfredsstäl-
lande.»

Sammanhanget mellan satsen »då mänskligheten medvetet»
etc. och det föregående synes mig visserligen något dunkel och
oklar. Men det tror jag. mig finna af denna sats, att Fröken.Key
anser det verkliga, framåtskridandet bestå i ett allt mer och
mer stegradt »sträfvande efter andra syften än den otyglade
driftens ögonblickliga tillfredsställande», hvilket senare syfte ut-
märker' djurets och vildens lif. Men då förstår jag likväl icke,
hur Fröken Key kan vara så »tolerant» som hon på sidan 24 f.
visar sig vara gent emot »den moderna litteraturen». Jag har
nemligen svårt att tänka mig Fröken Key vara okunnig om
att en del af denna litteratur proklamerar just den otyglade
driftens tillfredsställande såsom ett menniskan värdigt och na-
turligt syfte.

Ty att Fröken Key saknar förmåga att förstå hvad söm
står skrifvet, det tror jag lika litet som jag misstänker henne
för den qvasi-estetiserande oärlighet, hvilken söker bortresonnera
hvad som står skrifvet. Att, »om en riktning inom litteraturen
går till öfverdrifter», tycka, såsom Fröken Key, »det enda säkra
medlet att framkalla en reaktion vara att låta denna litteratur
fritt uttömma sig själf, hvarigenom krafvet på något annat och
bättre väckes», det är ungefär det samma som att mot ung-
domens sedliga »öfverdrifter» ordinera det botemedlet att »låta
ungdomen få rasa ut» såsom »det enda säkra medlet att fram-
kalla en reaktion, ty krafvet på något bättre skulle då förr
eller senare inställa sig». Oafsedt allt annat som kan sägas
om en sådan ordination, må framhållas dess hjertlöshet att icke
fråga efter alla de »offer», som beteckna både denna sedeslösa
litteraturs och denna sedeslösa ungdoms väg, der den ena eller
den andra ohejdadt får storma fram. Den som skrifvit artikeln
»Hemlöshet» kan man dock icke gerna misstänka för en sådan
hjertlöshet; åtminstone kan den icke vara reflekterad, utan om
den finnes, måste den vara fullkomligt — oreflelcterad.

Och vidare; att med kursiv stil påstå den moderna littera-
turen vara »den enda stämma, som säger samtiden sanningen
rörande dess dårskaper och missförhållanden, om ock» etc. (sid.
24), det är ett bevis på en allt för långt gående ensidighet i
erfarenheten om hvad som säges och skrifves. I sin tolerans-
ifver glömmer dessutom den ärade författarinnan, att en del af
denna litteratur också uppmanar samtiden direkt och indirekt
94 NÅGRA ANMÄRKNINGAR TILL ARTIKELN »HEMLÖSHET».

till »dårskaper och missförhållanden», som sannerligen icke
äro små.

Vore hemmen sådana de skulle och borde vara, då kunde
en »munkorgslag» för det senare slaget af den moderna littera-
turen vara mindre nödvändig. Men såsom det nu är, är en
sådan lag högeligen nödvändig. D. v. s. någon ny behöfs icke;
det är tillräckligt om lagens sömnaktiga vårdare vakna och an-
vända den munkorgslag, som redan finns, men som ligger obe-
gagnad. Att försöka väcka lagens sofvande väktare och förmå
dem att göra sin pligt blir allt mer och mer en trängande nöd-
vändighet. Ty, för att fullfölja Fröken Keys bild, att använda
munkorg kan visserligen öka en galen hunds rabies, men stän-
ger man icke in honom, utan låter honom fritt få löpa om-
kring, så bjuder sjelfbevarelsedriften menniskan att sätta mun-
korg på honom; om hunden också blir galnare, så är men-
niskan åtminstone skyddad. Och menniskan är dock förmer
än ett djur.

Genom en sådan tillämpning af gällande lag blir hjelpen
mot det onda i det stora hela dock ringa, såvida en så stor
mängd barn och uppväxande ungdom fortfarande skall vara
»hemlös» i den djupa mening artikeln »Hemlöshet» tar det ordet.
Men för att hemmen skola vara hem, måste äktenskapen, som
grunda hemmen, vara — äktenslcap. Det är sant, att barnen
kunna vara »hemlösa» äfven i hem, hvilkas grund är ett verk-
ligt äktenskap. Då kan ju missförhållandet lättare ändras, om
föräldrarne få ögonen öppnade. Men i hur många fall beror
icke »hemlösheten» pä att hemmets grund icke är något verk-
ligt äktenskap?!

Och härmed komma vi in på den fråga, till hvilken upp-
fostringsfrågan alltid leder oss, om vi vilja gå till grunden:
äktenskapsfrågan.

John Personne.
Literatur och uppfostran.

Sällan har en dystrare stämning hvilat över skolvärlden
än i denna vinter, den meddelar sig även till dem som icke stått
i direkt förhållande till den förvillade ungdomen. Även den
som i visst fall står utanför kan icke låta bli att taga del i
det ängsliga spörjandet efter orsaken till de inträffade olyc-
korna. Att en av de yttre anledningarna till ungdomens tidiga
brottslighet varit de senast utgivna Strindbergska skrifterna,
detta intygas av personer med sakkännedom och erfarenhet och
kan väl knappast betvivlas. Men ändå måste man fråga sig
själv: låt vara att frestelsen kom utifrån, men hvarföre fans
där ingen motståndskraft? Och därvid ledes man åter till den
tanken, att om också hvart enskildt barn visst icke alltid brås
på föräldrarna, så bär dock i stort taget den uppväxande ung-
domen hos ett folk samma moraliska karaktärsdrag som folket
själft. Och från den sidan sedt, bli upptäckter, sådana som de
nu skedda en bot- och väckelsepredikan av hemskaste slag. Man
bör dessutom komma ihåg, att en literatur alltid är uttryck
för något som rör sig i folket. Den är i större eller mindre
grad en uppfyllelse af den naturlagen, att »hvad som säges i
kammaren, det skall predikadt varda på taken». Är det nu
fråga om hvad som gör mest skada, så är det klart att den
läran som predikas på taken blir hörd af ett större antal och
utövar även ett vidare inflytande, men å andra sidan har man med
detsamma fått fienden ut på fältet och kan bekämpa honom
med blanka vapen. Och lärorna skära säkerligen mera i öronen,
när de förkunnas på detta sätt.

Vi ha lärt oss, om vi icke visste det förut, såväl av skol-
ungdomens förvillelser, som af den literatur, hvilken satts i sam-
band med dem, att det i vår civilisation finnes två världar, en
med familjen till medelpunkt, med vördnad för dess helgd och
sedlighetens krav, och en annan som länge dolt sig i mörkret,
till en del gynnad, till en del hämmad i sin utveckling av den
»goda tonens» förtegenhet.
96

LITERATUR OCH UPPFOSTRAN.

Men förtegenheten är slut; den tog slut då den realistiska
skolan fick sina representanter i den skandinaviska literaturen.
Den nya riktningen, som överallt älskar att bjärt ställa mot
hvarandra kontrasten av sken och verklighet, av teori och
praktik, fann här i' Norden rikliga motiv. Den fann ett ideal
av familjeliv, högre än i de flesta länder, och därbredvid en
kvarlevande — eller kanske tilltagande? — råhet, större än på
l de flästa andra ställen, men omsorgsfullt ihjeltigen av allmänna
opinionen. Hvilket tacksamt fält! Icke kan man undra på,
att literaturen riktigt frossat i dessa kontraster, och att hon
med den hänsynslöshet, som också är betecknande för det nor-
diska skaplynnet, avslöjat det ena området efter det andra av
lastens mörka värld. Så pinsamma ha dessa avslöjanden varit,
att hvarje ny bok framkallat en känsla, som när någon av ens
anhöriga tar en avsides och med förstörd min säger: »Jag må-
ste förbereda dig på en stor olycka». —■ I Frankrike skulle
kanske dessa skildringar huvudsakligen blivit effektstycken,
men här i det allvarliga Norden ha de intill den senaste ti-
den uppburits av en känsla utav slculd, så stark att endast en
kortsynt moralist kunde utan vidare kalla dem osedliga. Man
var berättigad att tro på en längtan efter upprättelse, som snart
skulle ta sin form i tydliga ord.

Men hur ha icke utsigterna förmörkats på den sista tiden!
Vår snillrikaste sedeskildrare har låtit denna mörka värld träda
upp med anspråk på att ensam gälla som natur och verklig-
het, och även om man, som man bör göra, drar ett sjufaldt
streck omkring honom ensam såsom icke representerande hvar-
ken den realistiska literaturen eller den unga svenska literatu-
ren, sä återstå tillräckligt många företeelser, för att man skall
känna sig minst sagdt osäker om beskaffenheten äv den etiska
revolution, som den nya riktningen åsyftar. Det är som hade
den realistiska skolan åtminstone för tillfället glömt eller upp-
gifvit sina ideal, — ty den hade ideal den också, och det icke
endast på sedlighetens område.

Den ville arbeta för — så trodde man — att samhälls-
byggnaden, som ännu är likt ett gammaldags fattighus, deladt
i många små bås med kvav luft och orenlighet, skulle förvand-
las till en stor och öppen gemensam arbetssal, där ljuset ström-
mar in från den ena fönsterraden till den andra, utan avbalk-
ningar i samhällslivet, utan skiljeväggar mellan själarne—ett
stort kolossalt hem, där man och kvinna se hvarandra hur
djupt som hälst i ögonen, där man ej skyggar för bländande
LITERATUR OCH UPPFOSTRAN.

97

dagsljus, varmt glödande färger eller sanningar utan omskriv-
ningar —- där konvenansen hvarken hatas eller försvaras, utan
blott faller till marken som ett skrumpnadt skal, där ordet
»opassande» bortfaller eller ersättes av »synd», och • där ärlig-
heten skriver läjdebrev åt hvarje övertygelse. Och där skulle
ett nytt slägte växa upp med mera färg i kinden, mera fasthet
och frihet i hållningen, mera sanning på läpparna än det gamla.
Ingen romantisk halvdager längre, inga månskensstämningar
med sitt glitter och sina svarta skuggor, utan solbelyst dagsar-
bete! Sedlighet, men en varm, levnadsglad sedlighet, som sträcker
öppna armar mot allt som är äkta natur och äkta skönhet.

Låt vara att vi icke alla fullständigt sympatisera med detta
ideal, eller låt vara att vi anse det omöjligt att realisera, så
måste vi dock medge-att det är en framtidssyn, för hvilken
man förstår att en författare eller en samhällsreformator kan
sätta in både sin ungdomsentusiasm och sin mannakraft, ja, "
man kunde till och med förstå, om han därvid i kampens hetta
gjorde sig skyldig till några överdrifter. Och ända till den
sista tiden har man kunnat hoppas att det längst, längst bort
i fonden, bakom allt det negativa i den nya riktningen, skym-
tade något som liknade denna framtidsbild. Visserligen tro vi
att några av den nya riktningens representanter stå kvar på den .
ståndpunkten, men man kan numer omöjligen påstå att sed-
lighetens höjande är det realistiska partiets program. Hädan-
efter får man i fråga om mål och avsigt hålla sig endast till
individerna.

På åtskilliga håll tycks det icke vara fråga om att avslöja
för att sedan förbättra, utan endast att »skrika ut» och säga
hvad ingen har vågat säga förr, för att få det nöjet att se de
föraktade blygsamme korsa sig. Ty liksom konservatismens de-
mon är nedtystandet, så är radikalismens demon det eviga skri-
kandet, anklagandet i stället för handling. Detta förklarar den
ovilja* mot hela riktningen, som börjar visa sig bland allmän-
heten och icke minst bland uppfostrarne.

Men oaktadt alla de hemska karrikatyrerna, oaktadt all den
djupa skada de förorsakat, måste man dock fasthålla att rikt-
ningen till sin metod — att ständigt gå ut från erfarenheten —
och även till sina motiv — sedlighetsfrågan, jämlikhetsfrågan,
kravet på ärlighet — har sitt berättigande och det icke minst
från uppfostrans ståndpunkt. Man måste fasthålla att den rea-
listiska literaturen i sin behandling av sedlighetsfrågan på det
hela taget har karaktären av en bikt, men av en bikt, som

Verdandi. 1887.	7
98

LITERATUR OCH UPPFOSTRAN.

visserligen framsagts på det mäst olika sätt, än med förkros-
1 selse, än med nonchalance och än ined fräckhet. Det är dock
| en bikt, och liksom för individen den öppna bekännelsen är
en lättnad, sä är det också för samhället bättre att den gemen-
samma synden en gång öppet uttalas.

Riktningen är berättigad också från en annan synpunkt,
den lär tiden att känna sig själv, den blir ett uttryck för vårt
nuvarande samhällsliv på ett mycket direktare sätt än andra li-
teraturer varit uttryck för sin tid. Andra literaturer ha medde-
lat sin tids tankar och drömmar och ideal, den realistiska li-
teraturen söker skildra icke så mycket det liv man drömmer
som det liv man lever. Det är kunskap om menniskosjälen
som är målet. Och i detta sökande efter kunskap genomfor-
skar man med synnerlig förkärlek de områden, där de största
luckorna äro till finnandes, där de flästa upptäckterna kunna
göras, det vill just säga de frågor som röra förhållandet mellan
man och kvinna. Att dessa frågor ständigt behandlas, beror ej,
såsom mången föreställer sig, endast på en nyck hos författarne
eller på deras dåliga smak för det pikanta, utan därpå att de
frågorna af en osynlig makt satts upp på civilisationens dagord-
ning, och att de måste, antingen man vill det eller icke, göras
till föremål för den allmänna diskussionen. Jag tror man
här vid lag kan säga: om de tego, skulle stenarne ropa.

För så vidt inan här har att göra med ett allvarligt sö-
kande efter kunskap, kan det icke hållas tillbaka, även oak-
tadt det sätter uppfostraren i det allra svåraste trångmål. Ty
denna kunskap, liksom all annan kunskap på godt och ondt,
blir nog övervägande till ondo för ungdomen, det vill säga nu,
i första hand. Men om det slutliga målet — grundlig känne-
dom om menniskosjälen — blir vunnet, så har ju uppfostraren
därav skördat det största gagn, han, hvars hela konst är bygd
på menniskokännedom, och om särskildt sedlighetsfrågorna bli
utredda, de som för närvarande även i uppfostran äro en- »terra
incognita», skulle icke detta genom föräldrar och lärare i sinom
tid komma ungdomen till nytta? Literaturen har redan jämte
alla sina stora otjänster gjort uppfostran i det avseendet en
tjänst: den har hindrat dessa frågor från att tigas ihjel.

Den psykologiska vetgirigheten kan säkerligen icke kvä-
vas, nu när den en gång blivit väckt. Ty aldrig, så länge värl-
den stått, har forskandet efter en vetenskaplig sanning kunnat
häjdas, hur mycket man än fruktat de konsekvenser som därav
kunde uppstå, och lika litet skall man nu kunna hålla tillbaka
LITERATUR OCH UPPFOSTRAN.	99

den forskning, som i skönliterär form försöker besvara frågan:
hurudan är i grund och botten det nittonde århundradets män-
niska, till hjärta, tanke och lidelser?

Men om nu en författare icke nöjer sig med att under
sin målning sätta det realistiska väckelseropet: så är det! —
utan därtill lägger ett vare sig hopplöst eller trotsande: så
skall det ock bliva, den som säger något annat är en skrym-
tare! — då har han i hvad på honom ankommer hindrat en
utveckling till det bättre och bär ett ansvar så tungt att man
bävar för att tänka därpå. Bör man då tysta honom? Kan-
ske — om man kunde, om samhället vore nog rent för att göra
det, utan att denna åtgärd finge likasom én bismak av skrym-
teri, och om slutligen det funnes någon domare som säkert kunde
skilja den djärva, obehagliga, men helsosamma sanningen från
de orenande fostren av en oren fantasi. Som det nu är, vore
det säkerligen bättre att möta honom på hans egen mark, re-
alismens. Granska från erfarenhetens ståndpunkt noga hans
skildring: kanske är den ensidig, kanske tar han undantaget
för regel eller åtminstone en del för det hela. Kanske dömer
han en hel generation efter en fåtalig klass, som genom tem-
perament och ställning är särskildt utsatt för frestelser, och
kanske faller den egentliga kärnan av nationen alldeles utan-
för hans synfält. Om så är, sätt då vittnesbörd mot vittnes-
börd, fakta mot hans verkliga eller skenbara fakta, och upp-
bjud alla övertygelsens och talangens medel för att giva edra
ord vingar!

Men har han rätt i sin framställning av det nuvarande till-
ståndet, så giv honom rätt i detta, på det han icke må skryta
av att stå ensam ärlig bland skrymtare, men ni som tror på upp-
rättelse, giv oss då upprättelsens psykologi, så som vi nu väl
hundrade gånger fått fallets. Ännu en gång: vill ni röra re-
alisternas samvete, så gå ut från deras enda samvetsbud: san-
ningen ! — Sanningen, den hela sanningen blir för övrigt icke
färdig, förr än hvarje åsigt, hvarje temperament sagt sin mening
och sagt den på realismens eller erfarenhetens grund. Den är
ännu »i görningen», hvad man mäst bör akta sig för är att ut-
basuna ett halvt resultat som hela sanningen.

Det är för övrigt icke första gången som uppfostran och
literaturen råkat i konflikt med hvarandra. De ha mycket ofta
olika intressen, ty literaturen liksom konsten i allmänhet älskar
allt det starka, våldsamma hos människan och väljer därför
ofta passionerna till föremål för behandling — uppfostran bör
100	LITERATUR OCH UPPFOSTRAN.

däremot så vidt möjligt omgiva ungdomen med en sval, pas-
sionsfri atmosfer. Av detta skäl skulle så väl Shakespeare»
flästa dramer som Göthes Faust vara en högst olämplig ung-
domsläsning. Man kan nästan påstå att hvarje mera ingående
och närgående studium av en fullvuxen människas själsliv är
för ungdomen antingen ofattligt eller ohälsosamt.

Inte ens de så kallade oskyldiga romanerna, mäst engelska,
som för en tio år sedan allmänt slukades af ungdomen, kunde
kallas för hälsosamma, och på den tiden ansågs ju också ro-
manläsning av alla allvarliga uppfostrare såsom ett i hög grad
förslappande nöje, för hvilket man varnade. Man varnade
för romanerna därför att de, som sanningen var, voro så olika
det verkliefa livet, därför att de ingåvo den falska föreställnin-
gen att livet icke var något annat än kärlek, plus litet stolt-
het, möjligen plus litet pligtkänsla. En vacker, ädel yngling
mötte en ädel, vacker flicka med drömmande ögon, man över-
vann efter många kapitel slägtingars motstånd eller sin egen
stolthet, och ynglingen gifte sig med flickan, hvarpå det icke
alls hände något mera, utan man var bara lycklig till döddar.
På den tiden var skönliteraturen av uppfostrarne i synnerhet
föraktad, nu är den fruktad, och det med skäl. Den har bli-
vit allvarligare och betydelsefullare; den har till stor utsträck-
ning blivit det organ, genom hvilket tidens brännande frågor
tränga till den stora allmänheten. Allmänheten har haft svårt
att vänja sig vid denna förändring, den vill inte ha några brän-
nande frågor, den vill ba roligt! »Hvarför skriver man inte
sådant där i facktidskrifter?» — Besynnerliga fråga! Den goda
allmänheten, som man vill komma åt, läser aldrig facktidskrif-
ter. Tänk, om Rousseau hade skrivit artiklar i en pedagogisk
tidskrift, i stället för att skriva Emile!

Nu är det ju en allmän åsigt att 14— 17-åringar icke äro
kallade att lösa dagens brännande frågor, och att det för deras
moraliska hälsa kan vara farligt att införa' dem däri, i. synner-
het om de äro av den ömtåliga beskaffenhet som sedlighetspro-
blemen. Skall literaturen då för deras skull frångå den allvar-
liga sociala uppgift, som hon för närvarande ställer på sig? Nej,
det vore att hämma utvecklingen. Uppfostraren kan från sin
ståndpunkt fordra, att literaturen så inverkar på de äldre, att de
bli mera dugliga att dana det kommande slägtet, men han har
icke rätt att fordra, att literaturen direkt skall vara lämplig
för ungdomen. Väl må man prisa de tider lyckliga, då den
samtida literaturen på en gång var gedigen och sådan, att gam-
LITERATUR OCH UPPFOSTRAN.

101

mal och ung tillsammans kunde fröjdas ät den, och väl må
man medgiva att den nuvarande riktningen sätter uppfostraren
i det allra svåraste dilemma, även dä när den uppbäres av ädla
författarepersonligheter — men man kan icke för 14-åringarnas
skull vända tvärt om från en inslagen väg, och för det helas
skull, för samhällets skull, kan man icke önska tillbaka de sista
decenniernas romanliteratur, av hvilken vi ingenting lärde, som
icke gav oss någonting att tänka på — blott ett ögonblicks
förströelse. — Men är det då komplett otänkbart, att ett sådant
förhållande kan råda mellan föräldrar och barn, att de senare
böja sig för ett motiveradt förbud, eller att de, om de kommit
över en misstänkt bok, tala med föräldrarne därom? Det är icke
det minst sorgliga tecknet, att denna möjlighet ej ens tages i be-
traktande.

Icke som om nutidsdiktningen fylde alla de krav, som vi
äldre kunna ställa på den! Vi vilja icke förneka att den är
ensidig och i många fall orättvis, detta därför att den ännu
icke är nog realistisk och icke har gjort nog omfattande iakt-
tagelser och dessutom är intagen af mode-fördomar. Den egnar
sig åt att fylla de luckor, som den föregående literaturen läm-
nat, men som den nästan uteslutande egnar sig åt detta, läm-
nar den själv luckor, minst lika stora. Nästan aldrig fram-
ställa våra realister människolivet i all dess svallande, brusande,
mångskiftande, sig ständigt förnyande rikedom, så som t. ex.
den ryske författaren Leo Tolstoy gör det. Han säger allt,
lämnar intet tomrum, men han är för stor för att gripas av
endast ett moment i livet, han älskar, det hela, han älskar
själva lifskraften. Och han är också jämförelsevis hoppfull, ty
■han tror på individens sedliga pånyttfödelse. — Hvarföre? Tro-
ligtvis därföre, att han själv erfarit den.	.

Men allt detta medgivet — icke fä vi sådana författare
som Tolstoy, därföre att vi i ungdomens namn fordra det.
Tvång på literatur kan möjligen kväva det dåliga, men icke
kan det kalla det goda till liv. Och om vi bleve nog lyckliga
att i stället för den nuvarande realistiska övergängsliteraturen få.
en realistisk stor literatur, som rymde oss 1880-talets människor
med allt hvad vi ega: våra brott och synder, vår ånger, vårt
arbete i det stora, vårt arbete i det tysta, vår fåordiga, men
stundom verkliga entusiasm, vår rationalism och vår mystik, hvil-
ken också är verklig — inte är det sagdt att den literatu- ‘
ren vore lämplig att läsa högt i familjekretsen bland halvvuxna

barn.
102

LITERATUR OCH UPPFOSTRAN.

Icke häller är det vår mening att framställa författarne
såsom oansvarige språkrör för tiden. Vi tro tvärtom att deras
ansvar är mycket stort.

Ingen etisk betraktelse är kanske så gripande som den,
att hvarje ord, hvarje handling, långt efter sedan ordet är ta-
ladt och handlingen gjord, lever liksom sitt eget liv, blir en
organism som vandrar omkring från den ena människosjälen
till den andra i oöverskådlig följd, medförande oberäkneliga
impulser till godt eller till ondt.

Om man vill frestas att anse sin egen utveckling vara ett
allt för obetydligt moment i universums gång, gör man väl i
att erinra sig detta. Konklusionen bör icke bli denna: låt mig
sluta mig inom mig själv av fruktan för ansvaret! — utan: låt
mig av alla krafter sträva efter fullkomning, efter som jag vet att
jag därmed gagnar det hela! — Denna betraktelse ligger så nära
till hands för hvarje uppfostrare, men borde den icke ligga
ändå närmare till hands för hvarje författare? Icke så, att han
skulle ängsligt beräkna hvad inverkan hvarje yttrande kan ha
på hans läsare, det skulle icke lyckas och skulle dessutom ovil-
korligen skada omedelbarheten och friskheten. Men väl borde
han mer än andra uppfostra sig själv, då han besinnar huru
han gör allt för att giva odödlighet åt sina tankar och känslor.
Kanske skulle han rysa, om han en gång mötte de långväga
avkomlingarne till dessa tankar och känslor. Och framför allt,
skulle han icke besinna att den något så när fullständiga san-
ningen aldrig har gripits af orena händer?

En författare med snille, som icke
måste för övrigt utöva ett skadligt inflytan .
riktning han än tillhör. Har han snille, kan han nog smyga
in sin grundåskådning i den mäst idealistiska literaturform; låt
vara att giftet i den formen ej kan tillegnas af barn och en-
faldiga —• men så mycket lömskare verkar det på de andra.*

*	* -

*

Realisterna äro ofta ensidiga och orättvisa, sade vi nyss.
I intet fall synes oss orättvisan så påtaglig som när det är

uppfostrar sig själv,
le hvilken literatur-

* Jag vill här tillägga en anmärkning. Hvarje literaturriktning har
sin här af osjälvständiga, mekaniska efterapare och det har också den rea-
listiska. Dessa tarvliga eko-produkter få ofta en stor spridning och sprida all-
tid riktningens fel. Det är klart att denna genre är moraliskt taget mera
skadlig, när det är cyniska uttryck och osedliga tendenser som efterapas,
än när man kopierar de idealistiska modellerna.
LITERATUR OCH UPPFOSTRAN.

103

fråga om religionen. Det framgår oftast mer eller mindre tyd-
ligt, att de anse religionen vara ett fenomen utan all lifskraft,
och att de tro att, om man gallrade ut alla de kristendoms-
bekännare, som blott hava en officiel religion, skulle den lilla
återstoden utgöras af en hop mer eller mindre enfaldiga männi-
skor, utan sinne för logik och naturligt sammanhang.

Religionen skulle försvinna! De religiösa behoven skulle
»växa bort» under utvecklingen! Detta förefaller oss ofattligt.
En jord, från hvilken inga böner stiga upp, där glädjen är stum
■och förtvivlan stum!

.	Måste icke något hafva dödats hos mänskligheten, innan
det kan bli så? — Och hvilken obarmhertig, sönderslitande
ironi i hela kulturens utveckling, som har låtit odödlighetstan-
ken så långsamt dagas och redas för att sedan tvärt kasta den
-över bord! Kan en »naturlig» utveckling vara så grym?

Religionen har ingen lifskraft! Den, som påstår det, har
då aldrig gått en söndagsmorgon på någon av de större städer-
nas gator och sett de skaror som samlas — visserligen ej alltid
till kyrkorna, men till bönhus och kapell. Han har då icke
hört hur på landsbygden hela arbetarebefolkningar från att ha
varit hemfallna åt superi och slagsmål bli nyktra och fredliga
till följd av en religiös rörelse? Låt vara att icke alla dessa
äro religiösa av själ och hjärta, men icke kan man väl neka,
att det är en lifskraft, som här varit verksam.

Men när det gäller de bildade, är det lättare att fatta på-
ståendet. Ty det är sant, att kristendomen nu för tiden be-
tydligt mistat sitt tag över dem som stå på bildningens höjder.
Att detta förhållande har något sammanhang med sedlighets-
frågan är utan allt tvivel, ty kristendomen är väl dock den
enda världsåskådning som obetingadt anser osedlighet såsorn
synd och brott. Kristendomen har mistat sitt inflytande över
föräldrarne i de bildade hemmen, hur skulle den då i större
grad kunna ega makt över barnen?

Såsom orsak härtill brukar alltid uppgivas kristendomens
teoretiska svårigheter som världsåskådning, framför allt den tro
på det övernaturliga som den fordrar, på underverken m. rn.
Och så drar man fram Bileams åsna, Petri gång på vattnet
och mera sådant. Hvad nu de yttre underverken angår, tror
jag icke att de i en kristens världsåskådning spela en så cen-
tral rol, som motståndarne tro eller låtsa tro. Att en menni-
ska omfattar kristendomen, tror jag icke beror därpå att hon
lagt den ena av kristendomens läror till den andra och funnit
104

LITERATUR OCH UPPFOSTRAN.

att de logiskt sluta sig tillsammans till ett system, icke häller
därpå att hon blivit övertygad genom beskrivningen på ett
underverk, utan egentligen därpå, att hon i sitt inre erfarit
något som förefaller henne som ett psykologiskt under. Att
veta, att ett är det rätta och på samma gång känna, att
man med hela sin själ vill det andra — det har af gammalt
ansetts som den mest svårlösta för att icke säga olösliga av
alla moraliska konflikter. Ur denna konflikt har den kristne
blivit löst, han har — han kan icke förklara huru, men oftast
har det skett under bön — blivit försatt i en, låt oss kalla
det stämning, hvari hans känsloliv plötsligt fått en ny riktning,
så att han icke blott kan tvinga sig till en viss handling som
han vet vara rätt, utan så att han i djupet af sin själ finner en
glädje i att utföra den. Det är denna förmåga att slå en brygga
mellan iusigt och vilja, som ställer kristendomen i praktiskt
hänseende så över alla filosofiska världsåskådningar. Denna
erfarenhet tror jag också är det centrala i de djupare kristnes
själsliv, och det är den som i grunden skiljer den verkligt re-
ligiöse från den verklige fritänkaren. Den förre kan vara en
strängt logisk, nyktert tänkande människa, som har mer än
den tarvliga portion förnuft som behövs för att inse att de yttre
underverken icke alls stämma med världens naturliga gång —
men för det ena vet han att hans religion icke står och faller
med dem, och för det andra har han en gång som något verk-
ligt accepterat ett inflytande, som han ej kan förklara på na-
turligt sätt, och sedan dess är han ej längre så tvärsäker i
fråga om möjligt och omöjligt.

Med andra ord, jag anser bönen vara religionens förnämsta
mysterium, och jag anser att den har haft och har psykologiska
verkningar så egendomliga, att det är svårt att förstå hur ve-
tenskapen skulle kunna giva dem en naturlig förklaring. —
Hvarför ha icke alla menniskor denna erfarenhet? Det är en
fråga, som jag icke kan besvara, men i dessa de orättvisa parti-
domarnes tid kan jag icke underlåta att uttala som min be-
stämda övertygelse, att liksom de religiöse misstaga sig, då
de, som ofta sker, frånkänna fritänkaren sinnets ädelhet och
livets renhet, så misstaga sig å andra sidan fritänkarne höge-
ligen, då de anse religiositet oförenlig med hög intelligens och
djup bildning. Orsaken ligger djupare än så, men hvar, det
är icke lätt att säga.

En av orsakerna till den minskade religiositeten hos de
bildade tror jag ligger i det gängse predikosättet. Den religiösa
LITERATUR. OCH UPPFOSTRAN.

105

rörelsen har spridt sig bland folket, sedan de fått predikanter
som bortlagt predikstolens halfakademiska fraseologi, och som
talat deras eget simpla hvardagsspråk. De bildade däremot
sakna ännu — pä få, men lysande undantag när — predikanter
som tala deras språk. Jag vet inte hvilken stor man det är
som sagt att »människan behöver mindre nya idéer än nya ord».
Predikanterna använda säkerligen allt för mycket de gamla or-
den. Allt för ofta tala de om att ändtligen det gamla förbun-
det gått upp i det nya och bjuda sina åhörare glädjas över
att ej dess ok längre hvilar på deras skuldror — alldeles som
om de talade till en församling af ny omvände judekristna. Det
talas om att den kristne ej skall yvas däröver, att han med
sitt förstånd fattar religionens sanningar, och ätt han ej skall
slå sig till ro därmed, och det säger man till åhörare som
utom kyrkan ständigt höra, att det just är förståndet som hindrar
religiositeten. Man beskriver omvändelsens stadier, skildrar
vanligen med ganska stereotypa uttryck de känslor som en
uppväckt eller pånyttfödd människa bör erfara. Vore det icke
bättre, om predikanten talade så, att han väckte dessa känslor, som
han nu blott historiskt beskriver? I ingen bok finner man
sådana slående uttryck för de stora naturlagarne i själslivet
som i Bibeln, och när man i en profan framställning analyserat
och specificerat sig trött, träder ovilkorligen upp i minnet något
af Bibelns enkla uttryck, och då finner man med förvåning, att
där var allt ju redan sagdt. Men detta oaktadt medverkar det
ständiga begagnandet af bibelns ord icke till det livliga intrycket
af en predikan. Här skulle man ibland vara tacksam för ett
mera individuelt uttryckssätt, som läte en ana, att här står
en människa från samma tid som jag, med samma tankegång,
samma strider, och som verkligen kommit till en kristlig världs-
åskådning. Men har han verkligen kommit dit, så har han
också gått sin egen väg dit, och om den vägen ville vi veta
något, det kunde kanske hjälpa oss.

Predikstolens uppfattning af själslivet har något antikve-
radt med sig, den har de bestämda gränslinierna mellan olika
tillstånd och den konstgjorda systematiska indelningen, hvilket
allt förskriver sig från en barnsligare psykologi. Men, torde
någon invända, har man religiösa behov, så fäster man sig
icke vid dessa brister. Nej, visserligen, men skall icke predi-
kan också väcka de religiösa behoven, framkalla den andakt,
som den nu ofta — också mycket opsykologiskt — framställer
det som en ovilkorlig pligt för åhöraren att känna. Religiös
106

LITERATUR OCH UPPFOSTRAN.

stämning är för övrigt icke nägot ytligt, ty det är ju alltid blott
genom känslan som viljan påverkas. Men även om denna dju-
pare insigt i själslivet saknades, skulle säkerligen mycket mer
kunna uträttas, om predikanten mera talade själv och mindre
läte bibeln och kyrkan tala ur sin mun.

Bibeln kan man ju läsa själv, men man går i kyrkan för
att påverkas af en kristen personlighet. Litet mindre reser-
vation, litet mera värme, mera hjärtats vältalighet! Och skulle
det väl vara så svårt att bli vältalig, när man ser för sig dessa
hundradetal, som, trötta efter veckans släp och bekymmer, intet
bättre begära än att för en stund få lemna sina själar åt den
som vill föra dem till något »ovanför», som visserligen för de
flästa hägrar i ett obestämdt fjärran? — Ahörareskaran i böne-
husen blickar merendels upp till sin predikant som till den,
hvilken för dem representerar allt hvad högt och ideelt de veta:
religion, kunskap, vältalighet. Stunden i kapellet är för dem
en både religiös och estetisk högtidsstund. Så är i allmänhet
icke förhållandet med de bildade.

Det är icke alls af klandersjuka som jag framhållit allt
detta, utan jag har tänkt att man i dessa tider borde påpeka
alla orsakerna till att den allmänna andan, hvilken jag anser
i så väsentlig mån bära skulden för ungdomens förvillelser,
icke är bättre än hvad den är. Om predikanterna predikade
mer så att säga pedagogiskt och mera tidsenligt, icke så att
de fyllde sina predikningar med apologetiska undersökningar,
utan så att de rörde sig i samma tankegång som andra bildade
samtida, och att de mäst betonade det som är det mäst centrala
i religionen, skulle de ha vida mera makt över samhället och
skulle kunna draga till sig även ungdomen. Unga män äro
som bekant en sällsynt företeelse i våra kyrkor, men jag mins,
att jag en gång sett en ung man, en sådan, som man snarare
skulle kalla världslig, gråta som ett barn i kyrkan. Det var
ingen gråtmild predikan, men det var en av dessa sällsynta
predikanter, som förefalla såsom en av oss, och som ha stäm-
ningen och själarna i sin makt, just därför att de äro så na-
turliga, så »litet presterliga», skulle många kanske säga.

*	*

Ja, det är den allmänna andan som skall förbättras. Det
fins metoder att lära matematik och att lära franska, men så
vidt jag vet fins det ingen metod för att uppfostra till sedlig-
het, ingen annan än den att själv vara en sedlig personlighet
LITERATUR OCH UPPFOSTRAN.

107

och hava förmåga att göra sin personlighet gällande. Men hjälp-
medel finnas naturligtvis och som jag hoppas många ännu oupp-
täckta. Innan jag slutar, vill jag endast i korthet nämna ett
par av de hjälpmedel, som jag för min del tror på. Först och
främst sam;uppfostran, genomförd försigtigt och från och med
de lägsta klasserna, för all del icke brådstörtadt! Vidare större
utveckling av kroppsarbetet och om möjligt en däremot svarande
förminskning av studietiden. Färre lästimmar, men i samma
proportion mindre klasser och därav följande förtroligare um-
gänge med läraren eller lärarinnan. Sport i kamratlikt säll-
skap med lärare, som själve av intresse deltaga däri, såsom det
brukas i England, vore säkerligen mycket hälsosamt. Och så
sist, men icke minst, en undervisning, som ger innehåll åt det
intellektuela livet, som ger någonting att tänka över.

Men främst av allt, låt oss, både föräldrar och lärare, skaffa
barnen bättre umgänge genom att förädla oss själva!

Ufe.
Om modus i indirekta frågesatser
i franskan.

Som någon oklarhet torde råda i denna punkt, taga vi oss
friheten offentliggöra följande korta redogörelse för hvad vi hafva
oss bekant härom.

Man vet, att konjunktiven i latinet är obligatorisk i detta fall;
i tyskan och engelskan förekommer konjunktiv eller indikativ efter
omständigheterna.. Franskan, latinets dotterspräk, har i detta slag af
satser så godt som alldeles tappat bort konjunktiven. För den mo-
derna franskan har det alltså hittills i grammatikerna gält som en
ovilkorligt bindande lag, att indirekta frågesatser stå i indikativen.
Att det ej förhåller sig så alldeles helt med detta påstående torde
framgå af följande framställning:

I indirekta frågesatser i franskan sättes

I.	Indikativ.

Såsom hufvudregel gäller, det erkännes och bör strängt fast-
hållas, att i alla slag af indirekta frågesatser sättes indikativ, af
hvad beskaffenhet än hufvudsatsen vara må, äfven om den är ne-
kande (naturligtvis nedanstående undantag frånräknade):

a)	i satser, inledda genom interrogativpronomen:

Ex.:

Vous apprendrez qui je suis. (A. Chassang). Archimédes fut
tué par un soldat, qui ignorait qui il était (d:o). Je demanderais
quelle est sa puissance cachée, mystérieuse, effroyable, qui pése sur
ses destinées (Dupanloup de TEducation). Ne voit-on pas quelle
influence ont ces soins précieux (d:o). Quand je me demande quel
est le sentiment le plus profond qué je conserve (d:o). Je ne sais
pas qui en est chargé (d:o).

b)	i satser, inledda genom det indirekt frågande si, om = huru-
vida (jemf. det latinska num, tyska ob).

I latinet är, som bekant, si endast vilkorskonjunktion, i dotter-
OM MODUS I INDIREKTA FRÅGESATSER I FRANSKAN. 109
språket franskan fungerar si både som vilkorskonjunktion och som
frågekonjunktion (= ifall att och huruvida). Det är här naturligtvis
endast fråga om den sistnämnda partikeln.

Ex.:

Je ne sais si un jour viendra oil on écrira comme on prononce
(Raoul Frary i La Question du Latin, Paris 1885). Je ne sais si
l on a examiné le but å atteindre (d:o).

On se demande s’il est vrai que féducation intellectuelle ait
quelque influence sur les caractéres (d:o). Aussi ne discuterons-
nöus pas s’il faut cesser d’apprendre le grec (d:o). Je ne sais s’il
viendra (Chassang). Je me demande si je ne ferai pas bien d’aller
å Venouse (d:o).

Crésus ne manqua pas, selon sa coutume de parler avec emphase
de ses trésors, de ses palais, de son vaste royaume et demanda
ensuite å Solon s’il croyait que dans le monde entier il existåt un
homme plus heureux que lui (Lamé Fleury).

Comment savoir jusqu’ä quel point la véritable action est du-
rable en son principe radieal. (Revue D. D. Mondes 1/, 1886.)

c)	i satser inledda med frågande adverb:

Ex.:

Demandez-moi pourquoi et d’ou je suis venu (Chassang: Nou-
velie Grammaire latine). Cherchons oii lon peut trouver le crime
(d:o). Dites-nous comment une loi de la nature a été soupgonnée,
demontrée. (Dupanloup.)

Je veux examiner comment et pourquoi on a mis 1’Instruction
au-dessus de tout (d:o). On peut maintenant s‘expliquer pourquoi
la petite cour de Mitau vivait dans une fiévreuse attente. (Revue
D. D. Mondes 1/, 1886.)

Vidare hafva vi i ett par egendomliga fall i indirekta fråge-
satser i franskan funnit

II.	Konjunktiv.	•

a)	Konjunktiv kan stå i indirekta frågesatser i franskan, nem-
ligen af helt andra skäl, än att de äro indirekta frågesatser. Om
sålunda en sats redan förut af något skäl står i konjunktiv och den
sedan sättes i beroende förhållande såsom en indirekt frågesats,
så qvarstår naturligtvis konjunktiven i detta nya satsförhållande. Vi
hafva specielt märkt detta i konditionala satsfogningar. Ett öfver-
gående från hufvudsats till subordinationsförhållande kan ju omöjli-
gen hafva den verkan, att en konjunktiv öfvergår till indikativ.
110 OM MODUS I INDIREKTA FRÅGESATSER I FRANSKAN.

Plusquamperfektum konjunktivi (det s. k. conditionel passé
second) är tillåtligt, ja mycket brukligt i hufvudsatser till en utsatt
eller underförstådd vilkorssats. Kommer nu en dylik konditional
konjunktiv i beroende ställning, i det satsen sättes såsom indirekt
frågesats, qvarstår fortfarande samma konjunktiv.

Vi taga oss friheten anföra följande sats ur Livius, citerad af
ofvännämnde Chassang i hans »Grammaire Latine»: Apparuit quav-
tam exitatura molem vera fuisset, cum vanus rumor tantas procellas
exivisset, öfversättes af Chassang på franska med:

On peut voir que d’ennemis eut soulevés une véritable défaite,
quand un vain bruit avait déehainé de si violents orages.

Här ligger dold en lämplig vilkorssats: (ex.: om ett nederlag
hade kommit).

Jemför följande sats: si 1 ennemi l’avait attaqué, il eut pu s en
emparer. Skulle hufvudsatsen i denna satsfogning komma i beroende
ställning som en indirekt frågesats, så står naturligtvis konjunktiven
trots detta qvar.

Vi anse det verkligen nyttigt nog att veta, det egenskapen af
att vara en indirekt frågesats icke förhindrar konjunktivens använ-
dande i sådana satser, när andra skäl så kräfva. Någon skulle ju
möjligen kunna göra sig skrupler i detta hänseende.

b)	Vidare sättes konjunktivus i beroende frågesatser efter tvenne
uttryck: il n’importe .och qu’importe, hvilka påpekas af Lucking.
Vi anföra detta i sammanhang med ofvanstående, enär detta fall
troligen undgått mångas uppmärksamhet:

Ex.:	'

Il ne lui importait quelles moeurs eussent ces peuples (Mon-
tesquieu).

Qu’importe lequel de mes valets me serve (Voltaire). Båda
dessa citat äro af Lucking.

Detta sistnämnda fall pekar på det faktum, att konjunkti-
ven dock ej är alldeles uppgifven i rena indirekta frågesatser i mo-
derna franskan. I äldre franskan var den som bekant vanligare.
Vid det nu anförda torde man tills vidare få stanna. Vi lemna oaf-
gjordt, huruvida närmare undersökningar skola lyckas bringa några
nya fakta i dagen. I alla händelser har saken synts oss förtjent
af att offentligen diskuteras.

E. W. Pettersson.
En kurs i fonetisk språkundervisning.

Än en gång — »språkundervisningen måste vända om!» Detta
rop måste upprepas, tills det vinner gehör åtminstone hos dem,
som redan nu äro fullt oförhindrade att lyssna till det, hos pri-
vatlärare och privatelever. För dem lägga sig ju inga hinder af
något slag i vägen för att begagna sig af alla de fördelar, som den
nyare språkundervisningen medför. — Ja, för den privatlärare,
som intresserar sig för reform, ställer det sig .som en plikt att
pröfva de nya metoderna och bidraga till att öka erfarenheten
om dem.

Alla bidrag till utvidgad erfarenhet äro af värde under en
tid, då, som nu, nya metoder föreslås och pröfvas. Undertecknad
har ock derför känt sig manad att utan vidare dröjsmål framlägga
sin personliga erfarenhet af den Sweetska metodens utmärkthet.

*	*

Sweets »Elementarbuch des Gesprochenen Englisch» utkom i
September 1885 och användes af mig genast som grundval för prak-
tisk undervisning.

Resultaten hafva visat sig öfverraskande goda, i synnerhet för
fullvuxna nybörjare. Jag har ej haft tillfälle att pröfva metoden
på barn. Hvad engelskan vidkommer, torde detta ej heller någon-
sin böra ifrågakomma, utan just en af metodens fördelar vara den,
att den, genom att t. v. uppskjuta all läsning af engelska, undviker
språklig öfveransträngning under uppväxtåren. På två vintrar med
2 undervisningstimmar i veckan kan man sedan hinna inhämta till-
räcklig kunskap i engelskan, ej blott för att på egen hand läsa mo-
dern skönliteratur, utan tillika för att utan svårighet uttrycka sig
i tal och skrift och förstå det mesta af det som säges — äfven
när det säges fort och sammandraget.

Liknande resultat kunna ju nås utan att bruka Sweet. På två
år, ja, mindre, kunna ju villiga elever lära sig att läsa ej alltför
svåra böcker, skrifva lättare bref, uttrycka sig någorlunda på en-
gelska och förstå tämligen hvad som säges. Dock vågar jag påstå,
att i fråga om ordförrådets omfång, värkligt engelska halt och prak-
112	EN KURS I FONETISK SPRÅKUNDERVISNING.

tiska åtkomlighet, liksom i fråga om uttal, aksent och förmåga
att förstå, det ej kan vara tu tal om den Sweetska metodens
företräden.

Jag har begagnat Sweets Elementarbuch på följande vis. De
första lektionerna ägnas åt litet allmän fonetik och analys af de
engelska språkljuden ■— mer eller mindre grundligt allt efter ele-
vernas ståndpunkt och intresse. Sedan öfvergås till »tekts». En
svensk motsvarande öfversättning lämnas; uttalet genomgås noga
i afseende på ljudbildning och tryckaksent (tonaksent lämnas t. v.),
innan styckena sedan hemma få läsas utantill. Uppläsningen underlät-
tas af frågor (på eng. förstås); längre fram få sådana elever, som
kunna tyska, med hjälp af Sweets glosor själfva på förhand hemma
öfversätta de stycken, som sedan skola genomgås. Men bredvid detta
bruk af öfversättning som »krycka» (eng. Sweets uttryck) öfvas eleverna
pä många vis att omedelbart återgifva begreppen på engelska. —
Förut genomgångna stycken repeteras flitigt med nya sammanställ-
ningar af glosorna och få ge. uppslag till små samtal, under hvilka
nya glosor och förteckningar på hvardagliga föremål af mig skrif-
vas upp i fonetisk transskription.

Förklaringen lämnas, så vidt möjligt är, genom synonymer, af-
bildningar och tecken. Efter några få lektioner få eleverna lämna
fria »muntliga uppsatser» öfver Sveriges natur och dylikt.

Efter' 20 — 30 lektioner har jag öfvergått till läsning af‘lät-
tare böcker, reseskildringar eller barnböcker, till en början så, att
jag läst högt och eleverna fått följa med i boken, sedan sa, att
eleverna fått läsa dem hemma och berätta innehållet. Riktigt lätta
böcker, sådana som F. Montgomerys Blue Veil’ förstås då utan
lexikon och i allmänhet utan att öfvergången från den fonetiska till
den ortografiska ordformen bjuder några synnerliga svårigheter. Dik-
tamen sparas emellertid ganska länge, så att ögat skall få tid att
vänja sig vid formerna. Sweets bok användes alltjämt flitigt, och
noga betonas skilnaden mellan »öga för språk» och »öra för språk»
— mellan å ena sidan lättheten att fara fort öfver och omedelbart
af sammanhanget förstå tryckta ordbilder — och å andra lättheten
att minnas instinktlikt genom blott ljudassociation. Båda uppöfvas
så mycket som möjligt — ty förmågan att tillgodogöra sig litera-
turen är väl ej det för eleven minst viktiga. Jag har ej funnit
någon svårighet vid att uppöfva öga och öra samtidigt, när an-
lag därtill finnas. Men väl har jag hos flera elever funnit »öga
för språk» utan motsvarande öra.* När så är fallet har jag ansett

* Om detta nu beror på i skolan förvärfvad vana vid den gamla
öfversättningsmetoden, eller har något med det musikaliska att skaffa,
EN KURS I FONETISK SPRÅKUNDERVISNING.	113

mig böra göra »författareläsning» till hufvudmål för undervisningen,
skynda på öfvergången till vanlig ortografi och låta Sweet komma
i andra hand. Men äfven här har han varit af nytta.

*	*;

*

Till diktamen öfvergås sedan (mot slutet af andra eller början
af tredje terminen) genom afskrift af långa stycken ur böcker, af-
skrift och utvidning af Jespersens ljudbetecknings-tabeller. Äfven
brukar jag skrifva in de stafvade formerna bredvid de förut före-
kommande fonetiskt skrifna glosorna. När eleverna sedan börja
skrifva, förekommer nog ett och annat nait f. night och ’nau’
f. now —■ men öfver hufvud taget är ej felens antal större än
annars efter motsvarande tids arbete. Snarare mindre, då eleverna
äro vana vid hvardagsspråkets sammandragningar och annars för-
svårande tonfall.

Under andra året bibehålies Sweet, vi gå vidare i den, och
slutligen genomläses den åter med uppmärksamheten riktad på ton-
fallen. Men mest vikt lägges vid författareläsning och samling af
ordförråd till muntligt och skriftligt bruk. Författareläsningen kan nu
omfatta böcker af Trollope, Black m. fl., hvilka förstås omedelbart
utan lexikon. Jämte rask genomläsning för att återberätta, få eleverna
äfven noggrannt genomgå några sidor med Stormonth s »Etymologi-
cal Dictionary» för att sedan vara i stånd att på engelska redogöra
för hvarje förekommande uttryck: en lika roande som nyttig öf-
ning. Ordförrådet ordnas, såsom Sweet förordar i »The Practical
Study of Language», under rubriker (tid, rum, naturlära, seder och
bruk, m. m. —) enligt förut uppgjordt schema. Detta har varit
svårt att uppställa och tillämpa, då intet sådant, mig veterligt,
förut föreligger,** men bristfälligt och provisoriskt som det är, har
det redan visat sin nytta. Eleverna uppmanas ock att äfven under
den kursoriska läsningen fasttaga och införa alla uttryck, som tyc-
kas brukbara. Ofvannämnde Black och Trollope lämna i detta fall
en rik skörd. Likaså bl. a. Miss Mitford, Colonel Lockhart, M:rs
Gaskell, Frank Smedley — alla dessutom literärt värdefulla.

Längre fram på vintern kan literaturen blifva en sak för sig,
och medan en Dickens, Thackeray, Symonds, Macaulay eller George
eller har någon annan förklaringsgrund, lämnar jag därhän. Bra intres-
sant vore det att, t. ex. i Verdandi, få en grundlig psykologisk utredning
af språktillegnelsegåfvan.	‘

** Se Sweet, >Words’ Logic and Grammar» s. 15.1

Verdandi 1887.

8
114	EN KURS I FONETISK SPRÅKUNDERVISNING.

Eliot genomläsas — dels med, dels utan Stormonth :— för inne-
hållets skull, kunna riktiga skräpromaner med god hvardagsengelska
eller bättre parlörer, sådana som Crumps English etc. eller Wad-
dy s Echo , användas för att ur dem samla uttryck.

*	■	*

*

Uppsatsskrifning — dels naturbeskrifning med anslutning till
Sweet, dels redogörelse för lästa böcker — har äfven vidtagit vid
början af tredje terminen. Den har visat ledighet och goda idiom,
bland hvilka dock åtskilliga underligt vanskapta språkbildningar lik-
som flyta omkring. Hela långa stycken utgöras emellertid af full-
komligt god, ren engelska; felen äro hvarken många eller svära att
korrigera, men likväl sädana, att med anledning af dem de vikti-
gaste änkla grammatikreglerna efter hand kunna inskärpas. När
då, förr eller senare, behofvet af en ordnande hand gör sig gällande,
genomgås Jespersens förträffliga lilla bok, förbindes med satsanalys
och kompletteras med några af Bains anmärkningar öfver det en-
gelska språkets väsende jämte sådana praktiska anvisningar, som jag
af erfarenhet funnit vara af nytta.

Vid fortsatt skrifning af mera fri art kan man sedan fästa vikt
vid ett godt och klart innehåll och sålunda ej häller försumma
»språkuppfostran». — Men härmed äro vi inne på området för
tredje årets lärokurs — hvilken jag tänkt mig som en högre kurs
i literatur och skrifning, afsedd för sådana, som vilja tämligen långt
in i språket.

*	*

*

Af ofvanstående kan synas, att jag för min del funnit fullgoda
skäl att prisa den Sweetska metodens förträfflighet. Det förstås —•
för att nå så goda resultat af en tvåårig kurs, som dem jag nu haft att
glädja mig åt, fordras villighet hos eleverna och endera lust för språk,
eller förmåga att tvinga sig att läsa utantill, samt tid att under
andra året ägna omkr. 4 timmar (dock ej mera) till hemarbete för
hvarje lektion. Men äfven efter andra omständigheter låter Sweet
lämpa sig, och i alla händelser är vinsten stor: språktillägnelsen
snabb och förmågan att bruka det mått man inhämtat synnerligen
utvecklad. Detta gäller i främsta rummet om nybörjare. För så-
dana, som förut läst efter en annan metod, kan öfvergången vara
besvärlig. Men äfven för sådana försöker jag för min del alltid
Sweet, och ha de lärande blott litet tålamod, så bär den snart
frukt i präktiga idiom, förbättradt uttal och säker aksentuering. —
Särdeles lämplig synes mig metoden vara för införande i skolor.
EN KURS I FONETISK SPRÅKUNDERVISNING.

115

Sweets bok kan ej nog berömmas, både för språkets gradvisa
öfvergående från lättare till svårare och för de präktiga hvardags-
idiomens märgfulla halt, samt för ljudanalysen — återspeglingen
af hans eget fullt mönstergilla och vackra Londonuttal.

Om jag på det bästa möjliga sätt användthans bok vet jag ej. Jag
har så godt som utan vägledning, efter ett par muntliga vinkar från
Mr. Sweet själf och efter några antydningar hos Sweet och Francke,
fått gripa mig an därmed. Jag vore därför också tacksam för alla
anmärkningar af sakkunniga. Dels af detta skäl, dels för att mana
privatlärare till efterföljd, har jag velat insända dessa anteckningar
till Verdandi.

Cecilia Wsern.
Bokanmälan.

Undervisning i moderna språk.

Sweet, Henry, Elementarlnich desgesprochenen Enffsch, Grammatik,
Texte und Glossar.

Leipzig, Weigel. 1885.

Franke, Felix, Phrases de tous les jours.

Heilbronn, Henninger freres. 1886.

Passy, Paul, Le frangaisparlé, morceaux choisis a Vusage des étrangers
avec la prononciation figwrée.	.

Heilbronn, Henninger freres. 1886.

I vårt särskildt på missnöje sä rika tidehvarf framträda i alla
riktningar så starka och så högljudda yrkanden på reformer, att
före oss väl ingen generation fått upplefva något liknande. För-
bättringar af det redan befintliga yrkar man vanligen icke, ty detta
anses oftast så oanvändbart, att dermed ej längre någonting godt
kan uträttas, man må bättra på det huru mycket som hälst. Det
är reformer man fordrar, d. v. s. man önskar undanrödja så mycket
som möjligt af det gamla för att sedan ersätta det med en ny bygg-
nad, som bättre motsvarar tidens kraf. Hälst vill man allt ifrån
grunden omstöpa allt för att fritt och oberoende af äldre traditioner
kunna i alla hänseenden ge det den form man önskar, och som man
tycker vara den enda riktiga. Inom kulturens alla områden, från
samhällets organisation till fruntimmernas toiletter, hör man samma
högljudda rop på genomgripande reformer.

Häri ligger i och för sig intet ondt, ty allt menskligt kan och
bör förbättras och utvecklas att motsvara växande fordringar. Man
behöfver ej ens befara, att detta allmänna missnöje skall framkalla
allt för brådstörtade omstöpningar af det bestående, ty sådana refor-
BOKANMÄLAN.

117

mer, som ej kunna åstadkommas utan allmän enighet, ha alltid ett
långsamt förlopp, huru ifrigt än enstaka individer må söka att på-
skynda dem. Möjligen skulle det någon gång i vigtigare afgörande
ögonblick kunna hända, att man vid öfvergången till en ny ordning
utesluter af det gamla mer än som är fullt välbetänkt. Men om
något sådant i enstaka fall skulle inträffa, kan man ej undgå att
fort märka sitt misstag, i hvilket fall rättelsen snart kan vidtagas.
Stundom kan det visserligen synas, som om menskligheten under
sin sträfvan framåt i kultur kastade från sig äfven sådant, som
många finna ej blott ännu användbart utan äfven nyttigt oeh nöd-
vändigt. Härvid bör dock ihågkommas, att liksom individen ej bör
vara tyngre rustad, än behofvet kräfver, så äfven menskligheten,
som stundom kan belasta sig med fler kulturelement, än hon rätt
orkar med. I sådana fall måste de äldre, lättare umbärliga, skjutas
undan för de yngre, som just derför framträda starkare och göra
sig mera gällande, emedan de vuxit fram ur ett vid den tidpunk-
ten verkligt behof. En förlust af sådan art bildar derför ingen
egentlig lucka i kulturen, utan är endast en naturlig följd af menni-
skans behof af begränsning.

• Äfven inom språkundervisningen får man i vår tid hörå starka
uttryck af missnöje med det bestående. För de klassiska språken
tränga de ej till den större allmänhetens öron, ty denna intager
gent emot dem en lindrigast sagdt likgiltig hållning. Undervisnin-
gen i de s. k. moderna språken har deremot att glädja sig åt ett
lifligt intresse inom ganska vida kretsar. Från många håll riktas
mot denna undervisning kritiska blickar, som redan upptäckt alla
dess brister. Denna insigt har helt naturligt framkallat många och
lifliga uttalanden om nödvändigheten af genomgripande reformer inom
densamma, ty efter tidens sed kan man ej nöja sig med förbätt-
ring af gamla metoder. Byggnaden måste ända från grunden upp-
rifvas och ersättas af en alldeles ny sådan, mera rationel, men fram-
för allt mera praktisk. I många tonarter tillropar man den gamla
metoden ett hotande och harmfullt quozisque tand&m.

Detta missnöje med den äldre, ännu förherskande metoden för
undervisningen i moderna språk har blifvit så allmänt och är så
gemensamt för alla kulturfolken, att man ej längre kan tillsluta
öronen för det, utan nödgas med eller mot sin vilja taga det till
närmare pröfning för att utforska hvad som framkallat det, och i
livad mån det är berättigadt. Dess närmaste anledning synes hufvud-
säkligen ligga i tvenne förhållanden, som karakterisera vår tid gent
emot den föregående. Af dessa är det ena den hastiga utveckling,
som kommunikationsmedlen vunnit, hvarigenöm menniskorna blifvit
118	BOKANMÄLAN.

mera rörliga än förr. Förr i tiden var det i allmänhet endast köp-
män och rika förnäma personer, som hade tillfälle att göra utländska
resor eller att komma i beröring med främlingar, hvarföre endast
för dem en praktisk språkkunskap egde någon betydelse, hvilken
de också på beqvämaste sätt förskaffade sig. Nu deremot går ingen
bildad person säker för att ej tidt och ofta råka i det läge, att
praktisk språkfärdighet vore för honom synnerligen önskvärd. Som
det stora flertalet hemtar sin bildning i skolorna, fordrar man följ-
aktligen, att skolundervisningen skall leda till detta önskemål, och
man måste erkänna, att i detta hänseende den äldre metoden ännu
lemnar mycket att önska.

Ett annat förhållande, som skiljer vår tid från närmast före-
gående, är en bestämd misstro mot hvad man förr brukade kalla
formel bildning. Nu får man i tryck läsa ett föraktfullt förnekande
deraf, att det finnes någonting, som kan betecknas med denna term.
Ehuru man kanske får medgifva, att formel bildning är ett något
obestämdt begrepp, till hvilket det ej är lätt att finna en passande
definition, så kan det väl ej förnekas, att de, som använda denna
term, dermed mena något verkligt. Man kunde då i korthet ange
deras mening så, att formel bildning är den tuktande utveckling,
som menniskan får genom att öfva sitt förstånd till större klarhet
i uppfattningen och bättre reda i framställningssättet, utan afseende
på om hon på samma gång ökar sitt positiva vetande eller icke.
En tankegymnastik af denna art värderades fordom högt, och deraf
framkallades nog i väsendtlig mån den äldre metoden för språk-
undervisning, hvari ingår mera förståndsöfning än som stricte be-
höfves för att praktiskt lära språket. Man kan nämligen ej tänka
sig, att en undervisningsmetod blir allmänt omfattad och allt vidare
tillämpas, utan att man funnit den leda till ett önskadt mål. För
de döda, klassiska språken fann man denna metod tillfredsstäl-
lande, och från dem kom den öfver till de moderna språken. Då
man nu i vår tid börjat fatta misstro till nyttan af en sådan formel
utbildning, följer deraf äfven, att man ogillar den metod, som i
väsendtlig mån gjort den till sitt mål.

Om man alltså på ofvan angifna grunder ej känner sig till-
freds med den äldre metoden för språkundervisning, så återstår att
tillse, hvilka dess brister kunna vara med afseende på de fordrin-
gar, som man numera anser sig böra ställa på denna undervisning.
Den första anmärkningen, man då brukar få höra, är den, att i
skolan eleverna ej bildas till att ledigt förstå det talade språket
samt att åtminstone någorlunda kunna i samtal sjelfva använda det.
Man måste medgifva, att denna anmärkning ej saknar grund. En-
UNDERVISNING I MODERNA SPRÅK.	119

dast i sällsynta fall händer det, att en elev, då han lemnar skolan,
kan på ett tillfredsställande sätt reda sig med språket i dess prak-
tiska användning. Både hans uttal oeh hans förmåga att finna ord
och fraser lemna mycket att önska. Man bör alltså söka att af-
hjelpa denna i vår tid mer än fordom kännbara brist. — En annan
anmärkning är den, att man i skolan sysselsätter eleverna på ett
sätt, som ödar tid utan motsvarande gagn genom att föra dem in
i språkets artificiela grammatik i st. f. i språket sjelf, d. v. s. att
man förslösar elevens krafter på att inhemta ett långt och vidlyf-
tigt system af schemata, regler och undantag, utan att gifva honom
tillräckligt språkmaterial att dermed fylla denna stomme. Äfven
denna anmärkning är i viss mån grundad, ty man kan verkligen
nöja sig med mindre grammatisk exercis, än som det nu är brukligt.

Det återstår derför att bringa det derhän, att då eleven lem-
nar skolan, han kan i det praktiska lifvet någorlunda reda sig med
språket och äfven har öfning nog att ledigt kunna läsa på språket
ifråga författade skrifter. Att detta är möjligt, lär väl ingen vilja
förneka. Det måste gå t. ex. om man anslår 6 skoltimmar i veckan
åt hvarje språk och derjemte fördelar lärjungarne i små grupper,
af hvilka hvar och en träget öfvas af skickliga lärare, som stadigt
ha blicken fästad på det angifna målet. Deremot kan det dragas
i tvifvel, att dessa fordringar äro berättigade, då klasserna äro tal-
rikt besatta, och med det timantal, som nu är anslaget åt de sär-
skilda språken. Att man med iakttagande af den nu vanligen följda
metoden ej lyckats vinna detta mål, är redan medgifvet. Det skulle
då återstå att söka en annan sådan, eller också erkänna, att man
begärt en omöjlighet. På nya metoder finnes ingen brist, men ännu
har ingen af dem lyckats tillvinna sig allmänt förtroende. De se-
nast framstälda äro visserligen delvis tilltalande, men de äro ännu
endast så skizzerade, att man ej kan veta, om de passa för folkrika
skolor. Vid skolundervisning är en dålig metod väl tillämpad något
vida bättre än als ingen sådan eller en god metod illa använd.
Man måste derför skänka fullt erkännande åt skolmännen, om de
ej vilja äfventyra det gamla och pröfvade, ehuru det ej tillfreds-
ställer nutidens fordringar, för att gripa efter något, som de ej
säkert känna. Hvarje ny metod, som innebär fullständig reform,
måste söka att bana sig väg genom att af dess målsmän tillämpas
i mindre skala. Man kan ej begära, att man i en större skola
skall adoptera en ny metod, som innebär en brytning med den före-
gående, förr än denna nya metod fått den stadga, som endast vin-
nes genom praktisk tillämpning. Deremot kan en äldre metod be-
tydligt modifieras, och detta utan större olägenhet. Det är ingen
120

BOKANMÄLAN.

obillig fordran,' att om allmänheten i något hänseende uttrycker ett
bestämdt och : enigt yrkande pä modifikation af skolundervisningen,
skolans styresmän och lärare derefter rätta sig genom att allt mera
leda undervisningen öfver i den angifna riktningen. Märker man,
ätt det bildar sig en fast och allmän opinion till förmän för en
mera praktisk språkundervisning, sä bör man äfven söka att ge den-
samma en mera praktisk riktning. Det kan dock lätt hända, att
trots detta tillmötesgående frän lärarnes sida man likväl ej lyckas
vinna de af allmänheten önskade resultaten. Liksom individerna,
sä önskar äfven allmänheten ofta mera än hon kan fä. Men i
sådant fall bör det vara godt, att skolan verkligen kan uppvisa, att
hon sträfvar till det önskade målet. Efter någon tids förlopp bör
det sedan visa sig, om detta mål verkligen kan af skolan vinnas
med iakttagande af den der använda, allt mera i gifven riktning
modifierade metoden. Finner man dä, att trots alla bemödan-
den skolan ej lyckas tillfredsställa allmänhetens kraf, sä återstår
att noga pröfva, huruvida denna mindre lyckliga utgång beror
på» metodens oanvändbarhet eller derpå, att allmänheten stält på
skolan allt för stora fordringar. Under tiden bör nämligen någon
af de nya metoderna ha hunnit den mognad och fasthet, att man
säkert kan bedöma, huruvida den samma bör i de stora skolorna
lemna bättre resultat än den äldre, der hittills använda. Då först
är tiden inne att fullständigt ändra signaler, ty man kan dä ha
trygghet för, att man ej bortbyter det verkligen dugliga mot någon-
ting, som i de stora skolorna med deras komplicerade mekanism
och folkrika klasser icke kan med fördel användas.

Fordringarne på ett verkligen godt och så mycket som möj-
ligt idiomatiskt uttal ha vuxit betydligt, i den män flera individer
allt oftare komma i behof att meddela sig med utlänningar. Uttals-
läran har derför under den senaste tiden allt mera uppmärksam-
mats, och man måste erkänna, att i detta hänseende vid mänga
skolor redan ganska stora framsteg blifvit gjorda. Genom den nästan
nya vetenskapen, fonetiken, har man äfven vunnit en säkrare grund
för denna undervisning, som dermed fått en fastare utbildning, än
den förr egde. I detta hänseende kan alltså den äldre undervis-
ningsmetoden väsendtligen modifieras, ty man eger derför en fast
utgångspunkt. Emellertid kan man äfven här känna sig tveksam,
huruvida icke en del reformvänner vilja gå längre, än som är för-
enligt med den varsamhet, som bäst passar för de stora skolorna.
UNDERVISNING I MODERNA SPRÅK.	121

Härvid gäller frågan egentligen, om fonetiskt transscriberade texter
verkligen böra uteslutande användas i den allra första undervisningen.
Mot detta talar, att liksom örat inom sin sfer, äfven ögat inom sin
kan fordra att snabbt uppfatta orden. Men härför fordras vana
att se dem i deras rätta skrifform, ty utan en sädan /vana hindras
den omedelbara uppfattningen genom tvånget af eftertanke för att
kunna igenkänna dem. Härigenom hämmas förmågan af samman-
hängande läsning, hvilket åter menligt inverkar på tonfallen. Man
kan svårligen tänka sig, att en och samma individ skall lika obe-
hindradt och omedelbart uppfatta ett språk, vare sig att det åter-
gifves i transscriberad eller i vanlig text. Under sådana förhållanden
synes det vara att föredraga, att eleverna allt ifrån början känna
sig mera förtrogna med den vanliga ortografien. Vidare bör ihåg-
kommas, att transscriptionen ej för skolorna kan ersätta den munt-
liga undervisningen, utan endast tjenar som hjelp åt läraren att för
dem hastigt och säkert utreda språkets olika ljud. Åtminstone tills-
vidare, innan full erfarenhet vunnits om transscriptionens verkliga
användbarhet, torde man derför göra rättast i att endast nyttja den
vid sidan af den brukliga ortografien. Så använd synes det deremot
ej vara något tvifvel om, att sådana efter ett godt oeh lättfattligt
system transscriberade texter kunna bli af stor nytta för under-
visningen i språkens rätta uttal, ty har lärjungen en gång fått säker
reda på de i texten använda tecknens valörer, bör den sedan bli
honom en god hjelp att inpränta och säkert tillegna sig lärarens
undervisning. Det är derför sannolikt, att bruket af transscribe-
rade texter får allt större utbredning, och att systemet för dem i
sammanhang dermed vidare utvecklas till större fulländning och
nödig enhet.

Af de trenne arbeten, hvilkas titlar finnas angifna i öfverskrif-
ten till denna artikel, är tvifvelsutan det af Mr Sweet det mest
fulländade och efter säker och konsequent metod i alla detaljer
bäst genomförda. För att kunna åstadkomma denna lilla volym
fordras alla de egenskaper, hvilka som bekant Mr Sweet i rikt mått
eger som engelsk fonetiker. Det fordras att ega god fonetisk under-
byggnad, att länge och med sjelfständig och skarp uppmärksamhet
ha anstält noggranna iakttagelser på det talade språket från alla
olika synpunkter, samt slutligen säker vana att i skrift konsequent
återgifva talspråket., Hans arbete är också ett sådant verk, af hvil-
ket man har mycket ,att lära, hurti utvecklad lärareskicklighet man
än redan må hafva vunnit. Det måste dock erkännas, att arbetet
är för svårfattligt för att kunna sättas i händerna på nybegynnare,
och detta tyckes ej heller hafva varit författarens afsigt. Bästa
122

BOKANMÄLAN.

nyttan torde det derför göra, om det så användes, att läraren först
gör sig noga förtrogen dermed och sedan lämpar sin undervisning
så, att det efter någon tid äfven kan med fördel begagnas af lär-
jungarne sjelfva.	.

Likasom Mr Sweet i de transscriberade texter, som finnas i
hans elementarbok, särskildt lagt an på att lemna sådana texter,
der hvardagsspråket finnes troget återgifvet, så har äfven den allt
för tidigt bortgångne Felix Franke i sitt arbete samlat hvardags-
fraser, som det i umgänge med främlingar kan vara nyttigt att
känna. Skillnaden är doek den, att han endast lemnar lösryckta
fraser, hvilket medför den olägenheten, att hans i öfrigt förtjenst-
fulla arbete ej ger full ledning för sammanhängande läsning af längre
perioder. Som det för franskan är betydligt lättare än för engel-
skan att finna en någorlunda god fonetisk transscription, så är denna
i Frankes arbete vida enklare än i det först nämda. Den är t. o. m.
så lättfattlig, att en lärare utan någon olägenhet bör kunna sätta
det lilla häftet i händerna på nybörjare, som under hans ledning
böra genast kunna deraf med fördel begagna sig, så mycket hellre
som här texten i vanlig ortografi meddelas vid sidan af den fone-
tiska. Den af Franke använda fonetiska ortografien är rätt till-
fredsställande och äfven konsequent genomförd. Till detta första
häfte har Franke äfven utgifvit ett fyllnadshäfte, hvari han af
texten lemnar en tysk öfversättning, som beledsagas af noter med
talrika ganska praktiska upplysningar, hvarjemte de sista sidorna
deraf upptagas af en mycket kortfattad, men synnerligen lyckad
framställning af franskans ljudlära.

M. Paul Passy har för sin transscription af franska texter
följt ungefär samma system som Franke, så att, om man känner
det ena, man utan någon svårighet kan göra sig förtrogen med det
andra. Mycket önskligt hade det dock varit, att båda författarne
hade följt alldeles samma system, efter som deras arbeten kom-
plettera hvarandra. Härvid bör företrädet tillerkännas Frankes sy-
stem, som bäst anger nyanserna af vissa ljud. Angående uttalet
af enstaka ord och i vissa fall det fullständiga undertryckandet af
det s. k. stumma e divergera de dock stundom från hvarandra,
hvilket ej kan undvikas, ty t. o. m. bildade parisare ha sällan full
öfverensstämmelse i uttalets alla detaljer. I olikhet med Mr Sweet
ha båda följt den ordningen, att de icke i transscriptionen låta två
ord fullständigt sammanflyta med hvarandra, ehuru de göra det i
uttalet. Gränsen mellan sådana ord antyda de med bindestreck,
hvilka äfven tjena att sammanbinda längre ordgrupper. Mot båda
kan man i detta hänseende anmärka, att de hade bort bättre ge-
UNDERVISNING I MODERNA SPRÅK.	123

nomföra en sådan gruppering, ty nu händer det lätt, att den läsande
förledes till fullkomligt oriktiga små pauser, hvarigenöm uttalet be-
röfvas den jemnhet, som just karakteriserar vårdad och flytande läs-
ning. Såsom redan är nämdt, komplettera dessa båda arbeten hvar-
andra. Under det att Franke valt korta fraser, som passa för ny-
börjare, har M. Passy lemnat sammanhängande stycken, som först
efter en flerårig öfning i språket kunna läsas obehindradt. Det
förra arbetet lämpar sig derföre bäst i skolorna; det senare åter
vid den akademiska undervisningen, då eleverna redan vunnit en
viss förtrogenhet med det franska språket. Skall man på ett senare
stadium välja mellan båda, förtjenar M. Passys bok företrädet, der-
före, att den ger bättre tillfälle till vårdad läsning af längre perio-
der med iakttagande af det rätta tonfallet. Isynnerhet sedan M.
Passy i en ny upplaga af sitt arbete fått tillfälle att dels undan-
rödja ett antal smärre oriktigheter och inkonsequenser, dels bättre
genomföra ordgrupperingen, torde hans bok bli mycket användbar
och i hög grad underlätta meddelandet af godt franskt uttal, som
för oss svenskar alltid blir svårt att vinna äfven med tillhjelp af
skickliga lärare och efter en god metod utarbetade läroböcker.

Slutligen anser sig anmälaren af dessa arbeten böra meddela,
att han i sin undervisning redan användt båda de nämda franska
arbetena och det med ganska-god framgång, liksom han äfven skaf-
fat sig tillfälle att under en synnerligen kompetent lärares ledning
noga genomgå Mr Sweets elementarbok, så att han af egen erfa-
renhet vet, huru väl genomtänkt och lärorikt detta arbete verkligen
är. Han kan sålunda med full rätt lifligt rekommendera alla tre
dessa arbeten åt Verdandis läsare, och han hoppas, att våra ele-
mentarlärare i moderna språk snart skola börja att i sin undervis-
ning draga fördel af dem med det klara omdöme och den taktfulla
urskiljning, som vanligen utmärker Sveriges lärarekår.

Upsala d. 11 febr. 1887.	P. A. Geijer.

H. Klinghardt. Das höhere Schidwesen Schwedens und dessen 'Reform
in modernem Geiste.	‘

Leipzig 1887. 8:0. XII + 168 s. Kr. 2.

:	Ett arbete om svenska förhållanden skrivet av en utländing
är i ock för sig en så pass sällsynt företeelse, att det redan av
denna grund är ägnadt att väcka uppmärksamhet. Vårt lands un-
124	BOKANMÄLAN.

dangömda läge ock ringa inflytande pä världshändelsernas utveck-
ling så i ena som andra avseendet ha helt naturligt till följd, att
det ej så lätt eller sä synnerligen ofta faller en främling ock minst
en medlem av något bland de s. k. stora kulturfolken in att rikta
sina blickar ät vär kant, än mindre att göra förhållandena hos oss
i allmänhet eller i någon särskild punkt till föremål för ingående
studium. Sannolikheten för att här kan vara något synnerligt att
lära är väl också i det hela tämligen ringa. Det vanliga är ju
ovedersägligen, att det är vi, som segla i de stora nationernas köl-
vatten ock från dem hämta lärdomar ock impulser. Vår plats är
gemenligen i eftertruppen, sällan vederfares oss äran att tillhöra
avantgardet, sällan hava vi något att giva i gengäld för allt hvad
vi mottaga från stora världen därute. Någon gång händer det dock
att rollerna ombytas, någon gäng kan studiet av svenska förhållan-
den visa sig fruktbringande ock lärorikt för främlingen, som ej
tvekat att våga försöket. Författaren till åvanstående arbete har
vågat detta försök beträffande vårt högre skolväsen, ock hans bok
vittnar allt igenom, att han långt ifrån anser sig ha gjort det för-
gäves. Han har tvärtom ansett resultaten av sina studier nog vik-
tiga att böra i en ganska utförlig framställning meddelas den tyska
allmänheten. Det egendomliga har härvid inträffat, att under det
vi svenskar särskildt hos värt högre skolväsen se nästan endast fel
ock brister, har han, främlingen, hos detsamma funnit föga att klan-
dra men mycket att beundra ock mycket värdt att efterlikna. För-
klaringen till denna motsägelse kan uppenbarligen icke sökas i bri-
stande sakkunskap å hans sida. Visserligen har han ej varit i till-
fälle att på ort ock ställe taga kännedom om värt undervisnings-
väsen. Spår härav kunna nog skönjas här ock där, ock antagligt
är att hans omdömen skulle i åtskilligt modifierats, om hans stu-
dier kunnat göras mera omedelbart. Men detta oaktadt kan icke
förnekas, att hans framställning i det hela är fullkomligt korrekt.
Nödiga statistiska ock literära hjälpmedel har han tydligen i rikt
mätt haft till sitt förfogande, ock att han väl förstått att använda
dessa märker man lätt. Såsom själv framstående skolman äger han
ju också i hög grad förutsättningarna härför. Där källorna varit
otillräckliga hava skriftliga meddelanden frän sakkunniga personer
anlitats.

Förklaringen till den nämda skenbara motsägelsen mäste så-
ledes sökas pä annat håll. För den som med uppmärksamhet genom-
läser dr Klinghardts bok är den ej svår att upptäcka. I hela den
civiliserade världen pågår för närvarande på det pedagogiska om-
rådet en ytterst betydelsefull rörelse, hvars mäl är att bryta de
BOKANMÄLAN.	125

klassiska språkens härravälde i skolan ock efter hand alldeles ut-
tränga dem därifrån, för att i stället bereda rum för andra ämnen,
som stå i inperligare samband med vår egen tids liv oek odling.
Skolan måste för att rätt kunna motsvara nutidens krav moderni-
seras, emanciperas från träldomen under antiken. Kultur ock lite-
ratur hava nu nått den utveckling ock mognad, att de ej vidare
behöva gå i ledband. Latin ock grekiska äro ej längre oundgäng-
liga för ernåendet av högre bildning; blott för en inskränkt krets
av fackstudier äro de behövliga, men därav följer ingen rätt
att vidare belamra skolans läsordning. Ned således med latin-
härraväldet.

Dr Klinghardt har ställt sig i» ledet bland de mest energiske
ock resolute förkämparne för denna emancipationsrörelse. Han fin-
ner att hans eget fädernesland ännu ej hunnit särdeles långt på
vägen mot målet. Av övriga europeiska folk stå några än längre
tillbaka, under det andra vunnit ett större eller mindre försprång.
Den längst framskjutna positionen innehar Sverge. Det är huvud-
sakligen om än icke uteslutande på denna grund, som vårt högre
skolväsen tillvunnit sig dr Klinghardts livliga sympatier, för att ej
säga beundran, ock ansetts värdigt att uppställas såsom mönster
för en blivande omskapning av det tyska. Bedan den nuvarande
svenska skolordningen har ur denna synpunkt stora företräden fram-
för den preussiska. Grekiskan har här länge varit valfri; i Tysk-
land är hon fortfarande obligatorisk. Latinet inträder här senare
ock upptager därefter allt igenom ett betydligt mindre antal tim-
mar. Ock detta utan någon menlig inverkan på resultaten av de
svenska skolornas arbete. Hvad göres oss mera vittne behov? tycker
man sig höra författaren tillspörja sina landsmän.

Har Sverge således redan nu ett ansenligt försprång framför
andra nationer, så skulle detta naturligtvis än ytterligare betydligt
ökas, om den senaste lärovärkskomiténs förslag sattes i värket. Att
så måtte ske är dr Klinghardts livliga önskan ock förhoppning. At
detta förslag samt de riksdagsförhandlingar, som föranledde nämda
komités tillsättande, ägnas drygt två tredjedelar av hans bok.

Om dr Klinghardts åvan skildrade uppfattning av ställningar
och förhållanden är riktig, så försvinner också den skenbara stri-
digheten mellan hans omdöme om vårt undervisningsväsen ock det
hos oss allmännast gängse. För honom såsom tysk kan det stå
som mönster ock önskemål, för oss däremot är det en övervunnen
ståndpunkt. Vi äro redan i färd med att arbeta oss fram till en
ännu mera framskjuten ställning. Att dr Klinghardt för egen del.
sätter lärovärkskomiténs förslag vida framför det gällande systemet.
126

BOKANMÄLAN.

är lätt att se, men om tyskarne i första taget kunna nä upp i
jämnhöjd med det senare, sä är det enligt hans mening vackert sä
tills vidare. Även hos detta finner han som sagdt stora förtjän-
ster till ock med bortsedt frän latinfrägan. Det tillgodoser genom
väl anbragta kursavslutningar pä ett lyckligt sätt elementarunder-
visningens dubbla uppgift att ä ena sidan bibringa allmän med-
borgerlig bildning, ä andra sidan förbereda för fortsatta studier i
en eller annan riktning. Det lägger ej ensidigt an pä den in-
tellektuella utbildningen, utan söker även främja den kroppsliga
genom planmässigt bedrivna gymnastik- ock militärövningar, lekar,
idrotter ock slöjd. Åt skolhygienen ägnas i Sverge större upp-
märksamhet än i Tyskland. Professor Keys lärovärkskomiténs be-
tänkande vidfogade hygieniska undersökningar betecknas säsom allena-
stäende ock vida överlägsna allt hvad den europeiska literaturen förut
har att uppvisa i denna väg. För lärarnes ekonomiska ställning
är bättre sörjdt i Sverge än i Tyskland. Likasä för åstadkom-
mandet av enhet ock sammanhang mellan de särskilda slagen av
undervisningsanstalter. Säsom ett för Sverge egendomligt ock syn-
nerligen hedrande drag framhålles det allmänna ock upplysta in-
tresse, som där ägnas alla skolfrågor ej blott av regering ock
myndigheter utan även av riksdagen, tidningsprässen ock hela den
bildade allmänheten. Häri ligger till ej ringa del förklaringsgrun-
den till den höga ständpunkt, som Sverge intager pä detta område.
Den svenska provårskursen finner författaren särdeles ändamålsenlig
och lyckligt anordnad. Ganska betecknande är hans omdöme om
vårt universitetsväsende. När han vänder blicken till detta, så
finner hans patriotiska självkänsla med en viss tillfredsställelse, att
Sverge här är lika avgjordt underlägset Tyskland som det är över-
lägset i avseende på skolväsendet. Häri har han tyvärr fullkom-
ligt rätt. Det är sannerligen hög tid att på allvar taga i tu med
alla missförhållanden ock förvändheter, som här frodas i ostörd ro.
I dr Klinghardts bok omnämnes på ett ställe »det farliga literära
proletariatet». Må man i tid tillse, att vära universitet ej bliva
plantskolor för ett sådant.

Dr Klinghardt erkänner själv, att hans bok ej egentligen är
hvad man av hennes titel kunde hava anledning att vänta. Jämte
framställningen av det svenska skolväsendet har hon ett biändamål,
som i själva värket är huvudändamål. Dr Klinghardt är en ivrig
förespråkare för en reformering av det tyska skolväsendet. I hvil-
ken riktning denna enligt hans mening bör gå, har han ansett sig
bäst ock med största värkan kunna åskådliggöra för sina landsmän
genom att ställa för deras ögon ett levande eksempel, ock därtill
BOKANMÄLAN.

127

har det svenska skolväsendet funnits lämpligast. Hans bok på-
minner om ett bekant uttryck av Viktor Rydberg. Hon är ett
kastspjut slungadt i krigarens lovliga avsikt att döda ock såra. Den
måhända något idealiserade dager, hvari han ser våra skolförhål-
landen, finner lätt sin förklaring i detta syfte. För sin »kritiske
evne» har han haft mindre användning; den har så att säga su-
spenderats för tillfället.	-

. -	E. H. Lind.

Om dugande undervisning, en framställning af svenska föräldrar.
Förslag till de allmänna läroverkens ombildning, af Kilon.
Från nya synpunkter, af en skolman.

I skolfrågan, af R. Tö7’nébladh.

De tre förstnämda af ofvanstående broschyrer vilja alla vara organ
för allmänhetens missnöje med det nuvarande systemet, och de komma
med så olika förslag till afhjälpande af det onda, att hvar och en må-
ste af hjärtat beklaga dem som blifvit satta att lagstifta öfver en sådan
institution som Sveriges allmänna läroverk. Oaktadt alla skiljaktigheter
fins det dock en viss enstämmighet, som vi sedan skola närmare beröra.

Det är icke enstämmighet i latinhat, ty författaren eller föi'fat-
tarne — skriften kallar sig nämligen en framställning af svenska föräl-
drar — af »Dugande undervisning» är en ifrig latinvän. Han yrkar vis-
serligen på en mera pralctislc undervisning, men praktiskheten skulle be-
stå däri att latinet åter finge bli grundläggande språk och börja i för-
sta klassen. Att detta verkligen är det mest praktiska, därom hoppas
han att kunna öfvertyga Andra kammaren, till hvilken skriften i första
rummet är stäld. Lika mycket som förf, hatar grammatiserandet och
analyserandet i tyska och svenska, lika mycket tyckes han älska och
vörda det, då det förekommer i latinundervisningen. Han resonnerar så
här: alldenstund latin är nödvändigt för den lärda bildningen och för
embetsmannabanan, eftefsom grammatiserandet är på sin plats vid latin-
studiet, och eftersom grundlig latinkunskap enligt »erfarenhetens» vitnes-
börd för med sig i släptåg ökad förmåga till andra studier som t. ex.
matematik och naturvetenskap — detta bevisas med exempel från Preus-
sen samt med vår egen forna kulturs historia — så'låt våra barn slippa
den odrägligt abstrakta undervisningen i tyska. Denna. undervisning
kan ej nog klandras. Den är som grammatikalisk grundläggning onödig
för den som sedan skall läsa latin, och den blir genom sin abstrakta
karaktär utan allt praktisld gagn såsom språkkunskap. Studenternas kun-
skap i tyska framställes såsom mycket klen. Förf., som tydligen i för-
sta rummet för de bildade klassernas talan, är mycket påstående och
fÖ7'd/ra7' i föräldrarnes namn att staten bättre skall taga vara på »de nio
år af våra söners bästa lärotid» som lämnas åt skolan. Vi hade trott
att de flesta föräldrar fattade den kostnadsfria undervisningen som en
gåfva åt deras barn, men denne förf, tyckes snarare anse barnens tid
vara en gåfva, som föräldrarna hembära åt staten.
128	BOKANMÄLAN.

Dessutom klandras den öfverdrif vet pedagogiska behandlingen af alla
läroämnen, hvilken ensidigt syftar därhän att lärjungarna skola förstå
allt som dem meddelas, något som är farligare än förra tiders minnes-
lexor. Detta förfaringssätt klandras särskildt i lefvande språk och ma-
tematik. Denna klagan från föräldrarnas sida öfver det öfverdrifvet
förståndsmässiga i undervisningen upprepas så ofta, att den synes oss
böra vinna gehör. Förf, är vidare mycket förbittrad på den gemensam-
ma linien, på 1873 års skollag och på 1882 års komité, vill att hvarje
undervisning som har olika mål skall från början grundläggas olika, men
som en vetenskaplig linie är tillräcklig* stryker han den vetenskapliga
reallinien och sätter i stället en praktislc realskola för meddelandet af
allmän medborgerlig bildning, denna redan i första klassen skild från
den klassiska skolan; Försvaret för det latinska studiet är mest grundadt
på auktoriteter, på gammal häfd och på jämförelse med andra kulturländer,
hvilka sägas vara oberörda af striden mot den klassiska bildningen(!).

Under det förf, till »Dugande undervisning» klandrar den senaste
komitén för att ha tagit alldeles för mycket hänsyn till sparsamhet med
statens medel', kan Kilon däremot icke nog klandra samma komité för
hennes slösalctighet. Äfven det nuvarande systemet anser han i hög
grad lida af samma fel, och i sitt reformförslag, som hufvudsakligen går
ut från sparsamhetshänsyn, föreslår hän en organisation som skulle bli
942,117 kronor billigare än den nuvarande.

Mer demokratisk än den föregående broschyrens författare är han mest
angelägen att framhålla huru som staten nu för tiden väl har sörjt för de
egentliga kroppsarbetarne genom folkskolan och för dem som arbeta med
hufvudet genom de högre läroverken, men att en klass blifvit så godt
som lottlös, nämligen den, hvars arbete är delvis kroppsligt, delvis andligt,
det vill säga handtverkarne, minuthandlarne, lägre tjenstemän etc. Äfven
denna tredje klass behöfver sin särskilda skola inrättad efter dess syf-
ten. Den kan icke tillfredsställas af den nuvarande gemensamma linien,
utan anser förf, att det bör finnas tre särskilda skolor, men alla stälda
i samband med hvarandra: först nederskolan eller folkskolan, sedan en
mellanskola som på somliga orter skulle vara fullständig och då 5-årig,
på andra ofullständig och då 3-årig. Mellanskolan under de tre första
åren skulle nämligen vara gemensam för de blifvande studenterna och
för de blifvande yrkesmannen, men 4:de och 5:te klasserna i mellansko-
lan skulle alldeles särskildt åsyfta en afslutad bildning för de senare.
De förra skulle från mellanskolans 3:dje klass öfvergå till öfrerskolan,
hvilken också skulle vara ett alldeles afskildt läroverk. Här förordar
förf, den besparingen, att man inom samma läroverk aldrig skulle uppe-
hålla mer än en linie: i den ena staden kunde vara ett realläroverk, i
den andra en latinskola. Latinet ville förf, af principiela skäl hälst ute-
sluta, men tror tiden därtill ännu ej vara inne. Däremot förekomma på
läroplanen blott två moderna språk: franskan och tyskan; i engelska må
meddelas extra undervisning, likaså i grekiskan. I sin sparsamhetsifver vill
författaren snarare minska än öka lärarnes löner, råder dem att inskränka
sina behof och gifva ungdomen godt föredöme genom ett enkelt och tarf-
ligt lefnadssätt. Och så — ett rätt märkligt förslag — vill han i mel-
lanskolan ej se akademiskt bildade lärare utan sådana som endast aflagt
mogenhetsexamen och därefter genomgått ett öfverseminarium, och hvil-
kas ställning och lönevilkor skulle bli ett mellanting mellan elementar-
lärarnes och folkskolelärares.
ROKANMÄLAN.

129

I inledningen klandrar författaren skarpt det dåliga resultatet' af den
nuvarande skolbildningen, mångläseriet, öfveransträngningen och framför
allt det öfverdrifna språkxtudiet, som går sä långt att i öde klassens
afd. A. på latinlinien egnas af veckans 32 timmar de 22 åt språkstudier.
Betydelsen af valfriheten tror Kilon ej på, det är i allmänhet en nyck
som bestämmer om lärjungen går in på latinlinien eller icke, och denna
nyck kostar staten allt för mycket.

Från nya synpunkter är af de ofvanstående broschyrerna den som
utmärker sig för den originellaste stilen, och som otvifvelaktigt är angenä-
mast att läsa. Förf, går mindre än den föregående skriften in på detalje-
rade reformförslag i afseende på läroplan och organisation, men äfven han
betonar skarpt att det som mest behöfs är en lämplig skola för den
lägre medelklassens barn, och han. som tycks vara tämligen likgiltig för
latin eller icke-latin, föreslår att betydligt inskränka latinläroverkens
antal, borttaga reallinien och de två lägsta klasserna, i stället inrätta
borgare- eller icke-lärda realskolor, och till sådana omskapa alla de nu
befintliga lägre läroverken. Men sin egentliga tyngdpunkt har denna
skrift i det som säges angående bristerna i skolans uppfostrande inver-
kan. »Den unge är ofta andligen bankrutt: han rill ingenting, tror på
ingenting och hoppas på ingenting.» Orsaken härtill ligger, till en del
i undervisningen: det oroliga jägtet hindrar ett sådant inträngande i
bildningen, som kan förädla sinnet, sjelfva sysselsättningen med uppgif-
ter, som äro för svåra för att kunna ordentligt lösas, ger lärjungen en vana
att »hanka» sig fram, att trifvas i humbug. Äfven lärarne anser förf, bära
en dryg del af skulden genom det dåliga sedliga föredöme många af
dem gifva de unga och genom den liknöjdhet, hvarmed mången som ej
har håg för kallet sköter sitt arbete. För att afhjelpa detta föreslår
han att lärarne skulle tillsättas genom förordnande och ställas under
sträng kontroll. Särskildt tänkvärda och tydligen på erfarenheten grun-
dade ord uttalar han angående beskaffenheten af de s. k. skolqvarteren
i småstäderna. Äfven dessa, i hvilka nu mången skolgosse förderfvas,
ville hän ställa under kontroll, och det af skolläkaren, hvars tjenstgö-
ring borde bli mycket vidsträcktare än nu är fallet.

Klagande öfver den starka tillströmningen till embetsmannabanan.
ser han det enda botemedlet för många af samhällets missförhållanden
däri, att föräldrar af bildad klass fördomsfritt läte dem af sina barn
som ha anlag för kroppsarbete eller för praktiska yrken egna sig däråt.
Af* detta skäl borde ock kroppsarbetet få mycket utrymme i den s.,k.
realskolan, så att anlag därför lätteligen kunde upptäckas. — Som sagdt,
broschyren är läsvärd och ger mycket att tänka på, ehuru inledningen
smakar ej så obetydligt af öfvermod.

Dessa trenne röster från allmänheten tyckas alltså vara eniga om
att klandra mångläseriet, formalismen — ehuru den förstnämnda vill
komma från formalismen genom att återge latinet dess dominerande ställ-
ning — samt skolans brist på sedlig inverkan, och slutligen öfverens-
stämma de alla däri att det praktiska lifvets män icke hafva någon nytta
af att genomgå den nuvarande elementarskolans lägre klasser. Hvad alla
dessa förf, tyckas sakna är insigten om att sjelfva det vetenskapliya lifvets
hufvudströmning numera öfvergifvit klassiciteten, och att det är denna
som hädanefter blir det plus, rörande hvilket man kan diskutera slöseri
eller icke slöseri.	z

Gent emot dessa oroliga, klandrande reform ifrare, af hvilka hvar och
Verdandi 18S7.	9
130

BOKANMÄLAN.

en med den fastaste tro framlägger sina förslag, står som den fulländade
skeptikern hr Törnébladh. Fint insinuerar han det tvifvelaktiga i alla
den allmänna opinionens beskyllningar mot skolan. Missnöjet mot denna
har funnits i alla tider, det visar han historiskt; mångläseriet har förr
i verlden varit snarare svårare än nu, äfven fordringarna till mogenhets-
examen ha på de senaste tiderna snarare minskats, och icke kan man nu
ytterligare minska kurserna, då universitetslärare klaga öfver bristande
mogenhet, ej häller sänka åldern för mogenhetsexamen. Hvad öfveran-
strängningen beträffar, påvisas allt hvad hemmen synda i afseende å lär-
jungarnes helsa, och huru svårt det är att säga huru långt verkningarna
af skolarbetet sträcka sig. Äfven på de statistiska beräkningarna kastar
hr T. en fin tviflets slöja: det är icke alltid sagdf att primäruppgifterna
äro fullt pålitliga, och äfven om rätta sättet att använda dessa finnas så
olika åsigter. Förf, anser några genomgripande reformer ej för tillfället vara
nödvändiga, och för öfrigt tänker han om sådana, att då det ej är bevisadt
att de verkligen skulle vara af gagn, är det ej skäl att tillgripa dem —
men en och annan jämkning vill han vara med om, och på möjligheten
att få latinet åter nedflyttadt i l:sta klassen tror han ej, ehuru han för
språkundervisningens skull ej ogärna såge det. Det är af vigt, att i de lä-
gre klasserna en göd grund lägges, och detta sker, säger förf., hufvud-
sakligen genom språkundervisningen. Han framlägger härvid sin åsigt
om hur barnet vid sitt inträde i skolan har en synnerligen liten idékrets
och dito ordförråd, samt huruledes det är språkundervisningen, hvilken
det väsentligen åligger att afhjälpa dessa brister. Förf, vill behålla B-li-
nien och klandrar komiténs yrkande att latin i större omfång ej må stu-
deras utan grekiska. Eget nog upprepar han angående matematilien samma
klander, som i de andra broschyrerna framträder så skarpt, mot under-
visningens sträfvan att lärjungen skall förstå allt, och här lägger äfven
han ett ord för den mekaniska färdigheten och den praktiska öfningen.
Äfven på de främmande språkens område förordar han praktisk öfning,
äfven i viss mån språkets talande, men det förvånar oss, att han tydli-
gen anser sig göra ett stort medgifvande åt det liberala hållet, då han
förklarar att det kanske vore skäl att i grammatiken rent af ställa exem-
plen före regeln, på det att den rätta induktionens väg därigenom måtte
antydas.

Man kan omöjligt säga, att det här är en ytterligheternas man som
talar, det är snarare en försigtig man, som ständigt erinrar därom, att
för mycket eller för litet skämmer allt. Förf:s kända skarpsinne visar'sig
äfven här i den säkerhet, hvarmed han påvisar svårigheten att i dessa
frågor komma sanningen på spåren. Och detta påvisande har utan tvif-
vel sin stora nytta med sig, kan hindra från förhastade åtgärder. Mot
de flästa reformförslag sätta hr T. och hans själsfränder ungefär följande
resonnement: för det första är tanken icke ny, och för det andra före-
ligger ingen erfarenhet om förslagets lämplighet. Med detta svar kan ju
mången reform-makare förtjena att afspisas, men äfven på detta svar gifves
ett svar. Reformerande tankar förefalla sällan totalt nya, det är sant,
men hvarför? Jo, därför att det med sådana tankar vanligen går så, att
de klappa och klappa på samhällets dörr, afvisas, klappa åter efter mel-
lanskof, till dess de slutligen, om icke dörren öppnas, störta in med den.
Man kan med sanning säga, att Luthers reformatoriska tankar voro fasligt
gamla. — Hvad erfarenheten angår, hur skall erfarenhet vinnas om det
som aldrig får pröfvas, och hvarför skall man alltid vänta på utlandet?
BOKANMÄLAN.

131

Det är godt att moget pröfva och öfverväga, men hvad reformer angår,
så genomföras de alltid af personer, som på grund af en sorts tro eller
intuition- äro öfvertygade om reformens förträfflighet: ett så långsamt och
grundligt och skeptiskt öfvervägande som det hr T, fordrar, frukta vi,
skulle ha till följd att när reformens nytta väl var bevisad, var institu-
tionen, som skulle reformeras, för länge sedan afsomnad.

—e.

Bilder och berättelser ur lifvet i Syd-Afrika, af Franz Otto.

Öfversättning af J, R. Spilhammar. Pris 4 kr. 75 öre..

Detta arbete är på samma gång roande och undervisande. Det bör-
jar med en redogörelse för de olika forskningsfärderna i Afrika, en öfver-
sigt af världsdelens geografi, en historik öfver holländarnes, de s. k. bo-
ernas bosättning i södra delen af denna, deras konflikter med engelsmän-
nen och deraf följande utvandring. Efter denna inledning öfvergår för-
fattaren till sjelfva berättelsen, ett par boerfamiljers öden under deras
vandringar för att uppsöka nya bostäder. Författaren sysselsätter sig
mycket med djur- och växtvärlden och afbryter ofta berättelsens gång för
att gifva en stundom utmärkt redogörelse för de djurs utbredning, lef-
nadssätt m. m. som vandrarne påträffa under sina färder. Man får höra
en mängd roliga jagthistorier, kanske något för många. Ett urval skulle
ej skada, ty några af dem låta något otroliga, andra åter innehålla åt-
skilliga temligen obestyrkta fakta. Ehuru arbetet således lemnar åtskil-
ligt att önska, tveka vi ej att rekommendera det, emedan berättelsen är
liflig. och underhållande samt lemnar en god bild af, lifvet i södra Afrika.
Dessutom fyller den en verklig brist i vår ungdomsllteratur, som har att
uppvisa en så stor massa haltlösa berättelser, sådana som roa för ögon-
blicket utan att lemna någon behållning, och som deremot har så få lämp-
liga reseskildringar att bjuda de unga. Äfven läraren i geografi skulle
der kunna hemta åtskilliga goda upplysningar.	.

Boken har många vackra och väl gjorda illustrationer, bland hvilka
vi särskildt vilja omnämna några särdeles väl gjorda djurhufvuden.

G. H.
Om den fristående gymnastiken och
korsgångställningen.

Med rätta har det blifvit sagdt, att Pehr Henrik Ling är att
anse såsom den rationela gymnastikens egentliga grundliiggare, emedan
han är den förste, som framträder med ett på vetenskaplig grund,
genomtänkt system för ordnad kroppsrörelse, hvarvid han visserligen
icke förbisåg hvad som på empirisk väg här, liksom i hvarje annan
praktisk sak, genom försök och erfarenhet redan var vunnet. Prak-
tiken föregår nämligen teorien i den naturliga utvecklingen, eme-
dan den afgifver stoffet för den teoretiska betraktelsen, som har att
derutur finna de allmänna reglerna och genom dem gifva anvisning
till vidare fortkomst på den rätta vägen, hvaraf åter följer, att teori
och praktik ömsesidigt bestämma hvarandra, men att praktiken är
utvecklingens första och teorien dess andra moment, om opkså all-
tid en, ehuru stundom ända till omedvetenhet oklar tanke, den s. k.
instinkten, ligger till grund för hvarje praktiskt försök.

Att gissa rätt; der man ännu icke kan se fullt klart, är känne-
tecknet för det praktiska snillet, och det teoretiska kan ej heller
taga utan att något varder gifvet, huru helst man för öfrigt må
vilja för sig förklara gåfvans uppkomst. De enklaste sanningar
hafva länge väntat på sina upptäckare, och då de stora sanningarna
alltid äro enkla, huru invecklade deras förutsättningar än kunna
vara — man förstår icke en sak fullkomligt förr än man bringat
den till sin enklaste expression — så hafva de sålunda häruti de-
lat många mindre vigtiga sanningars öde. Den sanning, som kan
sägas innebära nyckeln till det lingska gymnastiska systemet —
med postulerandet af den harmoniska utvecklingen är problemet en-
dast framstäldt, men icke löst — är den, att den egentliga gymna-
stikredskapen är att finna inom menniskokropjoen sjelf. Härmed
har man en gifven utgångspunkt för och en säker kontroll vid rö-
relsesystemets utarbetande. Denna enkla sanning lär vara angifven
redan af Galenus, men har icke under seklernas lopp blifvit till-
varatagen förr än Ling återfann densamma och med ledning häraf
blef den rationela gymnastikens egentliga' grundläggare.
GYMNASTIKEN 0CI1 KORSGÅNGSTÄLLNINGEN.

133

Vid försöket att genomföra ett gymnastiskt rörelsesystem kan
man utgå antingen från den aktiva eller den passiva rörelsen. Ut-
går man från denna senare, så blifver hela kroppens horizontala
läge på ryggen den första och enklaste formbestämmningen och man
kommer då allra först till de lindrigaste strykningar utefter de sär-
skilda kroppsdelarna, hvilka redan i viss mån verka lifvande på
kärlverksamheten i huden och de ytligast liggande muskelpartierna,
på samma gång som de här framgående förnimmelsenerverna blifva
tilltalade. Från denna början utvecklar sig sedan följdriktigt hela
den passiva gymnastiken med dess förändrade utgångställningar och
olika rörelsesätt, och öfvergår efter hand till de halfaktiva, de s. k.
motståndsrörelserna, och genom dem slutligen till de aktiva, de nor-
mala och derigenom egentligt gymnastiska rörelserna. Med dessa
kan och bör man, under förutsättning af normalt tillstånd, genast
börja, och den passiva gymnastiken, sjukgymnastiken, kan, då det
abnorma förutsätter det normala, aldrig blifva mer än den aktiva
gymnastikens, friskgymnastikens, supplement, af huru högt värde
den icke dess mindre såsom djupgående och omfattande botemedel —
och äfven skyddsmedel ■— mot sjukdom kan blifva.

Likasom det horizontala läget är den formela grundbestämnin-
gen för den passiva gymnastiken, dess grundform, så är det- ver-
tikala ståendet, den uppräta ställningen, utgångsformen för den ak-
tiva. Häraf blifver då med dess enklaste bestämningar, hvad som
med skäl blifvit kalladt grundställningen, utur hvilken andra gym-
nastiska, d. v. s. till formen fullt bestämda, utgångställningar för
rörelse kunna härledas. Utgångställningen är sålunda det första,
som vid en gymnastisk rörelse skall bestämmas, och ställningen
gifver rörelsen, hurudan denna än sedan må blifva, väsentligen sin
karakter och beskaffenhet. Fasthåller man detta, så har man re-
dan nyckeln till hela systemet, och vidhåller man derjemte med full
konseqvens, att den egentliga gymnastikredskapen är att finna inom
menniskokroppen sjelf, så följer häraf oundvikligen, att den fristå-
ende gymnastiken, som använder endast denna redskap, är det första,
som skall till sitt innehåll med full formbestämdhet utredas, och
att man härvid måste börja med grundställningens närmare bestäm-
mande och sedan derutur härleda öfriga utgångställningar.

Grundställningen kan i enkla drag karakteriseras såsom den'
lodräta ställningen med sammanslutna ben på rätvinklig bas. då med
bas måste förstås den triangel, som bildas af de båda lika mycket
utåtvända fotterna och den linie, som sammanbinder tåspetsarne.
Visserligen är en något mindre utåtvändning af fotterna t. ex. den,
hvarigenöm basen skulle bilda en liksidig triangel, något beqvämare
134

OM DEN FRISTÅENDE GYMNASTIKEN

och dock fullt tillräcklig för det säkra ståendet, men dels är den
rätvinkliga basen något större än den liksidiga, dels är den räta
vinkeln — och detta mäste här blifva afgörande — den enda form-
bestämning, som härvid med nödig klarhet kan blifva iakttagen.
Att ställningen i sin helhet skall vara lodrät och icke i någon
män lutande, borde icke kunna bétviflas, emedan detta är vilkoret
för den säkra och naturliga jemnvigt, hvarförutan hela saken från
början skulle blifva förkonstlad och ett uthälligare stäende omöjlig-
göras. Denna naturliga jemnvigt vinnes med full säkerhet och be-
stämdhet genom att hufvudet bäres högt i förening med full sträck-
ning, utan styfhet, af bäde ben och rygg, hvarvid armarne natur-
ligen, med invändning af handlofven, fä öfverlemnas ät sin egen
tyngd. Det ligger vigt uppä att grundställningen, oaktadt den for-
drar full bestämdhet, icke genom onödig stelhet och obehöflig spän-
ning blifver förkonstlad, emedan dessa fel dä komma att inverka
pä hela rörelsesättet och, om de fä inrota sig, icke utan svårighet
kunna öfvervinnas. Man bör härvid besinna, att stelhet, hvilken
är motsatsen till rörlighet, pä det gymnastiska området i det när-
maste motsvarar, hvad som kallas dumhet pä det intellektuela, hvil-
ken likasom stelheten kan vara af tvä slag, nemligen den naturliga
och den inlärda.

Vill man, med förbigående af hvilka rörelser i grundställnin-
gen kunna med full gymnastisk bestämdhet utföras, fästa sig vid
hvilka utgångställningar kunna utur grundställningen härledas, sä
finner man genast, att, dä den fristående ställningen allraförst är
beroende af sin bas — man bygger ju nedifrån uppåt — sä är det
förnämligast genom förändring af basen, som nya utgångställningar
uppkomma, och frågan blifver dä, hvilken förändring af ställningens
bas, som nu närmast erbjuder sig? Utan tvifvel är det den som
uppkommer genom fotternas sammanslutande i riktning framåt,
hvarigenöm basen minskas betydligt pä bredden, om den ocksä ökas
i förenämda riktning. Den ställning, som härigenom uppkommer,
kan med afseende pä denna förändring i basen rätteligen kallas den
smala ställningen, och dess inflytande på de rörelser, som häruti
verkställas, består egentligen i fordran af en något finare jemnvigt,
alldenstund ställningen förlorat i stöd åt sidorna. Den smala ställ-
ningen innebär en icke betydlig modifikation af grundställningen;
en motsvarande och mera betydande modifikation af samma ställning
är den breda ställningen, uppkommande genom basens ökande på
bredden, derigenom att fotterna utan att förändra sin utåtvändning
skiljas ät genom flyttning åt sidan, hvarvid axelbredden blifver maxi-
mimåttet för afständet dem emellan, sä framt man vill undvika att
OCH KORSGÅNGSTÄLLNINGEN.

135

göra ställningen tung och obeqväm, hvilket alldeles strider mot dess
karakter. Denna förändring af grundställningen, hvari jemnvigten
är väl bevarad, har större inflytande än den smala ställningen pä
de rörelser, som deruti verkställas; den innebär stor säkerhet och
medgifver derför större frihet och högre uppdrifven ansträngning.

Sä väl grundställningen som dess tvenne modifikationer, den
smala och den breda ställningen, äro fullt symmetriska, men sä är
icke förhållandet med den ställning, som intages genom den ena
fotens framflyttande, och som, dä härmed början till ett steg är an-
gifven, med skäl kan kallas gångställning {gångstående ställning
innebär en alldeles onödig pleonasm) och hvarvid 2 fotlängder —
ungefär samma mätt som axelbredden — kan blifva afständet frän
häl till häl, emedan härmed stegets längd vid det lugna, beqväma
gåendet är angifven. I denna ställning är symmetrien bruten genom
benens olika ställning, och närmaste följden häraf blifver att man
måste arbeta lika mycket med den ena foten framsatt, som med
den andra, så framt man icke vill bryta mot den stora gymnastiska
grundlagen om jemn utbildning. Denna ställning är icke så trygg
och säker, som den breda ställningen, men den befordrar genom
de rörelser, som deri kunna utföras, säkrare jemvigt, större smidig-
het och fullständigare utbildning af de muskelpartier, som förbinda
benen med bålen. Genom fotens framflyttande ur smal ställning
uppkommer smal gångställning, hvilken särskildt lämpar sig till för-
beredande öfningar i balanseringen.

Men likasom det visat sig, att grundställningen har 2:ne med
full klarhet bestämbara modifikationer, nemligen den smala och den
breda ställningen, i hvilka, likasom i denna, symmetrien är fullt
bibehållen och ingen förflyttning angifven, så har äfven gångställ-
ningen sina 2:ne med full tydlighet framträdande modifikationer
nemligen sidogångställning (denna benämning är tydligare och säger
vida mer än gångstående ställning} och korsgångställning. Den
förra af dessa uppkommer genom den ena fotens flyttande framåt
i den riktning han sjelf vid grundställning innehar, och måttet för
denna flyttning blifver äfven 2:ne fotlängder. Denna ställning är
fastare och friare än den egentliga gångställningen, hvarför den äfven
ligger till grund för fäktningens gardställning, dess grundställning.
Samma fördelar som i gångställningen, nemligen förökad säkerhet
i jemvigt, smidighet och en fullständigare utbildning, af både be-
nens och bålens muskelpartier, erbjuda sig äfven här i förhöjd grad,
hvartill kommer, att, om man låter bålböjningar och armrörelser i
denna ställning föregås af så mycken vridning åt den framflyttade
fotens sida, att ansigtet får samma riktning som foten, hvarvid rö-
136	OM DEN FRISTÅENDE GYMNASTIKEN

relseformerna kunna bibehålla full klarhet, de förra till sin verkan
blifva kraftigare oeh mera omfattande, och de senares verkan på
de muskelpartier, som förbinda armarne med bålen, förhöjes, hvilket
åter befordrar bröstkorgens normala utbildning.

Men är sidogångställning en riktig oeh så godt som ofrån-
kommelig modifikation af gångställningen, så får den sin rätta mot-
svarighet i korsgångställningen, uppkommande genom att den ena
foten flyttas 2 fotlängder i den andra fotens riktning, tätt förbi
denna med bibehållen utvridning. Härvid komma benen att korsa
hvarandra, och ställningen har deraf fått sitt namn. Är nu sido-
gångställningen den fasta ställningen, sä är också korsgångställ-
ningen den fina ställningen, hvarför den också förekommer företrädes-
visi i dansen och äfven i fäktning, der den ligger till. grund för
halfmarchställningen och ingalunda kan undvaras. Den är dock
här, i jemförelse med den gardställningen bestämmande sidogångställ-
ningen, att anse såsom öfvergångsställning, passad, i hvilken' man
icke gerna dröjer längre än nödvändigt är, och således denna betyd-
ligt underordnad. I den rent estetiserande riktningen är korsgångställ-
ningen af stör betydenhet, äfvensom det derutur härledda steget,
likasom öfriga ur dessa utgångställningar framgående steg, är nö-
digt att känna, för att fritt och obesväradt kunna förflytta sig
i hvilken riktning som helst, således äfven i denna.

Ser man något närmare på denna ställning, så finner man
genast att stöden för ställningen, fotterna, här äro inverterade
d. v. s. omkastade, så att den högra foten, gifver stöd åt venster
och tvärtom. Närmaste följden häraf blifver en svårare balansering,
hvilken så väl vid påtåhäfningarne som vid knäböjningarne gifver
sig till känna. Men genom dessa öfningar i denna ställning vinnes
just derför en så mycket säkrare jemnvigt i allmänhet och sär-
skildt i fäktningens ganska svåra halfmarschställning. Hvad bål-
rörelserna vidkommer, så får denna ställning karakteren af en ut-
hållen vridning, hvilket ensamt i betydlig mån befrämjar den smi-
dighet i bålens hållning, som ofta — särskildt i den militära ut-
bildningen — saknas, men hvarförutan hela rörelsesättet blifver nå-
got klumpigt och stelt. I ännu högre grad befordras denna smi-
dighet genom att i denna ställning öfva bålens både framåt- och
bakåtböjningar samt sidoböjningar med föregången full vridning åt
den framsatta fotens sida. Med armrörelserna, så väl häfningar
och sänkningar som böjningar och sträckningar, är här samma för-
hållande; äfven dessa böra föregås af full sidovridning åt denna
sida. Hufvudrörelserna vinna äfven i smidighet och fullgångenhet
genom att sålunda öfvas i denna ställning, oeh halfmarschställnin-
OCH KORSGÅNGSTÄLLNINGEN.

137

gen, den förnämsta praktiska användningen häraf, fordrar en stark
hufvudvridning ät motsatt sida med bålens. Ställningen har alltså
sitt stora både gymnastiska och praktiska värde, och den är inga-
lunda svårare eller mer abnorm än de stupfallande, sidfallande, stup-
stående och hvalfstupstående m. fl., hvilka dock alla, rätt använda,
kunna hafva sin nytta och sitt fulla berättigande. Man gör såle-
des orätt uti att försmå eller förbise dess riktiga och tillräckliga
användande. Den är dessutom nära beslägtad med de för den svenska
gymnastiken egendomliga slingeräntringarne, och detta är ytterligare
ett skäl att här i landet göra sig den till godo.

Utom de här nu angifna uppräta utgångställningarne har den
fristående gymnastiken att erbjuda de i riktning framåt, bakåt och
åt sidan fälda ställningarne med hela tyngden på det ena benet,
hvars knä då blifver starkt böjdt, samt äfven de mera abnorma,
böjda ställningarna, hvilka till följd af denna sin karakter ej länge
böra uthållas. Genom ett riktigt användande af dessa utgångställ-
ningar kan rörelsens verkan både ännu mer förhöjas och äfven blifva
mer omfattande, och härtill kommer, att rörelsernas verkningar
ytterligare kunna förhöjas genom ett förståndigt användande af lämp-
liga tyngder, utan att rörelseformerna derför behöfva ändras.

Den fristående gymnastiken, sålunda innebärande ett följdriktigt
och ganska vidsträckt genomförande af den sanningen, att den egent-
liga gymnastiksredskapen är att finna inom menniskokroppen sjelf,
får på detta sätt ett ganska rikt rörelseförråd, med hvilket mycket
kan vinnas för en jemn och kraftig utbildning, men härmed göras
dock hvarken häfrörelser, stödrörelser, motståndsrörelser eller för-
flyttningsrörelser för den naturliga utvecklingen och den deraf be-
roende harmoniska utbildningen öfverflödiga; i synnerhet äro för-
flyttningsrörelserna, med löpandet såsom kärnpunkt, för den friska
gymnastiken af största värde.

G. N.
Om hvartannat.

Ett amerikanskt utlåtande om samskolorna. På en tid, då sam-
skolefrågan är föremål för så stor uppmärksamhet, men till äfventyrs
underkastad något ensidig diskussion, ity att det egentligen är dess
vänner som uttala sig och, helt naturligt, hufvudsakligen framhålla det
fördelaktiga man hör om samskolesystemets tillämpning, under det att
de flesta andra personer intaga en reserverad, afvaktande hållning, torde
hvarje på erfarenheten grundadt bidrag till frågans belysning vara af
intresse.

En person, som nyligen hemkom från Amerika och i New-York be-
sökt inspektörn (the City Superintendent) för stadens alla skolor äfvensom
föreståndaren för stadens lärarinneseminarium, har benäget meddelat oss
hufvuddrägen af nämnda personers uppfattning af samskolesystemet.

I förbigående vilja vi anmärka, att samskolornas rätta hemland vis-
serligen aldrig varit Unionens östliga stater och allra minst den till öfver-
vägande delen af europeer befolkade staden New-York, men att systemet
likväl der varit länge tillämpadt och att ett uttalande från detta håll
torde vara af minst samma värde som exempelvis ett dylikt från Finland,
der erfarenheten ännu så länge inskränker sig till några få år och ett
par skolor med litet elevantal. Vi erinra äfven om det kända sakför-
hållandet, att Amerikas offentliga skolor hvarken fullt motsvara våra
folkskolor eller våra elementarläroverk, utan äro någonting midt emellan
dessa, snarast ett slags folkskolor med något högre och mer omfattande
undervisning än våra, samt i regel besökta af alla samhällsklassers barn,
de rikas lika väl som de fattigas.

De ofvan nämnda skolmännen upplyste, att man i New-York hölle
på att mer och mer frångå samskolesystemet, med undantag för småsko
lan, om man än äfven på detta stadium gerna satte gossar och flickor
i skilda klassrum. —• Enligt inspektörens tryckta årsredogörelse voro år
1885 af stadens 107 s. k. Grammar Schools, d. v. s. läroverk för barn
af 10—15 års ålder, endast 13 samskolor. Af de privata skolorna, i hvil-
kas intresse det måste ligga att så mycket som möjligt lämpa sig efter
hemmens önskningar, torde knappt någon vara samskola. På tillfrågan
hvad anledningen vore till att man öfvergåfve samundervisningen svarades,
att man visserligen ej rönt något direkt men af samsystemet, att man tvärtom
här liksom annorstädes iakttagit, det flickornas närvaro verkade mildrande
på gossarnes seder och dessas föredöme stärkande på flickornas karaktär,
men att dessa fördelar dock ej förmådde uppväga olägenheten af att nöd-
gas behandla båda könen lika och att ej kunna lämpa undervisningen
efter hvartderas särskilda behof och anlag. För att samsystemet skulle
vara oskadligt, fordrades dessutom, att inom skolorna utöfvades en oer-
hördt sträng uppsigt från lärarnes sida. Egentligen ansågos samskolorna
lämpliga endast på landsbygden eller i mindre städer på 3—-5,000 invå-
nare, der de ägde sitt berättigande i ekonomiska grunder och der bar-
nen äfven utom skolan omgåfves af personer, som de merendels kände
och af hvilka de vore kända.
OM HVARTANNAT.

139

Flickorna sades i allmänhet visa större anlag för språkstudier, gos-
sarne deremot för matematik. De förra vore öfver hufvud sina manliga
medtäflare öfverlägsna till omkring 17—18 års ålder, hvarefter de senare'
toge försteget. Den qvinliga ungdomen uppgafs lida mera af öfveran-
strängning, antagligen emedan den idkar mindre sport, har mindre kropps-
rörelse.

A . . .

Från New-Yorks skolor. Ur den senaste från New-Yorks skolsty-
relse afgifna årsredogörelsen och de till skollärarnes ledning utgifna
handböckerna meddela vi följande uppgifter, hvilka synts oss vara af all-
männare intresse.

Undervisningen i de offentliga skolorna är fullkomligt kostnadsfri,
ända derhän att skolan består lärjungarne deras böcker och skrifmate-
rialier. Ar 1885 uppgick staden New-Yorks undervisningsbudget till
4.443,000 dollars eller mer än 16 millioner kronor. I de s. k. gramma-
tikskolorna' utgör en rektorslön, hvars belopp står i ett visst förhållande
till elevantalet,” 2,250—3.000 doll., förutom ålderstillägg, och en före-
ståndarinnas 1,200—1,700 doll.; manliga lärare i högsta klassen hafva
2,016 doll., i den lägsta 1,080 doll.; qvinliga lärare i flickskolorna re-
spektive 1,056 och 573 doll. samt i goss- och samskolorna något högre
arvoden.

Undervisningen bestrides till öfvervägande delen af qvinliga lärare-
krafter. I småskolorna och i grammatikskolorna för flickor finnes aldrig
någon rektor eller någon manlig lärare, annat än stundom i sång, teck-
ning och främmande språk; i grammatikskolorna för gossar utgöres lära-
rekåren till minst två tredjedelar och i samskolorna till minst tre fjer-
dedelar af fruntimmer: likaså äro i lärarinneseminariet af de undervisande
blott 7 män mot 32 qvinnor. Alla läroämnen tyckas skötas af klasslä-
rarne, med undantag af främmande språk; sång och teckning. Klasserna
äro i allmänhet stora; lärjungeantalet får likväl ej öfverstiga 60, och då
det i grammatikskolorna uppgår till 35 eller i småskolorna till 50, er-
hålla klasslärarne stundom hjelp af biträdande lärare; sådan hjelp be-
viljas oftare i samskolor än i andra läroverk.

Skolåret räcker från andra måndagen i september till den 3 juli,
med 8 dagars jullof och ett mindre antal spridda lofdagar, hvarjemte är
att märka, att skolan alltid är stängd om lördagarna. Såsom medelgräns
för lärjungarnes hemarbete i de högre klasserna angifvas två timmar:
lärarne uppmanas dessutom att bereda lindring åt klenare barn.

I det följande skola vi lemna några upplysningar särskildt rörande
grammatikskolorna.

Klasserna äro beräknade att genomgås på halft år, hvarför flytt-
ningsexamina ega rum två gånger om året.

Obligatoriska läroämnen äro modersmålet, hvaruti naturkunnigheten
ingår som en väsentlig del, aritmetik, geografi, Förenta staternas historia,
välskrifning, teckning, sång och, för flickorna, sömnad; valfria ämnen äro
algebra, geometri, bokhålleri och astronomi; under de två sista åren gif-
vas äfven 2 lektioner i veckan i tyska och 2 i franska.

*	The Grammar Schöola uppfostra barnen i regel från 10—11 till 14 —15 års ål-
der; de omfatta 8 halfårsklasser.

*	* Detta antal kan i grammatikskolorna uppgå till tusen lärjungar och derut-
öfver samt i småskolorna ända till ett par tusen.
140

OM HVARTANNAT.

Den ledande princip, hvilken som en röd tråd genomgår hela un-
dervisningen, är, såsom man ju kunde vänta, att på kortaste och enklaste
sätt meddela de praktiska kunskaper, som erfordras för att slå sig fram
i lifvet. Mesta arbetet nedlägges på modersmålet, naturkunnighet, arit-
metik och teckning. Hela skolan igenom, utom under det första halfåret,
öfvas lärjungarne en gång i veckan i kriaskrifning; på de högre stadierna
fästes synnerlig vigt vid brefskrifning, hvarvid undervisningen sträcker
sig till alla detaljer, adressen icke att förglömma. Äfven välskrifningen
upptager öfningar i att snabbt och prydligt skrifva bref, räkningar o. d.
Naturkunnigheten ingår, såsom redan blifvit nämdt, som en del i moders-
målsundervisningen, i det att den utgör föremål för samtalsöfningarna
(the oral lessons), hvilka i sin ordning, jemte geografi, historia och bref-
skrifning, lemna stoffet till kriorna. I de lägre klasserna förekomma
zoologi och botanik, i de högre mineralogi och fysik.

I sammanhang härmed må nämnas, att skolstyrelsen nyligen utfärdat
en förordning, hvarigenom alla föreståndare för grammatik- och småskolor
åläggas att, minst en gång i månaden, för sina lärjungar hålla efter deras
ståndpunkt afpassade föredrag i helsolära, med särskild hänsyn till den
skadliga inverkan af sprithaltiga drycker och andra stimulerande medel,
betydelsen af frisk luft, lämplig föda, tillräcklig sömn m. m. d.

Aritmetiken, åt hvilken äro anslagna minst 3 hela timmar i veckan,
synes stå ganska högt. Största vigten fästes hela skolan igenom vid huf-
vudräkningen. Alla uppgifter hemtas direkt ur det dagliga hushålls- och
affärslifvet och röra sig alltså kring mest gängse mynt, mått, mål och
vigt, fåsiffriga tal och affärsmässiga räknemetoder, Under de två första
åren genomgås grundligt allmänna bråk, decimalbråk och procenträkning,
hvarefter under de två sista åren öfvas intresse-, diskont-, rabatt- och
bolags-räkning, betalningsterminers reduktion, planimetri, stereometri
m. m.

I sammanhang med historien meddelas det väsentligaste af lan-
dets senaste utveckling, dess gällande statsrätt och kommunala författnin-
gar. I afseende på historien, likasom de öfriga läroämnena, uppmanas
lärarne att frigöra sig från de tryckta läroböckerna, hvilka egentligen böra
vara endast ett slags repetitionsmedel, att tvinga lärjungarne till begagnande
af egna och så mycket som möjligt omvexlande uttryck samt att göra
undervisningen lefvande genom att, då tillfälle bjudes, deri indraga det
dagliga lifvets erfarenheter och den politiska verldens händelser.

Åt teckningen anslås ända till 3 t. 20 m. i veckan, och undervisningen
omfattar ritning efter så väl planscher som fristående föremål, klotsar,
blommor, vaser o. d. Sista året gifves äfven hemarbete i teckning.

Kraftigt framhålles vigten af att en sak utföres icke blott väl, utan
äfven snabbt, af att qvantiteten lika väl som qvaliteten är tillfredsstäl-
lande, af att läraren bibringar lärjungen kärlek till och sjelfständighet
i arbetet, hederskänsla, sjelftillit och pligttrohet. Sträng disciplin och
ögonblicklig lydnad. Någon religionsundervisning meddelas icke i skolan,
men dagen börjas med läsning af ett stycke ur bibeln.

Betyg för lärjungarnes uppförande, flit och kunskaper antecknas för
hvarje dag i skolans journal, och ur dem beräknas vid månadens slut
medelbetyg, som tillställas föräldrar och målsmän. Offentlig examen, om
sådan alls skall förekomma, må icke, utan skolstyrelsens tillåtelse, af före-
ståndare anställas mer än högst en gång om året.

A . . .
OM HVARTANNAT.

141

Från Tyskland. Vid det tionde allmänna möte, som »Der
Deutsche Verein filr das höhere Mädchenschulwesen» hade i Berlin
den 5—7 oktober 1886, höll prof. Rauch från Berlin ett längre före-
drag öfver reformrörelsen inom undervisningen i främmande språk.
Han började med att angifva hufvudragen af de båda hvarandra skarpt
motsatta riktningar, som söka göra sig gällande på detta område,
1) den (hittills mest brukliga, särskildt af Plötz representerade)
syntetiska eller konstruktiva metoden och 2) den analytiska, direkta
eller s. k. naturliga metoden.

De förnämsta kännetecknen på den förra vore:

a)	Ljud- och uttalsliira meddelas samtidigt med och jämte de
enklaste grammatiska reglerna och ett urval af lösryckta ord. Af
dessa bildas sedan, under tillämpning af de nämnda grammatiska
reglerna, satser, dels på det främmande språket, dels på modersmålet.
Uttalet bibringas härvid till största delen genom jämförelse med
ljuden i modersmålet.

b)	De grammatiska företeelserna fördelas på skilda, kortare
lektioner, och dessa stycke för stycke meddelade grammatiska upp-
lysningar bestämma öfningarnas innehåll och ordning.

c)	Till följd häraf sammansättas öfningarna på konstladt sätt
af de redan inhemtade orden och formerna samt med hänsyn till
de föreliggande grammatiska reglerna: de utgöras jämförelsevis
länge och till stor del af lösryckta satser, icke af sammanhängande,
ur det i tal och skrift lefvande språket hemtade stycken.

d)	Reglerna gifvas färdiga, såsom föreskrifter, och deras til-
lämpning innötes genom påföljande öfning.

De mest utpräglade analytikerne uppstälde deremot följande
fordringar:

a)	Ljudläran meddelas, allt ifrån undervisningens början, i och
för sig, nästan fullständigt, så grundligt som möjligt och efter ett
vetenskapligt, »ljudfysiologiskt» system.

b)	Den grammatiska undervisningen förbindes uteslutande, öf-
verallt och alltid med sammanhängande läsestycken. Efter hand utveck-
las ur de senare fullständiga af delningar af grammatiken. Det ännu
obekanta meddelas i förbigående eller ock lemnas det tills vidare
oförklaradt.

c)	Öfningar erhållas derigenom. att man låter lärjungen ur
minnet återgifva det lästa eller under samtal redogöra för detsamma,
och detta, så vidt möjligt, från första stunden på det främmande
språket. Härigenom inläres språket småningom på åskådningens
och den omedvetna språkkänslans väg, alltså »intuitivt-instinkt-
nessigt».	i i
142

OM HVARTANNAT.

d)	Öfversättning bör förekomma så litet som möjligt i form af
skrifna och öfverlästa stilar samt icke alls i form af extemporalier.

Efter denna utredning af partimännens nuvarande ståndpunkt,
förklarade prof. Rauch, att han intoge en förmedlande ställning,
hvilken han velat närmare angifva i de 18 teser, han låtit trycka
och utdela bland mötesdeltagarne. Dessa teser lydde:

1)1 den nu pågående striden med afseende på undervisningen
i främmande språk intaga vi en förmedlande ståndpunkt, i det vi
å ena sidan icke blindt fasthålla vid det hittills brukliga, men å
å andra sidan först efter noggrann pröfning och försigtigt val ingå
på de nyare fordringarna.

A. Fonetik.

2)	En systematisk behandling af ljudfysiologien tillkommer ieke
skolan, icke ens i form af öfverblick eller utdrag.

3)	Läraren tale ljudriktigt och känne ett fonetiskt system!

4)	I skolan bör uttalet i första rummet läras genom efter-
sägande (åhörande, efterapning, öfning och vana). Endast vid
svårare, i modersmålet eller hemortsdialekten ej förekommande ljud
bör teorien tagas till hjelp. I trakter med starkt utpräglad dialekt
(t. ex. Sachsen) måste fonetiska förklaringar oftare tillgripas än i
trakter med renare uttal.

5)	Hela lektioner eller öfver hufvud större delar af undervis-
ningstiden böra aldrig anslås uteslutande åt ljudläran. Från första
stunden böra ljudlära, ordförråd och grammatik inläras och öfvas
jämte hvarandra.

6)	Under sträng åtskilnad af ljud och bokstäfver bör från
första stunden det med rätta bokstäfver skrifna ordet inläras sam-
tidigt med det ljudriktigt zittalade ordet.

7)	I och för sjelfstudium och sjelfständig läsning skall lär-
jungen på. mellanstadiet lära sig ett fonetiskt skrifsystem. På detta
system ställas följande fordringar, a) att det icke innehåller några
i vanlig skrift oirukliga tecken, utan endast det ifrågavarande
främmande språkets bokstäfver, jämte siffror, accenter och tecken
för långa och korta stafvelser, b) att det blir ett och samma för
alla läroböcker och lexikon, som införas i tyska skolor.

B. Grammatik, läsning och skrifning.

8)	Det ligger en motsägelse i att vid ljudens inlärande drifva
den fonetiska teorien och eftertanken till dess spets, men att deremot
vid språklagarnes inlärande framhålla den rent praktiska åskådningen
och vanan på bekostnad af den systematiska tankeverksamheten.

9)	I den af skolan meddelade språkundervisningen måste allt,
som läres, uppfattas grundligt och stöda sig på bevis. Derför må
OM HVARTANNAT.

143

icke ens i den första undervisningen, vid sidan af det förklarade
och bevisade, förekomma någonting tills vidare oförklaradt. Skolan
är icke i stånd att endast genom åskådning och öfning uppväcka
någon säker språkkänsla.

10)	Det grammatiska stoffet skall a) förenklas och inskränkas,
b) icke sönderstyckas, utan meddelas i större sammanhängande af-
delningar, som sammanfattas till ett öfverskådligt helt.

11)	Regler skola icke gifvas, utan utvecklas. Hvarje lektion
bör indelas i «) analysering och läsning (»Anschauung des Gegen-
standes»?) b) grammatisk undervisning, c) öfning.

12)	Språkundervisningen kan icke genast eller alltid sluta sig
till sammanhängande läsning, ty: a) sammanhängande läsestycken
erbjuda icke det, som för hvar gång bör läras, vare sig nog fri-
stående, nog fullständigt eller i lämplig ordning, b) Det är icke
gifvet, att anekdoter med åtföljande samtals- och andra öfningar
äro intressantare eller erbjuda mera sammanhang än för bestämdt
ändamål hopsatta och valda lösa satser.

13)	Läsning af sammanhängande stycken begynner först efter
afslutandet af en ur lösa meningar utvecklad och de vigtigaste
grammatiska reglerna omfattande elementarkurs samt utgör från
den stunden undervisningens utgångs- och medelpunkt.

14)	Hvad som läses skall hafva ett lönande innehåll! Metoden
är till en början öfvervägande långsam och zdredande; sedermera
träder den kursoriska behandlingen mer och mer i förgrunden.
Läseboken är en ledsagare genom alla klasser; i de högsta komma
härtill skolupplagor af fullständiga klassiska verk.

15)	Muntliga och skriftliga öfversättningar; äfvensom extem-
poralier, äro vid skolundervisningen oumbärliga.

16)	Öfningar i att mottaga och uppfatta det främmande
språket böra förekomma i samma mått som öfningar i att fram-
bringa detsamma. För den skull böra, jämte muntliga och skrift-
liga öfversättningar, följande öfningar flitigt bedrifvas: ofta upprepadt
för- och eftersägande, utanläsning af prosastycken, föreläsning med
igenslagna böcker af förut genomgångna stycken, omvexlande öfnin-
gar-i att sammansätta de inlärda orden och formerna till fullstän-
diga satser, samtalsöfningar öfver det lästa, retroversioner, dik-
tamenskri fning.

17)	All onödig skrifning afskaffas, framför allt a) (naturligt-
vis) öfversättningar från det främmande språket till modersmålet,
b) uppskrifning af vokabler vid förberedelse till läsning, c) verb-
skrifning.
144

OM HVARTANNAT.

18)	Förberedelsen förlägges till största delen till sjelfva skol-
undervisningen och påbördas icke hemarbetet.

Efter att hafva närmare motiverat och försvarat ofvanstäende
teser slöt prof. Rauch sitt föredrag med uttalandet af den åsigten,
att mänga af de nyare ideérna vore sunda och för framtiden lof-
vande, mänga äter ännu omogna och obepröfvade, att man emeller-
tid öfverskattade fördelarne af den systematiska fonetiken och den
analytisk-intuitiva metoden och derigenom med afseende pä språk-
undervisningen uppväckte förhoppningar, som skolan aldrig skulle
kunna uppfylla, samt att han för sin del ansäge de säkraste medlen
för vinnande af ett godt resultat vara flit hos lärjungen, skicklig-
het hös läraren och en emellan ytterligheterna förmedlande läro-
metod.

Under den följande diskussionen anmärktes, att inledaren väl
bjärt skildrat och gisslat ytterligheterna, att man icke kunde vara
fonetikerne och analytikerne nog tacksam för den kraftiga impuls,
de gifvit språkundervisningen, att de flerstädes med sin metod
vunnit synnerligen vackra resultat, att de dock ännu näppeligen
kunnat hinna bevisa sin metods företräden och att det för den
skull måhända vore för tidigt att redan uppsöka en medelväg,
samt slutligen, att den fonetiska metoden ingalunda vore liktydig
med den analytiska, utan att de båda metoderna snarare förfäkta-
des af helt olika personer. I hufvudsak instämde emellertid de
fleste talarne med prof. Rauch, och på ordförandens förslag antog
mötet, utan invändning, Rauchs teser, sådana de blifvit i tryck
framlagda.

Böcker och tidskrifter

som kommit Verdandi till handa.

Den bibelske historie, af O. Asperheim.

Udvalg af Tyske forfattere, til lasning for ungdommen i og uden-
for skolen, af P. Voss.

Geografi för Folkskolan, af S. Almquist på grundval af N. C. Roms »Geo-
grafi for Almue- og Borgerskoler».

Manuel de grammaire francaise. 1. Les flexions verbales francaises, af V.

Hj. Beronuis.

Hvarföre jag lät mina barn konfirmeras i statskyrkan, af C. J. Frank.

Våra barns faror, en bok för mödrar och unge män af C. J. Frank.

Norden, Dess natur och näringslif, af Nils Torpson. Pris 3.50.	-

Svensk läsebok, af J. O. Ekmark. Pris häftad 3 kr., inb. 3.75.

Omstörtning eller utveckling? af F. A. Ek. Pris 1,75,	.

Bilder och berättelser ur Lifvet i Syd-Afrika, af Franz Otto. Pris 4.75.

Fhrases de tous les jours, af Felix Franke, fullständigt i 2:ue häften. Pris
1.20. Svensk bearbetning af Mauritz Bohemann.

Lärokurs i Linearritning, utarbetad af John Ekström. Pris 1.50.

Planscher till Lärokurs i Linearritning, af John Ekström. Pris med
text 1.50.

Ordförteckning till sammanhängande stycken (4 —128) i O. L. Löfgrens Tyska
elementärbok.

Norske Dobenavne, af Bernt Staylen.

Plan för Undervisningen paa Folkehojskolen i Askov ved Ludvig
Schreder.

Hovedreglerne for Den Tyske Udtale, fremstillede af S. Skouboe. Pris
40 ore.

Strindbergslitteraturen och osedligheten bland skolungdomen, af
John Personne.

Land och folk, geografisk läsebok, af Dar P. Nordmann. Helsingfors.

Pedagogisk Tidskrift, utgifven af H. F. Hult. 1887, 2:dra och 3:dje häftet.

Dagny, utgifven af Fredrika Bremer-förbundet, mars och april 1887.

Framåt, utg. af Göteborgs kvinliga diskussionsförening, häfte 5—8.

Nystavaren, utjifven av Otto Hoppe, 1887, Februari.

Finsk Tidskrift, häfte I, II, III.

Nyt Tidsskrift udgivet af J. E. Sars og Olaf Skavlan, häfte I—II. 1887.

Tidskrift utgifven af Pedagogiska Föreningen i Finland: Redigerad af D:r C. Syn-
nerberg. Häfte I. 1887.

Vor Ungdom, Tidsskrift udgivet af H. Trier og P. Voss. Häfte I—II. 1887.

Dhi fonetik titcer, édited bai Paul Passy.

—zsk Sprelläre

tredje upplagan

af

O- I Löfgre n.

Pris: kart. 1.78; inb. 2 kr.

Ur pressens omdömen:

»Ett mycket aktningsvärdt arbete, värdig medtäflare till nyss päpekade (E. G.
Calwagens), i vissa fäll öfverlägset. Vi vilja derå fästa skolmans synnerliga upp-
märksamhet.» »Verdandi» 1885, häft. 6.

Stockholm. Centraltryckeriet, 1887.
Arspris (för 6 häften) 3: 75. — Lösa häften å 75 öre.

Prenumeration i närmaste bokhandel eller å närmaste postanstalt.

VERDANDI

. TIDSKRIFT

FÖR
UNGDOMENS MÅLSMÄN OCH VÄNNER

I

HEM OCH SKOLA

FEMTE ÅRGÅNGEN

4887

Fjärde häftet

Häftets innehall:

Engelska literaturen vid engelska universiteten. Bref till Verdandi, af A. B. sid. 145

Pedagogiska aforismer. Af Robinson..................................... ,,	151

Om undervisningen i handarbete i folkhögskolan. Af H. L..................  163

Notiser rörande undervisningen i svenska språket vid folkhögskolan Hvilan.
Af N. Hansson	 „	170

Själfhjälp. Af Ellen Key. .............................................. „	174

Bokanmälan. Af Hellen Lindgren.......................................... „	178

Genmäle. Af N. J. A. Linnarsson........................................ ,,	184

Svar på genmäle. Af K. H. Sohlberg..................................... ,,	191

Prenumeration i närmaste bokhandel eller å närmaste postanstalt.

STOCKHOLM 1887

LARS HÖKERBERGS FÖRLAG

Utgifvare: "UFFE" och LARS HÖKERBERG.

Pris för detta häfte: 75 öre.

Engelska literaturen vid engelska
universiteten.

Bref till Verdandi.

Det är ganska länge sedan någon kontrovers väckte ett
sådant intresse icke blott inom den literära och pedagogiska
verlden i England utan äfven hos alla dem, som äro intres-
serade af universiteten och den högre bildningen, som den som
i slutet af förra året uppstod om ett förslag att införa studiet
af engelska literaturen vid universiteten. I den diskussion, som
förts angående denna fråga, hafva Englands mest framstående
män på det kyrkliga, politiska, literära och vetenskapliga om-
rådet afgifvit sina meningar, och hvilken betydelse som till-
mätts utgången af frågan, inses bäst deraf, att den anses
som »en af de betydelsefullaste, som någonsin förelegat i upp-
fostringens historia». Frågan gäller nämligen på det hela den
moderna literaturens ställning gentemot den klassiska och är
således af betydelse ej blott för England utan äfven för andra
kulturfolk, hvarför en kort öfverblick och redogörelse för diskus-
sionen torde ega sitt intresse för en svensk publik, då ju »la-
tinfrågan» allt mer och mer framträder på dagordningen.

Som bekant stå de klassiska studierna särdeles högt vid
engelska universiteten och utgöra med rätta deras stolthet och
ära. Också hafva dessa studier allt sedan universitetens stiftande
på allt sätt omhuldats och ansetts som och utgjort den högre
undervisningens medelpunkt. Det mest utmärkande draget för
»Oxfordmannen» eller »Cambridgemannen» har alltid varit och
är fortfarande hans höga klassiska bildning. Emellertid kan
det med fog sägas, att de klassiska studierna vid engelska uni-
versiteten på senare tider kommit in på afvägar, i det det literära
intresset hos de klassiska författarne nästan alldeles fått gifva
vika för ett filologiskt pedanteri. Deras betydelse som språk-
liga minnesmärken har alldeles öfverordnats deras värde såsom
det högsta uttryck af snille och konst. De klassiska studiernas
målsmän vid de engelska universiteten tyckas nämligen ha gjort
till sin uppgift att utbilda alla dem som omfatta deras vetenskap

Verdandi 1887.	10
146	ENGELSKA LITERATUREN VID

— och dessa utgöra en god del af dem som studera vid universi-
teten både till följd af de klassiska studiernas höga anseende och
deras egenskap att vara obligatoriska i de lägre universitets-
graderna — till textkritici. Följaktligen hafva de erhållit den
minutiösaste kännedom om de olika textförbättringarna, om den
eller den kommentatorns sätt att tolka ett svårtydt ställe, att
analysera de olika uttryckens uppkomst o. s. v,, korteligen, de
hafva blifvit satta att studera sina examensböcker, som om hvar.
och en skulle utgifva en ny edition af dem. De kunskaper,
den engelska studenten sålunda förvärfvar, kunna ju hafva sitt
värde, och otvifvelaktigt har detta studiesätt bidragit att hos
honom bilda och stärka de egenskaper, som äro ovärderliga vid
alla slags studier, nämligen noggranhet och grundlighet. Men
huru dyrköpta hafva ej dessa kunskaper ofta nog varit! Ej
nog med att klassicitetens anda och lif alldeles undgått studen-
ten, det ensidiga filologiska studiet af de klassiska författarne
har hos mången alldeles dödat intresset för dem och väckt den
föreställningen att de äro ett nödvändigt ondt, som man är
qvitt, då man en gång lemnar universitetet. Det är naturligt
att denna trångbröstade och ofruktbara uppfattning af de klas-
siska studiernas syfte och metod skulle väcka en berätti-
gad opposition, och många röster hafva derför höjt sig med
fordran på ändring af detta missförhållande, fordran att man
skall göra studiet af de klassiske författarne mera verksamt och
fruktbärande genom en mera vidgad och upplyst metod att stu-
dera dem.

Sedan man påvisat det förvända och olämpliga sätt, hvarpå
de klassiska studierna bedrifvas vid universiteten, har uppmärk-
samheten fästs på ett annat missförhållande, en brist, som vid-
låder den akademiska undervisningen. Då den unge engels-
mannen lemnar universitetet, anses han med rätta ega en med
hänsyn till det nuvarande systemet hög och värdefull bildning,
hafva erhållit en gentlemans uppfostran, men att han vid sin af-
gång från universitetet likväl är — för att citera den berömde
professor Huxley‘s ord i frågan — »okunnig om den ädla litera-
tur, som vuxit upp på dessa öar under de tre sista seklen, ej
mindre än om utvecklingen af de filosofiska och politiska idéer
som hafva haft det djupaste inflytande på den moderna civilisa-
tionen, detta är ett faktum i det nittonde århundradets historia,
hvilket det tjugonde skall finna svårt att tro». Och förhållandet
har verkligen varit sådant, att studiet af literatur, t. o. m. Eng-
lands egen, varit alldeles försummad vid de engelska universi-
ENGELSKA UNIVERSITETEN.

147

teten, särskildt Oxford, der studenten efter aflagda preliminär-
examina (»Moderations»), i hvilka studiet af latin och grekiska
alltid ingår, ej haft tillfälle att egna sig åt studiet af literatur.
I Cambridge existerar sedan några år tillbaka »Mediaval and
Modern Languages Tripas», och detta universitet har således
redan medgifvit den moderna literaturen en plats vid sidan af
den klassiska. Att döma efter namnet på »skolan» torde dock
det filologiska studiet af Europas literatur här vara det för-
nämsta. Att emellertid studiet af Europas literatur varit för-
summadt i Oxford, kan väl förefalla underligt, men orsakerna
ligga dock nära till hands. De klassiska studierna hafva der
sedan gammalt intagit en dominerande ställning, och derjemte
har som bekant studiet af särskildt naturvetenskaper och mate-
matik vunnit en hög blomstring, och för det intresse, som dessa
studier tagit i anspråk, har intresset för den literära odlingen
fått träda i skuggan. Derjemte har väl den kända böjelse för
konservatism, som i allmänhet råder i Oxford, särskildt bland
ett parti, varit en bidragande orsak. Emellertid har helt ny-
ligen en professur i engelsk literatur upprättats vid Oxford,
nämligen »the Merton Chair of English» och till dess förste
innehafvare har utsetts professor Arthur Napier, förut i Berlin
och Göttingen, som gjort sig känd som framstående filolog och
literaturkännare.	■

Att studiet af engelska literaturen fått sig en plats medgif-
ven bland de öfriga universitetsstudierna i Oxford, är således
en afgjord sak, men en annan vigtig fråga i samband härmed,
som ännu är öppen och föremål för liflig diskussion, är den,
huruvida engelska literaturen skall studeras hufvudsakligen som
språk eller snarare som literatur, samt, om den studeras som litera-
tur, huruvida detta studium skall ställas i samband med studiet af
de grekiska och romerska klassikerna eller (såsom förhållandet
är i Cambridge) med det moderna Europas literatur och således
bilda en oberoende skola för modern literatur.

Men innan jag går vidare i min redogörelse för diskus-
sionen i denna vigtiga fråga och de olika meningar, som der-
vid gjort sig gällande, vill jag med några ord beröra de partier,
som f. n. äro de mest utmärkande för de engelska universiteten,
hvarvid jag tager mig friheten citera den framstående tidskrif-
ten Quarterly Review‘s karakteristik.

»Under de sista 10 åren hafva vid universiteten, särskildt
bland dess ledande män, utbildat sig två fraktioner, af hvilka
den ena representerar ett s. k. framstegsparti och derför arbetar
148

ENGELSKA LITERATUREN VID

på att lämpa universitetsundervisningen efter det moderna lifvets
praktiska kraf genom att utveckla dess positiva och vetenskap-
liga sida, under det den andra fraktionen med oeftergiflig en-
vishet hänger fast vid de gamla metoderna och häfdvunna tradi-
tioner. Hittills hafva dock de begge partierna, ehuru hvarandras
beständiga motståndare, ej kommit i någon häftigare kollision.
Anhängarne af det moderna partiet ha af hållit sig från att blanda
sig i de frågor, hvaraf deras motståndare äro mest intresserade,
nämligen de som röra de klassiska studierna och deras ställning,
utan ha åtnöjt sig med att sörja för de ämnen, som mera ome-
delbart angå dem, för studiet af naturvetenskapen och alla dess
grenar, af moderna historien och nationalekonomien, korteligen,
för alla de ämnen som höra till hvad som kallas den moderna
uppfostran till skilnad från den klassiska. Detta parti, som för
hvarje år ökas i antal och inflytande, har de stora fördelarna
att hafva den allmänna opinionen på sin sida och att hafva till
bundsförvandter alla dem som tro att uppfostrans mål icke är
att höja och förädla, utan att förse de unga å ena sidan med
sådant som kan blifva praktiskt användbart i det praktiska
lifvet och å andra sidan med det som kan befordra den veten-
skapliga odlingen gentemot den literära. Den omständigheten t.
ex. att grekiska och latinska språken ej längre talas utgör för dessa
ett tillfyllestgörande skäl hvarför de ej längre borde läsas.»

För att nu återgå till redogörelsen för diskussionen an-
gående frågan om huruvida engelska literaturen skall studeras
i samband med den klassiska eller den moderna literaturen, så
vill jag fästa uppmärksamheten på det faktum, att bland dem
som uttalat sig för nödvändigheten af att universiteten sörja för
studiet af literatur, särskildt den engelska, just såsom literatur
och ej såsom filologi betraktad, befinna sig många af Englands
mest framstående och representativa män, hvilka derjemte äro
verkliga vänner till klassisk bildning. Bland dessa skulle kunna
särskildt nämnas erkebiskoparne af Canterbury och Westminster,
archdeacon Earrar, föreståndarne (»Head Masters») för Clifton
och Rugby College, den för sin höga klassiska bildning bekante
professorn Alfred Goodwin, professor Huxley, Mr Matthew Ar-
nold, Mr John Morley, Gladstone m. fl. Men det är tillika
att märka, att dessa uttalat sig för införandet af studiet af
engelsk literatur vid universiteten under två vilkor, nämligen
för det första att detta studium grundades på och stäldes i
samband med studiet af den klassiska literaturen, emedan en-
ligt deras mening den engelska literaturen står i en alltför
ENGELSKA UNIVERSITETEN.

149

väsentlig gemenskap med den klassiska för att utan kunskap
om denna kunna rätt uppfattas och studeras, samt för det an-
dra att engelska literaturen skulle studeras just som literatur
och mindre som språk. Man ser således att förslaget framstälts
icke för att motarbeta studiet af de gamle författarne utan sna-
rare för att befordra detta genom att förmedelst ett sådant för-
enadt literaturstudium af de klassiska och engelska författarne
gifva mera lif och verklighet åt det klassiska studiets metod.
Genom ett sådant tillvägagående har man på samma gång velat
häfva de missförhållanden, som ligga i och följa af ett alltför
ensidigt filologiskt studium af de grekiska och romerska för-
fattarne och afhjelpa en brist i den uppfostran, som universi-
tetet lemnar.

Men det är naturligt, att anhängare och förfäktare af den
klassiska bildningen i detta förslag sett ett anslag mot och en
fara för de klassiska studierna. Man har fruktat för att ett
sådant studium af klassikerna, som härvid åsyftas, skulle med-
föra uppoffring af den grundlighet och noggranhet i det nu-
varande studiesättet, som utgör de engelska universitetens stolt-
het, och utan hvilka egenskaper studiet af språk, som ej längre
talas, skulle blifva mer än onyttigt. Man har invändt att den
engelska liksom den öfriga moderna literaturen, såsom varande
utan värde som uppfostringsmedel, knappast vore värdt ett om-
sorgsfullt och grundligt studium, utan blott ett lätt ledighets-
arbete, och derför kunde på egen hand studeras och tillegnas.
Denna uppfattning visar tydligt att man missuppfattat syftet
med detta literaturstudium, som ej skulle bestå i ett osjelfstän-
digt och ytligt ösande ur handböcker och dylikt och urarta till
tomma, intresselösa utanlexor, utan blifva ett arbete af allvar-
lig forskning, intelligens och reflexion, som skulle icke blott
öka studentens kunskaper, utan äfven stärka hans andliga kraf-
ter, förädla hans smak och vidga hans vyer.

Men af detta medgifvande, som många af den klassiska
bildningens vänner och målsmän i England gjort för att be-
rättiga och betrygga de klassiska studiernas framtid vid universi-
teten, samt af den upprättade ofvannämda »The Merton Chair
of English», söker nu det moderna partiet begagna sig för att
tillgodose sina intressen och derigenom motarbeta de klassiska
studierna, och frågan om sättet att studera engelska literaturen
vid universiteten har derigenom bidragit att vidga och utpregla
skilnaden mellan de båda partien, det moderna och det klas-
siska. Det moderna partiet med den berömde professorn Max
150 ENGELSKA LITERATUREN VID ENGELSKA UNIVERSITETEN.

Muller och hans lärjungar i spetsen ha nu inlemnat en petition
till den myndighet i Oxford, »The Hebdomadal Council», som
har att afgöra frågan, i hvilken petition de, utan att nämna något
om latin eller grekiska, föreslå att i samband med den redan
upprättade professuren i engelsk literatur upprätta en »skola»
för modern literatur. Enligt detta förslag skulle denna skola
bestå af tre grenar, den germanska, romanska och celtiska, hvaraf
den germanska skulle fördelas i en engelsk, en tysk och en
skandinavisk sektion; den romanska i en nordlig (fransk), en
sydlig (provengalsk och italiensk) samt möjligen en tredje sek-
tion omfattande spanska och portugisiska. Häraf framgår tyd-
ligen att petitionen hufvudsakligen afser de filologiska intressena,
och om man betänker det stora inflytande, som professor Max
Muller utöfvar i Oxford, torde anhängarne af den klassiska
bildningen och de som hafva den literära odlingen om hjertat,
ha skäl att med en viss farhåga motse utgången af den nu-
varande krisen. Särskildt har professor Huxley påvisat, att
upprättandet af nya professurer i filologi under det falska nam-
net af literatur, vore ett svek mot literaturen (»a fraud upon
letters»).

London i Mars 1887.

K. B.
Pedagogiska aforismer,

vädjande särskildt till erfarenheten och den spekulativa betrak-
telsen inom privata flickskolor som arbeta i nutida rigtning.

1.

' Lärarens håg står egentligen till barnets hela organiska
utveckling. Uppdrifvandet af dess färdigheter och goda vanor:
läs- och skriffärdighet i olika språk, räknefärdighet, snabbhet i
afgifvandet af svar, minnesstyrka, yttre skick och pli, kroppslig
härdighet och vakenhet, mod, viljekraft, öfvad åskådningsförmåga,
lugn, och mycket annat sådant •— taget här i alls icke ideali-
serad bemärkelse eller som något redan till allsidig jemvigt
kommet utan blott som vanligt förvärf genom en jemt ordnad
skolbehandling, •— allt detta är ännu för den tänkande läraren
snarare medel än mål. Hvarje enskildhet, rentaf, är medel.
Målet är hela den blifvande menniskans utrustande för lifvet.

För examina äro dock just alla dessa medel hufvudsa-
ken. Målsmän, anhöriga, samhälle se nästan ingenting annat
eller fråga efter ingenting annat. De bära sig åt, som vore
medlen målet. Till profven är tiden ju så allt för knapp.

Detta frestar läraren att drifva på färdigheterna. Det vill
hvar dag locka honom från tillämpningen af den vigtigaste
bland alla pedagogiska grundsatser: »skynda långsamt».

Okandet af färdigheterna, både i storlek och mängd, är
ock visserligen något oumbärligt. Lärjungen bör bli allt kun-
nigare och bör vara allt mer och mer i stånd att reda sig
med allt mer och mer kombinerade svårigheter. Inre mogen-
het är ej nog.	.	.

Hur förena de båda önskvärda tingen?

2.	.

Läraren vet, att om man ock ser lifvet från den i hvar-
dagslag så kallade praktiska sidan, således med färdigheterna som
mått, skall ingen garanti finnas för nyttan af det lärjungen in-
öfvat i skolan, annat än i den mån som han har dessa färdig-
152	• PEDAGOGISKA AFORISMER.

heter så att säga inorganiserade i sin personlighet eller som de-
lar af ett slags andra natur eller som företeelser af en verkli-
gen vunnen, sammanhängande utveckling. Annars falla de af
igen, sa snart möjligen omständigheterna gynna sådant.

Äfven den mest prosaiskt praktiska synpunkt föranleder
således till upptäckt af det förnämsta behofvet i undervisning
som i allt annat: enhet, helt och naturligt sammanhang mel-
lan det tillgodogjorda och den som tillgodogör sig det.

3.

Men i skolan och i skolåldern har ej lärjungen i synner-
ligen nämnvärd grad hjelp af, hvarken det verkliga lifvets for-
dringar eller sin individualitets medvetna kraf. Han kan ej
sjelf vaket känna, hur färdigheterna sammanhänga med dagliga
samhällsuppgifter eller med hans eget tanke-, känslo-, fantasi-
och viljelif, med allt det som skall göra honom, särskildt just
honom, handlingsduglig under den mognare åldern.

4.

Han behöfver härtill hjelp. Han bör visserligen småningom
sjelf komina att tillegna sig denna visshet om det naturnödvän-
diga sammanhanget mellan medel och mål, hvilken känneteck-
nar en odlad personlighet. Men han kan icke göra det med
ens. Och han kan icke göra det på egen hand ännu/-— annat
än i ytterst ringa mån. Hans emancipation, hans utträdande
ur gångstolen är något, som läraren önskar, ja, något som han
redan från början låter lärjungen ana såsom det önskade, och
hvarpå strax arbetet begynner från första halftimmens vistelse
i skolan, men som ej skall alldeles slutas förr än med sista
årets sista skoltimme.

5.

Lärarens bundsförvandter i denna lifsvigtiga gerning, denna
hjelp, som för hvarje stund skall göra sig sjelf något mera
och härnäst ännu något mera obehöjlig, äro: undervisningens
klarhet, lifaktighet, reda, jemnhet, glädtighet, allvar samt en
alldeles säker instinkt om rätta ekonomin med kunskapshungern
och kunskapsmättandet — och alltid med afseende fäst vid en af
de klenare, icke vid en af de kraftigare inom lärjungegruppen
eller lexlaget. Det kan eller bör derför icke ifrågakomma, att
han undervisar i något skolämne, som han icke — åtminstone
inom området af skolans tänkbara kunskapsmått — fullständigt
PEDAGOGISKA AFORISMER.

153

beherskar — och således äfven personligen älskar. Det man icke
älskar, derom liar man ingenting att meddela.

6.

Men hvilka kunskapsämnen äro logiskt bildande, fantasi-
och viljestärkande, minnes- och känsloöfvande, hvilka af dem
äro för lärjungens hela personlighet utvecklande?

Alla, när de meddelas så, som ofvan sagdt.

All ordnad kunskap är organisk. Hade icke läraren så-
dan hjelp i sjelfva naturen af all organiserad kunskap,
så vore han nödd att slita på sig sjelf ändå många gånger mer
förtärande, än han nu måste göra, och ingen lifaktig lärares
nervsystem skulle hålla nötningen ut 'mer än några få år.

7.

I fullt personligt innehafvande af naturligt ordnad hunskaps-
rikedom har således läraren en stundlig hjelp, har —-förutom
sin lifserfarenhet och karaktär — ett plus af gifven öfverläg-
senhet öfver lärjungarne. Dock alltid mera i mån af sjelfva
kunskapens fullständigare införlifvande med hans egén hela lifs-
erfarenhet eller karaktär. Så att hos den bästa läraren be-
höfver detta plus knappt tagas in i räkningen såsom en sär-
skild term, utan är redan länge sedan insummeradt eller inmul-
tipliceradt i hans personlighet. För den bästa lärare kan det
nemligen icke ens hända att befatta sig med undervisning i ett
ämne, hvilket han ej fritt beherskar och beherskas af, med
hvilket han icke är lyckligen förmäld, hvilket han icke varmt
och klart älskar och är älskad af.

8.

Emellertid — denna kunskapsöfverlägsenhet gör sig gäl-
lande i tvenne rigtningar: öfverlägsen besittning ända inifrån
och öfverlägsen yttre färdighet.	•

I båda hänseenden är läraren dagligen hjelpare.

Båda äro för skolans ändamål ytterst vigtiga.

Men den ena öfverlägsenheten är för en intelligent lärare
mera nervslitande än den andra.

9.

Hvilkendera är den mer nervslitande, och hvarför?

Öfverlägsenheten i färdigheter, och derför: att han der
är mer ensam, mer omåttligt öfverlägsen och i de flesta fall,
154

PEDAGOGISKA AFORISMER.

eller åtminstone i många fall, följes lättare och ifrigare af de
mindre intelligente lärjungarne än af de mer intelligente, hvil-
kas närhet annars plägar utgöra för honom ett så lifvande säll-
skap. Och känslan af intellektuel ensamhet är mycket nerv-
ansträngande.

10.

Ja, men är icke detta ett paradoxt påstående? Kan man
icke säga den andra, väsentligare öfverlägsenheten öfver barn
vara hos en utvecklad menniska lika ansenlig, om ej rentaf
större, än öfverlägsenheten i färdigheter?

Jo, det kan man visst säga och hör dåliga lärare oftast säga
af allting. De klaga öfver det själsdödande i umgänget med
så föga tankeutvecklade varelser som deras, skolas alumner.
Men sådana menniskor äro icke mycket roliga att språka med,
åtminstone icke i pedagogik.

11.

Barnet är en dvärg och delvis en otympling i fråga om
skolfärdigheter och kan ej utan tillväxt och långvarig gymna-
stik komma ur detta ytterst underlägsna tillstånd.

Men i fråga om det väsentligare är barnet, som den full-
vuxne, en menniska. Inom alla områden för dess lifserfarenhet
har det redan förnuft, lika godt förnuft som den fullvuxne.
Undervisningen skall icke gifva förnuft. Undervisningen skall
åt förnuftet öppna fönster och dörrar; den skall insläppa ljus,
värme och näringsrikare luft åt det instängda förnuftet, tills det
slutligen blir starkt nog att i det fria hemta allt detta —
utanföre fönster och dörrar —. Ja, undervisningen skall icke
ens alldeles på egen hand öppna ett enda fönster eller en enda
dörr, utan vid hvarje hakes aflyftande, hvarje nyckels omvri-
dande, skall den spädare handen få vara med och få »ta i»
med. Långsamt skall emanciperingen försiggå — både af vörd-
nad för och aktsamhet om det ärliga, ej blott skenbara (joll-
rande) i hela förfarandet samt af vördnad för och aktsamhet
om den önskvärda, samtidiga djuriska utvecklingen af samma
varelse, den man sålunda småningom gifver tillträde till hen-
nes högre rättigheter. Långsamt, lugnt och med en stor, stilla
glädje bör alltsammans försiggå. Hvarje stängsels af lärare- och
lärlingshand samfäldt verkstälda borttagande utgör ju ett slags
naturlig döpelse, yttre tecknet vid ett slags ny födelse. Men
icke födes dervid förnuftet; det endast får tillgång till den föda
PEDAGOGISKA AFORISMER.	155

eller den allt fullständigare rikedom af föda, genom hvilken det
numera utan skada för det kroppsliga lifvet skall kunna växa sig
starkt. Den lärare, som ej vet det, ej har sinne för dessa
stora öfvergångsställen i sitt undervisningsämne och icke er-
farit, att barnet der, ehuru det för första gången insuper det
luftstreckets luft, dock liksom känner igen sin egendom, sin
föda -— i stället för att tumla tillbaka som inför en främmande
verld, den lärare, som ej någon sådan stund rönt den vidgande
förnimmelsen af att i barnet finna snarare en ny jemlike än
en underordnad, ej i allvarsam glädje njutit verkligt sällskap
af den nye verldsborgaren och (genom ömsesidigheten i det ge-
mensamma arbetet) en för sinnet frigörande arbetslättnad, en
hugsvalelse för hela sitt ansträngda nervsystem, den läraren
duger inte.

12.

Denna del af lärarearbetet är lärarens bästa kontanta lön,
andhemtningsställena under mödan, utsigtställena mot målet. Ty
den gör lärare och lärjunge i ganska väsentlig mån till kam-
rater.

13.

Men barnet är ett outveckladt djur. Och dess normalt
djuriska utveckling är underlag för all annan normal utveckling.

Derför kan en lifaktig lärare — som icke faller för fre-
stelsen att uppdrifva apfärdigheterna och papegojfärdigheterna
(blotta examensfärdigheterna) till pedanters förlustelse —, en sjelf-
ständig, men alltför idealistisk, känslo-, tanke-, fantasi- och vilje-
ifrig lärare fela i höjd- och djuprigtningen i stället för på bred-
den, få sin klass till en samling förtidiga homunculi. Och der-
med kan han vålla obotligare skador än en annan, som blott
gjort sina lärjungar till väl dresserade men ännu något så när
friska djur med många och långt drifna färdigheter, utan in-
tressen, men också utan abnormt utvecklad åskådnings- och
reflexionsförmåga.

Minnes- och mekaniska färdigheters öfning är för den väx-
ande själen något lika gagnligt som gymnastik för den växande
kroppen. Ja, när de varit måttliga och insigtsfullt, icke fana-
tiskt progressiva, så kan den periodiska trötthet de framkalla
vara lika sund som all annan inledning till dygnets normala
sömn. Och de hjelpa till att vänja lärjungen till något i lifvet
sedan rätt önskvärdt: att tänka och känna lagom.
156	PEDAGOGISKA AFORISMER.

14.

Emellertid är de högsta förmögenheternas utveckling ju,
utom all fråga, verkligen det högsta. Till på samma gång
friska, men äfven förnuftiga varelser, vilja vi söka utveckla
det uppväxande slägtet. Mot den afsigten är jag i sjelfva ver-
ket icke någon fiende; fast jag är mycket rädd om kroppen.
Men fins då icke ett korrektiv, en fingervisning, en hjelp i
sjelfva kunskapsämnenas natur, en garanti för just detta mest
önskvärda — något som gynnar förnuftighetens sak utan egent-
lig fara för kropp och själ?

Jag tror det. Och jag tror det ligga deri, att i hvarje
organiseradt kunskapsämne är sjelfva den stora inledningen det
största, det mest logiskt närande, vetandets elementer hufvud-
saken eller den egentliga, rationella kunskapen. Kombinatio-
nerna sedan, om hvilka man plägar tala storordigt såsom om
sjelfva lärdomen •— ja, de äro i mångt och mycket blott gym-
nastikframställningar, ett sammankoppladt helt af färdigheter, en
invecklad kadrilj-tur, hvari dock ett hvart af de rationelt ut-
förda elementära stegen är för dansmästarens ögon det egent-
ligen konstnärliga. Portalen till ett välbygdt kunskapens tem-
pel är sådan, att, om man passerat den normalt, har man rätt-
mätig tillgång till allt der inne, och allt det öfrigas eröfring
är, till det mesta, en tidsfråga. Och således: hvarje förnyelse
af sjelfständigheten och tryggheten i tänkandet vinnes genom
återgång till det mer elementära, till det enklare, till grunderna,
till det för alla tankegångar normerande.

15.

Erkännes det hittills sagda vara pedagogiskt sundt och filo-
sofiskt sant, så är den fanatiska striden om ett särskildt ämne som
hufvudämne för skolan: ett språk, matematik eller annat, del-
vis tomt gräl. Men ämnen finnas, hvilkas elementer äro mer
fullkomligt och tydligt logiska än andras.

16.

Några exempel borde visa de första grundernas utomordent-
liga vigt.

För den, som nästan alls ej har sjelf någon praktiskt pe-
dagogisk erfarenhet, är försöket vanskligt. Men — å andra sidan
— är behofvet af åtminstone något slags utkast till illustration
af det hittills blott i allmännare ordalag sagda obestridligt.
PEDAGOGISKA AFORISMER.

157

Hade jag en väl förfaren lärare att rådföra mig med,
skulle illustrationerna bli mer fullständigt åskådliggörande. Nu
måste jag anhålla om ursäkt för ett visst tafatt famlande i
min framställning.

Jag tager blott två exempel i högen:

ett från den mera rikt invecklade, mera mångfaldigt och
liffullt organiserade eller — som jag tror den oftast kallas —
humanistiska åskådningens område, samt

ett från rums- och antalsåskådningens.

Det ena exemplet gäller den första och den sista, den läg-
sta och den högsta idrott inom hvarje modern skola: konsten
att läsa högt något tryckt eller skrifvet •—, hvad man vanligen
kallar (i motsats till upprabblandet af en minnesramsa): kon-
sten att läsa innantill.

Det andra exemplet gäller sjelfva invigningen i ordnade
eller ordnande rums- och talsföreställningar (grundvilkoret för en
objektiv åskådning af vare sig mindre eller större delar af det
kroppsliga universum, naturen): således inledningssanningarna
till c/eometrien och aritmetiken.

.	17.

Innanläsningen. Jag tänker mig, att en nutidslärare icke
låter sin lärjunge offentligen i skolan läsa högt innantill i en
bok eller ett manuskript, der språk och ämne ligga utom ifråga-
varande ungdoms erfarenhets- eller föreställningskrets. Jag har
åtminstone sett för det lägsta skolskedet böcker fulltryckta med
naivt barnsliga berättelse- och dialogstycken, sammansatta af först
idel enstafviga ord ■—- således strax brukbara vid första dagens
tillämpning af ljudmetoden •—, sedan succesivt äfven af flerstaf-
viga ord och af mer fordrande innehåll; något som serievis skall än
vidare behöfvas för hela skoltiden framåt genom för alla ske-
den väl lämpadt literaturval, om än ej på de högre stadierna
genom särskildt kompilerade läseböcker. Med denna förutsätt-
ning, eller fullt lämplig lektyr, har jag ju rättighet tänka mig:
att läraren aldrig, sedan den elementära ljudläsningen inöfvats
under en högläsningstimme, nöjer sig med en mening, som lär-
jungen framsäger mindre naturligt, än om han talade den utan
bok. Så kan en hvar läsa. * Det är icke alls för mycket for-

* Här skrifver jag icke alldeles utan pedagogisk erfarenhet. I en
förberedande underbefälsskola (med tjugufem-, tjuguåtta-åringar visserli-
gen, men ur hvilka alla deremot var att hortarheta först och främst det
traditionella, landtliga sjungdeklamations-idealet, för det andra provinsia-
158

PEDAGOGISKA AFORISMER.

dradt, men bör oeftergifligen fordras, om öfningen skall tjena
till något.

Fordras detta lilla alltid, och lärjungen verkligen således
ganska snart upptäcker, att det kan han prestera, så har han
dermed upptäckt:

att det, som skall företes, ligger redan inom honom sjelf,
icke är något främmande, som skall dragas med korkskruf ut
ur boken; nej, utan boken är endast hans egen spegel, som
vänjer honom att hålla sig ren och ej sätta på sig tvungna miner.

Vore jag examensvittne eller examen-censor, skulle jag
rätta mitt omdöme om mogenhet till stor del efter innanläs-
ningsprof. Det vare nu till inträde i skolan, till flyttning i
eller ur 5:te klassen, till studentexamen eller till graden eller
någon embetsmannaexamen. Vid alla senare tillfällena skulle
jag naturligtvis bruka de för ändamålen lämpligaste vetenskap-
liga. skönliterära eller historiska prosa-arbeten (några på utländ-
ska språk) och hafva för hvarje tillfälle gjort i förväg de allra
noggrannaste eventuella val af stycken i de resp, verken-------
nemligen, i fall icke alla dylika prof i sjelfva verket nu vore
allt för stränga! Ty hela saken är inom skolan totalt försum-
mad, åtminstone vid den manliga undervisningen i Sverige, der
scripta äro allt, der man tycks vilja kreera en hop författare,
som ännu »ieke kunna läsa»

Men till den spädare alurnnen igen!

Innanläsningen — ur lämplig bok — är alltid något, der
lärjungen finner sig sjelf, känner sig intellektuell lefva, förnim-
mer en mångfaldig och på samma gång enhetlig sjelfverksam-
het. Ty ett fritt och lifaktigt upptagande af tankeformer
och tankeinnehåll, inbillnings-, känslo- och viljeferment är icke
bara automatisk verksamhet och är icke bara en serie af reflex-
rörelser, utan är sjelfverksamhet. Det är något, hvari hans
personlighet gör sig gällande, och hvarigenom hans personlig-
het bringas i ett fritt förhållande till lärarens. Men just in-
trycken af, att det mått af innehåll och formfulländning, som
boken bjuder, är alldeles lagom för hans krafter, således gör
verksamheten synnerligt »lifvad», skola väcka längtan att så

lismens åtminstone allra värsta biljud) kunde jag efter 11/2 vecka förutsäga
examensresultatet vid slutet af den 6, 7 veckor långa kursen, och endast
på grund af framsteg eller icke framsteg i innanläsning på 11/2 vecka.
Innanläsning var ej afsedd att vara hufvudsak. Men på den märktes re-
dan då, hvilka 14 som komme att approberas i öfriga ämnen och hvilka
återstående 14 underkännas.
PEDAGOGISKA AFORISMER.

159

snart som möjligt beherska mer komplicerade former och rik-
haltigare innehåll. Det skall egga hungern efter kunskap;
lära honom ifra för framsteg och tillika lära honom att allt
klarare inse naturnödvändigheten af en del strängt minnesar-
bete, af en stärkt tåga i sträfvandena för förvärfvet af fler -»fär-
digheten, detta hvari läraren är honom så omåttligt öfver-
lägsen.

Att betrakta innanläsning sförmågan sjelf som ett slags
automatisk »färdighet» — är en döddansare-åskådning, och en
af den mest anti-pedagogiska art.

Och dock har jag stor anledning befara, att det är den
vanliga, manliga skollärareåsigten ; att en gammal lektor skulle
vara färdig att afvisa mina påståenden med att säga det vara
»skådespelarkonst», detta: att kunna läsa innantill lika natur-
ligt, som man kan tala.

Huru låta i allmänhet föredrag af skolbildadt folk här i
landet? Så, att de klent vittna om läskunnighet.

Måttet af innanläsningsförmåga skulle — om saken sköttes
något så när enligt naturens ordning — vara helt enkelt måt-
tet för rationelt tillgodogjord insigt, kunskap, åskådning, erfa-
renhet, tankevidd, själsnärvaro, form- och innehållssinne, vara
åtminstone ett bland de få väsentliga måtten för hvarje repeti-
tion och examen. Frågan är dessutom en praktisk fråga af
daglig och stundlig vigt för allt skolarbete på egen hand och
allt bokligt arbete sedan vid mogna år. Ty den som läser
högt innantill lika naturligt som lian talar, han läser
så äfven tyst innantill. Och den som ej gör det första,
han läser öfver sina lexor så, att han missförstår dem; han
förlänger rent förgäfves sitt skolarbete och hvar del deraf, hän-
ger öfver boken och pressar sin arma hjerna med idiotiska mar-
ter, alltigenom ändamålslösa. Och dessa fånigheténs plågor
bilda en icke ringa afdelning af det med rätta förbannade öfver-
ansträngningsarbetet vid elementarläroverken, till följd af ofull-
ständigt meddelade elementer eller svikandet af den allvisa pe-
dagogiska regeln: »skynda långsamt!» — samt grundlägga, fullt
förklarligt, det så vanliga hatet till böcker hos det stora fler-
talet s. k. skolbildade.

18.

Om matematiken kan man alltid tala kort.

Aritmetik är ej ett stingsligt, surrigt, trångt, otäckt,tråkigt
getingbo, utan är tvärt om idel åskådning, öppen rymd, reda
och klarhet.
160

PEDAGOGISKA AFORISMER.

Siffersystemet (decimalsystemet) är något så fullständigt
åskådligt systematiskt, att quatuor species väsentligen inlärts
redan i och med uppfattningen af en siffras olika valör i olika
kolumner. Och allt det öfriga är ej annat än kombinerade
tillämpningar af quatuor species.

Så ock geometrien, protokollet öfver rummets tre dimen-
sioner.

Ej ett steg tager man der, som man icke ser; ej en sats
kan förekomma der, som man kan tycka sig hemta annanstädes
från än ur sitt eget klarnande medvetande.

Och man behöfver ej vara längre kommen i aritmetik och
geometri än till full uppfattning af qvadrat- och kub-begreppen,
för att få för alltid klar för sig och känna sig förtrogen med
universalbetydelsen, enkelheten, härligheten af Keplers upptäckt,
formlerna för tyngdlagen (relationerna mellan massorna och af-
stånden): samma formler för de ofantliga astronomiska krop-
parnes förhållanden der ute i verldsrymden som för de små, pä
mikroskopiska afstånd liggande atom- och molekylkropparnes i
föremålen på jorden, med hvilka fysiken och kemien handskas.

Genom kunskapens elementer är det, som fönstren och
dörrarna öppnas till en ordnad förnimmelse af verkligheten.

Det är icke matematik, som gjort oss karlar så osmakligt
negativt kritiska och ridande på ord. Matematikens logik, na-
turens logik, alstrar sannings- och enkelhetsvanor. Det är den
vanligen s. k. »logiken» sjelf och grammatikans förm,enta logik,
som lärt halflärda att dialektisera, diplomatisera, ljuga —■ bli
tråkiga och konstlade.

Hvad menas med, att väl logiken sjelf måste vara logisk?

För en stor och pålitlig tänkare är den det (hans egen
tanke arbetar mer fullständigt ordnadt än andras).

Annars är logiken ju ingenting annat än det allra abstrak-
taste abstractum eller mest förfinade extrakt af våra formela
erfarenheter från alla andra, konkreta, konkretabstrakta och ab-
strakta områden, och är för folk i allmänhet = ± 0.

Och visst fins i grammatikan (i språken) logik, som öfver-
allt.

Dock säga språkmännen (Madvig, Max Muller o. a.) oss
språken vara hopkomna under så många heterogena omstän-
digheters tryck, att det skönjbart logiska i dem snarare är un-
dantag än regel.

Mycken visdom finnes att hemta ur forntida och nutida
pedagogers verkliga lifserfarenhet. Men allt för många dic-
PEDAGOGISKA AFORISMER.	161

tamina i de hittills uppstälda formalistiska skolsystemen hafva
varit »humbug», äfven fastän Barnumarne icke sjelfve vetat
det, utan ljugit naivt »af födsel och ohindrad vana».

Öfver- och underordning måste dock, naturligtvis, alltid till
en viss grad göra sig gällande vid en skolplans uppgörande.
Ur det föregående får ej slutas, att jag t. ex. kunde föreslå skön-
skrifning, linearteckning, sång eller fristående gymnastik som
grundämnen för all undervisning. Det vore annars ej så olikt
den hittills brukliga metoden att som grundval' anSe språk.
Ty detta är nästan lika klokt, som om man på frågan, hvilka
menniskans hufvudsakliga födoämnen äro, skulle svara: Tall-
rik, knif, gaffel och sked. Skolan bör nämligen, efter mitt för-
menande, hädanéfter afse andra ändamål än utbildandet af för-
fattare och literära advokater.

Historia skall, naturligtvis i en aflägsen framtid, bli huf-
vudämnet. Ty historia kommer en gång att bli den systema-
tiska sammanfattningen af mensklighetens erfarenhet. Men ännu
vet man för litet om, hvilka delar i denna erfarenhet som äro
mera vigtiga och hvilka som äro jemförelsevis obetydliga. Hi-
storien är ännu ej sjelf mogen för upptagandet af sin framtids-
uppgift. .	.	_

Tillsvidare torde väl geografi vara det naturliga hufvudämnet.
Men då bör geografien (som nästan uteslutande inhemtas framme
vid svarta taflan och för öfrigt till ingen del utan en viss ri-
kedom på kartor och illustrationer) ■ strax få två hufvudrigtnin-
gar. Den ena, resebeskrifningens^ — med landskapsskildring, zoo-
logiska, botaniska, geologiska detaljer, meddelanden om handel,
industri, jordbruk, tekniska och byggmästarearbeten, etnografi,
politiskt historiska märkligheter, der de äro af någon vigt, m. m., —
kryper sakta ut längs marken. Den får sin fasta grundval i
den nästan uttömmande kännedomen af ett mindre område, det,
i hvilket lärjungaskaran sjelf lefver och färdas samt kan
känna igen åtskilligt af det inhemtade för hvar enda dag. Den
andra, extensivt större, är fogelperspektivets, den fysiska geogra-
fien, kännedomen om hela, jordklotets fysionomi, allmänna för-
delning af haf och land, bergsträckningar och vattendrag, kli-
mat och kommunikationsmöjligheter, kustformer, hafsströmmar
m. m., der något af geometri, trigonometri, mekanik, statik,
dynamik, astronomi, meteorologi redan vid de första, råaste öfver-
sigterna af den jordglob, läraren står och vrider på, visa sig
som önskvärda hjelpmedel och snart som oumbärliga. Till
inpreglande i lärjungens minne af alla större kustformer, vat-
Verdandi 1887.	11
162

PEDAGOGISKA AFORISMER.

tendrags rigtning och utsträckning, alla kontinenters, hallöars
och öars inbördes läge och läge inom klimatbältena lär ej vara
möjligt uppfinna en säkrare och naturligare metod än den gra-
fiska, som tager lärjungens sjelfverksamhet med. Har han pä
sina med paralleler och meridianer korsstreckade plån hundra-
tals gånger sjelf ritat med sin griffel dessa konturer, så finnas
de sedan tydligt inom honom, och han hittar alltid strax vägen
på alla verldskartor. Och kartfabrikationen kan och bör, när
den tidigt börjar, utgöra ett
randet af namnen på yttersta,
en stor kustkontur blir ett nöj .

tistisk produktion. Systemet var förträffligt utbildadt vid Karl-
berg förr i verlden.* Innan man tagit kännedom om det, kan
man ej ha någon åsigt dervidlag. Blir geografi hufvudämne,
så är jag viss på, att man gräfver upp dessa gamla kurser
igen och endast söker ytterligare lätta inhemtandet af dem
samt sammankoppla ämnet med andra delar af fysiken för att
göra det till innehållet rikare, lifaktigare, mer väckande.

Det härliga med geografien är, att det icke är en bok,
man orienterar sig i, utan ytan af den boll, på hvilken vi lefva,
samt det menniskolif och naturlif, af hvilket vi alla äro delar.
All god skolundervisning bör leda in i boken, men — ändå
vigtigare — visa ut ur den igen.

Jag antager, att metoden bör i mera detalj tillämpas på
skandinaviska halfön, som hvarje barn med sin blyertspenna
snart bör kunna rita korrekt, med sjöar, alla bergsryggar, vi-
kar m. m. på ett med numererade längd- och breddgradsstreck
korsadt papper eller flera sådana blad som passa ihop; hvar-
efter insättas med t. ex. grön krita provinsgränser och slutli-
gen med röda rundlar städer, med blå kors större industriella
och militära etablissementer, med bläckfyrkanter historiskt rykt-
bara platser och med bruna kritstreck jernvägarne. På denna
sjelftillverkade blindkarta ske sedan förhören.

Meningen med allt det föregående har varit att lemna
någon antydning om lärometoder, der sjelfva minneskunska-
pen vinnes genom åskådning och sålunda verkligen kommer
till att lefva. Ty åskådning är den väsentligaste förståndsverk-
samheten.

förtjusande nöje. Sjelfva inlä-
innersta och mellanpunkterna af
e, när det sker under sådan ar-

* Se en lärobok af Ågren.

Robinson.
Om undervisningen i handarbete
i folkhögskolan.

Om man någon dag i början af maj, vid den tid dä våra
kvinnliga folkhögskolor öppnas, kunde göra ett besök hos alla de
flickor, som med tår i ögat men glatt hopp i hjärtat lemna sitt
hem för att tillbringa några månader i en folkhögskola, ock man
så frågade dem hvar ock en, hvad de vilja ock hvad de hoppas
vinna av den kommande skoltiden, sä skulle, om de ville vara upp-
riktiga, åtminstone nio av tio svara: jag hoppas få lära en del hand-
arbeten.

Räkna ock skriva skulle säkerligen mången flicka också vilja
lära sig, ock hon skulle kanske till det förutnämnda svaret lägga
en önskan beträffande detta. Men om någon hade en dunkel känsla
utav att vilja lära något ännu mera, sä skulle denna känsla i jäm-
förelse med de klara ock bestämda önskningarna i fräga om hand-
arbetet träda helt ock hållet i bakgrunden.	.

Om man försökt att närmare lära känna flickorna i en folk-
högskola, sä vet man detta. Ock det måste vara så. Livet har,
sådant det för dem varit, givit dem sinne för det omedelbart nyt-
tiga. Men för det, som mindre omedelbart rör dem, har ingen
ock intet väckt deras intresse.

Man kan också ej neka till, att det från flera synpunkter är
riktigt, att flickorna få lära sig göra en del saker, som behövas i
ett hem. Ock man bör göra hvad man kan, för att de skola få
det. Men folkhögskolan vill ej undervisa endast uti handarbete,
icke ens huvudsakligen häruti. Hon har ju satt sig mycket
annat ock mycket mera före. Dock bjuder hon på en lärotid af
blott tre månader, ock hon kan tils vidare ej erbjuda längre tid.
Här behöves alltså, att man väl tager vara på timmarna, här be-
höves en god organisation i allt, ej minst i handarbetsundervisningen.

För att kunna på bästa sätt ordna handarbetsundervisningen i
folkhögskolan skulle vi först hava att göra klart för oss, uti hvilka
slags arbeten det för flickorna är mäst behövligt att fä undervisning,
ock sedan huru det skall kunna gä att lära detta behövligaste på
det lättaste, fortaste ock angenämaste sättet.
164 OM UNDERVISNINGEN I HANDARBETE I FOLKHÖGSKOLAN.

Hvad vore då det, som man borde undervisa uti? Uti för-
färdigande av de arbeten, som äro behövliga i ett. hem hvilket som
hälst, kan man väl svara. Sädana arbeten, som man kan antaga
att flickorna lätt kunna få lära ändå, om de vilja, bör man undan-
taga; ock sedan skall man börja med det allra nödvändigaste samt
fortsätta så långt tid ock förmåga räcka. Inom vävnad ock söm-
nad ock stickning faller det nödvändigaste, tänker jag.

Vanlig enkel två-, tre-, fyrskaft vävnad torde väl ännu hvarje
flicka kunna få lära i sitt hem eller i närheten därav, men så är ej fal-
let med konstvävnader. De höra visserligen ej till det nödvändigaste,
ock man får således ej göra början med dem; men om tiden se-
nare skulle räcka, så är det högst önskvärt, att flickorna i folk-
högskolan få lära sig väva sådana. Ty med konstvävnad kan man
göra flera föremål långt vackrare än med vanlig vävnad, både soli-
dare ock vackrare än de flästa maskinvävnader, som kunna köpas.
Ock vi skola komma ihåg, att fastän alltings värde i första hand
bestämmes av den nytta det gör, så ökas dock värdet i den mån
som det också är vackert. Våra gamla svenska vävnader äro goda,
därför att de på samma gång äro varaktiga ock vackra. Ock de
mana till det gedigna, då man ser på dem. De passa knappast
häller för några små onyttiga lyxartiklar, ock de äro även just
därför att förorda, att de sällan förleda till att göra något rent
onyttigt. Det är glädjande, att vävnad införts i flera folkhögskolor,
ock att man i ännu flera vill införa den så fort som möjligt.

Om konstvävnad, fastän både varaktig ock vacker, ej hör till
det, som man Jörst bör undervisa uti, så hör däremot sömnad all-
deles afgjort dit. Det är så oändligt mycket som i ett hem be-
höver sys, så att den kvinna, som ej är skicklig uti att hantera
nål ock tråd, hon kan lätt komma att stå sig slätt. Den sömnad,
som fordrar mäst noggrannhet ock skicklighet, är klädningssömnad
ock linnesömnad. Innan man inför klädningssömnad i folkhögskolan,
tror jag dock, att man må väl tänka sig före. Jag tror, att tiden
därtill är för kort, såvida ej allt annat skall försummas på dennas
bekostnad. För att lära sy kläder väl fordras ganska lång övning,
såvida ej ovanliga anlag förefinnas; ock en sådan förutsättning får
ej göras, då det är fråga 'om undervisning för flera. Den tid, som
hos sömmerskor vanligen användes för att lära sy kläder, användes
vanligen illa, ock det är därföre visserligen ej säkert, att den kunde
behöva vara så lång, som den brukar vara. Men man kan knappast
tänka sig en metod för undervisning uti klädsömnad, som skulle göra
en god del övning överflödig. Den enas klädning kan ju ej sys lika
med den andras, därför att alla människor äro till växten olika.
OM UNDERVISNINGEN i HANDARBETE I FOLKHÖGSKOLAN. 165

Den ena är lång i livet, den andra är kort; den ena är bred över
axlarna, den andra smal — ock sä i oändlighet. Det måste be-
hövas övning för att kunna klippa sä, att det passar för just den
eller den figuren. Jag tror, att den som vill lära sy kläder, gör
rätt uti att därtill använda någon längre tid odelad. Undervisning
är lätt att fä, fastän, som jag redan nämnt, sällan god. Om nå-
gon finnes, som är skicklig uti att undervisa i klädsömnad, så är
det mera önskvärt, att hon i lugn undervisar utom folkhögskolan,
än att hon undervisar uti den. Detta åtminstone så länge ej folk-
högskolan kan för hvarje år bestä längre tid än tre månader.

Linnesömnaden intager, så vitt jag vet, en aktad plats i alla
folkhögskolor, ock detta med rätta. Att sy linne är ej svårare,
än att livar ock en, som i sitt hem övat sig något uti att sy, bör
kunna i folkhögskolan lära sig att sy linne väl; ock det är bra,
om livar ock en lär sig det, eftersom linnesöm förekommer ofta i
alla hem.

Men det är ej nog med att veta, att vi skola sy linne; vi
skola också veta, hurudant vi vilja ha det. Det var någon som
vid åsynen av en utställning i en folkhögskola sade, att »det var
ändå roligt att Se, hur fint linne kunde sys». Om man i detta
utrop skulle vilja söka ett rättesnöre för huru man borde sy, så
tror jag, att man komme på orätt väg. Det kan vara roligt nog
att i en rik mans palats eller i ett första klassens hotell se, hur
fint ett hus kan byggas; men om man fore ut på landet i akt ock
mening att där lära folket bygga små palatser att bo uti, så vore
det knappast förståndigt. På samma sätt tror jag det ej vara för-
ståndigt att försöka lära allmogens döttrar sy sitt linne så, som en
värdsdam syr sitt; ock detta ej endast därför, att hon har råd —
eller åtminstone tror sig ha råd — att kosta mera arbete på det,
än som i allmänhet kan vara skäligt, utan även därför att
de modeller hon använder för linnen äro, åtminstone hvad snittet
beträffar, dåliga. Det bästa linnet, hvad snittet beträffar, borde
väl vara det, som, på samma gång det är bekvämt, lemnar en så
mycket som möjligt jämn betäckning åt kroppen. Lika litet som
man bör göra en del veck eller stora, dubbla linnjngar ock sålunda
belasta någon del av kroppen med mera värme än en annan, lika
litet bör man genom att onödigtvis ringa ur giva någon del av
kroppen mindre värme. Åtminstone kan man väl ej finna något
skäl för att skuldror ock övre delen av bröstet skulle behöva minst
värme. Riktigast tror jag det vore att låta linnet gå så högt i
halsen, som det kan utan att komma i kollision med klädnings-
kragen. Ock så borde man ej göra ärmarna allt för korta.
166 OM UNDERVISNINGEN I HANDARBETE I FOLKHÖGSKOLAN.

Till en för folkhögskolan i alla afseenden god linnemodell
skulle också höra, att den, fastän nätt oek prydlig, vore enkel ock
lätt att sy. Jag har hört mången försvara ett i folkhögskolan med
mera arbete än behövligt sytt linne sålunda, att »det kan ju vara
roligt att ha ett fint linne». A ja, nog kan det vara roligt; men
ännu långt roligare kan det vara att hava alla sina linnen bra ock
prydliga. Först må vi lägga vår omsorg på det, som vi hvar dag
behöva. Sedan kunna vi göra något för högtiden. »Men», skall
man kanske säga, »den som kan sy ett finare linne, kan väl också
sy ett enklare.» Ja det är sant hvad allt annat än snittet beträffar,
ty är detta för • besvärligt, så försöker man ej att förenkla det,
utan man tager i stället till någon annan händelsevis dålig modell,
som man hade, förr än man kom till skolan. Ock i ock med det-
samma är ju undervisningen i folkhögskolan förfelad.

Så kommer en annan viktig fråga: skall man sy för hand
eller med maskin? Jag har under ett par årskurser undervisat i
handarbete i en folkhögskola, ock under dessa kurser syddes allt
linne för hand, så snart ej stickning behövdes. Kunde eleven sy
något med maskin, så stickade hon då dessa sticksömmar med en
sådan, i annat fall gjorde lärarinnan det. Man säger, att flickorna
böra lära sig sy för hand, ty dels ha ej alla maskin ock alla
böra gå lika i skolan, dels kan ej allt sys med den, om man än
har en, dels kan ingen sy med den, som ej kan sy för hand, ock
handsömnaden uppövar handen ej blott för maskinsömnad utan också
för broderi. Detta allt försvarar doek endast, att vi ‘sy for hand.
Det försvarar ej, att vi icke sy med maskin. Man syr ej väl på
maskin därför att man lärt sy väl för hand, ock då det ju är ett
faktum, ock därtill ett som vi ej vilja hava ändrat, att det måste
i de flästa — eller i allt fall i många — hem sys med maskin, så
borde man väl undervisa i att sy med sådan. Jag tror, att det
skulle vara bra, om hvar ock en, som tror sig i framtiden behöva
kunskap i att sy på maskin, finge lära sig detta i folkhögskolan,
sedan hon visat, att hon kan eller lärt sig sy för hand. Om man
antager, att »lappar» användas i skolan, så kunde kanske mången
slippa sy mera än några sömmar på lappen för hand. Andra, som
vore mindre skickliga, kunde ju därtill sy några sömmar på ett
linne eller sy ett helt linne, allt efter som det behövdes. Det vill
säga, att så snart man ser, att eleven kan sy för hand, borde det
stå hänne fritt att få sy på maskin, utan avseende på om hon sytt
mycket eller litet för hand. Man brukar säga, att det är svårt att
sätta gränsen för hvilka som böra göra litet eller mycket av det
obligatoriska arbetet, ock att det därför vore bäst, om alla finge
OM UNDERVISNINGEN I HANDARBETE I FOLKHÖGSKOLAN. 167
göra i det närmaste lika mycket. Men det är dock bättre, att lä-
rarinnan tager i tu med denna gränsfråga, än att någon elev slösar
bort tid på att göra det hon redan kan. Om maskinsömnad
användes, kunde också eleven hinna sy litet mera ock finge lära
sig att sätta tillsammans ett par tre sorters plagg åtminstone. Att
vilja sy för hand så länge som möjligt för att uppöva handen till
finare broderi, hällre än öva sig i maskinsöm, det är som att öva
sig att läsa latin i ändamål att sedan lättare kunna lära franska
ock engelska.

Då det linnena är sytt, må man, om man har tid, pryda det med
knypplade spetsar eller hålsöm eller plattsömsbroderi eller något dylikt.
Det har sagts, att knyppling vore alltför tidsödande, för att man
skulle vilja införa den bland allmogen. Jag har alltför liten prak-
tisk erfarenhet i knyppling för att kunna säkert dömma därom; men
jag tror knappast, att man utdömmer knypplade spetsar, om man
jämför ej blott den arbetstid de taga med hvad tid andra prydnads-
arbeten taga, utan också jämför deras varaktighet ock utseende med
andra arbetens.

Ett arbete som man häller ej bör utdömma ur folkhögskolan,
fastän man nog kan säga, att det i ock för sig är tidsödande, det
är strumpstickningen. Den är ju ett gammalt välkänt arbete, som
för mången varit till tröst under ålderdomens skumma, tysta dagar.
Ock om än ej flickorna i folkhögskolan skulle vara hågade att tänka
på arbete för livets. kvällstunder, så tror jag ändå, att de gjorde
klokt uti att lära sig sticka strumpor. Visserligen kan man för
rätt liten betalning få strumporna stickade på maskin, ock då man
kan göra något mera lönande, kan man låta bli att sticka; men nå-
got är annars bättre än intet. En stickstrumpa är också bra att
ha på småstunder, den är så lätt att taga fram ock lägga bort.

Utom hvad jag nu nämnt är det ju en hel del arbeten, som
kunna förordas för en folkhögskola, men jag har ej för avsikt att
här försöka uppräkna dem. Jag skulle blott vilja varna för att
göra några föremål, som ej äro behövliga eller på ett förnuftigt
sätt prydande. Allt hvad man 'behöver, må man i folkhögskolan
göra, så långt man har tid ock råd ock lust, ock därtill göra det
vackert. Men man må ej åt sig göra något endast därför, att man
sett andra behöva något liknande.	.

I fråga om undervisningsmetoden i folkhögskolan tror jag att
mången, som flera år undervisat ock haft tillfälle att förvärva sig
erfarenhet om hvad som är lätt ock svårt, skulle kunna hava myc-
ket att säga. Det vore önskvärt, att dessa också sade något. Om
lärarinnorna komme i tillfälle att draga nytta av hvarandras iakt-
168 OM UNDERVISNINGEN I HANDARBETE I FOLKHÖGSKOLAN.

tagelser, skulle de alltid kunna göra mera gagn. Målet ock svå-
righeterna äro ju i den ena skolan huvudsakligen desamma som i
den andra. Jag har ingen stor erfarenhet att berömma mig av,
ock jag har ej häller mycket att säga. Jag skulle blott vilja säga
något om undervisningen i linnesömnad ock linnebroderi.

I den skola, där jag undervisade, började vi alltid linnesöm-
naden med de så kallade »lapparna». Jag tror ej, att det är oprak-
tiskt att börja med små provlappar. Men att göra dem sådana,
som vi då gjorde dem, tycker jag vid närmare eftertanke vara min-
dre lämpligt. Först sydde eleverna några sömmar för hand på dessa
provlappar, ock detta tror jag ej var illa, ty man fick sålunda litet
se, hvad de kunde ock hvad hvar ock en i följd därav kunde börja
göra. Men sedan sydde vi efter hvartannat ett dussin eller ännu
flera slags prydnadssömmar, en liten bit av hvarje, på lapparna, ock
detta ville jag avråda ifrån. Från pedagogisk synpunkt måste det vara
olämpligt att, då man börjar med något, såsom här med broderi,
göra litet av hvarje av en hel mängd slag, åtminstone att göra så
litet av hvarje, som kan få rum på en provlapp. Eleven hinner ej
fästa sig vid det ena slaget, förr än ett annat kommer med ett
nytt sätt att sätta nålen; ock så glömmes det ena för det andra.
Det ■ var kanske också ett visst pedanteri med »lappbroderierna».
Man tyckte, att alla lapparna borde vara ungefär lika, ock alla ele-
verna gjorde därför ett stycke av hvarje av ett visst antal brode-
rier, utan att vi togo i betraktande, om någon av flickorna förut
kunde en del sorter eller om några voro allt för litet vana vid fi-
nare arbeten för att ännu —•■ med bästa vilja — kunna göra de
svåraste broderierna på minsta sätt rimligt.

Sedan man till att börja med på provlappen ock något linne-
plagg sytt för hand hvad som kunde behövas, kunde ju den som
så önskade få lära sig maskinsömnad, först på lappen ock sedan
på någon eller några linnesaker. Då det linnena vore sytt, hade
man att börja med broderi. Eleven kunde då sy någon enklare
sort på lappen ock sedan på något linne, samt därefter taga till
med någon svårare sort. Äfven den borde hon sy först på lappen,
men ej i någon förut bestämd mängd, utan så mycket som be-
hövdes för att sedan kunna sy.på ett linne, så att det såge bra
ut. Det vore gott att ha mera än ett plagg att brodera på, så att
man kunde få på det viset sy först en enklare sort ock sedan en
svårare.

Då man broderat det linne, man ville brodera, kunde man,
ifall man ville lära flera slags sömnader, sy några prov på lappen.
Dä skulle det gå jämförelsevis både lätt oek fort, ty då hade flic-
OM UNDERVISNINGEN I HANDARBETE I FOLKHÖGSKOLAN. 169

kan vana vid finare arbeten ock kunde lättare vänja sig vid nya
sorters sömnad. Men man skulle akta sig för att bestämma någon
viss mängd vare sig av hvarje broderi eller av hvarje slags broderi.
Detta borde bero på elevens förmåga ock anlag ock hannes egen
önskan. Det ligger ej als någon vikt vid att alla få lära sig det-
samma, då det är fråga om prydnadsarbeten. Kanhända föredrar
den ena ett ock den andra ett annat, ock det böra de få göra.
Det är till ock med bäst så, ty det är då mera utsikt för att hvar
oek en skall göra det hon gör väl. Ej häller behövde man på
minsta sätt göra något, för att lapparna skulle passa till utställnin-
gen. Hade flickorna lärt sig något på dem, så vore det alltid in-
tressant att se dem; hade de ej det, så bleve ej provlapparna se-
värda, huru de än anordnats. .

Handarbetsundervisningen har, så väl som all annan undervisning,
också en moralisk ock intellektuell sida.Det är ej blott fingrarna
som skola uppövas, utan också förståndet ock omdömet om hvad som
är väsentligt eller oväsentligt, nyttigt eller onyttigt, vackert eller fult.
Detta är den svåraste sidan av hela undervisningen, ock kanske den
minst tacksamma. -Men den är ej den minst viktiga, ock till hänne
som lyckas göra något för denna, skulle jag vilja säga med Hava-
mals ord :

Häll hänne, som kan!	.

Fröjde sig de, som fattat! *

H. L.
Notiser rörande undervisningen i svenska
språket vid Folkhögskolan Hvilan.

Undervisningstid: 6 timmar i veckan, 22 veckor.

Lärjungarnes medelålder: 21 år; förkunskaper i rättstafning:
dels goda, dels medelmåttiga, dels mycket små; i satslära: i allmän-
het mycket små.	.

Rättstafning. Lärobok: Svensk Rättskrifningslära af D. A.
Sundén. Sedan bokstäfvernas indelning genomgåtts, påbörjas ome-
delbart den egentliga bokstafveringsläran. Reglerna inläras icke
genast, utan under lärarens ledning genomgås de i läroboken be-
fintliga skriföfningarna, grunden till ordens stafning på det ena eller
andra sättet påvisas, och ur de konkreta fallen uppkonstrueras små-
ningom den allmänna regeln. Samtidigt härmed afskrifver lärjun-
gen nyssnämda skriföfningar (hemarbete). Dessa afskrifningar ha
visat sig i hög grad förmånliga, i synnerhet för de mindre försig-
komna lärjungarne. Lärjungen lär snabbare stafningen af orden
genom att ideligen se dem, rätt stafvade, för sina ögon än genom
regler och diktamina. * Afskrifningarna rättas, i synnerhet i bör-
jan, med minutiös noggranhet (anmärkningar för otydlig formning
af bokstäfverna, för uteglömda »prickar» o. s. v.), och det tillses,
att afskrifningen verkställes med omsorg och ordentlighet. Under
hela kursen pågå dessa öfningar, mindre dock i slutet än i början.
■ Efter diktamen skrifves dels på svarta taflan, dels i skrifbok.
I förstnämda fallet uppskrifver en lärjunge det dikterade på sv.
tafl., och de öfriga följa efter på griffeltafla. Då én mening är fär-
digskrifven, rättas den af lärjungarne själfve, oftast af en och en i
sänder efter lärarens anmodan. Dessa öfningar, hvilka äfven tjänst-
göra som satsöfningar (se längre fram!), kräfva visserligen väl lång
tid men hafva det företrädet framför de vanliga diktamina, att de
af lärjungarne omfattas med större intresse, mera inbjuda till täflan
o. s. v. Af diktamina i bok skrifves högst en i veckan. Läraren

* Den felaktiga stafningen i en diktamen inpräglar sig i lärjungens
medvetande och försvårar och fördröjer för honom tillegnandet af den
riktiga.	.
NOTISER RÖRANDE UNDERVISNINGEN I SVENSKA SPRÅKET. 171

rättar Åvar 5:te bok, och dennes egare rättar de 4 närmast sit-
tande kamraternas (hemarbete). Derefter genomgås öfningen och
förklaras staffelen på skolrummet, då läraren ofta får höra tvifvel
uttalas öfver berättigandet af den eller den rättelsen (i tvifvelaktiga
eller likgiltiga fall). I denna öfverläggning mellan lärjungarne
själfve rörande ordens stafning ligger ett företräde hos denna me-
tod. Dessutom befriar den i någon mån läraren från det tråkiga
och tidsödande diktamensrättandet. Någon gång ha skriföfningarna
rättats på skolrummet på det sätt, att öfningen ord för ord genom-
stafvats och hvarje lärjunge med ledning häraf rättat sin eller sin
grannes bok. Detta sätt torde vara användbart men kräfver ett
omsorgsfullt öfvervakande från lärarens sida.

Läraren söker att göra reglernas begripande och inlärande så
lätta som möjligt för lärjungen. Exempel: Vid a-ljudet påpekas,
att de skånska dialekterna lemna ledning att bedöma, till hvilken
vokalklass ordet hör (fogel sk. fu’l, bloss sk. bluss, moln sk. moln).
De ord, som hafva en från den vanliga afvikande stafning och som
måste läras utantill (t. ex. tjäna, skjuta, hvilken), ordnas i minnes-
verser af sådant innehåll, att de, en gång inlärda, ej lätt glömmas.
I språket mera allmänt förekommande utländska ord uppskrifva
eleverna i sina anteckningsböcker, jämte af läraren lemnad öfver-
sättning.

Form- och satslära. Lärobok: Svensk Språklära för folksko-
lan af D. A. Sundén. Undervisningen häri börjar, sedan rättstaf
ning någon tid öfvats. Först redogöres för substantiv och verb och
samtidigt härmed för subjekt och predikat. Satsupplösningar (efter
öfningarna i läroboken) och satsbildning (oftast på sv. taflan) af
enkla satser utan bestämningar till subj. och pred. Derefter gran-
skas enkla satser med bestämningar, lärjungen lär att skilja mellan
subjekts- och predikatsdelen samt att skilja subj. och pred. från be-
stämningarna utan att dock redogöra för arten af de senare. Häri-
genom erhåller lärjungen en, om än sväfvande, föreställning om sat-
sens ursprungligaste elementer. För att ytterligare klargöra dessa
för honom företagas nu under en längre tid öfningar på sv. taflan.
Lärjungen skrifver, efter diktamen, en rad enkla satser (utan skiljetec-
ken emellan), till dess taflan är fullskrifven. En annan lärjunge an-
modas redogöra för subj. och pred. i det uppskrifna. Hunnen ned
ett stycke på taflan, råkar han på ord, som icke kunna vara bestäm-
ningar till subj. eller pred. i den föregående satsen. Han upptäc-
ker, att de utgöra delar af en ny sats. Nu lemnas den första skilje-
teckensregeln: efter slutet af hvarje sats sättes punkt (frågetecken
eller utropstecken). När alla de på taflan upptecknade satserna
172 NOTISER RÖRANDE UNDERVISNINGEN I SVENSKA •
blifvit åtskilda genom punkter, uppläses det hela högt. Af de un-
der uppläsningen gjorda pauserna finner dä lärjungen, att han äfven
med örats tillhjälp kan i någon män bedöma, när han skall bruka
punkt. * Sedan dessa öfningar pägätt så länge, att lärjungen vun-
nit full säkerhet i bruket af de större skiljetecknen, underrättas han,
att dessa skiljetecken kunna undvaras, om en sats förenas med en
annan genom ett bindeord. Exempel härpå (först genom samord-
nade satser). Andra skiljeteckensregeln lemnas nu: satser, som äro
förenade med hvarandra genom bindeord, åtskiljas af komma.

Samtidigt läses derefter om bindeorden, om satsens underord-
nade delar samt det vigtigaste af formläran.

Bindeorden (konjunktioner, interrogativa och relativa pronomina
och adverb) inskrifvas i anteckningsboken, ordnade i lämpliga grup-
per, och läras utantill. Det sistnämda är visserligen icke nödvän-
digt för en korrekt kommatering, men lärjungen har en rätt god
ledning deraf i början, då han ännu icke har det inre satssam-
manhanget fullt klart för sig och hans öra icke kan vara honom
någon säker ledare vid mera invecklade konstruktioner. Förekom-
sten af ett bindeord är då alltid ett »gif akt» för honom. Hvarje
bindeord behandlas för sig, och det påpekas, att somliga icke alltid
kräfva komma, emedan de stundom icke förena fullständiga satser
(och, men, att, om m. fl.). Vid öfningarna i satsbindning och sats-
fogning användes i början sv. taflan, derefter Folkskolans Läsebok.
Satsbindningar behandlas först, derefter satsfogningar 1:0 med huf-
vudsatsen främst, 2:o med bisatsen främst och 3:0 med bisatsen
inskjuten i hufvudsatsen (dubbel kommatering). Derefter behandlas
satssammanhanget i längre meningar, satsförkortningar, direkt och
indirekt anförande, de öfriga skiljetecknen m. m., allt under ständig
själfverksamhet från lärjungarnes sida. Två gånger i månaden
skrifvas bref eller uppsatser (hemarbete), hvarjämte lärjungarne
föra protokoll vid kommunalstämmor och talöfningar. Dessa skrift-
liga arbeten rättas oftast i lärjungens närvaro, och fär han ibland
öfva sig i att själf upptäcka felaktigheterna i satsbyggnad och inter-
punktion.

Samtidigt med läran om bindeorden studeras satsens underord-
nade delar och i sammanhang dermed de öfriga ordklasserna.

Af den egentliga formläran fästes vigt hufvudsakligen vid det,
som är nödvändigt för en felfri språkbehandling. Exempel: Substan-
tivens gemis: ord på -ning äro feminina (för att få riktig artikel i

* Öfningarna i välläsning användas också, bland annat, till att upp-
öfva lärjungens språköra.
SPRÅKET VID FOLKHÖGSKOLAN HVILAN

173

best, formen pl.); numerus: fem. subst. på -a få i pl. -or (icke -er,
vanlig skånsk provincialism); verben: ändas i pl. på vokal (und. imp.
och 2 pers. pl.). Verbens många former genomgås men inläras icke,
med undantag af det passiva participet och supinum, hvilka behand-
las med stor grundlighet såsom af vigt för en rätt teckning af
t-ljudet.

De lärjungar, som en följande årskurs återvända till skolan för
att genomgå dess landtbruksafdelning, erhålla undervisning i svenska
språket 3 timmar i veckan. Rättskrifningsläran repeteras med sär-
skildt afseende fästadt på dess svårare delar (t-ljudet, främmande ords
teckning, konsonantfördubblingen). Mest få dock eleverna syssla
med satsläran och dess praktiska tillämpning. Utom protokoll öfver
stämmor och diskussioner skrifvas 2 längre uppsatser i månaden.
För en del af dessa lemnar läraren »dispositioner» för att vänja lär-
jungen att mera allsidigt öfverskåda ett gifyet ämne och att logiskt
anordna dess olika delar.

N. Hansson.
Själfhjälp.

Den ogifta arbetande nutidskvinnan har i de flesta fall en lyck-
ligare ställning än den ogifta, af familjen försörjda kvinnan. Den
förra har i regeln ett ekonomiskt oberoende, en själf bestämnings-
rätt, en möjlighet till hjälpsamhet mot andra, som den senare säl-
lan besitter, och den arbetande kvinnan blir, genom att vara mera fri
och mera verksam, också friskare och nöjdare. Arbetets glädje och
oberoendets själf känsla äro, jämte de större möjligheterna till mång-
sidigare utveckling, de stora företräden, som allt flera kvinnor af
denna generation ega i jämförelse med de närmast föregående kvinno-
generationerna.

I ett afseende har dock den utom hemmet arbetande och lef-
vande kvinnan det svårare än den i familjen skyddade. Denna senare
kan, om hon hemsökes af sjukdom, i regeln räkna på vård; huru
tungt hon ofta kan känna det vara att öka fattiga föräldrars eller
syskons bördor, så vet hon sig dock ej stå inför omedelbar nöd,
om en längre tids sjukdom skulle träffa henne.

Alla de, som endast hafva sitt arbete att lefva af, äro däre-
mot, äfven då deras arbete är säkert och då det lönas väl, blott-
stälda för nöd när sjukdom och ålderdom göra sig kända. Vid
dessa tidpunkter, men också endast då, skulle mången, sitt arbete
tillgifven, kvinna vilja byta detta mot beroendet och sorgfriheten
inom familjekretsen, som hon lämnat för att försörja sig själf.

I min barndom undrade jag hvarför män och kvinnor af ar-
betsklassen så ofta brukade yttrandet: »jag har helsan, Gud ske lof»
eller »bara jag får ha helsan, så går det nog». Det föreföll mig
lika onödigt som att säga: »jag står på fotterna» eller något dylikt
— så naturlig synes oss i barndomen helsan vara. Men när man
kommer i den ställningen, att själf förtjena allt och icke ha nå-
got annat än sitt arbete att lita på — då lär man först rätt fatta
den djupa förfäran för sjukdom och nöd, som ligger i de där nyss
anförda enkla orden.

För den ogifta, arbetande kvinnan är frånsidan af den heders-
medalj, som det välgjorda arbetet präglar, fruktan för sjukdomen
och ålderdomen. Och den gifta, utåt arbetande kvinnan, som vet
att flere i regeln bero af henne, känner antagligen denna fruktan
än starkare. Hon undertrycker stundom i det längsta den sjukdom,
SJÄLFHJÄLP.

175

som, tidigare yppad, kunnat botas, i det medvetandet: att hon
som sjuk ej blott skall minska inkomsterna utan också öka utgifterna
för de sina.

För sä väl den gifta som ogifta arbeterskan är det således en
förfärlig sanning, som man stundom med ett leende hör yttras af
den ännu ' friska arbeterskan: »Jag har icke räd att vara sjuk!»

Huru mänga vakna, oroliga timmar ha vi ieke genomlefvat,
medan vi undrat om ett illamående skulle utvecklas till en allvar-
sam sjukdom — och hvilken lättnad har det icke varit, dä sä ej
blifvit fallet! ■ De däremot, som drabbats af sjukdomen, hafva,
jämte dess lidanden, oftast haft att obära medvetandet att med hvar
dag ådraga sig en skuld, vare sig en i pänningar bestämbar skuld,
eller en kanske än svårare buren tacksamhetsskuld.

Denna fasa för sjukdomen har pä senaste är börjat visa sig
hos de kvinliga arbeterskorna pä ett positivt sätt, genom en bättre
vård af helsan. Allt flera kvinnor frängä den gamla föreställnin-
gen, att det är stort att tvinga sig till mästa möjliga arbete, med
minsta möjliga näring och hvila. De börja inse vigten, äfven för
arbetets duglighet, af att tillåta sig god föda, kroppsrörelse och
förströelse, men det kommer nog att förflyta mer än en generation
innan vi kvinnor lära oss en verklig vördnad för värden af vär
kropp och bevarandet af vår helsa. Att »sjukdomen är intressant»,
den sentimentaliteten har man dä lyckligen kommit ifrän, men att
det är »själfviskt att tänka pä sin. egen helsa» — detta hafva vi
visst icke kommit ifrån. Huru mänga kvinnor finnas, hvilka som
en verklig trossanning omfatta den erfarenheten: att helsan är bety-
delsefull för behag, frihet, godhet, och således äfven för lycka? Om-
sorgen om en själf kan väl komma att öfverdrifvas, men ännu är
det pä motsatta sidan kvinnorna synda; ännu inse vi icke att en-
dast i jämvigt mellan hänsynen till andra och till oss själfva ligger
sedligheten; ännu anses ej den kvinna, som förstör eller vårdslösar
sin helsa, som en osedlig människa. Men sä kommer framtidens
etik helt visst att betrakta dylika företeelser.

Det pågår emellertid som sagdt en rörelse till ett bättre inom
kvinnoverlden i detta, liksom i ett annat fall, nämligen förtänksam-
het med afseende å ålderdomen och de sjukdomar,som, trots all
helsovård, dock alltid kunna komma. Bokstafstillämpningen af
den nytestamentliga optimismen, »sörjen icke för morgondagen»
o. s. v. är visserligen ännu, sä väl i djupt troende som i lätt-
sinnig mening, långt ifrån ovanlig. Men erfarenheten bekämpar
bokstafstron liksom all annan öfvertro — ja, äfven den, som möj-
ligen skulle kunna uppstå ur en alltför långt drifven helsovård!
176	.	SJÄLFHJÄLP.

Olycksfallet, farsoten, den lokala sjukdomen drabba ju alla, och or-
den »jag har icke råd att vara sjuk» kunna erhålla ett hemskt
allvar äfven för den, hvilken varit som friskast.

Pligterna mot oss själfva — de hittills mäst försummade —
sträfvar samtiden att inprägla i medvetandet bland annat genom de
inrättningar, som på grundval af någon försakelse under de arbets-
friska dagarne tryggar den arbetande från nöd under sjukdomen
och ålderdomen.

Till de många anstalter för sådana syften, som vi i Sverige
redan ega, har nu kommit den af Fredrika Bremer-förbundet stif-
tade Sjukkassan för kvinnor, .af hvilkens bestämmelser här nedan
lämnas ett utdrag. * Den är tillgänglig för alla kvinnor, som äro
lärarinnor, eller kunna jämföras med dessa, icke i bildningsgrad,
men i arten af arbete, med afseende å den ansträngning eller fara
för sjukdom, som arbetet kan medföra. Det är således endast de
i omedelbar mening kroppsarbetande kvinnorna, som ej kunnat' tagas
med i beräkningen, emedan deras sanitära förhållanden ej kunna
samordnas med de på annat sätt arbetande kvinnornas.

En dylik sjukkassa är icke, som somliga mena, en barmher-
tighetsinrättning, från hvilken en i öfrigt oberoende person skulle
känna det förödmjukande att emottaga sjukhjälp. Man har själf på
förhand betalat denna, och om man den ena gången skulle erhålla
ett understöd, öfverstigande sin hittills gjorda insats, blir det den

*	§ 1. Kassans namn och ändamål. Kassans namn är Fredrika-
Bremer-Förbundets Sjukkassa och densamma har till ändamål att åt sina
delegare lemna understöd i form af penningebidrag, då någon af dem till
följd af sjukdom är oförmögen till arbete.

§	2. Vilkor för delaktighet i kassan. Delaktighet i kassan kan
erhållas af hvarje kvinna, som är lärarinna eller har en ställning och verk-
samhet, hvilka äro jemförliga med lärarinnas, och hvilka med afseende
på sjuklighets- och dödlighetsförhållanden icke kunna anses vara ogyn-
sammare än lärarinnekallets; som vid inträdet fyllt aderton år, men icke
uppnått femtio års ålder; som vid inträdet företer läkares intyg om nor-
malt helsotillstånd ; och som erlägger stadgade afgifter.

§	4. Afgifter till kassan. Afgifterna till kassan bestå dels af sådana,
som erläggas blott en gång vid inträdet, dels af årliga bidrag, hvilkas stor-
lek bestämmas af åldern vid inträdet och utgå enligt följande tabell:

Inträdesafgift. Årsafgift.

Från fylda 18 till	25 års	ålder	3	kronor 		.... 12	kronor
»	»	25»	30 »	»	4	»			.... 13	»
»	»	30 »	35 »	»	5	»			..... 14	»
»	»35 »	40 »	»	6	»			..... 15	»
»	»	40 »	45 »	»	7	»			..... 16	))
»	9/45 »	50 »	»	8	»	.	.	. . 17	p
Ellen Key.

SJÄLFHJÄLP.

Verclandi 188 7.

177

andra gängen ens egen tur, att med skedda inbetalningar bidraga
till en annans underhäll under sjuktiden.

Detta skäl är häller icke det, som egentligen hindrar arbeter-
skan att begagna tillfället att för sig minska den oro sjukdomen med-
för. Hos de yngre arbeterskorna äro de verkliga skälen dels att
de vanligen äro friska och dels att de i allmänhet hoppas pä ett
eget hem med tiden, och därför icke för ett mycket ovisst nöd-
fall vilja ätaga sig bestämda ärliga uppoffringar. Men de betänka
därvid icke att, om ä ena sidan de yngre äro friskare, äro de ock
i regeln sämre lönade, och deras möjlighet att med en större sam-
lad sparpenning möta sjukdomen, om den kommer,’ säledes ringare
än de äldre kvinnornas. Och ej häller taga de i betraktande att
de, pä samma gäng de söka trygga sig själfva för möjlig sjukdom,
bidraga att minska sjukdomens olyckor för nägon medarbeterska,
sä att deras besparingar, äfven om de själfva förbli friska, visst inte
gagnlöst »offras» utan alltid bli räntebärande genom det sätt, pä
hvilket sjiilfhjalpen i vär tid förbundits med solidaritetsprincipen.
Och vidare besinna de unga arbeterskorna icke att, om de bli gifta,
sä blir detta vanligen ej med rika män, utan med sädana, som lefva
af sitt arbete, och i detta fall komma de som hustrur helt visst att
mer än en gäng känna belåtenhet öfver den under flicktiden öfvade
omtänksamheten för ohelsans dagar.	.

Hela värt folk, men särskildt vi kvinnor, behöfva i hög grad '
den moraliska utveckling, som ligger i omsorgen för morgondagen.
I kvinnornas begrepp^, men ännu ej i deras känsla, har arbetet bör-
jat att revolutionera de gamla föreställningarne om Guds försyn i
en eller annan mans skepnad. Dessa föreställningar måste — jämte
allt, som i ringaste mån gör äktenskapet till en underhällsfräga,
i stället för en lifsfråga — utrotas. Kvinnorna mäste lära sig att lita
endast pä sig själfva, om de skola erhälla den själfständighet, hvil-
ken rätar upp karaktären. Och för att kunna lita pä sig själf,
mäste man ej blott under den goda dagen kunna arbeta, utan också
veta att göra sin arbetsbehållning tillgänglig under den onda dagen.

Ur den egna fridens, ur gemensamhetskänslans, ur det moraliska
gagnets synpunkt, lika mycket som ur klokhetens, blir det säledes en
pligt att begagna erbjudna tillfällen att genom omtanka minska de
pröfningar, dem sjukdom och ålderdom med visshet komma att med-
föra, om ej för alla dock för de flesta arbetande kvinnor. Att i
någon män söka väcka denna pligtkänsla, är syftet med uttalandet
af det ofvanstående.

12
Bokanmälan.

Svensk Läsebok för de allmänna läroverkens tre lägsta klas-
ser af J. O. Ekmark.

Egentligen'är det ännu för tidigt att yttra sig öfver den läse-
bok som utgifvits af J. O. Ekmark och hvaraf endast första de-
len nu föreligger. Då denna första del dock är en bok på 350
sidor, ger den redan ett godt begrepp om författarens metod och
arbetsplan och om läsebokens syfte. Detta syfte angifver författaren
sjelf i företalet, der han framställer vigten af ett för lärjungarna
begripligt språk och der han förklarar sin afsigt hafva varit att
lemna en svensk läsebok. Då läseboken är afsedd för åldern mellan
10 —13 år, har författaren sjelf måst utarbeta flertalet af de stycken
som här meddelats, ty, som han anmärker, våra stora författare
skrefvo icke för barn, så att hos dem står icke mycket att hämta,
och — kan man väl tillägga -— den stil och det åskådningssätt,
som är utmärkande för barnet, ja vi våga väl nästan säga som är
utmärkande för den enkelt och naturligt, kännande och tänkande
menniskan, är icke just den som begagnas af våra författare, de må
nu vara stora eller små. Vi vilja som denna läseboks första stora
— kanske allra största — förtjenst framhålla dess ypperliga stil
utan öfverflödiga grannlåter men också utan den tillgjorda högtid-
lighet eller också den tvungna barnslighet, som så ofta innästlar
sig i literatur för ungdomen.

Att en författare, som skrifver i läroboks syfte, är lyckligt
utrustad för att skrifva för ungdomen, är en glädjande tillfällighet,
som icke inträffar synnerligen ofta. Att han har mod att begagna
sin erfarenhet af ungdomens behof för att införa vissa nyheter,
som kunna äfventyra hans boks framgång, är lika ovanligt. Den
nyhet, jag här syftar på, är att hr Ekmark gifvit sina geografiska
och arkeologiska skildringar formen af en berättelse om en familj
med flere uppväxande barn, lefvandegjort beskrifningen öfver t. ex.
Mälaren och dess omgifniugar genom att låta barnen företaga en
sjöresa och således framstält saken som något af barnen sjelfva
erfaret. Denna form har författaren kunnat bibehålla äfven i sin
skildring af våra äldsta förfäder genom att låta barnen i närheten
BOKANMÄLAN.

179

af den landtegendom, som de bebo, göra ett fornfynd och läta de
närmare omständigheterna vid uppgräfvandet och undersökandet af
detta passera revy. Anledning till en närmare redogörelse för
forntidens 'lif, till kulturbilder frän stenåldern, bronsåldern och jern-
åldern, har författaren funnit derigenom att professorn, som ledt
utgräfningarna, är nog älskvärd och intresserad af sitt ämne att till-
fredsställa inspektorsfamiljens vetgirighet angående våra äldsta förhål-
landen och håller några små populära skildringar för de lyssnande
äldre och yngre familjemedlemmarne. Denna anledning må vara nå-
got sökt, men sådana arrangemang äro oskiljaktiga från den här an-
vända framställningsformen, och härmed får man icke vara så nogräk-
nad. Om det realistiska krafvet någon gäng fär äsidosättas vid sam-
manbindningsleden i en sädan berättelse, torde detta vara alldeles
oväsentligt, och jag nämner det blott derför att det fins en kritik,
som är sä föga förtrogen med de jemkningar som måste företagas,
när man vill vinna ett praktiskt mål, att den gerna slär sig till rid-
dare pä sådana smä oegentligheter.

Af de afdelningar, af hvilka boken består, står väl den af hr
Ekmark sjelf författade högst, äfven derför att stoffet bör undergå
en omarbetning af en van pedagog för att fullt lämpa sig för läse-
boken. Den enhet, som vinnes härigenom, förloras, då man blott ci-
terar ur skilda källor, och den af olika författare sammansatta geogra-
fiska beskrifningen, som hr Ekmark ocksä gifvit prof på, eger långt
ifrån den dragningskraft som hans egna skildringar. Att utförandet
icke allestädes motsvarat afsigten är förklarligt nog. En sådan berät-
telse som »straffet följer» anser anmälaren ganska svag, och om mång-
falden af de ämnen författaren behandlat fått inskränka sig för att
lemna rum för en utförligare skildring af vissa nog knapphändigt
affärdade ortbeskrifningar, hade lärjungarnes intresse bestämdt fått
en kraftigare väckelse. Nog skematiskt är också besöket hos gref-
ven behandladt, der författaren tycks ha varit rädd för sin egen
djerfhet och fruktat att komma in på det rent novellistiska, ehuru
han icke kunnat låta bli att framställa en sammanstötning, som hotar
att öfvergä till slagsmål mellan grefvesonen och inspektorsbarnen.
Denna rädsla är emellertid öfverflödig, och granskar man utländska
nya läseböcker, finner man, att den rena förströelseliteraturen -—
vanligen i skizzens form — är mycket rikhaltigt representerad.

Härmed äro vi inne på innehållets synpunkt. Författaren har
äfven här gjort ett nytt uppslag som är förtjent af det största er-
kännande, då han framstält våra jordbruksförhållanden och de olika
jordbesittarne från statkarlen till slottsherrn. Han har talat om
skogssköflingen, om den förändring i jordens fördelning, som be-
180

BOKANMÄLAN.

tecknas med laga skifte, om de olyckliga följderna af svedjandet
och skogssköflingen o. s. v. På ett underhållande sätt har han berättat
allt detta och dermed infriat en del af sitt löfte att göra läseboken
till en skildring af svenska förhållanden. Skogselden och uppbådet
för att släcka denna är en händelse af så intressant art, att läns-
man, fjerdingsman o. s. v. helt naturligt fästa sig i barnens minne
som lagens handhafvare, och fastän allt detta kunnat skildras ännu
lifligare och utrymmet lagt ett visst tryck pä berättelsen, är det
äfven som det nu föreligger ett försök i den rätta riktningen som
'hr Ekmark varit den förste att göra.

Som prof på skildringar af jernhandteringen föreligga redan i
det nu utkomna häftet »Vid järnbruket», »Gruffältet» och »Gruf-
van», men författaren utlofvar för de följande arken »Masugnen»,
»Hammarsmedjan» och »Det stora järnverket». Poesien är spar-
samt representerad och förekommer egentligen blott som kommentar
till det faktiska underlaget. Jemte denna afdelning, som behandlar
olika former af kroppsarbete och näringslif, förekommer nu också
en annan mytologisk och historisk. Urvalet är godt, som man af
författarens föregående läsebok kunnat vänta, och Fryxell och Sve-
delius de författare hvilka hufvudsakligen lemnat bidrag. Vi kunna
icke egna denna afdelning en närmare granskning, då det är en
annan fråga som påkallar vår uppmärksamhet. Som af det före-
gående synes, är det nämligen geografin-historien som fått dela för-
fattarens bok i ungefär två lika stora halfvor, och med afseende
på den här följda principen är det ett par saker vi hafva att erinra.
Vi erkänna visserligen villigt behofvet och nödvändigheten för bar-
net att ega tillgång till läsning och underhållande läsning i båda de
här gifna ämnena, men vi frukta på samma gäng att en orättvis ynnest
visas dessa ämnen, om de pä undervisningstimmarna i modersmålet fä
spela herrar. Med lika stor rätt som dessa skulle då naturhisto-
rien kunna meddelas på dessa timmar, och det ligger enligt värt
förmenande en bestämd ensidighet i att uppfatta historien eller
geografin som det företrädesvis allmänbildande ämnet. Ej heller
skulle vi vilja tillråda att göra den svenska läseboken till en bland-
ning af allt möjligt kunskapsstoff, och redan denna läsebok lider
just af splittring till följd af upptagandet af för mycket olikartadt
sådant. Som önskningsmål måste vi uppställa särskilda läseböcker
i de skilda ämnena, och den fråga, som då blir den naturliga följ-
den, är denna: hvad blir då modersmålets uppgift att meddela?
Tydligt är väl att historien, geografin, naturkunnigheten skulle
vinna på att flyttas till de. timmar och under den lärare som de
egentligen tillhöra, och tydligen är det ingen ringa oegentlighet att
BOKANMÄLAN.

181

läraren i svenska skall taga befattning med ämnen, hvilkas kun-
skapsmateriel ligger eller åtminstone kan ligga utom hans område.
Följderna af detta förfaringssätt visa sig också derutinnan, att
modersmålet intager en sväfvande och osjelfständig ställning vid våra
skolor just på det mellanstadium som här åsyftas och som omfattar
åldern mellan 10 och 13 år. Detta mellanstadium utmärkes nämli-
gen just af intresse för det faktiska och reela eller för det enkelt
berättande och beskrifvande, och behofvet häraf blir tillfredsstäldt på
ett naturligt sätt, om undervisningen på historie- och naturhistorietim-
marna meddelas underhållande, hvaremot högst ringa sinne för formens
betydelse, högst ringa mottaglighet för stilens egendomligheter och	.
högst ringa iakttagelseförmåga af uttryckets fordringar här förefinnas.
Någon modersmålsundervisning i egentlig betydelse torde således
här vara alldeles öfverflödig, och det som bär namn af sådan och
som sysselsätter sig med att meddela lärjungarna kunskaper af
populär art borde till alla parters båtnad öfverflyttas från detta ’
ämne och utplanteras på de särskilda fackämnena. Möjligen skulle
en mera ästetisk läsning också här kunna åstadkommas. Osäkert
är dock, om den icke skulle vara snarare till skada än till gagn
för så omogna lärjungar.

Jag tror att erfarenheten i detta som andra fall hos hvarje
lärare med vaken blick för barnets egendomligheter* framkallar den
öfvertygelsen, att hvarje ålder har sin särskilda begåfning och att
särskildt barnaåldern icke, egnar sig för modersmålet som formbil-
dande ämne, då deremot de tidigaste ungdomsåren eller öfvergångs- .
åren äro den rätta tidpunkten härför. Knappast i något annat fall
är en ämnesgruppering så af behofvet påkallad som just i detta.
Knappast i något fall är faran större för att åtskilja det som bör
förenas och förena det som bör åtskiljas. Att öfningen i innan-
läsning och stafning ingenting har att göra med innehållet är väl
lika sjelfklart som att skalor och etuder icke kunna utgöra några
musikstycken. Att modersmålet här icke är annat än ett öfnings-
ämne, der innehållet spelar en underordnad roll och blott bör väljas
med så vidt sig göra låter roande syfte för att underlätta innan-
läsningen, alldeles icke för att meddela några kunskaper, är väl sjelf-
klart, och dess uppgift som särskildt ämne på detta stadium är väl
härmed rättfärdigad: här är ju innehållet medel för modersmålet,
alldeles så som det bör vara.

På det högre stadiet är innehållet också medel, d. v. s. just
hvad det bör Vara.

Det är medel för att utveckla lärjungens formsinne. Bäst är
det innehåll som meddelar honom allmänt bekanta saker, hvilka
182

BOKANMÄLAN.

blifva nya för honom just genom formens förmåga att adla och
höja det. Härigenom får han inblick i hvad man menar med konst-
närlig uppfinning. Han ser en historia fä sitt intresse, en beskrif- -
ning sin färg, ett bevis sin klarhet genom formen. Genom lefvande
exempel och lärarens ord och lärdomar lär han sig upptäcka stilens
hemligheter, känslans olika språk o. s. v. Literaturhistorien åter
är ett kunskapsämne och modersmålet är äfven här sin uppgift
trogen: det har en särskild sådan, skild från andra ämnen, det står
på sin egen grundval, har sitt att sköta.

Men på mellanstadiet, hur är det månne der? Jo, när moders-
målet söker att bibehålla sin egen synpunkt, den ästetiska, visar det
sig att det måste konstla. Exempel härpå framvisa de senaste läse-
böckerna, der innehållet under sådana rubriker som English traits och
manners and customs, prose fiction eller hvad de allt heta är
högst skrufvadt, äfven der läseboken för öfrigt är framstående, som
t. ex. i prof. Saures böcker. Således: der kan innehållet icke
vara medel, och der det framträder med instruktivt syfte som mål,
der är det tydligen obehörigt att gälla som modersmål, utan hör då till
det kunskapsämne det behandlar. Att sjelfva namnet på läroämnet
innebär en formel oriktighet gjorde dock mindre till saken, om ej
andra värre olägenheter vore förenade dermed. Det som inläres
i ett historiskt läsestycke på en modersmålstimme gör mindre ver-
kan än samma sak genomgången på en historisk lektion med lära-
rens sakkunniga förklaringar. Och förutsatt att läraren i moders-
målet har den nödiga sakkunskapen i ett eller två ämnen, har han
dem icke i alla.

Absolut förneka möjligheten af, att verkligen en ästetisk syssel-
sättning för barn af den ålder här är fråga om kan åstadkommas,
vill jag som sagdt icke; men till dess en läsebok, som motsvarar
sådana fordringar, att barnet kan uppfatta dess innehåll från formens
synpunkt är åstadkommen, betviflar jag att på detta stadium någon
läsning af modersmålet som särskildt ämne kan ske med fördel vid
våra läroverk. Att det för en sådan läsebok icke gäller att välja styc-
ken med hänsyn till grundsatsen »koka soppa på en spik» eller »skapa
af intet», förmodar jag icke behöfva särskildt påpekas, och jag har
redan antydt genom de delar af hr Ekmarks läsebok, som beröra
rena för barnen välkända lefnadsförhållanden, hvilka ämnen skulle
kunna ifrågakomma. I verldsliteraturen förekomma också mäster-
verk, hvilka mästerligt omarbetade skulle kunna tjena till underlag
för sådan läsning, exempelvis Gullivers resor, Robinson, Don
Quixote, Autour de ma chambre, Washington Irwings sketches,
Blanches skildringar ur stockholmslifvet, Seamer Shakspeare s Stories,
BOKANMÄLAN.	183

Almqvists Grimstahamns nybygge, Fredrika Bremers fristäende skild-
ringar ur hemlifvet, Emelie Carléus beskrifningar ur skärgårdsbons
lif i Skuggspel etc. etc. Jag har nämt dem i all hast såsom de
fallit mig in. Men någon stor vinst för lärjungarnas utveckling
skulle knappast vara att vänta häraf. Måhända skulle de blifva
lillgamla och deras tankar ledas på saker som ligga öfver deras år.

Aldrig skulle nyttan motsvaras af den de skulle hafva af att all
sådan tid för detta ämne inbesparades och i stället lades till historie-
och geografitimmarna. Ju förr modersmålet kan afträda sin plats
på skolans mellanklasser och eröfra sig utvidgad plats i dess öfre
klasser, dess förr skola missförhållanden försvinna, af hvilka skolan
lider just på grund af detta ämnes obefogade ingrepp på ett visst
stadium och dess undanskjutna plats på ett annat.

Jag bör kanske tillägga att dessa åsigter icke få gälla som
något klander mot hr Ekmarks bok, hvilken tvärtom förtjenar att
helsas som en utmärkt bundsförvandt att på ett instruktivt sätt för-
drifva modersmålstimmarna och åt hvilken jag med afseende på det
faktiska innehållet blott ville gifva en annan plats i skolan för att
fullkomligt gilla dess syfte och medel.

Hellen Lindgren.
Genmäle.

I första häftet af Verdandi för innevarande år förekommer en af
doktor K. H. Sohlberg undertecknad uppsats, hvari en af mig såsom spe-
cimen för lektorat i matematik och fysik utgifven afhandling med titel
Elementar-Stereometri kritiseras.

Bland de i afhandlingen förekommande propositionerna är det den
2:a och 3:e, som doktor Sohlberg finner felaktiga. Bevisningen i dem
anser han vara »cirkelformig». Till detta resultat kommer han med stöd
af följande påståenden:

1.	Begreppet vinkel är oskiljaktigt från föreställningen om ett
genom vinkelns ben lagdt plan,* för så vidt den geometriska åskådningen
skall, vara i stånd att på ett bestämdt sätt uppfatta ökning och minsk-
ning i vinkelns storlek.

2.	Utan nämnda föreställning råkar man ut för följande olägenheter:

a.	Man kan ej vara förvissad, att lika stora vinklar måste vara
kongruenta.

b.	Man kan ej vara förvissad, att räta vinklar äro lika stora.

c.	Man kan ej ens definiera en rät vinkel.

d.	Man kan ej bevisa basernas kongruens och de lika belägna
vinklarnes kongruens i Eukl. 1: 4.

e.	Man kan ej bevisa de lika belägna vinklarnes kongruens i Eukl. 1: 8.

Beviset för 2:a propositionen i min afhandling är felaktigt, om doktor
Sohlberg har rätt i något af dessa påståenden. Jag måste alltså ådaga-
lägga, att han har orätt i dem alla. Denna min uppgift tror jag mig
lösa genom följande framställning af det ifrågavarande ämnet.

'	Två räta linier, som utgå från samma punkt och ej ligga i en rät
linie, bilda en vinkel.

Två vinklar BAG, bac kunna till storleken jemföras på följande sätt.
Lägg /\ bac så, att a faller på A och ab utefter AB. Låt A bac vrida
sig ett hvarf kring AB och beteckna med Y den yta, som dervid be-
skrifves af benet ac. Om AC har någon punkt P, annan än a, gemen-
sam med ytan Y, så ligger linien AC i denna yta. Ty emedan punkten
P ligger i ytan Y, har ac under A bao:s kringvridning gått genom punkten.
P. Linien ac har alltså i detta läge haft två punkter, P och a, gemen-
samma med linien AC. Dessa linier hafva alltså sammanfallit. Men ac
ligger i ytan Y. Alltså ligger också AC i ytan Y. Om AC ej har nå-
gon annan punkt än a gemensam med ytan Y, så måste linjerna AB och

* På grund af flere ställen i doktor Sohlbergs uppsats anser jag de följande or-
den »för så vidt . . . storlek» likbetydande med: för så vidt man skall kunna afgöra,
huruvida en vinkel är större än, lika stor med eller mindre än en annan.
GENMÄLE.

185

AC antingen ligga på hvar sin sida om denna yta eller på samma sida
om henne. Man har alltså tre fall att urskilja. Antingen ligger AC på
andra sidan om ytan Y i förhållande till AB, eller ligger AC i ytan Y,
eller ligga AC och AB på samma sida om ytan Y. I första fallet är A
BAC > /\ bac, i andra fallet är A BAC = A bac, i tredje fallet är /\
BAC < A bac.

Man kan alltså afgöra, huruvida en vinkel är större än, lika stor
med eller mindre än en annan vinkel, utan att man tänker sig ett plan
lagdt genom någondera vinkelns ben. (Jemf. 1)

Om A BAC = A bac, ligger AC i ytan Y. Det läge, som intages
af AC, har, såsom ofvan visades, en gång under A bac:s kringvridning
intagits af ac. Då ac hade detta läge, sammanföll A BAC med A bac,
ty AC sammanföll med ac och AB med ab. Man kan alltså vara för-
vissad, att lika stora vinklar äro sammanfallande, utan att man tänker
sig ett plan lagdt genom någondera vinkelns ben. (Jemf. 2:a)

Då AC och AB ligga på hvar sin sida om ytan Y, har ac under
A bac:s kringvridning gått mellan AB och AC. Då AC ligger i ytan Y,
har ac en gång under A bac:s kringvridning sammanfallit med AC. Då
AC och AB ligga på samma sida om ytan Y, har ac under A bac:s kring-
vridning gått mellan AC och BA:s förlängning AD. Man kan derför också
säga, att A BAC är större än, lika stor med eller mindre än A bac, allt
eftersom det inträffat vid A bac:s ofvan nämnda kringvridning, att ac gått
mellan AB och AC, eller sammanfallit med AC, eller gått mellan AC och
BA:s förlängning AD. .

Om räta linier sammanbinda en punkt C på AC med en punkt B
på AB och en punkt D på BA:s förlängning AD, så måste under A bac:s
ofvan nämnda kringvridning ac skära BC eller gå genom C eller skära
CD. allteftersom A BAC är större än, lika stor med eller mindre än
A bac.

Två vinklar BAC, CAD, som hafva ett ben AC gemensamt, och
hvilkas öfriga ben BA. AD ligga i en rät linie, kallas i det följande
sidovinklar.	.

Teor. 1. Om två vinklar BAC, bac äro lika stora, så äro deras
sidovinklar CAD, cad lika stora.

Lägg brutna linien BACAD så, att A faller på a, AB utefter ab,
och AC utefter ac, hvilket är möjligt, eftersom A BAC = / bac. BA:s
förlängning AD måste då falla på ba:S förlängning ad. Emedan alltså
AC faller utefter, ac och AD utefter ad, så är A CAD = A cad.

Def. 1. En vinkel BAC, som är lika stor med sin sidovinkel CAD,
kallas rät. (Jemf. 2: c).

Teor. 2. Räta vinklar BAC, bac äro lika stora.

Om A BAC ej vore lika stor med A bac, så skulle endera vara
större. Antag, att A BAC > A bac. Drag ut BA ett stycke AD och
ba ett stycke ad. Lägg brutna linien BACAD så, att A faller på a och
AB utefter ab. AD faller då också utefter ad. Låt brutna linien bacad
vrida sig ett hvarf kring BD och beteckna med Y den yta, som dervid be-
skrifves af ac. Denna yta kan anses uppkommen vid A bac:s kringvrid-
ning kring AB, men också vid A cad:s kringvridning kring AD. Emedan
/BAC > A bac, ligga AC och AB på hvar sin sida om Y och följakt-
ligen AC och AD på samma sida om Y. Emedan AC och AD ligga på
samma sida om ytan Y, är A CAD < / cad. Men emedan A bac är
rät, är A bac = A cad. Då således A BAC > A bac, A bac = A cad,
186

GENMÄLE.

A cad > A CAD, så är A BAC > A CAD. Men detta är orimligt, ty
A BAC är rät och således lika stor med sin sidovinkel CAD. Alltså kan
icke / BAC vara större än A bac. På samma sätt bevisas, att han icke
kan vara mindre. Alltså är / BAC = A bac. (Jemf. 2: b)

Def. 2. En vinkel kallas trubbig, om han är större än en rät,
spetsig, om han är mindre än en rät.	.

Kor. Sidovinkelyz CAD till en spetsig vinkel BAC är trubbig.

Beviset, som kan grundas på en jemförelse mellan A BAC och A
CAD å ena sidan samt en rät vinkel BAc och dess sidovinkel cAD å den
andra, anser jag onödigt att upptaga.

Med triangel förstås i det följande en sluten af tre rätliniga delar
bestående bruten linie.

Teor. 3. (Eukl. 1: 4). Om två sidor AB, AC i en triangel ABC
äro lika stora med hvar sin af två sidor ab, ac i en annan triangel abc
och mellanliggande vinklarne BAC, bac äro lika stora, så äro triang-
larne sammanfallande.

Lägg A ABC så, att A faller på a, AB utefter ab och AC utefter
ac, hvilket är möjligt, emedan /BAC=/bac.

Emedan AB = ab, faller nu B på b, och emedan AC = ac, faller C
på c. Emedan B faller på b och C på c, sammanfaller basen BC med
basen bc. (Jemf. 2: d)

Den brutna linien ABC sammanfaller alltså till alla delar med den
brutna linien abc.	.

..A ABC A A abc.	.

Följaktligen äro de lika belägna vinklarne i trianglarne ABC och
abc sammanfallande. (Jemf. 2: d)	.

Teor. 4. (Eukl. 1: 5) Vinklarne ABC, ACB vid basen B C i en
likbent triangel AB C äro lika stora, och om de lika stora benen utdragas,
så äro vinklarne nedanför basen lika stora.

Afskär på förlängningarne af AB och AC lika stora stycken BD
och CE. Drag räta linierna DC och BE.

AB = AC, BD = CE.

■ . • . AB + BD = AC + CE.

. • . AD = AE.

AB = AC, AE= AD, ABAE = ACAD.

. ’ . A ABE Q △ ACD.

. • . EB = DC, A E = A D.	•

BD = CE, DC = EB, AD=/E.

. • . △ DBC Q △ ECB.

.. A DBC= A ECB.

Alltså äro vinklarne nedanför basen lika stora. Men sidovinklar
till lika stora vinklar äro lika stora.

.' . AABC = A ACB. .

Anm. För den, som antager såsom ett axiom, att en rät linie, som
går mellan två punkter, är kortare än hvarje annan linie mellan samma
punkter, äro de båda nästföljande satserna, Teor. 4, a och Teor. 4, b,
öfverflödiga. Jag har upptagit dem för den händelse, att doktor Sohlberg
skulle vilja förmena mig att stödja mitt bevis för Eukl. I: 8 på denna
af de fleste såsom axiomatisk betraktade sanning.

Teor. 4, a. Vinklarne ABC, ACB vid basen BC i en likbent
triangel ABC äro spetsiga.

Låt D vara midtpunkten af BC. Sammanbind A med D.
GENMÄLE.

187

AB= AC.

.. A ABD = A ACD.

AB= AC, BD = CD, /ABD=/ACD.

. . A ABDE △ ACD.

. •. A ADB= A ADC.

Alltså äro ADB och ADC räta vinklar.

Låt aBC vara en med ABC sammanfallande triangel, i hvilken höj-
den aD är dragen. Låt A aBC med linien aD, utgående från läget ABC,
vrida sig ett hvarf kring BC. Beteckna med Y den yta, som härunder
beskrifves af linien aD, och med AGEK den ytan begränsande linie, som
beskrifves af punkten a. Låt EBC vara ett af de lägen, som A aBC in-
tager under kringvridningen.

Beteckna med BEDAG den figur,* som består af trianglarne EBD
och ABD samt ytan DAGE, hvilken beskrifvits af aD under vridningen
från läget AD till läget ED. Beteckna vidare med C ADEG den figur,
som består af trianglarne ACD och ECD samt ytan DEGA (samma yta
som DAGE). Låt B’E’D’A’G’ vara en figur, som sammanfaller med figuren
BEDAG och det så, att punkter utmärkta med samma bokstaf falla på
hvarandra. Sammanbind en punkt G’ på linien A‘G‘E‘ ( = den del af
linien AGEK, som begränsar ytan DAGE) med D’.

A E’B’D’ 2 A EBD & △ ECD & A ACD 2 A ABD E △ A’B’D\

Lägg figuren B‘E‘D‘A‘G‘ så, att A E’B’D’ sammanfaller med A ACD,
hvarvid E’ faller på A, B’ på C och D’ på D. A G‘D‘B‘ är rät. Men
A G’D’B’ sammanfaller i sitt nuvarande läge med / G’DC. Alltså är A
G’DC rät. Följaktligen ligger G’D i ytan Y. Emedan G‘D = AD = aD,
ligger punkten G’ på linien AGEK. Linien E‘G‘A‘ ligger alltså utefter
linien AGEK. Hon utgår också från punkten A, ligger på samma sida
om A som linien AGE och är lika lång som linien AGE. Följaktligen
sammanfaller hennes slutpunkt A’ med linien AGE:s slutpunkt E. Då
nu A’ ligger på E, B’ på C och E’ på A, så äro linierna A‘B‘E‘ och EGA
sammanfallande. Men linien A‘B‘E‘ är sammanfallande med linien ABE.
Alltså äro linierna ABE och EGA sammanfallande.

Ar A ABC rät, så måste aB en gång under A aBC:S kringvridning
sammanfalla med AB:s förlängning. BE skulle alltså kunna ligga i rät
linie med AB. ABE vore då en rät linie. Men linierna ABE och EGA
äro sammanfallande. Alltså skulle EGA vara en rät linie. Följaktligen
skulle två räta linier ABE och EGA kunna dragas mellan punkterna A
och E. Men detta är omöjligt. Alltså kunna ej vinklarne ABC och ACB
vid basen i en likbent triangel vara räta.

Ar A ABC trubbig, så låt en rät vinkel, som har B till spets och
BC till ben, vrida sig ett hvarf kring BC. Den af det rörliga benet be-
skrifna ytan måste då ligga mellan BA och BC och således skära AD i
någon punkt H. Drag räta linierna HB och HC.

BD-CD, DH = DH, /BDH=/\ CDH.

ABDH E A CDH.

. * . A HBD = A HCD, HB = HC.

Men A HBD är rät. Alltså skulle vinklarne vid basen i en likbent
triangel HBC vara räta. Men detta är orimligt. Alltså kunna ej heller
vinklarne ABC och ACB vara trubbiga. Emedan de hvarken kunna vara
räta eller trubbiga, måste de vara spetsiga.

* Ordet figur är här användt i en oegentlig, men, som jag tror, fullt begriplig

betydelse.
188

GENMÄLE.

Teor. 4, b. En sida BC i en triangel A.BC kan ej vara lika stor
med de öfriga sidorna AB och A C tillsammantagna.

Ty antag, att AB + AC =BC. Afskär af BC ett stycke BD = AB.
Sammanbind A med D.

AB + AC =BC, AB = BD.

. ■ . AB + AC — AB = BO — BD.

. • . AC = DC.

BDA är en likbent triangel. Följaktligen är /\BDA spetsig och
hans sidovinkel ADC trubbig. Men CDA är en likbent triangel. Alltså
skulle A ADC vara spetsig. Emedan han ej kan vara både spetsig och
trubbig, måste antagandet, att AB + AC = BC, vara orimligt. Alltså kan
ej en sida i en triangel vara lika stor med summan af de båda öfriga.

Teor. 5. (Eukl. b 8). Om sidorna AB, B C, CA i en triangel ABC
äro lika stora med livar sin af sidorna ab, bc, ca i en annan triangel abc,
så äro trianglarne sammanfallande.

Lägg A ABC så, att A faller på a och AB utefter ab. B måste då
falla på b, emedan AB = ab. Låt A ABC vrida sig ett hvarf kring ab
och låt derunder en rät linie sammanbinda C med c. Linien Cc måste
en gång under kringvridningen skära ab. utdragen, om det behöfves, i en
punkt D. Låt trianglarne intaga de lägen, som de hafva, då Cc och ab,
förlängd, om det behöfves, skära hvarandra. Härvid kunna tre fall in-
träffa. Antingen faller D mellan a och b eller på förlängningen af ab
eller på en af ab:s ändpunkter.

Antag l:o), att D faller mellan a och b.

Om ej CD = cD, så afskär af Cc ett stycke CE= cD. Drag räta li-
nierna aE och Eb.

aC = ac.

.. AaCE=/acD.	.

aC = ac, CE = cD, /\aCE = /\acD,

. • . △ aCE & △ acD.

.' . aE = aD.

På samma sätt bevisas, att Eb = Db.

. • . aE + Eb = aD + Db

= ab.

Men detta är orimligt (enl. det i anm. under Teor. 4 anförda axi-
omet eller enligt Teor. 4, b). Alltså kunna CD och cD ej vara olika stora.

. ' . CD = cD.	•

aC = ac, CD = cD, A aCD = A acD.

. ■ . △ aCD & A acD.

. • . A CaD = A caD.

MenA CaD är densamme som A CAB och A caD densamme som
A cab.

. •. ACAB= A cab.

AB = ab, AC = ac, / CAB=Acab.

. ' . △ ABC — A abc.

Antag 2:0), att D faller på förlängningen af ab, t. ex. på andra si-
dan om b i förhållande till a.

Om CD^cD, afskär af Cc ett stycke CE = cD. Drag räta linierna
aE och Eb.

På samma sätt som förut bevisas, att aE = aD och Eb = Db.

. ’ . aE — Eb = aD — Db

= ab.
GENMÄLE.

189

.' . aE=ab + Eb.

Men detta är orimligt. Alltså är ej CD = cD.

. • . CD =cD.

På samma sätt som i förra fallet bevisas nu, att

A ABC — A abc.

Antag 3:0), att D faller på en af ab:s ändpunkter, t. ex. b.

aC = ac

. ■. A aCb = A acb.

Men A aCb är densamme som A ACB

. • . A ACB= A acb.

AC= ac, CB= cb, / ACB=/acb.

• ’ • △ ABC & /\ abc.

Följaktligen äro de lika belägna vinklarne i trianglarne ABC och
abc sammanfallande. (Jemf. 2 : e)

Härmed har jag genomgått alla de satser, som användas eller för-
utsättas vid bevisningen af 2:a propositionen i min afhandling. Ar min
framställning af dessa satser riktig, så stöder sig den nämnda proposi-
tionen hvarken direkt eller indirekt på den 3:e, och bevisföringen i båda
propositionerna är ej, såsom doktor Sohlberg ansett, »cirkelformig».

Doktor Sohlberg klandrar äfven min afhandling derför, att den ej
upptager läran om symmetriska och likformiga solida figurer. Huruvida
denna teori bör i ett stereometriskt arbete upptagas eller ej, beror dock
helt och hållet på arbetets ändamål. I en lärobok bör den nämnda teo-
rien förekomma, om hon ingår i deras lärokurser, för hvilka boken är
skrifven, annars icke. I en till specimen afsedd stereometrisk afhandling
bör samma teori upptagas, om författaren vill framställa den på ett åt-
minstone i någon mån annat sätt, än som skett i förut befintliga arbeten.
I annat fall bör den utelemnas; ty den behöfves ej för att gifva sam-
manhang åt stereometriens öfriga lärosatser. Aro dessa mina åsigter
riktiga, så synes min afhandling ej förtjena klander derför, att den icke
upptager den nämnda teorien. -Om doktor Sohlbergs nu i fråga varande
klander är riktadt mot afhandlingens titel, vill jag mot detsamma an-
märka, att titlarne på arbeten i stereometri, så vidt jag har mig bekant,
ej pläga utvisa, huruvida läran om symmetriska och likformiga kroppar
i samma arbeten behandlas eller ej.

Sedan doktor Sohlberg framställt de nu bemötta anmärkningarne
mot min afhandling, omnämner han det betyg, som Skara domkapitel
afgifvit öfver densamma, och finner det högst oförtjent. Jag har natur-
ligtvis hvarken skyldighet eller befogenhet att försvara domkapitlet i
detta afseende. men anser mig dock böra påpeka ett fel, hvartill doktor
Sohlberg gör sig skyldig, då han säger, att afhandlingen blifvit bedömd
»med högsta betyget för sådan» (-—matematisk) »lärdom». Doktor Sohl-
berg borde veta och vet nog också, att ett matematiskt arbete kan hafva
helt andra förtjenster än den att utvisa lärdom.

För att ej lemna alldeles utan uppmärksamhet doktor Sohlbergs för-
modanden angående de inkast, som vid disputationsakten gjordes mot min
afhandling, vill jag nämna, att en af opponenterna i likhet med doktor
Sohlberg anmärkte, att afhandlingen ej innehåller någon teori för likfor-
miga kroppar, och att en annan mot 2:a och 3:e propositionerna gjorde
inkast liknande ofvan bemötta. Dock gick den sistnämnde opponenten
190

GENMÄLE.

ej fullt så grundligt tillväga, som doktor Sohlberg, ty han förmenade
mig ej att anse räta vinklar lika stora eller lika stora vinklar kongruenta.

Med anledning af doktor Sohlbergs anmärkning, att »domkapitlets
egentligen sakkunnige ledamot, lektorn i matematik, saknades», torde
böra nämnas, att domkapitlet för deltagande i bedömandet af de prof,
som för det i fråga varande lektoratet aflades, adjungerat lektorn i fysik
och en af adjunkterna i matematik vid Skara allmänna läroverk.

Då doktor Sohlberg, utan tvifvel med afseende på de kritiserade
2:a och 3:e propositionerna i min afhandling, talar om »den skolastiska
klyftighet, hvarmed man sökt pryda detta fragmentariskt elementära ar-
bete», så vill han väl härmed säga, att den uppgift, jag i dessa propo-
sitioner föresatt mig, ej otvunget erbjuder sig på grund af det behand-
lade ämnets egen beskaffenhet. Men svårligen kan någon uppgift vara
naturligare för den, som skrifver en afhandling i stereometri, än att i
sammanhang med framställningen af planets definition visa, att en yta
med den i definitionen angifna egenskapen är tänkbar, och detta är,
hvad jag sökt göra i den 2:a propositionen, något som doktor Sohlberg
också visar sig inse. Om jag vill lösa nämnda uppgift, har jag tydligen,
innan jag löst densamma, ingen rättighet att använda doktor Sohlbergs
»fundamentala rymdgeometriska axiom». Har jag åter löst den, så öfver-
går samma s. k. axiom till ett teorem, hvars bevisning ej medför någon
svårighet.

I slutet af sin uppsats yttrar doktor Sohlberg, att min »brist på
öfriga lärdomsmeriter utjämnades» genom det öfver min afhandling af-
gifna betyget. Den, som utan föregående kännedom om förhållandet läser
de citerade orden, kan väl svårligen föreställa sig annat, än att doktor
Sohlbergs lärdomsmeriter måste hafva varit mina öfverlägsna i båda till
det af oss sökta lektoratet hörande ämnena eller åtminstone i det främsta
af dem. matematiken. Detta var dock icke förhållandet. Den öfverläg-
senhet, hvarpå doktor Sohlberg gör anspråk, egde han endast med af-
seende på det andra ämnet, fysiken. I matematiska lärdomsmeriter var
han mig så till vida underlägsen, som hans betyg i filosofie kandidat-
examen i matematik var cum insigniore laude Approbatur, under det mitt
var Laudatur. Något, matematiskt författarskap, vittnande om högre lär-
dom än den, som angifves af examensbetyget, har doktor Sohlberg, så
vidt jag af hans ansökningshandlingar kan se, ej att uppvisa.

Med hvad jag nu skrifvit har jag hvarken velat visa, att min af-
handling varit förtjent af det öfver henne afgifna betyget, ej heller att
domkapitlet i Skara med rätta föredragit mig framför doktor Sohlberg
vid lektorsutnämningen, utan endast att doktor Sohlbergs anmärkningar
mot min afhandling varit obefogade, samt att hans öfriga framställning
i Verdandi ej varit »fullt objektiv».

Skara den 12 April 1887.

N. J. A. Linnarsson.
Svar på genmäle.

Anmodad af Red. att inom få dagar lemna ett kort svaromål på hr
lektor N. J. A. Linnarssons förestående genmäle mot några af mig i
Verdandis första häfte för innevarande år framstälda anmärkningar be-
träffande hr L:s utgifna lektorsspecimen: Elementar-Stereometri, får jag nu
inskränka mig till följande:

l:o) framgår det omedelbart af hr L:s genmäle, att jag haft all-
deles rätt i min i den Ifrågavarande uppsatsen uttryckta förmodan, att
kritiken af hr L:s afhandling vid disputationsakten i Skara sannolikt ej
varit synnerligen grundlig. Enl. hr L:s eget medgifvande (se ofvan sid.
190 rad 1 & 2) har han nämligen dervid ostördt fått behålla sin föreställ-
ning om det berättigade i att på den förutsättningslösa ståndpunkt, som
ej medgifver att lägga ett plan genom två hvarandra skärande linier, utan
bevis antaga lika stora vinklars kongruens och »räta», vinklars likhet.

2:0) erkänner hr L. indirekt riktigheten af mina anmärkningar,
att man på hr L:s ståndpunkt alldeles icke har rätt att, utan vidare^
såsom hr L. i sin afhandling förfarit, grunda sig på nyssnämda från plan-
geometrien hemtade åskådningar eller lemna å sido den räta vinkelns
definition eller använda Eukl. I, 4 och I, 8 i den bevisning, som har till
mål att visa, att ett plan kan läggas genom två hvarandra skärande li-
nier. Hr L. har nämligen nu i ofvanstående genmäle sett sig nödsakad att
söka göra en sådan framställning af nämda geometriska åskådningar och
satser, att axiomet om ett plans läggande genom 2 hvarandra skärande
linier icke kommer , till användning, och hr L. har för detta ändamål
måst Icomplettera sin bevisning med icJce mindre än nära 5 ftntryckta sidor.

Men så länge hr L., såsom förhållandet Var i den leritiserade afhand-
lingen, i sitt bevis för planets möjlighet endast åberopar, men icke an-
för någon slags bevisning för nämda plangeometriska satser, Eukl. I, 4
och I, 8, som enligt hittills framstäld bevisgång kräfva förutsättningen
af lika vinklars kongruens och af planets begrepp (se min förra uppsats,
Verdandi 1887, s. 33), så var ju hans bevisföring i lehtorsafhandlingen —
och det är om denna saken handlar — felaktig och cirkelformig, hvil-
ket faktum hr L. genom vädjande till sin nu kompletterade bevisning sö-
ker alldeles bortblanda. *

Framdeles, när tid och tillfälle yppar sig, skall det återstå för mig
att närmare taga i öfvervägande hr L:s nu framlagda nova fundamenta,
huru betänkligt vidlyftigt än hr L:s försök till bevis af ifrågavarande
axiom genom mina hittills gjorda inkast mot hr L:s förra »bevisning»
redan blifvit.

* Hr L. begynner nämligen sitt genmäle med en misstydning af den sak som
är i fråga. Jag hade i min uppsats visat, att hr L:s bevisning var oförenlig med det
vanliga sättet att uppfatta en vinkel, nämligen såsom en vridning. Hr L. söker göra
en annan uppfattning gällande, riktig äfven den, men vill ställa mig till svars, der-
före att — han försummat att pä äenna grund utföra den bevisning honom ålåg.t!)
192

SVAR PÅ GENMÄLE.

Att jag icke helt och hållet nekat möjligheten af ett felfritt bevis
för det ifrågavarande axiomet, synes af följande mening i min förra
uppsats (jag kursiverar tvänne ord): »Så vidt jag kan se, är således
förftns bevisföring cirkelformig, . . . och man bör väl tills vidare anse
den axiomatiska naturen af ifrågavarande geometriska åskådning orubbad.»
Men jag vidhåller, på ofvan angifna grunder, att hr L:S bevis för denna
sak — det enda nya jag fann i hr L:s af domkapitlet i Skara med »be-
römlig» vitsordade specimen — der var felaktigt.

3:0) glömmer hr L. alldeles i slutet af sitt genmäle, att jag inga-
lunda, var hans enda qvarstående medsökande, och förledes derigenom
till åtskilliga personliga anspelningar mot mig, på samma gång som han
förevitar mig, att min egen framställning icke skulle hafva varit »fullt
objektiv». Så var den dock. Jag har fullt objektivt kritiserat hr L:S
afhandling, och hr L.-har nu, på grund deraf, måst söka »förbättra» sin
bevisning. Jag har vidare, fullt objektivt, utan att yttra mig öfver den
betygsättning som kommit mig sjelf till del, klandrat vissa domkapitels
tillvägagående att medelst orimligt högt tilltagna betyg utjemna en an-
nars befintlig skilnad mellan »den som sedan utnämnes» och öfrige med-
sökande och, med afseende på fallet med hr L., har jag bland dessa
icke heller kunnat sätta mig sjelf i främsta rummet. Ty, såsom hr L.
nog vet, i domkapitlets utnämningsbetänkande gälde valet egentligen hr
L. och den 3:e qvarstående medsökanden, icke mig. Det hade således
legat närmare till hands att hr L. i sitt genmäle framhållit sina förtjen-
ster gent emot denne och mindre sysselsatt sig med mina, antagligen
svagare, meriter, då han ville undersöka i hvad mån »hans brist på öfriga
lärdomsmeriter utjemnades» af domkapitlets betyg för disputationen. Men
hr L. har ej förmått taga saken så »objektivt».

Hvad hr L. yttrar till försvar för det fragmentariska i sin elemen-
tar-stereometri eller hvad han antyder beträffande den särskilda syn-
punkt, ur hvilken domkapitlet skulle så högt bedömt hans arbete och
hvilken denna gång då skulle vara en annan än den vanliga, eller hvad
beträffar domkapitlets åtgärd att utvälja lektorn i naturvetenskap^.') och
en läroverksadjunkt vid Skara läroverk såsom opartiske och sakkunnige
bedömare af disputationsprofvet, — allt detta kräfver af mig intet be-
mötande, ty hvarje sakförståndig kan sjelf bedöma det till dess rätta halt.

Man skall emellertid hoppas, att det omsider skall gå derhän, att
bedömandet af samtliga lärareprof öfverlemnas till en enda, för lokala
och sidointressen otillgänglig, myndighet af sakkunnige.

K. H. Sohlberg.

VERDANDI,
Tidskrift för ungdomens målsmän och vänner
i hem och skola,

utgifven af

Uffe (Anna Sandström) och Lars Hökerberg,
anmäler härmed till prenumeration sin 5:e årgång, 1887. Verdandis uppgift
är fortfarande att vara ett organ, der olika åsigter angående uppfostran och
undervisning kunna fritt uttalas, bemötas och fullständigas, och genom hvilket
såväl lärare och lärarinnor som föräldrar och andra för saken nitälskande kunna
lemna sina bidrag till utredningen af dlthörande frågor samt söka för dem in-
tressera en bildad allmänhet. Derjämte skall redaktionen liksom hittills genom
literaturanvisningar och uppsatser i praktisk metodik söka i någon mån lätta
de undervisandes arbete. Mer än hittills hoppas vi få tillfälle att egna vår
uppmärksamhet åt utkommande pedagogisk literatur, äfvensom åt pedagogiska
företeelser i utlandet.

Sedan 1885 års början hafva till Verdandis redaktion anslutit sig bl. a.: hrr
professor Theodor Hagberg närmast för universiteten, rektor Sixten von
Friesen och lektor Sigfrid Almquist närmast för allm. läroverken, doktor
Leonard Holmström närmast för folkhögskolorna och hr Fridtjuv Berg
närmast för folkskolan; och har Red. förmånen att äfven för framtiden få på-
räkna stödet af dessa värdefulla, på skilda undervisningsområden verkande krafter.

Prenumerationspriset är för 1887 oförändradt som hittills. Med 3 kr.
75 Öre för hel årgång om 6 häften (af hvilka tre utgifvas före midsommar
och tre under hösten) prenumereras i hvilken bokhandel eller å hvilken postan-
stalt som hälst; men så snart ett flertal [minst 5] exemplar beställes direkt hos
utgifvaren Hökerberg (G:la Kungsholmsbrog. 28 i Stockholm), nedsättes priset
till 3: 25 pr ex., hvarjämte portofri försändelse till landsorten erbjudes.

Stockholm 1 dec. 1886.

U tgifvarne.

4 Med anledning af talrika till Verdandis redaktion in-
gångna förfrågningar må här meddelas, att tidskrif-
ten Verdandi icke stått eller står i något som
hälst samband med någon af de på skilda orter be-
fintliga föreningar som bära samma namn.

Stockholm, Centraltryckeriet, 1887.
Arspris (för 6 häften) 3: 75. — Lösa häften ä 75 öre.

Prenumeration i närmaste bokhandel eller å närmaste postanstalt.

VERDANDI

TIDSKRIFT

FÖR
UNGDOMENS MÅLSMÄN OCH VÄNNER

HEM OCH SKOLA

FEMTE ÅRGÅNGEN

1887

Femte häftet

»e*

Häftets innehall:

Lärjungarnas i de högre flickskolorna arbetstid. Af Julius Humble . . sid. 193
Tablå öfver menniskoracerna från språklig och naturvetenskaplig synpunkt.

Af E. W. Pettersson.......... » 219

Bokanmälan .................. » 234

#

Prenumeration i närmaste bokhandel eller å närmaste postanstalt.

STOCKHOLM 1887
LARS HÖKERBERGS FÖRLAG

Utgifvare: ”UFFE” och LARS HÖKERBERG.

Pris för detta häfte: 75 öre.

Lärjungarnas i de högre flickskolorna
arbetstid.

i.

En af de frågor, som kommo under behandling vid det
tredje allmänna flickskolemötet i Stockholm (1886) var af föl-
jande lydelse: Huru många timmar om dagen böra lärjung-
arna i flicltskolans särskilda klasser efter regeln sysselsättas
med arbete på lärorummet och, i sammanhang därmed, huru
lång tid bör hemarbetet i medeltal dagligen upptaga? På
grund af det samband, hvari denna fråga stod till den äfven-
ledes uppstälda frågan om de väsentliga orsakerna till den höga
sjuklighetsprocenten bland flickskolans lärjungar samt om med-
len till dess minskande, behandlades de båda frågorna i förening.
Diskussionen rörde sig emellertid hufvudsakligen om det senare
spörsmålet, och blott allmänna antydningar gåfvos till besvaran-
det af det förra. De talare, som yttrade sig i ämnet, voro
emellertid ense därom, att lärjungarnas arbete vore alltför be-
tungande och borde nedbringas, ehuru betänkligheter framstäl-
des mot medgifvandet af alltför stor ledighet från skolarbete,
emedan fritiden da kanske ofta skulle användas på för hälsan
vida menligare sysselsättningar än skolarbetet. Tre talare —
doktor S. Lovén, lektor G. Sjöberg och undertecknad — fäste
därvid. uppmärksamheten på ett förslag, som i detta hänseende
framstälts i Elsass-Lothringen af en i slutet af 1883 tillsatt,
uteslutande af läkare bestående. komité, hvilken hade att från
medicinsk synpunkt afgifva utlåtande om det högre flickskole-
väsendet i nämda land; och en af dessa talare, som framhöll
huru vigtigt det vore för våra flickskolor att skydda' sig mot
den ofta hörda anklagelsen för elevernas öfveransträngning, före-
slog, att mötet skulle uttala sig för önskligheten af att nämda
förslag vunne anslutning äfven i vårt land. Någon resolution
fattades emellertid ej i frågan, enär den åt diskussionen anslagna

Verdandi 1887.

13
194

LÄRJUNGARNAS I DE HÖGRE

tiden ansågs hafva varit alltför knapp för att tillåta ämnets
allsidiga behandling.

Då vi nu gå att återupptaga detta ämne, anse vi oss i
första rummet böra åt alla flickskolans målsmän och vänner på
det lifligaste anbefalla studiet af det nämda komitébetänkandet,
hvilket dels i allmänhet utgör ett särdeles vigtigt inlägg i flick-
skolesaken, dels särskildt i afseende på frågan om lärjungarnas
arbetstid innehåller ett förslag, hvilket måste anses såsom det
tillförlitligaste regulativ för omdömet, som för närvarande finnes
att tillgå. Om ett enstämmigt uttalande af framstående läkare
och vetenskapsmän i en fråga sådan som denna också ej kan
anses ensamt afgörande, så torde dock, för den händelse att
stor oöfverensstämmelse skulle befinnas vara rådande mellan
de faktiska förhållandena hos oss och de af dem uppstälda
fordringarna, det antagandet ej vara oberättigadt, att dessa for-
dringar stå det rätta förhållandet åtminstone vida närmare.
Med detta antagande till utgångspunkt, gå vi nu att anställa
en jämförelse mellan nämda förslags fordringar och arbetstiden
i de svenska flickskolorna, med förutskickande af den anmärk-
ningen, att ett bemödande att minska detta arbete under de
senare åren i allmänhet varit synbart.

Vänder man sig, för att få upplysning i frågan, till läro-
verkens årsredogörelser, så finner man för det första, att skol-
timmarnas antal för vecka är i olika skolor mycket växlande.
Oberäknadt gymnastik, där sådan förekommer, synes emellertid
detta antal för de högre klasserna i allmänhet med en eller
annan timme understiga 30 timmar, ehuru detsamma flerestädes
uppgår till eller öfverstiger denna siffra; de nedre klasserna
hafva i mer eller mindre lycklig proportion ett lägre timantal.
Elevernas hemarbete i medeltal för dag synes, enligt samma
källa, för de högre klasserna oftast öfverskrida 2 timmar och
stundom uppgå till 3—4 timmar, naturligtvis med mer eller
mindre proportionerlig minskning för de lägre klasserna.

De sifferuppgifter angående ifrågavarande förhållanden,
som hämtas ur detta material, måste emellertid blifva mycket
sväfvande och obestämda, enär dels arbetet i skolan för de
olika ämnena och klasserna, dels i synnerhet tiden för hem-
arbetet ej alltid är i dessa redogörelser noggrant angifvet,
hvarjämte det senare äfven förekommer beräknadt efter olika

* Arztliches Gutachten uber das höhere Töchterschulwesen Elsass-
Lothringens, Strassburg 1884.
FLICKSKOLORNA ARBETSTID.	195

grunder. * För en undersökning af detta slag finnes emeller-
tid numera ett rikhaltigt, af den senaste läroverkskomitéen sam-
ladt och af professor A. Key hearbetadt material, grundadt på
uppgifter från 35 svenska flickskolor och omfattande ett antal
af omkring 3000 skolflickor. Vi tillåta oss så mycket hällre
att anföra några utdrag -ur nämda komités i tabellform samman-
stälda uppgifter om lärjungarnas i flickskolorna arbetstid, som
vi därigenom i någon mån kunna bidraga att fästa uppmärk-
samheten på det jämförelsevis korta, men innehållsrika kapitlet
i det digra komitébetänkandet, hvilket har till titel: »Under-
sökningen af högre läroverk för flickor», och hvilket inom flick-
skoleverlden kanske ej ännu är så allmänt kändt eller så nog-
grant studera dt, som det utan tvifvel förtjänar. Genom nedan-
stående, ur detta betänkande hämtade siffror vinnes visserligen
ej kännedom om tidsmåttet för arbetet i någon särskild skola
och ej häller om genomsnittstiden för alla våra flickskolor;
men icke dess mindre torde vi däraf hämta den mest exakta
underrättelse, som för närvarande står att erhålla, om den tid,
som i allmänhet åtgår för den skolbesökande kvinliga ungdo-
mens andliga utbildning. Gymnastiken, såsom afseende den
kroppsliga utbildningen, är icke inräknad i arbetstiden.** På
grund af den i olika skolor växlande klassindelningen är stati-
stiken uppgjord efter åldersgrader. Det Elsass-Lothringiska för-
slaget, hvilket äfvenledes anföres, följer samma indelningsgrund,
men då undervisningen i sång i detta förslag icke medräknats
efter det 9:de lefnadsåret, så hafva vi, vid slutsumman af ar-
betstiden för de svenska skolorna, inom parentes angifvit den
tid, som för de olika åldersgraderna efter nämda år egnas åt
undervisning i sång och musik. Dessa siffror böra således sub-
traheras dels från arbetstiden i skolan, dels från den totala ar-
betstiden.

* Det vore synnerligen önskligt, att dessa redogörelser affattades
efter ett lika, för alla skolor, gällande formulär. Åtskilligt af det, som
upptages i redogörelserna för de allmänna läroverken, torde därvid sak-
löst kunna utelemnas.

** Skilnaden i arbetstid, om gymnastik medräknas eller icke, blir
föga betydlig, enär detta ämne dels icke förekommer i några skolor, dels
förekommer med ett mycket ringa timantal för vecka. Endast vid åtta
skolor — däraf blott två i Stockholm, ingen i Göteborg — var, vid tiden
för uppgifternas afgifvande, gymnastiken såsom obligatorisk upptagen
med ett timantal, »hvilket synes möjliggöra dess dagliga, dietetiska an-
vändande på ett någorlunda tillfredsställande sätt.» Jmf. Läroverks-
komitéens af år 1884 betänkande, III, 1:sta afdeln., s. 707.
196

LÄRJUNGARNAS I DE HÖGRE

Det obligatoriska arbetet för dag (medeltal).

Lär- jungarnas lefnadsår.	I svenska		flickskolor.		Elsass-Loth. komité- förslaget.				0 2.
	I sko- lan.	I hem- met.	Summa.		I sko- lan.	I hem- met.	Sum- ma.		A
		T i	n m a r	O C 11	iii i n u	t e r.			
7:de		3	—	3	—	3	0,30	3,30	—	0,3 0
8:de		3,36	0,14	3,5 0	—	3	0,30	3,30	+	0,20
9:de		4,20	0,44	5,4	—	3,40	0,30	4,10	+	0,54
10:de		4,31	0,56	5,27	(0,7)	4	0,80	4,80	+	0,50
ll:te 		4,27	1,7	5,34	(0,8)	4	0,8 0	4,30	+	0,56
12:te 		4,32	1,22	5,54	(0,10)	4,20	1	5,20	+	0,24
13:de		4,32	1,32	. 6,4	(0,11)	4,20	1	5,20	+	0,33
14:de 		4,33	1,58	6,31	(0,11)	4,20	1	5,20	+	1
15:de 		4,32	2,17	6,49	(0,11)	4,40	1	5,40	+	0,58
16:de		4,26	2,37	7,8	(0,11)	4,40	1	5,4 0	+	1,12
17:de		4,23	2,46	7,9	(0,10)	Ej	u p p t a	get.		
18:de		4,19	2,52	7,11	(0,0)	»	|	„			—

Säsom synes af denna sammanställning, äro de yngsta bar-
nen eller sexåringarna (7:de årsklassen) de enda, för hvilka ar-
betet i våra skolor ej öfverstiger det af den nämda läkare-
komitéen uppstälda måttet för samfäldt arbete i skolan och. hem-
met. Härvid är dock att märka, att den åt bön anslagna tiden
är i den af prof. Key uppgjorda tabellen inräknad i arbets-
tiden i skolan. Huruvida denna tid också i det Elsass-Loth-
ringiska förslaget bör anses ingå i skolarbetet, är icke tydligt
angifvet. Under antagande att så icke är förhållandet, böra
de siffror, som angifva öfverskottet i de svenska flickskolorna,
för de flesta årsklasserna minskas med 15—20 min. om dagen.
Visserligen är det nämda öfverskottet,. äfven efter denna reduk-
tion, för flere klasser ej obetydligt, men skilnaden skulle dock
ej vara så stor, att den behöfde ingifva någon oro, såvida ej
den omständigheten tillkomme, att många lärjungar i våra flick-
skolor, i synnerhet i de högre klasserna, få ett betydligt till-
skott af arbete för valfria ämnen, under det att läkarekomité-
förslaget icke förutsätter något sådant." Den tid, som, i medel-

* För de lärjungar i de svenska skolorna, som äro dispenserade
från undervisningen i något eller några obligatoriska ämnen, inträder
någon minskning i de ofvan angifna talen. Men denna minskning före-
FLICKSKOLORNA ARBETSTID.	197

tal för dag, i de undersökta skolorna togs i anspråk för de
valfria ämnena, synes af nedanstående tabell, hvilken tillika
angifver procenten af deltagande lärjungar. Det är dock att
märka, att tabellen lemnar uppgift blott på det frivilliga ar-
betet i skolan; hemarbetet för sådant arbete synes ej hafva
beräknats. * De i det följande angifna siffrorna synas därför
vara något för låga, och då i flertalet skolor två af de främmande
språken ingå bland valfria ämnen, torde skilnaden ej vara obetydlig.

Det valfria arbetet för dag (medeltal).

Åldersklass efter lefnadsår.

10:de. ll:te. 12:te. 13:de: 14:de. 15:de. lG:de. 17:de. 18:de.
% deltagande.

lärjungar... 6,8	12,9 17,8 33,2	49,2	53,5	64,8	67,1	69,1

...	Timmar och minuter,

medeltal for

dag _________ 0,42 0,36	0,37 0,44	0,42	0,48	0,58	1,1	1

Prof. Key har vidare sammanräknat »denna tid» med den
ofvan omtalade tiden för det obligatoriska arbetet i skolan och
hemmet, hvarvid också gymnastiken medtagits »för att se huru
lång tid för de här angifna procenttalen af flickorna upptages
af skolan» (a. st. s. 708). Till denna tabell, som här nedan
anföres, foga vi, för jämförelses skull, dels de siffror, som an-
gifva medelarbetstiden i skola och hem tillsammans, enligt ko-
mitéens undersökningar, för lärjungarna vid de allmänna läro-
verken och förberedande skolor för gossar (gemensamma linien
och latinlinien), dels äfven den af prof. Key för dessa läroverk
föreslagna samfälda arbetstiden, i båda fallen med inräkning af
sång och gymnastik. 5

Medeltal af arbetstid i hem och skola för dag.

Åldersklass efter lefnadsår.

7:de. 8:dé. 9:de. 10:de. ll:te. 12:te. 13:de. 14:de. 15:de. 16:de. 17:de. 18:de.

I -flKkskolmna,	Timmar och minuter.

enl. konutens

undersökning. 3	3,51 5,9	6,17	6,21	6,44 7,2	7,28 7,52	8,14	8,23 8,20
I gosslcolorna,

enl. Icgmiténs

undersökning. 4,22 4,51 5,31 6,55	7,46 7,57 9,9	9,47 11, i 11,14 11,22 11,8
I gosskolorna,

enl.prof. Keys
förslag.... 2—3 3—4 4—5 6	6	7	7	8	8,30	8,30 9	9
kommer för ett så ringa antal elever och är så obetydlig — hälst då sång
och gymnastik frånräknas —• att den alls icke kan komma i betraktande.
Läroverkskomitéens betänkande, a. st. s. 702 och 705.

*	A. st., s. 708.

*	* A. st., s. 618.
198

LÄRJUNGARNAS I DE HÖGRE

Jämföres flickornas här angifna arbetstid å ena sidan med
den tid för samfäldt skol- och hemarbete, som af den Elsass-
Lothringiska komitén föreslagits, * och å andra sidan med dels
den faktiska, dels den föreslagna tiden för gossarnes arbete, så
framgår häraf:

1)	att ett större antal af lärjungarna i våra flickskolor
(10:de, ll:te och 13:de årsklasserna) hafva ett arbete, som med
omkring 11/, timme öfverskjuter det mått, som från läkaresyn-
punkt ansetts böra medgifvas, samt att flertalet af lärjungarna
i de högre årsklasserna hafva ett arbete, som med omkring 2
timmar om dagen öfverskrider nämda mått.

2)	att gossarne i våra allmänna läroverk faktiskt utföra
ett arbete, som redan i flere af de lägre årsklasserna betydligt
öfverstiger och, i de högre, med ända till omkring 3 timmar
om dagen synes öfverskjuta flickornas motsvarande arbetstid. **

3)	att den af prof. Key föreslagna arbetstiden för gossko-
lorna ej väsentligen skiljer sig från det mått af tid, som för
flickskolornas motsvarande åldersklasser faktiskt tagits i an-
språk. ***

Hvilka konklusioner kunna nu dragas af dessa jämförelser?

Punkten 1) synes, ej lemna något tvifvel öfrigt att arbetet
i våra flickskolor är alltför betungande. Punkten 2) intygar,
att gossarne, särskildt under pubertetsåldern, måste hafva en
mycket större andlig bärkraft än flickorna, för hvilka ett lik-
nande arbete under motsvarande tid väl oftast skulle blifvit
liktydigt vid fullkomlig ödeläggelse. *****

Punkten 3) skall kanske föranleda en och annan till det
antagandet, att ett arbete, som ej är större, än att det från

* Se s. 196. Det afdrag, som vid en sådan jämförelse skulle göras
på grund däraf, att gymnastik och sång, som ingå i ofvanstående
siffror, icke eller delvis icke äro medräknade i det nämda förslaget, må
här antagas kompenserad! däraf, att hemarbetet för valfria ämnen icke
ingår i ofvanstående siffror, ehuru detta arbete säkerligen upptager
mera tid.

** Skilnaden minskas något därigenom, att, såsom ofvan nämts, flic-
kornas hemarbete för valfria ämnen ej torde vara medräknadt. — Äfven
bör erinras, att flickornas af skolan oberoende, frivilliga arbete i hem-
met, hvarom längre fram skall talas, är vida större än gossarnes mot-
svarande arbete.

*** Öfverensstämmelsen skulle i vissa fall vara ännu större, om flic-
korna hade i medeltal lika.lång tid för gymnastik, som gossarne.

**** Icke dess mindre har det, som bekant, satts i fråga att, genom

att omedelbart upplåta de allmänna läroverken äfven för flickor, gifva
dem samma arbete, som gossarne hafva.
FLICKSKOLORNA ARBETSTID.

199

lälcaresynpunkt ansetts lämpligt för gossar, väl borde utan olä-
genhet kunna utföras äfven af flickor, hälst om, såsom vanligen
är fallet i våra kvinliga läroverk, möjlighet förefunnes att slippa
deltaga i undervisningen af vissa ämnen. " En sådan slutsats
torde dock, allra minst från läkaresynpunkt, kunna godkännas.
De framstående läkare och vetenskapsmän, som afgifvit det of-
van nämda förslaget rörande flickskoleväsendet i Elsass-Loth-
ringen, hade dessförinnan (1882), såsom medlemmar af en lik-
nande komité för de högre gossläroverken, med afseende på dessas
lärjungar föreslagit en tid för det samfälda arbetet i skolan och
i hemmet, hvilken betydligt öfverskrider det mått, som de före-
slagit för flickorna vid motsvarande åldersgrader. ** Och att
prof. Key — ehuru han ej framlagt något förslag till arbetstid
för flickskolorna — dock är lika främmande för en sådan uppfatt-
ning, det framgår däraf, att han yrkar på »att äfven i flicksko-
lorna en betydlig nedsättning göres i lärjungarnas ensidiga
andliga ansträngning, och att mera utrymme lemnas jämväl för
flickornas fysiska vård» (s. 718). Den öfverensstämmelse, som
de båda ifrågavarande sifferserierna visar, strider således ej emot,
utan bekräftar det i fråga om punkten 1) gjorda antagandet.

Att flickorna ej kunna utföra samma arbete som gossarne
beror hufvudsakligen därpå, att de fysiologiska processer, som
försiggå i kvinnans organism under den senare delen af skol-
åldern, ofta, inverka hämmande på det andliga arbetet, samt att
— hvad värre är — ett öfvermått af sådant arbete då ofta
har en störande, mången gång förstörande verkan på kvinnans
sunda utveckling, på hela hennes framtida hälsotillstånd och
framtida arbetsduglighet. Det är därför emot naturens ordning
att under denna tid — och äfven under de föregående åren, dä
kroppen behöfver stärkas och utvecklas för att bära dessa ge-
nomgripande förändringar — öfverhopa den kvinliga ungdomen
med alltför mycket stillasittande och tankeansträngande arbete.
Denna omständighet har — under det uppblomstrande skede,
som det högre kvinliga undervisningsväsendet hittills genomlef-
vat •— icke tillräckligt uppmärksammats.

Det här anförda synes emellertid stå i uppenbar strid med
den erfarenhet, som skall hafva vunnits angående resultaten af
s. k. sam un der visning. Utan att här vidare inlåta oss på denna
fråga, våga vi dock uttala ett tvifvel på denna pedagogiska idés

" Om valfrihetens betydelse för flickskolan skola vi längre fram
yttra oss.

—* Jmf. Läroverkskomitéens betänkande a. st., s. 596.
200

LÄRJUNGARNAS I DE HÖGRE

förmåga att rubba förhållanden, som bero på naturens lagar,
eller, med andra ord, ett tvifvel på möjligheten af att, vid idéns
tillämpning på den högre skolundervisningen, kunna undvika
det svåra dilemmat, att antingen flickornas arbete blir alltför
betungande eller också gossarnes vida lättare, än som för dem
skulle vara icke endast behöfligt, utan äfven nyttigt och nöd-
vändigt. *	•

Skilnaden i de fysiologiska lifsfunktionerna mellan man
och kvinna är emellertid ej den enda, om ock den vigtigaste,
anledningen till behofvet af en minskning i flickskolornas ar-
betstid. Denna nödvändiggöres äfven på grund af följande om-
ständigheter.

1)	Den unga flickans utbildning för lifvet kan ej ske en-
dast och allenast genom skolans undervisning. Kvinnan bör —
enligt en i teorien oftast erkänd, men in praxi numera långt
ifrån alltid tillämpad grundsats — i första rummet uppfostras
genom hemmet och för hemmet. Det är därför önskligt, att
hon under hela skolåldern har tid öfrig för att i någon mån
deltaga i de husliga sysslorna, såväl de gröfre som de finare,
så att hon ej vid utträdet från skolan blifver för dessa alldeles
främmande och ointresserad. Hon får ej blifva opraktisk och
utan omdöme i fråga om det hvardagliga lifvets sysslor och
småbestyr. Äfvenledes måste hon, då skolan vanligen egnar
blott föga tid åt handarbeten, undervisas och öfvas i hemmet
till vinnande af den handafärdighet, den smak, den anordnings-
förmåga, som för alla kvinnor är en prydnad, för de flesta en
nödvändighet. Vigtigare än hvad som härigenom läres) är emel-
lertid det moralislta inflytandet af denna undervisning och detta
samarbete. Om den unga flickans tid under hela uppväxten
alltför uteslutande upptages af hennes teoretiska utbildning, om
hon ständigt får syssla blott med sig själf och sitt eget, så iso-
leras hon därigenom från familjen och dess intressen och blif-
ver själfvisk. De under uppväxtåren förvärfvade kunskaperna
och talangerna användas då, efter skoltidens slut, hufvudsakli-
gen såsom medel till en förhöjd och förfinad lefnadsnjutning. Bland
de förmögna samhällsklassernas kvinnor torde det ej vara ondt
om sannskyldiga, om ock omedvetna, epikuréer. Äfven hos
allvarligare och djupare anlagda naturer torde denna verkan af
ett ensidigt skolarbete ofta röjas, ehuru eftertanke och lifserfa-

* Detta hindrar naturligtvis ej, att enskilda begåfvade flickor utan
skada kunna utföra samma arbete som gossar i motsvarande ålder. Men
hvem garanterar, att samskolorna blifva besökta blott af sådana?
FLICKSKOLORNA ARBETSTID.

201

renhet kunna framdeles i mer eller mindre mån upphäfva den-
samma. — Den- fordran, att skolarbetet ej må alltför mycket in-
kräkta på familjeuppfostrans område, kan emellertid synas stå i
strid med den friare uppfattning af kvinnans bestämmelse, hvaraf
vår tid med rätta berömmer sig och som städse visar sig verk-
sam i öppnandet af nya och vidgade verksamhetsfält för kvinnans
mångsidiga begåfning. Så är dock icke förhållandet. Det sagda
innebär ingenting, som skulle hindra de kvinnor, hvilka känna
sig därtill kallade, att i samma grad som mannen förvärfva sig
vetande eller utbilda sig för någon speciel art af verksamhet.
Skilnaden är blott, att de vid en något senare ålder skulle
blifva därmed färdiga. Och detta skall, vid närmare öfvervä-
gande, visa sig som en fördel, enär kvinnans utbildning för
hennes specifika uppgift såsom kvinna då ej kan löpa fara att
förfelas, hvilket i motsatt fall kan ske och säkerligen ofta har
skett. — Tanken på en gemensam skolundervisning för gossar
och flickor visar sig emellertid, äfven från här omhandlade ut-
gångspunkt, ej vara lämplig eller nyttig att utföra.

2)	Det ibland ungdomen, särskildt den kvinliga, rådande
allmänna svaghetstillståndet, hvilket konstaterats af erfarenheten,
måste — ända till dess en sundare uppfostran alstrat ett kraf-
tigare slägte — tagas med i räkningen vid bestämmandet af
tiden för skolarbetet. Vår tids unga flickor duga i allmänhet
icke att utföra samma mått af arbete, som billigtvis kan åläggas
fullt friska barn. Då enligt läroverkskomitéens undersökningar
antalet af med sjukliga affektioner behäftade skolflickor visade
sig uppgå till nära 62 °/0 (med frånräkning af närsyntheten)*
— under det att medelprocenten vid samtliga de högre läro-
verken för gossar (med frånräkning af närsyntheten) utgjorde
nära 45 — så häntyder detta på missförhållanden i den kvin-
liga uppfostran och den kvinliga hälsovården, för hvilka sko-
lan visserligen icke kan antagas bära den hufvudsakliga skul-
den, men vid hvilkas befintlighet skolan dock måste fästa af-
seende vid fördelandet af sitt arbete.

3)	En stor mängd flickor utföra för sin utbildning ett af
skolarbetet oberoende, frivilligt arbete, hvilket tager mycken
tid i anspråk. Prof. Key har uppgjort tabeller öfver detta
slags arbete, dels för läsämnena, dels för öfningsämnena. Den
tid, .som användes för de förra, må här lemnas utan afseende,
då blott en ringa procent af hela antalet flickor visade sig

* Med inräkning af närsyntheten nära 66 %• A. st. s- 681.
202

LÄRJUNGARNAS I DE HÖGRE

hafva sådant arbete. Den tid åter, som åtgick för det i öf-
ningsämnena förekommande, frivilliga arbetet (företrädesvis mu-
sik) åskådliggöres af följande tabell.

•

Al dersklass efter lefnadsår.

7:de. 8:de. 9:de. lO:de. ll:te. 12:te. 13:de. 14:de. 15:de. 16:de. 17:de. 18:de.

% lärjungar — 28,6 36,o 50,3 61,6 70,5 75,9 80,i 73,7 76,7 65,4 64,4

Medelarbetstid

för dag. Tim-
mar och mi-	•

mder ..... —	0,21 0,34 0.41 0,49 0,52	0,51	0,57	0,58	1,1	1,3	1,6

Såsom häraf synes, far redan halfva antalet af nioåringarna
sin dagliga arbetstid förlängd med 41 minuter, och för de öf-
riga åldersklasserna ökas betydligt både procenttalet af med
sådant arbete upptagna skolflickor och den tid, som af hvarje
individ egnas detsamma. »Till all denna tillökning af den för
flickorna från början angifna arbetstiden», säger prof. Key,
»kommer nu ytterligare nattvardsberedelsen». De flesta af sko-
lornas lärjungar konfirmeras i sitt 17:de eller 18:de år (om-
kring 1/, i hvardera ålderdomsgruppen). »Den arbetstid, som
beredelsen dagligen kräfver, är för flickorna i de nämda båda
åren omkring 50 minuter, alltså närmare 1 timme*», säger
prof. Key och utbrister slutligen: »Huru skall den kunna uttagas
bredvid den arbetstid, vi här ofvan lärt känna?»**

Att flickskolans fordringar på sina lärjungars arbete upp-
ställas med vederbörlig hänsyn äfven till de i de båda sista
punkterna anförda förhållandena, är så mycket nödvändigare,
som dessa äro grundade i fakta, hvilka säkert ej skola väsent-
ligen ändras åtminstone under de närmaste decennierna. Den
rådande seden, att flickor skola undervisas i musik, är icke
häller i sig förkastlig, enär den hvilar på den riktiga känslan
af att skönhetssinnets utveckling är, särskildt för kvinnan, af
synnerligen hög betydelse. Det är blott det tanklösa slafvan-
det under modet — hvilket drager äfven oförmågan inom sin
trollkrets och icke ens lemnar något val öfrigt i fråga om in-
strument — som här är det befängda.

Innan vi gå vidare, torde det böra undersökas i hvad mån
det kan anses nyttigt och lämpligt, att flere af flickskolans äm-

* Vid de undersökta gossläroverken var den för konfirmationsun-

dervisningen använda tiden i. medeltal omkring 40 minuter om dagen.
FLICKSKOLORNA ARBETSTID.

203

nen gemenligen äro valfria, samt huruvida ej denna omständighet
bör anses tillräckligt motverka faran af elevernas öfveransträng-
ning. Hvad den första frågan angår, så är det obestridligt, att val-
friheten — hvilken i flickskolorna består i befrielse från del-
tagande i undervisningen af vissa ämnen, under det att i gossko-
lorna därmed oftast förstås läsning af vissa ämnen i utbyte
mot andra — har sina olägenheter, enär de sålunda dispen-
serade måste äfven i andra närslägtade ämnen blifva under-
lägsna sina klasskamrater; men fördelen af att svagt begåfvade
eller till hälsan klena elever därigenom kunna egna mera tid
åt de öfriga ämnena är så stor, att den betydligt öfverväger
olägenheterna.* Att elever utan verkliga skäl begagna sig af
valfriheten, blott för att göra sitt skolarbete så lindrigt som
möjligt, är en olägenhet, som mycket sällan torde hafva visat
sig. Däremot har det säkerligen ofta förekommit — ehuru
antalet af i valfria ämnen icke deltagande, såsom synes af of-
van meddelade tabell, ej är obetydligt — att elever, hvilka
väl behöfde någon lindring i skolarbetet, likväl ej vilja afstå
från undervisningen i de valfria ämnena. Åtminstone lär det
oftast vara blott tvingande skäl, som föranleda en elev att
icke deltaga i läsningen af alla de främmande språken. An-
ledningarna därtill äro dels föräldrarnas konventionella begrepp
om »tidens fordringar» på bildning eller deras bristande insig-
ter i hälsovårdens betydelse eller ekonomiska hänsyn — enär
terminsafgiften vanligen utgår oafkortad äfven för de lärjungar,
som i större eller mindre mån begagna sig af valfriheten •—
dels flickornas egen ifver att lära så mycket som möjligt eller
slutligen deras ambition, hvilken ofta inger dem den föreställ-
ningen, att det skulle vara ett bevis på oförmåga och dumhet
att ej kunna följa med i alla ämnena. Med sådana förhållan-
den för ögonen kan det ej medgifvas, att flickskolorna må

* I förbigående anmärka vi, att en sådan valfrihet som den i flick-
skolorna förekommande ej torde vara lika lämplig för gossar, enär dessa,
vare sig i följd af en mindre vaken ambition eller af ett starkare begär
efter ledighet, säkert då alltför ofta skulle råka i frestelse att använda
sitt inflytande på föräldrarna — och detta inflytande är i våra dagar
mycket stort — för att öfver höfvan lätta sitt arbete. Äfven denna om-
ständighet hänvisar på behofvet af olika organiserade goss- och flick-
skolor. Om samskolor åter inrättades, der vissa ämnen voro valfria för
flickorna, men ej för gossarne, skulle dels den ofvan påpekade olägen-
heten för undervisningen i vidsträcktare mån inträda, dels skulle säker-
ligen ett stort antal flickor deltaga i flere valfria ämnen, än de bekväm-
ligen kunde medhinna.
204

LÄRJUNGARNAS IDE HÖGRE

hafva gjort nog till förekommande, af elevernas öfveransträng-
ning blott därigenom, att de uppfört en del ämnen på lässkemat
såsom valfria. Den ursäkten, att det ju ej är skolans fel, om
flere ej fullt friska eller klent utrustade elever lida skada ge-
nom att påtaga sig mer arbete, än de behöfva, bör ej utan
vidare få gälla såsom sådan. Det måste äfven uppställas så-
som ett. önskemål, att valfria undervisning stimmar för hvarje
klass ej upptagas å lässkemat till högre antal^ än att äfven
medelmåttigt hegåfvade elever kunna utan öfveransträngning
deltaga i undervisningen af alla ämnen. I motsatt fall blifva
de valfria ämnena för många en anledning till öfveransträng-
ning.

Om befintligheten af valfria ämnen i våra flickskolor på
det hela taget måste betraktas som en fördel, så minskar denna
omständighet således icke, eller icke tillräckligt, arbetet för
ett stort antal elever, för hvilka minskning vore behöflig. Det
faktum synes oss därför ej kunna bestridas, att större delen af
den kvinliga ungdom, som besöker våra flickskolor — med un-
dantag egentligen blott för det första skolåret (7:de lefnadsåret)
— är för tungt belastad med andligt arbete*. Tyngst faller
bördan på de årsklasser, då mycket stillasittande och tankean-
strängande arbete är för den unga kvinnans kroppsutveckling
hämmande och därför ofta menligt inverkar på hela hennes
framtida hälsotillstånd. Många unga flickor utföra under de
senare skolåren ett strängare andligt arbete, än som sedermera
erfordras under hela deras följande lif, ett arbete, som skulle
vara fullt tillräckligt äfven för i kroppsligt afseende fullt ut-
bildade kvinnor. Att, vid sådant förhållande, det inhämtade
vetandets så att säga andliga näringsvärde och dess inflytande
på karaktärens bildning äfven måste förminskas, är en gifven
sak. Om nu skolans uppgift — i enlighet med det kanske
allmännaste föreställningssättet — blott är att meddela vissa
kunskaper och färdigheter, som kunna tjäna det framtida lifvet
dels till praktisk nytta, dels till prydnad och behag, så kommer
denna omständighet visserligen föga i betraktande: skolans lär-
jungar blifva i alla fall hallstämplade med bildningens yttre känne-

* Då de för flickskolornas arbete of van angifna siffrorna äro medel-
tal af arbetet i 35 särskilda skolor, så är det öfverflödigt att anmärka,
det tiden för arbetet i vissa af dessa skolor är vida lägre än de anförda
talen utvisa, under det att det däremot i andra är betydligt högre.
Däraf följer naturligtvis också, att icke alla flickor i de undersökta sko-
lorna voro för hårdt belastade med arbete.
FLICKSKOLORNA ARBETSTID.

205

märken.* Men om skolans uppgift äfven, och hufvudsakligen,
är att söka väcka slumrande kraft, att öfva och skärpa tanke-
och omdömesförmågan, att leda till själfverksamhet . och . så-
medelst bidraga därtill, att de ungas tankar fixera sig på vig-
tiga och allvarliga föremål och deras vilja riktas på värdefulla
uppgifter, då torde en undervisning, som meddelas och inhäm-
tas under de angifna förhållandena, ej motsvara sitt ändamål.

Skolan kan blott i samverkan med hemmet, och under
för öfrigt gynsamma förhållanden, gifva sina lärjungar en bild-
ning, en tanke- och viljeriktning, som har bestående värde för
lifvet. När detta lyckas, visar sig resultatet, förutom i karak-
tärens allvar och pålitlighet, i en andlig friskhet och vaken-
het i förening med ett lifligt verksamhetsbegär, i befintligheten
af ett allsidigt intresse i förening med förmågan af initiativ,
för att på något eller några speciela områden fördjupa detta
intresse, vare sig i praktisk eller teoretisk verksamhet. Att ett
sådant intresse icke kan finnas hos flertalet af våra unga kvin-
nor, följer redan med nödvändighet däraf. att hemmen och de
sociala förhållandena på mångfaldigt sätt motverka dess bil-
dande. Bristande ordning och tukt, efterlåtenhet och klemighet
— föräldrakärlekens vrångbilder — förtidiga och olämpliga
nöjen, ytlighet, lyx och flärd göra ungdomen håglös och slapp,
njutningslysten och själfvisk. Men frågan är om skolan i denna
sak gör hvad hon för sin del kunde och borde göra. Ett full-
ständigt besvarande af denna fråga står i ett alltför aflägset
samband med vårt ämne för att här upptagas till behandling.
Men så mycket torde framgå af den föregående undersökningen,
att skolan motverkar sitt egentliga ändamål, om hon tröttar
sina elever genom alltför mycket läsande. Då den unga flic-
kan termin, efter termin måste använda det mesta af sin från
skolan lediga tid på hemuppgifterna eller vid pianot, så är det
ej underligt, om själens spännkraft slaknar, om hon känner
sig trött på alltsammans och efter skoltiden grundligt, och kanske
för alltid, hvilar sig från allt slags arbete, som erinrar om eller
är lika besvärligt som skolarbetet. I bästa fall vänder hon sig
då till de praktiska göromålen i hemmet och finner, under
gynsamma förhållanden, däri ett nytt och tillfredsställande verk-
samhetsfält. ’ Men då hon merendels under uppväxtåren ej haft

* Den i tidens skolväsende rådande tendensen att syssla med många-
handa (alltför många läroämnen) samt att i förtid vilja meddela afslutade,
skematiska öfversigter i. st. f. åskådliga, konkreta framställningar, är en
yttring af denna uppfattning af undervisningens ändamål.
206	LÄRJUNGARNAS I DE HÖGRE

tid eller ej fått anledning att vänja sig vid och få intresse för
dessa slags göromål, skola de kanske oftast förekomma henne
så främmande, att hennes genom skolarbetet minskade energi
ej räcker till för det initiativ, som erfordras. Det inträffar där-
för alltför ofta, att den unga flickan under de år, som följa på
utträdet ur skolan, öfverlemnar sig åt ett lif, lika makligt och
sysslolöst, som det föregående varit sträfsamt och tankeansträng-
aude, ett lif, som har lefnadsnjutningen till sin grundton och
sitt hufvudsakliga föremål, men som i själfva verket präglas af
tråkighet — en naturlig följd af den bristande proportionen mel-
lan arbete och vederkvickelse. Detta förhållande är så mycket be-
tänkligare, som en ordnad och allvarlig verksamhet, af det ena
eller andra slaget, just under dessa år har — såsom erfarenheten
torde hafva intygat — på den unga flickans sunda karaktärsut-
veckling och blifvande lefnadskall — vare sig hon träder i gifte
eller förblifver ogift — ett synnerligt välgörande inflytande.

Det är därför också en glädjande företeelse i vår tid, att
antalet af unga flickor, hvilka efter skoltidens slut egna sig åt
ett allvarligt arbete, vare sig af intresse för sak eller för att
bereda sig en själfständig bergning, är i ständigt stigande.
Denna åldersperiod är i själfva verket.kvinnans bästa studietid,
och hon torde då, om hon blifvit kroppsligen och andligen nor-
malt utvecklad, stå föga efter mannen i fråga om förmåga af
och uthållighet i tankeansträngande arbete. Erfarenheten visar
dock synnerligen ofta, att mycket återstår att önska, för att det
angifna vilkoret kunde sägas vara uppfyldt. Och följden däraf
blifver, att kvinnans arbetsduglighet, äfven under denna ålder,
ofta är betydligt nedsatt, och att hinder mången gång möter för
arbetets jämna fortgång eller för skördandet af dess frukter.

De mindre hugnesamma förhållanden, som vi här anfört
rörande den kvinliga ungdomen, äro naturligtvis produkter af
flere och olikartade faktorer. Då de här stälts i samband med,
och betraktats såsom följder af, ett alltför strängt skolarbete,
är detta således blott delvis berättigadt. Men det är dock tyd-
ligt, att detta arbete — om eller när det- är så beskaffadt, att
det skadar den fysiska utvecklingen — också måste inverka
hämmande på den andliga.

Den skuld, som i det ena såväl som i det andra afseen-
det drabbar de högre flickskolorna i vårt land, dela de emel-
lertid med snart sagdt alla andra undervisningsanstalter för den
uppväxande ungdomen, folkskolan kanske icke ens undantagen.
Skulden är icke så mycket deras egen som den allmänna tids-
FLICKSKOLORNA ARBETSTID.	207

riktningens. De högre flickskolorna hafva, mer än andra läro-
verk, uppvuxit på fullkomligt fri grund och äro därför just
sådana, som den bildade allmänheten velat hafva dem. De
äro ett uttryck för behofvet att höja och vidga kvinnokönets
andliga kapacitet och tillgodose tidens allmänna sträfvan efter
vetande. Man har kanske hittills mindre tänkt på huru än
att detta behof skulle tillfredsställas. Det är hög tid, att mått-
ligare kraf ställas på den högre skolbildningen för såväl gossar
som flickor. Dessa kraf torde i alla fall blifva så stora, att
en noggrann kännedom om hygienens fordringar och deras
tillämpning af skola och hem komma att blifva oundgängliga
för motverkandet af skollifvets skadliga inflytelser.

II.

Om vi med det föregående lyckats visa, att en nedsätt-
ning af lärjungarnas i de högre flickskolorna dagliga arbetstid
är af behofvet påkallad, så blir den nästa frågan: huruledes
skall en sådan nedsättning lämpligast kunna åstadkommas, och
hvilka ämnen skola därvid blifva lidande? Frågan kan också
uppställas så: hvilka äro de väsentliga fel, som vidlåda valet

* och anordningen af läromaterialet i våra högre flickskolor? En
undersökning häraf — till hvilken vi emellertid blott kunna,
lemna ett ringa bidrag — är i första rummet nödvändig till
vinnande af den klarhet i teoretiskt afseende, som utgör vil-
koret för hvarje reforms följdriktiga och lyckliga genom-
förande.

Med ledning af de upplysningar, som lemnas af årsredo-
görelserna för ett stort antal flickskolor, meddela vi till en bör-
jan nedanstående jämförande öfversigt af såväl de läsämnen,
som i sådana skolor förekomma, som af det timantal för vecka,
som i de olika skolorna egnas flertalet af dessa ämnen* Där-
vid tagas blott själfva skolorna i betraktande, ej de för särskilda
ändamål anordnade »kurser», som på några ställen finnas med
dem förenade.

Kristendom, geografi, historia, naturkunnighet, aritmetik,
geometri, modersmålet samt tre främmande språk förekomma
(med högst få undantag för ett par af dessa ämnen) i alla högre

* Som ofvanstående skrifvits, innan redogörelserna för det sist-
förflutna läsåret voro utkomna, grunda sig alla i denna uppsats före-
kommande, ur årsredogörelser hämtade uppgifter pä sådana för läsåret
1885—86.
208	LÄRJUNGARNAS i DE HÖGRE

flickskolor. Men dessutom finna vi, i flere sådana, ämnena kyrko-
historia", litteraturhistoria*, bokföring och algebra, i några
hälsolära, konsthistoria och pedagogik, samt åtminstone i en
(sjuklassig) skola statskunskap (såsom särskildt ämne) och la-
tin. — Beträffande omfånget af de kurser, som genomgås, och
den tid, som egnas åt de särskilda ämnena, råder stor olikhet.
Kristendom har i många skolor 2 timmar i veckan (i en t. o m.
mindre), i andra 3 timmar (i en skola t. o. m. 4 timmar) alla
klasser igenom; i en del skolor åter förekomma 3 timmar i de
lägre, men 2 timmar i de högre klasserna, i andra skolor tvärt-
pm. — Geografi, och historia få i en skola tillsammans nöja
sig med 3 timmar på nederstadiet och 2 timmar i de (fyra)
högsta klasserna, under det att tvärtom i en annan 2 timmar
förekomma på nederstadiet och 3—4 timmar i de högre klas-
serna. Flerestädes åter erhålla dessa ämnen tillsammans nä-
stan alla klasser igenom 4—5 timmar i veckan. — Naturkun-
nighet inträder på mycket olika stadier (vanligen i 2:dra klas-
sen, men äfven i den förberedande afdelningen, i l:sta, 3:dje och
4:de klasserna) och har ett mycket växlande timantal (dels 1
timme, dels 2 timmar hela skolan igenom, dels 1 timme på neder-
stadiet med 2—-3 timmar i de högre klasserna). — Aritmetik upp-
tages ofta med 2 timmar, någongång med 3 timmar alla eller nä-
stan alla klasser igenom, men för öfrigt med ett för olika klasser
mycket växlande timantal.** Geometri, som ej förekommer i alla
skolor, inträder på olika stadier (i 4:de, i 5:te och 7:de klassen),
och under det att kursen i vissa läroverk blott sträcker sig öfver
de första geometriska begreppen, medhinnas i andra 3—6 böcker
af Euklides. •— Äfven om modersmålets betydelse för kvinnans bild-
ning äro meningarna mycket delade. Detta ämne förekommer
nämligen på nederstadiet med 6, 5 och 4 timmar, i de högre
klasserna med 4, mest 3, men flerestädes också med 2 timmar
i veckan. — Hvad de främmande språken angår; så förekomma
vanligen tre sådana (undantagsvis blott två) äfven i skolor, som
äro sex- eller t. o. m. femklassiga. Begynnelsespråket, som
oftast inträder i l:sta, någon gång i 2:dra klassen, är vanligen
franska (i en del skolor tyska), hvilket då oftast har ett tim-
antal af 4—6 i de lägre klasserna och 3—4 i de högre. Det
andra främmande språket (vanligen tyska, äfven engelska) in-

* Ehuru oftast ej upptaget såsom särskildt ämne.

** Där algebra förekommer, Jäses detta ämne till mycket olika ut-
sträckning. I några skolor medhinnes t. o. m. serier och logaritmer
samt åtminstone i en trigonometri.
FLICKSKOLORNA ARBETSTID.

209

träder ofta, i de större skolorna, tre år efter det första, och det
tredje två år efter det andra. Men de flesta skolor hafva blott
5—-7 klasser, och i dessa måste naturligtvis de senare inträ-
dande språken följa hastigare på hvarandra. Timantalet för
dessa språk är växlande (2—5), men det med språkundervis-
ningen åsyftade resultatet synes i allmänhet vara likartadt,
nämligen meddelandet af förmåga att tolka en mer eller mindre
svår text samt af någon öfning i språkets skriftliga behandling.

Denna kortfattade öfversigt visar, att stor' meningsskilj-
aktighet råder i våra flickskolor beträffande såväl valet af läro-
ämnena som ännu mer beträffande det tidsmått, som bör egnas åt
hvart och ett af dem. Kan detta förhållande anses vara en
fördel? — Ingalunda. Det synes oss tvärtom intyga, att den
i många afseenden lyckliga frihet, hvarunder den svenska högre
flickskolan fått utveckla sig, måst köpas med stora olägenheter.
Ty då det ej kan råda tvifvel om att alla dessa läroverk
böra hafva samma ändamål, nämligen meddelandet af en har-
monisk allmänbildning (ehuru med olika kunskapsmått allt
efter den tidslängd, hvaröfver de olika skolorna sträcka sig),
så är för visso den divergens, som röjer sig dels i valet af
ämnen, dels i tidens fördelning på de olika ämnena, ett bevis
på osäkerhet och oklarhet i uppfattningen af den kvinliga un-
dervisningens mål och medel — en brist, som för öfrigt är lätt
förklarlig i följd af hela institutionens ungdom, hvilken ännu
blott har några. decenniers erfarenhet att bygga på.

Redan denna stora divergens synes oss emellertid göra den
slutsatsen berättigad, att en inskränkning kan göras dels, i några
skolor, af ämnenas antal, dels, i många sådana, af timantalet
för vissa ämnen. Ty de ämnen, som ej äro upptagna i fler-
talet skolor, visa sig därigenom åtminstone ej oundgängliga,
och de ringa tidsmått, hvarmed somliga skolor åtnöja sig, än
för ett ämne, än för ett annat, hänvisa alltid på en möjlighet
att reducera timantalet, den nämligen att, i mån af behof,
för de särskilda ämnena använda de minimalsiffror, som i det
föregående angifvits. Detta vore emellertid en nödfallsutväg,
ett sätt att afhugga, ej att lösa knuten. Ty dessa siffror äro,
åtminstone för några af flickskolans vigtigaste ämnen, så orim-
ligt låga, att de skolor, där de förekomma, måste antagas
antingen obehörigt gynna andra ämnen eller meddela undervis-
ning i sådana, som skulle kunna undvaras.

I första rummet torde det därför böra öfvervägas om några
af de ämnen, som i flickskolorna förekomma, kunna och böra

Ver dandi 188 7.	14
210	LÄRJUNGARNAS I DE HÖGRE

uteslutas. Denna fråga består emellertid af tvänne särskilda,
nämligen dels den, huruvida det i några flickskolor undervisas i
ämnen, som för detta slags skolor äro öfver hufvud olämpliga,
dels den, huruvida i de mindre skolorna förekomma ämnen,
hvilka blott i de större hafva sitt berättigande.*

Till den första kategorien måste, enligt vår mening, räk-
nas sådana ämnen som konsthistoria, statskunskap, latin, alge-
bra, bokföring och pedagogik. Till den senare kategorien hän-
föra vi: hälsolära, kyrkohistoria, litteraturhistoria och ett af de
tre främmande språken.

De fyra först nämda ämnena (konsthistoria, statskunskap,
latin och algebra) äro visserligen af stor betydelse för en högre
allmänbildning, hvilken angifvits såsom flickskolans ändamål.
Men då den högre allmänbildning, som lämpligen kan och bör
meddelas åt flickor i slcolåldern, måste — på grund af förhål-
landen, som i det föregående framhållits ■—• anordnas annorlunda
och hållas inom trängre gränser, än som för gossar af motsva-
rande ålder är behöfligt och nyttigt, så kan upptagandet af
dessa och dylika ämnen i flickskolan blott anses såsom en ytt-
ring af den obehöriga sträfvan efter likformighet i fråga om
de båda könens uppfostran, hvars följder vi i flere afseenden visat
vara betänkliga. -—• Hvad angår bokföring, så må det visserligen
medgifvas, att någon insigt i detta ämnes allmänna grunder
är behöflig för hvar och en, man eller kvinna, och det vore
därför utan tvifvel en god sak, om i flertalet skolor, i samman-
hang med den aritmetiska undervisningen, så mycket af ämnet
kunde meddelas, att lärjungarna finge någon idé om och kunde
lära att förstå en enklare räkenskapsföring; men när detta
ämne, såsom i några flickskolor är förhållandet, särskildt upp-
tages å undervisningsplanen, och detta med ett timantal af en
timme i veckan under 2 eller t. o. m. 3 hela årskurser, så
visar utan tvifvel detta förhållande en betänklig förblandning
af den allmänbildande skolans och special(fack)skolans än-
damål. — Det samma torde gälla om pedagogik såsom läroämne
i flickskolan, där det antagligen upptagits med afseende på så-
dana elever, som ämna direkt utgå såsom lärarinnor, således i
ett specielt (icke allmänbildande) syfte.**

* Till det senare slaget af skolor räkna vi sådana, som, oafsedt
förberedande klasser, hafva sju eller åtta årskurser, räknadt från nio-års
åldern.

** Om åtgärden skulle försvaras därmed, att dessa ämnen göras val-
fria, så erinra vi om hvad ofvan sagts, s. 204.
FLICKSKOLORNA ARBETSTID.

211

Hvad hälsolära angår, kan det ej vara tvifvel underkastadt,
att en grundligare kurs i detta ämne bör ingå i den kvinliga
undervisningen. Men däraf följer icke, att det kan med fördel
studeras redan i skolan. Detta beror på huru länge skolan
varar. Ty för studiet af detta ämne — om det skall verk-
ligen begripas och såmedelst väcka intresse och blifva af prak-
tisk betydelse för lifvet — erfordras större naturvetenskapliga
förutsättningar och mera förståndsmognad än de äldsta eleverna
i flertalet af våra flickskolor torde besitta. I de skolor där-
emot, i hvilka elevernas ålder i högsta klassen i medeltal upp-
går till 16—17 år, bör detta ämne ej vara uteslutet och icke
häller upptagas med ett alltför lågt timantal.

Det hittills sagda gäller emellertid läroämnen, hvilka fin-
nas upptagna blott i ett mindre antal skolor och därför ej vållat
någon allmännare olägenhet. Detsamma kan ej sägas om de
tre återstående af de uppräknade ämnena. Dessas förekomst
i ett stort antal mindre skolor hänvisa på en brist i undervis-
ningens anordning, som måste utgöra såväl en ständig fara för
elevernas öfveransträngning som ett hinder för ett mera grund-
ligt och intresseväckande kunskapsmeddelande. Denna brist är:
att vid lärokursernas uppställande ej nödig hänsyn tages till
den tidslängd (det antal .klasser), hvaröfver man förfogar.
Det synes, som om man a priori uppstälde vissa läroämnen och
kunskapsmått såsom för en bildad kvinna nödvändiga att in-
hämta och därefter, i möjligaste mån, sökte meddela allt detta
i skolan, vare sig att läroverket är åtta-, sju-, sex- eller t. o. m.
blott femklassigt. Detta begär att »sträcka sig längre än skinn-
fällen räcker», att — för att gifva de yttre konturerna af hvad
som geménligen kallas bildning — meddela mera, än barnen
bekvämligen kunna smälta, har visserligen sin förklaring dels
i modets tryck, dels i ekonomiska beräkningar, som inverka på
föräldrar och skolstyrelser; men det tillhör flickskolans måls-
män att häfda barnens rätt och rödja väg för en sundare upp-
fattning af undervisningens ändamål.

Ett bevis för befogenheten af den gjorda anmärkningen
finna vi, bland annat, i den omständigheten, att läroämnen så-
dana som kyrkohistoria och litteraturhistoria förekomma på ett
stadium, där nödiga förutsättningar för dessa ämnens läsande
ej gärna kunna förefinnas. De försvara otvifvelaktigt sin plats
i den högsta eller möjligen de två högsta klasserna af ett åtta-
klassigt läroverk; men lika otvifvelaktigt måste det vara ett
stort misstag att låta dessa ämnen förekomma i 6:te, ja
212

LÄRJUNGARNAS I DE HÖGRE

t. o. m, redan i 5:te klassen, såsom fallet är i flere mindre
skolor.

Än större skada vållas dock genom det gängse föreställ-
ningssättet, att den unga flickan under skoltiden — vare sig
att denna är än så kort — nödvändigt skall studera tre främ-
mande språk. Det är visserligen en sanning, att den högre
bildningen hos ett litet kulturfolk ej gärna kan undvara denna
omfattning af språkstudiet; men denna sanning får en alldeles
oriktig tillämpning, när man vill, att allt, som behöfver läras
för lifvet, nödvändigt skall läras i skolan. Det synes oss t. o. m.
kunna sättas i fråga huruvida icke ett bättre bildningsre-
sultat öfver hufvud och äfven en i språkligt afseende större
vinst skulle erhållas, om skolan — äfven för det fall att den
upptoge sju eller åtta årsklasser — använde den tid, som nu
egnas åt det tredje främmande språket, till ett mera djupgående
studium af de båda andra. Den metod för tillvägagåendet vid
språkstudier, som eleverna därigenom erhölle, skulle göra det
lätt för dem att efter skoltidens slut skaffa sig insigt i det tredje
språket, hälst som ett ökadt intresse för sådana studier borde
blifva en följd af en sålunda vunnen både djupare språkinsigt
och större språkfärdighet. Vi vilja emellertid ej bestrida, att i en
åttaklassig och möjligen äfven sjuklassig skola tre främmande
språk utan fara kunna förekomma, under förutsättning likväl
att det tredje språket, åtminstone i en sjuklassig skola, blott
— och med ringa timantal — förekommer i de två öfversta
klasserna. Men, om det nu sagda är riktigt — något, hvarom
vi för egen del äro lifligt öfvertygade — i fråga om sju- eller
åttaklassiga skolor, då är det också gifvet, att förekomsten af
tre främmande språk — låt vara, att de alla äro valfria — i sko-
lor, som hafva ett lägre antal årsklasser, är ett pedagogiskt
misstag af så betänklig art, att det knappast borde få förekomma.
Åtminstone skulle statsunderstöd ej gifvas åt skolor med så anord-
nad språkundervisning. Den mellantid, som bör förefinnas mellan
de olika språkens inträdande i undervisningen, blifver mer än skä-
ligt kort, om tre sådana skola inträngas i en fem- eller sex-
klassig skola, och följden däraf kan ej gärna blifva annat än
oklarhet och förvirring i elevernas hjärnor samt ett skolarbete,
som för flertalet blir alltför betungande.

Ju flere årskurser en skola har, dess mindre blifver fre-
stelsen att, i nämda såväl som i andra afseenden, sammantränga
bildningsstoffet inom alltför trånga ramar, och dess lättare bör
det blifva att hålla elevernas arbete inom måttliga gränser. Om
FLICKSKOLORNA ARBETSTID.

213

så ej alltid varit förhållandet, så beror detta på flere omstän-
digheter, som här ej kunna blifva föremål för undersökning.
En hufvudsaklig anledning ligger dock äfven härvid i språk-
undervisningens anordning, i det att dels hemskrifningarna taga
alltför mycken tid, dels ett större antal undervisningstimmar,
än som är behöfligt, egnas åt de senare inträdande, särskildt
åt det sist inträdande främmande språket. * Man får i fråga
om dessa språk nöja sig med att gifva lärjungarna en grund-
lig inledning till deras fortsatta studerande efter skoltiden, hvar-
till de ju också synnerligen väl lämpa sig. Litteraturläsningen
måste därvid blifva hufvudsak, det grammatiska innehållet till
stor del inläras praktiskt i sammanhang med läsningen, och
skriföfningarna, om icke indragas, åtminstone betydligt reduceras.

Vi måste åtnöja oss med dessa korta antydningar. De
visa åtminstone, att det icke saknas utvägar till minskande af
lärjungarnas arbete. I sammanhang härmed vilja vi erinra om
något, som hittills saknats, men hvars befintlighet utan tvifvel
skulle betydligt underlätta utförandet af de ändringar i flick-
skolornas organisation, hvilka synas påkallade särskildt af de skäl,
som i denna uppsats blifvit framhållna — vi mena en af veder-
börlig myndighet utfärdad normalplan för undervisningens
anordning i nämda skolor (eller rättare flere sådana planer,
afsedda för skolor af olika omfattning).

Behofvet däraf intygas af den alltför stora växling i fråga
om val af läroämnen och tidsmåttets fördelning på ämnena,
som visat sig förekomma i de olika skolorna. Om en sådan
normalplan blott i några få afseenden innehölle bestämda bud
(eller förbud), men för öfrigt blott tjänade såsom regulativ, så
skulle den frihet, hvarunder den högre flickskolan i vårt land
hittills så kraftigt utvecklat sig, icke däraf behöfva röna någon
väsentlig inskränkning, ehuru denna frihet, till det helas väl,
blefve i någon mån begränsad. Och om den fördel, som en
sådan normalplan skulle medföra, också blefve uteslutande, af
moralisk art, skulle den dock betydligt påskynda det reform-
arbete, hvilket, såsom ofvan påpekats, redan länge pågått till min-
skande af lärjungarnas arbete i vära flickskolor, och som skall
få ökad fart, allt efter som det blir klarare insedt, att det mått
af andligt arbete, som ännu, trots gjorda inskränkningar, ålägges
dem, är i fysiskt — och därför äfven i psykiskt — afseende skad-

* Detta gäller företrädesvis, när, såsom oftast är förhållandet, ty-
skan är det i andra rummet och engelskan det sist inträdande språket.
214

LÄRJUNGARNAS I DE HÖGRE

ligt. Till ledning för en sädan normalplans uppgörande kunna
tjäna liknande försök, som i andra länder förekommit, äfven-
som, i fråga om de absoluta tidsmåtten för de olika klasserna,
det Elsass-Lothringiska komitébetänkandets timfördelningsförslag.

Att det sist nämda förslaget — om det också i vissa detaljer
kan behöfva kompletteras af den pedagogiska erfarenheten —
dock i hufvudsak är fotadt på riktiga grunder, det bevisas af
den sträfvan i liknande riktning, som på senare tider mången-
städes varit synbar såväl hos oss som i utlandet. Några svenska
flickskolor torde också redan af sina lärjungar ej kräfva synner-
ligen mera arbete, än det nämda förslaget angifver. Så är t. ex.
förhållandet med statens Normalskola för flickor, där arbetet i
skolan för vecka i hvarje särskild klass, genom ett högst egen-
domligt sammanträffande, visar sig så nära öfverensstämmande
med de i förslaget angifna tiderna, som det gärna är möjligt,
då två sådana timfördelningar med olika utgångspunkter —
en medicinsk och en pedagogisk — blifvit uppgjorda oberoende
af hvarandra.* Hemarbetet i nämda skola tager visserligen för
de högre klasserna mera tid i anspråk, — för de lägre klasserna
däremot mindre tid — än som nämda auktoritet anser tillåtligt,
men betydelsen häraf torde, åtminstone i någon mån, minskas däri-
genom, att flere af de där förekommande ämnena äro valfria.**
Då, till bestyrkande af det ofvan sagda, en i detalj utförd jäm-
förelse mellan arbetstiden i medeltal för Normalskolans lär-
jungar och det nämda komitéförslagets ej torde sakna intresse,
hafva vi uppgjort nedanstående tabell, å hvilken — i st. f. de
årsklasser, som i komitéförslaget förekomma — insatts namnen

* Detta enligt Normalskolans senaste, år 1885 stadfästa undervis-
ningsplan. Den nedsättning i timantalet, som nämda år skedde i den
förut, sedan år 1877, gällande undervisningsplanen, var emellertid så
obetydlig (1 timmé i klass. 3 och 4, 1/2 timme i klass. 5), att arbetet
i skolan för nämda läroverks lärjungar kan i det hela taget anses hafva
varit oförändradt under de senaste tio åren. Hemarbetet har dock un-
der förra delen af detta tidsskede mer eller mindre öfverstigit de siffror
för detta arbete, som i det följande angifvas och hvilka äro hämtade ur
årsredogörelsen för läsåret 1885—86. Dessa siffror hafva under de sista
fem åren i hufvudsak visat samma resultat.

** Det torde för öfrigt förtjäna närmare undersökas huruvida ej den
af komitéen föreslagna tiden för hemarbetet i de högre klasserna kunde
utan fara tåla någon ökning. Att åter arbetstiden för sexåringarna,
enligt detta förslag, är för högt tilltagen, samt att för mycket hemarbete
pålagts lärjungarna i de lägre årsklasserna, våga vi däremot anse för
gifvet.
FLICKSKOLORNA ARBETSTID.

215

på motsvarande skolklasser/' Gymnastik, äfvensom sång från
och med l:sta klassen, är icke medräknad.

Arbetstid för vecka.

Klass.	i Normalskolan				enl. komitéförslaget		
	i	skolan.	i hemmet.	Summa.	i sko- lan.	i hem- met.	Sum- ma.
l:sta förber.	16		Timmar	o c h m i  16	n u t e  18	3	21
2:dra »	18		1,6	19,6	18	3	21
3:dje »	24		1,36	25,3 6	22	3	25
1		23	(+2) **	3,12	26,12 (+2)	24	3	27
2		24	( + 2) **	2,48	26,48 ( + 2)	24	3	27
3		25		3,36	28,36	26	6	32
4		21	+ 5 valfria	4,54	30,54	26	6	32
5		22	+ 4 »	9,18	35,18	26	6	32
6		22	4-5,30»	9,18	36,48	28	6	34
7		20	30 + 7 »	10,42	38,12	28	6	34
8		21	4-6,3 0 »	9	36,30	Ej	angifven.	

III.

Till det ämne, som angifves af titeln på denna uppsats,
hörer icke blott frågan om lärjungarnas dagliga arbetstid, utan
äfven den om läseterminernas längd. Vi vilja äfven i denna
punkt uttala en åsigt, ehuru de skäl, hvarpå den stöder sig,
här blott i största korthet skola framställas medelst anförande
af några af de synpunkter, som för frågans afgörande äro af
betydelse.	-

, * Det torde ej böra lemnas alldeles obeaktadt, att siffrorna för
Normalskolan i verkligheten något minskas, i följd af den omständigheten
att medeltalet af barnens ålder i en skolklass är högre, ofta betydligt
högre’, än den årsklass, till hvilken de höra.

** De inom parentes stälda siffrorna utgöras af två uteslutande åt
repetition anslagna timmar, vid hvilka blott ett fåtal af lärjungarna
(de minst försigkomna och sådana, som under längre eller kortare tid
varit frånvarande) äro tillstädes. Dessa timmar torde således rätteligen
ej böra medräknas.
216	LÄRJUNGARNAS I DE HÖGRE

Läseterminerna äro, som bekant, hos oss vida kortare än
i de flesta andra länder, och det har därför på senare tider
med växande styrka yrkats på deras förlängning. Ehuru man
måste medgifva, att frågan icke har fullt samma betydelse för
flickskolorna som för gossläroverken — dels emedan det är lät-
tare att under långa loftider i hemmet sysselsätta flickorna än
gossarne, dels emedan de förra mindre ofta förbereda sig till
kompetens för ett visst lefnadsyrke, hvilkens inträdande genom
långa ferier fördröjes — synas oss dock, på det hela taget, de
skäl, som anförts för en förlängning af lästiden i gosskolorna*,
äfven gälla för de kvinliga läroverken — i båda fallen dock
med det uttryckliga vilkor, att den dagliga arbetstiden i skolan
och hémmet blifver behörigen reducerad. Är lärjungarnas ar-
bete i våra skolor verkligen så betungande, som den senaste
läroverkskomitéens undersökningar gifva vid handen — ja vore
det också, såsom man på flere håll sökt uppvisa, ej obetydligt
mindre — så torde de långa ferier vår skolungdom hittills åt-
njutit böra betraktas som en stor lycka. Ty är arbetet under
läseterminerna af den beskaffenhet, att en stor del af den skol-
besökande ungdomen löper fara att taga skada till sin hälsa
och kroppsliga utveckling, så behöfvas naturligtvis långa mellan-
tider i arbetet för att återställa de rubbade lifsfunktionerna i
deras normala skick. Men då är det detta arbetssätt, som
bör ändras. Att lefva öfver sina tillgångar, i materielt eller
andligt afseende, så att lång tid behöfves för jäm vigtens åter-
ställande, är en dårskap — men en dårskap, som för den vuxne
någon gång blir nödvändig och ofta aflöper utan svårare följ-
der. Men för den uppväxande ungdomen måste ett sådant ar-
betssätt vara så mycket farligare, som de unga — utom det
att den ännu outvecklade organismen lider mera af öfveran-
strängningen — i allmänhet icke kunna eller icke få anledning
att på ett förståndigt sätt använda botemedlet. Barnen kunna
nämligen oftast icke, såsom de vuxne, använda en tid, hvar-
öfver de ha fri dispositionsrätt, till bildande sysselsättningar, i
hvilka ingår ett arbete af annat slag än det vanliga. Liksom
de behöfva ledning i fråga om det egentliga arbetet, behöfva
de ledning för att under en längre tid på egen hand utföra ett

* Jmf. Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen af d. 14 febr.
1887 ang. ändrade bestämmelser med afseende på de allm. läroverken och
pedagogierna, s. 53. Se äfven Gustrinr, Några ord om skolferierna, Karl-
stad 1880.
FLICKSKOLORNA ARBETSTID.

217

rekreativt arbete. Men af denna ledning torde våra skolbarn
oftast vara i afsaknad.

Längre loftider, flere gånger om året, äro utan allt tvif-
vel behöfliga och välgörande. Men om fritiden, såsom fallet är
särskildt med våra sommarferier, vida öfverskrider det tidsmått,
som för livila och rekreation är erforderligt — vi tala här om
fullt friska barn — så måste nödvändigt en af skolans vigti-
gaste uppgifter, nämligen inöfningen till en regelbunden och
stadigt fortlöpande verksamhet, därpå blifva lidande, samt, i
sammanhang därmed, lärjungarnas intresse för deras arbete slap-
pas och den i människonaturen liggande benägenheten för overk-
samhet och lätja i brist på väckelser få en farlig näring. Det
är också tydligt, att skolarbetet under sådana förhållanden blif-
ver i ej ringa mån ett Sisyfusarbete, enär en stor del af det
inhämtade vetandet under den långa fritiden rullar ned i glöm-
skans djup, hvarifrån det, fördunkladt och förvirradt, åter må-
ste uppdragas, innan undervisningens tråd kan återupptagas.

. Men om de långa ferierna ej gärna kunna annat än verka
störande eller skadligt med afseende på ungdomens moraliska
och intellektuela utveckling,, så torde det ej häller kunna an-
ses såsom, en alldeles afgjord sak, att de — åtminstone dådet
gäller fullt friska och icke af för mycket skolarbete nedtryckta
barn —. äro främjande för hälsan och den fysiska utvecklingen.
Det är allmänt erkändt, att ett regelbundet och allvarligt, men
måttligt, andligt arbete ingalunda är för hälsan skadligt, utan
tvärtom synnerligen förmånligt. Långa fritider, gifna åt per-
soner, som ej ega förmåga att planmässigt använda ledigheten,
måste däremot innebära faror för hälsan i flere hänseenden, dels
därigenom att tiden alltför uteslutande tillbringas i overksam-
het, dels därigenom, att densamma alltför hejdlöst egnas åt sys-
selsättningar, som för hälsan äro vida menligare än äfven ett
strängare skolarbete.* Vi tänka därvid företrädesvis på barn-
böckernas och romanernas skadliga inflytande under en tid, då
läsningens mått icke, såsom under terminerna, inskränkes af
hänsyn till andra uppgifter. De långa ferier, som hos oss före-
komma, ställa också på föräldrar och uppfostrare fordringar i
afseende på barnens kroppsliga och andliga hälsovård, hvilka
äro alltför svåra, för att det skulle kunna antagas, att de i all-
mänhet väl uppfyllas.

* »Många af lärjungarne i våra högre klasser torde under ferierna
föra ett vida mer stillasittande och stillaliggande lif än under terminerna.»
Gustrin a. st. s. 28.
218 LÄRJUNGARNAS I DE HÖGRE FLICKSKOLORNA ARBETSTID.

I utlandet torde också ingenstädes någon allmännare önskan
hafva uttalats för en förlängning af ferierna till det mått, som
hos oss förekommer. Icke häller har det visat sig, att hälso-
tillståndet bland lärjungarna i t. ex. våra grannlands skolor,
hvilka ha så korta sommarferier (en månad), är sämre än hos
oss, ja i Danmark har det, enligt nyligen gjorda noggranna
undersökningar, visat sig vara ej obetydligt bättre.

Att medicinska auktoriteter i vårt land uttalat sig emot
all förkortning af ferietiden, är emellertid en omständighet, som
väger tungt i vågskålen. Men betydelsen häraf förminskas i
ej obetydlig mån, om, såsom vi tro, dessa yrkanden framstälts
med tanken fäst på det stränga dagsarbete, som hittills förekom-
mit under läseterminerna, och under förutsättning af en, enligt
dessa läkares mening, ej fullt tillräcklig nedsättning af detta ar-
bete. Frågan skulle från medicinsk synpunkt möjligen ställa
sig något annorlunda, om det gälde att principielt bestämma feri-
ernas längd, sedan det dagliga arbetet under terminerna blifvit
ordnadt i full öfverensstämmelse med läkarnes fordringar. Vare
härmed huru som hälst, sa kunna emellertid emot nämda auk-
toriteter ställas andra af samma slag. Den ofvan nämda för
ordnandet af flickskoleväsendet i Elsass-Lothringen tillsatta, af
11 framstående läkare bestående komitéen, hvilken måste antagas
hafva egnat äfven feriefrågan en omsorgsfull pröfning, drager
icke i betänkande att föreslå, såväl för flick- som gosskolor,
blott 101/, veckors ferier om året — nämligen 11/2 vecka vid jul,
2 vid påsk, 1 vid pingst och 6 under sommaren — således en
kortare tid för hela året, än som hos oss upptages ensamt af
sommarferierna. Vi anföra detta icke i afsigt att för våra skolor
förorda en lika kort ferietid, utan blott för att visa, att, äfven frän
läkaresynpunkt, långa loftider icke öfverallt anses såsom ett
oeftergifligt vilkor i fråga om fördelningen af skolungdomens
arbete.

Julius Humble.
Tablå öfver menniskoracerna
från språklig och naturvetenskaplig synpunkt.

Med rätta lägges i vära dagar en hufvudvigt vid den geogra-
fiska undervisningen. Och det är ej blott kännedomen om ländernas
beskaffenhet pä den himlakropp vi bebo och deras fysiska tillstånd,
som djupt intresserar vär tids menniskor; kultur, seder och språk
hos jordens olika folk, med ett ord, den etnografiska sidan af läro-
ämnet är enligt vår mening af största betydelse. I den strid för
tillvaron, som, säge hvad man vill, karakteriserar den moderna kul-
turen, är det sannerligen af största vigt att i tid bibringa det upp-
växande slägtet god kunskap i dessa ämnen. Industriidkaren, köp-
mannen, militären, ja hela nationen, alla måste, vara väl under-
rättade om främmande länders natur, kulturframsteg, folkens seder
och bruk för att kunna bestå i den väldiga verldskonkurrensen.

Följande tablå efter de bästa källor afser att bibringa allmän-
heten en orienterande öfversigt af jordens nuvarande befolkning
samt korta karakteristiker af de olika racerna.

Det® första försöket att åstadkomma en systematisk öfverblick
af den brokiga mångfald af slägten och folkstammar, som på jorden
bygga och bo, finna vi hos judarne. I Genesis kap. 10, samt 1
Krön, bok kap. 1 framställes en mycket omtalad »folktafla», der
menniskoslägtet indelas i de bekanta 3 folkfamiljerna: Sems, Kams
och Japhets barn, sönderfallande i en mängd smärre stammar och
grupper. Denna vördnadsvärda urkund är från rent vetenskaplig
synpunkt af ej ringa intresse såsom meddelande värdefulla etnogra-
fiska upplysningar från dåtidens ståndpunkt.

Den etnografiska vetenskapens fader är den lärde tyske natur-
forskaren och läkaren professor Blumenbach i Göttingen, som i sin
inträdesföreläsning år 1775 (De generis humani varietate nativa)
framstälde den första vetenskapliga raceläran, i hvilken han efter
hudfärgen indelade menniskoslägtet i de bekanta 5 racerna (hvita,
gula, svarta, bruna, röda eller: kaukasiska, mongoliska, neger-,
malajiska och amerikanska racen). Blumenbach inlade stora för-
tjénster om sin vetenskaps grundläggande, särskildt genom att på-
begynna undersökningar om hufvudskålsbildningen; men naturligtvis
låg icke för ty under hans tid etnografien ännu i sin linda. De
220

TABLÅ ÖFVER MENNISKORACERNA.

vigtigaste förarbeten och förutsättningar saknades ännu för att upp-
bygga ett hållbart etnografiskt system. Exempelvis är hudfärgen
tydligen icke något tillförlitligt raeekännetecken.

Åtskilliga försök gjordes emellertid efter hand att framställa
ett tillfredsställande etnografiskt system. Den namnkunnige franske
naturforskaren Buffon antog sålunda 6 åtskilda menniskoracer, filo-
sofen Kant antog 4, schweiziske naturforskaren Agazzis 8 o. s. v.

Men först genom de storartade framsteg, som i vårt århun-
drade åvägabragts inom hithörande hjelpvetenskaper, jo.rdbeskrifning,
geologi, anatomi, zoologi,, arkeologi med flera, har det varit möjligt
att komma målet närmare.

I denna knappa historiska öfversigt bör ej glömmas den be-
römde svenske läkaren och naturforskaren A. Retzius, som fram-
stält ett högt uppskattadt etnografiskt system, baseradt på menniskans
hufvudskålsbildning, hvarigenom han sålunda lagt en fast grund till
den vigtiga kraneologien. Enligt Retzius indelas menniskoslägtet i
2 stora hufvudafdelningar: Dolikocefaler (långskallar) och Brakyce-
faler (kortskallar), hvilka vidare förgrena sig i flere mindre grupper,
för. hvilka plägar redogöras i svenska zoologiska läroböcker. De
noggrannaste mätningar af de olika folkstammarnas hufvudskålar
pågå nu som bäst och skola utan tvifvel lemna högst vigtiga upp-
lysningar, ehuru det ej kan vara tillräckligt att af ett enda, låt
vara aldrig så betydelsefullt organ, bestämma racerna. I sjelfva
verket behöfves det för ett fullt naturligt etnografiskt system att
taga i noggrant öfvervägande alla menniskans både kroppsliga och
andliga förmögenheter, som äro mera konstanta och derför karak-
teristiska.

De yppersta tjenster har etnografien att vänta af språkveten-
skapen och framför allt af den komparativt historiska språkforsk-
ningen, som nu står i härligt flor och lofvar rika frukter, till gagn
särskildt för etnografien. Den komparativa språkforskningen är så-
lunda en ledstjerna äfven för studiet af uråldriga tider, som hittills
legat bortom all forskning. Genom att sålunda t. ex. sammanleta
alla de ordrötter, som äro gemensamma för alla arislM (indo-euro-
peiska) språk, och som tydligen äro ett arf från ariska familjens
urhem i Asien, * har man lyckats konstatera, att redan vid denna
tid, då arierna bodde tillsammans i detta sitt äldsta hem, hade de
familj, samhälle, religion, åkerbruk, boskapsskötsel, med ett ord: en
viss kultur. Den flitige tyske språkmannen A. Fick är således
sedan många år i färd med att i sin stora ordbok upprätta ett full-

* Frågan om ariernas äldsta hem är ännu ej definitivt afgjord.
TABLÅ ÖFVER MENNISKORACERNA.

221

ständigt inventarium eller bouppteckning öfver det indo-europeiska
urspråket.

Men man stannar numera ej vid jemförelsen med den ariska
språkgruppen. Allt flere språkområden indragas i jämförelsen. En
af de främste nu lefvande linguister, italienaren Ascoli, har sålunda
i någon mån lyckats slå bryggan mellan de semitiska och ariska
språkfamiljerna.

Professor Friedrich Muller i Wien, namnkunnig etnograf och
språkman, är sysselsatt med att utgifva ett verk, der fullständig
redogörelse skall lemnas för jordens samtliga språk, nemligen ar-
betet: Grundriss der Sprachwissenschaft. Han går der, såsom nu-
mera är brukligt, från de lägst stående språken uppåt till mera
utvecklade och har redan medhunnit de australiska, afrikanska,, asi-
atiska och amerikanska folkens språk. *

Men någon gång kan äfven språket bedraga i fråga om ett
folks nationalitet. Många folk hafva nemligen under vexlande po-
litiska öden ombytt eller högst betydligt förvandlat sitt äldsta tungo-
mål. Fransmännen t. ex. äro Kelter, som af eröfraren Caesar på-
tvingades romerskt språk och kultur. Preussarne äro Slaver, som
af tyska riddarne omvändes på 1200-talet och derför nu fullstän-
digt germaniserats. (Ännu i 19:e århundradet qvarlefde dock hos
dem en återstod af det gamla slaviska moderspråket.) Bulgarerna
t. ex. äro, hvad de sjelfve minst ..torde tänka på, ett hirkiskt-,
tartariskt folk, som, då de på 6-hundra-talet inryckte i och eröfrade
det efter dem benämda nuvarande Bulgarien, antogo det besegrade
folkets språk och blefvo Slaver, hvaraf det kommit, att de numera
äro sina egentliga stamfäders, de osmaniska turkarnes, farligaste fiender.

Som sagdt är, ett naturligt etnografiskt system nödgas taga i
vederbörligt ögnasigte samtliga mera karakteristiska folkegenskaper,
både fysiska och andliga. Den mest konstanta och genomgående
kroppsliga egenskap har man numera funnit vara hårbeklädnaden
och derför i nyare tid lagt den till grund för den första indelningen
af menniskan. Små individuella olikheter komma naturligtvis ej i
betraktande, hvarjämte man tager ett genomsnittsförhållande för
hvarje race.

Den raceindelning, som för närvarande allmänneligen hyllas
bland framstående språkforskare och naturvetenskapsmän, är den af
Professor F. Muller (Wien) och Haechel i Jena uppstälda, hvilken
hufvudsakligen ligger till grund för följande öfversigtliga framställning.

* Den sist offentliggjorda delen visar, att det stora verket nu nal-
kas sin fullbordan.
222

TABLÅ ÖFVER MENNISKORACERNA.

Menniskoslägtets indelning i racer från
naturvetenskaplig synpunkt.

På grund af härbeklädnaden indelas menniskoslägtet i 3 stora
hufvudprovinser:

A) Lockhåriga, B) Släthåriga, C) Ullhåriga,

Dessa tre hufvudafdelningar sönderfalla vidare, såsom nedan
synes, i tillsammans 12 skilda menniskoracer, med sina ytterligare
förgreningar i olika stammar och nationaliteter.

A) Lockhåriga menniskoracer.

Håret är här krökt eller lockigt grupperadt, icke rakt ned-
hängande såsom hos de släthåriga racerna. Skäggväxten är hos
dessa folk starkast utvecklad.

Hit höra följande 3 racer:

1.	Medelhafsracen.

Den innefattar de egentliga kulturfolken. Denna race har den
kraftigaste och största kroppsgestalten bland alla. Hufvudet ovalt,
(dolikocefaler); bred och hvälfd panna; ädelt formad, hög och fram-
stående näsa (aldrig nedplattad såsom hos mongolerna); ögonen äro
stälda horizontalt; ögonbrynen bågformiga; munnen väl proportionerad,
läpparne tunna och rödaktiga; tänderna fina och rakt stående (or-
tognatiska folk); liten haka; långt mjukt hår, yppig skäggväxt, hud-
färg hvitaktig, anletsdragen ädelt harmoniska.

Dess språk ega i allmänhet grammatiska kön och högt ut-
vecklad formbyggnad. Religionen merendels monoteism.

Denna race sönderfaller i 5 stammar: Basker, Kaukasier, Ka-
miter, Semiter ‘och Indoeuropeer.

Baskerna bo i norra Spanien och södra Frankrike; äro en
rest af den fordom talrika Iberiska stammen, som, enligt hvad ort-
namn bevittna, fordom bebodde hela Spanien; antages vara medel-
hafsracens första förtrupp i Europa. Typen står nära kaukasier
och semiter, men baskiska språket har, enligt hvad utrönt är, icke
slägtskap med något af jordens kända språk. Baskiskan påminner
TABLÅ ÖFVER MENNISKORACERNA.

223

dock genom sin formbyggnad aflägset om indianspråken i Amerika
(s. k. införlifvande eller polysyntetiska språk, som hopdraga en hel
sats till ett enda ord); baskiskan begagnar infixer, d. v. s. hon in-
skjuter bestämningsord midt inuti ett annat ord. Många egendom-
liga, urgamla rättsbruk och sedvänjor hos Baskerna, t. ex. den
kuriösa s. k. couvaden* vid barnens födelse. Baskiska stammen
räknar omkring 1 million medlemmar.

Kaukasiska stammen i trakterna omkring berget Kaukasus.
Typen närmar sig mycket semiter och indoeuropeer, men språken
äro alldeles isolerade derifrån; de närma sig de ural-altaiska språken,
äro agglutinerade med prefix och böja således orden framtill. Hit
höra Lesghier, Tscherkesser, Georgier, Mingreler, Larer (af kom-
lingar af de forna Colchierna).

Kamitiska stammen (eller Kuschiter) bodde ursprungligen
i Eufrat- och Tigrisdalen, men har sedan inträngt i Afrika och
bebor nu denna verldsdels norra och östra del. Den välkända egyp-
tiska typen kan här uppställas som mönster. Kamiten har rödbrun
hudfärg, medelstor kroppsbyggnad, lemmarnes byggnad spensligt väl-
formad; smal, måttligt hvälfd panna; djupt liggande ögon; fina,
lätt böjdaögonbryn; ovält ansigte; ögonen manddformiga; näsan
rak, nästan jemnlöpande med pannan; smärt hals; afståndet mellan
munnen och näsan något för stort; små öron; fint afrundad haka
med sparsamt skägg, vågigt krusigt hår; bröstet omvändt kägelfor-
migt; elegant formade händer och fotter. Kamitiska språken böjas
företrädesvis genom vokalens förändring inuti roten. Stammen.har
uppfunnit hieroglyfskrift.

Ofta påträffas här gynokrati (en samhällsordning, der qvinnan
har företrädesrätt framför mannen). Hafva delvis, t. ex. i Egypten,
utvecklat en i materielt hänseende mycket hög kultur. Egypten är
i många fall vår civilisations vagga. Hit räknas: Fornegypter och
deras afkomlingar Kopierna (koptiska språket talas i några kloster
af s. k. koptiska kristne); Libyer, Berber, Kabyler i norra Afrika;
Aethioper i öster om Nubien och Abyssinien vid Röda hafvet (Bed-
scher, Falascha o. s. v.); Gallas och Somali i östra Afrika, samt
de nu utdöda invånarne på Kanariska öarna (Guancher).

Semitiska stammen har uttrycksfulla drag, aflångt ansigte;
bred och hög panna; framstående böjd näsa; under de svarta,
buskiga, skarpt markerade ögonbrynen djupt liggande ögon; våg-
formigt lockigt hår och skägg, som är glänsande svart. Dit höra
Arameer, invånarne i Syrien . och norra Mesopotamien (språk: sy-

* Att mannen ligger i barnsäng vid barnets födelse (bruklig sed
hos många lågt stående folk). Rättsinstitut för barnets legitimation.
224

TABLÅ ÖFVER MENNISKORACERNA.

riska och kaldeiska, det sista talas än vid sjön Urumia); forntidens
Assyrier, Babylonier och Phenicier; Hebreer (Judar), spridda öfver
hela verlden; Araber (Ismaeliter) i Arabien samt norra oeh östra
Afrika. I Abyssinien talas Amhariska, Tigre och Harari: det he-
liga kyrkospråket derstädes är Etiopiska; i Syd-Arabien talas ett
eget semitiskt språk: Himjariska. På ön Malta talas arabisk rot-
välska.

Arabiskan är det mest fornartade af de semitiska språken;
står år 1,000 efter vår tidräkning på en äldre ståndpunkt än he-
breiskan gjorde 1,000 år före Kristus. Semitiska språk äro ytterst
rika på gutturalljud och hafva trekonsonantiska ordrötter; semiterna
hafva uppfunnit bokstafsskrift; de hafva i religiöst hänseende ut-
bildat den rena monoteismen (Kristendom, Judendom, Muhame-
danism).

Indoeuropeer (äfven kallade Arier, Indogermaner eller Jafe-
titer): skön typ; höghvälfd panna; redan från roten framstående
näsa; öfvervägande blond färg. Deras språk med högst utbildad
flexion. Hafva framalstrat den högsta kultur.

Den indoeuropeiska stammens urhem är Central- Asien (må-
hända Turkestan); derifrån hafva de ryckt åt sydost in i Indien
(öfver 2,000 år före Kristi födelse) oeh åt vester till Europa,
kanske före denna tid eller samtidigt. Hit höra följande folkfa-
miljer:

a)	Hinduer i Indien. Bland dess språk: Sanskrit (det heliga
språket), det äldsta ariska språk, nu ett dödt, utomordentligt rikt
skriftspråk med urgammal literatur; derifrån härstammar Hindo-
stani (det allmänna umgängesspråket i Indien); Pali (Buddisternas
heliga kyrkospråk); Prakrit (det tidigare folkspråket, dramatiska
literaturens språk); Bengaliska m. fl.

Zigenarne härstamma från trakterna omkring Sindfloden. De
utvandrade för öfver 1,000 år sedan åt vester. Deras språk, som
är fullt kändt och undersökt, är en äkta dotter till Sanskrit. Zi-
genarne. kalla det sjelfva Romanispråket, och sig sjelfva Singané
eller Rum. Zigenarne hafva äfven infört ett och annat ord i kultur-
språken; det engelska ordet chap (pojkbyting) skall sålunda vara
ett zigenarord; en kulturväxt har följt med denna hord på dess
ströftåg genom verlden: nemligen den ytterst giftiga spikklubban
(Datura stramonium); de idka en originel musik (Zigenarmusik) och
hafva ofta stått modeller för våra konstnärer (Preciösa och Carmen).
Hinduernas religion är Bramalära och Buddhaism.

b)	Persiska eller Iraniska familjen, hvartill höra Perser, Parsi
(eldsdyrkare, spridda i Indien o. a.). Kurder, Beludscher, Afghaner,
TABLÅ ÖFVER MENNISKORACERNA.	225

.Armenier (de sistnämde, nu spridda öfverallt, öfverträffa i slughet
och handelsgeni sjelfva Judarne; hafva förträffliga historieskrifvare,
som likställas med sjelfve Thucydides).

Språk: Fornbaktriskan (Zendavestas språk); Pehlevi (Sassa-
nidiska dynastiens språk); nypersiska m. m. Persiskan är ett rent
ariskt språk till sin flexion, men till ordförrådet betydligt uppblan-
dad med semitiska element. Persiskan står i många fall på samma
bildningsgrad som engelskan.

c)	Illyriska grenen.

Af denna återstå nu endast Albaneserna, nordvest om Grek-
land, eller som turkarne benämna dem Arnauter', deras språk står
ej i närmare slägtskap med öfriga ariska språk.

d)	Greker: Forn- och Nygreker.

Jordens skönaste folk; har i många fall utbildat en mönster-
kultur. Nygrekiskan står lika nära gamla grekiskan som italien-
skan latinet; hon talas i Grekland oeh delar af Turkiet i Europa
och Asien, äfvensom delvis på Krim.

e)	Italiska eller romanska familjen:

Italienare, Provengaler, Fransmän, Spaniorer, Portugiser, Rä-
toromaner, Wallaeher. (Blandning af Keltiskt, Iberiskt, Germanskt,
Grekiskt och Romerskt blod.)

Bland denna familjs språk talas spanskan i Spanien, Roussilion,
på nordvestliga Sardinien, i Mexico, Centralamerika, Columbia, Peru,
Bolivia, Chili, la Plata, Paraguay, på Cuba, Hayti, Portorico, Cana-
rieöarna, på kusten af Marocko, på Filippinerna oeh Marianerna.

Franskan talas i Frankrike utom de sydligaste delarne, i
södra Belgien, vestra Schweiz, i Canada, Missouri, Louisiana, vestra
Hayti, på Guadeloupe, Martinique, Guyana, Senegal, Algeriet, Cochin-
china och enstaka platser i främre Indien.

Portugisiskan talas i Portugal, Brasilien, Madera, Azorerna,
Cap Verdsöar, Angola, Mosambique; ganska allmänt handelsspråk i
främre Indien; samt i Macao vid Kina.

Italienskan talas i Italien, södra Schweiz, Tyrolen, delar af
österrikiska Illyrien, Dalmatien (27 tyska socknar i Venetien tala
tyska. I Calabrien talas här och der albanesiska, på Malta ara-
biska).

Rumäniska talas på ett stort cirkelformigt område: Wallachiet,
Moldau, Bessarabien, delvis Galizien, östra och södra Ungern, Sie-
benbiirgen, Militärgränsen, i Macedonien, Albanien och Thessalien
(enstaka stammar).

Rätoromanska talas i Graubiinden.

Ladin talas i kantonen Waadt.

Verdandi 188 7.

15
226	TABLÅ ÖFVER MENNISKORACERNA.

f)	Lettoslaver:

Litaur, Letter, Ryssar (Storryssar, Lillryssar, Hvitryssar), Bul-
garer, Serber, Slovener (i Steijermark), Polacker, Polaker (vid nedre
Elbe), Checker (i Böhmen, Mähren och Schlesien), Slovaker (i
norra Ungern), Wender (i Lausiz).

Den hit hörande grekiska kyrkans heliga språk är forn-slo-
veniska.

g)	Germaner: Skandinaver (Svenskar, Norrmän, Danskar, Islän-
dare), Tyskar (tala plattyska och högtyska, tvenne språk mera skilda
än svenska och danska), Engelsmän, Holländare, Flamländare i
Belgien.

Engelskan är talspråk i England, Nordamerika, Ostindien, Au-
stralien, Sydafrika, Stilla Oceanen.

Holländskan är talspråk i Holland, på Cap, Sundaöarna och
Japans hamnar.

h)	Kelter: i Irland (ersiska), Skotland (gasliska språket), Wales
och Bretagne (galliskan). Keltiska språkstammen står midt emellan
den latinska och germaniska.

■ Indo-europeerna hafva visserligen skapat den högsta kultur,
men likväl hafva de mottagit många bildningsfrön från andra håll.
Skrifkonsten och religionen hafva vi fått från Semiterna; de första
väckelser i konst och vetenskap från Egypten; Kina har gifvit oss
papperet, krutet, silket, kompassen, porslinet och teet; till och med
Indianen har gifvit den civiliserade verlden tobaksfabrikationen och
hängmattan (den senare från Hayti). Kelterna i Frankrike hafva
uppfunnit såpan och skjortplagget; de forne Briterna voro de första
som begagnade mineraliska gödningsämnen och slåttermaskiner vid
åkerbruk. Romarne hafva skapat Europas rättsväsende, Grekerna
grundlagt konst och vetenskap, Germanen har utbildat den person-
liga frihetskänslan.

De nyromerska folken hafva hunnit högst i utveckladt form-
sinne. Hos Slaverna hafva de urgamla kommunistiska jordegendoms-
förhållandena bibehållit sig ända intill våra dagar; t. ex. i Ryssland.

,	2. Nubiska racen.	•

En mellanlänk mellan Medelhafsracen och Negerrasen, står
närmast Kamitiska stammen; bor i ett tvärbälte midt öfver norra
Afrika från Senegambien till Abyssinien. Den har ovalt ansigte,
rödbrun hy, framstående, böjd näsa, hög panna, stora sköna ögon,
långt, slätt sidenartadt hår. En del hafva griptår (såsom aporna).
De äro flitiga arbetare, men fanatiska muhamedaner.
TABLÅ ÖFVER MENNISKORACERNA.	227

Bit föras: Fuhla-stammen (i Senegambien, Sakatu, Bagirmi,
Wadar, Darfur); Nubier (i Nildalen); Dongola; Abyssinier (Fund-
schi). Jemf. Egron Lundgrens vackra tafla »Den Nubiska flickan».

3.	Dravidas-racen.

Är Indiens urbefolkning före Ariernas ankomst; bebor Dekan
och ön Ceylon. Namnet är hemtadt från Sanskrit.

Har svartaktig hudfärg (såsom negrerna), långt, svart, lockigt
hår, yppigt svart skägg, uppsvälda läppar, men icke framstående
kindknotor, stor romarnäsa, sköna ögon.

Språken äro agglutinerande och hafva början till grammatiskt
kön, i det att de indela substantiven i en högre kast (gudar, men-
niskor oeh andar) samt en lägre kast (djuren och andra föremål).
Bland hithörande språk äro Tamuliskan, som talas af 10 millio-
ner, och Teluguspråket på Malabar af 14 mill. ; det förra har en
rik literatur, och för detsamma stiftades en akademi redan vid ti-
den för Kristi födelse. Qvinnan har en hög ställning, systerbarn
hafva arfsrätt före barnen, delvis finnes polyandri (bröder hafva en
hustru).

B)	Släthåriga menniskoracer.

Håret är här mycket långt, rakt nedhängande; skäggväxten
ingen. Hit höra följande 5 racer:

4.	Mongoliska racen.

Har smutsgul hy, små snedstående ögon, platt näsa (nästan
i samma plan med ansigtet); utstående öron och kindben, ansigts-
bildningen rund; kort hals; smala, svarta, nästan raka ögonbryn;
groft, slätt, stripigt svart hår, obetydligt skägg på läpparne; bor i
mellersta, östra och sydvestra Asien.

Hit höra folk med flerstafviga och agglutinerande språk.

1.	Uralaltaiska: a) samojediska grenen i norra Siberien,
b) finska grenen: ugriska familjen (Ostiaker i Siberien, Magyarer
i Ungern); Wolgas-familjen: t. ex. Tschuwascher och Mordviner -^per-
miska familjen: t. ex. Permier och Syrjäner i nordliga Ryssland
(kring Kama och Dwina); finska familjen: t. ex. Suomi, Ester,
Liver, Lappar; c) tungusiska grenen: Tunguser och Mandscher (de
senare eröfrade Kina 1644); d) mongoliska grenen: Mongoler,
Kalmuker och Burjäter i Centralasien. Till denna gren hörde de
228

TABLÅ ÖFVER MENNISKORACERNA.

stora verldseröfrarne Dschingiskan och Tamerlan; e) tartariska gre-
nen: Jakuter vid Lenafloden, Kirgiser, Osbeger, Turkmaner, Karakal-
paker (vid Amur Darja); Tartarer i Europa och Asien ; Osmanska
turkarne. Nästan alla äro till religionen Schamaner, d. v. s. dyrka
onda andar. Deras prester äro taskspelare och trollkarlar. Samo-
jederna aflägga ed vid björnens näsa. De sönderskära dervid en
björnnäsa och säga: Måtte björnen anamma mig, om jag talar
osannt.

2.	Japaneser: med flerstafvigt agglutinerande språk, som
står i tydlig slägtskap med de uralaltaiska.

Japanesen har ett stort hufvud, som sitter djupt mellan skul-
drorna; ansigtet bildar ett trapezium; pannan är låg: utmärkande
är i synnerhet den osköna näsan; hon är i öfre delen starkt ut-
vecklad, mycket bred och platt. Något starkare skäggväxt än öf-
riga mongoliska folk. Statsreligion: Sinto (en praktisk sedelära).
Deras industri utmärker sig genom en utomordentligt högt drifven
teknik. Männen raka halfva hufvudet. Fruntimren färga tänder
och läppar på bröllopsdagen.	-

3.	Koreaner: med flerstafvigt stamspråk, slägt med japan-
ska språket.

4.	Folk med enstafviga, oböjda rotspråk:

Tibetaner, Himalajafolken, Birmaner, Annamiter, Siameser,
Kineser. Hos Tibetanerna är polyandrien (en qvinna gift med flere
män) såsom borgerligt institut egentligen hemma.

Tibetanska språket har besynnerligt nog prefixer, som skrifvas,
men ej uttalas. Nästan alla äro Budhister med en kult, som är
ytterst lik den romerskt katolska. I Kina är folkreligionen Taotses
(= dyrkan af naturkrafterna); de bildades religion är filosofen
Konfucius’ (500 f. Kr.) reformerade sedelära; äfven dyrkas Buddha
(här Fo). Kinas statsform är patriarkalisk (äfven de kungliga prin-
sarne straffas med slag af bambukäppen). Kinesiska byggnadsstilen
är tältstilen (en erinran från nomadlifvet). Sedan år 1644 (Mand-
schus eröfring) afrakas hela hufvudet utom en tofs på hufvudet.
Att mista tofsen medför vanära. Urgammal kultur. Kineserna
kände magnetnålen redan år 125 e. Kr., men den användes ej
till kompass. Ännu i dag begagna de ej prägladt mynt, men pap-
perspenningar redan sedan år 119 f. Kr. Krutet kändes tidigt,
men användes blott till fyrverkeri. Deras räknekonst: det sinnrika
y>kimsiska räknebrädet1». Papper förfärdigades redan 153 e. Kr.
Urgamla äro i Kina makadamiserade vägar, som vi började efter-
TABLÅ ÖFVER MENNISKORACERNA.

229

apa år 1820. Redan
och gaffel af elfenben,
gammal.

2,000 år f. Kr. åto Kineserna med knif
Obligatorisk skolgång är i Kina 1,000 år

5.	Malajiska racen.

Urhem i sydöstra Asien, hvarifrån den spridt sig öfver sitt
nuvarande område: Malacka, Madagaskar (Malegasser), Storå Sunda-
öarna (Atchineser på Sumatra, Dayaker på Borneo), Filippinerna
(Tagalafolket), Nya Zeland (Maoristammen), Polynesiens öar (Ta-
hiti, Sandwich, Tongatabu m. m.).

Har reslig växt, mörkbrun färg; slätt, groft, svartfärgadt hår;
stor och bred mun, tjocka läppar; platt näsa, afplattadt bakhufvud'
bred, framstående underkäk. Malajerna äro slutna, hårda, tappra
och djerfva, de värsta kannibaler bland alla folk. På Borneo ätas
till och med lefvande menniskor. Man har der rätt att äta upp
sjuka och fattiga slägtingar. Ytterst rik sagoliteratur. Tatuera och
omskära sig. På Otaheiti afträder hvarje konung vid tronföljarens
födelse. Javaneserna hafva en utbildad skrift.

6.	Amerikanska racen (Indianen).

Har kopparröd färg, groft långt hår, svag skäggväxt; låg panna
som ofta med konst hopklämmes, starkt framstående kindknotor,
långa käkar, stor örnnäsa, breda näsborrar; djupt liggande, små
svarta ögon; allmänt kannibaler. Dess mest utmärkande drag:
stoiskt jämnmod. Religion: en abstrakt dyrkan af den store anden;
betydelsefullare än schamanistnen. Indianernas dans utgöres af pan-
tomimer som efterhärma djur (björndans, buffeldans, örndans, hund-
dans). Amerikanska språken sönderfalla i flere hundra dialektspråk,
hvilka samtliga äro införlifvande, d. v. s. skilnaden mellan ord och
sats upphäfves och det hela sammansmältes till ett ord. Vid denna
sammandragningsprocess stympas de enskilda orden till oigenkän-
lighet. Hvilken förbistring och brokighet råder i dessa språk, kan
inses deraf, att flere af dessa indianspråk, t. ex. Karaibiskan, hafva
bilinguism (dubbelspråklighet), d. v. s. ett särskildt tungomål för
mannen och ett annat för qvinnan, med skiljaktig grammatik och
ordbok, hvilkas bruk genom noggrann etikett äro bestämda. Orsaken
till detta besynnerliga språkfenomen lär vara historisk (en äldre er-
öfring då männen af ett föregående folk utrotades, tnen qvinnorna
bevarades och bibehöllo sitt gamla språk).
230	TABLÅ ÖFVER MENNISKORACERNA.

7.	Arktiska (eller hyperboreiska) racen.

(De norra polarfolken.)

Bo i nordöstra Siberien, Kamtschatka, Aleuterna, nordligaste
Amerika (och Grönland). Deras etnografi är ej ännu fullt utredd.
Småväxta; färg vanligen brungul; stripigt, cylinderformigt här. Hit
höra Jukagirer (omkring Indigirka), ett vackert folk; Tsutscher och
Korjäker (omkring Behringssund); Kamtschadaler, Aino (på Kuri-
lerna); Eskimåer i n. Amerika.

Schamanismen står här i högt flor. Till Schamanprester väljas
epileptiska personer. De söka ofta bortskrämma de onda andarne
genom att uppsätta förtrollade klutar invid husen. Aino med flera
dyrka björnen. Eskimåerna afdöma rättstvister med sångartäflan.
Äldre personer döda sig eller låta kasta sig för hundarne. Rus-
medel är flugsvampen. Ytterst tidiga äktenskap (qvinnorna ofta vid
11 års ålder). Transportmedel är hundsläden.

8.	Australiska racen.

Urinvånarne på Australiska kontinenten (Nya Holland) och på
van Diemens land.

Har chokladbrun färg; huden illaluktande; rakt, stripigt, åt
alla sidorna strålformigt (7 tum) utgående hufvudhår; äfven rikligt
öfver hela kroppen; yppigt kindskägg; långa, smala armar; framstå-
ende käkar; oformligt stor mun; tjocka läppar. Måla sig med
ockra, men tatuera sig ej. Ytterst lågt begåfvade. Religion: Scha-
manism. Giftermålsceremonien sker genom att afbita en del af
brudens lillfinger. Dylika stympningar förekomma för öfrigt ofta.
Språken äro suffigerande, hafva blott räkneord till tre, sakna ab-
strakta begrepp, men ha en viss kasus- och numerusrikedom, bland
annat hos pronomina 6 olika former för pluralis (nemligen dualis,
trialis, pluralis och för hvardera en inklusiv och en exklusiv form,
allt efter som den tilltalade inbegripes eller uteslutes). En missio-
när misstog sig förargligt nog häri och råkade i en predikan säga:
wi äro alla syndare» med begagnande af den exklusiva formen,
som uteslöt de tilltalade vildarne och således endast rörde missio-
närerna sjelfva.

C) Ullhåriga menniskoracer.

Håret krusigt, krökt, elliptiskt tillplattadt, kort. Hit hörande

racer äro:
TABLÅ ÖFVER MENNISKORACERNA. 231

9.	Kafferracen.

Mindre framskjutande käkar än hos negerracen; höghvälfd
panna; näsan icke tillplattad, utan framstående och böjd; läpparne
mindre svulstiga än hos negrerna; håret ulligt, men mindre groft;
stark byggnad; gulbrun eller askgrå färg. Nomadfolk. Bo i bikup-
formiga hus i byar, s. k. kraaler. Aro ofta kannibaler. Religion:
Schamanism. Schamanpresterna hafva som förnämsta åliggande att
göra regn och trolla bort sjukdomar. Språk: Bantuspråk.* Nam-
net kommer af arabiska ordet Kafir (otrogen). Syd-Afrika.

10.	Negerracen.

Har muskulös kroppsbyggnad; kort krusigt hår; sammetslen,
illaluktande hud, hvars färg skiftar från ebenholz till lädergult;
ingen skäggväxt; tjocka, uppsvälda läppar; trubbnäsa; snedstående
tänder och utstående käkar (prognatiska). Negern har fallenhet
att efterapa, men ingen uppfinningsförmåga. Religion: Fetischism
(dyrkandet af yttre naturföremål). Bor i mellersta Afrika från
Sudan till Kafferlandet.

11.	Papuasracen.

Stor kroppsbyggnad; håret samladt i tofsar (peruklikt); läp-
parne tjocka och uppvikta; stor böjd näsa; långt framstående ögon-
bryn; stark skäggväxt. Religion: Soldyrkan. Språken rått agglu-
tinerande. Pluralis af Substantiven bildas t. ex. genom att hänga
tredje persons pluralpronomen efteråt. En del bo ännu i pålbygg-
nader. Deras yxor likna vår stenålders.

Bor på Guinea, Små Sundaöarna, delvis på Filippinerna (s. k.
Negritos), Nya Caledonien, Hebriderna, Fidschi. Namnet Papua
kommer af malajiska ordet »papuvak» = krushårig.

12.	Hottentotiska racen.

Groft hår, växande i åtskilda tofsar; färgen askgrå; starkt ut-
stående kindknotor; platt panna; små, långt skilda ögon. Vissa
kroppsdelar enormt utvecklade, särskildt hos qvinnorna pars poste-
rior. Buschmännen ha oformligt stort hufvud; huden veckig och
liksom lädergarfvad. Språken ha märkvärdiga smackljud.** Busch-
männen kunna icke räkna längre än till två. För att uttrycka

* Bantuspråken böjas (agglutineras) framtill.

** Bildas genom att insupa luften (inspirater).
232

TABLÅ ÖFVER MENNISKORACERNA.

pluralis fördubbla de orden. Namnet Hottentot gafs af Hollän-
darne; sjelfva kalla de sig urmenniskor (Khoinkhoin).

Vi hafva här lemnat en kort systematisk öfversigt af menni-
skoracerna enligt naturvetenskapens nuvarande ståndpunkt. I be-
traktande af det lifliga deltagande, hvarmed vetenskapen om menni-
skan i våra dagar följes i allt vidare kretsar, hafva vi förmodat,
att denna öfverblick skulle kunna intressera en och annan läsare
bland en större allmänhet. Vi taga oss till sist friheten att antyd-
ningsvis vidröra ett par betydelsefulla hithörande frågor: Hvart bör
menniskoslägtets urhem förläggas? fråga vi för det första.

Af mångfaldiga vetenskapliga skäl har man med största sanno-
likhet slutit, att det måste hafva varit ett af gamla verldens var-
mare länder. En hypotes, som helt nyligen framkastats, antager,
att en numera försvunnen kontinent, söder om Indien med ett syd-
afrikanskt klimat, en gång varit vårt slägtes vagga, dess försvunna,
i sagorna prisade paradis. Zoologerna hafva till och med redan
döpt detta urtida fastland med namnet Lemurien, med anledning
af vissa hos detsamma antagna djurformationer. Detta förkastas af
andra.

Hvad menniskoslägtets ålder angår, kunna naturligtvis endast
approximativa tal uppställas. Fredrik Muller har beräknat, att minst
12 tusen år åtgått för Medelhafsracen att från det råa naturtill-
ståndet höja sig till sin nuvarande kultur. Och den tid, som åt-
gått för menniskan att från sin urtyp, den stumma urmenniskan,
utbilda sig till karakteristiska racer, har enligt alla naturlagar helt
visst måst räknas i hundratusentals år. Hvad den tid åter angår,
som hon måst använda för att skapa det fysiska underlaget för
sin andliga kultur, derom kunna vi endast säga, att dertill åtgått
en oerhördt lång tid. Att menniskoslägtet utgör en enda art, här-
stammar från en enda urtyp, antages på grundade skäl af alla ton-
gifvande naturforskare för närvarande, t. o. m. sjelfve Darwin. Att
åter skapelsen, deri inbegripet menniskans framträdande, är en
fortgående konseqvent utveckling från en lägre ståndpunkt till allt
högre fullkomlighet och ej en plötslig tillintetgörelse af det bestå-
ende och nyskapande ur intet, är ju någonting som ej minskar
utan höjer skapelsens majestät. De etiska intressenas målsmän
handla i vår tanke obetänkt, då de inblanda sig i naturvetenskap-
liga kontroverser och vilja binda de eviga sanningarnas giltighet
vid förgängliga naturvetenskapliga lärosatser och system. Man har
för ögonen varnande exempel från förra tider, hur det i så fall
TABLÅ ÖFVER MENNISKORACERNA.

233

kan gå. När Galilei, Copernicus och Kepler funno och framstälde
de astronomiska lagarne för vårt solsystem, fördömdes de lika if-
rigt af romerska kurian och af de protestantiska teologerna. »Ska-
paren sattes på Index, emedan han ej gjort sin verldsbyggnad ptole-
meisk utan kopernikensk, och de fördömdes som kättare, på hvilka
Gud», såsom Kepler säger, »hade väntat i 6 tusen år för att de
skulle begripa och förkunna hans verk.» Det godas seger hänger
ej härpå. Guds rike är ej af denna verlden, och den andliga,
eviga verlden består oaktadt den sinliga verldens vexlingar, hvilka
endast ur den förra kunna på ett tillfredsställande sätt förklaras.

Literatur i ämnet:

Max Muller: LectUres on the Science of language. London 1871 o. följ-
Friedrich Muller: Grundriss der Sprachwissenschaft. Wien 1874.

Friedrich Muller: Allgemeine Etnographie. Wien 1875.

Peschel: Völkerkunde: Leipzig 1879.

Hellvald: Jorden och dess folk. Stockholm 1876.

E. W. Pettersson.
Bokanmälan.

Le Phonétisme au Congres philologique de Stockholm en 1886. Kap-
port présenté au ministre de 1’instruction publique par Paul Passy.

Den alldeles särskilda uppmärksamhet frågan om språkundervisnin-
gen i skolorna i våra dagar ådrager sig, såväl från de sakkunniges som
från den stora allmänhetens sida, har gjort, att man med spänd uppmärk-
samhet följer alla nya företeelser på detta område. Också har den hit-
hörande literaturen oupphörligen riktats med mer eller mindre originella
bidrag till frågans lösning, likasom äfven undervisningsmaterialet nästan
dagligen tilltager i omfång. Den närvarande tiden torde också här som
i så många andra stycken kunna kallas en öfvergångstid: man har skju-
tit bresch i det gamla systemets förskansningar, men man har ännu ej
fullt klart för sig, hur det nya skall se ut, det är ännu »i görningen».
Dess väsentligaste konturer kan man kanske skönja i det program de
s. k. ungfonetikerna formulerat och som i flere vigtiga punkter rönt an-
slutning äfven från äldre skolmän, hvilka behjertat behofvet af en reform
i den. gängse undervisningsmetoden. Detta program är redan bekant för
Verdandis läsare genom den redogörelse tidskriften meddelat öfver den
intressanta diskussion, som på det 3:dje Nordiska filologmötet sommaren
1886 uppstod vid behandlingen af denna fråga. Författaren till ofvan-
stående arbete, M. Passy, hvilken såsom franska regeringens ombud följde
nämnda mötes förhandlingar, hvarvid han äfven sjelf uppträdde som en
afgjord förkämpe för den nya skolans idéer, har i denna lilla broschyr
icke blott lemnat ett förträffligt referat af diskussionen på Stockholms-
mötet, utan äfven såsom inledning gifvit en visserligen kort, men särde-
les klar och läsvärd framställning af ifrågavarande reformsträfvandens
uppkomst och utveckling samt af motiven för deras berättigande. Det
är egentligen för denna del som vi velat påpeka det lilla häftet för dem
bland Verdandis läsare som intressera sig för hit hörande spörsmål. För-
fattaren är en af de talangfullaste och ifrigaste målsmännen för dén af
ungfonetikerna föreslagna reformen i språkundervisningen och har dertill
den oskattbara förmånen att för sin sak kunna åberopa erfarenhetens
vittnesbörd. Detta i förening med en sympatisk och enkel stil, ett om
öfvertygelse och lefvande intresse vittnande framställningssätt synes oss
utgöra en borgen för att alla, som nitälska för det vigtiga undervisnings-
problemets lyckliga lösning, med nöje och uppmärksamhet skola taga del
af hans lilla skrift.	D. E.
. BOKANMÄLAN.	235

Skolgeografi uti två kurser, utgifven af E. Carlson. Pris: båda kur-
serna i ett band 3 kr,; första kursen, inb. 2: 25; andra kursen inb.
1: 50.

Geografi för folkskolan af S. Almquist, utarbetad på grundvalen af N.

C- Roms »Geografi for Borger- og Almueskoler». Pris: 50 öre.

Norden, dess natur och näringslif, framstälda af Nils Torpson- Pris:
3: 50.

Som synes har den geografiska literaturen i år fått anmärknings-
värda tillökningar. Alla dessa olika arbeten äro vittnesbörd om ett
stegradt intresse för geografien såsom läroämne och ett visst sökande
efter nya uppslag därinom.

Hvad Herr Carlsons geografi angår, visar den sig redan vid första an-
blicken i visst afseende såsom ett barn af den nya tiden, detta genom de
talrika och väl utförda illustrationerna, hvilka både äro vackrare och fram-
för allt mer karakteristiska än allt annat som vi förut ega i den vägen. De
äro dessutom nya och höra ej till denna gamla stamtrupp, som man an-
nars träffar öfverallt i geografier. Det är svårt att framhålla någon sär-
skild bild, då alla lika väl fylla sina platser, men bland dem som syn-
nerligen. tilltalat oss kunna vi dock nämna »dansk bokskog» och »fabriks-
distrikt i Sachsen». Att lärobokens illustrationer spela en vigtig rol, vet
en hvar som undervisat i geografi. Lärjungen studerar ofta dem mycket
grundligare än lexan, och den föreställning om en viss trakt, som de
framkalla, blir under långa tider den allena rådande. •

Förf, angifver i sin anmälan att hans mål varit att »dela det mått af
geografiskt vetande, som i skolans fem lägre klasser skall inhämtas, uti
tvänne, till utrymme och behandlingssätt åtskilda och efter lärjungens
fattningsgåfva på olika stadier lämpade kurser». Vidare har han haft
för afsigt att från »en vidlyftigare framställning af ämnets särskilda delar
fortgå till allmänna öfversigter af större områden» samt att »lägga mer
vigt vid ämnets naturvetenskapliga sida, än som hittills i allmänhet
skett»; Också finner man att boken börjar ej med en öfversigt af
världsdelarna, ej ens med en öfversigt af Europa, utan efter en kort
uppräkning af Sveriges hufvuddelar går den löst på — Skåne. Detta
lofvar godt och synes tyda på att förf, haft blick för den sanningen,
som ännu är så föga erkänd, att det elementära till stor del samman-
faller med det speciela. Följa så landskapsbeskrifningar, hvilka om-
fatta både terrängförhållanden, floder, sjöar, klimat, näringslif, befolk-
ning, städer — allt detta stäldt i ett visst sammanhang. Dessa beskrif-
ningar synas oss i allmänhet vara ganska väl lyckade, de äro utförligare
än de som förekomma i andra läroböcker, och de röja en tydlig sträfvan
efter att icke blott uppräkna företeelser, utan äfven gifva en bild af
landet. Att framställningssättet någon gäng halkar ur barnets tankesfer,
fäster man sig knappast vid, när man är förtrogen med vår hittills va-
rande läroboksstil. Efter denna speciela beskrifning kommer så en be-
traktelse öfver Skandinavien såsom ett helt. Man väntar sig ovilkorligen
att förf, på ett eller annat sätt skall äfven i det följande tillämpa samma
grundsats om det speciela före öfversigten. och man blir derför litet
häpen, när man finner Europa behandladt i så omfattande afdelningar
som Ost-Europa, Mellan-Europa, Syd-Europa, och då man där till på
köpet återfinner de på vanligt sätt åtskilda rubrikerna: ytbildning —
236

BOKANMÄLAN.

sjöar — floder — klimat — växtvärld — djurvärld. Vi hade hoppats
att författaren skulle insett fördelen af att också här bibehålla samman-
hanget mellan dessa i verkligheten så innerligt förenade företeelser.
Hvad kan vara naturligare än att, på samma gång man omnämner bergen,.
äfven omnämna de floder som hafva sitt upphof på dessa? Eller att, då man
beskrifver klimatet, samtidigt skildra de företeelser i djur- och växt-
värld, som ega sin orsak och sin förklaringsgrund i detta? Att bryta
detta sammanhang är i vår tanke att fela mot all sund geografisk logik.
Det straffar sig själf på så sätt att skildringen blir mindre helgjuten
och att man tvingas till onödiga upprepningar och hänvisningar. Med
undantag af Skandinavien ha vi också funnit hela den afdelning, som
företrädesvis skulle vara den topiskt-fysiska, för fattig på typiska skil-
dringar och för fattig på naturhistoriska element, detta särskildt i för-
hållande till de förhoppningar förf, väckt genom sitt företal.

Och hvarför har hela Danmark, som innehåller det i geografiskt hän-
seende så lärorika och typiska Jylland, blifvit afspisadt med mindre än
en half sida? Och hvarför har icke Alpernas fjällvärld fått en något
grundligare behandling? Det skulle varit lärorikt att där fått en liten
skildring af glacierernas natur och betydelse, för att icke tala om herde-
lifvet, som nu affärdats med den väl konventionela frasen om »den muntra
klangen af alpherdens horn och den betande boskapens bjällror». Något
mer får man visserligen veta i den politiska afdelningen under Schweiz,
men hade det icke varit bättre om allt varit sammanfördt på ett ställe?

Om icke de förträffliga illustrationerna vore, tro vi knappast att ett
barn vid den ålder, som den fysiska kursen afser, skulle erhålla någon •
klar bild af länder och världsdelar som skildras i så »stora drag». Vi
kunna mycket väl tänka oss att förf, ansett att den egentliga »geogra-
fiska uppfostran», om vi så få säga, skulle tillgodoses genom den utför-
liga läsningen af Skandinavien, men i så fall har han icke besinnat att åt-
minstone Sverige, så vårt kära fädernesland som det än är, icke har synner-
ligen många fullt karakteristiska geografiska fenomen, och att de geografiska
beprepp, som skola hämtas därifrån, torde bli tämligen otillräckliga. När
förf, öfvergår till de utom-europeiska världsdelarna, blir man ännu mer
förvånad öfver att han ej tager upp flere direkta naturskildringar, så
rikt tillfälle som han här skulle ha därtill. Dock vilja vi icke neka, att
man stundom finner ett och annat intressant, i föregående läroböcker
öfverhoppadt faktum här omnämdt. Men det är alltför ondt om sådana
skildringar som gifva bilder.

I den afdelning, som behandlar den politiska geografien, framträder
till sin fördel förts förmåga att gifva stoffet en redig yttre uppställning,
en sådan uppställning som gör en bok till en angenäm öfverläsningsbok.
Men i denna afdelning upptages stort utrymme af sådant som icke är
annat än upprepningar af hvad som meddelats i den föregående kursen.
Det är en skuggsida som nödvändigt följer med denna tudelning af stoffet.
Som det ju är omöjligt att framställa den politiska geografien alldeles
lösryckt från den fysiska, har den egentliga skilnaden mellan de båda
kurserna blifvit den, att den förra, med undantag för Sverige, håller sig
till det mera generela — öfversigter af världsdelarnas fysiska geografi ■—
under det den senare behandlar de särskilda länderna, alltså det speciela.
Månne det är så alldeles säkert att denna fördelning är den rätta, den
som bäst motsvarar lärjungens fattningsgåfva? Om läroböcker, afsedda
för de allmänna läroverken, hålla sig till denna lärogång, är dock icke
BOKANMÄLAN.

237

underligt, då undervisningen i de allmänna läroverken tyckes hafva antagit
■den som princip. Men håller man på denna ordning, måste man också upp-
gifva försöket att låta geografiundervisningen tillgodogöra sig framstegen
i den moderna geografislca vetenskapen. Ty det som just är en hufvud-
uppgift för den senare är att uppvisa de lagar, i enlighet med hvilka
menniskan på olika sätt tillgodogjort sig jordens resurser. Utan detta
urartar politisk geografi så lätt till en blott och bar namnlista. Det är
läran om orsakerna till att en stad vuxit upp just där, till att en kom-
munikationslinie af gammalt går just där, som ger denna del af geogra-
fien sin själ. Men dessa orsaker ligga nästan alltid i landets naturför-
hållanden, och därför blir särskiljandet af politisk och fysisk geografi i
våra ögon olämpligt. Den Dumbomska satsen om Försynens vishet, söm
»floder öfverallt placerat, där stora städer stryka fram» — torde ännu
i den moderna geografiens ljus behöfva bekämpas.

Ett annat element, som vi alltför mycket sakna i Hr Carlsons bok,
är populärt hållna, vid lämpliga tillfällen inskjutna drag ur jordens geo-
logiska bildningshistoria. Sådant är ytterst intressant och kan mycket
väl framställas lättfattligt och elementärt. — Som slutomdöme tro vi
■oss kunna säga, att hr Carlsons bok betecknar ett framsteg från sina
föregångares ståndpunkt, men att, ehuru ansatser till en systemförändring
finnas, dessa dock äro för svaga för att gifva arbetet prägel af att bryta
nya banor. Det är hufvudsakligen en förbättrad tillämpning af länge god-
kända principer. Men troligtvis skulle en lärobok med flera nyheter hafva
föga eller ingen utsigt att blifva antagen vid de allmänna läroverken.

Den af Jlr Almquist bearbetade lilla läroboken innehåller endast
ett urval af de allra nödvändigaste geografiska namnen, men däremot en
mängd beskrifningar på yrken, naturfenomen och på folkens lefnadssätt
och seder. Dessa skildringar äro, ehuru korta, synnerligen åskådliga
och lifliga. Bland annat har man i stället för de vanliga intetsägande
superlativen i beskrifningarna användt konkreta, påtagliga jämförelser.
Beskrifningarna på norrländska skogsbruket, på grufvor, på torskfisket
i Norge, på vulkaner m. m. äro alla sådana, att ett barn bör förstå
hvart ord. Ehuru de för utrymmets skull äro tryckta med finare stil,
är det dock framför allt dessa skildringar som gifva det lilla anspråks-
lösa arbetet en verkligt ny och egendomlig prägel. För öfrigt har en
så rolig geografi för folkskolan aldrig förr existerat, och aldrig häller
har man kunnat köpa så mycket geografisk bildning för 50 öre. Till
och med illustrationer är det godt om, visserligen icke så fint utförda,
men karakteristiska och trefliga.

Besynnerligt nog har denne förf, i motsats till Hr Carlson låtit det
speciela föregå det allmänna öfverallt utom i Sverige. Men detta har
väl skett därför att han ansett landskapen vara för små områden för
att förtjena egna beskrifningar; han har tagit Sverige som ett helt lik-
som de öfriga länderna. Emellertid tillstå vi att det icke riktigt är i
vår smak att se de första sidorna fylda med allmänna redogörelser för
hög- och lågland, sjöar och floder. Hr Almquist säger dock i sitt före-
tal, att han för sin del hyllar åsigten att geografi-undervisningen bör
koncentrera sig kring vissa typer, men att han dels som bearbetare varit
bunden af originalet, dels tror det flertalet lärare ej skulle finna sig väl
vid en i denna anda uppstäld lärobok. I en lärobok för folkskolan sy-
nes det vara särdeles lämpligt att såsom här skett meddela endast ett
238

BOKANMÄLAN.

inskränkt antal ortnamn, i synnerhet då det gäller främmande länder,,
och i stället gifva lärjungen en fyllig föreställning om folkens lif och
därjämte en liten aning om deras föregående historia och nuvarande
politiska betydelse. Just i detta fall tyckes oss den lilla läroboken,
hafva ovanligt lyckligt löst sin uppgift. Dock skulle det hafva gladt
oss, om äfven här det orsakssammanhang, som förbinder den fysiska med
den politiska geografien, fått framträda mera. Geografien får lika litet
som andra ämnen försumma de medel den kan hafva till att direkt in-
verka utvecklande på tankeförmågan, och hon har intet bättre än det
ständiga uppvisandet af orsak och följd.

Vi ha hört, att man skulle ha förklarat denna bok för vidlyftig, för
folkskolan. Ar det möjligt? Det af texten, som är egnadt till utanläsning.
är väl icke mer än hvad som äfven nu brukar medhinnas, och hvad skildrin-
garna angår, är det då så farligt om barnen få den lilla roliga lektyren
på köpet, när det ju »ingenting kostar»? Om man icke kan hinna långt
i speciel naturkunnighet, så borde väl dock geografien kunna vara ett af
folkskolans hufvudämnen. Om det verkligen är sant att i detta ämne
inte så mycket vetande kan meddelas som det, hvilket rymmes i denna
lilla bok, så kan man inte låta bli att fråga: livad hinner man då med,
livad är det som är ett så vigtigt, tidsuppslukande ämne, att allt annat
måste sättas å sido? Här har man inga främmande språk att skylla på,
men man har — katekesen och det s. k. svenska språket.

Om Herr Torpsons bok kunna vi fatta oss kort. Om någonsin det
utnötta talet om »fyllandet af ett länge kändt behof» varit sant, så är
det här, och det fins ingen lärare i geografi, som ej bör vara författaren
tacksam för den grundliga beredelsehjälp som han här får. Boken vittnar
alltigenom om den skicklige specialisten och nitiske forskaren samt gör
ett intryck af pålitlighet och uttömmande behandling, som icke är så vanligt.

Det är här första gången som vi sett den moderna geografiens sätt
att kombinera konseqvent tillämpadt på vårt eget land, och här släppes
aldrig den sammanhangets tråd, som vi nyss talade om. Det är närin-
garna, som fått den bästa behandlingen, kanske bättre än naturen. Mot
skrifsättet skulle man kanske kunna anmärka, att det med sin pregnans
på fakta icke är så direkt målande och stundom blir något tungt, men
detta fel betyder icke så mycket, då boken ej är ämnad till lärobok
annat än för ett mycket högt stadium. Som handbok för läraren är den
utan tvifvel bäst på sin plats.

Geografiska bilder för hemmet och skolan, ordnade af J. Bäckman.
I. Sverige, pris: 1 kr; inb. i pappband 1,35; i clothband 2 kr.

För detta goda pris får man 270 bilder, föreställande landskap, stads-
vyer, slott, märkvärdigare gårdar, porträtt af de respektive landskapens
berömda män m. m. jämte en kort text. Träsnitten äro, som solklart är,
icke af allra finaste slag, men skola dock säkerligen mycket både gagna
och fröjda sin publik.

Franska talöfningar, en systematisk framställning af det franska samtals-
språket genom samtal i det dagliga lifvet, ordnade efter gramma-
tiken, af Joh- Storm, professor vid Kristiania universitet. Pris 2,50.
Svensk edition (Samtidigt utkommer en norsk och en dansk edition).
BOKANMÄLAN.

239

Detta är utan tvifvel ett af de mest epokgörande arbeten som på
länge utkommit i denna branche. Dess syfte är att på samma gång in-
lära grammatiken och samtalsspråket, att låta de ofta tillkrånglade, all-
tid lösryckta och derför ointressanta och svårlärda grammatikexemplen
ersättas af sådana fraser som ständigt och jämt förekomma i umgänges-
lifvet och som inbördes förenas genom att beröra samma ämne. Vi ha
således här för oss en sammangjutning af kpnversationsboken och exempel-
samlingen och dessutom något annat, något, om man så vill, »finare», näm-
ligen. en samling af sådana uttryck, i hvilka franskan är mest fransk eller
å andra sidan svenskan mest svensk, sådana uttryck som en person med
endast grammatikbildning aldrig har lärt sig, aldrig kan komma på, och
hvilka under samtal med främlingar ständigt utgöra hans vånda. Saken är
den, att det är omöjligt att på något sätt konstmera fram idiomatiska
uttryck: de måste läras. — Utom dialogerna på franska med svensk öfver-
sättning, finnes äfven ett och annat stycke ämnadt till öfversättning från
svenska till franska; dessutom förekomma här och där samlingar af ord-
språk och egendomliga talesätt, men aldrig är någon fras upptagen en-
dast för kuriositetens skull, utan alltid har den kredvid sitt rent språk-
liga intresse en praktisk nytta och betydelse- Det är jämförelsevis säll-
synt men så mycket mer glädjande, att en vetenskapsman har så mycket
sinne för denna sida af saken och därjämte fyndighet och tålamod nog
att samla material passande att fylla de båda ramar som han gifvit sin
bok — i sanning ett mödosamt arbete! — Boken är afsedd för mer för-
sigkomna elever, de allmänna läroverkens öfversta klasser, för yngre stu-
denter och så för den stora allmänheten — icke minst för den. Om man
mot hr Storms bok såsom skolbok skulle invända, att den, med sina 202
sidd. i rätt stort format, är allt för drygt tilltagen, så svaras att den
förutsätter en så mycket kortare grammatik, en grammatik som blott är
en samling af de vigtigaste reglerna. Företalet innehåller en ytterst in-
tressant redogörelse för förfts åsigt om språkundervisningen, så märklig
både på grund af förf:s stora rykte som på grund af själfva åsigterna,
att vi förbehålla oss att i nästa häfte återkomma därtill.

Franska vokabler, till flickskolornas tjenst sammanstälda af Anna Wij
kander. Andra upplagan. Pris: 75 öre.

Detta arbete, som i ett litet nätt, väl utstyrdt häfte, innehåller
en samling af franska språkets benämningar på de vanliga föremålen
inom hvardagslifvet, har äfven till syfte att i sin mån verka för en prak-
tisk språkundervisning. Orden äro samlade under sådana rubriker som
école, famiUe, demeure, meubles, vétements etc. Efter hvarje ordförteck-
ning följer ett tiotal fraser, söm gifva en antydan om huru de föregående
orden böra användas, samt framhålla sådana vändningar som erbjuda svå-
righeter för den svenska eleven. Ibland förekommer dessutom en kortare
sammanhängande bit, en beskrifning eller en liten anekdot. För dem
som endast känna den första upplagan af detta arbete, hvilket utkom förra
hösten, vilja vi nämna att fraserna och de sammanhängande styckena
i denna upplaga blifvit betydligt tillökade, hvilket säkerligen höjer bokens
värde. Bland annat hafva på artikeln Correspondance tillkommit fyra
små brefformulär, hvilka inlära de för främlingar så svåra uttrycken an-
gående hälsningar, artigheter, tacksägelser, beställningar i bodar. Kanske
240

BOKANMÄLAN.

skulle vi ha kunnat önska ännu några flere idiomatiska uttryck, men om
läraren är af samma tanke, så är boken — praktiskt nog — interfolierad med
hvita blad, ämnade till anteckning af sådana ord eller fraser som den un-
dervisande vill tillägga. För bokens förtjenst och behöflighet talar icke
minst den omständigheten, att första upplagan blifvit utsåld inom ett år,
och den praktiska anläggningen samt det i förhållande till utrymmet
verkligen mångsidiga innehållet komma nog att fortfarande förskaffa det
lilla arbetet en stor afsättning i våra flickskolor. Det samma våga vi
påstå om

Franska läsestycken för nybörjare, samlade af Maria Lundgren. Pris:
65 öre.

Flickskolorna, hvilka i allmänhet hafva franskan till grundläggande
språk, behöfva näturligen en helt annan art af läroböcker i detta språk
än de allmänna läroverken, inom hvilka franskan inträder så sent. Det
är derför på tid att lärarinnorna, hvilka i allmänhet sköta denna första
undervisning inom flickskolorna, också gripa sig an med att författa läro-
böckerna. Frk. Lundgrens lilla läsebok är också hvad den bör vara
och hvad vi hittills nästan alldeles saknat — en riktig småbarnsboJc på
franska. Förf, har letat rätt på flera verkligt nätta små verser — sär-
skildt nämna vi »La petite école» — och dito berättelser. Berättelserna
och dialogerna äro i allmänhet mycket lätta, verserna äro som alltid fran-
ska verser något svårare, en och annan nästan för svår. Ehuru i allmän-
het icke några vänner af läsebokssystemet, tro vi dock att det för det
allra första stadiet är lämpligt att begynna med sådana mindre stycken
som dessa, och i vår tanke är det ett stort framsteg i praktisk riktning
att använda en sådan läsebok i stället för Ploetz. Äfven något äldre
elever kunna med fördel använda dessa små stycken till utanläsning och
återgifvande.

O. L. Löfgrens Tyska elementarbok, andra upplagan, går äfven så
till vida i praktisk riktning, som den uppblandar de grammatiska öf-
ningsstyckena, hvilka vid tyskans nuvarande ställning i de allmänna läro-
verken äro oundgängliga, med en stor mängd dialoger, verser, djurbe-
skrifningar, berättelser, bref, gåtor, ordspråk m. m., hvilket allt borde
gifva lärjungen en ganska mångsidig bekantskap med språket.

För nybörjare, d. v. s. de allmänna läroverkens nybörjare, i franska
ha utkommit Berättelser af franska författare, med ordförklaringar och
ordlista, utgifna af C. Gr. Bergman, innehållande först några smärre be-
rättelser, hvilka äfven lämpa sig till utanläsning och återgifvande, vidare
ett par längre sagor, en liten novell och några stycken i bunden stil.
Innehållet tyckes vara lagom svårt för det afsedda stadiet, och läseboken
har det afgjorda företrädet framför andra, att den icke är afiattad från
någon som helst literär synpunkt. Den kan naturligtvis lika väl lämpa
sig för flickskolorna, fast där ej för nybörjare.

Till Verdandi insända

böcker och tidskrifter.

Geografiska bilder för hemmet och skolan, ordnade af J. Bäckman, I:
Sverige. Pris i pappband 1.35. — Skolgeografi uti två kurser, utgifven af E.
Carlson. 1 — 2 kursen. Pris i ett band kr. 3. — Kort lärobok i geografi, på
grundvalen af Prof. Ed. Erslevs läroböcker, af J. P. Velander. Pris häftad kr.
1.75. — Ett inlägg i undervisningsfrågan, af A. D. Pris 1.50. —■ Darwinis-
men, eller Evolution og evolutions-theorier af O. Asperheim. — Meddelelser
om den udvidede Folkehöjskole i Askov, af Ludvig Skräder. 1887. — Ind-
beretning fra skolebestyrerinde fröken Henriette Wulfsberg om en reise i Frank-
rig og Belgien for att gjöre sig bekjent med pigeskolerne og den höiere Ire-
rerindeuddannelse i disse lande. — Engelsk elementarbok, af J. Arv. Afzelius.
Pris häft. 1.50. — Tysk elementarbok, af 0. L. Löfgren. Pris 60 öre. •— Fran-
ska talöfningar af Joh. Storm. Mellankurs, Pris häft. 1.85. b. 2.50. — Berät-
telser af Franska författare, utgifna af C. G. Bergman. I. för nybörjare. —
Franska Vokabler till flickskolornas tjenst, af Anna Wijkander. Pris 75 öre.
— Franska Noveller og Skitser af E. Baruél og C. Michelsen 1—11. 1887. —
Grekisk och Latinsk ordlista, till tjenst för personer, som icke studerat de
gamla språken. Pris häft. 2.25. — Phrases de Tous les jour, par Felix
Franke. Heilbonn 1886. — Studiehandbok för dem, som vid Upsala universi-
tet ämna aflägga filosofie kandidat-examen eller någon af de förberedande exa-
mina, utg. af Föreningen Verdandi. Pris 1.25. — Le Francais Parlé, par Paul
Passy. — Qvinnans lycka, af Anny Wothe. Pris 80 öre, — m. fl.

Pedagogisk tidskrift, utgifven af H. F. Hult. 1887. Häft. 4—9. — Dagny,
utg. af Fredrika Bremer-förbundet, Maj till o. med Sept. 1887. — Framåt, utg.
af Göteborgs kvinliga diskussionsförening, häft. 9—20, 1887. — Nystavaren,
utjiven av Otto Hoppe. Juli 1887. — Helsovännen, utgifven af Dar E. W.
Wretlind. N:r 20. 1887. — Tidskrift för Döfstumskolan, utg. af Svenska Böf-
stumlärare-säUskapet, häft. 4 o. 5,1887. — Slöjdundervisningsblad från Nääs, utg.
af Otto Salomon. Häft. 6—9 1887. — Nyt Tidsskrift udgivet af J. E. Sars og
Olaf Skavlan. häft 3—9. 1887. — Finsk Tidskrift, häft. 4—10. 1887. — Tidskrift,
utg. af Pedagogiska Föreningen i Finland häft, 2—4 1887. — Vår ungdom,
Tidsskrift utg. af H. Trier og P. Voss. Häft. 3—5, 1887. — Phonetische Stu-
dien. Herausgegeben von Wilhelm Vietor, häft. 1. 1887. — L’Instituteur
Stenographe. 1887. — Dhi fonétik titcer, édited bai Paicl Passy. — The
Journal of Education. Apr.—Oct. 1887. — Bibelforskaren, utg. af Otto F. Myr-
berg. 1887.

På LARS HÖKERBERGS
förlag har i bokhandeln utkom-
mit å 2 kr. i fyra häften; 2: 40
för inb. ex. i pappband samt
3 kr. i finare band:

Vetenskapens

En bok för de vetgirige af
Arab. Buckley
med talrika illustrationer.
Bemynd. öfversättning.

»Bland de många populär-ve-

1 På C. E. Fritze’s K. Hofbokhandels \

1 förlag har i dag utkommit:	"
\ Svensk Läsebok \
Iför de allmänna läroverkens tre
\	lägsta klasser
\ af J. O. EKMARK, l

1 Fil. D:r, Kollega vid Östermalms Allm. Lärov.

\ Pris häftad 3 kr., inb. i starkt skolband 3: 90.

i Förut har utkommit af samme författare: i
1	Läsebok till C. F. Odhners svenska historia för
• skolans lägre klasser.
\ 3 band ä 2 kr.—2: 25. Inb. 2: 5 0—2: 75.

tenskapliga alster, som på se-
nare åren hos oss sett dagen, har intet, så vidt vi känna, varit så väl afpassadt
för just den vetgiriga ungdomen som detta.»	{Stockholms Dagblad^

Stockholm, Central tryckeriet, 1887.
Arspris (för 6 häften) 3: 75. — Lösa häften ä 75 öre.

Prenumeration i närmaste bokhandel eller å närmaste postanstalt.

VERDANDI

TIDSKRIFT	.

FÖR

UNGDOMENS MÅLSMÄN OCH VÄNNER

HEM OCH SKOLA

FEMTE ÅRGÅNGEN

1887

Sjätte häftet.

ofoeor

Häftets innehall:

Om de lefvande språkens studium i Tyskland vid skola och universitet samt
lifvet vid det senare, af Theodor Hagberg..................................sid.	241

Angående valet af läroämnen för den högre flickskolan. (Med anledning af
rektor Humbles uppsats i föregående häfte.) Af E. S.......................... »	263

Rättelser. Af E. W. Pettersson............................................... »	266

Om lämpligheten af så kallad samundervisning................................. »	267

Om sagan som läsebokens grundval. Några anmärkningar af Hellen
Lindgren..................................................................... »	• 268

Skolböckérna (Insändt) ............................  •....................... »	275

Om hvart annat............................................................... »	277

Bokanmälan..................................................................  »	283

Böcker och tidskrifter....................................................... »	284

Prenumeration i närmaste bokhandel eller å närmaste postanstalt.

STOCKHOLM 1887

LARS HÖKERBERGS FÖRLAG

Utgifvare: "UFFE" och LARS HÖKERBERG.

Pris för detta häfte: 75 öre.

Om de lefvande språkens studium i Tysk-
land vid skola och universitet samt
lifvet vid det senare.

Att jag till modell för efterföljande skildring hufvudsak-
ligast valt universitet ocli skola i staden Bonn, torde inte vid
närmare öfvervägande öfverraska någon. Ty ehuru universi-
tetet därstädes livarken hör till de äldre bland Tysklands tal-
rika berömda universitet eller ens till dem, som räkna det
största antalet lärare och lärjungar, har det dock dragit Euro-
pas uppmärksamhet till sig genom den glans, som under flera
årtionden spridts öfver detsamma därigenom, att det tyska
kejsarhusets förnämsta medlemmar där sökt sin bildning. Till
detta allmänna politiska skäl kom för mig äfven ett veten-
skapligt personligt. Det ursprungliga ändamålet med min resa
var nämligen att under sommarens ledighet förvärfva mig nå-
gon erfarenhet af det sätt, på hvilket de romanska språkens
studium bedrifves vid Tysklands högskolor. Och som man
vet, var det i Bonn, som de romanska språkens strängt veten-
skapliga studium först såg dagen genom professor Fr. Diez,
den romanska linguistikens fader. Också anger en marmor-
tafla med förgyld. inskrift den anspråkslösa boning, Weber-
strasse 15, där denne epokgörande man utandades sin sista
suck. Men under mina iakttagelser med afseende på de ro-
manska språkens studium vid universitetet, fann jag snart, att
när det gäller ej blott teorien, utan praktiken, de romanska
språken icke låta afsöndra sig från de öfriga lefvande, lika
litet som dessa i teorien från sina föregångare, de döda. Det
var nämligen en sådan uppfattning ej blott af alla språks,
utan alla vetenskapers, sammanhang, som ursprungligen lag till
grund för benämningen universitet. Men med fullt erkännande
af denna uppfattnings sanning kan man dock våga påstå, att
denna idé, så evig och lefvande den än må vara, dock i sin
medeltida betydelse längesedan afsomnat. Ty vetenskapernas

Verdandi 188 7.

16
242 OM DE LEFVANDE SPRÅKENS STUDIUM I TYSKLAND VID
enhet består icke längre i rummets, hvars afständ genom jern-
vägar, telegraf och telefon allt mer och mer krymper ihop för
att ikläda sig en oförgängligare, allt mer och mer förandligad
form. Nya universitetsbyggnader i det nittonde århundradet
ha därför alltid förefallit mig som storartade mausoleer, hvilka
väl ännu kunna trotsa århundraden, men som dock innesluta
allt annat än •— lifvet. Och ståten vid deras invigning, deras
mer eller mindre månghundraåriga jubelfester, ha därför ej
kunnat undgå att förefalla mig såsom blott lärdt-officiella rök-
offer på den så kallade nyfödda klassicitetens hedniska altare.

Men om alla vetenskaper i teorien ej låta lösrycka sig
från hvarandra, så gäller detta lika mycket i praktiken eller
om lärjungarnes undervisning vid skola och universitet. Jag
fann mig därför snart föranlåten att i Bonn äfven taga känne-
dom om skolan. Och då jag nu går att redogöra för mina
sommarstudier, skola Verdandis läsare kanske med förvåning
känna igen sig med afseende på de sista årtiondenas lagstift-
ning inom vårt eget fädernesland. Ty ända ifrån år 1862 till
och med den dag, som i dag är, har den rullat framåt på en
efter tyskt mönster m‘acadamiserad stråkväg, endast då och då
något hämmad af riksdagens bromsning. Till bevis för detta
mitt påstående vill jag i det följande endast tala genom kung-
liga preussiska förordningar, af hvilka den sista bär dato af
den 5:te Februari 1887. Men då kungliga förordningar till
följd af sin natur måste vara ej så litet mödosamma att läsa,
vill jag lätta läsarens besvär genom att ur dessa endast anföra
sjelfva kärnpunkten med afseende på hvad som rör här af-
handlade ämne.

I ett föregående häfte af Verdandi (andra häftet detta år,
artikeln: Den skola, »som skall komma») har jag framhållit,
huruledes de friare åsigter rörande skola och universitet, som
utvecklade sig ur 1809 års konstitutionella samhällsskick, fun-
nit sitt uttryck i den år 1825 tillsatta komiténs betänkande
angående rikets undervisningsverk från folkskolan till och med
universitetet, samt huruledes detta betänkande haft till följd
inrättandet af den Nya Elementarskolan i Stockholm. I samma
artikel har jag vidare i en kort historik sammanfattat alla de
reaktionära försök, genom hvilka den gamla skolans anhängare
sökt att bekämpa den nyare tidens åsigter om uppfostrings-
väsendet. Deras förnämsta sträfvanden därvid ha gått ut på
att, så vidt möjligt varit, fängsla universitetet, men i synnerhet
skolan, inom den ensidiga falska klassicitetens trånga gränser
SKOLA OCH UNIVERSITET SAMT LIFVET VID DET SENARE. 243

under en illa dold ringaktning af modersmålet och de främ-
mande lefvande språken. Denna reaktion, som först genom
1865 års kungörelse lyckades att vinna fotfäste inom lagstift-
ningen, har allt sedan, trots den allmänna meningen och äfven
riksdagens uttalade önskningar, sökt att under nya former åter-
föra det gamla skolsystemet, eller åtminstone hindra någon
friare utveckling. De oupphörliga, på hvarandra följande kung-
liga svenska förordningarna af åren 1873, 1875, 1877, 1878
och 1887 ha i hufvudsak troget följt de kungliga preussiska
förordningarna af åren 1872, 1874, 1878, 1880 och 1887. Jag
vill nu skärskåda dessa förordningars innehåll något närmare.

Som inledning kan jag inte tillbakahålla den anmärknin-
gen, att klagomålen öfver skolungdomens öfveransträngning till
följd af för stora fordringar i afgångsexamen samt försöken att
på en kortare tid närmast för denna inhämta det nödiga kun-
skapsmåttet, låtit höra sig i Preussen redan så tidigt som år
1834 och framkallat en rättfärdigande rundskrifvelse af under-
visningsministern, daterad den 24 Oktober 1837. Svårigheten
att tysta dessa klagomål växte'likväl allt mer och mer trots
flerfaldiga eftergifter af fordringarna i modifierade normalplaner,
som af regeringen tid efter annan uppstäldes till efterföljd.
De därmed sammanhängande sväfvande ordalag, genom hvilka
man sökte att angifva den lärda skolans ändamål, återfinner
man ännu så sent som i den preussiska afgångsstadgan af år
1887. Dess första paragraf lyder nämligen som följer: »Zweck
der Entlassungspriifung ist, zu ermitteln ob der Schuler das-
jenige Mass der ScJmlbildung erlangt hat, welches Ziel des
Gymnasiums ist.»* I vår skollagstiftning ha dessa ordalag
erhållit den välbekanta öfversättningen, att den pröfvade yng-
lingen bör visa sig äga »den mogenhet, som en fullständig
elementarundervisning afser att bibringa». Att det är den
svenska lagstiftaren, som här öfversatt den tyska, och inte tvärt
om, torde vara klart nog, änskönt det inte lyckats mig att
bland den preussiska skollagstiftningens talrika förordningar få
reda på den urkund, där denna djupsinniga cirkeldefinition först
sett dagen.	■

Så sväfvande har skolans ändamål måst bestämmas för att
kunna utgöra den teoretiska grundval, på hvilken det var möj-
ligt att uppföra den klassiska ringmur, inom hvilken man
säkrast trodde sig skydda samhället mot all friare utveckling i

* Kursiveradt af artikelns författare.
244 OM DE LEFVANDE SPRÅKENS STUDIUM I TYSKLAND VID

enlighet med en nyare tids fordringar. Den preussiska skol-
lagen af år 1837 anser sig dock ännu inte behöfva skymma
undan denna genom några religiöst-fosterländska bländverk, ty
där inneha ännu latin och grekiska främsta platsen på sche-
mat med sammanlagda 82 timmar i veckan. Men i den föl-
jande af år 1856 ha religion och tyska (det vill säga på sven-
ska: katekesen och modersmålet) fått inta främsta platsen fram-
för latin och grekiska och »religionen» fått sitt timantal ökadt
med två timmar. De båda klassiska språken ha däremot fått
sitta i orubbadt bo. I allt detta och mycket annat har den
preussiska skollagstiftningen troget följts af den svenska af år
1859. Men ha de klassiska språken allt ifrån början i Preus-
sen varit skollagstiftningens skötebarn, så var däremot fran-
skan, det enda nyare språk, som då kunde komma i fråga i
Tyskland, på 1857 års skolschema ännu ett styfbarn, som blott
hade sex timmar i veckan, alla tillhörande skolans öfversta
klasser. Men år 1856 ökas franskans timantal helt oväntadt
från sex till elfva, af hvilka tre inträda redan i andra klassen.
Om orsaken till denna förändring är att söka i en plötslig kär-
lek till det franska språket samt öfvertygelse om dess bildande
kraft, eller i andra orsaker, må läsaren afgöra. Vi svenskar
däremot, vi bli nu lika plötsligt så sjelfständiga, att vi rycka
oss lösa från vårt hittils troget följda ideal och låta franskan,
som i 1856 års svenska skollag innehade hedersplatsen bredvid
latinet, i den därpå följande af år 1859 inskränkas till skolans
öfversta klasser och i stället ersättas af tyskan såsom ett af
skolans hufvudspråk. Måhända leddes den svenska lagstiftaren
i sin förkärlek för tyskan af samma förtänksamma bevekelse-
grund, som den tyska med afseende på franskan.

Den preussiska rundskrifvelsen af 7:de Jan. 1856, hvarur
jag anfört dessa bestämmelser, följdes den 6:te Okt. 1859 af
en undervisningsplan för realskolor och högre borgarskolor. På
det schema, som där möter läsaren, måste det genast falla ho-
nom i ögonen, att ordningsnummern klasserna emellan så till
vida är en annan, än på gymnasiischcmat af år 1856, att sexta
(sjette klassen), som motsvarar vår lägsta klass, där också står
först på schemat och prima (första klassen), som svarar mot
vår högsta klass, däremot sist', i motsats mot gymnasiischemat,
där högsta klassen {prima) står först och lägsta klassen (sexta)
sist.* Den preussiska skolklassiciteten har förmodligen behöft

* Läsaren lägge märke till, att gymnasium i Preussen inte har
samma betydelse som hos oss på den tid, då så benämnda läroverk
SKOLA OCH UNIVERSITET SAMT LIFVET VID DET SENARE. 245
dessa tre är (1856—9) för att vänja sig vid att bland skol-
ungdomen betrakta de yttersta som de främsta och de främsta
som de yttersta. Säkert är åtminstone, att en sädan benäm-
ning inte bidrar till följdriktighet och klarhet i uttrycken. I
denna real-skollags tredje paragraf föreskrifves det nu, att de
tre nedersta klasserna, sexta, 'qvinta och qvarta, skola vara ett-
äriga, tertia för grundlighetens skull hälst tvåårig och slutligen
de bäda öfversta, secunda och prima, alltid tvååriga. Samma
förhållande måste således förut inte ha egt rum vid gymna-
sium, eftersom det först nu i undervisningsplanen för realskolor
uttryckligen föreskrifves. Latin lästes då ännu ej endast vid
gymnasium, utan äfven vid realskolor och vissa högre borgar-
skolor. Det må vara nog att här anföra kunskapsmåttet i latin
för en afgångsexamen vid de sistnämnda, enär detta måste ut-
göra minimum för att i Preussen anses för en duglig embets-
man. För att godkännas i en dylik afgångsexamen fordras nu:
säkerhet i latinets formlära och det vigtigaste af syntaxen, att
kunna öfversätta Julius Caesars De bello gallico och Ovidius
jämte kännedom om de metriska reglerna för hexametern.
Fordringarna pä kunskap i franska och engelska voro till svå-
righet och omfång ungefärligen desamma. Genom denna un-
dervisningsplan hade det sålunda lyckats den dåvarande preus-
siske ecclesiastikministern att förvandla de preussiska realläro-
verken till rena latinläroverk. I de upplysande anmärkningar,
som åtfölja denna undervisningsplan, upptäcker man också den
visdomskälla, hvarur vära skolmän öst sitt pedagogiska vatten.
Det är därför onödigt att här anföra antalet af de timmar,
som i denna skolordning slösas på latinet i jämförelse med
det antal, som egnas ät modersmålet eller franska och engel-
ska. Det må vara nog med den anmärkningen i allmänhet,
att realskolan tycks ha utgjort ett slags experimentalfält för
hvarjehanda försök på undervisningens område i enlighet med
den gamla medicinska regeln: ^fiat experientia in corpore viliif
(man göra försök på ett uselt subject). Gymnasium, eller den
egentligen så kallade lärda skolan, har nämligen under tiden,
oberäknadt några smärre jämkningar, fätt stå och stampa pä
samma plan af är 1856, till dess att hela läroverksfrågan fätt
en mera omfattande, bestämdare lösning genom rundskrifvelsen
ännu funnos i vårt fädernesland. I Tyskland motsvarar nämligen gym-
nasium A-linien vid ett Högre Elementar-läroverk hos oss. Vår B-linie
är däremot Tysklands Real-Gymnasium och vår Real-linie Tysklands
Högre Realskola.
246 OM DE LEFVANDE SPRÅKENS STUDIUM I TYSKLAND VID

af den 31 Mars 1882. Tack vare en och annan nödtvungen
kompromiss med samtidens praktiska fordringar, kan denna
rundskrifvelses upphofsman berömma sig af att ha genomfört
en fullständig Splittring af skolans enhet. I stället har han
till princip uppstält dess delning efter samhällsmedlemmarnes
olika stånd och vilkor-med bibehållandet af latinet såsom den
oumbärliga grundvalen för all egentlig bildning. Realskolan
och den högre borgarskolan ha visserligen nu befriats från latinet,
men den högre realskolan har i stället fått sitt latinska tim-
antal småningom ökadt ända till 54 timmar i veckan. Till
belöning för detta ökade arbete har denna skola nu hedrats
med namnet realgymnasium, där latinet har sex timmar mer
än B-linien hos oss. Fordringarna äro för öfrigt ungefär de
samma som hos oss eller: Säker kännedom af formläran och
det vigtigaste af syntaxen jämte bekantskap med metrikens
hufvudsakligaste lagar, läsning af ett urval lämpliga klassiska
författare, såsom urval ur Caesar, Sallustius, Livius, lättare tal
af Cicero, urval ur Ovidii metamorphoser, Virgilii Aeneid och
lyriska dikter. Äfven här kan det vara nog med de nu an-
förda fordringarna vid realgymnasium, då man däraf lätteligen
kan sluta till latinets allt beherskande ställning på det klas-
siska, grekisk-latinska gymnasiet, om också latinets timantal
därstädes i denna skollag gått ned med några timmar.

Fortgår man till de lefvande språken, finner man, att
tyskan eller modersmålet visserligen fortfarande innehar det
andra rummet på schemat näst efter den »christna religions-
läran», som det nu heter; på realgymnasiets schema framför de
lefvande språken och på gymnasiets äfven framför de döda. Dess
timantal har för gymnasiet ökats med en timme från 20 till
21, men däremot för realgymnasiet minskats med två från 29
till 27, förmodligen till förmon för det ökade timantalet i latin,
för hvilket ändamål äfven de för realister så vigtiga ämnena
matematik, fysik och chemi fått släppa till några timmar. För
öfrigt äro fordringarna de samma för båda gymnasierna och
formulerade i likhet med fordringarna i latin, nämligen: de
vigtigaste lagarna för formlära och syntax, bekantskap med den
tyska literaturhistoriens hufvudepoker, läsning af klassiska verk
från den nyare poetiska och prosaiska litteraturen, utanläsning
af valda dikter och bekantskap med både prosans och diktens
hufvudsakligaste konstformer, säkerhet i att skriftligen behandla
modersmålet samt efter förberedelse muntligt föredrag öfver
uppgifvet ämne. Lagstiftaren uttalar dock den väl behöfliga
SKOLA OCH UNIVERSITET SAMT LIFVET VID DET SENARE. 247

varningen för att uttrycket »de vigtigaste lagarne för formlära
och syntax» inte måtte förleda läraren till att behandla sitt
modersmål dels som ett främmande språk, som nu först skall
läras, dels som en exempelsamling för tillämpning af den for-
mella logikens lagar. En viss prutmon medgifves äfven på
den möjliga tillämpningen af de öfriga uppstälda fordringarna.

I 1859 års skolplan fick den högre realskolan sitt tim-
antal i franska bestämdt till 22, och gymnasium detsamma
ökadt till 17 för att på 1882 års schema slutligen stiga till
21, af hvilka 4 tillföllo andra klassen (qvinta), 5 den tredje
(qvarta) och 2 hvart och ett af de öfriga skolåren. Realgym-
nasiet (den högre realskolan) fick visserligen sitt franska tim-
antal ökadt ända till 34, af hvilka 5 tillföllo andra och 5 tredje
klassen (qvinta och qvarta) samt 4 hvart och ett af de öfriga
skolåren, men för öfrigt äro fordringarna på de båda gymna-
sierna tämligen likstälda. I båda bör den formella språkunder-
visningen sluta sig till latinet och för stora anspråk inte ställas
på ett riktigt uttal eller ledig innanläsning, enär uppnåendet
af detta önskningsmål ännu stötte på för stora svårigheter, be-
roende på åtskilliga landsmåls inrotade brytningar. Innehållet
af det lästa bör därför utgöra hufvudsaken och i afseende på
formen största vigten läggas på afhandlings-, tal- och brefstil.
Färdighet att kunna uttrycka sig i det dagliga lifvet åsyftas
alls intet, ehuru praktiska öfningar må på realgymnasiet erhålla
större utrymme än på gymnasiet. De lästa författarena, från
hvilka med få undantag den nyare tidens äro uteslutna, ut-
göras hufvudsakligast af Moliére, La Fontaine och Chateau-
briand med den bekante, nyss aflidne Ploetz till gramatikalisk
ledare genom alla klasserna. Engelskan, som inte förekommer
på gymnasiet, börjar på realgymnasium i fjärde klassen (nedre
tertia) och har sammanräknadt 20 veckotimmar. För öfrigt
gäller om detta språk detsamma som om franskan, och omfån-
get af läst litteratur är äfven detsamma. Den enda hufvud-
sakliga skilnaden består däri, att abituri från realgymnasium,
som i likhet med gymnasiets skola på franska författa en sjelf-
ständig uppsats, däremot i engelska endast få sig en öfver-
sättning till detta språk ålagd.

Sedan vi nu sett, hurusom latinet ännu i dag utgör själen
i de preussiska högre elementarläroverken, inte endast i den
lärda skolan, i gymnasiet, utan äfven i den reala, realgymna-
siet, samt vidare huruledes undervisningen i de lefvande språ-
ken där lämpas efter latinskt mönster, vill jag nu fortgå till
248 OM DE LEFVANDE SPRÅKENS STUDIUM I TYSKLAND VID

universitetet. Där anser jag det inte nödigt att, efter hvad
som här ofvan anförts om latinet, sysselsätta mig med de döda
språken, annat än så till vida, som de stå i omedelbart' sam-
manhang med de lefvande.

Hvar och en, heter det nu enligt pröfningsstadgan för
kandidater till lärareplatser vid elementarläroverken (Ordnung
der Prufung fur das Lehramt an höheren Schulen) af den
5:te Febr. 1887, hvar och en, som vill egna sig åt skolans
tjenst och vid universitetet undergå de prof, som för sådant
ändamål äro föreskrifna, har att där förevisa ett mogenhets-
intyg från ett tyskt gymnasium och vidare ett intyg på, att
han i tre år studerat vid ett tyskt universitet. Afser den blif-
vande lärarens verksamhet hufvudsakligast de främmande lef-
vande språken, är dock ett mogenhetsintyg från ett preussiskt
realgymnasium tillräckligt. Undantagsvis kan dock ecclesiastik-
ministern äfven meddela befrielse från dessa vilkor så till vida,
att blott ett tvåårigt studium vid något tyskt statsuniversitet
fordras af den skolkandidat i de moderna språken, som en tid
studerat vid någon högskola, där undervisning meddelas på
franska eller engelska, eller som för sin språkliga utbildning
uppehållit sig i Frankrike eller England och därifrån medför
trovärdiga intyg. En sådan läroverkskandidat måste slutligen
skrifva sin anmälan till pröfnings undergående på franska eller
engelska på samma sätt som på latin, i fall det är fråga om
de klassiska språken. Han skall dessutom ådagalägga, att.han
i filosofi, pedagogik samt det tyska språket och litteraturen
motsvarar de allmänna fordringarna på en lärare vid ett högre
elementarläroverk. Hvilka dessa allmänna fordringar äro, aktar
sig lagstiftaren försigtigtvis att närmare angifva (= »den mo-
genhet, som en fullständig elementarundervisning afser att bi-
bringa»).

Den öfver vårt hela undervisningsväsende genomgående
skilnaden mellan de båda ämnesgrupperna, den språkliga (s. k.
humanistiska) och den matematiska (matematisk-naturvetenskap-
liga) har i vårt mönsterland Preussen äfven sträckt sig till
skollärarebildningen. Såsom sjelfständiga ämnen i den förra
gruppen räknas tyska, latin, grekiska, franska, engelska och
historia; geografien bildar ett sjelfständigt ämne, som kan höra
till båda grupperna. Bland dessa ämnen får en blifvande
»Lehrer» åt sig utvälja två hufvudämnen, i hvilka han skall
undervisa i skolans mellanklasser, samt två så kallade biämnen,
i hvilka han skall undervisa i skolans lägsta klasser. En blif-
SKOLA OCH UNIVERSITET SAMT LIFVET VID DET SENARE. 249
vande »Oberlehrer» får likaledes åt sig utvälja två hufvudämnen
och två biämnen, men han får, till skilnad från en »Lehrer»,
i de förra undervisa i skolans alla klasser och i de senare i
skolans mellanklasser. Latinet måste dock alltid höra tillsam-
man med vare sig franska eller engelska. * Bland de lefvande
språken intar som sig bör modersmålet, tyskan, främsta rummet.
I detta måste hvarje skolkandidat utan undantag vid den munt-
liga pröfningen ådagalägga att han med förstånd läst den nyare
tyska litteraturens klassiska verk och gjort sig förtrogen med
lagarne för det tyska språkets, riktiga användning. För rättig-
heten att i högre skolor meddela undervisning däri, måste en
skolkandidat vidare hafva grammatikaliskt och stilistiskt kor-
rekt utarbetat de skriftliga arbeten, som på filosofiens eller
pedagogikens område förelägges honom att ha färdiga inom
loppet af sex veckor. Under vissa vilkor kunna dock på trycket
utgifna skrifter frikalla från detta prof. För att bli »Lehrer»
på stat i de lägre klasserna, måste han ytterligare besitta en •
säker kunskap i nyhögtyskans grammatik, samt förmåga att
riktigt förklara ett ej allt för svårt tyskt skaldestycke, äfven i
metriskt afseende; för att undervisa i mellanklasserna en mera
omfattande insigt i den tyska litteraturen och dess utveckling,
bekantskap med språkets synonymik och ordbildning, samt att
visa sig hemnastadd på retorikens, poetikens och den tyska
metrikens områden; slutligen, för att som »Lehrer» undervisa
i de öfre klasserna, elementerna af gotiskans, gammalhögtyskans
och medelhögtyskans grammatik, samt att med grammatikalisk
och lexikalisk noggrannhet förstå den medelhögtyska litteratu-
rens förnämsta verk. Med afseende på filosofien och pedago-
giken måste skolkandidaten dessutom på detta högsta stadium
ådagalägga sin förmåga att behandla allmänna vetenskapliga
frågor med skärpa och klarhet. Om han sedan i detta eller
något annat ämne kommer att vid en skola erhålla ordinarie
anställning som »Lehrer» (ungefärligen motsvarande vårt collega
eller adjunkt) eller som »Oberlehrer» (ungefärligen motsvarande
livad vi kalla för lektor) beror på stället, där skolan är be-
lägen och antalet af de platser, som där kunna af staten un-
derhållas. Titeln »Oberlehrer» kan dessutom »honoris causa»
utdelas åt däraf förtjent skolman.

* Danska och polska, hvari undervisning meddelas i några högre
läroanstalter, kunna äfven utgöra biämnen till hvilket hufvudämne som
hälst inom språkgruppen.
250 OM DE LEFVANDE SPRÅKENS STUDIUM I TYSKLAND VID

För att anses skicklig och kompetent till att undervisa i
franska i de nedre klasserna, måste skolkandidaten under be-
vakning skriftligen verkställa en i det hela felfri öfversättning
till franska af en inte allt för svår tysk text, samt vid den
muntliga pröfningen ådagalägga ett riktigt och öfvadt uttal,
kännedom om de vigtigaste grammatikaliska reglerna, samt
någon öfning i att öfversätta och förklara till skolbruk lämp-
liga författare. Han bör äfven ha förvärfvat någon färdighet i
att muntligen uttrycka sig på franska. För mellanklasserna
bör han ha ordnat sin kunskap i grammatiken, i synnerhet i
syntaxen, i ett vetenskapligt sammanhang, ha erhållit en öfver-
sigt af den nyare franska litteraturens utveckling och med en
själfständig uppfattning ha läst några framstående författares
verk, i synnerhet från den franska litteraturens klassiska period.

För att anses skicklig och kompetent att undervisa i en-
gelska i mellanklasserna (engelskan förekommer först där) måste
skolkandidaten under bevakning skriftligen verkställa en i det
hela felfri öfversättning till engelska af en inte allt för svår
tysk text och vid den muntliga pröfningen ådagalägga ett rik-
tigt och till säker vana öfvergånget uttal, säker kännedom om
de grammatikaliska reglerna, samt det för undervisning oum-
bärliga ordförrådet. Han måste äfven ha förvärfvat sig en öf-
versigt af den nyare engelska litteraturens utvecklingsgång och
med förstånd ha läst några framstående författares förnämsta
arbeten. Han skall slutligen äfven vara bekant med de för-
nämsta reglerna för den nyengelska metriken och rimmet, samt
ha förvärfvat sig någon färdighet i att muntligen uttrycka sig
på engelska. För de öfre klasserna måste han så väl vid
skriftlig som muntlig användning af det engelska språket inte
blott ådagalägga grammatikalisk korrekthet, utan äfven förtro-
lighet med språkets ordförråd och egendomliga uttryckssätt.
Sin kunskap i grammatiken, i synnerhet i syntaxen, måste han
ha ordnat till ett vetenskapligt helt och i afseende på hufvud-
fakta i språkets historiska utveckling ha förvärfvat sig så myc-
ken insigt, att han lärt sig förstå nyengelskans ljudsystem,
former och ordbildning. Han bör känna till anglosaxiskan
och medelengelskan så mycket, att han riktigt kan uppfatta
ordformerna i ett icke allt för svårt ställe ur ett af honom läst
anglosaxiskt eller medelengelskt verk, samt öfversätta det till
tyska med en väsentligen riktig uppfattning af innehållet och
däri förekommande ordformer. Han skall äfven känna lagarna
för den engelska metriken i äldre och nyare tider. Slutligen
SKOLA OCH UNIVERSITET SAMT LIFVET VID DET SENARE. 251
bör man fordra, att han vunnit en tydlig och delvis genom
egen läsning förvärfvad bild af litteraturens utveckling och att
han med vaket förstånd läst ett och annat verk af framstå-
ende författare från ,den engelska litteraturens klassiska år-
hundrade.

För närvarande ändamål behöfver jag inte gå igenom alla
de preussiska förordningar, vare sig kungliga eller af under-
visningsmyndigheter utfärdade, som innehålla vilkoren för att
få aflägga akademiska examina eller idka därmed sammanhän-
gande universitetsstudier. Dels röra nämligen dessa förordnin-
gar i allmänhet föga eller intet de lefvande språken, dels äro
de i det stora hela så troget följda i vår lagstiftning, att jag
kan förutsätta dem såsom bekanta. Jag vill blott om dem
göra den allmänna, redan antydda anmärkningen, att det må-
hända i intet annat land i Europa är en så stor klyfta emellan
de offentliggjorda, för allmänheten tillgängliga förordningarna,
och den faktiska verkligheten, som i Preussen eller i allmänhet
i Tyskland. Detta kan visserligen å ena sidan ha sin förkla-
ringsgrund i svårigheten att något så när uppnå likformighet
inom ett land, som är sammansatt af så olika beståndsdelar,
som det preussiska riket, för att ej tala om det tyska kejsar-
dömet. Men det är väl äfven å andra sidan en följd af den i
den tyska nationalkaraktären grundade fraseologiska dunkel-
heten i uttrycket, en måhända oafsigtlig dunkelhet, men en
dunkelhet, som dock kan ge de underlydande ett godt till-
fälle att, om de så finna lämpligt, tillämpa den hos oss histo-
riskt bekanta grundsatsen att »lyda med förstånd». Den, som
är nog oskuldsfull att taga dessa skenfagra förordningar på or-
den, blir därför grundligt förd bakom ljuset.

Detta lärdomssken har i synnerhet utvecklat sig med an-
ledning af tvänne, sedan lång tid tillbaka i Tyskland häfd-
vunna och slutligen lagstadgade sedvänjor, som till följd af
inrotade missbruk äfven därstädes blifvit på den sista tiden
skarpt klandrade. Den ena är också, åtminstone i Preussen, i
det närmaste afskaffad, och den andra är vid de flesta tyska
universitet omsider till sitt rätta värde uppskattad. Den förra
är seden att åt en frånvarande och okänd person utfärda ett
doktorsdiplom för penningar och på grund af en insänd stulen
eller för penningar köpt af handling; den senare den af rege-
ringen lagstadgade rättigheten för universiteten att utan an-
sökning kalla en utmärkt vetenskapsman till en ledig pro-
fessorsstol.
252 OM DE LEFVANDE SPRÅKENS STUDIUM I TYSKLAND VID

Den närmaste anledningen att angripa det förstnämnda af
dessa missbruk gafs af universitetet i Rostock, som är 1873
hade utfärdat doktorsdiplom in absentia. åt en äfventyrare, som
nästan ordagrant begagnat sig af en professors föreläsnings-
häften i Berlin och insändt dem såsom en af sig författad af-
handling. Med rätta uppbragt öfver ett så skamligt tilltag,
som för öfrigt inte var allena stående, skref den bekante pro-
fessor Theodor Mommsen i Berlin år 1876 mot ifrågavarande
missbruk en ljungande artikel, som väckte ett utomordentligt
uppseende i den lärda verlden. Mommsen ansåg, att orsaken
till missbruket förnämligast låge i Tysklands splittring i många
små stater och förmenade, att Preussen ensamt icke gjort sig
skyldigt till en sådan uselhet. Mommsens artikel hade så till
vida åsyftad följd, att universitetet i Rostock genast fattade
beslut att för framtiden upphöra med all »promotio in ab-
sentia», och Rostocks exempel följdes omedelbart därpå af
Göttingen. En ny skrift af Mommsen, hvari han ytterligare
angrep de missbruk af doktorsvärdigheten, hvartill i synnerhet
universiteten i Giessen, Freiburg, Jena och Heidelberg, eller
de flesta utom Preussen belägna, fortfarande gjorde sig skyl-
diga, ådrog dess författare bittra anfall af professorerna vid de
angripna universiteten. I en rundskrifvelse, som offentliggjor-
des i kejsardömets officiella tidning, förklarade sig den då va-
rande preussiske ecclesiastikministern först mot doktorsvärdig-
heten in absentia och slutligen i en annan rundskrifvelse, att
inga andra doktorsdiplom skulle för framtiden äga giltighet i
Preussen, än de, som voro förvärfvade på grund af en muntlig
examen och en på trycket utgifven vetenskaplig afhandling.
Därigenom var den tyska vetenskapen räddad tills vidare, åt-
minstone till skenet.

Det andra missbruket är den äfven hos oss helt nyss in-
förda professorskallelsen. Efter hvad man af tyska universi-
tetslärare nu mera ofta får höra, kunde väl detta sätt att gå
till väga vid professorstil Isättningar ha varit ganska bra för en
trettio år sedan, men har i våra dagar alldeles öfverlefvat sig
sjelf, sedan så väl det personliga umgänget som samfärdseln i
allmänhet blifvit helt annorlunda beskaffade än förr. De för-
sigtighetsmått, som då voro tillräckliga, hade förlorat sin skyd-
dande kraft, sedan de lärda professorerna ej längre voro så
afstängda från verldens förförelser som förr, utan blifvit lika
förslagna och beräknande, som någon fabriksidkare. Det för-
bindliga personliga umgänget, den om goda tillgångar vittnande
SKOLA OCH UNIVERSITET SAMT LIFVET VID DET SENARE. 253
plånboken hade nu mera äfven en röst, som vägde tungt i våg-
skålen vid bedömandet af vetenskapliga förtjenster. Det har
också på den sista tiden uppstått två olika slag af kallelse,
den verkliga kallelsen och kallelsen till skenet. Den senare
har förliknats vid ett artigt visitkort, som den ena akademiska
läraren lemnar hos den andra i förhoppning att vid lämpligt
tillfälle erhålla samma artighetsbetygelse tillbaka. Tillgången
på dylika visitkort är i Tyskland så mycket rikligare, ej en-
dast till följd af de många tyska universiteten, utan äfven af
det skäl, att den akademiska senaten vid de flesta icke blott
uppställer bara en kandidat till den lediga professorsstolen,
utan tre (såsom vid upprättandet af ett förslag vid våra uni-
versitet), ja stundom af flera i en viss ordning, af hvilka re-
geringen vanligen nämner den, som innehar första rummet.
Frågan om hvilka som böra komma i åtanke väckes, lika som
hos oss, först af någon medlem af den fakultet eller sektion,
till hvilken den lediga professorsstolen hör, och den uppsatta
listan godkännes eller modifieras sedan af den akademiska se-
naten och curator (motsvarande vårt consistorium minus och
vår kansler) innan förslaget sändes in till regeringen. Den ena
professorn kan nu ställa till så, att en vän till honom, profes-
sor vid ett annat universitet, får komma upp på kallelselistan,
ju högre dess bättre, i förhoppning om motsvarande väntjenst
vid tillfälle. Det kan till och med på förhand vara honom väl
bekant, att vännen alls inte vill emottaga kallelsen, men vän-
tjensten är därför ingalunda värdelös. Den kallade professorn
låtsar nämligen, som om han ville ta emot kallelsen, uppdra-
ger en öfverdrifven skildring af de lysande förmoner, som åt-
följa det gjorda anbudet, och dröjer med sitt svar, till dess att
vederbörande öka hans årliga lön för att få behålla en så efter-
sökt vetenskaplig notabilitet.

Som dessa allmänna förhållanden hittills varit i Sverige
föga bekanta, eller åtminstone föga uppmärksammade, har jag
inte kunnat underlåta att i korthet vidröra dem, ehuru de inte
stå i omedelbart sammanhang med mitt egentliga ämne. Där-
emot är det ändamålsenliga ordnandet af en annan, äfven hos
oss nyligen införd inrättning en lifsfråga för de lefvande språ-
ken vid universitetet, och det är de språkliga seminarierna.
De rent skolmässiga och för skollärares utbildning hufvudsak-
ligast afsedda öfningar, som där från början bedrefvos och
ännu bedrifvas vid åtskilliga universitet i Tyskland, anstäldes
först i Halle redan år 1787 af den klassisk-filologiska meto-
254 OM DE LEFVANDE SPRÅKENS STUDIUM I TYSKLAND VID

dens reformator, F. A. Wolf, och ha sedan efter hand införts
vid universiteten i Leipzig, Göttingen, Berlin, Königsberg och
Bonn, allt i de klassiska språken. Skilnaden mellan ett semi-
narium och den öfversta klassen vid ett gymnasium bestod en-
dast däri, att i seminariet det inte meddelades undervisning åt
hvilken student som hälst, utan blott åt ett bestämdt mindre
antal framstående förmågor, bland hvilka nya medlemmar upp-
togos vid inträffad ledighet och efter en längre, föregående prof-
tid. Denna inskränkning af medlemmarnes antal var då så
mycket nödvändigare, som de såsom sådana uppburo ett stun-
dom rätt betydligt årligt stipendium, som dock slutligen drogs
in vid de flesta, universitet. Så länge stipendierna ännu ägde
bestånd, voro de förpligtade att under årets lopp utarbeta ett
visst antal vetenskapliga afhandlingar öfver ämnen, föreslagna
af seminariets ledare (kommentar öfver någon del af en klas-
sisk författare eller granskning af tillgängliga handskrifter).
Dessa afhandlingar granskades och rättades på samma sätt som
temaböckerna på gymnasium, så att den bästa bland dem, yt-
terligare utvidgad, slutligen kunde presenteras för den lärda
verlden i något skolprogram eller någon vetenskaplig tidskrift
och möjligen bilda grundvalen för en professorskallelse. En
mindre fördelaktig följd af denna vetenskapliga öfningsdressur var
att den alstrade och fortfarande alstrar det öfverflödande inne-
hållslösa bokmakeri, som är den tyska vetenskapens förbannelse.

Det var nu en naturlig följd af den uteslutande klassiska
riktningen vid de tyska universiteten, att ofvan skildrade me-
tod äfven skulle tillämpas på de moderna språkseminarierna så
snart dessa kommit till stånd. Vanan vid att ur boken och
från de döda språken hämta sin hufvudsakliga kunskap för-
ledde nu den boklärde vetenskapsmannen att gå till väga på
samma sätt vid studiet af de lefvande språken och att hufvud-
sakligast studera dessas äldre manuskript-litteratur, utan att
akta nödigt att inhämta någon synnerlig vana att förstå eller
uttrycka sig på nutidens språk. Dessa voro ju inte värda nå-
gon vetenskaplig behandling, deras studium kunde ju ej få
namn, heder och värdighet af vetenskap; de dugde endast i
barnkammaren eller på sin höjd i flickpensioner. Vid ett och
aunat universitet fann man do‘ck snart, att det var nödvändigt
att vid universiteten anställa språklärare eller så kallade »lec-
tores», infödde fransmän och italienare * för att biträda vid

* En engelsk språklärare är åtminstone i Rhenprovinsen icke af
behofvet påkallad till följd af den mängd engelsmän, som året om pas-
SKOLA OCH UNIVERSITET SAMT LIFVET VID DET SENARE. 255
seminariiöfningarna ocli sålunda sätta seminariets lärjungar i
stånd att draga verklig nytta af den vetenskapliga undervis-
ning, som där skulle meddelas. Ehuru lättheten att förskaffa
sig bildade utlänningar bör vara större på kontinenten, än hos
oss, kan det dock äfven vid de tyska universiteten möta svå-
righet att erhålla sådana. Den undervisning, som skyldrar i
den officiella föreläsningskatalogen, kan därför stundom vara
äfven den blott skenbar och den »lector», som där säges med-
dela den, alltid ha befunnit sig och fortfarande befinna sig
— på ett annat håll och icke ens göra ett tillfälligt besök på
stället för sin akademiska undervisning, en undervisning, som
är så mycket behöfligare, som de tyska studenterna äro våra i
allmänhet betydligt underlägsna i modern språkfärdighet. Un-
der närvarande, i Tyskland rådande, ovilja mot allt utländskt,
men i synnerhet allt franskt, torde det lättare än förr kunna
förklaras, att den akademiska senaten vid ett universitet i Rhen-
provinserna på allt sätt sökt att få där befintliga lektorsplatser
åter upphäfda trots varma protester från de universitetslärare,
som hafva de lefvande språkens studium sig anförtrodt och som
inte hysa den öfvertygelsen, att kunskaper i de döda språken
göra all kunskap i de lefvande öfverflödig. Med indragningen
af dessa »lectores» är det att frukta, att äfven seminarierna
för de lefvande språken icke skola kunna uppfylla sitt ända-
mål ens i Tyskland, där tillfälle till praktisk öfning ändå är
så mycket större än i vår aflägsna nord. För min del är jag
öfvertygad om, att en sådan brygga mellan skola och univer-
sitet, som den dessa språkmästare bilda, är nödvändig och jag
har i afseende på Sverige redan i Ver dandi uttalat mig i den
riktningen. *

I förmodan, att det särskildt skall intressera Verdandis
läsarinnor, vill jag slutligen äfven meddela de fordringar, som
i de lefvande språken ställas på lärarinnorna i Preussens flick-
skolor. Denna redogörelse måste dock bli kortare, än hvad
jag skulle önska, enär en undersökning på detta område inte
utgjorde ändamålet med min resa och tiden dessutom icke med-
gaf att om »die Töchterschulen» i allmänhet taga en noggran-

* Verdandi 1886 andra häftet: »En blick på de främmande lefvande
språkens öden i vårt fädernesland». Samma åsigt har äfven uttalats i
Upsala universitets framställning till högre myndighet med begäran om
anslag till upprättande af nya språkmästareplatser i franska, tyska och
engelska. .

sera och till och med för längre tid slå sig ned i alla städer och på
alla villor kring Rhen.
256 OM DE LEFVANDE SPRÅKENS STUDIUM I TYSKLAND VID

nare kännedom. Jag måste därför inskränka mig till hvad
de ministeriella förordningarna om lärarinneseminarierna inne-
hålla.

Berättigade att anställa mogenhetspröfning med blifvande
lärarinnor äro de kungliga lärarinneseminarierna i Berlin, Droys-
sig, Miinster, Paderborn och Posen, och pröfningen öfvervakas
af en eller flere censorer. Fordringarna, som äro olika efter
lägre eller högre stadier i skolan, äro på det högsta stadiet:

I tyska. »Korrekthet och vana vid en sammanhängande
muntlig och skriftlig framställning, öfversigt af litteraturhisto-
rien och ungdomslitteraturen, noggrannare kännedom om de
särskilda talformerna, diktarterna och de vanligaste versmåtten,
förtrolighet med en läselära och med grammatikens hufvud-
reglor, äfvensom med språkundervisningens metodik.»

I franska och engelska. »Korrekt uttal, kunskap i gram-
matiken och säkerhet i dess användning, förmåga att utan för-
beredelse öfversätta de i de högre flickskolorna införda skrift-
ställarne, samt att så väl muntligen som skriftligen väsentligen
riktigt framställa lättare ämnen; allmän kännedom om littera-
turhistorien.»

Som man finner, äro fordringarna äfven här hållna i så
allmänna, sväfvande ordalag, att man därunder kan förstå nä-
stan hvad som hälst. Jag har därför i min öfversättning till-
låtit mig större tysk ordlikhet, än hvad mitt svenska hjerta
eljest tål vid. För att vara fullt rättvis, vill jag dock å andra
sidan gerna medgifva klokheten i att inte föreskrifva allt för
bestämda fordringar, då i Preussen äfven den enskilda qvinliga
undervisningen i de lefvande språken är stäld under statens
förmynderskap. Staten visar sig nog ändå mot qvinnan som
en bård och despotisk förmyndare. Den har alltid förbjudit
och förbjuder henne ännu i dag allt tillträde till universitetet,
hon måste stanna som lärarinna vid en flickskola, eller i fa-
miljen mellan fyra väggar meddela det kunskapsmått, som
staten finner nödigt för en bildad qvinna eller husmoder. I
det praktiska lifvet har det dock under några år varit tillåtet
för en qvinna att bli använd vid posten eller telegrafen, men
förliden vår behagade det rikskanslern att helt plötsligt afsätta
alla vid dessa verk anstälda qvinnor och sålunda med ett
penndrag göra bortåt ett par tusen qvinnor brödlösa. Qvinnan
får ej längre i statens tjenst försörja sig sjelf, hon måste, om
hon inte vill svälta, gifta sig, eller åtminstone bli moder till
en talrik afkomma, ty Preussen behöfver soldater.
SKOLA OCH UNIVERSITET SAMT LIFVET VID DET SENARE. 257

Soldatens kall är också ännu i dag det enda, som i Preus-
sen åtnjuter något större anseende, i synnerhet om det där-
jämte kan stöda sig på ärfda anspråk från medeltiden. Rektor
vid ett universitet innehar visserligen den sociala ställning, att
han som sådan kan få visa sig vid hofvet, men eljest lär en
simpel löjtnant, efter hvad jag hörde sägas, taga försteget fram-
för en universitetsprofessor. Starkast framträder denna »mili-
tarism» i de universitetsstäder, där en större garnison med ett
eller annat rangregemente är förlagd. Det är visserligen sant,
att universitetets medlemmar och garnisonens bilda två så skilda
verldar, att de sällan beröra hvarandra, fast de bo och vistas
i samma stad. Det är endast en fåtalig elitcorps af studenter,
som blir delaktig af nämnda beröring. Sådan var åtminstone
den erfarenhet, jag gjorde i afseende på universitetslifvet under
min korta sommarvistelse i Bonn.

Redan vid de första steg man tar på en af Bonns all-
männa promenader, kan man vidare ej undgå att lägga märke
till två olika slags hufvudbonader, som bäras af de studenter,
man möter. De ena äro »die Miitzen», små runda tingestar,
som knapt betäcka mera än hjessan, de andra äro »die Stur-
mer», * båda slagen af olika färger, vexlande efter smärre
underafdelningar. De förra, mera kända till utseendet här i
norden, bäras af medlemmarne i de s. k. »Burschenschaften»,
till hvilka de anspråkslösare, mera borgerliga studenterna höra,
de senare af dem, som tillhöra de s. k. »corps», bestående af
de rikare och förnämare studenter, som på vårt studentspråk
skulle betecknas med namnet snobbar. Som redan den fran-
ska benämningen »corps» tillkännager, förråda dessa aristokra-
tiska föreningar, trots sina latiniserade tyska namn, Borussia,
Guestphalia, Hansea, Palatia, Rhenania, Saxonia och Teutonia,
i sina yttre åthäfvor en fransk prägel, ehuru af det gammal-
modigaste slag från det sjuttonde och adertonde århundradet.
Så till exempel äro medlemmarne af särskilda »corps» förbundna
att alltid tilltala hvarandra med vederbörlig titulatur (ett du
vore alltför plebejiskt) samt att vid ett möte på gatan alltid
taga af sig mössan (stormen) för hvarandra med en ceremoniös
bugning, lika sirligt som någon marquis från Moliéres dagar.
Också håller sig den förnämste af dessa »corps», Borussia

* Icke hvad vi kalla stormhattar, utan mössor äfven de, liknande
de uniformsmössor, som våra officerare buro under Oskar den l:es och
Karl XV:s tid.

Verdandi 18S~.	17
258 OM DE LEFVANDE SPRÅKENS STUDIUM I TYSKLAND VID
(weisse Siurmer), med egen hjortparli och eget jagtområde i
grannskapet af Königswinter.

Sä väl »Sturmer» som »Burschen» samlas om lördagsqväl-
larne på sina vanliga restaurationslokaler för att tillbringa sin
så kallade »kneipenabend». Corpsen Borussia, som i år räknar
en sextioårig tillvaro (den stiftades den l:ste December 1827),
ansåg sig under sistlidne sommartermins lopp någon kneipen-
abend böra på ett mer än vanligt högtidligt sätt fira en så
betydelsefull tilldragelse. En fest skulle därför äga rum lör-
dagen den 2:dre sistlidne Juli och Borussia hade till densamma
inbjudit prins Wilhelm (tyska kronprinsens äldste son) och
prins Leopold (den aflidne prins Fredrik Karls son), hvilka
båda under sin studiitid varit medlemmar af Borussia. Rum
voro bestälda på Hotel Royal bredvid »der alte Zoll» och
Arndts staty och skyllerkurar hade för tillfället blifvit pla-
cerade på hvar sin sida om trappan med tvänne husarer till vakt.
Af de inbjudna prinsarne kom likväl redan dagen förut endast
prins Wilhelm, som efter att vid bangården ha blifvit upp-
vaktad af alla stadens dignitärer, närboende furstliga personer
och studentkorpsen, begaf sig med sin adjutant till hotellet för
att sedan inta sin middag hos landshöfdingen och på aftonen
hyllas af studenterna med ett fackeltåg i Poppeldorfallén. Da-
gen därpå, lördagen, företog corpsen i vagn en festlig utfärd
till Godesberg, en köping i grannskapet, med vackra trädgårds-
anläggningar och villor, där den egentliga kneipenabend skulle
firas. Tåget satte sig omkring kl. 3 i rörelse från Hotel Royal
längs Koblenzerstrasse, där de förnämsta hotellerna äro be-
lägna och där hvarje hus nu var smyckadt med fanor dels i
, de preussiska och dels i kejsardömets färger. I spetsen kom
med trummor och dånande musik husarernas musikanter till
häst, kostymerade i pudrade allongeperuker och med trekantiga
. hattar af det slag, som bäres af »der alte Fritz» på monu-
mentet i Berlin. Sedan kommo några studentmarskalkar också
till häst och i corpsens färger, så prinsen åkande i full uniform
och med hvit »storm», därefter äldre f. d. medlemmar af corpsen
eller särskildt inbjudna gäster och slutligen corpsens öfriga med-
lemmar i fyrsitsiga vagnar med två i hvar vagn. Som hvarje
vagn på hvardera sidan bar en fana med de preussiska fär-
gerna, svart och hvitt, så fick denna del af tåget snarare ut-
seende af ett liktåg, än af en festlig skara, hälst som man
för högtidlighetens skull endast körde steg för steg. Omkring
kl. 9 återkom tåget samma väg, ehuru då utan musik och utan
SKOLA OCH UNIVERSITET SAMT LIFVET VID DET SENARE. 259
samma festliga ordning som vid utfarten. Det på studentsprå-
ket så kallade »graue Elend» hade däruti en betydlig andel.
Dagen därpå vid middagstiden, då prinsen skulle resa till
Koblenz, följdes han till vägs af ett ändå större festligt tåg i
samma stil, ty större delen af öfriga corpsers medlemmar del-
togo då däri och jag räknade öfver sextio vagnar, som nu hade
ett gladare utseende, då fanorna nu buro de lefnadsgladare och
friskare färger, som utmärka öfriga »sturmer». Studenterna fär-
dades sedan tillbaka med ångbåt. Att stämningen båda da-
garne varit festlig, kan man väl förstå och att guden Gambri-
nus (det klassiska Germanias Bacchus) därvid dyrkats synner-
ligen andaktsfullt var däraf en naturlig följd. Ty den tyske
studentens förmåga att hälla i sig »bier» är rent af öfvermensk-
lig. Enligt officiel källa kan det qvantum, som vid ett sådant till-
fälle stundom förtäres af en enda person, stiga ända till sex liter.

Varan, som vid dessa tillfällen förtäres, är visserligen inte
så dyrbar som våra ungherrars champagne, men den tyska
snobbens lefnadssätt är därför inte mindre slösande. Så kan
till exempel ingen göra anspråk på att bli medlem af corpsen
Borussia, som inte årligen kan slösa bort en 12- till 18,000
mark på lättfärdiga nöjen. Ett dylikt öfverdådigt lefnadssätt,
hvartill äfven »die Burschen» med anspråkslösare summor göra
sig skyldiga, väcker också en rättmätig förtrytelse hos allmän-
heten. Så läste jag till exempel under sommaren i en af
Rhenprovinsernas tidningar en artikel benämnd »studentischer
Luxus», där författaren allvarligen varnar för den årligen till-
tagande lyxen bland studenterna. För att ytterligare ge styrka
åt sin varning och visa, att detta onda sträcker sig öfver hela
det tyska kejsardömet, anför han ur en tysk veckoskrift ett
yttrande af en professor i en universitetsstad, hvari denne kla-
gar öfver, att alla slags studentföreningar, så väl »Corps» som
»Burschenschaften» täfla om att skaffa sig egna lokaler, som
de inreda med en öfverdrifven lyx. Vissa aristokratiska »corps»
ha därvid gått i spetsen, efterapande åtskilliga officerscasinos.
Dess medlemmar skola alltid bära fina glacé-handskar, dagligen
låta frisera sig, hvarannan vecka köpa sig en ny sidenstorm
och på järnvägar resa på första klass. Författaren tillägger
dock, att denna lyx väl vore att föredraga framför den förra
råheten, så framt man kunde hoppas, att denna försvunnit
med de fina vanorna, men, ty värr, vittnade lifvet både i
Göttingen och Bonn om motsatsen, i hvilken senare stad »die
noble Borussen» utmärkte sig synnerligen ofördelaktigt.
260 OM DE LEFVANDE SPRÅKENS STUDIUM I TYSKLAND VID

Det största beviset på råhet i det tyska studentlifvet är
dock, enligt min tanke, de vid alla de tyska universiteten ännu
i dag florerande så kallade »mensurerna»* (studentduellerna).
Denna skamfläck på de tyska universiteten är allt för ofta
beskrifven för att jag här skulle upptaga utrymmet därmed,
så mycket mindre, som jag hvarken hade lust eller tillfälle att
närvara vid en sådan. Jag vill endast göra den anmärkningen,
att enligt de många beskrifningar, jag därom läst, af åsyna
vittnen, universitetsmän från England, Frankrike och Amerika,
det äfven då endast gäller skenet, sabelskramlet, enär alla
möjliga försigtighetsmått tagas för att duellanterna icke skola
risquera lifvet, utan endast erhålla ärofulla skråmor, som vittna
om ett tvetydigt mannamod. Mensurerna äro också endast till
skenet förbjudna och de akademiska myndigheterna beifra mot-
villigt och högst sällan förbrytelserna mot detta förbud, ehuru
de väl veta både när och hvar dessa mensurer äga rum. Den
akademiska styrelsens medlemmar äro nämligen sjelfva ganska
partiska för denna osed och tycka, att den blott är en pojk-
aktig yttring af den germanska lifskraften. Ett stort antal
studenter tillhör dock hvarken någon »Corps» eller någon
»Burschenschaft», ja inte ens någon förening af hvad slag som
hälst, och bär följaktligen samma slags hufvudbonader, som annat
hederligt folk. Dessa studenter anses till och med af mången
för de flitigaste, kunnigaste och mest begåfvade, med ett ord
för sådana, af hvilka det tyska samhället och den tyska veten-
skapen i. framtiden vänta sig det största gagnet.

Midt emot Bonn på den motsatta stranden af Rhen ligger
det en by vid namn Beuel, hvilken liksom de flesta andra
byar och köpingar längs Rhen ha sina stora, till det yttre präk-
tiga, hotell och restaurationer. I denna by bo, bland andra,
staden Bonns alla tvätterskor, som längs stranden nedanför byn
breda ut de tvättade kläderna till torkning, hvarför byn, sedd
från Bonn, har ett mycket renligt och inbjudande utseende.
Förutom många andra sätt att komma dit öfver, som äro mera
»comme il faut», kan man för det billiga priset af 20 pfennig
för en biljett fram och tillbaka bli fraktad dit och dän på en
så kallad »fliegende Briicke». Denna är en slags stor och bred
färja, så stor till och med att det under öfverfarten, som räc-

* Äfven denna benämning har ett klassiskt ursprung, det latinska
ordet mensura (mått), emedan afståndet mellan de båda kämparne efter
noggrant bestämda regler mätes upp af secundanterna före slagsmålets
börj an.
SKOLÄ OCH UNIVERSITET SAMT LIFVET VID DET SENARE. 261
ker omkring en tio minuter, stundom kan ställas till en liten
improviserad bal, i fall det fins, som det nästan alltid gör, ett
positiv om bord. För en främling kan det vara mycket roligt
att bli vittne till ett sådant folknöje, i fall ban har mod att i
folk trängseln en söndag våga företaga en öfverfart därpå, i syn-
nerhet en af de söndagar, då Kristi lekamensfesten firas. Hvarje
sådan söndag är det nämligen i Beuel stor marknad med salu-
stånd, lotterier, karuseller, vilda djur och andra folknöjen,
hvarunder större delen af publiken, så väl den qvinliga som
den manliga, allt för rikligt offra åt guden Gambrinus. Där
är det också en smuts så djup, att den gör ett par »Kanonen-
stiefeln» högeligen önskvärda. Det är nu i denna by och inom
slutna dörrar, som de flesta mensurerna försiggå. Jag har,
som nyss är nämdt, ej varit närvarande vid någon sådan, men
så har jag i stället nästan dagligen haft tillfälle att skåda följ-
derna däraf i de studenters ansigten, som jag mötte på Bonns
gator, eller ändå bättre under söndagsmusiken i Poppeldorf-
allén. De individer, jag då passerade förbi, vare sig med »sttir-
mer» eller »miitzen», buro på sina pussiga anleten, betäckta
både med skråmor och plåsterlappar, vältaliga »testimonia aca-
demica» om trogen tjenst både under dryckesgudens och kär-
leksgudinnans fanor. Ar detta den klassiska lärdom och den
manliga kraft, hvaröfver de tyska universiteten hafva att skryta,
då må vi svenskar af uppriktigaste hjerta bedja Gud bevara
vår ungdom från båda delarne.

Theodor Hagberg.

Till stöd för de uppgifters tillförlitlighet, som jag här meddelat,
bifogar jag en förteckning på de officiella källor, af hvilka jag begag-
nat mig.

1)	Geh. R. D:r L. Wiese‘s Sammlung der Verordnungen und Ge-
setze fiir höhere Schulen in Preussen. Dritte Ausgabe, bearbeitet und
bis zum Anfang des Jahres 1886 fortgefiihrt von Prof. D:r Otto Kiibler,
Direktor des Königlichen Wilhelms-Gymnasium zu Berlin. Berlin 1886.

2)	Die Stundenpläne fiir Gymnasien, Realgymnasien und lateinlose
Realschulen in den bedeutendsten Staaten Deutschlands. Zusammen-
gestellt von G. Uhlig. Zweite vermehrte Auflage. Heidelberg 1884.

3)	Ordnung der Entlassungspriifungen an den höheren Schulen nebst
der darauf beziiglichen Circularverfiigung des Königlich Preussischen
Ministers der geistlichen, Unterrichts- und Medicinal-Angelegenheiten von
27 Mai 1882. Berlin 1882.

4)	Reglement fiir die Priifungen der Kandidaten des höheren
Schulamts vom 12 December 1866 nebst der Priifungsordnung fiir Volk-
schullehrer, Lehrer an Mittelschulen und Rektoren, der Vorschriften
262

iiber Aufnameprufung an den Schullehrerseminarium vom 15 October
1872, der Prufungsordnung fur Lehrerinnen und Schulvorsteherinnen von.
24 April 1874, der Priifungsordnungen fiir Zeichenlehrer und Zeichenlehre-
rinnen vom 2 Oktober 1863 und 25 September 1878, der Prif ungsregle-
ments fiir Turnlehrer und Turnlehrerinnen vom 10 September 1880 und
12 August 1875, der Priifungsordnungen fiir Lehrer und Vorsteher an
Taubstaumanstalten vom 27 Juni 1878 und 11 Juni 1880, sowie sämmt-
lichen Ergänzungsbestimmungen und Verordnungen iiber Anerkennung
der nicht in Preussen absolvirten Vorbereitungen. Sechste, vermehrte
und verbesserte Auflage. Berlin 1883.

5)	Ordnung der Priifung fiir das Lehramt an höheren Schulen vom
5 Februari 1887. Berlin 1887.

,	6) Société pour l‘étude des questions d’enseignement supérieur.
Etudes de 1878. Paris au siége de la société rue des Saint-Péres 15 et
å la librairie Hachette et C:is Boulevard Saint-Germain 79.

7)	De officiella latinska föreläsningskatalogerna för läseåren 1878
—79, 1885 — 6 samt 1886 — 7.

8)	Deutsches Universitäts-Kalender. Winter-Semester 1886 — 7 Her-
ausgegeben von D:r F. A. Ascherson. Berlin 1886.

9)	Fiihrer durch Bonn und seine Umgebung, 1887. Bonn.
Angående valet af läroämnen för den
högre flickskolan.

Med anledning af en uppsats af Julius Humble: »Lärjungarnas i de
högre flickskolorna arbetstid», Verdandi, årgångens 5:te häfte.

I ofvan angifna uppsats har förf, sökt visa, att »en nedsätt-
ning af lärjungarnas i de högre flickskolorna dagliga arbetstid är
af behofvet påkallad», och då han skall angifva, huru en sådan ned-
sättning lämpligast skulle kunna åstadkommas, kommer han till det
resultat, att en utmönstring utan skada kan göras af flere bland
de ämnen, i hvilka undervisning meddelas vid den högre flickskolan.
Han tror sig nämligen hafva funnit, att läroplanerna för dylika skolor
upptaga »ämnen, som för detta slags skolor äro öfver hufvud olämp-
liga». Till denna kategori »måste», enligt förf:s mening, räknas
sådana ämnen som bokföring, algebra, konsthistoria, pedagogik, stats-
kunskap och latin, under det däremot kyrkohistoria, hälsolära, litte-
raturhistoria och ett af de tre främmande språken (det tredje språ-
ket) förklaras där »hafva sitt berättigande».*

Såsom läsaren finner, utdömer förf, med en öfvertygelse, som
icke tyckes lemna rum för någon tvekan, åtskilliga läroämnen, som
förekomma i högre flickskolor, och gifver med ungefär samma viss-
het sitt erkännande åt andra sådana. Söker man i den rätt vidlyf-
tiga afhandlingen efter de grunder, på hvilka förf, stöder denna fasta
öfvertygelse, så får man tyvärr söka förgäfves. Det är denna brist
på motivering af åsigter, som stå i strid med uppfattningen hos åt-
skilliga män och kvinnor af facket, hvilken insändaren med dessa
rader velat påpeka, och vågar han på samma gång uttala den för-
hoppning att, sedan förf, uppmärksammat nämnda brist, han icke
skall undandraga sig att gifva skäl för påståenden, som annars lätte-
ligen skulle kunna antagas vara utan grund framkastade.

I sammanhang med det berörda uttalandet anställer förf, en
hastig revy med de särskilda af honom utdömda ämnena. Ins. vill

* Om ett vid den högre flickskolan förekommande ämne, hushållskemi
(huslig ekonomi), yttrar sig förf. icke.
264 ANG. VALET AF LÄROÄMNEN FÖR DEN HÖGRE FLICKSK.

visst icke tro, att förf, själf anser sig med densamma hafva moti-
verat sitt mycket positiva uttalande, men för att hafva möjliga
tvifvel i denna riktning torde det emellertid vara skäl att taga den
lilla revyn i skärskådande, hälst den här och hvar erbjuder ett visst
egendomligt intresse beträffande förf:s ståndpunkt.

Till en början måste vi då observera, att förf, redan här åter-
tager den förkastelsedom han några rader ofvanför uttalat om under-
visning i bokföring. Det heter nu, att Mågon insigt i detta ämnes
allmänna grunder är behöfligy>, och det anses för »en god sak», om
i flertalet skolor lärjungarna »finge någon idé om och kunde lära
att förstå en enklare räkenskapsföring». Förf, önskar blott att
undervisning i bokföring meddelas »i sammanhang med den aritme-
tiska undervisningen», icke erhåller ett för stort timantal och att
målet för undervisningen icke ställes allt för högt. Detta erkän-
nande åt ett läroämne, som nyss förut af förf, »måste» anses olämp-
ligt för skolan, röjer måhända något af den »osäkerhet och oklar-
het i uppfattningen af den kvinliga undervisningens mål och medel»,
hvarom förf, ordar vid tal om våra högre flickskolor. I alla hän-
delser är väl det anförda, icke egnadt att motivera bokföringens ute-
slutande från undervisningen.

Beträffande fyra af de uppräknade ämnena (konsthistoria, stats-
kunskap, latin och algebra) säger förf., att deras upptagande på läro-
planen blott kan anses »såsom en yttring af den obehöriga sträfvan
efter likformighet i fråga om de båda könens uppfostrarn,* hvars
betänkliga följder han på annat ställe sökt uppvisa. När ett dy-
likt omdöme fälles om statskunskap, latin och algebra, i hvilka äm-
nen undervisning meddelas vid goss-skolor, är det, om icke i allt
befogadt, dock begripligt, men då till dessa ämnen hänföres konst-
historia, som oss veterligt ieke förekommer vid nämnda skolor, blif-
ver det minst sagdt oklart. Ännu egendomligare förefaller ett dy-
ligt uttalande, om man tager i betraktande hvad skolan meddelar
genom undervisning i konsthistoria. Skulle förf., som yttrar sig
med sådan bestämdhet, kunna vara fullkomligt okunnig om inne-
hållet för denna undervisning? Eljes skulle han af skolprogramm
kunnat inhemta att detta läroämne bl. a. plägar omfatta — och kan-
ske till väsentlig del —- »konsten i hemmet». Kan en sådan undervis-
ning anses framkallad af »sträfvan efter likformighet i de båda kö-
nens uppfostran»? Och vill förf, påstå att någon kännedom om den
bildande konstens förnämsta idkare och alster samt hemmets ord-
nande från estetisk synpunkt icke kan anses falla inom den högre

* Kursiveradt af ins.
ANG. VALET AF LÄROÄMNEN FÖR DEN HÖGRE FLICKSK. 265
kvinliga bildningens område? Här, om någonstädes, hade skäl bort
gifvas för en förkastelsedom, som annars kan fä sken af att bero
pä obekantskap med läroämnet i fräga.

Om pedagogiken säsom läroämne i flickskolan yttras att den
»antagligen upptagits med afseende på sådana elever, som ämna di-
rekt utgå såsom lärarinnor, således i ett specielt (icke allmänbil-
dande) syfte». Detta torde väl icke kunna anses vara ett tillräck-
ligt skäl för ämnets uteslutande. För öfrigt är det tvifvelaktigt,
huruvida förf, med sitt »antagande» träffat det rätta. Ins. vill ieke
yttra sig om lämpligheten af ämnets upptagande på läroplanen, men
nog kan han förstå att några insigter om principerna för barnens
vård, tukt och undervisning kunna anses tillhöra en högre qvinlig
allmänbildning. Ämnet torde ock kunna upptagas på läroplanen med
hänsyn till alla dem, som i egenskap af mödrar eller på annat sätt
i hemmen komma att utöfva vård om och tillsyn öfver barnen.

Om förf., såsom man ju bör antaga, på grund af sin erfaren-
het eller andra skäl funnit sig befogad till de omdömen han fält
beträffande valet af läroämnen för våra högre flickskolor, vore det
i hög grad önskligt, att han framlade de skäl, som gifva berättigande
åt det klander, som ligger i hans uttalanden. Förf:s intressanta
uppsats ådagalägger på mer än ett ställe, att han icke skytt en
grundlig behandling af frågor, som röra flickskolan. På mer eller
mindre ogrundade omdömen om våra skolförhållanden lider vår litte-
ratur och vårt offentliga lif sannerligen ingen brist, men väl på
uttalanden, styrkta af den erfarenhet och det skarpsinne, som stå
förf, till buds.

Medan ins. har ordet, vill han fästa uppmärksamhet på ännu
eu punkt i herr Humbles uppsats. Den »allt för stora växling i
fråga om val af läroämnen och tidsmåttets fördelning på ämnena,
som visat sig förekomma i de olika (flick-) skolorna», intygar, en-
ligt förf., behofvet af »en af vederbörlig myndighet utfärdad nor-
malplan för undervisningens anordning i nämda skolon. Detta
förefaller icke fullt konseqvent af förf. I samma uppsats påpekar
han nämligen den »osäkerhet och oklarhet i uppfattningen af den
kvinliga undervisningens mål och medel», som röjer sig i divergensen
mellan de olika flickskolorna, och han anser denna »brist» vara helt
naturlig »i följd af hela institutionens ungdom, hvilken ännu blott
har några decenniers erfarenhet att bygga pä».* Då den omhand-
lade divergensen är en naturlig följd af institutionens ungdom, hvil-

* Kursiveradt af ins.
266 ANG. VALET AF LÄROÄMNEN FÖR DEN HÖGRE FLICKSK.

ken icke medgifvit att fullt stadgade åsigter om »den kvinliga under-
visningens mål och medel» hunnit bilda sig eller vinna en allmän-
nare utbredning, borde väl förf, ansett det mindre lämpligt att
under nuvarande förhållanden söka skrida till utarbetandet af en
normalplan. För sin del anser icke ins. divergensen under några
förhållanden vara en afgjord brist. Men om så vore, hvar är den
flickskola till finnandes, som bland sina medsystrar intager en sådan
ställning, att dess läroplan skulle kunna tjena de andra till mönster?
Eller om en kompromiss skall åstadkommas, hvilken är den myndig-
het, som kan med erforderlig sakkännedom och därpå grundad auk-
toritet uppträda såsom skiljedomare mellan de olika skolornas diver-
gerande läroplaner? Och om en sådan normalplan blefve antagen,
huru mycket uppspirande lif skulle icke lätt kunna förqväfvas af
det tryck, som denna skulle utöfva? Utan tvifvel föreligger här ett
förslag, som tarfvar en grundlig diskussion, innan man yrkar på
dess förverkligande.

E. S.

Rättelser.

Undertecknad, som själf läste korrekturet, anhåller att vid min i
föregående häfte införda uppsats: »Tablå öfver menniskoracerna» få göra
följande ändringar:

Sidan 226 rad 4 står Polalcer (vid nedre Elbe); läs: Poldber.

Längre ned samma sida bör i fråga om Kelterna heta:

Keltiska språket på Irland och i Högskottland benämnes vanligen
Gadhelisha (uttalas gäliska).

Keltiska dialekterna i Wales och Bretagne benämnas vanligen Kym-
briska 1. Cimbriska.

Hvad beträffar keltiska språkgruppens systematiska plats torde man
kunna säga, att den står emellan den latino-germaniska å ena sidan och
den slaviska å den andra.

E. W. Pettersson.
Om lämpligheten af så kallad
sam undervisning.

Denna fråga behandlades af Stockholms läraresällskap vid dess
senaste sammanträde den 26 november. Samtliga talare voro ense
om, att samundervisningen vore ändamålsenlig för den egentliga
barnaåldern icke blott i ekonomiskt utan ock i pedagogiskt och sed-
ligt afseende. De flesta ville medgifva dess lämplighet äfven för
ungdomstiden eller åldern öfver 16 år, ehuru skolorganisatoriska
skäl ansågos kunna häremot anföras. ■ Beträffande öfvergångsåldern
eller tiden för pubertetsutvecklingen visade sig däremot åsikterna
bestämdt delade.

A ena sidan uttalades af flickskoleföreståndarne J. Humble och
G- Sjöberg samt hr Lundell, . att samundervisningen icke lämpade
sig för denna ålder. Detta hufvudsakligen af sanitära skäl. De
fysiologiska processer, som under pubertetsutvecklingen försiggå i
den kvinliga organismen, taga flickornas krafter så i anspråk, att
deras förmåga af andligt arbete ej kan hålla jämna steg med gos-
sarnes. En betydlig inskränkning af flickornas skolarbetstid under
denna ålder måste därför ske. Att inskränka gossarnes till samma
mått går däremot ej för sig. Gossarne skulle nämligen därigenom
få för litet andligt arbete — mindre än som, i betraktande af den
större andliga bärkraft, hvaraf de under i frågavarande ålder äro
i besittning, måste anses vara för dem nyttigt och nödvändigt.

Häremot påpekades af lektor S. Almquist — hvilken för öfrigt
varmt framhöll de pedagogiska och sedliga fördelarna af samunder-
visning äfven under pubertetsperioden — att flickornas svaghet till
stor del förklaras af deras mindre hälsosamma lefnadssätt: bri-
stande rörelse i fria luften, otjänligare klädedräkt, knappare och
svagare föda m. m. Han medgaf dock, att de allmänna läroverken
med det forceringssystem, som för närvarande i dem råder, inga-
lunda äro lämpliga att mottaga äfven flickor.

Folkskolläraren Fridtjuv Berg ansåg, att de enda betänklighe-
ter mot samundervisningen, som förtjäna något egentligt afseende,
äro de sanitära. Han instämde till alla delar i rektor Humbles
268 OM LÄMPLIGHETEN AF SÅ KALLAD SAMUNDERVISNING.

yrkande på en stark reduktion af flickornas skolarbetstid och läro-
kurser, var för sin del t. o. m. böjd att i afseende härå gå ännu
längre. Men han ville, i motsats till rektor Humble, att samma
reduktion skulle komma äfven gossarne till godo. Dessa skadas vis-
serligen, fysiskt taget, i allmänhet ej så svårt af de öfverdrifna
fordringarna som flickorna, men detta beror förnämligast på deras
svagare ambition, ingalunda på deras starkare »andliga bärkraft».
Den pedagogiska erfarenheten af samuppfostran visar, att flickorna
under pubertetsperioden äro före gossarne i andlig utveckling, icke
efter dem. Att de just under denna ålder skulle vara särskildt
svaga och mottagliga för skollifvets ohälsosamma inflytelser vore en
fördom, som äfven talaren delat. Professor Keys epokgörande un-
dersökningar om sjuklighetens förhållande till kroppsutvecklingen
hade emellertid ådagalagt, att pubertetsperioden, åtminstone under
normala omständigheter, är de ungas friskaste och motståndskrafti-
gaste period och att de under densamma äro långt mindre känsliga
för sanitärt menliga inflytelser än under de närmast föregående och
efterföljande skedena.

Sedan rektor Humble anmärkt, att dessa hr Bergs åsigter må-
ste bero på något missförstånd af prof. Keys framställning rörande
denna sak, afslutades den i allmänhet något matta diskussionen utan
att sällskapet för sin del gjorde något bestämdt uttalande i frågan.

Om sagan som läsebokens grundval..

Några anmärkningar af Hellen Lindgren.

Läsebok i modersmålet för de allmänna läroverkens tre lägsta klasser
utgifven af R. Törnébladh. Stockholm P. A. Norstedt & Söner.

Vi angåfvo redan i vår förra uppsats om den Ekmarckska lä-
seboken några af de svårigheter som möta läseboksförfattaren och
något af den tvekan han måste känna vid samlandet af materialer
till en läsebok, då någon enighet ännu icke kan anses herrska an-
gående de grunder, på hvilka en sådan bok bör vara bygd, och den
plan efter hvilken den bör utarbetas. Egendomligt är att likasom
för att bestyrka detta just nyligen en läsebok, utarbetad efter en
helt annan plan än den Ekmarckska, blifvit utgifven af en man i
OM SAGAN SOM LÄSEBOKENS GRUNDVAL.

269

besittning af den rikaste pedagogiska erfarenhet och som dessutom
utan tvifvel följt bestämda teorier äfven han. Säg man i hr Ek-
mareks bok en bestämd sträfvan efter enhet och sammanhang, står
den nu, af rektor Törnébladh utgifna fullkomligt pä vanliga anto-
logiers ståndpunkt och meddelar små stycken, sagor, berättelser,
anekdoter, fabler, poesier, mellan hvilka intet sammanhang kan upp-
letas annat än det lärorika eller roande syftet. Ja, i sjelfva verket
tager det roande syftet öfverhanden i denna bok tillika med det
moraliserande. Det fins allt som oftast en skarpt tillspetsad epi-
grammatisk udd i berättelserna, mot hvilka åtminstone icke den
anmärkningen kan göras att de spara pä effekten, snarare den att
de slösa med den. Om man pröfvar boken pä barnen, skall man
också snart finna att den i jemförelse med den andra har det stora
företrädet att den oafbrutet roar dem, hvilket naturligtvis icke är
någon ringa förtjenst. Man skall vidare finna, att vissa af de be-
rättelser, hr Törnébladh uppletat, äro verkliga perlor och man har
■oss veterligen ingen sådan samling af verkligt underhållande smä
berättelser för barn pä värt språk. Men om samlaren alltid an-
vänder välbetänkta medel för att fängsla barnets uppmärksamhet,
kan stundom sättas i fråga, och likaså om verkligen det som bör
finnas i en sådan bok blifvit representeradt, och om icke en viss
enformighet kan upptäckas i det meddelade materialet trots den
stora omvexlingen. Författaren eger inom den pedagogiska verlden
ett sä aktadt namn och hans bok har så obestridliga förtjenster
att man icke behöfver frukta att oförbehållsamt uttala sin mening
om den.

Formelt utmärker sig boken för ett synnerligen klart och re-
digt språk. En stor del af densamma utgöres af öfversättningar
ur utländska läseböcker eller från främmande författare, af de förra
har författaren mycket anlitat Pauss och Lassen, Mau, Matzen, af
de senare har han af sagoförfattarne flitigt hemtat ur Andersen,
Asbjörnsen, Grimm, Topelius m. fl. Lätt förklarlig som denna för-
kärlek för utländska källor är, hade den dock bort något modereras
till förmän för våra inhemska berättare, som icke alltid äro att
förakta. Att författaren icke alls omarbetat formen, äfven då språket
är allt annat än barnsligt, måste väcka en viss förundran. Berät-
telsen »de båda vägarna» är ett talande exempel pä de formella
bristerna i detta afseende. Lärjungarna i en klass uppmanas att
exemplifiera det goda och det onda samvetet, hvarpå en gosse stiger
upp och säger: »Jag skulle måhända kunna framställa en liknelse
härom, men jag vet ieke om den passar.» Och efter detta börjar
en berättelse, hållen i ett språk som passar en akademiker i kolt.
270

OM SAGAN SOM LÄSEBOKENS GRUNDVAL.

»Jag liknar», säger han, »det goda samvetets lugn och det onda
samvetets oro vid tvänne vägar, som jag en gång vandrade. När
de fiendtliga härskarorna (!) tågade igenom vår by, bortförde de
med våld min käre fader och vår häst» o. s. v. Den lille filosofen
förvandlar sig kort derpå till landskapsbeskrifvare. »Det var en
mörk höstnatt. Vinden brusade och tjöt i pilträden på fälten.
Derjämte (!) skreko korparna och nattugglorna. Men i min själ (!)
tänkte jag blott på att vi hade mist vår gode fader och på min
moders jämmer . . . Då lopp en hemsk rysning genom mig i den
mörka natten» etc. Det fins till och med exempel på att när för
läseboken olämpliga uttryck endast med en enkel strykning kunnat
borttagas, de dock fått qvarstå t. ex. när gästgifvaren ropar: »Åh
herre gud! Åh herre gud! Låt käppen vara stilla» etc. (s. 35)
eller när det (s. 232) heter: »den ärade läsaren tänker väl nu som
så» etc. Enligt vår åsigt hade det till och med varit på sin plats
att ersätta vissa ovanligare ordformer med andra naturligare och
mindre förkonstlade, så att stilen blifvit enklare. Huru illa passar
det icke i sagotonen att använda sådana ord som »bida», »sporde»,
»kraftrön» o. d. (s. 7 och 8) eller att använda sådana avis au lec-
teur som: »flickans hela väsen hade något godt och tilltalande» (s.
155) och sådana reflexioner bryta ofta stämningen och inkasta onö-
digtvis ett tvifvel på läsarens förmåga att reda sig sjelf utan bjelp
af författaren. Trots ett och annat sådant störande missljud verkar
dock formen på det hela taget mycket harmoniskt genom ett jemnt
och lätt flytande språk.

Vi öfvergä från dessa formela detaljanmärkningar till de re-
flexioner, som bokens innehåll kunna föranleda. Som sagdt utgöres
detta till största delen af sagor eller fabler, antingen rent moderna
sagor eller historiska sådana, antingen fabler i ren fabelform eller
berättelser med ett lätt skönjbart sedolärande syfte, ja der till och
med slutet utgöres af ett tänkespråk, så att berättelsen bär den
sedvanliga sensmoralrubrik, som är fabeln egen. I denna tid af
stor beundran för sagoliteraturen som medel för barnets förstånds-
och fantasiutveckling, kan det måhända intressera en och annan att
höra skälen för en i någon mån afvikande uppfattning. Vi bestrida
visst icke sagans förträfflighet, om den betraktas som stilmönster
för hvad som bör bjudas barnet, vi skulle endast för en del sagor
vilja göra vissa undantag och inskränkningar. Må vi då egna en
blick åt de historiska och psykologiska förutsättningarna och fråga
oss om icke dessa under tidernas lopp undergått någon förändring.
Obestridligt är, att sagan är uttrycket för en naiv och okonstlad
uppfattning och derigenom står barnet mycket nära. Det fanta-
OM SAGAN SOM LÄSEBOKENS GRUNDVAL.

271

stiska i den utöfvar också en betydande makt öfver barnasinnet;
likväl tro vi att denna makt mycket öfverdrifvits. Låt oss blott
tänka efter, hur detta fantastiska underlag från början kommit dit.
Det stod dels i samband med mytologiska föreställningar, som äro
alldeles främmande för vår tid. Man märker huru snart redan i
forntiden folket växte ifrån dessa mytologiska sagogestalter oeh er-
for behof att rationalistiskt ombilda naturgudarna och föreställnin-
garna om dem. Men det fantastiska har äfven ett annat rent re-
alistiskt ursprung. Det underbara framträder i de gamla äkta hjelte-
sagorna med anspråk på att vara faktiskt. Dessa sagor voro ur-
sprungligen diktade på god tro, de ansågos af den föga kritiska
publik, som åhörde dem, som verklighet, fast naturligtvis en mycket
underbar verklighet.

Men sedan inträdde sagodiktningen i ett nytt skede. Den
öfvertogs af författare som en symbolisk form för deras tankar,
de använde, det underbara för sina ändamål, konstnärliga eller mo-
raliserande. Så uppstod den moderna sagan, med sin humor och
sin förblommerade sens moral, en läsning, der formen var för bar-
net, innehållet för den äldre. Men i samma ögonblick sagan blir
en medveten uppfinning och i samma ögonblick den gömmer på en
sådan moralisk kärna, förlorar den också sitt egentliga fotfäste hos
den naiva barnpubliken, och att fortfarande tro den i sin nuvarande
moderna form ega ett starkare sådant, är att misskänna orsaken
till dess forna popularitet, då den var den naiva verklighetsskil-
dringen för dem, som med begärlighet lyssnade till dess berättelser
från en storartad hjelteverld, hvars förminskade afbild de hade
rundt omkring sig. För denna tids menniskor passade sagan och var
der naturlig, vapenbraket dånade kring deras egna husknutar, vapnen
glimmade från deras egna stuguväggar, men för vår publik blir den
allt mera en historisk kuriositet utan fotfäste i. medvetandet, utan
organiskt sammanhang med tidens lif. Och det hjelper icke ens
att jättar och troll spela en roll deri, ty det nittonde århundradets
barn anser icke längre jättar och troll för någon obestridlig verk-
lighet och denna skepticism stör ändå njutningen, ty barnet älskar
att tro.

Men redan i forntiden hade den nutida sagan med fantasipro-
duktens form och moralisk syftning sin motsvarighet i fabeln.
Men också var forntidens fabel oss veterligen aldrig afsedd uteslu-
tande eller ens företrädesvis för barn eller räknad som i främsta
rummet dessas tillhörighet. Den behandlades snarare för de unga som
en lexa i moral, en elementarkurs i lefnadsfilosofi och hade som så-
dan väl sådana lärokursers vanliga öde att misskännas af den unga
272

OM SAGAN SOM LÄSEBOKENS GRUNDVAL.

publiken. Deremot var det en kär sysselsättning för män vid mogen
ålder att repetera denna katekes i lefnadsvett, och många äro exem-
plen på dessa fablers stora anseende som en filosofi i bild.

Med denna lilla framställning hafva vi endast velat påpeka
att artskilnaden sagorna emellan bestämmer graden af deras lämp-
lighet som ungdomsläsning. . Sammanfatta vi det sagda i dess till-
lämpning på pedagogiken, följer deraf att om sagan ännu kan tjena
som uttrycket för barnsliga föreställningar, kan hon ännu med skäl
rekommenderas, och till detta slag hör en god del af vår sagolite-
ratur på historisk grundval. Här har man att söka de äkta per-
lorna som barnanaturen motståndslöst tillegnar sig, med hvilka barnet
gör som Frithiof med mjödhornet, tömmer det »lätt och utan tve-
kan uti ett andedrag». Samma är förhållandet med Herodotos,
med Plutarkos, oeh kunde man för vår tid framtrolla en så enkel
verklighetsskildring, äterstode ingenting vidare att önska, men ännu
saknas den klassiska författare, som för vår tid har gjort hvad
desse gjorde för sin, oeh vi måste tills vidare nöja oss med hvad
desse presterat. Barnen få således invigas i en verld, som ligger
dem på ett ganska aflägset fjerran, medan de hållas i okunnighet
om hvad som dock i främsta rummet väcker deras intresse så snart
det blott får en lämplig form — vår egen tid och deras egen verld.
Hvad vi vidare velat framhålla är att såväl barnets karaktär för-
ändrats som att sagans karaktär också förändrats under tidernas
lopp. Af det förra har följden blifvit, att mängden af de sagor
som nu för tiden kunna anses passa barnets bildningsståndpunkt
inskränkts och att barnet dessutom hastigare växer ifrån de sagor,
som till en tid passat det. Man må beklaga det — ett faktum
torde det i alla fall vara.

Af det senare åter eller att med sagoliteraturen införlifvats
sagor med nymodig karaktär, sagor, som med de ursprungliga endast
hafva namnet och uttryckssättet gemensamt, följer, att man icke af
en berättelses form eller namn af saga eger rättighet att sluta till
dess öfverensstämmelse med barnens fordringar och behof. Sagan
har i många fall blifvit ett uttryck för reflexionen, för en humor,
hvars flykt icke barnet kan följa, för en blick på lifvet, hvars ho-
rizont är barnet för vid. Men i detta fall är faran nära till hands
att taga dess skenbara framgång hos barnapubliken för en verklig.
Den har .ju ännu qvar sin form och verkar äfven på de ungas in-
billningskraft, deras lust för det äfventyrliga och för förvecklingar,
men det löje den då framkallar är vanligen till hälften aftvingadt
den unge läsaren och är intet säkert bevis på uppriktigheten af
hans bifall.
OM SAGAN SOM LÄSEBOKENS GRUNDVAL.

273

Mänga af de sagor, rektor Törnébladh valt, äro mönstergilla,
men mot mänga andra kunna grundade anmärkningar från nu an-
gifna synpunkter göras. De äro dels för moderna, dels för ute-
slutande hvilande pä en spetsfundighet, äro för epigrammatiska,
hafva en allt för ästetisk anstrykning och sakna det faktiska under-
lag, det meddelande af sakförhållanden, som gifva sagan dess för-
nämsta värde i barnets ögon. Någon detaljkritik kan här icke gifvas
och en god del af dessa anmärkningar skulle förfalla, om sagorna
stått mera enstaka, men nu i samlad trupp torde de åstadkomma
ett alltför brokigt intryck på barnet. En del af boken är egnad
åt synnerligen lifliga djur- oeh landskapsskildringar, der dessa an-
märkningar naturligtvis förlora all betydelse.

Mot den kritik, som har gjorts mot sagorna, kan en anmärk-
ning göras och göras med fog. Just det som här tadlats hos dem,
nämligen att deras ämnen äro hemtade ur ett lif så olika värt, sä
kan det sägas och har äfven sagts, ett lif sä mycket djerfvare,
friare och friskare, ett lif sä obundet af verklighetens hänsyn, detta
allt är en förtjenst, som för dem närmare barnets verld, hvilket
icke heller känner alla dessa verklighetens hänsyn och som derför
finner något med sig beslägtadt i detta, då deremot det moderna
lifvet. sä instängdt, sä cirkladt, afmätt och regelrätt som det nu
en gäng blifvit, alls icke kan i samma grad vara tillgängligt för
barnets uppfattning. Och i förebrående ton kan man tillägga en
undran, om man dä verkligen vill beröfva barnet det upplyftande
och frigörande, som ligger i berättelserna om alla dessa handlingsfri-
ska hjeltar, hvilka väga och förlora sitt lif, som om det alltsammans
vore en lek, ett nöje. Hvem ville väl också göra något sådant?
Men hvem inser icke tillika, att i dessa omständigheter ligger lika-
väl sagans förtjenst som dess fara. Och härur kan också dragas
en lärdom för sagans användning, att den icke får bilda den breda
basen för barnets bildning, men blott utgöra denna bildnings ena
sida, dess mera idéela element, bredvid hvilket ett annat element,
ett mera reelt och på verkligheten riktadt också måste vara repre-
senteradt.

Vi anse rektor Törnebladhs läsebok hafva försummat det se-
nare elementet. Fantasin oeh skarpsinnigheten har fått för mycken
sysselsättning, då deremot observationsförmågan fått för liten. Och
den som har märkt, med hvilket lif och lust barnet afhandlar frågor,
som röra dess eget praktiska lif, och med hvilket allt uppslukande in-
tresse det omfattar alla sådana upplysningar, om hvilkas sanning det
kan ötvertyga sig genom egna experiment, skall säkerligen medgifva
att historier hemtade ur hvardagslifvet, frän det menskliga arbetets

Verdandi 18dT.

18
274

OM SAGAN SOM LÄSEBOKENS GRUNDVAL.

mångahanda verksamhetsfält och i hvilka fakta spela en stor
roll, måste ingå i en läsebok sådan som denna, om den skall motsvara
sitt ändamål. Någon sådan för barnets praktiska behof afsedd läse-
bok är den Törnebladhska icke, och dock var det just detta som
framför allt behöfdes. Men ämnet måste dervid bearbetas på sitt sär-
skilda sätt. Allmänhetens smak kan härvid ge en anvisning. Man läser
t. ex. med ifver upptäcktsresor och resebeskrifningar, medan de
geografiska handböckerna hafva ringa åtgång. Jagthistorier förfela
aldrig att väcka intresse, medan djurens vanor och lif i en zoologi
ofta mottagas med likgiltighet. Det gäller äfven i berättelser för
barnet att ställa det berättade i samband med ett menskligt sträf-
vande. Till och med statsförfattning kan blifva intressant, om den
meddelas som beskrifningen öfver ett parlamentsval eller en session
i underhuset. I stället för sådana skildringar med faktiskt under-
lag, belysande sidor ur vårt lif, våra nöjen och sysselsättningar,
der verkligen ett rikhaltigt material finnes hos våra författare, har
denna läsebok föredragit att i berättande form återgifva moralens
sanningar. Det må särskildt påpekas att från synpunkten af inne-
hållets lättfattlighet dessa berättelser äro valda med fin urskilning.
Men dessa berättelser äro, äfven de, hållna i sagostilen. Och i mo-
ral är det öfvernaturliga särskildt illa på sin plats. Det gäller att
göra barnet bekant äfven med heriosm och sådant, men det gäller
framför allt att göra det bekant icke med undantagen utan med
regeln. Derför bör här företrädesvis allt sådant undvikas, som kan
fostra öfverspända förväntningar både på storartade belöningar för
dygden eller svåra straf för lasten. Igenkänner barnet i en’ be-
rättelse sina egna pröfningar och sina egna små segrar och neder-
lag, då verkar en sådan berättelse moraliskt uppfostrande, hvaremot
hvarje sådan berättelse, som meddelar sagolika tilldragelser, bidrager
att göra moralen till något overkligt. Derför kan också legenden
vara rent af farlig för barnets moraliska medvetande. »Stenarnes
amen», der dessa svara på den blinde Bedas predikan, innehåller ju
den vackraste poetiska tanke, men huru många barn har den uppbygt ?
Historien om »den stulna femöresslanten» hör till antalet af de berät-
telser, som vi afgjordt anse verka mera skada än gagn. Ett barn har
stulit en femöring och gömt den i golfspringan och insjuknar strax der-
efter och dör. Men till straff härför måste det sedan uppenbara sig
som vålnad och gräfver i golfspringan efter slanten. Man kan lätt
tänka sig, hvilket osundt intryck denna berättelse skall göra på barnets
fantasi, och den borde aldrig ha rönt utmärkelsen att medtagas i denna
läsebok. Den tar sig egendomlig ut bredvid en så förträfflig cykel som
Moes om Beata, Passopp etc., en af samlingens perlor.
OM SAGAN SOM LÄSEBOKENS GRUNDVAL.

275

Vår uppsats har redan utvuxit till allt för stor bredd utan
att vi hunnit utreda någon af de frågor, som här i korthet vid-
rörts. Måhända har dock någon i de uttalanden, vi här vågat
göra, återfunnit ett genljud af sina egna tankar och tvifvel. Frå-
gan om sagans ställning till barnundervisningen är väl en af de
mest brännande inom modersmålsundervisningen, och diskussionen
härom är väl knappast ännu afslutad, om också det lifliga intresset
för denna gren af literaturen som uppfostringsmedel haft det goda
resultat till följd, att sagans värde, förr underskattadt, nu mera
är till fullo erkändt.

(Insändt).

Skolböckerna.

Tänk dig, käre läsare, en familj af medelklassen med mänga barn,
kanske tio stycken. Det är både söner och döttrar, hvilka alla hafva
gått eller gå i skolan. Du må tro, att i denna familj finnes ett riktigt
litet bibliotek af skolböcker. Som nu en del af barnen slarfvat bort
eller handskats illa med böckerna, och pappa och mamma se genom
fingrarne med sina älsklingars ovanor, så har det händt, att det af en
lärobok köpts 5 (säger fem) exemplar. Det är nedlagdt mycket pen-
ningar i dessa illa åtgångna böcker. (Jag kan ändå i förtroende tala
om för dig, att flertalet af dessa böcker äro inbundna kanske ett par
gånger).

En smula vemod kommer kanske öfver dig, om du betänker huru
mycket större välsignelse dessa penningar skulle kunnat åstadkomma,
än hvad nu är fallet. Herrar skolboksförläggare, bokhandlare och bok-
bindare hafva ju visserligen af denna sakernas ordning eller kanske
snarare oordning en viss kontant vinst; men den som svårligen vinner
något derpå, det är den uppväxande ungdomen. Kan denna ungdom få
ett rätt begrepp om pligttrohet?

»Barn äro barn, man får ej hänga upp sig på småsaker», säga pappa
och mamma. Så tänka de, att när det ej är fråga om »karaktersfel», så
behöfva de ju ej taga itu dermed, utan åtnöja sig med en förmaning till
de kära barnen att »vara mer rädda om böckerna». Så äro pappas och
mammas samveten lugna igen. Men vi för vår ringa del våga fråga,
om de föräldrar, som så göra, veta hvad som menas med uppfostran.

Barnens verld faller ju inom jämförelsevis små förhållanden. Nåväl,
är det ej då genom troget användande af det »lilla», af de små punden,
som barnens karakter skall bildas? Det gifves ju tyvärr blott ett allt
för stort antal föräldrar, för hvilkas sjelfviska, tröga eller njutninglystna
sinne det vore ett för stort omak att lefva med och uti barnens minsta
förhållanden. Men det »lilla» förlorar ej fördenskull sitt inflytande på bar-
276

SKOLBÖCKERNA.

nets sig danande karakter. Och hvad är stort och hvad är litet? Kunna
vi menniskor bedöma det? Det var på ett stackars äple, som våra första
föräldrar förbröto sig mot Guds bud. Fast förbrytelsen sej omfattade
ett större föremål än ett äple, lät Herren Gud, den heliga kärleken, en
hel verld sjunka ifrån dess första härlighet. Väl må vi fråga med bäf-
vande hjerta, hvilka förseelser äro stora och hvilka äro små. — En stor
och ädel karakter får åtminstone ej den, som bagatelliserar troheten i
det lilla. Och månne ej den sanna storheten består i ett troget använ-
dande af allt, äfven det minsta? Intet är ju vårt af allt det, som faller
inom rummets och tidens gränser. Allt är ju Herrens. Vi äro blott för
en tid förvaltare deraf, andra hafva varit det före oss och åter andra
förvaltare komma efter oss. O föräldrar, låten denna tanke växa in i
edra barns själar, att den må följa dem in i lifvets vexlingar, så kanske
många frestelser besparas dem och lifvets vedermödor ej komma att
kännas dem så tunga. För vårt fosterland skulle det vara en stor väl-
signelse, om för det uppväxande slägtet detta bud hölles fram: »Jorden
är Herrens och allt hvad derpå är.» Den svenska råheten är ju allmänt
erkänd. Är det ej en skymt af dess fula anlete, som grinar oss till
mötes i illa handterade skolböcker?

Vi veta, att det finnes lärare, som göra sitt bästa för afhjelpandet
af här påpekade missförhållanden. Det är en kraftig hjelp, som en god
lärare gifver hvarje fader och moder, som arbetar på utvecklandet af
en god karakter hos sitt barn.

»Sommar» —
Om hvartannat.

Är kvinnans fysiska svaghet ett hinder för hennes högre utveckling?

I vära dagar fins det nägot som kan kallas samhällsdiskussion.
I böcker, tidningar, tidskrifter, pä allmänna möten diskuteras oaf-
lätligt vissa stående frågor; då och då framkommer från det ena
lägret ett så kraftigt argument eller en så bjärt belysning på en
hittills förbisedd sida af saken, att det andra partiet blir figurligt
taladt stumt och mister sin makt öfver den allmänna opinionen.
Men den stora kollektivpersonlighet, som utgör det andra partiet,
besinnar sig, och slutligen kastar den ut en replik som åter för en
tid kommer den vacklande allmänheten att utbrista: de ha rätt!
Så går det t. ex. till i äktenskapsfrågan, och så går det till i frågan om
könens likstäldhet. Men det kan ligga månader och år emellan ett
sådant argument och dess replik. Hvad äktenskapsfrågan angår,
tyckas vi nu befinna oss i det stadiet, att de mera moderate bland
männen bereda sig på att afgifva replikerna till den massa af ar-
gument, som framstälts af hustrwnas målsmän, hvilka nu ovanligt
länge haft ordet. I frågan om kvinnans rätt till lika uppfostran
och förvärf med mannen har länge det liberala partiet haft
öfvertaget; saken gick lugnt framåt, och de konservatives invänd-
ningar blefvo allt mer till ett enformigt mummel, som man var van
vid som vid ett ackompagnement, men som ingen människa mer
hörde på. Men för halftannat år sen kom ett sådant där argument
från de konservatives sida, hvilket tycktes blifva en betänklig broms
för den så hastigt framskyndande kvinliga bildningens sak. Vi mena
åtskilliga engelska och amerikanska läkares rop om den kvinliga orga-
nismens fysiska svaghet och den däraf härrörande omöjligheten för
kvinnan att följa mannen i hans uppfostran och på hans lefnadsbanor.
Det var intet löst ord detta, det stödde sig skenbarligen åtminstone
på erfarenheten. Och det väckte i det andra lägret en viss bestört-
ning. Som det är samma argument, som nu i vårt land användes
mot samuppfostran, kan det ha sitt intresse att taga reda på hvad
som å båda sidor yttrades under det striden därom stod som hetast
i England.

Det var den engelske läkaren Withers-Moore som yttrade sig
skarpast.

»Är det», frågar han, »värkligen till gagn för mänskligheten att
kvinnorna uppfostras till att täfla med männen på alla banor? Na-
278

OM HVARTANNAT.

turens ordning är den att det är mannen, som skall arbeta i sitt
anletes svett och kämpa kampen för tillvaron. Det har ocksä vi-
sat sig att kvinnan ej kan det utan att hennes fysiska lifskraft
blir angripen. Kvinnornas förnämsta uppgift är att säsom mödrar
uppehålla och förbättra slägtet. Men både den nuvarande högre
kvinliga bildningen och den sedan inträdande kampen för tillvaron
göra dem odugliga för denna uppgift. Den högre uppfostran hin-
drar just dem som kunde ha blifvit de bästa mödrar från att nå-
gonsin bli det, eller om de bli det, visar det sig i alla fall att de
äro fysiskt förstörda. Ingen uppfostran kan sätta en kvinna i stånd
att uträtta det som hennes söner kunde ha uträttat. Bacons mor
kunde aldrig ha frambragt Novum Organon men hon — och kanske
ingen annan än hon —• var i stånd att frambringa Bacon. Ju mer
uppfostrad en kvinna är, ju svagare äro hennes barn. Då nu flic-
kor af den högre klassen i regeln erhålla bättre föda än de fatti-
gare, och då deras fysiska vård på intet sätt kan anses vara sämre
än dessas, måste försvagandet af fortplantningsförmågan bero på
hjärnans öfveransträngning. En amerikansk läkare har yttrat, att
om alla de orsaker, som nu fysiskt fördärfva det kvinliga slägtet,
skulle fortfara att verka ett halft sekel till, måste Amerika från
andra sidan oceanen importera kvinnor som dugde till mödrar.
Från den ena ändan af England till den andra höjes nu ett var-
ningens rop mot vår tids högre kvinliga uppfostran. Resultatet af
den samma har blifvit Tidegenerationy) och förstörd fysisk lifskraft, i
stället för utveckling. Ti>Evolution passes into dissolution.v

Omåttligt arbete, i synnerhet i ungdomen, är skadligt för både
kroppens och själens helsa, omåttligt hjärnarbete mer än annat.
Själsarbete förenadt med läflan kan på grund af kvinnans nervösa
natur ej gärna bli annat än omåttligt, i synnerhet då täflan gäller
mannen med hans större hjärnvigt och större hjärnkraft. Vår tids
Bacon kommer aldrig att födas, af brist på en moder. Den kvinna
som kunde ha dugt till moder åt honom, skall kanske bli en myc-
ket framstående kandidat.---------Kvinnor böra icke vara män, utan
mödrar till män.» — —

Dessa satser, huru paradoxa och reaktionära de än voro, väckte
stort uppseende, ty någon sanning låg dock däri. Också innehöllo
under sommaren 1886 Englands förnämsta tidningar och tidskrifter
mer eller mindre väl skrifna ledande artiklar i ämnet.

Från liberalt håll yttrades bland annat:

»Kvinnans naturliga kallelse är ju att blifva maka och moder,
det påstå alla, och dock hvilar hela den argumentering, som går
ut på att utesluta henne från all annan verksamhet, på det anta-
OM HVARTANNAT.

279

gandet att denna kallelse icke skulle vara naturenlig alls, utan i
stället vara henne synnerligen motbjudande. Slägtet måste fortsättas,
heter det, kvinnorna vilja icke bli makar och mödrar, om de få
bli någonting annat, därför böra de icke heller få det. Att de
okunnigaste och sämst uppfostrade kvinnorna skulle ha de bästa sö-
nerna, är ett påstående som vederlägges af historien. Om erfaren-
heten har visat, att öfveransträngning hindrar flickorna från att bli
mödrar, så är det därmed alls icke bevisadt att högre bildning är
liktydigt med öfveransträngning. Öfveransträngning är skadlig för
kvinnan, men också för mannen, somliga kvinnor duga icke för sådant
arbete, där det fordras själsansträngning, det samma är fallet med
många män. — — —»

Körande den praktiskt-ekonomiska sidan af saken gafs äfven
svar pä tal. — »Dr Withers-Moore’s argumentering skulle varit full-
ständigare, om han därjämte velat besvara frågan: huru skola kvin-
norna få arbete och uppehälle? Det är ursäktligt om de begära
att alla banor skola öppnas för dem, så att deras lämplighet kan
bedömas efter duglighet och icke bestämmas på grund af kön. Vi
blunda ej för den fara som kan ligga i detta, men kan den faran
månne uppväga den förskräckliga utsigten till hjälplöst beroende,
som, efter de gamla åsigterna om kvinlig uppfostran, blir det enda
alternativet för den ogifta kvinnan? Om man i barndomen kunde
dela flickorna i två läger, de som skola gifta sig och de som icke
skola det, och uppfostra dem därefter, så skulle det gamla reson-
nemanget bättre kunna stå sig. Men ingen sådan delning kan göras,
ingen kan ens i öfvergångsåldern förutsäga flickans öde, om hon
skall blifva hustru eller mö. Omöjligheten att afgöra detta gör
det nödvändigt att uppfostra flickorna lika väl som gossarne till
att intaga sin plats i lifvets strid. Förståndsodlingen kan gå för
långt, och det kan hända att somliga' kvinnor få sitt köns hela
fysiska lifskraft liksom uppbränd af den förtärande elden af öfver-
drifvet själsarbete, men det vore obilligt om man af hänsyn till
denna fara ville stänga alla banor för kvinnorna, då man icke gör
det för männen, hvilka äro utsatta för samma fara.»

Ännu en annan synpunkt framhölls.

»Vigten för både gossar och flickor af den fysiska uppfostran
vinner dag från dag allt mera erkännande. Den ofantliga impuls,
som flickornas bildning fått på senare tiden, måste oundvikligt leda
till den fordran att de äfven måtte erhålla den fysiska utveckling,
utan hvilken hela deras uppfostran blir ensidig. På sätt och vis
kan detta kraf sägas komma som en reaktion mot ett öfverdrifvet
själsarbete, men i själfva värket är det blott en sida af samma
280

OM HVARTANNAT.

rörelse som har yrkat på själsarbetet, och det är en utfyllning,
ett komplement, ej en motståndare till den andliga utvecklingen.»

Det sista' uttalandet innehåller redan till en del, men icke helt
och hållet den replik, som ensam är.i stånd att åtminstone för en
tid tysta fysiologiens allvarliga anklagelser mot den kvinliga bild-
ningen och det kvinliga yrkesarbetet. Denna replik har äfven hos oss
på allra senaste tid börjat formulera sig till allt större tydlighet och
den lyder så här. Det är sant, att kulturkvinnan, sådan hon nu
står där geni emot kulturmannen, är betydligt fysiskt svagare än
han, det är sant att det starka själsarbetet har kräft många offer
bland så väl de kvinliga barnen som bland mogna kvinnor. Men
— och här kommer knuten — det kvinliga barnet växer upp un-
der för den fysislm utvecklingen särskildt ogynsamma förhållanden,
från hvilka gossen är befriad. Fostra upp de små flickorna med
lika mycken fri rörelse i friska luften, med lika ledig och lika litet
ömtålig klädedrägt, (akta klädningen! akta kappan! -— är ju en var-
ning, som oupphörligt måste häjda flickans lekar) anse att de böra
ha lika god aptit som gossarne och behöfva lika kraftig mat •—■ och
låt oss sedan ställa en så uppfödd ung kvinna gent emot mannen
och se om skilnaden är så stor.

Detta är i vår tanke det enda svar som egentligen väger något,
men det väger också mycket. Det kan icke sägas afgöra frågan,
men det visar in på den enda väg där den kan afgöras. Hvad
en värkligt sund och kraftig kvinna kan prestera af andligt arbete
— det vet ännu ingen. Men att låta kvinnans natur bära skulden
för den fysiska svaghet, som onekligen visat sig träda hindrande i
vägen för hennes arbetstäflan med mannen, det är minst sagdt för-
hastadt, så länge som hon under sin uppväxt påvärkas af en mängd
skadliga inflytelser. Likställigheten måste först åvägabringas inom
den fysiska uppfostran, sedan får man se till, hvilken olikhet som
kan förefinnas i själfva naturen. Kvinnorna börja själfva bli med-
vetna om nödvändigheten att lägga fysisk kraft till grund för sitt
intellektuela utvecklingsarbete, och därför ha vi ju på senare tiden
sett ett alldeles nytt intresse för gymnastik och kroppsöfningar
vakna till lif hos de unga kvinnorna, på samma gång som man
söker uppfinna en bekvämare och hälsosammare drägt än den som
modet föreskrifver världsdamen. Drägtreformen är i själfva verket
en alldeles nödvändig länk i kvinnans själfständighetskamp, ty pariser-
drägten är till sin princip en salongsdrägt, i hvilken man icke kan
arbeta, och i hvilken det ju icke en gång är möjligt att lyfta upp
armarna, hvarför det också hör till saken att en elegant dam, som
vill förrätta några husliga sysslor, då går klädd i en nattrocklik-
OM hvartannat.

281

nande morgondrägt. Skada blott, att drägtreformen är sä komplice-
rad, ty den är icke blott en hygienisk, utan äfven en konstnärlig fråga.

I vår tid, dä sinnet för det pittoreska är mycket mer lefvande
än det var för ett par decennier sedan, och då man pä allt sätt
söker föra den mindre konsten in i hemmet, vore det naturligtvis
misslyckadt, om man ville införa en klumpig och oskön kvinnodrägt.
Det är svårt att inse hvarför det är mer otillbörligt att tillgodose
skönhetssinnet då det gäller drägten, än dä det gäller bord och
stolar, och begäret att genom drägten gifva en klädande, ja en
poetisk ram ät personligheten, det begäret fans och tillfredsstäldes
längt innan det olycksaliga idealet '»fin dam» började utveckla sig.

Till sist vilja vi uttala en önskan att herrar läkare mätte an-
vända allt sitt inflytande i hemmen för att modifiera redan de små
flickornas uppfostran därhän, att deras fysiska kraft utvecklas i
största möjliga mätt, och arbeta för att nedbryta den fördomen,
som ännu vill att den lilla flickan skall stängas in, tämjas, prydas
— och vara ständigt presentabel, medan hennes bröder tumla om i
friska lekar, fullkomligt oberoende af någon omsorg om sin toalett.

Latinets förhållande till naturvetenskaperna.

Om denna fråga har en af samtidens mest kända botanister,
professor De Candolle, yttrat några ord, som synas oss ganska märk-
liga. Citatet är hämtadt ur ett arbete med titeln: La phytographie
ou lart de décrire les végetaux, Paris 1880. Som synes, är det
icke ett arbete som behandlar undervisningsfrågan, och därtill bör
läggas att förf, själf synbarligen är vän till undervisningen i klas-
siska språk inom skolan.

Förf, diskuterar frågan om hvilket språk som lämpligast kan
användas i botaniska arbeten och yttrar dä om latinet följande.

»Det fins ett språk, latinet, hvilket alla eller nästan alla lära
i skolan, och af hvilket de komma ihåg tillräckligt mycket för att
sedan kunna läsa naturvetenskapliga beskrifningar affattade på det-
samma. Skulle en botanist icke ha erhållit undervisning i klas-
siska spräk, behöfver han endast föga tid för att lära förstå det
latin, som förekommer i de botaniska arbetena. Det är en månads
arbete för en italienare, två månaders för en fransman, tre för en
engelsman, fyra för en tysk eller en svensk, o. s. v., under förut-
sättning nämligen att de sistnämde icke redan förut kunna något spräk
af latinsk härstamning.* Alltså äro vanligen tre fjärdedelar eller

* Denna sats (kursiveringen af oss) har sitt alldeles särskilda in-
tresse med hänsyn till senaste komiténs förslag angående en praktisk
latinkurs.	Iled.



MLi-
282

OM HVARTANNAT.

nio tiondedelar af botanisterna redan i stånd att läsa de latinska
beskrifningarna, oeh de andra kunna när hälst de vilja tillegna sig
den erforderliga kunskapen. Latinet är sålunda det språk, som
kan påräkna den största läsekretsen. Det har dessutom flere andra
fördelar, åtminstone då det gäller beskrifningar. Botanistens latin
är hvarken det dunkla, orakelartade språk som Taeitus begagnade,
eller de också dunkla, men präktiga satsfogningar, som vi träffa
hos Cicero, eller det gratiöst invecklade spräk, hvilket vi lärde i
skolan af Horatius. Det sammanfaller icke ens med det klarare
och nyktrare * naturforskarespråk, på hvilket en Plinius affattade
sina skrifter. Utan det är ett latin som är hopsatt af Linné en-
kom för att användas vid beskrifningar, och — det vågar jag på-
stå — med särskild hänsyn till menniskor, som icke älska vare
sig invecklade grammatiska konstruktioner eller meningar som hopas
huller om buller om hvarandra, eller parenteser instuckna här och
hvar i satserna.

Jag är långt ifrån att önska att man skall öfverge latinet i
skolorna; fastmer synes mig studiet af detsamma mycket nyttigt
ur filologisk synpunkt och med hänsyn till den mängd böcker som
äfven i nyare tider författats på detta språk, men lärarne borde
ofta säga till sina lärjungar: akta er väl för att i ert modersmål
använda en så dunkel, så indirekt och så pretentiös stil! — och
vidare: denna mening har tre eller fyra betydelser, den af er som
kan taga reda på dem skall få ett godt betyg. Jag skall på annat
ställe göra reda för det latin som den fräjdade svensken användt,
hvilket är ett fullkomligt rent, felfritt latin, men dock ganska olikt
de klassiska författarnes. Ingen kan öfversätta en mening däri på
flere olika sätt, säsom så ofta är fallet med de gamla författarne,
hvilkas literära historia just i detta afseende är så märklig. Ty
aldrig är en beundrare af Horatius nöjd med de otaliga öfversätt-
ningar, som finnas af denne förf. Han hoppas alltjämt att få en
bättre öfversättning, och stundom försöker han själf att åstadkomma
en sådan. Detta bevisar, att skaldens satser bryta sig så att säga
i många facetter, af hvilka hvar och en återkastar en färg, med
andra ord, hvarje läsare fattar blott en af betydelserna. Men låt tjugu
botanister öfversätta ett stycke af Linné — de skola i detsamma
icke finna mer än en enda betydelse. Min åsigt är därför att man
fortfarande bör använda Linnés latin för beskrifningarna. Ett språk
som är så universelt, så klart och bestämdt, och som af en snillrik
man blifvit så väl afpassadt för vetenskapens behof, bör icke öfver-
gifvas. Vi skola dessutom se att man i vissa fall och för vissa slag
af beskrifningar funnit sig föga belåten med de moderna språken.
OM HVARTANNAT.

283

Men när det är frågan om att diskutera eller resonnera, då
kan icke Linné tjena som mönster, ty man kan knappast säga att
han diskuterar eller resonnerar nägot alls. Man kan snarare säga,
att han framlägger och dekreterar. Har han funnit latinet mot-
spänstigt för resonnemang? Det är möjligt. Faktum är, att nyare
författare föredraga sitt eget språk, då det är fråga om något annat
än rena beskrifningar. Man får skatta sig lycklig, när de använda
ett af de förnämsta språken, och när detta icke förleder dem till
alltför stor omständlighet, ty en synpunkt till förmån för latinet,
hvilken icke bör förglömmas, är denna. Många naturvetenskapsmän
äro medelmåttiga och några — däribland jag själf — dåliga latinare,
men ju mindre latin man kan, dess kortare uttrycker man sig på
detta språk, och dess sorgfälligare söker man det rätta uttrycket
till dess man finner det. Man har häruti en säkerhet mot sig
själf, hvilket är till afgjord fördel för allmänheten.»

Rättstafningsfrågan i Frankrike.

Det är icke blott i Sverige, som man arbetar på en ratione-
lare stafning. På det nyligen i Paris hållna läraremötet (Congrés
national d’instituteurs), besökt af 2,400 deltagare, fattades med stor
majoritet följande beslut. »Som man skulle kunna undvika öfver-
ansträngning i skolorna genom att förenkla franska språkets orto-
grafi, uttalar mötet den önskan, att Franska akademien och »Aca-
démie des Inscriptions et Belles Lettres» måtte gå i författning
om bildande af en blandad komité med uppdrag att utreda, hvilka
rationela förenklingar böra vidtagas i den franska ortografien.»

(»Fyris.»)

Bokanmälan.

Manuel de Grammaire Fran^aise. I. Les Flexions Verbales Francaises
å 1’usage de mes éléves par le Docteur V.-Hjalm. Beronius, au col-
lége D‘Oskarshamn. Stockholm, A. L. Normans Förlags-Expedition.

Denna handbok i franska språkets grammatik behandlar verbarböj-
ningen, och det är författarens afsigt, att följande häften skola i öfverens-
stämmelse med det antagna systemet genomgå öfriga väsentliga partier
af språkläran.

Författaren lägger mycket riktigt hufvudvigt vid verbalböjningen.
Äfvenledes förfäktar han med rätta, att man så tidigt som möjligt bör
öfva lärjungarne att tala det främmande språket. Hur detta egentligen
skall tillgå, framlyser dock ej tillräckligt klart af föreliggande öfningsbok.

Uppriktigt sagdt, finna vi ej heller några serskilda konjugations-
tabeller af nöden för våra offentliga läroverk. Om denna sak meddelas
tillräckligt i de goda läroböcker i fransk grammatik, som förut förefinnas.



A.

SBLE
284

BOKANMÄLAN.

Skola grammatikens öfriga delar behandlas lika detaljeradt som här,
så blir för öfrigt priset alltför dyrt för det hela.

Det synes oss på intet vis lättare att få reda på en verbalform i
denna manuel, än i andra förut hos oss allmänt tillgängliga och delvis
med rätta uppskattade läroböcker i fransk grammatik.

Om den praktiska användningen af de här meddelade verbalformerna
lemnas inga upplysningar. Det skulle hafva varit af intresse om ett rikt
förråd af idiomatiska talesätt här meddelats t. ex. fraseologiska finger-
visningar vid aller, pouvoir, savoir, venir, faire o. s. v.

Med all aktning för det arbete och omsorg, som äro nedlagda på
författandet af förestående manuel, kunna vi ej inse, att den skall bli af
nytta för de allmänna läroverken. Huruvida privatläroverken skola varda
i tillfälle använda densamma, våga vi ej afgöra.

E. W. Pettersson.

Böcker och tidskrifter,

insända till Verdandi.

Sommarferier och skolarbete, af S. med förord af professor K. A.
Holmgren.

Familjebibel, valda stycken af den Heliga Skrift för hemmet och
skolan, utg. af Fredrik Febr. (Nya Testamentet).

Skrifter af uppfostringskonstens stormän, utg. af Otto Salomon.

II. Några tankar rörande uppfostran af John Locke- Pris 1: 50.

Kort öfversigt öfver det svenska folkskoleväsendets utveckling
till år 1842 af Simon Nordström. Pris 40 öre.

Udsigt over den Norske Kirkes Historie under Katholicismen af
Dir theol. A. Chr. JBang.

Lättfattlig lärobok i Schleyerska verldsspråket Volapuk, utarb.
af John Runström. Pris 1: 50.

Mademoiselle De la Seigliére, Comédie en quatre Actes, par Jules

Sandeau, avec notes et vocabulaire par C. Gr. Rergman. Pris 1: 25.

Examens-fordringar i Romanska språk af Theodor Hagberg.

Pedagogisk tidskrift, utg. af U. F. Hult, 1887, häft. 10—12.

Dagny, utg. af Fredrika-Bremer-Förbundet, Sept—Dec. 1887.

Framat, utg. af Göteborgs kvinliga diskussionsförening, häft. 21—24
1887.

Nystavaren, utg. av Otto Hoppe, Nov. 1887.

Tidskrift, utg. af Pedagogiska Föreningen i Finland, häft. 5, 1887.

Finsk tidskrift, November—December 1887.

Nyt Tidsskrift, utg. af J. F. Sars og Olaf Skavlan, häfte 10, 1887.

Vor Ungdom, tidskrift utg. af H. Trier og P. Voss, häfte 6, 1887.

Bibelforskaren, utg. af Otto F. Myrberg, häfte 3, 1887.

L' Instituteur Sténographe 1887. Fonétik tttcer 1887, utg. af P.
Passy.

Slöjdundervisningsblad från Nääs, utg. af Otto Salomon, häft. 10
— 12 1887.

The journal of Education, Nov.—Dec. 1887.

Tidskrift för döfstumskolan, utg. af Svenska döfstumlä/raresäll-
skapet, häft. 6, 1887.

VERDANDI,

Tidskrift för ungdomens målsmän och vänner
i	i hem och skola,

utgifven af

Uffe (Anna Sandström) och Lars Hökerberg,
anmäler härmed till prenumeration

sin sjätte (6:e) årgång, 1888.

Verdandis uppgift är fortfarande att vara ett organ, der olika åsigter
angående uppfostran och ' undervisning kunna fritt uttalas, bemötas och full-
ständigas, och genom hvilket såväl lärare och lärarinnor som föräldrar och
andra för saken nitälskande kunna lemna sina bidrag till utredningen af dit-
hörande frågor samt söka för dem intressera en bildad allmänhet. Derjämte
skall redaktionen liksom hittills genom literaturanvisningar och uppsatser i
praktisk metodik söka i någon mån lätta de undervisandes arbete samt egna
uppmärksamhet åt nyutkommande pedagogisk literatur, äfvensom åt pedagogi-
ska företeelser i utlandet.

Sedan 1885 års början hafva till Verdandis redaktion anslutit sig bl. a.: hrr
professor Theodor Hagberg närmast för universiteten, rektor Sixten von
Friesen och lektor Sigfrid Almqvist närmast för allm. läroverken, doktor
Leonard Holmström närmast för folkhögskolorna och hr Fridtjuv Berg
närmast för folkskolan; och har Red. förmånen att äfven för framtiden få på-
räkna stödet af dessa värdefulla, på skilda undervisningsområden verkande krafter.

Prenumerationspriset är för 1888 oförändradt som hittills. Med 3 kr.
75 Öre för hel årgång om 6 häften (af hvilka tre utgifvas före midsommar
och tre under hösten) prenumereras i hvilken bokhandel eller å hvilken postan-
stalt som hälst; men så snart ett flertal [minst 5] exemplar beställes direkt hos
utgifvaren Hökerberg (G:la Kungsholmsbrog. 28 i Stockholm), nedsättes priset
till 3: 25 pr ex., hvarjämte portofri försändelse till landsorten erbjudes.

Stockholm i dec. 1887.

Utgifvarne.

kep Äfven af Verdandis föreg. årgångar (1883—1887) kunna ännu
några fullständiga exemplar erhållas, till 3 kr. 75 öre årg., vare
sig genom bokhandel eller direkt hos utgifvaren Hökerberg.

Köpas de tre senaste årgångarna (1885—1887) på en gång
direkt hos utgifvaren, lemuas de till endast 2 kr. 50 öre stycket.
På de två första årgångarna, hvaraf endast några få ex. f. n.
finnas i behåll, kan derimot ingen rabatt medgifvas.

Stockholm, Central tryckeriet, 1888.



s

te

5.41

-,"a

mas

-----

e ev

2

$ .

"e

. . te

- ".

.

. e

I
ir,

l Ar.

"I

)




Q

()
O
C
O
C

o
o

9
0

IX

O

C

m

s
o

C

C
O
O)
C
3

0)
O
d
E
c
O
o

P

*
Q