. .

th

s

-

i

F1

"
























STOCKHOLMS
UNIVERSITETS
BIBLIOTEK

STOCKHOLMS
HÖGSKOLAS
LITTERATURHISTORISKA
SEMINARIUM.

• EJHEMLÅN g
lsam
3000



DOCTOR TAUETUE

*06

TRAGISK DIKT

AF

CHRISTOPHER MARLOWE.
------------0--

OFVERSÅTTNING MED INLEDNING
AF

c. J. LÉNSTRÖM

----—=== -e 0000 e-- ===-

UPSALA
WAMESTAÖN & LÅSTBOM

1 8 3 9.
v

7

!

-

-=-

1

1




MARLOWE’S FAUSTUS.

INLEDNING.

§. 1. Engelska Dramatiken före Marlowe. 2. Marlowes lef-
verne. 3. Marlowe’s skrifter. 4. Karakteristik. 5. Faust-sa-
gan. 6. Karakteristik af Marlowe’s Faustus.

Den,till stor förlust för Litteratur-historien alltför tidigt,
i sitt litterära lifs vårdagar, skördade Ruda har genom sin
interessanta af handling i Skandia (I. B. 2 H. s. 524 547),
Marlowe's Faust kallad, väckt Förf:s uppmärksamhet på Eng-
lands Old Plays i allmänhet, och särdeles på Marlowe, den-
na Shakespeares samtida, den engelska scenens Äschylos. Som
Ruda endast gjorde en exposition af innehållet, men icke eg-
de, såsom Förf., tillgång till Marlowes samlade arbeten och
nödiga nyare litterär-historiska hjelpredor, har Förf, ansett
det vara ett interessant företag, att redogöra för Marlowe
och öfversätta hans sublima mästerverk, Doctor Faustus.

§. 1*). .	.

Den engelska, liksom hela den europeiska, dramatikens käll-
ådror finnas i de gamla Mysterierna (Miracles) och Mora-

*) I denna §., liksom-ofta, har Förf, här begagnat: Nathan Drake Shakespeare
and his Times. Paris 1858, och Ulrici: Ueber Shakespeares dramatische Kunst
und sein Verhältniss zu Calderon und Göthe Halle 1859. Det förra se
öfvermättan lärd samling, det andra en förträfflig sammanställning #. "Farr
rorskningarnes resultater. Der äro två hufvudverk begagnades till vilka 'N.
ej är nog lycklig att ha tillgång. Parton: History of English Poetry. "T*
IV

liteterna (Morals). De förra hafva sin källa (om man förbi-
går dramen i nunnekloster i 7:e S., och små skådespel, som
i 8:e och 9:e seklen uppfördes i klostren vid abbotars och
abbedissors likbegängelser, samt pantomimer och gyckel, som
alltid brukats vid de stores fester) i medeltidsbruket, att pre-
sten vid föreläsningen af de heliga historierna utförde en rôle.
I stället för de bildliga framställningarna af dessa historier,
biblia pauperum kallade, uppfördes de af andliga mimiskt i klo-
stersalar och kapeller, kyrkor, på begrafningsplatser, gator och
offentliga platser. Ämnena hämtades ur G. och N. T., apo-
cryfer och legender. Den hel. Katharinas lefverne, en så-
dan mystèr, uppfördes i England redan före 1100. Sedan
uppfördes mysterier under hela den följande Medeltiden. Be-
römdast voro de i Chester, som sedan 1268 årligen gåfvos,
först på franska eller latin, sedan 1538 på engelska. (Den
äldsta handskriften häraf är Kristi helvetesfärd från Edward
III:s tid; från Henrik VI:s tid har man 50 stycken, Towneley-
Collection, från Henrik VII:s 42 Cowentry-stycken, och från
Chester 24 stycken). Dessa framställningar voro råa dialo-
giserade berättelser, utan drastiskt lif, karakteristik och orga-
nism, försedda med en proclamation eller prolog. (Man har
i Sverige ett exempel på denna art i Tobiæ Comedia m. fl.).
De urartade snart till osedlighet, ehuru de förut ansetts så
mycket bidraga till folkbildningen, att deras bevistande belö-
nades med allat. Nu började de bibliska dramerna få osmak-
liga tillägg. Så såg man än Adam och Eva nakna, än efter
fallet betäckta med fikonalöf, än hörde man Kain bedja Abel
kyssa sig ..., än sågs Noak i arken få örfilar af sin hustru.—
Derföre förbjöds det de andliga 1589 att deltaga i dessa spel.
Redan förut speltes rôler af skol- och chorgossar, och nu
blefvo just dessa uteslutande actörer.

upplagan. Lond. 4824. 4 vol. och J. Payne Collier: The History of English
dramatic Poetry to the Time of Sh. and Annals of the Stage to the Restoration.
5 Voll. Lond. 1831. W. Marriotts Collection of English Miracle-Plays or Myste-
ries. Basel. 1838 hade äfven varit interessant att nu få läsa.
*

V

Smaken for dessa Mysterier aftog i början af 16:e S..
så att de under Jacob I:s första regeringsår alldeles upphörde.

Ett verldsligt element hade blandat sig i dessa andliga dra-
mer, icke blott så, att äfven gillen och skrån uppförde dem,
-	utan verldsliga, historiska och allegoriska ämnen uppfördes

€	äfven vid de stores fester, först pantomimiskt (Dumb-shows,
t. ex. Edward III:s Ludi domini regis). I midten af 15:e S.
inblandade vandrande skådespelar-sällskaper, i rika Lorders
sold, deri tal på vers och prosa. De allegorier, som i dessa
spel begagnades, infördes i början af 13:e S. i Miracles, hvaraf
uppstodo Moraliteter, der allegoriska personer uppträda, att
moralisera, men i, oftast omedveten, komisk tonart. Dygder och
laster, döden, med ett ord abstracta begrepp äro här personifi-
cerade. Der ses Djefvulen med förfärligt utseende, lång röd näsa,
djurshud, klyfda klor och svans, och Lasten, förebild för lustig-
makaren (Clown), i långa kläder, med en piska pryglande djef-
vulen. (Jfr vår Chronander* ). — De fortforo oförändrade

-	till början af Henrik VIII:s regering. Denne praktälskande

7	Konung, under hvilken äfven den första Mask, intermezzo,
uppfördes, ökade actörernas antal år 1514 från 4 till 8 Players
of Interludes (sedan Edward II. namn på alla dramer, så-
som spel mellan andra lustbarheter) och tillät sånggossarne i
sitt kapell uppträda på scenen. De stora togo nu äfven i sold
actörer. Moraliteterna fingo nu äfven större område; äfven
reflexioner, verkliga personer och historiska allusioner (t. ex.
i ett stycke (1529) Roberts af Sicilien historia, fattad som le-
gend) började införas, hvilket närmade dem verkligheten och
historien. (Efter Reformationen blef den sjelf föremål för Mora-
liteterna). John HIeywoods komiska karakters-stycken, sedan
1520, visande öfvergång från både Mysterierna och Moralite-
terna till komedien, äro råa, men qvicka och på alldagslifvets
grund, t. ex. The four P.**) Dessa Interludes funno efter-

*) Se Rydqvists förträffliga af handling : Nordens äldsta Skådespel, i Skan-
dia VII. 2 H.

**) Finnes i Dodsleys Old Plays T. I., hvilket arbete i nya upplagan lyek-
ligtvis finnes på Ups. Bibl.
följd. Den verldsliga och bibliska historien började ge ämnen,
som nu med någon konst behandlades, ej som Mysterierna
utan all konst. Den gamla litteraturens studium och det ge-
nom reformationen utbredda reflectiva elementet bidrogo att
bilda smaken. I och med detsamma förlorade Interludes
sin betydelse och föllo till låghet, hvarföre de förbjödos
1618. Nu började vid skolor och universiteter antika eller
efter antiken imiterade dramer uppföras af de studerande; se-
dan uppfördes äfven skådespel i domsalar, rådhus etc. Se-
neca öfversattes 1339 — 4366, Euripides in. fl. Efter Plau-
tus och Terentius var det äldsta konstmessiga engelska drama
imiteradt: Nic. Udalls Ralph Droyster, före 1531, som visar
första spåren af konstnärlighet, liksom den första tragedien
Gorboduc eller Ferrex och Porrex af Lord Buckhorst och
Sir Thomas Norton 1361—62, och lustspelet Misogonus
1560. Alla tre utmärka sig framför Biskop John Stills ko-
medi 1566 Gammer Gurtons Needle. Konstnärliga nog äro
äfven Richard Edwards Damon och Pythias och Palämon
och Arcitas. (Det förra hos Dodsley). Från dessa lärda
efterbildningar af antiken bildas öfvergången till en folkenlig
dramatik af Whetstones Promus and Cassandra 1578, fastän
det lärda maneret dock en tid fortfor. Från 1568—80 upp-
fördes 52 dramer för Elisabeth, nu alla förlorade (18 hi-
storier ur gamla historien, 21 ur den nyare och noveller, 7
komedier, 6 morals), till en del af folkmessig art. Vi ega
dock qvar två andra, som visa dramats utbildning under ti-
den. straxt före Marlowe’s och Shakespeare’s ankomst till Lon-
don, 1586—87: Hieronimo med dess andra del Spanska Tra-
gedien och Grim Kolare i Croydon, den förre mönster i trage-
dien, den sednare i lustspelet, båda originella, fast något råa.

Den sceniska apparaten var före Shakespeare rätt klen.
Mellan 1575—76 byggdes de två första skådespelshus i Lon-
don, Theatre och Curtain, då man förut till theater begag-
nat kyrkor, skol- och domsalar, stora Innyards, slottssalar
etc. Sedan byggdes 1576 Blackfriars, 1376—77 Whitefriars,
VII

derpå 6 à 7 theatrar, t. ex. Globus 1594; under Elisabeth
och Jacob byggdes summa 17 theatrar i London. I början
begagnades inga decorationer. Ett blott förhänge skiljde af-
lägsna trakter, en brädlapp med påskrift utmärkte orten.
Ljusblå tapeter betydde dag, mörkare natt. Ett bord, med
penna och bläck på, utmärkte ett arbetsrum, två stolar utan
bord en källarsal. Omkring 1600 blef sceneriet upphjelpt.

Efter dessa förberedelser fann engelska dramat några
talentfullare bearbetare, som åter i sin ordning förberedde
Shakespeare: Thomas Ryd ( 1593 i elände) utgaf 4388
det utmärkta, ofvannämnda folk-dramat Hieronimo och den
Spanska Tragedien; John Lilly (f. 4334, Magister 41573 ell. 1576,
T omkr. 1598), känd för sin bok: Euphues, the anatomy of
wit 1579 och nio hof-komedier, af hvilka 6 utgåfvos före
1589, mest af mythologiskt innehåll, fulla af qvickord och
anthitheser, ända till affectation; George Peele (+ 1598),
som 1590 utgaf David och Bathseba, Thomas Lodge (f. 1556
+ efter 1616), Marlowe’s och Greens vän och efterapare,
som 1584 uppträdde med Arraignment of Paris, i Lillys hof-
stil, men bättre och elegantare, 1587—88 med Battle of Al-
cazar, imiterad (liksom Lodges Wounds of Civil War 1586)
efter Marlowe’s Tamerlan och Edward I. efter dennes Ed-
ward II.; Thomas Nash, satirist, skref Summers last Will
and Testament, ett dramatiskt hofskämt, samt i sällskap med
Marlowe Dido; Robert Green (f. 1550 ell.1360, 1585 Magister,
dog 1592 efter en mellan utsväfningar, förtviflan och ånger skif-
tande lefnad), som i sina dramer, noveller, dikter, upp-
byggelse-skrifter visat en utomordentlig talent, men dock
episkt sinne, grace, fantasi, qvickhet, men saknar djnp, e-
nergi och karakter. Ett af hans bästa verk är Broder Baco,
en trollkarlsdram, liksom Faust, fast ytligare och gladare,
Georg Green, troligen af Green, i hans stil förträfflig. Den
snillrikaste af dessa Shakespeares föregångare (Sh. uppträdde
1590) var Marlowe, som författade 1586 eller 88 — 93.
VIII

§■ 2.

Marlowe var född 4562 enligt Ellis, 4365 enligt Malone;
det sednare, såsom grundadt på anteckningar i Bodleiska bi-
bliotheket, är säkrare. Han intogs i Bennets College i Cam-
bridge, blef Phil. Cand. (Bachelor) 4383, och Magister 1587.
Redan 4586 eller 1588 skref han sitt första drama Tamerlan.
Han lefde utsväfvande. •— Derefter begaf han sig till Lon-
don, der han uppträdde såsom författare och (kanske) såsom
actör. — Man har testimonia eruditorum från hans samtida
huru beundrad han var, huru qvick, men ock huru atheistisk
och liderlig. Nash kallar honom i afseende på hans Hero
och Leander för en ”större poet än Musæus, den gudom-
lige"; Heywood ”den bästa af poeter”, Peele

— Olycklig i ditt slut,

O Marlowe, sångmörs älskling, för din dikt,
Passioners målare för dem der nere,

Om i passioner de fördömda tala.”

Drayton säger, att hans inspirationer voro idel ether och eld,
och att hans hjerna i fullt mått egde skaldens vansinne. En
Puritan, Thomas Beard, kallar honom 1668 i The Theatre
of Gods’ Judgment en atheist, ”som nekade Gud och hans
son, Christus, och ej endast muntligen smädade treenigheten,
utan (hvilket äfven såsom troligt berättas) skref böcker der-
emot, för att bevisa att vår Frälsare vore en bedragare, och
Moses endast en folkförförare, och den heliga bibeln endast
tomma och osanna sagor, och all religion endast en upp-
finning af politiken.” Vidare omtalar han, att han derföre
blef straffad med en ryslig död. William Vaughan i en bok,
utgifven 1600, berättar detsamma. I Deptford, en by omkr.
5 eng. mil från London, dit en, som hette Ingram (Francis
Archer), i Juni 1595 bjudit Marlowe, ernade han genomborra
sin värd, då denne spelade bräde, men denne märkte det,
drog sin dolk och genomborrade Marlowe’s öga upp åt hjernan.
Francis Meres i Wits Treasury 1598 kallar mördaren ”en
liderlig betjent, rival om hans sköka.” — Att Marlowe hade
religiösa skrupler synes af hans väns, Robert Greens; ”A groats-
IX

worth of wit bought with a million of repentance", der det
heter: ”du ryktbare tragöd, jag sade med dig, som dåren ι
sitt hierta, det är ingen Gud. HIviskulle ditt förträffliga
snille, Hans gåfva, bli så förbländadt, att du ej skulle se
äran åt Gifvaren. Brödren i denna djefvulska atheism ar dod
och fann aldrig i sin lifstid den sällhet, han eftersträfvade ;
utan som han började med last, lefde han i fruktan och dog
i förtviflan." *)

§• 5∙

Marlowes skrifter **), efter tidsordningen här anförda,
äro följande. I. Tamburlaine the great, or the Schytan
shepherd. Tragedi i två delar. Uppförd omkr. 1388 enligt
Drake, (s. AG2), 1586 enl. Collier (III, 108 ff.). Om ML. förfat-
tat den, har utan giltigt skäl betviflats ***). Den trycktes först
1590. Den var M:s första arbete, derföre chaotisk och omo-
gcn, fastän ej utan genialiska drag. Tamerlan ar blott en
vidlyftig episk berättelse i dialoger, (det episka öfverväger i
alla Marlowes stycken, utom Faust, och är ett kännemarke
på hvarje dramatiks begynnelse) om denne eröfrares segrar,
uppblandad med lyriska utgjutelser af hans förmätna stolt-
het, hans grymhet mot de besegrade, samt tillika, hvilket
för en så grym och tyrannisk natur ej var naturligt, af hans
chevalereska och sentimentala kärlek till sm maka. Detta
stycke har episoder, särdeles lyriska, af hog genialitet, men
det hela är föga berömligt. Ingen motivering, hopande af

4)	Var Μ. actör? Philips och Warton påstå det, på hivad grund vet man ej-
Malone nekar det, emedan ingen samtida kallar Μ. actor, uta P y

**	) Vårdslöst samlade och utgifna1826 Lond.5 B. 8.. Tieck iSthaespea-
Μ Vorschule. Lpz. 1829. 2 Bt. s. XI. kallar Utg. med skäl ol.ril.sk. :

**	*) Utg. tillskrifver det enligt Malone Nash, på grund af den uppblästasti-
=

Salem, collier an, 115) och Tieck CI, XI) hafva redan dem.
X

rysliga hämdscener, som uttränga hvarandra, intet spår till
någon högre synpunkt af lifvet. Ej en gång den lägsta af
all dramatisk försoning, det yttre straffet på hjelten, fin-
nes här, ty han dör af sjukdom, med samma trots på sina
läppar som förr, och för öfrigt i sin lyckas zenith. Styc-
kets moral tyckes vara den starkares rätt äfver den svagare,
hyarvid den starkare ofta såsom här uppfattas såsom ”Guds
gissel i verlden. Det är en förfärlig tanke och bevisar ett
djupt tvifvel på den gode Gudens uppenbarelse i verldshisto-
rien, som sålunda endast blir en historia om verlden såsom
ett stort slagtarhus *). I metriskt afseende är stycket märk-
ligt, ty här infördes åter blankversen **).

II.	Massacre at Paris, with the death of the Duke of
Guise, Tragedi, enligt Collier författad 1388, samma år som
, *) Detta omdöme bekräftas af följande. ”Det är en af de vildaste och öfver-
drifnaste skapelser af en ofullkomlig Theater och var dock enligt den första ut-
gifvarens företal ursprungligen ännu vidunderligare”. (Utgifv.) Han säger sig
med flit utelemnat några kärliga och frivola scener, digressioner ”och i min enfal-
diga tanke särdeles opassande för ämnet, som jag ansåg öfvermåttan tråkiga för
den insigtsfulle, ehuru de af den okunniga hopen blifvit högeligen omtyckta, da
de uppfordes . Nath. Drake instämmer i detta omdöme (s. 462): ”Det är omöjligt att
tala derom , utan en blandning af förundran och förakt; ty under det några få
bitar ge tillkänna ovanlig talent, är det öfriga en väfnad af svulst, orimlighet och
ordpral: dock huru besynnerligt det må se ut, voro de öfverdrifnaste styckena af
denna excentriska skapelse populärast, och ofta finner man i samtida arbeten an-
spelningar dess månadsrasande drömmerier”. Shakespeare förlöiligade det i
Henrik IV. P. 11. II. Act. 4 Scen. — Hallam säger (s. 252) "Man har kallat
den svulstigoch med skäl, men bombasten, som här ej är så särdeles öfverdrif-
ven, ansågs 1 vida högre grad tillhöra sådana orientaliska tyranner. Denna piece
har för öfrigt mera lif och poesi än någon, som kan bevisas hafva föregått den.
Har finna vi också mera handling på scenen, en kortare och mera dramatisk Pro-
1og, en mera malande stil, med en vida mer omvexlande och smidig versification.
(Collier har III, 113—126 visat dess dramatiska förtienster, ei mindre än
dess fel.) 'ej Minore an

♦*) Sackvilles Gorboduc är skriften på rå och entonig blankvers; hans efter-
följare skrefvo pa rim eller prosa. Här användes åter först ett bättre slags blank-
vers, som genom hemisticher och fyllnadsbokstäfver blir mindre entonig och mera
lik samtalsspråket. Om, hvilket är svårt att bevisa, Μ. ej åter införde denna
vers, sa gaf han den åtminstone mera omvexling och smidighet för tanken, "hvari-
genom den snart under hans händer blef det skönaste medel, som den tragiska
ska den någonsin begagnat för sitt ändamål, mindre regelmässig än Italienarnes,
och ofta fallande i en ordrik prosa, med rader af 14 stafvelser, mycket allmän-
na hos vara gamla dramatici, men andra gångor regulär och harmonisk som det
finaste öra kan begära". Hallam Literature of Europe in the XVII th. and
XVIII th. Centuries. Paris 1539 II, 177. -
XI	:

Faust, uppfördes i Febr. 1592 (enligt Malone). Detta styc-
ke, hvars ämne. Parisiska bröllopet, sedan behandlades af
Dryden i The Duke of Guise och Lee i The massacre at
- Paris, är rysligt vildt, okonstnärligt och har föga dramatiskt
lif, är mest ett uppskakande register på yttre händelser,
mord på mord, utan att rysligheten mildras genom framställ-
ningen af det inre lifvet, ömmare känslor af familjesorger,
medlidande, resignation etc. Motivering saknas. Några sce-
ner äro dock poetiska.

III.	Faustus, hvarom nedanföre.

IV.	The rich jew of Malta, tragedi, uppförd 1589.
Den var, liksom Shakespeares Shylock, diktad att väcka
hat mot Judarne *). Stycket har följande innehåll. Machia-
velli uppträder i Prologen, yttrar sina principer och förklarar
Juden för en adept i sin konst d. v. s. egoismen, for hvil-
ken alla ethiska band, hederns, vänskapens, frändskapens,
m. m. lätt slitas, när jaget kan ha någon fördel. En sådan ka-
rakter är Barrabas. Vid styckets början ses han räkna sina
penningar och mottaga underrättelser, att flera af hans far-
tyg rikt laddade inlupit i hamnen. Då fordra Turkarne tri-
but, hvarföre Guvernören tager af hvar Jude hans halfva
egendom, men af Barrabas den hela, emedan han vägrat ge
efter. Han förtviflar väl en stund, men tänker snart på den
rysligaste hämd och att reparera sin förlust. Han tvingar sin
dotter att inträda som novice i ett nunnekloster, (som nu an-
lagts i hans hus), på det hon derifrån skulle hämta hans
pömda skatter, hvilket ock sker. Hans dotter lemnar sedan

*) Drake (s. 465): "Fördomen mot Judarne var under Elisabeths regering
utomordentlig ; de fingo ej bosätta sig i England, och alla medel uppmuntrade»,
hvarigenom folkets bat mot detta förföljda slägte kunde eggas. Intet medel var
dertill lämpligare än theatern och inga karakterer voro sä gouterade och med så
illvillig fröjd sedda, som Marlowes Barrabas och Shakespeares Shylock. Olik-
heten är detta oaktadt emellan dem oändligt stor, så väl i afseende på tecknin-
gens sanning som uppfattingens poetiska kraft; ty, då Marlowes Jude icke kan
ses i något annat ljus än som en blott incarnation af en fiende, eger Shakespeares,
oaktadt all grymhet och råhet, en flägt af mensklighet, som ger honom ett rum
bland sitt slägte, och gör honom, om ej fullt verklig, dock fullt möjlig”.
XII

klostret. Guvernörens son och en Don Matthias älskade
henne, endast den sednare var älskad tillbaka. Dock nöd-
gar fadren henne låtsa älska Guvernörens son, låter Matthias
veta dennes kärlek, hvarefter Juden eggar rivalerna till strid,
och de stupa. Dottren får veta fadrens list, och går i klo-
ster. Men fadren förgiftar då henne och alla nunnor; inan
dottren dog, biktade hon fadrens brott för två munkar, af
hvilka Juden dock dödar den ena och anklagar den andra
såsom mördaren, hvarpå denna derföre blir hängd. En slaf,
som var delaktig i hans nidingsdåd, och som hos en sköka lef-
ver i liderlighet, utpinar då pengar af Juden, genom hotel-
se att annars upptäcka hans brott. Juden förgiftar dem,
dock hinna de först anklaga honom hos Guvernören. Juden
sättes i fängelse, men intager en sömndryck och kastas ut,
emedan han syntes död. Han beger sig till Turkarne utan-
för staden, förråder den åt dem och blir Guvernör. Han lofvar
mot pengar den förra Guvernören, som nu är hans fånge,
att vid en fest spränga Turkarne i luften. Allt förberedes,
men Guvernören får fördelen af listen, dödar Juden och tar
Turkarnes General fången. De första två akterna ha en
konstfullare plan, i afseende på karakterer och situationer,
än något drama, utom Shakespeares, från Elisabeths tid.
De sista akterna äro dock, såsom i alla äldre engelska dra-
mer, en. väfnad af ointresserande brott och mordgerningar *).
Planen är annars skickligt grupperad kring Judens karacter,
hans egennytta och hämdlystnad. Hans karakter är onatur-
lig, emedan den är satanisk, utan spår af menskligt hjerta,
ej ens för sin egen dotter. Hans död har ingenting förso-
nande, ty han faller som en annan niding hånande. Biperso-
nerna äro äfvenledes antingen gemena, t. ex. Ithamore, eller
blotta skuggritningar t. ex. dottren, som ej är fullt concret,
och ej har den qvinnliga skönhet, som behöfdes såsom con-
trast mot fadren. Dock har stycket mycken uppfinning, kraft
och eld. Judens karakter, sådan Μ. tänkt den, är väl hål-

*) Hallam, s. 252.
XIII

len ; scenerna tränga dock nog mycket undan hvarandra,
ehuru inre sammanhanget fasthålles. .	.

V.	The Tragédie of Dido Queene of Carthago, skrifvet
af M. och Nash 4390, tryckt 159/4. Det är blott en para-
frastisk omskrifning af Virgilii berättelse.

, VI. The Troublesome Daigne and Lamentable Death of
Edward II. King of England, skrifvet efter 1590, infordt i
Stationers Company’s böcker 1593. Detta historiska sorge-
spel är af alla samtida prisadt, och verkligen det bästa näst
Shakespeares. Dess ämne är den stormiga tiden 1507—1527
i Englands historia, visande en svag regent, en nedrig gunst-
ling, uppstudsiga baroner och partier, en lastbar och herrs
lysten drottnings stämplingar m. m. (Se Beckers Verldshist. V.
297—504). Ulrici (p. 35—54) dömmer derom träffande.
Det är egentligen endast Edward II:s biografi; stat och land
spela alldeles ingen eller blott en obetydlig role deri. Lit-
vet är uppfattadt i afseende på förhållandet mellan menni-
skans individualitet, inre själsböjelse och yttre ställning.
Genom Edwards karakter och uppförande komma dessa i
motsägelse, hvarigenom han bereder sin undergång. Den för-
derfliga svagheten i hans eljest goda, kärleksfulla karakter
ligger ej i hans kärlek till sin gunstling, utan deri att han
vill uppoffra allt för ätt upphöja honom och sammanblandar
menniskan med konungen, den individuella böjelsen med sta-
tens fordringar. Drottningen föres genom sin obehagliga
ställning som mor och drottning till otrohet i Mortimers ar-
mar; prinsen har att välja mellan sonlig kärlek och kronan;
rikets stora ledas af hat mot gunstlingen till mened och upp-
ror. De äro alla brottsliga, Nemesis träffar dem derföre.
Grundideen genomstrålar alla delar. Dock stannar stundom
handlingen, särdeles i första acten; allt utgöres af Konungens
kärleksförsäkringar, harm, klagan och jemmer för sin gunst-
ling. Detta lyriska element är lyckligt, öfvervägande, men
tröttsamt. Hufvudperssoernas karaktersteckning är kraftfull;
XIV

alla öfriga motiverande yttre förhållanden förbigås, så att
styckets passioner synas godtyckliga och omotiverade. Run-
gens straff är for mycket yttre, fysiskt och gräsliet Bild
lösa aro bifigurerna, utan karakter. Språket är Bailed-
och mognare än i Juden, men ej utan utväxter gedignare
liknelser och öfverdrifna kraftuttryck. L. Utom Erz skrulvade
har Μ. säkert författat följande dikter De Tomiedessa dramer
na (sextyaderna) af Ilero och Leander)solo is Singer-
satt af Chapman, hvilken sedan, 1600, utaaf en . ort
ning af Iliaden rå men kraftfull, 4 - som tauayersit:
dringar t ex. i 2 sången den af de alskandes första herdes .
Poemet ar en parafras af Musæi berättelse

Venus och Adonis är nagot i samma art, fast Shakespeares
M. har dessutom öfversatt Ovidii Amorum T 81 elle,
scœena Ställen Erkeblisliopen af Canterbury och wisse vars.oh-
don funno sa troget återgifna, att de 1599 late a
öfversittningen“); och i B. år Lucanis, Rom Air ER nF AG

* Hallam s. 197.

*0 Se här ett prof L. I. El. 5.:

In summer’s heat, and mid-time of the day

To rest my limbs, upon a bed I lay: Jo

One window shut, the other open stood, .

ich gave such light, as twinkles in a 'wood,
twilight glimpse at setting of the sun ‘
or night being past, and yet not day begun;

Such light to shamefaced maidens must be shown

Where they sport, and seem to be unknown:	.

then came Corinna in a long loose gown,
Her white neck hid with tresses hanging down

Resembling fair Semiramis going to bed, '

Or Lais of a thousand lovers spread,	/

Asnateh’d her gown being thin, the harm was small
Tet striv d she to be coverd there withal, ?
nd striving thus as one that would be cast.

Betrayd herself, and yielded at the last. 9

Stark naked as she stood before mine eye

Not one wen in her body could I spy ‘

What arms and shoulders did I touch and see,

How apt her breasts were to be press’d by me

, low smooth a belly, under her waist saw I

Mow large a leg, and what a lusty thigh.
leave the rest, all pleas’d me passing well,
J cling’d her fair white body, down she tell,'
Judge you the rest, being tired she bade me kiss;

Jove send me more such afternoons as this! ‘
XV

första försöken att, utom i dramat, begagna engelska blank-
versen, hvilken dock här ej är lika god, som i hans dra-
mer. En skön kärlekssång är äfven af M. *). Andra arbe-
ten tillskrifvas honom med föga eller intet skäl **).

Marlowe har länge varit en okänd storhet. Före vår tid
kändes knappast hans namn af andra än några engelska lit-
terär-historici, hvilket äfven synes af det sätt, hvarpå han

*) Följande Song citeras a Shakespeare i The merry wives of Windsor. Λf
en imitation af Raleigh i Englands Helicon sages stycket vara af M.

Come, live with me and be my love.

And we will all the pleasures prove,

Thit grove or valley, hill or field,
Or wood and steepy mountain yield.

Where we will sit on rising rocks,

And see the shepherds feed their flock

By shallow rivers, to whose falls
Melodious birds sing madrigals.

Pleas’d will I make thee beds of roses,

And twine a thousand fragrant posies;

A cap of flowers, and rural kirtle,
Embroider’d all with leaves of myrtle.

A jaunty gown of finest wool,

Which from our pretty lambs we pull;

And shoes lin’d choicely for the cold,
With buckles of the purest gold.

A belt of straw, and ivy buds,

.	With coral clasps, and amber studs;

If these, these pleasures can thee move,

To live with me, and be my love”.

**) Lusts Dominion or the lascivious Queene, en tragedi, först 1657 tryekt,
år ej af Μ., såsom synes af anspelningar på sednare händelser, utan af Decker,
Haughton och Day. Se Dodsley Old Plays (Lond. 1825) II, 311 ff. och Col-
lier (III, 96). The maidens Holiday sages vara af M. och Day; stycket är G-
tryckt och nu förstördt; öfvers. af Coluthi Helenas bortröfvande tillskrifves M.
af Warton enligt Coxeter's MSS, samt andra försök i historiska dramen. (Se
Hallam II, 233): troligen har Marlowe, fast äfven till en del Greene, skrifvit
de gamla dramerna, Contention of Lancaster and York och the true tragedy of
Richard Duke of York, som Shakespeare ombildade i II. och III. delen af Hen-
rik VI, dennes obetydligare stycken, der många de skönaste ställen t. ex. Cardinal
behandlas af Bouterwek och A. WV. Schlegel *). Först ut-
sifvaren af hans Skrifter **), Drake ***) och Tieck -) hafva
kort men rättvist, uppskattat honom. Den bästa och mest
träffandekarakteristik gaf Ulrici (p. a. st. s. 49), (som doch
märkvärdigt nog ej tyckes känna M:s Faust), än hvilken vi
ingen bättre hunna ge, hvarföre vi anföra densamma.

”Marlowe sträfvade endast och allenast efter det väldi-
ga, utomordentliga, sublima. Han hade i sanning en kraft-

Beauforts död och Hertigens af Yorl sista tal ro lånade. NTalone Lar

41771 rader voro oförändrade, 2573 förändrade af Sh., 1899 hans evisat att

somU Shakespeare plagierade ur det gamla stycket och hvarföre han här tadlas,
APM IT PRELL gALMAleriHTenLI NEga: ad1 syelet, aller han i allmamlet talade Sor
, * Den förra (Gesch. d. Poesie VII. Gött. 1809. 206-7) har om M e
obetydligt och den sednare (Dram. K. u. L. III. Ups. s. 958) blott mams endast
som dertill äro obilliga, tyckes blout länna M:s Edward 1, men Leureder,
begripligt nog, detta oalttadt cj meningen med B. Jonsons uttryck: Mis misty Live:

* Marlowe var den enda dramatiska poet, som före Shakespeare waiti h Bst
nen ur en renare källa, än någon dramaturg före honom.» s. i. 8
asamtd. ZM-var föremål för stor beundran och lof på sin egen tid, och ar alla
mitm • A = m=* a.iei-XTAALmLEe "mt nocet axdhee

5 € stomska, hvarur han troligen cj kan arbeta sig upp." s. 462.
keioSLY, "Auch N. findet die befriedigende Harmonie des Green in
======
artiges Werk und s. Edward I. inst eine vollendete Tragodre au nenneni", 457055
XVII

full och — om man ej lägger alltför stor vigt på ordet — en
stor ande; men hans hjerta var ödsligt och vildt: och —
hvarje sannt stor tanke kommer från hjertät. Derföre blef
det starka under hans hand våldsamt, det utomordentliga
onaturligt, det stora och sublima groteskt och oerhördt.. Lik-
som hans eget bröst var bestormadt af omåttliga passioner
och affecter, så såg han i verlden entitanartad strid och
kamp mellan måttlösa krafter, som till slut förstörde hvar-
andra, så att den sedliga nödvändigheten endast uppenbarar
sig i förstöring och förderf. Derföre urartar det tragiska
hos honom nästan alltid till det gräsliga. Det tragiska ut-
göres hos honom icke af det sannt ädlas, storas och skönas
undergång för sin egen sedliga och andliga svaghet, utan af
den förintande striden mellan menniskonaturens urelementer,
af den förstörande striden mellan de mägtigaste, ur sin ba-
na slungade krafter och driffjädrar, de häftigaste affecter och
passioner. Ofta hopar han oerhörda händelser, våldsamhe-
ter synder och förbrytelser till en höjd, för hvilken ingen
tillräcklig katastrof, intet motsvarigt straff kan uttänkas, så
att styckets slut tyckes vara en låg, smal port, genom vil-
ken actionens massa förgäfves söker att tränga sig fram.
Hans tragiska hjeltars undergång kan derföre väl skaka och
förstöra, men aldrig upplyfta. Ï hans begrepp om det tra-
giska fattas alldeles det tröstande och försonande. Dock
lyckades han genom sin snillekraft, att sammanhålla och con-
densera det poetiska ämnet; för hans flesta dramer ligger en
lefvande, concret idé, en helt bestämd lefnadsåskådning till
grund, hvarur hela dikten tyckes framvuxen och organiskt af-
rundar sig. Såvida är hans composition gedignare och mera
fulländad. —. — Dock är han deremot ofta i det enskildta
för bred; scenerna ingripa icke lätt och naturligt i hvaran-
dra utan äro oharmoniskt och i denna mening visserligen
konstlöst sammanradade ; actionens rörelse stannar ej sallan,
enskilda obehöriga utvexter fästa sig dervid; med ett ord,
tankens inre enhet har ej yttre rundning och behag; den yttre

5
-	XVIII

formen är kantig, grof och otymplig. Likaledes äro hans
karakterer tecknade med få breda streck och starkt ljus och
skugga, sällan sannt storartade, mest groteska och oerhörda, -
dock alltid djerfva och kraftiga, men äfven alltid ensidiga.
Han förstår att energiskt och gripande framställa de inre
själstillstånden, känslorna, passionerna o. s. v. Men hans
karakterer äro mest blott affekt, blott passion och känsla;
åt detta håll tyckas de öfverfulla; det fattas endast framställ-
ningen de finare nyancerna, vexlingen af ljus och skugga,
af besinning och passionlig häftighet, gradation af utveckling
och utbildning. Passionerna och affeclerna och med dem
handlingarne framspringa fixa och färdiga, de äro der, man
vet ej huru och hvarföre; och reflexion är utesluten; hans
personer ha så godt som inga tankar, och derföre finner
man i ett Marloweskt drama knappt en eller två allmänna
sentenser; detta andens område blir helt oodladt. Det fattas
framför allt lefvande relation och vexelverkan mellan yttre
verlden och de handlande personernas subjectivitet. Mar-
lowes handlingar och händelser motiveras mest inifrån; hans
figurer handla så, icke emedan de bevekas dertill, icke eme-
dan de sjelfva blifvit så, utan emedan de en gång äro så, som
de äro. Marlowes .dikter äro slutligen mest fulla och kraf-
tiga, prägnanta och gripande; uttrycket af affecter och pas-
sioner är mest lyckadt: men de ha ingen mildhet och behag,
och liksom hans composition och karakteristiks art älskar det
utomordentliga, massiva och oerhörda, så jägtar hans språk
efter ovanliga bilder och förfaller icke sällan i det svulstiga
och högtrafvande. Dock förvärfvade han sig en stor förtjenst
om utbildningen af den dramatiska dictionen, emedan han
genom sitt stora exempel genomdref att äfven i populära
stycken på offentliga theatrarna den orimmade jamben, blank-
versen, blef allmänt bruklig. Han bragte den först på folk-
scenen och uppnådde deri en fullkomlighet, hvari han står
Shakespeare nära (Collier III, 113 £ 128 f. är härom ut-
förlig). Äfven Marlowe har alltid en bestämd styl, en genom-
gripande karakter. För att med ett ord beteckna hans ma-
XIX

nér: hans hufvudfel är, att han behandlar den dramatiska
poesien förmycket lyriskt, och låter det lyriska elementet i sina
dramer för mycket råda. Den yttre verlden, vigten af an-
dens och lifvets fasta objectivitet, der nödvändigheten med
jernhand regerar och bortskär allt omåttligt, trader hos ho-
nom förmycket i bakgrunden; subjectiviteten och derjemte
godtycket, det mått- och gränslösa bibehåller afgjordt öfver-
vigten. Derföre utväxa hans karakterer och deras handlin-
var i det oerhörda och onaturliga; derföre är allt så helt
och hållet passion och affect; derföre fattas det besinnin



och grundlighet i motiveringen, det utvecklande framsteget
och behag och harmoni i rörelse i action och sprak .

Med ett ord Μ. var en äschylisk natur, som mera ef-
tersträfvade sublimitel än behag, men, emedan konsten
var i sin linda, och han sjelf ej hade nog lugn 1 själen och
upplyst förstånd, blef smaklös, öfverdrifven, antingen XI-
drigt grym eller liksom vansinnig; emedan dramat var i sitt
första stadium, gaf han, liksom alltid hander i sådana fall, 1
stället för dramer dialogiska berättelser med lyriska arbrott.
Det stora hos honom ligger i den djerft utkastade planen,
den stora tanken, som ej kunde arbeta sig rätt fram, utom
i partier, der man i utförandet derföre äfven finner en spo-
radisk genialitet. Sådana - brytnings-naturer, midt emellan
vår och vinter, äro interessanta mera genom hvad de loivat,
och under andra omständigheter skulle lemnat, än genom det de
verkligen gett. De äro snöplogar i bildningens verld, arbe-
tande mindre för sin egen ära, än för efterverlden, for lych-
ligare, fridfullare, mera harmoniska naturer, som kunna begag-
na frukterna af dessas mödor, för att bygga everldlisa san-
artempel, till ära för sin konst, sin nation och sig sjelfva.

Doctor Johan Faust, icke boktryckarkonstens uppfin-
nare, lefde i slutet af IS och början af 16 seklet, och skall
.	X%

hafva studerat Magi och väckt mycket uppseende, ty snart
blef han folksagans och folkvisans ämne och på honom hopa-
des alla fordna sagor om trollkonstnärer. Redan 1587 ut-
gafs första historien om honom i Berlin af Widmann *). Vi
skola meddela ursagans grunddrag **) och i korthet kasta en
blick på dess betydelse.

,	*) Gervinus Gesch. d. poet. National Lit. d. Deutsch. Lpz. 185611, 343. Se-
dan följde flera redactioner. Den bästa är: Das ärgerliche Leben und schreckli-
che Ende des vielberüchtigten Erzschwarzkünsilers Johannis Fausti 	v. Wid-
mann, übersehen — v. Nik. Pfitzer Med D. Nürnb. 1674 mit Holzschnitten, si-
sta uppl. Reutlingen 1858. — Sagan bief öfversatt på flere Europeiska språk,
(allam 253), (äfven på svenska, se min Svenska Poesiens Historia A D. Öre-
bro 1859). Till England kom den öfver Nederländerna (Rosenkranz Gesch.
d. Poes. III, 183) troligen före 1387, ty 1888 skref Marlowe Faust och engelska
forskare tro sig ha spår på att den innan dess funnits på engelsk prosa (A select
collection af Old Plays. Lond. 1825. IV. 510). I följd af sin djupa idé blef
den särdeles i nyare tider poetiskt behandlad, t. ex. af Lessing i genialiska frag-
menter "FF. und die sieben Geister”, Maler Müller med genialitet 1778, Klinger
1791, von Soden 1791, Klingemann 1815 m. fl. Djnpsinnigast af Göthe i
hans mästerverks första del, (den andra delen är, oaktadt oöfverträffliga stycken,
för lärd och slutet oförsvarligt). Den har ända till vedervärdighet blifvit commen-
terad. Ibland de sednaste bearbetningarne utmärker sig mest Lenaus. — Sagans
litteratur se Stieglitz uppsats i Baumers Histor. Taschenbuch. Lpz 1834. 5
. **) Faust var född af bondfolk i Anhalt, hans uppfostran bekostades af hans
förmögna farbror i Wittenberg. I Ingolstadt skulle han studera Theologi, men
licki der smak för allsköns troll- och spådoms-konst, och lemnade Ingolstadt som
aledicina Doctor. Arfvande sin farbroder, lefde han i vällust och lättja, tills
erivet började bli slut. Då sökte han genom magien medel till nya nöjen. Un-
der dessa studier började det spöka hos honom, en sällsam skugga föll på väggen,
AJus ögo af och an kring hans bädd. Han fick af én andebesvärjare en krystall.

z vari han såg underbara saker, och hvarmed han gjorde sig stora pennin-
gar. Men icke nöjd dërmed, uppbesvärjer han på en korsväg djefvulen, dock icke
utan stor bafvan. Sedan discuterar han med änden hemma hos sig dessa artiklar
i.contractet: att 1) afsäga sig Gud, 2) hata alla menniskor, särdeles dem, som
sille omvända honom, och 5) presterna, 4) ej gå i kyrkan och fa salighetsmed-
hata äktenskapet. Faust tänkte, att, som djefvulen vore en storljugare,
sa torde han icke hålla sitt löfte, att bereda honom all upptänklig verldslig njutning,
ochi da kunde äfven han gå från contractet. Första artikeln antog han, emedan han
tviflat på de dödas uppståndelse och yttersta domen. Andra menniskor, än
dem som vilja honom ondt, kunde han ej hata. Prester hade han alltid hatat, och
wyrkoceremonier, predikningar och sakramenter brydde han sig ej i; äktenskapet
vore atföljdt af så många bekymmer, att han ville hjelpa sig med ”köksor och
concubiner". Han fordrar att änden skall visa sig i mensklig form, tar blod ur
ader och skrifver under, ehuru han såg på handen orden: O homo fuge! Nu
biles ephostophiles hans tjensteande, som ståtligt besörjer hans hushåll. Då Fa-
ust tänkte underhålla sin återstod af gudsfruktan genom läsning af Bibeln, för-
bjöds honom att läsa annat än 1, 2, 5 Mose B., Job, Matthäus, Marcus och
wukas, men val fick han studera kyrkofäderna, samt disputera om de Ratholska
farorna. Sedan examinerar Faust sin ande om andarne, orsaken till deras fall ,
XXI

Sagan har historisk betydelse. Faust stod på gränsen
mellan två tider, Medeltid och Ny tid, såsom representant för
båda, ty han är i historien den sista stora trollkarlen, som
himmeln och englarne, paradiset, djeflarnes rangordning, hvad han ville göra,
om han vore i Fausts ställe, då anden svarade: vi andar hoppas väl bli saliga, men
vore jag menniska, ville jag vara from, och svaret väckte Fausts ånger, etc. Fa-
ust roar sin vän Grefve Henrik, sin kamrat i Wittenberg, med sin hund Prä-
stigiars konster; en annan gång trollar han i sina rum alla verldens fogelslag,
förvandlar sina rum midt i vintern till en blomstrande lustgård, sysselsätter sig
med astrologi och spådom, för på sin mantel genom luften tre baroner från
Wittenberg till München, lånar pengar mot sitt ben som pant af en Jude, som
kastar bort det afsågade benet, men blef illa deran, när det återfordrades; sålde
en häst och 3 feta svin, som sedan befunnos vara en höpacka, red på ett fat vin
opp ur en källare, uppbesvärjer för några studenter flera grekiska hjeltar och Po-
, lyphem, infinner sig straxt vid ett gästabud, då någon önskade att han, som då
var långt borta, vore närvarande, tappar vin ur ett bord, tager fast på en regn-
båge med handen, trollar vagnshjulen i luften för en bonde, som ej ville låta ho-
nom åka med; då fyra trollkarlar höggo hufvudena af hvarandra och åter satte >
dem på, tar Faust osynlig bort trollvattnet, hvarmed de fästades; förbländar
ögonen på en bonde, så att han trodde Faust hafva ätit upp sitt åkdon, hästar
' och foder, en annan gång tycktes han äta upp. menniskor, men de stodo dock
oskadade på något annat ställe. En gång ville Sagans trogna Eckhard, väktaren
på Venusberget, omvända honom, men djefvulen hindrade det och straffade man-
nen med lamhet, Faust plågar en värdshusvärd med spöken,' emedan han hin-
drade Fausts umgänge med hustrun; tar Christoph. Wagner, en fattig scholar,
till famulus, skaffar en sin goda van genom en trollring kärlek hos sin älskade,
som förr var honom otrogen; gräfver upp skatter, anställer en jagt i luften, till
Cardinal Campegii ära, uppkallar Alexander den store inför Kejsar Maximilian,,
och förvandlar dennes sofrum till en blomstrande lustgård, åstadkommer blå stjern- ,
strödd himmel, moln, regn och åska i en annan sal, trollar hjorthorn på en rid-
dares hufvud, och, då denna till hämd ställer försåt för honom, blir mannen bedra-
gen ; trollar foglar in i en park, skaffar grefvinnan af Anhalt i Januari mogna
drufvor, äpplen och päron, trollar fram ett slott, der en dejeune intages, för
/ en i Turkiet fången adelsman hem till sin maka, som nyss ingått nytt äktenskap,
men då skiljdes, för att få sin förra man; flyger till skogs med en källarmästare.
Faust vill” gifta sig, men skrämmes derifrån af Lucifer, som dock uppkallar He-
lena från Troja till hans concubin, hvilken blef moder åt Justus Fanstus. (Båda
försvunno efter fadrens död). Då det 24 året, det sista, nalkades, testamenterar han
Wagner sina trollböcker och en tjenstande, profeterar; anden uppsäger honom
sin tjenst en månad före hans död; Faust ångrar sig, och förtviflar, manas af en
prest till bättring, men hans förtviflan stiger med hvarje dag, om natten plågas
nan af drömmar om helfvetet, om dagen af förtviflan; i stället för att tro på Guds
barmhertighet, vill han mörda sig, men handen hålles tillbaka af djefvulen; Mepho-
stophiles tröstar honom dermed, att han ej är den enda fördömda, utan äfven
Hedningar, Turkar o. a., att Faust ej skulle fara så illa i helfvetet, som de an-
dra. Om natten hörde några studenter, som varit i sällskap med honom på aväl-
len på värdshuset, ett förfärligt väsen i hans rum, och när de om morgonen kom-
mo in, funno de allt fullt af blod, hjernan fastklibbad vid kläderna, länderna
liggande på golfvet, men kroppen söndersliten på en dynghög. Studenterna
ställde så till, att hans dödssätt blef okändt och liket begraivet i vigd jord. Dock
blef begrafningen störd af en förfärlig storm, som blott dessa ögonblick varade-
NISSISI MCCOXCOHIIMAAAH A OOSsTeS-l

XXII

ännu fasthåller tron på vidskepligheten, på djefvnlen såsom
yttre magt, (— hädanefter blir han inre magt —) då för-
ståndets tid inbryter med vetenskapen om tingens grun-
der (Chemi, Fysik, Medicin) i stället för Magi. — Men Faust
är tillika en bild af den fria individualiteten, som afsäger sig all
tradition, all tro och vill på egen hand söka allt vetandes
föremål, men i känslan af sin frihets magt med vett och
vilja sätter egoismen till sin lefnadsprincip, stannande på orätt
väg *). Han är en representant af all gryning, då natten
ännu icke vikit, men dagen dock börjar beredas. — Ifrån
rent mensklig ståndpunkt är Faust en bild af mensklighetens
högtsträfvande ande, som längtar efter lösningen af ve-
tandets gåtor, hvilket är högst berömligt, men går orätt väg,
vill ej förödmjuka sig för Gud, och sålunda på naturlig väg
nalkas sitt mål, utan vill på ginaste vägen, äfven om det
vore genom f—n sjelf, nå det. Men dét mål, som nås på
denna väg, är ej det högsta, utan lögnen och skenet deraf,
blott magt öfver naturen och yttre vällefnad, kroppens salighet,
magt öfver andarne, i stället för magt öfver anden, och dess
salighet, själens gudalikhet. — Eller med andra ord: Faust ,
är mennisko anden, som uttömt alla den menskliga lärdomens
och vetenskapens förråder, utan att i sophögen af historiskt
vetande ha funnit vishetens ädelsten, af lärdomens barkbröd
funnit mättnad, svar på sitt oroligt forskande inres vigti-
gaste frågor, och som derföre, i stället för alt med sin spe-
culation sjelf undersöka kärnan, afskilja det sanna vetandet
från det falska, eller, om han det icke mäglade, fly i ar-
marne på religionen, kastar ifrån sig all medelbar kunskap,
all speculation, all tro, mensklighetens historiska och religi-
ösa arf, tron på menskligt och gudomligt värde, och sluter
sig till det omedelbara, d. v. s. lögnen, emedan ingenting

*) "När menniskan ledes af kärlek till sig sjelf, när lon vill njuta universum
blott såsom sig, ej såsom Gud; när hon utforskar tingens sammanhang, blott för
att bruka dem genom kunskapen om deras qualitet och ömsesidiga förhållanden
och tillintetgöra dem genom sig sjelfva; når hon har medvetande af denna magt
att förderfva, och dock utöfvar den med lust, så hängifver hon sig åt det onda."
(Rosenkranz Gesch. d. deutsch. Poesie in Mittelalter. Halle 1850. 427).
.	XXIII

är omedelbart på jorden, till lögnens andar, för att genom dem
på en ginväg vinna vishet och lycka, men vinner ingendera, ty
lögnens vishet är dårskap, och dess lycka en sminkad osalighet,
en verldslig vällefnad, i sus och dus, bland pokaler, flickor
och skämt, men som dock genombrytes af andens oro, ån-
ger, förtviflan, otillfredställelse, disharmoni, ett inre helfvete.
Faust är en bild af synden, som, en gång aflad, föder dö-
den, ej frågar efter medlets tillåtlighet, endast målet vinnes,
och, då målet vunnits, finner det vara af annan art än det
troddes, vara en ominskad osalighet, ett doldt helfvete, då
dygden ofta är en dold himmel, midt under ett yttre helfvete.
»Principiis obsta, sero medicina paratur” är äfven här themat.

§. 6.

M:s Faust skrefs 1388, uppfördes 1394 och 97 af Lord
Admirals Servants, trycktes 1604, 16, 24, 63 i 4:o. Efter
Marlowes död interpolerades det oskickligt *), hvarvid Greens
Friar Bacon, som trycktes 1394, föresväfvade omarbetare-
na **). Arbetet, hvilket af alla dess granskare upphöjes med
stora loford ***), följer vida trognare än Göthes sagan och
är ett mera concist och sammanhängande helt.

*) Tiech Sh. V. I. XXXVII: "Nach dem jetzigen Missgestalt, wie Er in den
Old Plays abgedruckt steht (och här), ist es unbillig den Dichter zu beurtheilen.
Att ändringar skett, ses af en anteckning: "Lent unto the company Hand Noy.
1602, to pay unto William Bride and Samuel Rowley for their adycions in
Doctor Fostos, the sum L. 4," hvilket, enligt tidens curs, var väl betalt.

Utgifvaren säger: ”Friar Bacon är komisk, och har ej någon likhet med
det rysliga innehållet i Faust. De delar i Faust, der Clown’s uppträda (1 Act.
s. v: II Act. s. IV; III. Act. s. m1; IV. Act. s. VI; V. Act. i. s. en liten del;)
svara så föga möt tonen i det öfriga dramat att vi äro böjda att anse dem
interpolationer; och de äro troligen de ofvannämnda tilläggen. Att införa en sa un-
derordnad besvärjare, som Clown, försvagar betydligt piecens intryck, och ger den
ett löjligt utseende, som är en fullkomlig motsats mot den högtidliga stamning,
som slutscenen vill gifva, en scen, som, oaktadt denna besynnerliga blandning,
ännu alltid är högst förskräcklig och sublim.” Dessa inblandningar äro sa plat-
ta och triviala, att vi, äfven stödda på detta och Ticcks vitsord, uteslutit dem 1
öfvers. Om W. Müller i sin öfvers. Berl. 1818 gjort likaledes, känna vi icke.

***) ”Den reiche Witz der komischen, die erschütternde Gewalt der tragi-
schen Scenen sind vortrefflich; von Seiten der Innern Consequens übertrifft diese
Behandlung der Faustischen Sage alle anderen. Der Contrast äusserlichen, rase
vorübergehenden Glüches mit ewiger Verdammniss des Geistes ist selten so 2
sinnig und doch so populär dargestellt." — Rosenkrauz Gresch, d. Poes. III. 0
XXIV

Dock är, med några få utväxter, förstadelen af Göthes
Faust ett mästerverk, af en fulländning, som Marlowe hvar-
ken hunnit eller kunnat hinna, men den andra delen går nä-
stan helt och hållet från sågan. Utom troheten mot sagan
och concisiteten har dock Marlowe ett företräde. Det me-
lankoliska elementet, det egentligen Tragiska, frambryter be-
stämdt hos honom, hvilket ej är fallet hos Goethe. Fausts
oro, förtviflan, ånger, missnöje framstiger oftare och bestäm-
dare hos Marlowe, och Mephistopheles sjelf, som hos Goe-
the är en verldsironisk natur, bär hos Marlowe synbarligen
inom sig sitt eget helvete, oron, förtviflan, då spår dertill
ej synas hos Goethe. Han är der en Faunisk . natur, som
glömt sin fördömelse. Det är alltså mera religion i Mar-
lowes Faust, ty den uttryckes hos båda negativt genom för-
tviflan. Detta tragiska element, som löper igenom hela ar-
betel, utgör dess organiska föreningsband, hvarförutan dra-
men endast skulle bli ett galleri af spridda taflor, såsom sa-
gan sjelf är. Han har med kraftig hand i få drag tecknat
den stora trollkonstnärens hela lif från det ögonblick, då han

»Faust innehåller väl ingenting så dramatiskt som första delen af Juden på
Malta, men förträffligt inflätade äro då och då utbrotten af Fausts uppskakade
samvetes ånger och strider. Det är fullt af poetiska skönheter; men en inbland,
ning af buffoneri försvagar effecten, och bevisar det snarare vara ett utkast as
ett stort snille, än ett fulländadt arbete. Mephistopheles har härett hemskt ve-
mod, som gör étt djupare intryck, än hans ironi hos Goethe. Men Margarethas
sköna role saknas.” —• Hallam II, 255.

”This, in point of preternatural wildness, and metaphysical horror, is the
chef-d’oeuvre of Μ. It unfolds not only genius of a sublimated and exotic
cast, but seems to have been the product of a mind inflamed by unhallowed curi-
osity, and an eager irreligious desire of invading the secrets of another world,
and so far gives credence to the imputations, which have stained the memory of
its author; for this play breathes not a poetic preternaturalism, if we may use
the expression, but look like the creature of an atmosphere emerging from th®
gulph of lawless spirits, and vainly employed in pursuing the corruscations wich
Traverse its illimitable gloom. — The catastrophe of this play malies the heart
shudder, and the hair involuntarily start erect; and the agonies of Faustus onthe
fast-approaching exspiration of his compact with the Devil are depicted with a
strength truly appalling. - Yet amidst all this diabolism, there occasionally oeeu
passages of great -moral sublimity, passages on which Milton seems to have fixed
his eve. Thus, the reply of the Demon Mephostophiles to the enquiry of Faustus,
concerning the locality of Hell, bears a striking analogi the descriptions of
Satan's internal and ever-present torments at the commencement of the fourth book
of Paradise Lost." Drake s. 463. -
XXV

försvor sig at Satan till det, da han kom i hans våld, sedan
hans lit ifran den första fatala stunden varit en kedja at
vttrc ära, vällefnad och skämt, under en inre följd af an-
grens och förtviflans qval, och kastning mellan ondt och god
hvilket symboliseras genom de ofta uppträdande onai od
oda Ene larne. Denna personification »f hans inre tillstånd,
S00a *	adsynderna visar att Faust ännu

sema salarcaeomi roten var pa ae gamin M^~ och Mo
Laliteternas lotten. Ii™ var äfven i dramatiken en gryning,
en Trinsviktare mellan tvenne tidehivarf. - De enda teck-
made personerna äro Faust och Mephostophιles, de öfriga
Ard blotta skuggritningar. För öfrigt öfverlemna vi at läsaren
att reflectera Giver detta sublima och. uppbyggliga drama,
och algöra dess originalitet vid jemförelsen af sagan, hvars
grundränning vi för detta ändamal utkastat.

4 a
DOCTOR FAUSTUS.

Personer:

Faustus.

Mephostophiles.

Påfven.

Raymond, Kung ai Üngern.

Bruno.

Carl, Kejsare af Tyskland.

Hertigen af Saxen.

Hertigen och Hertiginnan af Vanholt.

Fredrik.

Mertino.

Benvolio.

Valdes.

Cornelius.

Goda Engeln.

Onda Engeln.

En gammal man.

Tre Studenter.

Sju dödssynder.

Wagner.

En Hästhandlare.

Biskopen af Rheims.

Lucifer.

Belzebub.

Cardinaler, Biskopar, Munkar, Soldater, Betjenter, etc.
DOCTOR FAUSTUS.

(Chorus inträder.)

Vår Sångmö höjer icke stolt sin gudaröst
på stridens fält, der Mars till slagtning för,
och ej om kärlekssmek och älskogslekar
på Kungars hof, der staters fall bereds,
och ej till djerfva hjeltebragders pris,
nej, endast Fausts skiftesrika öden
vi vördsamt erna ställa fram för Er.

Vi först en mildrad dom af Er begära,
och Fausts barndom sen förtälja Er.
Han var af lägre börd, i staden Rhodes
i Tyskland född, i Wittenberg sen fostrad,
och underhållen af en nära slägting.
Hans flit var i Theologien så stor,
att snart han hedrades med Doctorsnamn,
blef allas öfverman i lärda strider
om himlens höga ting; ty skarpsynt var han.
Sen stolt af lärdom han bedrog sig sjelf,
flög allt för högt med vaxhopsatta vingar,
tills himlen smälte dem och han föll ned,
ty han sig vände till ett djefvulskt yrke,
då, mättad af all lärdoms gyllne frukt,
af Satan ledd, han Andarne besvor,
och ej så kärt fann något som Magien,
den föredrog framför sin högsta fröjd. —
Just han i sitt studerrum sitter der!

FÖRSTA ACTEN. Sc. I.

(Faust i sitt studerrum.)

Far fort Faustus i din forskning, börja
att gå till djupet med din vetenskap.
Först utan skäl du gällt som Theolog,
men sök nu botten af all visdomsart,
i lif och död läs Aristoteles!

Du mig förtjusat, ljufva tankekonst,
Bene disserere est finis Logices.
Logiken lär blott disputera väl.

Är det miraklet, som den konsten gör?
Farväl Logik, då är i dig jag utlärd.

Ett större mål är Fausts snille värdt.
Lef väl Filosofi! — Hell dig Galenus.
Blif läkare Faustus, hopa guld,
och blif odödlig för en undercur.
Summum bonum Medicinœ sanitas.
All Medicin till mål har kroppens helsa.

Ack, Faust, ren du hunnit detta mål.




2

Bevaras ej som minnesmärke hvart
recept af dig, som räddat hela städer
och mången högst förtviflad sjukdom läkt.

Dock är du än blott Faust och en menska.

Om evigt lif du kunde menskor ge, -

och väcka döda upp till lif igen,

då vore yrket först all aktning värdt.

Farväl du konst! — Hvar är Justinianus?

Si una eademque res legatur duobus,

Alter rem, alter valorem rei, etc.

Ett lagrum blott om lumpna testamenten!

Exhereditare filium non potest pater, nisi etc.

Så alltigenom låter codex juris,
och så är lagens hela innehåll.

Det är just studium för en legodräng,

som lefver blott för triviala mål, :
för slafviska för mig, för liten höga.

Till slut blir väl Theologien dock bäst.

Hit Hieronymi version af Bibeln! .

Stipendium peccati mors est: ha stipendium, etc.

Och syndens lön är döden; det är hårdt. .	.

Si peccasse negamus, fallimur, et nulla est in nobis verιtas,
Om vi säga, att vi ej hafva någon synd, bedraga vi oss sjelf-

'	va, och det är ingen sanning i oss.

Då måste vi ju synda, alltså dö,

Ack, måste döden dö, den eviga.

Hvad är väl det för lära? Che sera, sera:

Det som skall ske, det sker. Theologi,

farväl! Gudomlig deremot mig syns
livar dödbesvärjares, hvar trollkarls bok,

bokstäfver, tecken, linier och cirklar:
det är just det, som Faust älskar mest.

O hvilken herrlig verld af gagn och nöje,
af magt, af ära, ja af allmagt lofvas
den, som med flit studera vill Magien.

Mig lyda skall allt, som kan röra sig

emellan polerna. Da kungar, kejsrar

blott äro lydda hvar uti sitt rike,

har hvarje mästare i denna konst
ett rike, vidt som menskotanken når.

En äkta trollkarl är en rigtig halfgud.

Välan, min hjerna, gör mig till en Gud.

(Wagner kommer.) .

Gå Wagner, helsa mina goda vänner

Herr German Valdes och Cornelius,
och bed dem genast unna mig ett samtal.

Wagner. Skall ske. (gar.)

Att träffa dem, blir mig af större gagn
än all min flit, hur mycket än jag svettas.

(Den goda och onda Engeln inträda.)

Den goda E. Lägg bort', o Faust, denna djefvulsbok.

Se ej på den, att ej din själ ma frestas,
5

ocii på ditt hafvud samka Herrans vrede.

Läs hibeln, läs; — det der är Gudahån.

Den onda E. Far Faust fort i den berömda konst,
som lemnar nyckeln till naturens skatter.

Du Idir på jorden då som Zevs i skyn,

en konung öfver dessa elementer. (Englarne gä.)

Faust.	Ack, hur förtjust jag är af denna plan!

Att bjuda andra hämta hvad jag önskar?
Att bringa slut på alla tvifvelsmål?
Fullborda hvar förtviflad plan, jag har?

De skola bort till Indien efter guld,
i hafvet söka mig en nyfödd perla,
och spana ut i nya verldens vrår
de skönsta frukter, Furstars läckerheter,
och blotta djupet af filosofien,
förtälja fjerran kungars hemlighet,
omgjorda Tyskland med en kopparmur,
och leda snabba Rhen kring Wittenberg.

De skola fylla skolorna med lärdom,
att hvar student skall bli rätt genomlärd.

Jag värfvar härar med det guld, de ge,
och jagar Parmas furste från vårt land
och styr som envåldskonung alla riken.

Jag bjuder mina andar finna opp
för krigsbehof långt bättre stridsmaschiner,
än dem, som nyttjats vid Antwerpens bro.

(Valdes och Cornelius komma.)
Kom, bästa Valdes och Cornelius,
och unnen nådigt mig ert visa samtal.

Ack, visa Valdes och Cornelius,
till slut ert tal dock vunnit mig för Er.

Jag öfva vill Magi och hemlig konst,
Filosofien är mödosam och dunkel,
små själar öfve lag- och läkelionst;
Magien, Magien, den har förtjusat mig.

Så hjelpen mig deri, J gode vänner.

Och jag, som med subtila syllogismer
förbryllat presterna i Tysklands kyrka,
bragt lärdomsblomman uti Wittenberg,
att svärma till mitt Auditorium,
som underverldens andar till Mustens,
när ljufva sångarn kom till Hades ned,
Jag vill bli vis som den Agrippa, hvilken
vann med sin skugga Europas pris.

Feldes.	Hos folken skall oss ära ge ditt snille,
samt dessa böcker, vår erfarenhet.
Som Indiens negrar lyda Spanska herrar,
så skola alla elementers andar lyda. .
oss tre, som andarne beherrska, ständigt, ‘
som lejonvakt kring oss, när sa vi bjuda, -
som tyska ryttare med fällda lansar,	,
4

som Lapplands jettar trafvande bredvid:
än lika qvinnor eller unga flickor,
som ha mer skönhet i sitt stolta anlet ,
än den som bor på Venus hvita barm.

De från Venedig mången skeppslast föra;
och från America det gyllne skinnet,
som hvart år ökar gamla Filips skatt;
allt får du Faust, om -—- du blott har mod.

Faust.	Ja väl så mycket mod har jag dertill,
som du att lefva; derför tveka ej.

Cornelius. De underverk, som göras af Magien,
visst bringa dig ifrån all annan konst.

Den botten når af stjernetydnings konst,
kan tungomål, vet mineralers kraft,
har hvar princip, som fordras för Magien.

Alltså o Fanst tveka ej och snart
du ärad blir, för denna konst besökt
långt mer än fordom Delphiska oraklet.

Mig säga andar att de torka hafvet,
och hämta skatter efter alla skeppsbrott;
ja all den rikdom, våra fäder gömt
i jordens mörka, djupa innanmäten.

Säg Faust mig, hvad brister då oss trenne?

Faust.	Cornelius, intet: Ack det fröjdar själen!

Kom, visa mig, hur som Magien bedrifs;
jag vill besvärja i en bortgömd håla,
och riktigt njuta dessa höga fröjder.

Valdes.	Så skynda dig till någon afskiljd grotta,
tag med dig Bacos och Albani verk,
Hebräiska Psaltarn, Nya Testamentet,
och hvad som eljest du behöfva kan
vi skola lära dig, förrän vi skiljas.

Cornelius. Låt Faust först få veta konstens formler,
och sedan, lärd i hvar ceremoni,
han sjelf försöka må på egen hand.

Valdes.	Jag lär dig först Magiens ABC,
och se’n du visst skall längre gå, än jag.

Faust.	Kom, låt oss spisa, att vi efteråt
må allt försöka, som hör konsten till;
ty förrn jag sömnar, vill min magt jag pröfva ;
i natt besvärjer jag, det koste lifvet. (De gå.)

II. Scen. (Två Studenter.)

Den första St. Jag undrar just hvad Faust tar sig för,
som förr lät hörsaln skalla af: sic probo.

(Wagner inträder.)

Den andra St. Det få vi genast veta, här kommer hans famulus.

Den första St. Nå, hvar är din husbonde?

Wagner. Gud i himlen vet.

Den andra St. Hvarföre vet då intet du det?

Magner. Ja, jag vet, men det följer ej.
5

Den första St. Gå at fanders med ditt skämt och säg hvar han är.

Wagner. Det följer ej på grund af argumenter, som vi, såsom Licentiater,
måste fordra; derföre coucederen ert misstag, och varen uppmärksamma.

Den första St. Du vill således ej säga för oss?

Wagner. Ni tar miste, ty jag vill säga för Er; men om J ej voren dum-
hufvuden, skullen J aldrig göra en sådan fråga; ty är han ej corpus naturale,
och är ej den mobile? Alltså, hvarföre skullen J göra mig en slik fråga? Men
vore jag ej till lynnet flegmafisk och böjd för otukt (för kärlek skulle jag säga),
så skullen J ej komma fyratio fot inom afrättningsplatsen; fastän jag ej miss-
tröstar, att få se Er hängda nästa thing. Då jag nu så triumferat öfverEr, vill
jag antaga minen af en grubblare, och börja tala som följer: Concedo, mina kära
kumpaner, att min herre sitter derinne till bords med Valdes och Cornelius,
hvarpå detta vin, om det kunde tala, skulle ge testimonium; och må nu Gud väl-
signa Er, bevara Er, uppehålla Er, mina kära kumpaner. (Går.)

Den första St. Jag räds, o Faust, hvad jag länge fruktat,

att du har fallit på den helvetskonsten,
som illa frejdat dessa två i verlden.

Den andra St. Om han en främling vore, ej min vän,
dock öfver faran för hans själ jag sörjde;

Kom, låt oss gå och underrätta rectorn;
han må med allvar sörja för hans räddning.

Den första St, Jag räds, att intet mer kan honom rädda.

Den andra St. Låt oss likväl se till, hvad här kan göras. (Gå.)

III. Scen.

(Aska. Lucifer och fyra Djeflar komma.)

Faust.	Just nu, när nattens dystra skugga längtar

att se Orions daggomgjutna blick,

och flyr från Söderns sköna verld åt skyn,
och andas mörker öfver himlahvalfvet;

begynn, 0 Faust, din besvärjelse,
försök om djeflar lyda ditt befäl,
när de ha dina böner sett, ditt offer.

Jehovahs namn står inom denna cirkel,

ett anagram, baklänges och rättfram;

och helgonnamn abbrevierade ;

dertill figurer af hvart himmelskt väsen,

af himmelstecken och irrstjernors lopp,

som tvinga andarne att stiga upp:

nu frukta ej o Faust, var beslutsam, .

försök det yttersta, Magien förmår! (Aska.)

(Sint mihi Dii Acherontis propitii, valeat numen triplex Jehovœ, ignei, œrii,
aquitani spiritus! Salvete Orientis princeps Belzebub, inferni ardentis monqrcha
et demigorgon, propitiamus vos, ut appareat et sur (j at Mephostophiles Dragon,
quod tumeraris; per Jehovam, Gehennam et consecratam aquam, quam nunc spar-
go; Signumque crucis, quod nunc facio; et per rota nostra ipse nunc surgat no-
bis dictatis Mephostophiles.) (Djefvulen kommer in.)

Jag dig besvär, gå bort och ändra skepnad;
du är för vidrig att betjena mig.

Gå och kom åter som en Franciscan.

den helga drägten passar djefvuln bäst.

(Djefvulen går.)
Jag ser att kraft bor i mitt gudaord;
hvem ville ej häri nå mästerskap?

Hur smidig är ej Mephostophiles,
af lydnad sammansatt och ödmjukhet.

Magien och mina trollord det förmå. (Meph. kommer.)

MIephostopliles. Hvad vill du Faust att jag nu skall göra?

Paust.	Jag bjuder dig att tjena mig och göra,
sa länge som jag lefver, livad jag vill;
om än jag ville taga månen ned,
och lata hafvet öfversvämma verlden.

Mephostopliles. Min herre är den store Lucifer;

Jag vill ej tjena dig, om han ej vill.

Ej mer än han befaller, väga vi.
Faust.	Bjöd han dig ej att komma till mig nu?

Mephostophiles. O Faust! Nej, nu kom jag sjelfmant hit.
Faust.	Hvad, kom du ej på min besvärjelse?
Mcplosfophiles. Det var elt skäl, men blott per accidens;
ty när vi höra, att Guds namn missbrukas,
Hans ord förnekas och Er herre Kristus.

Faust.

då skynda vi, att få hans stolta själ:
Vi komma ej, om han ej brukar medel,
som bringa själ’n i fara att fördömas.
När man besvärjer thy är det en ginväg,
att djerft afsvärja sig all tro på Gud, 5
och höja ödmjuk bön till afgrudsfursten.
Så har jag redan gjort, och tror för visst,
att ingen ann är Gud, än Belscbub ;
lör hvilken Faust underkastar sig.
Jag rädes ej för detta ord: fördömd,
jag helvetet förbyter till Elysium;
med iordna filosofer lefvc anden.

Men lemnom detta prat om menskosjälar,
och säg mig; livad är Lucifer, din herre?

Deplostopliles. En öfverkonung öfver alla andar.
Faust.	Var Lucifer ej ock en gång en engel?
Mephostophiles. Jo visst, o Faust, och af Gud mest älskad.
Faust.	Men hvarför är han då de djeflars kung?
Mcphostopliles. Ack! för sitt fräcka högmod och sin lusta
att sjelf bli Gud, han störtades från himlen.
Faust.	Hvad ären J, som tjenen Lucifer?
Mephostopliles. Osälla andar, hvilka honom lyda,
och sammansvurit oss mot Gud med honom.

Paust.

laust.

och derföre som lian fördömda blifvit.
Ivarest fördömda? Meph. Ner i helvetet.
Men hvarför är du horta derifrån?

Mephostophiles.Nej, här är helvetet, jag är ej borta.

Tror du att jag, som en gång sett Guds anlet
och smakat himlens evigt sköna glädje,
af tiotusen helveten ej plågas,
då jag beröfvats evig salighet?
7

O Faust! lemna dessa bittra frågor,
som bringa mig i vanmagt, mig förfära.

Kaust.	Den store Mephostophiles är så förtviflad,
för det ban blifvit stängd från himlens fröjder?
Du kan af Faust lära manligt mod,
och att försmå den fröjd, som ej blir din.

Gå, bringa detta bud till Lucifer:
du sett bur Fausts tvifvel på en Gud
bar fört bans ande till en evig död.

Säg, att ban lemnar honom denna själ,
om ban får Iefva tjugufyra år
i alla verldens vällustrika fröjder;
om du får för beständigt tjena mig,
att gifva mig hvad helst jag täcks begära ,
och, säga mig hvad helst jag täckes fråga ;
att sla min ovän, bistå mina vänner;
och alltid lyda vid min minsta vink.
Gå, skynda dig till afgrundens monark,
men kom i mitt studerrum midnattstiden,
och gif mig då din herres svar till känna!

Mephostophiles. Skall ské, Faustus, (går.)

Faust.	Ack hade jag så många själar som
der finnas stjernor, gaf jag dem för honom,
som gör mig till en herre öfver verlden,
och genom luftens rymder slår en bro,
som öfver hafvet för min krigarskara;
förenar afrikanska strandens höjder
med Spaniens rike till en continent,
och gör dem båda lydiga min spira.
När nu jag ernått hvad jag efterlängtat,
shall Kejsarn lefva endast pa min nåd,
och ingen Tysklands furste utan den.
Tills Mephostophiles tillbaka är,
jag vill begrunda denna gudakonst.

ANDRA ACTEN. Scen I.
_ (Faust i sin studerkammare-)

Pause.	Nu, o Faust,
du måste bli fördömd, oeh kan ej räddas.
Hvad batar tanken då på Gud och himmel?
Bort med så tomma drömmar och förtviflan;
på Gud du tvifla må, tro Belzebub.
Nu, vänd ej åter, Faust, var beslutsam.
Hvi vacklar du? det hviskar i mitt öra:
afsvär Magien, och vänd till Gud tillbaka.
Nej hvarför det, han älskar dig ju ej ;
den Gud, du tjenar, är din egen lusta,
som främjas bäst af tro på Belzebub:
ett altar och en kyrka gör jag honom
och offrar honom blod af spenabarn.

(De två Englarne.)

Den onda E. Far fort i din berömda konst, o Faust.

5 a
Den goda E. Nej, öfvergif nu den fördömda konsten.

Faust.	Hvad gagnar bön och själsförkrossning, ånger ?

Den goda E. Ack genom dem bereds dig väg till himlen!

Den onda E. Nej illusioner, galenskapens följder,
de göra dem, som öfva dem, till dårar.

Den goda E. På himlen tänk och hvad till himlen hör.

Den onda E. Nej, Faust, tänk på heder och på rikdom. (Engl. gå)

Faust. Rikdom!

Ja Embdens herradöme skall bli mitt;
när Mephostophiles skall hos mig bli, •
hvad makt kan skada då? Du är in salvo; -
låt bli att tvifla: Mephostophiles
kom, bringa glada bud från Lucifer.

Det är ju midnatt? Mephostophiles,
kom, veni, veni, Mephostophiles.

(Mephostophiles kommer.)
Förtälj, hvad Lucifer, din herre, säger.

Mephostophiles. Att jag skall tjena Faust i hans lefnad,
om du vill köpa med din själ hans tjenst.

Faust.	Dig Faust längesedan lofvat det.

2717 Men nu högtidligt bör den pantförskrifvas ,

" i ett contract, som skrifves med ditt blod:
ty denna säkerhet sig fordrar Lucifer. 4
Och vägrar du, går jag tillbaks till honom.

Faust.	Nej stanna, Mephostophiles, och säg
hvad godt din herre har utaf min själ.

Mephostophiles. Hans rike den förstorar.

Faust.	Är det det skäl, hvarför han frestar oss?

Mephostophiles. Solamen miseris socios habuisse doloris.

Faust.	Hvad, plågas ni, som blott martera andra?

. Ja väl, så mycket som en menskoande.

/Men, svara Faust, får jag nu din själ?
Då vill jag bli din slaf och tjena dig,
och ge dig mer, än du förstår begära.

Faust.	Ja, Mephostophiles, jag ger dig den.

Mephostophiles. Tag då helt modigt blod ulur din arm,
sätt ut en tid, vid hvilkens slut min herre
din själ kan fordra som sin egendom;
då blir du stor som sjelfva Lucifer.

Faust.	Nu, Mephostophiles, för din skull Faust
tar hål på armen, med sitt blod han nu
sig pantförskrifver sjelf åt Lucifer,
den afgrundskung, som bor i evig natt.

Se detta blod, som droppar från min arm,
det vare nog, att tillfredssälla dig. '

Mephostophiles. Men skrif dermed ett gåfvobref, o Faust.

Faust.	Skall ske! Men ser du Mephostophiles,
hur bloden stelnar, att jag ej kan skrifva.
9

Mephostophiles. Jag skaffar eld, att det på stunden tinar. (Går.)

Favst.	livad bådar det, att så min blod har stelnat?

Vill den ej gerna, att jag skrifver brefvet ?

Hvi flyter det ej, att jag nu kan skrifva?

Dig Faust ger sin själ: der blef det stelnadt.

Men hvarför ej? är ej din själ din egen?

. Så skrif igen: dig Faust ger sin själ.

(Mephostophiles mned en kolpanna.)

Mephostophiles. Se Faust, här är eld ; sätt armen hit.

Faust.	Så, — nu begynner blodet åter flyta;

nu vill jag skrifva slut, på ögonblicket.

Mephostophiles. Ilvad gör jag ej, att vinna mig hans själ?

Faust.	Consummnatum est, nu har jag skrifvit slut,

Och har till Lucifer min själ förskrifvit.

Men hvad är denna inskrift på min arm?

Homo fuge; men hvart fly? till himlen?

Då skulle han mig störta till sin afgrund.

Jag mig bedrager, här står intet skrifvet.

Jo, jag ser tydligt, hur just här står skrifvet:

Homo fuge; dock skall ej Faust fly.

Mephostophiles. Jag hämta vill hvad som behaga skall

hans själ. (Gar. Djeflar komma, med kronor och

kostbara kläder, till Faust. De dansa och aflägsna

sig. Mephostophiles kommer.)

Faust.	Säg, Mephostophiles, hvad vill den synen?

Mephostophiles. Ej annat Faust, än din själ förnöja,

och visa dig hvad som Magien förmår.

Faust.	Kan, när jag vill, jag kalla slika andar?

Mephostophiles. Ja, Faust, och dessutom mer än så.

Faust.	Mottag Mephostophiles då denna rulle,

en pantförskrifning af båd’ kropp och själ:
men mot det villkor blott, att du uppfyller
contractets alla punkter och artiklar.

Mephostophiles. Jag svär vid helvetet och Lucifer,
att efterkomma allt som lofvadt är.

Faust.	Så lät mig läsa opp det med dess villkor:

Primo. Att Faust skall bli en ande till form och väsende. Secundo. Att

Mephostophiles skall bli hans tjenare och honom lydig. Tertio. Att Mephosto-
philes skall göra och gifva åt honom hvad helst han fordrar. Quarto. Ätt han
i sitt hus och rum skall bli osynlig. Ultimo. Att han skall inställa sig hos be-
sagde Johan Faust alltid, i hvad skapnad och form denne behagar. — Jag, Jo-
han Faust i Wittenberg, Doctor gifver härmedelst kropp och själ åt Lucifer,
Österns Furste, och hans Minister Mephostophiles; och öfverlåter dem yttermera
full magt, att, då fyra och tjugu år lupit till ända och dessa ofvanskrifna artiklar
blifvit iakttagna, hämta och bortföra Johan Fausts kropp och själ, till deras bo-
ning, hvar helst du är. Med egen hand Johan Faust.

Mephostophiles. Säg, Faust, lemnar du mig nu contractet?

Faust.	Se här, må fan dig fördel ge deraf.

Mephostophiles. Nå väl, nu må du fordra hvad du vill.
10

Faust'	Först vill jag fråga dig om helvetet.

Hvar ligger hvad vi halla helvete?

Mephostophiles. Inunder himlen.

Favst.	Ja, så gör allting annat; men hvarest?

Mephostophiles Emellan dessa elementers gränsor,
der vi marterns och förbli för evigt.
Ej helvetet har gränsor, stänges ej
inom ett eget rum; hvarest vi äro,
der är just helvetet, och der det är,
der måste städs vi vara. Ja, om verlden
tog slut och hvarje väsen blefve renadt,
allt blefve helvete, som ej är himmel.

Faust.	Jag tror att helvetet är blott en saga.

Mephostophiles. Så haf den tron, till dess erfarenheten
din tro förändrar.

Faust.	Tror du, jag fördömmes ?

Mephostophiles. Ja väl, du måste; här är documentet,
hvari du gifvit Lucifer din själ.

Faust.	Ja, äfven kroppen; och hvad är det mera?

Tror du att Faust kan inbilla sig,
att något qval finns efter detta lif?

Nej, det är prack och idel käringprat.

Mephostophiles. Jag sjelf är ett bevis, att så ej är;
Jag är fördömd och nu i helvetet.

Faust.	Nå, är det helvete, jag alltför gerna
vill bli fördömd: kan äta, dito sofva,
spatsera, disputera, ha, ha, ha.
Men lappri det; nu vill jag ha en hustru,
den aldraskönsta mö i hela Tyskland;
jag älskar vällust och det täcka könet;
hvad är ett lif, förutan vif.

Nephostophiles. Nå väl, o Faust, du skall få en hustru.

(Hämtar en Djeflinna.)

Faust.	Hvad syn?

Mephostophiles.	Nu, Faust, vill du ha en hustru ?

Faust.	Här är en sköka, som är satans het;
nej jag ger f-n en hustru.

Mephostophiles. Ja äktenskap är btott cn lumpen form,
och älskar du mig, bry dig ej derom:
jag skaffar dig de skönsta glädjeflickor,
och för dem hvarje morgon till din bädd:
den ögat väljer skall ditt hjerta få;
ja vore hon en kysk Penelope,
som Saba vis, och tjusande och skön
som Lucifer var skön, förrän han föll.
Tag denna bok, studera den helt grundligt;
att läsa dessa rader bringar guld;
att rita denna cirkel uppå golfvet,
blixt, åska, stormar och orkaner skapar.
Läs andaktsfullt tre gånger dessa ord,	-
11

Faust.

och harneskklädda män stå hos dig redo,
att uti verket ställa hvad du vill.

Tack, Mephostophiles, för sköna boken,
jag kär skall akta den som sjelfva lifvet. (Gå.)

II.	Scen.

* agner. Den lärda Faust, för att lära känna
Astronomiens hemligheter, skrifna
i Jofurs bok, det höga firmamentet,
sig svinga tycktes till Olympens höjd,
förd på en vagn af flammor, hvilken drogs
utaf ett spann af drakar under oket.

Han skyndat till en kosmografisk färd,
och, som jag gissar, kommer först till Rom
att Påfven se, och påfvehofvets skick,
och taga del uti Sanct Peters fest,
som denna dag högtidligt firad blir. (Går.)

III.	Scen.

(Faust i sitt studerrum och Mephostophiles.)

Faust.	När jag ser himlen, börjar jag mig ångra

och dig förbanna, Mephostophiles,	•
som mig beröfvat denna rena glädje.

Mephostophiles. Dig sjelf du tacka må; du sjelf oss sökte;
men tror du himlen är så härlig sak ?
den är till hälften ej så skön som du
och någon, hvilken andas här på jorden.

Fausta	Hur kan du det bevisa?

Mephostophiles. Åt menskan skaptes jorden, — hon är bättre.

Faust.	Om himlen är för menskan till, den är för mig;

Jag öfverger Magien och ångrar mig.

(De två Englarne komma.)

Der goda E. Dig ångra, Faust; himlen skall förlåta.

Den onda E. Du är en ande, Gud kan ej förlåta.

Faust.	Hvem hviskar till mig, att jag är en aude?

mig, vore jag en djefvul. Gud förläte;
ja, Gud förlåter, om jag ångrar mig.

Den onda E. Ack, men ej Faust någonsin sig ångrar. (Engl. gå.)

Faust.	Jag är förhärdad; kan ej ångra mig :
Knappt kan jag säga: räddning, tro och himmel
Svärd, gift, en snara, en förgiftad dolk
jag välja kan, att rädda mig från lifvet;
och längesedan vore det väl gjordt,
om nöjet ej besegrat min förtviflan.

Har ej Homer jag låtit sjunga för mig, :
om Alexanders kärlek, Oenons död?

Och har ej han, som byggde Thebes murar,
med Mephostophiles stämt upp musik
med ljufva harpans tjusande accorder?
Hvi skulle då jag dö och platt förtvifla ?
12

Nej, Faust, du skall icke ångra dig.

Kom låt oss åter räsonera om
den höga, djupa stjernelärans ting.

Säg, äro många sferer öfver månen ;
och alla himlakroppar blott en glob,
af lika art som deras centrum, jorden?

Mephostophiles. Som elementer äro himlarne;

från månen sjelf till den centrala globen,
invecklade uti hvarandras kretslopp,
de allasamman röras kring en axel,
hvars ända kallas verldens vida pol:
Saturn, Mars, Jupiter ej äro namn,
som diktats opp; de äro aftonstjernor.

Fausl.	Men hafva de samma rörelse, både situ et tempore?

Mephostophiles. Alla röra sig från öster till vester på 24 timmar på verldspoler-
na; men ha olika rörelser på Zodiacen. Faust. Så enkla frågor kan Wagner be-
svara; har Mephostophiles ej större kunskap? Hvem känner icke planeternas dubbla
rörelse, att den första upptager en naturlig dag; den andra olika tid: Saturnus 50 år,
Jupiter 12, Mars 4; Solen, Venus och Mercurius 1 år; månen 28 dar: det der är
primafragor ; men säg mig, har hvar sfer ett välde eller intelligentia? Meph. Ja. —
Faust. Hur många himlar eller sferer finnas? Meph. Nio: de sju planeterna, firma-
mentet och den styrande himlen. Faust. Men är icke coelum igneum et chrysiallium?
Mepk. Nej, Faust, det är blott en saga. — Faust. Så besvara då denna fråga:
Hvarföre inträffa icke conjunctioner, oppositioner, aspecter , eclipser alla på sam-
ma tid, utan somliga år ha vi flera, somliga färre? Meph. Per inequalem mo-
tum respectu totius. Faust. Nå, godt; men säg mig nu hvem skapade verlden?
Det vill jag ej. Faust. Bästa Mephostophiles, säg mig det. -—- Meph. Tvinga mig
ej! Faust. Skurk, har jag ej förbundit dig, att svara mig? Meph. Jo, men intet,
som är mot vårt rike; sa är detta: du är fördömd; tänk på helvetet. Faust 0
Faust, tänk pa Gud, som skapte verlden. Meph. Kom ihåg det. (Gâr.) Faust.
Fördömda ande, ga till helvetet; du har fördömt min själ, som var förtviflad ! —
(Be två Englarne). Den onda E. För sent. Den goda E. Aldrig for sent, om
Faust vill ångra sig. Den onda E. Om du ångrar dig, skola djeflarna slita dig
i stycken. Den goda E. Ångra dig och de skola aldrig röra ditt skinn. (Engl.
ga). Faust. O Jesu Christ, min Frälsare, min Herre, hjelp Faust frälsa sin
osälla själ!	’	7

(Lucifer, Belzebub och Mephostophiles komma in.)

Lucifer. Ej räddar Christus själen, han är rättvis; och ingen ann än jag bryr
mig derom. Laust. Ack! hvem är du, som ser så ryslig ut? Lucif. Jag ar just
Lucifer, och här är min kamrat, helvetets furste. Faust. De kommit Faust, för
att hämta dig! Belz. Vi kommit för att säga dig, att du gör oss orätt. Lucif.
Du anropar Kristus, mot ditt contract. Belz. Du får ej tänka på Gud. Lucif.
Tänk på fan, Belz, och hans mor. Faust. Förlåt, jag vill ej mera göra så; lag
lofvar att ej mer se upp till himlen. Lucif. Så visa nu, att du oss tjenar hör-
samt; vi högeligen tacka dig derför. Belz. Faust, vi kommit hit från helvetet
att visa dig rolighet, sitt ner och du skall se de sju dödssynderna, hvar uti sin
skapnad. Faust. Den synen skall behaga mig så mycket, som Paradiset Adam,
da han skapats. Lucif. Tyst nu med Paradiset oeh märk på: Gå Mephostophiles
och hämta dem. (De sju dödssynder inträda.)	-

Belz. Fraga dem nu Faust om deras namn och egenskaper. Faust. Det skall
jag genast göra, hvem är du, den första? Högmodet. Jag är lik Ovidii loppa;
jag kan hoppa i qvinnans alla vrår; ibland sitter jag som en peruk på hennes
13

panna; än hänger jag som en hed om hennes hals; än hysser jag henne lik cn
solfjäder; och än förvandlande mig till ett linnetyg gör jag hvad mig lyster. Men fy,
hvad luktar här! Jag vill icke säga ett ord till för en honungs lösen, om ej
golfvet parfumeras och hetäches med tapeter. Faust. Du är sannerligen en hög-
färdig själ; hvem är du, den andra? Girigheten. Jag är girigheten: född af en
gammal girigbuk i en shinnpung : och hunde jag nu vinna min önshan, skulle
detta hus, du och allasamman förvandlas i guld, att jag måtte sätta er i säker-
het i min hista: O mitt hära guld! — Faust. Och hvem är du, den tredje?
Afunden. Jag är afunden; född af en skorstensfejare och en månglerska. Jag
han icke läsa, och derföre önshar jag att alla böcker brändes opp. Jag har blif-
vit mager af att se andra äta. O att en hunger homme öfver hela verlden, och
jag ensam fick lefva; då skulle den se huru fet jag shulle bli! Men måste du sitta
och jag stå? Jag ville hämnas. Faust. Ut, afvundsjuka qvinna! Men hvem är
du, den fjerde? Freden. Jag är vreden: jag har hvarken fader eller moder:
jag sprang ut ur ett lejons mun, när jag hnappt var en timma gammal; och jag
har allt sedan löpt fram och åter i verlden med detta hoger och svärd, sårande
mig sjelf, när jag ej lick någon att fäkta med: jag var född i helvetet, och tyc-
ker om det, ty någon af Er lär vara min fader. Faust. Och hvem är du, den
femte ? Frosseriet. Jag är frosseriet: mina föräldrar äro redan döda, och fan i
mig, om de lemnat mer än en hnapp pension; och derföre höper jag mig blott trettio mål
om dagen (and ten beavers?), ett lappri, så mycket att man uppehåller lifvet :
Jag är af kunglig börd! min fader var en Skinka von Speck, och min moder var
en Oxbog von Claretvin; mina faddrar voro följande: Peter Pichelhering och
Martin Mårtensbiff; men på qvinnosidan Margaretha Mars-öl. Nu, Faust, har
du hört all min ätt, vill du ej bjuda mig på supé? Faust. Nej, tack. Frosseriet.
Fan annamme dig. Faust. Nej dig, frossare. Hvem är du, den sjette? Lättjan.
Hojho! jag är lättjan; jag föddes på ett ställe, der solen baddade. Hojho! jag-
vill ej säga ett ord mer för en kungs lösen. Faust. Och hvem är du, Mamsell Sly-
na, den sjunde och sista? Vällusten. Hvem jag, Herre? jag är en som tycker
mera om en tum rått hött, än en aln stekt stockfisk; och jag heter Väl-lust.
Lucif. Ät helvete! Marsch! (de sju dödssynderna gå). Faust. Ack huru denna
syn förnöjer min själ. Lucif. Men, Faust, i helvetet finnas alla slags nöjen.
Faust. Ack! måtte jag få se helvetet, och komma åter helbregda; huru lycklig skulle
jag ej då vara! Lucif. Du skall få se det Faust; vid midnattstid jag hämtar dig:
till dess läs denna bok från perm till perm helt grundligt, och du skall få hvad
skepnad som du vill. Faust. Tack, store Eucifer! Jag håller denna bok som lif-
vet kär. Lucif. Nu farväl, Faust. Faust. Farväl, o store Lucifer, kom hit,
kom Mephostophiles. (De gå ut åt olika håll.)

TREDJE ACTEN.

Chorus.

Den lärda Faust, för att lära hänna
Astronomiens hemligheter, skrifna

i Jofurs boh, det höga firmamentet,

sig svinga tychtes till Olympens höjd,
förd på en vagn af flammor, hvilhen drogs
utaf ett spann af drahar under ohet,
besökte moln, planeter, sjerneverldar,
tropikens zoner, himlens väderstreck ,
från månans grund med tvenne silfverhorn,
till höjden utaf Primum Mobile,
och reste rundt om denna vida krets,
kring himlens pol, kring dess concava rund;
14

från öster allt till vester flydde snabbt
hans spann, om åtta dar var han tillbaka.
Ej länge dröjde han i hemmets lugn,
att hvila opp sig efter resans mödor;
af nya planer åter jagad bort,
han opp sig svängde på en drakes rygg,
som luften klöf med sina vingars par,
och företog en kosmografisk färd,
att mäta jordens kuster och dess riken;
och, som jag gissar, länder först till Rom,
att Påfven se, och påfvehofvets skick,
och taga del uti Sanct Peter fest,
som denna dag högtidligt firad blir. (Går.)

I.	Scen.

Faust och Mephostophiles.

Faust.	Vi nu, min bästa Mephostophiles,
till stor förnöjelse passerat Trier, —
som gärdas om af fjällens höga toppar, -
med murar utaf sten och dalars sjöar, —
och ej eröfras kan af någon furste;
sen från Paris vi följde franska kusten,
och sågo Mayn, som tog i Rhen sitt utlopp,
hvars stränder kransas om af drufvo-lundar,
sen till Neapel och Campaniens Eden,
med stolta, präktiga palatser prydt,
och räta gator, med en stenlagd grund;
der sågo vi Virgilii gyllne graf,
der väg är huggen genom hårda klippan;
sen till Venedig, Padua och Östern,
der någorstädes stod ett präktigt tempel,
hvars höga spets de gyllne stjernor hotar,
och byggnad gjord utaf mångfärgad sten,
och taket prydt af guld med konstnärs hand:
så Faust har tills nu tillbragt sin tid.
Men säg mig nu, hvar hvila vi oss nu?
Har du, som först jag dig befallte, mig
ledsagat inom Romarstadens murar?

Mephostophiles. Ja, kära Faust; till bevis derpå
se Påfvens präktiga palats framför dig:
och, som vi äro rara gäster, väljer jag
hans innersta gemak till vårt logis.

Faust.	Hans Helighet, jag hoppas, oss välkomnar.

Mephostophiles. Det är detsamma, ty hans villebråd
vi ändock skola smaka; men, o Faust,
hör nu hvad nöjen Rom kan bjuda dig;
vet då, att staden hvilar på sju kullar,
som bilda grunden för dess stolta prakt:
just genom stadens midt sig ormar Tibern,
och skär den tu med gula vågens flöde;
hvaröfver hvälfva sig två sköna broar,
som så förena hvarje del af Rom.

På bron, som kallas Ponto Angelo,
man rest en fästning, öfvermåttan stark,
der du skall se ett batteri så stort,
att dess kanoner, dubbla, af metall,
i antal likna hela årets dagar;
triumfers bågar, höga pyramider,
som Julius Cäsar fört från Afrika. .

Faust.	Jag svär vid underverl dens kungariken,
vid Styx, vid Acheron och Phlegethon,
som evigt brinner, att jag mycket längtar
att se det lysande, det stolta Rom,
dess minnesmärken och dess sköna läge;
kom, derför, låt oss gå.

MIephostopliles. Håll, jag förstår, du vill väl Påfven se,
och taga del uti Sanct Peters fest,
som denna dag högtidligt firas skall
i Rom och i Italiens hela.land, .
till minne utaf påfvens seger-fröjd.

Faust.	Jag tycker om dig, Mephostophiles ;
så länge som jäg lefver, må jag mättas
af allt, som tjusa kan en menskas hjerta.

De tjugufyra år, som jag rår om,
jag slösa vill på njutningar och vällust,
att Fausts namn så länge Rom består,
beundras må i fjerran, fjerran land.

Mephostophiles. Rätt sagdt, min Faust; kom och bli hos mig,
och du skall se dem komma straxt på stund.

Faust.	Ja dröj, min kära Mephostophiles
bevilja mig min bön och sen jag går.
Du vet hur inom åtta dagars lopp 1
vi sågo himmel, jord och helvete ; V
så högt i luften flögo våra drakar,
att jorden, såg jagned, ej tycktes mig
stort större än min hand i vidd och omfang :
der sågo vi all verldens kungariken,
och hvad mig kunde tjusa fick jag se.
Låt nu mig bli actör i denna dram, .
att Påfven. må få se, att Faust kommit.

Mephostophiles Skall ske min Faust; mcn låt först oss stanna,
och se triumfen, då den går förbi; .
och välj då ut hvad bäst din själ förnojer,
på det din konst må gäcka Påfven eller
du störa denna fests högtidlighet;
att munkar, abbotar stå liksom apor,
och peka söm statuer på hans krona: -
att rosenkransar surra kring hvart huivuds
och stora horn stå fram på Cardinalers ;
med annat skämt, som du kan hitta på
och jag vill föra ut: hör! nu de komma;
i Rom gör denna dag dig rätt beundrad.

(Cardinaler och Biskopar, bärande bisko
stafvar; Munkar sjungande i processionen, sec
16

Påfven.
Raymond.

Bruno.

Påfven.

i Cardinal.

Påfven.
Faust.

Bruno.

Påfven.

Påfven och Raymond, kung af Ungern, med Bruno
ford i kedjor).

Xu kasta ned vår fotapall.

Du Bruno ifrån Sachsen stanna,
ty på din rygg Hans Helighet vill stiga
upp P® Sk Peters stol och Påfventhronen.
Du stolta Lucifer, din thron är min;
för Petrus böjer jag mig, ej för dig.
För mig och Petrus skall du krypa, mask,
och böja dig för Påfvens värdighet:
trumpeter skallen, då St. Peters arfving
från Brunos rygg bestiger Peters stol. (Trumpetskall.)
Som Gudar smyga tyst med lena fötter,
långt förrän de med jernris menskor straffa;
så skall vår hämd, som länge sofvit, vakna,
och straffa dig med döden för ditt tilltag.
Lord Cardinal från Frankrike och Padua,
gån till vårt helga Consistorium,
och läsen bland decreter, hvilka gjordes
af Tridents helga möte emot den,
som antog påfvesysslan utan val
och allmänt bifall; skyndsamt bringen svar-

Vi gå, ers Helighet. (Cardinalerna gå.)
Raymond.

Gå Mephostophiles, och skynda dig
med Cardinalerna till Consistorium;
och då de söka i conciliets acter,
slå dem med lättjefull overksamhet;
och låt dem sofva, att i deras skepnad
vi, du och jag, tala må nu med Påfven,
som öfvermodigt skymfat Kejsaren,
och sen vi må Hans Helighet till trots
försätta Bruno åter uti frihet,
och föra honom till de tyska stater.

Mephostophiles. Jag går 7 min Faust. Faust. Skynda, Påfven snart
förbanna skall min ankomst hit till Rom.

(Faust och Mephostophiles gå.)
Låt, Adrian, mig njuta laglig rätt.
Jag var af Kejsarn vald.

För den skull vilja vi afsätta Kejsaren,
bannlysa folket, om det lyder honom:
jag dig och honom excommunicerar,
och stänger er från kyrkans rättigheter,
och ifrån alla helga menskors samfund.
Han blir för öfvermodig af sin magt,
och lyfter hufvu’t högt upp öfver molnen,
och som ett torn sig reser öfver kyrkan:
men ned vi skola slå hans öfvermod;
och som vår förfar, Påfven Alexander,
med foten trampade på tyske Fredrik,
med detta gyllne valspråk till vårt pris:
17

att Peters arfving skall på Kejsarn trampa, .
och gå på fasansfulla ormars ryggar,
nedtrampa lejonet och drakens ätt,
och utan fruktan basilisker söka;
så skola vi den stolta upprorsmakarn
med apostolisk magt från väldet störta.

Bruno.	Svor Påfven Julius ej ed åt Kejsarn,
för sig och efterträdare i Rom,
att anse Kejsarne för sina herrar?

Påfven.	Nej, Julius missbrukat kyrkans rätt,
och derför gälla hans beslut ej mer.
Är ej all magt på jorden oss förlänt?
och kunna vi väl irra, om vi ville?
Se silfverbältet här med sju sigill,
till tecken af en sjufald magt af himlen,
att binda, lösa, dömma och fördömma,
befria och försegla, som mig lyster;
derför må han och du, och hela verlden
sig ångra eller träffe bannet Er,
så fasansfullt, så grymt som afgrundsqvalen.

(Faust och Mephostophilcs som Cardinaler.)
Mephostophiles. Nå, äro vi ej klädda som sig bör?

Faust,	Ej ha två Cardinaler lika oss
en Helighet så tjenat som vi göra.
Men, när de sofva inom consistorium,
Vi, Faust, helsa må på helge fadren.

Raymond.	Här återkomma Cardinalerna.

Påfven.	Välkomna, helga fäder; svaren nu
hvad som vårt helga möte har beslutat
om Brunos straff och Kejsarns derför att
de conspirerat nyss emot vår stat
och mot vår påfveliga värdighet?

Faust.	O! heligaste skydd för Romas kyrka,
’ synoden så med en röst har beslutat:
att Bruno och den tyske Kejsaren
må anses för Lollarder, djerfva kättrar,
och fräcke orostiftare i kyrkan,
om denna Bruno, med sin egen vilja,
förutan våld af tyska rikets furstar
tredubbla kronan eftersträfva må,
och genom er död få St. Peters stol,
så ha derom decreterna bestämt,
att han skall straxt bli dömd som kättare,
och bli å båle bränd.

Påfven.	.	Nu, nog ! tag straxt

och honom för till Pont St. Angelo,
sätt honom i det torn, som är som säkrast.

I morgon sitta vi i consistorium,
med Cardinalernas collegium,
och skola dömma om hans lif och död.
Här, bär nu Påfvekronan med Er bort
18

och lemnen deni kyrkans skatt helt skyndsamt;
jag apostoliskt nu välsignar Er.

Mephoslophiles. Ej blef förut så djefvulen välsignad.	-	i

Faust.	Nu låt oss gå, min Mephostophiles ;

de Cardinaler plågas mellertid. (Faust och Meph.gå.)

Påfven.	Gå genast och ställtill ett gästabud,

att vi må fira tar St. Peters fest,
och så med Raymond, Ungerns konung, dricka
en skål för sista segerns sköna fröjd. (De gä.)

II.	Scen.

(Måltiden: inbäres; Faust och Meph. inkomma

i sina egna skepnader.)

Mephoslophiles. Kom Faust, och bered dig nu till glädje; -

de vakna Cardinaler nalkas ren,----

att dömma Bruno, som har skyndat hän,
och på en häst, så snabbsom tanken, flyr

bort öfver Alperna till vika Tyskland,
att helsa på den sorgbetyngda Kejsarn.

Fousl.	I dag skall Påfven banna dem för lättja,

som sofvo bort båd‘ Bruno och hans krona. -

Men nu, att Faust må sin själ förnöja,

och åt dess dårskap få förlusta sig,	■

o Mephostophiles, mig så förtrolla,
att jag kan gå och göra hyad jag vill,
osynlig, icke sedd af någon menska.

Mephostophiles. Skall ske; böj knä, då jag uppå ditt hafvud	E:

nu lägger handen och förtrollar dig
med detta trollspö, denna gördel tag,
och intet öga skåda skall din kropp;

ty det förmå de sju planeters ring,
den mörka luften, helvetet och furiers
tuklyfda hår, och Plutos, blåa eld
samt Hecate med trädet. Nu, o Faust,
med deras helighet gör hvad du’vill, 1
du skall ej skådad bli. 2

Faust.	Tack; vakten Er, J munkar, att ej Faust slår edra kala skal-
lar att de blöda. Meph. Tyst, tyst, här komma de.

(Påfven och-hans suite; sedan Cardinalernaimed en bok.)

Påfven.	Välkommna, Cardinaler; sitten ned;..........

Lord Raymond, sätt Er ; munkar, sen nu till,
att allt är redo, som det anstår festen.

1	Cardinal. Må först Ers Helighet behaga se

Synodens dom.om Bruno och om Kejsarn.

Påfven.	Hvi frågen J härom, har jag cj sagt,

att vi i morgon1 hålla consistorium,
för att besluta bin hans straff? Ni nyss

mig gåfven svar, och nyss beslutadt blef,

att Bruno jemte den fördömda Kejsarn,
fördömde af Synoden båda blefvo

som nedriga Lollar der, upprorssti firar	1
hvi visen J mig derför nu er bok?
19

1 Cardinal.	Ni vilse far, vi fingo ej så‘nt uppdrag-

Raymond.	Så neben ej ; vi äro alla vittnen,

att Bruno här blef nyss Er öfverlemnad.
att med sin påfvekrona bli förvarad

i kyrkans skattrum. —

Båda Card. Vid St. Paul, vi hört det.

Påfven. J vid St. Peter skolen dö, om J
på ögonblicket ej dem fören ut!
Bortsläpen dem till fängelset, belasten
med fjettrar deras lemmar: jag förvisar,
o nedriga prelater, som förrådt mig,
till afgrundsqvalen edra själar!

Faust.	Så äro de in salvo : nu till festen, ej Påfven nånsin baft så munter

gäst. Påfven. Sitt med oss Erkebiskop af Rheims. Bisk. Jag tackar Ers Helighet.
Faust. Nu börjom, fan må ta er, om ni sölar. Påfven. Hvem talade. Se efter,
munkar. Raymond var god och ät: jag är Biskopen af Milaine förbunden för
denna rara skänk. Faust. Tack. Påfven. Hvad nu? Hvem tog maten ifrån mig-
Skurkar, hvi tigen ? Min bästa Erkebiskop, här är en läcker rätt, som Kom
från en Cardinal i Frankrike. Faust. Den vill jag också ha Påfven. Hvilha
kättare uppassa vår Helighet, efter vi bli sa illa betjenade. Skaffa mig vin.
Faust. Gör man så, ty Faust är törstig. Påfven. Skål, Raymond. Faust. Jag
tackar. Påfven. Så, nu är mitt vin borta! Ni lymlar, sen er omkring efter den,
som gör dessa skurkstreck, eller vid vår helighet J skolen dö. Mina Herrar,
hafven tålamod vid denna oroliga måltid. Bisk. Förlåt, jag tror, att det är nå-
gon ande, som krupit ut från Purgatorium, och nu kommit till ers helighet for
att få förlåtelse. Påfven. Det kan så vara; gå derföre och befall våra prester
sjunga en själamessa, för att stilla denna oroliga andes raseri, l aust. Hvad,
måste hvar bit kryddas med korsning? Så, håll till godo. Påfven. Ack, jag har
fått ett slag! hjelpen mig, mina Herrar! bären mig härifrån. Hans själ vare för
evigt fördömd för denna gerning! (Påfven och hans suite ga.) Meph. Hvad vill
du nu göra, Faust? ty jag skall säga dig, att du nu blir bannlyst med klock-
ringning, böcker och ljus. Faust. Klockringning, böcker oeli jus; ljus, böcker
oeh klockringning, fram- och baklänges, må bannlysa Fausts själ. . (Munkar med
klockor, böcker och ljus, för själamessan.) 1 Munken. Kommen, bröder ; latom oss
med allsköns andakt förrätta vår akt. Förbannad vare den, som stal hans helig-
hets mat från bordet. Maledicat Dominus. Förbannad vare den, som gaf hans
helighet ett slag i pannan. Maledicat Dominus. Förbannad vare den, som gaf
frater Sandelo ett slag för hufvudet. Maledicat Dominus. Förbannad vare den,
som oroar vår helga messa. Maledicat dominus. Förbannad vare den, som tog
bort hans helighets vin. Maledicat Dominus. (De slå munkarne, kasta fyrver-
keri omkring dem och gå.)

IV. Scen. (Vid Kejsarhofvet.)

Mårten och Fredrik.

Mårten. Hvad nu, militärer, hofmän! Skynden att uppvakta Kejsaren; Fre-
drik, se till att rummen bli genast utrymda, hans Majestät kommer till salen;
gå tillbaka och sc till att allt är i ordning. Fredrik. Men, hvar är Bruno, var
utvalda Påfve, som kom på en Furies rygg från Rom? Vill ej hans nåd ledsaga
Kejsaren? Mårten. Jo, och med honom kommer den tyska trollkarlen, den larda
Faust, Wittenbergs ära, verldens under i Magien: och han ernår visa den store Carl
alla hans stolta ättefäders rad; och framställa för hans Majestät Alexanders och hans
sköna älskarinnas kungliga skepnader. Fredrik. Hvar är Benvolio . Marten. Han
> 85 6”
20

sofver redan, kan jag försäkra Er; han tog sig ett sådant rus af rhenskt vin i gar natt,
då han helt hjertinnerligt drack Brunos skål, att den lättingen hela dagen får hålla
sig till kojs. Fredrik. Se hans fönster är öppet! vi skola ropa honom. Marten.
Hör hit Benvolio ! (Benvolio i fönstret, i nattmössa, klädande på sig.) Benv.
Rider Er djefvulen? Mårten. Tala sagta, att ej djefvulen må höra dig, ty Faust
har nyss anländt till hofvet, och i hans spår vänta 1000 furier, för att uppfylla
hvad helst Doctorn önskar. Benv. Ilvad vidare? Mårten. Kom och gå ned
först, skall du få se denna trollkarl utföra så rara konster inför Påfven och
Kejsaren, att maken ej förr sågs i Tyskland. Benv. Är ej Påfven ännu mätt på
besvärjelse? Han kom ju nyligen på Satans rygg; och är han så förälskad i honom,
så må han gerna för mig trapsera tillbaks med honom till Rom. Fredrik. Nå,
vill du ej komma och se på roligheten? Benv. Nej. Mårten. Vill du stå i fön-
stret och se på då? Benv. Ja, om jag ej undertiden tar mig en tupplur. Mårten.
Kejsaren kommer just nu, att se på hvad under svart Magi kan göra. Benv. Nå,
så beledsagen J Kejsaren; jag är nöjd för denna gång med att sticka hufvudet ut ur
fönstret: ty man säger, om en menniska varit drucken natten förut, kan ej fan
skada honom om morgonen: är det så, har jag en förtrollning i mitt hufvud,
som skall, tro mig, ha lika stor magt öfver honom som en trollkarl har. (Går.)

FJERDE ACTEN.

I.	Scen.

(Musik. Carl, Tysklands Kejsare, Bruno, Faust, Me-
phostophiles, Fredrik, Mårten, och suite.)

Kejsaren. Välkommen till vårt hof, du verldens under,
berömda trollman, grundligt lärda Faust.

Din handling, då du Bruno har befriat

från Påfven, hans och vår afgjorda ovän,
skall skänka åt din konst långt mera glans,
än om med mägtig nekromantisk kraft

du kunde tvinga verlden lyda dig;

för evigt Carl dig derför älska skall;

och om den Bruno, som du nu befriat,
tredubbla kronan får i fred besitta

och sitta på St. Peters stol i lugn;

skall du bli ryktbar i Italien,

och hedrad af den tyska Kejsaren.

Faust.	Den nåd, Ers Majestät nu visat har,

skall stackars Faust gälda bäst han kan,

skall älska och skall tjena tyska Kejsarn,	'

och lägga ned för Brunos fot sitt lif:

till prof derpå står Doctorn redan färdig,
att, om Ers Nåd behagar, med sin konst
uttala trolldomsorden, hvilka tränga
igenom ebenportarne till rummet,
som evigt brinner, och från sina hålor
de grymma Furier kunna draga upp,
och göra hvad Ers Nåd behaga må.

Benvolio. Guds död, han talar förfärligt! men det oaktadt tror jag honom
ej särdeles ; han är ej mer lik en besvärjare, än Påfven en fruktmånglare.

Kejsaren. Så låt oss, Faust, som du lofvat nyss,

få se den store segrarn Alexander,
Q1

den vidtberömda, och hans älskarinna,
i deras sanna skepnad, deras drägt,
att vi må deras herrlighet beundra.

Faust.	Ers Majestät skall straxt få skåda dem.

Gå, skynda dig, min Mephostophiles ;
och visa för hans kejserliga Majestät,
vid festliga trumpeters högtidsljud,

den store Alexander och Darius.

Mephostophiles Skall ske, Faust. Benv. Nå, Herr Doctor, om ej edra djeflar
komma hit genast, så tör jag straxt sömna: besitta mig, jag kunde äta opp mig
sjelf af förargelse, då jag tänker på att jag hela denna tid varit en sådan åsna,
att jag stått och gapat efter Hin Ondes herre, och får ingenting se. Faust, (af-
sides) Jag skall snart låta er erfara någonting, om min konst ej sviker mig. ....
Ers Majestät, jag måste varna Er, att när mina andar kalla fram den store Ale-
xander och hans älskarinna, Ers Nåd ej gör dem frågor, utan tyst låter dem komma
och gå. Rejs. Som Faust önskar skall jag gerna göra. Benv. Ja, ja, jag gör så
med: om du ställer Alexander och hans älskarinna framför Kejsaren, vill jag bli
Acteon och förvandla mig i en hjort. Faust, (afsides) Jag vill spela Diana och
på ögonblicket sända er horn.

(Musik. Genom ena dörren inträder Kejsar Alexander, genom den andra
Darius; de mötas; Darius kastas ned, Alexander dödar honom; tager af honom
kronan och vill gå ut, då han möter sin älskarinna, omfamnar henne och sät-
ter Darii krona på hennes hufvud. De gå tillbaka och helsa båda på Kejsaren,
som lemnar sitt rum och vill omfamna dem, men Faust, då hån får se det,
hindrar honom på ögonblicket derifrån: då tystna trumpeterna och musiken.)

Ers Herrlighet, Ni glömmer bort Er nu,
de äro endast skuggor, icke kroppar.

Kejsaren. Förlåt mig, ack! min själ var så förtjust

att se den verldsberömde Alexander,
att i min famn jag ville trycka honom,
men, Faust, när ej jag får tala med dem,
och mätta mina längtansfulla tankar,
så låt mig säga dig: att jag har hört,
att denna skönhet hade, då honlefde,
en vårta på sin hals, en födslofläck ;

låt mig se efter, om sig så förhåller.

Faust.	Ers Majestät kan våga gå och se efter. Kejs. Jag ser det, Faust,
klart; med denna syn du mig behagar mer, än om jag fått ännu en monarki.
Faust. Försvinn! (synen försvinner) Men se, Ers Majestät, hvad underdjur sitt
hufvud sticker ut ur fönstret der? Kejs. Ack, underbara syn! Se, Sachsens Her-
tig, två vida horn förunderligen fästa på ynglingen Benvolios hufvud. Hert. af
Sachsen. Hvad, sofver han eller är han död? Faust. Han sofver, men om sina
horn ej drömmer. Kejs. Det skämtet var för roligt; jag vill väcka’n. Vak upp,
Benvolio ! Benv. Måtte ni få en Ulykke; låt mig sofva en stund. Kejs. Jag
tadlar dig ej för det du sofver förmycket, då du har ett så eget hufvud. Sachs.
Se upp, Benvolio, Kejsaren ropar. Benv. Kejsaren! hvar? o himmel, mitt huf-
vud! Kejs. Ja, om dina horn hålla, är ej fara med ditt hufvud, ty det är till-
räckligt beväpnadt. Faust. Hvad nu, herr riddare, huru, behängd med horn ?
Det är högst förfärligt: fy, dra in ert hufvud af blygsel; låt ej hela verlden un-
dra på Er. Benv. Men anamma, Doctor! är detta ert streck? -

Faust.	Ack, säg ej så: förmåga har ej Doctorn,

ej skicklighet och konst att visa dessa
22

och visa kejsarns höga Majestät

den mägtige monarken Alexander:

om Faust gör det, är ni genast färdig
att från Acteons skapnad bli en hjort.
Och derför, om Ers Majestät tillåter,
så ropar jag ett koppel, hvilket skall
så jaga honom, att hans folk knappt kan
från deras grymma klor befria honom.

Hit, Belimote, Argiron, Asterote!

Benvolio. Håll, håll! för tusan! han tör kalla opp ett koppel onda andar
tror jag: min bästa Konung bed för mig; Guds blod, jag kan aldrig uthärda
dessa qval. Kejs. Min bästa Doctor, lyssna till min bön, tag bort hans horn,
han nu har straffats nog. Faust. Min nådige Furste ; ej så mycket för den oför-
rätt han gjort mig, som för att roa ers Majestät med något skämt, har Faust
med skäl straffat denna riddare, som förolämpat honom; då min önskan är fylld,
är jag nöjd att taga bort hans horn. Mephostophiles, förvandla honom; och se
till, min Herre, att Ni hädanefter talar godt om lärda. Benv. Tala väl om Er?
Guds blod, om lärde äro sådana hanrejmakare, att de för den skull sätta horn på
hederliga mäns hufvuden, så vill jag aldrig mer sätta tro på glatta kinder och
små knäfvelbårar. Men om jag ej tar hämnd för det här, ville jag bli förvandlad i
ett gapande ostron, och dricka ingenting annat än salt vatten. Rejs. Kom, Faust,
medan Kejsarn lefver, att han må för din förtjenst belöna dig, att du skall sty-
ra Tysklands stat som Kejsarns gunstling. (Gå.)

II.	Scen.

Benvolio, Mårten, Fredrik ock Soldater.

Mårten.	Nej 2 min Benvolio, låt oss från planen,

att hämnas uppå trollkarln nu dig föra.

Benvolio. Tyst, älsken J mig, då J bedjen så ?

Skall jag ej straffa sådan oförrätt,

då hvarje dräng gör narr utaf min skymf,
och med sitt råa skämt de fräckt mig säga:
Benvolios hufvud fingo horn i dag?

Må dessa ögonlock ej slutas åter,
tills jag med svärdet slagit denna trollman,
och viljen J mig hjelpa i min plan,

,	så dragen edra vapen, fatten mod;

gån eljest hän; här vill Benvolio dö,

men Fausts död skall plåna ut hans skymf.

Fredrik.	Jag, hände hvad som helst, hos dig vill stanna,

och döda Doctorn, om han kommer hit.

Benvolio. Så göm dig, bästa Fredrik, uti hålan,

ställ i försåt vårt folk der bakom träden;

jag vet att trollkarln nära är deraf

att jag såg honom under knäfall kyssa

till afsked Kejsarns hand, och rikt belönas.
Derföre kämpar, striden käckt; ty dör han,
blir bytet ert, men segren den blir min.

Fredrik. Fort krigare och följen mig i hålan;

hans baneman får guld och ändlös kärlek.

(Fredrik med soldaterne går.)
25

Benvolio.	Nu är mitt hufvud lättare än förr, då det behornadt var, dock är mitt hjerta långt tyngre än mitt hufvud, — slår så fort, tills jag får skåda denna trollkarl död.
Mårten.  Benvolio.	Hvar ställa vi oss sjelfva, min Benvolio? Här stå vi, för att dölja första stormen. O hade jag blott här den helvetshunden, mitt dystra vemod skulle fly på stunden.  (Fredrik kommer.)
Fredrik.	Tyst, tyst, på stunden nalkas trollkarln 086 , och kommer ensam hit, i mantel klädd; att skurken fälla, håll dig nu beredd.
Benvolio.	Min blifver denna heder : svärd slå till;.  han gaf mig horn, han skall ock ge sitt hufvud. (Faust kommer med ett falskt hufvud.)
Mårten.  Benvolio.	Se, der han kommer.  Tyst, tyst; mitt svärd gör uppå allt en ända, hans kropp vi fälla, själ’n till Satan sända.
Faust.  • Benvolio,	Ack! — Fredrik. Suckar Ni, Herr Doctor ? Hans hjerta briste under suckar; Fredrik, - så gör jag straxt uppå hans sorger slut.
Mårten.’	Slå nu med villig hand hans hufvud af.  (Benvolio slår af Faust hans falska hufvud.)
Benvolio. Fredrik,	Nu är den djefvuln död, må Furier skratta. Var det den stränga blick, den fasans mine, som kom de onde andars grymma furste, att skaka och att darra för hans trolldom?
Mårten.	Var detta hufvud det fördömda, som för Kejsaren Benvolio bragt på skam?
Benvolio.	Ja det är hufvudet, här är hans kropp, som för sitt streck fått lön, förtjent fulltopp.
Fredrik.	Hans namn med nesa höljdt vi skola söka att skymfa ännu mer, dess skam föröka.
benvolio.	Min skymf jag lönar, då jag först vill fästa två stora skiljda horn uppå hans hufvud, dem hänga i det fönstret, der jag sjelf den skymfen led, att verlden ma fa se min hämnd, som rättvis är.

Märten.

Hvad skall man göra då med skägget? Benv. Vi skola sälja det
till en skorstensfejare; jag försäkrar det skall hålla nt längte än tio björkgvastar.
Fredrik. Nä, men hans ögon? Benv. Vi skola taga ut ögonen; och de skola te-
na oss till knappar för hans läppar, för att bevara hans tunga från att förkyla
nA Mårten. Ett fint streck: och nu, då vi delat i tu honom, hvad skall krop-
wie tiena till? (Faust stiger opp.) Benv. Millioner, Hin Onde har fått lif igen!
Fredr. Gif honom hans hufvud, för Guds skull.

Faust.

Behåll det: Faust vill se edra hufvu'n,
och händer, hjertan straffas för ert brott.

7%
24

Förrädare, hvad, vissten J ej att	.

jag 24 år fick lefvahär ?

.	. Och haden J med svärden skurit kreppen,

och huggit kött och ben så fint som sand ,	.

så vore genast dock min själ tillbaka,
och jag en menska åter, hel och sund.

Men hvarför längre skjuta upp min hämnd?

Asteroth, Belimoth, Mephostophiles!

,	•	. (Meph. och andra djeflar.)

Fort stigen upp på dessa skurkars ryggar,
och flygen bort med dem högt upp till himlen;

sen hufvudstupa slungen ned dem till

den lägsta afgrund: håll, ty verlden skall

se deras qval, förrn helvetet dem straffar.

Gå, Belimoth, tag denna skurken bort,

och slunga'n i en sjö af slamm och dy:

tag du den andra, släpa’n genom skogen

bland hvassa törnen, tagguppfyllda buskar;

då undertiden denna skurken flyr

med Mephostophiles till något fjäll,

som rulle ned och krosse skurkens ben,
som han har ernat sönderslita mig.

Fort bort! i verket ställ mitt bud på stund!

Fredrik. Var nådig, milde Faust, skona våra lif! Faust. Bortl Fredr. Den
måste gå, som drifs utaf Hin Onde! (De gå.)

III.	Scen.

Soldater i försåtet.

i Soldaten. Nu hållen eder redo ; skynden Er,
att hjelpa dessa herrar, hvilka nyss
jag hörde tala med besvärjaren.

2 Soldaten. Se här han är; förpassa, döda slafven. .

Faust.	Hvad är det här? Försåt, ställdt för mitt lif!

Försök då hvad du kan: halt, usla pack! •
ty dessa träd sig flytta på mitt bud,
och stå som bålverk mellan Er och mig,
att skydda mig ifrån ert fräcka tilltag :
men, för att mota edert svaga anfall,
se en armé på ögonblicket kommer.

(Faust stampar på marken, och en djefvul inkommer och trummar, after
honom en som lär en fana, och andra med vapen; Mephostophiles med fruer-
kori; de anfalla Soldaterna och drifva dem bort.)

.	IV.Sceri.

(Genom olika.dörrar komma Benvolio, Fredrik och Mårten, blodiga Om hut-
vud och ansigte, och fläckade med dy och gyttja: alla med horn på hufvudet.)
Mårten.	Hvad, nu! Benvolio ! Benv. Här; hvad, Fredrik! Fredr. O hjelp .
mig, bästa vän; hvar är Mårtrn? Mårten. Kära Fredrik, här, till hälften värd
uti ett gyttjigt träsk, djt mig vid hälarne de Furier släpat. Fredr. Se, Marten,
åter har Benvolio horn. Mart. O jemmer! hvad nu, Benvolio? Benv. O himmel
25

hjelp mig; skall jag än bli skymfad? Mart. Nej, frukta ej, vi kunna ieke döda.
Benv. Ack mina vänner hafva så förvandlats: o afgrunds hämd! J alla hafven
horn. Fredr. Rätt så, du menar dina egna blott; känn på ditt hufvud! Benv.
För tusan! horn igen! Mart. Nå, harmas ej; vi alla fått vår del. Benv. Hvem
tusan hjelper den fördömda trollkarln, att vi ett dubbelt straff till råga fått . Fredr.
Evad skall man göra för att dölja skammen? Benv. Om yi förfölja’n, för att åter
hämnas, han utom horn visst ger oss åsneöron, och gör oss till spectakel för all
verlden. Mart. Hvad bör man göra då, Denvolio? Benv. Jag har ett slott i den-
na skogens närhet, dit draga vi oss hän och lefva gömda, tills tiden borttar
denna djurens prydnad: då olycksmoln förmörkat så vår ära, vi helldre dö med
sorg, än skammen bära. (De gå.)

V. Scen. *)

Faust.	Hvad annat är du Faust än en menska,
till döden dömd; din sista timma nalkas;	..
förtviflan stormar i min inre verld;
qväf dessa känslor med en stilla sömn. ,
Förlät ej Kristus röfvaren på korset? —■	.
Alltså var lugn i hoppet, äfven du.

(Han sömnar.) :

FEMTE ACTEN.

II.	Scen. •

(Åska och blixt. Djeflar med dukade bord: Mephostophiles för dem till
Fausts studerkammare: sedan inträder Wagner.)	.

%) Öfvers. har här förbigått de sid. xxIII. omnämnda scenerna på prosa, lik-
som I. Act. V. Scen., (imiterad efter Greens Fryar Bacon), der Wagner för
några gyllen får Clown att pantförskrifva sig åt honom på sju år, och hotar ho-
nom, då han ångrar sig, med djeflar, som uppträda, men lofvar lära honom be-
svärjningskonsten, som han II. Act. Scen. IV. försöker; i III. Act. III. Scen,
der Clowns stjäla en bägare, och ertappade kalla till hjelp Mephostophiles, som
dock förvandlar den ena af dem till en apa. IV. Act. V. Scen, till V. Act. II.
Seen, berättar på torr dialog och prosa om hästhandlaren, som finner att
den häst, han köpt af Faust, vore en höknippa, och huru han sedan, föratt väcka
Faust, och. få köpeskillingen tillbaks, drager honom i benet, som följer med;
huru Faust åt opp en formans hölass, skaftå Hertiginnan af Anhalt drufvor om
vintern och visar hästhandlaren att han ej har träben. — Alla kritici erkänna att
dessa stycken föga hedra Marlowe (”an intermixture of booffonery weakens the
effect,and leaves it on the whole rather a sketch by an great Genius than a fi-
nished performance.” Hallam. I. c. 255.), om han författat detta, hvilket med
skäl betviflas "(se sid. xxπι.), ty det var vanligt att man sedermera tillade scener
till stycken (såsom det händt med Greens, Peeles, Chapmans, Middletons och
.Shakespeares första: Bey der Menge der Vorstellungen, der Gier nach dem Neuen
geschah es nun hier, das Manches alte beliebte Stück von diesem oder jenem jün-
gerem Dicter verändert, durch Auslassungen entstellt, durch Zusätze verunziert
wurde, dass man ungereimte Spässe einschob und, je öfter man es spielte, es
seiner wahrer Gesstalt immer unähnlicher machte. Tieck Sh. V. I. XXXVII.) ja edi-
tionen 1663 innehåller nya scener, af hvilka en är tagen ur Juden af Malta.
Det hade dock redan 1602 i MSS. fått tillägg.
26

Wagner. Jag tror, aft nun Herre tänker dö inom kort; ty han har satt
opp sitt testamente, och gifvit mig sin rikedom, sitt hus, sina gods, och alla
sina guldkärl; dessutom 20,000 redan myntade dukater: o jag undrar just hvad
han tänker på! Om döden dock vore nära, skulle han väl icke förlusta sig så der;
han sitter nu till bords med Studenterna; det dukas opp sådana läckerheter, att
Wagner aldrig i sitt lif såg maken: se der komma de, säkert är måltiden nu
slutad. (Går.)

III.	Scen.

Faust, Mephostophiles och några Studenter.

A Studenten. Herr Doctor Faust, efter vårt samtal om hvilken bland vackra
fruntimmer vore den skönaste i hela verlden, hafva vi ossemellan öfverenskom-
mit, att Helena af Grekland är den beundransvärdaste skönhet, som någonsin
lefvat: derföre, Herr Doctor, om Ni ville visa oss den godheten och låta oss se
denna makalösa grekiska skönhet, som all verlden beundrar för dess herrlighet
skulle vi ansé oss vara Er mycket förbundna. :

Faust. • Som, Faust, mina herrar, noga känner,
er oförställda vänskap, och han plär
bifalla hvad som vänner billigt önska :

J skolen se den makalösa sköna,

i ståt och majestät, ej sämre prydd,

än när med henne Paris for från Hellas
och förde bytena till Trojas land:
men varen tysta, farligt är att tala.

(Musik. Mephostophiles för in Helena, soin går
öfver scenen.)

2	Studenten. Var det den Helena, hvars skönhets glans
höll Greklands hjeltar tio år vid Troja ?

5	Studenten. Jag mägtar ej beskrifva hennes skönhet,
hvars majestät all verlden ren beundrar.

1 Studenten: Nu ha vi sett naturens skönsta alster,
vi ta farväl; må för den sköna synen
ni bli för evigt säll, och bli välsignad. (Stud, gå.)

Fausf.	Farväl: detsamma önskar jag Er äfven.	'

i -	(En gammal man kommer.)

Den gamle M. Min bästa Faust, öfvergif Magien,
som locka skall din själ till helvetet;
och som all frälsning dig omöjlig gör.

Fastän ditt brott.ej liknar någon menskas,
så fortfar ej deri liksom en djefvul:

du äger dock en älskvärd själ, o Faust,

om ej af vana synden blir natur,

ty då skall ångern komma alltför sent;

då är du bannlyst ifrån himlens åsyn, i a
och ingen dödlig tolkar dina qval.

- Måhända tycks dig min förmaning hård,

och föga angenäm, men tyck ej så; .

ty kära son, den yttras ej af vrede,
och ej af afund, men afredlig kärlek,
och Ömkan med det qval, som väntar dig;
jag hoppas derför, om min milda varning
dig sårar, deu likväl din själ förbättrar.
27,

Faust.	Hvar är jag ? usle! ack hvad har jag gjort?
(Mephostophiles ger honom en dolk.)

Sin rätt utkräfver Helvetet och ryter:
"Kom, Faust, kom, din tid är inne snart ; '
och Faust komina skall att fylla löftet. /

Den gömte M. Håll Faust; tag ej ett förtvifladt steg;
jag ser en Engel sväfva öfver dig,
och med ett glas, som fylls af dyrbar nåd,
försöker gjuta det in i din själ;
bed derföre om nåd, och fly förtviflan.

Faust.	Min vän! jag känner att min själ, som slites,
får tröst af dina ord, men lemna mig
en stund, att jag min synd begrunda må.

Den’gamle BI. Jag lemnar dig, men med bedröfvadt hjerta, .
och räds för den, som ack! din själ förgör. (Gar.)

Faust.	Fördömda usling! ack hvad har du gjort?

Jag ångrar mig och känner dock förtviflan;
afgrund och nåd hos mig om seger strida,
hvad skall jag göra, för att döden fly?

Mephostophiles. Förrädare! jag tar din själ till fånga,
‘ ty du olydig är min herre, — din; —
gör. affall, och jag sliter dig i stycken.

Faust.	Jag ångrar, att jag nånsin honom sårat;
min Mephostophiles, din herre bed
förlåta mig min oförskyllda fräckhet,
och med mitt blod jag åter vill bekräfta
det förra löftet, jag gaf Lucifer. •

Mephostophiles. Gör så, min Faust, utan all förställning,
att större faror ej ditt brott må följa.

Faust.	Min vän, martera den gemena gubben,
som sökt att locka mig från Lucifer,
med största plågor, som vår afgrund har.

Mephostophiles. Hans trö är stor; jag kan hans själ ej röra,
men vill försöka hvad som plåga kan
hans kropp, som dock är endast föga värd.

Faust.	En sak, min tjenare, jag nu begär,

- som mätta skall mitt hjertas hela åtrå:
att jag må ega som min älskarinna
den sköna Helena, som nyss jag såg,
hvars ljufva famntag rigtigt qväfva må
hvar tanke som afråder mig från löftet,
och jag må hålla hvad jag Satan lofvat.

Mitkastonlies Det, jemte allt hvad som min Faust önskar,
på ögonblicket blir i verket ställdt. .	_
(Helena går öfver scenen emellan två Cupidoner.)

Faust.	Har detta anlet satt i rörelse

• de tusen skepp, brännt Ilions höga torn? -
Gör, Helena, mig med en kyss odödlig.
Sug ut min själ med kyssar! — se, den flyr.

• kom Helena, gif mig min själ tillbaka.

9
28

Här vill jag bo, ty här på dina läppar
bor himlen; allt, som ej är du, är intet,

jag Paris vara vill, och för min kärlek	.

skall Wittenberg, i Trojas ställe, stormas;
och jag vill strida med din svaga make,
och bära dina färgor på min hjelm:

ja, jag vill såra Peleus son i hälen,	'
och gå tillbaks, att kyssa Helena.

Ack! du är skönare än qvällens himmel,

som kläds i tusen tusen stjernors skönhet;	'
mer lysande än Zevs, då lian i lågor

.	sig visade o ve! för Semele;

mer ljuf än luftens herre, då han hvilar

i Arethusas azursköna famn.	z
Du, endast du, skall bli min älskarinna! (Degå.).

1V.	Scen.

ska. Lucifer, Belzebub och Mephostophiles.

Lucifer. i Från underjordens Zevs vi stiga upp,
att se vårt väldes undersåtare;	-	•

de själar, synden märkt till svarta söner -	.
af helvetet, bland dem till Faust först.

Vi bringa dig den dom, att du för evigt	„
skall bli fördömd; om tiden inne är,
då ren din själ förfallen är åt oss.

Mephostophiles. Den olyckssälle Faust kommer hit
i detta rum i denna dystra natt.	•

Belzebub. . Och här vi skola stanna, för att märka ..	- i
hur Faust må uppföra sig.

Mephostophiles.Hur kan han annat än förtviflad raså!

Det svaga verldsbarn! nu hans hjertblod stelnar;
hans samvet isar det, och hjertat föder

i födsloqval en verld af tomma planer,	.	...... -

att undfly djefvulen, — men allt förgäfves;	i

hans rätt af nöjen kryddas bör med qval. :

Han och hans famulus nu nalkas, båda
upptecknat Fausts sista vilja nyss.

' se, här de komma. (Faust och Wagner.)

Faust.	Nå, Wagner du har läst mitt testamente;
hvad tycker du derom?	.

"agner.	Så väl, min Herre,
att jag i allsköns ödmjukhet och pligtigt
kan gifva Er mitt lif, min tjenst till tack.

(Studenter inträda.)	.

Faust.	Tack Wagner ! välkomna, mina Herrar. 1 Stud. Min värde Fansf,
jag tycker att ert utseende är förändradt. Faust. Ack! mina herrar! 2 Stud. Hvad
menar Faust? Faust. Min hjertans vän!, om jag med dig som förr tillsammans
lefvat, lefde jag ännu, men måste nu för evigt dö. Ack, se; se kommer ban ej,
kommer han ej redan? 1 Stud. Min dyre Faust, hvad betyder denna fruktan? 2
Stud. Har vårt nöje så förbytts till sorg? 3 Stud. Han befinner sig ej väl af en-
samheten. 2 Stud. Är det så, skola vi skaffa läkare, att Faust må bli curerad.
3 Stud. D«t är bara ledsnad och betyder intet. Faust. Ledsnad öfver en dödlig
synd, som har bragt hropp och själ i fördömmelse. 2 Stud. Se upp till himlen
Faust, och kom ihåg att nåden är oändlig. Faust. Men Fausts synd kan aldrig
få förlåtelse; ormen, som förledde Eva, kan räddas, icke Faust. Ack, mine
herrar! hören mig med tålamod och darren icke för hvad-jag säger. Ehuru mitt
hjerta klappar och bäfvar vid tanken derpå, att jag tillbragt dessa trettio år med
studier; skulle jag dock önska, att jag aldrig sett Wittenberg, aldrig läst i bok!
Hela Tyskland, ja hela verlden kan vara ett vittne till mina underverk: för hvilka
Faust förlorat både Tyskland och verlden; ja, himlen sjelf; himlen, Guds säte,
de saligas thron, glädjens rike, och måste stanna i helvetet för evigt. Helvete!
O helvete, för evigt. Kära vänner, hvad skall det bli af Faust, då han för evigt
stannar i helvetet? 2 Stud. Anropa dock Gud! Faust. Gud, hvilken Faust afsvu-
rit? Gud, hvilken Faust hånat? O, min Gud, jag ville gråta, men djefvulen
suger in mina tårar! Strömma ut blod i stället för tårar! ja, lif och själ. -—-
Ack! han, han gör min tunga stel! —- O jag ville lyfta upp mina händer; men
se, de hålla dem! de hålla dem! Alla. Hvem, Faust? Faust. Jo, Lucifer och
Mephiostophiles. Ack! mina herrar, jag gaf dem min själ för min konst. -Alla.
Gud förbjude det. Faust: Ja, visserligen förbjöd Gud det; men Faust har gjort
det; för 24 års tomma glädje har Faust förlorat evig glädje och himlens salighet.
Jag skref en pantförskrifning med mitt eget blod; de 24 åren äro förbi; tiden
är inne, och han skall hämta mig. 1 Stud. Hvarför talte Faust ej förr om detta
for oss, att prester kunnat bedja för dig? Faust. Ofta tänkte jag göra det; men
den onde hotade att slita mig i stycken, om jag nämnde Gud; att hämta mig till
kropp och själ, om jag någonsin lyssnade till Guds ord; och nu är det försent.
Mina herrar, gån bort, att ej J mån omkomma med mig. 2 Stud. Ack! hvad
skola vi göra för alt rädda Faust? Faust. Bry Er ej om mig; utan rädden Er
sjelfva och gån. 5 Stud. Gud skall styrka mig; jag vill stanna hos Faust. I
Stud. Fresta ej Gud, min vän, utan låt oss gå i nästa rum och bedja för honom.
Faust. Ack, beden för mig, beden för mig; och hvad buller J än hören, mån J
ej komma till mig, ty ingenting kan rädda mig. 2 Stud. Bed du, och vi vilja
bedja att Gud har barmhertighet med dig. Faust. Mina herrar, faren väl! om
jag lefver till morgondagen, vill jag besöka Er; i annat fall är Faust redan i
helvetet. Alla. Farväl, Faust. (Stud, gå.)

Mephiostophiles.Nu har du, Faust, mer ej hopp om himlen, ,
förtvifla derför, tänk blott på den afgrund,
som hädanefter måste bli din boning.

Faast.	Med trolldom du, min fiende, besvek mig,

och tog ifrån mig evighetens glädje
med frestelser. ..	_

Mephostophiles,	Jag det erkänner, Faust,

och gläds att, när du var på väg till himlen,	-
jag stängde den; och när du tog din bibel,
så blädde jag om blad, och ledde ögat.

Du gråter! Men för sent. Förtvifla! Dårar,	-
som vilja le på jorden, måste tårar

der nere fälla. (Meph. går. Den goda och onda ■

• Engeln inträda från olika sidor.)

Den goda E. Ack! Faust, om du lånat mig ditt öra,

- oräkneliga fröjder väntat dig;
:	men du höll verlden kär.	.

Den onda E. Och lånte mig dilt öra, derföre.-
du skall för evigt smaka afgrundsqvalen.
50

Den goda E.

Den onda E.

Den goda E.

Den onda E.

Faust.

Den onda E,

Faust.

Hvad gagna dig nu all din rikedom, ^
och alla dina nöjen, all din prakt?

Till intet, — öka blott ditt qval deröfver,
att du i helvetet skall sakna det,
som du på jorden njöt i rikligt mått.

(Musik, under det thronen sänker sig ned.)

Ack, du förlorat himlens salighet,
osäglig fröjd, och nöjen utan slut!
Om Gud och himmelen du hållit kär,
ej helvetet och Satan öfver dig
haft någon magt: om du gått denna väg,
se i hvad ljus och glans du sittat da
på denna thron, lik dessa ljusa helgon,
och triumferat öfver helvetet;
nu har du allt förlorat; arma sjal,
din goda Engel måste lemna dig;
se afgrundssvalget öppnas för att ta di g.

(Går. Helvetet synes.)

Låt Faust nu din blick med skräck se ned
i detta plågorum, ofantligt, evigt:
dit slunga Furier de fördömdas själar
på spett som glöda; deras kroppar koka* .
i bly; men andra stekas der på kol,
och kunna aldrig dö; i denna eldstol
sig hvila själar, hvilka lidit nog;
de der, som ha till mats blott röda flammor,
de voro frossare och läckergommar,
och sågo skrattande, hur tiggarn dog
vid deras dörr af svält. — Det der är lappri,
ty du får se väl 10,000 marter,
som dessa öfvergå i ryslighet.

Jag har sett nog för att marterad bli.

Ej endast se, du måste känna dem,
du måste smaka alla qval, ty den,
som älskar nöjet, bör för nöjet falla:
nu lemnar jag dig, Faust, på en stund;
sen skall du darra, darra af förfäran.

(Går. Klockan slår elfva.)

O, Faustus!

Nu har dn blott en timma qvar att lefva ;
sen måste du för evigt bli fördömd.

Stån stilla stjernor, hvilka evigt skriden, —
att tiden stannar, midnatt alldrig kommer.
Stig upp igen dn sköna verldens öga
och gör en evig dag, åtminstone
låt denna timma bli ett år allenast,
en månad, veeka, ja en enda dag,
att Fausts själ må ångra sig och frälsas.

O lente lente currite noctis equi!

Men stjernor skrida dock och tiden löper 2
och Satan kommer,' Faust blir fördömd. —
Jag vill fly upp till himlen! —- Hvem är der,
31

som drar mig ned igen? — Se Kristi blod
på firmamentet glöder: blott en droppe
utaf ditt blod kan frälsa mig, min Kristus! —
Slit ej mitt hjerta, då jag nämner Kristus.

Jag ropar honom dock. O spar mig, Satan! —
Hvar tog det vägen? -— Blodet har försvunnit,
och se, en hotfull arm, en rynkad panna! —
O berg och höjder fallen öfver mig, '
mig döljen undan himlens tunga vrede!

J viljen ej! Så må jag ned i jorden: .
dig öppna jord! — Ack nej, du vill ej ha mig.

J stjernor, som min födslotimma styrde,
och korat mig åt död och helvete,
nu dragen opp mig som en dimma i
det inre af det moln, som seglar der;
att, när jag åter kastas ut i luften,
och kroppen flyr ur edra svarta munnar,
min själ må svinga fri till himlen opp.

(Klockan slår half tolf-)	..

Nu slog hon half; snart är det slut med mig.
Ack! om min själ bör lida för sin synd,
gör en gång slut på eljest ändlöst qval.

Låt mig i helvetet få lefva tusen, .
ja tiotusen år, men sen bli salig. ■ — -
Men de fördömdas qval ha ingen gräns.
Hvi blef du ej ett djur med dödlig själ?
Hvi är den själ du har odödelig?

Om själavandring endast funnes till,
så skulle denna själ fly ifrån mig
och taga plats i något djur! Hvad djuret
likväl är lyckligt; när det dör, dess själ
upplöses ju i elementerna; -
min måste lefva, för att evigt plagas.
Förbannad vare du min far, min mor!
Nej du förbanna må dig sjelf och den,
som dig beröfvat himlens salighet. (Kl. siar tolf∙)
Hon slår, hon slår! min kropp till luften dyktes
ty annars för till helvetet dig Satan.

' O själ! förbyt dig till små vattendroppar,
och fall i hafvet, att du mer ej finns.

(Åska. Djeflar.) . .
Förbarma dig, o himmel, blicka ej
så grymt på mig! Må än en stund jag andas,
j ormar! — Gapa ej du röda afgrund!
Kom icke Satan. Jag vill mina böcker. ‘
först bränna opp. —	O, Mephostophiles -
(De gå. Morgon. Studenterna komma.)

i Studenten, Kamrater låtom oss besöka Faust,
ty så förfärlig var väl ingen natt,
sen verldens skapelse begynte först;
ej hördes förr så rysligt skri och rop;
© måtte himlen hafva räddat Doctorn.
2 Studenten.

3 Studenten.

2 Studenten.

o himmel, hjelp oss! se här Fausts lemmar,
helt sönderslitna utaf dödens hand.

De Djeflar, Faust tjenat, gjorde det;
ty mellan klockan tolf och ett jag tyckte
jag hörde skrik och höga rop om hjelp;
vid samma tid sågs huset fylldt af eld,
med ryslig fasa af fördömda andar.

Nå, fastän Faust fick ett sådant slut,
att hvarje Kristen räds att derpå tänka,
och som han var en man, en gång beundrad
för lärdom, underbär, vid Tysklands skolor,
så skall hans slitna kropp högtidligt jordas;
och hvar student, i svarta sorgekläder, , '
bevista skall hans sorgliga begrafning. (»e 90)

Chorus.

Afskuren är den gren, som skulle stigit
så högt, och bränd Apollos lagerqvist,
som en gång prydde denna lärde man.
Nu Faust dött: beskåda här hur rysligt
han föll och må hans fall den vise varna,
att blott med undran se förbudna ting-
som locka med sitt djup förvetna sinnen,
att öfva sådan konst, som Gud förbjudit.

- Rättelser.

Sid vu r 7 n st. men dock 1. ett — x. 1 n. 1. 1839. — IIII. 47 n. och
ock — XVI. Not. %) live l. line. - xxn. 7 n. l. d. v. s. hyllar — Personerne
Metno 1. Mårten. — 2. 8 n. Herr German I. Den tyske eller min frände. S.
2 o. vi L. ni. 7 n. L. vota — 5. 9 o. komma 1. komma endast 24 n. l. och
flyr ifrån den andra hemisferen, — 9. 10 n. sitt l. hans
Λι I. den — 41 s. II. Scen är troligen oäkta. - 22 n.

1.

ni. — 7 n. I. vota —

bli 1. vara

4 n.

För menniskan är himlen till och derför

är hon långt bättre. -n

43. 21 o. and ten beavers? 1. och tio mellanmål. — 23 0. Z. oxhufvud — Pie-
kelhering I. Sillsalat. — 15. 22 n. I. nu tala må —


[Marlowe,Doct.rau(us,0vs.sv., A

Marlowe Lénström,1839]

Doctor Faustus /Lénström/. Ups.

lv

18359. litt eng

L Marl o

T.

--

_Marlowe

__eotop-Feustus/lénström/ns.

-----------------1-8-36--

BT 2/1

restante.


- A.

th

St

2

‘

≡

#.

eh

4

as