2
STOCKHOLMS
UNIVERSITETS
BIBLIOTEK

RAR

EJ HEMLÅN
OM
CHOREAN
IVON JÜNMKÜPIVGS IÄN
ocin det dleraf uppkomna religiösa
svärmeriet.

Anteckningar

af

S. E. SKÖLDBERG,

Provincial-Läkare.

Jönköping,
hos J. P. Lundström,
på J. E. Lundströms förlag,
1843.
■
Fastan jag vål vet, att en beskrirning ôfver Chorean inom
Jönköpings district hvarken kan blifva lårorik eller serdeles in-
tressant, har jag likväl ej tvekat, att framlägga hvad jag
iakttagit rörande denna sjukdomsform. Dess första upptrå-
dande hår slog mig med undran och förvåning; och onek-
ligt år vål Chorea, så allmän och omkring sig gripande, med
dessa egna sympathiska och tillfälliga symptomer, såsom hår
var fallet, serdeles både ovanlig och ny för Svenska — och
jag skulle till och med (ro för andra nationers — läkare;
visserligen har Herr Sondén trott att de för 50 år sedan
till Danviken införda och der aflidna Smålands-qvinnor va-
rit med samma sjukdom behäftade; men härvid möter den in-
vändning, att dessa voro förryckta, vansinniga och religiöst för-
virrade samt ingalunda upplyst år, huruvida de lidit af Chorea
eller huruvida åtminstone en chorealiknande krampsjukdom le-
gat till grund för deras sinnesförvirring; intet af hvad som ut-
inårker dessa intråffar således på de Chorea-sjuka hår.

Under sjukdomens fart, och sedan jag lårt mig någorlunda
bedömma Chorean med dess nyckfulla och egna variationer samt
åfven medicinskt behandla den, blef jag en tid förlägen öfver
hvad som då syntes mig en öfvergång (ill en annan sjukdoms-
form, och som jag då förmodade vara en utbrytning, en afart
af den primitiva sjukdomen ; neml. såsom jag i en rapport till
Kongl. Sundhets-Collegium uttryckte mig: ”att i den mån
Chorea-symptomerna bortföllo, sinnesförvirring syntes tråda fram
med skarpare drag.”

Jag anade att jag hade att göra med 2:ne discreta sjuk-
domsformer och styrktes allt mer i denna åsigt, oaktadt Herr
Sondéns förlöjligande. Jag har dessutom om desSa sjukdoms-

1
2

former hört och sett sâ mycket taladt och skrifvet, som, efter
mitt förmenande, år falskt, skeft, origtigt, med eller utan afsigt
uppdiktadt, mer eller mindre romantiseradt; men allt med an-
språk att tyda och förklara dessa phenomenon

Under sådana förhållanden torde det kunna anses som en
skyldighet af hvarje Lakare, att anteckna och redogöra för
hvad han iakttagit under mindre vanliga förhållanden. Om jag
således med denna lilla afhandling å ena sidan tillgodogör en
skyldighet, år det å den andra en kår rättighet att få
bemöta åtskilliga vanstållande åsigter, som velat forcera sig
icke allenast till allmånt erkännande utan åfven till vetenskap-
liga axiomer.

Jag har nödgats indela de former, som hår erbjödo sig,
i 5 serskilda kategorier för att låtta uppfattningen af de nyan-
serade öfvergångar och extra tillfålligheter, som hår sökte att
göra gemensam sak, och stråfvade att få anses och vara ett
och detsamma.

Några sjukdomshistorier skola upplysa huru jag uppfattat
hvarje kategori för sig.

Första Kategorien.

Chorea med eller utan exaltation.

Lisa Andersdotter i Alsarp, 16 år, hade njutit god
hålsa tills i Maj 1841, då hon insjuknade med hufvudvårk och
oordningar i underlifvet. Efter någon tid hade spasmer bör-
jat angripa hånder, armar, ansigte, hals, ben m. in., hvilkas
förhållande synas, enligt berättelser så vål af den sjuka sjelf
som af föråldrarne, nårmast intråffa på Chorea Sui Viti. —
Då hennes sinnen och förstånd voro i fullkomligt godt och nor-
malt skick, hade hon sysselsatt sig med låsning af hvarjehanda
så vål andliga som verldsliga böcker, historier och visor. I
Augusti hade hon, sedan krampen ansatt hals och bröst, bör-
jat kånna behof att låsa högt och sjunga; hon hade då ofta
sjungit verldsliga sånger, dels vanliga visor, sådana som cir-
culera traditionsvis i folkets mun, dels sådana som, tryckta
3

i Jönköping och serdeles omtyckta, spridas bland allmogen och
hvaraf hvarje familj på landet i allmånhet åger ett litet for-
råd; om detta sått att börja med tal och sång har också
Prosten Hjelmqvist i sin första rapport om förhållandet beråt-
tat. Då efter någon tid detta vis-förråd blifvit utnött, hade
hon, för ombytes skull, börjat låsa och sjunga andliga saker, så-
som psalmboken. Ryktet om hennes långvariga sjukdom, med
underliga ryckningar och förvridningar af kroppen, likvål utan
illamående, ”utan att lida hvarken till kropp eller sjål, utan
tvårtom oftast finnande sig i en lycklig och behaglig sinnes-
ståmning,” ditförde till en början några syslolösa kåringar för
att sqvallra och begapa den sjuka; hvad som vid folkets når-
varande bildnings-ståndpunkt måste ske, och med uppmårksam-
het på Smålåndska allmogens högt drifna tro på och hånförelse
vid det underbara, det mystiskt obegripliga, intråffade också,
nemligen att gummorna förklarade Lisa Andersdotters underliga
beteende ej för sjukdom, ty ett stående och som man på fullt
allvar trodde, fullkomligen bevisande kardinalskål var, att ”hon
hade intet ondt och gaf sig för ingen ting,” utan det måste
vara något annat som regerade i kroppen på henne. Idéen, så-
lunda våckt, blef snart attraperad och spridd, och det måste
kunna förstås utan serdeles bevisnings-besvår, att saken
nödvändigt måste taga den våndning den fick. Lisa bör-
jade för några andågtiga gummor sjunga en och annan psalm-
vers, då, vid tillfälle af paroxysmer, hon kånde en stor och
inre drift att tala och sjunga och snart såg hon stugan full.
Jag skall långre fram vidröra detta underbara inflytande, som
begapande och undrande personers nårvaro åger på dylika sju-
ka, till uppjagande af deras fantasie och till öfverdrift i sjuk-
domsyttringarne, och hvarpå författare, som skrifvit om denna
sjukdomsform, lagt stor och serdeles vigt.

Vid mitt besök i December 1841 var hennes tillstånd föl-
jande: stark, fyllig kroppsbyggnad, ja ovanlig vid hennes
ålder, något sanguiniskt temperament, se- och excretioner nor-
4

mala, aptit och sömn goda; frisk och god ansigtsfårg; med ett
ord intet sjukligt kunde å hennes habitus upptäckas; i tått på-
kommande paroxysmer angreps hon af håftiga ryckningar, hvilka
vanligen började i ansigtets muskler med en oandligt varieran-
de och bizarr mimik, och sedan angrepo halsens, armarnes
och bröstkorgens muskler; i nedre extremiteterna mindre in-
tensif kramp, men hvilken syntes mig mera tonisk, i det att
benen drogos något upp och tårna vredos åt olika håll och
blefvo så stundtals qvarstående; nedre kåken rycktes i hastigt
tempo upp och ner, hvarigenom ett skallrande med tånderna
uppkom; vid håftig flåsande andedrågt, under pågående ryck-
ningar i bröstkorgen och diaphragma, uppkom ljud, så vål vid
in-, som utandning, hvilka, vid smållande med lapparna och
ryckningar i strup-hufvudet, som hastigt flög ån upp, ån ner,
ån hördes såsom ett stötande hå-hå-hå, ån, vid ryckvis ske-
ende inandning, såsom ett sifflerande ljud, dels, vid hastiga
utandningar och med slutna låppar, såsom ett håftigt grymtan-
de. Mimiken varierade i oändlighet, från den djupaste dyster-
het och förtviflan, till den måst sprittande glådtighet och det
t ok roligas te löje.

Vid försök att sitta vid spisen, började hon, efter få se-
cunder, få dragningar i öfre och nedre extremiteterna och på
ett eget samt högst underbart sått drogos dessa delar liksom
ut från kroppen, alltid åt den sida, der hennes sång stod. Jag
tillstår, att jag gerna öfverser med folkets vantro i afseende
på dessa sjuka flickor; ty dessa krampagtiga dragningar
hade i sitt yttre något hemskt, dæmoniskt. Sakta drogs hon
sålunda, liksom af en osynlig magt, med slåpande små steg
och ohyggligt förvridna lemmar, i något framåt lutande ståll-
ning, snedt öfver golfvet, tills hon hunnit sången, och var
då med ett lått och hastigt språng i densamma. Vid för-
sök att hindra hennes framskridande på golfvet och tillbaka-
böja någon förvriden lem, jemrade hon sig, ansigtet uttryckte
ångest och oro, och hon klagade då först öfver en svår
5

och pinande kånsla i hela kroppen. Jag undersökte ryggraden
så godt sig på stallet göra låt, men kunde intet stålle upptåcka
som ömmade för tryckning; likvål syntes strykningar utåt den-
samma mildra, ja för en stund håfva spasmerna; hon nedfållde
då vanligen armarne och med en djup inandning upphörde alla
ryckningar och hon yttrade att ”det gjorde så godt,” hvaraf
borde kunna slutas, hvilket man också knappast kan undgå att
tro, att nemligen ett tryckande obehag, någon qvåfvande kånsla
åtföljde anfallen, ehuru den allmån blifne uppfattningen af sjuk-
domens genesis naturligtvis förbjöd hvarje sådant erkånnan
de. Hennes sjålsförmögenheter voro i fullkomligt ostördt skick;
hon hade ej heller haft några syner, ej umgåtts hvarken med
djeflar eller andar, och beskref sina predikoförsök såsom ett
oemotståndligt behof att ”ropa på båttring, sjunga och tala;”
och att hon nu omöjligen kunde göra efter eller om detsamma,
skulle bevisa den högre sändningen och kallelsen. Då hon gjor-
des uppmårksam på att i början hafva sjungit verldsliga visor
och ålskat historier om timeliga ting; ville hon med möda er-
kånna detta och sade sig slutligen ej kunna utreda hvarken
hvarföre hon talat och sjungit det ena eller det andra. Hennes
föråldrar föreföllo mig serdeles kloka och förståndiga; de bekla-
gade dottrens tillstånd, men sade sig ingen ting dervid kunna
utråtta, ”då Herren hade lagt det på henne;” det var således
endast ortens och folkets vanliga resignerade fatalism.

Enligt Presterskapets och flere upplysta personers utsago,
hade låseri ej i mannaminne varit spordt inom Hjelmseryd soc-
ken, och ej den obetydligaste rigtning åt religiöst svårmeri,
eller hvarken andeligt vemod eller högmod hade hos Lisa An-
dersdotter mårkts; hon var confirmerad 1840 och visat god
christendomskunskap och redigt omdöme, jemte oförvitlig van-
del; men i ofrigt varit ett verldens barn: arbetat i 6 dagar och
på lekstuga den sjunde.

I hela orten, ja hela Jönköpings lån, år Hjelmseryd soc-
kens befolkning kand som ett raskt och dugligt folk, men
6

också åro de något styfva och härda, hvad man kallar "frispe-
lare,” begifna på slagsmål och derfore litet frugtade på mark-
nader och vid allmännare tillfallen ; de hafva ansetts obändiga
och svåra att styra for Presterskapet, och derfore erhållit bi-
namnet ”Hedningar,” åtminstone en del af socknen. Sist af allt
skulle således låseri och skenhelighet på methodistisk våg hin-
na till Hjelmseryd, men derfore ej sagdt att ju detta folk, upp-
ruskadt ur syndasömnen genom några underbara tecken, ej
skulle hafva receptivitet för vantro, och kunna lått bringas till
andra sidans öfverdrift i gudaktighet, i mån som möjligen lik-
giltighet förut förefunnits. Likvål måste erkännas, att bland
alla socknar, ehuru den verkliga, primitiva och genuina sjuklig-
heten, Chorea med exaltation, hår var störst, var fanatismen
och vantron, obenägenheten mot låkareråd och hjelp m. m.,
i förhållande långt mindre, ån i de öfriga socknarne, dit smittan
snart spridde sig. I mannaminne hade hår ingen s. k. låsare-
prest upptrådt, ej heller fanns någon nårmare ån på 6 till 10
mil. Lisa Andersdotter hade vetterligen aldrig besökt, hört eller
sett någon dylik. Det synes således otvunget håraf, att till
grund för Lisa Andersdotters sjukdom, lika som för de nåra
intill följande sjukdoms-casus, ingalunda, såsom allmånna tan-
kan varit, bland både Lakare (Hufvudstadens) och andra, låg
något låseri, något religiöst svårmeri, eller methodism. Först
sedan Lisa Andersdotters sjukdom, varat från Maj till November,
började något låseri och fanatism visa sig, och hvilka sedan
gemensamt utvecklade sig till en fristående sjukdomsform, och
måste lått förstås, ej vara från Lisa Andersdotters Chorea, så-
som smitta upprunna, utan hafva sin orsak, så till uppkomst
som fortplantning i de så kallade friskes, de omkringståen des,
de besökandes sått att bedömma och andligt uppfatta sjukdoms-
bilden; sålpnda i retad phantasi, i sjukligt stegradt sinne för
det underbara, och lått år sedan steget till religiöst eller poli-
lisks svårmeri, till himlande, helig eller hycklad gudaktighet,
eller blodig, barbarisk slagtlust; och ej år sådant hvarken "Hi-
storisk” eller Nosologisk Chorea,
Vid mitt besök lofvade hon och föråldrarne tacksamt an-
vånda den medicin jag utsände, men då jag förutsåg, att ett
så invetereradt casus som detta ej torde lått gifva vika, upp-
manade jag föråldrarne, att om denna medicin efter 14 dagar
eller 3 veckor ej hade gjort synbar nytta, de skulle insånda
Lisa till Lazarettet, och hvilket låfvades.

Hon lårer först blifvit något båttre, men till följe af det
hos allmogen hår vanliga såttet, snart upphört med medicin, då
första och andra dosen ej hjelpte. Enligt Prosten Hjelmqvists
uppgift, lider hon ånnu i Oktober 1842 af kramp och spasmer,
samt lår anfallas af hastiga dåningar; hennes utseende skall
vara lika friskt och frodigt som förr, och hon ligger som förr
mestadels till sångs, hennes sjåls förmögenheter åro fullt nor-
mala och friska, hon har sedan aldrig vidare försökt sina gåf-
vor i predikovåg.

Hustru Lena Johansdotter från Hylte, Hjemseryd soc-
ken, född den 19 April 1811, gift och hade barn, intogs på La-
zarettet den 11 Mars, utskrefs den 24 i samma månad.

Ehuru nåmnde hustru i så måtto år ett undantag ifrån re-
geln att hon var åldre, gift och hade barn, då annars mest
flickor i pubertetsperioden angrepos, har jag likvål velat anfö-
ra detta casus, derfore att D:r Holmbom och jag gemensamt
observerat detsamma, och derfore att anfallen af ofrivilligt,
oemotståndligt sjungande och talande, med sina egna och intres-
santa öfvergångar hos henne, voro serdeles intensiva och deri-
genom enkla, och till viss grad begripliga, att hon nemligen var
fri för det annars allmånna fruntimmers-koketteriet samt sjelf-
och tillgjorda symptomer. Hon var af medelmåttig kroppsbygg-
nad, något blek ansigtsfarg, något svårmiskt nedslaget i blicken,
se- och excretioner normala, sömnen ostörd och god, forstånds-
förmögenheter och sinnen i båsta skick, klagade öfver in-
gen plåga.

Hon beskref sitt tillsjuknande sålunda: att hon lika med
de flesta socknens qvinnor, varit nåstan beständigt utom hus.
8

for att se och afhora krampsjuka predikerskor, hade slutligen
en morgon, då hon var i ladugården, kånt sig tung och olustig,
erfarit en qvåfvande tryckning öfver bröstet, och liksom dom-
ning i armarna uppåt halsen; spasmer hade slutligen inträffat i
armar, axlar och hals ; då hon märkte att åfven brostet • an-
greps och ljud och toner började frampressas, ”liksom det sjun-
git uti henne,” gick hon afsides for sig sjelf, i andra uthus,
for att ej låta mårka sitt tillstånd. Ryckningarne hade fort-
farit, an svårare, ån lindrigare, dock ej vårre ån att hon kun-
nat temligen skota sina hushållsgoromål, tills anfallen mera
concentrerai sig och hon börjat predika och sjunga.

Hon var nu bedrofvad öfver sitt tillstånd, och insåg
mera fullval det sjukliga deruti, och beklagade att derfore nod-
gas vara skild från sina barn och sitt hus; hon hade, så vål
som mängden, trott på en högre magts omedelbara inverkan,
till framkallande af detta tillstånd; men insåg nu mer ån väl,
och hufvudsakligen deraf, att så många blifvit botade for åkom-
man, huru falsk och origtig denna åsigt varit; önskade nu
ifrigt att blifva helbregda och derfore nyttja medicin; hon låf-
vade att med all magt stråfva emot de påkommande förebuden
till anfall, ehuru hon ånnu kände, ”att det onda var henne of-
vermagtigt;” hon uttryckte lifligt den önskan att få vara allena,
synnerligast vid anfallen; ty då främmande personer betraktade
henne eller hon såg sig omgifven af menniskor, kånde hon ge-
nast liksom förebud eller en viss benägenhet för anfall, och
dessa blefvo under sådana förhållanden långt svårare ån annars.

„Anfallet låter omöjligen beskrifva sig; men jag måste
likvål försöka en framställning. af dessa högst märkvärdiga,
pathologiskt intressanta och underbart imponerande företeelser.

Det började med en tryckande oro i bröstet, en obehaglig
kånsla i armar, skullror och hals, uppåt nacken; snart uppkom
en flåsande, håftigt stötande andedrågt, såsom vid håftig
spasm i diaphragma, med tåta, högst ofullständiga inspiratio-
9

ner val 120 i minuten; ansigtsdragen förändrades, antogo ett
uttryck af djupt, innerligt lidande, liksom en hjertfråtande sorg
målade sig der. Det sågs att hon försökte stråfva emot någon
inre mågtig drift, att tala eller sjunga, ty hon sokte krampak-
tigt, att ån med ena, ån med andra handen och stundom med
båda, hålla for mun eller nåsa, ån tryckte hon starkt nåsbros-
ken tillsamman, ån pressade hon med lingrarne låpparne emot
hvarandra; oarticulerade ljud, liksom hos Lisa Andersdotter, fram-
pressades, ån som hå-hå-hå, ån sifflerande, ån grymtande; och
om hon uppmanades att vara stark och förståndig — en härdig
och fast vilja vore en vigtig hjelp for euren — svarade hon under
de håftigt stötande in- och utandningarne korta, håftiga ja! ja! ja!
Hela detta skifte af strid och qval råckte omkring 5 minuter;
under slutet af detta skifte började man hora vid utandningen
korta, afbrutna toner, hvilka undsluppo henne genom nåsa eller
mun, allt som hon sökte qvåfva dem, genom att hålla ån for
den ena ån for den andra; dessa toner utstöttes hastigt vid
de korta utandningarne; men emellanåt forekom också en och
annan långdragen ton, likasom då hos en gråtande person efter
flere snyftningar, en lång, ljudande utandning följer; snart härpå
började tonerna att något moduleras i nåstan rigtig scalgång,
ån uppåt ån nedåt, något liknande en oetaf, gjord fram och
tillbaka skarpt staccato på en fagott. Under allt detta håfdes
brostet och magen, luftrors-hufvudet rycktes ån upp ån ned ; med
armarne gjordes svängningar och ofre delen af kroppen vreds
ån åt höger ån åt venster; hon ågde full sans och redigt med-
vetande, och om man då ånnu uppmanade henne att försöka
hålla tillbaka, svarade hon allt sjungande, nå-nå-nej o-o-o-
möj-möj-Jigt.

I en hast förändrades scenen: ögonen klarnade och antogo ett
glånsande lif, alla anletsdragen öfvergingo, nåra nog som med en
blixt förtrollade, från det förra ohyggligt lidande uttrycket, till
förtjusning och hånförelse; armarne rördes mera regelmässigt
och höllos några ögonblick stilla, ån utstråkta ån böjda m. m.
10

så att dessa rörelser vål kunde passera för en passande gesti-
culation; tonerna, förut staccato gifna, blefvo nujemna, långa
och fulla med rhythm och modulation af någon psalmmelodie,
alldeles som då, efter att enskilda toner på en orgel, liksom på
försök blifvit anslagna, med ens djupa och andaktsfulla toner
mäktigt brusa i helgedomen, såsom en strid ström rullar öfver
ett brutet damfåste, och med detsamma sågs med hvilken be-
haglig, ja salig kånsla, den grufliga striden byttes i tjusande
hånförelse, att i toner få gifva luft åt sin beklåmning och lösa
den inre krampen.

I denna öfvergång, i denna förklarings-scen låg någonting
verkligen trollskt och mystifierande, att den, som en gång sett
densamma, vål aldrig glömmer denna bild.

Sedan hon en liten stund fortfarit att sjunga en sålunda
sjelfgjord psalm-liknande melodi, öfvergick hon antingen till
någon verklig psalm-vers, eller också till sin predikan, hvilken
deklamerades med hög nyanserad röst i vanligt prediko-manér;
den innehöll, lik de andras, uppmaning till ”snar och redelig
båttring,” tidens korthet, Guds nåd mot syndare m. m. hufvud-
sakligen, såsom det föreföll mig, reminiscenser från afhörda pre-
dikningar, ur låsta postillor eller dylikt.

Efter anfallet var hon matt, blef småningom blek och stilla,
och sade sig ej lida af någon plåga; på fråga om sjelfva an-
fallet var plågsamt, svarade hon: ”att visserligen var det svårt,
och de som ej ville erkånna det, hade det antingen ej så svårt
som hon eller nekade för rena sanningen.” Hon hade blifvit
2:ne gånger åderlåten hemma, oförståndigt nog, ty hon var af
klenare kroppsbeskaffenhet.

Den 13 Mars, anfall på f. m., Lax. sal. Ves. i nacken.

Den 14, anfall på f. m., Oxid. Zinc. gr. tria 3 gånger om
dagen.

Den 15, ett anfall för- och eftermiddag, båda svåra.

Den 16, 17, ett anfall hvarje dag. Fortfar med Oxid, Zinc.
Anfallen aftaga i häftighet och varighet.
Den 18, intet anfall, ej heller följande dagar; utskrefs
frisk den 24.

Många sjuka, hörande till denna Kategori, ledo endast af
spasmer i mer eller mindre grad, med ryckningar och knyck-
ningar i armar, axlar och hals, så att om de ville fatta någon
sak, handen fördes ryckvis, ån hit ån dit förbi föremålet, eller
med förvridningar i ansigtet, hufvudet nedböjdt, och axlarne
ryckta ån upp ån ned, sköts öfre delen af kroppen fram, hvar-
igenom de tvingades att för jåmnvigtens skull göra några liksom
hoppande steg framåt. Många hade ingen känning af prediko-
eller sång-lust; andra åter öfvervunno densamma genom ihår-
digt arbete, eller under vandringar ute i friska luften, hvarvid
några tyckte sig höra ljud och toner liksom svåfva i luften.

Andra Hategorien.

Till denna vill jag hånföra alla dem, hvilka, angripna af lin-
drigare sjukdoms-symptomer, både verkliga och till viss grad
sjelf- och tillgjorda, blifvit försatta i ett sådant tillstånd genom
så vål physisk som psyschisk smitta, om jag så får såga; så-
dana sjuka nemligen, på hvilka både åsynen af krampsjukdomen
hos andra verkat på sitt underbara sått till disposition för sam-
ma physiska onda, och hos hvilka åfvenvål s. k. utnåmningar
att blifva predikande profetissor, eller inre fallenhet för religiöst
svårmeri, framkallat ett oroligt grubblande, en retad phan-
tasie m. m.

Denna Kategori innefattar det största antalet sjuka jag
sett; de skilja sig från föregående deruti, att deras prediko-lust
ingalunda var oemotståndlig; de höllo tal når åhörare voro sam-
lade, men om någon person fanns den de ej tyckte om, en her-
reman eller någon s. k. motståndare, våntade de så långe tills
denne motståndare var ur vågen. Jag vill hårmed såga att de-
ras krampryckningar vål oftast voro ofrivilliga, men att de
trodde pratsjuka höra till saken och vara oundgänglig; ett till
hålften omedvetet, till hålften frivilligt bedrågeri.
12

Maja Andersdotter, Våeryd, Rogberga socken, 24 år,
menstruerad, stark och fyllig kropp, koleriskt temperament, godt
forstånd, ja klok och fyndig; god christendomskunskap; uppgaf
sig några gånger bevistat låsare-forsamlingarne i Odestugu soc-
ken; hade hört och sett flickan Hedda i Våeryd, hvilken åter
fått smittan af Johanna i Krokavadet.

Söndagen den 6 Mars hade hon fått kånna en qvåfvande
kånsla i bröstet och svindel; under följande veckan endast små
ryckningar i axlarne och stötande ljud frampressades (sådana
voro serdeles allmånna och hördes i hvarann stuga; de liknade
grymtningar eller det ljud som uppkommer då en persons bröst-
korg hastigt och oförvarandes hoppressas), detta likvål mest,
når hon hört något syndigt.

Söndagen den 13 Mars besökte jag Våeryd, och fann då
Maja jemte 5 andra flickor, uppställda i en rad utåt våggen
och sångkanten, och då en började knycka på sig till venster,
gick detta med lika knyckningar som en elektrisk stöt åt höger
och så tvertom; emellanåt lika markattor, knaprande på skorpor
och socker, ymnigt erbjudna af de talrika åhörarne. Maja ha-
de ånnu ej ”ropat,” men tillstod att hon ifrigt önskade blifva
så ”löckeli.” I en hast afbröt hon sitt samtal med mig, ut-
sträckte handen, åskade ljud, och började: "Nu hafver Her-
ren öppnat min mun” etc., i en stil fullkomligt liknande en
låsareprests kraftuppkokningar; bad Gud för mor och far, systrar
och ”bröra” samt alla slågtingar; vålsignade alla som kommo
för att höra, bad dem bedja för henne, hon skulle nog stålla
till råtta för dem hos vår Herre. ”De höga Herra år som of-
versteprestera, som korsfäste Christum, de ville nog korsfåsta
mig med, om de tordes.” "Om de såga: Ni ska intet gå hit,
så gå ni åndock, vi å’ ett fritt folk i ett fritt land och inga
tråla; och intet år det vårdt att komma med några meklamen-
ter; jag år så frisk och har aldrig kånnt mig må båttre” etc.
Då jag under hennes predikan aflågsnade mig, observerade hon
det vål, och affårdade både mig och medikamenterna ytterligare.
13

Detta âr nog, for att visa hvad andas barn hon var, och huru
extasen var beskaffad.

Den 1 April intogs hon på Lazarettet, och med detsamma
var det slut på både ryckningar och predikningar; hon fick
Lax. salin., utskrefs frisk den 6 April, och började, på vågen
från Lazarettet, genast att samla folk omkring sig och predika.

Flickan Lisa Stina i Svenstorp, Ljunga socken, 16 år, af
klen kroppsbyggnad, utnämnd till predikerska af Lena Cathrina
i Kålleberg, hvilken hon ofta besökt och afhört, hade också
snart börjat att gåspa, hicka och få ryckningar; föråldrarne i
förening med Pastor i församlingen förmådde genom att allvar-
ligt sysselsatta henne, och genom förmaningar bringa henne på
andra tankar och slutligen blef hon utan medicin fri från de
besvårliga krampsymptomerna.

Mamsell S. hade under sitt herrskaps bortovaro afhört
Johanna i Krokavadet 2:ne gånger; hade börjat låsa religiösa
skrifter och blifva underlig till mods ; med ens angreps hon af
spasmer i öfre och undre extremiteter, i hals- och bröst-muskler;
ögonen voro glånsande, ansigtet blossande, och det hela
kunde nåra nog tagas för ett hysteriskt anfall. Efter åderlåt-
ning, krampstillande lavemang, Lax. sal. och sinapism, blef
hon båttre och hade vidare intet anfall.

Tredje Hategorien.

Denna ville jag kalla Choreomanie, såsom betecknande ett
förhållande, som, i denna sammanvåfning af kroppslig sjukdom
och sinnesyra, observerades hos en stor mångd folk af båda
könen, så åldre som yngre. Sedan det nemligen kommit på mo-
det, att anse de verkligt Chorea-sjuka för omedelbarligen af
den H. Ande anfåktade eller inspirerade, måste det också anses
som en utomordentlig lycka, en stor Himmelens nåd, att åtmin-
stone blifva ansatt af ryckningar; i vissa trakter ansågs det
hushåll för alldeles förtappadt, der ej någon medlem, ung eller
gammal, angreps af axelvridningar eller knyckningar i armbå-
14

game. Hvad under dâ, om man på besok från by till by, ur
stuga i stuga, tick oupphörligt se dessa ryckande och knyckan-
de, frälsande pigor eller drängar. Den stora nåden att blifva
”utnämnd” kunde ej vederfaras alla, de måste således hufvud-
sakligen proprio motu arbeta och tänka sig in i detta ryck-
nings-tillstånd.

De kunde naturligtvis ej sägas sjuka, hvarken till kropp
eller själ, och euren var att de antingen ledsnade och tröttnade,
eller också hjelpte goda ord, arbete eller allvarsam behandling.
Nåstan allt 1 jenstfolk i de angripna socknarne och vidt der om-
kring ansåg som sin obestridliga rått att veckan i ända, ja
vecka efter vecka, ströfva omkring, för att begapa och afhora
de sjuka; och då naturligtvis hvar och en benådad med litet
ryckningar i en axel, borde anses som en helig person, fri från
allt arbete och vedermöda, faller det sig lätt att förutse det an-
talet i denna Kategori ej var ringa. På flere ställen var allt
arbete bortlagdt; man gaf kreaturen den strida säden, och släppte
dem lösa "på det yttersta domen ej skulle öfverraska dem med
klafven om halsen ;” och då jag undrade om det ej vore skål att
åtminstone gömma litet säd, för att så till våren, ifall verldens
förstörelse af mellankommande hinder skulle uppskjutas, svara-
des: om så skulle vara, intråffar åndock det tusenåriga riket,
då man hvarken behöfver så eller skörda.

Föråldrar och husbönder, som sökte motverka det onda,
använde understundom klokt och förståndigt allvar, ja, någon
gång stränghet och lyckades ; andra vunno detta ändamål med
curiösa och egna methoder: så berättas om en bonde i Barnarp
socken, hvars son ej ville blifva hemma, utan var beständigt ute
hos de förtrollande profetissorna, och började blifva egensinnig,
håftig och retlig, samt få ryckningar, att han nemligen hört att
skrämsel skulle vara ett godt medel; han funderade derfore ut
sin cur sålunda: att han högg ett större tråd på gården så
nära som möjligt, utan att få det att falla; af en eller annan
förevändning narrade han gossen upp i trädet, och högg så några
15

raska tag att trådet föll; gossen som nedstörtat med trådet
sprang upp och skyndade in till sin mor, beklagande sig öfver
fadren, ”som ville öa (forgora) honom;” modren hann något
lugna sonen, och denne blef derefter stilla och sansad, hemma
vid sitt arbete.

S^jerde Hategorien
innefattar dem, som utan att lida af någon ofverretning utan
förvillelse, fullkomligt friska till kropp och sjål, tillgrepo predi-
kare-yrket af ett eller annat egoistiskt skål, såsom begår efter
uppseende, för gåfvor och skånker, hvilka den enfaldiga all-
mogen i ymnighet tillförde de omtyckte och mera slipade predi-
kande, af låttja och benågenhet för dagdrifveri, af lust till nå-
stans gods till och med på oloflig vag; åfven stundom något
låttsinne, ja lascivitet.

Anna Christina Reinholds dott er från Ekesås, Sven-
narum socken; intagen på Lazarettet den 15 Mars, utskrefs den
26 samma månad; enligt prestbevis klen christendomskunskap,
hade förut tjenat i Jönköping och varit å Lazarettet intagen,
hade hört Johanna i Krokavadet och sjelf i början af Mars bör-
jat försöka sina gåfvor, hon var kånd för ett glådtigt, trefligt
lynne och någon låttfårdighet ; hennes yttre rått behagligt och
frisk god fårg, lifliga spelande ögon, sanguinisk; och nog kun-
de så der temligen skönjas att någon retlighet i regio hypo-
gastrica agerade som stimulus nervosus ; företedde ej det ringaste
sjukligt, begagnade ingen medicin; men som tiden för henne
lika som för 2:ne andra flickor, af samma Kategori och samti-
diga på Lazarettet, blef något för lång, uppgingo de understun-
dom på Lazarettets vind för att dansa, men aftogo då skodo-
nen för att ej höras, och våcka förargelse hos de religiösare
och strångare låsarne.

Torparen Gustaf Hallberg, 28 år, Hagshult socken,
Östbo hårad, inkom på Lazarettet den 3 Juni, utskrefs den 5
Juli. Enligt uppgift kånd såsom låtting och dagdrifvare. Han
hade varit Johannas i Krokavadets trogne riddare och följt
henne på hennes vandring i Ostbo, der hon till en början, så
16

godt som bars på hånderna emellan gårdarne; der tardes på
vårdfolkets visthus tills det var tomt och då flyttades till ett
annat; sedan nyhetens behag förlorats och dessutom många flic-
kor voro i orten inlårda, drogo Hallberg och Johanna åter till
Svennarum och togo sitt hufvudqvarter hos en f. d. Gåstgifvare ;
der tråffade jag åter Hallberg, midt under en af honom hållen
predikan. Han befanns vara fullkomligt frisk både till kropp
och sjål.

Då Kronobetjeningen sokte efter honom, förstod han alltid
att komma undan eller gömdes af respective vårdar; slutligen
infördes han till Lazarettet och var som en annan menniska,
samt erkånde slutligen att han funnit sitt kringvandrande lif
långt angenåmare, ån att göra dagsverken. Hallberg och Jo-
hanna anser jag hafva hufvudsakligen bidragit till den vidt ut-
spridda förvirringen; den ene som låsare och skenhelig bedra-
gare, den andra som i viss mån Chorea-sjuk.

Pigan Inga Maria Jonasdotter, Fryeleds socken,?in-
kom på Lazarettet den 3 Juni, utskrefs den 10; hade från Ost-
bo begifvit sig upp till Mo hårad, och sållade sig till några pre-
dikande qvinliga Missionårer från Rogberga socken, hvilka ny-
ligen utsluppit från Lazarettet. Alldeles som Johanna och Hall-
berg i Östbo, vandrade dessa i Mo hårad, åtföljda af stora ska-
ror från hus till hus, och tömde det ena skafferiet efter det an-
dra, och höllo slutligen Gudstjenster i hagar och djupa skogar,
sedan Lånsman började vilja hafva reda på huru vackert och
uppbyggeligt det var.

Inga Maria skiljde sig slutligen från sällskapet, för att på
egen hand försöka vårfva för himmelriket, och intråffade slut-
ligen hos en förmögen bonde. Efter förmaningar och tal gaf ock-
så han med sig; men tidigt påföljande morgon begaf hon sig bort,
utan att taga farvål, och bonden saknade sin sedelbok med en
summa pengar; han trodde att den bortkommit, under det han
på Inga Marias persvasion, legat på knå framstupa för att af-
bedja sina synder. Han sökte efter henne inom socknen, men
förgåfves.
17

Slutligen intråffade hon med några andra Låsare från Mo
Hårad å Lazarettet; men förpassades snart till håktet.

Femte Hategorien.

Läsare och religiösa svärtnare.

Jag kunde vål bespara mig modan att omnåmna dessa, då
mitt lilla forsok galler de egentligen Choreasjuka; men då dessa
sednare af många blifvit förblandade med religiösa svårmare,
och den populära benåmningen predikosjuka galler för dem
alla, vill jag i korthet och till upplysning om den våsendtliga
skilnaden, framstålla några drag ur dessa phantasters sått att
bete sig, vål vetande att de åro sig temligen lika i alla lands-
åndar, der inom folklynnet fallenhet förefinnes till religiös öfver-
drift, vantro och förvillelse.

Af hvad redan år anfördt bör förhållandet emellan Chorean
och Låseriet lått kunna fattas. Om af 10 Choreasjuka inom en
Socken en började blifva taltrångd och slutligen predika, kunde
man råkna på att tråffa ett dubbelt antal, antingen Låsare eller
af det stora »undret» betagna och förskräckta, hvilka natt
och dag omgåfvo den sjuka under afbidan på kommande ytter-
ligare tecken från höjden men framför allt på egen helgelse och
inspiration. Då i allmånhet de verkligt Choreasjuka ej tillhört
hvad Låsarne kalla »våckta», ansågo sig också naturligtvis dessa
sednare, såsom stående nårmare vår Herre, liksom mera be-
råttigade att komma i åtanka (ill dessa predikouppdrag och att
få blifva högvigtiga och heliga s. k. »båttringsrop». Detta torde
vara nog för att förstå huru så småningom Låsarne melerade
sig med de Choreasjuka och omsider försökte sin lycka både
med ryckningar och predikningar, såsom till en del i föregående
kategorier år visad t.

I min andra Rapport till Kongl. Sundhets Collegium antydde jag
att denna nya (discreta) form uppenbarade sig samt att den hade
intet af den vanliga och förut observerade Chorean. Om jag
sålunda ej kunde undgå att observera denna Låsarnes sjålsför-
18

virring, som med hull och hår må böra till H:rr Psychiatrers
gebit, ville jag endast upprätthålla den physiska Choreans rått-
måtiga nosologiska plats, freda den från Danviken; och det var
derfore jag yttrade : att Physisk Chorea år någon ting annat ån
Psychisk (Dansomanie, Tanzwuth), men hvilket till en början
af H:r Sondén upptogs mycket illa och ansågs i likhet med de
ofriga smålåndska curiositeterna stota på galenskap (» vetten-
skaplig förvirring»); men sednare (Hygiea, Januari) har distin-
ctionen befunnits ej så galen, och hvarom mera långre fram.

Den första af denna kategori jag såg var Pigan Inga
Stina Håkans dotter, torpet Lugnet under Bodanås, Sandsjo
socken, om hvilken jag beråtfat i min andra Rapport till Kongl.
Sundhets Colleg. (Hygiea, Jan. 1843). Hon inkom på Lazarettet den
19 Febr, och utskrefs den 21 Mars; hon hade Here år varit sjuklig
och svag, lidit af cardialgie, den sednare tiden ej haft tjenst,
utan tillbragt tiden hos sina fattiga foråldrar; varit begifven på
Låseri och andligt hogmod, ofta besökt en nårboende Låsare-
prest; hade ej sjelf afhört någon exalterad Choreasjuk; men
hort dem dagligen och stundligen omtalas och slutligen trott sig
åfven vara kallad att »ropa på båttring» for den syndiga verlden.

Det var således ett fristående, af smitta oberoende, sjuk-
domscasus, som arbetat sig upp ur rent psychiska elementer.
Då jag besökte henne i sitt hemvist, föreföll hon mig under
och efter predikan långt mera förvriden ån hon sedan, inkom-
men på Lazarettet och ryckt ur sina pustande och suckande åhö-
rares trollkrets, verkligen befanns; hon var klok och redig med
afråkning af den incarnerade låsarehogfården, och orediga reli-
giösa begrepp. Hon hade på Lazarettet ingen kallelse att hålla
tal och behandlades med Laxantia, nux vomica, subcarb, ferros.
ferr.; hvarunder hennes hålsa mycket forbåttrades, och har efter
hemkomsten forhållit sig stilla.

I min 3:dje Rapport beskref jag tillståndet inom Barkeryds
socken, hvarest upptraden forekommo af betänkligare art, men
19

också otvifvelaktigt af Låsare-ofverdrift, utan ringaste förvandt-
skap till och med med Chorea-exaltationen.

Denna Rapport har ej såsom de föregående blifvit. upptagen
i för allmänheten tillgångliga tidskrifter, hvarföre jag anser
mig hora hår upptaga det hufvudsakligaste.

Flere personer från Barkeryd hade besökt och afhört Maja
Stina i Bodanås; bland dessa var f. d. Soldaten Ryds Hustru,
Catharina, den ifrigaste; hon hade långe varit sjuklig, mindre
arbetsför, retlig och hysterisk, var pratsjuk, squalleraktig, fal-
len for vidskepelse, låseri och signeri.

Inom Ryds familj börjades, i anseende till verldens förut-
sagda snara undergång, ifrigare låsning, och afsjungande af
Zions sånger; sjålsfrånder samlades från nårgrånsande byar och
andaktsöfningar pågingo snart natt och dag, emedan de ej voro
såkra något ögonblick för den stora katastrophen. Hustru Ca-
tharina hade snart inlårt 2:ne söner och en dotter, hvilka alla
skiftevis predikade.

Åtskilliga ceremonier och heliga förråttningar inventerades
och nyanlånde syndare underkastades »nya födelsens bad», »djef-
vulens utdrifvande m. m.»; men hvaruti dessa bestodo har jag
ej fått veta; de försäkrade sjelfva att når det gick rått hett
tillvåga vid den sednare operationen, kåndes svafvellukt vida
omkring.

En 9-årig son af samma förvirrade familj hade utskickats
på vågar och stigar att uppmana till båttring; om hårvid gjor-
des någon undflygt, någon reservation, började gossen vrida och
slånga sig, »ty han såg djefvulen titta utur hvar söm på klåderna,
ur mun, nåsa och ögon på den förhärdade»; han rullade sig på
marken och förvred sina lemmar, allt för den tillsporda personens
synders skull.

Snart blef byn Spånarp och Ryds hus ett samlingsställe för
mycken allmoge, som nyfikenhet eller andåktighet ditlockade.

En dag i Mars månad hade Kyrkoherden begifvit sig dit,
för att försöka sina gåfvor till upprätthållande af ordning och
20

sans, men bief snart utdrifven under hot och spe ur Ryds
stuga.

Hustrun Anna Sophia i Sjôafail, en i hög grad exalterad
och af låseri förvirrad ung qvinna, hade for dagen hållit sig
hemma f mil från hufvudlågret Spånarp, och fick på aftonen det in-
fall att begifva sig till sina samlade trosforvandter, men ansågs
antingen for svag att gå eller for helig att »stöta sin fot emot
stenen», och blef derfore af 6 karlar buren på en bår; isamma
ögonblick hon anlånde, skyndade också Pastorn ur Ryds stuga,
efterföljd och hotad af den fanatiska hopen. Anna Sophia
var med ett raskt hopp på marken, rusar mot presten och skri-
ker: »nu skall djefvulen fördrifvas» och med detta fältrop stör-
tar massan med Anna Sophia i spetsen efter den flyende,
som lyckligtvis kommit i sitt åkdon och jagade sina hastar i
fyrsprång från stallet; Låsarehopen, beväpnande sig med stenar
och störar, följde honom under tjut och hotelser 4 mil. Som
ursinniga och vanvettiga betedde de sig på hemvågen, så att
bönder, ej tillhörande den heliga ligan, frånspånde sina kreatur
och körde med dem till skogs, för att ej möta dem och blifva
misshandlade.

Samma dag och straxt efter dessa upptraden anlånde jag,
efter en tour i Vestra hårad, till trakten af Spånarp. Jag möt-
tes af många åhörare, hvilka varnade mig att ej våga mig in
bland de ursinnige; man viste ej ånnu huruvida presten blifvit
upphunnen och mördad, hvilket i deras tanka vore detsamma.
Bland andra tråffades en hel familj, hemma i Spånarp, som ej
velat ingå på de heliges idéer eller deltaga i deras orgier, och
nu flydde. Mannen var fullt öfvertygad att han lemnade sitt
hus till eld och sköfling, hvarom de ock hotat; men ville han
framför allt rådda hustru och barn.

Genom budskickning samlades hos mig några förnuftiga och
beslutsamma karlar, hvilka lofvade escortera mig, och sedan
jag genom kunskapare erfarit att hopen delat sig och aftroppat
till nattqvarter i byarne Sjöafall och Hafrida, begaf jag mig
21

åstad for att se tillståndet på nårmare håll och for att båttre
kunna bedöma, hvad mått och steg borde tagas. Mina små åf-
ventyr, både ömkliga och löjliga, på denna vandring höra ej hit;
ett enda experiment, som förskaffade mig och sunda förnuftet
flere anhångare, torde jag få beråtta.

Alla mig åtföljande bönder beklagade sig synnerligast öf-
ver Ryds 9-årige son, som anfäktat alla han påtråffat med
båttringsuppmaningar och slutligen dömt dem samt och synner-
ligen till helfvetet och lågande svafvelsjöar. Jag låt noga be-
skrifva för mig gossens utseende m. m. och vid inträdet i stu-
gan hos Ryd, uppsökte jag genast nåmnde gosse, grep honom
i armen och med strång ton och min sade jag mig vara en
”Otrogen«, en » motståndare», som ej ville göra båttring eller
undergå nya födelsens bad efter hans method. Han blott stir-
rade på mig och kom sig ej före med några, hvarken spasmer
eller förbannelser. »Se så! godt folk, sade jag, tron j ånnu att
gossen besitter kraft af den Helige Anda? jag vore då måkti-
gare ån denna, hvilket j ej låren undgå att neka. Saken år
enkel: han liar blott hårmat sin fåniga moders och åldre sy-
skons galenskaper och gått deras årende; det lönar ej mödan
att långre grubbla öfver hans förbannelser till helfvetet».

Många af de närvarande bönderne hade, skråmda af gossens
öfver dem uttalade förbannelser, ingått brödraskap med de fa-
natiserade; men blefvo nu af mig öfvertygade, och sållade sig
till min escort, som dubbelt manstark afgick till de andra by-
arne.

I Spånarp stod församlingen och sjöng Zions sånger; vår-
den sjelf, f. d. Soldaten Ryd, hade ej kunnat höja sig till pre-
dikande, ågde fulla bruket af sitt förstånd och, som mig syn-
tes, nödgades endast tolerera den öfriga familjens öfverdrift.
Hustru och barn voro de egentligen besatta; de voro likvål nu
fullkomligt stilla och lugna, kunde ingalunda anses sinnes-
sjuka i annan måtto ån såsom skrymtare och skenhelige, med
det tillagg, att Hustrun Cathrina företedde kroppslig svaghet,
22

retligt nerfsystem och förvirrade idéer i religiösa åmnen och
förnämligast i afseende på hennes och barnens kallelse att pre-
dika. Folket, som kånde henne, sade att högfärd vore ett ut-
märkande drag hos henne, att hon varit för svag och sjuklig
att arbeta, hade derföre låst och blifvit hvad allmogen kallar »litet
bibelsprångd».

Ingen hade haft ringaste anfall af spasmer eller några
k rampsymptom er, utan de sade sig må förträffligt, livarom också
deras utseende vittnade, utom att de voro sömniga och så hesa
att de med möda kunde förstås, sedan de hela veckan vakat,
pratat, skrikit och sjungit i afbidan på yttersta domen.

Inkomna på Lazarettet fortforo de att vara lika kloka och
lika okloka, de sjöngo tillsammans sina Zions sånger under ett
oupphörligt svångande med kroppen, nigande och krumbugtande,
hvaruti Hustru Ryd synnerligen var mästerlig: genom svång-
ningar och nigningar, vridande på hufvudet, himlande med ögo-
nen och declamerande predikoton åfven under vanliga samtal,
sökte hon öfvertyga om sin helighet och goda förstånd med
högre makter. De förhöllo sig annars stilla och voro ingalunda
i öfrigt förvirrade; de insågo alltför vål det origtiga och brotts-
liga i sitt beteende mot presten, men ursåktade sig dermed att:
»anden grep dem».

Då de mårkte att deras qvarhållande å Lazarettet hufvud-
sakligen berodde på vidhållandet af verkligheten och heligheten af
deras förra inspirationer afstodo de slutligen från att upprätt-
hålla deras anseende, sade sig erkånna att det förflutna orsa-
kats af en besynnerlig och olycklig yrsel, lofvade att ej vidare
lyssna till dylika andehviskningar; men bibehöllo sin strånga
och rigorösa åsigt om synd och verld.

I byn Hafrida förestod mig ett dystrare och hemskare
upptråde.

Der hade sansning ånnu ej återkommit; hos Skjutsråttaren
Johan Petersson funnos åtskilliga från andra orter och når-
grånsande församlingar, hvilka genom ett förfårande ovåsendeoch
ursinnigt beteende lått ofvertygade oss att stugan var full af totalt
galna; åtminstone kunde ej ömkligare och vildare tillgått, om
10 à 12 stormande galningar blifvit släppta tillsammans. Några
sprungo, dansade, hoppade eller nego under de komikaste ge-
stieulationer, andra rullade sig på golfvet, stodo på knå, med
händerna hopknäppta, sträckta mot höjden; hemska skallande
skratt, tjut och skrik blandades om hvarandra, några skållde
som hundar, andra sjöngo m. m.

Johan Peterssons Hustru, 20 års menniska, med ett
4 månaders gammalt barn på armen, sprang öfver stolar och
bord, skrek, skrattade och gråt om hvartannat, rullade sig, med
barnet i armarne, omkring på golfvet, och ej utan det häftigaste
motstånd, det ursinnigaste försvar kunde barnet tagas från henne;
hon var af skrikning så hes att hon ej kunde tala, blott hviska
eller skrika.

En 17-årig flicka af fm och gracil kroppsbyggnad och af
mer ån vanligt stådadt och hyggligt yttre, var till hög grad
upplöst i kånsla och gripen af förvildelse ; under djupa nignin-
gar, med hopknåppta händer och svångande med armarne skrek
hon, ouphörligt repeterande: »Jag får bli salig»! »Jag har fått
nyckeln till himmelrikets portar», och grät så innerligt att i
ordets fulla bemärkelse en strid tåreflod beständigt badade hen-
nes ansigte, bröst och hånder, samt droppade ner på golfvet.
Jag kan aldrig glömma det egna uttrycket i hennes ansigte,
hvari målade sig på en gång salig öfverjordisk fröjd och den
djupaste menskliga lidelse.

De flesta af dessa infördes till Lazarettet och hade då re-
dan blifvit lugnade och sansade ; de företedde under sitt vistande
å sjukhuset intet symptom till sinnesförvirring om man ej som
sådan vill anse deras andeliga högfärd och deraf andra later,
vanliga hos Läsare. De hade ingen gång lidit af Chorealiknande
symptomer; de hade alla flitigt besökt Inga Stina i Bodanås,
men vidare fått sin education af Hustru Ryd. Ett undantag
måste göras, nemligen: Bonden Anders Jonsson hade långe
24

forut lidit af convulsiones epileptiformes, samt tidtals ån af
slohet ån af vildhet i lynnet; han måste vid och efter ett dy-
likt anfall insattas i cell tills han hunnit lugna sig; han var
likvål hufvudsakligen frommare och beskedligare ån de andra, i
thy att han saknade deras andliga hogfård, erkånde sin svag-
het till kropp och sjal och stoltserade ej lik kamraterna i tid
och otid, på helgelse och råttfårdiggorelse for sin tro och bått-
ring, på nåra förtrolighet med Frålsaren. Den 18 Mars infördes
de till Lazarettet och utskrefvos den 30; hemkomna förhöllo
sig de flesta stilla utom Hustru Ryd, som fortsatte sitt forra
predikande, men med långt mindre gehor och bifall, hvarfore
hon omsider tröttnade; sonen Carl, 22 år gammal, inbunden och
lomsk, begaf sig ut åt andra socknar, for att predika fördö-
melse och förbannelse.

Till denna kategori får jag också råkna många fall af
Melancholia religiösa. Att hår anföra något enskildt ca-
sus torde vara ofverflödigt; de voro alla sig temligen lika,
tviflande, förtviflande, i hög grad olyckliga.

En hustru i Hylta, S venarums socken, som i en af predi-
kerskorna haft en ovån och derföre blifvit fördömd till evig ofård,
trodde sig göra bot och båttring, genom att natt och dag krypa
på hånder och knån, såsom varande enda medlet att bli salig.
Andra fördömda sökte försoning och nåd genom att blidka den
heliga ifvern med undergifvenhet och tro, samtgåfvorochskån-
ker, då snart nådens dörr för den botgörande öppnades, eller
såsom språkbruket gemenligen var: »deras kronor i himmelen
blefvo så klara», då tvårtemot de obotfårdiges och otrognes (i
afseende på profetissorna) kronor voro mörka; hvarje menniska
skulle, enligt deras låra, hafva sin egen krona i himmelen, som
i glans eller dunkel afspeglade respective égarés andliga
tillstånd.

Flere lyckades att genom sjelfmord draga sig ur det plå-
gande tviflet.
Inom många familjer, der olika tro och ofvertygelse om
allt detta delade medlemmarne, uppkom ofta osåmja, hat och
bitterhet.

I Spånarp tråffade jag en hustru liggande till sangs qvi-
dande och sörjande, betryckt och förkrossad derföre att hon af hu-
stru Ryd blifvit evigt fordomd, emedan hon ej ville undergå
nya födelsens bad och intagas i den heliga forsamlingen; man-
nen , som blifvit Lasare och såg ned på henne med ömkan och för-
akt, hade misshandlat henne, och då jag nu frågade honom,
om han ej borde hafva medlidande med sin hustru, och hvar-
fore hon ej fick lefva stilla och lycklig i sin tro, svarade han
kallt och hårdt: »hon må val pinas, hon har ej båttre förtjent».

Laseriet i Jönköping, som under de sednare åren trådt i
methodistisk sold, fordrade åfven sina offer, skattade också till
dårhuset, tvingade till förtviflan och sjelfmord.

På aflågsnare orter troddes att Methodism spelade en be-
tydligare rôl i företeelserna på landet; men dess båttre! ånnu
hade den ej hunnit mer ån fröa sig i staden, landet var obe-
smittadt; Methodism-skenhelighetens snarlikhet med Chorea-ex-
altation finnes vål deruti, att åfven den förra manar qvinnor
och barn att upptråda som missionärer och predikande. Åtskil-
ligt vore visserligen att, i sammanhang med dessa oroliga upp-
traden, såga om det publika låseriet både hår och i andra or-
ter; men må blifva osagdt, emedan symptomer till en båttre ord-
ning börja visa sig; det enskildta år nu mindredjerftoch mera
tolerant efter en viss kritisk brytning i hufvudstaden och huf-
vudsaken.

Låseriets predikosjuka och svårmeri lårer i socknar utom
Jönköpings district tagit en rigtning åt hvad i Tyskland kallats
för » Muckerei» till sjelfsvåld och tygellöst låttsinne; men hår-
om har jag ej nårmare kånnedom.

För tydlighets och begriplighets skull hafva föregående sjuk-
domshistorier blifvit anförda; hvarefter torde få följa en kort
profning af de serskilda symptomerne:
26

Tillsjuknande och prodromer bestodo hos de svårast an-
gripna af oordningar i underlifvet, hufvudvårk, tryckning på
bröstet, hjertklappning m. m.; hos de flesta endast af orolig,
af. drömmar störd sömn, olust för arbete, tyngd i kroppen, be-
klämning öfver bröstet, nåra till andtåppa, stundom en kryp-
ning i lederna m. m., men alla dessa obehag upphörde med
ens då spasmer utbröto.

Hit torde böra råknas ett sjungande för öronen, ett för-
nimmande af ljud och toner, liksom i luften omsvåfvande den
sjuke, hvilket af några få beskrefs åtfölja denna föregående
ångslan och beklåmning; synnerligast mårkbar då de, för att
förströ sina tankar, gingo ut i luften.

Spasmer. Den enda jag såg med clonisk kramp, i nåstan
alla viljan underkastade muskler var Lisa Andersdotter i
Alsarp. Maria Svens dotter i samma by, den 3:dje i ord-
ningen som tillsjuknat, hade, efter den beskrifning, Föräldrar
och andra gjorde öfver hennes tillstånd, lidit af ohyggliga och
våldsamma krampsymptomer. Från vanligt läge i sången, hade
hon kastat sig upp nåra taket och åter nedfallit i samma låge,
andra gånger hade hon hoppat upp och kortare stunder hångt
qvar nåra taket, med fingerspetsarne i panelet, hvarest likvål
ingen serdeles afsats fanns till stöd för flngrarne, så att ingen
frisk menniska der kunnat qvarhålla sig; hon hade gjort de
vågsammaste och vidunderligaste språng, och sålunda i sina
evolutioner öfvertråflat den argaste »Akrobat»; hon måste noga
bevakas och aktas, för att ej falla och skada sig.

I allmånhet inskrånkte sig spasmerna till ansigte, hals,
armar och bröst; och, som jag redan anfört, visade sig hos många
en nåra löjlig ofrivillighet vid försök att fatta eller utråtta nå-
got med hånderna.

Vanligen började den sjuke rycka, stirra, eller slånga med
hufvudet, som ån drogs bakut och ryggen tillbakaböjdes, så
att om patienten satt vid en vågg, slogs hufvudet ofta ganska
starkt emot densamma, ån böjdes hufvudet framåt och kroppen
27

i samma rigtning, under oupphörliga ryckningar i axlar och ar-
mar. Hårunder frampråssades vanligen korta, grymtande ljud,
aldeles som då man oforvarandes sammantrycker någon persons
bröst; någon gång fick man se de sjuka under dylikt grym-
tande, framåtlutade och under nämnde ryckningar, göra korta
afbrutna språng eller små hopp utåt golfvet, aldeles som om
de varit mot sin vilja framknuffade.

Att spasm i Glottis, Diaphragma och bröstkorgens muskler
torde få anses till hufvudsaklig del hafva medverkat till det af
folket i allmånhet så högtidligt ansedda och af de flesta miss-
förstådda , sång- och tal-behofvet, år hvad jag skall försöka göra
antagligt.

Hvad som mången gång våckte serdeles uppseende, var att
en och annan flicka midt under sitt exalterade tal afbröt och från
sin, öfver de omkringstående vanligen upphöjda plats, kastade sig
ut öfver den tått slutna församlingens hufvuden, och under
krampryckningar och slångningar gjorde en tur omkring, för
att, återkommen till sin plats, åter börja predikan. Under söm-
nen, som hos alla verkligt Choreasjuka var god, angrepos de
aldrig af spasmer, om ån dessa hela dagen igenom annars plå-
gade dem; de voro till och med fria under natterna, åfven va-
kande, så vida ingen fråmmande person såg eller betraktade dem.

Det motoriska nerfsystemet var altså i större eller mindre
utsträckning angripet; aldrig förmårktes någon anledning att
tro det sensibla i ringaste mån afficieradt; ej en gång fanns
sympathiska nerven i någon påtaglig grad intresserad.

Spasmerne måste anses såsom det huvudsakligaste, det
mest karakteristiska i sjukdomsformen; de voro det utmärkande
det beståndigt och osvikligt förekommande hufvudmomentet.

Man har velat såtta exaltationen, tal- och prat-behofvet i
spasmernas stålle, hvilka åter skulle få gålla som prodromer;
knappt hvar 15:de af de sjuka hunno denna höjd af liflighet i
Phantasien, att de uppträdde som talare, ehuru samtidigt med
28

spasmerna, man ej undgick att observera en viss lyftning i
Phantasien, någon retlighet i lynnet.

Exaltation: man har velat kalla detta: extas; men bast
blir vål att så vidt man kan och förstår gifva hvarje sak sitt
råtta namn.

Extas förutsätter en nåstan total ofrihet i tanke och hand-
ling; år ett tillstånd då subjectet med kropp och sjål finnes ab-
sorberadt af eller för en idé, en passion, med fullkomligt ute-
slutande icke allenast af tanke-utan åfven af iaktagnings-förmåga
af den yttre sinliga verlden; den extasierade hvarken hör, ser
eller förnimmer. Spelande orren i skog kan vara en typ, om
man så vill, för detta tillstånd; och ordet extas betecknar icke
något serskildt slag af själssjukdom, af förvillelse, utan endast
att en kånsla, affection eller passion stigit till Superlativ grad,
och år således ett uttryck endast till qvantitatif bestämning.

Visserligen skulle kunna sågas att hos Hustru Lena från
Hjelmseryd glådjen och förtjusningen höjde sig till en sådan
Superlativ grad, men ingen ofrihet i sjålens functioner, ej en
gång i förnimmelse och iakttagningsförmåga förefanns; och ordet
exaltation torde derföre få vara nog.

Den beråttelse jag i min första Rapport till Kongl. Sundhets-
Collegium afgafom Maria S vensd otter i Alsarp hade gifvit H:r
Sondén anledning att föreslå: Extas såsom betecknande arten
och beskaffenheten af hennes »själssjukdom»; likvål var
denna extas ej intensivare ån att, såsom också i Rapporten tyd-
ligen stod angifvet, hon midt under farten att sjunga Psalmen
451. på min uppmaning afbröt och började med mig sjunga Ps.
492. Den nyssnämnda Hustru Lena, hvars exaltation var
drifven till den högsta grad jag under tiden hade tillfålle att
observera, visste efter anfallets slut både hvad hon sagt och
hvad som passerat omkring henne; hon kunde under sjelfva
anfallet förnimma om och hvad andra talte till henne.

Sjuka af 2:dra kategorien företedde vål också i sin mån
denna exaltation; men den syntes bero långt mera på yttre in-
29

flytelser och syntes kunna beherrskas af sjelfvillig eller fram-
tvingad uppmärksamhet. De predikade endast då åhörare i till-
råcklig mångd samlats, eller undertryckte sina inspirationer om
någon s. k. motståndare fanns instucken i forsamlingen. De
sade ofta att Herren befallt dem »tala» t. ex. kl. 10; men rått
handterade lato de lått persvadera sig att borja kl. 7 eller 8,
och så vidare.

Hos de sjuka observerades for ofrigt vanligen en viss frynt-
lighet, glådtighet, öppenhet i svar och tal, tillgänglighet for
raljeri om vanliga och verldsliga ting på samma gång som en
viss låttretlighet och nyckfullhet. Det var denna tillgänglighet
for goda ord och åthåfvor som vanligen togs i anspråk for att
vinna deras gunst och sedan, utan fruktan och utan att foro-
lårnpas, kunna observera både dem och de omkringstående; de
styrde nemligen massorna med en vink af sitt finger. Vålvilja
och vrede kunde lika hastigt och omvexlande hos dem uppväckas,
och med någon vana att bedomma ett sådant sinnestillstånd hos
fruntimmer, kunde lått förnimmas en viss benägenhet till för-
ställning, att »intressera», och må en sådan paradox skrifvas
på våra damers mobila, låttrörliga, ja paradoxa nerfsystem.

Lasare och religionssvårmare voro deremot ån dystra och
slutna, med skenheligt högtidligt nedslagna blickar, ån stolt-
serande, djerft frimodiga; men alla, i fråga om religion och
christeligt lefverne, andeligt högfärdiga och intoleranta, på ett
odrågligt sått skrytsamma öfver hög gudaktighet och helighet,
sågande sig vara »våckta» och »vandra i ljuset». De höllo
sina predikningar och gudstjenster hela dygnet om, natt liksom
dag; de klandrade Choreaflickornas profetior, höllo sig strångt
till »Ordet» (Bibeln), hvilket de kallade, som de tyckte så poe-
tiskt och förträffligt, »sjålens spegel». Det år från dessa fana-
tici fördömelsen öfver så mycket i denna verlden hårflöt; den
gålde: brånvin, svordomar, kammar, hårets bening, röda klå-
den, örhången m. m., till och med ordet »bra» kunde ej nåm-
nas utan att framkalla horrörer och ruskningar på kroppen.
30

Den påtagliga och i ögonen fallande skilnad, som for of-
rigt förefanns mellan de Choreasjukas och Låsaregalningarnas
själstillstånd, hoppas jag vara tillräckligt upplyst i den forut-
gående beskrifningen på de olika kategorierne.

Svim ning ar och små då ningar inträffade, såsom jag
redan nåmnt, någon gång vid första tillsjliknandet; men fortforo
också stundom envist sedan alla andra symptomer forsvunnit.
Någon art af magnetisk slummer kan det visserligen ej få kal-
las; vid de tillfallen då det som måst syntes likna ett dylikt
tillstånd, fann jag sjelfsvåld och egensinnighet spela största
rôlen; så t. ex. då den ryktbara Johanna i Krokavadet vid
mitt första besök ej hvarken genom strykningar, manipulatio-
ner eller tilltal m. m. slod att väcka ur sin slummer (folket sade
att själen var borta på lustvandring i högre regioner), försökte
jag reta henne, hvilket var mera oemotståndligt; hon rusade
upp, gjorde ett slag i rummet, sprang åter upp i sången och
började der predika och hårvid upptaga till besvarande och gen-
drifvande det jag yttrat under hennes dvala.

Sympathie. En märklig och intressant iakttagelse var,
att de Choreasjuka egde en serdeles instinct och förmåga att
igenkånna hvarandra; likasom att en innerlig sympathie, förtro-
lighet och tillgifvenhet genast uppkom dem emellan.

Om en Choreasjuk flicka besökte en annan, flögo de genast
i hvarandras armar, kysstes och smektes och kunde svårligen åt-
skiljas. Också sållade de sig tillhopa så mycket som möjligt, så att
man ofta fick se 6 à 8 flickor ihopkrupna i en enda paulun;
under sista tiderna då åfven ynglingar, till profetians fullbor-
dan, började, mer eller mindre frivilligt, rycka på sig, fick man
se en eller annan sådan instucken i flickhögen; men detta åter
år hvarken så eget eller oförklarligt.

En företeelse, som synnerligen och mågtigt talade till fol-
kets vantro och vidskepelse, var något som kallades: »sång
ur magen». Detta var ett frambringande af ljud i likhet med
31

hvad som i början af anfallet förekom hos Hustru Lena från
Hjelmseryd.

Hos dem som bättre förstodo sin sak, d. v. s. de af 2:dra
och 3:dje kategorierne. antog detta en form af buktaleri, så att
tonerna frampressades, vanligen under en slags dvala, så vål
vid ut- som inandning, men utan att låpparne rördes, ett drag
i ansigtet förändrades, och blott förekom som ett sakta, stilla,
af patienten sjelf omedvetet tonande. Man sade: »Han sjunger
uti henne», och detta var vanligen förespelet till predikoraptus.

Ofriga functioner, se- och excretioner voro i fullkomligt
skick, aptit och sömn goda; en och annan af 2:dra kategorien och
de flesta af följande, skulle vara för etheriska, alltför andliga,
att njuta lekamlig spis, åtminstone då fråmmande såg det; de
höllo likvål till godo med skorpor och bakelser, hvilket åhö-
rarne i mångd tillförde de predikande; men hvilket ej skulle få
anses för jordisk föda.

Pupillen var hos alla Choreasjuka starkt utvidgad, men
utan men för synförmågan. Denna utvidgning var så gifven hos
de verkligt sjuka, att den slutligen blef ett godt och tjenligt
tecken till urskiljande af tillgjorda och Låsare.

Ingenstädes förekommo eller omtalades visioner, hallucina-
tioner eller någon slags svårare functions-störelse af de yttre
sinnena, ånnu mindre någon förvirring i omdömes- eller refle-
ctionsförmågans vanliga förhållande till förnimmelserna af den
yttre verlden.

Uti Presterskapets Rapporter omnämndes någon gång så-
som tillfallen under tillfriskningen eller efter spasmernas upphö-
rande, dels svullnad i brösten, dels uppdrifning af underlifvet.
Då jag ej kunnat nårmare undersöka dessa oordningar, kan
jag blott omnåmna dem; möjligen står svullnaden i brösten
i något förhållande till förut varande retning på könsorganerna.
En viss slöhet och liknöjdhet, dock just ej stupiditet, sågs några
få gånger intråffa efter Choreans upphörande; men endast der
den varit långvarigare.
32

Orsaker. Många icke-Låkare antogo i början sädens då-
liga beskaffenhet under de båda sednare åren och förnämligast
Mjoldrygan, såsom orsak till sjukdomens både uppkomst och
utbredning. Besinnar man denna krampsjukdoms forhållande,
såsom under vissa vilkor smittosam, angripande endast yngre
personer och nåstan uteslutande flickor i pubertetsperioden; att
vanligen endast en eller högst 2:ne yngre medlemmar af en fa-
milj angrepos; att i Vestra hårad och fornåmligast Hjelmseryd,
der sjukdomen mest grasserade, råg ingår i allmogens brodfoda
knappt till mer ån }; att under de sednare åren ingen olågen-
het af mjoldrygor eller af sådens dåliga beskaffenhet i dessa
orter blifvit observerad, då deremot i trakten af Norra och
Sodra Vedbo, der nåstan blott rågbröd begagnas, flera fall
af dragsjuka förekommit; besinnar man allt detta, torde det
vara lått att inse det mjoldrygan ra. m. ingen del haft i det
forevarande onda.

En ånnu allmånnare opinion har varit och år, att låseri och
exalterade, förvillade religiösa begrepp varit första kållan till
det intressanta onda. Bristande kånnedom om orten, om verk-
liga forhållandet i dessa afseenden, samt en alltför ytlig och
rask uppskattning af denna, krampsjukdomen stundom åtföljande,
exaltation med religiös rigtning, kunna förklara ett sådant miss-
tag. Förf, får hånvisa till berättelsen om Lisa And ers dot-
ter i Alsarp och till beskrifningen öfver de andra kategorierne
för vinnande af upplysning om Choreans och Låseriets verkliga
förhållande inbördes.

Andral (Maladies du cerveau) säger att låg temperatur och
fuktig luft framkalla hjerncongestioncr, och Copland lårer spe-
cielf. tillskrifva dessa orsaker Choreans uppkomst; det kan ej
nekas att vintren 1840—1841 var serdeles strång och att derpå
följande vår var svårt regnig och kall. Byn Alsarp år belågen
mellan sanka kårr och ångar, öfver hvilka Förf, endast ridande,
och åndock med fara att drunkna, kunde fårdas, då han på
hösten 1841 besökte stållet.
33

Hastig våxt ancres också såsom en ofta förekommande orsak
till Chorea. Den första patienten eller Lisa i Alsarp var visserli-
gen ovanligt lång och groflemmad; men hade ej på sednare ti-
den våxt fortare ån i fornt vanligt forhållande. Visserligen voro
också de flesta af de verkligt sjuka flickorna starkt och for
sina år ovanligt utbildade. Jag enkånner for ofrigt gerna min
oformåga att utreda detta mystiska och invecklade forhållande.

Smitta. Alla författare, jag haft tillfålleatt rådfråga eller
sett citerade, antaga Choreans smittbarhet; likvål lårer en erfa-
ren man, Guersant (fils) (Hôpital des enfans) ej vara ofverty-
gad om densamma. Hår syntes den temligen påtaglig, ja obe-
stridlig.

Den föreställning jag gjort mig om såttet for sjukdomens
meddelande, vill jag anföra. Den syntes reproducera sig: 1:0
genom en stimulus nervosus, och sålunda physiskt, såsom
vanlig smitta, medelst uppväckande af en pathisk process i det
motoriska nerfsystemet eller heldre dess centrum; dels genom
uppväckande af ett oemotståndligt efterhårmningsbegår, såsom
en gåspning smittar; såsom kramp och convulsioner lått och
oemotståndligt reproduceras vid blotta åsynen deraf; de så
ryktbara baquets åro derpå talande bevis. Jag har tyckt
mig finna att de sjuka af l:sta kategorien sålunda bekom-
mit sjukdomen. 2:0 genom inbillningens försättande i ett
retadt och exalteradt tillstånd; så syntes mig åtminstone
de af 2:dra kategorien primärt afficierade. 0m ån de fleste
af dessa sålunda voro och kunde anses för blott inbillnings-
sjuka och derigenom förledda till ett omedvetet sjelfbedrågeri,
kan likvål ej nekas, att några på denna våg blefvo verkligt
Choreasjuka. Att inbillningen, sjukligt inciterad, kan framkalla
physisk sjukdom, en abnorm nerfverksamhet, har erfarenheten
tillräckligt constaterat lika beståmdt som gallsot och tuberkler
af vrede.

Dubois i Paris berättar att han förlidet år blef kallad till
en fru som hade svåra, men ej drifvande, födslovårkar; både

3
31

frun och husets vanliga läkare ansågo tiden for partus vara
inne. Dubois förklarade, efter undersökning, grossessen vara
endast i 8:de månaden; vårkarne upphörde genast, qvinnan blef
frisk och förlöstes i ordentlig tid, lått och lyckligt.

Sherwood berättar om en Lakare, hvilken, oaktadt en
oöfvervinnelig afsky för intagande af medicin, nödgades af en-
vis förstoppning åt sig tillreda en saltlösning, som sattes bred-
vid sången för att intagas vid. uppvaknandet; under natten fan-
tiserades öfver det högst obehagliga som förestod, och om mor-
gonen resolverades utan behof af saltet; samma försök med
lika effect har han sedan flera gånger omgjort.

Diagnostisk: Jag får anföra hvad som kort och expres-
sift i Dictionaire des Diet, de medicine, artikeln: Chorea finnes an-
fördt: »symptomerna i Chorean åro så påtagliga, att den svår-
ligen kan förvexlas med andra sjukdomar. Gubbars runkning
på hufvudet, nervös darrning till följe af omåttligt bruk af spi-
rituösa, darrning af qvicksilfver-förgiftning, spasmer i ansigtet
i vissa särdeles plågsamma fall, skilja sig fullkomligt från Cho-
rea. Det år oriktigt att vilja förblanda Chorean med St. Guys
dans, dansraseri (dansomanie), hvilken år ett otygladt
begår att dansa; denna sednare sjukdom år en verklig vesanie,
i hvilken muskelrörelserna ingalunda åro ofrivilliga, emedan de
åro framkallade af hjernan, i hvilken funetions-förvirringen har
sitt såte».

Farsoten 1374, af H:r Sondén så ofta citerad likbety-
dande med sjukdomen i Småland, var just en sådan dansomani,
(Tantzwuth) och bor sålunda ej förvexlas med Chorea. 1828,
1829 herrskade i Paris nåstan epidemiskt en krampsjukdom,
hvilken kallades l’acrodynie och ansågs ån likna Chorea ån
hafva öfverensståmmelse med Epidemierna under namn af l’ergo-
tisme, convulsio cerealis epidemica m. m. I hvad hånseende denna
och Chorean varit lika, kan jag ej nårmare upplysa. Utan blindhet
af förutfattade idéer anser jag det omöjligt att förvexla Chorean
35

med Låsarnes himlande, vridningar på hufvudet, svängningar
på kroppen och nigningar.

Åfven måtte det vara temligen lått att skilja derifrån
Shaken-quakers, convulsionårernas m. fl:s. putslustiga beteenden.
Att urskilja tillgjorda Chorealiknande spasmer från verkliga år
vål ej alltid så lått; någon vana och ofning att uppfatta det
hela med behörigt afseende åfven på småsaker torde kunna le-
da omdömet. De tillgjorda spasmerna orsaka dessutom snart
trötthet, som åter aldrig inträffar i verklig Chorea. For mig
syntes pupillens betydliga utvidgning hos de verkligt Chorea-
sjuka vara ett serdeles godt tecken.

Com plication er såg jag inga mer ån understundom och
såsom redan år sagdt med något religiöst svårmeri eller hysteri.

Chorean hår syntes ån vara Acut ån Chronisk; Lisa
And ers dotter var mer ån 1% år sjuk; hos de flesta hade den
en ganska hastig ofvergång, synnerligen om medicin någorlun-
da ordentligt nyttjades; den syntes ån remittera ån intermittera;
nåtterna voro alltid fria, och mången hade blott anfall en eller
två gånger om dagen, på temligen beståmda tider.

Choreasjukdomens Pathologie. Ingen enda dog
och hvarfor också ingen obduction kunnat goras; men om vi
antaga:

1:0 att organer åro orsaker och function följd;

2:0 att functioner åro organer i verksamhet ; och

3:o att en sjuklig vitalitet betecknar ett sjukligt organ; så
torde man åtminstone kunna leda sig till att inse affectionens såte.

I denna Chorean ledo ansigtets, halsens, skuldrornas, ar-
marnes, tungans och luftstrupens muskler samt diaphragma;
men blott hos högst få de nedre extremiteternas.

Om vi eftersinna hvilka nerver nåstan uteslutande betinga
dessa delars irritabilitet, så finna vi följande: 5, 7, 9, 11 och 12
paren; alla dessa utgå från medulla oblongata, från dess cor-
pora olivaria eller restiformia; 8 paret (hörselnerven), utgår
36

också från samma stålle, och märkligt nog var hörseln det enda
sinne, som i någon mån syntes aflicieradt.

Jag tror mig på denna grund hafva skål antaga att någon
inflammatorisk retning i Medulla oblongata varit nårmaste orsa-
ken till härvarande Chorea. Man torde såga att hela det moto-
riska nervsystemet någon gång var angripet och att medulla
oblongata ej utgör uteslutande centrum för detsamma; men jag
ber att få anmärka det trochlearis och oculomotorius ej syntes
afficierade och att dessa ej utgå från Medulla oblongata; jag
antager att denna affection af Med. obl. år primitif och att ret-
ningen fortplantar sig mer eller mindre till ryggmärgen. Pupil-
lens betydliga och nåstan constanta utvidgning år ett ytterligare
bevis för detta antagande; ty enligt Valentin och Petit betingas
denna af cervicalnerverna; contraction deremot af oculomoto-
rius. For att förklara prodromernas uppkomst, gastriska till-
fällen, oro och beklåmning i cardia, göres ej behof att tillgripa
ett lidande af nervus sympathicus eller ganglion ceeliacum, om
man blott medger nervi vagi stora inflytelse på dessa partier.

Utom hos högst få, der en vidståcktare affection af rygg-
märgen eller dess omklädande hinnor kunde förutsättas, in-
skrånkte sig vanligen spasmerna till de delar, hvilkas irritabili-
tet bestrides af nämnde hjernnerver, om man nemligen tager i
betraktande den intima förening nervus Villisii ingår med cervi-
calnerverna. Att endast ryggmärgens främre nervrötter ledo faller
af sig sjelft.	,	,

Richter och med honom flere äldre författare antaga att
grunden ligger i en förhöjd eller på eget sått förändrad kåns-
lighet i gangliisferen och hela plexus abdominalis. Chorean vore
då nåra likbetydande med Hysteri eller Cardialgie och dylikt.
Richter såger också att den ofta uppenbart icke annat är än
en hög grad af Hysterismus.

En affection af underlifvets nervplexus eller sympathicus,
sjukdomsformer sådane som Cardialgie, Hypochondrie, Hy-
steri m. m., både-kunna och böra urskiljas från Chorea;
37

de forra betinga och orsaka visserligen någon gång spasmer,
men först secundårt genom consensuel retning. Choreans har
tecknade sjukdomsbild inträffar ingalunda på Hysteri; complica-
tioner dessa former emellan måste gålla hår lika som i medicin
i allmånhet.

De symptomer af konsretning, hvilka någon gång observe-
rades torde rationellare bora anses som en sympatisk affection,
om man ej ville hårleda densamma från en retning å lilla hjernan.

Stiebel (Frankfurt) anser grunden ligga »i en af inflam-
mation eller turgescens framkallad retning af ryggmärgens eller
medulla oblongatas rörelsenerver. I normaltillstånd åro dessa
muskler underordnade den från hjernan utgående viljan: viljan
år det, som såtter muskeln i verksamhet för en beslutad rö-
relse. I Chorea år nerven isolerad, kedjan mellan nerven och
hjernan år afbruten, och å sjelfva stållet för denna afbrytning
linnes en onaturlig retning, som tvingar muskeln till ovilkorliga
rörelser, hvilka annars blott genom viljans kraft framkallas, då
hjernverksamheten år i normalt skick. Nåstan alltid uppstår
Chorea under ryggmårgens och ryggradens utveckling, vanligen
i en ålder från 7—17 år, blott undantagsvis sednare. Efter öf-
verstånden sjukdom, befinnas alltid de sjuka hafva våxt ett godt
stycke. Sjukdomen synes bero af följande anatomiska förhållan-
den. Ryggmårgen och rötterna till nervplexus ligga inom en
ben-eavltet. Vid fortgående utveckling ansvålla deras nutrie-
rande omgifvande hinnor och kåri, och ryggraden måste låmpa
sig efter denna utvecklingsprocess. Om nu ett missförhållande
uppkommer mellan nerfsystemets och de omgifvande benens ut-
veckling, så att caviteten (die Höhle) ej lemnar tillräckligt rum
åt den uppsvällda massan, uppstår en retning på nervrötterna,
hvilken, lik en fråmmande kropp, orsakar ryckningar. Ett så-
dant missförhållande kan åga rum till följe af ryggkotornas an-
svallning, under det i nerven ingen förändring försiggått, li-
kavål som genom turgescens i hinnorna och nervpartierna sjelfva
38

och oförändrade vertebrer; likvål åger det första alternativet of-
tast rum.»

Det förefaller mig som om denna uppgift och derpå grundade
resonemang, ehuru möjligen anatomiskt rigtigt, likvål ej vore
physiologiskt och pathologiskt conseqvent; om nemligen lednin-
gen (»kedjan») mellan något hjernpartie eller ryggmårgen och
en motorisk (viljan underkastad) nerf upphåfves, blir följden
mer eller mindre fullständig lamhet, ej endast att viljans infly-
tande förloras. Det skulle synas som Stiebel velat forlågga vil-
joformågan i de motoriska nervrötterna; hvilket lika litet låter
såga sig, som att forlågga sjålen i de »sensitiva (?) nerverna»
såsom jag nyligen sett vara i fråga.

Visserligen kan en inflammatorisk retning eller turgescens så-
dan som Steibel antyder blifva orsak till ofrivilliga muskelrörelser ;
men troligen ej till följe af en slags incarceration, som tvertom
måste förminska den motoriska nervens inflytande på vederbö-
rande muskler, utan till följe af fortplantad retning till rygg-
mårgen eller medulla oblongata, hvarigenom jag föreställer mig
att impulsen eller incitation till muskelrörelse blir så måktig,
hjernpartiets egna och inneboende vitalitet så stegrad, att viljans
och sjelfbeståmningens öfverherrskap tillintetgöres ; aldeles som
då vid öfverretad inbillning, dess producter blifva så lefvande
och oemotståndliga, att observationsförmåga och förstånd ej för-
må att inför medvetandet tillbakavisa dem utom realitetens
område.

Bouillaud, som medger de otillräckliga upplysningar pa-
thologiska anatomien i detta fall låmnar, förmodar, på grund af
undersökningar, gjorda af Rolando, Magendie, Flourens och
af honom sjelf, i afseende på lilla bjernans function, att detta
organ vore lesionens såte, af hvad natur denna lesion ån
må vara.

Chorean måste kanske slutligen förflyttas till dassen af

sjukdomar incertae sedis.
39

Den har till sin natur varit ansedd ån som paralysie (Gale-
nus), ån som convulsion (Sydenham), ån som på en gång con-
vulsion och paralysie (Pinel); någon har råknat den som stupiditet.

Cullen ståller den bland »animala lifvets spasmodiska af-
fectioner»; Sondén kallar den ån Theomanie, ån Tantzwuth (dan-
somanie), ån exstas m. m. och ståller den bland sjålssjukdomarne.
Det torde blifva svårt att vid vetenskapens närvarande stånd-
punkt gifva företrädet åt någondera, såsom varande Hypotheser
allesamman; ehuru likvål den ena möjligen orimligare ån den andra.

I hvad förhållande star ändtligen den beskrifna ex-
altationen, den oemotståndliga driften att sjunga eller ta-
la, till Choreans grundlidande eller till spasinernal

Jag har forut i en Rapport till Kongl. Sundhets-Collegium
antydt min åsigt hårom och jag torde hår nårmare få redogora
for densamma, synnerligen som D:r Sondén velat göra denna
exaltation till hufvudmoment i sjukdomsformen, till grundlidande,
och deraf taga sig anledning att icke allenast benämna sjukdo-
men utan åfven skaffa den en annan nosologisk plats.

Till grundlidandet horer clonisk kramp: ofrivilliga rörelser
i diaphragma, brostmusklerne, luftrors-hufvudets, tungans och
låpparnes m. m. muskler; att under sådant förhållande nodvån-
digt och ofrivilligt ljud och toner måste frampressas, eller ett
sådant tillstånd, som hos Hustru Lena från Hjelmseryd år be-
skrifvet, skall uppkomma, år, synes mig, helt naturligt. Vi
veta att en inre oro, en inre spånning föregår och åtföljer ett
sådant nervlidande, hvilket vi kalla kramp, ehuru vi ej rått
förstå eller begripa densamma; den medför ett qval, en qvåf-
vande kånsla, som småningom löser sig kritiskt i convulsioner
eller spasmer; ett inre vålbehag åtföljer alltid en dylik öfver-
gång; man såger: det år ljuft att få gråta; det låttar att få
utbrusa i vrede; d. v. s. ett inre retningstillstånd, en inre kramp,
löses af en yttre spasmodisk verksamhet. Man har kallat Fal-
landesot »kramp i hjernan», som löses af convulsioner, hvar-
efter lugn och sömn.
De flesta krampsjukdomar åtföljas af en viss lättrörlighet,
af retlighet i någon af hjernans delar; ån får fantasien en högre
lyftning, ån visa sig sinne för musik, rim, förstöringsdrift eller
dylikt.

Hos de Choreasjuka kunde jag icke observera någon en-
skild hjernans function eller, om man så vill, organ irriteradt,
endast en större retlighet, en snabbare uppfattning; deras vål-
vilja, så vål som vrede lått framskaffade, nyckfullhet och
sjelfsvåld någon gång påtagliga.

De författare, jag haft tillfålle att rådfråga, hafva lagt myc-
ken vigt på, hvad jag också många gånger observerade och
som af de sjuka sjelfva erkåndes, neml. fråmmande personers
inflytande till sjukdoms-yttringarnes både framkallande och steg-
rande. Lägger man hårtill den undran hvarmed de begapades,
den apotheos dem egnades, måste detta inflytande blifva så
mycket större, synnerligast hos dem, som ej motstodo frestel-
sen att tro på en högre makts omedelbara inverkan till fram-
kallande af ryckningar, till frampressande af ljud och toner m.
m., hvaraf de ej kånde sig tröttade eller illamående , utan tvårt-
om fattade och befriade från en oroande, qvåfvande kånsla.

Det frappantaste i pubertets-evolutionen, i öfvergången
från flicka (ill qvinna, år denna våxande instinct, denna omed-
vetna drift att behaga, att intressera. Det år denna drift, som
gor den rasande, pojkaktiga flickan till ett stilla och blygt frun-
timmer, som just med detta stilla våsende, med sina nedslagna ögon,
söker attrahera. Men hela verlden vet också att denna drift stundom
gör henne till ett våsende fullt af inconseqvenser och nycker,
som för åndamålet att »intressera» eller våcka uppseende stun-
dom väljer de bizarraste och absurdaste sått. Detta år qvin-
nans gryning, då orediga bilder liksom i halfdager svåfva för
hennes sinne, utgångna från hennes slågtlifs utveckling.

Lågger man dessa båda sednare moment tillsammans, blir
det ju klart att ett tillstånd af halft medveten, halft omedve-
ten, både frivillig och ofrivillig tillökning i de spasmodiska
41

symptomerna och af dem beroende företeelser måste aga rum;
och att denna tillökning, åtminstone i qvantitatif hånseende,
om jag så får såga, år oberoende af den genuina Chorean,

Jag torde nu åndtligen kunna våga det yttrande : att jag
anser exaltationen, dessa raptus af tal och sång hos choreasjuka
vara en sammansatt product af:

1:0 sjelfva choreans grundlidande och deraf beroende Klo-
nisk kramp i andedrågts- och tal verktygens musk-
ler (jemfor beskrifningen af anfallet hos Hustru Lena från
Hjelmseryd, samt Stiebels erfarenhet).

2:0. Den ljufva kånslan eller åtminstone stora låttnad, som
alltid åtföljer och erfares vid öfvergången från ett protopatiskt
lidande, kramp, till ett deuteropathiskt, spasm.

3:0. Denna mystiska stimulus nervosus, som ligger i fråm-
mande personers undrande blickar och förgudande ord, samman-
tagen med en dylik stimulus från qvinnans slågtlif; bådas ver-
kan , homogen och sammanträffande i begåret att i viss mån
öka eller öfver det ofrivilliga drifva de sjukdomsyttringar, som
våckt det allmännaste deltagandet, den största undran.

4:0. Den egendomliga sjålslyftning, snabbare uppfattning,
och större retlighet, hvilka i Chorea oftast iagttagas; såkerligen
förefaller det ej ovåntadt att en affection t. ex. på Medulla ob-
longata consensuelt irriterar hjernans ofriga delar; man kan
heldre såga att en exaltation måste uppstå. Denna exaltation
har naturligtvis gifvit lyftning åt ifrågavarande raptus, vare sig
uti verldsliga eller gudeliga åmnen, och framför allt inspirerat
materialier. Men hvad jag med visshet tilltror mig kunna på-
stå, år att denna på den qvantitativa scalan aldrig steg så högt
eller till sådan intensitet att den ensam hvarken förmått fram-
kalla eller underhålla en sådan fristående sjålsverksamhet,
d. v. s. har ej gått till »extas» ej till »suspension eller abalie-
nation af sinnenas bruk, till brist på medvetande och sjelfbe-
stamning jemte en förhöjd verksamhet i phantasien, som gör
att den sjuke tycker sig vara i en annan krets, ån den som
42

omgifver honom.» En definition, som Hr Sondén trott vara
tillämplig på ifrågavarande fall.

5:0. Den vilseledande och slutligen allmånblifna vantron i
afseende på sjukdomens upphof; sedan först likvål andeliga tal
och sånger kommit på modet.

Når en qvinna i pubertetsevolutionen, till exempel Lisa
A nd ers do t ter i Alsarp, genom en sjukdom som denna, under
en långre tid afhålles från kroppslig sysselsättning, måste denna
overksamhet tvinga henne till någon andelig, till inre reflection,
så mycket begripligare med de elementer af okad reeeptivitet,
livarom forut år nåmndt.

Lisa började också efter en tids sångliggande att prata
mer ån vanligt om verldsliga likgiltiga ting; men framför allt
att, dagarne i ånda, sjunga visor, hvartill hon kånde ett stort
behof och derunder liksom någon frihet från de annars bestån-
digt oroande spasmerna. Det år af vigt att påminna sig detta
factum, som dessutom finnes upptaget och beskrifvet i Prosten
Hjelmquists första Rapport om förhållandet; och som blifvit
öfversånd till Kongl. Sundhets-Collegium.

Richter såger: att choreasjuka plåga recitera verser och
beråtta historier med serdeles både rythm och correcthet, utöf-
ver de sjukas vanliga och alldagliga förmåga.

Lisa Anderdotters visförråd kunde ej råcka i evighet
och ett behof af omvexling, en lust till låsning i bibel och an-
daktsböcker, en lika lindring och lika behag i sjungandet af an-
deliga sånger, böra under närvarande förhållanden vara lått be
gripliga; öfvergången till religiös rigtning och denna till och
med exalterad, torde nu ej vara så vidunderlig, af så stor be-
tydelse »såsom mätare på folkets andeliga culturgrad» m. m.
Lågges nu härtill, till dessa vål förberedda momenter och eld-
fängda åmnen, några gummors uttalade ofvertygelse om förete-
elsernas upphof och åndamål, torde lått inses att »Theomanie»,
såsom detta ord bör förstås, icke år någon passande benäm-
ning, synnerligast som man derigenom Jedes från råtta stråten
och ifrån att inse deras förhållande till och beroende nårmast
af den krampsjukdom vi kallat Chorea.

Tvekande om min förmåga att vara nog tydlig, kan jag ej
underlåta att i öfversåttning bifoga den del af Stiebels afhand-
ling, som kan hafva något intresse i ifrågavarande afseende.
Han såger sig hafva sett och behandlat öfver 100 Choreasjuka
och ingen af de smårre afhandlingar, jag haft tillfålle att se,
har så naturtroget och redigt framställt grunddragen för bedöm-
mandet af denna sjukdomsform. Schmidts Jahrbücher 1838 N:r
6. pag. 292; Caspers Wochenschrift 1837 N:r 1.----------------
»Någon gång flyttar sig retningen från ett stålle till ett annat,
sålunda att sedan ryckningarne en tid beherrskat ofre extremi-
teterna, angripa de sedan de undre, eller omvåndt. Stundom
variera ryckningarne med lika så litet farliga lamheter. Till de
mårkvårdigaste fallen af Chorea höra de, då partiel Chorea an-
griper enskildta sinnesorganers rörelsenerver. Sådane sjuka an-
tingen blinka oupphörligt med ögonlocken eller förvrida ögonen,
många nysa utan uppehåll, andra åter tvingas att oupphörligt,
d. å. från morgon till afton, utstöta oarticulerade toner, så-
som t. ex. hep, hep, hep, eller hem, hem, eller wu, wu,
wu, eller ehr, ehr, ehr, men kunna dervid likvål tala,
fastån blott med ansträngning och halfsjungande (lallend),
hvarefter de likvål så mycket häftigare och ihärdigare måste
åter framstöta de ofvannåmnda ljuden. Dessa toner upphöra för
ett ögonblick om man hårdt trycker på underkåken eller i trak-
ten af atlas, men snart blir en sådan tryckning för dem gan-
ska plågsam. Detta framstötande af toner fortfar ofta hela vec-
kor, utan andra mellanskof, ån dem sömnen medför, en full-
komlig mållöshet följer flera gånger för någon tid hårpå, ån en
stickande smårta i ena eller andra sidan af bröstet, ån asthma,
hvarvid likvål djupa andedrag, gåspningar, stråckningar och
snyftningar åro för de sjuka serdeles behagliga.

Hjertklappning åtföljer åfvenledes gerna Chorea så vål den
partiella, som den universella. Stundom förekommer som om
44

den partiella Chorean endast satte hörselbenen i en dallrande
rörelse, så att de sjuka ståndigt tycka sig förnimma toner. Så-
dane sjuka besvaras icke allenast af ihållande förnimmelser af
susning, klingande och brusande, utan plågas åfven af stickande
smårtor i öronen och tro sig döfva, under det deras hörsel en-
dast blifvit finare. Ju högre man skriker till dem, desto
mindre höra de, men deremot uppfatta de lått sakta fram-
hviskade ord. Nåstan alla sjuka, så vål af partiell, som all-
man Chorea, klaga, vid undersökning af ryggraden, öfver
smårta vid någon ryggradskota, som också då visar sig
uppdrifven. Hos alla sjuka, hvilka Förf, haft tillfålle att
observera, förefanns ingen annan orsak till grund, ån den
ofvan angifna, anser dock ej för omöjligt att dylika företeelser
kunna frambringas genom afsåttning af skårpa på ryggmår-
gens hinnor, genom rheumatiska och erysipelatösa metastaser,
genom gifter, som hafva en lika verkan med strychnin, liksom
åfven af skador på ryggraden. Desto orimligare anser han der-
emot hypotheser, om attpotenser sådana som afficiera gangliinerver-
na, såsom maskar, saburra, hysterie eller dylikt, skulle frambringa
Chorea. Man talar också om en Psychisk Chorea, men
dansraseri (Tanzwuth), som af sjå 1 sförv irring
uppstår, år en helt annan sjukdom, och hos denna
åter, hvarom hår år fråga, år just det karakteristi-
ska, att cerebralfunction förlorat sitt inflytande,
till följd hvaraf en phantasiens inverkan på musk-
lerna ej kan komma i fråga. Visserligen kan vål Chorea
vertebralis, myelitica eller hur man vill benåmna den, compli-
cera sig med en psychisk, och flere casus af denna art hafva
förekommit, synnerligast på landet, hvarest sådana sjuka blif-
vit med förvåning och undran begapade såsom förtrollade, be-
satta (Besessene), och derigenom lått blifvit förledda
till en sjelfvillig stegring af deras phantasie,
hvarvid de tycka sig förnimma saker, som egentli-
gen ej höra till sjukdomen, Likvål stå, under dylika om-
45
ståndigheter endast de muskler till phantasiens disposition,
hvilka ej af den egentliga sjukdomen blifvit tagna i anspråk,
och det blir ej serdeles svårt för Läkaren att urskilja hvad han
bor anse som product af de for Chorean till grund liggande ma-
teriella foråndringarne och hvad som år frambragt af en exal-
terad inbillning. Så lått det ån år att sjelfvilligt efter-
göra de rörelser, som till följe af sjukdomen uppstå, så svårt
år det likvål att simulera desamma, emedan musklerna snart
tröttna. Många gånger fortsåttas dessa abnorma muskelrörelser
af en slags vana, åfven sedan de materiella foråndringarne
blifvit håfna; serdeles återtaga lifliga barn af v an art gerna
detta muskelspel. Ett årftligt anlag till Chorea låter aldeles
icke förneka sig, synnerligast och oftast har S. tråffat den
hos Judar. Vid de af Engelsmån och Fransoser anstålida ob-
ductioner funnos altid foråndringar i ryggmårgen, dess hinnor
eller ryggrads-kotor. Forf. har ej haft tillfålle att gora en en-
da obduction emedan alla hans sjuka tillfrisknade.» Såsom den
båsta behandling lofordar han följande : Vid den möjligen upp-
tåckta ömmande kotan låter han framför allt såtta blodiglar och
efter detta ingnida mercurialsalfva, sednare likvål unguent. Au-
thenrith. å båda sidor om det smårtande stållet. Kan ej, såsom
i början af sjukdomen ofta år håndelsen, någon smårtande punkt
upptäckas, så låter han såtta iglar och spanska flugor ofvan
och nedantill på ryggraden, liktidigt förordnar han invårtes Ca-
lomel. År denna behandling till håfvande af det onda ej till-
råcklig, beredes fullständig låkning genom ihärdigt fortsatta
duschbad utåt, ryggraden. Försvinner ej det onda vid denna
behandling inom 14 dagar eller 3 veckor, sä öfverlåte man låk-
ningen tranquilt åt naturen, som alltid vid fortgående utveck-
lingsprocess kommer den till stånd, och anvånde på sin höjd
några retande ingnidningar på ryggraden. Till efferent göra
martialia invåndigt god tjenst.

Behandlingen var i consequens med åsigten om sjukdomens
pathologiska moment. Vid prodromer eller, om det då försum-
46

mades, genast vid inbrytande sjukdom, en åderlåtning på 2 à 3
jumfrur hos starka, saftiga personer, for barn från 10—14 år
6 à 8 iglar i nacken; derpå Lax. Salinum och ingnidningar af
Authenrithsalfva antingen i nacken eller mellan skuldrorne; un-
der 3 à 4 följande dagar gafs Calomel och Jalappa till lindrig
lösning så att 2 à 3 lösa öppningar dagligen följde. Vid in-
träffande svårare spasmodiska ryckningar gafs något antispas-
modicum, såsom Sol. ful. foet. eller Liqu. Tartr. Ammon, med
Tinct. castor. Theb. eller asa-foetida-lavemang; fortforo spas-
merna efter dessa medels bruk, börjades med Oxid. Zincicum
gr. tria 3 à 4 gånger om dagen, en spansk fluga i nacken; ef-
ter några dagars ordentligt bruk håraf upphörde vanligen och
temligen beståmdt det onda.

Under hela sjukligheten användes intet annat; anlitades
medlen under första skiftet eller vid prodromerna, hörde jag al-
drig att de mågtade öfvergå till sjukdom; sjelfva sjukdomen
åfven i full fart med både spasmer och taltrångdhet, curerades
lika säkert och beståmdt, om enligt den gifna regimen medlen
i föreskrifven ordning begagnades, derom vittna repeterade upp-
gifter från presterskap, kronobetjening och ståndspersoner, utom
den bestämda erfarenhet D:r Holmbom härom på Lazarettet
erhöll. Lefnadsordningen sökte man göra i afseende på mat och
dryck så enkel, lätt och icke-retande som möjligt; i öfrigt fö-
reskrefs: absolut afhållsamhet från att besöka andra sjuka och
lika absolut af hållande af fråmmande och om möjligt trägen kropps-
lig sysselsättning till tankarnes afledande; att emot retlighet,
sjelfsvåld och egensinnighet såtta alfvar och om så tarfvades
någon gång stränghet.

Om en bestämd och helsobringande verkan ej kan frånkän-
nas den använda medicinen, upphörde likvål hos en stor mångd
sjukdomen af sig sjelf den förutan; men gällde detta hufvudsak-
ligen sjuka af 2:dra Kategorien sedan en ny rigtning för deras
tankar eller framtvingad uppmåksamhet på dem sjelfva fram-
kallats; många voro de casus, der sjelfsvåld, egensinne och
47

inbillning låg till grund for det onda, hvilka lått och i ögon-
blicket hämmades i farten genom passande allvar.

Jag hade tillfälle att, under förlidet års bevåringsmönstrin-
gar, se ynglingar från trakter, som under vintren och våren
varit af förvillelsen angripna, borja ruska och rycka på sig vid
orden: »brånvin», »satan», ja till och med »bra» ; då dessa ute-
slutande hörde till Låsare-kategorien, förelädes dem att göra
bättring på annat sått vid åtskilliga åfventyr, och man kunde
genast såga och göra hvad som heldst utan att de deraf affici-
erades och jag har gjort mig underrättad, att de under på-
gående möte funnit sig vid att hålla sig raska och vara som
de andra ynglingarne.

Då inom kort tid alla som behandlades med medicin blefvo
friska, kom naturligtvis ej i fråga att försöka andra medel och
inga envisare fall förekommo till behandling; jag var annars
beredd att försöka Rad. artemsiæ, af Prof. Huss lofordad, kanske
åfven Sulph. quinic. efter Homöopathisk princip, ehuru jag sedan
blifvit förvissad att opium enligt sådan åsigt varit mera pas-
sande. Möjligen har det opium, som ingår i Tinct. castor. Theb.
och som af mig såsom antispasmodicum användes, verkat hel-
sogifvande enligt lex similium. Thibaud (de Nantes) har be-
römt Campher.

Tillagg.

Några uplysningar om sjuklighetens öfvergång från socken
till socken, från ett hårad till ett annat, om dess olika lynne
och karakter allt efter de kringvandrande missionärernas
olika förhållande till Chorea eller Låseri, vore kanske också af
något intresse; jag vill i största korthet blott anföra att den
åkta, genuina Chorean ensamt observerades inom Vestra Hårad
och hufvudsakligen inom socknarne Hjelmseryd, Stockaryd,
Bringetofta och Hylletofta; i Svenarum träffades högst sållan
någon af l:sta kategorien, men af de andra började hår fallen
blifva så mycket talrikare, och det var hår Låseri och Chorea
började mêlera sig samt spasmer och krampsymptomer att efter-
göras för fanatismens rakning. Jag tror mig hafva rått då jag
påstår att intet fall af åkta Chorea förekommit utom nämnde
socknar. — Jag kan vål ej döma om förhållandet i angränsan-
de Provincial Låkares Districter; men slutar af det progressiva
aftagandet af Chorea inom Jönköpings Distrikt ifrån sjelfva
brånnpunkten Hjelmseryd, samt af förhållandet inom Mo Hårad,
hvarifrån det onda spridde sig inåt Vestergöthland.

Från Rogberga socken af Tveta hårad aftågade missionärer
al 2:dra och följande kategorier till Mo Hårad, hvarest gudaktig-
hetsöfningar snart voro i gång ; ryckningar och tal sades blifva
allmånna nog. De vårst angripna fördes slutligen in till hårva-
rande Lazarett, och af dessa fanns ingen hvarken af l:staeller
2:dra kategorien, utan blott antingen Låsare eller bedragare eller
begge på en gång. Företeelserna inom Mo Hårad hörde sålunda
knappast till medicinens område och voro ånnu mindre likbety-
dande med förhållandet i Hjelmseryd; de förhöllo sig till hvar-
andra som orsak och följd. Genast upphördes derföre med an-
våndande af medicin och yrseln arbetade snart ut sig sjelf.

Det synes mig anmåkningsvårdt att i Vestergöthland', Lå-
sare-Shakers utgöras vanligen af ynglingar och karlar; då der-
emot i Småland pigor och åldre gummor öfvertagit det besvåret;
månne detta kan hafva något sammanhang med det förhållande,
att i Vestergöthland qvinnorna få förråtta det tyngsta arbetet,
då deremot månnerna, synnerligast om vintern, slå sig på lat-
sidan ?
t.








y.8

ni

Tie

,0 Ihtl 'S

.7
. L, 4:

re y

.

■ : r ,.

1

2

,
‘ I

ta. -
itie
reu.

---Vl

A P.)
12

256 ? le

. :

z or

272 * .
104,
ri— ..
Th .
. : r ——

sans,
tue. • .
suies (

h m-ser.
"i - -*-
ne. >
d • 7

-.. d

y

1’0

—Agofetgl .

‘

-T= ■

;;) \ ., . -yeie
en —.)0

1,0 i," eat I - selthi
al mets

r, -i
w.dpoih

ore, s ■ r -•

- a

!.. *—7 Cane

ail
sitar any/
2--16P.




3
0
-T

O

: —

I

■ "N. .

• j

. -

ï

s

" .